Förutsättningar för att återkalla en skyddsstatusförklaring

Fakta om rättsliga ställningstaganden

Rättsliga ställningstaganden utgör Migrationsverkets uttalanden om hur en författning bör tolkas och är styrande för myndighetens medarbetare. De beslutas av chefen för rättsavdelningen. Rättsliga ställningstaganden förs in i en särskild dokumentserie, RS-serie. Dokumentserien är gemensam för hela myndigheten. Beslut om fastställande, ändringar och upphävande av ett rättsligt ställningstagande förs in i beslutsdokumentserien för chefen för rättsavdelningen.

1.Syfte och bakgrund

Detta rättsliga ställningstagande syftar till att ge stöd vid bedömning av återkallelse av en gällande flyktingstatusförklaring eller alternativ skyddsstatusförklaring. Det ger även stöd kring procedurfrågor. Vid gemensam hänvisning till både flyktingstatusförklaring och alternativ skyddsstatusförklaring används samlingsbegreppet skyddsstatusförklaring.

2. 2. Allmänna utgångspunkter

Bestämmelser om återkallelse av en skyddsstatusförklaring finns i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet och utlänningslagen (2005:716). Ett direktiv måste genomföras i nationell lag och är bindande med avseende på det resultat som ska uppnås. Däremot överlåts åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet av direktiven i den nationella rätten. Även nationella domstolar och myndigheter ska i möjligaste mån tillämpa nationell rätt i överensstämmelse med tillämpliga direktiv.

En återkallelse av en skyddsstatusförklaring kan enbart ske med stöd i lag. En person som har ansetts vara skyddsbehövande och följaktligen beviljats en skyddsstatus, har således kvar denna status fram till dess att någon bestämmelse i utlänningslagen är uppfylld och beslut om återkallelse fattas med stöd av den.

Rekvisiten för återkallelse av en skyddsstatusförklaring respektive ett uppehållstillstånd skiljer sig åt. Ett beslut om återkallelse av en skyddsstatusförklaring leder därför inte i sig till att uppehållstillståndet samtidigt ska återkallas. För att även uppehållstillståndet ska återkallas krävs att det finns omständigheter som gör att någon av bestämmelserna i 7 kap. utlänningslagen är tillämpliga. Däremot kan en återkallad skyddsstatusförklaring få betydelse vid en förlängningsansökan eftersom rätten till uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen bl.a. förutsätter att personen är flykting eller alternativt skyddsbehövande.

Som utvecklas längre fram ska en flyktingstatusförklaring inte återkallas, även om den specifika situation som låg till grund för att en flyktingstatusförklaring har upphört, om det av andra skäl finns anledning att betrakta utlänningen som flykting. En återkallad flyktingstatusförklaring utgör inte heller hinder för att utlänningen istället beviljas en alternativ skyddsstatusförklaring.

Av skyddsgrundsdirektivet framgår att skyddsstatusen är det centrala begreppet. Det är skyddsstatusen som ger det skydd och de rättigheter som följer av beviljat internationellt skydd.

2.1 Bevisbördans placering och beviskrav

I ett ärende om återkallelse av en skyddsstatusförklaring är det Migrationsverket som ska bevisa att någon av upphörande- eller återkallelsegrunderna är uppfyllda. Bevisbördan för att förutsättningarna för återkallelse är uppfyllda åvilar alltså staten. Det framgår uttryckligen av artikel 14.2 och artikel 19.4 i skyddsgrundsdirektivet. I svensk rätt följer det redan av allmänna rättsprinciper att det är den aktuella myndigheten som har bevisbördan i ärende om återkallelse av gynnande beslut.

Det ska göras en individuell bedömning och kraven på myndighetens utredning och bevisning är högt ställda. Migrationsverket har alltså bevisbördan för att i varje enskilt fall visa att utlänningen inte längre uppfyller, eller aldrig har uppfyllt, kraven för att betecknas som flykting eller alternativt skyddsbehövande. Det framgår inte uttryckligen av gällande rätt vilket beviskrav som gäller. Mot den bakgrunden bör beviskravet vara ”sannolikt”, vilket är huvudregeln när det gäller beviskravet i förvaltningsärenden. När det gäller beviskravet för att tillämpa uteslutande- och vägransklausulerna (avsnitt 4.2 och 4.3) finns ett annat beviskrav uttryckt i lag. Migrationsverket måste i ett sådant fall lägga fram bevisning som innebär att det föreligger ”synnerlig anledning att anta” att en person gjort sig skyldig till en uteslutandegärning. Vid vägran gäller att det ska finnas ”skälig anledning att betrakta” den sökande som ett säkerhetshot eller att denne ”utgör” en samhällsfara (och har begått ett synnerligen grovt brott, se vidare avsnitt 4.3.1.1).

2.2 Om återkallelse av skyddsstatusförklaring

2.2.1 Skyddsgrundsdirektivet

Förutsättningarna för att återkalla en flyktingstatusförklaring anges uttömmande i artikel 14 i skyddsgrundsdirektivet och återkallelse av alternativ skyddsstatusförklaring regleras på motsvarande sätt i artikel 19. Förutsättningarna för när en flyktingstatusförklaring respektive en alternativ skyddsstatusförklaring kan återkallas skiljer sig åt. Vidare är vissa av bestämmelserna tvingande medan andra är fakultativa.

Av artikel 14.1 och 19.1 i skyddsgrundsdirektivet följer att återkallelse av skyddsstatus ska ske om en person upphör att vara flykting respektive alternativt (subsidiärt) skyddsbehövande i enlighet med artikel 11 och artikel 16 i direktivet.

Likaså ska en skyddsstatus återkallas om det framkommer att personen borde ha uteslutits, eller kan uteslutas enligt artikel 12 och artikel 17.1 och 17.2. Därutöver anger både artikel 14 och 19 att återkallelse ska ske om personen förvrängt eller utelämnat fakta, inklusive användning av falska handlingar, och detta varit avgörande för beviljandet av status.

När det gäller återkallelse av flyktingstatus finns i artikel 14.4 uppräknat de situationer under vilka en status får återkallas med hänvisning till rikets säkerhet eller att personen begått ett synnerligen allvarligt brott och utgör en samhällsfara, de s.k. vägransklausulerna. En fakultativ bestämmelse lämnar ett visst bedömningsutrymme för att inte återkalla en skyddsstatusförklaring trots att det finns förutsättningar för det.

2.2.2 Utlänningslagen

Förutsättningarna för återkallelse av flyktingstatusförklaring och alternativ skyddsstatusförklaring regleras i 4 kap. 5 b–c § utlänningslagen. På samma sätt som i skyddsgrundsdirektivet finns bestämmelser som är både tvingande (4 kap. 5 b § första stycket och 4 kap. 5 c §) och fakultativa (4 kap. 5 b § andra stycket). Enligt bestämmelserna ska en skyddsstatusförklaring återkallas om det kommer fram att utlänningen inte kan anses vara flykting respektive alternativt skyddsbehövande. Det finns således inget utrymme för Migrationsverket att avstå att återkalla en skyddsstatusförklaring om det kommer fram att personen ifråga inte längre kan anses vara skyddsbehövande, utan i sådana fall föreligger en skyldighet för Migrationsverket att återkalla en skyddsstatus.

Däremot får en flyktingstatusförklaring återkallas om det föreligger sådana omständigheter som anges i 4 kap. 3 § andra stycket utlänningslagen, det vill säga däri angivna vägransgrunder. Detta innebär att Migrationsverket har ett visst bedömningsutrymme och kan komma fram till att en skyddsstatusförklaring inte ska återkallas trots att det finns förutsättningar för det.

2.3 Skyddsbehov kan upphöra, en statusförklaring upphävs

En person kan upphöra att vara skyddsbehövande genom att det framkommer omständigheter som gör att personen inte längre omfattas av bestämmelserna i 4 kap. 1–2 § utlänningslagen. En skyddsstatusförklaring kan däremot endast upphävas genom att ett beslut om återkallelse fattas.

3. Återkallelse till följd av upphörande

Med upphörande (cessation på engelska) menas att den sökande rätteligen har varit skyddsbehövande och följaktligen beviljats skyddsstatusförklaring, men att skyddsbehovet upphört på grund av senare inträffade omständigheter.

Eftersom förutsättningarna för när en person upphör vara flykting respektive alternativt skyddsbehövande skiljer sig åt avhandlas de nedan under olika rubriker.

3.1 När upphör en utlänning att vara flykting?

Bestämmelserna om upphörande av flyktingskap återfinns i 4 kap. 5 § utlänningslagen och artikel 11 i skyddsgrundsdirektivet. Dessa bestämmelser kommer ursprungligen från Genèvekonventionens artikel 1 C, punkterna 1–6. Utgångspunkten är att en person behåller sitt flyktingskap såvida inte någon av de uppräknade situationerna i artikel 1 C i konventionen är för handen. Denna strikta inställning till när flyktingskap ska anses ha upphört grundar sig i inställningen att flyktingar ska känna sig säkra på att deras skyddsstatus inte kommer genomgå ständig granskning och omvärdering på grund av tillfälligt ändrade omständigheter i hemlandet.

Upphörande av flyktingskap kan sägas följa antingen av:

• den enskildes eget handlande (4 kap. 5 § första stycket 1–4 utlänningslagen och artikel 11.1 a–d skyddsgrundsdirektivet), eller • att vissa omständigheter inte längre föreligger (4 kap. 5 § första stycket 5 utlänningslagen och 11.1 e–f skyddsgrundsdirektivet).

EU-domstolen har uttalat att det inte är en förutsättning för upphörande av flyktingskap att personen inte heller ska kunna anses vara alternativt skyddsbehövande. Om flyktingskapet kan konstateras ha upphört är det alltså möjligt att personen i fråga istället uppfyller kriterierna för alternativt skyddsbehövande. Se mer om detta i avsnitt 5.6.

3.1.1 Upphörande på grund av eget handlande av utlänningen

Grundtanken bakom bestämmelser som rör upphörande på grund av utlänningens eget handlande är att internationellt skydd inte ska ges när det inte längre är nödvändigt eller motiverat.

I 4 kap. 5 § första stycket 1–4 utlänningslagen återfinns de aktiviteter som innebär att en flykting upphör att vara flykting på grund av eget handlande.

Bestämmelsen förutsätter frivillighet, avsikt och återupptagning av nyttjandet av medborgarskapslandets skydd. Den kan inte tillämpas på statslösa personer eftersom det ska vara fråga om det lands skydd där flyktingen är medborgare.

Med ”skydd” avses både sådant skydd som ges i medborgarskapslandet och diplomatiskt eller konsulärt skydd som ges av landets ambassader eller konsulat utanför landet. Således kan 4 kap. 5 § första stycket 1 utlänningslagen aktualiseras om en person med flyktingstatusförklaring reser till det land där denne är medborgare liksom för det fall att flyktingen skaffar eller förnyar ett hemlandspass eller andra officiella dokument. När en flyktings ansökan om ett hemlandspass eller en förlängning av detsamma beviljas inträder en presumtion för att flyktingskapet har upphört. Presumtionen kan dock motbevisas av utlänningen.

Enbart den omständigheten att medborgarskapslandets myndigheter kontaktats innebär inte per automatik att en person har för avsikt att av fri vilja begagna sig av medborgarskapslandet skydd. Agerandet kan ha motiverats av nödvändighet eller för att landet där flyktingen befinner sig kräver det. Det är inte heller förrän en flyktings begäran om skydd beviljats, t.ex. genom att en passhandling utfärdas, som flyktingen ”på nytt begagnat” sig av skydd från hemlandsmyndigheterna. När väl det nationella passet erhållits innebär det dock, i avsaknad av bevis på motsatsen, att flyktingskapet upphör.

Oavsett om det handlar om en resa till medborgarskapslandet eller att flyktingen har skaffat eller förnyat ett hemlandspass eller andra officiella dokument måste alltid flyktingen ges möjlighet att förklara sitt handlande. Med beaktande av de omständigheter som flyktingen för fram behöver Migrationsverket göra en individuell bedömning i det enskilda fallet av om utlänningen av fri vilja på nytt använder sig av medborgarskapslandets skydd. Av stor betydelse för bedömningen är orsaken till varför flyktingen rest till medborgarskapslandet och/eller skaffat eller förnyat aktuellt dokument. Vidare ska personliga omständigheter och omständigheter i hemlandet beaktas. Även andra omständigheter av relevans kan vägas in i bedömningen.

När det är fråga om en enstaka och tillfällig kontakt med medborgarskapslandet myndigheter eller för att tillfredsställa krav som ställts från svenska myndigheter

behöver det inte betyda att flyktingen har begagnat sig av sitt hemlands skydd. Ett sådant exempel är när flyktingen enkom skaffar ett hemlandspass för att styrka sin identitet vid ansökan om svenskt medborgarskap. Nyttjandet av skydd kan också ske på grund av omständigheter som flyktingen inte råder över utan nödgas till, som att t.ex. ansöka om äktenskapsskillnad i hemlandet därför att inget annat beslut om äktenskapsskillnad kan ha internationell giltighet. Inte heller den omständigheten att dokument utfärdats av medborgarskapslandets myndigheter som även icke-medborgare kan vara tvingade att ansöka om, t.ex. födelse- eller vigselbevis eller liknande, kan tolkas som att flyktingen åter begagnar sig av medborgarskapslandets skydd. I sådana situationer kan det vara fråga om att flyktingen inte handlar av fri vilja. Att flyktingen inte begagnar sig av hemlandets skydd kan även vara fallet vid en enstaka resa till hemlandet för att t.ex. besöka en sjuk förälder. Att besöka en gammal eller sjuk förälder har en helt annan innebörd i fråga om flyktingens relation till sitt tidigare hemland än t.ex. regelbundna semesterbesök eller besök för att etablera exempelvis affärskontakter.

När en sökande har rest till hemlandet, oaktat om det skett med ett hemlandspass eller inte, kan följande vara av intresse att utreda: Syftet med resorna, hur länge respektive resa varat, om det finns något som talar emot det syfte som anges och hur längden på resorna förhåller sig till det syfte som sökanden uppger. Om sökanden rest flera gånger till hemlandet kan det t.ex. tala emot att förvärvandet och användningen av passhandlingen föranletts av att krav ställts från svenska myndigheters sida. Av intresse kan också vara om sökanden planerar att resa igen, på annat sätt avser att stå i förbindelse med hemlandets myndigheter eller det i övrigt framkommer omständigheter som tyder på att sökanden inte vill avsluta relationen med hemlandet.

Migrationsöverdomstolen uttalar i MIG 2011:13 att det faktum att en utlänning till Migrationsverket inte lämnat ifrån sig en giltig passhandling, efter den resa passhandlingen anskaffats för, tyder på att utlänningen inte velat avsluta relationen med hemlandet. Likaså saknar det enligt domstolen betydelse att någon annan hämtat ut passhandlingen för utlänningens räkning och att utlänningen själv inte varit i direkt kontakt med hemlandets myndigheter.

Om flyktingen inte kan visa att t.ex. förvärvande av hemlandspass föranletts av att krav ställts från svenska myndigheters sida eller att det enbart varit fråga om en enstaka och tillfällig kontakt, är utgångspunkten alltså att innehavet av passhandlingen innebär att han eller hon av fri vilja använt sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare.

Resor till hemlandet kan även vara av relevans för frågan om sökanden medvetet har lämnat felaktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få skyddsstatusförklaringen, och därmed även uppehållstillståndet se avsnitt 4.5.1.

Exempel 1

Fråga: Den sökande som är medborgare i land X har beviljats flyktingstatusförklaring och uppehållstillstånd. I samband med ansökan om resedokument några år senare framkommer att den sökande nyligen har skaffat sig ett hemlandspass samt besökt sitt hemland två gånger efter att flyktingstatusen och uppehållstillståndet beviljades. Har flyktingskapet upphört?

Svar: Omständigheten att en flykting skaffar ett hemlandspass, och i detta fall även använder det, innebär en presumtion för att personen, i enlighet med 4 kap. 5 § första stycket 1 utlänningslagen, av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare (se MIG 2011:13). Syftet med att hemlandspasset anskaffades och omständigheterna kring besöken i hemlandet behöver utredas för att se vad det finns för omständigheter som talar för respektive emot att flyktingen av fri vilja på nytt använt sig av hemlandets skydd. Om det inte framkommer omständigheter som motbevisar presumtionen har flyktingskapet upphört i enlighet med nämnda bestämmelse och flyktingstatusförklaringen ska återkallas enligt 4 kap. 5 b § första stycket 1 utlänningslagen.

Även omständigheten att den sökande rest till medborgarskapslandet hade i sig kunnat vara tillräckligt för att återkalla flyktingstatusen. Detta oaktat att sökanden skaffat ett hemlandspass för att möjliggöra resan.

Om det finns grund för att återkalla flyktingstatusförklaringen leder inte det per automatik till att också uppehållstillståndet ska återkallas. För att uppehållstillståndet ska kunna återkallas krävs att någon av bestämmelserna i 7 kap. utlänningslagen är uppfyllda.

Om flyktingen får ett nytt medborgarskap i annat land upphör personen att vara flykting, under förutsättning att han eller hon åtnjuter det landets skydd. Detta följer av 4 kap. 5 § första stycket 3 utlänningslagen.

Upphörandegrunderna i 4 kap. 5 § första stycket 2 och 4 utlänningslagen, dvs. av fri vilja antingen på nytt förvärvar det medborgarskap som flyktingen tidigare har förlorat eller återvänder för att bosätta sig i det land flyktingen är medborgare eller som statslös tidigare hade sin vistelseort, kommer inte närmare att beröras i detta

rättsliga ställningstagande. För vägledning hänvisas till EASO, Ending international protection, Judicial analysis, Second edition 2021, avsnitt 2.2 och 2.4 och UNHCR:s handbok, para 126–128 och 135–136.

3.2.1 Upphörande på grund av att vissa omständigheter inte längre föreligger, 4 kap. 5 § första stycket 5 utlänningslagen

Bedömningen av om det skett sådana förändringar som medför att flyktingen upphört att vara flykting ska utgå från de omständigheter som låg till grund för det tidigare konstaterade skyddsbehovet och den eller de konstaterade förändringarnas påverkan på detta skyddsbehov. Upphörande baserat på att det skett förändringar kommer därför endast i fråga när förändringen har att göra med anledningen till att personen lämnade hemlandet och flyktingstatus beviljades.

En flykting kan under vissa förutsättningar upphöra att vara flykting på grund av förändringar i hemlandet eller det land där han eller hon som statslös tidigare haft sin vistelseort. Det framgår av 4 kap. 5 § första stycket 5 utlänningslagen som motsvaras av punkterna 1 e och f i skyddsgrundsdirektivets artikel 11, där skillnaden är att artikel 1 f avser statslösa personer. Artikel 11.1 motsvarar i sin tur Artikel 1 C punkt 5 i Genèvekonventionen.

Att det politiska styret i ett land förändras eller att en konflikt upphört kan, beroende på vilka skäl som låg till grund för flyktingskapet, få stor betydelse för den enskildes skyddsbehov. Detta särskilt när hotbilden och förföljelsen utgått från staten. Detsamma gäller t.ex. vid en amnesti liksom ändring av lagar och andra författningar och hur de tillämpas, liksom förändring avseende säkerhetsstyrkor i ett land.

Det är viktigt att komma ihåg att bedömningen av förändringen inte är en isolerad fråga. Bedömningen av förändringen ska ske utifrån de omständigheter som låg till grund för det tidigare konstaterade skyddsbehovet och hur den eller de konstaterade förändringarna påverkar detta skyddsbehov.

Som framgår av 4 kap. 5 § 5 utlänningslagen räcker det inte med att förhållandena har förändrats, utan förändringarna måste också vara väsentliga och bestående.

I utlänningslagen används begreppen väsentliga och bestående, jämfört med väsentligt och varaktigt i artikel 11.2 i skyddsgrundsdirektivet. Denna språkliga skillnad berörs inte i förarbetena till utlänningslagen. Varaktigt och bestående får i detta sammanhang därmed ses som synonyma.

I förarbetena anges att med väsentliga och bestående förändringar avses endast klara och djupgående förändringar som är ägnade att undanröja grunden för flyktingens fruktan för förföljelse. Liknande uttalande har gjorts av EUdomstolen, som menar att omständigheterna har ändrats väsentligt och varaktigt ”när de faktorer som har legat till grund för flyktingens fruktan för förföljelse kan anses vara undanröjda på ett varaktigt sätt.” Det krävs sålunda att det inte längre föreligger någon välgrundad fruktan för förföljelse i form av handlingar som innebär allvarliga överträdelser av de grundläggande mänskliga rättigheterna i den mening som avses i skyddsgrundsdirektivet. Avsaknad av ett fungerande rättssystem och i vilken utsträckning respekten för mänskliga rättigheter säkerställs kan tala emot att det i det enskilda fallet skett sådana väsentliga och bestående förändringar som är av betydelse för bedömningen av om personen inte längre kan anses som flykting.

Förändringen behöver inte vara väsentlig i bemärkelsen att den är att betrakta som ”historisk”, utan den ska vara väsentlig på så sätt att den leder till att de omständigheter som tidigare gjorde att det förelåg välgrundad fruktan för förföljelse inte längre föreligger.

När förändringarna avser den generella situationen i ett land kan indikatorer av relevans vid bedömningen av om förändringen är väsentlig vara t.ex. etablerandet av demokrati, framgångsrika förändringar av konstitutionen och dess påverkan på det politiska styret, den generella respekten för mänskliga rättigheter, demokratiska val och flerpartisystem, reformer av lagar och sociala strukturer, hur institutioner fungerar och nedmontering av repressiva säkerhetsstyrkor och andra aktörer som kan bidra till förföljelse.

Förändringen ska normalt ha bestått under en längre tid för att det ska vara möjligt att avgöra om förändringen är bestående, men ibland är det möjligt att göra den bedömningen efter att en relativt kort tid har passerat. Så kan vara fallet när förändring skett fredligt. När förändring skett efter att våldsamheter ägt rum med t.ex. inslag av stridigheter och/eller motsättningar mellan olika etniska grupper

behövs det vanligtvis längre tid av ”övervakning” av situationen innan det går att konstatera att förändringarna är bestående.

Omständigheterna kan skilja sig mycket åt och det finns ingen precis minimitid att gå på. Vid bedömningen av om förändringen är bestående är det av största vikt att se hur förändringen kom till och t.ex. beakta med vilken stabilitet den hållit i sig, samt förutsättningarna för att förändringen ska bestå.

Av tidigare avgöranden från Utlänningsnämnden, där fråga var om tillämpning av dåvarande bestämmelser om upphörande av flyktingskap, utgör UN 45-93 ett exempel. I avgörandet åberopade två makar att de inte vågade resa hem till Rumänien på grund av att de inte litade på regeringen i hemlandet samt att de kände sig hotade.

Utlänningsnämnden ansåg i maj 1993 att förändringarna i Rumänien (som påbörjades 1990) – vilka inbegrep att en ny grundlag hade antagits genom folkomröstning med flerpartisystem och medborgerliga fri- och rättigheter, införandet av fria val samt anslutande till flera centrala internationella konventioner och reformer av rättsväsendet – innebar att förändringarna i landet fick bedömas vara av sådan djupgående art att de utgjorde grund för upphörande av flyktingskap. Detta trots att det konstaterades att det fortfarande förekom trakasserier, diskriminering och övergrepp riktad mot vissa minoriteter. Utlänningsnämnden uttalade: ”Förändringarna har fortlöpt i samma riktning under så lång tid att de kan antas vara bestående i den mening som avses i de nu aktuella bestämmelserna.”

Från EU-domstolen saknas uttalad rättspraxis i fråga om det, för att flyktingstatusen ska kunna upphöra, krävs att säkerhetsläget är stabilt och att de allmänna levnadsvillkoren tillförsäkrar ett existensminimum. Frågan har ställts till EU-domstolen, som dock menade att den inte behövde besvaras bl.a. med hänsyn till vad domstolen i det aktuella målet kom fram till med anledning av den första frågan i målet och vissa andra förtydliganden. Av betydelse är här bl.a. domstolens slutsatser om att:

• en persons flyktingstatus upphör när de omständigheter som låg till grund för fruktan för förföljelse, och som ledde till att flyktingstatusen beviljades, inte längre föreligger med hänsyn till att omständigheterna har förändrats väsentligt och varaktigt och personen inte heller har andra skäl att frukta förföljelse i form av handlingar som innebär allvarliga överträdelser av de grundläggande mänskligheterna i den mening som ses i skyddsgrundsdirektivets artikel 9.1 ,

• det med hänsyn till flyktingens individuella situation finns ett effektivt myndighetsskydd och att medborgaren kommer ha tillgång till detta för det fall att flyktingstatusen upphör, och • sådana aktörer som ger skydd kan utgöras av internationella organisationer som kontrollerar staten eller en betydande del av statens territorium, inbegripet genom närvaron av multinationell styrka på detta territorium.

Kopplat till bedömningen av om det finns ett effektivt myndighetsskydd för den enskilde lyfter domstolen fram att enligt skyddsgrundsdirektivet kan myndigheter vid bedömning av fakta och omständigheter beakta bl.a. lagar och andra författningar i hemlandet samt på vilket sätt dessa tillämpas, liksom i vilken utsträckning respekten för grundläggande mänskliga rättigheter säkerställs i landet.

EU-domstolens rättspraxis synes härmed inte gå lika långt som UNHCR. UNHCR menar i sina riktlinjer att det krävs mer än enbart fysisk säkerhet och trygghet vid bedömning av om artikel 1 C (5) eller (6) i Genèvekonventionen är tillämpliga. Det ska även innefatta ett fungerande styre, grundläggande administrativa strukturer vilket t.ex. kan komma till uttryck genom ett fungerande rättssystem liksom adekvat infrastruktur som möjliggör för medborgare att utöva sina rättigheter inklusive rätten till grundläggande försörjning. Riktlinjerna tar dock i stor utsträckning sikte på gruppsituationer, s.k. general cessation, och inte bedömningen i individuella ärenden.

Trots att EU-domstolen betonat symmetrin mellan beviljande och upphörande av skyddsstatus har det varit viss skillnad i hur nationella domstolar närmat sig frågan. Det kan därför sägas att betydelsen av säkerhetsläget och allmänna levnadsvillkor, i avsaknad av ett tydligt svar från EU-domstolen, har varit en öppen fråga i nationell rättspraxis. Nämnda symmetri verkar dock inte ha ifrågasatts i mer än något enskilt fall och en bredare tolkning där ytterligare krav, utöver de som följer av EU-rätten, ställts upp i nationell lagstiftning för att återkalla en skyddsstatusförklaring har tolkats stå i strid med EU-rätten.

Det sätt som EU-domstolen hanterat frågan om krav på ett stabilt säkerhetsläge och om de allmänna levnadsvillkoren måste nå upp till en viss nivå för att flyktingskapet ska kunna upphöra talar för att några sådana krav inte ska ställas upp. En sådan tolkning kan också sägas vara förenlig med grundprincipen att internationellt skydd ges så länge det finns behov av det. Internationellt skydd är inte heller avsett för att t.ex. säkerställa att de allmänna levnadsvillkoren i ett land ska tillförsäkra alla i landet en viss nivå av existensminimum. Avgörande är istället

hur förändrade omständigheter i hemlandet påverkar den enskilde och dennes skyddsbehov. Därtill finns en möjlighet att beakta säkerhetssituationen i hemlandet inom ramen för en bedömning av om det finns grund för att istället bevilja alternativ skyddsstatusförklaring. Det bör även betonas att en flyktingsstatusförklaring, även om den specifika situation som låg till grund för den har upphört, inte ska återkallas om det av andra skäl finns anledning att betrakta utlänningen som flykting. Som tidigare nämnts är det också viktigt att vara observant på att t.ex. avsaknad av ett fungerande rättssystem och i vilken utsträckning respekten för mänskliga rättigheter säkerställs kan tala emot att det i det enskilda fallet skett sådana väsentliga och bestående förändringar som är av betydelse för bedömningen av om personen inte längre kan anses som flykting.

EU-domstolen har resonerat kring att de omständigheter som visar att hemlandet saknar, eller tvärtom besitter, förmåga att tillförsäkra skydd mot förföljelse är avgörande vid bedömningen av om en flyktingstatus upphör. För att flyktingskapet ska upphöra ska den berörda personen vara skyddad mot förföljelse. Det skydd som kan föranleda upphörande ska vara samma som medför att flyktingstatus inte kan beviljas enligt skyddsgrundsdirektivet och de aktörer som ger skydd ska uppfylla kraven som ställs i direktivet på sådana aktörer. Det kan således föreligga grund för upphörande om det skett sådana väsentliga och bestående förändringar som gör att den sökande kan erhålla ett fungerande myndighetsskydd.

Vid bedömning av förändringarna ska kontrolleras, med hänsyn till flyktingens individuella situation, om den eller de aktörer som ger skydd har vidtagit rimliga åtgärder för att förhindra förföljelse. De ska ombesörja bl.a. att det finns ett effektivt rättssystem för avslöjande, åtal och bestraffning av handlingar som innebär förföljelse och att den enskilde kommer att ha tillgång till detta skydd.

Socialt och ekonomiskt stöd som tillhandahålls av privata aktörer såsom utlänningens familj eller klan kan inte säkerställa skydd mot förföljelse, och det är heller inte relevant vid bedömningen av om det finns ett effektivt eller tillgängligt myndighetsskydd.

Kopplat till frågan om myndighetsskydd nämner EU-domstolen såväl ”hänsyn till flyktingens individuella situation” som att ”den berörda medborgaren kommer att ha tillgång till detta skydd för det fall vederbörandes flyktingstatus upphör”. Att såväl den enskildes individuella situation som den berörde medborgaren nämns specifikt kan tolkas som att det inte handlar om att myndighetsskyddet överlag ska nå upp till en viss nivå. Av vikt är istället om det i det enskilda fallet bedöms att det finns ett effektivt myndighetsskydd.

I de fall förändringarna i hemlandet lett till att källan till förföljelse inte längre finns och det inte heller finns någon annan aktör som utövar förföljelse saknar det, för frågan om återkallelse av en flyktingstatus, därmed betydelse om det i vissa avseenden inte finns något effektivt myndighetsskydd i landet.

Om en statslös person som tidigare haft sin vanliga hemvist inom UNRWA:s verksamhetsområde kan återvända dit och på ett faktiskt och tillgängligt sätt ta del av organisationens skydd och bistånd, och detta skydd och bistånd har återupprättats på ett väsentligt och bestående sätt, kan frågan om upphörande av flyktingskapet aktualiseras. Detta förutsätter att den enskilde har verklig och varaktig tillgång till ett fungerande skyddssystem och att något individuellt behov av internationellt skydd inte längre föreligger.

Prövningen grundas inte enbart på att UNRWA formellt har återupptagit sin verksamhet, utan på en helhetsbedömning av om organisationens beskydd i praktiken är tillräckligt, stabilt och bestående för den enskilde. Tillfälliga, osäkra eller begränsade förbättringar är inte tillräckliga för att anse att skyddsbehovet har upphört.

Bedömningen av om flyktingskapet har upphört ska göras enligt samma principer som vid prövning av upphörande av en flyktingstatusförklaring enligt utlänningslagen och skyddsgrundsdirektivet.

Som nämnts ovan har EU-domstolen uttalat att det finns en symmetri mellan beviljande och upphörande av flyktingskap. Skyddet mot förföljelse ska vid upphörande vara detsamma som det som inte var tillgodosett då skydd beviljades. I och med att internflykt ingår i prövningen av om personen är flykting i grundärendet torde möjligheten till internflykt kunna beaktas även då det är fråga om upphörande. Försiktighet bör iakttas vid sådana bedömningar, och det är viktigt att ha i åtanke kravet på att förändringen ska vara väsentlig och bestående samt att bevisbördan för att förutsättningarna för återkallelse är uppfyllda ligger på Migrationsverket.

Sammantaget ska förändringarna kunna kopplas till flyktingens tidigare anförda skyddsskäl och därmed ha direkt inverkan på hans eller hennes möjlighet till skydd och det ställs höga krav på de förändringar som ska ha ägt rum för att de ska anses väsentliga och bestående.

Exempel 2

Fråga: Den sökande som kommer från land X har beviljats flyktingstatusförklaring och tidsbegränsat uppehållstillstånd. Anledningen till flyktingskapet var att den sökande riskerade förföljelse på grund av tillskriven politisk uppfattning eftersom regimen i landet ansåg att en asylansökan i sig var en fientlig handling. Vid förlängningsansökan är regimen inte längre vid makten och det framkommer av aktuell och relevant landinformation att en asylansökan i sig inte ses som en fientlig handling. Har flyktingskapet upphört?

Svar: Bedömningen ska utgå från de omständigheter som låg till grund för flyktingskapet. Om det finns stöd för antagandet att regimskiftet i aktuellt land är bestående liksom dess inställning att en ansökan om asyl inte anses som en fientlig handling har grunden för förföljelsen upphört och utövaren av densamma försvunnit. Det kan därför vara fråga om sådana väsentliga och bestående förändringar som gör att den sökande inte befinner sig i en situation att han eller hon kan fortsätta att vägra använda sig av hemlandets skydd, se 4 kap. 5 § första stycket 5 utlänningslagen. Innan det kan konstateras att flyktingskapet upphört måste dock utredas om det finns andra eventuella skäl för flyktingskap och om inte, huruvida den sökande har tungt vägande skäl för att inte vilja använda sig av hemlandets skydd enligt 4 kap. 5 § andra stycket utlänningslagen, se avsnitt 3.2.2. och 3.2.3.

Om sökanden inte längre är flykting och åberopar skäl hänförliga till alternativt skyddsbehov måste det bedömas huruvida den sökande är skyddsbehövande på denna grund eller om det finns någon annan grund för uppehållstillstånd i 5 kap. utlänningslagen, se avsnitt 5.6 och 5.8.

Exempel 3

Fråga: Den sökande som kommer från land X har beviljats flyktingstatusförklaring och tidsbegränsat uppehållstillstånd. Anledningen till flyktingskapet var att den sökande var i sådan ålder att han/hon skulle behöva göra den obligatoriska militärtjänsten i landet och därigenom riskerade förföljelse (beroende på omständigheterna i det enskilda fallet/landet kan förföljelsen t.ex. vara hänförlig till kön eller tillskriven politisk uppfattning). Vid förlängningsansökan är regimen inte längre vid makten och det framgår av aktuell och relevant landinformation att den nya regimen inte längre har kvar den aktuella militärtjänsten. Har flyktingskapet upphört?

Svar: Bedömningen ska utgå från de omständigheter som låg till grund för flyktingskapet, vilket i det här fallet har att göra med militärtjänstgöringen i landet och den regim som stod för förföljelsen. Den tidigare militärtjänsten finns enligt landinformationen inte längre och en frågeställning att beakta är därför om den regim som låg bakom militärtjänsten kan förväntas återkomma till makten eller ej.

Är så inte fallet kan det vara fråga om en väsentlig och bestående förändring som gör att den sökande inte befinner sig i en sådan situation att han eller hon kan fortsätta att vägra använda sig av hemlandets skydd, se 4 kap. 5 § första stycket 5 utlänningslagen.

Om den nya regimen hade haft en liknande militärtjänst, så att sökanden till följd av den också riskerat förföljelse hade det inte varit fråga en väsentlig och bestående förändring.

Innan det kan konstateras att flyktingskapet upphört måste dock utredas om det finns andra eventuella skäl för flyktingskap och om inte, huruvida den sökande har tungt vägande skäl för att inte vilja använda sig av hemlandets skydd enligt 4 kap. 5 § andra stycket utlänningslagen, se avsnitt 3.2.3.

Att en person vägrat göra militärtjänst åt föregående regim torde många gånger inte vara problematiskt för den nya regimen. Som alltid är det dock viktigt att se till omständigheterna och relevant landinformation i det enskilda fallet.

Om sökanden inte längre är flykting och denne åberopar skäl hänförliga till alternativt skyddsbehov måste det bedömas huruvida den sökande är skyddsbehövande på denna grund eller om det finns någon annan grund för uppehållstillstånd i 5 kap. utlänningslagen, se avsnitt 5.6 och 5.8.

3.2.2 De omständigheter som ledde till flyktingskap föreligger inte längre, finns det andra omständigheter för flyktingskap?

Om de omständigheter som ledde till att en person bedömts som flykting inte längre föreligger måste det utredas om personen, av samma skäl som ursprungligen var i fråga eller av andra skäl, hyser en välgrundad fruktan för förföljelse. I detta steg är det dock den enskilde som har bevisbördan för att fruktan är välgrundad. Den sökande ska då göra sannolikt att det föreligger andra omständigheter som kan ha gett upphov till en välgrundad fruktan för förföljelse. Om den sökande gör det sannolikt saknas det förutsättningar för att återkalla flyktingstatusförklaringen.

I de fall ”nya” omständigheter åberopas till stöd för skyddsbehovet men skälen till förföljelse är desamma som låg till grund för beviljande av den tidigare flyktingstatusförklaringen ligger dock fortsatt bevisbördan på Migrationsverket att visa att de förändringar som skett är väsentliga och bestående. Annorlunda uttryckt handlar det i dessa fall om att förföljelsen i sådant fall hänför sig till samma skäl bara att de tidigare omständigheter som låg till grund för beviljandet av flyktingstatus – och som inte längre föreligger – har ersatts av andra.

3.2.3 Tungt vägande skäl mot upphörande

Av 4 kap. 5 § andra stycket utlänningslagen samt artikel 11.3 i skyddsgrundsdirektivet följer att även om förutsättningarna för upphörande av flyktingskap enligt 4 kap. 5 § första stycket 5 utlänningslagen är uppfyllda, ska flyktingskap likväl inte ha upphört om flyktingen på grund av tidigare förföljelse

har tungt vägande skäl för att inte vilja använda sig av hemlandets skydd. Frågan om tungt vägande skäl mot upphörande kommer således endast aktualiseras i de fall det konstaterats att flyktingen upphört att vara flykting på grund av väsentliga och bestående förändringar i hemlandet.

Det kan enligt UNHCR:s riktlinjer röra sig om före detta lägerfångar och personer som suttit i fängelse, överlevande eller vittnen till våld mot familjemedlemmar, samt allvarligt traumatiserade personer. Särskild hänsyn ska enligt riktlinjerna tas till barn. Andra exempel är fall där en sökande undkommit ett folkmord eller där den sökande bevittnat att familjemedlemmar blivit dödade. I förarbeten nämns att även om ett regimskifte ägt rum så innebär det inte nödvändigtvis en förändring i befolkningens attityd. Flyktingens personliga upplevelse av förhållandena i hemlandet mot bakgrund av dennes tidigare erfarenheter behöver inte heller ha förändrats.

Bestämmelsen tar, till skillnad från den vanliga bedömningen av skyddsbehov, sikte på vad som tidigare hänt och är således tillbakablickande istället för framåtsyftande. Det ska handla om situationer där det mot bakgrund av tidigare förföljelse bedöms orimligt att den sökande åter ska begagna sig av sitt hemlands skydd. Den tidigare förföljelsen är vanligtvis den för vilken utlänningen beviljades flyktingstatus, men det är inte nödvändigtvis fallet. Eventuell anpassning eller anknytning till vistelselandet eller allmänna humanitära överväganden saknar betydelse vid tillämpning av denna bestämmelse. Sådana omständigheter får beaktas inom ramen för bedömningen om det föreligger annan grund för uppehållstillstånd.

3.3 När upphör en utlänning att vara alternativt skyddsbehövande?

Bestämmelsen om upphörande av alternativt skyddsbehov återfinns i 4 kap. 5 a § utlänningslagen och artikel 16 i skyddsgrundsdirektivet. Utgångspunkten är att en person som har beviljats status som alternativt skyddsbehövande är alternativt skyddsbehövande fram till dess att förutsättningar för upphörande eller annan grund för återkallelse är för handen.

3.3.1 Upphörande på grund av ändrade förhållanden

Enligt 4 kap. 5 a § första stycket utlänningslagen upphör en utlänning att vara alternativt skyddsbehövande om de omständigheter som medförde att en person bedömdes som skyddsbehövande antingen inte längre föreligger eller har ändrats i sådan omfattning att skydd inte längre behövs. Det ska således vara ett kausalt samband mellan att omständigheter inte längre föreligger eller har ändrats och att skydd inte längre behövs.

Att en omständighet inte längre föreligger i sådan omfattning att skydd inte längre behövs kan t.ex. vara att dödsstraff inte längre praktiseras eller har avskaffats i det aktuella landet. I sådant fall är en person som tidigare bedömts som alternativt skyddsbehövande på grund av risk för dödsstraff inte längre i behov av skydd av den anledningen. Ändrade förhållanden kan även vara när personer bedömts vara alternativt skyddsbehövande till följd av att de riskerat tortyr eller annan skyddsgrundande behandling av en regim och denna regim sedan förlorar makten i landet i fråga. Ett annat exempel är om våldsnivån kraftigt minskat på grund av politisk eller militär utveckling så att skyddsbehovet upphört för personer som har ansetts alternativt skyddsbehövande på grund av risken för att utsättas för urskillningslöst våld i samband med en väpnad konflikt.

De upphörda eller ändrade omständigheterna kan avse utlänningen själv, situationen i landet eller både och. EU-domstolen uttalar att ”ändrade förhållanden” också kan bestå i att myndigheterna i mottagarlandet får ny information eller ny kunskap om utlänningen, eller som det uttrycks i målet: ”förändring av mottagarlandets kunskapsläge vad gäller den berördes personliga situation”. I målet hade utlänningen ett annat medborgarskap än det som tidigare hade antagits av mottagarlandet. EU-domstolen uttalar att om den berörda medlemsstaten inte lagligen kunde bevilja en status som subsidiärt (alternativt) skyddsbehövande finns det desto större skäl till att den ska återkalla sådan status när dess misstag upptäcks. Att den berörda personen inte agerat vilseledande spelar i en sådan situation ingen roll.

Det kan också handla om att den individuella utsattheten minskat på grund av att den sökande inte längre är ett barn, vilket påverkar behovet av skydd på ett grundläggande sätt. I MIG 2021:14 hade, med hänvisning till MIG 2017:6, alternativ skyddsstatusförklaring beviljats på grund av att personen ifråga var barn. När denne sedermera hade blivit vuxen bedömdes det vara en sådan bestående förändring som medförde att skydd inte längre behövdes och att skyddsskälen således hade upphört. Personen hade heller inte gjort sannolikt att han av andra skäl riskerade skyddsgrundande behandling och det fanns inga sådana omständigheter som avses i 4 kap. 5 a § andra stycket utlänningslagen dvs. tungt vägande skäl mot upphörande.

4 kap. 5 a utlänningslagen och artikel 16 i skyddsgrundsdirektivet skiljer sig från 4 kap 5 § utlänningslagen och artikel 11 i skyddsgrundsdirektivet på så sätt att det i de nämnda bestämmelserna inte finns en uppräkning av situationer så som t.ex. att en utlänning valt att använda sig att hemlandets skydd eller återvänt till hemlandet för bosättning. Återetablering är dock en faktor som tagits i beaktande av nationella domstolar när de tagit ställning till om en person upphört att vara alternativt skyddsbehövande. Om en person med alternativ skyddsstatus har rest tillbaka till hemlandet är inte resan i sig grund för återkallelse, men det kan innebära att det finns skäl att utreda om de omständigheter som ledde till att utlänningen bedömdes

som alternativ skyddsbehövande har upphört eller förändrats i sådan omfattning att skydd inte längre behövs. En sådan resa kan även aktualisera frågan om utlänningen tidigare har lämnat oriktiga uppgifter.

Som alltid måste det göras en sammanvägd bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, där bedömningen utgår från de omständigheter som legat till grund för att personen bedömts vara alternativt skyddsbehövande.

Innan det konstateras att det alternativa skyddsbehovet har upphört måste andra eventuella omständigheter för skyddsbehov utredas. För sådana nya omständigheter, som inte är kopplade till det tidigare beviljande av skydd, är det den sökande som har bevisbördan. Om det då saknas skäl för skyddsbehov har skyddsbehovet likväl inte upphört om den sökande har tungt vägande skäl för att inte vilja använda sig av hemlandet skydd, se 4 kap. 5 a § andra stycket utlänningslagen. Har skyddsbehovet vid denna bedömning upphört ska den alternativa skyddsstatusförklaringen återkallas enligt 4 kap. 5 c § utlänningslagen. Dock måste utredas om den sökande kan beviljas uppehållstillstånd med stöd av någon annan bestämmelse i 5 kap. utlänningslagen, se avsnitt 5.8.

3.3.2 Väsentliga och bestående förändringar

På samma sätt som gäller för flyktingskap måste de konstaterade förändringarna vara väsentliga och bestående. För ytterligare vägledning avseende vad som kan utgöra väsentliga och bestående förändringar i hemlandet, se ovan avsnitt 3.2.1. I förarbetena hänvisas till att det handlar om att göra samma bedömning som gäller för upphörande av flyktingskap. Även om UNHCR:s riktlinjer avser upphörande av flyktingskap torde ledning kunna hämtas därifrån även när det gäller upphörande av alternativt skyddsbehov.

Exempel 4

Fråga: Den sökande som kommer från landet X har beviljats alternativ skyddsstatusförklaring och tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av den allmänna situationen i landet och risken att drabbas av det urskillningslösa våldet, dvs. med stöd av 4 kap. 2 § första stycket 1 utlänningslagen. Vid förlängningsansökan framkommer att den sökande har skaffat ett hemlandspass samt att personen har besökt hemlandet. Har skyddsbehovet upphört?

Svar: Till skillnad från om sökanden varit flykting innebär anskaffandet av ett hemlandspass inte i sig att det uppstår en presumtion för att dennes alternativa skyddsbehov har upphört. Upphörande av alternativt skyddsbehov regleras i 4 kap. 5 a § utlänningslagen.

Eftersom skyddsstatusen beviljats på grund av säkerhetsläget i landet blir frågan om säkerhetsläget förändrats på ett sådant väsentligt och bestående sätt att skydd inte längre behövs. Då saknar omständigheterna att hemlandspass anskaffats och besök i hemlandet betydelse.

Om däremot en sökande beviljats alternativ skyddsstatus med stöd av 4 kap. 2 § första stycket 1 utlänningslagen, dvs. på grund av förekomst av en specifik individuell hotbild, kan anskaffandet av hemlandspass och resa/resor till hemlandet beaktas i den sammantagna bedömningen av om utlänningen inte längre kan anses vara alternativt skyddsbehövande.

Exempel 5

Fråga: Den sökande som är från en viss region/provins i land X har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande på grund av att det rådde urskillningslöst våld på en sådan nivå i hemprovinsen att det fanns grundad anledning att tro att sökanden genom sin blotta närvaro skulle löpa en verklig risk att utsättas för allvarlig skada. Vid ansökan om förlängning framgår av landinformation och/eller Migrationsverkets rättsliga stöd att situationen i hemprovinsen är sådan att endast närvaro i området inte är tillräcklig för att en civilperson ska löpa en verklig risk att utsättas för allvarlig skada. Istället måste det numera göras en individuell bedömning för att beviljas skydd. Har skyddsbehovet upphört?

Svar: Att blotta närvaron inte längre är tillräckligt skyddsskäl innebär inte i sig att tidigare beviljade statusförklaringar på den grunden ska återkallas. Det avgörande är om förändringen av säkerhetssituationen i regionen/provinsen är väsentlig och bestående på så sätt som krävs för att utlänningens behov av skydd kan anses ha upphört enligt 4 kap. 5 a § utlänningslagen. Det går att argumentera för att förändringen är väsentlig i och med att det inte längre råder en situation där blotta närvaron räcker men det måste alltid göras en bedömning av situationen utifrån aktuell landinformation/rättsligt stöd. Likaså behövs en noggrann analys av om förändringen även är att bedöma som bestående. Den bedömningen kan t.ex. påverkas av bakgrunden till att säkerhetsläget förbättras, så som om det beror på en ny regim i landet och hur processen varit i samband med att den nya regimen tog över makten. Av intresse är i sådant fall förutsättningarna för den nya regimen att hantera säkerhetssituationen så att den på nytt inte försämras utan fortsätter vara stabil. Se mer om bedömningen av förändrade omständigheter i avsnitt 3.2.1.

3.3.3 Finns det förutsättningar för internationellt skydd på annan grund?

I varje fall som det konstaterats att en person inte längre är alternativt skyddsbehövande till följd av att de omständigheter som ledde till skyddsbehovet inte längre föreligger, och förändringen är väsentlig och bestående, måste en kontroll göras av att inga andra grunder för internationellt skydd finns.

Den enskilde har i denna del bevisbördan för att det finns andra skyddsgrundande omständigheter än de som ledde till skyddsstatusförklaringen. Inom ramen för denna kontroll ska bedömas de omständigheter som anförts av den enskilde eller i övrigt kommit fram i ärendet. Nivån på den bevisning som krävs för detta är densamma som den som tillämpas vid beviljande av skyddsstatusförklaring, varför den enskilde har att göra sannolikt att det finns andra omständigheter som medför att skydd fortfarande behövs.

Vid prövning av om en person av andra skäl ska behålla sin alternativa skyddsstatusförklaring har Migrationsverket att göra en samlad bedömning där såväl situationen i hemlandet som det personliga skyddsbehovet ska beaktas. Om det finns grundad anledning att anta att personen i fråga är alternativt skyddsbehövande saknas det förutsättningar för att återkalla den alternativa skyddsstatusförklaringen.

3.3.4 Tungt vägande skäl mot upphörande

Här hänvisas till det som är skrivet ovan om upphörande om flyktingskap, avsnitt 3.2.3. Även här bör vägledning kunna hämta från UNHCR:s riktlinjer.

4. Återkallelse av skyddsstatusförklaring av annan anledning än upphörande

4.1 Utlänningslagen och skyddsgrundsdirektivet

Ovan har de s.k. upphörandegrunderna avhandlats, vad avser både flyktingskap och alternativt skyddsbehov och som medför att skyddsstatusförklaringen ska återkallas enligt 4 kap. 5 b–c § första stycket utlänningslagen. Det finns dock ytterligare situationer där en skyddsstatusförklaring ska eller får återkallas och de återfinns i artikel 14 respektive 19 i skyddsgrundsdirektivet.

Formuleringarna i utlänningslagen är mer generellt utformade än i skyddsgrundsdirektivet. Trots skillnader i språklig utformning synes dock ingen skillnad i sak vara avsedd mellan utlänningslagen och skyddsgrundsdirektivet.

4.2 Återkallelse på grund av uteslutande

När det föreligger synnerlig anledning att anta att en sökande omfattas av en uteslutandegrund enligt 4 kap. 2 b och c § utlänningslagen är den sökande inte att anse som flykting eller alternativt skyddsbehövande, se 4 kap. 1 § fjärde stycket och 4 kap. 2 § fjärde stycket utlänningslagen. I sådana fall ska skyddsstatusförklaringen återkallas enligt 4 kap. 5 b § första stycket och 4 kap. 5 c § utlänningslagen. Bestämmelserna är således tvingande och följer av artikel 14.3 a och artikel 19.3 a skyddsgrundsdirektivet.

Återkallelse på grund av uteslutande gäller både när den sökande aldrig borde ha beviljats skyddsstatusförklaring för att en uteslutandegrund fanns när skyddsstatusförklaringen ursprungligen beviljades, samt när det i ett senare skede framkommit skäl för uteslutande.

4.3 Återkallelse på grund av vägran

En utlänning får, i enlighet med 4 kap. 3 § andra stycket utlänningslagen, vägras flyktingstatusförklaring om han eller hon genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här. Om dessa förutsättningar är uppfyllda får en redan beviljad flyktingstatusförklaring också återkallas enligt 4 kap. 5 b § andra stycket samma lag.

Samma omständigheter som kan ligga till grund för att vägra eller återkalla en flyktingstatusförklaring kan medföra att personen vägras uppehållstillstånd, se 5 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen. Det finns dock ingen generell möjlighet att återkalla ett uppehållstillstånd av denna anledning .

Regleringen om att en flykting kan vägras flyktingstatusförklaring och uppehållstillstånd kommer från artikel 33 (2) i Genèvekonventionen och utgör ett undantag från förbudet mot non-refoulement så som det framgår av Genèvekonventionen, dvs. skydd mot förföljelse.

Någon motsvarande vägransbestämmelse finns inte för en alternativ skyddsstatusförklaring. Däremot kan det enligt 4 kap 2 c § första stycket 2 utlänningslagen bli fråga om att utesluta en alternativt skyddsbehövande om det finns synnerlig anledning att anta att denne har gjort sig skyldig till ett grovt brott. En alternativ skyddsbehövande kan alltså, till skillnad från flyktingar, uteslutas för ett brott som begåtts i Sverige.

En alternativt skyddsbehövande kan även uteslutas om denne utgör en fara för rikets säkerhet (4 kap. 2 c § första stycket 3 utlänningslagen). Vad gäller alternativt skyddsbehövande kan alltså uteslutande ske i motsvarande situationer som vägran för en flykting.

Att notera är att en utlänning som vägras en flyktingsstatusförklaring inte förlorar sin ställning som flykting i den mening som avses i 4 kap. 1 § utlänningslagen om de materiella villkoren därför är uppfyllda, trots att 4 kap. 3 § andra stycket och 5 b § andra stycket har tillämpats. Rättsverkan är således en annan än vid beslut om återkallelse av en flyktingstatusförklaring på grund av uteslutande. EU-domstolen har uttalat att unionsrätten ger ett mer utvidgat skydd av flyktingar än Genèvekonventionen.

4.3.1 Prövningsordningen vid synnerligen grovt brott

De fakultativa reglerna i utlänningslagen om att vägra en utlänning flyktingstatusförklaring bygger på artikel 14.4 i skyddsgrundsdirektivet. EUdomstolen har i tre mål uttalat sig om förutsättningarna för att vägra en flyktingstatusförklaring enligt artikel 14.4 b i skyddsgrundsdirektivet, d.v.s. på grund av att utlänningen har begått ett synnerligen grovt brott (4 kap. 3 § andra stycket 1 utlänningslagen) samt hur denna prövning ska genomföras.

Inledningsvis konstaterar domstolen att två rekvisit måste vara uppfyllda. Dels måste det finnas en lagakraftvunnen dom som avser ett synnerligen grovt brott och vidare måste utlänningen utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse (i utlänningslagen används begreppet hot mot allmän ordning och säkerhet). Det är således inte tillräckligt att utlänningen dömts för ett synnerligen grovt brott, utan det måste även göras en individuell och framåtsyftande bedömning av om utlänningen utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Härefter måste en proportionalitetsbedömning göras, varvid den samhällsfara som utlänningen utgör ska vägas mot konsekvenserna av att denne inte längre har de rättigheter som skyddsgrundsdirektivet annars ger honom eller henne i egenskap av flykting.

Beträffande det första rekvisitet – synnerligen grovt brott i utlänningsrättslig mening – uttalar EU-domstolen att det måste vara fråga om en slutligt fällande dom. Allvarlighetsgraden kan inte uppnås genom en sammanvägning av flera separata brott, varav inget i sig självt är att betrakta som synnerligen allvarligt.

Det måste således finnas minst en lagakraftvunnen dom avseende ett enskilt brott som är att betrakta som synnerligen grovt. Av detta följer att ett flertal brott av mindre allvarlig karaktär, eller en utlännings allmänna uppförande i avsaknad av en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen grovt brott, inte är tillräckligt för att rekvisiten i bestämmelsen ska vara uppfyllda. Således kan endast ett brott som motiverat en särskilt sträng påföljd i den straffskala som allmänt tillämpas i den berörda medlemsstaten anses utgöra ett synnerligen grovt brott.

Vid bedömning av om en gärning utgör ett synnerligen grovt brott ska det göras en helhetsbedömning, där inte bara brottsrubriceringen och det aktuella brottets straffvärde ska beaktas. Det ska röra sig om ett brott som har exceptionellt hög allvarsgrad och som allvarligt undergräver det berörda samhällets rättsordning. Vid bedömningen av denna allvarsgrad ska hänsyn bl.a. tas till såväl den föreskrivna som den utdömda påföljden, brottets natur, eventuella försvårande eller förmildrande omständigheter, huruvida uppsåt förelåg, arten och omfattningen av de skador som brottet orsakat liksom det förfarande som tillämpas för att beivra brottet.

Domstolen uttalar även att allvarsgraden i detta sammanhang är högre än vad som krävs för att utesluta en flykting på grund av ett grovt icke-politiskt brott (artikel 12.2 b direktivet) eller att utesluta en alternativt skyddsbehövande på grund av ett allvarligt brott (artikel 17.1 b direktivet). Praxis rörande definitionen av grovt brott respektive allvarligt brott i uteslutandehänseende kan likväl vara till vägledning i fråga om vad som kan anses vara ett synnerligen grovt brott. Det får anses vara fråga om framförallt grova brott, såsom exempelvis mord, dråp, våldtäkt, misshandel, grov kvinnofridskränkning, väpnat rån, grovt vapenbrott och mordbrand. Även andra brott med högt straffvärde som allvarligt undergräver samhällets rättsordning, t.ex. terrorism eller grov organiserad brottslighet, bör kunna innefattas i definitionen.

I MIG 2021:9, som rör definitionen av synnerligen grovt brott, anser Migrationsdomstolen att våldtäkt av normalgraden vid en helhetsbedömning vara ett sådant brott. Påföljden var fängelse i två år och åtta månader och gärningsmannen hade använt sig av fysiskt våld samt yttrat hot om att han bar på kniv.

I MIG 2025:3 anser Migrationsöverdomstolen vid en samlad bedömning att ett grovt vapenbrott är ett sådant synnerligen grovt brott att en flyktingstatusförklaring får återkallas. Vid tidpunkten för när det grova vapenbrottet begicks var det lägsta straffet för ringa vapenbrott böter och det högsta straffet för synnerligen grovt vapenbrott fängelse i sex år.

Domstolen uttalar att den samlade straffskalan utgör den ram inom vilken det ska bedömas om aktuellt brott ”motiverat en särskilt sträng påföljd” i enlighet med EUdomstolens praxis. Det tas också hänsyn till att grundregeln i svenska domstolar är att straffmätningen tar sin utgångspunkt i den nedre delen av straffskalan och att den övre delen av straffskalan sällan nyttjas. Det aktuella brottet bedöms av domstolen, vid en samlad bedömning, vara ett brott med tillräckligt hög allvarsgrad och som allvarligt undergräver rättsordningen och därmed ett synnerligen grovt brott.

Om det första rekvisitet är uppfyllt, d.v.s. att personen har dömts för ett synnerligen grovt brott, ska det göras en bedömning av om utlänningen även utgör en samhällsfara. EU-domstolen klargör att det för tillämpligheten av 14.4 b i skyddsgrundsdirektivet (således även 4 kap. 3 § andra stycket 1 utlänningslagen) krävs att den berörde tredjelandsmedborgaren utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse.

För närmare stöd i bedömningen av om utlänningen utgör ett samhällshot, se Migrationsverkets rättsutredning – Hot mot allmän ordning och säkerhet (Dnr: 1,3,4-2023-18977).

Om också det andra rekvisitet är uppfyllt, dvs. att utlänningen bedöms utgöra ett hot mot ett grundläggande samhällsintresse, ska det slutligen göras en proportionalitetsbedömning. I denna bedömning ska den samhällsfara som utlänningen utgör i Sverige vägas mot konsekvenserna av att denne inte längre har de rättigheter som skyddsgrundsdirektivet annars ger honom eller henne i egenskap av flykting. Migrationsöverdomstolen uttalar i MIG 2025:3 att när en utlänning bedömts ha begått ett synnerligen grovt brott och vidare anses utgöra ett hot mot ett grundläggande samhällsintresse, måste det föreligga speciella och kvalificerade omständigheter för att en återkallelse inte ska anses vara proportionerlig.

Att utlänningen avtjänat det straff som denne dömdes till är en av de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av huruvida den sökande ska vägras flyktingstatus.

I proportionalitetsbedömningen ska inte vägas in vad utlänningen skulle utsättas för om han eller hon återvände till sitt ursprungsland. Eftersom frågan om återkallelse av skyddsstatus är skild från frågan om utvisning är detta istället omständigheter som får beaktas för det fall att det är aktuellt att pröva frågan om utvisning.

Det innebär att det inte är enbart i de fall en utvisning av en skyddsbehövande kan verkställas som uppehållstillstånd som flykting och en flyktingstatusförklaring kan vägras på grund av ett synnerligen grovt brott.

En sökande som vägras uppehållstillstånd som flykting kan komma att beviljas tillstånd på annan grund, exempelvis på grund av verkställighetshinder med stöd av 5 kap. 11 § utlänningslagen. Det är således fullt möjligt att komma fram till att det finns förutsättningar för att vägra flyktingskap och samtidigt komma fram till att det finns ett absolut hinder mot verkställighet enligt 12 kap. 1 § utlänningslagen.

Exempel 6

Fråga: Den sökande som kommer från land X har beviljats flyktingstatusförklaring och permanent uppehållstillstånd. Det inkommer en lagakraftvunnen dom i vilken framgår att den sökande dömts till ett långvarigt fängelsestraff i Sverige för dråp. Kan flyktingstatusförklaringen återkallas?

Svar: Eftersom gärningen begåtts i Sverige finns det enligt 4 kap. 2 b § första stycket 2 utlänningslagen inte förutsättningar för att utesluta personen från flyktingskap. Den gärning som personen gjort sig skyldig till är dock ett synnerligen grovt brott. För det fall att personen också utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse får en flyktingstatusförklaring återkallas med stöd av 4 kap. 3 § andra stycket 1 och 4 kap. 5 b § andra stycket utlänningen om denna åtgärd bedöms vara proportionerlig i förhållande till det syfte man vill åstadkomma. Genom att personen är dömd för dråp torde det stå klart att personen kan anses utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse och i sådant fall måste det framkomma speciella och kvalificerade omständigheter för att en återkallelse inte ska anses vara proportionerlig, se MIG 2025:3.

Kriterierna för att återkalla en skyddsstatusförklaring skiljer sig från kriterierna för att återkalla ett uppehållstillstånd och bestämmelsen i 5 kap. 1 § andra stycket 1 utlänningslagen ger inte utrymme för att återkalla ett uppehållstillstånd i denna situation. Oaktat bedömningen av återkallelse av flyktingstatusförklaringen skulle personen, om denne inte utvisats av allmän domstol och uppehållstillståndet således förfallit, fortsatt ha ett permanent uppehållstillstånd om inte förutsättningarna för att återkalla tillståndet enligt 7 kap. utlänningslagen är uppfyllda.

4.4.1 Har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet

Bestämmelserna i 4 kap. 3 § andra stycket 2 och 5 kap. 1 § andra stycket 2 utlänningslagen syftar till att skydda staten mot exempelvis terrorism, sabotage och spionage, dvs. aktiviteter som kan hota statens funktion, dess institutioner och politiska strukturer. Migrationsöverdomstolen uttalar sig i MIG 2020:11 om den prövning som ska göras för det fall att uppehållstillstånd övervägs i ett säkerhetsärende. I sådant fall ska inte bara en prövning av frågan om uteslutning

göras utan även en prövning av om det finns grund för att vägra utlänningen statusförklaring eller uppehållstillstånd.

Tillämpningen av denna vägransgrund kräver inte att det finns någon fällande dom . EU-domstolen har också konstaterat att begreppet ”fara för säkerheten” skiljer sig från begreppet ”samhällsfara”. Det rör sig således om två olika typer av faror.

Vägransgrundens i artikel 14.4 a skyddsgrundsdirektivet syftar till att förebygga en risk som kan uppstå på grund av att den berörda personen befinner sig på medlemsstatens territorium. Bestämmelsen ska tillämpas restriktivt men bedömning är vare sig begränsad geografiskt, tidsmässigt eller med avseende på arten av de faktiska omständigheter som anledningen grundas på. Tidigare händelser eller beteenden kan utgöra relevanta omständigheter för att bedöma vederbörandes benägenhet att uppföra sig på samma sätt även i framtiden, med hänsyn bl.a. hur allvarliga dessa beteenden eller händelser är, hur lång tid som förflutit sedan dess och eventuell senare utveckling.

I artikel 14.4 a skyddsgrundsdirektivet hänvisas till ”skälig anledning” att betrakta den sökande som en fara för säkerheten i den berörda medlemsstaten Artikel 14.4 b i direktivet däremot avser situationen där denna person, med hänsyn till att han eller hon genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott, ”utgör” en samhällsfara i denna medlemsstat. Detta tyder på att den förstnämnda bestämmelsen inte bara kan omfatta en verklig och faktisk fara utan även en potentiell fara. Bestämmelsens ordalydelse innebär att myndigheten förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning beträffande hänsyn till den ifrågavarande medlemsstatens nationella säkerhet. För närmare stöd i bedömningen, se Migrationsverkets rättsutredning – Hot mot allmän ordning och säkerhet (Dnr: 1,3,4-2023-18977).

Vidare har EU-domstolen i ett avgörande uttalat att en medlemsstat får återkalla en flyktingstatus om det finns skälig anledning att betrakta flyktingen som en fara för säkerheten i den medlemsstaten, i den mening som avses i artikel 14.4 a i direktivet, och denna anledning grundas på vederbörandes tidigare gärningar eller beteenden innan han eller hon reste in i den nämnda medlemsstaten. Det saknas härvid betydelse att dessa tidigare gärningar och beteenden inte utgör sådana grunder för att utesluta en person från flyktingstatus som uttryckligen föreskrivs i artikel 1 avsnitt F i Genèvekonventionen och i artikel 12 i skyddsgrundsdirektivet.

Vid bedömningen av dels den grad av fara som motiverar att flyktingstatus återkallas, dels följderna för flyktingens situation av ett sådant återkallande är det inte nödvändigt att hänvisa till de villkor som är tillämpliga på begreppet ”fara för [landets] säkerhet” som avses i artikel 33.2 Genèvekonventionen eller till de allvarliga konsekvenser som följer härav för flyktingen.

Enbart den omständigheten att en utlänning stödjer en organisation som begått terroristhandlingar kan i sig, inte automatiskt leda till att flyktingstatusförklaring samt uppehållstillstånd vägras. En individuell bedömning måste alltid göras och då av om personen själv har begått terroristhandlingar, om och i vilken utsträckning han eller hon har deltagit i planering, beslutsfattande eller ledning av andra personer i syfte att sådana handlingar ska begås, samt vidare i vilken utsträckning han eller hon har finansierat sådana handlingar eller skaffat fram medel till andra personer för att de ska kunna begå sådana handlingar.

4.5.1 Återkallelse när den sökande lämnat oriktiga uppgifter eller uppgifter senare visar sig vara felaktiga

Att återkallelse av flyktingstatusförklaring och alternativ skyddsstatusförklaring ska ske när oriktiga uppgifter legat till grund för beviljandet framgår av artikel 14.3 b och artikel 19.3 b i skyddsgrundsdirektivet. Det är i de fall då utlänningen har förvrängt eller utelämnat fakta, inklusive användning av falska handlingar, och detta varit avgörande för beviljandet av flyktingstatusen. Dessa bestämmelser får anses implementerade i och med införandet av 4 kap. 5 b § första stycket utlänningslagen och 4 kap. 5 c § samma lag.

Återkallelse av en skyddsstatusförklaring kan i dessa fall t.ex. aktualiseras om den sökande angett felaktigt medborgarskap, har förvrängt eller utelämnat fakta eller åberopat falska dokument. De oriktiga uppgifterna måste ha lett till att statusförklaringen beviljades. Den viktiga frågan att ställa sig är därför om statusförklaring inte skulle ha beviljats om det inte var för den felaktiga eller utelämnade informationen. För vägledning kring vad som kan ligga till grund för återkallelse enligt denna grund, se EASO, avsnitt 4.3 och 6.4 samt UNHCR:s handbok, para 117.

EU-domstolen har i en dom uttalat att en status som subsidiärt (alternativt) skyddsbehövande ska återkallas om den beviljats på grund av uppgifter som senare visar sig vara felaktiga, även om personen inte har lämnat felaktiga uppgifter eller utelämnat information. I målet hade det av landinformation senare framkommit att personen ifråga hade ett annat medborgarskap än vad som underinstansen hade bedömt att han hade.

Att en person beviljas en status som alternativt skyddsbehövande utan att någonsin ha uppfyllt kraven för en sådan status saknar enligt EU-domstolens resonemang samband med den logiska grunden för internationellt skydd.

Framkommer det att Migrationsverket inte lagligen skulle ha beviljat en status som alternativ skyddsbehövande finns det desto större skäl till att denna status återkallas när misstaget upptäckts. Får Migrationsverket ny information som visar att utlänningen beviljats status som alternativt skyddsbehövande på grund av felaktiga uppgifter kan myndigheten bedöma att omständigheterna har förändras väsentligt och bestående på ett sådant sätt att det inte är motiverat att utlänningen bibehåller skyddsstatusen. Vid denna bedömning spelar det ingen roll om orsaken att utlänningen beviljats statusen inte beror på utlänningen. Återkallelse ska i sådant fall ske med stöd av 4 kap. 5 c § utlänningslagen där det anges att återkallelse ska ske när en person inte längre uppfyller kraven för att vara alternativt skyddsbehövande.

Vidare har EU-domstolen i ett annat avgörande uttalat sig om utrymmet för att beakta tidigare kända omständigheter vid bedömning av uteslutandegrunder. Det var i målet fråga om huruvida en tidigare känd brottmålsdom kunde läggas till grund för uteslutande av subsidiär skyddsstatusförklaring. Domstolen uttalar att den beslutande myndigheten inte har något utrymme för skönsmässig bedömning när det väl konstateras att en person har förövat ett allvarligt brott. Eftersom återkallelsegrunderna är tvingande saknar det betydelse om omständigheterna som ligger till grund för återkallelse är kända sedan tidigare. Myndigheten är således inte bunden av tidigare bedömningar i detta hänseende, utan ska i en sådan situation återkalla skyddsstatusförklaringen.

Möjligheterna att återkalla en skyddsstatus som alternativt skyddsbehövande har med dessa domar utökats i ärenden där personen från början inte uppfyllde kraven för subsidiärt skydd. Eftersom återkallelsegrunden i 4 kap. 5 c § utlänningslagen är tvingande inverkar domarna även på frågan om när en utredning om återkallelse av statusförklaring ska initieras, se avsnitt 5.1 nedan. EU-domstolens avgöranden avser alternativ skyddsstatusförklaring, men eftersom också återkallelsegrunden i 4 kap. 5 b § första stycket samma lag är tvingande bör rättsfallen i tillämpliga fall kunna appliceras på återkallelse av flyktingstatusförklaring. Även om återkallelsegrunden i 4 kap. 5 b § andra stycket utlänningslagen inte är tvingande torde domarna innebära att det är möjligt att återkalla en flyktingstatusförklaring med stöd av denna bestämmelse när en flykting från början borde ha vägrats flyktingstatus.

5. Procedurfrågor

5.1 När ska en utredning om återkallelse av statusförklaring initieras?

5.1.1 Rättsliga utgångspunkter

Såväl äldre som senare förarbetsuttalandena bör läsas i ljuset av att de förhåller sig till när permanent uppehållstillstånd som huvudregel beviljades en person som bedömts vara flykting eller skyddsbehövande. Vid denna tidpunkt var inte heller skyddsgrundsdirektivet ännu implementerat. En del av återkallelsebestämmelserna är därtill tvingande så när förutsättningarna enligt en sådan bestämmelse är uppfyllda ska statusförklaringen återkallas.

Frågan om eventuell återkallelse av skyddsstatusförklaring kan t.ex. komma att aktualiseras när en sökande som innehar skyddsstatusförklaring inkommer med en ansökan om förlängning av uppehållstillstånd, och det då framkommer indikationer som talar för att skyddsstatusförklaringen ska återkallas. Uppkommer det indikationer på att den sökande inte längre är flykting eller alternativt skyddsbehövande, eller att den sökande inte borde ha beviljats skyddsstatusförklaring ska sådana indikationer som huvudregel utredas vidare. På samma sätt bör frågan om återkallelse av skyddsstatusförklaring aktualiseras om det t.ex. framkommer information av relevans för frågan om återkallelse av skyddsstatus i samband med ansökan om främlingspass eller resedokument. Frågan om återkallelse av skyddsstatusförklaring kan givetvis aktualiseras även i andra situationer såsom när det inkommer ett tips eller annat underlag rörande en person som för tillfället inte har ett öppet ärende. Ett annat exempel är att det framkommer information när personen i fråga åberopas som referent i ett anknytningsärende.

5.1.1 I vilka situationer ska frågan om återkallelse av statusförklaring utredas närmare?

Att Migrationsverkets utredning är utförlig och omsorgsfull och att en sökande inte felaktigt erhåller statusförklaring eller en felaktig statusförklaring ska som utgångspunkt säkerställas i grundärendet. Trots det kan det t.ex. i samband med en ansökan om förlängning av uppehållstillstånd uppmärksammas att tidigare beslut om att bevilja skyddsstatusförklaring var felaktigt.

Ett beslut om att bevilja en person skyddsstatusförklaring är ett gynnande förvaltningsrättsligt beslut. Ett sådant beslut vinner negativ rättskraft och kan således inte ändras med mindre än att det finns tydligt stöd i lag.

Återkallelsebestämmelserna ger inget utrymme för att generellt ompröva tidigare beslut av Migrationsverket eller av domstol och bestämmelsen om omprövning i 13 kap. 13 § utlänningslagen kan enbart användas när ändringen inte är till nackdel för den sökande.

Om det utifrån det tidigare underlaget finns indikationer på att den sökande aldrig borde ha beviljats statusförklaring kan det dock finnas anledning att utreda frågan om återkallelse även om inget nytt underlag har tillförts ärendet. De i avsnitt 4.5.1 angivna domarna har till viss del ökat utrymmet för att återkalla en alternativ skyddsstatusförklaring, men också en flyktingstatusförklaring, när det kommit fram att personen inte är skyddsbehövande.

Utan att nytt underlag tillförts kan det även uppdagas att det finns indikationer i underlaget som borde ha genererat en fördjupad utredning i fråga om t.ex. uteslutande. I sådant fall måste en fördjupad utredning genomföras. Bestämmelsen om återkallelse av statusförklaring är tvingande om den sökande är utesluten. Det går inte att säga exakt vad som krävs för att i en sådan här situation ta upp frågan om uteslutande utan det får göras en bedömning i det enskilda fallet. Landinformation som ger stöd för att det begås allvarliga övergrepp i vissa situationer, t.ex. vid militärtjänst eller nationaltjänstgöring, skulle kunna utgöra en sådan indikation men det krävs något mer än att personen är från ett land där sådan tjänstgöring finns.

Mot bakgrund av de tvingande återkallelsebestämmelserna och EU-domstolens praxis kan det bli aktuellt att göra en fördjupad utredning om uteslutande även om frågan om uteslutande utretts i grundärendet och det i det tidigare beslutet gjorts en bedömning att den sökande inte bör uteslutas.

Man bör förfara på samma sätt om det finns indikationer på att oriktiga uppgifter kan ha legat till grund för att statusförklaringen beviljades.

Exempel 7

Fråga: Den sökande är från ett land där landinformation ger stöd för att det begås allvarliga övergrepp i vissa situationer. Sökanden har beviljats alternativ skyddsstatusförklaring och tidsbegränsat uppehållstillstånd med anledning av den allmänna situationen. Vid ansökan om förlängning upptäcks att det i tidigare utredning finns indikationer på uteslutande som inte utretts tillräckligt väl och som inte bedömts i det tidigare beslutet. Bör dessa omständigheter utredas i samband med förlängningsansökan även om det inte är den sökande som undanhållit omständigheterna?

Svar: Om en sökande är utesluten eller borde ha uteslutits från skydd föreligger en skyldighet att återkalla en alternativ skyddsstatusförklaring.

Detta framgår av 4 kap. 5 c § utlänningslagen. Eftersom det här tycks finnas specifika indikationer på uteslutande, utöver att sökanden kommer från ett visst land, bör indikatorerna utredas i samband med förlängningsansökan (det samma hade t.ex. gällt om detta framkommit i anslutning till en ansökan om svenskt medborgarskap). Om denna utredning leder till att frågan om utvisning aktualiseras ska ett offentligt biträde förordnas i enlighet med 18 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen.

Om det har tillkommit ny information i ärendet, t.ex. uppgifter om att den sökande har skaffat ett hemlandspass, rest till hemlandet, lämnat oriktiga uppgifter, eller uppgifter som innehåller indikationer på uteslutande kan det generera en utredning om återkallelse av statusförklaringen. Detta beroende på kvaliteten på den nya informationen.

Som tidigare nämnts har praxis från EU-domstolen ökat utrymmet för återkallelse av alternativ skyddsstatusförklaring i ärenden där personen fått alternativ skyddsstatus på grund av felaktiga uppgifter men där det senare framkommit uppgifter som visar att personen från början inte uppfyllde kraven för alternativ skyddsstatus. Som anges i avsnitt 4.5.1 bör domarna också i tillämpliga fall kunna appliceras på återkallelse av flyktingstatusförklaring.

Det blir också aktuellt att initiera en utredning om återkallelse av alternativ skyddsstatusförklaring när det är fråga om en numera vuxen person som vid tidigare prövning var ett barn och som sådan erhållit alternativ skyddsstatusförklaring enkom på grund av situationen för barn i aktuellt land. I MIG 2021:14 var det fråga om en vuxen person från Afghanistan som tidigare beviljats alternativ skyddsstatusförklaring utifrån den omständigheten att han vid Migrationsverkets prövning var ett barn utan nätverk i hemlandet. Migrationsöverdomstolen konstaterar i målet bl.a. följande. Mot bakgrund av den betydelse som i Migrationsöverdomstolens praxis fästs vid skillnaden mellan ett barn utan nätverk och en vuxen avseende situationen i Afghanistan utgör detta en väsentlig förändring. Denna förändring medför att skydd utifrån den grund för vilken utlänningen tidigare bedömdes som skyddsbehövande inte längre behövs. Förändringen är även bestående. Det behov av skydd som gav anledning till den alternativa skyddsstatusförklaringen har därmed upphört.

När det finns landinformation som ger stöd för att den allmänna säkerhetssituationen i ett land förändrats på ett väsentligt och bestående sätt blir det aktuellt att, i ärenden där den allmänna säkerhetssituationen utgjort grunden för skydd, närmare utreda frågan om återkallelse av den alternativa skyddsstatusen. Det kan också vara landinformationen som tar sikte på en mer specifik förändring så som att dödsstraff inte längre praktiseras eller har avskaffats. Ett annat exempel på en specifik förändring är att den regim som stått för förföljelsen tvingats från makten, varför frågan om återkallelse av flyktingstatusförklaring kan behöva utredas närmare i ärenden där denna förändring är av betydelse.

5.2 Muntlig handläggning eller ej

Av 13 kap. 9 a § andra stycket utlänningslagen framgår att en statusförklaring inte får återkallas utan att utlänningen har fått tillfälle att yttra sig. När Migrationsverket inleder ett ärende om återkallelse av en statusförklaring ska personen därför underrättas härom. Bestämmelsen i utlänningslagen kompletteras av reglerna i förvaltningslagen (2017:900).

Det finns inget uttryckligt krav på muntlig handläggning utan förfarandet kan vara skriftligt. En bedömning av om det krävs muntlig handläggning eller ej måste därför göras i det enskilda fallet. En eventuell återkallelse av en statusförklaring berör frågor om skyddsbehov och kan mynna ut i ingripande åtgärder för den enskilde. Vidare kan det finnas oklarheter som bäst blir utredda genom muntlig handläggning. Dessutom kan möjligheten att ställa kontroll- och följdfrågor vara begränsade vid skriftlig handläggning. Att ta i beaktande är också att det är Migrationsverket som har bevisbördan för att förutsättningarna för återkallelse är uppfyllda. Samtidigt ska ett ärende handläggas så snabbt, enkelt och kostnadseffektivt som möjligt varför muntlig handläggning inte ska användas om det bedöms vara obehövligt för att ärendet ska kunna anses bli så utrett som dess beskaffenhet kräver.

Som huvudregel bör det vara muntlig handläggning i ett ärende om återkallelse av status om nya skyddsskäl åberopas eller det har aktualiserats att oriktiga uppgifter kan ha legat till grund för att statusförklaringen beviljades. I vissa få undantagsfall kan skriftlig handläggning vara tillräcklig i ärenden som enbart rör återkallelse av skyddsstatus och det t.ex. är fråga om återkallelse på grund av synnerligen grovt brott i fall personen i fråga inte åberopar nya skyddsskäl. Detsamma gäller när den skyddsbehövande återvänt och bosatt sig i hemlandet eller i ärenden där utlänningen uttryckligen uppger att denne inte vill ha muntlighet.

5.3 När flera grunder för återkallelse aktualiseras

Flera av återkallelsebestämmelserna är tvingande och i ett och samma ärende kan flera olika grunder för återkallelse aktualiseras. Som huvudregel bör prövningen ske utifrån följande ordning.

1. Fakta har förvrängts eller utelämnats. 2. Uteslutandegärning som har begåtts innan utlänningen inkluderades. 3. Uteslutandegärning har begåtts efter inkludering. 4. Upphörande.

Enligt 9 § förvaltningslagen ska ett ärende handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.

Syftet med såväl utlänningslagen som skyddsgrundsdirektivet torde vara att en skyddsstatus återkallas om en tvingande bestämmelse är tillämplig, inte huruvida det prövas om återkallelse kan vara aktuellt på flera grunder. Samtidigt är det viktigt att ha i åtanke vilken effekt det på sikt kan ha om inte flera aktualiserade grunder prövas. T.ex. bör i fall det är fråga om att fakta kan ha förvrängts eller utelämnats den grunden alltid prövas eftersom det kan få betydelse i andra avseenden, så som om även uppehållstillståndet bör återkallas samt en polisanmälan göras. Detsamma gäller ärenden där det finns uteslutandeindikationer.

Mot denna bakgrund bör det, i de fall flera återkallelsegrunder aktualiseras, avgöras i det enskilda fallet om det räcker att pröva en av grunderna. Finns det t.ex. tydligt stöd för att återkalla en skyddsstatusförklaring på en viss grund, och det inte finns skäl likt de som nämnts ovan för att pröva flera grunder, bör det i många fall vara tillräckligt att pröva återkallelsen med anledning av den grunden. Har fler eventuella återkallelsegrunder uppmärksammats bör det dock nämnas i återkallelsebeslutet eftersom det kan komma att få betydelse i den fortsatta processen om beslutet överklagas.

5.4 Resedokument

När en flykting upphör att vara flykting ska i förekommande fall även ett resedokument återkallas i samband med att flyktingstatusförklaringen återkallas. Det följer av 4 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen. Eftersom frågorna vanligen handläggs i samma process bör personen i samband med underrättelsen om återkallelse av flyktingstatusförklaringen även underrättas om att resedokumentet kommer att återkallas samt att det kommer att spärras i SIS, vilket innebär att personen inte kan resa med dokumentet. Likaså följer av 2 kap 10 § utlänningsförordningen (2006:97) att om den som har ett av Migrationsverket utfärdat resedokument upphör att vara flykting eller statslös, skall resedokumentet återlämnas till Migrationsverket.

5.5 Offentligt biträde

Om det enbart är fråga om återkallelse av en skyddsstatusförklaring och inte om utvisning saknas enligt 18 kap. 1 § utlänningslagen utrymme för Migrationsverket att förordna offentligt biträde. Om utlänningen ändock begär att offentligt biträde förordnas bör yrkandet avslås. För det fall att fråga om utvisning uppkommer i samband med frågan om återkallelse av statusförklaring ska offentligt biträde förordnas om det inte är så att behov av offentligt biträde saknas.

Migrationsverkets beslut om att återkalla en statusförklaring kan överklagas enligt 14 kap. 6 § första stycket utlänningslagen. Vid ett överklagande kan migrationsdomstolen förordna ett biträde enligt 18 kap. 1 a § samma lag.

5.6 Rätt till annan skyddsstatusförklaring

Som tidigare redogjorts för ska i de fall en flykting upphör att vara flykting på grund av väsentliga och bestående förändringar i hemlandet, dvs i enlighet med 4 kap 5 § första stycket 5 utlänningslagen, utredas om det finns andra eventuella skäl för flyktingskap. Att det föreligger skäl för att återkalla en persons flyktingstatusförklaring påverkar heller inte personens rätt att ansöka om beviljande av status som alternativt skyddsbehövande.

Enligt utlänningslagen prövas frågan om skyddsstatusförklaring efter en ansökan och EU-domstolen har uttalat att återkallelse av en persons flyktingstatusförklaring inte påverkar personens rätt att ansöka om beviljande av status som alternativt skyddsbehövande. Det talar emot att Migrationsverket skulle vara skyldigt att inom ramen för ärendet om återkallelse av en statusförklaring ex officio pröva en annan statusförklaring. Frågan om alternativt skyddsbehov torde i många fall dock naturligen aktualiseras i samband med att frågan om återkallelse av beviljad flyktingstatusförklaring utreds och utlänningen ges tillfälle att yttra sig om varför den inte bör återkallas. Enligt 4 § förvaltningslagen har myndigheten också att lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art och den enskildes behov av hjälp. Det torde därför i de flesta fall vara aktuellt att myndigheten informerar om möjligheten att ansöka om status som alternativ skyddsstatusförklaring för det fall att en flyktingstatusförklaring återkallas.

Det kan ifrågasättas om alternativ skyddsstatus ska prövas och eventuellt beviljas innan en återkallelse av en flyktingstatusförklaring fått laga kraft. Detta i och med att en person är alternativt skyddsbehövande ”i andra fall än som avses i 1 §” dvs i andra fall än när någon är flykting, se 4 kap. 2 § utlänningslagen. Mot detta står förvaltningslagens krav på att ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts. I de flesta fall torde det vara såväl mer processekonomiskt som rättssäkert att inom ramen för ett och samma ärende hantera åberopat skyddsbehov. Mot denna bakgrund ska det i de fall utlänningen ger uttryck för att det kan finnas ett alternativt skyddsbehov, hantera denna fråga inom ramen för ärendet om återkallelse av flyktingstatusförklaringen. Denna tolkning synes också förenlig med EU-rätten.

Det bör understrykas att beviljande av alternativ skyddsstatus förutsätter en fullständig prövning av om förutsättningarna därför är uppfyllda. Om så är fallet ska beslutet om att återkalla flyktingstatusförklaringen följas av ett beslut om att bevilja alternativ skyddsstatusförklaring.

Samma tillvägagångssätt som ovan bör användas i den omvända situationen, dvs när det är fråga om att återkalla en alternativ skyddsstatusförklaring och det åberopas skyddsskäl som gör att det kan finnas anledning att bedöma utlänningen som flykting, se MIG 2021:14.

5.7 Återkallad skyddsstatus påverkan på ett uppehållstillstånd

Att en skyddsstatusförklaring återkallas innebär inte i sig att uppehållstillståndet ska återkallas. Om skyddsstatusförklaringen återkallas för en person som har ett gällande uppehållstillstånd, tidsbegränsat eller permanent, kvarstår detta tillstånd om det inte finns förutsättningar enligt 7 kap. utlänningslagen att återkalla tillståndet. T.ex. kan det bli aktuellt att även undersöka frågan av återkallelse av uppehållstillstånd i ärenden där det aktualiserats att oriktiga uppgifter kan ha legat till grund för att statusförklaringen beviljades. Detta eftersom de oriktiga uppgifterna även kan ha haft betydelse för att få uppehållstillståndet.

5.8 Uppehållstillstånd av annan anledning än skyddsskäl

Om en sökande fått sin skyddsstatusförklaring återkallad eller det i samband med ett ärende om fortsatt uppehållstillstånd konstateras att personen inte längre är att anse som skyddsbehövande, måste det utredas om den sökande kan beviljas uppehållstillstånd enligt någon annan bestämmelse. Så kan också bli fallet om en utlännings skyddsstatus och uppehållstillstånd återkallas i samma process och sökanden ger uttryck för att denne bör beviljas uppehållstillstånd på annan grund. Om fråga om utvisning uppkommer ska den sökande förordnas ett offentligt biträde, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, se 18 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen.

Det bör här erinras om det absoluta förbudet mot refoulement vilket kommer till uttryck i 12 kap. 1 § utlänningslagen. Enligt 8 kap. 7 § samma lag ska vi ta hänsyn till detta när vi prövar frågan om avvisning eller utvisning.

5.9 Personer som fått skyddsstatusförklaring på derivativ grund

Migrationsöverdomstolen har i MIG 2022:9 uttalat att en utlänning som är familjemedlem till en flykting men som saknar egna skyddsskäl inte har någon separat rätt till flyktingstatus. Innan detta avgörande fanns det styrning om derivativ skyddsstatus och personer kan därför ha fått statusförklaringar på derivativ grund. Om Migrationsverket återkallar statusförklaringen för den person varifrån status har härletts, innebär detta inte att även familjemedlemmens statusförklaring per automatik ska återkallas. Däremot torde det i de flesta fall finnas skäl att initiera ett ärende om återkallelse i denna situation och då, oavsett om statusen har erhållits på individuell eller derivativ grund, utreda om det finns rättsligt stöd för återkallelse i det enskilda fallet.

Det kan även finnas grund för återkallelse av alternativ skyddsstatusförklaring på grund av Migrationsöverdomstolens avgörande och det ökade utrymmet för återkallelse som beskrivs i avsnitt 4.5.1. Det kan t.ex. bli aktuellt att tillämpa 4 kap. 5 § b eller c utlänningslagen.

5.10 Utlänning med flyktingstatusförklaring som tidigare varit beviljad alternativ skyddsstatusförklaring

Reglerna om skyddsstatus är uppbyggda utifrån att en person kan vara alternativt skyddsbehövande om denne inte är flykting. En återkallelse av en flyktingstatusförklaring förhindrar heller inte att personen bedöms vara alternativt skyddsbehövande. En flyktingstatusförklaring respektive alternativ skyddsstatusförklaring är således skilda från varandra eftersom det är två olika typer av skyddsbehov. Till detta kommer att en återkallelse av en statusförklaring bara kan ske med stöd i lag.

Situationen kan uppkomma att en sökande, som ursprungligen beviljats alternativ skyddsstatusförklaring, i ett senare skede bedöms vara flykting och därför beviljas flyktingstatusförklaring. I samband med att denna bedömning görs ska som huvudregel också undersökas om det finns förutsättningar för att återkalla den tidigare beviljade alternativa skyddsstatusen. Om så är fallet ska den alternativa skyddsstatusen återkallas om en tvingande återkallelsebestämmelse är tillämplig och det bör göras om rekvisiten i en fakultativ återkallelsebestämmelse är uppfyllda.

I och med att prövningen av en återkallelse av skyddsstatusförklaring ska utgå ifrån de skäl som låg till grund för den beviljade skyddsstatusen och en återkallelse kräver stöd i lag kan det dock bli så att den alternativa skyddsstatusförklaringen inte kan återkallas trots att en flyktingstatusförklaring beviljas. I sådana fall finns två skyddsstatusförklaringar registrerade på samma person. Det är dock flyktingstatusförklaringen som blir den styrande och aktuella statusen så länge den inte återkallas. Detta eftersom en person inte kan vara alternativt skyddsbehövande samtidigt som denne är flykting.

Om det i ett ärende där en utlänning har två olika skyddsstatusförklaringar registrerade framkommer att det finns grund för att återkalla flyktingstatusförklaringen men inte den alternativa skyddsstatusen kommer utlänningen således att ha kvar en skyddsstatusförklaring. Om det däremot finns grund för att återkalla även den alternativa statusen ska återkallelse ske av båda skyddsstatusförklaringarna.

Exempel 8

Fråga:

En sökande har beviljats alternativ skyddsstatusförklaring på grund av att det rådde urskillningslöst våld på en sådan nivå i hemprovinsen att det fanns grundad anledning att tro att sökanden genom sin blotta närvaro skulle löpa en verklig risk att utsättas för allvarlig skada. I samband med en förlängningsansökan framkommer andra skäl och sökanden beviljas en flyktingstatusförklaring och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. När en förlängningsansökan prövas vid ett senare tillfälle konstateras att det finns grund för att återkalla flyktingstatusförklaringen. Situationen i hemlandet har också förbättrats men det är för tidigt för att kunna konstatera att förändringarna är bestående. Hur ska den tidigare beviljade alternativa skyddsstatusen hanteras och ska sökanden beviljas uppehållstillstånd?

Svar:

I och med att kriterierna för återkallelse av flyktingstatusförklaringen är uppfyllda ska denna status återkallas. Samtidigt framgår av frågan att det saknas grund för att återkalla den alternativa skyddsstatusförklaringen. Sökanden kommer därför att ha kvar denna status och ska följaktligen beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1 § utlänningslagen.

5.11 Om en sökande har en ”gammal” flyktingförklaring eller varken flyktingförklaring eller flyktingstatusförklaring

Bestämmelserna om flyktingstatusförklaring infördes i svensk rätt den 1 januari 2010. Innan detta kunde en flykting efter ansökan beviljas flyktingförklaring. En äldre flyktingförklaring kan återkallas på samma sätt som en flyktingstatusförklaring.

Eftersom det var först efter ansökan som flyktingförklaring beviljades, finns det personer som har uppehållstillstånd i Sverige som flyktingar men som inte har erhållit någon formell flyktingförklaring eller flyktingstatusförklaring. I dessa fall finns det således ingenting att återkalla, dvs. varken flyktingstatusförklaring eller flyktingförklaring.

Det finns också personer som enligt äldre lagstiftning var att anse som skyddsbehövande, men de erhöll ingen statusförklaring. Inte heller i dessa fall finns det någonting att återkalla.

För det fall att en person med uppehållstillstånd som flykting har beviljats resedokument utan att ha beviljats flyktingförklaring eller flyktingstatusförklaring, kan det bli aktuellt att utreda upphörande av flyktingskap. Om indikationer uppkommer om att flyktingskapet har upphört måste myndigheten, ta ställning till om flyktingskapet har upphört enligt 4 kap. 5 § utlänningslagen. Om flyktingskapet har upphört ska Migrationsverket återkalla resedokumentet.

5.12 Återkallelse av övrig skyddsstatusförklaring

Övrig skyddsstatusförklaring har utmönstrats ur utlänningslagen. I övergångsbestämmelserna anges att för en utlänning som förklarats vara övrig skyddsbehövande (övrig skyddsstatusförklaring) gäller 4 kap. 2 c, 5 a och 5 c §§ i den äldre lydelsen.

Det innebär att en person som sedan tidigare har en beviljad övrig skyddsstatusförklaring kan uteslutas om det finns grund för det samt att en övrig skyddsstatusförklaring kan upphöra enligt 4 kap. 5 a § utlänningslagen. En övrig skyddsstatusförklaring kan alltså återkallas enligt 4 kap. 5 c § utlänningslagen på samma grunder som en alternativ skyddsstatusförklaring.