('angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skr af ter',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 1

Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets för sv ar skr af ter; given Stockholms slott den 27 mars 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 377 42

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 21 mars 1942.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , stats­ råden P ehrsson -B ramstorp , W estman , W igforss , S köld , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö , B osander , G jöres , E werlöf .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om den fortsatta utbygg­ naden och organisationen av landets försvarskrafter och anför härutinnan följande:

Avd. I. Inledning.

Den av 1936 års riksdag antagna förs var sordningen är i princip ännu gällande. Efter hand hava emellertid väsentliga ändringar i densamma vid­ tagits. Den försvarsorganisation, som i dag är förhanden, företer därför — även bortsett från de förhållanden, som sammanhänga med den förstärkta försvarsberedskapen — en i betydelsefulla avseenden helt annan bild än den ar 1936 beslutade. De vidtagna ändringarna hänföra sig i främsta rummet till organisationen av själva försvarskrafterna, mindre till ordningen för försvarsväsendets militära ledning. I sistnämnda hänseende kan sålunda sägas, att de år 1936 fastställda reglerna i sina huvuddrag alltjämt äro oförändrade. Vissa jämkningar med avseende å försvarsledningen hava dock vidtagits, exempelvis de av 1941 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj:t fattade besluten dels om inrättande av en biträdande inspektör för luftvärn sartilleriet dels ock om utbyte av beställningen som chef för kustartilleriet mot en inspektör för* samma vapen. Erinras bör också om tillkomsten av en hemvärnschef med hemvärnsstab för handhavande under chefen för armén av det år 1940 inrättade hemvärnets ledning. I fråga om själva försvarskrafternas organisation hänföra sig förändringarna främst till krigsorganisationen, vilken under de senare åren väsentligt för­ stärkts i avseende å de däri ingående enheternas antal och även i övrigt avse­ värt förbättrats, icke minst i vad avser utbildning, beväpning och utrustning. Denna förstärkning av arméns krigsorganisation har medfört, att de fasta kadrerna vid armén gång efter annan utökats. Erånsett dessa kaderökningar hava inga större förändringar gjorts i fråga om den år 1936 fastställda fredsorganisationen för armén. Ett undantag utgör dock luftvärnsartilleriet, vars fredsorganisation enligt fattade beslut skall utvidgas med dels ett nytt rege­ mente i Stockholm dels ock fem beredskapsdivisioner i Stockholm, Sundsvall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 3

Boden, Göteborg och Malmö. I detta sammanhang bör ock nämnas tillkomsten av hemvärnet, vilket organisatoriskt ingår i armén. Vad beträffar marinen ha till en början flottans stridsmedel undergått en icke oväsentlig utvidgning i förhållande till vad som beslöts år 1936. Antalet fartygsenlieter har sålunda väsentligt utökats dels genom nybygg­ nader av lätta fartyg dels ock genom inköp av de fyra italienska jagarna, därjämte har stridsvärdet hos vissa äldre fartyg förhöjts genom omfattande ombyggnadsarbeten. Arbetet pa förstärkning av flottan har emellertid asamkats ett betydande avbräck genom den hösten 1941 inträffade förlusten av tre jagare. Som bekant hava emellertid åtgärder för att ersätta denna förlust redan vidtagits. I samband med förstärkningsarbetet på förevarande område ha även flottans stamkadrer måst undergå utökningar; några väsentligare för­ ändringar därutöver ha däremot icke vidtagits i fråga om flottans fredsorganisation. Vad beträffar kustartilleriet har dess krigsorganisation utvidgats i förhållande till 1936 års beslut genom tillkomsten av ett flertal batterier utöver dem, med vilka man då räknade. Denna utvidgning avspeglas i fredsorganisationen dels genom utökade stamkadrer dels ock genom att för bemanningen av Alvsborgs fästning vidtagits vissa åtgärder av permanent natur. De största förändringarna i fredsorganisationen, som ägt rum sedan 1936 års försvarsbeslut, hänföra sig emellertid till flygvapnet. Enligt nämnda beslut skulle flygvapnet vara organiserat på — förutom flygkrigsskolan sju flottiljer, därav fyra bombflottiljer, en jaktflottilj, eu armésamverkande och en marinsamverkande flottilj. Genom särskilda beslut har denna organisa­ tion utvidgats dels med nya jaktflottiljer dels ock med vissa spaningsförband. Dessutom äro under uppsättning en redan beslutad fjärrspaningsflottilj och Norrbottens flygbaskår, varjämte beslut föreligger om uppsättning av en bomb­ flottilj. Förberedande åtgärder för uppsättandet av ytterligare en jaktflottilj samt en torped- och minflottilj ha därjämte vidtagits. Slutligen föreligga för­ slag om ytterligare utökning av antalet flygflottiljer. Vissa av dessa förslag ha av statsmakterna ansetts såtillvida böra utgöra norm för flygvapnets fortsatta utbyggande, att de med vissa industriföretag ingångna avtalen om leverans av flygmateriel under de närmaste åren grundats på ett genomförande av förslagen i fråga. De redan beslutade utvidgningarna av flygvapnet ha med­ fört, att flygvapnets stampersonal måst utökas i en helt annan takt än som avsågs år 1936, varjämte andra särskilda åtgärder måst vidtagas i syfte att tillgodose personalbehovet. Jämväl vissa andra organisatoriska åtgärder med avseende å fredsorganisationen ha vidtagits. Slutligen må i detta sammanhang erinras om det väsentliga avsteg från 1936 års försvarsordning, som gjorts i fråga om fredstjänstgöringstiden för de värnpliktiga. Bedan i början av år 1941 beslöt riksdagen en provisorisk förlängning av övningstiden till 360 dagar, repetitionsövningar oräknade. Detta provisoriska beslut har befästs genom riksdagens beslut hösten 1941 om en övningstid för huvuddelen av de värnpliktiga om 450 dagar, i regel upp­ delad på en första tjänstgöringstid om 360 dagar jämte repetitions- och

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

efterutbildningsövningar, samt om förlängd tjänstgöring för värnpliktiga, som befinnas lämpliga till officers- eller underofficersutbildning, och för vissa specialister.

Preliminära undersökningar rörande genomförande av en förstärkt och moderniserad försvarsordning hade redan under år 1940 pågått inom försvars­ staben och de särskilda försvarsgrenarnas staber och mot slutet av år 1940 fortskridit sa långt, att vissa riktlinjer för utvecklingen på detta område voro möjliga att uppdraga. För att erhålla en uppfattning om samhällets förmåga att bära en permanent ökning av försvarsutgifterna höllos på min inbjudan under tiden januari—mars 1941 rådplägningar med följande personer, nämligen chef­ redaktören, filosofie doktorn Ivar Anderson, lantbrukaren Petrus Andersson, Ununge, direktören J. H. Bergvall, skeppsredaren Gunnar Carlsson, Göteborg, statssekreteraren Dag Hammarskjöld, direktören Torsten Hérnod, ordföranden i Landsorganisationen i Sverige Aug. Lindberg, direktören Carl Lundholm, generalen O. E. Nygren, sjökaptenen G. S. Osvald, direktören Ernst Persson, numera landshövdingen Rickard Sandler, bankdirektören Helmer Stén samt numera överdirektören Gerhard Strindlund. För konferensens räkning utfördes vissa undersökningar ur nationalekonomiska och statsfinansiella respektive försvarspolitiska perspektiv, varförutom olika alternativ för de beräknade försvarsutgifternas nedbringande på min anmodan utarbetades genom försvarsstabens försorg. På grundval av dessa utredningar och över­ väganden godtogs ett av de sistnämnda alternativen som preliminär utgångs­ punkt för försvarsorganisationens slutliga utformande. Härefter beslöt Kungl. Maj:t den 20 juni 1941, att inom försvarsdeparte­ mentet skulle under ledning av statssekreteraren T. G. Wärn företagas när­ mare utredning i ämnet, syftande till uppgörande av förslag till en plan rörande den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter under den närmaste femårsperioden jämte därtill hörande kostnadsberäkningar. Vid utredningen — 1941 års försvarsutredning — ha de nyssnämnda övervägandena rörande kostnadssummans storlek legat till grund. Med Kungl. Maj:ts bemyndigande har jag sedermera dels för biträde med utredningen tillkallat följande sakkunniga, nämligen för armén berörande frågor överstelöjtnanten vid Signalregementet A. C. G:son Nordström, för marinen berörande frågor kommendörkaptenen av 1. graden vid flottan R. V. Wetterblad samt för flygvapnet berörande frågor majoren vid flygvapnet K. J. A. Silfverberg, dels ock efter hand ställt ett avsevärt antal experter till försvarsutredningens förfogande för att biträda med särskilda avsnitt av ut­ redningsarbetet. I samband med igångsättandet av utredningen anförde jag, efter att ha erinrat om de huvudsakliga förändringar, som dittills gjorts i 1936 års för­ svarsordning, bland annat följande: För min del anser jag nu tiden vara inne att företaga eu grundlig och enhetlig utredning rörande hela det frågekomplex som sammanhänger med utvecklingen av försvarsorganisationen under de närmast framförliggande

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 5

åren. Denna utredning torde icke böra. syfta till att framlägga förslag till eu i egentlig mening ny försvarsorganisation, utan bör snarare ha till huvudsyfte att komma fram till en plan att ligga till grund för det fort­ satta organiseringsarbetet inom försvarsväsendet under en viss tidrymd.. Jag har nämligen vid övervägande av dessa spörsmål kommit till den bestämda uppfattningen, att ett fastställande för framtiden av en viss bestämd »försvarsordning» knappast låter sig göra och i varje fall under de förhållanden, som kunna förväntas föreligga under de närmaste åren, icke vore lämpligt. Den tidrymd, för vilken en dylik plan närmast skulle gälla, synes mig böra sättas till fem år; den utbyggnad av vissa vapengrenar som närmast kommer i fråga torde nämligen väl låta sig inpassa i en sådan tidrymd, medan å andra sidan en längre tid än denna knappast kan med någon grad av sä­ kerhet överblickas.

Yad beträffar de linjer, efter vilka iitredningen bör arbeta, avser jag att efter hand lämna utredningen direktiv därför, varvid jag helt naturligt kommer att rådföra mig såväl med överbefälhavaren som med cheferna för de särskilda försvarsgrenarna. Som grundsats för utredningen torde emel­ lertid böra gälla, att vår försvarsorganisation bör. erhålla högsta möjliga ■ kvalitet, samtidigt som dess storlek naturligen måste anpassas efter vårt samhälles ekonomiska bärkraft. Eftersom möjligheterna i sistberörda hänse­ ende äro begränsade uppkomma otvivelaktigt under utredningens gång vissa avvägningsspörsmål av både ömtålig och vansklig natur. Med det utrjmme i ekonomiskt hänseende, varmed man har att räkna, synas emellertid avvägningsproblemen böra kunna bemästras utan alltför stora svårigheter. Yid utredningens bedrivande synes särskild uppmärksamhet böra ägnas åt angelägenheten av att söka förläna vår försvarsorganisation en sådan elasticitet, att förändringar i densamma, som i framtiden kunna komma att påkallas, skola låta sig genomföra utan alltför stora olägenheter. I sådant syfte torde böra undersökas möjligheterna att låta en del av den för ständig tjänstgöring avsedda militära personalen vara anställd på ett mindre bundet sätt än som följer av det nuvarande fullmaktssystemet. Jämsides med frågan om uppgörandet av en plan rörande våra försvarskrafters utveckling under den närmaste femårsperioden måste även till be­ handling upptagas spörsmålet om organisationen av den militära ledningen av försvarskrafterna, därvid de erfarenheter som vunnits under den hittillsvarande förstärkta försvarsberedskapen torde böra särskilt uppmärksammas. I viss mån sammanhörande med ledningsproblemet är frågan om organisa­ tionen av den militära förvaltningsapparaten. Sistnämnda fråga har som bekant nyligen varit föremål för en principutredning genom särskilda sak­ kunniga (militära förvaltningsutredningen), vilka den 24 februari 1941 avgivit betänkande i ämnet. Över detta betänkande hava numera yttranden inkom­ mit från ett flertal remissmyndigheter. Frågan om förvaltningsorganisationen behöver visserligen icke i sin helhet lösas samtidigt med frågan om försvars­ organisationen i övrigt; tidpunkten för genomförande av reformer på detta område kan bliva beroende av helt andra faktorer än då det gäller föränd­ ringar av de rent militära delarna av försvarsorganisationen. Eörvaltmngsspörsmålet synes därför böra göras till föremål för en .särskild, fristående utredning. Med hänsyn till de beröringspunkter som förefinnas mellan frågan om den militära högsta ledningen och förvaltningsorganisationen, synes det emellertid vara lämpligt, att den fortsatta utredningen rörande förvaltnings­ organisationen bedrives i tiden jämsides med utredningen om den militära organisationen och i nära kontakt med denna.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kiingl. Maj:t uppdrog därefter den 30 augusti 1941 åt statssekreteraren Wärn att handkaYa och utföra fortsatt utredning rörande organisationen av försvarsväsendets förvaltningsverksamhet ävensom att avgiva de förslag, vilka av utredningen kunna föranledas (1941 års militära förvaltningsutredning). Den 4 oktober 1941 överlämnade 1941 års försvarsutredning till Kungl. Maj:t en promemoria med förslag till lagstiftning rörande de värnpliktigas tjänstgöringstid, om höjning av värnpliktsåldern samt om upphävande av gränsen mellan beväring och landstorm. Nämnda promemoria har sedermera lagts till grund för hithörande delar av propositionen 1941:318 med förslag till värnpliktslag. Med skrivelse den 12 januari 1942 har försvarsutredningen därefter till full­ görande av sitt uppdrag till Kungl. Maj:t överlämnat betänkande med förslag till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet (statens off. utredn. 1942:1), vid vilket fogats vissa hemliga bilagor rörande krigsorganisationen ävensom vissa person alförteckningar av natur att icke kunna i detalj publiceras. Försvarsutredningens förslag avser närmast budgetåren 1942/43—1946/47. I fråga om sättet för utredningsarbetets bedrivande har försvarsutred­ ningen anfört, att den icke funnit anledning att, i likhet med vad som i regel skett vid tidigare utredningar av samma art, låta verkställa och till grund för sitt förslag lägga ingående strategiska utredningar. För det syfte, varom vore fråga, syntes det vara tillräckligt att fastslå såsom princip, att vår försvars­ organisation borde erhålla största möjliga kvalitet. Landets försvarskraft vore emellertid beroende icke blott av den militära organisationens styrka utan även av det ekonomiska underlag och den försvarsvilja, varpå organisationen vilade. I fråga om avvägningen mellan utgifterna till de olika försvars­ grenarna hade med överbefälhavaren över rikets försvarskrafter hållits ingående överläggningar, vilka i allt väsentligt varit vägledande för för­ svarsutredningens arbete. Verksamheten inom utredningen hade bedrivits på särskilda avdelningar, en för varje försvarsgren. Självfallet hade ett nära samarbete ägt rum mellan dessa avdelningar, särskilt i frågor, som vore mer eller mindre gemensamma för de olika försvarsgrenarna. Vidare hade särskild sakkunskap varit tillgänglig för utredning rörande vissa viktigare fristående frågor, exempelvis spörsmålet om den högsta militära ledningens organisation. Jämsides med försvarsutredningen hade 1941 års militära för­ valtningsutredning till behandling förehaft spörsmålet om den militära för­ valtningens organisation. Ett fullständigt utformat förslag i detta ämne syntes relativt snart kunna framläggas av förvaltningsutredningen. För innebörden i försvarsutredningens förslag kommer i det följande — efter en kortare orientering rörande förslagets huvuddrag — redogörelse att lämnas vid behandlingen av varje särskild punkt. över försvarsutredningens förslag ha yttranden infordrats av följande myndigheter m. fl., nämligen överbefälhavaren över rikets försvarskrafter, chefen för armén efter hörande av cheferna för första, andra, tredje och fjärde arméfördelningarna, chefen för Övre Norrlands trupper samt militärbefäl­ havaren på Gotland, chefen för marinen efter hörande av cheferna för Ost-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. < kustens och Sydkustens marindistrikt, chefen för kustflottan samt inspektören för kustartilleriet, chefen för flygvapnet, arméförvaltningen, marinförvalt­ ningen, flygförvaltningen, statskontoret i vad avser förekommande pensions­ frågor, skolöverstyrelsen i vad avser framlagt förslag rörande ett försvarsväsendets läroverk, försvarsväsendets verkstadsnämnd, statens ammunitionsnämnd, statens industrikommission, hemvärnsrådet, 1941 års hemortsförsvarssakkunniga, 1940 års militära byggnadsutredning, 1940 års sakkunniga for den högre tekniska undervisningen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vidare ha överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, skytteförbundens över­ styrelse, Sveriges landstormsföreningars centralförbund, styrelsen för fri­ villiga automobilkåren, överstyrelsen för svenska röda korset, centralsty­ relserna för föreningen svenska blå stjärnan, styrelsen för frivilliga motor­ cykelkåren, chefen för sjövärnskåren, centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, föisvarsväsendets underbefälsförbund, svenska arméns reservofficersforbund, svenska flottans reservofficersforbund, kustartilleriets reservofficersforbund, landstormsofficerssällskapens i Sverige riksförbund, försvarsväsendets civilmiiitära ingenjörers förbund, försvarsverkens civila personals förbund, svenska teknologföreningen, försvarets civila tjänstemannaförbund, civilmilitara tjän­ stemannaföreningen i Sverige, svenska aeroklubben samt civilförvaltningens personalförbund beretts tillfälle att yttra sig över försvarsutrednmgens be­ tänkande. .. , , Bör innehållet i yttrandena redogöres i det följande under de särskilda avsnitt, som därav beröras. I den mån annat icke angivits ha de framlagda förslagen i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 januari 1942 har jag tillkallat ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen O. Andersson, Malmö, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn G. Andrén, leda­ moten av riksdagens andra kammare, direktören J. H. Bergvall, generaldirek­ tören E. Bi. Stridsberg samt ledamoten av riksdagens andra kammare, lant­ brukaren G. H. Svensson, Grönvik, att såsom sakkunniga inom försvarsdepar­ tementet, enligt direktiv som under hand lämnades de sakkunmga och med beaktande av de utlåtanden som avgåves över betänkandet, bitrada med fort­ satt beredning av frågan om försvarsväsendets organisation. Åt Stridsberg uppdrog jag att tillika vara de sakkunnigas ordförande. De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1942 års försvarsberedning, ha efter hand under tiden den 2—18 mars 1942 inkommit med 48 i det följande berörda promemorior rörande skilda delar av försvarsutredningens be­ tänkande och i anledning av de i ärendet avgivna yttrandena. Genom generalorder den 9 oktober 1941 beordrades kommendören vid flottan H. H. I. Strömbäck att tills vidare stå till chefens för försvarsdepar­ tementet förfogande för särskilt utredningsuppdrag. Strömbäck har på upp­ drag av mig verkställt en taktisk-teknisk undersökning rörande sjöförsvarets sammansättning. Över det av honom den 14 februari 1942 i ämnet aVgivna

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. hemliga betänkandet ha yttranden avgivits av överbefälhavaren över rikets försvarskrafter, cheferna för marinen och flygvapnet samt statens industrikom­ mission. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för vissa i sagda be­ tänkande framlagda förslag och däröver avgivna yttranden. Yissa delar av föreliggande ärenden äro av den natur att närmare redo­ görelse för deras innebörd än som av det följande framgår icke bör ske till statsrådsprotokollet. Ytterligare upplysningar torde emellertid få lämnas genom de handlingar, som komma att överlämnas till riksdagens vederbörande utskott. . ^ följande upptagas vidare till behandling vissa andra frågor, beträffande vilka särskilda sakkunnigutredningar verkställts, bland annat frågan om social­ vården inom försvarsväsendet och rörande anordnande av fritidsundervisning för försvarsväsendets personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 9

Avd. II. Allmänna synpunkter.

Försvarsutredningen.

Ekonomiska och statsfinansiella synpunkter.

Försvarsutredningen har sökt att i stora drag redogöra för den ekonomiska och statsfinansiella bakgrunden till den försvarsorganisation, som utred­ ningen föreslagit, samt därvid anfört, att försvarskostnader å något över 700 miljoner kronor om året synas kunna ur ekonomisk synpunkt godtagas. Ut­ redningen har härom yttrat följande: Den sakliga innebörden för landets ekonomiska liv av en vidgad försvarsorganisation är, att viss del av samhällets arbetskraft och maskinkapital undandragés användning för produktiva ändamål, med påföljd att den löpande kon­ sumtionen och nybildningen av kapital blir relativt mindre än eljest. Den omedelbara inskränkningen kan mätas genom en jämförelse mellan national­ inkomstens och försvarsutgifternas höjd. Den försämring i standarden som därutöver så småningom bör inträda, till följd av att den minskade kapital­ bildningen verkar hämmande på nationalinkomstens utveckling, är svårare att uppskatta. Nationalinkomsten kan för närvarande antagas uppgå till ungefär 12 mil­ jarder kronor om året. Försvarskostnader å något över 700 miljoner kronor innebära alltså en belastning av samhällets produktiva krafter med cirka 6 procent. Denna belastning behöver icke på kort sikt väcka betänkligheter. Den nedpressning av nationalinkomsten åter, som inträder först i den män verkningarna av den minskade kapitalbildningen hinna göra sig gällande, bör icke komma att innebära någon bestående reduktion av levnadsstandarden ens av den om­ fattning som omedelbart framträder. En fullständig uppbromsning av national­ inkomstens utveckling eller en nedpressning av nationalinkomsten under den ursprungliga nivån kan icke följa av att produktionsmedel blott i nu ifråga­ satt omfattning disponeras för försvaret. Den bedömning av möjligheten att bära en förstärkt försvarsordning, som motiveras av det nyss sagda, måste emellertid något modifieras, när man betraktar frågans statsfinansiella sida. Den arbetskraft och de produk­ tionsmedel i övrigt, som för en längre tid reserveras för försvarsändamål, måste erhålla sin betalning ur statens löpande inkomster om ogynnsamma återverkningar på penningväsendet skola undvikas. Att skaffa dessa inkomster genom beskattning av medborgarnas intäkter är i själva verket medlet att an­ passa medelsförbrukningen i samhället efter den ändrade användningen av de produktiva resurserna. Med hänsyn till att beskattningen drabbar blott vissa delar av nationalinkomsten, kommer den emellertid att för skatte­ betalarna framstå såsom en relativt tyngre belastning än en direkt jämförelse med nationalinkomsten ger vid handen att den samhälleligt sett ar. Darior kunna åtminstone på kortare sikt vissa psykologiska svårigheter gora sig gäl­ lande, som begränsa möjligheterna till omdisposition av samhällsresurserna efter försvarets behov starkare än objektiva hänsyn till samhällets ekonomiska bärkraft motivera. . För bedömandet av de senast berörda, i trängre mening finansiella svårig­

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

heterna må erinras därom, att försvarsutgifter av storleksordningen 700—800 miljoner kronor, jämte de under kriget starkt ökade civila utgifterna för mera normala behov, i riksstatsförslaget för budgetåret 1942/43 faktiskt täckas av opande inkomster. Spörsmålet om finansieringen av försvarsutgifter av an­ given hojd kan alltså lösas. i ?,rå;gani uppställer sig emellertid, om det nu för balansering erforderliga skattetrycket skall behöva bibehållas, för att utgifterna för försvarsorganisa­ tionen aven fortsättningsvis skola kunna täckas med löpande inkomster. Svaret pa denna fråga är tydligen i första hand beroende på bedömningen av den kommande utvecklingen av förhållandet mellan statsinkomsterna och ut­ gifterna for civila ändamål. Räknar man med oförändrad prisnivå och bortser man tills vidare från det inflytande en fortsatt ökning av nationalinkomsten kan utöva, talar sannolik­ heten for att namnda förhållande icke kommer att utvecklas så, att utrymme kommer att föreligga för de ökade försvarsutgifterna vid en sänkt skattenivå, .besparingar på utgiftssidan äro visserligen att motse, bland annat på grund av att denna belastas av vissa av krisen betingade kostnader, men dessa besparmgar lära knappast bli större än att de helt motvägas av nytillkommande, oavvisliga utgiftsbehov, exempelvis för förräntningen av den ökade statsskulden.’ Under förutsättning av ett prisfall skulle de civila utgifterna kraftigt redu­ ceras, främst till följd av att kostnaderna för kristillägg å löner, pensioner och socialförsäkringar samt för prissubventioner skulle i större eller mindre utsträckning bortfalla. Häremot står emellertid, att ett prisfall skulle medföra aven en avsevärd nedgång i statsinkomsterna. Även kostnaderna för den föreslagna försvarsorganisationen — och därmed det skattebehov, vartill denna ger upphov — påverkas givetvis av prisutveckoförändrad prisnivå synes försiktigheten med hänsyn till vad nyss anföits bjuda, att man räknar med att genomförandet av den nya försvarsorganisationen medför, att det inkomstbehov som- framträder i riksstatsförslaget för budgetåret 1942/43 blir bestående. I samma mån som kostnaderna för oiganisationen till följd av prisfall reduceras, minskas givetvis även in­ komstbehovet. Det anförda resonemanget måste emellertid kompletteras med ett påpekande, att det ju icke är storleken av statens inkomster av skatter i och för sig utan dessa inkomster i förhållande till nationalinkomsten som till slut är av betydelse. En ökning av nationalinkomsten tenderar i och för sig att förbättra balan­ sen mellan statens inkomster och utgifter. Den innebär emellertid vidare, att ett och samma inkomstbehov för statsverket kommer att kunna tillgodoses vid ett sjunkande relativt skattetryck. Om nationalinkomstens hittills forte s^gripg icke avbrytes, bör alltså den vidgade försvarsorganisationen på längre sikt i och för sig låta sig förena med en sänkt beskattning. Betydelsen härav förringas emellertid av att man under en period av den längd det här galler måste räkna med nytillkommande medelsbehov av annat slag, bland annat för amortering av statsskulden. ... har framhållits, att de vidgade anspråken på produktionsmedlen för försvarsväsendets räkning måste inverka menligt på nationalinkomstens tillväxt. Det har dock också understrukits, att nu ifrågavarande utvidgning aY föi svaret icke ensam är av sådan omfattning, att en fullständig uppbromsning av utvecklingen eller ett omslag i denna är att befara. Någon anledning att modifiera detta omdöme med hänsyn till statens övriga anspråk på landets ekonomi torde icke nu föreligga. Då så icke är fallet och då frågan om finan­ sieringen av försvarsutgifter inom den nu aktuella ramen kan lösas, synes denna kunna ur ekonomisk synpunkt godtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 11

Huvuddragen av försvarsutredningens förslag i belysning av de senaste årens erfarenheter.

Försvarsutredningen har i sitt betänkande (sid. 15—28) lämnat en kort­ fattad redogörelse för de senaste årens krigserfarenheter, sådana de te sig ur de särskilda försvarsgrenarnas synvinklar, och i anslutning därtill lämnat en översikt av utredningens förslag i stora drag. Här torde böra meddelas en sammanfattning av vad försvarsutredningen salunda anfört.

Armén. Försvarsutredningen har som karakteristiskt för de senare årens utveck­ ling på förevarande område, sådan den för stormakternas vidkommande under det pågående kriget framträtt, framhållit den snabbhet, med vilken anfallsoperationer kunnat genomföras. Detta hade, förutom genom flygvapnets verksamhet, främst åstadkommits därigenom, att åt vissa operativa enheter givits mycket stor slagkraft och stor rörlighet. Dessa enheter hade främst utgjorts av pansarförband med stark beväpning samt stor terrängframkomlig­ het och rörlighet. Därjämte hade uppträtt talrika motoriserade operativa en­ heter med i stort sett samma slagkraft som vanliga infanterifördelningar men med flerdubbelt större rörlighet. Även de vanliga infanterifördelningarnas slagkraft hade ökats genom beväpningens stärkande. I fråga om artilleriet kunde genomgående spåras en ökning av kalibern och därav följande starkare projektilverkan. Särskilt stormartilleri — pansrade pjäser på bandlavettage — hade på sina håll införts för att i stridens avgörande skeden medelst direkt eld på korta avstånd stödja infanteriet. Förekomsten av pansarförband hade medfört en stark utveckling av pansarvärnsbeväpningen. Erfarenheterna från det pågående kriget syntes giva vid handen, att opera­ tioner med dylika modernt utrustade och organiserade trupper vore möjliga att utföra även i nordisk terräng. Yår organisation och beväpning borde därför i möjligaste mån avpassas med hänsyn härtill. I det föreliggande förslaget hade detta skett, så långt våra resurser ansetts göra detta möjligt. Den stora utsträckningen av de områden, som kunde tänkas såsom opera­ tionsområden för våra armékårer, och de under alla förhallanden begränsade stridskrafter, som vi vore mäktiga att uppställa, gjorde det erforderligt att skapa ökad tillgång på trupper med större rörlighet än som de vanliga opera­ tiva enheterna besitta. Detta krav skärptes ytterligare, om man hade att räkna med en motståndare, som kunde beräknas disponera över talrika lättrörliga förband. Den omständigheten, att våra truppförband i fält ständigt måste vara be­ redda att möta anfall i stor skala av pansartrupper, medförde kravet på en förstärkning av arméns pansarvärn. Även vid en avsevärd förstärkning av pansarvärnet skulle dock icke fullständig trygghet kunna skapas mot att en motståndares pansarenheter, insatta utan hänsyn till uppstående förlustei, skulle kunna verkställa ett genombrott på en front. Efter ett sådant genombrott inom ett armékårområde förelåge risk för att kårens ledning och underhållstjänst reves upp och att frontfördelningarna inringades av motståndaren.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 210. För att möta ett dylikt hot måste trupper med minst samma rörlighet, fram­ komlighet och slagkraft som de anfallande pansarförbandens stå till försva­ rarens förfogande. Med dessa trupper kunde denne gå till motanfall och slå lendens inbrytande pansarförband. De enda trupper, som med utsikt till fram­ gång kunde insättas för denna uppgift, vore egna pansartrupper. Tillgången till pansartrupper gåve även i övrigt de egna armékårerna möj­ lighet till ett offensivt uppträdande, utan vilket framgångsrikt försvar icke i ore möjligt. Avvärjandet av anfall över kust eller gräns syntes för vår del ofta få karaktären av snabbt insatta motanfall. För att motanfallsförbanden skulle hinna ingripa i tid krävdes, att de vore mycket rörliga; därför lämpade sig motor- och cykelbrigader väl för ändamålet. Men först då i motanfallsgruppen ingmge även pansarförband av tillräcklig styrka, finge motanfallet den kraft och tyngd, som erfordrades för dess snabba genomförande. De särskilda terrängförhållanden, som vore rådande i landets norra delar, gjorde det önskvärt att giva vissa av de trupper, som i första hand vore av­ sedda för dessa terrängområden, en med hänsyn .härtill avpassad, särskild organisation. Vid en stridshandling, där avgörande söktes, vore i regel artilleriets insats av utslagsgivande betydelse. Icke minst gällde detta det artilleri av grövre kaliber, med vilket fiendens artilleri nedkämpades eller nedhölles. Tillgången på dylikt artilleri, sammanhållet i kårförband, vore för närvarande inom vår armé alltför ringa för att motsvara behovet. Den ständigt stegrade risken för anfall av fiendens flygstridskrafter med­ förde ökade krav på effektiva motåtgärder. Härvid komme i första rummet ett slagkraftigt eget flygvapen. Detta kunde emellertid icke beräknas vara till hands för att trygga alla förband. Arméns operativa enheter måste därför själva vara beredda att värja sig mot anfall av fiendens flygstridskrafter. Så­ väl truppförbandens eget luftvärn som fältluftvärnet borde därför ökas. Den omständigheten, att en motståndare kunde beräknas rikta sina angreppshandlmgar icke endast mot stridskrafterna utan även mot hemorten hade medfört kravet på en effektivare organisation av hemortsförsvaret än som tidigare ansetts nödigt. Om detta försvar skulle kunna vid ett krigsut­ brott omedelbart besitta nödig funktionsduglighet, erfordrades att försvars­ områdena erhölle en fastare organisation. Med hänsyn till vad sålunda anförts har försvarsutredningen beträffande arméns krigsorganisation föreslagit i huvudsak följande: Ett antal lättrörliga förband, motoriserade eller cykelutrustade, organi­ seras. Forbanden sammanhållas i smärre operativa enheter, motorbrigader eller cykelbrigader, inrymmande förband ur flera truppslag och med egen underhållstjänst. De lägre truppförbandens pansarvärn ökas. De självständiga motoriserade pansarvärnskompanier, som redan ingå i organisationen, utbyggas till pansarvärnsbataljoner, beväpnade även med tunga pansarvärnspjäser. Ett antal pansarförband ingår i organisationen. Dessa bilda särskilda operativa enheter, vilkas kärna utgöras av stridsvagnsförband; till dessa

Kungl. May.ts proposition nr 210. 13 komma vidare pansarinfanteri, pansarvärn, motorcykelförband, ingenjörtrupper, artilleri m. m. Ett antal jägarbrigader ingår i organisationen. Rytteriet sammanföres i ryttarbataljoner, vilka få karaktären av kårförband. Kårartilleriet utökas. Truppförbandens eget luftvärn och fältluftvärnet förstärkes. Organen för underhållstjänsten utbyggas. Försvarsområdena erhålla en fastare organisation. Hemortsluftvärnet utökas betydligt. De föreslagna ändringarna i krigsorganisationen medföra vissa konse­ kvenser i fråga om arméns fredsorganisation. De viktigaste av dessa äro enligt vad försvarsutredningen anfört följande: Ett nytt militärområde, omfattande Värmlands, Kopparbergs och Örebro inskrivningsområden, upprättas. Försvarsområdesorganisationen genomföres redan i fredstid. Ett nytt truppslag, pansartrupperna, tillkommer. Vid detta sker utbild­ ning av personal i stridsvagns-, pansarbil-, pansarvärns-, motorcykel- och pansarinfanteritjänst samt organisation av motsvarande förband. Till detta truppslag överföras två infanteriregementen och ett kavalleriregemente. Delar av ett annat kavalleriregemente överföras till ett fjärde regemente av pansartrupperna. Kavalleriet, som organiseras på tre förband, utbildas i ryttar- och cykel­ tjänst. Artilleriet utökas med ett kårartilleriregemente. Ett nytt truppslag, tygtrupperna, tillkommer för utbildning och organisa­ tion av förband för tyg-, ammunitions- och reparationstjänsten. Försvarsutredningen har därjämte föreslagit — utöver den ökning av befälskadrerna, som genomförts efter beslut av 1940 och 1941 års riksdagar — vissa ytterligare utökningar av framförallt den aktiva kadern.

M arinen. Försvarsutredningen har framhållit, att den påtagligaste erfarenheten från nu pågående krig rörande örlogsfartygens konstruktion och verkningsmöjligheter vore den ökade hänsyn man hade att taga till flygstridskrafterna. Det vore känt, att ett stort antal flyganfall insatts mot krigsfartyg och att de uppnådda resultaten varit betydande såväl i fråga om totalförluster av krigs­ fartyg som beträffande skador å sådana fartyg. Med hänsyn till såväl dessa som andra erfarenheter från den pågående sjö­ krigföringen kunde för vårt vidkommande följande slutsatser dragas be­ träffande försvaret till sjöss. De enskilda fartygens aktiva och passiva luftförsvar borde stärkas, d. v. s. man borde öka antalet luftvärnskanoner och öka skyddet för fartygets vitala delar mot bomber och bombsplitter. Båda dessa åtgärder medförde principiellt en uppgång i fartygsstorleken jämfört med den storlek, som utan ökad hänsyn till luftfaran ansetts tillräcklig för att bära viss bestyckning, visst maskinen

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

o. s. v. Därjämte borde flygstridskrafter på ett mer avgörande sätt än genom enbart spaning komplettera stridsfartygens verksamhet. En växelverkan och intim samverkan mellan sjö- och flygstridskrafter framstode som en alltmer påtaglig nödvändighet. Vid ställningstagandet till flottorganisationen och den nybyggnad av örlogsfartyg, som borde äga rum i vårt land under den närmaste femårsperioden, måste helt naturligt hänsyn främst tagas till de rent svenska förhållandena och till de krav, som dessa uppställde för vårt sjöförsvar. Grundtanken hade härvid varit att med beaktande av den roll ur såväl anfalls- som försvarssynpunkt, som flygstoidskrafterna måste spela inom de begränsade operationsområden som för vår del kunna bliva aktuella, skapa ett kombinerat sjö- och flygförsvar i stånd att gå till de motanfall, som vore nödvändiga för framgång i ett för­ svarskrig. Byggandet av tunga fartyg, pansarskepp, monitorer eller dylikt, syntes tills vidare icke böra komma i fråga, bland annat med hänsyn till att ytterligare er­ farenheter av flygvapnets verkningsförmåga mot tunga sjöstridskrafter borde avvaktas innan typfrågan avgjordes. I den närmast aktuella utbyggnaden av sjöstridskrafterna borde därför komma lätta kryssare — av vilka två redan vore beslutade — samt jagare, torpedbåtar och undervattensbåtar. En lätt flotta av här angivna fartygsslag borde räkna minst 3 kryssare, 12 jagare och 18 torpedbåtar. Dess insats kunde, alltefter lägets krav, ske antingen samlad eller uppdelad på operationsgrupper, i vilka såväl kryssare som jagare och torpedbåtar inginge. I båda fallen vore en med sjöstridskrafterna val samövad flygeskader denna flottas nödvändiga komplement. Detsamma vore förhållandet med undervattensbåtarna, vilka med hänsyn till påräknelig förlustprocent måste hållas uppe i antal på storlekens bekostnad. Med en stödstyrka, tills vidare bestående av de tre Sverigeskeppen med kustjagare, torpedbåtar och minsvepare, fullständigades bilden av de krafter, som kunde insättas i det rörliga sjökriget. Världskriget 1914—1918 hade — enligt vad försvarsutredningen vidare an­ fört — givit otvetydiga bevis för kustartilleriets stora betydelse vid för­ svar av kuster och viktiga farvattensförträngningar. Erfarenheterna från samma krig hade jämväl visat svårigheterna att med då tillgängliga anfallsmedel, framförallt beskjutning från fartyg, nedkämpa i land grupperat ar­ tilleri. Nu pågående krig kännetecknades, jämfört med världskriget 1914—1918, måhända främst av flygvapnets ökade insats såväl vid försvar som anfall. Kustartilleriets betydelse i av kriget berörda länder syntes dock härigenom icke hava minskat. Genom flygvapnets utveckling hade visserligen möjlig­ heterna till nedkämpning av i land grupperat artilleri ökats, men erfaren­ heterna visade dock, att i de fall, då effektiva luftförsvarsåtgärder vidtagits, mål av sådan begränsad omfattning som det här vore fråga om ägde en be­ tydande motståndskraft. Kustartilleriets uppgifter borde vara att inom vissa strategiskt särskilt be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 15

tydelsefulla kustområden och farvattensförträngningar främst i samverkan med sjöstyrkor bilda försvarets kärna, att i samverkan med övriga strids­ krafter — främst ur armén — biträda vid försvaret av andra kustområden samt att även annorledes utgöra skydd och stöd åt de svenska sjöstrids­ krafterna. För fyllande av dessa uppgifter erfordrades i första hand sjöfrontsoch luftvärnsartilleri samt mineringar. För att alltefter krigsfallet eller krigsläget kunna utnyttja kustartilleriet å olika delar av kusten borde den erforderliga förstärkningen till övervägande del ske genom att tillföra kustartilleriet ytterligare rörligt (flyttbart) svårt och medelsvårt sjöfrontsartilleri. De i kustartilleriorganisationen ingående rörliga enheterna kunde och borde komma till användning jämväl för andra ändamål än kustförsvar, därest krigsläget så påkallade. Dylika enheter borde då närmast ställas till förfo­ gande för vederbörande befälhavare ur armén. De hittillsvarande basområdena för sjöstridskrafterna borde bibehållas och anstalterna därinom — såväl för flottan som för kustartilleriet — utvecklas och effektiviseras. Behovet av en skyddad replipunkt på Norrlandskusten framstode med hänsyn till det nutida krigets karaktär som en nödvändighet. Betydelsen av en sådan replipunkt bortfölle ej, även om vissa slag av sjö­ krigsoperationer norr om Ålands hav vid vissa krigsfall vore osannolika. Försvarsutredningen har på grundval av det anförda beträffande marinen föreslagit i huvudsak följande: Anskaffningen av fartygsmateriel till flottan inriktas främst på att vid­ makthålla flottan vid den styrka den kommer att äga, sedan beslutade nybygg­ nader under de närmaste åren färdigställts. Därutöver genomföres viss för­ stärkning av torpedbåtsvapnet. Nybyggnad sker i huvudsak av större jagare, kustubåtar samt torpedbåtar ävensom av ett övningsfartyg (segelfartyg), i första hand avsett för sjömansskolan. Under femårsperioden påbörjas byggandet av en kryssare av samma typ som de två år 1940 beslutade. Gustafsviks örlogsdepå utbygges i viss mån, varjämte Hemsö kustartilleri­ försvar (motsvarande Hemsö fästning) förses med viss bemanning även i fredstid. På Gotland upprättas vissa anstalter, varigenom de lätta sjöstridskraftema erhålla möjlighet att där komplettera sina bränsle- och ammunitionsförråd. Den nuvarande Älvsborgs fästning, omvandlad till Göteborgs skärgårds kustartilleriförsvar, förstärkes. Ett nytt kustartilleriregemente upprättas för dess bemanning. Göteborgs örlogsdepå utvidgas avsevärt. Kustartilleriet förstärkes genom att detsamma tillföres ytterligare rörligt (flyttbart) svårt och medelsvårt sjöfrontsartilleri. Utredningen har därjämte förutsatt en väsentlig ökning av personaltill­ gången vid marinen.

Fly gvapnet. Försvarsutredningen har framhållit, att flygstridskrafternas operationsmål under det pågående kriget varit fiendens flygstridskrafter jämte flygindustri,

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 210. lantstridskrafter jämte förbindelser, sjöstridskrafter jämte sjöfart samt hemort. Kampen mot fiendens flygstridskrafter hade i regel varit flygvapnets pri­ mära uppgift, vare sig det gällt anfall eller försvar. Endast i den mån denna kamp så medgivit hade flygvapnet kunnat ägnas åt andra uppgifter. Elygbasbekämpning hade utförts med bomb- och jaktplan under dager och mörker. Flygbasbekämpning utförd av flyg hade, då motståndaren varit mindre väl förberedd därpå, i många fall lett till att det fientliga flyget nedkämpats på några dagar. Å andra sidan funnes exempel på att även ett under­ lägset flyg kunde undgå att nedkämpas samt till och med gå till motanfall mot fiendens flygbaser. Jaktflygets verkningsförmåga hade under kriget visat sig vara större än väntat. Luftvärnets verkan hade däremot icke alltid varit så kraftig som man före kriget gjort sig förhoppning om, men det hade visat sig vara oumbärligt för att försvåra fiendens uppträdande, både vid försvaret av stridskrafterna och av hemorten. I flera fall hade luftvärnet haft stor verkan vid låganfall mot lantstridskrafter, fartyg och flygplatser. Det syntes emellertid vara obe­ stridligt, att jaktförbanden utgjorde det effektivaste medlet i kampen mot fiendens flygstridskrafter, vare sig det gällde försvar av hemorten eller strids­ krafterna. Flygstridskrafternas verkningsförmåga gentemot lantstridskrafter och för­ bindelser hade under det pågående kriget kommit till påtagliga uttryck. Då ett starkt flygvapen utan att verksamt hindras av motståndarens flyg kunnat med full kraft sättas in mot lantstridskrafterna och deras förbindelser, hade dess verkan i flera fall blivit ödesdiger. Lantstridskrafternas förmåga att lösa sina uppgifter syntes sålunda i väsentlig grad bero av förhållandena i luften. Om ett starkt fientligt flyg erhölle fritt spelrum utan att bekämpas av eget flyg, bleve genomförandet av lantstridskrafternas uppgifter i hög grad försvårat. Funnes ett starkt eget flyg i stånd att understödja lantstridskraf­ terna, ökades verkningsförmågan även hos dessa senare. För dessa ändamål erfordrades såväl jakt- som bombförband. Endast om sådana förband funnes av tillräcklig styrka, kunde man påräkna, att lantstridskrafterna skulle äga sin fulla verkningsförmåga. Flygstridskrafternas verkningsförmåga gentemot sjöstridskrafter och sjö­ fart hade under det pågående kriget upprepade gånger ådagalagts. De slut­ satser, som kunde dragas ur händelserna på detta område, vore i huvudsak, att flygstridskrafter ägde stor betydelse för försvaret av egen kust och som hinder mot invasion samt att de vore ett verksamt medel för angrepp mot fiendens och till skydd av egen sjöfart. Torpedflygförband och störtbombförband hade varit verksammast. Den kraftigaste verkan mot de största fartygstyperna hade nåtts med flygtorpeder, medan lätta kryssare och jagare kunnat verksamt bekämpas även med flygbomber. Samverkan mellan flygoch sjöstridskrafter hade vid flera tillfällen givit större utbyte än om båda opererat var för sig. Om sjöstridskrafterna måste baseras och uppträda inom gott räckhåll för

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 17

starkt flyg, låge deras möjlighet att undvika nedkämpning främst i jaktflyg vid kusten och luftvärn vid baserna samt uppträdande under mörker till sjöss. Egna flygstridskrafter hade goda möjligheter att verka under dager till sjöss och under mörker vid fiendens kust gentemot fiendens sjöstridskrafter och sjöfart. De hittillsvarande erfarenheterna från stormaktskriget i fråga om luftkrig­ föring mot hemorten kunde givetvis icke direkt överföras på förhållandet mel­ lan en stormakt och en liten stat. Emellertid torde det kunna sägas, att, därest både det aktiva och det passiva försvaret vore välordnat och så starkt som resurserna medgåve, utsikter funnes för att luftkrigföringen mot hemorten skulle bliva en tidsödande och osäker operation och att avgörandet i stället söktes i de rent militära operationerna. Ett svenskt flygvapen måste främst äga sådan styrka, att det med någon utsikt till framgång och tillsammans med luftvärnet kunde upptaga strid med fiendens flygstridskrafter. Det måste också vara i stånd att med till­ räcklig styrka direkt understödja lant- och sjöstridskrafterna i deras verk­ samhet. Ett utomordentligt viktigt led i arbetet på försvarsväsendets utveckling vore därför att tillse, att flygvapnet erhölle tillräcklig styrka. Enligt utred­ ningens mening vore det nödvändigt, att planen rörande flygvapnets utveck­ ling gjordes så vid som vapnets starkt ökade betydelse betingade, därvid dock alltid hänsyn måste tagas till vad som vore praktiskt genomförbart under en period, som nu kunde överblickas. Bombförbanden skulle vara tillräckliga för att medgiva deras användning för anfall mot fientliga flygbaser samt järnvägar och sjöförbindelser. De skulle även kunna ingripa till direkt understöd åt lantstridskrafter och sjöstrids­ krafter i försvaret mot invasion över landgränsen eller havet eller genom luften. Flera slag av uppgifter kunde behöva lösas samtidigt eller nästan samtidigt på vitt skilda krigsskådeplatser, varvid dock från en central basering avsevärda möjligheter att operera åt olika håll med kort tidsmellanrum borde föreligga. Sex bombflottiljer måste anses som ett minimum, om anfallen skulle kunna erhålla verklig tyngd och slagkraften bibehållas trots förluster. Jaktförbanden skulle äga tillräcklig kapacitet för att bereda ett effektivt skydd åt egna flygstridskrafter i luften och på marken, lantstridskrafterna och deras förbindelser, sjöstridskrafterna i hamn eller i kustens närhet och slut­ ligen hela hemorten. De vore även vid sidan av rörliga trupper det viktigaste medlet gentemot fientlig luftinvasion. Uppgifterna måste i regel lösas inom vitt skilda områden samtidigt och krävde, att jaktförbanden spredes ut till de områden, där uppgifterna skulle lösas. Vore antalet jaktförband för litet, måste viktiga områden eller stridskrafter lämnas oförsvarade. Sex jaktflottiljer måste med hänsyn till vårt lands stora yta betraktas såsom ett knappt minimum. Spaningsförbanden skulle kunna utföra övervakning av fiendens bakre förbindelser samt havet och fiendens kust i syfte att skaffa underrättelser om krigsläget i stort och förebygga fientliga överraskningar. De erfordrades därjämte för taktisk spaning m. m. åt flyg-, lant- och sjöstridskrafterna, De tre Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 377 42 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

redan befintliga spaningsflottiljerna borde kunna någorlunda tillgodose dessa behov. Enligt utredningens mening borde slutligen i organisationen ingå en torpedflottilj. Denna skulle medverka i övervakningen av havet och fiendens kust, kunna understödja sjöstridskrafterna i strid samt utföra självständiga offen­ siva företag med bomber, torpeder eller minor. Torpedflottiljen avlastade bombförbanden från de dagliga uppgifterna över havet, ehuru de senare skulle kunna ingripa även där, då avgörande operationer påginge till sjöss. Med torpedflottiljen erhölles ökade möjligheter till offensiva operationer i sjö­ kriget utanför kustfarvattnen. Eörsvarsutredningen har med hänsyn till vad sålunda anförts föreslagit i huvudsak följande organisation av flygvapnet: _ Flygvapnet organiseras på sex bombflottiljer, sex jaktflottiljer, tre spaningsflottiljer och en torpedflottilj. Antalet reservflygplan ökas väsentligt. Huvuddelen av flygförbanden i fred uppdelas på fyra flygeskadrar, var och en under ledning av en eskaderchef med stab. Landet indelas i fem flygbasområden, vart och ett under en chef med stab. Därjämte har försvarsutredningen ansett en viss ökning av personalbestån­ den vid flygförbanden erforderlig. Försvarsutredningen har beträffande flygvapnets storlek anfört, att det icke synts utredningen osannolikt, att utvecklingen under femårsperioden kunde komma att tala för en ytterligare utökning av flygvapnet. Därvid syntes i första hand ytterligare en jaktflottilj böra tillkomma.

Sammanfattning av kostnadsberäkningarna.

Försvarsutredningen har framhållit, att man, då det gällt att uppgöra be­ räkningar över kostnaderna för den tilltänkta försvarsorganisationen, i dagens läge saknade möjlighet att med någon större grad av säkerhet förutse, vilken prisnivå som komme att vara rådande vid olika tidpunkter under de år, då det planerade utbyggnads- och organisationsarbetet vore avsett att sättas i verket. Det pågående krigets varaktighet ävensom bland annat omöjligheten av att förutse, i vilken mån den sedan krigsutbrottet pågående förskjutningen i relationen mellan olika priser komme att i sinom tid återgå, gjorde att alla förutsägelser om den kommande prisutvecklingen endast kunde bliva giss­ ningar. Rörande hithörande spörsmål hade försvarsutredningen samrått med statens industrikommissions prisbyrå. Vid överläggningarna hade enighet vunnits därom, att kostnaderna borde beräknas efter senast tillgängliga prisuppgifter och därefter — genom anlitande av tillgängliga prisindices — om­ räknas till den prisnivå, som rådde närmast före krigsutbrottet. Utredningen hade ansett sig böra skilja å ena sidan mellan årskost­ nader och engångskostnader och å andra sidan mellan de kostnader, som hänförde sig till uppsättningsperioden, och de som avsåge tiden där­ efter. Då engångskostnaderna förutsattes skola koncentreras till uppsättningsperioden, komme de beräknade kostnaderna efter denna period att helt och hållet avse årskostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 19

Vad beträffar engångskostnaderna har utredningen ansett sig böra skilja mellan engångskostnader för materiel m. m. å ena sidan, och byggnadskostnader m. m., å den andra. Detta beror främst därpå, att de förra direkt belasta driftbudgetens fjärde huvudtitel, medan byggnadskostnaderna primärt utgå av kapitalmedel och belasta driftbudgeten endast i avskri vningsväg. För att erhålla en rättvisande bild av de tre försvarsgrenarnas kostnader för byggnader och markförvärv under uppsättningsåren har utredningen i slutkostnaderna medtagit allenast den del av kapitalinvesteringarna, som bör omedelbart avskrivas och sålunda belasta driftbudgeten, med andra ord grundavskrivningsbehovet. Därvid har i stort sett den principen tillämpats, att kostnader för nybyggnader, till- och ombyggnader, större ändringsarbeten, kaj anläggningar in. m. avsetts böra schablonmässigt avskrivas med 50 procent utan åtskillnad för olika slag av byggnader, att kostnader för arbeten å skjut­ banor och övningsfält, för iordningställande av flygfält, för flygplatsbelys­ ning m. m. skola avskrivas med 100 procent samt att kostnaderna för mark­ förvärv ävensom för insprängningar i berg icke till någon del skola avskrivas. Den närmare tillämpningen av nämnda princip framgår omedelbart av upp­ ställningen av kostnadsberäkningarna. I detta sammanhang torde böra påpekas, att bland byggnadskostna­ derna för arméns del icke räknats med de med Stockholms garnisons utflytt­ ning till Järvafältet ävensom ammunitionsfabrikens förflyttning sammanhäng­ ande kostnaderna. Dessa kostnader avses nämligen skola avskrivas i särskild ordning. Icke heller har utredningen bland marinens byggnadskostnader med­ räknat det belopp som kan bliva erforderligt för genomförande av den pla­ nerade förflyttningen av Stockholms örlogsbas till annan plats än den nu­ varande. Förutom att nämnda kostnader äro vanskliga att för närvarande beräkna, kunna de icke heller sägas direkt hänföra sig till den plan för för­ svarsorganisationen som nu framlägges. Dessutom frigöras genom en sådan förflyttning värden, som till stor del torde kompensera de därmed förenade utgifterna. Slutligen hava bland kostnadsberäkningarna icke heller medtagits kostnaderna för fullföljandet av de planerade nybyggnaderna för vissa stabsoch förvaltningsorgan m. m. i Stockholm. Byggnadskostnadernas beräkning har i stor utsträckning ägt rum i direkt samarbete med 1940 års militära byggnadsutredning, vilken i de fall där den icke själv utfört beräkningarna lämnat grundläggande synpunkter och direktiv rörande beräkningarnas utförande. Beträffande utredningens beräkning av personalkostnaderna torde få hänvisas till vad i det följande under rubriken Yissa gemensamma anslagsoch avlöningsfrågor yttras. Yad beträffar de kostnader, vilka icke hänföra sig till de tre försvarsgre­ narna utan äro av för försvarsväsendet gemensam natur, har utredningen icke ansett sig böra eller kunna framlägga noggranna kostnadsberäkningar på samma sätt som beträffande försvarsgrenarna. Do utgifter som här avses hän­ föra sig dels till de anslag å fjärde huvudtiteln, vilka avse försvarsdeparte­ mentet, de centrala förvaltningsmyndigheterna och försvarsstaben, dels till kostnaderna för de institutioner, som i riksstatens fjärde huvudtitel redovisas under rubriken »D. Yissa försvarsväsendet tillhörande institutioner», dels slutligen till de anslag, vilka i huvudtiteln redovisas under rubriken »E. Diverse». Utredningen har uppskattat sammanlagda summan av ifrågavarande för försvarsväsendet gemensamma utgifter till i medeltal 45 miljoner kronor

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 21

utan tvivel tillfredsställande löste behovet av slagkraftiga operativa enheter med stor rörlighet. Chefen för armén har funnit den av försvarsutredningen föreslagna organisationen av olika staber och truppförband m. m. i stort sett väl avvägd med hänsyn till normala fredsförhållanden, varvid emellertid framhållits, att de föreslagna personalstaterna ur krigsorganisations- och utbildningssynpunkter måste betraktas som ett minimum. I vissa avseenden har chefen för armén föreslagit förstärkningar av arméns krigsorganisation, bland annat inne­ bärande utökning av antalet jägarbrigader, utökning av kårartilleriet och in­ förande av stormartilleri. Dessa förslag ha även medfört krav på utökning av fredsorganisationen dels i form av kaderökningar och dels genom uppsättande av ytterligare en artillerikår. Chefen för marinen har framhållit, att med det framlagda förslaget icke nåtts någon slutpunkt i fråga om flottans omfattning i försvarsorganisationen men att en god grund blivit lagd för dess framtida utveckling, varvid dock påpekats, att efter den femårsperiod, som med förslaget avsåges, plan­ mässigt borde följa ersättningsbyggnad för de i stödstyrkan ingående Sverigeskeppen. Chefen för marinen har vidare framfört ett mycket bestämt krav på en för samverkan med sjöstridskrafterna (närmast kustflottan) och torped­ flygflottiljen avsedd jaktflygflottilj utöver de av försvarsutredningen före­ slagna. Jämväl chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, vilka funnit resultatet av försvarsutredningens arbete utomordentligt gott och därför i allt väsent­ ligt biträtt de av utredningen framlagda förslagen, ha föreslagit inrättande av ytterligare en jaktflottilj utöver de av försvarsutredningen föreslagna. Frågan om flygvapnets framtida ställning har upptagits till behandling av chefen för Ostkustens marindistrikt, vilken förordat en uppdelning av flyg­ vapnet i två delar, vardera utgörande ett vapenslag inom armé och marin samt med bibehållande av gemenskapen endast i fråga om materielanskaffning och viss del av utbildningen. Överbefälhavaren, som framhållit, att det nu föreliggande betänkandet i huvudsak utgjorde en detaljbearbetning av de militära myndigheternas grund­ läggande förslag, vilka i sina huvudlinjer följts, har under sådana förhållanden icke haft något att erinra mot betänkandets principer. Beträffande åtskilliga viktiga detaljer hade emellertid de militära myndigheternas förslag frångåtts, delvis på grund av direktiv, som meddelats utredningsmännen av chefen för försvarsdepartementet. Vidare funnes i betänkandet ett flertal frågor, till vilka de militära myndigheterna tidigare ej beretts tillfälle att taga ställning. Den föreslagna nya försvarsordningen utgjorde ett så väldigt komplex, att det — trots det aktningsvärda arbete, som av utredningsmännen presterats — icke varit möjligt att, även där samarbete skett med de militära myndig­ heterna, tillräckligt grundligt genomtränga alla organisationsdetaljor, varken beträffande deras struktur eller kostnader. Det komme utan tvivel att under arbetet på försvarsordningens genomförande visa sig, att åtskilliga betänkliga

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

luckor funnes utöver de redan kända, likaså att i vissa fall en överorganisation eller onödigt kostsamma anordningar föreslagits. Det vore därför synner­ ligen önskvärt, att —- icke blott beträffande krigsorganisationen utan även beträffande fredsorganisationen — riksdagen så mycket som möjligt undveke att nu fastslå detaljer. Ett ytterligare skäl härför låge även däri, att under den jämförelsevis långa tid, försvarsordningens genomförande komme att kräva, nya krigserfarenheter kunde komma att fordra beaktande. Inträffande förändringar i vårt militärpolitiska läge kunde även väl tänkas påkalla ett annat ståndpunktstagande än det, som i nuvarande stund syntes mest ända­ målsenligt. Med hänsyn till dessa förhållanden och för att möjliggöra en smidig och snabb anpassning av försvarsordningen efter utvecklingen samt användning av anslagna medel på effektivaste sätt borde därför åt Kungl. Maj:t och de militära myndigheterna lämnas största möjliga frihet att inom en grundläggande organisations- och kostnadsram utforma försvarsordningens detaljer. Mot de synpunkter i fråga om krigsmaktens organisation och verksamhet samt därpå grundade förslag, som utredningen i belysning av de senaste årens krigserfarenheter framlagt, funnes inga väsentliga erinringar att framställa. Såsom grundsats för utredningen hade gällt, att försvarsorganisationen borde erhålla högsta möjliga kvalitet. Grundsatsen vore riktig, men endast under förutsättning att kvantiteten icke härigenom bleve otillräcklig för de krav härutinnan, som vore betingade av landets militärpolitiska läge. Till kvali­ teten hänfördes i detta sammanhang icke endast kaderstyrkan, befälets och truppens utbildning, förbandens beväpning, utrustning och rörlighet, fartygsmaterielens beskaffenhet o. s. v. utan även tillgången på ersättningsmateriel av alla slag. Det vore en avvägningsfråga, vilket som skänkte den största valutan ur försvarssynpunkt, en större kvantitet med lägre kvalitet eller en mindre kvantitet med högre kvalitet. Frågan gällde främst armén men i viss mån även marinen och flygvapnet. Det gåves ett visst minimum av stridskrafter, som icke kunde underskridas. Uppnåddes icke detta minimum, förelåge icke utsikter till framgång, även om kvaliteten vore hög. Beträffande armén hade utredningens krav på kvalitet i förening med kost­ nadsramen medfört en begränsning av kvantiteten av de för operativ verksam­ het avsedda förbanden, som med hänsyn till ovan angivet minimikrav vore svaga. I särskilt yttrande hade angivits, huru de brister, som i föreliggande hänseende vidlådde förslaget, skulle kunna fyllas. Ökning av kostnadsramen syntes för sådant ändamål icke oundgängligen erforderlig. Beträffande detaljerna i överbefälhavarens ifrågavarande förslag till för­ stärkning av arméns krigsorganisation torde få hänvisas till handlingar, som komma att till riksdagens vederbörande utskott överlämnas, ävensom till redo­ görelsen under avsnittet Arméns krigsorganisation i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 23

Vad marinen beträffar synes överbefälhavaren hava anslutit sig till huvud­ grunderna i försvarsutredningens förslag. Vad åter angår flygvapnet, har överbefälhavaren, såsom av det följande framgår, funnit det angelägnaste önskemålet i fråga om förbättringar av ut­ redningens förslag i dess helhet vara, att en sjunde jaktflottilj (F18) nu beslutades. Till motvägande av den härigenom uppkommande kostnadsök­ ningen kunde vissa av försvarsutredningen till 4.7 miljoner kronor per år be­ räknade engångskostnader inbesparas under förutsättning att organisationens bredd och slagkraft ökades genom det tillskott, som F 18 innebure. Av handlingarna i ärendet inhämtas, att kostnaderna för en sjunde jakt­ flottilj (F 18) med utgångspunkt från prisläget den 1 juli 1941 och med tilllämpning av de i årets statsverksproposition angivna reglerna för avskrivning av nya kapitalinvesteringar kunna beräknas på följande sätt:

H

Under fem års- Vid genomförd perioden organisation Kr. Kr.

Engångskostnader för anskaffning av flyg- och vapenmateriel 33.300,000 —

Summa kronor 59,565,000 9,900,000

Arméförvaltningen har såsom allmänt omdöme om den av försvarsutred­ ningen framlagda planen för organisationsarbetet inom försvarsväsendet ut­ talat, att ett genomförande av densamma syntes vara ägnat att i skilda hän­ seenden skänka ökad effektivitet och kraft åt landets försvar samt att giva fasthet och planmässighet åt arbetet på försvarsanstalternas fortsatta ut­ byggande och stärkande. Jämväl marinförvaltningen har funnit försvarsutredningens organisations­ plan vara synnerligen väl ägnad att läggas till grund för det ytterligare organisationsarbete inom marinen, som förhållandena gjorde nödvändigt. Marinförvaltningen kunde i allt väsentligt ansluta sig till försvarsutred­ ningens förslag i olika hänseenden och hade vid granskningen av planen för organisationens genomförande funnit anledning antaga, att de föreslagna arbetena och anskaffningarna skulle kunna förverkligas inom avsedd tid­ rymd. Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att den med stor tillfreds­ ställelse konstaterat, att omsorgen om rikets försvar nu tagit form i ett för­ slag, vars realiserande innebure en väsentlig förstärkning av försvarskrafterna. Däremot har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framfört invändningar mot uppgörandet av en plan för organisationsarbetet under så lång tid som fem år, varvid anförts, att länsstyrelsen för sin del skulle ansett det nöd­ vändigare med hänsyn till vårt genom världskriget farofyllda läge, att planer

1 Giiller för budgetåret 1940/47.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

nu hade uppgjorts för de försvarsanordningar, som med den yttersta kraft­ ansträngning hade kunnat vidtagas omedelbart eller inom det närmaste året. Statens industrikommission har närmare utrett den föreslagna försvars­ organisationens inverkan på arbetsmarknaden, särskilt med hänsyn till krigs­ industrien, samt därvid i huvudsak anfört följande: Såsom en av de väsentligaste förutsättningarna för en försvarsorganisa­ tions effektivitet gällde, att landets personella försvarskraft komme till an­ vändning på bästa möjliga sätt. Det vore härvid dock ingalunda så, att effek­ tiviteten automatiskt komme att ökas i samma mån som antalet soldater vid fronten. De stridandes försörjning med vapen och annan krigsmateriel krävde nämligen också sina män. Hur fördelningen skulle ske mellan fronten å ena sidan och hemorten och då speciellt krigsindustrien, å andra sidan, bleve därför en avvägningsfråga av yttersta vikt. I nu angivna hänseenden måste noggranna planer uppgöras i anslutning till den framlagda försvarsordningen. Från statens sida borde därför redan i förevarande läge anordningar förberedas, vilka vore erforderliga för ett snabbt genomförande av den omställning på arbetsmarknaden, som bleve nödvändig vid krig. Företagen måste icke endast beredas möjlighet utan även åläggas skyldighet att föranstalta om den utbildning av ersättningspersonal, som vore nödvändig men som bleve för sen att sätta igång, sedan kriget väl brutit ut. För sådant ändamål erfordrades, att dylik personal redan nu ställdes till för­ fogande för företagen. Då detta icke syntes kunna ske enbart på frivillig­ hetens väg, måste en tillämpning av lagen om tjänsteplikt i förevarande hän­ seende övervägas. Att ett starkt ökat behov av kvinnlig arbetskraft komme att uppstå vore otvivelaktigt. Åtgärder borde därför också vidtagas för att tillgodose detta behov. Härvid syntes bland annat frågan om gifta kvinnors överförande till den öppna arbetsmarknaden böra uppmärksammas. För det fall, att en planering komme till stånd och åtgärder verkligen vid­ tages av det slag, som nu antytts, ansåge sig kommissionen, bland annat efter jämförelse med förhållandena hos de nu krigförande länderna, våga tro, att det betydande militära personalbehov, varmed utredningen räknat för för­ svarsorganisationen, skulle kunna tillgodoses, utan att den militära och civila produktionen därför behövde lamslås.

Industrikommissionen har i detta sammanhang förordat vissa ändringar beträffande nu gällande grunder för inkallelse till militärtjänstgöring av personal tillhörande rustningsindustrien. I fråga om materielanskaffningen har industrikommissionen kraftigt under­ strukit försvarsutredningens uppfattning, att materielanskaffningen borde genomföras i det snabbaste tempo, som med hänsyn till industriens kapacitet och en noggrann planläggning vore möjligt. En koncentrering till de närmaste åren borde sålunda komma till stånd. Förutsättningen härför vore liksom för upprustningen överhuvud taget, att erforderliga råvaror och — även annorledes än med avseende å personaltillgången — tillräckliga industriella möjlig­ heter stode upprustningen till buds. Kommissionen ansåge sig efter verkställda undersökningar kunna konsta­ tera, att svårigheter utan tvivel i flera olika avseenden vore för handen men att dessa svårigheter vore av den art, att desamma, om lämpliga åtgärder vidtoges, syntes kunna övervinnas. Något avgörande hinder syntes därför icke förefinnas mot att den föreslagna upprustningen skulle kunna genom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 25

föras och detta på ett sådant sätt, att en väsentlig koncentrering av materieltillverkningen till de närmaste åren verkligen komme till stånd. Industrikommisionen, som funnit försvarsutredningens kostnadsberäk­ ningar så betryggande som på grund av föreliggande omständigheter rim­ ligen kunde krävas, har slutligen berört spörsmålet om den belastning, som en försvarsorganisation av ifrågavarande storlek kunde komma att utova på det civila folkhushållet under en blivande fredsperiod, särskilt med avseende å industriell försörjning och produktion, samt därutinnan anfört följande. Enligt försvarsutredningens beräkningar skulle kostnaderna för försvarsordningens genomförande efter uppsättningsperioden enligt prislaget per den 1 juli 1939 uppgå till ett belopp av inemot 515 miljoner kronor per budgetar. Försvarskostnaderna under förkrigsåret 1938/39 skulle på grund harav komma att överstigas med närmare 300 miljoner kronor. Landets nationalinkomst under tiden närmast före kriget hade uppskattats till omkring 10 miljarder kronor per år. En jämförelse mellan ovannämnda siffra 300 miljoner kronoi å ena sidan och nationalinkomsten å andra sidan kunde sagas ge vid handen, att en utbyggnad av försvaret av ifrågavarande storlek vid oforandrade ekonomiska förhållanden icke skulle i någon mera allvarlig grad komma att

Även om hänsyn toges till eventuella forandrmgar i landets ekonomiska förhållanden syntes den föreslagna ökningen av försvarskostnaderna national­ ekonomiskt sett icke vara större än att densamma borde kunna baras, om blott alla möjligheter till en effektivisering av näringslivet ti lvaratoges Här­ vid bortsåge kommissionen från de sannolikt relativt svårlösta problem av finanspolitisk natur, som framdeles kunde uppstå. Yad särskilt anginge den föreslagna försvarsorganisationens verkningar beträffande verkstadsindustrien, syntes en bestående belastning av denna industri av den omfattning, som utredningen föreslagit, icke komma att ned­ sätta densammas produktionsmöjligheter för civila ändamål i jämförelse med förkrigstiden. . Jämväl 1940 års militära byggnadsutredning har upptagit till behandling frågan om den föreslagna försvarsorganisationens inverkan på näringslivet och framhållit, att ett genomförande av det av försvarsutredningen föreslagna byggnadsprogrammet inom i betänkandet angiven tidrymd måste komma att medföra betydande belastning på byggnadsmarknaden med därav följande minskad konkurrens mellan entreprenörer, ökade kostnader och försvårad materielanskaffning.

Undersökningen rörande sjöförsvarets sammansättning.

I förutnämnda taktisk-tekniska undersökning rörande sjöförsvarets samman­ sättning, vilken torde få närmare refereras i ett senare sammanhang och till vars slutsatser såväl överbefälhavaren som övriga hörda militära myndigheter anslutit sig, ha erfarenheterna från det pågående kriget ingående granskats i den mån de beröra sjöstridskrafternas sammansättning och operativa upp­ trädande samt de olika fartygstypernas konstruktion. Särskild uppmärksam­ het har därvid ägnats frågorna om sjöstridskrafternas försvar mot och sam­ verkan med flygstridskrafter. Krigets erfarenheter och för Sverige karak-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. teristiska militärgeografiska och andra faktorer komme enligt undersökningen bland annat att leda till en viss förskjutning av sjöstridskrafternas operativa uppträdande till dygnets mörka del. Med hänsyn härtill borde vår flotta sammansättas av dels snabba men samtidigt slagkraftiga operationsgrupper, som fiämst under mörker och dålig sikt men jämväl under dager kunde in­ sattas mot fientliga framstötar över havet, dels en mera långsamgående stöd­ styrka avsedd för verksamhet i kustens närhet. I var och en av de snabba operationsgrupperna, som i största utsträckning skulle samverka med flygstridskrafter och undervattensvapnen, borde ingå en kryssare. Med sin stora artilleristiska kraft och stridsuthållighet skulle dessa fartyg utgöra de snabba och lättrörliga stridskrafternas kärna. Utan kryssarna komme de i grupperna ingående lätta stridskrafternas operationsduglighet och kraftinsats att bliva mycket begränsade och möjligheterna att möta fienden redan på avstånd från våra kuster att starkt reduceras. De beslutade kryssarna av typ Tre Kronor vore, enligt en samtidigt verkställd teknisk undersökning, väl lämpade för ifrågavarande uppgift. Förutom kryssaren skulle i varje operationsgrupp mgå jagare, vilka utgjorde sjökrigets mångsidigast användbara vapen, samt vidare — i och för utökning av antalet torpeder och därmed offensivkraften — sjödugliga torpedbåtar.

1942 års försvarsberedning.

Föisvarsberednmgen har framhållit, att beredningen ansett det ligga utom dess uppgift att yttra sig angående den av försvarsutredningen uppställda ekonomiska ramen för försvarsorganisationen, innebärande en medeltalsutgift under den närmaste femårsperioden av i runt tal 755 miljoner kronor. Beredningen hade ej heller inlåtit sig på en granskning av de statsfinansiella synpunkter på försvarsutgifterna, som försvarsutredningen anlagt. Beredningen hade betraktat den angivna medeltalskostnaden under femårsperioden såsom en arbetshypotes, från vilken beredningen haft att utgå. Beredningen hade fördenskull strävat efter att hålla sig inom den unge­ färliga kostnadsram, som ovan angivits. I anslutning härtill hade beredningen sålunda, då den ansett sig böra föreslå kostnadskrävande förbättringar på vissa punkter, sökt att ersätta kostnadsökningen genom besparingar på andra punkter. Någon direkt besparingsgranskning hade beredningen ej utfört. Den hade nämligen ansett sin huvuduppgift vara att medverka till att största möjliga effekt utvunnes av de kostnader, som nu avsåges att läggas ned på försvaret. Vidare har beredningen framhållit bland annat följande allmänna syn­ punkter: Jämte effektivitetssynpunkten borde enligt beredningens mening största uppmärksamhet ägnas åt att anordningarna för försvarets stärkande kunde snabbt genomföras och utnyttjas. En ur denna synpunkt önskvärd förskjut­ ning av engångsutgifterna till femårsperiodens första del hade beredningen ansett ej möta hinder. nämnda utgångspunkter hade beredningen intagit den ställningen, att åtskilliga utgifter, som i och för sig kunde anses motiverade, borde om än e.l nelt slopas i varje fall uppskjutas till efter utgången av femårsperioden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 27

Detta gällde sålunda vissa byggnadsföretag, som icke vore oundgängliga för den nya försvarsordningens genomförande. Delvis kunde man narvid reda sig med provisoriska anordningar, som senare kunde avlösas av definitiva sådana, blott man från början planlade, huru en definitiv utbyggnad borde äga rum. Även beträffande vissa personalorganisatoriska utvidgningar, som icke eller endast i ringa mån hade betydelse för försvarets verkningsgrad, ansåge beredningen, att uppskov borde ske till efter utgången av femårs­ perioden. I flera av de yttranden, som avgivits över 1941 års försvarsutrednings be­ tänkande, hade bestämda önskemål framförts om uppsättandet av ytterligare en jaktflottilj utöver vad som föreslagits av försvarsutredningen. De skäl, som anförts till stöd för dessa önskemål och som väsentligen hänförde sig till erfarenheter, vunna under det nu pågående kriget, hade synts beiedningen så vägande, att även beredningen funnit sig för sm del böra ansluta sig till desamma. Beredningen hade även funnit det angeläget, att en ytterligare förstärkning av arméns pansartrupper, utöver utredningens förslag, såvitt möjligt komme till stånd. En utförligare motivering för denna ståndpunkt hade beredningen icke funnit erforderlig. Krigserfarenheterna talade härutmnan ett tydligt språk. Vid upprepade tillfällen hade en riklig tillgång på pansartrupper eller — i motsatt riktning — en väsentlig underlägsenhet i detta avseende visat sig vara av avgörande betydelse både vid offensiva och defensiva företag. Det lämpliga sättet att tillgodose det sålunda av beredningen framförda önske­ målet syntes vara att utvidga det föreslagna Göta pansarlivgarde, sa att även det fjärde pansarregementet komme att omfatta tre bataljoner. Skulle här av beredningen framlagda förslag vinna beaktande, måste detta komma att medföra väsentliga kostnadsökningar. Sålunda torde engångs­ kostnaderna för ytterligare en jaktflottilj enligt vad beredningen inhämtat, kunna beräknas till i runt tal 53 miljoner kronor, däri inberäknat anskaff­ ningen av flyg- och vapenmateriel, samt årskostnaderna för densamma till sammanlagt 8.2 miljoner kronor under uppsättningsperioden. Engångskost­ naden för en ny pansarbataljon kunde, enligt vad beredningen under hand inhämtat, om full hänsyn toges till krigsorganisationens krav, beräknas till i runt tal 41 miljoner kronor och årskostnaderna till omkring 1 miljon kronor. De sammanlagda kostnaderna (såväl engångs- som årskostnader) för eu ny flygflottilj och en ny pansarbataljon skulle alltså under femårsperioden komma att belöpa sig till i runt tal 107 miljoner kronor. Då beredningen ansett sig böra utgå ifrån att den kostnadsram, som för­ svarsutredningen angivit, ej skulle överskridas, hade beredningen funnit sig böra undersöka de möjligheter, som kunde finnas att under femårspeiioden göra motsvarande besparingar genom uppskov med andra av försvarsutred­ ningen föreslagna åtgärder. Beredningen hade härvid såsom självfallet utgått ifrån att ett uppskjutande icke borde ifrågakomma för materielanskaffningar eller andra åtgärder, som kunde väntas komma att innebära ett verkligt till­ skott till vår försvarskraft under de närmaste åren. Erån dessa utgångspunkter hade beredningen vid sina överväganden kom-

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

mit till det resultatet, att de för genomförandet av beredningens förslag eifoideiliga medlen med minsta olägenhet skulle kunna erhållas genom upp­ skov med de beslutade eller planerade kryssarbyggena.

När 1940 års urtima riksdag beslöt, att två kryssare skulle byggas, fattades — enligt beredningen — beslutet härom bland annat under den förutsätt­ ningen, att ritningarna »kunna färdigställas inom mycket kort tid» och att »byggnadstiden för de två föreslagna fartygen beräknas till drygt två och ett halvt år». Enligt av beredningen nu under hand inhämtade uppgifter kunde de emellertid icke beräknas vara färdiga förrän tidigast under senare halv­ året 1946. Ytterligare förseningar torde emellertid ej vara uteslutna. De komme således praktiskt taget icke att bliva något tillskott till vår försvarskraft under femårsperioden. Det måste också komma att innebära en förse­ ning av byggandet av andra krigsfartyg (de planerade större jagarna), som eljest tidigare kunde bliva ett värdefullt tillskott till våra marina försvarskrafter. Härtill komme till sist — men ej minst betydelsefullt — att deras aktionsförmåga måste komma att bliva i hög grad begränsad, till dess vårt flygvapen byggts ut med minst den av beredningen föreslagna jaktflottiljen, innan denna och eventuellt ytterligare någon jaktflottilj kommit till stånd vore vårt flygvapen icke tillräckligt för att ge dem den eskort av jaktflyg, som’ enligt vad krigserfarenheterna numera visat, vore nödvändig. Att bygga dessa kryssare, mnan man kunde giva dem ett något så när tillfredsställande skydd mot anfall från luften, syntes icke förenligt med sund militär ekonomi. Ekonomiskt skulle resultatet av ett uppskov tills vidare med kryssarbygget bliva i stort sett följande. Utredningen hade beräknat, att för färdig­ ställande av de två beslutade kryssarna utöver redan beviljade 55 miljoner kronor skulle behövas i runt tal ytterligare 50 miljoner kronor. Uppgifter, som beredningen under hand inhämtat från marinförvaltningen, visade, att detta belopp icke vore tillräckligt. Ytterligare cirka 20 miljoner kronor kunde enligt dessa uppgifter väntas bliva behövliga. För påbörjande av den tredje kryssaren hade av försvarsutredningen för femårsperioden beräknats ett belopp av 40 miljoner kronor. Härtill komme ytterligare vissa engångskost­ nader för utvidgade dockningsmöjligheter in. m., till vilka, såvitt beredningen kunnat finna, hänsyn icke tagits. I fråga om övriga med kryssarna förenade kostnader personalkostnader m. m. — hade inga säkra uppgifter stått till beredningens disposition. Sammanlagt skulle alltså ett uppskjutande av kryssarbygget innebära ett minskat behov av anslag för fartygsbyggnader under femårsperioden med i runt tal 110 miljoner kronor, varjämte behovet av vissa andra i det föregående antydda men ej till beloppet fixerade anslag skulle bortfalla. Nämnda belopp vore fullt tillräckligt för bestridande av de kostnader under femårsperioden, som vore förenade med uppsättande av en ny jaktflottilj och tillkomsten av ytterligare en pansarbataljon. Härtill komme emellertid, vilket även syntes beredningen värdefullt, att det redan beviljade anslaget till kryssarbygget — 55 miljoner kronor — med avdrag av den del av detta anslag, som redan disponerats för sitt ändamål, bleve tillgängligt och kunde användas för byggande av fartyg, som tidigare än kryssarna kunde bliva ett tillskott till vår marina försvarskraft. Bered­ ningen åsyftade härvid jagare, torpedbåtar eller ubåtar. Utan att i detta avseende kunna framlägga något förslag, ville beredningen framhålla, att den ansåge, att till utförande i första hand borde ifrågakomma fartyg, till vilka konstruktionsritningar funnes färdiga och vilkas byggande därför kunde på­ börjas omedelbart sedan riksdagen fattat beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 29

Skulle vad beredningen föreslagit, med hänsyn till att vissa beställningar redan gjorts för de beslutade kryssarna, anses innebära en alltför stark av­ vikelse från tidigare fattade beslut — en avvikelse som dock motiverades av senare gjorda krigserfarenheter — ville beredningen alternativt föreslå, att allenast en av de beslutade kryssarna byggdes, medan byggandet av de två övriga kryssarna uppskötes. I detta fall borde företräde dock lämnas åt byggandet av utav försvarsutredningen förordade större jagare, som i sådant fall enligt uppgift från marinförvaltningen beräknades vara färdiga i maj 1945. Valdes beredningens senare alternativ, erhölles, utan att kostnads­ ramen sprängdes, möjlighet att uppsätta den föreslagna jaktflottiljen, vilket önskemål beredningen ansåge sig böra sätta i första rummet. Medel bleve däremot icke i sådant fall disponibla för båda de övriga av beredningen fram­ förda önskemålen — pansartruppernas förstärkning och byggandet av ytter­ ligare ett antal mindre fartyg — utan endast ettdera av dessa önskemål kunde tillgodoses. Såsom framgår av vad i det följande under avsnittet Arméns krigsorganisa­ tion anföres har försvarsberedningen i viss utsträckning anslutit sig till över­ befälhavarens förslag rörande förstärkning av armén. I särskilt yttrande har en av beredningens ledamöter, Andersson, fram­ hållit, att vid organiserandet och uppbyggandet av landets försvarsväsende en lämplig avvägning borde äga rum mellan de olika vapenslagen, med be­ aktande av de krav som vunna militära erfarenheter betingade och med hän­ syn tagen till landets ekonomiska möjligheter, önskningar kunde finnas om utbyggnad och förstärkning av vissa vapenslag, utöver utredningens förslag. Dessa önskemål kunde emellertid icke realiseras inom ramen av för försvaret avsedda kostnader, såvitt icke denna förstärkning av visst vapenslag skedde på bekostnad av anslagen till andra grenar av försvaret. Att ställa beslutade kryssarbyggen på framtiden och använda härför av­ sedda medel till utvidgning av andra vapenslag kunde medföra en avsevärd ökning av den för försvaret gemensamma kostnadsramen, när tiden vore inne för kryssarbyggenas utförande. Med dessa konsekvenser vore det icke till­ rådligt att uppskjuta byggandet av de beslutade kryssarna. Ett uppskjutande av kryssarbygget syntes däremot böra ske om detta betingades av knapphet på material eller om detta material bättre behövde användas för anskaffandet av vapen, som bleve färdiga på kortare tid. Försvarsutredningens förslag om vissa medel till byggandet av en tredje kryssare avstyrktes emellertid. En utökning av jaktflyget vore säkerligen be­ hövlig och välmotiverad, såväl som även byggandet av mindre och snabbgående krigsfartyg. De för den tredje kryssaren avsedda medlen syntes därför i stället böra användas för byggandet av jaktflygplan eller mindre krigsfartyg som tidigare kunde bli ett tillskott till landets försvarskraft. Så långt detta vore lämpligt och möjligt, borde genom förskjutningar och indragningar på andra områden ytterligare medel söka åstadkommas för detta ändamål. Rikets försvarsmakt har såsom av den lämnade redogörelsen framgår på Departements sistone undergått betydande förstärkningar och härigenom utökats utöver den

30 Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

ram, som genom 1936 års försvarsbeslut angavs. Dessa förstärkningar ha be­ tingats av de erfarenheter rörande stridsmedlens och stridsteknikens utveck­ ling, som vunnits sedan det pågående stormaktskrigets utbrott, men även av de erfarenheter rörande vårt lands behov av försvarsmedel, som inhämtats under den långvariga förstärkta försvarsberedskapen. De åtgärder, som i nämnda syfte vidtagits, ha varit av mycket genomgri­ pande natur men äro icke desto mindre närmast att betrakta som partiella re­ former av den år 1936 beslutade försvarsordningen. Den knappa tid, som vid åtgärdernas genomförande stått till förfogande, har icke medgivit några ut­ tömmande överväganden rörande försvarsväsendets samlade behov och ej heller rådrum för organisationens utformning i alla enskildheter. En granskning av de hittills träffade anstalterna och en komplettering och översyn av vårt försvarsväsende med ledning av de allra senaste erfarenheterna på krigsteknikens om­ råde har med hänsyn härtill blivit ofrånkomlig. När jag den 20 juni 1941 ut­ verkade Kungl. Maj:ts bemyndigande att igångsätta en utredning i ämnet, be­ tonade jag att utredningen borde ha till huvudsyfte att komma fram till en plan att under en viss tidrymd ligga till grund för det fortsatta organisations­ arbetet inom försvarsväsendet. Ett fastställande för framtiden av en viss be­ stämd försvarsordning läte sig knappast göra och vore i varje fall icke lämp­ ligt under de förhållanden, som kunde förväntas föreligga under de närmaste åren. Den tidrymd, för vilken en dylik plan närmast skulle gälla, fixerade jag till fem år. I anslutning till de sålunda angivna riktlinjerna har den i ämnet igångsatta utredningen bedrivits. De förslag, i vilka utredningen utmynnat, avse när­ mast budgetåren 1942/47. I syfte att redan på utredningsstadiet möjliggöra en bedömning ur allmännare synpunkter av utredningsresultatet har jag, så­ som av den inledande redogörelsen framgår, föranstaltat om en granskning av förslagen genom särskilt tillkallade sakkunniga, 1942 års försvarsberedning, vilken jämväl ägnat uppmärksamhet åt de över försvarsutredningens be­ tänkande avgivna yttrandena,

Såsom försvarsutredningen påpekat, har någon allmän strategisk under­ sökning icke ansetts nödvändig som underlag för en bedömning av frågan om den svenska försvarsmaktens omfattning. I landets nuvarande situation torde det te sig självklart för envar, att målet bör vara att i försvaret inrymma folkets hela värnkraft. Huruvida någon ändring under överskådlig tid kan väntas i detta läge, torde åtminstone för närvarande undandraga sig ett be­ dömande. Att vänta på större klarhet i detta avseende kan icke vara rådligt. Värnkraften begränsas av befolkningens storlek och moral samt landets pro­ duktiva resurser. Genom redan vidtagna åtgärder ha försvarsmedlen prin­ cipiellt sett bringats upp till den möjliga kvantiteten. Nu återstår därför i huvudsak att taga ställning till frågan om gränsen för de materiella upp­ offringar, som vi äro i stånd till för att giva försvarsmakten högsta möjliga kvalitet genom förbättrad organisation, utbildning och utrustning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 31

I sistnämnda avseende ha, såsom tidigare omnämnts, redan innan den nu fullbordade utredningen igångsattes överväganden skett i samråd med repre­ sentanter för olika sidor av det ekonomiska livet. De synpunkter, som därvid framkommo, ha tagits till utgångspunkt vid avvägningen av den kostnads­ ram, varifrån försvarsutredningen utgått vid uppgörande av sitt förslag. Ut­ redningen har i denna fråga för egen del framhållit, att försvarsutgifter av nämnda storlek jämte de under kriget starkt ökade civila utgifterna för mera normala behov faktiskt kunnat täckas av löpande inkomster i riksstatsförslaget för budgetåret 1942/43, och på grund därav konstaterat, att spörsmålet om finansieringen av försvarsutgifter av angiven höjd alltså kunde lösas. Här antydda undersökningar utvisa i övrigt, att den angivna kostnadsramens storlek i förhållande till nationalinkomsten icke är ägnad att väcka farhågor ur allmänna ekonomiska synpunkter. Att däremot finanspolitiskt större svå­ righeter kunna komma att yppa sig, fördöljes icke. Detta senare understrykes också av industrikommissionen, som likväl kommit till den uppfattningen, att en utbyggnad av försvaret på föreslaget sätt icke kan sägas vid oförändrade ekonomiska förhållanden i någon mera allvarlig grad komma att belasta folk­ hushållet. De sålunda framförda synpunkterna kan jag i allt väsentligt dela. Man kan här icke undgå att observera, att ingen ansvarig myndighet ansett sig kunna förorda en mer avsevärd utvidgning av kostnadsramen, ehuru tvivelsutan en ytterligare förstärkning av försvarskrafterna i flera hänseenden ansetts önskvärd. Detta beror enligt min mening därpå, att — även om de av ut­ redningen beräknade kostnaderna vid fortsatt ekonomiskt framåtskridande väl kunna bäras — förhållandet vid ett ogynnsammare ekonomiskt läge kan bliva ett annat. Skulle längre perioder av stagnation eller depression drabba vårt eko­ nomiska liv, torde dessa kostnader komma att innebära en allvarlig ekonomisk påfrestning för landet. På grund härav måste försiktighet iakttagas, när det gäller att binda statens resurser för försvarsändamål under en följd av år. Att gå utöver den föreslagna kostnadsramen bör därför icke komma i fråga. Visserligen kan jag med hänsyn till de senaste årens hårda erfarenheter icke förorda någon egentlig beskärning av försvarsutredningens förslag i avseende å försvarskrafternas kvalitet eller kvantitet. Men jag förutsätter, att vid för­ slagets genomförande alla möjligheter till besparingar tillvaratagas, som kunna ske utan eftersättande av effektiviteten. När det nu gäller att använda de för försvarsmaktens förstärkning avsedda medlen till höjande av dess kvalitet, vill jag ge min anslutning till den principiella uppläggningen av försvarsutredningens förslag, vilket tillkommit efter samråd med mig i fråga om grundlinjerna. Det synes mig sålunda er­ forderligt att giva vårt försvar en sådan utformning, att det mera anpassas efter erfarenheterna under det pågående kriget. En av de väsentligaste av dessa är, att ett lands försvar måste vara allsidigt. Både armé, marin och flygvapen måste vara i förhållande till det hela starka. Försummas någon försvarsgren, blir den en svag länk i kedjan, som lätt kan brista till obotligt men för den gemensamma uppgiften. Försvarsutredningens förslag till re-

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sursernas fördelning mellan de olika försvarsgrenarna har vunnit odelad an­ slutning från militärt håll, vilket måste betecknas såsom en styrka. Även jag ansluter mig till nämnda förslag. Beträffande användningen av de för varje försvarsgren avsedda medlen har utredningens förslag på alla betydelsefulla punkter tillstyrkts av de militära myndigheterna. I vissa avseenden ha dock viktiga modifikationer ifrågasatts. Sålunda ha överbefälhavaren samt che­ ferna för marinen och flygvapnet ävensom flygförvaltningen framställt för­ slag om utökande av flygvapnet med ytterligare en jaktflottilj. Vidare ha överbefälhavaren och chefen för armén, i vissa avseenden understödda av försvarsberedningen, framlagt förslag om vissa ytterligare förbättringar av arméns krigsorganisation, bland annat innebärande utökning av antalet jägarbrigader och av kårartilleriet samt införande av stormartilleri. Be merkostnader, som skulle uppstå genom angivna förbättringar av arméns krigsorganisation, anser överbefälhavaren, såsom av handlingarna i ärendet framgår, kunna kompenseras dels genom den minskning av kostnaderna för ammunitionsanskaffning, som på vissa grunder beräknas, dels genom vissa minskningar av arméns materielförsörjning i övrigt. Kostnaderna för den sjunde jaktflottiljen kunna enligt överbefälhavarens beräkningar — såsom närmare framgår av vad i det följande under avsnittet Flygförband m. m. yttras — delvis täckas genom vissa besparingar i första hand inom flygvapnet men till en del möjligen även inom försvarsväsendet i övrigt. Med anledning av vad sålunda föreslagits vill jag till en början framhålla, att en förutsättning vid planläggningen av försvarskrafternas sammansätt­ ning och storlek måste vara, att organisationen erhåller tillräcklig bredd och tillräckligt djup. En krigsorganisation, som icke fyller båda dessa krav, kan icke anses tillfredsställande. Såvitt jag kan bedöma är ett godtagande av vissa av överbefälhavarens förslag i avseende å materielförsörjningen ägnat att leda till en försämring av försvarsorganisationens uthållighet. Av antydda skäl kan jag icke tillstyrka bifall till ifrågavarande förslag. Denna min stånd­ punkt synes även 1942 års försvarsberedning dela. I likhet med försvarsberedningen har jag däremot intet att erinra mot att de kostnadsminskningar, som belöpa på ammunitionsanskaffningen, utnyttjas till förstärkning av arméorganisationen. I det följande förordar jag därför, att ett antal infanteri­ förband organiseras som cykelförband och att artilleriet motoriseras utöver vad försvarsutredningens förslag innebär, varförutom mitt förslag till fredsorganisation av armén förutsätter vissa förstärkningar i övrigt, på vilka jag icke här kan närmare ingå. Däremot är det mig icke möjligt att inom kostnads­ ramen bereda utrymme för en ytterligare förstärkning av det tunga artilleriet. I motsats till de militära myndigheterna har 1942 års försvarsberedning föreslagit en helt annan avvägning av de tre försvarsgrenarnas behov av för­ stärkning. Sålunda har beredningen föreslagit, att armén tillföres ytterligare en pansarbataljon och flygvapnet en jaktflottilj. De härav föranledda kostna­ derna skulle enligt beredningens mening täckas därigenom att inga som helst medel under femårsperioden anvisas för byggande åt flottan av kryssare. Beträffande detta förslag vill jag hänvisa till vad jag nyss anfört därom,

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 33

att försvarsutredningens förslag -bygger på en omsorgsfull avvägning av de tre försvarsgrenarnas behov, en avvägning som med aktgivande på de olika försvars­ medlens möjligheter till vårt lands skydd verkställts i samråd med de militära myndigheterna. Vid utarbetande av planen för flottans förstärkning har därvid förutsatts tillkomsten av dessa kryssare, och övriga förslag till nya fartygs­ byggen ha anpassats därefter. Att försvarsutredningens förslag på denna punkt byggt på riktiga förutsättningar bestyrkes ytterligare av förutnämnda inom försvarsdepartementet verkställda taktisk-tekniska undersökning rörande sjöförsvarets sammansättning, vid vilken de allra senaste rönen på sjökrigets område beaktats. Programmet för flottans ersättningsbyggnad skulle därför komma att förvanskas, om kryssarbyggena uteslötes därur. Sålunda skulle icke blott den tänkta förstärkningen av flottan reduceras till mindre än hälften utan även den återstående delen tillkomma utan att dess användning inginge i någon genomtänkt plan för flottans taktiska användning. Flottan bleve härigenom en svag länk i det svenska försvarets kedja. En sådan improviserad omvärdering av de tre försvarsgrenarnas uppgifter i riksförsvaret, som beredningens förslag innebär, kan jag därför icke tillstyrka. En annan sak är, att anledning icke nu föreligger att i annan mån taga ståndpunkt till flottans ersättningsbyggnad än till den del därav, som låter sig genomföra under den avsedda femårsperioden. Den från början framlagda planen för färdigställande av de båda av 1940 års urtima riksdag beslutade kryssarna har visat sig vara i hög grad missvisande. Marinförvaltningen har icke mäktat genomföra konstruktionsarbetet i den takt, som avsetts. En nog­ grann beräkning av föreliggande möjligheter visar dock, att de beslutade kryssarna kunna, under förutsättning att materieltillgången det medgiver, fär­ digställas inom femårsperioden. Om deras byggande till tiden förlägges före de föreslagna större jagarnas, kunna de levereras år 1946, annars år 1947. Enär vår tillgång av lätta, moderna fartyg är betydande — detta gäller även jagare, sedan redan beslutade färdigställts — medan flottan bortsett från special­ fartyget Gotland icke under tjugo år tillförts något nytt artillerifartyg, säger det sig självt, att tillkomsten av de beslutade kryssarna är det ur sjömilitär synpunkt mest trängande. Därför böra dessa båda kryssare färdigställas före de planerade större jagarna, såvida icke materielläget framtvingar en omkast­ ning. Frågan om tillgången på för fartygsbyggen erforderlig materiel kommer att under sommarens lopp underkastas en ingående prövning, varefter slutlig ståndpunkt till den ordning, vari fartygsbyggena böra ske, kan tagas. Emellertid framgår av gjorda undersökningar, att påbörjandet av en tredje kryssare, såsom försvarsutredningen föreslagit, icke kan ske inom den angivna femårsperioden. Den bör därför utgå ur det nu aktuella ersättningsbyggnadsprogrammet. De medel, som därigenom kunna bli disponibla, böra användas för förstärkning på annat sätt av flottan. Närmast till hands ligger att ome­ delbart igångsätta byggnad av två jagare av s. k. modifierad Göteborgstyp, vilket kan ske utan att andra byggnadsplaner åsidosättas. I ett senare sammanhang kommer jag att framställa ett dylikt förslag. Denna utökning av jagarbeståndet bör givetvis föranleda, att under tiden efter femårsperiodens slut färre jagare Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. 377 42 3

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

by§8as för att bereda rum åt ytterligare artillerifartyg. Genom den av mig nu senast förordade ändringen av ersättningsbyggnadsprogrammet för femårs­ perioden bliva vissa av de av försvarsberedningen anförda synpunkterna beaktade. Yidkommande härefter de av beredningen förordade förstärkningarna med dels en pansarbataljon och dels en jaktflottilj vill jag beträffande den förra endast uttala, att behovet därav icke i detta sammanhang framhållits av någon militär myndighet men att väl åtskilliga andra önskemål framställts, som icke kunnat tillgodoses av ekonomiska skäl. Under sådana omständig­ heter kan jag icke finna, att detta förslag bör föranleda någon åtgärd. Där­ emot har behovet av en ytterligare förstärkning av flygvapnet understrukits från många håll. Närmast har önskemålet varit att få till stånd ytterligare en jaktflottilj. Även för mig framstår ett starkare flygvapen som betydelsefullt. I princip har jag därför intet att erinra mot uppsättandet av en sjunde jakt­ flottilj. Jag finner det emellertid icke nödvändigt att beslut redan nu fattas härom. Det är nämligen ganska tveksamt, om denna ytterligare utökning av flygvapnet kan med hänsyn till utbildningen av personal och till organisa­ toriska svårigheter medhinnas inom femårsperioden. Vidtagas redan nu åt­ gärder för att trygga leveransen av den erforderliga flygmaterielen, vilket jag senare kommer att föreslå, kan med det slutliga avgörandet av denna fråga anstå till 1944 års riksdag. Skulle det vid denna tidpunkt visa sig, att flottiljen icke hinner uppsättas inom femårsperioden, har ingenting annat inträffat än att övriga flottiljer kunna tillföras flygplan vid en tidigare tidpunkt än som ursprungligen beräknats. Kan å andra sidan flottiljen uppsättas inom fem­ årsperioden, erfordras ett flygfält, som måste iordningställas under den när­ maste tiden. Ett dylikt fält är emellertid under alla omständigheter nödvän­ digt för flygvapnets samverkan med flottan, varför jag, såsom i ett senare sam­ manhang framhålles, utgår från att åtgärder skola vidtagas för anordnande av ett sådant fält. Då jag föreslår, att frågan om tillkomsten av denna sjunde jaktflottilj skjutes något på framtiden, beror detta även därpå att ett beslut nu innebär, att stats­ makterna binda sig för ett överskridande av kostnadsramen med i genomsnitt 12 miljoner kronor om året. Några möjligheter till besparingar på annat håll, som kunna godtagas, ha icke kunnat anvisas. Att lösgöra några för ända­ målet alldeles otillräckliga belopp genom att giva avkall på nödvändiga ford­ ringar i fråga om flygvapnets* materiella utrustning anser jag nämligen icke rådligt. Enär såsom förut framhållits en utvidgning av kostnadsramen måste ingiva stora betänkligheter, bör en dylik icke utan tvingande nödvändighet ske. Vid den tidpunkt då beslut senast bör ha fattats — år 1944 — bör det ha blivit klarlagt, antingen att uppsättandet av flottiljen icke medhinnes, i vilket fall kostnaderna komma att falla på tiden efter femårsperiodens utgång, då genom minskade materielanskaffningar bättre utrymme för bestridande av nämnda kostnader kommer att föreligga, eller, i motsatt fall, i vad mån kost­ naderna för flottiljen kunna bestridas genom anlitande av de utvägar för åstadkommande av besparingar på annat håll inom försvarsväsendet, som enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 35

överbefälhavarens mening möjligen kunna föreligga och som äro en förutsätt­ ning för att den ifrågasatta utvidgningen skall kunna ske inom den avsedda kostnadsramen.

Beträffande detaljerna i de förslag till utbyggnad av försvarsväsendet, som av mig sålunda förordas, hänvisar jag till vad i det följande yttras. En sam­ manfattning av kostnadsberäkningarna torde få lämnas i särskilda bilagor till statsrådsprotokollet. Jag vill dock redan i detta sammanhang understryka, att ifrågavarande förslag och kostnadsberäkningar icke äro avsedda att angiva annat än den ram, inom vilken uppbyggnadsarbetet under den närmaste fem­ årsperioden bör förlöpa. Dels är det såsom överbefälhavaren framhållit icke görligt att på detta stadium i alla enskildheter utforma organisationen och fixera kostnadernas storlek. Dels pågå inom försvarsväsendet åtskilliga utred­ ningar, vilkas resultat torde komma att öva inverkan på uppbyggnadsarbetets genomförande. Allenast må erinras om den militära förvaltningsutredningen ävensom utredningarna rörande det militära expeditionsarbetets rationalise­ ring, om ersättning för vissa till officers- och underofficersutbildning uttagna värnpliktiga samt om gamisonssjukvården i Karlskrona och Boden. Dels är det, såsom i det följande kommer att närmare belysas, nödvändigt att till sär­ skild ytterligare utredning hänskjuta åtskilliga spörsmål, beträffande vilka försvarsutredningen framlagt förslag. Slutligen bör framhållas att, i överensstäm­ melse med försvarsutredningens förslag, vid kostnadsberäkningarna som under­ lag valts den prisnivå, som rådde den 1 juli 1941. Det bör även betonas, att de kostnadsberäkningar, som i det följande fram­ läggas, ha avseende på de fredsmässiga utgifterna för försvarsväsendet. Vid sidan av dessa utgifter måste under nuvarande förhållanden bestridas betydande kostnader för vidmakthållande av vår försvarsberedskap dels i form av löpande utgifter, dels i form av engångsutgifter för beredskapens stärkande. Bland dessa utgifter må särskilt nämnas kostnaderna för den forcerade ammunitionstillverkningen, för anskaffning av vissa särskilda partier vapen och annan materiel, för befästnings- och andra dylika anlägg­ ningar samt för vissa speciella fartygsbyggnader. Självfallet är det icke möj­ ligt att inom den i det föregående angivna ramen tillgodose de utgiftsbehov, som i dessa hänseenden uppkomma. Det härför erforderliga medelsbehovet torde få bedömas och täckas från fall till fall vid sidan av femårsplanens kost­ nadskalkyler. Yad speciellt angår befästningsanläggningar torde, därest sär­ skilda åtgärder befinnas erforderliga för arbetslöshetens bekämpande, ut­ förandet av sådana anläggningar kunna komma i fråga i angivet syfte. De riktlinjer för försvarsväsendets organisatoriska utbyggnad — och där­ med för utvecklingen av dess materielförsörjning och byggnadsbestånd — som här framläggas, avse sålunda i sin helhet ändamål, som enligt de i årets statsverksproposition uppdragna principerna böra tillgodoses över riksstaten och ej från anslag å förskottsstaten för försvarsväsendet. Oavsett hur utgifterna för dessa ändamål fördela sig mellan driftbudgeten och kapitalbudgeten, represen­ tera de givetvis en direkt belastning på statsfinanserna. Man kunde därför

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överväga att ange den finansiella ramen för organisationsförslaget genom en summering av samtliga därav betingade utgifter, oavsett deras fördelning. Emellertid ter det sig naturligare att vid bedömningen av kostnadsramen räkna blott med de utgifter, för vilka omedelbar täckning med skattemedel i princip kräves. Beräknade efter priserna sommaren 1941 utgöra dessa kostnader för den föreslagna organisationen i runt tal 755 miljoner kronor. Det avgörande beträffande försvarsväsendets fortsatta utveckling, som nu bör träffas, avser såsom av det anförda framgått att i sak bestämma huvud­ dragen av organisationen och vad därmed sammanhänger men icke att låsa en bestämd finansiell ram för utvecklingen. Som emellertid organisationen av­ vägts med hänsyn till den finansiella belastning för ändamålet, som ansetts möjlig att godtaga, är det tydligt, att förändringar i kostnadsramen böra anses tillåtna endast under vissa förutsättningar och i begränsad omfattning. Om prisutvecklingen föranleder en väsentlig utvidgning av kostnadsramen trots oförändrat sakinnehåll, torde denna ramförskjutning inom skäliga gränser böra accepteras. Omvänt bör en reduktion av totalkostnaden under 755 mil­ joner kronor till följd av prisfall icke få betraktas såsom en besparing, vilken kan få utfyllas med utgifter för nya ändamål. Skulle i något fall av organisationsbeslutet omfattade kostnader framdeles efter ytterligare prövning anses böra förskjutas mellan driftbudgeten och kapitalbudgeten i ena eller andra riktningen, synas ökade krav på skattebudgeten som uppkomma till följd därav lika litet böra framtvinga en nedpressning av andra utgifter som av samma anledning minskade krav böra föranleda en expansion på övriga punkter. Förskjutningar i förhållandet mellan riksstat och förskottsstat böra endast undantagsvis tillåtas. Gränsen är visserligen konventionellt bestämd men just därför är det nödvändigt att man — om man vill ge finanspolitiken stadga — strängt håller fast vid den. Skulle en överflyttning från förskottsstaten till riksstaten anses böra ske, bör regeln vara att den motväges genom bespa­ ringar.

Såsom av det föregående framgår, har industrikommissionen icke funnit något avgörande hinder förefinnas mot att den föreslagna utbyggnaden av försvarsväsendet skall kunna genomföras med anlitande av de råvarutill­ gångar och industriella möjligheter, som nu stå vårt land till buds. Vid framläggandet i det följande av förslag till förstärkning av försvarsorganisa­ tionen har jag tagit fasta på industrikommissionens ifrågavarande uttalande. Jag förutsätter emellertid, att förbrukningen av materialier, som det råder brist på, i görligaste mån begränsas genom lämpliga åtgärder. Här vill jag även framhålla, att det är min avsikt att upptaga överläggningar rörande de åtgärder, som kunna befinnas erforderliga för att trygga den föreslagna krigs­ organisationens behov av flytande drivmedel. I anledning av 1940 års militära byggnadsutrednings yttrande rörande den belastning av byggnadsmarknaden, som ett genomförande av försvarsutredningens förslag kommer att medföra, vill jag endast framhålla, att det själv­ fallet ligger vikt uppå, att alla möjligheter tillvaratagas för byggnadskostna-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 37

demas nedbringande och att det omfattande byggnadsprogram, som försvarsväsendets utökning nödvändiggör, genomföres på ett i alla hänseenden ratio­ nellt och ekonomiskt sätt. Till denna fråga återkommer jag i det följande. I detta sammanhang vill jag även i anknytning till industrikommissionens utlåtande framhålla vikten av att den översyn av försvarsväsendets behov, som nu företagits, kompletteras med en undersökning rörande formerna för tillgodoseendet vid beredskap, mobilisering och krig av hemortens och speciellt den för krigföring viktiga produktionens behov av arbetskraft. I likhet med kommissionen finner jag det vara av den största betydelse, att denna fråga uppmärksammas liksom även frågan om grunderna för inkallelse till militärtjänstgöring av personal, tillhörande rustningsindustrien. Dessa frågor torde emellertid icke i detta sammanhang kunna eller böra upptagas till närmare prövning.

För beräkning av kostnaderna för den föreslagna organisationens genom­ förande har det varit erforderligt att i detalj beräkna behovet av personal, materiel o. s. v. för de olika förband och staber m. m., som avses skola ingå i den nya organisationen. Vad särskilt angår beräkningarna av personal­ behovet, framgå dessa av de förslag till personalförteckningar, som torde böra överlämnas till riksdagens vederbörande utskott. Enär det emeller­ tid —- särskilt med hänsyn till att den föreslagna organisationen ju i många avseenden innebär betydelsefulla nyheter i jämförelse med den nuvarande organisationen — torde vara uteslutet att nu med säkerhet bedöma personal­ behovet i detalj för varje förband och stab i den slutligt utbyggda organisa­ tionen, böra förslagen till personalförteckningar icke betraktas såsom slut­ giltiga. Ehuru personalförteckningarna sålunda icke nu böra definitivt fast­ ställas, synas de emellertid böra tjäna till grundval för de anslagsäskanden, som under hänsynstagande till den pågående omorganisationen av försvarsväsendet för varje budgetår skola föreläggas riksdagen. Avvikelser från nämnda personalförteckningar torde därvid i många fall komma att visa sig erforderliga, men det bör givetvis iakttagas, att den nu beräknade personal­ organisationen icke i huvudsakliga delar frångås. I det följande förutsätter jag, att en ytterligare prövning i särskild ordning av personalbehovet skall för varje budgetår komma till stånd. I de fall, där jag med hänsyn till pågående eller planerade utredningar eller andra överväganden icke nu kunnat fatta ståndpunkt till de föreliggande förslagen, har jag vid kostnadskalkylerna ansett mig böra utgå från försvarsutredningens beräkningar, där ej annat särskilt angivits. T allmänhet har jag i detta sammanhang icke funnit mig böra till närmare prövning upptaga frågan om behovet av pensionerad personal och annan icke-ordinarie personal. Utan att fatta ståndpunkt till försvarsutredningens i dessa hänseenden framlagda förslag, har jag emellertid ansett mig kunna lägga desamma till grund för kostnadsberäkningarna. Vid tiden för framläggandet av årets statsverksproposition var det mig icke möjligt att grunda beräkningarna av vissa anslag under fjärde huvud-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

titeln på resultatet av 1941 års försvarsutrednings undersökningar, vilka ju då ännu icke slutförts. I avbidan på en säkrare uppskattning framdeles av kostnaderna för försvarsväsendet under nästa budgetår upptogos därför ett flertal anslag med allenast beräknade belopp. Jag ämnar i annat sammanhang hemställa om framläggande för riksdagen av förslag rörande omförmälda an­ slag. Härvid kommer jag i likhet med försvarsberedningen att utgå från att, i syfte att möjliggöra ett snabbt genomförande av försvarsplanen, en förskjut­ ning av engångsutgifterna till femårsperiodens första del skall komma till stånd.

Jag övergår härefter till att närmare behandla de framställda förslagen till ändrad försvarsorganisation. Härvid upptager jag icke ett av överbefälhavaren framfört önskemål om organiserandet av en försvarshögskola, i vilket avse­ ende slutligt förslag icke framställts av överbefälhavaren. Ett av överbefäl­ havaren framlagt förslag om inrättande av ett krigskabinett eller motsvarig­ het därtill torde liksom vissa av försvarsberedningen i ämnet anförda syn­ punkter böra delgivas justitiedepartementet för handläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 39

Avd. III. Vissa för försvarsgrenarna gemensamma frågor.

Vissa gemensamma personalfrågor.

Tjänstegrad och titel för beställningshavare i lönegraden Öb 2.

För militära beställningshavare gäller såsom huvudregel, att varje lönegrad enligt avlöningsreglementet motsvaras av en bestämd tjänstegrad och titel. Undantag från regeln utgöra överste- och kommendörsgraderna, vilka i militära avlöningsreglementet motsvaras av tre lönegrader, nämligen lönegraderna Oa 6, Öb 1 och Öb 2.

F försvar s utredningen. Försvarsutredningen har på anförda skäl kommit till det resultatet, att starka skäl talade för att beställningshavare i lönegrad Öb 2 hänfördes till gene­ ralspersoner (flaggmän). För dessa beställningshavare borde därför tillkomma en ny generals- och amiralsgrad liggande mellan generalmajors- och överstegra­ derna respektive konteramirals- och kommendörsgraderna. Titeln för beställ­ ningshavare i den nya graden borde bliva generalmajor av 2. graden respek­ tive konteramiral av 2. graden. Detta medförde i sin tur, att de nuvarande generalmajors- och konteramiralstitlarna borde ändras till generalmajor av 1. graden respektive konteramiral av 1. graden.

Y ttr anden. Medan försvarsutredningens uttalande om behovet av ny tjänstegrad och titel för beställningshavare i lönegraden Öb 2 i allmänhet lämnats utan erinran, ha däremot de av utredningen föreslagna benämningarna avstyrkts av fler­ talet myndigheter, som yttrat sig därom. I stället har i flera remissyttranden föreslagits bland annat, att beställningshavare i lönegraden Öb 2 skola be­ nämnas generalmajor respektive konteramiral samt att övriga generalspersoner (flaggmän) skola uppflyttas en tjänstegrad. Även vissa andra utvägar hava, såsom av handlingarna i ärendet framgår, anvisats.

1942 års försvarsberedning. Ej heller 1942 års försvarsberedning har funnit den av försvarsutredningen föreslagna lösningen lämplig. Beredningen anser för sin del, att nuvarande ordning, enligt vilken beställningshavarna i lönegraden Öb 2 under viss tid bibehålla tidigare innehavd tjänstegrad såsom överste respektive kommendör samt därefter befordras till närmast högre tjänstegrad, jämväl i fortsättningen utan olägenhet kan bibehållas. Införandet av ett disponibilitetsinstitut, varom proposition nu förelåge, gjorde det i fred mindre erforderligt än hittills att för dessa beställningshavare införa en tjänstegrad av förtroendeämbetsmans karaktär. Under krig, då befälsförhållandena mera än under fred kunde moti-

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

veia högre tjänsteställning åt dessa beställningshavare, kunde de givetvis kon­ stitueras (eventuellt befordras) till generalmajorer, respektive konteramiraler. Beredningen funne sig sålunda böra avstyrka försvarsutredningens föreva­ rande förslag.

Departements­ A id anmälan i statsrådet den 13 februari 1942 av frågan om avskiljande från chefen. aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet framhöll jag (propo­ sitionen nr 74, sid. 23), att den gränsdragning mellan förtroendeämbeten en­ ligt § 35 regeringsformen och andra högre beställningar, som nu existerade, i vissa avseenden icke kunde anses tillfredsställande, i det att exempelvis överstar i regementschefs ställning tillhörande lönegraden Öb 1 vore att anse såsom förtroendeämbetsmän, medan vissa högre befälhavare i lönegraden Öb 2 tillhörde denna kategori endast om de erhållit högre tjänsteställning än överstes. Sedan jag redogjort för försvarsutredningens nu ifrågavarande för­ slag till ny tjänstegrad för beställningshavare i lönegraden Öb 2, anförde jag, att om denna nya tjänstegrad infördes, samtliga dessa beställningshavare komme att hänföras till gruppen förtroendeämbetsmän. Ett genomförande i princip av försvarsutredningens förslag om här avsedda beställningshavares hänförande till generalspersoner (flaggmän) skulle bidraga till att utan grundlagsändring klarare markera gränsdragningen mellan förtroendeämbetsmän och övriga beställningshavare. Önskvärdheten av mera preciserade föreskrifter härutinnan kvarstår även efter ett genomförande av det i propositionen nr 74 förordade disponibilitetsinstitutet. Då emellertid enighet om ett förslag, som kan av mig godtagas, icke uppnåtts bland de militära myn­ digheterna och frågan för övrigt förlorar i betydelse, om ett disponibilitetsinstitut införes, finner jag mig icke böra nu framlägga förslag i ämnet.

Fänriks anställnings- och löneförhållanden.

Enligt de före år 1939 gällande bestämmelserna konstituerades fänrikarna av Kungl. Maj:t och kunde efter 2 år erhålla fullmakt. Genom 1939 års mili­ tära avlöningsreglemente infördes kategorien extra ordinarie fänrikar, vilka antagas av försvarsgrenscheferna genom antagningsbevis. Vid uppgörandet av 1936 års statberäkningar utgick man ifrån såsom normalt, att en officer skulle kvarstå som fänrik i 3 år och därefter befordras till löjtnant. Detta skulle med tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser innebära, att en officer normalt skulle vara e. o. fänrik i 2 år och ordinarie fänrik med fullmakt i 1 år för att därefter utnämnas till löjtnant. På grund av den stora expansion av personalstaterna som ägt rum under de senaste åren ha emellertid befordringsförhållandena på sistone varit sådana, att löjtnantsutnämning ofta ägt rum redan efter två år eller något däröver; tiden som ordinarie fänrik har sålunda krympt samman eller helt uteblivit.

Försvarsutredningen. Vid beräkningen av staternas storlek har försvarsutredningen utgått ifrån samma princip som legat till grund för 1936 års beräkningar, eller att fänriks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 41

tiden normalt skulle vara 3 år, innan befordran till löjtnant på stat ägde rum. Utredningen hade därvid ansett sig böra föreslå, att begreppet ordinarie fänrik skulle slopas och att alla fänrikar skulle vara icke-ordinarie tjänstemän med titeln fänrik utan bestämningen »extra ordinarie». Detta medförde en be­ tydande förenkling i skilda hänseenden utan att för den enskilde officeren medföra annat än obetydlig ekonomisk nackdel tillika med någon förlängning av tiden som icke-ordinarie beställningshavare. Utredningen förutsatte, att efter 3 år utnämning till löjtnant under alla förhållanden skulle äga rum, an­ tingen på ledig ordinarie beställning eller i regemente etc. Efter 2 år skulle möjlighet föreligga att, därest löjtnantsbeställning funnes ledig, utnämna fänrik i sådan beställning samt även att, om tjänsteförhållandena det påkallade, utnämna en fänrik till löjtnant i regemente etc. I sistnämnda fall förutsattes, att fänriken fortfarande skulle uppbära lön som fänrik.

Y ttr anden. Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att följderna av försvarsutredningens förslag i rekryteringshänseende icke nu med säkerhet kunde överblickas. Det vore dock icke uteslutet, att den förlängda osäker­ heten i fråga om anställning i förening med minskade löneförmåner kunde komma att menligt påverka rekryteringen. Chefen för Övre Norrlands trupper har anfört, att den föreslagna anord­ ningen innebure en uppenbar orättvisa för och missgynnande av de unga officerare, som av dem ovidkommande omständigheter erhållit en sämre befordringstur än kamrater vid andra förband, varför försvarsutredningens förslag kunde tillstyrkas endast under den förutsättningen, att varje fänrik efter två år, därest han skulle kvarstå på aktiv stat, erhölle fullmakt som löjtnant vid regementet, om ledig beställning funnes, och eljest i regementet. Likartade synpunkter och förslag ha framförts av chefen för armén, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen samt chefen för kustflottan.

1942 års försvarsberedning. Yad försvarsutredningen föreslagit beträffande fänriks anställnings- och löneförhållanden har i princip icke givit anledning till erinran från bered­ ningens sida. Med hänsyn till önskvärdheten att åstadkomma elasticitet i försvarsväsendets personalorganisation anser beredningen emellertid erforderligt, att tiden för extra ordinarie anställningen utsträckes. Beredningen håller sålunda före, att de nyutnämnda officerarna böra innehava extra ordinarie anställning under något längre tid än som av försvarsutredningen ifrågasatts, och före­ slår för sin del en tid av 4 år i stället för av försvarsutredningen föreslagna 3 år. Då det med hänsyn till de militära tjänstgörings- och befälsförhållandena icke torde vara lämpligt, att de nyanställda officerarna kvarstå i fänriksgraden under hela 4 år, har beredningen dessutom funnit sig böra föreslå, att de efter 2 års anställning såsom fänrikar skulle befordras till extra ordinarie löjtnanter.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Sedan de innehaft denna anställning under ytterligare 2 år, borde de er­ hålla fullmakter såsom löjtnanter vid eller i respektive regemente, kår o. s. v. Införandet av beställningar för extra ordinarie löjtnanter medförde behov av vissa ändringar i militära avlöningsreglementet ävensom i tjänste- och familjepensionsreglementena. Med hänsyn tagen till de fänrikar, som före reformens genomförande funnes anställda, erfordrades vissa övergångsbestäm­ melser. Yad nu sagts om extra ordinarie fänrikar och löjtnanter borde i tillämpliga delar gälla motsvarande civilmilitära befattningshavare.

Departements Till det av försvarsberedningen framlagda förslaget kan jag icke taga ställ­ chefen . ning förrän närmare utredning verkställts och de militära myndigheterna beretts tillfälle belysa förslagets konsekvenser i olika hänseenden. Däremot finner jag mig redan nu kunna förorda bifall till försvarsutredningens förslag, vilket synes mig väl motiverat och avvägt och knappast ägnat att medföra olägenheter i rekryteringshänseende. Den nya ordningen synes böra genom­ föras från och med den 1 juli 1942. Erforderliga ändringar i avlönings- och pensionsbestämmelser torde sedermera få anmälas av chefen för finans­ departementet. I samband därmed torde få upptagas frågan om utfärdande av övergångsbestämmelser.

Underofficerare i lönegraden UO 3.

Den normala slutgraden för underofficerare utgör lönegraden UO 2. I lönegraden UO 3 inplaceras endast de underofficerare, som bestrida särskilda och mera ansvarsfulla befattningar. Enligt den till militära avlöningsregle­ mentet fogade tjänsteförteckningen hänföras för närvarande till sistnämnda lönegrad följande beställningar, nämligen vid armén förvaltare vid intendenturkåren, regementskassör och redogöraren vid ridskolan samt vid marinen och flygvapnet förrådsförvaltare.

F örsvarsutr edningen. Försvarsutredningen har föreslagit, att därutöver skola i lönegraden UO 3 inplaceras, inom armén förvaltare vid fälttygkåren och vid trängen, inom marinen vissa redan förefintliga, mera krävande befattningar, vilka föreslås skola betecknas såsom förvaltningsunderofficerare, samt inom flygvapnet ny­ skapade beställningar såsom flygstationsmästare och flottiljkassör.

Y ttr anden. Arméförvaltningen har erinrat om att ämbetsverket redan i sin framställning rörande lantförsvarets medelsbehov för budgetåret 1942/43 framlagt förslag om inrättande av nya beställningar för underofficerare i lönegraden U0 3, nämligen förvaltarbeställningar vid fälttygkåren. Svenska under officer sförbundet — som förklarat sig icke i princip ha något att erinra mot att slutlönegraden för underofficerare såsom regel skall vara UO 2 — har emellertid av närmare anförda skäl ifrågasatt en förutsätt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. ningslös omprövning beträffande spörsmålet om utökning av antalet dylika beställningar utöver vad utredningen föreslagit.

1942 års försvarsberedning.

I anslutning till beredningens i det följande redovisade uttalanden rörande proportionen mellan antalet regementsofficerare och högre officerare samt kompaniofficerare har beredningen anfört, att dessa uttalanden i viss man, ehuru icke i samma omfattning, även gällde proportionen mellan de olika underofficersgraderna. Som exempel härpå kunde, framhåller beredningen nämnas regementskassörerna, vilka samtliga placerats i lönegraden • samband med förslag om sammanförande av regementskassörerna till en gemensam stat har beredningen i annat sammanhang förordat, att visst antal av dessa beställningshavare hänfördes till lönegraden UO 2.

Mot försvarsutredningens förslag i förevarande avseende har jag i likhet med remissmyndigheterna i och för sig intet att erinra. Utredningens förslag i avseende å armén och flygvapnet kan jag — med den modifikation, som foranledes av vad jag i det följande anför i avsnittet Fälttygkåren — godtaga, dock att jag i enlighet med försvarsberedningens förslag vill fororda en upp­ delning av kassörsbefattningarna på lönegraderna UO 3 och UO 2. 1 av­ seende å de föreslagna beställningarna för förvaltmngsunderofficerare vid marinen saknas i utredningsförslaget närmare hållpunkter för ett bedömande av den ifrågasatta lönesättningens skälighet med hansyn till arbetsuppgifter och ansvar. Jag förutsätter i denna del en provning utifrån angivna synpun ter för varje särskilt fall, varvid beaktande även bör skänkas frågan om lämplig­ heten av att i enstaka fall eller mera generellt utbyta de ifrågasatta beställ­ ningarna för förvaltmngsunderofficerare mot civil personal i lägre loneställning.

Förändringar i fråga om pensionsålder.

Chefen för flygvapnet har vid upprepade tillfällen föreslagit, att pensions­ åldern för flygvapnets personal skulle överlag sänkas. Försvarsutredningen, som förklarat sig icke ha varit i tillfälle att ägna närmare undersökning åt denna fråga, har emellertid ansett, att densamma i sinom tid borde göras till föremål för särskild utredning, som dock icke syntes böra begränsas till att avse blott flygvapnets personal utan borde omfatta den militära personalen i gemen. Utredningen har därför inskränkt sig till att föreslå vissa speciella ändringar i fråga om pensionsåldrar, vilka förändringar mera direkt sammanhänga med den föreslagna försvarsorganisationen. Dessa förändringar äro: 1. Pensionsåldern för underofficerare av 2. graden vid flottan och kust­ artilleriet sänkes från 55 till 50 år. 2. Pensionsåldern för högbåtsmän vid flottan sänkes från 55 till 50 år. 3. Pensionsåldern för marinöverintendenten bestämmes till 65 år samt sänkes för kommendör vid marinintendenturkåren från 65 till 60 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 4. Pensionsåldern för generalsperson i lönegrad Öb 3 vid flygvapnet sänkes in 65 till 60 år. 5. Pensionsåldern för överfurirer vid flygvapnet bestämmes till 50 år Forsvarsutredmngens förslag i nu förevarande hänseende har föranlett ut­ talanden av chefen för armén, arméförvaltningen, chefen för kustflottan, stats­ kontoret, svenska under officer sförbundet samt för svar sväsendets underbefäls­ förbund. Utiedningens förslag har jämväl varit föremål för prövning inom 1942 års försvarsberedning, som därutöver framlagt vissa förslag i dessa frågor.

De förslag, om vilka nu är fråga, syfta dels till en allmän omprövning av pensionsåldern för militär personal, dels ock till vissa speciella justeringar av pensionsåldern för vissa befattningshavare eller kategorier därav. Förslagen äro av beskaffenhet att böra i första hand anmälas av chefen för finansdepartementet.

Vissa gemensamma anslags- och avlöningsfrågor.

Grunder för beräkning av av/öningskostnader.

Försvar sutredningen. Beträffande beräkningen av personalkostnaderna vid genomförandet av den av försvarsutredningen framlagda planen för organisationsarbetet inom forsvarsväsendet har utredningen framhållit, att i de angivna lönekostnaderna, vilka beräknats på grundval av nu gällande avlöningsreglementen, inginge rörligt tillagg, men däremot icke kristillägg och icke heller dyrtidstillägg i de fall då sådant förekomme. Sistnämnda bägge tilläggsgrupper hade i stallet ansetts böra ingå i det för gemensamma kostnader beräknade beloppet. Utgifterna for personalens pensionering inginge över huvud icke i kostnads­ beräkningarna. Vid beräkningen av kostnaderna för avlöning till under avlöningsanslagen upptagna befattningshavare har försvarsutredningen tillämpat följande grunder: För personal med avlöning enligt löneplanerna Oa och Ca har räknats med nettolon i nast högsta löneklassen inom lönegraden, utom för beställningshavare i lönegraden Oa 2, för vilka räknats med nettolön i 4 löneklassen Vad betraffar beställningshavare i lönegraden Oc 1 har räknats med nettolön i lagsta löneklassen. Då beställning upptagits i alternativa lönegrader har raknats med ett belopp, utgörande medeltalet av nettolönerna i näst högsta loneklasserna av respektive lönegrader. I fråga om personal, avlönad enligt loneplanen UO, liksom för personal med avlöning enligt militära icke-ordinanereglementet har räknats med nettolön i den löneklass, vederbörande uppnått efter två avlöningsförhöjningar inom lönegraden. För beställnings­ havare, avlönad enligt lönegraden Mbl, har räknats med nettolön i näst högsta löneklassen. I fråga om det fast anställda manskapet, avlönat enligt loneplanen Ma, har för beställningshavare i lönegraden Ma 3 vid armén räk­ nats med lön i 8 löneklassen och för motsvarande beställningshavare vid marinen och flygvapnet med lön enligt 7 löneklassen. För beställningshavare i lönegraderna Ma 2 och Ma 1 har räknats med lön i 5 respektive 2 löneklas-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210. 45

serna, utom för volontärer över stat vid armén, för vilka räknats med lön enligt 1 löneklassen. Med avseende å ortsgrupp har för personal vid armén räknats med E-ort. För militär och civilmilitär personal vid marinen har räknats med lön enligt F ort beträffande personal tillhörande flottan och för marinen gemensamma kårer och med lön enligt E-ort för personal vid kust­ artilleriet. I fråga om den extra ordinarie och extra personalen vid marinen har räknats med lön enligt den för vederbörande tjänstemans stationeringsort fastställda dyrorten. Yad slutligen beträffar flygvapnets personal har räknats med I-ort för den civila personalen vid flygstaben och den i Stockholm stationerade extra ordinarie personalen och med E-ort för all övrig personal. I anslutning härtill må nämnas, att utredningen vid personalförteck­ ningarnas upprättande ansett sig böra föreslå, att de civila ordinarie tjänste­ män vid vissa staber, skolor m. m., vilka hittills avlönats enligt A-planen i civila avlöningsreglementet, skola överföras till att avlönas enligt löneplanen Ca i militära avlöningsreglementet. Detta förslag sammanhängde med att enligt nuvarande ordning två avlöningsreglementen måste samtidigt tilllämpas vid en och samma institution, vilket vore särskilt olägligt i de fall, där en icke-ordinarie tjänsteman, avlönad enligt militära icke-ordinariereglementet, skulle vikariera för en ordinarie tjänsteman, avlönad enligt civila avlönings­ reglementet. Emellertid medförde ett genomförande av försvarsutredningens förslag i denna del, att vissa ändringar måste vidtagas i den till militära av­ löningsreglementet fogade tjänsteförteckningen. Då ■ den under de olika försvarsgrenarnas avlöningsanslag uppförda del­ posten till tillfälligt anställande av tjänstemän m. m. torde få anses vara av­ sedd att tagas i anspråk allenast vid oförutsedda behov av extra arbetskraft, hade utredningen för tillgodoseende av behov av extra personal, som på för­ hand kunde beräknas bliva erforderlig med hänsyn till periodiskt åter­ kommande anhopning av arbetsuppgifter, i delposten: Extra ordinarie tjänstemän inräknat ett visst belopp i avsikt att inom ramen för ifråga­ varande belopp (för armén 50,000 kronor, för marinen 35,000 kronor och för flygvapnet 20,000 kronor) maximerade belopp skulle kunna ställas till veder­ börande myndigheters förfogande för nämnda ändamål. I konsekvens härmed hade benämningen av delposten ändrats till: Extra ordinarie och extra t j änstemän. Försvarsutredningen har vidare framhållit, att vid uppgörandet av förslag till personalförteckningar och därpå grundade kostnadsberäkningar utred­ ningen utgått från den förutsättningen, att mera stadigvarande vid försvarsväsendet anställd icke-ordinarie personal skulle i princip avlönas med an­ litande av avlöningsanslag och icke såsom nu i stor utsträckning vore fallet från sakanslag. Utredningen hade därvid i stort sett följt de principer, som kommit till uttryck i vederbörande försvarsgrensförvaltningars medelsäskanden för budgetåret 1942/43.

1942 års försvar sberedning. Beredningen har inhämtat, att försvarsutredningen vid beräkningen av lönekostnader utgått från nu gällande tjänste- och familjepensions-

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

avdrag. Emellertid borde de i de från och med den 1 juli 1942 gällande pensionsreglementena stadgade pensionsavdragen i stället tillämpas, varav följde en kostnadsminskning, som approximativt kunde beräknas till 500,000 kronor. Vad angår försvarsutredningens beräkningar av lönekostnaderna för fast anställt manskap har försvarsberedningen framhållit, att utred­ ningen beräknat lönekostnaderna för manskap i lönegraden Ma 3, d. v. s. furirer, enligt 7 löneklassen vid marinen och flygvapnet och enligt 8 löneklassen vid armén. Då enligt erfarenhet marinens ifrågavarande manskap visat sig kvarstå i tjänst under längre tid än vid armén och flygvapnet, vilket vore en följd av den vid marinen tillämpade längre första anställningstiden, syntes det beredningen, att lönekostnaderna för marinens furirer bort liksom vid armén beräknas efter 8 löneklassen. Härav följde att avlöningsanslaget vid genomförd organisation för marinen borde upptagas till ett med i runt tal 300,000 kronor förhöjt belopp. Beredningen har vidare i anslutning till ett av chefen för armén framställt förslag till behandling i förevarande sammanhang upptagit frågan om en differentiering av de till pensionerade officerare och underoffi­ cerare i arvodesbefattning utgående arvodena. Om detta spörs­ mål har försvarsberedningen anfört följande: Kostnaderna för pensionerad personal i arvodesbefattningar ha av försvarsutredningen beräknats efter nu utgående arvodesbelopp, innebärande bland annat, att för innehavare av arvodesbefattning för underofficer i regel räknats med arvode å 2,130 kronor och för innehavare av arvodesbefattning för officer med i regel 3,180 kronor, då befattningen avsetts skola innehavas av pensionerad kapten. Vid upprepade tillfällen har fråga varit uppe om differentiering av dessa och övriga arvoden till pensionerade officerare och underofficerare i arvodesbefattningar med hänsyn till dels tjänstgörings­ orternas fördelning å olika ortsgrupper dels ock tjänstgöringsuppgifternas art. I nu över försvarsutredningens betänkande och förslag avgivna utlåtanden ha från vissa håll erinrats om tidigare förslag i ämnet. Chefen för armén har föreslagit, att ifrågavarande arvoden skola bestämmas till belopp, som utgör skillnaden mellan befattningshavarens pension och högsta löneklassen i den lönegrad, som är bestämd för beställningshavare å ordinarie stat, vilken uppehåller befattning motsvarande arvodestjänsten. Jämväl beredningen har hållit före, att frågan om dessa arvodens storlek nu borde bringas till sin lösning. Det funnes enligt beredningens uppfattning nu ett ytterligare skäl därför utöver tidigare i olika sammanhang andragna, nämligen att tjänstepensionsunderlagens belopp från och med den 1 juli 1942 komme att höjas för åtskilliga innehavare av arvodesbefattningar. Detta komme att medföra, bland annat, att arvodesinnehavare å tjänstgöringsorter, som vore hänförda till lägre ortsgrupper, i större utsträckning än hittills komme i åtnjutande av sammanlagda förmåner — pension och arvode — vilka överstege den lön, som tillkomme motsvarande befattningshavare på aktiv stat. Detta borde undvikas. Beträffande den tekniska utformningen av det nya arvodessystemet har beredningen anfört:

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

äldre arvodesinnehavare, som från och med den 1 juli 1942 komme i åtnjutande av förhöjning i tjänstepension, torde beträffande rätten att i vissa fall få förhöjd månadslön under tid, då krigsavlöningsreglementet tillämpas (KAR 5 § 5 mom. c), böra föreskrivas, att i betraktande skall tagas pension jämte dyrtidstillägg, som utgick för juni månad 1942, därest summan av pensionen jämte rörligt tillägg enligt 1941 års pensionsreglemente och arvodet enligt före den 1 juli 1942 gällande grunder överstiger månadslön, som skall utgå enligt gällande bestämmelser i krigsavlönings­ reglementet. I samband med övergången till det ovan föreslagna arvodessystemet böra bestämmelser meddelas därom, att innehavare av arvodestjänster skola till­ sättas tills vidare med 3 månaders uppsägningstid, d. v. s. enligt grunder som extra ordinarie befattningshavare i statens tjänst. Detta skulle öka elasticiteten i personalsystemet. Vidare bör stadgas, att innehavare av arvodes­ tjänst skall frånträda sin tjänst efter uppnådd viss levnadsålder, förslagsvis vid fyllda 60 år eller vid 63 år, där fråga är om expeditionstjänst, som jämväl vid mobilisering skall fullgöras på samma plats som i fred. Endast undan­ tagsvis — om lämplig sökande ej anmält sig till ledigförklarad befattning — bör arvodesinnehavare medgivas kvarstå utöver nämnda ålder. Om försvarsutredningens förslag att civila ordinarie tjänstemän vid vissa staber, skolor m. m., vilka avlönas enligt A-planen i civila avlöningsreglementet, skola överföras till löneplanen Ca i militära avlöningsreglementet, varav skulle följa behov av vissa ändringar i den till detta avlöningsreglemente fogade tjänsteförteckningen, har försvarsberedningen anfört, att även om beredningen i likhet med försvarsutredningen funne vissa skäl tala för det framlagda förslaget, beredningen likväl funne sig icke kunna tillstyrka det­ samma. Dess genomförande skulle icke allenast medföra det av försvars­ utredningen angivna behovet av ändringar i tjänsteförteckningen till militära avlöningsreglementet utan även kräva vissa ändringar i själva reglementet. Vidare skulle erfordras vissa ändringar i tjänstepensionsreglementet, i varje fall i fråga om pensionsåldern. Försvarsutredningens förslag, att den icke-ordinarie personal, som har mera stadigvarande anställning vid försvarsväsendet, i princip skall avlönas med anlitande av avlöningsanslag och icke som nu i stor utsträckning är fallet från sakanslag, har icke givit försvarsberedningen anledning till erinran, då detsamma medförde ökade möjligheter att erhålla översikt över personaltillgången vid försvarsväsendet. Med förslagets genomförande syntes likväl böra anstå till senare tidpunkt än budgetåret 1942/43, enär i statsverkspropositionen till årets riksdag förutsatts, att nu tillämpad ordning skulle bliva bestående jämväl under nästa budgetår.

Departements­ Såsom försvarsberedningen anfört böra vid beräkningen av försvarsväsenchefen. dets lönekostnader tillämpas de pensionsavdrag, som komma att gälla från och med ingången av nästa budgetår. Så kommer att ske i det förslag till beräkning av nämnda kostnader för nästa budgetår, som jag i annat sam­ manhang torde få anmäla för Kungl. Maj:t. Även vissa andra mindre avvikelser från de av försvarsutredningen tillämpade grunderna för avlöningskostnadernas beräkning synas böra äga rum. Med hänsyn till befordringsförhållandena

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 49

för beställningshavare i lönegraden Oa 3 torde sålunda nettolönen för dessa böra beräknas med utgångspunkt från den näst lägsta löneklassen i denna lönegrad. Å andra sidan ha verkställda undersökningar visat, att löneställniugen för det fast anställda manskapet vid marinen i genomsnitt ligger något över 7:e löneklassen, dock icke så högt, som försvarsberedningen synes ha förutsatt. Med hänsyn härtill ha de av försvarsutredningen beräknade avlöningskostnaderna för nämnda personal förhöjts med ett avrundat belopp av 100,000 kronor per år vid fullt genomförd organisation. Motsvarande höjning kommer att ske vid beräkningen av dessa kostnader för nästa budgetår. Det av försvarsberedningen behandlade spörsmålet om reglering av för­ månerna för pensionerad personal i arvodesbefattning har sedan länge stått på dagordningen. Tid efter annan ha myndigheter och personalsamman­ slutningar gjort framställningar i angivet syfte. Frågan har ock varit före­ mål för uppmärksamhet i samband med löneregleringsarbetet för försvarsväsendet. Sålunda framhöll 1936 års lönekommitté i sitt år 1939 avgivna betänkande med förslag till militärt icke-ordinariereglemente (statens off. utredn. 1939: 10), att spörsmålet rörande omläggning av de materiella lönebestämmelserna för ifrågavarande personalgrupp syntes få anses ingå i det åt kommittén meddelade utredningsuppdraget. I denfla fråga vore emeller­ tid lönekommittén icke i tillfälle att för det dåvarande framlägga något för­ slag. Kommittén ansåge närmare utredning härutinnan vara erforderlig, vilken utredning kommittén hoppades kunna igångsätta och bedriva inom sådan tid, att frågan kunde underställas 1940 års riksdag (betänkandet sid. 8 och 9). På grund av rådande förhållanden har emellertid den tillärnade utredningen icke kommit till stånd. Försvarsberedningen har nu framlagt förslag syftande till ett slopande av de nuvarande icke dyrortsgraderade arvodena för pensionerad militär personal och dessa arvodens ersättande med belopp, anpassade efter olika löneklasser i de för försvarsväsendets aktiva personal gällande löneplanerna, av vilka flertalet upptager dyrortsgraderade löner. I anslutning härtill har beredningen förordat, att kostnaderna för arvodespersonalens förmåner skola i sin helhet utgå av fjärde huvudtiteln, vad beträffar pensionsdelei; dock endast förskottsvis, i stället för att såsom nu delvis utgå av anslag under tolfte huvudtiteln (pensionsbeloppen) och delvis av anslag under fjärde huvudtiteln (arvodesbeloppen). För egen del har jag funnit den av beredningen föreslagna anordningen innebära en god lösning av föreliggande fråga. Jag biträder därför förslaget och föreslår således, att till innehavare av för pensionerade officerare eller underofficerare avsedda arvodesbefattningar skola utgå arvoden i de av för­ svarsberedningen angivna löneklasserna. Härvid förutsätter jag, att rörliga förmåner skola utgå enligt samma grunder som beträffande lönegradsplacerade befattningar. Då pensionen innefattas i de sålunda utgående ersättningarna, torde respektive avlöningsanslag böra i enlighet med försvarsberedningens förslag tillföras ersättning i form av särskilda uppbördsmedel från veder­ börande pensionsanslag. Jämväl i övrigt synes beredningens förslag kunna Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. m 42 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

läggas till grund för arvodesregleringen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter den vidare utredning rörande vissa detaljer, som enligt beredningens yttrande erfordras, meddela bestämmelser i ämnet, varvid de nya bestämmelserna torde böra göras tillämpliga å befattningshavare, som förordnas efter den 30 juni 1942. Rörande tidpunkten, då bestämmelserna böra träda i kraft för befattningshavare, som förordnats före den 1 juli 1942, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut. I fråga om äldre ai\odesinnehavare, som från och med den 1 juli 1942 komma i åtnjutande av pension enligt 1941 års tjänstepensionsreglemente, torde emellertid böra in­ föras en maximeringsregel i anslutning till det av försvarsberedningen fram­ lagda förslaget. Yad försvarsberedningen yttrat rörande tillsättande av arvodestjänster tills vidare med tre månaders uppsägningstid i syfte bland annat att öka elasticiteten i personalorganisationen och rörande avgång från ifrågavarande tjänster' vid viss levnadsålder ger mig icke anledning till erinran. De bestämmelser, som beredningen i dessa hänseenden förordat, torde böra göras tillämpliga å de arvodestjänster, som besättas efter den 30 juni 1942. På av försvarsberedningen anförda skäl finner jag det icke tillrådligt att nu på sätt utredningen föreslagit mera konsekvent tillämpa de militära löneplanerna framför allt löneplanen Ca — på den inom militära staber, trupp­ förband och andra formationer tjänstgörande civila personalen. Vidkommande slutligen frågan om överförande av vissa lönekostnader från anskaffnings- och underhållsanslag till avlöningsanslag vill jag i detta samman­ hang endast åberopa vad jag i detta ämne anfört vid anmälan i årets statsverksproposition av de till fjärde huvudtiteln hörande anslagsfrågorna. Jag finner således med hänsyn till de vittgående konsekvenserna i löne- och anslagstekniskt avseende, att en sadan åtgärd bör vidtagas först efter ingående över­ väganden bland annat rörande behovet av ifrågavarande personal.

Personalstaternas konstruktion m. m.

1942 års försvar sberedning har i samband med sin granskning av de av 1941 års försvarsutredning förordade personalstaterna framhållit vissa allmänna synpunkter, för vilka en redogörelse lämpligen torde böra lämnas i förevarande sammanhang. Beredningen har erinrat, att försvarsutredningen i samband med ökningen av staterna för officerare och underofficerare syntes ha eftersträvat att åstad­ komma lika goda befordringsmöjligheter till och inom regementsofficersgraderna vid samtliga befordringsenheter, samt i detta avseende vidare yttrat följande: Detta har medfört, bland annat, att för befattning såsom byråchef i t. ex. intendentur- och tygdepartementen regelmässigt avses överste. Även om det är uppenbart, att det ur rekryterings- och befordringssynpunkt är önskvärt med goda och i stort sett lika befordringsmöjligheter inom samtliga beford­ ringsenheter, finner försvarsberedningen det likväl icke vara motiverat samt stridande mot det statliga lönesystemet att vid en ökning av personalen inom visst verksamhetsområde till följd av ökade arbetsuppgifter denna ökning fördelas proportionellt så att befordringsutsikterna inom samtliga kategorier

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 51

bliva ungefärligen likvärdiga. Detta medför i vissa fall att antalet högre be­ fattningar blir större än som motiveras av arbetsuppgifterna. Löneställningen måste i första hand bestämmas med hänsyn till de arbetsuppgifter, som åligga befattningshavaren. Därmed vill försvarsberedningen icke ha uttalat, att man bör helt bortse från rekryterings- och befordringsmöjligheternas inverkan på det kvalitativa beståndet inom viss personalkår, men beredningen anser, att försvarsutredningen överskattat betydelsen av denna synpunkt. På grund härav föreslår beredningen i anslutning till staterna vissa nedsättningar i lönegradsplaceringarna för nya beställningshavare. Vad ovan sagts rörande proportionen mellan antalet regementsofficerare och högre officerare gäller i viss mån, ehuru icke i samma omfattning, även proportionen mellan de olika underofficersgraderna. ------------- I fråga om beställningar för fast anställt manskap har försvarsutredningen beträffande armén föreslagit en procentuellt större ökning än för underoffi­ cerare. Även om hänsyn tages till att ökningen av antalet furirer väsentligen kan hänföras till att den första anställningstiden bestämmes till 4 år (med provtjänstgöring 4V2 år), i stället för — i regel — 3 år för närvarande, varav följer att manskapet under första kontraktstiden kommer att vinna befordran till furirs beställning i större omfattning än som hittills skett, måste likväl möjligheterna till underofficersbefordran bliva procentuellt mindre för dem, som taga fast anställning vid armén, än vad för närvarande är fallet. Detta kan leda till försämrad rekrytering. På grund härav anser sig beredningen böra understryka det av försvarsväsendets underbefälsförbund i avgivet ut­ låtande gjorda uttalandet, att civilanställningsmöjligheterna för avgående manskap måste förbättras, varför nämnda fråga bör underkastas förnyad ut­ redning. För att öka möjligheterna till framtida försörjning vid försvarsväsendet finner beredningen skäl tala för att ett mindre antal beställningar för långtjänstunderbefäl, vilka beställningar böra förenas med rätt till tjänsteoch familjepension, upptagas å staterna för arméns truppförband, medan antalet furirer i motsvarande omfattning minskas. Beredningen får sålunda tillstyrka underbefälsförbundets i detta ämne framlagda förslag. I detta sammanhang anser beredningen sig böra fästa uppmärksamheten på ett av försvarsväsendets underbefälsförbund gjort uttalande i fråga om sambandet mellan värnpliktstjänstgöringens längd och antalet beställningar för fast anställt manskap. Enligt förbundets uppfattning finnes numera an­ ledning överväga, huruvida icke en väsentlig minskning av personalgruppen fast anställt manskap kan ske och i samband därmed införas en »truppinstruktörskår», avsedd att rekryteras av värnpliktiga, vilka avslutat sin första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd). Utan att vilja taga ställning till det sålunda framlagda uppslaget synes det beredningen, att detsamma bör tagas i närmare övervägande. Om förslaget visar sig genomförbart, kommer det­ samma nämligen att medföra väsentlig minskning i avlöningskostnaderna för fast anställt manskap. Försvarsutredningen har föreslagit en icke obetydlig ökning av antalet arvodesbefattningar för pensionerade officerare och underofficerare, och i avgivna utlåtanden ha vissa myndigheter hemställt om inrättande av ytter­ ligare ett antal dylika befattningar. Förslag ha vidare framlagts om att ersätta vissa av de av försvarsutredningen föreslagna tjänsterna för arvodesporsonal med beställningar för aktiv personal, t. ex. i fråga om köksföreståndare vid arméns truppförband. Svenska unde.rofficcrsförbundot har för sin del betvivlat möjligheten att fylla alla de för pensionerade underofficerare avsedda arvodestjänsterna. Därest svårigheter skulle uppstå att tillsätta de för pensionerade under­ officerare avsedda befattningarna, böra enligt beredningens mening, såsom

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

chefen för armén i sitt yttrande i visst sammanhang framhåller, befattningarna i fråga, trots de därmed förenade ökade kostnaderna, i stället uppehållas av civila tjänstemän. Beredningen ville överhuvudtaget ifrågasätta, om icke åtskilliga befatt­ ningar inom försvarsväsendet, vilka nu uppehölles av militära beställningshavare eller av pensionerade sådana, lämpligen skulle kunna uppehållas av civila tjänstemän i extra ordinarie ställning. Härigenom skulle vinnas —■ förutom en ökad elasticitet i personalorganisa­ tionen — att militär personal i större utsträckning än vad för närvarande är fallet skulle kunna tagas i anspråk för krigsorganisationen. Personal i reserven skulle nämligen i dylikt fall icke i samma utsträckning som nu behöva bindas vid expeditions- och förvaltningsuppgifter, en synpunkt som i nuvarande läge är av särskild betydelse. Beträffande särskilt expeditionstjänsten förutsätter beredningen, att frågan om användning av civil arbets­ kraft kommer att ägnas uppmärksamhet vid den pågående utredningen an­ gående den militära expeditionstjänstens ordnande; i övrigt torde detta spörs­ mål böra tagas under övervägande i samband med personalökningens succes­ siva genomförande. Såsom exempel på tjänstgöringsområden, där civila be­ fattningshavare borde kunna ersätta militär personal, må nämnas kasernvården vid vissa truppförband och kameralförvaltningen vid örlogsstationerna; departementsskrivarna i tygdepartementet torde jämväl kunna ersättas med civila befattningshavare. Enär det — enligt vad beredningen vidare anfört — med hänsyn till den korta tid, som stått till beredningens förfogande icke varit möjligt att nu taga slutlig ställning till försvarsutredningens och i ärendet hörda myndigheters och personalsammanslutningars förslag till personalstater vid fullt genomförd organisation och enär åtskilliga personalstater komme att röna inverkan av det förslag till organisation av de militära förvaltningarna, som kunde förväntas bliva framlagt, funne försvarsberedningen sig böra föreslå, att endast prelimi­ närt beräknade stater framlades för 1942 års riksdag, vilka stater kunde läggas till grund för kostnadsberäkningarna för den helt genomförda, nu under ut­ byggnad varande försvarsorganisationen. Det syntes beredningen icke ens vara möjligt att nu taga slutlig ställning till antalet beställningar och befattningar i olika lönegrader under budget­ året 1942/43. Visserligen borde i fråga om flertalet personalstater, som under femårsperioden skulle tillföras ett ökat antal beställnings-(befattnings-) ha vare, med hänsyn till rekryterings- och befordringsförhållanden redan vid ingången av eller under budgetåret 1942/43 ökningar äga rum. Förslag till dylika stater måste sålunda föreläggas riksdagen. För tillämpningen av dessa stater, vilka borde betraktas såsom »högst-stater», torde emellertid böra gälla, att Kungl. Maj :t skulle äga befogenhet att besluta, såväl om de nya beställ­ ningarna skulle tillsättas som när så skulle ske. Beredningen förutsatte så­ lunda, att, sedan förslaget till dessa »högst-stater» framlagts, Kungl. Maj:t infordrade vederbörande myndigheters yttranden, i vilken utsträckning och från och med vilken tidpunkt ifrågavarande beställningar (befattningar) kunde och borde tillsättas, därvid av myndigheterna i fråga om nya beställ­ ningar och befattningar särskilt skulle angivas vederbörandes arbetsuppgifter och i förekommande fall tjänsteplacering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 53

Fortsatt personalökning borde enligt försvarsberedningen prövas budgetårs­ vis på vanligt sätt. Jämväl överbefälhavaren har berört frågan om den av försvarsutredningen föreslagna fördelningen på olika lönegrader av försvarsgrenarnas officerskårer samt i anslutning till en i yttrandet intagen sammanställning därom fram­ hållit, att ehuru personalens avsedda användning i krig främst borde vara bestämmande för befälspersonalens fördelning på lönegrader, erforderlig hän­ syn dock även måste tagas till fredsanvändningen och befordringsmöjligheterna. Det vore uppenbart, att full överensstämmelse mellan försvars­ grenarna varken kunde eller borde eftersträvas. Å andra sidan vore det ett önskemål, att en viss likformighet förefunnes. Ur denna synpunkt kunde mot den av försvarsutredningen föreslagna fördelningen av officerspersonalen på olika lönegrader riktas den erinran, att antalet beställningshavare i löne­ graderna Öb 2—-Öb 4 vore väl stort vid marinen samt att likformigheten mellan försvarsgrenarna beträffande personalens fördelning på lönegraderna Oa 4 och Oa 5 icke vore nöjaktigt tillgodosedd. En jämförelse ur samma synpunkter mellan arméns skilda truppslag utvisade jämväl i vissa avseenden större olikformighet än som ur rekryterings- och befordringssynpunkt kunde anses lämpligt. Såsom av försvarsberedningens yttrande framgår har försvar sväsendets underbefälsförbund närmare ingått på vissa frågor rörande det fast anställda manskapets omfattning och ställning i försvarsorganisationen.

Försvarsberedningen har i sitt nu återgivna yttrande till behandling upp­ Departementschefen. tagit vissa för den militära lönesättningen och för anslagsberäkningen inom försvarsväsendet betydelsefulla principspörsmål. Vad först beträffar den av beredningen gjorda iakttagelsen att lönesätt­ ningen för vissa militära beställningshavare och proportionen mellan högre och lägre beställningshavare på sina håll av försvarsutredningen avvägts med hänsyn i första hand till önskvärdheten att bereda en jämn befordringsgång och först i andra hand till med vederbörande befattning förenade arbets­ uppgifter och ansvar, vill jag framhålla, att jag funnit beredningens ut­ talanden i förevarande avseende värda allt beaktande. Även om man sär­ skilt beträffande de rent militära beställningarna — måste eftersträva en rimlig proportion mellan högre och lägre befattningar, är det likväl uppen­ bart, att denna synpunkt icke genomgående kan få inverka bestämmande på lönesättningen. Vad nu sagts gäller i än högre grad beträffande vissa civil­ militära kårer. Överbefälhavaren, som verkställt en närmare undersökning rörande de olika försvarsgrenarnas officerskårers fördelning på olika lönegrader, har i princip varit av samma uppfattning men dock för vinnande av likformighet mellan olika försvarsgrenar och truppslag ur rekryteringsoch befordringssynpunkt förordat vissa avvikelser från den av försvars­ utredningen föreslagna fördelningen av beställningshavarna på de olika löne­ graderna. Det är emellertid av naturliga skäl icke möjligt att i detta samman­ hang närmare ingå på dessa frågor; jag torde få anledning återkomma här-

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

till vid behandlingen i det följande av de olika försvarsgrenarnas personal­ frågor. De av försvarsberedningen berörda frågorna om det fast anställda man­ skapets antal och kontraktstid samt civilanställningsförhållanden måste — ehuru måhända i första hand innefattande ett arbetsmarknadspolitiskt pro­ blem likväl allvarligt bedömas ur även rent militära synpunkter. En för­ utsättning för en god manskapsrekrytering är nämligen, att dessa frågor erhålla en tillfredsställande lösning. Till vissa av de avvägningsfrågor, som i detta sammanhang av försvarsberedningen berörts, får jag anledning återkomma i det följande vid detaljbehandlingen av försvarsutredningens förslag till personal­ organisation. Även om jag härvid i stort sett icke finner mig böra nu förorda mera väsentliga avvikelser från försvarsutredningens förslag, utgår jag från att de av försvarsberedningen berörda frågorna ägnas uppmärksamhet med ledning av de erfarenheter, som successivt vinnas rörande personalorga­ nisationens utformning. I likhet med beredningen anser jag, att manskapets civilanställningsfråga bör upptagas till förnyat övervägande, i samband var­ med även böra beaktas beredningens förslag om inrättandet vid armén och kustartilleriet av ett antal pensionsreglerade befattningar för äldre manskap samt av truppinstruktörsbefattningar, avsedda att rekryteras ur de värnplik­ tigas led. De av försvarsberedningen framförda synpunkterna om ökad användning inom försvarsväsendet av civil arbetskraft finner jag likaledes beaktansvärda. Sedan nagon tid användes kvinnlig arbetskraft i stor utsträckning inom de militära staberna och anstalterna, och även manlig civil arbetskraft har med gott resultat anlitats särskilt inom flygvapnet. Det bör emellertid övervägas, huruvida icke civil arbetskraft skulle kunna med fördel användas även för be­ stridande av mera kvalificerade poster inom försvarsväsendet. Särskilt böra i detta sammanhang beaktas vissa med förvaltnings- och expeditionsgöromål förenade tjänster. I likhet med försvarsberedningen utgår jag från att möjlig­ heterna att i ökad utsträckning använda civil personal uppmärksammas vid den nu pågående utredningen rörande den militära expeditionstjänstens orga­ nisation och att i övrigt de i detta hänseende uppkommande frågorna bedömas i samband med personalorganisationens fortsatta utbyggnad. Till vad försvarsberedningen anfört rörande anlitande av s. k. högststater kan jag helt lämna min anslutning. Genom en sådan anordning torde det bliva möjligt att säkrare bedöma behovet av ifrågakommande nya beställningar och befattningar. Jag förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:ts prövningsrätt vad angår icke-ordinarie personal jämväl skall omfatta löne- och arvodesställningen för nya tjänster. Vid anmälan i annat sammanhang av försvarsväsendets avlöningsanslag för nästa budgetår återkommer jag till frågan om ut­ formningen av försvarsväsendets personalstater för nästa budgetår.

Arvodesväsendet.

I sitt den 23 december 1938 avgivna betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente (statens off. utredn. 1938: 55) upptog 1936 års lönekom-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

utveckling av arvodesväsendet på sätt som föreslagits av försvarsutredningen vara betänklig. Med hänsyn till önskvärdheten av att skapa klarhet i arvodesfrågan i samband med den föreslagna utbyggnaden av försvarsväsendet funne sig beredningen böra framhålla angelägenheten av att hithörande frågor utan dröjsmål upptoges till särskild utredning. I avvaktan på genomförandet av en sådan undersökning, som borde givas en slutgiltig karaktär, ansåge sig beredningen böra uttala, att några nya arvoden — med undantag av lärararvoden — icke borde tillskapas. Någon höjning av nu utgående arvoden borde ej heller medgivas. Vid sådant förhållande borde förteckningarna å arvoden och övriga ersättningar utöver lön till ordinarie tjänstemän för nästa budgetår i stort sett ansluta sig till nu gällande arvodesförteckningar. Stor­ leken av lärararvoden borde göras till föremål för särskild granskning i sam­ band med utarbetandet av förslag till arvodesförteckningar för nästa budgetår. Departements­ Inom finansdepartementet igångsattes sommaren 1939 en utredning för chefen. rationalisering av det militära arvodesväsendet. I enlighet med vad som för­ ordats av 1936 års lönekommitté skulle denna utredning taga sikte på de arvoden, som angivits i lönekommitténs betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente. Kommitténs arbete avbröts emellertid hösten 1939 i överensstämmelse med förslag i ämnet i propositionen 1939 U: 79. Med hänsyn till den avsevärda utökning av antalet arvoden, som av för­ svarsutredningen ifrågasatts, torde med en översyn av dessa arvodesfrågor icke längre böra anstå. Efter att hava samrått med chefen för finansdeparte­ mentet vill jag därför föreslå, att nyssnämnda hösten 1939 avbrutna utredning med det snaraste åter igångsättes, varvid utredningsarbetet torde böra bedrivas med sådan skyndsamhet, att förslag i ämnet kan föreläggas 1943 års riksdag. Utredningen torde dock icke böra avse arvoden till pensionerad personal, då jag i det föregående framlagt förslag till dylik arvodesreglering. I avvaktan pa resultatet av denna utredning torde på sätt försvarsberedningen förordat några nya arvoden som regel icke böra inrättas i samband med beslut om det fortsatta organisationsarbetet inom försvars­ väsendet. Undantag torde emellertid böra göras för sådana arvoden, som av försvarsberedningen föreslagits till inrättande, exempelvis fyllnadsarvode till chefen för försvarsstaben. Beträffande nyinrättade lärarbefattningar torde böra gälla, att i den mån sådana befattningar tillkomma under budget­ året 1942/43, deras innehavare böra komma i åtnjutande av arvoden enligt de för nuvarande lärarbefattningar gällande grunderna. Emellertid vill jag icke därmed ha fattat slutlig ståndpunkt till frågan, huruvida lärararvodena även för framtiden böra bibehållas. Med avgörande därutinnan torde böra anstå till dess resultatet av den nyssnämnda utredningen föreligger. Jag förutsätter därför, att beställningshavare, som kommer i åtnjutande av sådant arvode, skall vara underkastad de förändringar med avseende å detsamma, som framdeles kunna bliva bestämda.

Möjligheter att åstadkomma elasticitet i personalorganisationen.

Såsom i det föregående anmärkts, yttrade jag till statsrådsprotokollet vid tillsättandet av försvarsutredningen, att särskild-uppmärksamhet borde ägnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 57

åt angelägenheten av att söka förläna vår försvarsorganisation en sådan elasticitet, att förändringar i densamma som i framtiden kunde komma att påkallas skulle låta sig genomföra utan alltför stora olägenheter. I sådant syfte borde undersökas möjligheterna att låta en del av den för ständig tjänstgöring av­ sedda militära personalen vara anställd på ett mindre bundet sätt än som följer av det nuvarande fullmaktssystemet.

F ör sv ars ut redning en. Försvarsutredningen har upptagit denna fråga till behandling och därom inledningsvis anfört: Då det gäller att undersöka vilka vägar som stå till buds för att tillgodose ett dylikt önskemål om en viss elasticitet i försvarsorganisationen, måste hållas, att likaväl som en sådan elasticitet är ägnad att underlätta eu smidigt genomförande av smärre förändringar i organisationen, den å andra sidan icke får givas en sådan omfattning och form, att organisationen i någon man får karaktären av ett provisorium. Detta skulle lätteligen medlora, att er­ forderlig stadga i organisationen eftersattes till förfång för verksamheten inom de Manskapskadrerna bestå av kontraktsanställd personal, som relativt snabbt omsättes. Därav följer, att förändringar i dessa kadrer kunna inom mattligagränser vidtagas på förhållandevis kort tid, därest så skulle anses nödvändigt. Officers- och underofficerskadrerna utgöras däremot till största delen av per­ sonal med fullmakt, ett system som utan tvivel bör allt framgent i princip bi­ behållas — något annat skulle kunna allvarligt aventyra rekryteringen. Detta medför emellertid, att möjligheterna att vid behov nedbringa dessa kad­ rars storlek äro i avsevärd mån begränsade, därest man vid undvika det ur många synpunkter ytterst betänkliga systemet med övergångsstater. Försvarsutredningen har emellertid framhållit, att vissa åtgärder syntes kunna vidtagas, som medförde, att behovet i fredstid av fullmaktsanställda beställningshavare kunde i viss omfattning hållas nere under vad som eljest vore ur fredstjänstens synpunkt nödvändigt, med påföljd att en viss begräns­ ning av organisationen i dess helhet kunde framdeles äga rum utan vidtagande av alltför ingripande åtgärder. Sålunda hade man ansett det möjligt att vid arméns truppförband räkna med att vissa kompaniofficers- och underofficers­ beställningar, som enligt de antagna beräkningsgrunderna hade bort upptagas på ordinarie stat, ersattes med till ständig fredstjänstgönng inkallade offi­ cerare och underofficerare i reserven, antingen reservutnämnda eller pensionsavgångna. En sådan tjänstgöring, som måste tänkas vara frivillig, skulle också medföra, att ett avsevärt antal officerare i reserven skulle erhålla en grund­ ligare erfarenhet av tjänsten än som eljest stode till buds, något som i och för sig vore av värde. På motsvarande sätt hade man vid flottan och kust­ artilleriet räknat med att vissa eljest erforderliga statbefattningar skulle kuima ersättas med i tjänstgöring varande reservbefäl. Jämväl vid flygvapnet hade man förutsatt, att för utfyllande av fredsbeliovet av ständigt tjänstgörande officerare reservpersonal skulle få finnas permanent inkallad till tjänstgöiing. Fn annan möjlighet att nedbringa det eljest föreliggande behovet av per­ sonal på stat hade utredningen ansett böra undersökas, nämligen att låta ett antal kaptener och fanjunkare (motsvarande) efter uppnådd pensionsålder

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kvarstå i tjänst ett eller två år med full lön. men över stat, med andra ord att uppskjuta pensionsåldern för dem ett eller två år samtidigt som de finge lämna små ordinarie beställningar för besättande i vanlig succession. Ett sådant förfarande, vilket emellertid syntes förutsätta ändring i tjänstepensionsreglementet, skulle säkerligen i enstaka fall kunna vara till fördel. Att det måste tillämpas med försiktighet, vore emellertid uppenbart. På grund av de åtgärder, som sålunda ansåges böra komma i fråga för ned­ bringande av de ordinarie personalkadrerna, hade utredningen vad armén be­ träffar räknat med en minskning av den eljest erforderliga statkadern med 1 kapten, 1 löjtnant och 1 sergeant vid varje regementsförband samt 1 löjtnant och 1 sergeant vid varje kårförband. Jämväl vid flottan och kustartilleriet hade vissa inskränkningar i de eljest erforderliga staterna kunnat äga rum. Vid flygvapnet hade man däremot icke kunnat räkna med någon inskränkning i personalkadern av nu nämnda anledningar. Eörsvarsutredningen har vidare erinrat om att den i det föregående berörda, av utredningen föreslagna ordningen för fänrikstidens längd och fänrikarnas ställning som icke-ordinarie tjänstemän vore ägnad att i viss mån tillgodose kravet på elasticitet i organisationen. Därest en minskning i officerskadrernas storlek framdeles skulle visa sig önskvärd, kunde detta nämligen inom en rimlig gräns ske genom att nedsätta den normala fänrikstiden till 2 år och sam­ tidigt under en övergångstid successivt minska rekryteringen från krigssko­ lorna, till dess antalet fänrikar nedgått till 2!a av det antal som räknats med i den nu föreslagna organisationen. Ett ytterligare moment av elasticitet i personaluppsättningen låge i den omfattande användning av pensionerade officerare och underofficerare i arvodesbefattningar, som redan med nuvarande organisation tillämpades och som i den föreslagna organisationen komme att ytterligare praktiseras. Det kunde nämligen väl tänkas, att, därest så skulle befinnas påkallat, göromålen a vissa av dessa befattningar framdeles övergångsvis kunde övertagas av offi­ cerare och underofficerare på stat, varigenom en viss åtstramning av den sam­ lade personaluppsättningen skulle åstadkommas. Ett motsvarande förfarande som det nyssnämnda kunde tänkas komma i tilllämpning även med avseende å de befattningar för icke-ordinarie civil per­ sonal, som avsåges skola inrättas vid flygvapnet för att nedbringa behovet av militär personal i vissa sysslor. Försvarsutredningen har i detta sammanhang anfört: Som exempel på dylika befattningar må nämnas, att för tillgodseende av flygvapnets behov av fotografipersonal civil personal beräknats i stället för att införa en särskild yrkesgren som fotomekaniker bland underofficerare och stammanskap. Vidare ha för flottiljernas sjukvårdsavdelningar upptagits en civil sjukvårdsförmån och ett civilt sjukvårdsbiträde såsom ersättare för en sjukvårdsunderofficer och en militär sjukvårdare. Tre civila signalister, vilka föreslås vid varje flottilj, ersätta en underofficer och två militära signalmekaniker o. s. v. Framhållas må emellertid, att flygvapnets behov av militär och civilmilitär personal på stat enligt det föreliggande förslaget icke kommer att kunna fyllas förrän efter utgången av den ifrågavarande 5-årsperioden, utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 59

bristerna därutinnan måste fyllas bland annat genom frivilligt tjänstgörande reservpersonal samt kontraktsanställd civil personal.

Yttranden. Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att de senaste årens erfarenheter tydligt belyst de vådor, som vore förenade med att de aktiva kadrarnas stabilitet rubbades. Vore av statsfinansiella skäl en begränsning av försvarsutgifterna erforderlig, borde besparingarna utvinnas på andra om­ råden än de aktiva kadrarnas. Däremot har chefen för armén icke funnit något att i princip erinra mot försvarsutredningens förslag att ersätta vissa officerare och underofficerare med till frivillig tjänstgöring inbeordrad reservpersonal. Antalet sådana officerare vid varje regemente eller kår borde dock fastställas till två kompani­ officerare utan uppdelning i de särskilda tjänstegraderna. Utredningens förslag att i ökad utsträckning använda pensionerad personal i arvodesbefattning i befattningar, för vilka eljest aktiv personal måste avses, biträddes. Det borde dock tagas under övervägande, huruvida icke vissa av de för pensionerad personal föreslagna befattningarna, t. ex. vissa befattningar såsom expeditionsunderofficerare, lämpligen kunde bestridas med civil personal, om det visade sig svårt att rekrytera de föreslagna befattningarna med lämp­ lig pensionerad personal. En dylik lösning medförde dock viss kostnads­ ökning, enär den civile befattningshavarens avlöning måste bliva högre än den pensionerade befattningshavarens arvode. Inspektören för kustartilleriet, vilken i princip icke haft något att erinra mot det av utredningen föreslagna systemet för åstadkommande av elasticitet i personalorganisationen, har framhållit, att systemet måste tillämpas med viss försiktighet. Därjämte har anförts, att den minskning av den eljest erforderliga stampersonalen, som för kustartilleriets vidkommande före­ slagits, syntes väl hög, särskilt i vad avsåge officerare. Statskontoret har anfört, att försvarsutredningens förslag att låta ett antal officerare och underofficerare efter uppnådd pensionsålder kvarstå i tjänst ett eller två år med full lön över stat innebure ett sadant avsteg från hittills gällande principer inom pensionsväsendet, att ämbetsverket måste hjrsa all­ varliga betänkligheter mot detsamma. Några olägenheter syntes knappast behöva uppkomma genom att denna utväg icke utnyttjades, då en lösning av frågan syntes kunna vinnas enbart genom en tillämpning av förfarings­ sättet att låta reservpersonal besätta vissa kompaniofficers- och under­ officersbeställningar, som enligt vanliga beräkningsgrunder bort upptagas på ordinarie stat. En större elasticitet i organisationen skulle även vinnas, om i likhet med vad som vore fallet inom civilförvaltningen de högre befatt­ ningarna inom försvarsväsendet i större utsträckning än som för närvarande vore fallet ombildades till förordnandetjänster samt härigenom uppkommande vakanser fylldes genom förordnande av officerare i lägre lönegrad mot vikariatslön. Svenska officersförbundet har avstyrkt utredningens förslag i förevarande

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hänseende och därvid anfört, att förbundet rent principiellt funnit det mycket betänkligt att vid planläggandet av en nyordning inom den militära organisa­ tionen, vilken mer än kanske någon annan statsinstitution krävde inre fasthet och stadga, utgå från förutsättningen av relativt snar omändring och detta just i fråga om en så utomordentligt betydelsefull del av organisationen som den stän­ digt tjänstgörande officerskadern. Som regel måste man räkna med att de offi­ cerare i reserven, vilka ställde sig till förfogande för längre tids sammanhän­ gande tjänstgöring, utgjordes av sådana element, som icke kunde erhålla lämp­ lig anställning inom civila yrken. De sålunda disponibla officerarna måste alltså förväntas bliva redan på grund härav kvalitativt mindre tillfredsställande för dem påvilande uppgifter. Med hänsyn till att reservofficerare, i varje fall vid äldre ar, saknade åtskilligt av den utbildning och rutin, som måste krävas av en ersättare för fast anställd officer, måste slutligen en icke obe­ tydlig del av reservofficerens tjänstgöring användas för hans egen utbildning till förfång för det arbete, han enligt organisationsplanen avsåges att utföra. Svenska under officersförbundet har i fråga om förslaget att nedbringa personalbehovet genom att ett mindre antal kaptener och fanjunkare tillätes kvarstå i tjänst ett till två år efter uppnådd pensionsålder framhållit, att systemet borde tillämpas med försiktighet och att tjänstgöringen i fråga borde grundas på frivilligt åtagande. För att det av försvarsutredningen före­ slagna systemet med ökad användning av pensionerade officerare och under­ officerare i arvodesbefattningar skulle bliva av beräknat värde måste de för arvodespersonalen avsedda befattningarna vara av lämplig art och antalet befattningar stå i sådan proportion till antalet pensionsavgående, att de kunde besättas med kvalificerade sökande, varjämte anställnings- och av­ löningsförhållandena borde vara så tillrättalagda, att de inbjöde till det fri­ villiga åtagande, varpå organisationen byggde. Enligt underofficersförbundets mening vore flertalet föreslagna arvodes­ befattningar att anse såsom lämpliga att bestridas av pensionärer. Befatt­ ningarna såsom köksföreståndare och kasernunderofficer vid truppförbanden samt såsom förrådsuppbördsman för intendenturmateriel vid försvarsområdesstaberna borde dock besättas med aktiva underofficerare. Det av försvarsutredningen förutsatta antalet befattningar, som skulle besättas med pensionerade underofficerare i arvodesbefattning, vore så stort att rekryteringssvårigheter skulle komma att uppstå. Med hänsyn härtill borde arvodespersonal vid befattningens tillträdande — i stället för att för­ ordnas på tre år med tre månaders uppsägningstid — förordnas att upprätt­ hålla vederbörlig befattning intill en uppnådd levnadsålder av 60 år med en ömsesidig uppsägningstid av sex månader. Därjämte borde av 1941 års riksdag begärd utredning angående en reglering av arvodena för pensionerad personal snarast igångsättas. Underofficersförbundet finge slutligen avstyrka förslaget om att vid flyg­ vapnets flottiljer en sjukvårdsunderofficer skulle ersättas med en civil sjuk­ vårdsförmån. Försvarsväsendets underbefälsförbund har framställt bestämda erinringar mot försvarsutredningens förslag till åtgärder för att åstadkomma elasticitet i personalorganisationen, vilkas genomförande huvudsakligen syntes komma att äga rum på det fast anställda manskapets bekostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 61

Försvarsutredningen hade sålunda föreslagit en genomsnittligt mycket obetydlig ökning av antalet underofficerare på aktiv stat men däremot en betydande ökning av antalet underbefäl. Härigenom försattes det fast anställda manskapet i en brydsammare situation än under nuvarande förhållanden, då befordringsmöjligheterna varit relativt goda. Enligt förbundets uppfattning finge en ökning av den fast anställda manskapskadern, vilken medförde en försämring av befordringsutsikterna i den militära tjänsten, icke genomföras utan att civilanställningsmöjligheterna förbättrades, i vilket avseende för­ svarsutredningen icke framlagt något som helst förslag. Jämväl det föreslagna systemet med ett utökat antal arvodistbefattnmgar avstyrktes. I stället borde pensionsåldern för underofficerare höjas och i samband därmed den utökning av kadern genomföras, som vore erforderlig för att ett större antal underofficersbefattningar skulle kunna bestridas av underofficerare på aktiv stat. Underbefälsförbundet avstyrkte slutligen också förslaget att lata pensione­ rade officerare och underofficerare fullgöra aktiv militärtjänst under omkring två år i omedelbar följd på avgången från den aktiva tjänsten. Såsom vid behandlingen av frågan om fänrikarnas anställningsförhållanden anmärkts, har slutligen ett flertal militära myndigheter föreslagit sådan av­ vikelse från försvarsutredningens därutinnan framlagda förslag, att den av utredningen förutsatta möjligheten att därigenom tillgodose kravet på viss elasticitet i organisationen icke skulle föreligga.

1942 års försvarsberedning. Försvarsberedningen har för sin del biträtt de av försvarsutredningen framlagda förslagen om begränsning av antalet officerare och underoffi­ cerare på aktiv stat genom att i stället i viss utsträckning för ständig tjänst­ göring taga i anspråk personal i reserven i syfte att därigenom skapa elasti­ citet i personalorganisationen. I fortsättningen har beredningen anfört följande: Beredningen delar jämväl 1941 års försvarsutrednings uppfattning att viss elasticitet kan ernås genom att utnyttja möjligheterna att, vid uppkommande behov att nedbringa avlöningskostnaderna, ersätta pensionerade officerare och underofficerare i arvodesbefattningar genom att i deras tjänstebefatt­ ningar placera aktiv personal. I syfte att skapa ökade förutsättningar att ut­ nyttja denna möjlighet utan alltför lång tidsutdräkt har beredningen i annat sammanhang föreslagit, att innehavare av arvodestjänster skola tillsättas tills vidare med 3 månaders uppsägningstid. Andra av 1941 års försvarsutredning antydda möjligheter att nedbringa avlöningskostnaderna —■ genom minskning av antalet fast anställda i manskapsbeställningar samt av antalet icke-ordinarie civila befattningshavare i vissa befattningar o. s. v. — ha icke föranlett någon erinran från beredningens sida. Det synes emellertid beredningen önskvärt att åstadkomma en an mera ökad elasticitet i personalorganisationen, och beredningen har i annat sam­ manhang framhållit, att det bör tagas i övervägande, huruvida icke militära och civilmilitära beställningshavare på vissa tjänsteområden lämpligen kunna ersättas med icke-ordinarie civila tjänstemän. Det av beredningen i annat sammanhang framlagda förslaget om införande för nyutnämnda officerare på aktiv stat av en fyraårig tjänstetid såsom extra ordinarie fänrikar och löjtnanter, innan de tilldelas fullmakt å officersbeställning, är också ägnat att öka elasticiteten.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

, Beredningen har också haft under övervägande frågan om icke underbefäl vid befordran till underofficerare borde under viss tid anställas såsom extra ordinarie beställningshavare. Med hänsyn emellertid till att ifrågavarande personal under lång tid i manskapsbeställning innehaft tidsbegränsad anställning och då statsmakterna i samband med 1939 års lönereglering för militär personal efter förhandlingar med personalrepresentanter i detta spörs­ mål uttalat sig för, att underofficer redan vid tillträdet av underofficers­ beställningen borde erhålla fullmakt å densamma, har beredningen funnit sig icke böra föreslå extra ordinarie anställning för andra underofficerare än sådana som nå underofficersbefordran före utgången av sjunde anställnings­ året. o Bärest elasticitet i personalorganisationen skall kunna åstadkommas i någon mera avsevärd omfattning, vilket bör så långt möjligt är eftersträvas, är det nödvändigt att antalet ordinarie beställningar och befattningar be­ stämmes lägre än det totala antalet behövliga beställnings- och befattnings­ havare; det mellanliggande antalet bör alltså tillsättas i annan ordning än genom tilldelande av fullmakt å beställningen (befattningen). Beredningen har förut berört denna fråga, i vad gäller anställning på aktiv stat för nyutnämnda officerare. Statskontoret har i sitt utlåtande ifrågasatt, huruvida icke ett ökat antal befattningar vid försvarsväsendet borde tillsättas genom tidsbegränsade förordnanden och därigenom ledigblivande lägre beställningar tillsättas genom successionsförordnanden. Detta är givetvis ägnat att öka elasticiteten, och i vad gäller chefsbefattningar i lönegraderna Öb 1 samt motsvarande och högre lönegrader bör förslaget i fråga tagas under närmare övervägande. I yad förslaget syftar till att därigenom få till stånd successionsförordnanden, är beredningen dock tveksam rörande dess lämplighet inom försvarsväsendet. Beredningen ville emellertid erinra därom, att ökat personalbehov inom den civila statsförvaltningen, i vad gällde såväl högre som lägre tjänster, i för­ hållandevis stor utsträckning tillgodosåges genom inrättandet av extra ordi­ narie befattningar. Samma system syntes beredningen böra utan olägenhet kunna komma till användning även inom försvarsorganisationen. I anslutning härtill har beredningen ifrågasatt, att ett antal majors- och motsvarande be­ ställningar ävensom vissa beställningar för underofficerare i lönegraden UO 3 samt civilmilitära beställningar skulle i staterna upptagas såsom extra ordi­ narie enligt vissa närmare angivna grunder. Härefter har beredningen yttrat följande:

Då beredningen sålunda ifrågasätter införande av ett extra ordinariesystem för vissa grupper av officerare och underofficerare m. fl., är beredningen väl medveten om att det väckta förslaget innebär en sådan nyhet för försvarsväsendets del, att detsamma måste göras till föremål för ingående övervägande innan slutlig ståndpunkt kan fattas i ärendet. Beredningen har varit angelägen om att finna ökade möjligheter att åstadkomma elasticitet i personalorganisa­ tionen med hänsyn till vikten av att — om statsfinansiella skäl så skulle påfordra ■— kunna i viss utsträckning nedbringa avlöningskostnaderna utan att åtgärder behöva tillgripas, som minska krigsorganisationens effektivitet. Uppenbart är att ett system, enligt vilket ordinarie beställningar (befatt­ ningar) ersättas med extra ordinarie, medför sämre ställning för den därav berörda personalen. Å andra sidan följer emellertid av extra ordinarieanställ­ ning bättre förmåner, än om förordnandesystem i stället skulle tillämpas, enär förordnad beställningshavare icke på grund av förordnandet kan grunda rätt till mot den uppehållna beställningen svarande tjänste- och familj epen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 63

sion. I detta sammanhang vill beredningen också framhålla, att den be­ tydande ökningen av antalet officerare och underofficerare m. fl., som nu är ifrågasatt och även i huvudsak torde komma till stånd, medför så väsentlig förbättring i befordringsmöjligheterna, att det icke kan anses ske personalen någon orättvisa, därest enskild beställningshavare vid befordran under någon tid får åtnöjas med extra ordinarie beställningsliavares förmåner. Detta är också i betydande utsträckning fallet inom den civila statsförvaltningen. Man bör heller icke helt bortse från att den sedan några år pågående ökningen av antalet högre beställningar inom officers- och underofficerskårerna med­ fört, att kraven på de befordrades kvalifikationer äro något lägre än vad fallet var före personalstaternas ökande. Sålunda bliva numera sådana beställ­ ningshavare befordrade, som för några år sedan icke kunde räkna därmed. I avvaktan på resultatet av den av beredningen sålunda förordade utred­ ningen borde Kungl. Maj:t utverka riksdagens medgivande att få meddela föreskrift därom, att i staterna upptagna ordinarie beställningar för officerare och underofficerare samt civilmilitära bef<rttningshavare skulle i den ut­ sträckning, som Kungl. Maj :t bestämde, tillsättas allenast på förordnande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har försvarsutredningen i Departements­ chefen. anslutning till de av mig lämnade direktiven för utredningens arbete fram­ lagt vissa uppslag syftande till att åvägabringa större elasticitet i personal­ organisationen än vad för närvarande är fallet. Utredningen har sålunda räk­ nat med att vissa kompaniofficers- och underofficersbeställningar, som bort upptagas å ordinarie stat, kunde ersättas med till ständig tjänstgöring inkal­ lade officerare och underofficerare i reserven, antingen reservutnämnda eller pensionsavgångna, eller med kaptener och fanjunkare (motsvarande), som efter uppnådd pensionsålder erhållit tillstånd att kvarstå i tjänst ett eller två år med full lön men över stat. Slutligen har utredningen i detta sammanhang erinrat om det förut berörda förslaget om fänriks anställ­ nings- och avlöningsförhållanden, vilket funnits medföra en ytterligare ök­ ning av personalorganisationens elasticitet, samt om möjligheterna att om så skulle befinnas påkallat låta de med vissa arvodesbefattningar för pensio­ nerad personal m. fl. förenade göromålen övergångsvis övertagas av officerare och underofficerare på stat, varigenom en viss åtstramning av den samlade personaluppsättningen skulle åstadkommas. Mot försvarsutredningens framställning i denna del ha vissa militära myn­ digheter och personalsammanslutningar riktat invändningar, varjämte stats­ kontoret av principiella skäl motsatt sig den ifrågasatta överstatsanställningen för kaptener och fanjunkare (motsvarande). 1942 års försvarsberedning åter har såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår funnit sig kunna icke endast biträda utredningens förslag utan därutöver förorda en utvidgad användning av extra ordinarie anställningsform inom det mili­ tära lönesystemet. Beredningens framställning utmynnar emellertid icke i ett konkret förslag utan förutsätter en utredning rörande den av beredningen väckta frågan. För egen del vill jag till en början framhålla, att jag funnit de av försvars­ utredningen framlagda förslagen till åvägabringande av elasticitet i personal-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

organisationen i huvudsak val lämpade för detta syfte. Mot förslaget att till­ godose viss del av befälsbehovet medelst ständigt tjänstgörande reservoffi­ cerare och reservunderofficerare har jag sålunda intet att erinra. Yad be­ träffar överstatsanställning av officerare och underofficerare, finner jag en dylik anordning icke av behovet påkallad, enär samma syfte enklare torde kunna nås därigenom, att pensionsavgångna officerare och underofficerare enligt eget åtagande inkallas till tjänstgöring och därvid åtnjuta avlöning mot­ svarande pensionerad personals i arvodesbefattning. Jag vill anmärka, att denna jämkning i försvarsutredningens förslag icke medför någon ändring i utredningens personalberäkningar. För genomförande av den ifrågasatta ständiga tjänstgöringen för vissa officerare och underofficerare i reserven torde, såvitt nu kan bedömas, särskilda åtgärder icke vara av nöden. Med hänsyn till de svårigheter av olika slag — rubbningar i den nuvarande löneavvägningen, rekryteringsförhållanden m. m. — som äro förknippade med ett realiserande av försvarsberedningens förslag om utvidgad tillämpning av extra ordinarie anställningsform inom försvarsväsendets aktiva kadrar, måste, såsom jämväl beredningen förutsatt, förslaget underkastas en mera ingående prövning, innan ställning kan tagas till detsamma. Jag har för avsikt att föranstalta om en dylik utredning, i vilken jämväl lämpligen bör ingå den förut berörda frågan om införande av beställningar för extra ordinarie löjt­ nanter. Då endast en del av de nya beställningar, som försvarsutredningen förordat, torde kunna besättas innan avgörande i denna fråga träffats och erforderligt utrymme för modifikationer i personalstaterna alltså torde komma att föreligga, finner jag det icke behövligt, att ordinarie beställningar i avbidan på utredningens slutförande uppehållas på förordnande i viss omfattning. Sammanfattningsvis må erinras, att personalorganisationen vid bifall till mitt förslag kommer att innefatta bland annat följande elasticitetsmoment: a) Ett flertal beställningar, som bort upptagas på ordinarie stat, besättas med till ständig fredstjänstgöring inkallade officerare och underofficerare i reserven. b) Fänrik tillsättes i extra ordinarie anställning i stället för såsom nu efter viss prövotid som ordinarie beställningshavare, i samband varmed fänrikstidens längd regleras. c) Ett antal arvodesbefattningar samt icke-ordinarie civila befattningar, av vilka behov under alla förhållanden föreligger, kan vid förefallande behov bestridas av officerare och underofficerare på stat. Härutöver bör erinras om den stora årliga avgången av aktiv personal inom försvarsväsendet.

Personalvården.

Nuvarande organisation.

Personalvården inom försvarsväsendet — under vilken benämning här sam­ manfattas den religiösa, kulturella och sociala omvårdnaden om de värnplik­ tiga — bygger för närvarande i organisatoriskt avseende på den ordning för den andliga vården inom försvarsväsendet, som stadfästes vid 1939 års lag-

Kungl. Maj ds proposition nr 210. 65

tima riksdag (proposition nr 139, riksdagens skrivelse nr 4, punkten 174). Denna organisation innebär i korthet följande: a) Fredsorganisation. Under Kungl. Maj:t fungerar centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet såsom ett befräm­ jande, sammanhållande och kontrollerande organ för den andliga vården (in­ struktion den 20 oktober 1939, nr 790). Centralrådet består av åtta ledamöter, nämligen en generalsperson eller flaggman eller en regementsofficer, tillika ordförande, en i Stockholm eller dess närhet boende präst i den svenska kyrkan såsom verkställande prästerlig ledamot, en representant för svenska kyrkans diakonistyrelse, en representant för frikyrkliga samarbetskommittén, en representant för försvarsväsendets underbefälsförbund samt tre represen­ tanter för folkbildningsverksamheten i landet. För varje ledamot skall finnas en suppleant. Den religiösa verksamheten vid truppförband (motsvarande) ombesörjes av militärpastorer, arvodesbefattningar av bisysslekaraktär, avsedda i första hand för yngre obefordrade prästmän i truppförbandets närhet. För den kulturella verksamheten vid truppförband (motsvarande) äro in­ rättade bildningsråd. Dessa skola utgöra samlande, rådgivande och inspire­ rande organ för den fria och frivilliga bildningsverksamheten. Bildningsråd består av fem ledamöter, nämligen en officer såsom ordförande, utsedd av truppförbandschefen, militärpastor (marinpastor), en representant för det fast anställda manskapet, utsedd av chefen på förslag av underbefälet, samt två representanter från de statsunderstödda bildningsorganisationerna, utsedda av centralrådet på förslag av samverkande bildningsförbundens styrelse. För befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet är i riksstaten uppfört ett särskilt reservationsanslag, för innevarande budgetår — med bort­ seende från sedermera beviljat tilläggsstatsanslag — å 120,000 kronor. Av nämnda belopp avses 12,300 kronor för centralrådets egen verksamhet, 37,000 kronor för arvoden åt de i det föregående nämnda militärpastorerna, 45,000 kronor för bidrag till soldathemsverksamhet, 20,000 kronor för bildningsrådens verksamhet vid truppförband (motsvarande) samt 5,700 kronor för oför­ utsedda behov. Efter därom av Kungl. Maj:t i propositionen 1941: 305 (bilaga 2, punkten 7) framlagt förslag har anslaget av riksdagen (skrivelse nr 486, punkten 6) förstärkts med tillhopa 41,700 kronor genom anvisande av sist­ nämnda belopp å tilläggsstat för innevarande budgetår. Av beloppet avses 8,700 kronor för centralrådets egen verksamhet, 13,000 kronor för bildningsrådens verksamhet, 10,000 kronor för arvoden åt professionella lärarkrafter vid studiecirkel- och annan liknande verksamhet samt 10,000 kronor för anskaff­ ning av studiemateriel. b) Krigsorganisation. Enligt den organisation för den andliga vården vid försvarsväsendet i krig, som skisserats i det till grund för den i det före­ gående refererade fredsorganisationen liggande betänkandet och förslaget rörande den andliga vården inom försvarsväsendet (statens off. utredn. 1938: 33), skulle ledningen koncentreras till inom högkvarteret upprättade detaljer, nämligen en själavårdsdetalj och en undervisningsdetalj. Centralrådet förut- Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 377 42 5

66 Rungl. Maj:ts proposition nr 210.

sattes antingen upphöra att fungera, varvid dess uppgifter skulle övertagas av högkvarteret, eller ock i något modifierad form fortsätta sin verksamhet. Denna skulle då -— förutom på depåerna i hemorten — närmast inriktas på att biträda vid anskaffning av personal och materiel för den andliga vården vid fältförbanden. Motsvarigheter till högkvarterets nyssnämnda detaljer för­ utsattes jämväl för kår- och andra högre staber. Den religiösa verksamheten skulle omhänderhavas av fältpräster och fält­ predikanter under ledning av en fältprost, tillika chef för högkvarterets själavårdsdetalj. Den kulturella Arerksamheten skulle företrädas av assistenter (högre förband) och ombud (regementen och andra lägre förband). Med tillämpning av de sålunda angivna riktlinjerna har krigsorganisationen om än med vissa modifikationer — efterhand utbyggts. Ledningen utövas av inom högkvarterets (försvarsstabens) avdelning för upplysning och press organiserade själavårds- och kultursektioner. Kultursektionen är uppdelad i tre detaljer, en socialdetalj, en bildningsdetalj och en förströelsedetalj. — Cen­ tralrådet har sasom alternativt förutsattes i det i det föregående omnämnda betänkandet — kommit att huvudsakligen inrikta sig på hemortsförbanden (depåerna) samt att föreslå befattningshavare för den religiösa och kulturella vården vid regemente och motsvarande eller högre förband. Den religiösa verksamheten inom de mobiliserade eller på motsvarande sätt organiserade förbanden inom krigsmakten är anförtrodd värnpliktiga eller krigsfrivilliga fältpräster och fältpredikanter, rekryterade bland svenska kyrkans prästerskap och de frikyrkliga samfunden. Den kulturella och — efterhand och i allt väsentligare omfattning — den sociala verksamheten inom krigsmaktens mobiliserade lägre förband omhänderhaves av assistenter och ombud, likaledes värnpliktiga eller krigsfrivilliga.

Utredningsuppdrag.

I anslutning till den i det föregående lämnade redogörelsen för den nu gällande personalvårdsorganisationen inom försvarsväsendet får jag erinra, att verkställande utskottet för Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund hemställt om utredning rörande frågan om särskilda organ vid truppförban­ den med uppgift att vara förbindelselänk mellan förbandschefen och perso­ nalen för framförande av önskemål i trevnadsfrågor in. m. Därjämte hade för­ bundet tänkt sig, att ifrågavarande organ skulle bidraga till att undanröja eventuellt förekommande misshälligheter. En undersökning förordades med syfte att utröna, huru hittills vidtagna åtgärder i sådan riktning verkat samt i vilken utsträckning sådana åtgärder vidtagits vid förläggningarna. Vid anmälan den 25 oktober 1940 för Kungl. Maj:t av nämnda framställ­ ning framhöll jag, att det spörsmål, som avsågs med framställningen, ingick som ett led i en större fråga. Särskilt under mobilisering och förstärkt för­ svarsberedskap måste frågan om personalens omhändertagande överhuvud under fritid i vad avser sysselsättning och förströelse, påverkan i moraliskt hänseende m. m., tillmätas den största betydelse. I fortsättningen framhöll jag följande:

Kungl. Mcij:ts proposition nr 210. 67

Det har redan tidigt stått klart, att särskilda åtgärder i sådan riktning äro nödvändiga under de särskilda förhållanden, som prägla tjänsten vid de krigsorganiserade förbanden med dess stora anhopning av män i olika åldrar, undandragna sin vanliga miljö. I enlighet härmed ha också dylika åtgärder vidtagits inom de krigsorganiserade förbanden. Vissa av dessa åtgärder voro redan planerade före den förstärkta försvarsberedskapens inträde, såsom pla­ cering vid förbanden av fältpräster, predikanter och regementsombud o. s. v. Andra åtgärder ha efter hand vidtagits efter initiativ från skilda håll. Att dessa åtgärder varit av mycket olika beskaffenhet och effekt vid skilda för­ band, ligger i sakens natur. Å andra sidan torde en riklig fond av erfarenhet på ifrågavarande område ha samlats under det gångna året. Tiden synes därför vara inne att söka ernå en överblick över vad som i detta hänseende hittills åtgjorts. Detta synes lämpligast kunna ske genom att en undersökning rörande hithörande förhållanden verkställes. På grundval av de erfarenheter som den gångna försvarsberedskapstiden i detta hänseende erbjuder bör denna utredning även sikta till att utarbeta förslag till erforderliga förbättringar och kompletteringar av krigsorganisationen på förevarande område. Därvid synas också de av socialdemokratiska ungdomsförbundet framförda önskemålen kunna vinna beaktande, varvid dock bör iakttagas, att åtgärder icke kunna få vidtagas, som verka försvagande på disciplin och befälsansvar. Framhållas bör emellertid i detta sammanhang, att fritidsförhållandenas ordnande icke är den enda och i många fall icke ens den viktigaste faktorn, då det gäller att verka för att den till krigstjänstgöring inkallade personalen skall med trivsel finna sig i de ur personlig synpunkt i många fall påfrestande förhållandena under inkallelsen. Av ännu större betydelse är ofta att tillskapa möjligheter för de inkallade att komma till rätta med sina personliga be­ kymmer. Erfarenheten ger också vid handen, att en angelägenhet av största betydelse är, att förmåner och rättigheter av olika slag, familjebidrag m. m. komma de därtill berättigade till godo utan omgång och tidsutdräkt, liksom att tjänstledighetsfrågor samt därmed jämförliga angelägenheter må kunna be­ handlas med tillbörligt hänsynstagande även till de individuella behoven. På åtskilliga håll ha provisoriska åtgärder vidtagits genom att därför lämpade värnpliktiga fått tjänstgöra som rådgivare för kamraterna i angelägenheter av personlig art. Enligt min mening vore det av värde, om man regelmässigt vid de krigsorganiserade förbanden kunde äga tillgång till personal med särskild uppgift att tillhandagå de inkallade med råd och anvisningar i dylika, ange­ lägenheter, däri även inbegripna frågor av juridisk innebörd. Detta spörsmål torde därför böra uppmärksammas vid den ifrågavarande utredningen, därvid även på grundval av redan vunna erfarenheter torde böra framläggas de för­ slag av organisatorisk art som må finnas påkallade. Yad nu sagts hänför sig huvudsakligen till krigsorganisationen. I föreva­ rande liksom i andra hänseenden bör denna emellertid vara förankrad i den i fredstid gällande organisationen. För den s. k. andliga vården vid försvarsväsendet finnes visserligen redan nu en fredsorganisation, bestående av cen­ tralrådet, för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet med underlydande organ vid do särskilda militära förbanden. Denna anordning har emellertid icke varit organisatoriskt förbunden med motsvarande verksam­ het vid de krigsorganiserade förbanden, vilket haft till följd, att en viss vill­ rådighet uppstått i fråga om kompetensområdena för de olika organen. Den av mig förordade utredningen bör ha till uppgift att söka finna former jäm­ väl för reglerande av förhållandet mellan freds- och krigsorganisationen på ifrågavarande område. Beträffande fredsorganisationen torde i övrigt särskilt böra uppmärk­ sammas, att i densamma icke för närvarande finnas några särskilda anord-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningar vidtagna för att den enskilde soldaten skall erhålla bistånd i personliga angelägenheter av olika slag; sådant bistånd torde väl snarast ha förutsatts skola i mån av behov åvila kompanichefer och därmed jämförliga chefer vid sidan av deras egentliga åligganden. Frånsett att detta naturligen kan komma att medföra, att resultatet blir synnerligen varierande beroende på skillnad i personlig läggning och uppfattning, synes det ifrågavarande intresset vara av så stor vikt, att det kan ifrågasättas, huruvida icke organ för ändamålet böra tillskapas redan i fredstid vid de särskilda förbanden. Icke minst vore detta av värde för förberedande av den motsvarande verksamheten under krigsförhållanden. Uppenbart är emellertid, att området för denna verksamhet är väsentligt mera begränsat i fredstid, då allenast ett relativt fåtal värnpliktiga av de yngsta årsklasserna äro samlade vid förbanden under tider, som på för­ hand äro bestämda. Till detta förhållande måste helt naturligt hänsyn tagas då det gäller att överväga huru en dylik verksamhet i fredstid bör vara ordnad. Rationellast vore måhända, att vid truppförbanden funnes en befattnings­ havare med särskild uppgift att såsom tjänstegrenschef inför truppförbandschefen föredraga frågor rörande de enskilda soldaternas intressen. Skulle det under utredningen visa sig, att dessa arbetsuppgifter under fredsförhållan­ den icke äro tillräckligt omfattande för att motivera en ny befattning för ända­ målet, torde det böra övervägas att på annat sätt ställa kompetent arbetskraft till förfogande. På därom av mig i anslutning till det anförda gjord hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t mig att utse högst sju utredningsmän att inom försvarsdeparte­ mentet biträda med den utredning angående biträde åt viss militärpersonal i personliga angelägenheter m. m., som i det föregående omnämnts, ävensom avgiva det förslag vartill utredningen kunde föranleda. De med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade utredningsmännen1) — vilka antagit benämningen 1940 års militära socialvårdskommitté — hava den 25 oktober 1941 avgivit betänkande och förslag angående soldatvården (sta­ tens off. utredn. 1941:30). över nämnda betänkande hava, efter remiss, ut­ låtanden avgivits av överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméförvaltningen, marinförvalt­ ningen, centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet, 1940 års militära byggnadsutredning, 1941 års försvarsutredning, socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, statskontoret, försvarsväsendets lönenämnd gemensamt med allmänna lönenämnden, skolöverstyrel­ sen, samtliga domkapitel, statens informationsstyrelses sektion för kulturell folkberedskap efter hörande av vissa närmare angivna religiösa och politiska ungdomsorganisationer, samverkande bildningsförbunden, centralstyrelsen för förbundet soldaternas vänner samt frikyrkliga samarbetskommittén. Här­ jämte ha svenska kyrkans diakonistyrelse, försvarsväsendets underbefäls­ förbund och beredskapsfolkets riksförbund inkommit med yttranden.

Översikt över militära social vårds kommitténs förslag m. m.

Åtgärderna för att förbättra soldatvården böra enligt kommitténs mening i främsta rummet avse att undanröja den enskilde soldatens bekymmer för familj !) Översten C. H. Tottie, ordförande, översten K. G. Björck, majoren N. H. Jonson, kyrkoherden J. A. B. Mogård, advokaten W. R. Moberg, ombudsmannen S. Andersson samt generalsekreteraren F. Thunborg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 69

och anhöriga. I andra hand, men utan att anse dem mindre betydelsefulla, föreslår kommittén sådana åtgärder, som äro ägnade att giva förströelse i olika former under soldatens fritid. Ansvaret för soldatvården måste enligt kommitténs mening läggas på veder­ börande militära chefer. S ol d a t v år d e ns ledning. Socialvårdskommittén har förutsatt, att under förstärkt försvarsberedskap och krig varje dualism i ledningen och administrationen av soldatvården borde undvikas. På grundval härav har kommittén förordat, att ledningen av soldatvården under angivna förhållanden —- liksom för närvarande är fallet — förlägges till hög­ kvarteret (försvarsstaben), inom vilken handläggningen av hithörande ären­ den skulle åvila de inom avdelningen för upplysning och press organiserade själavårds- och kultursektionerna. Inom sistnämnda sektion skulle arbetet för­ delas på de nu existerande social-, bildnings- och förströelsedetaljerna. Då krigsorganisationen jämväl på förevarande område borde vara norme­ rande för den fredsmässiga organisationen, har socialvårdskommittén före­ slagit, att jämväl under fred ledningen av soldatvården anförtros åt en soldatvårdsavdelning inom försvarsstaben. Denna avdelning skulle förutom expe­ dition samt press- och filmsektion bestå av själavårdssektion samt kultursek­ tion, den sistnämnda uppdelad på social- samt bildnings- och förströelsedetalj. Avdelningen skulle stå under ledning av en avdelningschef, regementsofficer i lönegraden Oa 5 eller Oa 4. Till närmare utveckling av sitt förslag rörande fredsorganisationen har kom­ mittén anfört följande: Soldatvårdsavdelningen måste självfallet beträffande vissa delar bli väsent­ ligen en mobiliseringsorganisation. Detta gäller i särskilt hög grad om själavårdssektionen, då det under fred icke torde tarvas någon mera omfattande ledning från försvarsstaben av militärpastorernas verksamhet ute vid trupp­ förbanden. . . Det kan emellertid vara lämpligt, att den som fältprost vid mobilisering avsedde prästmannen mot ett mindre arvode — förslagsvis 600 kronor per år — står till förfogande för handläggning av vid själavårdssektionen uppkom­ mande spörsmål av rent prästerlig art. Vidare torde man böra utgå från att vid avdelningen finnes en befattning för en kommenderad officer, som skall handhava den formella handläggningen av mobiliseringsverket vid både själa­ vårds- och kultursektionerna. Kommittén utgår ifrån att såväl mobiliseringsverket för fältprästerskapet som mobiliseringsverken för de i kultursektionen ingående detaljerna skola handhas av personal vid försvarsstaben, vilket ingalunda innebär, att centralrådets medverkan för urval av lämplig personal skulle upphöra. Med hänsyn till den synnerligen stränga sekretess, varmed mobiliseringsverket alltid skall omgivas, måste man emellertid ifrågasätta lämpligheten av att åt civil personal i en mer eller mindre fristående organisation överlämna vården av ' dylika handlingar, som även inom den militära ledningen blott kunna disponeras under starkt restriktiva, med vittgående säkerhetsåtgärder omgivna former. Rent praktiska skäl tala också för att soldatvårdsavsnittet, i mobiliseringsverket handhas av personal, som genom sin skolning är väl förtrogen med militär organisation och militära former och som har tillfälle att följa de förändringar inom organisationen, vilka gång efter annan inträffa.

70 Kungl. Maj:ts proposition ur 210.

Kultursektionen kräver även i fred sin specielle chef. För denne gäller det . att sammanfoga soldatvårdsarbetets olika verksamhetsfält till ett en­ hetligt helt. Kommittén föreslår, att chefsbefattningen inrättas som en heltidsavlönad civil tjänst på försvarsstabens stat i lönegraden A 27 enligt civila avlöningsreglementet. I likhet med vad som anförts om själavårdssektionen torde förströelse­ detaljens verksamhet i fred väsentligen kunna begränsas-till mobiliseringsförberedelse. Någon central ledning lär icke vara påkallad för förströelseverk­ samheten vid' de i allmänhet i städer förlagda fredsförbanden. Smidigast synes det kommittén vara att under fred låta denna förpuppade förströelsedetalj såsom en del ingå i bildningsdetaljen, vilken av många skäl, som närmare skola utvecklas, måste utöva en omfattande verksamhet även under fredstid. . Beredskapsperiodens erfarenheter ha enligt kommitténs förmenande vidare givit vid handen, att man redan enbart ur mobiliseringssynpunkt måste äga central ledning av försvarets biblioteksväsende även under fred. Det kan nämligen icke i allmänhet vara möjligt att med biträde av enskilda givare vid mobilisering improvisera ett sådant militärt centralbibliotek, som efter två års ansträngningar nu står till förfogande, utan man måste vara så beredd, att på normalt mobiliseringsvarsel fältbibliotek kunna sändas med den mobiliserade truppen i fält. Detta förutsätter en fortgående understödjande kontroll av förbandens bokköp och biblioteksverksamhet, sannolikt förbunden med en statsunderstödd central upphandling. Redan det rationella handhavandet av denna omfattande bibilioteksverksamhet torde kräva sin man. — Att bildningsdetaljen bland sin fasta personal måste äga eu yrkesutbildad biblioteksman synes därför kommittén ofrånkomligt. Samtidigt lär man böra utgå ifrån att den speciella befattningen med biblioteksverksamheten icke bör handhavas av detaljchefen, enär en rad andra uppgifter även måste åligga honom. Han skall ha överinseendet över icke blott bildningsdetaljens mobiliseringsverk utan även över den förpuppade förströelsedetaljens, han skall på sitt område liandleda utbildningen av värnpliktig personal avsedd till assistenter och ombud, han skall vid krigsskolorna och krigshögskolorna samt underofficersskolorna kunna meddela undervisning rörande personalvårdsproblemen och den krigsmässiga organisationen i detta syfte, han skall även gentemot bildningsrådens verksamhet i fred vara en impulsgivande och vägledande kraft i samarbete med centralrådet. Närmast under kultursektions­ chefen skall slutligen detaljen leda den frivilliga fritidsundervisningen vid krigsmakten. Som chef för bildningsdetaljen har kommittén tänkt sig eu därför lämpad, civil person. Tjänsterna för berörda personal i bildnings­ detaljen böra inrättas som heltidstjänster och avlönas från försvarsstabens stat. De böra hänföras till lönegraderna A 24 respektive A 21 enligt civila av­ löningsreglementet. I avdelningens fredsorganisation bör slutligen liksom vid tillämpad krigs­ organisation även ingå en socialdetalj. Då mobiliseringsverket beträffande assistenter och ombud förlägges till bildningsdetaljen, kommer visserligen denna socialdetalj icke att i större omfattning taga befattning med frågor rörande mobilisering av personal. Den kommer dock att få sig ålagt ett synnerligen viktigt mobiliseringsproblem, nämligen att från militär sida följa statsmakternas, de socialvårdande myndigheternas samt särskilt familjebidragsnämndernas förberedelser under fredstid för det allmännas omsorger vid mobilisering om de inkallade värnpliktigas familjer och ekonomi. Även om man måste fastslå att lösningen av detta problem, som kommittén i annat sammanhang framhållit, främst är en samhällets civila uppgift och att vid mobilisering de militära myndigheterna icke få belastas med de rutinmässiga socialvårdande åtgärderna, anser kommittén ingen meningsskiljaktighet kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 71

råda därom, att det är ett vitalt militärt intresse, att de speciella socialvårdsproblem, som beröra de värnpliktiga och deras anhöriga, i fred underkastas en sådan planmässig förberedelse, i lagstiftningsväg och administrativt, att soldaten och hans familj få sitt rättmätiga vederlag utan friktion och utan dröjsmål från den dag mobilisering kungöres. För att bevaka detta vitala militära och medborgerliga intresse måste försvarsstaben ha till förfogande sakkunnigt biträde, som kan ta initiativ samt utarbeta och föredraga yttranden rörande dessa sociala mobiliseringsproblem men som också kan bevaka de militära intressena beträffande de fredstida socialvårdsproblemen, som kunna förväntas vinna allt större betydelse i och med tjänstgöringstidens förläng­ ning till över ett år. Såsom chef för en dylik socialdetalj har kommittén tänkt sig en väl kvalificerad civil person. Chefen för socialdetaljen bör ha juridisk utbildning och social erfarenhet. övervägande skäl torde tala för att tjänsten tillsättes medelst förordnande för viss tid. Av detaljchefen kommer att fordras bland annat stor initiativ­ kraft. Redan därför är det mindre lämpligt att tjänsten blir en sluttjänst. Den bör innehavas av en jämförelsevis ung man, och ombyte efter en lagom tidrymd är snarast en fördel. Inom de militära staberna saknas befordringsmöjlighet för honom. Kommittén förutsätter därför, att tjänsten får besättas av statlig tjänsteman, som får behålla plats och tur i sitt vanliga verk. Lämplig tid för förordnandet synes vara tre år. Med hänsyn till nödvändigheten av att få en kvalificerad person synas täm­ ligen goda löneförmåner böra tillförsäkras detaljchefen. Han lärer därför böra sätta lägst i löneklass C 1 enligt civila avlöningsreglementet. I fråga om kultursektionen gäller det, att den på nära håll bör äga tillgång till militärt sakkunnigt biträde. En dylik hjälp torde ofta kunna erhållas av avdelningschefen, vilken bör vara stabsutbildad regementsofficer, men det kan starkt ifrågasättas, huruvida icke under åtminstone vissa perioder en generalstabsaspirant lämpligen kunde kommenderas att tjänstgöra vid kultursektionen. Härigenom skulle man icke blott vinna det eftersträvade militära biträdet utan också ernå den väsentliga fördelen att inom för­ svarets ledning ett antal generalstabsofficerare efter hand stiftat praktisk kännedom med de kulturella och sociala soldatvårdsproblemen och vunnit förståelse för dem. För skrivhjälp in. m. torde för avdelningens soldatvårdsarbete böra in­ rättas en befattning som kanslibiträde i lönegraden A 7 och en som kontorsbiträde i lönegraden A 5. Den övriga hjälp i form av assistenter och ytter­ ligare skrivhjälp, som kan befinnas erforderlig, torde efter behovet kunna till­ godoses med värnpliktig personal. Centralrådet. Det nuvarande centralrådet -- för framtiden benämnt soldatvårdsnämnden — bör enligt kommitténs mening frigöras från viss admi­ nistrativ befattning med den egentliga soldatvården i syfte att även under fredsförhållanden eliminera risken för dualism mellan försvarsstaben och nämnden. Av samma anledning borde försvarsstabens soldatvårdsavdelning tillförsäkras förstärkt representation i nämnden. I samband härmed borde nämndens rådgivande och vägledande ställning såsom en förbindelselänk mel lan de olika militära soldatvårdsorganen och för uppgiften intresserade civila myndigheter och organisationer understrykas. Med på antytt sätt förändrat kompetens- och arbetsområde förutsättes soldatvårdsnämnden skola fungera såväl i fred som under beredskapsförhållanden och krig.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

. Nämndens sammansättning företer i förhållande till centralrådets vissa av­ vikelser, vilka främst ha till syfte att bereda försvarsstabens soldatvårdsavdelning representation i nämnden och därigenom undvika dualism i verksam­ heten. Fältprosten vilken sålunda avses skola fungera även under fredsförhållanden och icke såsom nu är fallet endast vid mobiliseringsförhållanden — ingår i nämnden såsom verkställande prästerlig ledamot, representanten för svenska kyrkans diakonistyrelse utgår ur nämnden, en representant för bildningsarbetet utbytes mot en socialvårdssakkunnig representant, varjämte i stället för den enligt gällande ordning såsom ordförande placerade högre offi­ ceren tillkomma avdelningschefen i soldatvårdsavdelningen i försvarsstaben och chefen för avdelningens kultursektion. Ordförande skulle utses av Kungl. Maj;t bland de nu nämnda ledamöterna eller ock utanför deras krets. Verksam­ heten skulle bedrivas på två sektioner, en religionsvårdssektion samt en kulturoch socialvårdssektion. För varje sektion skulle finnas en sekreterare. Bildningsnämnder m. m. Soldatvårdens organisation inom lägre trupp­ förband enligt socialvårdskommitténs förslag företer endast smärre avvikelser från den ordning, som redan nu gäller. I de nu befintliga bildningsrådens ställe skulle träda bildningsnämnder, i vilka — förutom nu företrädda per­ sonalgrupper — även underofficerskåren och de värnpliktiga skulle bli repre­ senterade. Truppförbandschef skulle fungera såsom bildningsnämnds ord­ förande med rätt för honom att utse en officer såsom ställföreträdare. Bildningsnämnderna skulle enligt kommitteförslaget fungera icke blott under fred utan även under krig och då kvarbliva i hemorten. Nämnderna skulle i sin all­ männa verksamhet ställa sig till efterrättelse anvisningar från försvarsstaben och soldatvårdsnämnden emot nu endast från centralrådet. Deras uppgift skulle utvidgas till att omfatta även spridande av kännedom om gällande före­ skrifter rörande manskapets ekonomiska och sociala förmåner. Såsom en nyhet i förhållande till nu gällande ordning kan antecknas socialvårdskommitténs förslag, att vid varje kompani (motsvarande lägre en­ het) ■— i överensstämmelse med vad redan nu vore fallet vid mobiliserade för­ band — någon bland manskapet utsåges att vara kompanichefens (motsvarande chefs) biträde för handläggning av trevnadsfrågor överhuvud och därmed fun­ gera såsom en förbindelselänk mellan vederbörande lägre truppförbandsenhet och bildningsnämnd. Ej heller beträffande assistenter och ombud innefattar socialvårdskommit­ téns förslag några egentliga nyheter i förhållande till den organisation, som i detta avseende vuxit fram under den gångna beredskapstiden. — Medan så­ som i det föregående angivits bildningsnämnderna avsetts för såväl fred som krig, är ombuds- och assistentorganisationen uteslutande avsedd för mobilise­ rings- och krigsförhållanden. Kommittén sysselsätter sig ingående med ombudens och assistenternas uttagning och utbildning samt tjänsteställning. Förslagen i denna del äro i allt väsentligt av beskaffenhet att böra beaktas i annan ordning, varför det icke torde vara erforderligt att redovisa framställningen i denna del till statsråds­ protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 73

Lokalfrågor. Inom ramen för det socialvårdskommittén lämnade utred­ ningsuppdraget har kommittén även till behandling upptagit frågan om be­ redande av lämpliga lokaler för soldatvården. Kommittén — som i denna fråga samrått med 1940 års militära byggnadsutredning — har uppdragit vissa riktlinjer för ett allmänt byggnadsprogram vid planerandet av de för soldat­ vården oundgängligen nödvändiga fritidslokalerna. Kommittén har vidare be­ rört frågan om soldathemmens verksamhet och även uttalat sig för statsbidrag med förslagsvis högst 50 procent av byggnadskostnaderna eller köpeskillingen för anskaffande av lokaler för s. k. soldathus i större garnisonsorter med upp­ gift att bereda förströelse och rekreation utanför kasernerna. I detta sammanhang föreslår socialvårdskommittén även anordnande av särskild rådgivning beträffande planering och inredning av lämpliga fritids­ lokaler vid de militära etablissementen. Enligt förslaget borde belopp av högst 200 kronor för ändamålet ställas till vederbörande truppförbandschefers förfogande för budgetår räknat, av vilket belopp ersättning skulle utgå till anlitad expertis. Med nu gällande organisation av försvarsväsendet skulle årskostnaderna belöpa sig till 9,400 kronor vid armen, 1,200 kronor vid marinen och 2,400 kronor vid flygvapnet. Frivillig fritidsundervisning. Socialvårdskommittén har framlagt förslag om anordnande av en frivillig fritidsundervisning för värnpliktiga. Beträffande förutsättningarna för en dylik fritidsundervisning framhåller kommittén, att frågan om en sådan undervisning kommit i ett nytt läge genom införande av ettårig utbildningstid för de värnpliktiga samt att bland annat till följd härav goda möjligheter syntes föreligga för ordnande av eu fritidsundervisning med det dubbla syftet att gagna den militära andan och stärka de värnpliktigas bildningsnivå. Den form av folkbildningsarbete, som enligt kommitténs mening bäst lämpade sig, vore frivilliga aftonkurser, i främsta rummet med praktisk syft­ ning. Även studiecirkeln borde i viss utsträckning komma till användning och för vissa kategorier torde enskild korrespondensundervisning vara att före­ draga — stundom det enda tänkbara. Med hänsyn till den militära utbild­ ningens krav vore det emellertid nödvändigt att inskränka den frivilliga utbild­ ningen till en kortare period av vinterhalvåret, sammanlagt 3V* månader, med i huvudsak endast 2 kvällar i veckan. Undervisningen skulle sålunda i genomsnitt vid armén komma att omfatta drygt 28 kvällar med två 45 minuterslektioner. Vid behandlingen av frågan om ämnesvalet för en på angivet sätt organi­ serad fritidsundervisning har socialvårdskommittén understrukit, att under­ visningen i första hand borde omfatta praktiska ämnen med anknytning till de värnpliktigas yrken och intressen, dock utan att härigenom utrymmet in­ skränktes för undervisning i samhällskunskap och andra mera teoretiskt be­ tonade ämnen. Stor frihet borde enligt kommitténs förmenande råda vid kursplanernas utformning och hänsyn tagas till lokala intressen och före­ teelser. Särskild vikt borde fästas vid svenska språkets skriftliga behand­ ling.

74 Kungl. Maj ds -proposition nr 210.

Organisationen av den frivilliga fritidsundervisningen har förutsatts äga rum i vederbörande militära myndigheters regi. Kurserna skulle sålunda underställas försvarsstaben i samråd med soldatvårdsnämnden. Kommittén förutsätter befogenhet för skolöverstyrelsen att inspektera kursverksamheten ur pedagogisk synpunkt. I lokalt avseende skulle kurserna ledas av trupp­ förbandens bildningsnämnder. En anmälningsavgift av förslagsvis två kronor borde erläggas av varje i kursverksamheten deltagande värnpliktig. Del­ tagandet skulle vara fullt frivilligt sålunda, att vederbörande värnpliktig efter anmälan om deltagande i undervisningen icke hade att betrakta sin fortsatta medverkan sasom en kommendering. Efter genomgången kurs skulle bevis härom tillställas kursdeltagarna. Vid sina kostnadsberäkningar för den frivilliga fritidsundervisningen i enlighet med det nu refererade förslaget har socialvårdskommittén räknat med att deltagandet kommer att begränsa sig till högst en fjärdedel av inne­ liggande värnpliktskontingent. Erfarenheterna från i depå förlagda beredskapsförband visade nämligen, att intresset för en frivillig fritidsundervisning omfattade omkring 15 procent av styrkan. Lärararvodena borde enligt kommitténs mening sättas till fyra kronor per undervisningstimme, lika för civila och militära lärare. — Med angivna utgångspunkter beräknas årskost­ naderna för den frivilliga fritidsundervisningen för värnpliktiga preliminärt till, i runt tal, 250,000 kronor.

Frågan om undervisning i icke-militära ämnen har —- ehuru från delvis helt andra utgångspunkter — jämväl varit föremål för behandling inom den med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 10 november 1939 tillsatta lantförsvarets utbildningskommission, vilken den 29 november 1941 avgivit betän­ kande med förslag angående utbildningen av värnpliktiga och fast anställt manskap vid armén (stat. off. utredn. 1941:35). I betänkandet har kommis­ sionen sålunda framlagt förslag till anordnande av en medborgerlig fort­ bildning i samband med värnpliktsutbildningen. Detta förslag torde lämp­ ligen böra anmälas i nu förevarande sammanhang. Kommissionens förslag inledes med en översikt över tidigare strävanden på detta område. Av översikten framgår, att man i vårt land visserligen tidigt insett behovet och betydelsen av allmänt medborgerlig fortbildning i värnpliktsåldern men att försöken att praktiskt genomföra en sådan fortbildning ej skett på ett sådant sätt, att de kunnat lyckas. Fortsättningsvis refererar utbildningskommissionen på senare tid verk­ ställda undersökningar av bildningstillståndet och bildningsbehovet hos svensk värnpliktig ungdom. Dessa undersökningar — särskilt de av läro­ verksadjunkten C. O. V. Cederblad utförda — bestyrka på ett slående sätt den svenska värnpliktiga ungdomens faktiska och av den själv delvis kända behov av allmänt medborgerlig fortbildning och äro även ur militär synpunkt värda beaktande. Om det allmänt medborgerliga bildningsarbetets betydelse ur sistnämnda synpunkt anför utbildningskommissionen följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 75

Detta arbete kan — rätt lett och bedrivet — skapa ett mera gynnsamt inre utgångsläge för värnpliktsutbildningen och verksamt bidraga till att även under en förlängd övningstid vidmakthålla det intresse och överhuvud taget den andliga disciplin, varav soldatuppfostrans effektivitet ej minst beror. Detta kan bli särskilt viktigt i tider, då händelsernas egen utveckling ej uppfordrar till en positiv inställning till försvaret. Utbildningskommissionen upptager i anslutning till nyss anförda syn­ punkter till behandling frågan om de nuvarande förutsättningarna för anord­ nande av en undervisning i allmänt medborgerliga ämnen för värnpliktiga. I detta avseende framhåller kommissionen följande: En förlängning av övningstiden skulle helt visst lättare kunna fördragas av såväl det allmänna som de enskilda, om den medförde vissa vinster även i all­ mänt medborgerligt bildningsavseende. En sådan förhoppning kan man enligt kommissionens mening våga hysa även nu. Fysiskt och disciplinärt medför ju värnpliktsutbildningen under alla förhållanden vissa vinster ur allmänna folkuppfostringssynpunkter, men den skulle kunna ge behållning även i andra och ej mindre viktiga avseenden, om en del av övningstiden finge utnyttjas för allmänt medborgerlig fortbildning. Såsom likaledes framhållits redan under den tidigare diskussionen skulle värnpliktsutbildningen därigenom ej för­ lora i effekt utan snarare bli mera verkningsfull, eftersom de värnpliktiga säkerligen skulle bli betydligt mera intresserade av den militära utbildningen, om de i samband med denna också kunde beredas tillfälle att göra sådana bildningsframsteg, som man vid 20-årsåldern önskar och behöver för att komma tillrätta i det allmänt medborgerliga livet. På grundval av det sålunda anförda bär utbildningskommissionen upp­ dragit riktlinjer för en allmänt medborgerlig fortbildning i värnpliktsåldern. Ämnes- och tidsfördelningen vid en sådan fortbildningskurs, omfattande sammanlagt 80 timmar, har kommissionen tänkt sig på följande sätt:

Summa 80 timmar

Enligt kommissionens mening bör huvuddelen av den allmänt medborger­ liga fortbildningen förläggas till den del av året, da väderleken försvårar ett effektivt bedrivande av militära övningar utomhus, och då ett inslag av civilt betonat studiearbete skulle kunna komma såsom en både nyttig och nöjsam omväxling. Kommissionen har förutsatt, att handböcker till ledning vid under­ visningen skola utarbetas. Avslutningsvis anställer utbildningskommissionen en jämförelse mellan dess i det föregående i korthet återgivna förslag och socialvårdskommitténs förslag om en frivillig fritidsundervisning. I denna del har kommissionen uttalat bland annat följande: Till skillnad från social vårdskommittén har lantförs varets utbildningskommission med stöd av i det föregående refererade undersökningar utgått ifrån, att samtliga värnpliktiga äro mer eller mindre i behov av allmänt med­ borgerlig fortbildning. Kommissionen har vidare utgått ifrån erfarenheten, att man genom en frivillig fritidsundervisning omöjligen kan nå den stora

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 77

vårdspersonal anser socialvårdskommittén icke komma att bliva av nämnvärd storlek med hänsyn särskilt till att undervisningen av personalen skulle komma att åläggas befattningshavarna vid soldatvårdsavdelningen. Slutligen beräknar socialvårdskommittén i anslutning till vad i det före­ gående anförts vissa kostnader för rådgivning i frågor angående inredning och övriga anordningar för manskapslokaler. Dessa kostnader har kommittén beräknat till sammanlagt (9,400 + 1,200 + 2,400 =) 13,000 kronor. På grund av det anförda beräknar socialvårdskommittén de sammanlagda årskostnaderna vid genomförande av kommitténs förslag till (15,400 + 62,191 + 13,000 =) 90,591 kronor, vartill dock skulle komma kostnaden för frivillig fritidsundervisning med i runt tal 250,000 kronor. Lantförsvarets uibildningskommission har beräknat lönekostnaderna vid ett genomförande av dess förslag till allmänt medborgerlig fortbildning vid armén till 255,200 kronor per år. Avvikande mening. En av socialvårdskommitténs ledamöter, kyrko­ herden J. A. B. Mogård, har i ett till kommitténs betänkande fogat särskilt yttrande framlagt vissa från betänkandet i övrigt skiljaktiga synpunkter, fram­ för allt i avseende å organisationen av soldatvårdens ledning. Enligt reservantens mening borde soldatvården under såväl freds- som krigsförhållanden under Kungl. Maj:t ledas av soldatvårdsnämnden, icke av högkvarteret (försvarsstaben). Erforderligt samband med försvarsstaben borde skapas genom att staben representerades i soldatvårdsnämnden. Till nämnden borde vidare knytas representanter för den praktiska socialvården och den sociallegislativa sakkunskapen. Vid soldatvårdsnämndens sida borde ställas en kansliorganisation, bestående av statens arbetsmarknadskommis­ sions sektion för värnpliktshjälp, vilken alltså skulle uppgå i soldatvårds­ nämnden. Sektionschefen borde i kansliorganisationen beredas byrådirektörsställning (lönegrad A 28). Till kansliet borde vidare knytas en befatt­ ningshavare i sekreterargrad (lönegrad A 24) för kulturella ärenden. Även i ett annat avseende har Mogård uttalat avvikande mening, näm­ ligen beträffande den religiösa organisationen vid truppförband. Denna borde i fred bestå av militärpastorerna, arbetande i fria former och ej inordnade under en särskild avdelning i försvarsstaben, och i krig av värnpliktiga fält­ präster och fältpredikanter utan särskild tjänsteställning. Till stöd för reservationen har bland annat åberopats följande: Ett starkt understrykande av soldatvårdens betydelse under utbildningsoch inspektionsarbetet syntes bättre än inrättandet av en ny vidlyftig avdel­ ning inom försvarsstaben leda till åsyftat resultat. Däremot kunde före­ komsten av en särskild militär ledarorganisation lätteligen förväntas av­ trubba militärbefälets ansvar inför hithörande uppgifter. — Det religiösa arbetet bland de värnpliktiga vore mer än någon annan verksamhet strängt personligt betingat. På grund härav vore ett inordnande av den militära själavårdens utövare i en strikt militär organisation, där alla poster oavsett tillgången på lämpliga befattningshavare måste fyllas, högeligen olämpligt. Eu dylik organisation — i vilken predikanter ur frikyrkosamfunden inginge __ skulle således även innebära, att dessa samfund, som principiellt toge avstånd från en statskyrka, skulle inordnas i en statlig militärkyrka.

78 Kungl. Maj ds proposition nr 210.

Avgivna yttranden.

I remissvaren vitsordas betydelsen av de av socialvårdskommittén behand­ lade spörsmålen ur såväl militära som allmänt medborgerliga synpunkter. Ett flertal domkapitel ha starkt betonat den religiösa soldatvårdens egen­ art i förhållande till soldatvårdens övriga sidor. Beträffande målsättningen för den sociala, kulturella och religiösa om­ vårdnaden om militärmanskapet råder ock enighet bland de hörda myndig­ heterna och sammanslutningarna. Chefen för marinen och centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet ha ifrågasatt, huru­ vida benämningen »soldatvard» gåve ett adekvat uttryck åt denna omvårdnad, och i stället föreslagit benämningen »militär personalvård». Ganska starka meningsbrytningar ha kommit till uttryck i avseende å frågan om soldatvårdens organisatoriska ledning och dess ställning inom försvars­ väsendet. Flertalet militära myndigheter, försvarsutredningen, domkapitlen, skol­ överstyrelsen, informationstyrelsens sektion för kulturell folkberedskap och de av sektionen hörda sammanslutningarna med två undantag samt svenska kyrkans diakonistyrelse, centralstyrelsen för förbundet soldaternas vänner ävensom en majoritet inom samverkande bildningsförbundens styrelse ha i allt väsentligt anslutit sig till den av socialvårdskommitténs majoritet hävdade uppfattningen i denna del. Följande uttalande av sektionen för kulturell folkberedskap må anföras: Yad beträffar den huvudlinje 1940 års militära socialvårdskommitté följer, nämligen att såväl i fredstid som krigstid sammanföra den religiösa, kulturella och sociala soldatvården under en gemensam ledning, synes det sektionen, som om effektiviteten krävde en sådan anordning. Det finnes från civil syn­ punkt även ett indirekt skäl härför. Soldatvården får inte endast vara eu civil sak, ett civilt inslag i det militära systemet. Om det huvudsakliga an­ svaret för soldatvårdens inriktning och ledning skulle falla på civila in­ stanser, skulle det bli svårare att hos de militära befattningshavarna skapa det intresse för uppgiften, som är erforderligt för ett gott resultat. Genom att ledningen och ansvaret läggas på de militära instanserna komma dessa att på ett helt annat sätt taga del i verksamheten och intressera sig för den­ samma. Med tiden bör detta resultera i att insikten om soldatvårdens olika sidor tränger ut till var och en militär befattningshavare. De myndigheter och sammanslutningar, vilka hävdat en annan uppfattning, ha i viss mån vägletts av Mogårds reservationsvis framförda synpunkter. Sålunda har chefen för marinen funnit dessa synpunkter beaktansvärda i vad avser den religiösa vården i fred och krig. En viss anslutning till reservationen återfinnes ock i yttrandena av statskontoret, allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd, socialstyrelsen, frikyrkliga samarbetskommittén och svenska missionsförbundets ungdom. Centralrådet och en minoritet inom samverkande bildningsförbundens styrelse ävensom svenska landsbygdens ungdomsförbund ha i avseende å soldat­ vårdens fredsorganisation framlagt synpunkter, som ansluta sig till reser­ vantens. I sistnämnda yttranden liksom i statens arbetsmarknadskommis­ sions utlåtande ifrågasättes ett uppskjutande av ställningstagandet till hit-

Kungl. Majds proposition nr 210. 97

hörande problem i avvaktan å resultaten av pågående utredningar om den sociala försvarsberedskapens omgestaltning. De myndigheter, som givit uttryck åt synpunkter liknande Mogårds, ha därvid antingen förklarat sig dela dennes principiella inställning i fråga om soldatvårdens ledning, såsom exempelvis socialstyrelsen och fri­ kyrkliga samarbetskommittén, eller ock ställt sig betänksamma inför stor­ leken av den av kommittémajoriteten föreslagna organisationen och de med dennas genomförande och upprätthållande förbundna kostnaderna. Till sist­ nämnda grupp höra framför allt statskontoret och lönenämnderna. Vad angår den föreslagna soldatvårdsavdelningens organisation och perso­ naluppsättning ha lönenämnderna uttalat tvekan, huruvida soldatvårdsavdel­ ningens chef bör vara militär beställningsliavare. Vad angår själavårdssektionen har försvarsutredningen ställt sig tveksam till frågan om sektio­ nens upprätthållande i fredsorganisationen. De förekommande mobiliseringsförberedelserna anser utredningen kunna ombesörjas av avdelningens militära personal med biträde av soldatvårdsnämnden. Vidare ifrågasätter chefen för marinen, huruvida icke förströelseverksamheten för marinens del borde handhavas av marinstaben i stället för den ifrågavarande av­ delningens förströelsedetalj (kultursektion). Kultursektionens personalupp­ sättning har synts försvarsutredningen väl rikligt tilltagen, och skolöver­ styrelsen ifrågasätter, huruvida icke den till sektionen anknutna biblio­ tekariebefattningens arbetsuppgifter borde i överensstämmelse med nu gällande organisation av det militära biblioteksväsendet omhänderhavas av styrelsens bibliotekskonsulenter. — Den föreslagna socialdetaljens ställ­ ning har chefen för marinen funnit oklar med hänsyn till de militärsociala göromål, som nu åvila arbetsmarknadskommissionen och i en framtid kunna komma att åläggas den centrala värnpliktsbyrån inom arméstaben. Nämnde chef har fördenskull förordat ytterligare överväganden på denna punkt. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen har ifrågasatt ett inordnande inom social­ detaljen av arbetsmarknadskommissionens byrå för värnpliktshjälp. Arbets­ marknadskommissionen har — med utgångspunkt från att socialdetaljens när­ maste uppgift vore att planlägga och organisera utbildningen av de sociala ombuden — anfört, att detaljen icke syntes kunna inom sig rymma sak­ kunskap på samtliga de i samband därmed aktuella områdena. Slutligen har försvarsväsendets underbefälsförbund ifrågasatt, att socialdetaljen skulle utmönstras och ersättas med militärassistenter, som skulle stå till arbets­ marknadskommissionens förfogande. — Beträffande de kvalifikationer, som enligt socialvårdskommittén borde förefinnas hos soldatvårdsavdelningens militära personal, har chefen för marinen framhållit, att dugande truppoffi­ cerare borde givas företräde framför stabsutbildad personal. - Statens informationsstyrelses sektion för kulturell folkberedskap har beträffande socialdetaljens chef anfört, att den viktigaste kvalifikationen hos denne be­ fattningshavare icke vore juridisk utan social utbildning. I avseende å anställningsformen för soldatvårdsavdelningens civila per­ sonal ha arméförvaltningen, försvarsutredningen och lönenämnderna uttalat

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sig för att personalen i fråga beredes endast extra ordinarie anställning. Mot den för avdelningschefen ifrågasatta löneställningen ha lönenämnderna intet haft att erinra. Beträffande löneställningen för den till soldatvårdsavdelningen knutna civila personalen ha lönenämnderna i fråga om chefen för kul­ tursektionen understrukit, att en så hög placering som i lönegraden Eo 27 kunde godtagas endast under förutsättning att för befattningen krävdes för­ utom teoretisk utbildning långvarig och mångsidig erfarenhet inom folkbild­ ningsarbetet. Yad angår chefen för socialdetaljen, som enligt kommittéför­ slaget skulle placeras i lönegraden C 1 och allenast förordnas för tre år, ha lönenämnderna funnit det vara ytterst olämpligt med täta ombyten på denna befattning, vars innehavare måste kontinuerligt följa lagstiftningen på före­ varande område och dennas tillämpning i olika avseenden. Med hänsyn härtill ha nämnderna förordat, att befattningen inrättas såsom extra ordinarie tjänst med placering förslagsvis i lönegraden Eo 25. Chefen för bildningsoch förströelsedetaljen samt bibliotekarien syntes nämnderna böra placeras i lönegrad Eo 23 respektive Eo 21. Kanslibiträdet borde såsom extra ordinarie tillhöra lönegrad Eo 7 och kontorsbiträdet Eo 4. Beträffande soldatvårdsnämndens ställning och sammansättning ha ett fler­ tal myndigheter uttalat sig. Sålunda ha chefen för flygvapnet och flygförvalt­ ningen ifrågasatt, huruvida en institution sådan som den ifrågavarande över huvud taget vore behövlig och om icke det erforderliga samarbetet med bild­ ningsrörelserna m. fl. likaväl skulle kunna förmedlas genom befattnings­ havarna vid soldatvårdsavdelningen. Överbefälhavaren, chefen för armén och skolöverstyrelsen ha avstyrkt det av socialvårdskommittén framförda förslaget om rätt för soldatvårdsnämnden att giva anvisningar i fråga om verksamheten vid förbanden. Enligt dessa myndigheters uppfattning skulle en sådan anordning tendera till bevarande av den dualism i soldatvårdsarbetets ledning, som en­ ligt kommitténs förslag borde elimineras. Å andra sidan har 1941 års försvarsutredning uttalat sig för att de lokala bildningsnämnderna i sin allmänna verk­ samhet borde ställa sig till efterrättelse anvisningar från soldatvårdsnämnden. Eörsvarsutredningen har vidare anfört, att soldatvårdsnämnden borde avgiva framställningar om medelsbehovet icke blott för sin egen verksamhet och för bidrag till soldathem på sätt socialvårdskommittén föreslagit utan jämväl be­ träffande arvodena till militärpastorer och kostnaderna för bildningsnämn­ dernas verksamhet, eller med andra ord för de utgiftsändamål, vilka enligt nu gällande ordning bestridas av anslaget till befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet. Centralrådet föreslår — i anslutning till dess förslag att här ifrågavarande verksamhet skulle benämnas militär personalvård — att soldatvårdsnämnden benämnes »förs vars väsendets personalvårdsnämnd» och att till densamma knytes ett fast organiserat sekretariat i syfte att effektivisera dess arbete. Beträffande soldatvårdsnämndens personaluppsättning uttalar 1941 års försvarsutredning, att det knappast vore nödvändigt att två präster ur svenska kyrkan inginge i nämnden. Det kunde nämligen enligt försvarsutredningens mening ifrågasättas huruvida en särskild fältprost borde finnas även under

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210. 81

fredsförhållanden. Arméförvaltningen har uttalat ett allmänt önskemål om att medicinsk sakkunskap måtte bliva representerad i de olika militära socialvårdsorganen och fördenskull även inom soldatvårdsnämnden. Centralrådet, skolöverstyrelsen och samverkande bildningsförbundens styrelse hava för­ ordat, att antalet representanter för folkbildningsarbetet måtte ökas från två enligt socialvårdskommitténs förslag till tre. — Slutligen ha sistnämnda orga­ nisation samt statens informationsstyrelses sektion för kulturell folkberedskap uttalat sig för att en representant för den organiserade nykterhetsrörelsen beredes plats inom socialvårdsnämnden. I avseende å de av socialvårdskommittén föreslagna bildningsnämnderna vid truppförband (motsvarande) ha åtskilliga remissmyndigheter uttalat sig. Sålunda ifrågasätter chefen för flygvapnet, huruvida dylika institutioner över huvud taget vore ur militär synpunkt lämpliga och om icke bildningsnämnd borde utbytas mot en inom vederbörande truppförbandsstab organiserad soldatvårdsavdelning under en militär tjänstegrenschef, förslagsvis major eller äldre kapten. — Beträffande spörsmålet om ordförandeskapet i bild­ ningsnämnd och därmed sammanhängande frågor ha cheferna för armén och marinen anfört, att det icke vore lämpligt med vederbörande truppförbandschef såsom nämndens ordförande. Jämväl 1941 års försvarsutredning har givit uttryck åt samma ståndpunkt. I stället anses en av truppförbandschefen utsedd officer böra fungera såsom bildningsnämndens ordförande. Överbefäl­ havaren har föreslagit, att den av socialvårdskommittén ifrågasatta supplean­ ten för ordföranden borde i fred vara soldatvårdsofficer och föredragande i alla soldatvårdsfrågor samt stå till tjänst med social rådgivning. Försvarsutredningen uttalar beträffande ökningen av antalet ledamöter i bildningsnämnd från nuvarande fem (i bildningsråd) till sju, att denna ändring kunde förväntas göra nämnderna mera tungarbetande. Informationsstyrelsens sektion för kulturell folkberedskap har —- i anslutning till vad sektionen anfört om soldatvårdsnämndens sammansättning — uttalat sig för insättande av en representant för nykterhetsrörelsen i bildningsnämnderna. Yidare borde enligt sektionens mening en socialvårdskunnig person från truppförbandets förläggningsort beredas plats inom nämnderna. Beträffande ombudsorganisationen framgår av de infordrade yttrandena, att beteckningen »assistent» över lag ansetts vara den lämpligaste och mest adekvata. — De av socialvårdskommittén framlagda riktlinjerna för assisten­ ters och ombuds uttagning och utbildning ha föranlett överbefälhavaren till följande uttalande: Då den speciella utbildningen av denna personalgrupp syntes böra för­ läggas till den i det föreliggande förslaget till ny värnpliktslag till en senare tidpunkt förlagda sista repetitionsövningen och då man med hänsyn till den militära beredskapen icke för närvarande kunde förutse, när dylik repetitionsövning kunde komma att äga rum under normala former, syntes man böra tills vidare uppskjuta ett ställningstagande till rekryterings- och utbildnings­ frågorna i avsikt att under väntetiden bland annat vinna bättre överblick över den tillgång på lämpliga värnpliktiga, som kunde erbjudas inom den blivande försvarsorganisationens ram. Det vore överbefälhavarens avsikt att framdeles Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 2lo. 377 42 *>

82 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 210.

i samråd med försvarsgrenscheferna och efter hörande av centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet undersöka, huru den erforderliga rekryteringen och utbildningen av soldatvårdspersonal lämpligast kunde anordnas efter för krigsmakten gemensamma riktlinjer. Med förmälan att erfarenheterna av ombudsorganisationen för högre för­ bands del hittills i allmänhet varit goda men att mindre uppmuntrande re­ sultat i flera fall kunnat förmärkas av ombudsorganisationen vid kompanier och motsvarande lägre förband har chefen för armén förordat, att frågan om en ändring av den nuvarande organisationen tills vidare lämnades öppen till dess att ytterligare erfarenheter vunnits på detta område. — Chefen för flyg­ vapnet och flygförvaltningen ha anfört, att uttagningen av ombud borde äga rum under medinflytande från vederbörande militäre chef. Jämväl statens arbetsmarknadskommission har tagit ställning till frågan om ombudens uttagning och utbildning och därvid anfört följande: Kommissionen ville understryka vikten av att dessa assistenter och ombud utvaldes med hänsyn till deras placering i det civila samhället. Vidare vore det av vikt att de såsom kommittén föreslagit bereddes tillfälle att under fredstid inhämta kännedom om gällande bestämmelser för social soldatvård, och att denna undervisning leddes av personer, som ägde god erfarenhet på området. Erfarenheterna av den nuvarande ombudsverksamheten vore icke helt tillfredsställande. Svårigheterna att erhålla lämpliga värnpliktiga för uppgiften och deras bristande utbildning hade medfört, att motsättningar på många håll skapats mellan dessa ombud och de kommunala familjebidragsnämnderna. De åsyftade ombuden syntes understundom ha fattat sin uppgift så, att de under alla förhållanden skulle förhjälpa de värnpliktiga till högsta familjebidrag för längsta möjliga tid, och då familjebidragsnämnd motsatt sig dylika krav med hänvisning till gällande författningar om behovsprövning, hade sådan nämnd i åtskilliga fall fått sina beslut överklagade och även blivit beskylld för njugghet vid prövning av de värnpliktigas behov. En utveckling därhän, att det uppkomme ett motsatsförhållande mellan å ena sidan de militära myndigheterna, representerade av sociala assistenter och ombud, och ä andra sidan landets kommunala familj ebidragsnämnder kunde icke vara önskvärd. Det vore fördenskull av synnerlig betydelse, att de sociala om­ budens utbildning inriktades på att de skulle kunna väl fylla sin uppgift så­ som rådgivare och biträden åt de värnpliktiga men samtidigt samarbeta med de civila myndigheter, vilka å det allmännas vägnar hade att besluta i ärenden om familjebidrag m. m. Det vore också av stor betydelse att undervisning i hithörande frågor meddelades blivande officerare och underofficerare även­ som elever i militära högskolor och fortbildningskurser, så att denna personal erhölle riktig kännedom om gällande bestämmelser. Socialvårdskommitténs önskemål i fråga om lämpliga lokaler för fritids­ verksamhet vid de militära formationernas fredsförläggningsplatser ha understrukits av överbefälhavaren, chefen för marinen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, centralrådet samt 1940 års militära byggnadsutredning. Sistnämnda remissinstans har gjort spörsmålet till föremål för en ingående undersökning och på grundval av denna kommit till följande slutsatser: Tillgodoseendet av behovet av fritidslokaler kunde icke ske efter ett för alla förband likartat byggnadsprogram. I stället syntes det bliva nödvändigt att för vart och ett av de befintliga truppförbanden göra upp en generalplan, huru etablissementen borde utbyggas för tillgodoseende av alla de behov,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210. 83

som på senare tid gjort sig gällande, således icke endast beträffande fritids­ lokaler utan även i fråga om nya förläggningsutrymmen, lektionssalar, bo­ städer, förråd m. in. Vid uppgörandet av sådana planer borde hänsyn tagas till de förslag, som 1941 års försvarsutredning kunde komma att avgiva rörande försvarets omorganisation. Ett omfattande förarbete hade i sådana avse­ enden redan utförts av militära byggnadsutredningen. — För helt nya etablissement kunde däremot ett mera allmängiltigt byggnadsprogram tillämpas och vid uppgörandet av ett sådant program kunde de av socialvårdskommittén anförda synpunkterna tjäna till ledning. Socialvårdskommitténs förslag i fråga om anordnande av med statsmedel finansierad rådgivning rörande fritidslokalernas 'planering och inredning har mött gensagor hos några myndigheter. Flygförvaltningen, som framhållit, att ämbetsverket vid uppgörandet av byggnadsprogram för nya flygflottiljer och även eljest beaktat behovet i förevarande avseende, ansåge det därför icke behövligt att särskilda medel ställdes till förbandschefernas förfogande för anlitande av expertis på förevarande område. — Statskontoret, som i och för sig ej haft något att erinra mot kommitténs ifrågavarande förslag, har dock icke ansett sig kunna förorda att för detta ändamål särskilda sakkunniga med årsarvode skulle anställas vid de olika truppförbanden. Endast i fall då i samband med större nyanskaffningar behov av särskild sakkunskap uppkomme och sådan icke kunde erhållas utan kostnad för statsverket på fri­ villighetens väg, syntes särskilda medel härför böra anvisas. Arméförvalt­ ningen har anfört, att det av kommittén förordade anslaget å 13,000 kronor för utgifter för viss rådgivning i frågor angående inredning av för manskapet upplåtna lokaler knappast syntes erforderligt, då lägerkassornas medel lämp­ ligen borde tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål. I avseende å den frivilliga fritidsundervisningen enligt socialvårdskom­ mitténs förslag föreligga yttranden från ett flertal myndigheter. Om den principiella uppläggningen av en sådan undervisning ha statskontoret, skol­ överstyrelsen, statens informationsstyrelses sektion för kulturell folkbered­ skap samt samverkande bildningsförbundens styrelse gjort uttalanden. Statskontoret har i förevarande avseende anfört följande: Då inom ramen för den förlängda utbildningstiden för de värnpliktiga avsevärd tid komme att anslås till medborgarskolning med däri ingående undervisning i svenska och räkning, torde behov icke föreligga av särskild frivillig undervisning på statsverkets bekostnad i allmänbildande ämnen. Där­ emot syntes det önskvärt, att möjlighet öppnades för de värnpliktiga att ut­ nyttja en del av sin fritid för sin fortsatta civila utbildning. Att härför till­ skapa någon särskild organisation torde dock icke vara erforderligt, enär för ernående av detta syfte andra utvägar torde stå till buds, i främsta rummet den utvägen, att garnisonsstädernas läroanstalter för lägre yrkesundervisning genom bildningsrådens förmedling hölles öppna för de värnpliktiga. I den män särskilda parallellavdelningar av den anledningen måste inrättas eller specialkurser anordnas, som medförde särskilda utgifter för skolornas huvud­ män, borde statsverket givetvis hålla huvudmännen skadeslösa härför. Skolöverstyrelsen har helt anslutit sig till uppfattningen, att frivillig undervisning under viss fritid för värnpliktiga skulle vara av värde icke blott för de värnpliktigas trivsel och trevnad i det militära livet utan även ur all-

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 'HO.

mänt medborgerlig synpunkt. Om urvalet av de i undervisningen deltagande värnpliktiga skedde med omsorg och varje deltagare finge ägna sig åt de delar av undervisningen, för vilka han hyste ett bestämt intresse, syntes undervis­ ningen kunna komma att bliva av värde. En oundgänglig förutsättning härför vore dock att lämpliga och kvalifi­ cerade lärare kunde erhållas. Överstyrelsen vore tveksam, om detta bleve möjligt med hänsyn till det relativt ringa arvode, som socialvårdskommittén föreslagit, eller 4 kronor för timme. Särskilt i moderna språk torde det knappast vara möjligt att förvärva fullt kompetenta lärarkrafter för så ringa ersättning. Överstyrelsen ville därför ifrågasätta, huruvida icke möjlighet borde finnas att i vissa fall betala ett högre arvode, exempelvis 5—6 kronor. Överstyrelsen ville ytterligare betona, att enligt överstyrelsens uppfattning frivilliga aftonkurser i garnisonsorternas olika läroanstalter beredde de del­ tagande värnpliktiga icke blott ett avbrott i den militära verksamheten utan även en önskvärd anknytning till deras civila intressesfär. Det syntes över­ styrelsen önskvärt, att det frivilliga folkbildningsarbetet erhölle kontakt med försvarsväsendet. Ännu värdefullare bleve denna kontakt därigenom att bildningsverksamheten gjordes till en militär angelägenhet. De militära cheferna finge därigenom anledning att söka anknytning till den fria folkbildnings­ rörelsen. IJtöver frivilliga aftonkurser syntes också frivilliga studiecirklar och populärvetenskapliga föreläsningar böra anordnas för den militära perso­ nalen. — Vad kommittén föreslagit i fråga om fritidsundervisningens organisa­ tion och om skolöverstyrelsens rätt att inspektera undervisningen ur pedago­ gisk synpunkt gåve icke överstyrelsen anledning till någon erinran. Sektionen för kulturell folkberedskap har framhållit vikten av att tillfälle bereddes för studiecirkelmetodens användning i anslutning till det militära bildningsarbetet, även om sektionen tillfullo insåge, att lektionsformen hade en given plats i detta. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha anfört, att vid utform­ ningen av den frivilliga fritidsundervisningen för flygvapnets del de tekniska ämnena särskilt borde uppmärksammas. Lönenämnderna ha anfört, att det särskilda timarvode å 4 kronor, som enligt kommittéförslaget borde utgå till lärare, borde utgå allenast om läraren besutte speciella kvalifikationer för den ifrågavarande undervisningen. Av de myndigheter, som avgivit utlåtande över lantförsvarets utbildningsko in missions förslag, ha chefen för armén, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen berört kommissionens förslag i fråga om en allmänt med­ borgerlig undervisning för de värnpliktiga. Chefen för armén har anfört, att då det för närvarande påginge en av över­ befälhavaren över rikets försvarskrafter anbefalld, samtliga försvarsgrenar omfattande utredning rörande fritidsundervisning, det syntes lämpligt att upptaga kommissionens förslag till granskning i samband med nämnda ut­ redning. Socialstyrelsen framhåller, att det givetvis i och för sig vore mycket till­ fredsställande, om den allmänt medborgerliga utbildning av värnpliktiga, vilken inginge i den av lantförsvarets utbildningskommission förordade pla­ nen, kunde komma att ersätta en sådan blott frivillig fritidsundervisning i vissa allmänbildande ämnen, som föreslagits av 1940 års militära socialvårdskommitté.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 210. 85

Skolöverstyrelsen, som ägnat det av utbildningskommissionen framlagda undervisningsprogrammet en ingående granskning, har förordat dels en ut­ ökning av undervisningen i historia och dels undervisning jämväl i hälsolära, på grund varav det av kommissionen beräknade timantalet skulle höjas från 195 till 215 per kompani. Vidare har överstyrelsen uttalat sig för införande av kombinerade skriftliga och muntliga förhör och individuella betyg i kursens tre huvudämnen, medborgarkunskap, modersmålet och räkning. Överstyrelsen ville också framkasta den tanken, att hela undervisningen på ett och samma kompani i fortbildningskursen, med undantag för de delar därav som anför­ troddes åt kompaniofficerarna, uppdroges åt en och samme lärare. En dylik kompanilärartjänst kunde lämpligen vara förenad med fast arvode, avpassat med hänsyn till det antal timmar, som komme att fastställas för denna kurs.

Försvarsutredningens föreliggande förslag.

I sitt betänkande med förslag till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet har 1941 års försvarsutredning anfört följande rörande perso­ nalvårdens handhavande inom försvarsstaben m. in.: Den av socialvårdskommittén föreslagna upplysnings- och pressavdelnkmens uppgifter böra enligt utredningens förmenande handhavas dels av en press- och filmavdelning, motsvarande den av soldatvårdskommittén föreslagna press- och filmsektionen, dels av en personalvårdsavdelning, motsvarande kommitténs kultursektion. Däremot synes det utredningen icke erforderligt att i fred inrätta någon själavårdsavdelning, motsvarande soldatvårdskommitténs själavårdssektion. Det arbete med mobiliseringsverket för fältprasterskapet, vilket kan behöva förekomma, bör enligt utredningens mening kunna handhavas inom personalvårdsavdelningen med biträde av den av soldatvårds­ kommittén föreslagna soldatvårdsnämnden. De uppgifter, som enligt soldatvårdskommitténs förslag borde tillkomma avdelningschefen vid upplysmngsoch pressavdelningen, har utredningen avsett skola fyllas av en av de av ut­ redningen föreslagna sektionscheferna. Innan organisationen vunnit stadga och lämpliga befattningshavare kunnat prövas, har utredningen icke funnit sig kunna förorda, att i press- och filmavdelningen samt i personalvårdsavdel­ ningen ingående civila tjänstemän upptagas på ordinarie stat. Å press- och filmavdelningen torde böra anställas 2 stabsredaktörer i lönegraden MEo 24. I fråga om personalbehovet på personalvårdsavdelningen anser utredningen, att detsamma i varje fall till en början bör kunna i fredsorganisationen in­ skränkas till, förutom avdelningschefen, vilken torde böra placeras i löne­ graden MEo 27, en detaljchef och en bibliotekarie i respektive lönegraderna MEo 24 och MEo 21. Eventuellt kan bibliotekarien ersättas med en extra befattningshavare med arvode. Beträffande de i anledning av detta förslag avgivna yttrandena torde få hän­ visas till avsnittet Försvarsstaben i det följande.

Först på senare tid har på allvar till skärskådande upptagits frågan om de Departements­ chefen. till militärtjänst inkallades omhändertagande under fritid och om åtgärder från det allmännas sida i syfte att bereda den enskilde soldaten bistånd i personliga angelägenheter av skilda slag. På grundval av 1939 års lagtima riksdags beslut ha på detta område vidtagits ett flertal anordningar, som kunnat prövas både i freds- och under beredskapstid och beträffande vilkas

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 2JO.

lämplighet och ändamålsenlighet man numera kan bilda sig en förhållandevis säker uppfattning. Erfarenheten kan i stort sett sägas giva vid handen, att organisationen i flera hänseenden fungerat tillfredsställande men att en ut­ byggnad av densamma är nödvändig. Speciellt är det av betydelse att i ökad utsträckning tillgodose den sociala sidan av verksamheten. Yidare är det av vikt att häva den dualism i arbetet, som vållas genom att verksamheten omhänderhaves av både civila och militära organ. Härjämte framstår det såsom ange­ läget att redan under fredstid skapa betingelser för mötande av den avsevärda utsvällning av verksamheten, som under beredskap eller krig måste äga rum, och att bereda förutsättningar för att övergången från freds- till krigsorganisa­ tion kan försiggå mjukt och snabbt. Frågan om anordnande av en effektivare personalvård är av den vikt, att den knappast kan förbigås vid en översyn av försvarsväsendets organisation och behov under den närmaste framtiden. Det har därför synts mig lämpligt att i detta sammanhang upptaga nämnda spörsmål till övervägande på grundval av de utredningar, som enligt det föregående verkställts genom särskilt till­ kallade sakkunniga. Socialvårdskommittén, som i sitt betänkande starkt understrukit betydelsen av den religiösa, kulturella och framför allt den sociala vården om de värn­ pliktiga, har utgått från den grundsatsen, att hithörande verksamhet i första hand är en militär angelägenhet. Med denna utgångspunkt har kommittén föreslagit, att ledningen av verksamheten i såväl fred som krig skall förläggas till en särskild avdelning inom försvarsstaben (högkvarteret). För egen del har jag funnit de av kommittén anförda skälen för eu dylik anordning bärande. Icke minst med hänsyn till önskvärdheten att ernå största möjliga enhetlighet och effektivitet synes mig kommittéförslaget bestämt vara att föredraga framför den reservationsvis inom kommittén framförda tanken på en mera civilt betonad organisation. Ett accepterande av den linje, som förordats av kommittémajoriteten, synes vara så mycket mer att förorda, som bland försvarsväsendets militära målsmän i allmänhet föreligger ett mycket starkt intresse för verksamhet av detta slag. Detta intresse bör tillvaratagas, vilket bäst sker genom att ansvaret för verksamheten och för dess rätta och effektiva bedrivande både i fred och krig förlägges till militär myndighet. Om jag sålunda ansluter mig till tanken på militär ledning av personalvården inom försvarsväsendet, under vilken benämning här avsedd verksamhet synes böra sammanfattas, vill jag å andra sidan betona, att detta ställningstagande icke får anses såsom slutgiltigt. Skulle de inom kommittén reservationsvis fram­ förda och av vissa remissmyndigheter delade farhågorna komma att besannas, ligger det i sakens natur, att en förnyad omprövning av denna organisations­ fråga bör äga rum. Yidare bör framhållas, att mitt ställningstagande icke inne­ bär, att den sakkunskap och det intresse, som på annat håll är tillfinnandes, icke skall tagas i anspråk. Tvärtom är det ett önskemål att denna på lämpligt sätt utnyttjas i förevarande verksamhet, något som synes böra beaktas vid organisationens utformande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 87

Jag biträder således med den nyss angivna reservationen kommittéför­ slaget om inordnandet av försvarsväsendets personalvård under en särskild avdelning inom försvarsstaben, avsedd att fungera såväl under fred som vid mobilisering och krig. Till denna avdelnings anslagsmässiga utformning i detalj återkommer jag vid behandlingen av försvarsväsendets avlöningsanslag för nästa budgetår. Här vill jag beträffande avdelningens organisation under fred anföra följande. Avdelningen synes icke böra på sätt socialvårdskommittén förordat sam­ manföras med det organ inom försvarsstaben, som skall omhänderhava pressoch filmfrågor, utan i enlighet med försvarsutredningens förslag organiseras som en särskild personalvårdsavdelning, motsvarande den av kommittén föreslagna kultursektionen. Jag delar jämväl försvarsutredningens uppfatt­ ning, att det icke i fred bör vara erforderligt att inrätta någon själavårdsavdelning, motsvarande socialvårdskommitténs själavårdssektion, utan utgår från att dessa uppgifter böra kunna handhavas av personalvårdsavdelningen, till vars förfogande bör för ändamålet ställas lämpligt prästerligt biträde. Avdelningen bör indelas i detaljer på sätt som efter närmare omprövning befinnes lämpligt — förslagsvis en socialdetalj samt en bildnings- och för­ ströelsedetalj. Jag utgår från att avdelningen kommer att bedriva sin verk­ samhet i samarbete med arbetsmarknadskommissionens byrå för värnpliktshjälp. I motsats till försvarsutredningen anser jag, att den militäre avdelnings­ chefen icke bör ha denna uppgift vid sidan av annan verksamhet. Det synes mig av vikt att han odelat kan ägna sig åt personalvården. Jag föreslår därför, att avdelningen skall förestås av en för uppgiften kvalificerad regementsoffi­ cer ur armén, marinen eller flygvapnet i lönegraden Oa 5 eller Oa 4. Såsom särskilt kompetensvillkor för innehavare av ifrågavarande befattning bör gälla, att vederbörande under trupptjänstgöring ådagalagt intresse och fallenhet för hithörande arbetsuppgifter. Däremot synes högre stabsutbildning icke böra uppställas såsom något avgörande krav i förevarande avseende. Såsom chef för bildnings- och förströelsedetaljen torde böra placeras en civil befattnings­ havare, av vilken helst i överensstämmelse med vad lönenämnderna anfört bör krävas förutom teoretisk utbildning långvarig och mångsidig erfarenhet inom folkbildningsarbetet. För vinnande av möjlighet att till befattningen knyta fullt kvalificerad kraft synes det mig lämpligt, att befattningen uppföres såsom förordnandetjänst med lön enligt lönegraden C 2 i civila avlöningsreglementet. I överensstämmelse med vad skolöverstyrelsen anfört torde det ej vara erforderligt att inrätta eu särskild bibliotekariebefattning vid detaljen. Förekommande ärenden angående militära bibliotek torde liksom hittills böra handläggas av överstyrelsens bibliotekskonsulenter. Yad härefter angår detaljen för socialärenden ha lönenämnderna ifråga­ satt, att dess chef borde placeras såsom extra ordinarie tjänsteman i lönegraden Eo 25. Ehuru vissa skäl kunna tala för en dylik lönesättning, synes det mig dock vara ur olika synpunkter lämpligare, att även denna befattning inrättas såsom förordnandetjänst med lön enligt lönegraden C 2 i civila avlöningsreglementet. Befattningen synes i första rummet böra avses för en yngre tjänste-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

man med social utbildning och helst även med erfarenhet om de speciella militära socialvårdsproblemen. Beträffande de nu nämnda befattningarna förutsätter jag i likhet med socialvårdskommittén, att deras innehavare skola vara skyldiga att utan sär­ skild ersättning meddela undervisning för de personalvårdande befattnings­ havarna vid lägre förband. Särskilt i avseende å socialdetaljen torde under fredsförhållanden undervisningsverksamheten komma att bliva en huvud­ uppgift. Kontorspersonalen för ifrågavarande avdelning inom försvarsstaben torde i enlighet med vad lönenämnderna förordat böra beräknas till 1 kanslibiträde i 7:e lönegraden och 1 kontorsbiträde i 4:e lönegraden. Jag utgår från att dessa befattningar i avbidan på närmare erfarenhet rörande organisationens lämplighet erhålla extra ordinarie karaktär. I avbidan på sådan erfarenhet anser jag mig icke böra i vidare mån än nu föreslagits förorda, att befattningar inrättas vid personalvårdsavdelningen. Det behov av biträdeshjälp, som i övrigt för skilda uppgifter kommer att föreligga, torde böra tillgodoses genom anställande av tillfällig personal. Jag föreslår, att för detta ändamål ett belopp av 5,000 kronor ställes till förfogande. Ur detta belopp torde jämväl böra be­ stridas arvode till den prästman, som enligt vad i det föregående sagts bör bi­ träda vid avdelningen. Eventuellt behov av militär biträdeshjälp torde kunna tillgodoses genom kommendering av lämpliga officerare och underofficerare åtminstone för kor­ tare tidsperioder. Jag räknar således — bortsett från avdelningschefen — icke här med något behov av aktiv militär personal av beskaffenhet att böra föranleda kaderökning. Den av mig i det föregående berörda organisationen avser såsom förut nämnts fredsförhållanden. Krigsorganisationen, vilken det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa, lärer i stort sett kunna friktionsfritt utbyggas med den angivna fredsorganisationen som kärna. Jag övergår så till den av socialvårdskommittén ingående behandlade frå­ gan om centralrådets ömbildning till en särskild nämnd. Vid min granskning av kommittéförslaget i denna del har jag icke kunnat undgå att finna, att nämndens ställning såväl till Kungl. Maj:t som till försvarsstaben skulle bli ganska oklar. Frågan är rentav, huruvida några mera omfattande arbetsupp­ gifter komme att åvila nämnden, därest denna i enlighet med kommitténs förslag bleve allenast ett huvudsakligen rådgivande organ utan fast anknyt­ ning till försvarsstaben. Det synes mig knappast erforderligt att för avsett ändamål tillskapa ett särskilt, relativt omfattande organ. I stället torde det av kommittén eftersträvade syftet med lika gott resultat kunna ernås genom att till försvarsstabens personalvårdsavdelning knytes ett råd, repre­ senterande exempelvis den religiösa verksamheten, bildningsrörelserna samt nykterhetssträvandena och annat socialt arbete. Denna försvarsstabens personalvårdsnämnd, vars ledamöter torde böra ut­ ses av Kungl. Maj:t efter förslag av intresserade institutioner, bör i första hand — ehuru i form av ett vid försvarsstabschefens sida ställt rådgivande

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 89

organ — taga befattning med vissa ärenden, som enligt nu gällande ordning tillkomma centralrådet. Sålunda bör dess mening inhämtas och i skiiftlig form biläggas försvarsstabschefens framställningar rörande medelsbehovet under anslaget till befrämjande av den andliga vården vid försvar sväsendet samt beträffande fördelning av statsbidrag till soldathemsverksamhet. Även vid besvarandet av viktigare remisser i hithörande frågor från Ivungl. Maj.t eller annan statsmyndighet bör enahanda ordning iakttagas liksom ock be­ träffande vissa personalplaceringsfrågor. För att åt rådet säkra möjligheterna att taga initiativ i olika frågor torde det dessutom böra åligga chefen för för­ svarsstaben att, därest rådet framställer önskan därom, till vederbörlig stats­ myndighet med eget yttrande vidarebefordra inom rådet väckta förslag. Ehuru vad i det föregående anförts rörande personalvårdsnämndens ställ­ ning väsentligen innefattar spörsmål, till vilka det torde ankomma på Kungl. Maj:t att fatta ståndpunkt i instruktionsväg, har det synts mig lämpligt att här klargöra de allmänna riktlinjerna för personalvårdsnämndens ställning i förhållande till Kungl. Maj:t och den militära chefsmyndigheten. Ledamöterna i nämnden torde böra tillerkännas dagarvode samt rese- och traktamentsersättning enligt kommittékungörelsen. Med utgångspunkt från ett ledamotsantal av sex torde man ej behöva räkna med större årskostnader för rådet än 2,000 kronor. Som sekreterare torde utan särskild ersättning böra tjänstgöra någon av de förutnämnda detaljcheferna. Då jag således utgår från att det nuvarande centralrådet kommer att upp­ höra, bör det ankomma på chefen för försvarsstaben att framlägga medelsäskanden för de personalvården berörande anslagen. Vad beträffar truppförbandens bildningsråd, såsom institutionen alltjämt torde böra benämnas, synes vad av socialvårdskommittén och remissmyndig­ heterna anförts motivera en översyn av dessas sammansättning. Det när­ mare ställningstagandet till hithörande spörsmål torde få ankomma pa Kungl. Maj:t. Jag förutsätter härvid, att det skall visa sig möjligt att inom ramen för bildningsrådens nuvarande medlemsantal tillgodose de framförda önskemålen om representation för olika intressegrupper. I likhet med socialvårdskommittén utgår jag från att bildningsrådens verksamhet icke skall understödjas ur anslag på riksstaten. Kostnaderna för verksamheten böra lämpligen be­ stridas ur lägerkassorna (motsvarande kassor). I detta sammanhang torde till behandling böra upptagas frågan om inrät­ tande vid truppförbanden av särskilda tjänstegrenschefer för personalvården med uppgift att inför truppförbandschefen föredraga hithörande ärenden. Såsom framgår av den av mig i det föregående lämnade redogörelsen fram­ höll jag vid meddelandet av direktiven för socialvårdskommitténs arbete önskvärdheten av att denna fråga rönte beaktande. Socialvårdskommittén synes ha tänkt sig, att bildningsråden under fred skola vara de egentliga organen för personalvården. I likhet med överbefälhavaren och chefen för flygvapnet anser jag emellertid att åtskilliga fördelar skulle sta att vinna genom inrättande av särskilda tjänstegrenschefer för ändamålet. På grund härav vill jag förorda, att vid truppförband (motsvarande) inrättas bo-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

fattningar för föredragande i personalvårdsärenden, motsvarande övriga i regements- (motsvarande) stab nu ingående tjänstegrenschefer. För dessa befattningar — vilka i fred icke torde bliva förenade med någon större arbetsbörda — torde böra avses en yngre kompanichef eller motsvarande chef. På grund av vad nyss anförts lärer inrättandet av ifrågavarande befattningar icke komma att påkalla någon kaderökning vid förbanden. Beträffande utbild­ ning av personal för befattningarna och tjänstegrenschefernas ställning i för­ hållande till bildningsråden samt ombuden (assistenterna) torde det få an­ komma på Kungl. Maj:t att efter förslag av chefen för försvarsstaben fatta beslut. Jag förutsätter härvid såsom i det föregående anförts, att befattnings­ havarna i försvarsstabens personalvårdsavdelning skola utan särskild gottgörelse medverka vid denna utbildning. Mot vad av kommittén anförts rörande personalvårdens omhänderhavande i fred och krig av särskilda ombud (assistenter) vid såväl staber som lägre förband till och med kompani (motsvarande) har jag intet att i huvudsak erinra. Dessa spörsmål, som icke tarva riksdagens medverkan, torde dock icke behöva i detta sammanhang närmare beröras. Utbildningen av för mobiliseringsplacering såsom assistenter och ombud avsedda värnpliktiga torde böra i sinom tid utformas i kommando väg. Jag förutsätter, att vad av statens arbetsmarknadskommission anförts rörande ombudens (assistenternas) verk­ samhet m. m. skall på lämpligt sätt tillgodoses. Yad angår de av social vårdskommittén framförda önskemålen i fråga om anordnande av trivsamma och ändamålsenliga fritidslokaler vid truppför­ bandens etablissement, delar jag kommitténs uppfattning i denna del. Önske­ målen torde ock, i den mån anslagsmedel kunna beredas inom femårsperiodens kostnadsram, komma att vinna beaktande vid genomförandet av de för nämnda period planerade nybyggnadsarbetena; vad angår äldre etablissement torde vid den successivt skeende moderniseringen av dessa erforderliga utrymmen för här avsedda ändamål komma att beredas. — På sätt ärméförvaltningen anfört lärer någon medelsanvisning över riksstaten för anlitande av expertis vid anordnande och inredning av fritidslokaler icke erfordras; för detta ända­ mål torde få anlitas medel ur vederbörlig lägerkassa (motsvarande kassa). -— Yad beträffar den av socialvårdskommittén berörda frågan om bidrag till s. k. soldathus, vill jag framhålla, att det lämpligen bör ankomma på prövning i varje särskilt fall om och i vad mån bidrag av allmänna medel bör utgå för sådant ändamål. I likhet med socialvårdskommittén och lantförsvarets utbildningskommission finner jag det vara av stor betydelse, att möjligheter skapas för de värnpliktiga att under värnpliktstjänstgöringen erhålla kompletterande ut­ bildning i allmänt medborgerliga ämnen to . to . Härigenom skulle ett länge närt önskemål förverkligas och ej oväsentliga vinster i folkbildningshänseende kunna ernås. Såsom av det föregående framgår pågå för närvarande inom militärmyndighetema en samtliga försvarsgrenar omfattande utredning rörande anord­ nande av utbildning av detta slag. Under hand har jag från arméstaben in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 91

hämtat, att denna utredning i första hand avser att med utgångspunkt från det av lantförsvarets utbildningskommission i ämnet framlagda förslaget såsom ett led i själva värnpliktsutbildningen infoga utbildning i vissa medborgerliga ämnen. Vid sidan av sådan utbildning föreligger emellertid enligt min mening behov även av frivillig fritidsundervisning för de till värnpliktstjänstgöring inkallade. Såsom av handlingarna i ärendet framgår, har sådan undervisning med gott resultat försökts vid ett par truppförband. Jag finner mig sålunda böra förorda, att möjlighet till fritidsundervisning beredes sådana värnpliktiga, som under värnpliktsutbildningen önska för­ bättra sina kunskaper, och förutsätter givetvis, att samma möjligheter skola beredas fast anställt manskap. Denna utbildning synes om möjligt böra be­ drivas med anknytning till förläggningsortens läroanstalter och folkbildningsinstitutioner. Det moderna folkbildningsarbetets metoder — studiecirklar och korrespondensundervisning —- böra i största möjliga utsträckning komma till användning. I princip synes socialvårdskommitténs i ämnet framlagda förslag kunna tjäna till ledning vid den närmare utformningen av fritidsutbildningen. Till detaljerna i utbildningsprogrammet torde det få ankomma på Kungl. Maj.t att efter ytterligare övervägande taga ställning. Då anordningen till en början måste få försökskaraktär och en tillförlitlig uppskattning av deltagarantalet eller verksamhetens omfattning icke för näivarande kan ske, är det självfallet vanskligt att verkställa en säker kostnads­ beräkning. Det synes lämpligast att av riksdagen för ändamålet äskas ett till beloppet bestämt anslag, vars storlek får bli normerande för verksamhetens omfattning. På grundval av den föreliggande utredningen och med beaktande av att lärararvodena icke torde böra understiga 5 kronor pei timme det är av vikt att så goda lärarkrafter som möjligt förvärvas — anser jag mig böra tills vidare räkna med ett anslagsbehov av 200,000 kronor per år. I likhet med social vårdskommittén förutsätter jag, att deltagarna i kursverksamheten skola erlägga en mindre avgift. De härigenom inflytande medlen torde få tagas till uppbörd å vederbörligt riksstatsanslag. Vad slutligen angår kostnaderna för den i det föregående av mig förordade centrala personalvårdsorganisationen, torde i sådant avseende böra skiljas mellan de kostnader, som komma att belasta försvarsstabens avlönings- och omkostnadsanslag, och de kostnader, vilka äro av natur att böra bestlidas av reservationsanslaget till befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet. Till bedömande i förstnämnda avseende komma kostnaderna för löner åt de befattningshavare m. fl., vilka avses för tjänstgöring i försvarsstabens personal vårdsavdelning. De årliga lönekostnaderna för dessa - 1 avdelningschef Oa 4—Oa 5, 2 detaljchefer C 2, 1 kanslibiträde Eo 7 och ett kontorsbiträde Do 4 samt arvoden med 5,000 kronor för år till vissa biträden uppgå enligt sedvanliga beräkningsgrunder till sammanlagt i avrundat tal 42,000 kronor. Till nämnda belopp kommer så en post å 2,000 kronor för sammanträdes­ arvoden m. in. åt de i det föregående angivna rådgivande representanterna

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

samt medel till resekostnader och expenser m. m. för personalvårdsavdelningen. För sistnämnda ändamål torde böra beräknas i runt tal 7,000 kronor. Till de ändringar i beräkningarna av försvarsstabens anslag till avlöningar och till omkostnader samt av anslaget till befrämjande av, den andliga vården vid försvarsväsendet, som föranledas av bifall till vad av mig nu föreslagits, återkommer jag i anslagsberäkningarna för nästa budgetår.

Gemensam utbildning för manskap.

Utbildningen av det fast anställda manskapet omfattar förutom den rent militära utbildningen jämväl undervisning i allmänbildande ämnen. Denna undervisning avser att bibringa det fast anställda underbefälet och den blivande underofficeren på aktiv stat det mått av allmänbildning, som anses erforderligt för att de skola kunna fylla uppgifterna som trupputbildare och truppförare i fredstid och vid mobilisering.; Undervisningen i allmänbildande ämnen har vid samtliga försvarsgrenar hittills bedrivits jämsides med den rent militära utbildningen. Försvars ut redningen. Försvarsutredningen har framhållit, att det sätt, på vilket undervisningen i allmänbildande ämnen hittills varit anordnad, varit behäftat med vissa olä­ genheter, främst beroende på att nämnda undervisning bedrivits jämsides med den rent militära utbildningen, vilket vållat en viss konkurrens om elevernas tid och intresse. Olägenheterna hade skärpts därigenom att underofficerselever, som redan före första anställningens början förvärvat underofficerskompetens i allmänbildande ämnen, tvingats följa i stort sett samma utbild­ ning som flertalet elever med betydligt mindre kunskaper. Den utbildning av värnpliktigt befäl vid armén, som utredningen i förut­ nämnda den 4 oktober 1941 överlämnade promemoria föreslagit, ävensom den organisation av utbildningen till officer på aktiv stat vid armén, som utred­ ningen komme att föreslå (se avsnittet Utbildning), gåve möjlighet åt alla värnpliktiga att nå officersbefordran och vinna anställning på aktiv stat. Då det emellertid icke borde ifrågakomma att minska fordringarna på det mått av allmänbildning, som en officer på aktiv stat måste äga, vore det erforder­ ligt att försvarsorganisationen inrymde en läroanstalt, vid vilken erforderliga kunskaper i allmänbildande ämnen kunde inhämtas. Anförda synpunkter på underbefälets utbildning till underofficer och jäm­ väl till officer på aktiv stat talade för ett åtskiljande till tiden av den militära utbildningen och undervisningen i allmänbildande ämnen. Kraven på ett sådant system förelåge främst inom armén. Då emellertid undervisningen i allmänbildande ämnen vid alla tre försvarsgrenarna syftade till samma mål och sålunda med fördel kunde anordnas gemensamt för dem alla, syntes det utredningen mest rationellt att tillskapa en för hela försvarsväsendet gemen­ sam läroanstalt, förslagsvis benämnd försvarsväsendets läroverk. Försvarsutredningen har föreslagit, att försvarsväsendets läroverk skall om­ fatta fyra linjer, A-linjen för förvärvande av underofficerskompetens i allmän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 93

bildande ämnen, C linjen för förvärvande av officerskompetens i sådana ämnen, T-linjen för förvärvande av för tjänstgöring vid pansartrupperna, artil­ leriet, luftvärnet m. fl. truppslag avsedda kunskaper i huvudsakligen tekniskt betonade ämnen samt slutligen B-linjen, förande fram till vanlig realexamen, dock utan ämnet franska, och anordnad främst ur civilanställningssynpunkt. A-, B- och C-linjerna skulle i huvudsak motsvara de vid nuvarande arméns underofficersskola anordnade linjerna med motsvarande beteckningar. Beträffande tidslängden för studierna m. in. har försvarsutredningen när­ mare anfört följande: Under förutsättning att den allmänbildande undervisningen under rekrytoch underbefälsutbildningen (denna undervisning benämnes i det följande »klass 1») bibringat eleverna ett kunskapsmatt i ämnena modersmålet, historia med samhällslära, geografi och matematik motsvarande minst genom­ gången klass 3 i 5-klassig realskola och att de äga vissa förkunskaper i språk, synes det möjligt att uppnå ovan angivna studiemål i fråga om A-, T- och B-linjerna på två år (klass 2—3) och i fråga om C-linjen på tre år (klass 2 4). Studieåret måste dock i så fall utsträckas att omfatta tiden oktober mitten av maj. „ , Ovan angivna förkunskaper i språk, vilkas omfattning framgar av den närmare redogörelse för de olika linjerna, som lämnas nedan, föreslås in­ hämtade lämpligen genom deltagande i korrespondensundervisning kombi­ nerad med deltagande i de studiecirklar, som planeras vid truppförbanden (stationerna, flottiljerna). Ifrågavarande korrespondensundervisning torde kunna bedrivas vid det för försvarsväsendet ifrågasatta gemensamma korrespondensinstitut, till vilket chefen för armén av överbefälhavaren erhållit i uppdrag att i samråd med övriga försvarsgrenschefer utarbeta förslag. Utredningen vill redan i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att ett sadant institut kommer till stånd, framförallt med hänsyn till den kursverksamhet för reservofficerare och värnpliktigt befäl som utredningen i det följande kommer att föreslå. .. .. % Läroverkets olika linjer och klasser framgå av nedanstående översikt.

—klass 2 A' klass 3 d —klass 2 T A klass 3 T Från klass 1 vid truppförbanden etc. —> klass 2 B 4 klass 3 B —y klass 2 C ■ T klass 3 C ■A klass 4 C

I fråga om försvarsutredningens förslag rörande undervisningens omfatt­ ning på de olika linjerna hänvisas till betänkandet sid. 44 46. Utredningen har förutsatt, att övergång mellan olika linjer skall kunna ske enligt vissa närmare angivna grunder. Försvarsutredningen har beräknat antalet elever vid fullt genomförd orga­ nisation till omkring 790, varav 323 från armén, 360 från marinen och 107 från flygvapnet. Elevernas beräknade fördelning på linjer och klasser framgår av en tablå å sid. 48 i betänkandet. Undervisningstiden har beräknats omfatta 30 undervisningsveckor. Antalet elever i en läsavdelning har ansetts i regel icke böra överstiga 26—28, varför antalet läsavdelningar skulle bliva 31. Utredningen har föreslagit, att undervisningen skall ledas huvudsakligen av fast anställda lärare samt till viss del med timlärare sålunda.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Lästimmar per vecka. 9 lektorer med uudervisningsskyldighet om 26 timmar per vecka 234 26 adjunkter med undervisningsskyldigket om 30 timmar per vecka 780

Summa 1,500 Beträffande den i övrigt erforderliga personalen torde få hänvisas till be­ tänkandet, sid. 49. Försvarsutredningen har ansett Uppsala vara den ur flera synpunkter lämp­ ligaste förläggningsplatsen för läroverket. Nuvarande arméns underofficersskola kunde därvid med vissa ombyggnader användas såsom förläggningslokaler för läroverkets elever. En läroverksbyggnad innehållande lektionssalar jämte kemi-, fysik-, biologi- och geografirum samt en samlingssal m. m. måste emellertid upp­ föras. I fråga om läroverkets lydnadsställning har försvarsutredningen anfört föl­ jande synpunkter: Befälet över till läroverket beordrad militär personal ävensom över arméns underofficersskola, som fortfarande avses vara förlagd till Uppsala, föres lämp­ ligen av en och samma chef, regementsofficer ur armén. Organisatoriskt skulle sålunda under denne chef lyda dels underofficersskolan, organiserad på ett kompani, dels läroverkets tre kompanier, ett för varje försvarsgren. För verksamheten vid läroverket är däremot studierektor ledare; han före­ slås i detta avseende lyda under en styrelse, där skolans chef är ledamot och de olika försvarsgrenarna äro representerade. I övrigt bör läroverket vara underkastat kontroll m. m. av skolöverstyrelsen. Jämväl i förvaltningshänseende synes det lämpligt att läroverket anknytes till arméns underofficersskola på så sätt, att elevernas utspisning, avlöning, redovisning m. m. omliänderhaves av chefen för sistnämnda skola. Likaså bör förvaltningen och vården av samtliga byggnader ske genom dennes försorg, varjämte kassaförvaltningen bör vara gemensam för läro­ verket och underofficersskolan och lyda under chefen för sistnämnda skola. Däremot synas särskilda anslag för försvarsväsendets läroverk böra upp­ tagas i riksstaten, fördelade som vanligt på avlönings- och omkostnadsanslag. Yiss personal på underofficersskolans stat ävensom från marinen och flygvapnet kommenderad personal (se under »Utbildningsanstalter») avses handhava elevernas utbildning i gymnastik och idrott. Läroverkets avlöningsanslag har av försvarsutredningen preliminärt beräk­ nats till högst 500,000 kronor. Omkostnadsanslaget, från vilket utgifter för böcker, undervisningsmateriel, skrivmateriel, expenser m. m. skulle bestridas, beräknas av försvarsutredningen till högst 50,000 kronor. Härvid har förut­ satts, att utgifter för bränsle, lyse, renhållning och dylikt skola bestridas från arméns vederbörliga anslag.

Yttranden. Chefen för armén, som förklarat sig i stort sett icke ha något att erinra mot försvarsutredningens synpunkter och förslag beträffande försvarsväsen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 95

dets läroverk, har anfört, att innan beslut fattades om inrättande av en sär­ skild teknisk linje, särskild utredning syntes erforderlig rörande därmed före­ nade engångs- och driftskostnader, behov av lokaler in. m. Chefen för armén har i detta hänseende hänvisat till vid yttrandet fogade avskrifter av yttran­ den från chefen för arméns underofficersskola och studierektorn vid samma skola, i vilka yttranden framställts vissa förslag till organisation av den tek­ niska linjen, medförande en fördyring av försvarsutredningens förslag med — förutom 250,000 kronor i ytterligare byggnadskostnader — 175,000 kronor i engångskostnader för anskaffning av maskin- och verktygsutrustning samt 10,000 kronor i årliga driftskostnader. Chefen för armén har emellertid an­ märkt, att den tekniska undervisningen syntes kunna tillgodoses genom enk­ lare och billigare anordningar än vad sålunda föreslagits, men däremot för­ klarat vissa andra av nyssnämnda befattningshavare framförda förslag med avseende å organisationen av läroverket vara värda beaktande. — Läroverkets uppsättande borde ske i anslutning till den övergång till ny organisation av arméns underofficersskola, som chefen för armén i annat sammanhang för­ ordade och som innebure, att omorganisationen ägde rum efter hand som redan påbörjade kurser lämnade skolan. Det vore emellertid av särskild vikt, att nybyggnadsarbetet snarast möjligt igångsattes. Befattningen som rektor vid läroverket borde tillsättas från och med budgetåret 1942/43. Arméförvaltningen har framhållit, att en av anledningarna till mindre till­ fredsställande materielvård och reparationstjänst vid truppförbanden utan tvivel vore, att tillgång icke funnes på skickliga och kvalificerade hantverksunderofficerare. Då en tekniskt utbildad beställningsman vid befordran till underofficer återfördes till trupplinjen, komme hans tidigare förvärvade tek­ niska kunskaper icke att nyttiggöras i underofficersbefattningen. Enär den av försvarsutredningen föreslagna tekniska linjen alltjämt syntes vara avsedd för blivande truppunderofficerare vid de mera tekniskt betonade truppslagen, kunde anordningen icke i och för sig innebära ett botemedel med avseende på bristen på för reparationstjänst särskilt utbildade underofficerare. En när­ mare utredning i denna fråga syntes vara erforderlig, varvid främst borde undersökas, huruvida här avsedd underofficersutbildning för beställningsmän borde förläggas till försvarsväsendets läroverk eller eventuellt helt eller del­ vis till någon befintlig teknisk läroanstalt, t. ex. Örebro tekniska gymnasium. Statskontoret har — med hänsyn till att undervisningstiden i försvars­ utredningens förslag beräknats omfatta allenast 30 undervisningsveckor mot 38 vid de allmänna läroverken — anfört, att större undervisningsskyldighet per vecka än eljest borde avkrävas lektorer och adjunkter samt heltids­ anställd icke-ordinarie lärarpersonal. För nu ifrågavarande lärare borde där­ för stadgas skyldighet att undervisa 30 respektive 36 timmar i veckan. Be­ hovet av lärarkrafter syntes dessutom kunna nedbringas genom att antalet idever i varje klassavdelning utökades till att normalt uppgå till 30. De ordinarie adjunktstjänsterna syntes i viss utsträckning böra utbytas mot extra ordinarie adjunktsbefattningar. I betraktande av att kassaförvaltningen m. m. vid läroverket avsetts skola lyda under chefen för arméns underofficersskola

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

syntes rektorns förvaltningsbestyr bliva betydligt mindre betungande än vid de allmänna läroverken. Vid sådant förhållande borde en placering i löne­ graden EU vara tillräcklig. Av samma skäl syntes det knappast kunna vara motiverat, att skolan utrustades med ett kanslibiträde och ett skrivbiträde. För biträdeshjälp åt rektorn borde —- på sätt, som skedde vid de allmänna läroverken •—- ett lämpligt avpassat anslagsbelopp ställas till förfogande. « Skolöverstyrelsen har närmare granskat försvarsutredningens förslag med avseende å inträdesfordringar, linjeuppdelning, undervisningens omfattning m. m. Enligt skolöverstyrelsens mening vore det med hänsyn till elevmate­ rialets förutsättningar och den erforderliga intensiteten i undervisningen knappast riktigt att räkna med större elevantal i undervisningsavdelningarna än 25, varför totala antalet parallellavdelningar, bortsett från eventuellt erfor­ derlig uppdelning av T-linjens avdelningar i mindre undervisningsgrupper, syntes bliva lägst 32. Beträffande lärarpersonalen har skolöverstyrelsen ifrågasatt en minskning av antalet timlärartimmar till omkring 300 genom inrättande av 6 extra ordi­ narie adjunktstjänster vid läroverket. Denna åtgärd skulle främja kontinui­ teten i läroverkets arbete och dessutom i viss mån skapa en rekryteringsbas för de ordinarie tjänsterna vid läroverket. Med hänsyn till aftonundervis­ ningen och de många särskilda förhållanden, som påkallade noggrann och intensiv handledning av eleverna, kunde det ifrågasättas, om icke undervisningsskyldigheten tagits till i överkant. Den väsentligt ökade arbetsbelast­ ningen i jämförelse med lärarna vid de allmänna läroverken kompenserades emellertid av 9 veckors längre ferier. Denna kompensation vore väl moti­ verad av arbetskoncentrationen under det kortare läsåret. Utöver de föreslagna rektors- och lärartjänsterna syntes de säregna förhål­ landena vid detta läroverk kräva en särskild befattningshavare med uppgift att under rektor övervaka elevernas linjeval och inprövningar samt att giva dem erforderliga råd och upplysningar. Liksom rektor vid allmänt läroverk ägde utse lämplig lärare till biträde å rektorsexpeditionen, borde studierektor vid försvarsväsendets läroverk äga utse lämplig lärare att tjänstgöra som rektors sekreterare och som studierådgivare med erforderlig minskning i undervisningsskyldigheten. Enär försvarsväsendets läroverk avsåges upprättas redan från och med höstterminen 1942, borde enligt överstyrelsens mening åtgärder snarast vid­ tagas för att från och med 1 juli besätta tjänsten som studierektor vid läro­ verket och åtminstone 2 lektorstjänster, vilkas innehavare kunde vara rektorbehjälpliga med organisationsarbetet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett besparingar kunna vinnas genom slopande av B-linjen, vilken knappast försvarade sin plats i den nya organisationen, då den ej erfordrades ur militär synpunkt utan endast med hänsyn till personalens civila ställning. Länsstyrelsen, som härutöver an­ fört vissa synpunkter i fråga om läroverkets organisation, har funnit det mindre väl planlagt att icke utnyttja lärarkrafterna för åtminstone någon del av sommarhalvåret. Det borde tagas under övervägande, om icke tjänst-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 97

göring vid militära förband i den föreläsningsverksamhet, som där komme att bedrivas, borde vara obligatorisk. Medan sålunda länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordat slopande av den till realexamen ledande Bdinjen, har svenska underofficersförbundet föreslagit, att A-linjen borde slopas och att sålunda för tillträde till veder­ börlig underofficersskola borde uppställas såsom fordran, att elev med god­ kända betyg genomgått B- eller T-linje vid försvarsväsendets läroverk. Såsom skäl härför har anförts behovet att höja underbefälets och underofficerarnas allmänna bildningsnivå, vilket ansetts vara av särskild betydelse, då det gällt dessa befälskategoriers användning för trupputbildning. Jämväl försvarsväsendets underbefäls förbund har föreslagit A-linjens slo­ pande. Den förbättrade undervisning i allmänbildande ämnen, som redan i manskapsskolorna skulle med det föreslagna utbildningssystemet erhållas och som för övrigt borde leda fram till högre allmänbildningsmått än det försvarsutredningen uppställt, borde jämsides med den rationalisering av undervisningen, som vunnes genom organisationen av försvarsväsendets läro­ verk, kunna föra fram eleverna till ett högre kunskapsmått än som för när­ varande inhämtades på A-linjen vid arméns underofficersskola. Genom att slopa denna linje vunnes också ur organisationssynpunkt vissa fördelar.

1942 års försvarsberedning. Förslaget om inrättandet av ett gemensamt läroverk för försvarsväsendet har synts beredningen lämpligt. Om förslagets detaljer har beredningen anfört följande: Mot den av försvarsutredningen föreslagna A-linjen, vilken avsetts skola föra fram eleverna till realexamenskompetens i vissa ämnen (»vanliga underofficerslinjen»), ha erinringar framställts av svenska underofficersförbundet och försvarsväsendets underbefälsförbund. De båda personalorganisationerna anse möjligt att före inträdet vid läroverket bibringa de fast anställda sådan grundläggande utbildning i erforderliga allmänbildande ämnen, att ifråga­ varande elever vid läroverket kunna hänföras till B-linjen, vilken för fram till fullständig realexamen. Med anledning härav vill beredningen uttala, att denna fråga bör lösas med hänsyn till de erfarenheter, som komma att vinnas efter det nya utbildningssystemets genomförande; visar det sig möj­ ligt att slopa A-linjen till förmån för B-linjen, synes hinder däremot icke böra resas. Möjligheterna härtill bliva emellertid beroende av dels det kvali­ tativa utfallet av manskapsrekryteringen, dels ock de utbildningsmål, som kunna uppnås vid den allmänbildande undervisning, som meddelas före in­ trädet i läroverket. Frågan om den tekniska linjens ordnande med avseende å studiemål m. m., bör, såsom chefen för armén i sitt utlåtande framhåller, bliva föremål för närmare utredning. Önskvärt är, att undervisningen för fram till ett mål, som är direkt jämförligt med annan allmän läroanstalts. I detta samman­ hang anser sig beredningen böra uttala att det av arméförvaltningen fram­ förda uppslaget, att möjligheter böra beredas beställningsmän att i stället för försvarsväsendets läroverk genomgå teknisk utbildning vid annan be­ fintlig teknisk läroanstalt, är förtjänt av närmare övervägande. I likhet med armé förvaltningen anser beredningen, att tillgång på ett antal på så sätt utbildade underofficerare skulle innebära ökade möjligheter att tillgodose Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. »77 42 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

reparationstjänstens behov av val utbildad arbetsledare personal inom fält­ förbanden. Utan tvivel skulle en dylik lösning, vilken synes i första hand lämplig för underbefäl i beställningsmannatjänst vid de motoriserade för­ banden, därjämte medföra en kvalitativ förbättring av beställningsmannakategorien inom personalgruppen fast anställt manskap. Vad angår löneställningen för läroverkets rektor finner sig beredningen, med hänsyn till det stora elevantalet och de säregna förhållandena vid denna skola, böra tillstyrka försvarsutredningens förslag, att han skall hänföras till lönegraden E 13, ehuru han icke såsom rektorerna vid de allmänna läroverken har att befatta sig med skolans förvaltning. I fråga om antalet lektorer och adjunkter, som föreslagits till 9 respektive 26, vill beredningen förorda, att av ifrågavarande antal allenast 8 lektors- och 2(3 adjunktstjänster tills vidare tillsättas såsom ordinarie befattningar; åter­ stående antal torde tills vidare böra i staten upptagas såsom extra ordinarie adjunkter. Den av utredningen föreslagna maskinistbefattningen synes icke erfor­ derlig. Läroverket och arméns underofficersskola skola stå under gemensam förvaltning och å skolans stat finnas uppförd en maskinistbefattning. För läroverkets behov torde vara tillräckligt med en eldare av 2 . klassen i löne­ graden MEo 5. Beredningen ställer sig tveksam till det av skolöverstyrelsen uppgivna behovet att, minska antalet elever i vissa undervisningsavdelningar. *Vad angar antalet fast anställt underbefäl, som beräknas erhålla kommendering till läroverket, synes detta, såsom framhållits av berörda personal­ förbund, vara väl knappt beräknat, om skolans syfte liksom de hittillsvarande underofficersskolornas skall vara att tillgodose äldre manskaps behov att för­ värva kompetens för tillträde till vissa civila anställningar, framför allt i all­ män tjänst. Elevantalet vid läroverket synes icke vara beräknat högre än som i stort sett motsvarar det beräknade behovet för officers- och underofficersrekryteringens tillgodoseende. Under dessa förhållanden innebär det för­ ändrade utbildningssystemet — att skilja den allmänbildande undervisningen fi ån den militära utbildningen i de hittills organiserade underofficersskolorna — en ur det fast anställda manskapets intressesynpunkter avgjord försämring Försvarsutredningen har föreslagit, att tre kompanichefer skulle avses för läroverket. Det torde vara tillräckligt med en kompaniofficer såsom förläg»ningschef för läroverket, då eleverna väsentligen äro underställda skolans rektor. Byggnadsprogrammet för försvarsväsendets läroverk torde böra granskas av 1940 års militära byggnadsutredning. Då vissa myndigheter framställt krav på en samlingssal av sådan storlek, att den samtidigt kan rymma läro­ verkets samtliga elever m. fl. i stället för den av försvarsutredningen före­ slagna samlingssalen för 300 elever, vill beredningen uttala, att nödvändig­ heten att iakttaga återhållsamhet i fråga om byggnadsföretag måste anses tafa för den mindre samlingssalen. Slutligen anser sig beredningen böra fästa uppmärksamheten därpå, att något förslag icke framlagts rörande löneförmånerna för eleverna vid läro­ verket. Beredningen förutsätter, att elever, som innehava beställning för fast anställt manskap, under studietiden vid läroverket bibehålla med beställ­ ningen förenade förmåner. För de värnpliktiga elevernas del torde ha be­ räknats vanliga förmåner till i tjänst varande värnpliktiga. Det kan ifråga­ sättas, om icke dessa förmåner äro för knappa för värnpliktig, vilken vunnit inträde i läroverket för att kvalificera sig för inträde i vederbörlig försvars­ grens krigsskola. Det förefaller icke osannolikt, att för utbildning till offi­ cerare lämpliga värnpliktiga komma att tveka om sina möjligheter att utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 99

alltför stora uppoffringar komma fram till officersbanan, därest de under studietiden vid läroverket måste nöja sig med värnpliktigs vanliga förmaner. Frågan bör enligt beredningens uppfattning tagas under närmare övervägande.

"Vid en översyn av försvarsorganisationen bör en viktig synpunkt vara att Departement»varje värnpliktig beredes möjlighet att i mån av duglighet vinna anställning ^ på aktiv stat och befordran till underofficer eller officer. I den av 1941 års riksdag antagna värnpliktslagen har detta önskemål beaktats. I det följande ämnar jag föreslå åtgärder, ägnade att ytterligare befordra en allsidig och god rekrytering av försvarsväsendets militära personal på aktiv stat. Som ett led i dessa åtgärder bör betraktas föreliggande förslag om inrättan­ det av ett för försvarsväsendet gemensamt läroverk. Detta förslag, vilket i huvudsak tillstyrkts av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslut­ ningarna samt 1942 års försvarsberedning, vill jag därför förorda. Härigenom torde frågan om manskapets fortbildning vinna en i stort sett lämplig lösning ur såväl försvarsväsendets som manskapets egen synpunkt. I remissyttrandena ha framförts vissa synpunkter och förslag beträffande läroverkets linjeuppdelning och studiemål. I princip synes försvarsutredningens i dessa hänseenden framlagda förslag kunna godtagas. I likhet med förs valberedningen utgår jag sålunda från att både A- och B-linje skola tills vidare ingå i läroverkets organisation i avbidan på närmare erfarenheter rörande det nya utbildningssystemets lämplighet i detalj. Likaledes förutsätter jag, att den av försvarsutredningen förordade C-linjen skall komma till stånd. Yad angår T-linjen, den tekniska utbildningslinjen, har i yttrandena en viss tvekan försports rörande utformningen av denna. Att en sådan linje bör ingå i läroverket torde vara tydligt. Jag har heller intet att i princip erinra mot försvarsutredningens förslag att denna linje bör föra fram till en efter militära behov anpassad teknisk realexamen. Däremot kunna olika synpunkter göra sig gällande beträffande undervisningens omfattning. I likhet med för­ svarsutredningen förutsätter jag, att denna fråga göres till föremål för när­ mare utredning. I samband med denna utredning bör även övervägas, huruvida icke beställningsmän inom försvarsväsendet böra beredas till­ fälle att på sätt arméförvaltningen och försvarsberedningen anfört till­ godogöra sig utbildningen vid redan befintliga tekniska läroanstalter. Det ligger i sakens natur, att det trängande behovet av väl utbildad personal för bland annat reparationstjänsten inom försvarsväsendet bör tillgodoses i den mån så är möjligt med anlitande av den tekniska yrkesundervisningens nuvarande resurser. I ett par yttranden har framhållits, att försvarsutred­ ningens beräkningar rörande antalet fast anställt underbefäl, som bör erhalla kominendering till läroverket, skulle ligga i underkant. Under nuvarande förhållanden synes det icke möjligt att verkställa en tillförlitlig beräkning rörande den omfattning i vilken dylik kommendering bör ske. Givet är emel­ lertid, att denna fråga bör i fortsättningen allvarligt uppmärksammas och att de åtgärder böra vidtagas, till vilka erfarenheterna kunna giva anledning. I ett par yttranden ha, såsom av handlingarna i ärendet framgår, uttryckts

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

farhågor för att den korta undervisningstiden skulle medföra en i jämförelse med exempelvis de allmänna läroverken mycket stor arbetsbelastning för eleverna, vilket skulle kunna äventyra ett gott arbetsresultat. Vid bedömandet av denna fråga bör emellertid icke förglömmas, att det här är fråga om elever i mogen ålder med stor uthållighet och arbetsförmåga, vilka förbereda sig för sitt blivande yrke. En jämförelse med förhållandena vid de allmänna läroverken måste därför bliva missvisande. För egen del har jag icke funnit vägande invändningar kunna framställas mot det av försvarsutredningen för­ ordade tidsschemat. I fråga om undervisningsavdelningarnas storlek har jag intet att erinra mot försvarsutredningens förslag, vilket innebär en medelväg mellan de av skolöverstyrelsen och statskontoret i ämnet anförda synpunkterna. Lika med försvarsberedningen finner jag det skäligt, att läroverkets rektor placeras i lönegraden E 13. Det är av särskild vikt, att för denna anstalt kan förvärvas en i alla hänseenden väl kvalificerad innehavare av rektorsbefatt­ ningen, något som icke kan ske, om löneställningen blir för låg. Innan när­ mare erfarenhet vunnits, anser jag mig icke kunna tillstyrka skolöverstyrel­ sens förslag om anställande av särskild befattningshavare med uppgift att giva eleverna råd rörande studiernas bedrivande m. m. Jag delar beredningens uppfattning, att av de föreslagna 9 lektors- och 26 adjunktstjänsterna allenast 8 lektors- och 20 adjunktstjänster upptagas å ordi­ narie stat, medan återstående antal tills vidare bör upptagas såsom extra ordi­ narie adjunkter. I likhet med länsstyrelsen i Göteborg finner jag det önsk­ värt, att lärarpersonalen utnyttjas för föreläsningsverksamhet vid militära för­ band i den mån tjänstgöringsskyldigheten vid läroverket understiger den för lärare vid allmänna läroverk fastställda. Yisar sig en sådan anordning vara av tekniska eller andra skäl icke möjlig att genomföra lärer tjänstgöringsskyldig­ heten per vecka böra i anslutning till statskontorets förslag ytterligare ut­ sträckas. Det synes böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter närmare prövning av denna fråga meddela erforderliga bestämmelser. Personalbehovet i övrigt synes böra i vanlig ordning av riksdagen prövas i samband med fastställande av stat för läroverket. Försvarsutredningen har föreslagit, att läroverket skall förläggas till Upp­ sala med anknytning i förvaltningshänseende till arméns underofficersskola. I anledning härav har arméförvaltningens fortifikationsstyrelse med skrivelse den 3 mars 1942 överlämnat ett yttrande av underofficersskolans chef, av vil­ ket framgår, att den lämpligaste förläggningsplatsen för läroverket vore ett område omedelbart norr om den mark, som nu disponeras för underofficersskolan. Enligt beslut av 1935 års riksdag skulle emellertid till denna mark förläggas en psykiatrisk klinik. Då detta syntes vara olämpligt, hemställde skolchefen om förnyad prövning rörande platsen för den psykiatriska kliniken samt, i händelse kliniken komme att förläggas till annan plats, beslut om läroverkets förläggande till nämnda markområde. Den sålunda väckta frågan är för närvarande föremål för övervägande. För egen del finner jag det emellertid lämpligt, att läroverket förlägges till Upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 101

sala och att om möjligt även i lokalt hänseende anslutning sker till arméns underofficersskola. Vad försvarsutredningen anfört rörande läroverkets ställning i administ­ rativt hänseende m. m. ger mig icke anledning till annan erinran än att ställ­ ningstagandet i denna fråga delvis är beroende av möjligheterna att förlägga läroverket i anknytning till underofficersskolan. På kostnadsberäkningarna har jag icke anledning i detta sammanhang när­ mare ingå. Anslagsbehovet synes böra i vanlig ordning bedömas för varje särskilt budgetår. Vad engångskostnaderna beträffar, synes utredningen icke ha upptagit särskilda medel för läroverkets lösa inredning. I detta hänse­ ende uppstår alltså en merutgift, vars storlek icke nu synes kunna beräknas. Det får förutsättas, att försvarsutredningens beräkningar i övrigt skola i det väsentliga visa sig hållbara, varför de av mig läggas till grund vid kostnads­ kalkylerna rörande försvarsväsendets medelsbehov under de närmaste åren. Det av försvarsutredningen skisserade byggnadsprogrammet för försvars­ väsendets läroverk lärer på sätt jämväl beredningen föreslagit böra i bespa­ ringssyfte överses inom 1940 års militära byggnadsutredning. Vad slutligen angår frågan om löneförmånerna åt läroverkets elever utgår jag i likhet med beredningen från att det fast anställda manskapet under studietiden skall äga bibehålla eljest utgående förmåner. Den av försvarsberedningen väckta frågan om särskild gottgörelse åt värnpliktiga under vistelse vid försvarsväsendets läroverk synes böra göras till föremål för ut­ redning. Av vad nu anförts framgår, att i flera hänseenden det av försvarsutredningen framlagda förslaget är i behov av en överarbetning. Då emellertid läroverket icke torde kunna träda i verksamhet redan under nästa budgetår — erforder­ liga lokaler torde kunna iordningställas tidigast under år 1943 —- föreligger tillräcklig tidsfrist för de ytterligare överväganden, som sålunda äro på­ kallade. Då det ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa kursplaner och övriga bestämmelser rörande läroverkets verksamhet och ställning, torde dessa frågor emellertid icke behöva i vidare män än nu skett underställas riksdagens prövning. Av praktiska skäl är det lämpligt att rektor utses redan under nästkom­ mande budgetår. På denne bör nämligen ankomma att biträda vid den när­ mare utformningen av läroverkets organisation och av lokalernas planlägg­ ning. Förslag om uppförande av befattning för ändamålet framlägges av mig i annat sammanhang.

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Avd. IV. Försvarsväsendets högsta ledning.

A. Försvarsdepartementets kommandoexpeditioner.

Kommandoexpeditionerna äro för närvarande tre, en för varje försvars­ gren. Deras uppgift är att biträda chefen för försvarsdepartementet i militära frågor rörande respektive försvarsgren. Deras huvudsakligaste arbetsområde hänför sig till beredande till föredragning av de s. k. kommandomålen, d. v. s. sådana mål som Konungen jämlikt § 15 regeringsformen i egenskap av högste befälhavare över krigsmakten omedelbar ligen besörjer. Enligt de i samband med 1936 års försvarsbeslut fastställda planerna jämte däri sedermera vidtagna ändringar beräknas personalen på kommandoexpedi­ tionerna på följande sätt:

Lantförsvarets kommandoexpedition. 1 chef, lön enligt lönegraden C 8 på försvarsdepartementets stat, 1 souschef, regementsofficer ur generalstabskåren, 2 kaptener ur generalstabskåren, 2 kompaniofficerare, beordrade ur truppförbanden, 3 generalstabsaspiranter, 7 pensionerade officerare, 2 pensionerade underofficerare, 1 expeditionsvakt samt 1 e. o. kontorsbiträde. Härtill kommer viss militär skriv- och ordonnanspersonal. Sjöförsvarets kommandoexpedition. 1 chef, lön enligt lönegraden C 8 på försvarsdepartementets stat, 2 kompaniofficerare ur flottan, 1 kompaniofficer ur kustartilleriet; 1 underofficer ur kustartilleriet, 3 pensionerade officerare, 3 pensionerade underofficerare, 1 expeditionsvakt samt 1 e. o. skrivbiträde. Härtill kommer viss militär skriv- och ordonnanspersonal.

Flygvapnets kommandoexpedition. 1 chef, regementsofficer ur flygvapnet, 1 kompaniofficer ur flygvapnet, 1 pensionerad officer samt 1 pensionerad underofficer. Härtill kommer viss militär skriv- och ordonnanspersonal.

Försvars utredningen. Försvarsutredningen har erinrat om att i vissa tidigare sammanhang fråga varit uppe om en sammanslagning av kommandoexpeditionerna till en enda expedition. Sålunda hade 1930 års försvarskommission haft denna fråga uppe

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 103

till prövning men kommit till det resultatet, att en sammanslagning icke borde ske. Vid framläggandet av 1936 års försvarsproposition hade föredragande departementschefen på anförda skäl (prop. 1936:225, sid. 94) anslutit sig till denna åsikt. Försvarsutredningen har emellertid funnit de erfarenheter, som vunnits sedan den tid, då frågan senast var uppe till behandling, giva anledning till att detta spörsmål tages under förnyat övervägande samt därom närmare an­ fört följande: Genom tillkomsten av de tre försvarsgrenscheferna har beslutanderätten i ett avsevärt antal kommandomål kunnat delegeras till dem. En ytterligare dylik delegation synes också lämpligen böra genomföras. Å andra sidan har genom tillkomsten av försvarsstaben ett flertal kommandoärenden kommit att erhålla en för försvarsväsendet mera allmän räckvidd, vilket medför att deras handläggning å en viss försvarsgrens kommandoexpedition kan sägas vara mindre motiverad. Vidare har det befunnits, att på grund av flygvapnets för­ hållandevis okomplicerade organisation antalet kommandomål för flygvapnets del ävensom beskaffenheten av desamma knappast motivera en kommando­ expedition för flygvapnet av den nuvarande omfattningen. Slutligen bör fram­ hållas, att den ‘ militära sakkunskap, som förut ansågs böra stå till departe­ mentschefens omedelbara förfogande genom kommandocheferna, efter till­ komsten av chefen för försvarsstaben och de tre försvarsgrenscheferna i all­ mänhet tillgodoses genom personlig kontakt mellan departementschefen och nämnda chefer, vadan kommandochefernas betydelse i sagda hänseende väsentligt minskats. Däremot lärer det vara av betydelse för departements­ chefen att i sin omedelbara närhet äga tillgång till en högt kvalificerad officer i oberoende ställning i förhållande till försvarsledningen i övrigt, med vilken han kan dryfta spörsmål av allmän militär och militärpolitisk beskaffenhet utan särskild hänsyftning till någon av försvarsgrenarna.

Försvarsutredningen har med hänsyn härtill föreslagit en sammanslagning av de tre nuvarande kommandoexpeditionerna till en enda expedition med en generalsperson eller flaggman som chef. Genom en sadan åtgärd skulle också kunna vinnas vissa förenklingar i rent administrativt hänseende, varjämte en del personalbesparingar syntes kunna åstadkommas. Chefen för kommandoexpeditionen, vilken enligt försvarsutredningens mening borde kunna tillhöra vilken försvarsgren som helst, borde upptagas i lönegraden Öb 2 eller Öb 3 på försvarsdepartementets stat. Till sitt omedelbara förfogande borde han ha en adjutant, vilken regelmässigt syntes böra vara en kapten ur generalstabskåren. Centralt under chefen borde vidare stå en detalj för registrering och expe­ dition, en detalj för tjänstemeddelanden samt en bokdetalj. Yissa skäl kunde sägas tala för att förlägga bokdetaljens verksamhet till försvarsgrensstaberna, men bland annat med hänsyn till de befintliga lokalutrymmena hade utred­ ningen icke velat ifrågasätta en dylik åtgärd. Försvarsutredningen har i detta sammanhang anfört: Detaljen för registrering och expedition bör förestås av en pensionerad officer, biträdd av en generalstabsaspirant eller en motsvarande för egen stabsutbildning kommenderad officer ur marinen eller flygvapnet. Till denna detalj torde också böra räknas de två nuvarande expeditionsvakterna även-

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

som den kvinnliga skrivpersonalen och ordonnanspersonalen. För ned­ bringande eller helst undanröjande av behovet av kommenderad militär skrivpersonal torde antalet kvinnliga skrivbiträden böra utgöra 4 . Detaljen för tjänstemeddelanden, som bör handhava utgivandet av en för försvarsväsendet gemensam publikation motsvarande nuvarande »TL» och »TS», bör förestås av en pensionerad officer. Bokdetaljen bör handhava de uppgifter som för närvarande fullgöras å de två bokdetaljerna på lantförsvarets och sjöförsvarets kommandoexpeditioner. Detaljen bör förestås av en pensionerad officer. Därutöver torde erfordras ytterligare 5 pensionerade officerare och 2 pensionerade underofficerare. I övrigt borde, enligt vad försvarsutredningen vidare föreslagit, kommando­ expeditionen under chefen vara organiserad på en armé-, en marin- och en flygsektion. Armésektionens chef borde vara en regementsofficer ur generalstabs­ kåren, major eller överstelöjtnant. Till sektionschefens omedelbara förfogande syntes böra stå en generalstabsaspirant. Sektionen syntes böra uppdelas på en vapenövnings- och personaldetalj, en mobiliseringsdetalj, en värm plikts­ detalj och en rulldetalj. Härom har försvarsutredningen anfört: Vapenövnings- och personaldetaljen bör förestås av en kapten ur general­ stabskåren med en generalstabsaspirant som biträde. Mobiliseringsdetaljen bör förestås av en pensionerad officer ur armén. Värnpliktsdetaljen, å vilken torde böra handläggas värnpliktsärenden ur samtliga försvarsgrenar, bör likaledes förestås av en pensionerad officer ur armén. I erforderlig utsträckning bör här även tjänstgöra en officer från marinsektionen. Rulldetalj en, vilken förutsättes skola handhava rullans förande för samtliga försvarsgrenar, bör förestås av en pensionerad officer ur armén. Till hans förfogande bör stå en pensionerad underofficer ur marinen, varjämte den å flygsektionen (se nedan) upptagne pensionerade underofficeren bör kunna biträda jämväl å denna detalj. Marinsektionens chef borde enligt försvarsutredningens mening vara en regementsofficer ur flottan, örlogskapten eller kommendörkapten. Till sektions­ chefens omedelbara förfogande syntes böra stå en för egen stabsutbildning kommenderad officer ur marinen. Sektionen syntes böra indelas på två detaljer, flottans detalj och kustartilleriets detalj. Den nuvarande isbrytardetaljen förutsattes skola överflyttas till marinstaben. Försvarsutredningen har härom närmare anfört följande: Flottans detalj bör förestås av en kompaniofficer ur flottan. Som hans bi­ träde bör tjänstgöra en pensionerad underofficer. Kustartilleriets detalj bör förestås av en kompaniofficer ur kustartilleriet. Till sitt biträde bör han ha en pensionerad underofficer. Flygsektionen borde, enligt vad försvarsutredningen vidare anfört, före­ stås av en regementsofficer ur flygvapnet, major eller överstelöjtnant. Emeller­ tid syntes man böra räkna med att arbetet som chef för flygsektionen icke komme att motsvara mera än en halvtidstjänst. Åt sektionschefen syntes där­ för böra uppdragas även vissa andra uppgifter än som direkt sammanhängde med tjänsten å kommandoexpeditionen. Sålunda syntes han lämpligen böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 105

handhava den kontakt med den frivilliga flygutbildningen, flygklubbarna m. m., som ansåges böra finnas organiserad inom flygvapnets ledning. I sist­ nämnda hänseende syntes han emellertid böra lyda under chefen för flyg­ vapnet. — Å flygsektionen syntes som detaljchef böra tjänstgöra en kompani­ officer ur flygvapnet samt en pensionerad underofficer. I förhållande till den personal, som enligt gällande beräkningar avsetts för de tre nuvarande kommandoexpeditionerna, innebure vad sålunda före­ slagits en minskning med sammanlagt 3 kompaniofficerare på aktiv stat (2 ur armén och 1 ur flottan) samt 1 underofficer på aktiv stat (ur kustartilleriet) men däremot en viss mindre utökning av aspirantpersonalen. Att på detta sätt personal på aktiv stat frigjordes för rent militära uppgifter syntes inne­ bära en påtaglig fördel. — Yidare tillkomme 2 nya kvinnliga kontorsbiträden, men därigenom ansåges den nuvarande militära skrivpersonalen kunna minskas eller avvaras, vilket likaledes måste anses vara till fördel. Den personal som här föreslagits hänförde sig till fredsförhållanden. Uppenbart vore, att under mobilisering personalen kunde behöva utökas på samma sätt som för närvarande vore fallet. Som adjutanter åt chefen för försvarsdepartementet borde tjänstgöra på kommandoexpeditionen placerade kompaniofficerare ur de tre försvars­ grenarna. Den kontakt med utländska militär-, marin- och flygattachéer, som hittills förmedlats å de tre kommandoexpeditionerna, borde i fortsättningen äga rum å den gemensamma kommandoexpeditionen. Ledandet av denna verksamhet borde tillkomma chefen med biträde av adjutanten. I militära fackfrågor syntes emellertid i stor utsträckning de tre sektionscheferna få anlitas för den omedelbara kontakten med attachéerna. Yad anginge genomförandet av den föreslagna nya organisationen syntes detta kunna ske oberoende av övriga organisationsändringar inom försvarsväsendet. Emellertid syntes vägande skäl tala för att med förändringens full­ ständiga genomförande borde anstå till dess mera normala förhållanden in­ trätt inom försvarsväsendet. Därest med genomförandet av den nya organisationen skulle komma att anstå ett eller flera budgetår, syntes i fråga om den nuvarande organisationen böra vidtagas den formella ändringen, att för cheferna för lantförsvarets och sjöförsvarets kommandoexpeditioner uppfördes beställningar å försvarsde­ partementets stat i lönegraden Öb 2 i stället för såsom nu C 8 . Förutom att det ur principiell och teknisk synpunkt vore riktigare att då fråga vore om militärer tillämpa militära avlöningsreglementet än att införa dem under civila avlöningsreglementet, skulle en dylik ändring medföra den fördelen, att de nuvarande successionsförordnandena efter kommandocheferna kunde upphöra.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har ifrågasatt, om icke kommandoexpe­ ditionernas omorganisation redan nu borde helt genomföras, enär det vore av värde, att den av försvarsutredningen föreslagna organisationen mod eu

106 Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 210. gemensam kommandoexpedition vid femårsperiodens slut vunnit tillräcklig stadga. Chefen för armén har däremot biträtt försvarsutredningens förslag, att med omorganisationen borde anstå till dess mera normala förhållanden inträtt inom försvarsväsendet. Oberoende därav syntes emellertid en mera omfattande delegering till försvarsgrenscheferna av beslutanderätt i kommandomål kunna snarast möjligt genomföras. Chefen för kustflottan har anfört, att departementschefens närmaste råd­ givare i militära ting borde vara överbefälhavaren och de tre försvarsgrens­ cheferna. Den gemensamma kommandochefen syntes därför onödig och skad­ lig, varför kommandoexpeditionerna icke borde ändras i annan mån än att deras personal möjligen kunde reduceras. De borde stå under befäl av var sin regementsofficer. Sammanslagningen av TL och TS till en gemensam publikation avstyrktes; en sådan skulle tvinga de perifera myndigheterna att läsa en mängd onödiga ting, varigenom överskådligheten och uppmärksamheten på det väsentliga skulle minskas. Inspektören för kustartilleriet har ansett, att även en kustartilleriofficer borde kunna ifrågakomma såsom chef för marinsektionen. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha anfört, att med den före­ slagna organisationen den åsiktsbildning, som departementschefen genom sam­ tal med kommandoexpeditionschefen förskaffade sig, komme att bliva ensidig. Den ernådda ringa besparingen syntes icke motivera den ändring av flyg­ vapnets kommandoexpedition, som innebure, att en mindre erfaren officer ersatte en mera erfaren. Arbetsbelastningen för chefen för flygvapnets kom­ mandoexpedition syntes komma att ökas i proportion till flygvapnets utökning. Frånsett detta krävde den snabba utvecklingen inom flygvapnet, att flygkommandochefen, för att hålla departementschefen orienterad, i jämförelsevis stor utsträckning följde tjänsten vid flygvapnets förband. Kontakten med den civila flygutbildningen borde upprätthållas genom flygstabens utbildnings­ avdelning. Principiellt sett borde alltså kommandoexpeditionscheferna fort­ farande vara fristående direkt under departementschefen. De tre cheferna borde ha samma tjänstegrad och inflytande. En sänkning av tjänstegraden vore möjlig under förutsättning att försvarsgrenscheferna såsom föredragande övertoge vissa viktiga ärenden — i varje fall personalens befordran och place­ ring — varvid ytterligare kontakt knötes mellan dem och departementschefen. Det åsiktsutbyte, som sålunda kunde komma till stånd, syntes värdefullare än det, som enligt förslaget kunde äga rum mellan departementschefen och chefen för den gemensamma expeditionen. överbefälhavaren, som funnit utredningens förslag om en sammanslagning av kommandoexpeditionerna välmotiverat och ägnat att åstadkomma, önskvärd enhetlighet vid kommandoärendenas handläggning i högsta instans, har i an ledning av vad försvarsutredningen anfört om kommandochefens ställning och uppgifter såsom en rådgivare till departementschefen i »spörsmål av allmän militär och militärpolitisk beskaffenhet» framhållit, att en sådan roll näppe­ ligen kunde tilldelas någon annan än den högste militäre representanten för

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 107

försvaret i dess helhet, överbefälhavaren. Det kunde icke anses lämpligt, att en person utan motsvarande ansvarsställning tillädes samma uppgift. Behovet av föreslagen rådgivning syntes desto mer opåkallat, som överbefälhavaren genom den föreslagna omorganisationen av försvarsstaben komme att i större utsträckning än nu frigöras från detaljarbete, varigenom hans möjligheter att disponeras som rådgivare åt såväl departementschefen som regeringen i dess helhet komme att bliva större än vad tidigare måhända varit fallet.

1942 års f ör svar sberedning. Mot försvarsutredningens förslag att de tre nuvarande kommandoexpedi­ tionerna skola sammanslås till en gemensam expedition har beredningen icke något att i princip erinra. Möjligheter härför syntes nämligen enligt bered­ ningens mening uppkomma, då överbefälhavare skulle finnas tillsatt redan i fredstid och försvarsgrenscheferna skulle få ökad befogenhet att besluta i ären­ den, som hittills avgjorts efter föredragning av kommandochef. I fråga om den gemensamma kommandoexpeditionens organisation har be­ redningen anfört följande: Beredningen har uppmärksammat, att de nuvarande till lantförsvarets och sjöförsvarets kommandoexpeditioner hörande bokdetaljerna förutsatts skola kvarbliva i den gemensamma kommandoexpeditionen, medan flygvapnets mot­ svarande detalj liksom hittills skall förläggas till flygstaben. Beredningen anser icke lämpligt, att till nämnda kommandoexpeditioner knutna bokdetaljer i sin nuvarande form ingå i den nya kommandoexpeditionen, vilket bland annat skulle innebära, att den sammanlagda bokdetaljen liksom för närvarande skulle inom kommandoexpeditionernas lokaler rymma lager av böcker, instruktioner och blanketter, varmed också följer behov av personal och lokaler för att packa och expediera ifrågavarande tryckalster i mån som rekvisitioner inkomma från förband, skolor o. s. v. Utredningen har visserligen upplyst, att lokalförhål­ landena omöjliggöra ett förläggande av bokdetaljernas verksamhet till försvarsgrensstaberna, Ven enligt beredningens mening bör i vart fall förlaget av böcker, instruktioner och blanketter kunna inrymmas inom andra lokaler än kommandoexpeditionens. Beredningen vill erinra därom, att upplagringen tidigare omhänderhafts av visst bokförlag liksom också expedieringen, och det synes böra tagas under övervägande, om icke en återgång till en dylik ordning bör ske. Härigenom skulle vinnas ökat lokalutrymme för försvars­ departementets kansli och kommandoexpedition liksom minskat behov av personal för expediering, packning och budsändning. Beredningen anser det angeläget, att militär personal, i vilken ställning det vara må, icke tages i anspråk för sysslor, som lika väl kunna skötas av civil personal. Beredningen har också uppmärksammat det förhållandevis stora antal officerare och under­ officerare, 6 respektive 2, som beräknas för bokdetaljen. Det vill synas att sådana uppgifter som korrekturläsning nr. m. kunna ordnas pa ett rationellare sätt än nu är fallet. Beredningen får sålunda föreslå, att en närmare utredning snarast kommer till stånd rörande bokdetaljens organisation m. m. Därvid bör, synes det beredningen, jämväl utredas, huruvida icke bokdetaljen bör så omorganiseras, att den blir en hela försvarsväsendets gemensamma tryckeridetalj, som åt samtliga militära myndigheter ombesörjer tryckning av för dem erforderliga böcker, instruktioner, blanketter m. m. eller i vart fall fungerar såsom tryckeri­ konsulent för försvarsväsendet med motsvarande uppgifter, som åligga tryckeri-

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

konsulenten hos statskontoret. De militära myndigheterna skulle alltså åläggas skyldighet att inhämta yttrande av tryckeriexpeditionen, innan trycksak, som i kostnad överstiger visst belopp, beställes. Detaljen synes också med fördel kunna fungera såsom en försvarsväsendets centrala annonsförmedling. En dylik organisation kan komma att medföra icke obetydliga besparingar beträf­ fande trycknings- och annonskostnader. En förutsättning är dock, att vid tryckeriexpeditionen finnes anställd befattningshavare, som äger erforderlig insikt om prisberäkning å trycksaker, annonser m. m. Vad angår personalbehovet i övrigt för försvarsväsendets kommandoexpe­ dition har beredningen anfört, att beredningen icke funnit erforderligt att chefen för kommandoexpeditionen skulle kunna hänföras till lönegraden Öb 3 . För denne borde å försvarsdepartementets stat beräknas lön i lönegraden Öb 2 . Antalet generalstabsaspiranter syntes beredningen böra bestämmas till 2, då ett ökat antal ärenden förutsattes skola avgöras av chefen för armén i stället för att hänskjutas till kommandoexpeditionen för avgörande. Med hänsyn till vad som anförts rörande den beräknade arbetsbelastningen i flygsektionen torde någon officer ur flygvapnet icke böra för stabsutbildning kommenderas till kommandoexpeditionen med mindre kompaniofficeren ur flygvapnet utgmge ur personalförteckningen för expeditionen. För marinsektionen syntes antalet pensionerade underofficerare kunna minskas till en, då två nya kontorsbiträden avsåges skola tillkomma utöver nu inom expeditionerna anställda. En expeditionsvakt borde vara tillräcklig för den gemensamma kommando­ expeditionen, därest lokalerna för de olika sektionerna ordnades i anslutning till varandra, och kommandoexpeditionen jämväl komme att äga tillgång till kommenderad ordonnanspersonal. Försvarsberedningen har slutligen berört frågan om en utsträckning av delegationen av beslutanderätt i kommandomål. Beredningen framhåller i denna del, att om beslutanderätten i kommandomål i viss utsträckning ytter­ ligare överflyttas till försvarsgrenscheferna, är det av vikt, att sådan delega­ tion icke sker i ärenden, som ha utrikespolitisk innebörd eller vilkas hand­ läggning kan få utrikespolitiska konsekvenser (t. ex. i ärenden angående neutralitetsvaktens uppträdande vid gränskränkningar av olika slag).

Departements­ Frågan om en sammanslagning av kommandoexpeditionerna till en för de chefen. tre försvarsgrenarna gemensam expedition övervägdes i samband med till komsten av 1936 års försvarsordning. Därvid beslöts att en sådan samman­ slagning icke skulle äga rum. Sedan numera erfarenhet vunnits rörande kom mandoexpeditionernas arbetsuppgifter efter tillkomsten av försvarsstaben och försvarsgrenscheferna med till dem anknutna stabsorgan, torde emellertid frågan om kommandoexpeditionernas framtida ställning böra ånyo övervägas. Jag finner mig härvid i allt väsentligt kunna instämma i försvarsutredningens uttalanden i ämnet. Genom försvarsgrenschefernas tillkomst ha sålunda kommandoexpeditionerna kunnat befrias från ett flertal enklare kommandomål, och mål, som fortfarande ankomma på kommandoexpeditionernas handlägg ning, torde oftare än förr beröra samtliga försvarsgrenar gemensamt. Därtill kommer, att en särskild kommandoexpedition för flygvapnets del, om hänsyn

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210. 109 tages till förekommande ärendens antal och beskaffenhet, knappast synes motiverad. De av cheferna för flygvapnet och kustflottan anförda skälen för ett bibehållande av särskilda kommandoexpeditioner för de olika försvarsgre­ narna finner jag icke bärande. Jag föreslår alltså, att de nuvarande tre kom­ mandoexpeditionerna sammanslås till en för de tre försvarsgrenarna gemen­ sam expedition. Beträffande den sålunda föreslagna kommandoexpeditionens organisation kan jag i stort sett ansluta mig till försvarsutredningens förslag. Jag föreslår emellertid i enlighet med beredningens förslag bokdetaljens omorganisation till en för försvarsväsendet i dess helhet gemensam tryckeri­ detalj. Detta organisationsspörsmål är emellertid såsom beredningen också anfört av beskaffenhet att böra bliva föremål för särskild utredning. Vid denna utrednings bedrivande synas de av försvarsberedningen anförda synpunkterna kunna tjäna till ledning. Vad angår löneställningen för kommandoexpeditionens chef torde denna i enlighet med försvarsutredningens förslag böra fastställas till alternativt Öb 2 eller Öb 3. Det är nämligen av vikt att vid befattningens tillsättande största möjliga valfrihet föreligger. —- Antalet i kommandoexpeditionen tjänstgörande generalstabsaspiranter torde böra beräknas till tre. I övrigt ansluter jag mig till utredningens förslag, dock att för marinsektionen bör beräknas en i stället för två pensionerade underofficerare. Huruvida en expeditionsvakt är till­ fyllest för vaktmästargöromålens behöriga fullgörande inom kommandoexpe­ ditionens samtliga tre sektioner, torde icke kunna nu bedömas. Jag förutsätter, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att inom ramen för personalorganisationen utfärda närmare bestämmelser angående kommando­ expeditionens uppdelning på olika detaljer. Jag anser mig icke i detta sammanhang böra framlägga förslag i fråga om tidpunkten för omorganisationens genomförande.

B. Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna.

Genom 1936 års försvarsordning tillskapades en väsentligt mera centraliserad organisation av försvarsväsendets högsta ledning än som dess­ förinnan förefunnits. 1 fred tillkom en för de tre försvarsgrenarna gemensam försvarsstab med huvuduppgift att närmast under Kungl. Maj:t handhava »planläggningen av rikets samtliga försvarsmedels enhetliga användning samt utförandet och säkerställandet av det för försvarsgrenarna gemensamma krigsförberedelse­ arbetet i övrigt». Det operativa krigsförberedelsearbetet i fråga om marin­ stridskrafterna skulle dock ankomma på försvarsstaben endast med avseende på marinstridskrafternas uppgifter i stort och deras samverkan med övriga för­ svarsgrenar. De olika försvarsgrenarna underställdes chefer, vilka närmast biträddes av respektive armé-, marin- och flygstaberna samt av inspektörer (chefen för kustartilleriet, eskaderchefen vid flygvapnet). Dessa stabers huvuduppgift

no Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

var lagd på utbildnings-, organisations- och personalfrågor. I marinstaben in­ gick en särskild operationsavdelning för handläggning av operativa ärenden, vilka, som nyss framhållits, i stor utsträckning icke skulle behandlas i för­ svarsstaben. Inom armé- och flygstaberna skulle däremot sådana avdelningar icke ingå, då det operativa förberedelsearbetet för dessa försvarsgrenar var lagt på försvarsstaben. Armé-, marin- och flygförvaltningarna förblevo Kungl. Maj:t direkt underställda. Cheferna för armén och marinen inträdde emeller­ tid i vissa fall — bland annat i frågor rörande budgetäskanden — som chefer för förvaltningarna, till vilka de dessutom hade rättighet att giva militära an­ visningar. Vid flygvapnet skulle chefen jämväl vara chef för flygförvalt­ ningen, varvid han biträddes av en souschef. Chefen för försvarsstaben likställdes i tjänsteställning m. m. med försvars­ grenarnas chefer. Han erhöll, utöver vad som ovan nämnts, omfattande upp­ gifter i avsikt att främja samverkan mellan försvarets olika grenar samt mellan försvarsväsendet och den övriga statsförvaltningen. Beträffande för­ svarsgrenarnas budgetäskanden hade försvarsstabschefen intet åliggande, utan dessa skulle insändas direkt till Kungl. Maj:t utan bearbetning inom försvars­ staben. Någon avvägning i en instans under Kungl. Maj:t avsågs sålunda icke skola ske. I lerig skulle en överbefälhavare tillsättas, närmast biträdd av ett hög­ kvarter, i vilket försvarsstaben och försvarsgrensledningarna, inklusive de centrala förvaltningsorganen, ingingo. Överbefälhavaren ägde rätt att giva för­ valtningarna direktiv i förvaltningsfrågor, men i försvarsstaben ingick icke någon särskild avdelning, som i samverkan med förvaltningarna skulle ut­ arbeta dessa direktiv. Detta arbete skulle i stället försiggå på operations­ avdelningarna. Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1937. Efter stormakts­ krigets utbrott tillsattes den 8 december 1939 en överbefälhavare över rikets försvarskrafter. Härtill utsågs chefen för försvarsstaben. Någon efterträdare till honom förordnades icke, utan endast en »ställföreträdande chef för för­ svarsstaben».

F ör sv ar sutredning en. Försvarsutredningen har framhållit, att 1936 års försvarsordnings organisa­ tion av försvarsväsendets ledning sålunda prövats under såväl freds- som krigsorganisatoriska förhållanden. Dock hade krigsorganisationen icke blivit tillämpad under de förhållanden, nämligen verkligt krig, för vilka den främst varit avsedd, utan endast under det mellantillstånd mellan fred och krig, som den nuvarande beredskapsperioden ur försvarsmaktens synpunkt utgjorde. Vid ett bedömande av de vunna erfarenheterna hade det förefallit utred­ ningen som om organisationen i stort sett fungerat tillfredsställande, särskilt med hänsyn till dess karaktär av nyorganisation. Försvarsutredningen har emellertid funnit, att inom ledningsorganisationen framträtt även brister av den art att de borde avhjälpas, samt därom anfört följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. in

Sålunda har en viss osäkerhet om befälslinjerna kunnat förmärkas som ibland föranlett dubbelarbete, ibland oklarhet i uppfattningen om ansvarsför­ delningen. Särskilt har detta gällt de tider, då större delen av försvarskrafterna varit organiserad efter fredsförhållanden och endast en mindre del efter krigsförhållanden. Vidare har en viss svårighet måhända förelegat i att till tid och ändamål planmässigt samordna främst arméstabens verksamhet med försvarsstabens. Slutligen ha några önskemål om förändringar i personaltill­ delningen inom staberna framkommit, vilka önskemål emellertid redan delvis tillgodosetts.

När det gällt att söka avhjälpa de här angivna bristerna har det, särskilt med hänsyn till det alltjämt bestående allvarliga utrikesläget, synts utred­ ningen nödvändigt att om möjligt undvika alltför stora organisationsföränd­ ringar, som under en övergångsperiod kunna minska effektiviteten. Utred­ ningen har även ansett det vara av största vikt att icke äventyra det förbätt­ rade samarbete mellan försvarsgrenarna, som åstadkommits under överbefäl­ havarens och försvarsstabens ledning och som delvis kommit till stånd där­ igenom, att ett relativt stort antal officerare från de olika försvarsgrenarna tjänstgjort inom försvarsstaben. Enär försvarsledningens fullgoda funktionerande i krigstid otvivelaktigt är det väsentligaste, ha förhållandena i krig tillmätts avgörande betydelse för organisationen i vad rör dess principiella utformande. Slutligen har organisationen måst göras sådan, att icke personal­ behovet vid staber och övriga centrala organ oproportionerligt utökas. Å andra sidan har utredningen ansett det vara av vikt att tillse, att icke de högre sta­ bernas personal tillmätes alltför knappt i förhållande till den mångfald upp­ gifter som i fredstid måste påläggas densamma. Vid utarbetandet av organisationsförslaget har utredningen utgått ifrån att militärbefälsstaberna skola erhålla en sådan organisation, att redan i fred visst operativt krigsförberedelsearbete kan förläggas dit. Det av försvarsutredningen utarbetade förslaget till organisation av för­ svarsmaktens högsta ledning ansluter sig i princip till de grundlinjer för befälsförhållanden och ansvarsfördelningen mellan försvarets högsta chefer, som enligt 1936 års försvarsordning avsågs skola gälla i krig och som för när­ varande tillämpas. Förslaget medför i huvudsak följande ändringar i fredsorganisationen: Överbefälhavaren tillkommer i fredsorganisationen. Han förordnas, lik­ som försvarsgrenschefema, på högst sex år och uppföres i en ny lönegrad, Öb 5, med en lön av förslagsvis 24,000 kronor. Överbefälhavaren frigöres genom omorganisation av försvarsstaben från allt detaljarbete och förses med en mindre, personlig stab bestående av adju­ tanter och en med arvode anställd jurist. överbefälhavaren biträdes av försvarsstaben samt försvarsgrenschefema och deras stabsorgan. Vid fördelningen av arbetsuppgifterna mellan försvarsstaben och försvarsgrensstaberna samt vid utarbetandet av den därav följande detaljorganisa­ tionen ha enligt försvarsutredningen nedanstående synpunkter särskilt be­ aktats: Det operativa krigsförberedelsearbetet för armén bör, då arméns operativa enheter i krig avses skola vara helt underställda överbefälhavaren, ccntrali-

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

seras till försvarsstaben, därvid förutsattes, att visst detaljarbete enligt för­ svarsstabens anvisningar skall äga rum i militärbefälsstaberiia. Vid marinen och. flygvapnet är den operativa och organisatoriska verksam­ heten i särskilt hög grad beroende av tekniska faktorer. Dessa båda försvars­ grenar ha vidare i jämförelse med armén en ganska begränsad personalstyrka och begränsad organisatorisk omfattning i övrigt, både i fred och krig. Dessa omständigheter ha ansetts motivera, dels att de operativa enheterna ur dessa försvarsgrenar i krig i regel lyda närmast under respektive försvarsgrenschefer och endast undantagsvis under överbefälhavaren eller annan honom direkt underställd chef, dels ock att som följd härav dessa försvarsgrenschefer erhålla en särställning beträffande det operativa krigsförberedelsearbetet, d. v. s. att chefen för flygvapnet erhåller i huvudsak samma ställning i förhållande till överbefälhavaren och försvarsstaben som chefen för marinen hittills haft. För den skull böra operationsavdelningar ingå i såväl marin- som flygstaberna. Dock böra givetvis frågor berörande marin- och flygstridskrafternas uppgifter och verksamhet i stort samt deras samverkan med övriga försvarsgrenar lik­ som hittills handläggas inom försvarsstaben. Chefen för armén och arméstaben böra i framtiden liksom hittills handlägga de personalfrågor, som sammanhänga med den fast anställda personalen, samt organisations- och utrustningsspörsmål. Härtill komma såväl för chefen för armén som för de övriga försvarsgrenscheferna framförallt de mycket omfat­ tande utbildningsärendena. Föredragande inför överbefälhavaren i operativa frågor bli i enlighet med det anförda i såväl fred som krig: chefen för försvarsstaben i vad rör dels för försvaret gemensamma frågor, dels arméoperativa spörsmål, dels ock frågor rörande marin- och flygstrids­ krafternas uppgifter i stort; cheferna för marinen och flygvapnet i vad rör för dessa försvarsgrenar speciella operativa problem, i den mån deras avgörande bör ankomma på över­ befälhavaren.

Yttranden. Mot försvarsutredningens förslag ha erinringar framställts av cheferna för första och andra arméfördelningarna, chefen för Övre Norrlands trupper, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméförvaltningen samt ordfö­ randen i statens ammunitionsnämnd. Däremot ha, såvitt av yttrandena framgår, cheferna för armén och marinen samt överbefälhavaren lämnat förslagen utan erinran. Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att den av utredningen anvisade vägen till lösning av föreliggande fråga syntes utgöra en kompromiss mellan olika förslag och nuvarande organisation, vilken med vissa ändringar i huvudsak bibehållits. Enligt utredningens förslag komme arméns högre myndigheter, till skillnad från de övriga försvarsgrenarnas, alltjämt att »tjäna två herrar». Frånsett att detta principiellt sett icke kunde vara önskvärt, syntes det icke kunna undvikas, att därav uppstode även praktiska svårigheter. Härtill komme olägenheten av att befälslinjerna å flera områden syntes komma att ändras vid krigsorganisation. Om det under krigsförhållanden med dess mångfald av arbete ansåges möjligt att låta chefen för armén med sina organ ingå i högkvarteret, borde en motsvarande lösning i fredstid icke vara utesluten. Den beträffande operativa frågor armébetonade verksamheten inom för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 113

svarsstaben, från vilken arméns egen målsman vore helt utesluten, syntes logiskt böra medföra, att chefen för försvarsstaben endast kunde väljas ur armén. Utredningen förutsatte emellertid, att så icke med nödvändighet bleve fallet. Följden måste då bliva endera, att överbefälhavaren, om han utginge ur armén, betungades med åtskilligt detaljarbete, vilket utredningen ville undvika, eller att den egentliga ledningen av arméns operativa planläggning — icke i teorien men väl i praktiken — komme att påvila chefen för arméavdel­ ningen. Hur dugande kraft denne än kunde vara, låge det i sakens natur, att han i regel näppeligen kunde ha förvärvat den allsidighet och framförallt icke den erfarenhet, som erfordrades för hans i här förutsatt fall än mer an­ svarsfulla befattning. Vad sålunda anförts, syntes tala för att chefen för armén även i operativt hänseende borde beredas motsvarande ställning till överbefäl­ havaren, som cheferna för övriga försvarsgrenar. Försvarsgrenscheferna borde bliva föredragande inför överbefälhavaren, envar för sin försvarsgren, i mån operativ verksamhet icke delegerades till dem. Självfallet skulle, på sätt utredningen förutsatte beträffande marinen och flygvapnet, frågor rörande samtliga försvarsgrenars uppgifter i stort samt deras inbördes samverkan handläggas av ett överbefälhavareorgan, försvars­ staben. Överbefälhavarens personliga stab syntes jämväl böra tillkomma. Försvarsstaben borde givetvis i övrigt, enligt utredningens förslag, hand­ lägga frågor rörande all för försvarsgrenarna gemensam verksamhet. Jämväl chefen för andra arméfördelningen har förordat arméoperations­ avdelningens överförande till arméstaben samt i frågan närmare anfört följande: Beträffande överbefälhavaren och försvarsgrenschefernas ställning och befogenheter samt försvarsgrensstabernas därav beroende sammansättning syntes två huvudalternativ tänkbara. Enligt det ena alternativet — i fort­ sättningen benämnt alternativ I — centraliserades allt operativt krigs­ förberedelsearbete vid samtliga försvarsgrenar till den överbefälhavaren direkt biträdande centrala staben, försvarsstaben. I detta fall måste i nämnda stab ingå alla de avdelningar, som för de olika försvarsgrenarna representerade vad som oundgängligen erfordrades för det operativa krigsförberedelse­ arbetets detaljutformning. För arméns del innebure detta, att i försvars­ staben bland annat måste ingå operationsavdelning, organisationsavdelning, utrustningsavdelning och underhållsavdelning. Olägenheterna av en annan anordning — för närvarande inginge ju arméoperationsavdelningen i försvars­ staben men organisationsavdelningen i arméstaben — hade, såsom försvarsutredningen jämväl syntes framhålla, otvivelaktigt starkt framträtt under hittillsvarande beredskapstid. Beträffande marinen och flygvapnet skulle i detta alternativ på motsvarande sätt dessa försvarsgrenars respektive stabs­ organ sammanföras till försvarsstaben. I det andra alternativet — i fortsättningen benämnt alternativ II — decentraliserades till försvarsgrensstaberna det operativa krigsförberedelsearbetet i vad avsåge varje enskild försvarsgren. Självfallet måste dock allt­ jämt i försvarsstaben handläggas sådana operativa krigsförberedelser, som berörde samverkan mellan alla tre försvarsgrenarna, ävensom de direktiv, som härför och för krigsförberedelsearbetet i stort måste från överbefälhavaren utgå till försvarsgrenscheferna för att säkerställa överbefälhavarens ledning av riksförsvarets planläggning i sin helhet. I detta alternativ måste i alterna­ tiv I till försvarsstaben hänförda avdelningar för det operativa planläggningsarbetet överföras till försvarsgrensstaberna eller beträffande armén till armé­ staben. Bihang till riksdagens protokoll 19-12. 1 sand. Nr 210. 377 -12 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Med alternativ I följde en stark utsvällning av försvarsstaben, som med nödvändighet framtvingade en sektionsindelning. Denna sektionsindelning i enlighet med försvarsutredningens förslag komme emellertid icke att kunna befria chefen för försvarsstaben från en arbetsbörda inom den löpande verk­ samheten av mycket stora mått. Den försvarsstabschef, som snabbt och effektivt kunde leda denna stabs arbete och därjämte vara i stånd att klar­ lägga riktlinjerna för försvarsutvecklingen i stort på den längre sikten, måste vara en man av utomordentliga mått med hänsyn till både intellekt och ledarförmåga. En organisation borde icke uppbyggas på en dylik förutsättning, som allt för ofta icke vore påräknelig. Därest chefen för försvarsstaben icke snabbt och effektivt kunde bemästra den stora organisations- och arbetsbörda, som enligt detta alternativ åvilade honom, komme hela ledningsapparaten att klicka, och överbefälhavaren måste själv ingripa och därmed belastas med operativa och andra detaljproblem. Det framtvungna sysslandet härmed komme lätt att skymma hans överblick över hela försvarsapparatens funktion och användning i nuet och den när­ maste framtiden; men just detta måste framför allt säkerställas genom en väl avvägd organisation. Med en lösning av ledningsfrågan enligt alternativ II följde, att över­ befälhavaren och försvarsstaben avkopplades från varje detaljplanläggning beträffande de skilda försvarsgrenarnas operativa krigsförberedelsearbete och följaktligen kunde ägna de större frågorna, försvarsgrenarnas samverkan i stort, samverkan med de högre civila myndigheterna samt de allmännare direktiven för krigsförberedelsearbetets uppläggning, den fulla uppmärksam­ het och tid, som i dessa väsentliga frågor måste anses oundgängliga, därest för rikets försvarsberedskap bästa möjliga resultat skulle kunna ernås. För­ svarsstabens omfattning kunde i detta alternativ betydligt minskas, var­ igenom denna centrala stabs arbetsformer måste bliva avsevärt mera lätt­ rodda till förmån för ökad snabbhet och effektivitet vid de väsentliga frågor­ nas handläggning. Försvarsgrenscheferna bleve i allt ansvariga inför överbefälhavaren för sina försvarsgrenars krigsförberedelsearbete, operativt, personellt, materiellt samt utbildningsmässigt. Den erfarenhet och sak­ kunskap, som beträffande egen försvarsgren vid ett riktigt personval måste anses föreligga hos en försvarsgrenschef, syntes i förening med den fram­ skjutna ansvariga ställning en sådan i detta alternativ intoge, borga för att det operativa krigsförberedelsearbetet bleve effektivare vid den i detta alterna­ tiv föreslagna decentraliseringen av detta arbete än i alternativ I. Föredragande inför överbefälhavaren i operativa frågor berörande viss för­ svarsgren bleve i detta alternativ vederbörande försvarsgrenschef mot i alterna­ tiv I försvarsstabschefen för alla tre försvarsgrenarna. Den sistnämnde kunde omöjligen behärska alla dessa grenar i samma utsträckning som envar för­ svarsgrenschef behärskade sin särskilda försvarsgren. Risken för misstag genom brist på erforderlig sakkunskap bleve därför i alternativ II avsevärt minskad i förhållande till alternativ I. Olägenheter förefunnes dock i viss utsträckning även i alternativ II. Så­ lunda komme försvarsgrensstaberna i detta fall att svälla ut. Denna utsväll­ ning bleve dock relativt begränsad i förhållande till motsvarande utsväll­ ning av försvarsstaben i alternativ I och kunde t. ex. beträffande armén i stort inskränkas till att operationsavdelningen överflyttades till arméstaben. Därest överbefälhavaren vid krigstillfälle skulle föra det direkta befälet över de olika försvarsgrenarnas högre operativa enheter, kunde även i alterna­ tiv II de centrala stabernas freds- och krigsorganisation bliva fullt ensartade. Detta åstadkommes genom att vederbörlig försvarsgrenschef i krig bleve föredragande inför överbefälhavaren. För att denne i krig som i fred icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 115

skulle tyngas av detaljarbete borde flertalet ärenden kunna delegeras till försvarsgrenschef. Det kunde vidare väl ifrågasättas, om verkligen överbefälhavaren i krigs­ tid skulle föra det omedelbara befälet över de olika försvarsgrenarnas samt­ liga högre operativa enheter. Särskilt beträffande den största försvarsgrenen, armén, syntes det kunna vara väl så lämpligt, att försvarsgrenscliefen även i krig under överbefälhavaren förde det omedelbara befälet över och hade det hela och fulla ansvaret för markstridskrafterna och deras användning. Där­ igenom säkerställdes ännu bättre, att överbefälhavaren även under krig mera odelat kunde ägna sig åt de större krigföringsproblemen såsom de växlande lägenas inverkan på stridskrafternas gruppering och uppgifter, de materiella reservernas utnyttjande för krigföringen, samverkan med eventuella allierade o. s. v. överbefälhavaren och försvarsstaben komme förvisso icke att bliva arbetslösa, men de komme med denna organisation att kunna ägna huvud­ delen av sitt arbete åt de ledande uppgifterna i stort. Vissa psykologiska skäl syntes även tala för en lösning i denna riktning. Så t. ex. vore det ur allmän psykologisk och även politisk synpunkt lyckligare om vid ett eventuellt miss­ lyckande i något krigsskede en mellaninstans finge taga de hela och fulla konsekvenserna härav, än att överbefälhavaren såsom den direkte befäl­ havaren måste taga sådana konsekvenser och ett byte ske under ett kritiskt skede av kriget på denna utomordentligt framskjutna befattning i riksförsvaret. Arméstabschefens arbetsbörda bleve enligt detta alternativ betydande, men icke för stor för att med normal personalbesättning kunna fungera tillfredsställande. Arméinspektionens arbetsfält bleve icke heller större än att detsamma borde kunna effektivt skötas. Arméchefens arbetsbörda syntes med denna organisation icke bliva mer betungande än att en effektiv arbetsledning med erforderlig överblick borde kunna vinnas. Jämfört med nuvarande förhållanden stegrades arbetsbördan genom det operativa momentets tillkomst. Å andra sidan komme arméchefen att vida mindre behöva ägna tid åt utbildningssidan, sedan dennas organisa­ tion effektiviserats. Beträffande arméchefens ställning såsom chef för arméförvaltningen funnes grundad anledning till den uppfattningen, att härmed sammanhängande arbete snarast komme att underlättas genom den nya organisationen. Av särskild betydelse bleve emellertid vid valet mellan de båda alterna­ tiven frågan om de centrala förvaltningsmyndigheternas ställning till över­ befälhavaren respektive försvarsgrenscheferna och det därav avhängiga budget­ arbetet. Alternativ II måste även ur ren förvaltningssynpunkt vara att be­ stämt föredraga, medan alternativ I knappast ur denna synpunkt kunde anses godtagbart. I varje fall måste då helt nya linjer för förvaltningarnas ställ­ ning till överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna uppdragas. Mellan de båda huvudalternativen kunde slutligen vissa kompromisslös­ ningar uppställa sig. En sådan kompromiss utgjorde den av försvarsutredningen föreslagna lösningen, vilken präglades av bristande konsekvens. Varken det ena ellef det andra huvudalternativet följdes rätlinjigt. Endast beträffande två av de tre försvarsgrenarna — marinen och flygvapnet-—-tilllämpades huvudalternativet i full utsträckning. Det ville synas som om arméns krigsförberedelsearbete, såsom varande avsevärt mycket mera om­ fattande än övriga försvarsgrenars, borde ha inbjudit till en decentrali­ sering, d. v. s. en lösning enligt alternativ II, för att icke göra arbetet alltför tungrott. Den av utredningen föreslagna lösningen medförde visserligen såtillvida icke fullt samma belastning av försvarsstabens och överbefälhavarens syss-

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lande med detaljfrågor som ett konsekvent genomfört ledningssystem enligt alternativ I, eftersom marinen och flygvapnet förutsattes följa alternativ II. Icke förty bleve belastningen i huvudsak densamma, enär omfattningen av arméfrågorna vore av en i förhållande till de övriga försvarsgrensfrågorna dominerande storleksordning. Emellertid medförde kompromisslösningen dessutom avsevärt ökade olägenheter utöver alternativ I. Med hänsyn till att arméns operativa krigsförberedelsearbete förlagts till försvarsstaben måste såväl överbefälhavaren som försvarsstabschefen med nödvändighet vara armé­ officerare. Detta medförde beträffande marinen och flygvapnet, att de frågor, som berörande dessa försvarsgrenar skulle handläggas inom försvarsstaben -—t. ex. budgetära frågor — alltid måste bliva i högsta instans föredragna av en arméofficer inför en annan arméofficer. Den av försvarsutredningen föreslagna kompromisslösningen mellan alternativen I och II måste anses icke lämplig och sämre än något av dessa båda huvudalternativ. Även cliefen för Övre Norrlands trupper har framhållit, att det genom utredningens förslag syntes föreligga stor risk för dels att överbefälhavaren betungades med för mycket detaljarbete, dels ock måhända framför allt att den högsta ledningen av försvarets angelägenheter i sin inställning till de tre skilda försvarsgrenarna icke komme att kunna höja sig till verklig översikt. Med hänsyn till dessa förhållanden borde lösningen sökas på basis av en likartad ställning av de tre försvarsgrenscheferna gentemot överbefälhavaren. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha likaledes uttalat sig för att arméoperationsavdelningen överflyttades till arméstaben. Dessa myndig­ heter ha därvid anfört, bland annat, följande: Yad flygvapnets och flygförvaltningens erfarenheter av den nuvarande försvarsstaben anginge syntes bristerna mera ha berott på arbetssättet än på försvarsstabens organisation. I stället för att koncentrera sig på den för försvarsstaben avsedda huvuduppgiften —- nämligen operationsplanläggningar — hade staben sysslat med de mest skiftande ärenden, omfattande alla om­ råden av verksamheten och med andra ord blivit en granskande myndighet ovanför flygstaben och flygförvaltningen. Genom denna arbetsordning hade en tendens till att behandla ärenden av alla slag med därpå följande utsvällning av försvarsstaben fortgått. En följd härav bleve dubbelarbete, oklar ansvarsfördelning och en delegering av rätten att utfärda order på befallning i sådan utsträckning, att ingen kunde ha överblicken över mängden av de order och föreskrifter, som komme att utgå till truppförbanden. Genom en lämplig arbetsordning syntes dessa förhållanden kunna för­ bättras. Enär sakkunskapen beträffande flygvapnets organisation, utbild­ ning, materiel och anläggningar av olika slag m. m. måste vara representerad främst i flygvapnet och flygförvaltningen, borde chefen för flygvapnet och flygförvaltningen som regel vara föredragande för överbefälhavaren i alla sådana frågor berörande dessa grenar, som överhuvudtaget behövde före­ läggas överbefälhavaren. I och med att överbefälhavaren och försvarsstaben i detalj skulle hand­ hava arméns operativa ärenden, syntes såväl överbefälhavaren som försvars­ stabschefen ständigt bliva arméofficerare. Det kunde icke vara riktigt, att endast arméofficerare skulle kunna komma i fråga för dessa befattningar. Eöljden av organisationen bleve även, att arméns ärenden komme att domi­ nera i överbefälhavarens och försvarsstabschefens arbete. Mängden av detalj-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 117

spörsmål komme att hindra dem att ägna sig åt de andra försvarsgrenarna, lära sig dessa och se de stora sammanhangen. Detta kunde vinnas, om ledningen av arméns operationer och operativa planläggning ordnades på samma sätt som flygvapnets och marinens. Icke heller arméförvaltningen har funnit motiveringen för att det operativa krigsförberedelsearbetet beträffande armén principiellt och organisatoriskt skulle ordnas på annat sätt än vid de båda andra försvarsgrenarna övertygande. Ordföranden i statens ammunitionsnämnd har däremot ansett, att den ope­ rativa ledningen för samtliga försvarsgrenar borde komma under enhetlig led­ ning av överbefälhavaren, vilkens ställning eljest kunde äventyras genom splittring i direktivrätten. Yad som av försvarsutredningen anförts därom, att den operativa och organisatoriska verksamheten vid marinen och flygvapnet vore i särskilt hög grad beroende av tekniska faktorer samt att nämnda båda försvarsgrenar såväl i krig som fred hade en ganska begränsad personalstyrka och organisatorisk omfattning i övrigt, syntes icke motivera den föreslagna begränsningen av överbefälhavarens verksamhetsområde. Även för armén kunde med skäl fastställas, att denna med sin moderna utrustning numera vore minst lika beroende av tekniska faktorer som de båda övriga försvarsgrenarna. Det förhållandet vidare, att marinen och flygvapnet hade en begränsad organi­ satorisk omfattning, kunde näppeligen motivera dessa försvarsgrenars särställ­ ning i förhållande till överbefälhavaren. Det intima samband, som under krig måste upprätthållas mellan de olika försvarsgrenarna för ernående av största stridsverkan, kunde svårligen åstadkommas, med mindre en sådan överbefäl­ havarens enhetliga ledning vore förhanden. Överbefälhavaren har. i sitt utlåtande intagit en förmedlande ställning mellan de olika ståndpunkterna i föreliggande spörsmål. Inledningsvis har överbefälhavaren förklarat sig icke ha något att erinra mot försvarsutredningens förslag i ämnet, vilket tillkommit i samförstånd med honom och vederbörande försvarsgrenschef. Till närmare utveckling av sin mening har överbefälhavaren anfört följande: Försvarsutredningens förslag företer i principiellt avseende ingen annan olikhet mot den nu gällande försvarsordningen, än att chefen för flygvapnet i fråga om det operativa krigsförberedelsearbetet föreslås få samma ställning som chefen för marinen, en ändring vartill erfarenheterna, särskilt från beredskapstiden, delvis givit anledning. Beträffande chefen för armén, vars ställ­ ning i vissa myndigheters yttrande behandlas, vore en dylik anordning icke ändamålsenlig. Man får i detta fall ej frampressa likformighet mellan försvars­ grenarna på bekostnad av det praktiskt lämpliga. Erfarenheterna både hos oss och utomlands peka på att mellan de högre armétruppförbanden och över­ befälhavaren med chefen för försvarsstaben som närmaste biträde icke bör i operativt hänseende inskjutas en mellaninstans. Arméns ställning inom för­ svarsorganisationen måsto i ett land med vårt militärpolitiska läge och våra ekonomiska resurser under så lång tid, som nu kan överskådas, bliva så domi­ nerande, att den operativa planläggningen rörande de övriga försvarsgrenarna i alla väsentliga delar blir direkt beroende av arméstridskrafternas tilltänkta användning. Om den operativa planläggningen för arméns vidkommande skulle ombesörjas av chefen för armén efter vissa allmänna direktiv från överbefäl­ havaren, vilka direktiv givetvis måste utarbetas inom försvarsstaben, måste

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

dessa direktiv gå rätt långt i detaljer och bland annat omfatta de högre trupp­ förbandens gruppering och uppgifter. Om den direkta ordergivningen för de operativa krigsförberedelserna i fred och för den operativa verksamheten i krig lägges på chefen för armén, kommer dennes verksamhet att i ganska stor ut­ sträckning bliva endast en omsättning i orderform av överbefälhavarens direk­ tiv, vilket ovillkorligen kommer att medföra en ofördelaktig försening, som i brådskande lägen kan bliva farlig. En operationsavdelning inom arméstaben måste tillkomma utan att motsvarande avdelning inom försvarsstaben skulle kunna i avsevärd grad minskas; därigenom skulle ett väsentligt ökat personal­ behov uppstå. Den myndighet, som utarbetar de operativa föreskrifterna, måste ha^ tillgång till en kommunikationsavdelning. Varje omgruppering o., s. v. måste grundas på kommunikationsberäkningar och överbefälhavarens direktiv förutsätta alltså, att sådana verkställts. Härvid måste hänsyn tagas till kommunikationsbehoven vid samtliga försvarsgrenar. Även underhållstransporterna måste ordnas i ett sammanhang för samtliga försvarsgrenar, alltså ligga på försvarsstaben. Vad som här säges angående kommunikations­ väsendet gäller även för signaltjänsten, där enhetliga bestämmelser äro absolut nödvändiga för att försvarsgrenarna skola kunna samarbeta. Ett överförande av den operativa planläggningen från försvarsstaben till chefen för armén med kommunikations- och signal tjänstavdelningens bibehållande inom försvars­ staben förutsätter, att inom arméstaben även organ för kommunikations- och signaltjänsten skulle tillkomma, vilket skulle medföra ökat personalbehov. X en krigsmakt av den jämförelsevis ringa omfattning som den svenska vore detta en påtaglig överorganisation. Det har i detta samband sitt intresse att observera, hurusom någon särskild chef för armén överhuvudtaget icke existerar i Finland, där förhållandena dock äro tämligen jämförbara med våra egna. Där lyda alltså arméns högre chefer på samma sätt som cheferna för marinen och flygvapnet i alla avseenden direkt under högste befälhavaren, som för utbildning o. s. v. har under sig inspektörer. I Tyskland har till inne­ varande vinter funnits en särskild chef för armén, som även synes haft den operativa ledningen av härens huvudkrafter. Denna instans har emellertid numera försvunnit, och högste befälhavaren har personligen övertagit det direkta befälet över armén, under det marinen och flygvapnet fortfarande ha särskilda chefer. Bland de orsaker, som anförts för denna förändring, äro den dominerande betydelse arméns operationer i nuvarande läge ha för det hela och önskvärdheten att eliminera en mellaninstans. Den tyska krigsmakten har visserligen så väldiga dimensioner, att direkta jämförelser med^svenska för­ hållanden ofta bliva missvisande, men i nu berört hänseende har likvisst ut­ vecklingen ett visst intresse. • Även ett par andra skäl må beröras, vilka starkt tala emot att lägga den operativa planläggningen på chefen för armén. Såväl under fred som krig kräves för arméns del icke blott en operativ planläggning utan även en kraftig och effektiv ledning av arméns mycket omfattande utbildnings-, personal-, er­ sättnings- och utrustningsfrågor, ojämförligt mycket mer omfattande än vid de andra försvarsgrenarna. Här är det önskvärt att ha en chef, som kan sam­ manhålla det hela, och detta är chefens för armén naturliga arbetsfält. Om emellertid denne dessutom skall svara för den operativa planläggningen, blir arbetsbördan för stor. För att få erforderlig överblick över arméns behov och egen kännedom om chefernas duglighet måste dessutom chefen för armén ofta vara på resande fot. Han bör i dessa avseenden icke endast vara hänvisad till andra personers omdöme. Redan under beredskapstiden har det ofta visat sig, att behov av operativa beslut och ordergivning från överbefälhavarens sida mycket hastigt uppstått. Detta blir säkerligen än mera fallet under krig. Chefen för armén måste såsom nämnts för sina övriga uppgifter ofta vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 119

frånvarande från högkvarterets förläggningsort och kan ibland under flera dagar icke vara till hands för att göra operativa föredragningar. Detta gäller ej på långt när i samma grad vid övriga försvarsgrenar, allra minst vid marinen. Ur denna synpunkt har jag varit något tveksam beträffande flygvapnet. Enligt 1936 års försvarsordning skulle som bekant detta i operativt avseende ha samma ställning till överbefälhavaren som armén. Den operadiva planlägg­ ningen är emellertid där betydligt enklare än vid armén, samtidigt som kravet på personlig teknisk detaljkunskap vid den operativa planläggningen är större. Jag har alltså föreslagit det avsteg från 1936 års organisation, som utredningen upptagit. Beträffande chefens för armén ställning synes däremot 1936 års försvarsordning vila på så hållbar grund, att jag anser en principiell ändring skadlig. Givetvis bör emellertid chefen för armén för att kunna fylla sina plikter be­ träffande utbildning o. s. v. vara väl orienterad om den avsedda operativa an­ vändningen av arméförbanden. Till honom kan även, i den mån hans egentliga uppgifter det medgiva, av överbefälhavaren överlämnas handläggningen av vissa inom den operativa planläggningen fallande detaljfrågor. Detta kan ske utan rubbning av den föreslagna organisationen. I särskild skrivelse den 5 mars 1942 har överbefälhavaren framfört vissa synpunkter i anledning av det av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen avgivna yttrandet.

1942 års försvar sberedning. Försvarsberedningen har till en början uppehållit sig vid frågan om över­ befälhavarens anställningsform och avlöningsförhållanden och därvid uttalat, att de skäl som anförts för att denne befattningshavare förordnades på sex år och placerades i den nya lönegraden Öb 5 med en årslön av 24,000 kronor för närvarande syntes övertygande. Det vore, framhåller emellertid bered­ ningen i fortsättningen, kanske icke lika motiverat att under mera fredliga tider på lång sikt prejudicera lösningen av frågan, vem som i krig skulle inne­ hava denna betydelsefulla och ansvarsfulla post. Det gällde emellertid att tillse, att detta betydelsefulla ämbetes innehavare icke redan i fred försletes och förbrukades genom ett omfattande administrativt rutinarbete. Beträffande förhållandet mellan försvarsstaben och de olika försvarsgre­ narnas staber har försvarsberedningen anfört följande: Det av 1941 års försvarsutredning framlagda förslaget har i detta stycke karaktären av en kompromiss, som knappast kan betraktas som tillfredsstäl­ lande. Att arméns centrala ledning får en annan ställning till försvarsstaben och dess chef än marinens och flygets är icke av avgörande betydelse. En sådan formell olikformighet kan väl försvaras, om praktiska skäl tala därför. Det bör emellertid i så fall klart utsägas, att om arméns ledning får en mera osjälvständig ställning under försvarsstaben än marinens och flygets, så blir det en självklar konsekvens, att överbefälhavaren måste tagas ur armén. Mera anmärkningsvärt är emellertid, att försvarsutredningens förslag för­ lägger det arméoperativa arbetet till försvarsstaben, medan arméstaben helt har organisations- och utrustningsuppgifterna för arméns räkning under sin handläggning. Att på detta sätt skilja uppgifter, som nära hänga tillsammans, måste ingiva allvarliga betänkligheter. För de operativa uppgifternas lösning fordras en så nära kontakt med arméns organisations- och utrustningsproblem,

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

att det icke kan vara tillrådligt att förlägga organen för de olika uppgifterna i olika staber. Fasthåller man vid denna synpunkt, som måste tillmätas en avgörande betydelse, yppa sig två olika alternativ för frågans lösning. Det första alter­ nativet är, att det operativa arbetet helt förlägges under överbefälhavaren i försvarsstaben, som då också måste innesluta de olika försvarsgrenarnas organ för organisationsarbetet, utrustnings- och underhållstjänsten. För­ svarsstaben blir härigenom den svenska försvarsmaktens helt dominerande organ, och skenbart kan det se ut, som om man på detta sätt skapat fullt betryggande garantier för riksförsvarets enhetliga ledning och försvarsgre­ narnas enhetliga uppträdande. Det torde emellertid endast i undantagsfall vara möjligt för en man att behärska en så oerhörd organisation och bemästra så omfattande uppgifter, som samlats till en sådan försvarsstab.------- — Tiden förspilles visserligen icke genom många instanser; men den kan lätt förloras genom en våldsam anhopning av ärenden hos en enda man, genom ett övermått av centralisering. Organisationens arbetsduglighet blir till sist beroende av om i dess ledning finnes en man, som kan bemästra en så stor organisation och så gigantiska uppgifter. Det är kanske icke tillrådligt att uPPbygga försvarets högsta ledning på hypotesen, att en sådan man alltid skall stå till förfogande. Det andra alternativet — som i sina huvudlinjer skisserats av chefen för andra arméfördelningen — innebär en mera decentraliserad organisation. Beredningen förutsätter, att överbefälhavaren — — — med landets politiska ledning har att i samarbete utarbeta förslagen till rikets krigspolitik, inklu­ sive principerna för operationerna. En lycklig lösning av denna uppgift för­ utsätter först och främst att överbefälhavaren inom försvarsstaben har en mindre operationsavdelning, bestående av representanter för de olika för­ svarsgrenarnas operativa organ, väl förtrogna med dessas uppfattning och upp­ gifter. Den förutsätter vidare, att framför allt chefen för armén och armé­ stabens operationsavdelning — men också motsvarande organ för de övriga försvarsgrenarna — ha ett intimt samarbete med överbefälhavaren. ------- - — Försvarsgrenarnas chefer bliva härmed samtidigt verkligen vad deras titel angiver — och ej blott inspektionsorgan för deras respektive vapen. Inspektörernas erfarenheter inom de skilda försvarsgrenarna kunna omsättas i praktiska åtgärder inom respektive staber. Operationsavdelningarna kunna arbeta i intim kontakt med organisations- och utrustningsavdelningarna. På ingen punkt synes arbetsbelastningen bliva så stor, att den ställer cheferna inför omåttliga och omöjliga uppgifter. En planläggning av försvarets högsta ledning enligt detta senare alternativ har självklart sina konsekvenser både för försvarsstabens och försvarsgrensstabernas organisation. Försvarsstaben blir relativt liten. Från denna måste flyttas icke blott. den större delen av arméoperationsavdelningen utan dess­ utom kommunikationsavdelningen, ty det operativa arbetet inom arméstaben förutsätter med nödvändighet, att kommunikationsavdelningen står till dess förfogande. För att ingen dyrbar tid skall förspillas kan, som ovan blivit antytt, i bråd­ skande lägen föredragning ske av operationsavdelningens chef samtidigt för arméchefen och överbefälhavaren — eventuellt även för de övriga försvarsgrenschefer, vilkas mening man önskar inhämta, Beslutanderätten ligger emellertid helt hos överbefälhavaren, såvida denne icke delegerar sin beslutanderätt till arméchefen (eller vederbörande kårchef). Enligt första alternativet hade före­ dragningen skett av försvarsstabschefen — vilket knappast kan innebära någon tidsvinst. För att arméchefen ej i onödan skall betungas torde det vara lämpligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 121

överflytta utbildningsfrågorna från arméstaben till arméinspektionen. Där­ igenom vinnes bland annat att chefen för arméstaben lättare kan överblicka handläggningen av de operativa uppgifterna och samarbetet mellan opera­ tions-, kommunikations-, organisations- och utrustningsavdelningarna samt att de erfarenheter, som arméinspektionen gör, lättare kunna omsättas i praktiska åtgärder på den militära undervisningens område. I särskilt yttrande har ledamoten Andersson framhållit, att det förefölle riktigast att operationsavdelningen knötes till försvarsstaben icke enbart i fråga om armén utan även beträffande försvarsväsendets övriga grenar. Emel­ lertid hade reservanten icke kunnat bilda sig någon bestämd mening i denna svårbedömbara fråga.

Försvarsutredningens förslag i nu förevarande avseende innebär såsom Departementsframgår av den förut lämnade redogörelsen, att en överbefälhavare, förordnad ^ för högst sex år med en årslön av 24,000 kronor, tillkommer i försvarsväsen­ dets fredsorganisation. Genom omorganisation av försvarsstaben frigöres överbefälhavaren från allt sysslande med detaljarbete; till hans förfogande ställes en mindre, personlig stab. Under överbefälhavaren sorterar försvars­ staben med särskild chef samt försvarsgrenscheferna med dem underlydande stabsorgan. Det operativa planläggnings- och ledningsarbetet i såväl fred som krig fördelas på dessa staber så, att inom försvarsstaben handläggas dels för försvaret gemensamma frågor, dels de för det fortsatta arbetet inom militärbefälsstaberna vid armén grundläggande operativa bestämmelserna, dels ock frågor rörande marin- och flygstridskrafternas uppgifter i stort, medan inom marin- och flygstaberna handläggas de för dessa försvarsgrenar speciella ope­ rativa problemen. I remissyttrandena råder enighet om att en överbefälhavare över rikets försvarskrafter bör ingå i fredsorganisationen samt om avlönings- och anställningsförhållandena för denne. Däremot hava olika meningar uttalats rörande frågan om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan försvarsstaben och försvarsgrensstaberna, enkannerligen beträffande problemets kärnpunkt, nämligen handhavandet av det operativa krigsförberedelsearbetet för aiméstridskrafterna. Medan försvarsutredningen och överbefälhavaren anse, att detta förberedelsearbete bör anförtros försvarsstaben, ha ett flertal militära remissmyndigheter samt 1942 års försvarsberedning förordat, att ledningen av arméns operativa krigsförberedelser skall tillkomma chefen för armén med biträde av arméstaben. Beträffande de skäl, som anförts till stöd för den ena eller andra ståndpunkten, torde få hänvisas till den förut lämnade redo­ görelsen samt till handlingarna i ärendet. För egen del vill jag till en början ansluta mig till förslaget om inrättandet redan i fred av en beställning för överbefälhavare över rikets försvarskrafter. Erfarenheterna från det nuvarande beredskapstillståndet och myndighe­ ternas yttranden peka på den tvingande nödvändigheten av att äga till­ gång till en över försvarsgrenarna stående auktoritativ instans med uppgift att förbereda och samordna krigsmaktens uppträdande i olika krigslägen och även att förbereda de under fred svårbemästrade och ofta ömtåliga frågorna

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

om avvägningen av försvarsgrenarnas anslagsbehov inom ramen för våra be­ gränsade statsfinansiella resurser. Jag biträder försvarsutredningens förslag om överbefälhavarens löneställning och anställningsform. Till frågan om de ändringar i avlönings- och pensionsbestämmelsema, som vid ett genomförande av detta förslag böra vidtagas, torde chefen för finansdepartementet framdeles återkomma. Vad härefter angår spörsmålet om ledningen av det operativa krigsförbe­ redelsearbetet förutsätter jag till en början, att den för marinen nu gällande ordningen även skall tillämpas beträffande flygvapnet. I denna del föreligger i stort sett enighet i remissyttrandena. Beträffande det operativa krigsförberedelsearbetet för arméstridskrafterna — den fråga om vars lösning delade meningar kommit till uttryck — vill jag meddela, att under förarbetet till försvarsutredningens förslag olika ut­ vägar prövats, varibland såväl den av försvarsberedningen, chefen för andra arméfördelningen och chefen för flygvapnet som den av ordföranden i statens ammunitionsnämnd och en reservant inom försvarsberedningen förordade. Båda dessa lösningar äro principiellt rätlinjiga och därför tilltalande. Deras praktiska tillämpning är emellertid förenad med betydande svårigheter. En decentralisering av det operativa krigsförberedelsearbetet till försvarsgrensstaberna i fråga om icke blott marinen och flygvapnet utan även armén skulle nödvändiggöra överflyttandet av kommunikationsavdelningen till arméstaben, varav skulle följa, att marinens och flygvapnets operationsarbete gjordes beroende av arméstaben, vilket särskilt för flygvapnets del skulle medföra åtskilliga konsekvenser. Det måste te sig oegentligt, att — ehuru för­ svarsstaben finnes att tillgå som ett för försvarsväsendet gemensamt organ — gemensamma angelägenheter av central betydelse tilldelas en försvarsgrensstab. En dylik anordning kan icke vara rationell, så mycket mindre som likartade problem uppstå beträffande signaltekniska frågor. Signaltjänstavdelningen kan sålunda icke med hänsyn till dess samband med underrättelse väsendet flyttas från försvarsstaben. Ett förläggande till arméstaben av det operativa förberedelsearbetet för armén måste därför leda till en förbistring i samarbetet mellan de olika operationsavdelningarna och de stabsavdelningar, som äro erforderliga hjälporgan för krigsförberedelsearbetet. En konsekvent tillämpning av centraliseringsprincipen på det operativa krigsförberedelsearbetet beträffande armén skulle i och för sig kunna anses motivera, att åtminstone organisationsavdelningen och eventuellt även utrustningsavdelningen överflyttas från armé- till försvarsstaben. Bortsett från att sistnämnda stab härigenom skulle bliva alltför stor och tungrodd måste det emellertid beaktas, att tillgång till dessa avdelningar är nödvändig för den, som skall utöva ledningen av arméns utbildning och förvaltning, alltså chefen för armén. Denna omständighet synes av försvarsutredningen med rätta ha till­ mätts den betydelse, att dessa avdelningar i utredningens förslag hänförts till arméstaben, trots de därmed förenade olägenheterna för försvarsstabens arméoperativa arbete. Det ligger emellertid i sakens natur, att varje lösning, som här kan komma i fråga, måste bliva behäftad med vissa organisatoriska brister. Man rör sig här inom ett område, där de under organisationens praktiska till-

Kungl. Maj ds proposition nr 210. 123

lämpning vunna erfarenheterna få fälla utslaget i fråga om organisationens lämplighet. Den av försvarsutredningen föreslagna fördelningen av krigsförberedelse­ arbetet innebär i förevarande avseende principiellt ett bibehållande av nu rådande ordning. Denna har visat sig fylla ganska högt ställda krav på effektivitet. Det har dock varit möjligt att utan nämnvärda friktioner hastigt genomföra de upprepade och vid flera tillfällen mycket omfattande föränd­ ringar i beredskapsstyrkorna, som påkallats av den allmänna händelseutveck­ lingen. Detta bör icke nu förglömmas. Såsom försvarsutredningen påpekat ha emellertid vissa brister förmärkts. Sålunda har förekommit dubbelarbete, en viss oklarhet i ansvarsfördelningen och svårigheter att planmässigt samordna arméstabens och försvarsstabens verksamhet. Dessa svagheter ha uppkommit därigenom, att chefen för armén icke kunnat erhålla full kännedom om operationsförberedelsernas gång och försvarsberedskapens anordningar, medan chefen för försvarsstaben kanske ej heller alltid kunnat vara tillräckligt orien­ terad om organisationsavdelningens arbete. Härpå kan bot rådas genom pla­ cering av sambandsofficerare i båda riktningarna, vilket jag förutsätter skola ske. Oklarheten i befälsförhållandena torde delvis ha uppkommit därigenom, att under chefen för armén lydande chefer, som haft att utföra det detaljerade operativa förberedelsearbetet, icke i detta avseende varit honom underställda. I detta hänseende bör ändring ske därhän, att chefen för armén tillägges inspektionsrätt beträffande underställda myndigheters krigsförberedelse­ arbete och befogenhet att på grund av gjorda iakttagelser göra erforderliga framställningar till överbefälhavaren. Dubbelarbete bör ytterligare kunna för­ hindras genom att försvarsstabens befattning med underhållsfrågor i huvud­ sak begränsas till sådana för försvarsväsendet gemensamma underhållsfrågor, som avse fördelning av förnödenheter mellan försvarsgrenarna eller prioritet till anskaffning av materiel och dylikt, ävensom med det operativa krigsför­ beredelsearbetet direkt sammanhängande dylika frågor, allt i den omfattning nämnda arbete åvilar försvarsstaben. Såsom ett skäl för förläggandet till arméstaben av det operativa krigsför­ beredelsearbetet för armén har anförts, att dess kvarblivande i försvarsstaben skulle medföra en alltför tyngande arbetsbörda för överbefälhavaren. Emeller­ tid är det givet, att detta arbetes förläggning till arméstaben måste leda till en mycket betydande arbetsbelastning för chefen för armén. På denne an­ kommer handhavandet av frågorna om arméns personal, organisation, utrust­ ning och utbildning samt de armén berörande underhållsfrågor, som icke enligt vad ovan sagts böra handläggas inom försvarsstaben. I en eller annan form måste han i och för genomförande av dessa uppgifter samarbeta med vederbörande förvaltningsmyndigheter. Eftersom armén till sin omfattning är så ojämförligt mycket större än övriga försvarsgrenar, innebära dessa armécliefens åligganden en högst betydande arbetsbörda. Denna torde bliva allt­ för stor, om härtill skulle läggas handläggningen av arméns operativa krigs­ förberedelser med därtill hörande underhålls-, kommunikations- och signal­ tekniska frågor. Det torde vara lättare att begränsa överbefälhavarens åligganden till att

124 Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

allenast omfatta huvudlinjerna för det operativa krigsförberedelsearbetet än att åstadkomma en motsvarande avgränsning för chefens för armén del. Vid överbefälhavarens sida står nämligen chefen för försvarsstaben, som får förut­ sättas vara en av vårt lands främsta operativa förmågor. Det kan icke vara rimligt, att denne intar ställningen som stabschef åt överbefälhavaren. Åt försvarsstabschefen måste tvärtom tillmätas en i hög grad självständig ställ­ ning. I konsekvens härmed förutsätter jag såsom självklart och ämnar också framdeles föreslå, att Kungl. Maj:t genom lämpligt avvägda instruktionsbestämmelser skall avskära överbefälhavaren från sysslandet med andra delar av krigsförberedelsearbetet än själva huvudlinjerna. Genom en sådan anordning åstadkommes en viss arbetsfördelning mellan chefen för armén och chefen för försvarsstaben, något som torde vara nödvändigt med hänsyn till omfattningen av de uppgifter, som åligga arméns ledning. Jag förutsätter även, att överbefälhavaren vid fattande av grundläggande operativa beslut beträf­ fande armén såvitt möjligt bereder chefen för armén tillfälle att framföra sina synpunkter i frågor, som beröra dennes arbetsområde. Det har från något håll invänts, att en anordning som den här förordade skulle omöjliggöra att som chef för försvarsstaben förordnades annan än en arméofficer. En dylik konsekvens torde icke vara nödvändig att draga. Själv­ klart kommer ingen att erhålla ett dylikt förordnande, som ej överblickar det operativa krigsförberedelsearbetet. Med tillhjälp av den för arméoperationsarbete skolade personal, varöver försvarsstaben kommer att förfoga, torde goda förutsättningar för försvarsstabens arbete på ifrågavarande område föreligga, även om chefen för försvarsstaben icke är arméofficer. Emellertid lärer det icke räcka med att instruktionsledes binda överbefäl­ havarens åligganden till de grundläggande linjerna för krigsförberedelse­ arbetet. Även inom övriga delar av överbefälhavarens verksamhetsområde torde en motsvarande begränsning böra åvägabringas i syfte att bevara över­ befälhavarens tid och förmåga åt de stora frågornas bemästrande. Det lärer också vara nödvändigt att binda försvarsstabens arbetsuppgifter utöver de tidigare behandlade operativa krigsförberedelsernas till att gälla för försvarsväsendet gemensamma frågor om luftförsvar, kommunikationer, underrät­ telser, signaltjänst, press, film och personalvård. Däremot bör försvarsstaben icke hava att taga befattning med utformandet av överbefälhavarens anvis­ ningar åt försvarsgrenscheferna rörande organisation, utbildning och utrust­ ning och icke heller med anvisningarna åt förvaltningsmyndigheterna i annan mån än som betingas av det direkta sammanhanget med försvarsstabens upp­ gifter beträffande det operativa krigsförberedelsearbetet. För sistnämnda upp­ gifter bör till överbefälhavarens förfogande stå en personlig stab. Genom dylika åtgärder torde försvarsstabens självständiga ställning kunna hävdas samtidigt som motsättningar mellan försvarsgrenscheferna och försvarsstabs­ chefen undvikas. Nu angivna överväganden ha föranlett mig att — med i det följande förordade jämkningar — i princip godtaga den av försvarsutredningen fram­ lagda och av överbefälhavaren biträdda lösningen av frågan om fördelningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 125

av det operativa krigsförberedelsearbetet och enkannerligen av problemet om vilket stabsorgan, som bör handhava ledningen av detta arbete i vad rör armén. En förutsättning för denna lösning är, såsom jag framhållit, bland annat, att i instruktionsväg sörjes för en effektiv avlastning av överbefälhavaren från allt detaljarbete.

C. Försvarsstaben.

Enligt 1936 års försvarsordning är försvarsstaben under sin chef, generals­ person eller flaggman i lönegraden Öb 4, uppdelad i, förutom expedition, nio avdelningar, nämligen arméoperationsavdelning, marinoperationsavdelning, flygoperationsavdelning, luftförsvarsavdelning, kommunikationsavdelning, underrättelseavdelning, signal tjänsta vdelning, kryptoavdelning samt krigs­ historisk avdelning. Med undantag för krigshistoriska avdelningen, vilken efter beslut av 1941 års riksdag ledes av en pensionerad officer, står varje av­ delning under ledning av en regementsofficer som avdelningschef. Till försvarsstaben hava därjämte anknutits försvarsväsendets radioanstalt och fotografiska centrallaboratoriet. Under nuvarande beredskapstillstånd har givetvis viss förstärkning av för­ svarsstabens organisation ägt-rum.

För sv ar sutredningen. Försvarsutredningen har framhållit, att försvarsstabens arbete borde ledas av en direkt under överbefälhavaren lydande chef, tillsatt i fred och funge­ rande jämväl i krig. På grund av det med detta chefskap förenade ansvaret och kravet på direkt samarbete med försvarsgrenscheferna borde chefen för försvarsstaben vara en generalsperson (flaggman). Med hänsyn till till­ komsten av en överbefälhavare redan i fred och till önskvärdheten av att som chef för försvarsstaben skulle kunna placeras en jämförelsevis ung kraft, borde befattningen tillsättas med förordnande på högst sex år i löne­ graden Öb 3. Försvarsstaben borde uppdelas på avdelningar. Enär dessas antal med nöd­ vändighet bleve relativt stort och i avsikt att befria försvarsstabschefen och än mer överbefälhavaren från detaljarbete inom försvarsstaben, borde vissa sam­ manhörande avdelningar kunna hopföras under en gemensam chef och bilda en sektion. Sålunda kunde de avdelningar, som handlade frågor rörande underrättelsetjänst och signaltjänst, sammanföras till en sektion, de avdel­ ningar, som handhade underhålls- och kommunikationsfrågor, till en sektion och de avdelningar, som hade press-, film- och personalvårdsfrågorna om hand, till en sektion. Även andra sätt för sektionsindelning av försvarsstaben vore tänkbara. Enär chefen för försvarsstaben framför allt borde ägna sig åt och vara ansvarig för de operativa spörsmålens handläggande, borde dock de av­ delningar som sysselsattes därmed — armé-, marin-, flyg- och luftförsvarsavdelningarna — stå under hans direkta ledning och icke ingå i någon sektion. Enligt utredningens mening borde sålunda i organisationen en möjlighet till

126 Kungl. May.ts proposition nr 210.

sektionsindelning av försvarsstaben skapas, för vilket ändamål tre sektions­ chefer borde tillkomma. Det närmare bestämmandet av försvarsstabens sek­ tionsindelning kunde emellertid bliva beroende på ett flertal mer eller mindre tillfälliga omständigheter, såsom personliga kvalifikationer hos sektions- och avdelningscheferna, större förskjutningar i arbetsläget o. s. v. Det hade där­ för synts utredningen riktigast, att avgörandet härom, under iakttagande av vad nyss sagts om de operativa spörsmålens handläggande, överlätes till chefen för försvarsstaben. Den inre organisationen av försvarsstabens sär­ skilda avdelningar och disponerandet av personalen vid och mellan dessa borde överlåtas åt chefen för försvarsstaben. Den av utredningen i det följande anförda organisationen vore därför i sistberörda hänseende icke att betrakta såsom fast utan såsom en grund för beräkning av personalbehovet för överbefälhavaren och försvarsstaben. Sektionscheferna ha av försvarsutredningen föreslagits placerade en i löne­ graden Öb 2 , tillika souschef vid försvarsstaben, och två i lönegraden Oa 6 . Till sektionschefernas förfogande borde stå ett antal officerare. Åt dessa skulle bland annat kunna uppdragas, att alltefter arten av verksamheten vid den sektion, där de vore tjänstgörande, upprätthålla sambandet mellan för­ svarsstaben och arméstaben, förvaltningarna o. s. v. Försvarsutredningen har föreslagit, att försvarsstaben uppdelas på tretton avdelningar, och därom närmare anfört följande: Det operativa förberedelsearbetet i vad rör armén, vilket enligt vad som tidigare anförts bör utföras inom försvarsstaben, kräver en avdelning, i ut­ redningens förslag benämnd arméavdelning och motsvarande den nuvarande arméoperationsavdelningen. Utredningen förutsätter, att verksamheten inom arméavdelningen instruktionsmässigt så regleras, att en ständig kontakt med arméstabens organisationsavdelning blir säkerställd. För handläggning av frågor rörande marin- och flygstridskrafternas upp­ gifter i stort och samverkan med övriga försvarsgrenar erfordras i försvarsstaben en marinavdelning och en flygavdelning. Dessa avdelningar inne­ fatta jämväl den personal ur marinen och flygvapnet, som erfordras för att upprätthålla sambandet i verksamheten mellan å ena sidan försvarsstaben och å andra sidan marin- respektive flygstaberna. Luftförsvarsavdelningen och kommunikationsavdelningen, liksom avdel­ ningarna för utrikes och inrikes underrättelsetjänst, nämligen utrikesavdelmngen och inrikesavdelningen, för vilka ingen ändring i de hittillsvarande uppgifterna förutsatts, föreslås erhålla en utvidgad personaluppsättning, som dock torde motsvara allenast minimikravet på personal vid dessa avdelningar. Då med flygvapnets utsvällning kommunikationsavdelningen måste förutses få handlägga även ett stort antal ärenden rörande flygvapnet, ingår i denna avdelning en officer ur flygvapnet.------------ Såsom ett organ, vilket fritt från löpande ärenden skall kunna studera strategiens, taktikens och den militära teknikens utveckling, på grundval av dessa studier till närmast berörda militära myndigheter avgiva förslag till specialstudier, försök, experiment m. m. samt därefter följa dessa, föreslås en studieavdelning med personal från samtliga försvarsgrenar. Avdelningen bor aven kunna få till uppgift att i samarbete med armé-, marin-, flyg-, lufttorsvars- och kvartermästaravdelningarna föreslå och uppdraga grundlinjerna till gemensamma övningar för två eller flera försvarsgrenar. Underhållsfrågor berörande mer än en försvarsgren ävensom underhålls-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 127

frågor av operativ betydelse för armén, vilka frågor tidigare handlagts vid operationsavdelningarna och starkt betungat särskilt arméoperationsavdel­ ningen, föreslås skola handläggas å en kvartermästaravdelning. Här avses även i samråd med de centrala förvaltningarna anvisningar till dessa skola utarbetas. I avdelningen ingår personal ur samtliga försvarsgrenar, ur armén bland annat från fälttyg- och intendenturkårerna, på sådant sätt, att er­ forderlig sakkunskap blir företrädd. De nuvarande signaltjänst- och kryptoavdelningarna föreslås skola sam­ manslås till en signaltjänstavdelning, varigenom någon personalbesparing kan ernås.

I försvarsstaben bör vidare liksom hittills ingå krigshistoriska avdelningen. I det föregående (avsnittet Personalvården) har anmärkts, att försvarsutredningen därjämte föreslagit organiserande av en press- och filmavdelning och en personalvårdsavdelning inom försvarsstaben. Samtliga avdelningschefer på försvarsstabens stat ha föreslagits placerade i lönegraden Oa 5 eller Oa 4 med undantag för chefen för utrikesavdelningen, vilken i betraktande av sin i förhållande till militär-, marin- och flygattaché­ erna i viss mån överordnade ställning föreslagits placerad i lönegraden Oa 6 . Eörsvarsutredningen har föreslagit, att försvarsstabens expedition och kom men dan t ur skola sammanföras till ett organ under en regementsofficer som chef. Beträffande det i expeditionen ingående försvarsstabens tryckeri har utredningen anfört följande: Vid detta utföres på fotografisk väg samt genom offsettryck reproduktion av kartor, skisser, ritningar, instruktioner och dylikt samt fotobilder. Sam­ tidigt är tryckeriet utbildningsanstalt för den personal, som vid mobilisering skall ingå i högkvarterets och vissa högre stabers fälttryckerier. Någon fast anställd personal för verksamheten finnes emellertid icke nu. Föreståndarplatsen upprätthålles för närvarande av en förste expeditionsvakt tillhörande arméstaben. All övrig tjänst bestrides av värnpliktig personal. I huvudsaklig överensstämmelse med ett av överbefälhavaren framlagt för­ slag har försvarsutredningen förordat, att fast anställning borde beredas föl­ jande tryckeripersonal, nämligen en tryckeriföreståndare (verkmästare), en offsettryckare (MEo 8 ), en accidenstryckare (MEo 8 ) och en bokbindare (MEo 8 ). Tryckeriföreståndaren borde upptagas som ordinarie i lönegraden Ca 13, då den som avsåges för befattningen i fråga för närvarande vore anställd som ordinarie tjänsteman vid arméstaben, förste expeditionsvakt. De tre sist­ nämnda syntes först sedan organisationen vunnit fastare former böra bliva ordinarie. Beträffande kommendanturen har utredningen ansett sig böra taga hänsyn till att försvarsstaben komme att stå i centrum av de militära staber och institutioner, vilka inrymdes i militärstabsbyggnaden. Därför syntes lokal­ fördelningen inom militärstabsbyggnaden och omsorgen om dennas bevakning, skötsel och vård böra tillkomma försvarsstabschefen. I överensstämmelse här­ med hade den personal bestående av garageförman, expeditionsvakt, port­ vakter, vaktmästare, maskinist och eldare, som erfordrades för militärstabs-

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

byggnaden och som hittills tillhört arméstaben, överförts till försvarsstabens kommendantur. Kommendanten i försvarsstaben, vilken hade att svara för ordonnans-, transport- och vakttjänst m. m. inom försvarsstaben, borde vara en pensionerad officer. Till kommendanturen borde även vicevärden för militärstabsbyggnaden anknytas. I kommendanturen inginge dessutom förutom automobilförare även per­ sonal för militärstabernas automatväxel, vilken föresloges överförd från armé­ staben till försvarsstaben. Som chef för telefonväxeln syntes böra avses en telefonvakt av 1. klassen i lönegraden Ca 4. Därutöver krävdes viss icke-ordinarie personal. Frågan om fotografitjänstens ställning inom försvarsväsendet hade — enligt vad försvarsutredningen vidare anfört — varit föremål för utredning inom försvarsstaben. Denna utredning hade även slutförts och verksamheten därefter prövats och befunnits lämplig. I huvudsaklig överensstämmelse med ett av överbefälhavaren framlagt förslag förordade utredningen, att en foto­ anstalt, innefattande det hittillsvarande fotografiska centrallaboratoriet, skulle vara ansluten till försvarsstaben. Vid anstalten skulle vara anställd, under en militär chef i lönegraden Oa 4 eller Oa 3, följande civila fackpersonal, nämligen en fototeknisk ingenjör (MEo26), en fotokemisk ingenjör (MEo26), en verk­ mästare av 1. klass (ME 0 I 8 ), en verkmästare av 2. klass (MEo 15) samt en fotograf (MEo 8 ). En för närvarande i lönegraden A 30 upptagen befatt­ ning såsom föreståndare för fotografiska centrallaboratoriet syntes med den nuvarande innehavarens avgång kunna indragas och borde därför uppföras på övergångsstat. Försvarsutredningen har ansett, att den för försvarsstaben och arméstaben m. m. gemensamma kassaförvaltningen, som för närvarande tillhörde arméstaben, borde överföras till försvarsstaben av principiellt samma skäl, som anförts beträffande personalen för militärstabsbyggnadens förvaltning. Till envar av redogöraren och kanslibiträdet vid arméstabens kassaförvaltning, vilka omhänderhaft försvarsstabens kassa- och bokföringsgöromål, hade hittills utgått ersättning i form av extra arvode om 660 kronor från försvarsstaben. Med den omflyttning av kassaförvaltningen till försvarsstaben, som nu före­ sloges, borde dessa ersättningar i fortsättningen utgå från arméstaben. För att biträda redogöraren med kontroll av räkningar och avlöningar samt för att därjämte utöva kontroll av persedeluppbörden, som på grund av nya orga­ nisationer och materiel av teknisk art blivit alltmer omfattande, hade vid armé­ stabens kassaförvaltning under senaste tiden varit anställd en civil tjänsteman i lönegraden MEx 15 i stället för den pensionerade underofficer med arvode, som tidigare avsetts för dessa göromål. Då behov av denne civile tjänsteman även under normala fredstider komme att föreligga, hade utredningen velat föreslå, att i staten för försvarsstaben upptoges en befattning i lönegraden Ca 15, avsedd för en kontorsskrivare vid kassaförvaltningen. Till försvarsstaben borde vidare vara anslutna dels försvarsväsendets radioanstalt, dels krigsarkivet. Radioanstalten vore redan nu anknuten till försvarsstaben. Krigsarkivets överflyttning från den nuvarande anknyt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 129

ningen till arméstaben till att hänföras under försvarsstaben sammanhängde med att krigsarkivet för framtiden föresloges skola mottaga samtliga tre för­ svarsgrenars samt försvarsstabens arkivhandlingar. En översyn över krigs­ arkivets personalbehov syntes snarast möjligt böra vidtagas, men försvarsutredningen hade för sin del icke ansett sig böra ingå därpå. Icke heller inginge försvarsutredningen närmare på personalbehovet vid radioanstalten. Behovet av militär personal för försvarsstaben har av försvarsutredningen beräknats enligt följande tablå:

Militär personal vid försvarsstaben.

Pensio­ Ur övriga personal­ nerad Ur

O kårer perso­

På försvars­ general­ cd

3 nal i stabens stat stabs­ CD !-< arvodeskåren Kompani befatt­ P” cd O- crq officerare ning

Ö CD U U a G a G v M s 3 r n

v v R CD en en

d Ö ri a o eg K 3 A O

1. 2 g k ff ert- U er

er er jo

. v a a a 00 a , ff a a er p r ic em p SB O cl r M ic o

g er te 3 ff re g te

ra lm lm st H er ic

en

3

ra a g n el a n CD el a d a d a r . le re er § . re er jo jo ts •-1 < a en en r

off. - P F r r 3 V re j

i 2 Adjutanter, sambandsofficerare och personal till chefens för försvarsstaben och sektionsi i 3 1 3 2 i 4 3 — bi — — — 2 — __ — — — — — — — 4)1 S)4 — — 1 —

__ — __ __ — — — — 4)1 — — 4 — 1 —

_ — _ i _ — 2 2 6)2 1 1 — 1 — _ — — i — — 1 — — 6)2 1 — 1 —

i 1 1 1

=

l 3 1 1 2 Kommunikationsavdelningen. . i 3 — 2 -

1 2 1 8)5 4

i

1 4 __ __ __ i __ __ __ 1 — 2 1 1 6 2 — __ __ __ i __ __ 1 __ — °)2 2 1 2 1 — Press- och filmavdelningen . . i 1 1 1 1

Krigshistoriska avdelningen . . — io)i u)5 Expedition och kommendantur __ __ i __ — 1 3 2 12)1

_ _ _ i _ — — — _ — — 1 — 1

Summa i i 3 7 i 5 16 13 2 16 15 12 18 30 3

!) Ur fortifikationskåren eller ingenjörtrupperna. *) Ur marinen. 3) Härav en ur kustartilleriet. 4) Ur flygvapnet. r‘) Ur luftvärnet. “) En ui vardera flottan och kustartilleriet. ’) En ur vardera fälttygkåren och intendenturkåren. “) Två Oa 2, tre Oa 3. *) Härav en ur signaltrupperna. 10) Beställningen kan ersättas med en befattning för pensionerad regementsofficer med arvode av 3,000 kronor (chef för krigshistoriska avdelningen). “) Härav två ur armén och två ur marinen. ls) Redogörare.

Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 samt. Nr 210. 377 42 9

130 Rungl. Maj:ts proposition nr 210.

Utöver vad förut anförts rörande behovet av civil personal har försvarsutredningen framhållit, att antalet kanslibiträden, kontorsbiträden och skriv­ biträden på grund av det större antalet avdelningar inom försvarsstaben måste undergå någon ökning. Sålunda föresloge utredningen, att antalet kansli biträden utökades med två till tre, fördelade på en ordinarie och två extra ordi­ narie befattningar. En av de två nya kanslibiträdesbefattningarna hade över­ förts från arméstaben. Kontors- och skrivbiträdena föresloges till samman­ lagt 24, beräknade efter i regel ett biträde per mindre avdelning samt två biträden för de större avdelningarna, expeditionen och kassaförvaltningen. Av de nämnda biträdena syntes 10 böra uppföras som ordinarie kontorsbiträden, 10 som extra ordinarie kontorsbiträden och 4 som extra ordinarie skrivbiträ­ den. Då erfarenheten visat, att vid försvarsstaben ständig tillgång erfordrades till personal, kunnig i ritarbete, hade härutöver två ritbiträden i lönegrad MEo 4 ansetts böra tillkomma. Behovet av pensionerad personal i arvodesbefattning vid försvarsstaben hade av försvarsutredningen beräknats i enlighet med en uppställning å sid. 66 i betänkandet. Antalet arvoden å 600 kronor till kompaniofficerare, som tjänstgöra vid för­ svarsstaben, har av utredningen beräknats till 28, vilket innebär någon minsk­ ning mot det nuvarande antalet. Dessutom torde följande arvoden böra utgå, nämligen till överbefälhavarens juridiska biträde 1,800 kronor, till en arkivarie i krigshistoriska avdelningen 2,400 kronor samt till en vice värd vid militärstabsbyggnaden 2,400 kronor. Anslagsbehovet har av utredningen uppskattats till 800,000 kronor, varav 635,000 kronor för avlöningar och 165,000 kronor för omkostnader. I dessa belopp ha icke inräknats medel för radioanstalten eller för krigsarkivet.

Y ttr anden. Försvarsutredningens förslag till organisation av försvarsstaben har för­ anlett yttranden bland annat av överbefälhavaren över rikets försvarskrafter, chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet och flygförvalt­ ningen, arméförvaltningen och försvarsverkens civila personals förbund. överbefälhavaren har anfört i huvudsak följande: Det borde ankomma på chefen för försvarsstaben att med det antal befatt­ ningshavare av olika slag, som enligt staten för försvarsstaben stode till för­ fogande, tillämpa den sektions- och avdelningsindelning, som med hänsyn till arbetsuppgifter och personalförhållanden samt efter hand vunnen erfarenhet om arbetsformerna befunnes vara den ändamålsenligaste. Det inom försvars­ staben uppgjorda utkast som legat till grund för utredningens förslag hade i viss mån grundats på erfarenheterna från beredskapstiden. Det vore möjligt att, då normala fredsförhållanden inträdde, organisationen i vissa fall skulle kunna givas en något mindre personalstyrka. Denna synpunkt kunde tillgodo­ ses, om frihet lämnades att framdeles utforma organisationens detaljer. För att möjliggöra ett friare personval borde en av de av försvarsutred­ ningen till inplacering i lönegraden Oa 6 föreslagna sektionschefsbefattningarna kunna besättas med befattningshavare i lönegraden Öb 1. Det hade visat sig önskvärt att om möjligt nedbringa antalet officerare ur

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 131

generalstabskåren, detta i syfte att tillgodose militärbefälsstabernas behov utan att samtidigt sänka kårens standard. Å andra sidan förelåge ett bestämt önskemål att på vardera av press- och filmavdelningen och krigshistoriska av­ delningen placera en kapten ur generalstabskåren. Regementsofficeren till förfogande ur generalstabskåren kunde, trots därmed förenade olägenheter, utgå. Härigenom samt genom ändring av indelningen i avdelningar — den särskilda studieavdelningen föresloges utgå —- kunde det bliva möjligt att, samtidigt som press- och filmavdelningens krav tillgodosåges undvika ökning av antalet generalstabsofficerare. I stället för det av utredningen angivna be­ hovet av 5 regementsofficerare och 16 kaptener ur generalstabskåren kunde behovet beräknas till 4 regementsofficerare och 17 kaptener ur kåren. I staten för försvarsstaben borde såsom arvoden uppföras 4 beställningar i lönegrad Oa 4 eller Oa3 i stället för motsvarande antal beställningar ur armén, marinen och flygvapnet i ändamål att kunna vid utrikesavdelningen och inrikesavdelningen knyta tillräckligt kvalificerad personal under längre tid. Vid signaltjänstavdelningen borde antalet kommenderade officerare ur ma­ rinen minskas med 1, samtidigt som antalet officerare ur armén, marinen eller flygvapnet ökades med 1. Vid press- och filmavdelningen borde, som ovan angivits, tillkomma en generalstabsofficer. Motiven härför, liksom i övrigt för avdelningens sam­ mansättning, framlades i särskild bilaga till yttrandet. Även i fred borde en själavårdsavdelning finnas i försvarsstaben och stå under ledning av fältprosten med arvode av 600 kronor årligen. Den för personalvårdsavdelningen avsedda befattningen såsom chef för socialdetaljen borde uppföras i lönegrad C 2 eller C 3 och besättas med förordnande på tre år åt gången, varjämte den föreslagna bibliotekarietjänsten vid bildnings- och förströelsedetaljen borde uppföras i lönegrad MEo 22. Inom den förutvarande generalstabens krigshistoriska avdelning hade ar­ betet i huvudsak begränsats till studium och bearbetning av Sveriges äldre krigshistoria. Numera hade emellertid huvudvikten av avdelningens arbete lagts på en bearbetning med hänsyn till svenska förhållanden av erfarenheterna från de senaste krigen. Enligt försvarsutredningens förslag skulle i försvarsstaben tillkomma en studieavdelning, som i viss mån skulle övertaga krigshistoriska avdelningens uppgift att bearbeta erfarenheterna från de senaste krigen. En särskild studie­ avdelning inom försvarsstaben vore mindre lämplig. Därest kompetent officer skulle kunna erhållas såsom chef för krigshisto­ riska avdelningen, syntes ett höjande av arvodet •— då pensionsavgången per­ sonal toges i anspråk — till i paritet, jämte pensionen, med överstelöjtnants lön vara oundgängligen erforderligt. Beträffande kassaförvaltningen borde redogörarens arvode utgå med 3,600 kronor samt ett kanslibiträde i lönegrad MEo 7 utbytas mot en kontorsskrivare i lönegrad Ca 15. Starka skäl talade för att av försvarsutredningen på arméstabens stat upp­ förda beställningar för militärassistenter upptoges på försvarsstabens stat. Samtliga samarbetade i sin tjänst för vederbörliga verk huvudsakligen och vissa uteslutande med försvarsstaben. Beställningarna för personalen i järnvägstjänst, i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänst, i rikets allmänna kart­ verks tjänst och i luftskyddsinspektionens tjänst borde därför upptagas på försvarsstabens stat. Av försvarsutredningen föreslagna befattningar för militärassistenter vid telegrafverkets distrikt (pensionerade arvodister) borde uppföras på försvars­ stabens personalförteckning.

132 Kungt. Maj:ts proposition nr 210.

Liknande förhållanden gjorde sig gällande i fråga om militär-, marin- och flygattachéerna. Till försvarsstaben vore centraliserat det militära underrät­ telseväsendet, som bland annat byggde på det material, som införskaffades av de militära attachéerna. Dessa vore emellertid — trots att deras verk­ samhet enligt 1936 års försvarsbeslut principiellt skulle vara huvudsakligen knuten till försvarsstaben — ännu icke tillräckligt fast fogade vid nämnda stab, vilket förhållande medförde avsevärda olägenheter. De militära attaché­ erna lydde i militärt avseende direkt under Konungen men hänfördes i löneavseende till vederbörliga försvarsgrenar, under det att chefen för försvars­ staben i stort reglerade deras verksamhet. Denna tredubbla lydnadsställning med därav i flera fall följande oklarhet rörande skyldigheter och befogen­ heter vore icke ändamålsenlig. Skäl talade sålunda för att de militära attaché­ erna i militärt och ekonomiskt avseende underställdes chefen för försvars­ staben. För detta ändamål borde militärattachéerna uppföras på försvarsstabens stat och till denna stat överflyttas motsvarande beställningar ur marinen och flygvapnet. Behovet av militärattachéer vore för närvarande omöjligt att överblicka. Er­ farenheten visade, att behovet underginge täta växlingar och att tillsättandet smidigt borde anpassas efter dessa. Lämpligast syntes vara att upptaga det högsta antal attachéer, som för närvarande ansåges böra ifrågakomma, näm­ ligen 8 ur armén, 6 ur marinen och 5 ur flygvapnet. Försvarsutredningen hade emellertid endast förutsatt 6 ur armén, 3 ur marinen samt 4 ur flygvapnet. I fråga om tjänsteställningen för attachéerna borde befattningarna icke liksom Hittills vid armén vara bundna till överstelöjtnants- eller majorsbeställningar. Möjligheter borde finnas att utvälja lämpliga officerare inom en större personkrets. Detta kunde ske dels därigenom att för tjänsten lämpliga officerare bereddes tillfälle att kvarstå i tjänst till 60 år samt dels därigenom att jämväl kaptener kunde komma i fråga. I enlighet med dessa synpunkter borde nedanstående löner upptagas på försvarsstabens stat, nämligen för atta­ chéer ur armén 1 Oa 6 eller Oa 5, 2—3 Oa 5 eller Oa 4, 3—4 Oa 4 eller Oa 3, ur marinen 1 Oa 6 eller Oa 5, 1—2 Oa 5 eller Oa 4, 2—3 Oa 4 eller Oa 3 samt ur flygvapnet 2 Oa 6 eller Oa 5, 1 Oa 5 eller Oa 4 samt 1—2 Oa 4 eller Oa 3. Ur armén beräknades sålunda minst 6 högst 8 löner, ur marinen minst 4 högst 6 löner och ur flygvapnet minst 4 högst 5 löner. Ur flygvapnet hade föreslagits en något högre gradering av lönerna för att möjliggöra att flottilj­ cheferna utan löneminskning skulle kunna överföras till denna stat, vilket med hänsyn till förhållandena vid vapnet måste anses lämpligt. Det syntes böra ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma med hänsyn till behovet, om det högre antalet beställningar behövde utnyttjas. Ortstillägg för attachéer borde sammanföras till försvarsstaben. Under förutsättning att för kassaförvaltningen avsåges 2 kontorsskrivare i Ca 15 (eventuellt 1 i Ca 15 och 1 i MEo 15) skulle de föreslagna 2 kansli­ biträdena i lönegrad MEo 7 kunna minskas till 1. Emellertid erfordrades på inrikesavdelningen 2 manliga kanslibiträden, varför de 2 kanslibiträdena i MEo 7 borde bibehållas. Kontors- och skrivbiträden hade föreslagits till sam­ manlagt 24, beräknade efter i regel ett biträde per mindre avdelning samt två biträden för de större avdelningarna, expeditionen och kassaförvaltningen. Under förutsättning att hela försvarsstaben komme att inrymmas i samma byggnad, så att en skrivcentral kunde utnyttjas, torde det beräknade antalet vara tillfyllest. Förutom ovannämnda skrivhjälp erfordrades 8 kvinnliga biträ­ den, förslagsvis benämnda statistikbiträden. Vid tryckeriet erfordrades för ut­ förande av fotografiskt reproduktionstryck en reproduktionsfotograf i löne­ grad MEo 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 133

Försvarsväsendets radioanstalt borde ingå i försvarsstaben, dock med från denna skild stat och förvaltning. De av försvarsutredningen till ett antal av 28 beräknade kompaniofficersarvodena å 600 kronor vid försvarsstaben hade tillkommit för att underlätta rekryteringen av personal, som bestrede sådana poster, vilka fordrade hög­ skoleutbildning eller annan därmed jämförlig utbildning. Då samtliga till försvarsstaben kommenderade kompaniofficerare (57) icke torde kunna till­ delas detta arvode syntes främst de kompaniofficerare, som utan att vara gene­ ralstabsofficerare tjänstgjorde såsom detaljchefer, böra komma i åtnjutande av denna förmån. Med den föreslagna organisationen komme antalet dylika officerare att bliva 34. På grund av den förändring, som kunde komma att genomföras i organisationen och då vissa detaljchefer kunde komma att vara regementsofficerare borde antalet dylika arvoden beräknas till högst 84. Övriga för försvarsstabens verksamhet erforderliga anslag hade beräknats på följande sätt: omkostnadsanslag 243,900 kronor, fältövningar, studier, kur­ ser m. m. 10,000 kronor, fotografiska centrallaboratoriet 20,000 kronor, åskådningsmateriel m. in. för identifiering av flygplan 30,000 kronor, krigshistoriska avdelningens verksamhet 7,500 kronor samt representation 5,000 kronor eller till sammanlagt 316,400 kronor.

Chefen för armén har förklarat sig ej ha något att erinra mot försvarsutredningens förslag att överflytta krigsarkivet från arméstaben till försvars­ staben. Den översyn av krigsarkivets personalbehov som försvarsutredningen ifrågasatt vore i hög grad av behovet påkallad. Chefen för marinen har anfört i huvudsak följande: "Utredningens förslag till utvidgning av försvarsstaben innebure, att orga­ nisationen fått svälla ut för mycket. Det borde nämligen beaktas, att över­ befälhavaren genom de organ, som inom högkvartersorganisationen (försvarsgrenschefer, försvarsgrensstaber, förvaltningar) stode till hans förfogande, hade tillgång till sakkunskap, som det förefölle onödigt att dessutom samla i försvarsstaben. Ju större en sådan organisation som försvarsstaben bleve, dess flera uppgifter funne den sig böra taga hand om och fordrade på grund härav ytterligare utökning. Organisationen av försvarets högsta ledning borde därför göras till föremål för förnyad granskning med särskilt syfte att förenkla densamma. Härvid skulle följande begränsningar i försvarsstabens nu före­ slagna organisation lämpligen kunna åvägabringas. Den hittillsvarande underrättelseavdelningen föresloges av försvarsutred ningen uppdelad på tvenne avdelningar för utrikes och inrikes underrättelse­ tjänst. Det väsentliga i underrättelsetjänsten vore emellertid ej insamlandet och registreringen av underrättelser utan _ dessas bearbetande och nyttig­ görande för försvaret. Då den direkta operativa ledningen av marinen och enligt det nu föreliggande förslaget - - jämväl av flygvapnet skulle utövas av chefen för marinen respektive chefen för flygvapnet, låge det i sakens natur, att bearbetningen, värderingen och nyttiggörandet av insamlade underrättelser borde ske inom nämnda chefers verkställande organ, d. v. s. marinstaben och flygstaben. Därför borde förslagsvis åtminstone 2 officerare ur marinen över­ föras från försvarsstabens avdelning för underrättelsetjänst till marinstabens operationsavdelning för att där bearbeta till försvarsstaben inkomna under­ rättelser av marint intresse, vilka utan dröjsmål borde tillställas marinstaben från uppsamlingsstället försvarsstaben enligt i instruktionsväg närmare an­ givna grunder. , Särskild studieavdelning inom försvarsstaben syntes icke erforderlig vad marinen beträffade.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

För marinen, vars beroende av materielen vore iögonenfallande, stode underhållsfrågor alltid i främsta planet och sammanhängde på det allra när­ maste med krigsberedskap, operativ förmåga samt utbildning och övningar. En väsentlig de! i chefens för marinen åligganden utgjordes av rättigheten och skyldigheten att meddela marinförvaltningen erforderliga anvisningar i av­ seende å dess verksamhet. Därför erfordrades icke för marinens vidkommande någon särskild kvartermästaravdelning. Föreliggande underhållsfrågor av operativ betydelse för armén syntes kunna överlåtas på en särskild sektion eller detalj å arméavdelningen. Då försvarsstaben avsåges att vara en för hela försvarsmakten gemensam stab, vore det också av vikt, att detta komme till uttryck, då det gällde att i verkligheten besätta de högre befattningarna i staben. Det borde därför an­ givas, att sektionscheferna i allmänhet borde kommenderas en ur varje för­ svarsgren. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha anfört, att med tillämpandet av principen att använda försvarsgrensstaberna och förvaltningarna för arbete, där deras sakkunskap erfordrades, och undvika dubbelarbete i försvarsstaben, försvarsstaben torde kunna minskas. Bland annat måste det bestämt påyrkas, att den s. k. studieavdelningen icke komme till stånd. Med hänsyn till de jämförelsevis stora kostnader i allmän flygträning, som vore förbundna med varje flygande officer, vore det önskvärt, att man begränsade antalet flygoffi­ cerare, där flygsakkunskap icke vore erforderlig. Följande begränsningar syntes i detta hänseende kunna göras vid försvarsstaben: De underhållsärenden, som handlades i kvartermästaravdelningen och som berörde flygvapnet, vore av relativt ringa omfattning. De berörde huvudsak­ ligen transportfrågor, vilka handlades å kommunikationsavdelningen. Ärenden, som berörde underhållsfrågor, borde handläggas i flygstabens operationsav­ delning, där närmast den föreslagne chefen för underhållssektionen (i krig underhållsavdelningen i flygstab 1) i samarbete med personal i försvarsstabens kvartermästaravdelning förberedde ärendet. Ärenden berörande anvisningar till de centrala förvaltningsmyndigheterna skulle handläggas i samråd med berörd förvaltningsmyndighet, i detta fall flygförvaltningen. Bestämmande för dessa anvisningar vore flygvapnets uppgifter och operationer i krig, vilka frågor handlades i flygstaben samt i viss mån i försvarsstabens flygoperations­ avdelning. Den bästa handläggningen erhölles genom att dessa ärenden be­ reddes av chefen för underhållssektionen i flygstaben i samråd med försvars­ stabens flygoperationsavdelning samt flygförvaltningen, d. v. s. i princip det förfarande som för närvarande tillämpades. Elärigenom säkrades överens­ stämmelsen mellan den operativa verksamheten och förvaltningsmyndigheter­ nas verksamhet. Arbetet i kommunikationsavdelningen krävde personal med främst marktrafiktekniska kunskaper. Flygvapnets officerare vore mindre läm­ pade härför. Bättre resultat torde — i likhet med vad nu vore fallet — er­ hållas genom direkt samarbete mellan personal ur flygstabens operations­ avdelning och försvarsstabens kommunikationsavdelning. I varje fall syntes en av de till dessa avdelningar upptagna flygofficerarna kunna utgå. Den åter­ stående torde kunna ombesörja flygvapnets angelägenheter å båda avdel­ ningarna. — Slutligen vore det synnerligen önskvärt ur besparingssynpunkt, att de officerare, som beräknats skola alternativt ingå i försvarsstaben ur armén, marinen eller flygvapnet, icke beräknades från flygvapnet. Arméförvaltningen har i sitt utlåtande anfört följande: Beträffande den föreslagna uppdelningen av försvarsstaben på sektioner

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 135

och avdelningar och dessas personalsammansättning hade arméförvaltningen intet att erinra. Utredningens förslag om handhavandet av soldatvården inom försvars­ staben å en press- och filmavdelning samt en personalvårdsavdelning funne ämbetsverket vara en mera ändamålsenlig organisation än den, som i sådant hänseende föreslagits av 1940 års militära socialvårdskommitté. Utan att ingå på en närmare granskning av löneställningen för befattnings­ havarna vid personalvårdsavdelningen finge arméförvaltningen emellertid framhålla, att den föreslagna lönesättningen för avdelningschefen på perso­ nalvårdsavdelningen icke syntes stämma med vad som inom den civila stats­ förvaltningen vore vedertaget. En inplacering i 26:e lönegraden syntes bättre överensstämma med sistnämnda normer. I fråga om försvarsstabens tryckeri hade utredningen ansett sig böra i stort sett lämna sin anslutning till ett av överbefälhavaren i dennes fram­ ställning med anslagsäskanden rörande försvarsstaben för budgetåret 1942/43 framlagt förslag. I utlåtande den 26 september 1941 över sistberörda fram­ ställning hade ämbetsverket ifrågasatt, huruvida icke befattningen såsom tryckeriföreståndare tills vidare borde uppföras såsom extra ordinarie i löne­ graden MEo 13 samt om icke befattningen såsom bokbindare —- i betraktande av den avlöning, som på allmänna arbetsmarknaden tillkomme motsvarande personal — borde placeras i lönegraden MEo 6. Arméförvaltningen ansåge den föreslagna överflyttningen till försvars­ stabens kommendantur av den för militärstabsbyggnadens förvaltning, bevakning, skötsel och vård avsedda personalen välbetänkt. Yad anginge personalen vid den föreslagna fotoanstalten finge arméför­ valtningen erinra, att ämbetsverket i utlåtande den 26 september 1941 uttalat, att det borde övervägas, om fotografiska centrallaboratoriets ingenjörer borde inplaceras i 24:e eller 26:e lönegraden i löneplanen MEo, varjämte ämbets­ verket beträffande de båda verkmästarna och fotografen därstädes ifrågasatt, huruvida tillräcklig grund förelåge att nu vidtaga jämkning i den så nyligen beslutade placeringen av befattningshavarna i respektive lönegraderna MEo 12, 10 och 8. Ämbetsverket anslöte sig till förslaget om överförandet till försvarsstaben av den för denna och arméstaben gemensamma kassaförvaltningen. Den för kassaförvaltningen beräknade personalen torde vara tillfyllest. Arméförvalt­ ningen ifrågasatte, om icke med hänsyn till de kvalifikationer, som måste ställas på innehavaren av redogörarbefattningen, arvodet till redogöraren borde sättas till 3,600 kronor eller samma belopp, som föreslagits för. en expeditionsofficer vid försvarsstabens expedition och en pensionerad officer till försvarsstabschefens förfogande. Härtill borde komma ett belopp mot­ svarande det nu utgående extra arvodet eller 660 kronor. Då ifrågavarande organisation syntes vara avsedd att bli bestående, borde rätteligen de båda beloppen sammanläggas till ett totalarvode. För att undvika tillskapandet av ett alldeles speciellt arvodesbelopp syntes emellertid därmed böra anstå i avvaktan på en avsedd allmän reglering av dylika arvoden. Enligt betänkandet skulle vid kassaförvaltningen finnas en befattnings­ havare i lönegrad MEx 15. Framställning om anställande av en extra befatt­ ningshavare i nämnda lönegrad hade också på sin tid gjorts av chefen för armén, men enligt Kungl. Maj:ts brev den 3 oktober 1941 hade allenast med­ givits anställande av en extra tjänsteman i lönegrad MEx 10. Därest, med hänsyn till vad som upplysts beträffande denne befattningshavares handhavande och tillsyn av materiel, en inplacering i lönegrad Ca 10 icke skulle anses tillfyllest, ifrågasattes dock, om icke i allt fall lönegrad Ca 13 vore till­ räcklig. Ärméförvaltningen ville i detta sammanhang erinra om den löne-

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ställning, som i årets statsverksproposition föreslagits för materialförvaltaren i pensionsstyrelsen. Med hänsyn till den personalförstärkning, som vunnes genom tillkomsten av den nämnde civile befattningshavaren, syntes det även kunna ifrågasättas, om det hittills medgivna extra arvodet till kanslibiträdet vid kassaförvaltningen borde fortsättningsvis utgå, i allt fall efter ett ombyte av tjänsteinnehavare. Försvarsverkens civila personals förbund har i sitt yttrande berört den föreslagna lönesättningen för personalen vid försvarsstabens tryckeri och härom anfört följande: Beträffande försvarsstabens tryckeri hade föreslagits viss utökning av per­ sonalen vid tryckeriet, bland annat med en offsettryckare, en accidenstryckare och en bokbindare. Nämnda personal föresloges placerad enligt militära icke-ordinariereglementet, lönegrad 8. Enligt vad förbundet erfarit genom vederbörande fackförbund, torde det icke gå att erhålla kvalificerad arbetskraft för den lön, som skulle medfölja den ifrågasatta lönegradsplaceringen. I över­ befälhavarens yttrande hade framhållits, hurusom omhänderhavandet av den dyrbara materielen krävde grundliga fackkunskaper, varför förbundet förut­ satte, att avsikten vore att anställa fullt kvalificerat folk. Lönen för fullgod offsettryckare i Stockholm vore omkring 5,000 kronor per år exklusive index­ tillägg enligt ramavtalet, för närvarande 16.7 procent. En fullgod accidens­ tryckare åtnjöte cirka 4,500 kronor per år exklusive indextillägg, och för full­ god bokbindare låge löneläget vid ungefär samma nivå. De anförda lönerna innebure sålunda en inplacering enligt närmast MEo 15 för offsettryckaren och MEo 13 för accidenstryckaren respektive bokbindaren, om fullgod arbets­ kraft skulle kunna påräknas.

1942 års försvar sberedning. Såsom i nästföregående avsnitt närmare berörts har försvarsberedningen i avseende å överbefälhavarens förhållande till försvarsgrenscheferna fram­ lagt ett förslag, syftande till att arméns operativa krigsförberedelsearbete ålägges chefen för armén och honom underlydande stabsorgan. Med denna utgångspunkt har beredningen såvitt nu är i- fråga dels upprättat förslag till den organisation av försvarsstaben, som borde fastställas, därest bered­ ningens förstnämnda förslag av statsmakterna godtoges, dels ock verkställt en granskning av försvarsutredningens personalberäkningar från den förutsätt­ ningen att utredningens förslag i fråga om handhavandet av arméns operativa krigsförberedelser vunne bifall. I förstnämnda avseende har försvarsberedningen anfört följande: Av beredningens ifrågavarande förslag följer, att försvarsstabens organisation kan begränsas till att avse, dels uppgiften att biträda överbefälhavaren vid överledningen av försvarsgrenarnas operativa verksamhet, dels ock hand­ läggning av ärenden angående luftförsvar, underrättelsetjänst, personalvård m. m. Kvartermästartjänsten förutsättes decentraliserad till försvarsgrenarna, och något organ i försvarsstaben för handläggning av hithörande spörsmål blir icke erforderligt. De direktiv i samordnande syfte, som i detta avseende kunna behöva utarbetas i försvarsstaben, torde böra. åvila försvarsstabschefen med biträde av den operativa avdelningen. En särskild beställning bör beräknas för en souschef i staben. Åt denne bör uppdragas att besluta i vissa ärenden. Uppgiften att biträda överbefälhavaren i överledningen av den operativa verksamheten torde i allmänhet böra lösas genom utarbetande av direktiv

Kungl. Majds proposition nr 210. 137

för försvarsgrenarnas verksamhet samt reglerande av samverkan mellan strids­ krafter ur olika försvarsgrenar. I anslutning till vad ovan anförts och efter granskning av försvarsutredningens förslag rörande försvarsstaben i övrigt, får beredningen i fråga om försvarsstabens organisation och militära personal anföra följande. Beredningen har i annat sammanhang tillstyrkt, att överbefälhavaren erhåller arvode enligt en ny lönegrad, Öb 5 (24,000 kronor). För chefen för försvarsstaben bör beräknas arvode i lönegraden Öb 2 eller Öb 3; därest nämnde chef åtnjuter lön enligt lönegraden Öb 2, bör därutöver till honom utgå arvode enligt samma regler som för cheferna för armé-, marinoch flygstaberna, d. v. s. med ett belopp av 1,892 kronor för år. Härigenom möjliggöres i högre grad än enligt försvarsutredningens förslag, att som chef för försvarsstaben kan placeras en jämförelsevis ung officer. För souschef sbefattningen bör beräknas 1 överste i lönegraden Oa 6. De av försvarsutredningen för sektionschefer beräknade särskilda beställningarna böra utgå. För en överbefälhavarens personliga stab m. m. beräknas: 1 regements­ officer i lönegraden Oa 5 eller Oa 4, 2 officerare i Oa 4 eller Oa 3, 1 regements­ officer ur generalstabskåren i Oa 5 eller Oa 4, 3 kaptener ur generalstabskåren (Oa 3), 1 generalstabsaspirant samt 3 kompaniofficerare ur armén, marinen eller flygvapnet ävensom 3 pensionerade officerare. I stället för av försvarsutredningen föreslagna armé-, marin- och flygavdel­ ningar organiseras en operationsavdelning, och för denna bör beräknas följande personal: 1 regementsofficer (Oa 5 eller Oa 4), en kapten ur general­ stabskåren (Oa 3), 1 generalstabsaspirant samt 2 kompaniofficerare ur armén, 1 regementsofficer och 2 kompaniofficerare ur marinen samt 1 regements­ officer och 2 kompaniofficerare ur flygvapnet, ävensom 1 pensionerad officer i arvodesbefattning. För luftförsvar savdelningen beräknas den av försvarsutredningen angivna personalen. Studieavdelningen utgår ur försvarsstaben, då dess uppgifter bora han­ föras till de olika försvarsgrensstaberna. Kvartermästar- och kommunikationsavdélningarna utgå likaledes ur för­ svarsstaben. För utrikesavdelningen bör personalen beräknas på sätt forsvarsutredningen angivit med den ändringen, att såsom chef för avdelningen bör be­ räknas en överstelöjtnant i stället för en överste. Beredningen kan nämligen icke finna de av försvarsutredningen anförda skälen för att denne avdelnings­ chef skulle placeras i lönegraden Oa 6 vara tillräckligt bärande. Även om beredningen finner sig böra godtaga beräkningen av personalbehovet i övrigt för utrikesavdelningen, vill beredningen dock framhålla, att detsamma synes högt beräknat. För inrikes- och signalavdelningarna bör personalen beraknas enligt iorsvarsutredningens förslag, medan press- och filmavdelningen bör organiseras och dess personalbehov beräknas på sätt överbefälhavaren i sitt utlåtande föreslagit. I fråga om den av försvarsutredningen föreslagna personalvarasavdelningen hyser beredningen stor tvekan, om densamma hör hemma i försvars­ staben och om den överhuvud taget är behövlig under fredsförhållanden. Det synes beredningen icke uteslutet, att personalvårdsavdelningens uppgifter skulle kunna med fördel åläggas andra organ, vilka äro sidoordnade de mili­ tära myndigheterna, men där representation för dessa ordnas. De militära myndigheterna böra nämligen enligt beredningens uppfattning icke omhänderhava verksamhet, som är av utpräglat civil natur. Därest avdelningen likväl

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

skall finnas såväl i freds- som krigsorganisationen, böra dess uppgifter bestämt avgränsas, och den militära personalen inom avdelningen starkt begränsas. Försvarsutredningens förslag att beräkna 2 pensionerade officerare för denna avdelning kan därför endast med tvekan biträdas av beredningen. Bered­ ningen finner i likhet med försvarsutredningen ej erforderligt att i fred in­ rätta någon själavårdsdetalj. Krigshistoriska avdelningen bör såsom chef tilldelas pensionerad officer i stället för regementsofficer på stat, varjämte antalet för densamma beräknade pensionerade officerare, enligt försvarsutredningens förslag 5, bör minskas. För expedition och kommendantur beräknad regementsofficer ur general­ stabskåren torde kunna ersättas med annan regementsofficer, för vilken be­ ställning uppföres på försvarsstabens stat, och antalet av försvarsutredningen beräknade pensionerade officerare synes kunna minskas från 3 till 2. För kassaförvaltningen beräknad pensionerad officer torde, om han icke kan ersättas med civil kassör, vilket beredningen vill förorda, böra erhålla arvode med 3,600 kronor (enligt beredningens i annat sammanhang avgivna förslag motsvarande löneklassen Oa 11) i stället för arvode med 3,180 kronor och i samband därmed åläggas att omhänderhava kassaärendena för armé­ staben utan att därför erhålla särskilt arvode. I fråga om fotoanstalten får beredningen erinra, att allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd i sitt den 23 oktober 1941 avgivna gemen­ samma utlåtande angående då föreslagen utökad organisation för foto­ grafiska centrallaboratoriet uttalat tvekan om det erforderliga i att under fredsförhållanden avse en särskild militär beställningshavare såsom chef för anstalten (laboratoriet); det syntes lönenämnderna, att laboratoriet borde kunna inordnas under någon av försvarsstabens övriga avdelningar.

Beträffande organisationen av försvarsstaben med utgångspunkt från för­ svarsutredningens förslag i fråga om överbefälhavarens ställning till försvarsgrenscheferna har beredningen inledningsvis anfört, att staben i sådant fall måste givas i huvudsak den utformning, som föreslagits av försvarsutred­ ningen. Beredningens erinringar mot detta förslag har beredningen samman­ fattat sålunda: För försvarsstabschefen bör löneställningen bestämmas på sätt bered­ ningen ovan anfört i samband med behandlingen av det av beredningen fram­ lagda förslaget till organisation för försvarsstaben. Antalet sektionschefer bör begränsas till 2 mot av utredningen föreslagna 3, och den av utredningen föreslagna beställningen i lönegraden Öb 2 till följd därav utgå ur förteckningen; en av övriga två sektionschefer i löne­ graden Oa 6 kan förordnas att samtidigt vara souschef i försvarsstaben. En samordning av avdelningarna för press-, film- och personalvårdsfrågor till en sektion synes icke erforderlig; deras uppgifter äro var för sig artskilda, och beslutanderätten torde i flertalet ärenden kunna delegeras till avdelnings­ cheferna i fråga. Även för detta alternativ till organisation av försvarsstaben kvarstå de av beredningen framställda erinringarna, i vad gäller studie-, utrikes-, personal­ vårds- och krigshistoriska avdelningarna liksom också i fråga om foto­ anstalten och i vad gäller chefen för expedition och kommendantur samt kassaförval tningen.

Vad därefter angår försvarsstabens civila personal kan denna, om bered­ ningens alternativ till organisation av försvarsstaben följes, d. v. s. med arméoperationsavdelningen m. m. förlagd till arméstaben, minskas i vad gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 139

antalet kontorsbiträden och skrivbiträden 'till 6 ordinarie och 6 extraordinarie kontorsbiträden i lönegraderna A 4 respektive MEo 4 samt 7 extraordinarie skrivbiträden i lönegraden MEo 2. Oavsett vilketdera alternativet till organisation av försvarsstaben, som lägges till grund för beslut, har beredningen funnit anledning framställa följande erinringar rörande av försvarsutredningen föreslagen löneställning för den civila personalen. Å press- och filmavdelningen har försvarsutredningen föreslagit anställande av 2 stabsredaktörer i lönegraden MEo 24. Beredningen anser, i likhet med lönenämnderna, som i annat sammanhang yttrat sig i ärendet, att en placering av ifrågavarande stabsredaktörer i löne­ graden MEo 23 — motsvarande den för adjunkt vid de allmänna läroverken fastställda lönegraden — skulle vara riktigare. . Försvarsutredningen har å personalförteckningen för försvarsstaben i vad rör tryckeriet upptagit, bland andra, en tryckeriföreståndare i lönegraden

Det må erinras att allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd 1 sitt den 23 oktober 1941 avgivna gemensamma utlåtande angående vissa anslag till försvarsstaben för budgetåret 1942/43 ansett den för tryckeriföre­ ståndaren föreslagna löneställningen (A 13) för hög. Enligt nämndernas mening borde för ändamålet vara tillräckligt med en extra ordinarie befatt­ ning såsom arbetsförman av 2:a klass i lönegraden MEo 10. Beredningen ansluter sig beträffande tryckeriföreståndarens vid försvars­ staben löneställning till den av lönenämnderna uttalade meningen. Försvarsutredningen har föreslagit inrättandet av en till försvarsstaben ansluten fotoanstalt, innefattande det hittillsvarande fotografiska central­ laboratoriet. Förutom den nuvarande föreståndaren för fotografiska central­ laboratoriet skulle enligt försvarsutredningens förslag till fotoanstalten knytas 2 ingenjörer i lönegraden MEo 26, 1 förste verkmästare i lönegraden MEo 18, 1 andre verkmästare i lönegraden MEo 15 samt en fotograf i lönegraden MEo 8. . , 1-1 Det må erinras, att å försvarsstabens avlönmgsstat for innevarande budget­ år medel ha beräknats för följande personal vid fotografiska centrallabora­ toriet nämligen — förutom föreståndaren -— 1 arbetsförman av l:a klass i lönegraden MEo 12, 1 arbetsförman av 2:a klass i lönegraden MEo 10 samt

Allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd ha i sitt den 23 oktober 1941 avgivna gemensamma utlåtande angående vissa anslag^ till försvarsstaben för budgetåret 1942/43 uttalat sig om en föreslagen utökad organisation för fotografiska centrallaboratoriet. Beträffande de då före­ slagna 2 ingenjörsbefattningarna i lönegraden A 26 hade lönenämnderna icke blivit övertygade om att stadigvarande behov förelåge av två befattnings­ havare med heltidstjänstgöring i så hög löneställning. I den mån det för fullföljande av vissa pågående arbeten kunde visa sig erforderligt att anställa särskilda befattningshavare, syntes medel härför böra ställas^ till förfogande, men några befattningar på stat syntes enligt nämndernas mening icke böra. in­ rättas för detta ändamål. Därest det emellertid skulle anses lämpligt att inrätta någon ingenjörsbefattning vid laboratoriet, borde en placering tills vidare i lönegraden MEo 21 närmast komma i fråga. Vad vidare anginge förslaget, om inrättande av verkmästarebefattningar av l:a och 2:a klass i lönegraderna MEo 18 och MEo 15 vid laboratoriet, innebure detta förslag en uppflyttmng till högre lönegrader av de befattningar, som inrättats så sent som genom

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

beslut; vid 1941 års riksdag. Med hänsyn härtill ansåge sig lönenämnderna böra avstyrka förslaget i förevarande del. Beredningen finner sig med hänsyn till det av lönenämnderna anförda kunna tillstyrka upptagande å personalförteckningen för försvarsstaben — i vad den berör fotoanstalten — av, förutom den nuvarande föreståndaren, en ingenjör i lönegraden MEo 21, en arbetsförman av l:a klass i lönegraden MEo 12, en arbetsförman av 2:a klass i lönegraden MEo 10 samt en fotograf i lönegraden MEo 8. I avlöningsstaten för arméstaben för innevarande budgetår hava medel beräknats för särskild ersättning med 660 kronor till envar av redogöraren och kanslibiträdet vid arméstaben, vilka omhänderhava försvarsstabens kassaoch bokföringsgöromål. Försvarsutredningen har föreslagit, att den för för­ svarsstaben och arméstaben m. m. gemensamma kassaförvaltningen, som för närvarande tillhör arméstaben, skall överföras till försvarsstaben. Med den oinflyttning av kassaförvaltningen till försvarsstaben, som sålunda föreslagits, ha ovan omhandlade ersättningar ansetts i fortsättningen böra utgå från arméstaben. Beredningen har uppmärksammat, att ifrågavarande arvoden icke upptagits i den av försvarsutredningen framlagda förteckningen å arvoden och övriga ersättningar utöver lön till vissa tjänstemän. X det föregående har beredningen uttalat sig rörande arvodet till redogöraren (pensionerad officer). Enligt beredningens mening bör arvodet utgå till ifrågavarande kanslibiträde, endast så länge vederbörande kvarstår i sin nuvarande befattning; arvodet bör där­ efter indragas. För att biträda redogöraren med kontroll av räkningar och avlöningar samt för att därjämte utöva kontroll av persedeluppbörden, som på grund av nya organisationer och materiel av teknisk art blivit alltmer omfattande, har vid arméstabens kassaförvaltning under senaste tiden varit anställd en civil tjänsteman i lönegrad MEx 15 i stället för den pensionerade underofficer med arvode, som tidigare avsetts för dessa göromål. Då behov av denna civila tjänsteman även under normala fredstider komme att föreligga, har försvarsutredningen föreslagit, att å personalförteckningen för försvarsstaben upptages en befattning i lönegrad Ca 15, avsedd för en kontorsskrivare vid kassaförvaltningen. Beredningen anser med hänsyn till de göromål, som avses skola bestridas av tjänstemannen i fråga, en placering i lönegraden MEo 13 (kontorsskrivare av 2:a klass) närmast böra ifrågakomma. Försvarsutredningen har å personalförteckningen för försvarsstaben upp­ tagit 2 stabsfotografer i lönegrad MEo 19. Beredningen får, under erinran om att å tjänsteförteckningen till civila avlöningsreglementet befattningen som ilygfotograf är uppförd i lönegrad A 15, framhålla, att ifrågavarande fotografer torde böra uppföras högst i lönegrad MEo 15. Härav föranlett tillägg torde göras å tjänsteförteckningen till militära icke-ordinariereglementet. Av försvarsutredningen å personalförteckningen för försvarsstaben upp­ tagna 2 ritbiträden i lönegrad MEo 4 torde ■— med bibehållen lönegradsplacering — kunna benämnas kontorsbiträden. Försvarsutredningen har å personalförteckningen för försvarsstaben upp­ tagit 10 kontorsbiträden i lönegrad Ca 4, 10 kontorsbiträden i lönegrad MEo 4 samt 4 skrivbiträden i lönegrad MEo 2. Beredningen anser, att detta förslag — om försvarsstaben skall organiseras enligt försvarsutredningens alternativ ~7 bc>r jämkas i så måtto att å personalförteckningen upptagas 8 kontors­ biträden i lönegrad A 4, 8 kontorsbiträden i lönegrad MEo 4 samt 8 skriv­ biträden i lönegrad MEo 2. Vid nyanställning av ifrågavarande biträdespersonal bör dock enligt beredningens mening extra ordinarie anställning icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 141

medgivas, förrän det till fullo styrkts att stadigvarande behov av personalen föreligger. Av vad ovan sagts framgår, att beredningen tillstyrker forsvarsutredningens förslag rörande lönegradsplacering för den civila personalen vid personalvårdsavdelningen, därest ifrågavarande avdelning nu skall mgå i försvarsstaben; överbefälhavarens förslag till högre löneställning för vissa av ifrågavarande befattningshavare kan beredningen icke tillstyrka.

Det förslag till organisation av försvarsstaben, som framlagts av försvars- Departement *■ utredningen, är utformat med tanke på att staben bland annat skall omhänderhava det operativa krigsförberedelsearbetet för armén. Som jag vid behand­ lingen av detta principspörsmål i nästföregående avsnitt i stort sett godtagit utredningens förslag i denna del, följer härav, att jag i väsentliga delar kan biträda utredningens förslag till organisation av försvarsstaben. I anslutning till vad jag förut anfört samt med hänsyn till myndigheternas och försvarsberedningens erinringar mot utredningens förslag i förevarande avseende torde emellertid vissa jämkningar i förslaget böra vidtagas. I likhet med försvarsutredningen och överbefälhavaren utgår jag från att försvarsstabens organisation på olika avdelningar icke bör i detta samman­ hang bindas definitivt. I försvarsstabens inre organisation böra sadana jämk­ ningar framdeles kunna av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts beprövande, av chefen för försvarsstaben utan riksdagens hörande vidtagas, som erfaren­ heten visar vara nödvändiga och som kunna genomföras utan personalföistäikning. Den ökning av försvarsstabens personal, som av försvarsutredningen och överbefälhavaren föreslagits, är väsentligen betingad av sektionsindelningen och tillkomsten av nya arbetsuppgifter. I anslutning till vad överbefälhavaren uttalat vill jag dock framhålla, att jag förväntar, att alla möjligheter, sedan normala fredsförhållanden inträtt, till reducering av försvarsstabens personal­ organisation beaktas vid chefens för försvarsstaben överväganden rörande stabens inre organisation. Vad först angår frågan om lönesättningen för chefen för försvarsstaben bi­ träder jag försvarsberedningens förslag, att för denne bör beräknas arvode i alternativt lönegraden Öb 3 eller Öb 2, i sistnämnda fall med fyllnadsarvode av 1,895 kronor för år, eller det arvode som med beaktande av de nya pensionsreglementenas pensionsavdrag enligt nu gällande grunder utgår till cheferna för försvarsgrensstaberna. Härigenom ernås möjlighet att inom eu vidare personkrets utse lämplig innehavare av befattningen. överbefälhavarens i föregående avsnitt omnämnda personliga stab synes kunna begränsas till att omfatta en regementsofficer på försvarsstabens stat och en kapten ur någon av försvarsgrenarna samt ett juridiskt biträde, jämväl avsett för chefen för försvarsstaben. Spörsmålet om inrättandet av befattningar för souschef och sektionschefer inom försvarsstaben torde böra lösas i enlighet med de av försvarsberedningen förordade riktlinjerna. Antalet sektionschefer bör sålunda begränsas till två med placering i lönegraden Oa 6; åt den ene av dessa bör uppdragas att

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tillika fungera såsom försvarsstabens souschef. Jag anser mig sålunda icke kunna biträda förslaget om att en av sektionscheferna placeras i lönegraden Öb 1. Denna lönegrad bör med hänsyn till förutsättningarna för dess till­ komst endast användas beträffande befattningshavare, som utövar befäl över förband eller motsvarande, men icke i fråga om stabstjänster. De av försvarsutredningen framlagda beräkningarna i avseende på armé-, marin-, flyg-, luftförsvars-, kvartermästar- och signaltjänstavdelningarna finner jag mig böra godtaga, i vissa fall dock med smärre jämkningar, som framgå av en i slutet av detta avsnitt intagen tabell över den militära personalen vid försvarsstaben. I likhet med vissa remissmyndigheter och försvarsberedningen anser jag mig ej kunna tillstyrka inrättandet av en särskild studieavdelning inom för­ svarsstaben. De för denna avdelning avsedda arbetsuppgifterna synas böra ankomma på vederbörande försvarsgrensstaber och krigshögskolor. För avdelningschefen vid utrikesavdelningen beräknar jag i anslutning till 1942 års försvarsberednings förslag en beställning i lönegraden Oa 6 eller Oa 5. Beräkningen i övrigt av personalbehovet vid denna avdelning liksom vid inrikesavdelningen enligt försvarsutredningens förslag har icke givit mig anledning till annan erinran än att jag funnit personaluppsättningen tilltagen i högsta laget. En minskning av antalet till försvarsstaben kommenderad, för dessa avdelningar avsedd personal bör framdeles övervägas vid organisatio­ nens utformande i detalj. Vidkommande personalvårdsavdelningen får jag erinra om det förslag till avdelningens organisation, som jag framlagt vid behandlingen i det föregående av personalvården. Beträffande press- och filmavdelningen förutsätter jag i huvudsak inga andra ändringar i förhållande till försvarsutredningens förslag än att avdel­ ningen tillföres en kapten ur generalstabskåren samt att de två stabsredaktörerna å avdelningen placeras i lönegraden MEo 23 på sätt försvarsberedningen förordat. Vissa önskemål rörande avdelningens organisation, som framförts i en vid överbefälhavarens utlåtande fogad särskild bilaga, torde icke behöva i detta sammanhang upptagas till prövning. I likhet med försvarsutredningen och 1942 års försvarsberedning finner jag att såsom avdelningschef vid krigshistoriska avdelningen bör beräknas pensionerad officer i arvodesbefattning. För att skapa förutsättning för att till denna befattning erhålla en högt kvalificerad kraft torde det emellertid, så­ som överbefälhavaren framhållit, vara erforderligt att för densamma beräkna ett högre arvode än vad försvarsutredningen förutsatt. Jag föreslår sålunda att sagda arvode beräknas enligt löneklass Oa 14. Behovet av militär personal i övrigt vid avdelningen torde i anslutning till vad 1942 års försvarsbered­ ning i ärendet anfört tills vidare böra beräknas till 4 pensionerade officerare. I anslutning till försvarsberedningens förslag i ämnet synes för försvars­ stabens expedition och kommendantur beräknad regementsofficer ur general­ stabskåren böra ersättas med en motsvarande beställningshavare på försvars-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 143

stabens stat, och antalet pensionerade officerare i arvodesbefattning minskas från föreslagna tre till två. Försvarsutredningen har biträtt ett av överbefälhavaren i dennes medels­ äskanden för nästa budgetår framlagt förslag rörande inrättandet av ett för­ svarsstabens tryckeri. I det föregående har jag vid behandlingen av frågan om kommandoexpeditionernas organisation förordat en utredning rörande försvarsväsendets tryckeriförhållanden. I avbidan på resultatet av denna ut­ redning kan jag icke förorda, att vid försvarsstaben knytes fast anställd tryckeripersonal. Jag förutsätter emellertid, att den av överbefälhavaren och försvarsutredningen väckta frågan skall ägnas uppmärksamhet i samband med nämnda utredning, varvid också de av försvarsberedningen och försvars­ verkens civila personals förbund berörda lönefrågorna torde få tagas under övervägande. Den av försvarsutredningen ifrågasatta och av arméförvaltningen biträdda överflyttningen av viss för militärstabsbyggnaden avsedd fastighetsförvaltningspersonal från arméstaben till försvarsstabens kommendantur giver mig icke anledning till erinran. Med avseende på fotoanstalten biträder jag försvarsutredningens och över­ befälhavarens förslag, att såsom chef för anstalten beräknas en beställningshavare på försvarsstabens stat i lönegraden Oa 4 eller Oa 3. Fotoanstaltens personal i övrigt — förutom den nu befintliga föreståndaren i lönegraden A 30, vilken torde böra upptagas å övergångsstat — torde enligt försvarsberedningens och lönenämndernas förslag böra beräknas till en ingenjör i löne­ graden MEo 21, en arbetsförman av 1. klass i lönegraden MEo 12, en arbets­ förman av 2. klass i lönegraden MEo 10 samt en fotograf i lönegraden MEo 8. — LönestälLningen för de två av försvarsutredningen föreslagna befatt­ ningarna för stabsfotograf i lönegraden MEo 19 lärer på av försvarsbered­ ningen anförda skäl böra beräknas till lönegraden MEo 15. I anslutning till förslag i ämnet av försvarsberedningen vill jag förorda, att för bestridande av kassagöromålen vid försvarsstaben och arméstaben en sär­ skild befattning inrättas för civil kassör. I avvaktan på utredning rörande löneställningen för denne befattningshavare torde för ändamålet böra tills vidare beräknas en pensionerad officer i löneklass Oa 11, vilken bör vara skyldig att omhänderhava kassaärendena för arméstaben utan att därför- erhålla särskilt arvode. I samband härmed torde det nu till redogöraren i arméstaben från försvarsstaben utgående arvodet å 660 kronor böra bortfalla. Arvodet till kanslibiträdet i arméstaben å likaledes 660 kronor bör såsom försvarsbered­ ningen förordat utgå endast så länge tjänstens nuvarande innehavare kvarstår i sin befattning, varefter arvodet bör indragas. — Den av försvarsutredningen föreslagna kontorsskrivarbefattningen i lönegraden Ca 15 vid kassaförvalt­ ningen torde i enlighet med beredningens förslag böra utbytas mot en befatt ning för kontorsskrivare av 2. klass i lönegraden MEo 13. I likhet med försvarsutredningen vill jag förorda, att krigsarkivet, som bör bliva arkivorgan för samtliga försvarsgrenar, anknytes till försvarsstaben samt att i samband därmed en översyn företages angående personalbehovet vid

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

arkivet. Såsom försvarsutredningen och överbefälhavaren, anfört bör försvarsväsendets radioanstalt vara anknuten till försvarsstaben. I detta sammanhang torde till behandling böra upptagas de av överbefäl­ havaren i dennes yttrande berörda frågorna om överflyttning till försvars­ staben av militär-, marin- och flygattachéerna samt militärassistenterna i vissa civila verb och myndigheter. Yad då först angår frågan om militär-, marin- och flygattachéernas ställning har jag av överbefälhavarens i det föregående berörda utredning funnit över­ vägande skäl tala för att dessa befattningshavare uppföras på försvarsstabens stat. Framhållas må, att chefen för finansdepartementet torde komma att anmäla frågan om en reglering av dessa attachéers löneförhållanden till huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för utrikesförvaltningens personal. Till frågan om de ändringar, som i anledning härav böra vidtagas i försvarsstabens avlöningsstat, återkommer jag vid behandlingen av försvarsväsendets avlönings- m. fl. anslag för nästa budgetår. Beträffande antalet militär-, marin- och flygattachéer inhämtas av över­ befälhavarens yttrande, att denne räknat med minst sex, högst åtta militär attachéer, minst fyra, högst sex marinattachéer samt minst fyra, högst fem flygattachéer, eller sålunda tillhopa lägst 14 och högst 19 befattningshavare. Enligt överbefälhavarens förslag skulle dessa befattningshavare med angiven fördelning å den gemensamma staten uppföras i alternativa lönegrader, eller sålunda i Oa 6 eller Oa 5, Oa 5 eller Oa 4 samt Oa 4 eller Oa 3. För egen del har jag visserligen funnit, att den största möjliga frihet bör föreligga vid valet av attachéer, varför ett system med alternativa lönegrader torde vara nöd­ vändigt. Emellertid torde endast regementsofficersgraderna böra komma i fråga, vadan de alternativa lönegraderna böra omfatta i samtliga fall de tre lönegraderna Oa 6, Oa 5 eller Oa 4, medan några kaptenslöner för ändamålet icke böra upptagas. Yad angår antalet attachéer torde detta böra beräknas till den lägre av överbefälhavaren angivna siffran, eller sålunda till 14, med av överbefälhavaren angiven fördelning på de olika försvarsgrenarna, eller så­ ledes sex vid armén, fyra vid marinen och fyra vid flygvapnet. Attachéerna torde böra i staten upptagas såsom försvarsattachéer. I det av överbefälhavaren i dennes yttrande framlagda förslaget om över­ flyttning till försvarsstabens stat av militär-, marin- och flygattachéerna har icke behandlats frågan om en motsvarande åtgärd för de biträdande militär­ attachéernas del. Icke heller jag räknar med att några särskilda beställningar för biträdande militärattachéer skola uppföras på försvarsstabens stat. För tjänstgöring i dessa befattningar torde — i likhet med vad för närvarande är fallet — böra beräknas officerare å vederbörliga truppförbands (motsva­ rande) stater. Däremot torde erforderliga medel för bestridande, enligt chefens för finansdepartementet i det föregående omnämnda förslag, av ortstillägg och övriga särskilda förmåner utöver lön till nu ifrågavarande befatt­ ningshavare böra beräknas under försvarsstabens avlöningsanslag. Yad härefter beträffar den av överbefälhavaren föreslagna överflyttningen av militärassistenterna kan jag ansluta mig till detta förslag. Till för­ svarsstaben torde sålunda böra överflyttas följande militära beställnings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 145

havare, nämligen officerare i järnvägstjänst, i väg- och vattenbyggnadsstyrel­ sens tjänst, i rikets allmänna kartverks tjänst och i luftskyddsinspektionens tjänst, ävensom militärassistenterna vid telegrafverkets distrikt (pensionerade officerare). I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har jag beräknat behovet av militär personal vid försvarsstaben på sätt framgår av efterföljande tablå. I anslutning till vad i det föregående yttrats må framhållas, att denna tablå endast har karaktär av beräkningsgrund och icke bör vara normerande i fråga om personalens fördelning på olika avdelningar. Behovet av civil personal vid försvarsstaben har delvis berörts i det före­ gående. Antalet kvinnliga biträden i lägre löneställning vid staben synes böra beräknas enligt försvarsberedningens i förhållande till försvarsutredningens något modifierade förslag. I anslutning till vad i det föregående anförts beräknar jag den personal, som skall uppbära avlöning från försvarsstabens avlöningsanslag på följande sätt. Den militära personalen torde komma att bestå av 1 överbefälhavare (Öb 5), 1 generalsperson (flaggman) eller överste (kommendör) (arvode Öb 3 eller Öb 2), 2 överstar (kommendörer) (Oa 6), 14 regementsofficerare, försvarsattachéer (arvode Oa 6, Oa 5 eller Oa 4), 1 regementsofficer (Oa 6 eller Oa 5), 10 regementsofficerare (Oa 5 eller Oa 4), varav 2 militärassistenter, 2 majo­ rer, militärassistenter (Oa 4), 1 major eller kapten (Oa 4 eller Oa 3), 10 kap­ tener, militärassistenter (arvode Oa 3), 3 kaptener eller löjtnanter, militär­ assistenter (arvode Oa 3 eller Oa 2). Den civila personalen kommer enligt den i det föregående förordade organisationen att omfatta — förutom den å över­ gångsstat uppförde föreståndaren för fotografiska centrallaboratoriet i löne­ grad A 30 — 2 detaljchefer å personalvårdsavdelningen (C 2), 1 förste expeditionsvakt (A 7), 1 kanslibiträde (A 7), 1 expeditionsvakt (A 5), 8 kontorsbiträden (A 4), 1 telefonist (A4), 1 maskinist (A 12) samt 1 eldare av 1. klass (A 7). Härtill komma så extra ordinarie befattningshavare, vilkas antal och löne­ ställning jag beräknar enligt försvarsutredningens förslag med de av mig i det föregående förordade ändringarna. Antalet befattningar för pensionerad personal i arvodesbefattning beräknar jag sammanfattningsvis till 1 i löneklass Oa 14, 5 i löneklass Oa 11, 2o i löneklass Oa 10 och 3 i löneklass UO 7. Antalet arvoden ä 600 kronor till kompaniofficerare, som tjänstgöra vid försvarsstaben, beräknar jag i enlighet med försvarsutredningens förslag till 28. Huruvida dessa arvoden böra framdeles bibehållas — något som synes mig kunna ifrågasättas — torde böra upptagas till prövning vid den ut­ redning rörande vissa arvoden inom försvarsväsendet, som enligt vad jag i annat sammanhang yttrat bör företagas. Dessutom torde arvoden böra be­ räknas med 1,895 kronor till chefen för försvarsstaben, därest denne åt­ njuter arvode i lönegrad Öb 2, med 2,400 kronor till en arkivarie i krigs­ historiska avdelningen, med 2,400 kronor till en vicevärd i militärstabsbyggnaden samt med 1,800 kronor till juridiskt biträde. X enlighet med det anförda och under beaktande av att radioanstaltens Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 87742 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 147 lönekostnader böra belasta förevarande anslag beräknar jag försvarsstabens avlöningsanslag till omkring 2,600,000 kronor. Yad härefter angår frågan om försvarsstabens omkostnads- m. fl. anslag ha dessa av försvarsutredningen beräknats till omkring 165,000 kronor, medan överbefälhavaren i sitt yttrande räknat med ett medelsbehov i före­ varande avseende av sammanlagt 316,400 kronor. Som någon ökning av omkostnadsutgifterna vid försvarsstabens olika avdelningar i förhållande till försvarsutredningens förslag torde böra beräknas, ehuru icke till det avsevärda belopp som angivits av överbefälhavaren, synas de i förevarande avseende beräkneliga utgifterna nu böra uppskattas till i runt tal 250,000 kronor. Till detta belopp torde böra läggas medel för bestridande av omkostnader vid radioanstalten, vilka bl. a. med hänsyn till fortgående materielanskaffningar icke kunna beräknas till lägre genomsnittligt belopp än 330,000 kronor. På grund härav skulle det sammanlagda genomsnitt­ liga medelsbehovet i nu förevarande avseende uppgå till, i runt tal, 580,000 kronor. De sammanlagda kostnaderna för försvarsstaben med radioanstalten komma således att uppgå till, för år räknat, i runt tal 3,180,000 kronor.

D. Förvaltningsorganisationen.

Såsom förut i annat sammanhang omnämnts, är frågan om organisationen av den militära förvaltningsapparaten föremål för särskild undersökning inom 1941 års militära förvaltningsutredning, vilken bedrivits jämsides med 1941 års försvarsutredning och i nära kontakt med denna. Försvarsutredningen, som i sitt betänkande (sid. 67—73) lämnat en kort­ fattad redogörelse för den i det föregående omnämnda år 1940 tillsatta mili­ tära förvaltningsutredningens förslag ävensom för de riktlinjer, efter vilka 1941 års miltära förvaltningsutrednings förslag syntes komma att utformas, har framhållit, att försvarsutredningen vid uppgörandet av personalstaterna för de militära kårerna i stort sett utgått från den principiella organisation av förvaltningsmyndigheterna, som nu gällde. Det borde emellertid förut­ skickas, att förvaltningsutredningens blivande förslag syntes komma att nöd­ vändiggöra vissa ändringar i dessa stater. Dessa ändringar kunde på nuva rande ståndpunkt icke till fullo överblickas.

I dagarna torde 1941 års militära förvaltningsutredning framlägga förslag Departementatill ändrad organisation av den militära förvaltningsapparaten. I vad mån chefen. förslaget är ägnat att läggas till grund för ett blivande beslut i denna om­ fattande och svårbedömbara fråga kan först efter ärendets remissbehandling bedömas. Det torde icke vara möjligt att förrän tidigast i början av år 1943 underställa riksdagen förslag i ämnet. I detta sammanhang vill jag därför endast understryka den av försvarsutredningen anförda synpunkten, att en omorganisation av den militära förvaltningen kommer att påverka statberäkningarna. Särskilt kommer detta naturligen att bliva fallet beträffande

148 Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 210.

de militära och civilmilitära specialkårer, till vilka en stor del av den i de centrala militära förvaltningsorganen tjänstgörande personalen hör. Vid nu angivna förhållanden måste i rådande läge viss återhållsamhet iakttagas vid bedömandet av dessa kårers i förevarande sammanhang anmälda personal­ behov. Till hithörande frågor torde jag få återkomma i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 149

Avd. V. Arméns organisation,

i. Krigsorganisationen.

Arméns krigsorganisation enligt 1936 års försvarsordning har alltsedan krigsutbrottet 1939 undergått väsentliga förändringar. Sålunda har antalet operativa enheter utökats, i samband varmed vissa förändringar företagits i avseende på deras sammansättning. Yidare har organisationens kvalitativa värde i hög grad ökats genom tillkomsten av starkare befälskadrar, genom en under beredskapstiden bedriven utbildning av befäl och trupp, genom beväpningens och utrustningens fullständigande m. m.

Försvarsutredningen. Med avseende å sitt förslag till ny krigsorganisation för armén har försvars­ utredningen anfört att militärt sett främst de erfarenheter, som kunde hämtas från det pågående kriget, måste vid krigsorganisationens utformning i möjlig omfattning tillgodogöras. Dessa vore emellertid självfallet icke alltid sådana, att de kunde tillmätas ett bestående värde. Man måste räkna med en ständig och i flera avseenden mycket snabb utveckling på det krigsorganisatoriska området. Det gällde vidare att omsätta krigets lärdomar på svenska förhållan­ den, vilket ytterligare försvårade arbetet. I vissa avseenden hade emellertid rikliga erfarenheter kunnat hämtas från den gångna beredskapstiden. Slutli­ gen måste beaktas nödvändigheten av att så anpassa den blivande krigsorga­ nisationen, att övergång till densamma kunde ske utan att kravet på erforderlig beredskap eftersattes. Det förslag till krigsorganisation, som framgått som resultat av den med beaktande av ovan berörda riktlinjer och synpunkter gjorda utredningen, präglades av avsevärda kvalitativa förbättringar, i vissa fall av förändringar i avseende på de operativa enheternas sammansättning, samt slutligen av en strävan att åt krigsorganisationen giva en sådan elasticitet, att möjlighet funnes att utan alltför stora rubbningar tillgodose utvecklingens krav. Utredningens förslag innebär, att krigsförbanden sammanföras i följande grupper, nämligen operativa förband, kust- och gränsförsvarsförband, kårför­ band och territoriella förband. Beträffande sitt förslag härutinnan har utredningen närmare anfört i huvud­ sak följande: De operativa förbanden utgöras av fördelningar, jägarbrigader, pansar­ brigader, motorbrigader och cykelbrigader. Fördelningen — den operativa enheten i den nuvarande krigsorgani­ sationen — har befunnits vara mindre lämplig i viss skogs- och fjällterräng samt för snabba omgrupperingar. Ett antal fördelningar ha därför upp­ delats i mindre operativa enheter — brigader. En omorganisation av ytter­ ligare fördelningar på brigader kan lätt verkställas, om så skulle visa sig lämpligt. Därvid uppkommer dock ett större behov av underhållstrupper

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

m. m. Fördelningen och särskilt dess kärrorganiserade infanteri synes emellertid val lämpad för uppträdande i vanlig nordisk terräng. Jägarbrigaden utgör ett lättrörligt operativt förband. Detta bär prö­ vats under sommaren 1941 och befunnits väl lämpat för företag i vägfattig skogs- och fjällterräng. Ytterligare försök äro dock erforderliga, innan sam­ mansättningen kan slutgiltigt fastställas. Pansarbrigaden är pansartruppernas operativa förband. Denna enhet har med hänsyn till dess sannolika användning och svenska vägförhållanden gjorts lättrörligare än stormakternas pansarfördelningar samt försetts med riklig utrustning för pansarvärn och luftvärn. Motorbrigaden utgöres av bilburet infanteri samt pansarvärn, artilleri, luftvärn, ingenjör- och underhållstrupper.------- — Cykelbrigaden har organiserats efter samma grunder som motorbrigaden. Till följd av begränsad tillgång på motorfordon ha cyklar ingått i stället för bilar. Vid ökad tillgång på bilar finnes möjlighet att motorisera cykel­ brigaderna. Vid landets kuster och gränser ha uppförts och äro under byggnad om­ fattande _ befästningsanläggningar. Besättningarna i dessa anläggningar och till de sistnämnda anslutna rörliga förband utgjordes tidigare av värnpliktiga tillhörande äldre årsklasser. På grund av nämnda befästningars betydelse vid försvar mot överraskande anfall och kuppförsök har det befunnits lämp­ ligt att rekrytera kust- och gränsförsvarsförbanden även med värn­ pliktiga ur yngre årsklasser, bosatta i befästningarnas närhet. Vapenutrust­ ningen i nämnda befästningar har fnllständigats. De organisatoriska förändringarna i fråga om kårförbanden och de territoriella förbanden bestå huvudsakligen i en utbyggnad av kår­ artilleriet, pansarvärnet och luftvärnet. Erfarenheten från finsk-ryska kriget samt kriget på ostfronten har visat betydelsen av att äga tillgång till tungt artilleri. Kårartilleriet har på grund härav utökats med ett antal 15 cm. haubitsdivisioner. —------- Från alla fronter och under alla operationer, där pansartrupper deltagit under det pågående kriget, har pansarvärnet spelat en avgörande roll vid för­ svar mot pansaranfall. Pansarvärnskompaniet har därför utbyggts till förband, som omfatta icke endast lättare pansarvärnspjäser utan även tunga pansarvärnspjäser och pansarvärnsgevär. Luftvärnet, som vid truppförbanden i regel består av pansarvärnsluftvärnspjäser, användbara för såväl pansarvärn som luftvärn, och vid de opera­ tiva förbanden av luftvärnsautomatkanonkompanier, utgöres vid kårförbanden och de territoriella förbanden av: kårluftvärnsförband, bestående av luftvärnsautomatkanonkompanier och luftvärnsbatterier, sammanförda i luftvärnsdivisioner samt avsedda att för­ stärka truppförbandens luftvärn; fiygfältsluftvärn, bestående av luftvärnsförband för flygbasernas skydd; territoriellt luftvärn för hemortens skydd. o Samtliga slag av luftvärn förekomma i den nuvarande krigsorganisationen. På grund av erfarenheter från det pågående kriget har det visat sig nöd­ vändigt att avsevärt förstärka luftvärnet för att hindra att flygvapnets dyr­ bara materiel förstöres på flygbaserna, möjliggöra arméns mobilisering och uppmarsch samt skydda verksamheten i hemorten.

Y ttr anden. Chefen för första arméfördelningen har hävdat, att de inom I. militärom­ rådet uppsatta operativa enheterna borde givas en organisation, som förlänade dem både stor slagkraft och rörlighet. Sålunda borde utöver försvarsutred-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 151

ningens förslag vissa regementen motoriseras eller organiseras såsom cykel­ förband. Chefen för tredje arméfördelningen bär framhållit vikten av att armén erhölle modernt tungt kanonartilleri. Chefen för fjärde arméfördelningen har ansett, att möjligheterna att öka de operativa enheternas rörlighet under den närmaste, riskfyllda övergångstiden borde tagas under omprövning. Kekryteringen av kust- och gränsförbanden även med värnpliktiga ur yngre årsklasser vore en ändamålsenlig åtgärd. Chefen för armén har funnit den av försvarsutredningen tillämpade in­ delningen av krigsförbanden i grupper mindre lämplig. Både kust- och gränsförsvarsförband och kårförband vore »operativa förband». Begreppet »territori­ ella förband» borde utbytas mot »lokalförsvarsförband» och krigsförbanden indelas i linjeförband och lokalförsvarsförband, i vilken senare grupp hem­ värnet borde inbegripas. Överbefälhavaren har förklarat sig i princip kunna tillstyrka försvarsutredningens förslag till arméns krigsorganisation samt har i anslutning här­ till närmare anfört följande: De militära myndigheterna borde vid krigsorganisationens utformande lämnas frihet att på bästa sätt förfoga över den personal och materiel m. m., som inrymdes i organisationsförslaget. En sådan frihet vore uppenbarligen ofrånkomlig, om under arbetets gång eu ändamålsenlig anpassning efter där­ under vunna rön och successivt erhållna krigserfarenheter skulle bliva möjlig. Även om alltså förslaget kunde i stort sett godtagas såsom en grund för fortsatt, närmaste utbyggnad och modernisering av arméstridskrafterna, vore likväl på vissa punkter ändringar motiverade. Trots den föreslagna ökningen av arméns styrka kunde sålunda den omfatt­ ning, som stridskrafterna enligt utredningen skulle erhålla, icke anses till­ fredsställande motsvara det strategiska lägets krav. Någon annan gräns än den, som värnpliktstillgången utgör, syntes icke kunna och böra sättas för krigsorganisationens kvantitet. Även sedan erforderlig hänsyn tagits till be­ hovet av arbetskraft för produktion och övrigt samhällsliv, syntes en ut­ ökning vara möjlig att åstadkomma. Att åtgärder härför bleve vidtagna vore av största vikt. För att de begränsade arméstridskrafter, över vilka landet även med en sådan utökning komme att förfoga, skulle kunna bliva i stånd att lösa sina omfattande uppgifter, erfordrades emellertid, att en betydande del av dem ägde särskilt stor rörlighet. Därigenom skulle nämligen i viss utsträckning kunna kompenseras vad som bruste i avseende på kvantitet. Denna synpunkt hade visserligen beaktats av utredningen, men det syntes nödvändigt att gå ännu längre i denna riktning och att sålunda förbättra rörligheten hos ännu flera enheter. I främsta rummet syntes härvid, bland annat av kostnadsskäl, åtgärderna böra avse att skapa ett större antal cykelförband, vilka framför allt i landets sydliga delar syntes väl lämpade för där ifrågakommande uppgifter. Av betydelse vore emellertid, att de härvid bleve så utrustade med lämpliga fordon, att icke trossen bleve helt bunden vid vägarna och därigenom komme att hämma den taktiska användbarheten. Den av utredningen tänkta krigsorganisationen innebure vidare en i jäm­ förelse med utländska organisationer och även enligt krigserfarenheterna synnerligen ogynnsam proportion mellan infanteriet och artilleriet. Därtill komme, att proportionen vore även ur kvalitetssynpunkt icke tillfreds­ ställande.

152 Kunrjl. Maj.ts proposition nr 210.

överbefälhavaren har i anslutning härtill kommit in på frågan om det rörliga 15 cm kanonartilleriets ställning inom försvarsorganisationen i dess helhet. För överbefälhavarens uttalanden i denna fråga redogöres under av­ snittet Kustartillerimaterielen. Den närmare innebörden av sitt förslag om tillägg till eller ändringar av den krigsorganisation, som försvarsutredningen framlagt såsom utgångs­ punkt för sina övriga beräkningar, har överbefälhavaren klarlagt i en särskild, hemlig skrivelse, därvid överbefälhavaren framhållit, att vad i skrivelsen anfördes utformats i samråd med chefen för armén, som vore med honom därutinnan enig. De fredsorganisatoriska följderna framginge av chefens för armén yttrande över försvarsutredningens betänkande. Därest det icke skulle anses möjligt att genom en ökning av den totala kostnadsramen åstadkomma förutsättningar för genomförandet av ovanstående förslag, syntes en framkomlig väg vara att något minska på de föreslagna materielreserverna. Genom en sådan åtgärd syntes enligt verkställda beräk­ ningar kunna inbesparas ett betydande belopp. I fråga om den avvägning mellan de antydda förbättringsförslagen och bibehållandet i full utsträckning av de utav utredningen förutsatta materielreserverna, som sålunda kunde tänkas bliva erforderlig, hade såväl överbefälhavaren som chefen för armén kommit till den uppfattningen, att genomförandet av de förstnämnda vore att bestämt föredraga. överbefälhavaren har starkt ifrågasatt, huruvida icke det för hemorten och flygbaserna avsedda luftförsvaret borde anknytas till flygvapnet. Utomlands vunna erfarenheter talade därför. På grund av de stora organisationsför­ ändringar och utökningar, som nu förestode vid flygvapnet, kunde överbefäl­ havaren dock icke för närvarande föreslå någon organisationsändring i antydd riktning. Denna fråga borde emellertid uppmärksammas och möjligheten att övergå till en annan organisation hållas öppen. En sådan övergång syntes kunna genomföras utan kostnadsökning. Avgörandet huru krigsförbanden lämpligast borde sammanföras i vissa grupper borde ankomma på de militära myndigheterna. Utredningens förslag i detta hänseende förefölle icke fullt lämpligt. »Lokalförsvarsförband» syntes vara en bättre benämning än »territoriella» förband.

1942 års försvarsberedning. De av överbefälhavaren framförda förslagen om viss ökning av arméns krigsorganisation har 1942 års försvarsberedning ansett sig kunna tillstyrka endast i den mån kostnaderna för desamma kunde inrymmas inom den i det föregående angivna kostnadsramen, vilken icke borde överskridas. Bered­ ningen har därvid förklarat, att den icke kunde finna tillrådligt att i den utsträckning, som överbefälhavaren föreslagit, åstadkomma kostnadsbespa­ ringar genom att beräkna minskat behov av ersättningsmateriel. Vissa av de utav överbefälhavaren i sådant hänseende angivna kostnadsbesparingarna syntes dock kunna godtagas. Enär den av överbefälhavaren föreslagna utökningen av krigsförbandens

Kungl. Maj ds proposition nr 210. 153

antal icke syntes kunna inrymmas i kostnadsramen, kunde förslaget därom icke tillstyrkas. Däremot tillstyrkte beredningen ökning av antalet cykelföiband och ökad motorisering av artilleriet. Kostnaderna härför ävensom för vissa andra, i hemligt yttrande närmare angivna förstärkningar i krigsorga­ nisationen syntes i huvudsak kunna täckas genom vissa av beredningen för­ ordade besparingar. Såsom jag redan i annat sammanhang anfört, anser jag mig icke kunna Departementsföreslå en försvarsorganisation, för vilken kostnaderna gå utöver den i det föregående angivna kostnadsramen. Ehuru givetvis, såsom överbefälhavaren anfört, en utökning och förstärkning av arméns krigsorganisation, sådan denna utformats i försvarsutredningens förslag, kan synas önskvärd i olika avseenden, finner jag mig alltså icke kunna ifrågasätta förändringar i föl­ slaget i annan mån än där kostnadsökningar motsvaras av genom andra ändringar i förslaget vunna besparingar. Jag har redan anmärkt, att jag därvid icke kan förorda åtgärder, som innebära, att en utökning av organisa­ tionen vinnes på bekostnad av materielreserverna. I detta hänseende delar jag den uppfattning, åt vilken försvarsberedningen givit uttryck. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig av kostnadsskäl i huvud­ sak icke kunna biträda överbefälhavarens förslag om utökning av krigsförbandens antal. Däremot torde vissa andra av överbefälhavaren föreslagna förbätt­ ringar i organisationen kunna ur ekonomisk synpunkt godtagas. För vinnande av ökad rörlighet hos arméstridskrafterna förordar jag sålunda, att —utöver vad försvarsutredningen föreslagit — ytterligare ett antal fotinfanteriförband organiseras såsom cykelförband. Vidare torde artilleriets motorisering böra drivas längre än enligt utredningens förslag, varjämte vissa ytterligare förstärk ningar, för vilka jag icke kan här närmare redogöra, synas böra genomföras. Till frågan om det rörliga 15 cm kanonartilleriets inpassande i försvars­ organisationen återkommer jag i avsnittet Kustartillerimaterielen. Efter vidtagandet av de förutnämnda förbättringarna torde det av för­ svarsutredningen framlagda förslaget till krigsorganisation för armén vara i stort sett väl avvägt. Emellertid förutsätter jag, att de militära myndigheterna vid det fortsatta utformandet av krigsorganisationen skola äga att i det fram­ lagda förslaget vidtaga de förändringar, till vilka fortsatta överväganden och försök ävensom senare krigserfarenheter kunna giva anledning, givetvis utan överskridande av den ram i fråga om personal, hästar och fordon m. m., som uppdragits i organisationsförslaget.

II. Fredsorganisationen.

A. Arméns ledande organ. Arméstaben och arméinspektionen.

Allmänna synpunkter.

F ör svar sutredningen. Med avseende å arméns högsta ledning har försvarsutredningen, såsom i avsnittet överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna anmärkts, uttalat, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

det operativa förberedelsearbetet, i vad rör arméstridskrafterna, borde äga lum inom försvarsstaben, under det att på chefen för armén skulle ankomma att med biträde av underlydande stabs- och inspektionsorgan handhava frågor löiande arméns organisation, utrustning och utbildning ävensom personal­ frågor. Enligt gällande organisation biträdes chefen för armén vid handläggningen av dylika frågor av arméstaben och arméns inspektionsmyndigheter. Försvarsutredningen har föreslagit, att den verksamhet, som hittills bedrivits vid dessa myndigheter, skall uppdelas på två sidoordnade, direkt under chefen för armén lydande organ, arméstaben med centrala värnpliktsbyrån och arméinspek­ tionen, samt därom närmare anfört följande: ÅT, ^ren<^en> vdka chefen för armén sålunda har att handlägga, bilda utbildmngsärendena en grupp för sig, under det att organisations- och utiustmngsärendena med avseende på karaktär och inbördes sammanhang kunna sammanföras till en grupp. Inom dessa båda grupper faller den över­ vägande delen av de ärenden, som ankomma på chefen för armén, och denna naturliga uppdelning i två grupper bör enligt försvarsutredningens mening beaktas vid utformningen av de organ, som skola biträda chefen för armén vid arendenas handläggning. På grund av det intima sammanhang, som inom var och en av de angivna grupperna råder mellan olika där förekommande frågor, synas ärenden till­ hörande en och samma grupp också i princip böra handläggas vid ett och samma stabsorgan. Nuvarande organisation, enligt vilken chefen för armén vid handläggning av exempelvis utbildningsärenden biträdes av ett flertal sidoordnade stabsorgan, nämligen arméstaben och inspektionsmyndigheterna, finner utredningen sålunda mindre ändamålsenlig. Att koncentrera hand­ läggningen av samtliga på chefen för armén ankommande ärenden till ett enda gemensamt stabsorgan låter sig ur praktiska synpunkter icke lämpligen göra. Detta organ skulle under sådana förhållanden bliva alltför omfattande och tungt arbetande och dess verksamhet skulle icke kunna ledas och kontrolleras av en chef. Försvarsutredningen vill för sin del förorda, att i enlighet med den ovan nämnda indelningen i huvudgrupper den verksamhet, som hittills bedrivits vid arméstaben och inspektionsmyndigheterna, uppdelas på två sidoordnade, direkt under chefen för armen lydande organ, nämligen arméstaben och arméinspektionen. Vid arméstaben böra av ovan angivna ärenden handläggas organisations- och utrustningsärenden, medan utbildmngsärendena böra beredas vid arméinspektionen. Enligt det förslag till omläggning av inskrivningsväsendet och den territoriella värnpliktsredovisningen, som utarbetats av försvarsväsendets rullföringsnämnd, skall ledningen och övervakningen av inskrivningsväsendet samt av registreringsverksamheten vid inskrivningsexpeditioner och truppför­ band etc. utövas av en central myndighet, centrala värnpliktsbyrån. Denna byia har förutsatts i flertalet avseenden vara underställd chefen för armén. På grund av dess samtliga försvarsgrenar berörande uppgift och särskilda ställning har rullföringsnämnden emellertid ansett, att den icke borde in­ fogas i arméstaben såsom en avdelning.

De ärenden, vilka komma att handläggas vid centrala värnpliktsbyrån, beröra inskrivningsväsendet, den territoriella värnpliktsredovisningen, per­ sonalregistrering, statistik rörande utbildning och tjänstgöring, uppskovsväsende och krigsplacering. Det synes därjämte icke uteslutet, att byråns registreringsmaskiner framdeles kunna komma att utnyttjas även för andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 155

ändamål, t. ex. för redovisning av hästar och viss materiel. Här nämnda ärenden beröra nära verksamheten vid de olika försvarsgrensstabernas organisationsavdelningar. Därest centrala värnpliktsbyrån gives en helt fristående ställning, måste vid varje försvarsgrensstab avses särskild personal för sam­ arbetet med byrån. Enär det ojämförligt största antalet värnpliktsärenden hänför sig till armén, finner försvarsutredningen för sin del övervägande skäl tala för, att centrala värnpliktsbyrån, med bibehållen organisation såsom byrå enligt rullföringsnämndens förslag, anslutes till arméstaben, varigenom en särskild värnpliktsavdelning kan undvaras vid denna. I anslutning till vad ovan anförts föreslår försvarsutredningen, att direkt under chefen för armén skola stå följande stabsorgan: arméstaben med centrala värnpliktsbyrån för handläggning av organisa­ tions-, utrustnings-, personal- och värnpliktsärenden jämte därmed samman­ hängande frågor samt arméinspektionen för handläggning av utbildningsärenden. Eörsvarsutredningens förslag till organisation i princip av arméns högsta militära ledning framgår av ett å sid. 79 i betänkandet intaget diagram.

Y ttr anden. Chefen för första arméfördelningen har i samband med framläggandet av sina synpunkter beträffande förhållandet mellan överbefälhavaren och för­ svarsgrenarnas chefer, vilka återgivits i det föregående, hävdat, att icke blott arméns organisations-, utrustnings-, utbildnings- och personalärenden borde handläggas av chefen för armén med underlydande stabsorgan utan principiellt även arméns operativa krigsförberedelser. Samma uppfattning har även framförts av chefen för andra arméfördel­ ningen, chefen för övre Norrlands trupper samt chefen för flygvapnet och flygförvaltningen såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen. Chefen för armén har uttalat, att den föreslagna indelningen av chefens för armén organ för den militära ledningen av armén i en arméstab och en armé­ inspektion vore lämplig. Förefintligheten av två underlydande högre chefer, chefen för arméstaben och arméinspektören, vore en nödvändig förutsättning för att chefen för armén skulle kunna intaga den ledande ställning, för vilken han vore avsedd, och även få tid att utöva den ledning av förvaltningstjänsten, som måste förenas med den militära ledningen.

1942 års för sv ar sberedning. Försvarsberedningen har framhållit, att då vissa erinringar framställts mot förslaget att organisera en studieavdelning inom försvarsstaben, och dessa invändningar syntes vägande, beredningen förutsatte att studieavdelningens uppgifter, i vad gällde armén, skulle kunna handhavas av personal inom armé­ ledningen.

Lika med myndigheterna biträder jag försvarsutredningens förslag om en Departements chefen. uppdelning av chefens för armén organ för arméns ledning i en arméstab och en arméinspektion. Vidkommande fördelningen i stort av arbetsuppgifterna mellan försvarsstaben och chefen för armén underställda stabsorgan far jag

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hänvisa till vad jag tidigare anfört vid behandlingen av frågan om förhållandet mellan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna. I enlighet med vad försvarsutredningen anfört synas övervägande skäl tala för att centrala värnpliktsbyrån anknytes till arméstaben. Jag hänvisar dock härutinnan till vad jag under nästföljande avsnitt härutinnan anför. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att genom instruktionsbestämmelser klar­ göra chefens för marinen och chefens för flygvapnet befogenheter i avseende å handläggningen av dem berörande värnpliktsärenden. De uppgifter som försvarsutredningen ansett böra tillkomma studieavdel­ ningen inom försvarsstaben förutsätter jag såsom förut anförts skola i första hand tillkomma försvarsgrenarnas staber och krigshögskolor.

Arméstaben med centrala värnpliktsbyrån.

Arméstabens uppgift är enligt gällande instruktion att biträda chefen för armén vid utövningen av hans ämbete och bereda de ärenden han i denna sin egenskap har att handlägga och avgöra. Inom arméstaben beredas jämväl ärenden rörande generalstabskåren och inspektionsmyndigheten över militär­ läroverken. Chefen för arméstaben är uppförd på arméstabens stat i lönegraden Öb 2 med fyllnadsarvode till lönegraden Öb 3. Han är tillika chef för general­ stabskåren och utövar inspektionsmyndigheten över militärläroverken. I övrigt utgöres personalen vid arméstaben av vid staben placerade general­ stabsofficerare, vissa officerare m. fl. på arméstabens stat, generalstabsaspiranter samt från truppförbanden kommenderade officerare. I den civil­ militära och icke-ordinarie personalen vid arméstaben ingår viss personal (maskinist, eldare, telefonvakter m. fl.), som betjänar även övriga staber och myndigheter inom militärstabsbyggnaden. Till arméstaben hänföras jämväl de på stat upptagna militärattachéerna och i järn vägs tjänst kommenderade officerare. Under chefen för arméstaben bedrives verksamheten inom staben på följande avdelningar, nämligen en organisationsavdelning, en utbildningsav­ delning, en personalavdelning samt en expedition. Till arméstaben höra jämväl en kassaförvaltning — gemensam för arméstaben, försvarsstaben, truppslagsinspektionerna m. fl. — och ett bibliotek ävensom ett stall för arméstabens hästar. Slutligen är krigsarkivet för närvarande anknutet till arméstaben.

Försvarsutredningen. I enlighet med de i det föregående angivna principerna för arméns högsta ledning har försvarsutredningen föreslagit, att arméinspektionen skall övertaga arméstabens och inspektionsmyndigheternas nuvarande uppgifter i vad rör utbildningsfrågor. Såsom en följd härav borde utbildningsavdelningen över­ flyttas från arméstaben till arméinspektionen. Vidare borde chefen för armé­ staben frånträda inspektionsmyndigheten över mili tär läroverken, vilken myn­ dighet borde övertagas av en generalsperson inom sagda inspektion. I fråga om chefens för arméstaben ställning har försvarsutredningen i övrigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 157

icke ifrågasatt annan ändring än att denne, i likhet med övriga beställningshavare i lönegraden Öb 2, borde överföras till generalitetets stat såsom gene­ ralmajor av 2. graden. Chefen för arméstaben borde alltfort vara chef för generalstabskåren och även åtnjuta samma fyllnadsarvode som hittills. I överensstämmelse med vad som anförts under avsnittet Försvarsstaben borde till nämnda stab från arméstaben överföras kassaförvaltningen ävensom sådan civilmilitär och civil personal, vars verksamhet berörde samtliga eller flera inom militärstabsbyggnaden inhysta staber m. m. Krigsarkivet borde framdeles anknytas till försvarsstaben i stället för till arméstaben. Enligt utredningens förslag skall arméstaben organiseras på följande avdel­ ningar, nämligen en organisationsavdelning, en utrustningsavdelning, en per­ sonalavdelning samt en expedition. Härtill komma enligt förslaget den till arméstaben anslutna centrala värnpliktsbyrån och biblioteket samt en stamhästgrupp och ett stall. Slutligen har föreslagits tillsättande av en särskild souschef, överste vid generalstabskåren. Till motivering av dessa förslag har utredningen anfört följande: Ärenden rörande arméns organisation i fred och arméstridskrafternas organisation i krig jämte mobiliseringsförberedelserna böra fortfarande hand­ läggas vid en organisationsavdelning. Denna bör givas en sådan utformning och dess verksamhet instruktionsmässigt regleras så, att en ständig kontakt med verksamheten vid försvarsstaben bliver säkerställd. De vid denna avdel­ ning hittills handlagda värnpliktsärendena böra däremot övertagas av centrala värnpliktsbyrån. Den ingående uppmärksamhet, som oavlåtligen måste ägnas frågorna rörande arméns utrustning, har medfört, att utrustningsärendena efter hand kommit att allt mera öka i omfattning. Dessa ärenden ha hittills handlagts inom organisationsavdelningen. Enligt försvarsutredningens mening bör emellertid en särskild utrustningsavdelning organiseras för deras handlägg­ ning. Vid denna avdelning synas jämväl ärenden rörande gasskyddstjänsten böra handläggas. Såsom tidigare nämnts bör vid arméstaben liksom för närvarande tmnas en personalavdelning för handläggning av personalärenden och därmed sam­ manhängande frågor. Liksom hittills erfordras vidare en för arméstaben gemensam expedition, i vilken borde ingå en kapten på arméstabens stat såsom kommendant för hand­ läggning av frågor rörande vakttjänst, ordonnanstjänst, transporttjänst nr. m. Erfarenheterna utvisa, att arméstaben ofta får att handlägga frågor av större räckvidd och av huvudsakligen principiell betydelse, vilka icke lämp­ ligen kunna hänskjutas till handläggning vid någon av stabens avdelningar. För dessa uppgifter, liksom för upprätthållandet av sambandet med försvars­ staben och förvaltningsorganen, bör särskild personal stå till chefens för arméstaben direkta förfogande. Med hänsyn till här ifrågavarande ärendens vikt och för att lätta chefens för arméstaben arbetsbörda synes en särskild souschef böra tillsättas vid arméstaben, varjämte vissa officerare utanför avdelningarna böra beräknas för dessa arbetsuppgifter. Såsom souschef bör avses en överste vid generalstabskåren. I fråga om bibliotekets ställning och organisation ifrågasätter försvarsutredningen ingen ändring. Den för verksamheten vid arméstaben erforderliga personalen har försvarsutredningen beräknat med ledning av erfarenheter från nuvarande organisa-

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tion. I vad iöi den nyinrättade centrala värnpliktsbyrån har utredningen med några smärre avvikelser följt det förslag till sammansättning som framlagts av försvarsväsendets rullföringsnämnd. Den militära personal, som utredningen beräknat normalt skola tjänstgöra vid arméstaben jämte centrala värn­ pliktsbyrån, framgår av en å sid. 82 i betänkandet införd tablå, som beträf­ fande den aktiva personalen även angiver på vilka stater personalen förutsättes uppförd. Utredningen har därjämte föreslagit, att på arméstabens stat utöver den på tablån angivna personalen skall uppföras viss utom armén beordrad militär personal. Militärattachéerna samt de i järnvägstjänst kommenderade officerarna äro för närvarande redovisade på arméstabens personalförteckning. Enligt försvarsutredningens mening borde så i fortsättningen lämpligen ske även be­ träffande andra utom armén för längre tid kommenderade officerare. Sålunda borde på arméstabens stat upptagas tillsammans tjugu kompaniofficersbeställ­ ningar för officerare ur armén, vilka kommenderats till flygvapnet såsom sambandsofficerare vid flygstaben och eskaderstaberna eller såsom lärare eller elever vid utbildning i arméspaningstjänst, På staten borde vidare uppföras beställningar för vissa militärassistenter vid statliga verk m. fl. myndigheter, nämligen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänst en major och en kapten eller löjtnant, i rikets allmänna kartverks tjänst en överstelöjtnant eller major samt i luftskyddsinspektionens tjänst en kapten. Såsom militärassistenter vid telegrafverkets distrikt har försvarsutredningen beräknat fem pensionerade officerare i arvodesbefattning, vilka före­ slagits uppförda på arméstabens personalförteckning.

Y ttr anden. Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att vid bifall till det av honom framlagda förslaget om inrättande av en operationsavdelning vid armé­ staben borde arméstabens personalavdelning överföras till arméinspektionen, med vilken nämnda avdelning för övrigt även med den av utredningen före­ slagna organisationen närmast syntes höra tillsammans. Chefen för armén har icke haft något att erinra mot den av utredningen föreslagna indelningen av arméstaben i avdelningar. Chefen för arméstaben borde upptagas i lönegrad Öb 2 eller Öb 3, varigenom personvalet skulle underlättas. Som adjutant hos chefen för armén borde beräknas en generalstabskapten. På arméstabens stat borde upptagas tre kaptener till förfogande, avsedda att förstärka arbetskraften vid militärbefälsstaberna enligt chefens för armén bestämmande. Vid arméstabens utrustningsavdelning komme att handläggas frågor rörande all slags materiel (tyg-, intendentur-, sjukvårdsmateriel o. s. v.). Därför vore det icke lämpligt, att avdelningschefen såsom försvarsutredningen förutsatt vore officer vid fälttygkåren och sålunda representant endast för ett visst materielslag. Avdelningschefen borde representera den allsidiga överblicken över samtliga materielslag och på grund därav vara regements­ officer vid generalstabskåren, under det att övrig personal vid avdelningen borde vara målsmän för olika materielslag eller olika truppslags materiel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210, 159

Därest regementsofficer vid generalstabskåren placerades såsom avdelnings­ chef vid utrustningsavdelningen, borde i stället den för tjänstgöring vid av­ delningen avsedda generalstabskaptenen ersättas med en kapten ur fälttygkåren. Regementsofficeren ur generalstabskåren borde ur befordringssynpunkt lämpligen vara överstelöjtnant. Fälttygkåren borde samtidigt minskas med en regementsofficer, lämpligen major. — Den av försvarsutredningen föreslagna personaltilldelningen till utrustningsavdelningen vore för knapp. En ökning med två kaptener vore nödvändig, och beställningar för dessa borde uppföras på arméstabens stat. Därjämte borde en för avdelningen be­ räknad pensionerad underofficer utbytas mot en pensionerad officer. Mot personalberäkningarna i övrigt för arméstaben jämte centrala värnpliktsbyrån syntes intet vara att erinra; dock borde för personalavdelningen beräknas en generalstabsaspirant, medan i stället antalet generalstabsaspiranter vid centrala värnpliktsbyrån kunde minskas från två till en. Den före­ slagna kaptensbeställningen på arméstabens stat vid personalavdelningen borde utgå. Den ena av de för arméstabens expedition avsedda kanslibiträdesbefattningarna borde uppföras såsom befattning i lönegraden Ca 13. Av de föreslagna kaptenerna på arméstabens stat borde två upptagas i lönegrad Oa 4 eller Oa 3 för att skapa möjlighet att behålla välmeriterade kaptener genom befordran till majorsbeställning. Arméförvaltningen har ifrågasatt, huruvida icke den kapten ur fortifika­ tionskåren som avsetts tjänstgöra vid arméstaben i stället borde placeras till tjänstgöring vid fortifikationsstyrelsen, då ju denna i sin helhet måste be­ traktas såsom chefens för armén organ för alla frågor beträffande befäst­ ningars och byggnaders planläggande. Den vid arméstaben tjänstgörande officeren ur intendenturkåren borde avses såsom sambandsofficer mellan intendenturdepartementet och arméstaben i utrustnings- och organisations­ frågor. — Ehuru arméförvaltningen icke haft tillfälle att taga del av skälen för den av försvarsutredningen föreslagna uppflyttningen av stallföreståndaren vid arméstabens stall från lönegrad MEo 13 till MEo 18, ville ämbetsverket ifrågasätta, om en sådan höjning kunde anses motiverad. —- I fråga om arméstabens bibliotek finge arméförvaltningen erinra, att Kungl. Maj:t genom beslut den 10 februari 1939 uppdragit åt chefen för armén att inkomma med yttrande och förslag rörande de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas i syfte att förenkla och förbilliga biblioteksorganisationen hos vissa högre armémyndigheter. Något förslag härom hade emellertid, så vitt ämbetsverket hade sig bekant, ännu icke förelagts Kungl. Maj:t och icke heller utvisade försvarsutredningens betänkande, att dessa spörsmål vid utredningen kommit under beaktande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har tillstyrkt försvarsutredningens för­ slag att på arméstabens personalförteckning uppfördes bland annat beställ­ ningar för en major och en kapten eller löjtnant i väg- och vattenbyggnads­ styrelsens tjänst, vilket överensstämde med det förslag till organisation av styrelsens militärbyrå, som styrelsen avgivit till Kungl. Maj:t den 21 februari 1941.

1G0 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

1942 års försvar sberedning. Beredningen har erinrat om att den i annat sammanhang på anförda skäl föreslagit en principiell ändring i försvarsutredningens förslag beträffande försvarsväsendets högsta ledning, innebärande att arméoperations- m. fl. avdelningar skulle underställas chefen för armén och förläggas till arméstaben i stället för till försvarsstaben. Härav följde vissa ändringar i försvarsutred­ ningens förslag i fråga om arméstabens organisation och personalbehov. Sålunda skulle i arméstaben tillkomma operations-, kvartermästar- och kommunikationsavdelningar. I samband härmed borde personalavdelningen givas en från övriga avdelningar inom arméstaben fristående ställning, var­ igenom chefen för arméstaben kunde frigöras från handläggning av befordrings- och personalärenden till förmån för hans uppgift att samordna det operativa arbetet med övrig verksamhet. Inom personalavdelningen borde samtidigt inrymmas chefens för armén expedition och personliga adjutanter. I fortsättningen har beredningen närmare redogjort för det ökade personal­ behov vid arméstaben och personalavdelningen, som bleve en följd av dess ovan angivna förslag, samt i övrigt beträffande organisationen av armé­ staben anfört i huvudsak följande: Behovet av den av försvarsutredningen föreslagna souschefen i armé­ staben syntes beredningen icke tillräckligt styrkt, varför beredningen ville ifrågasätta om icke ifrågavarande överstebeställning borde utgå ur personal­ förteckningen för generalstabskåren. Till frågan huruvida regementsofficer ur generalstabskåren eller fälttygkåren borde placeras såsom avdelningschef vid utrustningsavdelningen kunde beredningen icke taga ställning, men funne sig böra förutsätta, att för denna befattning avsåges en major ur endera kåren. Med åberopande av vad försvarsväsendets lönenämnd tidigare i ärendet anfört ville beredningen föreslå, att de av försvarsutredningen för centrala värnpliktsbyrån beräknade ordinarie befattningarna för 1 förste aktuarie i lönegrad Ca 26, 1 inspektör i lönegrad Ca 22 och 1 aktuarie i lönegrad Ca 21 måtte i avvaktan på närmare erfarenhet rörande personalbehovet vid byrån tills vidare utbytas mot följande befattningar för icke-ordinarie personal, nämligen 1 förste aktuarie i lönegrad MEo 26, 1 byråinspektör i lönegrad MEo 22 och 1 förste amanuens i lönegrad MEo 18. Den för värnpliktsbyrån avsedda befattningen som kontorsskrivare av 2. klass i lönegrad MEo 13 vore helt ny och hade icke upptagits i det av rullföringsnämnden på sin tid beräknade personalbehovet. På grund härav borde med inrättandet av denna befattning anstå och behovet av personalökning vid byrån, i den mån det redan vore aktuellt, tillgodoses genom anställning tills vidare av extra befattningshavare. Försvarsutredningen hade för arméstaben beräknat 12 kontorsbiträden i lönegrad Ca 4, 13 kontorsbiträden i lönegrad MEo 4 och 12 skrivbiträden i lönegrad MEo 2. Enligt beredningens mening borde ifrågavarande biträdespersonal i stället upptagas med 10 befattningar i lönegrad A 4, 12 befattningar i lönegrad MEo 4 och 15 befattningar i lönegrad MEo 2. Vid nyanställning borde iakttagas, att anställning såsom extra ordinarie befattningshavare icke medgåves, förrän ett stadigvarande behov av befattningen förelåge. Befattningen såsom stallföreståndare vid arméstabens stall vore på per­ sonalförteckningen för innevarande budgetår upptagen i lönegrad MEo 13 men hade av försvarsutredningen, under hänvisning till att arméstabens stam-

Kungl. Majds proposition nr 210. 161

hästgrupp i samband med truppslagsinspektionernas inordnande i armé­ inspektionen och artilleristabskårens uppgående i generalstabskåren komme att utökas, föreslagits uppflyttad i lönegrad MEo 18. Befattningen upprättliölles för närvarande av en från övergångsstat pensionerad underofficer och gällde för honom, att han enligt särskild av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift skulle vidkännas visst avdrag å sina löneförmåner med hänsyn till den honom tillkommande pensionen. Enligt i nu gällande personalförteckning intagen särskild föreskrift skulle befattningen som stallföreståndare hänföras, så länge nuvarande innehavare av befattningen kvarstode i densamma, till löne­ grad MEo 13. Frågan om befattningens framtida bestridande skulle därefter hänskjutas till Kungl. Majds prövning. Beredningen funne med hänsyn till angivna förhållanden ej skäl att hänföra stallföreståndarbefattningen till högre lönegrad än MEo 13. Befattningen som fodermarsk vid arméstabens stall hade av utredningen upptagits i lönegrad MEo 6. Ifrågavarande befattning vore innevarande budgetår uppförd i lönegrad MEo 6 med angivande av att befattningen vid nuvarande innehavarens avgång skall uppföras i lönegrad MEo 5. Denna anmärkning till staten borde tills vidare bibehållas.

I det föregående har jag i stort sett anslutit mig till det av försvarsutred- Departement*ningen framlagda förslaget rörande principerna för försvarsväsendets högsta ehefenledning, enkannerligen uppgiftsfördelningen mellan försvars- och armé­ staberna. Därav följer att jag icke kan acceptera den av försvarsberedningen från dess utgångspunkt föreslagna organisationen av arméstaben, innebärande att i sagda stab skola tillkomma operations-, kvartermästar- och kommunikationsavdelningar. I fråga om arméstabens uppgifter och organisation på avdelningar kan jag i huvudsak godtaga utredningens förslag. Vidkommande förslagen att till försvarsstaben överföra den nuvarande arméstabens kassaförvaltning samt krigsarkivet får jag hänvisa till vad jag därutinnan anfört vid behandlingen i det föregående av frågan om försvarsstabens organisation och arbetsupp­ gifter. På sätt försvarsutredningen föreslagit torde någon ändring icke böra ske med avseende å chefens för arméstaben löneställning och chefskap över generalstabskåren. Chefen för arméstaben bör i personalförteckningen icke redovisas under generalitetet utan liksom hittills under arméstaben. Försvarsutredningen har bland arméstabens personal upptagit en souschef, överste vid generalstabskåren i lönegrad Oa 6. Försvarsberedningen har icke funnit behovet av denna befattning styrkt. Försvarsutredningens förslag innebär emellertid icke inrättande av någon ny befattning utan allenast ett befästande av en redan bestående ordning. För närvarande är nämligen såsom avdelningschef vid arméstabens expedition placerad en överste vid general­ stabskåren, vilken i själva verket fungerar såsom chefens för arméstaben ställ företrädare. Med stöd av erfarenheter från den nuvarande organisationen har nu utredningen i sitt förslag upptagit denna befattning såsom souschef utan att binda honom vid expeditionen. Någon ersättare lör honom inom expeditionen har icke ifrågasatts utan förutsättes, att den nuvarande expedi tionsofficeren skall tjänstgöra jämväl såsom avdelningschef. Vid angivna Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 377 42 11

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

förhållanden torde skäl till frångående av utredningens förslag i detta hänseende icke föreligga, varför jag finner mig böra biträda detsamma. Mot försvarsutredningens beräkningar av behovet av militär personal vid arméstaben med centrala värnpliktsbyrån har jag i stort sett intet att erinra. I enlighet med den av flera myndigheter framförda uppfattningen lärer såsom avdelningschef vid arméstabens utrustningsavdelning böra avses en regementsofficer vid generalstabskåren i stället för vid fälttygkåren. Ett dylikt utbyte kan ske utan att generalstabskåren därför behöver utökas. I samband med denna förändring bör personalförteckningen för fälttygkåren minskas med en överstelöjtnantsbeställning, beräknad för avdelningschefen vid armé­ stabens utrustningsavdelning. Det synes icke erforderligt, att för avdelningen jämväl avses en generalstabskapten, varför denne bör utbytas mot en kapten vid fälttygkåren, för vilken en ny beställning bör uppföras på personalför­ teckningen för nämnda kår. Beträffande personalbehovet i övrigt vid utrustningsavdelningen har chefen för armén anfört, att försvarsutredningen beräknat detta behov något för knappt. Med anledning härav vill jag föreslå, att den för personalavdelningen beräknade kaptenen på arméstabens stat i stället avses för utrustningsavdel­ ningen. Jag biträder likaledes chefens för armén förslag om utbytande av den för samma avdelning beräknade pensionerade underofficeren mot en pen­ sionerad officer. — Den bland personal till förfogande redovisade kaptenen ur generalstabskåren synes tillika kunna tjänstgöra såsom adjutant hos chefen för armén och chefen för arméstaben. Mot chefens för armén förslag, att två av de kaptensbeställningar som före­ slagits uppförda på arméstabens personalförteckning skola utbytas mot be­ ställningar för majorer eller kaptener, har jag intet att erinra, synnerligast som nu gällande personalförteckning för arméstaben upptager fyra dylika be­ ställningar. — överbefälhavaren har, såsom i annat sammanhang yttrats, framhållit nödvändigheten av viss personalförstärkning vid militärbefälsstaberna. Bland annat erfordrades tre stabsutbildade officerare, avsedda för pla­ cering vid vissa militärbefälsstaber enligt chefens för armén bestämmande. Chefen för armén har i anslutning härtill föreslagit, att för nämnda officerare skulle upptagas tre kaptensbeställningar på arméstabens personalförteckning. Jag biträder chefens för armén förslag i denna del men föreslår, att antalet beställningar tills vidare begränsas till två. I det föregående har jag förordat, att följande av försvarsutredningen på personalförteckningen för arméstaben uppförda personal överföres till för­ svarsstabens personalförteckning, nämligen militärattachéerna, officerarna i järnvägs tjänst, i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänst, i rikets allmänna kartverks tjänst och i luftskyddsinspektionens tjänst ävensom militärassisten­ terna vid telegrafverkets distrikt. I avbidan på slutförandet av den genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 februari 1939 anbefallda utredningen rörande åtgärder i syfte att förenkla och förbilliga biblioteksorganisationen hos vissa högre armémyndigheter har jag intet att erinra mot att för arméstabens bibliotek upptagas två arvodesbefattningar för pensionerad officerspersonal. Jag förutsätter emellertid, att

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Maj:t; vid kostnadsberäkningarna har jag tills vidare utgått ifrån de av bered­ ningen föreslagna, lönegraderna. De nu förordade förändringarna i fråga om arméns ledande organ medföra en ökning av antalet stamhästar vid arméstabens stall. I betraktande härav synes en viss förbättring av löneställningen för stallföreståndaren påkallad. Lämpligen torde stallföreståndaren böra hänföras till den för vissa beridare vid hingstdepåerna gällande 16:e lönegraden och förty placeras i lönegraden MEo 16. Även fodermarsken vid arméstabens stall kommer genom ökningen av stamhästantalet att påläggas ökat arbete, varför ifrågavarande befattning i motsats till vad nu gäller även efter den nuvarande innehavarens avgång bör bibehållas i lönegraden MEo 6. Erinras må, att fodermarsken vid veterinärhögskolan är placerad i lönegraden A 7.

Arméinspektionen.

Chefens för armén organ för den centrala ledningen av utbildningen vid armén äro enligt nuvarande organisation dels arméstaben, dels de olika inspektionsmyndigheterna. Vid arméstabens utbildningsavdelning handläggas utbildningsärenden, som beröra armén i dess helhet eller flera truppslag gemensamt, under det att ansvaret för den särskilda truppslagsutbildningen påvilar vederbörlig inspektionsmyndighet. Inspektionsmyndigheter äro truppslagsinspektörerna, envar med sin truppslagsinspektion, samt generalfältläkaren med sjukvårdsinspektionen och överfältveterinären med veterinärinspektionen. Truppslagsinspektörerna och truppslagsinspektionerna äro följande: inspektören för infanteriet med infanteriinspektionen, inspektören för kavalleriet med kavalleriinspektionen, inspektören för artilleriet med artilleriinspektionen; inom artilleriinspek­ tionen handläggas ärenden rörande luftvärnsartilleriet av en biträdande in­ spektör för luftvärnsartilleriet, inspektören för ingenjörtrupperna med ingenjörinspektionen samt inspektören för trängen med tränginspektionen. Inspektör för intendenturtrupperna är generalintendenten. Under år 1941 har såsom ett provisorium tillkommit en signalinspektion med chefen för Signalregementet såsom inspektör. Av truppslagsinspektörerna äro inspektörerna för infanteriet och för artille­ riet generalspersoner i lönegraden Öb 3, inspektören för kavalleriet generals­ person i lönegraden Öb 2 samt övriga inspektörer överstar i lönegraden Öb 2. Försvars utredningen. Försvarsutredningen har framhållit, att den sålunda angivna organisationen, enligt vilken utbildningsärendena handlades vid ett flertal chefen för armén direkt underställda myndigheter, visat sig mindre ändamålsenlig. Särskilt hade svårigheter förelegat att i erforderlig grad samordna de olika myndigheternas verksamhet. Det intima samband, som i skilda avseenden rådde mellan de olika truppslagens utbildningsfrågor, gjorde ett kontinuerligt samarbete mellan alla berörda myndigheter nödvändigt. Detta krav tillgodosåges bäst, om alla

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 165

frågor, som berörde ledningen av utbildningen vid armén, handlades inom ett gemensamt organ lydande direkt under chefen för armén, en arméinspektion. Såsom chef för arméinspektionen borde finnas en arméinspektör, generalmajor av 1. graden. Kärnan i den föreslagna arméinspektionen borde enligt försvarsutredningens mening bildas av den nuvarande arméstabens utbildningsavdelning, vilken jämte den personal, som inom arméstaben handlade ärenden rörande verk­ samheten vid militärläroverken, borde överflyttas till arméinspektionen och ut­ göra dess centralavdelning. Inom denna avdelning borde handläggas ärenden rörande utbildningsverksamheten inom armén i dess helhet ävensom utbild­ ningen i högre förband och befälsutbildningen i allmänhet. För handläggning av frågor, vilka uteslutande berörde verksamheten vid de särskilda truppslagen, borde därjämte inom arméinspektionen organiseras truppslagsavdelningar, i regel lydande under en truppslagsinspektör såsom främste målsman för truppslaget och ansvarig för dess utbildning enligt enhetliga grunder. Truppslagsinspektörerna borde vara generalmajorer av 2. graden. Utbildningsverksam­ heten i vad rörde de särskilda tjänstegrenarna sjukvård och veterinärvård syn­ tes vidare, vid sidan av den rent militära representationen genom personal vid de olika truppslagsavdelningarna, böra företrädas av särskilda målsmän och tjänstegrensavdelningar. Utredningen, som förutsatte, att generalfältläkare och överfältläkare icke vidare skulle finnas vid armén, föresloge att för avdel­ ningschefen vid sjukvårdsavdelningen, tillika inspektör för armésjukvården och förslagsvis benämnd arméöverläkare, uppfördes en särskild beställning i lönegraden Cb 2 på fältläkarkårens stat. Överfältveterinären förutsattes vara chef för veterinäravdelningen och tillika inspektör för veterinärvården vid armén. Slutligen borde inrättas två souschef sbefattningar, generalmajorer av 2. graden. Vidare har utredningen föreslagit, att särskilda inspektörer tillsättas för pansartrupperna och luftvärnet och att vissa ändringar i övrigt vidtagas i inspektionsmyndigheternas sammansättning. I enlighet med vad härutinnan å sid. 84 ff. i betänkandet anförts har försvarsutredningen föreslagit, att arméinspektionen organiseras på följande avdel­ ningar m. m.: centralavdelning, inspektören för infanteriet och kavalleriet med infanteri- och kavalleriav­ delning, inspektören för pansartrupperna med pansaravdelning, inspektören för artilleriet med artilleriavdelning, inspektören för luftvärnet med luftvärnsavdelning, inspektören för ingenjörtrupperna med ingenjöravdelning, inspektören för signaltrupperna med signalavdelning, inspektören för trängen med trängavdelning, tygavdelning, intendenturavdelning, arméöverläkaren med sjukvårdsavdelning1), >) Under förutsättning att ifrågasatt omorganisation av den neutrala sjukvårdsförvalt­ ningen genomföres.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överfältveterinären med veterinäravdelning, inspektören för det frivilliga försvaret med avdelning för det frivilliga för­ svaret samt expedition. De två souschefsbefattningarna borde inrättas för att organisatoriskt möj­ liggöra antingen ett sammanförande av vissa avdelningar till grupper eller åt­ minstone ett samordnande i vissa avseenden av avdelningarnas verksamhet gruppvis. Utredningen anför härom följande: Den ene souschefen bör ha till uppgift att samordna verksamheten vid centralavdelningen och avdelningarna för de stridande truppslagen, särskilt i fråga om utarbetande av reglementen och utbildningsbestämmelser, samt att leda den högre befälsutbildningen och vara inspektör för vissa undervisnings­ verk (krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, krigsskolan, arméns underofficersskola). Det bör ankomma på arméinspektören att närmare reglera de olika utbildningsanstalternas lydnadsställning. Den andre souschefen bör fungera såsom inspektör för underhållstrupperna med huvuduppgift att inspektera och åvägabringa enhetlighet i underhållst jänstens bedrivande vid de olika truppslag, vilka organisera underhållsförbanden, d. v. s. i första hand trängen, intendenturtrupperna och tygtrupperna. Inspektören för trängen samt avdelningscheferna vid intenden­ tur- och tygavdelningarna böra vara underställda denne souschef, varjämte arméöverläkaren och överfältveterinären i frågor berörande underhållsförbandens verksamhet böra vara föredragande inför honom. Med undantag för ovan nämnda tjänsten vid underhållsförbanden berö­ rande ärenden synas arméöverläkaren och överfältveterinären, liksom inspek­ tören för det frivilliga försvaret, böra vara föredragande inför arméinspek­ tören, för så vitt icke chefen för armén prövar lämpligt att i vissa fall anbe­ falla direkt föredragning inför sig. Tillkomsten av en särskild inspektör för underhållstrupperna bör enligt försvarsutredningens mening icke hindra, att generalintendenten och generalfälttygmästaren äga inspektionsrätt över intendenturtrupperna respektive tyg­ trupperna i vad rör den särskilda intendentur- och tygtjänsten. Det av utredningen i enlighet med ovan angivna grunder beräknade behovet av militär och civilmilitär personal vid arméinspektionen framgår av en tablå å sid. 89 i betänkandet.

Y ttr anden. Chefen för första arméfördelningen har uttalat, att tillkomsten av arméinspek­ tören såsom en samordnande myndighet över inspektörerna för de olika trupp­ slagen vore en given fördel. Det kunde ifrågasättas huruvida arméinspektören icke borde uppflyttas i högre lönegrad än Öb 3. Inspektörernas verksamhet borde icke begränsas endast till utbildning utan beröra även utrustning och organisation, vilket förutsatte ett nära samarbete med vederbörliga avdelningar inom arméstaben. I centralavdelningen borde ingå en särskild representant för motortjänst, officer eller ingenjör. Chefen för andra arméfördelningen har likaledes ansett sammanförandet av inspektionsverksamheten till en arméinspektion samt denna inspektions in­ delning i vissa sektioner ändamålsenlig.

Kung/. Maj:tu proposition nr 210. 167

Den av föisvarsutredningen föreslagna organisationen av arméinspek­ tionen, enligt vilken cheferna för de olika truppslagsavdelningarna samtidigt vore truppslagsinspektörer, vore i så måtto förmånlig, att varje truppslag erhölle sin särskilda målsman. Å andra sidan kunde en sådan organisation icke förordas utan en närmare undersökning av rekryteringsmöjligheterna. Tillgången på högt kvalificerad personal vore för närvarande näppeligen sådan, att alla de beställningar, vilka av föisvarsutredningen föreslagits upp­ förda i lönegraden Öb 2, kunde besättas utan att allvarliga svårigheter uppstode att förse truppen med kvalificerade förbandschefer. Därest cheferna för de olika truppslagsavdelningarna i stället placerades i lönegraden Öb 2 eller Öb 1, skulle i detta hänseende en förbättring inträda i det att rekryterings­ basen vidgades. Härvid borde i första hand i lönegraden Öb 2 placeras de chefer, som företrädde de största truppslagen, infanteriet och artilleriet. Även företrädaren för pansartrupperna, för vilket truppslags snabba utveckling en särskilt kraftfull ledning vore av nöden, borde placeras i denna lönegrad lik­ som också inspektören för det frivilliga försvaret. I organisationen syntes vidare den förenklingen kunna vidtagas, att souschefen för underhållssektionen med sin befattning såsom inspektör för underhållstrupperna finge för­ ena inspektörskapet för trängtrupperna, varvid avdelningschefen vid trängavdelningen kunde vara överste i lönegraden Oa 6. Såsom ett alternativ till den här angivna organisationen har chefen för andra arméfördelningen uppställt eu organisation, enligt vilken avdelnings­ cheferna endast vore föredragande rörande respektive truppslag inför sek­ tionscheferna (souscheferna) och eventuellt i visst fall direkt inför arméinspek­ tören, medan denne själv jämte sektionscheferna (souscheferna) bleve de verkliga inspektörerna. Med detta alternativ kunde avdelningscheferna givas en betydligt lägre tjänsteställning. Utöver de i försvarsutredningens förslag upptagna båda souscheferna syntes emellertid i detta alternativ böra till­ komma ytterligare tre beställningshavare i lönegraden Öb 2 till arméinspek­ törens förfogande, avsedda att jämte souscheferna biträda med den inspek­ terande verksamheten vid infanteriet, pansartrupperna, artilleriet, underhålls­ trupperna och det frivilliga försvaret. Därest en undersökning skulle utvisa, att några avsevärda svårigheter där­ vid icke uppkomme i fråga om truppens förseende med kvalificerade truppförbandschefer, ville arméfördelningschefen förorda det förstnämnda alternativet (med den i förhållande till försvarsutredningens förslag ändrade löneplacering, som ovan angivits) såsom givande en fastare ram åt inspekt,ions\erksamheten. Det sistnämnda alternativet borde tillgripas endast om så med hänsyn till rekryteringsförhållandena vore nödvändigt. Oavsett vilket alternativ som valdes borde en särskild kavalleriavdelning alltjämt ingå i arméinspektionen. Erfarenheterna från pågående krig ådagalade, att kavalleriets betydelse ingalunda minskats utan tvärtom ökats, sär­ skilt vid strider under stränga vinterförhållanden. Ehuru infanteriet och kavalleriet hade mycket gemensamt vad beträffar vapenutrustning och vissa utbildningsgrenar, vore det likväl fortfarande mera som skilde än förenade. Kavalleriets taktik måste väsentligt skilja sig från infanteriets, och det kunde befaras, att dess särdrag icke i tillbörlig grad bleve beaktade, därest vapnet icke företräddes av egen målsman. En särskild inspektör för kavalleriet borde därför bibehållas med placering i lönegraden Öb 1. Även såsom inspektör för ridutbildningen vid armén hade denne en betydelsefull uppgift att fylla. Denna uppgift syntes icke med fördel kunna åläggas chefen för ridskolan så­ som föisvarsutredningen syntes ha räknat med. Såväl inspektionsverksam­ heten som utbildningen på ridskolan måste bliva lidande av en sådan anord­ ning. Därest kavalleriinspcktörsbefattningen indroges, förelåge vidare risk

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

för ogynnsamma återverkningar även med avseende på remonteringen, i det att sammanhanget mellan hästanskaffningen, hästmaterialets användning, för­ delning och dressyr ävensom med ridutbildningen bleve brutet. Även chefen för Övre Norrlands trupper har förklarat sig icke kunna biträda försvarsutredningens förslag att bilda en gemensam avdelning för infanteriet och kavalleriet inom arméinspektionen. Försvårsutredningen syntes ha bortsett från den grundläggande bety­ delse, som hästdressyr, ridning och hästvård jämte all med beridenhet sam­ manhängande utrustning hade för kavalleriets utbildning och uppträdande. Inspektörens för infanteriet och kavalleriet arbetsbörda komme att bliva orimlig i förhållande till övriga inspektörers. Det måste ifrågasättas huruvida han kunde medhinna en verksam inspektion av samtliga infanteri- och kaval­ leriregementen. Det vore vidare icke tänkbart, att han kunde hinna förskaffa sig sådan kännedom om kavalleriets officerskår, att han kunde på ett rätt sätt utöva chefskapet över densamma. Kraven på en verksam inspektion av även de övriga truppslagens ridning, hästvård och remontutbildning hade även blivit alltmer framträdande. Att såsom utredningen föreslagit anförtro denna uppgift åt chefen för ridskolan kunde icke vara lämpligt. Med hänsyn till de här anförda skälen föresloges, att en särskild kavalleriavdelning skulle ingå i arméinspektionen och att dennas verksamhet skulle omfatta jämväl inspek­ tion av remontdressyr, ridning och hästvård inom andra truppsiag. Chefen för armén har icke haft något att erinra mot de synpunkter försvarsutredningen framlagt rörande arméinspektionens uppgifter. Det borde dock tillkomma chefen för armén och icke arméinspektören att reglera de olika utbilclningsanstalternas lydnadsförhållanden. I fråga om arméinspektionens inre organisation syntes följande riktlinjer böra gälla:

__ Allenast en souschef syntes erforderlig. Denne avsåges dels som ställ­ företrädare för arméinspektören, dels för att samordna större arbetsuppgifter. Centralavdelningen vore att betrakta som ett arméinspektörens organ för samordnandet av de övriga avdelningarnas verksamhet. För att skapa större frihet vid val av chef för avdelningen borde en av beställningarna på generalstabskårens stat upptagas alternativt i Oa 6 eller Oa 5. Yidare borde tillkomma en generalstabskapten, två kaptener på arméinspektionens stat och en generalstabsaspirant. Nämnda generalstabskapten och generalstabsaspirant erhölles genom motsvarande minskning inom arméinspektionen i övrigt. Av de föreslagna kaptensbeställningarna på arméinspektionens stat borde för att göra det möjligt att behålla välmeriterade kaptener vid inspektionen en upp­ tagas i lönegrad Oa 4 eller Oa 3. Slutligen vore det önskvärt att inom central­ avdelningen ha tillgång till civila rådgivare i psykologi och pedagogik. Chefen för armén kunde icke ansluta sig till utredningens förslag att sam­ manslå infanteri- och kavalleriinspektionerna till en infanteri- och kaval­ leriavdelning. Genom en särskild kavalleriinspektör erhölle kavalleriet en egen målsman, som kunde helt ägna sig åt höjandet av truppslagets effek­ tivitet. För kavalleriavdelningen borde följande personal beräknas: en in­ spektör Öb 2, en regementsofficer och en ryttmästare på kavalleriets stat, en pensionerad officer samt en pensionerad underofficer. — Tillkomsten av en särskild kavalleriavdelning komme att i vissa avseenden inverka på ridskolans och remonteringsstyrelsens organisation. För att åstadkomma större valfrihet vid placering av regementsofficeren i pansaravdelningen vore det fördelaktigt om denna beställning uppfördes

Knngl. Maj:ts proposition nr g 10. 169

i lönegraden Oa 5 eller Oa 4. I pansaravdelningen syntes det vidare erforder­ ligt att placera en motoringenjör för att företräda motortjänsten inom inspek­ tionen. Slutligen borde med hänsyn till att inspektören för pansartrupperna jämväl vore personalkårchef i pansaravdelningen ingå en pensionerad officer för handläggning av personalärenden. Utbildningen inom underhållstjänstens olika grenar måste ledas enhetligt. För detta ändamål vore det lämpligt med införandet av en inspektör för underhållstrupperna. De avdelningar som representerade underhållstjänsten, d. v. s. träng-, tyg-, intendentur-, sjukvårds- och veterinäravdel­ ningarna, borde förenas till en underhållssektion under samma inspektör. Denne syntes samtidigt kunna vara chef för trängens officers- och underoffi­ cerskårer. Utredningens förslag med en souschef och inspektör för under­ hållstrupperna och en inspektör för trängen skulle alltså komma att motsvaras av en inspektör för underhållstrupperna, samtidigt personalkårchef vid trängen. Inspektören borde vid sin sida ha en regementsofficer ur general­ stabskåren samt en kapten nr trängen. Chefen för tränga v delningen syntes böra uppföras på trängens stat i lönegraden Oa 6 eller Oa 5. Trängavdelningen borde i övrigt bestå av en kapten på trängens stat, en kompaniofficer på samma stat i lönegraden Oa 3 eller Oa 2, en expeditionsofficer (pensionerad officer) samt en expeditionsunderofficer (pensionerad underofficer). Vidare vore det lämpligt att ställa de på de olika avdelningarna upptagna generalstabskaptenerna till arméinspektörens förfogande att av honom fördelas på avdelningarna alltefter arbetsläget. Vad slutligen anginge inspektören samt avdelningen för det fri­ villiga försvaret sjmtes de böra ersättas av en detalj för det frivilliga för­ svaret inom centralavdelningen. Chefen för hemvärnet och hemvärnsstaben borde bibehålla sin nuvarande ställning direkt under chefen för armén.

Arméförvaltningen har anslutit sig till utredningens förslag att in­ spektionsverksamheten närmast under chefen för armén skulle ledas av en särskild arméinspektör och ansett att denna anordning skulle innebära en rationell lösning av hithörande problem. I fråga om arméinspektionens orga­ nisation i övrigt har arméförvaltningen anfört följande: Det syntes icke nödvändigt att inskjuta en mellaninstans mellan arméin­ spektören och underhållstruppernas inspektionsmyndigheter. Sistnämnda myndigheter hade hittills företrätt sina truppslag direkt hos chefen för armén, varför det i fortsättningen torde kunna räcka med den nya mellaninstans, som arméinspektören komme att utgöra. Den föreslagna organisationen syntes bliva icke endast onödigt tungrodd utan jämväl såtillvida olämplig, att den verkliga sakkunskapen beträffande underhållstrupperna icke hade möjlighet att göra sig gällande hos arméchefen utan förmedling av icke mindre än två nytillkomna instanser. Man nödgades även göra den reflexionen, att en sådan organisation näppeligen kunde vara ägnad att bidraga till den för­ enkling av expeditionstjänst och tjänstevägar som eftersträvades. Skulle en särskild person i högre lönegrad anses behövlig för planläggning av etapporganisation och underhållstj änsten i krig, torde denne böra ha sin plats i försvarsstaben, till vars verksamhetsområde dessa uppgifter närmast vore att hänföra, och icke inom arméinspektionen, som hade till uppgift att övervaka truppens utbildning och vad därmed sammanhängde. — Inspektionsverksam­ heten skulle enligt förslaget äga rum truppslagsvis genom särskilda truppslagsinspektörer. Viss materiel — till exempel motorfordon, eldhandvapen, luftvärnsvapen — vore emellertid gemensam för truppslagen, varför hand-

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

havandet av sådan materiel icke kunde anses vara endast ett truppslags ange­ lägenhet. Det sjmtes därför arméförvaltningen som om åtgärder borde vid­ tagas för enhetlig inspektion av samma eller likartad verksamhet inom samtliga truppslag — t. ex. motortjänst, luft värnsskjutning in. m. I anslutning till denna tankegång syntes det naturligt att inspektionen av den militära reparationstjänsten anknötes till arméinspektionens tygavdelning. Därest ett sådant förslag skulle vinna beaktande, syntes den för chefen för nämnda avdelning avsedda beställningen med hänsyn till den verksamhet denne skulle komma att utöva och för underlättande av lämpligt personalval böra upptagas i löne­ grad Oa 5 eller Oa 6. — Vid veterinäravdelningen hade av utredningen före­ slagits en pensionerad officer, överfältveterinären hade emellertid anmält att behov av en sådan befattningshavare icke förelåge. Statens industrikommission har anfört, att chefen för tygavdelningen borde vara en särskild heltidsanställd avdelningschef, som tillika borde vara in­ spektör för materielvården inom armén. Det vore även tänkbart, att den av utredningen föreslagna arméöveringenjören kunde innehava ifrågavarande befattning såsom avdelningschef samtidigt som han enligt vad som anförts i annat sammanhang borde vara chef för arméingenjörkåren och fälttygteknikerna. Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har för sin del ansett, att utövandet av den centrala ledningen av materielvården inom armén borde i arméinspektionen handhavas av en materielvårdsavdelning på motsvarande sätt som t. ex. sjukvårds- och veterinäravdelningarna. Personalen borde ut­ göras av arméingenjörer, upptagna på arméingenjörkårens stat, I anslutning till frågan om den centrala ledningen av den fri­ villiga utbildningen har i flera yttranden berörts frågan om hemvärnets centrala ledning. Sålunda har chefen för armén som nämnts förklarat sig icke kunna bi­ träda försvarsutredningens förslag, att hemvärnets självständiga ställning skulle upphöra och att hemvärnsstaben skulle uppgå i arméinspektionens av­ delning för det frivilliga försvaret. Chefen för armén har i denna fråga an­ slutit sig till vissa synpunkter, som anförts av hemvärnschefen. Samma ståndpunkt har intagits av arméförvaltningen och hemvärnsrådet. 1941 års liemortsförsvarssakkunniga ha framhållit, att vid bedömandet av frågan om hemvärnets centrala ledning hänsyn måste tagas till det för­ hållandet, att hemvärnet stundom användes till andra uppgifter än rent mili­ tära, t. ex. för skogsbrandsförsvar. Hemortsförsvarssakkunniga övervägde olika alternativ till lösning av frågan om hemortsförsvarets högsta ledning och hemställde, att spörsmålet om ändrad organisation av hemvärnets ledning icke måtte upptagas till slutlig prövning, förrän de sakkunniga avgivit förslag i ärendet. Därest hemvärnsledningen tills vidare bibehölles oförändrad, syntes skäl saknas att inom arméinspektionen inrätta en särskild inspektörsbefattning för de frivilliga försvarsorganisationerna.

1942 års försvarsberedning. Beredningen har för sin del icke funnit anledning till erinran mot in­ rättande av en arméinspektion. Likaledes syntes det beredningen lämpligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 171

att för arméinspektören upptaga en beställning i lönegraden Öb 3. Tillräckliga skäl för inrättande av en särskild souschefsbefattning som mellaninstans mellan arméinspektören och de olika truppslagsavdelningarna förelåge icke enligt beredningens uppfattning. •— Centralavdelningen borde fungera som arméinspektörens stabsorgan. Underhållsinspektören borde samtidigt fungera som avdelningschef vid trängavdelningen, varigenom särskild beställning som inspektör för trängen bleve obehövlig. Antalet officerare inom trängav­ delningen syntes beredningen i samband härmed böra ökas med en regements­ officer. I avvaktan på 1941 års hemortsförsvarssakkunnigas förslag vore det lämp­ ligt att tills vidare avstå från att taga slutlig ställning till frågan om inrättande av en särskild avdelning för det frivilliga försvaret. Föreslagen inspektörsbeställning borde därför utgå ur förslaget. Härav följde, att särskild beställ­ ning för hemvärnschefen alltjämt borde beräknas och denne vara direkt under­ ställd chefen för armén. Ärenden rörande det frivilliga försvaret syntes vid detta förhållande böra handläggas inom arméinspektionens centralavdelning. Möjligen kunde uppdragas åt hemvärnschefen att tills vidare fungera som inspektör för det frivilliga försvaret. Yad anginge löneställningen för inspektörerna funne beredningen av skäl, som anförts av chefen för andra arméfördelningen, denna böra bestämmas till Öb 1 eller Öb 2. I likhet med försvarsutredningen funne beredningen, att ärenden rörande kavalleriet borde handläggas inom en gemensam infanterioch kavalleriavdelning. Sekundchefen för Livregementet till häst skulle — i stället för chefen för ridskolan — kunna fungera som biträdande inspektör för kavalleriet. Den starkt fortgående motoriseringen och mekaniseringen av armén hade medfört, att den tekniska skötseln av denna materiel blivit ett alltmera bety­ delsefullt spörsmål. Den kontroll, som tygdepartementet hade att utöva, kunde icke anses tillräcklig. En särskild målsman för dessa ärenden syntes beredningen erforderlig inom arméns högsta ledning. En sådan målsman kunde och borde icke heller anlägga endast tekniska synpunkter utan även rent militära. Det vore enligt beredningens uppfattning nödvändigt, att detta spörsmål beaktades vid det slutliga ställningstagandet i fråga om förvaltnings­ organisationen och arméingenjörkårens organisation. I avvaktan därpå syntes det beredningen lämpligt, att ifrågavarande inspektionstjänst uppdroges åt inspektören för pansartrupperna, som till sitt förfogande för detta ändamål borde ha en ingenjör av framstående kapacitet.

Försvarsutredningens förslag om inrättande av en arméinspektion finner 'eparternentschefen jag lämpligt och ägnat att skänka enhetlighet och effektivitet åt den högsta ledningen av utbildningsarbetet inom armén. Olika meningar ha bland remissmyndigheterna kommit till uttryck med avseende på de principer, som böra vara avgörande för arméinspektionens organisation. En av de väsentligaste frågorna härvidlag är spörsmålet huru­ vida truppslagsinspektörerna böra bibehållas eller mer allmänt inriktade in-

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

spektörsbefattningar inrättas, vilkas innehavare skola jämte arméinspektören handhava inspektionsverksamheten. Då jag har den uppfattningen att försvarsväsendet i det hela bäst gagnas av att de olika truppslagen företrädas av egna inspektörer med det egna vapnets förkovran som huvuduppgift, vill jag för egen del i princip biträda utredningens förslag, innebärande att truppslagsinspektörer skola finnas vid flertalet truppslag. I enlighet med vad jag i annat sammanhang kommer att närmare beröra synas mig ifrågavarande beställningshavare ävensom den i det följande berörda inspektören för underhållstrupperna böra upptagas på arméinspektionens stat. Vad löneställningen för dessa befattningshavare beträffar, vill jag i likhet med försvarsutredningen föreslå, att inspektörerna placeras i lönegraden Öb 2. I fråga om arméinspektionens organisation i övrigt får jag anföra följande. Den ena av de av utredningen föreslagna två souscheferna synes mig böra vara inspektör för underhållstrupperna med befäl över arméinspektionens »underhållssektion», i vilken samtliga avdelningar representerande underhållstjänsten böra ingå. I likhet med chefen för armén finner jag det lämpligt, att inspektören för underhållstrupperna vid sin sida har dels en regements­ officer ur generalstabskåren, dels en kapten, vilken senare emellertid torde böra upptagas på arméinspektionens i stället för — såsom chefen för armén synes ha förutsatt — på trängens personalförteckning. Den andra souschefsbefattningen torde däremot böra i enlighet med försvarsberedningens förslag uteslutas ur personalorganisationen. Såsom ställföreträdare åt arméinspek­ tören torde i mån av behov någon truppslagsinspektör kunna tjänstgöra. Den viktiga uppgiften som inspektör för arméns fasta undervisningsverk bör enligt min mening fullgöras av arméinspektören själv. För främjande av en­ hetligheten inom arméns utbildningsverksamhet bör centralavdelningen på sätt chefen för armén och 1942 års försvarsberedning förutsatt fungera såsom arméinspektörens stabsorgan. Med hänsyn till att infanteriets och kavalleriets utbildningsfrågor i stor utsträckning äro gemensamma, synes det mig icke påkallat att inrätta en sär­ skild befattning som inspektör för kavalleriet. Utredningens förslag om in­ rättande av en för infanteriet och kavalleriet gemensam inspektör och gemen­ sam avdelning vill jag därför biträda. Däremot vill jag i anslutning till för­ svarsberedningens förslag förorda, att sekundchefen för Livregementet till häst skall inom arméinspektionen biträda vid inspektionen av rid- och körutbildningen samt remontutbildningen inom armén. Jag kan icke dela utredningens uppfattning i vad avser behovet av en tränginspektör. Det synes mig sålunda icke rationellt att i organisatio­ nen upptaga såväl inspektör för underhållstrupperna som tränginspektör. Sistnämnda befattning bör därför utgå ur organisationen. Såsom chef för trängavdelningen och samtidigt som chef för trängens officers- och underofficerskårer bör i anslutning härtill placeras eu överste ur trängen. Befatt­ ningen bör på grund av vad nyss sagts i tjänsteställningsavseende vara över­ ordnad trängkårcheferna. Vid trängavdelningen bör jämväl tjänstgöra chefen för arméns underhållsskola under de tider på året, då skolan icke är i verk­ samhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 173

Såsom jag redan tidigare framhållit böra jämväl sjukvårds- och veterinär­ avdelningarna ingå i arméinspektionens underhållssektion och stå under befäl av inspektören för underhållstrupperna. I vissa för armén gemensamma frågor beträffande sjukvårds- och veterinärtjänsten, som icke beröra utbildning eller förvaltning, böra dock arméöverläkaren och överfältveterinären vara före­ dragande direkt inför chefen för armén. Så länge den nuvarande sjukvårds­ styrelsen och sjukvårdsinspektionen bestå under generalfältläkarens chefskap torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att reglera dennes ställning i för­ hållande till chefen för armén och arméinspektören. Utredningens förslag om inrättande av en inspektör och en avdelning inom arméinspektionen för det frivilliga försvaret synes mig i och för sig innebära en rationell lösning av frågan om det frivilliga försvarets centrala ledning. På sätt försvarsberedningen föreslagit torde emellertid i avvaktan på 1941 års hemortsförsvarssakkunnigas förslag med ett slutgiltigt ställningstagande till denna fråga böra anstå. Till följd härav bör hemvärnschefen fortfarande lyda direkt under chefen för armén och hemvärnsstaben upptagas till oför­ ändrad omfattning. Frågor rörande den frivilliga befälsutbildningen in. in. torde tills vidare böra handläggas inom centralavdelningen. Försvarsberedningen har, såsom av handlingarna i ärendet framgår, ifråga­ satt att för hemvärnschefen borde beräknas beställning i lönegraden Öb 2 eller Öb 1. Då någon ändring i hemvärnschefens uppgifter icke avses, anser jag mig fortfarande för lionom böra beräkna beställning i lönegraden Öb 1. Mot den av utredningen föreslagna indelningen i avdelningar har jag i övrigt icke något att erinra. I vad avser arméinspektionens och de olika avdelningarnas inre organisation får jag anföra följande. I fråga om generalstabskaptenerna delar jag arméchefens mening, att enligt utredningens förslag på truppslagsavdelningarna placerade kaptener böra ställas till arméinspektörens förfogande för att av honom alltefter arbetsläget fördelas på centralavdelningen och truppslagsavdelningarna. Mot­ svarande synpunkter böra gälla beträffande generalstabsaspiranterna. Den av flera myndigheter uttalade uppfattningen om lämpligheten av att till arméledningen knyta en teknisk representant för motortjänsten inom armén finner jag beaktansvärd. Denna fråga torde tills vidare böra lösas genom att en kvalificerad motoringenjör ställes till arméinspektörens för­ fogande för att biträda denne och truppslagsinspektörerna vid inspektions­ verksamheten inom samtliga truppslag. I avvaktan på en slutgiltig lösning av frågan angående arméingenjörkårens rekrytering och organisation — såsom jag i det följande anför, bör denna fråga hänskjutas till särskild utredning — torde denne ingenjör tills vidare böra kontraktsanställas av chefen för armén. Vad angår det av chefen för armén framförda förslaget om en förstärkning av personalen vid centralavdelningen synes det mig erforderligt att för av­ delningen beräkna ytterligare en generalstabskapten, en kapten på armé­ inspektionens stat samt en generalstabsaspirant. Eu av beställningarna på arméinspektionens stat vid centralavdelningen torde böra upptagas i lönegrad Oa 4 eller Oa 3. För handläggningen av frågor rörande det frivilliga för­ svaret bör avses en regementsofficer i lönegrad Oa 5 eller Oa 4 samt två

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Generalstabskåren utgör en gemensam personalkår av generalstabs­ officerare, vilka bekläda vissa befattningar vid lantförsvarets kommandoexpe­ dition, försvarsstaben, arméstaben och arméfördelningsstaberna m. in. Försvarsutredningen har icke förutsatt andra ändringar i fråga om kårens ställning, organisation och sammansättning än sådana som betingas av dess förslag till ny organisation av försvarsväsendets högsta ledning. Chefen för arméstaben syntes liksom hittills tillika böra vara chef för generalstabskåren. Därest nuvarande artilleriinspektionen, såsom försvarsutredningen föreslagit, inordnades i arméinspektionen såsom en avdelning, syntes skäl icke längre föreligga att bibehålla artilleristabskåren såsom en särskild stabskår. Utred­ ningen föresloge därför, att artilleristabskåren uppginge i generalstabskåren. I samband därmed förutsattes, att två lärare vid artilleriskjutskolan uppfördes på arméinspektionens stat. Försvarsutredningen har beräknat behovet av generalstabsofficerare till 1 överste, 20 andra regementsofficerare och 48 kaptener, vilket i jämförelse med nuvarande stater för generalstabs- och artilleristabskårerna innebär en minsk­ ning med 3 regementsofficerare och en ökning med 4 kompaniofficerare. Detaljerade beräkningar angående behovet av generalstabsofficerare fram­ gå av en å sid. 91 i betänkandet intagen tablå. I betraktande av den utökning av det totala antalet officerare vid armén, som försvarsutredningens förslag till organisation innebär, har försvarsut­ redningen icke ansett ökningen av antalet generalstabskaptener orimlig. För­ svarsutredningen har emellertid betecknat det föreslagna antalet såsom ett maximum, vilket icke borde överskridas, vid risk att de höga fordringar på kårens kvalitet, som borde uppställas, icke kunde uppfyllas.

Y ttr anden. Chefen för armén har i stort sett icke haft något att erinra mot den av försvarsutredningen föreslagna personalförteckningen för generalstabskåren. Det vore lämpligt, att nuvarande artilleristabskåren uppginge i generalstabs­ kåren. Det föreslagna antalet generalstabskaptener kunde med de närmaste årens rekryteringsmöjligheter icke ytterligare höjas utan att avkall måste göras på kvalitetskravet. Det hade, såsom framginge av i andra sammanhang framförda erinringar, under bearbetningen av försvarsutredningens förslag visat sig, att vissa av utredningen icke förutsedda krav på generalstabsofficerare uppkommit, vilka syntes i första hand böra tillgodoses. Sålunda borde en regementsofficer ur generalstabskåren avses såsom avdelningschef vid arméstabens utrustningsavdelning, varjämte II., Y. och VI. militärbefälsstaberna i likhet med I., III. och IY. borde förfoga över vardera ytterligare en generalstabskapten. Vissa ändringar i dispositionerna av generalstabsofficerare inom försvars- och armé­ staberna samt arméinspektionen borde i samband härmed vidtagas, varigenom det bleve möjligt att tillgodose behovet av generalstabsofficerare utan annan ändring i den föreslagna sammansättningen av generalstabskåren än en ökning med en regementsofficer. Det bleve likväl härvid nödvändigt att i stället

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Den mera detaljerade redovisning av generalstabsofficerares fördelning till tjänstgöring vid de olika avdelningarna m. m. inom försvarsstaben, armé­ staben och arméinspektionen, som i det föregående lämnats i samband med redogörelsen för dessa stabsorgan, torde böra betraktas endast såsom en be­ räkningsgrund. Jag finner mig slutligen böra betona vikten av att fordringarna på hög kvalitet hos generalstabsofficerarna icke eftergivas. Jag instämmer därför med försvarsutredningen och chefen för armén däri, att en ytterligare ökning av antalet generalstabskaptener ur denna synpunkt icke är rådlig eller lämplig.

B. Militärområden och högre truppförband m. m.

Territoriell indelning m. m.

Rikets territoriella indelning omfattar för närvarande fem militärområden på fastlandet — Södra, Västra, östra, Norra militärområdet och övre Norr­ lands militärområde — samt Gotland. Arméns nuvarande organisation på högre truppförband anknyter direkt till den territoriella indelningen och omfattar fyra arméfördelningar, Övre Norr­ lands trupper och Gotlands trupper. De högre truppförbandens sammansättning bestämmes av det antal trupp­ förband, som äro förlagda inom militärområdet. Arméfördelningarna i freds­ tid äro på grund härav icke sinsemellan lika och organisationen överens­ stämmer icke med fördelningens sammansättning i krig. De fyra arméfördelningarna stå under chefskap av generalspersoner såsom arméfördelningschefer. Chefen för övre Norrlands trupper är likaledes generalsperson, medan Gotlands trupper lyda under militärbefälhavaren på Gotland, överste i lönegrad Öb 2. Envar av nämnda chefer för högre trupp­ förband har till sitt förfogande en stab (arméfördelningsstab, staben vid Övre Norrlands trupper, militärbefälsstaben på Gotland). Vid var och en av de fyra arméfördelningarna finnes' en ställföreträdande arméfördelningschef, överste i lönegrad Öb 2. Inom Övre Norrlands trupper finnes en kommendant i Bodens fästning, likaledes överste i lönegrad Öb 2. Arméfördelningsstaberna och staben vid Övre Norrlands trupper bestå i övrigt av stabschef (regementsofficer vid generalstabskåren), generalstabs­ officer (kapten vid generalstabskåren), tre adjutanter, tjänstegrenschefer för intendenturförvaltning, fortifikationsförvaltning, sjukvård och veterinärvård, viss pensionerad personal i arvodesbefattning samt icke-ordinarie personal m. fl. Vissa såsom armétruppförband angivna förband lyda endast i en del avseen­ den (i territoriellt avseende, beträffande garnisonstjänst, inre ordning, mobiliseringsförberedelser samt förvaltning) under vederbörande chef för högre truppförband. I övrigt lyda de under vederbörande truppslagsinspektör. Inom vart och ett av de fem militärområdena på fastlandet finnes en militärområdesbefälhavare (pensionerad f. d. regementschef) jämte militärområdesstab. Militärområdesbefälhavaren lyder under arméfördelningschefen, respek­

Iiungl. Maj:ts 'proposition nr 210. 179 tive chefen för övre Norrlands trupper. På Gotland utövas befälet över militärområdet av militärbefälhavaren, och för militärområdet avsedd personal är upptagen i staten för militärbefälsstaben.

F ör sv ars utredning en. Pörsvarsutredningen har anfört, att erfarenheterna från de år, under vilka här angiven organisation med skilda arméfördelnings- och militärområdesstaber ägt bestånd, och särskilt från beredskapstiden visat, att särskiljandet av arméfördelningsstab och militärområdesstab icke vore ändamålsenligt. Särskilt vid mobilisering, då arméfördelningschefen jämte huvuddelen av arméfördelningsstaben försattes på fältfot och lämnade den ordinarie för­ läggningsorten och den ordinarie verksamheten, hade olägenheterna kommit till synes. Militärområdesstaben finge härvid övertaga flera av arméfördelningsstabens uppgifter, för vilka den till följd av omfattningen av dess verksamhet i fred icke vore tillräckligt förberedd. Utredningen funne det bland annat med hänsyn härtill ändamålsenligt, att arméfördelningsstab och militärområdesstab sammansloges till ett gemensamt stabsorgan under en­ hetlig ledning av en befattningshavare, motsvarande den nuvarande armé­ fördelningschefen, som med chefskapet för det högre truppförbandet förenade befälet över motsvarande territoriella område. En följd av en dylik anordning bleve, att begreppen arméfördelning och militärområde icke längre borde förekomma parallellt. Begreppet arméför­ delning, såsom beteckning för högre truppförband i fred, borde sålunda av­ skaffas, medan begreppet militärområde borde bibehållas. De inom ett visst militärområde garnisonerade truppförbanden skulle därvid, i den mån de behövde omnämnas med särskild benämning, utgöra »militärområdets trupper». Chefen för ett militärområdes trupper — tillika territoriell befäl­ havare för militärområdet — syntes utredningen lämpligen böra benämnas militärbefälhavare och det av de sammanslagna arméfördelnings- och militärområdesstaberna bildade stabsorganet »militärbefälsstab». Nuvarande ställföreträdande arméfördelningschef och militärområdesbefälhavare borde i samband med den föreslagna förändringen frånträda dessa benämningar och bliva sektionschefer i militärbefälsstaben. Enär den olikhet i lydnadsställning till militärbefälhavaren (hittillsvarande arméfördelningschefen) mellan ett militärområdes truppförband, som vore en följd av att vissa truppförband hade karaktären av armétruppförband, icke vore ändamålsenlig, föresloge utredningen, att begreppet armétruppför­ band utginge och att samtliga truppförband bleve i lydnadsförhållande till militärbefälhavaren likställda. Endast beträffande befordringsfrågor inom officers- och underofficerskårer, som omfattade hela truppslag, syntes för fram­ tiden vissa undantagsbestämmelser vara erforderliga. Av nu befintliga militärområden på fastlandet vore särskilt östra, Yästra och Norra militärområdena så omfattande, att planläggningsarbetet i fred och försvarets ledning i krig försvårades. På grund av operativa och krigsorganisatoriska skäl ville utredningen föreslå en indelning i fred av fastlandet i sex

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

militärområden i stället för nuvarande fem. Härtill komme Gotlands mili­ tärområde. De erforderliga gränskorrigeringarna berörde främst Yästra, Östra och Norra militärområdena. Vid militärområdesindelningen liksom även vid den i ett senare samman­ hang behandlade indelningen i försvarsområden, syntes den civiladministra­ tiva indelningen i största möjliga utsträckning böra följas. Militärområdesgränserna borde, om icke operativa skäl utgjorde absolut hinder härför, överensstämma med länsgränserna. Samma synpunkt gjorde sig gällande även i fråga om försvarsområdesgränserna. Utredningen har föreslagit följande militärområdesindelning och -num­ rering. I. militärområdet motsvarande I. arméfördelningen och omfattande nuvarande Södra militärområdet utom landstormsområde 22 b (militärbefälsstab: Kristianstad). II. militärområdet motsvarande II. arméfördelningen och omfattande nuvarande Norra militärområdet minskat med Kopparbergs län och ökat med Älvkarleby, Lövsta och Tierps landsfiskalsdistrikt (militärbefälsstab: Öster­ sund) . III. militärområdet motsvarande III. arméfördelningen och omfat­ tande Hallands, Älvsborgs, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län (mili­ tärbefälsstab: Skövde). IV. militärområdet motsvarande IV. arméfördelningen och omfattande nuvarande Östra militärområdet minskat med Örebro län, Älvkarleby, Lövsta och Tierps landsfiskalsdistrikt och ökat med landstormsområde 22 b (militär­ befälsstab: Stockholm). V. militärområdet omfattande Örebro, Värmlands och Kopparbergs län (militärbefälsstab: Karlstad). VI. militärområdet omfattande nuvarande Övre Norrlands militär­ område (militärbefälsstab: Luleå). VII. militärområdet omfattade Gotland (militärbefälsstab: Visby). Beträffande de nu befintliga eller av utredningen i andra sammanhang föreslagna truppförbandens och försvarsområdenas fördelning mellan de olika militärområdena torde få hänvisas till sid. 96 ff. i betänkandet.

Yttranden. Cheferna för första, andra och fjärde arméfördelningarna , chefen för Övre Norrlands trupper samt chefen för armén ha i stort sett intet haft att er­ inra mot den av försvarsutredningen föreslagna indelningen av riket i militär­ områden. överbefälhavaren har framhållit, att inrättandet av ett nytt militärområde på fastlandet vore en synnerligen betydelsefull åtgärd, ägnad att underlätta både det operativa planläggningsarbetet i fred och ledningen i krig.

1942 års försvar sberedning. Mot den av försvarsutredningen föreslagna indelningen i fred i militär­ områden har beredningen icke funnit anledning till erinran i annan mån än att beredningen föreslagit en omnumrering av militärområdena, så att num­ reringen följde landets vanliga administrativa indelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 181

I likhet med försvarsutredningen föreslår jag, att arméfördelnings- och Departementsmilitiirområdesstaberna sammanslås till gemensamma stabsorgan, militärbefäls- chefen staber, under ledning av militärbefälhavare, samt att i samband därmed landets indelning i militärområden underkastas revision. Den av försvars­ utredningen förordade ändrade indelningen i militärområden finner jag i stort sett lämplig. I enlighet härmed föreslår jag, att riket indelas i sju militärområden, varav ett omfattande Gotland. Avgränsningen av militär­ områdena enligt utredningens förslag synes mig väl avvägd; vissa juste­ ringar torde dock kunna visa sig påkallade. Härom liksom rörande om­ rådenas numrering torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att fatta beslut, varvid de under remissbehandlingen framkomna uppslagen torde böra göras till föremål för prövning. I det följande kommer jag emellertid att utgå från den av utredningen föreslagna numreringen av områdena. Till frågan om förläggningsorter för militärbefälsstaberna återkommer jag i det följande.

Militärbefäl sstaberna m. m.

För sv ar sutredningen. Försvarsutredningen har föreslagit, att de olika militärbefälssta­ berna skola organiseras på följande sätt: Envar av I.—IY. militärbefälsstaberna bildas genom sammanslagning och omorganisation av motsvarande arméfördelnings- och militärområdesstaber med bibehållande av nuvarande förläggningsort. Y. militärbefälsstaben nyorganiseras och förlägges till Karlstad. VI. militärbefälsstaben organiseras genom sammanslagning och omorganisa­ tion av Övre Norrlands truppers stab och motsvarande militärområdesstab. Härvid utbrytes samtidigt kommendantsstaben i Boden och gives den fristå­ ende ställning i förhållande till Yl. militärbefälsstaben, som svarar mot de vid­ gade arbetsuppgifter, vilka enligt vad försvarsutredningen i det följande före­ slår, böra påläggas förstnämnda stab. Yägande skäl tala för att i samband här­ med förflytta den från de särskilda fästnmgsuppgifterna frigjorda Yl. militär­ befälsstaben till annan ort än Boden, förslagsvis Luleå. Försvarsutredningen har för sin del räknat med denna förflyttning. Frågan är emellertid beroende av flera faktorer av såväl freds- som krigsorganisatorisk art, vilka det icke varit utredningen möjligt att ingående pröva, varför utredningen förordar, att frågan göres till föremål för särskild undersökning genom de militära myndig­ heternas försorg. VII. militärbefälsstaben bildas av nuvarande militärbefälsstaben på Got­ land” något förstärkt.

Försvarsutredningen, som ansett det icke tillkomma utredningen att avgiva definitiva förslag i fråga om militärbefälsstabernas inre organisation, har för att visa den beräkningsgrund för personalbehovet i fred, som utredningen använt, å sid. 100 i betänkandet framlagt ett exempel på sammansättningen av en militärbefälsstab vid I.—V. militärområdena. Beträffande personalbehovet vid militärbefälsstaberna torde få hänvisas till betänkandet, sid. 101 ff.

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försvarsutredningen har föreslagit, att kommendanten i Bodens fästning tillika skall vara försvarsområdesbefälhavare för Bodens och Luleå försvarsområden. Kommendanten, som förutsatts vara generalmajor av 2. graden, borde vara underställd militärbefälhavaren för Yl. militärom­ rådet. Beträffande personalbehovet i kommendantsstaben torde få hänvisas till betänkandet, sid. 103 f. Med avseende på behovet av stabspersonal ur armén vid kustartilleri­ försvarsstaberna och marina försvarsområden har försvarsutredningen föreslagit, att beställningen såsom infanteribefälhavare i Vaxholms fästning, överstelöjtnant eller major, skall bibehållas. På grund av föreslagen ändring i den marina organisationen borde beställningen dock benämnas »infanteri­ befälhavare vid Stockholms skärgårds kustartilleriförsvar». Denne borde inom Stockholms skärgårds försvarsområde och i vad avsåge truppförband och förråd m. m. ur armén i fredstid fullgöra jämväl försvarsområdesbefälhavares åligganden samt i detta avseende lyda under militärbefälhavaren för IV. militärområdet. För frivillig utbildning, materieluppbörd, förrådsvård m. m. inom detta försvarsområde erforderlig personal föresloges ingå i en särskild infanteribefälhavarstab, motsvarande försvarsområdesstab. En motsvarande befattning såsom infanteribefälhavare borde tillkomma vid Blekinge kustartilleriförsvar. Denne borde enligt ovan angivna princip sköta försvarsområdesbefälhavares åligganden i fredstid inom Blekinge för­ svarsområde och därvid lyda under militärbefälhavaren för I. militärområdet. Infanteribefälhavaren vid Blekinge kustartilleriförsvar borde likaledes ha en särskild infanteribefälhavarstab. Beställningarna såsom infanteriadjutant i Vaxholms respektive Karlskrona fästning föresloges skola utgå. De uppgifter, som ålegat infanteriadjutanterna syntes lämpligen kunna i stället påvila personal i infanteribefälhavarstaberna.

Yttranden. Från de militära lokalmyndigheternas sida ha framställts förslag om utökning i skilda hänseenden av militärbefälsstabernas personal utöver vad av försvarsutredningen föreslagits. Beträffande dessa förslag torde få hän­ visas till handlingarna i ärendet. Allenast må här framhållas, att chefen för Övre Norrlands trupper anfört, att beträffande personalbehovet vid militärbefälsstaben och kommendantsstaben i Boden utarbetats ett detaljerat förslag, vilket i vad avsåge militärbefälsstaben endast obetydligt avveke från försvarsutredningens förslag. I fråga om kommendantsstaben åter innebure för­ slaget i huvudsak, att chefen för Bodens artilleriregemente tillika skulle vara kommendant i Boden. En organisation enligt de sålunda utformade förslagen om militärbefälsstabens och kommendantsstabens sammansättning skulle komma att innebära en kostnadsminskning om 44,000 kronor per år. — Den av försvarsutredningen föreslagna utflyttningen av Yl. militärbefäls­ staben från Boden till Luleå komme att medföra bestämda olägenheter, bland annat därigenom att allt expeditionsarbete komme att tyngas och för­ senas. Den nära kontakt mellan chef och underlydande, som för närva-

Kungl. Maj ds proposition nr 210. 183

rande underlättade samarbetet i Boden, skulle brytas med ökat skriveri och onödig omgång såsom följd. Härtill komme att bostadsläget i Luleå i när­ varande stund vore långt hårdare spänt än i Boden. Kostnaderna för er­ forderliga nybyggnader för militärbefälsstabens förläggning till Luleå be­ räknades till 1,300,000 kronor i stället för av försvar sutredningen angivna 370,000 kronor. Förslaget om militärbefälsstabens förläggande till Luleå avstyrktes. Chefen för armén har bland annat anfört, att förläggningen av Y. militärbefälsstaben borde göras till föremål för särskild utredning, enär annan ort än Karlstad av flera skäl kunde befinnas lämplig. — Yl. militärbefälsstabens utflyttning ur Boden vore för närvarande föremål för närmare undersökning av fortifikationsstyrelsen. Denna undersökning omfattade, förutom Luleå, som föreslagits av utredningen, jämväl Umeå. Därest denna undersökning skulle visa, att en utflyttning av militärbefälsstaben komme att medföra så betydande kostnader, att den ur denna synpunkt icke borde ifrågakomma, ville chefen för armén icke motsätta sig dess kvarblivande i Boden, dock endast under uttrycklig förutsättning, att kommendantsstabens organisation icke ordnades på sätt chefen för Övre Norrlands trupper föreslagit utan i huvudsaklig överensstämmelse med försvarsutredningens förslag och enligt vissa i yttrandet närmare angivna riktlinjer. Chefen för armén har vidare framhållit, att i av försvarsutredningen framlagt exempel på militärbefälsstabs sammansättning personalbehovet i stort sett syntes tillfredsställande tillgodosett. I envar av I. Yl. militärbefälsstaberna borde dock ingå två kaptener ur generalstabskåren. Därutöver borde på arméstabens stat finnas uppförd en reserv omfattande tre stabsutbildade kompaniofficerare, vilka enligt chefens för armén bestämmande kunde tilldelas de militärbefälsstaber, som för tillfället mest vore i behov av personalförstärkning. Det borde ankomma på militär myndighet att fastställa den slutgiltiga organisationen av militärbefälsstab. Av chefen för första arméfördelningen framfört förslag, att som chef för hemortssektion borde kunna utses jämväl härför lämplig försvarsområdesbefälhavare, syntes beaktansvärt. — Av chefen för fortifikationskåren m. fl. framfört yrkande på en ritare av 2. klass i lönegrad MEo 11 vid varje militärbefälsstab vore värt beaktande. Fn hel del av övriga framförda förslag i fråga om ändrad per­ sonaltilldelning till militärbefälsstab kunde vara värda beaktande. Personal­ behovet måste dock avvägas med hänsyn till fredsförliållanden och icke baseras på under nuvarande beredskapsläge rådande särskilda förhållanden. Under övergången till den nya organisationen komme personalbehovet med säkerhet att vara större än under normala fredsförliållanden, men detta finge tillgodoses med extra personal. Praktisk erfarenhet syntes böra vinnas rörande organisationen av en militärbefälsstab — d. v. s. en sammanslagen arméfördelnings- och militärområdesstab — innan mera vittgående ändringar gjordes i det av försvars­ utredningen beräknade personalbehovet. Chefens för Övre Norrlands trupper förslag, att chefen för Bodens ar-

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tilleriregemente tillika borde vara kommendant i Boden avstyrktes. Kom­ mendantsstaben föresloges organiseras i huvudsak enligt försvarsutredningens förslag. Kommendanten borde, med hänsyn till sin uppgift i krig, även i fred ha ständig befälsrätt över Bodens artilleriregemente, Signal­ regementets till Boden förlagda kompani, Tredje tygkompaniet samt Tredje intendenturkompaniet ävensom över Bodens fästnings försvarsområde, Luleå försvarsområde, garnisonssjukhuset samt för fästnings- och garnisonstjänsten avsedd personal (bland annat fästningspolisen och garnisonspastorn). Samt­ liga i Boden förlagda förband borde vidare vara kommendanten underställda i avseende på garnisonstjänsten. På grund av de särskilda förhållanden, som rådde i Boden, borde alla mark- och byggnadsärenden därstädes hand­ havas av kommendanten. Chefen för marinen har ansett, att — enär cheferna för kustartilleriför­ svaren vore avsedda att ha under sitt befäl stridskrafter ur armén och själva vore i militärt avseende underställda marindistriktscheferna — det även i dessas staber borde ingå officerare ur armén för handläggning av lantförsvaret berörande frågor. Tills vidare syntes behovet kunna inskränkas till en kompaniofficer inom vardera av staberna vid Sydkustens och Ost­ kustens marindistrikt. Arméförvaltningen har anfört, att försvarsutredningens förslag, att den fri­ villiga befälsutbildningen beträffande intendenturtjänst inom IY. och Yl. militärområdena skulle skötas med i Stockholm respektive Boden statio­ nerad intendenturpersonal, icke vore genomförbart. Någon ytterligare ar­ betsuppgift kunde icke påläggas denna personal. Ytterligare eu kapten ur intendenturkåren borde därför tillkomma vid IV. och VI. militärbefälsstaberna. Aven för VII. militärområdet erfordrades en biträdande intendent. — Den förvaltningsofficer (pensionerad officer i arvodesbefattning), som en­ ligt gällande personalförteckning funnes vid IV. arméfördelningsstaben med tjänstgöring vid dess intendenturavdelning, erfordrades jämväl vid IV. militärbefälsstaben, varför denna befattning borde tillkomma i personalförteck­ ningen för denna stab. — Försvarsutredningens förslag, att vid varje militärbefälsstab borde finnas en byggnadsingenjör i lönegrad MEo 21, vore lämpligt. Med hänsyn till de stora värden, som uppvärmnings- och belysningsanläggningar samt ledningar av olika slag representerade, ifrågasattes dock, huruvida icke vid nämnda staber därjämte borde tillkomma eu värme teknisk ingenjör samt en elektroteknisk ingenjör, båda i lönegrad MEo 21. För kommendantsstaben i Boden vore dylika befattningar i varje fall nöd­ vändiga. — För fortgående revidering av vid militärbefälsstaberna befintliga ritningar över militära byggnader och anläggningar med hänsyn till utförda arbeten erfordrades vid varje militärbefälsstab en ritare av 2. klass i löne­ grad MEo 11. Den för kommendantsstaben i Boden uppförda befattningen såsom skogvaktare av 2. klass i lönegrad MEo 8 borde uppflyttas till be­ fattning såsom skogvaktare av 1. klass i lönegrad MEo 9. — Vid militär­ befälsstab borde finnas tillgång till en med armésjukvård förtrogen befatt­ ningshavare, vilken kunde stå till vederbörande fältläkares förfogande för

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 185

utförande av expeditionsgöromål m. m. Därför föresloges att vid varje militärbefälsstab (kommendantsstaben i Boden) uppfördes en befattning för pen­ sionerad underofficer med arvode om 2,130 kronor, avsedd såsom biträde åt läkaren vid staben. Överbefälhavaren bar anfört, att av flera skäl, vilka närmare behandlades i särskild skrivelse, vissa personalförstärkningar borde komma till stånd vid de föreslagna militärbefälsstaberna. Den minsta sammanlagda personalök­ ning, som syntes böra ifrågasättas, utgjorde: en generalmajor av 2. graden såsom ställföreträdande militärbefälhavare vid Yl. militärområdet; två över­ star i lönegrad Öb 1, avsedda för tjänstgöring vid de militärbefälsstaber, som hade största antalet fredstruppförband sig underställda, alltså I. och IV. militärbefälsstaberna; tre kaptener vid generalstabskåren, avsedda för placering vid envar av II., Y. och Yl. militärbefälsstaberna; samt tre stabsutbildade officerare, avsedda såsom reserv för placering vid vissa militär­ befälsstaber enligt chefens för armén bestämmande.

1942 års f ör sv ar sb er edning. Försvarsberedningen har om militärbefälsstabernas sammansättning m. m. anfört bland annat följande: Beredningen får föreslå, att vid militärbefälsstaberna placerade beställningshavare i lönegraden Öb 2 upptagas under beteckningen »Ställföreträ­ dande militärbefälhavare» i stället för såsom sektionschefer. I fråga om den civila personalen vid militärbefälsstaberna får bered­ ningen anföra följande. Utredningen har för vardera av I.—VII. militärbefälsstaberna samt för kommendantsstaben i Boden upptagit en byggnadsingenjör i lönegrad MEo 21. Med anledning härav vill beredningen endast erinra därom, att för innevarande budgetår anställts 10 byggnadsingenjörer i lönegrad MEx 18, avsedda att biträda vid kasernärendens handläggning inom respektive I.—

IV. arméfördelningarnas staber, staben vid Övre Norrlands _,truPPer> Got­

lands truppers stab samt Bodens, Vaxholms, Karlskrona och Älvsborgs fäst­ ningar. Då behovet av här nämnda befattningshavare komme att bliva för framtiden bestående har arméförvaltningen hemställt, att befattningarna för budgetåret 1942/43 måtte uppföras såsom extra ordinarie. Beträffande av arméförvaltningen i nu avgivet utlåtande framställt förslag om upptagande å nu ifrågavarande stater av befattningar för värmetekniska ingenjörer och elektrotekniska ingenjörer får beredningen uttala, att för­ slaget synes beaktansvärt. Frågan bör emellertid prövas i samband med förvaltningsorganisationens bestämmande. Det i vissa remissyttranden påpekade behovet av ritare av 2. klass i löne­ graden MEo 11 synes böra beaktas. Beredningen har vidare anfört, att V. militärområdets stab borde i enlig­ het med försvarsutredningens förslag förläggas till Karlstad, där lokalbe­ hovet torde kunna tillgodoses genom att den nuvarande chefsbostaden vid Värmlands regemente toges i anspråk, samt att VI. militärområdets stab alltjämt syntes böra vara förlagd till Boden. I avseende å kommendantsstabens i Boden personalfrågor har försvarsberedningen anfört följande:

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Befattningen för 1 skogvaktare av 2. klass bör hänföras till lönegraden MEo 9 i stället för till lönegraden MEo 8, varom arméförvaltningen tidigare framlagt förslag, som tillstyrkts av försvarsväsendets lönenämnd. _ Fråga är, om icke förrådshandräckningskarlarna vid fortifikationsförvaltningen borde upptagas såsom befattningshavare i lönegraden MEo 5. Förslag härom har tidigare framlagts av arméförvaltningen och tillstyrkts av försvars­ väsendets lönenämnd.

Departements­ I det föregående har jag biträtt försvarsutredningens förslag om inrättande chefen. av militärområden såsom grundval för rikets militärterritoriella indelning. I nu förevarande avsnitt kommer jag att till närmare behandling upptaga frågan om personalorganisationen m. m. för militärområdenas stabsorgan. Innan jag närmare ingår på detta spörsmål, vill jag något beröra frågan om militärbefälsstabernas förläggningsorter. Yl. militärbefälsstaben har av försvarsutredningen föreslagits skola förläggas till Luleå. De skäl som an­ förts till stöd för detta förslag finner jag icke övertygande motivera en så kostnadskrävande omflyttningsåtgärd som här är i fråga. Den utredning, som på chefens för armén initiativ igångsatts i detta ärende, bör enligt min mening avvaktas, innan ståndpunkt tages till hela frågan angående befälsförhållandena i Övre Norrland. Det är min avsikt att återkomma i denna fråga. Tills vidare torde man med smärre avvikelser böra räkna med det personalbehov för högre staber i Övre Norrland, som försvarsut­ redningen förutsatt för militärbefälsstaben och kommendantsstaben. För det närmaste budgetåret räknar jag, i avvaktan på ovannämnda utredning, utöver omorganisation av staben vid Övre Norrlands trupper till militärbefälsstab, endast med tillkomsten av en försvarsområdesbefälhavare med försvarsområdesstab. I likhet med försvarsutredningen och försvarsberedningen anser jag, att Y. militärbefälsstaben bör vara förlagd till Karlstad. Även i övrigt biträder jag försvarsutredningens förslag i fråga om militärbefälsstabernas förlägg­ ningsorter. Vad angår militärbefälsstabernas personalorganisation, sådan denna ut­ formats av försvarsutredningen, har jag i likhet med chefen för armén funnit denna i stort sett lämpligt avvägd. Försvarsutredningens olika detalj­ förslag ha föranlett mig till följande erinringar. Jag har intet att erinra mot överbefälhavarens och försvarsberedningens förslag att beställningshavare i Öb 2 vid militärbefälsstaberna betecknas ställföreträdande militärbefälhavare. Till förslaget att sådan beställnings­ havare skall ingå jämväl i VI. militärbefälsstaben ämnar jag återkomma i samband med nyssberörda fråga om befälsförhållandena i Övre Norrland. Jag anser mig ej kunna biträda enligt handlingarna i ärendet framförda förslag om en förstärkning av militärbefälsstab med ytterligare en regements­ officer på militärbefälsstabens stat eller om en utökning av I. och IV. mili­ tärbefälsstaberna med vardera en överste i lönegrad Öb 1. En utökning med en kapten ur generalstabskåren jämväl vid envar av II., V. och VI. militärbefälsstaberna synes påkallad med hänsyn till vad

Kungl. May.ts proposition nr 210. 187

överbefälhavaren och chefen för armén anfört. Pa arméstabens personal­ förteckning torde därjämte böra uppföras stabsutbildade kaptener, avsedda att enligt chefens för armén bestämmande fördelas till tjänstgöring vid militärbefälsstaber, där tillfälligt behov av personalförstärkning föreligger. I avbidan på närmare erfarenhet rörande behovet av sådan personalförstärkning torde, såsom tidigare under avsnittet Arméns ledande organ framhållits, an­ talet kaptener böra begränsas till två. Försvarsutredningen har såsom tygofficer vid varje militärbefälsstab be­ räknat en major vid fälttygkåren. Enligt vad jag nedan under rubriken Fälttygkåren kommer att närmare utveckla, är jag emellertid icke beredd att för närvarande föreslå, att beställningar för sagda tygofficerare uppföras på fälttygkårens stat, utan vill i stället förorda, att på personalförteckningen för varje militärbefälsstab tills vidare upptages en beställning för major, avsedd att handlägga ärenden rörande tygmateriel m. m. På skäl, till vilka jag framdeles återkommer under rubriken Fortifikations­ kåren, är jag icke heller beredd att för närvarande föreslå inrättande av be­ fattningar för biträdande fortifikationsofficerare vid militärbefälsstaberna. Antalet kompaniofficerare ur fortifikationskåren vid kommendantsstaben i Boden anser jag mig tills vidare böra beräkna till tva i stället för av utred­ ningen föreslagna tre. Att signaltjänsten blir företrädd inom militärbefälsstaberna genom särskild befattningshavare synes mig lämpligt. Det av arméförvaltningen framförda förslaget om inrättande av befatt­ ningar för ytterligare en biträdande intendent vid IY. och Yl. militärbefäls­ staberna samt biträdande intendent vid YII. militärbefälsstaben synes ej tillräckligt styrkt, varför detsamma ej torde böra föranleda åtgärd. Yid IY. arméfördelningsstaben befintlig befattning för förvaltningsofficer synes där­ emot böra bibehållas och ingå i IY. militärbefälsstaben. I enlighet med vad jag därom framdeles kommer att anföra under rubriken Fältveterinärkåren böra av de för kommendantsstaben i Boden beräknade veterinärerna regementsveterinären utgå och bataljonsveterinären överflyttas till Yl. militärbefälsstaben. I avbidan på den utredning rörande tillgodoseende av försvarsväsendets behov av ingenjörspersonal, som av mig i det följande förordas, är jag icke beredd att nu framlägga slutgiltigt förslag rörande militärbefälsstabernas och kommendantsstabens i Boden ingenjörspersonal. Behovet av ingenjörer lärer i avvaktan härpå få tillgodoses pa samma sätt som för närvarande. De föreslagna verkmästarna böra tills vidare anställas såsom extra tjänste­ män. På av chefen för armén och arméförvaltningen anförda skäl finner jag i likhet med försvarsberedningen det lämpligt, att i varje militärbefälsstab ingår en ritare av 2. klass i lönegrad MEo 11. Jag kan däremot icke biträda enligt handlingarna i ärendet framställt förslag om ytterligare en ritare vid YII. militärbefälsstaben. Framförda förslag om eu permanent ökning av antalet expeditionsunderofficerare samt kontors- och skrivbiträden torde innan närmare erfarenhet vunnits rörande arbetsbelastningen ej böra föranleda åtgärd.

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I enlighet med vad jag därom kommer att anföra under rubriken Tygstaten, lärer på personalförteckningen för VII. militärbefälsstaben böra beräknas 1 och på kommendantsstaben i Boden 7 av de 8 fortmaskinister i lönegraden Ca 12, vilka för närvarande äro redovisade på fälttygkåren. Såsom arméför­ valtningen föreslagit torde vidare en på kommendantsstabens personalför­ teckning uppförd skogvaktarbefattning av 2. klass böra såsom skogsvaktarbefattning av 1. klass hänföras till lönegraden MEo 9, varjämte förrådshandräckningskarlarna vid fortifikationsförvaltningen böra beredas extra ordinarie anställningsform och inplaceras i lönegraden MEo 5. Ett flertal remissmyndigheter ha såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår funnit sig böra framställa krav på ytterligare personal av olika slag för militärbefälsstaberna. I likhet med chefen för armén anser jag emellertid, att dessa personalbehov såsom sammanhängande med erfor­ derliga anordningar för övergången till den nya organisationen böra till­ godoses medelst anlitande av extra personal. Dessutom torde reservbefäl av olika kategorier kunna ifrågakomma för fyllande av uppkommande per­ sonalbehov. Slutligen vill jag anföra, att vad i det föregående anförts rörande militärbefälsstabernas personalbehov, vilket närmare framgår av tablåer, som komma att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott, endast är att uppfatta såsom beräkningsgrund och icke såsom ett fastslående av organisationens detaljer. Beträffande dessa senare torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera taga ställning under den förutsättning, som i motsvarande hänseende angivits i fråga om arméinspektionen.

C. Försvarsområden.

F ör svar s ut redning en. Försvarsutredningen har föreslagit, att en permanent indelning i försvars­ områden skall fastställas och att försvarsområdesbefälhavare skola tillsättas och försvarsområdesstaber organiseras redan i fred. Såsom skäl härför har utredningen anfört följande: Kännetecknande för nutida krigföring är bland annat den plötslighet, med vilken fientligheter inledas. Genom främst flygets och lufttruppernas insatser utsträckas de direkta krigshandlingarna från början långt utöver de egentliga fronterna. En hänsynslös hemortsbekämpning har blivit ett av de medel, med vilka angriparen söker bryta ned motståndarens försvarskraft. Vid organisa­ tionen i fred av landets försvarskrafter måste därför liemortsförsvarets krav uppmärksammas i högre grad än tillförne. Ansvaret i fred för de territoriella truppförbanden och deras utrustning har hittills pavilat infanteriregementscheferna i egenskap av inskrivningsområdesbefälhavare, medan försvarsområdesorganisationen trätt i funktion först vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering. Denna organisation kan emel­ lertid icke längre betecknas såsom tillfredsställande och detta huvudsakligen av två skäl. Dels ha hemortsförsvarets anstalter och krigsmaterielutrustning liksom mobiliseringsförberedelserna för hemortsförsvaret efter hand antagit en sådan omfattning, att infanteriregementscheferna icke lämpligen vidare kunna betungas med denna uppgift vid sidan av sin huvuduppgift, och dels medför det nutida krigets natur att den territoriella försvarsorganisationen

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 189

måste givas en högre grad av krigsberedskap. Redan i fred böra följaktligen de chefer vara tillsatta och stabsorgan organiserade, som vid krig skola leda hemortsförsvaret. Den vidgade kännedom om vederbörligt försvarsområdes geo­ grafiska förhållanden, civila administration, kommunikationer m. m., som här­ igenom tillförsäkras den territoriella försvarsledningen, är ett viktigt led i krigsberedskapen, vars betydelse ytterligare ökats till följd av det stora antal permanenta försvarsanordningar och särskilda försvarsanstalter i övrigt, som under den gångna beredskapstiden tillkommit inom olika områden.

Planläggningen och ledningen av hemortsförsvaret kräver ett omfattande samarbete med de civila myndigheterna. Med hänsyn härtill framstår det som önskvärt, att försvarsområdesindelningen, så långt det ur militär synpunkt är möjligt, överensstämmer med den civiladministrativa indelningen i län och landsfiskaisdistrikt. Vissa ändringar av nu gällande försvarsområdesgränser böra i detta syfte vidtagas och i samband därmed hela systemet av militära gränser för olika ändamål (luftbevakningsområden, hemvärnskretsar och hemvärnsområden, marindistrikt, luftvärnsredovisningsområden m. m.) under­ kastas en revision, så att bästa möjliga överensstämmelse åvägabringas. På grundval av behovet av försvarsområden i krig har försvarsutredningen föreslagit en indelning av riket i 31 lantmilitära och 4 marina försvarsområden, vilken indelning borde gälla i såväl fred som krig. Utredningen har emellertid icke funnit det erforderligt att redan i freds­ tid permanent organisera särskilda försvarsområdesstaber inom varje för­ svarsområde. I vissa fall kunde två angränsande försvarsområden, inom vilka arbetsbelastningen på försvarsområdesstaberna i fredstid kunde förväntas bliva tämligen ringa, sammanföras under gemensam fredsförvaltning av en försvarsområdesstab, vilken vid krigstillfälle organiserade en stab för vartdera försvarsområdet. Försvarsutredningen föresloge, att 15 av de lantmilitära försvarsområdena erhölle egen försvarsområdesstab redan i fred, att 14 lant­ militära försvarsområden parvis sammanfördes under tillsammans 7 försvars­ områdesstaber samt att 2 lantmilitära försvarsområden sammanfördes med var sitt marint försvarsområde under vartdera en försvarsområdesstab. De båda återstående marina försvarsområdena — Blekinge försvarsområde och Stockholms skärgårds försvarsområde — intoge på grund av sitt särskilda sammanhang med kustartilleriförsvaret en särställning. Inom dessa områden borde försvarsområdesstaber icke organiseras utan i stället infanteribefälhavarstaber. Inom VII. militärområdet erfordrades i fredstid icke någon försvarsområdesindelning. I enlighet med vad sålunda anförts har utredningen föreslagit, att för för­ svarsområdena i fredstid skola organiseras 24 försvarsområdesstaber och 2 infanteribefälhavarstaber. Försvarsområdesstab borde förläggas till huvudort inom området, i regel garnisonsort, och, liksom försvarsområdet, benämnas efter denna ort. Försvarsområdesstab, som i fred vore gemensam för två angränsande försvarsområden, borde förläggas till huvudort inom ettdera området, men benämnas efter båda. De arméstridskrafter, vilka vid krigstillfälle skulle organiseras och an­ vändas inom Blekinge och Stockholms skärgårds försvarsområden, måste på grund av do särskilda förhållanden, som här vore för handen, övas på ort och ställe. Utredningen ansågo det därför ofrånkomligt, att efterutbildningen av

190 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

sådan trupp skedde på platsen. Denna efterutbildning borde handhavas av infanteribefälhavaren. Yid avvägningen av behovet av aktivt utbildningsbefäl för olika försvarsområden hade utredningen tagit hänsyn till behovet av offi­ cerare och underofficerare för denna efterutbildning. Erforderligt under­ befäl förutsattes kommenderas ur truppförbanden. Försvarsområdesbefälhavarnas uppgifter ha av försvarsutredningen sammanfattats sålunda: 1. Planläggning av försvarsområdets försvar och användningen av de trupper och frivilliga försvarskrafter, som kunna stå till förfogande. 2. Samarbete med civiladministrativa myndigheter beträffande planlägg­ ningen av hemortsförsvar, utrymning, skogsbrandskydd, luftskydd m. m. 3. Tillsyn och vård av permanenta befästningsanläggningar, vissa bygg­ nader m. m. 4. Uppbörd och vård av vissa territoriella förbands — kust- och gränsförsvarsförbands, bevakningsförbands, luftförsvarsförbands m. fl. — utrustning och materiel. 5. Hemvärnets utrustning och utbildning. 6. Övrig frivillig utbildning.

Med avseende på materieltjänsten m. m. inom försvarsområdena torde få hänvisas till vissa av försvarsutredningen å sid. 108—109 i betänkandet där­ om anförda synpunkter. I detta sammanhang har utredningen yttrat följande beträffande de förråd, som skulle komma att lyda under försvarsområdesbefälhavaren: Under försvarsområdesbefälhavaren lyder ett antal större och mindre förråd. Förråden utgöras dels av förråd för kust- och gränsförsvarsförband, innehållande utrustning för besättningarna till permanenta kusk och gräns­ försvarsanläggningar, dels av förråd för övriga territoriella förband. Förråden innehålla såväl tyg- som intendentur- och sjukvårdsutrustning. Så långt kraven på beredskap och på en för fientlig flygverkan i möjligaste mån tryggad ut­ rustning av förbanden det medgiva, förutsättes en centralisering av förråden till minsta möjliga antal förrådsorter. För kust- och gränsförsvarsförbanden och luftvärnsförbanden måste dock med hänsyn till kraven på snabb organise­ ring räknas med en tämligen långt gående decentralisering av förråden. Yarje försvarsområde kommer därför att svara för ett betydande antal förråd. Vid de mindre förråden förutsättes i fredstid endast skola finnas en civil vakt (»tillsyningsman», »extra förrådsman»). Denne svarar dock endast för tillsyn av förråden men icke för materielvården. Vid större förråd, där upp­ bördens storlek ger daglig sysselsättning åt en förrådsman, räknas med en på platsen bosatt förrådsman, vilken svarar för hela förrådet med dess olika materielslag. Vissa förråd äro emellertid så stora, att tvenne förrådsmän måste finnas, en för tygmaterielen och en för övrig materiel. Materielvården vid förråd, där endast vakt finnes anställd, bör omhänderhavas av resande förrådspersonal. Vid huvudorten inom försvarsområdet — försvarsområdets huvudförråd — bör finnas ett antal förrådsvaktmästare och förrådsmän, dels för förrådsvården vid själva huvudförrådet, dels för över­ syn och inspektion av materielvården vid de övriga förråden. Enligt samma grunder böra förberedda ställningar för luftvärn och anordningar för luft­ bevakningen tillses och underhållas. Den resande förrådspersonalen avses jämväl ombesörja tillsynen av de permanenta befästningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 191

Beträffande försvarsområdesstabernas personal m. m. har försvarsutredningen anfört, att försvarsområdesbefälhavare i fredstid och vid mobilisering borde vara pensionerad regementsofficer, i regel överstelöjtnant, med arvode av 4,500 kronor. Det syntes utredningen lämpligt, att försvarsområdesbefälhavaren tillträdde sin befattning vid 50—55 års ålder och kvarstode i densamma till 60 år. Inom Blekinge och Stockholms skärgårds för­ svarsområden föresloges, att infanteribefälhavarna vid Blekinge respektive Stockholms skärgårds kustartilleriförsvar skulle fullgöra försvarsområdesbefälhavarens åligganden i vad avsåge truppförband och förråd m. m. ur armén. Inom Bodens och Luleå försvarsområden föresloges kommendanten i Boden vara försvarsområdesbefälhavare och i Stockholms och Norrtälje för­ svarsområden kommendanten i Stockholm, vilken senare förutsatts bibehålla för närvarande utgående arvode av 5,100 kronor. Enligt denna beräknings­ grund skulle antalet i fred befintliga försvarsområdesbefälhavare med arvode om 4,500 kronor utgöra 22. Stabschef vid försvarsområdesstab (motsvarande stab) föresloges vara aktiv officer, kapten eller ryttmästare, ur infanteriet eller kavalleriet med krigsplacering i samma befattning. Stabschefen borde tillika vara ledare för det frivilliga utbildningsarbetet inom området. Stabschefer borde redan i fred finnas för samtliga lantmilitära försvars­ områden samt för infanteribefälhavarstaberna i Blekinge och Stockholms skärgårds försvarsområden. Antalet aktiva officerare placerade som stabs­ chefer vid försvarsområdesstaber (motsvarande staber), komme i enlighet med det anförda att utgöra 33. Såsom befäl för den frivilliga utbildningen inom försvarsområdena före­ sloges aktiva officerare och underofficerare ur de olika truppslagen skola kommenderas till tjänstgöring. Enligt nuvarande organisation biträdde en hemvärnsofficer (pensionerad officer), inskrivningsbefälhavaren i handläggning av hemvärnsärenden. I stället föresloges nu en hemvärnsofficer skola ingå i flertalet försvarsom­ rådesstaber i fred, varjämte i fyra försvarsområden med hänsyn till arbetets omfattning föresloges skola finnas en biträdande hemvärnsofficer. Inom Blekinge försvarsområde syntes hemvärnsofficerens åligganden kunna skötas av stabschefen vid infanteribefälhavarstaben. Vid samtliga i fred befintliga försvarsområdesstaber samt vid infanteribefälhavarstaben i Stockholms skär­ gårds försvarsområde borde som biträden åt hemvärnsofficerare finnas hemvärnsunderofficerare (pensionerade underofficerare). För viss utbildning av frivillig luftbevakningspersonal samt för övervak­ ning av för luftbevakningen uppförda byggnader och förbindelser m. m. (torn för luftbevakningsstationer, baracker, telefoner m. in.) erfordrades inom varje försvarsområde en luftbevaknings utbildad befattningshavare, »luftbevakningsofficer». Såsom luftbevakningsofficerare kunde lämpligen användas i luftbevakningstjänst utbildade reservofficerare eller värnpliktiga officerare. Befattningarnas tillsättande borde sko efter frivilligt åtagande. Luftbevakningsofficer beräknades icke erforderlig för ständig tjänstgöring. Denna syntes kunna begränsas till omkring 4 veckor por år. Såsom ersättning härför bordo förslagsvis utgå ett arvode om 400 kronor per år.

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

För handhavande av materieluppbörd och materielvård inom försvarsom­ rådena beräknade utredningen, att följande personal i regel bleve erforderlig vid varje försvarsområdesstab, nämligen: för tygtjänsten en tygofficer (pensionerad officer med arvode), en för­ valtare vid fälttygkåren, en ammunitionsförvaltare (pensionerad underofficer med arvode), samt ett antal tyghantverkare på tygstaten, förrådsvaktmästare, förrådsmän, vakter m. m.;för intendenturtjänsten en intendent (pensionerad officer med arvode), en förrådsunderofficer (uppbördsman, pensionerad underofficer med arvode) samt ett antal förrådsvaktmästare, förrådsmän, vakter m. m. Särskilda befattninghavare för fortifikationsförvaltningen ansåge utred­ ningen för närvarande erforderlig i allenast ett försvarsområde, för vilket beräknats en barackofficer (pensionerad officer med arvode) och 5 biträden åt denne. För försvarsområdes expedition erfordrades en expeditionsunderofficer (pensionerad underofficer med arvode). Yidare hade beräknats ett behov av två skrivbiträden i lönegrad MEo 2. För förrådsarbete erfordrades ett antal civila arbetare, då militär handräckningspersonal icke kunde disponeras härför. Behovet av civila förrådsarbetare hade beräknats till fem per försvarsområde.. För vakthållningen vid och tillsynen av permanenta värn, förråd m. m. erfordrades inom varje försvarsområde ett antal vakter. Dessa borde utgöras av pålitliga civila personer, bosatta i värnens eller förrådens närhet och med en årlig ersättning om 150 kronor per man. För Blekinge försvarsområde vore personalbehovet något mindre än nu sagts, medan inom vissa försvarsområden erfordrades ytterligare personal för särskilda ändamål. Försvarsutredningen har i en tablå å sid. 112 och 113 i betänkandet lämnat detaljerade uppgifter angående personalbehovet för försvarsområdena. Den av försvarsutredningen föreslagna personalorganisationen är avsedd att ersätta såväl de nuvarande landstormsområdesbefälhavarna och landstormsförrådsförvaltarna som även de i gällande personalförteckningar för arméfördelningsstaberna upptagna förrådsuppbördsmännen, förrådsmännen och extra förrådsmännen ävensom den personal för tillsyn och vård av luftvärnsmateriel, varom arméförvaltningen den 21 maj 1941 gjort framställning och som genom beslut den 15 augusti 1941 provisoriskt ställts till förfogande för budgetåret 1941/42. För försvarsområdesstaberna erforderliga expeditionslokaler ha av för­ svarsutredningen förutsatts skola i regel anskaffas genom förhyrning.

Y ttr anden. Chefen för armén har framhållit, att ett genomförande av den föreslagna försvarsområdesorganisationen och tillskapandet av i fredstid arbetande försvarsområdesstaber vore en av de viktigaste och väsentligaste organisatoriska förändringarna enligt försvarsutredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 193

De uppgifter, som föreslagits skola påvila försvarsområdesstaberna, syntes lämpligt avvägda och framhävde nödvändigheten av denna nya organisation. Utöver av försvarsutredningen föreslagna uppgifter borde det tillkomma försvarsområdesbefälhavare att planlägga och genomföra mobiliseringen av de territoriella förband, för vilkas utrustning han ansvarade. De chefer för högre och lägre truppförband inom armén, vilka yttrat sig över den föreslagna försvarsområdesorganisationen, hade samtliga vitsordat försvarsområdesorganisationens nödvändighet och lämplighet. Under uppsättningstiden, då bland annat förrådsorganisationen skulle ordnas, komrne med säkerhet den föreslagna personalen att visa sig otillräcklig. Det ökade personalbehovet måste då tillgodoses med extra arbetskraft. Den föreslagna tilldelningen till försvarsområdena av förrådsmän och vakter vore baserad på en inom armé­ staben verkställd beräkning av ifrågavarande behov under normala fredsförhållanden och vid genomförd organisation. Försvarsområdesbefälhavarnas föreslagna ålder och grad syntes i princip lämplig. Under övergångstiden kunde det måhända bli nödvändigt att även förordna pensionerade regements­ chefer såsom försvarsområdesbefälhavare. Mot den föreslagna försvarsområdesindelningen vore i huvudsak intet att erinra. Det vore icke nödvändigt och lämpligt, att försvarsområdenas om­ fattning i detalj fastställes av riksdagen, utan detta borde få ankomma på överbefälhavaren.

Chefen för marinen har anfört följande: Befäls- och ansvarsförhållandena i fred mellan kustartilleriförsvarscheferna, infanteribefälhavarna vid Stockholms skärgårds och Blekinge kustartilleriförsvar samt cheferna för Sollefteå och Göteborgs försvarsområden vore icke fullt klarlagda. Då kustartilleriförsvarscheferna skulle vara försvarsområdes­ befälhavare under krig, borde de även i största möjliga utsträckning fullgöra försvarsområdesbefälliavares åligganden i fredstid. Endast på denna väg kunde krigsberedskapen på bästa sätt tillgodoses. — Enär stabscheferna inom infanteribefälliavarstaberna i stor utsträckning avsåges bliva upptagna av föreslagen efterutbildning och frivillig utbildning, erfordrades inom vardera av dessa staber en förstärkning med en kompani­ officer. Infanteribefälhavarstaben vid Blekinge försvarsområde borde ha samma sammansättning som vid Stockholms skärgårds försvarsområde. Särskilt betydelsefullt vore, att hemvärnsofficer och hemvärnsunderofficer tillfördes staben, enär uppgifterna för hemvärnet inom detta försvarsområde vore lika omfattande som t. ex. inom Stockholms skärgårds försvarsområde. — Inom Hemsö och särskilt inom Älvsborgs kustartilleriförsvarsstab erfordrades en kompaniofficer ur infanteriet såsom biträde åt kustartilleriförsvarscheferna i lantmilitära frågor. Överbefälhavaren har förklarat sig intet ha att i princip erinra mot den föreslagna försvarsområdesorganisationen och försvarsområdesindelningen, vilket förslag väsentligen uppgjorts inom högkvarteret, Yissa befäls- och ansvarsförhållanden m. m. i fred mellan försvarsområdesbefälhavarna i de marina försvarsområdena och infanteribefälhavarna respektive vissa försvars­ områdesbefälhavare i lantmilitära försvarsområden vore i betänkandet icke fullt klarlagda. Försvarsområdenas gränser borde bestämmas av överbefälhavaren och icke genom beslut av riksdagen eller av Kungl. Maj:t, enär smärre justeringar i detta avseende kunde komma att visa sig erforderliga. — Inom försvars­ område, där luftbevakningscentral funnes, borde luftbevakningschefen eller Bihang Ull riksdagens protokoll 1942. 1 sand. hr ‘Ilo. 37742 13

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

dennes ställföreträdare ingå i försvarsområdesstaben. Tjänstgöringstiden för denne kunde beräknas till minst fyra månader per år. — Inom övriga för­ svarsområden vore såsom försvarsutredningen föreslagit en luftbevakningsofficer erforderlig. Tjänstgöringstiden för denne borde beräknas till åtta veckor, och arvodet därför uppräknas till det dubbla i förhållande till det av försvarsutredningen föreslagna. Armé förvaltning en har anfört, att organiserandet av försvarsområdesstaber redan i fred syntes vara ägnat att höja krigsberedskapen även på förvalt­ ningens område. Fortsättningsvis har ämbetsverket anfört följande: Försvarsutredningens förslag att fortifikationsförvaltningen inom försvars­ områdena — omfattande tillsyn och underhåll av permanenta värn, förråds­ byggnader, baracker, vissa byggnader och förbindelser för luftbevakningen, vissa anordningar vid luftvärnets pjäsplatser m. m. — i regel icke skulle företrädas av särskild befattningshavare, syntes icke lämpligt. Särskild tjänstegrenschef härför syntes dock icke erforderlig inom varje försvars­ område. Lämpligaste lösningen vore att tillföra militärbefälsstaberna ett fast antal befattningshavare avsedda för tjänst inom försvarsområdena och direkt lydande under fortifikationsofficeren vid militärbefälsstaben. Utred­ ning i denna sak påginge inom fortifikationsstyrelsen, varför förslag till denna personalorganisation ännu icke kunde framläggas. Personalorganisa­ tionens omfattning uppskattades dock till minst åtta kompaniofficerare i arvodesbefattning samt ett antal tillsyningsmän och vakter. Arméfördelnings- och likställda chefer ha till behandling upptagit vissa detaljspörsmål beträffande försvarsområdenas indelning och personaluppsätt­ ning. Beträffande dessa yttranden torde få hänvisas till handlingarna i ärendet. 1941 års hemortsförsvarssakkunniga ha tillstyrkt förslaget om en perma­ nent försvarsområdesindelning med staber, som skulle fungera även i fred, samt framhållit, att en dylik anordning utgjorde en förutsättning för ett ända­ målsenligt organiserande av icke blott det militära utan jämväl det civila hemortsförsvaret. Hemortsförsvarssakkunniga ha hävdat, att synnerligen vägande skäl talade för att under krig det civila hemortsförsvaret i operativt hänseende under­ ställdes de militära myndigheterna, varvid ansvaret närmast komme att åvila försvarsområdesbefälhavarna. Dessa borde därför redan i fred förskaffa sig ingående kännedom om hemortsförsvaret, och tillfälle borde beredas dem att göra sitt inflytande gällande i fråga om organiserandet av och förberedelserna för nämnda försvar. Hemortsförsvarssakkunniga ha vidare framhållit, att en grundförutsätt­ ning för ett lyckligt samordnande av det militära och civila hemortsförsvaret vore att civila och militära områdesindelningen så långt möjligt överensstämde med varandra. Den av försvarsutredningen föreslagna försvarsområdesindelningen vore visserligen i detta avseende avsevärt bättre än den nuvarande men dock behäftad med vissa svagheter främst i fråga om gränsdragningen för de marina försvarsområdena. Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig med tillfredsställelse notera, att försvarsutredningens förslag till försvarsområdesindelning innebure en bättre överensstämmelse med den civiladministrativa indelningen än den nuvarande militärterritoriella indelningen och länsstyrelsen tillstyrkte i vad avsåge Stockholms län försvarsutredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 195

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som i inkommen skrift anfört vissa detaljerinringar mot den av försvarsutredningen föreslagna indelningen i försvars­ områden, har på anförda skäl ifrågasatt, huruvida icke särskild försvarsområdesstab borde upprättas inom länet. Av personalsammanslutningarna har svenska underofficers förbundet an­ fört, att förrådsunderofficeren för förvaltning av intendenturmateriel borde vara underofficer på aktiv stat i lönegraden UO 3, tillhörande intendenturkåren, medan försvarsverkens civila personals förbund yttrat, att lönen för de i försvarsområdesorganisationen ingående civila förrådsarbetarna beräknats för lågt. Lönen borde utgöra 3,600 kronor för år i stället för av försvars­ utredningen föreslagna 3,000 kronor. • 5 1942 års f örsvar sb er edning. Försvarsberedningen har funnit förslaget om indelning av riket i försvars­ områden lämpligt. Områdesindelningen underlättade jämväl hemortsförsvarets ordnande. I fråga om indelningen syntes de av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga anförda synpunkterna böra beaktas. Förhållandena mellan dessa försvarsområden och de marina försvarsområdena samt befälsförhållandenas ordnande i dylika fall måste ägnas uppmärksamhet, då av försvarsutredningens förslag ville framgå, att principerna härför icke vore fullt klarlagda. Beredningen förutsatte, att lokaler för försvarsområdesstaberna skulle kunna förhyras å vederbörliga orter, i den mån staten icke disponerade för ända­ målet erforderliga lokaler. Beträffande det särskilda personalbehovet för försvarsområdena hade be­ redningen icke funnit skäl till erinran mot försvarsutredningens förslag i annan mån än att kostnaderna för avlönande av förrådsarbetare beräknats för lågt. Det torde icke vara möjligt att beräkna dessa kostnader lägre än efter ett belopp av 3,600 kronor per arbetare och år. Ersättningen till förråds- och värnvakter borde betecknas »arvode». Utredningen hade räknat med ett behov av minst en personbil och en last­ bil för varje försvarsområde. Med anledning härav funne beredningen sig böra föreslå, att behovet av personbil, åtminstone tills vidare, tillgodosåges genom att personalen i erforderliga fall medgåves använda sig av taxebil.

Till försvarsutredningens förslag om inrättande av en permanent försvars- Departementschefen. områdesorganisation, avsedd att fungera under såväl freds- som krigsförhållanden, lämnar jag min anslutning. Beträffande indelningen i försvarsom­ råden och den för organisationen beräknade personaluppsättningen kan jag i allt väsentligt följa försvarsutredningens förslag, med den avvikelse be­ träffande Bodens—Luleå försvarsområdesstab, som jag i annat sammanhang förutsatt. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen ha vissa menings­ skiljaktigheter yppats beträffande den föreslagna indelningen, särskilt gräns­ dragningen mellan lantmilitära och marina försvarsområden. Som jag emeller­ tid förutsätter, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av vederbörande militärmyndigheter fatta beslut rörande rikets indelning i för­ svarsområden, torde de framförda erinringarna få tagas under omprövning i annat sammanhang. På Kungl. Maj:t bör jämväl ankomma att meddela före-

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

skrifter rörande försvarsområdesbefälhavarnas uppgifter, i samband varmed de av chefen för marinen och överbefälhavaren anförda synpunkterna böra närmare övervägas. Yad åter angår frågan om personalorganisationen inom försvarsområdena är jag ense med chefen för armén därom, att denna såvitt nu kan bedömas lämpligt avvägts av försvarsutredningen. Med anledning av den i det före­ gående föreslagna regleringen av den pensionerade personalens arvoden bör för försvarsområdesbefälhavare beräknas arvode i löneklass Oa 14. I enlig­ het med vad försvarsberedningen i annat sammanhang anfört torde frågan om storleken av arvodet till kommendanten i Stockholm böra göras till före­ mål för ytterligare överväganden. Behovet av jämkningar i försvarsområdenas personaluppsättning torde få bedömas med ledning av erfarenheterna under någon tids fredsverksamhet. Jag förbiser emellertid icke, att såsom för övrigt chefen för armén påpekat det kan visa sig erforderligt att under själva uppsättningstiden vidtaga provisoriska åtgärder för personalbehovets till­ godoseende. Beslut härom torde få ankomma på Kungl. Maj:t. Såsom av handlingarna i ärendet framgår har chefen för Övre Norrlands trupper funnit behov föreligga av en avsevärd förstärkning av den av försvarsutred­ ningen för Morjärvs försvarsområde föreslagna personalorganisationen. Ehuru vissa skäl tala för en sådan förstärkning, är jag icke beredd att nu frångå försvarsutredningens av chefen för armén i detta hänseende biträdda förslag. Skulle emellertid med hänsyn till de inom detta område föreliggande särskilda förhållandena en förstärkning av personalorganisationen visa sig ofrånkomlig, lärer frågan böra ånyo underställas riksdagen. I avbidan därpå torde Kungl. Maj:t, om så befinnes behövligt och medel för ändamålet finnas tillgängliga, äga provisoriskt ställa nödiga anslagsbelopp till förfogande. Lika med försvarsberedningen och försvarsverkens civila personals för­ bund finner jag, att årslönerna för förrådsarbetare — av försvarsutredningen beräknade till 3,000 kronor — äro väl lågt tilltagna. Beloppet torde på sätt beredningen och personalförbundet förordat böra beräknas till 3,600 kronor för år. De av försvarsutredningen upptagna ersättningarna till förråds- och värnvakter böra på sedvanligt sätt benämnas arvoden. I den mån statsverket icke disponerar lämpliga lokaler torde behovet av ut­ rymmen för försvarsområdesstaberna på sätt försvarsutredningen och försvars­ beredningen förutsatt böra i görligaste mån tillgodoses genom förhyrning. Försvarsutredningen har räknat med ett behov av, bland annat, minst en personbil för varje försvarsområde. Försvarsberedningen har i denna del före­ slagit, att föreliggande behov av personbil åtminstone tills vidare skall till­ godoses genom medgivande för personalen att i erforderliga fall anlita taxeautomobil. I avvaktan på närmare erfarenheter rörande omfattningen av an­ talet tjänsteresor då bil behöver anlitas biträder jag försvarsberedningensförslag i denna del. Den föreslagna utbyggnaden av försvarsområdesorganisationen bör om möjligt påbörjas redan under nästa budgetår. Jag anhåller att i annat sam­ manhang få anmäla härav föranledda medelsbehov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 197

D. Lägre truppförband m. m.

Allmänna grunder.

F ör sv ars ut redning en. Försvarsutredningen har framhållit, att grundläggande för organisationen av de lägre truppförbanden i främsta rummet bleve omfattningen av den ut­ bildning, som där skulle bedrivas. Den fast anställda befälspersonalen måste förutom efter krigsorganisationens behov tillmätas efter utbildningsarbetets krav, varjämte personal måste beräknas för stabs- och förvaltningstjänsten och för vissa beställningsmannabefattningar. Vidare måste hänsyn tagas till de tämligen omfattande kommenderingar av befälspersonal till olika skolor och utbildningskurser in. in. utom truppförbanden, varmed man hade att räkna. Slutligen måste någon reserv av personal beräknas för sjukdom, semester och oförutsedda behov. Försvarsutredningen hade anknutit sina be­ räkningar rörande utbildningsorganisationen och behovet av utbildningsbefäl till utbildningsåret 1946, då den beräknade värnpliktskontingenten vore lägre än något år dessförinnan. Vid sina överväganden rörande behovet av befälspersonal för utbildningen hade utredningen räknat med att utbildningskompanierna (motsvarande) under rekrytskolan i regel icke borde ha större styrka än omkring 100 man. Utbildningsplutonens (motsvarande) styrka hade beräknats till 30—40 man. I fråga om utbildningsbefälets fördelning på olika befälskategorier har ut­ redningen, med tillämpning i huvudsak av de beräkningsgrunder, som på sin tid använts av 1930 års försvarskommission, upptagit kompanichefer (mot­ svarande) som kaptener (ryttmästare),kompaniadjutanter (motsvarande) såsom fanjunkare (styckjunkare), plutonchefer (motsvarande) till två tredjedelar så­ som subalternofficerare och till en tredjedel såsom sergeanter, plutonchefers ställföreträdare till en tredjedel såsom sergeanter och till två tredjedelar så­ som furirer samt gruppchefer såsom furirer och korpraler. Såsom chef för plutonchefsskola borde i regel placeras kapten (ryttmästare). Behovsberäkningarna hänförde sig till sommarhalvåret. Det starkt ökade befälsbehovet under regementsövningarna, då i regel vartannat år två och vartannat år fyra årsklasser samtidigt vore i tjänstgöring, förutsattes skola fyllas med reservbefäl och värnpliktigt befäl. Vad beträffar stabs- och förvaltningsorganen har utredningen för­ ordat en organisation, som mera än den nuvarande anknöte till och förberedde krigsorganisationen. Hur utredningen i princip tänkt sig fredsorganisationen för en regementsstab (motsvarande) framgår av en tablå å sid. 116 i betän­ kandet. Utredningen har dock förutsatt, att det i princip bör ankomma på regementschefen att bestämma enskildheterna i regementsstabens organisa­ tion såväl i vad rör personalens användning som i fråga om tjänste- och föredragningsvägar. I syfte att lätta regementschefens arbetsbörda hade utredningen tänkt sig de olika tjänstegrenarna på förvaltningsområdet sammanförda till eu sektion

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

under gemensam chef, kvartermästaren. Utredningen hade emellertid icke funnit det möjligt att för denna befattning avse en särskild officer utan förut­ satte, att en av truppförbandets regementsofficerare enligt regementschefens bestämmande skulle beordras att, vid sidan av annan befattning inom stabsoch utbildningsorganisationen, bestrida befattningen som kvartermästare. Med hänsyn till tygtjänstens ökade omfattning har utredningen beräknat en förvaltare såsom uppbördsman för tygmaterielen vid varje regemente och kår. I annat sammanhang har utredningen föreslagit, att truppförbandens tyg­ officerare och dessa förvaltare skulle uppföras på fälttygkårens stat. Vid infanteri- och artilleriregementena syntes det nödvändigt att avse en officer på vederbörligt regementes stat såsom biträde åt regementsintendenten för att lätta dennes arbetsbörda. För närvarande finnas regementskassörer endast vid regementena. Med hänsyn till kassatjänstens omfattning vid kårerna har utredningen funnit sig böra föreslå tillsättande av regementskassörer även vid dessa. I syfte att för utbildningsarbetet frigöra ett ökat antal aktiva underoffi­ cerare föreslår utredningen vidare, att befattningarna som köksföreståndare och kasernunderofficerare upptagas såsom arvodesbefattningar för pensio­ nerade underofficerare. Utredningen har förutsatt, att truppförbandens sjukvårdsunderofficerare och sjukvårdsunderbefäl skola tillhöra trängen och sålunda uppföras på trängens och trängtruppernas stater. I fråga om inskrivningsväsendets inflytande på sammansättningen av trupp­ förbandens staber har försvarsutredningen med smärre avvikelser följt det förslag, som försvarsväsendets rullföringsnämnd i denna fråga framlagt och för vilket redogörelse lämnats i propositionen 1941:340. Utredningen har förutsatt, att den för inskrivningsexpeditionerna erforderliga personalen upp­ tages å staterna för de förband, där sådan expedition skall finnas. I fråga om inskrivningschefen vid sådana förband —■ d. v. s. samtliga infanterirege­ menten samt P 3 och P 4 — ville utredningen emellertid för sin del föreslå en viss avvikelse från rullföringsnämndens förslag. Nämndens förslag innebure, att å varje sådant truppförbands stat skulle upptagas en särskild överstelöjtnantsbeställning, avsedd för inskrivningschefen. Denna beställning skulle så till vida intaga en särställning gentemot andra överstelöjtnantsbeställningar, att pensionsåldern skulle höjas utöver 55 år till högst 60 år, i den mån för­ ordnandet som inskrivningschef förlängdes utöver 55:e levnadsåret. Inskriv­ ningschefen skulle samtidigt vara chef för förbandets mobiliseringsavdelning. Gentemot detta förslag hade vissa erinringar framförts av de berörda militära myndigheterna. Utredningen ville för sin del föreslå den lösningen, att å staten för varje infanteriregemente upptoges en ny överstelöjtnantsbeställning, vars innehavare regelmässigt avsåges skola av Kungl. Maj:t förordnas så­ som inskrivningschef. På staten för pansartrupperna borde på motsvarande sätt upptagas två överstelöjtnantsbeställningar, avsedda för inskrivningscheferna vid P 3 och P 4. Inskrivningschef borde vid sidan av inskrivningstjänsten även fullgöra annan tjänst vid regementet, i regel såsom chef för sek-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 199

tion III. Skulle anledning föreligga att i något fall förordna en pensio­ nerad regementsofficer som inskrivningschef — vilket särskilt under de närmaste övergångsåren måhända bleve erforderligt -— borde den ifrågavarande överstelöjtnantsbeställningen på stat hållas vakant så länge sådant förord­ nande varade. Försvarsutredningen har, i likhet med 1930 års försvarskommission, be­ räknat behovet av personal i reserv till 5 procent i fråga om officerare och underofficerare samt 2.5 procent i fråga om underbefäl. Vid beräkningar rörande antalet utom truppförbanden (truppslagen) kommenderade officerare, underofficerare och underbefäl hade utredningen icke tagit hänsyn till kommenderingar till kortare utbildningskurser m. m., utan blott till sådana av längre varaktighet. Vid avvägningen av relationen mellan antalet beställningar i olika grader hade utredningen vidare sökt taga skälig hänsyn till befordringsförhållandena. Härvid hade utredningen främst haft sin uppmärksamhet riktad på medel­ åldern vid kaptensbefordran, vilken med de relationer mellan antalet beställ­ ningar i olika officersgrader, som kännetecknat tidigare härordningar, vanligen blivit orimligt hög. Utredningen hade utgått från en medelålder vid kaptens­ befordran av 35 år såsom ett skäligt genomsnittsvärde för hela armén, sedan organisationen fullständigt genomförts och rekryteringen hunnit anpassas därefter. Så långt som möjligt hade utredningen även sökt åvägabringa ensartade befordringsförhållanden för de olika truppslagen. De behovssiffror i fråga om personal, som framlades, ville utredningen beteckna som ett mini­ mum med hänsyn såväl till de ökade krav på den militära organisationen, vilka bleve en följd av ökningen av de värnpliktigas tjänstgöringstid, som till krigsorganisationens fasthet. Hänsyn till rådande rekryteringsläge samt strävan att jämlikt lämnade direktiv tillgodose kravet på viss elasticitet i personalorganisationen hade vidare föranlett utredningen att föreslå, att viss del av det beräknade minimi­ behovet av befäl tills vidare skulle tillgodoses med reservpersonal, som enligt eget åtagande inkallades till ständig tjänstgöring. Denna del hade utred­ ningen beräknat till i regel en kapten, en löjtnant och en sergeant per rege­ mente samt en löjtnant och en sergeant per kår. Behovet av civilmilitär och civil personal hade försvarsutredningen be­ räknat i huvudsaklig överensstämmelse med arméförvaltningens anslagsäskanden för budgetåret 1942/43.

Y ttr anden.

Arméfördelningscheferna (motsvarande) ha anfört vissa erinringar mot utredningens förslag. Sålunda anser chefen för tredje arméfördelningen, att befattningen somköksföreståndare icke borde upptagas såsom arvodesbefattning utan alltfort be stridas av underofficer på aktiv stat. — Kasernofficerens arbetsuppgifter vore numera så omfattande, att denna befattning icke lämpligen kunde, såsom för svarsutredningen föreslagit, kombineras med annan tjänst. Kasernofficersbefattningen borde därför avskiljas från andra befattningar och upptagas såsom

200 Kunrjl. Maj:ts 'proposition nr :!10.

arvodesbefattning för pensionerad officer. Kasernvårdsavdelningen borde icke inordnas i regementsstabens sektion II utan ingå i regementsstaben så­ som en fristående avdelning. Chefen för fjärde arméfördelningen erinrar, att försvarsutredningen anknutit sina beräkningar rörande befälsbehovet till sommarhalvåret, varvid utred­ ningen uttalat, att det totala befälsbehovet beräknades bliva ungefär det­ samma året om. Enligt arméfördelningschefens uppfattning kunde det emeller­ tid ifrågasättas huruvida icke befälsläget bleve ogynnsammast under vinter­ halvåret, då utbildningen vore mera specialbetonad än under sommarhalvåret och följaktligen måste uppdelas på ett större antal utbildningsenheter sam­ tidigt som befälstillgången väsentligt inskränktes till följd av kommenderingar till skolor och utbildningskurser. — Den för regementsstaben beräk­ nade personalstyrkan syntes böra något utökas. Sålunda borde en regementsadjutant tillkomma såsom biträde åt stabschefen. Kvartermästaren borde icke samtidigt fullgöra annan tjänst. Tygtjänstens omfattning vid infanteri-, pan­ sar-, artilleri- och luftvärnsregementena samt ingenjör- och trängkårerna gjorde det önskvärt, att en officer avsåges såsom biträde åt tygofficeren samt att en pensionerad underofficer i arvodesbefattning tillkomme såsom förrådsoch verkstadsunderofficer. Chefen för övre Norrlands trupper bär ansett, att de vid infanteri- och artilleriregementena såsom biträden åt regementsintendenten avsedda office­ rare, vilka förutsatts tillhöra vederbörligt regementes stat, borde ersättas med officerare på intendenturkårens stat. Det kunde ifrågasättas huruvida icke — under förutsättning att biträdande intendent funnes — kasernvården kunde överflyttas på regementsintendenten. Militärbefälhavaren på Gotland har gjort gällande, att inskrivningschefen borde vara pensionerad, med förtidspension avgången regementsofficer med arvode motsvarande skillnaden mellan innehavd pension och överstelöjtnantslön enligt vederbörlig dyrort. Inskrivningsväsendet borde icke hopkopplas med mobiliseringsavdelningen. Efter att ha inhämtat samtliga regementschefers (motsvarande) yttranden har chefen för armén beträffande de lägre truppförbandens staber anfört i huvudsak följande: Försvarsutredningens principförslag med avseende på stabernas organisa­ tion borde komma till utförande. Införandet av en kvartermästarbefattning kunde vara välbetänkt ur synpunkten att avlasta regementschefens arbets­ börda. Det vore likväl icke uteslutet att detta kunde bliva en fördröjande in­ stans, som kunde giva anledning till dubbelarbete. Kvartermästarbefattningen kunde icke förenas med exempelvis bataljonschefstjänst. Endast om den kombinerades med annan stabstjänst av mindre omfattning, syntes syftet med dess införande kunna vinnas. Med avseende på inskrivningschefen och chefskapet över regementsstabens sektion III har chefen för armén närmare anfört följande: Enligt försvarsutredningens förslag bör vid regemente, där inskrivningsexpedition finnes, inskrivningschefen — överstelöjtnant på aktiv stat —- i regel tillika vara chef för regementsstabens sektion III. Ett sådant arrange­ mang skulle obestridligen medföra vissa fördelar, men är å andra sidan även behäftat med bestämda olägenheter. Av praktiska skäl bör såsom chef för sektion III placeras den officer, som är avsedd att vid mobilisering bekläda befattning såsom depåchef. För denna befattning torde inskrivningschefen icke kunna avses, dels emedan denne vid mobilisering eller krig icke kan vid sidan av befattningen såsom inskrivnings-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 210. 201

chef betungas med den maktpåliggande tjänsten såsom depåchef, dels emedan inskrivningschefen, som ofta under en följd av år ägnat sig åt den speciella inskrivnings- och expeditionstjänsten, i regel icke torde vara skickad att leda utbildningsarbetet vid depån. Med hänsyn till vad ovan anförts samt till det nära samband, som råder mellan verksamheten vid regementsstabens sektion II och sektion III, synes följande organisation mera ändamålsenlig än den av försvarsutredningen före­ slagna. Såsom chef för sektion II, tillika chef för sektion III och depåchef vid mobilisering, placeras en regementsofficer (överstelöjtnant eller major). Inskrivningschefen uppföres i lönegraden »Oa 5 eller Oa 4» och bestrider icke annan tjänst än inskrivningstjänsten samt uppföres på särskild stat enligt vad nedan anföres. Enligt denna princip skulle vid ett infanteriregemente befatt­ ningarna såsom a) regementsstabschef, b) chef för regementsstabens sektion II och sektion III samt c)—e) tre bataljonschefer fördelas på en överstelöjt­ nant och fyra majorer, medan för inskrivningschefen skall avses en särskild beställning i lönegraden »Oa 5 eller Oa 4». Även vid regementen tillhörande övriga truppslag synes i regel en regementsofficer böra placeras såsom chef för sektion II och sektion III. Inskrivningscheferna borde icke ingå i regementenas officerskårer utan uppföras på särskild stat samt kunna kvarstå till 60 år. Chefen för armén har lämnat sin anslutning till försvarsutredningens för­ slag, att en förvaltare för uppbörd av tygmateriel skall tillkomma vid varje regemente och kår samt att tygofficerare och sagda förvaltare skola uppföras på fälttygkårens stat. På grund av tygmaterielens ökade omfattning borde emellertid ytterligare en pensionerad underofficer tillkomma på tygtjänstavdelningen. Förslaget att placera eu subalternofficer som biträde åt regementsintendenten vore välbetänkt. Det kunde dock ifrågasättas, huruvida man på detta sätt borde för längre tid binda en ung officer på aktiv stat. Mera ändamåls­ enligt syntes vara, att denna befattning upprätthölles av för längre tid in­ beordrad kompaniofficer, helst i intendenturkårens reserv. Det syntes tveksamt huruvida en kapten, sålunda i regel en kompanichef, kunde bestrida befattningen såsom kasernofficer tillika luftskyddschef. För att skapa kontinuitet i tjänsteutövningen och undvika att befattningshavaren försvunne vid mobilisering borde vid samtliga regementen (motsvarande) in­ rättas en arvodesbefattning för en pensionerad officer, avsedd såsom kasern­ officer tillika luftskyddschef. Kasernvårdsavdelningen borde icke ingå i rege­ mentsstabens sektion II utan göras självständig och benämnas avdelning K. Mobiliseringsdetaljen hade att handlägga hela krigsförberedelsearbetet, d. v. s. frågor som berörde samtliga sektioner och avdelningar. Detaljen borde därför utbrytas ur sektion III och bilda en fristående avdelning M. Den rege­ mentsofficer, som enligt ovan föreslagits vara chef för sektion II och sektion 111, borde jämväl utöva chefskapet över avdelning M. Sistnämnda avdelning borde ha egen expedition, där samtliga hemliga handlingar registrerades och expedierades, medan den för hela staben gemensamma expeditionen, avdel­ ning VI, endast borde handhava öppna ärenden. På köksföreståndarebefattningen krävdes stor arbetsförmåga förenad med initiativrikedom. Det kunde därför ifrågasättas huruvida köksföreståndaren såsom försvarsutredningen föreslagit borde vara pensionerad underofficer. Chefen för armén har understrukit försvarsutredningens uttalande, att det. i princip borde ankomma på regementschefen att bestämma enskildheterna i organisationen såväl i vad rörde personalens användning som tjänste- och 1'Öredragningsvägar. T många fall syntes det, särskilt vid specialtruppslagen men

202 Kangl. Maj.ts proposition nr 210. även vid infanteriet, på grund av personalskäl bliva omöjligt att upprätthålla en fullständig sektionsindelning. Avdelningsindelningen borde dock under alla förhållanden i princip bibehållas. Tillsättandet av regementskassörer även vid kårerna vore välbetänkt. Det syntes lämpligt att uppföra samtliga regementskassörer på intendenturkårens stat. Det av försvarsutredningen beräknade personalbehovet i reserv — 5 pro­ cent för officerare och underofficerare samt 2.5 procent för underbefäl — vore ett minimum. Chefen för armén har även framhållit, att de av försvarsutredningen fram­ lagda behovssiffrorna för personalkadrarna vore ett minimum. Med hänsyn till av utredningen förebragta skäl kunde de dock av chefen för armén god­ tagas. överbefälhavaren har med hänsyn till kraven på användbarhet och håll­ fasthet hos krigsförbanden funnit en ökning av det fast anställda befälet starkt påkallad. Å andra sidan torde rekryteringsmöjligheterna under de närmaste åren, då även övriga försvarsgrenar måste starkt utveckla sina kadrar, påkalla en viss återhållsamhet, om kvalitetskraven icke skulle efter­ sättas i icke önskvärd grad. Överbefälhavaren ansåge sig av detta skäl kunna i stort sett godtaga utredningens förslag såsom en beräkningsgrund för de närmaste åren. Särskild uppmärksamhet borde dock i fortsättningen ägnas detta spörsmål, och det vore av stor vikt, om beslutet i detta hänseende kunde så utformas, att förbättringar åtminstone inom vissa gränser bleve möjliga enbart genom bestämmande av Kungl. Maj:t, därest detta av de fortsatta erfarenheterna visade sig påkallat och rekryteringsläget det medgåve. Arméförvaltningen har ansett sig böra avstyrka förslaget om införande i organisationen av en kvartermästare med de uppgifter, försvarsutredningen tänkt sig. Ämbetsverket har i sammanhanget uttalat, att en grundväsentlig skillnad förelåge mellan förvaltningstjänsten i fred och underhållstjänsten i krig. Den senare krävde otvivelaktigt en reglerande mellaninstans, kvarter­ mästaren, men för den förra vore detta ingalunda nödvändigt eller ens önsk­ värt. Regementschefens administrativa arbetsbörda komme genom det nya personalredovisningssystemet att lättas. De rutinmässiga förvaltningsangelägenheterna borde kunna överlåtas åt tjänstegrenscheferna. I den mån det befunnes nödvändigt att ytterligare lätta regementschefens arbetsbörda be­ träffande egentliga förvaltningsärenden, syntes även detta enklast kunna ske genom medgivande för denne att till tjänstegrenscheferna delegera avgörandet av vissa ärenden av enklare beskaffenhet. -— Såsom biträde för kassatjänsten borde beräknas en sergeant i stället för en furir såsom försvarsutredningen föreslagit. Härigenom skulle en god rekryteringsgrund skapas för rekrytering av regementskassörsbeställningarna. —- Arméförvaltningen har tillstyrkt ut­ redningens förslag om inrättande av beställningar för regementskassörer även vid sådana förband, där dylika hittills icke funnits. Ämbetsverket har förordat, att regementskassörsbeställningarna skola utgå ur truppförbandens personalförteckningar och i stället upptagas såsom en särskild personalkår. Arméförvaltningen har vidare uttalat, att försvarsutredningen genomgående

Kungl. Maj ds proposition nr 210. 203

syntes ha beräknat antalet underbefäl i beställningsmannabefattning vid infanteriet för knappt; särskilt gällde detta vid de motoriserade regementena. Samma syntes förhållandet vara vid artilleriet och där framför allt vid de båda kårartilleriregementena och Gotlands artillerikår. Det syntes erfor­ derligt att chefen för armén erhölle befogenhet att, därest en ökning av beställningsmännens antal skulle befinnas nödvändig utan att samtidigt en ökning av underbefälskadrarna kunde komma till stånd, bestämma antalet heställningsmän inom den totala underbefälskaderns ram. Svenska under officers förbundet har framhållit, att försvarsutredningens förslag innebure en allvarlig sänkning av standarden på plutonchefers ställ­ företrädare. Enligt förslaget avsåges nämligen dessa befattningar endast till V 3 bestridas av sergeanter och i övrigt av furirer, medan 1936 ars försvars­ beslut räknade med hälften sergeanter och hälften furirer. Som stöd för sin uppfattning åberopar förbundet vad lantförsvarets utbildningskommission i sitt betänkande anfört beträffande nödvändigheten av kvalificerade befatt­ ningshavare för ifrågavarande tjänst. — Befattningarna sasom köksföreståndare och kasernunderofficer borde genomgående vid samtliga förband uppföras såsom aktiv personal i lönegraden UO 2 respektive UO 3. Vidare borde förslagsvis 3 furirsbeställningar vid varje truppförband utbytas mot sergeantsbeställningar i avsikt att förbättra befordringsturen, vilken till följd av manskapskadrarnas utökning eljest kunde befaras bliva ogynnsammare än hittills — För tjänstgöring vid regementsstabens expedition syntes böra be­ räknas en sergeant i stället för en furir. — Underofficersförbundet har vidare anfört, att kompaniadjutanternas betungande arbetsförhållanden krävde en snar reglering, och har ifrågasatt, huruvida icke en civil förrådsman borde avses såsom biträde åt kompaniadjutanterna vid arméns truppförband. — Den för regementsstabens kassaavdelning beräknade furiren syntes med fördel kunna ersättas av en kvinnlig tjänsteman. Försvarsväsendets underbefäls förbund har såsom i andra sammanhang framhålles hävdat, att med hänsyn till det fast anställda manskapets befordringsmöjligheter befattningarna såsom plutonchefers ställföreträdare borde till ena hälften bestridas av sergeanter och till den andra av furirer. Härför krävdes en ökning av antalet sergeanter, varvid det, för att säkerställa en lämplig avvägning mellan antalet beställningshavare i de olika underofficersgraderna, bleve nödvändigt att även något öka antalet fanjunkare (styckjunkare). Härvid borde i främsta rummet befattningarna såsom köksföreståndare, kasernunderofficer och biträde åt regementsintendenten avses för aktiva underofficerare. Därest den aktiva underofficerskadern på detta sätt ökades, kunde en motsvarande minskning av antalet furirer äga rum. — Förbundet har vidare ansett, att befattningarna såsom stallfurir, köksfurir, matsalsfurir och väbelfurir m. fl., sammanlagt 8 ä 10 be­ fattningar per truppförband, lämpligen borde bestridas av s. k. långtjänst underbefäl, vilka borde kvarstå i innehavande beställning intill en uppnådd pensionsålder av 55 år. Fn motsvarande minskning av antalet övrigt undeibefäl kunde i så fall ske.

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Statskontoret har uttalat, att pensionsåldern för inskrivningschef borde bestämmas till 60 år.

1942 års f ör sv ar sb er edning. Försvarsberedningen har ansett sig i stort sett kunna biträda de av försvarsutredningen angivna grunderna för de lägre truppförbandens organisa­ tion och för beräkningen av behovet av fast anställd personal m. m. För bestämmande av antalet beställnings- och befattningshavare och för samma personals fördelning på lönegrader hade försvarsutredningen främst tagit hänsyn till personalens avsedda användning i krig. Erforderlig hänsyn hade emellertid även tagits till fredsanvändningen och befordringsmöjligheterna. Enligt beredningens uppfattning hade sistnämnda synpunkt inom vissa truppslag kommit att i allt för hög grad prägla försvarsutredningens förslag till stater för officerare; för intendentur- och fälttygkårerna hade sålunda, enligt beredningens uppfattning, beräknats ett större antal beställ­ ningar inom den högsta regementsofficersgraden än som kunde anses moti­ verat av de för beställningshavarna avsedda tjänsteuppgifterna, närmast så­ som byråchefer i vederbörliga departement. Denna beräkning borde ändras, och för övrigt borde beaktas, att behovet av militära beställningshavare inom förvaltningsorganen icke kunde slutligt bedömas, förrän förvaltningsutredningen avslutats och dess förslag blivit prövat. I detta sammanhang har beredningen ansett sig böra beröra grunderna för befordran till kapten (ryttmästare), därvid beredningen bland annat uttalat att det för försvarsväsendets effektivitet måste vara av betydelse, att subalternofficer, som visat sig besitta större skicklighet än äldre och jämnåriga kamrater, utan hinder av att han räknade tur efter dessa befordrades till kapten och hans förmåga alltså toges i anspråk för uppgifter, för vilka han vore väl lämpad, medan hans äldre kamrater endast skulle nöjaktigt kunna fullgöra samma åligganden. Beredningen föresloge därför, att frågan om grunderna för befordran till kapten (ryttmästare) gjordes till föremål för särskild utred­ ning, vilken utredning borde avse alla försvarsgrenar. I fråga om avvägningen mellan antalet beställningar för underofficerare å ena sidan och för fast anställt manskap å andra sidan hade beredningen i likhet med svenska underofficersförbundet samt försvarsväsendets under­ befälsförbund funnit, att försvarsutredningens förslag innebure en proportionsförskjutning till det sämre i förhållande till de hittills gällande staterna. Visserligen kunde ökningen av antalet furirer närmast anses hänförlig till den omständigheten, att den första kontraktstiden bestämts till fyra år mot nu i allmänhet tillämpad första anställningstid av tre år, men beredningen funne likväl skäl tala för att antalet underoffi­ cerare något ökades och antalet furirer i motsvarande mån minskades. De med en ökning av antalet underofficerare förenade kostnaderna syntes icke beredningen bliva av den storleksordning, att desamma behövde utgöra hinder för den förordade justeringen av försvarsutredningens förslag. Därest det skulle befinnas erforderligt med hänsyn till kostnadsramen, kunde för

Kungl. May.ts proposition nr 210. 205

övrigt övervägas att något minska antalet beställningar för fast anställt man­ skap. Beredningen hölle sålunda före, att antalet för trupptjänstgöring be­ räknade underofficerare vid arméns truppförband borde bestämmas något högre än i försvarsutredningens förslag till stater. 1 anslutning till försvarsväsendets underbefälsförbunds förslag i ämnet har beredningen förordat, att för varje truppförband beräknades ett mindre antal beställningar (högst 10 procent av antalet beräknade furirsbeställningar) för »långtjänstunderbefäl» i lönegrad Mb 1 och att i anslutning härtill motsva­ rande minskning företoges i de föreslagna staternas beställningar för under­ befäl. Beredningen har icke ansett det erforderligt att i fredstid binda en officer på aktiv stat vid befattning såsom biträde åt regementsintendenten. Den biträdeshjälp, som kunde vara erforderlig i fredsorganisationen, ansåge be­ redningen kunna tillgodoses i annan ordning, jämväl utan att — såsom chefen för armén föreslagit — taga i anspråk en reservofficer för ändamålet. På sätt arméförvaltningen föreslagit borde en sergeant i stället för en furir avses för tjänstgöring vid truppförbands kassaförvaltning. Skulle denna biträdeshjälp icke vara tillräcklig för såväl regementsintendenten som för kassaförvaltningen, syntes det ytterligare behovet böra tillgodoses genom anställande av ett extra ordinarie kontorsbiträde, i första hand avsett för tjänstgöring hos regementskassören. Beredningen föresloge sålunda, att antalet kompaniofficerare och furirer minskades med vardera en och att antalet underofficerare ökades med en vid truppförband med egen kassaförvaltning. Beredningen hade icke funnit skäl till erinran mot att regementskassörer beräknades jämväl för kårerna, men då omfattningen av kassagöromålen måste anses vara väsentligt mindre där än vid regementena, borde de för kårerna avsedda regementskassörerna hänföras till lönegrad UO 2 och benämnas rege­ mentskassörer av 2. klassen samt innehava fanjunkares tjänsteställning. I samband härmed borde beställningarna för regementskassörerna vid rege­ mentena upptagas såsom beställningar för regementskassörer av 1. klassen. Samtliga regementskassörer borde pensioneras vid 60 års ålder och tills vidare uppföras på intendenturkårens stat. Det torde sedermera i samband med beslut om förvaltningsorganisationen tagas i övervägande att underställa samtliga regementskassörer »försvarsväsendets civilförvaltning», varmed skulle följa att de hänfördes till civilmilitära beställningshavare med avlöning enligt löneplanen Ca. I fråga om köksföreståndarebefattningarna ansåge beredningen skäl tala för att desamma inom fredsorganisationen bleve tillsatta med civila be­ fattningshavare, som vore specialutbildade för tjänsten i fråga. Om föi dessa arbetsuppgifter avsåges militära befattningshavare, vore det av vikt, att dessa erhölle tillräcklig utbildning härför. Den utbildning, som hittills meddelats underofficerare, avsedda såsom köksföreståndare, syntes icke ha givit dem tillräckliga yrkeskunskaper. Då befattningen såsom köksföreståndare måste anses vara mera arbetstyngd än andra för underofficerare avsedda arvodesbefattningar inom truppförbanden, sjn-

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tes den med befattningen förenade inkomsten böra sättas något högre än för arvodesbefattningar i allmänhet för underofficerare. Beredningen, som i annat sammanhang föreslagit, att arvodena till pensionerade offi­ cerare och underofficerare i arvodesbefattningar skulle utgå efter viss löneklass, ville — för säkerställande av en god rekrytering av köksföreståndarebefattningarna — föreslå, att arvodet för pensionerad underofficer i köksföreståndarebefattning skulle beräknas efter löneklassen UO 8. I anslutning till vad beredningen i annat sammanhang anfört rörande arvoden utöver lön funne beredningen däremot icke erforderligt att köksföreståndare, som vore underofficer på aktiv stat, åtnjöte särskilt arvode utöver lönen. Endast så länge de nuvarande köksföreståndarna kvarstode i sina befattningar, syntes skäl föreligga för bibehållande av de nuvarande köksföreståndararvodena. Till frågan huruvida köksföreståndarebefattningen — därest den icke kunde avses för civil befattningshavare — skulle uppehållas av underofficer på aktiv stat eller pensionerad underofficer, funne sig emellertid beredningen icke kunna på grundval av nu tillgängligt material taga bestämd ställning Erågan om kasernvårdstjänstens ordnande borde enligt beredningens mening lösas provisoriskt på sätt försvarsutredningen föreslagit i avvaktan på närmare utredning rörande den slutliga organisationen. Det syntes näm­ ligen beredningen kunna ifrågasättas, huruvida icke särskild lokal byggnadsförvaltning borde inrättas för samtliga fastigheter i statens ägo på en och samma ort, antingen dessa fastigheter disponerades av militär eller civil myndighet. Antydda ordning hade upptagits till övervägande i annat sam­ manhang, och borde denna utrednings resultat avvaktas, innan slutlig ställ­ ning toges. Med hänsyn till den ökade tygmaterieltillgången uttalade beredningen sin principiella anslutning till chefens för armén och arméförvaltningens förslag om ytterligare arvodesbefattningar för pensionerade underofficerare, avsedda för tjänstgöring inom truppförbandens tygavdelningar. Yad anginge frågan om inskrivningschefens ställning vid de truppförband, där inskrivningsexpedition skall finnas, har beredningen ansett, att för be­ fattningen såsom inskrivningschef borde avses pensionerad officer, i regel major eller överstelöjtnant. Arvodet borde — enligt det förslag till arvodesreglering, som beredningen i annat sammanhang framlagt — utgå enligt löne­ klassen Oa 14, d. v. s. efter högsta löneklassen för överstelöjtnant. Anord ningen medförde viss kostnadsbesparing och en ökad elasticitet i personal­ organisationen. Skulle likväl befattningen befinnas böra uppföras på aktiv stat, borde särskilda beställningar upptagas för inskrivningscheferna i staterna för vederbörliga truppförband och löneställningen angivas till Oa 5 eller Oa 4. Pensionsålder för inskrivningschef borde i detta fall bestämmas till 60 år. Beredningen hade vidare funnit sig böra tillstyrka försvarsutredningens förslag till beräkning av antalet skrivbiträden liksom också att ett kontorsbiträde upptoges i personalförteckningen för varje truppförband. Bered­ ningen förutsatte emellertid, att kontorsbiträdesbefattningen avsåges för

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 207

kassaförvaltningen. I samband med att bemyndigande lämnades truppförbandscheferna att anställa ifrågavarande kontors- och skrivbiträden borde uppmärksamheten fästas därå, att vid nyanställning av personal anställning icke omedelbart borde beredas vederbörande såsom extra ordinarie utan borde viss tids provtjänstgöring såsom extra befattningshavare vara regel. Antalet beställningsmän av olika slag borde enligt beredningens uppfattning icke bindas utan borde det få ankomma på chefen för armén att meddela be­ stämmelser rörande det antal beställningshavare av manskapet, som skulle placeras i tjänstgöring såsom beställningsmän.

För att utbildningsarbetet vid truppförbanden skall kunna effektivt be Departements­ chefen. drivas och krigsförbanden sammanhållas i operationsdugliga enheter är det självfallet av den största betydelse, att befälspersonal i tillräcklig utsträck­ ning står till förfogande. Såvitt jag kan bedöma, har försvarsutredningen vid sina överväganden rörande befälskadrarnas storlek beaktat angelägenheten härav men samtidigt sökt i görligaste mån tillvarataga möjligheterna att ned­ bringa kostnaderna för personalorganisationen. Från vissa militära myndig­ heters sida har framhållits, att de behovssiffror, i vilka utredningens förslag utmynnat, måste betraktas som förhållandevis snävt tillmätta. Flertalet myndigheter ha dock ansett sig kunna godtaga utredningens behovsberäkningar. Även för egen del håller jag före, att utredningens förslag i princip bör kunna läggas till grund vid personalorganisationens utformning, men vill samtidigt framhålla, att de erfarenheter, som successivt vinnas rörande värnpliktsutbildningens bedrivande enligt de i den nya värnpliktslagen fast­ ställda grunderna, kunna framdeles medföra behov av en förnyad omprövning av denna fråga. I sådant avseende vill jag jämväl erinra om de synpunkter och förslag rörande utbildningsarbetet inom armén, som innefattas i lantförsvarets utbildningskommissions nyligen avgivna betänkande (statens off. utredn. 1941:35). Yad detaljerna i föreliggande förslag beträffar må följande anföras. I likhet med 1942 års försvarsberedning finner jag det nödvändigt att, innan den pågående förvaltningsutredningen ännu slutförts och dess förslag blivit prövat, iakttaga en viss försiktighet vid prövning av förslag om utök­ ning av fälttyg-, fortifikations- och intendenturpersonal. Såsom framgår av det följande kommer jag även att föreslå, att med sådana förändringar i sam­ mansättningen av nyssnämnda personalkårer, som sammanhänga med det ökade personalbehovet inom den centrala förvaltningstjänsten, skall anstå in­ till dess på grundval av förvaltningsutredningens betänkande behovet av sådan personal kunnat bättre överblickas. Såsom jag kommer att närmare klargöra under avsnittet Fälttygkåren anser jag mig icke böra för närvarande biträda försvarsutredningens förslag, att truppförbandens tygofficerare skola överföras till fälttygkåren, utan förut­ sätter att såsom tygofficer liksom hittills kommenderas en kapten (ryttmästare) på vederbörligt truppförbands (truppslags) stat. I anledning härav böra de av försvarsutredningen föreslagna staterna för de olika truppförbanden

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

(truppslagen) genomgående ökas med en kapten (ryttmästare) per regemente och kår, medan fälttygkåren i stället minskas i samma omfattning. Jag är icke lieller beredd att nu tillstyrka utredningens förslag om upp­ förande på fälttygkårens stat av tillhopa 46 beställningar för förvaltare i löne­ graden UO o, avsedda såsom uppbördsmän för tygmateriel vid samtliga rege­ menten och kårer utom Signalregementet och ingenjörkårerna. I stället före­ slår jag, att för varje regemente och kår—-utom Signalregementet och ingenjör­ kårerna — beräknas ytterligare en fanjunkare (styckjunkare), avsedd för denna befattning, och att en beställning för denne tillkommer på personalförteck­ ningen för vederbörligt truppförband (truppslag). På de av 1942 års försvarsberedning framförda förslagen om ändring av grunderna för befordran till kapten (ryttmästare) är jag icke beredd att i detta sammanhang närmare ingå. Allenast må påpekas, att med denna fråga äro förbundna vissa avvägningsproblem av delvis ömtålig natur, berörande bland annat personalens löne- och pensionsförhållanden. Jag vill i övrigt hänvisa till vad jag i likartat sammanhang anfört i propositionen 1942: 74 angående avskiljande från aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet. Svenska underofficersförbundet har uttalat farhågor för att med de av försvarsutredningen tillämpade principerna för beräkning av befälsbehovet skulle följa en sänkning av standarden på plutonchefers ställföreträdare. Siffermässigt sett synes visst fog föreligga för denna uppfattning. Man bör dock icke förbise, att furirer med underofficerskompetens under tider, då befordringsförhållandena äro normala, i viss utsträckning finnas att tillgå. Med tanke på befordringsutsikterna för det fast anställda manskapet har underofficersförbundet liksom även försvarsväsendets underbefälsförbund påyrkat en ökning av antalet underofficerare och en motsvarande minskning av den fast anställda manskapskadern. Jämväl 1942 års försvarsberedning har ansett skäl föreligga härför. För egen del anser jag mig icke kunna nu taga ställning till frågan i vad mån en sådan förskjutning de olika personal­ grupperna emellan kan vara befogad, helst som en dylik åtgärd skulle leda till minskad elasticitet i personalorganisationen och samtidigt medföra en icke oväsentlig ökning av personalkostnaderna. Jag biträder därför i förevarande hänseende utredningens förslag men förutsätter att frågan uppmärksammas vid den förnyade utredningen rörande möjligheterna att tillgodose önske­ målen om elasticitet i försvarsorganisationen, som enligt vad jag i annat sam­ manhang uttalat bör företagas. Försvarsväsendets underbefälsförbund har i sitt yttrande ifrågasatt, att ett visst antal underbefälsbeställningar vid arméns truppförband skulle utbytas mot beställningar för s. k. långtjänstunderbefäl. Till detta förslag har 1942 års försvarsberedning lämnat sin anslutning. Då emellertid denna fråga i detta sammanhang icke varit föremål för de närmast ansvariga myndigheternas be­ dömande och det sålunda icke varit möjligt att allsidigt pröva behovet av ett dylikt utbyte eller för vilka uppgifter de nya beställningarna kunna vara lämpade, är jag för närvarande icke beredd att framlägga något förslag i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 209

Därest en fortsatt undersökning skulle giva vid handen, att för vissa särskilda befattningar föreligger behov av en sådan fastare anställningsform, torde frågan böra på nytt upptagas till behandling. Vad beträffar stabs- och förvaltningsorganisationen vid de lägre trupp­ förbanden ger jag min anslutning till den strävan att ernå viss överensstäm­ melse mellan organisationen i krig och fred, som utmärker försvarsutredningens principförslag. De erinringar av mera principiell innebörd, som från de olika myndigheterna riktats mot förslaget, hänföra sig främst till inskrivningschefs- och kvartermästarbefattningarna. Med avseende på inskrivningschefens ställning och åligganden anförde jag i fjol vid framläggande av proposition angående vissa med genomförandet av ny organisation för värnpliktigas inskrivning och redovisning samman­ hängande frågor (1941:340), att de värnpliktigas inskrivning och deras för­ delning mellan olika vapenslag å ena sidan, deras redovisning vid truppför­ banden och användning för mobiliseringsändamål å den andra vore olika sidor av en och samma verksamhet, vars huvudsyfte vore att bereda säkerhet så långt sig göra läte för att varje värnpliktig uttoges för den utbildning, han bäst lämpade sig för, och toges i anspråk på den plats, där han på bästa sätt kunde tjäna vårt försvar. En anordning, som förutsatte att inskrivningschefen jämväl skulle förestå vederbörande infanteriregementes mobiliseringsavdelning, syntes vara ägnad att med avseende på tilldelning av värnpliktiga leda till en anpassning efter truppförbandens praktiska behov. Även övriga trupp­ förband torde få fördel av en sådan anordning. De av rullföringsnämnden verkställda beräkningarna rörande arbetsbelastningen för å ena sidan in­ skrivningschefen och å andra sidan chefen för mobiliseringsavdelningen tydde dessutom på att ett förenande av befattningarna i en person läte sig göra. Av dessa skäl syntes anledning föreligga att vid den i viss mån interimis­ tiska lösning av personalfrågorna, jag ansåg mig böra förorda, försöksvis pröva lämpligheten av den nu angivna anordningen. Även försvarsutredningen har förutsatt, att inskrivningschefen i regel skall fullgöra tjänst jämväl såsom chef för mobiliseringsavdelningen (sektion III). Med den av mig och försvarsutredningen sålunda förordade organisationen följer, att såsom inskrivningschef, tillika chef för regementsstabens sektion III, principiellt bör avses aktiv regementsofficer på vederbörligt truppförbands stat. Utredningen anser, att inskrivningschefen bör vara överstelöjtnant, och föreslår, att på staten för varje regemente med inskrivningsexpedition inrättas en överstelöjtnantsbeställning, avsedd för inskrivningschefen. För egen del föreslår jag, att en ny beställning upptages såsom överstelöjtnant eller major samt att denna beställning icke bindes till inskrivningschefen utan att Kungl. Maj:t skall äga att såsom inskrivningschef förordna den av truppför­ bandets regementsofficerare, som befinnes därtill bäst lämpad. I den mån pensionerad regementsofficer övergångsvis finnes böra förordnas såsom inskrivningschef, bör eu aktiv regementsofficersbeställning vid regementet ställas vakant så länge sådant förordnande varar. Genom den av mig föreslagna anordningen vinnes ökad frihet vid personvalet.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 877 42 14

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Med avseende på pensionsåldern för den av mig sålunda föreslagna nya beställningen i lönegrad Oa 5 eller Oa 4 torde vid bifall till mitt förslag skäl icke föreligga att ifrågasätta någon avvikelse från den för sådan beställning stadgade, nämligen 55 år. Därest det skulle anses önskvärt, att inskrivningschef kvarbliver i tjänst efter fyllda 55 år, torde detta böra ske med tillämp­ ning av 31 § 1 mom. 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente, enligt vilket stadgande Kungl. Maj:t, då särskilda omständigheter därtill föranleda, må med­ giva beställningshavare i bland annat här avsedda lönegrader rätt att kvarstå i tjänst högst fem år efter pensionsålderns inträde. För att lätta regementschefens betungande arbetsbörda har försvarsutredningen föreslagit, att förvaltningstjänstens olika grenar skola sammanföras under en gemensam sektionschef av regementsofficers grad och benämnd kvar­ termästare. Någon ökning av personalkadern skulle dock härigenom icke upp­ komma; utredningen har förutsatt, att en av truppförbandets regementsofficerare skulle handhava denna uppgift vid sidan av sina övriga åligganden. Visserligen ha meningarna rörande lämpligheten av försvarsutredningens förevarande förslag i väsentliga avseenden gått i sär. För egen del har jag emellertid funnit uppslaget förtjänt av att prövas i praktiken i avbidan på de åtgärder, som kunna komma att vidtagas i syfte att reformera den militära expeditionstjänsten. Att vid sidan härav allt bör göras för att genom en ändrad fördelning av beslutanderätten och genom förenklingar överhuvudtaget ratio­ nalisera expeditionstjänsten är utan vidare uppenbart men bör icke utesluta ett försök med den av försvarsutredningen föreslagna anordningen. Även om jag delar utredningens uppfattning, att det i princip bör ankomma på truppförbandscheferna att bestämma enskildheterna i stabernas organisa­ tion såväl i vad rör personalens användning som i fråga om tjänste- och föredragningsvägar, står det dock klart, att organisationen i stort måste regleras genom centralt utfärdade bestämmelser. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter erforderlig prövotid bestämma den slutliga organisationen. Det synes ådagalagt, att i fredstid särskild person bör avses såsom biträde åt regementsintendenten vid infanteri- och artilleriregementena. Behovet härav har av ingen bestritts. Däremot ha meningarna varit delade om hur det bäst skall tillgodoses. Försvarsutredningen har för sin del funnit erforderligt att härför beräkna en kompaniofficer på aktiv stat, medan bland de hörda myndigheterna även funnits förespråkare för uppfattningen att för denna tjänst bör avses underofficer eller civil befattningshavare. Sett allenast in* fredstjänstens synpunkt torde vilken som helst av de nämnda lösningarna kunna anses godtagbar. Emellertid är det ur krigsorganisatorisk synpunkt av* synnerlig vikt att för fältförbanden kunna förfoga över ett tillräckligt antal officerare med erfarenhet och rutin i fråga om tjänst i kvartermästare- och intendentsbefattning. Alldenstund fredstjänstgöring såsom biträde åt rege­ mentsintendenten måste anses vara en god utbildning härför, vill jag ansluta mig till försvarsutredningens ståndpunkt och föreslår sålunda, att såsom biträde åt regementsintendenten vid infanteri- och artilleriregementena beräk­ nas en aktiv kompaniofficer på vederbörligt regementes stat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 211

Jag ansluter mig jämväl till försvarsutredningens förslag, att regementskassörer skola finnas även vid kårerna, men anser i likhet med flera av de hörda myndigheterna, att samtliga regementskassörer böra uppföras på gemen­ sam stat vid intendenturkåren. I vad avser regementskassörernas löneställning delar jag 1942 års försvarsberednings uppfattning, att regementskassörema vid kårerna böra upptagas i lönegrad UO 2. En uppdelning av regementskassörsbeställningarna i sådana av 1. och 2. klassen, på sätt beredningen före­ slagit, finner jag emellertid icke lämplig. I stället föreslår jag, att innehavarna av regementskassörsbefattningarna vid kårerna skola uppföras på intendenturkårens stat i beställning såsom fanjunkare i lönegrad UO 2, varvid jag förut­ sätter, att pensionsåldern blir densamma som för annan fanjunkare. Även regementskassörema vid regementena böra uppföras på i itendenturkårens stat, liksom hittills i regementskassörsbeställning i lönegrad U0 3. Härvid utgår jag dock från att samtliga regementskassörsbeställningar liksom ock de fanjunkarbeställningar vid intendenturkåren, som avses för i regementskassörsbefattning vid kårerna placerade fanjunkare, alltfort skola rekryteras ur truppförbandens (truppslagens) underofficerskårer. I motsats till arméförvaltningen och försvarsberedningen kan jag icke finna det ur tjänstesynpunkt behövligt att som biträde för tjänstgöring vid truppför­ bands kassaförvaltning avse en sergeant i stället för en furir. Befattningen såsom köksföreståndare finner jag i likhet med försvarsutredningen böra bestridas av pensionerad underofficer i arvodesbefattning. Att, såsom 1942 års försvarsberedning ifrågasatt, för ifrågavarande befattnings­ havare beräkna förhöjt arvode finner jag icke erforderligt. I likhet med be­ redningen förutsätter jag däremot, att de nuvarande köksföreståndararvodena skola utgå till de nu som köksföreståndare förordnade underofficerarna, så länge de innehava sådant förordnande. Av försvarsutredningen föreslagen organisation för kasernvårdstjänsten vid de lägre truppförbanden finner jag lämplig. Jag kan sålunda icke tillstyrka de förslag om personalökning för ifrågavarande tjänst, som av vissa myndigheter framlagts. Yad av försvarsberedningen i detta avseende anförts bör i fortsätt­ ningen beaktas. I likhet med flera av de hörda myndigheterna och 1942 års försvarsberedning finner jag en utökning av det av försvarsutredningen beräknade antalet pen­ sionerade underofficerare i arvodesbefattning vid truppförbandens tygavdel­ ningar (tygunderofficerare) nödvändig med hänsyn till materieltjänstens ökade omfattning. Till denna fråga återkommer jag i ett senare sammanhang. Såsom jag tidigare anfört under avsnittet Personalvården lärer vid varje regementsstab (motsvarande stab) böra inrättas befattning för en före­ dragande i personalvårdsärenden, motsvarande övriga i staben ingående tjänstegrenschefer. Jag har samtidigt uttalat, att nämnda befattning, vilken i fred icke torde bliva förenad med någon större arbetsbörda, borde bestridas * såsom deltidstjänst av en yngre kompanichef (motsvarande chef), varför in­ rättandet av ifrågavarande befattning icke påkallade någon kaderökning vid förbanden.

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Jag instämmer i vad försvarsberedningen anfört om viss tids provtjänst­ göring såsom extra tjänstemän för skrivbiträden vid truppförbanden. Härom torde Kungl. Maj:t få utfärda närmare föreskrifter. På sätt arméförvaltningen och 1942 års försvarsberedning framhållit torde antalet underbefäl i beställningsmannabefattning vid de olika truppförbanden icke böra nu fixeras utan bör det ankomma på chefen för armén att meddela be­ stämmelser rörande det antal beställningshavare av manskapet, som skall placeras till tjänstgöring såsom beställningsmän. Jag biträder i likhet med de hörda myndigheterna försvarsutredningens för­ slag, att på staterna för trängen och trängkårerna skall uppföras all fast anställd sjukvårdspersonal vid armén. Att såsom 1942 års försvarsberedning och armé­ förvaltningen (se härom under rubriken Trängen och trängtrupperna) förordat därjämte pålägga trängtrupperna uppgiften att tillhandahålla sjukvårdsper­ sonal till samtliga flygvapnets truppförband anser jag mig däremot, i varje fält för närvarande, icke kunna tillstyrka. De organisationsuppgifter, som till följd av eljest föreslagna ändringar i trängtruppernas freds- och krigsorgani­ sation under de närmaste åren komma att påvila detta truppslag, äro näm­ ligen redan nu så omfattande, att jag icke kan finna en ökning av desamma tillrådlig.

Infanteriet.

Infanteriet utgöres för närvarande av 21 infanteriregementen jämte ett fristående övningskompani för infanteriskjutskolan. Infanteriregementena äro i fred normalt organiserade på två infanteribatal­ joner. Från denna organisation avviker Svea livgarde (II), som med hänsyn till garnisonstjänsten är organiserat på tre bataljoner, samt Norrbottens rege­ mente (119), som utöver de två infanteribataljonerna omfattar en skidlöparbataljon. Vid vartdera av Skaraborgs regemente (19) och Södermanlands rege­ mente (110) är en av infanteribataljonerna ersatt med en pansarbataljon. Värmlands regemente (12) slutligen har en reducerad organisation om endast en bataljon. Till sistnämnda regemente är infanteriets officersaspirantskola förlagd.

För sv ar sutredningen. Med avseende på infanteriets fredsorganisation har försvarsutredningen, såsom i annat sammanhang anförts, föreslagit, att de kombinerade infanterioch pansarregementena, Skaraborgs regemente och Södermanlands rege­ mente, skola utbrytas ur infanteriet och överföras till pansartrupperna såsom pansarregementen. För att undvika de med omnumrering följande olägen­ heterna böra därvid enligt utredningens mening régementsnumren 19 och 110 vakantsättas. Utredningen har vidare med hänsyn till den avsedda krigsorganisationen föreslagit, att Värmlands regemente utökas till samma omfattning som övriga regementen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 213

Såväl med hänsyn till övningsförhållandena som ur beredskapssynpunkt har utredningen föreslagit, att Norrbottens regementes skidlöparbataljon skall förläggas till Kiruna, där ett etablissement av enkel typ bör uppföras för bataljonen. Den härigenom frigjorda s. k. skidlöparkasernen i Boden har för­ utsatts kunna tagas i anspråk för förläggning av vissa andra förband, för vilka nybyggnader eljest skulle bliva erforderliga. Riskerna för överraskande angreppshandlingar mot Stockholms och Karls­ krona skärgårdsområden hade ökat. Det vore därför önskvärt att inom dessa områden permanent förfoga över ett infanteriförband med fullständig lokal­ kännedom, inövad förmåga att samarbeta med kustartilleriförsvaret och de lokala sjöstyrkorna samt förtrogenhet med den särskilda båtmateriel m. in., som erfordrades vid strid i och om skärgårdsområden. Utredningen hade över­ vägt möjligheten att till vart och ett av nämnda områden förlägga en infanteri­ kår men hade icke funnit detta oundgängligen nödvändigt utan förordade i stället en särskild utformning av försvarsområdesorganisationen i vad rörde ifrågavarande områden, varigenom kraven på specialutbildning av för dessa områdens försvar avsedda trupper ansåges kunna tillgodoses. Försvarsutredningen har erinrat om att enligt det av utredningen fram­ lagda förslaget till arméns krigsorganisation däri bland annat skulle ingå vissa motoriserade infanteriförband och cykelinfanteriförband. Utredningen har föreslagit, att fredsutbildningen i motoriserad infanteritjänst förlägges till Svea livgarde, vars utflyttning till Järvafältet borde genomföras så snart ske kunde, och till Södra skånska infanteriregementet. Utbildning i cykelinfanteritjänst har föreslagits som hittills äga rum vid Gotlands infanteriregemente samt därjämte vid Värmlands regemente och Livgrenadjärregementet. I sam­ band med Svea livgardes utflyttning till Järvafältet syntes den nuvarande garnisonsbataljonen böra utgå ur regementet och ersättas med ett till Liv­ regementet till häst förlagt garnisonskompani. Officerare och underofficerare för nämnda kompani borde dock alltjämt beräknas på Svea livgardes stat, medan underbefäl borde beordras ur infanteriets truppförband. Svea livgarde syntes även böra lämna befäl till det särskilda övningskompani, som borde organiseras för krigsskolan. I fråga om infanteriskjutskolans övningskompani har utredningen icke för­ utsatt någon ändring. Kompaniet borde som hittills förläggas till Rosersberg och befäl kommenderas ur infanteriets truppförband. För att tillgodose behovet av övningstrupp vid krigsskolan borde organi­ seras ett krigsskolans övningskompani, förlagt till Karlberg och underställt chefen för krigsskolan. För infanteriets officersaspirantskola borde uppföras ett nytt etablissement, enär de för närvarande disponerade lokalerna vid Värmlands regemente måste tagas i anspråk av regementet i samband med dess utökning till normal­ regemente och andra lokaler icke funnes att tillgå. Försvarsutredningen hade räknat med att skolan alltfort skulle förläggas till Karlstad och underställas chefen för Värmlands regemente samt i förvaltningshänseende anslutas till

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

nämnda regemente. Emellertid kunde skäl föreligga även för en förläggning till annan ort, i första hand Östersund, som särskilt för vinterutbildningen erbjöde goda möjligheter. Möjligheterna för samövningar med artilleriför­ band vore även av värde. Då nya byggnader ändock måste uppföras för skolan, medförde en förläggning till annan ort än Karlstad inga kostnader utöver de av försvarsutredningen beräknade. Skolan syntes i regel böra organiseras på två å tre kompanier. Skolchefen syntes i likhet med vid arméinspektionen ständigt tjänstgörande infanteriofficerare böra upptagas på arméinspektionens stat, medan övrigt befäl borde kommenderas ur infanteriets truppförband. I skolan borde kavalleriets officersaspirantskola ingå som en underavdelning. Försvarsutredningen har föreslagit, att flertalet infanteriregementen med hänsyn till utbildningens omfattning borde organiseras på regementsstab och tre bataljoner. Vid Norrbottens regemente borde under soldatskolan till­ komma en skidlöparbataljon, förlagd till Kiruna. Försvarsutredningen har erinrat om att utredningen i annat sammanhang föreslagit organiserande i fred av permanenta försvarsområdesstaber med aktiva kaptener såsom stabschefer. Flertalet av dessa stabschefer förutsattes skola kommenderas ur infanteriets truppförband. Utredningen hade vidare före­ slagit ett system för frivillig utbildning, som förutsatte kommendering av ett antal officerare och underofficerare från truppförbanden för ständig tjänst­ göring såsom instruktörer. För infanteriets vidkommande kunde antalet utom truppförbanden ständigt kommenderade officerare för här nämnda befatt­ ningar beräknas till 29 kaptener (stabschefer vid försvarsområdesstaber), 33 kaptener eller löjtnanter samt 38 underofficerare. Med den omfattning motortjänsten vid Svea livgarde och Södra skånska infanteriregementet enligt försvarsutredningens förslag komme att erhålla i och med att utbildning i motoriserad infanteritjänst förlädes till dessa rege­ menten syntes ett permanent behov av en motoringenjör komma att uppstå vid båda regementena. Försvarsutredningen hade räknat med, att en motor­ ingenjör ur arméingenjörkåren placerades till ständig tjänstgöring vid vart­ dera regementet. Såsom motorunderofficer borde vid båda regementena be­ räknas en underofficer på aktiv stat. Infanteriets musikkårer borde i viss mån omorganiseras på sätt angives i det följande under rubriken Armémusiken. Med eu utbildningsorganisation vid normalinfanteriregementet, omfattande fem gevärskompanier (varav ett kompani plutoncliefsskola), två tunga kom­ panier, ett specialkompani, ett skolkompani, två efterutbildningskompanier, en för militärområdet gemensam plutonchefsskola i viss specialtjänst ävensom ett yrkeskompani har försvarsutredningen, såsom närmare angivits i tre å sid. 122 och 123 i betänkandet intagna tabeller, beräknat behovet av aktivt befäl vid infanteriregementena på sätt framgår av följande tabell:

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 215

Officerare Underofficerare befäl S R F S K 1 Ö lö K o k eg an Ö M ff u er F o v jtn v ap ic b as em ju g u rp er aj al sö an er o te o te n ea rir ra st cn k te st re n ra re n er le ar r e ­ r er rc rn r ts ar te r - - e r Vid vart och ett av 17 normalinfanterii 2 4 23 35 i 16 24 86 40 i 2 4 26 41 i 20 31 99 47 i 2 5 25 36 i 18 25 88 40 Summa för 19 regementen 19 38 77 442 672 19 310 464 1,649 767

Siffrorna inrymma jämväl utom truppförbanden beordrad personal. Härjämte har för varje infanteriregemente beräknats följande ständigt tjänstgörande reservpersonal, nämligen en kapten, en löjtnant och en sergeant. Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personal­ behovet i fredstid vid infanteriet torde få hänvisas till fyra å sid. 124 och 125 i betänkandet intagna tabeller.

Y ttr anden. Chefen för första arméfördelningen har föreslagit, att Norra skånska infan­ teriregementet, Kronobergs regemente, Jönköpings-Kalmar regemente och Hallands regemente skola organiseras såsom cykelinfanteriregementen. För Södra skånska infanteriregementet har arméfördelningschefen, med hänsyn till regementets dubbelförläggning till Ystad och Revingehed. anmält behov av en viss, mindre ökning av förvaltningspersonalen. Chefen för tredje arméfördelningen har förordat Skövde såsom förlägg­ ningsort för infanteriets officersaspirantskola. Beträffande ordnandet av garnisonstjänsten i Stockholm har chefen för fjärde arméfördelningen framfört visst ändringsförslag, vilket upptagits av chefen för armén i dennes nedan refererade yttrande. Chefen för övre Norrlands trupper har biträtt försvarsutredningens förslag att förlägga skidlöparbataljonen till Kiruna, men ansett, att bataljonen borde organiseras som en fristående, permanent infanterikår, Lapplands fjäll­ jägarkår. Militärbefälhavaren på Gotland har ansett, att en motoringenjör ur arméingenjörkåren ständigt borde tjänstgöra vid Gotlands infanteriregemente. Här­ för talade bland annat det förhållandet, att ett pansarkompani ur Göta pansar­ livgarde komme att permanent detacheras till regementet. Y iss utökning av regementets förråds- och hantverkarpersonal vore även erforderlig. Chefen för armén har icke haft något att erinra mot försvarsutredningens förslag att förlägga Norrbottens regementes skidlöparbataljon till Kiruna. Huruvida bataljonens verksamhet borde fortgå även sommartid borde göras beroende av särskild utredning. Därest så bleve fallet, kunde viss ökning av förvaltningspersonalen beräknas erforderlig.

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Vad försvarsutredningen anfört beträffande önskvärdheten av permanenta infanteriförband i Vaxholm och Karlskrona ville chefen för armén under­ stryka. Av kostnadsskäl ville han likväl icke framställa något yrkande härom. Garnisonstjänsten i Stockholm borde i enlighet med nuvarande system be­ stridas av samtliga förband ur Stockholms garnison och icke, på sätt försvars­ utredningen förordat, av ett till Livregementet till häst förlagt garnisons­ kompani. Transporter till och från förläggningarna på Järvafältet syntes kunna ordnas utan svårigheter. För garnisonskompaniet beräknade officerare och underofficerare borde kvarstå på Svea livgardes stat. Såsom en följd av vissa, av överbefälhavaren i samråd med chefen för armén föreslagna ändringar i det av försvarsutredningen uppgjorda förslaget till arméns krigsorganisation borde Svea livgarde organiseras såsom cykel­ infanteriregemente i stället för motorinfanteriregemente. Även Norra skånska infanteriregementet och Hallands regemente borde organiseras såsom cykel­ infanteriregementen . Det av överbefälhavaren och chefen för armén framlagda krigsorganisationsförslaget medförde även ett ökat behov av kvalificerad personal vid in­ fanteriet. Den erforderliga kaderökningen kunde beräknas till 10 regementsofficerare, 20 kaptener, 38 subalternofficerare, 66 underofficerare och 134 underbefäl och borde fördelas på samtliga infanteriregementen. Vidare borde 4 kompaniofficerare och 20 underofficerare på pansartruppernas stat överföras till infanteriet. Mot de för infanteriregementena föreslagna personalkadrarna hade chefen för armén i övrigt intet att erinra. Dock erfordrades för Södra skånska in­ fanteriregementet med hänsyn till dubbelförläggningen till Ystad och Revingehed viss ökning av förvaltningspersonalen. Enligt det föreslagna utbildningssystemet komme eleverna vid officersaspirantskolorna att vara furirer, som redan genomgått plutonchefsskola. För en officersaspirantskola av denna typ gjorde sig, när fråga vore om förlägg­ ningsort, andra synpunkter gällande än beträffande förutvarande officersaspirantskolor. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke infanteriets och kavalleriets officersaspirantskola lämpligen borde förläggas i närheten av Karlberg. Ut­ redning i denna sak påginge. Chefen för armén föresloge, att Jönköpings-Kalmar regementes namn änd­ rades till Norra Smålands regemente samt att Norrbottens och Västerbottens regementen kallades Norrbottens fältjägarregemente respektive Västerbottens fältjägarregemente. Länsstyrelsen i Blekinge län har med beklagande konstaterat att försvarsut­ redningen, trots den starka motivering för förläggning till Karlskrona av ett linjeinfanteriförband, som av utredningen förebragts, icke framlagt något för­ slag härom. Liknande synpunkter ha anförts av vissa marina myndigheter. Utöver vad ovan anförts under rubriken Allmänna grunder ha de olika personalförbunden icke haft några erinringar att framföra med avseende på de av försvarsutredningen föreslagna personalstaterna för infanteriet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 217

1942 års försvar sberedning. 1942 års försvarsberedning har biträtt försvarsutredningens förslag om ut­ ökning av Värmlands regemente till normalinfanteriregemente samt förslaget att förlägga den till Norrbottens regemente hörande skidlöparbatal jonen till Kiruna. Därest bataljonen funnes böra vara organiserad jämväl sommartid, borde den dock alltjämt utgöra en underavdelning av regementet, enär kost­ naderna för bataljonens förvaltning därigenom kunde hållas lägre än om bataljonen skulle bilda ett självständigt förband. Garnisonstjänsten i Stockholm borde bestridas på samma sätt som för när­ varande och det föreslagna garnisonskompaniet vid Livregementet till häst sålunda icke organiseras. Svea livgardes stat borde av denna anledning minskas med 1 subalternofficer och 1 sergeant. Mot förslagen rörande två särskilda övningskompanier ur Svea livgarde för infanteriskjutskolan och krigsskolan hade beredningen icke annat att erinra än att det syntes beredningen kunna ifrågasättas, om icke behovet av ' subalternofficerare för krigsskolans övningskompani skulle kunna delvis till­ godoses genom att kadettofficerare och elever vid krigsskolan inträdde såsom utbildningsbefäl. I fråga om infanteriets officersaspirantskolas förläggning ville beredningen allenast uttala, att vid bestämmandet av förläggningsorten hänsyn borde tagas till önskvärdheten att begränsa byggnadsprogrammet; därest behovet av lektionssalar för officersaspirantskolan kunde i stort sett tillgodoses vid krigs­ skolan, kunde det, såsom chefen för armén ifrågasatt, tagas i övervägande att förlägga officersaspirantskolan i närheten av Karlberg eller helst gemensamt med krigsskolan. Svea livgardes nuvarande musikkår av typ I borde bibehållas vid rege­ mentet, varav följde att musikkår av nämnda typ icke borde organiseras vid Livregementet till häst. Yad anginge infanteriregementenas namn föresloge beredningen att Jönköpings-Kalmar regemente benämndes Smålands grenadjärregemente. Beträffande försvarsutredningens beräkning av behovet av icke-ordinarie civil personal har beredningen anfört bland annat följande: Yid Livregementets grenadjärer borde liksom för närvarande finnas en be­ fattning för tvättföreståndare av 2:a klassen i lönegrad MEo 7, i stället för av utredningen föreslagen tvättföreståndare av l:a klassen i lönegrad MEo 9. Beredningen hade icke något att erinra mot försvarsutredningens beräkning av antalet förrådsmän i lönegraden MEo 5 samt husmödrar av 2:a klassen och biträdande husmödrar. Den av chefen för armén föreslagna ökningen i fråga om den civila perso­ nalen vid Södra skånska infanteriregementet, med hänsyn till regementets dubbelförläggning till Ystad och Bevingehed, har beredningen ansett erfor­ derlig.

Såsom jag tidigare anfört under rubriken Arméns krigsorganisation har Departements­ chefen. jag ansett mig böra biträda överbefälhavarens i samråd med chefen för armén framförda förslag om en ytterligare utökning av cykelinfanteriförbanden i

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

krigsorganisationen. Dessa jämkningar i arméns krigsorganisation föranleda vissa ändringar även i den föreslagna fredsorganisationen för infanteriet. Med instämmande i vad chefen för armén i ärendet anfört föreslår jag så­ lunda den ändringen i förhållande till försvarsutredningens förslag, att Svea livgarde organiseras såsom cykelinfanteriregemente i stället för motorinfan­ teriregemente samt att även Norra skånska infanteriregementet och Hallands regemente organiseras såsom cykelinfanteriregementen. Det av chefen för armén framlagda förslaget om utökning av infanteriets personalkadrar samt överförande till infanteriet av ett antal officerare och underofficerare vid pansartrupperna hänför sig till en av överbefälhavaren i samråd med chefen för armén föreslagen utökning av arméns krigsstyrka, till vilken jag, såsom jag tidigare framhållit, icke kunnat lämna min anslutning. V id sadant förhållande föranleder icke heller förslaget angående kaderök­ ningen och överförandet av den nämnda befälspersonalen något yrkande från min sida. Jag biträder försvarsutredningens förslag, att Värmlands regemente skall utökas till samma omfattning som övriga infanteriregementen samt att Norr­ bottens regementes skidlöparbataljon skall förläggas till Kiruna. Såväl av krigsorganisatoriska skäl som av beredskaps- och utbildningsskäl föreslår jag, att bataljonens verksamhet skall fortgå även sommartid och att dess benäm­ ning på grund härav ändras till Norrbottens regementes jägarbataljon. I likhet med försvarsberedningen förutsätter jag att bataljonen alltjämt skall utgöra en underavdelning av regementet. Ehuru jag instämmer i vad försvarsutredningen och vissa remissmyndig­ heter anfört med avseende på önskvärdheten av permanent förläggning av infanteriförband till Vaxholm och Karlskrona, finner jag mig i lik­ het med försvarsutredningen icke böra framlägga förslag härom. Regel­ mässigt bedrivande av övningar inom dessa områden med trupp från närmaste infanteriregementen samt ett rationellt utnyttjande av den nya försvarsområdesorganisationen för specialutbildning av för områdenas försvar avsedda trupper synes mig lämna en godtagbar ersättning för vad man velat uppnå med de permanenta förbanden. I fråga om sättet för bestridande av garnisonstjänsten i Stockholm ansluter jag mig till av chefen för fjärde arméfördelningen, chefen för armén och för­ svarsberedningen framfört förslag. Jag föreslår sålunda, att denna tjänst ombesörjes av samtliga förband ur Stockholms garnison och att något garnisonskompani icke skall ingå i organisationen. Till denna fråga åter­ kommer jag även framdeles under rubriken Kavalleriet. Jag delar försvarsutredningens uppfattning angående lämpligheten av en gemensam officersaspirantskola för infanteriet och kavalleriet. Med avseende på förläggningsorten för skolan ha alternativa förslag framförts i utredningens betänkande, varjämte chefen för tredje arméfördelningen, chefen för armén och försvarsberedningen uttalat sig i frågan. Var skolan än förlägges, måste ett nytt etablissement uppföras för densamma. Ett slutgiltigt ståndpunkts-

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

utredningen för krigsskolans övningskompani beräknade befälspersonalen finner jag icke tillrådlig. I enlighet med vad chefen för armén och veder­ börande arméfördelningschef (motsvarande chef) därom anfört bör vidare för Södra skånska infanteriregementet och för Norrbottens regemente beräknas viss ökning av förvaltningspersonalen, föranledd beträffande förstnämnda regemente av dubbelförläggningen till Ystad och Revingehed och beträffande sistnämnda regemente av dess jägarbataljons permanenta förläggning till Kiruna. På personalförteckningarna böra sålunda för vartdera regementet beräknas ytterligare 1 kasernunderofficer (pensionerad underofficer), 1 ma­ skinist, 1 eldare av 2. klass och 1 skrivbiträde. På personalförteckningarna för trängen och trängkårerna samt för sjukvårds väsendet bör upptagas viss för ifrågavarande båda infanteriregementen avsedd ytterligare sjukvårdsper­ sonal. Till dessa frågor återkommer jag närmare i senare sammanhang. Tvättföreståndaren vid Livregementets grenadjärer bör, såsom försvarsberedningen anmärkt, vara av 2. klass i lönegrad MEo 7. Försvarsutredningen har såsom tidigare nämnts föreslagit, att på staten för varje infanteriregemente skulle uppföras en ny överstelöjtnantsbeställning, avsedd för inskrivningschefen. I enlighet med vad jag i det föregående under Allmänna grunder anfört, torde nämnda överstelöjtnantsbeställning böra utbytas mot en beställning för överstelöjtnant eller major. Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder för­ ordar jag, med avsteg från försvarsutredningens förslag, att den för tygför­ valtningstjänsten vid truppförbanden avsedda personalen tills vidare skall upptagas på staten för vederbörligt truppförband (truppslag) och icke på fälttygkåren. På grund härav bör staten för varje infanteriregemente ökas med 1 kapten, avsedd såsom tygofficer, och 1 fanjunkare, avsedd såsom uppbördsman för tygmateriel. För tygtjänsten bör därjämte, enligt de beräknings­ grunder jag i ett senare sammanhang kommer att framlägga (avsnittet Fälttygkåren, tygtrupperna, arméingenjörkåren och tygstaten. Allmänna grunder) utöver det av försvarsutredningen föreslagna antalet för varje infanterirege­ mente beräknas ytterligare 1 (för Södra skånska infanteriregementet och för Norrbottens regemente 2) tygunderofficer, pensionerad underofficer i arvodesbefattning. Såsom jag tidigare framhållit under Allmänna grunder förutsätter jag, att de i personalförteckningen för de olika regementena upptagna regementskassörerna skola överföras till intendenturkåren.' Till frågan om musikkårernas organisation vid infanteriregementena åter­ kommer jag under rubriken Armémusiken. På grund av vad sålunda anförts föreslår jag för de olika infanteriregemen­ tena de personalkadrar, som framgå av personalförteckningar, vilka tillhanda­ hållas riksdagens vederbörande utskott. Förslaget innebär en utökning av den nuvarande fast anställda militära personalen vid ett normalinfanteriregemente med —- förutom en överstelöjtnant eller major, främst avsedd som inskrivningschef — 5 kaptener, 1 löjtnant, 1 fanjunkare, 1 sergeant, 26 furirer, 2 korpraler

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 221

samt 2 vicekorpraler och meniga. Ökningen sammanhänger med det större be­ hovet av utbildningsbefäl i det nya, på utsträckt tjänstgöringstid för de värn­ pliktiga baserade utbildningssystemet, som bland annat innebär, att ett mycket stort antal värnpliktiga skall utbildas till befäl av olika grader. I vad avser officers- och underofficerspersonalen är ökningen även betingad av personal­ behovet vid den nya försvarsområdesorganisationen (stabschefer vid försvarsområdesstaber) och för den frivilliga befälsutbildningen, vilket behov till av­ sevärd del avses skola fyllas genom kommenderingar ur infanteriets truppför­ band; enligt vad i annat sammanhang framhålles beräknas ur infanteriet 62 officerare och 38 underofficerare ständigt vara kommenderade till sådan tjänst­ göring, vilket i genomsnitt per infanteriregemente gör något mer än 3 offi­ cerare och 2 underofficerare. Tillkomsten av nya, delvis obligatoriska skolor och utbildningskurser ökar även antalet kommenderingar utom truppför­ banden. Såsom ovan framhållits (avsnittet Arméstaben och arméinspektionen) bi­ träder jag försvarsutredningens förslag att chefen för infanteriets och kaval­ leriets officersaspirantskola uppföres på personalförteckningen för armé­ inspektionen.

Kavalleriet.

Kavalleriet omfattar för närvarande fyra kavalleriregementen, vid vilka bedrives utbildning såväl i ryttar- och cykeltjänst som i pansarbiltjänst. Vid tre av regementena äger därjämte utbildning rum i motortjänst.

Försvar sutredningen. Med avseende på kavalleriets fredsorganisation har försvarsutredningen, såsom i samband med redogörelsen för pansartrupperna närmare angives, föreslagit, att Skånska kavalleriregementet (K 2) utbrytes ur kavalleriet och överföres till pansartrupperna, att delar av Livregementet till häst (K 1) lika­ ledes utbrytas ur kavalleriet och bilda stommen i ett till Järvafältet förlagt pansarregemente samt att samtliga kavalleriregementens pansarbilskvadroner överföras till pansartrupperna. Sedan i kavalleriet nu ingående pansarbilförband sålunda utbrutits, har kavalleriet med hänsyn till den föreslagna krigsorganisationen ansetts böra bestå av tre kavalleriregementen, nämligen Livregementet till häst (Kl), Norrlands dragonregemente, vars nummerbeteckning borde ändras från K 4 till K 2, samt Livregementets husarer (K 3). Förstnämnda regemente borde givas en i förhållande till de båda övriga något reducerad organisation och syntes under sådana förhållanden icke behöva utflyttas till Järvafältet utan kunna bibehålla sin nuvarande förläggning. Vid samtliga 'regementen borde utbildning bedrivas i såväl ryttar- som cykeltjänst. Vid Svea livgardes utflyttning till Järvafältet borde Livregementet till häst övertaga garnisonstjänsten och ett särskilt garnisonskompani därför organiseras vid regementet. Officerare och underofficerare borde kommen­ deras till detta kompani ur Svea livgarde och underbefäl ur infanteriets

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

truppförband. I samband med att Livregementet till häst övertoge garnisonstjänsten, borde, på sätt angivits under rubriken Armémusiken, rege­ mentets musikkår utbyggas till typ I, medan Svea livgardes musikkår sam­ tidigt reducerades till typ II. Vid Livregementet till häst syntes vidare böra organiseras en stabsskvadron, där vid de högre staberna m. m. i Stockholm tjänstgörande värnpliktiga skulle förläggas och redovisas. Sedan ett kavalleriregemente utgått ur organisationen och Livregementet till häst givits en reducerad organisation, syntes med hänsyn till rekryteringsoch befordringsförhållandena kavalleriregementenas officers- och under­ officerskårer böra uppföras på en gemensam stat för kavalleriet med inspek­ tören för infanteriet och kavalleriet såsom personalkårchef. Enär grunderna för kavalleriets och infanteriets strid vore gemensamma, syntes det lämpligt, att kavalleriets officersaspirantskola inginge såsom en underavdelning av infanteriets officersaspirantskola, varigenom de fåtaliga officersaspiranterna ur kavalleriet erhölle ökade tillfällen till övningar i fältstarka förband samt lärarkrafter och undervisningsmateriel m. m. utnytt­ jades på mest rationella sätt. Befäl till kavalleriavdelningen borde kommen­ deras ur kavalleriet. Försvarsutredningen har i annat sammanhang föreslagit central utbildning — vid ridskolan, Herrevadsklosters dressyranstalt eller något truppförband — av remonter för sådana truppförband och staber, vilka icke lämpligen själva kunna handhava sådan utbildning. Härför erforderliga remontryttare, tillsammans 60 fast anställda underbefäl och meniga, borde enligt utredningens mening uppföras fördelade på kavalleriregementenas stater. Försvarsutredningen har räknat med en utbildningsorganisation, omfattande vid Livregementet till häst två, vid Norrlands dragonregemente fyra och vid Livregementets husarer tre ryttarskvadroner, samt därjämte vid vartdera regementet en tung skvadron, en efterutbildningsskvadron och en remontskvadron. Utredningen har vidare, såsom nyss anförts, räknat med att vid Livregementet till häst organiseras en stabsskvadron och ett garnisons­ kompani. Med den sålunda föreslagna organisationen av kavalleriregementena har fredsbehovet av aktivt befäl vid kavalleriet och dess truppförband, såsom närmare angivits i fyra å sid. 127—129 i betänkandet intagna tabeller, be­ räknats på sätt framgår av följande tablå:

Under­ Under­ Officerare officerare befäl S R F S K lö o k an Ö Ö M m ff u eg er F or jtn as v v R b u äs ju g er aj ic al er ri p er y an o ta er sö ae n ea ra tt- te re st st re re k n ar te e re ar rn n ar te r le r ­ r e - r ts - e r r

1 8 ___

Officerare och underofficerare beordrade — — — Summa 3 2 6 34 50 3 26 36 209 196

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 223

Viss reservpersonal har därjämte beräknats ständigt tjänstgöra vid kavalleri­ regementena, nämligen vid Livregementet till häst en löjtnant och en sergeant samt vid vartdera av de båda övriga regementena en ryttmästare, en löjtnant och en sergeant. Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personal­ behovet i fredstid vid kavalleriet torde få hänvisas till fyra å sid. 129 och 130 i betänkandet intagna tabeller.

Y ttr anden. Chefen för Övre Norrlands trupper har ansett det mindre lyckligt, att pansarbilskvadronerna utbrytas ur kavalleriet. Möjligheterna till intim sam­ verkan mellan pansarbilförband och övriga i en kavalleribataljon ingående enheter komme genom en sådan organisationsförändring att äventyras. För Livregementet till häst och Livregementets husarer förefunnes dock möjlig­ heter till samövningar med förband ur närliggande pansarregementen. Så vore emellertid icke fallet beträffande Norrlands dragonregemente. Därest sist­ nämnda regemente fråntoges sin pansarbilskvadron skulle dessutom möjlig­ heterna för truppförband inom VI. militärområdet att samöva med pansartrupp bliva mycket små. Det kunde nämligen förutsättas, att av kostnadsskäl pansar­ förband endast sällan skulle kunna sändas till Norrland för samövningar med där förlagda truppförband. Med hänsyn härtill ville chefen för övre Norr­ lands trupper föreslå, att åtminstone Norrlands dragonregemente måtte få bibehålla sin pansarbilskvadron. Därest detta icke skulle anses möjligt, ville han dock föreslå, att ett kompani ur pansartrupperna förlädes till sistnämnda regemente, där erforderliga garage och verkstäder redan funnes. Chefen för armén och chefen för fjärde arméfördelningen ha båda ansett, att Norrlands dragonregemente borde få bibehålla sin nuvarande nummerbe­ teckning (K 4) och att regementsnumret K 2 borde lämnas vakant. Försvarsväsendets underbefälsförbund har i sitt yttrande uttalat farhågoi för att befordringsförhållandena inom kavalleriets manskapsgrader skulle bliva mindre gynnsamma än inom motsvarande grader vid infanteriet. Detta skulle enligt underbefälsförbundets förmenande medföra en mindre god rekry­ tering vid kavalleriet. Med anledning härav har förbundet föreslagit en juste­ ring av personalstaterna med aktgivande på befordringsförhållandena.

1942 års f ör svar sb er edning. Vid behandlingen av arméinspektionen bär försvarsberedningen uttalat, att det borde uppdragas åt sekundchefen för Livregementet till häst i stället för åt chefen för ridskolan att biträda arméinspektionen vid inspektionen av rid- och körutbildning ävensom remontutbildning inom armén. Beredningen komme vidare i samband med behandlingen av remonteringsväsendet att föieslå, att sekundchefen för Livregementet till häst förordnades tjänstgöra jäm väl såsom chef för remonteringsväsendet. Vidare har beredningen uttalat, att nämnde sekundchef i stället för inspektören för infanteriet och kavalleriet möjligen kunde vara personalkårchef för kavalleriets på gemensam stat

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

upptagna officerare och underofficerare. Till följd av den ökning i arbets­ bördan, som vid bifall till dessa förslag skulle komma att åläggas sekund­ chefen för Livregementet till häst, ifrågasatte beredningen, om icke —- trots det att regementets organisation vore mindre än övriga kavalleriregementens — skäl förelåge att upptaga den för regementet avsedda överstebeställningen i lönegraden Öb 1 eller Öb 2, d. v. s. på samma sätt som beredningen föreslagit beträffande inspektörerna, I staten för kavalleriet syntes beställningen i så fall böra betecknas: »Sekundchef, tillika biträdande inspektör för kavalleriet». Vid sekundchefens bortovaro från regementet för fullgörandet av ovan angivna särskilda tjänsteuppgifter, som enligt beredningens förslag skulle ankomma på honom, skulle befälet över regementet föras av regementsofficeren, vilken för den skull syntes böra innehava överstelöjtnants beställning. Beträffande orga­ nisationen av Livregementet till häst har beredningen vidare i samband med behandlingen av infanteriet uttalat, att garnisonskompaniet borde utgå ur organisationen; detta medförde att regementets stat kunde minskas med en korpral. I fråga om beräkningen av personalbehovet vid kavalleriet ville beredningen, utöver vad som anförts under rubrikerna Allmänna grunder och Infanteriet, ifrågasätta, huruvida icke de för furageunderbefäl och stallfurirer beräknade beställningarna — med hänsyn till att manskapet vid kavalleritruppförbanden hade mindre befordringsmöjligheter än infanteriets manskap — skulle kunna ersättas med befattningar för civila extra ordinarie tjänstemän. I likhet med försvarsutredningen funne beredningen att den för Livrege­ mentet till häst i personalförteckningen upptagna mästarbefattningen i löne­ graden MEo 14 icke borde tillsättas med ny tjänsteinnehavare vid den nu­ varande befattningshavarens avgång, enär frågan om befattningens fortsatta bestridande då borde tagas under omprövning.

Departements­ Jag kommer senare att närmare ingå på frågan om organiserandet av ett chefen. särskilt pansartruppslag. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang fram­ hålla, att en rationell utbildning av pansartrupp synes kräva, att alla pansar­ enheter inom armén sammanföras under enhetlig ledning, och utgår därför från att kavalleriets pansarbilskvadroner överföras till pansartrupperna. Jag anser det icke lämpligt att under pansarvapnets uppbyggnadsperiod till övre Norrland förlägga något pansardetachement. Jag vill dock rikta uppmärk­ samheten på önskvärdheten av att tillfälle till samövningar med pansarförband i största möjliga utsträckning beredes även de i Norrland förlagda truppför­ banden. I det följande tillstyrker jag jämväl utredningens förslag rörande ombild­ ning till pansarregemente av det nuvarande Skånska kavalleriregementet och om överförande till pansarvapnet av delar av Livregementet till häst. I likhet med chefen för armén och chefen för fjärde arméfördelningen an­ ser jag det lämpligt att låta Norrlands dragonregemente bibehålla nuvarande nummerbeteckning (K 4). Yad angår befordringsförhållandena inom kavalleriets manskapsgrader vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 225

jag framhålla, att enligt försvarsutredningens förslag, vilket av mig i denna punkt biträdes, antalet korpraler och vicekorpraler, avsedda såsom remont­ ryttare, begränsats till det oundgängligen nödvändiga. Dessa underbefäl er­ hålla nämligen i regel icke furirsutbildning och kunna därför icke vinna furirsbefordran. I samband med övervägandet av frågan angående behovet av långtjänstunderbefäl synes mig böra tagas under omprövning, huruvida icke en del befattningar såsom furageunderbefäl, stallunderbefäl och remontryttare lämp­ ligen böra bestridas med personal av sistnämnda kategori. Därigenom skulle antalet korpraler och vicekorpraler, avsedda framför allt som remontryttare, kunna ytterligare nedbringas. Jag har tidigare vid behandlingen av arméinspektionen anslutit mig till försvarsberedningens förslag att sekundchefen för Livregementet till häst skulle inom arméinspektionen biträda vid inspektionen av rid- och körutbildningen samt remontutbildningen inom armén. Att därtill göra honom till personalkårchef för kavalleriets officerare och underofficerare anser jag icke på­ kallat. De extra arbetsuppgifter, som sålunda avses för sekundchefen för Liv­ regementet till häst, torde väl motivera att han, trots regementets i förhållande till övriga kavalleriregementen begränsade organisation, placeras i lönegrad Öb 1. Någon högre lönegradsplacering bör dock icke ifrågakomma. På av försvarsberedningen anförda skäl rörande tjänsteförhållandena vid Livregementet till häst föreslår jag att för kavalleriet beräknas en överstelöjtnantsbeställning mera och en majorsbeställning mindre än försvarsutredningen föreslagit. Såsom jag redan under avsnittet Infanteriet anfört, bör garnisonstjänsten bestridas av samtliga förband ur Stockholms garnison. Som en följd härav bör garnisonskompaniet utgå ur den av utredningen föreslagna organisationen av Livregementet till häst, vilket för detta truppförbands vidkommande medför en minskning i avseende på den aktiva kadern med en korpral. Här berörd organisationsförändring lärer icke böra medföra någon avvikelse i avseende på uppdelningen av värnpliktskontingenterna. Till frågan om sammansätt­ ningen av Livregementets till häst musikkår återkommer jag under rubriken Armémusiken. Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder, för­ ordar jag, med avsteg från försvarsutredningens förslag, att den för tygför­ valtningstjänsten vid truppförbanden avsedda personalen tills vidare skall upptagas på staten för vederbörligt truppförband (truppslag) och icke på fälttygkåren. På grund härav böra på personalförteckningen för kavalleriet upp­ föras beställningar för ytterligare 3 ryttmästare och 3 fanjunkare, de förra av­ sedda såsom tygofticerare och de senare såsom uppbördsmän för tygmateriel vid kavalleriregementena. I enlighet med de beräkningsgrunder jag i ett senare sammanhang framlägger bör vidare på personalförteckningen för varje regemente uppföras ytterligare 1 tygunderofficer, pensionerad underofficer i arvodesbefattning. Från kavalleriets personalförteckning böra däremot av-

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 210. 377 42 15

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

föras regementskassörerna, vilka i stället böra redovisas under intendenturkåren. I enlighet med vad jag sålunda anfört föreslår jag, att kavalleriet i fredstid organiseras på följande lägre truppförband:

Jag beräknar vidare för kavalleriet personalkadrar i enlighet med personal­ förteckningar, som komma att tillhandahållas riksdagens vederbörande ut­ skott. I förhållande till den nuvarande aktiva militära personalen vid kaval­ leriets truppförband innebär mitt förslag en minskning med 3 regementsofficerare, 5 ryttmästare, 25 löjtnanter, 5 fanjunkare, 10 sergeanter och 286 man­ skap. Minskningen är betingad av att ett av de nuvarande kavalleriregemen­ tena och delar av ett annat överföras till pansartrupperna.

Pansartrupperna.

Enligt arméns nuvarande organisation ingå pansarförband i fred i två infanteriregementen, nämligen Skaraborgs regemente (19) och Södermanlands regemente (110), vid vilka regementen förutom en infanteribataljon finnes en pansarbataljon, där utbildning bedrives i stridsvagnstjänst och pansarvärnstjänst. Utbildning i pansarbiltjänst äger däremot rum vid kavalleri­ regementena, vilka vartdera inrymma bland annat en pansarbilskvadron.

F ör sv ars utredning en. Beträffande pansartrupperna har försvarsutredningen erinrat om att ut­ redningen mot bakgrunden av otvetydiga erfarenheter från det pågående stormaktskriget funnit sig böra med avseende å krigsorganisationen föreslå en avsevärd utökning av de lägre förbandens pansarvärn och an utbyggnad av de självständiga, motoriserade pansarvärnsförbanden, vilka därjämte borde tillföras jämväl tyngre pansarvärnspjäser. Utredningen hade vidare föreslagit tillskapandet av operativa pansarenheter, pansarbrigader, ägnade att i väsent­ lig grad öka arméns rörlighet och slagkraft och därmed dess utsikter att med framgång upptaga strid med en modernt organiserad och utrustad motståndare. En dylik utökning av pansarförbanden i krigsorganisationen måste, enligt vad utredningen vidare anfört, helt naturligt medföra, att pansarförbanden även inom arméns fredsorganisation erhölle ett ökat utrymme, som svarade mot mobiliseringsstyrkan och gjorde det möjligt att tillgodose det starkt ökade behovet av personal utbildad i pansartjänst. Det bleve då icke längre möjligt att för framtiden inrymma fredspansarförbanden inom infanteri- och kavalleriregementenas ram och att utskifta pansarutbildningen på dessa. Ut­ redningen föresloge därför, att pansarförbanden utbrötes ur infanteriet och kavalleriet och sammanfördes till ett särskilt truppslag, pansartrupperna, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 227

utbildning i stridsvagns-, pansarbil-, pansarvärns-, pansarinfanteri- och motorcykeltjänst skulle äga rum och varifrån samtliga i krigsorganisationen in­ gående pansarförband skulle mobiliseras. Skaraborgs regemente (19) och Södermanlands regemente (110), vilka för närvarande inrymde vartdera en pansarbataljon, borde ombildas till pansarregementen, förslagsvis benämnda Skaraborgs pansarregemente (P 4) och Södermanlands pansarregemente (P3). Skånska kavalleriregementet (K 2) borde likaledes ombildas till pansarregemente, förslagsvis benämnt Skånska pansarregementet (P2). Slutligen borde delar av Livregementet till häst utbrytas och bilda stommen till ett fjärde pansarregemente, vilket lämpligen syntes kunna övertaga traditionerna från förutvarande Göta liv­ garde och på grund härav förslagsvis benämnas Göta pansarlivgarde (Pl). Detta pansarregemente borde disponera det för Livregementet till häst planerade kasernetablissementet på Järvafältet, under det att sistnämnda regemente, förminskat genom avsöndrandet av nuvarande pansarbilskvadron m. m., kvarbleve i det nuvarande etablissementet i Stockholm. Med hänsyn till den ökade risken för luftlandsättningar syntes ett pansarförband perma­ nent böra förläggas till Gotland. Utredningen föresloge därför, att ett kompani ur Göta pansarlivgarde förlädes till Gotland och underställdes chefen för Gotlands infanteriregemente. Pansartruppernas officerare och underofficerare borde upptagas på en gemensam stat för pansartrupperna. Pansartruppernas officersaspirantskola borde förläggas till något av pansar­ regementena, förslagsvis Göta pansarlivgarde. Med hänsyn till utbildningens omfattning syntes Göta pansarlivgarde böra organiseras på regementsstab och två bataljoner samt övriga pansarregementen på regementsstab och tre bataljoner. Stabs- och förvaltningsorganisationen borde utformas i huvudsak i enlighet med det i betänkandet å sid. 116 lämnade exemplet på sammansättning av en regementsstab. Enär inskrivningsexpeditioner komme att vara anknutna till två av pansarregementena, nämligen Södermanlands och Skaraborgs, borde två överstelöjtnantsbeställningar, avsedda för inskrivningschefer vid nämnda regementen och tillika chefer för sektion III vid regementenas staber, upptagas å staten för pansartrupperna, varjämte övrig för inskrivningsexpeditionerna erforderlig personal borde upptagas å staterna för respektive rege­ menten. På grund av motor- och tygtjänstens omfattning borde vidare vid varje pansarregemente beräknas en aktiv officer såsom motorofficer, en motor­ underofficer på aktiv stat och en motoringenjör ur arméingenjörkåren. För tjänstgöring såsom instruktörer vid den frivilliga befälsutbildningen beräknades i regel 5 kompaniofficerare och 5 underofficerare komma att vara beordrade utom pansartrupperna. Såsom närmare angivits i fyra å sid. 133 och 134 i betänkandet intagna tabeller har utredningen beräknat behovet av aktivt befäl vid pansartrupperna och pansartruppförbanden på sätt framgår av följande tablå:

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 229

trupperna i vad avser fast anställt manskap och den i samband därmed gjorda avvägningen mellan olika beställningshavargrupper.

1942 års försvarsberedning m. m. Försvarsutredningens förslag att bryta ut de nuvarande pansarförbanden ur infanteriet och kavalleriet och att sammanföra dessa till ett särskilt trupp­ slag har icke givit beredningen anledning till erinran. Truppslagets organisa­ tion på fyra fredsförband syntes beredningen också lämplig. I annat samman­ hang hade beredningen föreslagit, att samtliga förband skulle organiseras på tre bataljoner, d. v. s. att det av försvarsutredningen föreslagna »Göta pansar­ livgarde» skulle erhålla tre i stället för av utredningen beräknade två batal­ joner. Beredningens ifrågavarande förslag hade framlagts under förutsätt­ ning, att kostnaderna för bataljonens uppsättande kunde täckas inom den be­ räknade kostnadsramen genom vidtagande av viss ändring i planerna för annan materielanskaffning. Beträffande pansartruppförbandens förläggning har beredningen anfört följande: Beredningen har intet att erinra emot att ett regemente förlägges till Strängnäs och ett till Skövde och icke heller mot att ett detacherat kompani förlägges i anslutning till' Gotlands infanteriregemente. Däremot hyser beredningen betänkligheter mot förslaget att Skånska pan­ sarregementet skulle övertaga nuvarande Skånska kavalleriregementets för­ läggning i Hälsingborg, enär denna ort icke synes beredningen lämplig såsom förläggningsort för pansarregemente.------------ Försvarsutredningen har räknat med att pansarregementets förläggning till detta etablissement medför behov av byggnadsarbeten, som efter prisläget den 1 juli 1941 draga en kostnad av 4,996,400 kronor; de största posterna hänföra sig till garage (2,385,500 kronor), tillbyggnad av kasernerna (1,011,700 kronor) och verkstäder (1,000,000 kronor). Även om den nuvarande kasernen är i mycket gott skick — detta är enligt vad beredningen inhämtat fallet — och därför icke bör slopas, så bör i vart fall icke pansarregementet i sin helhet dit förläggas. Det synes så mycket mindre lämpligt, som beredningen också inhämtat, att Hälsingborgsförläggningen och trakten däromkring har föga lämplig terräng för förbandets övningar. Behovet av erforderligt skjutfält kan icke tillgodoses i förlägg­ ningsortens närhet, och de övningsfält, som nu disponeras av Skånska kavalleriregementet, lära icke bliva tillräckliga och tillfredsställande för pan­ sarregementets behov. Vid en utvidgning av övningsfälten skulle staten nödgas inköpa god, men därför också dyrbar åkerjord. Samtliga dessa om­ ständigheter tala emot, att etablissementet och övningsfälten — för vars ökning medel dock icke beräknats av försvarsutredningen — utvidgas. Man skulle sålunda nödgas räkna med att regementet vid förläggning till Hälsing­ borg måste förlägga övningarna med stridsvagnarna å avsevärda avstånd från Hälsingborg. Dylika förflyttningar till lämplig övningsterräng medföra emellertid förslitning av materielen och stor drivmedelsförbrukning. Då beredningen, ehuru den finner skäl tala därför, likväl icke anser sig böra föreslå, aft pansarregementet i sin helhet förlägges till annan ort än Hälsingborg, är orsaken därtill allenast den, att etablissementet och övriga an­ läggningar icke kunna med större fördel utnyttjas för annat försvarsändamål. Ett fullständigt slopande av etablissementet och uppförande av ett nytt eta­ blissement å annan och lämpligare ort skulle föra med sig så stora kostnader, att beredningen icke kan giva sitt förord åt en dylik lösning.

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Beredningen finner sig sålunda böra föreslå följande i fråga om ordnandet av förläggningen av Skånska pansarregementet. Till kavalleriregementets nuvarande etablissement förläggas — — — pansarinfanterikompaniet, specialkompaniet, yrkeskompaniet och motorcykelavdelningen. I viss utsträckning kan möjligen också pansarvärns- och pansarbilsutbildningen förläggas dit. Återstoden av regementet bör förläggas till en-------- — plats i det inre av Skåne. — --------Olika orter kunna därvid komma i fråga. Resultatet av en undersökning, som beredningen verkställt, synes giva vid handen, att delar av regementet lämpligen kunna förläggas till Ljungbyhed,----------dit också en stor del av kavalleriregementets utbildning är förlagd. Av sistnämnda regemente disponerade byggnader, vilka enligt uppgift numera äro helt restaurerade, torde jämväl kunna utnyttjas av pansarregementet. I anslutning till dessa byggnader böra ytterligare behövliga anläggningar komma till utförande. Där böra så­ lunda de beräknade nya garagebyggnadema och verkstadslokalerna m. m. upp­ föras. Sannolikt kommer en på detta sätt delad förläggning, Hälsingborg- Ljungbyhed, att medföra något större kostnader, än om regementet i sin hel­ het förlädes till Hälsingborg. Det har icke varit beredningen möjligt att när­ mare utreda frågan, men beredningen finner sig likväl böra föreslå denna delade förläggning av regementet. Ytterligare skäl härför äro, att Ljungbyhedstrakten erbjuder god övningsterräng för ett pansarregemente och goda möjligheter att där uppföra —- -------garage och verkstäder ävensom utan avsevärda kostnader ordna skjutbana och nödvändig skjutterräng. Marken omkring Ljungbyhed tillhör kronan. Yad därefter angår förläggningsorten för det fjärde pansarregementet (Göta pansarlivgarde) finner sig beredningen icke kunna tillstyrka, att regementet förlägges till Stockholm (Järvafältet), även om vissa skäl kunna tala därför, såsom önskvärdheten att för samövningar m. m. där ha tillgång till ett pansarförband. Andra skäl, som synas beredningen vara väsentligt mera vägande, tala för att regementet förlägges till Kristinehamn, Filipstad, Karl­ skoga eller annan ort i västra delen av mellan-Sverige. Förläggningsfrågan för detta regemente synes beredningen böra lösas i anslutning till frågan om förläggningen av det föreslagna nya artilleriregementet. Regementet bör i samband härmed givas annat namn än det av försvarsutredningen föreslagna.

Beträffande personalbehovet för pansartruppförbanden har beredningen, i likhet med chefen för armén, föreslagit en utökning av antalet beställningar för fast anställt manskap. Beredningen hölle nämligen före, att en ökning av antalet beställningar för fast anställt manskap i sådan utsträckning, att sådana beställningshavare kunde disponeras för tjänst såsom stridsvagns- och pansar­ bilförare liksom också för ett bättre tillgodoseende av reparationstjänstens behov, icke medförde någon reell merkostnad. Genom en sådan anordning skapades nämligen förutsättningar för att omkostnaderna för vagnarnas skötsel och drift bleve mindre än om desamma tid efter annan skulle byta förare på grund av den större omsättningen bland värnpliktiga. Med hänsyn till be­ tydelsen av en god rekrytering av manskapsgruppen funne beredningen dock — till skillnad mot chefen för armén — erforderligt, att utökningen av manskapskadern hänfördes till samtliga manskapsbeställningar, så att avväg­ ningen mellan antalet furirer, korpraler samt vicekorpraler och meniga bleve ungefär densamma som i utredningens förslag. Yidare ville beredningen fram­ hålla vikten av att manskapet i fråga erhölle en grundlig motorteknisk och

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 231

annan teknisk utbildning, varigenom efter tjänstetidens utgång övergången till civil verksamhet underlättades. Utredningens förslag i övrigt rörande beräkningen av personalbehovet vid pansartrupperna har icke givit beredningen anledning till särskilda erinringar. Beträffande pensionsåldern för militär personal vid pansartrupperna har beredningen i anslutning till förslaget om utredning rörande pensionsåldrarna för militära beställningshavare uttalat, att pensionsåldern för nu ifragavarande personal borde sättas lägre än för motsvarande personal vid andra av arméns truppslag.

I anledning av beredningens förslag rörande förläggning av delar av Skånska pansarregementet till Ljungbyhed har chefen för flygvapnet och flygför­ valtningen i utlåtande den 19 mars 1942 funnit en sådan förläggning vara ur flera viktiga synpunkter olämplig. Flygkrigsskolans anläggningar utgjorde i och för sig ett sannolikt mål för anfall från luften. Genom förläggning av del av pansarregementet till samma plats, skulle sannolikheten för anfall och för en ökad anfallsfrekvens bliva större. Det strede mot de primära grundsatserna för militära anordningar att anhopa värdefulla anläggningar och förråd. Även ur brandfaresynpunkt i fredstid vore en dylik anhopning olämplig. Som skäl för ifrågavarande förläggning anförde beredningen bland annat, att Ljungbyhedstrakten erbjöde god övningsterräng för pansarförband. De fält, beredningen torde åsyfta, måste emellertid allt framgent, liksom nu, helt disponeras av flygkrigsskolan för landningsövningar och nödlandningar. Vid flygning med det stora antalet elever vid flygkrigsskolan skulle riskerna för större haverier vid nödlandning bliva ökade, om flygarna (särskilt eleverna) vid sidan av andra svårigheter skulle ha att taga hänsyn till på fälten uppträdande stridsvagnar. För pansarförbandets skjututbildning kunde flygkrigsskolans skjutbanor icke påräknas. Utbildningen i markskjutning bedreves nämligen företrädes­ vis under icke-flygdagar, varför i förväg aldrig kunde bestämmas, när flygkrigsskolan hade behov av skjutbanorna. Någon uppdelning av banorna mellan flygkrigsskolan och pansarregementet vore således icke möjlig. Slutligen måste framhållas, att möjligheterna att erhålla bostäder i Ljung­ byhed vore mycket små. För flygkrigsskolans personal hade också i försvarsutredningens betänkande upptagits 405,000 kronor för tjänstebostäder för att avhjälpa det mest trängande behovet av bostäder. För pansarregementets personal torde behöva beräknas tjänstebostäder för samtlig personal. Huru­ vida beredningen tagit denna synpunkt i beaktande eller icke framginge ej av remissen, men torde i icke oväsentlig grad komma att påverka kostnads­ beräkningarna.

Med anledning av det anförda finge chefen för flygvapnet och flygför­ valtningen bestämt avstyrka, att delar av Skånska pansarregementet förlädes till Ljungbyhed.

Jag biträder försvarsutredningens förslag såväl i vad rör pansartruppernas Departementsorganiserande såsom ett särskilt truppslag som i fråga om fredsorganisationen cAe/'enför detta truppslag och sättet för dess uppsättande genom utbrytning och om-

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

organisation av vissa till infanteriet och kavalleriet nu hörande truppförband. Såsom jag i annat sammanhang anfört kan jag icke lämna min anslutning till försvarsberedningens förslag att Göta pansarlivgarde skall, på bekostnad av viss annan materielanskaffning, organiseras på tre bataljoner. Från de militära myndigheternas sida har något yrkande i sådan riktning ej heller framkommit. Yissa av överbefälhavaren i samråd med chefen för armén förordade änd­ ringar med avseende på pansarvärnsförbanden i krigsorganisationen, till vilka jag ansett mig böra lämna min anslutning, äro icke av den art, att den före­ slagna fredsorganisationen därav bör röna inflytande. Att såsom chefen för första arméfördelningen ifrågasatt till pansartrupperna överföra jämväl de motoriserade infanteriregementena kan jag icke finna med­ föra några egentliga fördelar, varför jag icke kan biträda detta förslag. Ehuru jag väl inser, att Hälsingborg icke är någon idealisk förläggningsplats för ett pansarförband, finner jag det dock svårt att frångå försvarsutredningens förslag om förläggande av Skånska pansarregementet till nämnda stad. En förläggning av regementet i dess helhet till annan plats synes komma att medföra så avsevärda kostnader, att -—- såsom jämväl försvarsberedningen förutsatt — en sådan lösning av frågan knappast kan ifrågakomma. En upp­ delning av regementet i enlighet med försvarsberedningens förslag på två platser, Hälsingborg och Ljungbyhed, medför organisatoriska olägenheter och höjda årskostnader samt är ej heller ägnad att ur de synpunkter, som varit för beredningen utslagsgivande, innebära en mera påtaglig förbättring av försvarsutredningens förslag. Det bör även framhållas, att mycket begränsade möjligheter synas föreligga att i Ljungbyhed bereda utrymme för ytterligare militära förband. En sådan förläggning av regementet skulle härförutom med all sannolikhet, därest den låter sig genomföra, medföra betydande byggnadskostnader och framför allt avsevärda utgifter för tjänstebostäder åt personalen. Det synes troligt, att dessa kostnader komma att betydligt överstiga de ut­ gifter för utvidgning av övningsterrängen för ett till Hälsingborg förlagt pansarregemente, som försvarsberedningen befarat bliva ofrånkomliga vid en förläggning av regementet till nämnda stad. Med hänsyn härtill och då de militära myndigheterna icke rest invändningar mot försvarsutredningens för­ slag i denna del, anser jag mig böra förorda bifall till detsamma. Självfallet böra emellertid sådana anordningar träffas, som ur de synpunkter, som legat till grund för försvarsberedningens inställning, kunna befinnas lämpliga. En förläggning av ett av de nytillkommande pansarförbanden till Stock­ holm ökar möjligheterna till samövningar mellan pansarvapnet och andra truppslag samt har av de militära myndigheterna även i andra hänseenden funnits innebära en tillfredsställande lösning. På grund härav biträder jag försvarsutredningens förslag och tillstyrker sålunda, att det pansarregemente, som bör bildas genom utbrytning av delar av Livregementet till häst, förlägges till Stockholm i det för Livregementet till häst planerade kasernetablissementet på Järvafältet. Sistnämnda regemente torde i enlighet med försvars­ utredningens förslag böra kvarbliva i sitt nuvarande etablissement i Stock-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 233

holm. Jag biträder jämväl förslaget, att ett kompani av ifrågavarande pansar­ regemente permanent förlägges till Gotland och underställes chefen för Got­ lands infanteriregemente. Jag föreslår sålunda, att pansartrupperna i fredstid organiseras på följande lägre truppförband: P 1 Göta pansarlivgarde (med ett till Gotlands in­

De av försvarsutredningen för pansartrupperna föreslagna officers- och underofficerskadrarna anser jag lämpligt avvägda. Av chefen för armén ifråga­ satt överföring av ett antal officerare och underofficerare från pansartrupperna till infanteriet finner jag mig, såsom redan i det föregående framhållits, böra avstyrka. Försvarsutredningen har såsom tidigare nämnts föreslagit, att på staten för pansartrupperna skulle uppföras två överstelöjtnantsbeställningar, avsedda för inskrivningscheferna vid Södermanlands och Skaraborgs pansarrege­ menten. I enlighet med vad jag i det föregående under Allmänna grunder anfört, torde nämnda båda överstelöjtnantsbeställningar böra utbytas mot be­ ställningar för överstelöjtnant eller major. Jag delar chefens för armén och försvarsberedningens uppfattning att pansarregementenas manskapskadrar i försvarsutredningens förslag blivit väl snävt tillmätta. Behovet av furirer beräknar jag i likhet med chefen för armén till 400, fördelade med 85 på Göta pansarlivgarde och 105 på vart och ett av de tre övriga pansarregementena. I fråga om antalet korpraler har jag däremot funnit mig böra stanna vid att föreslå en utökning till 228, fördelade med 48 på Göta pansarlivgarde och 60 på vart och ett av de övriga pansarregementena. Även i fråga om antalet vicekorpraler och volontärer finner jag det möjligt att avsevärt begränsa den föreslagna utökningen, i det att jag räknar med att pansartruppernas underbefälskadrar i större utsträckning än övriga truppslags böra kunna rekryteras med värnpliktiga, vilka efter fullgjord första tjänst­ göring vinna fast anställning med treårig kontraktstid. Jag föreslår sålunda, att antalet vicekorpraler och volontärer vid pansartrupperna fastställes till 418, därav vid Göta pansarlivgarde 88 och vid vart och ett av övriga pansar­ regementen 110. Frågan om behovet av en ytterligare utökning av pansar­ truppernas manskapskadrar torde få bedömas sedan erfarenhet vunnits om värnpliktigas användbarhet såsom stridsvagnsförare i jämförelse med fast an­ ställt manskaps. Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder för­ ordar jag, med avsteg från försvarsutredningens förslag, att den för tygför­ valtningstjänsten vid truppförbanden avsedda personalen tills vidare skall upp­ tagas på staten för vederbörligt truppförband (truppslag) och icke på fälttygkåren. På gund härav böra på personalförteckningen för pansartrupperna

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

uppföras beställningar för ytterligare 4 kaptener och 4 fanjunkare, de förra avsedda såsom tygofficerare och de senare såsom uppbördsmän för tygmateriel vid pansarregementena. I enlighet med de beräkningsgrunder jag i ett senare sammanhang kommer att framlägga lärer vidare antalet tygunderofficerare (pensionerade underofficerare i arvodesbefattning) vid vart och ett av de tre större pansarregementena böra ökas från 2 till 3. Jag förutsätter, att pansartruppernas regementskassörer i likhet med övriga truppslags överföras till personalförteckningen för intendenturkåren. Till frågan om behovet av musikpersonal vid pansartrupperna återkommer jag under rubriken Armémusiken. Frågan om pensionsåldern för den militära personalen vid pansartruppema torde komma att upptagas till prövning av chefen för finansdepartementet. I enlighet med vad ovan anförts beräknar jag för pansartrupperna och pansartruppförbanden de personalkadrar, som framgå av personalförteck­ ningar, vilka komma att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

Artilleriet.

Artilleriet omfattar för närvarande i fred fyra fördelningsartilleriregementen, ett kårartilleriregemente, ett fästningsartilleriregemente och två artillerikårer. I artilleriet ingår även luftvärnsartilleriet, organiserat på tre luftvärnsregementen och fyra beredskapsdivisioner.

Försvars utredningen. Såsom framgår av det följande har försvarsutredningen föreslagit, att luftvärnsartilleriregementena och beredskapsdivisionerna skola utbrytas ur artilleriet och sammanföras till ett särskilt truppslag, luftvärnet. Med avseende på artilleriets fredsorganisation i övrigt har försvarsutred­ ningen under hänvisning till kårartilleriets utökning i krigsorganisationen föreslagit uppsättande av ett nytt kårartilleriregemente inom det nyskapade Y. militärområdet. Regementet borde förslagsvis förläggas till Örebro, där ett nytt kasernetablissement borde uppföras och benämnas Närkes artilleri­ regemente. Benämningen Smålands arméartilleriregemente borde förenklas till Smålands artilleriregemente. Försvarsutredningen har förutsatt, att Wendes artilleriregementes pla­ nerade förflyttning till Norra Åsum komme till stånd. För artilleriskjutskolan borde liksom hittills årligen organiseras en övningsdivision med värnpliktiga från artilleriets truppförband och med befäl lika­ ledes kommenderat från truppförbanden. Divisions- och batteriadjutanterna, 4 underofficerare, borde dock uppföras på skjutskolans stat. Artilleriets officersaspirantskola borde förläggas till något av artillerirege­ mentena, förslagsvis Norrlands artilleriregemente. Med hänsyn till utbildningens omfattning borde samtliga sju artillerirege­ menten organiseras på regementsstab och tre divisioner samt de båda artillerikårerna på kårstab och två divisioner.

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

av ytterligare en aktiv underofficer, avsedd såsom hovslagarunderofficer, samt en pensionerad underofficer, avsedd för regementsstabens hästdetalj. Militärbefälhavaren på Gotland har funnit, att ytterligare en majorsbeställning borde beräknas för Gotlands artillerikår. Vidare borde med hänsyn till befordringsförhållandena vid kåren underofficerskadern ökas med 1 styckjunkare och 2 sergeanter, varvid i stället antalet furirer kunde minskas med 5. För kåren borde även, liksom för Gotlands infanteriregemente enligt vad ovan anförts (se avsnittet Infanteriet), beräknas en ständigt tjänstgörande motoringenjör ur arméingenjörkåren. I stället kunde den för militärbefälsstaben avsedde motoringenjören utgå. För förrådsvården krävdes slutligen ytterligare 2 förrådsvaktmästare och 3 förrådsmän. Chefen för armén har uttalat, att Örebro syntes mindre lämpligt såsom förläggningsort för det föreslagna nya kårartilleriregementet, och har förordat, att regementet i stället förlägges till Kristinehamn. Dess namn borde därvid bliva Bergslagens artilleriregemente. Såsom en följd av överbefälhavarens i samråd med chefen för armén utarbetade ändringsförslag avseende arméns krigsorganisation borde Wendes artilleriregemente motoriseras, varjämte en ny kårartillerikår borde uppsättas, förslagsvis i Falun eller Västerås. Vid Gotlands artillerikår borde tillkomma ett batteri och kårens personal utökas med 1 major, 1 kapten, 1 subalternofficer, 1 underofficer och 3 fast anställda underbefäl. Vid Bodens artilleriregemente borde tillkomma en skjutfält- och kasern­ officer (pensionerad officer) och en skjutfältunderofficer (pensionerad under­ officer) ävensom en motorofficer och en motorunderofficer, båda på aktiv stat. Svenska under officer sförbundet har ansett, att ytterligare en beställning såsom aktiv underofficer, avsedd att tjänstgöra såsom motorunderofficer, borde uppföras på staten för Bodens artilleriregemente. F ör svar sväsendets underbefälsförbund har uttalat, att enligt försvarsutredningens förslag proportionerna mellan antalet beställningshavare i de olika manskapsgraderna vore sådana, att befordringsmöjligheterna vid artilleriet bleve sämre än vid infanteriet. Från Karlskoga, Kristinehamn och Örebro ha inkommit framställningar rörande förläggningsorten för det föreslagna nya kårartilleriregementet, beträffande vilka torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

1942 års försvarsberedning. Beredningen har biträtt försvarsutredningens förslag om uppsättande av ett nytt kårartilleriregemente. Mot tanken att regementet — i stället för till Örebro — förlädes till Kristinehamn eller annan ort inom V. militärområdet — exempelvis Filipstad eller Karlskoga — hade beredningen icke funnit något att invända. I fråga om befälsbehovet för artilleriets truppförband har beredningen, utöver vad som anförts under rubriken Allmänna grunder, ansett, att för Gotlands artillerikår borde beräknas 2 majorsbeställningar, innebärande en ökning av försvarsutredningens förslag till stat med en major. Vid samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 237

kår borde antalet underofficerare ökas med 3 (1 styckjunkare och 2 ser­ geanter) och i samband därmed antalet furirer minskas med 4 samt an­ talet konstaplar med 1. Ändringen vore erforderlig för att åstadkomma bättre befordringsmöjligheter för kårens fast anställda manskap. Erfaren­ heterna hade givit vid handen, att kåren redan med hittillsvarande manskapskader haft rekryteringssvårigheter, och dessa komme utan tvivel att ökas, om icke befordringsmöjligheterna till underofficer förbättrades. Chefens för armén förslag om ökning av personalen vid Bodens artilleri­ regemente med 1 officer, 1 underofficer samt 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer i arvodesbefattningar syntes beredningen vara förtjänt av närmare övervägande.

Jag biträder försvarsutredningens förslag om uppsättande av ett nytt kår­ Departements chefen. artilleriregemente. I vad avser förläggningsort för regementet pågår genom arméförvaltningens fortifikationsstyrelses försorg närmare utredning, vars resultat bör kunna föreligga i så god tid, att slutligt förslag i ämnet kan fram­ läggas senare under riksdagen. Jag anhåller således att framdeles få efter slutförd utredning återkomma till denna fråga. Det synes ovedersägligt, att Wendes artilleriregemente är i trängande behov av utökade och förbättrade lokaler. I princip har jag intet att erinra mot för­ svarsutredningens förslag om förflyttning av regementet till Norra Åsum. Till de härmed sammanhängande markfrågorna torde jag få framdeles återkomma. Såsom jag tidigare under rubriken Arméns krigsorganisation anfört, har jag ansett mig böra biträda ett av överbefälhavaren i samråd med chefen för armén framfört förslag avseende ökad motorisering av artilleriet i krigsorga­ nisationen. En av samma myndigheter förordad utökning av arméns tunga kanonartilleri har jag däremot icke kunnat tillstyrka. I konsekvens härmed föreslår jag den avvikelsen från försvarsutredningens förslag till fredsorganisation för artilleriet, att Wendes artilleriregemente blir motoriserat i stället för anspänt. Av chefen för armén framfört förslag om uppsättande av en ny artillerikår kan jag däremot såsom förut nämnts icke biträda liksom icke heller förslagen om utvidgad fredsorganisation och kaderökning vid Gotlands artillerikår. De av försvarsutredningen föreslagna personalkadrarna för artilleriets truppförband finner jag lämpligt avvägda. Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder för­ ordar jag emellertid, med avsteg från försvarsutredningens förslag, att den för tygförvaltningstjänsten vid truppförbanden avsedda personalen tills vidare skall upptagas på staten för vederbörligt förband och icke på fälttygkåren. På grund härav bör staten för varje artilleriregemente och artillerikår ökas med 1 kapten, avsedd såsom tygofficer, och 1 styckjunkare, avsedd såsom uppbördsman för tygmateriel. För tygtjänsten böra därjämte, enligt de beräk­ ningsgrunder jag i det följande kommer att framlägga, vid de större motoriserade artilleriregementena beräknas ytterligare 2 och vid övriga artillerirege­ menten 1 tygunderofficer, pensionerade underofficerare i arvodesbefattning. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 239

tionen nödvändig. Sålunda borde de fyra beredskapsdivisionerna göras permanent bestående och organiseras såsom luftvärnskårer om normalt fyra batterier. Med den ökade omfattning luftvämsartilleriet sålunda erhölle, syntes det icke lämpligen längre böra kvarbliva inom artilleriet utan utbrytas därur och bilda ett särskilt truppslag, luftvärnet. I samband härmed borde nummerbeteckningarna för Karlsborgs, Östgöta och Stockholms luftvärnsregementen (A 9, A 10 och A 11) ändras till respek­ tive Lv 1, Lv 2 och Lv 3. De till luftvärnskårer ombildade beredskapsdivisio­ nerna i Malmö, Göteborg, Sundsvall och Boden (Luleå) syntes förslagsvis böra benämnas respektive Skånska luftvärnskåren (Lv4), Göteborgs luftvärnskår (Lv6), Sundsvalls luftvärnskår (Lv 5) och Luleå luftvärnskår (Lv7). Frågan om förläggningsort — och i samband därmed benämning — för Göte­ borgs luftvärnskår borde dock göras beroende av en särskild undersökning rörande övnings- och skjutmöjligheterna för kåren, vilken syntes böra ut­ föras genom de militära myndigheterna. Därest tillfredsställande möjlig­ heter i detta hänseende icke kunde åstadkommas i Göteborg, borde annan förläggningsort sökas, antingen inom det nya Y. militärområdet eller på väst­ kusten, varvid i senare fallet Halmstad syntes böra främst komma i åtanke. För Stockholms luftvärnsregemente borde uppföras ett nytt kasernetablissement i trakten av Stockholm. Även för Göteborgs och Luleå luftvärnskårer bleve nya kasernetablissement erforderliga. I och med luftvärnets organiserande som ett särskilt truppslag inom armén syntes det lämpligt, att luftvärnsförbanden på Gotland, utom de för kustartil­ lerianläggningarna avsedda, överfördes från marinen till armén och organi­ serades såsom ett till Gotlands artillerikår förlagt och chefen för nämnda kår underställt detacherat batteri ur Stockholms luftvärnsregemente. Enär med ovan angiven organisation av luftvärnet intet luftvärnsförband komme att i fred vara förlagt inom det nybildade Y. militärområdet, borde vidare en luftvärnsmobiliseringscentral förläggas till särskild plats inom nämnda militärområde. I likhet med vad för närvarande vore fallet beträffande luftvämsartilleriet syntes luftvärnets officerare och underofficerare böra uppföras på en gemen­ sam stat för luftvärnet med inspektören för luftvärnet såsom personalkårchef. Luftvärnets officersaspirantskola borde förläggas till något av luftvärnsregementena, förslagsvis Östgöta luftvärnsregemente. Liksom vid artilleriet förelåge vid luftvärnet behov av en årligen åter­ kommande skjutskola. Luftvärnsskjutskolan borde förläggas till Väddö och övningstrupp utgå ur luftvärnsförbanden. Såsom chef borde avses en överste och såsom adjutant en kapten, båda på luftvärnets stat och tjänstgörande vid arméinspektionens luftvärnsavdelning under de tider, då skjutskolan icke vore i verksamhet. Med hänsyn till utbildningens omfattning syntes luftvärnsregementena böra organiseras på regementsstab och tre divisioner. Vid luftvärnskårerna, vilka förutsattes organiserade på allenast fyra batterier, vore divisionsindelning icke erforderlig, incn en särskild regementsofficer (major) borde avses såsom utbildningschef.

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Stabs- och förvaltningsorganisationen borde utformas i huvudsaklig överensstämmelse med det i betänkandet å sid. 116 anförda exemplet på sammansättningen av en regementsstab, dock att för motortjänsten vid varje förband erfordrades en motorofficer (aktiv officer) och en motorunderofficer (aktiv underofficer), varjämte för tillsyn och vård av centralinstrumenten m. m. en luftvärnsingenjör ur arméingenjörkåren borde placeras till ständig tjänstgöring vid varje regemente och varje kår. Försvarsutredningen hade i annat sammanhang föreslagit, att en major eller kapten vid luftvärnet skulle avses som luftvärnsofficer, tillika luftbevakningsofficer, vid envar av I.-—Yl. militärbefälsstaberna. För tjänstgöring såsom instruktörer vid den frivilliga befälsutbildningen beräknades i regel 24 kompaniofficerare komma att vara beordrade utom luftvärnet. Försvarsutredningen har, såsom närmare angivits i fyra å sid. 144 och 145 i betänkandet intagna tabeller, beräknat behovet av aktivt befäl vid luftvärnet enligt följande tablå: Under­ Under­ Officerare officerare befäl lö S R S K M K o u k ju jt Ö ff eg S er Furi o O: ap as v b n g n na aj ic al em ty st < er sö k o te er ck ea <s> n st te cn ar rer ap oa te re n ar re n So" r e ­ r er e rn r ts e - te la ►i - - r r

Karlsborgs luftvärnsregemente 1 i 4 13 19 i 13 20 104 68 Östgöta luftvärnsregemente .. l i 4 13 19 i 13 20 104 68 Stockholms luftvärnsregemente 1 i 4 14 20 i 14 21 in 75

Officerare och underofficerare beordrade 1 i 3 32 49 _ 19 16 _ _ Summa 4 8 19 96 147 7 79 113 511 319 Härjämte har följande reservpersonal beräknats ständigt tjänstgöra vid luftvärnsförbanden, nämligen vid varje luftvärnsregemente en kapten, en löjtnant och en sergeant samt vid varje luftvärnskår en löjtnant och en sergeant. Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personal­ behovet i fredstid för luftvärnet torde få hänvisas till fyra å sid. 146 och 147 i betänkandet intagna tabeller.

Y ttranden. Militärbefälhavaren på Gotland har ansett, att befälsbehovet för Stockholms luftvärnsregementes till Gotland detacherade batteri vore för lågt beräknat och att den för batteriet avsedda befälspersonalen därför borde utökas med 1 löjtnant och 1 sergeant, varvid antalet furirer syntes kunna minskas med 2. Chefen för armén, som inhämtat biträdande inspektörens för luftvärnsartilleriet yttrande, har förklarat sig icke ha något att erinra mot försvarsutredningens förslag angående luftvärnets fredsorganisation. Ett av nyss-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 241

nämnde biträdande inspektör framfört förslag om placering av luftvärnskårcheferna alternativt i lönegrad Oa 6 eller Oa 5 kunde icke av chefen för armén biträdas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har, med anledning av att försvarsutredningen ifrågasatt möjligheten av att förlägga Göteborgs luftvärnskår till annan ort än Göteborg, som sin bestämda mening uttalat, att Göteborgs bety­ delse såsom skyddsobjekt nödvändiggjorde kårens förläggning till Göteborg eller dess omedelbara närhet. Svenska underofficersförbundet har framhållit, att enligt försvarsutredningens förslag luftvärnets underofficerare icke — liksom icke heller ingenjörtruppernas — komme att anlitas för den frivilliga befälsutbildningen. Enligt förbundets mening borde så emellertid ske och personalstaterna omarbetas med hänsyn härtill.

1942 års försvar sberedning. Beredningen har intet haft att erinra mot försvarsutredningens förslag angående luftvärnets fredsorganisation. Vad anginge det av försvarsutredningen beräknade behovet av regementsofficerare, har beredningen ansett det kunna starkt ifrågasättas, om för varje regemente skulle behöva beräknas — förutom chefen — 5 regementsofficerare. Beredningen har — under förutsättning att hela det nämnda antalet regements­ officerare icke vore oundgängligen erforderligt för krigsorganisationen — föreslagit, att en överstelöjtnantsbeställning vid varje regemente skulle utgå. För chefsbefattningen vid luftvärnsskjutskolan borde avses en överstelöjtnants­ beställning i stället för av utredningen föreslagen överstebeställning i löne­ graden Oa 6. Vidare borde eu för kommendering till tjänstgöring vid arméinspektionens luftvärnsavdelning beräknad regementsofficer upptagas såsom major i stället för överstelöjtnant.

Jag förordar i enlighet med föreliggande förslag, att luftvärnsartilleriet Departementsutbrytes ur artilleriet till ett särskilt truppslag, luftvärnet. Den av utred- chefenningen föreslagna fredsorganisationen för luftvärnet finner jag lämplig. Jag tillstyrker sålunda, att de fyra nuvarande beredskapsdivisionerna infogas såsom permanenta kårer i det nya truppslaget. I fråga om Göteborgs luftvärnskår har försvarsutredningen alternativt ifrågasatt förläggning till annan ort än Göte­ borg. Jag delar emellertid länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län uppfatt­ ning och föreslår sålunda, att kåren förlägges till Göteborg eller dess omedel­ bara närhet. De av utredningen föreslagna truppförbandsbenämningarna och nummerbeteckningarna föranleda från min sida ingen erinran. De av utredningen förordade personalkadrarna för luftvärnet och luftvärnsförbanden finner jag i stort sett väl avvägda. I enlighet med försvarsberedningens förslag anser jag dock, att för tjänstgöring vid luftvärnsinspektionen bör beräknas en major i stället för överstelöjtnant. De av beredningen i övrigt föreslagna jämkningarna inom regementsofficersgraderna kan jag icke till­ styrka. Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. 377 42 16

Iiungl. Maj:ts proposition nr 210. 243

Beträffande de personalkadrar för luftvärnet och luftvärnsförbanden, som jag anser mig böra räkna med, hänvisar jag till personalförteckningar, som komma att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott. I förhållande till de nuvarande officers- och underofficerskadrarna för luftvärnsartilleriet inne­ bär mitt förslag en ökning med 12 regementsofficerare, 40 kaptener, 44 löjt­ nanter och 7 styckjunkare, vilken ökning främst betingas av tillkomsten av luftvärnskårerna. Manskapskadern åter har redan enligt nu gällande personal­ förteckning bringats upp till den erforderliga totalsumman. I fråga om denna förutsätter jag därför ingen utökning utan endast en viss förskjutning mellan de olika manskapsbeställningarna inom ramen för nu gällande totalantal.

Ingenjörtrupperna.

Ingenjörtrupperna bestå för närvarande av tre ingenjörkårer, varjämte mobiliseringscentraler för ingenjörförband äro upprättade i Östersund och Karlstad.

F ör sv ars ut redning en. I ingenjörtruppernas organisation har försvarsutredningen icke förutsatt annan ändring än att en ny mobiliseringscentral upprättas inom III. militär­ området, avsedd att underlätta mobiliseringen av ingenjörförbanden för de operativa enheter m. m., vilka vid krigstillfälle mobiliseras inom nämnda militärområde. Ingenjörtruppernas officersaspirantskola har ansetts liksom hittills böra förläggas till någon av ingenjörkårerna, förslagsvis Svea ingenjörkår. För att underlätta samövningar under utbildningstiden mellan ingenjörtrupp och förband ur övriga truppslag inom II., III. och Y. militärområdena samt för att öka mobiliseringsarbetets effektivitet vore det önskvärt, att mindre detachement ur ingenjörkårerna kunde permanent förläggas till de olika mobiliseringscentralema. Av ekonomiska skäl hade utredningen likväl icke ansett sig böra framlägga förslag i denna riktning. Stabs- och förvaltningsorganisationen borde utformas i huvudsaklig över­ ensstämmelse med det å sid. 116 i betänkandet lämnade exemplet på samman­ sättning av en regementsstab, dock att vid varje ingenjörkår erfordrades en motorofficer (aktiv officer) och en motorunderofficer (aktiv underofficer) samt en aktiv underofficer såsom stallunderofficer, tillika hovslagarunderofficer och furageuppbördsman. För tjänstgöring såsom instruktörer vid den frivilliga befälsutbildningen beräknades i regel 6 kompaniofficerare komma att vara kommenderade utom ingenjörtrupperna. Försvarsutredningen har för ingenjörkårerna räknat med en utbildnings­ organisation, omfattande vid Svea ingenjörkår fyra, vid Göta ingenjörkår tre och vid Bodens ingenjörkår två övningskompanier samt därjämte vid varje ingenjörkår ett skol-(ef terutbildnings) kompani med plutonchefsskola och ett yrkeskompani. Vid Göta ingenjörkår har beräknats härutöver tillkomma ett

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

järnvägskompani. På grundval av den angivna utbildningsorganisationen har utredningen, såsom närmare angivits i fyra å sid. 148—150 i betänkandet in­ tagna tabeller, beräknat behovet av aktivt befäl vid ingenjör trupperna och ingenjörkårerna enligt följande tablå:

Under­ Under­ Officerare officerare befäl S R F .S Ö lö Ö M K o u kassörer eg an F K ff er jtn o v v ap b em ju g u er er aj ic al ri rpr an o te er te n ea re st st re n en k n ale ar te e r er ar rn ar te r r ­ e - ts - e r r

Officerare och underofficerare beordrade

Summa 3 3 7 41 66 3 36 50 204 102

Officerare och underofficerare ha förutsatts liksom hittills uppförda på gemensam stat för ingenjörtrupperna och det fast anställda manskapet på staten för vederbörlig ingenjörkår. Utöver ovan angiven aktiv befälspersonal har försvarsutredningen beräknat att vid varje ingenjörkår ständigt skall tjänstgöra en löjtnant och en sergeant tillhörande arméns reservpersonal. Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personal­ behovet i fredstid vid ingenjörtrupperna torde få hänvisas till fyra å sid. 150 och 151 i betänkandet intagna tabeller.

Y ttr anden. Chefen för första arméfördelningen har funnit det önskvärt och rimligt, att ingenjörkårcheferna — liksom även trängkårcheferna — på grund av den med regementschefer fullt jämförliga ansvarsställning, som dessa chefer intoge, placerades i lönegraden Öb 1. Chefen för tredje arméfördelningen har framhållit, att det av flera skäl vore önskvärt, att ett ingenjörkompani förlädes till Skövde. Enbart ekonomiska skäl borde icke få vara avgörande för denna fråga. Chefen för armén, som inhämtat inspektörens för ingenjörtrupperna me­ ning, har uttalat, att han ansåge det erforderligt att inom varje militärområde förfoga över ett ingenjörförband. Inspektören för ingen jörtrupperna hade framlagt ett förslag, som fyllde detta krav inom rimliga kostnader, vilka dock syntes falla utanför den av försvarsutredningen beräknade kostnadsramen. Det nyssnämnda, av inspektören för ingenjörtrupperna uppgjorda förslaget till ny f redsorganisation för ingen jörtrupperna innebure, att ingenjördetachement av kompanis styrka skulle förläggas till Östersund och Borås, varjämte en ny ingenjörkår skulle tillkomma i Karlstad. På samtliga nämnda platser skulle nya etablissement uppföras, men i gengäld skulle vissa eljest erforder­ liga nybyggnadsarbeten vid Svea och Göta ingenjörkårer inbesparas. Befäls-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 245

kadrarna skulle utökas med 3 regementsofficerare, 24 kompaniofficerare, 32 underofficerare, 58 furirer och 32 korpraler, varjämte ingenjörtruppernas årliga värnpliktskontingent skulle behöva utökas med 220 man. — Chefen för armén har vidare ansett ett av inspektören för ingenjörtruppema framfört förslag om utökning av personalen vid ingenjörmobiliseringscentralerna med en tygför­ valtare av 1. klassen, en tyghantverkare och en förrådsvaktmästare beaktansvärt. Länsstyrelsen i Blekinge län har konstaterat, att försvarsutredningen icke berört det viktiga spörsmålet om Karlskrona fästnings förseende med ingenjör­ trupp, och har hänvisat till vad på sin tid från såväl militärt ansvarigt håll som från länsstyrelsen anfördes mot indragningen av det då till Karlskrona förlagda ingenjörkompaniet.

1942 års försvar sberedning. Utredningens förslag i fråga om ingenjörtruppernas organisation och per­ sonalbehov har icke föranlett försvarsberedningen till särskilt uttalande. Be­ redningen har dock ansett det tveksamt, om befattningarna för husmödrar vid ingenjörkårerna borde uppflyttas från 2. till 1. klass.

Departements­ Jag delar försvarsutredningens och chefens för armén uppfattning om önsk­ chefen. värdheten av att ett ingenjörförband står till förfogande inom varje militär­ område. Emellertid finner jag i likhet med försvarsutredningen det icke möj­ ligt att nu räkna med en så avsevärd utbyggnad av detta truppslag, vars kon­ sekvenser i fråga om kaderökningar torde framgå av den lämnade redogörelsen och som i övrigt måste beräknas draga icke obetydliga byggnads- och andra kostnader. Då jag icke heller kan biträda länsstyrelsens i Blekinge län för­ slag om återupprättande av ingenjörkompaniet i Karlskrona, begränsar jag mig till att i överensstämmelse med försvarsutredningens förslag förorda, att ingenjörtrupperna i fredstid organiseras på följande lägre truppförband:

De av utredningen föreslagna personalstaterna för ingenjörtrupperna och ingenjörkårerna torde i huvudsak kunna läggas till grund för personalorganisa­ tionens utformning. Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder anser jag mig icke för närvarande böra biträda försvarsutredningens förslag, att truppförbandens tygofficerare skola överföras till fälttygkåren. Jag förut­ sätter sålunda att såsom tygofficerare vid ingenjörkårerna liksom hittills skola beordras kaptener vid ingenjörtrupperna. På grund härav böra för ingenjör­ trupperna beräknas ytterligare 3 kaptensbeställningar. Såsom jag kommer att närmare angiva under Fälttygkåren, föreslår jag för närvarande ingen ändring beträffande ingenjörförrådsförvaltarbeställningarna utan förutsätter att dessa till oförändrat antal upptagas på personal­ förteckningen för ingenjörtrupperna. I enlighet med de beräkningsgrunder jag i ett senare sammanhang fram-

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lägger lärer på personalförteckningen för vardera av Svea och Bodens ingen­ jörkårer böra uppföras ytterligare 1 och för Göta ingenjörkår ytterligare 2 tyg­ underofficerare, pensionerade underofficerare i arvodesbefattning. Av de båda sistnämnda är eu närmast avsedd för Göta ingenjörkårs mobiliseringscentral inom III. militärområdet. I övrigt kan jag icke biträda av inspektören för ingenjörtrupperna framfört förslag om utökning av personalen vid ingenjörmobiliseringscentralerna. Såsom framgår av vad i det föregående anförts under avsnittet Allmänna grunder förutsätter jag, att de på personalförteckningen för ingenjörtrupperna upptagna 3 regementskassörerna skola överföras till intendenturkåren i be­ ställning såsom fanjunkare i lönegrad UO 2. Chefens för första arméfördelningen förslag om ändrad löneställning för ingenjör- och trängkårcheferna kan jag icke biträda. Jag anser det med hänsyn till den beräknade portionsstyrkan vid ingenjör­ kårerna befogat, att för kårerna avses en husmoder av 1. klassen. De för ingenjörtrupperna och ingenjörkårerna beräknade personalkadrarna framgå av personalförteckningar, som tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott. I förhållande till nu gällande befälskader innebär förslaget en utök­ ning med 1 överstelöjtnantsbeställning, 3 kompaniofficersbeställningar och 45 beställningar för fast anställt manskap.

Signaltrupperna.

Enligt nuvarande organisation bestå signaltrupperna av Signalregementet i Stockholm med ett kompani detacherat till Boden. Mobiliseringscentraler för signaltrupp finnas inom envar av första, andra och tredje arméfördel­ ningarna. Försvars ut redningen. För att öka möjligheterna till samövningar mellan signaltrupperna och övriga truppslag ävensom för att underlätta mobiliseringen av de talrika signalförbanden har utredningen föreslagit, att ett kompani ur Signalrege­ mentet detacheras även till vardera Kristianstad och Skövde. De båda så­ lunda detacherade kompanierna kunde samtidigt tjäna som mobiliserings­ centraler för signaltrupp inom I. respektive III. militärområdena, varför några särskilda sådana centraler i fortsättningen icke erfordrades inom dessa militärområden. Yad beträffade den nuvarande mobiliseringscentralen för signaltrupp inom andra arméfördelningen syntes denna böra uppgå i en till II. militärbefälsstaben ansluten stabsmobiliseringscentral. I samband med att skidlöparbataljonen vid Norrbottens regemente för­ flyttades till Kiruna borde Signalregementets kompani i Boden (S 1 B) för­ läggas i den därigenom frigjorda s. k. skidlöparkasernen och till Norrbottens artillerikår avträda de lokaler vid kårens etablissement, vilka för närvarande vore upplåtna åt kompaniet. Förläggning för Signalregementets kompani i Kristianstad syntes böra ordnas i Wendes artilleriregementes östra kasern, vilken frigjordes i samband med nämnda regementes förflyttning till Norra Åsum. För Signalregementets kompani i Skövde bleve nytt etablissement erforderligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 247

Såsom chefer för Signalregementets kompanier i Kristianstad, Skövde och Boden borde avses majorer, vilka tillika borde ingå som signalofficerare i I. och III. militärbefälsstaberna respektive vara fästningssignalofficer i Bodens fästning. Signaltruppernas officers- och underofficerskårer borde upptagas på gemensam stat för signaltruppema med inspektören för signaltrupperna så­ som personalkårchef. Den av försvarsutredningen i annat sammanhang (se avsnittet Utbildningsanstalter) föreslagna arméns signalskola syntes böra förläggas till Signal­ regementet. Lärarpersonal för skolan borde upptagas på staten för signaltrupperna. På signaltruppernas stat borde vidare uppföras en major och en kapten, avsedda såsom militärassistenter vid telegrafstyrelsen. Signalregementets stabs- och förvaltningsorganisation borde utformas i huvudsaklig överensstämmelse med det å sid. 116 i betänkandet anförda exemplet på sammansättning av en regementsstab, dock att därutöver för be­ tjäning av arméns fasta radionät erfordrades en underofficer och för motor­ tjänsten en motorunderofficer (underofficer på aktiv stat) samt såsom stalb underofficer, tillika hovslagarunderofficer och furageuppbördsman, en aktiv underofficer, varjämte för tillsyn och vård av signalmaterielen en signal­ ingenjör ur arméingenjörkåren borde placeras till tjänstgöring såväl vid Signalregementet som vid vart och ett av dess detacherade kompanier. Försvarsutredningen har vidare framhållit, att för varje militärbefälsstab borde avses en kompaniofficer ur signaltrupperna såsom signalofficer, tillika instruktör vid den frivilliga befälsutbildningen. Det sammanlagda befälsbehovet för signaltrupperna och signaltruppförbanden har utredningen, såsom närmare angivits i två å sid. 153 och 154 i betänkandet intagna tabeller, beräknat på sätt som framgar av följande tabell: Under­ Under­ Officerare befäl officerare

Signalregementet med detacherade kom­ Officerare och underofficerare beordrade

Summa Härutöver beräknas att en löjtnant och en sergeant tillhörande arméns reservpersonal ständigt skola tjänstgöra vid Signalregementet. Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personal­ behovet i fredstid vid signaltrupperna torde få hänvisas till fyra å sid. 154 och 155 i betänkandet intagna tabeller.

Y ttr anden. Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att för Signalregemen­ tets kompani i Kristianstad, som komme att förläggas i eget etablissement, borde beräknas en maskinist och en eldare.

248 Ilungl. Maj:ts proposition nr 210. Chefen för Övre Norrlands trupper har uttalat, att den föreslagna benäm­ ningen på de detacherade kompanierna förefölle tung och icke stode i konse­ kvens med tyg- och intendenturkompaniernas benämningar. I stället borde signalförbanden betecknas SI, S 2, S 3 och S 4, varvid kompaniet i Boden borde tilldelas nummerbeteckningen S 2. Enligt militärbefälhavaren på Gotland borde staten för signaltruppema ut­ ökas med en kapten, avsedd såsom signalofficer vid YII. militärbefälsstaben. Chefen för armén har framhållit, att det av överbefälhavaren i samråd med honom utarbetade förslaget till utökad krigsorganisation även medförde krav på ökning av signaltruppernas personalkadrar med 2 subalternofficerare och 4 underofficerare. — I övrigt har chefen för armén, som inhämtat t. f. inspek­ törens för signaltrupperna yttrande beträffande personalbehovet vid signal­ trupperna, uttalat, att den av försvarsutredningen gjorda personalberäkningen för signaltrupperna syntes i stort tillfredsställande. Därvid förutsattes att för försvarsväsendets radioanstalt avsedd personal icke inrymdes i det av ut­ redningen angivna antalet utom signaltrupperna beordrade officerare och Underofficerare. Det vore önskvärt att — i överensstämmelse med vad utred­ ningen syntes ha beräknat — av den utom signaltrupperna beordrade befälspersonalen 1 kapten, 1 löjtnant och 2 underofficerare avsåges för tjänst­ göring vid Gotlands infanteriregemente. — Chefen för armén har vidare läm­ nat sin anslutning till ett av generalfälttygmästaren framfört förslag, att den på Signalregementets stat nu upptagna beställningen för en signalförrådsförvaltare (lönegrad Ca 18) vid nuvarande innehavares avgång skulle indragas och ersättas med en förvaltarebeställning på fälttygkårens stat (lönegrad U0 3), avsedd för Signalregementet. Det syntes önskvärt, att de detacherade signalförbanden benämndes detachement i stället för kompanier och num­ rerades S 1—S 4 eller S 1 S, S 1 K, S 1 Sk och S 1 B.

1942 års försvarsberedning. Försvarsberedningen har icke funnit anledning till erinran mot utred­ ningens förslag till organisation och beräkning av personalbehovet för signal­ trupperna.

Departements­ I likhet med försvarsutredningen finner jag det önskvärt, att ett kompani ur chefen. Signalregementet detacheras, förutom såsom nu till Boden, även till vardera Kristianstad och Skövde. Så bör emellertid givetvis ske först sedan lokaler blivit disponibla för ändamålet. Även i övrigt biträder jag utredningens för­ slag till fredsorganisation för signaltrupperna. Att såsom chefen för armén föreslagit ändra benämningen på Signalregementets kompanier i Kristianstad, Skövde och Boden till detachement finner jag icke påkallat. De av utredningen verkställda behovsberäkningarna i fråga om personal torde i huvudsak kunna godtagas. Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder, anser jag mig emellertid icke för närvarande böra biträda försvarsutredningens förslag, att truppförbandens tygofficerare skola överföras till fälttygkåren. Jag förutsätter sålunda, att såsom tygofficer vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 249

Signalregementet skall liksom hittills beordras en kapten vid signaltrupperna. På grund härav bör på personalförteckningen för nämnda truppslag uppföras ytterligare 1 kaptensbeställning. Den nuvarande beställningen för en signalförrådsförvaltare vid Signalrege­ mentet torde, såsom jag kommer att närmare angiva under avsnittet Fälttygkåren, tills vidare böra bibehållas. I enlighet med de beräkningsgrunder jag i det följande framlägger lärer för vartdera av Signalregementets tre detacherade kompanier böra beräknas särskild tygunderofficer (pensionerad underofficer i arvodesbefattning), var­ igenom antalet tygunderofficerare vid regementet ökas från 1 till 4. Jag förutsätter att den på Signalregementets stat för närvarande upptagna regementskassören överföres till intendenturkårens personalförteckning. På av chefen för första arméfördelningen anfört skäl bör på vederbörlig personalförteckning för Signalregementet uppföras ytterligare 1 maskinist, avsedd för Signalregementets kompani i Kristianstad, varjämte en på samma förteckning uppförd eldare av 2. klass bör avses för nämnda kompani. Personal för försvarsväsendets radioanstalt bör enligt min mening icke upp­ tagas på signaltruppernas eller Signalregementets stat. Förslaget att utöka signaltruppernas stat med en kapten, avsedd för VII. militärbefälsstaben, kan icke av mig biträdas, önskvärda mindre ändringar i signaltruppemas krigsorganisation böra kunna vidtagas inom ramen för de föreslagna personal­ staterna. I anslutning till vad sålunda anförts föreslår jag följande organisation i fredstid för signaltrupperna:

Vidare beräknar jag för signaltrupperna och Signalregementet personal i överensstämmelse med förteckningar, som komma att överlämnas till riks­ dagens vederbörande utskott. I förhållande till nu gällande befälskader inne­ bär förslaget en utökning med 1 major, 7 kaptener, 2 löjtnanter, 7 fanjunkare, 9 sergeanter och 22 furirer, vilken utökning främst är betingad av de båda nytillkommande signalkompanierna i Kristianstad och Skövde.

Trängen och trängtrupperna.

I arméns fredsorganisation ingå för närvarande fyra trängkårer.

F ör sv ars ut redning en. Den utökade krigsorganisationen av trängförbanden i förening med den stegrade risken för företag från luften under mobiliseringstiden har föranlett försvarsutredningen att föreslå, att för framtiden en mera spridd mobilisering tillämpas för trängtrupperna än vad hittills varit fallet. Enligt utredningens mening borde sålunda trängtruppernas fredsorganisation utökas med sju trängmobiliseringscentraler, fördelade med två inom I., två inom II., en inom III.

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

och två inom IV. militärområdet och förlagda till ur mobiliseringssynpunkt lämpliga platser. Vidare borde, såväl med hänsyn till mobiliseringen som till möjligheterna att under fredsutbildningen ordna samövningar mellan trängförband och förband ur andra truppslag, ett kompani ur Göta trängkår förläggas inom det nybildade V. militärområdet, lämpligen till Nora. Det sålunda detacherade kompaniet borde förslagsvis benämnas Göta trängkårs kompani i Nora (T 2 N). För kompaniet borde byggas ett nytt kasernetablissement. I förvaltningshänseende borde kompaniet repliera på Göta trängkår. Hittills hade samtliga truppslag var för sig rekryterat och utbildat sin sjuk­ vårdspersonal. Detta system hade icke givit önskat resultat beroende på att rekryteringen ofta icke varit den bästa och att utbildningsenheterna varit för små, varvid svårigheter mött att för varje sådan enhet avse kvalificerat befäl. Enligt försvarsutredningens mening borde en förbättring kunna åvägabringas därigenom, att trängtrupperna omhändertoge all rekrytering och utbildning av fast anställd sjukvårdspersonal för hela armén och genom kommenderingar tillhandahölle utbildad sådan personal till samtliga truppförband. Utredningen föresloge därför, att trängens personalstater ökades i erforderlig grad för att kunna fylla behovet av sjukvårdsunderofficerare och sjukvårdsunderbefäl vid arméns truppförband. I en å sid. 157 i betänkandet intagen tabell har försvarsutredningen an­ givit den beräknade omfattningen av kommendering av personal ur trängen och trängtrupperna till arméns truppförband. Trängens officersaspirantskola borde liksom trängofficersskolan förläggas till någon av trängkårerna. För den förstnämnda skolan syntes närmast Svea trängkår och för den senare Göta trängkår böra komma i fråga. Till Göta träng­ kår borde även arméns underhållsskola förläggas. Chef och lärare vid sist­ nämnda skola borde uppföras på staten för trängen. Stabs- och förvaltningsorganisationen har förutsatts i huvudsak överens­ stämma med den å sid. 116 i betänkandet angivna sammansättningen av en regementsstab, dock att på grund av motor- och verkstadstjänstens omfattning varje trängkår borde tillföras en motorunderofficer och en verkstadsunderofficer, båda på aktiv stat. Erfarenheterna från beredskapstiden hade ådagalagt nödvändigheten av att förråd av sjukvårdsmateriel i fred upplades vid trängkårerna. Såsom uppbördsman för denna materiel, vilken representerade ett betydande värde, syntes vid varje trängkår böra beräknas en förvaltare, uppförd på trängens stat och med samma tjänsteställning och lönegrad som förvaltare vid fälttyg- och intendenturkårerna. För tjänstgöring såsom instruktörer vid den frivilliga befälsutbildningen beräknades i regel 6 kompaniofficerare och 11 underofficerare komma att vara beordrade utom trängen. Till arméns truppförband kommenderad sjukvårdspersonal ur trängen och trängtrupperna har av utredningen angivits till 19 fanjunkare, 27 sergeanter, 180 furirer och 104 korpraler. Med en utbildningsorganisation vid trängkårerna omfattande ett anspannskompani, ett bilkompani, fyra sjukvårdskompanier (vid Göta trängkår tre

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

spektören för trängen i ett till chefen för armén ställt yttrande framfört förslag, att de till sammanlagt 284 uppgående, utom trängtrupperna beordrade sjukvårdsunderbefälen skulle fördelas med 171 furirer och 113 korpraler i stället för såsom försvarsutredningen föreslagit 180 furirer och 104 korpraler, bi­ träddes av chefen för armén. —- För personalredovisningen borde vid varje trängmobiliseringscentral upptagas en pensionerad officer i arvodesbefattning och ett skrivbiträde. — Vid Norrlands trängkår borde uppföras ett exercishus. Jämväl arméförvaltningen har på av försvarsutredningen anförda skäl läm­ nat sin anslutning till utredningens förslag, att trängtrupperna skola omhänder­ taga all rekrytering och utbildning av fast anställd sjukvårdspersonal för hela armén och genom kommenderingar tillhandahålla sådan personal till samtliga truppförband. Övervägas borde, huruvida trängen icke lämpligen kunde till­ handahålla sjukvårdspersonal jämväl åt flygvapnet. För sjukvårdstjänstens behöriga bedrivande syntes det icke nödvändigt, att av sjukvårdsunderbefälet så stor del vore furirer som utredningen föreslagit. Korpraler kunde i ökad utsträckning tagas i anspråk; 135 furirer och 149 korpraler syntes vara en lämplig relation. Vid Bodens artilleriregemente och var och en av luftvärnskårerna erfordrades ytterligare ett sjukvårdsunderbefäl, men i gengäld kunde antalet sjukvårdsunderbefäl vid varje kavalleriregemente minskas med ett. För krigsskolan borde avses allenast en sjukvårdsfurir. Såsom reserv och på utbildningskurser föresloges 12 furirer, varigenom totalantalet sjukvårds­ underbefäl bleve detsamma som det av försvarsutredningen föreslagna. Försvarsväsendets underbefälsförbund har icke haft något att erinra mot beräkningen av personalbehovet för de olika trängkårerna. Med avseende på det utom trängtrupperna beordrade sjukvårdsunderbefälet syntes däremot den förändringen böra vidtagas, att antalet furirer ökades, medan antalet korp­ raler samtidigt minskades. Förslaget härom betingades av hänsyn till under­ befälets utbildnings- och befordringsmöjligheter. Fullständig underbefälsut­ bildning borde kunna genomgås av samtliga berörda befattningshavare och furirsbefordran normalt vinnas sedan denna utbildning avslutats med god­ kända vitsord.

1942 års f örsv ar sb er ednin g. Försvarsutredningens förslag därom, att personalstaterna vid trängen skola beräknas så, att trängen kan fylla behovet av sjukvårdsunderofficerare och sjukvårdsunderbefäl vid arméns samtliga truppförband, har beredningen funnit lämpligt liksom även utredningens förslag till avvägning mellan antalet furirer och korpraler vid trängen. Beredningen har emellertid funnit sig böra föreslå, att trängen jämväl skall tillgodose flygvapnets behov av sjukvårdsper­ sonal, och har föreslagit därav betingad utökning av trängens underofficersoch manskapskadrar. I samband med behandlingen av byggnadsfrågorna har beredningen uttalat tveksamhet beträffande nödvändigheten att förlägga ett kompani jämte mobiliseringscentral ur Göta trängkår till Nora. Yidare har beredningen, såsom under rubriken Arméinspektionen anmärkts,

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 253

föreslagit, att souschefen och inspektören för underhållstrupperna samti­ digt skulle vara inspektör för trängen, varav kunde följa behov av någon ytterligare officer i trängavdelningen utöver det av försvarsutredningen be­ räknade antalet. Detta eventuella behov har beredningen ansett kunna till­ godoses genom att den såsom chef för arméns underhållsskola beräknade regementsofficeren under tid, då skolan icke vore i verksamhet, fullgjorde tjänstgöring inom trängavdelningen i arméinspektionen. Beredningen har därvid förutsatt, att trängofficersskolan i enlighet med chefens för armén för­ slag icke komme att organiseras.

En utökning av trängtruppernas fredsorganisation med sju trängmobilise- Departements­ chefen. ringscentraler synes på av försvarsutredningen anförda skäl vara erforderlig. En ytterligare utökning av antalet sådana centraler på sätt chefen för armén förordat kan jag icke nu tillstyrka. Då det särskilt ur mobiliseringssynpunkt synes lämpligt, att ett kompani ur Göta trängkår förlägges inom det nybildade V. militärområdet, vill jag förorda utredningens i detta hänseende framställda förslag och har intet att erinra mot att som förläggningsplats väljes Nora. Såsom jag i avsnittet Allmänna grunder anfört, böra trängtrupperna om­ händertaga all rekrytering och utbildning av fast anställd sjukvårdspersonal för hela armén och genom kommenderingar tillhandahålla sådan personal till samtliga truppförband. Däremot finner jag mig för närvarande icke kunna tillråda, att trängtrupperna åläggas uppgiften att tillhandahålla sjukvårdsper­ sonal även åt flygvapnet. Den i övrigt av försvarsutredningen förordade fredsorganisationen för trängtrupperna synes lämplig och tillstyrkes av mig. Beträffande tilldelningen av sjukvårdspersonal till andra truppförband än trängens liksom i fråga om fördelningen av sjukvårdsunderbefälet på furirer och korpraler ansluter jag mig till försvarsutredningens beräkningar. I vad rör behovet av sjukvårdspersonal för kavalleriregementena, Bodens artillerirege­ mente, luftvärnskårerna och krigsskolan biträder jag dock arméförvaltningens förslag. Såsom jag tidigare framhållit under avsnittet Infanteriet lärer viss ut­ ökning av sjukvårdspersonalen vara påkallad vid Södra skånska infanterirege­ mentet och Norrbottens regemente på grund av dessa regementens dubbelför­ läggning till Ystad och Bevingehed respektive Boden och Kiruna. Jag be­ räknar denna ökning till 1 sjukvårdsunderofficer och 2 sjukvårdsunderbefäl vid vartdera regementet. I vad avser sjukvårdsunderbefälet förutsätter jag, att detta behov kan fyllas inom ramen för det av försvarsutredningen beräk­ nade totala antalet sjukvårdsunderbefäl genom en motsvarande minskning av det i reserv beräknade underbefälet. I fråga om antalet sjukvårdsunderofficerare erfordras däremot en utökning med 2, lämpligen 1 fanjunkare och 1 sergeant. Jag räknar sålunda med att sjukvårdspersonal ur trängen och träng­ trupperna skall kommenderas till arméns truppförband i den omfattning, som framgår av uppgifter, vilka komma att tillställas riksdagens vederbörande ut­ skott. Det av försvarsutredningen i övrigt beräknade personalbehovet vid trängen och trängtrupperna finner jag i det stora hela riktigt avvägt. Den av mig för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 255 tjänstgörande civilmilitär personal, i en särskild teknisk kår, fälttygkåren, under befäl av generalfälttygmästaren. De på staten för fälttygkåren upptagna beställningarna äro i regel icke knutna till särskilda befattningar. Behov av ytterligare militär personal tillgodoses genom kommenderingar från truppför­ banden. Vid truppförbanden företrädes tygtjänsten för närvarande i regel av en tygofficer. Såsom sådan beordras en aktiv officer på truppförbandets (trupp­ slagets) stat, vilken vid en tygofficerskurs bibringats viss utbildning härför. Tygofficeren biträdes av en tygunderofficer (pensionerad underofficer). För tillsyn och vård av vapenutrustningen är på staten för flertalet truppförband uppförd en vapenhantverkare. Vid varje ingenjörkår finnes en ingenjörförrådsförvaltare och vid Signalregementet en signalförrådsförvaltare.

F ör svar s utredning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att tygtjänsten genom de senaste årens omfattande krigsmaterielanskaffningar erhållit ett väsentligt större omfång än som förutsetts, när den nu gällande tygförvaltningsorganisationen skapades. Det vore därför naturligt, att organisationen inför de ökade arbetsuppgifterna visat sig otillräcklig. I vad rörde den centrala tygförvaltningen hade en viss nödvändig personalförstärkning under den gångna beredskapstiden proviso­ riskt åstadkommits dels genom ökad kommendering till tygdepartementet av personal från truppförbanden, dels genom anställning jämlikt särskilt bemyn­ digande av viss civil personal, i främsta rummet ingenjörer. Genom verkställda, beslutade och föreslagna materielanskaffningar komme materielvolymen vid armén att antaga en sådan storlek, att behovet av en ut­ ökad och mera rationellt uppbyggd förvaltningsorganisation bleve permanent. Det vore för övrigt på grund av krigsteknikens snabbt fortgående utveckling sannolikt, att materielens betydelse komme att i en framtid ytterligare ökas. Utredningen funne på grund härav en viss ökning av den vid arméförvalt­ ningens tygdepartement tjänstgörande personalen nödvändig. Då behovet av personal för den centrala förvaltningstjänsten synts utredningen vara i stort sett oberoende av förvaltningsorganens inre organisation, hade utredningen, utan att därför vilja föregripa 1941 års militära förvaltningsutredning, ansett sig i stånd att framlägga vissa behovsberäkningar i fråga om personal vid tygdepartementet. Utredningen hade härvid utgått ifrån att personal för departementets fabriker i fortsättningen icke komme att upptagas på militära eller civilmilitära stater. Tygtjänsten borde vidare permanent företrädas av särskild personal i de högre staberna. Med de stegrade krav på grundlig utbildning och särskild kompetens, som numera måste ställas på den personal som företrädde tygtjänsten vid truppför­ banden, syntes det utredningen mindre rationellt, att tygofficerstjänsten bestredes av en såsom tygofficer kommenderad officer på respektive truppför­ bands stat. Enligt försvarsutredningens mening säkerställdes den erforderliga specialutbildningen och enhetligheten i tygtjänsten bäst om samtliga tygoffi­ cerare vid truppförbanden tillhörde en och samma personalkår, lydande under tygförvaltningstjänstens främste målsman, generalfälttygmästaren. Tygoffi-

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 210. cerarna borde sålunda upptagas på fälttygkårens stat. Härigenom skapades för tygmaterieltjänstens vidkommande en direkt motsvarighet till det system, vilket sedan länge varit rådande med avseende på intendenturförvaltningstjänsten och därvid visat sig fungera väl. Liksom intendenten vid ett trupp­ förband i fråga om intendenturförvaltningstjänsten biträddes av en förvaltare vid intendenturkåren, borde tygofficeren biträdas av en specialutbildad aktiv underofficer, vilken syntes böra uppföras på fälttygkårens stat såsom förval­ tare. Även den inom tygtjänsten verksamma civilmilitära personal, som för när­ varande vore upptagen på staterna för de olika truppförbanden (vapenhantver­ kare m. fl.), syntes för vinnande av större effektivitet och enhetlighet böra sam­ manföras på en gemensam stat lydande under generalfälttygmästaren. Försvarsutredningen föresloge, att här nämnd personal jämte på staten för fälttygkåren för närvarande upptagen civilmilitär personal utom tygingenjörerna upp­ fördes på en särskild stat, förslagsvis benämnd tygstaten, med fälttygmästaren såsom chef. Såsom en följd av den utökade vapen- och materielutrustningen vid de mobiliserade truppförbanden måste tygtjänsten även i krig givas en mera om­ fattande organisation, vilket i sin tur medförde krav på mera omfattande för­ beredelser i fredstid. Med hänsyn härtill föresloge försvarsutredningen orga­ niserande i fred av särskilda tygtrupper, vid vilka personal för tygtjänstens underhållsförband utbildades och vilka vid mobilisering uppsatte dessa för­ band. Det ökade behovet av personal vid tygdepartementet och för tygtjänsten vid staber och truppförband, ävensom behovet av befäl vid de nytillkommande tygtrupperna, föranledde utredningen att föreslå viss utökning och omorgani­ sation av fälttygkåren. Enligt försvarsutredningens mening komme ett permanent behov av ingen­ jörer inom olika specialfack att för framtiden göra sig gällande inom tyg­ tjänsten såväl vid tygdepartementet som vid vissa staber och truppförband. På grund härav föresloge utredningen inrättande av en särskild civilmilitär arméingenjörkår, lydande under generalfälttygmästaren. Till denna kår syntes de på fälttygkårens stat för närvarande upptagna tygingenjörerna böra överföras. ökningen av materielvolymen och tillkomsten av ny krigsmateriel av delvis komplicerad natur gjorde det nödvändigt, att den personal, som företrädde tygtjänsten, bibringades en grundlig specialutbildning på detta område. I betraktande av de stora ekonomiska värden, som tygmaterielen representerade, bleve kravet härpå särskilt framträdande. Enligt försvarsutredningens mening borde en särskild central utbildningsanstalt, tygförvaltningsskola, skapas, till vilken utbildningskurser för olika kategorier av inom tygförvalt­ ningstjänsten verkande personal kunde förläggas.

Yttranden. Chefen för första arméfördelningen har funnit, att samma skäl som föranlett överflyttandet av sjukvårdspersonalen till trängtrupperna, talade för att trupp­ förbandens tygbeställningsmän överfördes till tygtrupperna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 210. 257

Chefen för armén, som inhämtat generalfälttygmästarens yttrande, har i likhet med denne biträtt försvarsutredningens förslag att truppförbandens tygofficerare uppföras på fälttygkårens stat. Tygtjänstens omfattning vid truppförbanden gjorde det nödvändigt, att tygofficeren erhölle mera personal till förfogande än vad försvarsutredningen räknat med. Enligt en av generalfälttygmästaren förebragd behovsberäkning, som biträddes av chefen för armén, vore behovet av tygunderofficerare: vid normalinfanteriregemente 2, motoriserat infanteriregemente och pansarrege­ mente 3, kavalleriregemente 2, kårartilleriregemente 3, annat artilleriregemente 2, artillerikår 1, luftvärnsregemente 3 (Stockholms luftvärnsregemente 2), luftvärnskår 1, ingenjörkår 2, ingenjörmobiliseringscentrålen inom III. mili­ tärområdet 1, Signalregementet och vart och ett av dess detacherade kom­ panier 1 samt trängkår 1 (Göta trängkår 2) eller tillhopa 110 i stället för av försvarsutredningen beräknade 64. Tygunderofficerarna borde i enlighet med försvarsutredningens förslag vara pensionerade underofficerare i arvodesbefattning. Därest tillgången på lämpliga pensionerade underofficerare komme att medföra svårigheter vid rekryteringen, vore det icke uteslutet att i viss utsträckning besätta dessa befattningar med civila tjänstemän. Detta komme dock att medföra kostnadsökning. Mot försvarsutredningens förslag om organiserande av särskilda tygtrupper funnes intet att erinra. Förslaget om inrättande av en arméingenjörkår biträddes av chefen för armén. I full överensstämmelse med vad generalfälttygmästaren anfört i sitt ovan nämnda, av chefen för armén biträdda förslag angående ökning av antalet tyg­ underofficerare vid truppförbanden har arméförvaltningen beräknat det sam­ manlagda behovet av tygunderofficerare till 110. I syfte att rationalisera tygförvaltningstjänsten på Gotland borde där be­ fintliga förråd och verkstäder sammanföras till en tygstation, varigenom såväl militärbefälsstaben som truppförbanden komme att avlastas från dem ovid­ kommande tygförvaltningsärenden. En dylik anordning påkallade ingen per­ sonalförstärkning, enär tygmästaren samtidigt kunde upprätthålla befattningen såsom tygofficer i militärbefälsstaben. Beträffande redovisningen av personalen vid tygdepartementets fabriker och anstalter har arméförvaltningen uttalat, att det syntes ändamålsenligast, att nämnda personal i personalförteckningarna upptoges under särskild rubrik Försvarsväsendets fabriker. Under denna rubrik borde sålunda redovisas 2 styresmän, 4 tygingenjörer av 1. klassen, 5 tygförvaltare av 1. klassen, 10 tyg­ verkmästare av 1. klassen och 2 tygverkmästare av 2. klassen. Häremot har chefen för armén förklarat sig icke hava något att erinra; dock borde rubriken införas i personalförteckning för vissa för försvarsväsendet gemensamma in­ stitutioner m. m. Försvarsväsendets verlcstadsnämnd har ansett, att det icke kunde råda någon tvekan om det riktiga i försvarsutredningens förslag, att personalen vid de fabriker, som numera vore underställda nämnden, ej borde vara upptagen Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. 377 12 17

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

på militär eller civilmilitär stat. Uttalandet gällde all för närvarande civilmilitär personal vid dessa fabriker liksom vid andra fabriker, som kunde komma att träda under annan än militär myndighet. Yissa vid fabrikerna nu tjänstgörande tygförvaltare, tygverkmästare, tygskrivare och tyghantverkare syntes lämpligen böra kvarbliva vid fabrikerna under annan anställningsform. —- Keparationstjänsten syntes icke till fullo beaktad i försvarsutredningens förslag, varför nämnden ville föreslå, att en kommitté, sammansatt av militär och civil sakkunskap, snarast måtte tillsättas med uppgift att utreda hela frågan om reparationstjänstens ordnande. Statens industrikommission har betecknat försvarsutredningens förslag om organiserande av särskilda tygtrupper och inrättande av en arméingenjörkår såsom välbetänkta. Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har hävdat, att ingen­ jörerna inom försvarsväsendet borde tillerkännas betydligt större inflytande i frågor rörande anskaffning och underhåll av ingenjörteknisk materiel än de nu ägde samt att de i dessa frågor borde bliva även formellt ansvariga. — För­ bundet funne det egendomligt, att försvarsutredningen föreslagit en väsentlig utökning av fälttygkårens officerspersonal, till förfång för befälstillgången vid truppförbanden. Det naturliga vore, att arméingenjörkåren ökades till sådan omfattning, att arméingenjörer i stället för officerare dels fyllde det ökade personalbehovet vid tygdepartementet, dels ersatte de föreslagna tygoffice­ rarna vid militärbefälsstaberna (majorer vid fälttygkåren) och dels slutligen även ersatte tygofficerarna vid truppförbanden. Enär det emellertid icke syntes möjligt att under den närmaste femårsperioden medhinna rekrytering av arméingenjörer för det stora antal tjänster, varom här vore fråga, ville förbundet för närvarande inskränka sig till att föreslå, att tygofficerarna vid truppförbanden icke upptoges på staten för fälttygkåren utan tills vidare så­ som hittills utgjordes av officerare på respektive truppförbands stat. Svenska teknologföreningen tillstyrker i princip, att den inom tygförvalt­ ningstjänsten verksamma personalen sammanföres på fyra stater, fälttygkåren, tygtrupperna, arméingenjörkåren och tygstaten. Dock borde den föreslagna stora ökningen av fälttygkåren kunna begränsas och i stället flera ingenjörer anställas i arméingenjörkåren. — Den tekniska personalen vid pansarregemen­ tena — enligt försvarsutredningens förslag 1 motoringenjör, 2 tygverkmästare och 6 tyghantverkare — borde utökas till minst det tredubbla. Motsvarande personalförstärkning krävdes även vid motoriserade förband inom övriga truppslag. Antalet signalingenjörer för placering vid truppförbanden borde väsentligt utökas. — Arméingenjörkårens numerär måste bliva väsentligt större än försvarsutredningen föreslagit; helt visst komme mer än 100 arméingenjörer att behövas. — En särskild arméns försöksanstalt borde inrättas underiledning av högt kvalificerad teknisk personal. Civilmilitära tjänstemannaföreningen har betecknat uppdelningen av den militära och civilmilitära personalen inom tygtjänsten i två personalkårer, fälttygkåren och tygstaten, såsom en denna tjänst befrämjande åtgärd. Namnet tygstaten vore väl funnet med gammal tradition inom armén. I fälttygmästaren

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210. 259

finge kåren en med tygtjänsten och den civilmilitära personalens olika förhål­ landen väl förtrogen chef. I skrivelse den 28 februari 1942 har statens krisrevision, under åberopande av vissa på revisionens föranstaltande företagna undersökningar rörande vår­ den av tygmateriel, understrukit betydelsen av att tillräcklig personal beräk nades för vården av sådan materiel samt att icke blott denna personal utan allt befäl och manskap erhölle en tillfredsställande utbildning i tygmaterielvård. Frågan om en sådan utbildning borde skyndsammast göras till föremål för en genomgripande utredning.

1942 års försvarsberedning. Beredningen har i likhet med försvarsutredningen funnit det med hänsyn till arméns alltmera ökade tillgång på vapen och annan krigsmateriel ofrån­ komligt att utbygga och rationalisera tygförvaltningsorganisationen. Den ifrågavarande organisationen kunde dock enligt beredningens mening icke nu slutligt bestämmas. Härmed måste anstå till dess ställning kunde tagas till de förslag, som komme att framläggas av 1941 års militära förvaltningsutredning, ävensom till resultatet av den utredning, som beredningen i annat sam manhang föreslagit i fråga om arméingenjörkåren. Berörda personalstater borde icke nu slutligt bestämmas. Rätteligen borde tills vidare å staterna icke uppföras andra beställningar än sådana, vilka kunde förväntas komma att under alla förhållanden kvarstå å dessa. Beredningen har icke haft något att erinra mot arméförvaltningens förslag om sammanförande till en tygstation av tygverkstäder och tygförråd på Gotland. Styresmännen vid tygdepartementets fabriker vore nu uppförda å fälttygkårens stat. Försvarsutredningen hade föreslagit, att desamma för framtiden skulle avföras från denna stat, enär dessa befattningar beräknades komma att hänföras till nytillkommande central förvaltningsmyndighet. Om försvarsutredningens förslag härom nu godtoges, skulle härav följa, att ifrågavarande styresmän antingen måste få kvarstå i befattningar inom den nytillkommande förvaltningsmyndighetens område eller ock överflyttas till indragningsstat. Enär de ifrågavarande befattningarna såsom chefer för fabrikerna kunde komma att avses för ingenjörer, syntes det beredningen lämpligare, att de nu­ varande styresmännen tills vidare kvarstode å fälttygkårens stat. Därigenom skapades möjligheter att vid den nya förvaltningsorganisationens genom­ förande antingen taga styresmännen i anspråk för fabrikerna eller att låta dem kvarstå vid fälttygkåren, där de i så fall skulle tagas i anspråk för arbetsupp gifter, vilka i allmänhet ankomme på fälttygkårens officerare. På grund härav borde styresmännen under nästa budgetår kvarstå såsom innehavare av överstebeställningar å fälttygkårens stat samt motsvarande antal dylika beställ­ ningar -— på grund av att deras innehavare åtnjöte ledighet för att uppehålla styresmannabefattningarna •— allenast tillsättas på förordnande.

Departements­ De av försvarsutredningen föreslagna åtgärderna föf rationalisering och chefen. effektivisering av tygtjänsten torde kunna i princip godtagas.

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Såsom jag nedan under avsnittet Fälttygkåren kommer att närmare utveckla är jag, med hänsyn till den pågående militära förvaltningsutredningen, icke nu beredd att taga slutlig ståndpunkt till fälttygkårens personalsammansätt­ ning. I avvaktan på resultatet av nämnda utredning vill jag därför ej heller för närvarande föreslå vare sig ett överförande av truppförbandens tygoffi­ cerare till fälttygkåren eller ett inrättande vid nämnda kår av nya beställ­ ningar för tygofficerare vid militärbefälsstaberna eller för förvaltare, avsedda såsom uppbördsmän för tygmateriel vid truppförbanden. Jag biträder försvarsutredningens förslag om organiserande av särskilda tygtrupper. Av chefen för första arméfördelningen framfört förslag, att trupp­ förbandens tygbeställningsmän skola överföras till tygtrupperna, anser jag mig däremot för närvarande icke böra upptaga men finner det icke uteslutet att så framdeles bör ske, dock först sedan uppsättandet av tygtrupperna genom­ förts och organisationen vunnit i stadga. Sammanförandet av den inom tygtjänsten verksamma civilmilitära perso­ nalen till en särskild tygstat synes mig även lämpligt. Jag delar försvarsutredningens samt de hörda myndigheternas och samman­ slutningarnas uppfattning att civila teknici i ökad utsträckning böra tagas i anspråk inom arméorganisationen. Av skäl, vilka jag närmare kommer att ut­ veckla i det följande under rubriken Arméingenjörkåren, är jag emellertid för närvarande icke beredd att framlägga förslag om inrättande av en särskild civilmilitär arméingenjörkår. Till vad chefen för armén och arméförvaltningen anfört rörande nödvändig­ heten av att utöka det av försvarsutredningen beräknade antalet tygunder­ officerare ansluter jag mig. De i chefens för armén ovan refererade yttrande angivna beräkningsgrunderna har jag ansett mig böra godtaga. Med de för­ ändringar i avseende å de lägre truppförbanden, vilka jag i det föregående föreslagit, följer, att för Svea livgarde såsom cykelinfanteriregemente böra be­ räknas endast 2 tygunderofficerare i stället för 3, medan antalet tygunderoffi­ cerare vid Wendes artilleriregemente såsom en följd av regementets motorisering i stället bör ökas från 2 till 3. Vidare lärer för Norrbottens regemente böra beräknas en extra tygunderofficer med hänsyn till jägarbataljonens förlägg­ ning till Kiruna. Enligt anförda grunder beräknar jag det totala behovet av tygunderofficerare vid armén till 111 med den fördelning på truppförban­ den, som framgår av särskilda personalförteckningar, vilka överlämnas till vederbörande riksdagsutskott. I likhet med försvarsutredningen, chefen för armén och arméförvaltningen anser jag, att tygunderofficerarna böra vara pensionerade underofficerare i arvodesbefattning, dock med bemyndigande för Kungl. Maj:t att, därest svårigheter skulle uppkomma vid rekryteringen, i stället uppehålla dessa befattningar med civila extra tjänstemän. Förslaget att i rationaliseringssyfte sammanföra tygförråd och tygverk­ städer på Gotland till en tygstation torde böra ses i sammanhang med frågan rörande försvarsväsendets verkstäder på Gotland. Åtgärden kan, såsom ovan angivits i arméförvaltningens yttrande, genomföras utan personalförstärkning.

Kungl. Maj ds proposition nr 210. 261

I likhet med försvarsutredningen och försvarsväsendets verkstadsnämnd anser jag, att personal vid fabriker, som äro underställda annan än militär myndighet, principiellt icke bör uppföras på militär eller civilmilitär stat. T fråga om den framtida driftsformen m. m. för tygdepartementets fabriker lärer förslag vara att vänta från 1941 års militära förvaltningsutredning. I avvaktan på beslut i denna fråga torde vid fabrikerna tjänstgörande militär och civil­ militär personal övergångsvis böra hänföras till fälttygkåren respektive tyg­ staten. I likhet med försvarsberedningen förutsätter jag att, därest de nu­ varande innehavarna av ifrågavarande befattningar icke disponeras för fabrikernas räkning, de i stället tagas i anspråk för andra arbetsuppgifter, vilka i allmänhet ankomma på sådan personal. Vid ledighet å tjänsterna böra dessa icke uppehållas medelst förordnande. Den personal, som i stället för den nu nämnda erfordras för fabrikernas räkning, bör tills vidare avlönas från fabrikernas driftsmedel och alltså icke uppföras på stat, som underställes riksdagens prövning. Frågan om utbildningen av den för tygtjänst avsedda personalen torde böra upptagas till slutligt avgörande i samband med prövningen av spörsmålet om den ingenjörtekniskt utbildade personalens användning inom försvarsväsendet, varom jag i det följande föreslår särskild utredning.

Fälttygkåren.

Fälttygkåren består för närvarande av 2 överstar, av vilka en är fälttygmästare i lönegrad Oa 6, 2 styresmän vid tygdepartementets fabriker i löne­ grad Oa 6, 3 överstelöjtnanter, 6 majorer och 24 kaptener. Härtill kommer viss civilmilitär personal, bland annat 8 tygingenjörer. * Försvarsutredningen. I denna organisation har försvarsutredningen föreslagit vissa förändringar. Sålunda har förordats, att från fälttygkårens stat borde avföras styresmännen vid departementets fabriker, vilka för framtiden icke syntes böra upptagas på militär eller civilmilitär stat. I enlighet med vad under »Allmänna grunder» anförts, borde vidare tygingenjörerna överföras till den nybildade arméingenjörkåren samt övrig fälttygkåren tillhörande civilmilitär personal överföras till den likaledes nybildade tygstaten. Å andra sidan borde till fälttygkåren överföras truppförbandens tygofficerare, vilka nu vore upptagna å truppför­ bandens (truppslagens) stater. Även i övrigt borde viss utökning av fälttyg­ kårens personal äga rum för att möta nya och vidgade uppgifter inom tygför­ valtningen och för att lämna befäl till de nytillkommande tygtruppema. Här nämnda förändringar avsåge såväl en utökning av antalet officerare vid fält­ tygkåren som ett uppförande på fälttygkårens stat av ett antal underofficerare och furirer, vilka båda senare personalkategorier för närvarande icke vore representerade inom kåren. Personalbehovet vid fälttygkåren har av försvarsutredningen, på sätt fram­ går av en å sid. 166 i betänkandet intagen tabell, beräknats till 5 överstar, 5

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överstelöjtnanter, 16 majorer, 87 kaptener, 9 löjtnanter, 73 förvaltare, 10 fan­ junkare, 15 sergeanter och 27 furirer.

Y ttr anden. Chefen för armén har såsom en följd av i annat sammanhang framlagt förslag om viss ändring i sammansättningen av arméstabens utrustningsavdelning (se »Arméstaben och arméinspektionen») föreslagit, att en majorsbeställning vid fälttygkåren skulle utbytas mot en kaptensbeställning. Yidare borde tillkomma en kaptensbeställning, avsedd för försvarsstabens kvartermästaravdelning. Arméförvaltningen har uttalat, att mot de av försvarsutredningen gjorda personalberäkningarna för fälttygkåren i stort sett ingen anledning till erinran förelåge. Den slutliga sammansättningen kunde dock komma att påverkas av resultatet av den pågående förvaltningsutredningen. —- I den av försvars­ utredningen föreslagna staten för fälttygkåren borde 2 majorsbeställningar uppflyttas till överstelöjtnantsbeställningar, varigenom möjlighet skulle öppnas att placera överstelöjtnant såsom tygofficer vid militärbefälsstab och befordringsförhållandena förbättras. Vidare borde tillkomma beställning för en kapten, avsedd för försvarsstabens kvartermästaravdelning. — Tygförvalt­ ningstjänstens omfattning vid militärbefälsstaberna gjorde det nödvändigt att för varje sådan stab avse en förvaltare i lönegraden UO 3 såsom biträde åt tygofficeren. Ytterligare 7 förvaltarbeställningar borde sålunda tillkomma vid fälttygkåren. — Efter hand som nuvarande ingenjörförrådsförvaltare och signalförrådsförvaltare vid ingenjörtrupperna och Signalregementet avginge med pension borde för dem avsedda 6 beställningar indragas och i stället motsvarande antal beställningar för förvaltare i lönegraden UO 3 tillkomma på fälttygkårens stat, avsedda för ingenjörkårerna och Signalregementet. Såsom under »Allmänna grunder» framhållits, har försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund anfört, att truppförbandens tygofficerare icke borde överföras till fälttygkårens stat. Förbundet har vidare förklarat sig anse, att det antal officerare vid fälttygkåren, som hittills tjänstgjort vid tygdepartementet, även i fortsättningen vore tillräckligt. De ytterligare befatt­ ningar, som erfordrades på grund av den ökade arbetsvolymen och den allt­ mera komplicerade tekniska krigsmaterielen, borde i första hand fyllas genom en ökning av antalet ingenjörer i arméingenjörkåren. Den av försvarsutred­ ningen föreslagna majoren vid varje militärbefälsstab behövde icke tillkomma utan kunde ersättas av en arméingenjör. Förbundet ansåge sålunda, att be­ hovet av officerspersonal vid fälttygkåren borde beräknas lägre än enligt ut­ redningens förslag.

1942 års f ör sv ar sb er edning. I fråga om antalet beställningar i de olika regementsofficersgraderna vid fälttygkåren har beredningen anfört följande: Utredningens förslag innebure, att drygt 21 procent av samtliga officerare vid kåren skulle vara regementsofficerare; vid denna beräkning hade hänsyn dock icke tagits till att generalfälttygmästarebeställningen torde komma att

-64 Kungl. Maj:ts proposition nr 210. makten numera representerade, vore det enligt beredningens uppfattning nödvändigt att kårens rekrytering från början bleve den bästa möjliga.

Departements­ Det är uppenbart, att, såsom både försvarsutredningen, arméförvaltningen chefen. och försvarsberedningen framhållit, fälttygkårens slutliga sammansättning måste bliva beroende av de beslut angående den militära förvaltnings­ organisationen, som kunna komma att fattas på grundval av den pågående förvaltningsutredningen. Utan att vilja föregripa sistnämnda utredning har försvarsutredningen framlagt vissa beräkningar rörande personalbehovet inom den centrala tygförvaltningstjänsten, vilka beräkningar inverkat på det förslag till personalförteckning för fälttygkåren, som av försvarsutredningen framlagts. För egen del är jag av den uppfattningen, att med sådana förändringar i fråga om fälttygkårens sammansättning, som sammanhänga med det ökade personalbehovet inom den centrala tygförvaltningstjänsten, bör anstå intill dess på grundval av förvaltningsutredningens förslag personalbehovet kan slutligt överblickas. Jag är alltså icke nu beredd att taga ställning till försvarsutredningens förslag och de i anledning därav avgivna utlåtandena i vad rör den vid arméförvaltningens tygdepartement tjänstgörande per­ sonalen ur fälttygkåren utan räknar tills vidare med nuvarande personalsam­ mansättning, eller 2 överstar (varav 1 fälttygmästare), 6 övriga regementsofficerare och 24 kaptener. Det ytterligare personalbehov, som kan föreligga vid departemenfet intill dess frågan om dess framtida organisation bliver slutgiltigt avgjord, torde böra fyllas genom tillfälliga kommenderingar eller tillfällig anställning av civila teknici. Då den blivande gestaltningen av arméns förvaltningsorganisation även­ som den i avsnittet Arméingenjörkåren förordade utredningen rörande den ingenjörtekniska organisationen inom försvarsväsendet torde komma att öva inflytande även på sättet för tygtjänstens ordnande vid militärbefälsstaberna och truppförbanden, anser jag mig icke heller böra för närvarande ifrågasätta några sådana förändringar i den nu gällande ordningen i detta hän­ seende, som komme att medföra överföring av personal från beställning vid truppförbanden (truppslagen) till fälttygkåren eller inrättande av nya be­ ställningar vid nämnda kår. Jag är sålunda, såsom redan under rubriken Militärområden och högre truppförband m. m. anmärkts, icke beredd att för närvarande biträda försvars­ utredningens förslag om nyinrättande på fälttygkårens stat av 7 majorsbeställningar, avsedda för tygofficerare vid militärbefälsstaberna, Då det emellertid med hänsyn till omfattningen av tygmaterielärenden vid militär­ befälsstaberna obestridligen erfordras särskild, kvalificerad befattningshavare för handläggning av dylika ärenden, bör i stället på personalförteckningen för varje militärbefälsstab tills vidare upptagas en beställning för en major, avsedd att bestrida dessa göromål. Av ovan nämnd anledning finner jag mig icke heller för närvarande böra tillstyrka utredningens förslag, att truppförbandens tygofficerare skola över­ föras till fälttygkåren, utan förutsätter, såsom under rubriken Lägre trupp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 265

förband in. m. anmärkts, att liksom hittills en kapten (ryttmästare) på vederbörligt truppförbands (truppslags) stat beordras såsom tygofficer. En följd härav blir, att från den för fälttygkåren föreslagna perso­ nalförteckningen böra avföras 50 kaptensbeställningar, medan i stället ett lika stort antal beställningar för kaptener (ryttmästare) böra upptagas fördelade på de olika truppförbandens (truppslagens) personalförteckningar. Jag är icke heller, såsom i sistnämnda sammanhang anförts, beredd att nu framlägga förslag om inrättande vid fälttygkåren av förvaltarbeställningar i lönegrad U0 3 för truppförbandens uppbördsmän för tygmateriel. I stället föreslår jag, att vid flertalet truppförband en fanjunkare (styckjunkare) på truppförbandets stat beräknas såsom uppbördsmän för tygmateriel. På samma sätt beräknas underofficerare på vissa truppslags stater för tjänstgöring såsom tyguppbördsmän vid vederbörande truppslags förband. Vid ingenjörtrupperna och Signalregementet torde, såsom förut anförts, tygmaterieluppbörden tills vidare böra liksom hittills handhavas av nuvarande civilmilitära ingenjörför­ råds- och signalförrådsförvaltare. Här nämnd förändring i förhållande till försvarsutredningens förslag innebär, att från personalförteckningen för fälttyg­ kåren avföras 46 förvaltarbeställningar, medan i stället lika många beställ­ ningar för fanjunkare (styckjunkare) upptagas fördelade på de olika trupp förbandens (truppslagens) personalförteckningar. Arméförvaltningens förslag om uppförande på fälttygkarens personalför­ teckning av ytterligare 7 beställningar för förvaltare i lönegraden UO 3, av­ sedda för militärbefälsstaberna, kan jag ej heller, såsom jag tidigare anfört, biträda. I fråga om de för tygmaterieltjänsten vid försvarsområdena avsedda 25 förvaltarna vid fälttygkåren ifrågasätter jag däremot ingen avvikelse från försvarsutredningens förslag. I anledning av vad jag tidigare under avsnittet Arméstaben med centrala värnpliktsbyrån anfört beträffande sammansättningen av arméstabens utrustningsavdelning bör den för tjänstgöring vid nämnda avdelning avsedda personalen ur fälttygkåren minskas med en regementsofficer - jämlikt för­ svarsutredningens beräkningar rörande personalbehovet vid fälttygkåren (betänkandet, sid. 166) en överstelöjtnant — men i stället ökas med en kapten. Med den begränsning av den vid tygdepartementet tjänstgörande personalen vid fälttygkåren, som jag ovan förordat, lärer det icke bliva möjligt att, såsom försvarsutredningen förutsatt, en av byråcheferna vid departementet vid sidan av sin tjänst vid departementet skall uppehålla befattningen som avdelnings­ chef vid arméinspektionens tygavdelning. På grund härav torde på personal­ förteckningen för fälttygkåren böra uppföras ytterligare en beställning för major, avsedd att endera placeras som avdelningschef vid tygavdelningen eller övertaga arbetsuppgifter inom tygdepartementet, så att någon av byråcheferna kan frigöras i den omfattning som erfordras för att han skall kunna jämväl uppehålla avdelningschefsbefattningen i arméinspektionen. Av arméförvaltningen väckt fråga angående utbyte av 2 majorsbeställningar vid fälttygkåren mot överstelöjtnantsbeställningar, varigenom befordringsförhållandena skulle bliva än gynnsammare än enligt försvarsutredningens för-

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

slag, torde icke böra föranleda åtgärd. Vid det slutliga fastställandet av fälttygkårens sammansättning, varmed enligt vad jag nyss framhållit torde böra anstå, lärer jämväl frågan om befordringsförkållandena komma att beaktas. I avbidan på beslut om den framtida driftsformen m. m. för tygdeparte­ mentets fabriker lärer, sasom jag i det föregående framhållit, styresmännen vid nämnda fabriker böra övergångsvis hänföras till fälttygkåren. Såsom jag ovan anfört och kommer att närmare motivera i det följande under avsnittet Arméingenjörkåren, anser jag mig icke för närvarande böra framlägga förslag om inrättande av en särskild arméingenjörkår. På grund härav böra de på fälttygkårens nu gällande personalförteckning upptagna tygingenjörerna fortfarande tills vidare redovisas därstädes. I enlighet med vad ovan anförts beräknar jag personalbehovet vid fälttyg­ kåren på sätt, som framgår av en tablå, vilken kommer att tillhandahållas vederbörande riksdagsutskott, till, förutom styresmän och tygingenjörer, 2 överstar, 12 övriga regementsofficerare, 36 kaptener, 9 löjtnanter, 27 för­ valtare, 6 fanjunkare, 12 sergeanter och 27 furirer. Härvid räknar jag med att, såsom en följd av den pågående förvaltningsutredningen, ändringar fram­ deles sannolikt bliva påkallade i vad rör den vid tygdepartementet tjänstgörande personalen. I förhållande till nu gällande personalförteckning för fälttygkåren innebär ovanstående beräkning en ökning med-3 majorer och 12 kaptener, var­ jämte samtliga löjtnanter, underofficerare och furirer äro nytillkomna. Av majo­ rerna är 1 avsedd såsom avdelningschef vid arméinspektionens tygavdelning, alternativt för vissa arbetsuppgifter inom tygdepartementet, och de 2 övriga såsom chefer för arméns motorskola respektive tygförvaltningsskolan, medan av kaptenerna 4 äro avsedda för tjänstgöring vid försvarsstaben, arméstaben och arméinspektionen, 3 vid tygtrupperna och 3 vid skolor. Pörvaltarna äro huvudsakligen avsedda för tygtjänsten vid försvarsområdena, under det att samtliga löjtnanter, fanjunkare, sergeanter och furirer utgöra befäl vid de ny­ inrättade tygtrupperna.

Tygtrupperna.

Försvars utredningen. Behovet av tygtruppförband i fred har försvarsutredningen, med hänsyn till krigsorganisationens omfattning och därmed följande krav på fredsutbildning av personal för tygförbanden, beräknat till tre tygkompanier. Kompani­ erna ha föreslagits skola benämnas respektive Första, Andra och Tredje tyg­ kompaniet med nummerbeteckningarna Tyg 1, Tyg 2 och Tyg 3. Utredningen har uttalat, att ur utbildningssynpunkt vissa fördelar syntes stå att vinna genom ett sammanförande av tygkompanierna till en bataljon. Emellertid talade beredskapsskäl bestämt för att kompanierna för­ lädes till skilda platser, därvid de av såväl praktiska som ekonomiska skäl borde stationeras i anslutning till befintliga tygstationer. Med avseende på förläggningen av de olika tygkompanierna har utredningen vidare anfört: För Tyg 1 erforderliga byggnader böra i samband med Stockholmsgami-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 267

sonens utflyttning till Järvafältet uppföras i anslutning till tygstationen. Den ovan nämnda tygförvaltningsskolan synes även i lokal- och verkstadshänseende böra anslutas till tygkompaniet och tygstationen. I samband med att Int 2 och arméns intendenturförråd förflyttas från Karlsborg, varom utred­ ningen nedan framlägger förslag, bliva vissa lokalutrymmen frigjorda, vilka böra utnyttjas för förläggning av Tyg 2. Tyg 3 bör, jämte Signalregementets kompani i Boden, förläggas till den s. k. skidlöparkasernen vid Norrbottens regemente, vilken kasern frigöres i och med skidlöparbataljonens förläggning till Kiruna. Befälsbehovet vid varje tygkompani har beräknats till 1 kapten, 3 löjt­ nanter, 2 fanjunkare, 4 sergeanter och 9 furirer, vilken personal föreslagits uppförd på fälttygkårens stat.

Y ttr anden. Mot den föreslagna organisationen av tygtrupperna har chefen för armén förklarat sig icke hava något att erinra. Försvarsväsendets verkstadsnämnd har uttalat, att inrättandet av tyg­ trupperna enligt nämndens förmenande vore ett steg i rätt riktning. Med be­ aktande av erfarenheter från stormaktskriget ville nämnden dock starkt ifråga­ sätta, huruvida icke de föreslagna tre kompanierna borde utökas till minst det dubbla. Statens ammunitionsnämnd har framhållit, att tvgtrupperna dels borde givas en central ledning, dels erhålla en större och starkare utbyggnad än vad försvarsutredningen föreslagit. Ammunitionstjänsten borde i största möjliga utsträckning handhavas av en organisation, tygtrupperna. Enligt försvarsutredningens förslag vore såväl tygtrupperna som trängtrupperna engagerade i denna tjänst och uppgiftsfördelningen dem emellan syntes icke fullt klarlagd. Över huvud taget borde större hänsyn tagas till att för den tekniska tjänsten i fält erfordrades en avsevärd personalstyrka, som måste erhålla en grundlig utbildning. Statens industrikommission har velat ifrågasätta, huruvida icke — i likhet med vad utredningen föreslagit beträffande officersbeställningar vid fortifika­ tionskåren — även tygtruppernas officerare borde kunna rekryteras med kvali­ ficerade ingenjörer, som ägde eller förskaffade sig erforderliga militära kun­ skaper.

1942 års f ör sv ar sb er ednin g. Beredningen har icke funnit något att erinra mot förslaget att uppsätta sär­ skilda tygtruppförband. Innan så skedde borde dessa förbands uppgifter dock närmare preciseras. Det kunde även ifrågasättas, om den föreslagna fredsorganisationen bleve tillräcklig för att tillgodose krigsorganisationens behov.

Jag biträder försvarsutredningens förslag om organiserandet av särskilda Departementstygtrupper. ' Ehuru skäl kunna tala för att, såsom ifrågasatts, giva tygtrupperna en mera omfattande fredsorganisation än vad försvarsutredningen föreslagit, anser jag

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

mig dock, med hänsyn såväl till möjligheterna att under de närmaste åren genomföra uppsättandet av detta nya truppslag som till önskvärdheten av att avvakta ytterligare erfarenheter innan ett mera vittgående beslut i frågan fattas, böra ansluta mig till försvarsutredningens förslag även i fråga om tyg­ truppernas omfattning i fred. Jag föreslår sålunda, att tygtruppema organi­ seras på följande tygkompanier:

Mot de av försvarsutredningen företedda personalberäkningarna för tyg­ trupperna har jag intet att erinra; dock lärer för den omfattande personalredo­ visningen vid varje tygkompani böra beräknas en pensionerad underofficer såsom expeditionsunderofficer. I likhet med försvarsutredningen anser jag, att den aktiva militära perso­ nalen vid tygtrupperna bör tillhöra fälttygkåren och givas den omfattning, som framgår av personalförteckningar, vilka överlämnas till riksdagens veder­ börande utskott. Enär tygtrupperna äro rent militära förband, finner jag det icke lämpligt att, på sätt statens industrikommission ifrågasatt, rekrytera deras officerare annorledes än aktiva officersbeställningar i allmänhet. Utöver den aktiva militära personalen vid fälttygkåren beräknar jag för tyg­ trupperna behovet av personal på sätt, som framgår av nämnda personalför­ teckningar. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t och de militära myndigheterna att be­ stämma uppgiftsfördelningen mellan de olika inom underhållstjänsten och materielförvaltningstjänsten verksamma truppslagen.

Arméingenjörkåren.

På staten för fälttygkåren äro för närvarande uppförda 7 tygingenjörer av 1. klassen i lönegrad Ca 27 och 1 tygingenjör av 2. klassen i lönegrad Ca 24, Sedan detta antal visat sig otillräckligt, har arméförvaltningens tygdepartement efter erhållet särskilt bemyndigande för innevarande budgetår därutöver medelst kontrakt anställt 9 luftvärnsingenjörer, 10 motoringenjörer och 4 signalingen j örer.

Försvarsutredningen. Såsom förut nämnts har försvarsutredningen föreslagit, att en särskild civilmilitär arméingenjörkår skulle skapas, omfattande ingenjörer av samtliga de kategorier, vilka erfordras inom tygtjänsten, såväl vid tygdepartementet som vid truppförbanden. Till denna kår borde de på fälttygkårens stat för närvarande upptagna tygingenjörerna överföras, dock med undantag för fyra vid tygdepartementets fabriker m. m. tjänstgörande tygingenjörer av 1. klassen, beträffande vilkas framtida ställning förslag torde komma att framläggas av 1941 års militära förvaltningsutredning. Försvarsutredningen, som förklarat, att behovet av ingenjörer främst hän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 269

förde sig till motormaterielen, luftvärnets instrument-, signalmaterielen och verkstadstjänsten, har, på sätt närmare angivits å sid. 169 och 170 i betänkan­ det, beräknat, att för tjänstgöring vid tygdepartementet, militärbefälsstaberna, truppförbanden och tygförvaltningsskolan skulle erfordras tillhopa 58 arméingenjörer, varav 7 verkstadsingenjörer, 10 luftvärnsingenjörer, 18 motor­ ingenjörer, 9 signalingenjörer och 9 specialingenjörer. I fråga om arméingenjörernas löneställning har utredningen föreslagit, att såsom chef för arméingenjörkåren borde avses en arméöveringenjör, vilken borde tillsättas på förordnande för en tid av högst sex år och placeras i löne­ graden Cb 2. I övrigt borde kåren inrymma 2 respektive 4 beställningar så­ som förste arméingenjörer i lönegraderna Ca 30 respektive Ca 28, 14 arrnéingenjörer av 1. graden i lönegrad Ca 27, 11 arméingenjörer av 2. graden i lönegrad Ca 24 och 21 arméingenjörer av 3. graden i lönegrad Ca 22. Kåren borde lyda under generalfälttygmästaren. Arméöveringenjören syntes regelmässigt böra placeras i befattning såsom chef för den centrala verkstadstjänsten. Beställningarna såsom förste armé­ ingenjörer borde avses för följande vid tygdepartementet tjänstgörande ingen­ jörer, nämligen en verkstadsingenjör, en luftvärnsingenjör, en motoringenjöi, en signalingenjör och två specialingenjörer. I övrigt borde beställningarna icke bindas till viss tjänst. Flertalet motoringenjörer borde vara armémgenjörer av 3. graden. I fråga om arméingenjorkårens rekrytering och sammansättning har försvarsutredningen uttalat följande: Rekryteringen av arméingenjörkåren synes böra ske enligt de grunder, vilka för närvarande gälla beträffande tygingenjörer vid fälttygkåren (Sv. förf.-saml. 672/1937), varvid dock i fråga om motoringenjörer fordran på hög­ skoleutbildning i vissa fall torde kunna eftersättas. Innan ordinarie anställ­ ning sker, bör såsom nu är fallet beträffande tygingenjörer beställning upp­ rätthållas på förordnande under högst två år mot i staten upptagna löneför­ måner. Det torde böra ankomma på generalfälttygmästaren att bestämma huruvida vederbörande före ordinarie anställning skall genomgå viss utbild­ ningskurs avseende allmän orientering i militära frågor. — Försvarsutredningen har även tagit under övervägande möjligheten av att rekrytera arméingenjörkåren enligt motsvarande grunder som för närvarande tillämpas i fråga om mariningenjörkåren, d. v. s. via arméingenjörsaspiranter, vilka anställas såsom sådana redan före påbörjandet av studierna vid teknisk högskola. Utredningen har emellertid för sin del funnit detta system mindre ändamålsenligt för arméns vidkommande. De specialfack, inom vilka vid armén behov av fast anställda arméingenjörer föreligga, äro nämligen av den art, att det är önskvärt att vederbörande före anställning såsom arméingenjor under ett antal år förskaffat sig utbildning och erfarenhet inom ett när­ liggande civilt verksamhetsområde.

Y ttr anden. Förslaget om inrättandet av en civilmilitär arméingenjörkår har tillstyrkts av de myndigheter och institutioner, som yttrat sig i frågan. Beträffande kårens personalsammansättning och arbetsuppgifter ha meningarna emel­ lertid varit delade.

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Chefen för armén har ansett att arméingenjörerna främst borde vara pla­ cerade vid de lägre truppförbanden och där ombesörja praktiska arbeten, för vilka särskilda tekniska kvalifikationer erfordrades. Härför krävdes icke hög­ skoleutbildade ingenjörer utan praktiskt yrkeskunnigt folk av tekniskt skolad verkmästartyp. De föreslagna lönegradsplaceringarna syntes väl höga i jäm­ förelse med löneställningen för militära beställningshavare samt militärläkare och militärveterinärer i motsvarande ålder och tjänsteställning. Det beräknade antalet arméingenjörer borde utökas med 4 (en signalingenjör för varje pansar­ regemente) . Arméförvaltningen har förordat en utökning av den föreslagna arméingenjörkåren med 6 beställningar varjämte en viss justering i fråga om fördelningen på olika lönegrader ifrågasatts. Försvarsväsendets verJcstadsnämnd har uttalat, att nämnden betraktade in­ rättandet av en arméingenjörkår såsom en betydelsefull nyhet i den föreslagna försvarsorganisationen. Det antal arméingenjörer, utredningen föreslagit, vore emellertid otillräckligt, och nämnden ansåge att under alla förhållanden en utökning av antalet för tekniska uppgifter vid trupptjänsten avsedda ingen­ jörer bleve nödvändig. Arméingenjörerna i ledande ställning måste erhålla tillräckliga befogenheter, och ingenjörer få möjlighet att göra sin insats på varje tekniskt område inom försvaret. Synnerligen starka skäl talade för att arméingenjörerna icke blott gåves en verksamhet såsom tekniska rådgivare och inspektörer utan även ställdes som ansvariga chefer för såväl materielen i tekniskt hänseende som reparationstjänsten. Frågan syntes vara av sådan betydelse för den tekniska utvecklingen inom försvaret, att nämnden ville föreslå, att en särskild utredning snarast verkställdes rörande organisationen av ingenjörtjänsten vid armén. Eventuellt borde utredningen utsträckas även till övriga försvarsgrenar. Den borde bland annat taga sikte på att inrätta en för hela ingenjörväsendet gemensam högsta ledning. Arméingenjörkåren enligt försvarsutredningens förslag borde betraktas som en kader. Den borde med hänsyn till ingenjöruppgifternas omfattning i krig kompletteras med en reservarméingenjörkår, vars organisation och utbildning m. m. snarast borde utredas. Även statens industrikommission samt försvarsväsendets civilmilitära ingen­ jörers förbund ha ansett, att antalet arméingenjörer beräknats alldeles för lågt. Det totala behovet av arméingenjörer har av nämnda förbund angivits till 122. För tillgodoseende av krigsorganisationens behov borde en reservarméingen­ jörkår inrättas. 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen ha ansett, att arméöveringenjören utöver verksamheten som chef för den centrala verkstadstjänsten borde vara inspektör och personalchef för samtlig ingenjörsutbildad personal inom armen, saväl den statsanställda som den värnpliktiga. Detta vore särskilt betydelsefullt, om rekryteringen av arméingenjörkåren så­ som utredningen föreslagit huvudsakligen komme att ske bland de värnplik­ tiga fälttygteknikerna. De sakkunniga ha vidare med utförlig motivering uttalat, att uppenbara fördelar — särskilt på lång sikt — syntes stå att vinna

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210. 271

genom att till en viss del, exempelvis 40 procent, rekrytera arméingenjörkåren via arméingen jörsaspiranter på motsvarande sätt, som sedan länge tillämpats beträffande mariningenjörkåren. Emellertid insåge de sakkunniga jämväl, att den av utredningen föreslagna rekryteringsvägen måste beträdas, då det gällde att snabbt uppbygga den nya för försvaret så betydelsefulla arméingenjör­ kåren. — Det kunde ifrågasättas huruvida icke vid armén på samma sätt som vid marinen och flygvapnet borde inrättas en kader av reservingenjörer, som genom regelbundet återkommande tjänstgöringsskyldighet bleve fastare knutna till försvarsmakten än fälttygteknikerna.

1942 års f ör svar sb er edning. Beredningen har förordat, att frågan om utnyttjandet av tekniskt utbildad personal inom hela försvarsväsendet gjordes till föremål för en ingående ut­ redning. I anslutning härtill har beredningen anfört följande: Den krigsmateriel, vars anskaffning och underhåll faller inom det ingenjörstekniska området, är oftast av synnerligen komplicerad natur samt represen­ terar ett för vårt lands förhållanden mycket stort värde. Det måste därför vara av synnerlig vikt, att kravet på en tillfredsställande och för sina uppgifter väl lämpad organisation för handläggning av hithörande frågor tillgodoses på bästa sätt. De av 1941 års försvarsutredning framlagda förslagen rörande ingenjörstjänstens ordnande ha emellertid av i ärendet hörda myndigheter och institutioner mötts av viss kritik. Sålunda har bland annat framhållits, att den tekniska personal, som förutsatts skola disponeras för handhavande av försvarets maskinella utrustning, icke är tillräcklig ävensom att denna per­ sonal icke inordnats i organisationen på sådant sätt, att försvaret får största möjliga nytta av dess kunskaper och erfarenheter. Yidare ha vissa erin­ ringar framställts beträffande ingenjörspersonalens rekrytering, utbildning och löneställning. Det har därför från ett flertal håll framförts angelägenheten av att frågan om den ingenjörstekniska organisationen inom försvarsväsendet göres till föremål för förnyad utredning. Försvarsberedningen anser sig med hänsyn till betydelsen av att denna fråga löses på ett för försvarsintresset tillfredsställande sätt kunna ansluta sig till förslaget om att nämnda spörsmål ytterligare övervägas, innan slutlig ställning tages till föreliggande organisationsförslag rörande armé-, marin- och flygingenjörkårerna. Ett ytterligare skäl härför är att behovet av ingenjörspersonal påverkas av resultatet av den utredning, som nu pågår rörande den centrala förvaltningens organisation. Vid den utredning, som således bör komma till stånd, synes även böra övervägas, huruvida för handhavandet av de enklare uppgifter, som förekomma i den dagliga verksamheten vid truppförbanden, såsom motormaterielens vård och skötsel, behovet av personal bör såsom föreslagits tillgodoses genom an­ ställandet av högskoleutbildade ingenjörer. Det vill förefalla beredningen, som om praktiskt erfaren personal med någon lägre teknisk skolning skulle vara tillfyllest för utförandet av ifrågavarande sysslor. Även beträffande fartygsingenjörstjänsten vid flottan synas enahanda synpunkter kunna göras gäl lande. Genom anställande av mindre kvalificerad teknisk personal skulle de högskoleutbildade mariningenjörerna kunna helt ägna sig åt högre fartygstekniska uppgifter och även samtidigt tjänstgöra som fartygsinspektörer. Allt­ för täta ombyten å mariningenjörstjänsterna skulle härigenom kunna und­ vikas. — Jämväl beträffande flygvapnet synas i viss mån motsvarande anord ningar kunna tänkas ifrågakomma.

272 Kungl. Maj.-ts proposition nr 210.

I avvaktan på resultatet av den sålunda ifrågasatta utredningen förutsätter försvarsberedningen, att förekommande behov av ingenjörspersonal vid armén tillgodoses såsom hittills genom anställning medelst kontrakt. Vad marinens och flygvapnets ingenjörkårer beträffar synes det ytterligare erfor­ derliga behovet av personal kunna tills vidare täckas genom anställandet av extra befattningshavare. Beredningen har även i detta sammanhang berört frågan om reparationstjänstens ordnande vid försvarsväsendet. Det ville förefalla försvarsbered­ ningen, som om detta betydelsefulla spörsmål väl beaktats i försvarsutredningens förslag men att konsekvenserna härav icke i full utsträckning dragits. Erfarenheterna av pågående stormaktskrig ha visat den stora vikten av att den tekniska personalen är så utbildad och utrustad, att én omfattande reparationstjänst kan utföras i närheten av fronten. Härför erfordras emellertid att personalen är övad under situationer, som så nära som möjligt motsvara de i krig förekommande. Betydelsen av att sådan personal finnes i erforder­ ligt antal kan icke överskattas. Beredningen anser därför, att denna fråga bör ingående undersökas. Det kan givetvis icke förutsättas, att de värnpliktiga, som tagas i anspråk för reparationstjänst, besitta nödig erfarenhet och känne­ dom om den materiel, varom här är fråga. En utväg vore att såsom ett led i syfte att åstadkomma en förstärkning av den tekniska personalen på före­ varande område viss kortare tid civilanställa värnpliktiga, som fullgjort sin värnplikt vid motoriserade förband. Yidare synes det beredningen böra över­ vägas, om icke i samma syfte antalet fast anställda beställningsmän, som genomgå utbildning i motortjänst och annan reparationstjänst, bör ökas, en fråga vilken beredningen närmare behandlar i annat sammanhang.

Departements­ De hörda myndigheterna och sammanslutningarna äro eniga med försvarschefen. utredningen om behovet av att i ökad utsträckning taga ingenjörer i anspråk inom arméorganisationen. Förslaget att sammanföra de inom tygmaterieltjänsten verksamma ingenjörerna till en arméingenjörkår har även rönt all­ män anslutning. I fråga om arméingenjörkårens uppgifter och omfattning ha emellertid meningarna varit delade liksom ock i fråga om sättet för dess rekrytering och utbildning ävensom beträffande arméingenjörernas tjänste- och löneställning m. m. För egen del ansluter jag mig obetingat till den uppfattningen, att den ut­ ökning av försvarsmaktens vapenutrustning, mekaniska stridsmedel och tek­ niska materiel i övrigt, som redan ägt rum och som kommer att ytterligare fortgå, även följdriktigt bör leda till att teknikens män beredas ökat utrymme och inflytande inom försvarsorganisationen. Detta äger för övrigt sin giltig­ het icke endast i vad rör själva krigsmaterielen utan även i fråga om den mili­ tära byggnadsförvaltningen m. in. Till denna senare fråga återkommer jag framdeles under avsnittet Fortifikationskåren. Emellertid är jag icke beredd att på grundval av föreliggande utrednings­ material nu framlägga förslag om inrättande av en särskild civilmilitär armé­ ingenjörkår för tygmaterieltjänsten. Såsom jag redan framhållit ha i denna fråga delade meningar rått i väsentliga stycken och i vissa av yttrandena har påyrkats fortsatt utredning i olika avseenden. Jag ansluter mig till sistnämnda uppfattning, särskilt som enligt min mening denna fråga bör ses i samman-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 273

hang med den militära förvaltningsorganisationen över huvud taget. Det synes icke uteslutet att även inom andra områden än tygmaterieltjänsten ingenjörer böra fast anställas vid försvarsväsendet. Det är min avsikt att, sedan 1941 års militära förvaltningsutredning framlagt sitt betänkande, upptaga frågan om en hela försvarsväsendet omspännande undersökning rörande utnyttjandet inom den militära organisationen av ingenjörtekniskt utbildad personal. Vissa av de hörda myndigheterna ha uttalat, att det vore önskvärt, att armén på samma sätt som marinen och flygvapnet ägde tillgång till reserv­ ingenjörer, vilka genom återkommande tjänstgöringsskyldighet knötes fastare till försvarsväsendet än vad fallet vore med de värnpliktiga fälttygteknikerna. Även försvarsutredningen har uppmärksammat denna fråga (betänkandet, sid. 221 och 222) och förutsatt, att värnpliktiga ingenjörer skulle kunna vinna an­ ställning i reserven vid utträdet ur värnpliktsåldern. I samband med den nyss­ nämnda utredningen rörande ingenjörernas ställning inom försvarsväsendet lärer även frågan om anställande av reservingenjörer böra närmare prövas liksom spörsmålet om reparationstjänstens ordnande. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning torde behovet av ingenjörsutbildad personal vid armén få tillgodoses genom tillfällig anställning i de olika former, som för närvarande kommit till användning. Vid beräkningen av medelsbehovet för anställning av extra tjänstemän har jag även beaktat detta förhållande.

Tygstaten.

Försvars utredningen. Såsom förut nämnts har försvarsutredningen föreslagit, att den inom tyg­ förvaltningstjänsten verksamma civilmilitära personalen, utom arméingen­ jörerna, skall sammanföras till en särskild civilmilitär personalkår, tygstaten, med fälttygmästaren såsom chef. Till tygstaten borde sålunda överföras dels på fälttygkårens stat för närvarande uppförd civilmilitär personal utom tyg­ ingenjörerna, dels på truppförbandens (truppslagens) stater upptagna vapen-

Personalen motsvaras i nuvarande Personal ingående i tygstaten organisation av:

Benämning I.önegrad Benämning Lönegrad

Tygförvaltare av 1. klassen . Ca 18 Tygförvaltare av 1. klassen Ca 18 Ingenjörförrådsförvaltare. . . . Ca 18

Tygförvaltare av 2. klassen Ca 15 Tygförvaltare av 2. klassen Ca 15 Tygverkmästare av 1. klassen Ca 17 Tygverkmästare av 1. klassen Ca 17 Tygverkmästare av 2. klassen Ca 14 Tygverkmästare av 2. klassen Ca 14 Tyghantverkare av 1. klassen Ca 14 Tyghantverkare av 1. klassen Ca 14 Tyghantverkare av 2. klassen Ca 12 Tyghantverkare av 2. klassen Ca 12 Vapenhantverkare Ca 12

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 210. 18

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hantverkare, ingenjörförrådsförvaltare och signalförrådsförvaltare. Ett undan­ tag borde dock göras för tretton vid tygdepartementets fabriker m. m. tjänst­ görande tygverkmästare av 1. klassen vid fälttygkåren, beträffande vilkas fram­ tida ställning förslag vore att förvänta från 1941 års militära förvaltningsutredning. I samband med bildandet av tygstaten borde viss enhetlighet i fråga om be­ nämningarna av den civilmilitära personalen åvägabringas på sätt tabellen å föregående sida utvisar. På sätt närmare angivits i en å sid. 172 i betänkandet intagen tabell har försvarsutredningen beräknat behovet av personal å tygstaten till 17 tygför­ valtare av 1. klassen, 33 tygförvaltare av 2. klassen, 34 tygverkmästare av 1. klassen, 36 tygverkmästare av 2. klassen, 36 tyghantverkare av 1. klassen, 184 tyghantverkare av 2. klassen, 2 departementsskrivare och 19 tygskrivare.

Yttranden. Arméförvaltningen har uttalat, att beställningarna såsom ingenjörförråds­ förvaltare (5) och signalförrådsförvaltare (1) borde tills vidare kvarstå på personalförteckningarna för respektive truppslag för att vid avgång ersättas med förvaltare (UO 3) vid fälttygkåren. Tygstaten borde sålunda minskas med 4 tygförvaltarbeställningar av 1. klassen och 2 av 2. klassen. — Fortmaskinisterna borde icke överföras till tygstaten utan upptagas med 7 på personalförteckningen för kommendantsstaben i Boden och 1 på VII. militärbefälsstaben. På grund härav borde antalet beställningar för tyghantverkare av 2. klassen vid tygstaten minskas med 8 till 176. — Beställningarna för 2 departementsskrivare i lönegrad Ca 17 borde utbytas mot tygförvaltarbeställ­ ningar av 1. klassen (Ca 18) för att ernå bättre kontinuitet inom beställningshavarnas verksamhetsområde vid tygdepartementet. Med nuvarande system bleve dessa beställningar genomgångsposter, från vilka innehavarna vanligen efter kort tid förflyttades till beställningar utom departementet såsom tyg­ förvaltare av 1. klassen. I anslutning till vad därom anförts i arméförvaltningens anslagsäskanden för budgetåret 1942/43 hade försvarsutredningen i den föreslagna personal­ förteckningen för icke-ordinarie personal endast upptagit den för tygstatio­ nernas förrådsavdelningar avsedda personalen. Sedan emellertid från och med den 1 januari 1942 tygverkstäderna återgått från försvarsväsendets verkstadsnämnds till tygdepartementets förvaltning, borde jämväl den för verkstadsavdelningarna vid Stockholms, Karlsborgs, Bodens och den enligt ovan föreslagna nya Gotlands tygstation upptagas å personalförteckningen. Det sam­ manlagda personalbehovet för dessa verkstadsavdelningar utgjorde enligt av arméförvaltningen i dess yttrande närmare angiven specifikation följande:

Antal Lönegrad

Arbetsförmän 1. klass 10 » 12

» 2 . » 16 » 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 275

Antal Lönegrad

» 2. » 4 » 13

Personalens fördelning på de olika tyganstalterna borde, bland annat med hänsyn till eventuella förskjutningar inom de olika tygstationernas arbetsom­ råden samt till befordringsförhållandena, icke angivas i personalförteck­ ningen, utan det borde i stället ankomma på tygdepartementet att besluta om denna fördelning. Civilmilitära tjänstemannaföreningen har ansett att det föreslagna antalet beställningshavare i olika lönegrader inom tygstaten, totalt sett, vore väl av­ vägt ur befordringssynpunkt. Emellertid vore med hänsyn till tygtjänstens krav viss personalökning erforderlig vid artilleritruppförbandens, ingenjörkå­ rernas, Östgöta luftvärnsregementes och trängkårernas tyganstalter. -— I likhet med arméförvaltningen har föreningen funnit, att de båda departementsskrivarebeställningarna borde utbytas mot beställningar såsom tygförvaltare av 1. klassen, varigenom antalet beställningar av sistnämnda slag komme att ökas med 2 till 19. — Därest nuvarande 6 ingenjörförråds- och signalförrådsförvaltare överfördes till tygstaten såsom tygförvaltare av 1. klassen, borde det av utredningen beräknade antalet sådana tygförvaltare ökas med ytterligare 2, medan i stället antalet tygförvaltare av 2. klassen minskades med samma antal.

1942 års f ör svar sberedning. Beredningen har framhållit, att antalet beställningshavare på tygstaten icke kunde slutligt bestämmas, förrän militära förvaltningsutredningens för­ slag prövats.

Jag biträder försvarsutredningens av de hörda myndigheterna tillstyrkta Departementsförslag om inrättandet av en särskild under fälttygmästarens chefskap stående Chefen. tygstat, till vilken inom tygförvaltningstjänsten verksam civilmilitär personal utom ingenjörspersonalen sammanföres. Till de av försvarsutredningen förebragta personalberäkningarna för tyg­ staten kan jag likaledes ansluta mig med de smärre avvikelser som framgå av det följande. Såsom jag tidigare i olika sammanhang framhållit (avsnitten Ingenjörtrup­ perna, Signaltrupperna och Fälttygkåren) anser jag, att de nuvarande ingenjöroch signalförrådsförvaltarbeställningarna tills vidare böra kvarstå på personal­ förteckningarna för ingenjörtrupperna respektive signaltrupperna. På grund härav bör tygstaten minskas med 4 tygförvaltarbeställningar av 1. klassen och 2 av 2. klassen. Jag delar arméförvaltningens uppfattning, att fortmaskinisterna icke böra

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överföras till tygstaten utan upptagas med 7 på personalförteckningen för kommendantsstaben i Boden och 1 på VII. militärbefälsstaben. Av vissa hörda myndigheter framfört, förslag om utbyte av 2 departementsskrivarbeställningar vid tygstaten mot beställningar såsom tygförvaltare av 1. klassen kan jag icke biträda. Enligt min tidigare uttalade mening böra nämligen i avvaktan på förvaltningsutredningens förslag inga förändringar vidtagas med avseende på den vid arméförvaltningens tygdepartement tjänst­ görande personalen. I avvaktan på de beslut med avseende på den framtida driftsformen m. m. för tygdepartementets fabriker, som kunna komma att fattas sedan den på­ gående förvaltningsutredningen slutförts, lärer, på sätt jag ovan under av­ snittet Allmänna grunder föreslagit, den vid dessa fabriker för närvarande tjänstgörande civilmilitära personalen utom tygingenjörerna böra tills vidare redovisas vid tygstaten, som på grund härav bör utökas med 5 tygförvaltare av 1. klassen, 10 tygverkmästare av 1. klassen och 2 tygverkmästare av 2. klassen. Jag kan icke biträda de förslag om förstärkning av personalen vid vissa tyganstalter, som framförts av civilmilitära tjänstemannaföreningen. I enlighet med vad ovan anförts föreslår jag för tygstaten den personal­ sammansättning, som framgår av personalförteckningar, vilka överlämnas till vederbörande riksdagsutskott. I förhållande till antalet inom armén för när­ varande befintliga beställningshavare av samma eller motsvarande kategorier vid fälttygkåren och truppförbanden m. m. innebär förslaget en ökning med 19 tygförvaltare, 31 tygverkmästare, 83 tyghantverkare och 13 tygskrivare. Härtill kommer den ovan angivna vid tygdepartementets fabriker tjänstgörande personalen. På av arméförvaltningen anförda skäl anser jag, att den icke-ordinarie per­ sonalen vid tygverkstäderna bör uppföras på vederbörlig personalförteckning på sätt och till den omfattning, som framgår av ämbetsverkets ovan återgivna yttrande. , ,. , , i

Fortifikationskåren.

Fortifikationskåren utgör en personalkår, som i sig inrymmer personal för bestridande av vissa officers- och underofficersbefattningar inom det centrala militära befästnings- och byggnadsväsendet ävensom viss civilmilitär personal. Kårens chef är tillika chef för arméförvaltningens fortifikationsstyrelse och dess personal fördelas till tjänstgöring på nämnda styrelse, arméfördelningsstaberna och vissa fästningsstaber. Yiss personal vid kåren är därjämte placerad till tjänstgöring vid övriga försvarsgrenar. Personal för fastighetsförvaltningen vid de lägre truppförbanden utgår däremot icke ur fortifikationskåren utan denna tjänst bestrides av personal på truppför­ bandens stater, i regel en kasernofficer (aktiv regementsofficer eller kapten) och en kasernunderofficer (aktiv underofficer) vid varje truppförband. Den förre torde vanligen förena denna befattning med annan tjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 277

På staten för fortifikationskåren äro för närvarande uppförda, förutom chef (tillika chef för arméförvaltningens fortifikationsstyrelse, i lönegrad Öb 2) 1 överste, 2 överstelöjtnanter, 6 majorer, 13 kaptener, 7 kaptener eller löjtnanter, 11 fanjunkare, 3 sergeanter, 3 fortifikationskassörer, 1 departementsskrivare, 1 övermaskinist, 1 förste montör samt 1 montör.

F ör svar sutredningen.

Försvarsutredningen har med avseende på fortifikationskåren uttalat, att kårens storlek och inre struktur måste bliva avhängig av det sätt, på vilket byggnadsförvaltningen vid försvarsväsendet i en framtid kunde komma att bliva ordnad. Utredningens förslag till sammansättning av kåren vore därför att beteckna såsom preliminärt och kunde komma att behöva korrigeras såsom en följd av det förslag i ärendet, vilket vore att förvänta från 1941 års militära förval tningsutredning. Med den omfattning byggnadsförvaltningen tagit genom de nybyggnader, särskilt i fråga om befästningar, som ägt rum under de senaste åren, syntes man böra räkna med en för framtiden bestående ökad arbetsbelastning för förvaltningsorganen. En viss utökning av förvaltningspersonalen vore därför nödvändig. Försvarsutredningen har beräknat personalbehovet vid fortifikationskåren till 2 överstar, 3 överstelöjtnanter, 4 majorer, 6 majorer eller kaptener, 22 kap­ tener, 11 kaptener eller löjtnanter, 13 fanjunkare, 4 sergeanter, 6 fortifika­ tionskassörer och 3 departementsskrivare. Chefen, generalmajor av 2. graden, har förutsatts bliva upptagen på generalitetets stat. De å nuvarande stat upp­ tagna beställningarna såsom övermaskinist och montörer ha föreslagits skola överföras till staten för kommendantsstaben i Boden. Beträffande en särskild grupp av den sålunda beräknade personalen, fortifikationsofficerarna i militärbefälsstaberna, har försvarsutredningen uttalat, att dessa i betraktande av befattningens vikt och ansvar principiellt borde vara regementsofficerare. Emellertid skulle fortifikationskårens redan starkt över­ byggda regementsofficersskikt därigenom bliva utökat på ett sätt som med hänsyn till kraven på hög kvalitet hos regementsofficerarna knappast vore försvarligt. För att ändock möjliggöra befordran till major i de fall, då kom­ petens för sådan befordran förelåge, ville utredningen föreslå, att på staten för fortifikationskåren uppfördes sex beställningar för majorer eller kaptener, närmast avsedda för fortifikationsofficerarna vid militärbefälsstaberna. Med avseende på behovet av speciell sakkunskap på det byggnadstekniska området har utredningen uttalat följande: Behovet av speciell sakkunskap på det byggnadstekniska området har fortifikationsstyrelsen hittills tillgodosett genom tillfälligt anställd personal eller genom kommendering av personal i arméns reserver med högre civil­ teknisk utbildning. Med detta system hava emellertid följt täta personalbyten till förfång för kontinuiteten. På grund därav har chefen för fortilikationskåren hemställt om och för innevarande budgetår erhållit Kungl. Maj:ts bemyn­ digande att anställa ett antal ingenjörer såsom extra tjänstemän vid fortifika­ tionskåren. Enär behovet vid fortifikationsstyrelsen av särskild ingenjör-

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

teknisk sakkunskap kan förutses bliva bestående, torde man även för fram­ tiden böra räkna med att viss härför avsedd ingenjörspersonal anställes på ett mera stadigvarande sätt, förslagsvis såsom icke-ordinarie personal. Emellertid synes enligt försvarsutredningens mening denna personal framdeles böra upptagas på fortifikationsstyrelsens och icke på fortifikationskårens stat, varför utredningen icke finner anledning att närmare ingå på behovet av sådana ingenjörer eller dessas anställningsförhållanden. Rörande de av försvarsutredningen i övrigt tillämpade grunderna för be­ räkningen av personalbehovet vid fortifikationskåren torde få hänvisas till vad därom anförts å sid. 173—176 i betänkandet. I fråga om byggnadsförvaltningen vid truppförbanden har försvarsutred­ ningen icke förutsatt någon ändring utan utgått ifrån att denna tjänst alltfort skall bestridas av personal på truppförbandens (truppslagens) stater.

T ttr anden. Chefen för armén har förklarat sig icke kunna fatta ^ståndpunkt till för­ svarsutredningens beräkning av personalbehovet vid fortifikationsstyrelsen. Utredningens förslag att tillgodose behovet av särskild teknisk sakkunskap genom att härför avsedd ingen jörspersonal anställdes såsom icke-ordinarie personal ansåge chefen för armén lämpligt. I yttrande till chefen för armén hade chefen för fortifikationskåren framhållit, att den grundläggande fortifikationsofficersutbildningen borde förläggas till en särskild fortifikationsförvaltningsskola i principiell likhet med utredningens förslag beträffande en tygförvaltnings- och en intendenturförvaltningsskola. Förslaget syntes chefen för armén lämpligt. Inspektören för kustartilleriet har ansett, att befintliga och planerade befästningsanläggningar, kasernetablissement och befälsbostäder m. m. till­ hörande Gotlands kustartilleriförsvar vore av sådan omfattning, att sagda kustartilleriförsvar borde alltfort förfoga över egen fortifikationsförvaltning. Arméförvaltningen har understrukit försvarsutredningens uttalande, att staten för fortifikationskåren kunde komma att i hög grad påverkas av den blivande förvaltningsorganisationen. Genom 1936 års försvarsbeslut hade en nedsättning av chefens för fortifika­ tionsstyrelsen löneställning från lönegraden Öb 3 till Öb 2 ägt rum. Denna nedsättning kunde, särskilt i betraktande av den utveckling på området, som tidsförhållandena föranlett, icke anses motiverad. Eortifikationsofficerarna vid militärbefälsstaberna, tillsammans 6, borde obligatoriskt vara regementsofficerare och icke, såsom försvarsutredningen föreslagit, upptagas alternativt såsom majorer eller kaptener. I samband med anställning i kåren skedde en sådan gallring, att den av utredningen befarade risken för en mindre god rekrytering av regementsofficersgraden, därest denna svällde ut ytterligare, borde vara utesluten. Såsom fortifikationsbefälhavare i Boden borde regelmässigt kunna pla­ ceras en överstelöjtnant. För att möjliggöra detta borde en maj or sbeställning utbytas mot en överstelöjtnantsbeställning. — I staten för fortifikationskåren

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 279

borde vidare tillkomma 3 kompaniofficerare, avsedda för befästningsstaberna och 1 kompaniofficer, avsedd för försvarsstaben. —- För den i chefens för armén yttrande angivna fortifikationsförvaltningsskolan borde beräknas 1 major och 1 kapten. — Inom fortifikationsstyrelsen borde inrättas en särskild materielvårdsorganisation för handliavande av bland annat arbetsmaskiner och vissa byggnadsförnödenheter. För denna uppgift erfordrades 1 major, 1 kapten, 1 departementsskrivare och 1 pensionerad underofficer. — Med hänsyn till kommenderingar utanför fortifikationskåren borde kåren tillföras 2 kaptens- och 2 löjtnantsbeställningar. — På fortifikationskårens stat borde vidare uppföras beställningar för 1 överste och 1 kapten, avsedda för flyg­ förvaltningens byggnadsavdelning. Svenska underofficersförbundet har ansett, att det med hänsyn till den avsevärda utökningen av de fortifikatoriska anläggningarna vore erforderligt att vid vardera Bodens fästning samt Stockholms skärgårds, Blekinge, Göte­ borgs skärgårds och Hemsö kustartilleriförsvarsstaber beräkna ytterligare 2 fanjunkare, avsedda såsom tyg- och expeditionsunderofficerare, varför staten för fortifikationskåren borde utökas med sammanlagt 10 fanjunkarebeställningar. Svenska teknologi öreningen har framhållit, att de högst betydande värden, som vore bundna i och ytterligare avsåges nedläggas på försvarsväsendets fastigheter, kunde bliva strängt ekonomiskt utnyttjade endast genom an­ litande av inom detta speciella område fullt sakkunniga ingenjörer. Av en officer kunde icke krävas att han ens rent tekniskt och än mindre ekonomiskt skulle behärska byggnadsyrket. Enligt försvarsutredningens förslag komme den speciella, tekniska byggnadssakkunskapen mycket litet att utnyttjas i försvarsorganisationen. Detta kunde icke anses innebära god ekonomi och vore ej heller förenligt med syfte­ målet att på effektivaste sätt utnyttja det aktiva officersmaterialet för rent militära uppgifter. Under fredliga förhållanden syntes försvarets samtliga byggnadsuppgifter kunna anförtros åt civilmilitär, eventuellt civil personal, medan på den militära sakkunskapen endast behövde ankomma att angiva hur byggnadsverken ur militär synpunkt borde vara beskaffade för att fylla sin försvarsuppgift samt att under arbetets gång kontrollera, att de även bleve utförda så, att de verkligen fyllde denna uppgift. Ett rationellt ordnande av försvarets byggnadsorganisation kunde ej erhållas, utan att i avsevärt antal och i självständig ställning i organisationen inordnades väg- och vattenbyggnadsingenjörer ävensom arkitekter och hus­ byggnadsingenjörer. Om dessa byggnadsteknici skulle sammanslutas till en civilmilitär, självständig kår eller inordnas i redan befintliga kårer borde bliva föremål för närmare överväganden. Att såsom försvarsutredningen för­ slagsvis ifrågasatt, för denna tekniska personal genomgående förutsätta endast extra ordinarie anställning vore säkerligen icke välbetänkt. För att försvaret skulle kunna tillförsäkra sig goda krafter för de betydande uppgifter, varom här vore fråga, måste i alla händelser vissa ledande tjänster bliva ordinarie. En stark representation av civila teknici måste nödvändigtvis inrymmas i fortifikationsförvaltningen, för att denna skulle kunna erhålla det dominerande inflytande på fastighetsfrågorna, som försvarsutredningen avsett. Först sedan fortifikationsförvaltningens framtida organisation närmare utformats kunde emellertid väg- och vattenbyggnadsingenjörers, arkitekters och rena husbyggnadsingenjörers ställning mom försvarsorganisationen preciseras.

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 1942 års f ör sv ar sb er ednin g. Beredningen har erinrat om att fortifikationskårens ställning och upp­ gifter inom försvarsorganisationen i väsentliga delar sammanhängde med vad som komme att beslutas rörande försvarsväsendets centrala förvaltnings­ organ. På grund härav borde ställning icke nu tagas till denna kårs organisa­ tion eller personalsammansättning. Det syntes beredningen böra övervägas, om icke åtskilliga av de av försvarsutredningen beräknade officerarna skulle kunna ersättas med fackutbildade ingenjörer. Därest tjänsteuppgifterna allt­ jämt skulle fullgöras av officerare vid kåren, borde officersbehovet i väsentlig utsträckning fyllas genom att ingenjörer efter ansökan antoges till elever vid särskilt anordnad fortifikationsofficerskurs, där de kunde meddelas de mili­ tära kunskaper och färdigheter, som vore erforderliga för tjänstgöring såsom officer vid denna kår. På så sätt syntes kåren komma att tillföras bättre kvalificerade officerare än genom att, såsom chefen för fortifikationskåren föreslagit, anordna en särskild fortifikationsförvaltningsskola, till vilken skulle beordras officerare från andra truppslag, vilka önskade transport till fortifika­ tionskåren. Beredningen har med anledning av det anförda funnit sig böra föreslå utredning rörande fortifikationskårens organisation och officersrekrytering m. m. I samband härmed borde jämväl utredas övrigt personalbehov vid fortifikationskåren, bland annat i fråga om underofficerare och civilmilitära beställningshavare; fortifikationskassörema och departementsskrivarna syntes beredningen med hänsyn till dem åliggande tjänsteuppgif ter ha en för­ hållandevis hög löneställning. Möjligen borde de ersättas med civila tjänste­ män. I avvaktan på resultatet av den sålunda förordade utredningen borde den nu gällande staten för kåren bibehållas oförändrad och personalbehovet där­ utöver tillgodoses genom ianspråktagande av ingenjörer och reservpersonal eller från andra truppslag kommenderade beställningshavare.

Departements­ Jag har tidigare med avseende på fälttygkåren uttalat, att med sådana chefen. förändringar i fråga om kårens sammansättning, som sammanhänga med det ökade personalbehovet inom den centrala förvaltningstjänsten, borde anstå intill dess förvaltningsutredningen slutfört sitt uppdrag och personalbehovet sålunda kan bättre överblickas. Vad sålunda anförts äger i full utsträck­ ning sin giltighet jämväl för fortifikationskåren. Skälen för en avvaktande hållning äro i själva verket i detta fall så mycket större som 1941 års militära förvaltningsutredning i vad avser byggnads- och fortifikationsförvaltningen inom försvarsväsendet lärer komma att framlägga mycket vittgående ändrings­ förslag. Frågan om fortifikationskårens framtida sammansättning äger jäm­ väl ett nära sammanhang med problemet om den civiltekniska sakkunskapens utnyttjande inom försvarsorganisationen och måste bliva beroende av en av­ vägning mellan militär och civil eller civilmilitär personal för tekniska upp­ gifter inom försvaret, för vilken tillräckligt underlag lärer föreligga först efter slutförandet av den undersökning rörande ingenjörernas ställning inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 281

försvarsorganisationen, som jag ovan under avsnittet Arméingenjörkåren förebådat. Jag är sålunda icke beredd att för närvarande framlägga förslag om någon mera avsevärd utökning av fortifikationskåren. Av arméförvaltningen väckt fråga angående förbättrad löneställning för chefen för fortifikationskåren synes icke böra i detta sammanhang prövas. Jag delar försvarsutredningens uppfattning, att rekryteringsläget vid fortifikationskåren icke gör det möjligt att utöka antalet majorsbeställningar vid kåren så m}7cket, att majorer regelmässigt kunna placeras såsom fortifikationsofficerare vid militärbefälsstaberna. Utredningens förslag att för dessa officerare beräkna beställningar i lönegrad Oa 4 eller Oa 3 finner jag sålunda lämpligt. Försvarsutredningen har för varje militärbefälsstab på fastlandet beräknat en kapten eller löjtnant vid fortifikationskåren såsom biträdande fortifikationsofficer, varjämte på personalförteckningen för varje sådan stab uppförts följande för byggnadstjänsten beräknad icke-ordinarie personal, nämligen 1 byggnadsingenjör, 1 verkmästare och 1 ritare. Såsom under avsnittet Mili­ tärområden och högre truppförband m. m. anmärkts, är jag icke beredd att nu tillstyrka förslaget om inrättande av biträdande fortifikationsofficerare. Jag anser det nämligen icke uteslutet, att den blivande utredningen rörande ingen­ jörernas utnyttjande inom försvarsorganisationen kan komma att utvisa, att det ökade behovet av personal för byggnadsförvaltningen vid militärbefäls­ staberna i stället bör fyllas med civila eller civilmilitära teknici. Jag delar i princip försvarsutredningens uppfattning, att fortifikationsförvaltningen på Gotland bör vara gemensam för armén och marinen men anser att med ändring av den bestående ordningen bör anstå intill dess defini­ tivt beslut kan komma att fattas om den framtida gestaltningen av fortifikationsförvaltningen vid försvarsväsendet i dess helhet. Behovet av en permanent organiserad fortifikationsförvaltningsskola med fast chef och lärare, som av chefen för armén och arméförvaltningen före­ slagits, finner jag icke tillräckligt styrkt. Enär denna fråga därtill nära sam­ manhänger med fortifikationskårens framtida sammansättning och rekrytering, till vilka frågor såsom ovan nämnts det icke är möjligt att för närvarande taga slutlig ställning, finner jag mig icke nu böra framlägga något förslag i ärendet. Av arméförvaltningen framfört förslag om inrättande av en särskild materielvårdsorganisation inom fortifikationsstyrelsen lärer i sinom tid böra upptagas till prövning i samband med förvaltningsorganisationen i dess helhet, varvid även bör övervägas huruvida militär personal lämpligen bör bindas för denna uppgift. Försvarsutredningen har förutsatt, att behovet av särskild teknisk sak­ kunskap inom fortifikationsstyrelsen skall tillgodoses genom att viss ingenjör­ personal anställes såsom icke-ordinarie personal. Denna för det militära byggnadsväsendet viktiga fråga lärer böra ägnas särskild uppmärksamhet i sam­ band med undersökningen rörande ingenjörernas ställning inom försvars­ organisationen.

282 Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

Enär det är tveksamt, om vid en blivande omorganisation av den centrala militära förvaltningen en särskild byggnadsavdelning kommer att bibehållas vid flygförvaltningen, föranleder arméförvaltningens förslag angående upp­ förande på fortifikationskårens stat av viss personal för en dylik avdelning ingen åtgärd från min sida. I enlighet med vad ovan anförts beräknar jag personalbehovet vid fortifika­ tionskåren till, förutom chefen för fortifikationskåren, 1 överste, 2 överstelöjt­ nanter, 5 majorer, 6 majorer eller kaptener, 13 kaptener, 7 kaptener eller löjt­ nanter, 12 fanjunkare, 4 sergeanter, 3 fortifikationskassörer och 1 departementsskrivare. Såsom en följd av den pågående förvaltningsutredningen kunna ändringar härutinnan framdeles bliva påkallade. I förhållande till nu gällande personalbestånd vid fortifikationskåren innebär beräkningen en ökning med 6 beställningar för majorer eller kaptener, 1 fanjunkarbeställning och 1 ser­ geantsbeställning. Nu till fortifikationskåren hänförda beställningar såsom övermaskinist, förste montör och montör har jag i enlighet med försvarsutredningens förslag i personalförteckningen beräknat för kommendantsstab i Boden. Den personalberäkning, som i anslutning till det anförda upprättats och som kommer att överlämnas till vederbörande riksdagsutskott, bör be­ traktas såsom en beräkningsgrund och icke vara bindande i fråga om perso­ nalens fördelning till tjänstgöring. Det ytterligare personalbehov, som kan föreligga inom fortifikationsförvaltningen intill dess frågan om dess framtida organisation bliver slutligt av­ gjord, torde böra fyllas genom tillfälliga kommenderingar och tillfällig an­ ställning av civila teknici.

Intendenturkåren och intendenturtrupperna m. m.

/ n t end en turkåren.

Intendenturkåren omfattar officerare och underofficerare samt civilmilitär personal för förvaltningstjänsten dels vid arméförvaltningens intendenturdepartement jämte under generalintendenten lydande centrala anstalter och förråd dels vid staber och truppförband. Kåren inrymmer vidare befälspersonal för intendenturtrupperna. På staten för intendenturkåren äro för närvarande uppförda, förutom chef (generalintendent, tillika chef för arméförvaltningens intendenturdepartement, i lönegrad Öb 3), 2 överstar, 5 överstelöjtnanter, styresmannen för arméns cen­ trala beklädnadsverkstad (i lönegrad Oa 5), 11 majorer, 74 kaptener, 8 löjt­ nanter, 61 förvaltare, 8 fanjunkare, 14 sergeanter, 28 furirer, 2 departementsskrivare och 3 förrådsvaktmästare.

F ör svar sutredningen. I fråga om intendenturkårens sammansättning har försvarsutredningen framhållit, att denna helt naturligt måste bliva beroende av den centrala för valtningstjänstens blivande organisation. Emellertid syntes behovet av per­ sonal för den centrala förvaltningstjänsten vara i stort oberoende av förvalt­ ningsorganens inre organisation. Försvarsutredningen hade därför, utan att

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 283

vilja föregripa 1941 års militära förvaltningsutredning, ansett sig kunna verk­ ställa vissa behovsberäkningar i fråga om personal, baserade på i huvudsak nuvarande organisation, varvid en viss utökning av intendenturkåren befunnits erforderlig. Med ledning av de verkställda beräkningarna har utredningen föreslagit, att på intendenturkårens stat skola uppföras 4 överstar, 6 överstelöjtnanter, 14 majorer, 94 kaptener, 8 löjtnanter, 72 förvaltare, 8 fanjunkare, 15 sergeanter, 38 furirer, 2 departementsskrivare och 3 förrådsvaktmästare. Generalintenden­ ten har förutsatts bliva upptagen på generalitetets stat. Rörande grunderna för de sålunda verkställda beräkningarna av personal­ behovet torde få hänvisas till vad därom anförts å sid. 177—180 i betänkandet.

Yttranden. Chefen för armén har uttalat, att det av försvarsutredningen beräknade be­ hovet av personal för tjänstgöring vid intendenturdepartementet förefölle stort. Det vore emellertid icke möjligt att för närvarande fatta slutlig stand­ punkt till denna fråga. —- Såsom under »Lägre truppförband. Allmänna grunder» framhållits, har chefen för armén ansett, att truppförbandens regementskassörer borde sammanföras på gemensam stat. Lämpligen borde denna stat uppföras under intendenturkåren. Arméförvaltningen har, såsom ovan framhållits under »Militärområden och högre truppförband m. in.», föreslagit att 3 kaptensbeställningar skola till­ komma vid intendenturkåren, avsedda för biträdande intendenter vid IV., "VI. och VII militärbefälsstaberna. — En av de 3 i reserv beräknade förvaltarbeställningarna borde utbytas mot en fanjunkarebeställning. — Arméförvalt­ ningen hade icke något att erinra mot ett av generalintendenten framfört önske­ mål om utbyte av 3 kaptensbeställningar vid intendenturkåren mot regementsofficersbeställningar, lämpligen 1 överstebeställning och 2 majorsbeställningar, varigenom en behövlig förstärkning av den kvalificerade intendenturpersonalen skulle komma till stånd. — Den definitiva sammansättningen av personalförteckningen bleve emellertid beroende av vad förvaltningsutredningen kunde komma att föreslå.

1942 års f ör svar sb er edning. Intendenturkårens personalbehov kunde, yttrar beredningen, icke beräknas förrän i samband med beslutet om de centrala förvaltningsorganens organisa­ tion m. m. Härav följde, att för arméns beklädnadsverkstad beräknade beställningshavare icke nu borde upptagas å intendenturkårens stat på annat sätt än som av beredningen föreslagits i fråga om styresmännen och viss annan personal, som uppehölle befattningar vid tygdepartementets fabriker. Av samma skäl som av beredningen anförts i samband med behandlingen av fälttygkåren borde antalet av försvarsutredningen föreslagna beställningshavare i lönegraderna Oa 6 och Oa 5 minskas. Sålunda borde för tjänstgöring såsom byråchefer i intendenturdepartementet i stället för 4 överstar beräknas 2 överstar och 2 överstelöjtnanter, och av de för tjänstgöring vid militärbefäls-

284 Kungl. Maj ds proposition nr 210.

staberna beräknade regementsofficerarna borde 2 vara överstelöjtnanter och 5 majorer i stället för av utredningen upptagna 3 respektive 4. Antalet beställningar i olika lönegrader för intendenturförråden och intendenturtrupperna hade beredningen icke kunnat mera ingående pröva, men det föreslagna antalet förefölle högt. Förvaltarbeställningarna vid intendenturkompanierna syntes i varje fall icke vara tillräckligt motiverade. Behovet av 2 departementsskrivare i intendenturdepartementet hade heller icke kunnat bedömas. Vid av försvarsutredningen beräknat personalbehov — minskat med 1 överstelöjtnant, 1 kapten och 1 förvaltare, vilka hänförde sig till centrala beklädnadsverkstaden samt med 3 förvaltare vid intendenturkompanierna — borde staten för intendenturkåren upptaga tillsammans 2 överstar i lönegraden Oa 6, 6 överstelöjtnanter, 15 majorer, 93 kaptener, 8 löjtnanter, 68 förvaltare, 8 fanjunkare och 15 sergeanter samt manskap och civilmilitär personal i enlig­ het med försvarsutredningens förslag. Å staten borde därjämte upptagas samtliga regementskassörer vid arméns truppförband i enlighet med vad be­ redningen anfört under rubriken Allmänna grunder. För nästa budgetår borde staten för intendenturkåren av angivna skäl endast upptaga under budgetåret oundgängligen erforderliga beställningshavare, enär personalbehovet därefter behövde bliva föremål för närmare prövning.

Departements­ Såsom framhållits av såväl försvarsutredningen som chefen för armén och chefen. arméförvaltningen måste personalbehovet vid intendenturdepartementet och därmed även sammansättningen av intendenturkåren bliva avhängig av den blivande organisationen av den centrala förvaltningen. Försvarsutredningen har dock ansett sig —- utan att vilja föregripa 1941 års militära förvaltningsutredning — kunna framlägga vissa beräkningar rörande behovet av personal vid intendenturdepartementet, under framhållande av att personalbehovet för den centrala förvaltningstjänsten vore i stort oberoende av förvaltningsorga­ nens inre organisation. För egen del anser jag emellertid, i konsekvens med vad jag tidigare anfört, såväl under avsnittet Allmänna grunder som i sam­ band med redogörelsen för fälttygkåren och fortifikationskåren, att med så­ dana förändringar i fråga om intendenturkårens sammansättning, som sam­ manhänga med det ökade personalbehovet vid intendenturdepartementet, bör anstå intill dess förvaltningsutredningen slutfört sitt uppdrag och behovet sålunda kan slutgiltigt överblickas. Därest ingen utökning sker av den vid intendenturdepartementet tjänst­ görande personalen vid intendenturkåren, lärer det emellertid icke bliva möjligt att, såsom försvarsutredningen förutsatt, låta en av byråcheferna vid departementet vid sidan av sin tjänst vid departementet uppehålla befatt­ ningen som avdelningschef vid arméinspektionens intendenturavdelning. På grund härav torde på personalförteckningen för intendenturkåren böra uppföras ytterligare 1 beställning för major, avsedd att endera placeras som avdel­ ningschef vid intendenturavdelningen eller övertaga arbetsuppgifter inom in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 285

tendenturdepartementet, så att någon av byråcheferna kan frigöras i den om­ fattning som erfordras för att han skall kunna jämväl uppehålla avdelningschefsbefattningen i arméinspektionen. Yad arméförvaltningen anfört rörande önskvärdheten av att utbyta 3 kap­ tensbeställningar vid intendenturkåren mot 1 överste- och 2 majorsbeställningar i syfte att öka den kvalificerade personalen vid kåren i än högre grad än försvarsutredningen föreslagit, kan jag icke biträda. Icke heller kan jag, såsom under rubriken Militärområden och högre truppförband m. m. anförts, tillstyrka förslaget om utökning av intendenturkåren med 3 kaptener, avsedda såsom biträdande intendenter vid IV., VI. och VII. militärbefälsstaberna. Mot ämbetsverkets förslag att utbyta en av de 3 förvaltarbeställningarna i reserv mot en fanjunkarbeställning har jag däremot intet att erinra. Såsom jag tidigare framhållit under avsnittet Allmänna grunder an­ ser jag, att samtliga regementskassörer böra överföras till intendentur­ kåren. Jag har samtidigt uttalat min anslutning till försvarsutredningens förslag, att regementskassörer borde avses även för kårerna, dock att för dessa icke borde beräknas beställningar såsom regementskassörer i löne­ graden UO 3 utan såsom fanjunkare vid intendenturkåren i lönegraden UO 2 med samma pensionsålder som övriga fanjunkare. Vidare har jag förutsatt, att regementskassörsbeställningarna och de fanjunkarbeställningar, som av­ ses för i regementskassörsbefattning vid kårerna placerade fanjunkare vid in­ tendenturkåren, alltfort skola rekryteras ur truppförbandens (truppslagens) underofficerskårer. I övrigt har jag mot försvarsutredningens personalkalkyler för intendentur­ kåren intet att erinra utan beräknar för närvarande personalbehovet vid kåren till 2 överstar, 5 överstelöjtnanter, 1 styresman vid arméns centrala beklädnadsverkstad, 15 majorer, 91 kaptener, 8 löjtnanter, 71 förvaltare, 37 rege­ mentskassörer, 21 fanjunkare (därav 13 tjänstgörande i regementskassörsbe­ fattning), 15 sergeanter, 38 furirer, 2 departementsskrivare och 3 förrådsvaktmästare. Jag förutsätter att, såsom en följd av den pågående förvaltningsutredningen, ändringar framdeles sannolikt bliva påkallade i vad rör den vid intendenturdepartementet tjänstgörande personalen. I samband härmed lärer frågan om befordringsförhållandena vid kåren böra uppmärksammas. Frågan om bibehållande av omförmälda styresmannabefattning — vilken fråga för närvarande är föremål för Kungl. Maj:ts prövning i anledning av ett av statens krisrevision framfört förslag i ämnet — torde få upptagas till bedömning i samband med frågan om den centrala förvaltningstjänsten inom försvarsväsendet. Tills vidare har jag dock ansett mig böra räkna med att denna be­ ställning redovisas å intendenturkårens stat. I fråga om personalbehovet i övrigt vid arméns centrala beklädnadsverkstad hänvisar jag till vad jag därom anför under rubriken Arméns centrala intendenturanstalter och -förråd. I förhållande till nu gällande personalförteckning för intendenturkåren innebär ovanstående beräkning en ökning med 4 majorer, 17 kaptener, 37 rege­ mentskassörer, 10 förvaltare, 13 fanjunkare, 1 sergeant och 10 furirer. Av

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

majorerna är 1 avsedd för den nya Y. militärbefälsstaben, 1 såsom avdelnings­ chef vid arméinspektionens intendenturavdelning, alternativt för vissa arbetsnppgifter inom intendenturdepartementet, 1 såsom chef för intendenturförvaltningsskolan och 1 såsom chef för Första intendenturkompaniet, tillika chef för intendenturtruppernas officersaspirantskola och krigskassörskola. Ökningen av antalet kaptener fördelar sig på de högre staberna, nytillkommande trupp­ förband och intendenturtrupperna. Regementskassörerna ha tidigare redo­ visats på truppförbandens personalförteckningar och fanjunkarna äro avsedda att placeras till tjänstgöring i nytillkommande regementskassörsbefattningar vid kårerna. I enlighet med vad ovan anförts beräknar jag preliminärt för intendenturkåren den personalsammansättning, som framgår av personalförteckningar, vilka komma att tillhandahållas vederbörande riksdagsutskott.

Arméns centrala intendenturanstalter och -förråd.

Följande centrala anstalter och förråd lyda för närvarande under general­ intendenten, nämligen arméns intendenturförråd i Stockholm, Karlsborg och Boden, förplägnadsanstalterna i Hässleholm och Östersund, centrala beklädnadsverkstaden samt de under år 1941 nytillkomna tre centralförråden. F försvar sutredningen. I vad rör dessa anstalter och förråd har försvarsutredningen icke förutsatt någon ändring utom beträffande intendenturförrådet i Karlsborg, vilket före­ slagits skola förflyttas till trakten av Nässjö. Utredningen har härom anfört följande: Lokalutrymmena för i Karlsborg förlagda truppförband och anstalter m. m. äro för närvarande otillräckliga, vilket särskilt ur mobiliseringssynpunkt medför svårigheter. Angelägna nybyggnadsbehov föreligga bland annat vid intendenturförrådet. Genom tillkomsten av Andra tygkompaniet, vilket icke lämpligen kan förläggas till annan ort än Karlsborg, enär kompaniet av praktiska skäl måste anslutas till befintlig tygstation, bliva förhållandena i detta avseende ytterligare försämrade. Såväl på grund härav som med hänsyn till kommunikationerna synes arméns intendenturförråd, utom kronobageriet och havremagasinet, samt Int 2 böra förflyttas till annan ort, varvid Tyg 2 kan övertaga frigjorda lokalutrymmen och mobiliseringsförhållandena förbättras. Av krigsorganisatoriska skäl föreslår försvarsutredningen, att ar­ méns intendenturförråd i Karlsborg samt Int 2 förläggas till trakten av Nässjö, där nya byggnader böra uppföras för förrådet och kompaniet. Aktiv militär personal till intendenturanstalter och -förråd har förutsatts skola utgå ur intendenturkåren. Utredningen har förutsatt, att övrig personal upptages på arméförvaltningens stat. Yttranden. Arméförvaltningen har ansett, att den för intendenturanstalterna och -för­ råden erforderliga pensionerade personalen i arvodesbefattning icke borde, såsom försvarsutredningen föreslagit, upptagas på arméförvaltningens stat utan på personalförteckningarna för aimén. I nämnda förteckningar borde sålunda under rubriken Intendenturdepartementets anstalter upptagas arvoden å 3,180 kronor för 3 pensionerade officerare, chefer för centralförråden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 287

Försvarsväsendets verkstadsnämnd har uttalat, att något beslut i fråga om personalen vid arméns centrala beklädnadsverkstad icke för närvarande borde fattas utan att frågan angående de militära beklädnadsverkstädernas framtida driftsform, organisation och ledning borde hållas öppen till dess 1941 års mili­ tära förvaltningsutredning framlagt sitt betänkande.

1942 års försvar sberedning. Personalförteckningen för icke-ordinarie personal in. fl. vid arméns centrala intendenturanstalter har givit 1942 års försvarsberedning anledning till föl­ jande erinringar. Den nuvarande eldaren av 1. klass i lönegraden MEo 7 vid arméns tvättanstalt hade av utredningen föreslagits uppflyttad till maskinist i lönegraden MEo 8. Vidare hade för vart och ett av intendenturförråden be­ räknats en ny arbetsförman av 2. klass i lönegraden MEo 10, vilket innebure uppflyttning av tre av de nuvarande förrådsvaktmästarna i lönegraden MEo 7. Utredningen hade slutligen även föreslagit en uppflyttning av en kontorsskrivare av 2. klass (MEo 13) och en kontorist (MEo 8) till kontorsskrivare av 1. klass (MEo 15) respektive förste kontorist (MEo 10). Samtliga de förslag till uppflyttningar, som ovan angivits, hade redan tidigare av vederbörliga myndigheter framförts men hade då av försvarsväsendets lönenämnd i utlå­ tande den 8 september 1941 avstyrkts. Med hänvisning härtill finge bered­ ningen föreslå, att de förevarande befattningarna bibehölles i nu bestämda lönegrader. Ehuru jag finner de skäl vägande, som föranlett försvarsutredningens för Departements­ chefen. slag att förflytta arméns intendenturförråd jämte Andra intendenturkom paniet från Karlsborg till trakten av Nässjö, är jag icke beredd att för närva rande framlägga förslag härom. Frågan synes mig böra ytterligare utredas, innan den kan bliva föremål för slutligt ställningstagande. Jag anser icke anledning föreligga att frångå utredningens förslag om att uppföra för intendenturanstalterna och intendenturförråden avsedd pensio­ nerad personal i arvodesbefattning på arméförvaltningens stat. De av försvarsberedningen framförda erinringarna mot av försvarsutredningen föreslagna lönegradsplaceringar för vissa extra ordinarie tjänstemän ha av mig beaktats vid beräkningen av kostnaderna för avlönande av icke­ ordinarie personal. Det ankommer på Kungl. Maj:t att pröva löneställningen för extra ordinarie tjänstemän, som för närvarande avlönas från sakanslag. Jag beräknar i enlighet med det anförda för arméns centrala intendentur­ anstalter och -förråd den personal, som framgår av personalförteckningar, som torde böra tillhandahållas vederbörande riksdagsutskott.

Intendenturtrupperna.

Intendenturtrupperna äro för närvarande i fredstid organiserade på tre intendenturkompanier, förlagda till respektive Stockholm, Karlsborg och Boden. F ör sv ars utredning en. Någon ändring med avseende å antalet intendenturkompanier har försvars utredningen icke ifrågasatt. Beträffande kompaniernas förläggning har utred-

288 Kxingl. Maj:ts proposition nr 210.

ningen uttalat, att för intendenturkompaniet i Stockholm ett nytt etablissement borde uppföras på Järvafältet. Intendenturkompaniet i Karlsborg borde, såsom vid behandlingen av frågan om intendenturförrådet i Karlsborg för­ ordats, förflyttas till trakten av Nässjö, där erforderliga byggnader borde upp­ föras i anslutning till intendenturförrådet. Intendenturkompaniet i Boden slutligen borde behålla nuvarande förläggning. Vid intendenturkompaniet i Stockholm borde förläggas intendenturtruppernas officersaspirantskola samt en krigskassörskola. Det sammanlagda befälsbehovet för intendenturtrupperna har, på sätt när­ mare angivits i en å sid. 180 i betänkandet intagen tabell, beräknats till 1 major, 6 kaptener, 8 löjtnanter, 3 förvaltare, 7 fanjunkare, 11 sergeanter och 37 furirer. Militär och civilmilitär personal till intendenturkompanierna har förutsatts skola utgå ur intendenturkåren. Beträffande behovet av icke-ordinarie personal i förrådstjänst m. in. torde få hänvisas till en tablå å sid. 181 i betänkandet.

Y ttr anden. Chefen för armén har framhållit, att för personalredovisningen vid varje intendenturkompani borde tillkomma en pensionerad underofficer och ett skrivbiträde. Arméförvaltningen har påvisat, att försvarsutredningen i sitt förslag till stat för intendenturtrupperna (betänkandet sid. 181) icke upptagit de jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 30 december 1941 med vissa bestämmelser i samband med övergången till nytt inskrivnings- och redovisningssystem för värnplik­ tiga inrättade befattningarna för pensionerade underofficerare och skrivbi­ träden (3 expeditionsunderofficerare och 3 skrivbiträden). För vartdera av Andra och Tredje intendenturkompanierna borde vidare beräknas ytterligare ett skrivbiträde.

1942 års försvarsberedning. Beträffande beredningens yttrande hänvisas till det föregående (avsnittet Intendenturkåren).

Departements­ Såsom jag ovan framhållit anser jag mig icke för närvarande böra framlägga chefen. förslag om förflyttning av Andra intendenturkompaniet från Karlsborg till trakten av Nässjö. I övrigt har jag mot den av försvarsutredningen föreslagna fredsorganisa­ tionen för intendenturtrupperna intet att erinra utan föreslår, att dessa orga­ niseras på följande intendenturkompanier:

Utredningens personalberäkningar för intendenturtrupperna finner jag väl avvägda; dock böra tidigare inrättade befattningar för en pensionerad under-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 289 officer och ett skrivbiträde vid varje intendenturkompani, avsedda för per­ sonalredovisningen, bibehållas. Vad angår förvaltarna vid intendenturkompanierna äro dessa motiverade av den stora förvaltningsbörda, som på grund av intendenturtruppernas i förhållande till fredsstyrkan avsevärda krigsorganisation kommer att på­ vila intendenturkompanierna. Jag anser mig därför böra tillstyrka försvarsutredningens förslag att tillföra varje intendenturkompani 1 förvaltare. Arméförvaltningens förslag om ytterligare ökning av antalet skrivbiträden vid Andra och Tredje intendenturkompanierna kan jag icke tillstyrka. Jag beräknar sålunda för intendenturtrupperna den personal, som framgår av de personalförteckningar, vilka torde böra överlämnas till riksdagens veder­ börande utskott.

Fältläkarkåren.

Enligt nu gällande organisation omfattar fältläkarkåren dels inom sjukvården vid armén permanent tjänstgörande läkare, nämligen en generalfältläkare (chef för kåren, tillika inspektör för sjukvårdsväsendet vid armén och chef för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse), 1 överfältläkare (lönegrad Ca 30), 5 fältläkare, 40 regementsläkare samt 41 bataljonsläkare, dels 30 bataljonsläkare vid fältläkarkåren, vilka äro skyldiga att tjänstgöra högst 2Va månader årligen, dels 10 extra bataljonsläkare vid vissa garnisonssjukhus samt dels slutligen läkare på övergångsstat, på reservstat och i fältläkarkårens reserv. Till fältläkarkåren hörande, inom den militära sjukvården permanent tjänst­ görande läkare äro placerade till tjänstgöring vid sjukvårdsstyrelsen och sjukvårdsinspektionen, garnisonssjukhusen, arméfördelningsstaberna (motsva­ rande) och truppförbanden.

F örsvar sutredningen. Försvarsutredningen har icke ifrågasatt någon principiell ändring av fält­ läkarkårens sammansättning. I fråga om nu gällande placering till tjänst­ göring av kårens personal bleve emellertid vissa ändringar erforderliga dels med hänsyn till det förslag om inrättande av en för hela försvarsväsendet gemensam sjukvårdsförvaltning, som 1941 års militära förvaltningsutredning väntades komma att framlägga, och dels i anledning av den ökade belastning på sjukvårdsväsendet vid armén, som förlängningen av de värnpliktigas första tjänstgöring kunde väntas medföra. Med avseende på sjukvårdstjänsten i Boden syntes därjämte en principiell omläggning påkallad för att avlägsna vissa olägenheter, vilka vidlådde nuvarande system. Förslaget om inrättande av en för hela försvarsväsendet gemensam sjuk­ vårdsförvaltning innebure för armésjukvårdens vidkommande, att den gemen­ samma sjukvårdsförvaltningen komme att övertaga huvuddelen av de uppgifter, vilka för närvarande påvilade arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. Den nu­ varande generalfältläkarbeställningen komme därvid att bortfalla liksom även Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. « 19

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överfältläkarbeställningen. I stället borde tillkomma en arméöverläkare i löne­ graden Cb 2 på fältläkarkårens stat. Den nuvarande sjukvårdsinspektionen avsåges skola inordnas i arméinspektionen och bilda dennas sjukvårdsavdelning med arméöverläkaren såsom avdelningschef, tillika inspektör för sjuk­ vården vid armén. Försvarsutredningen har räknat med att för varje militärbefälsstab borde, liksom hittills för arméfördelningsstaberna, avses en fältläkare. Tidigare har fältläkare icke funnits vid militärbefälsstaben på Gotland. Beträffande sjukvårdstjänsten i Boden har utredningen anfört följande: Den militära sjukvårdstjänsten i Boden är för närvarande organiserad på följande sätt: Yid staben vid Övre Norrlands trupper tjänstgöra en fält­ läkare, två regementsläkare och två bataljonsläkare, vilka samtliga tillika upprätthålla befattningar vid garnisonssjukhuset, fältläkaren såsom chef­ läkare, regementsläkarna såsom avdelningsläkare och batalj onsläkarna såsom underläkare. Yid garnisonssjukhuset tjänstgöra därutöver två regements­ läkare samt ett antal extra bataljonsläkare, vilka vid sidan av sjukhus­ tjänsten tillfälligt kunnat beordras till tjänstgöring vid truppförbanden i Boden. Särskilda läkare finnas icke vid något truppförband inom garnisonen. Detta system för bestridande av sjukvårdstjänsten inom Bodens garnison har visat sig medföra vissa olägenheter. De läkare, som ombesörjt läkar­ vården vid de olika truppförbanden, hava icke blivit i erforderlig grad sam­ manknutna med vederbörligt truppförband och därför ofta icke känt till­ räckligt ansvar för sjukvården vid detta. Truppförbandscheferna hava också saknat det fasta stöd i sjukvårdsfrågor, som de måste göra anspråk på och som endast torde kunna säkerställas genom att särskilda läkare per­ manent placeras vid truppförbanden. För att komma till rätta med dessa olägenheter vill försvarsutredningen föreslå, att sjukvårdstjänsten inom Bodens garnison organiseras på följande sätt. Yid kommendantsstabeu placeras en fältläkare, vilken tillika är chef­ läkare vid garnisonssjukhuset. Yid garnisonssjukhuset placeras i övrigt endast det antal läkare, som helt tages i anspråk av verksamheten vid sjuk­ huset, nämligen tre regementsläkare och fyra extra bataljonsläkare. Yid 119 placeras, liksom vid övriga infanteriregementen, en regementsläkare och en bataljonsläkare. Samma antal läkare placeras även vid A 8 och dessa läkare bestrida jämväl sjukvårdstjänsten vid S 1 B, Tyg 3 och Int 3. Slutligen placeras vid vardera A 5 och Ing 3 en bataljonsläkare. Truppförbandsläkarna böra jämväl------------fullgöra viss tjänst vid garnisonssjukhuset. Med avseende å läkarpersonalen vid de övriga garnisonssjukhusen har för­ svarsutredningen anfört, att nuvarande system, enligt vilket befattningarna såsom chefläkare upprätthölles av regementsläkaren vid något på vederbörlig ort förlagt truppförband vid sidan av dennes ordinarie tjänst vid regementet, icke längre vore hållbart i betraktande av den ökade arbetsbörda, som på grund av den utsträckta första tjänstgöringstiden för de värnpliktiga kunde beräknas komma att påvila regementsläkarna. Särskilda beställningshavare borde där­ för avses för chefläkarbefattningarna vid samtliga garnisonssjukhus utom i Karlsborg, där regementsläkaren vid Karlsborgs luftvärnsregemente fort­ farande syntes kunna bestrida tjänsten såsom chefläkare. Yid garnisonssjuk­ husen tjänstgörande läkare ur fältläkarkåren borde liksom för närvarande vore fallet uppföras å staten för garnisonssjukhusen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 291 Behovet av läkare vid truppförbanden har av utredningen beräknats i huvud­ sak enligt nu gällande grunder. I enlighet med vad här anförts samt i övrigt enligt grunder, som närmare angivits å sid. 182—185 i betänkandet, har försvarsutredningen beräknat per­ sonalbehovet vid fältläkarkåren till 1 arméöverläkare, 8 fältläkare, 48 rege­ mentsläkare, 47 bataljonsläkare, 35 bataljonsläkare vid fältläkarkåren samt 10 extra bataljonsläkare.

Yttranden. Chefen för fjärde arméfördelningen har ansett, att behovet av bataljons­ läkare vid fältläkarkåren vore av utredningen alltför lågt beräknat. Chefen för armén har funnit det av lokala skäl vara mindre lämpligt, att sjukvårdstjänsten vid Signalregementets kompani i Boden, Tredje tygkom paniet och Tredje intendenturkompaniet ombesörjdes av bataljonsläkaren vid Bodens artilleriregemente. Denna tjänst borde i stället omhänderhavas av läkarpersonalen vid Norrbottens regemente. — Den föreslagna benämningen arméöverläkare borde utbytas mot den hävdvunna titeln överfältläkare. — För arméinspektionens sjukvårdsavdelning borde avses en fältläkare och en regementsläkare i stället för av utredningen föreslagna två regementsläkare. — Bataljonsläkare vid truppförband, där regementsläkare saknades, borde till ernående av paritet i lönehänseende med flygläkare av 1. graden uppföras i lönegraden Ca 24 i stället för i lönegraden Ca 22. Sistnämnda yrkande har framställts jämväl av arméförvaltningen, som därutöver föreslagit att för infanteriets och kavalleriets officersaspirantskola skulle beräknas en bataljonsläkare på ordinarie stat. Utredningens förslag om ökning av de militära läkarkårerna har föranlett statskontoret till uttalandet, att ordinarie läkarbeställningar med lön enligt löneplan icke borde inrättas i andra fall än då omfattningen av läkarens tjänst­ göring kunde beräknas motsvara vad som för statliga befattningshavare i all­ mänhet plägade betecknas såsom full tjänstgöring. Då så icke vore förhållan­ det, syntes arvodesavlönade läkare böra anställas.

1942 års försvarsberedning. Beredningen har erinrat att då förvaltningsutredningen beräknades komma att framlägga förslag rörande gemensam sjukvårdsförvaltning för försvarsväsendet, fältläkarkårens behov av läkare icke kunde nu slutligt bedömas. Den av försvarsutredningen gjorda beräkningen av personalbehovet syntes beredningen kunna tills vidare godtagas i vad gällde — förutom arméöver­ läkaren eller »överfältläkaren» — fältläkare, regementsläkare och bataljons­ läkare. Vad anginge sistnämnda läkare funne beredningen emellertid, att 13 av batalj onsläkarna, vilka var för sig ensamma skulle omhänderhava läkarvår­ den vid vissa förband, borde uppflyttas till lönegraden Ca 24 av skäl, som i tidigare gjord framställning anförts av arméförvaltningen; det ifrågavarande förslaget hade tillstyrkts av försvarsväsendets lönenämnd. Dessa bataljons­ läkare borde i tjänsteförteckningen till militära avlöningsreglementet upptagas

292 Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

såsom bataljonsläkare av 1. klassen, medan bataljonsläkarna i lönegraden Ca 22 borde upptagas såsom bataljonsläkare av 2. klassen. Vad anginge batalj onsläkarna vid fältläkarkåren — vilkas antal av försvarsutredningen upptagits till 35 mot nu 30 — ville det synas beredningen, att denna ökning vore alltför ringa, såvida man icke ville vidtaga avsevärd ut­ ökning av reservstaten för fältläkarkåren. På grund av erfarenheter från beredskapstiden syntes det nämligen angeläget att minska användningen av civila läkare, då dessa först efter lång tjänstgöring och under förutsättning av särskilda personliga kvalifikationer kunde vinna den speciella förfarenhet, som vore nödvändig för att rätt bedöma de militärmedicinska spörsmålen. Visserligen kunde förhållandena förväntas bliva i viss mån annorlunda, då med stöd av den nu gällande värnpliktslagens bestämmelser värnpliktiga läkare finge underkasta sig längre tjänstgöring, men härav kunde försvarsväsendet icke draga någon fördel ännu på åtskilliga år. Dessa läkares erfa­ renhet som militärläkare komme emellertid under alla förhållanden att bliva tämligen begränsad. Frågan om förstärkning av antalet bataljonsläkare vid fältläkarkåren borde därför, enligt beredningens mening, tagas under förnyad, grundlig omprövning.

Departements­ Emot de grunder, som av utredningen tillämpats vid beräkningen av be­ chefen. hovet av läkare vid armén, har jag, med beaktande jämväl av de synpunkter statskontoret framfört, i huvudsak intet att erinra. Med hänsyn till den väsentligt ökade arbetsbörda, som den utsträckta första tjänstgöringstiden för de värnpliktiga kan beräknas medföra för truppförbandsläkarna, finner jag det lämpligt, att läkartjänsterna vid truppförbanden skiljas från sjukhusläkar­ tjänsterna vid de större garnisonssjukhusen. Det förslag till omorganisation av sjukvårdstjänsten inom Bodens garnison, som av utredningen framlagts, synes mig vara ägnat att avhjälpa de med nuvarande system förenade olägen­ heterna. Det lärer emellertid få ankomma på kommendanten i Boden att närmare reglera sjukvårdstjänsten vid de truppförband inom garnisonen, vilka icke hava egna läkare. Att, såsom chefen för armén föreslagit, beräkna en fältläkare för arméin­ spektionens sjukvårdsavdelning finner jag icke vara av behovet påkallat. Frågan om särskild läkare vid infanteriets och kavalleriets officersaspirantskola sammanhänger med spörsmålet om var ifrågavarande skola kommer att förläggas. Därest denna, såsom av chefen för armén i tidigare sammanhang ifrågasatts, kommer att förläggas i anslutning till krigsskolan på Karlberg, synes läkarvården vid de båda skolorna kunna bestridas av en och samme befattningshavare. Skulle å andra sidan aspirantskolan komma att förläggas i anslutning till något truppförband eller helt fristående, bör i enlighet med vad arméförvaltningen föreslagit särskild läkare beräknas för skolans behov. Jag vill härvid förorda, att därest så låter sig göra, frågan löses efter i princip samma riktlinjer, som av utredningen föreslagits för krigsskolan. Jag är dock icke beredd att härutinnan avgiva något slutgiltigt förslag, förrän beslut fattats om officersaspirantskolans förläggning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 293

Det av mig i annat sammanhang framlagda förslaget att året runt för­ lägga en jägarbataljon ur Norrbottens regemente till Kiruna medför jämväl konsekvenser i avseende på läkarpersonalen. Med hänsyn till de ringa möjlig­ heter till civil praktik, som erbjudas i Kiruna och trakten däromkring, vill jag icke förorda, att någon bataljonsläkare på ordinarie stat ifrågakommer för denna tjänst. Jag anser i stället, att behovet bör tillgodoses med bataljons­ läkare vid fältläkarkåren enligt samma grunder, som av utredningen före­ slagits för skidlöparbataljonen. En ökning i förhållande till det av utred­ ningen beräknade behovet av extra tjänstgöringsmånader med 7 månader kommer enligt mitt förslag att uppstå. På grund härav bör antalet bataljons­ läkare vid fältläkarkåren utökas med tre. Med hänsyn till önskvärdheten av överensstämmelse försvarsgrenarna emellan i avseende på benämningen av vederbörlig inspektör för sjukvårdsväsendet anser jag mig icke kunna biträda chefens för armén förslag, att armé­ överläkaren benämnes överfältläkare. Jag förordar bifall till försvarsutredningens förslag. Frågan om löneställningen för vissa bataljonsläkare synes böra tagas i övervägande i samband med en blivande översyn av lönegradsplaceringarna för den civilmilitära personalen i gemen. Jag finner därför icke anledning att nu föreslå någon ändring härutinnan. En sammanställning av det av mig förutsatta antalet läkare vid fältläkar­ kåren framgår av en tablå, som kommer att överlämnas till vederbörande riksdagsutskott. I denna har antalet läkare i försvarsväsendets sjukvårdsför­ valtning upptagits till samma antal, som för närvarande tjänstgör i arméför­ valtningens sjukvårdsstyrelse. Den pågående förvaltningsutredningen kan givetvis komma att medföra ändringar härutinnan. I enlighet med nämnda tablå beräknar jag, att fältläkarkåren skall omfatta följande personal, nämligen 1 arméöverläkare, 8 fältläkare, 48 regementsläkare, 47 bataljonsläkare, 38 bataljonsläkare vid fältläkarkåren, II extra bataljonsläkare. Jag förutsätter emellertid, att så länge den nuvarande sjukvårdsstyrelsen består under generalfältläkarens chefskap, denne tills vidare alltjämt kvarstår i fältläkarkåren, och att han bibehåller chefskapet jämväl över denna. Med tillsättandet av beställningen som arméöverläkare synes böra anstå intill dess beställningen som generalfältläkare vid armén indrages.

Fältveterinärkåren.

Fältveterinärkåren omfattar enligt nu gällande organisation dels inom veterinärvården vid armén permanent tjänstgörande ordinarie veterinärer, dels veterinärer i kårens reserv. Den ordinarie personalen vid fältveterinärkåren utgöres av 1 överfält-

294 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

veterinär (chef för kåren, tillika inspektör för veterinärväsendet vid armén och chef för arméförvaltningens intendenturdepartements häst- och veterinär­ byrå, i lönegrad Ca 30), 5 fältveterinärer, 7 regementsveterinärer och 15 batal­ jons veterinärer.

F försvar sutredningen. Den av utredningen föreslagna nya organisationen av arméns ledande organ innebure för veterinärtjänstens vidkommande, enligt vad försvarsutredningen anfört, att nuvarande veterinärinspektionen inordnades i arméinspektionen med överfältveterinären såsom avdelningschef, tillika inspektör för veterinär­ vården vid armén. Utan hinder härav borde överfältveterinären, vilken syntes böra uppföras å staten för fältveterinärkåren med oförändrad löneställning, alltfort kunna vara chef för intendenturdepartementets häst- och veterinärbyrå. Vid beräkning av behovet av veterinärer vid staber, truppförband och skolor m. in. har utredningen i huvudsak tillämpat nu gällande beräknings­ grunder. Utredningen har i sammanhanget bland annat uttalat följande: Vid övningar i högre förband uppstår årligen ett behov av extra veteri­ närer, särskilt vid kavalleri- och artilleriregementena. Detta behov torde emellertid i regel kunna tillgodoses genom anlitande av värnpliktiga veteri­ närer, som fullgöra facktjänstgöring. Ett ytterligare behov av extra veterinärer uppkommer vid ordinarie beställningshavares semester eller förfall på grund av sjukdom eller kommendering ävensom vid uppstående vakanser. Vid truppförband med två. veteri­ närer torde man i regel icke behöva räkna med något behov av vikarier. För övriga truppförband har försvarsutredningen beräknat behovet till sam­ manlagt 46 extra tjänstgöringsmånader. För tillgodoseende av behovet av extra veterinärer har utredningen före­ slagit, att veterinärpersonalen utökas med ett antal icke-ordinarie bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren samt att en reservstat för fältveterinärkåren inrättas. Utredningen har till stöd härför anfört: Tidigare har behovet av extra veterinärer i stor utsträckning kunnat fyllas genom att personal i reserven inkallats till tjänstgöring. På grund av det nya system för rekrytering av fältveterinärkårens reserv som i annat sammanhang------------föreslås kommer emellertid tillgången på personal i reserven att väsentligt nedgå. Till någon del torde denna nedgång kunna kompenseras genom att värnpliktig personal i samband med facktjänstgöring i ökad utsträckning tages i anspråk såsom vikarier för ordinarie veterinärer. För att öka tillgången på militärveterinärer kommer försvarsutredningen vidare i det följande att föreslå inrättande av en reservstat för fältveterinär­ kåren, omfattande två fältveterinärer och två regementsveterinärer. Genom anlitande av personal på reservstat och i reserven samt av värn­ pliktig personal torde omkring 21 av de årligen erforderliga 46 extra tjänstgöringsmånaderna kunna beräknas bliva fullgjorda, medan återstående behov, omfattande 25 tjänstgöringsmånader, måste tillgodoses på annat sätt. På grund härav föreslår försvarsutredningen, att en ny kategori av militär­ veterinärer upptages på fältveterinärkårens stat, nämligen bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren, vilka inom fältveterinärkåren böra erhålla en ställning motsvarande bataljonsläkarnas vid fältläkarkåren. Med en årlig tjänstgöringsskyldighet för bataljonsveterinärerna vid fältveterinärkåren om

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 295

2Va månader, uppgår behovet av sådana veterinärer till 10, vilket antal så­ lunda bör uppföras på staten för fältveterinärkåren. I enlighet med vad sålunda anförts och i övrigt enligt grunder, som när­ mare angivits å sid. 186—188 i betänkandet, har utredningen beräknat per­ sonalbehovet vid fältveterinärkåren till 1 överfältveterinär, 6 fältveterinärer, 7 regementsveterinärer, 17 bataljonsveterinärer samt 10 bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren.

Y ttr anden. Chefen för fjärde arméfördelningen har ansett, att den för arméns underofficersskola avsedda militärveterinärbefattningen borde upptagas såsom regementsveterinärbeställning i stället för bataljonsveterinärbeställning. Yidare har påpekats, att bestämmelser saknades för veterinärvårdens bestridande vid krigsskolan. Chefen för armén har föreslagit, att överfältveterinären såsom veterinär­ väsendets målsman inom försvarsväsendet borde placeras i lönegrad Cb 2 i stället för i lönegrad Ca 30. Chefen för armén har vidare uttalat sin anslut­ ning till av överfältveterinären i avgivet yttrande framlagt förslag om att antalet batalj onsveterinärer vid fältveterinärkåren borde upptagas till 12 i stället för av utredningen föreslaget antal av 10. Arméförvaltningen har anfört, att överfältveterinärens arbetsområde borde utsträckas att omfatta veterinärvården jämväl vid flygvapnet och marinen. Ämbetsverket har i likhet med chefen för armén och av i yttrandet närmare angivna skäl yrkat på att överfältveterinären måtte placeras i lönegrad Cb 2 i stället för i lönegrad Ca 30. I likhet med chefen för fjärde arméfördelningen har arméförvaltningen föreslagit, att befattningen som veterinär vid arméns underofficersskola borde upprätthållas av regementsvéterinär. Slutligen har ämbetsverket framhållit, att en viss reserv av extra veterinärer vore erfor­ derlig, och på denna grund i likhet med överfältveterinären föreslagit, att det av utredningen upptagna antalet batalj onsveterinärer borde ökas med minst två.

1942 års för svar sber edning.

Beredningen har biträtt utredningens förslag rörande fältveterinärkårens organisation. Dock funne beredningen i likhet med chefen för armén och arméförvaltningen skäl tala för att överfältveterinärens löneställning för­ bättrades. Han syntes emellertid icke böra hänföras till högre lönegrad än Cb 1. Hans arbetsområde borde utsträckas till att omfatta jämväl handlägg­ ning av ärenden rörande vården av hästar vid marinen och flygvapnet.

Jag ansluter mig i stort sett till de grunder, som av försvarsutredningen Vcpartementstillämpats vid beräkningen av behovet i fred av veterinärer inom armén. Så- c,iefen. lunda anser jag mig icke kunna biträda av arméförvaltningen och chefen för fjärde arméfördelningen framförda förslag om att för militärveterinärbefatt-

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningen vid arméns underofficersskola skulle upptagas 1 regementsveterinärbeställning i stället för — såsom av utredningen föreslagits — en bataljonsveterinärbeställning. Den av mig föreslagna organisationen av armén av­ viker emellertid i vissa hänseenden från den av försvarsutredningen före­ slagna, vilket i sin tur måste föranleda smärre ändringar i fråga om fältveterinärkårens sammansättning. Med hänsyn till vad jag tidigare under rubriken Militärområden och högre truppförband m. m. anfört rörande organisationen av VI. militärbefälsstaben och kommendantsstaben i Boden, anser jag mig icke nu böra föreslå någon förändring i fråga om antalet veterinärer i Boden. Jag räknar således med att veterinärtjänsten därstädes tills vidare skall bestridas efter i huvudsak samma grunder som för närvarande. Sålunda böra icke några veterinärer beräknas för kommendantsstaben, under det att för VI. militärbefälsstaben liksom hittills bör beräknas en fältveterinär och en bataljonsveterinär. Den av mig föreslagna omorganisationen av Wendes artilleriregemente till motoriserat artilleriregemente medför, att behovet av särskild bataljons­ veterinär vid detta truppförband bortfaller. Veterinärvården vid Wendes artilleriregemente liksom vid övriga i Kristianstad förlagda truppförband bör bestridas av fältveterinären vid I. militärbefälsstaben. Veterinärvården vid krigsskolan lärer böra bestridas av bataljonsveterinären vid arméinspektionens veterinäravdelning. Jag biträder försvarsutredningens förslag om inrättandet av ieke-ordinarie befattningar såsom bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren samt om upp­ sättandet av en reservstat för fältveterinärkåren. Till spörsmålet om reserv­ statens sammansättning m. m. återkommer jag i det följande under rubriken Arméns övergångsstats- och reservpersonal. Vidkommande fråggn om veterinärvårdens bestridande vid marinen och flygvapnet lärer denna upptagas till prövning i samband med frågan om för­ valtningstjänsten inom försvarsväsendet. Vad slutligen angår frågan rörande överfältveterinärens lönegradsplacering finner jag icke anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring i det av utredningen härutinnan avgivna förslaget. En sammanfattning av det av mig beräknade antalet veterinärer i fält­ veterinärkåren framgår av en tablå, som kommer att överlämnas till veder­ börande riksdagsutskott och i vilken jämväl redogöres för de åligganden, som förutom veterinärvården vid det egna truppförbandet m. m. bör tillkomma vissa befattningshavare. I denna tablå har antalet veterinärer i intendenturdepartementets häst- och veterinärbyrå upptagits till samma antal som för närvarande, därvid jag dock förutsatt att ifrågasatt ändrad rekvisitionslagstiftning och den pågående förvaltningsutredningen därutinnan kan komma att medföra ändringar. På grund av vad sålunda och tidigare anförts utgår jag från att fältvete­ rinärkåren skall omfatta följande personal: 1 överfältveterinär, 6 fältveterinärer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 297

6 regementsveterinärer, 16 bataljons veterinärer, 10 bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren.

Arméns sjuksköterskekår.

Enligt nu gällande organisation finnes vid varje truppförband och vid varje skola med egen sjukavdelning en sjuksköterska, eller tillhopa 48 sjukskö­ terskor, samtliga i lönegraden MEo 7. Vid beräknandet av behovet av sjuksköterskor har för svar sutredningen tilllämpat i huvudsak samma beräkningsgrunder. Utöver den ökning av antalet sjuksköterskor, som föranledes av utredningens förslag om fyra nya trupp­ förband, har utredningen räknat med ytterligare åtta sjuksköterskebefattningar, nämligen för envar av trängkårerna och för Göta trängkårs kompani i Nora ytterligare en befattning, avsedd för s. k. instruktionssköterska, en befattning som sjuksköterska vid infanteriskjutskolan samt två befattningar för ambulerande sjuksköterskor i Stockholm och Boden. I enlighet med dessa beräkningar har försvarsutredningen föreslagit, att på staten för arméns sjukvårdsväsende uppföras sammanlagt 60 befattningar för sjuksköterskor i lönegraden MEo 7.

Chefen för armén och arméförvaltningen ha ansett sig kunna tills vidare godtaga den av försvarsutredningen gjorda beräkningen av antalet extra ordi­ narie sjuksköterskor vid armén. För Södra skånska infanteriregementet borde dock på grund av regementets dubbelförläggning enligt chefens för armén mening beräknas två sjuksköterskor.

Utredningens förslag i denna del har icke givit 1942 års försvarsberedning anledning till något uttalande.

Försvarsutredningens beräkningar rörande behovet av extra ordinarie Departements­ chefen. sjuksköterskor vid armén anser jag mig i stort sett kunna godtaga som under­ lag vid bedömandet av kostnaderna för den av mig förordade försvarsorganisa­ tionen. På av chefen för armén anförda skäl böra dock för Södra skånska infanteriregementet beräknas två sjuksköterskor. Det av mig i annat samman­ hang framlagda förslaget om förläggning året runt av en jägarbataljon till Kiruna kräver dessutom en ytterligare utökning av sjuksköterskekåren med en sköterska. I överensstämmelse med vad jag nedan under avsnittet Utbildningsanstalter föreslår, bör slutligen en sjuksköterska beräknas för artilleriskjutskolan. Utredningens förslag om tillsättandet av särskilda befattningar för inst.ruktionssköterskor vid trängens truppförband finner jag innebära en lämplig utväg att för utbildningsändamål utnyttja sjuksköterskepersonalen. Jag anser det böra tagas under övervägande, huruvida icke personalbesparingar kunna göras genom att gå vidare på denna väg. Intill dess erfarenhet på ifrågavarande om-

298 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

råde vunnits, är jag emellertid icke beredd att härutinnan framlägga något bestämt förslag. Jag anser dock den möjligheten böra hållas öppen att, i händelse erfarenheterna visa sig vara gynnsamma, ytterligare utöka antalet instruktionssköterskor vid trängen, eventuellt genom utbyte mot annan per­ sonal. Även i övrigt kommer måhända den föreslagna nya freds- och krigs­ organisationen att kräva, att vid vissa truppförband ytterligare en extra ordi­ narie sjuksköterska anställes. Behovet härav torde — liksom i fråga om den extra ordinarie personalen i övrigt — böra i vanlig ordning prövas år för år i samband med budgetarbetet. I överensstämmelse med vad ovan anförts har jag å personalförteckningen för icke-ordinarie personal m. fl. upptagit sammanlagt 63 sjuksköterskebefattningar. Dessutom beräknar jag, att för anställande av extra sjuksköterskor ett belopp av 60,000 kronor skall bliva erforderligt.

Garnisonssjukhusen.

Antalet garnisonssjukhus är för närvarande sex, nämligen garnisonssjuk­ husen i Karlsborg, Skövde, Eksjö, Linköping, Sollefteå och Boden. Därtill komma garnisonsavdelningarna vid Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Försvar sutredningen. Försvarsutredningen, som icke ifrågasatt någon förändring med avseende å antalet gamisonssjukhus, har beträffande sjukhusens organisation erinrat om att i ett den 3 november 1939 av inom försvarsdepartementet tillkallade sakkunniga avgivet betänkande angående vissa med vården av civila patienter å garnisonssjukhusen sammanhängande organisationsfrågor föreslagits bland annat vissa förändringar i fråga om garnisonssjukhusens personal samt att på grundval härav därefter viss mindre ökning av såväl antalet läkare som övrig personal av riksdagen beslutats. Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som inträtt, sedan betänkandet avgivits, förordade utredningen dock, att frågan om personalbehovet vid garnisonssjukhusen upptoges till förnyad om­ prövning. Med hänsyn till att garnisonssjukvården i Stockholm hade i viss mån provisorisk karaktär och syntes komma att göras till föremål för över­ vägande i särskild ordning, hade utredningen emellertid icke ansett sig böra ingå på frågan om personalbehovet för garnisonsavdelningarna vid Karolinska sjukhuset i Stockholm. I fråga om läkarpersonalen vid garnisonssjukhuset i Karlsborg har ut­ redningen icke ifrågasatt någon ändring. Vid garnisonssjukhuset i Skövde, som är avsett för kirurgiska fall, finnas enligt nuvarande organisation en chefläkare, tillika regementsläkare vid Göta trängkår, en röntgenläkare, tillika regementsläkare vid Skaraborgs regemente, samt två biträdande läkare, av vilka en tillika är bataljonsläkare vid Skara borgs regemente och en är extra bataljonsläkare på garnisonssjukhusens stat. Försvarsutredningen har, i enlighet med vad förut framhållits, föreslagit att en ny regementsläkarbeställning, avsedd för chef läkaren å garnisonssjuk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 299

huset, måtte tillkomma. Befattningen som röntgenläkare syntes fortfarande kunna upprätthållas av truppförbandsläkare. Enär det visat sig omöjligt för bataljonsläkaren vid Skaraborgs regemente att samtidigt tjänstgöra såsom läkare vid garnisonssjukhuset, vore det nödvändigt att förstärka läkarpersonalen vid garnisonssjukhuset med ytterligare en extra bataljonsläkare. Vid garnisonssjukhuset i Eksjö, som är avsett för medicinska fall och vars sängantal uppgår till 90, finnas en chefläkare, tillika regementsläkare vid Jön­ köpings—Kalmar regemente, en röntgenläkare, tillika bataljonsläkare vid nämnda regemente, samt en biträdande läkare, extra bataljonsläkare på garni­ sonssjukhusens stat. Försvarsutredningen har av förut anförda skäl föreslagit, att en ny regementsläkarbeställning, avsedd för chefläkaren å garnisonssjukhuset i Eksjö, uppföres på garnisonssjukhusens stat. Vid garnisonssjukhuset i Linköping, som är uppdelat på en allmän medi­ cinsk avdelning om 39 sängar och en avdelning för öron-, näs- och halssjuk­ domar om 40 sängar, finnas för närvarande en chefläkare, tillika läkare vid öronavdelningen, samt regementsläkare vid Livgrenadjärregementet, en läkare på allmänna avdelningen, tillika regementsläkare vid Svea trängkår, samt en biträdande läkare vid öronavdelningen, extra bataljonsläkare på garnisonssjukhusens stat. Försvarsutredningen har i överensstämmelse med vad som anförts beträf­ fande förut nämnda garnisonssjukhus föreslagit, att jämväl för chefläkaren vid garnisonssjukhuset i Linköping å garnisonssjukhusens stat uppföres en beställning som regementsläkare. På grund av att utredning påginge rörande sjukhusets omfattning förutsatte utredningen i varje fall tills vidare ingen förändring beträffande övriga läkare. Vid garnisonssjukhuset i Sollefteå, som är avsett för medicinska fall och vars sängantal uppgår till 90, finnas en chefläkare, tillika regementsläkare vid Västernorrlands regemente, samt två biträdande läkare, extra bataljons­ läkare på garnisonssjukhusens stat. Röntgenläkaren vid Sollefteå lasarett biträder för närvarande som konsul­ terande röntgenläkare vid garnisonssjukhuset. Försvarsutredningen har i fråga om denna personal icke ifrågasatt någon annan ändring än att en för chefläkaren avsedd befattning som regements­ läkare, i analogi med vad som föreslagits för förut nämnda garnisonssjukhus, borde uppföras på garnisonssjukhusens stat. Garnisonssjukhuset i Boden, vars sammanlagda sängantal för närvarande är 278, är uppdelat på en kirurgisk avdelning med 02, en medicinsk avdelning med 76, en ögonavdelning med 14, en epidemiavdelning med 68, en reumatikeravdelning med 48 och en barnbördsavdelning med 10 sängar. Följande läkartjänster finnas för närvarande vid sjukhuset: en chefläkare, tillika ögonläkare och därjämte fältläkare vid Övre Norrlands truppers stab (fältläkare på fältläkarkårens stat) ; överläkaren på kirurgiska avdelningen (regementsläkare på garnisonssjuk­ husens stat);

300 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överläkaren på medicinska avdelningen med reumatiker- och epidemiavdel­ ningarna (regementsläkare på garnisonssjukhusens stat); röntgenläkaren, tillika tjänstgörande som regementsläkare vid Bodens artil­ leriregemente, vilken bestrider jämväl läkarvården vid Norrbottens artillerikår och Signalregeruentets till Boden detacherade kompani samt Tredje intendenturkompaniet (regementsläkare på fältläkarkårens stat); överläkaren vid pediatriska avdelningen, tillika tjänstgörande som rege­ mentsläkare vid Norrbottens regemente (regementsläkare på fältläkarkårens stat); förste underläkaren på medicinska avdelningen, tillika tjänstgörande som bataljonsläkare vid Bodens artilleriregemente (bataljonsläkare på fältläkar­ kårens stat); förste underläkaren på kirurgiska avdelningen, tillika tjänstgörande som bataljonsläkare vid Bodens ingenjörkår (bataljonsläkare på fältläkarkårens stat) samt ytterligare fem läkare, extra bataljonsläkare på garnisonssjukhusens stat. Försvarsutredningen har — med avsteg i viss mån från de principer, som tillämpats i fråga om läkartjänsterna vid övriga garnisonssjukhus — före­ slagit, att truppförbandsläkarna inom Bodens garnison jämväl skola kunna fullgöra viss tjänst vid garnisonssjukhuset. För att emellertid tjänsten som truppförbandsläkare skall kunna förenas med tjänsten som sjukhusläkare utan att därför bliva alltför betungande, har liksom hittills antalet läkartjänster vid garnisonssjukhuset beräknats till ett förhållandevis större antal än vid övriga sjukhus. Fältläkaren vid kommendantsstaben i Boden, vilken enligt utredningens förslag jämväl skall bestrida tjänsten som chefläkare vid garni­ sonssjukhuset, har föreslagits dessutom vara överläkare vid någon av sjuk­ husets avdelningar. Utredningen har vidare föreslagit, att en ny regementsläkarbeställning avsedd för röntgenläkaren vid sjukhuset uppföres på garni­ sonssjukhusens stat. Försvarsutredningen har härjämte föreslagit, att övriga truppförbandsläkare i Boden samtidigt skola bestrida viss tjänst vid garnisonssjukhuset i huvud­ sak enligt följande: regementsläkaren vid Norrbottens regemente: överläkare vid pediatriska avdelningen; regementsläkaren vid Bodens artilleriregemente: överläkare vid planerad öronavdelning; bataljonsläkaren vid Norrbottens regemente: underläkare vid röntgenavdel­ ningen; bataljonsläkaren vid Norrbottens artillerikår: förste underläkare vid kirur­ giska avdelningen; bataljonsläkaren vid Bodens ingenjörkår: förste underläkare vid medicinska avdelningen. Med hänsyn till den förstärkning av läkarpersonalen vid sjukhuset, som blir en följd av den föreslagna ökningen av antalet truppförbandsläkare, har utredningen ansett sig kunna föreslå en minskning av antalet extra bataljons-