Förnyad förklaring enligt artikel 46 i Europakonventionen
Prop.
1995/96:126
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 januari 1996
Ingvar Carlsson
Lena Hjelm-Wallén
(Utrikesdepartementet)
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner att regeringen avgerförklaring enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skyddför de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna attSverige utan villkor erkänner den europeiska domstolen för de mänskligarättigheterna som behörig i fråga om tvister som rör tolkningen ochtillämpningen av konventionen.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 126
1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 3
2 Ärendet och dess beredning....................... 4
3 Bakgrund.................................... 4
3.1 Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll..... 4
3.2 Domstolens verksamhet m.m.................. 5
3.3 Konsekvenser av fällande domar............... 7
4 Överväganden ................................ 8
Bilaga Domar i mål mot Sverige..................... 9
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 25 januari 1996 ................................. 20
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner att Sverige utan villkor avger sådan förklaring som avses iartikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för demänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
1* Riksdagen 1995^6. 1 saml. Nr 126
Enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd for demänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa-konventionen) kan konventionsstaterna avge förklaring att Europa-domstolens jurisdiktion i frågor om tolkning och tillämpning avkonventionen är tvingande för staten. Den 15 juni 1966 deponeradeSverige hos Europarådets generalsekreterare en förklaring enligt dennaartikel av innebörd att Sverige för en tid av fem år räknat från den 13 maj1966 och under förutsättning av ömsesidighet erkände att i alla frågor omtolkning eller tillämpning av konventionen samt av det första och detfjärde tilläggsprotokollet domstolens jurisdiktion skulle vara tvingande ioch för sig och utan särskild överenskommelse (prop. 1966:33, bet. UU3,rskr. 152). Det svenska erkännandet av domstolens behörighet har senareförnyats för ytterligare femårsperioder (prop. 1971:13, 1975/76:120,1980/81:96, 1985/86:94 och 1990/91:79) och löper således ut den 13 maj1996. Regeringen måste därför ånyo ta ställning till frågan om ett förlängterkännande av domstolens jurisdiktion. I fråga om bakgrunden till denursprungliga svenska förklaringen hänvisas till vad dåvarande chefen förJustitiedepartementet anförde i proposition 1966:33.
Sverige har varit underkastat Europadomstolens jurisdiktion sedan år
1966.1 regeringens proposition om inkorporering av Europakonventionenoch andra fri- och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117) föreslog regeringenmed utgångspunkt i Fri- och rättighetskommitténs delbetänkande Inkorpo-rering av Europakonventionen (SOU 1993:40) att Sverige utan begräns-ning i tiden och utan förbehåll om ömsesidighet, bör erkänna Europadom-stolens jurisdiktion när det nu gällande tidsbegränsade erkännandet avdomstolens jurisdiktion löper ut. Fri- och rättighetskommitténs betänkandehar remissbehandlats. Någon särskild remissbehandling av detta ärendehar därför inte ansetts behövlig. En förteckning över de remissinstansersom yttrat sig över kommitténs betänkande finns i bilaga 3 till proposi-tionen 1993/94:117. En sammanställning av remissyttranden har publice-rats och finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ds 1993:90, revideradupplaga).
3.1 Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll
Europakonventionen ratificerades av Sverige den 4 februari 1952(prop. 1951:165, bet. UU11, rskr. 251:2). Senare har Sverige ocksåratificerat elva tilläggsprotokoll till konventionen (prop. 1953:32,1964:87,1983/84:31, 1984/85:123, 1985/86:18, 1991/92:165 samt 1994/95:115).Genom de första, fjärde, sjätte och sjunde tilläggsprotokollen har antaletskyddade rättigheter utökats. Det andra protokollet reglerar behörighetenför Europadomstolen att avge rådgivande yttranden till Europarådets
ministerkommitté. De tredje och åttonde protokollen innefattar vissa Prop. 1995/96:126förändringar i förfarandet inför Europakommissionen och Europadomsto-len. Det femte protokollet gäller sättet att utse ledamöter i kommissionenoch domstolen. Det nionde protokollet ger också en enskild klagande rättatt hänskjuta ett mål till domstolens prövning. Det tionde rör om-röstningsreglema i Europarådets ministerkommitté vid behandling avklagomål enligt artikel 32 i konventionen. Det elfte protokollet innefattaren genomgripande reformering av övervakningssystemet enligt konventio-nen. De två sistnämnda protokollen har ännu inte trätt i kraft.
Samtliga stater som ratificerat konventionen har numera avgett förkla-ringar enligt artikel 46. Också rätten för enskilda enligt artikel 25 attanföra klagomål till kommissionen har numera erkänts av samtligakonventionsanslutna stater. Av Europarådets medlemsstater är det endastAlbanien, Andorra, Estland, Lettland, Makedonien, Moldavien ochUkraina som ännu inte har ratificerat konventionen.
Finland, Irland, Island, Nederländerna, Rumänien, Slovenien ochSchweiz har erkänt domstolens behörighet för obegränsad tid. Detschweiziska godkännandet av den enskilda klagorätten omprövas dockvart tredje år. Övriga stater har erkänt domstolens behörighet förtidsperioder varierande mellan två och fem år. Danmark och Norge harliksom Sverige erkänt domstolens behörighet under en femårsperiod åtgången.
Konventionen och protokollen nr 1-8 till denna har införlivats medsvensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionenangående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggandefriheterna (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246).Lagen trädde i kraft den 1 januari 1995. Också protokoll nr 9 har medverkan från den 1 augusti 1995 införlivats med svensk rätt (prop.1994/95:115, bet. 1994/95:UU12, rskr. 1994/95:214). I samband medfärdigställandet av regeringens proposition om inkorporering av Europa-konventionen och andra fri- och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117)utarbetades en ny översättning av konventionen och dess tilläggsprotokoll.Den nya översättningen har intagits som bilaga 2 till Konstitutionsutskot-tets betänkande, 1994/95:KU5.
3.2 Domstolens verksamhet m.m.
Domstolen hade vid utgången av år 1995 avgjort 527 mål. Flertalet domarhar meddelats under perioden efter år 1980. Fram till dess hade endast ettåttiotal mål prövats av domstolen. Av de mål som domstolen avgjort rör31 Sverige. I 21 av dessa mål har fastställts att Sverige har brutit motkonventionen. 10 av de fållande domarna rör avsaknaden av möjlighet tilldomstolsprövning av förvaltningsbeslut, i ett fall kombinerat med ägande-rättskränkning. Fyra mål rör frågor i anslutning till omhändertagande avbarn enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av ungaeller motsvarande tidigare gällande lagstiftning. Några mål rör kravet påopartisk domstolsprövning och rätten till muntlig förhandling inför
domstol. De övriga fallande domarna rör andra rättsområden. De 21 Prop. 1995/96:126fallande domarna kan jämföras med antalet fällande domar i några andraländer, t.ex. Italien (85), Storbritannien (37), Belgien (35), Österrike (35),Frankrike (34) Nederländerna (23), Danmark (2) och Norge (1).
En redovisning av de domar som meddelats i mål mot Sverige finns ibilagan.
För närvarande är endast ett mål mot Sverige anhängigt i domstolen.Detta rör frågan om fackliga stridsåtgärder vidtagna mot en oorganiseradarbetsgivare för att förmå denne att träffa kollektivavtal kan anses utgöraen kränkning av arbetsgivarens rätt till skydd för sin negativa förenings-frihet och om staten, genom att i lagstiftning eller på annat vis haunderlåtit att skydda arbetsgivaren mot stridsåtgärdema, kan ådra sigansvar för konventionsbrott.
Antalet mål som prövats av domstolen har alltså ökat avsevärt under desenaste åren. År 1982 hänsköts 10 mål till domstolens prövning. År 1995hänsköts 113 mål på begäran av en stat eller av kommissionen. Protokollnr 9, som också ger den enskilde klaganden en rätt att hänskjuta mål tilldomstolens prövning, har hittintills tillämpats endast i ett fatal fall. I 31fall har domstolen med tillämpning av detta protokoll avslagit denenskildes begäran om att få målet prövat.
Eftersom de mål som prövas av domstolen först måste granskas avkommissionen kan det vara av intresse att se målutvecklingen hos dennaför att kunna bedöma domstolens framtida arbetsbörda. Antaletregistrerade klagomål hos kommissionen har ökat från några 100 per åri början av 1980-talet till ca 3 500 vid utgången av 1995. Härtill kommerdet stora antalet klagomål som inte registrerats - 10 200 vid utgången avår 1995. Den ökande måltillströmningen sammanhänger med attkonventionssystemet blivit mer känt i flera stater, men också medutvidgningen av antalet medlemsstater i Europarådet. Måltillströmningenhar gett upphov till stora balanser hos kommissionen och det kan ta 4-5år innan ett klagomål slutligt prövats av konventionsorganen. Genomprotokoll nr 11 till konventionen har ett försök gjorts att åstadkomma enmer rationell målhantering (se prop. 1994/95:115). Enligt detta protokollskall den nuvarande kommissionen och domstolen avskaffas och ersättasav en ny domstol med heltidsarbetande ledamöter. Reformen träder i kraftett år efter det att samtliga konventionsstater ratificerat protokoll nr 11vilket kan beräknas ha skett under år 1996 eller 1997.
År 1995 registrerades 165 klagomål mot Sverige hos kommissionen.Flertalet av de klagomål som har riktats mot Sverige har dock prövats avkommissionen utan att något brott mot konventionen konstaterats.Åtskilliga har också avvisats av kommissionen av formella skäl. I någrafall har staten och den klagande träffat förlikning i saken. De klagomålmot Sverige som för närvarande är under handläggning vid kommissionengäller frågor av skiftande art. Alltjämt förekommer mål om om-händertagande av barn. En påtaglig ökning av antalet utlänningsmål harkunnat konstateras på senare år. Vidare handläggs för närvarande mål omrättsprövning, skyddet för privatlivet och sjukvårdssekretessen, brotts-skadeersättning, Justitiekanslems tillsyn över domstolarna, samemas jakt-
och fiskerätt samt ifrågasatt tillämpning av medverkansreglema i brotts- Prop. 1995/96:126balken på skattebedrägeri.
3.3 Konsekvenser av fållande domar
Genom den tolkning som domstolen har gett vissa av konventionensbestämmelser har det visat sig att svensk rätt och svensk rättstillämpninginte i alla delar stått i överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligtkonventionen. Domstolens avgöranden har därför lett till ett antal lagstift-ningsåtgärder på olika områden.
Som en följd av domen i målet Sporrong-Lönnroth (dom 1982-09-23,Ser. A No 52) har bl.a. införts en bestämmelse i 3 kap. 6 § ex-propriationslagen (1972:719) som innebär att ett expropriationstillståndförfaller, om saken inte har fullföljts genom ansökan om stämning tilldomstol inom ett år från det att tillståndet beviljades (prop. 1987/88:69,bet. 1987/88:KU38, rskr. 1987/88:189).
Domstolens domar i målen Skoogström och McGoff (dom 1984-10-02resp. 1984-10-26, Ser. A No 83) har föranlett ändringar av de svenskahäktnings- och anhållandereglema i 24 kap. rättegångsbalken (prop.1986/87:112, bet.l987/88:JuU7, rskr. 1987/88:30). Ändringarna innebärbl.a. att häktningsförhandling alltid måste hållas inom 96 timmar efter detatt den misstänkte berövats friheten, vilket har medfört att domstolarnaibland måste hålla häktningsförhandling på lördagar och söndagar samtandra helgdagar. Dessa regler har senare reviderats, dock utan att huvud-regeln ändrats (SFS 1995:1310).
Domstolens domar rörande avsaknaden av möjlighet till domstolspröv-ning av vissa förvaltningsbeslut som ansetts röra den enskildes civilarättigheter (se t.ex. målen Pudas och Bodén (dom 1987-10-27 i bådafallen, Ser. A No 125) har lett till att ett nytt prövningsförfarande(rättsprövning) har införts. Enligt lagen (1988:205) om rättsprövning avvissa förvaltningsbeslut (prop. 1987/88:69, bet.l987/88:KU38, rskr.1987/88:189) skall Regeringsrätten, på ansökan av enskild pröva om ettavgörande som träffats av regeringen eller av en förvaltningsmyndighetsom sista instans strider mot någon rättsregel. Efter den 1 januari 1995skall prövningen av en förvaltningsmyndighets beslut göras av kammarrätt(SFS 1994:1759). Förfarandet gäller sådana förvaltningsärenden som rörmyndighetsutövning mot enskilda. Också andra lagstiftningsåtgärder harmåst vidtagas. För närvarande övervägs bl.a. konsekvenserna av dom-stolens dom i målet Holm (dom 1993-11-25, Ser. A No 279-A) som gällersammansättningen av domstol i tryckfrihetsmål. Frågan har behandlats iDomarutredningens betänkande SOU 1994:99, Domaren i Sverige införframtiden.
Den rättspraxis som utvecklas av domstolen far allt större betydelse förkonventionsstatemas interna lagstiftning. I de stater - de flesta - därkonventionen utgör en del av den nationella rätten påverkar konventionenoch domstolens praxis den nationella rättstillämpningen direkt. I Sverigekan - särskilt i Högsta domstolens praxis - iakttas att konventions-
organens avgöranden i ökad utsträckning tas i beaktande vid tolkningen Prop. 1995/96:126av svenska rättsregler. I lagstiftningsarbetet är det numera inte ovanligt attutförliga resonemang förs om konventionsförenligheten av sådanalagförslag som berör den enskildes konventionsskyddade rättigheter.
Utveckligen av praxis i Strasbourg måste således fortlöpande följas avregeringen, av domstolarna och av rättstillämpande myndigheter. Detta harblivit särskilt viktigt sedan konventionen inkorporerats med svensk rätt.
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att regeringen avgerförklaring enligt artikel 46 i Europakonventionen att Sverige utanvillkor erkänner Europadomstolens jurisdiktion i fråga om tvisterom tolkningen och tillämpningen av Europakonventionen.
Fri- och rättighetskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsakmed regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har riktat någon invändningmot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Sverige har nu under snart 30 år varitunderkastat Europadomstolens jurisdiktion. Samtliga konventionsanslutnastater har numera också godtagit denna jurisdiktion. Erkännande avdomstolens jurisdiktion enligt artikel 46 och av den enskilda klagorättenenligt artikel 25 har för de stater som på senare år blivit medlemmar avEuroparådet kommit att bli en förutsättning för medlemsskap. I regering-ens proposition om inkorporering av Europakonventionen och andra fri-och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117) föreslog regeringen att Sverigeutan begränsning i tiden och utan förbehåll om ömsesidighet bör erkännaEuropadomstolens jurisdiktion när det nu gällande tidsbegränsadeerkännandet av domstolens jurisdiktion löper ut. Genom att godkännaprotokoll nr 11 till konventionen har riksdagen också godtagit att Sverigeutan tidsbegränsning eller andra villkor underkastar sig den nya Europa-domstolens jurisdiktion såvitt gäller tolkningen och tillämpningen avEuropakonventionen. Enligt regeringens uppfattning bör en ny förklaringenligt artikel 46 kunna avges utan begränsning i tiden. Erkännandetbehöver inte längre förknippas med ömsesidighetsvillkor. Det skall avsedomstolens behörighet enligt såväl konventionen som det första, detfjärde, och det sjunde tilläggsprotokollet.
Bilaga
Målet rörde främst i vad mån en rätt for fackförening att sluta kollektiv-avtal kunde härledas ur artikel 11 i konventionen (skyddet för före-ningsfriheten). Statens avtalsverk hade vägrat sluta kollektivavtal medSvenska Lokmannaforbundet. Lokmannaforbundet ansåg att förbundetsrättigheter enligt artikel 11 därigenom blivit kränkta och att avtalsverketshandlingssätt också varit diskriminerande mot förbundet eftersom Av-talsverket slutit kollektivavtal med flera andra stora fackföreningskollektivoch oberoende förbund. Domstolen, som konstaterade att Lokmannaför-bundet på olika sätt kunde agera i förhållande till den svenska regeringenoch att förbundet hade rätt att förhandla med Avtalsverket, fann, liksomkommissionen, att någon kränkning av konventionen inte förevarit.
Målet rörde fackliga rättigheter. Klagandena var anslutna till SACOrespektive SR. Dessa förbund hade deltagit i en konflikt påarbetsmarknaden som innefattat såväl strejk som lockout. Sedan konfliktenavblåsts träffades kollektivavtal, vilket bl.a. innefattade rätt till retroaktivalönepåslag, dock inte för medlemmar i förbund som varit uttagna ikonflikten. Klagandena, som inte personligen varit uttagna i konflikt,klagade över att de inte erhållit de retroaktiva tilläggen och gjordegällande att detta innefattade brott mot artikel 11 (skyddet förföreningsfriheten) och att de utsatts för en diskriminerande behandling istrid med artikel 14. Domstolen, som konstaterade att konventionen integer någon rätt till retroaktiv löneersättning, fann att klagandena inte pånågot vis förvägrats rätten att som medlemmar av en fackförening främjasina intressen och således att något konventionsbrott inte ägt rum.
Målet gällde två fastigheter i Stockholm som under lång tid, 25 respektive12 år, varit belagda med expropriationstillstånd och därtill knutna bygg-nadsförbud. Fastighetsägarna saknade enligt svensk lag möjlighet att få
* Hänvisningarna avser publikationen Publications of the European Court of Human Rights,Series A: Judgments and Decisions, Carl Heymanns Verlag KG, Köln.
tid för tillstånden bestämd eller att få någon slags ekonomisk ersättning.Domstolen fann att dessa omständigheter i förening innebar en kränkningav artikel 1 i första tilläggsprotokollet (skyddet för äganderätten). Domsto-len fann också att artikel 6 i konventionen kränkts därigenom attfastighetsägarna enligt svensk rätt saknade möjlighet att få tvisten mellandem och Stockholms stad prövad i domstol. Fastighetsägarna tillerkändesskadestånd av svenska staten med 800 000 respektive 200 000 kr jämteersättning för rättegångskostnader.
Målet rörde samma fråga som målet McGoff, se nedan. I domen avskrevdomstolen målet från vidare handläggning sedan regeringen och klagandenträffat förlikning. Enligt förlikningen åtog sig regeringen att vidta lagstift-ningsåtgärder i syfte att bringa rättegångsbalkens regler i överens-stämmelse med artikel 5 (3) i konventionen. Klaganden tillerkändesersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde hur länge en person får hållas frihetsberövad innan frihets-berövandet skall prövas av en domstol. McGoff var häktad i sin frånvaro,greps och placerades i häkte och förvarades där under 15 dagar innanhäktningsfrågan prövades vid en förhandling i tingsrätten där McGoff varnärvarande. Domstolen fann att denna tidsperiod överskred vad som avsesmed uttrycket ”promptly” i artikel 5 (3) i konventionen. I bestämmelsenanges att var och en som berövats sin frihet har rätt att bli ställd infördomstol ”promptly”. Domstolen fann således att denna artikel blivitkränkt. McGoff tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde tillämpningen av bestämmelserna i personalkontrollkun-görelsen (1969:446). Leander anställdes som vikarierande museiteknikervid marinmuseet i Karlskrona, som ligger i anslutning till örlogsbaseninom militärt skyddsområde. Efter en kort tid blev Leander uppsagd. Haninformerades om att skälet härtill var resultatet av den personkontroll somutförts beträffande honom. Han informerades dock inte närmare om vadsom legat till grund för resultatet av personalkontrollen. Leander gjordegällande att personalkontrollen inneburit brott bl.a. mot artiklarna 8 (rättentill skydd för privatlivet) och 10 (rätten till yttrande-och åsiktsfrihet) samtmot artikel 13 (rätten till ett effektivt rättsmedel för att påtalakonventionsbrott). Europadomstolen fann enhälligt att någon kränkninginte förevarit av artiklarna 8 och 10. Domstolens majoritet fann inte helleratt artikel 13 blivit kränkt eftersom Leander hade vissa möjligheter attanföra klagomål hos Rikspolisstyrelsen och kammarrätten, då det gällde
Bilaga
att fa information om utfallet av personalkontrollen, samt hos Justitie-ombudsmannen och Justitiekanslem.
Målet gällde om det krav på domstolsprövning av tvister om civilarättigheter och skyldigheter som föreskrivs i konventionens artikel 6(1)gäller vid prövning av en fråga om indragning av trafiktillstånd enligtyrkestrafiklagen (1979:559). Pudas, som bedrev taxirörelse i Norrbotten,fick sitt trafiktillstånd indraget. Svensk rätt medgav inte att en sådan frågakunde bli prövad av domstol. Domstolen fann att artikeln var tillämpligoch att avsaknaden av domstolsprövning innefattade en kränkning avnämnda artikel. Pudas tillerkändes ideellt skadestånd med 20 000 kr samtersättning för rättegångskostnader.
Liksom i fallet Sporrong-Lönnroth gällde målet expropriationstillstånd ochmöjligheten att få en tvist om ett sådant tillstånd prövad av domstol.Eftersom någon sådan möjlighet inte fanns enligt svensk rätt fanndomstolen att artikel 6(1) blivit kränkt. Bodén tillerkändes ersättning förrättegångskostnader.
Målet gällde omhändertagande och fosterhemsplacering av makarnaOlssons tre barn enligt lagen om vård av unga och huruvida de åtgärdersom vidtagits av svenska myndigheter innefattade en kränkning av artikel8 i konventionen (skyddet för familjefriden). Domstolen fann att beslutetatt omhänderta barnen var berättigat men att placeringen av barnen i olikafosterhem långt ifrån det ursprungliga föräldrahemmet och långt ifrånvarandra innebar en kränkning av artikel 8. Föräldrarna tillerkändesskadestånd med 200 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde om de svenska reglerna för rättegång i hovrätt uppfylldekriterierna i artikel 6 i konventionen, som bl.a. ger var och en åtaladperson rätt att få sin sak prövad av domstol vid en ”fair and publichearing”. Ekbatani dömdes vid en tingsrätt för olaga hot till dagsböterefter sedvanlig huvudförhandling. Den hovrätt till vilken Ekbataniöverklagat domen avgjorde målet utan huvudförhandling i enlighet medreglerna i den svenska rättegångsbalken och fastställde därvid tingsrättensdom. Domstolen fann att artikel 6 kränkts eftersom Ekbatani förvägrats
Bilaga
muntlig förhandling i hovrätten. Ekbatani tillerkändes ersättning förrättegångskostnader.
Målet gällde om bostadsdomstolen genom sin sammansättning medintresseledamöter kunde anses som en opartisk domstol i den mening somavses i artikel 6 i konventionen i en tvist mellan en hyresgäst som intevar ansluten till Hyresgästernas Riksförbund och en hyresvärd som varansluten till Sveriges Fastighetsägarförbund. Tvisten gällde giltigheten aven s.k. förhandlingsklausul ingången mellan Hyresgästernas Riksförbundoch Sveriges Fastighetsägarförbund. Vid prövningen av målet bestod bos-tadsdomstolen av två juristdomare och två intresseledamöter utsedda påförslag av de nämnda intresseorganisationerna. Europadomstolen fann attdet inte fanns anledning att hysa något tvivel om intresseledamötemaspersonliga opartiskhet. Men de hade enligt domstolen nära förbindelsemed de organisationer som nominerat dem och som båda hade ett intresseav att förhandlingsklausulen ej förklarades ogiltig. Europadomstolen ansågdärför att klaganden hade rimlig anledning att misstänka att intresse-ledamöterna hade ett gemensamt intresse som stred mot hans eget irättegången och att den intressebalans som normalt ligger i bostads-domstolens sammansättning därför kunde rubbas. Europadomstolen fannsåledes att artikel 6 i konventionen hade kränkts. Langborger tillerkändesersättning för rättegångskostnader.
Målet rörde s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstlagen(1980:620) sedan ett omhändertagandebeslut blivit hävt. Klagomål an-fördes av barnets mor och barnet självt i första hand enligt artiklarna 6och 8 i konventionen. När målet prövades hade flyttningsförbudet varit ikraft under sex år från det omhändertagandet hävts. Även om detursprungliga flyttningsförbudet varit motiverat, kunde, enligt Europa-domstolen, det långvariga förbudet i kombination med umgänges-rättsbegränsningar inte anses acceptabelt. Begränsningarna var f.ö. inteheller lagligen grundade. I dessa hänseenden fann domstolen att artikel 8kränkts. Klagandena saknade möjlighet att få prövning i domstol av debeslutade begränsningarna i umgängesrätten. Denna brist fann Europa-domstolen utgöra en kränkning av artikel 6. Klagandena tillerkändesskadestånd med 300 000 kr jämte ersättning för rättegång kostnader.
Bilaga
Målet gällde indragning av utskänkningstillstånd enligt lagen (1977:293)om handel med drycker. Klaganden, ett aktiebolag som drev enrestaurangrörelse i Helsingborg, fick sitt utskänkningstillstånd indraget.
12 Klaganden gjorde gällande att beslutet kränkt bolagsmännens äganderättoch således artikel 1 i första tilläggsprotokollet samt att en kränkningockså förelegat av artikel 6 därigenom att klaganden saknade lagligmöjlighet att få återkallelsebeslutet prövat av domstol. Europadomstolenfann att en kränkning av artikel 6 förevarit i sistnämnda hänseende menfann att någon annan kränkning av konventionen inte förekommit.Klaganden tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde huruvida ett långvarigt byggnadsförbud utfärdat med stöd avbyggnadslagen (1947:385) innefattade en kränkning av klagandensäganderättsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet. Målet gälldeockså om beslut att inte ge byggnadslov innefattade en prövning avklagandens civila rättigheter så att klaganden hade en rätt enligtkonventionen att få beslutet om förlängning av byggnadsförbuden prövadeav domstol. Europadomstolen fann att någon kränkning av artikel 1 iförsta tilläggsprotokollet inte förevarit men att avsaknaden av möjlighettill domstolsprövning av besluten om förlängning av byggnadsförbudetutgjorde en kränkning av artikel 6 i konventionen. Klaganden tillerkändesersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde prövning av förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen(1979:230). Klagandena hade av lantbruksnämnden och regeringen fåttavslag på sin ansökan om förvärvstillstånd beträffande en jord-bruksfastighet som de inköpt för 240 000 kr. Priset ansågs överstigamarknadsvärdet. I enlighet med bestämmelserna i jordförvärvslagenutbjöds fastigheten till försäljning på offentlig auktion varvid lant-bruksnämnden förvärvade den för 172 000 kr enligt åsatt marknads-värdering. Klagandena gjorde gällande bl.a. brott mot artikel 1 i förstatilläggsprotokollet därigenom att klagandenas rätt till skydd för derasegendom blivit kränkt genom lantbruksnämndens och regeringens beslut.De påstod också att artikel 6 blivit kränkt eftersom de saknade möjlighetatt fa tvisten om deras rätt till fastigheten prövad av svensk domstol.Europadomstolen biföll klagomålen i sistnämnda hänseende men fann iövrigt att någon kränkning av konventionen inte hade förekommit.Klagandena tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde främst om ett beslut om ändring av en fastställd bygg-nadsplan innefattade en prövning av en tvist om klagandens civilarättigheter på ett sätt som medförde att klaganden skulle ha rätt enligtartikel 6 att fa tvisten prövad av svensk domstol. Europadomstolen fann
Bilaga
att detta var fallet och att avsaknaden av rätt till domstolsprövning enligt Prop. 1995/96:126
de vid denna tid gällande svenska reglerna, innefattade en kränkning av Bilaga
artikel 6. Klaganden tillerkändes skadestånd med 10 000 kr jämteersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde främst om ett beslut om avslag på byggnadslov medhänvisning till rådande byggnadsfbrbud för det område inom vilketklagandenas fastighet var belägen, innefattade en prövning av en tvist omklagandenas civila rättigheter på ett sätt som medförde att klagandenaskulle ha rätt enligt artikel 6 att få tvisten prövad av svensk domstol.Europadomstolen fann att detta var fallet och att avsaknaden av rätt tilldomstolsprövning enligt de vid denna tid gällande svenska reglernainnefattade en kränkning av artikel 6. Klagandena tillerkändes skadeståndmed 30 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader.
Målet rörde omhändertagande av barn. I domen avskrev domstolen måletfrån vidare handläggning sedan regeringen och klagandena träffatförlikning. Genom förlikningen tillerkändes klagandena ersättning med225 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde rätt till nedsättning av församlingsskatt enligt lagen(1951:611) om viss lindring i skattskyldigheten för den som inte tillhörsvenska kyrkan (dissenterskattelagen). Som förutsättning för skattelindringenligt dissenterskattelagen gällde vid denna tid bl.a. att den skattskyldigevar mantalsskriven i Sverige för inkomståret i fråga. Klaganden, som varfinsk medborgare, var bosatt på Åland men arbetade i Sverige. Han varinte mantalsskriven i Sverige men ansågs ändå, med hänsyn till den tidsom han faktiskt varit bosatt i Sverige, vara skattskyldig i Sverige.Eftersom han inte var mantalsskriven i riket ansåg dock skattedomstolamaatt klaganden inte kunde få nedsättning av församlingsskatt enligtbestämmelserna i dissenterskattelagen. Klaganden gjorde bl.a. gällande attdenna rättstillämpning innefattade brott mot hans rätt till religionsfrihetenligt artikel 9 och att rättstillämpningen var diskriminerande mot honomsåvitt gällde såväl hans rätt till skydd för religionsfriheten somäganderätten. Europadomstolen, som inte gick in på en prövning avreligionsfrihetsfrågan, fann att en kränkning av artikel 14 förekommitdärigenom att klaganden utsatts för en diskriminerande rättstillämpningvad gällde beskattningen. Klaganden tillerkändes skadestånd med 8 000kr jämte ersättning för rättegångskostnader.
14 Målet gällde huruvida beslut enligt naturvårdslagen (1964:822) om av-veckling av en grustäkt på klagandenas fastighet stått i strid medklagandenas rättigheter enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet samt omtvisten om grustäkten rört klagandenas civila rättigheter så att rätt tilldomstolsprövning förelegat enligt artikel 6 i konventionen. Domstolenkonstaterade att indragningen av klagandenas tillstånd till grustäkt påfastigheten inte var att anse som egendomsberövande i konventionensmening utan som en åtgärd med syfte att reglera användningen av fas-tigheten. Domstolen konstaterade att åtgärden hade stöd i lag och hade ettlegitimt syfte, naturskyddet, samt att återkallelsen av tillståndet inte kundeanses stå i disproportion till syftet. Någon kränkning av artikel 1 i förstatilläggsprotokollet ansågs därför inte ha förevarit. Däremot ansågdomstolen att beslutet rört klagandenas civila rättigheter och att de därförborde haft möjlighet att få tvisten om indragningen av tillståndet prövadav domstol. Artikel 6 ansågs därför kränkt. Klagandena tillerkändesskadestånd med 10 000 kr samt ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde huruvida verkställigheten av ett avvisningsbeslut enligtutlänningslagen (1989:529) stått i strid med artiklarna 3 och 8 i konven-tionen samt om regeringens underlåtenhet att följa kommissionens rekom-mendation om inhibition av verkställigheten av avvisningsbeslutet stått istrid med artikel 25 i konventionen. Klaganden, som var medborgare iChile, avvisades till Chile sedan han nekats uppehållstillstånd. Han påstodsig tidigare ha blivit torterad i Chile och hyste allvarlig fruktan för attdetta skulle upprepas om han tvingades återvända. Domstolen fann attverkställigheten av avvisningen inte stått i strid med artiklarna 3 och 8 ikonventionen. Inte heller innefattade regeringens underlåtenhet att efter-komma kommissionens rekommendationer om inhibition av verkställig-heten brott mot artikel 25. Någon kränkning av konventionen ansågssåledes inte ha förekommit.
Målet rörde ifrågasatt skyldighet att hålla muntlig förhandling i hovrätt föratt tillgodose kravet i artikel 6 i konventionen på rättvis rättegång.Klaganden, som sökt men inte fått anställning som universitetslärare, hadeväckt enskilt åtal för förtal mot en medlem av den nämnd som haft attavge yttrande i tillsättningsärendet och mot nämndens föredragande. Såvältingsrätt som hovrätt ogillade åtalet. Klaganden gjorde gällande bl.a. atten kränkning av artikel 6 förevarit eftersom hovrätten inte hållit muntligförhandling innan målet avgjordes. Domstolen fann, med hänsyn tillomständigheterna i målet och dess betydelse för klagandens rykte somyrkesman och för hans karriär, att hovrätten borde ha hållit förhandling
Bilaga
i målet för att tillgodose kravet på rättvis rättegång. En kränkning av Prop. 1995/96:126artikel 6 ansågs därför ha ägt rum. Klaganden tillerkändes skadestånd med Bilaga
25 000 kr.
Målet rörde ifrågasatt skyldighet att hålla muntlig förhandling i hovrätt föratt tillgodose kravet i artikel 6 i konventionen på rättvis rättegång.Klaganden hade dömts för förseelse mot vägtrafikkungörelsen (1972:603)för att ha kört traktor på motortrafikled. Domen fastställdes av hovrättenutan att muntlig förhandling hållits. Klaganden gjorde gällande atthovrättens underlåtenhet att hålla förhandling inneburit en kränkning avartikel 6. Domstolen fann, bl.a. med hänsyn till att målet inte gav upphovtill några frågor som inte kunde avgöras på handlingarna ochöverträdelsens ringa karaktär, att avsaknaden av muntlig förhandling ihovrätten inte medfört brott mot artikel 6.
Målet rörde ifrågasatt skyldighet att hålla muntlig förhandling i hovrätt föratt tillgodose kravet i artikel 6 i konventionen på rättvis rättegång.Klaganden hade ådömts ett bötesstraff för brott mot vapenlagen(1973:1176) för det han innehaft ett gevär utan föreskriven licens. Domenfastställdes av hovrätten utan att muntlig förhandling hållits. Klagandengjorde gällande att hovrättens underlåtenhet att hålla förhandling inneburiten kränkning av artikel 6. Domstolen fann, bl.a. med hänsyn till att måletinte gav upphov till några frågor som inte kunde avgöras på handlingarnaoch överträdelsens ringa karaktär, att avsaknaden av muntlig förhandlingi hovrätten inte medfört brott mot artikel 6.
Målet gällde omhändertagande av barn för samhällsvård, främst huruvidaav socialnämnden beslutade begränsningar av vårdnadshavarens rätt tillumgänge med en omhändertagen son, stått i överenskommelse med artikel8 i konventionen (skyddet för privat- och familjelivet). Under tid då sonenvarit placerad i fosterhem hade socialnämnden förbjudit allt umgängesamt också telefon- och brevkontakter mellan vårdnadshavaren och sonen.Nämndens beslut hade fastställts av länsrätt och kammarrätt. Klagandenagjorde gällande att umgängesrestriktionema stod i strid med artikel 8 ikonventionen. Medan kommissionen fann att restriktionerna, såvitt avsågbrev och telefonkontakter, ej var lagligen grundade och därför i strid medkonventionen, riktade domstolen ingen kritik mot rättsenligheten av debeslutade åtgärderna. Domstolen fann däremot att - även om åtgärdernahaft det legitima syftet att skydda barnets intresse - åtgärderna inte kundeanses nödvändiga för detta syfte. Av detta skäl fann domstolen att artikel
8 blivit kränkt. Vårdnadshavaren och sonen tillerkändes skadestånd med Prop. 1995/96:126
50 000 kr vardera samt ersättning för rättegångskostnader. Bilaga
Målet gällde s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstlagen(1980:620) sedan ett beslut om omhändertagande av barn för sam-hällsvård hävts. Det rörde också klagandens möjligheter till umgänge medbarnet under tiden för flyttningsförbudet. Klagandens barn hade år 1977vid knappt ett års ålder omhändertagits för samhällsvård och placerats ifosterhem. Omhändertagandet hävdes år 1984. Samtidigt förbjödsklaganden att flytta barnet från fosterhemmet. Någon reglering av um-gängesrätten ägde emellertid inte rum. Flyttningsförbudet hävdes år 1989.Klaganden gjorde gällande att de vidtagna åtgärderna hindrat hans åter-förening med barnet. Europadomstolen, som inte fann anledning attkritisera berörda myndigheter, bedömde åtgärderna som nödvändiga ibarnets intresse. Klaganden vann alltså inte gehör för påståendet om atten kränkning av konventionen ägt rum.
Målet gällde främst s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstla-gen (1980:620) sedan ett beslut om omhändertagande av barn för sam-hällsvård hävts. Klagandenas barn hade varit omhändertagna för sam-hällsvård och placerade i olika fosterhem sedan år 1980. Omhänder-tagandebesluten och dessas genomförande har prövats av Europa-domstolen i en tidigare dom (Olsson mot Sverige, dom den 24 mars 1988,Ser. A Vol. 130). Efter flera rättegångar hävdes omhändertagandet år1987. Kort därefter förbjöds föräldrarna att flytta barnen från respektivefosterhem. Likaså begränsades föräldrarnas rätt till umgänge med barnen,utan att denna åtgärd var lagligen grundad och utan möjlighet förföräldrarna att få umgängesrätt fastställd av domstol. Klagandena gjordegällande att de svenska myndigheternas handläggning innefattade ettflertal konventionsbrott, främst mot artikel 8. Europadomstolen bedömdede vidtagna åtgärderna som nödvändiga i barnens intresse. Domstolenfann emellertid att den bristande lagligheten av umgängesbegränsningamaoch avsaknaden av möjlighet till domstolsprövning innebar brott motartiklarna 8 resp. 6, vilket regeringen också vidgått. Övriga klagomålogillades. Klagandena tillerkändes skadestånd med 50 000 kr jämteersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde huruvida en enskild part erhållit en opartisk rättegång i etttryckfrihetsmål. Klaganden hade väckt enskilt åtal avseende förtal motförfattaren till en bok utgiven av Tidens Bokförlag AB samt skadestånds-
talan mot förlaget. Klagandens talan grundade sig på vissa uttalanden somgjorts i boken om klagandens politiska uppfattning. Inför rättegångenförsökte klaganden jäva vissa medlemmar av juryn på den grunden attmedlemmar av det socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) inte borde ingåi juryn. Klaganden ansåg att dessas opartiskhet kunde ifrågasättaseftersom såväl bokens författare som förlaget var starkt knutet till densocialdemokratiska rörelsen. Jävsinvändingen ogillades. Då målet slutligenavgjordes hade fem av de nio jurymedlemmarna olika anknytning tillSAP. Juryn fann ej de ifrågavarande uttalandena i boken brottsliga ochklagandens talan lämnades därför utan bifall. Klaganden gjorde gällandeatt han på grund av juryns sammansättning inte fått en opartisk domstols-prövning på sätt anges i artikel 6. Europadomstolen fann, liksomkommissionen, med hänvisning till de särskilda omständigheterna i målet,att artikel 6 blivit kränkt eftersom Stockholms tingsrätt, i den samman-sättning den hade vid avgörandet av tryckfrihetsmålet, inte kunde ansessom en oberoende och opartisk domstol. Domstolen konstaterade att detfanns en koppling mellan svarandena i tryckfrihetsmålet och fem avjurymedlemmarna som kunde ge upphov till frågor om dessas oberoendeoch opartiskhet. Härtill kom avsaknaden av möjlighet till överklagande avden frikännande domen. Klagandens yrkande om skadestånd ogilladesmedan ersättning för rättegångskostnader utdömdes.
Målet gällde avsaknad av domstolsprövning av beslut om koncession förmiljöfarlig verksamhet. Ett företag som bedrev avfallshantering hadeerhållit Koncessionsnämndens för miljöskydd tillstånd att på vissa villkorfortsätta att hantera bl.a. hushållsavfall på ett avfallsupplag som gränsadetill klagandenas fastighet. Klagandena hade motsatt sig det begärdatillståndet då de ansåg att det fanns risk att deras dricksvatten skulleförorenas som en följd av hanteringen. Regeringen fastställde Kon-cessionsnämndens beslut. Klagandena gjorde gällande att Koncessions-nämndens prövning av ärendet innefattade en prövning av deras civilarättigheter men att de saknat möjlighet till domstolsprövning av tillstånds-beslutet, vilket stred mot artikel 6. Domstolen fann, liksom kommissionen,att artikel 6 var tillämplig på tvisten och att artikeln blivit kränkt eftersomklagandena saknat möjlighet till domstolsprövning av beslutet. Klagandenatillerkändes ideellt skadestånd med 30 000 kronor vardera samt ersättningför rättegångskostnader.
Målet gällde rätt till muntlig förhandling inför Regeringsrätten i mål omrättsprövning. Klaganden är ägare till viss mark på vilken finns engrustäkt. Han har tidigare haft tillstånd att utvinna grus från täkten menfick detta tillstånd återkallat. Omständigheterna härikring har tidigareprövats av Europadomstolen (Fredin mot Sverige, dom den 18 februari
Bilaga
1991, Ser. A No 192). Hos länsstyrelsen begärde han därefter en för-längning av grustäktstillståndet för att avveckla och återställa grustäkteni enlighet med en av länsstyrelsen fastställd plan. Hans framställningavslogs och beslutet fastställdes av regeringen. Klaganden begärderättsprövning av regeringens beslut hos Regeringsrätten och begärdedärvid att regeringsrätten skulle hålla muntlig förhandling i målet.Regeringsrätten avslog klagandens begäran om förhandling ochkonstaterade i sak att regeringens beslut inte stred mot någon bestämmelsei naturvårdslagen eller mot någon annan rättsregel. Två ledamöter varskiljaktiga bl.a. i frågan om muntlig förhandling bort hållas. Klagandengjorde gällande att Regeringsrättens beslut att vägra honom muntligförhandling i målet stred mot artikel 6 i konventionen. Europadomstolenkonstaterade att regeringsrätten agerat som första och enda instans i målet,att dess jurisdiktion inte var begränsad till rättsfrågor utan också kunderöra de faktiska omständigheterna och att klagandens talan i detta fall gavupphov till såväl rättsfrågor som faktiska frågor, vilket illustrerats avminoritetens mening i regeringsrätten. Domstolen fann att artikel 6, i vartfall under sådana omständigheter, garanterar en rätt till en muntligförhandling och att Regeringsrättens vägran att hålla en sådan förhandlingutgjort en kränkning av artikel 6. Klaganden tillerkändes ett ideelltskadestånd med 15 000 kronor samt ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde frågan om artikel 6 i konventionen varit tillämplig när detgällde utdömande av böter för rättegångsförseelse och, i så fall, omavsaknaden av muntlig förhandling utgjort en kränkning av artikeln.Klaganden hade vid sammanlagt tre tillfallen dömts av tingsrätt respektivehovrätt för rättegångsförseelse till böter efter att ha uttalat sig otillbörligti skrift. Utdömandet av böter hade inte i något fall föregåtts av muntligförhandling. Klaganden gjorde gällande att domstolarna avgjort brotts-anklagelser mot honom i strid mot artikel 6. Europadomstolen, sombeaktade förseelsens rubricering enligt inhemsk lag, förseelsens natur samtstraffets art och svårighetsgrad, kom till slutsatsen att artikel 6 inte varittillämplig på förfarandena. Någon kränkning av konventionen hade därförinte ägt rum.
Bilaga
19 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1996
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham,
Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén
Regeringen beslutar proposition 1995/96:126 Förnyad förklaring enligtartikel 46 i Europakonventionen.
gotab 49482. Stockholm 1996