om höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m.
Hänvisat till av
Regeringens proposition 1990/91:9
om höjning av Sveriges kvot i Internationella p
valutafonden, m.m. 1990/91:9
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 20 september 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Allan Larsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I denna proposition föreslås att regeringen bemyndigas att öka den svenska insatsen (kvoten) i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR (ca 4 400 milj.kr.) till 1 614,0 milj. SDR (ca 12 900 milj.kr.). Den föreslagna höjningen är resultatet av en allmän översyn av medlemsinsatserna.
Vidare föreslås att regeringen bemyndigas att för Sveriges del biträda en ändring av valutafondens stadgar. Ändringen syftar till att göra det möjligt att suspendera rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter för medlemsländer som är i betalningsdröjsmål till valutafonden och som inte är beredda att samarbeta.
1 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 9
Rättelse: S. 3 rad 13 Slår: 1990 Rättat till: 1991
Finansdepartementet Prop. 1990/91:9
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1990-09-20
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, statsråden Thalén, Engström, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson. Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Freivalds, Wallström. Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Larsson
1 Inledning
Internationella valutafonden (IMF) är den centrala samarbetsorganisationen på valutaområdet. Sverige blev medlem i valutafonden år 1951 (prop. 1950:89. BaU 8, rskr. 152). En av valutafondens huvuduppgifter är att ge finansiellt stöd till medlemsländer med betalningsbalansproblem. Detta stöd finansieras i första hand genom utnyttjande av organisationens ordinarie resurser, vilka utgörs av medlemmarnas insatser eller s.k. kvoter.
Kvoterna ses regelbundet över i syfte att anpassa valutafondens resurser lill de krav på insatser som ställs på fonden. Den senaste kvothöjningen ge-nomlVirdes under åren 1983-1984 (prop. 1983/84:21, FiU 11, rskr. 12). Ytterligare en allmän kvotöversyn avslutades i juni 1990. Denna översyn ut-iin nnade i etl förslag om ökning av valutafondens resurser med 50 %. Resul-t.itcl av översynen har tillställts medlemsländerna för godkännande.
lill förslaget om kvothöjningen har knutits ett förslag om ändring av valu-i.itondens stadgar. Syftet med ändringen är att utvidga möjligheterna för valutafonden att ingripa mot medlemsländer som är i betalningsdröjsmål till lunden. Ändringen innebär att stadgarna kompletteras med bestämmelser M>m gör det möjligt att suspendera en medlems rösträtt och vissa därmed ><.iinmanhängande rättigheter.
Riksbanksfullmäktige har i en skrivelse till regeringen den 12 juli 1990 an-mall dels frågan om höjning av Sveriges insats i valutafonden inom ramen lur den senaste allmänna översynen, dels frågan om en ändring av fondens stadgar. Fullmäktiges skrivelse - till vilken är fogad översättningar av fonddi-rcklionens resolutioner - bör bifogas protokollet i detta ärende som bilaga.
2 Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden
Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att öka Sveriges kvot i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR* (ca4 400 milj.kr.), vilket innebär en ökning med 51,6%. Riksbanken bemyndigas att erlägga det erforderliga beloppet.
Bakgrunden till mitt förslag: Valutafondens styrelse godkände i juni 1990 ett resolutionsförslag om en allmän kvothöjning.
Höjningen av en medlems kvot träder ikraft först när medlemmen har underrättat valutafonden om sitt godkännande och fullgjort erforderliga inbetalningar. För ikraftträdande krävs också, antingen att medlemsländer med minst 85 % av den totala kvotsumman meddelat sitt godkännande senast den 30 december 1991 eller, efter detta datum, att medlemsländer med minst 70 % av den totala kvotsumman gjort detta. Dessutom krävs att en ändring av valutafondens stadgar har trätt i kraft.
Förslaget om kvothöjning innebär en ökning av valutafondens ordinarie resurser från ca 90 miljarder SDR till ca 135 miljarder SDR. Kvothöjningen avses genomföras genom att 60 % av totalökningen fördelas proportionellt mot gällande kvoter, medan resterande 40 % fördelas selektivt med ledning av medlemsländernas betydelse i världsekonomin. Dessutom har Japans kvot blivit föremål för en särskild höjning.
Skälen för mitt förslag: De fortsatta stora betalningsbalansrubbningarna i åtskilliga av valutafondens medlemsländer gör det angeläget att fondens permanenta resurser förstärks. Alltsedan den s.k. skuldkrisens början år 1982 har efterfrågan på finansiellt stöd från valutafonden varit hög. Såvitt nu kan bedömas kommer detta att vara fallet även under de närmaste åren. Valutafonden måste dessutom ha en finansiell beredskap för att klara av eventuellt uppkommande betalningskriser, som i annat fall riskerar att få återverkningar på det internationella finansiella systemet. I detta sammanhang bör särskilt noteras att ett flertal länder i Östeuropa, som nyligen blivit eller inom kort kommer att bli medlemmar i valutafonden, sannolikt behöver utnyttja fondens resurser i betydande omfattning.
Valutafondens utlåning har fått en särskild betydelse genom att den är kopplad till ekonomisk-politiska villkor, vilka medverkar till att låntagarlän-derna vidtar nödvändiga anpassningsåtgärder. Denna s.k. konditionalitet, som tidigare varit mycket omstridd, har under senare år blivit mera allmänt accepterad i medlemskretsen. Valutafondens långivning har också kommit att få en nyckelroll i hanteringen av de internationella skuldproblemen. Först efter det att valutafonden godkänt ett ekonomiskt program och beviljat stöd har övriga aktörer - andra multilaterala organisationer, de offentliga kreditorerna i den s.k. Paris-klubben och affärsbankerna - varit beredda att göra sina finansieringsåtaganden.
'SDR (särskild dragningsrätt) motsvarande per 1990-08-31 7,97 svenska kronor.
De växande svårigheterna att ordna erforderlig finansiering, framför allt Prop. 1990/91:9 från affärsbankerna, gör det viktigt att valutafondens centrala roll i hanteringen av skuldproblemen befästs. Med ökade resurser får valutafonden bättre möjligheter att spela denna roll. Samtidigt måste undvikas att fonden tvingas ta över den del av finansieringsbördan som andra aktörer bör svara för. Valutafonden bör, liksom hittills, särskilt inrikta sig på en katalytisk funktion, dvs. att underlätta finansiering från andra källor.
Det är vidare av stor betydelse för förtroendet för valutafonden, såväl bland de medlemsländer vilkas valutor används i dess utlåning, dvs. främst industriländer, som bland andra långivare, att försiktighet iakttas i utlåningen. De snabbt växande betalningseftersläpningarna har accentuerat behovet av sådan försiktighet. Det är därför väsentligt att de ekonomiska program som valutafonden stödjer med sina resurser är starka nog för att uppfylla det grundläggande kravet om att låntagarländernas bytesbalansunderskott skall vara finansieringsbara på medellång sikt.
Jag instämmer med riksbanksfullmäktige i att Sverige bör medverka i den nionde kvothöjningen. Ett svenskt deltagande bidrar till en angelägen förstärkning av valutafondens ordinarie resurser. Kvotökningen skulle dessutom innebära att vår röstandel ökar något, liksom den nordiska andelen sammantaget. Mot bakgrund av de många nya medlemsansökningarna är detta inte oväsentligt. Inträdet av nya medlemsländer kan komma att resultera i en förändring i sammansättningen av valutafondens direktion. Den nordiska kvoten har hittills varit tillräckligt stor för att garantera en gemensam nordisk representant i direktionen. Det är av vikt att denna andel även framgent är så stor att den nordiska valkretsen kan bibehållas.
Erforderliga betalningar till följd av höjningen av Sveriges kvot fullgörs av riksbanken. Jag vill här erinra om att våra inbetalningar till följd av kvothöjningen i valutafonden inte medför någon minskning av valutareserven.
3 Ändring av valutafondens stadgar
Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att för Sveriges del biträda en ändring av Internationella valutafondens stadgar avseende regler för suspension av rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter.
Bakgrunden till mitt förslag: Under de senaste åren har ett mindre antal medlemsländer inte fullgjort sina betalningsförpliktelser gentemot valutafonden. En rad åtgärder har vidtagits för att undanröja dessa dröjsmålsproblem. En svårighet har därvid varit att de sanktioner som stadgarna tillåter visat sig föga verkningsfulla.
För närvarande kan ett medlemsland, som ej fullgör sina åtaganden gentemot valutafonden, avstängas från att nyttja fondens allmänna resurser. Dessutom kan valutafonden förklara ett land samarbetsovilligt. Detta innebär i praktiken endast en mera kritisk markering mot medlemslandet i fråga. I ytterst grava fall kan slutligen styrelsen, med 85% av rösterna, anmoda
landet i fråga att utträda ur organisationen. Prop. 1990/91:9
I förhandlingarna om kvothöjningen har diskussioner förts om lämpliga mellanformer av sanktioner, eftersom det råder enighet om att uteslutning bör användas endast i ytterlighetsfall. Förslaget till stadgeändring ger möjlighet till en sanktion som kan sägas vara en sådan mellanform och som dessutom redan finns i vissa andra multilaterala organisationer. Valutafondens direktion föreslås kunna besluta, med en majoritet om 70 %, att suspendera ett medlemslands rösträtt och därmed sammanhängande rättigheter. Rent praktiskt innebär detta att landet i fråga inte kan delta i beslutsfattandet, vare sig i styrelsen eller i direktionen. Beslutet skall kunna återkallas med samma majoritet.
Skälen för mitt förslag: Problemet med betalningsdröjsmål är allvarligt, både med tanke på valutafondens roll som monetär institution och med tanke på dess centrala roll i hanteringen av skuldkrisen. Dröjsmålen till valutafonden uppgick i april 1990 till drygt 3 miljarder SDR, vilket skall jämföras med de 41,2 miljarder SDR som vid samma tid utgjorde fondens tillgängliga ordinarie resurser. Nio länder har varit i dröjsmål i åtminstone sex månader. Av dem har åtta förlorat rätten att använda valutafondens allmänna resurser. För drygt ett år sedan vidtogs särskilda åtgärder i syfte att underlätta en återgång till normala relationer mellan valutafonden och dröjsmålsländerna. Ansträngningar gjordes för att få till stånd erforderlig finansiering av den ekonomiska anpassningen. Ätgärderna har gett vissa positiva resultat. Två länder har återfått rätten att låna, och inga nya länder har råkat i dröjsmål. Emellertid står det klart att inte ens dessa åtgärder är tillräckliga för att hantera dröjsmålsproblemen i ett litet antal länder med volymmässigt mycket omfattande dröjsmål. Mot denna bakgrund genomfördes nyligen ytterligare förändringar. De förebyggande åtgärderna förbättrades något, liksom sanktionsmöjligheterna gentemot länder som inte samarbetar. Dessutom utvidgades valutafondens engagemang för att lösa finansieringsproblemen för samarbetsvilliga länder med mycket stora dröjsmål. En väl avvägd kombination av de åtgärder som jag beskrivit är, enligt min mening, en nödvändig förutsättning för att på ett konstruktivt sätt lägga grunden till en lösning av , dröjsmålsproblemet.
Jag instämmer med riksbanksfullmäktige i att det övergripande målet alltjämt måste vara att nå en lösning utan att tillämpa sanktionsåtgärder. Dröjsmålsproblemet är emellertid så allvarligt, att det måste skapas möjlighet att vidta ytterligare åtgärder gentemot länder som klart demonstrerat ovilja att samarbeta. Effekterna av ökade dröjsmål kan bli att valutafonden inte kan upprätthålla sin monetära roll och att framtida kvothöjningar kan bli svåra att få till stånd. Detta skulle ovillkorligen få konsekvenser för valutafondens fortsatta långivning. Dessutom medför problemet med betalningsdröjsmål att övriga medlemsländer måste vara med och betala kostnaden. Skötsamma läntagarländer tvingas betala högre avgifter på sina lån, medan långivarlän-derna i valutafonden måste acceptera en lägre avkastning då deras valutor används. Liksom fullmäktige stöder jag en ändring av stadgarna i syfte att ge valutafonden vidgade sanktionsmöjligheter. Jag instämmer i att den föreslagna ändringen ger tillfredsställande flexibilitet och tillräckligt utrymme för bedömning av förhållandena i varje enskilt fall.
4 Hemställan Prop. 1990/91:9
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen atl
1. bemyndiga regeringen att öka Sveriges insats (kvot) i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR till 1 614,0 milj. SDR,
2. bemyndiga Sveriges riksbank att erlägga erforderligt insatsbelopp,
3. bemyndiga regeringen att för Sveriges del biträda ändringen av Internationella valutafondens stadgar.
5 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.
MÖ7
1990-07-12 Dnr 90-112-DIR
s=»L_________ iaQn-n7-i9 nn*- Qn-ii9-nTB '
SVERIGES RIKSBANK
Till Finansdepartementet
1 SAMMANFATTNING
Inom Internationella valutafonden (IMF) slutfördes i juni 1990 den nionde allmänna översynen av medlemsländernas insatser eller s k kvoter. Översynen resulterade i förslag om höjning av den totala kvotsumman i IMF från ca 90 miljarder SDR' till ca 135 miljarder SDR. För Sveriges del föresläs en höjning av kvoten frän 1 064,3 miljoner SDR till 1 614,0 miljoner SDR. Resultatet av översynen har tillställts medlemsländerna för formellt godkännande.
Samtidigt med kvotöversynen har överläggningar ägt rum om sanktioner not länder ned betalningsdröjsmål till IMF och som ej är beredda att samarbeta med institutionen. Dessa föreslagna sanktioner, son inkluderar upphävande av rösträtten och dämed sammanhängande rättigheter, föresläs bli en del av IHF:s stadgar. Ett beslut härom kan ej tas utan stadgeändring, som i sin tur kräver godkännande av tre femtedelar av antalet medlemmar och minst 85 procent av röst-
1) SDR (särskild dragningsrätt) notsvarade 7,99 kronor per 1990-06-29
styrkan i IMF. Genom diskussionerna i IMF har Prop. 1990/91:9 denna fråga länkats samman ned frågor om den Bilaga nionde kvotöversynen så att ömsesidigt positiva beslut förutsätts.
1 det följande behandlas först resultatet av den nionde kvotöversynen såväl generellt som med avseende på den svenska insatsen i valutafonden. Därefter tar fullmäktige upp ändringar i IMF:s stadgar avseende regler för upphävande av rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter. Avslutningsvis hemställer fullmäktige att rege ringen föreslår riksdagen att bemyndiga rege ringen att öka Sveriges kvot till 1 614,0 miljo ner SDR, medge riksbanken att erlägga det insats belopp som behövs samt bemyndiga regeringen att för Sveriges del biträda de föreslagna ändring arna av fondens stadgar.
2 FÖRSLAGET OM HÖJNING AV KVOTERNA I VALUTAFONDEN
2.1 Beskrivning av förslaget
Sverige inträdde som medlem i IMF 1951 med en kvot på 100 miljoner amerikanska dollar (USD) (prop. 1950:89). Riksdagen godkände 1959 en ökning av den svenska kvoten till 150 miljoner USD (prop. 1959:126), 1965 en höjning till 225 miljoner USD (prop. 1965:122) sant 1970 en höjning till 325 niljoner USD (prop. 1970:95). Valutafonden beslutade 1972 att kvoterna skall uttryckas i SDR i stället för USD. Efter detta har ytterligare tre höjningar av Sveriges kvot skett; riksdagen godkände 1977 en höjning till 450 miljoner SDR (prop. 1976/77:86), vidare 1979 en höjning till 675 miljoner SDR (prop. 1978/79:158) samt, slutligen, 1983 en höjning till 1 064,3 miljoner SDR (prop. 1983/84:21).
Samtliga ovannämnda kvotökningar skedde som ett Prop. 1990/91:9
resultat av allmänna kvotöversyner. För en när- Bilaga
mare beskrivning av bakgrunden till tidigare
svenska finansiella åtaganden sammanhörande med
valutafondens verksamhet hänvisas till nämnda
propositioner.
Enligt valutafondens stadga skall en översyn av medlemmarnas kvoter ske minst vart femte år. Resolutionen om den åttonde allmänna översynen antogs av IMF:s styrelse i mars 1983. Förberedelserna för den nionde översynen inleddes 1987. Det visade sig emellertid inte möjligt att nå en uppgörelse inom den stipulerade femårsperioden. Först vid ett möte med IMF:s interims-kommitté i maj 1990 kunde en princip-överenskommelse nås. Denna överenskommelse innebär att den totala kvotsumman i IMF höjs från ca 90 miljarder SDR till ca 135 miljarder SDR, dvs med 50 procent, samt att fördelningen av höjningen sker enligt schablonregler som beskrivs närmare nedan.
Med utgångspunkt i interimskomraitténs "överenskommelse utarbetade fonddirektionen en rapport om den nionde allmänna kvotöversynen. Till rapporten har bilagts ett förslag till resolution, vilket bifogas i översättning fbilaaa 11. Resolutionsförslaget antogs med erforderlig majoritet av valutafondens styrelse i juni 1990. Den nionde allmänna kvotöversynen är därmed avslutad.
För att höjningen av en medlems kvot skall träda i kraft krävs emellertid dessutom dels att medlemmar ned sammantaget 85 procent av den totala kvotsumman i fonden meddelat sitt godkännande, dels att respektive medlemsland har godkänt och inbetalat det höjda beloppet. Enligt resolutionen skall godkännande lämnas senast den 31 december 1991.
1* Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 9
I samband med genomförandet av den åttonde Prop. 1990/91:9
kvotrevisionen eftersträvades å ena sidan att nå Bilaga större överensstämmelse mellan medlemsländernas relativa ekonomiska betydelse och deras andelar av kvotsumman i valutafonden. A andra sidan skulle en rimlig balans i fonddirektionens sammansättning eftersträvas. Resultatet av nionde översynen innebär att en mindre anpassning av kvotandelarna kommer att ske. Av den totala kvothöjningen fördelas 40 procent i form av selektiva höjningar i förhållande till varje medlems andel av summan av de s k beräknade kvoterna. Dessa "beräknade" kvoter återspeglar i stort medlemsländernas relativa position i världsekonomin. Återstående 60 procent av kvothöjningsbeloppet fördelas i förhållande till gällande kvoter.
Inom ramen för den nionde översynen har Japans kvot blivit föremål för en särskild ökning, vilket återspeglar landets snabbt växande betydelse i världsekonomin. Samtidigt har kvotökningarna för Frankrike, Italien,-Canada, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och USA justerats så att övriga medlemsländers kvotökningar ej påverkas av ad hoc-höjningen för Japan. Förslaget innebär dels att Japan och Förbundsrepubliken Tyskland, dels även Frankrike och Storbritannien, kommer att få lika stora kvoter.
En ytterligare anpassning inom ramen för nionde översynen gäller medlemsländer ned nycket små kvoter (under 10 niljoner SDR). För beräkningen av dessa Icvoter har fastställts något generösare avrundningsregler än för övriga kvoter.
För Sveriges vidkommande innebär det aktuella förslaget att kvotandelen skulle uppgå till 1,19 procent. Detta sker genom att nuvarande kvot på
10
1 064,3 miljoner SDR ökas med 549,7 miljoner SDR, Prop. 1990/91:9
dvs med 51,6 procent. Om höjningen accepteras Bilaga
skulle Sveriges kvot således komma att uppgå till
1 614,0 miljoner SDR eller ca 12 900 miljoner
kronor med gällande valutakurser per 29 juni
1990.
Inbetalningarna av kvothöjningarna skall till 75 procent fullgöras i medlemmens egen valuta. Återstående 25 procent skall inbetalas i SDR eller i av IMF särskilt angivna valutor. Föreskriften att 25 procent av kvothöjningen i första hand skall inbetalas i SDR grundas på bestämmelserna i fondstadgans artikel III. För de medlemmar som har otillräckliga SDR-behällningar kommer fonden att arrangera lån så att inbetalningen kan fullgöras.
IMFrs stadgar reglerar att nästa allmänna kvotöversyn skall vara klar senast fem år efter det att den nionde egentligen skulle ha avslutats, dvs den 31 mars 1993. Interimskommittén har dock vid sitt möte i maj 1990 noterat att en tionde kvotöversyn kan komma att genomföras tidigare om det finns ett klart behov för detta.
2.2 Fullmäktiges synpunkter
En av valutafondens huvuduppgifter är att ge temporärt finansiellt stöd åt medlemsländer med betalningsbalansproblem. Stödet är avsett att underlätta en nödvändig ekonomisk anpassning utan tillgripande av handels- eller betalningsrestriktioner. Detta betalningsbalansstöd finansieras primärt genom ianspråktagande av fondens ordinarie resurser, dvs nedlemmarnas Insatser. Det råder enighet i medlemskretsen om att IMF:s utlåning även framgent i första hand bör finansieras genom utnyttjande av lMF:s egna medel.
11
Efterfrågan på traditionellt betalningsbalansstöd Prop. 1990/91:9 från valutafonden har varit hög under senare år. Bilaga Härutöver tillkommer de särskilda insatser som IMF har åtagit sig sedan 1989 i samband med initiativ för att hantera den internationella skuldkrisen. Prognoser som gjorts såväl inom IMF som av andra institutioner pekar på ett fortsatt högt utnyttjande av resurserna under de närmaste åren. Åtskilliga medlemsländer, särskilt utvecklingsländer och östeuropeiska länder, kommer även fortsättningsvis att ha betalningsproblem av en sådan karaktär att det blir nödvändigt med omfattande och upprepade IMF-lnsatser. Det kan härvid inte uteslutas att ett antal stora utvecklingsländer, som inte har utnyttjat fondens resurser i någon större utsträckning, kan finna anledning att i framtiden låna avsevärda belopp genom IMF. Det bör också observeras att efterfrågan på lMF:s resurser varit hög under senare år.
En annan viktig aspekt är att IMF:s långivning, till skillnad från upplåning på de internationella kreditmarknaderna, normalt är förenad med ekonomisk-politiska villkor. Syftet med denna s k konditionalitet är att medverka till att lån-tagarlandet vidtar ekonomiska anpassningsåtgärder. Dessa ekonomisk-politiska krav skall anpassas till låntagarens ekonomiska, politiska och sociala förutsättningar. IMF:s långivning främjar härigenom den internationella anpassningsprocessen .
Under senare år har IMF tillsammans ned Världsbanken kommit att spela en allt viktigare roll i ansträngningarna att komma till rätta ned den s k skuldkrisen. Utöver traditionell långivning har IMF ställt resurser till förfogande för att underlätta minskning av vissa länders skulder till affärsbanker. Det är viktigt att IMF har en
12
tillräcklig finansiell styrka för att även fort- Prop. 1990/91:9 sättningsvis kunna agera aktivt på detta område. Bilaga
Beträffande storleken av IMF:s resurser kan konstateras att de medel IMF har tillgängliga för utlåning även efter kvothöjningen kommer att uppgå till relativt små belopp i förhållande till medlemmarnas finansieringsbehov. Huvuddelen av dessa behov måste täckas från andra källor. Trots detta är IMF-utlåningen av central betydelse genom att den är konditionen, dvs kopplad till ekonomiska anpassningsprogram för låntagarna. IMF-stödda anpassningsprogram är för åtskilliga medlemsländer en förutsättning för att få låna från andra källor och kan i denna mening sägas utgöra en katalysator för fortsatt eller vidgat stöd. Detta gäller särskilt kreditgivning frän internationella affärsbanker men även för stöd från offentliga kreditorer i internationella fora, såsom den s k Parisklubben.
Det förtjänar vidare påpekas, att den föreslagna höjningen av kvotsumman endast till en del resulterar i ökade utlåningsresurser. Vissa av de valutor som inbetalas härrör från länder med en otillfredsställande reserv- eller betalningsbalansställning. Dessa valutor kan ej användas i fondens utlåningsverksamhet.
Som ett komplement till de ordinarie resurserna har IMF tidigare lånat upp medel från industriländer och oljeexporterande länder. Det råder dock bred enighet bland medlemmar om att lMF:s utlåning-bör baseras på de egna resurserna och upplåning endast äga rum i onormala situationer, såsom vid en oväntad, drastisk uppgång i efterfrågan pä fondens resurser. Finansiering genom särskild upplåning ger endast tillfälliga
13
förstärkningar och medför därmed större osäkerhet Prop. 1990/91:9 vad gäller IMF:s resursläge. Bilaga
Sverige har i internationella sammanhang arbetat för en förstärkning av fondens permanenta resurser och fullmäktige anser att Sverige även denna gång bör medverka i den föreslagna kvothöjningen. Under förutsättning att alla medlemsländer godkänner föreslagna kvothöjningar kommer alltså den svenska kvotandelen i IMF att uppgå till 1,19 procent, vilket innebär en mindre ökning från åttonde kvotöversynen.
Ett annat skäl sammanhänger med att ländernas kvotstorlek bestämmer deras röststyrka i IMF. De nordiska ländernas sammanlagda röststyrka har hittills varit tillräcklig för att garantera en gemensam representant i valutafondens direktion. Den föreslagna kvotrevisionen innebär viss ökning av Nordens röstandel i IMF. Genom att godta föreslagen höjning medverkar Sverige till denna röst-andelshöjning. Det bör dock i detta sammanhang noteras att flera länder i Östeuropa samt dess utom Schweiz nyligen har ansökt om medlemskap i IMF. När dessa länder har inträtt som medlemmar kommer Nordens röstandel att sjunka.
Den förutsedda betalningsordningen, 75 procent i kronor och 25 procent i SDR, innebär ingen påfrestning på valutareserven. Inbetalningen av SDR kommer att kompenseras av en lika stor ökning av Sveriges reservposition i IMF. Det bör också erinras om att fondens användning av den svenska insatsen, dvs utnyttjande av svenska kronor för finansiering av annan medlems s k dragning, inte innebär reservförlust för Sverige utan endast byte av reservtillgång.
14
On riksdagen lämnar sitt bemyndigande är riks- Prop. 1990/91:9 banken beredd att till valutafonden erlägga ett Bilaga belopp motsvarande 549,7 miljoner SDR enligt den angivna betalningsordningen. Med hänsyn till att det är fråga om förvaltningen av monetära reserver anser sig fullmäktige ej böra begära garanti för täckning av eventuella förluster.
3 UPPHÄVANDE AV RÖSTRÄTTEN OCH DÄRMED
SAMMANHÄNGANDE RÄTTIGHETER
3.1 Beskrivning av förslaget
Olika former av åtgärder mot samarbetsovilliga medlemsländer med betalningsdröjsmål till IMF har diskuterats såväl separat som i anslutning till den nionde kvotöversynen. Skälet till detta är att sådana dröjsmål blivit ett mycket allvarligt problem för IMF.
Under senare tid har en rad åtgärder vidtagits för att hjälpa länder med volymmässigt svårhanterliga dröjsmål att återfå normala relationer till IMF. Denna s k samarbetsstrategi grundas på att medlemsländerna ifråga är beredda att i samråd med IMF finna lösningar på sina betalningsproblem. Samtidigt har förstärkta sanktioner införts mot länder som ej visat samarbetsvilja.
Den föreslagna stadgeändringen syftar till att ge fonden ytterligare sanktionsmöjligheter mot länder som, trots den assistans som kan erbjudas för att landet skall kunna normalisera sitt förhållande till IMF, fortsätter att ställa sig avvisande till samarbete.
Med nuvarande regler kan IMF, genom direktionsbeslut, förklara en medlem som inte fullgör sina skyldigheter avstängd från att utnyttja IMF:s
15
allmänna resurser. Ett sådant beslut följs av Prop. 1990/91:9 regelbundet återkommande diskussioner i direk- Bilaga tionen, vilka - om dröjsmålen inte avvecklas -leder till gradvis skarpare uppmaningar till landet ifråga. Direktionen antog våren 1990 ett uppstramat tidsschema för denna procedur.
Som en yttersta åtgärd kan en majoritet av styrelsemedlemmarna med 85 procent av samtliga röster anmoda ett land, som gravt missköter sina åligganden gentemot IMF, att utträda ur organisationen.
IMF:s inställning är att sä långt möjligt upprätthälla kontakterna med länder som råkar i betalningssvårigheter och tillsammans med landets myndigheter diskutera hur dödläget skall kunna brytas. Samarbetet underlättas givetvis om landet visar positiva intentioner genom egna kontakter med IMF och genom att fortsatt fullgöra åtminstone partiella betalningar.
Det finns för närvarande nio länder med skalder som förfallit till betalning minst sex månader tidigare varav åtta förlorat rätten att använda IMF:s allmänna resurser.
Betalningsdröjsmålen uppgick till drygt 3 miljarder SDR vid utgången av det senaste räkenskapsåret (april 1990) - en ökning ned 16 procent på ett år. Beloppet kan jämföras med de 41,2 miljarder SDR som utgjorde IMF:s tillgängliga allmänna resurser vid samma tid.
Den föreslagna stadgeändringen (resolutionen i översättning återfinns i bilaga 2) skall ge direktionen möjlighet att med 70 procent majoritet besluta att dra in ett lands rösträtt och vissa därmed sammanhängande rättigheter. Atgär-
16
17
den skall kunna vidtas mot ett land som, efter Prop. 1990/91:9 det att landet förlorat rätten att använda fon- Bilaga dens allmänna resurser, under längre tid fortsatt att försumma sina skyldigheter.
Under den tid rösträtten är indragen skall ett land, enligt förslaget, inte kunna delta i beslut om stadgeändringar annat än i vissa undantagsfall. Landets styrelseledamot och dennes ställföreträdare samt landets direktionsledamot skall avgå och deras röster skall inte kunna användas i något av fondens organ.
Fonddirektionen skall, med 70 procent majoritet, när som helst kunna återge landet dess rösträtt.
Stadgeändringen föreskriver att innan någon av de tre sanktionsåtgärderna tillämpas, dvs ickeberättigande, indragen rösträtt eller uteslutning, skall medlemslandet under rimlig tid ha känt till klagomålen och haft möjlighet att förklara sitt agerande både muntligt och skriftligt.
3.2 Fullmäktiges synpunkter
Problemet med betalningsdröjsmål till IMF är allvarligt. Det har hittills gällt ett relativt litet antal medlemsländer. Det samlade skuldbeloppet fortsätter dock att öka över tiden. Kan denna utveckling inte hejdas, finns risk att IMF:s roll som monetär institution kommer att hotas.
Ett fåtal länders ofönnåga att samarbeta drabbar också samtliga övriga medlemsländer eftersom kostnaderna, enligt IMF:s regler, fördelas solidariskt. Detta innebär att andra läntagarländer, som genomför ekonomiska anpassningsprogram och i övrigt sköter sina åligganden, får betala
högre avgifter för sina lån samtidigt som Prop. 1990/91:9
kreditorländerna får lägre avkastning på sina Bilaga insatta medel.
För att IMF skall kunna fungera som långivare, och katalysator för andra långivare, krävs att dess begränsade resurser är i omlopp. Detta är också en förutsättning för att nedlensländernas centralbanker skall kunna inräkna insatskapitalet i sina valutareserver. En följd härav är att IMF:s status som prioriterad långivare måste respekteras. Detta är långtifrån alltid fallet.
Det finns olika sätt att angripa denna brist på respekt för IMF:s utlåningsregler. Ett sätt är den använda metoden att avstänga länder från användning av IMF:s medel. Ett annat sätt vore att tillämpa straffränta. Straffränta har dock ansetts olämpligt eftersom landets ekonomiska börda ökar ytterligare. En nyligen införd åtgärd är att IMF kan förklara landet samarbetsovilligt. Detta beslut kan tas om landet avstängts från IMF:s allmänna-resurser och efter ytterligare en tid inte ändrat sin negativa hållning.
De hittills använda instrumenten har inte visat sig vara särskilt effektiva. Det finns dock tecken på att hårdare sanktioner skulle kunna få en preventiv verkan. Det är väsentligt att de åtgärder, som kan bli aktuella, upplevs som tillräckligt besvärande för landet redan i utgångsläget. Erfarenheten visar att om ett land börjar bygga upp dröjsmål till IMF, försvåras situationen snabbt.
Med nuvarande regler saknas lämpliga mellanformer av sanktionsåtgärder som skulle kunna påverka landet att ändra inställning. Alla länder är medvetna om att det från IMF:s synpunkt inte är
18
önskvärt att använda uteslutningsinstrumentet. Prop. 1990/91:9 Det ligger i IMF:s intresse att värna de kanaler Bilaga som ger möjligheter att återfå utlånade medel.
Enligt fullmäktiges uppfattning skall IMFrs första prioritet även i fortsättningen vara att upprätthålla kontakten ned ett nedlensland så länge inte alla nöjligheter till lösning av ett betal-ningsproblen uttömts. De negativa effekterna av uteblivna betalningar är emellertid nycket oroande. Problemets allvar har också gjort att det kopplats samman med genomförandet av den nionde kvothöjningen.
Från svensk och nordisk sida har i IMF, i olika sammanhang, betonats vikten av att de läntagarländer som sköter sina åligganden inte skall diskrimineras i förhållande till dem som bygger upp betalningsdröjsmål. De förra länderna är för närvarande inte bara med och bär de direkta kostnaderna för uteblivna betalningar. Deras framtida lånemöjligheter riskerar också att begränsas om Tnte betalningsdröjsmålen till IMF minskar. Samtidigt finns det en uppenbar risk för att den försämrade avkastningen på IMF-anknutna tillgångar minskar kreditorländernas vilja att ställa upp med ytterligare resurser. Med tanke på dessa allvarliga effekter och faran för att bristande respekt för IMF som institution skall äventyra dess funktion anser fullmäktige att en utökning av IMF:s sanktionsåtgärder är motiverad.
Fullmäktige menar dock att regler om ökade bestraffningsnöjligheter naste innehålla en viss grad av flexibilitet och ge utrynme för bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. I den form förslaget fått anser fullmäktige att detta krav är tillgodosett dels genom att åtgärden inte med nödvändighet måste insättas, dels genom att
19
landet ges rimliga nöjligheter att förklara sitt Prop. 1990/91:9 beteende och visa samarbetsvilja. Bilaga
4 HEMSTÄLLAN
Med åberopande av vad som ovan anförts hemställer fullmäktige i riksbanken att regeringen föreslår riksdagen att
1. bemyndiga regeringen att öka Sveriges insats (kvot) i Internationella valuta fonden ned 549,7 niljoner SDR till
1 614,0 niljoner SDR,
2. medge Sveriges riksbank att erlägga det insatsbelopp som behövs,
3. bemyndiga regeringen att för Sveriges del biträda det av Internationella valutafondens direktion fattade be slutet om en ändring av Internationella valutafondens stadgar avseende regler för upphävande av rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter.
På fullmäktiges vägnar:
Per 'ori' C/h Jt
" Inger Kindgren "
20
RESOLUTION
Prop. 1990/91:9 Bilaga 1 till riksbanksfullmäktiges skrivelse
ÖKNING AV FONDMEDLEMMARS KVOTER - NIONDE ALIIÄNNA ÖVERSYNEN
Då direktionen har förelagt styrelsen en rapport benämnd "Ökningar i fondmedlemmarnas kvoter -nionde allmänna översynen" innehållande rekommendationer om ökningar av enskilda fondmedlemmars kvoter; och
då direktionen har rekommenderat styrelsen att, genom röstning utan sammanträde enligt paragraf 13 i fondens procedurregler, anta följande resolution, vilken innehåller förslag om ökningar av fondmedlemmarnas kvoter till följd av nionde allmänna kvotöversynen och avhandlar vissa därmed sammanhängande frågor;
beslutar därför styrelsen nu att:
1. Internationella valutafonden föreslår i
enlighet med bestämmelserna i denna resolution att fondmedlemmarnas kvoter skall ökas till de belopp som anges i anslutning till deras namn i underbilagan till denna resolution.
2. En nedlens kvotökning i enlighet ned förslaget i denna resolution skall inte träda i kraft on inte nedlenmen har meddelat fonden sitt godkännade till ökningen senast den dag son föreskrivs i enlighet ned punkt 4 nedan
21
samt har inbetalat hela kvotökningen inom den tidsram som föreskrivs 1 enlighet ned punkt 5 nedan; förutsatt att ingen medlem med betalningsdröjsmål beträffande försenade återköp, räntor eller avgifter till det allmänna resurskontot har rätt att godkänna eller inbetala sin kvotökning innan nedlem-nen till fullo har reglerat dessa åtaganden.
Prop. 1990/91:9 Bilaga 1 till riksbanksfullmäktiges skrivelse
Ingen kvotökning skall träda i kraft före den senare av:
i) den dag under perioden t.o.m. den 30 december 1991, som fonden fastslår att medlemmar som den 30 maj 1990 innehade minst åttiofem (85) procent av den totala kvotsumman har godkänt ökningarna av sina kvoter, eller den dag efter den 30 december 1991 som fonden fastslår att medlemmar som den 30 maj 1990 innehade minst sjuttio (70) procent av den totala kvotsumman har godkänt ökningarna av sina kvoter; eller
ii) den dag, som den tredje ändringen av fondens stadgar träder i kraft.
Meddelanden i enlighet med punkt 2 ovan skall lämnas av en vederbörligen bemyndigad tjänsteman i medlemslandet och skall vara fonden tillhanda före kl. 18.00, Washingtontid, den 31 december 1991, dock kan direktionen besluta om förlängning av denna tidsram.
Varje medlem skall till fonden inbetala ökningen av sin kvot inom 30 dagar efter den senare av:
a) den dag den meddelar fonden sitt godkännande; eller
22
b) den dag som villkoren för ikraftträdandet av kvothöjningen enligt punkt 3 ovan har uppfyllts, dock kan direktionen besluta om förlängning av denna tidsram.
Prop. 1990/91:9 Bilaga 1 till riksbanksfullmäktiges skrivelse
När det gäller beslut om en förlängning av tidsramen för godkännande eller inbetalning av kvothöjningen, skall direktionen ta särskild hänsyn till de fall där medlemmar kan vilja godkänna eller inbetala kvotökning, även för medlemmar ned långvariga betalningsdröjsnål till allmänna resurskontot, vilka består av försenade återköp, räntor eller avgifter till allmänna resurskontot, medlemmar vilka enligt direktionens bedömning samarbetar med fonden för att reglera dessa åtaganden.
Varje medlem skall inbetala 25 procent av sin kvotökning antingen i särskilda dragningsrätter eller i andra medlemmars valutor, vilka med dessa medlemmars medgivande har angivits av fonden, eller i en kombination av särskilda dragningsrätter och sådana valutor. Återstoden av ökningen skall inbetalas i medlemmens egna valuta.
23
Föreslaaen kvot
(i ni:
1joner SDR)
1.
Afghanistan
120,4
2.
Algeriet
914,4
3.
Angola
207,3
4.
Antigua och Barbuda
8,5
5.
Argentina
1
537,1
6.
Australien
2
333,2
7.
Bahamas
94,9
8.
Bahrain
82,8
9.
Bangladesh
392,5
10.
Barbados
48,9
11.
Belgien
3
102,3
12.
Belize
13,5
13.
Benin
45,3
14.
Bhutan
4,5
15.
Bolivia
126,2
16.
Botswana
36,6
17.
Brasilien
2
170,8
18.
Burkina Faso
44,2
19.
Burundi
57,2
20.
Canada
4
320,3
21.
Centralafrikanska republiken
41,2
22.
Chile
621,7
23.
Colombia
561,3
24.
Costa Rica
119,0
25.
Cypern
100,0
26.
Danmark
1
069,9
27.
Dj ibouti
11.5
28.
Dominica
6,0
29.
Dominikanska republiken
158,8
30.
Ecuador
219,2
31.
Egypten
678,4
32.
Ekvatorialguinea
24,3
33.
El Salvador
125,6
34.
Elfenbenskusten
238,2
35.
Etiopien
98,3
36.
Fiji
51,1
37.
Filippinerna
633,4
38.
Finland
861,8
39.
Frankrike
7
414,6
40.
Förenade Arabemiraten
392,1
41.
Förenta Staterna
26
526,8
Prop. 1990/91:9 Underbilaga till riksbanksfullmäktiges skrivelse
24
Töts,,
laaen kvot
Prop. 1990/91:9
(i niljoner SDR)
Underbilaga till
riksbanksfullmäktiges
42.
Gabon
110,3
skrivelse
43.
Ganbia
22,9
44.
Ghana
274,0
45.
Grekland
587,6
46.
Grenada
8,5
47.
Guatemala
153,8
48.
Guinea
78,7
49.
Guinea-Bissau
10,5
50.
Guyana
67,2
51.
Haiti
60,7
52.
Honduras
95,0
53.
Indien
3
055,5
54.
Indonesien
1
497,6
55.
Irak
864,8
56.
Iran
1
078,5
57.
Irland
525,0
58.
Island
85,3
59.
Israel
666,2
60.
Italien
4
590,7
61.
Jamaica
200,9
62.
Japan
8
241,5
63.
Arabrepubliken Jemen
70,8
64.
f)emokratiska Folkrepubliken Jemen
105,7
65.
Jordanien
121,7
66.
Jugoslavien
918,3
67.
Kamerun
135,1
68.
Kampuchea
25,0
'
69.
Kap Verde
7,0
70.
Kenya
199,4
71.
Kina
3
385,2
72.
Kiribati •
4,0
73.
Komorerna
6,5
74.
Folkrepubliken Kongo
57,9
75.
Republiken Korea
799,6
76.
Kuwait
995,2
77.
Laos
39,1
78.
Lesotho
3,9
79.
Libanon
146,0
80.
Liberia
96,2
81.
Libyen
817,6
82.
Luxemburg
135,5
25
föres
l?igen kvot
(i miljoner SDR)
83.
Madagaskar
90,4
84.
Malawi
50,9
85.
Malaysia
832,7
86.
Maldiverna
5,5
87.
Mali
68,9
88.
Malta
67,5
89.
Marocko
427,7
90.
Mauretanien
47,5
91.
Mauritius
73,3
92.
Mexico
1
753,3
93.
Mocambigue
84,0
94.
Myanmar
184,9
95.
Nederländerna
3
444,2
96.
Nepal
52,0
97.
Nicaragua
96,1
98.
Niger
48,3
99.
Nigeria
1
281,6
100.
Norge
1
104,6
101.
Nya Zeeland
650,1
102.
Oman
119,4
103.
Pakistan
758,2
104.
Panama
149,6
105.
Papua Nya Guinea
95,3
106.
Paraguay
72,1
107.
Peru
466,1
108.
Polen
988,5
109.
Portugal
557,6
110.
Qatar
190,5
111.
Ruanda
59,5
112.
Rumänien
754,1
113.
S:t Lucia
11,0
114.
S:t Christopher och
Nevis
6,5
115.
S:t Vincent
6,0
116.
Sao Tome och Principe
5,5
117.
Saudiarabien
5
130,6
118.
Senegal
118,9
119.
Seychellerna
6,0
120.
Sierra Leone
77,2
121.
Singapore
357,6
122.
Solomon-öarna
7,5
123.
Somalia
60,9
124.
Spanien
1
935,4
125.
Sri Länka
303,6
126.
Storbritannien
7
414,6
Prop. 1990/91:9 Underbilaga till riksbanksfullmäktiges skrivelse
26 Föres
l9g?n kvot
(i mi
Ijoner SDR)
Underbilaga till
riksbanksfullmäktiges
skrivelse
127.
Sudan
233,1
128.
Surinam
67,6
129.
Swaziland
36,5
130.
Sverige
614,0
131.
Sydafrika
365,4
132.
Syrien
209,9
133.
Tanzania
146,9
134.
Tchad
41,3
135.
Thailand
573,9
136.
Togo
54,3
137.
Tonga
5,0
138.
Trinidad och
Tobago
246,8
139.
Tunisien
206,0
140.
Turkiet
642,0
141.
Förbundsrepubliken
241,5
Tyskland
142.
Uganda
133,9
143.
Ungern
754,8
144.
Uruguay
225,3
145.
Vanuatu
12,5
146.
Venezuela
951,3
147.
Vietnam
241,6
148.
Västra Samoa
8,5
149.
Zaire
394,8
150.
Zambia
363,5
151.
Zimbabwe
261,3
152.
Österrike
188,3
27
RK-gOT-IlTION
Prop. 1990/91:9 Bilaga 2 till riksbanksfullmäktiges skrivelse
FÖRSLAG TILL TREDJE ÄNDRING AV INTERNATIONELLA VALUTAFONDENS STADGAR
De regeringar, på vars vägnar nuvarande stadgar undertecknats, överenskommer enligt följande:
1. Artikel XXVI § 2 ändras enligt följande:
"a) Om medlem ej uppfyller sina förpliktelser enligt detta avtal, har fonden rätt att förklara medlemmen ej berättigad att använda fondens allmänna resurser. Ingenting i denna paragraf skall anses begränsa bestämmelserna i art. V § 5 eller art. VI § 1.
b) Om medlemmen efter en rimlig tidsfrist efter förklaring om icke-berättigande enligt (a) ovan, fortfarande underlåter att uppfylla sina förpliktelser enligt detta avtal, kan medlemmen fråntas sin rösträtt i fonden genom ett beslut som stöds av en majoritet med sjuttio procent av samtliga röster. Under den tid beslutet är i kraft skall bestämmelserna i bilaga L tillämpas. Fonden kan när som helst upphäva beslutet om indragning av rösträtten med stöd av en majoritet med sjuttio procent av samtliga röster.
c) Om medlemmen efter en rimlig tidsfrist efter Prop. 1990/91:9 beslut om indragning av rösträtten enligt (b) Bilaga 2 till ovan, fortfarande underlåter att uppfylla sina skrivelse " ' förpliktelser enligt detta avtal, kan medlemmen
anmodas att utträda ur fonden genom ett beslut av styrelsen, som stöds av en majoritet av styrelseledamöterna ned tillsammans åttiofem procent av samtliga röster.
d) Föreskrifter skall antas för att tillse, att medlem inom rinlig tid underrättas om de klagomål som anförts mot denne och bereds tillfälle att framlägga sin sak både muntligen och skriftligen, innan åtgärder vidtas enligt a), b), eller c) ovan."
2. En ny bilaga L tillförs stadgan enligt följande:
"Bilaga L
Indragning av rösträtt
Vid indragning av en nedlems rösträtt enligt art. XXVI § 2(b) skall följande bestämmelser tillämpas:
1. Medlemmen får inte:
(a) delta vid godkännande av ändringsförslag till stadgarna, eller för detta ändamål inräknas i totala medlemsantalet, utom i det fall en ändring kräver stöd av samtliga medlemmar enligt art. XXVIII(b) eller uteslutande är att hänföra till avdelningen för särskilda dragningsrätter;
29
(b) utse styrelseledamot eller ställföreträdare för denne, utse eller delta i utnämnandet av rådsledamot eller ställföreträdare för denne eller utse, välja eller delta i val av direktionsledamot.
Prop. 1990/91:9 Bilaga 2 till riksbanksfullmäktiges skrivelse
2. Det antal röster nedlemmen tilldelats får inte avges inom något av fondens organ. Rösterna får inte inräknas i totala röststyrkan annat än i syfte att godkänna ändringar som uteslutande hänför sig till avdelningen för särskilda dragningsrätter.
3.(a) Styrelseledamot och ställföreträdare för denne, som utsetts av medlemmen, skall frånträda sina ämbeten.
(b) Rådsledamot och ställföreträdare för
denne, som utsetts av medlemmen eller vid vilkens utnämning medlemmen deltagit, skall frånträda sina ämbeten förutsatt att sådan rådsledamot inte har rätt avge röster som tilldelats andra medlemmar vilkas rösträtt inte indragits. I det senare fallet skall annan rådsledamot och ställföreträdare för denne utses av dessa andra medlemmar enligt bilaga D. I avvaktan på utnämning skall rådsledamot och dehnes ställföreträdare fortsätta att upprätthålla sina ämbeten, dock under högst trettio dagar Trän det att rösträtten indragits.
30
"a) När indragning av en medlems rösträtt har upphävts enligt art. XXVI § 2(b) och nedlemmen inte har rätt att utse direktionsledamot har medlemmen rätt att komma överens med samtliga medlemmar son har valt en direktionsledanot att dess röster skall avges av denne direktions-ledamot. I det fall inget ordinarie val av direktionsledamöter skett under den tid indrag-ningen varit i kraft skall den direktionsledamot, 1 vilkens val medlemmen deltagit före indrag-ningen av rösträtten eller hans efterträdare vald i enlighet med punkt 3(c) i bilaga L eller enligt (f) ovan, ges rätt att avge de röster som tilldelats medlemmen. Medlemmen skall anses ha deltagit i valet av den direktionsledamot som erhållit rätten att avge det antal röster som tilldelats medlemmen. "
Prop. 1990/91:9 Bilaga 2 till riksbanksfullmäktiges skrivelse
4. Bilaga D, paragraf 5 ändras enligt följande:
"(f) När en direktionsledamot har rätt att avge det antal röster som tilldelats en medlem enligt art. XII § 3(i)(v) skall den rådsledamot som utnämnts av den grupp vars nedlennar valt denne direktionsledamot ha rätt att rösta och avge det antal röster som tilldelats nedlenmen. Medlemmen skall anses ha deltagit vid utnämningen av den rådsledamot som erhållit rätten att rösta och avge det antal röster som tilldelats medleltiinert.''