Ungdomsvårdskommitténs betänkande. D. 4,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:12 JUSTITIEDEPARTEMENTET

UNGDOMENS FRITIDSVERKSAMHET UNGDOMSVÅRDSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE DEL IV

STOCKHOLM 19 4 7

Statens offentliga utredningar 1 9 4 7 Kronologisk 1. Kollektiv t/ätt. Betänkande med förslag att underlätta hushålens tvättarbete. Hoeggström. xv, 284 s. S. 2. Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem samt cen prisreglerande verksamheten på fiskets område. Aitonsons, Göteborg. 325 s. J o . 3. Elkraftutrelningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistriiutörerna samt deras råkraftskostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande öveisikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistruution av elektrisk kraft. Haeggström. 126 s. K. 5. 1944 års nilitärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. Beckmai. 170 s. F ö . 6. Betänkandt med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna n. m. Idun. 64 s. K.

förteckning 7. Betänkande med förslag angående lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. Marcus. 132 s. J o . 8. Betänkande med förslag angående fiskets administration m. m. Kihlström. 155 s. J o . 9. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandlåkarinstitutens organisation m. m. Beckman. 166 s. E. 10. Betänkande med förslag rörande-civilförsvarets organisation m. m. Beckman. 262 s. S. 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. Idun. 148 s. E. 12. Ungdomens fritidsverksamhet. •Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 4. V. Petterson. 392 s. J u .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 7 : 1 2 JUSTITIEDEPARTEMENTET

UNGDOMENS FRITIDSVERKSAMHET UNGDOMSVÅRDSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE DEL IV

STOCKHOLM 1947 VICTOR P E T T E R S O N S

BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG

v^ Dl 'o> ^

SJ?

t*

INNEHÅLL

Skrivelse till Statsrådet

7 Första kapitlet. Allmänna synpunkter på ungdomens fritidssysselsättning.

9 Uppläggningen av fritidsfrågan Vad är fritid ? Bostadsförhållandenas betydelse för fritidsanvändningen Familjerelationerna och fritidens användning Vilka fritidsresurser står ungdomarna till buds ? Exempel på fritidsönskemål på en ort Ungdomens behov av fritidssysselsättningar De samhälleliga åtgärdernas målsättning Kommitténs förslag Vem skall t a initiativet till olika fritidsåtgärder? Föreningslivet och fritidsverksamheten

9 10 11 12 13 16 17 18 22 26 30

Andra kapitlet. Några synpunkter på verksamhetens uppläggning

34 Ungdomsvård — samhällets omsorger om ungdomen Ungdomen måste själv vara med Hur skall ett intresse för fritidsverksamheten kunna stimuleras fram hos ungdomen? Pojkar och flickor var för sig eller tillsammans? Särskild verksamhet för de unga — eller äldre och yngre tillsammans? Behovet av öppen verksamhet

34 36 37 38 40 41

Tredje kapitlet. Förslag angående statsbidrag till fritidsgårdsverksamhet.

52 Hemgårdar och ungdomsgårdar Statligt stöd, som för närvarande utgår till hemgårdar och studiehem Kommitténs synpunkter på frågan om statligt stöd till verksamheten Diskussion kring formerna för statsbidrag Kommitténs förslag Bidragsunderlag Kommunalt bidrag Exempel på hur det föreslagna statsbidragssystemet kommer att verka Villkor för erhållande av statsbidrag. Verksamhetens uppläggning och inriktning Sammanfattning , Vem skall vara lokal huvudman för fritidsgårdsverksamheten? Fritidsgårdsföreningens och dess styrelses sammansättning, arbetsuppgifter m.m Om central och lokal tillsyn av verksamheten Förslag till kungörelse angående statsbidrag till fritidsgårdsverksamheten

52 53 56 58 59 61 62 64 66 74 76 78 80 80

Förslag till normalstadgar för fritidsgårdsförening Förslag till formulär avsett att användas vid ansökan om statsbidrag till fritidsgårdsverksam

82 85

het

Fjärde kapitlet. Förslag angående statsstöd till ungdomskaféer (försöksverksamhet)

9°

Redogörelse för en kaféundersökning i Stockholm Trevliga ungdomskaféer behövs Ungdomskaféet i Johannehovsgården Kommitténs förslag angående statsbidrag till ungdomskaféer

91 "** 94 96

Femte kapitlet. Statsstöd till fritidsverksamhet i skolor

100 Fritidsverksamheten i skolorna 101 Folkbildningsutredningens förslag 104 Kommitténs synpunkter på frågan 105 Förslag till kungörelse angående statsbidrag till fritidsverksamhet anordnad av folkskolastyrelse • 107 Motivering till förslaget om statsbidrag till skolornas fritidsverksamhet 109

Sjätte kapitlet. Ungdomen och bildningsarbetet

H6

Bildningsarbetets uppgifter Bildningsarbetet och de praktiskt betonade ämnena H u r stor del av de unga deltar i studiearbetet? Studieaktiviteten vid korrespondensinstituten Studieverksamheten inom föreningar och bildningsorganisationer Orsaker till bristande bildningsintresse hos ungdomen Folkbildningsarbetets anpassning till ungdomen 1. Ungdomen och biblioteksverksamheten 2. Ungdomen och museerna 3. Ungdomen och studiecirklarna 4. Ungdomen och korrespondensundervisningen 5. Ungdomen och föreläsmngsverksamheten 6. Radions bildningsverksamhet 7. Studievägledning

H° 119 121 I22 123 12° i28

• 129 • • 10° 13° 14'2 i44

152 8. Studieresor för ungdom 9. Pedagogisk forskning Sammanfattning och förslag angående bildningsarbetet bland ungdom

Sjunde kapitlet. Ungdomen och idrotten Idrottens plats i samhället Passivt och aktivt idrottsintresse Idrotten är en typisk ungdomsrörelse Idrotts- och friluftslivets plats i de ungas fritidstillvaro Vilka idrotts- och friluftsgrenar föredras framför andra? Idrottsmognad. Idrott och friluftsliv under olika åldrar Den missanpassade ungdomens idrottsliga fostran Riksidrottsförbundet Den organiserade skolidrotten •

155 161

1 ^9

I"3 I64 165 166 • • 1°9 170 x '" •• •

Korporationsidrotten Idrott och friluftsliv inom vissa organisationer Kommunernas åtgärder till stöd för idrott och friluftsliv Rekommendationer rörande idrotten

174 175 177 181

Åttonde kapitlet. Fritidslivet och lokalfrågan

185 I. Framtidslinjer och kortsiktsprogram Nuvarande statsbidragsbestämmelser för snäva Fritidscentra Diskussion om lämpligheten av a t t bygga speciella lokaler för ungdom Statliga bidragsmöjligheter samt uppgifter om möjligheter att erhålla bidrag från olika fonder Lokalfrågans lösning på kort sikt H u r skall lokalfrågan lösas på orter av olika storleksordning? I I . Skolorna och fritidsverksamheten Fördelar och nackdelar med skolornas utnyttjande för fritidsarbete Skolorna måste planeras för fritidsbruk Statsbidragsbestämmelserna rörande skollokaler är för snäva III. Fritidsrum i fastigheter I vilken utsträckning har fritidsrum hittills byggts? H u r fungerar fritidsrummen? Sammanfattning av erfarenheterna Om fritidsrummens ledning Förutsättning för a t t fritidsrumsidén skall lyckas Finansieringen av fritidsrummen Kommitténs synpunkter på frågan IV. I vilken utsträckning upplåtes befintliga lokaler för ungdomsverksamhet? Upplåtelse av skolor Kommunalrum och liknande Församlingshem Föreningsägda lokaler

186 186 189 192 194 196 199 201 202 205 209 210 210 211 216 219 221 222 224 227 227 230 231 232

Nionde kapitlet. Den kommunala ansvarigheten för ungdomsfrågorna Ungdomsfrågorna under familjesocial nämnd Förebyggande ungdomsåtgärder t.v. hos barnavårdsnämnden Synpunkter på sammansättningen av ett kommunalt ungdomsorgan Arbetsuppgifter Föreslagen ändring av 2 § barnavårds lagen

. . . 237 239 240 240 241 244

Tionde kapitlet. Förslag angående ungdomskonsulenter (försöksverksamhet). 246 Behovet av ungdomskonsulenter Hittillsvarande erfarenheter Kommitténs synpunkter Ungdomskonsulentens arbetsuppgifter Storleken på distrikten Om huvudmannaskapet Tillsynen över verksamheten Ungdomskonsulentens kompetens Ungdomskonsulentens lön Ersättning för tjänsteresor

246 247 248 249 250 250 251 252 252 253

Fördelning av övriga omkostnader Rådgivande länsungdomsnämnd Försöksverksamhet i Västmanlands län

254 254 254

Elfte kapitlet. Frågan om ledningen av ungdomsarbetet

256 Beteckningen ungdomsledare Olika typer av ungdomsledare Vilka krav skall ställas på en ungdomsledare? Ungdomsledare i öppen respektive sluten verksamhet Rekryteringen av ungdomsledare 1. Ekonomisk ersättning till ungdomsledare 2. Instruktionskurser för ungdomsledare 3. Ungdomsarbetets värde som merit vid sökande av tjänster

256 257 257 260 260 262 263 264

Tolfte kapitlet. Redogörelser för åtgärder i fritidsfrämjande syfte i utlandet 267 I. England I I . Danmark III. Norge IV. Finland V. Sovjetunionen

267 281 297 298 302

Trettonde kapitlet. Sammanfattning och kostnadsberäkning

308 Sammanfattning av de i betänkandet gjorda förslagen och rekommendationerna 308 Kostnadsberäkning för i föreliggande betänkande framförda förslag 315 Sammanfattning av kostnaderna 318 Bilaga 1. Redogörelse för fritidsåtgärder företagna av kommunala myndigheter, ungdomsråd, hem- och ungdomsgårdar samt företag 319 1. Fritidsverksamhet i skolorna 319 2. Vad har barnavårdsnämnderna gjort för ungdomens fritidssysselsättning? . 326 3. Fritidsverksamhet i ungdomsrådens regi 339 4. Redogörelse för verksamheten vid hem- och ungdomsgårdar 342 5. Vad har de större företagen gjort i fritidshänseende för ungdomen? 350 Bilaga 2. Stickprovsundersökning angående föreningstillhörighet m.m. beträffande deltagare i fritidsverksamhet 363 Bilaga 3. Tabeller till bildningskapitlet 370 Bilaga 4. Idrott och friluftsliv inom ungdomsorganisationerna 376 Bilaga 5. Redogörelse för i vilken utsträckning skolor och kommunalrum m.m. upplåtes för fritidsverksamhet 380

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

JLyen

Justitiedepartementet

genom Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 juni 1939

tillsatta ungdomsvårdskommittén ber härmed att få överlämna sitt fjärde betänkande behandlande frågan om ungdomens fritidsverksamhet. Det första ledet i denna fråga, nämligen ungdomen och föreningslivet, har behandlats i det av kommittén år 1944 avgivna betänkandet angående statligt stöd åt ungdomens föreningsliv (SOU 1944:31). Ett andra avsnitt har behandlats i det av kommittén avgivna nöjesbetänkandet (SOU 1945: 22). I det betänkande som härmed avges har det tredje och sista ledet i fritidsfrågan — den om fritidssysselsättningar för ungdom utom föreningslivets ram — upptagits till behandling. Avsnittet om bildningsverksamhet har skrivits av sekreterare E. Sundström. Notarie E. Essen har varit behjälplig med insamlande och bearbetning av statistiskt material m. m. Jur. kand. Karl-Erik Cruse har utarbetat stadge- och författningsförslag till fritidsgårdsavsnittet. Fil. kand. Sten Kruse har i samma avsnitt biträtt med beräkning av höjden av föreslagna statsbidrag m. m. T.f. byråinspektör Lars Bohlin har vidare skrivit vissa delar av kapitlet om ungdomen och idrotten. I ärendets slutliga behandling har deltagit kommitténs samtliga ledamöter

ävensom de särskilda sakkunniga som av Kungl. Maj:t utsetts att på kallelse av ordförande delta i kommitténs sammanträden. Dessa sakkunniga utgöres av riksdagsman Ulla Alm, förbundssekreterare L. Eliasson, byråchef T. Eriksson, fil. lic. L. Hartmann, jur. kand. I. Holmstedt, med. lic. G. Inghe, med. lic. G. Jonsson, fil. kand. Anna-Lisa Kälvesten, byrådirektör Göta Rosén, chefredaktör O. Sehlstedt, sekreterare E. Sundström samt

förbundsordförande

A. Jansson. Såsom sekreterare har fungerat fru Birgitta v. Hofsten, D.S.I. Stockholm den 15 november 1946. OTTO WANGSON A.

BERGGREN

ALFR. HÄSSELBERG

ERNST DAHNBERG

GÖSTA ELFVING

GÖSTA E O N N E R

ELNAR EÅBERG

Birgitta v. Hofsten

F Ö R S T A

ALLMÄNNA

K A P I T L E T

SYNPUNKTER

PÅ

UNGDOMENS

FRITIDSSYSSELSÄTTNING

Uppläggningen

av

fritidsfrågan

J . rågan om ungdomens fritidssysselsättning har av ungdomsvårdskommittén behandlats i tre olika etapper. Den del av frågan som berör föreningslivet har sålunda diskuterats i ett särskilt betänkande (S.O.U. 1944:31). Härvid framförde kommittén förslag angående vissa statliga åtgärder till stöd åt ungdomsorganisationerna, i främsta rummet statsbidrag till anställande av instruktörer samt till instruktionskurser. Fritidsfrågans andra led upptogs i betänkandet om ungdomen och nöjeslivet (S.O.U. 1945:22), där den del av frågan som sammanhänger med nöjeslivet utförligt behandlades. I föreliggande betänkande skall slutligen de med fritidslivet sammanhängande problem diskuteras, som inte i främsta rummet kan hänföras vare sig till föreningsliv eller till nöjesliv, d. v. s. praktiska, intellektuella och rekreativa sysselsättningar utanför det egentliga föreningslivets ram samt idrotts- och friluftsliv. Frågan om utnyttjandet av ungdomarnas semester har kommittén ansett sig helt kunna förbigå. Det säger sig självt att det är svårt att göra en strikt gränsdragning mellan dessa olika aspekter. Många frågor är så inflätade i varandra att det kan vara vanskligt att avgöra, om de bör behandlas i ena eller andra sammanhanget. Lokalfrågan exempelvis har berörts på samtliga håll, låt vara mer eller mindre utförligt. Sedda som en enhet syftar emellertid de tre betänkandena till att ge en bild av vad som u r kommitténs synpunkt ter sig möjligt att från samhällets sida göra för att främja ungdomens behov av sund förströelse och lämplig fritidssysselsättning.

Vad är

fritid?

Ordet fritidsproblem har under senare år allt oftare synts i tidningar och ventilerats i talrika diskussioner. Bakom detta problem ligger dels det faktum att växande skaror av människor fått sin arbetstid reglerad varmed följt förlängd och regelbunden fritid, dels också det faktum att de yttre resurserna — och för övrigt även de inre — att på ett trevligt och givande sätt kunna utnyttja denna fritid för det stora flertalet är relativt begränsade. Vad frågan om fritidens längd beträffar, är det tydligt, att även om allt större del av den svenska ungdomen i likhet med den övriga befolkningen fått en genom lag eller praxis begränsad förvärvsarbetsdag, vilken vanligen sträcker sig över sju till tio av dagens timmar, varierar den tid som är att betrakta såsom direkt fritid ganska avsevärt. Mellan flickor och pojkar går i stort sett en skiljelinje: flickorna är ofta bundna av hemarbete för sina familjer och för sig själva på ett helt annat sätt än pojkarna vilket betyder en kraftig inskränkning i deras reella fritid. Skiljaktigheter i den fritid som kan uttnyttjas på valfritt sätt kan också uppvisas mellan ungdomar tillhörande olika socialklasser, mellan länt- och stadsungdomar, mellan skolungdomar och förvärvsarbetande ungdomar. Än större är måhända variationen i fritid beroende på individuella faktorer: den som kan organisera sina sysslor på ett rationellt sätt, som får saker ur händerna kvickt, får längre fritid än den som arbetar långsamt och har svårt att komma sig för med det ena eller andra. Viktigt är väl vidare det förhållandet att de flesta endast upplever såsom fritid vad som återstår sedan en rad ofrånkomliga och skiftande dagliga göromål för egen eller familjens räkning utförts. En inte oväsentlig del av den förvärvsarbetsfria tiden sätts sålunda av t. ex. på resor till och från arbetet, på att äta, göra toalett, bädda en säng, städa, stå och vänta i butiker o. s. v. Många som slutar sitt arbete klockan fem eller sex kan kanske inte göra vad de vill förrän framåt klockan sju eller åtta på kvällen, övertidsarbete, hemmaplikter, arbete för egen räkning m. m. medför vidare att det säkert är relativt få ungdomar som fritt kan disponera över samtliga veckans sju kvällar. Fritidsvolymen har under de senaste tiotal åren kraftigt ökat. Mycket talar för att denna ökning ännu långtifrån har slutat. Vilken takt och vilket slutligt resultat utvecklingen här kommer att få är vanskligt att förutsäga. Några av de faktorer som detta kommer att bli beroende av är den framtida bristen på arbetskraft, utbildningens fortgående demokratisering, nya framsteg inom tekniken, samt strävanden att pressa ner förvärvsarbetstiden i syfte att öka fritiden.

Bostadsförhållandenas

betydelse

för

fritidsanvändningen

!

!

Var tyngdpunkten för den unges fritidsliv kommer att ligga bestäms av många faktorer bland vilka möjligheten eller frånvaron av möjlighet att i hemmet få ha något utrymme för sig själv är en av de viktigaste. Erfarenheten visar, att i hem där det finns utrymme som ger tillfälle t. ex. till samtal i lugn och ro med en kamrat eller att breda ut sig med sysselsättningar som fordrar »yta», d. v. s. slöjd, målning, samlingar etc, tillbringar de unga ofta en god del av fritiden hemma, medan deras utevistelse ökar när denna möjlighet saknas. I realiteten är det emellertid relativt få ungdomar som kan sägas bo under fullt tillfredsställande förhållanden och detta oavsett bostadens hygieniska standard. Några siffror kan i detta sammanhang anföras. Av omkring 730 i föräldrahemmet boende ungdomar i Stockholm i åldern 15—21 år, som år 1943 i samband med en av kommittén verkställd undersökning berättade om sina bostadsförhållanden, hade endast 17 procent eget rum i den bemärkelsen att de fritt kunde disponera sina rum på dagarna. I rum som under dagarna användes av den övriga familjen bodde 80 procent medan 10 procent låg i köket och 4 procent i hallen, över hälften av dessa ungdomar delade rum med andra, därav i 19 procent av fallen med föräldrarna eller någon av dem. Dessa siffror avser endast Stockholm men all erfarenhet tyder på, att förhållandena för ungdom i andra delar av landet inte ställer sig mycket bättre. En egen vrå — och framför allt ett eget rum — är det ytterst få ungdomar som har. Flertalet av de unga som bor hemma delar sovrum med endera föräldrar, småsyskon eller vuxna syskon av både samma och motsatt kön. Många har inte ens en egen sängplats som står kvar under dagen, utan säng och sängkläder stuvas undan på rnornarna. Till och med den anspråkslösa trivsel som det väl kan innebära att efter arbetets slut få sträcka ut sig eller slå sig ned på sin egen säng, saknar sålunda många. De ungdomar som flyttat ur föräldrahemmet och hyr egen bostad har det knappast bättre ställt än de hemmaboende: sällsynt är inte att tre, fyra eller t. o. m. fem ungdomar på grund av bostadsbrist och hyreskostnader tvingas hyra ett gemensamt rum, ofta utan att de haft möjlighet att själva påverka valet av rumskamrater. Vantrivseln hemma, vilken säkerligen är en levande realitet för mycket stora ungdomsskikt, tar sig framförallt det uttrycket att ungdomarna vistas i bostaden så litet som möjligt. Det säger sig självt att de ungdomar, som ger sig hemifrån under fritiden mera på grund av att de till varje pris vill slippa sitta hemma än av spontant intresse för det de i stället ägnar sin tid åt, ofta saknar den förväntansfulla 11 stämning inför ett nöje, den positiva inställning till kamratliv och föreningsarbete, som de ungdomar får, vilka för någon enstaka kväll går till sin klubb

eller förening eller till en bio. I detta förhållande ligger väl också en av orsakerna till att så inånga unga dras till kaféer och gathörn i ett passivt behov av att bara låta tiden gå. De trångbodda ungdomarna kan helt enkelt inte sitta hemma och koncentrera sig på en bok eller på ett samtal med en kamrat, när småsyskon leker, skriker eller rabblar läxor, radion larmar och modern och fadern — trötta och jäktade även de — måhända sprider en gnatig och irriterad stämning. Ofta accentueras för övrigt detta av en möblering och av en disposition av lägenheten som varken är trivsam eller ändamålsenlig.

Familjerelationerna

och fritidens

användning

Orsaken till vantrivseln hemma är, såsom antytts i det föregående, inte bara trångboddheten. Föräldrarnas ofta bristande förmåga att få kontakt med och förstå sina ungdomar i uppväxtåldern och de inånga personliga konflikter, som delvis såsom en följd härav uppstår i samband med ungdomarnas frigörelseprocess, verkar säkerligen också därhän att många unga tillbringar så stor del av fritiden som möjligt utanför hemmet. Om man konstaterar detta och likaledes tror sig kunna fastslå, att familjen i det moderna samhället — detta gäller framför allt föräldrarna — troligen relativt sällan har möjligheter att ge sina ungdomar den kamratlighet, trevnad och naturliga trygghet som de har behov av så bör ett sådant konstaterande inte få till följd passiv resignation. Individernas möjligheter att bli samstämda medlemmar i den enhet som en familj utgör måste i stället ökas på olika sätt. Skola och folkbildningsarbete måste här bland annat hjälpa till med alt ge människorna mera av familje-psykologiskt och familje-ekonomiskt kunnande. I ett senare betänkande kommer denna fråga att mera ingående behandlas. Den fråga, som säkerligen från åtskilliga håll kan komma att ställas, nämligen huruvida inte samhället genom att stödja och organisera fritidssysselsättningar av olika slag för de unga medverkar till att ytterligare dra ungdomarna från hemmen under fritiden, är egentligen därmed besvarad. Att ungdomarna sitter hemma under fritiden har endast ett positivt värde om de får någonting av hemtrevnad, kontakt och behållning ut ur samvaron med familjen. Ur samhällelig synpunkt kan det inte vara något att sträva efter att de unga genom frånvaron av valmöjligheter — eller genom trycket av opinion eller auktoritet — mot sin innersta önskan skall tvingas tillbringa fritiden i hemmet i större utsträckning än de själva vill och behöver. Till detta kan fogas att ett vidtagande av åtgärder för att öka ungdomarnas fritidsmöjligheter säkerligen vanligen endast kommer att få till följd att en del av de kvällar som nu används för nöjesliv, dagdriveri m. m. — d. v. s.

som ändå används utanför hemmet — i stället kommer att ägnas åt fritidsverksamhet av personligt mera givande slag. I kommitténs nöjesbetänkande lämnades en redogörelse för ett antal smärre undersökningar rörande ungdomens fritidsanvändning. Enligt dessa undersökningar tillbringar ungdomen en stor del — genomsnittligt två tredjedelar av samtliga kvällar — utom hemmet. Pojkarna vistas vidare utom hemmet i betydligt större utsträckning än flickorna. Orsaken härtill är säkerligen bland annat att flickorna vants att hjälpa till med hushållsarbete på ett helt annat sätt än pojkarna samt att flickorna överhuvud taget uppfostrats till större hembundenhet än pojkarna. En landsomfattande undersökning utförd med hjälp av ett antal IOGT-cirklar visar vidare med stor tydlighet, att landsbygdsungdomen tillbringar en större andel kvällar inom hemmet än stadsungdomen. Det är alltså klart att ungdomarna tillbringar åtskilliga — mycket ofta flertalet — kvällar på andra håll än hemma. Vart tar de vägen? Frågar man dem själva — vilket under senare år i enkätform gjorts flerfaldiga gånger — hänvisar de till biobesök och föreningsbestyr, till idrott och promenader, till arbete och studier i från undersökning till undersökning varierande proportioner. Vilka fritidsresurser

står ungdomarna

till

buds?

Det är svårt att ur dessa uppgifter få belägg för existensen av det »fritidsproblem» varom det talats så mycket under senare år. Den kanske vanligaste sysselsättningen för många — att bara låta tiden gå, att stå och prata i en portgång eller gå och ströva på vägar och gator — kommer alldeles bort i dessa undersökningar. Ur en lång, händelselös kväll griper man ut någon detalj som lämpar sig att uppge, t. ex. ett kafébesök. Eller också ges det mållösa strövandet och »hängandet» ett mer målmedvetet namn och kallas promenad. En annan och klarare bild av läget får man vid en översyn av vilka fritidsresurser, som står de unga till buds. I det följande har i tablåform olika möjligheter till fritidssysselsättning ställts samman. Fastän förteckningen ingalunda är fullständig, innehåller den dock vad som i sammanhanget är väsentligt. Uppgifterna som för överskådlighetens skull avrundats, avser förhållandena för landet i dess helhet. Antal

Ungdomsföreningar Studiecirklar Dansbanor och -salonger Biografer Fasta teatrar

23 000 17 000 3 650 2 850 15

Folkparker Tivolin, nöjesplatser Idrottsplatser Folkbibliotek Studiecirkelbibliotek Hemgårdar, ungdomsgårdar Fritidssysselsättning i skolorna

185 370 2 300 1 525 4 920 50 20

Siffrorna på antalet ungdomsföreningar är hämtade ur föreningsbetänkandet och avser ungdomsföreningar anslutna till de c:a 40 ungdomsorganisationer av rikskaraktär som där blivit föremål för undersökning. Hur denna siffra står sig i verkligheten är vanskligt att säga; många av dessa föreningar är små och obetydliga och har säkerligen en synnerligen begränsad verksamhet. Återigen finns det många lokala föreningar som ej är anslutna till någon riksorganisation och som därför inte kommit med i beräkningen. Uppgiften på antalet studiecirklar är hämtad ur folkbildningsutredningens betänkande (SOU 1946:68) och avser förhållandena inom samverkande bildningsförbunden för år 1944—1945. Antalet deltagare i de här redovisade 17 000 cirklarna uppges vara inemot 200 000. Siffrorna för dansbanor och danssalonger gäller år 1942 och har erhållits genom en rundfråga till samtliga länsstyrelser. Det är att märka att säkerligen övervägande flertalet dansställen är stängda vintertid. Siffrorna på antalet biografer, som avser år 1942, grundar sig på en uppgift från Sveriges Biografägareförbund som uppger att till förbundet är anslutna 2 117 biografer, motsvarande omkring 75 procent av samtliga i landet. I uppgiften om teatrar ingår även ett antal fasta revyscener. Uppgiften om tivolin och nöjesplatser har lämnats av de två på området verksamma organisationerna. De stora fristående fasta nöjesetablissemangen av Lisebergs och Gröna Lunds typ är också inräknade här. Folkparksuppgifterna har lämnats av Folkets parkers centralorganisation och anger de till denna organisation anslutna parkerna år 1944. Uppgiften angående idrottsplatserna, avseende år 1946, har erhållits genom Riksidrottsförbundet. Provisoriska lekfält främst i anslutning till skolorna är ej inberäknade i siffran, då dessa enligt uppgift från förbundet bara i ringa utsträckning står till ungdomens fria förfogande. Siffrorna för biblioteken — också för år 1946 — har erhållits ur folkbildningsutredningens betänkande. Antalet hemgårdar och ungdomsgårdar har erhållits dels genom riksförbundet Sveriges hemgårdar dels genom företag och genom uppgifter från de kommunala nämnderna. Uppgifterna om antalet skolor som anordnat fritidssysselsättning är synnerligen ungefärlig. Se för övrigt bil. 1. T r o t s att det m a t e r i a l s o m h ä r å b e r o p a s i n n e h å l l e r en del o s ä k r a m o m e n t — siffrorna h ä n f ö r sig b l a n d a n n a t inte till s a m m a år, och f r a m f ö r allt är de e n h e t e r som a n g e t t s a v i n b ö r d e s m y c k e t v a r i e r a n d e storlek o c h d ä r i g e n o m s v å r a att j ä m f ö r a — k a n m a n s ä k e r l i g e n u r siffrorna d r a vissa slutsatser b e t r ä f f a n d e vilka fritidssysselsättningar u n g d o m a r n a h a r l ä t t a s t respektive svårast att u t n y t t j a .

Sammanställningen visar att föreningsliv samt sport och idrottsverksamhet — trots att de ingalunda arbetar under idealiska förhållanden — dock är former av fritidssysselsättning som nått relativt långt. Vad båda dessa typer av verksamhet beträffar kan man — också om detta för idrottsverksamhetens del inte direkt kan utläsas ur uppgiften om antal idrottsplatser — säga, att de når till alla landsändar och till snart sagt alla orter. Fritidsverksamhet utanför föreningslivets ram med praktiskt och intellektuellt innehåll har, av uppgifterna att döma, däremot inte fått någon alltför stor spridning. Hemgårds- och ungdomsverksamhet samt fritidssysselsättningar anordnade av skolor, har sålunda ännu bara ringa omfattning i förhållande till den stora mängd ungdomar vilken sådan verksamhet skulle kunna intressera. Många ungdomar erfar nämligen utan tvivel en djup tillfredsställelse av att få syssla med något som leder till ett påtagligt resultat, att få förfärdiga ett bruksföremål eller en nyttovara som man kan ge bort eller använda för eget bruk. Denna längtan att få skapa något med egna händer från första stadiet till det sista accentueras säkert hos de stora ungdomsskikt som i sitt förvärvsarbete endast har ansvaret för en liten del i en tillverkningsprocess. Omfattningen av dessa verksamhetsformer framgår mer detaljerat av bilaga 1. Med bildningsresurserna är det betydligt bättre ställt, men också här återstår en rad önskemål att realisera. Vad möjligheterna att idka rent rekreativ verksamhet beträffar är de — om nöjeslivet räknas dit — de relativt största. Visserligen konstaterades i nöjesbetänkandet, tvärtemot vedertagen uppfattning, att de nöjesresurser som finns att tillgå framför allt på landsbygden ofta är för tunnsådda och odifferentierade. Trots de kvantitativa — och ännu mer kvalitativa — brister som får anses vidlåda nöjeslivet, får det emellertid sägas vara den form av fritidsssysselsättning som av lätt förklarliga skäl expanderat mest och som haft lättast att utbreda sig. Men till de rekreativa fritidssysselsättningarna hör inte bara de »köpta» nöjena. Att sitta och prata med en kamrat, läsa en bok eller tidning i lugn och ro, spela bordstennis eller ett parti schack måste också räknas dit. Tydligt är emellertid att just de nämnda sysselsättningsformerna — sådana sysselsättningar alltså som den pojke eller flicka som har tillfälle att sitta hemma ofta fördriver sina kvällar med — är den form av fritidsverksamhet som ungdomarna har minst möjlighet att utöva. En inventering av de fritidsresurser som nu bjuds ungdomarna visar klart att ungdomen har behov av trevliga träffställen dit de kan ta vägen för att ägna sig åt just det som för stunden intresserar dem, utan att ha anmält sig på förhand. Denna typ av verksamhet kallas i det följande »öppen» till skillnad från mer programmatiskt kurs-inrutad verksamhet.

Exempel

på fritidsönskemål

på en ort

Den kortfattade översikt som lämnats i det föregående över de möjligheter till fritidsverksamhet, som för närvarande står till buds, skall i det följande sammanställas med resultatet av en fritidsundersökning som ägt rum i Borlänge stad i samarbete mellan ungdomsvårdskommittén och nyssnämnda stads ungdomsdelegation och genom vilken ungdomarnas egna önskemål och synpunkter på frågan så långt möjligt klarlagts. Alla i staden bosatta ungdomar i åldern 14—20 år — d. v. s. omkring 2 000 — erhöll hösten 1945 genom posten ett frågeformulär innehållande en rad frågor om fritidens användning. På grund av skolgång på annan ort, avflyttning, adressförändring m. m. var det omkring två tredjedelar som inte svarade. Mycket troligt är att de aktiva, intresserade ungdomarna blivit överrepresenterade i undersökningen. Materialet omfattar 740 svar. Den i detta sammanhang intressantaste frågan löd: »Vilka av följande fritidsmöjligheter skulle du utnyttja om de fanns i Borlänge? (stryk under de tre som du helst önskar) a) Ungdomsgårdar med ungdomsaftnar och möjlighet till samvaro varje kväll b) Ungdomskafé eller träffstuga dit du och dina kamrater skulle kunna gå för att läsa tidningar och böcker, spela schack eller andra sällskapsspel, dricka kaffe för en billig penning m. m. c) Slöjdlokaler d) Klubb- och sammanträdeslokaler för ungdomsföreningar e) Idrottshall f) Friluftsbad (större anläggning) g) Raststugor (t. ex. på Tjärnaberget).» För att möjliggöra en bedömning av svaren bör tillfogas, att bland annat följande fritidsresurser för närvarande är tämligen väl tillgodosedda i Borlänge: gymnastiksalar, idrottsplatser, skridskobanor, slöjdsalar (i skolorna), danslokaler, bibliotekens läsrum samt KFUM:s gård i Bergslagsbyn. Olika former av fritidssysselsättning erhåller följande rangordning. jlighet Friluftsbad . . Idrottshall . . Raststugor . . Ungdomsgård Ungdomskafé Slöjdlokaler . Klubb- och lokaler . . . .

Pojkar

Flickor

Yngre

Äldre

Alla

Yngre

Äldre

Alla

1 2 3 5 4 6

2 1 3 4 5 6

1 2 3 4 5 6

1 4 3 2 5 6

1 5 2 3 4 7

1 4 2 3 5 6

7 Samtliga 511 396 395 283 222 157

mmanträdes140 698 :

1 Frågan ej

esvarad av 42 stycken.

Det är som synes i främsta rummet friluftsbad som lockar Borlängeungdomarna. Som nummer två kommer idrottshall och raststugor. Också tanken på ungdomsgård och ungdomskafé har stimulerat många medan rösterna för slöjd- och klubblokaler är betydligt färre. Varje pojke och flicka som deltagit i Borlänge-undersökningen fick som nämnts framföra tre önskemål. Detta betyder naturligtvis inte att de fyra övriga alternativen inte intresserade ungdomarna i fråga. Undersökningsresultatet utesluter alltså ingalunda intresse också för t. ex. tillkomsten av olika former av fritidslokaler även om de önskemål som nämnts i svaren ansetts mest trängande.

Ungdomens

behov av

fritidssysselsättningar

Det ställer sig emellertid svårt att med hjälp av den återgivna och liknande undersökningar verkligen mäta ungdomens behov av fritidssysselsättningar. Detta redan därför att behovet ofta är latent och omedvetet för den enskilda individen som för det mesta inte klargjort sina orealiserade önskemål för sig själv. Tvingas han genom en undersökning att göra detta, får de för honom därigenom en betydelse som de dittills saknat. Själva försöket att mäta behovet har förändrat det. Tillfredsställandet av förut orealiserade önskningar beträffande fritidens disponering skapar också nya behov, nya önskningar, därigenom att man kommer i kontakt med och får impulser till andra sysselsättningar. Härtill kominer att man bara i grova drag känner de faktorer som påverkar den enskildes behov av fritidssysselsättningar. Några antydningar skall dock här göras, varvid bör uppmärksammas att de olika faktorerna ej behöver vara beroende av varandra; ej heller göres något försök att mäta deras inbördes kvantitativa betydelse. 1. Individens andliga och kroppsliga utrustning. 2. Samhällsstrukturen. 3. Av betydelse är också den moral, den allmänna livsinställning och de fritidsvanor som är förhärskande i den enskildes familj, bland arbetskamrater och bland den eller de kamratgrupper som han eller hon brukar vara tillsammans med på fritiden. Understrykas skall i detta sammanhang att den enskilde i praktiken ofta har en rätt begränsad möjlighet att fritt välja kamratgrupp. 4. Av stor betydelse är säkerligen själva förekomsten av sysselsättningsmöjligheter. I en avlägsen by på landet, där det varken finns bibliotek eller bokhandel, är det troligt att bokintresset blir ringa. Man kan bara se vilken stimulans för idrottsintresset som medföljer anläggandet av en idrottsplats i en ort som förut varit utan. 2 Fritidsutredningen i V

5. Fritidsbehovet synes i hög grad vara ett behov av omväxling och komplettering. Fritidens gestaltning kontrasterar ofta mot den livsform som arbets- och övriga sociala förhållanden präglar. Den som har stillasittande arbete på dagarna torde sålunda ofta vara intresserad av rörliga fritidssysselsättningar. 6. Slutligen kan målmedveten propaganda för den ena eller andra fritidssysselsättningen medverka till att bestämma intressets inriktning. Film, teater, press och böcker kan säkerligen ofta i fråga om påverkan jämställas med den målmedvetna propagandan; genom sin skildring av fritidsvanor och allmän livsstil kan de verka i mönsterbildande riktning. Nämnas kan även, att affärsreklamen för vissa med fritiden sammanhängande konsumtionsvaror: idrotts- och friluftsutrustning m. m., synes spela en betydande roll för modeskapning inom fritiden. Se utvecklingen av söndagsvandringar hos stadsungdomen, fjällvistelser, cykelsemestrar etc.

De samhälleliga

åtgärdernas

målsättning

Den enskildes intresseinriktning och hans val och utformning av fritidsvanor är sålunda med all sannolikhet i hög grad påverkbara av yttre förhållanden, och de samhälleliga organen har stor möjlighet att, om de så vill, aktivt ingripa och påverka ungdomen i bestämd riktning. I första hand kan detta ske genom att sådana institutioner och anläggningar som fritidsgårdar, bibliotek, idrottsplatser, dansbanor o. s. v. understöds eller motarbetas. Samhället kan vidare göra direkt propaganda i den ena eller andra riktningen, och det har möjlighet att i viss utsträckning kontrollera annan direkt eller indirekt verkande propaganda. En sådan samhällets påverkan kräver emellertid en klart formulerad målsättning: hur och med vilka medel vill vi påverka ungdomen i dess val av fritidssysselsättning? En ur demokratisk synpunkt riktig målsättning synes vara att ungdomen beredes praktisk möjlighet att förverkliga tidigare icke realiserbara önskemål i fråga om sund fritidssysselsättning och att på trevligt sätt utöva de fritidssysselsättningar den redan har. Mot detta kan den invändningen väntas, att samhället i så fall inskränker sig till alt passivt tillfredsställa redan tidigare existerande behov och att det försummar möjligheten att utveckla ungdomen och »höja» dess intressen. En sådan invändning är emellertid knappast befogad. Ty om den ovan angivna målsättningen genomföres, innebär det en verklig utveckling som drives fram enbart genom att de objektiva förutsättningarna för ungdomens fritidsvanor förbättras, så att outnyttjade impulser och önskemål kan komma till sin rätt. Men, sägs det, antag att man ger ungdomen praktiska möjligheter

att förverkliga tidigare av praktiska skäl ogenomförbara önskemål i fråga om fritidssysselsättningar, i vilken riktning kommer då en sådan åtgärd att [ verka, kommer den att »höja» eller »sänka» ungdomens fritidsstandard? I Kominer den att ha till följd att ungdomen bara får större möjlighet att dansa eller gå på bio? Denna fråga kan endast besvaras genom en hänvisning till vilka möjligheter ungdomen på en viss ort för närvarande har att ägna sig åt olika fritidssysselsättningar. Är det lika vanligt att det fattas en dansplats i ett samhälle som att det fattas ett bibliotek eller en idrottsplats, en biograf eller en hemgård? Vilket av de behov som dessa institutioner och anläggningar vill tillgodose är under nuvarande förhållanden omöjligt alt tillfredsställa för den stora massan ungdom? Dessa frågeställningar ger bara ökat stöd åt den ovan formulerade målsättningen och dess praktiska konsekvens: ungdomarna bör så långt möjligt är få hela skalan av fritidsresurser, så att de fritt kan välja. Att ungdomarna skall kunna roa sig eller frekventera föreningar i den utsträckning de själva önskar är givet. Men de skall inte indirekt tvingas till biograf eller dansbana eller förening därför att intet annat finns att välja på. Den relativa vikten av de olika fritidssysselsättningarna kommer säkerligen att förskjutas, om man ger ungdomen större praktiska möjligheter att utöva de former av fritidssysselsättningar som nu förefaller att vara tämligen sväitfödda och därför svåråtkomliga. Att detta just råkar vara verksamhetsformer, vilkas värde knappast torde bestridas av någon, bör vara ytterligare en anledning att föra dem ut från program till verklighet. Det finns nämligen skäl att tro, att det verkligen skulle innebära en utveckling till det bättre av ungdomens fritidsvanor, om man gåve den möjlighet att tillfredsställa sina hittills icke realiserbara önskemål och att kunna fullfölja de redan existerande fritidsvanorna på ett trevligt sätt. Utsikterna att genom enbart propaganda i ena och andra hänseendet höja ungdomens vanor är däremot små. Genom en sådan propaganda, anknuten till fritidssysselsättningen, löper man dessutom risk att stöta bort stora delar av ungdomen från de fritidssysselsättningar man särskilt vill främja. Resultatet kan sålunda lätt bli rakt motsatt det avsedda. Ungdomen bör själv få välja utan yttre påtryckning. De anläggningar som inrättas för att tillgodose ungdomens behov av fritidssysselsättningar bör sålunda om möjligt tillfredsställa de mest skiftande behov och — som redan tidigare påpekats — vara smidiga och anpassningsbara till sin organisation. När kommittén så starkt hävdar ungdomens rätt att själv få välja mellan ett stort antal varierande fritidssysselsättningar, bygger detta på den uppfattningen, att alla ungdomar under fritiden måste få chansen att utveckla sina inneboende krafter, de måste få tillgång — utan alltför stora svårigheter —

till fritidssysselsättningar som gör dem aktiva och produktiva och som utvecklar deras ansvarskänsla och stimulerar fram ett intresse i ena eller andra riktningen. Tävlingslusten, behovet att lära sig, är härvid positiva faktorer att bygga på. Med den vitt skilda intresse- och begåvningsutrustning som ungdomarna är utrustade med, är det givet att variationsbredden i fråga om fritidssysselsättningarna måste vara mycket stor. Vad som har förmåga att intressera och sätta i gång den ena går den andra oberörd förbi. Så olika former av sysselsättningar som dans och studier kan hos två olika individer utlösa ungefär liknande krafter: aktivitet, självständighet, glädje. Det är givet att man med detta sätt att se betydligt fjärmar sig från det traditionella »bildnings»begreppet i vilket bildning blir liktydigt med intellektuell bildning. Allsidighet, möjlighet för de unga att odla alla sina vitt skilda intressen, måste vara riktpunkten för strävandena på fritidsområdet. Kommittén skulle alldeles särskilt vilja understryka vikten av att samhället tillgodoser de behov i fråga om fritidens ordnande, som avser de intresselösa, missanpassade, de svagt begåvade ungdomarna. Det finns naturligtvis inte något patentrecept på hur den självständiga aktiva, samhällsintresserade ungdomstyp som här framhållits såsom förebildlig skall fostras fram. Vägarna är många, och att åtskilliga ungdomar bäst klarar av saken på egen hand eller med hjälp av hemmen utan att frekventera den ena eller andra av samhället subventionerade fritidsverksamheten är endast att betrakta såsom önskligt. Det får inte gå därhän att man i det allmänna medvetandet betygsätter individerna som »bra» eller »dåliga» uteslutande efter deras intresse att delta t. ex. i föreningsarbete eller i nöjesliv. De sysselsättningsformer som går under den svävande men ganska vanliga benämningen »hobbies» är — detta gäller t. ex. samlingar av olika slag — ofta av sådan natur att de bäst lämpar sig att utföra i ensamhet hemma. I den mån det gäller att främja hobbysysselsätlningar utom hemmet kommer dessa i fortsättningen att inkluderas i resonemangen rörande praktiska sysselsättningar och rekreativ verksamhet. I det föregående har uteslutande diskuterats ungdomens behov av större yttre resurser för alt på ett annat och mer givande sätt utnyttja sin fritid. Här skall i korthet den frågan beröras, huruvida ungdomarna i allmänhet äger de personliga förutsättningar som krävs för att fritidssysselsättningen skall ge något av verklig behållning. Denna fråga berördes också i nöjesbetänkandet, där närmast ur den synpunkten att många ungdomars överfrekventering av olika nöjesformer kanske inte så mycket berodde på att något annat inte fanns att tillgå utan mera på att de saknade intresse och förmåga att själva satsa något nämnvärt av aktivitet och bäst trivdes med att passivt matas under så bekväma förhållanden som möjligt. Tre eller fyra läx- och arbetsfria timmar per vardags-

kväll, sammanlagt treltio—trettiofem fritidstimmar per vecka söndagar inräknat, utgör — sade kommittén i delta sammanhang — ett dyrbart och svårbemästrat pund att förvalta. För att fritiden skall kunna utnyttjas på ett ur individernas synpunkt lyckligt sätt — sade kommittén vidare — erfordras ett inte obetydligt mått av aktivt intresse inriktat åt ena eller andra hållet, av företagsamhet, av behov av produktivt självskapande, om möjligt även av intellektuell spänstighet. Den till övervägande delen passivt väntande, ointresserade, parasiterande människotypen har mindre möjlighet att välja mellan de olika alternativ som står till buds. Kommittén ifrågasatte i detta sammanhang, huruvida inte vår uppfostran av barnen i föräldrahemmet och framförallt i skolan på ett alltför enkelriktat och begränsat sätt formar de unga till receptiva och passiva lydnadsmänniskor. Vidare ställdes den frågan, huruvida arbetslivet sådant det i dag ter sig ger majoriteten av de arbetande det mått av tillfredsställelse, av tillfälle till personlighetsutveckling, av känsla att spänna krafterna, som för många är villkoret för trivseln i arbetet. Den slutsats som detta ledde fram till och som med eftertryck skall understrykas också i detta sammanhang är, att det i ett så komplicerat samspel av olika orsaker inte är möjligt att med hjälp av en eller annan relativt lätt genomförbar åtgärd åstadkomma någon radikal förändring. Åtgärder syftande till skärpning av de ordningsföreskrifter, som reglerar nöjeslivet, har sålunda i stort sett lika begränsade möjligheter att åstadkomma någon radikal förändring som generösa samhälleliga åtgärder för stöd åt t. ex. ungdomsgårdar eller ungdomens föreningsliv. Också om bland annat båda dessa vägar måste och bör beträdas, torde det vara nödvändigt att företa åtgärder av djupare och mera omvälvande slag, om ungdomarna skall trivas i samhället och om man hos dem vill skapa ett verkligt intresse för deras yrkesinsats där och ett ansvar för hur de använder sin fritid. Med ett sådant långtidsperspektiv för ögonen måste en strävan att reformera nöjeslivet också rikta sig mot ungdomens dåliga bostadsförhållanden både i och utom familjerna, mot ungdomens förkrympta möjligheter inom yrkeslivet, mot de illa planerade och oformliga stadsbildningarna, mot skolans begränsade målsättning. Ett botande av en hel del blottor och brister i samhället måste sålunda bli den konsekventa och ofrånkomliga radikala åtgärden mot nöjeslivets avarter. Dessa åtgärder — vilka här bara i förbigående antytts — kommer säkerligen alla på sitt sätt att medverka till att göra ungdomen bättre rustad att ta emot och förvalta fritiden. Det är hög tid att ta itu med detta väldiga och i vårt land i hög grad försummade arbete att ge människorna en skolning, som sätter dem i stånd att rätt använda fritiden. Också om sålunda åtgärder för åstadkommande av bättre fritidsresurser bara är att se såsom ett led i strävandena mot bättre förhållanden för ungdomen överhuvud taget, kan sägas, att det just i avvaktan på att vi får en bättre skola, bättre bostäder, bättre arbetsförhållanden o. s. v. är alldeles särskilt

viktigt att göra vad som göras kan för att förbättra förhållandena på frilidsfronten. För detta talar dels att en förbättring där säkerligen kan komma till stånd utan alltför djupt ingripande åtgärder, dels att de avigsidor som är förbundna med dåliga bostäder, vantrivsel i yrket o. s. v., så påtagligt kommer till synes i samband med ungdomarnas användning av fritiden.

Kommitténs

förslag

Med utgångspunkt från vad som i det föregående sagts, för kommittén i föreliggande betänkande fram en rad förslag i syfte att öka ungdomarnas frilidsresurser. Förslagen är som nämnts avsedda såsom komplement till tidigare avgivna förslag om stöd åt föreningslivet och om åtgärder för att göra nöjeslivet mera glädjeskapande och högklassigt. Vid uppgörandet av dessa förslag har kommittén inte endast utgått från del resonemang som framförts i det föregående. Av betydande intresse har också varit att ta del av de erfarenheter man i England vunnit ur den stora fritidsaktion för ungdom — the Youth Service — som växt fram under krigsåren. Hösten 1945 bereddes i denna avsikt kommitténs sekreterare tillfälle att i studiesyfte under fem veckor besöka England. Även de synpunkter och förslag som på uppmaning av kommittén framförts från ett stort antal i olika delar av landet verksamma personer vilka nedlagt ett aktivt intresse just på lösandet av ungdomens fritidsfråga har varit av värde att ta del av. Såväl folkskollärare och barnavårdsnämndsledamöter som ungdomssekreterare, hemgårdsföreståndare m. fl. har här kommit till tals. Inledningsvis vill kommittén ge uttryck åt den uppfattningen, att hemmen — det egna och kamraternas — måste ges en så central ställning som möjligt i strävandena att ge de unga de medel som de behöver för att på bästa möjliga sått kunna använda sin fritid. Detta gäller måhända i främsta rummet de yngre ungdomsgrupperna. Ungdomsvårdskommittén är för sin del medveten om, att någon genomgripande förbättring av familjebostadens utrymmesstandard, ehuru högeligen önskvärd, knappast är att hoppas på under överskådlig tid framåt och detta även om bostadssociala utredningens förslag kommer att realiseras. Vissa andra åtgärder för att ge ungdomens fritidssysselsättningar tak över huvudet, torde dock vara möjliga att realisera redan nu. Om man utgår från att genomsnittshemmet inte på mycket länge kan bli tillräckligt rymligt för ett kamratliv i grupp om tre eller flera, är det därför tydligen nödvändigt att hemmen kompletteras med utrymmen, där de unga kan leka, slöjda ocli bedriva andra fritidssysselsättningar under samma fria och otvungna former, som om de vore hemma.

När kommittén i det följande i största korthet skisserar de förslag som i delta betänkandes olika kapitel mera utförligt behandlas, skall kraftigt understrykas, hur varierande lösningarna måste bli för olika orter i landet. Även om generaliseringar alltid är vanskliga, kan nog sägas att behovet av speciella fritidsåtgärder är avsevärt större för dem som bor i städerna — framfor allt i storstäderna — än för dem som bor på landet. Härtill bidrar bland annat att arbetet på landsbygden ofta sträcker sig över en längre del av dagen. Tillfällena att under fritiden syssla med hammare och såg m. m. är vidare ofta större på landet än i staden. Framför allt bidrar emellertid härtill det förhållandet att olika sociala problem, som nödvändiggör initiativ i förebyggande syfte, tenderar att proportionellt växa med orternas storlek. Huvudförslaget i föreliggande betänkande — tredje kapitlet — går ut på att föreningar och kommuner skall kunna erhålla statsbidrag till den verksamhet som bedrivs vid s. k. fritidsgårdar, d. v. s. till anläggningar som till sin funkion i stort sett sammanfaller med hemgårdar och ungdomsgårdar och i viss utsträckning också med studiehemmen. Verksamheten vid fritidsgårdarna skall, för att berättiga till statsbidrag, vara varierande och mångsidigt upplagd och spänna över så vida områden som bildningsarbete, praktiska sysselsättningar och rekreativ verksamhet. Fritidsgårdarna bör vidare arbeta i nära anslutning till föreningslivet och särskilt ungdomens egna organisationer. Verksamheten vid dessa fritidsgårdar får slutligen inte vara enbart sluten, d. v. s. strikt schemainrutad och kursbetonad, utan skall också bedrivas efter en s. k. öppen linje. Fritidsgården syftar till att bli ett centrum för ortens fritidsliv i alla dess olika former. Också om behovet härav är stort på många håll, där en fördjupad och kontinuerlig fritidsverksamhet kan växa fram, nödvändiggör emellertid skiftningarna i bebyggelse och folktäthet från ort till ort samt skiftningarna i behov och intresse, att såsom komplement till den mer utbyggda verksamheten vid en fritidsgård också mer lättorganiserade, mindre omfattande och billigare verksamhetsformer främjas. I denna avsikt framlägger kommittén i fjärde kapitlet ett förslag om anordnande på försök av ett mindre antal trevligt inredda och utrustade ungdomskaféer, som inte minst bör kunna utgöra trivsamma tillflyktsorter för de ungdomar som bor trångt och som annars är hänvisade att gå och driva på vägar och gator. Ett annat komplement till fritidsgårdsverksamheten söker kommittén främja i det i femte kapitlet diskuterade förslaget om statsbidrag till fritidsverksamhet i skolor m. m. Denna verksamhetsform — som huvudsakligen torde komma att omfatta praktiska och rekreativa sysselsättningar — kräver inte några omfattande yttre arrangemang och kan därför förväntas komma till stånd på många orter. Det studiebetonade bildningsarbetet främjas ju till en del genom stödet till fritidsgårdsverksamheten liksom genom statsbidraget till fritidssysselsätt-

ningen i skolorna. Kommittén måste emellertid ifrågasätta, om detta är tillräckligt. Utan tvivel är framför allt ungdomen i de övre tonåren i alltför ringa grad representerad inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, som dock inkluderar så skiftande verksamhetsformer som studiecirklar och föreläsningar, diskussionsgrupper och korrespondensundervisning, biblioteks- och museiverksamhet m. m. Orsakerna härtill skall ej här närmare utredas. Till en del torde de vara att finna däri, att bildningsverksamheten på vissa punkter måhända inte tillräckligt smidigt anpassat sig efter ungdomens speciella önskemål och behov. Kommittén framför därför i sjätte kapitlet vissa förslag som nära ansluter sig till vad folkbildningsutredningen föreslår. Frågan om ungdomen och idrotten har i det sjunde kapitlet utförligt diskuterats. Liksom de intellektuellt och praktiskt betonade sysselsättningarna behöver främjas, är det för kommittén uppenbart att också idrotten och sporten i dess olika former bör ägnas uppmärksamhet från samhälleligt håll. Detta är särskilt angeläget eftersom just idrotten synes ha större möjlighet än kanske någon annan fritidsverksamhet att fånga framför allt den manliga ungdomens intresse. Trots att en rad stora organisationer är verksamma på området återstår mycket att göra också här: Lekfält och tummelplatser, fotbollsplaner och träningsplatser saknas på många håll eller fyller på andra håll inte på långt när behovet. Tränings- och gymnastiklokaler är på många orter omöjliga att uppbringa, och detsamma kan sägas om personer lämpade att leda ungdomarnas idrottsverksamhet. Alldeles särskilt viktigt är det enligt kommittén att tillgodose behovet av sportledare, d. v. s. personer med uppgift att. intressera ungdomar, som inte tilllhör någon idrottsorganisation, för vad sporten och idrotten har att ge. I Stockholm har en sådan verksamhet med framgång prövats under de senaste åren. Att skaffa utrymmen utom hemmet — lokaler — framstår som en central punkt i frågan om fritidslivets rationella ordnande. Denna fråga har i det åttonde kapitlet ingående behandlats. Framför allt råder stor brist på smålokaler — billiga att hyra och därtill trivsamma — för klubbar, cirklar och föreningar. Lokaler lämpliga för praktiska sysselsättningar är alldeles särskilt tunnsådda. Under senare år har en livlig diskussion ägt rum kring frågan om ett mer ändamålsenligt planerande av samhällena i allmänhet och av gemensamhetslokalerna inom dessa i synnerhet. I stället för att man tidigare låtit varje uppgift lösas för sig inom egna lokaler, har nu en allt starkare opinion växt fram för att få till stånd lokaler uppbyggda efter fritidscentrumprincipen, ägnade att inom en gemensam ram tillgodose fritidslivets alla skiftande lokalbehov. I skrivelse till regeringen har riksdagen anhållit om en utredning i frågan. I en sådan utredning kommer säkerligen lämpligheten av att få till

stånd en utvidgning av det statliga stöd, som sedan några år utgår till byggande av samlingslokaler för i främsta rummet föreningslivets behov, att bland annat diskuteras. Då denna omfattande fråga enligt riksdagen bör bli föremål för särskild utredning, har kommittén begränsat sig till att särskilt påpeka de behov som ur ungdomssynpunkt gör sig påminta i sammanhanget. I fråga om skollokalerna har vissa rekommendationer framförts: fastän skolorna ur både psykologisk och praktisk synpunkt ofta knappast kan anses som särskilt lämpade för fritidsbruk, är de dock — med sina cirka 14 000 skolhus utspridda över landet — i dagens situation oumbärliga för de ändamål varom här är tal. Det är ett önskemål att skolorna på lång sikt byggs och inreds med tanke också på fritidslivets behov. För att de förslag och rekommendationer, som i det föregående nämnts, i största utsträckning skall kunna föras ut i praktisk verklighet och komma ungdomarna i allmänhet tillgodo, krävs emellertid vissa organisatoriska åtgärder. Kommittén har även ansett sig böra framföra vissa rekommendationer syftande till att främja tillkomsten av fritidsrum i bostadsfastigheter. Att såsom komplement till de i allmänhet alltför små hemmen få utrymmen, som om möjligt är tillgängliga för samtliga inom fastigheterna boende och som kan användas till praktisk handaslöjd m. m., måste anses vara i hög grad önskligt. En annan sak är att de lokaler som redan finns — folkets hus, bygdegårdar, nykterhetsrörelsens ordenshus, frikyrkor och missionshus, kommunägda lokaler såsom medborgarhus eller i blygsammare form kommunalrum samt s. k. församlingshus — ännu långtifrån är utnyttjade i full utsträckning. Att förhandlingar och aktioner för ett rationellare utnyttjande av befintliga lokaler kommer till stånd är säkerligen på många håll motiverat. Likaså finns otvivelaktigt utrymme för enskilda och allmänna initiativ, när det gäller att med små medel göra gamla lokaler m. m. lämpade att utnyttjas för ungdomarnas fritidsbehov. Det viktigaste härvid är enligt kommittén att ungdomsfrågorna förs in i den kommunala ansvarszonen på ett annat sätt än hittills. I det nionde kapitlet diskuteras därför frågan om den kommunala ansvarigheten för ungdomsfrågorna i allmänhet, däribland också för fritidsfrågan. Eftersom problemet om den kommunala nämndorganisationen kommer att tas upp till granskning av socialvårdskommittén, nöjer sig ungdomsvårdskommittén med att rekommendera att ungdomsfrågorna hänföres till en särskild ungdomsdelegation inom den nämnd med familje- eller socialvårdande uppgifter som kan komma att ersätta den nuvarande barnavårdsnämnden. I avvaktan härpå förordas att ungdomsfrågorna tills vidare läggs under barnavårdsnämnden, på större orter under en särskild delegation av denna. Den ökade kommunala aktivitet på detta område som sålunda avses, för-

utsätter dock sannolikt en konsultativ instans som inom ett större område — exempelvis länet — kan stå kommuner, ungdomsföreningar m. fl. till råds i olika ungdomsfrågor, någon som har den allmänna översynen över vad som gjorts och över vad som planerats och som med utgångspunkt härifrån kan ta de initiativ som erfordras. För att pröva värdet av en dylik konsulent verksamhet, föreslår kommittén i tionde kapitlet tillsättande av en ungdomskonsulent i ett län — Västmanlands — under en försökstid av tre år. Ännu en fråga som rör fritidsåtgärdernas omsättning i praktiken måste emellertid beaktas. Den nämligen hur man till alla de skiftande uppgifter som här blir aktuella — fritidsgårdsföreståndare, instruktörer för fritidssysselsättningar, studiecirkelledare, ungdomskonsulenter o. s. v. — skall kunna få fram kompetenta och lämpliga personer i tillräckligt antal. Denna fråga kommer att diskuteras i elfte kapitlet om ledningen av ungdomsarbetet. Kommittén föreslår här att ett mindre anslag skall ställas till skolöverstyrelsens förfogande att fördelas såsom bidrag till instruktionskurser för personer som aktivt vill leda fritidsverksamhet för ungdom. Mot det fritidsprogram som kommittén i detta betänkande framlägger, kommer måhända den kritiken att riktas, att det är alltför mångskiftande och oenhetligt. Orsakerna till att skilda vägar enligt kommittén måste beträdas är flera. För det första anser kommittén det vara av stort värde att la vara på de olikartade ansatser som i fritidshänseende genom åren gjorts av kommuner och föreningar, av enskilda personer och företag. Det kan självfallet inte komma i fråga att stryka ut eller gå förbi de olika verksamhetsformer, som med framgång experimenterats ut och bedrivits under inånga gånger primitiva förhållanden och med stora uppoffringar, för att ersätta dem med något som till varje pris är likformigt. För det andra måste stor hänsyn tas till olikheterna i förhållandena olika orter emellan. Orternas eller kommunernas storlek, befolkningens spridning och ålderssammansättning, de resurser som finns på platsen, kommunernas ekonomiska kapacitet och deras intresse, kommunikationerna med angränsande stororter är några av de faktorer som här spelar in och som omöjliggör ett tillämpande av alltför schematiskt konstruerade förslag. Det är helt enkelt inte möjligt att få fram förslag som med framgång kan praktiseras såväl i den lilla kommunen på kanske några hundra invånare som i storstaden. Vem skall ta initiativet

till olika

fritidsåtgärder?

När kommittén i ett föregående betänkande diskuterade stöd åt de ungas föreningsliv, var det naturligt att åtminstone, då det gällde de mest ingripande förslagen, tänka sig staten såsom huvudman. Detta framför allt därför att

de enskilda kommunerna knappast kan förväntas mera allmänt komina att lämna de lokala föreningarna ekonomiskt stöd. En följd härav skulle bli en icke önskvärd olikhet i arbetsmöjligheterna på olika orter i landet, en olikhet som förstärks av risken för att föreningar företrädande olika läger och ideologier inte alltid skulle erhålla en likartad behandling. Också i frågan om ungdomen och nöjeslivet ansåg kommittén statens medverkan i viss utsträckning nödvändig. I syfte att åstadkomma elt mera högklassigt nöjesliv fann kommittén det t. ex. önskvärt att förorda skärpta föreskrifter angående ordningshållning, belysning m. m. vid nöjestillställningar. Men samhällets medverkan kunde, ansåg kommittén, inte få begränsas till restriktioner med syfte att hålla de nöjen som för närvarande finns på en tolerabel nivå. Väl så viktigt vore att främja utvecklingen av ett variationsrikt och stimulerande nöjesliv. Kommittén, som föreslog vissa statliga stödåtgärder, i främsta rummet avseende film, dans och amatörteater, ansåg det emellertid uteslutet att med hjälp av de statliga ålgärder som låg inom möjligheternas ram åstadkomma några djupt ingripande omvälvningar. Det huvudsakliga ansvaret för att åtgärder vidtoges måste i främsta rummet läggas på kommunerna. »De statliga åtgärderna kan bara nå därhän att de kompletterar de kommunala åtgärderna, varjämte de också kan fylla en viktig uppgift genom att verka i stimulerande och pådrivande riktning.» I fråga om behovet av fritidsåtgärder för ungdomar torde opinionen i de kommunala beslutande organen vara på ett helt annat sätt samlad och enhetlig än då frågan gäller åtgärder berörande nöjesliv och föreningsliv: nöjesfrågorna uppfordrar lätt till moralisk frontbildning i de beslutande instanserna och också i frågan om stöd åt föreningslivet synes meningarna vara delade. Det visar sig emellertid att kommunerna hittills relativt sällan anslagit medel för ändamålet eller på andra sätt lämnat sin medverkan. Den inventering kommittén verkställt över barnavårdsnämndernas åtgärder i dessa stycken — se sid. 326 — visar t. ex. en påtaglig brist på aktivitet. I jämförelse härmed har den kommunala aktiviteten via folkskoleslyrelserna varit livligare. Med hänsyn till behovet av sådan verksamhet är emellertid också de skolstyrelser,.som satt i gång med fritidsverksamhet, mycket få. Som kommittén i diskussionen kring den kommunala ansvarigheten i ungdomsfrågorna framhållit, kan det emellertid inte anses förvånande att det kommunala intresset i hithörande frågor hittills varit relativt sällsynt. »I stället» — framhåller kommittén i detta sammanhang på tal om barnavårdsnämndernas insatser, »kan sägas, att nämndernas passivitet varit ett symtomatiskt för att inte säga nödtvunget uttryck för ett allmänt bristande intresse för de förebyggande ungdomsfrågorna. Någon starkare opinion för att kommunerna skulle sätta in kraft på åtgärder till förbättring av ungdomens förhållanden i olika hänseenden har hittills inte förelegat.»

Den omvälvning, som ägt rum under de senaste tio åren inom socialvården, och som alltjämt är i gång, torde emellertid ha berett marken för en ändrad inställning också i ungdomsfrågorna. Att det är ett samhällsintresse och inte bara ett privatintresse, hur medborgarna har det ställt, kan i korthet sägas vara den uppfattning som står bakom förändringen på socialvårdsområdet. Med medborgare menas i detta sammanhang inte bara familjer med småbarn, sjuka, arbetslösa och gamla. Samhällsansvaret måste innebära skyldighet att hjälpa alla invånare oberoende av ålder just under de tider, då de har det vanskligt och är i behov av stöd. Att ungdomstiden —• brytningsperioden mellan barndomens beroende och de ungas strävan mot en självständig tillvaro — är en period, då individerna i alldeles särskild utsträckning är i behov av stöd från samhällets sida, står utom varje tvivel.» Ehuru kommittén sålunda anser att tiden är inne för en bred kommunal insats för ungdomsfrågornas lösning, är det likväl säkerligen inte möjligt eller önskligt att helt lägga ansvaret härför på kommunerna. Till att börja med skulle förmodligen i så fall såsom hittills bara de vaknaste och mest ansvarsmedvetna och de i ekonomiskt hänseende bäst ställda kommunerna vidta åtgärder i frågan. Det är på grund härav inte möjligt att uteslutande lita till kommunernas intresse och initiativ i frågan, och det är inte heller att förvänta att enskilda sammanslutningar, personer eller institutioner kominer att ta initiativ som täcker hela fältet av behov. Med all respekt för de storartade insatser som gjorts från enskilt håll när det gäller tillkomsten av olika fritidssysselsättningar — insatser som av förklarliga skäl bara i viss utsträckning kunnat redovisas i detta betänkande — måste konstateras att det som hittills gjorts endast fått en relativt begränsad omfattning och långtifrån täcker de behov som föreligger. I detta sammanhang kan det vara motiverat att nämna något om i vilken utsträckning det enligt kommittén kan anses önskligt och möjligt att bygga på industriernas medverkan vid frågans lösning. Såsom av redogörelsen i bilaga 1 framgår, har åtskilliga industrier på olika sätt sökt angripa fritidsproblemen, företrädesvis för sina egna anställda. De har t. ex. byggt idrottsvallar och hemgårdar, bidragit till byggandet av utflyktsstugor, anordnat kurs- och klubbverksamhet av varierande slag etc. Industriernas medverkan när det gäller att ställa det bättre för ungdomarna i fritidshänseende har utan tvivel haft sin stora betydelse, alldeles särskilt på orter där en industri dominerar ett helt samhälle och där andra fritidsresurser inte funnits att tillgå. För att dessa insatser skall få avsedd betydelse för ungdomen är det emellertid nödvändigt att vidsynt sociala synpunkter och inte främst reklam och rekryteringsintressen får vara avgörande. Uppläggningen och organisationen t. ex. av en av ett företag startad fritidsgård bör alltid vara sådan,

alt ungdomarna uppfattar anläggningen som sitt fritidshem, där de själva får styra och ställa och där de inte behöver vara hämmade av ständiga — om än outsagda — påminnelser om beroendeförhållandet till ägaren. Det torde därför tjäna alla parters intressen bäst om en av ett företag anlagd fritidsgård så helt sialics till de ungas egen disposition att de aldrig behöver känna att deras fritid organiseras av företaget. Det torde vara möjligt att även formellt skapa garantier för en sådan frihet genom att verksamheten vid en fritidsgård av nyssnämnd karaktär organiseras av en styrelse där den fackliga organisationen vid vederbörande förelag eller de anställda i annan form får huvudinflytandet. Under ett uppbyggnadsskede har industriernas medverkan också när det gäller fritidsåtgärder varit oumbärlig. På samma sätt som vissa initiativ tagna av enskilda personer och sammanslutningar tillhör också industriernas fritidsåtgärder den experimentverksamhet, vilken bland annat tjänat som utgångspunkt för flera av de förslag som framförs i detta betänkande. Kommittén kan däremot inte anse det försvarligt att stat och kommun — med en hänvisning till företagens ansvar och i många fall ådagalagda intresse för frågans lösning — avstår från egna åtgärder på området. De nu förda resonemangen leder fram till att statens medverkan på ena eller andra sättet är nödvändig för att så många ungdomar som möjligt landet över skall få sin fritidsfråga bättre löst än för närvarande. Givet är att man härvid bör försöka finna sådana former för de olika stödåtgärderna, att kommunernas medverkan liksom den medverkan, som kan ges av olika enskilda sammanslutningar m. m., i största utsträckning tillvaratas och uppmuntras. När kommittén sålunda vill förorda olika former av statligt stöd åt fritidsverksamhet, gäller det att välja sådana former för detta stöd att onödig inblandning undviks och att man i stället så långt det går bygger på ett garantisystem där förtroendet och inte kontrollen är det väsentliga. Man måste vidare finna så smidiga och varierande former för stödet att detta kan anpassas efter skiftande förhållanden på de orter där frågan om dylika åtgärder är eller kan bli aktuell. Det gäller — vilket i följande kapitel närmare diskuteras — att så långt det är möjligt tillvarata ungdomarnas egna krafter och deras initiativförmåga och att undvika onödigt förmynderskap från det allmännas sida. Samhällets medverkan bör därför begränsas till att söka ge de unga de medel de behöver för att själva kunna skapa något av glädje och tillfredsställelse ur sin fritid. De nödvändiga instrumenten — i främsta rummet lokaler — måste de unga erhålla utan alltför stora kostnader. I möjligaste mån måste sedan förvaltningen och driften av det hela ordnas så att de ungas egna krafter tillvaratas. Med de riktlinjer för uppläggningen av detta betänkande som kommittén

i det föregående redovisat, torde det stå klart att kommittén till intet pris vill ha en ungdomsverksamhet så organiserad att den får karaktär av statsungdomsrörelse. Den ståndpunkt som kommittén i denna fråga intog i föreningsbetänkandet — det gällde där lämpligheten av en statlig föreningsverksamhet — har också i detta sammanhang sin fulla giltighet. Det är tydligt, att det med den målsättning som i det föregående deklarerats, inte är möjligt att föreslå alltför djupt ingripande åtgärder. Att skissera en samhällelig ungdomsverksamhet som å ena sidan täcker alla behov och som å andra sidan inte kräver för mycket kontroll eller för med sig någon likriktning är knappast möjligt. Kommittén har försökt välja en medelväg: statens uppmuntran och stöd föreslås på vissa punkter där det, av erfarenheterna att döma, är särskilt välbehövligt. Om dessa stödformer skall kunna få ett levande innehåll och om de skall komma att utnyttjas i erforderlig utsträckning blir beroende bland annat på intresset och förmågan hos ungdomsföreningar, enskilda personer, kommuner m. fl. landet runt.

Föreningslivet

och

fritidsverksamheten

I föregående avsnitt har kommittén framhållit att såväl statens som kommunernas medverkan är oundgängligen nödvändig för att få fart på den verksamhet varom här är fråga och för att den skall kunna nå ut över hela landet. Enligt kommittén är det emellertid mycket som talar för att man så långt det går också bör bygga på föreningarnas medverkan härvidlag. Den erfarenhet och det kunnande som de aktivt verksamma inom ungdomsföreningarna besitter och den ideella målsättning som bär upp föreningarnas verksamhet är oskattbara värden vid uppbyggandet av en ungdomsverksamhet. I föreningsbetänkandet uttryckte kommittén denna sin uppskattning av föreningslivet i bland annat följande formulering: Inom föreningslivets ram beredas de unga tillfälle att mötas till diskussioner och studier, till samvaro och tidsfördriv. Där få de själva styra och ställa, de få praktiskt lära sig reglerna för offentligt framträdande, för ledning av förhandlingar, för förande av protokoll och räkenskaper, de få välja sina egna förtroendemän och granska deras förvaltning. Genom föredrag och diskussioner i politiska och sociala spörsmål samt i livsåskådningsfrågor får de sin kunskap och sin andliga synkrets vidgad. Ungdomsföreningarna ha även en viktig uppgift alt fylla genom att vara idealbildande och genom att skänka medlemmarna en samhörighetskänsla som stärker deras allmänna samhällssolidaritet. Genom medlemskapet i en förening bryta sig många ungdomar ur den andliga isolering som eljest lätt hotar ungdomen i tonåren, de få kontakt med jämnåriga kamrater, finna kanske meningsfränder och vänner med vilka de förtroligt och öppet kunna tala om sina svårigheter och problem samt få dessa belysta med hjälp av likartade eller skiljaktiga erfarenheter inom kamratkretsen. Medlemskapet i en förening synes ock erfarenhetsmässigt för den unge innebära ett skydd

mot skadliga inflytelser och frestelser vilket icke minst ur de synpunkter som ungdomsvårdskommittén har att tillvarata är värdefullt. Det göres stundom gällande att föreningslivet redan som det idag fungerar är tillräckligt varierande och omfattande för att täcka behovet av fritidssysselsättningar för ungdomen. Kommittén har, såsom i det följande närmare berörs, svårt att dela denna uppfattning. Enligt beräkningar som redovisats i föreningsbetänkandet är åtminstone 40 procent av samtliga ungdomar i åldern 13—25 år anslutna till en eller flera föreningar. Denna siffra är, på grund av svårigheten att skaffa in fullständiga uppgifter, att betrakta såsom en minimisiffra. Obestridligt är emellertid att en mycket stor del av ungdomen inte tillhör någon förening. Om de i föreningsbetänkandet föreslagna stödåtgärderna ginge igenom, kan det förmodas att ytterligare inånga ungdomar komme att infoga sig i föreningslivet, eftersom föreningarnas möjligheter att nå ut till och intressera nya ungdomsskaror härigenom kraftigt skulle ökas. Under alla förhållanden komme emellertid säkert en mycket stor del av ungdomen — och däribland just de som det ur samhällelig synpunkt skulle vara särskilt värdefullt att få fritidskontakt med — på grund av bristande intresse, oföretagsamhet eller vanföreställningar om vad föreningsliv verkligen är, att stå utanför föreningarna. Men också om man utgår från det antagandet att samtliga ungdomar skulle kunna inrangeras i föreningslivet, måste den frågan ställas och besvaras, om föreningslivet någonsin kan tänkas ensamt klara av ungdomarnas fritidsproblem. Även efter genomförandet av de åtgärder med avseende på föreningarna, som kommittén föreslagit, torde inte ens huvudparten av de föreningsanslulna få sin fritidsfråga löst genom föreningstillhörigheten. Föreningen kanske bara kallar till sammanträde en eller ett par gånger i månaden och en permanent föreningslokal, dit medlemmarna kan gå när de så vill, är det tyvärr mycket få föreningar som har råd att hålla sig med. Om 40 procent unga — förmodligen rör det sig om flera — är föreningsanslutna för närvarande, så är det kanske 5 procent av dessa som ägnar så mycken tid åt föreningsarbetet att det fyller hela deras fritid. Om än föreningarnas medverkan i de planerade fritidsåtgärderna är i hög grad önskvärd och bör utnyttjas så långt möjligt, torde det sålunda vara nödvändigt att samtidigt bygga på medverkan av kommuner och sammanslutningar av andra slag. Orsaken härtill är bland annat att det säkerligen långtifrån överallt finns föreningar lämpade såsom huvudmän för en verksamhet av här ifrågavarande slag eller som är villiga att påta sig det arbete och det ansvar som följer härmed. Det går inte att bortse ifrån alt en viss oro stundom framskymtar från föreningshåll för att samhälleliga åtgärder vidtas för de föreningslösa ungdomarna samtidigt som föreningarna arbetar under strävsamma och ofta

svåra ekonomiska förhållanden. Genom att samhället medverkar till tillkomsten av fritidssysselsättningar utom föreningarnas ram förminskas enligt inångas åsikt föreningarnas möjlighet att samla de unga. Det är emellertid vanskligt att säga i vilken utsträckning detta senaste påstående har täckning i verkligheten. Kommittén har för några år sedan gjort en stickprovsundersökning vid några skolor som bedriver fritidsverksamhet samt vid några hem- och ungdomsgårdar för att utröna dels deltagarnas ålders- och könsfördelning, dels i vilken utsträckning de är anslutna till olika slag av föreningar och andra organisationer. Omkring 2 300 ungdomar skickade in sina uppgifter. Resultatet av undersökningen har redovisats i bilaga 2. De viktigaste uppgifterna skall här i korthet meddelas. Vad åldern beträffar, är det 13—18-åringar som vanligen tycks söka sig till dessa slag av fritidssysselsättning. Genomsnittsåldern vid skolornas fritidsverksamhet är något lägre än genomsnittsåldern för de besökande på hem- eller ungdomsgården. Av undersökningen framgår nämligen att fritidsverksamheten vid ungdomsgårdarna i dubbelt så stor utsträckning frekventeras av ungdom över som under 16 år, medan fritidssysselsättning, anordnad vid skolorna, till 80 procent samlar deltagare yngre än 16 år. Vid hem- och ungdomsgårdarna är flickorna i majoritet. Vid skolorna är förhållandet det motsatta. I fråga om föreningsanslutning är drygt 52 procent av de tillfrågade ungdomarna med i någon förening. Denna procent är högre vid skolor än vid hem- och ungdomsgårdar: 59 procent mot 47 procent. Orsaken till detta är väl delvis att finna i att till skolorna stundom anmäls hela grupper av ungdom från de olika föreningarna. Enligt denna undersökning skulle det sålunda vara väl så vanligt att återfinna föreningsmedlemmar bland ungdomarna i skolornas och hem- och ungdomsgårdars fritidsverksamhet som bland ungdom i allmänhet. Den avvikelsen från det »normala» framkom emellertid, att ungdomarnas fördelning på olika typer av organisationer inte sammanföll med den gängse. Sålunda var medlemmar i olika idrottsorganisationer kraftigt överrepresenterade i förhållande till främst politiska- samt även kyrkliga- och frikyrkliga organisationer. Även om denna undersökning av flera orsaker inte bör tillmätas alltför stor betydelse, ger resultatet dock anledning ifrågasätta, om tillkomsten av fritidssysselsättningar vid sidan av föreningarna verkligen i någon större utsträckning skulle dra ungdomen från föreningarna. I varje fall vore det enligt kommittén synnerligen beklagligt, om denna rädsla för konkurrens skulle få stå hindrande i vägen för försöken att få i gång något i fritidssysselsättningsväg för de stora ungdomsskaror som ej är intresserade av föreningsarbete. Strävandena i samhället måste ju gå ut på, inte att genom frånvaron av alternativ indirekt tvinga in stora ungdomsskaror i föreningarna, utan att försöka ge alla ungdomar den typ av verk-

samhet under fritiden som de är mest intresserade av och som bäst motsvarar deras särart. Det är möjligt att tillkomsten av nya fritidssysselsättningar på något håll kan verka därhän att en del ungdomar går ur föreningarna för alt i stället pröva det nya som bjuds. Kommittén, som förutsätter att dess tidigare förslag om stöd åt ungdomsföreningarnas verksamhet leder till positiva åtgärder i syfte att skänka föreningarna större möjligheter, tvivlar inte på att föreningarna på längre sikt skall visa sig väl förmå att attrahera de vakna och medvetna ungdomarna. Under sådana förhållanden torde den antydda utvecklingen inte innebära någon verklig risk för ungdomsorganisationerna. Man bör vidare ha i minnet att om föreningarna skall kunna fylla en verklig uppgift behöver de i så stor utsträckning som möjligt koncentrera sig på de syften som är deras speciella. Att, för alt tillfredsställa de mera perifert intresserade som kommit till föreningarna i brist på annat, späda ut verksamheten för mycket med lättare programinslag bara för att försöka hålla dem kvar inom föreningarna är knappast alltid ur kvalitativa synpunkter önskvärt för föreningarna. Givet är, att de stödåtgärder som kommer att föreslås så långt möjligt bör ges en sådan utformning, att de mera kommer att utgöra komplement till det arbete som bedrivs av föreningarna, än konkurrera med detta och att de helst bör läggas så, att de samtidigt bidrar att tillgodose vissa för föreningslivet vitala önskemål. Kommittén vill ock särskilt understryka, att de förslag angående stöd åt ungdomens föreningsliv som framförts i elt tidigare betänkande, bör realiseras samtidigt med de i föreliggande betänkande framförda förslagen. Att stödja fritidssysselsättningarna utom föreningslivets ram, medan föreningslivet som av kommittén betraktas såsom kärnan i all ungdomsverksamhet lämnas utan stöd, vore olyckligt.

3 Fritidsutredningen

IV

A N D R A

NÅGRA

K A P I T L E T

SYNPUNKTER

PÅ

VERKSAMHETENS

UPPLÄGGNING

1 föregående kapitel har ungdomens behov av olika fritidssysselsättningar diskuterats. Utifrån detta har sedan en redogörelse lämnats för de olika förslag som kommittén i detta betänkande framför. Till undvikande av tyngande upprepningar i de olika detaljavsnitten skall i detta kapitel behandlas några för uppläggningen av fritidsverksamheten gemensamma principfrågor. Ungdomsvård

— samhällets

omsorger

om

ungdomen

Begreppet ungdomsvård föreligger klart utformat och även uttalat i 1924 års lag om samhällets barnavård. I propositionen med förslag till sagda lag ges en definition som alltjämt kan betecknas som adekvat och uttömmande. »Samhällets barnavård i vidsträckt mening omfattar ett mycket stort socialt arbetsområde, nämligen hela den samhälleliga verksamhet som har till syfte att befordra de ungas väl från födelsen till vuxen ålder», heter det sålunda i propositionen. Denna'barnavård omfattar ej blott vad som i Tyskland på tjugotalet förstods med Jugendfiirsorge, d. v. s. omsorgen om den kroppsligt, andligt eller sedligt vanlottade, i fara stadda eller redan fallna ungdomen, utan också begreppet Jugendpflege eller omsorgen om den normala, den friska ungdomen. Ehuru förslaget avsåg även personer utanför den egentliga barnaåldern användes dock, enligt propositionen, »i saknad av lämpligare beteckning, orden barn, barnavård o. s. v. beträffande alla dem som äro föremål för skydd enligt lagen». Genom 1934 års lagändring utvidgades lagens tillämpningsområde till att omfatta jämväl personer i åldern 18—21 år. Med anledning av ett påpekande av bland annat statens inspektör för fattigvård och barnavård att beteckningen barnavårdsnämnd därigenom torde komma att verka stötande på

I mången, föreslog departementschefen införande i 1 § av en bestämmelse att ; vid behandling av ärenden rörande ungdomsskydd nämnden finge kallas ungdomsnämnd. Redan i 1924 års lag hade emellertid beteckningen ungdomsvård vunnit burskap. I andra paragrafens andra moment inskärpes att barnavårdsnämnd i bör verka för förbättrad barn- och ungdomsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleder, söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnhem och anstalter till stöd för hemuppfostran ävensom andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd.Tyvärr blev denna positiva sida hos ungdomsvården icke ytterligare accentuerad i den 1934 kompletterade lagrubriken; det i departementet utarbetade förslaget hade till överskrift haft »Lag om samhällets barnavård och ungdomsvård», och detta hade lämnats utan erinran i det stora flertalet yttranden över förslaget. Departementschefen anslöt sig emellertid till en av statens inspektör för fattigvård och barnavård uttalad uppfattning, att »ungdomsskydd bättre motsvarade vad man här avsåge», vilket är riktigt om man, såsom hittills varit fallet, lägger huvudvikten vid barnavårdsnämndens individualiserande verksamhet. Denna har i stort sett karakteriserats därav, att den inneburit ett ingripande när man funnit något missförhållande redan föreligga eller hota. Liksom inom den övriga socialvården har dock betydelsen av mera generellt förebyggande åtgärder mer och mer insetts, d. v. s. sådana åtgärder till barns och ungdoms välfärd som siktar till att överhuvud förebygga uppkomsten av åtminstone vissa mera allmänt förekommande missförhållanden. En viktig hörnsten i denna förebyggande verksamhet har för övrigt lagts genom det av ungdomsvårdskommittén utarbetade och av statsmakterna godtagna förslaget om psykisk barna- och ungdomsvård (SOU 1944:30). I begreppet ungdomsvård ingår emellertid, som förut framhållits, också omsorgen om den normala, den friska ungdomen vilket starkt inskärptes redan i de för kommittén givna utredningsdirektiven. Kommittén har ock fattat som sin huvuduppgift att söka finna vägar, på vilka samhället i olika avseenden kan och bör ställa det bättre för ungdomen i dess helhet, och kommittén har därvid konsekvent byggt på den ledande principen i modern socialpolitik: hjälp till självhjälp. Kommittén har sålunda hela tiden intagit en ståndpunkt helt motsatt den som understundom skymtat i diskussionen kring ungdomsfrågorna och som inneburit ett förnekande av normal ungdoms förmåga till sund utveckling och livsföring utan oavlåtliga dirigerande ingripanden från den äldre generationens sida. De samhälleliga åtgärder, som också enligt kommittén utan tvivel är erforderliga för att ungdomens miljöförhållanden, livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter skall kunna förbättras, bör därför väsentligen vara av upplysande och stödjande natur, medan de unga så långt möjligt bör få erfara den frihet att utforma sin tillvaro som också medför ökat ansvar.

Ungdomen

måste

själv vara

med

Överflyttat på fritidssysselsättningarna innebär detta resonemang att det är otillräckligt att bygga upp dyrbara institutioner och anordna värdefulla kurser i det ena eller andra ämnet om de unga inte har en känsla av att de själva har möjlighet att positivt medverka vid utformningen. Att ta tillvara det värde, som ligger i att de unga får känna sig som medbestämmande och ansvariga och att de själva kan vara med och bygga upp arbetet, torde vara ofrånkomliga förutsättningar för att fritidsanordningar av vad slag de vara må i längden skall kunna fånga intresset. Inte minst viktigt är detta för de stora ungdomsskaror som inte har någon möjlighet att i sitt förvärvsarbete ge utlopp åt sitt inneboende behov av ansvar och självverksamhet. Nödvändigheten av att ge de unga själva tillfälle till aktiv medverkan när olika slag av ungdomsverksamhet läggs upp kan sålunda inte nog understrykas. Men ofta är det nödvändigt att initiativet kommer från annat håll. Rådvillhet när det gäller ekonomiska spörsmål, osäkerhet om var man skall ansöka om den ena eller andra förmånen, ovana vid att förhandla och organisera på egen hand är några bidragande orsaker till att ungdomarna ofta nog behöver få hjälp i starten. Att de unga i 25—30-årsåldern i så beklagligt stor utsträckning saknas i de beslutande församlingarna och att ungdomen alltså vanligen här saknar egna talesmän bidrar givetvis också att dämpa initiativförmågan. När planerna för olika ungdomsåtgärder skisseras, är det emellertid inte tillräckligt att representanter för ungdomsföreningar eller ungdomsrådet på platsen kommer med. Verksamheten skall ju också försöka ge de inte föreningsanslutna något att ta sig till under fritiden, och dessa »föreningslösa» bör också få någon talesman som kan föra fram deras speciella önskemål och synpunkter. Men inte bara vid uppläggningen av olika åtgärder utan också i arbetet på lång sikt är ungdomens aktiva medverkan oumbärlig. I styrelser, som ledare för olika grupper och kommittéer, i förtroenderåd o. s. v. måste ungdomens krafter tas till vara i långt större utsträckning än hittills. En fritidsgård t. ex. där bara äldre har hand om utformningen av arbetet ger säkerligen inte ungdomarna samma trivsel och hemkänsla som en där de själva står såsom medansvariga. Betydelsen av att de unga känner sig som hemma och på egen mark i fritidsgården, på ungdomskaféet eller i fritidsrummet kan knappast överskattas. Tyvärr torde detta visst inte alltid vara fallet. Stundom kan konstateras att ungdomen får en känsla av att vara gäster som kommer till bildligt eller bokstavligt talat färdigdukade bord. Men det är inte ur tacksamhetskänslan utan ur känslan av lojalitet och ansvar, som ett levande intresse för och bindningen till verksamheten skall växa fram.

Hur skall ett intresse

för fritidsverksamheten fram

kunna

stimuleras

hos ungdomen ?

Det kan av föregående kapitel möjligen förefalla som om ett spontant intresse för en rad fritidsåtgärder av olika slag finns latent hos ungdomarna och bara väntar på att tillfredsställas. Så är förmodligen långtifrån alltid fallet. Liksom man när det gäller intresse för föreningsverksamhet och bildningsverksamhet kan tala om ett vacuum åren närmast efter folkskolans avslutande — alltså i 14—18-årsåldern — finns det säkerligen hos många ungdomar en viss försiktig skepsis, en avvaktande attityd också gentemot de fritidssysselsättningar som utom föreningarnas och bildningsverksamhetens ram erbjuds de unga. Ju mindre krav på personliga insatser från ungdomarnas sida dessa fritidssysselsättningar ställer, desto mindre är troligen den obehagströskel som ungdomarna har att övervinna. Men den finns där ändå. Orsakerna till denna attityd från ungdomarnas sida har i bildningskapitlet utförligare berörts och behöver här inte närmare diskuteras. Följden härav blir emellertid bland annat den, att det tomrum som uppstår i ungdomarnas tillvaro efter slutad skolgång påpassligt utnyttjas av nöjesindustrien. För den stora skaran av indifferenta ungdomar som följer minsta motståndets lag eller som är beroende av kamraters initiativ, är det därför av vikt att ungdomarna redan vid tidig ålder d. v. s. innan samhället genom skolan släppt kontakten med dem får tillfälle lära känna och komma i kontakt med de fritidsresurser som orten i fråga kan bjuda på. För att intressera ungdomarna krävs emellertid säkerligen något mera än att endast öppna dörrarna på fritidsgårdar, ungdomskaféer o. d. och bjuda ungdomen välkommen dit. Trevligt upplagda möten, studiebesök eller aftnar där såväl föreningar som huvudmän för fritidsverksamhet av annat slag kan berätta om sin verksamhet, besvara frågor m. m. är, jämte utdelning av broschyrer med adresser och övriga fakta, några vägar som därvid kan utnyttjas. I vissa fall kan det kanske vara önskvärt att denna mer allmänt lagda upplysningsverksamhet fortsätter med en individuell rådgivning i stil med den som t. ex. Fredrika-Bremer-Förbundet i Stockholm bedriver och som främst tar sikte på alla dem som inte vet var de skall göra av sin fritid. För att en sådan upplysningsverksamhet som här diskuteras skall bli något mera än ett försök att i konkurrens med annat som bjuds värva själar för den ena eller andra verksamheten, fordras utan tvivel ett samarbete de olika personer och institutioner emellan som berörs av saken. Ett utmärkt exempel på en allsidigt upplagd fritidsverksamhet där de olika verksamhetsformer som bjuds ingår som integrerande delar i ett helt och där upplysningen för eller kanske rättare fostran till god fritidsanvändning äger rum redan i skolan, erbjuder Hälsingborg.

Alltsedan våren 1942 bedriver föreningen hemgården utöver verksamheten vid själva hemgården kurs- och klubbverksamhet för ungdom i avgångsklasserna vid stadens folkskolor samt för elever i jämförliga åldersstadier vid de statliga och privata läroverken. Denna verksamhet som på flertalet andra platser äger rum i folkskolmyndigheternas regi har med hemgården som huvudman gett mycket goda resultat. Fritidssysselsättningen verkar som en uppsamlingscentral för ett stort antal pojkar och flickor vilka i annat fall gått förlorade för föreningsverksamheten. Genom gott samarbete med olika idrotlsorganisationer, frisksportsammanslutningar m. fl. slussas pojkarna och flickorna över från föreningen hemgårdens fritidsverksamhet till stadens olika ungdomssammanslutningar. Många pojkar och flickor övergår dessutom under nästkommande arbetsår till hemgårdsverksamhet och ansluter sig till de grupper av olika slag som arbetar på hemgården. De pojkar och flickor som deltar i fritidssysselsättningen kommer för övrigt redan första året i direkt kontakt med hemgården genom de samkväm som med jämna mellanrum arrangeras för dem på hemgården. De uppmanas även delta i den s. k. öppna verksamhet som vissa kvällar i veckan arrangeras på hemgården. Pojkar och flickor får då på hemgården ägna sig åt läsning av tidningar och tidskrifter, spel av olika slag — pingpong är mest populärt! — småslöjd m. m. Slutligen arrangeras under vinterhalvåret i hemgårdens regi ett flertal filmföreställningar med goda filmer på programmet, till vilka föreställningar inbjuds såväl hemgårdsverksamhetens som fritidsverksamhetens ungdomar. Det samarbete mellan skola och hemgård som bedrivs i Hälsingborg kompletteras ytterligare genom att ABF:s Hälsingborgsavdelning vid vårterminens slut till eleverna i avgångsklasserna i folkskolan och fortsättningsskolan utdelar cirkulär vari bland annat pojkar och flickor under 18 år inbjuds att utan kostnad delta i en av ABF:s studiecirklar.

Pojkar

och flickor

var för

sig eller tillsammans

?

För att få den i rubriken uppställda frågan belyst ur olika synpunkter har kommittén bett föreståndarna för några olika fritidsinstitutioner för ungdom att deklarera sin syn på saken. På Johanneshovsgårdens ungdomskafé i Stockholm anser man att det är naturligast och bäst om verksamheten vänder sig till både pojkar och flickor samtidigt och på Södertälje ungdomsgård har man samma uppfattning. Där påpekar man dock, att det är viktigt att ungdomarna har möjlighet att delta i verksamhet för enbart pojkar eller flickor. Ungefär samma inställning möter från Mäster-Olofsgården som rekommenderar skilda klubbar för pojkar och flickor under övergångssåldern men gemensamma samkväms- och nöjes-.

aftnar. Föreståndarinnan för studiehemmet Nordgården i Göteborg, som har lång erfarenhet bland annat som kontaktman mellan barnavårdsnämnden och ungdomsgårdarna i Göteborg, anser att pojkar och flickor i övergångsåldern visar så stora olikheter i utvecklingen att det är lyckligast om verksamheten för dem läggs upp efter olika linjer, och av samma mening är föreståndaren för KFUM:s ungdomsgård i Sundbyberg. Föreståndaren för Linköpings hemgårdar — med dubbel erfarenhet från två gårdar: Folkungagården, som uteslutande har s. k. öppen verksamhet, och Risbrinksgården — är tveksam och rekommenderar utredning av frågan. I England synes den allmänna inställningen vara den, att det är lyckligast att inte uppdela verksamheten efter kön men att lokalerna om möjligt bör vara så rymliga att de tillåter olika kombinationsmöjligheter. Under det senaste decenniet torde för övrigt inställningen i England just på denna punkt ha undergått en viss förändring. Symtomatiskt härför är att den stora klubborganisationen för flickor, National Association of Girls Clubs — motsvarigheten för pojkar är National Association of Boys Clubs — sedan några år tillbaka heter National Association of Girls Clubs and Mixed Clubs. Utvecklingen visade att pojkar och flickor ville vara tillsammans under fritiden och detta tvingade fram en vidgning av programmet. Omkring hälften av de klubbar som hör in under nyssnämnda organisation har under relativt kort tid omvandlats från flickklubbar till klubbar för både pojkar och flickor. Den allmänna erfarenheten såväl i Sverige som i England visar att om verksamheten vänder sig till både pojkar och flickor det vanligen främst är pojkarna som kommer. Orsaken härtill är dubbel: dels har som i föregående kapitel nämnts flickorna en rad uppgifter i hemmet som de måste sköta. Efter förvärvsarbetets slut förväntas det att de skall hjälpa till med både det ena och det andra i hemmet. Utan tvivel har de långtifrån samma frihet som pojkarna att tillbringa fritiden hur de vill. Fritidsverksamheten har — delvis som en följd av nyssnämnda förhållande, delvis därför att pojkarna ansetts utgöra ett större problem — ofta lagts upp mera med tanke på pojkarnas intressen och behov än på flickornas. Modellbygge, träslöjd och metallslöjd torde sålunda återfinnas på programmet långt oftare än t. ex. vävning, hushållsgöromål och handarbete. Det vore säkerligen i hög grad önskvärt om större intresse än hittills kunde ägnas just åt flickornas särskilda behov vid uppläggningen av fritidsverksamheten. Värdet av att på ett så tidigt stadium som möjligt låta just flickorna få kontakt med och intressera sig för positivt fritidsarbete kan inte förbises. Detta kan bland annat ske genom att de olika verksamhetsgrenar som anordnas inte uteslutande behöver stå öppna för antingen pojkar eller flickor. Varför skulle inte den pojke som har intresse härför kunna få syssla med matlagning eller vävning lika väl som den hantverksintresserade flickan skulle vara välkommen till slöjdbänk och skomakarhals? Könsfördomar

belastar på många håll fritidsverksamheten och det är av vikt alt de arbetas bort så snart som möjligt. Att pojkar och flickor får tillfälle att träffa varandra inte bara i nöjeslivet utan också i arbetsliv och fritidsverksamhet är av odisputabelt värde. Tecken på en omläggning av fritidsverksamheten i av kommittén förordad riktning saknas dess bättre inte heller hos oss. Bäst är säkerligen om det både finns tillfälle för pojkar och flickor att sysselsätta sig tillsammans och att syssla var för sig. Det bör sålunda finnas något utrymme där flickorna kan få sitta och prata i fred för pojkarna och vice versa. Det som här sagts om kraven på samordnad respektive uppspaltad fritidsverksamhet för ungdomen blir givetvis i viss mån beroende på vilken verksamhetsform det gäller. Här har bara några synpunkter på frågan antytts.

Särskild

verksamhet yngre

för

de unga — eller äldre

tillsammans

och

?

De unga i övergångsåldern har ofta en trotsinställning och en auktoritetsopposition som gör att de behöver vara för sig själva i en miljö där de får avreagera sin oppositionslust och där deras trotsinställning får utlopp i en för deras utveckling lycklig riktning. Även om detta bör vara regeln, finns det givetvis undantag: i de fritidsrum i fastigheterna t. ex., varom talas i det följande, skall ung eller gammal kunna hålla till, och på fritidsgårdens samkväm kanske alla olika åldersgrupper möts. I avsnittet om lokaler — se sid. 185 — har kommittén hävdat att byggande av särskilda ungdomslokaler med statsstöd inte är motiverat utan att det är lämpligare att sträva mot en samordning av alla olika åldersgruppers behov av fritidslokaler och andra samvarolokaler. Däremot bör lokaliteterna byggas och utnyttjas på ett sådant sätt, att ungdomarna kan vara för sig själva i vissa rum eller om möjligt i någon särskild våning eller flygel i byggnaden. Det är för övrigt inte bara samhällsekonomiska synpunkter som talar för en sådan samordning: det blir lättare att hitta vägen till ungdomsverksamheten för dem som redan som barn gått till fritidsgården, liksom det är av värde att, när ungdomarna lämnar ungdomsåldrarna, de inte plötsligt behöver sluta helt och hållet utan naturligt glider över till de vuxnas verksamhet. Att föräldrarna och deras ungdomar har ett gemensamt intresse i att tillbringa en del av fritiden på fritidsgården är utan tvivel ett värde att ta vara på. Vad beträffar frågan om till vilka ungdomsåldrar olika slag av ungdomsverksamhet närmast bör rikta sig, synes erfarenheten utvisa att det är viktigt att åldersskillnaden inte får bli alltför stor eller rättare sagt att barnen inte blandas med de äldre ungdomarna. Att låta den nedre gränsen ungefär

sammanfalla med tidpunkten för skolans avslutande — d. v. s. vanligen 13, 14 eller 15 år — förefaller här att vara naturligt. Härvid är emellertid att märka att också om denna åldersgräns ur flera synpunkter är rimlig, framför allt de äldre pojkarna men också flickorna i de högre tonåren tycks anse att den naturliga gränsen för uppdelningen i »barn» och »vuxna» går någonstans mellan 16 och 17 år och att det inte är roligt att ha de yngre tonåringarna med. Många som aktivt arbetar i ungdomsverksamhet av olika slag har också den uppfattningen att det går mera friktionsfritt för 17åringar att umgås med 22—23-åringar än med 14—15-åringar. Inte sällan tycks det t. o. m. inträffa att de yngre direkt motarbetas av de äldre på olika sätt, t. ex. genom att minderåriga, som genom att ange högre ålder skaffat sig tillträde till någon form av fritidsverksamhet där viss minimiålder är påbjuden, »avslöjas» av de äldre. Också om det är lätt att finna argument för den uppfattningen att ungdomsverksamhet av olika slag i första hand skall inriktas på ungdomar som går i folkskolans sista klass eller som helt slutat skolan, är det säkerligen olyckligt att på detta område fastställa några bestämda regler. Åldrarna måste komma att skifta med olika verksamhetsformer och med förhållandena på olika orter. Generellt kan sägas att också de yngre tonåringarna i stor utsträckning tillbringar fritiden utom hemmet och förefaller vara i lika stort om inte större behov av att tas om hand och sysselsättas som de äldre. Att verksamheten för olika åldersgrupper kräver olika former med för de yngre större anknytning till gruppverksamhet, andra öppethållningstider m. m. är en annan sak. Åldersgränsen uppåt torde knappast behöva diskuteras eftersom intresset för verksamhet av här ifrågavarande slag på ett ganska naturligt sätt tycks ebba ut när ungdomarna blivit några och tjugo år. Nämnas kan att YouthService-verksamheten i England huvudsakligen vänder sig till ungdom mellan 14 och 20 år. På många håll anser man det emellertid motiverat att överrespektive underskrida denna åldersavgränsning och då gör man detta utan större formaliteter. Behovet

av öppen

verksamhet

Anledningen till att kommittén i ett särskilt inledande avsnitt diskuterar den öppna verksamhetens karaktär och syftning ur mera principiell synpunkt är att kommittén längre fram i betänkandet — i avsnitten om statsstöd till fritidsgårdar, ungdomskaféer och fritidsrum i fastigheter — kommer med förslag syftande till att främja just denna typ av verksamhet. Då det är onödigt att i samtliga dessa sammanhang föra ut resonemanget om behovet av öppen verksamhet, har kommittén velat här uppta denna fråga till diskussion.

En del av de verksamhetsformer som behandlas i detta betänkande kan uppdelas i två tydligt urskiljbara grupper: sluten och öppen verksamhet. Med sluten verksamhet menas gruppverksamhet i form av studiecirklar, kurser, klubbar o. d., där de unga på förhand anmält sig till deltagande t. ex. en eller två gånger i veckan vissa bestämda kvällar. Däremot är det inte nödvändigt att sysselsättningen i sluten verksamhet är i detalj fastställd på förhand: ibland förekommer det t. ex. att en flickgrupp en gång syr kläder, en annan gång övar en teaterpjäs för att en tredje kväll gå på bio tillsammans. Den slutna verksamheten behöver här ingen närmare kommentar. Denna typ av verksamhet — särskilt i form av kurser, studiecirklar o. d. — dominerar mycket kraftigt i den fritidsverksamhet som hitintills har växt fram. Hemgårdarnas verksamhet är sålunda i övervägande utsträckning anordnad såsom sluten verksamhet, och detsamma är så gott som undantagslöst förhållandet med den av skolor m. fl. anordnade kursverksamheten på kvällarna liksom med studiecirkelverksamheten. Såsom öppen betecknas en verksamhet där ingen anmälan på förhand erfordras utan där de unga är välkomna hur ofta eller hur sällan de vill. Den öppna verksamheten kan ha mycket skiftande former. Dit kan t. ex. räknas den sysselsättning som fritt får utveckla sig i ett fritidsrum i en fastighet där var och en sysslar med sitt lika väl som i ungdomskaféet där ungdomarna kan få läsa tidningar, sjunga allsång, dricka kaffe, spela sällskapsspel m. m. Också vid hem- eller ungdomsgårdar finns vanligen möjlighet att jämsides med där bedriven klubb- och cirkelverksamhet o. d. ta emot ungdomar som bara vill komma in och läsa, spela spel o. s. v. En ungdomsgård — Folkungagården i Linköping — bedriver som tidigare nämnts rentav uteslutande sin verksamhet enligt den öppna linjens princip. Verksamheten är dock organisatoriskt knuten samman med den slutna verksamheten vid Risbrinksgården. Även de hemgårdar som inte direkt redovisar träffslälleverksamhet arbetar för övrigt ofta med »öppen dörr». I och med att kursen eller klubben är slut, är inte kontakten med hemgården slut för veckan. Varje hemgård har nog alltid fler eller färre ungdomar som så gott som »bor» där under sin fritid, kommer in för att få en pratstund med kamrater och ledare, hjälper till med ett och annat eller spelar bordstennis o. d., kort sagt som på olika sätt lever med i hemgårdens liv. På Mäster-Olofsgårdens relativt nystartade öppna linje, som för övrigt nästan uteslutande anlitas av ungdomar vilka andra kvällar brukar besöka hemgårdens slutna verksamhet, har träffställeverksamheten formen av ett bibliotek där ungdomarna kan läsa tidningar och böcker och spela något spel. I anslutning härtill finns en liten barservering som sköts med hjälp av personer tillhörande hemgården. En annan typ av verksamhet som får sägas stå på gränsen till den som

här diskuteras, förekommer vid Göteborgs folkskolor som, utöver den vanliga typen av fritidssysselsättningar i skolorna, också anordnar s. k. sysselsättningsaftnar. Till dessa aftnar är de ungdomar som anmält sig välkomna så ofta de önskar alla kvällar utom lördag och söndag. Verksamheten är ganska fritt upplagd med möjligheter för de unga att alltefter intresse och lust t. ex. syssla med sällskapsspel, läsa en bok eller arbeta med lövsågning. I motsats till vad som gäller för den mera kursbetonade verksamheten, kan de försök som gjorts att anordna öppen verksamhet emellertid betraktas som ganska trevande, och något genombrott för denna linje kan inte sägas ha ägt rum. Nämnas kan i detta sammanhang, att i England, där fritidsverksamheten i många hänseenden hunnit så mycket längre än i Sverige, man nästan undantagslöst arbetar efter den slutna linjen, d. v. s. med klubbar där visserligen sysselsättningarna från kväll till kväll och från individ till individ skiftar mycket starkt men där de ungdomar som frekventerar dessa klubbar och föreningar är medlemmar som kommer dit regelbundet, ofta flera gånger varje vecka. Vid en diskussion om behovet av den ena eller andra verksamhetstypen bör uppmärksammas att de delvis vänder sig till olika grupper av ungdomar. Den slutna verksamheten behövs för dem som målmedvetet går in för att ägna sig åt en viss bestämd uppgift, antingen den är av praktiskt eller teoretiskt slag. Med en viss överdrift torde kunna sägas att den slutna verksamheten framför allt förmår fånga intresset hos de vaknaste och mest målmedvetna ungdomarna. Den öppna verksamheten däremot ställer mindre krav på förhandsplanering och ihållande intresse, är kort sagt av mindre förpliktande karaktär för deltagarna. Med den begränsade erfarenhet som finns av denna verksamhet i vårt land är det givetvis vanskligt att med någon säkerhet avgöra vilka egenskaper som karakteriserar de unga som söker sig dit. Det är dock mycket som talar för att den öppna verksamheten når ut till ungdomsskikt som den slutna verksamheten har mycket svårt att få kontakt med. Till den öppna verksamheten kommer i främsta rummet ungdomar som uppskattar dess fria karaktär och som av olika anledningar har svårt att finna sig tillrätta i ordnad kursverksamhet. Det är för övrigt inte bara enstaka ungdomar som hittar till träffstället; dit kommer också gathörnens gäng och den hemlösa kamratkretsen som de trånga hemmen inte kan ge erforderligt utrymme. Såsom kommittén också i andra sammanhang kraftigt påpekat, förefaller det tydligt att den ordnade kursverksamheten inte är tillräcklig för att fylla alla de varierande behov som ungdomarna kan uppvisa. Den hävdvunna invändningen mot den öppna linjens lösa arbetsform är väl den, att den inte befordrar samarbete mellan ungdomarna. Erfarenheten visar dock att det vanligen också här uppstår gruppbildning, också om den är av mera tillfällig art. Det är naturligtvis önskligt och värdefullt att ur den

formlösa massa, som träfflokalens besökare till en början kan utgöra, försöka få fram grupper med gemensamma intressen som kan ha trevligt ihop. Inte sällan kan härvid fastare gruppbildningar komma till stånd, som kanske så småningom omvandlas till en hobbyklubb eller en kamratförening. Utvecklingen går sålunda i en hel del fall i den riktningen att ungdomarna får intresse för och glider över till den verksamhet av mera schemainrutad karaktär vilken som regel bedrivs i anslutning till det öppna arbetet. Härmed är naturligtvis inte sagt att den öppna verksamheten bara bör betraktas som ett övergångsstadium och en inkörsport till den slutna verksamheten. Vid kommitténs resonemang med olika personer som arbetar i ungdomsverksamhet har kunnat iakttas att man på många håll ställer sig ganska skeptisk mot den öppna verksamheten. Det framhålles härvid att den behållning och de impulser som de unga får i cirklar, klubbar och kurser blir mera bestående än det utbyte samvaron i den öppna verksamheten ger. Denna säges ge behållning bara för stunden, medan den slutna verksamheten har ett värde på längre sikt. Enligt kommittén är det knappast lyckligt eller ens möjligt att göra en sådan värdering. Det är uppenbarligen ytterst vanskligt att mäta det värde som kommer ut av den ena eller den andra kvällens förehavanden. Att träffa samman med kamrater under de former den öppna verksamheten kan erbjuda är enligt kommittén i och för sig något gott: finns det bara hemstämning och kamratanda, trevnadskänsla och känsla av att man rör sig på egen mark, så innebär detta värden som inte får underskattas, också om det till synes inte leder vidare till något mera. Den öppna verksamheten har ett egenvärde som är odiskutabelt och detta oberoende av om den leder vidare till något annat eller inte. För att understryka detta skulle det måhända vara klokt att införa någon beräkningsnorm, så att de som t. ex. fem gånger per år besöker den öppna verksamheten räknas såsom fasta deltagare på samma sätt som t. ex. de som regelbundet besöker studieverksamheten. Vad beträffar frågan om hur stora grupper den öppna verksamheten lämpligen bör inriktas på att ta emot, blir detta givetvis beroende av verksamhetens art och utformning. Generellt kan emellertid sägas att arbetets karaktär, sådant det i det föregående skisserats, givetvis förutsätter att antalet besökare vid varje tillfälle inte får vara alltför stort. För närvarande tycks detta skifta starkt från plats till plats. Vid Folkungagården brukar två personer ta emot omkring 70—80 ungdomar som under kvällens lopp passerar gården. Omkring 40 gäster besöker varje kväll Johanneshovsgårdens ungdomskafé som sköts av bara en person. Detta underlättas av att kafélokalen består av ett enda stort rum, så att gästerna lätt kan överskådas. Södertälje ungdomsgård är inrymd i ett f. d. pensionat med många smårum. Omkring 30 ungdomar brukar, spridda i dessa smårum,

hålla till på gården. För tillsynen svarar i huvudsak föreståndaren. Vid de tidigare omnämnda sysselsättningsaftnarna i Göteborg har som regel två lärare hand om mellan 30 och 40 pojkar och flickor. Den öppna verksamheten vid ungdomsgården Stadsparken i Västerås — se sid. 49 — har under programlösa kvällar besök av mellan 50 och 70 unga. För tillsynen svarar endast en person. Också om alltså storleken på grupperna inom den öppna verksamheten skiftar starkt, är det vanligen ganska stora grupper det är fråga om och det vore säkerligen önskvärt att få till stånd mindre enheter där en person inte på samma gång behövde ha hand om fler än 20—30 ungdomar. Härmed är givetvis inte sagt att antalet besök på ungdomskaféet eller i fritidsgårdens öppna linje per kväll behöver begränsas härtill. Att 20—30 unga vistas på samma gång på träffstället betyder att kanske 50—60 rör sig ut och in under kvällens lopp. Om var och en av dessa kommer i genomsnitt två gånger per vecka, skulle det betyda att 175—210 ungdomar är mer eller mindre fast knutna till verksamheten. Att, som i det föregående nämnts, den verksamhet, varom här talas, bör vara helt öppen och att de unga alltså får gå och komma som de vill, utesluter inte att det kan vara önskvärt med någon form av registrering eller anmälning. Det är inte bara av värde för träffställets ledning att veta något om vilka och hur många som kommer: ofta bidrar ett medlemskort eller någon form av anmälan utan tvivel att stärka besökarens känsla för gruppen och för sammanhållningen. En registrering kan lätt ske genom att ungdomarna, när de kommer, får fylla i namn, adress eller arbetsplats i en liggare eller att de får lösa ett medlemskort som berättigar dem att komma hur ofta de vill. De erfarenheter som den öppna verksamheten hittills gett har visat, att arbetet ställer mycket stora krav på personlig duglighet och lämplighet hos den eller de som leder verksamheten. Måhända kan det förefalla som om kraven på funktionärernas kvalifikationer snarare kunde vara lägre i fråga om den öppna än i fråga om den slutna verksamheten: att hålla öppen dörr för vem som helst kan synas enklare än att leda regelbundna kurser vilka ju kräver mera av förberedelse från kursledarens sida och mera av ansträngning för att några påtagliga resultat skall bli synliga. För att den öppna verksamheten skall ge deltagarna behållning, trevnad och glädje krävs emellertid en mycket kvalificerad ledning. Det synes nämligen vara långt ifrån tillfredsställande att helt låta de unga sköta sig själva eller att t. ex. låta ungdomsföreningar eller olika lärare »ha vakten» olika kvällar. I de fall där man prövat dessa vägar, har det snart visat sig att verksamheten spårat ur och blivit en missräkning för alla parter; det finns träffställen där både bord och bänkar slagits sönder, därför att ingen funnits som ansvarat för det hela. Ofta synes under sådana förhållanden några mindre

trevliga ledareelement bland de unga lätt kunna komma att dominera hela verksamheten på de övrigas bekostnad. Det hela blir för bråkigt och otrivsamt och för svårmanövrerat. Såsom tidigare nämnts, vänder sig den öppna verksamheten inte minst till alla dem som i så stor utsträckning skyr såväl ungdomsföreningar som mera regelbunden kursverksamhet o. d. Till den öppna verksamheten kommer alltså många som är ovana vid andra former av samvaro än de som brukar tillämpas inom gänget i gathörnan eller på kaféet. Många av dem är kanske också direkt ovilliga att inordna sig i ett socialt sammanhang med de justeringar i det egna uppförandet som kanske krävs av dem. De saknar i många fall förmåga att på ett naturligt och inte alltför störande sätt sysselsätta sig själva. Det fordras därför en ledare som har tid och förmåga nog att ägna varje besökande ett visst intresse, se vad han eller hon går för och kan tänkas intressera sig för, som diskret hjälper dem till rätta så att de inte tröttnar, framför allt i början. I det elfte kapitlet har dessa frågor närmare diskuterats. Att ingå på hur lokalerna för den öppna verksamheten bör utrustas ställer sig svårt eftersom denna kan komma alt få så skiftande former och eftersom lokalerna måste variera i enlighet härmed. Ett fullt utbyggt fritidscentrum och ett fritidsruin i en fastighet anger spännvidden i fråga om variationerna. Så mycket kan emellertid generellt sägas, att där möjlighet därtill finns, det är önskvärt att den öppna verksamheten, utöver något stort gemensamt utrymme, också har tillgång till ett eller helst flera smårum. Inte sällan karakteriseras nämligen säkerligen kamratgruppens entré på fritidsgårdens öppna linje, på ungdomskaféet eller i fritidsrummet av en viss skeptisk misstänksamhet. Om lokalresurserna medger att gruppen till alt börja med får sköta sig själv, så upptäcker ungdomarna så småningom att det kan vara trevligt alt försöka få kontakt också med de övriga besökarna på stället. Smårummen kan också på ett annat sätt än den stora salen ge en atmosfär av hem. Det är ett faktum som bekräftas från inånga håll alt kafébesökande ungdomar helst söker sig till »bakfickan», där de får känna sig som herrar och inte som kaféets minst önskvärda gäster. Många ungdomar kommer till träffstället därför att de i hemmet på grund av trångboddhet eller föräldrarnas inställning inte får ge utlopp åt sin aktivitet. I den öppna verksamheten måste de få leva ut sin verksamhetslust och sitt behov av att ge sina känslor luft utan att ideligen behöva tystas ner. Verksamheten i en sådan lokal måste nu en gång bli av sådan art att vissa överdrifter inte kan undvikas: det gäller ju tonåringar, huvudsakligen pojkar, utan större rumsvana. Om en skara ungdomar samtidigt roar sig med allsång, spel, diskussioner och tävlingar kan detta inte försiggå ljudlöst. Att detta ställer krav på väl isolerade lokaler, som om möjligt inte bör ligga i för nära anknytning till lokaler som används t. ex. för studieändamål, är givet.

Ett litet motionsrum i anknytning till övriga fritidslokaler är naturligtvis långt ifrån nödvändigt men kan inte desto mindre utgöra en trevlig attraktion. För en tonåring är det ofta onaturligt och tröttsamt att sitta still en hel kväll vid en bok eller vid ett brädspel. Att ungdomarna under hyfsade former får avreagera sin lust att bråka och slåss i ett särskilt därtill lämpat utrymme kan säkerligen vara ganska nyttigt. Motionsrummet måste vara väl ljudisolerat och om möjligt ha tillgång till omklädnadsrum och dusch. Givet är, att om en gymnastiksal kan få disponeras bland annat som motionsrum, är delta en utmärkt lösning. Motionsrummet borde helst vara försett med därför lämpad utrustning, t. ex. med brottarmatta, skivstång, romerska ringar, boxbollar och boxhandskar. I de engelska klubbarna finns t. o. m. stundom en boxningsring där regelrätta matcher till pojkarnas oerhörda förtjusning går av stapeln. Av ekonomiska skäl blir det naturligtvis i många fall omöjligt att anskaffa en sådan utrustning som här nämnts. Ett oömt utrymme som upplåts för ändamålet är säkerligen det viktigaste. Vad utrustningen i övrigt beträffar är det främsta önskemålet tillgång till böcker, tidningar och tidskrifter. En radioapparat och allra helst en radiogrammofon borde också om möjligt höra till inventarierna liksom en riklig uppsättning trevliga och intresseväckande spel. Bordstennisutrustning är vidare oumbärlig. Erfarenheten visar att knappast någon sysselsättning tilltalar de unga så mycket som just bordstennis. I England finns ofta biljardbordsutrustning i ungdomsklubbarna vilket uppskattas mycket. På åtskilliga håll nöjer man sig med en biljardbordsskiva som kan placeras på vilket bord som helst och som kan ställas undan när den inte används. En följd av att den öppna verksamheten ställer speciella krav på såväl ledning som lämplig utrustning, vilken senare säkerligen utsätts för hårt slitage och hastig förbrukning, är att den öppna verksamheten vanligen blir dyrare att anordna än sluten kurs- och klubb verksamhet. I avsikt dels att konkretisera vad öppen verksamhet kan innebära, dels att ge en uppfattning om vilka ungdomar som besöker verksamheten m. m. skall i fortsättningen lämnas en redogörelse för hur den öppna verksamheten bedrivs vid Folkungagården i Linköping samt i Stadspaviljongen i Västerås. Andra exempel på öppen verksamhet har intagits i kapitlet om ungdomskaféer där en redogörelse lämnas för verksamheten vid Johanneshovsgårdens ungdomskafé samt i redogörelsen över fritidsrummens användning sid. 211 i lokalkapitlet.

i 3 WJ ....

i a) Folkungagården

i

Linköping.

Verksamheten vid Folkungagården, som helt arbetar efter öppna-linjen-principen, har mötts med ett synnerligen stort intresse från de ungas sida. Redan från början har det varit omöjligt att bereda plats åt alla dem som kväll efter kväll sökt sig dit. Lokalerna består av ett stort samlingsrum i förening med fyra smårum. De

unga får sysselsätta sig med olika slag av spel, såsom schack, koronn och bordstennis. Ett bibliotek, huvudsakligen bestående av uppslagsverk och fackböcker, står även till förfogande. Böckerna är bara avsedda för läsning på stället. Också tidskrifter finns att tillgå: särskilt populära har flygpublikationer och andra tekniskt betonade veckotidningar visat sig vara. Folkungagården räknar bland sina medarbetare av stiftelsen Linköpings Ungdomsoch Hemgårdar anställd manlig föreståndare, kvinnlig ungdomskurator, husmor och manlig assistent. Kontakt finns med tjänsteman i ungdomsförmedlingen — med yrkesvägledning som specialitet — och barnavårdsassistent. För att ge en uppfattning om vilka unga det är som söker sig till en verksamhet av här skisserat slag, vill kommittén återge några uppgifter ur en mindre undersökning som kommittén företagit tillsammans med medarbetarna på ifrågavarande gård. Undersökningen tillgick så att sammanlagt 45 ungdomar som en genomsnittsdag våren 1945 besökte gården grupperades och bedömdes från olika utgångspunkter. Som underlag härför tjänar en besökarbok i vilken ungdomarna skriver sina namn när de besöker gården. Ehuru undersökningsmaterialet är för litet för att kunna berättiga till säkra slutsatser, torde det dock kunna ha sitt intresse: Några sifferuppgifter Pojkar 36

från

Folkungagården.

Flickor 9

Antal

ungdomar 45

Åldersfördelning. 14 år 2

15 år 1

16 år 12

17 år 10

18 år 9

19 år 7

20 år 2

21 år 1

23 år 1

45 Brukar besöka gården dagligen 21

flera gånger i veckan 11

Brukar uppehålla

ibland 13

sig på gården

hela kvällen 29

några timmar 13

för kort visit 3

Har uppsökt

gården under följande

tidrymd

6 månader 3

1 år 7

2 år 21

Deltar i följande klubbar inom idrottsklubb 5

bordstennisklubb 8

3 år 14

stiftelsen frisksportarför. 1

skogsklubb 1

15 Dessa uppgifter visar att en stor del av Folkungagårdens besökare utgöres av stamgäster som kväll efter kväll söker sig dit, inte bara för en stund utan för hela kvällar. Man frågar sig osökt vad det är för slags ungdomar som dag ut och dag in kommer till detta träffställe för att träffa kamrater, bläddra i tidningar och spela bordstennis.

Bland de 45 ungdomar som ingår i nyssnämnda undersökning har flera visat betydande anpassningssvårigheter. Också om det inte var särdeles många som hörde till denna kategori — bara ett fall som verkligen haft kontakt med barnavårdsnämnden påträffades sålunda — utgör de dock ett ganska typiskt inslag. Dessa unga har svårare än andra att gä i land med den prestation som deltagandet i en studiecirkel innebär, också mindre ambitionskrävande verksamhetsgrenar undviker de, emedan de inte vill avslöja sig som underlägsna. Mänga saknar också den förmågan till koncentration och den målmedvetenhet som skulle göra det möjligt för dem att delta i en bestämd verksamhet, t. o. m. om denna inte alls ställde krav pä deras intellektuella utrustning. Typiskt för många pojkar i den öppna verksamheten är bristen pä uthållighet. Detta visar sig för övrigt inte bara under deras vistelse på gården utan också i deras yrkesarbete. Den öppna verksamheten fyller åtminstone i detta fall uppgiften att vara ett uppsamlingsställe för ungdomar som såväl med hänsyn till miljön som till den egna personliga utrustningen är handikapade i förhållande till andra. Om fritidsverksamheten är förnuftigt upplagd kan den säkerligen väsentligt bidra att minska dessa ungdomars speciella svårigheter. Av stort intresse är uppgiften att blott en relativt liten del av Folkungagårdens unga besökare har någon fritidsförankring på annat håll, trots att stadens föreningsrepresentanter och också medarbetarna vid stadens andra ungdomsgård, Risbrinksgården, haft rikliga tillfällen att stå i personlig kontakt med dem och bland annat fått reklamera för sina olika möten och kurser på en anslagstavla i Folkungagården. En hösten 1946 utförd undersökning visar t. ex. att c:a 27 procent av gårdens mer regelbundna besökare deltar i den klubb- och kursverksamhet som äger rum i den närbelägna Risbrinksgården. För samtliga ungdomar som besökt Folkungagården under de senaste fyra åren ställer sig siffrorna på följande sätt:

År 1942—1943 1943—1944 1944—1945 1945—1946

Av dessa i grupper

Antal i öppna linjen 766 778 701 602

Abs. tal

I procent

114 168 139 114

15 22 20 19

Följande uttalande av en stamgäst på Folkungagården — hämtat ur en årsredogörelse för verksamheten — kan kanske vara av intresse att avslutningsvis återge: »För oss ungdomar här i Linköping — kanske mest för oss arbetarungdom som pä grund av småsyskon och trånga bostäder inte har möjligheter att tillbringa en lugn kväll hemma — har det förut varit ganska trist här i stan. Men när så Folkungagården startades blev den som en liten oas där många av oss tillbringar varje kväll i veckan med läsning, spel eller enkelt prat eller i studiearbete. Det är ju en viktig sak i en stad att ungdomen trivs och att man gör det pä Folkungagården det kan jag och flera med mej garantera.» b)

Ungdomsgården

Stadsparken

i

Västerås.

Hösten 1945 startades i Västerås en ungdomsgård av helt ny typ. Såsom lokal utnyttjades en sommarrestaurang där en stor matsal samt ett antal smä rum stod till disposition. 4 Fritidsutredningen IV

Verksamheten har organiserats så, att föreningarna genom ungdomsrådet i staden utsett tre representanter i en kommitté i vilken också industrierna varit representerade. Denna kommitté har lagt upp riktlinjerna för verksamheten. Föreningarna har sedan haft sina egna kvällar då de svarat för programmet. Särskilda program har anordnats varje onsdag, lördag och söndag. De kvällar då ingen förening stått för programmet, har detta ordnats av nyssnämnda kommitté. I programmet har ingått föredrag, filmförevisningar, gymnastikuppvisningar, sångoch musikunderhållning, teater, recitation, allsång, folklekar och dans. Under sex torsdagar har pågått en föreläsningsserie i ämnet »Idrott och folkbildning» med ABF och idrottsföreningar i staden som anordnare. Under programkvällarna har lokalen alltid varit fullsatt, d. v. s. besökts av c:a 300 personer. Ofta har många fått avvisas. Vanliga kvällar har gården besökts av 50 å 70 ungdomar. De besökande ungdomarna har fördelat sig tämligen lika på pojkar och flickor. Gården har stått öppen för all ungdom i åldern 15—25 år. Omkring 90 procent har varit i åldern 15—20 år. Inga särskilda ledare har varit anställda på gården, men varje kväll har en »vakthavande» kommittéledamot varit närvarande. Ungdomarna har fått sköta sig helt och hållet själva också i läs- och spelrummen. Vid vissa tillfällen — när det gällt att instruera i sångövningar eller folklekar t. ex. — har givetvis en ledare närvarit. De sysselsättningsmöjligheter som stått ungdomarna till buds har varit läsning av böcker och tidningar som finns ordnade i ett särskilt litet bibliotek, schack, fia m. m. samt bordstennis. Att lokalen bara kan utnyttjas under halva året och att den vid avlämnandet måste vara i gott skick gör att mera hantverksbetonade sysselsättningar inte kunnat införas. Till detta bidrar också att lokalen inte ansetts räcka till för annan typ av verksamhet än den här beskrivna. Verksamheten har hittills helt och hållet finansierats av Asea och Svenska Metallverken. Sammanlagda kostnaderna för lokalhyra och städning m. m. samt för tillsyningsmän, program o. d. för de månader verksamheten hittills pågått är c:a 8 000 kronor. Inträdet har hela tiden varit fritt och föreningarna har fått sina kostnader betalda ur ovannämnda summa. Genomsnittskostnad per besökande och gång uppgår till c:a 50 öre. Från olika föreningsledare har viss kritik riktats mot ungdomsgården därför att den säges ha lockat föreningsanslutna ungdomar från föreningslivet. För kommande år har industrien föreslagit att verksamheten i Stadsparken skall övertas och ledas av den för staden föreslagna ungdomsstyrelsen med ekonomiskt stöd av industrien. I detta sammanhang kan det vara av intresse att återge vissa uppgifter ur två opinionsundersökningar som företagits under vårterminen 1946 på Stadsparkens ungdomsgård. Den 19 mars 1946 utdelades c:a 300 frågeformulär till de gästande ungdomarna. Av dessa formulär besvarades 171 stycken. Vad dessa ungdomars yrkestillhörighet beträffar, utgjordes den största gruppen eller drygt 25 procent av studerande och 17 procent av metallarbetare. Den tredje större gruppen var kontorister som uppgick till 14 procent. På en fråga om Stadsparkens då nyligen påbörjade verksamhet bör fortsätta också till hösten svarade 165 ja. Frågan »anser du att verksamheten i år har varit i stort sett bra?» har 148 besvarat jakande. Bara 23 har svarat nej. Anmärkningarna gär vanligen ut på att lokalen är för liten, att musiken inte är tillräckligt bra, att gården stänger för tidigt.

På själva programmet har 11 svarande anmärkt. Klagomålen går oftast ut på att danslystnaden inte anses bli fullt tillfredsställd. På frågan »önskar du mera föredrag, kåserier o. d.» har 23 svarat ja och 89 säger ja till en förfrågan om mer film önskas. Här kan nämnas att de filmer som visats på Stadsparken uteslutande varit s. k. upplysningsfilmer. Vidare önskar drygt 100 mer teater, och 148, på direkt förfrågan, mer dans. Endast 8 ungdomar har svarat nej på denna fråga. Mera avvisande ställer sig ungdomarna till folklekar: 91 svarar nej och 28 ja på en förfrågan, om man vill att sådan dans oftare skall återkomma på programmet. Slutligen kan nämnas att 87 av de tillfrågade vill ha mer sång än vad som förekommit — och det är ganska mycket — medan 50 vill ha fler konserter. Slutligen önskade 11 svarande ha mer religiöst inslag i programmet. På en fråga om vilka spel o. d. man vill ha i sällskapsrummen har de flesta röstat på följande: fiaspel, bordstennis, koronnspel och monopol i nu nämnd ordning. Studiecirklar i följande ämnen har främst uppförts på önskelistan: målning och teckning, matlagning, heminredning och schack. På frågan om vilka ytterligare lokalutrymmen som önskades, har främst framhållits behovet av lokaler för fotografering, modellbygge, slöjd och frimärkssamlande. De uppgifter som här lämnats kan kompletteras med en uppgift ur den andra opinionsundersökningen som företogs den 14 april 1946. Antalet avgivna svar var här 162 stycken. Av de svarande var 44 procent med i något slag av förening, därav 23 procent i mer än en förening. Förhållandevis flest tillhörde stadens SSU-klubb, IOGT och Västerås scoutkår i nu nämnd ordning.

T R E D J E

FÖRSLAG

K A P I T L E T

ANGÅENDE

STATSBIDRAG

TILL

FRITIDSGÅRDSVERKSAMHET

X inledningskapitlet till detta betänkande har kommittén framhållit det önskvärda i att som ett komplement till den decentraliserade verksamhet, som äger rum t. ex. i fritidsrum, ungdomskaféer, skolor och föreningar, få till stånd mötesplatser där en mera fördjupad och brett lagd fritidsverksamhet kontinuerligt kan bedrivas.

Hemgårdar

och

ungdomsgårdar

Vid en diskussion om de vägar som härvid bör prövas har kommittén uppmärksammat den verksamhet som för närvarande bedrivs vid hemgårdarna och ungdomsgårdarna. En verksamhet som håller dörrarna öppna för alla unga och i många fall också för barnen och de äldre, där de kan samlas till praktiska sysselsättningar och informell samvaro lika väl som till diskussioner eller för att höra ett föredrag är, synes det kommittén, just den typ av verksamhet som många orter utan tvivel är i stort behov av. I bilaga 1 har lämnats en ingående redogörelse för antalet hem- och ungdomsgårdar samt för arten av den verksamhet som de bedriver. Det framgår med all tydlighet av denna redogörelse att hemgårdar eller ungdomsgårdar långtifrån är något entydigt och likformigt begrepp; tvärtom skiftar formerna kraftigt. Den för alla åldrar och alla grupper öppna hemgården av Birkagårds- eller Mäster-Olofsgårdskaraktär är visserligen den vanligaste, men det finns också en rad gårdar som uteslutande vänder sig till ungdomar. Verksamhetens karaktär kan också skifta med huvudmannaskapet: några av industrier ägda hemgårdar vänder sig t. ex. huvudsakligen till företagets anställda. Vad gränsen mellan hemgårdar och ungdomsgårdar beträffar, är den stundom svår att dra. De hemgårdar som från början mottagit bara ung-

d o m a r s y n e s n ä m l i g e n i de flesta fall senare h a vidgat sin v e r k s a m h e t också till de ä l d r e , b e r o e n d e p å att de u n g a i stor u t s t r ä c k n i n g besöker h e m g å r d e n även s e d a n de blivit v u x n a . Att t. ex. å ena sidan f ö r ä l d r a r g ä r n a söker sig till b a r n e n s s a m l i n g s p l a t s , m e d a n å a n d r a s i d a n flera av de h e m g å r d a r som t i l l k o m m i t för att ta e m o t såväl ä l d r e som y n g r e h u v u d s a k l i g e n v ä n d e r sig till u n g d o m e n , b i d r a r att göra g r ä n s e n flytande. I följande avsnitt a n v ä n d e r k o m m i t t é n d ä r f ö r b e n ä m n i n g e n h e m g å r d som en s a m l a n d e b e t e c k n i n g för h e m - och u n g d o m s g å r d a r .

Statligt

stöd

som

för

närvarande och

utgår

till

hemgårdar

studiehem

Vid 1941 å r s r i k s d a g m o t i o n e r a d e fröken Hesselgren m. fl. o m statligt stöd åt h e m g å r d a r n a s v e r k s a m h e t . Ur d e n n a m o t i o n k a n följande citeras: Det ropas från alla håll efter åtgärder till ungdomens skydd och fostran och vi skulle egentligen behöva ett nät av hemgårdar över hela landet. Det vore då synnerligen oklokt och oekonomiskt om den verksamhet, som redan bedrives med utomordentliga uppoffringar från enskilda medborgares sida, nu på grund av alltför stora ekonomiska svårigheter tvingades inskränka sig. Fastmer böra de redan existerande hemgårdarna beredas tillfälle utvidga sin verksamhet bland den ungdom som är i trängande behov av deras moraliska stöd. F ö r e r h å l l a n d e av s t a t s b i d r a g föreslogs i m o t i o n e n följande villkor: 1. Verksamheten bör ha pågått i minst två år. 2. Hemgård, som söker statsunderstöd, bör tillhöra Riksförbundet Sveriges Hemgårdar. 3. Hemgården bör förfoga över fasta lokaler, som helt och hållet användes för dess verksamhet. 4. Vid hemgärden bör finnas anställd en föreståndare eller föreståndarinna, vilkens lön bör utgå efter av Kungl. Maj:t fastställd lönenorm. F ö r b e r ä k n i n g av det statliga anslagets storlek för varje särskild h e m g å r d föreslog m o t i o n ä r e r n a följande g r u n d e r : Statsunderstödet utgår dels med ett grundanslag av exempelvis 3 000 kronor, dels med ett tilläggsanslag beräknat efter antalet deltagare i studiecirklar, i prakiska kurser av olika slag och i klubbar för vuxen ungdom, multiplicerat med antalet undervisningstimmar per vecka. Om en hemgård sålunda har hundra deltagare i sina studiecirklar m. m. med en lektionstimme i veckan och med ett läsår av ungefär trettio arbetsveckor, kunde denna hemgård exempelvis erhålla ett tilläggsanslag på 500 kronor. Om en annan hemgård har sammanlagt 300 studiecirkelelever och klubbmedlemmar, skulle den, under förutsättning av samma timantal per vecka och samma antal arbetsveckor, få ett statsanslag på 1 500 kronor etc. En preliminär beräkning gjord 1939 gav vid handen, att det sammanlagda beloppet av enligt detta förslag beräknade årsanslag till de nu verksamma hemgårdarna skulle uppgå till omkring 69 400 kronor, varav 36 000 kronor i grundanslag till tolv hemgårdar och 33 427: 50 kronor i tilläggsanslag.

Statsutskottet som h a d e alt avge y t t r a n d e över i f r å g a v a r a n d e m o t i o n a n förde b l a n d a n n a t följande: Enligt vad utskottet har sig bekant fullgöra hemgårdarna en i många avseenden samhällsgagnande verksamhet. Deras insatser i det frivilliga folkbildningsarbetet och på det sociala området — särskilt deras uppgift av förebyggande art i syfte att skydda den uppväxande ungdomen från skadliga inflytelser — måste givas allt erkännande. I den mån hemgårdsverksamheten är av social karaktär — vilket i väsentlig utsträckning torde vara fallet — synes det utskottet i första hand böra ankomma på kommunerna att i ekonomiskt avseende understödja densamma. Med hänsyn till önskvärdheten av att den genom hemgårdarna bedrivna rörelsen vidmakthålles och vidare utvecklas torde det likväl kunna ifrågasättas, att även staten i en eller annan form träder hjälpande emellan. Härvid synes det utskottet ligga närmast till hands att lotterimedel tagas i anspråk för ändamålet i fråga. Skulle det emellertid av olika anledningar visa sig lämpligt och erforderligt, att hemgårdsrörelsen erhåller ett fastare stöd från statens sida i form av anslag på riksstaten torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter verkställd utredning, innefattande jämväl grunderna för utgivande av ett dylikt understöd, för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Utskottet föreslog att ett s t a t s b i d r a g p å 5 000 k r o n o r skulle av K u n g l . Maj:t fördelas p å de h e m g å r d a r som i f r ä m s t a r u m m e t vore i b e h o v av ett tillfälligt stöd från statens sida. Såväl första som a n d r a k a m m a r e n biföll d e n n a u t s k o t t e t s h e m s t ä l l a n . Vid 1942 å r s r i k s d a g f r a m l a d e s i s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n e n u n d e r å t t o n d e h u v u d t i t e l n en p r o p o s i t i o n (pt 204), i vilken d e p a r t e m e n t s c h e f e n f ö r o r d a d e att för det k o m m a n d e b u d g e t å r e t ett a n s l a g p å 30 000 k r o n o r skulle a n v i s a s . I p r o p o s i t i o n e n a n f ö r d e s b l a n d a n n a t följande: Den verksamhet, som under de senaste decennierna vuxit upp under namnet hemgårdsrörelse, har av allt att döma numera nått en sådan omfattning och en sådan stadga, att en mera bestämd värdesättning av dess insatser synes möjlig, — • Enligt min mening ligger det ur allmän synpunkt värdefullaste hos rörelsen måhända däri, att den, synbarligen med gott resultat, söker väcka ungdomens håg och intresse för sund och karaktärsdanande fritidssysselsättning, bland annat genom en omfattande studiecirkelverksamhet. Särskilt avseende synes mig böra fästas vid vad socialstyrelsen anfört om angelägenheten av att genom statligt understöd uppmuntra den del av hemgårdarnas verksamhet, som direkt åsyftar tillvaratagande av och stöd åt ungdomens uppbyggande fritidsintressen. — -—• •— Av det anförda torde framgå, att det får anses såsom ett allmänt intresse, att hemgårdsrörelsen genom statsmakternas stöd erhåller större möjligheter att fullfölja och vidga sin gagnande verksamhet. Det synes av flera skäl vara att föredraga, att ett maximerat anslag anvisas, att fördelas av Kungl. Maj:t pä förslag av skolöverstyrelsen, som därvid bör inhämta yttrande i ämnet frän riksförbundet Sveriges hemgårdar . Vid anslagets fördelning torde särskilt avseende böra fästas vid i vilken utsträckning de särskilda hemgårdarna inrikta sig på ungdomsvårdande verksamhet av den art, jag i det föregående åsyftat. Hemgård, som kommer i åtnjutande av statsbidrag, bör stå under tillsyn av skolöverstyrelsen, men i övrigt synas några särskilda villkor icke böra uppställas för statsbidrag utöver de sedvanliga kraven pä avgivande av årliga redogörelser för verksamheten.

Vid 1942 å r s r i k s d a g f ö r e k o m också en m o t i o n som r ö r d e h e m g å r d s f r å g a n . H e r r W a l l e n t h e i m m . fl. (II: 55) m o t i o n e r a d e n ä m l i g e n o m att anslag m å t t e u t g å inte b a r a till h e m g å r d a r u t a n o c k s å till de till f o l k r ö r e l s e r n a s o r d i n a r i e b i l d n i n g s o r g a n i s a t i o n e r a n s l u t n a s. k. studiehemmen. Denna anhållan motiverades m e d att v e r k s a m h e t e n vid s t u d i e h e m m e n vore av l i k n a n d e a r t och m e d l i k a r t a d syftning som den v e r k s a m h e t s o m b e d r i v s av h e m g å r d a r n a . M o t i o n ä r e r n a a n h ö l l att det av Kungl. Maj:t b e g ä r d a anslaget m å t t e h ö j a s till 60 000 k r o n o r för att det i m o t i o n e n f r a m f ö r d a ö n s k e m å l e t skulle k u n n a tillgodoses. Statsutskottet tillstyrkte i g e m e n s a m t u t s k o t t s u t l å t a n d e över o v a n n ä m n d a proposition och m o t i o n att a n s l a g skulle u t g å såväl till s t u d i e h e m som till h e m g å r d a r . D ä r e m o t a n s å g sig u t s k o t t e t inte berett att tillstyrka d e n h ö j n i n g av anslaget u t ö v e r det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet 30 000 k r o n o r , som i m o t i o n e n föreslagits. A n g å e n d e sättet för m e d l e n s fördelning y t t r a d e utskottet: Departementschefen har föreslagit, att anslaget skulle fördelas av Kungl. Maj:t på förslag av skolöverstyrelsen, som därvid borde inhämta yttrande i ämnet från Riksförbundet Sveriges hemgårdar. Häremot har utskottet intet att erinra. Av den ståndpunkt utskottet intagit följer emellertid, att skolöverstyrelsen vid avgivande av sitt förslag till anslagets fördelning jämväl bör inhämta yttrande av de förbund, till vilket bidragssökande studiehem är anslutet. Vid k a m r a r n a s d e b a t t e r a n f ö r d e b l a n d a n n a t h e r r O s c a r Olsson (I), att n å g o n tydlig s k i l l n a d m e l l a n s t u d i e h e m m e n s och h e m g å r d a r n a s a r b e t s o m r å den inte förelåge. H a n y t t r a d e h ä r v i d : Det finns faktiskt alls ingen skillnad mellan de bättre hemgårdarna och de bättre studiehemmen. Arbetarnas bildningsförbund och de andra riksförbunden för studiecirklar ha i åratal bedrivit en hemgårdsverksamhet på ett väl så mönstergillt sätt som de bästa hemgårdarna. H e r r P a u l i (I): dessa hemgårdar ha möjligheter att nå andra kretsar av vår uppväxande ungdom än dem som nås av den stora studieverksamhet som bedrives av ABF och andra folkbildningsorganisationer. Denna senare når, menar socialstyrelsen, den mera aktiva och vakna ungdomen, medan hemgårdarna skulle ha en särskild uppgift att fylla i fråga om sådan ungdom, som behöver mera direkt omhändertagas och så att säga räddas från sjunkande. med hänsyn till ecklesiastikministerns motivering att tyngdpunkten i hemgårdarnas verksamhet ligger i det fria folkbildningsarbetet, är det svårt att motsätta sig motionärernas krav, då de önska detta stöd även till studiehemmen. — Det behövs fortfarande en undersökning för att klargöra, huruvida man här huvudsakligen vill stödja en social verksamhet eller en kulturell folkbildningsverksamhet. — Det sociala flyter här i viss mån tillsammans med det kulturella. F r ö k e n Hesselgren (II) som r ö s t a d e för r e s e r v a t i o n e n y t t r a d e b l a n d a n n a t följande:

Ingen människa kan akta studiehemmens arbete mer än jag, som varit i tillfälle att följa detta på så många håll i vårt land. Det är inte frågan om att ställa upp någon jämförelse mellan hemgårdar och studiehem. Det gäller bara att ha klart för sig, att denna hemgårdsrörelse är någonting, som håller på att treva sig fram och som har byggts upp i mycket stor utsträckning på grund av att man känt, att man behöver föra tillsammans ungdomen och föräldrarna. Detta har ju delvis gjorts även i studiehemmen, men på de platser, där det redan finns studiehem, har det visat sig, att det kanske varit en annan, mindre studieintresserad typ av ungdomar, som kommit till hemgårdarna än till studiehemmen, därför att de i hemgårdarna fått syssla med en hel del praktiska uppgifter o. s. v. Jag tror att det här gäller två rörelser som gå hand i hand. Kamrarna tillstyrkte utskottets förslag i frågan. Sålunda anvisades budgetåret 1942/43 30 000 kronor till hemgårdarna och studiehemmen. För budgetåret 1945/46 har 60 000 kronor anvisats för de båda ändamålen, varav 30 000 kronor tillföll hemgårdarna och resten fördelades mellan ABF, IOGT och KFUM. Tjugo stycken hemgårdar erhöll härvid belopp varierande mellan 500 och 2 500 kronor. Till grund för fördelningen av statsbidraget ligger ett förslag av Riksförbundet Sveriges Hemgårdar, en sammanslutning av för närvarande (hösten 1946) 31 av de omkring 50 hemgårdar som är omnämnda i bilaga 1.

Kommitténs

synpunkter på frågan om statligt till verksamheten

stöd

Det framstår för kommittén såsom ur ungdomssynpunkt synnerligen angeläget att ett vidgat stöd till den verksamhet som omnämnts i det föregående kommer till stånd. Svårigheten att skaffa erforderliga medel för ändamålet lägger för närvarande mycket stora hinder i vägen för en utvidgning och utveckling av hemgårdsverksamheten. Det har också från hemgårdshåll kraftigt understrukits att ledningen måste lägga ner alltför mycket tid och krafter på att skaffa inkomster till de hemgårdar som redan är i gång. En utveckling som gör det möjligt för hemgårdarna att arbeta under mera trygga ekonomiska förhållanden och att kunna utvidga sin verksamhet i takt med det behov härav som gör sig gällande måste anses önsklig. En förutsättning härför är emellertid att staten beviljar anslag av sådan storleksordning att de väsentligt bidrar att täcka kostnaderna för verksamheten. Kommittén vill emellertid ifrågasätta huruvida det inte skulle vara av värde om även andra verksamhetsformer än hemgårdarnas kunde inkluderas i statsstödet. Samlingsplatser för ungdom finns och kan framför allt i en framtid tänkas växa fram där verksamheten är av likartad karaktär men kanske bedrivs efter delvis andra linjer än hemgårdarnas. I det följande vill kommittén närmare diskutera vad en sådan vidgad statsbidragsformel skulle komma att inkludera.

Kommittén har till att börja med övervägt huruvida inte de studiehem som finns anordnade litet varstans i landet, i främsta rummet i ABF:s regi men också med IOGT och KFUM som huvudmän, också vore förtjänta av ett högre statsbidrag än det som för närvarande utgår. Kommittén är visserligen medveten om att verksamheten vid flertalet studiehem för närvarande har en annan och mera speciell karaktär än den som bedrivs vid hemgårdarna med dessas vidare sociala program. Studiehemmen är ju framför allt till för att genom anordnande av studiecirklar, föredrag och bibliotek stimulera bildningsverksamheten. Att studiehemmen hittills blott i viss utsträckning vidgat sin verksamhet till att också omfatta praktisk hobbyverksamhet m. m. hindrar emellertid inte att det kan vara önskvärt att söka befordra en utveckling i sådan riktning. En dylik utveckling är för övrigt redan på väg. Att i ökad utsträckning få till stånd samlingsplatser för de unga, lika fast knutna till föreningslivet som studiehemmen är, skulle enligt kommittén vara av alldeles särskilt stort värde. De studiehem som lägger sin verksamhet så att de uppfyller de krav, som enligt kommittén bör ställas på allsidighet, kontinuitet m. m. hos verksamheten, bör därför också vara berättigade erhålla statsbidrag. Om alltså hemgårdarna och vissa studiehem kan komma i fråga för vidgat statsstöd till sin ungdomsverksamhet, bör det likväl inte stanna härvid. I annat sammanhang i detta betänkande — sid. 189 — har kommittén uttalat sig för tillkomsten av fritidscentra d. v. s. bygdegårdar, folkets hus, medborgarhus eller t. o. m. skolor som byggts med vidast möjliga målsättning i fråga om användningen. Inom dessa bör föreningslivet och dess behov av smårum för studiecirklar och av större och mindre hörsalar tillgodoses likaväl som nöjeslivets behov av lokaler för bio, (amatör-) teater och dans. Där skulle också den föreningslösa ungdomens eller rättare sagt hela ungdomens behov av utrymmen för hobbyverksamhet och bordstennis, för tidningsläsning, förtäring m. m. tillgodoses. Kommittén har påpekat att också andra samhälleliga behov kanske bör beaktas i sammanhanget: i fritidsanläggningarna kan t. ex. inrymmas bastu, daghem och lekstuga, lokaler för kommunala behov, demonstrationskök, gymnastiklokal etc. Det vore vidare utmärkt om ett dylikt fritidscentrum kunde läggas i anslutning till någon park som under sommaren kunde tjäna som nöjes- eller folkpark. Också idrottsplats och eventuellt badanläggning kan naturligtvis ifrågakomma. Här har skisserats ett flertal av de skiftande behov som en fullt utbyggd anläggning kan komina att tillgodose. Självklart är att på mindre orter utformningen kanske måste bli betydligt enklare. Det väsentliga är emellertid inte mängden av olika lokaliteter som inryms i anläggningen. Det viktigaste synes i stället vara att sikta mot en för varje särskild ort passande samordning av lokalfrågan. Också om dessa fritidscentra visst inte uteslutande lar sikte på ungdo-

marna, kommer dock alltid arbetet att i hög grad rikta sig just till de unga. I fritidsanläggningens hobbyrum och hörsal, i dess ungdomskafé och studiecirkelrum kominer en verksamhet att bedrivas som i stort sett sammanfaller med den som förekommer i en hemgård. Eftersom det kan förväntas att frilidscentra skall komma till stånd på inånga håll i landet, skulle det vara av stor betydelse att i en gemensam formel för stöd åt ungdomsverksamheten kunna inkludera också den verksamhet som är avsedd att växa fram inom dessa centra. Enligt kommittén är det verksamhetens karaktär, visssa krav på kontinuitet m. m., som sammanfattats på sid. 74, som skall vara avgörande för om statsbidrag skall kunna erhållas eller inte. Om dessa villkor uppfylls, är benämningen på den enhet, inom vilken verksamheten äger rum, likgiltig: den må kallas bygdegård eller medborgarhus, folkets hus eller studiehem, hemgård, ungdomsgård eller fritidscentrum. Kommittén anser det vara ett direkt samhällsönskemål att basen här breddas till att omfatta så många samlingspunkter för ungdomsverksamhet som möjligt. Såsom en samlande beteckning för den verksamhet som här diskuteras vill kommittén använda benämningen fritidsgårdsverksamhet. De lokaler inom vilka verksamheten äger rum kallas i det följande fritidsgårdar. Det är givetvis inte kommitténs mening att försöka ersätta t. ex. benämningarna hemgård, ungdomsgård och studiehem med fritidsgård, endast att finna en gemensam arbetsrubrik som omfattar dem alla.

Diskussion

kring formerna

för

statsbidrag

Kommittén har, som framgår av det föregående, funnit statsstöd till fritidsgårdarna i hög grad berättigat. En sådan väg har ju också redan beträtts av statsmakterna. Det måste emellertid, som nämnts, anses viktigt att vidga detta statsstöd till att inte bara omfatta vad som nu går under namn av hemgårdar och studiehem. Möjligheter måste öppnas för stöd också till de nya verksamhetsformer av fritidsgårdskaraktär som kan växa fram. Då sålunda den ram som nu finns för bidrag till här berörda verksamhet i varje fall behöver vidgas, skulle det säkerligen vara lyckligt att, i stället för det anslag som sedan några år utgår, finna en formel som garanterar bidrag mera direkt i proportion till fritidsgårdarnas storlek och verksamhetens omfattning. Vid en diskussion kring vilken stödform som härvid lämpligen bör förordas har kommittén till att börja med övervägt att låta statens medverkan ta formen av bidrag till föreståndarelöner. Denna form för statsstödet skulle bland annat erbjuda den fördelen att någon mera omfattande kontroll inte skulle bli erforderlig annat än i samband med tillsättandet av tjänsterna. Vidare är stödformen enhetlig och bekväm. Oberoende av fritidsgårdens stor-

lek skulle alla erhålla lika mycket med det enda undantag att mindre fritidsgårdar möjligen finge lägre bidrag till anställande av halvtidsarbetande föres land ar c. De skäl som kan anföras emot denna stödform måste dock anses väga tungt; dels kan det ifrågasättas om de beslutande myndigheterna är benägna att godta en anslagsform som direkt tar sikte på tillskapandet av nya tjänster, dels vore del utan tvivel värdefullt om de lokala styrelserna slapp den inblandning i fritidsgårdens angelägenheter som följer med statens inflytande på tillsättandet av tjänstemän. Slutligen måste den invändningen resas att de större fritidsgårdarna blir proportionellt missgynnade om statsstödet oberoende av verksamhetens omfattning blir lika stort för alla. Ett andra förslag som kommittén diskuterat är att till samtliga fritidsgårdar som uppfyller vissa villkor skulle, utöver bidraget till studie- och kursverksamheten, utgå ett grundanslag, lika för alla, fixerat till t. ex. 2 000, 3 000 eller 4 000 kronor. Denna tanke har redan tre gånger framförts till statsmakterna, då kompletterad med förslag till ännu en stödform, nämligen ett tilläggsanslag i proportion till antalet grupper och cirklar inom ungdomseller hemgården. Två gånger har Riksförbundet Sveriges Hemgårdar framlagt detta förslag i skrivelse till Kungl. Maj:t och en gång har det, som tidigare nämnts, förts fram till diskussion i form av en riksdagsmotion. Förslaget har emellertid inte väckt statsmakternas och inte heller i nämnvärd utsträckning remissinstansernas gillande. Detta förslag lider av samma svaghet som det nyssnämnda, nämligen att statsstödet oberoende av verksamhetens omfattning blir lika stort för alla.

Kommitténs

förslag

I det föregående har kommittén diskuterat och avvisat vissa vägar för statsstöd till fritidsgårdar. I det konkreta förslag som i det följande framläggs har kommittén sökt finna en formel för bidraget som på ett smidigt sätt utgår i proportion till fritidsgårdarnas omfattning och behov. Förslaget är konstruerat på sådant sätt att det i ekonomiskt avseende särskilt gynnar de mindre och medelstora fritidsgårdarna. En annan riktpunkt för förslaget har varit att få fram en stödform som särskilt gynnar de gårdar som ligger i ekonomiskt mindre bärkraftiga kommuner. När det gäller att bestämma principerna för en gradering efter skattekraft, kan givetvis olika vägar väljas eftersom den kommunala ekonomiska bärkraften är resultanten av många olika faktorer. Man kan t. ex. välja som mått antalet skattekronor per invånare och/eller utdebiteringen per skattekrona. Men för att få ett mer exakt mått på den ekonomiska bärkraften borde man

samtidigt ta hänsyn till exempelvis invånarnas ålderssammansättning, förekomsten av kommunala fonder m. m. Det vore måhända teoretiskt tänkbart att konstruera ett bidragssystem som tar hänsyn till dessa och andra faktorer. Praktiska skäl talar emellertid häremot eftersom en sådan bidragskonstruktion skulle bli onödigt komplicerad och svåranvändbar. Kommittén har därför utgått uteslutande från antalet skattekronor per invånare såsom uttryck för kommunernas ekonomiska bärkraft. Det finns enligt kommittén ingenting som talar för att användandet av denna enda faktor uppenbart ensidigt skulle komma att gynna någon viss kommunkategori. Med utgångspunkt från vad som i det föregående anförts vill ungdomsvårdskommittén föreslå följande skala: Antal skattekronor per invånare i kommunen

Statsbidrag i % av bidragsunderlaget 1

under 10 10 och » 13 13 » » 16 16 » » 19 19 » » 22 22 » » 25 25 » över

60 55 50 45 40 35 30

Bidraget föreslås maximerat

till 10 000 kronor.

I de fall då fritidsgårdarna är helt kommunala — så är som nämnts fallet beträffande samtliga ungdomsgårdar i Göteborg — skall statsbidrag utgå på samma sätt som om det var fråga om en av enskild huvudman driven fritidsgård. Ett fullföljande av de riktlinjer för statsbidrags utgående som angetts i det föregående kommer att förutsätta alt anslag av förslagsanslags karaktär beviljas för ändamålet. Vad beträffar antalet föreslagna skattekronor per invånare, kunde naturligtvis helt andra klassgränser väljas liksom även annan höjd och tröskel i fråga om bidragsprocenten. Kommittén har emellertid stannat inför nyssnämnda siffror sedan olika alternativ har prövats dels på de nu existerande och planerade gårdarna, dels på de svenska städerna överhuvud. Det är nämligen att förmoda att fritidsgårdar åtminstone under de närmaste åren framför allt kommer att uppstå i städerna. Följande sammanställning visar fritidsgårdar och städer fördelade efter antalet skattekronor per invånare: 1

Beträffande bidragsunderlag se nästa avsnitt.

Skattekronor per invånare i kommunen —10 10—13 13—16 16—19 19—22 22—25 25—

Existerande hemoch ungdomsgårdar Planerade gårdar

— — 2 8 11 8 5

1 8 8 2

— —

Existerande och planerade gårdar

Städer

1 10 16 13 8 5

8 42 40 27 3 3

Anm. Fördelningen med hänsyn till antalet skattekronor per invånare grundar sig på uppgifter ur Årsbok för Sveriges kommuner 1945.

Det är möjligt att erfarenheterna av några års användning av det av kommittén föreslagna bidragssystemet kommer att göra det nödvändigt att omarbeta t. ex. statsbidragsprocenttalen eller klassbestämningen av antal skattekronor per invånare. Men med hänsyn till de nu existerande och de planerade gårdarna som är kända av kommittén innebär förslaget en rimlig och rättvis fördelning av det statliga bidraget. I det föregående har kommittén föreslagit ett bidragssystem som särskilt gynnar de kommuner som har ett lågt skatteunderlag. Inom kommittén har ingående diskuterats huruvida det skulle vara lämpligare att föreslå ett statligt bidrag som utgick med samma belopp till alla och som intill en viss maximigräns skulle utgå med t. ex. en tredjedel av bidragsunderlaget. Att kommittén stannat för ett förslag enligt vilket statsunderstödet utgår i omvänd proportion till antalet skattekronor per invånare i vederbörande kommuner beror dels därpå att folkrika kommuner med stor skattekraft lättare bör kunna bära en större del av kostnaderna för ifrågavarande verksamhet, dels därpå att statsmakterna under senare år synes ha gått in för att bestämma statsbidrag till kommunal verksamhet (skolbyggnader och barnbespisning) efter en glidande skala i förhållande till skatteunderlaget. Bidragsunderlag Såsom bas för beräkningen av det statsbidrag som i det föregående föreslagits föreslår kommittén att fritidsgårdens samlade årsomkostnader skall läggas. Givet är, att om statsstöd för någon del av verksamheten erhålles på annat sätt — t. ex. såsom föreläsningsbidrag eller bidrag till studiecirklar eller daghemsverksamhet — detta skall frånräknas den nyss angivna summan.1 Vad härefter kvarstår är att anse såsom bidragsunderlaget. 1

Enligt en av folkbildningsutredningen utförd beräkning kommer det statliga bidrag som föreslås utgå till studiecirklar i genomsnitt att uppgå till 80—90—100 kronor per år och cirkel beroende på deltagarnas antal och cirkelns varaktighet. Tämligen vanligt synes vara, att de medelstora hemgårdarna har mellan 5 och 10 statsbidragsberättigade studiecirklar. Ett tillskott från staten till studieverksamheten varierande mellan 400—1 000 kronor skulle dessa hemgårdar alltså kunna räkna med.

Mot denna beräkningsnorm kan den anmärkningen givetvis riktas att det är svårt att utan ingående kontroll avgränsa de utgiftsposter som bör medtas. Denna svårighet gäller i främsta rummet lokalkostnaderna. Det bör dock inte bereda tillsynsmyndigheten alltför stora svårigheter att bedöma huruvida de upptagna kostnaderna för t. ex. hyra, amortering, räntor m. ni. förefaller rimliga. Kommitténs avsikt är att statsbidraget skall anses utgå mera som ett stöd till hela den enhet som en fritidsgård utgör än för att premiera den ena eller andra sidan av verksamheten. En i det stora hela godtagbar mätare på fritidsgårdens kapacitet och på arbetets omfattning kan man enligt kommittén anses ha just i årsomkostnaderna. Någon vägande invändning mot att samtliga utgiftsposter får ingå i beräkningsunderlaget kan i enlighet härmed knappast göras. Kommittén anser att den vinst i förenklade redovisningsmetoder som vinnes genom att oavkortade lägga årskostnaderna till grund för statsbidraget är av stor betydelse.

Kommunalt

bidrag

Vad den föreslagna statsbidragskonstruktionen beträffar, har den principen vidare varit ledande, att statsbidraget tillsammans med ett kommunalt bidrag skall täcka en väsentlig del av fritidsgårdens omkostnader. Ett studium av hur hem- och ungdomsgårdarna hittills finansierats — se följande tabell — visar att kommunerna vanligen mycket generöst lämnat verksamheten sitt stöd: I Göteborg t. ex. bekostas sju ungdomsgårdar helt av staden. Många kommuner lämnar bidrag motsvarande 30 till 50 procent av årsomkostnaderna. Stundom har kommunens medverkan bestått i att lokal för verksamheten avgiftsfritt upplåtits och liknande. Enligt kommitténs mening bör kommunal ekonomisk medverkan i fritidsgårdarnas verksamhet principiellt vara en förutsättning för att statsbidrag skall kunna utgå. Ekonomisk medverkan från kommunen är motiverad redan därav att en fritidsgårds verksamhet uteslutande kommer en viss ort tillgodo. Därmed vinnes också en viss garanti för att statsbidrag endast kominer att utgå, där ett påtagligt lokalt intresse förefinns, varjämte de kommunala myndigheternas person- och lokalkännedom i större utsträckning kan göra sig gällande vilket inte minst på detta område är en uppenbar fördel. Slutligen innebär kommunens förbindelse till bidrag med viss andel av kostnaden i detta liksom i andra liknande sammanhang (skolor, sjukvårdsinrättningar etc.) en underpant på att verksamheten bedrivs efter ekonomiskt försvarliga principer.

Inkomster

för 26 hemgårdar1

enligt budgetförslag

för arbetsåret

1945—1946

eller för år 1946.

Kommun, anslag

Avgifter

övriga ink.

Beräkn. gåvor, fondmedel

Summa Brist i procent

abs. tal

140 000 38 100 12 422 5 275 8 938 12 530 7 535 22 600

i procent Birkagården Mäster-Olofsgården Stefansgården Sundbybergs ungdomsgård Södertälje ungdomsgård . Fyrisgården, Uppsala . . . . Västra Vingåkers hemgård Norrköpings hemgård . . . . Folkungagården Risbrinksgården i'Linköping . Talavids ungdomsgård, Jönköping Malmö hemgård Hälsingborgs hemgård Lunds hemgård Trelleborgs hemgård Studiehemmet Nordgården, Göteborg Borås hemgård Vintergården, Örebro Örebro ungdomsgård Bofors ungdomsgård Gävle hemgård Gävle ungdomsgård Ungdomsgården i Sörforsa . . Studiehemmet i K r a m f o r s . . . . Sundsvalls ungdomsgård Timrå hemgård Örnsköldsviks ungdomsgård . .

31 49 36 76 67 30 39 44

20 8 32 1 2 7 5 14

23 6 39 14 16

11 3 8 7 5

33 41 54 98 18 24 69

6 4 10 1 14 15

6 3 11 1 14

—

—

8 18 6 5

13 3 23 4

9 26 7 38

—

28 14

4 3

—

—

21 19

3 55

48 13

2 9 8 8

—

100 100 100 100 100 100 100 100

38 000

37 13 25 3 16

29 78 26 69 63

100 100 100 100 100

9 575 15 700 15 200 7 100 9 200

15 52

— —

18 12 18

36 49

— —

89 50 60 73 55

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

23 000 17 950 7 424 15 050 32 830 21 150 3 650 9 546 24 500 11 623 7 500 7 960

—

— 2 7

—

—

—

4 15

—

17 26 32

1 Sju ungdomsgårdar i Göteborg vars verksamhet helt bekostas av staden har inte medtagits här.

Om ekonomiskt bidrag från kommunen skall vara en förutsättning för statsbidrag, kommer detta att medföra, att om de kommunala myndigheterna av ekonomiska eller andra skäl ställer sig avvisande, fritidsgården kommer att utestängas inte bara från kommunalt utan också från statligt bidrag. Det

skulle givetvis vara mycket olyckligt om på så sätt energiska ansträngningar från institutioner och enskildas sida att få till stånd eller vidmakthålla en fritidsgård på en ort där en sådan måhända vore särskilt behövlig skulle omintetgöras uteslutande på grund av högt skattetryck eller de beslutande myndigheternas omotiverade ointresse. Motiv för kommunen att inte bevilja anslag kan givetvis även vara att tillräckliga medel från t. ex. en stiftelse eller ett företag finns disponibla för ändamålet. Även om kommittén alltså i princip vill göra det kommunala bidraget till villkor för statligt stöd, torde det vara lämpligt att inte låsa fast statsbidraget hårdare vid detta villkor än att tillsynsmyndigheten beredes möjlighet att undantagsvis, då särskilda skäl föreligger, medge dispens. För att garantera att verksamheten i dessa fall blir tillräckligt allsidig och för att kunna bedöma orsaken till att kommunalt anslag ej utgår skall före tillsynsmyndighetens prövning av ärendet yttrande inhämtas såväl från vederbörande kommun som från den av ungdomsvårdskommittén i annat sammanhang föreslagna ungdomskonsulenten, om en sådan finnes inom länet. Då statsbidrag prövas utgå trots att något kommunalt bidrag inte alls eller i otillräcklig utsträckning utgår, skall det statliga bidraget utgå enligt samma principer som om kommunalt bidrag lämnades till verksamheten. Kommittén har i det föregående rekommenderat att det samhälleliga bidraget bör täcka en väsentlig del av fritidsgårdens samlade årsomkostnader. För att få garantier för att så verkligen blir fallet, skall en förutsättning för att statsbidrag skall utgå i princip vara, att kommunen beviljar ett anslag av sådan storleksordning, att det tillsammans med det statliga bidraget uppgår till minst 10 procent av bidragsunderlaget. Om fritidsgårdens årsomkostnader ger ett bidragsunderlag, som överstiger det belopp vilket enligt här angivna grunder berättigar till högsta medgivna statsbidrag (10 000 kronor), beräknas det kommunbidrag som är förutsättning för statsbidrag endast på den del av bidragsunderlaget som svarar mot verkligen utgående statsbidrag. I vissa fall kan det givetvis vara motiverat att kommunerna genom ett högre bidrag än som här sagts stöder fritidsgården.

Exempel

på hur det föreslagna kommer

att

statsbidragssystemet verka

För att ge en uppfattning om hur föreslagna bidragssystem kommer att verka har sex olika typfall sammanställts i tablån på följande sida. Statsbidrag med högsta medgivna belopp (10 000 kronor) utgår sålunda,

då fritidsgårdens årsomkostnader uppgår till omkring 18 000 kronor i kommuner med 10 skattekronor och till omkring 33 000 kronor i kommuner med över 25 skattekronor per invånare. Då hög skattekraft och stor folkmängd i regel följs åt innebär detta att mindre orter kan få högsta medgivna statsbidrag till en relativt liten fritidsgård under det att större orter måste upprätthålla en mera omfattande verksamhet för att kunna bli berättigade till maximibeloppet. Mot denna konsekvens av bestämmelserna torde ingen berättigad invändning kunna göras. Möjligen kan dock statsbidragets konstruktion leda till att på större orter flera mindre fritidsgårdar upprättas i stället för en eller ett fåtal större.

Fritidsgårdens årsomkostnader minskade med ev. statsbidrag i annan ordning ( = statsbidragsunderlaget)

Antal skattekronor per invånare i kommunen

12 000 12 000 12 000 18 182 25 000 33 333

10 20 28 10 20 28

Statsbidrag

i procent av bidragsunderlaget

i kronor

55 40 30 55 40 30

6 600 4 800 3 600 10 000 10 000 10 000

Kommunalt bidrag i kronor, minst

1 800 3 600 4 800 2 727 7 500 13 333

För 33 hem- och ungdomsgårdar beträffande vilka kommittén erhållit uppgift angående årsomkostnader för senaste verksamhetsåret skulle det totala sammanlagda statsbidraget — under förutsättning av att bidragsunderlaget är lika stort som gårdarnas årsomkostnader — enligt kommitténs förslag uppgå till i runl tal 185 000 kronor och det kommunala bidraget till omkring 152 000 kronor. Vidare kan nämnas att 27 stycken av nyssnämnda gårdar skulle få 70 procent av sina årsomkostnader täckta genom statligt och komi munalt bidrag, resterande 6 gårdar har en årsomkostnad så stor att statens maximibidrag tillsammans med kommunens minimibidrag kommer att understiga 70 procent av dessa gårdars årsomkostnader. Det sammanlagda bidragsunderlaget för här diskuterade gårdar utgör sammanlagt omkring 615 000 kronor, men i denna siffra ingår Birkagården med en årsomkostnad uppgående till 140 000 kronor. I följande tabell visas vad de samhälleliga bidragen som kommittén föreslagit skulle betyda för några nu existerande gårdar.

5 Fritidsutredningen

IV

Bidragsunderlag

Gård

Södertälje ungdomsgård . . . . Sundsvalls ungdomsgård . . .

Borås hemgård Gävle hemgård

Mäster-Olofsgården Birkagården

70 procent av bidragsunderlaget

8 938 9 375 11 623 15 050 15 200 17 950 21 150 23 000 24 500 38 100 140 000

6 260 6 560 8 140 10 540 10 640 12 570 14 810 16 100 17 150 26 670 98 000

324 886

227 440

Statsbidrag

Kommunalt bidrag

Det samhälleliga bidragets procentuella fördelning på stat

kommun

10.000 10*000

2 680 2 340 3 490 3 770 4 560 5 390 5 290 8 050 4 000 13 330 13 330

57.2 64.3 57.1 64.2 57.1 57.1 64.3 50.0 58.3 30.0 42.9

42.8 35.7 42.9 35.8 42.9 42.9 35.7 50.0 41.7 70.0 57.1

80 050

66 230

3 580 4 220 4 650 6 770 6 080 7 180 9 520 8 050

io]ooo

I det följande visas hur statsbidraget kommer att verka för de ungdomsgårdar som nu drivs helt av kommunen: Offentligt bidrag till Göteborgs helt kommunala

ungdomsgårdar.

Ungdomsgård

Årsomkostnader ( = bidragsunderlag)

Statligt bidrag

Kommunalt bidrag ( = bidragsunderlaget — statsbidraget)

Bambergsgården . . . Kålltorp Buras

11 000 12 000 12 300 16 000 16 600 19 600 20 600

3 850 4 200 4 310 5 600 5 810 6 860 7210

7 150 7 800 7 990 10 400 10 800 12 740 13 390

108 100

37 840

70 270

Verksamhetens

uppläggning

Stora Katrinelund..

Villkor för

erhållande

av statsbidrag. och

inriktning

!;!

I det följande vill kommittén närmare diskutera hur verksamheten bör vara upplagd för att bli berättigad erhålla statsbidrag. De krav som i olika sammanhang härvid framförts har sammanförts på sid. 74.

1. Ungdomens plats på fritidsgården. Det kan förefalla ganska naturligt att den fritidsgårdsverksamhet som kommittén föreslår stöd till främst riktar sig till ungdom. Kommittén har också diskuterat lämpligheten av att såsom villkor för statsbidrag ställa att ett visst minimiantal unga — t. ex. 150 stycken — skulle vara inskrivna vid fritidsgården. Ett sådant villkor skulle emellertid knappast vara lyckligt, eftersom det dels kunde utesluta vissa mindre fritidsgårdar också om dessa bedrev en mycket värdefull verksamhet, dels kunde få den verkan att man försökte få fram en rad »pappersmedlemmar» för att komma upp till det föreskrivna antalet. Kommittén har emellertid inte ansett befogat att föreskriva att fritidsgården ens huvudsakligen skall rikta sig just till ungdomen, bara att den i väsentlig utsträckning skall göra det. Birkagården är exempel på en hemgård som, fastän den inte — om man ser på statistiken över de besökandes åldersfördelning — i övervägande utsträckning kan sägas vända sig till ungdom, ulan tvivel bedriver en för ungdomen synnerligen värdefull verksamhet. Kommittén vill också framhålla att den ur psykologiska och även ur praktiskt ekonomiska synpunkter i stort sett finner det lyckligt, om verksamheten inte uteslutande vänder sig till de unga utan också riktar sig till äldre och gärna också till barnen. Det bör emellertid vara underförstått att ungdomen inom fritidsgårdens ram i största utsträckning, om de så önskar, får möjlighet att hålla sig för sig själva med sina egna sysselsättningar. I ett annat sammanhang — sid. 40 — har kommittén närmare diskuterat denna fråga. 2. Fritidsgårdens öp pet hållningstider. En verksamhet av den karaktär som bedrivs vid fritidsgårdarna, med bland annat studiecirklar och föredrag, med kurser och samkväm, kommer helt naturligt att framför allt förläggas till vinterhalvåret. Det visar sig också att arbetet vid hemgårdarna vanligen pågår från höst till vår mellan 26 och 33 veckor per år. Vid några hemgårdar pågår det hela året, delvis i form av sommarstugeverksamhet. I enlighet med den praxis som redan nu tillämpas vid hemgårdarna synes det rimligt att ställa som villkor för statsbidrag att fritidsgården skall vara öppen under större delen av året, eftersom de ungas behov av en tillflykt inte är täckt med bara några månaders verksamhet höst och vår. Alldeles särskilt önskvärt är att den öppna verksamhet som talas om i det följande är i funktion så stor del av året som möjligt. Behovet av att ha någonstans att ta vägen, att slippa driva omkring på gator och vägar, försvinner inte under sommarhalvåret också om verksamheten givetvis då får läggas om och mera inriktas på utflykter och friluftsliv än på inomhussysselsättningar. För stora grupper ungdomar torde vidare föreligga behov av att ha någonstans att ta sin tillflykt under söndagarna; det är sålunda i många fall angeläget att fritidsgårdarna håller verksamheten öppen också dessa dagar. Att åtminstone fritidsgårdens öppna linje skall som regel vara öppen varje var-

dagskväll under de perioder den är i gång är självfallet. Kommittén anser däremot inte motiverat att stadga någon viss minimitid för öppethållning. 3. Partipolitisk obundenhet och religiös neutralitet. Fritidsgården skall principiellt stå öppen för alla. För att detta inte bara skall bli ett tomt talesätt är det nödvändigt att dess verksamhet är partipolitiskt obunden och religiöst neutral, så att ensidighet, tvång, sekterism och dogmatism i arbetet undviks. De unga skall vara lika välkomna vilken politisk eller religiös åskådning de än har och något försök att påtvinga dem de av fritidsgårdens ledning omfattade åsikterna får inte förekomma. Men inte bara direkt värvning i ena eller andra riktningen måste undvikas. Det är också av fundamental vikt att fritidsgården i sin verksamhet söker tillgodose intressen och behov hos så breda skikt av unga som möjligt och att den arbetar på ett så vidsynt sätt som möjligt. Den faran ligger nämligen nära till hands att en fritidsgård, vars arbete t. ex. är utpräglat partipolitiskt eller religiöst färgat, betraktas med skepsis av många unga vilka har en åskådning som bryter sig häremot. Detta kan helt naturligt få till följd en viss ensidighet i rekryteringen av de besökande liksom i valet av och tillgången till lärarkrafter. I synnerhet är det viktigt att på smärre platser, där det bara kan bli fråga om att få till stånd en enda fritidsgård, denna får vidast möjliga förankring bland olika grupper i samhället. Eftersom det torde bli arbetarklassens och lantbefolkningens unga som i övervägande utsträckning kommer att befolka fritidsgården är det viktigt att den från dessa håll betraktas med fullt förtroende samt att den arbetar på ett sådant sätt att den omfattas med aktivt intresse från dessa håll liksom av bildningsorganisationer och föreningar. Detta emotsågs inte av att fritidsgården i sin verksamhet ej får vara partipolitisk. Kravet på partipolitisk och religiös neutralitet får givetvis inte heller tolkas så, att verksamheten blir färglös och opersonlig: står fritidsgården alldeles utanför tidens problem, är den inte i stånd att vara den samlingspunkt och den medborgarskola som den bör vara. Här bör olika åsiktsriktningar fritt kunna mötas och fördomsfritt diskutera ungdomens och samhällets olika problem eller livsåskådningsfrågor. Den praxis som utbildats inom det fria och frivilliga bildningsarbetet kan tjäna som förebild vid tillämpningen av kravet på att verksamheten skall vara politiskt obunden och religiöst neutral. Inom bildningsarbetet råder i stort sett en anda av frihet och åsiktstolerans. Olika meningar får bryta sig mot varandra och de olika studieorganisationerna har möjlighet att var för sig anpassa sitt arbete efter förutsättningar och behov som gör sig gällande inom organisationerna. Man ser det likväl som en hederssak att inte utnyttja anslag från det allmänna i en rent propagandistisk verksamhet i medlemsvärvningens syfte. Det synes kommittén skäligt att de gynnsamma erfarenheterna från det statsunderstödda folkbildningsarbetet också bör läggas till

grund för tillämpningen av anslagsvillkoren för fritidsgårdarna, så att å ena sidan otillbörlig ensidighet förebygges men å andra sidan frihet lämnas fritidsgårdarna till variation och anpassning efter skilda behov och önskemål. 4. Vilka verksamhetsgrenar skall förekomma? Fritidsgårdsverksamheten skall syfta till att främja ungdomens allsidiga utveckling och trivsel. Härmed förstås en delvis såsom öppen organiserad verksamhet som bör innefatta dels intellektuell verksamhet, i vilken någon form av studier i medborgerliga frågor i allmänhet bör vara företrädd, dels praktiska sysselsättningar och rekreativ verksamhet av olika slag. I görligaste mån bör uppmärksamhet ägnas åt sång, musik, (amatör-) teater, teckning eller målning, ävensom idrott och friluftsliv samt nöjesliv. Av ovanstående framgår att enbart intellektuellt inriktad verksamhet med studiecirklar och diskussioner, biblioteksverksamhet och föreningsliv inte kan kvalificera till statsbidrag lika litet som enbart praktisk verksamhet eller förströelseverksamhet kan vara tillräcklig. Just i det förhållandet att helt olika former av fritidsverksamhet förekommer inom den samlande enhet som en fritidsgård skall utgöra ligger enligt kommittén ett stort värde. Kommittén vill i detta sammanhang särskilt trycka på önskvärdheten av att fritidsgårdarna också i viss utsträckning upptar nöjen på sitt program. Utan tvivel har denna verksamhet hittills vid hemgårdarna intagit en relativt undanskymd plats vid sidan av det intellektuella och praktiska arbetet. I sitt tidigare avgivna nöjesbetänkande har kommittén gett uttryck åt den åsikten att det kan ligga en fara i att man söker göra hela nöjeslivet alltför ideellt och högtsyftande, eftersom följden kan bli att i synnerhet de ungdomar som man främst vill nå — de som överfrekventerar danshak och biografer m. m. — kan skrämmas bort från de sålunda anordnade tillställningarna genom att tro att dessa är tråkiga och alltför högtidliga. — Ungdomens behov av att få roa sig under profana former måste erkännas såsom legitimt och ofrånkomligt. Den tydliga uppdelning på nöjesliv och samhälleligt sanktionerad ungdomsverksamhet, som bland annat tar sig uttryck i att nöjesliv betraktas som något mindervärdigt, som får sköta sig självt och som bör hållas åtskilt från övrig verksamhet är, som kommittén i nöjesbetänkandet framhållit, synnerligen beklaglig. Det framstår därför som ett oavvisligt önskemål för fritidsgårdarna att söka finna nöjesformer som kan intressera breda skikt ungdomar. Dansaftnar, filmförevisningar av goda underhållningsfilmer m. m. är sålunda nöjesformer som inte bör vara en fritidsgård främmande. Kommittén har i nöjesbetänkandet framhållit det önskvärda i att dansen, som för närvarande i största utsträckning idkas i slumpvis sammanfogade människoanhopningar vid danshak och dansbanor, återförs till den naturliga gruppbildning som bland annat kan återfinnas just på en fritidsgård och att fritidsgården också borde anordna kurser i dans för ungdomarna. På senare

tid har man vid flera hemgårdar, t. ex. Mäster-Olofsgården, och i flera fall vid Stockholms barnstugors ungdomsverksamhet börjat dansa modern dans. Också andra nöjesformer borde kunna experimenteras ut just på fritidsgårdarna, där besökarnas åtminstone tämligen enhetliga sammansättning skapar alldeles särskilda förutsättningar härför. Fritidsgårdarna kan ge de unga tillfällen att uppträda och finna uttryck för de konstnärliga möjligheter som annars måhända skulle förkvävas. Bland de krav och önskemål beträffande verksamhetens inriktning och uppläggning som i det föregående framförts har också nämnts att verksamheten delvis skall organiseras såsom s. k. öppen verksamhet. Vad kommittén lägger in i begreppet öppen verksamhet har på annat ställe i detta betänkande — sid. 41 — utförligare diskuterats. Av vitalt intresse synes enligt kommittén vara att fritidsgårdarna, bredvid den mera kursbestämda klubb- och studiecirkelverksamheten, såsom komplement har en verksamhet dit i princip vem som helst utan förhandsanmälning skall vara välkommen när som helst. Den öppna verksamheten kan givetvis, beroende på lokala förhållanden, erhålla många olika former. Ibland kan den kanske bestå i ett ungdomskafé som utgör en del av fritidsgården, ibland av en läsestuga, ibland av några smårum som får utnyttjas av vem som vill. Också om inte den öppna verksamheten bör vara programbestämd, bör dock material och utrustning finnas som gör det möjligt för besökarna att på sätt de själva önskar fördriva tiden. Tidningar och böcker, spel av olika slag, bordstennisutrustning — om utrymme härför finns — liksom möjlighet att få beställa en kopp kaffe eller en läskedryck torde härvid vara det viktigaste. Som ännu ett önskemål i detta sammanhang vill kommittén framhålla alt ungdomsföreningarna, så långt det är möjligt, bereds tillfälle att förlägga sina möten till fritidsgården liksom också att på annat sätt delta i dess verksamhet. Kommittén har i annat sammanhang betonat nödvändigheten av att den intressemotsättning som stundom kan iakttas mellan ungdomsföreningarna och den verksamhet som riktar sig till ungdomen utom föreningarna elimineras. I denna avsikt är det nödvändigt att ungdomsföreningarna så långt möjligt är bereds tillfälle att hålla till på fritidsgårdarna. Detta bör inte bara ske genom att deras möten förläggs dit utan också t. ex. genom att de ibland inbjuds att stå för programmet vid gårdens samkväm eller att delta i den praktiska klubb- och kursverksamhet som är anordnad på gården. En sådan samverkan mellan ungdomsföreningar och fritidsgård skulle säkerligen innebära en vinning för båda parter. På grund av att fritidsgårdarna — som i det följande närmare diskuteras — säkerligen ofta får hålla till i otillräckliga lokaler, är det vanskligt att föreskriva vilka former en här skisserad samverkan skall ta. Kommittén är emellertid förvissad om att det från fall till fall skall bli möjligt att finna en tillfredsställande lösning härav.

En garanti för att ungdomsföreningarnas intressen kommer att bli tillgodosedda inom fritidsgården ligger väl för övrigt däri att fritidsgårdarna förmodligen ofta kommer att sättas i gång och drivas av ungdomsföreningarna. 5. Lokaler för verksamheten. Det statsstöd som föreslås till fritidsgårdarna är uteslutande avsett för den löpande verksamheten. Det enda undantaget härifrån är att i årsomkostnaderna som skall utgöra bidragsunderlaget för statsstödet får inräknas också lokalkostnaden, d. v. s. utgifter för hyra, amortering eller räntor. Kommittén förbigår frågan om hur för verksamheten erforderliga och ändamålsenliga lokaler skall kunna erhållas. Denna fråga har i ett särskilt kapitel närmare utvecklats. Det statsbidrag som för närvarande kan erhållas för byggande av allmänna samlingslokaler kan inte utan vidare utgå till en verksamhet av så blandad karaktär som den vilken är avsedd att äga rum inom fritidsgårdarna. På en del håll blir måhända föreningsverksamhet det minsta som kommer att bedrivas där, medan sådana verksamhetsformer som praktisk handaslöjd, kaféverksamhet, rekreativ verksamhet av olika slag etc. får desto bredare utrymme. I väntan på vidgade möjligheter att erhålla statsbidrag till fritidslokaler anser kommittén det ur sina synpunkter nödvändigt att med utnyttjande av de lokalresurser som för närvarande finns försöka få till stånd en fritidsgårdsverksamhet. När så småningom statsbidrag till byggnationerna kan komma till stånd, kommer detta att betyda en ytterligare stöt framåt för fritidsgårdsarbetet. Trots vad som tidigare sagts om lokalfrågans beträngda läge, finns det säkerligen redan nu vissa möjligheter att skaffa fram lokaler — om än inte idealiska — för ändamålet. Detta kan bland annat utläsas ur uppgifterna från hemgårdarna. Vanligen håller dessa till i en eller ett par stora lägenheter i vanliga hyreshus eller i något gammalt hus av villatyp kanske med egen trädgård, mera sällan i en för ändamålet särskilt uppförd och inredd byggnad. Också om lokalproblemet synes stå i förgrunden för nästan samtliga hemgårdar, har dock en betydande verksamhet kunnat bedrivas trots de ofta primitiva lokalresurser som stått till buds. Under nu rådande förhållanden anser kommittén det angeläget att en fritidsverksamhet sådan som här avses överhuvud taget kommer i gång utan att man avvaktar tillkomsten i en framtid av särskilda byggnader för ändamålet. Om intresse för tillkomsten av fritidsgårdar finns, skall det säkerligen lyckas att genom renovering och nyinredning tillsvidare få fram lokaler som också om de är långtifrån idealiska dock kan göra god tjänst. På sid. 194 h a r en sammanställning lämnats över de fonder som kan tänkas ge hidrag till byggande eller iordningställande av fritidsgårdslokaler.

De utrymmen som kan tänkas ingå i en fritidsgård har närmare diskuterats på sid. 189 i samband med att frågan om fritidscentra ventilerats. I ett av Stockholms stads ungdomskommitté i juni 1946 avgivet betänkande om fritidsfrågans lösning i storstaden ur ungdomens synpunkt ingår planer på uppförande av ett antal ungdomsgårdar. Till dessa planer har fogats ritningar över de tilltänkta byggnaderna. Dessa ritningar — liksom diskussionen i anslutning till den — bör vara av stort värde också för andra än Stockholms stads myndigheter. Också om sålunda lokalfrågan för fritidsgårdarnas del säkerligen kommer att finna mycket varierande lösningar, synes det kommittén vara angeläget att såsom villkor för statsbidrag ställa att fritidsgårdarna skall disponera fasta lokaler så att de slipper hysa in sig än här och än där. Detta är nämligen en viktig förutsättning för att verksamheten skall kunna få kontinuitet och fasthet. Det kravet bör vidare ställas att fritidsgårdsarbetet skall vara en huvuduppgift och inte pressas in som en bland många verksamhetsgrenar. Fritidsgården bör sålunda vara inredd med tanke på arbetet bland de unga; där skall finnas skåp för deras påbörjade arbeten, möjlighet för scoutpatruller m. fl. att sätta upp sina emblem på väggarna m. m. Om de unga bara känner sig tillfälligt insläppta i en lokal som egentligen tillhör någon annan sammanslutning är det svårt att få fram den gruppkänsla och lojalitet, den hemtrevnad och trygghet som önskligt vore. Det är givet att det ur lokalekonomisk synpunkt kan vara nödvändigt att lokalerna utnyttjas t. ex. för kursverksamhet på förmiddagarna. 6. Om fritidsgårdens föreståndare. För att fritidsgården såsom avsikten är skall kunna få sådan hemkaraktär att de unga där känns igen och känner sig välkomna, är det, enligt kommitténs uppfattning, nödvändigt med en anställd föreståndare. På de håll där man prövat metoden att låta t. ex. olika ungdomsföreningar eller ledare för olika verksamhetsgrenar svara för värdskapet, har resultatet vanligen inte blivit det bästa. Än mindre tillfredsställande är det att t. ex. bara ha en vaktmästare anställd med uppgift att öppna och stänga dörrarna, se till att ungdomarna inte för alltför mycket väsen o. s. v. Också om arbetsuppgiften som föreståndare vid en fritidsgård vanligen kräver en hel arbetskraft, bör heltidsanställning inte göras till ett villkor för statsbidraget. På många håll torde det, framför allt under de första trevande åren, inte vara ekonomiskt möjligt att heltidsanställa en förståndare och då är det bättre att man börjar i mindre skala med en föreståndare som åtminstone kan ägna kvällarna åt arbetet än att man inte börjar alls. Ett annat krav måste vara att föreståndaren skall vara för ändamålet lämpad. Givetvis kan det inte från den statliga tillsynsmyndighetens sida bli tal om någon ingående prövning av kompetensen: det är fritidsgårdens sty-

relse som skall ha ansvaret för anställandet av föreståndaren och någon behörighetsförklaring skall inte behöva ifrågakomma. För att fritidsgårdsverksamheten skall bli vad den är avsedd att bli måste det emellertid vara av vitalt intresse att föreståndaren är för sin uppgift lämpad och det måste ur denna synpunkt anses motiverat att tillsynsmyndigheten i samband med prövningen av statsbidragsansökan också tar hänsyn till att inte en för uppgiften olämplig person anställs såsom föreståndare. Vad meritkraven för föreståndarna beträffar, är det givetvis viktigt att inte för strikt låsa fast dessa vid vissa avlagda examina. I avsnittet om ungdomsarbetets ledning — sid. 256 — har följande sagts som äger full giltighet också i fråga om fritidsgårdsföreståndare: Mer än i många andra fall är det här väsentligt att få tag på män och kvinnor som har den personliga lämpligheten och intresset för uppgiften, som har en allsidig social orientering, ingående kontakt med de folkliga rörelserna, förmåga att ta de unga, förstå deras problem och vinna deras förtroende. Vidare måste det anses vara av värde om de som ägnar sig helt åt ungdomsarbete är vaket samhällsintresserade, liksom att de är förtrogna med den miljö och de levnadsförhållanden varifrån de ungdomar vanligen kommer som de har att göra med. Det är naturligtvis också värdefullt om fritidsgårdsföreståndare genom praktik på fritidsgård eller liknande har förvärvat erfarenhet av denna form av verksamhet liksom att han eller hon väl känner till ungdomsorganisationernas strävanden och arbete. Föreståndarskapet för en fritidsgård innebär nämligen så mycket mer än att leda olika kurser och grupper på gården — ett arbete som kanske för övrigt föreståndarna åtminstone på de större fritidsgårdarna hinner ägna ringa eller ingen tid åt. Det innebär framför allt att ha tid att ta emot ungdomarna eller deras föräldrar om de vill ha råd i ena eller andra frågan och att kunna gripa in och hjälpa i olika situationer. Det innebär vidare att i samråd med styrelsen besluta om verksamhetens uppläggning och om anställandet och vidtalandet av lärare och kursledare samt att organisera skötseln av det stora hushåll som en fritidsgård utgör med kaffesamkväm och städning, med fester och nyanskaffningar. Det innebär slutligen att i praktiken ha huvudansvaret för fritidsgårdens räkenskaper och att avge rapport över verksamheten liksom att ombesörja den skriftväxling som verksamheten medför. I den mån den personliga lämplighet och kunnighet som i det föregående antytts, förenas med för uppgiften värdefull utbildning, måste detta givetvis betraktas som ett ytterligare plus. För att få en uppfattning om bland annat de personers utbildning, vilka för närvarande arbetar såsom föreståndare vid hem- och ungdomsgårdar, har kommittén gjort en rundfråga som visar förhållandena vid 39 hem- och ungdomsgårdar. Av dessa 39 föreståndare — 12 härav är för övrigt män

och 27 kvinnor — har 8 diplom från socialinstitutet (D.S.I.-examen), 6 har teologisk examen och 3 har examen från barnträdgårdsseminarium. övriga föreståndare har skiftande utbildning: så finns t. ex. 2 sjuksköterskor, 2 yrkeslärare, 1 fil. kand. och pol. mag., 1 barnsjuksköterska, 1 handarbetslärarinna, 1 småskol- och skolkökslärarinna, 1 gymnastikdirektör, 1 lärarinna från tvåårigt lärarinneseminarium jämte lanthushållsseminarium, 1 har genomgått Ericastiftelsens seminarium. Ingen särskild examen eller utbildning, med undantag för kortare kurser, har 6. Uppgifterna visar klart hur vitt skilda utbildningsvägar, som meriterat till föreståndarebefattningar vid hemgårdarna. Från hemgårdsledningens sida framhålles att många hemgårdar för närvarande knappast kan sägas fritt kunna välja sina föreståndare: ofta är de hänvisade att ta de personer som överhuvud taget är villiga att arbeta för de ofta mycket låga löner som erbjuds. Om ett tillräckligt samhälleligt bidrag till verksamheten erhålls, bör det bli möjligt för fritidsgårdarna att betala högre löner och att alltså erhålla mer kvalificerade föreståndare. I detta sammanhang kan det vara av intresse att se vilka löner som för närvarande utgår till föreståndarna för hemgårdar. Om bostad beräknas efter 50 kronor per månad och fri mat till 80 kronor per månad, är lönesättningen per år för de 33 heltidsanställda hemgårdsföreståndare, från vilka svar inkommit, följande: Hemgårdsföreståndare

Lön 1

5 därav 1 med Soc. Inst.-utb 7 » ingen » » 9 » 1 » » 5 » 1 » » 5 » 4 » » 2 » 1 » »

2 500—3 000 3 000—3 500 3 500—4 000 4 000—4 500 4 500—5 000 5 000—

Av denna sammanställning framgår att lönesättningen — också om man jämför den med socialarbetarnas löner för övrigt — får sägas vara mycket låg. Sammanfattning I det föregående har uppläggningen av fritidsgårdsverksamheten diskuterats ur olika synpunkter. Dessa överväganden har resulterat i att följande förutsättningar ansetts böra utgöra villkor för statsbidrag: 1. Verksamheten skall i väsentlig utsträckning vara inriktad på ungdom. 2. Fritidsgården skall vara öppen under större delen av året. Åtminstone den s. k. öppna verksamheten skall härvid som regel vara öppen under varje vardagskväll. 1

Verksamheten pågår i vissa fall endast 8 månader av året.

3. Verksamheten skall vara partipolitiskt skall vända sig till alla unga.

obunden och religiöst neutral och

4. Verksamheten skall syfta till att främja ungdomens allsidiga utveckling och trivsel. För förverkligandet härav bör följande sysselsättningsformer förekomma vid fritidsgården: a) intellektuell verksamhet i vilken någon form av studier i medborgerliga frågor i allmänhet bör vara företrädd; b) praktiska sysselsättningar; c) rekreativ verksamhet (sysselsättningar sådana som bordstennis, spel, tidningsläsning m. m.). I görligaste mån bör uppmärksamhet ägnas åt sång, musik, (amatör-) teater, teckning eller målning ävensom idrott och friluftsliv samt nöjesliv. d) Fritidsgårdens arbete skall delvis organiseras såsom öppen verksamhet. 5. Fritidsgården skall disponera fasta lokaler som används huvudsakligen för ändamålet. 6. Vid fritidsgård skall finnas en föreståndare

som svarar för verksamheten.

Hemgårdarna har ursprungligen tillkommit på enskildas initiativ. De har fått sin prägel av sina initiativtagares personliga inställning och av de lokala behov som de närmast avsåg att möta. Därav har följt att verksamheten vid hemgårdarna utvecklats i stor frihet och någon strävan att likrikta dem eller att dirigera deras utveckling i någon viss riktning har inte heller den riksorganisation som sedermera bildats för att främja hemgårdarnas gemensamma syften visat. Studiehemmen har såtillvida följt en annan utvecklingslinje som de har skapats av lokala avdelningar för folkrörelsernas studieverksamhet. Åtskilliga av dem har efter hand fått ett vidare handlingsprogram än det strikt studiebetonade. Utan tvivel är friheten att anpassa sig efter rådande förhållanden och att ge utrymme för skiftande personliga egenskaper hos ledarna ett värde som också i fortsättningen på allt sätt bör tillvaratagas. När det likväl visat sig nödvändigt att dra upp vissa riktlinjer som förutsättning för statligt understöd åt denna verksamhet, beror det på att garantier måste skapas för att de statsunderstödda fritidsgårdarnas verksamhet skall bli tillräckligt vid i sin syftning. De i det föregående angivna normerna för verksamhetens uppläggning och inriktning skall förstås utifrån detta motiv. Dessa normer är så vitt formulerade att de uppfylles av så gott som samtliga hemgårdar liksom av ett betydande antal studiehem. I återigen en del fall torde man med hjälp av smärre kompletteringar eller genom vissa omjusteringar bli i stånd att uppfylla de ställda villkoren. Kommittén förutsätter att det statsbidrag som för närvarande utgår till

hemgårdar och studiehem — 30 000 kronor till vardera gruppen — i och med det här föreslagna nya statsstödet kommer att försvinna. En följd härav kommer att bli att de fritidsgårdar (hemgårdar, studiehem) som inte kan uppbära stöd enligt fritidsgårdsförslaget kommer att bli helt utan statsstöd. Detta kan komma att inträffa t. ex. för studiehem som på grund av bristande ekonomiska resurser inte har någon föreståndare anställd eller som bedriver en utan tvivel i och för sig synnerligen lovvärd men dock uteslutande på intellektuella studier inriktad verksamhet. Vad frågan om särskilt statsstöd till den verksamhet som ej kan uppbära stöd enligt fritidsgårdsförslaget beträffar, delar kommittén helt den uppfattning som folkbildningsutredningen i denna fråga uttalat och som framgår av följande utdrag: Vissa av de studiehem som för närvarande åtnjuta statsunderstöd torde icke fylla de här (av ungdomsvårdskommittén) uppställda villkoren. Utredningen har under sådana omständigheter diskuterat huruvida utöver stödet till studiecirkelverksamhet ett särskilt statsunderstöd borde utgå till dessa studiehem såsom bidrag till deras allmänna omkostnader. Då emellertid dessa i huvudsak torde utgöras av lokalkostnader, och understöd till lokalkostnader av detta slag enligt utredningens mening främst bör lämnas av vederbörande kommun, synes något särskilt anslag för här ifrågavarande ändamål icke påkallat. Enligt ungdomsvårdskommittén bör samma sak gälla de hemgårdar e. 1. som eventuellt inte uppfyller de av kommittén ställda kraven på allsidighet i verksamheten, på religiös och partipolitisk neutralitet o. s. v.

Vem skall vara lokal huvudman

för

fritidsgårdsverksamheten?

Vid en diskussion kring denna fråga vill kommittén redan från början betona nödvändigheten av att verksamheten — oberoende av vem som står som huvudman för densamma — ger den enskilda fritidsgästen liksom intresserade föreningar ett verkligt medinflytande på det dagliga arbetets utformning. Lika viktigt är att verksamheten blir allsidigt upplagd och att den representerar så skiftande intressen som möjligt. Dessa önskemål skulle säkerligen bäst kunna tillgodoses om en fritidsgårdsförening, bildad av på orten befintliga föreningar, fungerar såsom huvudman för fritidsgården. På många håll finns redan en föreningssamfällighet i ungdomsråden. Men frågan är om ungdomsråden i allmänhet är tillräckligt representativa för att fungera såsom huvudmän för fritidsgårdsverksamheten. Ungdomsråden består ju vanligen av en rad ungdomsföreningar på en ort. Kommittén anser det emellertid lyckligt om möjligheter finns att få till stånd en än bredare förenings- och intresseförankring bakom fritidsgården, omfattande bildningsorganisationer, kvinnoföreningar, fackföreningar m. fl., eller principiellt alla typer av föreningar som på grund av sin verksamhet har klart intresse av att fritidsgårdar kommer till stånd.

Kommittén vill kraftigt understryka att det — där förutsättningar härför finns — måste anses alldeles särskilt värdefullt om huvudmannaskapet läggs upp efter dessa linjer. Häremot kan invändas att de erfarenheter som på många håll gjorts av ungdomsrådens arbetsmöjligheter visar att sådana förutsättningar visst inte alltid är för handen. Tvärtom synes den risken föreligga att verksamheten kan bli alltför utspädd och färglös om en rad föreningar med skilda ideologiska värderingar och med en viss inbördes fruktan för konkurrens skall samsas i en fritidsgårdsförening. Hur stora vanskligheterna här kan vara är svårt att få någon bestämd uppfattning om: att tillkomsten av ungdomsråd på så många håll inte synes ha betytt nämnvärt för ungdomsarbetet kan ju bero på att någon verkligt samlande arbetsuppgift sådan som t. ex. ansvaret för en fritidsgård inte förelegat. På de håll där förutsättningar för ett sådant samarbete saknas måste möjlighet öppnas för en enda, redan bestående förening eller för en för ändamålet särskilt bildad förening att erhålla bidrag. Garantier för att huvudmannaskapet i dessa fall innebär en tillräckligt allsidig representation bör skapas på två sätt. Dels måste en prövning från såväl de kommunala myndigheterna som från den statliga tillsynsmyndigheten komma till stånd i samband med granskningen av ansökan om bidrag. Härvid skall alltså beaktas att den förening som önskar starta en fritidsgård måste ha vidast möjliga förankring bland och förtroende hos ortens ungdom. Dels får en garanti anses ligga i att fritidsgårdsföreningens styrelse, enligt det förslag till stadgar som kommittén utarbetat, skall ha visst inslag utifrån. Utöver vad som stadgeenligt här skall krävas — en styrelseledamot skall utses av kommunal myndighet och en av fritidsgårdens besökare, eventuellt förenade i en kamratförening — har givetvis kommunerna möjlighet att vid sitt anslag fästa det ena eller andra villkoret för att garantera att ett tillräckligt inslag av krafter från andra föreningar erhålles. Om förutsättningar så småningom skapas för en vidgad fördelning av ansvaret för fritidsgården genom att andra föreningar på orten som arbetar i fritidsgårdsföreningens syfte och som är beredda att åta sig de förpliktelser som följer med huvudmannaskapet önskar inträda i fritidsgårdsföreningen, bör en sådan utveckling falla sig naturlig. Eftersom bakom flertalet existerande hemgårdar står en stiftelse, förutsätter kommittén att dispens bör kunna lämnas för stiftelse som före detta förslags ikraftträdande bedrivit fritidsgårdsverksamhet. Att en kommun — givetvis avses här liksom i fortsättningen den borgerliga kommunen — skall kunna stå såsom huvudman för en fritidsgård säger sig självt. Med hänvisning till det föregående vill kommittén alltså föreslå, att — under förutsättning att övriga villkor uppfylls — statsbidrag skall kunna utgå till

a) fritidsgårdsförening bildad av flera föreningar; b) en enda tidigare bestående eller för ändamålet särskilt bildad förening; c) kommuner.

Fritidsgårdsföreningens och dess styrelses arbetsuppgifter m. m.

sammansättning,

Kommittén har i det föregående uttalat att det måste anses särskilt värdefullt om ansvaret för fritidsgården vilar på så vid bas som möjligt. I det följande skall kommittén närmare ingå på organisationen av fritidsgårdsföreningen m. m. då mer än en förening är huvudman för verksamheten. I tillämpliga delar skall vad här sägs emellertid gälla också för de fritidsgårdar där huvudmannen antingen är en enda för ändamålet bildad förening eller en förening med huvudsaklig anknytning till exempelvis nykterhetsrörelsen, politisk verksamhet eller dylikt. a) Fritidsgårdsföreningen skall, i de fall då flera föreningar enat sig om huvudmannaskapet, sammansättas sålunda att varje förening äger utse förslagsvis två representanter att i fritidsgårdsföreningen företräda primärföreningen. Styrelsen för fritidsgården skall utses av fritidsgårdsföreningen på dess årsmöte med de undantag som tidigare nämnts, nämligen att anslagsbeviljande kommun samt fritidsgårdens besökare — eventuellt sammanslutna i en kamratförening — skall äga utse vardera en styrelseledamot. Därjämte skall föreståndaren vara självskriven ledamot av styrelsen. Ordförande och kassör väljes på årsmötet medan styrelsen inom sig fördelar övriga befattningar. Fritidsgårdsföreningens arbetsuppgifter skall, förutom behandling av styrelsens och revisorernas berättelser för föregående år, fråga om ansvarsfrihet för styrelsen samt val av styrelse, revisorer och suppleanter för dessa, av styrelsen föreslagna ärenden och av ansluten förening i stadgeenlig ordning ingivna förslag, också vara att efter förslag av styrelsen fastställa plan för samt följa den verksamhet som bedrivs inom gården. Granskning av styrelsens räkenskaper skall verkställas av tre revisorer, av vilka två skall väljas på årsmötet i samma ordning som för val av styrelse är stadgat. Den tredje revisorn skall utses av kommunen. I de fall då bara statligt bidrag utgår, skall i stället en revisor utses av länsstyrelsen. För revisorerna skall utses lika antal suppleanter. I det å sid. 82 intagna stadgeförslaget för fritidsgårdsförening har revisorernas arbetsuppgifter närmare preciserats. b) Styrelsen för fritidsgårdsföreningen. Som framgår av det föregående skall styrelsen, med undantag av tre i särskild ordning utsedda ledamöter,

väljas på fritidsgårdsföreningens årsmöte. Ordförande och kassör väljes direkt av årsmötet, för övrigt konstituerar styrelsen sig själv. Årsmötet utser också suppleanter, en för varje ledamot. Av de i särskild ordning utsedda ledamöterna skall en företräda kommunen samt en fritidsgårdens kamratförening. Fritidsgårdens föreståndare är ständig ledamot av styrelsen. I styrelsens uppgifter skall ingå att tillsätta föreståndare samt övrig personal som krävs för verksamheten liksom också att utse lärare och ledare för olika verksamhetsgrenar. På styrelsen skall också ankomma att fastställa plan för fritidsgårdens verksamhet, att följa verksamhetens uppläggning samt att tillse att de direktiv härför som den statliga tillsynsmyndigheten kommer att utfärda följes. Vidare skall styrelsen disponera de medel som står till förfogande för verksamheten. Gentemot den statliga tillsynsmyndigheten liksom gentemot den kommunala myndighet som beviljat medel för verksamheten skall styrelsen vara ekonomiskt redovisningsskyldig. I samband med ansökan om statsbidrag skall styrelsen avge redogörelse för verksamheten till vederbörande myndigheter. Styrelsen skall också verka för att ett förtroendefullt samarbete kommer till stånd med fritidsgårdens gäster — eventuellt sammanslutna i en kamratförening — liksom med de kommittéer och liknande som fritidsgårdsbesökarna för övrigt kan vilja utse. Förslag till normalstadgar för fritidsgårdsförening återfinns bland de till detta kapitel fogade författningsutkasten. c) Fritidsgårdens kamratförening. Det har tidigare betonats att kommittén i fråga om fritidsgårdsverksamhetens uppläggning haft det målet för ögonen att ge »den enskilde fritidsgästen liksom intresserade föreningar ett verkligt medinflytände på det dagliga arbetets utformning». I det föregående har kommittén sökt tillgodose detta önskemål genom att särskilt förorda fritidsgårdsföreningar bildade av flera föreningar samt genom att rekommendera en sammansättning av styrelsen som ger såväl kommunen som de enskilda fritidsgästerna på gården medbestämmanderätt. Kommittén har även nämnt att det kan vara lämpligt att såsom forum bland annat för utseende av fritidsgårdsgästernas styrelserepresentant bilda en kamratförening till vilken alla som så önskar och som utnyttjar fritidsgården skall kunna ansluta sig. Om en kamratförening finns vid en fritidsgård får ett medlemskap till denna givetvis inte ställas såsom krav för nyttjandet av fritidsgårdens olika verksamhetsformer. Åtminstone den öppna verksamheten måste kunna besökas av vem som så önskar och något krav på medlemsavgift eller inregistrering bör i sådant sammanhang inte få förekomma. Uppgiften för en kamratförening skulle främst vara att fungera såsom mellanled mellan de enskilda besökarna å ena sidan och fritidsgårdsföreningen respektive denna förenings styrelse å den andra sidan. På de håll

där kamratförening finns, är det som nämnts lämpligt att denna på sitt årsmöte utser den representant i fritidsgårdens styrelse som gårdens besökare skall ha rätt att utse. Samarbetet mellan fritidsgårdens ledning och gårdens gäster liksom de besökande ungdomarnas möjlighet att organisera sig i någon förening eller i kommittéer kan givetvis äga rum i andra former än som här sagts, t. ex. genom tillskapandet av en föräldraförening, en förening av f. d. klubbungdom, ett elevförbund o. d.

Om central

och lokal tillsyn

av

verksamheten

När det gällt att avgöra under vilken central myndighet fritidsgårdsverksamheten bör ligga, har kommittén stannat för att förorda skolöverstyrelsen såsom den myndighet vilken dessa frågor ligger närmast. Härför talar framför allt det skälet att fritidsgårdarna säkerligen ofta kommer att fungera såsom kultur- och bildningscentra ute i de olika orterna. Ytterligare ett skäl är att överstyrelsen som tillsynsmyndighet handhar det stöd till studiehem och hemgårdar som sedan några år utgår och härigenom förvärvat en ingående kännedom om dessa frågor, liksom att det statsbidrag till studiecirkelverksamhet som tidigare omnämnts, enligt förslag också skall administreras av skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen äger givetvis att såsom central tillsynsmyndighet när som helst under året inspektera verksamheten. Vad den lokala tillsynen beträffar, har kommittén inte ansett det nödvändigt att närmare ingå härpå. Eftersom kommunalt bidrag till fritidsgårdarna i princip är ett villkor för statsbidrags erhållande, kommer säkerligen automatiskt en viss lokal insyn i verksamhetens uppläggning och utformning att förekomma. Ännu en garanti har kommittén velat skapa genom stadgandet att kommunen skall utse en representant i fritidsgårdens styrelse samt en revisor.

Författningsutkast

m.

m.

FÖRSLAG TILL KUNGÖRELSE angående statsbidrag till

fritidsgårdsverksamhet.

1 §• Förening, som under större delen av året driver partipolitiskt obunden och religiöst neutral verksamhet vid fritidsgård med syfte att främja ungdomens allsidiga utveckling och trivsel, må, därest verksamheten ledes av

en föreståndare samt åtnjuter visst kommununderstöd, erhålla årligt statsbidrag i enlighet med vad i denna kungörelse sägs. Om särskilda skäl därtill föranleda, kan statsbidrag utgå jämväl till förening, som icke understödes av kommunen eller som erhåller mindre kommunalt bidrag än i 2 § sägs. 2 §• Underlag för beräkning av statsbidrag utgöres av föreningens årliga omkostnader för fritidsgårdsverksamheten eller, om statsbidrag för någon del av verksamheten erhålles på annat sätt, årsomkostnaderna minskade med ifrågavarande bidrag. Såsom förutsättning för statsbidrag gäller att det kommunala bidraget är av sådan storleksordning att det tillsammans med statsbidraget uppgår till minst 70 procent av bidragsunderlaget eller den del därav som berättigar till statsbidrag med högsta medgivna belopp. Statsbidrag utgår med viss procent av bidragsunderlaget i förhållande till kommunens skattekraft enligt följande: Antal skattekronor per invånare i kommunen

Statsbidrag i procent av bidragsunderlaget

under 10 10 och » 13 13 » » 16 16 » » 19 19 » » 22 22 » » 25 25 » över

60 55 50 45 40 35 30

Statsbidrag må icke utgå med högre belopp än 10 000 kronor per år. 3 §• Ansökan om statsbidrag skall årligen före den 30 april ingivas till skolöverstyrelsen och avse den verksamhet, som bedrivits under föregående kalenderår. Vid ansökan skall fogas fritidsgårdsföreningens stadgar och en på av skolöverstyrelsen fastställt formulär avfattad redogörelse för verksamheten ävensom revisionsberättelse. Vid ansökan om bidrag jämlikt 1 § andra stycket skall fogas, förutom handlingar som nu nämnts, ett av kommunen avgivet yttrande över ansökan, I denna paragraf avsedda handlingar skola tillställas skolöverstyrelsen i två exemplar. 6 Fritidsutredningen IV

4 §• Verksamhet, varom stadgas i denna kungörelse, skall stå under tillsyn av skolöverstyrelsen. Det åligger tillsynsmyndigheten att utfärda instruktion samt normalstadgar för verksamheten. Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna kungörelse och i anslutning till densamma utfärdade författningar meddelas av skolöverstyrelsen. 5 §• Vad i denna kungörelse stadgas om förening skall i tillämpliga delar gälla för kommun, som driver fritidsgårdsverksamhet ävensom för stiftelse som före den 1947 påbörjat sådan verksamhet.

FÖRSLAG TILL NORMALSTADGAR för

fritidsgårdsförening.

§ 1. Föreningens uppgift är att vid fritidsgård främja besökarnas självverksamhet och trivsel genom att bereda den enskilde deltagaren en sysselsättning som syftar till en allsidig utveckling. Föreningen bör sträva efter att få till stånd en delvis såsom öppen organiserad verksamhet omfattande såväl praktisk hobbyverksamhet och studieverksamhet som rekreativ verksamhet av olika slag. § 2. Medlemskap må vinnas av inom

kommun verksamma föreningar.

§ 3. Föreningens utgifter skola bestridas genom statliga och kommunala bidrag, genom avgifter från de anslutna föreningarna samt genom kursavgifter o. d. Härjämte skall fritidsgårdsföreningen verka för att erhålla medel till utgifternas bestridande genom att anordna fester och försäljningar m. m. eller genom att söka utverka bidrag från enskilda och företag. Varje ansluten förening erlägger en ordinarie årlig avgift av kronor för betalande medlem. § 4. De anslutna föreningarna företrädas å fritidsgårdsföreningens sammanträden av ombud, utsedda för tiden från fritidsgårdsföreningens årsmöte till och med nästa årsmöte. Varje ansluten förening äger utse — ombud.

§ 5. Mom. 1. Fritidsgårdsföreningen håller sammanträden, då styrelsen så finner erforderligt eller framställning därom sker av ansluten förening. Årsmöte hålles under månad. Mom. 2. Till sammanträde skall kallelse utfärdas i den ordning fritidsgårdsföreningen beslutar, dock att kallelse till årsmöte skall utfärdas senast . . . . dagar före mötet. Ärende, som avser ändring av stadgarna eller uttagande av förhöjd avgift får ej företagas till avgörande, med mindre ärendets förekomst angivits i kallelsen eller delgivits medlemmarna på annat sätt. Kallelse till årsmöte skall upptaga val av styrelse och revisorer samt fråga om ansvarsfrihet. Förslag om viss frågas behandling å föreningssammanträde skall för beredning skriftligen ha ingivits till styrelsen senast en vecka före sammanträdet. Mom. 3. Vid årsmötet skall förekomma behandling av styrelsens och revisorernas berättelser för nästföregående år, fråga om ansvarsfrihet för styrelsen, val av styrelse och revisorer samt suppleanter för dessa ävensom behandlingen av utav ansluten förening i stadgeenlig ordning ingivna förslag. Mom. 4. Med undantag av i §§ 6 och 11 omförmälda val samt i § 12 avsett beslut skola alla beslut fattas med enkel majoritet av de i omröstningen deltagande samt genom öppen omröstning, såvida ej vid sammanträdet förslag framställes om sluten omröstning, i vilket fall sådan skall äga rum. Vid lika röstetal gäller den mening, som ordföranden biträder. § 6. Mom. 1. Fritidsgårdsföreningens styrelse består, förutom av föreståndaren, av 4—6 ledamöter, vilka väljas å årsmötet, samt 2 i särskild ordning utsedda ledamöter. Ordförande och kassör väljas av årsmötet, övriga befattningar fördelas av styrelsen mellan dess ledamöter. Alla val å årsmötet ske genom sluten omröstning, där ej årsmötet enhälligt beslutar att omröstningen skall vara öppen. Vid lika röstetal fälles avgörandet genom lottning. I samma ordning, som för val av ledamöter är stadgad, utses på årsmötet motsvarande antal styrelsesuppleanter, vilka vid ledamots förfall eller avgång inträda i styrelsen i den ordning deras vid valet erhållna röstetal angiver. Av de i särskild ordning utsedda ledamöterna skall en utses av kommunen samt en av fritidsgårdens besökare på sätt så kan befinnas lämpligt. Mom. 2. Styrelsen åligger att planlägga verksamheten att tillsätta föreståndare och annan personal ävensom att utse lärare och ledare för olika verksamhetsgrenar

att med redovisningsskyldighet inför tillsynsmyndigheten, kommunen och föreningen handha föreningens ekonomi att för varje år till årsmötet avgiva berättelse över föregående års verksamhet samt att efterkomma de föreskrifter för verksamhetens bedrivande, som tillsynsmyndigheten må utfärda. Mom. 3. Styrelsen är beslutsmässig då minst halva antalet ledamöter äro närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening, som biträdes av ordföranden. § 7. Föreståndaren åligger att leda verksamheten vid fritidsgården samt att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som utfärdas av tillsynsmyndighet och styrelse. §8. Styrelsen utser inom sig de personer, som äga teckna fritidsgårdsföreningens firma, varvid skall tillses att vid uttag i bank eller å postgirokonto innestående medel, firman skall tecknas av kassören och minst en annan styrelseledamot i förening. § 9. Fritidsgårdsföreningens räkenskaper avslutas per kalenderår. Bokslutet skall vara revisorerna tillhanda senast den . § 10. Fritidsgårdsföreningens penningmedel skola vara placerade i bankinrättning, som styrelsen bestämmer, dock att medel intill visst av styrelsen bestämt belopp må innestå å postgirokonto. I handkassa må kassören ej inneha mer än som erfordras till bestridande av löpande utgifter. § 11Mom. 1. Granskning av styrelsens räkenskaper verkställes av tre revisorer, av vilka två väljas av årsmötet i samma ordning som för val av styrelse är stadgat. Den tredje revisorn utses av kommunen eller, för det fall att endast statligt bidrag utgår, av länsstyrelsen. För revisorerna skola utses lika antal suppleanter. Mom. 2. Det åligger revisorerna att verkställa årsrevision av styrelsens förvaltning och däröver till årsmötet avgiva berättelse med till- eller avstyrkande av ansvarsfrihet.

Revisorerna skola även under löpande verksamhetsår företaga granskning och inventering utan att på förhand därom underrätta. Årsrevision skall vara verkställd och berättelse däröver ingiven till styrelsen senast inom en månad från den dag, då bokslutet överlämnades till revisorerna. § 12. Fritidsgårdsföreningen må ej upplösas, om minst två av de anslutna föreningarna motsätta sig att så sker. I händelse av beslut om upplösning skola fritidsgårdsföreningens efter avvecklingen behållna tillgångar skiftas mellan de anslutna föreningarna i proportion till de av föreningarna gjorda insatserna. § 13. Ändring eller tillägg till dessa stadgar kan endast ske genom beslut å årsmöte.

FÖRSLAG TILL FORMULÄR AVSETT ATT ANVÄNDAS VID ANSÖKAN OM STATSBIDRAG TILL FRITIDSGÅRDSVERKSAMHET Formulär angående verksamheten under kalenderåret vid landskommun fritidsgård belägen i köping stad Verksamheten har pågått sedan år Statsbidrag enligt K.K. har tidigare erhållits för kalenderåren 1. Huvudmannaskapet för fritidsgården. (Här skall anges huruvida kommun eller förening står såsom huvudman för verksamheten. I de fall då förening är huvudman skall anges huruvida den är för ändamålet bildad av flera ideella föreningar — i så fall vilka — eller huruvida den utgöres av en enda tidigare bestående eller av en för ändamålet av enskilda personer särskilt bildad förening.)

2. Styrelseledamöternas

namn och yrke.

Namn

3. Verksamhetens

Yrke

inriktning.

(Här skall anges vilka ämnen som inom fritidsgården verksamma studiecirklar, klubbar, kurser o. d. sysslat med.) a) Studieverksamhet såsom studiecirklar, föredrag, diskussionsgrupper etc.

b) Praktiska sysselsättningar matlagning etc.

c) Musik, (amatör)teater,

såsom träslöjd, handarbete,

sång, teckning, målning

etc.

modellflygbygge,

d) Idrott och annan fysisk fostran såsom gymnastik,

e) Nöjesliv såsom samkvåm, förevisningar etc.

danstillställningar,

exkursioner

etc.

teaterföreställningar,

film-

f) / vilken utsträckning har verksamheten vid fritidsgården haft en öppen linje t. ex. i form av ett ungdomskafé, träff stuga eller dylikt?

g) Vilka former har samarbetet eningar tagit?

med på orten verksamma

ungdomsför-

4. Ungefärlig uppgift om besökarnas antal, ålder och könsfördelning. (Här avses endast personer som genom medlemskap, inregistrering eller dylikt är fastare knutna till fritidsgården.) Kvinnor

Män

Barn under 14 år Ungdom i åldern 14—21 år Personer över 21 år Summa

5.

öppethållningstider:

Fritidsgården har varit öppen under följande tider på året: Under öppethållningsperioderna har verksamhet pågått alla veckodagar utom varit förlagd till tiden 6.

samt vanligen på dagen.

Lokaler.

a) Antal rum b) Finnes större samlingssal?

I så fall antal platser?

c) Ungefärlig disposition av de olika utrymmena inklusive kök, verkstadslokaler etc.

d) Uppgift om huruvida lokalerna utnyttjats sammanhänger med fritidsgårdens arbete

för andra ändamål än de som

7. Personal. a) Föreståndaren Namn:

Födelseår:

Meriter, avlagda examina: Anställd sedan:

Arbetar på

hel/deltid:

b) övrig personal. (Här skall endast anges heltids- eller deltidsanställd personal såsom assistent, biträde, vaktmästare, städerska m. m. Obs. ledare för enstaka ämnen skall in under c).) Yrke

Namn

Arbetsuppgift vid fritidsgården

.

c) Antal studiecirkelledare,

klubbledare

o. s. v.

Hur många av dessa arbetar utan ersättning? 8. Fritidsgårdens ekonomi. (Uppgifterna avser utgifter och inkomster för tiden 1.1 19. .—31.12 19 a) Inkomster Bidrag från staten för kalenderår 19. . . . » » kommunen » » föreningar » » företag » » enskilda personer Inkomst av medlemsavgifter » » lokalhyror

Kronor

öre

Kronor

öre

Övriga inkomster Summa b)

Utgifter

Föreståndarens lön Löner och arvoden för annan personal Utgifter för lokal (värme, lyse, städning, hyra, amortering, ränta etc.) Inventarier, utrustning, materiel övriga utgifter Summa 9. övriga

upplysningar.

a) Kort redogörelse för vilka övriga fritidsåtgärder som vidtagits på orten. [Gäller ej storstäderna.)

b) Andra upplysningar som kan vara av värde för en prövning av ärendet.

F J Ä R D E

FÖRSLAG

ANGÅENDE KAFÉER

K A P I T L E T

STATSSTÖD

TILL

UNGDOMS-

(FÖRSÖKSVERKSAMHET)

JLN^ommittén har i det andra kapitlet i detta betänkande ingående behandlat frågan om den s. k. öppna fritidsverksamheten och därvid betonat önskvärdheten av att ungdomarnas tillfällen att delta i sådan verksamhet kraftigt ökas. I nästföregående kapitel har kommittén försökt ge tillkomsten av öppen verksamhet en stöt framåt genom att såsom villkor för erhållande av statsbidrag bland annat ställa, att fritidsgårdarna bredvid övrig verksamhet också skall ha en öppen linje. En annan öppen verksamhetsform har kommittén diskuterat i ett följande lokalkapitel, där frågan om fritidsrummen i fastigheter behandlats och vissa stödförslag rekommenderas. I föreliggande sammanhang vill kommittén diskutera ännu en typ av öppen verksamhet, nämligen ungdomskaféet. Orsaken till att kommittén anser just den enhet som kaféet utgör värd sitt särskilda avsnitt är den ofta gjorda erfarenheten, att kaféerna utövar en ganska stark dragningskraft i synnerhet på den manliga ungdomen. Kaféet eller konditoriet är för många ungdomar inte bara ett ställe, där man dricker en kopp kaffe eller intar annan förtäring, där man får ljus och värme, där man kan läsa tidningar och framför allt, där man träffar »gänget» eller andra bekanta som man inte kan eller vill sammanträffa med i hemmet. Kaféet blir ett surrogat för de möjligheter till kamratlig samvaro som hemmen bland annat på grund av otillräckliga utrymmen oftast saknar. I bästa fall kan det kanske till och med ge något av hemkänsla och eftersom besökarna betalar för den intagna förtäringen, behöver de inte ha en känsla av att stå i tacksamhetsskuld till någon; de kan gå och komma som de vill utan att behöva känna sin frihet beskuren. Att ungdomen dras till kaféerna behöver naturligtvis inte i och för sig vara ett tecken på att detta är en typ av träffpunkt som de särskilt gillar; kaféernas dragningskraft kan också bero på att så litet annat finns att välja på.

T y h u r ser dessa träffställen — ö l s c h a p p , kaféer, k o n d i t o r i e r — alltför ofta u t ? T r o t s de b e a k t a n s v ä r d a insatser som p å sina håll gjorts, är d e i alltför m å n g a fall m ö r k a , slitna och kyffiga, f ö r s e d d a m e d s m u t s i g a b o r d , i regel u t a n d u k , halvfyllda a s k k o p p a r , s c h a s k i g a , s ö n d e r l ä s t a v e c k o t i d n i n g a r o c h en g r a m m o f o n i ett h ö r n . Att m å n g a inte alls trivs d ä r u t a n m e r s ö k e r sig dit s o m en n ö d f a l l s u t v ä g förefaller klart.

Redogörelse

för

en kaféundersökning

i

Stockholm

S o m u t g å n g s p u n k t för r e s o n e m a n g e t i det följande vill k o m m i t t é n r e d o g ö r a för resultatet a v en u n d e r s ö k n i n g u t f ö r d i S t o c k h o l m v i n t e r n 1 9 4 5 — 1946 a v d e l t a g a r n a i en u n g d o m s l e d a r e k u r s som S t o c k h o l m s stads i d r o t t s och friluftsstyrelse a n o r d n a t . Intervjuarna fick i uppgift att på kvällarna besöka kaféer som av publiksammansättningen att döma särskilt attraherade ungdom. Resultatet blev att 12 kaféer av »kondistyp» — ölschappen synes mera sällan attrahera ungdomen — besöktes och ur olika synpunkter studerades. Dels studerades själva kafélokalen, dess inredning, utrustning och personal. Dels gjordes anteckningar om besökarnas ålder, kön, sysselsättning m. m. Omkring fem ungdomar på vart och ett av de besökta kaféerna intervjuades och tillfrågades om ålder och yrke, bostadsförhållanden, fritidsförhållanden m. m. I allt gjordes 57 sådana personintervjuer. Vad först kafélokalerna beträffar syntes standarden mycket varierande. I det följande återges de mera fylliga beskrivningar som ingår i materialet: 1. Ett relativt stort rum, bruna trästolar och bord med smutsiga dukar som servitrisen skakar på golvet. Rätt snuskigt och oaptitligt. En grammofonautomat, 10 öre per skiva. 2. Ordinärt fik, passabel men kal inredning, rökigt, snaskigt på borden, jazzmusik — rätt hal och sentimental — veckotidningar, dagspress. 3. Omkring 30 bord, elegant inredning, radiogrammofon, veckotidningar och dagliga tidningar. Trevlig personal. 4. Entrén, vilken samtidigt tjänstgör såsom trappuppgång, verkar hotellvestibul. Mörka dystra väggar. Några fönster finns inte, en skum lampa brinner över vart och ett av de omkring 20 borden omgivna av slitna pinnstolar. Lokalen mycket rökig, dålig ventilation. 5. Rymlig och ljus men samtidigt intim lokal. Inredningen trivsam och elegant. Säkert en av stadens trevligaste. Musik med hjälp av radio och grammofon. Vårdad personal. 6. Kafélokal omkring 90 kvm. Trevligt inredd, försedd med lampetter, sköna stolar, tavlor på väggarna, öppen spis. Radiogrammofon — som inte används — veckotidningar. På dessa och liknande kaféer tillbringar alltså en hel del ungdomar en inte obetydlig del av sin fritid. I den här relaterade undersökningen varierade de besökande ungdomarnas antal mellan 10 och 40. Pojkarna var i genomsnitt 3 gånger så många som flickorna. Det stora flertalet var i åldern 17—25 år. Vad yrkessammansättningen

beträffar, dominerade bland pojkarna verkstadsarbetare och fabriksarbetare. Några chaufförer och springpojkar förekom bland annat också. Flickorna var övervägande kontorister, några var expediter och servitriser. Ingen enda av de 57 intervjuade ungdomarna var gift, ett par var förlovade. De flesta satt och pratade, tittade sig omkring, rökte, bläddrade i tidningar; samtliga kaféer var försedda med såväl dags- som veckotidningar. På åtskilliga håll lyssnade ungdomarna till musik; överallt fanns en radiogrammofon eller en grammofonautomat, pris 10 öre per skiva. På något håll sjöng man nubbevisor eller lekte tji och tre med tändstickor. Vad kaféintresset beträffar framgick att 23 stycken brukar besöka kafé 1—2 gånger per vecka, 19 av dem brukar gå så ofta som 3—5 gånger i veckan medan 14 stycken säger sig gå en eller flera gånger per dag. Kafébesöket sträcker sig ofta över en väsentlig del av kvällen: 2/3 av de intervjuade ungdomarna brukade tillbringa mellan 1 och 2 timmar på kaféet och inemot Vs brukade sitta mer än 2 timmar. På förfrågan varför de gick dit var det allt överskyggande svaret: »Vad skall man annars göra?» »Ska någonstans ta vägen.» »När man inte har något annat att göra så.» »Av gammal vana.» »Det värsta jag vet, men vi brukar träffas här.» »Bättre än hemma.» Som en bakgrund till denna fråga kan nämnas, att 30 stycken bodde i sina föräldrahem, 13 stycken var inneboende och 4 sade sig ha egen bostad. Av samtliga dessa hade 16 stycken ett eget rum, d. v. s. ett rum som de åtminstone låg ensamma i på natten. Omkring hälften svarar ja och lika många nej på frågan om de trivs på kaféet. Tillfrågade om de har något förslag för att det skall kunna bli trevligare och roligare på kaféet önskar de flesta bättre musik: levande musik om möjligt. Ett enskilt rum för grammofonen där man får »spisa plattor» hur mycket man vill, nämner några. Flera för fram förslaget om klubblokaler i anslutning till kaféet, gärna försedda med spel. »Små rum för läsning och studier» säger en och en annan tillägger: »med tidningar och tidskrifter och en fackkunnig rådgivande lärare»; »mer läsbart, mer facklitteratur». Föreningar önskar de också: »En verklig kamrat- och studieförening», »en förening som förenar nytta med nöje, där glädjen växer med klokheten» säger en 21-årig typograf. På frågan vad de annars brukar ha för sig, när de är lediga, svarar hälften att de brukar gå på bio. Omkring 20 stycken nämner dans: »Vad fan skall man annars göra i den här stan?» Lika många säger sig idrotta eller se idrott. Omkring 10 brukar mest sitta hemma och läsa eller höra radio, 8 nämner promenader och friluftsliv, 7 säger sig bedriva kvällsstudier. Mest språk »för att komma vidare på jobbet». Omkring 1/s av pojkarna tillhörde någon förening, vanligen en idrottsförening eller fackförening, men deras intresse för föreningsverksamhet föreföll ringa. Idrottsintresset syntes ofta inskränka sig till passivt beskådande av fotbollsmatcher. Ingen av flickorna var föreningsansluten. Tillfrågade om vad de helst skulle vilja göra på sin fritid, knöt sig flertalets önskemål till sport och idrott. Många svar var mer diffusa: »Vet inte» (6 stycken), »ut på dansrestaurang — öppna för resten fler sådana», »lata mej», »skulle vilja vara med i ett kamratgäng där man kunde spela kort, schack och liknande och ta sej en nubbe då och då, diskutera olika frågor». »Vara med i en trevlig klubb som är intresserad av kulturell dans och friluftsliv.»

Trevliga

ungdomskaféer

behövs

Utan att vilja pressa resultatet av den här återgivna undersökningen för hårt — emot undersökningens representativitet kan dels invändas att materialet är för litet, dels att det endast avser stockholmsförhållanden — är kommittén övertygad om att ett stort behov föreligger av ljusa och trevliga kaféer, där ungdomarna får möjlighet att rå sig själva och att syssla med vad som intresserar dem. Ett kafé — eller konditori — med ljus och modern inredning, kanske med öppen spis, med bekväma stolar och med en hemtrevlig planlösning och möblering som gåve möjlighet för kamratgängen och för hemlösa par att tillbringa en stund eller en kväll i någotsånär ostördhet, skulle säkerligen verka i hög grad tilldragande på många unga. Därtill bör kaféet vara försett med en lämplig utrustning. Det är emellertid inte kommitténs mening att ett kafé av den typ som här skisserats — lämpligen betecknat ungdomskafé — skall vara en fritidsgård i miniatyr med alltför organiserad fritidsverksamhet. De flesta av ungdomskaféets besökare kominer förmodligen dit för att fördriva en stund utan tanke på något program. Säkerligen är det ofta just friheten från planering och program, känslan av att kunna göra vad som för stunden faller dem in som ungdomarna söker, kanske som reaktion mot arbetsdagens inte sällan utstakade och monotona förlopp. Ungdomskaféets tilltänkta uppgift är inte minst just att få kontakt med dem som av ena eller andra orsaken skyr det programinrutade ungdomsarbetet, som drar sig undan den form av ungdomsverksamhet som är för kursbetonad och som går ut på att fullfölja vissa arbetsuppgifter. På kaféet skall också de ungdomar känna sig välkomna som skräms bort av studieverksamhet, av fritidssysselsättningar i skolorna, av föreningsarbete m. m. på grund av att sådan verksamhet förutsätter en personligt aktiv insats, ett förbindande, som många ungdomar inte är eller anser sig vara i stånd att prestera. Här har särskilt kraftigt linderstrukits att ungdomskaféet skall rikta sig till de ungdomar som är svåra att intressera för andra former av fritidssysselsättningar än film, dans m. m. Det är emellertid självklart att alla ungdomar skall vara lika välkomna dit. Ungdomskaféet skall vara en plats där alla kan råkas och ingen behöver känna sig utestängd. Något förtäringstvång skall i konsekvens härmed inte heller behöva förekomma. Om alltså ungdomskaféet inte är avsett för planerad fritidssysselsättning, bör gästerna dock ha möjlighet till något annat än att bara fördriva tiden vid en kopp kaffe. Riklig sortering av dagstidningar och lämpliga veckotidningar samt spel av olika slag bör finnas att tillgå. En grammofon och en radio, gärna också ett piano eller annat instrument som möjliggör improviserad underhållning i trevliga former, bör också höra till utrustningen. Sådana arrangemang kan kanske i sin tur leda till att ungdomarna själva tar med

sig en gitarr eller några bra grammofonskivor eller att ibland ett samkväm eller en underhållning anordnas med hjälp av förmågor bland besökarna eller med hjälp av någon förening i orten. Att musiken förs in på ungdomskaféet förutsätter att kaféet består av ett par olika rum som går att stänga av från varandra om så önskas. I inånga fall kan kanske ungdomskaféet komma att bli en plats där håglösa och drivande ungdomar får kontakter med föreningsliv eller med fritidsgårdens verksamhet. Som kommittén på annat håll framhållit, är syftet emellertid visst inte förfelat om en sådan vidare kontakt inte kommer till stånd. Att ungdomarna trivs på ungdomskaféet, att de känner sig hemma där, att de kan få sitta i en skön stol och fördriva en kväll under prat med vänner och bekanta, att de för en billig slant kan förgylla upp det hela med litet förtäring, är värdefullt nog. Redan det som hittills antytts visar att ungdomskaféet sådant som ungdomsvårdskommittén tänker sig det på flera betydande punkter avviker från gängse kafétyper. Ungdomskaféet vänder sig för det första främst — eller uteslutande — till ungdomar. Vad inredning och utrustning beträffar skall det vidare ge något mera än ett vanligt kafé vanligen ger. Inte minst viktigt är att ungdomarna på kaféet skall kunna mötas av ett personligt intresse. En förutsättning för allt detta och för att den standard som kaféet från början fått inte efter några år sjunker så, att stället mister sin speciella karaktär är att en lämplig person står i spetsen som föreståndare eller föreståndarinna. Det är emellertid inte bara av vikt att ungdomskaféet får en lämplig föreståndare. Lika viktigt är att tillse att ungdomarnas egen initiativkraft och idérikedom så långt det går tas i anspråk när det gäller uppläggning och utformning av verksamheten. Detta ungdomarnas medarbete kan ta sig olika uttryck: på ett håll bildas kanske en förening av kaféets mera regelbundet besökande gäster med ungefär motsvarande uppgifter och syfte som den fritidsgårdens kamratförening som diskuterats i föregående kapitel. På ett annat håll kanske styrelsen för ungdomskaféet får ett starkt inslag av ungdomar som i styrelsen och framför allt genom att t. ex. fungera som biträdande värdar kan följa och påverka verksamhetens utformning. För att närmare konkretisera vad ungdomskaféet kan vara och hur det kan arbeta lämnas här en redogörelse för verksamheten vid Johanneshovsgårdens ungdomskafé, ett av de få kaféer av denna typ som redan är i funktion. Ungdomskaféet

i

Johanneshovsgården

I januari 1945 öppnades i en av Stockholms barnavårdsnämnds barnstugor — ungdomsgårdar, Stockholms första kommunala ungdomskafé, Johanneshovsgården, Blåsutvägen 38—44.

Kaféet ligger avskilt från de övriga lokalerna för barn- och ungdomsverksamhet och har ingång direkt från gatan. Lokalen som ligger i souterrängvåningen har en yta av c:a 50 kvm. Därtill kommer ett mindre kök i omedelbart samband med kafélokalen samt tambur och två toalettrum. Lokalen är beräknad för c:a 30 gäster men genom att flytta in bord och stolar från närliggande lokaler kan man, om så skulle behövas, ta emot ytterligare 20—30 gäster. Kaféet är avsett för ungdomar från 15 år och uppåt, och denna åldersavgränsning har i stort sett visat sig hållbar. Om en 14-åring någon gång försöker komma in, brukar man se genom fingrarna med det. I detta sammanhang kan nämnas att någon form av registrering eller identifiering inte förekommer, varför man vanligen inte har möjlighet att kontrollera åldrarna. Det första halvårets verksamhet visar att i genomsnitt 20 pojkar och 6 flickor dagligen brukar besöka kaféet. Störst var besöksfrekvensen under tiden 1 april—15 juni. Anmärkningsvärt ehuru kanske ej överraskande är att kaféet i övervägande utsträckning besöks av pojkar. Kaféet är öppet vardagar kl. 18.30—22 och söndagar kl. 17—22. En föreståndarinna, benämnd »husmor», står för såväl serveringen som ordningen och trevnaden. Denna anordning här möjliggjorts därigenom att lokalen och köket bara åtskiljs av en bardisk, så att husmodern har fri sikt över hela lokalen även från köket. Till att börja med avlönades föreståndarinnan — som om dagarna har halvtidstjänstgöring på annat håll — med 150 kronor i månaden, men ersättningen har nu höjts till 200 kronor i månaden. En kväll i veckan har hon en vikarie. Kaféet är trevligt möblerat med småbord, stolar och klädda soffor. Väggarna är målade i ljusa färger. För utrustning och möblering av kaféet anslogs 2 500 kronor. I ungdomskaféet — ännu benämnes det endast så, men en pristävlan har utlysts om ett annat och bättre namn — finns tillgång till tidningar och tidskrifter samt sällskapsspel av olika slag. Rökning är tillåten, men försäljning av tobak förekommer inte. Försök har gjorts att intressera ungdomarna för en mer ideellt betonad verksamhet. Klubbledaren vid Johanneshovsgården skall sålunda ha tillsyn också över verksamheten vid ungdomskaféet. Han söker komma i kontakt med pojkarna och flickorna där för att i möjligaste mån tillgodose deras intressen. De inbjuds sålunda att ta del i ungdomsgårdens övriga verksamhet och ges också tillfälle att bilda sina egna grupper. Några av stamgästerna har också numera bildat en regelrätt klubb som en gång i veckan får disponera ungdomsgårdens samlingssal. Klubben har en egen styrelse, men klubbledaren deltar i sammanträdena med vetorätt. Under den första tiden var dansen huvudsaken, men nu har en teatergrupp bildats. I syfte att intressera de i grannskapet verksamma ungdomsföreningarna för kaféets verksamhet har representanter från föreningarna inbjudits till samkväm, varvid flera föreningar lovade att medverka med olika underhållningsprogram på kaféet. Med undantag av musikunderhållning som förekommit några gånger har det hittills inte blivit mycket av dessa planer. Flera föreningar har dock inbjudit ungdomarna från kaféet till sina sammankomster. I kaféet finns en anslagstavla där föreningarna har full frihet att reklamera för sin verksamhet. Det förefaller dock, som om de flesta ungdomar som åtminstone mera regelbundet besöker ungdomskaféet, inte tycks vara intresserade av den ideella och politiska verksamhet, som föreningarna inbjuder dem till. Vad själva serveringen beträffar kan nämnas att ungdomarna mycket väl kan besöka kaféet utan att där inta någon förtäring. De priser som tillämpas är ungefär desamma som vid de militära marketenterierna, d. v. s. serveringspriserna överstiger ytterst obetydligt inköpspriserna. Följande sammanställning visar priserna för 11

olika förfriskningar. Som jämförelse har ställts de priser som tillämpas vid en av Idrotts- och friluftsstyrelsens i Stockholm sportstuga i Enskede. Dessa sportstugor som huvudsakligen frekventeras på söndagarna men i viss utsträckning också under veckans kvällar upplåts av Stockholms stad gratis mot att arrendatorerna dels står för underhållskostnaderna, dels bjuder förtäring för en kostnad som ungefär sammanfaller med de priser som AB Norma tillämpar: Enskede sportstuga1

Johanneshov Kaffe i kopp Te i kopp Choklad i kopp Mjölk Saft Bulle Bakelse Sockerdricka, saftkobbel . .

20 öre 30 » 30 » 10 » 20 » 5 » 35 » 30 »

25 öre 30 » 40 » 15—25 » 20—30 » 10 » 25 » 40 »

Vad slutligen ekonomien beträffar går förutom hyran också ljus, gas, städning m. m. pä barnstugans allmänna utgiftskonto. Detta motiveras bland annat med att lokalen pä förmiddagarna utnyttjas för verksamhet bland större barn. För år 1945 — alltså det första verksamhetsåret — var inkomsterna av rörelsen omkring 2 750 kronor medan utgifter för varor m. m. uppgick till nästan samma belopp eller omkring 2 525 kronor. För att budgeten skulle gä ihop — föreståndarinnans lön gick till omkring 2 225 kronor — erhölls ett kontant tillskott från barnavårdsnämnden pä omkring 2 000 kronor. E r f a r e n h e t e r n a från det e x p e r i m e n t s o m J o h a n n e s h o v s g å r d e n s u n g d o m s kafé k a n s ä g a s u t g ö r a ä r s o m r e d o g ö r e l s e n visar ö v e r v ä g a n d e goda. T r o t s det k a n s k e m i n d r e g y n n s a m m a läget o c h d e n inte helt l y c k a d e l o k a l e n — ett e n d a stort u t r y m m e i stället för en lokal, u p p d e l a d i m i n d r e e n h e t e r — h a r intresset för v e r k s a m h e t e n varit stort.

Kommitténs

förslag

angående

statsbidrag

till

ungdomskaféer

Vid diskussioner kring den fråga som i det föregående behandlats h a r kommittén kommit till den uppfattningen att den form av fritidstillhåll som ungdomskaféet utgör på många håll i landet skulle fylla en viktig uppgift. Att ungdomskaféet är särskilt välbehövligt på de platser där någon annan och mer utrymmeskrävande ungdomslokal inte kan åstadkommas synes kommittén klart. Ur utrymmessynpunkt är ungdomskaféet ungefär det minsta man kan reda sig med i lokalväg: ett eller ett par rum, gärna planerade så att de går att avbalka i smärre utrymmen, och ett litet kaffekök i anslutning härtill. Men också på större platser alltifrån tätorterna på några tusen människor och upp till de allra största städerna synes ofta föreligga ett behov av ung1

Dessutom tillkommer dricks.

domskaféer som ett komplement till andra fritidslokaler. På dessa större orter kan kaféet givetvis med fördel läggas i anslutning till någon annan institution: en fritidsgård, ett bibliotek, ett folkets hus eller ett fritidscentrum. Om så kan ske, vinnes bland annat den fördelen att kaféet får en naturlig anknytning till den verksamhet som bedrivs av ifrågavarande institution med de impulser detta möjligen kan ge kafégästerna. Att ungdomskaféer av den typ som här skisserats, det oaktat knappast hittills kommit till stånd, är naturligt, då ett sådant kafé med hög standard och kvalificerad ledning men med låga priser och begränsad publik självfallet aldrig kan bli affärsmässigt lönande. Den närmaste motsvarigheten torde man finna i de manskaps- eller personalmässar som förekommer inom det militära och i vissa större industriföretag och där kaférörelsen bara behöver bära kostnaderna för varuinköp och dylikt medan det militära förbandet eller affärsföretaget håller lokal, belysning etc. och eventuellt också personal. Exemplet från Johanneshovsgårdens ungdomskafé bekräftar också i sin mån att rörelsen inte kan bli självbärande. Skall denna form av fritidslokaler förverkligas, är sålunda någon form av subvention ofrånkomlig. Vid en diskussion kring denna fråga har farhågor uttryckts för att en kaférörelse av antytt slag kan komina i konflikt med kaféägarnas intressen på de olika orterna — framför allt om det blir fråga om ett kommunalt bidrag. Enligt mångas sätt att se måste ju dessa ungdomskaféer ganska obetydligt komma att skilja sig från övriga kaféer. Att enbart lita till kommunernas medverkan till åstadkommande av ungdomskaféer kan därför befaras ge dåligt resultat. Bland annat på denna grund samt också därför att det måste anses i hög grad värdefullt för planeringen av fritidsverksamheten i en framtid att veta hur långt kafé-tanken bär, vill kommittén föreslå att staten beviljar ett engångsbelopp uppgående till 50 000 kronor till inredning och utrustning av ett antal ungdomskaféer. Beloppen skall givetvis kunna variera beroende på de tilltänkta kaféernas storlek och förutsättningar. Tidigare har nämnts att för utrustning och möblering av Johanneshovsgårdens kafé anslogs 2 500 kronor. Ett tillämnat ungdomskaféprojekt i Norrköping, där kaféet skall förläggas i en särskild byggnad i anslutning till hemgården, kalkylerar med en inrednings- och utrustningskostnad uppgående till 10 000 kronor. I detta sistnämnda kaféprojekt planeras emellertid vid sidan av själva kafélokalen ett klubbrum och två personalrum. Kostnaderna för kaféernas inredning och utrustning kommer alltså säkerligen att kunna variera kraftigt. Det får givetvis bli tillsynsmyndighetens sak att från fall till fall pröva och avväga storleken av de belopp som lämpligen bör utgå. Kommittén räknar emellertid med att den föreslagna summan bör kunna komma omkring femton ungdomskaféer tillgodo. Det här föreslagna statsbidraget skall som nämnts endast utgå till kostnader för inredning och utrustning. Vad hela anläggningskostnaden för ett kafé 7 Fritidsutredningen

IV

som t. ex. kan mottaga ett 30-tal besökande på samma gång beträffar, torde den uppgå till c:a 18 000 kronor. Härav kan byggnadskostnaden beräknas till c:a 15 000 kronor och kostnaden för möblering och övriga inventarier till omkring 3 000 kronor, d. v. s. ett belopp ungefär motsvarande det föreslagna statsbidraget. Som villkor för statsbidrag föreslår ungdomsvårdskommittén att kommunen, inom vilken ungdomskaféet planeras, skall bidra till anläggningskostnaden med ett anslag av minst samma storlek som statsbidraget. Återstående 11- a 12 000 kronor av den sammanlagda anläggningskostnaden måste då anskaffas av huvudmannen för anläggningen. Efter ansökan hos statens nämnd för samlingslokaler torde kunna räknas med en ytterligare statlig subvention — lån eller bidrag såsom för anordnande av allmänna samlingslokaler — på inemot 3 500—4 000 kronor. Den räntebärande delen av anläggningskapitalet nedbringas härmed till c:a 8 000 kronor vilket också är minst det belopp som skall återbetalas. För förräntning och amortering av detta kapital samt för reparations- och övriga omkostnader, såsom för lyse och städning, torde kaféets utgifter bli c:a 1 000 kronor om året. Om ersättning till den som skall förestå serveringen inom kaféet beräknas utgå med samma belopp, varmed föreståndarinnan för Johanneshovskaféet i Stockholm nu avlönas, d. v. s. 200 kronor i månaden, blir den årliga utgiftssumma som inte är avsedd att täckas med inkomster av serveringen c:a 3 400 kronor. Beträffande inkomsterna från serveringen förutsätter ungdomsvårdskommittén att de endast skall täcka kostnaderna för inköpen av konsumtionsvaror. Det exempel som här lämnats har gällt ett anspråkslöst mindre kafé, förlagt inom en större byggnad, antingen såsom en självständig enhet eller såsom en del av en större verksamhet. Om ungdomskaféet skall ligga i en särskild byggnad, och om det skall bli större än som i exemplet nämnts, blir givetvis anläggningskostnaderna andra och högre. Ett visst driftunderskott på en kaféanläggning av här skisserad typ torde alltså bli ofrånkomligt, även om man skulle kunna nedbringa det åtskilligt under det ovan beräknade genom uthyrning av kafélokalerna på förmiddagar för exempelvis skolmåltider, husmodersträffar o. dyl. och även om arbetskraften av ideella skäl skulle ställa sig till förfogande på billigare villkor än här har förutsatts. Emellertid utgår ungdomsvårdskommittén ifrån, att man ganska allmänt kommer att inse den betydelsefulla funktion som ett ungdomskafé med goda sysselsättningsmöjligheter och god ton kan fylla som samlingsplats framför allt för den icke föreningsmogna ungdom, vars inomhustillhåll på fritiden eljest kan vara beklämmande torftiga och i sin tristess verka förlamande på ungdomens hela vilja och behov att »ta sig något för». Under sådana förhållanden kan det bli en ideell good-will att inhösta för de föreningar, kommuner, hemgårdar e t c , som vill påtaga sig huvudmannaskapet för ett ungdomskafé och understödja detsamma med

ett årligt driftbidrag, och det är väl sannolikt att det finns de som skulle anse den goda saken värd sitt pris av ansvar och utgifter. För att vinna så mångsidig erfarenhet som möjligt av experimentet med ungdomskaféer bör tillses, att såväl kaféer av olika typ — friliggande likaväl som belägna i anslutning till en fritidsgård, ett folkets hus eller dylikt — som belägna på orter av olika storleksordning får del av anslaget. Det är ur experimentsynpunkt också viktigt att olika former för huvudmannaskap blir prövade. Kommittén vill föreslå att huvudmannaskapet för ungdomskaféer som uppbär statsstöd skall vara organiserat på samma sätt som i fråga om fritidsgårdar: en samfällighet av flera föreningar, en enda tidigare bestående eller för ändamålet särskilt bildad förening eller en kommun skall sålunda i princip kunna fungera såsom huvudman för ungdomskaféerna. I övrigt skall enligt kommittén följande fem punkter gälla såsom villkor för statsbidrag till ungdomskaférörelsen: 1. Verksamheten skall i övervägande utsträckning rikta sig till ungdom. 2. En för uppgiften lämplig person bör vara fast knuten till ungdomskaféet såsom dess föreståndare eller föreståndarinna. 3. Ungdomskaféet skall vara hemtrevligt och lämpligt inrett och skall vara försett med olika sällskapsspel, tidningar och tidskrifter som kontinuerligt förnyas, liksom med radio, grammofon m. m. 4. Ungdomskaféet bör — med eventuellt undantag för sommarmånaderna — om möjligt vara öppet varje kväll. 5. Priserna för förtäringen bör inte överstiga de priser som marketenterier o. d. brukar tillämpa. I det föregående har kommittén föreslagit att ett belopp uppgående till 50 000 kronor på försök skall fördelas till ett antal ungdomskaféer med förslagsvis 3 000—3 500 kronor till varje. Vad prövningen av dessa ärenden beträffar, vill kommittén ifrågasätta huruvida det inte skulle vara lämpligt att tillvägagångssättet härvid blir detsamma som beträifande fördelningen av statens stöd till samlingslokaler. Kungl. Maj:t skulle sålunda ha att besluta i dessa ärenden efter yttrande av statens nämnd för samlingslokaler. Ungdomsvårdskommittén har varit i kontakt med statens nämnd för samlingslokaler som i princip förklarat sig intresserad av att föreslaget stöd till ungdomskaféer kominer till stånd. Nämnden har även förklarat sig beredd att på ovan föreslaget sätt medverka vid beredandet av ansökningsärenden. En förutsättning härför anser emellertid samlingslokalnämnden vara att, när ärenden av ifrågavarande slag är före i nämnden, denna skall förstärkas med en eller ett par, av Kungl. Maj:t utsedda, i ungdomsvårdsfrågor sakkunniga ledamöter.

FEMTE

STATSSTÖD

TILL I

KAPITLET

FRITIDSVERKSAMHET SKOLOR

1 föregående avsnitt har behandlats frågan om statsstöd till den verksamhet av praktiskt, teoretiskt samt hobby- och rekreationsbetonat slag som är avsedd att bedrivas inom den enhet som kommittén med ett samlande namn kallat fritidsgård. Att få sådana fritidsgårdar upprättade på så många platser som möjligt i landet anser kommittén som tidigare framhållits vara ett angeläget önskemål. Kommittén inser emellertid att fritidsgårdar knappast inom överskådlig tid kan komma till stånd på alla de håll där behov därav föreligger. Det är därför önskvärt att såsom alternativ och i vissa fall också som komplement till fritidsgårdarna finna smidiga, lättorganiserade verksamhetsformer som inte fordrar så stor yttre apparat för start och drift och som ställer sig relativt billiga. Att det frivilliga studiearbetet — studiecirkeln, diskussionsgruppen m. m. fyller dessa krav är givet. Kommittén anser det i hög grad angeläget att med alla de medel som kan anses tjänliga främja detta arbete. Folkbildningsutredningen har också nyligen framlagt vittomfattande förslag härtill vilkas förverkligande kommer att innebära ett kraftigt stöd åt folkbildningsarbetet. Ett främjande av studiearbetet i alla dess olika former kan emellertid inte anses tillräckligt eftersom sådana åtgärder i stort sett bara kommer ett relativt begränsat skikt av intellektuellt välutrustade ungdomar till godo. Eftersom ungdomsvårdskommitténs uppgift är att föreslå lämpliga stödåtgärder för ungdomen över lag och alldeles särskilt för de unga som har m ndre lätt för sig, de drivande, håglösa, intresselösa, initiativfattiga ungdomarna, måste undersökas huruvida det inte är nödvändigt att komplettera nyssnämnda förslag med ett som bland annat skulle komma de ungdomar till godo som inte har samma förutsättningar som andra att ordna sin fritidstillvaro på ett ur deras egen och samhällets synpunkt lyckligt sätt. Ur denna synpunkt är det av vikt att tillse att också tillfällena att utöva

praktiska rekreationsbetonade sysselsättningar kraftigt ökas. Stora ungdomsskaror skulle säkerligen intresserat lystra om de erbjöds tillfälle att under fritiden syssla med praktiska sysselsättningar, såsom slöjd, sömnad, musik, modellplansbygge, vävning, amatörteater, motorteknik eller mer rekreativt betonade sysselsättningar, såsom bordstennis, schackspel, dans o. dyl. Att i så nära anslutning som möjligt till intresseinriktningen på skilda orter få igång cirklar, kurser eller klubbar med dessa och liknande ämnen på programmet och att finna former för denna verksamhet som är så smidiga som möjligt, skulle enligt kommittén vara ett utmärkt komplement till fritidsgårdarnas verksamhet.

Fritidsverksamheten

i

skolorna

En typ av verksamhet som uppfyller de i det föregående nämnda fordringarna är den kursverksamhet — vanligen helt enkelt kallad fritidsverksamhet eller fritidssysselsättning — som på ett växande antal orter i landet, företrädesvis i de stora städerna, anordnats framför allt i folkskolestyrelsernas regi. I bilaga 1 ingår en redogörelse för omfattningen och inriktningen av denna fritidssysselsättning. Det framgår därav att fritidsverksamheten inom skolorna är förlagd till skollokalerna, d. v. s. vanligen till de s. k. specialsalarna inom dessa. Åldern på de deltagande ungdomarna skiftar: i vissa fall — t. ex. i Göteborg — är verksamheten huvudsakligen öppen för elever i folkskolorna, i andra fall — t. ex. i Uppsala — har den tagit sikte på de ungdomar som gått ut fortsättningsskolan. I Stockholm riktar sig verksamheten till båda kategorierna: alla unga mellan 14 och omkring 18 år är välkomna. Varje grupp brukar träffas en eller två kvällar i veckan, oftast två timmar varje gång, under höst- och vårtermin. Vanligen är deltagandet avgiftsfritt; en mindre ersättning för materialet t. ex. i förfärdigade slöjdalster brukar dock erläggas. De ämnen som står på programmet är t. ex. modellflygbygge, metallslöjd och bokbinderi, sång och musik, amatörteater och hushållsarbete, folkdanser, gymnastik och idrott. En intressant verksamhetsform som förekommer i fritidsverksamheten i Göteborg och Malmö är de s. k. sysselsättningsaftnarna där ungdomarna inom en viss ram får ägna sig åt vad de vill: spela spel, läsa tidningar och böcker, spela bordtennis, förfärdiga enkla saker av trä m. m. Vad själva organisationsformen beträffar, brukar fritidsverksamheten ibland stå studiecirkeln nära, även om det är fråga om ett hantverksbetonat ämne: man utövar musik eller slöjdar men i anslutning härtill studerar man musikteori eller olika möbelstilar o. d. Ibland — och detta tycks vara det

vanligaste — är sysselsättningen direkt hantverksbetonad: man slöjdar en stol eller en kanot, syr en klänning eller en babyutstyrsel. Den tredje typen av sysselsättning återigen är den rent rekreativa eller hobby betonade: man spelar bordstennis, dansar folkdanser eller samlar frimärken. Omkring 5 500 ungdomar i Stockholm — därav omkring två femtedelar flickor — deltog våren 1946 i fritidssysselsättningen vid folkskolorna. I Göteborg var antalet — år 1944 — omkring 8 300 och i Malmö — år 1945 — omkring 1 200. Som helhetsomdöme kan sägas att fritidsverksamheten överlag tycks ha väckt stort intresse bland ungdomarna och att den i huvudsak utfallit väl. Utan tvivel har det för många ungdomar varit mycket värdefullt att under den inte obetydliga andel av fritiden som en eller ett par kvällar i veckan utgör, under intresserad och sakkunnig ledning få hålla på med sysselsättningar som både roar och utvecklar. Vissa olägenheter skall emellertid också redovisas vilka sammanhänger med verksamhetens organisation och uppläggning. Som nämnts är verksamheten så gott som undantagslöst förlagd till skolorna. Ofta ger emellertid skolorna på grund av sin planlösning och inredning inte den helt idealiska inramningen åt fritidssysselsättningen. Under fritiden vill ungdomarna ha det hemtrevligt och så litet skollikt som möjligt omkring sig. Till detta kommer att många ungdomar — oberoende av lokaliteternas beskaffenhet — av psykologiska orsaker är mindre intresserad av att tillbringa fritiden i skolan. Dessa olägenheter blir särskilt påtagliga när det gäller ungdomar som fortfarande går kvar i skolan. Stundom har väl också iakttagits att fritidsverksamheten i skolorna fått en alltför lektions- eller skolbetonad uppläggning. Som regel är det lärare som fungerar som ledare för verksamheten, men också hantverkare, skådespelare, ingenjörer m. fl. anlitas stundom. Ersättning där sådan förekommer brukar vanligen utgå med 2 till 4 kronor per timme. I Göteborg använder man sig helst av distriktets egna lärare i fritidsverksamheten därför att de känner barnen och deras hemförhållanden bäst. I Malmö och Stockholm är det mera ovanligt att ungdomarna har samma lärare i fritidsarbetet som i skolarbetet. Erfarenheten visar att arbetsresultatet är helt avhängigt av ledningens intresse och lämplighet för uppgiften. Under betingelser som i övrigt inte varit helt idealiska har lärare och andra likväl på många håll lyckats få till stånd en verksamhet som tycks ha vunnit de ungas förtroende och som fyller ett verkligt behov. Som av bilaga 1 framgår är det inte bara skolmyndigheter som anordnat fritidsverksamhet av det slag som här avses. Inte så sällsynt är att enskilda lärare på eget initiativ och kanske utan ersättning startar fritidsverksamhet som i övrigt helt sammanfaller med den som i det föregående beskrivits. Inom föreningslivet har det vidare, att döma av de uppgifter som stått till kom-

mittens förfogande, blivit allt vanligare att man anordnar studiegrupper eller kurser i praktiskt hobby- eller hantverksbetonade ämnen. Orsaken till denna utveckling är väl delvis att finna i att konkurrensen om ungdomarna blir hårdare och hårdare. För att få kontakt med så stora ungdomsskaror som möjligt lättas det intellektuella programmet upp med danser och filmförevisningar eller med praktiska sysselsättningar av olika slag. Att denna fritidsverksamhet samtidigt har en uppgift att fylla också för de föreningsmedlemmar som sökt sig till föreningen av ideologiska skäl säger sig självt. Stundom har slutligen sådan verksamhet anordnats av ungdomsråd, representerande ett flertal föreningar på en ort eller av barnavårdsnämnder. Det intressantaste exemplet härpå är den »arbetsstugeverksamhet» med slöjdundervisning på programmet och med servering av ett mindre mål mat som sedan länge bedrivs i Göteborgs folkskolor i barnavårdsnämndens regi och vid sidan av den av skolmyndigheterna arrangerade fritidsverksamheten. Vad beträffar omfattningen av den fritidsverksamhet som beskrivits i det föregående är den — trots de lovvärda initiativ som på många håll tagits — alltjämt i förhållande till behovet synnerligen blygsam. Orsaken härtill är säkerligen, utöver frånvaron av intresse för uppgiften, främst av praktisk och ekonomisk natur: det är ofta svårt att få tag på lokaler lämpade för alla de varierande sysselsättningar det här kan bli tal om. Också att finna lärare, lämpliga och villiga att ägna sig åt uppgiften, stöter ofta på svårigheter. Bristande ekonomiska resurser verkar naturligtvis också hindrande på eventuella initiativ. Det bör i detta sammanhang observeras att t. ex. föreningarnas materiella förutsättningar i detta sammanhang är andra och sämre än skolmyndigheternas. Dessa senare kan för ändamålet utnyttja skolornas lokaler med belysning, värme, städning, redskap m. m. Dessutom har skolornas fritidsverksamhet vanligen kommunala medel att tillgå för avlöning av lärare, inköp av material m. m. Dessa förhållanden har medfört en stundom kraftig kritik från föreningshåll mot den av skolorna anordnade, av kommunala medel betalda fritidsverksamheten. Härvid brukar framhållas, att det ur föreningarnas synpunkt måste anses orättvist och beklagligt att ungdomen, tack vare de större resurser skolorna har att arbeta med, lockas dit från föreningarna. Detta är, menar man, inte lyckligt därför att ungdomarna härigenom går miste om de ideella värden som föreningarna har att erbjuda. Åtminstone borde, menar kritiken, föreningarna erbjudas samma praktiska och ekonomiska möjligheter som skolorna att anordna fritidsverksamhet. Bland annat i avsikt att utplåna dessa motsättningar har man i Stockholm och också på vissa andra håll tagit emot grupper av ungdomar som de olika föreningarna fått anmäla till skolornas fritidsverksamhet. Dessa grupper har naturligtvis haft samma förmåner i ekonomiskt och annat avseende som om deras medlemmar anmälts individuellt.

Utan att här ingå på diskussion av den anförda uppfattningen att fritidsverksamheten är ganska värdelös om den inte hålls samman av en viss ideologi eller av den fasta gruppbildning som en förening utgör, och utan att närmare ingå på frågan om den av kommunerna anordnade verksamheten får de i det föregående påtalade följderna, vill kommittén kraftigt understryka vikten av att det lokala intresset bakom den fritidsverksamhet för ungdom som här diskuteras skall ges så brett underlag som möjligt. Att föreningar av olika slag får tillfälle att anordna sådan verksamhet utgör sålunda enligt kommittén ett viktigt komplement till den kommunala karaktär verksamheten nu på en del håll synes ha. Kommitténs resonemang i ämnet återfinnes på sid. 106 och 110. Folkbildningsutredningens

förslag

Den typ av fritidsverksamhet som här behandlas har viss beröring med de förslag angående statsstöd till studiecirklar som folkbildningsutredningen nyligen avgett. För det första skall enligt förslaget studiecirklar i praktiska ämnen med bildande syfte, såsom teckning och målning, sång och musikutövning, kvalificerad slöjd, fotografering, trädgårdsskötsel, kunna uppbära statsstöd i samma ordning som bildningscirklar kring ett teoretiskt ämne. För det andra föreslås statsstöd till ungdomscirklar, d. v. s. cirklar där deltagarna vanligen är mellan 14 och 18 år. Angående de ämnestyper som kan godkännas för statsstöd i ungdomscirklarna säger folkbildningsutredningen följande: »De i praktiken prövade samkvämsformerna ha visat sig motsvara de speciella krav som ungdomens bildningsarbete ställer. Tävlingsmomentet (frågesport, tio-kamp) har det även visat sig tacksamt att anknyta till. Musik och sång torde likaledes lämpa sig synnerligen väl för ungdomscirklarna, liksom förenings- och organisationskunskap. Även exkursioner i anslutning till studier i hembygdskunskap eller naturvetenskap torde vara lämpliga.» Framför allt om tolkningen av dessa bestämmelser inte blir alltför snäv, kommer deras genomförande att få den största betydelse som stimulans för utvecklingen av praktiskt eller rekreationsbetonat lagd fritidssysselsättning för ungdom. Samtidigt är det emellertid tydligt att räckvidden av det av folkbildningsutredningen föreslagna stödet är begränsad. Bildningsmomentet i den praktiska verksamheten har sålunda vad bildningscirklarna som ju står öppna för alla åldersgrupper beträffar, getts en framträdande plats med följd att rent praktiska sysselsättningar av mindre kvalificerat slag som endast går ut på att förfärdiga vissa alster faller utanför bidragsmöjligheterna. De rekreativt betonade sysselsättningarna, t. ex. dans, frågesport o. d. kan enligt förslaget knappast heller ifrågakomma för statsbidrag.

Betydligt vidare — med visst utrymme även för rekreativa sysselsättningar samt med minskat krav på att bildningsmomentet inom cirkeln skall vara så framträdande — är ramen för det föreslagna stödet till ungdomscirklarna. Förutsättningen här är emellertid som nämnts att deltagarna skall vara 14— 18 år gamla. Ännu en begränsning vid statsbidragsbestämmelsernas tillämpning ligger i att cirkel som uppbär statsstöd skall vara anordnad just såsom en cirkel och att den inte får ha en uppläggning som mera påminner om (skol-) lektion. Med studiecirkel skall nämligen enligt folkbildningsutredningen förstås en kamratkrets för gemensamma teoretiska eller praktiska studier över ett angivet ämne efter en på förhand uppgjord plan. Det är underförstått att deltagandet skall vara fritt och frivilligt. Kommitténs

synpunkter

på

frågan

Även om sålunda teoretiskt en viss möjlighet föreligger att den praktiskt och hobbybetonade verksamhet som äger rum i skolorna kan uppbära stöd enligt folkbildningsutredningens förslag, kommer den övervägande delen av skolornas fritidsverksamhet säkerligen att lämnas utanför stödmöjligheterna. Kommittén utgår ifrån att det statsunderstöd som kan väntas komma att utgå enligt folkbildningsutredningens förslag skall förbehållas det i egentlig mening fria folkbildningsarbetet, och på det området bör de kommunala skolstyrelserna näppeligen uppträda såsom konkurrenter. Att skolmyndigheterna skulle kunna uppbära statsunderstöd enligt nyssnämnda förslag har inte heller förutsatts av folkbildningsutredningen. På grund härav vill ungdomsvårdskommittén i det följande framlägga förslag om statsstöd till i skolmyndigheternas regi bedriven fritidsverksamhet. Orsaken till att kommittén anser det vara av vikt att komplettera det stödförslag som folkbildningsutredningen framlagt och som helt naturligt sätter bildningsmomentet i förgrunden är bland annat att kommittén ur ungdomssynpunkt anser ett stöd motiverat även till verksamhet som inte täcks av det traditionella bildningsbegreppet. Som kommittén i andra sammanhang i detta betänkande framhållit, måste det främsta kravet på de fritidssysselsättningar som anordnas för ungdomarna vara, att de förmår väcka intresse, att de stimulerar fantasi och aktivitet och att ungdomarna med hjälp härav får utveckla sina möjligheter efter måttet av vars och ens krafter. Om dessa önskemål skall kunna förverkligas måste ramen för föreslagna åtgärder bli mycket vid. Den högst olika begåvnings- och intresseutrustning som ungdomarna har gör det inte möjligt att uteslutande hänvisa ungdomarna till de ideella föreningarna eller att rekommendera dem till studiecirklar eller dylikt. Även om strävandena måste gå ut på att växande skaror unga blir så aktivt samhällsintresserade och så intel-

lektuellt vakna som möjligt är det verklighetsfrämmande att förbise det faktum att åtskilliga — kanske de flesta — unga inte har förutsättningar att nå därhän. Beträffande dessa är redan mycket vunnet om de kan intresseras för att tillbringa sin fritid med slöjd, bordstennis och liknande sysselsättningar i stället för att driva på gatorna eller frekventera danshaken. Ur denna synpunkt måste det anses viktigt att samhället stöder all slags fritidssysselsättning som intresserar ungdomarna också om det intellektuella momentet helt saknas och även om tyngdpunkten är lagd på det rent rekreativa eller på det praktiska. Kommittén menar alltså att det ur ungdomsvårdssynpunkt inte är tillräckligt att tillgodose ungdomens behov av fritidssysselsättning endast då detta behov yttrar sig i strävan efter ökad bildning, detta ord taget i traditionell betydelse. Denna mening har kommittén gett uttryck åt redan i inledningskapitlet, där det heter: Med den vitt skilda intresse- och begåvningsutrustning som ungdomarna är utrustade med är det givet att variationsbredden i fråga om fritidssysselsättningarna måste vara mycket stor. Vad som har förmåga att intressera och sätta i gång den ena går den andra oberört förbi. Så olika former av sysselsättningar som dans och studier kan hos två olika individer utlösa ungefär liknande krafter: aktivitet, självständighet, glädje. Det är givet att man med detta sätt att se betydligt fjärmar sig från de traditionella »bildnings»-begreppet i vilket bildning blir liktydigt med intellektuell bildning. Konklusionen härav blir att kommittén är övertygad om att det inte endast i »okvalificerade» praktiska sysselsättningar utan också i rent rekreativ verksamhet kan ligga en »bildning» som inte bör underskattas. Med hänvisning till vad som i det föregående sagts framstår det för kommittén såsom synnerligen viktigt att också mindre krävande verksamhetsformer av praktiskt och rekreativt slag genom att erhålla statsstöd uppmuntras och stimuleras. Att kommittén vill föreslå att ett sådant statsstöd knytes just till skolornas fritidsverksamhet beror på att detta torde vara den enklaste vägen att på bred basis få igång en fritidsverksamhet med ianspråktagande av de praktiska resurser i fråga om lokaler, verktyg, lärarkrafter m. m. som finns tillgängliga. De erfarenheter som hittills gjorts i kommunerna och som i det föregående i korthet refererats bekräftar detta antagande. I det förslag som i det följande framläggs har kommittén inte ansett det nödvändigt eller ens önskligt att för detaljerat fastställa hur verksamheten bör vara upplagd för att erhålla statsbidrag. I stället är hela förslaget byggt på förtroende för skolmyndigheternas förmåga och omdöme när det gäller uppläggning och inriktning av verksamheten. Den vinst i förenklade redovisningsmetoder m. m. som härvid vinnes anser kommittén vara att hälsa med tillfredställelse.

FÖRSLAG TILL KUNGÖRELSE angående

statsbidrag

till fritidsverksamhet

anordnad

av

folkskolestyrelse.

1 §• Skoldistrikt, som anordnar fritidsverksamhet för ungdom, må, på sätt nedan bestämmes, av statsmedel erhålla bidrag till bestridande av kostnaderna härför. 2 §• Beträffande verksamhetens anordnande samt storlek och sammansättning gäller:

sysselsättningsgruppernas

Mom. 1. Deltagandet i fritidsverksamhet skall vara fullt frivilligt. Mom. 2. Fritidssysselsättning, som här avses, bör företrädesvis bestå uti: a) praktisk verksamhet (t. ex. slöjd, skolkök, modellplansbygge, amatörteater etc.) b) rekreativ sysselsättning (t. ex. idrott, gymnastik och schackspel, dansundervisning etc.) Mom. 3. Sysselsättningsgrupp skall till huvudsaklig del bestå av ungdomar i åldern 14—18 år, och vid den beräkning av antalet deltagare som avses i § 4 får endast sådan deltagare medräknas, som befinner sig i nu angiven ålder, dock att lärjunge i folkskolans avslutningsklass kan få inräknas i antalet, även om han ej uppnått 14-årsåldern. Mom. 4. För en och samma sysselsättningsgrupp får räknas statsbidrag för i regel högst 6 timmar i veckan fördelade på minst två dagar. 3 §• Såsom villkor för statsbidrag skall gälla: att läraren eller ledaren i varje särskilt fall av folkskolestyrelsen prövats duglig och befunnits för uppgiften lämplig; att folkskolestyrelsen med för ändamålet tillgängliga medel bestrider de med verksamheten förenade kostnaderna; att för ändamålet lämpliga lokaler med nödig utrustning och behövlig förbrukningsmateriel stå till förfogande. 4 §• Underlaget för beräkning av statsbidrag är fixerat till fyra kronor per timme. Storleken av det statsbidrag skoldistriktet skall äga utbekomma bestämmes med utgångspunkt från ovan angivna bidragsunderlag i visst förhållande till kommunens skattekraft enligt följande:

\ntal skattekronor per invånare t kommunen

Statsbidrag i procent av bidragsunderlaget (4 kr. per syssels. timme)

under 10 10 och » 13 » 16 13 » 16 » » 19 » 22 19 » 22 » » 25 25 » över

60 55 50 45 40 35 30

Såsom skatteunderlag för visst redovisningsår skola anses de skattekronor, vilka enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen påförts de till distriktet eller kommunen skattskyldiga i senast fastställda taxeringslängd för det kalenderår, som går till ända samtidigt med redovisningsårets första hälft. Till grund för beräkningen av antalet skattekronor per invånare skall läggas invånarantalet i distriktet eller kommunen vid samma kalenderårs utgång. Statsbidrag utgår för det antal timmar om som regel 60 minuter, varunder verksamhet pågått i sysselsättningsgrupper anordnade enligt föreskrifterna i §§ 2 och 3, dock att antalet timmar, för vilka statsbidrag kan utgå, ej får bli större än att det om samtliga grupper sammanräknas motsvaras av ett medeltal som uppgår till minst 10 statsbidragsberättigade deltagare per gång och grupp. Folkskolestyrelsen äger icke att för understödjande av fritidsverksamheten bland ungdom uppbära bidrag av statsmedel i annan ordning än enligt denna kungörelse. 5 §• Vederbörande folkskolinspektör skall äga att utöva tillsyn över verksamhet, som åtnjuter understöd enligt denna kungörelse, och den skall därjämte vara underkastad den kontroll och de villkor, som i övrigt av skolöverstyrelsen prövas nödiga och lämpliga. 6§Skoldistrikt som anordnar fritidsverksamhet av det slag som här avses, skall efter ingången av juli och före utgången av augusti månad näst efter det redovisningsår, under vilket verksamheten bedrivits, i två likalydande exemplar till statens folkskolinspektör ingiva till länsstyrelsen (statskontoret) ställd rekvisition om statsbidrag. Efter granskning av rekvisition skall folkskolinspektören snarast möjligt översända det ena exemplaret jämte bifogade handlingar till länsstyrelsen (statskontoret), som har att skyndsamt föranstalta om utanordnande av statsbidrag. Rekvisition avgives enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär och skall innehålla de uppgifter och vara åtföljd av de handlingar, som överstyrelsen föreskriver.

Motivering

till förslaget

om statsbidrag

till

skolornas

fritidsverksamhet 1§Kommittén har föreslagit att skoldistrikten skall fungera såsom huvudmän när det gäller organiserandet av fritidsverksamhet. Att skolorna härigenom stimuleras att också ägna uppmärksamhet åt ungdomarnas behov av fritidssysselsättning, anser kommittén väl motiverat. Det måste utan tvivel anses ligga väl i linje med skolornas målsättning att inte ensidigt se till att ungdomarna bibringas det bokliga vetande som står på schemat utan att de också får tillfälle att under den läxfria fritiden ägna sig åt sysselsättningar som bidrar att — inom de gränser som vars och ens personliga resurser sätter — utveckla deras personlighet samt deras färdigheter i olika avseenden. Man kan om man så vill betrakta folkskolans fritidssysselsättningar som en frivillig fortsättningsskola med huvudsaklig uppgift att vara de unga till stöd och hjälp under övergångsåren. I det avseendet fullföljes en uppgift som 1918 års obligatoriska fortsättningsskola var avsedd att fylla. Folkundervisningskommittén, som propositionen om ungdomsskolor år 1918 refererar till, yttrar sålunda om fortsättningsskolans verksamhet »att de unga behövde ledning, varunder de i frihet kunde få organisera sig till mer eller mindre självstyrda kamratliga sammanslutningar: läsecirklar, diskussionsklubbar, leklag, idrottsföreningar m. m., vilka kunna bli utmärkta medel i striden mot mindre goda inflytelser». Nyssnämnda kommitté ansåg vidare att en sådan fri verksamhet kunde förbindas med fortsättningsskolan, framför allt genom att skolans lärare toge initiativ till och själva deltoge i verksamheten. Utöver de synpunkter som i det föregående framförts kan tilläggas att folkskolorna utan tvivel har alldeles särskilda förutsättningar att kunna ordna praktiskt betonade sysselsättningar: lokaler med nödig utrustning, tillgång till lärare, möjlighet att få anslag, möjlighet att nå kontakt med de ungdomsskaror bland vilka fritidsverksamhetens besökare rekryteras. De erfarenheter som i det tidigare refererats beträffande skolmyndigheternas befattning med frågan synes övervägande vara goda. Att skolorna skall fungera såsom huvudmän för den verksamhet som här föreslås statsbidrag för utesluter emellertid inte att det är synnerligen önskvärt om skolmyndigheterna på olika sätt söker underlätta ungdomsföreningarnas strävanden att anordna fritidssysselsättning för sina medlemmar. Tvärtom måste det anses i hög grad lämpligt att skolan på detta område söker kontakt med på platsen verksamma föreningar och samarbetar med dem. Denna samverkan behöver inte bara — såsom tidigare nämnts från Stockholm — ta sig den formen att föreningen beredes möjlighet att anmäla hela grupper av intresserade medlemmar till skolornas fritidsverksamhet, varvid

i k

givetvis föreningsgrupperna med nattsyn till avgifter o. d. kommer i samma läge som om dess medlemmar anmält sig individuellt. Ett kommunalt främjande av föreningarnas praktiska och rekreativa fritidsverksamhet kan också ta sig den formen att skollokaler och lämplig utrustning i fråga om verktyg m. m. gratis ställs till föreningarnas förfogande. Tänkbart är naturligtvis också att en folkskolestyrelse om så befinnes lämpligt skulle kunna överta det ekonomiska ansvaret för föreningarnas fritidsverksamhet. I sådant fall skulle föreningen själv svara för verksamhetens bedrivande men folkskolestyrelsen skulle givetvis äga både rätt och skyldighet att öva tillsyn och att utöva kontroll. En fritidsgrupp av detta slag skulle i statsbidragshänseende inräknas bland skolans egna grupper. Att ett samarbete mellan föreningar och skolmyndigheter på sätt som här antytts kan komma till stånd skulle utan tvivel vara av stor betydelse lör båda parter. 2§Mom. 1. I första momentet till denna paragraf sägs att deltagandet i fritidsverksamheten skall vara fullt frivilligt. Nödvändigheten härav behöver knappast närmare framhållas då den kan förefalla självklar. Ett av de bärande momenten i den här diskuterade fritidsverksamheten är ju just dess fria karaktär: den skall tillskapas för de ungdomar som inte vet var de skall göra av sina kvällar eller som inte har tillfälle att på annat sätt utöva de verksamhetsformer de har intresse för. Något direkt eller ens indirekt tvång att besöka skolans fritidsverksamhet får därför under inga förhållanden tillskapas: fritidsverksamheten skall vara något från skolans undervisning i övrigt helt fristående. Ungdomarna och deras föräldrar skall oberoende av alla inflytelser äga besluta om deltagande. Mom. 2. I andra momentet sägs vilka verksamhetsformer som i främsta rummet bör förekomma. De båda huvudgrupper som härvid angetts är praktisk verksamhet av olika slag samt rekreativ sysselsättning inkluderande olika former av spel, gymnastik och idrott, dansundervisning o. d. Dessa typer avverksamhet har angetts med utgångspunkt från den intresseförankring som faktiskt kan konstateras hos de ungdomsskikt som det synes vara särskilt angeläget att komma i kontakt med. Detta utesluter emellertid inte att även mera studiebetonade verksamhetsformer kan ifrågakomma. Den spännvidd som dessa löst formulerade bestämmelser anger är som framgår mycket stor. Avsikten är också att skolorna skall ha möjlighet att, alltefter varierande intresse och behov på de olika orterna, få i gång just sådana verksamhetsgrupper som svarar mot ungdomarnas intresse. Kommittén anser det synnerligen viktigt att fritidsverksamheten inte kringgärdas med snäva bestämmelser om vad som får förekomma och inte förekomma. På sid. 101 i det föregående har kommittén närmare diskuterat frågan om

nödvändigheten av att ha vida marginaler för de verksamhetsformer som ifrågakomma. Mom. 3. Vid den beräkning av antalet deltagare som omnämns i § 4 är det i princip endast ungdomar mellan 14 och 18 år som får inräknas. Att kommittén i princip satt den nedre åldersgränsen vid 14 år beror på att kommittén ur ungdomssynpunkt anser det alldeles särskilt viktigt att ungdomarna i de kritiska mellanåldrarna mellan skolans avslutning och inordnandet i de vuxnas värld bereds tillfälle till trevliga fritidssysselsättningar. Just under dessa åren känner sig ungdomarna ofta hemlösa och rotlösa. Detta understryks helt naturligt av att så många av dem knappast med behållning kan tillbringa fritiden i sina hem eller i de rum de bebor. Den uppgift som den här avsedda fritidsverksamheten skulle kunna ha att på ett stimulerande sätt fylla ut de ungas fritid kommer emellertid förmodligen inte utan vidare att utnyttjas av de unga. I det andra kapitlet i detta betänkande har kommittén framhållit att man »liksom när det gäller intresse för föreningsverksamhet och bildningsverksamhet kan tala om ett vacuum åren närmast efter folkskolans avslutande — alltså i 14—18-årsåldern — finns det säkerligen hos många ungdomar en viss försiktig skepsis, en avvaktande attityd också gentemot de fritidssysselsättningar som utom föreningarnas och bildningsverksamhetens ram erbjuds de unga». Det är i denna avsikt kommittén föreslagit att ungdomarna under sista skolåret — oberoende av om de ännu fyllt 14 år eller icke — skall kunna inräknas i det deltagareantal som kvalificerar grupperna till statsbidrag. Att intressera ungdomarna för skolans fritidsverksamhet faller sig nämligen mycket lättare om ungdomarna ännu går kvar i skolan än om de först skingrats åt olika håll till arbetsplatser, yrkesskolor m. m. Att även yngre årsgrupper än som här sagts — likaväl som äldre — skall kunna delta i fritidsverksamheten säger sig självt fastän de inte får medräknas i det deltagareantal som kvalificerar till statsbidrag. Den åldersavgränsning som kommittén här rekommenderar sammanfaller med den av folkbildningsutredningen för ungdomscirklar föreslagna. Mom. 4. Såsom tidigare nämnts brukar varje sysselsättningsgrupp vanligen sträcka sig över två timmar och återkomma en eller två gånger i veckan. Vissa sysselsättningsformer — t. ex. hushållsgöromål — brukar dock omfatta mer än två timmar per kväll eftersom det här är svårt att under kortare tid nå något påtagligt arbetsresultat. Den angivna bestämmelsen — att för en och samma sysselsättningsgrupp får räknas statsbidrag för högst 6 timmar i veckan fördelade på minst två dagar — torde tillgodose alla krav. Att undantag från denna regel beviljas för mera öppet betonad verksamhet — t. ex. för sådana »sysselsättningsaftnar» som omnämnts på sid. 101 anser kommittén dock nödvändigt. I andra kapitlet har kommittén utförligt diskuterat varför det är särskilt viktigt att främja verksamhetsformer av mera

öppen karaktär. En sådan verksamhetsform har just sin styrka i att ungdomarna kan hitta dit när de ingenting annat har att göra för att spela spel, läsa tidningar m. m. Nyttan härav beskärs givetvis kraftigt om den öppna verksamheten — vars syfte oberoende av om den förläggs till skolan eller inte bland annat måste vara att ge ett hemsurrogat — endast skall vara öppen en eller ett par kvällar per vecka. Att stipulera något minimiantal gånger en sysselsättningsgrupp behöver vara i verksamhet för att kunna uppbära statsbidrag har kommittén inte ansett motiverat. 3§Såsom villkor för statsbidrag skall enligt kommittén gälla att läraren eller ledaren i varje särskilt fall av folkskolestyrelsen prövas duglig och befinnes för uppgiften lämplig. I början av detta kapitel har omnämnts att erfarenheten hittills visar att det vanligen är lärare men också t. ex. hantverkare, socialarbetare, ingenjörer m. fl. som brukar anlitas såsom ledare av fritidsverksamheten. Vad lärarna beträffar har det vidare nämnts att tillvägagångssättet synes växla i fråga om att placera lärarna i den skola eller med de grupper av ungdomar som de under dagen undervisar. På vissa håll anser man det vara en fördel om lärarna inte avgränsar sin befattning med barnen och ungdomarna till skoltimmarna utan att de också får lära känna dem under fritiden. På andra håll synes uppfattningen vara den rakt motsatta. Utan att generellt vilja ta ställning till denna fråga vill kommittén framhålla vikten av att ledarna för fritidsgrupperna verkligen är lämpade för just denna speciella uppgift. Härmed avses att det inte får vara tillräckligt att ledarna uppfyller alla nödiga krav på sakkunskap och på förmåga att få fram påtagliga arbetsresultat ur verksamheten. Såsom väl så viktigt vill kommittén framhålla att ledarna av fritidsgrupperna måste drivas av ett personligt intresse för uppgiften samt att de måste förstå sig på ungdomar och äga förmåga att på ett trevligt sätt hjälpa dem tillrätta. Vidare är det ett starkt önskemål att verksamheten så litet som möjligt får ha lektionskaraktär. De krav som folkbildningsutredningen stipulerat för sitt stödförslag, nämligen att cirkel skall vara »en kamratkrets för gemensamma teoretiska eller praktiska studier», kan förtjäna att här understrykas. Det är givet att det kan innebära svårigheter att samma lärare som under dagen är »magister» och på sätt som väl ofta sker auktoritativt leder en lektion på kvällen skall förvandlas till glad kamrat som släpper på lydnadskravstyglarna och lossar på disciplinen överhuvud taget. Att svårigheter här uppstår förminskar emellertid inte kravet på att fritidsverksamheten inte bör ha mera skol- och lektionskaraktär än som är nödvändigt för att deltagarna skall bibringas det kunnande de söker.

Lämplighet — men ej formell lärarbehörighet — har sålunda stipulerats såsom villkor för statsbidrag till fritidsgrupp. Kommittén har diskuterat huruvida det vore lämpligt att av statens folkskolinspektör kräva behörighetsförklaring för ledarna men har stannat vid att folkskolestyrelsen själv bör få pröva den saken. Formellt är det sålunda ingenting som hindrar att t. ex. ledare ur ungdomsföreningarnas egen krets anlitas såsom ledare vid fritidsgrupp. Det andra krav som uppställts i denna paragraf — nämligen att folkskolestyrelsen med för ändamålet tillgängliga medel skall bestrida de med verksamheten förenade kostnader som ej täcks av statsbidraget — skall närmare diskuteras i § 4. Att fot ändamålet lämpliga lokaler med nödig utrustning och behövlig förbrukningsmateriel skall stå till förfogande kan synas vara ett självklart kravför statsbidrag. Fritidsverksamhet av det slag som här avses kan förmodas vanligen komma till stånd på tätorter med i fråga om praktiska övningssalar relativt väl utrustade skolor. 4 §• Vad det föreslagna statsbidragsstödet beträffar, har detta, liksom för övrigt fallet är också med förslaget om stöd till fritidsgårdar, i princip uppbyggts, på samma sätt som stödet till skolmåltider (K.K. 553/1946, §§ 3 och 4) samt statsbidrag till skolbyggnader (K.K. 882/1945, § 5). Den i dessa fall använda konstruktionen för statsbidrag har emellertid i föreliggande förslag något förenklats. Principen att statsbidraget skall utgå i proportion till kommunernas skattekraft måste anses motiverad av det förhållandet att kommuner med jämförelsevis hög skattekraft dels själva ofta har ett betydande intresse av att få i gång dylik verksamhet, dels också har större möjligheter att bära en väsentlig del av kostnaderna därför. Det är nämligen uppenbart att det företrädesvis är i städer och tätorter som ett behov av verksamhet av detta slag föreligger. Den föreslagna statsbidragskonstruktionen — med ett beräkningsunderlag av 4 kronor per timme på vilket, beroende på kommunens skattekraft, ett statsbidrag varierande mellan 30 och 60 procent utgår — kommer att medföra att skoldistrikten får svara för en väsentlig del av kostnaderna. Motiveringen för den föreslagna skalans konstruktion har redovisats i fritidsgårdsavsnittet, sid. 60. Enligt den föreslagna skalan blir högsta statsbidrag som kan utgå kronor 2: 40 och lägsta 1: 20 per sysselsättningstimme. För att förenkla hela tillvägagångssättet i samband med ansökningen om och prövningen av statsbidrag har kommittén inte föreslagit att bidrag skall utgå till lärararvoden, materiel, kursböcker etc. var för sig. I stället skall statsbidraget vara att betrakta såsom ett stöd till samtliga de utgifter som ingår i en sysselsättningstimme. I detta sammanhang kan nämnas att den 8 Fritidsutredningen

IV

fritidsverksamhet som Stockholms stad anordnar fördelar sig på följande sätt på olika utgiftsposter: 155 000 kronor till arvoden och 25 000 kronor till materiel, vaktmästare, annonsering, ungdomsträffar m. m. (Uppgifterna avser läsåret 1945—1946.) Några hyreskostnader för skollokaler ingår inte i sistnämnda siffra. De sammanlagda kostnaderna per timme blir i Stockholm för t. ex. en träslöjdsgrupp 6 kronor och 5 kronor för en grupp i musik. Vidare kan nämnas att lärararvodet per sysselsättningstimme för närvarande utgår på följande sätt i åtta städer: Stockholm, Borås, Eskilstuna kronor 4: — Göteborg » 3:75 Malmö, Uppsala

»

3: —

(Höjning härav diskuteras) (Malmö ansökt hos stadsfullm. om höjn. till 3:50)

Hälsingborg, Sandviken . . . . » 2: — Det statsbidrag som kommunerna skall äga uppbära enligt föreliggande förslag är sålunda som nämnts inte avsett att utgå endast till lärarlöner. För att garantera att de utgifter för verksamheten som inte täckes av statsbidraget skall belasta de deltagande ungdomarna anser kommittén det önskligt att någon egentlig avgift för deltagandet i fritidsverksamheten inte bör förekomma. Däremot torde det näppeligen vara något att invända mot att folkskolestyrelsen uttar ersättning för materielet i de saker som kursdeltagarna förfärdigar åt sig själva. Att det statsbidrag som här föreslagits blir något lägre än det statsstöd som folkbildningsutredningen framlagt förslag om beror till en del på att den lokala huvudmannen här är kommunen. På ett helt annat sätt än när det är fråga om föreningar och bildningsorganisationer måste det anses motiverat att låta kommunerna bära en väsentlig del av kostnaderna för ifrågavarande verksamhet. Ett relativt blygsamt statsbidrag är enligt kommittén vidare att föredra ur den synpunkten att med en ökad kommunal insats måste följa friare händer att ordna verksamheten efter varierande önskemål och behov. Också den statliga insynen över verksamheten, kraven på kontroll o. s. v. måste under sådana förhållanden bli mindre. Storleken på de fritidsgrupper som skall anses berättigade erhålla statsbidrag har angetts till minst tio statsbidragsberättigade deltagare per gång och grupp. För att underlätta redovisningen och för att låta de flitigt besökta grupperna uppväga de som inte har lika stor dragningskraft, har föreslagits att samtliga gruppers samtliga besök får sammanräknas och att statsbidrag utgår för högst det antal sysselsättningstimmar som svarar mot ett medeltal av lägst tio deltagare per grupp och sysselsättningstimme. Att kommittén föreslår att de sysselsättningstimmar för vilka statsbidrag skall uppbäras skall sträcka sig över en hel timme är beroende på verksam-

betens karaktär. Då fritidsverksamheten har formen av mera lektionsbetonade studier, måste det anses rimligt att de vanliga reglerna om 45-minuterslektioner följes. Att kommittén här ställt anspråken på deltagareantal något högre än de som rekommenderas för studiecirklar (fem deltagare per cirkel) är motiverat av fritidssysselsättningens i jämförelse med studiearbetets något annorlunda karaktär. Genom att kommittén föreslår möjlighet till sammanräkning av antalet besökande öppnas en möjlighet för fritidsgrupper som inte kan uppnå ett deltagareantal av tio per studietimme att erhålla statsbidrag. Ännu en lättnad ligger i att något minimiantal sysselsättningstimmar ej har fastställts. Kommittén anser det självklart att folkskolestyrelsen inte skall äga uppbära bidrag av statsmedel för fritidsverksamhet i annan ordning än som sägs i denna kungörelse. Mellan det frivilliga folkbildningsarbetet och mellan den verksamhet som anordnas i skolornas regi föreligger som tidigare framhållits påtagliga skillnader som enligt kommittén gör en uppdelning på olika stödformer klart motiverad. 5 och 6 §§. Då den fritidsverksamhet varom här talas skall anordnas av skolmyndigheterna, synes det vara mest naturligt att använda sig av samma tillsynsmyndigheter som för skolfrågor i övrigt. Att verksamheten härvid har att underkasta sig den kontroll och de villkor som skolöverstyrelsen prövar nödiga och lämpliga säger sig självt. De föreslagna formerna för rekvisition samt granskning och utbetalning av statsbidrag sammanfaller också i stort sett med dem som tillämpas i fråga om statsbidrag för exempelvis undervisning i slöjd och hushållsgöromål.

S J Ä T T E

UNGDOMEN

OCH

K A P I T L E T

BILDNINGSARBETET

L J nder tiden för ungdomsvårdskommitténs behandling av frågan om beredande av lämpliga fritidssysselsättningar för ungdom tillsatte Kungl. Maj:t en särskild kommitté för utredning om det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, vilken kommitté antog namnet 1944 års folkbildningsutredning. Enligt sina direktiv har folkbildningsutredningen också ägnat uppmärksamhet åt ungdomens deltagande i bildningsarbetet och framlagt förslag om lämpliga åtgärder för att befrämja en livligare anslutning från ungdomen (SOU 1946:68). Eftersom folkbildningsarbetets allmänna situation, nuvarande organisation och metoder samt spörsmålet om vilka kvalifikationer som måste krävas som förutsättning för statligt stöd åt denna verksamhet, liksom frågan om ungdomens ställning till densamma behandlats av folkbildningsutredningen avstår ungdomsvårdskommittén från att här mera ingående behandla dessa frågor. I den allmänna översyn av ungdomens fritidssysselsättning, som kommittén i föreliggande betänkande söker ge, synes det likväl nödvändigt att något utförligare belysa ungdomens ställning till bildningsarbetet och att påvisa vilka möjligheter ungdomen i detta hänseende har. Vid överläggningar, som kommittén haft med folkbildningsutredningen, har enighet vunnits om lämpligheten av denna arbetsfördelning. Bildningsarbetets

uppgifter

Utvecklingen på arbetsmarknaden har medfört väsentligt ökad fritid för befolkningsgrupper, som tidigare saknat denna förmån eller haft en alltför knappt tillmätt fritid. En grundtanke i strävandena för arbetstidens begränsning har varit, alt fritiden skulle ge större möjlighet till odlande av kulturella intressen, till personlighetsdaning och allmänbildning genom ett organiserat och systematiskt bildningsarbete. Den kortfattade översikt, som kommittén i fortsättningen kommer att ge över detta bildningsarbetes organisation och omfattning visar, att alla möjligheter ännu inte är utnyttjade att nå så många unga som önskvärt och rimligt vore eller att nå dem på ett sådant sätt att deras intresse för verksamheten verkligen väcks. Mycket återstår innan bild116

ningsverksamheten får samma chanser att attrahera ungdomarna som t. ex. biografen och dansbanan har. Det har i vårt land framför allt varit det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, som sökt tillfredsställa bildningsbehovet hos medborgarna efter folkskolan. Motivet för denna månggrenade verksamhet ligger uttryckt i namnet. Man avser att ge folkets breda lager en ökad bildning. Emellertid torde det vara svårt att närmare definiera detta begrepp, fastän det anger målsättningen för folkbildningsarbetet. Lättare är att mer konkret ange vad folkbildningsarbetet har att skänka de unga av betydelse för deras utveckling. I stor utsträckning måste folkbildningsarbetet sörja för vidgade elementära kunskaper i allmänbildande ämnen. Det blir alltså en fortsättning av den undervisning, som bedrivits i folkskolan, fastän i nya former, mer avpassade för ett mognare åldersstadium. Ur flera synpunkter visar sig detta nödvändigt. Den i folkskolan inhämtade kunskapen kan inte hållas levande, om den inte befästes i minnet genom repetition och genom tillskapande av nya associationer. Än mindre kan den komma till fruktbar användning i livsuppgiften utan blir ett dött kapital, om inte fortsatt studieverksamhet håller den aktuell och förmedlar anknytningen till den vardagsvärld, som individen lever i. Det krävs också en fördjupning av insikterna i en rad av de ämnen, som i folkskolan bara kan bli föremål för en ytlig bekantskap. På grund av den utpräglade klassundervisning, som ännu tillämpas inom folkskolan, blir de mer studieintresserade eleverna inte i tillfälle att tränga så djupt in i ämnena som skulle vara möjligt med mera individualiserade undervisningsmetoder. Man måste också ha i minnet, att en stor del av landets ungdom gått i skola i någon av folkskolans lägre skolformer. Det är självklart, att också lärare med ovanlig duglighet och långvarig övning inom sådana skolformer ofta stöter på svårigheter, då det gäller att nå ett studieresultat, som motsvarar vad som kan nås med tätorternas högre skolformer. Här föreligger alltså ett påtagligt behov av skolkunskapernas komplettering genom frivilliga studier i mognare år. Om det också vore önskvärt att folkbildningsarbetet kunde bygga vidare på redan inhämtade kunskaper i elementära ämnen visar det sig nödvändigt att avsevärd lid ägnas åt grundläggande studier, så länge skolundervisningen inte ordnats mer effektivt. Folkbildningsarbetet av i dag kan också befordra yrkesutbildningen. Det sker i begränsad omfattning genom direkt kursverksamhet på olika yrkesområden. Vanligare är dock, att enskilda ämnen, som har betydelse för ett yrkesområde, tas upp på studieprogrammet inom de folkliga bildningsorganisationerna. Så förekommer t. ex. bokföring i många studiecirklar. Också teckningsundervisning med inriktning på det praktiska livets krav förekommer mångenstädes. Landsbygdens bildningsverksamhet omfattar åtskilliga ämnen av direkt betydelse för lantbruk och lanthushåll. Naturligtvis förekommer det också ofta, att studiecirklar och kurser i vissa allmänbildande

ämnen såsom räkning, rättskrivning och språk utnyttjas med direkt motivering att tjäna yrkesutbildningen. Den ungdom, som fått yrkesutbildning eller som i varje fall förskaffat sig en fond av vetande och kunskaper, klarar sig som regel bättre i kampen för tillvaron och undgår därmed en hel del risker för social missanpassning. Även i tider av depression eller eljest minskad arbetstillgång lokalt eller på ett visst produktionsområde visar det sig, att utbildning ger större möjligheter till fortsatt bärgning än de som kan erbjudas personer utan utbildning. Inte minst av denna anledning måste det ur ungdomsvårdssynpunkt vara angeläget att stödja alla initiativ till praktisk utbildning på fritid. Genom föreningslivets utveckling har ytterligare en uppgift för det folkliga bildningsarbetet tillkommit. Det omfattande organisationsväsendet kräver nämligen allt fler medborgare med kännedom om parlamentariska regler och organisationsformer. Studiecirklarna i organisationskunskap hjälper till att skola de unga i dessa frågor. Det är för övrigt inte bara föreningskunskap o. d. som här behövs, också direkt utbildning av ledare för föreningsväsende och ungdomsverksamhet äger delvis rum inom folkbildningsarbetets ram. Vissa folkrörelser har t. ex. särskilda korrespondenskurser för ledarutbildning. Utom den mer formella föreningskunskapen och den speciella ledarutbildningen måste givetvis det folkliga bildningsarbetet tillgodose behovet av insikter på folkrörelsernas olika intresseområden. Sålunda är det självklart, att nykterhetsfrågan måste uppta en stor del av arbetet inom nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet liksom socialismen och fackföreningskunskapen kräver ett betydande utrymme inom arbetarrörelsens bildningsverksamhet. Den kristna bildnings verksamheten kommer av samma skäl att ge stort utrymme åt kristendomskunskap och mission. Betydelsen av att folkbildningsarbetet i landet motsvarar beteckningen det »fria» folkbildningsarbetet ligger bland annat däri, att dess innehåll kan gestaltas i full frihet och med anpassning efter de växlande behoven inom olika rörelser. För ungdomsorganisationernas del betyder ökad utbredning av organisationskunskapen och en fördjupad förståelse för föreningarnas ideella syftemål ökade möjligheter. Ännu en riktpunkt för det moderna folkbildningsarbetet är medborgarutbildning. I viss utsträckning följer denna redan av föreningskunskapen i den mån studierna omfattar parlamentarisk ordning m. m. Därutöver krävs dock mer speciella insikter i det moderna samhällslivet. Tonvikten kommer väl att ligga på medborgarkunskap i allmän bemärkelse. Att det är högeligen önskvärt att större skikt av folket blir förtrogna med samhällets struktur och funktioner behöver här inte närmare utvecklas. Det kan vara nog att framhålla, att med en alltmer genomförd demokratisering av vårt medborgerliga liv större ansvar åläggs varje medborgare för de beslut, som skall fattas på demokratisk väg. Likaså ökar ständigt behovet av personer, kom-

petenta att åta sig olika uppdrag i stat och kommun. För flertalet torde det bli självstudier och genom folkbildningsarbetet förmedlad kunskap som i förening med praktisk träning får ge den nödvändiga insikten. Utan tvivel är folkbildningsarbetets målsättning också på denna punkt av aktuellt intresse ur ungdomsfrågans synpunkt. Kommittén vill i detta sammanhang ånyo understryka den i föreningsbetänkandet framförda meningen att det vore högeligen önskvärt att ungdomen d. v. s. i detta sammanhang personer under omkring trettio år, i större utsträckning än hittills toges i anspråk för samhälleliga uppgifter av olika slag. Att ungdomen i så stor utsträckning som verkligen är förhållandet saknas i de kommunala och statliga beslutande församlingar, där så många frågor, som direkt berör ungdomens arbets- och levnadsförhållanden diskuteras och avgöres, får anses direkt beklagligt. Bildningsarbetet

och de praktiskt

betonade

ämnena

Innan kommittén övergår till att något beröra de olika grenarna av folkbildningsarbetet, skall frågan om bildningsverksamhetens inriktning mot mera praktiskt betonade ämnesgrupper något uppmärksammas. Det förefaller nämligen som om det inträffat en förskjutning mot de praktiska ämnena, mot kunskaper, som kan bli direkt nyttiga i förvärvsarbete och organisationer. Huruvida detta i särskilt hög grad gäller ungdomen, är svårt att säga. En stegring av intresset för dessa ämnen har skett på bekostnad av vad som stundom redovisas under beteckningen humanistiska ämnen, nämligen historia, litteratur-, kultur- och religionshistoria liksom etik, filosofi, psykologi m. m. En klar belysning av frågan om de ledande motiven i folkbildningsarbetet just nu får man genom en överblick över några olika bildningsorganisationcrs statistik. Arbetarnas Bildningsförbund redovisar sålunda för arbetsåret 1944—1945 följande fördelning på olika ämnen inom studiecirklarna; till jämförelse anges motsvarande tal för arbetsåret 1943—1944: 1943—44 Sociala och ekonomiska ämnen Procent av hela antalet Språk Procent av hela antalet Humanistiska ämnen Procent av hela antalet Elementära och praktiska ämnen Procent av hela antalet Sång och musik Procent av hela antalet

Deltagare

Cirklar

Ämnesgrupper

2 900 39.8 1 116 15.3 335 4.6 1942 26.7 992 13.6

1944—45

1943—44

1944—45 38 694

3 324

33 585

?-' ! 40.8

!•*•135.3

f295 •'{:

12 536

K ^15.9

271 3.3 2 109 25.9 1 147 14.1

36.2 15 078

14.1 3 945

4 804 5.1

3.7 30 291

27 744 29.2 16 383

28.3 18 896

Det framgår härav klart, att sociala och ekonomiska ämnen samt i andra hand elementära och praktiska ämnen avsevärt överväger i jämförelse med de humanistiska ämnena med proportionen 40.8 respektive 25.9 procent av samtliga cirklar för de förstnämnda ämnena mot bara 3.3 procent för det sistnämnda under arbetsåret 1944—1945. I stort sett samma resultat visar statistiken för ett annat bildningsförbund, Svenska Landsbygdens Studieförbund som dock tillämpar en annan indelning. Ett sammandrag av studieämnesgrupperna visar följande siffror: 1943—44

Religion Filosofi och psykologi Språk Skönlitteratur och litteraturhistoria Konst Historia Geografi Samhälls- och rättskunskap Teknologi Ekonomi (med lanthushållning) . . . Matematik Naturvetenskap Medicin Aktuella ämnen Praktiska sysselsättningar

1944-45

Cirklar

Deltagare

Cirklar

Deltagare

3 10 477 52 98 19 36 327 29 521 303 8 34 17 16

28 102 4 539 484 934 196 338 3 029 221 4 602 2 770 76 257 157 151

10 18 524 52 117 22 30 472 24 712 327 16 22 54 24

105 164 4 590 484 1 125 190 265 4 048 194 6 113 3 089 195 185 487 190

1 950

17 884

2 424

21 424

Också här överväger de ämnesgrupper som benämns ekonomi och samhällskunskap jämte språk och matematik i förhållande till de rent humanistiska ämnena på ett påfallande sätt. Till dessa siffror som klart visar att tyngdpunkten för studieintresset ligger åt det mera praktiskt betonade hållet vill kommittén bara knyta den reflexionen, att om det än vore önskvärt att de humanistiska ämnena med hänsyn till sin betydelse för personlighetsbildningen hade starkare ställning, det likväl inte får förbises, att också de praktiskt orienterade ämnena kan tjäna detta syfte. En cirkel, som arbetar med till synes så triviala frågor som bokföring eller räkning kan, genom att skapa intresse för en viss studieuppgift, genom samarbetet inom gruppen, genom att alla arbetar för ett gemensamt mål, bidra till cirkeldeltagarnas personlighetsutveckling. Ungdomsvårdskommittén har ingen anledning att i detta sammanhang mer ingående diskutera bildningsbegreppets innehåll. Det är emellertid angeläget att framhålla — vad som för övrigt såväl i inledningskapitlet som i femte kapitlet berörts — att den snävt intellektualistiska uppfattning av bild-

I

!

ningen, som är ganska vanlig, icke ger rättvisa åt vare sig bildningsidealets historiska utveckling eller åt modern insikt i personlighetens psykologi. En vidsyntare uppfattning om vad bildning är måste i varje fall vara utgångspunkten för den verksamhet som avser att komma unga människor till hjälp i uppväxtårens personlighetsdaning. Numera tycks psykologer och pedagoger av facket rätt allmänt ha den uppfattningen, att med bildning inte får avses endast träning av de intellektuella anlagen. I stället måste alla de sysselsättningar — om av praktiskt, teoretiskt, rekreativt eller idrottsligt slag är likgiltigt — som på något vis bidrar till ett utvecklande av personligheten, av individens aktivitet och intresse, av förmågan att skapa något med händer eller hjärna, räknas såsom bildande. Ur denna synpunkt är det nödvändigt att inte endast tillgodose frivillig studieverksamhet i traditionell mening utan även alla andra sysselsättningsformer som ungdomarna är i behov av att få utöva för att den nyss berörda allsidiga personlighetsutvecklingen skall kunna komma till stånd. Först härigenom blir det möjligt att förmedla verkliga bildningsvärden även till de unga, som på grund av individuell läggning i varje fall inte omedelbart kan intresseras för rent intellektuella sysselsättningar. I föreliggande kapitel är det emellertid just bildningsfrågorna i vedertagen mening — alltså frågan om studieverksamheten i dess olika aspekter — som skall diskuteras. Detta kapitel skall ses såsom ett komplement till och en integrerande del av de åtgärder som föreslagits i de föregående kapitlen. Hur stor del av de unga deltar

i

studiearbetet?

I det följande skall lämnas en kort sammanställning över vad några olika undersökningar visar angående självstudiernas, korrespondensundervisningens, studiecirklarnas etc. roll i de ungas fritidsliv. Vid en s. k. Gallupundersökning våren 1942 tillfrågades ett representativt antal ungdomar fördelade över hela landet om de under fritiden gjorde något för att förbättra sin utbildning eller skaffa sig större kunskaper. Av pojkarna besvarade 44 procent frågan jakande mot 36 procent av flickorna. En tiondel av både pojkarna och flickorna uppgav sig »läsa själva», varmed förmodligen vanligen avses att de tämligen regelbundet lånar böcker på bibliotek. Av pojkarna var 15 procent och av flickorna 7 procent anmälda vid olika korrespondensinstitut medan 5 procent av vartdera könet deltog i studiecirklar och 4 procent av ungdomarna sade sig gå på kurser och föreläsningar. Enligt denna undersökning synes pojkarnas studieaktivitet — framförallt beträffande korrespondensstudier — vara större än flickornas. Undersökningen visar också, att dessa sistnämnda studier intog en betydande plats på de ungas studieprogram.

I en år 1941—42 i Borås utförd undersökning angående omkring 800 ungdomars arbets- och fritidsförhållanden m. m. ingick några frågor, som sammanställts i tab. 8, bilaga 3 vilka är av intresse i detta sammanhang. Denna undersökning bekräftar, vad nyss återgivna Gallupundersökning visat, nämligen att studieintresset är åtskilligt mera framträdande hos pojkarna än hos flickorna. En dryg tredjedel av de 23 år gamla manliga deltagarna uppger sig sålunda hålla på med någon form av frivilligt studiearbete, mot en knapp tiondel av de kvinnliga deltagarna i samma årskull. Intressant är att se, att det övervägande intresset hos undersökningsobjekten koncentrerar sig på studier, som inte har något direkt samband med yrket. Halva antalet personer, som bedriver studier uppger sig studera vid korrespondensinstitut. Till belysning av frågan, hur stor del av den svenska ungdomen, som frivilligt bedriver studiearbete, skall lämnas en redogörelse för i vilken utsträckning de unga söker sig till korrespondensinstituten samt för de ungas studieaktivitet inom frivilliga bildningsorganisationer.

Studieaktiviteten

vid

korrespondensinstituten

I följande tablå har sammanställts uppgifter för åldersfördelningen av eleverna vid Brevskolan, Hermods korrespondensinstitut och NKI-skolan. Uppgifterna har erhållits år 1943. Under 16 år 16—201 år

Korrespondensinstitut

NKI-skolan 1

21—25 år

2 6 - 3 0 år

Över 30 år

Summa

/o

%

/o

/o

/o

/o

22 32 45

23 26 26

19 13 16

34 15 13

100 100 100

14 NKI-skolan: 15-20 år.

Det framgår härav att vid Brevskolan ungdomar under 21 år utgör 23 procent av samtliga elever. Om åldersgruppen 21—25 år medräknas utgör de unga 46 procent av samtliga. Undersökningen, vilken omfattar omkring 14 000 elever anmälda under tiden januari 1942—juni 1943 torde ge en ganska tillförlitlig bild av den faktiska åldersfördelningen inom skolans elevkår. I undersökningen har givetvis inte kunnat medtas de 40—50 procent av eleverna vilka i samband med anmälningen underlåtit att lämna åldersuppgift. Huruvida kvinnorna i större utsträckning än männen härigenom kommit att bli underrepresenterade i undersökningen är givetvis vanskligt att bedöma. Alltför stora avvikelser i förhållande till det verkliga läget behöver man förmodligen knappast

räkna med. Enligt undersökningen skulle könsproportionen bland eleverna vara 82 procent män och 18 procent kvinnor. Av samtliga är 25 procent bosatta i städer, 34 procent i tätorter och 41 procent på landsbygden. Såsom framgår av det följande är andelen unga vid Brevskolan betydligt lägre än vid de övriga här redovisade korrespondensinstituten. Detta förhållande får sin naturliga förklaring däri, att Brevskolans kursplaner inte i samma utsträckning som övriga korrespondensinstitut upptar skol- och yrkesutbildningsbetonade ämnen, vilka typer av ämnen i särskilt hög grad synes intressera ungdomarna. Uppgifterna från Hermods korrespondensinstitut omfattar 5 000 anmälningar (år 1942 uppgick samtliga anmälningar — studiecirkelkurser ej inräknade — till över 70 000), utvalda på ett sådant sätt, att de kan anses representativa för hela det klientel som bedriver studier vid institutet. Uppgifter om elever, vilka deltar i studiecirklar, har inte medtagits i denna statistik, dels på grund av att erforderliga uppgifter om ålder där saknas, dels emedan dessa anmälningar i regel kominer från personer, vilka tillhör studieorganisationer och redovisas av dessa. Såsom framgår av nyss återgivna tablå är 46 procent av samtliga under 21 år, varav flertalet är mellan 16 och 20 år. Av samtliga är 73 procent män och 27 procent kvinnor. Det stora flertalet ungdomar, vilka bedriver studier vid institutet, har anmält sig för ämnen på realskolestadiet, med säkerhet ofta för att bättra på kunskaperna i något ämne, där de är svaga i skolan. Åtskilliga har gått den merkantila vägen, d. v. s. utbildat sig i maskinskrivning, bokföring m. m. Av intresse är också att påpeka, att 46 procent av samtliga vid institutet studerande kommer från städerna, 42 procent från landsbygden och 12 procent från tätorter. Vad åldersfördelningen för eleverna vid NKI-skolan beträffar befinner sig 45 procent av de vid skolan studerande i åldern under 20 år. Denna siffra korresponderar väl med den från Hermods Korrespondensinstitut lämnade uppgiften. Från städer och stadsliknande samhällen kommer 56 procent av de studerande, medan 44 procent kommer från landsbygden. Av eleverna är 82 procent manliga och 18 procent kvinnliga. Även dessa tal stämmer alltså väl överens med uppgifterna från de övriga skolorna.

Studieverksamheten

inom föreningar

och

bildningsorganisationer

Förutom vid korrespondensinstituten bedriver ungdomen i studiecirklar landet runt ett träget och vittomfattande studiearbete. Till en mycket stor del äger detta rum inom ungdomsorganisationernas ram. Att intensiteten i studieverksamheten skiftar starkt mellan föreningar av olika slag, är helt naturligt.

Det torde inte vara erforderligt att i detta sammanhang lämna en ingående översikt över studieverksamhetens omfattning, ämnesval m. m. inom ungdomsorganisationerna. En redogörelse för ungdomens deltagande i den studieverksamhet, som bedrivs inom ABF genom dess talrika studiecirklar torde emellertid vara av intresse för problemets belysning. Åldersfördelningen i ABF:s studiecirklar framgår av följande sammanställning. I denna redovisas resultaten av tre undersökningar. En av dessa företogs under november månad 1943 och gällde omkring 3 000 cirkelmedlemmar, fördelade på sex olika städer, en företogs i Kronobergs län år 1942—1943 och en i Hallands län år 1939—1940. Procentuell fördelning på olika

åldersgrupper. Summa

Undersökn. nov. 1943 i 6 städer Undersökn. i Kronobergs län 1942/43 Undersökn. i Hallands län 1939/40

Under 20 år

21-25 år

26—30 år

30—40 år

över 40 år

abs. tal

i procent

2 801

1 234

1 009

100 Med ledning av dessa uppgifter kan man med stor sannolikhet säga att antalet deltagare under 20 år i ABF:s studiecirklar uppgår till omkring 25 procent av samtliga d. v. s. till 20 000—25 000 per år. Omkring 90 000 var anmälda till förbundet arbetsåret 1942—1943. Tillsammans med åldersgruppen 21—25 år skulle procenttalet bli 45 d. v. s. omkring 40 000—45 000 medlemmar skulle vara under 25 år. Följande sammanställning visar, hur de olika åldersgrupperna fördelar sig på olika ämnen: Åldersgrupp Ämnen

Under 20 |

21—25

26—30

30—40

över 40

i procent Sociala och ekonomiska ämnen Yrkeskunskap och praktiska Sång och musik Språk Humanistiska ämnen Summa

32 17 10 2

33 14 11 7

35 13 10 4

39 8 5 2

45 5 3 1

Av sammanställningen framgår, att de yngre åldersgrupperna i förhållande till de äldre är sämre företrädda i sociala och ekonomiska ämnen samt i gruppen yrkeskunskap och praktiska ämnen, medan deras deltagande i sång och musik samt språk är livligare än de äldres. Märkligt är emellertid det förhållandet, att de sociala och ekonomiska ämnena fångat de ungas intresse i större utsträckning än yrkeskunskap och praktiska ämnen, vilken sistnämnda ämnesgrupp ur yrkes- och karriärsynpunkt otvivelaktigt kunde synas mera fördelaktig för ungdomarna. Att sång och musik i särskilt hög grad intresserar ungdomen understrykes också av erfarenheterna inom en till ABF ansluten organisation, vilken omfattar yngre ungdom, nämligen Unga ö r n a r . Därifrån meddelas, att om bara instrument kunde anskaffas, skulle antalet musikcirklar avsevärt stiga inom organisationen i fråga. Någon fördelning på pojkar och flickor har inte gjorts i samband med nyssnämnda undersökningar, och det är därför inte möjligt att exakt ange, hur könen fördelar sig inom olika åldersgrupper. Troligt är emellertid, att den könsfördelning, som gäller ABF:s studieverksamhet överhuvud taget — 65 procent män och 35 procent kvinnor under år 1942—1943 — kan tilllämpas också inom de olika åldersgrupperna. Möjligen kan förmodas, att flickorna är förhållandevis flera i de yngre åldersgrupperna än i de äldre. De här åberopade undersökningarna gäller åren 1942—1943. Det finns ingen anledning anta, att någon mer avsevärd förändring inträtt sedan dess. En viss belysning av ungdomens studieintresse ger också en del uppgifter beträffande ett antal ungdomar, tre år efter avslutad folkskola. Dessa uppgifter har införskaffats på så sätt att lärare välvilligt bistått ungdomsvårdskommittén genom att hösten 1945 ifylla ett cirkulär, i vilket upplysningar begärdes om de ungdomar, som lämnade folkskolan 1942. Undersökningen utfördes närmast för att utröna ungdomens inpassning i arbetslivet men en del upplysningar om de ungas utbildningsförhållanden efter skolan kunde också vinnas. Av 548 uppgifter, avseende både pojkar och flickor från landsbygd, tätorter och städer, visar det sig, att 66 har bevistat yrkesskola och 18 folkhögskola, 155 har studerat per korrespondens, 171 har deltagit i kurser av olika slag, hobby kurser inbegripna, 103 har deltagit i studiecirklar och 35 uppger sig ha sysslat med enskild läsning. Mer detaljerade uppgifter framgår av tab. 9 bilaga 3. Beträffande motsvarande ungdomar i Stockholm har kommittén själv verkställt undersökning genom besök i hemmen, intervjuer per telefon o. s. v. Det visade sig därvid, att av 282 ungdomar 54 bevistat yrkesskola och 91 deltagit i utbildningskurser av ett eller annat slag. Endast 4 eller 1.4 procent hade deltagit i studiecirkel. 114 uppger sig inte ha deltagit i någon som helst bildningsverksamhet. Se tab. 10, bilaga 3.

Orsaker

till bristande

bildningsintresse

hos

ungdomen

Av många uttalanden framgår, att den yngre ungdomen i alltför ringa omfattning är representerad inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Relativt sett har ungdomen visserligen en betydande andel i korrespondensinstitutens elevkadrer. Likaså har i ganska betydande utsträckning den föreningsanslutna ungdomen, särskilt där organisationernas centrala ledning drivit propaganda för studieverksamheten och där intresserade lokala ledarkrafter funnits att tillgå, kunnat intresseras för studiecirklar och kurser. I enstaka fall har man också med hjälp av en kraftig lokal propaganda i förening med lyckade pedagogiska grepp lyckats fånga in större grupper av ungdom i studieverksamhet, t. ex. i aftonskolor. Ett exempel härpå, som hämtats från Hälsingborg, återfinnes på sid. 38. Likväl kvarstår det faktum, att det övervägande flertalet av de unga i åldern närmast efter folkskolans avslutande inte kunnat intresseras vare sig för självstudier per korrespondens eller för deltagande i regelbunden studiecirkelverksamhet och föreläsningar. Detta är så mycket mer att beklaga som det gäller en ålder, då den intellektuella receptiviteten i allmänhet är god och minnesförmågan väl utvecklad. Någon djupgående undersökning av orsakerna till det vacuum i fråga om bildningsintresset, som synes utmärka några årgångar ungdom från skolåldern upp mot 20-årsåldern har veterligen ej företagits. Man har alltså i detta hänseende att stödja sig på subjektiva iakttagelser och allmänna omdömen, vilkas sannolikhet dock i någon mån verifieras av den relativa samstämmigheten i uttalanden av studieledare, föreläsare m. 11. från olika orter och skilda sammanslutningar. Närmast brukar man hänvisa till den rimliga förklaringen, att ungdomen efter skolan inte i någon större utsträckning är benägen alt syssla med studiearbete. Skolan har representerat en disciplinär makt, som ofta kommit i konflikt med den unges intressen och känslor. Den unge har ofta i skolan varit tvungen att underordna sig, att ge avkall på sina egna önskningar. Även där skolans arbete lämnat rum för självständighet och fria insatser, har själva karaktären av obligatoriskt bildningsinstitut inneburit ett ofrånkomligt tvång. Efter avslutad skoltid framträder ofta en reaktion mot allt, som påminner om tvång. Man vill då njuta av sin frihet och ålägger sig inte gärna den inskränkning, som fortsatta studier medför. När skolgången avslutas, medan den unge ännu befinner sig mitt uppe i pubertetens konfliktsituation — vilket ju hittills varit regel för folkskolornas elever —- förstärks ytterligare denna reaktion på grund av att den unge genomgår den psykiska utvecklingsperiod, som kännetecknas av stark självständighetsdrift och opposition mot tidigare auktoriteter. Denna opposition kommer förklarligt nog att också riktas mot skolan och allt vad den representerar. Sannolikt har man här att söka en

huvudorsak till ungdomens bristande intresse för fortsatt bildningsarbete efter skoltiden. Det kunde alltså förefalla som om det påtalade förhållandet med ungdomens bristande studieintresse skulle ha helt naturliga och därmed ofrånkomliga orsaker. Likväl anmäler sig här den frågan, om inte reaktionen mot studier och utbildning är kraftigare och mer långvarig än som förklaras av själva pubertetssituationen. Folkskolans hittillsvarande innehåll och arbetssätt har nog också befordrat den olust, som utmärker pubertetsungdomens reaktion mot skoltvång och reglementerat studiearbete. Ännu förekommer utan tvivel föråldrade undervisningsmetoder på många håll. Självverksamhet och friare arbetsordning i skolan är nödvändiga förutsättningar om skolan skall lyckas väcka den studielust och ambition, som gör det naturligt för de unga att efter slutad skolgång bygga vidare på den grund, som skolan lagt. Här skall också den frågan något diskuteras, huruvida inte folkbildningsverksamheten delvis själv är skuld till, att den hittills inte lyckats nå många ungdomar, som borde kunnat väckas till intresse för studier och läsning. Speciella ungdomsavdelningar inom bildningsorganisationerna har sålunda bara undantagsvis anordnats. I stället har intresset koncentrerats på de anspråk, som kunde resas från de mogna medborgarna. Framställningssättet i föreläsningar och i studieplaner för studiecirklar liksom uppläggningen av program för kurser m. m. tar endast sällan speciell hänsyn till de yngres behov. Det måste dock ihågkommas, att brytningsårens ungdom inte är mogen att tillgodogöra sig samma framställning, som kan intressera de äldre. Inte heller är den alltför vanliga, passiva lyssnarrollen så synnerligen lämplig för de ungas rörliga kynne. För dem måste studiearbetet uppenbarligen förenas med konkreta demonstrationer, med manuellt arbete, med experiment och skapande verksamhet av olika slag. Hittills har inte det frivilliga folkbildningsarbetets organisatoriska resurser eller tillgångar på pedagogiskt skapande personliga krafter räckt till att tillgodose det specialbehov, som det här är fråga om. Så kan det konstateras, att om skolan på grund av brister i arbetsmetoderna sällan ger ungdomarna impulser till fortsatt kunskapssökande så kan av samma skäl ej heller det frivilliga folkbildningsarbetet nå tillräckligt långt ned i åldersgrupperna. Det blir några årsklasser över, vilkas speciella behov hittills inte blivit tillräckligt uppmärksammade. Det är enligt kommittén uppenbart att man, också om både skolan och bildningsverksamheten i här påtalade hänseenden effektiviserades, dock aldrig skulle kunna nå därhän, att bildningsarbetet kunde fånga samtliga eller kanske inte ens den övervägande delen ungdomar. Också om det måste anses vara ett tecken på vakenhet och intresse, på aktivitet och framåtanda att delta i studiecirklar och föreläsningar eller att flitigt besöka bibliotek, är det givetvis inte möjligt att anse dem, som inte kan förmås intressera sig för dessa slag av sysselsättningar som mer eller mindre misslyckade och för-

felade. Med de olikheter i förstånds- och intresseutrustning, som ungdomarna lika väl som övriga befolkningsgrupper har, är det självklart och rentav önskvärt att en mycket stor del kommer att välja andra än intellektuella fritidssysselsättningar. Det aktiva idrottsutövandet, som intresserar så många ungdomar, får t. ex. betraktas som ett fullt legitimt uttryck för de ungas behov. För många ungdomar skulle säkerligen ett påtvunget deltagande i en studiecirkel eller dylikt inte ge någonting av behållning och värde, medan däremot samma individer i en idrottsförening eller i en slöjdgrupp kanske skulle kunna utveckla sina bästa sidor. Det är också värt att uppmärksamma, att pubertetskrisen i sig själv är så pass krävande för många unga, att just under brytningsåren energien inte räcker till för långvariga och metodiska intellektuella strävanden. Folkbildningsarbetets

anpassning

till

ungdomen

De arbetsformer som tillämpas inom det frivilliga folkbildningsarbetet har växt fram i anslutning till aktuella behov och med utnyttjande av gjorda erfarenheter. Eftersom man sluppit arbeta efter reglemente, har det funnits stor möjlighet till anpassning efter växlande situationer och något försök att likrikta verksamhetsmetoder m. m. de olika organisationerna emellan har lyckligtvis aldrig gjorts. Utan tvivel innebär denna frihet och möjlighet till anpassning efter organisationernas skiftande förhållanden en stor fördel. Samtidigt kan det naturligtvis sägas, att det i samband med statsbidragsfrågor och liknande innebär vissa olägenheter att verksamheten är så olikformig som den är. Grundläggande för allt bildningsarbete är tillgången på böcker. Utvecklingen av biblioteksväsendet är särskilt för mindre välsituerade ungdomar en förutsättning för att de överhuvud taget skall komma åt böckerna. Institutioner av betydelse för folkbildningen är vidare museerna, som förtjänar större uppmärksamhet från ungdomens sida. I nära anslutning till biblioteken och i intim förbindelse med föreningslivet har studiecirklarna växt fram. De har möjliggjort självverksamhet och kontinuitet i det kollektiva studiearbetet. Föreläsningsverksamheten, som till tiden kom före studiecirklarna har numera överträffats av dessa som bildningsmedel, men spelar alltfort en viktig roll på många orter. Den kan också nära anslutas till såväl biblioteks- som studiecirkelarbetet. Korrespondensundervisningen utnyttjas av studiecirklarna men erbjuder därjämte ett alltmer anlitat bildningsmedel för enskilda. Radion kan sägas samverka med samtliga de nämnda grenarna av folkbildningsarbetet och utgör rent tekniskt det viktigaste framsteg, som på senare tid gjorts på detta område. Samtliga de nämnda huvudlinjerna i modernt folkbildningsarbete har mycket att erbjuda ungdomen, varför kommittén vill behandla dem var för sig ur ungdomsintressenas synpunkt.

1. Ungdomen och biblioteksverksamheten Jämte föreläsningar och studiecirklar utgör biblioteken grundvalen för det fria folkbildningsarbetet. Genom boklån från bibliotek får den enskilde möjlighet att tillägna sig ett visst mått av vetande, också om han inte har tillfälle att delta t. ex. i studiecirkelverksamhet. På samma gång är förbindelsen mellan biblioteksverksamheten och övriga former av bildningsarbete mycket intim. I föreläsningar och folkbildningskurser hänvisas till böcker, som behandlar de ämnen som föreläsningen eller kursen behandlar. Studiecirklarna inom de olika folkrörelserna är i stor utsträckning beroende av biblioteken för sin bokförsörjning. Mångenstädes finner man i kommunerna två olika typer av bibliotek: det kommunala biblioteket och studiecirkelbiblioteket. De kommunala bibliotekens uppgift är såväl utlåning av böcker till allmänheten, som utlåning av litteratur till studiecirklar eller studiegrupper. Studiecirkelbibliotekens uppgift är i första hand utlåning av litteratur till studiecirklar eller grupper, i andra hand utlåning av böcker till allmänheten. För båda typerna gäller förpliktelsen att kostnadsfritt tillhandahålla allmänheten böcker såväl för hemlån som för läsning på stället. Denna skyldighet gäller alltid gentemot personer, boende inom kommunen, och i åtskilliga fall är den utsträckt till att gälla också personer, bosatta utanför kommunen. I varje kommun får bara finnas ett statsunderstött kommunalt bibliotek, varmed dock kan förstås huvudbibliotek med filialer. Någon motsvarande begränsning av antalet studiecirkelbibliotek finns ej. År 1944 fanns i landets 2 514 kommuner 1 524 kommunala bibliotek, vilket innebär, att 990 kommuner eller 39 procent av samtliga saknade sådant bibliotek. I många fall torde dock studiecirkelbibliotek finnas i dessa kommuner. Under krisåren har den principen gällt, att anslag till nya studiecirkelbibliotek inte har medgivits annat än i ett fåtal fall, där annat statsunderstött bibliotek inte funnits inom kommunen och eljest särskilda omständigheter kunnat föranleda undantag. I syfte att vinna planmässighet i fråga om bokinköpen har vissa föreskrifter utfärdats om samarbete mellan biblioteken i samma kommun. Likväl torde olägenheter mångenstädes förefinnas genom biblioteksväsendets bristande enhetlighet och splittringen på flera mindre enheter. Som hjälpmedel för orientering i den nyare litteraturen liksom vid bibliotekens bokval tjänar den av bibliotekskonsulenterna inom skolöverstyrelsen utgivna grundkatalogen för folk- och skolbibliotek med dess årliga tillägg. Också genom Sveriges allmänna biblioteksförening ges handledning för bokvalet. Här kan bland annat nämnas en av sagda organisation år 1943 utgiven katalog över lämplig nöjesläsning för barn och ungdom. »Alla tiders ungdomsböcker», som utkommit i ny upplaga år 1946. För att utröna vilka biblioteksresurser, som står ungdomen till buds, har 19 Fritidsutredningen IV

till kommitténs förfogande ställts en av bibliotekskonsulenterna i skolöverstyrelsen utförd undersökning. Undersökningen har omfattat bokbestånd, utlåningsverksamhet, tider för öppethållande och tillgång på läsrum vid statsunderstödda bibliotek i samtliga tätorter med flera än 2 000 invånare — Stockholm, Göteborg och Malmö med förorter likväl undantagna. Till utgångspunkt för undersökningen har tjänat den förteckning över tätorter, som ingår i folkräkningen den 31 december 1940. Av praktiska skäl har Borlänge och Kvarnsveden räknats som en ort. Hela antalet undersökta orter uppgår till 193. Av dessa är det bara 2 som helt saknar statsunderstödda bibliotek. De återstående 191 orterna har sammanlagt 635 bibliotek. Av dessa är 170 kommunala. Medeltalet bibliotek per undersökt ort utgör 3.2. I tab. 11 bilaga 3 har dessa uppgifter närmare redovisats. För ett bedömande av de siffror, som i fortsättningen lämnas, bör det uppmärksammas, att de kommunala biblioteken i en tätort som regel har hela vederbörande kommun till verksamhetsområde. Eftersom biblioteksstatistiken inte skiljer mellan utlåning till låntagare boende i tätort, och utlåning till låntagare, boende inom kommunen i övrigt, är utlåningssiffrorna för orter, som inte är egna kommuner, i den mån orten har kommunala bibliotek, i regel för höga. Motsvarande gäller om siffrorna angående bokbestånd per invånare samt om tiden för öppethållande i förhållande till antal invånare. Följande sammanställning visar bokbeståndet på de olika orterna: Antal böcker per invånare

Antal orter

I procent

0 —1.24 1.25—1.99

85 75

45 39

2 —

16 Summa 191

100 Såsom framgår av sammanställningen har flertalet bibliotek ett bokbestånd uppgående till högst en och en kvarts bok per invånare. Vad utlåningen per år beträffar, framgår denna av följande tablå: Antal boklån per invånare och år

0—2.99 3—4.99 5—

P H

Antal orter

l

Procent

75 88 28

15 46 39

Summa 191

100 På flertalet orter uppgår, såsom framgår av tablån, boklånen till mellan 3 och 5 per år och invånare, medan återigen åtskilliga orter redovisar mer

än 5 boklån. Medelsiffran för samtliga orter uppgår till 3.53 boklån. Utlåningssiffran är obetydligt högre i de större orterna: medelsiffran för 105 orter med mera än 4 000 invånare är 3.83, medan den för 86 orter med mindre än 4 000 invånare stannar vid 3.is. Den är likaledes högre i orter med höga bokbeståndssiffror. Sålunda uppgår boklånen i de 31 orter, som har ett bokbestånd av genomsnittligt mer än 2 böcker per invånare, till inte mindre än 4.83. Det finns vidare ett tydligt samband mellan frekvens av boklån och öppethållningstider: i de 19 orter, där biblioteken är öppna mer än 4 timmar per vecka per tusen invånare redovisas 4.98 boklån medan på de 34 orter, där öppethållandet inte uppgår till I.25 veckotimmar boklånen bara uppgår till 2.51. Av de 75 orter, där utlåningssiffran understiger 3, har slutligen 52 eller 69.3 procent ett bokbestånd, som understiger I.25 böcker per invånare och år. Av nedanstående sammanställning framgår i vilken omfattning hålles öppna för allmänheten.

biblioteken

Öppethållning i timmar per vecka

Antal

I procent

Antal

I procent

—3.99 2—5.99 64—7.99 8—9.99 10—

174 206 115 126 14

27.4 32.4 18.1 19.9 2.2

75 64 20 28 4

39.2 33.5 10.5 14.7 2.1

100.0 Samtliga

Bibliotek

Fördelade på orter

Såsom framgår av tablån (jfr bilaga 3, tab. 11) är biblioteken tillgängliga för allmänheten under mycket varierande timantal, från 2 till 4 timmar per vecka på ungefär 40 procent av tätorterna (i allmänhet de minsta) med 27 procent av samtliga bibliotek till över 10 timmar per vecka och bibliotek, vilken siffra avser fyra städer i storleksklassen 13 å 14 tusen invånare och inrymmande tillsammans 14 bibliotek. På tre fjärdedelar av samtliga tätorter hålles biblioteken (60 procent av samtliga) tillgängliga högst 6 veckotimmar. Genomsnittet för samtliga bibliotek är 5.6 timmar per vecka. Av samtliga undersökta 635 bibliotek har 576 eller 91 procent öppet åtminstone någon dag i veckan efter klockan 18, 512 eller 81 procent har öppet efter klockan 19 och 211 eller 33 procent efter klockan 20. Av de kommunala biblioteken är det bara 24 procent som har öppet någon gång efter klockan 20; motsvarande siffra för studiecirkelbiblioteken är 37 procent. Läsrum med tillgång till handbokssamlingar för läsning på stället finns i drygt hälften av de undersökta orterna, i första hand givetvis på de större

av dessa. Av orter med mindre än 4 000 invånare har sålunda 14 procent läsrum. Också om här refererade material inte tillåter alltför bestämda slutsatser, kan konstateras, att ett betydande antal tätorter har otillräckliga bokbestånd och att öppethållandet är otillräckligt. Åtskilliga orter har sålunda alltför små resurser med svag utlåningsverksamhet som följd. (Se tab. 11, bilaga 3.) I andra fall torde de låga utlåningssiffrorna bero på olämplig organisation — splittring av resurserna på många var för sig otillräckliga bibliotek _ eller olämplig skötsel, föråldrade utlåningsmetoder och inkompetent personal. Det kan likaledes konstateras, att kommunala bibliotek som är tillgängliga efter klockan 20 hör till undantagen, liksom att läsrum praktiskt taget saknas på orter med mindre än 4 000 invånare. För att en önskvärd förbättring av förhållandena skall kunna komma till stånd, krävs ett ökat kommunalt stöd åt biblioteksverksamheten, inte minst på de mindre orterna, med ökat bokbestånd, ökat öppethållande, bättre lokaler och ökad utlåning som följd. Med ökat kommunalt stöd följer för de mindre orterna automatiskt ökat statligt stöd. På grund av statsunderstödets maximering gäller dock inte detta för de större orterna. För att kunna stimulera dessa till ökade insatser för biblioteken måste enligt kommittén nuvarande maximeringsbestämmelser ändras. För åstadkommande av en effektivare biblioteksverksamhet krävs vidare en fortsatt rationalisering av biblioteksväsendet i syfte att ersätta de många småbiblioteken med mera bärkraftiga biblioteksbildningar, självfallet med filialer på de platser, där sådana behövs, och som ett led i denna rationalisering ett fullföljande av centralbiblioteksorganisationen, som för närvarande bara är genomförd i 18 av 24 län. Vad öppethållningstiderna beträffar, kan framhållas, att ett öppethållande i större utsträckning efter klockan 20 måste anses önskvärt. Den nuvarande ordningen med snävt begränsade tider för utlåning av böcker är ett direkt hinder för ungdomens läslust, särskilt som bibliotekets läsrum för många måste ersätta den läsvrå, som saknas i hemmet. Av samma skäl framstår det som synnerligen angeläget, att också biblioteken i mindre orter erhåller tillfredsställande lokaler med tillgång till särskilt läsrum. Med tanke på de svåra bostadsförhållanden, som i många fall hindrar effektiva studier för begåvad ungdom skulle det även vara önskvärt, att mindre studieceller för enskilt arbete funnes att tillgå i anslutning till bibliotekslokalerna. Åtgärder utöver vad som nu förekommer behöver också vidtas från bibliotekens sida för att väcka de ungas intresse för litteraturen. Det kan utan vidare sägas, att propaganda för böcker och läsning i alltför liten utsträckning förekommit i kampen om ungdomens intresse. Det vore utan tvivel välbetänkt, att ett par gånger årligen tillsända den yngre ungdomen i kom-

mimerna tryckta reklamblad med stimulerande maningar att söka sig till biblioteket. Rätt utförd blir sådan reklam samtidigt ett medel att ge råd beträffande den för ungdomen lämpligaste läsningen och kan m å h ä n d a i bästa fall på längre sikt avleda intresset från en del smakförskämmande kiosklitteratur. Självklart är det en förutsättning för sådan reklam, att biblioteken verkligen har välförsedda avdelningar med ungdomslitteratur. Genom en eller ett par övningstimmar i skolans högsta klasser skulle eleverna också kunna få biblioteksvana, så att de själva kunde lära sig att slå i kataloger, att förstå systemet för böckernas uppställning och först och sist hitta vägen till biblioteket. Rent psykologiskt har det sin betydelse, att en lärare tar med sig sin klass till biblioteket, där detta utgör en självständig institution, och ger åskådlig undervisning om detsamma. Därigenom kan också de ungas inte sällan märkbara blyghet inför den officiella institutionen fördrivas. På vissa platser har det förekommit, att lånekort till ortens bibliotek utdelats till avgångsklassernas elever. Detta uppslag skulle med fördel kunna utnyttjas mer allmänt. När bokintresset väckts hos ungdomen uppstår inte sällan behov hos dem att själva äga böcker. En modern företeelse, värd att uppmärksamma i detta sammanhang, är läsecirklarna. Fördelen med läsecirkeln är att den stimulerar till läsning av aktuell litteratur för en billig penning och att ungdomarna genom den blir ägare till en och annan bok. Idén med läsecirklar har dock i viss mån förvanskats genom ett alltför merkantilt utnyttjande, särskilt i samband med s. k. best-seller reklam. Vad yngre ungdom beträffar, är det nödvändigt att någon med böckernas värld förtrogen person ger råd och anvisningar om bokvalet. Ofta behövs hjälp också med själva anskaifningen av böckerna och ordnandet av en cirkel. Härvid borde en bibliotekarie i sin egenskap av sakkunnig främst komma i fråga som hjälpare. För att väcka och vidmakthålla de ungas läsintresse finner kommittén en viss smidighet av antydd art önskvärd. 2. Ungdomen och museerna Stora bildningsmöjligheter står till allmänhetens förfogande i konst-, natur- och kulturhistoriska museer i vårt land. Mångenstädes har dessa tillgångar utnyttjats för ungdomens del. Främst är det dock genom skolornas förmedling och bara i begränsad omfattning genom studiecirklar och ungdomsföreningar som kontakt vunnits med museerna. Den allvarligaste bristen är, att museerna liksom biblioteken i regel är stängda under de tider på dagen, då ungdomen efter skolåldern skulle ha möjlighet att besöka dem. Härigenom blir värdet av museerna som bildningsfaktor alltför begränsat, vilket får anses synnerligen beklagligt, då det här gäller offentliga institutioner, underhållna med allmänna medel.

I tab. 12 har sammanställts ett antal i sammanhanget aktuella museer med avseende på öppethållningstidef. Det framgår av svaren att det övervägande flertalet museer endast har öppet tre—fyra—fem förmiddagstimmar på vardag och söndag. Mycket sällsynt är att museerna har öppet på kvällstid. Det kan enligt kommittén inte vara rimligt, att alla de människor — i detta sammanhang tänker kommittén särskilt på ungdomen — som under hela dagen är fullt sysselsatta i sina förvärvsarbeten och knappast kan disponera sin tid förrän efter klockan 7 på kvällen såsom nu helt skall stå utanför möjligheten att besöka museerna på vardagarna. Att museerna vanligen är öppna på söndagarna är den förutsättning som gör att stora befolkningsgrupper överhuvud taget har möjlighet att komina i kontakt med de värden museerna har att ge. Det är dock tydligt, att söndagsbesöken på museerna kommer i konflikt med andra för individerna vitala söndagsönskemål t. ex. att ge sig ut i skog och mark. ö k a d tid för öppethållning är här alltså det närmaste kravet. Den kritik som av kommittén här riktats mot museernas öppethållningstider är naturligtvis inte riktad mot de enskilda museernas ledning eller mot dess tjänstemän som säkerligen inom de ramar som finns gör det bästa av situationen. I stället måste kritiken falla på de anslagsbeviljande myndigheterna som såväl när det gäller medel för avlöning av personal som utrustning av museerna med elektriskt ljus, ordentliga värmeanordningar m. m. tar till anslagen i knappaste laget. Följande utdrag ur en skrivelse från intendenten vid Gotlands Fornsal bekräftar denna kommitténs uppfattning: Då museilokalerna sakna alla uppvärmningsmöjligheter och endast i ringa utsträckning har belysning är besöksfrekvensen synnerligen låg under den kalla och mörka årstiden. Någon möjlighet att genom demonstrationer och tillfälliga utställningar stimulera intresset för museibesök under denna årstid, då stadens och landsbygdens befolkning i väsentligt större utsträckning än på sommaren kunde nås, finnes under sådana förhållanden beklagligtvis ej heller. Även skolorna kunna under läsåret endast i ringa grad utnyttja museets synnerligen omfattande och värdefulla samlingar. Dessa missförhållanden är givetvis en följd av de otillräckliga ekonomiska resurser, som stå till museistyrelsens förfogande. Vad beträffar intresset för museibesök kan noteras en på de flesta håll till synes mycket god kontakt mellan museerna och ungdomen, men detta gäller främst skolungdomen. Så gott som samtliga museer anger samarbetet med skolorna som en mycket väsentlig del i arbetet, i allmänhet under formen av klassbesök. På vissa platser har detta samarbete tagit tämligen fasta former. I ovanligt hög grad synes detta vara fallet i Malmö. Där hålles under terminerna varje dag minst två men ofta fyra museilektioner under ledning av särskilt för denna uppgift avdelade museitjänstemän. Årligen

u n d e r v i s a s p å detta sätt b l a n d a n n a t 12 000—13 000 f o l k s k o l e b a r n m e n o c k s å elever från s t a d e n s övriga skolor och f r å n den k r i n g l i g g a n d e b y g d e n . Som b e l y s a n d e för v e r k s a m h e t e n m å följande återges u r en u p p s a t s a v a m a n u e n s e n vid M a l m ö M u s e u m , Nils Gösta S a n d b l a d . Efter hand som klasserna hunnit igenom ett avsnitt av naturläran eller ett skede i historien få de på museet under särskild museilektion sina nyförvärvade kunskaper illustrerade bland de monterade djuren eller bland verkliga föremål från den tid, de sysslat med. Det är i regel på förmiddagen innan museet öppnats för allmänheten, som dessa museets kanske allra mest intresserade besökare ta institutionen i besittning. Då blir den gamla borggården en skolgård, genom behändiga små fällstolar förvandlas museisalarna till klassrum och museitjänstemännen överta rollen som lärare. Bilden av en sådan klass av småpojkar eller småflickor, livligt viftande för att få frågan eller för att få fråga, hör till det mest inspirerande man kan få se. Här förtjusta nioåringar framför däggdjurssalens rävfamilj, här fundersamma tioåringar framför det ofullbordade skafthålet till en stenåldersyxa. Här en grupp femteklasspojkar, hypnotiserade av akvariegäddans stelt lurande blick eller en skara sjätteklassflickor, sjungande Bellmans »Fjäriln vingad» i ett rum med bara 1700-talsföremål. Här slutligen en skock sjundeklassister, väljande sig var sin favorittavla på den svenska konstens vägg — eller stadd på spännande upptäcktsfärd i skyttegångar och rundtorn på det gamla Malmöhus. F l e r a m u s e e r h a r o c k s å m y c k e t g y n n s a m m a e r f a r e n h e t e r av d e n m o g n a r e u n g d o m e n s intresse. I n e d a n s t å e n d e avsnitt u r en skrivelse från i n t e n d e n t e n vid Gävle m u s e u m s p å r a r m a n ett ömsesidigt intresse: Vidare äro vi här på museet mycket litet byråkratiska och håller ofta visningar och föredrag för bland annat ungdom, som gives tillfälle till kaffedrickning, lek och till och med dans. Jag tror mig utan skryt våga påstå, att Gävle museum drives halvt om halvt som ett medborgarhus och samarbetet med ungdoms- och andra organisationer går utmärkt. E n t r o g e n u n g d o m s g r u p p u p p g e s v i d a r e bevista k v ä l l s d e m o n s t r a t i o n e r n a av specialutställningar. Norrbottens museum i Luleå konstaterar bland annat starkt ökad besöksf r e k v e n s av u n g d o m a r vid k o n s t u t s t ä l l n i n g a r . »Även m i l i t ä r e n s v o l o n t ä r skolor h a alltid visat intresse för m u s e i s t u d i e r . De i n k a l l a d e h a för övrigt alltid varit flitiga museibesökare.» Den y n g r e m i l i t ä r e n s intresse för m u s e e r n a o m v i t t n a s också av Västerbottens länsmuseum i Umeå: I synnerhet har vi märkt ett stort intresse hos yngre militärer, som länge och ingående studerat samlingarna. I stort sett kan vi säga, att ungdomen ofta efter slutat besök givit uttryck åt sin stora uppskattning av samlingarnas oväntade rikhaltighet och omväxling och framför allt sin överraskning över att det var så roligt att se på museet. För mången, både äldre och yngre, har ju bara ordet museum sedan gammalt varit förbundet med något oerhört torrt och tråkigt. Men som väl är håller denna uppfattning på att revideras hos många besökande — kanske framför allt hos ungdomen.

Från Kulturen i Lund uppges att ungdom över skolåldern tillhör museets flitigare besökare, stundom gruppvis från studiecirklar och ungdomsföreningar. Vid museet förekommer bland annat undervisning i vävning och vidare har lokal för folkdansövningar där upplåtits. Landsantikvarien Manne Hofrén har i en uppsats i Kalmar Läns Fornminnesförenings Meddelanden 1939 framhållit betydelsen av de tillfälliga pedagogiska utställningar, som emellanåt ordnas i samarbete mellan olika museer. Som exempel anföres en utställning som anordnades i Nordiska museet 1930, kallad »Från Linnés och Lovisa Ulrikas tid» och som avsåg att illustrera skilda sidor av svensk kultur- och personhistoria under frihetstiden — det var minnessaker, vapen, möbler, porträtt, husgeråd och annat, som belyste vardagens liv. En av museimän och lärare bestående kommitté ordnade en liknande utställning, benämnd »Från sten till stål», där avsikten var att ge ett stamträd för våra moderna redskap och vapen, från stenens och flintans tid, till det moderna sandviksstålets. Författaren ger också ett uppslag för landsorten, som synes värt att ta fasta på: Man kunde tänka sig utsändande till landsbygdens skolor av små vandringsutställningar i färdigställda montrer eller lådor — alltså någonting i stil med vandringsbiblioteken. En serie stenåldersföremål skulle t. ex. kunna utsändas på detta sätt, föremål som man inte bör vara alltför rädd om, ty barnen själva bör få ta i sakerna och känna hur de ligga i handen. Utan tvivel ger dessa positiva erfarenheter av ungdomens intresse för museerna, där dessa förstått att på ett okonventionellt sätt gå de unga till mötes, en antydan om den riktning, i vilken en förnyelse av museerna som folkbildningsinstitutioner bör sökas. Mycket skulle säkert vara att vinna genom ett intimare samarbete mellan museernas föreståndare och ungdomsrespektive folkbildningsorganisationerna. Initiativ av nyss anförd karaktär skulle säkerligen kunna åstadkommas i mycket vidare omfattning.

3. Ungdomen och studiecirklarna Den ojämförligt viktigaste arbetsformen inom det frivilliga folkbildningsarbetet är studiecirkeln. Genom att blott enkla anordningar behövs för att starta en studiecirkel, har detta kunnat ske också där man inte haft möjlighet till mer kostnadskrävande anordningar. Studiecirkeln har också visat sig kunna intressera ungdomen. I alla svenska ungdomsrörelser av någon betydenhet utgör studiecirklarnas arbete numera en viktig del av verksamhetsprogrammet. Storleksklassen på studiecirklarna kan anges genom några uppgifter hämtade ur folkbildningsutredningens betänkande och belysande cirkelaktiviteten inom bildningsförbund anslutna till samverkande bildningsförbunden: år 1944—1945 var omkring 17 000 studiecirklar i verksam-

het därav drygt 8 000 inom ABF — med ett sammanlagt deltagarantal som uppgick till inemot 200 000. Ur flera synpunkter torde just studiecirkeln vara den metod för bildningsarbete bland ungdom, som har de största förutsättningarna att fånga de ungas intresse. En fri och otvungen kamratstämning präglar studiecirkelns sammankomster. Deltagarna känner sig likställda och arbetsuppgifterna kan anpassas efter deras förmåga. Betygsjäkt och examensfeber är studiecirkeln lyckligt fri från. Själva studiemetoden erbjuder möjlighet att variera arbetssättet med hänsyn till deltagarnas förutsättningar ej minst i åldershänseende. En effektiv studiecirkelverksamhet förutsätter dock ledare med förmåga att intressera för arbetet och duglighet att leda det, så att det ger resultat. Eftersom ledare med behövliga kvalifikationer huvudsakligen är att finna i de folkliga organisationerna och ungdomsföreningarna, är det naturligt, att deras främsta insatser kommer att gälla medlemmarna inom dessa organisationer. I viss utsträckning når naturligtvis t. ex. ABF:s studieverksamhet också dem, som inte är enrollerade i några föreningar, men i största utsträckning torde den iakttagelsen bekräftas, att den yngre ungdomen, som står utanför föreningarna, inte är lätt att intressera för studiecirklar av något slag. Vad studiecirkelverksamhetens utbredning angår vill kommittén hänvisa till folkbildningsutredningens undersökning. Genom denna har också studiecirklarnas pedagogiska struktur klarlagts liksom en värdesättning av olika cirkeltyper och en bestämning av vad som normalt skall utmärka en studiecirkel måste grundas på denna undersökning. Ungdomsvårdskommittén vill för sin del inskränka sig till några påpekanden om vikten av att studiecirkelmetoden anpassas också för den yngre ungdom, som inte kan anses mogen för mer krävande studieformer. Även om ungdomens studiecirklar inte helt skulle komma att likna de traditionella cirkeltyperna är det av vikt med tanke på de ungas självkänsla att deras studieformer erkänns som fullt legitima för denna ålder. Ur den synpunkten torde själva namnet studiecirkel böra bibehållas, också om det egentliga studiearbetet kominer att uppblandas med mer hobbybetonade sysselsättningar. Inte minst för de ungas framtida deltagande i bildningsarbetet har det sitt värde, att de redan tidigt känner sig inlemmade i det, och härtill kan den terminologiska beteckningen studiecirkel bidra. Inom ramen för studieverksamheten har några olika grundtyper av cirklar utformats. Som de viktigaste plägar anges samtalscirkeln, referatcirkeln, uppläsningscirkeln, korrespondenscirkeln, lektionscirkeln och föreläsningscirkeln. I realiteten finns givetvis ingen klar gräns mellan de olika cirkelformerna. Inte sällan nöjer man sig med att skilja mellan samtalscirkeln, där samtalet

är det viktigaste tillvägagångssättet och studieledaren vanligen ej skiljer sig nämnvärt i fråga om utbildning och kvalifikationer från övriga deltagare och lärarcirkeln där man som ledare har en mera kvalificerad person, varigenom studierna kan bli mer metodiska och målmedvetna. En viktig distinktion har folkbildningsutredningen gjort genom beteckningen grundcirkel för cirklar, som bedriver elementära studier och bildningscirkel för dem, som ägnar sig åt mer avancerade studier av allmänbildande eller specialbildande karaktär. Härom säger folkbildningsutredningens betänkande, sid. f 70—172. Med grundcirklar avser utredningen dels 1) sådana cirklar, som behandla ämnen inom folkskolans kursplan, dels 2) nybörjarcirklar i moderna språk, dels 3) cirklar i vissa ämnen och färdigheter, som äro av vikt för yrkesutbildningen utan att cirklarna därför kunna sägas direkt ha yrkesutbildningens karaktär. Under grupp 1) höra sålunda hemma studiecirklar i svenska och räkning, under grupp 2) cirklar i tyska, engelska, franska, spanska och ryska, under grupp 3) cirklar i bokföring, maskinskrivning, stenografl och yrkesval. Gemensamt för alla är, att studiecirkeln har formen av lärarcirkel eller korrespondenscirkel. — — — Med bildningscirklar avser utredningen sådana studiecirklar, som arbeta med dels allmänna kultur- och bildningsfrågor, såsom livsåskådningsproblem, psykologi, naturvetenskap, litteratur, svensk och allmän historia, musik- och konsthistoria, dels medborgarfrågor i vidsträckt bemärkelse, såsom stats- och kommunalkunskap, sociala problem, hälsolära med nykterhetsfrågor m. m., dels fackfrågor av allmän innebörd och med utpräglat bildningsvärde, såsom organisationskunskap, arbetarrörelsens, fackföreningsrörelsens och jordbrukarrörelsens historia, lantbrukskemi, växtlära m. m. Hit äro även att räkna mera avancerade cirklar i moderna språk, liksom cirklar i de nordiska språken. Under denna rubrik torde man likaledes kunna inräkna studiecirklar i praktiska ämnen med bildande syfte, såsom teckning och målning, sång- och musikutövning, kvalificerad slöjd, fotografering, trädgårdsskötsel. Bildningscirklarna fylla sålunda en annan uppgift i bildningsarbetet än grundcirklarna och ha som huvudsyfte att skapa och fördjupa ett personligt bildningsliv hos deltagarna. Beträffande villkoren för statsanslag till studiecirklar anser folkbildningsutredningen vidare, att studietiden skall vara minst 24 timmar fördelade på minst 12 sammanträden och deltagarantalet minst 10 i grundcirklar samt i bildningscirklar minst 16 studietimmar fördelade på minst 8 sammankomster med ett deltagarantal av minst 5. Dispens från bestämmelsen om antalet deltagare skall dock kunna ges i särskilda fall, vad musikcirklar beträffar ända ned till 2 deltagare. Ungdomsvårdskommittén anser för sin del att kravet på ett deltagarantal av minst 10 för grundcirkel och minst 8 för bildningscirkel blir svårt att upprätthålla, särskilt på den glest befolkade landsbygden. Dispensförfarande torde här bli mycket allmänt, om folkbildningsutredningens bestämmelser godtages. Det vore säkerligen bättre att fastställa en lägre anspråksgrad. Något skäl att på denna punkt skilja mellan grundcirkel och bildnings-

cirkel föreligger enligt kommittén inte. Kommittén föreslår därför att för båda skall gälla bestämmelsen, att deltagareantalet skall vara minst 5. Av samma skäl torde antalet sammanträden generellt böra fastställas till minst 8 med sammanlagt minst 16 timmar. Dispens från dessa bestämmelser bör kunna beviljas i särskilda fall. På grund av nödvändigheten att ta hänsyn till den yngre ungdomens speciella behov och förutsättningar har folkbildningsutredningen även accepterat den cirkeltyp, som plägar betecknas som ungdomscirkel. Då det i förevarande sammanhang framför allt är fråga om ungdomens deltagande i bildningsarbetet, skall en kort skildring här lämnas av ungdomscirkelns arbetssätt, närmast i anslutning till en broschyr med titeln »Ungdomscirkeln — dess uppgifter och arbetssätt», författad av folkskolläraren Hemfrid Bark. Om ungdomscirkelns fördelar säger Bark: Ungdomscirkeln behöver inte nödvändigtvis någon grundorganisation att bygga på, även om detta ur många synpunkter är lämpligt och kan vara en fördel. Nej, varhelst en vuxen, som känner sig kallad till uppdraget, lyckas samla några bildningsintresserade ungdomar för att orientera dem i kunskapens värld, hjälpa dem tillrätta med deras problem eller helt enkelt samla dem till kulturellt betonat kamratumgänge, där erbjuder sig studiecirkeln som den lämpliga organisationsformen. Ungdomscirkeln är en idealisk organisationsform för en ungdomssammanslutning. Den är så smidig och anpassningsbar, att den tillåter införlivandet av alla de verksamhetsmoment, som ledaren önskar eller som ungdomen själv begär. Ungdomen kan själv forma cirkeln till ett uttryck för sitt eget innersta kamrat- och föreningsbehov. Förmågan till självstyrelse och sinnet för parlamentarisk ordning uppövas givetvis också genom att cirkeln själv väljer ordförande, sekreterare, bibliotekarie och kassör, som få fungera vid varje möte samt naturligtvis också genom övriga arbetsinsatser, som medlemmarna själva få göra. Av vikt är att ungdomscirklarnas självbestämningsrätt också får göra sig gällande vid valet av ämnen för studierna. Beslut härom skall alltså fattas av cirkeldeltagarna själva. Visserligen kan en studieledare väsentligt påverka ett sådant val liksom han kan öva inflytande på de metoder, som kommer till användning, men han når sina syften bäst, om de ungas egna intressen får komma till sin rätt. Erfarenheten visar, att en hel del ämnen, som förekommer på de vuxnas studieprogram, knappast fångar ungdomens intresse, såvitt inte ledaren är alldeles särskilt uppfinningsrik i fråga om populariseringskonst. Detta gäller t. ex. statskunskap, nationalekonomi och fackföreningskunskap. Historia är däremot ett tacksamt ämne, särskilt om man utnyttjar de dramatiska momenten och tar i anspråk den rikhaltiga populärlitteratur i ämnet, som lämpar sig för uppläsning och referat. Ämnen, som ger tillfälle till experiment och rörligare demonstrerande framställningssätt såsom t. ex. fysiologi och i viss utsträckning psykologi, är

mycket tacksamma undervisningsobjekt. I ännu högre grad gäller detta om sådana ämnen som geografi, astronomi, fysik, kemi, utvecklingslära, modersmålet, slöjd, sång och musik, amatörteater m. m. De senare ämnena bildar samtidigt övergång till den manuella sysselsättningen av hobbykaraktär. Studiesammankomsterna får givetvis inte bli för långa och enformiga. Ett omväxlande program med sång, protokollsläsning, referat, samtal och diskussion, bokutlåning, föreningshandlingar och gärna ett inslag av lek ger behövlig omväxling. Inte minst bör leken få tillbörligt utrymme, övergångsårens rörelsebehov tillgodoses genom boll-, spring- och idrottslekar, vilka, när de utövas i direkt förbindelse med studiesammankomsterna och inom den umgängeskrets, som cirkeldeltagarna utgör bidrar till att öka det egentliga studiearbetets popularitet. Tävlingsmomentet bör utnyttjas inom ungdomscirklarna. Det kan bland annat ske genom en kombination av andlig och kroppslig idrott, s. k. tiokamp, varom Bark i nyss citerade framställning på grundval av sin erfarenhet meddelar följande: Ungdomscirklarnas tiokamp omfattar följande grenar: naturkunnighet och geografi, historia, samhällskunskap, huvudräkning, deklamation, löpning 100 m, orienteringslöpning, simning 100 m, valfritt hopp (höjd- eller längdhopp), valfritt kast (kula, diskus, spjut eller — för yngre deltagare — slungboll). I de tre första grenarna ha de tävlande fått besvara fO frågor i varje gren. Varje ämne har givits så vida gränser som möjligt, och frågorna ha formulerats med tanke på folkskolans kurser, vad som behandlats i ungdomscirklarna, större betydelsefulla tilldragelser som omtalas i tidningarna eller vad som kunnat läsas i lättillgängliga böcker i biblioteket. Vid deklamationen få de tävlande deklamera samma av ledaren valda dikt, som de fått reda på i förväg, och prisdomarna uppsätta ett protokoll med prickar för felsägning, hackning, felbetoning och otydligt uttal samt plusbetyg för bra uttal, god betoning, god uppfattning av innehållet och dramatisk framställning. På grundval av detta protokoll upprättas så en pristagarlista. Det torde framgå av denna skildring, att ungdomscirkeln med arbetsformer, sådana som de här antydda bör ha stora möjligheter att verkligen intressera den yngre ungdomen. Inte minst införandet av tävlingsmomentet och föreningen av fysisk och andlig fostran är säkerligen ett lyckat grepp. Utan tvivel har man att söka en av lösningarna av problemet om den yngre ungdomens studiearbete efter denna linje. Folkbildningsutredningen har också diskuterat ungdomscirklarnas ställning. Som en särskild grupp av cirklar upptar utredningen ungdomscirklarna, vilka kunna inrymmas såväl i grundcirklar som bildningscirklar, de senare i detta fall företrädesvis av praktisk art. I huvudsak kan ungdomens cirkelverksamhet ansluta sig till de ovan angivna cirkeltyperna; dock måste den givetvis erhålla friare och ledigare form. De i prak-

tiken prövade samkvämsformerna ha visat sig motsvara de speciella krav, som ungdomens bildningsarbete ställer. Tävlingsmomentet (frågesport, tiokamp) har det även visat sig tacksamt att anknyta till. Musik och sång torde likaledes lämpa sig synnerligen väl för ungdomscirklarna, liksom förenings- och organisationskunskap. Även exkursioner i anslutning till studier i hembygdskunskap eller naturvetenskap torde vara lämpliga. Ungdomscirkeln torde som regel böra ha formen av lärarcirklar, lärare här taget i betydelsen ungdomsledare. Som deltagare torde man ha att räkna med personer mellan 14 och 18 år. I fråga om antalet deltagare torde man böra utgå från samma bestämmelser som för grundcirklarna, dock med samma dispensmöjligheter för musikcirklar, som förutsatts i fråga om bildningscirklarna. När det gäller arbetstidens längd, kan man däremot sänka fordringarna. Enligt utredningens mening torde en arbetstid av 16 studietimmar eller 8 sammankomster böra uppställas som minimum. U n g d o m s v å r d s k o m m i t t é n föreslår för sin del att u n g d o m s c i r k l a r n a s delt a g a r e a n t a l skall fastställas till lägst 5 och antalet s a m m a n t r ä d e n till lägst 8 m e d m i n s t 16 s t u d i e t i m m a r . E n s å d a n s ä n k n i n g av a n s p r å k s g r a d e n ä r särskilt m o t i v e r a d av l a n d s b y g d s u n g d o m e n s situation. Även för att k u n n a m ö t a olika intressen g e n o m att b i l d a flera u n g d o m s c i r k l a r i olika ä m n e n ä r det nödvändigt att sänka kraven på deltagareantalet. Beträffande f o r m e r n a för statligt stöd åt s t u d i e c i r k l a r n a säger folkbildningsutredningen : I fråga om grundcirklarna föreslår utredningen, att statsunderstöd skall utgå med tre fjärdedelar av kostnaderna för lärare och ledare, respektive korrespondenskurser samt med hälften av kostnaderna för studieplaner och grundböcker. Det kunde visserligen ligga nära till hands, att låta grundcirklarna bliva helt avgiftsfria för deltagarna. En viss säkerhet för att deltagarna söka sig till denna studieform på grund av personligt initiativ och verkligt intresse torde emellertid ligga däri, att de själva få svara för viss del av kostnaderna. Lärararvodet föreslås för denna typ av cirklar böra fixeras till högst 4 kronor per studietimme, varav alltså staten skulle erlägga 3 kronor. Ledararvodet synes böra beräknas till högst 2 kronor per studietimme, varav 1 krona 50 öre skulle utgå i statsunderstöd. Motsvarande maximibelopp för korrespondenskurs torde böra fastställas till 80 kronor. Vidare föreslår utredningen, att statsunderstöd icke utgår på de kostnader för studieplaner och grundböcker, som överstiga 5 kronor per cirkeldeltagare. Till bildningscirklarna torde statsunderstöd normalt böra utgå med halva kostnaden för lärare, ledare, studieplaner och grundböcker. K o m m i t t é n delar o c k s å f o l k b i l d n i n g s u t r e d n i n g e n s m e n i n g att d e l t a g a r n a i e n studiecirkel — detta gäller o c k s å u n g d o m s c i r k l a r n a — själva skall bestrida en del av k o s t n a d e r n a . U t o m d e n a l l m ä n t f o s t r a n d e betydelsen av en s å d a n personlig insats ligger det i själva k a r a k t ä r e n a v frivilligt b i l d n i n g s arbete att d e l t a g a r n a skall g ö r a vissa uppoffringar. D ä r i g e n o m bindes de också f a s t a r e vid cirkeln, så att r i s k e n för o b e s t ä n d i g h e t i studieintresset i n å g o n m å n förebygges.

Om formen för statsunderstöd åt ungdomscirklar skriver folkbildningsutredningen : Ungdomscirklarna böra i statsunderstödshänseende jämställas med grundcirklarna, d. v. s. staten bör betala tre fjärdedelar av kostnaderna för lärare och ledare, respektive hälften av kostnaderna för studieplaner och grundböcker, varvid lärararvodet liksom för grundcirklarna bör fixeras till högst 4 kronor per timme, ledararvodet till högst 2 kronor per timme och kostnaderna för studieplaner och grundböcker till högst 5 kronor per deltagare. Ungdomsvårdskommittén anser för sin del att anslagen är väl avvägda så långt det gäller egentlig studiecirkelverksamhet i ungdomscirkelns form. Kommittén anser emellertid önskvärt, att anslagsmöjligheterna utvidgas till att gälla även sådana sysselsättningar som inte ingår i vad folkbildningsutredningen betecknat såsom ungdomscirklar. Denna fråga har kommittén behandlat i femte kapitlet. 4. Ungdomen och korrespondensundervisningen Såsom i det föregående visats, studerar många unga på sin fritid vid korrespondensinstituten. Sålunda uppgav i den refererade gallupundersökningen 15 procent av pojkarna och 7 procent av flickorna att de studerade per korrespondens. Uppgifterna från korrespondensinstituten visar detsamma. Korrespondensundervisningen har genomgått en betydande utveckling i vårt land. De olika korrespondensinstituten har med tillgodogörande av förvärvad erfarenhet åstadkommit allt bättre kurser och den inbördes konkurrensen torde ha framtvingat en fruktbar tävlan om de bästa pedagogiska metoderna. Korrespondensundervisningens metodik erbjuder avsevärda fördelar. Korrespondenskursens brev kan man läsa när som helst. Också raster och små fristunder på resor och i väntrum kan utnyttjas för sådana studier. Man är inte beroende av en tidpunkt, som måste passa flera, såsom fallet är med studiecirklar och föreläsningar. Dessutom kan nämnas, att studiecirklarna också utnyttjar korrespondenskurserna som undervisningsmateriel. Särskilt Brevskolans kurser har kommit till rik användning i folkrörelsernas studiecirklar. Inte minst den omständigheten att korrespondensundervisningen som bildningsmedel bidrar till att utjämna skillnaden mellan landsbygd och stad, är en betydelsefull vinst. Intet annat bildningsmedel har samma möjligheter att komma ungdomen i glest befolkade bygder till hjälp i dess bildningssträvan. På detta område torde korrespondensundervisningen ha utfört sin viktigaste kulturgärning. Likaså har mångfalden av korrespondenskurser möjliggjort tillfredsställandet av vitt skilda utbildningskrav. Det är numera möjligt att per kor-

respondens inlära allt som krävs för real- eller studentexamen. Ett flertal yrken liksom specialuppgifter inom olika yrkesområden har fått yrkesutbildningskurser per korrespondens, varigenom framåtsträvande ungdom bibringats hjälp att kvalificera sig för ledande poster inom dessa yrken och befattningar. Den som haft behov av fördjupad kunskap i ett visst ämne har haft möjlighet att studera det separat liksom den som önskat vidga sin allmänbildning utan att anlägga meritsynpunkter haft lika god möjlighet därtill. Ingen annan studieform har sådana möjligheter att tillgodose de mest skilda utbildningsbehov. Också ur den enskilde elevens synpunkt erbjuder korrespondensundervisningen många fördelar. Han får kunskapsstoffet i väl avvägda pensa, och han har möjlighet att anpassa inlärandet efter individuell begåvning. Den som vill läsa snabbt kan göra det, och den som arbetar långsammare behöver inte störa andra därigenom eller plågas av mindervärdeskänslor. Ett stöd för självdisciplinen ligger däri, att de studerande binder sig för en kurs och mottar breven regelbundet med uppgifter, som skall lösas, jämte rättelser till förut insända uppgifter. Ehuru ett betydande antal elever vid korrespondensinstituten aldrig fullföljer påbörjade studier, är det dock många, som genom anmälan till en kurs av detta slag kommit in i en studievana av mer regelbunden natur än om de nöjt sig med att på egen hand läsa vissa böcker och genomgå kurslitteratur. Eleven vid korrespondensinstitutet har också en lärares hjälp att tillgå, genom att uppgifterna rättas, förtydliganden göres, och uppmuntran möter honom på olika sätt. Hermods korrespondensinstitut har förstått att genom sin tidning »Korrespondens» vädja till ungdomens ambition och sinne för idealitet samt på olika sätt verkat fostrande på eleverna utöver ramen för de olika kurserna. NKI-skolan har likaledes genom tidningen »På fritid» stärkt studiehågen samt sinnet för praktisk utbildning och yrkesfärdighet. Är alltså korrespondensundervisningen en betydande faktor i modernt bildningsliv och väl förtjänt av samhällets uppskattning och stöd, kräver dess nuvarande organisation helt visst uppmärksamhet med avseende på en del brister, som tyvärr inte minst ungdomen måste få känning av. Korrespondensinstituten tvingas att ta hänsyn till merkantila intressen i mycket stor utsträckning. Utan att ifrågasätta idealiteten hos de företagare, som leder denna verksamhet, måste man fråga sig, om inte affärsintressena ogynnsamt påverkar bildningsmotiven i verksamheten. Det undandrar sig ungdomsvårdskommitténs bedömande, huruvida prissättningen på kurserna är skälig i förhållande till omkostnader och risker, eller om de ungas bildningsbehov kommit att bli föremål för exploatering. Folkbildningsutredningens förslag att ställa de korrespondensinstitut, vilkas kurser utnyttjas i den statsunderstödda biidningsverksamheten under skolöverstyrelsens inspektion anser också ungdomsvårdskommittén vara ett rimligt krav.

Vidare vill kommittén framhålla behovet av en mer opartisk rådgivning åt ungdomen beträffande val av kurser. Det torde inte vara ovanligt, att de unga binder sig för kurser som överstiger deras förmåga och sedan tvingas att ge upp, fastän en dryg del av kursavgiften är betald. Utom den ekonomiska förlusten leder ett sådant misslyckande till olust och misströstan gentemot allt bildningsarbete för deras vidkommande, som misslyckats. Inom föreningslivet kan studieledare och andra kvalificerade personer tjänstgöra som rådgivare i dylika sammanhang, men i övrigt har de unga sällan någon att rådfråga, som inte är bunden av affärsintresse i samband med korrespondensundervisningen. En objektiv bedömning av olika kursers värde, en studierådgivning, som tar hänsyn till vederbörandes förutsättningar och kan motverka både självöverskattning och underlägsenhetskänsla torde därför vara en nödvändig komplettering till korrespondensinstitutens verksamhet. Korrespondensundervisningen har på sista tiden i skilda sammanhang varit föremål för det allmännas uppmärksamhet. Skolutredningen har sålunda i sitt betänkande, del III, utförligt behandlat denna undervisningsform vad student- och realskolekurser beträffar, f 945 års riksdag antog ett förslag om understöd åt elever, som studerar antingen enbart per korrespondens eller i förening med undervisning vid s. k. Robertsforsskolor i avsikt att avlägga real- eller studentexamen. Folkbildningsutredningen har skärskådat korrespondensundervisningen i dess samband med folkbildningsarbetet i stort. Ungdomsvårdskommittén skall för sin del vidare diskutera denna undervisningsform i samband med ett kommande förslag om ungdomens yrkesutbildning. Med hänsyn härtill inskränker sig kommittén i detta sammanhang till att framhålla att behovet av en opartisk rådgivning beträffande studier per korrespondens bör tillgodoses genom de lokala rådgivare, som på annan plats i detta betänkande föreslagits. I övrigt instämmer kommittén i folkbildningsutredningens förslag, att statsanslag skall utgå till såväl enskilda som i cirklar bedrivna korrespondensstudier. För enskilt studium har utredningen föreslagit att anslaget skall uppgå till högst en tredjedel av kostnaden för en korrespondenskurs, dock högst 25 kronor per år, och att detta anslag skall sökas genom studieförbunden. För korrespondensundervisning i studiecirklar föreslås att anslag skall kunna utgå med två tredjedelar av kostnaden, dock högst 60 kronor i grundcirkel och ungdomscirkel samt med hälften, dock högst 40 kronor, i bildningscirkel. 5. Ungdomen och föreläsningsverksamheten a)

Föreläsningsanstalterna.

Den statsunderstödda föreläsningsverksamheten i landet räknar sitt ursprung från 1880-talet, då i vissa städer bildades s. k. arbetarinstitut. Från 1893 förekommer också föreläsningsanstalter på landsbygden. Centralbyråer

för förmedling av föreläsningar bildades i Lund 1898, i Göteborg 1901, och i Stockholm 1902. År 1901 bildades Folkbildningsförbundet i Stockholm, som tillsammans med Västra Sveriges Folkbildningsförbund vart tredje år utger en föreläsningskatalog, samt varje år ett supplement till katalogen. Föreläsningsförbund är i regel organiserade länsvis. För närvarande finns 19 sådana förbund, som utgör central instans för de lokala föreläsningsanstalterna inom länen och bistår dessa med kallandet av föreläsare, anordnandet av turnéer för att förbilliga resekostnaderna för föreläsarna m. m. I detta sammanhang finnes anledning att något beröra en uppfattning, som inte sällan kommer till uttryck, nämligen, att föreläsningsverksamheten rent pedagogiskt representerar en föråldrad arbetsform. Under föreläsningen är publiken ofta alltför passiv, medan den tvingas till aktivitet i andra former av bildningsarbete. Tyvärr har också den publikens aktivitet, som skulle ta sig uttryck i frågor till föreläsaren och i samtal om framställningens innehåll, i realiteten sällan kommit till uttryck, ehuru den uttryckligen framhålles som önskvärd i föreläsningsverksamhetens publikationer. Den erfarenheten tycks både föreläsare och föreningsföreståndare ganska allmänt ha gjort, att föreläsningarna företrädesvis besöks av äldre. Dessutom förekommer mycket ofta skolbarn, vilka tack vare lärares påverkan och särskilt låga inträdesavgifter söker sig till föreläsningarna, i synnerhet när film eller ljusbilder förekommer. Att ungdomen i så stor utsträckning saknas på föreläsningarna beror förmodligen som nämnts på, att den föredrar arbetsformer, som ställer större krav på publikens aktivitet och initiativförmåga. Bildningsintresset är tydligen inte tillräckligt starkt för att driva dessa åldersgrupper till föreläsningarna och särskilda åtgärder för att intressera ungdomen tycks endast sällan vidtas. Det är givet, att undantag från dessa erfarenheter förekommer. Vissa föreläsare har vunnit sådan popularitet genom medryckande framställning och andra egenskaper att deras rykte lockar man ur huse, när de annonseras. Likaså kan föreläsningar i avsides belägna trakter, där tillfällena till såväl nöjen som bildningsarbete är sparsamma, alltjämt påräkna intresse också av ifrågavarande grupp ungdomar. Hur en föreläsningsförening genom anpassning till ungdomens behov kan fylla en uppgift i ungdomsverksamheten, särskilt på landsbygden, ger ett uttalande av folkskollärare Henrik Wallin, Frötuna, Rasbo, ett gott exempel på. Folkskollärare Wallin skriver: Jag har sedan mer än 20 år aktivt arbetat i socknens föreläsningsförening och funnit, att denna förening har kunnat ge ungdomen åtskilligt värdefullt. Fritidssysselsättning i egentlig mening har det ej gällt, utan vi ha sökt ge innehåll åt några lördagskvällar under året (c:a 10—12) genom att anordna föreläsningar över aktuella och för ungdomen lämpliga ämnen, efter föreläsningen ordnat samkväm med kaffe 10 Fritidsutredningen IV

och folklekar, sång etc. Och vi ha funnit, att denna form av ungdomsarbete har haft åtskilligt att betyda. Samarbete har kunnat etableras mellan olika ideella föreningar med föresläsningsföreningen som »gemensam plattform» därtill lämpad på grund av bland annat absolut politisk neutralitet. — I somras började vi anordna sommarfester i det fria — fortfarande med föreläsningsföreningen som huvudanordnare. (JUF som medanordnare.) Programmen ha upptagit stafettlöpning, gymnastikuppvisning av flickor, föredrag av lämplig ungdomstalare, folklekar under ledning av lekledare, ibland kaffe men i regel läskedrycker. Detta måste på varje ort bli en sak, som ideellt orienterade föreningar av olika slag måste tänka på. Hembygdsutflykter, fortfarande i föreläsningsföreningens regi, har slagit ganska väl ut fast det givetvis då gällt den äldre ungdomen. Dessa utflykter gå så till, att man någon gång eller några söndagseftermiddagar under ledning av t. ex. intendenten vid upplandsmuseet besökt några platser i bygden, som ha intresse ur sockenkrönikesynpunkt. Folkbildningsutredningen anser sig också kunna konstatera, att ungdomens deltagande i föreläsningarna är något bättre än vad som i regel brukar antas. En undersökning från verksamhetsåret 1938/39 visar sålunda, att publiken till 10 procent bestod av ungdom under 19 år. Barn medtogs ej i denna undersökning. För att vinna ungdomens intresse borde redan skolans högre klasser mer allmänt få kontakt med denna gren av folkbildningsarbetet. Detta kan i viss mån uppnås genom att särskilda förmåner beträffande inträdesavgift vid föreläsningar mer allmänt beviljas för dessa unga, såsom nu redan sker på många håll. Viktigt är emellertid, att samtidigt från lärares och skolmyndigheters sida ansträngningar göres för att få med skolans elever till föreläsningarna. I viss omfattning borde också speciella skolföreläsningar hållas, då därtill lämpliga föreläsare och ämnen kan erbjudas skolorna. Åtskilliga populära föreläsare skulle säkerligen ha möjlighet att vid sina besök i en föreläsningsanstalt utom den offentliga föreläsningen hålla en särskild ungdomsföreläsning för de högre klasserna i platsens skolor. Folkbildningsutredningen har övervägt huruvida någon särskild form av statsbidrag borde utgå till föreläsningar för ungdom. Då emellertid ungdomsföreläsningar redan nu kan erhålla statligt stöd, inskränker sig utredningen till att påpeka vikten av att föreläsningsanstalterna uppmärksammar ungdomen och anordnar särskilda för dem lämpade föreläsningar, som också bör upptagas å en särskild avdelning i föreläsningskatalogen. Givet är, att vissa anspråk måste ställas på dessa föreläsningar. I första rummet bör sådana ämnen komma i fråga som direkt berör ungdomens framtid, t. ex. aktuella ungdomsfrågor, hygieniska och sociala frågor med särskild betydelse för de unga, orientering om yrken och utbildningsvägar, samt i viss utsträckning också allmänbildande ämnen, där framställningen anknyter till ungdomens intressevärld. En särskild förteckning på föreläsare och ämnen för ungdomsföreläsningar har också numera införts i Folkbildningsförbundets och Västra Sveriges Folkbildningsförbunds föreläs-

ningskatalog 1946. Detta tillmötesgående av ungdomens behov är utan tvivel ett lyckligt grepp. I stort sett torde det kunna fastslås, att föreläsningsverksamheten behöver intimare anknytas till föreningslivet, varvid naturligtvis också ungdomsorganisationernas intressen bör beaktas. Representanter för dessa bör beredas inflytande på föreläsningsföreningens ledning. De bör också få tillfälle att yttra sig vid uppgörandet av föreläsningsprogram och såväl frågor, som berör ungdomens intressevärld, som föreläsare med anknytning till deras organisationer bör få större utrymme i programmet. b)

Folkbildningskurserna.

De s. k. flyttande folkhögskolekurserna eller folkbildningskurserna har tillkommit som ett försök att genom en koncentrerad kurs ge befolkningen i en viss bygd inlevelse i den anda och delaktighet i det bildningsinnehåll, som utmärker nutida folkbildningsverksamhet. Givet är, att kurserna framför allt är en lämplig form för bildningsarbetet på landsbygden, där man eljest har mindre tillgångar i detta hänseende. I regel brukar en sådan kurs förberedas genom att representanter för kommunen och de olika föreningarna i en bygd gemensamt diskuterar planläggningen. Olika önskemål beträffande ämnen och föreläsare diskuteras och en kursbestyrelse väljes. Ät denna uppdras att sköta de lokala anordningarna, framför allt att anskaffa lokaler och sälja deltagarkort till kursen. I regel brukar sådant deltagarkort för en hel kurs på 30 timmar kosta omkring 3 kronor. Kursanordnare är folkhögskolekursföreningen eller bildningsförbundet i det län, inom vilket den ort ligger, där kursen anordnas. Programmet brukar uppgöras av föreståndaren för denna förening i samråd med kursbestyrelsen och med största möjliga hänsynstagande till de deltagande lokala organisationernas önskemål. Föreståndaren har också att förelägga skolöverstyrelsen programmet för godkännande samt att i mån av behov söka statsbidrag. Kurs av detta slag skall enligt bestämmelserna omfatta minst 3 veckor med minst 10 undervisningstimmar i veckan. Ofta medgives dock kursernas utsträckning över längre tid. Kursprogrammet skall samla sig omkring ett fåtal huvudämnen, varav ett ofta brukar skänka elementär undervisning, t. ex. i svenska språket, matematik, medborgarkunskap eller dylikt. Föreläsningar i förening med diskussion och cirkelarbete är den pedagogiska metoden i kurserna. Föreläsningar och cirkelövningar anordnas som dubbeltimmar under de kvällar kursen pågår. Som föreläsare och cirkelledare anlitas i stor utsträckning rektorer och lärare vid folkhögskolorna inom de län, där kurserna hålles, men i växande omfattning söker man också engagera föreläsare från avlägsnare trakter. Under åren 1938—1945 har 1 262 kurser anordnats, därav 80.i procent på landsbygden.

En blick på några program för folkhögskolekurser visar, att dessa kurser ofta gett rum för speciella ungdomsintressen. En av folkbildningsutredningen gjord sammanställning av insända program för de förut nämnda 1 262 kurserna under åren 1938—1945 visar, att 448 kurser upptagit elementär undervisning, medan 814 saknat sådan undervisning. Ofta anknyter kursprogrammen till bygdekänslan eller till lokala intressen av skiftande slag. I andra fall är det tidslägets aktuella frågeställningar, som avspeglar sig i programmen. Inte sällan finner man, att ungdomsfrågorna fått en dominerande plats på programmen. För ungdomens vidkommande har denna kursverksamhet, särskilt på orter, där andra bildningsmöjligheter är begränsade, en dubbel betydelse. För det första kan den bidra till att väcka intresse för vissa kunskapsområden och till att överhuvud taget väcka studielust. Vad som uträttats genom en sådan kurs får alltså sin största betydelse genom att studierna kan fortsättas av de enskilda deltagarna. Det har därför sin betydelse att ledare och föreläsare ger anvisningar om litteratur och lämpliga arbetsformer för ett fortsatt studium av de ämnen, som behandlats i kursen. För det andra bildar en kurs av ifrågavarande karaktär ett lämpligt komplement till ungdomsorganisationernas studiearbete. Skall detta bli fallet i önskvärd omfattning, är det naturligtvis av vikt att kurserna ansluter sig till redan befintlig bildningsverksamhet på de orter, där kurserna anordnas. Risken finns alltid, att avhållandet av en sådan kurs blir en tämligen isolerad händelse, visserligen en angenäm och inspirerande tilldragelse i en bygd, men utan mer varaktig betydelse. Eftersom kurserna knappast kan upprepas på samma plats annat än med några års mellanrum, är det så mycket viktigare att de får en bestämd anknytning till mer permanent bildningsverksamhet. c) Föreläsningskurserna. I närmare anslutning till studiecirkel verksamheten än föreläsningar och folkbildningskurser står i regel den kursverksamhet med speciella föreläsningskurser, som förmedlas av ABF:s Centralbyrå. Utom ABF deltar följande förbund i denna verksamhet: Godtemplarordens studieförbund, Nationaltemplarordens studieförbund, Jordbrukarungdomens förbund, Svenska Landsbygdens studieförbund och Tjänstemännens Bildningsverksamhet. Avsikten är att dessa kurser, vanligen omfattande 4—6 timmars föreläsningar, skall anordnas i samverkan med föreläsningsanstalter och folkbildningsorganisationer på de orter där kurserna hålles. I anvisningarna för kursanordnare sägs det bland annat att ett studieförbunds lokalavdelning bör stå som anordnare av föreläsningskurserna. Om det inte finns någon sådan lokalavdelning på orten kan en studiecirkel, som tillhör något av ovan nämnda förbund, erhålla anslag till sådan kurs.

Också distrikts- och kretsorganisationer kan, under förutsättning att platsens lokalavdelning av nyssnämnda bildningsorganisationer medverkar, anordna kurser. Föreläsningskurserna brukar vanligen förläggas till lördagar och söndagar eftersom detta är bästa tiden för många besökare. Ofta brukar två föreläsningar förläggas till lördagskvällen och två till söndagen. Om föreläsaren är bosatt på orten, är det mycket vanligt, att hans medverkan inpassas i studiecirkelarbetet genom att hans föreläsningar förläggs till ordinarie möteskvällar för cirkeln. I fråga om ekonomien är alla platser i landet likställda. De lokala anordnarna svarar dels för alla utgifter för hyra, lyse, affischering m. m. dels skall de till ABF:s centralbyrå senast 14 dagar före kursens början insända en viss kursavgift vilken för 3 och 4 föreläsningar är 65 kronor, för 5 föreläsningar 70 kronor, för 6 föreläsningar 75 kronor och för 7 föreläsningar slutligen 90 kronor. Därutöver är avgiften för varje föreläsning 10 kronor. För praktiska övningar och studiecirkelsammanträden, som ledes av föreläsaren erläggs 5 kronor i timmen. Ett villkor för kurserna är, att de anordnas i anslutning till studiecirklar, som arbetar i kursens ämnen. Vid ansökan om kurs skall alltså uppges om någon cirkel arbetar eller är planerad i ämnet. Enligt redovisning för arbetsåret f944—f945 anordnades detta år 554 föreläsningskurser med 3 664 föreläsningar. Medelantalet deltagare per föreläsningskurs var 84. Det är enligt ungdomsvårdskommitténs mening betydelsefullt, att den yngre ungdomen kan intresseras för ett flitigare deltagande också i detta bildningsarbete. Härför krävs att också denna verksamhetsform medvetet anpassas för de yngres behov. Dessutom kan dessa kurser givetvis tjäna ledarutbildningen och på så sätt komma ungdomen till godo. 6. Radions bildningsverksamhet Som bildningsmedel är radion en ganska ny företeelse. Den har emellertid visat sig ha nästan obegränsade möjligheter att förmedla kunskap och aktuell orientering även till folkgrupper, som inte kan nås av annan bildningsverksamhet. Eftersom radion måste tillgodose inånga olika intressen, har den naturligtvis inte kunnat inriktas enbart på att tillfredsställa bildningsbehovet. Än mindre har den kunnat ägna särskild omsorg åt den yngre ungdomens särpräglade behov. Inom ramen för den lämpligaste utsändningstiden måste mycket medhinnas i radioprogrammet. Endast genom att de tekniska förutsättningarna för dubbel- eller trippelprogram skapas, torde det bli möjligt att väsentligt utvidga bildningsprogrammen i radio.

Redan med nuvarande resurser har dock åtskilligt gjorts för att göra radion till ett bildningsmedel både för enskilda och grupper. Såsom bildningsmoment i radioprogrammet utom skolradion skulle man kunna ange många olika programpunkter såsom föredrag, reportage, uppläsningar, litteraturkrönikor, musikprogram m. m. Mer avsiktligt har dock bildningsarbetet markerats i samband med sammanhängande kurser, utsträckta över längre tid. Hit hör t. ex. språkkurserna, till vilka textböcker utges för att fördjupa studiet. På måndagskvällarna under vinterhalvåret har man också anordnat utsändning för s. k. lyssnargrupper. Till dessa program utges dels inledande anvisningar, dels i regel studiebrev med litteraturanvisningar samt utkast till samtal och diskussion. Studiebreven kan i viss utsträckning hjälpa deltagarna att klara studieledarf rågan. Valet av ämnen för lyssnargruppsutsändningarna sker i samråd med folkbildningsorganisationerna. Konferenser och studieledarkurser, anordnade av Radiotjänst, har ytterligare befordrat samarbetet. Bland de ämnen, som behandlats i lyssnargruppsverksamheten under de senaste 10 åren, kan följande nämnas som särskilt inriktade på ungdomens behov: Ungdomens värld 1939—1940, Bonde i by och gård 1941, God svenska 1943—1944, Lyriken och vi 1944—1945, Att höra musik 1945—1946. När sådana ämnen behandlats av landets främsta kännare på det ifrågavarande området och deras framställning kunnat nå till de mest avlägsna trakter, där annars en muntlig framställning av denna kvalitet vore otänkbar, betyder det att en bildningsmetod, som knappast kan överskattas, kommit till användning. På musikens område har radion också på annat sätt bidragit till folkbildningens höjande. Det har skett genom inledande föredrag, tonsättarrapsodier, musikaliska gissningstävlingar m. m. Även musikcirklarna har fått ett visst stöd genom utsändning av typprogram för musikcirklar med tillhörande studiebrev. I samband med vissa teaterprogram utges likaledes studiebrev. Dessa brev ger den behövliga hjälpen till fördjupad förståelse av dramatikens innebörd och inlevelse i de aktuella pjäser, som framföres. Ungdomsvårdskommittén förutsätter, att med den väsentligt utvidgade verksamhet, som rundradion skulle få enligt 1943 års rundradioutrednings förslag, tillbörlig uppmärksamhet kommer att ägnas ungdomens intressen såväl beträffande bildningsarbete som förströelse. För allsidigt beaktande av dessa intressen torde det vara lämpligt att till radioledningens hjälp en rådgivande nämnd för ungdomsfrågor — en ungdomsnämnd — tillsättes, varom också folkbildningsutredningen uttryckt en önskan. Utöver ett stöd åt de traditionella studiemetoder, som används i folkbildningsarbetet, har ungdomsvårdskommittén övervägt vissa kompletterande

åtgärder, motiverade särskilt med hänsyn till ungdomens intressen. Framför allt har kommittén haft i sikte att också den ungdom, som står utanför föreningslivets inflytande, skall få vägledning och hjälp vid planerandet av självstudier. 7. Studievägledning Det torde inte kunna förutsättas, att folkbildningsarbetet inom den närmaste framtiden blir så väl organiserat, att även mindre samhällen och landsbygden blir tillgodosedda med studiecirklar och kurser i önskvärd utsträckning. Dessutom får man räkna med att speciellt studiebegåvad ungdom vill använda sin fritid för bildningsarbete i större omfattning än deltagandet i en studiecirkel och bevistandet av en eller annan kurs möjliggör. Somliga vill redan när de lämnar folkskolan inrikta sig på real- eller studentexamen eller också skaffa sig fackutbildning av ett eller annat slag. Det är också tänkbart att den, som inte hyser några bestämda planer i dessa hänseenden genom en skickligt upplagd handledning likväl skulle kunna förmås att intressera sig för metodisk fortbildning. Den av ungdomsvårdskommittén i det följande föreslagna rådgivaren i kommunerna skulle just på detta område ha sin viktigaste uppgift. Kommittén anser det i första hand önskvärt, att en vederhäftig och allmänt tillgänglig handledning för självstudier utarbetas. Kommittén finner det bland annat nödvändigt alt en av merkantila synpunkter oberoende rådgivning beträffande korrespondenskurser kommer till stånd. Vidare behöver de unga få veta, vilka olika studievägar som står öppna för den, som på egen hand vill nå fram till en viss examen, utbildning i ett yrke eller konstnärlig utbildning t. ex. i musik. Hänvisning till rådgivande och anslagsgivande institutioner bör likaledes meddelas. Självklart är, att en sådan publikation också bör ha en viss propagandaeffekt och därför bör dess utstyrsel vara lockande och innehållet enkelt och lättläst. Det synes lämpligast att åt skolöverstyrelsen anförtros att med anlitande av reklamteknisk sakkunskap utarbeta denna studiehandledning. För att bringa de ungdomar, som nu står utanför bildningsarbetet i kontakt därmed skulle det dessutom säkerligen vara lyckligt, om det ute i kommunerna fanns någon, som hade till uppgift att i dessa frågor stå ungdomen till råds och som kunde förmedla upplysningar i alla studiefrågor. Enligt kommittén framstår det sålunda som ett önskemål att de kommuner, där behov av en sådan upplysningsverksamhet föreligger, utser någon för uppgiften lämplig person, som är väl förtrogen med de frågor det här gäller och som har förmåga att på ett trevligt och naturligt sätt komma i kontakt med de unga. Åtminstone till en början lär det på flertalet håll bara behövas en person,

som ägnar sin fritid åt verksamheten, men framför allt på de större orterna kan naturligtvis behov föreligga av en person, som ägnar hela sin arbetskraft åt uppgiften. De uppgifter en sådan rådgivare skulle få sig anförtrodda, skall här i korthet antydas. Rådgivaren skulle upprätthålla en intim kontakt med skolans högsta klasser, så att han eller hon väl kände samtliga elever i dessa och kunde bestå dem med råd i fråga om fortsatta studier. I de fall, då vederbörande rådgivare inte själv kan lösa problemen skulle han eller hon ändå kunna fungera såsom kontaktman, för att föra de unga i förbindelse med de utbildningsanstalter eller samhällsinstitutioner, som de behövde få beröring med. En sådan »bildningskonsulent» som här avses måste vidare ha personlig inlevelse i folkrörelserna och kunna orientera de unga om dessa samt förmedla kontakten med föreningarna på orten. Givetvis skulle han eller hon också stå de senare till tjänst med råd och hjälp i bildningsfrågor. Vidare måste av uppdragets innehavare krävas god förtrogenhet med olika metoder i folkbildningsarbetet. Vederbörande bör sålunda kunna ge sakkunniga råd beträffande korrespondensstudier, folkhögskolor och speciella utbildningskurser av olika slag. Han eller hon bör också svara för lämpliga initiativ beträffande ungdomscirklar och kurser för ungdom samt som ungdomens representant i föreläsningsföreningar och kurskommittéer m. m. övervaka att ungdomens speciella behov där blir tillgodosedda. Av vikt är, att den som anförtros denna uppgift, verkligen tar egna initiativ. Rådgivaren får inte vänta på att bli uppsökt av dem, som vill ha råd, utan bör själv skapa personlig kontakt och på ett hänsynsfullt sätt jämna vägen för de tveksamma till ett förtroligt meningsutbyte. Där en av landsting tillsatt ungdomskonsulent finnes, skall denne enligt kommitténs mening självklart vara initiativtagare och vägledare för de kommunalt tillsatta bildningsrådgivarna. 8. Studieresor för ungdom Inom folkskolan liksom för övrigt också i högre skolor har sedan länge skolresor förekommit. Framför allt har detta i folkskolan ägt rum i samband med skolgångens avslutning. Den betydelse dessa resor haft för många unga, för vilka skolresan kanske varit det första tillfälle, då de kommit i kontakt med livet utanför hemorten, kan svårligen överskattas. Bredvid den rent personlighetsstimulerande uppgift, som dessa resor har är det givet att de — genom att resorna ofta ställts till platser, som barnen kanske mött i historie- och geografiundervisningen — samtidigt haft betydelse för befästandet av de kunskaper, som inhämtats i skolan. Det är en allmän erfarenhet, att resor verkar stimulerande på bildnings-

och studieintresset, särskilt om de organiseras metodiskt och alla möjligheter tillvaratas. Samtidigt kan de, om det blir en naturlig anknytning mellan resorna och dessa studieformer, verka stimulerande på andra former av bildningsarbetet. I synnerhet för den yngre ungdom, som i förevarande sammanhang är föremål för uppmärksamheten, torde studieresor vara en synnerligen lämplig metod att stimulera bildningsintresset. Om grupper av yngre ungdom finge möjlighet att under sakkunnig ledning besöka t. ex. historiskt minnesvärda platser, viktigare industriorter, centra för statsförvaltning och kulturliv m. m. skulle detta i förening med instruktiva föredrag ge en åskådlig kunskap, som inte kan överträffas av någon annan studiemetod. Om samtidigt villkoret för deltagande i en sådan resa blir väl vitsordat deltagande i en ungdomscirkel under viss, fastställd tid vinner man den önskade anknytningen till det mer permanenta bildningsarbetet. Givetvis ställer en utbyggnad av skolresorna till ungdomsgrupper utanför skolan vissa krav på enhetlig organisation, förberedelser i fråga om förläggningar, utspisning och tillträde till offentliga byggnader m. m. Det förefaller nödvändigt att något centralt organ får handha dessa uppgifter. Samma organ skulle då ha till uppgift att för varje säsong — resorna torde nämligen med hänsyn till att ungdomen så tidigt ger sig ut i förvärvslivet få förläggas till semestertid — uppgöra planer, utsända broschyrer och motta anmälningar till resorna. Denna verksamhet bör givetvis ske i samråd med folkbildningsorganisationerna och med beaktande av att resorna skall tjäna bildningsintresset. Som lämpliga organ för det antydda ändamålet tänker sig ungdomsvårdskommittén en kommitté bestående av representanter för folkrörelsernas reseorganisation Reso, Svenska Turistföreningen och Statens Järnvägar. Från folkbildningshåll bör samverkande bildningsförbunden och för statsmakterna skolöverstyrelsen delta i planeringen av denna verksamhet. I viss omfattning får man räkna med att färderna kan ordnas som cykelturer, vilket ytterligare höjer deras attraktiva karaktär för ungdomen. Som exempel på vad kommittén i detta sammanhang åsyftar kan nämnas en studiefärd Vättern runt, i avsikt att studera vätterbygdens historiska och geografiska minnesmärken och sevärdheter. En sådan resa företas med fördel per cykel och den kan ge utomordentligt rikt utbyte, om förläggningsförhållanden, ciceronskap och förstudier i cirklar har ordnats tillfredsställande. Åtskilliga andra alternativ kan nämnas, t. ex. fjällvandringar för att lära känna fjällvärldens geologi, flora och fauna, samt skogsvandringar med liknande program. Ofta blir färdsättet mer en organisations- än en kostnadsfråga. Utan tvivel är resekostnaden inklusive inkvarteringskostnaden det största hindret för ungdomen i de ifrågavarande åldersgrupperna att delta i resor. Även vid cykelfärder och vandringar av nyss antydd art blir färden till

utgångspunkten för en vandring eller cykeltur relativt kostbar. Resor av annan karaktär än dessa kräver i regel helt användning av järnvägarna. Därmed uppstår ökade kostnader som kan bli svåra att täcka för ungdomarna. Det är därför enligt kommitténs mening nödvändigt att stödja en verksamhet av denna art genom väsentliga nedsättningar i resekostnaderna. Kommittén anser det vara en god utgångspunkt, att för skolresor redan nu beviljas en nedsättning med ungefär två tredjedelar å vanliga biljettpriser. Det torde vara tillräckligt att denna bestämmelse utsträcks till att gälla också deltagare i ungdomscirklar. Givetvis bör det då krävas, att intyg om varaktigt deltagande i en ungdomscirkel åtföljer biljettrekvisition. För ungdom med intresse för språkstudier borde också möjlighet beredas till semestervistelse utomlands i förening med språkstudier och orientering i främmande länders kulturliv. För deltagande i en sådan utomlandskurs bör större krav ställas på ett långvarigt och målmedvetet studiearbete i cirklar och på egen hand. Någon form av redovisning för inhämtade kunskaper bör också uppställas som villkor för deltagande i en sådan resa. Då även mindre bemedlad ungdom bör beredas möjlighet att delta i sådana studieresor, om de sakliga kvalifikationerna finns, torde det vara nödvändigt att bevilja stipendier, som täcker det mesta av kostnaden för resor och uppehälle. Behörighet att komina i åtnjutande av sådana stipendier bör förslagsvis begränsas till ungdom under 20 år. Då inga erfarenheter för närvarande står till buds, vill kommittén i denna fråga tills vidare bara rekommendera en försöksverksamhet. Kommittén vill därför hemställa att ett par utlandsresor anordnas med sammanlagt högst 100 deltagare uttagna i samråd med folkbildningsorganisationerna, varefter den fortsatta verksamheten organiseras med utnyttjande av de erfarenheter, som kan vinnas genom försöken.

9. Pedagogisk forskning Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet har fått en allt större betydelse för svensk folkuppfostran. På erfarenhetens väg har dess metoder och arbetsmaterial utformats. På grund av folkbildningsarbetets fria ställning har därvid mycket dubbelarbete kommit att utföras och ofta har de olika organisationerna fått börja om från början med uppläggningen av studieverksamheten, då någon samlad erfarenhet och någon pedagogisk forskning inte på detta område kunnat ge vägledning. Den pedagogiska forskning, som vid universiteten bedrivs, har nästan uteslutande varit orienterad efter skolundervisningens krav. Mycket obetydlig uppmärksamhet har där ägnats åt det vidsträckta fält för pedagogisk erfarenhet, som folkbildningsarbetet numera erbjuder. Tiden är utan tvivel inne att göra denna verksamhet till föremål för vetenskapligt studium, vilket hittills skett endast sporadiskt. Detta är motiverat

inte bara ur den synpunkten, att folkbildningsarbetet behöver tillföras impulser från den psykologiska forskningens nyare rön utan också på grund av, att skolans arbetsformer skulle kunna fruktbart påverkas av vissa erfarenheter som t. ex. studiecirkelverksamheten lett fram till. Man får också räkna med att blivande lärare vid de högre skolorna och andra, som studerar pedagogik vid universitet och högskolor genom en sådan reform skulle få en kunskap om folkbildningsarbetets omfattning, organisation och arbetssätt, som kunde leda till att deras medverkan lättare kunde vinnas i denna verksamhet. Skulle dessutom deltagandet i studiecirkelverksamhet m. m., komma att erkännas som merit med visst poängvärde vid sökande av lärartjänst, skulle naturligtvis det fria folkbildningsarbetets upptagande som en gren av den högre pedagogiska undervisningen te sig ännu mer befogat. Det kan också i detta sammanhang antydas, att vissa element i senare tiders pedagogiska försök, som blott sporadiskt eller med mindre lyckat resultat kommit till användning i svenska skolor, med fördel skulle kunna tillämpas på det vidsträcktare fält för folkundervisning, som den vittförgrenade studiecvirkelverksamheten erbjuder. Helt säkert skulle sådana experiment, som fått benämningarna Gesamtunterricht, projectmetod och och daltonplan kunna ge åtskilliga impulser för exempelvis ungdomscirklarnas arbete, om anpassningen för detta ändamål företogs i samband med en fördomsfri pedagogisk forskning. Ungdomsvårdskommittén anser, att de här antydda spörsmålen i synnerhet bör uppmärksammas av det nyligen inrättade Psykologisk-pedagogiska Institutet. Därför instämmer kommittén på denna punkt i folkbildningsutredningens yrkande, att ett årligt belopp om 5 000 kronor ställes till Psykologiskpedagogiska Institutets förfogande att användas för forskning rörande folkbildningsarbetets metoder.

Sammanfattning

och förslag bland

angående

bildningsarbetet

ungdom

Som tidigare framhållits måste det anses vara ett samhällsintresse av rang att de ungas möjligheter att under fritiden ägna sig åt studier och läsning j främjas på alla tänkbara sätt. Självklart är emellertid, att bildningsarbetet bland ungdom liksom folkbildningsarbetet i allmänhet i vårt land måste ha i frivillig karaktär. Samhällets insatser skall alltså närmast inriktas på att befordra ungdomens egen läslust och undanröja hinder för studieverksamheten. Lämpligast bör detta ske genom samverkan med redan befintliga organisationer och verksamhetsorgan för bildningsarbetet. Samhället måste dock på lämpligt sätt sörja också för den ungdom, som i regel inte nås av inflytandet från föreningar av olika slag. Det torde därför bli nödvändigt

att komplettera den nuvarande bildningsverksamheten med åtgärder, som är ägnade att föra den inte föreningsanslutna ungdomen närmast efter det den lämnat folkskolan i förbindelse med bildningsarbetet. Naturligtvis kan ingen bestämd gräns dras mellan åtgärder, som avser den ena eller andra kategorien av ungdom. I många fall kan det stöd, som närmast avser en viss organisation, komma också övriga ungdomsgrupper till godo liksom en åtgärd, som tar sikte på ungdom i allmänhet, kan verka stimulerande på bildningsintresset inom föreningarna. Här skall närmast erinras om vissa förslag, som ungdomsvårdskommittén redan framfört i andra sammanhang och vilkas lösning skulle komma också bildningsarbetet till godo. Ungdomsvårdskommittén har i sitt betänkande med utredning och förslag angående stöd åt ungdomens föreningsliv (SOU 1944:31) framlagt en rad förslag, som visserligen avser föreningsverksamheten i stort men som i vissa hänseenden är ägnade att särskilt befordra bildningsarbetet bland ungdomen. Sålunda föreslår eller rekommenderar kommittén i nyssnämnda betänkande: f. Statligt stöd åt instruktionskurser och instruktörer till ungdomsorganisationerna. 2. Väsentligt ökat statligt och kommunalt stöd för anskaffning av lokaler för ungdomens sammankomster. 3. Åtgärder för ett effektivare utnyttjande av filmen, bland annat tillhandahållande av projektionsapparater, inventering av kortfilm, stöd till inspelning av värdefull sådan film, uppmjukning av förbud mot nedkopiering av spelfilm m. m. 4. Nedsättning av biljettpriset på järnväg vid enskild resa till instruktionskurser m. m. Också i sitt betänkande angående ungdomen och nöjeslivet (SOU 1945:22) har kommittén framlagt förslag, som har direkt samband med ungdomens bildningsverksamhet. Här föreslås nämligen bl. a. 1. Främjande av amatörteaterns verksamhet, tills vidare i form av ett statsbidrag till samverkande bildningsförbunden på 32 000 kronor om året för organiserande av en verksamhet till stöd åt amatörteatern. 2. Statligt bidrag på 60 000 kronor om året till samverkande bildningsförbunden för organiserandet och genomförandet av musikinstruktionsverksamhet. 3. Åtgärder för åstadkommande av produktion av film, särskilt lämplig för barn och ungdom. 4. Åtgärder till uppmjukning av nuvarande förbud mot nedkopiering av spelfilm till smal film. 5. Åtgärder för filmupplysnig genom skolorna. 6. Anslag på 50 000 kronor om året till samverkande bildningsförbunden för filmupplysningsverksamhet inom föreningar och bildningsverksamhet.

Med stöd av vad som tidigare i detta kapitel anförts, vill kommittén ytterligare föreslå följande åtgärder till främjande av ungdomens bildningsarbete: 1. Beträffande

biblioteken.

Enär en rad spörsmål, som angår biblioteken och som delvis berörts i det föregående är av den omfattning, att det faller utanför kommitténs uppgifter att närmare behandla dem, vill kommittén inskränka sig till några detaljförslag, vilka emellertid ur ungdomssynpunkt är av stor vikt. Kommittén föreslår: att längre och för ungdomen lämpligare öppethållningstider måtte stipuleras för statsunderstödda bibliotek, att läsrum i större utsträckning anordnas vid biblioteken och att vid nyanläggning av bibliotek om möjligt mindre studieceller inrättas till tjänst för studieintresserad ungdom, som på grund av dåliga bostadsförhållanden saknar möjlighet till studier i lugn och ro i sina hem, att praktisk orientering beträffande bibliotekens uppställning, kataloger och utlåningsförfarande obligatoriskt meddelas eleverna i skolans högre klasser, lämpligen i samband med studiebesök å bibliotek, samt att elever i samband med avgång från folkskola tilldelas lånekort vid ortens bibliotek, att årligen propagandatryck för biblioteksverksamhet skall utsändas till ungdom mellan 14—20 år, varvid redan förefintlig central förmedling av trycksakerna kan anlitas, därest kommunen inte själv besörjer tryckning av sådant material, att bibliotekarie skall åläggas att på anmodan stå ungdomen till tjänst med råd och hjälp vid anskaffning av lämplig litteratur för läsecirklar. 2. Beträffande

museerna.

Med anledning av förut åberopade erfarenheter inom museiväsendet föreslår kommittén: att tiderna för museernas öppethållning bättre anpassas för att möta ungdomens behov efter slutad skolgång, att åt en under skolöverstyrelsens överinseende stående tillfällig kommitté, bestående av representanter för centrala och lokala organ inom museiväsendet samt representanter för folkbildnings- och ungdomsorganisationer uppdras att planlägga ytterligare åtgärder för att popularisera museerna hos allmänheten och anknyta deras verksamhet fastare till ungdoms- och bildningsorganisationer. 3. Beträffande

studiecirklar.

I anslutning till synpunkter, som framkommit i samråd med folkbildningsutredningen men med viss avvikelse från dess förslag vill kommittén föreslå:

att såsom ungdomscirkel sådan studiecirkel skall betecknas, vars medlemmar befinner sig i åldern 14—18 år och som bedriver gemensamma studier vid minst 8 sammankomster med sammanlagt minst 16 timmar, under förutsättning, att ungdomscirkeln räknar minst 10 deltagare och i övrigt uppfyller de krav, som skall ställas på en studiecirkel, berättigad till statsanslag enligt folkbildningsutredningens förslag, att anslag för ungdomscirklar beräknas enligt de grunder, som folkbildningsutredningen angivit för grundcirklar och ungdomscirklar, d. v. s. att understöd skall utgå med högst tre fjärdedelar av kostnaden för lärararvode, dock högst 3 kronor för studietimme, med högst tre fjärdedelar av kostnaden för ledararvode, dock högst 1 krona 50 öre för studietimme, med högst tre fjärdedelar av kostnaden för korrespondenskurs, dock högst 60 kronor samt med högst hälften av kostnaderna för studieplaner och grundböcker, dock högst 2 kronor 50 öre för varje medlem i cirkeln. 4. Beträffande korrespondensundervisningen instämmer kommittén i folkbildningsutredningens förslag: att statsanslag skall utgå till studiecirklar av typen grundcirklar och ungdomscirklar med högst tre fjärdedelar av kostnaden för korrespondenskurser, dock högst 60 kronor, och för bildningscirklar med högst hälften av kostnaden, dock högst 40 kronor, att statsanslag skall utgå till studieförbund för kostnaderna för enskild studerandes deltagande i korrespondenskurs med högst en tredjedel av den verkliga kostnaden, dock högst 25 kronor, att korrespondensundervisning, till vilken understöd utgår skall stå under inspektion av skolöverstyrelsen. 5. Beträffande föreläsningsverksamheten. För att i möjligaste mån knyta ungdomens intresse till föreläsningsverksamheten inom de lokala föreläsningsföreningarna och i anslutning till folkbildningskurserna föreslår kommittén: att åtgärder vidtas dels för anordnande av särskilda skolföreläsningar i skolans högsta klasser, dels för skolungdomens deltagande i de offentliga föreläsningarna, att vid val av föreläsare och vid uppgörande av kataloger för föreläsningsverksamhet och olika kursformer utrymme lämnas åt särskilda för ungdom avsedda föreläsningar och föreläsningsserier, att gällande bestämmelser om lokalt samråd beträffande föreläsningsverksamhet och kurser av ovan antydd karaktär utvidgas, så att också representanter för kommunens ungdomsvårdande organ och i orten verksamma, viktigare ungdomssammanslutningar skall deltaga i sådant samråd.

6. Beträffande

radion.

I anslutning till framförda synpunkter på radions medverkan i ungdomens bildnmgsarbete föreslår kommittén: att en radions ungdomsnämnd tillsättes med uppgift att vara rådgivande förmedlande och initiativtagande instans för ungdomsintressena i samband med radions program och att denna ungdomsnämnd får en sådan sammansättning att ungdomens viktigaste intressegrupper jämte statens och kommunens ungdomsvårdande organ där blir företrädda. 7. Beträffande

studievägledning.

Ungdomsvårdskommittén vill föreslå att skolöverstyrelsen måtte utarbeta en handledning för självstudier med tanke på ungdomen efter folkskoleåldern och att denna handledning fritt distribueras till från folkskolan avgående elever, att i bestämmelserna för barnavårdsnämndernas verksamhet infogas att det av ungdomsvårdskommittén i tionde kapitlet föreslagna organ, som skall agna ungdomsvårdsproblemen sin uppmärksamhet även skall beakta nödvändigheten att lokalt ordna rådgivningen i bildningsfrågor genom därtill utsedd person. 8. Beträffande reseverksamhet. Kommittén föreslår: att åtgärder vidtas för att underlätta resor i studiesyfte för deltagare i ungdomens bildningsverksamhet, att utformandet av principerna för denna reseverksamhet uppdras åt bildningsförbunden och skolöverstyrelsen, att bestämmelserna om prisnedsättning för skolungdom vid gruppresor utstrackes till att gälla även deltagare i ungdomens bildningsverksamhet, när resorna avser studieändamål, att försöksvis två studieresor till utlandet anordnas för ungdom som genom språkstudier nått en viss kunnighet i ett främmande språk och att för ändamålet stipendier beviljas till ett belopp av sammanlagt 50 000 kronor samt att åt skolöverstyrelsen anförtros att vidare utforma de förslag vartill erfarenheterna av de försöksvis anordnade utomlandskurserna kan utgöra underlag. 9. Beträffande

pedagogisk

forskning.

Med hänsyn till det frivilliga bildningsarbetets växande betydelse i det demokratiska samhällets ungdomsfostran föreslår kommittén: att det fria folkbildningsarbetet upptas som ett led i universitetens kurser i pedagogik och att forskningsuppgifter på detta område jämställs med den pedagogiska forskning, som anknyter till skolan,

att ett årligt belopp om 5 000 kronor ställs till förfogande för Psykologiskpedagogiska Institutet att användas för forskningar om folkbildningsarbetet, dess historia, metodik, organisation inom Sverige jämte undersökningar beträffande motsvarande verksamhet i andra länder samt för offentliggörandet av de rön som därvid göres. Beträffande tillsynsmyndighet. Kommittén har såsom självklart utgått ifrån att skolöverstyrelsen skall fungera såsom tillsynsmyndighet samt verkställa de rekommendationer som i det föregående har framförts. Härvid anser ungdomsvårdskommittén att folkbildningsutredningens torslag om inrättandet av en folkbildningsrotel i skolöverstyrelsen skulle vara till fördel för den enhetliga ledningen av bildningsverksamheten i dess helhet.

SJUNDE

UNGDOMEN

KAPITLET

OCH

IDROTTEN

L föreliggande avsnitt skall de fritidssysselsättningar, som kan hänföras till idrott, gymnastik, sport och friluftsliv något beröras. Dels på grund av den dominerande plats sådana sysselsättningar numera intar i ungdomens fritidstillvaro, dels också med hänsyn till deras både fysiskt utvecklande och karaktärsdanande betydelse är utan tvivel denna sektor av fritidslivet en av de betydelsefullaste. Då emellertid 1944 års skattesakkunniga i ett nyligen (augusti 1946) framlagt »betänkande med förslag angående idrottssammanslutningars beskattning för inkomst» (SOU 1946:56) ingående redogjort för idrottens organisation, ekonomi m. m. har kommittén här begränsat sig till en översikt över de viktigaste företeelserna på området och några ungdomsvårdssynpunkter på frågan. I övrigt hänvisas till ovannämnda betänkande, speciellt kap. II av detsamma jämte bilagorna A, B och C. Det torde vara svårt att finna en gemensam benämning, som innefattar såväl idrott och gymnastik som sport och friluftsliv och som täcker hela skalan från hård tävlingsidrott till mindre krävande långpromenader, cykelturer o. d. I vårt språk användes begreppen sport och idrott numera jämsides och i ungefär samma betydelse. De har dock olika ursprung. Idrott härstammar från ett fornnordiskt uttryck som betyder »genom övning uppnådd färdighet». Sport (ursprungligen disport) kommer från engelskan och betyder lek, tidsfördriv. Mellan idrott och gymnastik i inskränkt mening finns en tydlig skillnad, som dock blivit mindre markant genom att i gymnastiken förutom de konstruerade övningarna upptagits även funktionsövningar, praktiska tillämpningsövningar, lekar och tävlingar — gymnastik i allmän betydelse. Till begreppet friluftsliv räknas sådana former av segling, cykling, promenader, skidåkning och liknande som inte bedrivs lävlingsmässigt samt vidare lägerliv, långfärder, bad, iglooism o. d. Idrottens

plats

i

samhället

Rent kvantitativt har idrotten och friluftslivet i vårt land fått en allt större utbredning under de senaste decennierna. Detta har många orsaker, vilka det givetvis inte här kan komma i fråga att söka klarlägga genom någon ingå11 Fritidsutredningen

IV

ende analys. Det må dock framhållas, att det växande intresset för idrottsoch friluftsliv otvivelaktigt hänger samman med vittgående förändringar i hela samhällslivets struktur. Att idrottsrörelsen tidigt fick en fast och slagkraftig organisation, Riksidroltsförbundet har naturligtvis även varit av mycket stor betydelse. Industrialismen med dess överbefolkning av städerna, teknikens fortgående utveckling och den åtföljande långt drivna specialiseringen av arbetet, den ökade arbetstakten, den hårda konkurrensen och den uniformering av livsföringen överhuvud som kännetecknar vår tid har skapat ett större behov av rekreation och avspänning genom mer eller mindre aktivt idrottande och friluftsliv. Ju mer arbetslivets krav går ut på rastlöshet, intensitet och koncentration, desto mera inskränkes individernas möjligheter att få kropp och själ allsidigt utvecklade. Först genom riktigt bedrivna kroppsrörelser får kroppen den rätta uthålligheten, smidigheten och styrkan. Det är därvid nödvändigt att alla organ får övning, både musklerna, som ensidigt utvecklas i stillasittande och enformigt arbete och hjärta och lungor, som utan metodiska övningar har en begränsad prestationsförmåga. Delsamma gäller även nervsystemet, som är utsatt för svåra påfrestningar i det komplicerade nutidslivet. Idrotten har betydelse inte endast genom sin direkta inverkan på höjandet av kroppshälsan utan också genom sina härledda egenskaper; idrotten skänker åt utövaren respekt för givna regler, sinne för rent spel, ger träning för viljan och utlopp för energien. Måttligt bedrivna individuella tävlingar kan vara av ett visst värde för de växande, bland annat därför att de därigenom får en föreställning om sin egen prestationsförmåga i jämförelse med andras. I lagsport där den kollektiva prestationen är avgörande lär sig deltagaren att tänka mer på lagets ära än på sin egen, att respektera motparten och underordna sig ett större sammanhang, att tänka socialt. Idrotten bidrar vidare till att utjämna motsättningarna mellan individer och olika socialgrupper, skapa förståelse, kamratskap och sammanhållning. Utan hänsyn till ålder och social ställning blir den främst som är säkrast och skickligast. Den reservationen skall här ges, att vissa sports- och idrottsgrenar såsom t. ex. golf, tennis, ridning och skidåkning som regel kräver ganska stora omkostnader varigenom de blir svåråtkomliga eller rentav ouppnåeliga för stora befolkningsgrupper såvitt åtgärder ej vidtas för deras popularisering. Rätt bedriven idrott är sålunda både hälsofrämjande och karaktärsfostrande. Oriktigt utövad och felaktigt ledd idrott däremot kan verka i motsatt riktning. Passivt

och aktivt

idrottsintresse

En stor del av idrottsintresset är passivt: vederbörande samtalar om idrott, läser pressens idrottsreferat, deltar i tippning, besöker som åskådare fotbolls-

matcher o. d. De manliga ungdomar som inte åtminstone flyktigt följer med de stora händelserna inom idrottsvärlden torde vara lätt räknade. Idrottspublikens storlek undersöktes år 1944 av Gallupinstitutet, som fann att ungefär en tredjedel av svenska folket regelbundet brukar vara åskådare vid olika idrottsevenemang. Fotbollen tilldrar sig det största intresset, tätt följd av fri idrott. Den stora publikfrekvensen vid idrottstävlingar torde sammanhänga med vissa masspsykologiska fenomen. I den stora likasinnade gemenskap som idrottspubliken utgör upplever den enskilde åskådaren intensiva och enkla känslor. Dessa kan i bästa fall verka stimulerande även på intresset för aktivt idrottande. Stjärnidrottsmännen får då betydelse som ideal och föredömen särskilt för de unga, även om risk för stjärnkult och rekordraseri också föreligger. Det är emellertid den aktive idrottsutövaren som har betydelse i detta sammanhang. Att bara vara passiv åskådare vid idrottstävlingar kan innebära avkoppling och tidsfördriv men tillhör knappast de s. k. utvecklande fritidssysselsättningarna. Det är visserligen sant att också en del av idrottspubliken är aktiv. Enligt den förut nämnda Gallupundersökningen uppger nämligen ungefär hälften av idrottstävlingarnas samlade publik att den utövar aktiv idrott. Men även den övriga idrottspubliken och »idrottens svans» bör kunna aktiviseras. Det är ett viktigt samhällsintresse att understödja de strävanden som arbetar i denna riktning.

Idrotten

är en typisk

ungdomsrörelse

Av de utredningar som företagits rörande ungdomens fritidssysselsättningar framgår att idrotts- och friluftslivet omfattas med mycket stort intresse | och att vidare en betydande del av ungdomen är aktiv i detta hänseende. Utvecklingspsykologerna betraktar sporten som en form av »allvarslek», vars mål är att stärka de fysiska och psykiska krafterna, att visa den egna > förmågan och söka utveckla denna till det maximum de medfödda anlagen \ tillåter. Ungdomens intresse för idrott synes ändra sig med samhällsstrukturen. I det primitiva samhället finns det ingen idrottsutövning i vår mening. Där l medför det dagliga livet med arbete i nära kontakt med naturen en mångsidig och konditionsbefrämjande sysselsättning och en tillfredsställande utlösning av den inneboende aktiviteten. För en stor del av ungdomen i vårt komplicerade och specialiserade samhälle torde idrotten, som psykologen Conklin framhåller, vara ett medel att komma ifrån den sociala press, under vilken ungdomen lever, och ett sätt att få utlösning för strävanden och impulser, som hämmas i det dagliga arbetet. Ju mer komplicerat det sociala

sammanhang är, i vilket ungdomen lever, desto större synes intresset för kroppsövningar vara. I det föregående har sagts att idrotten är en typisk ungdomsföreteelse. Såväl en rad inom Sverige företagna undersökningar som finskt och amerikanskt motsvarande material visar, att det aktiva idrottsintresset synes öka fram till 19-årsåldern för att avta under senare delen av ungdomsåren. Då synes i stället det passiva idrottsintresset — åskådandet — tillta. Idrotten är ju till stor del en verksamhet i grupper. Att typiska ungdomssammanslutningar inte längre har samma dragningskraft i slutet av ungdomsåren ligger i linje med vad man funnit rörande socialiteten under dessa år. Kamrat- och vänskapsförbindelserna synes nämligen beskriva en liknande kurva. Lösgörandet från den gemenskapsform som familjen utgör och inväxandet i större sammanhang sker över de mellanformer som de ungas egna sammanslutningar bildar. Under tidigare delen av puberteten är det, i varje fall i städer och större samhällen, »gängen» som bildar sådana mellanformer medan vänskapen parvis mellan kamrater tar överhanden under senare delen av ungdomsåren. I samma mån som intresset för det andra könet blir mera framträdande och den unge samtidigt alltmer inriktar sig på sitt yrke minskas intresset för ungdomsorganisationerna mer. Socialitetens olika former har, som senare skall visas, betydelse för det sätt på vilket den unge i olika åldrar utövar idrott.

Idrotts-

och friluftslivets

plats

i de ungas

fritidstillvaro

Ett bedömande av i vilken utsträckning ungdomarna deltar i idrottslivet kan bland annat grundas på sifferuppgifter rörande storleken av den organiserade idrottsrörelsen. Sveriges Riksidrottsförbund har sålunda för närvarande över 8 000 föreningar och närmare 600 000 medlemmar. Men även utanför den organiserade idrottsrörelsen bedrivs idrott, gymnastik och härdande friluftsliv, såväl inom flertalet övriga ungdomsorganisationer som också i stor utsträckning utanför organisationernas ram. Det torde med hänsyn till dubbelredovisning etc. vara ganska vanskligt att med ledning av dessa organisationers medlemssiffror beräkna antalet aktiva idrottsutövare. I stället får bedömningen grundas på de undersökningar rörande ungdomens fritidstillvaro som ungdomsvårdskommittén refererat i tidigare betänkanden. En gallupundersökning företagen våren 1942 och behandlande ungdomen , droiten visar att ungefär tre fjärdedelar av pojkarna är aktivt intresserade a sport eller idrott såväl sommar som vinter. Även flickorna redovisar här — särskilt vintertid — ett stort intresse för idrott. Det framgår vidare att landsbygdsungdomen i mindre utsträckning än städernas och tätorternas ungdomar deltar i idrott. Detta torde till en del förklaras därav att så mycket

av arbetet på landsbygden är förlagt utomhus och i sig självt innebär kroppsrörelse samt att landsbygden i större utsträckning saknar idrottsanläggningar. Av ungdomsvårdskommilténs undersökning rörande stockholmsungdomens bostadsförhållanden — undersökningen företogs i maj—juni 1943 — framgår beträffande idrottsfrekvensen att 20 procent av det samlade antalet kvällar ägnades åt idrott, camping, bad m. m. Idrottens plats i de ungas fritidstillvaro framgår även av svaren på följande fråga i den i flera tidigare sammanhang nämnda boråsundersökningen: »Om Ni finge disponera Er fritid precis efter behag, vad skulle Ni då först och främst ägna tiden åt. På sommaren? På vintern?» Under sommaren gäller intresset huvudsakligen sysselsättningar, som äger rum i det fria: inte mindre än 75 procent av önskemålen har samlats kring rubriken friluftsliv. Också på vintern står friluftslivet i centrum för önskemålen, men då inte i mer än hälften så stor utsträckning. I en annan av Gallupinstitutet utförd sociologisk undersökning, den s. k. Johannesundersökningen, förekommer en fråga: »Har Ni under de två senaste åren någorlunda regelbundet utövat någon idrott eller sport?» Svaren på denna fråga utvisar att över hälften av ungdomarna är aktivt idrottsutövande. Intresset dominerar bland männen; de idrottar i nästan dubbelt så stor utsträckning som kvinnorna. Sammanfattningsvis kan beträffande frekvensen av idrott och friluftsliv sägas att enligt här refererade undersökningar är sport och idrott en av ungdomens mest uppskattade fritidssysselsättningar. Ungefär två tredjedelar av pojkarna synes utöva idrott eller friluftsliv i någon form medan återstoden till allra största delen är åtminstone passivt idrottsintresserad. För flickornas del är idrottsintresset betydligt mindre; omkring hälften av dem torde aktivt utöva idrott eller friluftsliv i någon form. Särskilt beträffande flickorna torde emellertid tonvikten ligga på de sportbetonade grenarna, t. ex. skidåkning på vintern och badliv på sommaren. Erfarenheten visar nämligen att flickornas deltagande i egentliga idrottsövningar är långt mindre än ovan refererade siffror låter förmoda. Bland registrerade deltagare i den av Stockholms stads idrottsstyrelse bedrivna ungdomsidrotten, för vilken närmare redogöres i det följande, är sålunda pojkarna mer än tre gånger fler än flickorna; antalet övningsbesök på idrottsplatserna visar proportionen 1 till 8.

Vilka idrotts-

och friluftsgrenar

föredras

framför

andra?

En viss betydelse i detta sammanhang har också frågan om vilka idrottsoch friluftsgrenar som de unga speciellt föredrar. Sammanfattningsvis kan sägas att gymnastik, fotboll, fri idrott och friluftsliv (cykel- och skidturer samt fotvandringar) synes vara ungdomarnas idrotts-

liga sysselsättningar framför andra. Tydligt är också att olika idrottsgrenar har olika förutsättningar att intressera och vara lämpade för olika åldrar. Fotbollen t. ex., som ju är en typisk »gängsport», omfattas sålunda med det största intresset i gängåldern 15—19 år.

Idrottsmognad.

Idrott

och friluftsliv

under olika

åldrar

Såväl intresset för olika idrotts- och friluftsgrenar som lämpligheten och sättet för inövandet varierar med olika åldrar. Det är och måste sålunda vara skillnad mellan barngymnastik, elitgymnastik och de äldres motionsgymnastik likaväl som mellan skolidrottens former, stjärnidrottsmännens träning och prestationer samt oldboyssportens rekreationsbetonade friluftsliv. Utvecklingslinjen i fysisk fostran går från de yngstas lekar över lagtävlingar till prestationsövningar. I gymnastikövningarna bör sålunda leken och lekformerna dominera bland de yngre och de gymnastiska färdighetsövningarna bland de äldre. Prestationsövningarna (häv- och jämviktsrörelser samt hopp) bidrar för de äldres del att utveckla egenskaper som sinnesnärvaro, framåtanda och frejdigt mod. Elitbetonad gymnastik bör som en extra krydda bjudas de mera försigkomna liksom den på senaste tiden införda tävlingsgymnastiken. För de flesta gäller emellertid att maximala kroppsansträngningar bör undvikas även om idrottsformer och tävlingsmoment ingår i gymnastiken. Arbetsintensiteten och graden av ansträngning skall ta sikte på att ge eleverna en god och allsidig kondition, på vilken sedan vidare gymnastik och idrottslig specialisering kan byggas. Det är vidare av vikt att glädjemomentet inte glömmes. En allmän erfarenhet bland ledare av frivillig gymnastik synes nämligen vara att gymnastiken har svårt att fånga intresset särskilt hos folkskolebarnen efter slutad skolgång. Detta torde delvis bero på de kroppsliga besvär en del ungdomar dras med under ungdomsåren innan ännu rörelseapparatens olika delar blivit samordnade, besvär som för med sig trötthet och en allmän håglöshet för fysisk träning. En del torde också kunna skyllas på den stelhet, formalism och förkonstling som ännu i vissa fall synes känneteckna skolgymnastiken och som förtar lusten för gymnastik hos eleverna för framtiden. Formbestämd pedagogisk gymnastik är naturligtvis nödvändig men gymnastiklektionerna får därför inte bli tråkiga. Särskilt i den gymnastiska träningen hänger effekten på intresset. Alla tendenser i tiden som går ut på att införa glädjen, rytmen, ett naturligare och mera levande arbetssätt i gymnastiken bör därför stödjas. Det är under skoltiden som de ungas idrottsuppfostran skall grundläggas. Pojkar och flickor i 9—13-årsåldern som ännu befinner sig i lekstadiet passar bäst för boll- och terränglekar. När det gäller tävlingar i denna ålder bör

lagprestationen komma i första hand och den individuella insatsen blott i undantagsfall premieras. Den grundläggande teknikträningen bör i denna ålder ske i form av hopp och kast och mycket korta hastighetslöpningar. I 14—18-årsåldern däremot är de unga mer ärelystna och har ett större behov av att visa sina personliga färdigheter. Idrotten har stora möjligheter att tillgodose detta prestationskrav. Här bör dock varnas för ett överdrivet idrottsutövande i pubertetsåren, då de unga många gånger överskattar sin egen förmåga. Alla konditionskrävande idrotter kan bli ödesdigra och idrottsutövningen bör därför främst gå ut på att främja spänst och snabbhet samt känsla för teknik och rytm. Likaså bör tävlingarna ledas på ett riktigt sätt främst med tanke på den känsliga pubertetsåldern och de konflikter den medför särskilt för fysiskt underlägsna barn. Alla kan däremot under dessa år lära sig upptäcka glädjen och nyttan av idrott, sport och friluftsliv, bli hemmastadda i gymnastiksalar och simhallar, på idrottsplatserna, i skog och mark. De som genom skolän har tillgång till ordnade kroppsövningar också i 14—18-årsåldern — gymnasister och andra — har ett försprång framför alla dem som efter avslutad folkskola och fortsättningsskola går ut i förvärvsarbete. Folkskoleungdomens fysiska fostran efter avslutad skolgång är utan tvivel ett viktigt ungdomsproblem. En stor del av arbetet på att fånga de ungas idrottsintresse torde därför böra inriktas på de ungdomar som nyss slutat skolan. De är i den ålder som utmärkes av grupplekar, av ett intensivt uppgående i kamratkretsens liv. Kamratkretsen, gänget, utgör, som ovan påvisats, under dessa år — gängåldern — en viktig faktor i de växandes livsföring. I gängåldern bryter sig de unga loss från familjeberoendet, utan att dock ännu känna sig hemma i de vuxnas sammanslutningar. I kamratkretsen däremot känner de stödet av andra med samma intressen. På denna naturliga tendens till gruppbildning kan idrottens rekrytering till stor del byggas. Städernas s. k. kvarters- eller portgångsgäng, vilka sysslolösa brukar driva omkring på gatorna, kan av skickliga ledare omskolas till sinsemellan tävlande grupper. Det blir då främst fotbollen, som kommer i fråga, men även lagtävlingar i allmän idrott, simning, skidåkning, bandy, ishockey o. d. mellan olika gäng kan fånga de ungas intresse. Hur en idrottsverksamhet efter dessa linjer gestaltar sig i praktiken skall i det följande exemplifieras. Genom att på det sätt, som här antytts, vända sig till de pojkar och flickor i övergångsåldern, som inte redan tillhör idrottsrörelsen eller deltar i annat föreningsarbete, kan idrottsintresse och den rätta förståelsen för idrott väckas hos dem. Därigenom förmedlas också kontakten mellan denna ungdom och de aktiva klubbarna och idrottsföreningarna. Flera av storstädernas idrottsföreningar har vuxit fram ur sådana kvartersgäng. En stor del av det aktiva träningsarbetet i klubbarna bedrivs också gängvis av medlemmarna i yngre åldrar eller tillsammans med en eller ett par träningskamrater i högre åldrar.

Den egentliga idrottsåldern börjar vid omkring 18 år och sträcker sig fram mot de trettio. Här erbjuder den organiserade idrottsrörelsen de unga stora möjligheter. De verkligt idrottsintresserade, som vill ägna sig åt aktiv tävlingssport eller ordnad motionsidrott söker sig givetvis in i idrottsföreningarna, men detta gör ingalunda de övriga ungdomsföreningarnas insatser överflödiga. I de renodlade idrottsföreningarna blir det företrädesvis de skickligaste ungdomarna, som gör sig gällande medan de mindre duktiga lätt »ramlar av». Den ungdom, som bäst skulle behöva idrotten finner man sannolikt mera sällan i idrottsklubbarna. Scout-, nykterhets- och andra ideella organisationer med idrotts- och friluftsliv på sitt program har därför också på detta område en mycket betydelsefull uppgift i att uppfånga och idrottsfostra sådana ungdomar. Riksidrottsförbundet har uppmärksammat denna fråga och har genom sin Ungdomskommitté och Samarbetskommitté vidtagit positiva åtgärder för att nå ungdomen utanför de egentliga idrottsföreningarna. Värnpliktsåret kan för den manliga ungdomen göras till en intensiv träningsperiod, som rätt ledd och organiserad, kan betyda mycket för hela folkets idrottsliga fostran. Ett i unga år grundlagt intresse för kroppsövningar brukar följa individen även efter 30—35-årsåldern, då prestationsidrotten avlöses av idrottsliga hobbies, som avser att hos utövaren vidmakthålla rörlighet och kondition. Det är emellertid av de idrottsutövande ungdomarna ytterst få som kommer upp i så hög idrottsstandard att de förmår göra sig gällande på tävlingar och härigenom i idrotten finner den tillfredsställelse för sin ambition som de strävat efter. — Det finns med andra ord ungdomsgrupper, vars fysiska resurser inte är sådana att de bör delta i de krävande tävlingarna på löparbanor och fotbollsplaner, men vilka ändå skulle vilja bedriva någon sport som ställer mindre krav på idrottsliga tillgångar. En del före detta aktiva idrottsmän skulle också vilja finna en intressant sportgren att ägna sig åt sedan de lämnat kolstybben eller gräsmattorna på idrottplatserna. Sådana grenar är bl. a. badminton, tennis och golf. Både i England och USA finns flera miljoner golfspelare rekryterade ur alla samhällsklasser och golfspelet bedrives av gammal och ung, män och kvinnor, ofta på kommunala banor, belägna inom städernas hank och stör. Det kan nämnas att enligt en beräkning endast 0.04 procent av svenska folket spelar golf under det att motsvarande siffror i USA och England är 5 respektive 12 procent. En sådan sport borde kunna vinna en välförtjänt popularitet bland svenska ungdomar av båda könen. Sammanfattningsvis kan sägas att mot en viss levnadsålder svarar såväl i fråga om gymnastik som idrott och friluftsliv en viss idrottslig mognad. Därför bör sådana former av idrotts- och friluftsliv erbjudas de unga som passar deras ålder och utveckling och bygger på naturliga företeelser i deras Jiv? t. ex. tendensen att bilda gäng.

Den missanpassade

ungdomens

idrottsliga

fostran

Som regel torde till idrottsföreningarna och andra ungdomsorganisationer fylkas i främsta rummet de ungdomar som är väl anpassade till samhället, de vakna, positiva och intresserade ungdomarna. För att idrotten emellertid skall kunna bli en hela folkets egendom måste idrottsföreningarna bli samlingspunkter inte bara för de idrottsintresserade utan framför allt för de i idrottsligt avseende ointresserade. Stat och kommun måste ge idrottsföreningarna erforderligt stöd så att de i ännu högre grad än hittills kan söka upp ungdomen och omhänderta dess idrottsliga fostran där skolidrotten och skolgymnastiken slutar. En mycket stor grupp av de i idrottsligt avseende passiva utgöres av den ungdom som har svårigheter att anpassa sig till samhället, de s. k. asociala och vanartade. Dessa ungdomar, som bland annat kännetecknas av fysiska och psykiska brister och särdrag, är oftast också efterblivna i fråga om den idrottsliga mognaden. De idrotts- och sportgrenar som normalt svarar mot deras levnadsålder har många gånger svårt att stimulera deras intresse. Teknikgrenar, som kräver koncentrationsförmåga och psykisk uthållighet för att kunna utövas med framgång, tröttnar de mycket lätt på. Innötningen och finslipningen av stildetaljer t. ex. överstiger deras krafter och förmåga till målsättning på lång sikt. Däremot fångas de mycket lätt av tävlingens tjusning, av spänningsmomentet i idrottsutövningen och av möjligheterna att hävda sig bland jämlikar i idrottsligt avseende. För de hållningslösa typerna lämpar sig därför lagsporter, grupplekar och gängidrott väl. Där får man det nödvändiga stödet och stimulansen av kamrater i gemensamt arbete för en gemensam sak. De mera robusta typerna kan få sitt övermått av energi kanaliserat genom kampidrotter som boxning och brottning eller prestationsidrottcr som tyngdlyftning och annan kraftsport. För den ungdom, som kommit på villovägar, är kroppsövningar av utomordentligt stor betydelse som uppfostrings- och påverkningsmedel. Det kan visserligen sägas att dessa ungdomar redan nu är välkomna till idrottsföreningarna, men ofta känner de sig inte hemma där. De behöver omhändertas på ett speciellt och intensivare sätt än andra ungdomar. Deras första kontakt med aktiv idrott bör ske i grenar svarande mot deras idrottsliga mognad och bör sålunda inte läggas på ett alltför högt plan. Här kan t. ex. Stockholms stads friluftsstyrelses kvartersidrottsverksamhet tjäna som förebild liksom arbetet i åtskilliga idrottsföreningar där ungdomarna dels intresseras för enkla och robusta sportgrenar och därefter så småningom får komma i kontakt med den mera ideellt lagda delen av programmet. Riksidrottsförbundets inställning till denna fråga framgår av följande yttrande, hämtat ur en skrivelse till Kungl. Socialdepartementet den 29 september 1944 med anledning av ungdomsvårdskommitténs förslag i nöjesskattefrågan :

Idrotten gör ingen åtskillnad på ungdomen, alla äro välkomna i dess läger. Ungdom, som på ett eller annat sätt kommit på villovägar, eller som av olika anledningar måste omhändertagas av statliga ungdomsvårdande organisationer, är även den välkommen till idrottsföreningarna, och alla få där sin chans att ansluta till den idrottsliga kamratkretsen och deltaga i dess verksamhet. — Även psykiskt efterbliven ungdom erhåller inom idrottens organisationer ett kamratligt och uppfostrande stöd, som har visat sig vara betydelsefullt för deras utveckling. Åtskilliga exempel finnas också, som visa att hjälpskoleelever genom idrottsdeltagande kunnat göra sig väl gällande inom kamratkretsen och därigenom vunnit ett självförtroende, som betytt mycket för deras utveckling och livskall. Riksidrottsförbundet Den organiserade idrottsliga och gymnastiska verksamheten i Sverige har sin riksorganisation i Riksidrottsförbundet, som i sig innesluter dels 26 specialförbund för olika idrottsgrenar, dels 23 distriktsförbund. Sammanlagt är till Riksidrottsförbundet anslutna över 8 000 föreningar med omkring 600 000 medlemmar. Då förbundet sålunda får anses representativt för svensk idrottsrörelse, har särskilt yttrande inhämtats därifrån av i huvudsak följande innehåll. »Riksidrottsförbundet anser sig ha ett särskilt ansvar gentemot ungdomen. I inledningen till förbundets handbok göres sålunda bland annat följande uttalande: En särskilt ansvarsfull uppgift påvilar idrotten gentemot ungdomen, framför allt under de år som följa närmast efter avslutad skolgång. Den hos ungdomen inneboende livskraften och det därav skapade behovet av livsglädje kan, då skolans omvårdnad upphör och frihetskänslan rycker de unga med sig, lätt locka till ett nöjesliv, som är till skada såväl för individen som för samhället. Här skall idrotten, under samarbete med andra ideella folkrörelser, icke bara taga emot utan även uppsöka och medvetet draga till sig de unga för att bereda dem möjlighet att erhålla det stöd och den hjälp, som de så väl behöva, och som idrotten har så stora möjligheter att giva. I sina av överstyrelsen fastställda instruktioner för distrikts- och specialdistriktsförbundsstyrelser föreskriver Riksidrottsförbundet bland annat, att nämnda styrelser vid fullgörande av sina uppgifter skall »uppmärksamma vikten av att omhändertaga ungdomen, särskilt under de år, som följa närmast efter avslutad skolgång». Inom förbundet är bland annat följande ständiga kommittéer i verksamhet, nämligen en idrottsplatskommitté, en samarbetskommitté och en ungdomskommitté. Den sistnämnda, som i detta sammanhang närmast är av intresse, tillkom på 1930-talet med anledning av att skolidrottsförbundets snabba tillväxt började skapa en viss passivitet inom de äldres idrottsföreningar vid rekryteringen, till förfång för den ungdom, som slutat skolgången vid tidiga år genom övergång till yrkesutbildning eller förvärvsarbete.

Ungdomskommitténs huvuduppgift är att intensifiera idrott och friluftsliv bland den skolfria ungdomen i åldern 14—18 år. Kommitténs arbete har huvudsakligen varit inriktat på att 1. anknyta ungdomen till redan befintliga idrottsföreningar, 2. utbilda lämpliga ungdomsledare, 3. uppgöra lämpliga arbetsprogram — ofta i samarbete med andra ideella rörelser — samt 4. anskaffa för ungdomen lämplig idrottsmateriel. Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté har samtidigt beaktat önskemålet om anskaffande av en mängd enkla lek- och idrottsplatser, skidbackar och mindre sportstugor, där föreningarnas ungdom kan hålla till med sina övningar och sammankomster praktiskt taget utan kostnader. Kommunala strävanden i samma riktning kan tydligt spåras på många platser. En särskild propagandabroschyr, »Ungdom och idrott», med anvisningar för föreningars bildande och arbetsprogram har spritts i 10 000 exemplar. Ett 30-tal kurser har hållits för utbildande av ungdomsledare inom samtliga idrottsdistrikt. Samtidigt har instruktörer från ett flertal specialförbund genom särskilda anslag kunnat utsändas till vitt skilda trakter i landet. Den egentliga idrottsverksamheten genom brett lagda propagandatävlingar har genom samarbete mellan ungdomskommittén och specialförbunden lockat stora massor av ungdom med i ett flertal idrottsgrenar. Nationella tävlingar i Stockholm har avhållits åren 1943 och 1945, det senaste året med nordiskt inslag. Dessa har haft stor betydelse, då ungdomen härigenom kommit tillsammans från skilda trakter och gemensamt fått dryfta sina angelägenheter under kamratlig samvaro. Trots att kommittén hittills utbildat 625 ungdomsledare, är bristen på ledare och instruktörer mycket stor. Vid en gemensam konferens i Stockholm 1944 framhölls med skärpa nödvändigheten av, att särskilda ungdomsidrottskonsulenter utbildas och utsänds inom varje idrottsdistrikt, en uppgift som kommittén för närvarande står i begrepp att lösa. För att den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsens möjligheter till medverkan i ungdomsvården skall kunna komma helt till sin rätt, erfordras emellertid enligt förbundets uppfattning en väsentligt ökad insats från statens och kommunernas sida. Riksidrottsförbundet syftar härvid främst på följande angelägenheter, där en dylik insats är i hög grad av behovet påkallad, nämligen anslag till idrottsanläggningar samt anslag för utbildning och anställning av kommunala ungdomsidrottsledare. Alltsedan tipsmedlens tillkomst och fram till tidpunkten för världskrigets utbrott 1939 har statsmakterna ställt avsevärda belopp till förfogande. Tack vare dessa medel har idrottens behov av idrottsanläggningar i viss utsträckning kunnat tillgodoses. Från hösten 1939 har emellertid dessa anslag av

kända skäl reducerats i så väsentlig grad, att arbetet med byggandet av idrottsanläggningar så gott som helt och hållet tills vidare måst inställas. En mycket betydelsefull angelägenhet, särskilt med hänsyn till den uppväxande ungdomens omhändertagande, är att varje kommun, främst tättbebyggda samhällen, beredes möjlighet att ställa anläggningar för idrottsoch friluftsliv till denna ungdoms förfogande samt att på dessa genom särskilt utbildade sportledare tillhandagå de unga — såväl ynglingar som flickor — med råd och anvisningar. Denna viktiga fråga kan enligt förbundets mening endast lösas genom insatser från stat och kommun under samverkan med landets idrottsorganisationer. Ett fåtal städer och samhällen, främst Stockholm, har i delta avseende redan föregått med efterföljansvärda exempel och nedlagt ett omfattande arbete för att ställa såväl utomhus- som inomhusanläggningar till ungdomens förfogande. Men även landsorten måste skapa möjligheter för de unga att under sin fritid samlas till idrottsövningar och lekar. Det måste uppmärksammas, att dessa anläggningar icke bör utföras med tanke endast på sommaridrotterna. Behovet föreligger i minst lika hög grad även i fråga om idrotter m. m., som kan utövas under den mörka årstidens kvällar. För detta ändamål erfordras inomhuslokaler, helst försedda med bastuanordningar; synnerligen värdefullt är givetvis, om sådana idrottsanläggningar kan kombineras med lokaler, lämpliga för studier, musik, sång, slöjd m. m. Enligt Riksidrottsförbundets åsikt är denna angelägenhet även betydelsefull med hänsyn till strävan att minska den s. k. flykten från landsorten. För övrigt hänvisar Riksidrottsförbundet i denna angelägenhet till nedanstående uttalande av förbundets idrottsplatskommitté: I samma mån som idrotten utvecklats, har behovet av idrottsanläggningar av olika slag stegrats. Under en följd av år inriktades intresset främst på anläggningar för fotboll och fri idrott, de vanliga idrottsplatserna. Sådana ha också skapats i praktiskt taget alla tätorter och även i en mängd landskommuner, men behovet kan ändock ännu icke på långt när anses fyllt. Fortfarande saknas idrottsplatser — även de enklaste — i ett stort antal kommuner och på en mängd orter erfordras ytterligare idrottsplatser eller utvidgning av befintliga anläggningar. Vad som dock främst behövs runt hela landet är enkla idrottsplatser, fria, soligt belägna lek- och idrottsvallar med slitstarka bollplaner och enklare anordningar för fri idrott, som stå öppna för all bygdens barn och ungdom under hela den tid av året, då sommaridrott kan bedrivas. Även isidrotterna i deras olika former måste tillgodoses. För simundervisningen och simsporten saknas i stor utsträckning anordningar, åtminstone då det gäller landskommunerna. Med hänsyn till landets klimatiska förhållanden erfordras även inomhusbassänger. På grund av de större ekonomiska frågor, varmed tillkomsten och driften av sådana äro förknippade, torde dock i allmänhet endast tätorterna ha möjlighet att ordna en sådan angelägenhet. För närvarande finnes i hela landet endast ett 50-tal simbassänger, som till storlek äro sådana, att de lämpa sig för simundervisning och mer eller mindre för simsport.

övervägande antalet tätorter sakna således anordningar för simundervisning och simsport under större delen av året. Behovet av lokaler för inomhusidrott och gymnastik har under senare år trängt allt mera i förgrunden. Det gäller härvid icke lokaler av typen idrottshallar för bland annat tennis och handboll, som kräva stora ytor, ty sådana byggnader kunna av samma skäl, som gälla för simbassängerna, knappast komma till stånd annat än å de större tätorterna, utan här avses i första hand lokaler för sådana inomhusidrotter, som kräva relativt små ytor, exempelvis brottning, boxning, tyngdlyftning, bordstennis och badminton. Hittills ha utövare av dessa idrotter i stor utsträckning fått hyra in sig i källarlokaler o. d., som icke äro lämpliga för sitt ändamål och i många fall t. o. m. måste anses hälsovådliga. Anskaffandet av lokaler för inomhusidrott är ett av idrottens och gymnastikens viktigaste spörsmål och det är en angelägenhet av största vikt, att denna fråga blir föremål för noggrann prövning. Det är icke enbart de här särskilt angivna idrotterna, som har bekymmer beträffande anordningar och anläggning, utan samma förhållande gäller mer eller mindre även övriga specialidrotter ävensom sådana idrotter, som icke äro representerade inom Riksidrottsförbundet, exempelvis vissa bollekar m. m. För finansieringen av byggnadskostnaderna måste man kunna räkna med statsanslag, och detta torde, såvida det icke gäller rena beredskapsarbeten, lämpligast böra utgå ur fonden för idrottens främjande. Hittills ha de större industrierna i stor utsträckning lämnat sitt stöd för åstadkommande av idrottsanläggningar, och man torde väl även i fortsättningen kunna påräkna medverkan från detta håll såväl i fråga om markupplåtelser som kontanta byggnadsbidrag. Samma sak gäller fast i ännu högre grad kommunerna, och det kan t. o. m. starkt ifrågasättas, om icke den mest radikala lösningen vore, att kommunerna toge hand om både byggandet av idrottsanläggningar och förvaltningen av desamma. Så har i många fall skett och denna anordning har visat sig ur många synpunkter fördelaktig. Främst kanske med tanke på att idrottsorganisationerna får ökade möjligheter att ägna sig åt den rent idrottsliga verksamheten, om arbetet för och bekymmer om idrottsanläggningarna icke belastar funktionärerna. Lösningen av idrottens många byggnadsproblem måste självfallet ses på längre sikt, vilket också bör underlätta för staten att lämna sitt ekonomiska stöd.

Den

organiserade

skolidrotten

P r a k t i s k t taget varje skola i l a n d e t t o r d e i n r y m m a en eller flera f ö r e n i n g a r för g y m n a s t i k och idrott. Dessa f ö r e n i n g a r ä r s a m m a n s l u t n a i det å r 1916 b i l d a d e Sveriges S k o l u n g d o m s G y m n a s t i k - och I d r o t t s f ö r b u n d , som o m f a t t a r c:a 1 500 f ö r e n i n g a r m e d över 80 000 m e d l e m m a r . F ö r b u n d e t h a r till ä n d a m å l att leda s k o l u n g d o m e n s frivilliga idrottsliga ö v n i n g a r i syfte att främja en s u n d fysisk fostran, v ä c k a och u t v e c k l a intresset för g y m n a s t i k , idrott och idrottsliga l e k a r s a m t att i f ö r h å l l a n d e till övriga i d r o t t s f ö r e n i n g a r i l a n d e t r e p r e s e n t e r a den s v e n s k a s k o l u n g d o m e n s frivilliga g y m n a s t i k och idrott. F ö r b u n d e t a d m i n i s t r e r a s enligt av R i k s i d r o t t s f ö r b u n d e t s överstyrelse fastställda s t a d g a r . I f ö r b u n d e t s styrelse ä r b l a n d a n n a t skolöverstyrelsen och Riksidrottsförbundet representerade.

För utbildning av ledare för skolungdomens fysiska fostran anordnas årligen särskilda kurser för lärare och lärarinnor. Vid dessa kurser hålles föredrag om skolidrottens organisation och arbetsuppgifter samt lämnas råd och anvisningar för bildandet av skolidrottsföreningar m. m. I samtliga 23 idrottsdistrikt i landet finns särskilda s. k. skolidrottssektioner, vilka handhar skolidrottsarbetet i respektive distrikt. Dessa sektioner är Skolidrottsförbundets propagandaorgan ute i landet, och styrelseledamöternan i dessa sektioner håller föredrag vid lärarmöten, idrottsfester för skolungdom m. m. Sektionerna har därjämte i uppdrag att anordna de tävlingar i olika idrottsgrenar, som Skolidrottsförbundets styrelse fastställer. Tävlingar för skolungdom anordnas årligen i så gott som samtliga idrottsgrenar. Dels anordnas s. k. distriktstävlingar genom ovannämnda skolidrottssektioner, dels s. k. nationella tävlingar genom Skolidrottsförbundet eller av detsamma särskilt utsedd arrangör. I de nationella tävlingarna deltar endast eliten av Sveriges skolungdom, under det att distrikstävlingarna anordnas som propagandatävlingar. För tävlingarna gäller i allmänhet respektive specialförbunds tävlingsbestämmelser.

Korporationsidrotten En idrottsrörelse, som på de senaste åren fått mycket stor omfattning och som sedan år f945 har sitt eget riksförbund, är korporationsidrotten, eller korpidrotten som den i dagligt tal kallas. Organiserad svensk korpidrott framträdde första gången år 1912. För närvarande finns över 300 korporationer, samlade i 14 lokala korporationsidrottsförbund och representerande omkring 120 000 anställda. Korpidrotten avser att tillgodose behovet av motions!droit åt alla. Den knyter an till den naturliga sammanhållningen på arbetsplatserna och syftar därmed till att uppnå massanslutning till aktivt utövande av motionsidrott. Därigenom kan också skapas en ökad kamrat- och gemensamhetsanda på arbetsplatserna och därmed ökad trivsel och sammanhållning. Som en korporation räknas alla fast anställda personer vid ett företag, ett militärt förband eller eleverna vid en skola. I spetsen för korporationen kan antingen stå en av företagsledningen utsedd och avlönad sportledare eller annan personalvårdstjänsteman, eller — vilket torde vara det vanligaste — en av personalen i samråd med företagsledningen vald styrelse eller kommitté. Korpidrotten har hittills haft relativt ringa stöd från det allmänna. För arbetsåret 1946—1947 har Korporationsidrottsförbundet dock beviljats anslag med 45 000 kronor; korpföreningarna har dessutom möjlighet att ansöka om material från specialförbunden.

Idrott

och friluftsliv

inom vissa

organisationer

Åtskilliga insatser på detta område — med tonvikt på friluftsliv — har också gjorts av andra organisationer. Här kan exempelvis nämnas Skidfrämjandet, Svenska Turistföreningen, skytteföreningarna, scoutorganisationerna, Ungdomens Röda Kors m. fl. Samtliga större ungdomsorganisationer liksom flertalet idrotts- och sportbetonade sammanslutningar har beretts tillfälle att till ungdomsvårdskommittén avge yttranden med redogörelser för respektive organisationers idrottsoch friluftsverksamhet liksom deras önskemål på området. Flertalet av de uppgifter, som sålunda framkommit, har sammanställts i en tablå, vilken återfinnes som bilaga X till detta betänkande. Beträffande ett par av de till kommittén inkomna redogörelserna synes emellertid ett något utförligare omnämnande vara motiverat. Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets främjande i Sverige, vanligen benämnd Skid främjandet torde kunna väljas som typexempel för de s. k. främjandeföreningarna. Den har till huvuduppgift att »bland svenska folket verka för friluftsliv i olika former året om och därigenom bidraga till ökad folkhälsa och sund livsglädje.» Främjandet som redovisar 36 000 medlemmar, uppskattar antalet personer som årligen deltar i någon form av dess friluftsverksamhet till c:a 700 000, varav ungefär hälften ungdomar under 25 år. Man har också inom organisationen en särskild centralkommitté för ungdomsverksamheten och arbetar ute i lokalavdelningarna med ungdomssektioner och ungdomsklubbar, som särskilt har till syfte att inrikta sig dels på skolungdomen, dels på den föreningslösa ungdomen. Arbetet bedrives i form av utflykter och kurser med bland annat orientering, naturkännedom, iskunskap etc. på programmet samt föredrag, samkväm och hobbyverksamhet. Främjandet tar i stor omfattning hand om skolungdomen under dennas lov, ordnar utflykter och fjällresor etc. De till ett hundratal uppgående friluftsgårdar och sporthem som Skidfrämjandet hyggt, står öppna också för andra ungdomsorganisationers medlemmar, som dit förlägger kurser och övningar. I eller i anslutning till dessa replipunkter finns samlingslokaler, bastuanläggningar, simanläggningar, lek- och idrottsplaner, markerade skidspår och vandringsleder, skid- och kälkbackar etc. samt i viss utsträckning också material för lek och idrott. På vissa anläggningar står instruktörer till ungdomens förfogande. Verksamheten bland ungdom är i hög grad beroende av tillgången på utbildade ledare, varför årligen två ungdomsledarläger anordnas med bidrag ur fonden för friluftslivets främjande, varjämte man anordnat särskilda skidinstruktörskurser och inrättat en skidlärarexamen. Då Främjandets resurser för detta ändamål är mycket begränsade, har åtgärderna dock huvudsakligen kommit att innebära en fortbildning av ungdomsledare. Ekonomiskt stöd

från det allmännas sida för anställande av avlönade instruktörer och ledare samt för utbildning av ungdomsledare, varav behovet allt mer gör sig gällande, anföres därför av Skidfrämjandet såsom trängande. Främjandet anser det bland annat värdefullt att parallellt med den motsvarande idrotts- och gymnastikledarutbildning, som bedrivs av Riksidrottsförbundet, få till stånd en permanent, i folkhögskolans form bedriven ungdomsledarutbildning med huvudvikten lagd på friluftslivet. Planer på en dylik folkhögskola föreligger, och som första steg till realiserandet härav anordnades sommaren 1945 med industriens stöd en tremånaderskurs för ungdomsledare vid Vindelns folkhögskola. Skidfrämjandets önskemål är sammanfattningsvis: bidrag till byggande och underhåll av friluftsanläggningar, till fast anställda instruktörer, till utbildningskurser för ideellt arbetande ungdomsledare, till ungdomsledarfolkhögskola samt till möjliggörande av någon ersättning till de ideellt arbetande krafterna. I en redogörelse för åtgärder till främjande av ungdomens sport och friluftsliv kan den yngsta, men redan mycket livaktiga företeelsen på området inte förbigås, nämligen modell- och segelflygning, dessmer som dessa sportgrenar som regel är kombinerade med en särskilt för ungdom i alla åldrar väl lämpad aktiv hobbyverksamhet. Huvudorganisation för modell- och segelflygverksamheten är Kungl. Svenska Aeroklubben, KSAK under vilken sorterar ett 50-tal lokala segelflygklubbar och omkring 400 modellflygklubbar. (KSAK:s verksamhet med avseende på motorflyget är i detta sammanhang av mindre intresse.) Till modellflygverksamheten åtnjuter KSAK ett årligt statsanslag på 30 000 kronor. Antalet registrerade deltagare var den 1 januari 1946 omkring 11 000 och antalet synes vara i stadigt stigande. Utövarna av sporten torde i allra största utsträckning vara att hänföra till ungdom i och närmast över skolåldern. Verksamheten bedrives under ledning av en förste instruktör och ett avsevärt antal av KSAK utbildade instruktörer, för närvarande c:a 500, bland vilka också märks ungdomsledare från andra organisationer samt ett stort antal slöjd- och folkskollärare. Klubben utarbetar kursplaner, tävlingsprogram, märkesbestämmelser etc. samt tillhandahåller i viss utsträckning lokalklubbarna material. Bland annat erhåller alla nybörjare kostnadsfritt byggsatser och ritningar till nybörjarmodeller. På vissa orter (t. ex. Stockholm och Malmö) tillhandahåller kommunen avlönade instruktörer i anslutning till skolornas fritidsverksamhet, men i allmänhet arbetar instruktörerna utan ersättning. Segelflygverksamheten ledes av en chefsinstruktör och av genom KSAK utbildade instruktörer. Antalet registrerade medlemmar i de lokala flygklub-

barna var den 1 januari 1946 c:a 7 000. T. o. m. den 30 september 1946 hade 273 flyg- och bygginstruktörer utbildats. Statsbidrag till denna verksamhet utgår för närvarande med 390 000 kronor per år. Därjämte stödes verksamheten på många orter genom att kommunen tillhandahåller flygfält (Eskilstuna, Gävle, m. fl.) hangarer och andra lokaler (Jönköping, Landskrona, Norrköping, Karlstad, Halmstad m. fl.) och/eller kontanta anslag (Stockholm m. fl.). Verksamheten bedrives i form av segelplansbygge, flygutbildning och tävlingar med Ållebergsskolan som centrum. Minimiåldern för deltagande i glidflygutbildning är 15 år och 57 procent av dem som genomgått sådan utbildning är i åldern 15—20 år; 90 procent är under 30 år. Rekryteringen ur skilda yrkeskategorier framgår av att 35 procent kan rubriceras som verkstadsarbetare, snickare, elektriker, chaufförer och liknande, 29 procent som teknisk personal och tjänstemän och likaledes 29 procent som studerande. Bland KSAK:s önskemål för att kunna upprätthålla och utvidga verksamheten märks bland annat modellflygets införande i skolundervisningen i likhet med vad som skett t. ex. i Finland, ökat statligt och kommunalt stöd till åstadkommande av bygglokaler, material och övningsplatser. Kommunernas

åtgärder

till stöd för

idrott

och

friluftsliv

Åtgärder som har vidtagits av kommunerna har dels avsett tillgodoseendet av idrottsplatsbehovet, dels ekonomiskt bidrag till instruktörer o. d. Särskilt det förra — framför allt i de större städerna — har mer och mer kommit att framstå som en direkt kommunal förvaltningsuppgift. Kommunernas medverkan i tillkomsten och driften av idrottsanläggningar har exempelvis tagit formen av fri markupplåtelse eller nedsatt tomthyra, borgensförbindelse för lån, räntefritt lån av kommunen, restitution av nöjesskatt, anslag till underhållet etc. Är kommunen själv ägare till en idrottsanläggning förvaltas denna som regel av en idrottsslyrelse eller liknande organ. Så är t. ex. fallet i ett 30-tal städer, bland vilka de största ingår. Om kommunen inte äger, men dock i någon form bidragit till idrottsplatsens anläggande, bestrider underhållskostnader eller dylikt brukar den som villkor i or sina insatser ställa viss bestämmanderätt över anläggningens förvaltning. På många orter (t. ex. Kalmar, Nyköping, Eksjö) väljes ledamöterna i idrottsplatsens styrelse både av kommunen och vederbörande idrottsorganisationer. Stundom har kommunens bidrag till en idrottsanläggning förknippats med villkor att skolungdom eller all ungdom skall ha fritt inträde till anläggningen i viss utsträckning, att kommunen skall äga disponera ett antal frikort etc. (ex. Linköping, Norrköping, Lund). Vad som på åtskilliga håll skulle kunna uppnås om ungdomarnas idrolts12 Friliclsulredningen IV

intresse och r e d o b o g e n h e t till egna uppoffringar finge en s m u l a stöd och u p p m u n t r a n från de k o m m u n a l a m y n d i g h e t e r n a sida, ger följande uppgifter, som l ä m n a t s k o m m i t t é n av f o l k s k o l l ä r a r e n i en liten socken i s ö d r a Sverige, ett b e g r e p p o m : Socknen, som ligger i en skogs- och jordbruksbygd har 460 invånare. Åtta km avstånd till närmaste järnvägsstation. En skola (B 2) med 37 elever i klasserna 3—7. Med egna krafter har eleverna själva iordningställt sin idrottsplats. För c:a 10 år sedan arrenderade folkskolans IF ett stycke ängsmark invid skolan. Fick s. k. mindre anslag med c:a 500 kronor för iordningställande av en mindre idrottsplats. Skolbarnen arbetade själva, rothöggo träd, bröto upp och släpade bort ett helt stenkummel m. m. Arbetshjälp några dagar och lejning av hästar för plöjning och planering. Resultat: Trevlig, god idrottsplats. Fotbollsplan 70 X 40 m, utanför denna längdoch höjdhoppsbana samt kastringar. Skogen är sedan den stora, härliga orienteringsmarken, som ger så oändligt mycket, som inte kostar ett öre. Anslag till idrotts- och s i m i n s l r u k t i o n e r l ä m n a s direkt eller i n d i r e k t (som k o m m u n a l t b i d r a g till föreningar) av åtskilliga k o m m u n e r , v a r i b l a n d föru t o m de största s t ä d e r n a återfinns t. ex. Ö r e b r o , som a v l ö n a r en idrotts- och fritidskonsulent. I en av v å r a m e d e l s t o r a städer h a r övervägts att a n s t ä l l a en u n g d o m s - och i d r o t t s i n s t r u k t ö r m e d uppgift b l a n d a n n a t att b i t r ä d a l ä r a r k å r e n vid f o l k s k o l o r n a b e t r ä f f a n d e u t n y t t j a n d e t av s k o l o r n a s i d r o t t s d a g a r s a m t t j ä n s t g ö r a som i d r o t t s i n s t r u k t ö r för u n g d o m i å l d e r n 14—18 år. I H ä l singborg finns sedan n å g r a år t i l l b a k a en m e d k o m m u n a l a m e d e l a v l ö n a d i d r o t t s i n s t r u k t ö r , v a r s v e r k s a m h e t dels ä r förlagd till s t a d e n s idrottsplatser, dels till samtliga skolor. M i n d r e b i d r a g till t r ä n a r e v e r k s a m h e t u t g å r i e x e m pelvis Gävle, K a r l s k r o n a och Växjö. P å detta viktiga o m r å d e — k o m m u n a l i d r o t t s l e d a r v e r k s a m h e t — t o r d e emellertid åtskilligt å t e r s t å att g ö r a . R i k s i d r o t t s f ö r b u n d e t h a r i y t t r a n d e till k o m m i t t é n h ä r o m a n f ö r t följande: För att idrottsutövning — varmed i detta sammanhang avses icke allenast övning, träning och tävlingar inom till Riksidrottsförbundet anslutna idrotter utan även andra kroppsövningar och lekar — verkligen skall kunna bedrivas i sådan omfattning och på sådant sätt, att densamma blir en verklig faktor att räkna med, då det gäller att skapa en sund och uppfostrande fritidssysselsättning för största möjliga antal ungdomar, erfordras icke blott en väsentlig utökning av idrottsanläggningar utan även ledare och instruktörer (såväl manliga som kvinnliga), som kan taga hand om de unga. Tillgången på ledare och instruktörer inom den frivilliga idrottsrörelsen ar emellertid långtifrån tillräcklig för denna rörelses egna behov och kan således icke i någon nämnvärd utsträckning — i varje fall icke förrän efter det ordinarie arbetets avslutande — påräknas vara disponibel för de — som man får hoppas — stora skaror av ungdomar, som framdeles skola uppfostras till förståelse för idrottens och gymnastikens värde såsom en icke blott sund och uppfostrande utan även nöjsam fritidssysselsättning. . Denna ledarfråga är en utomordentligt betydelsefull angelägenhet, som icke torde kunna rationellt lösas utan en omfattande insats från kommunernas sida. Kommu-

nerna bör övertygas om lämpligheten för kommunernas egen skull av att — för lämpliga tidsperioder — anställa och avlöna de ungdomsledare, varom här är fråga; utbildningen av dylika ledare torde kunna ombesörjas genom den frivilliga idrottsrörelsens organisationer och dess statsunderstödda utbildningsinstitut. För gäldande av kostnaderna för denna utbildning kan, i de fall där dessa icke kan bestridas av vederbörlig kommun, förmodligen påräknas bidrag genom tipsmedel, under förutsättning att den frivilliga idrottsrörelsens behov av anslag för utbildning av sina egna instruktörer och domare icke därigenom beskäres. Riksidrottsförbundet är icke i tillfälle att framlägga konkreta förslag, huru problemet angående kommunala ungdomsidrottsledare skall lösas, utan måste nöja sig med att framhålla vikten av att statsmakterna snarast låter verkställa en allsidig utredning i denna för ungdomsvården så betydelsefulla fråga. I detta sammanhang bör bland kommunala åtgärder till idrottens stöd också nämnas kommunala understöd till idrottsföreningarna, varöver redogörelse lämnats i kommitténs föreningsbetänkande. Till belysning av idrotts- och friluftsverksamheten i rent kommunal regi lämnas här en kortfattad redogörelse för Stockholms stads åtgärder på detta område. I liknande former men med de skillnader, som betingas av de lokala förhållandena, torde verksamheten bedrivas också i övriga större kommuner med kommunal idrottsverksamhet. Stockholm har sedan år 1929 ett särskilt förvaltningsorgan numera benämnt idrotts- och friluftsstyrelsen, med uppgift att handha förvaltningen av stadens anläggningar för sport, idrott, bad och friluftsliv samt att handha alla härmed sammanhängande frågor. Nyssnämnda anläggningar utgörs av 13 större idrottsplatser, ett 40-tal lekoch idrottsplaner, vidare av sportstugor, tennishallar, tennisbanor, orienteringsspår och skidspår, skidbackar och kälkbackar, skridskobanor, gymnastik och badanläggningar samt båthamnar. Ett antal lägerlivsområden och campingplatser har också anordnats. Av naturliga skäl har idrottsstyrelsens verksamhet kommit att företrädesvis inriktas på ungdomen. Genom färgglada och lättfattliga affischer och broschyrer, som i stora upplagor sprids till skolor, samlingsplatser och hem, gör den ungdomen förtrogen med de möjligheter till sport och friluftsliv, som erbjuds. Dessa möjligheter är också både många och rikt varierande, varjämte inte minst den »klubblösa» ungdomen på ett till synes mycket välfunnet och effektivt sätt inlemmas i laggemenskapen på sportplatserna. För bland annat detta ändamål fungerar en omfattande organisation av sportledare och instruktörer. För att tillgodose behovet av ledare dels till idrotts- och andra ungdomsorganisationer, dels för styrelsens egen ungdomsverksamhet anordnas årligen brett upplagda kurser för utbildning av sportledare, naturvärnare, klubbfunktionärer, korporationsledare, idrottsinstruktörer etc. Sportledarverksamheten vänder sig framför allt till den föreningslösa ung-

domen i övergångsåldern, varför ett utförligare omnämnande av denna gren av verksamheten torde vara motiverat. Staden är indelad i 22 distrikt med var sin sportledare, varav 14 manliga och 8 kvinnliga, varjämte en manlig och en kvinnlig heltidsanställd sportledare omhänderhar organisations- och kontrolluppgifter. DistriklssporHedarna är deltidsanställda mot en avlöning a v 90—120 kronor per månad. Deras utbildning består bland annat i en ettårig ungdomsledarkurs, innefattande föreläsningar, praktik och seminarieövningar i samarbete med folkuniversitetet. Bland kursämnena märks ungdomspsykologi, praktisk pedagogik, talteknik, föreningskunskap m. m. Till skillnad från instruktörerna, som är bundna till respektive idrottsplatser, har sportledarna till uppgift att uppsöka ungdomen ute i kvarteren, i gathörnen, på kaféer eller andra platser, där »gängen» brukar samlas, samt att intressera dem för aktiv idrott. Sportledarna söker samarbete med vicevärdarna i »barnrikehusen», liksom med klubbledarna vid barnavårdsnämndens barnstugor, funktionärer inom ungdomsråd och föreningar etc. Propagandan bedrivs också genom effektiva affischer och broschyrer. Så heter det t. ex. i ett upprop: »Kom den 3 maj kl. 19 till gräsplanen vid , där stå sportledare, domare och instruktörer beredda att ta emot Dig, som vill sparka boll eller syssla med någon annan s p o r t . . . » Arrangemang är också vidtagna för att ge var och en, som så vill, tillfälle att utan egen kostnad under sakkunnig och kamratlig ledning utöva all tänkbar sport och idrott såsom allmän idrott, fotboll, boxning, simning, rodd, tennis, badminton etc. Det har visat sig att fotboll och handboll samlat de flesta deltagarna, c:a 90 procent. Sportledarna håller nära kontakt med idrottsföreningarna, vilkas medlemmar i viss utsträckning anlitas som medhjälpare i verksamheten. Dessa klubbinstruktörer företräder sin egen förening och uppträder i dennas dräkt, varigenom kontakt skapas mellan deltagarna och respektive klubbar. På denna väg tillfördes under verksamhetsåret 1945 73 idrotts- och andra ideella föreningar 1 116 nya medlemmar, varjämle 112 nya ungdomsklubbar bildades. Här kan också nämnas att sportledarna under året tillförde folkskolornas fritidsverksamhet ett 40-tal färdigbildade fritidsgrupper. På omkring 40 idrottsplatser och bollplaner samt badanläggningar, i parker och på skolgårdar tas ungdomarna om hand av ett 100-tal fast anställda manliga och kvinnliga instruktörer, som tjänstgör vissa kvällar i veckan mot ett arvode av 3:50 per timme. De har genomgått en 3-årig utbildningskurs (i genomsnitt teori två kvällar och praktik en kväll per vecka), innefattande ämnen sådana som anatomi, fysiologi, idrottsteknik etc. För särskilda ändamål, t. ex. som domare i de tävlingar som då och då anordnas mellan de olika »kvartersklubbarna» och distrikten, förfogar man dessutom över ett 50-tal biträdande instruktörer.

En undersökning av åldersfördelningen bland deltagarna i ungdomsidrotten har givit till resultat att 24 procent är 11—13 år, 54 procent 14—16 år och 22 procent 17 år eller äldre. Den sociala sportledarverksamheten tog sin början 1941. Sedan dess har anslutningen stegrats i hastig takt och omfattade det senaste verksamhetsåret c:a 9 000 deltagare. Bland idrottsstyrelsens övriga arbetsformer kan nämnas de ungdomsläger med övernattning som regelbundet anordnas på två platser för pojkar och en för flickor. I samarbete med bland annat Blå bandet och Svenska ungdomsringen anordnas under sommaren folklekar i vissa parker. Friluftsgymnastiken under sommaren är också ett uppskattat arrangemang. Idrottsstyrelsens anslag till dessa olika former av instruktions- och ungdomsverksamhet uppgick för år 1946 till f25 000 kronor. Med skolorna upprätthålls ett intimt samarbete. Under de obligatoriska friluftsdagarna ställer styrelsen kunniga ledare och instruktörer till skolornas förfogande; under loven organiseras lek, idrott, utflykter, fjällfärder m. m., ofta i samarbete med t. ex. Skidfrämjandet eller Turistföreningen. Simundervisningen är en viktig del av verksamheten. Varje sommar anordnas bland annat det s. k. barnbadet vid Flaten, då alla barn mellan 4 och 14 år, som vill vara med, samlas upp på ett antal träffpunkter i staden och i bussar transporteras till badet, där barnen meddelas simundervisning, får delta i lek och idrott, förses med mjölk och bullar samt återtransporteras på eftermiddagen. Rekommendationer

rörande

idrotten

I de uttalanden från skilda ungdoms- och idrottsorganisationer, som dels refererats i det föregående, dels framgår av bilaga 4, är det några önskemål, som med särskild styrka kommit till uttryck. Dessa önskemål är knutna kring frågan om lokaler, övriga anläggningar och redskap för idrottsutövning, bistånd med ledar- och instruktörsproblemet, förmånligare biljettrabatter vid gruppresor med allmänna trafikmedel samt slopandet av idrottens beskattning. Eftersom frågan om idrottens främjande enligt kommitténs uppfattning på ett föredömligt sätt has om hand av ett antal verksamma organisationer, i främsta rummet av Riksidrottsförbundet, skall kommittén i huvudsak inskränka sin uppgift till att i det följande understryka vissa önskemål och krav som har rests ifrån dessa organisationer och vilkas förverkligande kraftigt skulle bidra att ge idrotten de ökade möjligheter den enligt kommittén är i hög grad förtjänt att få. Vad den förstnämnda frågan — om lokaler, övriga anläggningar och redskap för idrottens utövning — beträffar vill kommittén hänvisa till att denna

fråga i viss utsträckning kommer att behandlas i lokalavsnittet. I den mån ett fritidscentrum eller liknande kommer till stånd på en ort, bör givetvis gymnastikens och idrottens intressen så långt det är möjligt därvid också tillgodoses. Även på andra sätt kommer ett genomförande av de rekommendationer som framförs i lokalkapitlet att bidra till idrotts-lokalfrågans lösning. Framför allt under vintertid har ju idrottsföreningarnas verksamhet ofta studie- och samkvämskaraktär: om skolorna upplåts för fritidsverksamhet, om fritidsrum kominer till stånd i fastigheter skulle detta säkerligen verksamt kunna bidra att ge idrottsföreningarna tak över huvudet. Vad frågan om speciella idrottslokaler, övriga idrottsanläggningar samt idrottsredskap beträffar, finns principiellt möjlighet för kommuner och organisationer att erhålla statligt stöd ur fonden för idrottens främjande. De idrottsanordningar, som kommittén i detta sammanhang främst avser är 1) lokaler och redskap för inomhusidrott och gymnastik; 2) enkla lek- och idrottsvallar vid sidan av de mera tävlingsbetonade arenorna, utrustade med slitstarka bollplaner och banor, erforderlig uppsättning idrottsredskap, omklädningsrum med dusch samt gärna också en enkel finsk bastu. På vintern bör dessa lekvallar med enkla anordningar kunna göras till centra för isidrotter; 3) anordningar för simundervisning och simsport; 4) anläggningar för skid- och terrängidrott, såsom hoppbackar, orienteringsbanor och raststugor. Understöden ur fonden för idrottens främjande avser alt ge hjälp till självhjälp. Härvid tillämpas den principen, att »understöd som regel icke må överstiga vad för ändamålet från orten erbjudits eller utlagts». Ansökningar härom skall sändas till riksidrottsförbundet, vars idrottsplatskommitté är granskande och utredande organ för sådana ärenden. Härifrån kan vederbörande även erhålla sakkunniga råd och anvisningar i samband med anläggningarnas projektering. På grund av medelsbrist är emellertid möjligheterna att erhålla bidrag från nyssnämnda fond ytterst begränsade. En förutsättning för att ifrågavarande understödsverksamhet skall få nödig effekt synes därför vara, att den årliga avsättningen till fonden för idrottens främjande kraftigt höjes. Kommittén vill kraftigt understryka vikten av, att den av 1939 års riksdag beslutade avsättningen till fonden för idrottens främjande till 50 procent av AB Tipstjänsts nettoavkastning förverkligas. På grund av statsfinansiella skäl har denna avsättning under krigsåren helt naturligt väsentligt fått nedbringas. Nödvändigheten av att en höjning av avsättningen kommer till stånd nu när det statsfinansiella trycket något lättat framstår för kommittén såsom tydlig. Kommittén finner det självklart, att anslagens fördelning på olika sammanslutningar och verksamhetsformer i fortsättningen liksom hittills skall regleras genom framställningar från och medverkan av respektive huvudorganisa-

tioner på området vilkas medverkan enligt praxis anlitas också i de fall då kommun önskar bidrag till anläggning för här avsett ändamål. I detta sammanhang vill kommittén kraftigt understryka nödvändigheten av att kommunerna anslår medel för främjande av idrottsliga anordningar. Särskilt angeläget synes det vara, att städer och andra tätorter ser till att utrustningen med lokaler med tillhörande redskap samt övriga idrottsanläggningar är sådana att de tillgodoser de berättigade krav som invånarna i dessa hänseenden kan ställa. Kommittén vill här även något beröra frågan om reserverandet av mark för olika idrottsändamål. I en skrivelse till Kungl. Maj:t hösten 1943 har kommittén hemställt om vidtagande av åtgärder för tillgodoseende av behovet av »tummelplatser» för ungdomen i städer och stadsliknande samhällen. Det framhölls därvid, att medan de mindre barnen i dessa samhällen i allmänhet har utrymmen för sina utomhuslekar i parker och plaskdammar och den mognare ungdomen har reglementsenliga idrottsplatser till sitt förfogande, är ungdomen i 10—18-årsåldern alltför ofta fullständigt hemlös då det gäller bollspel och annan friluftsövning, som på ett lämpligt sätt tillfredsställer denna ungdomskategoris aktivitetsbegär. För sådant ändamål rekommenderade kommittén oömma och underhållsbilliga tummelplatser och påvisade bland annat som en lämplig lösning av frågan att för ändamålet utnyttja de obebyggda luftskyddsbälten, som luftskyddsinspektionen i enlighet med 15 § byggnadsstadgan påyrkat skola utläggas kring industriområden vid uppgörande av nya stadsplaner. Den i nyssberörda skrivelse framförda rekommendationen har i dag samma aktualitet som den hade vid skrivelsens avlämnande hösten 1943. Vad åter beträffar sportledare- och instruktörsfrågan är den otvivelaktigt av största betydelse. Kommittén har tidigare i sitt betänkande angående stöd åt ungdomens föreningsliv (SOU 1944:31) uppmärksammat detta problem och där bland annat påyrkat statsbidrag till anställande av instruktörer inom ungdomsorganisationerna. Här må också hänvisas till föreliggande betänkande, där ledarfrågan inom ungdomsarbetet behandlats. I Riksidrottsförbundefs i det föregående refererade yttrande beröres också idrottens speciella ledare- och instruktörsproblem, som emellertid synes böra bli föremål för prövning i särskild ordning. Inom förbundet, till vars uppfattning kommittén ansluter sig, har man funnit att utbildningen av sportledare och instruktörer för alla varierande uppgifter inom idrotten inte lämpligen bör igångsättas i mera omfattande utsträckning, förrän såväl statliga som kommunala myndigheter dryftat frågan om anställande av kommunala sport- och ungdomsledare och dessas avlönande. Först härefter synes man kunna ta ställning till frågan om utbildningskurser för dylika ungdomsledare och finansieringen av denna kursverksamhet liksom även till frågan om eventuell statlig medverkan vid

anställande av t. ex. sådana kommunala sportledare som enligt redogörelse i det föregående är anställda bland annat i Stockholms stad. Kommittén vill därför för sin del begränsa sig till att förorda utredning snarast möjligt genom statens försorg av frågan angående ungdomsledare för idrott och gymnastik inom landets kommuner. Beträffande det av åtskilliga organisationer framförda önskemålet om sänkta biljettkostnader för gruppresor i samband med utövande av sport och idrott, kan erinras om att kommittén redan i föreningsbetänkandet behandlat denna fråga. Efter en redogörelse för de olika möjligheter till nedsättning för gruppresor och enskilda som nu står till buds, uttryckte kommittén såsom sin uppfattning att ytterligare lättnader på detta område vore synnerligen önskvärda. Några konkreta förslag ansåg sig kommittén däremot inte ha anledning ställa. Inte heller i föreliggande sammanhang anser sig kommittén böra framföra någon direkt rekommendation i frågan. Frågan om idrottens beskattning har tidigare varit föremål för ungdomsvårdskommitténs uppmärksamhet. Vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang har såväl kommittén som Riksidrottsförbundet yrkat på fullständig befrielse från nöjesskatt för inkomster vid uppvisningar och tävlingar i icke professionell idrott och gymnastik. I föreningsbetänkandet hemställde kommittén »att ideella föreningar skola befrias från nöjesskatt för sådana till förmån för föreningarna själva anordnade tillställningar, för vilka nöjesskatt erlägges enligt taxa I». I Kungl. Maj:ts proposition till 1945 års riksdag med förslag till ny nöjesskatteförordning föreslogs § 15 få följande lydelse: I fråga om uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik åtnjutes för varje tillställning befrielse från den del av nöjesskatten, som belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 2 000 kronor. Bevillningsutskottet förordade emellertid en begränsning av det skattefria avgiftsbeloppet till 500 kronor (reservation för bifall till föreslagna 2 000 kronor förelåg dock), vilket också blev riksdagens beslut. Enligt den nya nöjesskatteförordningen av den 21 december 1945 är alltså intäkter vid idrottstävlingar intill 500 kronor fria från nöjesskatt. I överensstämmelse med den uppfattning, för vilken ungdomsvårdskommittén tidigare gett uttryck i denna fråga, kan kommittén inte finna den lösning frågan sålunda fått helt tillfredsställande. Då emellertid riksdagen så nyligen tagit ställning till ärendet, anser kommittén inte lämpligt att i detta sammanhang göra någon förnyad hemställan. Den beskattning för inkomst och förmögenhet som i vanlig ordning påvilar idrottsorganisationerna har jämfört med nöjesskatten mindre betydelse. Ett av 1944 års skattesakkunniga nyligen (september 1946) framlagt förslag (SOU 1946: 56) innebär i detta avseende vissa lättnader för idrottens organisationer.

Å T T O N D E

FRITIDSLIVET

K A P I T L E T

OCH

LOKALFRÅGAN

J_ _lelt n a t u r l i g t h a r u n g d o m s v å r d s k o m m i t t é n vid sin b e h a n d l i n g av u n g d o m e n s fritidsproblem i olika s a m m a n h a n g k o n f r o n t e r a t s m e d lokalfrågan. N ä r föreningslivet d i s k u t e r a d e s liksom n ä r f r å g a n o m nöjeslivet b e h a n d lades s k y m t a d e hela tiden l o k a l p r o b l e m e t som en central fråga i b a k g r u n d e n : tillgång p å goda lokaler till ö v e r k o m l i g t pris ä r i dessa fall l i k s o m n ä r det gäller de fritidsfrågor som skall d i s k u t e r a s i detta b e t ä n k a n d e f ö r u t s ä t t n i n g e n för att n å g o t hyggligt och b r a i fritidsväg ö v e r h u v u d taget skall k u n n a k o m m a till stånd. I föreningsbetänkandet (SOU 1944:31) h a r k o m m i t t é n d i s k u t e r a t l o k a l f r å g a n u r föreningslivets s y n p u n k t , varvid k o m m i t t é n särskilt u n d e r s t r ö k det f a k t u m att u n g d o m s f ö r e n i n g a r n a s v e r k s a m h e t ställer speciella k r a v på s a m l i n g s l o k a l e r n a som d ä r f ö r b e h ö v e r p l a n e r a s också från a n d r a u t g å n g s p u n k t e r ä n de traditionella. Ungdomsverksamheten tenderar, framhöll härvid kommittén, att bli mer och mer differentierad. Utöver den sedvanliga mötes- och studieverksamheten upptar ofta föreningarnas program en rad punkter ägnade att uppamma och stärka självverksamheten. För närvarande står praktiskt taget inga lokaler, lämpliga för sådana ändamål, till förfogande. Smärre rum, lämpliga att användas av studiecirklar och diskussionsgrupper, är på många orter synnerligen svåra att uppbringa. Samlingslokalerna borde enligt kommitténs mening också förses med arbetsrum lämpade för skilda praktiska arbeten, exempelvis slöjd, samt med smårum lämpade för diskussioner och studiecirklar. Ävenledes borde samlingslokalerna förses med gymnastikoch idrottsredskap pä platser, där sådan materiel saknas. Den princip, som representeras av de engelska community centres, borde i detta sammanhang underkastas närmare prövning med vederbörlig hänsyn tagen till svenska förhållanden. I nöjesbetänkandet (SOU 1 9 4 5 : 2 2 ) , i vilket u n g d o m s v å r d s k o m m i t t é n k o n s t a t e r a d e en i ö g o n e n f a l l a n d e brist p å lokaler l ä m p a d e för olika nöjesä n d a m å l , u n d e r s t r ö k s att det v a r k e n vore ö n s k v ä r t eller befogat att d i s k u t e r a de f r a m k o m l i g a v ä g a r n a för en lösning av nöjeslivets l o k a l f r å g a s å s o m ett isolerat f e n o m e n . Det är av vikt, skrev kommittén, att arbeta för att alla de varierande behov, som fritidslivet ställer på lokaler, om möjligt löses i samma grepp. Fritidscentra, där

såväl föreningsliv och bildningsverksamhet som nöjesliv och hobbyverksamhet bland annat kan få sina lokalönskemål tillgodosedda och där såväl ungdom som äldre får en naturlig träffpunkt, är sålunda, enligt kommitténs förmenande, den större och riktigare enhet, som lokalsträvandena ytterst bör syfta till. Under hänvisning till dessa synpunkter uttalade kommittén att frågan om lokaler för fritidsändamål i hela dess vid skulle upptas i nu föreliggande betänkande. Någon anledning för kommittén att framlägga detaljerade förslag i frågan föreligger emellertid inte numera då riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 juni 1945 anhållit om en allsidig utredning av frågan om gemensamhetsanläggningar och fritidscentra. Vid frågans behandling har förelegat två till kommittén överlämnade skriftliga framställningar till Kungl. Maj:t, nämligen dels en den 15 oktober av kvinnoföreningarnas samarbetskommitté för nykterhetsfrågor avlåten skrivelse vari yrkas att samlingslokaler i ökad utsträckning måtte ställas till ungdomens förfogande samt att bidrag till uppförande av sådana måtte beviljas enligt samma grunder som gäller för folkskoleväsendets byggnader, dels en av Folkuniversitetet anordnad kurs, »stadssamhällets iritidsproblem», den 18 juni 1946 ingiven skrivelse. I den senare påyrkas att formerna för statsbidrag till samlingslokaler görs mera enhetliga, att nuvarande samlingslokalsbidrag inte bara inriktas på stöd till föreningslokaler, att skolorna — både de nuvarande och framförallt de som planeras — i större utsträckning måtte utnyttjas för fritidsändamål samt alt frågan om fritidsrum i fastigheter ägnas uppmärksamhet.

I. Framtidslinjer och kortsiktsprogram Nuvarande

statsbidragsbestämmelser

för

snäva

Statligt stöd till samlingslokaler för i främsta rummet föreningslivet utgår, enligt beslut vid 1942 års riksdag med vissa ändringar år 1945 med lån till högst 50 procent — i undantagsfall 75 procent — till bolag, förening eller stiftelse respektive med bidrag å högst 25 procent — i undantagsfall 40 procent — till kommuner. Redan de direktiv, enligt vilka 1937 års utredning i frågan hade att arbela, omslöt uttryckligen bara föreningslivets behov av lokaler. Såsom en följd härav har såväl propositionen som sedermera lagen om det statliga stödet kommit att få samma begränsade syftning. Enligt kungörelsen om bidrag och lån till allmänna samlingslokaler definieras »allmän samlingslokal» såsom för föreningslivets behov avsedda hör-

salar samt rum för sammanträden, samkväm och studiearbete jämte därtill hörande förstugor, avklädningsrum, apparatrum, biblioteksrum, kök, serveringsrum, toalett-, kallar- och vindslokaler. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 december 1942 hemställde ungdomsvårdskommittén om utredning av frågan angående de lånetekniska möjligheterna att ekonomiskt stödja anläggandet av lek- och fritidsrum för ungdom i vissa hus med stort lägenhetsbestånd. Över denna framställning som tillstyrktes av statens byggnadslånebyrå yttrade sig också statens nämnd för samlingslokaler som livligt tillstyrkte, att samhället vidtoge åtgärder för medverkan till deras lösande. »Enligt nämndens förmenande är dessa problem ännu ej tillräckligt uppmärksammade och utredda för att möjlighet skall finnas att uppdraga riktlinjer för deras lösande.» I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 november 1943 hemställde ungdomsvårdskommittén vidare att åt statens nämnd för samlingslokaler måtte uppdras att jämväl beakta frågan om tillgodoseende av ungdomens behov av lokaler för fritidssysselsättning utom föreningssammankomsternas ram. I ett yttrande av den 27 januari 1944 över sistnämnda skrivelse framhöll nämnden bland annat, att eftersom »de förevarande statliga stödformerna avser att tillgodose föreningslivets behov, har särskild hänsyn ej kunnat tagas till den föreningslösa ungdomens behov i den mån dessa kunna skilja sig från den organiserade ungdomens lokalbehov». Nämnden påpekade också att dessa frågor ännu inte tillräckligt uppmärksammats och tillstyrkte därför att de beaktades i samband med den utredning som nämnden förordat i fråga om anordnandet av lek- och fritidsrum för ungdom. Kravet på utredning av lokalfrågan ur olika aspekter som ungdomsvårdskommittén genom berörda två skrivelser framfört och som tillstyrkts av såväl statens byggnadslånebyrå som statens nämnd för samlingslokaler aktualiserades på nytt genom två motioner i hithörande frågor vid 1945 års riksdag. Den ena motionen (likalydande i första och andra kammaren: 1:5 och II: 12) väcktes av herr Birger Andersson m. fl. i första och av herr Allard m. fl. i andra kammaren, den andra (II: 265) av herrar Kempe m. fl. I den förstnämnda motionen anfördes bland annat: vad som hittills gjorts från samhällets sida är otillfredsställande, inte endast kvantitativt utan också på grund av sin begränsade syftning och inte blott ur den oorganiserade ungdomens utan också ur föreningsungdomens synpunkt. Utvidgningen av begreppet »samlingslokal» till begreppet »fritidscentrum» uppreser problem, som snarast böra utredas. Frågan om lokalernas drift måste finna delvis nya lösningar, som exempel från andra länder visa. Särskild uppmärksamhet måste ägnas sambandet mellan ä ena sidan lokaler för föreningsarbete och klubbliv och å andra sidan lokaler för icke-föreningsansluten ungdoms fritidsverksamhet. Sambandet mellan de äldres och yngres lokaler måste studeras. Här anmäler sig bland annat frågan, huruvida det i princip är riktigt att bygga särskilda ungdoms-

lokaler, som ofta ligga långt från de äldres lokaler, såsom ofta är fallet med ungdomsgårdarna. — Lösningarna på skilda orter skulle utan tvivel bli mycket skiftande beroende på olika samhällens olika struktur och redan existerande lokaler samt de för ögonblicket föreliggande resurserna och mest trängande behoven. Den viktigaste fördel, som fritidscentrumprincipen omedelbart skulle medföra, vore att fritidslokalfrågan komme att behandlas i ett större sammanhang och med hänsyn till de framtida behoven. På orter, där den nya samlingslokalen pä grund av de nu existerande resursernas begränsning icke till omfång och kostnad komme att nämnvärt avvika från den traditionella typen, borde det dock — om man har målet klart för ögonen — vara möjligt att konstruera och driva lokalen på sådant sätt, att den i viss utsträckning kunde användas av ungdomen inte endast vid organiserade möten utan också för friare samvaro, såsom träffpunkt för kamratgrupper, för hobbyverksamhet m. m. Redan inom nuvarande lokalbestånd förekomma sådana tendenser, vilka äga självständig livskraft men också äro värda samhällets stöd. I ett g e m e n s a m t u t s k o t t s u t l å t a n d e

(nr 159) a n f ö r d e statsutskottet,

som

d e s s f ö r i n n a n i n h ä m t a t y t t r a n d e i s a k e n b l a n d a n n a t från u n g d o m s v å r d s k o m mittén, följande: Utskottet finner angeläget, att utredning av frågan om statsunderstöd till lokaler för föreningsverksamhet och fritidssysselsättning av de olika slag, som i motionerna åsyftas, kommer till stånd. Utredningen bör omfatta även frågan om tillgodoseende av behovet av andra slag av anläggningar för kollektivt utnyttjande. I den mån förslag framlägges om vidgad stödverksamhet från statens sida, bör jämväl frågan om ett sammanförande av denna verksamhet under enhetlig ledning av ett statligt organ övervägas. S e d a n u t s k o t t e t s h e m s t ä l l a n bifallits a v de b å d a k a m r a r n a , anhöll riksdagen i skrivelse nr 418 till Kungl. Maj:t om allsidig utredning av frågan om gemensamhetsanläggningar och fritidscentra. D e n n a u t r e d n i n g h a r visserligen ä n n u inte igångsatts, m e n k o m m i t t é n f ö r u t s ä t t e r att så skall bli fallet. Genom en skrivelse som d e n 16 m a r s 1945 tillställdes chefen för sociald e p a r t e m e n t e t h a r ä v e n befolkningsutredningen p å p e k a t b e h o v e t av en utr e d n i n g av i f r å g a v a r a n d e s p ö r s m å l . Samtliga h ä r b e r ö r d a f r a m s t ä l l n i n g a r som r i k t a t s till s t a t s m a k t e r n a för f r a m den t a n k e n , vilken k o m m i t t é n i flera s a m m a n h a n g gett u t t r y c k åt, att de nuvarande bestämmelserna beträffande stöd till fridtidslokaler är för ensidigt inriktade på föreningslivets lokalbehov och. att det måste anses vara psykologiskt riktigare och samhällsekonomiskt förnuftigare att försöka få en vidare stödformel som kan inkludera alla de varierande lokalbehov som betingas av fritidslivet. E n ä r f r å g a n o m g e m e n s a m h e t s a n l ä g g n i n g a r i vidaste b e m ä r k e l s e i n n e s l u t e r p r o b l e m som s t r ä c k e r sig l å n g t utöver k o m m i t t é n s u t r e d n i n g s u p p d r a g k a n det inte l ä m p l i g e n a n k o m m a p å d e n n a att v e r k s t ä l l a den i f r å g a s a t t a u t r e d n i n g e n . K o m m i t t é n a n s e r sig d ä r f ö r b ö r a b e g r ä n s a sin uppgift till a t t i det följande u n d e r s t r y k a vissa ö n s k e m å l som vid en s å d a n u t r e d n i n g särskilt bör u p p m ä r k s a m m a s u r u n g d o m s s y n p u n k t .

Fritidscentra Då man söker en lösning av lokalfrågan ur ungdomssynpunkt, bör riktpunkten för strävandena vara den, att de unga, alltefter håg, läggning och olika utvecklingsstadier, behöver tillgång till just de fritidssysselsättningar de själva önskar och vid tillfället intresserar sig för. Såtillvida kan det sägas vara av underordnad betydelse om den del av fritiden som ungdomarna vill tillbringa utanför hemmet används till föreningsliv eller hobbyverksamhet, till nöjen eller till trevlig samvaro i kamratkretsen. Huvudsaken är att ungdomen får ge utlopp för sin egen aktivitet samt att den kan hämta något av berikande, glädje och rekreation ur fritiden. En förutsättning för att dessa önskemål skall kunna uppfyllas är att medlen härför — ledare, lokaler, lämplig inredning och utrustning m. m. — ställs till de ungas förfogande. Att den största svårigheten härvid är att skaffa fram lämpliga lokaler för alla de slag av fritidsverksamhet intygas från många håll. Innan kommittén går att framföra vissa uppslag och rekommendationer i lokalfrågan, vill kommittén understryka den i nöjesbetänkandet framförda uppfattningen att denna fråga i görligaste mån bör lösas i ett sammanhang med beaktande av alla de olika krav som fritidslivet ställer. Den skarpa avgränsningen mellan nöjesliv, föreningsliv och annan fritidsverksamhet bör sålunda så långt möjligt är elimineras. Nöjeslivet måste passas in i det större fritidssammanhang dit det hör. Ungdomen utanför föreningarna får vidare inte avskiljas från den föreningsanslutna såsom en sort för sig. Det måste tvärtom vara en fördel om de förra kan söka sina förströelser under samma tak som de senare: det blir så mycket lättare att finna vägen från biografen till föreningen, från dansen till slöjdbänken om de olika verksamhetsgrenarna rent lokalt finns i närheten av varandra. Det är inte heller säkert, att man bör begränsa sig till en samordning enbart av olika lokaler för fritidsbruk: kanske kan det vara rationellt att i anslutning till dessa också förlägga lokaler för kommunala funktioner, för olika slag av barnverksamhet, badstu- och badanläggning, idrottsplats, eller t. o. m. en centrallvättstuga. Den planlösa utspridning av samhälleliga gemensamhetsanläggningar av olika slag som alltför ofta kan iakttas är utan tvivel mycket olycklig. Så långt det är möjligt och ändamålsenligt bör sålunda alla varierande lokalbehov av här antydd art samordnas i vad som i det föregående benämnts fritidscentrum eller community centre, vilket alltefter de lokala förhållandena kan betyda en bygdegård eller ett medborgarhus eller kanske t. o. m. en skola som byggts med tanke på att också kunna tillgodose bygdens gemensamhetsliv och inte enbart för undervisningens behov. För samordning av antydd art talar både ekonomiska och psykologiska synpunkter: fritidslokaler som byggts upp efter centrum-principen kommer att bli mer attraktiva samlings-

punkter än om de olika lokaliteterna sprids ut över orten. Anläggnings- såväl som uppvärmnings- och övriga driftkostnader bör vidare avsevärt kunna förbilligas vid en samordning. En följd av centrumidéns genomförande skulle bland annat bli att samtliga åldersgruppers behov av fritidssysselsättningar utom hemmen bleve tillgodosedda i ett sammanhang. Som kommittén i andra kapitlet närmare utvecklat är detta bara att betrakta såsom lyckligt. Samtidigt måste emellertid tillses att möjligheter också bereds ungdomarna att inom fritidsanläggningens ram kunna isolera sig från övriga åldersgrupper för att helt få sköta sig själva. Detta kan ske antingen genom att olika utrymmen vissa dagar eller tider får användas av olika åldersgrupper eller ännu bättre genom att vissa rum eller där så erfordras en hel flygel, våning eller dylikt står till de ungas förfogande. I det föregående har nämnts att ifrågavarande fritidscentrum bland annat bör innehålla lokaler för alla de skiftande krav som framför allt fritidslivet kan ställa. I det följande skall framhålllas vilka utrymmen som ur ungdomarnas synpunkt skulle vara särskilt värdefulla att få med. En uppräkning av samtliga aktuella lokalbehov blir helt naturligt synnerligen omfattande. Att i ett och samma byggnadskomplex förena alla de krav som härvid kan föras fram lär väl knappast heller låta sig göra. Framför allt måste en fritidscentrumlösning på smärre orter där man vänder sig till en inte alltför stor befolkning givetvis bli relativt anspråkslös. En uppräkning av de lokalönskemål som kan föras fram i sammanhanget kan måhända trots detta ha sitt intresse. Det ligger i sakens natur att ungdomarnas speciella önskemål på flera punkter måste sammanfalla med de önskemål som kan uppställas av andra åldersgrupper bland befolkningen. I alldeles särskilt hög grad gäller måhända detta om föreningslivets lokalbehov. a) Ungdomens behov av lokaler för föreningsliv och bildningsverksamhet. Hörsalar (en större samlings- eller festsal, en eller ett par mindre föreläsningssalar) för föredrag och diskussioner. Smärre rum för studiecirklar och sammanträden. Om ortens bibliotek kan förläggas i anslutning till studielokalerna är detta ett ytterligare plus. Möjligheter att anordna servering i samband med t. ex. föreningsmöten bör finnas. Föreningslivets och bildningsverksamhetens behov av lokaler för praktisk verksamhet berörs i nästa punkt. b) Lokaler för praktisk verksamhet och rekreation. Hobby- eller verkstadsrum för olika slag av sysselsättningar, såsom slöjdrum, sy- och vävstuga, utrymme för mekaniskt arbete, modellflyg m. m.

Utöver dessa utrymmen som huvudsakligen tillgodoser olika gruppers och klubbars behov av lokaler för deras sysselsättningar men som också skall kunna uttnyttjas av enstaka personer, bör den s. k. öppna linjens behov av lokaler ägnas särskild uppmärksamhet. Ett ungdomskafé där ungdomarna har möjlighet att komma och gå när de vill, och där de i trevlig miljö skall kunna fördriva tiden med sällskapsspel, läsning m. m. bör inte saknas i anläggningen. I anslutning härtill bör finnas utrymmen för bordstennis m. m. Ett särskilt utrymme där eventuellt musikkapell kan öva samt där ungdomarna utan att störa kan få spela piano, grammofon o. d. synes på många håll framstå såsom ett önskemål. I annat sammanhang — sid. 46 — har kommittén något närmare diskuterat vilka krav den öppna verksamheten ställer på lokaler. Här skall bara ytterligare tillfogas att för denna typ av verksamhet fritidslokaler som består av flera mindre rum är att föredra framför lokaler bestående av bara ett eller ett par stora rum. Det är vidare ett önskemål att de lokaler som utnyttjas för öppen verksamhet så långt möjligt är isolerade från den mer kursbetonade verksamheten. Även ett motionsrum eller en gymnastiksal bör ungdomarna ha tillgång till i ett fullt utbyggt fritidscentrum. c) Lokaler för ungdomens

nöjesliv.

Att de nöjesformer som stora delar av de unga uppskattar i främsta rummet bio och dans — bör ha en självklar plats i fritidsanläggningen har redan antytts. För film måste finnas särskilt maskinrum och en biografscen. För att salen skall kunna uttnyttjas för teater- och amatörföreställningar fordras en scenanordning. För dansen fordras en lokal med stort bra golv; om möjligt bör den vara försedd med estrad för musikkapell och ha anslutning till serveringslokal. 1 det föregående har antytts de olika lokalbehov som ett fullt utbyggt fritidsliv i flertalet av dess varierande former kan sägas föranleda. Det är givet att dessa anläggningar i storlek och komposition måste komma att skifta mycket starkt, dels beroende på orternas storlek och behov, på geografiskt läge och befolkningssammansättning, dels på den tillgång till olika anläggningar som redan tidigare finns på platserna. Slutligen blir fritidsanläggningens utformning naturligtvis beroende på de ekonomiska resurserna. Kommittén har inte ansett det motiverat att här diskutera vilka krav som skall ställas i fråga om lokalernas storlek och inredning och inte heller frågan om i vilken utsträckning det är önskvärt och möjligt att tillgodose

olika verksamhetsformer inom samma lokaler. Att gymnastiksalarna, om man kraftigt inskränker på utrustningen med bommar och linor ni. m. och tillämpar en mindre redskapsbelonad gymnastik, med trevnad skulle kunna utnyttjas för t. ex. dans och samkväm, håller dock kommittén för troligt. En utveckling i riktning mot att gymnastiksalarna vid t. ex. bygdegårdar, ungdomsgårdar och liknande inreds på ett sådant sätt att redskapen så långt sig göra låter kan döljas synes också vara på väg. I förbigående kan här understrykas vad som i andra sammanhang utförligare behandlats, nämligen att ungdomen i fritidsanläggningen måste göras medansvariga för uppläggningen och skötseln av verksamheten. I det föregående har kommittén kraftigt anslutit sig till en lösning avlokalfrågorna efter fritidscentrumlinjen. Också om kommittén inte funnit det lämpligt eller möjligt att framlägga detaljerade förslag i frågan, skulle kommittén vilja understryka vikten av att det statsbidrag till byggande av lokaler efter denna princip som i en framtid kan väntas komma att utgå omfattar så stor del av kostnaderna att verksamhetens ekonomi inte från början blir för svag med en mindre önskvärd uthyrningsverksamhet som följd. Det nu mycket vanliga förhållandet att medborgarhus, folkets hus m. fl. av ekonomiska skäl tvingas hyra ut sin teater- eller biografsalong eller sin festsal i sådan utsträckning att föreningar och andra direkt intresserade blir satta i efterhand måste bringas att upphöra.

Diskussion

om lämpligheten för

av att bygga speciella ungdom

lokaler

De centraliserade anläggningar som i det föregående diskuterats, varierande från bygdegården och skolan till medborgarhuset under den samlande men inte helt lyckade beteckningen fritidscentrum, kommer aldrig alt helt kunna tillgodose alla de skiftande behov av lokaler som ungdomens fritidsliv föranleder. Som alternativ och komplement är det nödvändigt att få till stånd olika typer av decentraliserade lokaler. Vid diskussion av de vägar som härvid bör beträdas måste bland annat diskuteras huruvida det kan anses lämpligt att inrikta strävandena på speciellt för de unga avsedda samlingspunkter. Flera gånger tidigare i detta betänkande har understrukits vikten av att de lokaler som byggs om möjligt bör kunna utnyttjas av samtliga åldersgrupper. Det har dock härvid varit tal om större anläggningar med möjlighet för olika intressegrupper att hålla till i olika rum eller att växelvis begagna de olika anordningarna. Eftersom problemet att »någonstans ta vägen» otvivelaktigt är större för ungdomarna än för andra grupper av befolkningen måste det, som ett komplement härtill, anses motiverat att även söka skaffa fram lokaler huvudsakligen avsedda för de unga. Ett sätt att realisera detta

önskemål vore eventuellt att bygga särskilda »ungdomens hus» och liknande där såväl föreningslivets behov av lokaler som övriga lokalbehov kunde tillgodoses. På sina håll — t. ex. i Hälsingborg — har strävanden förekommit att få till stånd ett sådant ungdomens hus. Enligt planen för detta projekt skulle utöver de rum som vore avsedda att disponeras av de olika föreningarna i dessas verksamhet finnas utrymmen för mer allmänt bruk, såsom serveringslokaler, slöjdlokaler, läsrum, bibliotek m. m. Lokalfrågan i Hälsingborg synes emellertid komma att få en annan lösning än den här skisserade. I detta sammanhang kan nämnas att Falu ungdomsråd i oktober 1943 gjorde en utredning om ungdomsarbetets lokalfråga, varvid planer på en stor gemensam ungdomsgård avsedd att avhjälpa det trängande lokalbehovet för främst ungdomens idrottsföreningar och för de politiska ungdomsklubbarna uppgjordes. Man har emellertid numera frångått denna tanke och förordar nu i stället en lösning som går ut på decentralisering, främst med den motiveringen att stadens ungdomsliv anses bättre betjänt av flera smärre ungdomsvåningar och ungdomshem (för respektive nykterhetsungdomen, idrottsrörelsen, de kristliga ungdomsorganisationerna, KFUM etc.) än av ett enda stort företag i gemensam regi. Vinsten av en sådan decentralisering anses bland annat vara att man i varje särskilt fall har garanti för ett ansvarsmedvetet värdskap för lokalen samt att alla tvister om programmet och dess avvägning kanske speciellt i samband med nöjesfrågan elimineras. Vad beträffar den samhälleliga medverkan till åstadkommande av de av särskilda lokaler för ungdomen synes det kommittén klart att, så snart det gäller finansiering av en lokal som är avsedd att utnyttjas av en enda sammanslutning, grupp eller förening, statligt bidrag måste anses uteslutet. Det enda undantaget härifrån anser kommittén vara att den i annat sammanhang försöksvis föreslagna ungdomskonsulenten till sitt förfogande bör få ett visst belopp att användas, där det bäst behövs och vilket också bör kunna utgå i form av bidrag till lokalhyra för en klubb eller förening. När det gäller samverkan olika föreningar emellan eller när det blir fråga om lokaler för en ungdomsverksamhet som kommer alla unga till godo kominer saken i ett annat läge. I föregående avsnitt har kommittén deklarerat att den anser det vara lyckligast om ungdomens lokalbehov samordnas med övriga åldersgruppers. Detta utesluter emellertid inte att där förhållandena på en ort omöjliggör en sådan samordning eller det av någon anledning visar sig lyckligast att lokalfrågorna löses var för sig samhälleligt stöd till byggande av fritidslokaler uteslutande för ungdom — ungdomens hus eller dylikt — kan vara fullt motiverat. Kommittén är emellertid av den uppfattningen att sådant stöd bör lämnas av kommunerna och inte av staten.

13 Fritidsutredningen

IV

Statliga

bidragsmöjligheter erhålla

samt

uppgifter

bidrag från olika

om möjligheter

att

fonder

Som i början av detta kapitel nämnts, kan ekonomiskt stöd numera erhållas från staten för anordnande av allmänna samlingslokaler. Detta stöd som avser föreningslivet torde i vissa fall kunna erhållas även för byggen av fritidsgårdskaraktär under förutsättning av att de i författningen ställda kraven uppfylles. På sid. 186 har statsbidragets storlek närmare angetts. De författningsnummer som reglerar stödet är SFS 913: 1942 med ändringar och tillägg 354 och 355:1945. Ansökan om statsbidrag till samlingslokaler skall ställas till Konungen och inges till länsstyrelsen. Av kulturfonder nämnas:

som kan tänkas ge bidrag till fritidslokaler må följande

1. Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens Hierta-Retzius Stipendiefond. I denna fonds stadgar sägs angående principer för fördelning av stipendier bland annat: »Av sociala uppgifter må särskilt ifrågakomma sådana, som röra undervisningens och uppfostrans område, framför allt i praktisk och etisk riktning, såsom grundandet av arbetsstugor för barn och till yrkesskolor o. d. samt annan praktisk uppfostran, men icke till välgörenhetsanstalter, sport eller sjukvård.» Ansökan insändes till fonden, före den 1 januari, adress Kungl. Vetenskapsakademien, Stockholm 50. Beslut om utdelning fattas i mars månad. 2. August Cassels Donationsfond »har till ändamål att främja nykterhet och sedlighet bland svenska folket, i främsta rummet genom understödjande verksamhet, som kan vara av betydelse för befordrande av ungdomens fostran i sådant syfte» ( § 1 ) . Ansökan inlämnas till Centralförbundet för Socialt Arbete, Odensatan 6t, före den 1 november. Utdelning sker i november månad. 3. Stiftelsen Karin och Ernst August Bångs Minne beviljar understöd till sociala ändamål, i främsta rummet sådana vilka det icke åligger stat, kommun eller annan samhällelig institution att tillgodose. Stiftelsens stadgar medger rätt till stor frihet beträffande medlens användning, men i enlighet med donators uttalade önskan bör styrelsen icke bevilja anslag för kyrkligt sociala ändamål. Ansökan skall vara inkommen senast under mars månad och adres-

seras till Stiftelsen Karin och Ernst August Bångs Minne, Norrmalmstorg 4 1 , Stockholm. 4. Stiftelsen Lars Hiertas Minne skall enligt gåvobrevet bland annat ge bidrag »...till sådana företag, som kunna verka till folkets uppfostran i en moralisk och frisinnad anda». Ansökan inlämnas till sekreteraren, Eriksbergsgatan 3 1 , Stockholm, före den 1 mars eller den 1 november. 5. Kronprinsessan Margaretas Minnesfond lämnar anslag till social verksamhet. Den måste dock vara i gång eller stå inför förverkligande, då anslag för fondering ej lämnas. Ej heller lämnas anslag till driften, utan endast för nyanläggning, ombyggnad, inventarier eller dylikt. Anslagen brukar ej överstiga 5 000 kronor. Till samma ändamål får anslag lämnas endast två år i rad. Utdelningar äga rum 1 maj och strax före jul. Ansökningar skall inlämnas senast 31 mars och 31 oktober och ställas till Börshuset, Stockholm. 6. C. F. Lundströms stiftelse har till ändamål bland annat att främja »utförandet av nya företag eller understödjande av redan befintliga sådana, som avse att gagna den arbetande befolkningen i ekonomiskt och moraliskt hänseende, såsom tidsenliga bostäder med billiga hyror, egna hem, vård om barnen under föräldrarnas arbetstid m. m. . . . uppkomsten av nya eller förbättrande av redan befintliga slöjder och näringar samt undervisning i sådana av allmännyttigt slag genom arbetsstugor eller slöjdskolor för barn, yrkesskolor för hantverkslärlingar» etc. Ansökan inlämnas till stiftelsens sekreterare, redaktör Anders Billow, Holländaregatan 9 A, Stockholm, senast den 1 januari. 7. Allmänna Arvsfonden har till ändamål att främja barns och ungdoms vård och fostran. Ändamålet skall vara behjärtansvärt och fylla ett förefintligt behov samt icke kunna förverkligas utan bidrag ur arvsfonden. Understöd ur arvsfonden är alltid av engångsnatur och lämnas aldrig till driftkostnader. Arvsfondens medel går numera i främsta rummet till barnkolonier samt anstalter för halvöppen barnavård. Men, i den mån medlen räcker till, lämnas även understöd till åstadkommande av andra anstalter av olika slag på barna- och ungdomsvårdens område. Understöd får dock ej lämnas för åtgärd, vars bekostande åligger staten eller kommunen. Ansökan skall ställas till Konungen och senast den 31 mars inges till Kungl. Socialdepartementet.

Beträffande ansökningshandlingarna kan i största allmänhet sägas alt de bör innehålla en så klar men dock inte alltför omfattande utredning som möjligt samt även en finansplan som klarlägger hjälpbehovet. Helst bör också något önskat belopp nämnas i ansökan. Om ansökan samtidigt görs till flera fonder bör detta nämnas i ansökningshandlingarna för att möjliggöra korrespondens mellan de olika stipendienämnderna. Lokalfrågans

lösning på kort

sikt

Värdet av att om några decennier eller om ett sekel ha landet täckt av fina fritidsanläggningar och — som längre fram i detta kapitel skall diskuteras — av förnuftigt byggda skolor m. m. erkänns säkert av alla. Men för många som står i det praktiska ungdomsarbetet och som dagligen känner trycket av lokalfrågan och på alla orter där åtgärder i fritidshänseende i den dag som är skulle behöva sättas igång men bromsas upp på grund av lokalsvårigheterna är dock denna fråga än aktuellare: vad kan i dag, utan stora omkostnader och med enkla medel göras för att främja lokalfrågan. Är resurserna helt bottenskrapade? Har alla reserver utnyttjats? De sista två frågorna kan utan vidare besvaras med nej. Det finns utan tvivel outnyttjade resurser — låt vara ofta långt ifrån idealiska — när det gäller att tillfälligt skaffa utrymmen för fritidsarbetet. Åtskilliga exempel som kommittén fått sig tillställda från föreningar och enskilda personer visar att man med mycket små medel har kunnat åstadkomma bra saker. Detta framgår t. ex. av flera av de på sid. 212 meddelade exemplen beträffande fritidsrumsarbetet. I flera fall har t. ex. skyddsrum eller överblivna utrymmen i källarplanet utnyttjats för fritidsverksamhet av varierande slag. Även om dessa vanligen under markplanet liggande lokaler inte fyller alla hygieniska krav, bör de dock för en eller ett par kvällar i veckan vara ett acceptabelt tillhåll. Framställningar till husvärdar och bostadsrättsföreningar m. fl. om tillstånd att disponera skyddsrummen, eventuellt mot en mindre lokalhyra, bör i åtskilliga fall kunna ge resultat. Andra exempel erbjuder många föreningar, ungdomsråd eller sammanslutningar som lyckats förvärva något gammalt torp eller någon fallfärdig stuga som de med ringa penningtillskott men med en hel del eget arbete lyckats göra om till trivsamma fritidslokaler. Tre exempel på sådana lokalförvärv meddelas här: 1. Folkskollärare Arvid Andersson, Hallaröd: 1944 löstes i Hallaröd frågan så. Ett torp, ganska illa medfaret, inköptes. Bidrag erhölls från Rödakorskretsen med 500 kronor, från enskilda 125 kronor och från skolfester resten. För c:a 1 800 kronor åstadkoms en riktigt prima stuga, dock är den ännu inte målad inuti men invändigt klädd med tretex pä alla väggar och masonit i taket. 2 rum och förstuga, 14 X 5 m, varav det största rummet är ca 32 m2. Nu skall slöjdmaterial inköpas för pojkarna.

2. 11-årig flickscout, Stockholm, stud.1 Vi scouter hyra i Saltsjö-Duvnäs en stuga för en billig penning. Dä vi hyrde den såg den gräslig ut — fullt med kackerlackor o. s. v. Men vi röjde upp ordentligt. Undan för undan. När vi sedan skaffat »bosättning» ha vi fått den verkligt trevlig. Och så roligt vi haft — och fortfarande ha — med att göra fint där, målat, murat snickrat, sytt o. d. Varje höst vid jultiden ordna vi basar för att få in pengar till hyra och hushållskostnader. Det behövs inte så mycket pengar att hyra en sådan stuga. »Vår» stuga såg fallfärdig ut i början, den var gräslig helt enkelt. Men just detta gjorde saken så mycket roligare, ty då fingo vi visa vad vi dugde till. 3. Stationskarlsaspirant, 20 dr, Aspsjö.1 Så som vi åstadkom vår träffstuga skulle man nog kunna göra på många orter. Vi fick köpa en gammal ödestuga billigt. Denna reparerade vi upp genom att var och en bidrog med vad han eller hon kunde. Sedan gjorde vi upp teckningslistor som vi skickade ut till alla upptänkbara föreningar och sammanslutningar med en bön att alla som ville hjälpa oss skulle teckna en tioöring eller mera. Denna tiggarkampanj inbragte sä mycket så vi fick medel till inredning och anskaffande av porslin m. m. En annan möjlighet som ofta dyker upp i diskussioner kring dessa spörsmål är att en del av alla de ledigblivna skollokaler som genom skolornas indragning och centralisering inte längre utnyttjas för undervisning skulle kunna utnyttjas för fritidsändamål. Det ställer sig emellertid svårt att få någon uppgift om hur många skolbyggnader det här rör sig om och vilket skick de befinner sig i. Några samlade uppgifter om antalet indragna skolor kan skolöverstyrelsen inte lämna eftersom det stundom är domkapitlen som har att besluta om indragning. I en år 1943 av Kopparbergs läns allmänna nykterhetsförbund företagen undersökning beträffande lokalbeståndet i 35 kommuner i Dalarna uppgavs 75 skolhus stå tomma och i huvudsak obegagnade. Också om dessa siffror inte är tillämpliga på landet i övrigt, pekar de dock emot att det här rör sig om ett lokalbestånd av relativt stort omfång. Vad kvaliteten på dessa skolbyggnader beträffar, uppger överstyrelsen att de ofta befinner sig i synnerligen dåligt skick. I allmänhet är de dessutom små och rymmer bara något enda klassrum. Vanligt synes vara att de säljes och upplåts till bostadsändamål. I de fall då ett utrymt skolhus ersätts av en nybyggd skola, kommer den gamla skolbyggnaden säkerligen ofta att utnyttjas för barnbespisning. Trots detta är kommittén övertygad om att ledigblivna skolbyggnader på många håll skulle kunna upplåtas för fritidsändamål, om de kommunala myndigheterna görs uppmärksamma härpå. Den invändningen ligger nära till hands att »ödeskolorna» vanligen finns på platser där en kraftig minskning av ungdomens antal föreligger eftersom det ju är barnbristen som motiverat skolindragningen. Enligt kommittén är det emellertid särskilt viktigt att just på dessa platser så mycket som möjligt görs för att ställa det trevligt för den uppväxande ungdomen. 1

Exemplet hämtat ur Ungdom har ordet, Sthlm 1941.

Sedan kommittén i sitt betänkande angående stöd åt föreningslivet år 1944 rekommenderade att »en del av försvarsmaktens monterings färdiga trähus (militärbaracker) vid fredsförhållanden förflyttas för att kunna för lokaländamål disponeras på platser, där en lösning av lokalfrågan eljest av ekonomiska skäl icke skulle vara möjlig inom överskådlig tid», har detta ärende avancerat i av kommittén avsedd riktning. Den 7 december 1945 tillsatte nämligen försvarsministern, efter uppvaktning i ärendet av ungdomsvårdskommittén, en kommitté med uppgift att »biträda med utredning av vissa med avvecklingen av övertaliga baracker sammanhängande frågor ävensom avgiva de förslag till vilka utredningen må föranleda». I barackutredningens i maj 1946 avgivna utredning föreslogs att de baracker som kvarstode sedan krigsmaktens behov av sådana för förläggnings-, förråds- och beredskapsändamål fyllts skulle säljas i fria marknaden. Följande sammanslutningar bör enligt utredningens förslag i första hand tillgodoses, nämligen: 1. Föreningar som ämnar bereda befolkningen på en ort tillgång till lokaler för överläggningar och föredrag i allmänna frågor, för bedrivande av studieverksamhet och folkbildning, för främjande av allmän folknykterhet eller annan därmed jämförlig verksamhet. 2. Kommuner, idrotts- och scoutorganisationer, yrkessammanslutningar, religiösa sammanslutningar och ideella eller allmännyttiga ekonomiska föreningar vilka ämnar använda barackerna för anordnande av semesterförläggningar, lägerverksamhet och sommarkolonier av skiftande art samt till sportstugor och andra ändamål, ägnade att främja sund fritidssysselsättning, fysisk fostran, semestervistelse och annan rekreation. Enligt utredningen bör nyssnämnda sammanslulningår inte bara erhålla förtursrätt vid inköp utan också kunna inköpa baracker till särskilt förmånligt pris. Vad försäljningen beträffar föreslår utredningen att försvarsväsendets baracker skall försäljas av det militärförband där byggnaderna är redovisade. Civilförsvarets övertaliga baracker skall försäljas direkt av civilförsvarsstyrelsen, och statens arbetsmarknadskommission skall ombesörja avyttringen av sina för försäljning disponibla baracker. De sålunda i utredningen uppdragna riktlinjerna vilka här i korthet återgetts godkändes av försvarsministern i beslut den 28 juni 1946. Framför allt på sådana orter där det finns baracker som skall försäljas och där flyttningskostnader — vilka ofta blir ganska dryga — alltså inte behöver uppstå finns nu möjligheter för kommuner, ungdomsföreningar och andra sammanslutningar alt finna en låt vara provisorisk lösning på sin lokalfråga.

Den under hösten 1946 utlysta barackförsäljningen, omfattande c:a 1 300 baracker varav c:a 300 manskaps- och samlingsbäracker, är nu i huvudsak slutförd. Ytterligare försäljning av baracker som nu är disponerade som provisoriska förråd m. m. kommer att äga rum framdeles när permanenta fredsförråd hunnit iordningställas.

Hur

skall lokalfrågan

lösas på orter

av olika storleksordning

?

I detta kapitel framförs en rad rekommendationer, samtliga syftande till att ge ungdomen bättre tillgång till fritidslokaler. I anslutning därtill skall diskuteras hur varierande lokalfrågans lösning måste bli på orter av olika storlek samt med varierande befolknings- och näringsstruktur. En ingående analys av frågan om hur orterna landet runt är beskaffade och för närvarande fungerar med hänsyn till befolkningens fritidsanvändning samt hur stort influensområde en ort kan ha under vintertid med sämre kommunikationer och under sommartid, när möjligheterna att ta sig fram är större o. s. v., skulle kräva ingående ekonomiskt-sociologiskt-geografiska undersökningar. Något sådant undersökningsmaterial finns emellertid inte tillgängligt, varför följande uttalanden måste bygga på relativt lösa antaganden. Vad beträffar befolkningens fördelning på orter av olika storlek kan ur 1940 års folkräkning inhämtas att vid denna tidpunkt 56 procent av Sveriges befolkning ansågs bo i tätorter med minst 200 invånare, medan återstående 44 procent bodde på vad folkräkningen benämner egentlig landsbygd. Av tätortsbefolkningens 56 procent kom 6 procent på tätorter under 1 000 invånare, 13 procent på tätorter mellan 1000 och 10 000 invånare och 37 procent på tätorter över tO 000 invånare. Då det gäller att lösa lokalproblemen för dessa olika befolkningskategorier, måste hänsyn tas till att folkmängden på den egentliga landsbygden snabbt minskar — redan nu är procenttalet för där bosatta sannolikt väsentligt lägre än år 1940. Vidare måste man komma ihåg alt en avsevärd del av landsbygdsbefolkningen bor tillräckligt nära en tätort för att åtminstone under större delen av året utan alltför stort besvär kunna ta sig dit på kvällar och söndagar. En stor del av befolkningen bor dock fortfarande och kommer med all sannolikhet under överskådlig framtid också att bo utspridd på landsbygden utan några möjligheter att lätt uppnå kontakt med närmaste tätort. Det erbjuder helt naturligt särskilt stora svårigheter att tillgodose denna mycket glest boende befolknings behov av samlingslokaler. Innan kommittén diskuterar vilken lösning av lokalfrågan som under olika förhållanden närmast bör ifrågasättas, skall först framhållas att det på många håll i landet, där behov av lokaler föreligger, av ekonomiska skäl iorde vara svårt att få till stånd något som kan göra skäl för namnet fritids-

centrum, med andra ord, ett folkets hus, en bygdegård eller en skola utbyggd för ändamålet. Hur stort befolkningsunderlag som fordras för byggandet av särskilda fritidslokaler är givetvis omöjligt att ange, då detta i hög grad är beroende av befolkningens geografiska spridning, intresseinriktning, åldersfördelning, redobogenhet och ekonomiska möjlighet att satsa pengar för ändamålet m. m. Av intresse i sammanhanget är några uppgifter som visar hur stora influensområdena är för de orter och kommuner som sökt kontakt med Lantbruksförbundets Byggnadsförening för ny- eller ombyggnad av bygdegårdar. Att märka är att begreppet bygdegård kan inkludera anläggningar av mycket varierande storlek. En byggnad med t. ex. en samlingssal, kapprum och kaffekök kan alltså kallas bygdegård likaväl som den stora, differentierade fritidsanläggningen. Uppgifterna som avser 87 olika byggnadsprojekt, framför allt förlagda till Svealand och Götaland, fördelar sig på följande sätt. Ungefärligt invånareantal1 i influensområdet:

Antal projekt.

— 500 501—1 000 1 001—1 500 1 501—2 000 2 001—

16 27 21 14 9 Summa

87 Även om dessa uppgifter pekar mot möjligheten av att också på relativt små orter eller i glest befolkade trakter förutsättningar kan förefinnas för byggnadsprojekt av bygdegårdskaraktär, är det säkerligen framför allt på de mindre orterna och på rena landsbygden nödvändigt att sikta mot en sådan planering av skolorna att de kan fylla ett behov också för fritidsändamål. Åtminstone de mest trängande lokalbehoven skulle kunna tillgodoses, om t. ex. ett studiecirkelrum anordnades i anslutning till skolan eller om en slöjdsal eller en samlingssal upplåts för fritidsverksamheten. I fråga om redan befintliga skollokaler är möjligheterna i regel mycket begränsade, men i samband med byggnadsprojekt för nya skolor bör alltid övervägas vilka åtgärder som kan företas för att vissa utrymmen skall kunna utnyttjas för fritidsändamål. Kostnaderna för en dylik komplettering är alltid relativt små i förhållande till de fördelar som därigenom står att vinna. På större platser kan föreligga behov av flera fritidscentra. Ur flera synpunkter — främst därför att befolkningen inom någotsånär bekvämt räckhåll från hemmet skall kunna nå fritidsanläggningen — är det nämligen av vikt att dessa inte blir för stora, och en sådan decentraliseringstendens bör därför uppmuntras. 1

Häri ingår samtliga inom området boende, även spädbarn och åldringar etc.

Men inte endast fritidsanläggning behövs på större orter, där möjligheterna att variera lokalfrågans lösning tvärtom nogsamt bör tas tillvara. Ungdomskaféer, antingen såsom självständiga enheter eller förlagda i anslutning till någon annan lämplig fritidslokal t. ex. ett bibliotek eller en fritidsgård, bör sålunda kunna komma i fråga. I de större tätorterna bör vidare fritidsrum i fastigheter — omnämnda i ett följande avsnitt — komma till stånd, liksom vissa utrymmen i skolorna med fördel bör kunna utnyttjas i fritidsarbetet. En lycklig lösning av lokalfrågorna på lång sikt förutsätter bland annat en inventering av lokalförhållandena på platsen. Med hänsyn tagen till befolkningstäthet och befolkningssammansättning, till kommunikationer och vägförhållanden, till ungdomarnas intresseinriktning m. m. måste sedan ett program för lokalfrågans lösning läggas upp. Även om detta utredningsarbete måste företas lokalt, är det vissa uppgifter som de lokala utredningsinstanserna skulle behöva såsom underlag för sina beräkningar och som möjligen en kommande lokal- eller samhällsplaneringsutredning skulle kunna finna ett svar på. Som exempel på i sammanhanget viktiga frågor som bör kunna erhålla ett någorlunda allmängiltigt svar må nämnas följande: Hur ställer sig frågan om gångtid och lokaltäthet? Är det möjligt att komma fram till några objektiva besked om hur tätt de olika anläggningarna måste ligga för att inte de som bor i periferien skall mista intresset? Hur skall vidare fritidscentrumanläggningar och möteslokaler överhuvud taget på bästa sätt inpassas i samhällsplaneringen? Hur skall storleken av de olika lokaliteterna beräknas med hänsyn till befolkningens storlek, ålderssammansättning m. m. och med hänsyn till trivseln? Olika lokaliteter måste förmodligen rekrytera sina besökare ur befolkningsstockar som är högst varierande i storlek, och det bör finnas möjlighet att komma fram till åtminstone någotsånär entydiga regler härvidlag.

IL Skolorna och fritidsverksamheten. I det föregående har kommittén uttalat att den vill begränsa sin uppgift till att understryka vissa önskemål som vid en kommande lokalutredning särskilt bör uppmärksammas ur ungdomssynpunkt. På två punkter — i fråga om skolorna och i fråga om fritidsrum i fastigheter — har kommittén emellertid ansett det motiverat att något utförligare behandla frågan om vilken form det samhälleliga stödet lämpligen bör ta. Vad först skolorna beträffar, finns det överallt i landet, där bebyggelsen är någorlunda tät, skolbyggnader som i stort sett är disponibla för andra ändamål än de egentliga under eftermiddagar och kvällar. Enligt uppgift från år 1941 finns det omkring 14 000 folkskolebyggnader i landet, och härtill

kommer de högre skolorna. Som en jämförelse kan nämnas att en annan stor grupp av med samhälleliga medel byggda lokaler — kyrkorna — är långt mindre: antalet statskyrkobyggnader — kyrkor och kapell — i landet, torde ligga någonstans emellan 3 000 och 3 500.

Fördelar

och nackdelar

med skolornas

utnyttjande

för

fritidsarbete

Skolbyggnader finns sålunda i stora och små orter landet över, och det kan tyckas att ungdomens lokalfråga tack vare skolorna kunde få en naturlig, bra och billig lösning. Skolorna står tomma på eftermiddagar och kvällar, lokaler och inredning är relativt oömma, och de unga »hittar vägen» till skolan. Kostnaderna för utnyttjandet kan vidare hållas relativt låga. Men också om vissa påtagliga fördelar kan framhållas, finns det också uppenbara nackdelar förbundna med skolornas utnyttjande för fritidsändamål. Den främsta olägenheten är utan tvivel att skolorna så sällan är byggda eller inredda så att de lämpar sig för den typ av verksamhet som det här är tal om. För att fritidssysselsättningarna skall verka lockande för de unga, skall inredning och möblering helst leda tankarna till ett ljust och trevligt hem vilket en skola med dess kateder och stela pulpetrader knappast kan göra. Att det brister mycket i skolornas möjligheter att bjuda en trevlig fritidsmiljö är ofrånkomligt. Professor Nils Ahrbom som nedlagt ett betydande intresse just på skolbyggnadsfrågor säger härom i en artikel i Folkskollärarnas tidning (1945: 16): För former av undervisning, som mera strävar att utveckla barnens produktiva anlag, saknar klassrummet alltjämt utrymme och utrustning. Av de nyare undervisningssystem, som går under namn av arbetsskola (detsamma gäller givetvis fritidssysselsättningar), har det svenska klassrummet och skolhuset ännu inte tagit sådana intryck som skulle kunna leda till utvecklingen av en ny skoltyp. Inom det moderna klassrummets trånga ram inskränker sig variationerna till detaljer, som dock i och för sig kan vara nog sä betydelsefulla. Införandet av lösa bord och stolar för barnen är exempelvis en sådan betydelsefull detalj. Den möjliggör friare möblering av klassrummet och en anpassning för individuellt eller kollektivt arbete. Tyvärr kan dessa möjligheter endast undantagsvis utnyttjas, emedan klassrummets mätt inte tillåter en fri uppställning av bänkarna t. ex. i bägform omkring läraren. Ur en annan artikel hämtad ur samma tidning av folkskollärare Arvid Linder (1945: 10) kan återges följande karakteristik av en del folkskolor: Planlösningen är ofta otillfredsställande, belysningsförhållandena mindre goda. Uppvärmning och ventilation lämnar mycket övrigt att önska. Obehandlade och dammiga golv ger upphov till infektioner, kaminer och kakelugnar värmer upp det inre av salarna, medan ytterväggarna är kalla och fönstren dragiga. Skolans yttre är dystert och tråkigt, hela miljön nedstämmande och allt annat än inspirerande.

Även om flertalet skolor, kanske framför allt på landsbygden, inte kan ge den ram kring fritidssysselsättningen som vore önskvärt har framför allt under de senaste åren starka krafter varit i rörelse för att de skolbyggnader som nybyggs liksom de skolsalar som nyinreds även skall kunna fylla uppgiften att bjuda en lämplig fritidsmiljö. Vad som nu sagts avser framför allt klassrummen, medan för- och nackdelar beträffande övriga utrymmen i skolorna ter sig mera varierande. I korthet torde följande kunna sägas: a) Klassrummen är, som nyss nämnts och i fortsättningen närmare berörs, långtifrån idealiska som fritidstillhåll vare sig för skolbarnen eller för fritidsgästerna. I den mån klassrummen är inredda med lösa bänkar och bord i stället för med kaleder och pulpeter blir olägenheterna dock inte så framträdande. b) Specialrummen, i främsta rummet slöjdsalar men i större skolor också t. ex. handarbetssal, naturkunnighetsrum och skolkök, är mycket användbara, framför allt om de utnyttjas för de speciella ändamål för vilka de är avsedda. Svårigheten här är att det kan uppstå irritationsmoment, om salar försedda med verktyg, maskiner o. d. överlåts i andra händer än de ordinarie lärarnas. c) Samlingssalar och gymnastiksalar bör på orter av varje storleksordning med fördel kunna användas för fritidsändamål, helst om de fålen bra inredning med film- och scenmöjligheter och om de placeras så att de är lätt åtkomliga i förhållande till skolans övriga utrymmen. Övningssalar och samlingssalar förekommer emellertid inte i flertalet skolor, delvis beroende på att de statsbidragsbestämmelser som finns begränsar möjligheterna att inreda specialutrymmen i mindre skolor. Bara de större skolorna — A-skolorna — kan nämligen få statsbidrag till särskilda salar för handarbete, teckning, naturkunnighet etc. samt till bibliotek och samlingssalar. Utrymme för träslöjdsundervisning och också gymnastiksal kan däremot utan hinder av statsbidragsbestämmelserna inredas i så gott som samtliga skoltyper, även i småskolor på landsbygden. Antalet skolbarn som får tillgång till nämnda specialutrymmen blir dock än mindre på grund av att förefintliga statsbidragstekniska möjligheter att förse skolorna med olika specialsalar inte på långa håll kunnat utnyttjas av kommunerna. Detta beror framför allt på att statsbidrag till skolbyggnader införts blott för något tiotal år sedan och att åtskilliga kommuner alltså ännu inte varit i tillfälle att utnyttja befintliga statsbidragsmöjligheter, såvida någon skolbyggnadsfråga inte varit aktuell sedan kungörelsen därom kom till. Följande tablå som kommittén uppgjort med stöd av ett material som insamlats från 363 representativt utvalda skolor visar, att dessa var försedda med specialsalar enligt följande:

A-skolor

B-, C- och

(54 st.)

D-skolor (309 si.)

Slöjdsal 47 192 Handarbetssal 22 14 Skolkök 41 39 Gymnastiksal 39 93 Utöver det faktum att skolorna bara undantagsvis är byggda på ett sådant sätt att de lämpar sig för fritidssysselsättningar och att som nyss nämnts de möjligheter, som finns att erhålla statsbidrag för härför särskilt lämpade utrymmen endast i relativt liten utsträckning ännu kunnat utnyttjas, är det också andra synpunkter som bör framhållas. Ett intensivt utnyttjande av skollokalerna för annat än undervisning måste av erfarenheten att döma inverka menligt på denna. De tillfälliga besökarna i klassrummen ställer ofta till en viss oreda: de tittar i skolböckerna, lånar pennor och kautschukar, flyttar på bänkarna, ritar på tavlan och suddar ut vad som eventuellt skulle stå kvar till dagen därpå. Det klagas också på att de besökande ofta smutsar ner hårt. Med hänsyn till tidpunkterna för städning kan detta skapa ytterligare svårigheter. Den trygga känslan av att klassrummet är barnens eget område, deras egen okränkbara mark, kan äventyras genom alltför täta upplåtelser. Om det å ena sidan ur skolans synpunkt är mindre lyckligt att skolorna upplåts för annat ändamål än undervisning, så framhålles det å andra sidan av de sammanslutningar o. d. som önskar hyra skollokalerna att rörelsefriheten inom dessa blir alltför begränsad. Vanligen får man inte röka och ofta måste man ha utrymt lokalen före t. ex. klockan 22 på kvällarna. Möjligheten att anordna dans är också ofta beskuren i skolorna. Det saknas inte exempel på fall, då endast skolornas avklädningsrum upplåtits till föreningar, eller då en förening ej tillåtits avhandla frågor som ej på förhand underställts en kommunens representant. Utan tvivel vore det lyckligt om inte så många förbud och inskränkningar behövde gälla för skolornas tillfälliga hyresgäster. Sakskälen mot att upplåta en samlingssal eller en gymnastiksal för dans är inte alltid så starka. Det borde också som regel vara möjligt att finna något utrymme inom en skola — en korridor eller ett särskilt avgränsat rum — där rökning kunde tillåtas. Utan tvivel har de svenska skolornas huvudmän mycket att lära av sina engelska kolleger i denna fråga. Också i England är man ofta hänvisad att använda skolorna för fritidsändamål. I allmänhet är man inte heller där särskilt belåten med den lösningen, men det kan åtminstone sägas att man i England gör det bästa möjliga av en ofta tråkig situation genom att så långt det är möjligt försöka ge ungdomarna en känsla av att de är på egen mark, när de är i skolorna och att de får göra det så trevligt för sig som förhållandena medger.

Kommittén skulle sålunda hälsa med glädje en uppmjukning av det traditionella sättet att betrakta vissa fritidssysselsättningar såsom mindre passande inom skolornas miljö. Samtidigt skall understrykas vad som tidigare sagts om att detta inte får ske på bekostnad av skolbarnens och lärarnas trivsel. Också lärarnas intressen måste nämligen här uppmärksammas. Om de har sin bostad inom skolan, kan de givetvis ha berättigade krav på att efter skolarbetets slut få vara ostörda. Utvecklingen går emellertid därhän att allt färre lärare bor inom skolorna. Det är numera stadgat — SFS 1937:998 — att lärarebostad inte utan dispens får inrymmas i skola som rymmer mer än ett klassrum. Också skolvaktmästarnas krav på att få ha sin fritid i fred måste beaktas. Många känner, naturligt nog, vakthållningen i samband med lokalupplåtelserna på kvällarna som en extra börda utöver den ordinarie arbetsdagen. Följden härav blir emellertid mindre gynnsam för fritidsverksamheten. Det torde vara en tämligen allmän erfarenhet att fritidsbesökaren just på grund av vaktmästarens attityd ofta har en känsla av att vara i vägen och att inte vara så önskade gäster. Kommittén vill i förbigående framhålla att skolvaktmästarna självfallet bör ha rätt till ersättning för det extra arbete som utförs under fritid. I regel åligger det nämligen inte — eller bör inte åligga — vaktmästaren att tjänstgöra på kvällarna eller på helgdagarna, då skolan tas i bruk för fritidsverksamhet. Vaktmästarna bör ha betalt efter en bestämd taxa, och när det gäller tjänstgöring är det nödvändigt att tillse att han inte får för många av veckans kvällar upptagna. Om dessa förhållanden regleras, torde motsättningen mellan honom och den verksamhet som här diskuteras kunna minskas betydligt. Kommittén vill slutligen framhålla att den måhända allvarligaste invändningen mot skolan såsom fritidstillhåll är den, att skolan för många ungdomar är alltför förknippad med tvång och läxor, med disciplin och obehag för att kunna verka lockande. Den frågan kan renlav ställas, om inte en skola med ett annat innehåll, med mera av lustbetonade arbetsformer, med mera arbetsglädje och individualitet skulle behövas, för att de ungdomsskikt man kanske helst vill nå skulle känna sig attraherade. Skolorna

måste planeras för

fritidsbruk

Det föregående har visat att de mindre skolorna — och dessa i sin tur återfinns vanligen på de mindre orterna — utöver klassrum vanligen bara är försedda med slöjdsal och gymnastiksal om ens det. I den mån fritidsverksamheten kan äga rum i de sistnämnda utrymmena är det bra. Men vart skall handarbetsgruppen, filmstudiecirkeln eller amatörteatergruppen ta vägen?

Det synes lämpligt att m a n s ä r s k i l t p å de orter, d ä r l o k a l f r å g o r n a inte k a n l ä n k a s få en a n n a n och b ä t t r e lösning, söker att vid n y b y g g n a d av skolor v e r k a för att dessa från b ö r j a n p l a n e r a s m e d t a n k e p å k o m m a n d e uppgifter för b y g d e n s g e m e n s a m h e t s l i v . H ä r v i d b ö r givetvis d i s k u t e r a s h u r u v i d a inte dessa b e h o v gör det ö n s k v ä r t a t t vissa u t r y m m e n i n o m s k o l a n görs s t ö r r e och ges en a n n a n u t r u s t n i n g ä n s o m k a n m o t i v e r a s m e d u t g å n g s p u n k t från e n b a r t u n d e r v i s n i n g e n s behov. F r a m f ö r allt p å m å n g a m i n d r e o r t e r k a n det n ä m l i g e n inte anses v a r a e k o n o m i s k t försvarligt — och d e s s u t o m lär det inte v a r a p r a k t i s k t möjligt — att m e d a l l m ä n n a m e d e l bygga skilda lokaler för s k o l ä n d a m å l och för f r i t i d s b r u k . Att en skola får en trevlig planering, o c k s å m e d h ä n s y n tagen till fritidslivets behov, k a n säkerligen d e s s u t o m bli ett v e r k s a m t medel att p o p u l a r i s e r a skolan som u n d e r v i s n i n g s a n s t a l t . Det finns t y v ä r r för n ä r v a r a n d e inte m å n g a k o n k r e t a e x e m p e l p å skolor som p å ett lyckligt sätt f ö r e n a r skol- och fritidslokaler. Vid de a r k i t e k t t ä v lingar s o m a n o r d n a t s de s e n a r e å r e n i s a m b a n d m e d p l a n e r a d e skolbyggen h a r fritidslivets l o k a l b e h o v emellertid ofta u p p m ä r k s a m m a t s . Helt n a t u r l i g t gäller det h ä r i ö v e r v ä g a n d e u t s t r ä c k n i n g s k o l p r o j e k t för stora och m e d e l stora städer. T r e exempel p å p l a n e r a d e »fritidscentrumskolor» m e d d e l a s i fortsättningen. 1. Det förslag till nybyggnad av Hälsingborgs praktiska mellanskolor som erhöll första pris vid en tävling år 1945 är intressant, därför att pristagaren utnyttjat de möjligheter till skapande av ett medborgarcentrum som låg förborgade i programmet. Fackrum, avsedda för undervisning i praktiskt arbete såsom sömnad, verktygsarbete m. m., jämte högtidssal och gymnastiksal har lagts i en särskild byggnadskropp intill skolan. 2. Ett annat exempel utgör ett nyligen publicerat förslag till samrealskola i Avesta. Denna skola kommer att uppföras i tvä parallella längor, en sydligt orienterad med allmänna undervisningslokaler, lärare- och frukostrum samt en nordlig med övningssalar, omklädnadsrum och källarutrymmen. Mellan dessa ligger i ett plan sida vid sida högtidssalen och gymnastiksalen. Frukostrummet i södra längans bottenvåning, högtidssalen samt övnings- och omklädnadsrummen i norra längan utgör tillsammans skolans publika del, som vid vissa tillfällen helt eller delvis utnyttjas av allmänheten. Frukost- och kapprummet bildar en öppen och solig foajé till de båda stora salarna, övnings- och omklädnadsrummen kan också tjänstgöra som biutrymmen till högtidssalen, särskilt dä denna används till teater, varvid slöjd-, handarbets- och teckningsrummen utgör små teaterverkstäder, och omklädningsrummen till gymnastiken kan bli uppträdanderum. 3. Det kan i detta sammanhang också vara av intresse att omnämna ett planerat skolprojekt som utförts som examensarbete vid Tekniska Högskolan av arkitekt M. Ahlgren och som är ritat med tanke på ett elevantal varierande mellan 200 och 275 barn. Samhället, för vilket anläggningen är avsedd, beräknas omfatta omkring 2 000—2 500 personer. Av planerna framgår att folkskolan här utgör kärnan i ett mindre community centre bestående av samlingssal, skolbibliotek, bad, praktiska hobbylokaler, skolkök m. m. De flesta av utrymmena inom skolan är avsedda att utnyttjas i skolans arbete, medan vissa utrymmen — t. ex. ungdomslokalen och föreningsrummet — är planerade med tanke pä fritidsverksamheten.

Att skolornas samlingslokaler bör utformas så att de lämpar sig också för fritidsverksamhet har i Stockholm beaktats vid planläggning av en rad nya skolbyggnader. Härvid har eftersträvats att finna en lämplig förläggning av fritidslokalerna i förhållande till de egentliga undervisningslokalerna och att i anslutning till varje skola bygga upp ett »municipal centre» för föreningsliv, rekreation och fritidssysselsättning. Här kan vidare nämnas att Sveriges Folkskollärarförbund i skrivelse till Kungl. Maj:t i januari år 1942 överlämnade en skrivelse, i vilken föreslogs att i ett fristående gymnastikhus förutom en stor samlingssal borde inrymmas ytterligare en mindre samlingssal och dessutom slöjdsal, skolkök, bibliotek, eventuell tandklinik samt bland de sanitära anläggningarna också bad för allmänheten. Förbundet hemställde att Kungl. Maj:t måtte ta frågan under utredning. Den tanke som här är väckt — att de utrymmen som i främsta rummet skulle kunna utnyttjas som gemensamhetslokaler förläggs till en särskild byggnad intill den egentliga skolan — är enligt ungdomsvårdskommittén värd en särskild rekommendation. I folkskolans årsbok 1944 (sid. 387) framhålles i en artikel följande angående skolornas planering för såväl skol- som fritidsverksamhet. Positiva åtgärder att förhjälpa ungdom och vuxna till samlingslokaler i anslutning till bygdens skola behöves utan tvivel, men då skall problemet lösas vid nybyggnad av en skola såsom samhällscentrum. Då bör lokalerna uppdelas i tre naturliga grupper: en avdelning för enbart skolan, innehållande klassrum och specialsalar, en gemensam för skolan och allmänheten med gymnastiksalar samtidigt tjänstgörande såsom samlingslokal med bad, dusch och bioinstallation samt slutligen en tredje avdelning, avsedd endast för allmänheten och innehållande biblioteks- och föreläsningssal, serveringslokal, slöjdlokaler för pojkar och vävsal för flickor o. s. v. Förslag syftande till nybyggnad eller ombyggnad av skollokaler för andra ändamål än undervisningens har även nyligen berörts i en promemoria i anslutning till befolkningsutredningens betänkande angående fria skolmåltider. Ett genomförande av detta förslag — i princip antaget av vårriksdagen 1946 — kommer helt naturligt att ställa krav på utrymmen, inredda med bord och bänkar och förlagda i anslutning till kök och serveringsrum. De lokaler för skolmåltider som alltså kommer att behövas synes i viss utsträckning kan komma de behov tillgodo som diskuterats i detta avsnitt. Att en samordning här bör ske, så att skolmåltidslokalerna inte bara används några timmar på förmiddagarna utan även utnyttjas för andra ändamål på eftermiddagar och kvällar, har också beaktats i nyssnämnda promemoria. Följande utdrag kan i detta sammanhang vara av intresse: En stor del av skolmåltidslokalerna torde falla inom kategorien nyanläggningar vid gamla, små skolor. (Ritning till sådan byggnad bifogas). Denna byggnad kan antingen läggas friliggande eller tillbyggas skolhuset som flygel. Observeras bör, att

lokalen är så utformad, att den även med fördel kan användas som allmän samlingslokal eller aula för skolan. Vid större skolor med mer än några hundra elever kan typritningar ej följas, utan bespisningen bör från grunden projekteras på basis av det här framlagda programmet. För folkskolor med upp till ca 100 elever finns inom skolöverstyrelsen uppgjorda typplaner till de byggandes ledning. Dessa kommer snart att revideras, i samband därmed kommer skolmåltidslokalerna att inarbetas i planerna. I ungefär en tredjedel av skolorna i skoldistrikt, som hittills icke anordnat skolbespisningar, torde bespisningslokaler kunna inredas i befintliga lokaler. Härvid får emellertid en del anses såsom provisoriska lokaler i avvaktan på nybyggnad eller inredning utom skolan av definitiva lokaler. I många fall finns det däremot möjlighet att helt eller delvis inreda goda lokaler inom befintliga skolutrymmen. Utrymmen lämpliga härför är t. ex. vindar, gamla lärarbostäder, klassrum som pä grund av minskat barnantal icke används, outnyttjade soutterräng-utrymmen, samlingssalar, bygdegårdar etc. Givet är, att alla de krav som kan uppställas pä en fullgod lokal icke alltid kan uppfyllas, fast man inte därför kan fordra att en nybyggnad sker. Lämpligheten av att inreda bespisningslokaler i befintliga utrymmen får därför prövas från fall till fall. För att intressera de kommunala instanserna för en planering av skolorna med sikte på fritidslivets behov är säkerligen en viss upplysningsverksamhet nödvändig. Sådan information bör i första hand inriktas på att stimulera de kommuner som ämnar bygga skolor att som första led i arbetet företa en uttömmande inventering av kommunens behov också av andra samhälleliga lokaler. En sådan lokalinventering, sedd i belysning av kommunens möjligheter att i andra sammanhang få till stånd erforderliga gemensamhetslokaler, kommer måhända att visa att det vore förmånligt att från början ge det planerade skolbygget en vidare ram än som annars avsetts. Förslag om byggandet av nya skollokaler bör enligt kommittén föregås av en utredning angående ortens behov av fritidslokaler och uppgörande av en plan för lokalbehovets tillgodoseende. Om så visar sig lämpligast bör härvid fritidslokalerna samordnas med skollokalerna. Kommittén förutsätter att skolkommissionen kommer att uppmärksamma frågan. En här antydd upplysningsverksamhet med avseende på skolornas planering bör för att bli effektiv ges sådana former att man ute i kommunerna är förtrogen med dessa tankegångar, redan när nya skolbyggen planeras. Det är i de flesta fall för sent att ingripa, när ritningarna redan ligger färdiga. Artiklar i fackpressen, föredrag i radio och ute i kommunerna, inte minst upplysningsverksamhet från skolöverstyrelsens sida, i främsta rummet förmedlad av folkskolinspektörerna, är några av de medel som därvid kan tänkas ifrågakomma.

Statsbidragsbestämmelserna är för

rörande

skollokaler

snäva

De statsbidragsbestämmelser som för närvarande tillämpas beträffande skolbyggnader utgör emellertid ett visst hinder vid planerandet av skolor efter vidare linjer än som direkt motsvaras av undervisningens krav. Dels utgår, såsom tidigare nämnts, endast beträffande skolor av viss typ statsbidrag till de specialutrymmen som skulle vara särskilt värdefulla för fritidsverk|samheten. Dels är det föreskrivet att statsbidrag bara utgår i den mån de [planerade utrymmena till sitt omfång kan motiveras av elevantalet. Dessa stadganden som ur skolekonomisk synpunkt måste anses fullt motiverade medför att de utrymmen inom skolorna som med fördel skulle kunna utnyttjas för fritidsverksamhet, om de vore rymligare än bygdens barnantal kunde motivera, i stället får krympa ihop för att passa in i statsbidragsformeln. Detta gäller måhända i främsta rummet gymnastiksalar. För närvarande är skolformen den utslagsgivande, sålunda att gymnastiksalen i t. ex. en B 1-skola får vara 8 X 12 m och i en A-skola 10 X 16 m. Dessa salar blir emellertid för trånga för en trupp vuxna gymnaster som om möjligt fordrar utrymmet 10 X 20 m eller helst 12 X 24 m. Det möter visserligen inget hinder att ge en gymnastiklokal de större dimensioner som här antytts, men statsbidrag erhålls därvid bara till den enligt statsbidragsformeln begränsade delen av lokalen medan överskjutande utrymme helt måste betalas av kommunala eller andra medel. Möjlighet att erhålla statsbidrag också till sistnämnda del skulle säkerligen kraftigt stimulera många kommuner att planera sin skola med tanke också på fritidens behov. Statsbidrag enligt beslutet om statsstöd åt allmänna samlingslokaler kan visserligen medges till lokaler som inryms i samma komplex som en skola och ett exempel härpå förekom nyligen på en mindre ort. För att statsstöd skall utgå från statens nämnd för samlingslokaler krävs emellertid, att de krav bland annat på öppethållning för olika intressenter m. m., som för sådant fall är uppställda blir tillgodosedda. Inte sällan måste detta begränsa kommunernas möjligheter att erhålla statsbidrag för de fritidsutrymmen, |som inryms i skolorna. För övrigt ligger en begränsning av statsbidragets ;ianspråktagande redan däri, att en kommun måste vara huvudman för samlingslokalerna, om dessa ligger i en skola. Jämförelsevis sällan är det nämlligen kommuner som ansöker om statsbidrag till samlingslokaler. Kommittén vill i detta sammanhang hemställa att frågan om statsbidrag till dessa överskjutande utrymmen måtte tas under övervägande av de tidigare omnämnda organ som kan förväntas bli tillsatta för utredning av lokalfrågorna. Vad frågan om effektivare utnyttjande av skollokalerna beträffar har denna fråga behandlats i det följande på sid. 227. 14 Fritidsutredningen IV

III. Fritidsrum i fastigheter Kommittén har i inledningskapitlet framhållit att hemmet måste ges en ställning så central som möjligt vid planerandet av fritidsåtgärder. På grund av den särskilt i städerna vanliga trångboddheten är emellertid familjerna ofta svårt handikapade när det gäller att inom hemmen tillgodose ungdomarnas behov av svängrum för sådana utrymmeskrävande fritidssysselsättningar som intresserar dem. Reparationer av familjens och egna tillhörigheter, samlingar av olika slag, hobbysysselsättningar såsom modellbyggen, slöjd m. m., är exempel på sysselsättningar som ofta helt enkelt inte kan äga rum därför att bostaden inte ger något fredat utrymme härför. Tanken att ett fastighetskomplex bland övriga serviceanordningar såsom tvättstuga, cykel- och skidstall o. d. också har ett eller flera rum, »fritidsrum», avsedda för medlemmarnas kollektiva trevnad och dit kanske framför allt de skrymmande sysselsättningar som nu inte får plats inom lägenheterna kunde förläggas, ligger här nära till hands. Ett sådant komplement till lägenhetsutrymmet inom bekvämt räckhåll vore uppenbarligen av största värde för hyresgästerna. Kommittén har i det följande sökt samla de synpunkter som är ägnade att närmare belysa problemet.

I vilken

utsträckning

har fritidsrum

hittills

byggts?

Frågan om anordnande av fritidsrum i fastigheterna har under de senaste åren varit föremål för ett växande intresse såväl från privata byggmästares sida som framför allt från de stora bostadsrättsföreningarna samt bostadsföretagen i kommunal regi. Kommittén skall i det följande redovisa de svar som vid förfrågan erhållits (år 1945) från de tre slora bostadsrättsföreningarna HSB, Riksbyggen och Svenska Folkbyggen angående förekomsten inom deras fastigheter av fritids- eller hobby rum samt dessas inredning, finansiering m. m. Det är troligt att dessa uppgifter långtifrån täcker de initiativ som tagits landet runt i frågan, men det kan med stor sannolikhet antas att de fakta som kommer fram i svaren anger tendensen och utvecklingen för landet i dess helhet. HSB har meddelat att av de 130 tillskrivna lokala HSB-föreningarna i landet svar erhållits från 92 föreningar. Av dessa har 35 förklarat sig sakna alla lek- och fritidsutrymmen. De har inte heller gjort några uttalanden i ämnet. Dessa 35 föreningar representerar huvudsakligen mindre städer och orter, men också städer som Hälsingborg, Falun och Östersund — varav de två senare har ett förhållandevis stort bestånd HSB-lägenheter — återfinns i gruppen av dem som saknar såväl lek- och fritidsutrymmen som önskemål och synpunkter i anknytning därtill. Av svaren från de övriga föreningarna

framgår att fritids- eller hobbyrum (för slöjd, sömnad, målning, verkstadsarbete, bordstennis eller skidvård) finns inrättade eller är i det närmaste färdigbyggda i HSB-hus på 30 orter. Möteslokaler som upplåts för föreningsmöten, lägenhetsinnehavarnas familjefester, för söndagsskolor, husmodersgymnastik och barnträdgård, redovisas av 14 HSB-föreningar. Ett par föreningar nämner att de planerar hobbylokaler. Riksbyggen meddelar att deras inventering i frågan avser 77 fastigheter med tillsammans 3 970 lägenheter. I dessa finns någon form av fritids- eller hobbyrum i 24 fastigheter medan 53 helt saknar sådana utrymmen. Uppgiften att av 48 planerade fastigheter 43 skall förses med någon form av gemensamt fritidsutrymme visar att det blir allt vanligare att fritidsrum planeras. Att 5 av fastigheterna ej får särskilt fritidsutrymme har sin grund i att man i dessa inte kunnat uppbringa plats därför. I viss utsträckning finns emellertid möjlighet att för sådana ändamål begagna skyddsrummen. Vad slutligen Svenska Folkbyggen beträffar, anordnades fritidsruin första gången år f 943 i en nybyggd fastighet i Stockholm. Därefter har föreningen sökt anordna sådana utrymmen i ny uppförda fastigheter runt om i landet där förutsättningar därför förelegat. I det föregående har lämnats uppgifter från kooperativa bostadsföretag av rikskaraktär. Som nämnts förekommer fritidsrum också i viss utsträckning i privatägda fastigheter liksom inom de fastigheter som uppförts med hjälp av kommunala medel: AB Stockholmshem i Stockholm uppger t. ex. att de i alla de fastigheter där det är möjligt söker få till stånd fritidsutrymmen och att det finns sådana inom en stor del av företagets fastigheter. Också om här refererade uppgifter ingalunda gör anspråk på fullständighet, torde de dock vara tillräckliga för att visa att de senare årens diskussioner kring fritidsfrågan och kring människornas behov av att produktivt utnyttja fritiden stimulerat till vissa åtgärder. Utan tvivel torde emellertid de fritidsutrymmen inom fastigheterna som nu finns att tillgå i förhållande till fastighetsbeståndet i dess helhet och till föreliggande behov vara försvinnande få. Hur fungerar

fritidsrummen?

I inledningen till detta avsnitt har nämnts, dels att fritidsrummet i fastigheten behövs för att ge familjemedlemmarna tillfälle att syssla med utrymmeskrävande och stökiga sysselsättningar av skilda slag, för vilka de trånga lägenheterna knappast ger rum, dels att kamratgrupper som alltför sällan kan få husrum i hemmen här skulle kunna få ett lämpligt tillhåll. Hur rimmar nu dessa önskemål med de erfarenheter som hittills vunnits beträffande fritidsrummens användning och möjligheter? För besvarande av dessa frågor kan kommittén dels stödja sig på vissa uppgifter från de i det före-

g å e n d e n ä m n d a bostadsföretagen, dels återge vissa i n t r y c k och u p p g i f t e r som erhållits genom ett s t u d i u m av ett a n t a l fritidsrum, företrädesvis b e l ä g n a i S t o c k h o l m vilka s t u d e r a t s m e d avseende å funktion, o r g a n i s a t i o n m . m. I det följande återges resultatet av d e n n a u n d e r s ö k n i n g m e d detaljskildr i n g a r av h u r ett a n t a l f r i t i d s u t r y m m e n fungerar. 1. Verkstadsrum i en fastighet med ca 350 invånare. På begäran av lägenhetsinnehavarna inredde bostadsrättsföreningen för åtskilliga år sedan en matkällare till verkstadsrum. Rummet användes för alla slags snickeriarbeten: man byggde kanoter och enklare möbler, och innan kriget satte stopp för motorbåtssporten höll också många motorbåtsintresserade till där. Huset höll hyresgästerna med hyvel- och filbänk jämte skåp med hänglås, till vilka hyresgästerna hade nycklar och där de kunde förvara sina verktyg. Också ett gaskök fanns i anslutning till verkstadsrummet där man kunde värma upp en limpanna eller koka en kopp kaffe. Rummet användes avgiftsfritt. Till en början var intresset mycket stort men avtog under de senaste åren märkbart och för närvarande används rummet till möbelupplag. Om detta berodde på att antalet ungdomar i fastigheten minskat eller hade annan orsak är svårt att säga. 2. Samkvämsrum i fastighet med ca 500 invånare i förort. Rummet är avsett för stillsamma samkväm och fester och får disponeras gratis av hyresgästerna. Nyckeln utlämnas av maskinisten. Inredningen är trevlig och hållen i ljusa färger. Hyresgästernas damklubb och andra sammanslutningar — också flera kyrkliga ungdomsföreningar — håller till där med sina möten. Fastän rummet hittills inte använts i den utsträckning som kunnat förväntas drar sig de ansvarige för att upplåta rummet för fri ungdomsverksamhet. Man är rädd för att ungdomarna skulle gå för hårt åt den fina inredningen och de trevliga möblerna. 3. Verkstadsrum och samkvämsrum i fastighet på Östermalm med ca 1 300 invånare. Verkstadsrummet som är ganska litet — omkring 25 kvm — används av hyresgästerna för mindre reparationer och snickeriarbeten. Det är försett med arbetsbänk och ett skruvstäd, men verktyg får var och en ta med sig. Ungdomarna är mycket sparsamt företrädda bland besökarna som framför allt utgöres av vuxna män. T j u g 0 __trettio ungdomar i fastigheten i åldern 12—18 år har slagit sig ihop till en liten klubb som får disponera ett skyddsrum i en närliggande fastighet. Där möts de för att musicera, leka, läsa läxor och prata. Denna verksamhet har nu pågått i över ett år och ledningens erfarenheter är de allra bästa. Några klagomål från de i fastigheten boende har hittills inte hörts av. En av de äldre ungdomarna har hand om nyckeln. 4. Fritidsrum i anslutning till lekstuga i fastighet på Söder. I anslutning till en lekstuga underhöll bostadsrättsföreningen under några år ett litet rum som kunde användas av fastighetens ungdomar som fritidslokal. Rummet var omkring 20 kvm stort och nästan omöblerat: i huvudsak tycks det ha inrymt en låda och en madrass. På grund av de negativa erfarenheter värden ansett sig ha gjort har rummet numera uthyrts. Utrymmet hade framför allt besökts av tre av husets ungdomar som tillbringade en hel del tid där utan att ha någon ordnad verksamhet. Senare

drog dessa ungdomar jämnåriga kamrater dit och ofta höll de till där långt in på nätterna. Grannarna började beklaga sig över deras hänsynslösa framfart, ungdomarna hojtade, visslade och kastade stenar mot rutan. Flera av dem skaffade sig egna nycklar för att på det sättet kunna komma och gå alldeles ogenerat. Då det inte fanns någon som hade ansvaret för det hela hyrde bostadsrättsföreningen ut rummet. 5. Verkstadsrum i nytt bostadsområde i förort. I en relativt nybyggd fastighet inreddes ett källarutrymme till verkstadsrum. Detta försågs med hyvelbänkar och arbetsbord pä den ena sidan och en del skomakarredskap på den andra sidan för att tillgodose olika intressen. När det hela var färdigt inbjöds hyresgästerna att besiktiga det nya fritidsrummet men bara några få infann sig. De vidtagna arrangemangen utsattes för stark kritik och man ansåg bland annat att byggnadsföretaget borde bekosta virke för slöjden. Denna begäran ansågs orimlig och avslogs. Verkstadsrummet överlämnades därpå till hyresgästerna som fick disponera det avgiftsfritt, när de sä önskade; nyckeln tillhandahölls av maskinisten. I över ett år har rummet nu stått till hyresgästernas disposition, men något större intresse för saken har inte kunnat förmärkas. För närvarande är det bara en person som använder rummet och ofta stär det obegagnat flera veckor i sträck. 6. Samkvämsrum i fastighet i förort. I en källare har inretts tvä samkvämsrum för hyresgästerna, ett större som är avsett för föreläsningar och samkväm och rymmer 20—30 personer och ett mindre för studiecirklar. Rummen är trevligt möblerade med stolar och bord. Samkvämsrummet (det större) var till en början mycket efterfrågat. En del frikyrkliga sammanslutningar vände sig redan när huset uppfördes till byggnadsföretaget men avvisades, emedan bolaget ansåg att lokalerna borde reserveras för profana ändamål och därför att de kyrkliga föreningarna redan disponerade lokaler inte långt därifrån. I stället fick flera politiska och liknande ungdomsföreningar sitt tillhåll där. Rummet fick gratis disponeras av dessa föreningar för klubbaftnar och studiecirklar. Det visade sig emellertid snart att intresset för föreningsarbetet var så minimalt att också de få aktiva medlemmarna inte längre såg en möjlighet att fortsätta. Vid en inspektion några månader efter öppnandet var rummen redan ganska medfarna med ramponerade möbler och bråte kringstrött. Byggnadsföretaget ligger nu i underhandlingar för att om möjligt få någon annan fritidsverksamhet till stånd i lokalen. 7. Verkstadsrum i fastighet likaledes belägen i förort. En rundfråga för att utröna intresset för fritidsutrymme i fastigheten visade att det i synnerhet var två verksamhetsgrenar — slöjd och vävning — som hyresgästerna var intresserade av. Det sattes därför upp en snickarbod som ställdes under tillsyn av en snickare i fastigheten vilken under dagarna fick använda verkstadsutrymmet för sitt arbete. Pä kvällarna fungerar snickaren som instruktör för de hyresgäster som önskar arbeta där. För närvarande är det tre eller fyra stycken som brukar komma mera regelbundet. Snickarboden är väl försedd med olika redskap; där finns flera hyvelbänkar, arbetsbord, filbänk m. m. och företaget är berett att komplettera utrustningen om intresset håller i sig. Snickarboden får användas avgiftsfritt och någon särskild anordning med nyckeln behövs inte, eftersom snickaren själv nästan alltid arbetat

där. Verksamheten har pågått under alltför kort tid för att några mera bestämda slutsatser skall kunna dras. 8. Vävsluga i större

fastighetskomplex.

Vävstugan är rymlig och inbjudande med flera rum. Sju vävstolar finns jämte skåp för tillbehör, garn m. m. Verksamheten står under ledning av en vävlärarinna som kommer tre kvällar i veckan och undervisar i vävning samt skisserar upp mönster för de olika arbetena m. m. De tre övriga kvällarna arbetar deltagarna på egen hand. Avgiften är 5 kronor per manad, bland annat avsedd till ersättning ät lärarinnan; dessutom får givetvis var och en själv betala omkostnader för garn m. m. De flesta deltagarna är unga hemmafruar och intresset är mycket stort. Vävstugan är öppen hela dagarna och mänga tar sig en vävstund också på förmiddagarna. 9. Verkstadsrum

i fastighet i förort.

1 ett verkstadsrum i Enskede pågår för närvarande ett intressant försök. AB Familjebostäder har nämligen heltidsanställt vice värden för att han jämte vicevärdssyssla också skall omhänderha verksamheten bland ungdomen. Intresset för verksamheten är synnerligen stort bland såväl barnen som föräldrarna. Pojkarna sysselsätts inomhus med snickeriarbete och flickorna med sömnad. Härutöver förekommer säng, musik och teater. Det finns två källarlokaler, varjämte verksamheten får förfoga över två lokaler i fastighetens lekstuga. I den ena källarlokalen finns hyvelbänk med verktyg och material för snickeriarbeten, i den andra bordstennisbord samt en liten scen för enklare teater etc. Lekstugan är inredd med stolar och bord. Piano kommer att anskaffas. Verksamheten bedrivs också utomhus i form av promenader och olika grenar av sport. Tyvärr är de lokalutrymmen som stär till förfogande i minsta laget med hänsyn till det livliga intresse, som visats. 10. Fritidslokaler i bostadsrättsfastighet i Uppsala. För att utröna intresset för en studie- och hobbyverksamhet i fastigheten företogs en rundfråga bland husets invånare. Därefter inbjöds alla intresserade till sammanträde i gillesstugan för att konstituera Rotegärdarnas gruppverksamhet. Föredrag hölls om Byalag och kvartersgemenskap och en styrelse på 6 personer valdes. Härefter föredrogs preliminärt förslag till verksamhetsplan som resulterade i att grupper i engelska (tvä), konst, sömnad och vävning startade. Dessutom även en sagostundsgrupp. Grupperna engelska (nyb.), sömnad och sagostunder har letts av krafter inom huset. Förutom gruppverksamheten har anordnats en strumpstoppningsafton med all- och lutsäng samt kaffedrickning. Häri deltog 21 personer. En afton har ägnats åt demonstration av hemmets elektriska utrustning samt matlagningsdemonstration. Invånarna i fastigheten fördelade sig på följande sätt:

Barn och ungdom under 20 år .. Vuxna

Män 31 77

Kvinnor 40 62

Summa 71 139

210 Lokalerna består av gillessluga med kök, kapprum och toalett c:a 50 kvm. Handtvättstuga och två hobbyrum, vardera lokalen c:a 7 kvm. Dessutom finns i huset centraltvättstuga och bastu. Gillesstugan är inredd med bord och stolar. Två vävstolar

jhar lånats och placerats i handtvättstugan. En svart tavla har erhållits som gåva från stadens folkskolor. Utrustning för hobbyrum saknas. 11. Redogörelse för fritidsverksamheten i Göteborgs Bostadsföretags Stiftelse (Solgårdsverksamhet) fastighet, Valåsgatan 42 (Lunden). I ett disponibelt källarutrymme i en större bostadsfastighet för barnrika familjer har två i bostadsområdet bosatta fäder, en fastighetsskötare och en metallarbetare sedan 1941 i anslutning till fastighetens kommitté för fritidsverksamhet igångsatt och bedrivit en betydande fritidsverksamhet, huvudsakligen inriktad på barn- och ungdom och kallad »Nytta och Nöje». Ansvarig för arbetet är en styrelse bestående av hyresgäster, valda för ett år i sänder. Det ena av de två rum som kunnat utnyttjas för ändamålet har inretts med bord och stolar samt bokhyllor. Här har ungdomarna spelat olika spel eller läst böcker; flickorna har vissa kvällar i veckan samlats till syklubbar, sång och musik o. d. En idrottsklubb och en frimärksklubb har vidare varit i gång. Idrottsklubben har i allmänhet haft c:a 600 deltagare i mästerskapstävlingarna som anordnats varje år. Barnen fär titta i böcker samt komma till klubbmöten och filmaftnar. Föräldrarna har också sökt sig dit för att låna böcker, åhöra föredrag eller se film. Framförallt detta senare har intresserat ungdomen mycket. I anslutning till ovanstående lokaler disponerar »Nytta och Nöje» två slöjdrum i samma fastighet. Slöjdverksamheten bedrives i samarbete med barnavårdsnämndens arbetsstugestyrelse som avlönar slöjdlärare för verksamheten. Verksamheten finansieras dels genom att en smärre avgift — 40 öre per familj och manad erlägges av de familjer som önskar tillhöra »Nytta och Nöje» — dels Igenom anslag frän barnavårdsnämnden bland annat genom arbetsstugestyrelsen som bedrivit slöjdverksamheten från dess början. Arbetsstugestyrelsen avlönar även en ledare för fackklubbarna. Fritidsrummen utgör det enda fritidsarrangemanget inom ett relativt avgränsat bostadsområde omfattande nämnda stiftelses fyra fastigheter, vardera omfattande omkring 168 familjer, med tillsammans c:a 700 barn och ungdomar. Med intilligjgande HSB- m. fl. fastigheter uppgår antalet till c:a 1 500 barn- och ungdomar. iFritidsrummen har utnyttjats synnerligen livligt. Omkring 150 familjer betalar rcgeljbundet avgift och från dessa brukar omkring 300 personer i alla åldrar mera regelobundet besöka verksamheten. Understöd från barnavårdsnämnden har bland annat utgått i form av ett anslag år 1945 avsett för lokalomkostnaderna för biblioteksverksamheten och uppgående till 250 kronor. Inventarier och utrustning — bland annat ett bibliotek med för närvarande t 796 bokband — har tiggts ihop av stiftarna och de löpande utgifterna har täckts genom ovannämnda avgifter och vinster ä anordnade fester, lotterier, idrottstävlingar m. m. Inkomsterna för är 1944 fördelade sig härvid på följande sätt: Saldo från föregående år Inkomst av kontingenter » » biografkassan » » fester » » idrotts verksamhet » » lotteri » » bibliotek Diverse inkomster

1 356 kronor 672 » 828 » 2 192 » 500 » 2 311 » 110 » 150 » Summa 8 119 kronor

Allt arbete med organiserandet och handhavandet av verksamheten har i huvudsak skötts av de båda ovannämnda initiativtagarna och styrelsen. En del andra personer — såväl föräldrar som ungdomar — bosatta inom bostadsområdet har emellertid även hjälpt till. Inget arvode — frånsett slöjdlärarens och ledarens för flickklubbarna — har erhållits för de tids- och tålamodskrävande insatser som härvid utförts. Nämnas kan att fritidskommittéer alltid tillsätts i fastigheter eller bostadsområden tillhörande Göteborgs Bostadsföretag. Resultatet härav blir dock mera sällan så resultatrikt som härovan nämnts.

Sammanfattning

av

erfarenheterna

När kommittén här vill söka sammanfatta vissa synpunkter på frågan, stöder den sig inte bara på de i det föregående anförda exemplen. Dels avser ju dessa exempel i huvudsak bara Stockholm, dels är materialet alltför litet. Kommittén har emellertid också haft tillfälle att diskutera frågorna med en rad personer som kommit i kontakt med problemet på olika sätt: arkitekter, socialarbetare, byggnadstekniker, sociologer, vilka gett kommittén del av sina synpunkter och erfarenheter. Därvid har starkt understrukits h u r vanskligt det är att komma med bestämda slutsatser i frågan, på grund av att det problemkomplex av vilket denna fråga är en del — gruppernas behov av kollektiva hjälpmedel — ännu är så outforskat. De exempel som lämnats i det föregående visar ganska klart hur olika verksamheten i fritidsrummen kan utforma sig och hur skiftande erfarenheter som gjorts. Också om gränserna synes vara ganska flytande och en uppdelning sålunda blir ganska schematisk, kan det vara lämpligt att skilja på två olika slags utrymmen, nämligen verkstadsrummet och samkvämsrummet. Verkstadsrummet är avsett att användas för reparationer och olika slag av slöjd och hantverk och inredningen bör vara därefter: stora arbetsbord, hyvelbänkar o. d. hör hemma där. I samkvämsrummet skall t. ex. föreningar och klubbar kunna hålla till: där skall husets fruar kunna ha sykurs, där skall familjefestligheter eller gemensamma fester för husets invånare kunna anordnas. Inredningen i samkvämsrummet skall alltså lämpligen vara så hemlik som möjligt. Utrustningen av fritidsrummen synes för närvarande växla i hög grad. Verkstadsrummet innehåller stundom bara »fast» inredning, d. v. s. arbetsbänkar av olika slag, hyvelbänkar etc. samt utrymme att förvara verktyg. I andra fall har man gått längre och också anskaffat behövliga verktyg, öppen tillgång till verktygsskåpen har dock lämnat mindre gynnsamma erfarenheter, varför en viss kontroll och övervakning i dylika fall visat sig nödvändig. Lämpligast tycks vara att var och en själv tar med de hammare, tänger o. s. v. han eller hon behöver. I samkvämsrummen utgör bord och stolar den huvudsakliga utrustningen,

men dessutom finns ganska ofta en svart tavla och — ehuru säkerligen mera sällan — ett piano eller en orgel som kan utnyttjas vid sammankomsterna. Stundom finns också utrustning för kaffeservering. Uppgiften från HSB bekräftar att fritidslokalernas inredning är mycket skiftande. Vad angår inredningen i de redovisade hobbylokalerna uppger tio föreningar att lokalerna ännu inte är riktigt färdigbyggda eller att de är så nya att man inte hunnit inreda dem än. Av återstående tjugo föreningar uppger fem, att hobbylokalerna är försedda med hyvelbänkar och fullständig uppsättning verktyg, i ett par fall också med symaskiner. Flertalet har dock inga verktygsuppsättningar utan bara arbets- och hyvelbänkar samt skruvstäd; i några finns dock även t. ex. träsvarv, rubank, handsågar, smärgelskiva, slipsten och filbänk med skruvstycke. Skåp till förvaring av de egna verktygen omnämns av HSB-föreningarna i Stockholm och Uppsala. Den senare föreningen meddelar att arbetsskåpen hyrs av dem som så önskar, för en avgift av 3 kronor per år. Beträffande möteslokalerna uppger tre föreningar att f. d. skyddsrum, bara inredda med skyddsrumsbänkar, tagits i anspråk. Av övriga 11 föreningar har två stycken bara bord, stolar och talarstol (-bord), fyra har dessutom piano. I fyra lokaler finns vidare kokmöjligheter och två har teaterscen, radiogrammofon och möjlighet att visa film. Till dessa föreningar hör Stockholms HSB, Malmö HSB och Göteborgs HSB, av vilka särskilt de två första föreningarna har vardera ett flertal väl utrustade möteslokaler av olika slag. I Stockholm är det brukligt, att lekstugorna på kvällarna används som mötes-, samkväms-, gymnastik- och slöjdlokaler. Att inredningen av utrymmena blir så trevlig och inbjudande som möjligt är utan tvivel av största vikt om syftet med hobbyrummen skall förverkligas. Avskavda och slitna möbler, smutsiga fönster och fula gardiner bidrar säkerligen verksamt att dämpa ner intresset för fritidsrummen. Den verksamhet som äger rum i fritidsrummen — antingen dessa är inredda såsom verkstadsrum eller samkvämsrum eller bådadera — kan vara av ganska varierande slag. Följande användningssätt synes vara de vanligast förekommande. a) Hantverksbetonad verksamhet för husets folk såsom vävning, slöjd, skomakeri (äger givetvis rum i utrymme av verkstadstyp). b) Ungdomsverksamhet i olika former. (Här avses närmast organiserad verksamhet, kurser m. m. Kan äga rum i båda slagen av utrymme.) c) Föreningar av olika slag hyr fritidsutrymmet. (Vanligen avses samkvämsrummet.) d) Hyresgästerna hyr fritidsutrymmet för fester och tillställningar. gen blir det också här fråga om samkvämsrummet.)

(Vanli-

Nu förefaller det emellertid i praktiken inte alltid vara det spontana behovet av den ena eller den andra typen av verksamhet som bestämmer fritidsrummets användningssätt. I stället tycks detta i hög grad bestämmas av sådana svåråtkomliga faktorer som portvaktens eller värdens inställning till saken, hyresgästernas känslighet för buller, frånvaron eller närvaron av någon lämplig person som har organisationsförmåga samt tid och intresse för saken och som kan ansvara för det hela o. s. v. Dessa och andra förhållanden synes medföra större svårigheter beträffande verkstadsrum öppna för alla, än då det gäller att få till stånd en lyckad verksamhet i ett utrymme av samkvämstyp. Härtill bidrar bland annat att en verksamhet av verkstadstyp som regel blir mera bullrande, stökigare och medför större slitage än när verksamheten är av samkvämstyp. En annan orsak förtjänar också framhållas: Också om den spontana gruppbildning som kan uppstå i en fastighet mellan de människor, vilkas kanske enda föreningsband är att de råkar bo under samma tak, att de har samma värd och portvakt, samma cykelstall o. s. v., stundom kan visa sig fruktbar, är det vanskligt att bygga alltför mycket härpå. Grannskapskollektiviteten som främjats under skyddsrumsgemenskap och luftskyddsövningar är vacker som tanke men behöver alldeles speciella förutsättningar för att kunna växa fram och bestå under vanliga förhållanden. Det ter sig utan tvivel för många mindre lockande att under fritiden stå och slöjda och måla tillsammans med de människor som händelsevis råkar bo i samma hus. I varje fall förefaller det inte som om verkstadsrummens nuvarande gestaltning främjar uppkomsten av mera fasta gruppbildningar. För att åstadkomma gruppbildningar inom fastigheterna av mera hållfast art och med anknytning till fritidsrummen behövs det tydligen ett gemensamt intresse, en fängslande gruppuppgift eller i varje fall någonting som eggar till en kollektiv ansträngning och därmed förvandlar individerna till en konstruktiv grupp. Stundom förefaller det som om verkstadsrummet mist sin lockelse för ungdomen därför att det kommit att domineras av någon eller några äldre personer. Det öppna verktygsrummet där alla åldrar kan mötas vid slöjdbänk eller arbetsbord tycks lätt kunna bli en mötesplats huvudsakligen för de äldre. Det är inte så lockande för pojkarna att stå och arbeta tillsammans med fäder och farbröder; de vill hellre vara för sig själva i sina egna gäng där de känner sig mera på hemmaplan. Och så försvinner de unga från fritidsrummen, och det blir bara de medelålders och äldre kvar. Erfarenheterna tycks som nämnts växla: stundom går det utmärkt med blandade åldrar, men det synes bara behövas att någon eller några bland de äldre har en litet för myndig ton mot de yngre för att det hela skall mista sin lockelse för dessa. Frågan kan naturligtvis lösas på så sätt att man lägger upp ett schema enligt vilket olika grupper får komma olika kvällar.

Erfarenheten synes visa att också om man från början försökt sig på att hålla verkstadsrummet öppet för var och en som visat intresse, har man ofta efter en tid sett sig nödsakad övergå till restriktivare former; den bekvämaste lösningen blir då att helt enkelt hyra ut utrymmet åt föreningar eller grupper av olika slag som hålls samman av en viss idé eller uppgift. Men också beträffande det för förenings- och samkvämsverksamhet avsedda utrymmet synes stundom en viss sovring ske som får till följd att de ungdomar som kanske bäst behövde tillgång till fritidsrummet utestängs. Det saknas sålunda icke exempel på att det bullrande ungdomsgänget får stryka på foten för verksamhet av mera stillsamt slag, t. ex. syjuntor och söndagsskolor. Ungdomarnas möjligheter att i fritidsrummet släppa sig lösa, spela saxofon och dragspel, sjunga allsång, dansa eller hamra och borra är alltså ofta starkt begränsade, därför att dessa attraktiva sysselsättningar långtifrån kan försiggå ljudlöst. Det är svårt att under sådana förhållanden känna sig riktigt obunden. Redan detta att ungdomen springer i trapporna, hänger i farstun, visslar, hojtar, skrattar m. m. ger många hyresgäster anledning att protestera. Det är kanske inte att förundra sig över att portvakten eller värden går minsta motståndets väg och så småningom överlåter fritidsrummet åt mera tystlåtna besökare. Om man som främsta önskemål uppställer att det hela löper lugnt och stilla samt att det skräpas ner så litet som möjligt, är ett sådant förfarande också fullt riktigt. Utan tvivel är det mera bullersamt och mindre bekvämt att ha en skara tonåringar i fritidsrummet än att ha en grupp vuxna människor eller en barngrupp med en ledare i spetsen där. Men om målsättningen är den att fritidsrummet skall bli till nytta för den grupp av husets invånare vars fritidsfråga nu är sämst tillgodosedd så är ett sådant tillvägagångssätt likväl att beklaga. Ungdomens hemlöshet, dokumenterad på flerfaldiga ställen i detta betänkande, är utan tvivel ett problem av sådan betydelse att den möjlighet till en lösning som dessa fritidsrum kan erbjuda också bör utnyttjas.

Om fritidsrummens

ledning

Även frågan om lämplig ledning i fritidsrumsarbetet är som nämnts av central betydelse. Den lösning som denna fråga får måste givetvis komma att växla mycket starkt med förutsättningarna på olika håll. Ur praktisk synpunkt kan det naturligtvis vara önskvärt att planera verksamheten så att någon särskild ledare inte blir nödvändig. Men samtidigt kan nog sägas att förutsättningarna för ett gott resultat är större om det finns en person som är ansvarig för fritidsrummet och hur det används. Helst bör denna person nte bara ha till uppgift att lämna ut nycklar och hålla vakt. Han eller hon

bör om möjligt också söka stimulera verksamheten i rätt riktning och ge den en trivsam prägel. I synnerhet om det finns verktygsuppsättning att hålla reda på, ställer verkstadsrummet större krav på god ledning än om det är fråga om ett fritidsutrymme av mera samkvämsbetonat slag. Olika vägar får naturligtvis prövas här: i vissa fall kan måhända portvakten eller vice värden vara rätt person att ha hand om dessa uppgifter; i andra fall är det kanske lämpligare att låta uppdraget cirkulera från vecka till vecka mellan intresserade hyresgäster. Tänkbart är också att ungdomsföreningarna i trakten kan hjälpa till med detta arbete. Kontinuitet i ledningen så att inte olika personer olika veckor kastas in i arbetet är emellertid här liksom i liknande sammanhang att föredra. Erfarenheten visar att där fritidsrummen har »vandrande värdskap», blir friktionsanledningarna flera, än om samma person håller i trådarna, liksom intresset för att hålla lokalerna i stånd och att ha en hög standard på verksamheten blir avtrubbat. AB Stockholmshem anser sig till och med ha så dålig erfarenhet av att hyra ut sina fritidsutrymmen till än den ena organisationen och än den andra, att de numera bara hyr ut till organisationer för hela år i taget. Det står sedan den hyrande organisationen fritt att i sin tur hyra ut till andra föreningar. HSB uppger att inom dess fastigheter vice värden eller maskinisten i det stora flertalet fall har hand om fritidsrummet, sköter nyckelutlämning och tillsyn, upptar avgifter etc. Bostadsrättsföreningens styrelse uppges i en del fall närmast ha ansvaret. I ett fall ansvarar särskilda av föreningen utsedda förtroendemän, i ett annat fall åter har styrelsen för huset och en avdelning av Unga ö r n a r gemensamt ansvar för den fritidssysselsättning som äger rum i hobbylokalen på vardagskvällarna. Att den som förestår fritidsrumsarbetet får viss ersättning för sitt arbete, särskilt då detta växer ut och blir mera tidskrävande, anser kommittén rimligt. Också här får man söka sig fram på olika vägar och inventera de möjligheter som är tänkbara. Att en institution eller sammanslutning — t. ex. en barnavårdsnämnd eller en bostadsrättsförening — avlönar en person som får hand om fritidsverksamheten i en fastighet är en utväg som redan med gynnsamt resultat tillgripits på sina håll. I en rapport från AB Familjebostäder, Stockholm, påpekas följande som kan vara av intresse i sammanhanget. En sak kan utan vidare fastslås. Det går icke att upprätta en »effektiv» fritidsverksamhet bland ungdomen enbart genom anlitande av frivilliga krafter. Förr eller senare ledsnar vederbörande på att offra kväll efter kväll på ett i många fall ganska otacksamt arbete. Vidare händer det att en god frivillig kraft avflyttar och då står man där på nytt utan lämplig ledare. Det är svårt att säga hur fritidsverksamheten lämpligen skall organiseras i ett barnrikeområde men det är ställt utom allt tvivel att det fordras betalda ledare för att verksamheten skall ge något bestående resultat.

Förutsättningar

för att fritidsrumsidén

skall

lyckas

Det föregående visar att förekomsten av ett för hyresgästernas kollektiva behov tillgängligt utrymme inte i och för sig är tillräckligt för att garantera att det också fyller den avsedda funktionen. Fritidsrummets läge inom fastigi heten, hyresgästernas önskemål och intresse för saken, möjligheten att skaffa en bra och intresserad ledning är nämligen viktiga faktorer att beakta. Kravet på att i första hand verkstadsrummet men också samkvämsrummet placeras så i fastigheten att de kan användas på avsett sätt utan att grannarna bli störda har i det föregående flera gånger omnämnts. På Reymersholme i Stockholm har fritidsrummet fått en idealisk belägehet i en friliggande byggnad. Annars är den placering som fritidsrummet i allmänhet vanligen får — i källarplanet — just ur isoleringssynpunkt lämplig. Såväl när det gäller planering av verksamheten som den kontinuerliga driften, synes det vara av vikt att ta upp samarbete med fastighetens invånare | på ett sådant sätt att de känner sig ansvariga och meddelaktiga i arbetet. Att fritidsrummet stundom blir en besvikelse, tack vare att husets invånare inte utnyttjar det efter beräkning, kan just bero på att rummet iordningställts utan att hyresgästerna själva tillfrågats med påföljd att de känt sig stå utanför saken. Det är psykologiskt riktigare att hyresgästerna får samlas till diskussion och framlägga sina önskemål och synpunkter, innan rummets användning och inredning bestämts, eller att man genom en rundfråga förhör sig om deras inställning. Exemplen i det föregående visar också att man i ett par fall förfarit på detta sätt. Också när det gäller driften bör ett bättre resultat kunna uppnås om ett råd eller en kommitté bestående av personer som bor i huset följer verksamhetens gång. Ett fritidsrum kan givetvis inte planeras såsom en fristående företeelse utan hänsynstagande till den omgivning det skall inpassas i. Att, som inte sällan synes ske, på en slump rita in ett fritidsrum i en fastighet på ett utrymme som råkar »bli över» utan att ta reda på vilka andra fritidslokaler som finns att tillgå i grannskapet och vilka behov dessa tillgodoser måste medföra risk för ett direkt dåligt resultat. Man måste ta hänsyn också till denna faktor om man vill vara säker på att den funktion och utformning som fritidsrummet får skall fylla ett verkligt behov. Om det t. ex. i närheten av det planerade fritidsrummet finns en fritidsgård som erbjuder en rad varierande sysselsättningar kan ungdomarna måhända mycket bättre få sin praktiska verksamhetslust tillfredsställd där än i fritidsrummet hemma i källaren. Härtill kommer att den stora fritidsgården med mycket folk och stoj och spring kanske förefaller dem mer stimulerande och lockande. Samtidigt kan emellertid på samma plats föreligga ett stort behov av för föreningar avsedda smårum, spridda ut över bostadsområdena och åtkomliga för en billig penning.

Vid planering av fritidsrummen måste hänsyn också tas till att det kollektiv som ett fritidsrum avser att betjäna kanske inte alls sammanfaller med fastighetens hyresgäster. Beteckningen »fastighet» innebär för det första ganska olika saker. Lamellhusets lilla fastighet för sex eller nio familjer är naturligtvis inte en tillräckligt stor enhet att bära upp ett eget fritidsutrymme på samma sätt som den stora punkthusfastigheten med kanske 70 lägenheter. Vidare är det givet att ett så specialiserat utrymme som en vävstuga måste rekrytera sina besökare från ett större område än vad som är fallet med t. ex. en slöjdstuga. När i det föregående har talats om fastighet, har därmed avsetts ett hus eller ett huskomplex som utgör en lagom stor enhet för att motivera upplåtande av fritidsutrymmen av ena eller andra typen. De tidigare meddelade exemplen visar, hur olika den rayon varit vilken fritidsrummen tillskapats för eller kommit att utnyttjas av. På orter eller i stadsdelar där så föga annat finns att tillgå i fritidsväg uppstår frågan vilken funktion fritidsrummet bör fylla. Vid diskussion inom kommittén med representanter för olika intressenter hävdades ganska allmänt att verkstadsrummet är det utrymme som i första hand bör ifrågakomma om det blir tal om ett val. Den meningen synes vara allmän att det i varje fall inte är lämpligt att ömsevis använda fritidsrummet än för det ena och än för det andra ändamålet. De som hantverksarbetar måste få ha den trygga känslan av att inte behöva vara för aktsamma om golv och möbler och de som möts till sammanträden har sina krav på en inbjudande och hemtrevlig miljö där inga hyvelbänkar, verktygsskåp och halvfärdiga arbeten ger rummet för stark verkstadsprägel. Kommittén har i det föregående frambragt material som utvisar att ganska stora krav måste ställas på fritidsrumsverksamhetens uppläggning, på lokalernas inredning o. s. v. för att ett gott resultat skall kunna förväntas. Svårigheterna till trots gör sig enligt kommitténs uppfattning ett allt starkare krav gällande på att få till stånd fritidsutrymmen för ungdomen i fastigheter landet runt. I främsta rummet gäller detta de större byggnadskomplex i städer och tätorter som är belägna på längre avstånd från offentliga samlingslokaler för ungdom och som innehåller en stor procent familjebostäder.

Finansieringen

av

fritidsrummen

Sedan år 1943 finns möjlighet att erhålla samma låneförmåner (tilläggslån, tertiärlån) för iordningställande av fritidslokaler inom fastighet som för bostadslägenheter. Sedan ungdomsvårdskommittén i skrivelse till Kungl. Maj:t i december 1942 påtalat det beklagliga förhållandet att anordnande av fritidsrum försvårades genom att möjlighet saknades att erhålla tertiärlån

för byggande av sådana, har nämligen en ändring i författningen vidtagits av nyss nämnd innebörd. Vad inredningskostnaderna beträffar, synes de finansieras på olika sätt. HSB uppger sålunda att dess kostnader slås ut på årsavgifterna eller att de betalas av bostadsrättsföreningen. I AB Stockholmshem betalar byggnadsföretaget inredning av fritidslokalerna. Driftkostnaderna täcks vanligen genom att hyror eller avgifter i en eller annan form upptas, åtminstone av vissa kategorier som får utnyttja fritidsrummen. I HSB upplåts verkstadsrummen vanligen gratis för medlemmarna och deras familjer. Av 19 HSB-föreningar uppges sålunda att lokalerna får disponeras av de i fastigheterna boende utan särskild avgift: driftkostnaderna fördelas antingen lika på årsavgifterna eller betalas av medel som för detta ändamål ställts till bostadsrättsföreningens förfogande. En förening uppger emellertid, att lägenhetsinnehavarna får betala självkostnaderna för städning o. d., och en annan meddelar att kommunen betalar för fritidsrummet. HSB framhåller vidare att det förefaller som om verkstadsutrymmen aldrig uthyrs till utomstående, medan detta ofta sker beträffande mötes- och samkvämslokaler. En rätt allmänt tillämpad princip synes härvid vara att inga avgifter upptas av medlemmarna när lokalen nyttjas samfällt. Om lokalen upplåts för enskilt ändamål — familjefester etc. — uttas däremot en viss avgift. Vid uthyrning till allmänheten debiteras naturligtvis hyra. Från Katrineholm uppges att lokal uthyres till KFUK och ABF för dessa organisationers ungdomsverksamhet, från Gävle meddelas att skyddsrummen upplåts mot en mindre avgift till scoutkårer och »modellklubbar» för deras klubbmöten, studiecirklar och modellflygbyggen, från Västerås rapporteras att KFUM, Unga ö r n a r m. fl. brukar hyra lokalerna för 15—60 kronor per kväll med 50 procent rabatt för ungdomsorganisationer och i en rapport från Uppsala HSB heter det: Lokaler för fester och möten uthyras i stor utsträckning till allmänheten för möten, mindre fester, sammanträden, studiecirklar och lekaftnar samt användes även till religiösa möten såsom söndagsskolor, predikningar, konfirmationsundervisning o. s. v. För söndagsskolorna erläggs en avgift av kronor 6 per gång, för möten och sammanträden kronor 10 per gång och för samkväm kronor 20 per gäng. Samma avgifter erläggs av såväl HSB:s olika föreningar som andra föreningar, vilka förhyr lokaler. Men bostadsrättsföreningen, i vilken lokalen är belägen, betalar givetvis inte någon som helst avgift för lokalens utnyttjande. Folkbyggen uppger att driftskostnaderna ingår i fastigheternas övriga förvaltningskostnader och att de således täcks av årsavgifterna för bostadslägenheterna; dock erlägger de organisationer som enligt särskilda hyresavtal har rätt att disponera fritidsrummet viss dag i veckan en särskild hyresavgift härför, i regel 3—5 kronor. Någon avgift uttas däremot inte av husets hyresgäster, då de använder rummen för samkväm, festligheter eller dylikt. De skall emellertid själva städa efter sig.

I de fall då funktionärer (ungdomsledare, slöjdlärare, vävlärarinna etc.) är knutna till verksamheten, synes också finansieringsvägarna växla: stundom täcks kostnaderna av avgifter från deltagarna i kurserna, stundom står byggnadsföretaget för kostnaden. I ännu andra fall — som t. ex. i ett fall i Riksby i Stockholm — står barnavårdsnämnden för ungdomsledarens avlöning. Det har nyss nämnts att de låneförmåner som står till förfogande för uppförande av bostadslägenheter numera också avser hobbyrum i fastigheterna. Frågan är emellertid, om dessa förmåner är tillräckliga för att garantera tillkomsten av ett så stort antal hobbyrum som motsvarar behovet. För att mera allmänt få fritidsrum till stånd skulle det tydligen vara nödvändigt att antingen erbjuda alldeles särskilt gynnsamma lånevillkor eller liknande förmåner eller att gå fram med tvång och t. ex. uppställa krav på att fritidsutrymme obligatoriskt skall finnas i fastighet med så och så många lägenheter. Kommitténs

synpunkter

på

frågan

Kommittén har i inledningen till detta kapitel antytt att det kan förväntas att en utredning för översyn av hela frågan om gemensamhetslokaler kommer att tillsättas. I denna utrednings uppdrag kommer förmodligen också att ingå den här berörda frågan om fritidsutrymmen i fastigheter. Utan att föregripa de utredningsresultat som härvid kan tänkas framkomma vill ungdomsvårdskommittén peka på att det av bostadssociala utredningen vid årsskiftet 1945/46 framlagda programmet för den framtida bostadspolitiken anvisar flera naturliga anknytningspunkter beträffande statligt stöd för inrättande av fritidsrum i fastigheter och att därutöver kan tänkas ytterligare en del åtgärder för att främja tillkomsten av önskvärda fritidsrum. I samband med frågorna om den statliga låne- och bidragsverksamheten har bostadssociala utredningen sålunda i nyssnämnda betänkande framlagt några förslag rörande gemensamhetsanläggningar för bostäder. Utredningen förutsätter t. ex. att gemensamhetsanordningar som mödra- och barnavårdscentraler, daghem o. d. skall kunna inbegripas i det finansiella stöd som den statliga långivningen för bostadsändamål innebär, under förutsättning att förvaltningen av dem är så ordnad att det lånebeviljande organet anser betryggande säkerhet föreligga för deras användning för allmännyttiga ändamål. I den mån statliga bidrag prövas böra utgå till anläggningskostnader för lokaler för särskilda sociala ändamål, som t. ex. för barnavård och föreningsverksamhet bland ungdom, och dessa lokaler kan inplaceras i kollektiva anläggningar av här ifrågavarande slag, synes det utredningen naturligt — säges det i betänkandet — att sådana anläggningsbidrag utgår i form av räntefria, stående delar av bostadslånen på liknande sätt som sker beträffande bidragen till samlingslokaler, förvaltade av organisationer. Med hänsyn till

önskvärdheten av att daghem, lekskolor och liknande anläggningar för kollektiv tillsyn av barn får stor spridning inom bostadsområdena föreslår utredningen slutligen att bidraget i form av räntefri, stående lånedel utmätes till ett belopp av 15 000 kronor vilket täcker större delen av anläggningskostnaden för en liten anläggning. Detta belopp skulle hållas fixt intill den gräns, där bidraget motsvarar 50 procent av den faktiska anskaffningskostnaden och över nämnda gräns utgöra halva anläggningskostnaden. Ungdomsvårdskommittén konstaterar med tillfredsställelse denna bostadssociala utredningens positiva inställning till »anläggningar för kollektiv tillsyn av barn» och vill för sin del rekommendera att utredningens förslag om »räntefri, stående lånedel» för sådana lokaler utsträckes till att omfatta även lokaler avsedda att kollektivt användas av ungdom som där tillbringar en del av sin fritid — alltså vad kommittén i det föregående kallat fritidsrum, verkstads- eller samkvämsrum. Någon större väsensskillnad föreligger inte enligt kommitténs uppfattning mellan de daghem, där mindre barn sysselsätts med lekar och kindergartensarbeten, när hemmen — beroende på moderns förvärvsarbete eller annat — inte kan hysa dem, och de lokaler, där skolungdom och förvärvsarbetande ungdom i tonåren sysselsätter sig på fritiden, när hemmen på grund av trångboddhet inte har utrymme för deras verksamhetsbehov och kamratliv. Ännu mindre principiell skillnad råder mellan dylika lokaler för fritidssysselsättningar och de av bostadssociala utredningen såsom stödberättigade nämnda föreningslokalerna. Tillsynen över ungdomen är givetvis större inom av föreningslivet ordnad och bedriven fritidsverksamhet, men i fritidsrummen är de ungas spontana självverksamhet faktiskt mer utpräglad. Möjligheter till fria sysselsättningar efter vars och ens intresse och lokaler för sådana sysselsättningar under de många kvällar, då inte föreningssammankomster, arbete, sport eller läsning fyller de ungas fritid, är förvisso inte mindre viktiga än samlingslokaler för föreningsungdomens möten. Måhända skulle ett statligt anläggningsbidrag till dylika fritidslokaler i form av räntefria stående delar av bostadslånet kunna tillräckligt stimulera de byggande företagen att på eget initiativ lägga in fritidsrum i sina fastigheter. Dock måste det naturligtvis under alla förhållanden fastställas ett minimiantal lägenheter som en fastighet bör ha för att bli berättigad till sådan subvention. Omvänt skulle det kunna tänkas en tvingande bestämmelse om att subventionerad flerfamiljsfastighet med — förslagsvis — minst 40 lägenheter skall ha ett i förhållande till lägenheternas antal och storlek avpassat fritidsutrymme för gemensamma ändamål. Vid överläggningar som kommittén haft med representanter för några av våra kooperativa bostadsföretag har tanken på en sådan bestämmelse vunnit anslutning. Man har menat att ett sådant krav mycket väl bör kunna uppställas och att byggnadslånebyrån i vanlig ordning bör kunna övervaka att detta liksom andra villkor för statlig lånesubvention uppfylles. 15 Fritidsutrcdningcn

IV

Även ungdomsvårdskommittén finner skäl tala för införandet av en bestämmelse som går ut på att ett bestämt fritidsutrymme skall obligatoriskt ingå i statligt subventionerade flerfamiljshus av viss storlek på tätorter där tillgång till fritidsrum inte finns inom samma bostadskvarter. Ett lägenhetsantal av 40 synes kommittén vara en i detta avseende lämplig storleksnorm, men kommittén förutsätter att denna fråga närmare får utredas med hänsyn också till ekonomisk bärkraft m. m. Även om byggandet av frilidsrum subventioneras av staten, återstår lokalens inredning som kommittén finner skäligt att vederbörande byggnadsföretagare själv bekostar. Amorteringen av denna inredningskostnad liksom också utgifterna för lokalens drift torde emellertid sedermera komma att uttas av hyresgästerna genom atl slås ut på hyrorna, såsom redan praktiseras på de flesta håll. Då belastningen härvidlag inte får bli sådan att den nämnvärt höjer bostadskostnaden för dessa hyresgäster över hyresnivån för likvärdiga lägenheter i med fri tidsrum icke utrustade hus, måste ett fritidsrum baseras på ett tillräckligt stort antal lägenheter. Andelskostnaden på varje hyresgäst kan möjligen därigenom nedbringas till vad en hyresgäst nu får betala för t. ex. en balkong eller öppen spis, bekvämligheter vilkas värde — vad balkongen beträffar småbarnsfamiljerna undantagna — enligt kommitténs mening inte överstiger utan snarare understiger värdet av att husets ungdomar har tillgång till en fritidslokal i huset. Frågan huruvida fritidsrum obligatoriskt skall föreskrivas också för fastighet till vars uppförande statliga lånemedel inte anlitats, om sådan föreskrift skall gälla till storlek och belägenhet jämförliga fastigheter med statligt lånestöd, har diskuterats inom kommittén utan att kommittén dock tagit ställning därtill. Frågan torde få utredas i sammanhang med de övriga problem, om vilka kommittén tidigare uttalat att de tarvar närmare utredning av i respektive frågor sakkunniga organ. Kommittén vill emellertid föreslå införande i stadsplanebestämmelserna av ett stadgande att åtminstone ett fritidsrum skall finnas i varje bostadskvarter med flerfamiljshus. Likaledes vill kommittén rekommendera en allmän tillämpning av en bestämmelse som nu gäller i Malmö stad nämligen att den som uppför flerfamiljshus på kommunal mark vilken upplåtits med tomträtt skall vara skyldig att, om så krävs, i byggnad på tomten anordna »utrymme för fritidssysselsättning åt ungdom som bor inom byggnad å tomten». Ungdomsvårdskommittén vill alltså sammanfattningsvis upprepa att den för sin del förordar ett utsträckande av det statliga lånestöd — »räntefri, stående del av bostadslånet» — som av bostadssociala utredningen tillämnas anläggningar för kollektiv tillsyn av barn, till att gälla också fritidsrum för ungdom i med statligt lånestöd uppförda flerfamiljshus av viss storlek — förslagsvis med AO lägenheter — på tätorter, där tillgång till fritidsrum inte finns inom samma bostadskvarter samt

a 11 den rekommenderar dels en bestämmelse i stadsplanelagstiftningen att fritidsrum skall finnas i varje bostadskvarter med flerfamiljshus, dels en allmän tillämpning inom stadskommunerna av en bestämmelse med innebörd att kommunerna föreskriver, att fritidsrum skall ingå i flerfamiljshus, som uppföres på tomträttsmark.

IV. I vilken utsträckning upplåtes befintliga lokaler för ungdomsverksamhet ? I det föregående har olika möjligheter diskuterats för att i nuvarande hårt trängda lokalsituation få fram lokaler — stundom av mer provisorisk karaktär — för ungdomsarbete. Lika viktigt som det är att alla resurser därvid tillvaratas, lika viktigt är det givetvis att de lokaler som redan finns utnyttjas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. För att få veta något om hur stor den reserv är som består i att lokaler, lämpliga för fritidsbruk, står tomma kväll efter kväll, har ungdomsvårdskommittén gjort en undersökning vilken i främsta rummet avser sådana lokaler som byggts med hjälp av allmänna medel, d. v. s. skolor, kommunalrum samt s. k. församlingshem.

Upplåtelse

av

skolor

För att få en uppfattning om i vilken utsträckning och för vilka ändamål skolorna upplåts, har som tidigare nämnts kommittén inhämtat uppgifter från sammanlagt 363 skolor. Dessa skolor är utvalda sålunda att i skolöverstyrelsens förteckning över rikets folkskolor först vart tionde skoldistrikt uttagits och därefter inom detta var femte folkskola. De större städerna med mer än 20 000 invånare ingår dock ej i materialet. I bilaga 5 har undersökningsresultatet utförligt redovisats. I föreliggande sammanhang skall endast i korthet de viktigaste resultaten återges. a) Av de tillfrågade skolstyrelserna svarar 88 procent ja på frågan om skollokalernas utnyttjande för fritidsändamål brukar medges. b) Skollokalerna upplåts i följande omfattning till olika ändamål religiös verksamhet kommunala behov bildningsändamål ungdomsverksamhet gymnastik politisk verksamhet andra ändamål

71 procent 60 » 56 » 43 » 27 » i3 » 34 »

c) Det är betydligt vanligare alt större skolor med åtföljande bättre utrustning i fråga om olika specialutrymmen upplåts för bildnings- och ungdomsverksamhet samt för gymnastik än vad fallet är beträffande mindre skolor. d) Likaledes framgår klart att upplåtelserna per år kraftigt ökar, ju mer utvecklad skolform det gäller. Den frivilliga gymnastiken skiljer sig från övriga verksamhetsformer genom särskilt livlig frekvens —• oftast en eller flera fixerade kvällar per vecka — medan t. ex. föredrag, sammanträden o. d. synes förekomma mer sporadiskt. e) Lokalerna upplåts vanligen hyresfritt; däremot erläggs i allmänhet några kronor för städningen. f) Erfarenheterna av upplåtelsen där sådan förekommit är i flertalet fall goda (70 procent). Betyget mindre goda eller direkt dåliga erfarenheter kommer vanligen från de skolor som har bostad för lärare inrymd i skolbyggnaden och där lokalerna upplåtits för ungdomsverksamhet. Sammanfattningsvis kan för landet i dess helhet sägas att skolstyrelserna framför allt tycks vara generösa när det gäller upplåtelse av skollokaler för religiösa ändamål och därnäst för kommunala och bildningsändamål. I betydligt mindre utsträckning får tydligen ungdomsverksamheten husrum i skolorna. Eftersom de religiösa församlingarna bland alla sammanslutningar är bäst utrustade med egna lokaler — kyrkor, församlingshem, missionshus — medan det vanligen råder brist på lokaler för »profant» ungdomsarbete måste sistnämnda ensidighet anses vara beklaglig. Orsaken är väl dels att man, som tidigare nämnts, inte sällan gjort erfarenheten att det är bråkigt och besvärligt att ha grupper av ungdomar under fritiden i skolorna, dels att den religiösa verksamheten är mer samhälleligt sanktionerad och enligt traditionen mera bunden till skolan än det profana ungdomsarbetet. Att de politiska föreningarna stundom uttryckligen portförbjuds i skollokalerna utgör ju den mest extrema motpolen till den välvilliga inställning som möter den religiösa verksamheten. En mycket markerad skillnad, både när det gäller frågan om upplåtelse eller icke upplåtelse för fritidsverksamhet, och i förra fallet när det gäller frekvensen i upplåtelserna, gör sig märkbar däri att större skolor (A-skolor) upplåts i betydligt större utsträckning än mindre. Detta måste naturligtvis anses rationellt ur den synpunkten att de större skolorna är betydligt mera lämpade för fritidsbruk än de mindre, men följden blir naturligtvis ofta den att på de mindre orter där ingen A-skola finns föreningar och andra inte har någonstans alls att ta vägen. Det kan emellertid tilläggas att förklaringen till den mindre upplåtelsefrekvensen i de mindre skolorna också kan vara den

att behovet av åtgärder för ungdom på dessa platser inte är så stort som på platser med så stor befolkningstäthet att en A-skola är erforderlig. Kommitténs intryck att skollokalerna inte är idealiska som fritidslokaler delas av åtskilliga skolstyrelser. Med hänvisning till vad som i det föregående sagts, måste den frågan ställas, huruvida det inte skulle vara lämpligt och möjligt att få bestämmelser till stånd, som ålägger skolstyrelserna att i mån av behov upplåta kommunernas skolor för här avsedd verksamhet, eventuellt till självkostnadspris. Det är ju långt ifrån säkert att på alla de håll där skolorna står stängda för annat än undervisning — eller där i varje fall inte ungdomsverksamheten bereds husrum — det finns andra lokaler dit fritidsverksamheten kan förläggas. En författningsbestämmelse i antydd riktning skulle säkerligen vara ett gott stöd för ungdomsföreningar och andra. Befogenheten att bevilja upplåtelse av skollokaler för andra ändamål än undervisningen är — med de undantag som i fortsättningen omnämnts — en helt kommunal angelägenhet. Beträffande denna fråga stadgas i § 55 folkskolestadgan: Skolrådet bör dra försorg därom att de till skolorna upplåtna rummen underhålles, uppvärmes och hälls rena, att tjänliga anordningar för beredande av erforderlig luftväxling vidtas, samt tillse att undervisningsmateriel och övriga inventarier väl vårdas: och tillkommer det fördenskull skolrådet att pröva, om skollokal må, dock utan hinder för undervisningen, användas för något annat än det därmed avsedda ändamålet. Vad som här sägs om skolrådet skall också gälla om folkskolestyrelsen. Skolstyrelsen har alltså rätt att upplåta lokalerna där detta inte menligt inverkar på undervisningen. Någon generell skyldighet för skolstyrelsen att öppna lokalerna för fritidsändamål föreligger däremot inte. I de besvärsärenden som under åren via domkapitlen gått till regeringsrätten har i åtskilliga fall förekommit att skolstyrelses beslut att upplåta lokalerna upphävts. De olika utslag som förekommit visar att bedömningen är ganska olika från fall till fall. Under alla förhållanden synes det viktigt att upplåtandet inte medför olägenhet för undervisningen, antingen genom att lokalerna smutsas ner, att de besökande flyttar om bänkarna, lånar pennor o. s. v., eller genom att lärarna blir störda i sina tjänstebostäder. Vid 1940 års riksdag upptogs frågan om åläggande att upplåta skollokalerna. I motioner av herr Brandt m. fl. (1:97) och herr Arnemark m. fl. (II: 113) hemställdes att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle begära att såsom särskilt villkor för statsbidrags utgående till gymnastiklokaler skulle ställas att dessa lokaler skulle upplåtas till frivillig gymnastik. Motionen bifölls av kamrarna. I en skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 216) hemställdes att »Kungl. Maj:t får pröva behovet av ett dylikt villkors uppställande». Sedan ett år tillbaka har den princip som i nyssnämnda motion diskuterats

— den att skolstyrelser under vissa förhållanden skall kunna åläggas att upplåta skollokaler för vissa samhälleliga ändamål — knäsatts. Bland villkoren för erhållande av statsbidrag till folkskolväsendet har nämligen sedan år 1944 upptagits (SFS 1944:444) skyldighet att upplåta lokalerna för ortens frivilliga bildningsverksamhet och liknande fostrande verksamhet bland ungdomen, dock att sådan skyldighet skall föreligga endast under förutsättning a) att lokalförhållandena på orten gör upplåtelsen påkallad b) att större olägenhet inte vållas undervisningen eller inom skolan boende lärare eller annan personal samt c) att utfästelse om aktsamt begagnande av såväl skolans lokaler som däri befintliga inventarier erhålles. Upplåtes skollokal för ovan angivet ändamål, säger författningen, får för upplåtelsen inte fordras ersättning med högre belopp än som med hänsyn till den av upplåtelsen föranledda omedelbara ökningen av skoldistriktets omkostnader för lokalen kan anses skäligt. Det praktiska resultatet av denna förordning kommer emellertid först efter mycket lång tid att bli märkbart, eftersom det inte är många skolor som årligen nybyggs med statsmedel. Sålunda kan nämnas, att under förkrigsåren med relativt normal byggnadsverksamhet bara omkring 130 skolor nybyggdes per år. Men också på orter där inga skollokaler nybyggs kan behovet av skollokalers upplåtande för ungdomsverksamhet givetvis vara synnerligen kännbart. Kommittén vill därför föreslå att skyldighet att upplåta skollokaler i stället anknyts till det »underhålls- och materielbidrag» som utgår. Detta statsbidrag utgick tidigare med 50 kronor per undervisningslokal men sänktes under krigsåren till 25 kronor. Kommittén vill föreslå att den formulering angående lokalupplåtelse — anförd i det föregående — som nu gäller för skolor som byggts efter 1 juli år 1944, skall kompletteras med ett villkor av samma lydelse, fogat till de bestämmelser angående underhålls- och materialbidrag som finns angivna i § 13 i KK 45/1936 och 398/1943.

Kommunalrum

och

liknande

Kommittén har även undersökt i vilken utsträckning kommunala sammanträdeslokaler upplåts för olika slag av fritidsverksamhet. En utförlig redogörelse häröver ingår likaledes i bilaga 5. I korthet kan undersökningens resultat summeras sålunda: a) Särskild lokal för kommunala sammanträden m. m. — vanligen inrymd i kommunalhus — förekommer inte ens i hälften av de undersökta kommunerna; givetvis förekommer sådan företrädesvis i större kommuner.

b) Tre fjärdedelar av de kommuner som undersökts har särskilda kommunallokaler. c) På de håll där kommunallokalerna upplåts, sker det för följande ändamål: bildningsverksamhet politiska föreningars verksamhet ungdomsverksamhet kyrklig verksamhet andra ändamål

88 procent 71 » 64 » 59 » 75 »

d) I praktiskt taget samtliga fall då kommunallokalerna upplåts för fritidsverksamhet sker det utan avgift. Sammanfattningsvis kan sägas att liksom när det gäller skollokalerna, ungdomsverksamheten inom kommunallokalerna tycks ha relativt blygsam omfattning. Härvid får man emellertid uppmärksamma att det vanligen inte såsom i fråga om skolorna är lämpligt att ulnyttja kommunalrummen för någon form av praktisk hobbyverksamhet; de former av fritidsverksamhet som med behållning kan äga rum där är förenirigssammantråden och studiecirklar, fester, samkväm o. d. Trots detta kvarstår utan tvivel en marginal: på åtskilliga håll där lokalsituationen är svår skulle säkerligen kommunerna kunna ge föreningar och klubbar ett gott handtag genom att ställa de kommunala sammanträdeslokalerna till förfogande. Givetvis är det varken lämpligt eller möjligt att från statligt håll föreskriva någon skyldighet i detta avseende. / den mån det är ändamålsenligt och av behovet påkallat att använda sådana lokaler för ungdomsarbete, vill kommittén emellertid kraftigt understryka det önskvärda i att lokalerna i fråga upplåts.

Församlingshem Följande uppgifter om församlingshemmen — varmed i allmänhet avses vissa lokaler i anknytning till den kyrkliga verksamheten, avsedda för mindre kyrkliga evenemang, fester, försäljningar o. d. — har erhållits från Diakonistyrelsen. Härvid framhållcs att det inte varit möjligt att bygga på något enhetligt enkätmaterial, eftersom någon central förteckning över församlingshemmens antal, standard m. m. inte finns att tillgå. Det beräknas emellertid att det finns c:a 800 å 900 församlingshem, av vilka c:a 300 är underställda Diakonistyrelsen. Dispositionen av församlingshemmen regleras av särskilda stadgar, enligt vilka lokalerna i första hand skall användas till

a) den kyrkliga barnavården, b) den kyrkliga ungdomsvården och c) den kyrkliga församlingsvården. Enligt stadgarna får ett församlingshem inte upplåtas för »sådana ändamål, som kunna komma i strid med församlingshemmets syfte och rummets helgd. Lokalerna kunna således icke upplåtas för föredrag, möten och diskussioner, som avhandla eller åsyfta partipolitisk agitation eller som ej överensstämma med vär kyrkas ordning eller bekännelse eller som kunna kränka religion, sedlighet eller lag och ordning.» Enligt inhämtade uppgifter torde i första hand Röda Korskretsar, lottakårer, föreläsningsföreningar samt föreningar inom Vita och Blå bandet vara de grupper som närmast efter den kyrkliga verksamheten tillåts disponera församlingshemmen. Det finns emellertid också exempel på att politiska och andra föreningar beretts tillfälle att utnyttja församlingshemmets lokaler för sina interna förhandlingar. Sammanfattningsvis kan sägas att församlingshemmen utnyttjas ganska litet för den fria ungdomsverksamhet, varom här är tal. Den inskränkning i fritidsgästernas rörelsefrihet på ena och andra sättet — inte röka, inte dansa, inte tala politik o. s. v. — som gärna kommer in, om ett församlingshem upplåter rum för ungdomsverksamheten, minskar givetvis dessa lokalers användbarhet för en mer profan ungdomsverksamhet. Kommittén vill dock inte underlåta att även i detta sammanhang betona önskvärdheten av en mera generös inställning till kraven på lokalupplåtelse för olika former av ungdomens fritidsverksamhet.

Föreningsägda

lokaler

Samtidigt som klubbar och föreningar landet runt arbetar under betydande lokalsvårigheter, finns det i snart sagt varje socken i landet lokaler som ägs av föreningar eller av religiösa församlingar och som utnyttjas långtifrån effektivt. Ungdomsvårdskommittén har redan i föreningsbetänkandet påpekat detta förhållande och därvid anfört följande: Kommittén vill starkt understryka vikten av att de särskilda föreningarna på olika orter vilka äga lokaler lämpliga för föreningsbruk, i den utsträckning detta är möjligt upplåta dessa för de föreningar, som icke eljest kunna finna någon lösning på sina lokalproblem. Det vore, enligt kommittén, att betrakta såsom en glädjande utveckling, om den sekteristiska isolering som på vissa håll tagit sig uttryck i att en lokalägande förening vägrar föreningar av annan ideologisk inriktning tillträde till dess lokal kunde brytas och ersättas av en anda av samarbetsvilja och tillmötesgående.

När kommittén i detta betänkande behandlar lokalfrågan med hänsyn till hela fritidslivets behov av lämpliga lokaler, är det nödvändigt att åter i korthet beröra frågan om, hur en effektivare användning av de lokaler som finns skall kunna åstadkommas. Det är givetvis omöjligt att härvid uppställa några krav eller ge direktiv, eftersom en sammanslutning som med egna medel byggt en lokal givetvis också har rätt att själv bestämma över dess utnyttjande. Uppenbarligt vore det dock av värde, om de olika riksorganisationerna sökte stimulera sina lokalägande föreningar ute i landet att i större utsträckning än nu sker bereda hemlös ungdomsverksamhet plats inom dess väggar. Det är naturligtvis härvid inte fråga om att lokalerna skall utnyttjas utan ersättning: dels måste givetvis kostnaderna för städning, lyse och värme betalas och dessutom eventuellt en mindre hyra. Sedan ett antal år finns ett par olika överenskommelser mellan lokalägande organisationer som, om de allmänt tillämpades, utan tvivel skulle ha sin betydelse. Kommittén begagnar tillfället att här återge innehållet i dessa överenskommelser i avsikt att därmed bidra till ökad kännedom om och vidgad tillämpning av dessa bestämmelser. Mycket tyder nämligen på att de inte har kommit att få någon större betydelse därför att de råkat i glömska, eller därför att man inom många föreningar helt enkelt inte känner till deras existens. Vid en lokalkonferens i Stockholm i december 1936 var ett antal representanter för lokalägande politiska, ideella och fackliga organisationer samlade för att undersöka förutsättningarna för ett utvidgat samarbete i lokalfrågan. Härvid beslöts att rikta följande hemställan till respektive huvudorganisationer: f. Varje riksorganisation för sig utsänder till underorganisationerna en uppmaning att i fråga om egna samlingslokaler tillmötesgå hyresframställningar frän organisationer, anslutna till övriga här uppräknade rikssammanslutningar eller andra organisationer, som äro villiga att biträda denna överenskommelse. 2. Vid förhyrning av lokal skall hyresgästen iakttaga gällande ordningsföreskrifter. Den lokalhyrande organisationen bör givas rätt att inom ramen av dessa föreskrifter ge sammankomsten den karaktär, som vederbörande själv önskar, och bör detta gälla såväl enskilda som offentliga möten, kamratfester och samkväm. 3. Beträffande lokalhyran bör tillämpas samma grunder för samtliga av denna överenskommelse berörda organisationer, som icke direkt eller indirekt äro delägare i lokalen. 4. Underorganisationerna uppmanas att inleda underhandlingar med varandra för att undvika att av dem anordnade tillställningar hällas samtidigt, om detta kan medföra olämplig konkurrens. Skrivelsen undertecknades av följande organisationer: Landsorganisationen, Folkets Husföreningarnas Centralorganisation, NTO, JUF, Nationella Förbundet, IOGT, SSU, Nykterhetsorganisationen Verdandi samt SLU.

P å initiativ av F o l k e t s H u s f ö r e n i n g a r n a s C e n t r a l o r g a n i s a t i o n hölls u n d e r s e n a r e delen av å r 1940 ett s a m m a n t r ä d e m e l l a n ett a n t a l l o k a l ä g a n d e o r g a n i sationer, varvid beslöts att k o n s t i t u e r a Kommittén för folkrörelsernas samlingslokaler. D e n n a k o m m i t t é a r b e t a r efter linjer, s o m skisseras i f ö l j a n d e resolution vilken antogs vid k o m m i t t é n s b i l d a n d e : 1. Samarbetet omfattar Folkets Husföreningarnas Centralorganisation, Folkets parkers Centralstyrelse, Bondeförbundet och SLU, Godtemplarorden, Nationaltemplarorden och JUF. 2. Samarbetet avser: a) Information angående lokalförhållandena och därmed sammanhängande frågor inom respektive huvudorganisationer. b) Eliminerande av skadlig konkurrens å orter, där det finns lokaler tillhörande ovan angivna organisationer, såsom i fråga om lokalernas uthyrning, hyresbelopp, ordningsföreskrifter, biograf- och teaterverksamhet, fest- och andra publika arrangemang. c) Att vid planering av restauration eller nybyggnad av de olika lokalorganisationerna informera och söka kontakt med varandra för nående av den för folkrörelserna och orten bästa och mest ekonomiska lösningen av lokalfrågorna. d) Att verka för kommunalt och statligt stöd för vidmakthållande och skapande av allmänna samlingslokaler. 3. Principen för det skisserade samarbetet skall vara att bereda olika föreningar och sammanslutningar goda och trivsamma lokaler för studier, gymnastik och nöjen och att därmed öka de breda folklagrens möjligheter till kulturell samvaro och samverkan för hela vårt folks bästa. 4. Självklart måste detta samarbete genomföras av lokalföreningarna på skilda platser. De i resolutionen angivna punkterna anvisar ju härvidlag samarbetets omfattning. Pä de platser, där vi har lokalägande föreningar enligt första punkten i ovan återgivna resolution, uppmanas dessa att i sakens intresse träda i förbindelse med varandra. Lämpligast bör en representant för var och en av dessa lokalorganisationers styrelser delegeras till ett gemensamt möte för diskussion av åtgärder i anslutning till resolutionen. Samtliga parter kan ha endast fördelar av detta samarbete. Är endast två eller tre av de uppräknade organisationerna representerade på orten, bör dessa ända söka kontakt med varandra. Detta gäller även i de fall, dä t. ex. endast en organisation har fastighet, men någon eller några av de andra har bildat byggnadsförening eller vidtagit andra förberedande åtgärder för att skaffa sig samlingslokal. Så fort som möjligt efter avhållande av anfört sammanträde bör rapport över där förd diskussion och fattade beslut insändas till Kommittén för folkrörelsernas samlingslokaler, Stockholm. Finnes endast en av de i samarbetet deltagande organisationerna på orten, bör ändå sådan rapport lämnas. Kommittén begär denna rapport för att fä ett underlag vid planerandet av den konsultativa verksamhet, som kommittén ämnar åstadkomma. 5. Det överlåtes åt det lokala sammanträdet att självt avgöra, huruvida en ständigt arbetande kommitté skall tillsättas, som uppehåller kontakten mellan traktens lokalägande organisationer, eller om samarbete skall etableras frän fall till fall i aktuella samarbetsfrågor. Det finns alltså tydliga s a m a r b e t s f ö r s ö k att p e k a p å i a r b e t e t för l o k a l e r n a s b ä t t r e u t n y t t j a n d e . Det k a n i n v ä n d a s att de h ä r å t e r g i v n a besluten i b å d a

fallen rör sig uteslutande om föreningar och att de sålunda inte gynnar den ungdomsverksamhet av olika slag som i detta betänkande närmast avses. Men för det första går ju kommitténs strävanden ut på att så långt det är möjligt och lämpligt inordna ungdomsverksamheten i föreningarnas arbete. För det andra kan det förväntas att den samarbetsvilja och den förståelse för nödvändigheten av att dela med sig av outnyttjade lokalutrymmen som präglar nyss återgivna uttalanden kan vidgas till att omfatta också ungdomsverksamhet av icke föreningsbetonat slag i form av kurser, hobbyverksamhet, anordnande av »träffställen» etc. De kyrkliga och frikyrkliga sammanslutningarna har inte deltagit i nyssnämnda samarbetsförsök. Det torde emellertid vara ett av alla erkänt faktum, att i synnerhet de frikyrkliga sammanslutningarna har sin lokalfråga bättre tillgodosedd än några andra föreningar genom att de i så stor utsträckning har egna predikolokaler, missionshus o. d. I den tidigare nämnda rundfrågan till kommunerna angående upplåtelser av skolor nämns ett exempel som, även om det inte är typiskt skulle kunna mångfaldigas: i en kommun med 2 400 invånare, där man för såväl kommunala som folkbildnings-, föreningsoch andra ändamål förutom skolan endast har ett litet kommunalhus att tillgå, finns ej mindre än åtta missionshus. För att bedöma i vilken utsträckning det kan anses möjligt att försöka vinna de frikyrkliga samfunden för större tillmötesgående när det gäller upplåtande av lokaler, har kommittén från frikyrkliga ungdomsrådet inhämtat vissa upplysningar av intresse. Ungdomsrådet framhåller att de tre frikyrkliga samfunden liksom övriga religiösa sammanslutningar förfogar över ett avsevärt antal för gudstjänständamål och ungdomsverksamhet avsedda möteslokaler. Dessa lokalers användbarhet i annat sammanhang än för de lokalägande organisationernas eget bruk är dock i väsentliga hänseenden begränsad. För det första är i regel lokalerna på de platser, där en livlig verksamhet bedrivs av den lokala församlingen, upptagna av dennas egna möten, sammanträden och församlingsarbete. Barn- och ungdomsverksamhet, innefattande sång- och musikövningar, studiemöten, arbetsmöten m. m. lägger i regel beslag på samtliga veckans kvällar, och i många fall konstaterar man en kännbar brist på lämpliga utrymmen också för eget bruk. För det andra är många lokaler på orter, där den egna verksamheten är mindre omfattande, olämpliga på grund av lokalernas allmänna beskaffenhet och dessutom saknar de ofta lämplig inredning för mötesverksamhet av annan karaktär än gudstjänster. Dock finns det givetvis ett antal lokaler — antalet är svårt att fixera — som kan tänkas erbjuda möjligheter till användning för andra organisationers sammanträden och möten i den mån mötesanordningarna inte strider emot lokalernas karaktär av gudstjänstrum. Det är emellertid känt att redan nu dessa lokaler ofta utnyttjas t. ex. som skollokaler, förhyrda av kommunerna.

I andra fall står de till förfogande för föreläsningsverksamhet och kurser. Även nykterhetsorganisationer, framför allt Blå Bandet och Vita Bandet, använder på flera platser frikyrkolokaler för sina sammankomster. Man kan alltså utgå från att det antal lokaler som är disponibla för eventuell upplåtelse till andra än de lokalägande organisationerna är relativt begränsat, och de torde dessutom sällan finnas på just de orter där lokalbehoven är mest påtagliga. Ett accepterande i princip av de samarbetslinjer som övriga folkrörelser gått in för skulle säkerligen inte bli utan betydelse för lokalfrågans lösning.

NIONDE

DEN

KOMMUNALA

KAPITLET

ANSVARIGHETEN

FÖR

UNGDOMSFRÅGORNA

JL föreliggande betänkande liksom i kommitténs övriga betänkanden framföres en rad förslag och rekommendationer som förutsätter kommunalt intresse och kommunala initiativ för att omsättas i praktisk handling. Även om det här uteslutande är fritidslivet och därmed sammanhängande frågor som diskuteras, är givetvis det kommunala ansvaret för ungdomsfrågorna långtifrån begränsat bara till fritidssektorn. Tvärtom behöver hela problemkomplexet angående ungdomens ställning i samband med yrkesval och yrkesutbildning, bostadsförhållanden, familjebildning m. m. bli föremål för de kommunala myndigheternas uppmärksamhet. Också om dessa frågor delvis kommer att falla in under andra organ — bostadsfrågan och skolfrågorna kan erbjuda exempel — skulle det utan tvivel vara önskvärt att någon kommunal myndighet med särskild uppmärksamhet följde alla de olika frågor som sammanhänger med ungdomen. Denna myndighet skulle alltså ha till uppgift att tillse att vad som bör göras för ungdomen också blir gjort, antingen genom att söka stimulera andra kommunala organ att vidta åtgärder eller genom att själv göra det. Alla de olika ungdomsfrågor som nyss nämnts måste nämligen ses som delar av ett och samma frågekomplex. Ungdomsfrågorna synes hittills i alltför liten utsträckning ha beaktats av de kommunala myndigheterna. Barnavårdsnämnderna — som enligt en passus i 2 §, 2 mom. barnavårdslagen »i den mån förhållanden därtill föranleda» bör »söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd» — har företrädesvis ägnat sina krafter åt de frågor som hittills uppfattats såsom de mera centrala för nämnderna, medan de förebyggande åtgärderna kommit att skjutas i bakgrunden. Att så varit fallet — och för övrigt alltjämt är det — bör inte utan vidare läggas barnavårdsnämnderna till last. I stället kan sägas att nämndernas passivitet varit ett symtomatiskt för att inte säga nödtvunget

uttryck för ett allmänt bristande intresse för de förebyggande ungdomsfrågorna. Någon starkare opinion för att kommunerna skulle sätta in kraft på åtgärder till förbättring av ungdomens förhållanden i olika hänseenden har hittills inte förelegat. Den omvälvning som ägt rum under de senaste tio åren inom socialvården och som alltjämt är i gång, torde emellertid ha berett marken för en ändrad inställning också i ungdomsfrågorna. Att det är ett samhällsintresse och inte bara ett privatintresse hur medborgarna har det ställt kan i korthet sägas vara den uppfattning som står bakom förändringen på socialvårdsområdet. Med medborgare menas i detta sammanhang inte bara familjer med småbarn, sjuka, arbetslösa och gamla. Samhällsansvaret måste innebära skyldighet att hjälpa alla invånare oberoende av ålder just under de tider då de har det vanskligt och är i behov av stöd. Att ungdomstiden — brytningsperioden mellan barndomens beroende och de ungas strävan mot en självständig tillvaro — är en period då individerna i alldeles särskild utsträckning är i behov av stöd från samhällets sida står utom varje tvivel. Som i det föregående framhållits, gäller beträffande åtskilliga av de förslag och rekommendationer som kommittén framfört att deras förverkligande ofrånkomligen bygger på intresserad medverkan av kommunerna; detta förutsätter i sin tur att kommunerna blir klart medvetna om sitt medansvar för ungdomsfrågornas lösning. Det är då enligt kommitténs uppfattning angeläget att också finna ett organisatoriskt uttryck för detta ansvar. Kommittén är visserligen medveten om att det långtifrån är tillräckligt att i lagar och förordningar få ett sådant ansvar fastslaget. Lika viktigt måste vara att söka skapa intresse för dessa frågor, att få kommunerna att inse vikten av att just ungdomarna får det stöd i olika hänseenden som de behöver. Intresset för ungdomsfrågorna måste sålunda förefinnas hos en vidare krets än det fåtal som sitter i de beslutande organen. Detta intresse måste också finnas hos väljarskarorna, hos ungdomarna själva, och det måste växa till en opinion i pådrivande riktning. Föreningar och bildningsorganisationer liksom de politiska organisationernas ungdomsrörelse, har i detta avseende en stor men hittills föga uppmärksammad uppgift. Vid en diskussion om de vägar på vilka ungdomsfrågorna kan föras in i den kommunala ansvarszonen, skall först understrykas, hur avhängig lösningen härav måste bli av kommunernas storlek och övriga förutsättningar. De små kommunernas begränsade möjligheter medför exempelvis att några omfattande organisatoriska föranstaltningar i form av tillskapande av nya nämnder e. d. knappast där kan anses motiverade. Detta torde beträffande flertalet kommuner bli fallet också efter en ny kommunindelning. På många håll är emellertid behovet av en kommunal instans som garanterar att ungdomsfrågorna blir beaktade påtagligt. I det följande vill kommittén diskutera vilka vägar som därvid kan anses mest tjänliga att beträda.

I det föregående har framhållits, att de ungdomsfrågor, varom här talas, bör ses som ett sammanhängande helt. Enligt kommitténs uppfattning kan man emellertid inte stanna härvid, eftersom ungdomsfrågorna i sin tur är en del av frågan om hur människorna — familjerna — överhuvudtaget har det ställt i kulturellt och ekonomiskt avseende. Utvecklingen inte minst på det sociala området kommer säkerligen att medföra att detta frågekomplex blir föremål för myndigheternas uppmärksamhet på ett annat sätt än hittills. Såväl socialvårdskommittén som befolkningsutredningen har ju också var och en från sin utgångspunkt fört fram tanken på en omorganisation av de kommunala nämnderna, varigenom centrala nämnder, nämligen en socialnämnd och en familjenämnd, skulle tillskapas.

Ungdomsfrågorna

under familjesocial

nämnd

Då frågan om den kommunala nämndorganisationen sålunda ligger i stöpsleven, är det vanskligt för ungdomsvårdskommittén att komina med konkreta förslag angående formerna för kommunens befattning med ungdomsfrågorna. Att tillskapa en ny nämnd — en särskild ungdomsnämnd — till de många som redan finns vill kommittén inte förorda. Däremot synes det lämpligt att de uppgifter med avseende på ungdomen som här diskuterats läggs under en särskild delegation under det centralorgan som kan komma att tillskapas. Att lösningen i de stora städerna kan bli en annan än här rekommenderats, säger sig självt. För Stockholms vidkommande har också i augusti 1946 ett förslag angående tillsättande av en särskild ungdomsstyrelse framlämnats till stadsfullmäktige av en kommunal utredningskommitté. Även på andra håll kan en sådan anordning vara motiverad. I detta sammanhang kan det måhända vara av intresse att nämna att en lösning efter linjen med särskilda ungdomsnämnder är aktuell i samtliga nordiska grannländer. Endast i Finland har dock frågan nått så långt att kommunerna — av undervisningsministeriet — direkt uppmanats tillsätta kommunala ungdomsnämnder. I Danmark har den av regeringen tillsatta ungdomskommissionen tillställt de kommunala myndigheterna en skrivelse med vissa rekommendationer för ungdomsnämndernas verksamhet och sammansättning. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida inte drivkraften bakom tillskapandet av ungdomsnämnder i grannländerna delvis är en annan än i Sverige. De svåra förhållandena under krigsåren i dessa länder med krig och ockupation har medfört att de ungdomsproblem som skapas genom missanpassning av olika slag, kraftigt tillväxt. Tillkomsten av ungdomsnämnder i grann-

länderna torde därför i viss utsträckning vara att betrakta såsom en brottsprofylax. I Sverige, med dess skonade ställning under krigsåren, blir motiveringen en annan och mindre negativ. Förebyggande

ungdomsåtgärder

t. v. hos

barnavårdsnämnden

Kommittén har i det föregående diskuterat möjligheten av att ungdomsfrågorna i en framtid bör läggas in under en delegation i anslutning till en nämnd med vidsträckta familje-sociala arbetsuppgifter. Då det kan komma att dröja, innan denna fråga finner sin lösning, synes det kommittén i avvaktan härpå nödvändigt att ifrågavarande uppgifter tills vidare infogas i barnavårdsnämndernas arbetsområde. Såsom tidigare nämnts, finns i barnavårdslagen mycket litet sagt om sådana förebyggande ungdomsåtgärder som ej direkt sammanhänger med barns eller ungdoms »tillrättaförande». Att få ett tillägg i lagen på denna punkt torde vara en förutsättning för att någonting skall kunna göras. En vidgning av nämndernas verksamhetsområde till att omfatta också förebyggande ungdomsåtgärder skulle inte bara bidra till att eliminera den ganska spridda uppfattningen att barnavårdsnämnderna i huvudsak är polisiära myndigheter som man bör undvika att komma i kontakt med. Framför allt skulle en nyinriktning av nämndernas verksamhet kunna bidra att förbättra förhållandena för ungdomarna överlag inom kommunen och sålunda verka i förebyggande riktning. Synpunkter

på sammansättningen

av ett kommunalt

ungdomsorgan

I det föregående har diskuterats lämpligheten av att tillskapa ett kommunalt organ med uppgift att å kommunens vägnar ansvara för ungdomsfrågornas handläggning. En i lag stadgad föreskrift härom garanterar emellertid inte att myndigheterna också kommer att vara skickade för och intresserade av att i praktisk handling omsätta de intentioner som här har diskuterats: därtill fordras framförallt att kunnighet i, intresse för och personligt handlag med de frågor som ifrågavarande organ skall ha till uppgift att följa i tillräcklig utsträckning blir representerade. Att detta inte kan ske utan inslag av ungdom i det beslutande och administrativa organet synes kommittén klart. Vad beträffar barnavårdsnämndernas lämplighet att handlägga ifrågavarande uppgifter, innebär de regler som lagenligt gäller för tillsättande av sådan nämnd — med präst, lärare och läkare som obligatoriska ledamöter, oberoende av om de är intresserade och skickade för uppgiften — ett givet handikap. Härtill kommer, att framförallt i de små kommunerna det kommunala

arbetet inte sällan vilar på ett fåtal personer som är hårt arbetstyngda. Att på de nuvarande barnavårdsnämnderna lägga nya stora uppgifter som också de kräver ett inte obetydligt mått av kunnande och överblick för att tillfredsställande lösas kan komma att ge ett ganska negativt resultat. När kommittén trots detta i det föregående rekommenderat att barnavårdsnämndens uppgifter tills vidare vidgas i berörda avseende, har kommittén förutsatt att nämnderna göres skickade att åta sig dessa nya uppgifter. Kommittén vill i detta sammanhang instämma i de rekommendationer angående slopandet av de obligatoriska ledamöterna som framförts av befolkningsutredningen. Kommittén vill förorda att barnavårdsnämndernas befattning med de frågor som här diskuteras, åtminstone i de större kommunerna lägges på ett särskilt utskott för allmänna ungdomsvårdsfrågor i anslutning till nämnden. Också i mindre kommuner bör givetvis barnavårdsnämnden, om så anses erforderligt, kunna tillsätta ett dylikt utskott eller i vart fall en särskild föredragande i hithörande frågor. Ett sådant utskott bör lämpligen bestå av två inom barnavårdsnämnden utsedda, för ungdomsarbete som här avses särskilt intresserade personer samt suppleanter för dessa. Utöver de två ledamöter som här nämnts, bör utskottet genom adjunktion tillföras sakkunskap från personer, som varit verksamma i ungdomsarbete. Dessa adjungerade utskottsledamöter bör vara jämförelsevis unga, om möjligt inte över 30—35 år. Givetvis bör båda könen, helst i lika utsträckning, representeras i detta utskott. Arbetsuppgifter I korthet har i det föregående antytts vilka ungdomsfrågor som skulle behöva ägnas uppmärksamhet från det föreslagna utskottet eller den särskilda föredraganden. I det följande vill kommittén något mera utförligt beröra denna fråga. Utskottet skall ha till uppgift att med uppmärksamhet följa de frågor inom kommunen som sammanhänger med ungdomens förhållanden i allmänhet samt alt till barnavårdsnämnden inkomma med de förslag som kan anses påfordrade. Utskottet skall vidare ombesörja verkställigheten av de nämndens eller fullmäktiges beslut som ankommer på utskottet. Vidare skall utskottet beredas tillfälle yttra sig över dess arbetsområde berörande frågor som faller under andra kommunala myndigheters behörighetsområde. Kommittén vill här också understryka vikten av, att utskottet nära samarbetar med de kommunala nämnder och andra myndigheter som har att behandla närgränsande frågor, t. ex. med folkskolestyrelse och nykterhetsnämnd. Ett sådant samarbete bör också sökas med ungdomsföreningar och institutioner som arbetar med ungdomsfrågor. 16 Fritidsutredningen IV

Vad en precisering av arbetsuppgifterna beträffar, kommer i det följande ett särskilt brett utrymme att lämnas åt frågor som rör fritidslivet, beroende på att kommittén med de utredningar och överväganden som redovisats i detta och föregående betänkanden förskaffat sig en ingående kännedom om ungdomens fritidsproblem och därmed också kunnat bilda sig en uppfattning om vilka insatser från kommunernas sida som utgör förutsättningen för att kommitténs förslag skall kunna förverkligas. Vad åter beträffar de frågor som berör bostadsförhållanden, utbildning, arbetsliv etc, är kommittén tills vidare inte beredd att framlägga några detaljerade förslag, varför kommunernas uppgifter i dessa avseenden bara kan antydas. I anslutning till fritidsfrågorna skulle barnavårdsnämndens uppgifter i korthet kunna preciseras i följande punkter: att söka främja anordnandet av tillräckliga, stimulerande och varierande fritidssysselsättningar ävensom tillkomsten av fritidsgårdar, ungdomskaféer, hobbyrum m. m. I detta syfte bör nämnden söka få till stånd ett samarbete med ungdomsföreningar eller ungdomsråd samt övriga institutioner och sammanslutningar som arbetar med ungdomsfrågor; att efter framställning från ungdomsföreningarna tillhandagå med råd och upplysningar i olika hänseenden samt att också på andra sätt vara dem behjälplig i deras strävanden; att avge yttranden och förslag i frågor rörande anslag och bidrag till ungdomsverksamhet ; att sprida kännedom om de möjligheter som finns att erhålla statsbidrag, anslag från fonder m. m. för ungdomsverksamhet; att särskilt uppmärksamma att lämpliga lokaler för olika slag av ungdomsverksamhet till överkomliga priser finns att tillgå. Stridiga intressen beträffande disposition av tillgängliga lokaler bör samordnas. Om andra lokaler inte står till förfogande, bör skollokaler eller eljest förefintliga utrymmen såsom kommunalrum m. m. hållas tillgängliga för studie- och föreningsverksamhet. I den mån lämpliga fritidslokaler saknas eller är otillräckliga, bör strävandena gå ut på att med hjälp av kommunala eller enskilda initiativ få till stånd nya lokaler liksom att informera intresserade parter om vilka bidragsmöjligheter som finns att tillgå; att till regelbundna sammankomster kalla representanter för samtliga ungdomsföreningar liksom utom föreningarna övriga i ungdomsarbete aktiva personer för diskussion av aktuella ungdomsfrågor på orten; att sörja för att upplysningsverksamhet om bildningsarbete och bildningsvägar för ungdom kommer till stånd; att främja olika former av idrott samt gymnastik, tillkomsten av badplatser, tummelplatser, etc. liksom att främja tillkomsten av goda och tillräckliga nöjesanordningar.

Ungdomsvårdskommittén kommer i annat sammanhang att framföra tanken på en utbyggnad av yrkesvägledningen, så att denna skall kunna upprätthålla en kontinuerlig kontakt med de unga som lämnat skolan samt vid varje tidpunkt då det behövs ingripa med råd och aktivt stöd. De förmåner, denna »eftervårds»-organisation skall erbjuda de unga, är dels en årlig hälsokontroll och i samband med denna tillfälle att diskutera också trivseln i yrket, ekonomi, bostadsförhållanden o. s. v., alltså en allsidig social och psykologisk rådgivning, dels också förmedling av stipendier och annan hjälp till utbildning i det yrke inom vilket vederbörande är sysselsatt eller till vilket han eller hon vill övergå. Denna studievägledning och ekonomiska hjälpverksamhet fordrar — liksom den medicinska kontrollen — särskild expertis, och denna bör liksom den nuvarande yrkesvägledningen vara anställd och avlönad av staten. För att verksamheten skall kunna bedrivas med framgång, kräves emellertid också en vidsträckt medverkan från lokala lekmannakrafter. Här har en kommunal ungdomsdelegation en viktig uppgift. För det första är det nödvändigt att opinionen i respektive orter hålles intresserad och positivt inställd till den statliga yrkesvägledningen och dess olika arbetsformer. För det andra kan ungdomsdelegationen med dess lokal- och personkännedom vara yrkesvägledningen till värdefull hjälp i dess arbete. Detta gäller inte minst där yrkesvägledningen inte har stationär byrå. För det tredje kan yrkesvägledningen vid uppgörande av förslag till stipendier åt ungdomar som vill utbilda sig behöva ett lokalt råd som ger förord, innan ansökan avgöres av den landstingsnämnd för yrkesfrågor som förutsätts bli inrättad. För det fjärde behövs på många orter ett forum för initiativ i fråga om yrkesutbildningsmöjligheter på platsen. Sådana initiativ kan gälla inrättande av yrkesskolor, förläggning av eventuella framtida ambulerande yrkeskurser, anordnande av korrespondenscirklar eller liknande åtgärd för yrkesutbildning. I fråga om fortbildningsmöjligheter efter den vanliga skolans slut ankommer det givetvis närmast på folkskolestyrelsen att t. ex. upprätta högre folkskola på orten. De senare åren har emellertid visat att en sådan skolform som korrespondensrealskolorna med goda resultat hastigt kan växa fram på många orter tack vare initiativ som tydligen ganska slumpmässigt tagits av enskilda personer. Det förefaller naturligt att utskottet får en uppgift också, när det gäller att få till stånd sådana skolor som här nämnts. I bostadsfrågan bör utskottet bland annat ta initiativ till inrättande av lärlingshem och ungdomshem för att hjälpa de från andra orter inflyttade ungdomarna tillrätta. Utskottet bör också på andra sätt ägna just de ungdomar som inte bor i sina föräldrahem särskild uppmärksamhet. I det föregående har kommittén sagt sig icke kunna framlägga något författningsförslag i frågan om det kommunala ansvaret i ungdomsfrågan. I

enlighet härmed har kommittén inte heller lagt fram något författningsutkast beträffande ungdomsdelegationens arbetsuppgifter. I väntan på en definitiv lösning har kommittén emellertid föreslagit att ett nytt moment fogas in i 2 § barnavårdslagen. Med utgångspunkt från vad som ovan anförts om de kommunala arbetsuppgifterna i samband med ungdomsfrågorna vill kommittén föreslå att detta tillägg skall erhålla följande lydelse: Barnavårdsnämnden skall med uppmärksamhet följa de frågor inom kommunen som sammanhänga med ungdomens levnadsförhållanden i allmänhet. I detta syfte bör nämnden göra sig väl förtrogen med ungdomens utbildningsmöjligheter, arbetsvillkor, fritidssysselsättningar, bostäder och ekonomi. Nämnden har att med lämpliga åtgärder verka för en förbättring av dessa förhållanden. Likaså vill kommittén föreslå att i ett nytt moment (3) i § 3 barnavårdslagen, intages regler angående utskottet för allmänna ungdomsfrågor respektive den särskilda föredraganden i dylika frågor. Momentet föreslås erhålla följande lydelse: För handläggning av sådana uppgifter som omförmälas i 2 § 3 mom. må barnavårdsnämnden tillsätta ett särskilt utskott (utskottet för allmänna ungdomsfrågor), bestående av minst två ledamöter jämte lämpligt antal utanför nämndens krets valda yngre personer, män och kvinnor, vilka verksamt deltagit i ungdomsarbete. Där detta synes med större fördel förenligt, må nämnden, i stället för ett utskott, utse en ledamot att såsom nämndens föredragande i här avsedda frågor och å dess vägnar fullgöra uppgifter som i sagda lagrum angivas.

Föreslagen

ändring

av 2 §

Nuvarande lydelse

barnavårdslagen Föreslagen

lydelse

2 §. 1 mom. Barnavårdsnämnden har — stadgat i kommunallagarna,

2 §. 1 mom. Barnavårdsnämnden har stadgat i kommunallagarna.

2 mom. Barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och ungdomsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda, söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd.

2 mom. Barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och ungdomsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda, söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter.

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnderna moderskapspenning och mödrahjälp.

mom. Barnavårdsnämnden skall med uppmärksamhet följa de frågor inom kommunen som sammanhänga med ungdomens levnadsförhållanden i allmänhet. I detta syfte bör nämnden göra sig väl förtrogen med ungdomens utbildningsmöjligheter, arbetsvillkor, fritidssysselsättningar, bostäder och ekonomi. Nämnden har att med lämpliga åtgärder verka för en förbättring av dessa förhållanden. 4 mom. (Lika med nuvarande 3 mom.) Om vissa på barnavårdsnämnderna moderskapspenning och mödrahjälp.

T I O N D E

FÖRSLAG

ANGÅENDE

K A P I T L E T

UNGDOMSKONSULENTER

(FÖRSÖKSVERKSAMHET)

T X det föregående har kommittén kommit med en rad förslag som samtliga syftar till att skapa bättre möjligheter för ungdomarna i fritidshänseende. Det är kommitténs övertygelse att om dessa förslag i princip går igenom detta väsentligt skulle förbättra ungdomarnas ställning överhuvud taget. Men givetvis är det inte tillräckligt att förslagen i princip vinner erkännande men stannar på papperet. Kommittén är väl medveten om den risk som föreligger, att bara de mest vidsynta kommunerna liksom bara eliten bland föreningarna kommer att igångsätta och stå såsom huvudmän för de olika åtgärder som föreslagits. Genom kommitténs förslag till omformulering av barnavårdslagens § 2 mom. 2 skulle barnavårds (ungdoms) nämnderna visserligen i princip bli ansvariga för att erforderliga åtgärder vidtas. Men därmed är det inte givet att alla de initiativ som skulle behövas inom en kommun i dessa hänseenden verkligen kommer till stånd. Utan tvivel är både ungdomsföreningar och andra sammanslutningar ävensom de kommunala ungdomsdelegationerna på många håll i stort behov av bistånd för att kunna sätta igång med fritidsverksamhet. De behöver upplysningar om olika samhälleliga stödformer, de behöver någon som med auktoritet kan stödja kravet på bidrag från kommunerna till exempelvis fritidsgårdsverksamhet och de behöver hjälp för att få fram bättre lokaler för olika fritidssysselsättningar. Behovet

av

ungdomskonsulenter

För att i dessa frågor nå önskvärd effekt vore det enligt kommittén av största betydelse, om det funnes en person — en ungdomens egen ombudsman — som hade till uppgift att inom ett visst område bistå med praktiska

råd och uppslag, ge informationer, vara kontaktman och inte minst — med det stöd som nyssnämnda paragraf i föreslagen version kan utgöra — försöka intressera kommunerna för att ta erforderliga initiativ. Det framstår för kommittén som uteslutet att lägga de uppgifter som här skisserats på någon redan existerande befattningshavare, t. ex. på fattigvårdsoch barnavårdskonsulenterna eller på skyddskonsulenterna. Redan dessas nuvarande arbetsbelastning omöjliggör en dylik kombination. Men därtill kommer att det säkerligen vore psykologiskt mindre lyckligt att koppla samman en verksamhet som huvudsakligen är av socialvårdskaraktär med en där tyngdpunkten mera ligger på det pedagogiskt-administrativa. Slutligen är det uppenbart att de arbetsuppgifter det här gäller fordrar alldeles speciella kvalifikationer såväl i fråga om personlig lämplighet som utbildning. Dessa synpunkter leder fram till frågan om tillsättande av särskilda ungdomskonsulenter i distrikt av lämplig storlek landet över med uppgift att på det sätt som i fortsättningen skisseras främja ungdomsarbetet. I inledningskapitlet har kommittén deklarerat att »kommittén till intet pris vill ha en ungdomsverksamhet så fast och organiserad att den får smak av någon statsungdomsrörelse». Kommittén har vidare påpekat att »samhällets medverkan bör begränsas till att söka ge de unga de medel de behöver för att själva kunna skapa något av glädje och tillfredsställelse ur sin fritid». Dessa riktlinjer anser kommittén så viktiga att de under inga förhållanden får rubbas. Det kan nu ifrågasättas om tillsättande av ungdomskonsulenter är förenligt med den sålunda deklarerade målsättningen. Att tillsätta särskilda tjänstemän med uppdrag att organisera ungdomsarbetet ute i länen kunde måhända synas komma att medföra vissa risker, t. ex. den att ungdomskonsulenten — avlönad av samhälleliga medel och med en fastställd instruktion att arbeta efter — i alltför hög grad ger ungdomsarbetet inom distriktet en officiell prägel, så att det tenderar att bli likformigt och slätstruket.

Hittillsvarande

erfarenheter

Erfarenheterna i England av den ungdomskonsulentorganisation som där i snabb takt vuxit fram under de senaste fem—sex åren — med resultat att i Counties och County Boroughs anställts 200—300 helt av samhälleliga medel avlönade s. k. youth organizers — ger inte stöd för de farhågor som här antytts. Tvärtom torde den allmänna uppfattningen vara den, att fastän omständigheterna tvingat fram en forcering av utvecklingen, är resultatet i det stora hela gott. Givet är att det bland alla dessa tjänstemän måste finnas en och annan som missuppfattat sin uppgift som arbetar för byråkratiskt eller som inte fått det riktiga greppet i samarbetet med föreningarna. Men dessa

är undantag. Det dominerande intrycket är att man här är inne på en för engelska förhållanden riktig väg. I stället för befarad likformighet har man fått fram en verksamhet som skiftar från plats till plats, som ger det största utrymme åt alla de initiativ som föreningar eller enskilda önskar ta, som ger handtag där det behövs och som arbetar så obyråkratiskt som gärna är tänkbart. En skildring av det engelska ungdomsarbetet ingår i fjortonde kapitlet. Även om det inte är möjligt att direkt tillämpa de engelska erfarenheterna på svenska förhållanden, förefaller det troligt att likriktningsriskerna också här skall kunna elimineras om verksamheten läggs upp på ett förnuftigt sätt. Kommittén veterligt finns det i vårt land endast på två håll — i Stockholm och sedan våren 1946 också i Göteborg — ungdomskonsulenter tillsatta, vilkas arbetsuppgifter är likartade med de som här diskuteras. Dessa konsulenter är anställda av barnavårdsnämnderna. De erfarenheter som denna verksamhet gett torde i det stora hela kunna betecknas som mycket goda. Nämnas kan även att vid 1942 års riksdag en motion väcktes av herr Tamm i första kammaren och av herr Hagård m. fl. i andra kammaren (1:61 och 11:62) angående anvisande av 25 000 kronor å åttonde huvudtitelns driftsbudget för inrättandet av en statens ungdomskonsulent i lönegrad A 22 jämte bestridande av för dennes verksamhet nödiga expenser. Statsutskottet avslog motionen med hänvisning till ungdomsvårdskommitténs pågående utredning och kamrarna biföll utan debatt denna utskottets hemställan.

Kommitténs

synpunkter

Behovet av en samordnande kraft som håller i trådarna och som kan ge upplysningar i med ungdomsfrågorna sammanhängande spörsmål gör det i varje fall enligt kommitténs uppfattning motiverat att under några år pröva en försöksverksamhet inom en begränsad del av landet. Resultatet av en sådan experimentverksamhet får sedan utvisa, om det är önskligt och möjligt att bygga ut organisationen för landet i dess helhet. Också om kommittén sålunda bara vill föreslå en försöksverksamhet i begränsad omfattning, har kommittén ansett det vara av värde att i föreliggande sammanhang något utförligare behandla frågan om konsulenternas arbetsuppgifter, utbildning, löneplacering m. m.

Ungdomskonsulentens

arbetsuppgifter

Kommittén vill till att börja med skissera vilka arbetsuppgifter som ungdomskonsulenten närmast kan tänkas få. För att ungdomskonsulentorganisationen skall kunna fungera rationellt och effektivt, bör den bedrivas enligt fastställd instruktion vilken som regel bör utfärdas av den närmaste huvudmannen för verksamheten på grundval av en av tillsynsmyndigheten utfärdad normalinstruktion. Kommittén har inte ansett det möjligt eller lämpligt att på nuvarande stadium utarbeta förslag till sådan normalinstruktion. En sådan bör först göras upp på grundval av de vid försöksverksamheten vunna erfarenheterna. Den verksamhet som här diskuteras bör successivt få växa fram utan att från början för hårt låsas fast i vissa former. Följande uppgifter synas emellertid i främsta rummet böra åvila konsulenten: att sprida kännedom om förefintliga möjligheter till ekonomiskt stöd för ungdomsverksamhet av olika slag samt att tillse att dessa möjligheter utnyttjas; att söka främja anordnande i tillräcklig omfattning av stimulerande och varierande fritidssysselsättningar i kommunerna liksom tillkomsten av lokaler för sådana, såsom fritidsgårdar, ungdomskaféer, hobbyrum m. m., samt att i sådant syfte söka få till stånd samarbete med olika kommunala myndigheter — i främsta rummet skolstyrelser och barnavårdsnämnder — ungdomsföreningar eller ungdomsråd samt övriga institutioner och sammanslutningar som arbetar med ungdomsfrågor. Om med hänsyn till lokala förhållanden ett samarbete mellan två eller I flera små kommuner är en förutsättning för tillkomsten av önskvärda fritids• anordningar, bör det vara konsulenten angeläget att få till stånd sådant samarbete; att söka stimulera kommuner, föreningar eller institutioner att tillgodose behovet av goda och tillräckliga nöjesanordningar; att särskilt uppmärksamma att lokaler för olika fritidsändamål i gott skick och till överkomliga priser finns att tillgå. För detta ändamål bör konsulenten söka få till stånd inventeringar av det befintliga lokalbeståndet inom de kommuner, där lokalbehovet är särskilt illa tillgodosett, söka samordna stridiga intressen beträffande disposition av tillgängliga lokaler samt att där andra lokaler inte står till förfogande verka för att skollokaler eller eljest förefintliga utrymmen såsom kommunalrum m. m. hålls tillgängliga för studie- och föreningsverksamhet. I den mån lämpliga fritidslokaler saknas eller är otillräckliga, bör ungdomskonsulenten arbeta för att få nya lokaler till stånd samt informera intresserade parter om vilka bidragsmöjligheter som kan påräknas m. m.; att efter framställning från ungdomsföreningar eller deras riksorganisa-

tioner tillhandagå med råd och upplysningar samt att biträda dem vid förhandlingar med berörda myndigheter i frågor rörande exempelvis lokaler, friluftsområden m. m.; att på varje ort verka för anordnande av en kommunal upplysningsverksamhet beträffande det frivilliga bildningsarbetet och övriga bildningsvägar för ungdom samt att lämna denna verksamhet sitt bistånd med råd och anvisningar; att i samarbete med vederbörande idrottsorganisationer främja idrottens och gymnastikens utbredning. Konsulenten bör därvid bland annat söka stimulera kommuner, industrier m. fl. att lämna föreningarna ekonomiskt stöd för verksamheten med särskild uppmärksamhet på iordningställande och underhåll av idrottsanläggningar av skilda slag. Konsulenten bör vidare i frågor angående idrottsanläggningar själv ha kontakt med och hänvisa kommuner, föreningar etc. till Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté, så att anläggningarnas antal och utformning avvägs på ett i förhållande till behovet lämpligt sätt. Ytterligare en uppgift är att anvisa de möjligheter som finns att få disponera instruktörer inom olika idrottsgrenar samt att främja utbildningen av idrottsledare och lokala instruktörer genom att bland annat propagera för deltagande i utbildningskurser samt att verka för ökat samarbete mellan idrottsrörelsen och andra ungdomsrörelser. Storleken

på

distrikten

Storleken på det distrikt som en ungdomskonsulent lämpligen bör få sig anförtrott kan svårligen bedömas innan några erfarenheter vunnits i frågan. Det kan nämnas att i England distrikten ofta är ganska små. Eftersom konsulenternas verksamhet där är av delvis annan karaktär än vad som kan förmodas bli fallet i vårt land, är det emellertid svårt att härav hämta någon direkt ledning. Behov av ungdomskonsulent kan emellertid åtminstone förmodas föreligga i samtliga landsting som i fråga om ytvidd och befolkning är av ordinär storlek samt i de största av de städer som ej deltar i landsting. I övriga fall bör en samordning av verksamheten för flera områden gemensamt komma till stånd. En plan för utbyggnaden av konsulentorganisationen och fastställande av konsulentområdenas storlek bör efter hand utformas av central myndighet. Om

huvudmannaskapet

Vad beträffar frågan om ansvarigheten för konsulentverksamheten finner kommittén det naturligt att landstingen samt städer utom landsting fungerar såsom lokala huvudmän. Härför talar att konsulentorganisationen med hänsyn till sin karaktär väl kan anses falla inom ramen för landstingets arbetsuppgifter.

Uppenbart är emellertid att också staten här har ett betydande intresse. Kommittén vill därför förorda att staten genom väl avvägda bidrag ekonomiskt stöder verksamheten. Då kommittén förordat att landstingen — respektive stad utom landsting — i främsta rummet skall vara ansvariga för verksamheten, innebär detta inte att uppgiften att inrätta ungdomskonsulenttjänster obligatoriskt bör vila på landstingen. Om statsbidrag till sådan verksamhet kommer att beviljas och om verksamheten visar sig ge goda resultat, kommer detta säkerligen att verka därhän att ett växande antal landsting efter hand utnyttjar möjligheten att tillsätta ungdomskonsulent. En sådan successiv utbyggnad av konsulentorganisationen är säkerligen mer önskvärd och kan förväntas ge bättre resultat än om landstingen skulle åläggas anställa ungdomskonsulenter. Om ett väsenligt bidrag till verksamheten skall utgå från staten, är det motiverat att från statens sida uppställa vissa krav på arbetets uppläggning och utformning. I det föregående har kommittén redan berört frågan om de uppgifter som i främsta rummet synes böra åvila konsulenten. Samtidigt har dock betonats att det torde vara för tidigt att fastställa en formlig arbetsinstruktion. De krav som kan befinnas rimliga att uppställa i fråga om tillsyn, konsulenternas utbildning m. m. kommer i fortsättningen att närmare beröras. Tillsynen

över

verksamheten

Tillsynen över verksamheten bör utövas såväl lokalt som centralt. Vad central tillsynsmyndighet beträffar, kan valet tänkas stå mellan skolöverstyrelsen och socialstyrelsen. För skolöverstyrelsen som chefsmyndighet talar att konsulenterna i betydande utsträckning kommer att syssla med frågor som står folkbildningsarbetet nära, samt att deras verksamhet delvis kommer att gå ut på att intressera skolstyrelser för ungdomsarbete av olika slag utanför skolans ram. Ännu ett skäl för att skolöverstyrelsen skulle ha hand om konsulentverksamheten kan anses ligga däri att de åtgärder syftande till att öka ungdomarnas fritidsmöjligheter som kommittén föreslagit i form av stöd till föreningarnas arbete, fritidsgårdar, bildning, filmupplysning, dansundervisning m. m. genomgående har föreslagits knutna till skolöverstyrelsen och att det givetvis är önskvärt att uppnå en viss enhetlighet. Starka skäl åter talar för socialstyrelsen som tillsynsmyndighet eftersom en viktig del av konsulenternas verksamhet skall vara att försöka få barnavårdsnämnderna att intressera sig för, känna ansvar inför och aktivt främja det arbete som här är tal om. Efter att ha vägt de anförda synpunkterna mot varandra h a r kommittén beslutat stanna för att föreslå skolöverstyrelsen såsom den för uppgiften lämpligaste tillsynsmyndigheten.

Ungdomskonsulentens

kompetens

Ungdomskonsulentarbetet kommer uppenbarligen att ställa stora krav på organisationsförmåga och förhandlingsskicklighet, på initiativförmåga och på personlig förmåga alt inspirera och stimulera såväl enskilda personer som framför allt myndigheter och föreningar till stöd och medverkan. Att dessa krav svårligen kan uppfyllas utan att ungdomskonsulenten arbetat inom ungdomsföreningar eller i annat ungdomsarbete och härigenom blivit förtrogen med den verksamhet, det här är fråga om, synes kommittén uppenbart. Såsom särskilt viktigt vill kommittén framhålla att de som utses till ungdomskonsulenter från föreningshåll åtnjuter förtroende. Önskvärt är att de krav på personlig lämplighet och kunnighet som här skisserats förenas med en för uppgiften lämplig utbildning. I avsnittet om ungdomsledare skall kommittén beröra frågan om vilka former av utbildning som härvid kan anses såsom särskilt värdefulla. Med hänvisning till vad som i det föregående anförts vill kommittén sammanfatta de krav som bör ställas på ungdomskonsulenten på följande sätt: För behörighet till ungdomskonsulentbefattning skall fordras lämpliga personliga egenskaper för självständig bedömning och handläggning av göromålen, lämplig utbildning samt beprövad erfarenhet från arbetet bland ungdom eller från verksamhet, som är ägnad att utgöra motsvarande förberedelse för befattningen. Vad tillsättningsförfarandet beträffar vill kommittén föreslå att landstinget inhämtar yttrande över inkomna ansökningar av skolöverstyrelsen. Landstinget har sedan att utse den för tjänsten mest lämpade bland de sökande, som av överstyrelsen förklarats behöriga. Ungdomskonsulentens

lön

De krav på utbildning och övriga kvalifikationer, som skisserats i det föregående liksom arbetsuppgiftens omfattning och betydelse förutsätter en lönesättning för ungdomskonsulenterna som är tillräckligt gynnsam för att stimulera de för arbetet mest lämpade att söka. Vid en diskussion kring konsulenternas löneplacering kan nämnas att den tidigare nämnda ungdomskonsulenten i Stockholm är placerad i 17:e löneskalan enligt lönestaten för stadens extra tjänstemän med en begynnelselön på 4 200 och en slutlön (efter 4:e anställningsåret) på 5 160 kronor. Till detta kommer rörligt tillägg på — hösten 1946 — 52.5 procent. Eftersom vissa beröringspunkter såsom tidigare nämnts finns mellan de för ungdomskonsulenterna avsedda uppgifterna och det arbete som bedrivs av fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt av skyddskonsulenterna, kan det vara befogat att lägga dessas löneplacering till grund för en bedömning

av ungdomskonsulenternas lönevillkor. Av nyssnämnda befattningar är fattigvårdskonsulenterna placerade i lönegrad Eo 23 i den statliga löneplanen, medan skyddskonsulenterna är placerade i lönegrad Eo 21. Då sistnämnda befattningar inrättades för endast några år sedan och deras löneplacering helt nyligen varit föremål för ingående prövning, synes skyddskonsulenternas löneförhållanden utgöra det mest aktuella jämförelsematerialet. Grundlönen för dessa tjänster uppgår för närvarande till 5 916 kronor på lägsta dyrort och 7 668 på högsta dyrort vartill kommer rörligt tillägg. Det är alltså ungefär denna lönenivå som enligt kommittén bör tillförsäkras ungdomskonsulenten. För att uppnå den ekonomiska ansvarsfördelning mellan stat och landsting som tidigare framhållits såsom önskvärd, vill kommittén föreslå att statsbidrag till ungdomskonsulenternas avlöning skall utgå med belopp motsvarande högst hälften av de verkliga kostnaderna, dock att bidraget inte får överstiga visst årligt belopp. Härvid har kommittén följt tidigare tillämpade bidragssystem vilket för övrigt även åberopats i kommitténs tidigare avgivna betänkande angående psykisk barna- och ungdomsvård (1944:30). Garantier för att konsulentlönerna skall bli väl avvägda och i möjligaste mån likformiga kan skapas genom de statliga lönebidragens konstruktion. Det skall uttryckligen framhållas att löneskalans övre gräns inte får anses fixerad av det statliga maximibidraget. Tvärtom har kommittén förutsatt att det stundom med hänsyn till omständigheterna kan befinnas lämpligt och nödvändigt att fastställa högre löner än här föreslagits. Huruvida konsulentbefattningarna skall vara förenade med pensionsrätt torde på nuvarande stadium vara för tidigt att uttala sig om. Med hänvisning till vad här anförts vill kommittén sålunda föreslå, dels att ungdomskonsulenterna i lönehänseende erhåller placering motsvarande lägst lönegrad Eo 21 enligt civila icke-ordinariereglementet, dels att statsbidrag till konsulentlöner skall kunna utgå med 50 procent på löner högst motsvarande nyssnämnda lönegrupp jämte därpå belöpande rörligt tillägg.

Ersättning

för

tjänsteresor

Eftersom ungdomskonsulentens verksamhet i stor utsträckning kan väntas komma att bestå i resor till olika delar av distriktet för att förhandla med barnavårdsnämnder och skolstyrelser, hålla föredrag i föreningar m. m. och då utgifterna för dessa resor säkerligen kan bli ganska betydande, synes det motiverat att föreslå statsbidrag till dylika tjänsteresor jämte i samband härmed nödvändiga dagtraktamenten. Sådant statsbidrag bör emellertid bara komma konsulent inom landsting till del. Kommittén vill föreslå att härvid samma principer för statsbidrag kommer till användning som tillämpas inom den psykiska barna- och ungdomsvården,

nämligen för Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län statsbidrag med 70 procent av sammanlagda resekostnader, för Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län med 60 procent samt för övriga län inom riket med 50 procent. Dessa bidrag bör givetvis endast utgå under förutsättning att inte resorna ersättas av annan instans, t. ex. barnavårdsnämnd eller skola. Fördelning

av övriga

omkostnader

Kostnader för lokaler och övriga administrationskostnader torde böra helt bestridas av verksamhetens lokala huvudman. I detta sammanhang vill kommittén framhålla att det skulle vara av stor betydelse om konsulenten finge ett årligt belopp till sitt förfogande att fördela som bidrag till föreningar och klubbar som kan vara i behov därav t. ex. till inredning av lokaler, utrustning, eventuellt ledarearvode eller dylikt eller till resebidrag för deltagarna i en kurs. Detta belopp bör enligt kommittén ställas till förfogande av den lokala huvudmannen.

Rådgivande

länsungdomsnämnd

För att utvinna det bästa resultatet av ungdomskonsulentens arbete och i enlighet med demokratiska principer vore det enligt kommittén lyckligt om landstinget — respektive stad utom landsting — utsåge en länsungdomsnämnd med representanter för inom länet verksamma ungdomssammanslutningar (distriktsorganisationerna), skolor, barnavårdsnämnder, bildningsorganisationer m. fl. På denna nämnd skulle ankomma att lägga upp en plan för verksamheten på grundval av en av tillsynsmyndigheten fastställd normalinstruktion, besluta om anslagna medels fördelning m. m. I nämnden skulle ungdomskonsulenten vara föredragande och sekreterare.

Försöksverksamhet

i Västmanlands

län

I det föregående har kommittén skisserat utformningen av en ungdomskonsulentorganisation utbyggd för landet i dess helhet. Eftersom verksamheten i vårt land på det hela taget är oprövad, har kommittén dock till att börja med begränsat sig till att förorda igångsättandet av en försöksverksamhet för en tid av tre år i ett enda län, nämligen Västmanlands. Landstinget i detta län har bland annat genom tillsättandet av en bildningskonsulent visat ett positivt intresse för närbesläktade frågor. Landstingets förvaltningsutskott har även förklarat sig villigt bidra till igångsättandet av en försöksverksamhet inom länet under förutsättning av att förslaget vinner statsmakternas

gillande. Härtill kominer att länet ur många synpunkter kan betraktas såsom tämligen »genomsnittligt». Härvid förutsätts att verksamheten uppläggs efter ungefär de linjer som uppdragits i det föregående. Eftersom en särskild bildningskonsulent som nyss nämnts är verksam inom Västmanlands län, synes det mest rationellt att folkbildningsuppgifterna överlåts på denna konsulent. Vad det statliga bidragssystemet beträffar, är det mycket som talar för att staten under försökstiden ger ett rikligare bidrag än som ovan föreslagits. Kommittén vill därför föreslå att under försökstiden staten skall betala hela konsulentens lön medan resekostnaderna fördelas lika mellan staten och landstinget. Härjämte skall landstinget bekosta expeditionslokal och övrig administration. Slutligen vill kommittén föreslå att konsulenten under den föreslagna tiden erhåller ett anslag av 5 000 kronor per år att användas i verksamheten. Detta belopp skulle bestridas med lika delar av staten och landstinget.

E L F T E

FRÅGAN

K^A P I T L E T

OM L E D N I N G E N

AV

UNGDOMSARBETET

M ±TJ_öjhghelerna att fa igång olika slag av fritidssysselsättningar för ungdom är på samma sätt som när det gäller föreningarnas arbetsoch utvecklingsmöjligheter i hög grad beroende av tillgången på lämpliga personer som kan organisera och leda verksamheten. Beteckningen

ungdomsledare

I det föregående har i flera sammanhang påpekats nödvändigheten av att i fritidsverksamheten så stort utrymme som möjligt lämnas åt ungdomarnas egen initiativkraft, uppfinningsförmåga, behov av att klara sig själva m. m. Detta understryks av att bland annat rådande arbets- och bostadsförhållanden ofta hämmar den enskildes anlags- och aktivitetsutveckling. Om syftemålet är detta, kan det ifrågasättas om beteckningen ungdomsledare på dem som har att hjälpa ungdomarna tillrätta under fritiden är fullt adekvat. Ordet ledare kan visserligen i en rad sammanhang — t. ex. studieledare, arbetsledare, färdledare — utan olägenhet användas. Ordet ungdomsledare kan emellertid på ett sätt som går stick i stäv mot den målsättning för ungdomsarbetet som nyss nämnts föra tanken till någon som på ett alltför auktoritativt salt vill leda och påverka de unga. Kommittén vill för sin del bara deklarera att den i detta betänkande med ungdomsledare avser en person som är ledare för ungdomsverksamhet av ena eller andra slaget. Ungdomsverksamhets-ledare skulle sålunda vara en mer exakt och innehållsmässigt mer tilltalande benämning, men den blir för tung och osmidig. Det kan ifrågasättas huruvida inte ordet ungdomsarbetare bättre täcker det åsyftade begreppet och huruvida inte denna term ur flera synpunkter skulle vara lämpligare. Också om yrkestitlar med avslutningen »arbetare» i det svenska språkbruket klingar ovant annat än i samband med kroppsarbete av ena eller andra slaget — benämningen socialarbetare erbjuder dock ett undantag härifrån — för ordet inte på samma sätt som

ungdomsledare tanken på att ungdomarna förs i flock mot av ledaren uppsatta mål. Men eftersom man med ungdomsledare lika ofta avser en person som av ungdomarna själva valts att såsom styrelseledamot eller kommitterad leda en förening eller liknande, som det avser en person vilkens befattning med ungdomsarbetet mera har yrkeskaraktär och eftersom beteckningen ungdomsarbetare uppenbarligen bara passar i sistnämnda fall, vill kommittén i det följande använda benämningen ungdomsledare.

Olika typer av

ungdomsledare

Den mångskiftande fritidsverksamhet som skisseras i detta betänkande förutsätter ungdomsarbetare av många olika typer. Dels behövs det personer som vill åta sig ledningen av en grupp eller en kurs en eller ett par kvällar i veckan. Dels behövs det sådana som bredvid sitt yrke fullgör halvtidstjänst t. ex. på ett ungdomskafé eller inom en »öppen verksamhet» på kvällarna. Slutligen behövs det heltidsanställt folk såsom föreståndare för vad kommittén vill benämna fritidsgårdar, såsom ungdomskonsulenter o. d.

Vilka krav skall ställas på en

ungdomsledare?

Det är givet att kraven på personliga förutsättningar och kunnighet måste komma att växla mycket starkt beroende på vilket slag av ungdomsarbete det gäller. Vad ledarna för vissa grupper och sysselsättningar — t. ex. slöjd, modellflyg, fotografering o. s. v. — beträffar måste i främsta rummet ställas krav på specialkunnande i respektive ämne. Givetvis är det mycket fördelaktigt om den som leder gruppen samtidigt är en bra pedagog, men den omständigheten att uppgiften bärs av ett gemensamt intresse underlättar arbetet och gör ofta också mindre psykologiskt erfarna personer till goda ungdomsarbetare. Ju mera tid en person ägnar åt ungdomsverksamheten, desto nödvändigare blir det att sträva efter att få fram personer som har ett pedagogiskt riktigt grepp om uppgiften. Detta gäller antingen hans eller hennes arbete mera går ut på att organisera verksamheten i stort och att ange riktlinjer härför eller det gäller att direkt leda olika grupper och verksamhetsformer. Mer än i många andra fall är det här väsentligt att få tag på män och kvinnor som har den personliga lämpligheten och intresset för uppgiften, som har en allsidig social orientering, ingående kontakt med de folkliga rörelserna, förmåga att ta de unga, förstå deras problem och vinna deras förtroende.' Vidare måste det anses vara av värde, om de som ägnar sig helt åt ungdoms17 Fritidsutredningen

IV

arbete är vaket samhällsintresserade, liksom att de är förtrogna med den miljö och de levnadsförhållanden varifrån de ungdomar vanligen kommer som de har att göra med. I det föregående har kvalifikationen »personlig lämplighet» flera gånger omnämnts. Vad avses då härmed? Att utöver vad som tidigare sagts räkna upp de egenskaper — vänlighet, taktfullhet, initiativrikedom m. m. — vilka skulle vara värdefulla för en person som arbetar bland ungdom vill kommittén inte ge sig in på. Däremot skulle kommittén såsom särskilt värdefullt vilja framhålla att ungdomsarbetaren begriper sig på ungdomarna, deras sätt att reagera, deras behov och önskemål. Det som behövs är en typ av ungdomsledare som märks så litet som möjligt, som inte kommenderar eller som beskäftigt styr och ställer. I stället bör ungdomsledaren vara intresserad av ungdomarna, känna igen dem, lyssna när de har något att berätta och själv ha något att ge dem. Särskilt viktigt är det enligt kommittén att ungdomsledaren strävar efter att de latenta krafter att ta ansvar och organisera som finns förborgade och outnyttjade hos så många ungdomar stimuleras fram och tas tillvara. Hos dem som arbetar i praktiskt ungdomsarbete kan stundom finnas strävanden att försöka få upp hela verksamheten på ett etiskt-kulturellt alltför högstående plan som kanske inte motsvarar de ungas egen förmåga eller smak och som därför inte har mycket gemensamt med verkligheten, sådan ungdomarna uppfattar den. Exempel härpå är inte svårt att finna: ungdomarna vill dansa tango och foxtrot men ungdomsledaren vill att de skall hålla sig till sånglekar, flickorna vill öva sig i vem som kan lägga den snyggaste makeupen medan ledaren förskräckt försöker återkalla dem till ordningen, liktydigt med handarbete och högläsning eller studiet av den materialistiska historieuppfattningen. Skillnaden i sättet att uppfatta saker och ting kan för övrigt ofta inte fångas i konkreta exempel. Vanligare torde vara att denna skillnad från de ungas sida röjer sig i outsagda förhoppningar och kritiska kommentarer, i ämnesval och i saknaden efter något inslag i programmet som de unga kanske längtat efter. Det är svårt att frigöra sig från det intrycket att ungdomsverksamheten i Sverige skulle ha mycket att vinna på om de som organiserar arbetet kunde koppla bort en hel del nedärvda föreställningar om hur ungdomarna bör uppföra sig i olika hänseenden. Det är inte fråga om att ungdomen i föreningen eller gruppen skall stimuleras att lära sig röka, svära eller att måla sig. Men det vore säkerligen av stort värde om inte för stora fordringar på de unga uppställdes i förväg och om de inte behövde känna tvånget att inpassa sig i en viss prudentlig mall som de vuxna gjort upp utifrån utgångspunkter som är många ungdomar främmande. Faran är att man härigenom skrämmer bort just de ungdomar som bättre än andra skulle behöva kontakten med fritidsverksamheten och den fostran den kan ge.

Önskligt kan även vara att ungdomsledaren fungerar som social rådgivare, för vilken det faller sig naturligt att ta del av även oväsentliga vardagsbekymmer eller att om så behövs gå med en pojke till yrkesvägledningen eller följa med en flicka ut för att se på rum eller konsultera en läkare. I de fall då det inte går att få fram personer som har tid och förutsättningar att utöva en sådan social rådgivningsverksamhet som nyss nämnts, kan man kanske finna någon annan lösning. Det kan t. ex. nämnas att man på Folkungagården i Linköping har fått till stånd en samordning av olika kurativa krafter som synes förebildlig. En ungdomskurator, en kvinnlig assistent från barnavårdsnämnden och en manlig tjänsteman från arbetsförmedlingens ungdomsavdelning hjälper sålunda till med ledningen av arbetet på ungdomsgården och detta har slagit väl ut därigenom att de på ett osökt sätt fått tillfälle att ge ett handtag åt ungdomar som i ett eller annat hänseende har det besvärligt. På Södertälje ungdomsgård som till stor del arbetar med öppen verksamhet finns utöver föreståndaren på stället en representant för yrkesskolan och en tjänsteman från ungdomsförmedlingen som hjälper till med arbetet och som utgör naturliga kontakter till dessa institutioner. På ett helt annat sätt än på respektive kontor och expeditioner får man härigenom kontakt med ungdomarna och kan få en allmän uppfattning om deras lämplighet för det ena eller andra yrket. När kraven på lämpliga personliga egenskaper hos dem som arbetar bland ungdom diskuteras, bör det framhållas att myndigheterna eller de institutioner som skall stå såsom huvudmän för olika slag av fritidsverksamhet måste ha ögonen öppna för att till ungdomsarbetet inte sällan attraheras personer av homosexuell läggning. Även om den direkta skada som kan följa harmed inte alltid behöver vara så stor kan förhållandet dock verka snedvridande och komprometterande på arbetet. Det torde vara självfallet att personer som ger uttryck för dylika tendenser snabbt bör avkopplas från ungdomsarbetet. Till de i det föregående mer allmänt formulerade önskemålen i fråga om ungdomsledarnas kvalifikationer kommer sedan — beroende på vilken karaktär uppgiften i fråga har — vissa specialkrav såsom krav på organisatorisk och administrativ duglighet, förmåga att förhandla med folk, praktiskt kunnande på något speciellt område o. s. v. I det föregående har kommittén gjort ett försök att peka på vilka krav ungdomsarbetet som yrke och som deltidssyssla ställer på den som skall ägna sig däråt. Särskilt kraftigt har härvid den personliga lämpligheten för arbetet betonats. Att de personliga kvalifikationerna bör sättas i främsta rummet i fråga om allt ungdomsarbete utesluter självfallet inte värdet av lämplig utbildning för dylika uppgifter. Medan en aldrig så god utbildning inte gör en olämplig ungdomsledare lämplig, kan en person som inte genomgått någ°on

utbildning men som har en naturlig fallenhet och en intuitivt riktig uppfattning om ungdomsarbetets innebörd vara helt idealisk. I fråga om utbildning synes studier vid exempelvis folkhögskola, seminarium, socialinstitut eller annan högskola, i vilka studier psykologi och samhällsvetenskap ingår som integrerande delar, liksom också utbildning vid gymnastik- eller idrottsinstitut få anses vara av särskilt värde på detta område. I anslutning till vad nyss sagts skall emellertid betonas att meritkraven för de i ungdomsarbetet verksamma funktionärerna inte alltför hårt får låsas fast vid vissa avlagda examina. Ungdomsledare

i öppen

respektive

sluten

verksamhet

Ett spörsmål som i detta sammanhang skall med några ord beröras är det om det kan vara motiverat att uppställa samma krav på kvalificerad ledning för den öppna verksamheten som för den slutna. Det kunde kanske förefalla som om detta att hålla öppen dörr för vem som helst vore enklare än att leda regelbundna kurser vilka ju kräver mera av förberedelse från kursledarens sida och mera av ansträngning för att några påtagliga resultat skall bli synliga. För att få ut något av behållning, trevnad och glädje ur den öppna verksamheten krävs emellertid högst kvalificerad ledning. Det är sålunda långtifrån tillräckligt att bara låta de unga sköta sig själva. I de fall där man försökt denna väg visar det sig snart att verksamheten spårar ur och blir en missräkning för ömse parter; det finns träffställen där både bord och bänkar slagits sönder därför att ingen funnits som ansvarat för lokal och anordningar. Ofta synes under sådana förhållanden några mindre trevliga element bland de unga lätt komma att ta ledningen och dominera hela verksamheten på de övrigas bekostnad. Det hela blir för bråkigt, för otrivsamt och för svårmanövrerat utan lämplig ledning. Rekryteringen

av

ungdomsledare

I det föregående har kommittén antytt vilka krav som bör ställas på ungdomsledare för olika uppgifter. Kommittén vill här diskutera vilka åtgärder som kan vara motiverade för att främja en önskvärd rekrytering av dessa ungdomsledare. Härvid kommer frågan att särskilt granskas ur tre aspekter, avseende ekonomi, utbildning och meriträkning. Redan i föreningsbetänkandet nämndes att svårigheterna att skaffa erforderliga ledarkrafter för studiekurser, föreningsarbete och olika sysselsättningsgrupper var ett av de främsta hindren när det gällde att vidga och utveckla föreningsarbetet. Ungefär detsamma kan sägas gälla den fritidsverksamhet som äger rum utanför föreningslivets ram; också här gäller att

svårigheterna att få tag på lämpligt folk ofta hämmar och omöjliggör utvecklingen av skilda verksamhetsformer eller startande av nya. De ungdomsledare som har om hand en viss sysselsättningsgren, t. ex. i en skola eller på en fritidsgård, rekryteras mycket ofta bland lärarna. Men också t. ex. hantverkare, socialarbetare, skådespelare, konstnärer, studerande m. fl. brukar med framgång anlitas. Ju mer man kan bygga på ungdomarnas egen medverkan i denna form av ledarskap, desto bättre är det givetvis. Om det gäller sysselsättningar som inte behöver så stor specialkunnighet — t. ex. bordstennis eller enklare slöjd — kan ofta ledaren för gruppen med framgång väljas bland de äldre ungdomarna. Om problemet att skaffa ledare för en viss bestämd sysselsättning relativt lätt finner sin lösning, framför allt om rimlig ekonomisk ersättning kan erbjudas, är det åtskilligt svårare att få tag på lämpliga personer som är villiga att kontinuerligt ägna sin fritid — eller rentav sin arbetstid — åt ungdomsverksamhet. Detta beror till en del på vad som tidigare sagts, nämligen att ungdomsarbete kräver en rad alldeles speciella personliga kvalifikationer. Det beror vidare på att lönesättningen för ungdomsledarna åtminstone hittills varit mycket oförmånlig och att det för dugliga krafter inte sällan inneburit ekonomisk uppoffring att ägna sin tid åt ungdomsarbetet. Frågan om den ekonomiska ersättningen för ungdomsledare skall därför i fortsättningen tas upp till närmare granskning. Här skall emellertid nämnas ännu en faktor som bidrar att försvåra rekryteringen av ungdomsledare, nämligen att det måste anses värdefullt att framför allt de som kontinuerligt ägnar sig åt ungdomsarbete är relativt unga. Även om ungdom i och för sig ingalunda är någon tillräcklig garanti för lämplighet — det är inte svårt att finna exempel på unga människor som fjärmat sig betydligt mera från den ungdom till vilken de själva nyss hörde, än de gjort som är åtskilligt äldre — så är det säkerligen psykologiskt riktigast att ungdomsledarna som regel inte tillåts bli för gamla på sina poster. Det är givetvis vanskligt att fastslå någon viss åldersgräns: mycket generellt kan emellertid sägas att ungdomsledarna som regel inte lämpligen bör kvarstå efter fyllda 40 år. Uppenbarligen kominer det att medföra stora praktiska svårigheter att finna lämpliga reträttplatser för ungdomsledarna efter fullgjort arbete. Nuvarande bestämmelser ger oftast inte möjlighet för i statlig eller kommunal tjänst anställda, t. ex. folkskollärare, folkhögskollärare eller socialarbetare, att erhålla tjänstledighet för ungdomsarbete under så lång tid som i allmänhet är önskvärt för att inte detta arbete skall bli lidande på för täta personbyten. Förmodligen torde möjligheterna vara större för dem som kommit från bildningsrörelsen, arbetarrörelsen och föreningslivet i övrigt att återgå till tidigare arbetsuppgifter.

1. Ekonomisk ersättning till ungdomsledare En mycket stor del — kanske rentav den övervägande delen — av de ansträngningar som hittills gjorts för att ställa det bättre för ungdomarna i fritidshänseende har utförts av frivilliga krafter utan ekonomisk ersättning och uteslutande av intresse för uppgiften. I insatsens frivilliga karaktär ligger utan tvivel ett alldeles särskilt stort värde. Det är emellertid tydligt, att om man vill att dessa fritidssysselsättningar kraftigt skall utvidgas, det inte är möjligt att för framtiden i alltför stor utsträckning räkna med frivilliga krafter som gratis ställer sin arbetskraft till förfogande. Möjlighet till skälig ekonomisk ersättning måste finnas. Detta påstående kräver knappast någon motivering, men den synpunkten kan i förbigående framhållas att stundom personer som alldeles särskilt skulle lämpat sig för dylika uppgifter helt enkelt inte har råd att utan vederlag ägna sin fritid åt ungdomsarbete. Tid är pengar och för att betala studieskulder eller för att trygga familjens försörjning måste fritiden utnyttjas till extraförtjänster. Ungdomsverksamhet skall visserligen bygga på intresse, men det är inte utan vidare lyckligt att hålla sådant arbete kvar på välgörenhetsplanet, i det att de verksamma krafternas personliga insatser också medför ekonomiska uppoffringar och indirekta utgifter. Att dessa synpunkter inte äger samma giltighet i fråga om föreningsarbete är tydligt: där spelar uppenbarligen arbetet för idéns, »sakens», egen skull, en annan roll för de aktivt medverkande, än när det som här gäller en mer yrkesmässig funktion, om än även den uppburen av personligt intresse. Om rimlig ekonomisk ersättning kan lämnas den som ägnar tid och krafter åt ungdomsverksamhet kommer säkerligen möjligheterna att finna för uppgiften intresserade personer att avsevärt ökas. Denna verkan har för övrigt redan konstaterats i och med att det enligt mångas vittnesbörd är lättare att få ledarkrafter t. ex. till skolornas fritidssysselsättningar än till föreningarnas; dessa senare har hittills vanligen inte haft möjlighet att betala för gjorda arbetsinsatser. Här kan nämnas att kommittén i andra sammanhang i detta betänkande sökt främja frågan om ekonomisk ersättning till ungdomsledare. I femte kapitlet — om statsbidrag till skolornas fritidsverksamhet — har kommittén sålunda räknat med att statsstödet delvis skall komma just lärarna för fritidsverksamheten tillgodo. Ett motsvarande förslag som tar sikte på den mera teoretiska studieverksamheten har nyligen framlagts av folkbildningsutredningen. Genom förslag om statsstöd till fritidsgårdarnas verksamhet — tredje kapitlet — har kommittén bland annat avsett att öka gårdarnas möjligheter att anställa kvalificerade personer såsom föreståndare. I ännu ett sammanhang försöker kommittén främja en gynnsam utveckling

av här berörda fråga: i samband med ett i föregående kapitel framfört förslag angående inrättande av ungdomskonsulenttjänster har kommittén förordat en avlöning som ungefär motsvarar den som en skyddskonsulent erhåller. Kommittén vill slutligen erinra om att den i sitt betänkande angående stöd till föreningslivet framlagt förslag om statsbidrag till anställande av instruktörer inom de olika ungdomsorganisationerna. Ett genomförande av detta förslag vilket — hösten 1946 — ännu inte föranlett någon proposition, skulle givetvis i hög grad vidga föreningarnas arbetsmöjligheter.

2. Instruktionskurser för ungdomsledare Tidigare har diskuterats vilka krav som bör ställas på i aktivt ungdomsarbete verksamma personer. Vid sidan av en rad personliga egenskaper har framhållits nödvändigheten av att ungdomsledarna också besitter de fackkunskaper i praktiska och teoretiska frågor som i varje särskilt fall kan vara erforderligt. Detta senare är utan tvivel för många den främsta anledningen till att de trots intresse och lämplig läggning håller sig borta från ungdomsarbetet: känslan att inte kunna tillräckligt, att inte gå i land med uppgiften kan verka avskräckande. Det skulle säkerligen ha sin stora betydelse om kurser, syftande till att ge en viss orientering och de väsentligaste sakuppgifterna på här aktuella områden, kunde anordnas för dem som är intresserade av att aktivt delta i ungdomsarbete; sådana kurser skulle samtidigt verka psykologiskt uppmuntrande och impulsgivande. När ungdomsorganisationerna i samband med utarbetandet av föreningsbetänkandet ombads framkomma med önskemål i fråga om hur deras arbete på effektivast möjliga sätt skulle kunna uppmuntras från statens sida, intog frågan om behov av ytterligare instruktionskurser en dominerande plats, och detta trots att så gott som samtliga ungdomsorganisationer redan bedrev en kursverksamhet av ganska betydande omfattning. I den fritidsverksamhet som här diskuteras — vilken i avsevärd utsträckning ju kommer att vända sig till de icke föreningsanslutna och med andra än föreningar såsom huvudmän — finns knappast några ansvariga ideella organisationer i vilkas intresse det ligger att anordna de kurser som skulle vara erforderliga. Att på ett eller annat håll kommunerna — eventuellt de i föregående kapitel diskuterade ungdomskonsulenterna — kan vara villiga att anordna sådana kurser är väl inte uteslutet men kan säkerligen endast förväntas få en mycket begränsad omfattning. Av de skäl som i det föregående omnämnts anser kommittén det ofrånkomligen nödvändigt att medel anvisas för anordnande av kursverksamhet för dem som vill ägna en del av sin fritid åt ungdomsverksamhet. Dessa kur^

ser som ingalunda bör syfta till att ge utbildning utan som uteslutande bör ha instruktionskaraktär kan dels avse att systematisera och vidga kunnandet i vissa bestämda frågor, t. ex. slöjd, amatörteater, sömnad och målning, dels kan de ha en allmänt orienterande karaktär och uppta ämnen som ungdomspsykologi, ledarskapets psykologi, samhällsorientering m. m. Såsom huvudmän för dessa instruktionskurser kan stå kommuner och landsting — kanske i form av landstingens folkbildningskommitté — fritidsgårdar och ungdomsråd, lokala föreningar och folkhögskolor, yrkesskolor och distriktsvis samverkande bildningsorganisationer. Däremot anser kommittén att statsbidrag till instruktionskurser inte bör utgå till ungdomsorganisationer av rikskaraktär, eftersom denna fråga enligt kommitténs bestämda uppfattning bör lösas enligt de principer som uppdrogs i föreningsbetänkandet. Eftersom huvudmannaskapet och kursinriktningen kan komma att skifta starkt och eftersom så liten erfarenhet ännu finns att bygga på, anser kommittén det varken önskligt eller möjligt att tills vidare binda möjligheten att erhålla statsbidrag vid bestämda krav på deltagarantal, vid kursprogrammets sammansättning eller inriktning eller vid kursernas längd. Innan någon erfarenhet i saken vunnits, anser kommittén det lyckligt att den centrala tillsynsmyndighet som lämpligen bör pröva och bevilja anslag — skolöverstyrelsen — bör ha stor rörelsefrihet vid bedömningen av ansökningar, och att det enbart är önskligt att olika vägar prövas. Med stöd av vad som i det föregående framförts får kommittén föreslå att tills vidare ett årligt belopp på 25 000 kronor ställes till skolöverstyrelsens förfogande för fördelning till instruktionskurser för ungdomsledare. Pengarna bör kunna utgå med varierande belopp, alltefter det behov som gör sig gällande, dock med högst 50 procent på de utgiftsposter som bör erhålla bidrag. I enlighet med de principer som skisserades i föreningsbetänkandet och som även framförts i Stockholms ungdomskommittés betänkande (stadskollegiets utlåtanden och memorial 1946: 10) bör statsstödet lämpligen beräknas på utgifter för föredragsarvode samt vid längre kurser (två eller flera hela dagar) även för kursdeltagarnas uppehälle och reseersättning.

3. Ungdomsarbetets värde som merit vid sökande av tjänster I mycket stor utsträckning är det lärare — framför allt folkskollärare — som ägnar sin fritid åt ungdomsarbete av olika slag. Med sin omfattande pedagogiska utbildning lämpar de sig ofta synnerligen väl för detta. I den hårda konkurrensen om ett fast levebröd, d. v. s. i detta fall ordinarie anställning med tryggad pensionsrätt, vågar många för frivilligt ungdoms-

arbete lämpade lärare inte ägna sig däråt, emedan arbete av detta slag inte är lika meriterande vid tillsättande av lärartjänster som ett par betygsenheter, erhållna vid efterprövning i lärarexamen eller examensmeriter överhuvud taget, och sådant arbete inte får tillgodoräknas vid tjänsteårsberäkning för pension. För att underlätta en önskvärd rekrytering av lärare till här avsedda ungdomsvårdande arbetsuppgifter, vill därför ungdomsvårdskommittén föreslå att heltidstjänstgöring på olika poster inom ungdomsverksamheten — såsom föreståndare för fritidsgård, ungdomskonsulent, idrottsinstruktör o. d. — samt även exempelvis såsom assistent vid psykisk rådgivningscentral eller kurator annorstädes med ungdomsverksamhet som främsta uppgift får tillgodoräknas lärare vid ansökan om lärartjänst på samma sätt som om tjänstgöringen fullgjorts å lärarbefattning inom folkskolväsendet. Vidare anser kommittén att samma tid utan inskränkning borde få tillgodoräknas lärare för uppflyttning i högre löneklass och vid tjänsteårsberäkning för pension. De båda förstnämnda önskemålen förutsätter ändringar i folkskolestadgan § 19:5 c och i folkskolans avlöningsreglemente § 1 2 : 1 a . Rätt till tjänsteårsberäkning för pension torde väl knappast kunna vinnas på annat sätt än genom reglering utav tjänster av angivet slag i statens pensionsanstalt. Möjlighet härtill borde skapas. Också sådant arbete i ungdomsverksamhet — t. ex. vid fritidsgård och ungdomskafé i praktisk eller teoretisk kursverksamhet som fullgjorts på fritid vid sidan om lärartjänsten — borde enligt ungdomsvårdskommitténs mening tillmätas ett större värde vid tillsättande av ordinarie lärartjänster och befordran till överlärartjänst. Ett betydelsefullt steg i rätt riktning har tagits i och med skolöverstyrelsens kungörelse med anvisningar för meritvärderingen som trädde i kraft den 1 oktober 1946. Det heter där, att hänsyn visserligen även bör tagas till vissa andra meriter (än betygs- och tjänsteårsmeriter) »exempelvis lärares arbete som ungdomsledare, insatser inom det frivilliga folkbildningsarbetet, medborgerliga förtroendeuppdrag och uppdrag inom föreningslivet samt andra examina än ovan nämnda som kunna vara av betydelse för lärarens verksamhet». Meritvärderingssystemet bygger dock nu som tidigare så starkt på poängsatta betygs- och tjänsteårsmeriter som ofta vägs rent matematiskt mot varandra vid uppförandet av de sökande på förslag, att det för unga lärare som vill vinna befordran lönar sig bättre att ägna tid åt efterprövning i lärarexamens olika ämnen eller åt att stärka sitt folkskollärarbetyg med en akademisk eller annan examen än att offra tid på krävande fritidsarbete bland ungdomen. Ungdomsvårdskommittén skulle därför gärna se att ungdomsarbete som merit vid lärartillsättningar och befordringar bleve starkare betonat än vad som sker enbart med skolöverstyrelsens anvisning att taga »hänsyn även till» sådant arbete. Ifrågavarande merit borde uttryckligen nämnas också i folkskolestadgan och upptagas efter de i stadgans 19 § mom. 5 nu uppräknade tre befordringsgrun-

derna som en fjärde betydelsefull befordringsgrund, jämställd med studier utöver lärarexamen, bevistade kurser o. d., som därvid samtidigt borde omnämnas. Ungdomsvårdskommittén är medveten om att ungdomsarbete som merit inte kan poängsättas utan alltid måste bli en bedömningsfråga, medan däremot betygsatta studier kan direkt omräknas i poäng. Emellertid är det sannolikt att de lokala skolmyndigheterna kommer att ta större hänsyn till lärares arbete bland ungdomen, om folkskolestadgan uttryckligen poängterar detta som befordringsgrund. Ungdomsvårdskommittén vill alltså förorda ett dylikt tillägg till folkskolestadgans § 19 mom. 5. I det föregående har det frivilliga ungdomsarbetets betydelse som merit behandlats endast med avseende på lärarna. Orsaken härtill har varit dels den som framgår av inledningen till detta avsnitt, nämligen att det särskilt ofta är lärare som ägnar sig åt ungdomsarbete liksom ungdomsarbetet får anses ligga särskilt väl i linje med deras lärargärning, dels också den att inom övriga statliga och kommunala arbetsområden med anknytning till ungdomsverksamheten — t. ex. arbetsförmedlingen och socialvården — motsvarande detaljerade meritberäkningsbestämmelser som i fråga om lärarna veterligen inte förekommer.

T O L F T E

REDOGÖRELSER

K A P I T L E T

FÖR ÅTGÄRDER I F R I T I D S -

FRÄMJANDE SYFTE I UTLANDET

I. England» k_Jedan lång tid tillbaka har frivilliga organisationer men även de offentliga myndigheterna i England ägnat frågan om fritidsåtgärder för ungdom ett aktivt intresse. Genom de förhållanden som uppstod till följd av krigsutbrottet fästes myndigheternas uppmärksamhet på ett nytt och pockande sätt på nödvändigheten av att åtgärder vidtogs för att hjälpa ungdomen tillrätta i fritidshänseende. Det utbrytande kriget var alltså huvudanledningen till denna aktion. Mörkläggningen hade nyligen begynt med alla de konsekvenser detta befarades medföra, inte minst för ungdomarna i de stora städerna. Krigsinkallelser av män och kvinnor, evakuering av vissa distrikt, förflyttning av arbetskraft till platser där krigsproduktion ägde rum, fick till följd en familjesprängning som bland annat ställde stora skaror ungdomar utan det stöd av familjen de tidigare haft. Den aktion för att ställa det bättre i fritidshänseende för den engelska ungdomen som år 1939 påbörjades och som gått under namnet Youth Service innebar att ungdomsfrågorna för första gången blev föremål för verkligt planmässiga och djupingripande åtgärder. Även om som nyss nämnts samhälleliga aktioner — om än av begränsad räckvidd — tidigare vidtagits i liknande syfte, kommer redogörelsen i fortsättningen att begränsas till vad som har skett år 1939 och därefter. Nämnas kan att man även i Skottland sedan krigsutbrottet vidtagit åtgärder för att möta samma problem som nyss angetts gälla för England. De skotska fritidsåtgärderna har i stort sett haft samma uppläggning och inriktning som de som i det följande redovisas från England. 1

Uppgifterna i följande avsnitt bygger på erfarenheter inhämtade av ungdomsvårdskommitténs sekreterare vid en studieresa till England hösten 1945.

Youth

Service-aktionen

I början av oktober år 1939 erhöll uppfostringsministeriet (Board of Education, sedermera Ministry of Education), som i enlighet med organisationen av den statliga administrationen i England samtidigt fungerar såsom centralt ämbetsverk och departement, i uppdrag av regeringen att framlägga förslag till åtgärder för ungdomen i fritidshänseende.

1. Ungdomsråd i ministeriet Ministeriets första steg i arbetet blev att tillsätta en rådgivande församling (National Youth Committee, sedermera Youth Advisory Council) bestående av 18 medlemmar. I detta råd fanns representanter för ungdomsorganisationer, skola, kyrka, arbetsliv, socialvård, arbetsförmedling m. m. Redan några veckor efter starten kunde rådet, vars sekreterare samtidigt var tjänsteman på ministeriet, dra upp riktlinjerna för arbetet. 1 I korthet är detta upplagt på följande sätt. a) Anslag med 50 procent lämnas till den ungdomsverksamhet som de lokala uppfostringsmyndighetema (LEA) bedriver. För år 1944—1945 uppgick detta anslag till omkring 15 miljoner kronor. Denna verksamhet står under samma statliga inspektion som övrig skol- och utbildningsverksamhet. Om ungdomsverksamheten genom LEA se vidare punkt 3 i fortsättningen. b) Anslag utbetalas direkt till ungdomsorganisationer av rikskaraktär samt till vissa andra organisationer som ägnar sig åt ungdom. Vid fördelningen av de medel som står till förfogande tas hänsyn till respektive organisations karaktär och effektivitet, till dess omfattning och behov. De stora summor det här rör sig om — år 1944—1945 fördelades som av tabellen under punkt 2 framgår omkring två och en halv miljon — fördelas alltså utan större formaliteter och utan invecklade redovisningar eller kontroll av medlemsantal o. d. Rapport över hur medlen använts skall inlämnas till granskning i efterhand. c) Anslag utbetalas till lokala klubbar och föreningar. För att så snabbt som möjligt få i gång ungdomsarbetet runt om i landet har ministeriet, vid sidan av anslagen till riksorganisationerna, även lämnat direkta anslag till lokala klubbar och föreningar. Denna bidragsverksamhet, som för år 1944—1945 uppgått till nästan samma summa som den som betalats direkt till riksorganisationerna, alltså till omkring två och en halv miljon kronor skall enligt uppgift så småningom avvecklas. Anslag av denna typ utgår numera endast såsom engångsbidrag. 1

Sedan sommaren 1945 sköts arbetet övervägande av ministeriet.

d) Anslag beviljas till anordnande av ledarekurser av olika slag samt till stipendier till enskilda personer. År 1944—1945 anslogs härtill sammanlagt 134 300 kronor. e) Några skrifter (främst The Youth Service after the War, 1943, samt The Purpose and Content of the Youth Service, 1945) bar utgetts. Den verksamhet som här skildras går vanligen under namnet Youth Service, d. v. s. ungdomstjänsten, ungdomsverksamheten. Även om verksamheten i främsta rummet tar sikte på fritiden och dess användning, har i olika sammanhang kraftigt understrukits att det är omöjligt att avskilja de sociala frågorna — t. ex. arbets- och bostadsförhållanden — från fritidsfrågorna, eftersom växelverkan här blir mycket stark. I den nyssnämnda programskriften The Youth Service after the War skisserades också ett ungdomsprogram på lång sikt av vidaste slag. Till stöd för Youth Service-verksamheten finns inga särskilda av parlamentet antagna författningar. Sitt författningsmässiga stöd har i stället fritidsverksamheten i skolordningen av år 1921 och år 1944 vilken tillåter att pengar används såväl av uppfostringsministeriet som av LEA för ungdomsvårdande arbetsuppgifter. År 1937 tillkom även en författning om idrotts- och friluftsliv (The Physical Training and Recreation Act) enligt vilken möjligheter öppnas att vidta åtgärder för och erhålla medel till ungdomens fysiska fostran.

2. Ungdomsorganisationerna En rad ungdomsorganisationer av olika karaktär — många med mycket gamla anor och traditioner — är i verksamhet i England. Där märks måhända först och främst de stora Pojk-klubb respektive Flick-klubb organisationerna med sammanlagt över halvmiljonen anslutna. Där är scoutorganisationer, ungdomens röda kors, kyrkliga och frikyrkliga organisationer, KFUM och KFUK. De militärbetonade ungdomsorganisationerna (finns fyra: en för varje vapenslag för pojkar och en för flickor) har helt naturligt under krigsåren kommit att fånga många ungdomars intresse. Enligt uppgift är de emellertid sedan kriget slutat i stark tillbakagång. Omkring 20 av de engelska ungdomsorganisationerna är anslutna till en samarbetskommitté, The Standing Conference of National Voluntary Youth Organisations som arbetar dels på riksplanet, dels i omkring 45 stora distriktssammanslutningar. Såväl den centrala sammanslutningen som distriktssammanslutningarna har till uppgift att diskutera gemensamma problem samt att företa aktioner av skilda slag. En rad publikationer i olika ungdomsspörsmål har utgetts av rikssammanslutningen.

Av f ö l j a n d e s a m m a n s t ä l l n i n g f r a m g å r h u r stora s t a t s b i d r a g som u n d e r v e r k s a m h e t s å r e t 1944—1945 u t b e t a l a d e s direkt till u n g d o m s o r g a n i s a t i o n e r n a s a m t till o r g a n i s a t i o n e r som i stor u t s t r ä c k n i n g v e r k a r b l a n d u n g d o m : Boys Brigade Central Council of Physical Recreation Church Lad's Brigade Girls' Friendly Society Girl Guides' Association Girls' Guildry Girls' Life Brigade National Association of Girls' Clubs and Mixed Clubs . . Boy Scouts' Association National Association of Boys' Clubs Young Men's Christian Association Young Women's Christian Association National Federation of Young Farmers Clubs Youth Hostels Association Association of Jewish Youth Youth Committee of the Commission of the Churches . . Cooperative Union Youth Department National Association of Training corps, for Girls . . . . Youth Service Volunteers St. Johns Ambulance Brigade Cadets Welsh League of Youth Workers Educational Association English Folk Dance and Song Society

Kronor 12 750 731 000 17 850 29 750 59 500 13 175 13 600 272 000 85 000 280 500 110 500 102 000 272 000 5 950 2 550 11 050 13 600 425 000 15 300 5 950 46 750 20 910 2 550

Summa kronor 2 549 335 B l a n d de o r g a n i s a t i o n e r s o m u p p b ä r anslag skall — e h u r u den inte direkt k a n b e t r a k t a s s o m en u n g d o m s o r g a n i s a t i o n — n ä m n a s The Central Council of Psysical Recreation. D e n n a organisation, vars n ä r m a s t e m o t s v a r i g h e t i Sverige ä r R i k s i d r o t t s f ö r b u n d e t , u p p b ä r som f r a m g å r ett m y c k e t högt statsb i d r a g . D e t t a a n v ä n d s p å ett smidigt sätt till att stödja idrotts- och friluftsv e r k s a m h e t e n i vanliga k l u b b a r och f ö r e n i n g a r och v a r h e l s t ett stöd överh u v u d taget b e h ö v s . Det ä r s å l u n d a visst inte b a r a eller ens h u v u d s a k l i g e n d i r e k t a i d r o t t s - och f r i l u f t s s a m m a n s l u t n i n g a r s o m e r h å l l e r stöd g e n o m T h e Central Council of P h y s i c a l Recreation. 3. L.£.A.:s verksamhet U n d e r p u n k t 1 h a r o m n ä m n t s att Y o u t h Service-arbetet h u v u d s a k l i g e n bedrivs g e n o m de lokala u p p f o s t r i n g s m y n d i g h e t e r n a . R i k t l i n j e r n a för detta a r b e t e u p p d r o g s i ett c i r k u l ä r — vanligen i k o r t h e t k a l l a t »nr 1486» — som u p p f o s t r i n g s m i n i s t e r i e t u t s ä n d e h ö s t e n 1939. I E n g l a n d och W a l e s finns s a m m a n l a g t 62 Counties, g r e v s k a p , n ä r m a s t m o t s v a r a n d e v å r a l ä n ( l a n d s t i n g s o m r å d e n ) och 83 C o u n t y B o r o u g h s , en

motsvarighet till de svenska städerna utom landsting. I var och en av dessa enheter finns ett County Council respektive Borough Council, bestående av valda förtroendemän som inom sig utser en Education Committee för ledningen av uppfostringsväsendet. The Local Education Authority (L.E.A.) är egentligen the County Council och Borough Council men beteckningen överflyttas ofta på Education Committee. När det gäller frågor som sammanhänger med fortsatt utbildning (Further Education) — och hit kom ungdomsarbetet att räknas — är L.E.A. självskriven huvudman. Efter anvisning från ministeriet har samtliga grevskap och större städer tillsatt särskilda ungdomskommittéer efter ungefärligt mönster av den rådgivande församling som tillskapats i ministeriet. Också i det lokala arbetet ansågs det av vitalt intresse att få med representanter för ungdomsföreningarna i trakten, för fackföreningar, för socialvård, för skola o. s. v. Redan tidigare fanns det på många håll liknande ungdomskommittéer som delvis organiserades om efter de nya principerna. I cirkulär 1486 uppdrogs, som nyss nämnts, vissa gemensamma riktlinjer för verksamheten. Möjligheten för de olika distrikten att själva välja formerna för verksamheten har dock varit och är mycket stor. Något annat hade heller knappast varit möjligt i ett land med Englands individualistiska och liberala traditioner. Detta har naturligtvis fått till följd att verksamheten från plats till plats företer ganska stora olikheter. I stort sett torde emellertid följande gälla: I de stora städerna (County Boroughs) har uppfostringsmyndigheten tillsatt en ungdomskommitté (Youth Committee) vilken närmast är ansvarig för uppläggningen av ungdomsarbetet. Denna ungdomskommitté har vanligen anställt en eller flera ungdomskonsulenter (Youth Organizer). Om dessas verksamhet se i fortsättningen punkt 6. I grevskapen finns också en ungdomskommitté (County Youth Committee) vanligen med en eller flera ungdomskonsulenter anställda. Eftersom distrikten vanligen är mycket stora sker därutöver ofta en uppdelning i mindre enheter, vardera med sin särskilda lokala ungdomskommitté, vanligen bestående av representanter för var och en av de ungdomssammanslutningar som finns i distriktet. Ibland utses i stället den lokala ungdomskommittén av grevskapskommittén. Stundom har också den lokala ungdomskommittén anställt en ungdomskonsulent. Det är att märka att den lokala kommittén inte har att besluta utan endast skall yttra sig över bland annat anslagsfrågor. Vid sidan av den vanligen av äldre bestående ungdomskommittén finns ofta en kommitté bestående av unga under 21 år, kallad t. ex. Junior Committee eller Youth Council. Närmast kan väl denna kommitté sägas motsvara de svenska ungdomsråden. Denna ungdomarnas egen kommitté har en hel del frågor — t. ex. anordnandet av gemensamma tävlingar olika klubbar emellan, organiseringen av insamlingar o. s. v. — om hand och brukar mötas någon

gång i månaden. Ungdomskonsulenten deltar ofta som åhörare i dessa sammanträden. År 1944 fanns enligt uppgift sådana ungdomsråd i 36 grevskap och 62 större städer. Sedan dess har säkerligen deras antal ytterligare ökats. 4. Vilka olika verksamhetsformer förekommer? a) Självständiga klubbar eller föreningar (om dessas arbetssätt se punkt 9 i fortsättningen). Om det inte finns föreningar eller klubbar i tillräckligt antal inom distriktet eller om de inte ligger på sådana platser där behov av någon plats för ungdomarna att ta vägen förefinns, kan ungdomskonsulenten starta nya klubbar som myndigheterna slår bakom och finansierar. Dessa klubbar kan samtidigt vara anslutna till någon av de stora klubborganisationerna för pojkar eller flickor. I Sheffield hade myndigheterna t. ex. startat 9 stycken s. k. Clubinstitut. Nämnas kan att framför allt från föreningshåll kritik stundom riktas mot att samhället direkt startar och driver ungdomsklubbar. b) Ungdomsgårdsverksamhet (Youth Centres). Denna ungdomsgårdsverksamhet, som ofta arbetar under mycket primitiva förhållanden i skolor o. d., synes ha mycket växlande arbetsformer. Ibland är »gården» organiserad som en stor klubb där de inskrivna medlemmarna möts var eller varannan kväll, ibland utgöres Youth Centret av lokaler där olika sammanslutningar får hålla till olika kvällar. Ibland återigen består verksamheten i en blandning av bådadera: vissa kvällar eller vissa rum disponeras av föreningar medan mer »öppet» betonad verksamhet bedrivs vid sidan härav. Ofta är det kommunen som satt i gång Youth Centret. En fast ledare är vanligen knuten till verksamheten. c) Fritidssysselsättning i skolorna. På en rad orter — särskilt stor omfattning har verksamheten fått i London — har the Education Committee sedan lång tid tillbaka anordnat fritidsverksamhet som vanligen förläggs till skolorna. Ifrågavarande verksamhet brukar gå under namn av Evening Institut. Under de senare åren har helt naturligt denna verksamhet bedrivits i nära anslutning till Youth-Service-verksamheten. Ibland är tyngdpunkten lagd på rent rekreativ sysselsättning (t. ex. dans, sång, grammofonspelning), ibland har verksamheten mera karaktär av kurser eller utbildning (t. ex. maskinskrivning, stenograf!, tillskärning). Ofta slutligen är den praktiskt inriktad med t. ex. skomakeri, träslöjd eller sömnad på programmet. Såväl enskilda ungdomar som hela klubbar eller föreningar kan anmäla sig till fritidsverksamheten. Klubbar och föreningar m. fl. kan också direkt hos the Education Committee eller genom förmedling av ungdomskonsulenten gratis få utnyttja en Evening Institut instruktör (såsom sådana engageras ofta lärare men också t. ex. hantverkare, kontorister m. fl.) som ledare för någon verksamhetsgren som står på klubbens eller föreningens program.

5. Ekonomiseringen av den lokala verksamheten De enheter som nämnts härovan får — med undantag av nyssnämnda Evening Institut-verksamhet som i likhet med all skolverksamhet finansieras med 50 procent från staten och 50 procent från L.E.A. — den hjälp de behöver. De vanligaste formerna för denna hjälp är anslag till lokaler (se punkt 8 i fortsättningen), till löpande utgifter såsom kostnader för städning, lyse m. m., till avlönande av ledare i klubbar och föreningar samt till utrustning och inredning av den lokal som klubben, föreningen eller ungdomsgården brukar använda för sin verksamhet. Principen vid fördelningen av anslag är att det inte skall ges hundraprocentigt bidrag till någon utgiftspost; en viss ekonomisk insats måste klubben själv vara beredd att göra. Ansökan om bidrag ställs till ungdomskommittén, men innan ärendet behandlas har ungdomskonsulenten gjort en undersökning och skaffat in de uppgifter som behövs som underlag för beslutet. Följande förutsättningar skall uppfyllas för att samhälleligt bidrag skall kunna utgå: att medlemmarna betalar en fast medlemsavgift, att vem som så önskar skall kunna vinna inträde, att en fast ledare skall vara knuten till verksamheten, att det skall finnas en styrelse av vuxna (en s. k. Managment Committe, se härom punkt 9). Som tidigare nämnts är det stora summor som till Youth-Service-verksamheten från staten går ut till de lokala uppfostringsmyndigheterna: inemot 15 miljoner kronor år 1944—1945. Eftersom principen är att staten skall betala lika mycket som L.E.A. är den summa som ges ut på L.E.A:s ungdomsverksamhet omkring 30 miljoner kronor. En del av detta går givetvis till administrationen, till avlöning åt och expedition för ungdomskonsulenten o. s. v. Men det mesta vandrar genom ungdomskonsulentens händer ut till föreningar, klubbar o. s. v. Det har beräknats att L.E.A.-myndigheterna årligen ger ut i genomsnitt 4—5 shillings för varje ung människa i åldern 14—20 år. Det bör nämnas att alla lokala sammanslutningar som verkar för ungdom har formell möjlighet att ansöka om bidrag. Däremot är det långt ifrån alla som gör det. Vissa speciella typer av ungdomsverksamhet — t. ex. scoutverksamheten — kan sägas karakteriseras av att de ekonomiskt försöker klara sig själva och vanligen inte ansöker om bidrag. På samma sätt är det många enstaka klubbar och föreningar som sätter en stolthet i att inte lita till samhället. Stundom kan ekonomisk hjälp erhållas i form av lån. Som ett exempel kan nämnas att av 35 olika enheter (klubbar, föreningar av olika slag) i ett ungdomsdistrikt i Surrey anhöll fem klubbar om anslag under ett år. I en klubb önskade man dessutom erhålla ett lån. 18 Fritidsutredningen IV

Ett undantag från vad som här sagts — att många sammanslutningar klarar sig utan hjälp från samhället — är dels att kanske flertalet klubbar och föreningar gratis får disponera skollokaler, dels att alla sammanslutningar som nämnts i punkt 4 utan någon kostnad kan erhålla instruktörer från de s. k. Evening Institutes. Att skolorna ofta får disponeras avgiftsfritt utesluter inte att stundom en mindre hyresavgift betingas av klubbar eller föreningar. Klubb- och föreningsarbetet brukar utöver det bidrag som eventuellt erhålles från L.E.A. finansieras på följande sätt, nämligen genom medlemskontingent som vanligen upptas per vecka och som beroende på åldern brukar variera mellan 1—6 pence per vecka. Vidare genom kantin-serveringen vilken närmare omnämnes under punkt 9, samt genom anordnande av tillställningar såsom fester, danser, försäljningar o. d. samt slutligen genom bidrag från vuxna, passiva medlemmar eller från andra intressenter. Från flera håll erhölls den uppgiften att kostnaderna för en väl skött klubb per år och medlem brukade uppgå till omkring ett pund. 6. Ungdomsledarfrågan I det föregående har flera olika typer av ungdomsledare omnämnts. En sammanfattning av de olika kategorier som förekommer lämnas här: a) Ungdomskonsulenter (Youth Organizers) anställda av ungdomskommittén i ett grevskap eller i del därav eller i en större stad (se punkt 3 i det föregående). Konsulenternas arbete går ut på att försöka få liv i de klubbar och föreningar som finns i hans eller — ofta — hennes distrikt, att försöka skapa fram samhörighetskänsla de olika sammanslutningarna i distriktet emellan genom att stimulera till anordnande av tävlingar, kurser m. m. Vidare att företa utredning i anslagsfrågor, att bedriva upplysningsarbete, att bistå med anskaffande av lokaler, ledare m. m. Eventuellt också att sätta igång nya klubbar. Ungdomskonsulenten arbetar vanligen på heltid. Är distriktet stort har konsulenten dessutom en eller flera assistenter. Enligt uppgift finns för närvarande mellan 200 och 300 ungdomskonsulenter i England. Ofta är det lärare eller förutvarande sekreterare i någon frivillig ungdomsorganisation som blir konsulenter. Till meriterna hör vanligen, utöver utbildningskurser, att konsulenten innan utnämningen skall ha arbetat frivilligt i distriktets ungdomsarbete ofta under en ganska lång tid. Nämnas kan att ungdomskonsulenterna ännu inte har sin pensionsfråga ordnad såvida de inte är lärare och har tjänstledigt för konsulentarbetet. Angående utbildning se punkt 7 i fortsättningen. b) Ungdomskonsulenter inriktade på någon viss verksamhetsgren, t. ex. musik, teater eller gymnastik. (Music Adviser, Drama Adviser o. s. v.) Dessa

konsulenter anställs i likhet med under a) nämnda av ungdomskommittéerna och har till uppgift att inom sitt område — t. ex. ett grevskap eller en del därav — i klubbar och föreningar m. m. stimulera den verksamhetsgren han eller hon är specialist på. c) Klubb- och föreningsledare. Dessa kan vara knutna till klubben på följande villkor: Frivilligt. Vanligt är att t. ex. lärare, poliser, hantverkare, tjänstemän, regelbundet ägnar en, två eller till och med flera kvällar i veckan åt klubbarbete utan att få — eller ens begära — någon ersättning härför. Såsom deltidsarbetare. Samma som i det föregående men ersättning utgår. Såsom heltidsarbetare. Tämligen vanligt är att en klubb har en heltidsanställd klubbledare som ägnar så gott som alla sina kvällar åt klubbarbetet. Ersättning härför kan utgå från L.E.A. med vanligen halva lönen. d) Instruktörer (i anslutning till Evening Institut-arbetet) i vissa bestämda ämnen, såsom musik, teater, dans m. m. Dessa ersätts helt av det allmänna och leder grupper av unga i skolornas fritidsverksamhet eller regelbundet ute i klubbar o. d. dit de kan sändas ut på begäran från sammanslutningarna. e) Ännu en typ av ungdomsledare som kanske bör nämnas i sammanhanget är de distriktssekreterare som åtskilliga av de stora ungdomsorganisationerna har anställt och som ägnar sin tid åt att stimulera verksamheten bland pojkklubbar, flickklubbar, scoutkårer o. s. v. För en utomstående kan det tyckas som om det konsulentarbete som de sistnämnda sekreterarna samt ungdomskonsulenterna utför ofta skulle komma i konflikt med vartannat: ungdomskonsulenten kan ju utifrån sina utgångspunkter syssla med t. ex. en flickklubb som samtidigt faller under flickklubbdistriktsledarens arbetsområde. I praktiken synes det emellertid gå utmärkt bra ihop. Nämnas kan i detta sammanhang att lönen för en ungdomsledare (klubbledare, ungdomskonsulent, sekreterare i ungdomsorganisation) är mycket varierande, och brukar ligga mellan 200 och 600 pund om året. Ofta synes ungdomsledarelönen ligga vid omkring 400 pund om året eller omkring 6 000 svenska kronor. 7. Utbildningen av ungdomsledare Det finns ännu ingen enhetlig utbildning för ungdomsledare i England. Under uppbyggnadsåren har emellertid staten lämnat bidrag till kriskurser anordnade av olika organisationer, universitet, lärareutbildningsseminarier m. m. Ett års heltidskurser eller deltidskurser på upp till två år har det härvid ofta varit fråga om. Huvudvikten i utbildningen har lagts på det praktiska arbetet. Som ett komplement härtill har anordnats kortare kurser på någon veckas

varaktighet eller förlagda till en veckohelg eller till en kväil i veckan t. ex. sex veckor i rad o. s. v. Vid dessa kurser är det ofta ett eller annat huvudämne som står på programmet. Kurserna brukar vara öppna såväl för de frivilliga organisationernas folk som för andra. Hela ungdomsledareutbildningsfrågan har diskuterats i ett för några år sedan utkommet betänkande kallat Mc Nairrapporten. I detta betänkande fastslogs bland annat att det av flera orsaker visst inte är önskligt att sträva emot att alla ungdomsledare skall bli tjänstemän och skall erhålla betalt. Tvärtom är det mycket som talar för att man så långt det går skall söka rädda den frivilliga karaktären. Vissa utbildningslinjer — bland annat anordnandet av korta omskolningskurser — skisserades och såsom lämpligt fastslogs dels att ungdomsledarnas löner skall ligga på ungefär samma nivå som lärarelönerna, dels att arbetet skall berättiga till pension. Det framhölls också såsom önskvärt att ungdomsledarna inte borde anställas såsom sådana förrän efter fyllda 23 år. Likaledes framhölls det önskvärda i att de personer som ledde ungdomsarbetet i klubbar m. m. inte borde kvarstå i tjänst efter fyllda 40 år. Av intresse kan vara att nämna att enligt en kalkyl i nyssnämnda betänkande ett ungefärligt behov av en ungdomsledare per 300 unga i 15—18årsåldern ansågs föreligga. Enligt denna beräkningsmetod skulle allt som allt i England behövas mellan 5 000 och 6 000 ungdomsledare vilket innebär att omkring 300 per år behöver utbildas. Det förefaller emellertid som om man för närvarande inte riktigt vet hur man skall ordna frågan om ungdomsledareutbildningen. Den verkställande tjänstemannen i dessa frågor i uppfostringsministeriet nämnde sålunda att det finns mycket som talar emot att ställa genomgång av långa kurser såsom krav för ungdomsledarskap. Det är ändå de personliga egenskaperna som betyder mest och ingen kan garantera att de som skaffat sig de formella meriterna alltid är de bästa. 8. Lokalfrågan Liksom i Sverige kan sägas att lokalfrågan i England i stort sett är olöst. Den uppfattningen synes allmän att den största vanskligheten för Youth Service-verksamheten just varit svårigheten att få tag på lokaler lämpliga för fritidsverksamhet. Ungdomskonsulenternas arbete har också i stor utsträckning inriktats just på att söka lösa lokalfrågan för ungdomsklubbarna. Genom att så många lokaler behövdes för militära ändamål blev lokalsvårigheterna kraftigt skärpta efter krigsutbrottet, i parallell otakt med att ungdomsverksamheten kraftigt utvecklades. I vissa fall har det lyckats konsulenter och myndigheter att frigöra ungdomslokaler som rekvirerats för militära eller liknande ändamål.

I mycket stor utsträckning har skolorna utnyttjats. I skolorna äger ju först och främst den av myndigheterna anordnade Evening Institut-verksamheten självklart rum och där håller också enstaka klubbar och föreningar samt även Youth Centre-verksamheten i stor utsträckning till. En del klubbar och föreningar är lyckliga nog att ha egna lokaler, ibland bestående av en standardbarack och någon enstaka gång av ett eget hus, vanligen av några rum med tillgång till kök i en större byggnad. De kyrkliga och frikyrkliga ungdomssammanslutningarna har i England, liksom för övrigt även i Sverige, i lokalhänseende det lyckligare ställt än övriga organisationer genom att de ofta tillåtas disponera församlingens s. k. ChurchHalls. I viss utsträckning äger fritidsverksamheten rum i Settlements och i Community Centres. När det gäller önskemålen på lång sikt synes dessa gå ganska kraftigt isär: en del håller på Community Centres som framtidslinjen, medan andra anser att man bör sikta till att få till stånd särskilda ungdomens hus. Många — kanske de flesta — åter anser att det lyckligaste vore om varje klubb får sin absolut egna lokal som de fritt kan få disponera och slipper dela med andra. Det förefaller emellertid som om flertalet av de officiella talesmännen anser det samhällsekonomiskt förnuftigare och psykologiskt riktigare att samordna lokalbehoven. Man ser vidare fram emot de s. k. Day-Continuation Schools (Young Peoples Colleges) som på många håll skall få nya, fina lokaler som även skall kunna rymma fritidsverksamheten. 9. Sammanfattning Det arbete som bedrivs i klubbar och föreningar, i Evening Instituts och i Youth Centres skiljer sig från den svenska ungdomsverksamheten inte minst genom mötesintensiteten. Mindre än en gång i veckan samlas ungdomarna aldrig, men ofta har de möjlighet besöka sin klubb eller förening två, tre ibland ända upp till sju kvällar i veckan. När verksamheten är öppen flera kvällar i veckan, står visserligen olika verksamhetsgrenar på programmet olika kvällar. Men vid sidan av den mer ämnesinriktade verksamheten — det kan t. ex. röra sig om gymnastik och skomakeri, om dansundervisning och sömnad — brukar alltid, åtminstone under viss del av kvällen och ibland parallellt, finnas tillfälle för dem som så vill att syssla med vad de önskar: spel, dans, läsning o. s. v. Ibland är det föreskrivet att medlemmarna måste vara med i minst en ämnesgrupp, men för övrigt får de komma så ofta klubben är öppen. En gammal engelsk klubbtradition har från början vant de engelska medborgarna till lojalitet — och även ekonomisk uppoffring — mot sin klubb. Mycken tid och intresse ägnas som en självfallen sak åt klubbarbetet och några döda pappersmedlemmar känner man mera sällan till.

Några fakta om hur en klubb vanligen är organiserad kan kanske här vara av intresse: I spetsen för klubben står en av ungdomarna själva utsedd klubbstyrelse, bestående av ungdomar. Denna klubbstyrelse som ofta sammanträder varje vecka, beslutar om verksamhetens uppläggning m. m. För de olika verksamhetsgrenar som förekommer inom klubben finns dessutom särskilda kommittéer. Ofta finns dessutom en s. k. Management Committee, bestående av äldre för klubben intresserade personer som ger pengar till arbetet och som ger kontinuitet åt det hela. I spetsen står vidare alltid en klubbledare, en vuxen person, som är den som har huvudansvaret för klubben. Även om ofta äldre människor — i form av klubbledare, distriktssekreterare, ungdomskonsulenter o. s. v. — står bakom och är med och organiserar verksamheten och ofta blir praktiskt ansvarig för den, slås noggrant vakt om ungdomarnas självstyrelse i klubbar och föreningar liksom i den ungdomens egna kommitté som enligt vad som i punkt 3 sagts närmast motsvarar våra ungdomsråd. Detta är inte bara en vacker fras: den intensitet och det intresse som ungdomarna lägger i dagen, t. ex. vid ett klubbstyrelsesammanträde, visar hur engagerade de själva känner sig i det hela. Skall några jämförelser dras mellan svenskt och engelskt ungdomsarbete — sådana jämförelser är ur många synpunkter givande — skall först sägas att fritidsverksamheten i England främst är inriktad på det rekreativa, på att ge medlemmarna en angenäm samvaro. Samlingen kring en bestämd idé och målsättning på det sätt som t. ex. nykterhetsföreningarna i Sverige samlas kring nykterhetsfrågan och de politiska föreningarna kring teoretiska debatter i politiska problem är i England relativt ovanlig. Det finns visserligen ett antal politiska ungdomsorganisationer, men i förhållande till övriga organisationer har de högst begränsad anslutning. Nykterhetsorganisationer för ungdom förekommer överhuvud taget inte. En mycket spridd inställning tycks för övrigt vara att det är direkt oönskligt att för tidigt stimulera ungdomar att gå in i en viss politisk organisation och alltså att tidigt ta politisk ställning. / enlighet härmed lämnar Ministrg of Education liksom de lokala uppfostringsmyndighetema inga anslag till' politiskt ungdomsarbete. Denna de politiska ungdomsorganisationernas särställning i förhållande till övriga organisationer tycks av så gott som samtliga parter betraktas såsom självklar och naturlig. Däremot är det ingenting som hindrar att olika politiska partier får redogöra för sitt program vid diskussionsaftnar i klubbarna. Även om sålunda den ideella målsättning som kännetecknar många av de svenska ungdomsorganisationerna inte finns uttalad i de engelska klubbarna och föreningarna, är det givetvis oriktigt att säga att en ideell målsättning saknas. Tvärtom: kamratskap, lojalitet mot klubben, utvecklandet av fria, lyckliga, aktiva människor är några av de bärande tankegångarna i det engelska ungdomsarbetet.

Den religiösa inriktning all ungdomsverksamhet i England har, kan nämnas som ett annat karakteristikum. Inte endast i kyrkliga eller frikyrkliga sammanslutningar, utan i allt klubb- och föreningsarbete finns en allmänt vedertagen och tydligen av alla accepterad religiös målsättning och grundinställning. I de offentliga rapporter som t. ex. The Advisory Council har avgett omnämns religionen i ungdomsverksamheten som något självklart och odiskutabelt. Samtidigt härmed kan nämnas att ungdomsverksamheten på många sätt arbetar åtskilligt mindre fördomsfullt än i Sverige. Som en självklar sak dansar man i snart sagt alla sammanslutningar — en och annan religiös klubb kunde nog erbjuda undantag — modern dans. Dels dansas det på fester och efter det mer ämnesbetonade arbetets slut på kvällarna, dels står dansundervisning mycket ofta på programmet. Den fördomsfriare inställningen till dans sträcker sig även till ungdomens rökning: att röka är visserligen i lag förbjudet för ungdom under 16 år, men för de unga därutöver är rökning överallt tillåten, låt vara endast i vissa speciella rum eller korridorer om ungdomsverksamheten är förlagd till en skola. Spelning med spelkort är vidare en relativt vanlig syn i ungdomsarbetet. Slutligen kan nämnas att samvaron nästan undantagslöst är uppbyggd kring en kaféverksamhet (canteen), d. v. s. det finns möjligheter att vid någon enkel form av barservering för en billig slant inta förfriskningar. Detta äger inte endast rum i klubbar utan också t. ex. i skolornas fritidsverksamhet. Denna kantinverksamhet anses så viktig att det till och med tryckts en offentlig skrift innehållande olika recept och tips för verksamhetens finansiering. Till synes undantagslöst går denna verksamhet ekonomiskt ihop; ofta är den förtjänst som serveringsrörelsen inbringar inte obetydlig. En intressant fråga är vad de frivilliga ungdomsorganisationer och sammanslutningar som omnämnts under punkt 2 anser om det kraftiga stöd som staten i och med Youth Service-arbetets igångsättande gav ungdomsarbetet. Även om det är vanskligt att ge några entydiga besked här, förefaller det som om från början en del organisationer ställde sig skeptiskt avvaktande. Utvecklingen har emellertid visat att ett samarbete enskilda och stat emellan inte behöver betyda likriktning och förkvävning av det som göres på frivillighetens väg; tvärtom är det just de inånga enskilda klubbarna och de stora organisationerna som utgör den levande kärnpunkten i verksamheten; strävandena har endast gått ut på att på lämpligaste sätt öka deras resurser i praktiskt, ekonomiskt och upplysningsmässigt hänseende så att deras arbetsmöjligheter blir än större. Ungdomskonsulenterna har ju till huvudsaklig uppgift just att stå föreningar och klubbar till råds och att ge dem all den varierande hjälp de behöver. Det mesta av de pengar som flyter genom konsulenternas händer går också till föreningarnas verksamhet. Sammanfattningsvis kan sägas att ungdomsorganisationerna i stort sett

förefaller nöjda med den hjälp de erhållit genom Youth Service och att de alltigenom är solidariska med dess syften. Eftersom verksamheten genom krigsförhållandenas tryck fått växa fram så hastigt, är det givet att på en del punkter motiverad kritik kan riktas. Det finns t. ex. mellan 200 och 300 samhälleligt anställda ungdomskonsulenter i landet nu — härtill kommer alla distriktssekreterare m. fl. som de enskilda organisationerna anställt samt alla klubbledare — varav många har fått stampas fram genom snabbkursutbildning. Stundom saknar de speciell utbildning eller de har fått gå på ungdomsledarkurser i efterhand. Det är inte att undra över att det bland dessa finns många som har missuppfattat det hela och som för mycket försöker trycka en viss bestämd stämpel på arbetet. Men detta förefaller att vara undantagen. Huvudintrycket är att det går förbluffande smidigt. Youth Service-verksamheten vände sig från början i främsta rummet till ungdomar mellan 14 och 20 år. Vad den övre åldersgränsen beträffar betyder det emellertid inte att den enskilda klubbledaren brukar lägga hinder i vägen om en pojke eller flicka vill kvarstå i klubben efter fyllda 20 år. På hösten 1944 utvidgades Youth Service-verksamheten till att även omfatta 11—14åringar. Motivet härtill var att det inte kunde anses samhälleligt försvarligt att ställa de yngre ungdomarna som erfarenhetsmässigt tillbringar åtskillig tid utanför hemmet helt utanför de möjligheter som stod de äldre ungdomarna tillbuds att tillbringa fritiden på ett angenämt och utvecklingsfrämjande sätt. De yngre ungdomarna har i stor utsträckning tagits om hand i särskilda klubbar och föreningar, då erfarenheterna av att blanda t. ex. 11- och 20-åringar med varandra inte gett goda resultat. Under de år som gått sedan Youth Service-arbetet startade har ständigt växande ungdomsskaror fått sin fritidsfråga löst. En siffra som nämndes från många håll var att före kriget omkring 25 procent, nu ungefär 75 procent av ungdomarna, hade regelbunden kontakt med fritidsverksamhet av något slag. Genomsnittligt är det kanske hälften av ungdomarna som nås av de omtalade åtgärderna, d. v. s. som tillhör någon aktivt arbetande klubb eller förening eller som några kvällar i veckan går till skolans fritidsverksamhet. Det förefaller tydligt att Youth Service-verksamheten under svåra yttre förhållanden lyckats utomordentligt bra i sitt syfte att hjälpa ungdomarna till en bättre och lyckligare fritidsanvändning. Youth Service-verksamheten fick på grund av yttre förhållanden hastigt sättas igång. I efterhand har på olika punkter smidigt gjorts revideringar och förbättringar allteftersom förhållandena talat härför. Att Youth Service-aktionen utfallit så bra som den verkligen har beror bland annat på att en förståelse för dess syften synes ha spritts till myndigheter och institutioner överlag. Ett exempel härpå kan den frikostiga licensgivningen i fråga om livsmedel till kantiner och material och förnödenheter

till klubbar och föreningar få utgöra. Under en tid när synnerligen hård ransonering var införd på textilier och skor kunde t. ex. klubbarna erhålla tyg, läder, gymnastikskor m. m. till sitt behov. Och ungdomskonsulenterna i grevskapen, för vilka bilen blir ett nödvändigt arbetsinstrument, beviljades bilringar och bensin. Från alla håll intygas, att det generösa beviljandet av livsmedel till kantinverksamheten betytt ett värdefullt näringstillskott för de engelska ungdomar som tillhörde någon klubb eller annan sammanslutning.

II. Danmark 1 /. Undervisning

i

Fritiden

I det folgende skal meddeles nogle Hovedtraek vedrorende de Undervisningsformer, som staar til Raadighed for de Unge efter Skolealderen i deres Fritid, efter dens eget frivillige Valg, og som nyder Stötte af det offentlige. Der medtages saaledes ikke den private Kursusvirksomhed, som alene opretholdes paa Grundlag af Elevernes egen Betaling, ligesom der ikke tages Hensyn til den Undervisning, der i Tilknytning til en faglig eller merkantil Uddannelse gives Eleverne enten i Kraft af Lovgivningens Bestemmelser (Laerlingeloven), eller i Kraft af Traditioner eller Saadvane inden for det paagaeldende Omraade, saaledes som Tilfaeldet er ved den landbrugsfaglige Uddannelse o. a. Naar der endvidere er set bort fra Hojskolerne, er det dels, fordi Deltageisen i denne Undervisning kraever en ret betydelig Betaling fra Deltagerne, hvortil der dog nu kan ydes Tilskud i Form af Fripladser o. 1., dels fordi Undervisningsformen paa Hojskolerne vsesentligst bestaar af Studiekredse og Forelaesninger, samt fordi denne Undervisningsform normalt kraever, at Eleverne i laengere Tid tager Ophold paa Skolen og ikke deltager i Erhvervsarbejde i Undervisningstiden. Fremstillingen er derfor begraenset til at omfatte de Former for Undervisning, der med Stötte af det offentlige ved frivillig Deltagelse kan samle Eleverne efter Dagens normale Arbejde, uden at Undervisningen tager direkte Sigte paa Elevernes Erhvervsuddannelse. Aftenskoler Undervisningen paa disse Skoler foregaar i Henhold til Lov Nr. 313 af 4. Juli 1942 om Tilskud til Aftenskoler, hvori der er fastsat Regler for det offentlige Tilskud, Undervisningens Art og Omfång, Tilsyn m. v. Skoler kan oprettes af Kommunerne eller af private Kredse i Kommunerne. Statskonsulenten vedrorende Ungdomsundervisningen, der er Embedsmand i Undervisningsministeriet, forer Tilsyn med samtlige Ungdomsskoler. 1 Redogörelsen har erhållits av den i Danmark verksamma statliga sionen, en motsvarighet till ungdomsvårdskommittén.

ungdomskommis-

Det lokale Tilsyn udoves i Kobenhavn og i Amternes Landkommuner af Skoledirektionen, og i Kobstaederne af Ungdomsskolenaevnet eller Aftenskolenaevnet. Disse Myndigheder drager Omsorg for, at Lovens Krav om Undervisningens Art og Omfång opfyldes, og at Laererne opfylder de Krav, der ud fra paedagogiske Synspunkter maa stilles til dem. Undervisningen maa foregaa indenfor folgende Fagrsekke: a) Religion, Historie, Sundhedslaere, Regning, Matematik, Bogholderi, Stenografi, Maskinskrivning, Skrivning og Tegning. b) Dansk, fremmede Sprog, Geografi, Naturkundskab, Samfundskere. Til Undervisningen skal vsere knyttet Ovelser i skriftlig Fremstilling. c) Husgerning, Landbrug, Havebrug eller andre Erhverv, med Hensyn til hvilke der ikke er ordnet en saerlig faglig Uddannelse. Til Undervisningen skal vaere knyttet Ovelser i skriftlig Fremstilling og Regning (Beregninger). d) Slöjd, Husflid og Haandarbejde. Til Undervisningen skal vaere knyttet Ovelser i Regning (Beregninger) og Tegning. e) Gymnastik, Sang og Musik kan indgaa i Undervisningen sammen med ethvert af de under a—d naevnte Fag, men med et Timetal, der tilsammen ikke maa overstige Va af Höidets samlede Timetal, bortset fra Timer, der anvendes til Foredrag og Oplaesning. f) Foredrag og Oplaesning, hvortil der ikke er knyttet sserligt Arbejde fra Elevernes Side, kan kun indgaa i Undervisningen med hojest *A af samtlige Timer paa Höidet, bortset fra Timer i Gymnastik, Sang og Musik. Det vil i Henhold til disse Bestemmelser vaere muligt at godkendc Undervisning, f. Eks. Fiskerifag, saalaenge der ikke er indrettet en saerlig fiskerimaessig Uddannelse, samt i Arbejdskundskab, Produktionslaere, Vserktojslaere og andet lignende, naar Forholdene tåler derfor, hvilket saerlig vil vaere Tilfaeldet, hvor der ikke er indrettet Ungdomsskole for ufaglasrte unge med disse Fag. Desuden kan Faget Musik nu medtages i samme Forhold som Sang. Skolen skal give en egentlig Undervisning, der fordrer virkeligt Arbejde fra Elevernes Side. Undervisningen maa ikke have Karakter af et kortcre Kursus. Den skal straekke sig over mindst 40 Timer, hvis den omfalter flere Fag, og over mindst 20 Timer, hvis den kun omfatter eet Fag. Da det er Formaalet med det i Loven omhandlede Tilskud först og fremmest at stötte en Fortssettelsesundervisning af de unge efter deres Udskrivning af Folkeskolen eller dog en Undervisning af lignende Betydning for deres Udvikling, kan det endvidere ikke anses for foreneligt med Loven, at Undervisningen i et Fag, som efter sin Beskaffenhed skal tjene til Fremrae af Elevernes almindelige Dygtiggorelse og Udvikling, tilrettelaegges som en Specialundervisning, der kun forfolger ensidige Formaal. Der ydes af Stat og Skolefond et Tilskud paa 2,40 Kr. pr. Undervisningstime under Forudsaetning af, at der af Kommunen eller en stedlig Kreds sikres Skolen et Tilskud af mindst t Kr. pr. Undervisningstime. Disse Til-

skud maa kun anvendes til Laererlon. Tilskudet fra Stat og Skolefond kan efter Undervisningens Karakter forhojes eller nedsaettes til henholdsvis hojst 4,80 Kr. og mindst 1,80 Kr. Inden for det hojeste Belob kan der ydes Lserere, der maa rejse for at udfore deres Undervisning, Daekning for de med Rejsen förbundne Udgifter og Vederlag for den med Rejsen forbundne Tidsspilde. Kommunen er forpligtet til at stille et passende Lokale med Lys, Värme og Rengöring til Raadighed for mindst en Aftenskole samt for enhver Skole eller ethvert Hold med mindst 20 Elever, saaledes at Lokalet er til Raadighed 2 Gange 4 Timer ugentlig. Det er en Betingelse for Opnaaelse af Statstilskud, at de Hold, i hvilke Skolens Elever har vaeret delt, maa have vaeret besogt af mindst 10 Elever pr. Time i Gennemsnit. Eleverne skal ved Undervisningens Begyndelse vaere ude over den undervisningspligtige Ålder, men er i övrigt aaben for Elever i alle Åldersklasser. Undervisningen skal vaere vederlagsfri, saaledes at der ikke under nogen Form maa krseves Betaling for Undervisningen. Dog kan der afkraeves Eleverne et mindre Indskrivningsbelob, om hvis Anvendelse der maa gives Oplysning, naar der ansoges om Tilskud til Skolen. Endvidere vil det intet vaere til Hinder for, at der kraeves Betaling for Materiale, der udleveres til Forarbejdning, eller for Fodevarer, der benyttes ved Undervisningen; f. Eks. vil den Mad, der laves ved Undervisning i kvindelig Husgerning og som i Almindelighed spises af Eleverne, kunne forlanges betalt af disse. Kommunen er ikke pligtig at afholde Udgifter til Gas og Bramdsel, Elektricitet og Petroleum, der medgaar til Ovelserne, ligesom alle Udgifter til Madvarer til Husgerningsundervisning og til Trae, Som, Hamgsler m. v. til Slöjdundervisningen vil kunde forlanges afholdt af Aftenskolen. Det vil dog ofte vaere naturligt, at Kommunen paatager sig disse Udgifter, dersom det er afgorende for, om Aftenskolen kan samle Elever fra alle Samfundslag. Endelig kan der ydes Tilskud til Etablering af Undervisningsmateriel til Slöjd og Husgerning og til Anskaffelse af Undervisningsmateriel til Fagene Historie, Geografi, Naturkunskab o. s. v. Undervisningen i Henhold til den ovenfor refererede Lov har i 1944/45 fundet Sted paa ca. 5 700 Skoler med et Elevantal paa 170 000, der har modtaget godt 610 000 Undervisningstimer. Der er i Statstilskud ydet 1,2 Mill. Kr. I den af Kobstadkommunerne oprettede Aftenskole har der vaeret et Deltagerantal paa godt 25 000. Denne Aftenskole omfätter 5 Afdelinger; der undervises i A: Sprog og Handelsfag; B: Slöjd, Gymnastik, Havebrug, faglig Dansk og Regning; C: Husgerning; D: Kjolesyning og Boligudstyr samt E: Frihaandstegning. Loven om Tilskud til Aftenskoler udnyttes af en Rsekke Foreninger til okonomisk Stötte for det Oplysningsarbejde, der i Form af Studiekredse o. 1. udfores inden for Föreningens Rammer.

Endelig er der i Henhold til Loven Mulighed for at yde Stötte til Aftenhojskoler. Det kraeves hertil, at Eleverne er mere modne end ved den almindelige Aftenskoleundervisning, og at Undervisningsformen baade i Form og Indhold er hojskolepraeget. Det offentliges Tilskud til denne Undervisning kan vaere indtil 50 pCt hojere end ved den almindelige Aftenskoleundervisning. Ungdomskoler

for den ufaglmrte

Ungdom

Undervisningen for den ufaglaerte Ungdom foregaar i Henhold til Lov Nr. 312 af 4. Juli 1942 om Ungdomsskoler for den ufaglaerte Ungdom. Loven er gennemfort paa Grundlag af Erfaringer, der i visse Byer var gjort i et Par Aar med Undervisning af den Del af Ungdommen, der ikke i Henhold til Lov eller Saedvane inden for deres Erhverv blev underkastet en praktisk betonet eller almenuddannende Undervisning med Henblik paa en bedre Forstaaelse af deres Fag, saaledes som det er Tilfaeldet med Laerlinge i Haandvaerk, Industri og Handel. Ungdomsskolen er beregnet for unge Mennesker, fortrinsvis ufaglaerte, mellem 15 och 18 Aar; den skal. give en Undervisning, der tager Sigte paa at give dem Forstaaelse af Vilkaarene for det Erhvervsliv, i hvilket de er indtraadt, og af det Samfund, hvortil de horer, samt udvide og udbygge deres Kundskaber og derigenom ogsaa bidrage til deres karaktermaessige Udvikling. I Byerne drejer det sig navnlig om Bude, Arbejdsdrenge, Maelkeassistenter samt Husassistenter, Fabrikarbejdersker og Ekspeditricer, medens det paa Landet navnlig vil dreje sig om de unge Medhjaelpere ved Landbruget og de unge Piger, der er beskseftiget ved husligt Arbejde i Hjemmene. Ungdomsskolen tilstraeber ikke at give disse unge en egentlig faglig Uddannelse, men idet den tager Storsledelen af sit Stof fra de unges Arbejdsverden, soger den af orientere dem fagligt, og derved give dem foroget Indsigt i og foroget Intercsse for det Arbejde, de har, eller det, de en Gang vil faa. Ungdomsskolen har desuden som Formaal at give de unge et Perspektiv for deres eget Liv og deres erhvervsmaessige Fremtid og tillge Sans for den Sammenhaeng, de som ansvarlige Mennesker og Samfundsborgere staar i. Undervisningen skal saaledes vaere saavel fagligt orienterende som kundskabsmeddelende og karakterdannende. Undervisningen er frivillig og vederlagsfri for Eleverne. Skolen skal give en praktisk betonet Undervisning, som skal omfatte mindst Halvdelen af det samlede Timetal og skal afpasses efter de Hovedbeskseftigelser, der staar Eleverne aabne i det praktiske Erhvervsliv. Ved den kraevede praktisk betonede Undervisning er i förste Raekke taenkt paa en undervisning i Arbejdskunskab, omfattende dels Produktionslaere —

Laeren om de i Produktionen anvendte Raastoffer, deres Tilvejebringelse, Fordeling og Bearbejdelse, Produkternes Anvendelse og samfundsokonomiske Betydning — med Udgangspunkt i Erhvervslivets forskellelige Hovedgrene som Landbrug, Fiskeri, Industri, Haandvaerk, Handel, Transportforhold m. m., dels Vaerktojslaere, der tager Sigte paa at give Eleverne et alment Kendskab til Arbejdsmidlerne og deres Vedligeholdelse og Behandling. For de unge Maend paa Landet vil det vaere naturligt at hente Undervisningsstoffet fra Landbrugsbedriften, dens Maskiner og Redskaber, dens Bygninger og Produktion. En Del af Stoffet vil kunne vaere fselles for By og Land, f. Eks. Kraftmaskiner og Dunkrafte fra Vaerktojslaeren, Kul, Jern og Olie fra Produktionslaeren. Den praktisk betonede Undervisning vil for de unge Piger kunne forme sig som Undervisning i Husgerning, i Hjemmets Okonomi og Materialer eller i Arbejdskundskab af det föran antydede Indhold. Der bor ved Valget af Emnerne for den praktisk betonede Undervisning laegges Vaegt paa, at der skabes saa naer Förbindelse som muligt mellem Undervisningen og de unges Arbejde og fremtidige Erhvervsmuligheder. Udover den obligatoriske Undervisning kan Undervisningen omfatte Sang, Haandarbejde, Slöjd (Traeslojd og Metalslojd, Husflid, Naturfag, Hygiejne, Hjemstavnens Historie og Topografi, Samfundslaere, Historie, Litteraturkundskab og eventuelt andre Fag. Da Undervisningen, som det fremgaar af det föran anforte, ogsaa har en almen Interessevaekkelse til Formaal, er det onskeligt, at Undervisningen i de obligatoriske Fag suppleres med en Undervisning i de nsevnte frivillige Fag, der kan tjene til at give Eleverne gavnlige Interesser udover dem, der knytter sig til Arbejdet og Erhvervet. Til Undervisningen skal i alla Fag, hvor det naturligt kan ske, vaere knyttet Ovelser i Dansk, Dagliglivets Regning og Tegning, saaledes at der sikres disse Fag en fremtraedende Pläds som Led i Undervisningen i de ovrige Fag, medens de derimod ikke kan optages som selvstaendige Fag paa Timeplanen. Timetallet i de valgfri Fag og Gymnastik tilsammen maa ikke overstige Halvdelen af det samlede Timetal. Tilsynet med Ungdomsskoler fores af Ungdomsskolenaevnet, der vil kunne fordele Tilsynet mellem Medlemmerne, eller overdrage det til Skoledirektoren, Skoleinspektoren, en Overlserer eller en anden dertil skikket Person, som maatte vaere villig til at vaere tilsynsforende med en eller flere af Kommunernes Ungdomsskoler. Ungdomsskolerne staar desuden under Tilsyn af Statskonsulenten for Undervisningsministeriet i Säger vedrorende Ungdomsundervisningen, der vil kunne udove dette Tilsyn enten selv eller ved sine Medhjaelpere. Ungdomsskoler efter den heromhandlede Lov kan oprettes ved kommunal eller privat Foranstaltning.

Kommunale

Ungdomsskoler

Der er i Kobenhavn, i alle Kobstadkommuner og Landkommuner med bymaessig Bebyggelse Pligt for Kommunen til at oprette Ungdomsskole. Undervisningsministeriet afgor efter Instilling fra Amts-Ungdomsskolemevnet, hvilke Landkommuner med bymaessig Bebyggelse der skal oprette Ungdomsskole, jfr. Ministeriets Cirkulaere til Amterne af 18. September 1942 angaaende Nedsaettelse af Amts-Ungdomsskolenaevn m. m. Forpligtelsen for en Kommune til Oprettelse af Ungdomsskole borlfalder dog i Aar, i hvilke der ikke melder sig mindst 15 Elever til Deltagelse i Undervisningen. En to-aarig Ungdomsskole vil dog kunne fortsaette i det andet Aar, selvom Elevtallet i dette er gaaet ned til 11, saaledes at Skolen stadig vil kunne opnaa Tilskud til fortsat Undervisning af det saaledes en Gang paabeqyndte Hold. Er en Ungdomsskole delt i 2 Hold — et for Drenge og et for Piger — kraeves der 15 Elever paa hvert af Holdene. Oprettes der Ungdomsskole med faelles Undervisning for Drenge og Piger, og det samlede Hold er paa 15 Elever, kan der opnaas Statstilskud ogsaa til Timer i Gymnastik, hvori Höidet maa deles, selvom disse Timer ikke naar 15 Elever. Der maa aarligt oprettes Ungdomsskole i alle Kommuner, hvor der melder sig 15 Forsteaarselever. I mindre Kobstaeder og i bymaessigt bebyggede Landkommuner med Pligt til Oprettelse af Ungdomsskole, vil Ungdomsskole kunne höides hvert andet Aar, hvis det tilstrsekkelige Elevtid indenfor de heromhandlede Åldersklasser ikke kan samles hvert Aar. En Kommune kan af Undervisningsministeriet blive fritaget for at oprette en Ungdomsskole, saafremt der skonnes at vaere tilstrsekkelig Adgang til Deltagelse i Undervisning efter Loven i en privat Ungdomsskole. Saafremt der melder sig mindst 15 Elever, der onsker at deltage i Undervisningen i en offentlig Ungdomsskole, er Kommunen dog, uanset Adgangen til Undervisning paa en privat Ungdomsskole, pligtig at oprette en kommunal Ungdomsskole. I Landkommuner, som ikke har Pligt til Oprettelse af Ungdomsskole, skal Ungdomsskole dog oprettes, saafremt Foraeldre til mindst 15 unge Mennesker i den i Loven angivne Ålder fremsaeter Anmodning herom, og desuden Skolekommissionens Flertal anbefaler Oprettelsen.

Ungdomsskolens

forskellige

Former

a. A f t e n u n g d o m s s k o l e n Aftenungdomsskolen skal omfatte fra 180 til 360 Timer, fordelt over to Aar. Timerne bor som Regel vaere fordelt med Halvdelen paa hvert af de to Aar.

Eventuelle Tinier udover det angivne Maksimum av 360 kan ikke tages i Belraglning ved Anvendelse af Lovens Bestemmelser med Hensyn til Tilskud m. m. Undervisningen gives efter endt Arbejdstid og maa ikke slutte senere end Kl. 22 Aften. Til denne Skoleform gives Statstilskud: 1. Til Laererlon med 2 Kr. pr. Time, medens Resten, mindst 2 Kr. pr. Time, afholdes af Kommunen. 2. Halvdelen af Lederhonoraret, det skal godkendes paa Skoleplanen. Et Honorar af 50—100 Kr. pr. Hold vil kunne forventes godkendt. 3. 4 0 r e pr. Elevtime til Laeremidler, herunder Materiale til Slöjd og Haandarbejde, men ikke Husgerning, jfr. Pkt. 4. 4. Halvdelen af Udgifterne til Laeremidler — herunder Madvarer — der medgaar til Undervisningen i Husgerning, dog kun indenfor et af Undervisningsministeren inden hvert Åars 1. September for det folgende Aar fastsat Storstebelob pr. Elev. (For Aaret 1942—1943 indtil 31. August 1943 er Belobet fastsat til 0,70 Kr. pr. Elev pr. Undervisningdag). b.

Dagungdomsskolen

En Dagungdomsskole skal omfatte en ugentlig Arbejdsdag eller to halve Arbejdsdage om Ugen inden for et sammenhaengende Tidsrum af mindst 12 Uger om Aaret i 2 paa hinanden folgende Aar og have et samlet Timetal paa mindst 150 Timer. Hvor Elevernes Antal eller Forholdene i övrigt tåler derfor, kan Undervisningen samles paa et enkelt Aar efter Tilladelse fra Ministeriet. Dagungdomsskolen maa ikke slutte senere end Kl. 19 Aften. Til denne Skoleform gives Statstilskud: 1. Til Laererlon med 3 Kr. pr. Time, medens Resten, dog mindst 1 Kr. pr. Time, afholdes af Kommunen. 2. Halvdelen af Lederhonoraret. 3. 4 Ore pr. Elevtime til Laeremidler. 4. Halvdelen af Udgiften til Madvarer til Husgerningsundervisningen. Tilskuddene efter 2—4 beregnes efter de for Aftenungdomsskolen gaeldende Regler. Da en Dagundervisning saavel af sociale som paedagogiske Grunde er af stone Vaerdi end en Aftenundervisning, under Hensyn til den Betydning, det har, at de unge en Dag om Ugen tages ud af Erhvervslivet til Samvaer af udviklende Indhold med jaevnaldrende Kammerater, er det Hensigten, at der skal gores Forsog med Oprettelse af Dagungdomsskoler, til hvis Undervisning Eleverne ogsaa vil mode långt bedre oplagt end til den Aftenundervisning, der folger efter en anstrengende, fuld Arbejdsdag.

c.

Ungdomskostskolen

En Ungdomskostskole skal have en Varighed af mindst 2 Maaneder. Den forudsaetter, at Eleverne i denne Tid er helt fri for Arbejde og ganske kan hellige sig Skolen. Ungdomskostskole kan indrettes f. Eks. i Sommarlejre og Lejrskoler eller i Folkehojskoler og Efterskoler, der kan stilles til Raadighed. Som Kostskoler kan kun anses Skoler, hvor Eleverne baade har Ophold og faar deres Kost paa Skolen. Det kan fastsaettes i Skoleplanen, hvorledes Udgifterne til Opholdet paa Skolen skal afholdes, herunder hvor meget Eleverne skal betale for Opholdet. Undervisningen skal derimod vaere vederlagsfri. Det vil vaere av Betydning, at Vederlaget for Opholdet saavidt muligt fastsaettes saaledes, at ingen unge Mennesker af okonomiske Grunde udelukkes fra at deltage. Til denne Skoleform gives Statstilskud: 1. Til Daekning af Lokaleudgifter 200 Kr. maanedlig, naar Skolen har eet Hold, og 100 Kr. maanedlig for hvert yderligere godkendt Hold. 2. Tre Fjerdedele af Laererlonnen. 3. Halvdelen af Lederhonoraret. 4. 4 Ore pr. Elevtime til Laeremidler. 5. Halvdelen af Udgiften til Madvarer til Husgerningsundervisningen. Tilskuddene efter 4—5 beregnes efter de for Aftenungdomsskolen gaeldende Regler. Lederhonoraret fastsaettes skonsmaessigt efter Afgorelse for hver enkelt Skole under Hensyn til det med Ledeisen forbundne saerlige Arbejde. Med Hensyn til Ungdomskostskoler gaelder det ligesom for Dagungdomsskoler, at det maa anses for en vaerdifuldere Skole end Aftenungdomsskolen, i det Eleverne losrives fra deres Millieu for sammen med jaevnaldrende at gennemgaa et Skoleophold, der kan give dem nye Impulser og fore dem ind paa nye Tanker og Stromninger, som de maaske tidligere har staaet fremmed överfor. Det er derfor Hensigten, at der skal gores Forsog med denne Form for Ungdomsskole. Lokaler Kommunerne er pligtige at stifle Lokaler med Belysning, Opvarmning og Rengöring samt Inventar og Undervisningsmateriel til Raadighed for de kommunale Ungdomsskoler, for saa vidt og saa laenge som de opfylder Betingelserne for at modtage Tilskud efter Ungdomsskoleloven. Tekniske Skoler, til hvis Opforelse der er ydet Laan af Staten, og som skonnes egnede til Formaalet, skal stilles til Raadighed for Ungdomsskoler

i det Omfång, dette er foreneligt med deres Anvendelse til Undervisning i Henhold til Laerlingeloven af 7. Maj 1937. For Benyttelsen svares af vedkommende Kommune et Vederlag efter Regler, der vil blive fastsat i et saerligt Cirkulaere af Undervisningsministeriet efter Forhandling med Handelsministeriet. Lceremidler Alle fornodne Laeremidler saasom Materialer til Slöjd, Haandgerning, Husgerning, Haefter til Skrivning og Tegning, Laereboger skal stilles vederlagsfrit til Raadighed for Eleverne. Det vil efter Omstaendighederne med Ungdomsskolenaevnets Godkendelse kunne tillades Eleverne at medbringe till Forarbejdning i Skolen Materiale, hvis Anskaffelse ligger udover det for Undervisningen fornodne. De af Eleverne forarbejdede Genstande bliver Elevernes Ejendom. Gymnastikdragt stilles kun till Raadighed efter naermere Begaering. De Udgifter til Laeremidler, der ikke daekkes af Statstilskuddet, afholdes af Kommunen.

Private

Ungdomsskoler

Den Kommunerne paahvilende Pligt til Oprettelse af Ungdomsskoler kan opfyldes saavel ved private som ved kommunale Ungdomsskoler. Betingelser for Godkendelse

af private

Ungdomsskoler.

Ungdomsskoler, der oprettes af private Sammenslutninger eller Personer, kan godkendes af Undervisningsministeriet, naar de a) giver en Undervisning efter Bestemmelserna i den heromhandlede Lov og paa de i Loven omhandlede Betingelser. b) underkaster sig det i Loven omhandlede Tilsyn, dels af Ungdomsskolenaevnet, dels af Statskonsulenten i Säger vedrorende Ungdomsundervisningen. De private Ungdomsskolers

Organisation

og Tilskud.

Private Ungdomsskoler kan oprettes som Aftenungdomsskoler, Dagungdomsskoler eller Ungdomskostskoler efter de for kommunale Ungdomsskoler givne Regler. En godkendt privat Ungdomsskole har Ret til Tilskud efter folgende Regler: 1.

Aftenungdomsskolen

a) Lokale med Belysning, Opvarmning og Rengöring samt Inventar og Undervisningsmateriel skal stilles til Raadighed af kommunen. 19 Fritidsutredningen

IV

Stilles et Lokale i en teknisk Skole til Raadighed, afholder Kommunen det fastsatte Vederlag til den tekniske Skole. Den Kommune, i hvilken Skolen skal drives, har Pligt til at stille Lokalet til Raadighed. b) Til Laererlon svarer Staten et Tilskud af 2 Kr. pr. Time og Kommunen et Tilskud af 2 Kr. pr. Time. Timelonnen til Laererne fastsaettes af Skolens Styrelse; det fulde Tilskud fra Stat og Kommune skal medgaa til Laererlon. Saafremt en privat Ungdomsskole paaregnes sogt af Elever fra flere Kommuner, bor den, forinden Skolen oprettes, indledes Forhandling med de paagaeldende Kommuner om, paa hvilken Maade det kommunale Tilskud skal fordeles mellem Kommunerne, og Bestemmelse herom bor da optages i Skoleplanen. c) Til Lederhonorar svarer Staten Tilskud med Halvdelen af et Honorar af hojst 100 Kr. pr. Hold; den anden Halvdel maa betales af den paagaeldende private Kreds. Oprettes Skolen af en Enkeltmand, der selv er Leder, yder Staten samme Tilskud, d. v. s. hojst 50 Kr. pr. Hold. d) Til Laeremidler svarer Staten et Tilskud af 4 Ore pr. Elevtime. Resten afholdes av Skolen, forsaavidt Belobet ikke med Undervisningsministeriets Godkendelse fordeles paa Eleverne. Den normale Regel maa vaere den, at Laeremidler — Boger, Skrivehaefter etc. — vederlagsfrit stilles til Raadighed for Eleverne, og det vil kun kunne forventes, at Ministeriet vil godkende, at Eleverne selv afholder Udgiften, naar det drejer sig om Mtaeriale til Slöjd, Haandarbejde el. lign. e) Til Udgiften til Madvarer til Husgerningsundervisning yder Staten Tilskud med Halvdelen indenfor det af Ministeriet fastsatte Storstebelob pr. Elev. Den anden Halvdel skal afholdes af Skolen, forsaavidt Belobet ikke med Undervisningsministeriets Godkendelse fordeles paa Eleverne.

2.

Dagungdomsskolen

a) Lokale skal stilles til Raadighed af Kommunen paa samme Maade som ved Aftenungdomsskolen. b) Til Laererlon svarer Staten et tilskud af 3 Kr. pr. Time og Kommunen et Tilskud af 1 Kr. pr. Time. c) Til Lederhonorar, d) Laeremidler og e) Madvarer til Husgerningsundervisningen, svares Tilskud som ved Aftenungdomsskolen.

3.

Ungdomskostskolen

a) Den private Ungdomskostskole maa selv skaffe Lokale, men modtager hertil et Statstilskud af 200 Kr. maanedlig, naar Skolen har et Hold, og 100 Kr. maanedlig for hvert yderligere godkendt Hold. b) Af Laererlonnen betaler Staten tre Fjerdedele. c) Til Lederhonorar svarer Staten Tilskud med Halvdelen af et under Hensyn til det med Ledeisen förbund Arbejde skonsmaessigt fastsat Belob. d) Til Laeremidler og e) Madvarer til Husgerningsundervisningen svares Tilskud som ved Aftenungdomsskolen. Det skal af Skoleplanen fremgaa, hvorledes Forholdet med Hensyn til Betalingen for Opholdet paa Ungdomskostskolen er ordnet, og hvilken Betaling Eleverne skal give. Undervisningen skal vaere vederlagsfri. Byggetillskud

til

Ungdomsskoler

A. Hvis en Kommune eller en privat Sammenslutning opforer enten en Ungdomskostskole eller en Bygning til Samlingssted for Ungdommen (en »Ungdomsgaard»), kan der under de nedenfor angivne Betingelser af Statskassen ydes Stötte til Opforelsen i Form af et Laan paa indtil 1/s af de hertil medgaaede Udgifter. Statslaanet er afdragsfrit, men forrentes med 4 pCt. p.a. Det er fra Statens Side uopsigeligt, saa laenge Laanevilkaarene nöje overholdes, og Bygningen anvendes til det oprindelige Formaal. Betingelserne for Laanets Ydelse er i alle Tilfaelde folgende: 1. at Bygningen indeholder de fornodne Lokaler til Gymnastik, Slöjd, Husgerning, Bibliotek og Forsamlingssal, eller et eller flere af disse Lokaler. 2. at Bygningen desuden indeholder mindst et Lokale udelukkende beregnet til Undervisning af Ungdom ude over den undervisningspligtige Ålder. 3. at Grunden er fuldt ud stillet til Raadighed af Kommunen eller den paagaeldende Sammenslutning. 4. at Tegninger og Planer er godkendt af Undervisningsministeriet. Andragender om Laan maa indsendes til Ministeriet med Ungdomsskolenaevnets og Kommunalbestyrelsens Erklaering, for Landkommunernes Vedkommende gennem Amts-Ungdomsskolenaevnet. Andragender om Laan til Ungdomskostskoler, beregnet for et större Landomraade, kan indsendes direkte til Undervisningsministeriet. B. Indrettes Lokaler af den angivne Art i Förbindelse med en af Kommunens Folkeskoler, ydes der Tilskud til disse Lokaler efter de i Folkeskoleloven af 18. Maj 1937 § 63, jfr. Lov af 31. Oktober 1940, givne Regler, for saa vidt Planer og Tegninger er godkendt af Undervisningsministeriet, jfr. Cirkulaere af 11. November 1940.

Der kan ydes Tilskud — med Halvdelen af de dertil medgaade Belöp og ved Byggearbejder fuldfort inden den 1. April 1944 med det fulde Belob — til Forrentning af og Afdrag paa en Laanesum, der falder paa folgende Lokaliteter: 1 Bibliotekslokale og Laesestue med Inventar 1 Forhold til hojst 6 000 Kr. 1 Ungdomsskolelokale 5 000 Kr. 1 Församlingssal 12 000 Kr. Ialt i Forhold til hojst 23 000 Kr. Disse Tilskud kan alle ydes udover Maksimumstilskudsbelobet for hver enkelt Skole til almindelige Skolelokaler, 35 000 Kr., saaledes at der herefter ialt kan ydes Tilskud i Forhold til 58 000 Kr. til en enkelt Skole. Indrettes Lokaler af den paagaeldende Art ved en Kobstadskole, gives der ogsaa Tilskud til Opforelse af en Gymnastiksal, medens der ellers efter Folkeskolelovens Regler ikke kunde ydes Tilskud til Opforelse af saadant Lokale, da dets Indretning ikke först var nodvendiggjort af de af Folkeskoleloven stiliede Krav til Undervisningen. Der maa i saa Henseende af Byraadet afgives udtrykkelig Erklaering om, at Kommunen onsker at gore Skolen til et Samlingssted for Ungdommen (Ungdomsgaard), hvortil kraeves, at den stilles til Raadighed for Ungdomsundervisningen i Byen ogsaa udover de Rammer, der foreskrives i Loven om Ungdomsskolen for den ufaglaerte Ungdom f. Eks. til Aftenskoler, Husholdningsskoler, og at Skolen vil kunne afgive Lokaler til Moder og Foredrag for Ungdommen. Med Hensyn til Tilslutningen til disse Skoler for den ufaglaerte Ungdom kan det oplyses, at der i Aaret 1/4 1943—31/3 1944 ialt fandtes 157 Skoler med 9 500 Elever paa 490 Hold (Klasser), og der blev givet Undervisning i godt 59 000 Timer. Statstilskuddet udgjorde 200 000 Kr.

Efterskoler Efterskoler modtager offentlig Stötte i Henhold til Lov Nr. 314 af 4. Juli 1942 om Efterskoler. En Efterskole er en privat Skole, der til Elever over undervisningspligtig Alder, men som Regel under 18 Aar, giver en Undervisning, som ikke tager Sigte paa Förberedelse til nogen Eksamen eller Uddannelse til et bestemt Erhverv, men hvis Formaal alene er Elevernes almene Opdragelse og Uddannelse; Undervisningen kan omfatte saavel almindelige almendannende Skolefag som almene praktiske Fag. En Efterskoles Undervisning skal omfatte mindst 30 ugentlige Timer og

gives paa Kursus, der enten er Sommerkursus paa ikke under 3 Maaneder eller Vinterkursus paa ikke under 5 Maaneder. For at en Skole skal kunne opnaa Godkendelse, kraeves det: 1. at Skolens Lokaler og Forhold i det hele er tilfredsstillende, og at Forstanderen kan godkendes som saadan. 2. at Skolen underkaster sig det for Efterskoler anordnede Tilsyn. 3. at Skolens Undervisning er ordnet efter de angivne Regler. 4. at Skolen modtager Tilskud enten fra Amtet eller Kommunen; dette Tilskud kan dog med Undervisningsministerens Tilladelse erstattes af andre lokale Tilskud eller Kravet herom under ganske saerlige Omstaendigheder frafaldes. Statstilskuddet til Efterskoler, der opfylder de forannaevnte Betingelser for at oppebaere Tilskud, ydes med folgende aarlige Belob: 1. Et Grundtilskud af 100 Kr. for hver Maaned, Skolen i det forlobne Finansaar har vaeret i Virksomhed. 2 2. /s af det til Forrentning og Vedligeholdelse af Skolens Bygninger, Inventar og Skolemateriel medgaaede Belob, beregnet til 5 pCt. af Skolebygningernes Vserdi og Vaerdien af Inventar og Skolemateriel (Samlinger og Bibliotek m. m.). Hvis en Skole benytter lejede Lokaler, udgor det heromhandlede Tilskud 2 /Ö af en af Undervisningsministeren godkendt Leje. 3. Halvdelen af Skolens faktiske Udgift til Laererlonninger efter en af Ministeren godkendt Beregning. 4. 35 pCt. af Skolens aarlige Udgift til Undervisningsmateriel (Skolemateriel, d. v. s. Samlinger, Bibliotek, Skrivematerialer, Kortfilm eller Lysbilledapparater m. m.). Statstilskuddet er afhaengig af et vist minimalt Elevantal paa Skolen, beregnet efter saerlige Regler. Til Understottelse af ubemidlede Elever paa Efterskoler, der har opnaaet Godkendelse, bcvilges der af Statskassen aarligt et Belob svarende til maanedlig 30 Kr. for hver Elev i det sidst forlobne Finansaar. Belobet fordeles efter Undervisningsministerens naermere Bestemmclse under Hensyntagen til Ansogernes og deres Foraeldres okonomiske Forhold samt Foraeldrenes Bornetal. Opfores der af en Organisation, Förening eller stedlig Kreds en Bygning til Brug for en Efterskole, kan der som Hjaelp til Opforelsen ydes et Laan af Statskassen til et Belob af 1/s af Opforelsesvaerdien, naar folgende Betingelser er opfyldt: f. Skolen skal vaere godkendt. 2. Skolen, der skal vaere Ejer af Bygningen, skal vaere en selvejende Institution.

3. Den paagasldende Organisation, Förening eller Kreds skal selv have skaffet et Belob af mindst samme Storrelse som Statslaanet. Dette Belob kan sikres ved Pant i Ejendommen efter Statslaanet; Rentefod og Afbetalingsvilkaar skal godkendes af Undervisningsministeren. 4. Planer og Tegninger til Skolen skal vaere godkendt af Undervisningsministeren. For Statslaanet, der er afdragsfrit, men forrentes med 4 pCt. p.a., gives der Staten oprykkende Panteret i Bygningen med Grund og Tilbehor naest efter et Laan, der ikke maa overstige Vs af Ejendommens Vaerdi. Laanet er fra Statens Side uopsigeligt, saalaenge Laanevilkaarene nöje overholdes, og Bygningerne anvendes til det oprindelige Formaal. Paa lignende Vilkaar kan der ydes Statslaan til Kob af Bygninger til Brug for en Efterskole. Statslaanet fastsaettes i Forhold til Kobesummen der skal godkendes af Undervisningsministeren. Eleverne betaler for Deltageisen i Undervisningen. I 1943/44 har der vaeret 63 Skoler med 3 629 Elever, der ialt har betalt 420 000 Kr. medens der har vaeret ydet et Statstilskud paa 488 000 Kr.

Fortsaittelseklasser

i

Landkommunerne

I Henhold til Lov om Folkeskolen af 18. Maj 1937 § 2, kan der etableres Ungdomsundervisning i Landkommunerne. I Folkeskolens § 2 hedder det: Til en Folkeskole paa Landet kan der vaere knyttet en Fortsaettelseklasse. Denne Klasse skal oprettes med et Timetal paa mindst 360 Undervisningstimer, naar Foraeldre til mindst 15 Born i Alderen 14—18 Aar förlänger det, og naar et Flertal af Skolekommissionen anbefaler det. Om Undervisningen i denne Klasse hedder det i Loven, at den skal tilrettelaegges saaledes, at den fortrinsvis tager Sigte paa Dygtiggorelse til det praktiske Liv, men der stilles ikke Krav om bestemte Fag. Undervisningen kan tilrettelaegges efter Forholdene paa det paagaeldende Sted, altsaa kan man ogsaa, om man vil, optage fagligt Stof, ja man kan endog medtage Undervisning i et fremmed Sprog. Timetallet skal som naevnt vaere mindst 360 Timer, hvis der ligger et Foraeldrekrav bagved. Er dette ikke Tilfaeldet, kan man nöjes med et mere overkommeligt Timetal — passende efter Egnens Forhold, f. Eks. 200 Timer. Der er ikke i Loven fastsat noget om, paa hvilken tid af Dagen denne Undervisning skal foregaa, men i en Bekendtgorelse af 13. Maj 1943 har Ministeriet fastlagt Undervisningen som Dagskoleundervisning, d. v. s. den skal slutte inden Kl. 19. Undervisningen spaender over 5 Vintermaaneder, November—Marts, ialt

18 Uger. Det ugentlige Timetal er 20, fordelt paa fern Eftermiddage fra Kl. 14—18. Overensstemmende med Lovens Krav spiller de praktiske Fag en fremherskende Rolle hvilket fremgaar af nedenstaaende Eksempel paa en Timeplan. . >; ' |] jj&i Ugentlig Timeplan: Piger: Husgerning 7 Timer Haandgerning 4 » Gymnastik 2 » Sundhedslaere 1 » Drenge: Slöjd 6 » Fysik og Kemi 2 » Gymnastik 2 » Sundhedslaere 1 > De resterende Timer anvendes til Dansk og Regning, lettere Bogforing og som Fortaelletimer. Udover denne Undervisning gives desuden til de Elever, der onsker det, Undervisning i Engelsk 3 Timer ugentlig. Fortaelletimerne er faelles for begge Hold, de udfores af en Raekke Laerere og Praester og er opdelt i Emner saaledes, at 3 a 4 Timer udgor et Emne. Til disse Timer bruges i udstrakt Grad Lysbilleder eller Films. //. Fritids-

og

Ungdomsklubber

Med det Formaal at tage sig af den ikke foreningstilsluttede Ungdom, der of te savnede et Sted, hvor de kunde samles med jaevnaldrende, startedes under Krigen en Raekke Fritids- og Ungdomsklubber. Klubberne skulde i förste Raekke vaere et Sted, hvor de unge kunde samles under hjemlige Former og c vt. ny de en Kop Kaffe for en billig Pris, men man soger ogsaa gennem Studiekredse, Foredrag og Udflugter at give de unge en bedre Forstaaelse af deres Stilling som Menneske og Borger i et folkestyret Samfund. Initiativet hertil udgik dels fra Kobenhavns Kommune og Föreningen »Ungdomsringen», der stiftedes i 1942 af en Raekke interreserede Foreninger, dels fra Danske Kvinders Samfundtjeneste og Dansk Ungdomssamvirke. Fritidsklubberne, der optager Unge i Alderen 14—17 Aar, oprettes som Regel i Förbindelse med et Fritidshjem for den skolepligtige Ungdom og modtager Tilskud til Daekning af ca. Halvdelen af dets Udgifter i Henhold til Forsorgsloven. Der findes ialt 23 Fritidsklubber hovedsagelig i Kobenhavn, og 5 af dem drives af Kobenhavns Kommune, medens Resten er henvist til at faa den Del af deres Udgifter, der ikke daekkes af Staten, betalt gennem Midler dels fra de unge selv, dels ved private Tilskud. Ungdomsklubb erne, der ikke har nogen Aldersgraense, og derfor ikke kan

faa Tilskud fra Staten som Institution for forebyggende Borneforsorg, er saaledes udelukkende henvist til at soge private Midler, men nogle Steder stöttes de af Kommunen, der stiller Lokaler til Raadighed for dem. Der findes ialt 34 saadanne Klubber, heraf 8 i Kobenhavn, og de fleste er sammensluttet i »Landsf o reningen af Ungdomsklubber i Danmark», der dannedes i 1945.

///. Kommunale

Ungdomsudvalg

I Krigens sidste Aar havde enkelte Byer nedsat kommunale Ungdomsraad (Ungdomsudvalg, Ungdomsnaevn), hvis Medlemmer dels repraesenterede de politiske og upolitiske Ungdomsorganisationer i Kommunen dels Byraadet, og hvis Opgave det var at vaere raadgivende for Byraadet ved alle Beslutninger, der angik Ungdommen. ^ I Juni 1946 udsendte den af Regeringen nedsatte Ungdomskommission efter Forhandling med Arbjeds- og Socialministeriet og Indenrigsministeriet en Skrivelse til samtlige Kommunalbestyrelser, hvori man opfordrede Kommunalbestyrelserne til at nedsaette raadgivende Ungdomsudvalg bestaaende dels af Repraesentanter for Kommunalbestyrelsen, dels af Repraesentanter for Kommunens Ungdom, med den Opgave at formidle Förbindelsen mellem Kommunalbestyrelsen og Kommunens Ungdom, saaledes at Ungdommens Repraesentanter faar Lejlighed til at fremsaette deres Onsker og blive raadspurgt for saa vidt angaar alle sociale og kulturelle Sporgsmaal, som berorer Kommunens Ungdom, herunder dens Boligforhold, videregaaende Uddannelse, Föreningsliv, Fritidsbeskaeftigelse (hvorunder Idraetslivet) samt Sporgsmaal vedrorende den medborgerlige Oplysning og Uddannelse. I Skrivelsen fremhaevede Ungdomskommissionen, at det var hensigtsmaessigt, at Ungdomsudvalgene ikke blev for store (5—9 Medlemmer), og al man ansaa det for onskeligt, at 1 over Halvdelen af Udvalgets Medlemmer repraesenterede Kommunalbestyrelsen valgt indenfor eller udenfor dens Medlemmer, medens de ovrige Medlemmer repraesenterede Ungdomsorganisationerne. Denne Tilskyndelse blev mange Steder fulgt, saaledes at der ved Udgangen af 1946 findes kommunale Ungdomsudvalg i Kobenhavn og over Halvdelen av Kobstaederne, samt i ca. 30 Landkommuner, og mange Steder er det under Overvejelse at nedsaette kommunale Ungdomsudvalg. I ovennaevnte Skrivelse, som ogsaa blev udsendt til Ungdomsorganisationerne, opfordrede man endvidere disse til at soge Samarbejde til Dannelse af Faellesraad sammensat af Repraesentanter for samtlige de i Kommunen vaerende Ungdomsforeninger og med den Opgave — foruden at indstille Repraesentanter til det kommunale Ungdomsudvalg — at etablere et lokalt Samarbejde mellem Ungdomslederne, hvor faelles Interesser kan droftes og Erfaringer udveksles.

III Norge1 Fritidssysler for store deler av ungdommen i Norge vil ofte knytte seg til boka. Avstandene gjor at andre former for frisysler igångsatt fra de offentlige side bare vil knytte seg til sentrale landsbygder, tettbebodde strök og byer. Det settes derfor meget inn på skaffe tilstrekkelige ambulerende biblioteker med nodvendig service, for å nå saerlig de som bor i pereferien. Dessuten er det også for kommende budgett bevilget en mindre belöp til vandrende kunstutstillinger. Tilsammen er det meget betydlig belöp som årlig års bevilges til dette formål. Nå etter krigen er belopet mangedoblet i forhold til for krigen. Når det gjelder statens stötte til det almindelige fritidsarbeid, som kurser, klubbvirksomheten, fornoyelseslivet o. 1. så er det for Norges vedkommende bare i sin begyndelse. Krigen som forte med seg at alt föreningsliv blandt de unge ble lagt ode, har den vesentlige skjyld for at dette arbeid ikke er fort fram til noe resultater av betydning. »Ungdomsnemda for fritidskultur» som ble nedsatt av Sosialdepartementet for omlag et halvt år siden skal i vesentlig grad ta seg av alkoholmissbruket blandt de unge, som i etterkrigens Norge er et meget sentralt problem. Det vil med det förste bli nedsatt en representativt ungdomsråd i tilknytning til Sosialdepartementet. Dette vil igjen knytte forbindelsene med de kommunale ungdomsnemdene. Alt i alt er arbeid i Norge derfor på et rent forberedende stadium. Lokals porsmålet er meget aktuelt. Det er imidlertid håp om å få lost dette etter en större landsplan, når de vaerste vanskene med bolignoden er övervunnet. Men i de större byer ser man ofte lokalsporsmålet i samband med boligbygginga. Enkelte kommuner har åpnet skolelokalene til bruk for ungdomsorganisasjonene. Specielle Ungdomshus har vi ennå ingen. Etter oppdrag av Oslo skolestyre har emellertid stadens overlaererkollegium, ved en nedsatt komite, avgitt en betenkning om organisering av fritidsvirksomhet ved Oslo-skolene. Man regner försöksvis med gjennomsnittlig 6 fritidsgrupper ved hver skole, og kostnadsoverslaget går opp till 160 000 kronor per år. Den foreslåtte organisasjonsform er i hovedsak densamme som vid Göteborgsskolene. Det er sterkt understreket at fritidsvirksomheten ikke må vaere leksjonsbetonet, og det er også verdt å merke seg at i de fritidskomiteer som forslås valgt ved hver skole, skal det vaere like mange representanter for foreldrekretsen som for skolen. Overlaererkollegiets forslag er ennu ikke (sept. 1946) behandlet av skolestyret. Noen fritidsvirksomhet ved de ovrige byenes skoler i Norge förekommer ikke, i alle fall ikke i den forstand som ovenfor nevnt. Ved hver skole i Oslo 1

Uppgifterna från Norge har erhållits av ordföranden i Oslo stads ungdomsnämnd, Johs. Hanssen samt av folkskollärare M. A. Lunde, Oslo.

finnes videre et musikk-korps (blåsere), men disse underholdes av helt private midler. En meget viktig fritidsvirksomhet är skolehagerne (skolträdgårdar) som finnes i ulike former omkring i hele landet. I Oslo finns t. ex. kommunale skolehager, som disponerer et areal på ca. 15 ha., oppdelt slik att hver skole har sitt eget område, men det hela er under felles administrasjon. Her arbeider barn fra 4:e till 7:e klass to eltermiddager i uken i tiden april—oktober under ledelse av ialt ca. 70 laerere. Man dyrker de fleste slag gronnsaker og blomster og der finnes frukt og baer. År om annet deltar mellom 3 000 og 6 000 barn i denne virksomheten. Störst var deltakertallet naturligtvis under krigsårende, da det gjaldt å skaffe så meget mat som mulig til huse. Driftsbudgettet for skolehagen ligger på ca. kr. 100 000 årlig, mens den verdi av produktene som barna får med hjem gratis, ligger på omkring det dobbelte belöp, regnet etter vanlige torvpriser. Dette arbeidet med jorden har en veldig oppdragende betydning, ikke minst for by-barn, men også ut over landsbygden er arbeidet med skolehager tätt opp. Norsk skolehageforbund, som har en betydelig statsstotte, har i en mannsalder virket for skolehagesakens frenime, og ved vare seminarier skal de vordende laerere ha opplaering i å lede en skolehage. All hobbyvirksomhet og praktiske kurser (ikke yrkesopplaering) har i övrigt hittil vaere skjotet om av de forskjellige organisasjoner. Disse har også selv utdannet sine ungdomsledere. De offentliges oppmerksomhet har hittil tätt sikte på yrkesopplaeringa og skoler og kurser i samband med dette. Först nå etter krigen merkes det en påtaklig interesse for fritiden og derfor er dette i Norge bare nådd et forberedende stadium. Her er ikke fatt med de offentliges stötte til idretten som alltid i Norge har hatt en bred plass. Til idretten bevilges det hvert år betydlige belöp. Det er også nylig vedtatt en »Tippe-lov» hvor inntekene vil gå til idrcttsutovelse, bygging av idrettsanleg, baner, skibakker, bad o. s. v. Videre er det gjort meget for friluftslivet. Med fredning av friluftsarealer, campingsplasser, utfartsteder, billige ungdomsherberger. Av ungdomsherberger har vi omlag 150. Disse tar bare sikte på å vaere enkle men gode Iosjisteder, med en avstånd som svarer til dagsmarsjer. Videre er det bevilget penger til et Sosialkontor for innflytterungdom til Oslo.

IV. Finland Under år 1944—1945 har en rad åtgärder från statsmakternas sida, delvis i samarbete med föreningarna vidtagits för att effektivisera ungdomsvården.

1. Statens nämnd för ungdomsarbete Enligt ett regeringsbeslut av den 1 december 1944 — undertecknat av förre undervisningsministern Takki — har ett centralorgan för ungdomsverksamhet lydande undervisningsministeriet och benämnt statens nämnd för ungdomsarbetet inrättats i Finland. Denna ungdomsnämnd har finsk karaktär. På nämnden ankommer att: a) Följa med ungdomens strävanden och dess fritidsverksamhet såväl inom ungdomsorganisationerna som utom desamma. b) Genom utlåtanden och framställningar till undervisningsministeriet bistå ministeriet i angelägenheter, som gälla ungdomsarbetet. c) Hos undervisningsministeriet göra framställningar om utvecklande av samarbetet mellan ungdomsorganisationerna ävensom mellan dessa och myndigheterna samt skolorna. d) Främja den forskning, som arbetar för ett nyttigt och effektivt utnyttjande av ungdomens fritid. e) Följa med ungdomsarbetets utveckling i utlandet. f) Årligen före utgången av mars månad tillställa undervisningsministeriet berättelse över sin verksamhet. Nämnden består av ordförande och 16 ledamöter, alla utsedda av undervisningsministeriet. Ledamöterna är personer verksamma i ungdomsarbete av olika slag, föreningsfunktionärer, journalister m. fl. Nämnden har en avlönad sekreterare. Föredraganden för ungdomsärenden vid undervisningsministeriet har yttrande- men icke rösträtt vid nämndens sammanträden. Samma rätt äger även representanter för socialministeriet, då frågor angående ungdomsvård och ungdomens yrkesutbildning behandlas i nämnden. Direktiv

till folkskolor

och lärare i

angående

fritidsverksamhet

skolorna

I augusti 1945 utsändes till folkskolornas lärare, föreståndare och direktioner, till folkskolinspektörer samt till kommunala nämnder ett cirkulär av vittgående räckvidd. I detta cirkulär skisseras linjerna för en fritidsverksamhet för ungdomen och skoldistrikten åläggs att se till att någonting verkligen kommer till stånd. 2. Rekommendationer angående skollokalernas utnyttjande Redan tidigare (maj 1944) hade en bestämmelse tillkommit om tillstånd att upplåta skolor inte får vägras om det är fråga om »klubb, kurs eller annat studie-, sång-, gymnastik- eller idrottstillfälle, vid vilket god ordning kan förutsättas vara rådande och som icke avse ekonomisk vinning». Någon avgift

for upplåtelsen får, om skolan upplåts till nyssnämnda sysselsättningar, inte upptas. Sommaren 1945 utvidgades denna bestämmelse med följande: a) Partipolitisk verksamhet inom skolorna förbjuds. »Arbetet inom en ungdomsförening, som verkar inom ramen av ett socialt eller politiskt parti bör ej betraktas såsom partiverksamhet, ifall det åsyftar ett helt opolitiskt studie- eller kulturintresse.» b) »Skolans lokaliteter bör ej användas till dans och andra lättare nöjen.» c) Skollokal som ligger i anslutning till lärares bostad kan vanligen högst upplåtas 3 ggr i veckan. Annan skollokal kan upplåtas även oftare. d) Om det vid sammankomster i skolans lokaler förekommit bråk eller om ersättning för skadegörelse eller städning o. d. ej omedelbart erläggs får lokalerna inte upplåtas till samma ändamål innan garantier vunnits att missförhållandet inte upprepas. e) Om lärare vid skolan leder fritidsverksamheten så behöver direktionens tillåtelse för upplåtande av lokalerna ej utverkas. 3. Lärarnas medverkan i fritidsarbetet I motiveringen till att lärarna i ökad omfattning måsle engageras i ungdomsverksamheten heter det bland annat: En ungdom, som efter att ha slutfört sin skolgång, fortfarande riktar sin håg till studiesträvanden och äger starka kulturintressen, faller icke offer för rusdrycker tuktlöshet, brottslighet eller för frestelser av andra osunda livsströmningar. Studier och kultursträvanden befrämja effektivt utvecklingen till dugliga medborgare. I synnerhet i detta nu, då det visar sig att dryckenskap och brottslighet snabbt tilltaga och få sitt första fotfäse redan bland den växande ungdomen, är det av synnerligen stor vikt att genom att hjälpa och stödja ungdomens studier och kultursträvanden, starka dess motståndskraft och leda dess verksamhetsenergi- och lust i sunda och för samhället uppbyggande fåror. Folkskolläraren bör, sägs det vidare, efter ifrågavarande lagändring (maj 1944) även i någon mån vara ungdomsledare. De unga lärarna måste även enligt lagen, förrän de fått motta sin första fullmakt, avlägga en examen i ungdomspedagogik samt delta i ungdomsledarkurser. Utöver att lärarna uppmanas hålla så god kontakt som möjligt med avgångna elever och i mån av möjlighet och behov hjälpa dem till rätta på olika sätt understryks att behov också ofta föreligger av att få igång fritidssysselsättning inom skolan. Sådana arbetsformer äro skolans studiecirklar, samt klubbverksamhet omfattande recitation, teater, hemslöjd, turism, gymnastik, idrott och nykterhetsarbete, sångkorer, orkester, ungdomsfester, föredragstillfällen för ungdomen över yrkesutbildning och andra verksamhetsområden, som tjäna ungdomens kulturbehov. En sådan verksamhet bör, påpekas det vidare, skolan anordna för sina f. d. elever under former som motsvarar deras utvecklingsförmåga. Det på-

pekas, att fritidssysselsättningen kan utgöra en stimulans för de unga att snarare söka kontakt med föreningslivet. Varje lärare bör med beaktande av ortens kulturbehov välja ut något ämne som motsvarar egna intressen och fallenhet. Det åläggande att leda fritidsverksamhet som anges tycks emellertid i praktiken inte vara så absolut bindande. I en följande passus sägs nämligen att i de fall då inte skolans lärare är hågad att leda grupp inom fritidsverksamheten så kan någon lämplig person utom skolan i stället vidtalas. Om lärare leder en klubb eller grupp på minst fem f. d. elever kan han — om planen är godkänd i likhet med vanliga undervisningsplaner — få samma arvode som för överskjutande undervisning i skolan. Ersättning kan utgå för högst två veckotimmar. 4. Inrättande av ungdomsnämnder m. m. i kommunerna I augusti 1945 tillställdes kommunalfullmäktige landet runt samt de kyrkliga församlingarna ett cirkulär (undertecknat av förre undervisningsministern Helo) angående effektivisering av ungdomsarbetet. I motiveringen knyts an till de svårigheter för ungdom som uppstått på grund av krig samt på grund av de förhållanden som blivit en följd av kriget. Framför allt framhölls härvid vikten av att frivilliga ungdoms- och bildningsorganisationer fick de villkor de behövde för att bedriva en framgångsrik verksamhet. Följande konkreta åtgärder från kommunernas håll rekommenderades : 1. Att ställa medel till ungdomsarbetets förfogande. 2. Att överlåta lägerområden till ungdomsorganisationerna samt att vidta åtgärder för att få till stånd arbets-, klubb- och samlingsrum för de unga. 3. Att upprätta kommunala ungdomsnämnder för att främja samarbetet mellan kommunen, ungdomsorganisationerna, hemmen, skolan och församlingen. Sådana ungdomsnämnder tillsatta efter kommunala principer, har nu tillsatts på ett flertal platser i landet. Fostringssynpunkten dominerar i nämndernas arbete. Såsom ledning vid tillsättandet av ungdomsnämnder bifogades ett förslag till stadgar, vilket utarbetats delvis med stöd av de erfarenheter som vunnits på orter där sådana samarbetsorgan redan tidigare varit i verksamhet. Kommunerna uppmanas att såsom sekreterare för nämnden försöka få personer som avlagt ungdomsledareexamen. Såsom ett viktigt argument för tillsättandet av ungdomsnämnder framhölls, att folkskolan (se punkt 2 i det föregående) i enlighet med riksdagens beslut förpliktigats att stödja och hjälpa den ungdom som slutat skolan i fritidshänseenden. Dessa föreskrifter förutsätter ett samarbete mellan folkskolan

och ungdomsorganisationerna och inrättandet av en särskild ungdomsrämnd är härvid den bästa lösningen. Uppgifter om inrättandet av ungdomsnämnder skall lämnas till undervisningsministeriet som vid behov meddelar ytteiligare föreskrifter beträffande nämndernas arbete. I cirkuläret sägs slutligen: Inom ramen för den kommunala självstyrelsen ha stads- och landskomminerna utomordentliga förutsättningar att utveckla arbetsformer, där såväl den fö- ungdomsarbetet livsviktiga självverksamhetsprincipen som de fordringar, vilka ställas av målen för medborgarnas allmänna fostran rättvist beaktats, och sålunda sköta den viktiga ungdomsfrågan så att den hlir ungdomen själv till nytta och nö ie och tillfredsställer de arbetare, som svara för ungdomens fostran och ledningen iv fritidssysselsättningen. Det är önskvärt att kommunernas och församlingarnas msvariga ledare fästa den största uppmärksamhet vid handhavandet av ungdoms'rågan på sitt område och att de på ett effektivt sätt stödja alla åtgärder, som främja ungdomens fysiska och andliga växt. 5. Ungdomsledareutbildning Vid Socialhögskolan i Helsingfors har år 1945 satts igång en finsk ungdomsledareutbildning. Undervisningen pågår 25 veckotimmar. Till första årskursen, som är att betrakta som ett experiment, intogs 30 elever som samtliga rekommenderats av sina respektive organisationer. På grund av svårigheter att få tag på intresserat folk med studentexamen eller motsvarande antogs 10 försökselever med bara folkskolegrund. Enligt uppgift har detta experiment emellertid utfallit mindre väl då det är svårt för dessa att tillgodogöra sig den akademiskt lagda undervisningen. 6. Samarbetet ungdomsorganisationerna emellan Såsom framgår av nämndens för ungdomsarbetet årsberättelse, har samarbetet mellan ungdomsorganisationerna i Finland antagit allt fastare former. En sådan från krigsåren härstammande, fortfarande existerande form av samarbete är De ungas talko, känd även i Sverige. Jämte denna organisation, representerande de ungas arbetshjälp, grundades i februari detta år Ungdomsorganisationernas i Finland Representantskap, ett fullt självständigt samarbetsorgan, i vars första verksamhetsprogram bland annat ingår anordnandet av hela landet omfattande konsttävlingar och en utställning av de ungas fritidsarbeten benämnd De ungas mässa.

V. Sovjetunionen 1 For Afrejsen for et 3 Ugers Besog i Moskva i Juni 1946 blev undertegnede Sekretaer Anders Dossing af Ungdomskommissionens Sekretaer, Konsulent ! Denna r a p p o r t har erhållits genom danska ungdomskommissionen som i sin tur fått den av sekreterare Anders Dössing som i juni 1946 besökte Sovjetunionen. För att undvika felaktiga tolkningar har den danska rapporten inte översatts till svenska

Henning Friis anmodet om til Orientering for Ungdomskommissionen at indhente Oplysninger vedrorende nogle vigtige Ungdomsproblemer i Sovjetunionen, herunder saerlig Ungdommens Fritidsbeskaeftigelse. I Moskva har Referenten derefter opnaaet Förbindelse med Antifascistisk Ungdomskomité, der bestaar af Repraesentanter for samtlige Ungdomsorganisationer i Sovjetunionen, og som derfor kan fungere som et Slags överste Raad for hele Ungdommen. Foruden at tage Stilling til samtlige vigtigere Ungdomsproblemer ser Kommissionen det som sin Opgave at formidle og fremme Samarbejdet med al demokratisk Ungdom udenfor Rusland. Til Antifascistisk Ungdomskomités Forman, Eugene Feodorov har Referenten herefter under den förste Samtale stillet en läng Raekke Sporgsmaal, som blev besväret eet for eet. Ved en senere Lejlighed blev der Anledning til ved supplerende Sporgsmaal at faa opklaret en Del Tvivlssporgsmaal, der var opstaaet efter Bearbejdelsen af det i förste Omgång indhentede Materiale. Herudover har Referenten ved en Raekke uformelle Samtaler med Studenter ved Universitet faaet visse af de omhandlede Problemer yderligere belyst. Om noget egentligt dybtgaaende Studium af Problemerne kunde der selvfolgelig ikke blive Tale i Betragtning af den korte Tid, der stod til Referentens Raadighed. 1. Ungdommens Fritidsbeskaeftigelse Sporten. Der laegges ikke fra Statens Side Vaegt paa att fremme bestemte Sportsgrene, dog at Gymnastik i hoj Grad har det offentliges Bevaagenhed. Som saerlig populaere Sportsgrene kan framhaeves Fodbold, Haandbold, Svomning, Skisport og Skojtelob. Den Skepsis, som Ungdommens Ledere paastaar at naere överfor Boksesporten, synes ikke at daempe denne Sportsgrens Popularitet noget videre. Sportslivet er organiseret paa Basis af Fagforeningerne, men desuden betragtes Sport som et naturligt Led i Tilvaerelsen for de unge der gaar i Skole eller paa Universiteter eller andre Laereanstalter. Der findes ca. 60 store Organisationer, og indenfor disse findes saa igen Klubber, som er knyttet til de enkelte Arbejdspladser, Universiteter, Institutter o. s. v. Man kan i Virkeligheden sige, at enhver större Arbejdsplads samtidig er en kulturel Klub, hvor Sporten spiller en betydelig Rolle. Den enorme Udvikling i Sportslivet i Sovjetunionen maa for en stor Del ses som Resultatet af de mange Instruktörers og Traeners Virksomhed. Deres Uddannelse foregaar i specielle Idraetsinstitutter, som har en 4-aarig Studieplan. Der findes i Sovjetunionen 10 hojere Idraetsinstitutter, og alene Instituttet i Moskva har i Lobet af 28 Aar uddannet ca. 8 000 Instruktörer. Der findes desuden 38 Idraetsskoler, der har en 2-aarig Studieplan, og hvortil der er

Adgang for unge Mennesker, der har gennemgaaet den 7-aarige »ufuldstaendige» Mellemskole. De ansvarlige Ledere af Sportsorganisationerne ser det ikke som deres förste Opgave at fremme Stjerneidraetten, men derimod at dragé saa mange som muligt opad i Niveau. Man har indstiftet et Idraetsmaerke med to Grader, en som alle, der er normalt udrustede, skal kunne läge, og en for dygtigere Sportsfolk. Ogsaa de Personer, der onsker at opnaa Topresultater yder man imidlertid al mulig Stötte, hvorfor der ogsaa indenfor de fleste Sportsgrene findes en Elite. Egentlige Professionelle findes ikke, alle, selv de mere kendte Rekordindehavere, har normalt Arbejde, dog at der for saerligt dygtige Sportsfolk er aabnet Mulighed for at blive gagerede Instruktörer og Traenere. Til Sportsfolk af Eliten er der stillet to Hovedopgaver, idet de foruden at have en moralsk Forpligtelse til at forbedre deres egne Resultater har Ansvaret for de mindre dygtige Kammeraters Udvikling, de maa vsere Instruktörer og Hjaelpere. Hvis en Sportsmand i Topklasse faar Primadonnanykker og soger at haevde sig paa Kammeraternes Bekostning, vil Folgen blive en Reprimande, eventuelt Eksklusion. Saaledes soger man at sikre hver enkelt Muligheden for fri Udfoldelse. Opdager man, at en ganske ung og ukendt Sportsmand har Talent, og onsker vedkommende at deltage i en alvorlig Konkurrence, da vil han paa lige Fod med de större Beromtheder faa alle de Fordele, der bydes den Sportsmand, der gaar i skarp Traming for Konkurrencen, mere Fritid, bedre Mad etc. Det er saerdeles billigt at drive Sport i Sovjetunionen. I Klubberne betales et ubetydeligt Kontingent, og alle Rekvisitter stilles gratis til Disposition. Hvis man onsker at drive Sport individuelt, gives der ogsaa Mulighed herfor. Saaledes findes der udenfor Moskva Skistationer, hvor man for en billig Penge kan leje Ski og Stovler, og i Kulturparkerne indrettes der om Vinteren store Skojtebaner. Der er ingen Tvivl om, at selv nu saa kort Tid efter Krigen har enhver ung Mand eller Kvinde Adgang til at drive Sport. Men man onsker stadig Fremgang og Forbedring af Forholdene, og man laegger Vaegt paa, at enhver skal have Mulighed for at drive netop den Sport, som han onsker, og derfor indeholder den nye Femaarsplan et storstilet Program for Genopbygning og Nybygning af talrige Sportsanlaeg. Paa Landet er de tekniske Muligheder for Sporten gennemgaaende ringere end i Byerne, dog vil der i de fleste Landsbyer vaere Mulighed for Fodbold eller Svomning og om Vinteren for Skisport og Skojtelob. Skisportens Fremgang illustreres paa udmaerket Maade af den Kendsgerning, at i 1945 deltog over 1 Million Landboere i de store Skiarrangementer. Flere af de rige Kolkoser har egne Stadions, og i övrigt kan de unge paa en Egn tage Sägen i deres egen Haand og gennemfore, at der opfores Stadion og andre Sportsanlaeg, som de saa selv maa vaere med til at bygge.

I Femaarsplanen er det bestemt, at Kolkoserne överalt skal genopbygges efter en bestemt Plan, paa hvis Udseende den lokale Befolkning har afgorende Indflydelse. I de fleste Tilfaelde vil disse Planer komme til at omfatte Sportslokale og -anlaeg, idet der vil blive Konkurrence mellem de forskellige Kolkoser om de bedste Resultater, og Ungdommen har överalt Indflydelse i Forhold til Antal. Fritidsbeskaeftigelse

udover

Sporten.

Naesten alle Skoleelever i Alderen fra 7 til 14 Aar er Pionerer. I Byerne i hvert Fald har Pionererne deres egne Samlingslokaler, hvor de arrangerer Dans, Studiekredse og Underholdning. Desuden har Pionererne om Aftenen Adgang til at benytte Skolernes Lokaler til deres Arrangementer, herunder isaer Studiekredse. Med 14 Aar er der Adgang for den unge til kommunistisk Ungdomsförbund, som har sine egne kulturelie Klubber, Stadions etc. For Krigen havde dette Förbund 10 Millioner Medlemmer. Enhver ung Mand eller Kvinde, der arbejder, har Ret til at blive Medlem af en Fagforening. Fagforeningerne er Hovedbasis for det kulturelie Liv i Sovjetunionen. I Byerne er de kulturelle Klubber derfor organiserede i Tilknytning til Arbejdspladserne eller direkte til Fagforeningerne, som afholder alle Udgifter. I Klubben vil der normalt findes et mindre Bibliotek med Avishold, desuden Skaklokale, Dansesal, Teatersal m. v. Det kulturelie Liv i Klubberne ledes af Laerere fra Skoler og hojere Laereanstalter, og desuden kan enhver Klub regne med Assistance af Kunstnere fra Teatrene og fra Musiklivet. Det normale er, at ethvert Medlem een eller to Aftener om Ugen gaar hen i sin Klub, hvor han f. Eks. er Deltager i en Studiekreds. Der er selv i en 0 verbefolke t By som Moskva Pläds for alle i Klubberne, og ingen ung Mand eller Kvinde behöver om Aftenen at haenge paa Gaden, da der foruden til Klubberne er Adgang til en läng Raekke Foranstaltninger, til Bibliotekerne, til Biograferne, som er meget billige, til Teatrene og til Sportslivet. Dansen er et helt Kapitel for sig. Saaledes er det meget almindeligt, at Ungdommen samles til Dans i Sportsklubberne, hvor ethvert Medlem kan reservere sig en bestemt Aften i Ugen, hvor han kan mode og danse med sine Venner. Ogsaa i de kulturelle Klubber danses der, og de större Klubhuse har saerlige Dansesale. Restaurationsdansen, som vi kender den, spiller derfor en ganske ubetydelig Rolle, men derimod er der i Moskva om Sommeren Adgang til de store Kulturparker, hvor der danses baade i det fri og i store Danselokaler. 1 Gorkiparken, som er en Kultur- og Hvilepark, findes der foruden en Raekke mekaniske Forlystelser, Karuseller, Luftgynger o. s. v., et Stadion og en Raekke mindre Sportsanlaeg: Tennisbaner og Haandboldbaner. Desuden fin'20 Frilidsutredningen

IV

des der en Raekke kulturelle Foranstaltninger, Teater, Biograf, Udstillinger, Avislaesesal m. v. Hver Aften er der fra en saerlig Tribune Underholdning af populaere Folkedansere og -sangere, der optraeder i farverige Nationaldragter. Faellessangen organiseres af Forsangere, der samler deres Publikum omkring smaa Tribuner, og som stotter sig paa Teksterne til de forskellige Sange, som vises Publikum paa store Transperanter. Naar disse Forsangere begynder, samler der sig hurtigt et ungdommeligt Publikum, alle synger med, og naesten alle synger godt. Humöret er smittende, og det var naesten den störste Oplevelse i Parken. Ogsaa ude i Landsbyerne finder man Klubben med Bibliotek, Avishold, Radio, Skakspil m. v. Fra Byerne modtager Landklubberne regelmaessigt Besog af Kunstnere og Foredragsholdere. Enkelte rige Kolkoser har oprettet saerlige Ungdomsklubber, men da de unge ret tidligt optages i de aeldres Lag, haevdes det, at der ikke er saa staerkt Behov for saerlige Ungdomsklubber. Indenfor Klubberne danner mindre Medlemsgrupper Studiekredse, i hvilke Lsereren ofte danner det naturlige Midtpunkt som Leder og Organisatör. Meget populaere er de dramatiske Cirkler. I det kulturelle Fritidsliv i Sovjetunionen spiller Studiekredsene i det hele taget en stor Rolle. De er organiseret og ledet paa omtrent samme Maade som hos os, dog er det i Sovjetunionen långt mere almindeligt end i Danmark, at Professorer og andre Laerere ved de videnskabelige Laereanstalter stiller en Del af deres Tid til Raadighed for Studiekredsarbejdet. Endvidere bor det fremhaeves, at en stor Del af Ungdommen er Medlemmer af de 150 000 Cirkler med ca. 3 Millioner Deltagere, der beskaeftiger sig med Kunst, Teater, Ballet, Musik og Sang; paa denne Maade bliver mange unge virkeligt dygtige Amatorkunstnere. 2. Ungdommens Uddannelse Paa Universiteter og Institutter er der Pläds nok for alle, der onsker at studere der, naar undtages de mest kendte, som f. Eks. Moskva Universitetet. Universiteter og Institutter konkurrerer da ogsaa om Tilgangen, bl. a. ved at afholde Udstillinger, der viser den unge Kvinde eller Mand, hvilke Fordele der er förbundet med at studere netop ved den paagaeldende Laereanstalt. Det maa erindres, at mere end 2/s af samtlige studerende lonnes af Staten, i Begyndeisen af Studietiden dog noget pauvert, senere betydeligt bedre. Yderligere ydes der de studerende betydelige Saerfordele i Form af Stipendier, Adgang til Studenterkollektiver, ekstraordinaert lave Priser paa en Raekke nodvendige Varer o. s. v. Saaledes bor f. Eks. 60 pct. af Studenterne ved Universiteterne og de hojere Laereanstalter paa Kollegier. Efter Krigen er man nu paa Vej til at genindfore det frie Beskaeftigelsesvalg, der under Krigen blev ophaevet ved et Par vidtgaaende Forordninger. De unge kan i hvert Fald frit vaelge deres Uddannelse, og Byerne gor sig de

störste Anstrengelser for at hverve Arbejdskraft paa Landet. Naar en ung Landbo har af sluttet den obligatoriske Skolegang (fra det 7:de til det 14:de Aar), har han Adgang til at soge en af de saerlige Fagskoler for Laerlinge, der er oprettet i Henhold til en Forordning af 2. Oktober 1940. Paa Skolen modtager han alt frit, Mad, Toj, Vaerelse, Undervisning o. s. v., men til Gengaeld maa han saa ganske vist efter endt Skolegang arbejde 4 Aar i den Fabrik, som maatte blive ham anvist, derefter er han frit stillet. Til Skolerne er der knyttet Vaerksteder og Fabrikker, saaledes at Undervisningen bliver saa realistisk som mulig. Der var i 1945 ca. 2 500 Skoler med ca. 700 000 Elever og en Laererstab paa ca. 80 000 Mestre og andre Laerere. Ved enhver större Fabrik findes der desuden Aftenskole, hvor en ung Arbejder f. Eks. kan besoge Specialkurser, hvorved han kan dygtiggore sig som Arbejder, eller hvor han kan erhverve sig de Kundskaber, der kraeves for at faa Adgang til at studere ved et Universitet eller anden hojere Laereanstalt. Det kraever en betydelig personlig Indsats at gennemfore disse Skoler og Kurser, men de Perspektiver, der aabner sig, er til Gengaeld saerdeles lokkende Grunde paa det staerkt differentierende Lonsystem, der sikrer den kvalificerede Specialarbejder endog meget betydelige Lonninger. Det er interressant, at man i en möderne russisk Roman kan finde folgende Betragtningsmaade: »Hvor findes den Specialarbejder, der i Dag kan klare sig uden Matematik og Fysik». \

i ; \| j j

3. Ungdommens moral En fremmed lagttager undgaar ikke at faa Indtryk af en endog usaedvanlig sober Tone mellem de to Kon; et Medlem af den danske Handelsdelegation brugte endog Ordet: »puritansk», som ret godt daekker det umiddelbare Indtryk. Eugene Feodorov forklarede dette Forhold som en helt naturlig Reaktion mod de frie Förbindelser, som man kendte i de förste Aar efter Revolutionen. Dette Omslag finder sit officielle Udtryk derved, at man nu soger at sikre iEgteskabet som den mest naturlige Form for Forholdet mellem Mand og Kvinde, hvorved man selvfolgelig ogsaa har taget Hensyn til en Raekke sociale Fordele, der knytter sig til en Stabilisering af ^Egteskabet; som et Led i Bestraebelserne har man nu gjort det meget vanskeligt at opnaa Skilsmisse. Men Krigen har forrykket det talmaessige Forhold mellem Maend og Kvinder i alle de krigsforende Lande og i Sovjetunionen er der ca. 6 Mill, flere Kvinder end Maend. Den ugifte Moders Problem rykker dermed i Forgrunden, og ved en Lov af 1944 yder Samfundet nu den ugifte Moder den Stötte, at h u n umiddelbart kan holde sig til Staten, der helt indtraeder som Vaerge og Forsorger for Barnet i de Tilfaelde, hvor Moderen onsker det, ligesom Staten betaler betydelige Bidrag til Barnets Opfostring i de Tilfaelde, hvor Moderen selv onsker at opdrage sit Barn. Moralsk stöttes den ugifte Moder derved, at hendes hele sociale Position ikke forrykkes gennem Moderskabet, hun nyder ganske samme Agtelse som den gifte Moder. * , 7> •

T R E T T O N D E

SAMMANFATTNING

Sammanfattning

OCH

K AP I T L E T

KOSTNADSBERÄKNING

av de i betänkandet

gjorda förslagen

och

rekommendationerna 1. Förslag angående statsbidrag till verksamheten kapitlet, sid. 52.)

b

vid fritidsgårdar.

(Tredje

örslaget om statsbidrag till s. k. fritidsgårdsverksamhet, d. v. s. till en delvis såsom öppen organiserad verksamhet, som bör innefatta dels teoretisk verksamhet, dels praktiska sysselsättningar och rekreativ verksamhet av olika slag, är att betrakta såsom kommitténs huvudförslag. Såväl hemgårdar och ungdomsgårdar som studiehem och andra fritidsanläggningar skall — under förutsättning av att verksamheten uppfyller vissa krav på kontinuitet och inriktning m. m. — kunna uppbära statsbidrag. Fritidsgårdarna är alltså avsedda att bli trevliga samlingsplatser för ungdomen, där var och en skall kunna finna en verksamhetsform, som intresserar honom eller henne, där det skall finnas möjlighet att i hemlik miljö spela bordstennis eller studera språk, snickra, väva eller läsa en bok. Föreningen skall där kunna få husruin lika väl som det hemlösa gänget, som annars får hållas på gatan. Såsom huvudman för verksamheten föreslås fungera antingen en fritidsgårdsförening bildad av flera föreningar eller en enda tidigare beslående eller för ändamålet särskilt bildad förening. Också kommuner skall kunna uppbära statsstöd till drivandet av fritidsgård. Om en enda förening står såsom huvudman skall tillses, att denna har vidast möjliga förankring bland och förtroende hos ortens ungdom. Också genom vissa krav på styrelsens sammansättning samt genom krav på »partipolitisk obundenhet och religiös neutralitet» har kommittén velat skaffa garantier för att verksamheten skall bli så allsidig som möjligt. Skolöverstyrelsen förslås bli tillsynsmyndighet för denna verksamhet. Enligt kommitténs förslag skall det statliga bidraget utgå i proportion till

den kommunala skattekraften med en procent på bidragsunderlaget varie^ rande mellan 30 och 60 procent. Det statliga bidraget skall dock högst kunna utgå med 10 000 kronor. Såsom bidragsunderlag skall räknas fritidsgårdens samlade årsomkostnader med fråndrag av eventuella statsbidrag som i annan ordning erhålles för viss del av verksamheten. En förutsättning för statsbidrags utgående är i princip, att kommunen beviljar ett anslag av sådan storleksordning, att det tillsammans med det statliga bidraget uppgår till minst 70 procent av bidragsunderlaget eller den del därav, som berättigar till statsbidrag med högsta medgivna belopp. 2. Förslag angående statsstöd (Fjärde kapitlet, sid. 90.)

till ungdomskaféer

(försöksverksamhet).

Att såsom ett komplement till de fritidsgårdar varom i det föregående talats försöka få till stånd trevliga ungdomskaféer, där ungdomarna får rå sig själva och där de för en billig penning kan inta någon förtäring, har kommittén ansett synnerligen önskvärt. »Ett kafé» säger kommittén på sid. 93 »med ljus och modern inredning, kanske med öppen spis, med bekväma stolar och med en hemtrevlig planlösning och möblering som gåve möjlighet för kamratgängen och för hemlösa par att tillbringa en stund eller en kväll i någotsånär ostördhet, skulle säkerligen verka i hög grad tilldragande på många unga. Därtill bör kaféet vara försett med en lämplig utrustning.» Att de kaféer, där ungdomarna nu vistas, alltför ofta inte kan tillfredsställa de krav, som ovan nämnts, gör det enligt kommittén motiverat att föreslå, att ett begränsat belopp — 50 000 kronor — beviljas av statsmedel att fördelas såsom engångsbidrag till startandet eller inredandet av ett antal ungdomskaféer med förslagsvis 3 000—3 500 kronor till varje. Dessa kaféer, som om de nybyggs för ändamålet, torde kunna uppbära bidrag från statens nämnd för samlingslokaler i vanlig ordning, skall åta sig att under en tid av tre år bedriva en försöksverksamhet. Kaféerna kan antingen bilda självständiga enheter eller ligga t. ex. i anslutning till en fritidsgård eller ett bibliotek. De erfarenheter som utvinnes av en här föreslagen försöksverksamhet får bli bestämmande för om det är önskvärt, att staten bygger vidare på ungdomskafétanken. Vad prövningen av dessa ärenden beträffar, föreslår kommittén, att Kungl. Maj:t i Socialdepartementet måtte besluta om medlens fördelning efter yttrande av statens nämnd för samlingslokaler. 3. Statsstöd till fritidsverksamhet i skolor. (Femte kapitlet, sid. 100.) Såsom ytterligare ett komplement till den differentierade och utbyggda verksamheten i en fritidsgård har kommittén framfört förslag om statsbidrag till den fritidsverksamhet, som redan bedrivs i ett antal skolor i landet, och

som — om statsstöd komme att utgå — säkerligen skulle växa fram på ännu många fler håll. Med utnyttjande av de resurser, skolorna har i fråga om lokaler, verktygsutrustning, lärarkrafter o. s. v., kan skolmyndigheterna erbjuda ungdomarna en värdefull sysselsättning under fritiden. Genom fritidsverksamheten i skolorna får ungdomarna möjligheter att en eller ett par kvällar i veckan tillbringa tiden med träslöjd eller musik, med folkdanser eller modellplansbygge, med hushållsarbete eller fysikaliska experiment. Verksamheten äger rum i skolorna och såsom ledare fungerar lärare, hantverkare, studerande m. fl. Deltagandet är vanligen avgiftsfritt, någon mindre ersättning för materiel i förfärdigade saker upptas stundom. Den verksamhet, som härovan omnämns, faller i stort sett utanför det förslag om stöd som folkbildningsutredningen framlagt om stöd till studiecirklar, framför allt på grund av att det »bildningsmoment» som folkbildningsutredningen föreskriver såsom villkor för stöd till studiecirklar vanligen saknas i den praktiskt och rekreativt inriktade fritidsverksamheten i skolorna. Kommittén har därför funnit det önskligt att komplettera folkbildningsutredningens förslag om statsstöd till studiecirklar med ett förslag om statsstöd till den fritidsverksamhet, som anordnas i skolmyndigheternas regi. Kommittén har rekommenderat, att skolmyndigheterna vid anordnandet av fritidsverksamhet skall samarbeta med ungdomsföreningar på platsen. Vad konstruktionen av statsbidraget beträffar, har kommittén föreslagit, att statsbidraget, på samma sätt som i fråga om förslaget om statsstöd till fritidsgårdar, skall variera, så att i ekonomiskt avseende mindre välställda kommuner erhåller högre statsbidrag. Såsom lämpligt bidragsunderlag har kommittén föreslagit fyra kronor per sysselsättningstimme, och härav skall kommunerna beroende på skattekraften kunna erhålla mellan 30 och 60 procent. Det statsbidrag som erhålles är inte avsett endast till lärararvoden utan har beräknats med tanke på alla de olika utgiftsposter — lärararvoden, materiel, städning o. s v. — som ingår i en sysselsättningstimme. 4. Ungdomen och bildningsarbetet. (Sjätte kapitlet, sid. 116.) I fråga om ungdomen och bildningsarbetet har ungdomsvårdskommittén, på grund av att en annan statlig utredning — folkbildningsutredningen — haft i uppdrag att framlägga förslag om främjande av bildningsarbetet överhuvud taget, starkt kunnat inskränka sitt uppdrag. I stort sett har kommittén nöjt sig med att ur ungdomssynpunkt kommentera och något modifiera de förslag som folkbildningsutredningen framfört, framför allt rörande anslag till studiecirklar samt rörande främjandet av föreläsningsverksamheten. Därutöver har kommittén — i avsikt att knyta ungdomen fastare till bildningsarbetet — framfört en del allmänna rekommendationer rörande biblio-

leken, museerna, korrespondensundervisningen, radion, studievägledningen, reseverksamheten samt den pedagogiska forskningen. På en punkt har kommittén framfört direkt förslag om anslag. Sålunda h a r kommittén hemställt om att ett sammanlagt belopp av 50 000 kronor såsom stipendier skall avsättas för två studieresor till utlandet för ungdomar, vilka genom språkstudier nått en viss kunnighet i ett främmande språk. 5. Ungdomen och idrotten. (Sjunde kapitlet, sid. 161.) I idrottskapitlet har kommittén inskränkt sig till att understryka vissa önskemål och krav, som de på området befintliga organisationerna har framfört och vilkas förverkligande kraftigt skulle bidra att ge idrotten de ökade möjligheter, den enligt kommittén — i främsta rummet ur ungdomssynpunkt — är i hög grad förtjänt av att få. Kommittén har därför kraftigt understrukit vikten av att den av 1939 års riksdag beslutade avsättningen till fonden för idrottens främjande till 50 procent av AB Tipstjänsts nettoavkastning förverkligas. En höjning av de av fonden disponibla medlen skulle göra det möjligt att på ett effektivare sätt än för närvarande lämna stöd till de kommuner och organisationer, som behöver anslag för förverkligandet av olika idrottsönskemål, såsom lokaler och redskap för inomhusidrott och gymnastik, anordnandet av enkla lek- och idrottsvallar, anordningar för simundervisning och simsport samt anläggningar för skid- och terrängidrott. För att främja frågan om sportledare och instruktörer har kommittén förordat utredning snarast möjligt genom statens försorg av frågan angående ungdomsledare för idrott och gymnastik inom landets kommuner. Frågorna om reserverandet av mark för olika idrottsändamål, om förmånligare biljettkostnader vid gruppresor på järnväg samt om idrottens beskattning, har även något berörts. 6. Lokalfrågan.

(Åttonde kapitlet, sid. 185.)

Frågan om att erhålla lämpliga och tillräckliga lokaler för ungdomsarbetet är utan tvivel en av de mest svårlösta frågorna i samband med en diskussion kring främjandet av ungdomens fritidssysselsättningar. Kommittén för i lokalkapitlet fram en rad rekommendationer och förslag i anslutning härtill. De viktigaste av dessa har sammanställts i det följande. Byggande av lokaler enligt fritidscentrumprincipen rekommenderas. Ett fritidscentrum kan allt efter ortens förhållanden och struktur vara liktydigt med en bygdegård, ett medborgarhus, ett folkets hus eller en skola, vilken senare i så fall måste vara byggd med tanke också på fritidsverksamhet. Riktpunkten för strävandena bör alltså gå ut på att försöka få till stånd en ändamålsenlig samordning av alla de olika behov av lokaler, som i främsta rummet fritidslivet kan föranleda. I enlighet härmed anser kommittén det inte vara motiverat med statsstöd till byggande av lokaler enbart för ungdom.

Eftersom det samlingslokalstöd, som för närvarande utgår, huvudsakligen skall tillgodose föreningslivets lokalbehov, måste den av riksdagen begärda utredningen i lokalfrågan försöka finna nya och vidgade former för stöd till fritidslivets alla varierande lokalbehov. Vad skolornas utnyttjande som fritidslokaler beträffar, anser kommittén, att klassrummen åtminstone i deras nuvarande skick är mindre lämpliga som fritidsrum, medan specialsalarna och i än större utsträckning samlingsoch gymnastiksalarna med fördel kan byggas och inredas så, att de lämpar sig för fritidsbruk. Särskilt på smärre orter kan det vara ändamålsenligt, att skolorna planeras så, att vissa specialutrymmen inom skolan görs större och ges en annan utrustning än vad enbart undervisningen kräver. På samma sätt kan det stundom vara lämpligt att vid skolornas planering förse dem med vissa, huvudsakligen för fritidsverksamheten avsedda lokaler. En kommande lokalutredning rekommenderas att ta under övervägande frågan om statsbidrag till de utrymmen inom skolan, som inte kan motiveras av undervisningens behov. Dessutom föreslår kommittén sådan ändring av gällande författning, att skolstyrelserna skall vara skyldiga att i mån av behov upplåta skolorna för fritidsverksamhet. Kommittén framför vissa förslag avsedda att främja tillkomsten av fritidsrum i fastigheter. En undersökning, som verkställts av kommittén, visar emellertid, att en reservationslös rekommendation av fritidsrum i alla fastigheter inte skulle vara obetingat lycklig. För att det skall komma något av värde ur verksamheten måste en rad gynnsamma faktorer, såsom lämpligt läge i förhållande till bostadslägenheterna, intresserad ledning o. s. v. föreligga. En förutsättning är vidare att fritidsrummen på ett tillfredsställande sätt inpassas i samhällsplaneringen. Kommittén önskar i städer och tätorter få fritidsrum till stånd företrädesvis i större bostadshus, som är belägna på längre avstånd från offentliga samlingslokaler för ungdom, och som innehåller en stor procent familjebostäder. 7. Den kommunala sid. 237.)

ansvarigheten

för ungdomsfrågorna.

(Nionde kapitlet,

Ungdomsfrågorna — inte bara fritidsfrågorna utan också frågor som rör ungdomens bostad- och arbetsförhållanden m. m. — måste på ett annat sätt än för närvarande komma in i den kommunala ansvarszonen. I avvaktan på en omorganisation av de kommunala nämnderna i enlighet med de förslag som framförts av socialvårdskommittén och befolkningsutredningen — varigenom en socialnämnd respektive en familjenämnd skulle komma att tillskapas — föreslår kommittén att ungdomsfrågorna i vidaste

bemärkelse tills vidare fogas in under barnavårdsnämndernas arbetsområde. Förslag till ändrad lydelse av barnavårdslagens 2 § och 3 § framföres. Att på längre sikt föreslå tillskapandet av en ny nämnd — en särskild ungdomsnämnd — kan kommittén inte förorda. Däremot synes det lämpligt, att ungdomsuppgifterna läggs in under en särskild delegation under det centralorgan, som i en framtid kan komma att tillskapas. 8. Förslag angående kapitlet, sid. 246.)

ungdomskonsulenter

(försöksverksamhet).

(Tionde

För att de förslag, som kommittén framfört i anslutning till främjande av ungdomens fritidssysselsättning, skall kunna nå önskad effekt, vore det av största betydelse, om det funnes en person — en ungdomens egen ombudsman — som hade till uppgift att inom ett visst område t. ex. ett län bistå med praktiska råd och uppslag, ge informationer, vara kontaktman och ge impulser till kommunerna att ta de initiativ som kan vara erforderliga Dessa synpunkter leder fram till frågan om tillsättande av särskilda ungdomskonsulenter. Även om vissa invändningar kan resas mot tillsättandet av sådana tjänstemän gör behovet av en samordnande kraft, som håller i trådarna och som kan ge upplysningar i med ungdomsfrågorna sammanhängande spörsmål, det enligt kommitténs uppfattning motiverat att under några år prova en försöksverksamhet inom en begränsad del av landet. Resultatet av en sådan experimentverksamhet får sedan utvisa, om det är önskvärt och möjligt alt bygga ut organisationen för landet i dess helhet. De erfarenheter som i England utvunnits av en omfattande ungdomskonsulentorganisation — mellan 300 och 400 ungdomskonsulenter är anställda av myndigheterna landet runt — måste betecknas såsom mycket gynnsamma. Kommittén förordar igångsättandet av en försöksverksamhet för en tid av tre år i ett län — Västmanland. Orsaken till att landstinget i Västmanlands län föreslås såsom lokal huvudman för en antydd experimentverksamhet beror bland annat på att landstinget därstädes genom tillsättandet av en bildningskonsulent visat ett positivt intresse för närbesläktade frågor. Härtill kommer, att länet ur många synpunkter kan betraktas såsom tämligen »genomsnittligt». Landstingets förvaltningsutskott har även förklarat sig intresserat av projektet. Kommittén diskuterar även riktlinjerna för konsulentverksamheten om det skulle befinnas lämpligt att bygga upp en sådan för landet i dess helhet Då konsulentarbetet med hänsyn till sin karaktär väl kan anses falla inom ramen för landstingets arbetsuppgifter, finner kommittén det naturligt, att landstingen samt städer utom landsting fungerar såsom lokala huvudmän för verksamheten. Eftersom staten här har ett betydande intresse förordar kommittén, att staten genom väl avvägda bidrag — angående dessas föreslagna

storlek se sid. 252—254 ekonomiskt stöder verksamheten. Enligt kommittén bör det dock inte vara obligatoriskt för nyssnämnda myndigheter att tillsätta ungdomskonsulenter. Vad behörighet till ungdomskonsulentbefattning beträffar, skall enligt kommittén fordras lämpliga personliga egenskaper för självständig bedömning och handläggning av göromålen, lämplig utbildning samt beprövad erfarenhet från arbetet bland ungdom eller från verksamhet som är ägnad att utgöra motsvarande förberedelse för befattningen. Någon viss utbildning har kommittén sålunda inte funnit lämpligt ställa såsom krav. En lönesättning rekommenderas, som lägst skall motsvara den som nu uppbäres av skyddskonsulenterna, vilka är placerade i Eo 21 lönegraden. För att utvinna det bästa resultatet av ungdomskonsulentens arbete vore det enligt kommittén lyckligt, om landstinget respektive stad utom landsting utsåge en länsungdomsnämnd med representanter för inom länet verksamma ungdomssammanslutningar, skolor, barnavårdsnämnder, bildningsorganisationer m. fl. På denna nämnd skulle ankomma att lägga upp en plan för verksamheten på grundval av en av tillsynsmyndigheten (skolöverstyrelsen) fastställd normalinstruktion, besluta om fördelning av de medel, som enligt kommittén bör ställas till ungdomskonsulentens förfogande m. m. Konsulenten skulle vara föredragande och sekreterare i denna nämnd. 9. Frågan om ledningen av ungdomsarbetet. (Elfte kapitlet, sid. 256.) Frågan om erhållande av lämpliga ledare för olika slag av fritidsverksamhet är ett centralt problem i ungdomsarbetet. Kommittén diskuterar i detta avsnitt de möjligheter som finns att främja rekryteringen av lämpliga ungdomsledare, och framför därvid följande två konkreta förslag: Kommittén föreslår, att tills vidare ett årligt belopp på 25 000 kronor skall ställas till skolöverstyrelsens förfogande för fördelning till instruktionskurser för ungdomsledare. Anslag skall kunna ges t. ex. till kommuner och landsting, fritidsgårdar och ungdomsråd, lokala föreningar och folkhögskolor, yrkesskolor och samverkande bildningsorganisationer. För alt vinna erfarenhet av vilka resultat, som kan utvinnas av sådana kurser, skall inga krav på deltagareantal, kursprogrammets sammansättning m. m. tills vidare ställas. Anslaget skall gå till föredragsarvode samt vid längre kurser även för bekostande av kursdeltagarnas uppehälle och reseersättning. I avsikt att underlätta en önskvärd rekrytering av lärare till fritidsverksamhet för ungdom, föreslår ungdomsvårdskommittén, att såväl heltidstjänstgöring på olika poster inom ungdomsverksamhet som sådant ungdomsarbete som fullgjorts på fritid vid sidan om lärartjänsten bör tillmätas större värde vid tillsättandet av ordinarie lärartjänster och befordran till överlärartjänster. För ett främjande härav framför kommittén vissa förslag till omjustering av gällande föreskrifter.

Kostnadsberäkning

för

i föreliggande

betänkande

1. Förslag angående statsstöd till

framförda

förslag

fritidsgårdar.

Vanskligheten när det gäller att beräkna storleken av det statsbidrag, som kan bli erforderligt för realiserande av det förslag om statsstöd till fritidsgårdar som kommittén framfört, beror för det första på, att en fritidsgårds existens inte nödvändigt behöver berättiga till uppbärande av statsbidrag. En rad villkor angående verksamhetens uppläggning och inriktning, partipolitisk obundenhet och religiös neutralitet m. m. måste nämligen uppfyllas för att statsbidrag skall kunna erhållas. Svårigheten ligger i att rättvist bedöma vilka befintliga anläggningar som för närvarande uppfyller dessa olika villkor samt framför allt i det vanskliga i att förutsäga, i vilken utsträckning de gårdar som för närvarande inte kan inrangeras i stödet kommer att omorganiseras för att komma i åtnjutande av statsbidrag. Den i bilaga 1 omnämnda ungdomsgårdsverksamheten, anordnad i anslutning till Stockholms Barnavårdsnämnds barnstugor, är exempel på anläggningar, som för närvarande inte uppfyller de ställda villkoren på särskilda lokaler och fast anställd föreståndare för verksamheten. Åtskilliga av bildningsorganisationernas studiehem torde vidare ha en för snävt bildningsbetonad verksamhet för att för närvarande kunna ifrågakomma för stöd. Den andra osäkra punkten, när det gäller beräkning av det statsbidrag som kan bli erforderligt, ligger i svårigheten att förutsäga vilken effekt ett statsstöd av föreslagen karaktär kan komma att få på framväxten av nya fritidsgårdar. Det är kommittén bekant, att ett antal hem- och ungdomsgårdar (fritidsgårdar) planeras på olika platser i landet. Likaledes håller på några håll planerna på åstadkommande av fritidscentrumanläggningar på att taga fastare form. Ett nytillskott av anläggningar berättigade att uppbära det av kommittén föreslagna stödet är sålunda säkerligen att räkna med under de närmaste åren. Svårigheten att skaffa fram lämpliga lokaler härför kommer emellertid säkerligen att tills vidare omöjliggöra realiserandet av åtskilliga projekt. Enligt en beräkning på sid. 65 skulle 33 hem- och ungdomsgårdar (fritidsgårdar) , för vilka uppgifter om årsomkostnader föreligger, enligt kommitténs förslag komma att uppbära omkring 185 000 kronor i statsbidrag. Det har inte varit möjligt för kommittén att i detalj kunna bedöma huruvida dessa samtliga gårdar verkligen är berättigade att erhålla statligt bidrag. Till Riksförbundet Sveriges Hemgårdar är för närvarande anslutna 31 hem- och ungdomsgårdar. Så gott som samtliga dessa ingår bland de ovannämnda 33 anläggningarna. Utan tvivel uppfyller det stora flertalet av de till riksförbundet anslutna gårdarna de villkor som av kommittén uppställs. Men vid sidan av dessa gårdar finns även andra, vilka antingen på grund av

att de är för nystartade (anslutningen kan ej ske förrän efter ett års verksamhet) eller av andra orsaker, inte anslutit sig. Med hänsyn till vad som i det föregående anförts vill kommittén uppskatta anslagsbehovet för detta ändamål under de närmaste åren till 300 000 kronor per år. 2. Statsstöd på försök till Kommittén föreslår ett engångsbelopp antal ungdomskaféer.

ungdomskaféer.

på 50 000 kronor att fördelas till ett

3. Fritidsverksamhet

i skolor.

Då det även när det gäller detta förslag är vanskligt att förutsäga effekten av ett statligt bidrag till skolornas fritidsverksamhet, måste en kostnadsberäkning bli synnerligen ungefärlig. I följande tablå har sammanställts vissa uppgifter för åtta orter där fritidsverksamhet av betydande omfattning bedrivs.

Ort

Stockholm Göteborg . Malmö . . . Hälsingbor Borås Eskilstuna Uppsala . . Sandviken

Antal syss. timmar

Arvode per timme

Invånare 1 jan. 45

Skattekr. per invånare

27 000 20 300 5 200 I 900 1 800 2 100 300 400

4.00 3.75 3.00 2.00 4.00 4.00 3.00 2.00

655 000 309 000 168 000 65 000 51 000 45 000 45 000 17 000

30.8 23.6 21.4 20.8 20.1 20.0 20.6 17.6

58 000

1 356 000

1 Uppgifterna om antalet skattekronor äro hämtade ur Årsbok för Sveriges kommuner 1945.

Nyssnämnda städer representerar på grund av att landets tre största städer ingår ibland dem befolkningsmässigt omkring hälften av invånarna i samtliga städer och omkring en femtedel av landets befolkning i dess helhet. Men fritidsverksamhet bedrivs trots den begränsade omfattning verksamheten i det stora hela ännu har också på åtskilliga andra håll såväl i städer som i större tätorter och på landsbygden. Kommittén har den uppfattningen, att fritidsverksamheten på de håll där den redan bedrivs har stora utvecklingsmöjligheter och att den åtminstone på vissa håll hittills haft något av försökskaraktär. Det är därför troligt, att ett statsstöd till detta slag av verksamhet kommer att få till följd en måhända ganska kraftig ökning på de orter, där sådan verksamhet redan bedrivs. Utan

tvivel kommer ett statsstöd även att aktivisera åtskilliga kommuner vilka hittills av ekonomiska skäl dragit sig för att sätta igång med fritidsverksamhet. Kommittén anser sålunda, att det finns all anledning att förvänta, att det föreslagna statsstödet till skolornas fritidsverksamhet kommer att utnyttjas i tämligen stor utsträckning och att bland annat åtskilliga småkommuner, som av lokalhänsyn m. m. har svårt att åstadkomma en mer differentierad fritidsverksamhet, kommer att begagna sig härav. En sådan utveckling, som här skisserats, kommer emellertid inte att äga rum från ett år till ett annat. Framväxten kommer säkerligen här som på andra likartade områden att ske så småningom och de närmaste årens anslagsbehov måste beräknas härefter. Tidigare nämnda åtta städer skulle — under förutsättning av att samtliga uppgivna sysselsättningstimmar är statsbidragsberättigade och alltså uppfyller kraven på att i genomsnitt ha besökts av 10 ungdomar i åldern 14—18 år — äga uppbära i runt tal 90 000 kronor. Med utgångspunkt härifrån vill kommittén uppskattningsvis ange storleken av det statsbidrag, som tills vidare kan komma att erfordras för realiserande av förslaget, till 175 000 kronor. 4. Ungdomen och

bildningsarbetet.

Kommittén hemställer att ett engångsbelopp av 50 000 kronor skall avsättas såsom stipendier för två studieresor till utlandet. 5. Ungdomen och

idrotten.

Inga anslagsyrkanden. 6.

Lokalfrågan.

Inga anslagsyrkanden. 7. Den kommunala

ansvarigheten

för

ungdomsfrågorna.

Inga anslagsyrkanden. 8. Förslag angående ungdomskonsulenter

(försöksverksamhet).

Under försökstiden (tre år) föreslår kommittén, att staten skall betala hela konsulentens lön, d. v. s. lön enligt Eo 21 lönegraden jämte tillägg. Detta uppgår för närvarande i Västmanlands län — försöksdistriktet — till 9 360 kronor. Härjämte skall staten under försökstiden betala halva kostnaden för konsulentens resor — approximativt kan statens kostnad härför uppskattas till 750 kronor — samt hälften av det belopp på 5 000 kronor som enligt förslaget

årligen skall ställas till ungdomskonsulentens förfogande att utnyttjas för verksamheten. Utöver halva resekostnaden och hälften av det disponibla beloppet skall landstinget svara för kostnaderna för expedition o. d. Under en tid av tre år skulle sålunda årligen i runt tal 12 600 kronor behöva anslås av statsmedel för realiserandet av förslaget om ungdomskonsulent. 9. Frågan om ledningen

av

ungdomsarbetet.

Kommittén föreslår, att tills vidare ett årligt belopp på 25 000 kronor skall ställas till skolöverstyrelsens förfogande för fördelning till instruktionskurser för ungdomsledare.

Sammanfattning 1. Bidrag av

av

kostnaderna

engångsnatur:

Till ungdomskaféer Till stipendier för två studieresor till utlandet

50 000 kronor 50 000 »

Summa kronor 100 000 2. Bidrag av löpande natur för de närmaste

åren.

Till fritidsgårdar Till fritidsverksamhet i skolorna Till ungdomskonsulent Till instruktionskurser för ungdomsledare .

300 000 kronor 175 000 » 12 600 25 000 »

Summa kronor 512 600

B I L A G A

REDOGÖRELSER

FÖR

1 FRITIDSÅTGÄRDER

FÖRE-

T A G N A AV K O M M U N A L A M Y N D I G H E T E R ,

UNGDOMS-

RÅD, H E M - O C H U N G D O M S G Å R D A R

FÖRETAG

SAMT

Som en bakgrund till de förslag som framförs i detta betänkande och som samtliga syftar till att öka ungdomarnas möjligheter att aktivisera fritiden, skall i fortsättningen lämnas en översikt över de resurser som i dag står till förfogande. Redogörelsen gör inte anspråk på fullständighet men har till uppgift att söka ange tendensen och utvecklingslinjerna. Till att börja med lämnas en redogörelse för den fritidsverksamhet som anordnats av skolmyndigheter, barnavårdsnämnder och ungdomsråd var för sig eller gemensamt. Därefter följer en redogörelse för hem- och ungdomsgårdsverksamheten och slutligen en översikt över sociala åtgärder för ungdom, som vidtagits i de större företagens regi. Att märka är att i den mån barnavårdsnämnderna, respektive företagen, i egen regi driver ungdoms- eller hemgård, redovisas detta huvudsakligen i avsnittet om hem- och ungdomsgårdar. I redogörelsen kommer däremot inte ungdomsorganisationernas olika initiativ i dessa hänseenden att beröras, eftersom detta ganska utförligt behandlades i kommitténs föreningsbetänkande (SOU 1944:31). Nämnas bör även att det inte varit möjligt att få med en uttömmande och rättvist avvägd redogörelse för de åtgärder som på en rad håll gjorts av enskilda personer och sammanslutningar. Inte minst har denna verksamhet varit av betydelse därför att den kan sägas ha fungerat som en experimentverksamhet. Exempel härpå har emellertid framskymtat här och var i betänkandet.

1. Fritidsverksamhet

i

skolorna

I september 1943 utsände ungdomsvårdskommittén, efter anvisningar som erhållits genom en rundfråga till rikets samtliga statliga folkskoleinspektörer, ett frågeformulär till ett antal folkskolestyrelser. I detta formulär bad kommittén få veta hur den kurs- eller klubbverksamhet var organiserad som enligt uppgift bedrevs av skolorna i fråga. Sedan vissa kompletteringar företagits har kommittén erhållit uppgifter från omkring 170 orter. Materialet lämpar sig dock inte för något slag av statistisk bearbetning, eftersom de berörda skolorna i de flesta fall skiljer sig ganska kraftigt från varandra i fråga om skoltyp, elevantal, lokala och ekonomiska förhållanden etc. Härtill kommer att svaren inte avgetts från enhetliga utgångspunkter. Den grundläggande frågan i formuläret lydde: »Har folkskolorna inom Eder kommun (Edert distrikt) eller enskilda lärare, anställda vid skolorna, anordnat fritidsverksamhet för barn och ungdom? Verksamhet som bedrivits i ungdomsrådens eller utom skolan stående organisations regi avses inte.» Den nyss lämnade siffran — 170 kommuner

som svarat — betyder sålunda långtifrån att så många bedriver fritidsverksamhet i skolmyndigheternas regi. Även om det är vanskligt att ge någon direkt siffra här, torde det knappast vara mer än några tiotal kommuner som i egentlig mening kan sägas ha startat fritidsverksamhet av mera differentierat slag. Den sista meningen tycks ha förbisetts av flera bland de svarande, f andra fall tycks det ha varit svårt för myndigheterna att dra någon strikt gräns mellan i skolans regi anordnad verksamhet och annan verksamhet: skolan har ofta tillhandahållit både lokaler och ledare medan en förening eller privatperson haft det formella ansvaret. Även om materialet inte kan anses såsom vare sig fullständigt eller enhetligt, torde det likväl vara värdefullt såsom en exemplifiering av, vad som hittills gjorts på området. Att därvid de största städerna behandlas särskilt utförligt, beror inte på att de försök, som där gjorts och de resultat, som uppnåtts, kan betraktas såsom typiska för verksamheten på området, motsatsen är snarare fallet. Men dels är i dessa fall kommunens och skolmyndigheternas initiativ särskilt framträdande, dels är omfattningen, även relativt sett, betydligt större än på andra orter. Att fritidsverksamheten fått de absolut och relativt största proportionerna i storstäderna beror på att frågan i första hand får anses vara ett tätortsproblem. Stockholm. Fritidsverksamhet för barn och ungdom i folkskoledirektionens regi och med kommunala medel bedrivs i nuvarande former sedan februari 1942. Den är förlagd dels till folk- och yrkesskolornas lokaler i alla stadsdelar, dels till stadsbibliotekets barnavdelning i Medborgarhuset. Verksamheten bedrivs i följande former: a) för yngre barn (åldern 7—14 år) hålles folkskolornas biblioteksrum och angränsande lokaler öppna två till fem dagar i veckan i regel klockan 16—18, varvid barnen under lärarnas tillsyn läser böcker ur biblioteket, får hjälp med läxläsning, roar sig med sällskapsspel, hör sagor berättas, sjunger o. s. v.; b) huvudsakligen för yngre barn ordnas under aftontid vissa dagar i veckan sagospel, deklamation och läsning av sagor och berättelser i lokal med scenanordning, tillhörande stadsbibliotekets filial i Medborgarhuset å Södermalm; c) för barn och ungdom i åldern 14—omkring 18 år anordnas på kvällstid, två å tre timmar två gånger i veckan i regel mellan kl. 19 och 21 i folkskolornas lokaler fritidssysselsättning, väsentligen i följande ämnen: trä- och metallslöjd, sömnad med klädvård, gymnastik med lek och idrott, folkdanser, teckning, matlagning, hemsjukvård och barnavård, musik, laborationer och maskinskrivning; d) för elever i folkskolans sjunde och åttonde klasser anordnas två dagar i veckan klockan 17—19 sysselsättning i yrkesskolornas lokaler. Denna sysselsättning ingår som ett led i de ungas orientering för val av framtida yrke. Eleverna kan antingen under hela verksamhetsåret delta i fritidssysselsättning i ett enda av dem valt yrke eller ock pröva sig fram genom att delta i en sysselsättning, som under verksamhetsåret omfattar en grupp av fyra olika yrken; e) för ungdom, i regel ej över 18 år, ordnas fritidssysselsättning två aftnar i veckan som studiecirklar eller särskilda kurser. Sådana förekommer för närvarande i engelska språket, i amatörteater och i modellplanstillverkning och modellflygning. Verksamheten bedrives under tiden oktober t. o. m. april med uppehåll några veckor kring jul, för de flesta grupper som regel ungefär fyra timmar per vecka. Utöver denna verksamhet för barn och ungdom förekommer sedan några år verksamhet också för vuxna över 18 år. Som lärare i fritidsgrupperna anlitas särskilt skolornas övningsämneslärare samt

i viss u t s t r ä c k n i n g u t o m s t å e n d e p e r s o n e r s å s o m m u s i k p e d a g o g e r , i n g e n j ö r e r s p r å k l ä r a r e och s k å d e s p e l a r e . De i a r b e t e t d e l t a g a n d e l ä r a r n a e r h å l l e r i a r v o d e fyra k r o nor per timme. S t a d e n s a n s l a g till f r i t i d s v e r k s a m h e t e n h a r o a v b r u t e t stigit och u p p g i c k för å r 1946 till s a m m a n l a g t 190 000 k r o n o r . H ä r a v g å r u n g e f ä r 75 p r o c e n t till a r v o d e n o c h å t e r s t o d e n till m a t e r i a l , t r y c k s a k e r , s t ä d n i n g , tillsyn etc. K o s t n a d e r för a d m i n i s t r a tion, lokaler, u p p v ä r m n i n g o c h d y l i k t b o k f ö r e s ej särskilt, fnga avgifter u p p t a s av d e l t a g a r n a ; ä v e n m a t e r i a l t i l l h a n d a h å l l s s o m regel k o s t n a d s f r i t t . U n d a n t a g h ä r i f r å n u t g ö r v e r k s a m h e t e n för ä l d r e . Med u n g d o m s f ö r e n i n g a r n a h a r e t a b l e r a t s s a m a r b e t e p å sätt att dessa får s ä n d a g r u p p e r av m e d l e m m a r till fritidssysselsättningen, v a r i g e n o m f ö r e n i n g a r n a för dessa g r u p p e r e r h å l l e r lokal l ä r a r e och m a t e r i a l p å s t a d e n s b e k o s t n a d . V e r k s a m h e t e n s o m f a t t n i n g i folkskolelokalerna vid årsskiftet 1945—1946 f r a m g å r av följande s a m m a n d r a g : Antal d eltagare

Antal grupper

324 Utom folkskolan

Summa

I folkskolan

Gossar

Flickor

Gossar

Flickor

1 561

1 253

1 820

1 321

5 955

I o v a n s t å e n d e 324 g r u p p e r i n g å r o m k r i n g 100 g r u p p e r s o m a n m ä l t s f r å n o r g a n i s a t i o n e r och f ö r e n i n g a r . E f t e r s o m d e l t a g a r a n t a l e t ä r fullkomligt frivilligt och v e r k s a m h e t e n i S t o c k h o l m k u n n a t g ö r a s y t t e r s t m å n g s i d i g ä r d e n i n t r e s s e i n r i k t n i n g , s o m i n e d a n s t å e n d e tabell a v s p e g l a s i d e l t a g a r n a s val a v sysselsättning, väl v ä r d att o b s e r v e r a , k a n s k e f r a m förallt i fråga o m u n g d o m , s o m s t å r u t a n f ö r s k o l a n (siffrorna h ä n f ö r sig till å r 1944).

Tabell 1. Skolelever

Träslöjd Metallslöjd Bokbinderi Sömnad och klädvård Gymnastik, idrott, folkdans Teckning Hemvård och matlagning . Barnavård och sjukvård . . Musik och sång Laborationer i fysik och kemi Dramatiska övningar Engelska Biblioteksövningar m. m. Maskinskrivning Scoutarbete Diverse (ex. rytmik, skulptur, typografi, klubbverksamhet)

Pojkar

Flickor

Pojkar

380 130 34

259 77 13

545 43 163 15 237 46 24 2 13 28 96

IV

14 238 421 52 92 98 312 2 68 3 105 67

414 16 10 24 200 24 32 19 3 24 31

21 1.777

21 Fritidsutredningen

Annan ungdom Flickor

123 156 14 13 16 90 6 61 35

Summa abs. tal

i procent

1 536

5 130

Att gymnastik, idrott och liknande samlat det största antalet deltagare — nära en tredjedel av samtliga — är knappast ägnat att förvåna, ej heller att musik och sång är det därnäst populäraste ämnet. Träslöjd och sömnad har i övrigt varit livligast frekventerade av respektive manliga och kvinnliga deltagare. Att hemvård och matlagning lockat betydligt fler pojkar än flickor är en smula överraskande men har säkerligen sin förklaring i att skolkök för flickornas del ingår i skolundervisningen. Den kvinnliga ungdom, som lämnat skolan, är för övrigt påfallande underrepresenterad beträffande grupperna hemvård och matlagning samt barnavård och sjukvård, både i förhållande till genomsnittet och i förhållande till sina manliga kamrater. Däremot är de starkt överrepresenterade i fråga om dramatik, engelska och maskinskrivning, vilka ämnen även totalt sett samlat den mognare ungdomen i större utsträckning än skoleleverna. Göteborg: Allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg har sedan lång tid bedrivit en successivt utbyggd fritidsverksamhet helt baserad på kommunala anslag och huvudsakligen avsedd för folkskolans elever. Redan 1905 gjordes försök med så kallade läsaftnar, vilka sedan alltjämt fortsatt; sedermera har undan för undan tillkommit teckning, sång, musik, gymnastik och idrott samt trädgårdsskötsel etc. Bland senare tillkomna verksamhetsgrenar kan nämnas sjukvård, hemvård, hushållsarbete för gossar, engelska, esperanto, teatercirklar, sjöfart och navigation, laborationer i fysik och kemi, fysikslöjd, dockslöjd, småslöjd, modellbygge, pappslöjd, bokbinderi, kurser i lappning och lagning, frimärksklubbar och folkdansgrupper. Ibland ordnas föredrag illustrerade med ljusbilder eller film. Skolorna anordnar också sammankomster, ofta på elevernas initiativ, såsom klassmöten, kamratmöten (för elever, som slutat skolan), musik- och teateraftnar etc. Av särskilt stort intresse synes de sysselsättningsaftnar vara som anordnas vid flera skolor i Göteborg. Vid dessa »aftnar» som pågår mellan 17.30 och 19.30 alla veckans kvällar utom lördag och söndag, får ungdomarna läsa, spela sällskapsspel, syssla med lövsågningsarbeten m. m. De får komma så ofta de vill men skall om möjligt på förhand besluta sig för vilka kvällar de vill ägna åt sysselsättningsafton. Medeltalet besökare per skola och kväll är omkring 40. Många gånger kan ett gemensamt intresse sammanföra några av dessa ungdomar så, att de bildar självständiga klubbar. Till sysselsättningsaftnarna är ungdomar som lämnat skolan också välkomna och härigenom behålla de kontakten med skolan. Verksamheten pågår som regel under tiden oktober—maj, alla dagar utom fredag, lördag, söndag. Grupperna har sammankomster eller övningar ett par gånger i veckan. Deltagarna är till övervägande delen skolornas egna elever, i klasserna 4—10, men särskilt i sång och musikverksamheten deltar också ungdom, som slutat skolan. Anslutningen framgår av nedanstående översikt, som avser läsåret 1945—1946. (Siffrorna är ungefärliga.) friv. musik- och sångundervisning därav: instrumentalmusik 693 sångkörer, 18 st 657 gymnastik och idrott, 54 avd kurser, grupper och klubbar (sjukvård, hemvård, engelska o. s. v.) teckning och målning sysselsättningsaftnar slöjd och handarbete (barnavårdsnämndens) arbetsstugeverksamhet i skolorna) Summa

t 350 elever

1 400 1 170 750 1350

» » » »

2 300

»

8 320 elever

De 20 skolbiblioteken samlar varje vecka vid sina läsaftnar omkring 400 barn samt förmedlar c:a 380 000 hemlån per år. Beträffande kostnaderna för fritidsverksamheten kan anföras att dessa år 1946 för sång- och musikundervisningen uppgick till 24 600 kronor, för lek och idrott till 7 000 kronor och för övrig fritidsverksamhet till 40 000 kronor. Därtill kommer den av barnavårdsnämnden finansierade, i fortsättningen omnämnda frivilliga slöjdundervisning som brukar benämnas arbetsstugeverksamhet med 40 000 kronor. Utgifterna avser huvudsakligen ledararvoden. Folkskolestyrelsens anslag fördelas av en delegation utsedd av nämnda styrelse mellan de 11 överlärardistrikten. I varje distrikt finnes en fritidskommitté, bestående av överläraren (ordförande), kuratorn och två av distriktskollegiet utsedda lärare. Denna kommitté organiserar verksamheten och anställer ledare. Dessa senare är huvudsakligen skolornas lärare, men i viss utsträckning har också utomstående personer, t. ex. arbetslösa musiker, tagits i anspråk. Lärararvodet är vanligen kronor 3: 75 per timme men förslag föreligger om att höja detta. Vid sidan av den av folkskolemyndigheterna bedrivna fritidsverksamheten bedriver Göteborgs Barnavårdsnämnd sedan många år inom skolorna en s. k. arbetsstugeverksamhet. Under vårterminen 1944 sysselsattes sålunda 1 200 pojkar och inemot 1 000 flickor i arbetsstugornas olika slöjdavdelningar. Barnen får mjölk och bröd gratis. En viss behovsprövning måste tillämpas på grund av den stora efterfrågan. I Malmö har fritidsverksamhet i skolans regi pågått sedan vårterminen f945. I huvudsak är det elever i folkskolans 7:e klass och fortsättningsskolans båda klasser som deltagit samt ungdomar som just lämnat fortsättningsskolan. Medelantalet deltagare har varit omkring elva. Som regel har grupperna samlats till ett par timmars övning två kvällar i veckan. Några avgifter har inte erlagts och erforderligt material — med undantag för visst sömnadsmaterial och ingredienser för bakning — har som regel också gratis ställts till förfogande. För att ge en uppfattning om hur utgifterna fördelar sig kan nämnas att av de drygt 10 000 kronor som gavs ut på verksamheten vårterminen 1945 gick omkring 6 000 kronor till arvoden i främsta rummet till lärare men också till vaktmästare och städerskor, omkring 3 500 kronor till material samt återstående inemot 1 000 kronor till administration. En hel del av materialkostnaderna var emellertid av engångsnatur. Ersättningen till grupplärarna har utgått med 3 kronor per lektionstimme. I summan för ersättning till lärare ingår även ett till 1 000 kronor per år uppgående arvode till föreståndaren för fritidsverksamheten, vilken förenat denna tjänst med en befattning som ordinarie lärare vid stadens folkskolor. Av intresse kan måhända vara att nämna, att av de 50 lärare som varit anställda för ledningen av de olika grupperna har 23 utgjorts av skolornas egna lärare, 10 har varit kårsamariter från Malmö kvinnliga rödakorskår, 14 modellplansinstruktörer från Aeroklubben i Malmö medan 3 varit instruktörer i folklekar och folkdanser. Vad verksamhetens karaktär beträffar har ungdomen erbjudits möjligheter till sysselsättning av framförallt praktisk art, och rikt utrymme har getts åt de ungas olika intressen. Formerna för verksamheten inom de olika grenarna har anpassats efter ungdomens egna behov, intressen och möjligheter. Sålunda har t. ex. deltagarna i slöjd och sömnad fått förfärdiga just vad de själva önskat. De ämnen som i första hand fångat intresset hos de drygt 1 000 ungdomar som deltagit i verksamheten höstterminen 1945 är matlagning och modellflygplansbygge, men också musik, amatörteater och motorteknik har visat sig särskilt uppskattat. Nämnas kan att frågan om införande av särskilda bordstennisgrupper diskuteras. Eftersom dansens införande pä schemat är en direkt följd av de rekommendationer

som ungdomsvårdskommittén avgett i sitt nöjesbetänkande, och då Malmö stad veterligen är den första kommun som har infört dans i sin fritidssysselsättning, kan det vara av intresse att nämna något om hur försöket slagit ut. Utlysandet av danskurserna väckte det allra livligaste intresse bland stadens ungdom och c:a 300 anmälningar inkom. Då så många inte kunde tas emot, uttogs endast de äldre, d. v. s. framförallt ungdomar från fortsättningsskolan. Flertalet flickor var 15 år och däröver. Pojkarna var i genomsnitt något äldre än flickorna. Allt som allt uttogs 50 flickor och 50 pojkar. Kursen omfattade tio lektioner. Denna tid är givetvis inte tillräcklig för att ge ungdomarna något grundligare danskunnande men de viktigaste stegen och uppförandereglerna i samband med dansen hann man dock träna in. Resultatet av den första terminens experiment betraktas som gott. För vårterminen f946 har en ny kurs i dans startats med 80 pojkar och 50 flickor, samtliga elever i fortsättningsskolan. Kursen omfattar tolv lektioner om vardera 1 Va timme. För fritidsverksamheten i Hälsingborg, som avviker från övriga här lämnade exempel genom att den äger rum inom skolorna men i hemgärdens regi, har redogörelse lämnats i andra kapitlet, sid. 38. De strävanden och resultat, som redovisats frän landet i övrigt är i jämförelse med de ovan relaterade i allmänhet ganska blygsamma. Men en del har dock gjorts. Följande mä anföras som exempel. Eskilstuna. Sedan år 1943 utgår kommunalt anslag till fritidssysselsättningar för ungdom upp till 20 ärs ålder. Kursprogrammet är mångsidigt och upptar ämnen som slöjd och handarbete, husligt arbete och sjukvård, handelsskoleämnen, fysik och kemi, säng, musik, gymnastik m. m. Soaréer, lekaftnar och samkväm förekommer också. Närmare tusen personer deltog i de olika kurserna under första verksamhetsåret, varav flertalet var ungdomar över skolåldern. Kommunens anslag utgjorde år f943 kronor 20 000 varav 3 600 kronor gick till skrivmaskiner och musikinstrument. Ledare och instruktörer, som i de flesta fall är lärare vid skolorna fär 4 kronor per timme i ersättning. Uppsala. Stadsfullmäktige har alltsedan är 1942 lämnat anslag till fritidssysselsättningar för den ungdom, som just slutat fortsättningsskolan. Verksamheten som mötts med stort intresse omfattar kurser i snickeri, metallslöjd, skomakeri, sömnad, hushållsgöromål och gymnastik. En gång per termin anordnas samkväm. Stadens anslag har använts till arvoden ät ledare med 2 kronor per timme, medan deltagarna själva bekostat det material som ingår i de arbeten som de förfärdigat. Borås folkskolestyrelse anordnar sedan år 1942 slöjdkurser på kvällarna dels för folkskolornas elever, dels för den ungdom, som slutat skolan. De senare samlas också någon gång årligen till samkväm under klasslärarens ledning. Kostnaderna för lärararvode — 2.50—3 kronor per timme — och material uppgick för läsåret 1942/43 till 500 kronor. Kommunen har dessutom anslagit 5 000 kronor per är vilket belopp fördelas efter ansökan från organisationer m. m. som önskar sätta i gäng med fritidssysselsättning. I Sandviken påbörjades läsåret 1941—42 en verksamhet som omfattar kurser i bland annat handarbete och gymnastik för flickor samt syslöjd och skolkök, träslöjd, korgflätning och elektroteknik för pojkarna. Man har emellertid därjämte bedrivit en livlig och friskt upplagd förströelseverksamhet i form av samkväm eller klubbaftnar. Medan kursverksamheten under försöksäret endast var avsedd för den dåvarande sjunde klassen, har man sedermera sökt att undan för undan inlemma de ungdomar

som slutat skolan i arbetet, enligt uppgift med mycket gott resultat. Till en första klubbafton vid terminens början infann sig exempelvis 92 av 111 avgångna elever. Dessa lick själva ange sina önskemål beträffande verksamheten. Det visade sig därvid att flickorna var intresserade av sömnad, teckning, teater, språk, maskinskrivning och gymnastik med folkdanser, medan pojkarna önskade handledning i metall- och träslöjd samt gymnastik och friluftsliv. Samkvämen har i stor utsträckning stimulerat till självverksamhet. Programmen har t. ex. upptagit musik av elevernas egna kapell, solosång och allsång eller enkla teatertablåer samt avslutats med lekar i skolans gymnastiksal. Föredrag i litterära ämnen har illustrerats med sång och uppläsning eller med bilder. Deltagandet i de olika fritidssysselsättningarna har inte medfört några kostnader för ungdomarna. De flesta lärarna har arbetat helt utan ersättning och de utgifter som uppstått har bestritts av skoldistriktet. På vissa orer, t. ex. i Finspång, Halmstad, Arvika och Härnösand har man huvudsakligen byggt på musikverksamhet, medan t. ex. i Karlstad fr. o. m. t943 anordnats frivilliga kurser i engelska, stenograf! och maskinskrivning samt kurser i hushållsgöromål för pojkar. Kurserna, som omfattats med stort intresse finansieras helt av kommunen. I Degerfors skoldistrikt har bland annat ordnats kurser i enklare matlagning för pojkar upp till 20-årsåldern. Denna undervisning vann synnerligen livlig anslutning och är avsedd att fortsätta. Vid tiden för kommitténs förfrågan (hösten 1943) planerades vidare anordningar för fritidssysselsättning i relativt stor skala pä flera platser såsom Gävle, Kiruna och Trollhättan med olika slags slöjd, sång, musik, amatörteater, gymnastik, studiecirkelarbete etc. på programmet. Sammanfattning. Trots att en rad exempel kan anföras på skolstyrelser som i egen regi startat fritidssysselsättningar, kan fastsläs, att det övervägande antalet skolor inte gjort någonting alls. På den egentliga landsbygden är en av de kommunala skolmyndigheterna organiserad och med kommunala medel understödd fritidsverksamhet praktiskt taget obefintlig. Orsaken till detta är väl mindre bristande intresse för fritidsfrågorna som framförallt att man tycker att de ungdomsföreningar som i växlande antal finns på de olika orterna täcker alla fritidsbehov. Sedan ungdomsföreningarna, framförallt i tätorterna, allt oftare börjat samordna sig i ungdomsråd, spåras även en tendens från de kommunala myndigheternas sida att till dessa råd, i vilka de stundom själva är representerade, överlåta alla initiativ i ungdomsfrågorna. Motiveringen för att skolmyndigheterna inte aktivt intresserat sig för denna form av verksamhet har ibland varit, att ungdomarna och även skolbarnen under sin »fritid» anses ha full sysselsättning med att hjälpa till med skötseln av hem, jord och djur. Ibland åter har man hänvisat till, att här avsedd verksamhet inte kan hänföras till de uppgifter som författningsenligt ingår i kommunernas uppgifter i samband med skolan. Fritidssysselsättning

i skolorna

på lärarnas

initiativ.

Det som hittills sagts gäller fritidsverksamhet, för vilken skolstyrelserna står som huvudmän. Pä ett stort antal platser har emellertid lärarna pä eget initiativ anordnat kurser och studiecirklar eller samlat elever och äldre ungdom till sång- och musikövningar, frivillig gymnastik, lekar och samkväm. Någon gång bestrider kommunen resekostnader för föredragshållare eller dylikt (t. ex. Frostviken). Skolans lokaler

får givetvis utan ersättning användas för arbetet och ibland häller kommunen också med undervisningsmaterial. De ämnen som förekommer är av både praktisk och teoretisk natur, framför allt sång, gymnastik, träslöjd och modellflygbygge. Mindre vanliga former av slöjd och handarbete förekommer även t. ex. vävning och knyppling (ex. Mantorp, Veta). Delvis i samråd med hushållningssällskapen har flera lärare intresserat ungdomarna för trädgårdsskötsel som hobby, ej minst i de nordligaste länen (ex. Malmsjö, Kango). Amatörteater i enkla former har fångat intresse på många håll (ex. Vita, Hässelby, övertorneå). Frimärksklubbar. naturkännedom och olycksfallsvård är exempel pä andra intressen. Ofta utgör studiecirkelarbetet stommen i fritidsverksamheten. Den verksamhet, som många lärare pä detta sätt, ofta utan ersättning och på fritid utför, förtjänar givetvis det allra största erkännande.

2. Vad har barnavårdsnämnderna fritidssysselsättning

gjort för

ungdomens

?

Vad skolorna gör för ungdomen i fritidshänseende har framgått av föregående avsnitt, f fortsättningen skall lämnas en översikt över barnavårdsnämndernas insats i saken. Det stadgande som uppmanar barnavårdsnämnderna att inte bara syssla med de barn eller unga som på ena eller andra sättet kommit i konflikt med samhället eller vilkas levnadsförhållanden är sådana att de motiverar ett samhälleligt ingripande har en formulering som är mycket vid: Barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och ungdomsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda, söka främja åtgärder till barns och ungdoms välfärd. (Barnavårdslagen, § 2, mom. 2). Hur har då barnavårdsnämnderna efterkommit denna uppmaning? För att få en uppfattning om detta, tillställde ungdomsvårdskommittén hösten 1942 nämnderna i samtliga städer (118 stycken), i samtliga köpingar (55 stycken) och i samtliga landskommuner som innehåller municipalsamhällen med över 2 000 invånare (36 stycken), kort sagt i flertalet tätorter, en förfrågan i saken. Av dessa 209 barnavårdsnämnder erhölls svar från 202 stycken. Denna rundfråga kompletterades sommaren 1945 med ytterligare en förfrågan till större kommuner som kunde tänkas ha vidtagit några åtgärder på detta område under de år som förflutit sedan år 1942. Eftersom endast de större kommunerna är tillfrågade i saken kan någon säker uppfattning om barnavårdsnämndernas inställning till ungdomsvården i rikets kommuner över lag givetvis inte grundas på resultatet av denna undersökning, även om man har grundad anledning anta att barnavårdsnämnderna i de smärre och glesare befolkade kommunerna betydligt mera sällan än i de av undersökningen berörda vidtagit några åtgärder för ungdomsvården. Samtliga tillfrågades om vilka åtgärder de med stöd av nyssnämnda stadgande vidtagit för ungdom. Särskilt trycktes härvid på, om de satt i gång med kurs- och klubbverksamhet o. d. Givet är, att svaren på en så allmänt formulerad fråga måste bli mycket varierande. Här redovisas också de mest olika åtgärder alltifrån inspektion av nöjesplatser till att nämnderna ekonomiskt stödjer ungdomshem eller ungdomsgård. Huvudintrj^cket blir, att det övervägande antalet nämnder gjort intet eller mycket litet i saken. Detta gäller helt naturligt i främsta rummet de mindre kommunerna men även många städer med betydande folkmängd och industribetonad struktur,

Motiveringen härtill varierar givetvis. En barnavårdsnämnd i en stad med 3 000 invånare anför följande: Enligt vad barnavårdsnämnden har sig bekant har ingen vare sig enskild person, stiftelse, samfund eller annan sammanslutning i vär kommun vidtagit några åtgärder till nämnda ungdomskategoris välfärd. Barnavårdsnämnden har inte vidtagit några som helst åtgärder utöver de förekommande barnavårdsärendena inom barnavårdsnämnden till nämnda ungdomskategoris välfärd. Någon direkt anledning därtill synes ej heller ha förelegat. I en del fall har emellertid de svarande myndigheterna uttryckligen angett att ungdomsvården inom kommunen inte varit tillfredsställande, men att barnavårdsnämnden det oaktat inte gjort något för att förbättra saken. Under hänvisning till lokalsvårigheter och bristen på lämpliga ledare deklarerar vissa barnavårdsnämnder, vilkas svar i övrigt antyder en positiv inställning, att inga ungdomsvärdande åtgärder kunnat vidtagas. Att felet inte sällan ligger hos de anslagsbeviljande myndigheterna belyses bjärt av följande uttalande av ordföranden i barnavårdsnämnden i en norrländsk stad: Inom staden arbetar flera religiösa, ideella och politiska ungdomsorganisationer. Dessa nä givetvis en hel del ungdom. Man får dock det intrycket, att den ungdom, som skulle behöva stöd från nämnda organisationer, häller sig undan. Dessa hänger hellre på kafé än de besöker samkväm och dylikt. Vad som behövs är klubbrum som stå öppna varje kväll och för vem som helst, ett offentligt hem för de unga med tillgång till bibliotek, sällskapsspel m. m. med utrymmen för folklekar och dylikt. För att här fylla denna brist arbetar en stiftelse. Denna står under kyrklig regi och vi ha för avsikt att i församlingshemmet ordna lokaler för ungdom i ovan antydd riktning. Som av nedan framgår är ingen hjälp i detta avseende att vänta från de beslutande kommunala myndigheterna. Ändå är ju denna del av ungdomsvården ej blott en kyrklig utan även en kommunal angelägenhet. Barnavårdsnämnden sammankallade för saken intresserade personer att förra hösten offentligen dryfta frågan om ungdomens nöjesliv. Denna fråga behandlades under stor tillslutning av unga och gamla. Som resultat kan antecknas att mötet ingick till stadsfullmäktige med anhållan om åtgärder för anskaffande av lokaler för ungdomens fritidssysselsättning. Skrivelsen lämnades utan åtgärd. Ofta hänvisar man till att föreningarna sörjer för ungdomarnas fritidssysselsättning och att några andra initiativ inte är av behovet påkallade. Barnavårdsnämnden har med hänsyn till arten och omfattningen av det inom staden förefintliga föreningslivet icke funnit att förhållandena direkt föranleda till nämndens ingripande för åstadkommande av åtgärder till nämnda ungdomskategoriers välfärd. I flera uttalanden framhälles emellertid den mycket väsentliga iakttagelsen att föreningslivet inte lockar just de ungdomskategorier, som framför allt är i behov av stöd frän de ideella föreningarna. »Samtliga ideella ungdomsorganisationer bedriva ungdomsverksamhet med gott resultat, men nå givetvis endast ett fåtal av den ungdom, som man ur barnavårdssynpunkt helst skulle se vara med» (Falköping). — »Problemet är att nå den kategori ungdomar som verkligen behöver stöd och hjälp och i det fallet kan man nog ej säga att föreningarna haft någon större framgång» (Östersund). — ». . . ABF:s, SLS:s, JUF:s och nykterhetsorganisationernas studie-

och biblioteksverksamhet, vilka alla stödjas av kommunen genom årliga mindre anslag. De ungdomar, som verkligen skulle behöva stöd och ledning, finner man icke anslutna till dessa sammanslutningar» (Gamleby). — »Man måste tyvärr konstatera, att anslutningen till de ideella föreningarna övervägande är beroende av, var ungdomen kan hava möjlighet till nöjen» (Umeå sockens barnavårdsnämnd). fnemot en fjärdedel — 46 stycken — av de tillfrågade nämnderna uppger att de medverkat i tillkomsten av ungdomsråd eller att de aktivt deltar i rådens verksamhet. Av dessa 46 nämnder har 34 inte redovisat någon annan åtgärd. Barnavårdsnämndernas medverkan i ungdomsrådens verksamhet, vilken verksamhet i ett kommande avsnitt närmare diskuteras, kan ha synnerligen skiftande innebörd. I Göteborg är de kommunalvalda ungdomsråden i de olika stadsdelarna sammanhållna av en särskild centralkommitté, barnavårdsnämndens aktiva instrument för organiserandet av fritidssysselsättningar. Pä dessa ungdomsråd ankommer att ta de initiativ, som behövs, och dessutom skall de fungera som styrelse för den eller de ungdomsgårdar (se sid. 344) som ligger inom stadsdelen i fråga och vilkas verksamhet helt bekostas av staden. År 1943 beviljade Göteborgs stad enbart till ungdomsrådens verksamhet 76 000 kronor. Inom Stockholms stads barnavårdsnämnd handläggs frågor rörande förebyggande ungdomsvård på ungdomsbyrån, som förestås av en ungdomskonsulent med biträde av ett par assistenter. En av ungdomsbyråns största uppgifter i fritidsarbetet är att hålla kontakt med och på olika sätt hjälpa de tolv ungdomsråd som finns i huvudstaden. Denna hjälp är inte endast av rådgivande karaktär. Alltsedan 1928 dä Bromma ungdomsråd och Stigbergets ungdomsråd erhöll sammanlagt 2 000 kronor har årliga bidrag till föreningarna, huvudsakligen förmedlade genom nyssnämnda ungdomsråd, utgått. Detta »anslag till främjande av åtgärder för ungdoms välfärd» hade år 1945 höjts till 100 000 kronor och år 1946 disponerar nämnden 105 000 kronor för samma ändamål. Huvudparten av dessa pengar används som bidrag till föreningarnas kostnader för lokalhyror, till iordningställandet och inredningen av mötes- och övningslokaler, sommarhem m. m. I ett flertal fall har ungdomsråden förhyrt särskilda våningar dit anslutna föreningar kunnat förlägga möten och sammankomster. Dessa lokaler kallas vanligen »ungdomsgårdar» men bör inte sammanblandas med den ungdomsgårdsverksamhet vid barnstugorna som redovisats på sid. 331. För inredning av ungdomsrådslokalerna finns ett särskilt engångsanslag av donationsmedel på 50 000 kronor. Nämnas kan vidare, att nämnden i egen regi genomfört flera ugdomsledarekurser som vunnit mycket stor anslutning. Därjämte har nämnden bidragit till kostnaderna för sådana kurser, som anordnats av olika ungdomsorganisationer, ungdomsråd och ABF. På flertalet håll betyder emellertid barnavårdsnämndernas medverkan i ungdomsrådets verksamhet relativt litet. Ofta förefaller det som om nämnderna med en hänvisning till att ungdomsråd finns på platsen underlåtit att själva vidta några positiva åtgärder. Denna tämligen ointresserade attityd ter sig långt ifrån tillfredsställande, bland annat därför att ungdomsrådens verksamhet ställer sig så olika på olika platser. Det måste därför uttalas som ett klart önskemål, att där barnavårdsnämnden överlåter de aktiva fritidsuppgifterna på ett ungdomsråd, den också i fortsättningen häller kontakt med detta och om så visar sig nödvändigt eller önskvärt kompletterar rådets verksamhet med egna initiativ. I de flesta fall är barnavårdsnämnderna representerade i råden, stundom på ett dominerande sätt. Pä en del hall stöder barnavårdsnämnden ekonomiskt ungdomsrådens verksamhet.

.328

Också foremngshvet m

r

far inte sällan stöd genom barnavårdsnämnden. Vanligen är

n

bfdra7tili or ; a T" M r V i d b l I r f Ö r m e d l a n d e organ, men direkta ekonomiska bidrag till organisationernas ungdomsarbete är särskilt i städerna mycket vanliga (ex. Uppsa a Landskrona, Alingsås). Ekonomiskt bidrag lämnas för övrigt också av manga landskommuner (ex. Sveg, Mörbylånga, Sanne) Många nämnder - 25 stycken - har uppgett att de medverkat till att de anslagsgivande myndigheterna beviljat medel till de ungdomsgårdar eller hemgårdar som arbetar på platsen. Särskilt generösa har härvid myndigheterna i Stockholm GöteöZrTnXZnt-P- S t a d e n s n b e k o s t n a d driver sju ungdomsgårdar Linköping, Örebro och Norrköpingar*. På sid 331 lämnas som nyss nämnts en redogörelse för hem- och ungdomsgårdarnas verksamhet samt för den verksamhet av ungdomsbarntrugo^ ^ ^ b a r n a v å r d - ä m n d genom sin ungdomsbyrå bedriver vid Ibland är för övrigt inte penninganslaget barnavårdsnämndens enda anknytning till ungdomsgårdarna: på flera håll är någon representant för nämnden med [ ung h domsgardens styrelse. Att lägga upp lockande fritidsprogram och anordna givande fritidssysselsättningar stil med dem som bedrivs vid vissa skolor måste vidare vara en angelägen uppgift for åtminstone de större samhällenas barnavårdsnämnder i deras egenskap av ungdomsnämnder. Relativt få nämnder har emellertid redovisat aktiva insatser här: allt

krsvtksamhet

"

*" ^ ^

^ P " "* ^

***** ^

fvåm

*

Praktisk

Skälen till att så många nämnder inte gjort någonting i saken skiftar s t a r k t i flera svar hänvisas till att föreningslivet helt täcker behovet av olika sysselsättningar och att några samhälleliga initiativ därutöver inte kan anses nödvändiga Betecknande for inställningen härvidlag är måhända följande svar från barnavårdsnämnden i en mindre stad, som - efter att ha redogjort för föreningsresurserna pä platsen — säger: »Barnavårdsnämnden har ej funnit någon anledning att själv vidtaga åtgärder att samla ungdom, därför att här behöver ingen gä fåfäng » Manga nämnder hänvisar till att ett ungdomsråd eller en ungdomsgård bedriver kursverksamhet och att problemet sålunda inte är aktuellt för nämnden I den män en av de kommunala myndigheterna arrangerad verksamhet ansetts påkallad har denna av näraliggande orsaker - kontakt med ungdomen och tillgång till lämpliga lokaler och instruktörer - som regel kommit att anknytas till skolan. Som framgår av den på annat ställe lämnade redogörelsen för folkskolornas fritidsverksamhet är det dock oftare enskilda intresserade lärare än skolmyndigheterna som sädana som därvidlag varit de drivande krafterna. Men stundom har barnavårdsnämnderna i egen regi satt igång fritidsverksamhet £>om regel har denna tagit formen av kurser t. ex. i vävning och handarbete (ex Sigtuna), barnavård (ex. Mönsterås), socialvård (ex. Skara), slöjd (ex. Nynäshamn) e t c , ibland kombinerade med samkväm och lekaftnar (ex. Norrköping) Bollnäs sockens barnavårdsnämnd kompletterar »Bildnings- och ungdomsrådets» verksamhet pa platsen genom att ibland anordna ungdomsfester med föredrag, musik, folklekar m. m.; liknande försök att samla ungdomarna till glada sammankomster har gjorts också på andra håll och tillsynes alltid med gott resultat. Ungdomsassistenten vid barnavårdsnämnden i Jönköping har startat en klubb speciellt avsedd för springpojkar och lärlingar i staden. Genom att anknyta verksamheten till stadens ungdomsråd har klubbens program kunnat bli mycket omväxlande: bordstennis, kurser i träslöjd och textning, amatörteater, idrott, utflykter. Deltagaravgiften är 1 krona per kvartal och i övrigt finansieras verksamheten genom

frivilliga bidrag. Örebro barnavårdsnämnd bedriver i egen regi en mycket omfattande fritidsverksamhet för ungdom i alla åldrar i för ändamålet särskilt förhyrda och inredda lokaler och detta gör också — i ännu mycket större skala — Göteborg och Stockholm. Denna verksamhet kommer att närmare beskrivas i ungdomsgårdsavsnittet. Slutligen skall nämnas att Göteborgs barnavårdsnämnd sedan många år bedriver en arbetsstugeverksamhet som företer stora likheter med den av Göteborgs folkskolemyndigheter bedrivna fritidssysselsättningen i skolorna. Denna verksamhet har redovisats pä sid. 322 i det föregående. I det föregående har lämnats en redogörelse för nämndernas initiativ i vissa frågor som direkt sammanhänger med fritidsverksamheten. Den i och för sig viktiga frågan om kuratel o. d. för hjälpklassungdom, som några nämnder gått in för, kommer att behandlas i ett senare betänkande. Däremot vill kommittén något beröra den verksamhet som åtta nämnder igångsatt för att höja nöjeslivet, liksom den som tjugoen nämnder har bedrivit i form av upplysning och propaganda. Vad insatserna för nöjeslivets höjande beträffar, sä tycks dessa nästan över hela linjen ha strängt restriktiv karaktär. Den bild man här fär av nämndernas bristande aktivitet när det gäller att söka hjälpa till att skapa bättre och mera glädjeskapande nöjen för ungdomen — inte endast genom restriktioner utan också genom egna positiva insatser — bekräftar fullt ut det intryck som kommittén redan under arbetet med nöjesbetänkandet erhöll. Den kommunala dansen i Stockholm — i vilkens tillblivelse barnavårdsnämnden tagit aktiv del — utgör alltjämt ett av de fä undantagen som bekräftar denna regel. Oftare synes emellertid som nämnts barnavårdsnämndernas insatser vara av ganska negativ karaktär, här exemplifierad med ett uttalande från en västsvensk kommun: Nämnden har gjort ansträngningar att få de danstillställningar, som förekommer två—tre gånger i veckan, att upphöra, »enär de otvivelaktigt äro till skada för ifrågavarande ungdoms sedliga och kanske även fysiska hälsa». Uttalandet har fått en kanske oavsiktligt tillspetsad accent i följande rader: »Tidigare lyckades det barnavårdsnämnden att få liknande dans i en härvarande tennishall att upphöra. Andra åtgärder för ifrågavarande ungdoms välfärd hava icke vidtagits från barnavårdsnämndens sida.» I vissa fall är naturligtvis en begränsning av den offentliga dansen väl motiverad, och har föranlett barnavårdsnämnderna att hos de tillståndsbeviljande myndigheterna hemställa om vissa restriktioner. I andra fall har nämnder tagit initiativet till skärpt bevakning vid dansplatserna, eller gjort framställningar om att ungdom under viss åldersgräns ej må lämnas tillträde etc. På flera orter utövar barnavårdsnämndernas enskilda ledamöter eller funktionärer tillsyn över de nöjesplatser, som samlar ungdom. Barnavårdssysslomannen och ungdomsassistenten i Jönköping har t. ex. företagit fortlöpande inspektionsbesök i stadens nöjeslokaler och i Nässjö har nämnden uppdragit åt dess ledamöter att hålla uppsikt över biografer, danstillställningar och kaféer samt vidtagit åtgärder »för stävjande av det kortspel om pengar, som förekommit i planteringar i stadens ytterområden». N. Ljunga barnavårdsnämnd har »riktat en allvarlig vädjan till samtliga föreningar, som har med ungdom och nöjen att göra att tillse att sunda och for ungdomen fostrande nöjen anordnas, samt till folkparker och biografer att de bastå program och filmer b judes ungdomen». Barnavårdsnämnden i en småländsk köping har, för att skaffa bättre kontroll

over nojesanordmngarna i samhället, hos kommunalfullmäktige hemställt om fastställande av en nöjesstadga för köpingen. Denna hemställan har inte bifallits I de större städerna med deras talrika nöjesföretag har givetvis barnavårdsnämnderna relativt små möjligheter att hålla uppsikt över ungdomens nöjesliv. Men i vissa stader t. ex. Stockholm bereds barnavårdsnämnden regelbundet tillfälle att yttra sig over alla framställningar om tillstånd att öppna nya nöjeslokaler. Vad upplysningsverksamheten beträffar söker många nämnder genom upplysning och propaganda, riktad till såväl ungdomen själv som till föräldrar, arbetsgivare och nojesarrangörer åstadkomma förbättrade förhållanden och verka i förebyggande riktning. Det vanligaste medlet härför är föräldramöten, ungdomsaftnar och offentliga diskussioner. Men sällsynt är heller inte att nämnderna delar ut flygblad eller folders i vilken föräldrarna tillhålls hålla reda på sina ungdomar så att de inte springer ute på kvällarna eller dylikt. Det torde inte vara överdrift att påstå att dessa tryckta budskap ofta är mycket restriktivt hållna och framförda i högtidlig kurialstil. Följande rubriker kan få utgöra exempel härpå: »Råd och anvisningar till föräldrar och ungdom rörande ungdomens uteliv och dess förvaltning av sin arbetsinkomst», »uppmaning till ungdomen att söka bättre och mera givande förströelser an ett mallost gatudrivande», »en allvarlig maning till föräldrar och målsmän att vaka över barn och ungdom». Att det knappast är på den vägen man löser ungdomsproblemen torde vara klart Harmed ar givetvis på intet vis sagt, att hemmens möjligheter inte bör tillvaratas, det ar det pedagogiska greppet om frågan och ensidigheten i synen på problemen som förefaller misslyckad och som säkerligen i stor utsträckning förfelar sin verkan Frän flera håll t. ex. från Västerås och Solna redovisas andra ansträngningar att mera direkt påverka föräldrar och målsmän. Även om det faller utanför ramen för denna redogörelse kan nämnas att sexualfrågan av vissa barnavårdsnämnder ägnats särskild uppmärksamhet t. ex. i form av upplysande föredrag för den mognare ungdomen (ex. Arvika, Valdemarsvik), stundom i samband med konfirmationsundervisningen (ex. Bollnäs, Sala). Karlskoga stads barnavårdsnämnd har anslagit medel till en av ungdomsrådet anordnad kurs i sexualpedagogik och i Hedemora har man i samma syfte utdelat broschyrer i etiska och sexualhygieniska frågor.

Ungdomsverksamheten

vid Stockholms

barnstugor.

I anslutning till de s. k. barnstugorna i Stockholm, bedrivs — som i det föregående " T n t S ~ e n v e r k s a m h e t av ungdomsgårdskaraktär. Eftersom denna verksamhet delvis skiljer sig från den verksamhet som bedrivs vid hemgårdar och i skolor och eftersom den på många sätt starkt påminner om den engelska klubbverksamheten kommer redogörelsen i fortsättningen att göras ganska utförlig. Stockholms barnavårdsnämnds barnstugor, för närvarande tolv stycken är var pa sm ort, centrum för barn- och ungdomsarbetet inom de bostadsområden för mindre bemedlade barnrika familjer som Stockholms stad genom AB Stockholmshem låtit uppfora. I dessa barnstugor, som antingen är inrättade i egna byggnader eller i bottenvåningar i bostadshus, bedrivs daghems-, barnträdgårds- och eftermiddagshemsverksamhet. Efter klockan 18 upplåts eftermiddagshemmen och de större barnträdgårdsbarnens lokaler for verksamhet bland ungdom huvudsakligen över skolåldern. I sex av barnf u g o r n a finns dessutom särskilda för ungdomsverksamheten avsedda lokaler »klubb-

rum». Till tre av barnstugorna är dessutom anknutna ungdomslokaler belägna intill eller på kortare avstånd från dessa. När lokalerna fungerar som ungdomslokaler kallas de vanligen ungdomsgårdar. I föreliggande avsnitt kommer denna benämning att användas. Att märka är emellertid härvid, att ordet ungdomsgård här har en något annan betydelse än i avsnittet om hemgårdar. För i detta sammanhang avsedd verksamhet ansvarar närmast barnavårdsnämndens ungdomsbyrå, och ärendena handläggs — liksom beträffande barnverksamheten vid stugorna — av barnavårdsnämnden och dess anstaltsdelegerade. Ursprungligen — år 1939 — hade barnavårdsnämnden sökt samarbete med de olika församlingarnas ungdomsråd för denna särskilda verksamhet. Ungdomsråden organiserade och ledde verksamheten. Ungdomsbyråns föreståndare hade emellertid tillsyn över arbetet och medel ställdes till ungdomsrådens förfogande av barnavårdsnämnden. Verksamheten bedrevs efter tvä linjer. Dels ställdes lokalerna till de till rådet anslutna organisationernas förfogande, dels hade dessa att bedriva s. k. fri klubbverksamhet. Omkring denna senare verksamhet uppstod emellertid på sina håll stora meningsskiljaktigheter, då kostnaderna för denna verksamhetsgren var ganska stora men intresset bland de till ungdomsråden anslutna föreningarna däremot tämligen ringa. Ett ungdomsråd anhöll sålunda år 1944 i en skrivelse till barnavårdsnämnden om befrielse frän uppdraget att organisera och leda klubbarbetet. Med hänsyn till dessa förhållanden liksom till önskvärdheten av att få större enhetlighet i arbetet övertog barnavårdsnämnden från och med höstterminen 1944 successivt det direkta ansvaret för verksamheten i fråga. De erfarenheter som hittills vunnits av omläggningen är goda. Inte minst fördelaktigt har det varit att möjligheterna till samarbete mellan barnstugeverksamheten och ungdomsarbetet härigenom ökats. Vidare har de olika ungdomsgårdarna efter omläggningen fått mycket närmare kontakt med varandra. Det fria

klubbarbetet.

Arbetet vid Stockholms stads ungdomsgårdar bedrivs fortfarande efter de två huvudlinjerna, lokalupplåtelse till ungdomsorganisationer och fri klubbverksamhet. Det fria klubbarbetet är huvudsakligen avsett för t4—16-åringar, den åldersgrupp som föreningarna har särskilt svart att nå och som i allmänhet kräver mer omväxlande, rörliga och efter olika intressen avpassade verksamhetsformer än de ofta specialiserade ungdomsorganisationerna i regel kan bjuda. I mindre utsträckning har även 12—13-äringar deltagit i klubbverksamheten. Att verksamheten är religiöst och partipolitiskt neutral och stär öppen för all ungdom är självklart, även om den närmast vänder sig till ungdomarna i det bostadsområde inom vilket ungdomsgården är belägen. Klubbarbetets uppgift är att bilda ett komplement till det tränga hemmet med dess begränsade möjligheter samt att ge tillfälle till utvecklande och stimulerande fritidssysselsättning. Den fria klubbverksamheten har fatt skiftande gestaltning i de olika ungdomsgårdarna. Allteftersom arbetet vuxit ut har det dock på de större ungdomsgårdarna där icke lokalbrist lägger direkta hinder i vägen utvecklats en blandform med så väl fri sysselsättning — bordstennis, spel, tyngdlyftning o. s. v. — som mera bestämda klubbsysselsättningar. På de flesta gårdar återigen ägnas någon viss dag åt fritt arbete för både pojkar och flickor. På vissa ungdomsgårdar finns en för det fria klubbarbetets pojkar gemensam klubb, där man antingen arbetar tillsammans — fastän med varierande sysselsätt-

nmgar såsom bordstennis, sällskapsspel, frågesport m. m., eller också delar upp sig pa fasta sektioner alltefter olika intressen för att syssla med träslöjd, modellflygplansbygge, gymnastik, frimärkssamlande, teater m. m. Även där verksamheten organiserats i särskilda intresseklubbar finns alltid för samtliga ungdomar gemensamma tävlingar, samkväm m. m. Åtminstone i början vill många pojkar helst syssla med sällskapsspel och liknande. På någon ungdomsgård bildar de yngre pojkarna en klubb och de något äldre en annan. På flera gårdar har man en självständig klubb for varje sysselsättningsgren, vilket är ett utvecklingsstadium på väg till den gemensamma klubben inom vilken man på ett naturligt sätt grupperar sig efter olika intressen och där varje, pojke om han så vill kan tillgodose flera intressen eller hobbies inom den större gemenskapen. Denna typ av klubb — som i hög grad påminner om den engelska klubben - bör ge tillfälle till en allsidigare utveckling flickorna i övergångsåldern sluter sig gärna tillsammans i mindre grupper Åldersgrupperingen synes vara mera nödvändig bland flickor än bland pojkar, varför det i regel finns särskilda klubbar för yngre och äldre flickor. Som exempel på olika verksamhetsgrenar för flickorna kan nämnas modellering, halmarbete, klädsömnad träslöjd, teater, musik, folkdanser, rytmik, gemensamma bio- och teaterbesök stenograf! och engelska. Tilläggas kan att flickorna ofta trivs bäst med en relativt lös klubbform dar sysselsättningarna växlar från gång till gång. De sektioner som består av både pojkar och flickor (på ett par gårdar bildar alla pojkar och fhckor gemensamt en i sektioner uppdelad klubb) sysslar t. ex med teater, musik, folkdans, modern dans (danskurser), modellering, teckning, slöjd diskussioner, bordstennis m. m. Rekryteringen till klubbarna har i regel skett genom att vid terminens början en inbjudan frän ungdomsgården utgått i form av affischer i portarna eller meddelanden i brevladorna. I något fall har ungdomsgårdens arbete för terminen begynt med en större ungdomsafton. Det har emellertid visat sig fördelaktigare att börja med mindre grupper, som så småningom fått växa ut till en större klubb. Överhuvud har det lugna, organiska framväxandet av verksamheten visat sig lyckligast Erfarenheten frän denna verksamhet talar för att ingen bör ha ansvar för mer än 12—15 ungdomar i taget om arbetet skall kunna bedrivas personligt Det har också inträffat, att små grupper av pojkar eller flickor kommit till ungdomsgårdarna och bett att få hålla till där med någon särskild hobby, idrott, tekniska experiment, frimärkssamlande, handarbete och dylikt. Man har varit mån om att bereda dessa s. k. småklubbar utrymme. De har fått arbeta självständigt under vioa iiiisyii.

Ungdomsgårdarnas klubbverksamhet är ju närmast avsedd för ungdom över skolåldern. Da emellertid de flesta bostadsområdena är nybyggda och de flesta inflyttade familjerna unga, har det på sina håll visat sig, att endast ett fåtal äldre ungdomar kommu ull garden. I sådana fall och där det eljest synts nödvändigt har också 12-13-aringar fatt tillträde till för dem lämpliga klubbar, framför allt sådana med slöjd och modellflygplansbygge som sysselsättning samt till yngre flickgrupper. Skolbarnen har i allmänhet hänvisats till eftermiddagshemmet eller till scouter Unga ö r n a r och dylikt. I något fall har klubbledaren tagit initiativ till bildandet av scoutkar och flera sådana planeras. De ideella organisationer, som verkar bland skolungdom uppmuntras på olika sätt att ta hand om barnen och de yngsta ungdomarna vi ka inte ar så svåra att nå som tonåringarna. Sedan höstterminen 1945 upplåts lokalerna kostnadsfritt till dessa. Två scoutkårer har beretts »egna» lokaler inom ungdomsgården. Endast i undantagsfall har verksamheten omfattat vuxna. Till en del samkväm

har emellertid ungdomarnas föräldrar varit inbjudna. Då det är synnerligen viktigt att komma i god kontakt med ungdomarnas föräldrar, planeras en utvidgning av verksamheten på denna punkt. Utöver den ordinarie regelbundna verksamheten har ungdomsaftnar anordnats — till vilka för övrigt ofta även icke-klubbmedlemmar ägt tillträde — samt utflykter och studiebesök liksom idrotts- och andra tävlingar m. m. Ungdomsaftnarna har i regel haft karaktären av lördagssamkväm, varvid förekommit underhållning av ungdomsgårdens egna krafter eller av gästande ungdomsgrupper från olika ungdomsföreningar samt allsång, lekar, folklekar, film eller kulturell och modern dans. I samband med vissa ungdomsaftnar och tävlingar har ungdomar från de olika ungdomsgårdarna besökt varandra. Man har bland annat haft bordstennisturneringar och skidtävlingar ungdomsgårdarna emellan. Dylika arrangemang utgör led i det växande samarbetet. — Ett stort önskemål är att som utflyktsmål få en för ungdomsgårdarna gemensam sportstuga. Medlemmarna i de olika klubbarna får själva välja sin klubbstyrelse. Vidare kan nämnas, att man i princip gått in för att en regelbunden mindre månadsavgift — 25 respektive 50 öre beroende på åldern — skall upptas i klubbarna. Klubbarna fa dock själva besluta om denna. Skälet härför är dels att ungdomsgården inte vill bedriva illojal konkurrens med föreningarna, som ju måste ta en viss avgift for att överhuvud taget kunna existera, dels att verksamheten värderas högre om man får betala något själv. Klubbavgiften har alltså snarare pedagogisk-psykologisk an ekonomisk betydelse. Under år 1946 har omkring 2 000 ungdomar mera regelbundet deltagit i den del av ungdomsverksamheten, som barnavårdsnämnden bedriver. Därtill kommer några hundratal ungdomar, som mera tillfälligt, t. ex. vid ungdomsaftnar och på ungdomskaféet besökt ungdomsgårdarna. — Stora skaror ungdom har dessutom tagits om hand av de ungdomsorganisationer, som haft sin verksamhet förlagd till ungsdomsgårdarna. Lokalfrågan bereder så gott som överallt stora svårigheter. Lokalerna ar otillräckliga och ofta icke väl lämpade för ungdomsverksamhet. Detta är naturligtvis särskilt fallet vid alla de gårdar där det inte finns särskilda klubbrum och där de lokaler, som finns, är inredda med tanke på mindre barn och alltså försedda med barnmöbler. Då lokalerna på detta sätt delas med barnstugans övriga verksamhet, kan de inte heller få någon för klubben personlig prägel eller bli inredda efter uteslutande ungdomens smak och behov. Att väggarna mellan rummen nu ofta till hälften består av glas, så att man kan se in till varandra från de olika rummen, bidrar också till att göra dessa lokaler mindre lämpliga för ungdomsverksamheten. De på senare tiden byggda lokalerna är dock åtskilligt lämpligare. För vissa verksamhetsgrenar saknas helt och hållet lämpliga lokaler inom ungdomsgårdarna. Gymnastik och handboll måste t. ex. förläggas till skolorna, dar ledaren för övrigt i regel får sitt arvode genom skolornas fritidssysselsättning. Särskilt vår och höst bedrivs mycket av verksamheten utomhus. Sommarverksamheten samordnas med idrottsstyrelsen, dels genom att ungdomsgårdarna bildar egna grupper inom denna verksamhet, dels ingår i andra sådana.

Ledningen

av

verksamheten.

Barnstugans föreståndarinna utövar tillsyn över all verksamhet, som bedrivs i de lokaler, hon svarar för. Hon har hand om ungdomsverksamhetens kassa ur vilken materialkostnader m. m. utgår, samt svarar för de lokaluthyrningar nämnden med-

gett. Hon deltar i ledaresamlingar och är i allmänhet med och planlägger verksamheten, samt bistår klubbledarna på olika sätt. Inte minst kan hennes S n n e d o m om ungdomarnas hem vara till stor nytta. Då emellertid föreståndarinnans ti"och de flestafafl i ™ ^ r ^ " ^ ^ b a r n s t u g a n s - r i g a arbetsuppgifter kan hon i de flesta fall inte personligen delta i ungdomsverksamheten. f l ^ a r e n är den som vid föreståndarinnans sida är närmast ansvarig för ungdomsverksamheten. Han eller hon har att i samråd med en tjänsteman på ungdomsbyran, föreståndarinnan och övriga ledare vid ungdomsgården planlägga och organisera leda och hålla samman verksamheten där, söka få fram lämpliga med arbetare föreslå mkop av material, svara för ungdomsaftnar och dylikt, hålla ungdomsbyran underrättad om arbetets fortgång, inlämna begärda rapporter, föregå förändringar och ta initiativ till nya arbetsgrenar m. m. I de flesta fall leder klubb ledaren även personligen en eller flera klubbar. Klubbledararvodet har varierat alltefter det arbete som nedlagts från lägst 25 kronor i månaden, då klubbledaren organiserat och övat tillsyn over ungdomsverksamheten men endast sporadiskt tagit t m 12 K ^ Ä ° k r 0 n 0 r [ m å n a d e n - ! d e t S e n a r e f a l l e t h a r klubbledaren

H \?£%E&rhand'varit ledare [ deflestagrupperna och ägnat så gott

Vid varje ungdomsgård har dessutom bestämda kvällar i veckan ett 70-tal manliga och kvinnliga ledare för speciella grupper och klubbar varit engagerade. Många av dessa har tidigare varit verksamma i ungdomsarbete av olika slag. Andra I r tackman som slöjdlärare, sömmerskor, konstnärer, regissörer, danspedagoger musikdirektorer som har hand om mera specialiserade grupper. I några fall har intresserade föräldrar tagit del i arbetet. Dessa ledare har i regel erhållit samma arvode, som utgår inom fritidssysselsättningen! skolan, d. v. s. 4 kronor i timmen eller 8 kronor per kväll. Detta arvode utbe alas dock endast för de ordinarie klubbkvällarna. Mycket frivilligt oavlönat arbete nedläggs pa ungdomsaftnar, utflykter, personligt umgänge med ungdomarna, ledaresamhngar och ledarekurser av olika slag. Svårigheten att få tag på personer som är villiga att åta sig det tids- och kraftkravande ungdomsledarskapet, att finna fackmän som inte endast förmedlar kunskaper utan också tar sig an ungdomarna på ett personligt sätt, att finna ungdomsledare som inte endast stannar en kort tid utan som förmår ge kontinuitet åt arbetet m. 11 viktiga frågor är i hög grad aktuella för ifrågavarande verksamhet. Nämnas kan kanske, att ledarsamlingar och ledarkurser av olika slag ibland brukar anordnas tor varje gärd, .bland brukar ledarna för alla ungdomsgårdarna samlas för att diskutera arbetet. På dessa ledarträffar är ofta den tjänsteman från ungdomsbyrån som handhar arbetet närvarande. Men ledarnas kontakt med ungdomsbyrån inskränker sig inte härtill. Byrån står i daglig kontakt med de olika ungdomsgårdarna och försöker på allt satt underlätta deras arbete. Bland annat sker detta genom att hålla ett välsorterat bibliotek med ungdomslitteratur, praktiska modeller m. m., hjälp med instruktörer i olika fack t. ex. idrott o. d.

Klubbarbetets

ekonomisering.

De för ungdomsgårdarnas verksamhet nödvändiga medlen, vilka erhålls ur stadens anslag »for ungdomens välfärd», utgick tidigare till respektive ungdomsråd, men går

nu direkt till ungdomsgårdarna. Kostnaderna för verksamheten vid de olika ungdomsgårdarna uppgick år 1945 till 23 000 kronor. En tjänsteman vid ungdomsbyrån har övat tillsyn över medlens användning.

Ungdomsgårdarna

och

föreningsverksamheten.

Det fria klubbarbetet representerar som nämnts den ena sidan av ungdomsgårdarnas verksamhet: den andra består i den verksamhet som ungdomsföreningarna där bedriver. Det har tidigare sagts att det fria klubbarbetet främst riktar sig till ungdom i 14—16-årsåldern. Att det är denna åldersgrupp som i första hand är i behov av särskilda åtgärder beror pä att föreningarna huvudsakligen når dels de mycket unga, dels den äldre ungdomen medan däremot 14—16-ärsungdomarna i stor utsträckning stär utanför föreningslivet. Det är särskilt nyssnämnda typer av föreningar som häller till i ungdomsgärdens lokaler. Eftersom lokalerna som nämnts är otillräckliga, är det vidare främst föreningar, vilkas medlemmar bor i närheten av ungdomsgården som fär utnyttja dem. Ett annat önskemål är, att de föreningar, som håller till på ungdomsgårdarna, har förståelse för och är villiga att samarbeta med de s. k. fria grupperna pä gårdarna. Som ett mått på omfattningen av föreningsverksamheten på ungdomsgårdarna kan nämnas, att vårterminen 1945 omkring 800 skolbarn deltagit i vid gårdarna anordnad föreningsverksamhet, vilken framför allt består i scouting och Unga Örnar. Som tidigare nämnts fär föreningarna — d. v. s. föreningarna för barn i skolåldern — gratis utnyttja ungdomsgårdens lokaler. För de föreningar som vänder sig till äldre ungdom uttas en smärre lokalhyra. Omkring 2 500 ungdomar tillhöriga olika föreningar som fick hälla till i ungdomsgården kunde inregistreras vårterminen 1946. Av dessa grupper var 3 nykterhetsorganisationer, 4 var idrottsföreningar och 4 politiska ungdomsorganisationer. Tre av de nämnda idrottsföreningarna arbetar i mycket nära kontakt med klubbarbetet. Ett par av dem kan direkt sägas ha utgått ur detta och en av dem har tagit hand om en pojkgrupp. En av nykterhetsföreningarna hjälper till pä ungdomsgården genom att släppa till ledarkrafter för det fria klubbarbetet vid ungdomsaftnar, utflykter o. d., och dessutom har ordnats ett folkdanslag till vilket ungdomar frän klubbarna är välkomna. Pä olika sätt har övergängen frän det fria klubbarbetet till föreningsarbetet uppmuntrats: föreningarna får sålunda sätta upp anslag eller genom personliga besök i klubbarna berätta om sitt arbete. Olika föreningar — även föreningar som inte häller till pä ungdomsgården — kan bjuda in klubbungdom till sina möten och samkväm. Slutligen mottas tacksamt erbjudande från föreningarna om att medverka vid eller själva stå för ungdomsaftnar, dit klubbungdomen inbjuds. Ännu har dock inte mycken erfarenhet vunnits angående resultatet av dessa strävanden.

Ungdomsgårdarnas antal är för närvarande tolv. Inom en inte alltför avlägsen framtid beräknas ytterligare ett stort antal ungdomsgårdar komma till. Strävandena kommer härvid att inriktas på att, i den mån så är möjligt, försöka få egna, för ändamålet byggda och inredda lokaler till stånd för ungdomsarbetet. Ändamålsenliga lokaler är, liksom möjligheten att anställa heltidsanställda föreståndare för ungdomsgårdarna, de önskemål som framstår som mest angelägna att förverkliga, dä de nuvarande ledarna har alldeles för lite tid att ägna ät det krävande arbetet.

a i-O T*

rt co ,2 x of o

d fe .S -*

i- .s s -g C

G

ÖB

OS 03 Si

:0

13 CM a5s

C oj

t» -o

B a A

o LO

CO

o

2 a

^

C CD

2 °.

Ä

O "J 55

co G 4>

B U a M so • 'J C/1

CVQ

G 5

CN

._

oo

6 C 1.x

m .« W

E

d

«tf g

.-4

-G C U «j

co

2 ^ 4> u .5 O. CH

- 3

2 2

CM J4 CM -A

CM

i

S fa *2 .

M

CO

5 3

CO

° < h 3,

"=. 1 2 « o

B

CO

6D *g C3

g fe CM

I rt .2 5 H £

o PH h-1

00 CO °c&

»-; *s ä

«

CM • « £

•*

I .2 So S § % g -»

£ CL,

2«^-

2* w « J

o

g -5

O r Q Ä 2

S fl K R L3 • ^ § .2 S cc

2 ^

G

°crj H

Ti

R -«

CO

_J C

CM

1 O

o

-* -*

oc,

fl g l £

CO

SI

OJ rH

(J

M

T)

T3

O

B

to

-1

a o ec o C 2

W

co *-i

CL

«

6X3

=S

. 9 Ck

<=> CH

_;

o 2 W ^ "g W

2 å? • ~

Ä

-Q G

*. D

M

O

*

ro G

sn

d

C

•sä °&

o •o C/} ed

Ig

fe 3

a>

G

-Q

IV

o

O S » M rH G

rQ

22 Fritidsutredningen

B

tu G G

G ec 3 G

§1

<M

g

o

<

.2

C O

G

S C °- 'c " iS, O

TTJ

"

G

co i-H CB I G O .G G f->

:0 tn « •"

CN

H

G co

>-;

£

fe

S -A ^ °. A V

o o

:c3

~ £

CO CM

r*

G

<A 2 H OS

« fe fe ^

• CM CM

G CD CD

O CO Os

- « |

(H

CP -^

CM

rH

G CO

s h-1

£

ied o w

-G

C

£ 3

co

£

CD

r*

G

CO r ^

. 3 , fe k>

o ^

"

fe

g

LO

S* G 9 © O

*2 k

rt

F,

M

W

SD C

"c

>

:r> CO

w • < QG

£ fc

d

33 C

0 C3

-3

H rH

co

O

3o j TO3

£ d d 1-1

fe ^^

9 G T3 ^ -3 3

- SflI

o 3 J -§

co -g .00 d 35 wO 1-1 fe t/i

co -g d

ra

t»

•C vi "< fe ~

G

(H

r-*

t/1

M

fl

o

ca

«>

r-

O

G

fe

CO

•ei

am

O

ej

G

^ K fe

s_/

SO

G

G G

3 •a

• G

T3

wj

CD

ra

338 Sfi

"* fe ra*

•S 3

"

co r

3 W5 fe

d l« fl , to 5J

3 fl -fl

gg*

6 2, °- £ o

d 'ö

rt t/i O

g s §u

^

®

CM

rH G .2 Ä B 'V3 nB H ^ co co . 3 O

1—.

rt "* Q i? o

35 O

C «'

cg

oj

CD

.

fe 'G r *

S "S> "G JS 2 =3 S t/3

se

^ fe ^

G

o

SD t i cs " -O

o3 ^

-3

fe 6 3

cs

ort

se *3 -G G

co w

-fl fe 9 -A 6 r2 "

—

T .9 7 I 8 d £ d 9J

tn fe fe

O

^ fe ^ f > 3 l

CD

M Kl ed

> fe

AG /**>

CO

"S"

3. Fritidsverksamhet

i ungdomsrådens

regi

Föregående redogörelse har visat, att många skol- respektive barnavårdsmyndigheter förklarar sin brist på initiativ i fråga om fritidssysselsättningar med att ungdomsföreningarna på platsen — i synnerhet om de samordnats i ungdomsråd — gör tillräckligt i detta hänseende. En barnavårdsnämnd som tillsammans med skolrådet tagit initiativet till bildande av ett ungdomsråd tillägger att den funnit denna form för den ungdomsvårdande verksamheten vara den bästa enär »barnavårdsnämnden i allmänhetens ögon är den myndighet, som omhändertager mindre hygglig ungdom». En rundfråga till ungdomsråden visar emellertid att råden såsom sådana relativt sällan i egen regi anordnar fritidssysselsättning. Däremot förekommer det inte så sällan, att de stimulerar anslutna föreningar och klubbar till ett bättre och mer planmässigt omhändertagande av medlemmarna i detta hänseende. I kommitténs föreningsbetänkande har ungdomsrådens verksamhet närmare diskuterats, och här skall därför endast i korthet erinras om deras uppgift och omfattning. Hur många ungdomsråd, som för närvarande finns, är vanskligt att uttala sig om eftersom de just under senare år varit i ständig tillväxt. I föreningsbetänkandet uppgavs att deras antal var omkring 150 men säkerligen har det vuxit betydligt sedan dess. Ungdomsråden är samarbetsorgan för ungdomens egna sammanslutningar och består ofta av representanter för 20—30 eller fler klubbar, föreningar och samfund på orten. Förutom ombud för de anslutna organisationerna ingår i råden som regel även representanter för skola, kyrka och barnavårdsnämnd. Som tidigare nämnts avviker ungdomsråden i Göteborg från denna organisation: ungdomsråden är där helt kommunala. Ungdomsvårdskommittén tillskrev i mars 1944 ett antal ungdomsråd, vilka enligt tidigare erhållna uppgifter kunde förmodas ha organiserat fritidsverksamhet i egen regi. Positiva svar inkom från ett 20-tal av dessa, även om ytterligare en del ungdomsråd satt i gång med kurser m. m. kan det antas att de svar, som kommit in, kan anses tämligen typiska för verksamhetens karaktär. Flertalet av nyssnämnda 20 ungdomsråd har inriktat pig på studieverksamhet i någon form. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad i de fall, då man konstituerat sig som »bildnings- och ungdomsråd». Som exempel på en kurs- och studieverksamhet i toppklass kan nämnas det omfattande program som lagts upp för den aftonskola, som bildnings- och ungdomsrådet i Alfta socken i Gävleborgs län bedriver och som genomförts i flera terminer. Kursplanerna har upptagit sömnad och slöjd, elektroteknik, räkning och geometri, lantbruksbokföring, kommunalkunskap, språk, sång, gymnastik m. fl. ämnen. En praktisk och intresseväckande uppläggning av studierna antydes av den punkt i kursplanen, som kallas »Hembygdskunskap: vad urkunderna, kyrkböckerna, gårdsarkiven och tingsprotokollen berätta om Alfta». Huvudparten av deltagarna i denna aftonskola har varit i åldern 15—25 år. Folkhögskolekurser i ungdomsrådens regi förekommer även (ex. Borgsjö, Lindesberg). Ur ämnesvalet kan nämnas psykologi, etik, sociala frågor, språk och litteratur. Tyvärr finner dock ungdomsrådens bildningssträvanden inte alltid den resonans hos ungdomen själv, som vore önskvärd. Ungdomsrådet i en större köping anför t. ex. »Hösten 1942 erbjöds all ungdom här i trakten att gratis delta i en folkbildningskurs, men endast ett fåtal begagnade tillfället». Samma ungdomsråd måste på grund av otillräckligt intresse från ungdomens sida upphöra med sin tidigare bedrivna kursverksamhet, som dock bland annat omfattade teckning, amatörfotografering, sång och musik. Studiecirklar och kurser av varierande slag är i övrigt fritidsverksamhetens van-

ligaste former. Cirklarna domineras av språk, företrädesvis engelska, samt matematik och samhällskunskap. Mera specialiserade studier förekommer också: så har exempelvis ungdomsrådet i Kopparberg anordnat handelskurser, med bland annat bokföring, handelsräkning och maskinskrivning. En av Eslövs ungdomsråd startad kurs i spädbarnsvård samlade senaste verksamhetsåret ett 40-tal deltagare. Den mera hobbybetonade kursverksamheten omfattar naturligtvis främst trä- och metallslöjd, sömnad samt sång och musik, men t. ex. modellplansbygge är också mycket populärt. Uddevalla ungdomsråd, som redovisar en i flera avseenden omväxlande och uppslagsrik verksamhet har bland mycket annat modelljärnvägsbygge, bokbinderi- och frimärksklubb på programmet. Där har man också anordnat läsecirklar för ungdomen, så upplagda att ungdomsrådet utväljer lämpliga böcker och bokhandeln fungerar som låneförmedlare. Deltagarna betalar var och en sin bok, i viss utsträckning med bidrag från ungdomsrådet. Ungdomsrådens fritidsverksamhet bygger också i största utsträckning på sällskaplig samvaro i form av aftonunderhållning med föredrag, sång och musik, diskussioner, samkväm och lekar samt utflykter. Många ungdomsråd, måhända de flesta, bedriver dock ingen som helst fritidsverksamhet i egen regi. Anledningen är givetvis att råden i främsta rummet ser som sin uppgift att lösa de större organisatoriska frågorna och undviker att konkurrera med de anslutna organisationerna om föreningsmedlemmarnas intresse. Ett av de tillfrågade ungdomsråden skriver t. ex.: »Fritidssysselsättning har ej anordnats av rådet enär denna verksamhet redan blivit i så stor utsträckning tillgodosedd på annat sätt, inte minst av de olika organisationer, som är anslutna till rådet. Att komma med mera av samma slag skulle bara betyda splittring.» Från ett annat råd svaras: »En synnerligen intensiv föreningsverksamhet i staden onödiggör ytterligare anordningar för fritidssysselsättning.» Även i de fall då ungdomsråden alltså inte anser sig böra organisera kurser eller liknande, brukar de dock anordna gemensamma samkväm, föredrag och opinionsmöten. Den fritidsverksamhet, som här nämnts, är liksom ungdomsråden, av sent datum, sällan äldre än två — tre år. Den bedrivs i allmänhet endast under vinterhalvåret, vanligen ett par gånger i veckan. Åldersgränserna synes vara mycket flytande; uppåt kan knappast någon gräns fastställas, minimiåldern däremot är vanligen ungefär 13 år. Alla kategorier av ungdom är företrädda bland deltagarna, folkskole- såväl som läroverkselever, förvärvsarbetande såväl som studerande. Lokalfrågan är — liksom ledarefrågan — på många håll svårbemästrad. Gynnsammast ställda är naturligtvis de ungdomsråd som kan bedriva verksamheten i egen ungdomsgård, ett av många ungdomsråd eftersträvat mål. I vissa fall har de anslutna organisationerna lokaler som kan disponeras, för kurser och studiecirklar brukar skolorna upplåtas och på sina håll har andra allmänna samlingslokaler fatt tas i anspråk. F ö r att erhålla medel till verksamheten anlitas olika utvägar. De kommunala anslagen är, där de förekommer, i allmänhet otillräckliga. Industrier och företag lämnar på en del platser tillskott, på andra är det föreningarna som bär upp verksamheten. På vissa håll har man skaffat sig medel genom att anordna teateraftnar, soaréer och lotterier, genom kollekter och insamlingar. Tack vare dessa inkomster har deltagandet i fritidsverksamheten kunnat göras avgiftsfritt eller endast kostat deltagarna några få kronor per termin. Ett initiativ av visst intresse kan i detta sammanhang omnämnas. Ungdomsrådet

i en nordsvensk stad planerar sålunda att söka få till stånd något slag av fritidssysselsättning, som ger direkt ekonomiskt utbyte. »Varför skall hemmen i Småland och andra orter kunna sysselsätta familjens alla medlemmar med tillverkning av säljbara saker och inte samma hemindustri kunna ske i Norrbotten med dess fattiga befolkning?» Projektet — som i och för sig säkerligen är beaktansvärt — ligger dock något vid sidan av fritidssysselsättningens egentliga syfte att ge ungdomen avkoppling efter dagens arbete och att även bidra att vidga dess kulturella horisont. Av intresse i detta sammanhang kan vara, att ge en sammanfattning av den fritidsverksamhet som ungdomsrådet i Eslöv — omfattande sammanlagt 18 föreningar —• bedriver i sin ungdomsgård. Det förefaller som om arbetet inom ifrågavarande ungdomsråd gett ett ovanligt gott resultat. Redogörelsen i fortsättningen är hämtad ut ungdomsrådets verksamhetsberättelse för år 1944: Ungdomsgårdens verksamhet har betydligt utvidgats och kommit att omfatta även kurser i vävning, träslöjd och folkdans. Lokaluthgrningen har liksom tidigare varit en viktig uppgift vid ungdomsgärden och 16 av till rådet anslutna föreningar ha använt sig av möjligheten att erhålla kostnadsfria lokaler för sina möten och sammankomster. Särskilt för studieverksamheten, som varit omfattande inom föreningarna, ha lokalerna varit av stor betydelse. Därutöver ha lokalerna såvitt möjligt ställts till förfogande för utom rådet stående sammanslutningar och bland annat har stadens Danske club regelbundet disponerat lokal för sina sammankomster, varjämte ett flertal länssammanslutningar anordnat konferenser på ungdomsgården. Lokalerna ha visat sig vara lämpade för andra ändamål och sålunda har barnavårdsnämnden haft ett eftermiddagshem för skolbarn förlagt till ungdomsgården. Rådet har kostnadsfritt upplåtit inventarier samt ställt spel och annat material till förfogande. — Pä grund av lokalbrist har ett allmänt öppethållande av samlingssal för stadens ungdom icke kunnat ske och icke heller har ungdomsgården kunnat helt tillfredsställa föreningarnas behov av möteslokaler. Den för ungdomens föreningsliv sä viktiga frågan om anskaffande av mindre lokaler för expeditioner och materialförråd är alltjämt olöst. Vävningskurserna, vilka varit två till antalet, har förlagts till lokal på annat håll och bedrivits så gott som dagligen. Antalet elever ha varit 20 och de färdigställda arbetenas antal torde uppgå till 3 gånger denna siffra. Snickarverkstaden har även mast förläggas till särskild lokal på annat håll. Under höstterminen har en grupp om 8 pojkar samt en grupp om 8 ynglingar varit sysselsatta vardera 3 kvällar i veckan. Under vårterminen har en allmän grupp om 8 ynglingar samt två grupper pojkar ur Unga ö r n a r varit verksamma. Tillverkningen har omfattat bl. a. möbler, husgeråd och sportartiklar. Utställning av hemslöjdsalstren har varit anordnad vid vårterminens slut i samband med ungdomsgårdens avslutningsfest. Syklubben har varit verksam också detta år. Klubben, som avhållit ett sammanträde i veckan, har haft 30—40 medlemmar. Handledning har lämnats i sömnad och stickning och antalet färdigställda arbeten har varit stort. Syklubben har även varit medarrangör vid Luciafestligheterna i staden. Folkdanslaget har sammanträtt varje vecka. Anslutningen har varit god med upp till 30-talet deltagare. Uppvisningar har förekommit vid ungdomsgärdens avslutningsfest samt vid ett offentligt lördagssamkväm. Sedan en donation ä 100 kronor erhållits av enskild person, har en särskild dräktfond upplagts för folkdanslagets räkning.

Lördagssamkvämen ha varit 23 och arrangerats förutom av ungdomsrådet av 11 olika föreningar. Pogrammen ha i allmänhet varit goda och samkvämen ha varit talrikt besökta av stadens ungdom. Midsommarfesten vid hembygdsgården arrangerades som vanligt av ungdomsrådet tillsammans med museistyrelsen. Luciafestligheter med tåg genom staden och fest å Stadshotellet anordnades för första gången i Eslöv av ungdomsrådet tillsammans med syklubben, Tillslutningen från allmänheten överträffade alla förväntningar och festligheterna, vilka anordnades till förmän för stadens behövande barn, torde bliva en årligen återkommande institution. Finansieringen av rådets omfattande verksamhet har skett genom dels att lokaler i viss utsträckning ställts till förfogande av staden, som även bidragit till vissa driftskostnader med ett anslag ä 500 kronor, dels anslag till hemslöjdsverksamheten från Hiertha Retzius stipendiefond, C. F. Lundströms stiftelse och Kronprinsessan Margaretas Minnesfond dels bidrag från privatpersoner, dels en av rådet anordnad större tombola och dels avgifter vid samkväm och andra tillställningar. — Beträffande den ekonomiska verksamheten i övrigt hänvisas till revisionsberättelsen. Ungdomsgärden har visat sig vara för liten för den alltmer omfattande verksamheten, varför andra lokaler måst förhyras till dryga kostnader på annat håll i staden. Det är därför styrelsens förhoppning, att stadens myndigheter kunna ställa ytterligare lokaler till förfogande i anslutning till de redan nu disponerade. — Verksamhetens omfattning nödvändiggör förr eller senare anlitandet av en deltidsanställd föreståndare, varför förslag härom kommer att föreläggas årsmötet.

4. Redogörelse

för verksamheten

vid hem-

och

ungdomsgårdar

Den svenska hemgårdsrörelsen har erhållit impulser från de engelska settlementen, som startades i London på 1870—1880-talet. Olikheterna i de sociala förhållandena mellan Sverige och England har emellertid medfört, att den svenska verksamheten fått en helt annan utformning än den engelska. Den första hemgården i Sverige var Birkagården i Stockholm, som tillkom 1912 på initiativ av Natanael Beskow och Ebba Pauli. Birkagården följdes snart av andra hemgårdar, och för närvarande finns i Sverige enligt vad ungdomsvårdskommittén inhämtat omkring ett femtiotal sådana. Vilka dessa är, när de tillkom och var de är belägna framgår av tabell 2. Tabellen i fråga gör inte anspråk på absolut fullständighet men torde omfatta så gott som alla hem- och ungdomsgårdar av något så när omfattning. De hemgårdar, vilkas verksamhet närmast är inriktad på barn och ungdom, benämns ofta ungdomsgårdar. Gränsen mellan ungdomsgårdar och övriga hemgårdar är emellertid av olika skäl svår att dra. De hemgårdar, som från början huvudsakligen inriktat sig på ungdomar, synes i regel vidga sin verksamhet till att omfatta även äldre. Detta har blivit en naturlig följd av att de unga, som vant sig att besöka en ungdomsgärd, fortsätter därmed, även sedan de blivit vuxna. Att föräldrar gärna söker sig till barnens samlingsplats samt att flera av de hemgårdar, som tillkommit

Tabell 2. Namn

Län eller stad

År för start

* Birkagården * Södergården * Mäster-Olofsgården * Kvinnornas hemgård Högbergsgården * Stefansgården Årsta hemgård Midsommargården Sundbybergs ungdomsgård Södertälje ungdomsgård . . * Fyrisgården i Uppsala . . . . * Västra Vingåkers hemgård * Norrköpings hemgård t I Folkungagården i Linköping JRisbrinksgården i Linköping * Talavids ungdomsgård i Jönköping . . . Eksjö ungdomsgård Växjö ungdomsgård Hässleholms ungdomsgård * Kristianstads hemgård * Malmö hemgård Manufaktur A/B i Malmö och Malmö Yllefabriks A/B:s hemgård * Hälsingborgs hemgård Landskrona hemgård * Lunds hemgård * Eslöv ungdomsgård * Trelleborgs hemgård * Studiehemmet Nordgården * Lundby ungdomsgård * Gamlestadens ungdomsgård * Majornas ungdomsgård * Buras ungdomsgård Rambergsgården Stora Katrinelunds ungdomsgård Kålllorps ungdomsgård Mölndals ungdomsgård * Borås hemgård * Vintergården i Örebro * Örebro ungdomsgård * Bofors ungdomsgård K. F. U. M:s ungdomsgård, Västerås * Gävle hemgård Gävle ungdomsgård Ungdomsgården i Sörforsa * Studiehemmet i Kramfors * Sundsvalls ungdomsgård * Timrå hemgård * örnsköldsviks ungdomsgård

Stockholm » » » » » » » Stockholms län » Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län » » Jönköpings län » Kronobergs län Kristianstads län » Malmöhus län

1912 1916 1931 1933 1944 1940 1944 1946 1943 1943 1941 1944 1926 1942 1945 1932 1943 1942 1943 1943 1941

» » » » » » Göteborgs stad » » » » » » » Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Örebro län

1943 1942 1943 1942 1943 1943 1919 1933 1936 1937 1941 1942 1942 1944 1942 1944 1923 1942 1943 1944 1934 1942 1944 1932 1936 1941 1944

* Tillhör riksförbundet Sveriges hemgårdar.

Västmanlands län Gävleborgs län » » Västernorrlands län

» » »

för att ta emot såväl äldre som yngre, huvudsakligen vänt sig till ungdomen bidrar att göra gränsen flytande. Då startandet av en hemgård planeras, brukar riksförbundet råda vederbörande att inte inrikta verksamheten endast på barn och ungdom. Förbundet anser nämligen, att om inte även de äldre fär tillträde till hemgården, får inte denna den önskade hemkaraktären. I föreliggande avsnitt används vanligen beteckningen »hemgård», eftersom det synts onödigt att ständigt upprepa den fullständigare beteckningen »hem- och ungdomsgård». Till komplettering av de uppgifter, som ingår i riksförbundets årliga statistik har ungdomsvårdskommittén utsänt en rundfråga med begäran om närmare upplysning på en rad punkter. Denna rundfråga ställdes till samtliga hemgårdar, som veterligt fanns vid tillfället. Ungdomsverksamheten vid Stockholms barnstugor har i det föregående behandlats i ett särskilt avsnitt. År 1937 sammanslöt sig de 14 dåvarande hemgårdarna till riksförbundet Sveriges hemgårdar. Till förbundet har sedermera (hösten 1946) ytterligare 17 hemgårdar anslutit sig. Av tabellen framgår, att över hälften av hemgårdarna tillkommit efter 1940. På flera orter är frågan om anordnande av hemgårdar aktuell. Så är enligt vad som kommit till kommitténs kännedom bland annat fallet i Alingsås, Arboga, Eskilstuna, Falköping, Finspång, Gustavsberg, Hedemora, Hjo, Karlshamn, Karlstad, Kristinehamn, Skara, Säter, Tidaholm, Uddevalla, Visby, Ystad och Östersund. Hemgärdsverksamhet av provisorisk art säges vara i gång i bland annat Sågmyra och Söderhamn. Ett par ungdomsgårdar — Ulricehamns fritidshem och Lidingö ungdomsgård — har fått lägga ner sin verksamhet på grund av svårigheten att ekonomiskt hålla det hela samman. Hemgårdarna har tillkommit på många olika sätt. Hemgården i Norrköping tillkom på industriarbetarnas eget initiativ. Måster-Olofsgården är en gren av Stockholms kristliga studentförbunds verksamhet. Studiehemmet i Kramfors är en enskild mans initiativ, under det att hemgården i Gävle kan sägas ha varit en hela samhällets angelägenhet. I vissa fall står en industri bakom en ungdoms- eller hemgård. Så är t. ex. fallet med hemgårdar i Malmö, med Sörforsa och Vingåkers ungdomsgårdar, med Södergården i Stockholm och med Bofors ungdomsgård. I de båda förra fallen vänder sig gårdarna till de vid företagen anställda (beträffande Södergården är det ett tiotal industriföretag på Söder som ekonomiserar verksamheten) medan Bofors ungdomsgård vänder sig till traktens ungdom överhuvud taget. De ideella organisationerna, särskilt inom nykterhets- och idrottsrörelsen, har i flera fall fört fram ungdomsgårdstanken, som kanske sedermera realiserats med stöd av kommunen. I Västerås har KFUM nyligen byggt en av landets största ungdomsgårdar. En intressant och föredömlig organisation av verksamheten finns i Linköping där stiftelsen Linköpings Hemgårdar, delvis med hjälp av kommunalt anslag, driver två ungdomsgårdar, Folkungagåråen och Risbrinksgården, och dessutom ett inackorderingshem för flickor, Birgittagården. En ungdomskurator, delvis med uppgift att biträda barnavårdsnämnden, är även knuten till stiftelsen. Flera hemgårdar har vidare tillkommit på initiativ av barnavårdsnämnder och ungdomsråd. I Göteborg står kommunen helt bakom verksamheten vid stadens sju ungdomsgårdar. Ansvaret för verksamhetens uppläggning m. m. vilar där i första hand på de tidigare omnämnda lokala ungdomsråden i de olika stadsdelarna. Dessa ungdomsråd, som vardera består av sju eller åtta ledamöter, är utsedda av barnavårdsnämnden och fungerar som lokala organ för barnavårdsnämnden. Samtliga

dessa ungdomsråd — som vardera omfattar en eller två församlingar — är representerade i centralkommittén för barn- och ungdomsråden, som utgör en central institution och som är en samlande enhet för barnavårdsnämndens förebyggande ungdomsvård. Även i Lund, Gävle (med donationsmedel) och Trelleborg arbetar ungdomsgårdar i nära anslutning till barnavårdsnämnden. Örebro ungdomsgärd är helt en barnavårdsnämndens angelägenhet.

Verksamhetens

omfattning

och

innehåll.

Verksamheten vid hemgårdarna är givetvis av mycket skiftande omfattning. Följande tablå visar genomsnittligt antal individer, som brukar besöka 36 hemgårdar per vecka under arbetsterminen. Eftersom vissa skillnader i beräkningsgrunderna synes föreligga, är siffrorna knappast fullt jämförbara. En något så när åskådlig bild av verksamhetens omfattning lämnar den dock.

Antal hemgårdar

Ungefärligt antal individer, som besöker hemgården under en vecka

11 12 7 5 1

100— 200 201— 400 401— 600 601—1 000 1000—

Sammanställningen visar, att flertalet hemgårdar för närvarande besökes av 200— 300 inskrivna personer per vecka. Mycket talar för, ehuru kommittén saknar några siffermässiga belägg för denna förmodan, att det är samma skaror, som vecka efter vecka dras till hemgården. Den verksamhet, som de olika hemgårdarna erbjuder sina medlemmar, är av mycket växlande karaktär. Vid samtliga hemgårdar förekommer visserligen såväl teoretiskt studiearbete som praktisk kursverksamhet, men från hemgård till hemgård — liksom för övrigt för en och samma hemgård från ett arbetsår till ett annat — växlar proportionerna mellan den ena och den andra av dessa verksamhetsgrenar. Vid Birkagården liksom vid studiehemmet i Kramfors står studieverksamheten i centrum mer än t. ex. vid Gävle hemgård eller vid Folkungagården i Linköping. Ofta är det lokaliteterna, som bestämmer hur praktiskt inriktad verksamheten kan bli: det tar mera plats att anordna väv- eller slöjdkurser än att anordna en studiecirkel i en teoretisk fråga. Flera hemgårdar har sommarstugor för ungdom. Stundom förekommer vid hemgårdarna en speciellt på barnen inriktad verksamhet: i Birkagårdens arbete ingår sålunda t. ex. lekskole- och daghemsverksamhet liksom för övrigt även barnkoloniverksamhet. Även Mäster-Olofsgården har lekstuge- och daghemsverksamhet. Följande tabell visar fördelningen pä olika åldersgrupper bland de hemgårdar, som vid årsskiftet 1944—1945 var anslutna till riksförbundet Sveriges hemgårdar.

Antalet inskrivna

Tabell 3. deltagare vid de till riksförbundet årsskiftet 19U—1945. Under f skolåldern

I skolåldern

Birkagården Mäster-Olofsgården Kvinnornas hemgård Stefansgården Fyrisgården, Uppsala^' Norrköpings hemgård Folkungagården, Linköping . Talavids ungdomsgård i Jönköping Malmö hemgård Hälsingborgs hemgård Lunds hemgård Trelleborgs hemgård Studiehemmet Nordgården, Göteborg Vintergården i Örebro Örebro ungdomsgård Bofors ungdomsgård Gävle hemgård Studiehemmet i Kramfors . . Sundsvalls ungdomsgård . . . Timrå hemgård örnsköldsviks ungdomsgård .

207 52

311|

Summa

anslutna

hemgårdarna Antal ungdom

Ungdom 13-25 år

Äldre

75 74 55 43 j

421 524 126 74 124 488 893

1 555 320 246 651 99 123 47

2 494 1058 372 800 297 616 983

16.9 49.5 33.9 9.3 41.8 66.2 90.8

53 65

25 131 450 55 75

148 185 140 118 138

100 84 70 20 28

326 465 660 193 241

45.4 39.8 21.2 61.1 57.3

38 52

123 65 111 96 81 40 125 57

176 64 136 138 287 140 126 129 105

312 129

649 310 247 359 604 640 337 234 105

27.1 20.6 65.1 38.4 47.5 21.9 37.4 55.1 100.0

2 154

4 600

4 577

130 32

162J

Summa

i % av samtliga

125 236 330 54 48

Som av tabellen framgår, utgör ungdomarna en mycket stor kategori bland hemgårdens besökare. Följande exempel från några hemgårdar ger en glimt av hur verksamheten kan se ut i närbild. 1. Timrå hemgård har under arbetsåret 1944—1945 haft sju studiecirklar i gång. Av dessa har fyra arbetat med föreningskunskap och de övriga tre med ämnena efterkrigsproblem, psykologi och matematik. Fyra ungdomsgrupper har vidare samlats varje vecka: Flickklubben med 11 medlemmar i åldern 13—16 år har sysslat med praktiska arbeten av olika slag. Vid sammankomsterna har man också läst och sjungit. Medlemmarna har medverkat i flera för hela hemgården gemensamma samkväm. Modell flyggruppen har haft 18 medlemmar som sysslat med modellbygge. Pojkscouterna, med medlemmar i 15-årsåldern, har sysslat med det vanliga scoutarbetet och var tredje vecka samlats till gymnastik och handboll.

Träslöjdsgruppen har haft 8 deltagare. Den öppna ungdomsverksamheten har bestått i att barn och ungdom varje vecka samlats till fri samvaro med sällskapsspel och sällskapslekar. Kvällarna har ibland avslutats med sång. Under tiden 17.30—19 har samlats barn i åldern 8—12 år och klockan 19—20.30 har samlats ungdom från 13 år upp mot 20-årsåldern. Föreläsningar, samkväm m. m. För de äldre har anordnats 7 samkväm med föreläsningar. Vidare har anordnats 6 ungdomssamkväm, en Norgeafton, en nyärsvaka samt 3 fristående föreläsningar. 2. Mäster-Olofsgården har under verksamhetsåret 1944 haft en mycket varierande verksamhet med bland annat följande olika grupper och klubbar i gång: Storkyrkopojkarnas juniorklubb (7—14 år). Arbetet har under året bedrivits i följande grupper: modellflygplansbygge, träslöjd, blockflöjt, akrobatik, lövsågning, frimärksgrupp, trolleri, bordstennis samt en allmän grupp. Storkyrkopojkarna (pojkar över 14 är) har arbetat med bland annat idrott och teater, med folkdans och orkesterverksamhet och med gemensamma sammankomster med föredrag, samkväm o. s. v. varje tisdagskväll. Storkyrkoflickornas lillklubb (ålder 7—13 år) har sysslat med handarbete, teckning, sång, högläsning, rytmik och lekar. Storkyrkoflickornas mellanklubb (13—16 år) har varit uppdelad i två mindre grupper med vardera ungefär 10 medlemmar. Vid de varje vecka återkommande träffarna har flickorna sysselsatt sig med stenografi, basararbelen, handarbete, målning m. m. Storkyrkoflickorna (flickor över 16 år) har varit uppdelade i 6 arbetsgrupper med vardera ungefär 12 medlemmar. Varje grupp har mötts en gäng i veckan, och grupperna har bland annat sysslat med klädsömnad, bordstennis, handarbete och målning. Storkyrkoflickornas kamratförening, bildad av och för f. d. storkyrkoflickor, har haft sammankomster varje månad, varvid deltagarna huvudsakligen sysselsatt sig med sömnad. Mäster-Olofs scoutkår (pojkar i åldern 8—11 samt 12—16 år) samt Mäster-Olofs flickscoutkår. Utöver dessa klubbar och grupper har även följande varit i arbete: mödraklubben, gamlearbetet, hemvärnsklubben, de Giftas Klubb »Guldlänken», Föräldraföreningen, Mäster-Olofskören, Systugan. Även en barnkammare för 2—7-åringar finns i anslutning till hemgården liksom ett bibliotek. 3. Verksamheten vid Örebro ungdomsgård bedrivs i en fastighet på 7 rum och kök och står under ledning av en fast anställd föreståndarinna med ett antal oavlönade medhjälpare. Besöksfrekvensen vid ungdomsgården, som större delen av året är öppen klockan 17—22 varje helgfri kväll, framgår av att under en termin (hösten 1943) c:a 300 ungdomar, varav hälften över skolåldern, deltog i arbetet. Antalet besök var omkring 6 000. Terminsavgiften är 25—50 öre, vartill kommer en avgift av 50 öre för deltagare i kurser och studiecirklar. Ur det synnerligen varierande klubb- och kursprogrammet kan nämnas kurser i slöjd, sömnad, sjuk- och olycksfallsvård, teckning, bokbinderi samt engelska, teatercirkel och allsång, boxningsklubb och frimärksklubb, tillverkning av modellflygplan och trampbilar etc. Ungdomsgården har satt upp ett folkdanslag, där deltagarna själva förfärdigat 24 närkesdräkter. Förströelse har ordnats i form av kaffesamkväm och knytkalas med allsång, frågesport, föredrag, ringlekar och »oförberedda talares klubb». Även friluftsliv i form av utfärder, orientering, fotboll m. m. förekommer.

Föreståndare

och medarbetare

vid

hemgårdarna.

Som i a n n a t s a m m a n h a n g n ä m n t s , ä r det vanligen h e l t i d s a n s t ä l l d a f ö r e s t å n d a r e , s o m s v a r a r för v e r k s a m h e t e n s u p p l ä g g n i n g vid h e m g å r d a r n a , m e n till sin h j ä l p h a r dessa f ö r e s t å n d a r e en r a d m e d a r b e t a r e , s o m ä r m e r eller m i n d r e fast k n u t n a till v e r k s a m h e t e n . Dessa m e d a r b e t a r e r e k r y t e r a s i stor u t s t r ä c k n i n g b l a n d l ä r a r e . H a n t verkarna synes också vara starkt företrädda. Präster, socialarbetare, kontorsanställda, f a b r i k s a r b e t a r e m . fl. f ö r e k o m m e r ä v e n . S ä r s k i l t vid de ä l d r e h e m g å r d a r n a h a r m å n g a av d e m , s o m n u leder k l u b b a r m . m . r e k r y t e r a t s b l a n d f. d. »elever».

Ungefärligt antal medarbetare inkl. föreståndaren

Antalet

hemgårdar

11-20

21—30

31-

Summa 32

348 Hemgårdens namn

Timrå hemgård Sundbybergs ungdomsgård Sundsvalls ungdomsgård Västra Vingåkers hemgård Folkungagården Gävle hemgård Gävle ungdomsgård Hässleholms ungdomsgård Kvinnornas hemgård Mölndals ungdomsgård Studiehemmet i Kramfors Rambergsgården Södergården Talavids ungdomsgård Trelleborgs ungdomsgård Växjö ungdomsgård Örebro ungdomsgård Stora Katrinelunds ungdomsgård Bofors ungdomsgård Fyrisgården Gamlestadens ungdomsgård Lunds hemgård Lundby ungdomsgård Malmö hemgård Norrköpings hemgård Stefansgården Vintergården Birkagården Hälsingborgs hemgård Majornas ungdomsgård Mäster-Olofsgården Nordgården

översikten visar ungefärliga antalet medarbetare, som enligt uppgift våren 1943 var knutna till ett antal hemgårdar. Denna översikt ger indirekt vissa upplysningar om verksamhetens omfattning och kapacitet vid de olika hemgårdarna. Det kan nämnas att de stora topparna inte framgår av sammanställningen: Birkagården har sålunda över 100 och Mäster-Olofsgården inemot 100 medarbetare. Så gott som samtliga hemgårdar synas ha svårigheter att få tag på personer lämpliga och villiga att aktivt leda arbetet. Lunds hemgård anför exempelvis, att det inte varit möjligt ordna pojkklubbar i den utsträckning, som varit önskvärt, på grund av att lämpliga ledare ej stått att få. Särskilt svårt synes det vara att få ledare till verksamheten på den öppna linjen. Givetvis har de militära inkallelserna under krigsåren bidragit till svårigheterna att få manliga ledare, men framför allt är ledarproblemet en ekonomisk fråga. De som leder klubb- och studiecirkelarbetet inom hemgårdarna synes till övervägande delen vara oavlönade och när ersättning utgår, är den ofta synnerligen låg. Enligt uppgifter, som härrör från år 1943, får timlärarna per kväll vanligen en ersättning varierande mellan 3 och 5 kronor. Undantagsvis lämnas inte mer än 1 å 2 kronor i ersättning för en kväll, medan det återigen kan förekomma, att omkring 10 kronor betalas per kväll. Lokaler. Samtliga hemgårdar har fasta lokaler, som används för verksamheten. Dessutom disponerar hemgårdarna i många fall för sin verksamhet lokaler i skolor och andra fastigheter. Det uppges från flera håll att hemgårdarna i betydande omfattning kostnadsfritt eller mot förmånlig hyra får förfoga över lokaler tillhörande skolorna. Lokalernas storlek skiftar alltifrån Birkagårdens 43 rum ner till Uppsala hemgårds 4 rum. Omkring två tredjedelar av hemgårdarna har 8 rum eller därunder. Med några få undantag förklarar hemgårdsledningarna enstämmigt, att deras lokaler lämnar mycket övrigt att önska, framför allt ur utrymmessynpunkt. I detta sammanhang kan nämnas, att studiehemmet i Kramfors och Timrå hemgård har en struktur, som avviker från de övriga hemgårdarna. De är de enda av landets hemgårdar, som kan betecknas som flyttande hemgårdar. Studiehemmet har fasta lokaler i Kramfors, i vilka de medlemmar, som bor i samhället eller dess omedelbara närhet, samlas. Kringliggande samhällen i industridistriktet besöks av studiehemmets medarbetare, som där leder studiecirklar och kurser. Timrå hemgård bedriver också en ambulerande verksamhet med en fast lokal i Timrå som centrum medan man på övriga ställen betalar hyra per kväll. De lokaler, som står till förfogande för den ambulerande verksamheten är av mycket olika beskaffenhet. Ofta har arbetet börjat i synnerligen otillfredsställande lokaler, men när den växande verksamheten under arens lopp ställt krav pä ökade utrymmen, har bättre lokaler så småningom erhållits. Alltjämt är dock en mer tillfredsställande lösning av lokalfrågan ett trängande önskemål för denna hemgård. I det följande lämnas några exempel på hurudana lokaler de olika hemgårdarna har till sitt förfogande. Birkagården: 2 fastigheter med tillsammans 43 rum och samlingssal för 250 personer. Kålltorp: gammal herrgård med 15 större och mindre klubb- och studierum, stor samlingssal, kök och trädgård. Rambergsgården är inrymd i en f. d. lekstuga för barnrikehus. Gamlestadens ungdomsgård i en herrgårdsbyggnad. Bofors: speciellt byggd och inredd med 26 rum, bl. a. studierum, bibliotek och skolkök, utrymmen för olika slags slöjd och samlingssal med 215 platser och scen.

Örebro: 2-våningsvilla med 7 rum och kök. Buras: 13 rum och kök i f. d. epidemisjukhus (Göteborgs stad). Flertalet hem- och ungdomsgårdar är dock inhysta i vanliga bostadsvåningar. Ekonomi. I början av detta avsnitt nämndes, att i vissa fall industrier respektive barnavårdsnämnder står såsom huvudmän för hemgårdsverksamheten. Att detta huvudmannaskap innebär att de helt eller till största delen ekonomiskt står för gårdens drift säger sig självt. Såväl industrier som kommuner bidrar emellertid ofta till hemgårdsverksamhet även då de inte står som huvudmän för verksamheten. I Landskrona och Gävle ekonomiseras t. ex. driften vid gårdarna delvis genom bidrag från industrierna. De kommunala myndigheterna, ofta med barnavårdsnämnden som verkställande organ, ger vidare så gott som undantagslöst bidrag till hemgårdsarbetet. Ofta brukar kommunens medverkan bestå i att lokaler gratis eller till billigt pris upplåts för hemgårdens verksamhet. Så är t. ex. fallet med Fyrisgården i Uppsala. Många hemgårdar får även bidrag från föreningar och enskilda samt uppbär avkastning av fonder. Dessutom erlägger medlemmarna vanligen smärre avgifter. För att få in pengar anordnar hemgårdarna vidare basarer och lotterier, teaterföreställningar m. m. Sedan budgetåret 1941/42 har statsbidrag — som på sid. 56 närmare framgår — utgått till hemgårdarnas verksamhet.

5. Vad har de större företagen för

gjort

i

fritidshänseende

ungdomen?

För att få en uppfattning om, vad de större industrierna och verken samt bank-, försäkrings- och övriga affärsföretag gjort för i synnerhet de yngre anställdas fritidssysselsättning, utsände ungdomsvårdskommittén våren 1944 en rundfråga till omkring 300 företag, däribland alla med mer än 500 anställda jämte alla företag, vid vilka personalkonsulent fanns anställd. Sedan ett tjugotal ofullständiga svar avskiljts, återstod för bearbetning 147 svarsuppgifter. Bland dessa bildar 35 uppgifter, insända från statliga och kommunala verk eller av det allmänna dominerade företag en särskild grupp. De företag, som lämnat material för undersökningen, representerar i runt tal 180 000 anställda. Det är givetvis vanskligt att uttala sig om, i vad mån den bild av företagens insatser för de anställdas fritidsliv, som materialet ger, motsvarar verkligheten. Då endast de större företagen tillfrågats och dessa därtill i stor utsträckning underlåtit att besvara rundfrågan finns naturligtvis stort utrymme för felbedömningar. De, som inte lämnat svar på kommitténs fråga, kan emellertid säkerligen förutsättas mera sällan ha haft något av större intresse att redovisa. Det ter sig likaså antagligt att de stora, ekonomiskt bärkraftiga företagen har en mer utvecklad apparat för personalvården än de små, men därmed är inte sagt att inte också många av dessa ägnat saken ett föredömligt intresse. Dessutom bör man inte förbise att ett litet företag just på grund av sin ringa omfattning mången gång ger mer utrymme åt det mänskliga momentet i anställningsförhållandet. Följande sammanställning visar proportionen mellan ungdomar och övriga anställda vid de undersökta företagen.

Antal anställda under 21 års ålder

Privatägda

I aUt över 500

Under 500

16 31 54

3 7 1

19 38 55

11 4 8

10 2

21 6 8

företag

0—49 ungd 50—99 „ 100— „ Summa företag Offentliga

Totalantal anställda

företag

0—49 ungd 50—99 „ 100— „ Summa företag

Privatägda företag 1.

Fritidsverksamhet.

Till undersökningsobjekten ställdes bl. a. dessa frågor: Har företaget självt vidtagit några åtgärder, varigenom ungdom under 21 år beretts lämplig fritidssysselsättning och vad har i så fall gjorts i sådant avseende? Har företaget exempelvis för dessa ungdomar inrättat eller förhyrt klubblokaler, bibliotek, föreläsningssalar, gymnastiksalar, badplatser eller idrottsplats? Anordnat kurser, studiecirklar, klubbar, utflykter och samkväm m. m.? Vilka ämnen har eventuella kurser och studiecirklar omfattat? Vidare tillfrågades företagen om och i vilken form de lämnat ekonomiskt bidrag till åtgärder av omnämnt slag, som vidtagits av exempelvis kommun, ungdomsorganisation eller enskild person. Praktiskt taget samtliga de tillfrågade framhåller i sina svar att de åtgärder som vidtagits, inte uteslutande tar sikte på de unga utan riktar sig till samtliga anställda oberoende av ålder samt stundom även till dessas anhöriga eller till och med till hela kommunen. I sakens natur ligger emellertid att de avsedda fritidsåtgärderna främst attraherar ungdom, även om man givetvis inte därvid kan fixera en bestämd åldersgräns. Framför allt gäller detta den kategori av åtgärder, som är rikligast representerad, nämligen anordningar för sport och idrott. De åtgärder, som företagen vidtagit, har sammanställts i följande tabell med fördelning pä företag av olika storlek samt på företag med olika ungdomsfrekvens. Ungdomsgränsen är satt vid 21 år. Sammanställningen visar, att de företag, som har förhållandevis många ungdomar bland sina anställda, tagit flera fritidsinitiativ än de, vilkas arbetsstyrka är förhållandevis äldre. Detta tyder ju, trots vad som nyss anförts, på att dessa åtgärder i främsta rummet tillkommit för att tillgodose de ungas behov. Förhållandet kan möjligen också vara det, att de unga är mer pä det klara med sina önskemål och stimulerar tillkomsten av t. ex. klubblokaler och idrottsplatser genom att själva bilda studiecirklar och idrottsföreningar, som verkar i pådrivande riktning.

Tabell 4. Enskilda

företag.

Mer än 500 anst.

Fritidsåtgärder

Mindre än 500 inst.

0—49 ungd.

50—99 ungd.

100ungd.

0—49 ungd.

50-99 ungd.

100— ungd.

I allt

Antal företag

112 Klubblokaler Bibliotek Föreläsningssalar Gymnastiksalar Badplatser Idrottsplatser Kurser Studiecirklar Klubbar Samkväm o. utflykter Bidrag i någon form till fritidsåtgärder som vidtagits t.ex. av kommun eller organisationer

2 4 3 4 4 6 3

23 19 25 17 11 25 19 11 15 14

1 2

10 14 11 11 6 18 12 7 6 6

1 1

40 42 43 35 23 55 41 20 27 27

—

—

3 4 2 3 1 4 5 1 3 3

— 1

— — 1 1

—

Frekvensen av olika åtgärder bland de undersökta företagen framgår inte av tabellen, men vid ett studium av primärmaterialet kan tre grupper urskiljas: 1. Inga som helst åtgärder, ungefär en fjärdedel av samtliga. 2. Inga egna åtgärder, men stöd genom bidrag till organisationer o. d., omkring en femtedel. 3. Av återstående, drygt hälften, har 10—15 procent undersökta företag redovisat ett synnerligen rikhaltigt program, medan de övriga i allmänhet nöjt sig med enstaka anordningar såsom upplåtande av samlingslokal, anordnande av idrottsplats o. d. Det skall här kraftigt understrykas att de exempel, som i den följande framställningen anförs, naturligtvis inte ger någon fullständig bild av vad som gjorts i fritidshänseende inom den svenska företagsvärlden. Även om man måste konstatera, att intresse för dessa personalvårdsproblem endast tycks finnas inom en relativt sett tämligen liten krets av företag, förekommer likväl i materialet många uttalanden och redogörelser, som vittnar om goda uppslag och aktningsvärda ansträngningar. Exemplen har emellertid valts ut efter den principen att de dels skall belysa karakteristiska åtgärder vid olika typer av företag, dels peka på särskilt efterföljansvärda initiativ och experiment som förtjänar att framhållas. Den principiella inställningen till förevarande fråga är bland de företag som avgivit yttrande i allmänhet välvillig. Endast undantagsvis är man skeptisk eller i några fall direkt avvisande. Ett bolag, som inte i egen regi vidtagit några anordningar för personalens fritidssysselsättning, men som ekonomiskt stöder de anställdas sportklubb skriver bland annat: »För mycket daltande med ungdomen, som dödar initiativlusten och skämmer bort den, torde böra undvikas.»

En motsatt inställning kommer till uttryck i svaret från bland annat Bolidens Gruv AB vilket har c:a 4 000 anställda, och som vid sina anläggningar ordnat med idrotts- och tennisplaner, klubbrum, bibliotek, samlingslokaler för dans och teater etc. Ungdomen på orten saknar emellertid tillgång till yrkesskola inom rimligt avstånd och i samband med detta påpekande anföres följande: Åtgärder i angivet syfte (upprättande av yrkesskola) torde i första hand få anses önskvärda för icke studerande ungdom i åldern 14—17 år. Ungdom i denna ålder omhändertages i regel icke tillräckligt av befintliga ungdomsföreningar, idrottsföreningar, studiecirklar etc. Detta torde även bero på att icke tillräcklig initiativkraft förefinnes vid denna ålder för att söka anslutning till föreningsliv. I samband med en yrkesskola kunde tänkas inrättande av en s. k. ungdomsgård, där sysslolös ungdom i denna ålder under en god ungdomsledare finge möjlighet till olika slags nyttig sysselsättning såväl teoretisk som praktisk, dock mera lagd som hobbyutövning än som ren undervisning och där vederbörandes håg och anlag kunde konstateras. Från en del företag framhålls, att det möter stora svårigheter att få fram något verkligt intresse bland de anställda för de aktioner t. ex. utövande av sport och friluftsliv som företaget eventuellt kan företa: oavsett ålder, önskar de anställda helst planera för sin fritid själva. Samtidigt får man det intrycket, att de anställdas attityd i denna fråga mycket intimt sammanhänger med arten och omfattningen av de åtgärder som vidtagits. Om ett företag på en mindre ort byggt t. ex. idrottsplats och badanläggning, blir dessa naturligtvis uppskattade. På några håll betonas den i liknande sammanhang av organisationer och myndigheter framförda och erkända tesen att stödet åt ungdomsarbetet i främsta rummet bör vara en hjälp till självhjälp. AB Gustavsbergs Fabriks-Intressenter som har omkring 1 000 arbetare och tjänstemän, för vilka personalkonsulent anställts, och som vidtagit en rad andra åtgärder för sin personal, inte bara i fritidshänseende utan också i form av bra bostäder och daghem för barnen skriver: Företagets form av stöd går ut på hjälp till självhjälp, då vi anse att ungdomsverksamheten mår bäst av Självverksamhet utan direktiv från vår sida. Resultatet av fritidsverksamheten är dock beroende av tillgången på ledare, som förmå samla ungdomen till samarbete för ett gemensamt intresse. Svårigheten att finna lämpliga och villiga krafter att fungera som ungdomsledare anföres även i andra svar som ett svårt hinder för ett effektivt ungdomsarbete. Särskilt anställda och avlönade sådana kan förklarligt nog bara ifrågakomma vid mycket stora industrier och har även anställts vid några företag, som dock vartdera har åtskilliga tusen anställda (ex. Sandviken, ASEA). I vissa fall torde vid företaget anställd personalkonsulent även fungera som ungdomsledare. I de fall, då företagen öppet deklarerat en passiv inställning i fråga om anordningar för de anställdas fritidssysselsättning, anföres i allmänhet som skäl, att behovet härav så väl tillgodoses genom kommunala anordningar, genom ungdomens egna föreningar m. m. att åtgärder från företagets sida anses överflödiga. Särskilt de större städernas industrier företräder ofta denna mening. En fabrik i Norrköping anför t. ex.: »Företaget, som ligger inne i en stad om c:a 70 000 invånare, har icke gått i författning om anskaffande av lokaler eller dylikt av ifrågavarande slag (idrotts- o. badanläggning, klubb- o. samlingsrum e t c ) , då tillgång på allt sådant funnits inom samhället.» Att den rikliga tillgången till sysselsättning och förströelse på de större orterna likväl inte utesluter aktivitet frän företagens sida omvittnas från AB Gunnar Collijn som har övervägande kvinnlig personal. Företaget, som anställt särskild personalkonsulent, har gjort en hel del för sina anställda: ur det intressanta fritidsprogram23 Fritidsulredningen

IV

met kan nämnas gymnastik, studiekurser, upplåtande av klubblokaler m. m. samt anordnande av samkväm och dansaftnar i företagets matsal, dit de anställda flickorna får medta sina kavaljerer. Man har därigenom hoppats kunna få till stånd en viss konkurrens med »danshaken» och passar också på tillfället att bedriva lite propaganda för idrott, sparklubb o. d. De stora bruken och industriföretagen på landsbygden, speciellt i Norrland, är ofta så dominerande på sin plats att kommunen och dess välfärdsanordningar byggts upp kring och av företaget och ekonomiskt är helt beroende av detta. Exempel härpå förekommer i stor utsträckning också i föreliggande material, t. ex. i Sandviken — Sandvikens Järnverks AB, i Karlskoga — Boforskoncernen, i Avesta — Avesta Jernverks AB. Respektive företag har i sådana fall förklarat frånvaron av egna anläggningar med hänvisning till för samhället i dess helhet avsedda idrottsplatser, folkets hus etc. Dessa har ju som regel tillkommit med anlitande av skattemedel, men de stora företagen har ofta också tillskjutit avsevärda belopp för byggande av samlingslokaler, simhallar, idrottsplatser etc. som även dessa ställts till allmänt förfogande. I mänga fall har som nämnts företagen ansett, att kommun och organisationer redan gjort så mycket i fritidsväg, att det varit onödigt att sätta i gång större projekt, men samtidigt har de visat sitt intresse för saken genom att — mer eller mindre frikostigt — ekonomiskt stödja föreningarnas verksamhet, genom att köpa rabattkort till sim- och idrottsanläggningar eller föreläsningsserier och liknande. De företag, som självständigt uträttat något av betydelse på området, är emellertid mycket fä. Tabell 1 visar frekvensen av olika slags fritidsanordningar: 40 företag (av 112) har anordnat klubblokaler, 23 badplatser, 27 samkväm och utflykter etc, men av de 112 i statistiken ingående företagen är det ungefär ett 20-tal, som återkommer vid alla eller de flesta rubrikerna, medan de övriga företagen endast vidtagit enstaka anordningar. En rad företag redovisar att de helt eller delvis finansierat idrottsplatser eller gymnastiksalar. Som exempel på idrottsplatser startade av företag kan nämnas Tidstrandsvallen i Sågmyra, Jernvallen i Sandviken och Borås Wäfveri AB:s Vävarvallen i Skene. Anordnande av utrymmen för samvaro är en annan vanlig åtgärd. Ibland tycks dessa fritidslokaler sammanfalla med fabrikens eller kontorets personalmatsalar och liknande utrymmen, som på kvällarna får tjäna som klubblokaler och föreläsningssalar, men ibland inrättas särskilda fritidsutrymmen, som rentav kan få formen av en fullt utbyggd hemgård eller ungdomsgård. I ett föregående avsnitt har lämnats en utförlig redogörelse för hemgårdsverksamheten och häri har även de av företagen arrangerade hemgårdarna omnämnts. Här skall blott nämnas, att av de omkring 45 hem- eller ungdomsgårdar som finns i vårt land, finansieras, såvitt kommittén har sig bekant, åtta helt eller i betydande utsträckning av företag. Detta gäller Manufaktur Aktie Bolagets i Malmö hemgård (ej att förväxla med Malmö hemgård), Sörforsa ungdomsgårå, som finansieras av Holma-Helsinglands Linspinneri och Väveri AB, Södergården i Stockholm som finansieras av ett antal industriföretag på Söder, Bofors ungdomsgård som byggts av och vars drift i stor utsträckning finansieras av Boforskoncernen, Borås Wäfveri AB.s hemgårdar, i Borås och Skene, ASEA:s ungdomsgård i Västerås samt Vingåkers hemgård, huvudsakligen finansierad av AB L. & P. Widengrens. Då detta företag, som på annan plats nämns, nu satt igång med en rad fritidsåtgärder, som direkt vänder sig till de anställda, är det osäkert hur hemgårdens öde i framtiden kommer att gestalta sig. Den höstterminen 1946 öppnade Midsommargården har startats av L. M. Ericsson. I några fall (Södergården, M.A.B. i Malmö) är dessa hemgårdar avsedda ute-

slutande för personal vid företagen i fråga men vid de övriga gårdarna är hela traktens ungdom välkommen. I förvånansvärt stor utsträckning redovisas bibliotek. Det framgår emellertid ofta av svaren att man härmed närmast avser företagets branschbetonade fackbibliotck, som givetvis har sitt värde ur utbildningssynpunkt; något skönlitterärt urval torde däremot endast undantagsvis tillhandahållas de bokintresserade, även om enstaka, tydligen rätt omfattande lånebibliotek också förekommer, såsom bland annat vid nyssnämnda malmöfabrik. Kurs- och föreläsningsverksamheten synes vara relativt livlig. I den män den är företrädesvis yrkesbetonad skall den närmare beröras i annat sammanhang. Några företag anordnar dock regelbundna föreläsningsserier i allmänbildande eller aktuella ämnen, såsom följande som förekommit vid ett textilföretag, AB Skånska Yllefabriken i Kristianstad, med 570 arbetare, de flesta kvinnor: Sexualvetenskapens senaste rön: Fru Ottosen-Jensen. Filmen, en skapelse av det 20:e seklet, med illustr.: Fil. kand. Sven-Erik Larsson. En fullvärdig föda och dess betydelse för vår hälsa: Dr Lisa Svenander-Lanke. Vardagslivets juridik: Jur. kand. Gunvor Jakobsson. Arbetarskydd, film: Distr.insp. Signe Holst. Något om uppfostrans problem: Rektor E. Widerberg. Kristid och sparverksamhet: Kronokamrer Cervin. Något om tänder och deras vård: Dr Arne Palm. Studiecirklar, tillkomna på företagets initiativ, nämns bara i 20 fall av de tillfrågade. Även om antalet i verkligheten kan förmodas vara något större (bl. a. torde de flesta personalkonsulenter ha startat studiecirklar) synes den låga siffran förklarlig med hänsyn till att initiativet till dylik verksamhet bör utgå från de unga själva, för att bli av något verkligt värde. Cirkelverksamheten är ju visserligen mycket utbredd bland ungdomen, men baserar sig som regel pä annan intressegemenskap (politisk, ideell, geografisk) än gemensam arbetsplats. Ett stort antal av de företag, som kan uppvisa en aktiv personalvård, har också beträffande det frivilliga bildningsarbetet förklarat att de (inner det lämpligare att stödja ABF, TBV och liknande organisationer genom anslag, stipendier, lokalupplåtelser m. m. och dit hänvisa de studieintresserade, än att engagera lärare för egna cirklar eller kurser. »Även andra skäl tala för att den del av industriens personalvård, som rör ungdomens fritid, där så är lämpligt, inrangeras i de olika kulturella organisationerna», tillfogar ett företag. Dessa studiocirklar, liksom kurser och föreläsningar, innefattar oftast branschämnen: Sömnad och vävning vid en textilfabrik, kemi, fysik och »räknestickan» vid ett verkstadsföretag o. s. v., men också vitt skilda allmänbildande ämnen såsom språk, konsthistoria eller psykologi, praktiska ämnen såsom heminredning, bostadsplanering och självdeklaration eller politiska och sociala, t. ex. arbetarskyddslagstiftning och arbetsstudier. I fråga om samkväm, utflykter och liknande former för sällskaplig samvaro överlåtes detta i allmänhet helt på personalens egna sammanslutningar. Även i delta avseende är undantagen desto mer markanta. Det förekommer sålunda t. ex. att en industri bygger upp en egen dansbana åt personalen för att liksom i ett tidigare omnämnt exempel dels öka dess trivsel, dels bidraga till en hyfsning av dess nöjesliv. Uppenbarligen har personalkonsulenterna här en stor uppgift att fylla. Följande redogörelse från en personalkonsulent vid Manufaktur Aktie Bolaget i Malmö må återges som exempel på, vad som med relativt liten ekonomisk apparat men med intresse för uppgiften kan åstadkommas:

Förutom vissa årliga samkväm för tjänstemannaklubben samt julfester och liknande anordnas månatliga sammankomster, varvid förekommer sång och musik av anställda, föreläsning i något aktuellt ämne samt filmförevisning. Bolaget förfogar själv över en ljudfilmsapparat. Då det visat sig svårt att få med just de unga till dessa aftnar, har ett försök gjorts med en annan art av samkväm: »Film- och dansafton», visserligen öppet för anställda i alla åldrar men med särskilt sikte på de yngre. Varje anställd har då fått taga med sig en utomstående partner. Först har visats ett par hyrda filmer, därefter har det dansats vanlig sällskapsdans, då och då avbruten av sällskapslekar och allsång. Servering av kakor och lemonad till självkostnadspris. Då detta försök slog väl ut, och kvällen blev mycket lyckad, komma vi till hösten att fortsätta med dessa samkväm. Liknande exempel kan hämtas t. ex. från Luma och AB Gunnar Collijn. Samkväm i en mer eller mindre företagsdirigerad (och -understödd) personalklubbs regi förekommer t. ex. vid ASEA, Arenco och Stockholmssystemet. Men vanligen arrangeras samkväm av de inom alla verksamhetsområden mycket utvecklade klubbar och föreningar, som startats av de anställda själva. Så gott som varje större industri etc. har sålunda sin idrottsförening, uppdelad på sektioner för olika slag av sport och idrott, sin schackklubb, handarbetsklubb, sångförening etc. Det tycks vara tämligen vanligt att verksamheten stöds av företaget antingen genom direkt ekonomiskt anslag, t. ex. ett par kronor per medlem, eller genom inköp av redskap, upplåtelse av lokal, anläggande av idrottsplan etc. (se ovan). De kollektiva anordningar för fritidssysselsättning, som tillkommit genom företagens försorg, klubb- och föreläsningslokaler, bibliotek, gymnastiksalar och idrottsplatser etc, är enligt de avgivna svaren i de flesta fall tillgängliga för personalen helt utan kostnad eller — detta gäller särskilt av företaget förhyrda eller för utomstående'öppna anläggningar — mot en obetydlig avgift. Vid samkväm erläggs ofta självkostnaden för förtäring, medan fabriken står för lokal, musik och andra arrangemang. Föreläsningar och kurser bekostas som regel av företaget. Beträffande mera omfattande kurser, avsedda att resultera i ett betygsatt resultat, tillämpas ej sällan en halvering av kostnaderna, stundom med möjlighet för den studerande att sedan studierna på ett tillfredsställande sätt avslutats få även sin andel bekostad. Betydligt vanligare, än att företagen i egen regi vidtar ungdomsvårdande åtgärder av här ifrågavarande slag, är att de ekonomiskt stöder personalsammanslutningar och ungdomsföreningar. Mer än hälften av företagen har förklarat sig i större eller mindre grad lämna sådant stöd, däribland också praktiskt taget alla de, som samtidigt tagit egna initiativ. Bidragen varierar avsevärt, från inköp av instrument till en orkester eller några hundra kronors årligt anslag till ortens ABF eller en idrottsförening, upp till anslag på 100 000-tals kronor för anläggande av simhall eller folkets hus. Anordningarna för att personalen pä bästa sätt skall kunna tillgodogöra sig semesterledigheten tycks vara sällsynta. På sina håll har man ordnat med billiga semesterresor, ett par företag meddelar att man förmedlat frivilligt lantarbete. I flertalet fall utgår man från att personalen icke önskar något »intrång» i fråga om dispositionen av semestern. Vissa företag har för rekreationsändamål ställt en sportstuga eller ett regelrätt semesterhem till arbetarnas disposition, i senare fallet mot en moderat avgift. Som allmänt omdöme kan sägas att uppgiftsmaterialet ger intryck av att det stora flertalet av landets industrier och övriga företag knappast ägnat frågan om fritidsåtgärder för de unga anställda någon framträdande plats. Härvid bör dock observeras, vad som inledningsvis nämnts, dels om uppgiftsmaterialets begränsning, dels

om personalvården vid småföretagen. Vad de här granskade företagen beträffar, skiljer sig från det stora flertalet en liten elit av socialt ansvarsmedvetna, positivt intresserade — men naturligtvis också, vilket rättvisligen måste tillfogas, ekonomiskt särskilt bärkraftiga — företag. I de fall dä påfallande goda anordningar vidtagits i detta avseende, synes detta för övrigt i allmänhet vara ett led i en även i andra avseenden välordnad och väl utvecklad personalvård inom vederbörande företag. Nedan följer ett antal exempel från fritidsverksamheten vid några olika företagstyper. 1. Liljeholmens Stearinfabrik, Stockholm, 200 anställda, personalkonsulent. Klubblokaler, ungdomsbibliotek, semester- och fritidshem med bad- och idrottsplats. Egna kurser (fackföreningskunskap, psykologi, sömnad, folkdans), av bolaget bekostade folkhögskolekurser samt bidrag till kurser och ungdomsvård i annan regi. Semesterresor genom Reso. 2. ASEA, Västerås, över 6 000 anställda, personalkonsulent. För minderårig manlig ungdom med hem utanför staden har förhyrts en 5-rumsvåning, som tjänstgör som klubblokal, dessutom särskilt förhyrd lokal för hobbyverksamhet. Kamratförening för ungdomen, bildad pä företagets initiativ och med ekonomiskt stöd av detta, syftar till att samla ungdomen kring schack, bordstennis, gymnastik, idrott, utflykter, samkväm och studier. Ungdomsledare anställd. Företaget har även egen hemgärd med därtill knuten klubbverksamhet. Dessutom finns en nystartad ungdomsgård av »öppen» karaktär. Redogörelse för denna lämnas på sid. 00. Semesterhem. Avsevärda bidrag till scoutorganisationer och annan ungdomsverksamhet samt till uppförande i staden av bibliotek och idrottsanläggning. 3. AB Svenska Handelsbanken, Stockholm, över 2 000 anställda. Fritidsverksamheten bygger på av banken ekonomiskt stödd klubbverksamhet med sedvanliga grenar men också t. ex. orientering, tennis, skytte och musik. Kvällsgymnastik och bad mot låg avgift. Semesterhem. Tjänstemännen får på bankens bekostnad delta i vissa kurser i språk och matematik vid Högskolan m. fl. Lånebibliotek (huvudsakligen facklitteratur). Stipendier för in- och utländska resor i studiesyfte. 4. Sandvikens Järnverk, över 6 000 arbetare, personalkonsulent. Uppfört och anlagt av bolaget samt ställt till ungdomens disposition finns (tydligen bruksungdomen i vidare bemärkelse, inte endast anställda): klubb- och studielokaler av olika slag; läsestuga med tillgång till tidningar av olika politisk färg, tidskrifter och konversationslexikon; föreläsningssalar, varav en utrustad med teaterscen, tages i bruk för föreläsningar, teateraftnar, konserter, utställningar m. m.; gymnastiksal; en större idrottsanläggning, Jernvallen, med tvenne inomhustennisbanor, vilka när så önskas kunna sammanslås till en större sal, bowlinghall, rum för bågskytte, pistolskytte, boxning, brottning, bordstennis, miniatyrgolf, klubblokaler samt sovsalar för gästande idrottsmän. Jernvallens inomhusplan, ofta använd till större folkfester, till lekaftnar för ungdom, handboll etc, har äskådarläktare rymmande c:a 2 000 personer; i anslutning till nämnda idrottsanläggning finnas 6 utomhustennisbanor samt fotbollsplan med läktare rymmande 10 000 personer; förutom Jernvallens idrottsanläggning finns av bolaget anlagda ytterligare två idrottsplatser för spel och allmän idrott; badhus med karbad, bastu, simbassäng, massagerum samt avdelning för medicinska bad; friluftsbad med badhytter och redskap. Det bibliotek som bolaget tidigt iordningställde och till vilket årliga anslag läm-

nades, har år 1937 överlåtits till och uppgått i Sandvikens stadsbibliotek, detta för att möjliggöra och befrämja en centralisering av biblioteksverksamheten inom samhället. Till nämnda stadsbibliotek lämnar bolaget årliga anslag. Studieverksamhet, kurser, samkväm, utflykter. Utefter många linjer söker bolaget stödja de ideella organisationernas studieverksamhet, lokaler ställas till förfogande, anslag, studielån och stipendier lämnas. Fem anställda har på bolagets bekostnad utbildats till ungdomsledare och särskild ungdomsledare finnes anställd vid jernverket. På hennes initiativ har bl. a. en livaktig klubbverksamhet kommit till stånd. Kvinnliga elever, som nyss slutat sin skolgång, har inbjudits till samkväm. Grupper har bildats på upp till 10 deltagare i varje. Man arbetar med sömnad, målning, ritning, man snickrar möbler e t c Emellanåt träffar de olika grupperna samman, man har utflykter med orientering, ordnar folklekar etc. För denna klubbverksamhet bland flickor har genom bolagets försorg en gammal vaktstuga ställts till förfogande. Flickorna har själva fått sätta stugan i användbart skick, skurat rent, sytt dukar och gardiner, snickrat möbler, ordnat rabatter etc. Vid bolagets verkstäder har sedan några år tillbaka även kvinnlig arbetskraft börjat anställas. I samband med samkväm för denna nyanställda personal har föredrag och anföranden hållits om arbetarskyddslagen, kvinnor i beredskapsarbete, arbetets etik m. m. En film visande järnmalmens väg till förädlad vara, upptagen inom verkets olika avdelningar, har förevisats. Årliga bidrag lämnas till ett 30-tal bildnings-, ungdoms- och sportorganisationer. Deltagandet i ungdomsverksamheten har varit avgiftsfritt. Organisationer, som utnyttjat lokaler tillhöriga bolaget, har i regel erlagt hyra för desamma. 5. Viskafors Gummifabrik, 700 anställda. Bolaget tillhandahåller klubblokal, vilken även flitigt utnyttjas för sådana syssel- i sättningar som schack, brottning, pingpong m. m. Idrottsplats finns, och en ny idrottsplats är planerad. Även en inbyggd dansbana har planerats och även påbörjats. Denna lokal var även avsedd att kunna utnyttjas för större kollationer, för vilka lokaler för närvarande icke finns i tillfredsställande utsträckning. Två tennisplaner har anlagts, och bolaget har även uppmuntrat tennisintresset genom anordnande av tävlingar och genom att skänka priser. Beträffande badplatser har bolaget låtit uppföra en större anläggning innehållande brandstation, modern tvättinrättning samt simbassäng och bastu. De avgifter, som förekommer, är 50 öre till 1 krona per timme för begagnande av tennisbanorna samt 25 öre för simbassäng och bastu (ungdom). Stöd åt ortens idrottsförening. Ifrågavarande bolag har inrättat en sjukvårdsklinik med speciella mottagningar för kvinnliga anställda med barn och planerar en barnkrubba för att småbarnen skall få vård medan föräldrarna arbetar. 6. Lumalampan, Stockholm, c:a 1 000 anställda, övervägande kvinnliga arbetare; personalkonsulent. Efter redogörelse för en mycket mångsidig ungdomsverksamhet skriver konsulenten angående planerna för arbetet: »I likhet med föregående vinter planera vi studiecirklar, föredrag och kurser. I juni planeras ett sammanträde med studiekommittén och våra studieombud (vilka utsetts av fackföreningen) för diskussion om riktlinjer för vinterns fritidssysselsättningar. Personalkonsulenten ämnar då lägga fram ett förslag om en undersökning av personalens önskemål beträffande fritidssysselsättningar. Detta skulle då undersökas genom frågeformulär. (Därigenom beräknas kunna få fram exempelvis hur många som är intresserade av böcker -— dessa skulle då kunna tillskrivas spe-,

ciellt om ordnandet av bokcirklar, litteraturaftnar eller dylikt.) önskvärt vore att få veta, vad fabrikspersonalen sysslar med på sin fritid för att kunna möta deras önskemål samt för att kunna samla dem som ha få eller inga kamrater i storstaden. Vi kunna tillägga att nyanställd personal tages emot på morgonen av personalkonsulenten, varvid en kort orientering lämnas om arbetsförhållandena. Samtidigt brukar personalchefen eller konsulenten efterhöra, om den nyanställde har någon hobby eller några studieintressen och i så fall meddela denne till vem eller vart han kan vända sig för att få odla sin hobby. — Nyanställda som känner sig ensamma i staden och önskar tillhöra någon klubb eller förening få hjälp härmed av personalkonsulenten. På vår nya anslagstavla vid omklädnadsrummet kommer även en brevlåda att sättas upp, där personalen kan få lämna förslag och önskemål i olika frågor rörande arbetet och trivseln på arbetsplatsen.» 7. Borås Wäfveri Aktiebolag, med fabriker i Borås och Skene, har över 2 700 anställda. Två personalkonsulenter finns anställda. I Borås och Skene finns hemgårdar som i mån av utrymme utlånas för all slags klubbverksamhet t. ex. till scouter, röda korset, schackklubb, folkdans, musik, SDUK. Såsom föreläsningssalar används dels bolagets moderna matsalar, dels Hemgården i Skene. I Skene har företaget byggt en modern idrottsanläggning, Vävarvallen, samt medverkat till iordningställandet av en skjutbana med skyttepaviljong. I närheten av Borås har en friluftsgård inretts, som huvudsakligen används som utflyktsmål för tjänstemän och arbetare. Kurser i barnavård, sömnad, gymnastik samt hemslöjdskurser i vävning och träslöjd anordnas. Vidare har anordnats studiecirklar i heminredning, bostadsplanering och engelska. Ett antal samkväm anordnas årligen i samband med kurser och kursavslutningar samt vid jultiden. Slutligen kan nämnas att ett semesterhem för de anställda finns förlagt vid hallandskusten.

Offentliga verk eller företag I benämningen offentliga verk eller företag inryms här fyra olika organisationsformer: helt statliga företag (t. ex. Telegrafverket, Vattenfallsstyrelsen), kommunala verk (t. ex. Hamnstyrelsen i Göteborg, Gatukontoret i Stockholm), statsdirigerade företag (Tobaksmonopolet, Vin- och Spritcentralen) och slutligen halvkommunala företag av typen Stockholms Spårvägar. Om det i fråga om de enskilda företagen måste konstateras att det övervägande flertalet gjort relativt litet i fritidshänseende för den unga arbetskraften så gäller detta i än högre grad om de offentliga verken eller företagen. Det statistiska underlag — sammanställt i tablån på följande sida — som kommittén har att bygga på för detta omdöme är visserligen mycket begränsat, men intrycket bekräftas i stort sett av t. ex. de inom industrin verksamma socialarbetarnas erfarenheter. I de statliga verken förekommer som regel inga som helst fritidsanordningar för personalen. Praktiskt taget alla svar från helt statliga eller kommunala företag är rent negativa. Till någon del förklaras detta med att bland de tillfrågade förekommer militära förvaltningsföretag av mera tillfällig karaktär samt järnvägsförvaltningar, vilkas personal är spridd över stora områden. Den väsentliga anledningen torde dock vara att de offentliga företagen liksom i fråga om anställningsvillkor, lönesättning, arbetsförhållanden m. m. på ett annat sätt än den privata verksamheten är reglerade och anslagsmässigt bundna. I den mån man erkänner det berättigade och önskvärda i åtgärder av här ifrågavarande art till den unga arbetskraftens fromma, kan natur-

ligtvis dylika mer eller mindre formella hinder inte få stå hindrande i vägen, särskilt i betraktande av de resurser, som stat och kommun förfogar över och den förpliktande ställning de offentliga institutionerna intar. Tabell 5. Offentliga verk eller företag Mer än 500 anst. Fritidsåtgärder

Mindre än 500 anst.

0—49 ungd.

50-99 ungd.

100— ungd.

0—49 ungd.

50-99 ungd.

I allt

Antal företag

35 Klubblokaler Bibliotek Föreläsningssalar Gymnastiksalar Badplatser Idrottsplatser

1 1 1 1

2 1 1 3

2 1 1

3 5 2 3 2 3 5 3 5 3

1 1 1 1

2 1 1 1

1 2 2 3 1 2 5 2 1 3

2 2 1 1 1

8 10 7 11 3 7 16 8 9 8

10 Studiecirklar 'Klubbar ^Samkväm o. utflykter ^Bidr. i någon form t. dyl. an) ordn., som vidtagits av ani

En större daglig tidning 1 påpekade i augusti 1945 i en artikel angående staten och trivseln på arbetsplatserna att medan det numera på många håll finns ett stort intresse för detta viktiga sociala problem och att betydande framsteg gjorts, förefaller det som om staten inte kunnat följa med i utvecklingen. »I de väldiga riksomfattande statliga företagen är ansvaret så uppdelat, att det är mycket svårt att få en reform till stånd. Alla de statliga avgörandena ligger hos något mystiskt i Stockholm . De lokala cheferna har tyvärr — hur dugliga de än är — mycket litet att säga till om, när det gäller frågor av denna art. För en välfärdsanordning av större omfattning blir det en väldig omgång.» Ett steg i riktning mot bättre förhållanden vore enligt tidningen i fråga att personalen finge ett verkligt inflytande på allt, som rör de s. k. välfärdsanordningarna. I flera svar från kommunala verk möter man den inställningen, att det är rationell arbetsfördelning att låta vissa kommunala organ (barnavårdsnämnd, folkskolestyrelse) ha ansvar för fritidssysselsättningarna för ungdomen på orten och att de rent ut inte är ett önskemål att de olika verken splittrar tid och intresse med att syssla med sådant. En motsvarande inställning skymtar för övrigt också från vissa statliga verk: här blir motiveringen den att staten i annan ordning bör se till att vad som behöver göras för bland annat de i statlig tjänst anställda unga verkligen kommer till stånd. 1

Göteborgs-Posten den 24/8 1945.

Även om bristen på anslag lägger hinder i vägen för några dyrbara arrangemang visar ett och annat exempel att intresserade verkschefer, personalkonsulenter och andra på många sätt stöder personalsammanslutningarnas strävanden på området, t. ex. genom att ställa lunchrum och liknande lokaler till disposition för sammankomster och föredrag, genom att anordna motionsgymnastik eller genom kursverksamhet. Det måste dock i stort sett stanna vid sådana åtgärder som inte medför några nämnvärda kostnader. Från statliga fabriksföretag, t. ex. för militära tillverkningar, föreligger dock också exempel på mer differentierad verksamhet, även om deras möjligheter är starkt begränsade. Försvarets Fabriksverk, Karlsborg, framhåller t. ex. följande. Enär inga medel finns anslagna för att främja fritidsverksamheten bland de anställda, har fabriken ej med kontanta medel kunnat bidraga till sådan verksamhet. I största möjliga utsträckning har företaget däremot på annat sätt sökt stödja de organisationer och enskilda, vilka velat taga sådana initiativ, t. ex. genom att ställa lokaler till förfogande för fester, kursverksamhet o. d. Fristående från andra organisationer har emellertid inom företaget anordnats sykurser samt kortare upplysningskurser i sexualkunskap. Dessa senare har letts av fabrikens personalkonsulent, som genom företagets försorg i samarbete med fabriksklubben beretts tillfälle att bevista en 14 dagars studieledarkurs i detta ämne. Detta företag har också anordnat annan kursverksamhet (ex. maskinskrivning) samt samkväm, utflykter o. d. Speciella förhållanden har också i en del fall medverkat till att åtgärder i fritidshänseende vidtagits. Vattenfallsstyrelsen t. ex., som har folk stationerat på vissa mycket isolerade orter, har på sådana ställen sörjt för tillgång till bibliotek, film, föreläsningar, idrott och bad. I några fall förekommer också att statliga verk bekostar korrespondenskurser för personalens fortbildning. Kraftigare åtgärder och större variationer finner man i fritidsverksamheten inom av det allmänna ägda och dirigerade, men i bolagsform drivna företag. I dessa synes personalvården till och med ganska allmänt vara väl utvecklad. Nämnas kan t. ex. att AB Vin- och Spritcentralen svarat »ja» på nästan alla punkter. AB Svenska Tobaksmonopolet som förutom i Stockholm har anläggningar i sju andra städer har personalkonsulenter vid sina flesta fabriker och torde i övrigt få anses som banbrytande på personalvårdens område. Sedan mer än 25 år bedrivs t. ex. fritidsverksamheten i Stockholm i en av bolaget inrättad hemgård, vars verksamhet sedermera vidgats att omfatta även andra kategorier än de vid monopolet anställda, däribland personalen vid ett 10-tal olika industrier. (Här som i övrigt i fråga om fritidsverksamheten vid företagen gäller att denna inte är begränsad till enbart ungdom.) Tonvikten är lagd pä kursverksamheten och på den kamratliga samvaron. Kursprogrammet omfattar sådana praktiska ämnen som matlagning, konservering och bakning, vävning och knyppling, hemkultur, bokbinderi, slöjd och keramik, amatörfoto samt teater, sång, dans och gymnastik. Bland teoretiska ämnen märks språk och matematik. I föreläsningscirklar och föredrag behandlas ämnen sådana som »psykologi och livsåskådning», »krigsaktuella länder», »ungdomens sexualproblem» m. fl. med sakkunniga föreläsare. För flertalet kurser uttas en låg kursavgift, men möjlighet till avgiftsbefrielse finnes. Även vid de flesta av företagets övriga anläggningar finns fritidslokaler, bibliotek m. m., vid ett par också studiehem eller hemgårdar. Stockholms Spårvägar, som ägs av staden men drivs i bolagsform, har för sina närmare 6 000 anställda vidtagit en hel del åtgärder. Bland annat är personalkonsulent anställd. Med sikte på personalens fritid har samlingsrum och studierum

sålunda inrättats i bolagets samtliga sju stationer, däribland en föreläsningssal, rymmande 350 personer. I ett par stationer finns gymnastiksal, lokal för brottning m. m. Den sportsliga verksamheten stöds pä olika sätt och ett semesterhem har inrättats. Planer på en hobbybetonad fritidsverksamhet utarbetades för några år sedan men fick tills vidare förfalla sedan Stockholms stad tagit upp tanken och genomförde denna praktiska fritidssysselsättning i anknytning till skolorna. Studieverksamheten bedrivs dels i samarbete med ABF med huvudsakligen samhälleliga och fackliga ämnen samt svenska och räkning på programmet, dels i bolagets egen regi omfattande språk och yrkeslära. Fastän dessa uppgifter egentligen inte hör hit kan nämnas, att de som vill ägna sig åt ett yrkesinriktat studium i egentlig mening bereds möjlighet att delta i årskurser vid olika läroanstalter för att avlägga teknisk examen eller realexamen, som är en förutsättning för att bli antagen till trafikelevkurs vid företaget (utbildning av blivande trafiktjänstemän). Då tjänstgöringsvillkoren vid bolaget inte alltid kan anpassas till de offentliga skolornas timplaner, har en särskild realskola ordnats för busskonduktörspersonalen med kombinerad direkt- och korrespondensundervisning. Den betecknas som den första »industrirealskolan» i Sverige och drivs i samarbete med ett korrespondensinstitut. Som komplettering till de tekniska studierna (lägre ingenjörsexamen) finns särskilda praktikplatser vid verkstäderna anordnade inom bolaget. Oavsett dessa studiemöjligheter, som öppnar vissa möjligheter till avancemang inom företaget, har under senare är samtliga busskonduktörer vid fyllda 21 år utbildats till antingen spårvagnskonduktörer, bussförare, verkstadsarbetare eller luftledningsmontörer.

B I L A G A

2 STICKPROVSUNDERSÖKNING ENINGSTILLHÖRIGHET

M. M.

ANGÅENDE

FÖR-

BETRÄFFANDE

mm

DELTAGARE

I

FRITIDSVERKSAMHET

Kommittén har i annat sammanhang behandlat den fritidsverksamhet som bland annat anordnats vid hem- och ungdomsgårdar samt av vissa skolstyrelser. I avsikt att få en uppfattning dels om ålders- och könsfördelning beträffande den ungdom som besöker ifrågavarande fritidsverksamhet, dels om i vilken utsträckning den är ansluten till olika slag av föreningar och andra organisationer har kommittén företagit en stickprovsinventering av i sådan verksamhet deltagande ungdom. Resultaten härav redovisas nedan. Det formulär, som användes för undersökningen upptog utom plats för namn och födelseår endast frågor angående vilken fritidsverksamhet den svarande deltog i samt vilka föreningar han eller hon var medlem i. I undersökningen ingår uppgifter dels från nio hem- och ungdomsgårdar på olika platser, dels från fjorton folkskolor, vid vilka fritidssysselsättning anordnats. För bearbetning användbart material inkom från sju ungdomsgårdar, nämligen i Stockholm (Birkagården), Karlskoga (Bofors). Linköping (Folkungagården), Gävle, Göteborg (Majorna), Jönköping (Talavid) och Örebro samt från åtta skolor nämligen i Stockholm (fem stycken), Karlstad, Sandviken och Moheda. Detta material omfattar sammanlagt 2 321 individuella svar. Antalet är för litet och urvalet alltför slumpmässigt för att bilda underlag för fullt säkra slutsatser men torde å andra sidan vara tillräckligt representativt för att resultaten skall kunna godtas som sannolika eller i vart fall antyda en tendens. Vissa reservationer måste dock i det följande göras beträffande svaren på frågan om föreningstillhörighet.

Åldersfördelning Av tabell 6 framgår i vilken utsträckning olika åldrar är företrädda bland deltagarna i fritidsverksamheten. Den olikhet, som därvidlag kommer till synes beträffande skolorna i Stockholm respektive i landsorten, har i det föreliggande materialet ingen motsvarighet med avseende på ungdomsgårdarna, varför endast skolorna redovisats åtskilda. I tabellen framträder en tydlig koncentrering kring åldrarna 13—18 år, för skolornas vidkommande särskilt markerad för åldrarna 13—15 år. Den åldersgruppering, som sålunda framträder har i tabell 2 uttryckts i relativa tal.

Tabell 6. Deltagareantal

i olika

åldersgrupper.

Vid skolor

Vid ungdomsgårdar

I allt Stockholm

landsorten

12 år och yngre 13 „ . 14 „ . 15 „ . 16 „ . 17 „ . 18 „ . 19 „ . 20 „ . 21 „ . 22 „ . 23 „ . 24 „ . 25 ,, och äldre .

5 100 135 178 202 135 112 89 53 42 44 45 51 40

82 119 174 103 68 36 49 20 8 5 3

40 42 195 100 30 5 3

— 2 5

— — —

127 261 504 381 300 176 164 109 61 47 48 45 53 45

Samtliga

2 321

— — — 1

Av tabellerna framgår att fritidsverksamheten vid ungdomsgårdarna frekventeras i dubbelt så stor utsträckning av ungdom över 16 år som under denna ålder, medan fritidssysselsättning, anordnad vid skolorna till 80 procent samlar deltagare, yngre än 16 år. Dessa siffror bekräftar endast vad man med hänsyn till de båda verksamhetsgrenarnas karaktär och uppläggning haft anledning förmoda. Intressant är att skolornas fritidssysselsättningar i så stor utsträckning som skett lockat ungdom över 16-årsåldern, särskilt vid stockholmsskolorna, där nära 30 procent tillhör denna kategori. (Sådan speciellt för vuxna personer avsedd hobbyverksamhet, som numera förekommer vid vissa stockholmsskolor, ingår ej i statistikmaterialet.) Detta synes delvis sammanhänga med att i många fall hela grupper av medlemmar i ungdomsorganisationerna kollektivt anmäler sig för deltagande.

Ungdomsgårdar Skolor Därav i Stockholm » » landsorten I allt

12 år och yngre

13—15 år

1 6 - 1 8 år

19 år och äldre

Samtliga

0.4 11.2 12.2 9.6

33.5 67.3 58.8 81.0

36.5 17.5 22.7 9.2

29.6 4.0 6.3 0.2

100.0 100.0 100.0 100.0

100.0 I det följande göres endast åtskillnad mellan två åldersgrupper, nämligen varmed avses ungdomar under 16 år och äldre, d. v. s. de som fyllt 16 år.

yngre,

Könsfördelning I fråga om fördelningen mellan manliga och kvinnliga deltagare i fritidsverksamheten är det frapperande att medan ungdomsgårdarna i genomsnitt tycks dra till sig något flera kvinnliga deltagare än manliga, dominerar i skolornas kurser och grupper i stället pojkarna kraftigt. Detta gäller i stort sett även beträffande varje enskild tillfrågad skola. Som framgår av följande tablå är det manliga deltagarantalet ungefär dubbelt så stort som det kvinnliga. Visserligen är det statistiska underlaget för bedömningen av landsortsskolorna mycket begränsat, men sakförhållandet har också i annat sammanhang kommit till synes. Flickor

Pojkar

Skolor Därav i Stockholm » » landsorten Samtliga

i proSumcent av yngre ma samtl.

äldre

i pro- I allt Sumcent av ma samtl.

yngre

äldre

209 561 320 241

388 173 143 30

597 734 463 271

48.5 67.3 68.7 65.1

206 293 156 137

428 63 55 8

634 356 211 145

51.5 32.7 31.3 34.9

1231 1090 674 416

2 321

Organisationstillhörighet I föreningsbetänkandet har kommittén ansett sig kunna konstatera, att åtminstone 40 procent av ungdomen är ansluten till en eller flera föreningar, tillhöriga någon riksorganisation. Vad visar föreliggande undersökning angående proportionen mellan föreningsanslutna och icke föreningsanslutna ungdomar? Attraherar den fria ungdomsverksamhet som bedrivs vid »gårdar» och skolor i främsta rummet dem som inte tillhör någon förening eller är förhållandet det motsatta? Missuppfattning av frågorna, ofullständigt ifyllda uppgifter o. d. kan visserligen tänkas i någon mån minska materialets tillförlitlighet, men detta torde inte i någon nämnvärd grad förrycka helhetsresultatet. Följande tablå visar fördelningen mellan föreningsmedlemmar och övriga deltagare.

Medlemmar i föreningar

Ej medlemmar i föreningar

Samtliga

Föreningsmedlemmar i procent av samtliga

Därav i Stockholm . » » landsorten .

577 642 410 232

654 448 264 184

1231 1 090 674 416

46.9 58.9 60.8 55.8

Samtliga

2 321

Tablån visar som synes att drygt hälften av de ungdomar som gästar skolor och ungdomsgårdar också är med i någon förening. Särskilt kraftig föreningsanslutning kan konstateras bland de ungdomar som deltar i skolornas fritidsverksamhet. Detta har åtminstone till en del sin förklaring däri att i skolornas fritidsverksamhet ofta deltar hela grupper frän någon organisation (IOGT, Ungdomens RK etc.) för gemensam kursverksamhet och samövning. Detta är särskilt ofta fallet i Stockholm, som också visar det högsta procenttalet föreningsorganiserade. Helhetsintrycket blir, att föreningsungdomarna oftare än andra söker sig till den fria ungdomsverksamheten. En jämförelse mellan de yngres (under 16 år) och de äldres (16 år och däröver) föreningsanslutning visas i följande tablå.

Under 16 år

Antal

Ungdomsgårdar Skolor Samtliga

16 år och däröver

Därav fören.medlemmar abs. tal

i procent

415 854

218 504

52.5 59.0

56.9 Antal

Därav fören.medlemmar abs. tal

i procent

816 236

359 138

44.0 58.5

47.2 Denna tablå uppvisar beträffande skolorna nästan exakt samma procenttal för yngre som för äldre till skillnad från ungdomsgårdarna, där de yngre deltagarna är föreningsanslutna i betydligt större utsträckning än de äldre. Skillnaden mellan pojkarnas och flickornas organisationsintresse kommer till synes i nedanstående tablå. Denna skillnad är som synes mycket påtaglig, speciellt

Pojkar

Antal

Ungdomsgårdar Skolor

Samtliga

Flickor

Därav fören.medlemmar abs. tal

i procent

597 834 563 271

344 470 301 169

57.6 56.4 53.5 62.4

56.9 Antal

Därav fören.medlemmar abs. tal

i procent

634 356 211 145

233 172 109 63

36.8 48.3 51.7 43.5

vid ungdomsgårdarna och landsortsskolorna, mindre vid stockholmsskolorna, och markeras av en väsentligt större organisationstillhörighet bland pojkar än bland flickor. Skillnaden synes dock företrädesvis betingas av pojkarnas livligare anslutning till idrottssammanslutningar medan intresset för de ideella organisationerna som av det följande framgår är mera jämnt fördelat.

De i n k o m n a s v a r e n ger s o m v ä n t a t b i l d e n av en s y n n e r l i g e n v a r i e r a n d e f ö r e n i n g s flora, f r å n de s t o r a riksomfattande p o l i t i s k a o c h ideella o r g a n i s a t i o n e r n a till s m å l o k a l a k l u b b a r o c h s k o l f ö r e n i n g a r . Dessa h a r i tabell 7 g r u p p e r a t s s å s o m politiska, k y r k l i g a (och f r i k y r k l i g a ) , scout- o c h i d r o t t s - s a m t n y k t e r h e t s o r g a n i s a t i o n e r j ä m t e »övriga», till v i l k e n g r u p p f ö r e t r ä d e s v i s h ä n f ö r t s s å d a n a o r g a n i s a t i o n e r s o m lottak å r e r , U n g d o m e n s R ö d a K o r s o. d. s a m t h o b b y f ö r e n i n g a r , s å n g f ö r e n i n g a r etc. S o m f ö r e n i n g a r h a r inte m e d r ä k n a t s s ö n d a g s s k o l o r o c h l i k n a n d e , ej heller de k l u b b a r i n o m u n g d o m s g å r d a r n a , som u t g ö r en av dessas v e r k s a m h e t s f o r m e r .

Tabell

7. Fördelning

Polit. fören.

Kyrkl. o. frikyrkl. fören.

på

föreningstyper.

Scouto. idr. fören.

Nykterhetsför en.

övriga

Summa

Medl. i flera slag av fören.

U n g d o m s g å r d a r (7 st.) Pojkar, äldre » yngre Flickor, äldre » yngre

13 1

4 1 19 19

183 115 86 70

13 2 11 8

27 14 33 10

257 132 162 108

34 12 27 10

6 3

37 63 4 11

54 128 1 29

6 10 5 17

3 9 2 31

101 210 18 91

9 1 10

22 169 1 69

4 25

30 Samtliga

S k o l o r , S t o c k h o l m (5 st.) Pojkar, äldre » yngre Flickor, äldre » yngre Samtliga

S k o l o r , l a n d s o r t (3 st.) Pojkar, äldre » yngre Flickor, äldre » yngre

11 19

4 40 1 10

11 Samtliga

7 D å m a t e r i a l e t f r å n l a n d s o r t s s k o l o r ä r alltför litet för att i det h ä r b e h a n d l a d e s a m m a n h a n g e t k u n n a b e g a g n a s s o m u n d e r l a g för en b e d ö m n i n g av f ö r h å l l a n d e n a i s t o r t b l a n d m o t s v a r a n d e g r u p p e r , h a r i det f ö l j a n d e Stockholms- o c h l a n d s o r t s s k o l o r n a b e h a n d l a t s s o m en e n h e t . E n j ä m f ö r e l s e m e l l a n u n g d o m s g å r d a r n a o c h s k o l o r n a i f r å g a o m f ö r e n i n g s i n t r e s s e t s i n r i k t n i n g ger n e d a n s t å e n d e resultat, u t t r y c k t i p r o c e n t f ö r e n i n g s m e d l e m m a r av h e l a a n t a l e t d e l t a g a r e :

Polit. fören.

Ungdomsgårdar (1 231 deltagare) Skolor (1 090 deltagare)

Kyrkl. o. ScoutNykterfrikyrkl. o. idrottshetsfören. fören. fören.

Övriga

Medl. i flera slag av fören.

3.6 1.1

3.5 12.6

36.9 32.5

2.8 7.1

6.8 9.2

6.8 5.1

6.0 Livligast och ungefär lika stor inom båda grupperna är anslutningen till scoutoch idrottsföreningar. Det större politiska intresset inom gruppen ungdomsgårdar med dess högre genomsnittsålder är naturlig. Däremot är det relativt stora antalet medlemmar i nykterhetsorganisalioner bland skolgruppens unga deltagare mer överraskande (jfr nedan); möjligen föreligger en felkälla däri att vissa svarande, som uppgivit medlemskap i IOGT, NTO och liknande, därmed avsett dessa organisationers scoutkårer. Å andra sidan är många av de under scout- och idrottsföreningar redovisade medlemmar just i de av nämnda organisationer bildade scoutsammanslutningarna. Det höga procenttalet för kyrkliga (och frikyrkliga) föreningar inom skolgruppen förklaras till en del därav att vid flera skolor (vilkas elever utgör flertalet av de i skolornas fritidsverksamhet deltagande) finns av lärare och andra bildade kamratföreningar av religiös karaktär. I föreningsbetänkandet har kommittén redovisat den samlade organiserade ungdomens procentuella fördelning på olika huvudgrupper av organisationer enligt nedanstående, varvid procenttalet räknats på det totala antalet anslutningar (c:a 1.2 milj.). Huvudgrupp av organisationer Politiska ungdomsorganisationer . Kyrkliga och frikyrkliga ungdomsorganisationer Scout-och idrottsorganisationer .. Nykterhetsrörelsens ungdomsorganisationer övriga ungdomsorganisationer . . Summa

R e l a t i v anslu

™ing * procent 21 20 51 31 5 100

1 Häri har inte inräknats alla de ungdomar som är medlemmar i de nykterhetsorganisationer som inte är att betrakta såsom ungdomsorganisationer. En jämförelse med nästföregående tablå (där de relativa talen dock till skillnad från ovanstående siffror avser procent av samtliga deltagare, inklusive oorganiserade) uppvisar en från ovanstående starkt avvikande fördelning på organisationstyper. Gruppen scout- och idrottsanslutna ungdomar syns t. ex. i föreliggande sammanhang vara starkt överrepresenterad i förhållande till de kyrkligt (eller frikyrkligt) och framförallt till de politiskt anslutna ungdomarna. Förklaringen härtill torde emeller-

tid till en del ligga däri att fritidsverksamhetens deltagare i stor utsträckning kan raknäs till de yngre tonåringarnas åldersgrupp. Följande tablå ger en mot nästföregående tablå svarande jämförelse i relativa tal mellan yngre och äldre; i fråga om medlemskap i politiska föreningar är skillnaden mellan yngre och äldre emellertid än ytterligare markerad. Kyrkl. o. Scoutfrikyrkl. o. idrotts- Nykterhets fören fören. för en.

Polit. fören. 15 år och yngre (1 269 deltag.) 16 år och äldre (1 052 deltag.)

0.5 4.8

9.1 6.1

37.6 31.4

5.1 4.4

Övriga

Medl. i flera slag av fören.

9.0 6.6

5.8 6.3

Av följande tablå slutligen framgår de manliga, respektive de kvinnliga deltagarnas foreningstillhörighet, alltjämt angiven i procent av vardera kategoriens hela deltagareantal. Vad som därvid speciellt frapperar är att pojkarna i relativt större utsrackning an flickorna är medlemmar i religiösa sammanslutningar. Deras i förhallande till flickorna dubbelt större representation inom scout- och idrottsföreningar överensstämmer däremot väl med kända förhållanden. Kyrkl. o. ScoutNykterfrikyrkl. o. idrottshetsfören. fören. för en.

Polit. fören.

Pojkar (1 331 deltag.) Flickor (990 deltag.)

2.4 2.4

8.7 6.5

43.9 22.6

4.6 5.1

övriga

Medl. i flera slag av fören.

7.3 8.8

6.3 5.6

I genomsnitt 6 procent av samtliga i fritidsverksamheten är enligt denna under5 !!"?, ! M T " [ m e i * ä n e t t S l a g a V o r g a n i *ationer (ex. nykterhetsloge samt idrottsklubb) .Avsevart fler är samtidigt medlemmar i flera föreningar av samma karaktär, särskilt i idrottsföreningar och de med dessa här gemensamt redovisade scoutkårerna Några större differenser mellan de olika grupperna av deltagare har emellertid inte kommit till synes i detta avseende.

24 Fritidsutredningen IV

B I L A G A

TABELLER

TILL

B I L D NI NGSKAP I T L E T

Tabell Personer,

som

bedrivit

studier

självstudier

8.

per korrespondens, enligt

i studiecirkel

23 år

Flickor

Antal ämnen som studerats

Summa

19 år

23 år

18 Summa personer

40 45 6 1

21 35 3

9 15 2 1

9 17 1

19 112 11 3

20 I procent av samtliga inom respektive grupp

143 I procent av samtliga inom respektive grupp Personer, som studerat 1 ämne Personer, som studerat 2 ämnen Personer, som studerat 3 el. flera ämnen

19 år

2. S k o l k u r s e r : (gymnasie- och realskolekurser, kompletterings- och stödkurser för studerande) 3. S t u d i e r , s o m i n t e h a f t s a m b a n d m e d n u v a r a n d e el. t i d i g a r e yrke: (svenska, språk, matematik, bokföring, musik, sång, teckning, sjukvård m. m.)

i fo

Boråsundersökningen. Pojkar

1. S t u d i e r för u t b i l d n i n g el. fortb i l d n i n g i n u v a r a n d e el. t i d i gare yrke: (maskin, elektricitets-, textil-, affärs-, lager-, bank-, försäkrings-, kontorsbranschen m. m.)

samt

Tabell Utbildning

och studier

bland

folkskola.

9.

548 ungdomar

(Uppgifterna

landet

erhållna

Landsbygd

runt,

hösten

tre år efter

avslutad

1945.)

Tätort

Stad Total

Pojkar

Flickor

Pojkar

Flickor

Pojkar

12 1 37

5 9 35

19 0 24

14 0 18

11 0 31

5 4 0 28

8 3 1 23

1 6 1 16

1 6 1 10

12 5 2 12

2 4 0 4

5. Studiecirkelverksamhet A. B. F N. T. O S. L. S I. O. G. T J. U. F S. B. F S. D. U. K Köpmannainslitut S. L. W S. L. U N. O. V S. G. U Onämnd

39 3 2 6 4 3 0 6 1 0 3 0 0 11

28 5 2 7 3 0 0 0 0 1 4 1 0 5

4 0 1 0 0 0 0 0 0 0 0 0 3

4 1 0 0 0 0 1 0 0 1 0 1 0

10 3 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 1 6

6. Enskild läsning

1. Yrkesskola (Heldagsskola) 2. Folkhögskola 3. Korrespond.kurser total . . Hermods N. K. I. . Brevskola Onämnd . 4. Kurser av olika slag (delvis av hobbykaraktär) däribland: Sjukvård Luftskydd Frälsningsarmén Segelflygning

Summa

Flickor

10 1 0

66 18 155

103 20 5 14 8 3 0 11 2 1 8 1 4 26

o 1

o o 4 1 0

o o 2 1

Tabell Utbildning

och studier

folkskola.

skola (heldag)

Pojkar: I soc.reg Ej soc.reg

12 16

Pojkar summa Flickor: I soc.reg Ej soc.reg

282 Stockholmsungdomar,

(Uppgifterna Yrkes •

Kategori

bland

10 16

Folkhögskola

erhållna

II

26 Samtliga

tre år efter

årsskiftet

avslutad

1945—1946.)

Kurs ut- hob bildning by

NKI Brev.

1 Flickor summa

kring

Korrespondens

—.

— —

10.

StuEndiesk. cirläsn kel

Intet S:a

Absoluta

tal

— — —

23 20

-

—

—

—

—

21 15

65 54

—

—

— —

—

1 Bel a t i v a t a l Pojkar: I soc.reg Ej soc.reg Pojkar summa Flickor: I soc.reg Ej soc.reg

.

1.1 1.4

1.1 1.4

15.4 29.6

Flickor summa Samtliga

21.9 19.1

— — 0.4

—

1.0 Döda m.fl.

2.1 1.4

—

24.7 28.6

— —

—

—

51.6 100.0 42.9 100.0

4 7 . 9 100.0

— —

—

1.5 1.8

— —

—

32.4 100.0 27.8 100.0

3 0 . 3 100.0

4 0 . 4 100.0

—

Tabell Antalet bibliotek samt omfattningen

11.

av åesamma

m. m. inom orter av olika

storleksordning.

Folkmängd

Antal orter

Antal bibliotek

Antal bibi. per 10 000 inv.

Bokbestånd i medeltal per inv.

Utlåning i medeltal per inv.

öppethållande per vecka och bibliotek, timmar

2 000— 2 500 2 501— 3 000 3 001— 3 500 3 501— 4 000 4 001— 5 000 5 001— 6 000 6 001— 7 000 7 001— 8 000 8 001— 9 000 9 001—10 000 10 001—11000 11001—12 000 12 001—13 000 13 001—14 000 14 001—15 000 15 001—16 000 16 001—17 000 17 001—18 000 18 001—19 000 19 001—20 000 20 0 0 1 - 3 0 000 30 001—40 000 40 001—50 000 50 001—

38 28 11 9 12 17 11 10 5 3 5 5 2 4 3 2 2 4 1 1 8 4 5 3

81 68 25 24 39 51 36 33 13 13 20 14 11 14 12 9 8 17 6 4 36 23 50 28

10.0 8.7 7.1 7.1 7.4 5.4 5.0 4.4 3.1 4.7 3.9 2.4 4.3 2.6 2.8 2.9 2.4 2.4 3.3 2.1 1.8 1.6 2.2 1.4

1.36 1.30 1.33 2.03 1.31 1.31 1.33 2.04 1.21 1.10 1.36 1.46 1.30 1.50 1.59 1.61 0.85 0.89 1.09 1.17 1.62 2.10 1.28 1.74

3.26 2.95 3.19 3.99 3.08 3.77 3.96 3.56 4.05 4.53 4.26 4.37 3.33 5.02 5.23 3.31 3.12 3.30 3.89 2.54 3.77 3.29 3.28 3.10

2.43 2.36 2.48 4.58 4.21 5.03 5.13 5.21 9.19 7.65 7.10 8.82 5.32 10.29 8.33 6.72 4.75 7.21 7.17 5.38 9.97 8.67 7.08 8.73

24*

Tabell Museernas

12.

öppethdllningstider.

Vardagar

Vintertid.

Söndagar

Anmärkningar

Museer 1 S t o c k h o l m m e d o m g i v n i n g a r Livrustkammaren Statens historiska museum . . Nationalmuseum Kungliga Slottet Nordiska museet Skansen Tekniska museet Statens etnografiska museum Armémuseum Statens Sjöhistoriska museum Stockholms stadsmuseum Naturhistoriska riksmuseet Biologiska museet Thielska galleriet Järnvägsmuseum Spårvägsmuseum Telegrafmuseum Postmuseum

12-17 Ej månd., lord. 13—16 Ej månd. 13-16 13-15 12—17 8—23.45 13-16 End. tisd., torsd., 13—16 lord. Ej månd. 13-16 13—16 13-16 11-16 Ej lord., onsd., fred 13-17 12-16 19-21 13-15 11-15 10—skymningen , dock längst till kl. 19. 11—13 11-15 13-15 13-15 13—16 Även fred. 19—21 13-16 13—15 eft. överensk 13—15 Onsd. 1 3 - 1 5 , torsd 19-21 12-17 13—16 10—16 11—14 12-17 8—23.45 12—16 12-15

Göteborg, Lund och M a l m ö Naturhistoriska museet, Göteborg. Historiska avdelningen, „ Konstmuseum, »» Etnografiska avdelningen, „ Arkeologiska avdelningen, „ Böhsska konstslöjdsmuseet, „ Kulturhistoriska museet i Lund . Malmö museum

11-15 11-15 11-15 11-15 11-15 12-15 11-15 12-16

12—15 12-15 12-15 12-15 12-15 13-16 12-16 11—16

Månd. 12—15 Månd. 12—15 Månd. 12—15 Månd. 12—15 Månd. 1 2 - 1 5

Även vissa kvällar

Vardagar

Söndagar

Anmärkningar

Södermanlands länsmuseum, Nyköping

12-15

12-16

Östergötlands och Linköpings stads museum

12-16

13-16

Mot 50 öres avgift när som helst. Ej månd., även vissa kvällar

Smålands museum, Växjö

11-15

Kalmar slott och museum Gotlands fornsal, Visby Blekinge museum, Karlskrona

12-14 14—16 9—11.30, 13—17 12—15 11-13 12—15

13-16 13-15

Provinsmuseer

Västergötlands museum, Skara Vänersborgs museum Länsmuseet, Örebro Länsmuseet i Västerås

Dala Fornsal, Falun Gävle museum Länsmuseet, Östersund Murbergets museum, Härnösand Umeå museum Luleå museum

13-15 13-15 12.30-16 13-16

End. tisd., fred. Sond., onsd., lord. Lord. kl. 14—16, andra tider efter överenskommelse

10—12 11—15 10-15 efter tillsägelse 11—15 11—16

13-16 13-16 13-16

Ej månd. End. onsd., lord.

13-16 13-16

Ej månd. Även vissa kvällar

Borås Hälsingborg (Stadsmuseet, Vikingsberg) Kristianstad

13- 15 11- 16 13- -14.30

13—15 13-16 13-14.30

Ej månd.

Landskrona

-12, 13-17

Norrköpings museum

13-16

13-16

Sundsvall (Hantverksmuseet) Varberg

11—15

11-17 13—15

Zornmuseet Bergslagets museum, Falun

10—17 13—16

Viktigare stadsmuseer m . fl.

10—17 13-16

End. onsd. I övr. enl. överensk. Under pågående konstulst. 19—21 Därutöver tisd., fred. kl. 1 7 - 1 9 8—20 alla dagar efter tillsägelse hos vakten End. onsd., lord.

B I L A G A

IDROTTS

4 OCH F R I L U F T S L I V

INOM

UNGDOMS-

ORGANISATIONERNA

S a m m a n s t ä l l n i n g av u p p g i f t e r o m i d r o t t s - o c h f r i l u f t s v e r k s a m h e t i n o m ett a n t a l u n g d o m s o r g a n i s a t i o n e r m e d s å d a n v e r k s a m h e t p å sitt p r o g r a m j ä m t e dessa o r g a n i s a t i o n e r s ö n s k e m å l i d e t t a a v s e e n d e . U p p g i f t e r n a h a r erhållits som s v a r p å en av kommittén utsänd rundfråga.

Idrotts- och

Politiska

friluftsverksamhet

önskemål

ungdomsorganisationer:

Slopande av nöjesskatten på Utflykter och läger med idrott Sveriges Soc.dem. ungd. amatöridrott. på programmet. förbund Större antal inom och utom-husanläggningar för bl.a. fri idrott, fotboll, tennis, is- och vattensport. Tillhandahållande av utrustning och redskap. Bad och simundervisning utan avgifter. Platser för camping- och annat friluftsliv. Billiga utflyktsbilietter. Flera idrottsanläggningar gm Sveriges Kommunistiska Riks-, distrikts- och klubbidrottskommunalt och statligt stöd. ledare. Regelbundna läger med Ungdomsförbund Slopande av nöjesskatten på sport- och friluftsliv. Volleybollidrotten. tävlingar. Utflykter. Uthyrning av idrottsredskap mot låga avgifter. Sänkta planhyror. Avgiftsfri simundervisning. Ungsvenskarnas Riksförbund

376 Riksledare för bl.a. sport och idrott. Sommarläger och fjällresor.

Flera idrottsanläggningar. Slopande av nöjesskatt på idrott, Ekonomiskt stöd till organisationer för anordnande av utflykter,

Idrotts- och friluftsverksamhet Folkpartiets Ungdomsförbund

önskemål

Idrotts- och friluftslivets betydelse Samhällsstöd till byggande av framhålles för klubbarna. idrottsanläggningar och till instruktionsverksamhet. Skogar och vattendrag i princip öppna för alla. Ingen nöjesskatt på idrott. Den centrala administrationen bör bekostas av staten.

Scoutorganisationer: K. F. U. M:s ScoutförFriluftsliv dominerande inom Anslag till ledarutbildning och bund verksamheten. Scoutledare och in- instruktionsverksamhet. struktörer ägnar sig även åt idrottsFriluftsgårdar intill alla större fostran. samhällen. Högre anslag till lägerstipendier och större rabatter för scoutgruppers resor. Kommunalt och statligt stöd till scoutverksamheten, speciellt till lokaler. K. F. U. K:s Scoutför- Ledarutbildningen i stor utsträckBidrag till utbildande och anbund ning inriktad på idrott och frilufts- ställande av reseinstruktörer och liv, som intar en framträdande ledare. plats i arbetet. Anslag till lägerutrustning samt material till sjöflickscoutverksamheten. Stipendier till mindre bemedlade för att kunna delta i läger. Sveriges Scoutförbund

Ledarkurser. Fyra förbundsinStöd åt ungdomsorganisatiostruktörer och 33 distriktsinstruk- nerna i form av bidrag till ledare törer samt idrottssekreterare med och lokaler. medhjälpare i distrikten. Större biljettrabatter vid gruppLäger, utfärder, kanotfärder, resor. fjällvandringar. ö k a d e lägerstipendier. Regelbundna tävlingar. Bidrag till utfärdsstugor i närheten av hemorten och fjällstugor för förläggningar, vinterkurser m.m. Småbåtshamnar för sjöscouterna, kommunala tältplatser i mindre format men större antal; vandrarhem. Bidrag till inköp av tält eller lån från militären. Mitt-terminslov för skolorna både höst och vår.

Idrotts- och friluftsverksamhet

önskemål

Större anslag till scoutorganisaSveriges Flickors Scout- Idrott och friluftsliv hör samman med verksamheten; inga speciella tionerna för lägerkostnader och förbund utbildning av ledare. åtgärder. Anslag till scoutstugor. I . 0 . G. T:s Scoutförbund

Kyrkliga

I utbildningskurserna för ledare Bidrag till lokaler. Militärbaoch instruktörer läggs stor vikt vid racker bör ställas till förfogande. Medel till utbildning av ledare friluftslivet. och instruktörer. Tävlingar anordnas.

och f r i k y r k l i g a

Sv. Baptisternas domsförbund

Ung-

Riksförbundet Kyrklig ungdom

ungdomsorganisationer.

Utfärder. Sommarhem. veckor med idrottsinslag.

Läger-

Stat och kommun bör upplåta mark åt ungdomsorganisationer för byggande av sommarhem, sportstugor och ungdomsgårdar. Avgiftsfria resor till ungdomsläger.

Idrotts- och ungdomsledarkurser. Väl tilltagna anslag till Fjällfärder. Ungdomsgårdar med 1. utbildande av gymnastik- och idrottsinstruktörer; idrottsverksamhet, sommarhem 2. ungdomslägerverksamhet; och fjällgårdar. 3. idrottsmaterial till ungdomsläger och ungdomsgårdar. Stat och kommun bör stödja idrotten mer, så att denna för sin ekonomi blir oberoende av nöjesarrangemang.

Anslag till byggande av ungSommar och vinterläger med Svenska Alliansmissionens ungdomsförbund friluftsprogram och avlönade le- domsgårdar och bidrag till avlönande av instruktörer. dare. Sv. Missionsförbundets ungdom

Statsbidrag till Kurser för idrottsledare. Instruktioner beträffande frilufts- 1. anställande av idrottsinstruktörer, utvalda inom rörelsen; liv i förbundstidskriften. Ungdomsgårdar och sommarhem 2. utbildning av idrottsledare; (125 st.) med idrottsanordningar. 3. ungdomsgårdar (och fjällstugor) samt idrottsplatser.

Lättnad i nöjesskatten på idrott. K. F. U. M:s Riksför- Idrottsförbund med 61 avdelFlera idrottsanläggningar i komningar, anslutna till Riksidrottsbund förbundet och dess specialförbund munal regi med låga eller inga Sekreterare för fysisk fostran avgifter. Samhälleligt stöd till idrottssamt instruktör. Fast organiserade, regelbundna verksamhet på arbetsplatserna. Större rabatter vid ungdomstävlingar. gruppers sportresor.

Idrotts- och friluftsverksamhet K. F. U. K:s Riksförbund

övriga

önskemål

Stort utrymme för idrotts- och Bidrag till anställande av idrottsfriluftsliv. Regelbundna tävlingar. instruktör.

ungdomsorganisationer.

Sveriges Godtemplares ungdomsförbund

Anslag av I. 0 . G. T. 5 000 kr. Anslag till: per år. Har cirka 100 sommarhem, riksidrottsinstruktör, sommarhemsverksamhet, delvis med idrottsanläggningar. Gymnastik- och idrottsledarkur- iordningställande av enklare idrottsplatser, ser. Förbunds-, distrikts- och avdel- anskaffande av idrottsredskap. Billigare sport- och fjällresor för ningsidrottsledare. ungdom. Fast organiserade tävlingar. Rabatterade resor till de nordiska länderna.

Jordbrukareungdomens förbund

Riks-, distrikts- och avdelnings- Medel till: idrottsledare. instruktörskurser, Ledarutbildning i samarbete med förbundsmästerskapstävlingar, Riksidrottsförbundet. enklare idrottsplatser på landsbygden, Fast organiserade tävlingar. propaganda för bastubyggen, samt till att avlöna förbundsinstruktör.

B I L A G A

REDOGÖRELSE OCH

FÖR

I VILKEN

KOMMUNALRUM FÖR

5 UTSTRÄCKNING M. M.

SKOLOR

UPPLÅTES

FRITIDSVERKSAMHET

I det betänkande, som år 1939 avgavs av 1937 års utredning angående allmänna samlingslokaler har beståndet av samlingslokaler i riket utförligt redovisats. Bland annat framgår därav att av nära 1 500 sockenstugor, kommunalrum och liknande för kommunala ändamål avsedda lokaler 325 uteslutande används för kommunernas egna behov, medan 570 upplåts endast till vissa föreningar och 460 står till föreningslivets förfogande i allmänhet. I fråga om skollokaler uppges nära 80 procent upplåtas för föreningsändamål. I vilken utsträckning sådan upplåtelse sker utan hänsyn till arten av föreningarnas verksamhet framgår dock inte. Då det av nyssnämnda utredning framgår, att kommunlokalerna och alldeles särskilt skolorna är de på flertalet orter praktiskt taget enda till buds stående samlingspunkterna — bortsett från missionshus o. d. — för allmännyttiga eller ideella ändamål, har det synts kommittén angeläget att något närmare undersöka dels dessa lokalers förutsättningar i nämnda avseende, dels för vilka ändamål de utnyttjas. Undersökningsmaterialet. Undersökningen som ägde rum under hösten 1945 har företagits i två etapper. Med skolöverstyrelsens länsvis uppställda förteckningar över rikets skoldistrikt och tillhörande folkskolor som underlag har stickprovsvis uttagits för undersökning dels vart tionde distrikt, vart och ett motsvarande en kommun, dels var femte folkskola inom dessa distrikt. Undantag har härvid avsiktligt gjorts för de största städerna; ingen ort med mer än 20 000 invånare ingår i materialet. Med hänsyn till urvalsmetoden torde materialet få anses fullt representativt för landsbygd och mindre tätorter. De sålunda utvalda undersökningsobjekten omfattar 258 kommuner och 364 skolor, av vilka uppgifter inkommit från samtliga utom en kommun och en skola. Länsvis fördelar sig uppgiftslämnarna enligt tabell 13. Brist på

sammanträdeslokaler.

Vad man främst lägger märke till vid en granskning av svaren är den utpräglade brist på lokaler för allmänna ändamål överhuvud taget och för föreningsliv o. d. som i synnerhet råder i landskommunerna. Denna upptäckt är visserligen på intet sätt ny (jfr SOU 1939: 30) men får en speciell relief av de många uttalanden härom, som

utom frågeformulärets ram gjorts av uppgiftslämnarna. »Lokalbrist», »Svår lokalbrist för ungdomsarbete» och liknande är vanliga anteckningar. Följande notiser är betecknande: »Inte en enda samlingslokal för ungdom i kommun med 3 500 invånare och stora industrier.» »I en socken som denna (1 500 invånare) finns inte mer än ett rum 4 X 3.6 m 2 för att ordna ungdomens fritidsproblem. Förhållandet kan med ett lindrigt uttryck betecknas som sorgligt.» Från en socken i Stockholms län meddelas: »Då det ej finns någon annan lokal i socknens centrum, är skolan den enda samlingsplatsen för snart sagt vad som helst.» Förhållandet synes inte vara nämnvärt bättre i många städer. Från en västgötastad med nära 10 000 invånare uppges att stor brist råder på samlingslokaler för ungdomen. »De lokaler, som finns, äro mest upptagna för de äldres verksamhet. Tabell

13.

Undersökta kommuner

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteb. o. Bohus . . . Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens I allt

2 B 1

B 2

3 2 3 5 6 6 5 7 6 14 3 4 10 10 8 1 4 1 5 4 4 4 5

B 3

C—D

12 8 9 14 13 9 12 10 5 16 24 10 10 22 23 9 7 7 6 6 9 8 4 4

30 800 12 000 13 600 23 900 17 400 17 900 23 900 17 500 15 300 17 600 34 000 22 400 22 000 30 000 26 800 17 300 23 600 13 800 34 000 30 400 50 100 22 600 35 900 34 200

13 8 9 14 13 14 15 11 7 18 25 11 14 23 25 12 11 12 11 16 24 16 25 16

2 2 2 2 2 1 2 1 3 1 6 2 3 2

5 5 4 5 2 3 5 3 6 12 9 5 4 7 9 2 6 5 6 5 5 6 7 4

587 000

33 1

9.1 Skoltyper i procent 1

Därav skolor av typ

Unders, Ung. folk- skolor Antal mängd

Län

4 1 2 4 3 3 4 1 1

3 8 4 8 5

C 2 - skola. Därav 2 C 1 — skolor.

Folkskolor. Som tidigare nämnts omfattar denna del av undersökningen 363 skolor, vilkas fördelning geografiskt och med avseende på skoltyp framgår av tabell 1. Då de skilda skoltyperna måste anses ha mycket olika förutsättningar som lokaler för föreningsverksamhet, ungdomsvårdsarbete etc. må här erinras om dessa typers karakteristika, som något förenklat kan anges på följande sätt. A Bl B2 B3 C—D

= = = = =

varje klass har egen lärare. en lärare för 2—3 klasser. en lärare för hela folkskolan och en för småskolan. en lärare för både folk- och småskolor. halvtidsläsande.

A-skolorna som huvudsakligen förekommer i städer och tätorter har som regel ett stort antal klassrum och är väl försedda med specialutrymmen för slöjd, gymnastik, skolkök m. m. B 1- och B 2-skolorna har 2—3 klassrum och är sämre utrustade i fråga om specialutrymmen, övriga typer inrymmer vanligen endast en skolsal. Litteraserien A, B l , B 2 etc. kan sålunda i stort sett sägas markera befolkningstätheten på de orter där respektive skolor är belägna, varför det synts motiverat att i den följande redogörelsen i viss utsträckning ställa övriga förhållanden i relation till skoltypen. Specialutrymmen. En väsentlig förutsättning för skollokalernas användbarhet för här ifrågavarande ändamål och särskilt då ungdomsvårdsarbete, är uppenbarligen förekomsten av sådana specialutrymmen som gymnastiklokal, slöjdsal o. d. vilka redovisas i tabell 14. En faktor att beakta i detta sammanhang är också om bostad för lärare eller annan personal finns inrymd i skolbyggnaden. Tabell 14. Skolor

2 Personalbost.

3 Skolkök

4 Gymn.sal

5 Bad el. dusch

6 Div. utr. 1

Spec. utr. 1—5 sakn.

19 13 2 1

2 15 34 18 29

28 85 78 21 28

51.9 65.4 65.0 80.8 84.8

Typ

Antal

1 Slöjdsal

A B 1 B 2 B 3 C—D

54 130 120 26 33

47 105 76 7 2

22 12 2

41 31 8

— —

— —

39 56 32 3 2

—

13 23 13 1 1

Samtl.

66.1 I proc.

—

—

1 Sysal

Antal I proc.

Skolbibl., samlingss al, frukostrum m.m. samt i 31 faU kommur alrum.

Slöjdsal och gymnastiksal, de vanligaste specialutrymmena, förekommer i praktiskt taget alla de större skolorna, men i tämligen stor utsträckning även i t. ex. B 2-skolorna. Särskild lokal för kvinnlig slöjd, skolkök och bad finns mera allmänt endast i A-skolorna samt i vissa större B-skolor. Helt utan speciallokaler (med bort-

seende från »div. utrymmen» och personalbostäder) var 98 skolor, motsvarande 27 procent av samtliga. Förekomsten av flera specialsalar vid samma skola framgår av följande tablå: Antal skolor

Antal olika specialutrymmen

1 2 3 4 5 Inga

abs. tal

i procent

114 83 36 23 9 98

31 23 10 6 2.5 27

Den vanligaste förekommande kombinationen är slöjdsal + gymnastiksal, som redovisats i 115 skolor = 31.7 procent av samtliga. Dessa specialutrymmen är f. ö. i åtskilliga fall av mycket blygsam karaktär. Vad som rubricerats som gymnastiklokal är t. ex. i ett fall endast ett omklädningsrum, i ett annat fall en korridor. På ett ställe samsas slöjdsal och skolkök om ett kök i skolbyggnaden o. s. v. T. o. m. kommunalnämndens sammanträden hålls på sina håll i omklädningsrum och liknande. Upplåtelse. Huvudfrågan i undersökningen gällde om skollokalerna brukade upplåtas för andra ändamål än skolundervisningen. Termen »upplåtas» antyder visserligen att det är skolmyndigheternas inställning som efterforskas — huruvida lokalernas utnyttjande medges eller inte — men svaren ger vid handen att detta medgivande på de flesta håll uppenbarligen betraktas som tämligen självfallet, ej minst med hänsyn till att andra samlingslokaler saknas, och att frågan mera gäller i vilken utsträckning skolorna faktiskt tas i anspråk för skilda ändamål. Upplåtelse av folkskolelokaler i nyssnämnda bemärkelse är, som framgår av följande tablå, regel medan motsatsen endast förekommer i ungefär ett fall på tio.

Skolform

Upplåtes

Upplåtes ej

Upplåtelse i procent

A B 1 B 2 B 3 C-D

52 115 102 24 28

2 15 18 2 5

96.3 88.5 85.0 92.3 84.8

Samtliga

88.4 Den principiellt välvilliga inställningen som skolråd och folkskolestyrelser har till denna fråga framgår också därav att i en stor del av de fall, där upplåtelse inte förekommer, detta motiveras med att andra (och underförstått bättre) lokaler finns att tillgå i form av bygdegårdar, föreningshus eller liknande samlingslokaler. En skol-

styrelse i Småland skriver t. ex.: »Har inget emot att lämna föreningarna lokaler, men andra finnas.» Härmed är emellertid inte sagt att folkskolornas upplåtande för föreningssammanträden, klubbverksamhet o. d. betraktas som särskilt önskvärt. Tvärtom betonas gång efter annan att detta är en nödfallsutväg, som man med hänsyn till den allmänna lokalbristen visserligen gärna stå till tjänst med, men som långt ifrån kan betraktas som en nöjaktig lösning av landsbygdens lokalproblem. De påtalade olägenheterna, som närmare skall beröras i det följande, är givetvis i vissa fall anledning till att upplåtelse ej medges. Att skollokalerna utnyttjas flitigast på tätorterna (A-skolorna 96.3 procent) är i viss män överraskande, då sådana orter får förutsättas vara bättre tillgodosedda med samlingslokaler än andra. Förklaringen torde ligga i A-skolornas i det föregående berörda bättre förutsättningar som samlingspunkter och lokaler för fritidssysselsättning. För vilka ändamål tas skolorna i anspråk? De mycket skiftande ändamål för vilka skolorna tas i anspråk illustrerar i sin mån deras betydelse som ersättning för föreningslokaler o. d. I tabell 15 har angetts ett antal ändamål, för vilka skolor av skilda typer enligt undersökningen upplåtes. Under rubriken »annat» har upptagits exempelvis yrkesskola, ekonomiska föreningar, sjukkassor, auktioner, utdelning av ransoneringskort, syföreningar, basarer och fester, lotta- och hemvärnsarbete, flyktingsarbete m. m. Upplåtelse för olika ändamål, uttryckt i relativa tal, framgår likaledes av tabellen. Fördelningen på de olika ändamälsrubrikerna i svaren är dock säkerligen inte fullt enhetligt; det kan t. ex. förutsättas att söndagsskola i ett fall placerats under religiösa ändamål, i ett annat under ungdomsverksamhet, etc. Under rubriken gymnastik har upptagits de fall då i svaren särskilt angetts att sådan förekommer; i många fall torde dock gymnastik ha rubricerats som ungdomsändamål. Tabell 15. Upplåtes för (rel. tal)

Skolor

Upplåtes ej

Litt.

Antal

Bildn. verks.

Relig. verks.

Ungd. verks.

Gymn.

Pol. verks.

Komm. verks.

Annat

A B 1 B 2 B 3 C—D Samtl. Av dem somupplåtes

54 130 120 26 33 363

75.9 50.7 45.0 38.5 24.2 49.3

48.1 58.5 67.5 69.2 84.8 63.3

63.0 43.1 30.8 26.9 12.1 38.0

72.2 25.4 11.7 3.8 3.0 24.2

9.3 13.1 14.2 11.5 0.0 11.6

50.0 56.2 55.0 57.7 33.3 52.9

38.9 31.5 30.8 15.4 18.2 30.0

3.7 11.5 15.0 7.7 15.2 11.6

Tabellen anger också upplåtelse- (nyttjande-) procenten för olika skoltyper, vilket ger rum för några rätt intressanta iakttagelser. I främsta rummet anlitas skollokalerna tydligen för religiösa ändamål, vilket måhända är förklarligt med hänsyn till skolans traditionella anknytning till kyrkan, men anmärkningsvärt mot bakgrunden av att just de religiösa samfunden synes vara

avsevärt bättre tillgodosedda med egna lokaler än några andra organisationer. Man lägger också märke till att skolans användande för andaktsstunder och liknande blir allt vanligare ju mindre skola det gäller, frän A-skolornas 48.i procent till D-skolornas 84.8 procent. Beträffande övriga ändamälsgrupper är förhällandet så gott som genomgående det motsatta. Endast i obetydlig utsträckning tycks skolorna användas för politiska organisationers arbete. Sådan verksamhet är också av svaren att döma den enda beträffande vilken direkta restriktioner förekommer (jfr ovan ang. kommunallokaler). »Politik förbjuden» anmärks det sålunda någon gång i formulären och det kan förutsättas att detta förbud är underförstått i åtskilliga flera fall. I en del fall har måhända rubriken »Kommunala ändamål» ansetts täcka också politiken. Mer än hälften av samtliga folkskolor tas i anspråk för kommunala ändamål. Sistnämnda uppgift korresponderar väl med det i annat sammanhang påvisade förhållandet att knappt 40 procent av alla kommuner har egen lokal för de kommunala funktionerna. Rubrikerna bildningsverksamhet och ungdomsverksamhet samt gymnastik uppvisar i samtliga fall en högre siffra för A-skolorna (ungefär 3/4 av samtliga) men en allt lägre nyttjandeprocent ju mindre skoltyper det gäller. Härvid torde inte minst utrustningen med speciallokaler, som för sädana ändamål måste förutsättas ha större betydelse än för något av de övriga användningsområdena spela en viss roll. I tabell 16 har därför nyttjandeprocenten beträffande ungdomsvård samt de med sådan sammanhörande grupperna bildning och gymnastik satts i relation till förekomsten av specialsalar. Ett studium av tabellen visar att t. ex. ungdomsverksamhet inklusive frivillig gymnastik som förekommer i 47.7 procent av samtliga skolor, i sådana med specialutrymmen förekommer i 52.5 procent av dessa men i endast 31.6 procent av skolor som saknar särskild lokal för slöjd, gymnastik etc. Tabell 16. Tagna i anspråk för: (rel. tal) Skolor

Bildn.verks.

Ungd.verks.

Gymn.

Ungd.verks. inkl. gymn.

237 36 80 132 35 98

54.0 66.7 66.3 57.6 65.7 39.8

43.9 58.3 53.8 50.0 57.1 26.5

32.1 52.8 55.0 49.2 |62.9

56.1 77.8 72.5 67.4 77.1 31.6

24.2 Antal

M e d specialutr Därav med lokal för:

Skolkök Gymnastik Bad el. dusch U t a n specialutr Samtliga

47.7 Upplåtelsefrekvens. Vill man ha en riktig bild av skolornas betydelse som allmänna samlingslokaler, är det nödvändigt att även undersöka hur ofta upplåtelse förekommer. Denna faktor har i tabellerna 17 och 18 ställts i relation dels till skoltyper (befolkningstäthet), dels till skolornas utrustning med speciallokaler.

Tabell 17. Skolor

Upplåtelser per år (relät, tal)

Ej besvarat

Ej upplåtna

13.0 6.9 5.8 3.0

3.7 11.5 15.0 7.7 15.2

11.6 Ej besvarat

Ej upplåtna

Litt.

Antal

1—9

10—24

25—49

50—99

100—199

200—

A B 1 B 2 B 3 C—D

54 130 120 26 33

7.4 21.5 27.5 19.2 42.4

1.9 15.4 28.3 38.5 33.3

13.0 19.2 14.2 15.4

18.5 15.4 5.8 19.2 3.0

20.4 10.0 2.5

22.2 Samtl.

3.0 Tabell 18. Specialutrymmen

Upplåtelser per år (relät, tal)

Antal olika

Skolor

5 4 3 2 1 Saknas Samtl.

1—9

10-24

25-49

50—99

100—199

200-

9 23 38 82 113 98

4.3 7.9 18.3 31.9 29.6

4.3 18.4 17.1 19.5 32.7

11.1 21.7 7.9 13.4 15.0 16.3

11.1 4.3 15.8 18.3 13.3 5.1

33.3 30.4 18.4 8.5 3.5

33.3 17.4 7.9 3.7

11.1 17.4 13.2 4.9 6.2 3.1

10.5 15.9 10.6 13.3

11.6 Det visar sig såsom var att vänta att frekvensen hastigt stiger med skolformens utveckling från D- till A-skola och med (delvis därmed följande) ökning av antalet speciallokaler, exempelvis från D-skolornas 42.4 procent med några få upplåtelser per år till A-skolornas lika höga procent upplåtna mer än 100 ggr per år. Skolor med intet eller endast ett specialutrymme begagnas för ungdomsverksamhet, föreningsliv o. d. till ungefär 30 procent endast mycket sporadiskt medan de som är rikligast försedda med sådana lokaler används flera gånger i veckan eller månaden och beträffande en tredjedel så ofta som över 200 gånger per år. Med avseende på användningsfrekvensen för olika ändamål observerar man att den frivilliga gymnastiken skiljer sig från övriga ändamålsgrupper genom särskilt livlig frekvens — oftast en eller flera fixerade kvällar per vecka, medan t. ex. föredrag, sammanträden o. d. synes förekomma mera sporadiskt. Avgifter. Lokalerna upplåts så gott som undantagslöst utan avgifter i egentlig mening. Däremot är det vanligt att den förening eller sammanslutning som tar lokalerna i anspråk lämnar några kronor i ersättning för det med städning och uppvärmning förenade extraarbetet. Ofta synes detta ombesörjas av de deltagande själva. Att lokalerna i övrigt ställs till förfogande »hyresfritt» synes av de flesta skolstyrelser betraktas såsom självfallet. »Inte ens självkostnaderna för förslitning, lyse,

bränsle och städning har täckts, men folkskolestyrelsen har velat hjälpa ungdomen och föreningarna, då särskilt stadens ungdoms- och bildningsföreningar saknar lokaler», skriver folkskolestyrelsen i en skånsk småstad. Erfarenheter. De erfarenheter, som de berörda — skolstyrelser och lärare — meddelat beträffande skolornas upplåtande för mer eller mindre främmande ändamål är naturligtvis av största intresse. Då dessa omdömen i hög grad synes anknyta till förekomsten av personalbostäder i skolbyggnaderna, lämnas i tabell 18 några uppgifter i detta avseende. Bostad för lärare eller vaktmästare vägg i vägg med skollokalerna förekommer i 2/3 av alla skolor. Det förhållandet att skolor med personalbostäder upplåtas i något mindre utsträckning än sådana utan bostäder torde i viss mån sammanhänga med de personliga obehag, som upplåtelsen kan medföra för de i skolan boende. Tabell 19. Därav Skolor upplåtna

ej upplåtna

S

antal

i procent

antal

i procent

antal

i procent

....

238 125

65.6 34.4

207 114

87.0 91.2

31 11

13.0 8.8

Samtliga

11.6 M e d bostad U t a n bostad

Det visar sig nämligen såsom framgår av följande tabell att de tråkiga erfarenheter, som förekommit, i dubbelt så stor utsträckning hänför sig till skolor med bostad än sädana utan och i talrika fall exemplifieras detta förhållande. Tabell 20. från skolor Erfarenheter

med bostad

utan bostad

samtliga

antal

i procent

antal

i procent

antal

i procent

»Goda» »Mindre lämpl.» . »Dåliga»

114 38 17

67.4 22.5 10.1

73 17 5

76.8 17.9 5.3

187 55 22

70.8 20.8 8.4

Samtliga

9 5 ! Sf

100.0 Ej besvär,

$m

el. ej 69

99 De erfarenheter, som rapporterats har i tabellen sammanförts till tre grupper av typiska omdömen. Det må här anmärkas att av 55 omdömen »mindre lämpligt» ingår 39 från skolor upplåtna för ungdomsverksamhet och av 22 uppgifter om direkt dåliga erfarenheter kommer 18 från sådana skolor. Även här visar det sig att dåliga erfarenheter av upplåtelse eller omdömet »mindre lämpligt» i större utsträckning

hänför sig till skolor inrymmande bostad än andra. »Störande för läraren» är också den utan jämförelse vanligaste anmärkning, som förekommer mot skolornas upplåtande för andra ändamål än undervisning. Åtskilliga andra erinringar framförs emellertid också, bland vilka kan nämnas att inventarier och lokaler tar skada, att oordning vållas i klassrum och bänkar, att rökning förekommer i salarna, svårigheter med passning, vädring och uppvärmning etc. Några betecknande utlåtanden må här återges. »Bänkarna måste tömmas på böcker och material vid fester o. d.» »En del obehag, önskvärt att skolan hålles fri från intrång.» »Då vaktmästare saknas på platsen är det ganska svårt att få lokalen ordentligt uppvärmd och städad till möten och sammanträden. Skolsal till mötesplats mindre lämpligt.» »Inga direkta påvisbara olägenheter mer än att inredningar tar skada samt att lokalerna inte passar för de sammanträden, som här är fråga om.» »Sträng kontroll fär upprätthållas, då lokalerna upplåtas. Barnens pennor och övriga tillbehör lånas gärna av deltagarna.» »I allmänhet dålig städning och vädring. Den frivilliga gymnastiken störande för tjänsteinnehavaren och hans familj.» »Svårigheterna sammanhänger med möjligheterna att hålla rent och hygieniskt och att den ständiga och okontrollerbara smittorisken för såväl målsmän som skolstyrelse kan vara besvärande.» »Erfarenheten visar att bänkar förstörts och småsaker kommer bort när andra nyttja lokalerna.» Också från skolor där man enbart haft goda erfarenheter av de deltagande framhåller man gång efter annan att skollokalernas upplåtande för annat än undervisning ingalunda är lämpligt utan måste betraktas som en nödfallsutväg. Läraren i en jämtlandsskola skriver: »Det är inte så trevligt, när bostaden ligger vägg i vägg att ha olika anordningar i skolsalen, men då det inte finns annan lämplig samlingslokal måste ungdomen någonstans komma samman.» Det bör också framhållas att »goda erfarenheter» stundom är ett omdöme med förbehåll. Från en sörmlandsskola upplyses t. ex., att inga olägenheter förekommit på grund av den restriktiva politik, som tillämpats (skolan har upplåtits några få gånger för föredrag, religiösa sammankomster och Röda Korset). Även om 70 procent av skolorna endast redovisar goda erfarenheter av skolornas upplåtande är detta givetvis också förenat med åtskilliga olägenheter. Vad omfattningen av skollokalernas upplåtande i Stockholm beträffar kan hänvisas till en utredning för åren 1937—1939. Eftersom antalet lokalupplåtelser läsåret 1938—1939 i hög grad torde ha påverkats av luftskyddets behov av lokaler, lämnar siffrorna över antalet upplåtelsetimmar under läsåret 1937—1938 en riktigare bild av läget:

Samlingssal

Lärosal

Gymnastiksal med dusch

Gymnastiksal utan dusch

övriga lokaler

2 975

14 442

9 853

8 317

6 167

Som en komplettering till dessa siffror kan nämnas, att olika skolor visar mycket olika frekvens i fråga om uthyrning. Under tiden mellan början av september och slutet av april — den tid fritidsverksamhet av olika slag mest brukar

anordnas — kan en samlingssal, om helgdagar och helgdagsaftnar undantas, hyras ut omkring 160 gånger. Endast i 6 skolor av 37 hyrdes samlingssalen ut mer än 100 gånger och i 15 skolor mindre än 10 gånger. Enligt de taxor, som sedan hösten 1944 tillämpas vid Stockholms folkskolor, får ungdomsföreningar för en kväll (2 timmar) betala 1 krona i hyra för samlingssal och 50 öre för annat utrymme. Sammanfattningsvis kan för landet i dess helhet sägas, att skolstyrelserna framförallt tycks vara generösa, när det gäller upplåtelser av skollokaler för religiösa ändamål och därnäst för kommunala och bildningsändamål. I betydligt mindre utsträckning får tydligen den ungdomsverksamhet, som här avses, husrum i skollokalerna. Kommunala

sammanträdeslokaler.

Särskild lokal för kommunala sammanträden o. 1. förekommer, enligt denna undersökning, inte ens i hälften av landets kommuner och beträffande de talrika smäkommunerna (under 1 000 invånare) i mindre än en fjärdedel. Tabell 21. Kommuner med 1 000— 2 000— —1 999 —4 999 5 000— inv. inv. inv.

Samtliga

Därav städer och köpingar

13 1 5

—299 inv.

300— —999 inv.

2 1 16

23 8 57

30 10 34

25 4 16

22 9

102 23 132

10.5 5.3 84.2

26.1 9.1 64.8

40.5 13.5 46.0

55.6 8.9 35.5

71.0 29.0

39.7 8.9 51.4

68.4 5.3 26.3

100.0 Absoluta tal: Komm.rum i skola Lokal saknas Summa R e l a t i v a tal: Särskild lokal Komm.rum i skola Lokal saknas Summa

—

Med »särskild lokal» förstås här en av den borgerliga kommunen antingen ägd eller för längre tid fast disponerad sammanträdeslokal. Kommunalrum, inrymda i folkskolor har dock redovisats som en grupp för sig, då skolornas ianspråktagande för dylika ändamål gjorts till föremål för särskild utredning. De enligt vad svaren utvisar mycket vanliga fall, då skolsalar fungerar som sammanträdeslokaler har hänförts till gruppen »lokal saknas». Där särskild kommunal sammanträdeslokal finns, är denna i flertalet fall inrymd i ett kommunalhus (34 fall) eller en sockenstuga (15 fall). Sockenstugorna är i vissa fall den borgerliga kommunens egendom, i andra fall har lokal för denna upplåtits i sockenstugan för ständigt bruk. I 40 fall betecknas lokalen endast som kommunalrum eller kommunalsal. Nio av de i undersökningen ingående städerna har eget stadshus eller fast lokal i rådhus. I återstående tre fall förhyrs lokal i privatvåning o. d.

I fråga om lokalernas storlek uppges 14 rymma mindre än 25 personer medan 8 har plats för 200 personer eller mer. Återstående fördelar sig med ungefär lika delar på grupperna 25—50, 50—100 och 100—200 platser. Inredningen är i allmänhet mycket enkel och utgöres endast av ett bord och erforderligt antal sittplatser i form av lösa eller fasta bänkar och stolar. För sådan ungdomsverksamhet som slöjd- och hobbyarbete, lekaftnar o. a. torde de vara föga lämpade, däremot är de acceptabla för föreningssammanträden, studiecirklar, föredrag och liknande. I flertalet fall upplåts de också för dylika ändamål liksom för mycket varierande former av annan allmännyttig verksamhet. Upplåtelse. Av de 102 kommuner, som har egen lokal (kommunalrum i skolor inte medräknade) uppges 73 upplåta lokalen för andra ändamål än de avsedda, 29 däremot inte. Som orsak härtill anges varierande, stundom samverkande omständigheter, såsom framgår av följande (somliga har uppgett flera olika orsaker). 1. Andra lokaler finns att tillgå 15 2. Inga framställningar om upplåtelse har förekommit 10 3. Lokalen tas helt i anspråk för kommunala ändamål 9 4. Lokalen olämplig 4 5. Principiella hinder 3 6. Dåliga erfarenheter av upplåtelse 1 Halva antalet, som vägrar upplåtelse hänvisar som synes till att andra lokaler är disponibla för bildningsförenings- och ungdomsverksamhet etc. Dessa andra lokaler utgörs i allmänhet av bygdegårdar, folkets hus eller föreningshus, i många fall också av t. ex. församlingshem men i övrigt återfinner man här liksom i svaren från kommuner, som saknar egen sammanträdeslokal, hänvisningar till landsbygdens stående surrogat för samlingslokaler — skolsalarna. Det förhållandet att inga framställningar om upplåtelse förekommit sj'nes endast undantagsvis bero på att lokalbehovet är på annat sätt tillgodosett. Där skälet inte helt enkelt är att kommunalnämnden antagit en avvisande attityd mot varje intrång, synes ur svaren kunna utläsas att lokalen varit alltför liten för t. ex. föreningsändamål (ex. »ett rum 4 X 4 m.»). Förefintliga lokaler tas tydligen också i mänga fall helt i anspråk för andra kommunala ändamål än sammanträden, t. ex. som expeditionslokal för kristidsnämnd e. d. »Olämplig lokal» (exempelvis inrymd i ett ålderdomshem) eller »principiella skäl» anges i ett fåtal fall och endast en kommun, för övrigt en stad, har åberopat tidigare ogynnsam erfarenhet, men hänvisar till skolornas samlingssalar, som »med enbart goda erfarenheter» upplåtits för alla de ändamål, som här ifrågakommer. Det övervägande flertalet, nämligen 71.6 procent av de kommuner, som har egna lokaler ställer emellertid dessa utan nämnvärd inskränkning till förfogande för föredrag, föreningsarbete och de övriga ändamål för vilka de kan vara lämpade. Det i utredningen använda frågeformuläret gav möjlighet till en redovisning av de ändamål för vilka upplåtelse inom respektive kommuner medges enligt följande gruppering: a) bildningsverksamhet o. d., b) kyrklig verksamhet, c) ungdomsverksamhet, slöjdkurser o. d., d) politiska föreningars verksamhet, e) andra ändamål.

Ur de avgivna svaren erhålles nedanstående fördelning: Tabell 22. Därav för

I 102 kommuner med egen lokal:

För något ändamål

Bildn.

Kyrkl.

Ungd.

Pol.

Annat

Upplåtes . . .

55 Upplåtes ej .

47 Därav för samtl. ändamål 24. Därav icke för något ändamål 29.

Fördelningen på upplåtelse för olika ändamål uttryckt i relativa tal framgår av följande sammanställning. Tabell 23. Upplåtes för I procent

Något ändamål

Bildn.

Kyrkl.

Ungd.

Pol.

Annat

Samtliga ändamål

Av samtl. komm. med egen lokal . .

23.5 Av dem som principiellt upplåtes . .

32.9 Den uppgift, för vilken lokalerna oftast tas i anspråk vid sidan om deras egentliga ändamål är .som synes bildningsverksamheten, d. v. s. för föredrag, studiecirklar o. d. Minst anlitade är de för kyrkliga ändamål, vilket med visshet beror på att de kyrkliga och frikyrkliga samfunden i större utsträckning än några andra disponerar egna lokaler, såsom kyrkor, kapell och missionshus och i övrigt i stor utsträckning anlitar skolorna. Vad som har redovisats som kyrklig verksamhet torde dessutom huvudsakligen avse konfirmationsundervisning. Ungdomsverksamheten i kommunallokalerna är i förhållande till andra där förekommande verksamhetsgrenar relativt blygsam och torde huvudsakligen utgöras av sammanträden inom ideella föreningar och liknande. För t. ex. hobbyarbete lämpar de sig självfallet mindre väl. Den enda typ av verksamhet som åtminstone på en del håll synes vara direkt portförbjuden är den politiska verksamheten, vilken dock ur många synpunkter måste anses ligga väl i linje med en kommunal sammanträdeslokals uppgift. Under rubriken »andra ändamål» förekommer exempelvis basarer, syföreningsmöten, hemvärnsexpedition, luftskyddsarbete etc.

Avgifter. I praktiskt taget samtliga fall upplåts lokalerna avgiftsfritt med undantag för någon mindre ersättning, varierande efter lokalens storlek för extra städning och uppvärmning. Undantag från denna regel förekommer egentligen endast beträffande tillställningar anordnade i vinstsyfte såsom idrottsbasarer, bioföreställningar o. d. då en hyra debiteras. Erfarenheter. Erfarenheterna av upplåtelsen, där sådan medgetts, har övervägande varit goda. Svar har på denna punkt avgetts i 50 fall, varav i 35 förklarats att erfarenheterna var »goda» eller »helt utan anmärkning», medan i 12 använts den något försiktigare formuleringen »ingen direkt anmärkning» och liknande. Endast i tre fall har man haft anledning till missnöje: »bråk och oordning» på grund av att man inte har någon vaktmästare för övervakning (sammankomsternas art vid dessa tillfällen har inte angetts), »ungdomen har svårt att dämpa sin livsglädje samt slänger aska och cigarrettstumpar omkring sig» lyder ett par av omdömena.

Statens offentliga utredningar 1 9 4 7 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Industri.

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Kommunikationsväsen. Statens och kommunernas

finansväsen.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi. Försäkringsväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att hushållens tvättarbete. [1]

underlätta

Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [3] , , . » * j » iBetänkande med förslag till standardtariffer for detaljdistribution av elektrisk kraft. [4] Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling 1 övrigt. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. [6] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. Del 3. Tandlåkarinstitutens organisation m. m [9] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. [11] Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 4. [12] Försvarsväsen. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. [5] Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. [10]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. [2] Betänkande med förslag ang. lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. [7] Betänkande med förslag ang. fiskets administration m. m. [8] Stockholm 1947. Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag 21858