('med förslag till lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 l

Nr 83

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden, m. m.; given Stockholms slott den 28 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i ärvdabalken, 2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvs­ fonden, 3) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i lagstiftningen om allmänna arvsfonden. Den andel av inflytande medel som skall läggas till fondens kapital minskas från en tredjedel till en tiondel. Fondens bidragsändamål vidgas till att omfatta —- förutom såsom f. n. vård och fostran av barn och ungdom — också omsorger om handikappade.

1 —■ Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 83

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Förslag till Lag om ändring i ärvdafoalken Härigenom förordnas, att 5 kap. 2—4 §§ ärvdabalken skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 3

Förslag till Lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden Härigenom förordnas, att 1—5 samt 7 och 8 §§ lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Den egendom, som i arv tillfaller Den egendom, som i arv tillfaller allmänna arvsfonden, så ock egen­ allmänna arvsfonden, så ock egen­ dom, som må tillfalla fonden ge­ dom, som må tillfalla fonden genom nom gåva eller testamente, skall gåva eller testamente, skall utan utan sammanblandning med andra sammanblandning med andra me­ medel förvaltas av statskontoret så­ del förvaltas av statskontoret så­ som en särskild fond för främjande som en särskild fond för främjande av barns och ungdoms vård och fost­ av vård och fostran av barn och ran. ungdom samt omsorg om handikap­ pade. Av medel, som under ett räken­ Av medel, som under ett räken­ skapsår influtit, skall vid årets ut­ skapsår influtit, skall vid årets ut­ gång en tredjedel läggas till fonden. gång en tiondel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkast­ Återstoden skall jämte årets avkast­ ning från och med nästfoljande år ning från och med nästf oljande år vara tillgänglig för utdelning. vara tillgänglig för utdelning.

2 §• Understöd ur fonden utdelas av Understöd ur fonden utdelas av Konungen. Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer. Ej må---------- —-------- —------------ --------- eller kommun. Tillgängliga medel------- —---------- --------------till fonden.

3 §. Fondens rätt--------------------------------------röra fonden. Behörig att för fonden mottaga delgivning av testamente vare jäm-

1 Senaste lydelse av 3, 7 och 8 §§ se 1933: 318.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Testamente till annan än fonden Testamente till annan än fonden må å dess vägnar godkännas av må å dess vägnar godkännas av kam­ kammaradvokatfiskalsämbetet, om maradvokatfiskalsämbetet, om an­ testamentet är så upprättat, som i ledning till klander ej föreligger. lag föreskrives, och anledning till Testamente, som kan antagas vara klander ej heller eljest föreligger. I ett riktigt uttryck för arvlåtarens annat fall har ämbetet att i god tid yttersta vilja, må godkännas även om före klandertidens utgång jämte anledning till klander föreligger eller eget utlåtande underställa ärendet testamentet icke blivit bevakat i fö­ Konungens prövning. reskriven ordning.

5 §• Arv, som tillfallit fonden, må helt eller delvis avstås till annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omstän­ digheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall må arv avstås till arv­ låtarens släkting eller annan person som stått arvlåtaren nära, om det kan anses billigt. Beslut om avstående av arv fattas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av kammaradvokatfi­ skalsämbetet. I fråga om fast egen­ dom gäller beträffande riksdagens medverkan till beslutet vad som i allmänhet är föreskrivet om förfo­ ganden över kronans fasta egendom. Vill någon, att arv, som tillfallit Vill någon, att arv, som tillfallit fonden, skall helt eller delvis avstås, fonden, skall helt eller delvis avstås, ingive sin till Konungen ställda an­ ingive sin ansökan till länsstyrelsen sökan till Kungl. Maj:ts befallnings- i det län, där den döde senast haft havande i det län, där den döde se­ sitt hemvist; och åligge det länssty­ nast haft sitt hemvist; och åligge relsen att genast underrätta kam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 5

det befallningshavanden att, efter maradvokatfiskalsämbetet om an­ verkställd utredning, till kammar- sökningen samt, efter verkställd ut­ advokatfiskalsämbetet insända hand­ redning, till ämbetet insända hand­ lingarna i ärendet jämte eget utlå­ lingarna i ärendet jämte eget utlå­ tande. Ämbetet har att, jämte eget tande. Ämbetet har att, jämte eget yttrande, insända handlingarna till yttrande, insända handlingarna till Konungen. Konungen, om icke ämbetet äger be­ sluta i ärendet.

7 §• Finnes, då dödsfall inträffar, ej Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden eller är annan arvinge än fonden eller är fonden universell testamentstagare, fonden universell testamentstagare, skall det hos rätten anmälas av den, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, förhållandet eljest varder kunnigt, god man att vid boutredningen fö­ god man att vid boutredningen före­ reträda fonden. Prövas denne ej va­ träda fonden. God man skall ej för­ ra lämplig för uppdraget, varde han ordnas, om fonden uteslutits från av rätten entledigad. arv genom testamente och anledning till klander mot testamentet ej kan antagas föreligga. Ej heller skall god man förordnas, om boet utvisar brist och god man icke behövs för att taga vård om boets tillgångar. Prövas god man ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad. Det åligger------------------------------ - —-------sina skyldigheter.

8 §.

Lös egendom, som tillfallit fon­ Om försäljning av fast egendom, den, skall av gode mannen försäljas som tillfallit fonden, gäller vad med å offentlig auktion, där ej kammar- avseende å kronans fasta egendom advokatfiskalsämbetet efter fram­ är i allmänhet stadgat. Konungen ställning från gode mannen annat eller den myndighet Konungen be­ medgiver. Fordringar må dock för­ stämmer förordnar om försäljning säljas allenast i den mån de ej kun­ av tomträtt, som tillfallit fonden. na indrivas. Om försäljning av fast Annan lös egendom skall av gode

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

egendom, som tillfallit fonden, gäl­ mannen försäljas å offentlig auktion, ler vad med avseende å kronans fas­ där ej kammaradvokatfiskalsämbeta egendom är i allmänhet stadgat. tet annat medgiver. Fordringar må försäljas allenast i den mån de ej kunna indrivas. För indrivning-------- av kammaradvokatfiskalsämbetet. Äro genom — —------ ---- ---------------- — till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Bestämmelserna i 1 § andra styc­ ket i dess nya lydelse angående förfarandet med medel som influtit under ett räkenskapsår skall tillämpas även på det räkenskapsår som utgår den 30 juni 1969.

KiingL Maj:ts proposition nr 83 år 1969 7

Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt Härigenom förordnas, dels att 1, 51, 53, 54 och 62 §§ förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 49 a §, av nedan angiven lydelse.

Skatt till------ ------------- — gåva (gåvoskatt). För egendom, som förvärvas ge­ nom att arv avstås enligt 5 § lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om all­ männa arvsfonden, utgår arvsskatt till staten som om förvärvet skett genom testamente efter den avlidne.

i9 a §. Skriftligt meddelande i två ex­ emplar angående beslut om avstå­ ende av arv enligt 5 § lagen om all­ männa arvsfonden tillställes beskattningsmyndigheten. Innan skatteärendet avgöres, skall den skattskyldige lämna sådan upp­ gift eller försäkran som avses i 19 § 4 mom. Tillfälle skall beredas ho­ nom att yttra sig i ärendet i övrigt.

51 §■ Ärende rörande fastställande av Ärende rörande fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter de­ skatt, som ej skall uttagas efter de­ klaration, upptages till avgörande klaration, upptages till avgörande vid inregistrering av bouppteckning vid inregistrering av bouppteckning eller handling, som avses i 20 kap. eller handling, som avses i 20 kap.

Senaste lydelse av 51, 53, 54 och 62 §ä se 1964: 310.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

10 § ärvdabalken, eller, där jämlikt 10 § ärvdabalken, eller när hand­ 17 § anstånd med skattens faststäl­ ling som avses i 49 a § inkommit lande blivit beviljat, när till beskatt- till beskattningsmyndigheten eller, ningsmyndigheten ingivits handling, där jämlikt 17 § anstånd med skat­ för vars företeende anståndet be­ tens fastställande blivit beviljat, när viljats, eller, om sådan handling till beskattningsmyndigheten ingi­ icke ingives inom anståndstiden, vid vits handling, för vars företeende utgången av sistnämnda tid eller, då anståndet beviljats, eller, om sådan jämlikt 32 § a) efterbeskattning handling icke ingives inom anstånds­ skall äga rum till följd av bevakning tiden, vid utgången av sistnämnda av där omförmält testamente, vid tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbe­ bevakningen. skattning skall äga rum till följd av bevakning av där omförmält tes­ tamente, vid bevakningen. Bevis om det belopp, vartill skat­ Bevis om det belopp, vartill skat­ ten blivit fastställd, skall tecknas på ten blivit fastställd, skall tecknas på bouppteckning eller handling, som bouppteckning eller handling, som avses i 20 kap. 10 § ärvdabalken, el­ avses i 20 kap. 10 § ärvdabalken ler i fall, då deklaration skall avgi­ eller i 49 a §, eller i fall, då dekla­ vas, på det exemplar av deklaratio­ ration skall avgivas, på det exem­ nen, som återställes till den skatt­ plar av deklarationen, som återstäl­ skyldige. När efterbeskattning jäm­ les till den skattskyldige. När efter­ likt 32 § a) skall ske till följd av be­ beskattning jämlikt 32 § a) skall vakning av testamente, skall sådant ske till följd av bevakning av testa­ bevis tecknas på utgående expedi­ mente, skall sådant bevis tecknas på tion angående bevakningen. utgående expedition angående be­ vakningen. Har jämlikt---------------------------— -------------föregående stycke. Handling, som------- — — — —- - — — denna myndighet.

53 §. I fall,—-------------------------------- förordnade granskningsmyndigheten. Inbetalning enligt------- —----------------- -------- till postanstalt. Har skatt —---- — — ----------- --------------- -—Konungen bestämmas. Handling, som---------------------------------- ----- — — inbetald skatt. Handling som avses i 49 a § över­ lämnas till den skattskyldige sedan skatt, med vars erläggande anstånd ej medgivits, blivit erlagd. Innan handlingen utlämnas, skall den för­ ses med anteckning om beloppet av inbetald skatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 9

Arvsskatt för egendom, för vilken Arvsskatt för egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåta- skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens (testators) eller i fall, som av­ rens (testators) eller i fall, som av­ ses i 8 § första stycket, föregående ses i 8 § första stycket, föregående innehavarens död, ävensom i 52 § innehavarens död, ävensom i 52 § 1 1 mom. omnämnd ränta förskjutas mom. omnämnd ränta förskjutas av av dödsboet, dock icke där fråga är dödsboet, dock icke där fråga är om lott, som beskattas efter vad i om lott, som beskattas efter vad i 6 § andra stycket d) sägs, eller för­ 6 § andra stycket d) sägs, eller för­ värv, som avses i 12 §. Skattskyl­ värv, som avses i 1 § andra stycket dig skall vid tillträde av honom till­ eller 12 §. Skattskyldig skall vid kommande lott, för vilken skatten tillträde av honom tillkommande förskjutits av dödsboet, till boet gäl­ lott, för vilken skatten förskjutits da på lotten belöpande skatt jämte av dödsboet, till boet gälda på lotten andel i räntan; och skall tillika å be­ belöpande skatt jämte andel i rän­ lopp, som sålunda skall erläggas, tan; och skall tillika å belopp, som gälda den ränta, som kunnat av sålunda skall erläggas, gäldas den dödsboet påräknas vid insättning å ränta, som kunnat av dödsboet på­ bankräkning. räknas vid insättning å bankräk­ ning. Saknas i------ -—--------------------------- ---- -—tillkommer honom.

62 §. Underrätts beslut i skatteärende Underrätts beslut i skatteärende skola, efter vad därom är särskilt skola, efter vad därom är särskilt stadgat, upptagas i boupptecknings- stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet. Avser beslut fastställan­ protokollet. Avser beslut fastställan­ de av skatt, skola i protokollet an­ de av skatt, skola i protokollet an­ tecknas: arvlåtarens eller, i fall som tecknas: arvlåtarens eller, i fall som avses i 30 § andra stycket, närmast avses i 30 § andra stycket, närmast föregående innehavarens fullständiga föregående innehavarens fullstän­ namn (för gift kvinna jämväl hennes diga namn (för gift kvinna jämväl namn som ogift), födelsetid och hem­ hennes namn som ogift), födelsetid vist, skattskyldigs namn, värdet å och hemvist, skattskyldigs namn, samtliga lotter, beloppet av å varje värdet å samtliga lotter, beloppet av lott belöpande skatt, skyldskapsför- å varje lott belöpande skatt, skyldhållande efter vilket skatten beräk­ skapsförhållande efter vilket skat­ nats, övriga å skattens bestämmande ten beräknats, övriga å skattens be­ inverkande omständigheter och vid stämmande inverkande omständig-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

samtidig beskattning av flera lotter heter och vid samtidig beskattning skattens sammanlagda belopp. av flera lotter skattens sammanlag­ da belopp. I fråga om förvärv, som avses i 1 § andra stycket, antecknas dessutom dagen för beslutet om av­ stående och myndighet som medde­ lat beslutet. Länsstyrelses beslut — — — — — ------------ — av Konungen. Finner beskattningsmyndigheten------- — — —- — skattens fastställande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969 och tillämpas i fråga om avståenden som beslutas efter ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969 11

Utdrag av protokollet över jnstitieärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28 februari 1969.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , stats­ råden S träng , A ndersson , L ange , K ling , H olmqvist , A spling , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson , G eijer , M yrdal , O dhnoff , W ickman , M oberg , B engtsson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i lagen om allmänna arvsfonden, m. m., och anför.

Inledning Allmänna arvsfonden inrättades i samband med att kusiner och avlägs­ nare släktingar uteslöts från arvsrätt genom lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv. Enligt 5 kap. 1 § nämnda lag skulle arv efter den som avlidit utan att efterlämna arvsberättigad släkting tillfalla arvsfonden. Denna bestäm­ melse finns numera i 5 kap. 1 § ärvdabalken (ÄB). Närmare bestämmelser om fonden meddelas i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvs­ fonden. I 1 § första stycket anges fondens ändamål vara att främja barns och ungdoms vård och fostran. Understöd ur fonden beviljas enligt 2 § av Kungl. Maj :t. men får inte lämnas till ändamål som det åligger stat eller kommun att bekosta. Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 9 september 1964 tillkallade jag samma månad en utredningsman för att göra en översyn av lagen om allmänna arvsfonden. Utredningsmannen1, som antog benämningen arvsfondsutredningen, avlämnade i december 1966 betänkandet »Allmänna arvs­ fonden» (SOU 1967:2) med förslag till ändringar i arvsfondslagsliftningen. Förslaget, som främst avser arvsfondens ändamål, torde få fogas till stats­ rådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för övre Norrland, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, kammarkollegiet, kammaradvokatfiskalsämbetet, statskontoret, länsstyrelserna i Östergötlands,

1 Numera regeringsrådet Bengt O. Hamdahi.

12 Ktingl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

Kopparbergs och Norrbottens län, statens handikappråd, statens ungdoms­ råd, statens nämnd för samlingslokaler, Svenska landstingsförbundet, Svens­ ka stadsförbundet samt Svenska kommunförbundet. Vidare har av länssty­ relsen i Östergötlands län bifogats yttranden från socialvårdskonsulenten i tredje distriktet och länets socialvårdsförbund, av länsstyrelsen i Koppar­ bergs län yttranden från socialvårdskonsulenten i elfte distriktet, lands­ tingets förvaltningsutskott, länsläkaren och barnavårdsnämnden i Avesta samt en promemoria av barnavårdskonsulenten, och av länsstyrelsen i Norr­ bottens län yttrande från socialvårdskonsulenten i trettonde distriktet. Yttranden i ärendet har dessutom inkommit från De handikappades riks­ förbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Jag anhåller nu att få ta upp till behandling frågorna om allmänna arvsfondens inkomster och tillgångar, om bidrag ur fonden, om godkännan­ de av testamente till annan än fonden och om avstående av arv, som har till­ fallit fonden, samt vissa andra frågor som har tagits upp av utredningen och remissinstanserna.

Allmänna arvsfondens inkomster och tillgångar

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 1 § arvsfondslagen skall den egendom som tillfaller allmänna arvs­ fonden i arv liksom egendom som kan tillfalla fonden genom gåva eller testamente förvaltas av statskontoret som en särskild fond utan samman­ blandning med andra medel. Vid utgången av varje räkenskapsår skall en tredjedel av de medel som influtit under året läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning vara tillgänglig för utdelning fr. o. m. nästföljande år. Beträffande förvaltningen av fonden tillämpas enligt Kungl. Maj :ts brev till statskontoret den 2 november 1928 (nr 436) samma regler som för andra fonder och kassor som är ställda under statskontorets vård. De hu­ vudsakliga bestämmelserna härom har tidigare varit intagna i ett kungl. brev den 31 augusti 1877. Dessa bestämmelser medgav ganska snäva placeringsmöjligheter. Bara nominellt fixerade placeringar var tillåtna. På grund­ val av 1956 års fondutrednings betänkande Donationsfonder och övriga di­ verse medel inom statsförvaltningen (SOU 1959: 29) utfärdade Kungl. Maj :t den 28 juni 1968 dels en kungörelse (nr 453) om placering av dona­ tions- och fondmedel som förvaltas av statlig myndighet dels ett brev till statskontoret angående gemensam placeringsfond för vissa donationsme­ del. Kungörelsen är tillämplig på donations- och fondmedel vilka förvaltas av annan statlig myndighet än domkapitel, universitet eller högskola och för vilka Kungl. Maj :t inte har meddelat särskilda bestämmelser. Den till­ låter i likhet med 1877 års brev bara nominellt fixerade placeringar, näm­ ligen vissa obligationer och andra fordringar. Genom brevet till statskonto­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 13

ret upphävdes 1877 års beslut. Vidare föreskrivs i brevet att kapitaltillgångar tillhörande donationsfonder som förvaltas av statskontorets fondbyrå skall sammanföras under en gemensam placeringsfond. Av de medel som tillhör denna fond får högst en fjärdedel placeras i aktier eller förlagsbevis som är noterade på Stockholms fondbörs. I övrigt gäller om placeringen av fondmedlen i huvudsak samma regler som enligt kungörelsen. Föreskrif­ terna i brevet är inte tillämpliga på allmänna arvsfonden, vilken inte utgör någon donationsfond. Beträffande arvsfonden gäller alltså reglerna i kungö­ relsen. Utredningen har gjort en undersökning rörande de medel som har flutit in till fonden och fondens avkastning under 1 O-årsperioden den 1 juli 1956—den 30 juni 1966. Undersökningen visar att det under den första hälften av perioden flöt in genomsnittligt 5 milj. kr. årligen, medan mot­ svarande siffra under den senare hälften var 7 milj. kr. ökningen utgjorde alltså närmare 50 %. ökningen har därefter fortsatt och budgetåret 1967/68 flöt närmare 10 milj. kr. in till fonden. Den genomsnittliga årliga avkast­ ningen ökade från den första hälften av tioårsperioden till den andra med omkring 75 % och uppgick budgetåret 1967/68 till 2,6 milj. kr. Fram t. o. m. den 30 juni 1968 hade till arvsfonden influtit sammanlagt omkring 123 milj. kr. Av denna summa har två tredjedelar eller omkring 82 milj. kr. kunnat delas ut jämte avkastningen, vilken har utgjort ungefär 25 milj. kr. Vid nyssnämnda tidpunkt uppgick fonden till ungefär 41 milj. kr. Fondens medel är i huvudsak placerade i obligationer, kommunlån och inteckningslån.

Utredningen Utredningen föreslår att bestämmelserna om fondering av inflytande me­ del ändras så att den del som skall läggas till fonden begränsas till en tion­ del. Utredningen påpekar att fonden nu har nått ganska betydande storlek. Några allmänna normer för bedömning av frågan hur stor fonden bör vara torde inte finnas. En viss fondering bör alltjämt ske, bl. a. för att motverka konsekvenserna av framtida fall i penningvärdet. Den föreslagna ändringen skulle medföra att fonden under den närmaste framtiden tillförs omkring 700 000 kr. årligen samt att de för utdelning tillgängliga medlen ökar med omkring 1,5 milj. kr. per år i förhållande till nuvarande ordning. I fråga om placeringen av fondens medel anser sig arvsfondsutredningen inte böra lägga fram några förslag, eftersom denna fråga har behandlats av 1956 års fondutredning.

Remissyttrandena Förslaget att begränsa fonderingen till en tiondel av inflytande medel till­ styrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Kammarkol­ legiet erinrar om att det vid fondbildning ofta föreskrivs att en tiondel av

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

avkastningen skall läggas till kapitalet. Socialstyrelsen anför att den före­ slagna fonderingen torde vara tillräcklig sedan fonden nu har nått relativt betydande storlek. Statens handikappråd säger sig biträda utredningens förslag men tillägger att viss hänsyn möjligen kan tas till penningvärde­ utvecklingen så att fondens realvärde inte minskas i mera avsevärd mån. Huvudregeln bör vara att medlen skall användas fortast möjligt, dock inte sä att en framtida nedgång i utgiftssumman för önskvärda ändamål fram­ tvingas. Hovrätten för Övre Norrland (majoriteten ) och statskontoret anser där­ emot att den av utredningen föreslagna fonderingen inte är tillräcklig. Hov­ rätten framhåller att arvsfonden nu har nått betydande storlek och att man har möjlighet att med fondens avkastning utjämna växlingarna i tillström­ ningen av nya fondmedel. Hovrätten anför vidare. Frågan är, om man skall låta fonden växa ytterligare eller om inflytande belopp skall utdelas. Härvid bör avseende fästas vid penningvärdets fort­ gående försämring, som medför att fondens reella värde kommer att minska, om ej nya medel fonderas. Enligt en inom hovrätten uttalad mening skulle den av utredningen föreslagna fonderingen vara tillräcklig, även om därmed en viss urholkning av fondens reella värde förmodligen skulle inträda. Man skulle med en så måttlig fondering ändå undvika att i onödan spara pengar till dess de blev mindre värda. Enligt cn annan mening borde emellertid fonderingen göras så stor, att inflationens verkningar på kapitalets värde upphävdes. Hovrätten har med minsta möjliga röstövervikt anslutit sig till den sist återgivna meningen. Statskontoret erinrar inledningsvis om att de i 1877 års kungl. brev före­ skrivna placeringsreglerna förutsätter en medelsplacering av äldre, kon­ ventionell modell med sikte mera på den nominella än på den realvärdebetonade säkerheten. Vid all förvaltning av fonder som förutsätts skola bli bestående är det av vikt att beakta sambandet mellan kapitaliseringsfalctorn och placeringsreglerna. Om fondkapitalets realvärde skall bevaras krävs att en större andel av avkastningen kapitaliseras, när fondtillgångarna skall pla­ ceras helt eller väsentligen efter nominella värden än när placeringsreglerna medger anskaffande av tillgångar som anses realvärdebetonade. Om avkast­ ningen på kapitalet uppgår till 5 % och 10 % av denna avkastning kapitali­ seras årligen, uppväger detta inte större penningvärdeförsämring än 1/2 % per år. För en konventionellt placerad fond skulle en 5-procentig penning­ värdeförsämring kräva kapitalisering av hela avkastningen för alt säkra kapitalets realvärdebeständighet. Enligt statskontorets mening framstår det som angeläget att arvsfondens realvärde bevaras. Detta har hittills väl tillgodosetts genom föreskriven kapitalisering av en tredjedel av inflytande arvsmedel. Denna tredjedel har för varje år överstigit avkastningen. Röran­ de den föreslagna sänkningen till en tiondel anför statskontoret. _ Utredningens förslag innebär nu, att vid ett antaget tillskott av arvsmedel till fonden av 7 milj. kr. för ett år och en avkastning av i runt tal 2 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 15

endast 700 000 kr. skulle kapitaliseras. Detta motsvarar inte mer än 35 % av nuvarande avkastning. Skulle återstående för disposition avsedda medel verkligen tas i anspråk, vilket självfallet får förutsättas, kan den föreslagna kapitaliseringsregeln — vid fallande penningvärde och med nuvarande placeringsregler — leda till en fortgående urholkning av de fonderade medlens realvärde. Mot bakgrunden härav bör enligt statskontorets mening övervägas att an­ knyta fonderingen inte endast till viss procent av inflytande arvsmedel i enlighet med förslaget utan även till viss del av avkastningen, förslagsvis 30 %. Härigenom skulle årligen kunna kapitaliseras ett belopp av cirka 1,3 milj. kr. (10 % X 7 milj. + 30 % X 2 milj.) mot för närvarande cirka 2,3 milj. kr. (1/3 x 7 milj.). Vidare påpekar statskontoret att det i syfte att ytterligare säkerställa arvs­ fondens realvärde också bör övervägas att liberalisera placeringsreglerna, t. ex. genom att medge placering i börsnoterade aktier i en omfattning som svarar mot hälften av de medel som skall kapitaliseras.

Bidrag ur allmänna arvsfonden Gällande bestämmelser m. m. Allmänna arvsfonden har enligt 1 § första stycket arvsfondslagen till upp­ gift att främja barns och ungdoms vård och fostran. Understöd ur fonden utdelas av Kungl. Maj :t (2 § första stycket). Understöd får inte lämnas för åtgärd som det åligger stat eller kommun att bekosta (andra stycket). Bidragsärendena handläggs i socialdepartementet. Ansökningar om bidrag remitteras i regel till olika myndigheter för yttrande. Sålunda inhämtas yttrande från socialstyrelsen i ärenden om bidrag till barnstugor och barn­ kolonier samt från länsstyrelse i ärenden rörande ungdomslokaler. Frågan om vilka ändamål som skall tillgodoses genom bidrag ur allmänna arvsfonden var föremål för delade meningar vid riksdagsbehandlingen år 1928 av förslaget till lagstiftning i ämnet. I propositionen (1928: 17) angavs fondens syfte vara att främja barns och ungdoms vård och fostran. Första lagutskottet (1LU 21) föreslog emellertid att syftet skulle utvidgas till att omfatta också vård av behövande kroniskt sjuka och åldringar. En minoritet i utskottet reserverade sig för bifall till propositionsförslaget. Om det i en framtid skulle visa sig att fonden blev så stor att även andra syften än de i propositionen föreslagna borde tillgodoses ur fonden, borde enligt reser­ vanterna det av utskottsmajoriteten föreslagna syftet komma i åtanke i första hand. Riksdagen anslöt sig till reservanternas mening (rskr 154). De ändamål som under årens lopp har tillgodosetts genom bidrag ur arvsfonden har enligt den redogörelse utredningen lämnat i sitt betänkande skiftat. Vissa ändamål har helt eller delvis upphört och andra har kommit till. Detta beror främst på den sociala verksamhetens utveckling i samhället, vilken medfört att stat och kommun har övertagit det ekonomiska ansvaret för en rad uppgifter på barna- och ungdomsvårdens områden. Härigenom

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

har utrymmet för fördelning av bidrag ur arvsfonden begränsats. Trots detta har summan av lämnade bidrag ständigt stigit tack vare fondens successiva tillväxt. Tyngdpunkten i arvsfondens bidragsverksamhet har alltid legat på bidrag till institutioner. Under senare år har bidrag framför allt gått till barnstugor, ungdomslokaler och, i mindre utsträckning, barnkolonier. Förutom bidra­ gen till institutioner har i viss utsträckning förekommit bidrag till enskilda personer för studier och yrkesutbildning samt för inköp av invalidfordon. Dessa bidrag har emellertid numera praktiskt taget upphört. Detta beror dels på att det statliga studiestödet förbättrats dels på att bidrag till invalid­ fordon numera kan utgå av statsmedel, som disponeras av arbetsmarknads­ styrelsen. Ett utmärkande drag för arvsfondens verksamhet har ända från början varit att bidragen skall främja tillkomsten av nya anordningar för barn och ungdom. Bidragen till institutioner har i huvudsak karaktär av anordningsbidrag och avser förvärv och ny-, till- eller ombyggnad av lokaler samt an­ skaffning av inventarier. Driftbidrag kommer i regel inte i fråga. I enstaka fall har dock sådant bidrag lämnats för en kortare tid i avvaktan på bidrag från annat håll. Bidrag till anläggningar utdelas bara till juridiska personer. När det gäller barnstugor har bidrag framför allt kommit kommuner, landsting och för­ eningar till del. Bidrag till ungdomslokaler har utgått särskilt till kommu­ ner, församlingar, ungdomsråd, religiösa sammanslutningar och scoutorga­ nisationer samt, i mindre utsträckning, till nykterhets- och idrottsorganisationer. Politiska organisationer har inte fått bidrag ur fonden. Rörande bidragens storlek har viss praxis utbildats. Bidrag lämnas aldrig till mer än en del av kostnaderna. När det gäller barnstugor tillämpas olika regler för lekskolor å ena sidan samt daghem och eftermiddagshem å andra sidan. Till lekskolor lämnas dels anordningsbidrag, f. n. i allmänhet 1 400 kr. per plats, dock högst halva totalkostnaden, dels inventariebidrag. Till daghem och eftermiddagshem utgår numera endast inventariebidrag, sedan anslag till byggande av sådana lokaler efter beslut av 1963 års riksdag har tagits upp i riksstaten. Inventariebidraget motsvarar i regel halva anskaff­ ningskostnaden. För scoutlokaler kan bidraget uppgå till högst 50 % av anordningskostnaderna, medan bidragsandelen för andra ungdomslokaler vanligen utgör högst 30—35 %. Slutligen är beloppet för bidrag till ett och samma ändamål maximerat, f. n. till 150 000 kr. Vissa uppgifter om bidrag ur allmänna arvsfonden lämnas varje år i riksdagsberättelsen. Under budgetåret 1967/68 utdelades sammanlagt 7 613 000 kr. Därav av­ såg 3 650 000 kr. barnstugor, 358 000 kr. barnkolonier, 3 488 000 kr. ung­ domslokaler samt 117 000 kr. diverse ändamål. Av bidragen till ungdoms­ lokaler tillföll 1 110 000 kr. kommuner och ungdomsråd, 904 000 kr. scoutorganisationer, 255 000 kr. svenska kyrkan, 650 000 kr. andra religiösa

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 dr 1969 17

samfund, 60 000 kr. nykterhetsorganisationer, 8 000 kr. idrottsorganisationer och 501 000 kr. andra.

Utredningen Utredningen förordar att ändamålsbestämningen i 1 § första stycket arvs­ fondslagen vidgas till att omfatta också omsorger om åldringar och handi­ kappade. Utredningen framhåller att i dagens samhälle ett rikt förgrenat nät av sociala institutioner ger barn och ungdom hjälp i de mest skilda situationer. De familjepolitiska och studiesociala stödåtgärderna har byggts ut liksom socialförsäkringarna. 1 de senare har barnfamiljernas särskilda behov vun­ nit allt större beaktande. Samtidigt har de enskildas försörjningsförmåga förbättrats. Läget för barn och ungdom, sett från ekonomisk synpunkt och vårdsynpunkt, är sålunda ett helt annat och bättre nu än vid tiden för arvs­ fondens tillkomst. Detta i förening med arvsfondens gynnsamma utveckling motiverar att man skapar möjligheter att lämna bidrag från fonden även för andra ändamål än främjande av barns och ungdoms vård och fostran. Omprövningen av arvsfondens syften bör enligt utredningens mening göras med utgångspunkt i vissa allmänna överväganden. De vunna erfaren­ heterna talar för att bidragen ur arvsfonden liksom hittills bör uppmuntra och stödja initiativ till ny verksamhet och vidareutveckling av påbörjad verksamhet. Det nyskapande och stimulerande moment, som stödet från fonden inneburit, torde nämligen ha varit av stort värde. Stödet från arvs­ fonden har gett impulser och skapat möjligheter för kommuner och andra att införa och bygga ut nya hjälpformer, som annars kanske inte skulle ha kommit till stånd eller i varje fall fördröjts. Sedan de nya hjälpformerna blivit kända och uppskattade, har de vunnit vidare spridning och inte sällan aktualiserat krav på att samhället skall svara för den fortsatta utvecklingen genom ekonomiskt och annat stöd. Sammanfattningsvis kan det sägas att arvsfonden i flera avseenden bedrivit en pionjärverksamhet av betydande allmänt värde. Möjligheterna härtill bör enligt utredningens mening stå till buds också i fortsättningen. Vid en utvidgning av arvsfondens syften bör man försöka tillgodose ända­ mål av så hög angelägenhetsgrad att de är allmänt accepterade, bl. a. med hänsyn till att detta kan vara ägnat att öka tillströmningen av medel till fonden. Det kan nämligen ofta antas, att en arvlåtare, som vet att hans kvarlåtenskap går till ett på förhand i lag angivet allmänt godtaget ändamål, avstår från att testamentera sin kvarlåtenskap till ett allmännyttigt ändamål som han själv skall bestämma. Det synes även vara av vikt att ändamålet knyts till en något så när av­ gränsad personkrets, så att den som överväger att upprätta testamente kan bedöma vilka kategorier hans kvarlåtenskap kan tillfalla, om han underlåter att göra detta. Vidare bör ändamålet såvitt möjligt avse vissa angivna upp­ gifter. En splittring på många ändamål är olämplig redan av den anled- 2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 83

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

ningen att arvsfondens resurser är begränsade. Å andra sidan bör ändamålet av naturliga skäl inte bestämmas så snävt, att det på ett olämpligt sätt bin­ der den bidragsbeviljande myndighetens handlingsfrihet. Utredningen tar upp och avvisar några olika alternativ till bidragsändamål, nämligen fritidsverksamhet m. m. för medborgarna i allmänhet, all­ männa kultur- och bildningsändamål, åtgärder inom allmän hälso- och sjuk­ vård samt forskningsverksamhet. Som skäl för sin ståndpunkt anför utred­ ningen bl. a. att dessa ändamål redan nu är föremål för betydande stöd från samhällets sida, att det är nödvändigt att begränsa ändamålen och att det är önskvärt att knyta verksamheten till vissa bestämda grupper av medbor­ gare. Utredningen framhåller dock att exempelvis sådan fritidsverksamhet och forskning som faller inom eller nära anknyter till arvsfondens nuva­ rande eller nya ändamål bör kunna stödjas ur fonden i begränsad utsträck­ ning i den mån tillgängliga resurser medger det. Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen kommit till den upp­ fattningen att, utom barn och ungdom, åldringar och handikap­ pade bör komma i åtanke för stöd ur arvsfonden. Den expansion av det allmännas insatser som har ägt rum på barna- och ungdomsvårdens områ­ den har visserligen motsvarighet inom åldrings- och handikappvården, men därav följer inte att utrymme saknas för ytterligare åtgärder och värdefulla initiativ. Behövliga åtgärder kan mången gång vara av sådan art att de inte riktigt passar in i de enligt sakens natur mera schematiskt verkande hjälpformer som åvilar samhället. Att stödja olika åtgärder som främjar levnads­ förhållandena för åldringar och handikappade synes vidare vara väl fören­ ligt med de tankegångar som en gång låg bakom arvsfondens tillkomst. Ut­ redningen hänvisar i detta sammanhang till vad som förekom vid riksdags­ behandlingen år 1928. När det gäller arten och omfattningen av de åtgärder som kan komma i fråga för stöd ur fonden hänvisar utredningen bl. a. till de kartläggningar av vårdbehov och vårdmöjligheter för åldringar och handi­ kappade som socialpolitiska kommittén har redovisat i sina betänkanden »Åldringsvårdens läge» (SOU 1963:47) och »Social omvårdnad av handi­ kappade» (SOU 1964:43). Utredningen säger sig utgå från att den snabba ökning av samhällets insatser för att tillgodose åldringarnas och de handi­ kappades behov av vård och service som har ägt rum under senare år kom­ mer att fortsätta. Vidare erinrar utredningen om att kommunerna enligt 12 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp är skyldiga att sörja för åldringar och andra som på grund av sjukdom eller lyte eller eljest bris­ tande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig, i den mån de hjälpbehövande saknar egna medel och hjälpbehovet inte tillgodoses på annat sätt. Kommunerna har alltså i sista hand skyldighet att tillgodose de grund­ läggande behoven för åldringar och handikappade. Däremot torde kommu­ nerna inte kunna åläggas att svara för allmän service, rekreation eller fri­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 19

tidssysselsättning för dessa grupper, även om viss sådan verksamhet får anses ligga inom ramen för den kommunala kompetensen. Utredningen an­ ser att det skulle vara mycket lämpligt om verksamhet av åsyftat slag, vil. ken kan bedrivas av kommuner eller av enskilda organisationer, kunde få uppmuntran och stöd genom bidrag ur arvsfonden. Utredningen anser det inte möjligt eller lämpligt att närmare precisera de ändamål till vilka bidrag skall kunna lämnas än att det skall vara fråga om omsorger om åldringar och handikappade. Som åldringar bör härvid betraktas de som åtnjuter ålderspension, utan att någon strikt avgränsning eftersträvas. Med handikappade bör avses personer vilka på grund av lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter har mera betydande svårig­ heter med sin dagliga livsföring. Förändringarna inom samhället och oviss­ heten om det allmännas framtida insatser talar för att den yttre ramen för verksamheten bör göras tillräckligt vid. Därigenom får den bidragsprövande myndigheten möjlighet att i ljuset av vunna erfarenheter och med hänsyn till utvecklingens krav gång efter annan ompröva verksamhetens omfattning och inriktning. I överensstämmelse med hittillsvarande praxis bör bidrag till institutio­ ner huvudsakligen få karaktären av anordningsbidrag av engångsnatur, me­ dan bidrag till driftkostnader inte bör lämnas annat än i undantagsfall. Återhållsamheten i fråga om driftbidrag motiveras av att det är olämpligt att arvstonden binder sig för årligen återkommande bidrag till samma ända­ mål. Utredningen erinrar om att statslån kan beviljas för anordnande av all­ männa samlingslokaler och anför i anslutning därtill följande.

Med allmänna samlingslokaler förstås enligt kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 967) om statslån för anordnande av allmänna samlingslokaler m. in. (ändrad 1960:315) »för allmänheten avsedda hörsalar samt rum för sam­ manträden, samkväm och studiearbete jämte därtill hörande erforderliga utrymmen, vilka lokaler prövas behövliga för det offentliga livet och de kul­ turella strävandena inom orten, särskilt med hänsyn till föreningslivets be­ hov». I den mån verksamhet för åldringar och handikappade är avsedd att bedrivas i sålunda anordnade lokaler, torde bidrag från arvsfonden inte böra komma i fråga, eftersom stödformer som griper in i varandra komplicerar både bidragssökandenas och de bidragsbeviljande institutionernas möjlig­ heter att överblicka och planlägga bidragsgivningen. Om verksamheten för åldringar och handikappade däremot skall äga rum i lokaler, som är avsed­ da att helt eller i allt väsentligt nyttjas av åldringar och handikappade, bör bidrag kunna utgå ur arvsfonden. Som exempel på sådana lokaler vill utredningen nämna s. k. dagcentraler, en relativt ny anordning som rönt stor uppskattning. Dagcentralerna är avsedda att ge åldringar och handikap­ pade en gemensam serviceanläggning. De kan inrymma samlingsrum, hob­ bylokaler, bibliotek och matsal samt erbjuda service i form av bad, hårvård, fotvård och gymnastik. För handikappade kan tänkas s. k. invaliddaghem med i stort sett motsvarande funktion. Nu nämnda serviceanordningar är avsedda att betjäna ett lokalt begränsat område. I syfte att bereda åldringar

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

och handikappade rekreation och miljöbyte är det vidare en angelägen upp­ gift att anordna och upprusta sådana anläggningar som konvalescenthem, semesterhem, fritidshem och kursgårdar. Utredningen erinrar vidare om att 1962 års ungdomsutredning i ett betän­ kande om lokaler för ungdomsverksamhet (SOU 1965:63) bl. a. har före­ slagit att kungörelsen om statslån 1 ill allmänna samlingslokaler ändras så att den kommer att avse även lån till s. k. fristående ungdomslokaler samt bidrag till inventarier och utrustning till vissa sådana lokaler. Om detta förslag genomförs, blir den del av arvsfondens bidrag som hittills har gått till lokaler av detta slag friställd och kan utnyttjas för andra ändamål. Vid 1963 års riksdag avslogs motioner om införande av statliga bidrag till inven­ tarier för allmänna samlingslokaler (I: 143, II: 156, SU 118). Under hänvis­ ning härtill anför utredningen att bidrag till inventarier och utrustning för ungdomslokaler även i fortsättningen bör kunna utga ur allmänna arvsfon­ den om inte ungdomsutredningens förslag genomförs. Bidrag bör också kunna utgå till inventarier och utrustning för särskilda lokaler för åldringar och handikappade. Även efter den föreslagna utvidgningen av arvsfondens ändamål bör de hittills tillämpade allmänna principerna för bidragsgivningen följas. Sålun­ da bör bidrag inte lämnas till politiska organisationer. Vidare bör liksom hittills i samband med bidrag till lokaler föreskrivas, att lokalerna skall upplåtas åt andra ideella organisationer på orten, i den mån detta kan ske utan att inkräkta på bidragsmottagarens verksamhet. För bidrag till ungdomsverksamhet tillämpas nu i princip en åldersgräns vid 21 år. Denna gränsdragning har medfört vissa olägenheter. Utredningen förordar därför att gränsen generellt höjs till 25 år. Utredningen finner det svårt att bedöma, vilket behov av bidrag till en­ skilda för studier, resor och transporter som kan föreligga efter den före­ slagna utvidgningen av bidragsändamålen. Frågan har samband med handi­ kapputredningens pågående arbete, och ställningstagandet får ske i tillämp­ ningen sedan resultatet av detta arbete föreligger. Det finns i och för sig inte något som hindrar att det stöd som det allmänna lämnar i andra for­ mer kompletteras med bidrag ur allmänna arvsfonden, när det föreligger särskilda skäl. Utredningen pekar här på verksamhet, som kanske inte faller inom ramen för begreppet studier i gängse mening utan mera avser att ge en kroppsligt svårt handikappad men mentalt frisk person en meningsfylld tillvaro, att ge honom en möjlighet att tillfredsställa sitt kulturintresse och sitt sysselsättningsbeliov. Studier av detta slag torde inte alltid kvalificera för ersättning från de studiesociala stödformerna. Humanitära skäl kan tala för att arvsfonden ger visst stöd i sådana fall. Avslutningsvis behandlar utredningen de gränsdragningsproblem som kan uppstå dels i förhållande till det allmännas verksamhet, dels i förhållandet mellan arvsfonden och vissa andra fonder som skall tillgodose närliggande

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969 21

ändamål. Enligt arvsfondslagen får bidrag inte lämnas för åtgärd som det åligger stat eller kommun att bekosta. På grund av denna bestämmelse har i praxis gjorts en avgränsning mellan å ena sidan uppgifter som ålagts kom­ munerna i lag eller författning och å andra sidan uppgifter som kommu­ nerna inom den kommunala kompetensens ram bemyndigats att ta på sig i den omfattning de själva bestämmer. Bidrag kan utgå till ändamål av den senare men inte av den förra typen. Utredningen har inte något att erinra mot den sålunda tillämpade ordningen. Vad beträffar sådan verksamhet som får statligt stöd i form av anslag på riksstaten eller statsanslag över fonden för friluftslivets främjande eller fonden för idrottens främjande anses det i tillämpningen i och för sig inte föreligga hinder för att bidrag utgår från allmänna arvsfonden. Man har emellertid velat undvika att bidrag för samma ändamål lämnas från både staten och arvsfonden, eftersom detta skulle komplicera bidragssökandenas och de bidragsbeviljande organens möjligheter att överblicka och planlägga verksamheten. Utredningen godtar dessa grundsatser och förklarar sig anse att bidrag från arvsfonden i prin­ cip inte bör utgå i de fall statsmedel står till förfogande. Rätten att besluta om bidrag ur arvsfonden skall enligt utred­ ningen även i fortsättningen i princip tillkomma Kungl. Maj :t. Emellertid föreslås att möjlighet införs till delegering av beslutanderätten i vissa ären­ den till underordnad myndighet. Den nuvarande ordningen med Kungl, Maj :t som beslutande organ i bidragsfrågor har enligt utredningens mening inneburit väsentliga fördelar. Kungl. Maj :t har snabbt och smidigt kunnat leda utvecklingen, vilket varit av stor betydelse eftersom normerna för bidragsgivningen är mycket knapp­ händigt reglerade i lagen. Praxis har präglats av elasticitet och överblick i stort över behov och resurser. En annan ordning för prövningen skulle san­ nolikt medföra att statsmakterna tvingades dra upp mer eller mindre långt­ gående riktlinjer för bidragsverksamheten för att få garanti för enhetlighet i tillämpningen. Sådana riktlinjer skulle klavbinda verksamheten på ett olyckligt sätt. Utredningen erinrar om sitt förslag att utvidga arvsfondens ändamål och påpekar att en fast praxis i ärenden om bidrag till de nytill­ komna ändamålen inte torde komma att utvecklas förrän efter flera år. Det torde vara av särskild vikt att Kungl. Maj :t har hand om bidragsgivningen inom de nya områdena under de första åren. Slutligen framhåller utredning­ en att det med hänsyn till arvsfondens speciella karaktär kan vara av värde från principiella och psykologiska synpunkter att ansvaret för beviljande av bidrag ur fonden åvilar Kungl. Maj :t. Den förberedande handläggningen av bidragsärendena bör med hänsyn till det nära sambandet mellan denna och beslutet liksom hittills ske i social­ departementet. Den innebär inte någon mera betydande belastning för de­ partementet. Inom några grupper av förekommande bidragsärenden finns en så klart

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

utvecklad och fast praxis att Kungl. Maj :t bör få möjlighet att delegera handläggningen till något underlydande organ. Som exempel på sådana ärenden nämner utredningen frågor om bidrag till barnstugor och barnkolo­ nier. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma omfattningen av dele­ gationen och till vilken myndighet delegation skall ske. Vad gäller ärendena om bidrag till barnstugor och barnkolonier påpekar utredningen att social­ styrelsen har betydande erfarenhet av sådana ärenden. Styrelsen handlägger också frågor om statsbidrag till barnstugor. Det synes vara en rationell lös­ ning att sammanföra beslutanderätten i barnstugcärenden i fråga om såväl statsbidrag som arvsfondsbidrag till en och samma myndighet. I samband med delegationen torde Kungl. Maj :t böra föreskriva enligt vilka allmänna principer bidrag bör beviljas. Vidare torde krävas att Kungl. Maj:t anger den bidragsram som myndigheten har att röra sig inom. Storleken av denna ram torde sannolikt få omprövas en gång om året med utgångspunkt från storleken av tillgängliga medel och de uppskattade totala behoven av arvs­ fondsbidrag.

Remissyttrandena Förslaget att utvidga allmänna arvsfondens ändamål till att omfatta ock­ så omsorger om åldringar och handikappade har tillstyrkts så gott som genomgående under remissbehandlingen. Endast statens ungdoms­ råd och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund har motsatt sig för­ slaget. De remissinstanser som tillstyrker förslaget hänvisar i allmänhet till de skäl som utredningen anför. Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att utdelningen från arvsfonden inte bör delas upp på alltför många ändamål och att fondens verksamhet bör gynna ändamål med anknytning till vissa bestämda grupper av medborgare. Det föreslagna syftet överensstämmer med de ej sällan förekommande testamentena till åldringsvård, sjukvård och handikappvård. Hovrätten erinrar — i likhet med flera andra remiss­ instanser — om att det redan vid fondens tillkomst föreslogs att understöd skulle kunna lämnas till vård av kroniskt sjuka och ålderstigna. Svenska kommunförbundet understryker att man vid en utvidgning av arvsfondens syften bör tillgodose allmänt accepterade ändamål. Detta kan antas leda till att antalet testamenten till förmån för fonden ökar och att personer som saknar arvsberättigade släktingar avstår från att testamentera sin egendom till ändamål som de själva väljer ut. Kammaradvokatfiskalsämbetet säger sig ha den erfarenheten att arvsfonden med sitt nuvarande ändamål har rönt en uppskattning som inte skulle ha kommit ett rent statsarv till del. Testamentariska förordnanden till förmån för fonden förekommer varje år, även från personer som har andra arvingar. Ofta framgår det i dessa fall tydligt att testators rent positiva intresse för fonden har varit avgörande, men ibland synes förordnandet närmast vara föranlett av en negativ inställ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969 23

ning till den närmaste släkten. Allmänhetens uppskattning av arvsfonden torde oftast ta sig det uttrycket att personer utan arvsberättigade släktingar avsiktligt underlåter att upprätta testamente eller inte förordnar om annat än vissa legat i syfte att resten skall gå till fonden. Särskilt under senare år, när arvsfondens medel i allt större utsträckning har kommit att användas för ungdomsgårdar, har dock ett visst ogillande av fondens ändamål ibland märkts hos äldre personer. Ämbetet bedömer med hänsyn till sina erfaren­ heter rörande allmänhetens inställning till fonden utredningens förslag som tilltalande. Förslaget är ägnat att hos den äldre generationen sprida känne­ dom om arvsfonden och motverka den tyvärr vanliga missuppfattningen att arvsfonden är detsamma som staten och att medlen går direkt in i stats­ kassan. Enligt socialstyrelsen kommer det -— även om de statliga och kommunala insatserna till stöd för åldringar och handikappade förbättras väsentligt — säkerligen att kvarstå betydande behov, främst i fråga om allmän service och rekreation, vilka inte tillgodoses av samhället eller kan tänkas bli upp­ märksammade av det allmänna. Den föreslagna utvidgningen av allmänna arvsfondens ändamål bör emellertid inte få till följd, att åtgärder som har till syfte att ge barn och ungdom stöd och hjälp skjuts i bakgrunden. Även för framtiden bör barna- och ungdomsvård ges en central plats i bidragsgivningen. Arvsfonden har alltsedan sin tillkomst haft stor betydelse för utvecklingen inom vissa grenar av denna verksamhet. Samhällets insatser för den sociala barnavården har visserligen ökat betydligt under den tid som arvsfonden har verkat. De snabba förändringarna inom olika områden skapar emellertid ständigt nya behov, vilka med gällande lagstiftning och praxis inte alltid kan tillgodoses. Statens ungdomsråd anför i sitt yttrande, att rådets avvisande inställning till förslaget inte heror på att rådet anser att åldringarnas och de handi­ kappades behov redan har tillgodosetts av samhället. Tvärtom anser rådet att ytterligare kraftiga insatser behövs på dessa områden. Utbyggnaden bör emellertid ske successivt och planmässigt och inte göras beroende av arvs­ fondens avkastning. Liknande synpunkter anförs av Sveriges socialdemo­ kratiska ungdomsförbund. Förbundet framhåller också att behovet av ung­ domslokaler är långt ifrån tillgodosett. Det är önskvärt att samhällets in­ satser på detta område förstärks. Med hänsyn till vad utredningen själv anför om olämpligheten av att splittra bidragsgivningen på alltför många ändamål hade det varit rimligare att föreslå en ytterligare koncentration på ungdomslokaler för att göra insatserna effektivare. Utredningens för­ slag skulle kunna leda till en reducering av stödet till ungdomslokaler. Förbundet anser att starka skäl talar mot en sådan utveckling. Enligt för­ bundets mening bör den nuvarande ordningen behållas med vissa juste­ ringar i fråga om reglernas tillämpning. Utredningens uttalande att begreppet handikappad skall omfatta perso­

24 Kungi. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

ner som på grund av bristande kropps- eller själskrafter har mera bety­ dande svårigheter med sin livsföring biträds uttryckligen av medicinal­ styrelsen. Vad utredningen anför rörande inriktningen av bidragsgivningen inom den föreslagna ramen röner i allmänhet instämmande från de remissinstanser som yttrar sig härom. Flera remissinstanser, bl. a. sta­ tens handikappråd och Svenska stadsförbundet, betonar vikten av flexibili­ tet i tillämpningen. Kammarkollegiet finner det i likhet med utredningen svårt att närmare precisera lämpliga åtgärder, deras art och omfattning. Gränserna mellan t. ex. åldrings- och sjukvården är ofta flytande. Utred­ ningen torde ha uppdragit riktlinjer så långt detta är möjligt, och kollegiet finner att det därefter bör ankomma på praxis att vid utdelning ur fonden anpassa ändamålen till de aktuella behoven. Svenska landstingsförbundet ansluter sig till utredningens förord för åtgärder med särskild inriktning på service, rekreation och fritidssysselsättning. Socialstyrelsen hänvisar till en skrivelse med förslag och synpunkter rörande bidragsgivningen som styrelsen på begäran tillställde utredningen under utredningsarbetet. I denna skrivelse föreslogs bl. a., att arvsfondsmedel skulle kunna utnyttjas för anordnande av serviceanläggningar -— s. k. dagcentraler — samt lokaler för fritidssysselsättning och semester- och rekreationsanläggningar. Bland andra behov som skidle kunna bli tillgodo­ sedda genom bidrag ur fonden nämnde styrelsen anskaffning av sådana nyttigheter som kylskåp, frysbox och telefon samt invalidfordon i fall då rätt till statsbidrag inte föreligger. I sitt remissyttrande understryker sty­ relsen nu särskilt behovet av dagcentraler och klubblokaler för åldringar och handikappade. När man inrättar sådana lokaler bör man emellertid se till att dessa grupper inte i högre grad än som är nödvändigt behandlas som en från övriga medborgare skild kategori, hänvisad till speciella anord­ ningar och aktiviteter. I viss utsträckning bör t. ex. lokalerna ordnas så, att de kan vara öppna även för andra medborgargrupper. Det sagda innebär bl. a. att beteckningen invaliddaghem inte bör komma i fråga. Styrelsen understryker vidare vikten av att de gamla som vill och kan delta i produk­ tivt arbete får tillfälle därtill. Detta bör vara utgångspunkten för anord­ ningar på området. Äldre människor känner i regel — även om deras ar­ betsförmåga är ganska begränsad —- större tillfredsställelse av att delta i någon form av förvärvsarbete än i olika hobbyaktiviteter. Om åldringar mera allmänt ges tillfälle att efter sina krafter göra en arbetsinsats på något område, bortfaller också en del av deras speciella fritidsproblem. För många åldringar kan särskilda folkhögskolekurser vara värdefulla. Semesterhem och andra rekreationsanläggningar har sin betydelse bl. a. från hälsosyn­ punkt. Bidrag till kollektiva hälsoresor bör kunna utgå till vissa av dem som av läkare rekommenderas en tids vistelse i annat klimat. Socialvårdskonsulenten i elfte distriktet säger sig anse att det bör ankom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 25

ma på kommunerna att anordna dagcentraler och att bidrag därtill inte bör lämnas från allmänna arvsfonden. Statens handikappråd uttalar i sitt yttrande inledningsvis den principiella uppfattningen att handikappade skall ha rätt att av samhället få alla er­ forderliga omsorger och ersättning för det inkomstbortfall och de kostnader som vållas av handikappet. Trots betydande framsteg i utvecklingen före­ ligger alltjämt stora brister i dessa avseenden. På många områden ger lag­ stiftningen inte de handikappade någon klar rätt till erforderliga omsorger. Vidare är deras möjligheter att få hjälp ofta begränsade genom att resur­ serna är otillräckliga. Handikapprådet utvecklar detta närmare i sitt ytt­ rande. Rådet har i likhet med socialstyrelsen under utredningsarbetets gång fått tillfälle att inkomma med förslag på lämpliga bidragsändamål till ut­ redningen. I sin skrivelse till utredningen, vilken åberopas i remissyttran­ det, nämnde rådet en rad sådana ändamål som hade föreslagits av de olika handikapporganisationerna, däribland semesterhem, konvalescenthem, in­ validdaghem, lokaler för fritidsverksamhet, sysselsättningshem, skyddade verkstäder och hem för korttidsvård av utvecklingsstörda, kursgårdar, reseoch studiestipendier, kurser för föräldrar till handikappade barn, utbildning av personal som kan bistå de handikappade, exempelvis sjukgymnaster och dövstu mtolkar, samt bidrag till anskaffande av motorfordon, anordnande av transporter och startande av egen verksamhet. Rådet säger sig i remiss­ yttrandet finna det angeläget att bidrag i högre grad än hittills lämnas till stora och kapitalkrävande projekt. Även bidrag för forskningsändamål bör kunna komma i fråga. Som exempel på forskningsobjekt, som är angelägna från de handikappades synpunkt men till vilka man inte på lång tid kan räkna med att få erforderliga resurser på reguljär väg, nämner rådet tek­ niska hjälpmedel, samhälls- och trafikplanering samt handikappedagogik och habiliteringsmetoder. Rådet påpekar att det, när det gäller handikapppedagogisk forskning som är ett mycket försummat fält, knappast finns något ordinarie finansieringsorgan som kan åstadkomma erforderliga re­ surser. Rådet säger sig vidare utgå från att rådet får tillfälle att uttala sig i olika konkreta frågor rörande fondens användning. De handikappades riksförbund nämner i sitt yttrande några olika ända­ mål som bör kunna stödjas genom bidrag från arvsfonden. Hit hör till att börja med rekreationsanläggningar för handikappade. Sådana anläggningar utnyttjas också för anpassningskurser, utbildningsverksamhet, idrotts- och ungdomsverksamhet samt olika slag av kulturella aktiviteter. För denna verksamhet behövs ganska stora investeringar i inventarier och hjälpmedel av olika slag. Vidare bör bidrag kunna lämnas till gemenskapskurser, samlingsdagar, lägerverksamhet och annan liknande gruppaktivitet som syftar till att bryta de handikappades isolering. Bidrag till anskaffande av bilar bör kunna lämnas i vissa fall, där sådant bidrag inte utgår från arbets­ marknadsstyrelsen, exempelvis till familjer med gravt handikappade med­

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

lemmar i syfte att hålla samman familjen och möjliggöra ökad gemensam aktivitet utanför höstaden. Medicinalstyrelsen påpekar att även mentalt störda och utvecklingshäminade personer, som nu tillhör de mest eftersatta grupperna i samhället, kan ha nytta och glädje av stöd från fonden till studier och resor. Allmänna uttalanden rörande bidragsgivningen till institutioner förekom­ mer i flera remissyttranden. Kammarkollegiet ansluter sig till vad utred­ ningen anför om att bidragen huvudsakligen bör ha karaktären av anordningsbidrag. Statens handikappråd anför å sin sida, att driftbidrag bör kun­ na komma i fråga när det gäller nya anläggningar. Statens nämnd för sam­ lingslokaler instämmer med utredningen i att arvsfondsbidrag inte bör läm­ nas till anläggningskostnader för lokaler till vilka samlingslokalslån bevil­ jas. Om arvsfondslagens ändamålsbestämmelse vidgas på föreslaget sätt, bör enligt nämnden hinder inte möta mot att arvsfondsbidrag i ökad om­ fattning beviljas till inventarier och utrustning i allmänna samlingslokaler. Nämnden håller före att arvsfondsbidrag därvid hör kunna beviljas till så­ dana anordningar som underlättar för åldringar och handikappade att ut­ nyttja de allmänna samlingslokalerna, även om den aktuella lokalen inte är särskilt avsedd för ifrågavarande kategorier. Ej heller synes hinder böra möta mot att arvsfondsbidrag lämnas till smärre ändringsarbeten i äldre lokaler i syfte att göra dessa mera »invalidvänliga». De anordningar och kompletteringar som i sådana fall kan bli aktuella torde nämligen många gånger inte vara av sådan art att de skulle kunna betecknas som »om- och tillbyggnad» och sålunda berättiga till samlingslokalslån. Det torde vidare ofta komma att röra sig om förhållandevis blygsamma belopp. Även statens ungdomsråd uppehåller sig vid principerna för bidragsgivning' till samlingslokaler. Genom bidrag från arvsfonden har såväl ungdoms­ organisationer som andra organ tillförts värdefulla resurser för utveck­ lingen av arbetet för och hland barn och ungdom. Tack vare dessa bidrag har lokalerna kunnat få en tilltalande och för ungdomsarbetet stimulerande utformning. Visserligen har kommunerna under senare år aktivt engagerat sig i lösandet av fritidslivets lokalfrågor. Trots detta föreligger dock stort behov av särskilda ungdomslokaler. Kommunerna måste självfallet sträva efter att tillgodose ett allmänt folkbildnings- och fritidsbehov och saknar ofta resurser att tillhandahålla de specialinredda lokaler som olika ung­ domsorganisationer kan behöva för sin verksamhet. De samhällsägda loka­ lerna kan vidare i allmänhet inte nyttjas av samma organisation annat än på vissa bestämda tider, medan ungdomsorganisationerna för sin verksam­ het kan behöva disponera en lokal på heltid. Rådet beklagar att anslagen frän arvsfonden begränsats till högst 150 000 kr. per anslagsprojekt och högst 50 % av kostnaderna för scoutlokaler och 30—35 % av kostnaderna för andra ungdomslokaler. Dessa regler har i många fall medverkat till att ungdomsorganisationer som varit i stort behov av egna lokaler har ansett sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969 21

sakna förutsättningar att lösa sin lokalfråga på tillfredsställande sätt. Rådet förordar att maximibeloppet 150 000 kr. omprövas varje år med hänsyn till aktuella prisförändringar samt att bidragsandelen för ungdomslokaler, som anordnas av ungdomsorganisationer vilka är anslutna till riksförbund, all­ mänt höjs till minst 50 % av kostnaderna. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser också, att de nuva­ rande spärreglerna liar medfört betydande olägenheter för ungdomsarbetet. I framtiden hör avsevärt flexiblare regler tillämpas. Förbundet tillstyrker förslaget, att åldersgränsen för bidrag till ungdomslokaler höjs från 21 till 25 år. Samtidigt påpekas emellertid, att lokalsituationen ofta är sådan att det i praktiken inte är möjligt att göra någon skillnad mellan ungdoms­ lokaler och lokaler för vuxna. Det bör därför övervägas att helt slopa ålders­ gränsen. Prioriteringen till ungdomslokaler bör ändå kunna bibehållas. För­ bundet anför vidare, att den skyldighet att upplåta lokal till andra organi­ sationer som bidrag från arvsfonden medför är mycket oklar. Skyldigheten torde gå betydligt mindre långt än vad som gäller enligt samlingslokalskungörelsen, där det föreskrivs att lokalerna opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor skall upplåtas åt envar inom orten verksam organisa­ tion. Förbundet påpekar också, att upplåtelseplikten kan sättas ur spel genom att ordningsreglerna för lokalen utformas på sådant sätt att vissa föreningar inte kan utnyttja den. Ett klarläggande uttalande på denna punkt skulle vara av värde. Vissa särskilda frågor rörande bidragsgivningen inom arvsfondens nu­ varande område behandlas i en del yttranden. Som exempel på områden där det behövs bidrag till sådan nyskapande verksamhet som arvsfonden vill uppmuntra nämner socialstyrelsen åtgärder för att förhindra allvarligare barnolycksfall och insatser för att möjliggöra för invalidiserade barn och ungdomar att leva ett normalt liv. Socialvårdskonsulenten i elfte distriktet anser, att fondmedel hör kunna användas för att finansiera lekplatser samt vårdanstalter för narkomaner och starkt mentalt avvikande och sinnessjuka barn. Vidare bör bidrag kunna lämnas till mångbarnsfamiljer för anskaf­ fande av egna hem. Fortfarande föreligger behov av studiebidrag, bl. a. för unga som varit omhändertagna för samhällsvård och för handikappade stu­ derande. Statens ungdomsråd föreslår, att arvsfonden skall kunna använ­ das för stipendier och bidrag till ungdom och ungdomsledare i syfte att underlätta mellanfolkligt samarbete och internationellt ungdomsutbyte. Så­ dan verksamhet stämmer enligt rådets mening väl överens med den vid arvsfondens tillkomst uttalade målsättningen, att fonden skulle underlätta för det uppväxande släktet att fylla sin framtida uppgift till samhällets bästa. Rådet utvecklar denna synpunkt närmare i sitt remissyttrande. Arvsfondsmedel bör enligt kammarkollegiet inte användas för att befria kommuner från utgifter som de enligt lag eller författning är skyldiga att bestrida. Statens handikappråd anser emellertid att denna princip inte bör

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

upprätthållas alltför strikt. Vad utredningen anför om att bidrag från arvs­ fonden inte bör utgå i de fall där det finns möjlighet till statsanslag över fonderna för friluftslivets och idrottens främjande föranleder vissa påpe­ kanden av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Detta erinrar om att bara en mycket liten del av anslagen från dessa fonder har gått till ung­ domslokaler. Förbundet framhåller att idrottsföreningarna bl. a. för sin ungdomsverksamhet behöver även andra lokaler än sådana som är avsedda för idrottsutövning. Det bör inte resas något hinder mot att arvsfondsbidrag lämnas till sådana lokaler. Kultur- och bildningsorganisationer bör enligt förbundet kunna få bidrag till studiehem och dylika lokaler, vilka i icke oväsentlig utsträckning används av ungdom. I likhet med utredningen anser kammarkollegiet, att bidrag liksom hittills inte bör lämnas åt politiska organisationer. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund hävdar en motsatt uppfattning. Förbundet framhåller, att stat och kommun numera vid sin bidragsgivning behandlar politiska orga­ nisationer på samma sätt som andra ungdomsorganisationer. Det är inkonsekvent att tillämpa en avvikande ordning när det gäller bidrag från arvs­ fonden, och en sådan praxis som utredningen förordar kan inte godtas, i detta sammanhang påpekar förbundet att utredningen inte ifrågasätter om det fortfarande är allmänt accepterat att bidrag utgår till religiösa samman­ slutningar. Behovet av upplysning om fonden understryks i flera yttranden, bl. a. av statens handikappråd och Svenska kommunförbundet. Utredningens förslag rörande handläggningen av bidragsfråg o r tillstyrks av hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, kammar­ kollegiet, länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska stadsförbundet och Svens­ ka kommunförbundet. Socialstyrelsen instämmer med utredningen i att frågor om arvsfondsbidrag till barnstugor lämpligen bör kunna delegeras till styrelsen, som handlägger ärenden om statsbidrag till sådana institutio­ ner. Styrelsen bör också kunna överta handläggningen av frågor om bidrag till barnkolonier. Statens nämnd för samlingslokaler ifrågasätter, om det inte skulle kunna anförtros åt nämnden att inom en given ram och enligt närmare anvisningar fördela arvsfondsbidrag till inventarier och utrustning för ungdomslokaler och lokaler avsedda för bl. a. åldringar och handikap­ pade. Nämnden erinrar om att det enligt tidigare gällande bestämmelser om statsbidrag till utrustning och inventarier för vissa samlingslokaler an­ kom på nämnden att besluta om sådana bidrag. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund förordar att samlingslokalsnämnden får hand om bidragsgivningen till lokaler. Svenska landstingsförbundet anser inte att beslutanderätten i bidragsfrägor bör delegeras från Kungl. Maj :t. Förbundet är tveksamt rörande lämpligheten av att sammanföra beslutanderätten i frågor om statsbidrag och arvsfondsbidrag till en myndighet. Härigenom kan arvsfondsbidragens initierande och stimulerande effekt komma att minska. Delegation av rätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 29

att besluta om bidrag förutsätter även att vissa medel på förhand reserve­ ras för avsett ändamål. Detta inskränker möjligheten till sådan prioritering som senare kan bedömas vara önskvärd. Från principiella och psykologiska synpunkter är det av värde att ansvaret för beviljande av bidrag ur fonden åvilar Kungl. Maj :t.

Godkännande av testamente till annan än arvsfonden och avstående av arv som har tillfallit fonden

Gällande rätt m. m. Arvsfondens rätt till arv kan vara utesluten på grund av testamente till förmån för annan än fonden. För att testamente skall vara gällande krävs enligt 13 kap. 1 § ÄB att testator var behörig att förordna om sin kvarlåtenskap och att testamentet är upprättat i laga form. I regel fordras skriftlig form, men under vissa förutsättningar godtas ett inför vittnen upprättat muntligt testamente (10 kap. 3 §). I 13 kap. 2 och 3 §§ nämns vissa särskilda omständigheter som kan föranleda att testamente inte är giltigt, exempelvis att det har tillkommit under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten. Testamente skall bevakas vid domstol inom sex månader efter det att testamentstagaren har fått känne­ dom om testators död och det till hans förmån gjorda förordnandet (14 kap. 1 §). Om testamentet inte bevakas i föreskriven ordning, förlorar testa­ mentstagaren sin rätt mot arvinge som inte har avstått från klandertalan (14 kap. 3 §). Sedan testamentet bevakats skall det delges arvinge (14 kap. 4 §). Arvinge, som vill göra gällande att testamentet är ogiltigt enligt be­ stämmelserna i 13 kap. ÄB, skall väcka klandertalan inom sex månader från det han fick del av testamentet. Försitter han den tiden, är rätten till talan förlorad (14 kap. 5 §). Ett testamente som är behäftat med någon ogiltighetsgrund enligt 13 kap. ÄB kan alltså trots detta bli gällande genom att det godkänns eller inte klandras. Arvsfondens rätt till egendom som tillkommer fonden bevakas enligt 3 § arvsfondslagen av kammaradvokatfiskalsämbetet, som också för fon­ dens talan inför domstol. Ämbetet kan på fondens vägnar godkänna testamente till annan än fonden, om testamentet har upprättats i laga ordning och någon anledning till klander inte heller i övrigt föreligger. I annat fall skall ämbetet i god tid före klandertidens utgång med eget ut­ låtande underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning (4 § arvsfondslagen). Bara om Kungl. Maj :t beslutar att klandertalan skall äga rum, är kammar­ advokatfiskalsämbetet behörigt att väcka sådan talan. Föreligger anledning att klandra ett testamente, kan Kungl. Maj:t besluta om avstående från klandertalan, under förutsättning att testamentet får antas vara ett riktigt uttryck för den avlidnes yttersta vilja (5 kap. 2 § ÄB). Ärendena handläggs inom finansdepartementet. Arv som har tillfallit fonden kan — om det med hänsyn till omständig­

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

heterna får anses billigt — av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke helt eller delvis avstås till arvlåtarens släkting eller annan som har stått arvlåtaren nära (5 kap. 3 § ÄB). Ansökan om att arv skall avstås inges till länsstyrelsen i det län där den avlidne senast haft sitt hemvist. Efter utred­ ning skall länsstyrelsen översända handlingarna i ärendet med eget utlå­ tande till kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet avger yttrande i frågan och insänder detta jämte de från länsstyrelsen mottagna handlingarna till Kungl. Maj:t (5 § arvsfondslagen). Ärendena handläggs inom finansdepar­ tementet. Fram till år 1948 lämnades riksdagens samtycke till avstående av arv ge­ nom bemyndigande för varje år efter särskild framställning av Kungl. Maj :t. Fr. o. m. budgetåret 1948/49 har riksdagen gett Kungl. Maj :t gene­ rella bemyndiganden för fem år i sänder att besluta om avstående av arv intill ett visst maximibelopp för varje särskilt fall. Det senaste bemyn­ digandet gavs år 1964 (prop. 1964:41, SU 32, rskr 86) och avser fem år fr. o. m. budgetåret 1964/65. Maximibeloppet utgjorde ursprungligen 10 000 kr. men har sedermera höjts till 25 000 kr. Konstitutionsutskottet har i memorial 1965: 27 redovisat resultatet av en inom utskottet verkställd undersökning rörande tillämpningen av bestäm­ melserna i 5 kap. 2 § ÄB om avstående från klandertalan. Utskottet fann att Kungl. Maj :t i ett ej obetydligt antal fall meddelat beslut enligt nämnda lagrum beträffande muntliga uttalanden av skiftande slag, som gjorts av arvlåtare. Uttalandena hade sålunda godtagits som testamenten. Enligt ut­ skottets mening stod behandlingen av sådana uttalanden som testamentariska förordnanden åtminstone i flertalet av fallen inte i överensstämmelse med den praxis som följts inom rättstillämpningen och kommit till uttryck i högsta domstolens avgöranden. Utskottet ville inte ifrågasätta, att de utta­ landen eller övriga förordnanden som avsågs inte skulle ha varit uttryck för arvlåtarens yttersta vilja eller att det från synpunkten av det ändamål arvlåtaren velat tillgodose skulle ha varit olämpligt att efterge arvsfondens rätt till egendomen. Eftersom den ifrågavarande egendomen måste anses ha tillfallit fonden, hade emellertid enligt utskottets mening prövning för eftergivande av arvsfondens rätt kunnat ske endast enligt reglerna om av­ stående av arvsfondens rätt till kvarlåtenskap. Konstitutionsutskottets uttalanden har lett till att Kungl. Maj :ts praxis ändrats i sådana arvsfondsärenden som åsyftades i memorialet. Dessa ären­ den prövas sålunda inte längre enligt 5 kap. 2 § ÄB, dvs. som eftergivande av klandertalan, utan i stället enligt 5 kap. 3 §, dvs. som avstående av arv som har tillfallit fonden. Om testamentet har godkänts på arvsfondens vägnar, skall testamentstagaren betala arvsskatt för sin lott i vanlig ordning enligt bestämmel­ serna i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt. Om fondens egendom avstås till förmån för arvlåtarens släkting eller annan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 31

torde denne däremot inte vara skyldig att betala vare sig arvsskatt eller gåvoskatt. Med hänsyn därtill brukar det belopp som avstås bestämmas så att det inte överstiger vad som skulle ha tillfallit mottagaren sedan arvs­ skatt erlagts om han hade varit testamentstagare.

Utredningen Omläggningen av Kungl. Maj :ts praxis i sådana ärenden som åsyftas i konstitutionsutskottets memorial har enligt utredningen medfört vissa olä­ genheter. Avstående från arv enligt 5 kap. 3 § ÄB kan ske bara till arvlåtarens släkting eller annan som har stått arvlåtaren nära. Detta innebär att bestämmelsen inte kan tillämpas i fråga om juridisk person. Vidare krävs att det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt att egendomen avstås. Detta har ansetts innefatta ett krav på att vederbörande skall vara i behov av egendomen. Det är på grund av nämnda förhållanden inte alltid möjligt att genom avstående enligt 5 kap. 3 § ÄB tillgodose ändamål som arvlåtaren enligt muntliga uttalanden har velat gynna. En så restriktiv tilllämpning kan te sig stötande. Vidare är den utredning som krävs i ärenden enligt 5 kap. 3 § mera tids­ ödande än den som krävs i ärenden enligt 5 kap. 2 §. I den mån det är fråga om att avstå från större arv än som omfattas av riksdagens generella bemyn­ digande, fordras särskilt samtycke av riksdagen. Detta medför ytterligare tidsutdräkt, vilket kan vara till nackdel i vissa särskilt ömmande fall. Stun­ dom kan Kungl. Maj :t anse sig böra anställa klandertalan för att få visshet om att giltigt testamente inte föreligger eller för att bevara arvsfondens rätt i avvaktan på att utredningen i ärendet slutförs. Utredningen påpekar också att den stramare rättstillämpning som konsti­ tutionsutskottet har rekommenderat torde kunna sätta Kungl. Maj :ts praxis i vissa andra fall i fråga. Med stöd av 5 kap. 2 § ÄB har Kungl. Maj :t nämli­ gen efter bevakningstidens utgång godkänt testamenten, vilka inte bevakats eller bevakats för sent. I dessa fall har testamentstagaren förlorat sin rätt och allmänna arvsfonden är inte hänvisad till klandertalan enligt 14 kap. 5 § ÄB för att göra sin rätt gällande. Bestämmelserna i 14 kap. 3 § ÄB om att godkännande av testamente gör bevakning överflödig avser bara godkän­ nande före bevakningstidens utgång. Behovet av att kunna godkänna icke bevakade eller för sent bevakade testamenten är dock mycket starkt, och andra dödsbodelägare i motsvarande situation torde ofta kunna förutsättas handla på detta sätt. De olägenheter som är förenade med nuvarande bestämmelser skulle en­ ligt utredningen kunna avhjälpas genom att möjligheterna att godkänna testamenten och att efterskänka egendom, som har tillfallit arvsfonden, vid­ gades. Det finns vidare anledning att överväga förenklingar i de nuvarande handläggningsreglerna, varvid decentralisering av ärendena bör eftersträvas. Mot den angivna allmänna bakgrunden föreslår utredningen att testa­

32 Kung!. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

m e n t e till annan än arvsfonden skall få godkännas dels, liksom f. n., om anledning till klander inte föreligger dels i övrigt om testamentet ändå får antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, dvs. i sådana fall då Kungl. Maj :t f. n. enligt 5 kap. 2 § ÄB kan avstå från klan­ dertalan. En allmän förutsättning är därvid att det föreligger ett testamente i rättslig mening. Om testamentet får antas vara ett riktigt uttryck för arv­ låtarens yttersta vilja, bör det få godkännas även om det inte skulle ha blivit bevakat enligt bestämmelserna i 14 kap. ÄB. Detta överensstämmer, som nyss har nämnts, med Kungl. Maj :ts praxis, men regeln bör komma till klart uttryck i lagen. Utredningen förordar att det skall ankomma på kammaradvokatfiskalsämbetet att besluta om godkännande av testamente. Kungl. Maj :t befrias alltså enligt förslaget från nuvarande uppgifter i frågor om klander av testamente och avstående från klandertalan, och alla sådana frågor samlas hos en myndighet. Utredningen föreslår vidare att arv, som har tillfallit arvsfonden, skall kunna avstås till fysisk eller juridisk person, om detta får anses överens­ stämma med arvlåtarens yttersta vilja. Denna bör givetvis ha kommit till uttryck på ett tillfredsställande och otvetydigt sätt, t. ex. genom samtalsvis fällda yttranden eller andra förordnanden som inte har karaktär av testa­ mente i rättslig mening. I vissa fall kan arvlåtarens yttersta vilja framgå utan att något direkt uttalande om kvarlåtenskapen föreligger, exempelvis om omständigheterna talar för att arvlåtaren felaktigt trott att viss person hade arvsrätt efter honom. Enbart det förhållandet att arvlåtaren har varit medlem i ett samfund eller en förening och visat intresse för dess verksam­ het kan däremot inte utan vidare tjäna som bevis om att arvlåtarens yttersta vilja har varit inriktad på att tillgodose organisationen. Vid sidan av regeln om att arv kan avstås, när det får anses överens­ stämma med arvlåtarens yttersta vilja, bör nuvarande möjlighet att även eljest avstå arv till arvlåtarens släkting eller annan närstående stå kvar. I dessa fall bör också i fortsättningen bedömningen av om det är billigt att avstå arvet ske huvudsakligen med utgångspunkt i en behovsprövning. Enligt utredningen kan beslut om avstående av arv numera inte anses ha sådan räckvidd att det kräver riksdagens medverkan. Därvid erinras om att Kungl. Maj :t redan nu kan avstå från testamentsklander utan att höra riksdagen samt att avstående från arv bara får ske under vissa i lag angivna förutsättningar. I betänkandet diskuteras särskilt huruvida 77 § regerings­ formen, som innebär att Kungl. Maj :t inte utan riksdagens samtycke får avhända kronan fast egendom, kan anses lägga hinder i vägen för ett i allmän lag givet bemyndigande att avstå från arv såvitt avser sådan egen­ dom. Utredningen — som utgår från den numera gängse uppfattningen att arvsfondens egendom inte tillhör något särskilt rättssubjekt utan kro­ nan —- anser inte att sådant hinder föreligger. Den framhåller därvid att gällande bemyndigande för Kungl. Maj :t att avstå från arv omfattar även fast egendom. Därigenom uppnås i praktiken ungefär samma resultat som

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969 33

om Kungl. Maj :t i lag får rätt att ensam bestämma om efterskänkande av arv, låt vara att den skillnaden föreligger att riksdagen inte kan återkalla ett i lag givet bemyndigande utan Kungl. Maj :ts medverkan. Vidare erinras om att det inte är fråga om försäljning av kronans fasta egendom utan om efterskänkande av arvsfondens rätt till arv i situationer som reellt sett står nära godkännande av testamente till förmån för annan än arvsfonden. Ställ­ ningstagandet till frågan, om arvfallen egendom skall avstås, kan med visst fog ses som ett led i boutredningen och som en åtgärd vilken föregår det definitiva övertagandet av arvet för arvsfondens räkning. I enlighet med det anförda föreslår utredningen, att kravet på riksdagens medverkan vid beslut om avstående av arv skall upphävas. Vidare förordas att Kungl. Maj:t får möjlighet att delegera beslutanderätten i sådana frågor till kammaradvokatfiskalsämbetet. Avsikten är att delegation skall ske en­ dast när det är fråga om egendom av mindre värde. Som en lämplig värde­ gräns bör möjligen uppställas 10 000 kr. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma värdegränsen och besluta, om delegation skall gälla för viss tid eller tills vidare. Utredningen förutsätter att ämbetets avgöranden sker i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna normer som tillämpas av Kungl. Maj :t i ärenden av detta slag. Frågor av principiell innebörd bör underställas Kungl. Maj :t. Med hänsyn till de vidgade uppgifter som enligt förslaget läggs på kam­ maradvokatfiskalsämbetet ifrågasätter utredningen, om inte ämbetets beslu­ tanderätt i viss omfattning bör förbehållas förste advokatfiskalen. En sådan ordning bör komma i fråga t. ex. vid godkännande av testamente, som inte är upprättat i laga form, och vid beslut om avstående av arv. Utredningen förordar, att samtliga bestämmelser om godkännande av testamente och avstående av arv placeras i arvsfondslagen och att motsva­ rande regler i 5 kap. ÄB upphävs. Bestämmelserna avses bli tillämpliga även om arvlåtaren har avlidit innan ändringarna har trätt i kraft. Utredningen anser det inte tillfredsställande att behandlingen i skatte­ hänseende skall växla beroende på om egendom tillfaller någon på grund av ett testamente, som godkänts för arvsfondens räkning, eller på grund av att egendomen avstås enligt reglerna därom i arvsfondslagen. Utredningen föreslår därför ett tillägg till arvsskatteförordningen, enligt vilket förvärv av egendom, som avstås till någon enligt nämnda regler, skall anses ske på grund av testamente av den som har efterlämnat egen­ domen.

Remissyttrandena De föreslagna reglerna om godkännande av testamente till­ styrks av hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet samt länsstyrel­ serna i Östergötlands och Norrbottens län. Hovrätten uttalar den förhopp­ ningen att lagändringen inte kommer att leda till en mer restriktiv praxis. Kammarkollegiet erinrar om att förslaget avser bara testamenten i rättslig 3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 83

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

mening. Ett förordnande som inte uppfyller de krav som i rättstillämp­ ningen ställs på testamente får inte godkännas som sådant av kammaradvokatfiskalsämbetet, även om dess innehåll kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Kammaradvokatfiskalsämbetet anser sig inte böra uttala någon särskild mening i trågan om befogenhet för ämbetet att besluta om godkännande av testamente i fall där det finns anledning till klander utan hänvisar i detta hänseende till kollegiets yttrande. Ämbetet framhåller emellertid, att den föreslagna reformen är ägnad att befordra en för allmänheten smidigare och snabbare handläggning av ärendena. BI. a. erinras om de bagatellartade ärenden om godkännande av testamenten rörande några hundratal kronor som nu måste underställas Kungl. Maj :t. Av hänsyn till allmänheten är det vidare synnerligen önskvärt att ämbetet får den föreslagna behörigheten att efter bevakningstidens utgång godkänna ej bevakade testamenten. Det är mycket vanligt att testamentsbevakning försummas. På arvsfondsärenden torde, trots lugnande uttalanden från ämbetets sida, förorsaka testamentstagare och dem som har varit behjälpliga vid boutredningen sådan oro och grämelse som en försummad testamentsbevakning. Ämbetei erinrar också om att det i allmänhet är svårare för ämbetet än för arvsberättigade släktingar att fastställa, när en testamentstagare har fått kännedom om testamentet och testators död och bevakningstiden alltså börjat löpa. I ärenden om godkännande av testamente, beträffande vilket anledning till klander föreligger eller som inte har bevakats i laga ordning, torde det enligt kammarkollegiet många gånger vara tveksamt om testamente i rätts­ lig mening föreligger. Med hänsyn därtill och till att uppkommande frågor ofta är av diskretionär natur bör två personer delta i kammaradvokatfiskalsämbetets behandling av sådana ärenden, dvs. beslut bör fattas efter föredragning. Detta är särskilt angeläget eftersom det inte finns någon som för arvsfondens räkning kan föra talan mot ämbetets beslut. Föreskrift av angiven innebörd bör tas in i instruktionen för kollegiet eller i dess arbetsordning. I samband med reglerna om godkännande av testamente har kammar­ advokatfiskalsämbetet tagit upp frågan om godkännande av arvsavtal. Ämbetet har i praxis behandlat sådana avtal enligt föreskrifterna om testa­ menten som inte är upprättade i laga ordning och alltså underställt Kungl. Maj :t frågan, om det från arvsfondens sida skall föras talan om ogiltig­ förklaring av avtalet. Ämbetet ifrågasätter, om inte den föreslagna regeln rörande godkännande av testamente bör kompletteras med en bestämmelse om arvsavtal. Därvid är att märka att det för att ett arvsavtal skall godkän­ nas inte är tillräckligt att avtalet överensstämmer med arvlåtarens yttersta vilja. Med hänsyn till de skäl som har motiverat bestämmelserna om arvs­ avtal i ÄB bör sådana avtal godkännas bara när det skulle vara uppenbart obilligt att föra talan om ogiltigförklaring av avtalet.

Knngl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 35

Den föreslagna utvidgningen av möjligheterna att avstå arv tillstyrks av hovrätten för övre Norrland samt länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län. Kammaradvokatfiskalsämbetet säger sig finna förslaget väl ägnat att undanröja vissa nu rådande missförhållanden. Det blir bl. a. möjligt att avstå föremål med affektionsvärde till den avlidnes släktingar och vänner och att ta mindre hänsyn till vederbörandes ekonomiska situa­ tion i sådana fall då starka skäl i övrigt talar för avstående, t. ex. när arvs­ rätt är utesluten på grund av utomäktenskaplig börd. Ämbetet föreslår emel­ lertid att möjligheterna att avstå arvsfondens rätt till arv vidgas ytterligare för att täcka vissa särskilda situationer. Därvid nämner ämbetet till att börja med sådana fall då kvarlåtenskapen omfattar samlingar eller enstaka föremål av stort vetenskapligt eller kulturhistoriskt intresse. I denna typ av fall torde arvlåtaren visserligen i allmänhet ha gjort uttalanden som kan läggas till grund för ett avstående. Det kan därvid räcka med ganska vaga yttranden om att samlingen bör bevaras. För de, låt vara tämligen sällsynta, fall då sådana uttalanden helt saknas kan emellertid en särskild möjlighet att besluta om avstående vara påkallad. Vidare kan i kvarlåtenskapen ingå tastighet med märkliga byggnader eller markområden, t. ex. skärgårdsöar och andra för friluftsliv lämpade områden, vilka bör skyddas mot exploate­ ring. I sådana fal] torde det vara vanligare att uttalanden om arvlåtarens önskemål saknas. Ofta kan egendomen säljas till kommun eller samman­ slutning som kan väntas komma att förvalta den på lämpligt sätt. Stundom kan emellertid föreliggande önskemål tillgodoses bara genom att egendomen överlåts utan kostnad eller till så lågt pris att det i realiteten rör sig om ett avstående. För dessa enstaka men viktiga fall behövs en särskild bestäm­ melse som gör det möjligt att helt eller delvis avstå arvsfondens rätt till förmån för åsyftade samhällsintressen. Som en tredje typ av fall tar ämbe­ tet upp den situationen att föräldrar till sinnessjukt eller efterblivet barn genom testamente har förordnat angående barnets egendom. Då kan man inte som skäl för avstående hänvisa till arvlåtarens yttersta vilja, eftersom arvlåtaren ofta helt saknat förmåga att uttrycka sin vilja. Det kan emeller­ tid finnas skäl att i dessa fall låta föräldrarnas vilja vara bestämmande. Bland fall som påfordrar en ytterligare möjlighet att avstå arvsfondens rätt nämner ämbetet slutligen att egendom i utlandet har tillfallit fonden. Ämbetet redovisar några fall där detta har skett och tillägger att det i fram­ tiden kan tänkas bli vanligare än nu att en arvlåtare efterlämnar fast egen­ dom i utlandet, särskilt i annat nordiskt land. Det kan visa sig lämpligt att träffa avtal om ömsesidigt avstående av arvsfondens eller statens arvs­ rätt till sådan egendom. Detta är ett ytterligare skäl för en bestämmelse som gör det möjligt att handlägga frågorna på ett smidigt sätt. I samtliga nämnda extraordinära typer av fall kan rätten att besluta om avstående lörbehållas Ivungl. Maj :t, eventuellt efter riksdagens börande. Någon dele­ gation torde inte påkallas.

36 Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

Även länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår en särskild möjlighet att avstå arv när det gäller från naturvårds- och fritidssynpunkt värdefulla områden eller samlingar som representerar stora kulturvärden. Vad först­ nämnda typ av egendom angår måste den, om arvet inte avstås, säljas på offentlig auktion till den högstbjudande. Detta kan komma att direkt mot­ verka ansträngningarna att för framtiden bevara områdena orörda. I nu nämnda och liknande fall, där det är ett allmänt intresse att trygga egen­ domens bibehållande och vård, bör arvet kunna avstås till stiftelse, annan sammanslutning eller kommun på sådana villkor att sagda intresse tillgodo­ ses. Länsstyrelsen i Kopparbergs län tar också upp frågan om egendom av musealt och kulturhistoriskt intresse. Det föreligger ofta önskemål om att bevara sådan egendom inom bygden, tillgänglig för allmänheten. Vid försäljning bjuds emellertid ofta mycket höga priser. Detta kan medföra att de som företräder de museala och kulturhistoriska intressena inte kan hävda sig i konkurrensen. Följden därav blir att egendomen skingras åt olika håll. Länsstyrelsen föreslår, att det genom en ändring i bestämmel­ serna om bidrag från arvsfonden öppnas möjlighet att tilldela inrättning som har till uppgift att tillgodose nyssnämnda intressen viss bestämd egen­ dom som har tillfallit fonden. De belopp som därigenom skulle undandragas fonden torde bli så obetydliga att de inte i nämnvärd mån kan påverka bidragsgivningen till övriga ändamål. Inte heller torde behöva befaras att den föreslagna ändringen skall minska tillströmningen av kvarlåtenskap till fonden. De vidgade möjligheterna att avstå arv bör enligt kammaradvokatfiskalsämbetet tillämpas bara på dödsbon där arvlåtaren avlidit efter ändringarnas ikraftträdande. Annars uppställer sig frågan hur lång tid efter ett arvfall en sökande under åberopande av de nya bestämmelserna skall kunna göra anspråk på att få del av kvarlåtenskap som har tillfallit fonden. Förslaget att riksdagens samtycke inte längre skall krävas för beslut om avstående av arv biträds av hovrätten för Övre Norrland. Med anledning av vad utredningen anfört rörande 77 § regeringsformen förklarar hovrät­ ten, att den inte kan ansluta sig till uppfattningen att frågan om avstående av arv kan ses som ett led i boutredningen och en åtgärd som föregår det definitiva övertagandet av arvet för arvsfondens räkning. Avstående av arvsfondens rätt till fast egendom, som tillfallit fonden, får enligt hovrättens mening anses vara sådant avhändande, varom stadgas i 77 § regerings­ formen. Lagberedningen har emellertid vid tillkomsten av arvsfondslagstiftningen utan erinran från lagrådets sida uttalat, att »då genom lag bestäm­ mes, att kvarlåtenskapen efter död man skall, när arvsberättigad skyldeman eller efterlevande make ej finnes, tillfalla allmänna arvsfonden, bör före­ skrift om realisation av kvarlåtenskapen, även då däri ingår fast egendom, kunna givas i samma ordning som om förvaltningen av fondens medel». Med hänsyn härtill anser sig hovrätten kunna lämna den av utredningen föreslagna 5 § utan erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969 37

Kammarkollegiet anser däremot att 77 § regeringsformen medför behov av särskilda regler för fast egendom. I arvsfondslagen bör stadgas att avstående av sådan egendom kräver riksdagens medverkan. Denna med­ verkan torde böra lämnas i form av ett icke tidsbegränsat försäljningsbemyndigande. Detta bemyndigande bör omfatta även den till kammaradvokatfiskalsämbetet delegerade beslutanderätten. Förslaget om rätt för Kungl. Maj :t att delegera beslutanderätten i vissa ärenden om avstående av arv till kammaradvokatfiskalsämbetet biträds av kammarkollegiet. Kammaradvokatfiskalsämbetet hänvisar utan eget ytt­ rande till vad kollegiet har anfört. Ämbetet framhåller emellertid, liksom när det gäller reglerna om godkännande av testamente, att förslaget är ägnat att befordra en för allmänheten smidigare och snabbare handlägg­ ning av ärendena. Enligt kammarkollegiet bör kammaradvokatfiskalsämbetets beslut om att arv skall avstås fattas i samma ordning som kollegiet har förordat i fråga om godkännande av testamente, dvs. två befattningshavare bör delta i handläggningen. En särskild fråga rörande handläggningen av ärenden om avstående av arv tas upp av kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet framhåller sålunda att det i sådana ärenden alltid är nödvändigt att utreda arvlåtarens släkt­ förhållanden. Visserligen gäller avståendet bara fondens rätt. Det kan emel­ lertid uppstå komplikationer, om en tidigare okänd arvsberättigad släkting gör sin rätt gällande efter det att arvet har blivit avstått, särskilt i fall då den som har fått arvet har svag ekonomi och redan förbrukat vad han fått. För att släktutredning skall kunna göras så snart som möjligt föreslår ämbetet, att vederbörande länsstyrelse åläggs att genast underrätta ämbetet när ansökan om avstående av arvsfondens arvsrätt kommer in. Underrättel­ sen kan lämpligen ske genom att kopia av ansökningen översänds till ämbe­ tet. Länsstyrelsen bör inte avvakta besked från ämbetet utan börja sin utredning genast. En motsatt ordning skulle ta alltför lång tid. Om ämbetet får underrättelse så snart en ansökan kommer in, kan ämbetet sätta i gång sin utredning tidigare och ta kontakt med länsstyrelsen för att undvika dubbelarbete. Förslaget om ändring i arvsskatteförordningen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Kammaradvokat­ fiskalsämbetet påpekar dock att det ofta kan vara svårt att avgöra, i vilken mån ett beslut om utbetalning till en person innebär en välvillig prövning av en påstådd fordran eller ett avstående av arvsfondens rätt till arv.

Övriga frågor Delgivning av testamente Gällande rätt Enligt 3 § första stycket arvsfondslagen skall arvsfondens rätt till egendom som tillfaller fonden bevakas av kammaradvokatfiskals-

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

ämbetet. Ämbetet har vidare rätt att tala och svara i mål som rör fonden. Därav följer att ämbetet är behörigt att för fondens räkning ta emot del­ givning av testamente. Sådan behörighet tillkommer emellertid enligt para­ grafens andra stycke också länsstyrelsen i det län där den döde senast hade sitt hemvist.

Utredningen föreslår inte någon ändring i dessa bestämmelser.

Remissyttrande. Kammaradvokatfiskalsämbetet tar i sitt yttrande upp be­ stämmelsen i 3 § andra stycket om behörighet för länsstyrelse att ta emot delgivning. Sådan delgivning förekommer enligt ämbetet mycket sällan. Detta har fått till följd att man ibland, när testamente för delgivning med allmänna arvsfonden tillställs en länsstyrelse, betraktar de översända hand­ lingarna såsom en feladresserad försändelse och vidarebefordrar dem till ämbetet utan att de först diarieförts hos länsstyrelsen. Därigenom har det uppstått ovisshet rörande vilken dag testamentet delgivits arvsfonden. Det har sålunda inträffat, att en länsstyrelse, som tydligen ej haft klart för sig vad saken gällde, dröjt eu månad med att översända ett icke bevakat testa­ mente till ämbetet, som omedelbart återställde handlingen till ingivaren för att bereda testamentstagarna tillfälle att bevaka testamentet. En utebliven bevakning av ett testamente kan nämligen, även om det godkänns av ämbe­ tet inom bevakningstiden, medföra rättsförlust för testamentstagare, om testators arvsberättigade anförvanter ger sig till känna först efter bevakningstidens utgång. Ämbetet ställer därför frågan, om det för något eller några fall i hela landet per år kan anses motiverat att bibehålla eu bestäm­ melse, som på grund av att den så sällan tillämpas medför missförstånd, soin kan leda till rättsförluster.

God man för allmänna arvsfonden Gällande rätt. Av praktiska skäl är det inte möjligt för kammaradvokat­ fiskalsämbetet att medverka vid utredning av dödsbon på skilda orter i lan­ det. När det på grund av anmälan eller eljest blir känt att en person avlidit och efterlämnat fonden som ensam arvinge eller universell testamentsta­ gare, skall därför rätten enligt 7 § arvsfondslagen förordna god man att vid boutredningen företräda fonden.

Utredningen. Utredningen föreslår två undantag från reglerna i 7 § om förordnande av god man. Förslaget innebär att god man inte skall förord­ nas, om fonden har uteslutits från arv genom testamente och det synes uppenbart att det inte finns anledning till klander mot testamentet eller om det synes uppenbart att boet utvisar brist och god man inte behövs för att ta vård om boets tillgångar. Det första undantaget överensstämmer med vad justitieombudsmannen har rekommenderat (JO:s ämbetsberältelsé 1958 s. 254 och 1960 s. 115) och det andra undantaget iakttas redan nu i praxis.

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969 39

Remissyttrandena. De föreslagna ändringarna tillstyrks av kammarkol­ legiet och kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet pekar på angelägenheten av att arvsfonden inte drabbas av kostnader för gode män i dödsbon, där fonden genom testamente har uteslutits från del i kvarlåtenskapen, och att gode män inte förordnas i bristbon, där tillgångarna inte räcker till kostnaderna för godmanskapet. Ämbetet bör emellertid få kännedom om alla de fall där arvlåtaren har efterlämnat allmänna arvsfonden som ar­ vinge. Domstolarna bör därför genom cirkulär eller genom bestämmelse i arvsfondslagen åläggas att underrätta ämbetet i sådana fall då god man inte bar förordnats och ämbetet inte har fått underrättelse om arvfallet. Även hovrätten för Övre Norrland tillstyrker i princip den föreslagna ändringen. Hovrätten vänder sig emellertid mot kravet på att det skall framstå som uppenbart att anledning till klander mot testamentet inte föreligger. En sådan avfattning skulle sannolikt leda till att god man förordnas i alltför många fall. Hovrätten förordar i stället, atL förordnande av god man underlåts i sådana fall då det inte av testamentet framgår eller av kända förhållanden synes följa att klanderanledning föreligger. Kammaradvokatfiskalsämbetet tar upp frågan om juridisk person kan förordnas till god man för allmänna arvsfonden. Ämbetet erinrar om att beteckningen god man inte förekom i lagens ursprungliga lydelse. Där an­ vändes i stället uttrycket boutredningsman. Genom lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte infördes regler om avträdande av dödsbo till förvaltning av boutredningsman, och i samband därmed fick den person som skulle företräda allmänna arvsfonden vid boutredningen beteckningen god man. Till boutredningsman enligt lagen om boutredning och arvskifte, numera 19 kap. ÄB, har även juridisk person ansetts kunna förordnas. God man enligt föräldrabalken skall emellertid vara »en rätt­ rådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna» (18 kap. 5 §). Såvitt ämbetet kan erinra sig har det aldrig förekommit att juridisk person har utsetts till god man för allmänna arvsfonden. Vissa skäl talar emellertid för att det bör vara möjligt att meddela ett sådant förordnande. God man för arvsfonden brukar ensam ombesörja boutredningen och kan därför ofta mera liknas vid en boutredningsman än vid eu god man för bortovarande.

Försäljning av arvfallen egendom m. in. Gällande rätt. Enligt 12 § arvfondslagen skall medel som tillkommer arvsfonden överlämnas till statskontoret. I 8 § finns bestämmelser om för­ farandet med fondens egendom innan den överlämnas till statskontoret. Lös egendom som inte redan består av kontanta medel skall säljas av gode mannen på offentlig auktion, om inte kammaradvokatfiskalsämbetet på framställning av denne medger annat. Fordringar får säljas endast i den män de inte kan indrivas. Beträffande försäljning av fast egendom gäller vad som är föreskrivet om kronans fasta egendom i allmänhet. För­ säljning av sådan egendom får, som jag förut har sagt, enligt 77 § rege­

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 196!)

ringsformen inte ske utan riksdagens samtycke. Riksdagen har under se­ nare år för ett budgetår i sänder bemyndigat Kungl. Maj :t att besluta om bl. a. försäljning av staten eller allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom inom vissa angivna värdegränser. Fr. o. m. den 1 juli 1967 gäller ett icke tidsbegränsat bemyndigande av motsvarande innehåll (SFS 1967: 369). En­ ligt detta får Kungl. Maj :t utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta om försäljning av allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom, så­ vida taxeringsvärdet eller, om sådant saknas, det uppskattade saluvärdet på egendomen är högst 150 000 kr. Överstiger värdet inte 100 000 kr., kan Kungl. Maj :t delegera beslutanderätten till länsstyrelse.

Utredningen. Utredningen föreslår att 8 § arvsfondslagen ändras så att kammaradvokatfiskalsämbetet även utan framställning från gode mannen får medge att lös egendom försäljs annorledes än på offentlig auktion eller behålls för att överlämnas till statskontoret. Utredningen påpekar att det f. n. torde krävas framställning från gode mannen i varje särskilt fall för att exempelvis den avlidnes rent personliga lösegendom eller föremål av musealt intresse e. d. skall få säljas under hand. Kammaradvokatfiskals­ ämbetet bör kunna lämna ett generellt medgivande till sådan försäljning. Börsnoterade värdepapper torde kunna säljas genom bank eller fondmäk­ lare. Man kan också tänka sig att de överlämnas till statskontoret i den mån de utgör sådana tillgångar som fondens medel får vara placerade i. Utredningen föreslår vidare en bestämmelse om försäljning av tomträtt. Kungl. Maj :t har vid olika tillfällen på framställning av kammaradvokat­ fiskalsämbetet beslutat om försäljning av tomträtt som har tillfallit fon­ den. Utredningen föreslår att denna ordning lagfästs. Kungl. Maj :t bör dock ha möjlighet att delegera beslutanderätten till underordnad myndig­ het, exempelvis länsstyrelse.

Remissyttrandena. Utredningens förslag till ändringar i 8 § arvsfonds­ lagen tillstyrks av kammarkollegiet och kammaradvokatfiskalsämbetet. En­ ligt ämbetet är ett generellt medgivande för gode mannen att sälja exem­ pelvis den avlidnes gångkläder under hand i hög grad påkallat. Beträffande museiföremål torde däremot frågan böra prövas från fall till fall. I fråga om börsnoterade värdepapper tillämpas genomgående försäljning under hand, och den föreslagna lagändringen ger ämbetet möjlighet att lämna ett generellt medgivande till sådan försäljning. Ämbetet säger sig hoppas att den föreslagna lagändringen skall göra det möjligt för statskontoret att ta emot börsnoterade värdepapper för arvsfondens räkning. Statskontoret fin­ ner förslaget om möjlighet att överlämna värdepapper till kontoret välbe­ tänkt. Medgivandet behöver emellertid inte begränsas till att gälla sådana värdepapper som fondens tillgångar får vara placerade i. Även andra värde­ papper bör i vissa fall kunna överlämnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 41

Några remissinstanser, särskilt kainmaradvokatfiskalsämbetet, har tagit upp vissa ytterligare frågor, som huvudsakligen rör tillämpningen av be­ stämmelserna om allmänna arvsfonden.

Departementschefen

Kvarlåtenskapen efter den som avlider utan att efterlämna arvsberättigad make eller släkting tillfaller allmänna arvsfonden. Egendom kan också tillföras fonden genom gåva eller testamente. Arvsfondens egendom förval­ tas av statskontoret som en särskild fond för främjande av barns och ung­ doms vård och fostran. En tredjedel av de medel som flyter in under ett räkenskapsår skall läggas till fondens kapital, medan återstående två tred­ jedelar jämte hela avkastningen på kapitalet är tillgängliga för utdelning. Den sålunda föreskrivna fonderingen har lett till en successiv ök­ ning av fondens kapital. Detta uppgår numera till omkring 40 milj. kr. De medel som flyter in till fonden har ökat starkt under senare år. Budget­ året 1967/68 utgjorde beloppet närmare 10 milj. kr. I fråga om placeringen av fondens medel gäller att bara nominellt fixerade placeringar, dvs. fram­ för allt obligationer och vissa andra slag av fordringar, är tillåtna. Den årliga avkastningen överstiger nu 2 milj. kr. Utredningen föreslår att den del av inflytande medel som skall läggas till kapitalet minskas från en tredjedel till en tiondel. Därigenom skulle fondens möjligheter att tillgodose både nuvarande och nya bidragsändamål öka betydligt. Förslaget har i stort sett mottagits positivt vid remissbe­ handlingen. Från ett par håll hävdas emellertid, att den föreslagna fonderingen inte är tillräcklig för att motverka en minskning av fondens real­ värde vid en fortsatt nedgång av penningvärdet. Statskontoret, som anser det angeläget att fondens realvärde består, ifrågasätter om inte utöver en tiondel av inflytande medel förslagsvis 30 % av den årliga avkastningen bör fonderas. Som utredningen har framhållit finns inte några allmänna normer för bedömning av frågan hur stor arvsfonden bör vara. Denna har emellertid nu nått betydande storlek. Utredningens förslag innebär att, om storleken av inflytande medel blir oförändrad, omkring 1 milj. kr. årligen fonderas. Detta motsvarar ungefär 2,5 % av fondens kapitalbelopp. Eftersom de in­ flytande medlen har ökat kraftigt under senare år, finns anledning att räkna med en successiv ökning även i fortsättningen. Mot bakgrund av det anförda vill jag i likhet med de flesta remissinstanserna biträda förslaget, att fonderingsskyldigheten begränsas till en tiondel av årligen inflytande medel. I juni 1968 utfärdades nya bestämmelser rörande placeringen av fond­ medel som förvaltas av statlig myndighet. Kapitaltillgångar tillhörande do­ nationsfonder som förvaltas av statskontoret skall sammanföras i en ge­

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 83 dr 1969

mensam placeringsfond, vars medel till högst en fjärdedel får vara place­ rade i börsnoterade aktier och förlagsbevis. Det kan vara lämpligt att låta dessa placeringsregler gälla också för allmänna arvsfonden. Frågan härom torde få anmälas för Kungl. Maj :t av chefen för finansdepartementet. Som jag nyss nämnde har arvsfonden till ändamål att främja barns och ungdoms vård och fostran. Bidrag får dock inte lämnas för åtgärder, som det åligger stat eller kommun att bekosta. Denna ordning har gällt alltsedan fondens tillkomst. Under de senaste decennierna har emellertid det allmännas insatser på barna- och ungdomsvårdens områden ökat av­ sevärt. Staten och kommunerna har helt eller delvis övertagit ansvaret för olika verksamheter som tidigare har fått understöd av arvsfondsmedel. Vidare har socialförsäkringssystemets utbyggnad, studiefinansieringens omläggning och den allmänna välståndsökningen minskat behovet av vissa slag av stödåtgärder till förmån för enskilda personer. Denna utveckling har påverkat inriktningen av arvsfondens bidragsverksamhet. Vissa bidragsändamål har helt eller delvis försvunnit och andra ändamål har i stället kunnat tillgodoses i större utsträckning. Under senare år har tyngd­ punkten i bidragsgivningen kommit att ligga på barnstugor och ungdoms­ lokaler. Även i fortsättningen kommer det att föreligga stort behov av bidrag inom fondens nuvarande verksamhetsområde. Det är angeläget att inte nu minska bidragsgivningen på detta område, men förhållandena är numera sådana att visst utrymme kan beredas för nya bidragsändamål. När det gäller att helt allmänt bedöma vilka ändamål en utvidgning av arvsfondens bidragsverksamhet bör inriktas på måste man ta hänsyn till arvsfondsmedlens särskilda karaktär. Ändamålen bör vara så allmänt godtagna att det framstår som befogat att för dem använda kvarlåtenskapen efter en person som inte har gett uttryck åt några egna önskemål i saken. Vidare bör den som har att ta ställning till om han skall upprätta testamente eller inte kunna bilda sig en något så när klar uppfattning om vad kvarlåtenskapen kommer att användas till, ifall han underlåter att upprätta testamente och kvarlåtenskapen tillfaller arvsfonden. Detta talar för att ändamålen bör vara tämligen klart avgränsade och inriktade på bestämda grupper av personer. Som skäl för eu sådan ordning kan också åberopas, att arvsfondsbidragen i allmänhet torde göra större nytta om de koncentreras till vissa typer av ändamål än om de splittras på en mång­ fald olikartade uppgifter. Å andra sidan bör ändamål sbestämningen inte göras så snäv att den på ett olämpligt sätt inskränker den bidragsbevilj an­ de myndighetens handlingsfrihet. Ändamålet för bidragsverksamheten bör bestämmas med utgångspunkt i de nu gjorda övervägandena. Utredningen har föreslagit, att arvsfondens ändamål utvidgas till att omfatta, förutom vård och fostran av barn och ungdom, omsorger om åldringar och handikappade. Förslaget har mottagits positivt av remissin­

Knngl. Maj. ts proposition nr 83 är 1969 43

stanserna. Utredningens förslag tillgodoser de krav som enligt vad jag nyss anförde bör ställas i fråga om ändamålet för bidragsverksamheten, och det är väl förenligt med de tankegångar som kom till uttryck i samband med arvsfon­ dens tillkomst. Från dessa synpunkter finns därför inte anledning till erinran mot förslaget. Ett genomförande av detta skulle emellertid innebära en ganska kraftig utvidgning av de grupper som skall kunna få bidrag ur fonden. Som jag nyss framhöll kommer även i fortsättningen att föreligga stort behov av stöd till barna- och ungdomsvårdsändamål. Det är angeläget att undvika en splittring av verksamheten som kan minska möjligheterna att göra effektiva insatser på något område. Jag anser därför att fondens bidragsändamål inte bör utvidgas i så stor omfattning som utredningen har föreslagit. Av de grupper som omfattas av utredningsförslaget synes i första hand de handikappade böra uppmärksammas. Visserligen har det allmännas insatser inom handikappvården ökat kraftigt under senare år. Det finns dock fortfarande åtskilliga behov som inte tillgodoses genom un­ derstöd från det allmännas sida. Både utredningen och remissinstanserna har pekat på många sådana behov, särskilt inom ramen för allmän service, rekreation och fritidssysselsättning. Åtgärder på dessa områden kan vara av stor betydelse för att bryta de handikappades isolering genom att ge dem tillfälle till samvaro med andra och till gemensamma sysselsättningar såsom hobbyverksamhet, gymnastikövningar etc. samt möjliggöra miljöbyte. An­ ordningar för handikappade kräver emellertid ofta kostsamma investeringar. Bidrag ur allmänna arvsfonden skulle här kunna fylla en väsentlig uppgift. Även för de gamlas del föreligger behov av lokaler där de kan samlas för gemensam verksamhet. Ofta torde emellertid befintliga lokaler kunna an­ vändas för sådant ändamål. Bl. a. kan lokaler som har inrättats med stöd från arvsfonden också utnyttjas som samlingslokaler för gamla i den mån detta inte inkräktar på den verksamhet lokalerna i första hand är avsedda för. De nu redovisade övervägandena har lett mig till den slutsatsen att arvs­ fondens ändamål alltjämt bör omfatta främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt att utvidgningen bör begränsas till att avse omsor­ ger om handikappade. I enlighet med vad utredningen har anfört bör som handikappade betraktas personer vilka på grund av lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter har mera betydande svårigheter med sin dagliga livsföring. Jag vill också i likhet med utredningen förorda att åldersgränsen för dem som skall betraktas som ungdom i tillämpningen höjs från 21 till 25 år. Både utredningen och remissinstanserna bär redovisat en råd åtgärder som har ansetts böra stödjas genom bidrag ur fonden. Utan att gå'in på någon närmare prövning av de olika åtgärderna vill jag under hänvisning till vad jag förut bär anfört och efter samråd med chefen för sociaideparte-

44 Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

mentet framhålla, att det för de handikappade synes vara mest angeläget att främja anordningar som är ägnade att förhindra eller bryta deras isole­ ring. Att närmare reglera hur avvägningen mellan olika slag av ändamål skall göras torde dock inte vara lämpligt. Detta bör göras i samband med tillämpningen för att tillbörlig hänsyn skall kunna tas till tid efter annan skiftande behov och till omfattningen av tillgängliga medel. Som utredningen har påpekat har bidragen ur arvsfonden varit av särskilt värde därigenom att de har inriktats på att stödja initiativ till ny verk­ samhet och vidareutveckling av påbörjad verksamhet. Tack vare sådana bidrag har det ofta varit möjligt att pröva uppslag till nya hjälpformer. I många fall har dessa sedermera fått vidare spridning och övergått till att bedrivas i reguljär väg med ekonomiskt stöd från det allmänna. Det synes angeläget att denna inriktning av arvsfondens verksamhet behålls. Just ge­ nom att stimulera till utveckling och prövning av nya idéer kan arvsfondsbidragen fylla en väsentlig uppgift. Av vad jag nu har sagt följer bl. a. att understöd till institutioner, som även i fortsättningen kan väntas utgöra den väsentliga delen av bidragen ur fonden, huvudsakligen bör ges engångskaraktär och syfta till att täcka investeringar och liknande anordningskostnader. Det bör i princip undvikas att fondmedel binds för årligen återkommande bidrag till löpande kostnader för viss verksamhet. Ibland kan dock sådana bidrag vara påkallade under en kortare tid för att möjliggöra prövning i önskvärd omfattning av en ny hjälpform. Liksom hittills bör bidrag från arvsfonden inte lämnas för åtgärder som det åligger stat eller kommun att bekosta. Av det sagda följer bl. a., att arvsfondsbidrag i princip inte bör lämnas till sjukvårdsändamål och inte heller till andra former av sluten vård. Vidare bör bara i undantagsfall arvsfondsmedel användas för ändamål som kan finansieras med stöd från det allmän­ na i annan ordning, exempelvis genom lån eller bidrag ur särskilda, av statsmedel bildade fonder. Sammanblandningar mellan olika stödformer medför nämligen svårigheter att överblicka och planera verksamheten. Med bidrag ur arvsfonden till ungdomslokaler brukar f. n. förenas vill­ koret, att lokalen skall upplåtas åt andra ideella organisationer i orten, i den mån detta kan ske utan att del inkräktar på den egna verk­ samheten. Denna typ av villkor bör uppställas även i fortsättningen, eftersom det är angeläget att de investerade medlen utnyttjas så ef­ fektivt som möjligt. Ofta bör en ungdomslokal kunna användas även som lokal för åldringar. Det är angeläget att man noggrant prövar också möjligheterna att tillgodose de handikappades lokalbehov genom utnytt­ jande av redan befintliga allmänna samlingslokaler eller andra lokaler som har tillkommit med stöd av statsmedel. Vad beträffar upplåtelseskyldigheten gäller enligt föreskrifter som har utfärdats av Kungl. Maj :t att den som har fått bidrag ur arvsfonden till en samlingslokal är skyldig att upplåta lokalen åt andra i den mån detta inte inkräktar på den egna verksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969 45

Vid bidragsgivningen till lokaler tillämpas f. n. vissa maximeringsregler, som innebär att bidrag lämnas bara till en del av kostnaderna. Detta synes mig i princip riktigt. Det bör krävas att den soin får bidrag ur arvsfonden till ett visst ändamål är beredd att göra en egen ekonomisk insats för ända­ målet. Hur stor del av kostnaderna som i varje särskilt fall skall täckas med arvsfondsmedel får bero bl. a. på förhållandet mellan tillgängliga re­ surser och föreliggande önskemål om bidrag. Det hittills sagda har i huvudsak rört bidrag till institutioner. Utom såda­ na bidrag förekommer också bidrag till enskilda. Denna typ av bidrag har under senare år haft mycket begränsad omfattning, och någon ändring i denna del torde den föreslagna reformen inte böra medföra. Bidrag ur allmänna arvsfonden har hittills inte lämnats till politiska organisationer. Utredningen förordar att denna princip upprätthålls även i fortsättningen. Enligt min mening bör emellertid det förhållandet att eu organisation har ett politiskt syfte inte utesluta den från möjligheten att få bidrag ur arvsronden till verksamhet som ligger inom ramen för fondens ändamål. Jag vill erinra om att politiska organisationer har möjlighet att få statligt och kommunalt stöd till sin ungdomsverksamhet i samma ut­ sträckning och på samma villkor som andra organisationer. Beslut om bidrag ur arvsfonden meddelas enligt gällande bestäm­ melser av Kungl. Maj :t. Utredningen föreslår, att denna ordning i princip skall bestå men att Kungl. Maj :t får möjlighet att i vissa ärenden delegera beslutanderätten till underordnad myndighet. Förslaget har mottagits po­ sitivt vid remissbehandlingen. Från något håll har dock hävdats att beslut om bidrag ur fonden alltid bör fattas av Kungl. Maj :t. För egen del anser jag det vara betydelsefullt att bidragsgivningen i stort ligger i händerna på ett organ som har god överblick över hela det fält inom vilket bidrag kan komma i fråga och därigenom får möjlighet att väga olika behov mot varandra och mot tillgängliga resurser. Detta talar för att be­ slutanderätten får ligga kvar hos Kungl. Maj :t. Det sagda utesluter emel­ lertid inte att bidragsgivningen i vissa fall delegeras till underordnad myn­ dighet. Jag anser att möjlighet därtill bör införas. Sålunda bör delegation kunna komma i fråga i vissa klart avgränsade typer av ärenden, där en fast praxis för bidragsgivningen har utbildats hos Kungl. Maj:t. Därav följer att det tills vidare inte är lämpligt att delegera ärenden om bidrag inom det föreslagna nya området för arvsfondens verksamhet. I samband med dele­ gation bör de allmänna principerna för bidragsgivningen anges, och vidare bör vederbörande myndighet få en bestämd ekonomisk ram att hålla sig inom. En allmän förutsättning för att testamente till förmån för annan än arvsfonden skall kunna godkännas på fondens vägnar bör, som ut­ redningen har framhållit, vara att testamente i rättslig mening föreligger. Detta får avgöras med ledning av ärvdabalkens regler i ämnet och den praxis som har utbildats i rättstillämpningen. Liksom hittills bör testamente

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

godkännas för fondens räkning, om anledning till klander inte finns. Även om klanderanledning i och för sig föreligger, kan testamentet vara ett rik­ tigt uttryck för testators yttersta vilja. Om så är fallet synes det rimligt att testamentet länder till efterrättelse. Gällande bestämmelser ger möjlig­ het till godkännande av sådana testamenten, och jag anser liksom utred­ ningen att denna möjlighet bör bestå. I praxis har i nu angivna fall för fon­ dens räkning godkänts också testamenten, som inte har bevakats inom före­ skriven tid och därför i princip har förlorat sin verkan. Någon anledning att frångå denna ordning har inte framkommit. Till skillnad från utredningen anser jag en uttrycklig bestämmelse i denna del överflödig. F. n. gäller enligt 4 § arvsfondslagen att kammaradvokatfiskalsämbetet får besluta om godkännande av testamente, när testamentet är upprättat i laga form och det inte heller eljest finns anledning till klander. I andra fall ankommer det enligt 5 kap. 2 § ÄB på Kungl. Maj :t att ta ställning till om ett testamente skall godkännas eller klandras. Enligt utredningen bör be­ slutanderätten i dessa frågor samlas hos kammaradvokatfiskalsämbetet. Detta förslag har mottagits positivt vid remissbehandlingen, och jag an­ sluter mig till det. Med hänsyn till de vidgade uppgifter som sålunda läggs på ämbetet synes det motiverat att införa särskilda regler om ämbetets handläggning av ärendena. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela när­ mare föreskrifter i denna del. Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt yttrande ifrågasatt om inte be­ stämmelserna om godkännande av testamente bör kompletteras med en sär­ skild regel angående godkännande av arvsavtal. Ämbetet torde syfta på s. k. adkvisitiva arvsavtal, dvs. sådana avtal mellan arvlåtare och annan genom vilka arvlåtaren förfogar över sin kvarlåtenskap. Sådant avtal är en­ ligt 17 kap. 3 § ÄB inte gällande. Regeln har sin grund i att avtalet innebär ett intrång i arvlåtarens möjligheter att intill sin död fritt förfoga över kvarlåtenskapen. Bestämmelsen medför emellertid inte att avtalet utan vidare saknar verkan. Det krävs att domstol på yrkande av den som har intresse i saken förklarar avtalet ogiltigt. Av naturliga skäl är adkvisitiva arvsavtal sällsynta. När sådant avtal bär inkräktat på arvsfondens rätt till arv, har frågan huruvida talan om ogiltigförldaring skall väckas formellt behandlats enligt reglerna om godkän­ nande av testamente, som inte är upprättat i föreskriven ordning. Kammar­ advokatfiskalsämbetet har alltså underställt Kungl. Maj:t frågan. Med hän­ syn til] grunden för förbudet mot arvsavtal har emellertid sådant avtal godtagits bara om det skulle vara uppenbart obilligt att föra talan om ogil­ tigförklaring. Anledning till ändring av denna praxis torde inte föreligga. Enligt vad jag nyss har föreslagit skall alla frågor om godkännande eller klander av testamente avgöras av kammaradvokatfiskalsämbetet. Det fram­ står då som naturligt att ämbetet i uppkommande fall får pröva också frågan, huruvida talan skall väckas om ogiltigförklaring av arvsavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 47

Med hänsyn till att sådana arvsavtal som det här är fråga om inte är giltiga i någon form, synes det kunna leda till missförstånd, om en särskild regel angående godkännande av dem tas in i lagen. Avtal av detta slag torde dessutom förekomma endast i undantagsfall. Jag anser därför att särskilda regler i ämnet inte bör meddelas. Enligt 5 kap. 3 § ÄB kan a r v som har tillfallit allmänna arvsfonden avstås till arvlåtarens släkting eller annan som har stått arvlåtaren nära. om det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt. Dessa bestäm­ melser har enligt utredningen ansetts innebära bl. a. att arv inte får avstås till juridisk person och att mottagaren måste vara i behov av egendomen, i praxis har dock vid några tillfällen förekommit att avstående skett till för­ mån för juridisk person. I dessa fall har avståendet motiverats med att det ansetts motsvara arvlåtarens yttersta vilja. Jag anser i likhet med utredningen att det kan vara rimligt att avstå arv för att tillgodose den avlidnes yttersta vilja när denna inte har kommit till uttryck på sådant sätt att ett testamente i rättslig mening föreligger. Ut­ redningen har föreslagit en lagbestämmelse av innehåll att arv söm har till­ fallit fonden får avstås till annan, om detta får anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Denna bestämmelse, som har godtagits av remiss­ instanserna, synes mig lämplig, och jag ansluter mig till utredningens för­ slag. Avstående bör kunna ske till förmån för både fysisk och juridisk per­ son, och mottagarens ekonomiska situation bör i princip inte tillmätas någon betydelse. Med hänsyn till att det ibland kan vara svårt att få tillräckligt underlag för att kunna bedöma arvlåtarens yttersta vilja bör emellertid, som utredningen också har föreslagit, den nuvarande möjligheten att avstå arv till släkting eller annan som har stått arvlåtaren nära bibehållas vid sidan av den föreslagna nya regeln. Härvid bör med närstående avses bara fysisk person. Vidare bör en förutsättning för avstående med stöd av denna regel vara, att avståendet kan anses billigt. Detta bör liksom hittills bedömas huvudsakligen på grundval av en behovsprövning. Kammaradvokatfiskalsämbetet och ett par länsstyrelser har framfört önskemål om ytterligare utvidgning av möjligheterna att avstå arv som har tillfallit arvsfonden. Därvid nämns till att börja med egendom som av hän­ syn till vissa allmänna intressen anses böra behandlas på särskilt sätt, näm­ ligen föremål och samlingar av vetenskaplig eller kulturhistorisk betydelse samt fast egendom som på grund av sitt värde från natur- eller kulturvårdssynpunkt bör skyddas mot exploatering. En bestämmelse som gjorde det möjligt att avstå arvfallen egendom till förmån för sådana intressen skulle emellertid enligt min mening i själva verket innebära en utvidgning av arvs­ fondens ändamål för vissa speciella situationer. En sådan utvidgning möter betänkligheter från principiell synpunkt och bör inte genomföras utan starka skäl. Jag har inte blivit övertygad om att sådana skäl föreligger. Arvlåtare, som efterlämnar egendom av dessa slag, torde f. ö. ofta ha upprättat testa­

48 Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

mente rörande egendomen. Även när testamente saknas torde, som kaminaradvokatfiskalsämbetet har framhållit, i allmänhet andra uttalanden rörande arvlåtarens yttersta vilja kunna påvisas och läggas till grund för ett beslut om att avstå arvet enligt de nya regler som jag har förordat. Som ytterligare exempel på fall då en särskild möjlighet att avstå arv kan behövas nämner kammaradvokatfiskalsämbetet, att föräldrar till sin­ nessjukt eller efterblivet barn genom testamente har förordnat om barnets egendom. Ämbetet framhåller att det i dessa fall ofta förhåller sig så att barnet varit oförmöget att upprätta testamente men att föräldrarnas ut­ talanden rörande egendomen förtjänar att lända till efterrättelse. Ej heller här finns enligt min mening tillräckliga skäl för en specialregel. I den mån föräldrarnas uttalanden innebär att kvarlåtenskapen skall komma närståen­ de till godo kan de beaktas redan inom ramen för gällande regler om av­ stående av arv. Slutligen ifrågasätter kammaradvokatfiskalsämbetet om inte Kungl. Maj :t bör få möjlighet att avstå arvsfondens rätt till arvfallen egendom i utlandet. Detta motiveras främst med att det kan bli aktuellt att träffa internationella överenskommelser om ömsesidigt avstående av arvsrätt i sådana fall. F. n. torde något behov av en sådan regel inte föreligga. Frågan bör anstå till dess överenskommelser av detta slag blir aktuella. På grund av vad jag nu har anfört kan jag inte biträda de förslag till ut­ vidgningar av möjligheterna att avstå arvsfondens rätt till arv som har förts fram under remissbehandlingen. Beslut om avstående av arv, som har tillfallit arvsfonden, fattas enligt gällande bestämmelser av Kungl. Maj :t med riksdagens sam­ tycke. Sedan lång tid tillbaka har sådant samtycke lämnats i form av gene­ rella bemyndiganden för Kungl. Maj:t. Dessa har inneburit rätt att i varje enskilt fall avstå arv intill visst belopp. Bemyndigandena, som omfattar också fast egendom, har under senare tid avsett flera år i sänder och gäller numera arv med ett värde av högst 25 000 kr. Avstående av arv till högre värde kräver särskilt beslut av riksdagen. Utredningen tar upp frågan om kravet på riksdagens samtycke bör slopas. Därvid inställer sig frågan, om en sådan ordning är förenlig med 77 § rege­ ringsformen när det gäller fast egendom. Grundlagsregeln, som enligt nume­ ra gängse uppfattning avser all staten tillhörig fast egendom, innebär att Kungl. Maj :t inte utan riksdagens samtycke får avhända staten sådan egen­ dom. Utredningen har visserligen utgått från att arvsfondens egendom till­ hör staten och inte något särskilt bildat rättssubjekt. Den har emellertid menat, att ett beslut om avstående av arv sakligt sett står nära ett godkän­ nande av testamente till annan än arvsfonden, och uttalar som sin uppfatt­ ning, att ett slopande av kravet på riksdagens samtycke inte strider mot grundlagsregeln. Vidare har utredningen ansett att beslut om att avstå arvfallen egendom med visst fog kan ses som ett led i boutredningen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 49

således som en åtgärd, vilken föregår det definitiva övertagandet av arvet för arvsfondens räkning. På grund av det anförda förordar utredningen att riksdagens samtycke inte längre skall krävas för avstående av arv. För egen del är jag närmast benägen att i överensstämmelse med utred­ ningens mening anse, att egendom som tillfallit arvsfonden inåste betraktas som tillhörig staten. Men då synes det också ligga närmast till hands att be­ trakta ett beslut om avstående av fast egendom som en sådan avhändelse som omfattas av 77 § regeringsformen. Jag vill erinra om att försäljning av arvsfondens fasta egendom enligt 8 § arvsfondslagen kräver riksdagens samtycke. Jag är inte beredd att förorda att nuvarande krav på riksdagens samtycke till avstående av arv upphävs beträffande fast egendom. Lagtexten bör därför innehålla en erinran om regeringsformens bestämmelser i ämnet. Vad härefter angår lös egendom har någon invändning mot förslaget att slopa kravet på riksdagens samtycke inte framställts under remissbehand­ lingen. Ärenden om avstående av arvsfonden tillfallen lös egendom kan, såsom utredningen anför, inte anses ha sådan räckvidd att de kräver riks­ dagens medverkan, och det synes mig därför onödigt att betunga riksdagen med dessa ärenden. Jag vill också erinra om att beslut om avstående av arv får meddelas bara när vissa i lag angivna förutsättningar föreligger. Av nu anförda skäl förordar jag att riksdagens samtycke till avstående av arv skall krävas bara när det är fråga om fast egendom. Det synes lämpligt att sådant samtycke även i fortsättningen ges i form av generella bemyndiganden intill viss värdegräns. Utredningen föreslår vidare, att rätten att besluta om avstående av arv skall kunna delegeras från Kungl. Maj :t till kammaradvokatfiskalsämbetet, när det är fråga om egendom av mindre värde. Även detta förslag har mot­ tagits positivt vid remissbehandlingen. Den föreslagna ordningen skulle göra det möjligt att på ett enkelt och smidigt sätt tillmötesgå önskemål om avstående exempelvis av en penningsumma eller egendom med affek­ tionsvärde till någon person som har stått den avlidne nära. Vidare skulle Kungl. Maj :t befrias från handläggningen av mindre betydelsefulla ärenden av detta slag. Jag finner även på denna punkt utredningens förslag lämpligt och ansluter mig till det. Frågan om omfattningen av delegationen torde få övervägas senare. Beträffande fast egendom kan delegation inte ske utan bemyndigande av riksdagen. Närmare föreskrifter om kammaradvokatliskalsämbetets handläggning av ärenden om avstående av arv ankommer det, liksom när det gäller ärenden om godkännande av testamente, på Kungl. Ma j :t att meddela. Enligt gällande bestämmelser skall ansökan om avstående av arv inges till länsstyrelsen i det län där den avlidne senast haft sitt hemvist. Länssty­ relsen skall efter utredning överlämna handlingarna jämte eget yttrande till kammaradvokatfiskalsämbetet för vidare handläggning. Någon ändring i denna ordning har inte ifrågasatts. Ämbetet uttalar emellertid önskemål om 4 —- Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 83

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

att länsstyrelserna åläggs att underrätta ämbetet så snart en ansökan kom­ mer in. Därigenom skulle handläggningen hos ämbetet kunna ske snabbare. Ämbetets önskemål synes mig böra tillgodoses, och jag föreslår att en före­ skrift i ämnet införs i arvsfondslagen. Som ämbetet har framhållit kan un­ derrättelsen lämpligen ske genom att en avskrift av ansökningen över­ lämnas. I enlighet med utredningens förslag bör reglerna om godkännande av tes­ tamente och om avstående av arv, vilka f. n. är uppdelade mellan 5 kap. ÄB och arvsfondslagen, samlas i den senare lagen. De bör där tas in i 4 och 5 §§. I likhet med utredningen och de remissinstanser som har yttrat sig i frå­ gan anser jag, att arvsskatt bör utgå för egendom som förvärvas ge­ nom att arvsfonden avstår från arv. Förvärvet bör därvid som utred­ ningen har föreslagit jämställas med förvärv genom testamente av den avlidne. Jag föreslår att en bestämmelse av sådan innebörd tas in i arvs­ skatteförordningen. Dessutom krävs vissa särskilda regler om bl. a. hand­ läggningen av skatteärendena. Jag återkommer därtill i en specialmotive­ ring. Jag övergår härefter till att behandla vissa särskilda frågor, som har tagits upp dels av utredningen, dels under remissbehandlingen. Arvsfondens rätt till egendom som tillfaller fonden bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet, och ämbetet får tala och svara i mål som rör fonden. Därav följer bl. a. att ämbetet är behörigt att för fondens räkning ta emot delgivning av testamente. Enligt särskild bestämmelse i 3 § andra stycket arvsfondslagen får sådan delgivning ske också med läns­ styrelsen i det län där den avlidne senast haft sitt hemvist. Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt remissyttrande upplyst, att delgivning med länssty­ relse förekommer mycket sällan. Länsstyrelserna är därför ovana vid sådana ärenden, vilket enligt ämbetet kan leda till vissa komplikationer. Enligt vad som framgår av ämbetets yttrande synes något egentligt behov av möjlig­ heten till delgivning med länsstyrelse inte föreligga. Med hänsyn härtill an­ ser jag mig kunna biträda ämbetets förslag att denna möjlighet slopas. När en person har avlidit och efterlämnat allmänna arvsfonden som en­ sam arvinge eller universell testamentstagare, skall rätten enligt 7 § arvs­ fondslagen förordna god man att företräda fonden vid boutredningen. Skyldigheten att förordna god man är formellt undantagslös. I vissa situa­ tioner föreligger emellertid inte något behov av god man. Detta gäller bl. a. när fondens rätt till kvarlåtenskapen är utesluten på grund av testamente. Av arvsfondslagens förarbeten framgår, att det inte har varit avsett att god man skulle för ordnas i sådana fall. I likhet med utredningen anser jag det lämpligt att detta kommer till klart uttryck i lagen. Den av utredningen föreslagna lydelsen kan emellertid som hovrätten för Övre Norrland har framhållit leda till att god man förordnas i större utsträckning än som är avsikten. Jag föreslår därför att undantagsregeln utformas så, att god man

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 51

inte skall förordnas om fonden har uteslutits från arv genom testamente och det inte kan antas föreligga anledning till klander mot testamentet. Att klanderanledning föreligger kan framgå av själva testamentet, men det kan också tänkas att rätten har tillgång till upplysningar, exempelvis om testators person, som ger anledning att räkna med att testamentet kan kom­ ma att klandras. Vidare förordar jag i likhet med utredningen en regel om att god man inte skall förordnas i dödsbo som utvisar brist, om inte god man behövs för alt ta vård om boets tillgångar. Även om god man inte förordnas bör, som kammaradvokatfiskalsämbetet har föreslagit, vederbörande dom­ stol underrätta ämbetet om arvfallet. Föreskrift därom bör meddelas av Kungl. Maj :t. Med anledning av vad ämbetet i övrigt har anfört i förevarande samman­ hang vill jag framhålla, att det enligt min mening inte kan anses strida mot vare sig ordalagen i 7 § arvsfondslagen eller grunderna för lagen att juri­ disk person utses till god man för arvsfonden. Utredningen föreslår slutligen vissa jämkningar i bestämmelserna i 8 § arvsfondslagen om förfarandet med arvsfondens egendom innan den överlämnas till statskontorets förvaltning. Sålunda föreslås vidgade möjligheter för kammaradvokatfiskalsämbetet att medge försäljning av lös egendom i annan ordning än på offentlig auk­ tion. Nuvarande regel, att medgivandet skall vara föranlett av särskild fram­ ställning från gode mannen, anser utredningen böra slopas. I stället bör ämbetet enligt utredningen få möjlighet att lämna generella medgivanden, exempelvis till försäljning under hand av den avlidnes personliga lösöre och genom bank eller fondmäklare av börsnoterade värdepapper. Dessutom förordar utredningen en särskild regel om att försäljning av tomträtt skall beslutas av Kungl. Maj :t eller av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Hittills har i praxis beslut om försäljning av tomträtt fattats av Kungl. Maj :t. Utredningens förslag har godtagits av remissinstanserna. Jag vill också an­ sluta mig till dem. Utredningen föreslår dessutom en regel om att kammaradvokatfiskals­ ämbetet får medge att gode mannen i stället för att sälja arvfallen egendom behåller den för att överlämna den till statskontoret. Utredningen syftar därvid på sådana tillgångar som fondens medel får vara placerade i. Enligt min mening kan emellertid gällande bestämmelser inte anses lägga hinder i vägen för att sådan egendom överlämnas direkt till statskontoret. Med hänsyn härtill finner jag inte skäl att biträda detta förslag. Jag förordar att de föreslagna nya reglerna träder i kraft den 1 juli 1969. Utredningen har inte föreslagit några särskilda övergångsbe­ stämmelser. Detta innebär bl. a. att de nya reglerna om avstående av arv blir tillämpliga även om arvlåtaren har avlidit innan ändringarna har trätt i kraft. Kammaradvokatfiskalsämbetet har kritiserat förslaget på denna punkt och framhållit att det medför ovisshet om hur lång tid efter arvfallet

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

som anspråk på avstående kan framställas. Jag vill med anledning därav påpeka att lagen inte innehåller några bestämmelser om att ansökan om av­ stående av arv måste göras inom viss tid för att vinna beaktande. Några på­ tagliga olägenheter synes mig inte behöva uppstå om de nya bestämmelserna blir tillämpliga även i fråga om kvarlåtenskap efter den som har avlidit före ändringarnas ikraftträdande. Jag anser därför i likhet med utredningen att några särskilda övergångsbestämmelser härom inte behövs. Däremot bör föreskrivas att de nya fonderingsreglerna skall tillämpas redan vid utgången av det räkenskapsår som upphör den 30 juni 1969.

F örfattningsf örslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till 1) lag om ändring i ärvdabalken, 2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvs­ fonden, 3) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt. Förslagen torde tå fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­ laga 2.1 De föreslagna ändringarna i 1 och 2 §§ lagen om allmänna arvsfonden har utarbetats efter samråd med chefen för socialdepartementet och, såvitt avser 1 § andra stycket, chefen för finansdepartementet. Jag har vidare samrått med chefen för finansdepartementet i fråga om förslaget till änd­ ringar i 4, 5 och 8 §§ nämnda lag samt angående de föreslagna beskattnings­ reglerna.

Specialmotivering till förslaget till förordning om ändring i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

1 §•

I 1 § har som ett andra stycke tagits in en ny bestämmelse av innehåll att arvsskatt skall utgå till staten för egendom som förvärvas genom att arv avstås enligt 5 § arvsfondslagen som om förvärvet hade skett på grund av testamente av arvlåtaren. Skattskyldighet för testamentslott inträder enligt 5 § arvsskatteförordningen i princip vid testators död. Skatten beräknas efter egendomens värde vid den tidpunkt då skattskyldighet inträder (21 § första stycket). Värderingen sker med ledning av bouppteckning (20 § första stycket) och med tillämpning av vissa särskilda värderingsregler i 22 och 23 §§. Reglerna om skattens bestämmande finns i huvudsak i 28 §.

1 De vid 1) och 3) omnämnda förslagen, vilka är likalydande med de förslag som är fogade vid propositionen, har uteslutits här.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 83 år 1969 53

49 a §. I första stycket liar tagits in en föreskrift om meddelande till beskattningsmyndigheten angående beslut om avstående av arv. Beskattningsmyndighet är i princip underrätten i den avlidnes hemort. Meddelandet, som skall lämnas i två exemplar, bör innehålla uppgift om den avlidnes och den skattskyldiges namn och hemvist, om dagen för dödsfallet samt om den egendom som beslutet avser. Föreligger släktskapsförhållande mellan den avlidne och den skattskyldige eller annan särskild omständighet som kan inverka på skattens storlek bör detta anmärkas. Någon särskild föreskrift om vem som skall utfärda meddelandet har inte lämnats. Om avståendebeslutet fattas av Kungl. Maj:t kan Kungl. Maj :t själv göra detta eller uppdra åt annan, exempelvis kammaradvokatfiskalsämbetet, att göra det. Om beslutet fattas av ämbetet, torde det utan särskild bestämmelse följa att meddelandet skall utfärdas av ämbetet. Paragrafens andra stycke innehåller vissa särskilda bestämmelser rörande skatteärenden av här aktuellt slag. Beskattningsmyndigheten har att grunda sin prövning dels på de upplysningar som lämnas i det förut nämnda med­ delandet, dels på innehållet i bouppteckningen efter den avlidne. Boupp­ teckningen får förutsättas vara inregistrerad hos myndigheten och alltså omedelbart tillgänglig för den. I ett avseende behövs emellertid medverkan från den skattskyldiges sida. Enligt 19 § skall arvs- eller testamentslott vid skattens beräkning i vissa fall sammanläggas med gåva som arvingen eller testamentstagaren bär fått av den avlidne. Liknande gäller om skattepliktigt förmånstagarförvärv på grund av försäkring som har tagits av den avlidne. Dessa regler blir tillämpliga även vid beskattning av förvärv som grundas på beslut om avstående av arv enligt arvsfondslagen. För att beskattnings­ myndigheten skall kunna iaktta bestämmelserna om sammanläggning i 19 § föreskrivs i 4 mom., att bouppteckning skall vara åtföljd av skriftlig uppgift angående där avsett förvärv eller försäkran att sådant förvärv inte har före­ kommit. Denna föreskrift motsvaras i den föreslagna 49 a § av en bestäm­ melse, enligt vilken skattskyldig skall lämna sådan uppgift eller försäkran, innan skatteärendet avgörs. Av 67 § följer att ett föreläggande för den skatt­ skyldige att fullgöra detta åliggande kan förenas med vite. Den skattskyldige kan själv ha intresse av att få yttra sig i skatteärendet, innan detta avgörs. Han kan exempelvis vilja lämna upplysningar som på­ verkar valet av skatteklass eller enligt 55 § ansöka om anstånd med erläg­ gande av skatt. Med hänsyn därtill föreskrivs att den skattskyldige skall beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Detta kan lämpligen ske i samband med sådant föreläggande som nyss har berörts.

51 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om beskattningsmyndighetens handläggning. Fråga om fastställande av skatt på grund av avstående av

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

arv skail enligt första stycket tas upp när det i 49 a § nämnda meddelandet kommer in till beskattningsmyndigheten. Sedan skatten har fastställts skall enligt andra stycket bevis om skattens belopp tecknas på meddelandet. Denna föreskrift avser det ena av de två exemplar som enligt 49 a § skall lämnas till beskattningsmyndigheten. Det andra exemplaret tas in i myn­ dighetens protokoll. 53 §. Enligt första stycket i denna paragraf skall underrätt efter att ha fast­ ställt skatt översända ingiven bouppteckning eller annan handling som avses i 51 § andra stycket till vederbörande länsstyrelse, som har att svara för uppbörd av skatten. För ärenden av nu aktuellt slag innebär föreskriften att det exemplar av meddelandet som försetts med bevis om skattens belopp skall tillställas länsstyrelsen. I fjärde stycket föreskrivs att handling som enligt första stycket har till­ ställts länsstyrelsen och som ingivaren har rätt att få tillbaka inte får lämnas ut till denne förrän skatten har betalats, såvida inte anstånd med betalning­ en har medgetts, samt att handlingen skall förses med anteckning om inbetald skatt. I ett nytt femte stycke har tagits in motsvarande be­ stämmelser för de ärenden det här är fråga om. Bestämmelserna innebär att det meddelande om avstående av arv som har försetts med bevis om skattens belopp och översänts till länsstyrelsen skall tillställas den skatt­ skyldige sedan skatten har betalats eller anstånd med betalningen lämnats samt att anteckning om inbetalat belopp skall göras på handlingen.

54 §. Enligt denna paragraf skall arvsskatt för vilken skattskyldighet inträder vid dödsfallet i princip förskjutas av dödsboet. Detta synes inte lämpligt när skatt skall utgå för förvärv genom avstående av arv som har tillfallit arvsfonden. Undantag från denna regel har därför gjorts för sådana för­ värv. Skatten skall alltså betalas direkt av den som förvärvar egendomen.

62 §. Av denna paragraf framgår att beslut i skatteärende skall tas upp i bouppteckningsprotokollet. Protokollet skall innehålla vissa uppgifter om den avlidne och den skattskyldige, om den skattepliktiga egendomen och om skattens beräkning. I ärenden av nu aktuellt slag skall enligt ett föreslaget tillägg till paragrafen dessutom anges dagen för beslutet om avstående av arv och myndighet som har meddelat beslutet. Den föreslagna förordningen har försetts med en övergångsbestämmelse, av vilken framgår att de nya reglerna blir tillämpliga på alla förvärv där beslut om avstående av arv har fattats efter förordningens ikraftträdande, oavsett vid vilken tidpunkt arvfallet inträffade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 55

Hemställan Jag hemställer, att lagrådets utlåtande genom utdrag av protokollet in­ hämtas enligt 87 § regeringsformen över förslagen till 1) lag om ändring i ärvdabalken, 2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvs­ fonden. Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­ rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Ko­ nungen.

Ur protokollet: Gunnel Anderson

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Bilaga 1

Utredningens förslag

till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 och 4 §§ ärvdabalken skola upphöra att gälla samt att 5 kap. 2 § samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Föreligger anledning att å fondens Om allmänna arvsfonden gälla sur­ vägnar klandra testamente, som dock skilda bestämmelser, får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Konungen besluta att klander ej skall äga rum.

3 §.

Arv som tillfallit fonden må, där det med hänsyn till omständigheter­ na får anses billigt, av Konungen med riksdagens samtycke helt eller del­ vis avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan som stått arvlåtaren nä­ ra.

4 §■

Om fondens ändamål samt medde­ lande av understöd ur fonden, så ock om fondens förvaltning och bevakan­ de av dess rätt är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den

Kiingl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969 57

Utredningens förslag

till Lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7 och 8 §§ lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Den egendom, som i arv tillfaller Den egendom, som i arv tillfaller allmänna arvsfonden, så ock egen­ allmänna arvsfonden, så ock egen­ dom, som må tillfalla fonden genom dom, som må tillfalla fonden genom gåva eller testamente, skall utan sam­ gåva eller testamente, skall utan sam­ manblandning med andra medel för­ manblandning med andra medel för­ valtas av statskontoret såsom en sär­ valtas av statskontoret såsom en sär­ skild fond för främjande av barns skild fond för främjande av vård och ungdoms vård och fostran. och fostran av barn och ungdom samt omsorger om åldringar och handikappade. Av medel, som under ett räken­ Av medel, som under ett räken­ skapsår influtit, skall vid årets ut­ skapsår influtit, skall vid årets ut­ gång en tredjedel läggas till fonden. gång en tiondel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkast­ Återstoden skall jämte årets avkast­ ning från och med nästföljande år ning från och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning. vara tillgänglig för utdelning.

2

Understöd ur fonden utdelas av Understöd ur fonden utdelas av Konungen. Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer. Ej må----------- ----------------------- - — ------ ------------ eller kommun. Tillgängliga medel — -— —----------- -------------------— till fonden.

4§. Testamente till annan än fonden Testamente till annan än fonden må å dess vägnar godkännas av kam- må å dess vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet, om testa- maradvokatfiskalsämbetet, om anledmentet är så upprättat, som i lag ning till klander ej föreligger eller

1 Senaste lydelse av 7 och 8 §§ se 1933:318. 5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 83

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

föreskrives, och anledning till klan­ testamentet ändå får antagas vara der ej heller eljest föreligger. 1 an­ ett riktigt uttryck för arvlåtarens nat fall har ämbetet att i god tid yttersta vilja. Testamente, som får före klandertidens utgång jämte antagas vara ett riktigt uttryck för eget utlåtande underställa ärendet arvlåtarens yttersta vilja, må god­ Konungens prövning. kännas av kammaradvokatfiskalsämbetet, även om testamentet icke blivit bevakat enligt vad som före­ skrives i 14 kap. 1 och 2 §§ ärvdabal ken.

5 §• Arv som tillfallit fonden må helt eller delvis avstås till viss person eller annan, om det får anses över­ ensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Arv må även i annat fall av­ stås till arvlåtarens skyldeman eller annan som stått arvlåtaren nära, om det med hänsyn till omständigheter­ na får anses billigt. Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, kammaradvokatfiskalsåmbetet beslutar om avstående av arv. Vill någon, att arv, som tillfallit Vill någon, att arv, som tillfallit fonden, skall helt eller delvis avstås, fonden, skall helt eller delvis avstås, ingive sin till Konungen ställda an­ ingive sin ansökan till Kungl. Maj :ts sökan till Kungl. Maj :ts befallnings- befallningshavande i det län, där den liavande i det län, där den döde se­ döde senast haft sitt hemvist; och nast haft sitt hemvist; och åligge det åligge det befallningshavanden att, befallningshavanden att, efter verk­ efter verkställd utredning, till kamställd utredning, till kammaradvo- maradvokatfiskalsämbetet insända katfiskalsämbetet insända handling­ handlingarna i ärendet. Ämbetet bär arna i ärendet jämte eget utlåtande. att, jämte eget yttrande, insända Ämbetet har att, jämte eget yttrande, handlingarna till Konungen, om äm­ insända handlingarna till Konungen. betet icke äger besluta i ärendet.

r §• Finnes, då dödsfall inträffar, ej Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden eller är annan arvinge än fonden eller är fonden universell testamentstagare, fonden universell testamentstagare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 59

skall det hos rätten anmälas av den, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, förhållandet eljest varder kunnigt, god man att vid boutredningen före­ god man att vid boutredningen före­ träda fonden. Prövas denne ej vara träda fonden. God man skall ej för­ lämplig för uppdraget, varde han av ordnas, om fonden uteslutits från arv rätten entledigad. genom testamente och det synes uppenbart alt anledning till klander mot testamentet ej föreligger. Ej hel­ ler skall god man förordnas, om det synes uppenbart att boet utvisar brist och god man icke behöves för att taga vård om boets tillgångar. Prövas god man ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad. Det åligger --------------------------- - — —-------sina skyldigheter.

8 §.

Lös egendom, som tillfallit fonden, Om försäljning av fast egendom, skall av gode mannen försäljas å som tillfallit fonden, gäller vad med offentlig auktion, där ej kammar- avseende å kronans fasta egendom advokatfiskalsämbetet efter fram­ är i allmänhet stadgat. Konungen ställning från gode mannen annat eller den myndighet Konungen be­ medgiver. Fordringar må dock för­ stämmer förordnar om försäljning säljas allenast i den mån de ej kun­ av tomträtt som tillfallit fonden. na indrivas. Om försäljning av fast Annan lös egendom skall av gode egendom, som tillfallit fonden, gäller mannen försäljas å offentlig auktion. vad med avseende å kronans fasta Kammaradvokatfiskalsämbetet må egendom är i allmänhet stadgat. dock medgiva att egendomen försäljes annorledes än å auktion eller behålles för att överlämnas till stats­ kontoret enligt 12 §. Fordringar må försäljas allenast i den mån de ej kunna indrivas, För indrivning — av kammaradvokatfiskalsämbetet. Äro genom--------- -------- — till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

Utredningens förslag

till

Förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, att 1, 49 och 51 §§ förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt' skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Skatt till — —-------------- ------------ ---------— gåva (gåvoskatt). Förvärv av egendom, som avstås till någon enligt 5 § lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvs­ fonden, skall anses ske genom testa­ mente av den som efterlämnat egen­ domen.

49 §.

Där någon —------ --------------------------------- — sammanlagda belopp. Uppgift, varom---------------------------------------- ------- om dödsfallet. Vad i — — — —-------------------------------------------- sj ätte stycket. Meddelande angående beslut om avstående av arv enligt 5 § lagen om allmänna arvsfonden skall tillställas den beskattningsmyndighet, vilken har att upptaga fråga om beskattning av den egendom som avses.

51 §. Ärende rörande fastställande av Ärende rörande fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter de- skatt, som ej skall uttagas efter de­ klaration, upptages till avgörande vid klaration, upptages till avgörande vid inregistrering av bouppteckning eller inregistrering av bouppteckning eller handling, som avses i 20 kap. 10 § handling, som avses i 20 kap. 10 § ärvdaballcen, eller, där jämlikt 17 § ärvdabalken, eller när handling som anstånd med skattens fastställande avses i 49 § fjärde stycket inkom- 1

1 Senaste lydelse av 49 § se 1963:51 och av 51 § se 1964:310.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 61

blivit beviljat, när till beskattnings- mit till beskattningsmyndigheten myndigheten ingivits handling, för eller, där jämlikt 17 § anstånd med vars företeende anståndet beviljats, skattens fastställande blivit beviljat, eller, om sådan handling icke ingives när till beskattningsmyndigheten in­ inom anståndstiden, vid utgången av givits handling, för vars företeende sistnämnda tid eller, då jämlikt 32 § anståndet beviljats, eller, om sådan a) efterbeslcatlning skall äga rum handling icke ingives inom anstånds­ till följd av bevakning av där om- tiden, vid utgången av sistnämnda förmält testamente, vid bevakningen. tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbe­ skattning skall äga rum till följd av bevakning av där oinförmält testa­ mente, vid bevakningen. Bevis om det belopp, vartill skatten Bevis om det belopp, vartill skatten blivit fastställd, skall tecknas på bo­ blivit fastställd, skall tecknas på bo­ uppteckning eller handling, som av­ uppteckning eller handling, som av­ ses i 20 kap. 10 § ärvdabalken, eller ses i 20 kap. 10 § ärvdabalken eller i fall, då deklaration skall avgivas, i 45 § fjärde stycket, eller i fall, då på det exemplar av deklarationen, deklaration skall avgivas, på det som återställes till den skattskyldige. exemplar av deklarationen som åter­ När efterbeskattning jämlikt 32 § a) ställes till den skatt skyldige. När skall ske till följd av bevakning av efterbeskattning jämlikt 32 § a) skall testamente, skall sådant bevis teck­ ske till följd av bevakning av testa­ nas på utgående expedition angående mente, skall sådant bevis tecknas på bevakningen. ntgående expedition angående be­ vakningen. Har jäxnlikt ---- - — —- —----- — — -------------- -föregående stycke. Handling, som - 4 --------------— — ---- -------------- ------ ------- — denna myndighet,

Denna förordning träder i kraft den

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden

Härigenom förordnas, att 1—5 samt 7 och 8 §§ lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Den egendom, som i arv tillfaller Den egendom, som i arv tillfaller allmänna arvsfonden, så ock egen­ allmänna arvsfonden, så ock egen­ dom, som må tillfalla fonden ge­ dom, som må tillfalla fonden genom nom gåva eller testamente, skall gåva eller testamente, skall utan utan sammanblandning med andra sammanblandning med andra me­ medel förvaltas av statskontoret så­ del förvaltas av statskontoret såsom som en särskild fond för främjande en särskild fond för främjande av av barns och ungdoms vård och fost­ vård och fostran av barn och ung­ ran. dom samt omsorg om handikappade. Av medel, som under ett räken­ Av medel, som under ett räken­ skapsår influtit, skall vid årets ut­ skapsår influtit, skall vid årets ut­ gång en tredjedel läggas till fonden. gång en tiondel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkast­ Återstoden skall jämte årets avkast­ ning från och med nästföljande år ning från och med nästföljande är vara tillgänglig för utdelning. vara tillgänglig för utdelning.

2

Understöd ur fonden utdelas av Understöd ur fonden utdelas av Konungen. Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer. Ej må—----------- -------------------- ------ eller kommun. Tillgängliga medel---------------------- -----------till fonden.

3 §• Fondens rätt----------------------------------- röra fonden. Behörig att för fonden mottaga delgivning av testamentet var jäm-

1 Senaste lydelse av 3, 7 och 8 §§ se 1933:318.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 63

Testamente till annan än fonden Testamente till annan än fonden må å dess vägnar godkännas av må å dess vägnar godkännas av kam. kammaradvokatfiskalsämbetet, om maradvokatfiskalsämbetet, om an­ testamentet är så upprättat, som i ledning till klander ej föreligger. lag föreskrives, och anledning till Även om sådan anledning föreligger klander ej heller eljest föreligger. I må testamente godkännas, om det annat fall har ämbetet att i god tid kan antagas vara ett riktigt uttryck före klandertidens utgång jämte, för arvlåtarens yttersta vilja. eget utlåtande underställa ärendet Konungens prövning.

5 §• Arv, som tillfallit fonden, må hcll eller delvis avstås till annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omstän­ digheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall må arv avstås till arv­ låtarens släkting eller annan fysisk person som stått arvlåtaren nära, om det kan anses billigt. Beslut om avstående av arv fattas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av kammaradvokatfi­ skalsämbetet. I fråga om fast egen­ dom gäller beträffande riksdagens medverkan till beslutet vad som i allmänhet är föreskrivet om förfo­ ganden över kronans fasta egendom. Vill någon, att arv, som tillfallit Vill någon, att arv, som tillfallit fonden, skall helt eller delvis avstås, fonden, skall helt eller delvis avstås, ingive sin till Konungen ställda an­ ingive sin ansökan till Kungl. Maj:ts sökan till Kungl. Maj :ts befallnings- befallningshavande i det län, där havande i det län, där den döde se­ den döde senast haft sitt hemvist; nast haft sitt hemvist; och åligge och åligge det befallningshavanden

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

det befallningshavanden att, efter att genast underrätta kammaradvoverkställd utredning, till kammar- katfiskalsämbetet om ansökningen advokatfiskalsämbetet insända hand­ samt, efter verkställd utredning, till lingarna i ärendet jämte eget utlå­ ämbetet insända handlingarna i tande. Ämbetet har att, jämte eget ärendet jämte eget utlåtande. Ämbe­ yttrande, insända handlingarna till tet har att, jämte eget yttrande, in­ Konungen. sända handlingarna till Konungen, om icke ämbetet äger besluta i ären­ det.

7 §• Finnes, då dödsfall inträffar, ej Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden eller är annan arvinge än fonden eller är fonden universell testamentstagare, fonden universell testamentstagare, skall det hos rätten anmälas av den, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, förhållandet eljest varder kunnigt, god man att vid boutredningen fö­ god man att vid boutredningen före­ reträda fonden. Prövas denne ej va­ träda fonden. God man skall ej för­ ra lämplig för uppdraget, varde han ordnas, om fonden uteslutits från av rätten entledigad. arv genom testamente och anledning till klander mot testamentet ej kan antagas föreligga. Ej heller skall god man förordnas, om boet utvisar brist och god man icke behövs för att taga vård om boets tillgångar. Prövas god man ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad. Det åligger------ -------- ----- — — sina skyldigheter.

8 §•

Lös egendom, som tillfallit fon­ Om försäljning av fast egendom, den, skall av gode mannen försäljas som tillfallit fonden, gäller vad med å offentlig auktion, där ej kammar- avseende å kronans fasta egendom advokatfiskalsämbetet efter fram­ är i allmänhet stadgat, Konungen ställning från gode mannen annat eller den myndighet Konungen be­ medgiver. Fordringar må dock för­ stämmer förordnar om försäljning säljas allenast i den mån de ej kun­ av tomträtt, som tillfallit fonden. na indrivas. Om försäljning av fast Annan lös egendom skall av gode

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år i969 65

egendom, som tillfallit fonden, gäl- mannen försäljas å offentlig aukler vad med avseende å kronans fas- tion, där ej kammaradvokatfiskalsta egendom är i allmänhet stadgat, ämbetet annat medgiver. Fordringar må försäljas allenast i den mån de ej kunna indrivas. För invandring-----------av kam maradvokatf iskal sämbetet. Äro genom —----------— —------- ----------- ------- - till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Bestämmelserna i 1 § andra stycket i dess nya lydelse angående förfarandet med medel som influtit under ett räkenskapsår skall tillämpas även på det räkenskapsår som ut­ går den 30 juni 1969.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 dr 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 26 mars 1969.

Närvarande: f. d. justitierådet L ind , justitierådet A lexanderson , regeringsrådet R ingdén , justitierådet C onradi .

Enligt lagrådet den 25 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 28 februari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upp­ rättade förslag till 1) lag om ändring i ärvdabalken och 2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsassessorn Anders Knutsson.

Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna arvsfonden Lagrådet yttrade: I remissprotokollet har departementschefen uttalat att de ändamål till vilka bidrag lämnas ur arvsfonden bör vara så allmänt godtagna att det framstår som befogat att för dem använda kvarlåtenskapen efter en per­ son som inte har gett uttryck åt några egna önskemål i saken. Ändamålen bör vidare vara tämligen klart avgränsade och inriktade på bestämda grup­ per av personer. Med utgångspunkt från dessa överväganden har departe­ mentschefen föreslagit att arvsfondens ändamål alltjämt bör omfatta främ­ jande av vård och fostran av barn och ungdom samt att ändamålsutvidgningen bör begränsas till att avse omsorger om handikappade. Utredningen har framhållit att allmänna arvsfondens bidragsgivning även sedan den utvidgats bör följa hittills tillämpade allmänna principer vilket innebär att bidrag inte lämnas till politiska organisationer. Samtliga re­ missinstanser har lämnat detta ståndpunktstagande utan erinran. Departementschefen — som i remissprotokollet uttalat att bidrag hit­ tills inte lämnats till politiska organisationer — föreslår emellertid nu att även sådana organisationer skall kunna erhålla bidrag ur arvsfonden för verksamhet som ligger inom ramen för fondens ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969 67

Vad departementschefen, på sätt ovan redovisats, anfört beträffande än­ damål sbestämningen talar mot att ändra nuvarande principer. Enligt lag­ rådets mening kan vidare allmänhetens förtroende för arvsfonden komma att minskas om den misstanken uppstår att arvsfondens medel •— direkt eller indirekt — kan komma att användas för politisk verksamhet som ju enligt sakens natur är kontroversiell. Detta kan medföra att tillström­ ningen av medel till arvsfonden nedgår, något som vore beklagligt. De politiska organisationerna har för övrigt möjlighet att — såsom departe­ mentschefen framhållit — erhålla stöd för sin ungdomsverksamhet från stat och kommun. Lagrådet anser sig följaktligen inte kunna förorda den av departements­ chefen föreslagna ändringen av hittills gällande princip att politiska orga­ nisationer inte bör erhålla understöd från arvsfonden.

4 §• Departementschefen har anfört att i praxis för allmänna arvsfondens räkning godkänts också testamenten, som inte har bevakats inom före­ skriven tid och därför i princip har förlorat sin verkan (jfr ÄB 14:3); så har skett, när testamentet kunnat antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja. Den rättsliga verkan av att ett testamente under sådana förhållanden godkännes är emellertid inte att testamentet lever upp och blir gällande som testamente, utan »testamentstagaren» förvärvar en rätt som bär sin grund i själva godkännandet (jfr NJA II 1930 s. 362 mitten samt Walin, Kommentar till ÄB, del I, s. 282 not 32) och följakt­ ligen i själva verket får anses utgöra resultatet av ett avstående av arv som tillfallit fonden. Liksom godkännande enligt 4 § i förslaget lämnas av kammaradvokatfiskalsämbetet kan beslut om avstående av arv, enligt 5 § andra stycket första punkten, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande meddelas av ämbetet. Huruvida 4 eller 5 § tillämpas blir emellertid av betydelse bl. a. för frågan om, beträffande fast egendom, riksdagen måste medverka till beslutet. För den händelse lagstiftaren vill att här ifrågavarande godkän­ nanden skall anses inte som avståenden enligt 5 § utan som godkännan­ den enligt 4 § — ett betraktelsesätt varemot lagrådet inte har något att erinra — erfordras härför enligt lagrådets mening en uttrycklig bestäm­ melse i 4 § av det innehåll utredningen föreslagit. En sådan bestämmelse synes påkallad också av språkligt-logiska skäl. Det i 4 § i det remitte­ rade förslaget givna bemyndigandet för kammaradvokatfiskalsämbetet sträcker sig nämligen efter orden inte längre än till situationer, där i och för sig klander skulle kunna ha rättslig verkan.

Ur protokollet: Aino Olsson

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28 mars 1969.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , K ling , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , G ustafs ­ son , G eijer , O dhnoff , W ickman , M oberg , B engtsson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till 1) lag om ändring i ärvdabalken, 2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvs­ fonden. Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför. I remissprotokollet uttalade jag att det förhållandet att eri organisation har ett politiskt syfte enligt min mening inte bör utesluta den från möjlig­ heten att få bidrag ur arvsfonden. Detta har föranlett lagrådet ätt uttrycka farhågor för att allmänhetens förtroende för arvsfonden skulle kunna mins­ ka om den misstanken uppstår att arvsfondens medel kommer att använ­ das för politisk verksamhet, söm enligt sakens natur är kontroversiell. Vad lagrådet anfört föranleder endast en kort kommentar från min sida. Förutom sin allmänt politiska verksamhet utvecklar de politiska organisa­ tionerna en bred aktivitet med åtskilliga inslag som ingalunda är kontro­ versiella och som faller helt inom ramen för sådana ungdomsvårdande syften som arvsfonden är till för att tillgodose. Dit hör t. ex. studieverksamhet i de politiska ungdomsförbundens regi. Ett aktuellt exempel på socialt en­ gagemang från ungdomsförbunden som är värt att stödjas genom medel från allmänna arvsfonden är den information om narkotikaproblemet bland ungdomen som förbunden aviserat vid den av regeringen anordnade ungdomskonferensen i februari. Jag finner inte något skäl att frångå den stånd­ punkt som jag har intagit i remissprotokollet. Vad lagrådet har anfört beträffande 4 § arvsfondslagen synes mig böra iakttas. Vidare bör ett par redaktionella jämkningar göras i det remitterade förslaget. Med anledning av vad jag anförde vid remissen till lagrådet rörande place­

f

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 69

ringen av arvsfondens tillgångar kan nämnas att Kungl. Maj :t i brev till statskontoret den 14 mars 1969 har meddelat nya bestämmelser härom av motsvarande innehåll som föreskrifterna om de av statskontoret förvaltade donationsfonderna. Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar, dels det vid statsrådsprotokollet den 28 februari 1969 fogade förslaget till 8) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt. Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­ position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gunnel Anderson