En anstalt för svårbehandlade Ungdomsanstaltsutredningens betänkande

ON(j

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades pa Kungl. biblioteket ar

©

S T A T E N S OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1950:47 JUSTITIEDEPARTEMENTET

EN ANSTALT FÖR SVÅRBEHANDLADE Ungdomsanstaltsutrediiingens betänkande

STOCKHOLM 1950

Statens offentliga utredningar 1950 Kronologisk

1. Elkraftutrednmgens redogörelse n r 2 : 18. Redogörelse fÖi detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution a v elektrisk kraft. Örebro län. Beckman. 44 s. K . 2. Betänkande angående tyskgruvorna och centralorgan för gruvärenden. Victor Petterson. 157 s. H . 3. Betänkande m e d förslag angående folkskolans disciplinmedel m. m . K?hlström. 137 s. £ . 4. Skolöverstyrelsens u t l å t a n d e angående beskärning a v t i m planerna vid de albnänna läroverken m. fl. läroanstalter. Statens Reproduktionsaustalt. 105 B. £* 5. OrtsavdragBkommittén. Betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag m. m. Beckman. 199 s. FL 6. Utredning angående överflyttning av viss del a v riksbankens rörelse till en statlig affärsbank m. m. Marcus. 64 B. FL 7. 1949 års uppbördssakkunniga. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. Marcus. 112 s. FL

förteckning

23. Statens sjukhus utredning av Sr 1943. Betänkande 5 angående verksamheten vid sjukhustvätterierna och möjligheterna a t t rationalisera densamma. Kihlström. 201 s. I . 24. Betänkande med förslag till det rättspsykiatriska ningsväsendets organisation. Norstedt. 62 s. J u .

undersök-

25. Det statliga utredningstrycket. Trycksakskommitténs betänkande. Idun. 43 s. FL 26. Kommittésvenska. E n undersökning och e t t försök till riktlinjer a v E . Wellander. Bilaga till trycksakskommitténs betänkande. Idun. 88 s. FL 27. Betänkande med förslag till n y lag om flottning i allmän flottled, ni. ni. Beckman. 220 s. J u . 28. Länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen. Idun. VI, 680 s. I . 29. Betänkande angående arbeta- och kapitalkostnaderna i jordbrukskalkylen. Idun. 369 s. J o . 30. Partsorgan inom yrkesinspektionens distrikt. Marcus. 39 B. S.

8. Betänkande angående rationaliseringsverksambeten inom den offentliga förvaltningen. Beckman. 155 s. J u .

31. Betänkande med förslag till lag om prästmötc och stiftsmöte m. m. Av H . Ljungberg. Katalog och Tidskriftstryck. 93 s. E .

9. Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m. 2. Redogörelse för de olika avtalstyperna i d e t svenska avtalssystemet. Katalog och Tidskriftstryck. 74 s. H .

32. Arbetstidsutredningens betänkande. Del 4. Tre veckors semester. Beckman. 92 s., 128» s. S.

10. D e n svenska elbranschens kapacitet och konkurrensförhållanden. Marcus. 175 s., 1 pl. H .

33. Allmän pensionsförsäkring. 329 s. H .

Principbetänkande.

Norstedt.

11. Socialvårdskommitténs betänkande. 17. Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. Beckman. 64* B„ 515 s. S*

34. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden v i d 1945 års allmänna fastighetstaxering. Norstedt. V I , 174 s. FL

12. HandelsutbildnmgBkommitténs betänkande Handelsgymnasierna. Marcus. 445 s. E .

35. Betänkande med förelag till ändrade bestämmelser angående avdrag vid taxering för utländska skatter. Beckman. 149 s. FL

och förslag.

1.

• 13. Skyddsrum för civilbefolkningen. Nordisk Rotogravyr. 154 B., 1 pl. L

36. Försvarets centrala tyg-, intendenturBeckman. I X , 287 s. F ö .

och civilförvaltning.

14. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 4. De smalspåriga västgötabanorna. Gummesson. 99 s. K*

37. Försvarets centrala t y g - , intendentur- och civilförvaltning. Bildbilaga. Beckman. 89 s. F ö .

15. 1948 års järnbruksutredning. Betänkande angående järnbrukens arbetskraftsförsörjning och därmed sammanhängande problem, Kihlström. 55 B. S.

38. Utredning rörande frivilligt försvarsarbete. Beckman. 311 s. FÖ.

16. Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. Av I . Strahl. Victor Petterson. 168 B. J u .

40. Förslag till ändringar i jaktlagstiftningen. Marcus. 197 s. J o .

17. Betänkande med förslag rörande decentralisering inom v ä g och vattenbyggnadsverket m.m. Victor Petterson. 151 s. K . 18. Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 1 9 . Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser v i d distribution av elektrisk kraft. Västmanlands län. Beckman. 37 s. K . 19. Betänkande med utredning och förslag angående fordringar på synförmågan för anställning i allmän och enskild tjänst m . m . Kihlström. 235 B. S. 20. Undersökning rörande brukningskostnadernas samband med åkerfältens storlek, form och beskaffenhet. Gernandt. 276 s. J o . 21. 1944 års allmänna s k a t t e k o m m i t t é . 4. Betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser för beskattning av periodiskt understöd, m. m. samt av utdelning å svenska aktier och andelar i vissa fall, m. m . Marcus. 170 s. FL 22. Statsbidrag för ålderdomshem. Beckman. 61 s. S.

39. Maskinell täckdikning. Almqvist & Wicksell, Uppsala. 135 s. J o .

41. Betänkande angående vissa med rcligionsfrihetBlagstiftuiiigcn sammanhängande skattespörsmål. Katalog och Tidskrift B tryck. 57 s. Fi. 42. Förslag till ändrad lagstiftning om avbetainingsköp. I d u n . 89 •*

Ju. 43. Betänkande med förslag till nya grunder för avlöningen av präBter, m. m. Del 2. Idun. 214 s. E . 44. Statsbidragsgrunder för d e t kommunala och enskilda yrkesskolväsendet. Beckman. 72 s. E . 45. Planväsendets uppgifter och organisation. Gernandt. 184 s. K. 46. Utbildningen av lärarinnor inom d e t husliga området. Kihlström. 385 s. E . 47. E n anstalt för svårbehaudlade. Ungdomsaastaltutredningens betänkande. Victor Petterson. 153 s. J u .

Anm* O m särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordbruksdepartementet.

till d e t

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1950:47

JUSTITIEDEPARTEMENTET

EN ANSTALT FÖR SVÅRBEHANDLADE Ungdomsanstaltsutredningens betänkande

VICTOR P E T T E R S O N S B O K l N D U S T R I A K T I E B O L A G STOCKHOLM 1950

*Sfo

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse till departementschefen

5 Förord

7 I. Ungdomsfängelsets tillkomst och utveckling

11 II. Ungdomsfängelsets kris

20 III. Klientelet

26 IV. Behandlingsbehoven

34 V. Förslag till nyorganisation av ungdomsfängelsebehandlingen

36 VI. Detaljprogram för en ny anstalt

40 VII. Personalen vid den nya anstalten

52 VIII. Den nya anstaltens byggnadsmässiga utformning

56 IX. Kostnadsberäkningar Sammanfattning

57 71

Bilagor. 1. Ungdomsfängelseklientelet som behandlingsgrupp

2. Psykologiska förutsättningar för yrkesutbildning och yrkesanpassning hos ungdomsfängelseklientelet

3. Amerikanska experimentanstalter

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

L / e n 28 oktober 1949 uppdrog Kungl. Maj:t åt fångvårdsstyrelsen att med biträde av sakkunniga utreda frågan om inrättande av ny sluten ungdomsanstalt för manligt klientel samt bemyndigade chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga jämte sekreterare för att inom fångvårdsstyrelsen deltaga i nämnda utredning och vid upprättandet av förslagen. Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 18 november 1949 såsom sakkunniga fångvårdsstyrelsens sakkunnige i byggnadsfrågor arkitekten Gustaf Birch-Lindgren, byråarkitekten i byggnadsstyrelsen Tor Bunner, byråchefen i socialstyrelsen Torsten Eriksson, tillförordnade överläkaren vid Haga sjukhus Birger Henrikson och ledamoten av ungdomsfängelsenämnden undervisningsrådet Hildur Nygren. Tillika förordnades Eriksson att vara utredningens sekreterare. Från fångvårdsstyrelsen ha i utredningen deltagit styrelsens chef överdirektören Hardy Göransson, byråchefen Axel Wennerholm, tillförordnade byråchefen

Carl-Henrik

Ericsson

och tillförordnade

byråchefen

Bertil

Forssell. Fångvårdsstyrelsen samt de särskilt tillkallade sakkunniga ha vid bedrivandet av förevarande utredning benämnt sig

ungdomstaltsutredningen.

Den 29 december 1949 tillkallade Kungl. Maj :t assistenten vid fångvårdsanstalten å Hall Gunnar Marnell för att inom justitiedepartementet biträda 5

med beredning av frågor rörande fångvårdens organisation. Marnell har partiellt fått tjänstgöra såsom utredningens biträdande sekreterare. Sedan uppdraget nu slutförts, får ungdomsanstaltsutredningen härigenom vördsamt överlämna sitt betänkande till Herr Statsrådet. Stockholm den 15 december 1950. Hardy Axel Wennerholm Gustaf Birch-Lindgren

Carl-Henrik

Göransson Ericsson

Tor Bunner Hildur

Forssell

Birger

Henrikson

Nygren / Torsten

6 Bertil

Eriksson

FORORD

IN är lagen om ungdomsfängelse t r ä d d e i kraft år 1938, kunde dess tillskyndare på goda grunder knyta stora förväntningar till den nya vårdformen. Närmast tidigare hade Danmark och dessförinnan England tagit liknande initiativ till effektivisering av den kriminella ungdomens behandling. Dessa länders erfarenheter stämde till optimism. När så de utländska förebilderna modifierats med hänsyn till svenska erfarenheter inom ungdomsvården, borde resultatet rimligtvis bli gott. I yttre måtto tvingade emellertid krigsårens nödtvungna sparsamhet på olika områden snart nog till en besvärande återhållsamhet: materiella resurser i fråga om anstaltsutrymmen ävensom önskningar om personell upprustning fick stå tillbaka för behov som bedömdes vara betydelsefullare. Ändå fungerade ungdomsfängelseinstitutet till synes ganska tillfredsställande under flera år. Den nya vårdformen tillvann sig förtroende både hos fackfolk och allmänhet. Att döma en ung lagöverträdare till ungdomsfängelse blev liktydigt med att samhället gav honom eller henne en chans. Mot slutet av 40-talet tog den dittills lugna utvecklingen en ny vändning. De första sporadiska tecknen härpå blev med år 1947 alltmer oförtydbara. Rymningarna blev oroväckande talrika. Det påföljande året accentuerades svårigheterna ytterligare för att 1949 — med grupprymningar och elakartade upp-

lopp som blickfång — kulminera i en kris, vilken allvarligt skakade ungdomsfängelseinstitutet. Att nya resurser måste till, särskilt för att tillgodose behovet av sluten vård, blev nu uppenbart, och i oktober 1949 föranstaltade Kungl. Maj:t om den utredning av frågan, som vi h ä r m e d framlägger. I utredningsdirektiven framhöll justitieministern bland annat följande: Då lagen om ungdomsfängelse . . . sattes i kraft den 1 januari 1938, hade för det manliga klientelet iordningställts en mottagningsavdelning på kronohäktet i Nyköping och en nybyggd öppen ungdomsanstalt på Skenas kungsgård vid Bråviken. Det kvinnliga klientelet har alltid varit fåtaligt. De förhållandevis små problem som föranledas av de kvinnliga ungdomsfångarnas vård torde icke behöva behandlas i detta sammanhang. De båda nyss angivna ungdomsanstalterna fylla alltjämt sina ursprungliga funktioner. Nyköpingsanstalten tjänstgör alltså som en sorterings- och genomgångsstation. Den öppna anstalten på Skenas har, efter en mera begränsad första utbyggnad, utvidgats till den största kapacitet som lämpligen bör komma i fråga. Vissa ofullständigheter i anstaltens resurser kvarstå ännu, men på det hela taget äger denna anstalt med sina moderna bostads- och verkstadslokaler goda yttre möjligheter att bereda de intagna den fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse. Skenäsanstalten har dock icke ensam kunnat uppbära straffverkställigheten på detta område. Det visade sig kort tid efter ungdomsfängelselagens ikraftträdande att ytterligare anstalter voro behövliga. Redan i

augusti 1938 medgavs därför att ungdomsfängelse tillsvidare finge verkställas även Vid straffängelset i Uppsala. Denna åtgärd föranledde anmärkning samma år av statsrevisorerna, vilka efter besök på platsen påpekade anstaltens olämplighet såsom ungdomsanstalt och förklarade sig förutsätta, att den endast provisoriskt finge användas för detta ändamål. Det har emellertid icke visat sig möjligt att avveckla denna anordning. Tvärtom ha nya provisorier tillkommit. Under år 1940 nödgades Kungl. Maj:t medgiva, att ungdomsfängelse tillsvidare finge verkställas även vid kronohäktet i Ystad, som alltjämt tjänar detta ändamål. Även andra provisoriska anordningar ha tidvis måst tillgripas. Den nu angivna utvecklingen av anstaltsorganisationen beror till en del på att antalet lagöverträdare, som dömas till ungdomsfängelse, är större än vad som från början beräknades. Härtill kommer att det befunnits nödvändigt att för verkställande av ungdomsfängelse, vid sidan av den öppna vården, äga tillgång till slutna anstalter. Domstolarna ha i rätt stor utsträckning visat benägenhet att till ungdomsfängelse döma även personer med psykopatisk läggning eller med tydligt framträdande utvecklingshämningar eller andra psykiska anomalier. Denna domstolspraxis, som icke förutsågs vid lagens tillkomst, har sanktionerats av högsta domstolen och har även blivit godkänd av statsmakterna. Den liar emellertid medfört att en stor del av ungdomsfängelseklientelet är mera svårbehandlat än man från början förutsatte. Härtill torde även ha bidragit de för några år sedan ändrade reglerna om villkorlig dom, vilka möjliggöra att de bättre elementen komma i åtnjutande av kriminalvård i frihet även för grövre brott än tidigare kunde ske. Psykopater och andra psykiskt belastade ungdomar äro ofta icke i stånd att tillgodogöra sig den fostran som sker på en helt öppen anstalt och framkalla därjämte i många fall svårigheter för behandlingen av övriga intagna på sådana anstalter. De vålla ofta uppträden och rymma från anstalterna. Därför krävs för dem en vård av mera sluten karaktär. Den gjorda utvidgningen av anstaltsorganisationen har alltså varit påkallad för att möjliggöra en differentiering av klientelet; det föreligger ett permanent behov av både öppna och slutna ungdomsanstalter.

8 Det är emellertid uppenbart otillfredsställande att gamla cellfängelser användas för att fylla behovet av slutna ungdomsanstalter. Krigsårens och efterkrigstidens extraordinära förhållanden ha här liksom på andra områden hindrat erforderliga nybyggnader. Visserligen ha fängelserna i Uppsala och Ystad i görligaste mån moderniserats och försetts med verkstadslokaler, men dessa gamla fängelser äro så byggda, att de icke kunna försättas ens i ett någorlunda tillfredsställande skick för det ändamål varom här är fråga. Härigenom förvanskas ungdomsfängelsets idé såsom en särskild behandlingsform för unga brottslingar. Möjligheterna att fostra dem till dugliga och laglydiga samhällsmedlemmar äventyras allvarligt. Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt behandla det svårhanterliga klientelet ha också under de senaste åren avsevärt ökats. Trots att den ekonomiska krisen ännu icke upphört, är det därför ej längre försvarligt att stanna vid de provisoriska anordningarna. Jag finner det nödvändigt att nu vidtaga åtgärder för att så snart som möjligt få till stånd fullgoda yttre betingelser för denna vårdform. Inrättande av en modern sluten ungdomsanstaTt är emellertid en ny och oprövad uppgift, där många problem möta och där ett lyckligt resultat är av synnerligen stor betydelse för vår kriminalvård. Det måste därför omsorgsfullt utredas, hur en sådan anstalt bör vara inrättad för att på bästa sätt tjäna sitt ändamål. Denna utredning bör utgå från att anstalten skall vara avsedd för sådant manligt ungdomsfängelseklientel, som nu intages på de provisoriska ungdomsanstalterna i Uppsala och Ystad. I främsta rummet bör anstalten tillgodose behovet av lämpliga anordningar för dem som ha en psykopatisk läggning eller äro utpräglat miljöskadade och därför ej kunna behandlas i den helt öppna vårdformen. Anstalten bör emellertid icke avses för egentlig psykisk sjukhusvård; för sådan vård böra vissa utrymmen vara disponibla i anslutning till fångvårdens sinnessjukavdelningar. Med beaktande av de synpunkter som betingas av klientelets ålder samt allmänna fysiska och psykiska egenskaper bör det utredas, hur anstaltens förläggningsförhållanden samt utrustning för teoretisk och praktisk yrkesutbildning, fritidssysselsätt-

n n ' g . gymnastik och idrott böra vara inrättade. Såsom framgår av det föregående skall anstalten tillgodose behovet av sluten vård inom ungdomsfängelseorganisationen. Det bör därför utredas, vilka anordningar i fråga om anstaltens utformning och förläggningsförhållanden som äro erforderliga, för att anstalten skall erbjuda fullt betryggande möjligheter att isolera oroliga element och förhindra rymningar. Samtidigt måste emellertid beaktas att ungdomsfängelsets uppgift är att, i all den utsträckning som är möjligt, fostra de intagna till livsdugliga och laglydiga samhällsmedlemmar. De erforderliga säkerhetsanordningarna böra därför icke utbyggas så, att de motverka denna ungdomsfängelsets huvuduppgift. Även en sluten ungdomsanstalt bör mera ha karaktär av skola än av fängelse.

De båda nu angivna synpunkterna på anstaltens utformning kunna givetvis i vissa hänseenden komma i motsättning till varandra. En praktisk utväg att lösa de problem som detta medför kan måhända ligga i en mer eller mindre långt genomförd differentiering inom anstalten. De intagna skulle i så fall uppdelas på flera mindre förläggningsbyggnader, som ej alla behöva ha samma grad av slutenhet. Även ur flera andra synpunkter kan det vara lämpligt att särskilja de intagna i mindre grupper. Härigenom skulle man nämligen få ökade möjligheter att motverka olämpliga inflytelser och stora ligabildningar samt lättare åvägabringa en differentiering i behandlingen. Möjligen kan det vid undersökningen av dessa problem visa sig önskvärt att uppdela klientelet på två eller flera helt skilda anstalter, som eventuellt också var för sig skulle kunna innehålla vissa differentieringsmöjligheter. Oavsett om en eller flera anstalter föreslås, bör det undersökas, om utbyggnaden lämpligen kan ske i etapper. Härvid bör emellertid beaktas att en begränsning av den första utbyggnaden icke får gå ut över de lokaler som erfordras för de intagnas behandling. Anstalten bör alltså från början vara försedd med fullt moderna anordningar för yrkesutbildning och annan skolverksamhet samt därjämte erbjuda tillräckliga möjligheter till gymnastik och fritidssysselsättning. Starka skäl synas mig tala för att en

sluten ungdomsanstalt av den typ som nu avses skall stå under ledning av en psykiatriskt utbildad läkare och denne bör givetvis till sin hjälp ha personal av olika slag som är kompetent för sin ömtåliga uppgift. Vid utredningen bör, med utgångspunkt härifrån, planeras de lokaler och anordningar som kunna vara erforderliga för tjänstemännens behov och därvid även för den medicinska undersökning och behandling av klientelet som kan vara påkallad. Olika frågor som avse anstaltens belägenhet böra klarläggas, särskilt i vilken del av landet den bör inrättas och hur den ur skilda synpunkter bör läggas i förhållande till något större samhälle. Med utgångspunkt från utredningsresultatet I dessa hänseenden bör lämplig förläggningsplats föreslås. Vid utredningen bör förslag till anstalt upprättas och kostnadsberäknas. Om det skulle visa sig lämpligare att, såsom nyss ifrågasatts, i stället för en större anstalt upprätta två eller flera mindre, böra alternativa förslag utarbetas. Det bör undersökas, om kostnaderna för anstalten kunna nedbringas genom användande av fabrikstillverkade standardhus för vissa byggnader, och även i övrigt bör vid planerandet tillbörlig sparsamhet iakttagas, dock utan att anstaltens funktionsmöjligheter eftersättas. De erfarenheter som vunnits av liknande moderna ungdomsanstalter i utlandet ävensom våra inhemska erfarenheter av nybyggda anläggningar inom andra vårdformer och verksamhetsgrenar böra utnyttjas vid utredningen. Det bör också övervägas, i vad mån de byggnader, där de intagna skola ha sinn bostäder, kunna befrias från anstalts- och korridorsystem och mera få prägel av vanliga hem. Utredningsarbetet bör uppdragas åt fångvårdsstyrelsen med biträde av sakkunniga på olika hithörande områden samt bedrivas med skyndsamhet så att byggandet av anstalten snarast kan påbörjas. Vårt arbete har inriktats på att åstadkomma ett utredningsresultat i så god tid, att förslag i ämnet skulle kunna föreläggas 1951 års riksdag. Inalles har vi in pleno sammanträtt

tjugu gånger. Dessemellan har medlemmar av utredningen överlagt enskilt med ordföranden och sekreteraren i detaljfrågor. Samtliga ledamöter har gjort en studieresa till Långanäs yrkesskola för att ta del av verksamheten vid dess slutna avdelning. Ordföranden och sekreteraren har i samband med andra uppdrag studerat ungdomsanstalter i utlandet, den förre i de skandinaviska grannländerna, Belgien och England, den senare i de nämnda länderna samt därutöver Frankrike och USA.

ningsanlag, intressen och yrkesattityder hos det manliga ungdomsfängelseklientelet som vi själva fått justitieministerns medgivande att utföra och för vilket u p p d r a g vi anlitat föreståndaren för Stockholms högskolas psykotekniska institut filosofie licentiaten Valdemar Fellenius. Dessa båda klientelundersökningar presenteras såsom bilagor till detta betänkande, likaså en uppsats av Torsten Eriksson om amerikansk anstaltsbehandling.

Under arbetets gång h a r vi rådfört oss med olika sakkunniga på anstaltsbehandlingens område. Sålunda h a r chefen för Lövsta skolhem och yrkesskola doktor Birger Sjödén och rektorn för Långanäs yrkesskola Erik Lindberg deltagit i flera av våra överläggningar. Vidare har vi överlagt med cheferna för vissa ungdomsanstalter inom fångvården, nämligen direktören Folke Karlström, Uppsala, direktören Gunnar Thurén, Skenas, och tillförordnade föreståndaren Åke Danielsson, Ystad.

När det gällt den nya ungdomsanstaltens byggnadsmässiga utformning har vi såsom arkitekt anlitat tekn. dr Gustaf Birch-Lindgren och dennes medarbetare arkitekten Karl J. Karlström. Byråchefen i domänstyrelsen Karl Emil Holmström, överjägmästaren M. Juhlin Dannfelt i Linköping samt domänintendenten Henrik Flodkvist i Norrköping h a r biträtt oss vid sökandet efter lämplig plats för den nya anstalten. Vattenundersökningarna i samband därmed h a r utförts av civilingenjören Ingmar Gullström, Stockholm.

Vi har tillgodogjort oss resultaten av dels en undersökning rörande anstaltsklientel i åldern 18—21 år som utförts på justitiedepartementets fångvårdssakkunnigeavdelning under ledning av byråchefen Torsten Eriksson och dels av en undersökning r ö r a n d e begåv-

Utöver dem som h ä r ovan uppräknats h a r vi haft glädjen att få bistånd från många andra håll i form av synpunkter och uppslag. Till alla dem som sålunda varit våra uppskattade medarbetare, vare sig de h ä r nämnts vid namn eller ej, ber vi att få uttala vårt varma tack.

KAPITEL I

UNGDOMSFÄNGELSETS TILLKOMST OCH UTVECKLING

B e h a n d l i n g e n av unga lagöverträdare har länge stått i medelpunkten för den kriminalpolitiska reformverksamheten såväl i utlandet som hos oss. Av olika skäl är detta naturligt. Ungdom på villospår vädjar till initiativ på ett särskilt sätt. Det synes angeläget att så tidigt som möjligt bryta en begynnande kriminalitet. Chanserna att lyckas förefaller också betydligt gynnsammare, när det gäller människor, som ännu inte fastnat i en asocial livsföring. I långa tider behandlade man unga lagöverträdare som vuxna: de dömdes till vanligt frihetsstraff så snart de uppnått s. k. straffmyndig ålder, d. v. s. när de fyllt 15 år. Olägenheterna med denna ordning blev alltmer uppenbara. Den unge brottslingen behövde fostran snarare än straff. En sådan tankegång ledde 1902 till det första angreppet mot frihetsstraffens ensamställning som reaktion mot unga brottslingar. Lagen om tvångsuppfostran, som antogs nämnda år, innebar möjlighet till särbehandling för åldersgruppen 15—18 år. Härmed lagfästes vissa principer av genomgripande betydelse för den framtida utformningen av anstaltsbehandlingen för unga lagöverträdare: 1) om-

händertagandet får en inom vissa gränser tidsobestämd karaktär, 2) anstaltstiden domineras av en aktiv behandling, arbetsfostrande och personlighetsdanande, 3) övergången från anstalten till livet i frihet underlättas genom planmässiga förberedelser och fortlöpande tillsyn. Den nya tvångsuppfostringsanstalten för gossar förlades till Bona. Man var osäker om hur denna anstalt skulle byggas. Den uppfördes i stora block med ett sextiotal elever i varje byggnad, en anordning som väsentligt försvårade uppfostringsverksamheten. Institutet avskaffades år 1947. Tvångsuppfostran kunde endast tilllämpas efter lagföring och dom. Genom 1924 års barnavårdslag fick också socialvården möjlighet att ta hand om lagöverträdande ungdom upp till 18 års ålder. Detta kunde i fortsättningen ske i sådana fall, där det enligt vederbörande barnavårdsnämnd befanns ofrånkomligt att för skyddsuppfostran omhändertaga »barn under aderton år som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande». Denna möjlighet utvidgades genom lagändring 1934 till att 11

gälla även åldersgruppen 18—21 år. För närvarande gäller, att de ungdomar i åldern 15—21 år som begått brott, kan tillföras socialvården på två olika vägar, nämligen dels genom att barnavårdsnämnderna spontant ingriper med stöd av barnavårdslagens direkta stadganden, dels genom att de judiciella organen (överåklagare och domstolar) via lagarna om åtalseftergift och om villkorlig dom överlämnar ungdom i nämnda åldrar till barnavårdsnämnderna för behandling i skyddsuppfostrans form. Sina praktiska behandlingsresurser har socialvården kraftigt utökat särskilt under 1940-talet. Skolorna tillhörande barna- och ungdomsvården (förkortat: ungdomsvårdsskolorna), som den nya benämningen blev från och med 1947, har utvecklats till en rikt differentierad anstaltsorganisation med ett enhetligt behandlingsprogram. Det läkepedagogiska system, som h ä r börjat tillämpas, har på många håll inom denna vårdapparat lett till en genomgripande nyorientering för anstaltsbehandlingen av missanpassad ungdom. Inom straffsystemets r a m var, ännu mot mitten av 1930-talet, urbota straff den enda form av anstaltsbehandling som stod öppen för 18—21-åringarna. På olika sätt hade man sökt mildra vådorna av detta förhållande. Yngre fångar sökte man skilja ut från det övriga fängelseklientelet och placera på särskilda fängelser. Lättnader i cellisoleringen och ökade möjligheter till undervisning och idrott — för att nämna ett par mer betydande åtgärder — hade givetvis sin betydelse i positiv riktning. Sådana åtgärder till trots hade dock frihetsberövandet även för de unga internerna alltfort huvudsakligen karaktär av straff. I detta läge vanns snart nog allmän enighet om att man inom straff12

systemet borde få till stånd en uppfostrande behandling också för 18—21åringarna. Detta ledde till 1935 års lag om ungdomsfängelse, i kraft den 1 januari 1938. Ungdomsfängelset hämtade åtskilliga drag från instituten om tvångs- och skyddsuppfostran. Omhändertagandet, som måste spänna över en icke alltför kort tid för att möjliggöra en fostrande och utbildande behandling, gjordes inom vissa gränser tidsobestämt. Minimitiden är i regel 1 år och maximitiden 4 år. Vårdtiden skall modifieras efter individuella behov och förutsättningar. Till grund för behandlingen läggs en individualundersökning, som utföres under medverkan av psykiater. I de flesta fallen tillkommer även en psykoteknisk anlagsprövning. Tonvikt skall läggas på yrkesutbildning och annan undervisning samt god fritidssysselsättning. Klientelbehandlingen sker som regel i öppna, förtroendefärgade vårdformer vid anstalter som benämnes ungdomsanstalter. Genom eftervård söker man säkra återanpassningen i samhället. Medan vid ungdomsvårdsskolorna en lokal styrelse h a n d h a r skolans angelägenheter och beslutar såväl om elevernas behandling som om utskrivning, finns i ungdomsfängelseorganisationen en central nämnd, ungdomsfängelsenämnden, såsom utskrivningsmyndighet. För behandlingen h a r fångvårdsstyrelsen det centrala ansvaret och anstaltscheferna det lokala. Detta gäller även efter den 1 juli 1946, då styresmännen vid sin sida fick en anstaltsnämnd. Dessa nämnder h a r nämligen i huvudsak endast tilldelats en rådgivande funktion, men det oaktat utövat ett inte obetydligt inflytande och i flera fall utvecklat ett aktivt och uppmärksammat intresse. En betydelsefull

principiell

olikhet

kom till en början att skilja ungdomsfängelset från skyddsuppfostran såtillvida att ungdomsfängelset avsågs endast för psykiskt normala, uppfostringsbara fall, »raske drenge» enligt den danska förebildens terminologi. Någon sådan gräns h a r inte dragits för skyddsuppfostran. Denna åtskillnad har sedermera —• vilket vi snart kommer tillbaka till — i praktiken upphävts. Ungdomsfängelsets ning

praktiska

gestalt-

Den första svårigheten som mötte ungdomsfängelseinstitutet låg i klientelets snabba tillväxt. Ingen hade räknat med en så hastig ansvällning. Tillväxten och skiftningarna i klienteltillströmningen framgår av tabell 1. Den kraftiga uppgången av ungdomsfängelseklientelet betydde emellertid inte enbart ett kvantitativt problem. Domstolarna landet över hade länge funnit det ogynnsamt att inte ha någon effektiv reaktionsform för de svårartade problemfallen bland de unga kriminella. Tillämpningen av ungdomsfängelse förutsatte visserligen, att vederbörande

skulle vara »i behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse», en »rask dreng». Men stadgandet behövde inte tolkas så snävt. Därav kom det sig, att domstolarna allt oftare dömde till ungdomsfängelse också ungdomar, som hade mentala defekter, var psykopater eller intellektuellt underutvecklade. Vi återkommer härtill i nästa kapitel. Sedan 1938 h a r tillhopa använts ett dussintal anstalter för verkställighet av ungdomsfängelse. Bland dessa finns några, som endast utnyttjats kortare tider för att tillgodose ett mera tillfälligt behov av platser, än öppna, än slutna. Åren 1938—39 anlitade man sålunda öppna förläggningsavdelningar på Långanäs och Haga, och från 1939 till 1950 egendomen Mäshult, samtliga tre anstalter förutvarande skyddshem. För samma ändamål användes fångkolonien Åby i Bärby utanför Uppsala under ett par år, ävensom vissa perioder de till Mariestadsfängelset anknutna kolonierna Leverstad och Lockerud. Slutligen tillgreps 1948 Gävlefängelset för att täcka en tillfällig brist på slutna platser. Av övriga anstalter, som nedan

Tabell 1. Under åren 1938—1949 i ungdomsanstalt intagna

män.

Återintagna jämlikt År

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

Nyintagna

112 166 136 183 264 268 211 184 155 162 158 148

domstolsbeslut

ungdomsfängelsenämndens beslut

3 10 27 16 9 19 21 15 18 13 7

1 14 23 11 25 39 36 26 35 46 31

.

Summa

112 170 160 233 291 302 269 241 196 215 217 186

i;s

skall beskrivas i korthet, har Skenas och Nyköping anlitats ända sedan den 1 januari 1938, medan Uppsala- och Ystadsanstalterna togs i bruk längre fram. Skenas, naturskönt beläget på Vikbolandet 3 M mil från Norrköping, utgör hittills den enda ungdomsanstalt som direkt konstruerats för ungdomsfängelsets behandlingsform. Ursprungligen var den avsedd att utbyggas till 150 platser. Den 1 januari 1938 blev den första paviljongen på 30 platser färdig. Två liknande förläggningsbyggnader tillkom 1939 och 1940. Den maximala kapaciteten på 90 platser har kortare tider kunnat överskridas med ett 15-tal. Man har då utnyttjat lokaler, som annars använts vid undervisning m. m. Eftersom till anstalten finns ansluten en stor jordbruksegendom har utbildning kunnat ges i olika grenar av lantarbete jämte trädgårdsskötsel. Maskinsnickeri och mekaniskt arbete har drivits som fasta yrkesgrenar i nyuppförda, väl rustade verkstäder. Bland andra arbetsmöjligheter för klientelet märks väg- och röjningsarbete, fiske in. m. Anstalten har varit avsedd för s. k. normalklientel. Anstaltens läge har lämpat sig väl för all slags utomhusidrott. Däremot har samlings- och gymnastiksal saknats. Sådan skall dock uppföras under 1951. Majoriteten av eleverna bor i enkelrum. Varje paviljong har kombinerade dag- och matrum. Nyköpingsanstalten, inrymd i ett gammalt kronohäkte mitt i staden, har tjänat som sluten mottagningsavdelning ända sedan 1938 med 25 platser som konstant maximikapacitet. I bottenplanet har ett mindre antal celler utnyttjats för häktade. De andra våningarna har uteslutande använts för ungdomsanstaltens räkning. Trots omfattande ändringar och reparationer är anstalten otidsenlig. På senare år har tillfälle kunnat bjudas till utomhusidrott under sommarhalvåret. För fritidssysselsättningar finns dock i huvudsak endast korridorutrymmen. Anstalten har ett snickeri och en mekanisk verkstad. Uppsala- och Ystadsanstalterna, båda belägna relativt isolerat i utkanterna av re14

spektive städer, avsågs från början som provisorier men är som ovan nämnts alltjämt i bruk för verkställighet av ungdomsfängelse. Liksom Nyköpingsanstalten har de avdelningar för häktade. Den ålderdomliga fängelseprägeln dominerar, ehuru vissa utrymmen omdisponerats. I anslutning till muromgärdade fängelsegårdar har båda anstalterna för sitt ungdomsfängelseklientel kunnat använda rätt betydande arealer för idrott, trädgårdsbruk m. m. Efter hand har de utrustats med moderna verkstäder för mekaniskt arbete, Uppsalaanstalten tillika med möbelsnickeri. Medan Uppsalaanstalten endast haft korridorutrymmen för inomhussysselsättningar på fritid, har Ystad för samma ändamål haft tillgång också till dag- och matrum. Dessa anstalter har företrädesvis hyst s. k. psykopatfall samt intellektuellt underutvecklade. Uppsala har dessutom haft karaktär av disciplinavdelning och mottagningsanstalt för elever, som återintagits efter misskötsamhet under provutskrivning. Till skillnad från Uppsala har Ystadsanstalten från början haft i viss mån karaktär av experimentanstalt, där nya vårdmetoder prövats, bland annat vissa tider frigång i vidsträckt omfattning. Båda anstalternas beläggningskapacitet har varierat något under åren. Som regel har Uppsala kunnat bereda plats för 40—50 elever, medan Ystad sällan haft över 40. I sammanhanget bör erinras om att fångvårdens sinnessjukavdelningar, i främsta rummet de i Malmö och på Haga, under årens lopp måst anlitas i tämligen stor utsträckning vid fall av tillfälligt eller mer varaktigt behov av vård, som inte kunnat ges på ungdomsanstalterna. En delvis ny anstaltsform har på allra senaste tiden införts. Genom beslut av 1950 års riksdag h a r det blivit möjligt för fångvårdsstyrelsen att till Björkahemmet utanför Stockholm förlägga ett mindre antal elever. De får komma dit någon tid före utskrivningen som permittenter från vederbörande anstalt. Vissa arbetsmöjligheter finns på

Elevpaviljong. Ungdomsanstalten på Skenas

Fångvårdsanstalten i Ystad.

Mekanisk verkstad. Fångvårdsanstalten i Uppsala.

Elevram. Ungdomsanstalten på Skeni

Elevrum. Fångvårdsanstalten i L'ppsala.

observation placerades de s. k. normalfallen direkt från Nyköping på den öppna Skenäsanstalten. Intellektuellt underutvecklade, som förutsattes lämpade för öppen vård, fick komma till Mäshult. Andra efterblivna jämte vissa psykopatfall förlades till Ystadsanstalten. Uppsalaanstalten fick ta om h a n d övriga psykopatfall, vidare s. k. svårdisciplinerade samt återintagna. Av tabell 2 framgår skiftningarna mellan beläggningen på öppna och slutna anstalter under årens lopp.

hemmet. Huvudregeln skall dock vara att eleven endast bor på hemmet men arbetar utanför. Anstaltsbehandlingens

utformning

Till grund för behandlingen på fångvårdens ungdomsanstalter har legat vissa verkställighetsbestämmelser. Åren 1938—46 var dessa sammanförda i en särskild stadga och från sistnämnda år finns de införda i 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. För frågan om öppen eller sluten vård, som är av grundläggande betydelse för hela anstaltsbehandlingen, gäller följande bestämmelse: den å ungdomsanstalt intagne skall vårdas på öppen anstalt »såframt det ej med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet eller av annan särskild anledning måste anses olämpligt». Genom att den slutna Nyköpingsanstalten från början apterades som mottagningsanstalt kom sluten vård att regelmässigt tillämpas de första två månaderna, d. v. s. under Ve av anstaltstiden. Under en följd av år gällde i övrigt följande principer till ledning för differentieringen. Efter vederbörlig

Främst på grund av bristen på öppna platser fick den centrala bedömningen av klientelet vid Nyköpingsanstalten begränsad betydelse. Undersöker man hur de ovan angivna differentieringsprinciperna i praktiken kunnat tillämpas, se tabell 3, är följande att notera. Av det manliga ungdomsfängelseklientelet h a r under åren 1938—49 tillhopa 21 procent efter intagningen på Nyköpingsanstalten placerats i sluten vård. Bortåt hälften av dessa placeringar h a r orsakats av brist på öppna platser. F r å n och med 1945, då antalet nyintagningar sjunker, kvarstår såsom indikation för förflyttning till sluten anstalt endast

Tabell 2. Antalet intagna vid öppna och slutna ungdomsanstalter för män. Å slutna anstalter Datum

1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950

Hela antalet Mottagn.övriga Sinnessjuk- Hela antalet å öppna anst. anst. slutna anst. avd. å slutna anst. 22 24 27 29 47 43 27 26 25 33 29 30

30 49 51 79 95 112 103 59 53 86 96 78

— 1

— — 3

— 2 3 2 11 13

56 73 79 108 142 158 130 87 81 121 136 121

53 101 87 125 144 150 133 134 86 75 79 84

Totalt

109 174 166 233 286 308 263 221 167 196 215 205

Tabell 3. Antalet å ungdomsanstalt för män nyintagna, som av olika indikationer efter observation å den slutna mottagningsanstalten i Nyköping flyttats direkt till annan sluten anstalt. Antalet förflyttade till annan sluten anstalt på grund av indikationen År

Nyintagna

annan opårymning litlighet eller el. risk för svårhanterrymning lighet

psyk. vårdbehov

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

112 166 136 183 264 268 211 184 155 162 158 148

1 3 4 1 3 6 12 3 6 13 13 12

1 3 4 5 4 6 2 3 7 8 5 4

5 20 11 4 12 8 8 7 17 15 12 9

Summa

2 147

rymningsrisk, annan opålitlighet eller behov av psykiatrisk vård. Procenten från Nyköpingsanstalten till sluten vård överflyttade nedgår därmed till omkring 16. Utplaceringen från Nyköping har emellertid ingalunda betytt ett definitivt ställningstagande till frågan om elevens placering i öppen eller sluten vård. Den som kommit till sluten anstalt har inte sällan efter någon tid överförts till öppen och tvärtom. I ett stort antal fall, särskilt de mest svårbehartdlade, har anstaltsbehandlingcn styckats sönder i kortfristiga vistelser på en rad anstalter. Denna fråga beröres närmare i kapitel II. För vården på anstalterna har följande p r i n c i p e r uppställts. Som regel skall i arbetet tillämpas full gemensamhet. Om fritiden stadgas däremot, försiktigare uttryckt, att intagen »må» tillbringa den tillsammans med andra intagna. Både för arbets- och fritidsgemenskapen gäller samma förbehåll som 18

platsbrist

Summa

Procent förflyttade till annan sluten anstalt

57 14 5

64 40 24 10 75 20 82 13 30 36 30 25

57 24 18 5 28 8 39 7 19 22 19 17

56 60

vid val av öppen anstalt: »såframt ej särskilda skäl äro däremot». Dessa bestämmelser h a r i tillämpningen naturligt nog modifierats allt efter anstaltens typ. På öppen anstalt vistas eleverna i full gemenskap utom nattetid. Inom ramen för denna tämligen självfallna ordning har kunnat prövas olika former av differentiering. Också de slutna anstalterna har som huvudregel sökt hålla sig till en liknande praxis. Endast ett mer markant avsteg har förekommit, nämligen på Uppsalaanstalten där klientelet på senare tid uppdelats i två skilda avdelningar. På den ena får eleverna behålla full arbets- och fritidsgemenskap. På den andra avdelningen, som avses för svårhanterliga elever, medges gemenskap under arbete, medan eleverna vistas i enrum under den del av fritiden, då de inte deltar i gudstjänster och undervisning eller vistas utomhus. Även måltiderna intas i bostadsrummen. Denna åtgärd vidtogs efter ett svårartat upplopp 1949 och ansågs nödvändig för

att få den kritiska situationen under kontroll. Den fortsatta utvecklingen på anstalten h a r inte ansetts medgiva en avveckling. Denna enrumsbehandling, som samtidigt tillämpas för 10 å 15 elever, kan beträffande vissa intagna sträcka sig upp till en månad. Den egentliga elevbehandlingen har i verkställighetsbestämmelserna haft två klara uttryck som motto: fostran och utbildning. Om man först ser till begreppet utbildning, är det uppenbart, att därmed i första hand förståtts yrkesutbildning. Anstalterna har i det avseendet arbetat med varierande resurser. Där endast ett p a r yrkesgrenar förekommit, har eleverna måst hänvisas dit, även om deras håg och fallenhet pekat åt annat håll. Den teoretiska undervisningen har också varit av växlande kvalitet och intensitet. Enhetliga undervisningsplaner h a r upprättats först på senare tid i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning och lantbruksstyrelsen men har av olika anledningar, bland annat brist på lämpliga lärare, inte alltid kunnat genomföras. Även undervisningen i skolämnen har försiggått enligt vissa utarbetade planer, men an-

staltsledningen har haft frihet att jämka efter omständigheterna och klientelets beskaffenhet. Undervisningen har sålunda meddelats i klasser, studiecirklar eller i andra former. Vad fostran beträffar, det andra nyckelordet, har detta tolkats på sedvanligt sätt: påverkan av eleven till ansvarskänsla och insikt om förpliktelserna mot samhället. Arbetet h a r i denna del knappast haft karaktär av planmässig, individuell behandling, en brist som särskilt framträtt, när det gäller de själsligt defekta. Behandlingen har varierat med olika anstalter och från tid till tid. Sin mest otvungna form har den fått, där elever och personal umgåtts under gemensam idrottsträning eller inomhusförströelser. På senare år har anstaltsarbetet förryckts. Orsaken har varit en bland klientelet tilltagande oro, som tagit sig uttryck i ett stort antal rymningar, i upplopp m. m. Det är förklarligt att en positivt inriktad elevbehandling under sådana skeden fått stå tillbaka för åtgärder, som främst syftat till att h i n d r a dylika företeelser och återställa lugnet på anstalterna.

KAPITEL II

UNGDOMSFÄNGELSETS KRIS

IVled ungdomsfängelset följde från början en svårighet som socialvården aldrig behövt känna av: skulle ungdomsfängelset betraktas som en straffform eller som en vårdform? Av den riksdagsbehandling som föregick lagens antagande framgår på ett bestickande sätt vilken dubbeltydig ställning som ungdomsfängelset redan från början fick. Lagtekniskt fick det karaktär av straff, men den anstaltsmässiga utformningen angavs syfta till fostran och utbildning av tydligt individualpreventiv natur. Under riksdagsdebatten beskrevs den nya reaktionsformens innebörd på följande sätt: »Det anses ur allmänpreventiva synpunkter önskvärt, att det ordentligt säges ifrån, att här har begåtts ett allvarligt brott, mot vilket samhället reagerar genom ett straff. Vid verkställigheten tryckes däremot straffsynpunkten helt i bakgrunden, och man inriktar sig uteslutande på åtgärder för individens utbildande till en livsduglig och laglydig medborgare.» Att man kände sig stå i ett dilemma spåras tydligt i andra anföranden vid samma tillfälle. I viss mån räknade man tydligen med att motsättningen skulle kunna mildras genom att den anstalt, där ungdomsfängelse skulle 20

verkställas, kallades ungdomsanstalt och inte ungdomsfängelse, en distinktion som på intet vis godtagits av de intagna, deras anhöriga eller allmänheten i stort. Så mycket mindre har man för övrigt haft skäl härtill, som ungdomsfängelseorganisationen redan från begynnelsen i hög grad nödgades utnyttja otrivsamma, ålderdomliga fängelsebyggnader. Ur behandlingssynpunkt kan den omständigheten, att ungdomsfängelset tekniskt är konstruerat som ett straff, ha ogynnsamma verkningar, eftersom repressivt inställda tjänstemän kan bli benägna att under verkställigheten understryka straffkaraktären. Å andra sidan hjälper det inte vilken karaktär reaktionen än har, om den yttre ramen inom vilken den skall utföras inte är utformad på ett tillfredsställande sätt, t. ex. beträffande lokaler, utbildningsmöjligheter och personal.

Klientelförändringen I lagen föreskrives, att till ungdomsfängelse skall dömas den som är i behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse. I propositionen till 1935 års

riksdag (nr 200) uttalade justitieministern, att han i likhet med de sakkunniga som förberett lagen ville med skärpa framhålla vikten av att abnorma element hölls borta från anstalten. Tillämpningen av lagen kom att gå andra vägar än som från början var tänkt. Domstolarna visade benägenhet att tillgripa ungdomsfängelse även ifråga om unga brottslingar som var psykiskt efterblivna eller visade psykopatiska drag, rätt naturligt förresten, eftersom dessa vanskligare uppfostringsfall syntes vara i behov av en specialbehandling med på förhand icke utsatt vistelsetid och en långvarig eftervård. Ungdomsfängelsenämnden förklarade i sin årsberättelse för 1938, att nämnden saknade anledning reagera mot denna praxis under förutsättning att erforderliga anstaltsutrymmen komme att erbjudas för ifrågavarande kategoriers omhändertagande på särskild anstalt eller anstaltsavdelning utan sammanblandning med övriga intagna. Nämnda praxis vann vidare godkännande av såväl Högsta domstolen som riksdagen. Den senare lämnade 1939 utan erinran ett uttalande av första lagutskottet av innebörd, att ingen ändring av lagen om ungdomsfängelse var erforderlig för dess tillämpning mot personer, vilkas sinnesbeskaffenhet i viss mån avvek från det normala men som dock fick anses mottagliga för den med ungdomsfängelse avsedda fostran. Första lagutskottets uttalande »i viss mån avviker från det normala» h a r efter hand fått en allt vidare tolkning i praxis. Till ungdomsfängelse döms årligen ett antal ungdomar, som är föga eller inte alls mottagliga för fostran i vanlig mening. Situationen har för anstaltsbehandlingens del heller inte blivit lättare med ikraftträdandet 1944 av den nya lagen

om villkorlig dom. Genom denna h a r från ungdomsfängelseklientelet skummats bort allt flera av de godartade fallen, vilket bland annat framgår av det förhållandet, att antalet kriminellt obelastade ungdomar, dömda till ungdomsfängelse, visar minskning. Även den nya formuleringen av 5 kap. 5 § strafflagen (i kraft 1946) har tillfört ungdomsfängelseklientelet ett antal ungdomar, som enligt tidigare bestämmelser skulle ha blivit straffriförklarade. Behandlingsresursernas

begränsning

Om beskaffenheten hos de ålderdomliga fängelser, som måst tagas i bruk såsom ungdomsanstalter, behöver inte ytterligare sägas mycket. De är omoderna och kan inte ens med genomgripande omändringsarbeten befrias från fängelsekaraktären. Arbetet förryckes också därigenom, att anstalterna tillika måste användas för häktade av skilda åldrar och olika kön. Men även ungdomsanstalten på Skenas är i byggnadshänseende behäftad med brister. Klientelet är uppdelat på tre avdelningar, envar med 30 platser. En så stor avdelning kan anses försvarlig, blott om klientelet h a r den sammansättning, som var menad från början. Men när kravet på mottaglighet för fostran och utbildning inte längre uppehälles, försvåras arbetet avsevärt i avdelningar av denna storlek. Är personalen därtill otillräcklig och utan särskild utbildning för sin uppgift, uppstår vid en sådan anhopning av elever stora svårigheter för befattningshavarna att uppnå den rätta kontakten med dessa. Desto livligare blir kontakten eleverna emellan, vilket lätt medför olämpliga gängbildningar. Yrkesutbildningen är otillräcklig vid samtliga anstalter. Redan den korta vis-

telsetiden — endast undantagsvis över ett år — omöjliggör ett sådant upplär a n d e i ett yrke, att eleven kan sägas vara.yrkesutbildad, när han lämnar anstalten. Envar av anstalterna har visserligen två verkstäder, utrustade med modern maskinuppsättning, men variationen i sysselsättningsmöjligheterna blir för knapp. Många intagna med håg och fallenhet för ett visst yrke kan inte sysselsättas däri, eftersom yrket inte finns representerat vid anstalten. Här ställs man inför svårigheter, som är hart när olösliga. Små anstalter kan aldrig ha en särdeles stor yrkesvariation. Och de stora anstalterna vill man undvika av pedagogiska skäl av annan natur. Slutligen är att nämna, att personalen — den må vara besjälad av de bästa föresatser — endast undantagsvis fått utbildning för sin uppgift, över huvud taget h a r all personalutbildning inom fångvården under senare år allvarligt försummats genom att den kursverksamhet, som tidigare förekom, fick inställas av statsfinansiella skäl 1940 och sedan inte återupptogs förrän 1946. Det bör också påpekas, att den personal som skall arbeta med ungdomligt klientel åtminstone i viss utsträckning måste erhålla en utbildning av annan art än fångvårdstjänstemän i allmänhet. Det kan annars, såsom det träffande uttryckts, »gå för mycket fångvård i ungdomsvården». Till svårigheterna på personalsidan b i d r a r också, att personalorganisationen vid ungdomsanstalterna kopierats på den för vanliga fångvårdsanstalter gällande mallen. Om man undantar vaktfruarna, som svarade för matlagningen, var personalen länge uteslutande manlig. Först 1949 kom ett kvinnligt inslag genom att ungdomsanstalternas kuratorstjänster — Skenas fick

sådan 1946 och de övriga 1949 — då erhöll kvinnliga innehavare. Till följd av statens återhållsamhet med utgifterna på detta område fick anstaltscheferna under en följd av år reda sig utan kontorspersonal och utan biträde av kvalificerade krafter för elevbehandlingen. De måste ensamma svara för så vitt skilda uppgifter som allmän administration, ekonomisk förvaltning, personalvård, elevbehandling. Först på de allra senaste åren har resurserna något förbättrats men måste alltjämt betecknas såsom otillräckliga.

Vistelsetiden När lagen om ungdomsfängelse antogs, yttrades bl. a. i riksdagsdebatten, att behandlingens varaktighet i varje enskilt fall fick bli beroende av behandlingsresultatet. I lagen framhävs emellertid ett år som minimitid, före vilken utskrivning ej må ske »med mindre särskilda skäl därtill äro». Detta stadgande h a r lett till en relativt stel utskrivningspraxis. Såsom framgår av tabell 4 h a r anstaltstiderna i det allt övervägande antalet fall hållit sig omkring ett år. Positivt har detta betytt, att den principiella obestämdheten uppåt, med möjlighet till utdraget kvarhållande å anstalt ända upp till fyra år, i praktiken hävts. Genom att minimitiden genomgående låsts vid ett år h a r å andra sidan det faktiska behandlingsresultatet kommit något i bakgrunden som indikation vid beslut om utskrivning. Anstaltsuppförandet h a r härigenom fått större betydelse i negativ riktning: vid grov misskötsamhet förlängning av anstaltstiden. Särdeles gott uppförande h a r mer undantagsvis givit utdelning i form av utskrivning före ett år. Behandlingen har alltså inte kunnat utnyttja vad gott uppförande

Tabell 4. Anstaltstid

för till ungdomsfängelse dömda män som första gången utskrivits på prov under åren 1938—1948.

Tid

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1

2 — 3 mån. 4 — 5 mån. 5 — 6 mån. 6 — 7 mån. 7 — 8 mån. 8 — 9 mån. 9—10 mån. 10—11 mån. 11—12 mån. 12—13 mån. 13—14 mån. 14—15 mån. 15—16 mån. 16—17 mån. 17—18 mån. 18—19 mån. 19—20 mån.

1 1 4 5 20 8 3 16 23 10 4 2 1 1

1 2 7 27 65 31 8 5 2 5

—

11 56 31 14 6 5 1 1 1

1 4 10 45 73 37 14 8 2

1 1 1 9 12 86 97 24 11 3 2 1

2 2 1 6 9 62 108 35 25 3 2 1 1

3 3 2 5 29 80 25 15 8 3 1 1

5 25 88 34 32 13 4 2

2 1 34 54 29 4 5 2 1

4 4 20 32 38 21 6 3 3 1 1

97 153 126 195 248 258 206 176 | 134 133

kunde ha betytt som incitament och sporre. I motsats till vad lagstiftaren tänkt sig h a r ungdomsfängelset m. a. o. för klientelet ingalunda framstått som en chans. I stället har de som dömts till ungdomsfängelse i första hand fattat reaktionen som ett frihetsberövande på ett år utan ens den möjlighet till motsvarande avkortning som en straff- eller fängelsefånge har genom villkorlig frigivning. Med tanke på de begränsade resurser som ur behandlingssynpunkt stått till buds har emellertid tillämpningen av ett års regelmässig minimitid sannolikt haft bestämda fördelar. En utskrivningspraxis, som lämnat rum för stora divergenser, skulle nämligen ha förutsatt, att anstaltsbehandlingen kunnat drivas intensivt i varje enskilt fall. Först när eleverna känner, att de var för sig är föremål för aktiv och positiv uppmärksamhet, torde de acceptera även rätt långtgående individuella av-

vikelser i fråga om omhändertagandets tidslängd. Under det senaste året h a r vissa åtgärder vidtagits, som gör det möjligt att mjuka upp övergången från anstalten till friheten och att förta intrycket av omhändertagandets i praktiken relativt tidsfixerade karaktär. Vi syftar på den förut beskrivna anordningen att låta vissa elever få under vistelsetidens senare del bo under hemliknande förhållanden på det av föreningen Skyddsvärnet i Stockholm ägda Björkahemmet och att under tiden där arbeta i öppna marknaden.

Förflyttningar

och

rymningar

Till ledning för klientelfördelningen de olika anstalterna emellan har gällt den i kapitel I beskrivna differentieringsplanen. Under flera år kunde denna följas tämligen bra, om man undantar de år, då elevtillströmningen

åstadkom en toppbelastning som gjorde differentieringen mycket svår att genomföra. Under de senaste krisartade åren har förhållandena blivit än svårare. Oron på anstalterna förde med sig rymningar, i några fall upplopp. För att komma till rätta med dessa svårigheter tillgrep man förflyttningar i växande omfattning. Av tabell 5 framgår förflyttningsfrekvensen för de två h u n d r a elever som utskrivits på prov under tiden 1 april 1948 till 1 juli 1950 och som vistats minst ett år på anstalt. Det bör här observeras, att alla elever måste flyttas en gång, nämligen från mottagningsanstalten till den anstalt som enligt observationsresultatet utgör lämplig behandlingsanstalt. Ej mindre än G4 procent har måst flyttas minst ännu en gång, 45 procent av hela antalet har flyttats tre eller flera gånger, 22 procent fyra gånger eller mer, 14 procent fem gånger eller mer. Tabell 5. Antal förflyttningar under ett år av anstaltstiden för sådana till ungdomsfängelse dömda män, som utskrivits på prov under tiden 1 april 1948 till 1 juli 1950 och vistats minst ett år på anstalt (observationsperiod: ett år från dagen för verkställighetens början). Förflyttningar

Antal förf]

1 gång 2 gånger 3 gånger 4 gånger 5 gånger 6 gånger 7 gånger 9 gånger 13 gånger

73 38 45 17 18 3 2 3 1 Summa 200

Ur vårdsynpunkt betyder en förflyttning en allvarlig rubbning av kontinuiteten i behandlingen. Klientelet ryckes mellan olika anstaltsmiljöer. Kontakter mellan elev och personal har kanske

just hunnit etableras då de plötsligt måst brytas. Omställningen till ny personal kan bli svår, ibland direkt motbjudande för eleven. I stället känner denne sig mer och mer hänvisad till kamratkontakterna. De täta förflyttningarna, vållade av bristande resurser, h a r i allmänhet gällt de svårfostrade. Ideliga ombyten av anstalt vidgar elevens bekantskapskrets på ett farligt sätt. Han börjar i Nyköping, där han på två månader blir bekant med minst 30 andra elever. På varje anstalt gör han nya bekantskaper, och vid täta förflyttningar lär han snart känna större delen av ungdomsfängelseklientelet. Nya förbindelser av olämplig art h a r knutits och gamla icke önskvärda har ytterligare rotats. Rymningarna medför allvarliga rubbningar i behandlingen, oavsett om eleven efter återkomst från rymning får stanna kvar på samma anstalt. Upplevelserna under en rymning är alltid mer eller mindre dramatiska. Rymningar förbundna med billån är särskilt laddade av spänning. Det dröjer innan oron hinner lägga sig. I föreställningslivet sitter upplevelserna kvar. Efter rymningen förblir ibland eleven en helt annan, en främling, kanske anstaltstiden ut. Av tabell 6 framgår rymningsfrekvensen dels på öppna dels på slutna anstalter. Tabellen visar den genomsnittliga beläggningen på respektive anstalter. Ett visst samband föreligger mellan säkerhetskravet och rymningsfrekvensen. Samtidigt som rymningarna ökar stiger beläggningen på de slutna anstalterna. Slutsatser Det krisartade läge i vilket ungdomsfängelsebehandlingen befinner sig beror

Tabell 6. Antalet rymningar från öppna och slutna ungdomsanstalter för män jämfört med medelbeläggningen å respektive anstaltstyper. År

Rymningar från öppna anst.

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

9 13 28 18 31 43 34 35 50 96 118

Medelbel. å öppna anst.

Rymningar från slutna anst.

20 75 86 105 127 152 153 116 113 74 79 82

3 21 7

— — 3 1 9 17 34 53 60

Medelbel. å slutna anst. (23) 1 (61) (65) (87) (108) (131) (133) (92) (78) (81) (102) (83)

23 2 65 67 88 110 135 136 95 80 86 112 119

Totala antalet rymningar 3 30 20 28 18 34 44 43 52 84 149 178

1 Endast ungdomsanstalter. Samtliga slutna anstalter (inräknat bl. a. sinnessjukavdelningar), där personer dömda till ungdomsfängelse varit intagna under ett år. 2

på en rad orsaker. Vid planeringen av hela denna behandlingsform h a r man inte tillräckligt grundligt penetrerat frågan om vad som krävdes för den nya vårdformen. Man har över huvud taget varit alltför optimistisk om möjligheterna att nå de avsedda resultaten utan nödiga resurser. Man har inte skaffat sig den kunskap om klientelet, som krävs för att kunna planera på ett ändamålsenligt sätt. Man har inte förmått lösa personal- och anstaltsfrågorna tillfredsställande. När svårigheterna tornat

upp sig har man, av statsfinansiella skäl som krävde den strängaste återhållsamhet med alla utgifter, tvingats pröva nödlösningar som inte alltid kunnat hjälpa ens för stunden. Vi har ansett det nödvändigt och riktigt att här klart och otvetydigt redogöra för missförhållandena och uttalar den meningen, att man nu inte längre kan fortsätta på nödlösningarnas väg. Ungdomsfängelseinstitutet måste äntligen bli en sådan behandlingsform som statsmakterna en gång avsåg.

KAPITEL

III

KLIENTELET

JJehandlingsbehoven inom ungdomsfängelset kan inte bedömas utan att man först berett sig ingående kännedom om klientelet. En sådan uppgift erbjuder i själva verket betydande svårigheter, av vilka några skall inledningsvis antydas. En allsidig bedömning av ett anstaltsklientel kan icke inskränkas till att gälla hur klientelet ter sig på anstalten. Det är nära nog lika angeläget att få grepp om dess tidigare beteende i friheten. För den senare uppgiften har man som regel endast tillgång till elevakternas upplysningar, för den förra kan man utnyttja den omedelbara kontakten med klienten själv. I båda fallen kan man göra sig skyldig till felbedömning. En del förhållanden i den intagnes förflutna, såsom uppväxtort, antal syskon, antal genomgångna skolklasser, är visserligen klart konstaterbara, men andra är mera osäkra och bygger på subjektiva värderingar. Som exempel kan nämnas hemsituationen, uppförandet i skolan och dylikt. En riktig gradering av de olika faktorernas betydelse skulle förutsätta, att man kunde avläsa den inbördes relationen dem emellan. I ett fall kan ekonomisk knapphet åstadkomma outhärdliga uppväxt26

förhållanden. I ett annat fall med fullt ut lika svåra ekonomiska bekymmer kan atmosfären i hemmet, känslokon* takten mellan familjemedlemmarna, mildra verkan av det ekonomiska betrycket. Väl så svåra misstag kan emellertid göras, när det gäller att bedöma h u r klientelet ter sig på anstalten. För eleven betyder anstaltsvistelsen ett undantagstillstånd. Medvetet eller omedvetet intar han en försvarsattityd. Diverse skyddsmekanismer träder i funktion. Anstaltstillvaron leder lätt till förställning. Man gör vad som är opportunt. Utan att den unge internen själv märker det, skarpes ofta vissa personlighetsdrag. Den kontaktbehövande blir påträngande, den slutne skygg, den undfallande insmickrande, den självständige trotsig. Bedömaren måste därför kunna tränga under ytan och avgöra vad som hör till grunddragen i personligheten och vad som är schatteringar, betingade av anstaltssituationen. En sådan saklig bedömning har för anstaltsfunktionären sina svårigheter särskilt när det gäller den trotsige och kritiske eleven. Det är också av vikt att bedömaren beaktar vad som närmast är att be-

teckna som ungdomspsykologiska normalfenomen. Dit hör bland annat just trotset, stingsligheten, oppositionslusten — för att nämna ett par av de vanligaste uttrycken för ungdomsålderns normala aggressivitet. Samtidigt uppträder den typiska överkänsligheten och sårbarheten. Åldern 18—21 år färgas också av en medveten och stark sexualitet. Personligheten har ännu inte fixerats. Anstaltstillvaron befordrar knappast heller mognaden. Den kringskurna rörelsefriheten lockar fram infantila drag: just som i skolklasser och föreläsningssalar blir exempelvis de enklaste kvickheter och tilltag ofantligt roliga. Personliga problem får inte sällan sin lösning i desperationens tecken. Detta kan gälla i frågor av mindre vikt. Det kan också inträffa i betydelsefulla sammanhang såsom vid kontakten med fästmö och anhöriga. Inom normalpsykologien h a r ungdomstiden av en auktoritet betecknats som en fortlöpande konfliktsituation. Sagt som en sammanfattning ligger i detta uttryck en fingervisning för den som skall bedöma unga lagöverträdare på anstalt. Skildringen av klientelet i det följande utgår från de anpassningssvårigheter som ådagalagts dels före det aktuella omhändertagandet, dels under den löpande anstaltsvistelsen. Framställningen bygger i huvudsak på de bägge klientelundersökningar, vilka såsom bilagor finns fogade till betänkandet.

Allmän karakteristik elseklientelet

av

ungdomsfäng-

Brott. Flertalet elever (»/io) har förövat brott av mer än en typ, t. ex. både stöld och misshandel. Av den anledningen griper nedan angivna tal in i varandra, och någon enkel summering

är alltså inte möjlig. Till Vio h a r kriminaliteten tagit form av stöld, i flertalet fall i förening med inbrott. Antalet biltjuvar utgör 2/3 av hela klientelet. Andra egendomsbrott såsom förskingring, bedrägeri och förfalskning förekommer i nära hälften av fallen. Av klientelet har 1/10 gjort sig skyldig till misshandel, medan våldtäkt och rån stannar vid ett par procent. Ligabrottsligheten är lägre än man kanske kunde ha väntat. Endast V10 kan införas under nämnda rubrik. Klientelets missanpassning har i de flesta fall röjts på ett tidigt stadium. Åtskilliga elever har redan som barn visat kriminella böjelser eller annan vanart. När vi nu möter dem på anstalterna, har de ofta bakom sig ett tämligen digert syndaregister. Eftersom en stor del av klientelet varit föremål för flera olika åtgärder, kan inte heller h ä r talen summeras.

Tidigare asocialitet. Antalet elever som tidigare helt undgått samhällsingripanden utgör endast ett par procent. Åtgärder som ej inneburit något frihetsberövande har vidtagits med o/io. Villkorlig dom, varning av barnavårdsnämnd och åtalseftergift (tämligen ofta två av dessa åtgärder i kombination) dominerar med respektive 1/2. 2/s och 1/3 av fallen, medan 1/4 ådragit sig böter för olika förseelser och 1/20 tilldelats varning av nykterhetsnämnd. Det klientel som ungdomsanstalterna mottar har tidigare i hälften av fallen varit föremål för anstaltsbehandling, i regel på ungdomsvårdsskolor. Denna hälft av klientelet är alltså förtrogen med anstaltstillvarons beskurna villkor. Intagningen i mottagningsanstalten betyder dock för praktiskt taget alla en första beröring med fängelsets speciella

atmosfär. F ö r den andra hälften av klientelet, som aldrig tidigare i någon form känt av anstaltstillvaron, kan detta möte med fängelset bli chockartat. Intrycket av klientelets tunga kriminella belastning förstärkes av det faktum att inte mindre än hälften av eleverna röjt grava tecken på asocialt levnadssätt. Här ligger spritmissbruk främst C/3) och därnäst lösdrivartendenser (V?)- Souternörtendenser eller homosexuell prostitution har däremot inte kunnat påvisas annat än i ströfall, medan företeelserna i fråga faktiskt torde vara betydligt mera utbredda. När det gäller att bedöma klientelets kriminalitets- och asocialitetsförhållanden är bristen på jämförelser med annan ungdom, utanför anstalterna, utan betydelse. Undersökningsgruppen representerar en sådan belastningsanhopning att dess särställning i nämnda hänseenden är ställd utom all fråga. Enligt vår uppfattning förhåller det sig i stort sett likadant i fråga om bedömningen av klientelets uppväxtförhållanden. Bristen på jämförelsematerial är däremot kännbar, när det gäller att uppskatta detta klientels skol- och yrkesförhållanden, kropps- och hälsotillstånd och kanske än mer, när det blir fråga om att bedöma personlighetsdragen.

Uppväxt. Av hela ungdomsfängelseklientelet har nära hälften vuxit upp i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö och ytterligare 1/3 i andra städer. Detta faktum har i förening med diverse ogynnsamma omständigheter färgat hela uppväxtsituationen. Vi möter den rotlösa stadsungdomen, som merendels saknat fast förankring både i hem, skola, fritidsmiljö och yrkesarbete. Över hälften har haft »trasiga» hem.

28 Det är i stor utsträckning fråga om barn som fötts i utomäktenskapliga förbindelser eller om skilsmässobarn, som vuxit upp tillsammans med den ena, i regel förvärvsarbetande föräldraparten. På dagarna h a r de hänvisats till andra anhöriga eller fått vistas på daghem. Åtskilliga h a r ryckts mellan olika fosterhem. I nästan halva undersökningsgruppen har bristande tillsyn klart dokumenterats. Trångboddheten är påfallande. Många har redan under barndomen lämnats vind för våg och härigenom tidigt hänvisats till umgänge utanför hemmen med barn och ungdom i lika blottställt läge. Allvarliga penningbekymmer och spritmissbruk har färgat hemmiljön i omkring 1/3 av fallen. I mer än «•/« a v hemmen har en eller flera familjemedlemmar varit kriminellt belastade. Sjuklighet och psykisk rubbning har också förelegat i betydande omfattning. Den här tecknade bilden visar några vanliga drag i den uppfostringsmiljö som karakteriseras av slapphet och resignation. En väl så vådlig form av »uppfostran» kännetecknas av den hårda behandling som förekommit i ett icke ringa antal fall. I stället för bristande tillsyn skulle man här kunna tala om »övertillsyn» med rymning från hemmen som en inte ovanlig följdföreteelse. De s. k. hela hemmen har visserligen ur miljösynpunkt erbjudit en naturligare uppväxtsituation men som vi sett har värdet härav ofta äventyrats på grund av olika komplikationer. Endast 1/10 har levat under villkor som uppfyllt elementära krav på en omvårdnad för barn. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att en klar majoritet av klientelet levat under usla yttre förhållanden och saknat sådana viktiga förutsätt-

ningar i uppväxtmiljön som lugn, trygghet och känslokontakt. Skolgången har för många försiggått under avsevärda anpassningssvårigheter. Vi finner att 1/7 antingen slutat på grund av bristande begåvning eller gått i hjälpskola. I vilken utsträckning kvarsittning förekommit har inte undersökts, eftersom praxis skiftar högst väsentligt inom olika skolor. Betydligt allvarligare är att skolgången ofta rubbats p å grund av social missanpassning av skiftande svårhetsgrad. Skolkning har i många fall varit en ganska vanlig företeelse, likaså har förekommit snatteri och tillgrepp i butiker men även regelrätta stölder. I sådana sammanhang h a r mången bland klientelet redan i skolåldern fått en första kontakt med myndigheterna.

Yrkesutbildning. Mot bakgrunden av nu skildrade förhållanden kan det knappast förvåna att eleverna till s>/10 saknar yrkesutbildning. Studerar man närmare deras tidigare anställningsförhållanden ä r följande att notera. Rena tillfälligheter har i de flesta fall dikterat val av arbete. Hos nära 1/s av eleverna kan man visserligen spåra en tendens att hålla sig inom någorlunda besläktade yrken, t. ex. gå från motorverkstad till mekanisk verkstad, men värdet härav förfuskas genom täta arbetsbyten med längre eller kortare perioder av arbetslöshet. Nu är det ett känt faktum, att ungdom i gemen stabiliseras ganska sent i yrkesavseende. Utan tanke på framtiden stannar man gärna i okvalificerade arbeten. Skolan har betytt nog av tvång och ofrihet. Man drar sig alltså för yrkesutbildningen. Det enda som hägrar är att få en egen inkomst. F ö r ungdomsfängelseklientelet tillkommer emellertid komplicerande omständighe-

ter, främst svagheter i karaktärsavseende. Detta betyder, att den bristande yrkesanpassningen för dem lätt blir en brottslighetsalstrande faktor av farlig styrka. Under elevernas tidigare anstaltsvistelser — i regel på ungdomsvårdsskolor — har man sökt beakta förhållandet i fråga och inriktat sig på att bibringa vederbörande en ordentlig yrkesutbildning. Efter provutskrivning h a r eleven dess värre mera sällan fortsatt inom det yrke vari h a n utbildats. Sammanfattningsvis måste konstateras, att de som döms till ungdomsfängelse i flertalet fall ännu inte bestämt sig för vilket yrke de vill ägna sig åt. Man kan dock visa upp, att det likväl hos eleverna finns klart differentierade önskningar och yrkesintressen att ta fasta på. Dessa o r d n a r sig huvudsakligen i tre yrkesgrupper: 1) tekniska och tekniskt betonade yrken, 2) affärsoch kontorsyrken samt 3) vissa friluftsoch grovarbetaryrken.

Fritid. I sitt sätt att tillbringa fritiden h a r eleverna i det stora hela röjt samma vanor som ungdom i gemen. Det passiva draget är dock mer markerat. Att aktivt idrotta är exempelvis mindre populärt än att bevittna olika idrottsevenemang. Till de gängse förströelserna hör också kaféhängande, biospring, besök på danslokaler samt ping-pong- och biljardhallar. Läsintresset är rikligt företrätt men tillgodoses mestadels genom magasin och veckotidningar. Fritidsstudier och hobbyverksamhet förekommer endast undantagsvis. Men förklaringen härtill ligger förmodligen till stor del i de trista yttre förhållandena. Hela miljöatmosfären h a r ju stark prägel av torftighet och förflackning. Dyrbara nöjen med åtföljande klädpretentioner kan för detta klientel 29

också innebära en särskild frestelse att skaffa pengar på olovliga vägar, när arbetsinkomsten inte förslår. Här lurar också faran för den homosexuella ungdomsprostitutionen.

Fysiska särdrag. Tvärtemot vad man kunde vänta sig är ungdomsanstalternas elever i stort sett fysiskt väl utvecklade. Det »allmänna hälsotillståndet» är däremot mindre tillfredsställande. Åtskilliga fall, 1/4 av klientelet, påkallar sålunda fortlöpande medicinsk kontroll eller speciella hänsyn på social-medicinska grunder, t. ex. för yrkesvalet. Sistnämnda synpunkt aktualiseras av dem som lidit av astma, ekzem, hjärtfel etc. eller av defekter såsom starkt nedsatt syn och diverse besvärande missbildningar m. m. Vidare redovisas åtskilliga skallskador som varit förenade med hjärnskakning, ett förhållande som kan vara värt att beakta mot bakgrunden av hjärnskadornas roll för den sociala missanpassningen.

Personlighetsdrag. Vad beträffar begåvningsutrustningen i vidare mening (innefattande olika både teoretiska och praktiska anlag) visar ungdomsfängelseklientelet genomsnittligt tämligen ordinära värden, om man jämför med icke omhändertagen ungdom. En klar underutveckling föreligger emellertid i fråga om språklig begåvning. Denna omständighet torde till en del förklara att vissa elever under anstaltsvistelsen uppfattats som underutvecklade i intelligensavseende. Vidare bör det förhållandet beaktas, att -/s inte når upp till för åldern normal psykisk mognad. Drygt 1/3 visar sig trög och passiv. I dessa fall kan visserligen liksom på andra punkter anstaltssituationen ha

spelat in men även med reservation härför torde denna bedömning i huvudsak motsvara det verkliga förhållandet, eftersom uppskattningarna grundar sig på iakttagelser under ofta mycket lång tid. När klientelet till 1/3 betecknas som irritabelt, är detta också sannolikt riktigt. Detsamma torde också gälla den väl så vanskliga bedömningen av elevernas känsloreaktioner. I undersökningsgruppen förekommer här olika brister hos nära %. De »flackt-ytliga» dominerar, därnäst kommer, med jämbördig frekvens, reaktionstyperna »vek-blöt» och »känslokall-hård». Rubbningarna inom känslolivet utgör kanske det mest markanta personlighetsdraget hos ungdomsfängelseklientelet. Den ytliga kontaktförmågan påverkas visserligen inte nämnvärt härigenom — betecknande nog är de s. k. serviceyrkena (t. ex. försäljare) mycket populära — men desto mera minskas de möjligheter till varaktiga känslobindningar, som är av så avgörande betydelse för en harmonisk personlighetsutveckling. Inte sällan skymtar i den populära uppfattningen, att de unga kriminella till stor del är »ledartyper». De verkställda undersökningarna lämnar icke belägg för detta. Inom undersökningsgruppen har knappt 1/5 bedömts som ledare. Anmärkas bör, att begreppet ledare h ä r tolkats i vidaste mening, vilket betytt att som ledare räknats åtskilliga elever med egenskaper som tagit sig uttryck t. ex. i aktivt intresse för föreningsarbete och annan organisationsverksamhet. Sådana speciella symptom som nagelbitning, sängvätning, nattskräck, djurplågeri, talsvårigheter m. m. har röjts hos V3 av eleverna. Symptomgruppen i fråga är alltför odifferentierad för att medge några långtgående slutsatser. Det är dock uppenbart, att bakom åtskilliga

av klientelets sociala anpassningssvårigheter ofta döljer sig allvarliga neurotiska besvär, som uppkommit under växelverkan mellan olyckliga miljöförhållanden och psykisk disposition.

Anstaltssituation. Det kan inte rimligtvis förväntas, att ett klientel av h ä r skildrad beskaffenhet skulle kunna utan svårighet smälta in i en isolerad anstaltstillvaro. Det visar sig också, att Vs av eleverna vållar stora svårigheter ur disciplinär synpunkt. Flertalet av dessa stör anstaltsarbetet genom rymningar eller andra yttringar av opålitlighet. I några få men desto mer elakartade fall har det varit fråga om öppen obstruktion. De övriga -/3 av klientelet klarar anstaltstiden utan störande yttre komplikationer. Dock kan endast hälften av denna grupp, eller 1/3 av hela klientelet, sägas acceptera anstaltssituationen på ett förnuftigt sätt. Inom den återstående tredjedelen av ungdomsfängelseklientelet dominerar de elever som kan betecknas som problembetonade men för anstaltsordningen ej störande. Återstoden, motsvarande drygt 1/7 av hela klientelet, utgöres av sådana fall, där anstaltsanpassningen karakteriseras av en slappt initiativlös hållning.

De

svårbehandlade

Till följd av vår uppgift h a r vi ägnat särskild uppmärksamhet åt den elevkategori som visat sig speciellt svårbehandlad med hittills tillgängliga behandlingsresurser. För att bättre kunna belysa denna grupp har inventeringen den 1 april 1950 av beläggningen på fångvårdens ungdomsanstalter bearbetats med utgångspunkt från varje elevs vårdbehov. Med ledning av klientelets

sätt att jeagera på anstaltsvistelsen h a r detsamma uppspaltats i två grupper, svårbehandlade och ej svårbehandlade. Dessa grupper har sedan punkt för punkt gjorts till föremål för inbördes jämförelser. De därvid uppmärksammade förhållandena skall här redovisas i den mån de är av intresse ur praktiska synpunkter. Vi vill då först uppehålla oss vid själva begreppet svårbehandlad. Praktiskt taget allt uf-klientel är i ett eller annat avseende svårbehandlat. Ser man detta begrepp ur behandlingsresutta/e/s synpunkt erbjuder t. ex. de initiativlöst anstaltsanpassade som omfattar 1/7 av klientelet betydande behandlingssvårigheter, eftersom de i stor utsträckning blir återfallsklientel. Det är visserligen lätt att sköta dem på en anstalt men det är ofta mycket svårt att nå goda, förblivande behandlingsresultat med dem. I denna utredning har emellertid till den svårbehandlade gruppen endast räknats sådant uf-klientel som på grund av sitt uppträdande på de anstalter där de varit intagna och på grund av sina psykiska egenheter ansetts vara i verkligt behov av vård på en anstalt av annan typ. Begreppet svårbehandlad har därigenom fått en huvudsakligen behandlingsfeA-njsA: accent. Negativa faktorer finns i rikt mått hos både svårbehandlade och ej svårbehandlade. Som väntat överväger de hos den förra gruppen. Skillnaderna är dock i de flesta fall inte så markanta. I följande fall föreligger dock en statistiskt säkerställd skillnad. De svårbehandlades brottslighet är mer kvalificerad. Deras uppväxtvillkor har varit sämre. Bristen på tillsyn i hemmet är exempelvis kraftigare framträdande. De har tidigare varit föremål för anstaltsvård i betydligt större utsträckning än de mer lättbehandlade

2/3 mot 1/3- De är mer infantila och slöa än de mera lättbehandlade. De känslokalla och hårda typerna påträffas oftare i den svårbehandlade gruppen. De reagerar i påfallande utsträckning onormalt, är benägna för kortslutningsreaktioner. I fråga om kontaktförmågan är de mer otillgängliga. Deras praktiska intressen är föga framträdande och uthålligheten genomgående låg. Aktuella neurotiska symptom förekommer hos 1/3 av de svårbehandlade men endast hos Vio av de övriga. Betecknande nog är de svårbehandlade med alla dessa belastningar ledartyper i större utsträckning än de mera lättbehandlade. I en specialundersökning h a r sammanställts tretton faktorer som erfarenhetsmässigt är ägnade att göra behandlingen svårare. Det visar sig, att dessa faktorer förekommer med högre medelfrekvens hos de svårbehandlade. Fall med 9—10 speciellt ogynnsamma faktorer förekommer hos ej mindre än V3 av samtliga svårbehandlade, medan samma belastning endast återfinns hos ett fåtal av de ej svårbehandlade. Till belysning av de varierande behandlingsproblemen skall h ä r avslutningsvis i korta drag skildras några typfall och hur de ter sig i anstaltsmiljön. Bland dem som i yttre mening är väl anstaltsanpassade men ur behandlingssynpunkt kan vålla bekymmer märks en liten men lätt igenkännlig grupp, som i undersökningen kallats »initiativlöst anstaltsanpassade». För anstaltspersonalen erbjuder dessa elever sällan några disciplinsvårigheter. Det är lätt att handskas med dem, även om de på annat sätt kan vara prövande. De uppför sig artigt och iakttar korrekt gällande ordningsregler. Men deras artighet får ofta bismak av inställsamhet

och deras korrekthet utesluter inte intrigspel. I sin tama tillgänglighet är de ändå på något sätt oåtkomliga. Dessa ogynnsamma karaktärsdrag är djupt rotade, och i många fall är det ganska utsiktslöst att genom påverkan nämnvärt modifiera dem. Ur denna rätt samhällsbesvärliga grupp rekryteras de s. k. tjallarna, rapportörerna, som i h o p p om egen fördel inte drar sig för att röja en kamrat. Bland de på visst sätt svårhanterliga finns en m i n d r e men intressant grupp. Deras anpassningssvårigheter bottnar för det mesta i en starkt kritisk inställning till själva omhändertagandet. Här träffar vi på de intellektuellt vakna. Elever av den kategorien påtalar gärna brister i behandlingen och är inte rädda för att yrka på förändringar. En del av dem har trots sin ungdom närmast tycke av inbitna kverulanter. Inte så sällan finner man emellertid hos denna grupp ett visst gry eller en viss ambition att vädja till, ofta också en energitillgång, som rätt kanaliserad kan ge oväntat positiva resultat. Av dem som ur behandlingssynpunkt bereder de största svårigheterna intar r y m m a r n a främsta platsen. De utgör emellertid långtifrån någon enhetlig grupp. En del av dem, troligtvis färre än man skulle vänta, är utpräglat aktiva, inställda på initiativ, orädda att ta risker. De övriga är närmast att beteckna som medlöpare. Hos dem skapar olustmomenten i anstaltstillvaron i förening med oförmåga att på längre sikt bedöma den egna situationen en beredskap, som gör dem öppna för allt som kan betyda omväxling och nya intryck. Vid återkomsten från en rymning är en rymmare av den sorten ångerköpt och slokörad, vilket inte h i n d r a r att han kort tid efteråt återigen är på rymmarstråt.

Bland de svårhanterliga återfinns också en del av de rätt fåtaliga eleverna av uppviglartypcn. Labila och explosiva kan dessa elever i tillspetsade situationer bli ganska vådliga. De utlösande orsakerna kan vara relativt obetydliga oförrätter, verkliga eller förmenta. I en handvändning h a r en eller ett p a r elever av denna kategori bringat en hel avdelning till oro. I själva verket är detta en farligt enkel prestation. Det gäller ju ett synnerligen lättpåverkat klientel, som på grund av sin ungdom och sin solidaritetskänsla dras med även i sådana handlingar, som kan vara för-

knippade med risker och medföra obehag för dem själva. Framställningen i detta kapitel h a r gällt enbart ungdomsfängelseklientelet. Företagna undersökningar visar att fångvårdens övriga klientel i åldern 18—21 år i allt väsentligt röjer en likartad beskaffenhet. Enahanda är förhållandet med motsvarande åldersgrupp inom ungdomsvårdsskolorna. Den sålunda konstaterade överensstämmelsen kan måhända ha sitt intresse vid en kommande bedömning av hela reaktionssystemet för ifrågavarande åldersgrupp av kriminellt belastade personer.

KAPITEL

IV

BEHANDLINGSBEHOVEN

T ostran och utbildning har varit ungdomsfängelsets ledande grundtankar. Vi h a r tidigare visat upp, h u r illa ungdomsfängelsets praktiska utformning i många hänseenden svarat mot de planer som lagstiftaren hade, då detta rättsinstitut tillkom. Efter den genomgång av klientelets beskaffenhet som vi gjort i föregående kapitel, vill vi nu i detta lägga fram våra synpunkter på vilka behandlingsbehov som förefinnes hos det klientel som ungdomsanstalterna faktiskt får taga emot. Det står då först och främst klart, att utbildningen alltfort måste förbli en ungdomsfängelsets huvuduppgift för allt det klientel, som det tar om hand. Ungdomsanstalterna bör vara yrkesutbildningsanstalter. Det h a r på en del håll ifrågasatts att ungdomsfängelsets nuvarande klientel skulle vara mottagligt för yrkesutbildning i gängse mening. Den ena av våra specialundersökningar har kunnat klart ådagalägga, att ungdomsanstalternas elever över lag besitter fullt nöjaktiga allmänna begåvningsförutsättningar både i teoretiskt och praktiskt avseende. Den andra specialundersökningen visar en utbredd förekomst av karaktärologiska svagheter, bristande uthållighet, irritabilitet, kontaktsvårigheter m. m. som i många

fall kan avsevärt försvåra en viss utbildning, även om vederbörande anlagsmässigt h a r de nödiga förutsättningarna. Dessa för utbildningen försvårande karaktärsdrag har för många av dessa ungdomar spelat en avgörande negativ roll vid deras tidigare mer eller mindre valhänta försök till yrkesanpassning i det fria samhället. Med anlitande av en speciell metodik vid utbildningen — härtill återkommer vi i ett följande kapitel — kan emellertid framgångsrika resultat vinnas också i fall med allvarliga karaktärsbrister. Det är vidare tydligt, att klientelet i vid utsträckning består av fall som på grund av sin biologiska och sociala belastning, sina särdrag i karaktären, sina defekter och sjukdomar är i behov av en medicinsk och psykologisk specialbehandling. En behandling av antytt slag blir helt enkelt i många fall en förutsättning för att arbetsträning och yrkesutbildning skall kunna lyckas. Medverkan av medicinsk och psykologisk expertis vid behandlingen behövs för praktiskt taget hela klientelet. För de särskilt svårbehandlades del erfordras daglig tillgång till denna expertis. Alldeles uppenbart framträder det gamla kravet på en individualiserad behandling. I sina finare nyanser fram-

träder behandlingsbehoven i en sådan mångfald, att varje elev vid en ungdomsanstalt synes behöva en speciellt för honom uppgjord behandlingsplan. För en del av klientelet — för närvarande rätt betydande — är det nödvändigt att vid behandlingen tillgodose vissa säkerhetskrav. Att antalet dylika fall är så pass stort, beror dock enligt vår mening väsentligen på de bristfälliga behandlingsresurserna. Förbättras dessa, kommer även antalet fall, där säkerhetssynpunkter måste beaktas, att minska. Att behandlingen i stort måste präglas av sociala anpassningsmål, vara en fostran, är givet. Praktiskt torde detta krav få definieras så, att behandlingen vid anstalterna måste syfta till att bibringa eleven hyfsning i uppträdandet och om möjligt även en djupare upplevd känsla av förpliktelse mot medmänniskorna i samhället. Det som ovan fastslagits som behandlingsbehov för ungdomsfängelsets klientel bör alltså omsättas i ett praktiskt anstaltsprogram. I första hand gäller det då att få till stånd en klienteldifferentiering som går ut på att — antingen vid avdelningar inom en och samma stora anstalt eller vid en rad av mindre anstalter — gruppera eleverna efter de behandlingsresurser som finns att tillgå med hänsyn till behoven av yrkesutbildning, medicinsk vård, säkerhetskrav etc. Vi återkommer i det följande till vissa synpunkter på dessa spörsmål. Med hänsyn till den speciella uppgift

som vi haft — de svårbehandlades omhändertagande — vill vi här nämna vår mening angående omfattningen av det klientel för vilket en vård av säkerhetskaraktär är behövlig. Vi hyser den uppfattningen, att man näppeligen inom ungdomsfängelset h a r behov av en vårdform som allenast bygger på säkerhetssynpunkterna. I de fall där säkerhetsåtgärder är nödvändiga föreligger vanligen samtidigt ett behov av en speciellt avpassad behandling med medicinskt och psykologiskt inslag. Vi har ansett oss kunna behandlingsmässigt föra samman till en grupp båda dessa kategorier, som alltså i hög grad sammanfaller hos individerna. Om man förutsätter, att ungdomsfängelseklientelet i dess helhet kan erhålla en förbättrad, på. medicinsk och psykologisk rådgivning stödd behandling och att på så vis alla enklare fall kan räknas bort, kommer vi fram till att av det nuvarande ungdomsfängelseklientelet, med ca 200 som dagligt medeltal, 60—70 elever behöver en specialbehandling, där säkerhetssynpunkter och medicinsk-psykologiska synpunkter är särskilt företrädda. Häri har icke inräknats det fåtal fall för vilka sinnessjukvård är behövlig. I behandlingen bör eftervården spela en mer framträdande roll än nu är fallet. Vi finner det ur samhällsekonomiska synpunkter oförsvarligt, att en dyrbar anstaltsbehandling, som kanske lett till ett gott resultat, skall gå till spillo genom att eftervården ej är tillräckligt effektiv.

KAPITE L V

F Ö R S L A G T I L L N Y O R G A N I S A T I O N AV UNGDOMSFÄNGELSEBEHANDLINGEN

D e n utredning, vi haft att verkställa, gäller anordnandet av en specialbehandling för särskilt svårbehandlade ynglingar, ådömda ungdomsfängelse. Omfattningen av denna specialbehandling är i hög grad beroende av huru ungdomsfängelsebehandlingen i stort är utformad. Eftersom specialbehandlingen — bland annat till följd av de högre kostnader den måste dra — inte bör ifrågakomma för flera än som oavvisligen är i behov av densamma, har vi ansett det riktigt att även uppmärksamma de brister som ungdomsfängelseorganisationen i sin helhet lider av, framför allt då dess huvudanstalt Skenas. Behandlingsformen ungdomsfängelse förutsätter, att de dömda ungdomarna skall kunna läras upp i för dem lämpliga yrken. Av vad vi erfarit från de utredningar om klientelet som avhandlats i kapitel III framgår, h u r betydelsefullt detta är. Vi måste emellertid konstatera, att de mest betänkliga brister i nämnda hänseende ännu består. Sålunda har huvudanstalten Skenas med sina ca 90 platser endast yrkesutbildningsmöjligheter på verkstad för ca 30 elever. De övriga måste spridas på 36

jordbruk, trädgård och diverse arbeten av mera ojämnt utbildningsvärde. Det föreligger alltså ett behov att öka yrkesutbildningsmöjligheterna vid Skenas. Det är även klart, att den nya anstalt, som nu planeras, redan från början måste förses med erforderliga resurser i yrkesutbildningsväg. Här är inte bara en fråga om att statsmakterna skall infria sina givna ord och löften, utan även om det förhållandet, att över huvud taget allt vad vi nu vet om klientelets beskaffenhet bestämt pekar på nödvändigheten av att yrkesutbildningen ges den huvudroll inom ungdomsfängelset som lagen avser, att den skall ha. Det är vidare tydligt, att yrkesutbildningen ej bör läggas upp efter ett schematiskt skolmönster utan bör få bedrivas —• mycket mer än vad som nu är fallet — i form av en terapiliknande, individuellt avpassad upplärning kombinerad med en arbetstillvänjning som väcker arbets- och skaparglädje. Detta innebär en specialteknik som fordrar mycket goda yrkeslärare. En yrkesutbildningsteknik av detta slag tillämpas för närvarande vid Lövsta ungdomsvårdsskola, där yrkesläraren främst inriktar sig på att lära eleven använda

sina h ä n d e r i nyttigt arbete och komma till klarhet om vilka resultat han därmed kan åstadkomma. I stället för att börja nederst p å skalan i den serie av arbetsuppgifter som enligt en fastställd undervisningsplan skall utföras får eleven börja med en uppgift som särskilt lockar honom, även om den är medelsvår eller t. o. m. svår. Han får därefter undan för undan pröva övriga enklare och svårare uppgifter i den ordning hans intresse kan väckas för dessa. Med andra ord, det kursbetonade, mer tvångsartade systemet får vika för en friare, på individens växande intresse byggande metod. Genom denna teknik har det lyckats att yrkesutbilda elever som aldrig i sitt liv förut visat någon som helst uthållighet. Allt beror emellertid på att yrkesläraren förmår anpassa sin undervisning på det psykologiskt riktiga sättet. Skall han kunna göra detta, räcker det inte med att han är en skicklig undervisare, han måste dessutom ha ett begränsat antal elever. Man får inte heller förbise att den gängse vårdtiden är väl kort för att en fullständig yrkesutbildning skall kunna medhinnas. Med hänsyn därtill bör utbildningsprogrammet för varje elev ges en sådan utformning att det kan fullföljas efter anstaltstiden genom utbildning i yrkesskola eller hos arbetsgivare. Samtidigt som Skenäsanstaltens yrkesutbildningsprogram ses över, bör man också undersöka möjligheterna att nedbringa antalet elever i varje paviljong. Numera vistas 30 elever i var och en av de tre paviljongerna, och personalen alternerar mellan dessa. Det säger sig självt, att det inte går att åstadkomma den nära kontakt mellan personal och elever som är avgörande för anpassningsproceduren, om man inte försöker bilda mindre elevgrupper och till dem avdela viss bestämd personal.

För att detta skall kunna utföras, måste emellertid en översyn av personalorganisationen vid Skenas företagas. Enligt vår mening synes det lämpligt att skära ned beläggningen vid varje paviljong från 30 till 20. Gruppen blir alltfort mycket stor för en kontaktsökande behandling, men skillnaden blir ändå avsevärd. Inom varje elevhus skulle på så vis frigöras utrymmen, som komme väl till pass för fritidsverksamheten. Därjämte bör man i ledningen för varje elevavdelning — enligt mönster från ungdomsvårdsskolorna — ställa en assistent som till sitt biträde bör ha tre vårdare, stationerade vid en och samma paviljong. Assistenterna torde samtidigt kunna fungera som sociala kuratorer för var sin avdelning. Skenäsanstalten bör därjämte erhålla en helöppen stuga för ca 10 elever. Det kan vara lämpligt, att anstaltschefen själv svarar för den tillsyn som måste utövas vid denna öppna stuga med biträde av någon funktionär, t. ex. den kvinnliga husföreståndaren. Någon sådan tjänst finnes ej för närvarande vid Skenas. Det är enligt all erfarenhet av oerhörd betydelse, att en anstalt av Skenas' storlek och typ har en värdinna, vilken ej blott utövar chefskapet för storhushållet utan även arbetar för att skapa en trivsam atmosfär på anstalten och ett vårdat uppträdande hos eleverna. Därmed har vi pekat på de mest framträdande bristerna vid ungdomsfängelsets nuvarande huvudanläggning. Vi finner det betydelsefullt, att denna anstalt i alla hänseenden bjuder p å minst lika goda trivsamhetsvillkor som den nya anläggning vi i följande kapitel föreslår. Eleverna vid Skenas får inte känna sig missgynnade i något avseende. Mot det hittills tillämpade mottagningsförfarandet kan allvarliga erin-

ringar göras. Det kan inte bestridas, att på mottagningsavdelningen sker en sammanblandning av elever som ej borde få beröring med varandra. Likaså måste konstateras, att observationstiden ofta blir en tidsförlust i behandlingen. Vårt förslag är, att man radikalt omlägger intagningsförfarandet på ett av följande sätt. Enligt vårt första alternativ skall det fortfarande finnas en särskild mottagningsavdelning. Denna bör emellertid ligga närmare Skenas, förslagsvis i Norrköpings närhet. Avdelningen bör fungera endast såsom uppsamlingsplats för män, dömda till ungdomsfängelse. Efter ett p a r dagar, högst en vecka, bör överläkaren vid den specialanstalt, som vi i det följande kommer att föreslå, ha sett den nyintagne och bestämt en preliminär placering för honom, på Skenas, specialanstalten eller någon annan anstalt. I praktiken torde detta betyda, att överläkaren vid specialanstalten en dag i veckan besöker mottagningsavdelningen. Vi förutsätter, att det skall kunna ordnas så att förundersökningsrapporter och läkarundersökning ur domstolshandlingarna kommer till mottagningsavdelningen samtidigt med den dömde. På mottagningsavdelningen bör helgemensamhet icke förekomma, men väl bör det tillåtas, att de intagna sällskapar med varandra två och två eller i mindre grupper. Den egentliga observationen och planläggningen av behandlingen bör äga rum på de anstalter, som eleven preliminärt hänvisats till. På den nya anstalten kommer enligt vårt förslag att finnas, förutom överläkaren — som tilllika bör bli rådgivande psykiater för alla anstalter som verkställer ungdomsfängelse — ett behandlingsteam, bestående av bl. a. en förste läkare (psykiater) och en psykolog. Vi anser oss

kunna räkna med att detta behandlingsteam också skall kunna tjänstgöra vid mottagningsavdelningen och vid Skenas under förutsättning att specialanstalten inte ligger för långt borta från Skenas och mottagningsanstalten. Detta är alltså ett starkt argument för att söka en lämplig plats för den nya anstalten inom högst ett p a r timmars bilväg från Skenas. För närvarande är ungdomsbehandlingen inom fångvården utspridd på följande anstalter: Nyköping (mottagning) Skenas (huvudanstalt) Uppsala (specialanstalt) Ystad (specialanstalt)

25 pl. 90 » 45 » 40 »

Summa egentliga anstaltsplatser 200 Dessutom finns ett mindre antal koloniplatser. Behålles systemet med särskild mottagningsavdelning skulle följande organisation kunna skisseras: Mottagningsanstalt

10 pl.

Skenas

70 »

Specialanstalten

65 »

Summa egentliga anstaltsplatser 145 Till utfyllnad av platsbehovet föreslår vi upprättandet av små anstaltsavdelningar av kolonityp, en del på landet och en del i eller intill samhällen. Dessa kolonier, som inte bör ha mer än 10—15 elever vardera, avses i första rummet för de lättskötta eleverna, men kan också tänkas bli använda såsom övergångsanstalter före utskrivning. Av detta följer, att större delen av eleverna på dessa öppna anstalter bör som frigångare beredas arbete i öppna marknaden. Därigenom behöver arbete på själva kolonin endast beredas i ringa

omfattning. Flertalet kolonier bör ligga inom kort bilräckhåll från de egentliga anstalterna. Den skisserade nyorganisationen av ungdomsfängelseorganisationen stämmer överens med ett förslag till räjongindelning av hela fångvården som nu är föremål för överarbetning inom justitiedepartementet. Hur prövningen än må utfalla för den större planen, finner vi goda skäl tala för att just ungdomsbehandlingen ges en sådan uppläggning och alltså bygger på tanken, att anstalterna skall ligga relativt nära varandra — högst ett par timmars bilresa — för att man skall kunna gemensamt utnyttja den specialutbildade personalen med minsta möjliga tidsspillan för resor, men dock så pass långt från varandra, att för mycket klientel av samma art inte hopas i en och samma trakt. Enligt vårt andra

alternativ

skulle

man avstå från den särskilda mottagningsanstalten. I stället skulle på fångvårdsstyrelsen anordnas en central granskning av handlingarna för dem som döms till ungdomsfängelse, omedelbart efter domen. Med stöd av vad som framkomme vid granskningen skulle styrelsen ge en intagningshänvisning till lämplig anstalt. Härigenom skulle förfarandet komma att överensstämma med det system som tillämpas för ungdomsvårdsskolornas del. Intagning i sådan skola äger nämligen rum efter föregående granskning av handlingarna i ärendet hos socialstyrelsen, som därefter meddelar intagningshänvisning. Vi anser oss ej böra ännu mera detaljerat utföra den organisationsskiss, vi här uppdragit, men förordar, att de anförda synpunkterna beaktas, när frågan om hela ungdomsfängelseorganisationens utformande skall prövas.

KAPITEL VI

DETALJPROGRAM FÖR EN NY ANSTALT

V år uppgift har varit att enligt vissa givna riktlinjer avge förslag till inrättande av en eller flera anstalter för manligt, svårbehandlat ungdomsfängelseklientel. Med stöd av den utredning som vi verkställt om förhållandena vid de nuvarande ungdomsanstalterna samt om klientelet och dess behandlingsbehov har vi kommit fram till de slutsatser som vi i det följande n ä r m a r e preciserar. Till en början vill vi framhålla, att man för den behandling som måste läggas upp för de svårskötta behöver så omfattande resurser i olika hänseenden, att vi inte kan förorda en mycket liten anstaltstyp, vilket i direktiven upptas som en alternativ möjlighet. Det skulle innebära, att för det klientel som åsyftades finge upprättas två eller flera anstalter med därmed ökade anläggningskostnader. Härtill kommer, att en liten anstaltstyp, trots vissa avgjorda fördelar, av driftskostnadsskäl inte kan göras till instrument för en specialbehandling som kräver läkare, medicinsk apparatur och andra dyrbara anordningar. Vi har därför ansett oss nödsakade att föreslå ett sammanförande till en enda plats av allt det manliga ungdomsfängelseklientel som behöver en speciellt avpassad vård på grund av sitt beteende på vanliga anstalter eller av andra 40

särskilda skäl. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen räknar vi med ett behov av 60—70 platser för denna särbehandling. Vi anser, att den nya anstalten med ett platsantal av det angivna omfånget ändock inte blir så stor att dess ledare kommer att förlora den ingående personliga kännedom om intagna och personal som är en grundförutsättning för att arbetet skall ge bästa möjliga resultat. Eftersom den vårdform, vi kommer att föreslå, är åtskilligt dyrare än vad som tidigare förekommit inom kriminalvården, finner vi också angeläget, att den inte skall komma till användning annat än i absolut behövliga fall. Över huvud taget skall understrykas, att vi i alla spörsmål beträffande den nya anstaltens utformning, behandlingsprogrammets uppläggning, personalbehovet etc. ständigt beaktat kostnadssynpunkterna. Det har varit vår uppgift att uppgöra en plan för en behandling som ger bättre resultat än den nuvarande. Vi har prövat alla utvägar att nå detta resultat med så låga kostnader som möjligt och under överläggningarnas gång skurit bort allt det vi ansett mindre väsentligt. När det väsentliga kvarstår, finner vi ändock, att kostnaderna är mycket dryga. Enligt vår mening bör statsmakterna

h ä r göra klart för sig, att modern anstaltsbehandling är dyrbar och att det över huvud taget inte längre går att hålla så låga anstaltskostnader som hittills. I stället för att söka trycka ned kostnaderna över hela linjen på lägsta möjliga nivå, bör man låta differentiera anstaltsvården i högre grad än nu är fallet, ge alla erforderliga resurser, där de behövs, men inte använda överkvalificerad anstaltsutrustning — personal och anordningar — för relativt lättskötta fall. För det speciella anstaltsklientel, som det här är fråga om, behövs, såsom framgått av det föregående, obestridligen alldeles speciella vårdresurser, och vi skall i fortsättningen närmare klargöra i vilka hänseenden detta är fallet. Medicinsk, vice

psykologisk

och social

ser-

Den nya anstalten måste ställas under en kvalificerad psykiaters ledning. Vi finner därutöver nödvändigt förorda, att den förses med personal för medicinskt, psykologiskt och socialt inriktad verksamhet i grupparbetets form (teamwork). Den arbetsmetod, vi här åsyftar, är känd och prövad på många områden och slår alltmera igenom i modern anstaltsvård. (Se bilaga 3 om amerikansk anstaltsbehandling.) F ö r att förklara vad som åsyftas följer vi här nedan gången av en elevs behandling, såsom vi tänker oss den utformad på den nya anstalten. Vi utgår ifrån, att den nye eleven överföres direkt från en särskild mottagningsanstalt, där han icke underkastats någon ingående undersökning av medicinsk eller psykologisk natur utan blott stannat några dagar efter intagningen. Denna korta tid har emellertid

möjliggjort för en psykiater (se föregående kapitel) att göra en kort undersökning och gå igenom aktmaterialet. Efter denna första undersökning avgör psykiatern om särskild observation eller behandling på specialanstalten är nödvändig. Omedelbart efter intagningen på specialanstalten underkastas den nykomne eleven en ingående undersökning. Denna verkställes av ett team, bestående av — förutom anstaltens chefläkare — en psykiater, en psykolog och en socialpsykologiskt utbildad assistent samt en översköterska med laboratorieutbildning. Stor vikt läggs vid kroppsundersökningen. Många fall av social missanpassning kan bero på sjukdomar, kroppsliga defekter eller svaghetstillstånd. Även om inte alla åkommor går att bota, är det viktigt att särskilt vid placering i arbete ta hänsyn till sådant som syneller hörselnedsättning, hjärtbesvär, allergiska åkommor, allmän klenhet m. m. Den nya anstalten måste därför ha fullgod teknisk utrustning så att grundliga kroppsundersökningar kan utföras. Anstalten kan däremot på grund av sin relativt begränsade kapacitet inte förses med sådana dyrbara anläggningar som röntgen- och EKG-apparatur e t c , vilket för övrigt förutsätter specialpersonal. Vid behov av dylika undersökningar bör vederbörande remitteras till närmaste lasarett eller något speciallaboratorium. Till detta knytes en psykologisk-medicinsk utredning för att klarlägga elevens utveckling ända från barndomen med särskild hänsyn till ärftliga faktorer och miljöförhållanden. I detta arbete inkopplas vid sidan av läkaren den socialpsykologiskt utbildade assistenten, som sammanställer och gör utdrag av aktmaterial, införskaffar kom41

pletterande uppgifter m. m. Elevens aktuella situation skall sedan fixeras. Läkarnas medicinska bedömning kompletteras med psykologens prov av olika slag, såsom intelligensmätning, prövning av kombinationsförmågan, undersökning av minnesfunktionerna och uppmärksamheten m. m., ett arbete som förutsätter en teknisk apparatur, vilken emellertid delvis kan utnyttjas också för yrkesanlagsprövningen. För den sistnämnda svarar psykologen med biträde av två elevvårdsassistenter (se nedan), som bör ha härför lämpad utbildning. Resultatet av ovan nämnda undersöningar föres in i en elevakt, som sedan under hand kompletteras med journalanteckningar m. m. Inom loppet av någon vecka har undersökningsförfarandet lett till ett klarläggande av den nykomnes situation. Då sammanträder behandlingsteamet och fastställer ett preliminärt behandlingsprogram för eleven, som också själv måste i görligaste mån vara införstådd med vad detta program går ut på. Behandlingsteamet bestämmer samtidigt på vilken avdelning eleven skall intagas. Teamet utser slutligen inom sig någon att i egenskap av kontaktman (vi använder här denna beteckning i brist på någon med case worker adekvat svensk term) under den fortsatta behandlingen följa eleven och observera om det preliminära programmet passar för honom. På detta sätt skall samtliga intagna elever ha var sin kontaktman inom behandlingsteamet. När eleven placerats ut på avdelning vid specialanstalten skall hans kontaktman arbeta vidare med fallet. Med elevens vetskap lämnar han fullständiga upplysningar om denne till avdelningens personal samt vederbörande yrkeslärare eller motsvarande arbetsle-

d a r e ; de som skall ha den dagliga kontakten med eleven måste känna honom ordentligt. Detta är den första förutsättningen för att eleven skall kunna anförtro sig åt dem med sina bekymmer och svårigheter. Å sin sida måste dessa anställda motsvara elevens förtroende. Utanför behandlingsteamet bör endast dessa personer känna till den nykomnes historia. De måste då också se till att denna insikt vad på dem ankommer inte slappes ut och blir samtalsstoff bland ovidkommande personal. Kontaktmannen sammankallar med jämna mellanrum dem som har hand om eleven till överläggning. Under kontaktmannens ledning fungerar dessa personer som behandlingskollegium. Inom detta skall elevens aktuella läge ventileras. Om det visar sig att det preliminära behandlingsprogrammet successivt kan genomföras, har kontaktmannen endast att inrapportera förhållandet till behandlingsteamet. I annat fall får teamet överlägga om vilka ändringar i programmet som kan vara påkallade. Det ankommer på kontaktmannen att bibringa eleven en känsla av att han själv så att säga arbetar med i behandlingen. Detta är angeläget men kan vara svårt i synnerhet vid åtgärder, som för eleven har negativ färg. Till de största ingreppen under behandlingen hör situationsförändringarna, vare sig dessa innebär omflyttning inom anstalten (till annan avdelning, till nytt arbetslag), förflyttning till annan anstalt eller utskrivning. I förstnämnda fall återgår ärendet till behandlingsteamet och blir föremål för nytt övervägande. Överföring till annan anstalt är en allvarlig åtgärd, som även i till synes enkla fall kan vara ett pedagogiskt riskfyllt företag. Den skall därför ordnas

på ett sådant sätt att behandlingskontinuiteten rubbas så litet som möjligt. Elevens kontaktman har därför att före förflyttningen noga informera ledningen på den a n d r a anstalten både om elevens personliga läggning, arten av hans anpassningssvårigheter m. m. och om det behandlingsprogram som uppdragits för honom. Även efter förflyttningen skall kontaktmannen upprätthålla förbindelse med eleven. Vid andra åtgärder av vikt, inklusive utskrivning, skall kontaktmannen informeras och få uttala sig. Verksamheten får i praktiken mera karaktär av förtroendefullt samarbete än kontroll. I mer komplicerade angelägenheter får överenskommelse träffas vid personliga besök av kontaktmannen. En ordning av skisserad typ torde i praktiken inte behöva bli så tidsödande eller omständlig som den kan förefalla på papperet. Enligt utländska vittnesbörd fungerar behandlingssystem av detta slag både smidigt och effektivt. Utskrivningsfrågorna skall vid specialanstalten i första hand förberedas av den social-psykologiske assistenten. Under ledning av denne assistent och under överinseende av anstaltschefen konstituerar sig de personer som speciellt haft h a n d om en elev till ett eftervårdskollegium. I detta ingår alltså kontaktmannen som föredragande, den avdelnings- och yrkespersonal som haft mest att göra med eleven, eventuellt annan person inom eller utanför anstalten som särskilt intresserat sig för eleven i fråga och till vilken denne känt sig särskilt dragen. Denna person skall sedan efter utskrivningen stå i fortlöpande kontakt med eleven och om så visar sig lämpligt få tillfälle att besöka honom, över huvud taget bör man utnyttja de bindningar av känslomässig natur som uppstått under behandlingstiden.

Av det sagda framgår, att det praktiska eftervårdsarbetet bör ledas från anstalten. Denna ordning bör tillämpas även om det många gånger är nödvändigt att utse lokala tillsynsmän. Ungdomsfängelsenämndens centrala ledning av eftervården och befogenhet att träffa avgöranden i återtagningsfrågor m. m. bibehålies. Vi har här följt huvuddragen i behandlingen av ett fall vid specialanstalten. Den medicinsk-psykologiska behandlingen har också en speciell metodik, som vården i långa stycken måste bygga på. Vad denna metodik innebär och vilka anordningar som krävs för dess tillämpning på den nya anstalten, skall nu i korthet beröras. Den nya anstalten är ej avsedd att mottaga eller vårda sinnessjuka elever men däremot sådana som h a r nervösa rubbningar av olika slag. Dess resurser bör därför speciellt inriktas på dylika tillstånd. Viktiga vapen i den rent medicinska arsenalen är modifierad insulinbehandling och elektrochock. Båda kräver speciella utrustningar. För insulinbehandlingen fordras en särskild sal och en instrumentuppsättning som dock ej ställer sig särskilt kostsam samt helst ett i anslutning till behandlingssalen beläget duschrum. Elektrochockterapien kräver en ganska dyrbar apparatur men ej något specialutrymme. Ett betydande antal elever har visat sig vara alkoholmissbrukare. Trots att den s. k. aversionsbehandlingen ej alltid kan uppvisa oomtvistligt positiva resultat, bör dock möjligheter för dess bedrivande beredas, eftersom inget medel synes böra lämnas oprövat, då det gäller att motarbeta de ungas spritovanor. En medicinsk-psykologisk behandling av den art som h ä r föreslås nödvändiggör laboratoriemässig utrustning både

för den medicinska och den psykologiska behandlingssektionen. Behandlingsteamets medlemmar måste få var sitt arbetsrum. Dessutom fordras ett konferensrum för överläggningar inom teamet, behandlings- och eftervårdskollegierna. Under observationen omedelbart efter ankomsten till anstalten bör eleven hållas isolerad i en särskild mottagningsavdelning. Vid sjukdomsfall som kräver sängläge anlitas en särskild sjukavdelning. Där intas också elev som skall undergå insulinkur. Då behandlingen till stor del får en sjukvårdsbetonad prägel, måste de hygieniska anordningarna bli jämförelsevis omfattande. Den medicinsk-psykologiska behandlingen bör bedrivas både individuellt och kollektivt. I förra fallet blir det fråga om metoder sådana som samtal för att reda upp elevens situation (persuationsterapi) eller söka påverka honom känslomässigt (suggestion), kanske också analytisk behandling. Tilllämpningen av sistnämnda metoder blir beroende inte bara av behovet utan lika mycket av läkarnas förutsättningar. Den kollektiva behandlingen innebär i första hand att anstaltsatmosfären hålls frisk och stimulerande. Personalvården blir här av stor betydelse. I mer speciell mening får den kollektiva behandlingen form av gruppterapi. Behandlingsledaren skapar lämpliga grupp e r bland eleverna och låter dem gemensamt behandla det som för dem alla bildar likartade problem. Detta slag av psykoterapi användes numera i stor utsträckning och i varierande former i det amerikanska anstaltsväsendet. I möjligaste mån bör uppdelningen av klientelet på de olika förläggningsavdelningarna beakta gruppterapeutiska synpunkter, så att avdelningsgruppen blir en lämplig behandlingsenhet.

44 Den lilla gruppens

princip

Härmed är vi inne på en tankegång av fundamental betydelse för den nya anstaltens verksamhet, nämligen den lilla gruppens princip. En individualiserad behandling av läkepedagogisk Karaktär, som vi här siktar mot, förutsätter, att eleverna delas upp i små enheter både under fritid och i arbete. Ett flertal små förläggningsbyggnadcr blir därför det ofrånkomliga priset, om man vill försäkra sig om ett gott anstaltspedagogiskt utgångsläge. Den minsta förläggningsbyggnaden bör räkna 7 platser, den största 9. Vid fixerandet av dessa tal har vi tagit särskild hänsyn till erfarenheterna från Långanässkolans slutna avdelning, där man funnit, att 9 elever betecknar en övre gräns för gruppens behandlingsbarhet. Redan en sådan grupp är dock i största laget. En ytterligare utökning med en eller ett par ger ur behandlingssynpunkt en klart negativ effekt: ledningen av gruppen glider över från personalen till eleverna. Varje förläggningsavdelning skall ha stationär personal. Först med en sådan ordning kan avdelningarna inom sig prestera en fast kontinuitet i behandlingen. Eleverna måste också få tillfälle till känslobindningar, få »fästa sig för» den ene eller andre i avdelningens personalgrupp. Säkerhetssynpunkten understryker ytterligare kravet på små förläggningsavdelningar. Enligt direktiven till utredningen skall den nya anstalten tillgodose behovet av sluten vård inom ungdomsfängelseorganisationen. I vilken riktning uppgiften bör lösas anges i följande ord: »även en sluten ungdomsanstalt bör mer ha karaktären av skola än av fängelse». Till komplettering av denna tankegång framhålles i direkti-

ven, att elevförläggningarna inte behöver ha samma grad av slutenhet. Efter vad vi har funnit kan man samtidigt tillgodose dessa skilda synpunkter, om man använder sig av små förläggningsenheter. Byggnadstekniska säkerhetsanordningar är dessvärre ofrånkomliga men skall vara så litet framträdande som möjligt. Dessa anordningar kan få ökad effekt, om byggnaderna kringgärdas av stängsel. Till en början förslår det antagligen att ordna omslutningsstängsel för endast ett par avdelningar, vilka på så sätt ges karaktären av isoleringsavdelningar. De övriga paviljongerna blir ur säkerhetssynpunkt av mellangrad. Slutligen bör finnas en helt öppen avdelning av stugtyp, en anstaltspedagogiskt sett nödvändig slutpunkt i organisationen. De elever som tas in på sluten avdelning måste ha vetskap om att relativt öppen vård finns inom räckhåll. Det måste finnas en sporre, något som hägrar. Annars verkar slutenheten förkvävande. Vi har, även när det gäller den öppna avdelningen,, kunnat tillgodogöra oss erfarenheterna från Långanäs. För behandlingen på den nya anstalten är det vidare av stor vikt att själva byggnadssystemet inte tvingar till en differentiering, som hela vägen igenom bygger på elevens gradvisa passerande från helt sluten vård mot öppnare behandling och större förmåner. I verkligheten kan en sådan metod vara ofrånkomlig i många fall. Den nya anstalten skall emellertid inte bara ta sig an elever som är svårbehandlade på grund av bristande pålitlighet. Det kan finnas andra grunder för intagningen, såsom neurotiska fenomen av olika art, grav arbetshämning etc. I sådana fall kan det visa sig direkt kontraindicerat att hänvisa till helt sluten avdelning. Det förslag till ny anstalt som nu fram-

läggs vill ge uttryck för en sådan grundsyn på differentieringsproblemet. Beläggningskapaciteten får till största delen slås ut på avdelningarna av mellangraden, vidare på ett antal helt slutna platser samt åt andra hållet på den öppna stugans platser. Genom enkla anordningar kan sedan olika avdelningar — utom stugan — ges en mer sluten respektive mer öppen karaktär alltefter det aktuella behovet. Placering på isoleringsavdelning skall hävas så snart det är möjligt. Så länge den varar, har den karaktär av behandling kombinerad med observation. Före överflyttning till öppnare vårdform kan eleven prövas på olika sätt, t. ex. genom en arbetsplacering under mer förtroendepräglade förhållanden. Under våra överväganden har vi kommit fram till att den nya anstalten lämpligen bör byggas upp med en mottagningsavdelning på 6 platser, två isoleringsavdelningar på vardera 7 platser, fyra mellangradsavdelningar på vardera 9 platser och en beloppen avdelning på likaledes 9 platser, vilket inalles ger 65 platser. Härtill kommer en sjukavdelning på 10 platser. Stängsel bör till en början omsluta endast isoleringsavdelningarna. Frågan om ytterstängsel kring hela anläggningen bör också lämnas öppen i avbidan på vidare erfarenheter. Anordningar för hemliknande gruppliv, frilid och kontakt med yttervärlden Vår klientelundersökning visar, att flertalet av de behandlingssvåra eleverna vuxit upp under särdeles olyckliga yttre förhållanden. På goda grunder kan vi sålunda utgå från att det klientel som den planerade anstalten skall omhändertaga saknar erfarenhet av vad en trivsam hemmiljö vill säga. 45

Eleverna bör därför under anstaltstiden kunna få erfara känslan av att vistas i en hemliknande atmosfär. Återigen erinrar vi om den fundamentala vikten av små elevgrupper i mindre, mer intima elevförläggningar. Hematmosfär förutsätter att alla känner varann väl, att man h a r goda men inte onödigt stora utrymmen, att alla h a r möjlighet att gemensamt umgås i ett vardagsrum men att också var och en har tillfälle att dra sig tillbaka för sig själv till vila och avkoppling, studier, brevskrivning, hobbyarbete etc. Naturligtvis går det aldrig att ens med små förläggningsavdelningar helt övervinna anstaltsprägeln. Byggnaderna blir i stort sett av enahanda typ. En viss standarduppsättning i fråga om möbler och inredning måste också tillämpas för samtliga avdelningar. Åtskilligt kan dock varieras inom en gemensam kostnadsram. Detta gäller sådant som val av färger i elev- och dagrum. Omväxling kan vidare åstadkommas genom olika textilier, prydnadsanordningar m. m. Allt sådant h a r betydelse för att motverka anstaltsmonotonien. På samma sätt är det av vikt att avdelningarna någorlunda självständigt får ordna trädgårdstäpporna på sitt eget lilla ytterområde. Personal och elever skall på varje avdelning för sig utgöra en enhet. Ett visst tävlingsmoment kan tjäna som sporre mellan eleverna. De skall själva få ordna sina rum och lära sig se olika möjligheter att med små medel skapa en trivsam rumsmiljö. Just heminredning kan vid lämpliga tillfällen bli det samlande ämnet för en studiegrupp. Personalen och eleverna bör inta måltiderna gemensamt på dagrummen. I alla förekommande arbetsuppgifter deltar både tillsyningsmannen (paviljongföreståndaren) och vårdarna liksom

självfallet också arbetsledarna tillsammans med eleverna. Genom att själva »hugga i» visar personalen, att inga arbeten nedvärderas — det må sedan gälla yttre renhållning, golvboning, disk eller fönsterputsning. Har man avklarat de dagliga uppgifterna i laganda, blir det också naturligt att gemensamt delta i förströelser på fritid. Även på avdelningar, där de intagna inte kan få tillträde till för alla gemensam idrott i motionshall eller på fotbollsplan, bör exempelvis kunna ordnas bordtennis, tyngdlyftning och brottning. Av lugnare förströelser erbjuder hobbyarbeten och spel naturliga tillfällen till kontaktknytande samvaro. Vi kan h ä r lämpligen uppta frågan om personalens sammansättning på avdelningarna. Efter att ha tagit del av erfarenheterna från Långanäs, h a r vi funnit oss böra föreslå, att varje avdelning utom den helöppna ges en personalstomme bestående av tre vårdare. Varje isoleringsavdelning bör dessutom som föreståndare ha en tillsyningsman. Tillsyningsmannen bör därutöver leda arbetet vid två mellangradsavdelningar. Det är nämligen mycket betydelsefullt, att någon befattningshavare från isoleringsavdelningen »följer» eleven efter det att han överförts till mellangraden. Detta kan då lämpligen ombesörjas av tillsyningsmannen, vilket inte lär ta så mycken tid i anspråk. Den helöppna avdelningen behöver ingen enbart för denna avdelning avsedd personal. Mycket av fritidssysselsättningen, t. ex. det studiebetonade, kräver planering och förberedelser. För detta arbete bör ett par elevvårdsassistenter ha ansvaret. Under deras ledning skall elever och personal alltefter håg och fallenhet delta i teatergrupper, musikkapell, studiecirklar och annan kulturell verk-

samhet. Elevvårdsassistenterna skall också se till att idrottstävlingar kommer till stånd, inte bara bland folket på anstalten utan också mellan dem och gästande idrottslag. Elevvårdsassistenterna bör vid planeringen av fritidssysselsättningen sträva att få kontakt med bygden kring anstalten och med närmaste stad för att därigenom få medverkan av sammanslutningar och enskilda i det kulturella arbetet, idrotten och nöjeslivet. Det religiösa livet vid anstalten bör tillgodoses genom kontakter med kyrka och frikyrkliga samfund. I USA h a r man på sina håll satt denna utåt kontaktsökande verksamhet i system. S. k. Big Brothers och Big Sisters — särskilt utvalda personer i anstaltens grannskap — kommer regelbundet på besök. Var och en av dem håller löpande kontakt med någon intagen eller deltar i anstaltslivet t. ex. i egenskap av duktig musikant eller idrottsledare. Ett frivilligt arbete av detta slag bör prövas på den nya anstalten. För eleverna betyder nya ansikten en välgörande variation och för personalen kan det bli stimulerande att i arbetet ha förbindelse med personer utanför anstalten. Genom noggrant urval bör man kunna försäkra sig om goda krafter för sådana uppgifter. I uppfostringsarbetet kunde det betyda en verklig sporre, om en elev någon gång fick följa med en av dessa anstaltsbesökare på kortare permissioner för att t. ex. bevista ett fotbollsevenemang, gå på en biograf eller följa med till besökarens hem och där få en glimt av en sund och trygg hemmiljö. Av de personer som skulle kunna knytas till olika anstaltspedagogiska uppgifter bör några vara kvinnor. Samma synpunkt gäller beträffande anstaltens fasta personal. Ett permanent

kvinnligt inslag är av stor betydelse inte minst på en pojkanstalt. Antalet kvinnliga befattningshavare eller besökare betyder förmodligen mindre. Det kan skifta alltefter tillgång på lämpliga krafter. Huvudsaken är att de kvinnor som går in i arbetet har det rätta sinnelaget och förmågan att otvunget umgås med eleverna. Det kan ena kvällen gälla att ordna en hemafton med kaffe och dopp. En annan gång kan det vara lämpligt att anlita en kvinna såsom kursledare. I samband med spörsmålet om de kvinnliga befattningshavarna har vi diskuterat, huruvida utspisningsförhållandena kunde ordnas så att man genom att ha kök i olika avdelningar fick ett större antal kvinnor anställda. Av kostnadsskäl har vi emellertid funnit oss böra förorda centralkök. Utspisningen bör dock ske i varje avdelning för sig. Minst två kvinnliga husföreståndare behövs för arbetet med storhushållet och värdinneuppgifterna på anstalten. Ovan har berörts vikten av en livaktig informell kontakt mellan anstalten och den kringliggande bygden. Den mer officiella kontakten får här som på övriga fångvårdens anstalter upprätthållas av anstaltsnämnden. Denna svarar givetvis också för de funktioner i övrigt, som enligt lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. tillagts anstaltsnämnderna.

Arbete och

utbildning

Som skildringen av klientelet givit vid handen, visar en majoritet av detta mycket stora anpassningssvårigheter när det gäller yrkesarbetet. Den nya anstalten måste ha som en huvuduppgift att med rationella medel möta detta problem. Yrkesanlagsprövningen, som be-

rördes i början av detta kapitel, skall redan på mottagningsstadiet kunna ge ett tämligen tillförlitligt besked om hur behandlingen skall läggas i arbetsavseende. I samband med yrkesanlagsprövningen utrönes om eleven h a r några speciella intressen eller hobbies, som kan ge ledning till en adekvat yrkesplacering. Yrkesutbildningen bör emellertid ej läggas upp efter schematiskt skolmönster utan, på sätt vi framhållit i kapitel V, bedrivas i friare former såsom ett individuellt avpassat upplärande, kombinerat med en arbetsiillvänjning som tar fasta på de intresseväckande momenten. I stor utsträckning måste arbetsterapi träda i stället för yrkesutbildning. Detta gäller framförallt de fall som av olika skäl måste hänvisas till isoleringsavdelning. Varje sådan måste få sin egen lilla verkstad. Fall kan förekomma, då yrkesanlagsprövningen inte lämnat klart utslag. Här kan under arbetsterapeutisk handledning situationen så småningom klarna. De gravt arbetshämmade måste kanske anstaltstiden ut sysselsättas under terapiliknande former. Yrkesutbildningen skall på den nya anstalten svara mot de mest dominerande intresseinriktningarna hos klientelet — se vidare härom i bilaga 2. Detta betyder, att vi bör räkna med framför allt de tre yrkesgrenarna metallarbete, bil- och motorreparationer samt byggnadsarbete. Därtill kan lämpligen läggas utbildning i trädgårdsarbete och i maskintvätt. Om anstalten ej göres större än för 65 elever, täcks härigenom arbetsbehovet för huvudparten av eleverna eftersom varje verkstad bör kunna ta emot 10 elever, trädgården 8 och tvätten 7. Isoleringsavdelningarna får var sin terapiverkstad och för ny48

komlingarna på mottagningsavdelningen beräknas sysselsättning kunna ordnas i form av diverse arbeten för anstaltens räkning. Naturligtvis kan inte alla elever inpassas i de fem föreslagna arbetsgrenarna, i varje fall inte om man vill ta hänsyn till deras håg och fallenhet. Detta gäller t. ex. elever som lämpar sig för kontorsbanan, försäljaryrket, hotelloch restaurangbranschen, livsmedelsbranschen, olika hantverk etc. Dylika »ströyrken» kommer av allt att döma inte att vara tillräckligt starkt representerade bland klientelet för att motivera en särskild arbetsorganisation. Å andra sidan är det önskvärt, att elever med specialintressen kan ges utbildning eller fortbildning i någon form. Vi har tänkt oss att detta skulle ordnas därigenom att deras sysselsättning kombineras med arbeten som erfordras för anstaltens drift. Så skulle t. ex. kontorister kunna få arbeta på anstaltens redogörarexpedition under bokhållarens överinseende, kockar och livsmedelsarbetare i anstaltens kök etc. Den teoretiska undervisningen kan lämpligen i dessa fall meddelas i form av korrespondenskurser under ledning och kontroll av lämplig befattningshavare. Att i detta arbetsprogram medtagits bil- och motorarbete kan kanske väcka tveksamhet. Majoriteten av det klientel det är fråga om har ju förövat tillgrepp av bilar och andra motorfordon. Man kan fråga sig om det verkligen är lämpligt att utbilda dem till motormän. I korthet torde vår uppfattning kunna anges på följande sätt. Elevernas biloch motorintresse finns där, och kan inte utplånas förbudsvägen. Den enda utväg som då återstår är förmodligen att på olika sätt söka kanalisera detta för nutida ynglingar så markanta intresse så att det alltjämt får utvecklas men

utan att ta sig samhällsillojala uttryck. Otvivelaktigt skulle många av dessa ynglingar komma på rätt plats i anställningar, där de fick med motorer att skaffa. Konsekvensen skulle då leda till att utbildningen i bil- och motorarbete också kompletterades med körskola för lämpade elever. Planer i den riktningen torde tills vidare få bero, men utvecklingen kan fort nog aktualisera spörsmålet. Arbetsterapien har på senare år blivit rikt förgrenad och bör på den nya anstalten förekomma inom flera olika arbetsområden såsom trä- och metallarbeten, keramik, dekoration m. m. Av största betydelse är att arbetslivet på den planerade anstalten skall såväl i terapi- som utbildningsformen bedrivas under överinseende av det medicinsk-psykologiska behandlingsteamet. Därmed betonas att sysselsättningen skall smälta in i den övriga behandlingen, överensstämma med denna eller underlätta den men aldrig skära sig mot den. För arbetsterapien kan detta betyda, att verksamheten inte generellt låses vid ett visst arbetstidsschema. I fall av svårartad arbetshämning kan det exempelvis bli nödvändigt att till en början hålla eleven i sysselsättning endast en eller annan timme dagligen för att senare genom en småningom ökande arbetsdosering länka in honom i ungefär normala arbetsvanor. Även där yrkesutbildning kan bedrivas i mer vanlig form skall behandlingsteamet se till att de intresseskapande momenten får största möjliga utrymme och att utbildningssynpunkten helt dominerar. Produktionsintresset får alltså inte färga arbetet. Däremot skall det givetvis ingå i undervisningen att för eleverna klargöra hur olika arbetsmoment kan rationaliseras för att i en driftsmässig form ge lönsamma resultat.

Personalfrågor Hur välordnad en anstalt än är till det yttre, står det ändå klart, att personalen blir utslagsgivande för arbetsresultatet. Försummas personalfrågorna, kan det hela bli misslyckat. Tyvärr är det så, att personalfrågorna inte ägnats den uppmärksamhet som varit tillbörlig inom svenskt anstaltsväsen. Många anstalter har byggts med stort hänsynstagande till de intagnas trivselfrågor medan man samtidigt ignorerat personalens. Vi h a r en rad institutioner, som förlagts till vissa avskilda platser av begripliga vårdtekniska skäl. Men u r personalens synpunkt kan denna förläggning ha medfört en känsla av instängdhet och övergivenhet som verkat avskräckande på platssökande och dep r i m e r a n d e på de anställda. Resultatet av anstaltsarbetet är på sådana platser sällan fullgott. Vi skall i fortsättningen diskutera den nya anstaltens personalspörsmål ur de synpunkter som vi finner särskilt betydelsefulla. En anstalt av detta slag bör inte förläggas långt borta från en stad. En avlägset belägen anstalt dominerar lätt den omgivande bygden på ett m i n d r e lyckligt sätt. Den skapar samtidigt ett personalproblem genom att befattningshavarna på ett för dem besvärande sätt kommer att stå i blickpunkten. Det betänkligaste är, att personalen på landsbygdsanstalterna känner sig isolerad, h a r svårt att få kontakter med folk som arbetar inom andra yrkesgrenar och på så vis lätt får en ensidig syn på tingen. Anstalten dominerar såväl arbete som fritid. Man umgås på fritiden bara med sina arbetskamrater o. s. v. Den ständiga nötningen mellan befattningshavarna och deras familjer i sådan isolering föder irritation över små ting, som får oproportionerlig betydelse.

De yttringar av anstaltslivet som vi h ä r pekat på kan man inte komma ifrån med mindre anstalten förlägges på sådant sätt, att personalen kan röra sig bland och umgås fritt med andra människor, t. ex. spridas på olika håll i en stad. I stället för att undergräva samhörighetskänslan brukar denna avkoppling från tjänstekamraterna under fritiden tvärtom höja lagandan och känslan för det gemensamma. Det är emellertid av andra uppenbara skäl inte lämpligt att förlägga den nya anstalten i eller omedelbart intill en stad. Däremot kan en belägenhet i närheten av en dylik tillgodose en hel del av de viktigaste problemen i samband med personalens trivsel. Vår tids bostadssituation gör det ju under alla förhållanden nödvändigt att uppföra bostäder för åtminstone flertalet av tjänstemännen, vart än anstalten förlägges. När man alltså inte synes kunna åstadkomma en idealisk lösning i detta hänseende, är det desto viktigare att trivselfrågorna blir vederbörligen beaktade vid uppgörandet av planen för tjänstebostäderna. Helst ville vi ur dessa synpunkter förorda enfamiljsvillor för samtliga befattningshavare. Eftersom kostnadsskäl synes omöjliggöra en sådan planlösning, vill vi åtminstone hålla på, att lägenheterna inte samlas i för stora enheter. Bostäderna bör inte förläggas inpå de egentliga anstaltsbyggnaderna. Det måste ordnas med trygga lekplatser för befattningshavarnas barn. Personalen bör givetvis få utnyttja anstaltens fritidsutrymmen och bastu samt ha tillgång till en välutrustad personaltvättstuga. För personalens föreningsliv bör vissa klubblokaler kunna disponeras. Finns inte reguljär busstrafik in till staden, bör man tillåta personalen att i lämplig utsträckning använda anstaltens bil. 50

På frågan om personalrekryteringen h a r vi anlagt följande synpunkter. Det är klart, att de som anställs i ungdomsvård — och alldeles särskilt i de ömtåliga vårduppgifter som det här är frågan om — främst måste vara lämpliga för uppgiften. Dessutom måste de ha en viss teknisk utbildning, olika för olika arbetsuppgifter. Lämpligheten innefattar främst vissa karaktärsegenskaper av konstitutiv natur. Småskurna, kitsliga, otåliga och mästrande indiver duger inte att behandla ungdomar. Anstaltsarbetet kräver vidsynta, överseende, tålmodiga och humoristiska personer med intresse för ungdom och tycke hos ungdom. Sådana som ungdomar spontant reagerar mot passar inte, h u r bra människor de än i övrigt må vara. Till lämpligheten r ä k n a r vi en viss grad av mognad och människoerfarenhet. Det är klokt att vid anställningen av ny personal som regel inte gå under trettioårsgränsen. Varje befattningshavare bör ha en yrkeserfarenhet av något slag och av varaktig natur. Det kan vara förståndigt att på en vårdarbefattning anställa t. ex. en busschaufför, som en längre följd av år arbetat i sitt fack, eller en yrkesman av Vilket slag som helst. Genom sin yrkeserfarenhet och sin däri vunna människokännedom stärker han sin lämplighet. F ö r vissa befattningar krävs en teoretisk och praktisk yrkesutbildning, t. ex. för läkarna och yrkeslärarna. För vårdargruppen anser vi, att de teoretiska kvalifikationerna icke bör övervärderas. Gärna bör man sträva efter »folkhögskolenivån» på befattningshavarna av denna kategori. Men betydelsefullast anser vi vara, att man försöker få så många yrkesområden som möjligt representerade inom denna personalgrupp, som ju blir den största. Anstal-

ten kommer att vinna väsentligt på att ha en uppsättning av befattningshavare som representerar ett stort antal yrken. Flertalet befattningshavare kommer, när de söker tjänst, inte att kunna visa upp mycket annat än vad vi ovan betecknat som lämplighetskrav. Den speciella utbildning som behövs för anstaltstjänsten kan endast förvärvas genom praktisk anstaltstjänstgöring och därmed kombinerade studier, och vi förutsätter att fångvårdsstyrelsen som hittills skall ha ansvaret för studiernas utformning.

Förläggningsort Vid vårt sökande efter lämplig förläggningsplats för den nya anstalten har vi utgått ifrån att avståndet till Skenas inte fick vara för stort, högst tio mil. Vidare h a r vi koncentrerat oss på att finna en egendom som låg vackert, något isolerat i förhållande till närmaste bebyggelse men inte mer än ett p a r mil från större samhälle. Vi har först och främst sökt finna någon lämplig av domänverket förvaltad egendom men har också annonserat efter privategendomar i ett flertal tidningar. Flera förslag har

måst förkastas, sedan det visat sig, att hushållsvatten inte stod att erhålla i behövlig mängd. Vi stannade slutlige'h -för' den • av domänstyrelsen förvaltade statsegendomen Tuna utanför Linköping, belägen vid sjön Roxen. Den plats, närmare beskriven i kapitel IX, som skulle utnyttjas för den nya anstalten har vi givit den provisoriska benämningen Roxtuna. Roxtuna uppfyller många förutsättningar såsom lämplig förläggningsplats. Den ligger inte mer än ca en mil från Linköping och något över en halvmil från den stora riksvägen Linköping— Norrköping. Ingen bebyggelse finnes på själva platsen för den tilltänkta anstalten. Ett p a r kilometer därifrån ligger på vägen mot Linköping villasamhället Ekängen. Det för anstalten avsedda området kan utan svårighet och utan egentlig olägenhet för grannboende avskärmas. Vattenundersökningarna har givit gynnsamt resultat. Denna för en anstalt så utomordentligt viktiga fråga kan alltså lösas tillfredsställande. Vi förordar därför, att det parti av egendomen Tuna, som vi här benämnt Roxtuna, av statsverket upplåtes för inrättande av en ny ungdomsanstalt.

KAPITEL

VII

P E R S O N A L E N V I D DEN NYA ANSTALTEN

U t g å n g s p u n k t e n måste enligt det föregående vara, att den nya anstalten utrustas med en personaluppsättning som är lämplig för de uppgifter anstalten avses skola fylla. Chefen för anstalten bör vara en välkvalificerad psykiater med erfarenhet av ungdomsbehandling samt med en praktisk-vetenskaplig inställning till anstaltspedagogiken. Han bör ha ställning som överläkare. Vid sin sida behöver han en annan psykiater, en förste läkare, med huvudsaklig uppgift att utföra det dagliga, tidskrävande terapeutiska arbetet på behandlingsrummen och i övrigt svara för behandlingsteamets arbete. Med hänsyn till de rätt ingående kroppsundersökningar som skall utföras på anstalten bör endera av läkarna tillika vara allmän-medicinskt inriktad. Chefen själv får ej vara bunden vid behandlingsteamets arbete, ehuru det förutsattes, att han ständigt följer detsamma och vid behov själv ingriper. Eftersom den största vikt måste läggas vid att få fram ett förstklassigt psykologiskt utredningsmaterial finner vi nödvändigt föreslå, att en psykologbefattning inrättas. Liknande vikt måste, i enlighet med vad som betonats i det föregående, tillmätas den sociala utredningen och den personliga direkta kon52

takten med eleven efter det han blivit utskriven. Vi förutsätter att detta krävande arbete skall utföras av en assistent med social och läkepedagogisk skolning. I det speciella behandlingsteam som sålunda bildas bör inräknas även den översköterska som erfordras för de medicinska behandlingarna. För elevernas yrkesutbildning erfordras följande personal. Verkstadsutbildning förutsattes skola förekomma för dels metallarbetare, dels bil- och motorreparatörer. För vardera av dessa yrkesgrenar behövs en yrkeslärare. Såsom ett lämpligt tredje yrkesämne har vi räknat med byggnadsarbete, som givetvis också kräver en yrkeslärare som ledare. Vidare har i det föregående föreslagits en yrkesgrupp i trädgårdsarbete, för vilket då en trädgårdsmästare måste bli ledare. Slutligen h a r som yrkesgren upptagits tvätt, vilket förutsätter en tvättföreståndare. Vi h a r räknat med att de båda isolerade elevgrupperna icke skulle arbeta med de övriga i verkstäderna o. s. v. För vardera av dessa grupper bör avdelas en arbetsterapeut. Eleverna skall, enligt tidigare framlagda planer, uppdelas i smågrupper, varav två isoleringsgrupper med 7 i varje hus, fyra tillsynsgrupper med 9

i varje hus och slutligen en tillsynsfri grupp med 9 i ett hus. Härtill kommer en mottagningsavdelning med 6 platser och en till denna ansluten sjukavdelning med 10 platser (sistnämnda platser får icke inräknas i den totala beläggningskapaciteten, eftersom det förutsattes, att eleven endast någon kortare tid vistas på sjukavdelningen). Med ledning av de erfarenheter som vunnits vid Långanäs' slutna avdelning beräknar vi personalbehovet vid varje isoleringsavdelning till en tillsyningsman och 3 vårdare samt för arbetsledningen en terapeut. För de fyra mellangradsavdelningama räknar vi med 3 vårdare vid vardera. Dessutom förutsätter vi, att varje förut nämnd tillsyningsman skall, vid sidan av huvuduppgiften vid isoleringsavdelningen, kunna utöva viss tillsyn vid två mellangradsavdelningar. För den helöppna stugan räknar vi inte med någon fast personal. Den tillsyn som dock även här måste förekomma sporadiskt får ordnas så som förhållandena gör det lämpligt. Mottagningsoch sjukavdelningens personalbehov blir mycket svårbedömbart. Man måste emellertid räkna med att den kommer att kräva lika noggrann uppsikt som isoleringsavdelningarna, varför vi förutsätter en personal bestående av en tillsyningsman och 3 vårdare. För nattlig tillsyn av anstaltsområdct bör beräknas fyra befattningshavare i vårdarställning, eftersom det syns nödvändigt att låta nattvakten gå i tur mellan alla vårdarna. Till denna stora grupp av befattningshavare som h a r att ombesörja direkt tillsyn och elevbehandling bör även räknas två elevvårdsassistenter, vilka vi finner nödvändiga dels för allmänt kuratorsarbete, dels ock för undervisningen och fritidssysselsättningarna.

För administrationstjänst i allmänhet räknar vi med följande personal. En bokhållare bör närmast under chefen ansvara för anstaltens kamerala ledning; häri inbegripes ekonomiskt överinseende över anstaltens olika arbetsgrenar. För handläggning av personalärenden samt vid framställningar till olika myndigheter m. m. bör en av elevvårdsassistenterna partiellt biträda chefen. Eldning och smärre reparationer på ledningar bör ombesörjas av en maskinist. Eftersom anstalten kommer att få ett stort antal transporter r ä k n a r vi med att en särskild bilförare blir behövlig. En kvinnlig husföreståndare bör i likhet med vad som är fallet vid ungdomsvårdsskolorna med hjälp av en biträdande husföreståndare dels svara för utspisning och klädförråd, dels ock deltaga i elevbehandlingen (se det föregående). Till hjälp i kök och förråd torde de behöva fem ekonomibiträden. Kontorssysslorna bör, under bokhållarens ledning, omhänderhas av ett kanslibiträde och 2 kontorsbiträden.

För bedömning av beräkningarna torde en jämförelse kunna göras med personaluppsättningarna vid Lövsta skolhem och yrkesskola samt Långanäs yrkesskola. Därvid bör iakttagas, att Lövsta har 85 platser för elever i och över skolpliktig ålder som på grund av psykisk abnormitet bör stå under särskild läkartillsyn. Långanäs h a r 50 platser för elever över skolpliktig ålder som visat sig särskilt svårbehandlade, vanerymmare o. d. Tabell 7 upptager en sådan jämförelse, vilken för att bli mera överskådlig uppdelar personalen med hänsyn till arbetsuppgifternas art. Vid jämförelse mellan de olika anstalterna bör följande tagas i betraktande. Klientelet vid den nya ungdomsan-

Tabell 7. Jämförelse av

Platsantal

personalplaner.

Nya anst.

Lövsta

Långanäs

50 Chef

1 överläkare

1 chefläkare

1 rektor

Medicinskpsykologiskt behandlingsteam

1 förste läkare 1 psykolog 1 assistent 1 översköterska

1 bitr. läkare

rådgivande psykiater

Undervisande personal

3 yrkeslärare 1 trädgårdsmästare 1 tvättförest. 2 arbetsterapeuter

1 yrkeslärare 1 trädgårdsmästare 1 jordbruksförest. 1 ladugårdsförman 3 folkskollärare

2 yrkeslärare 1 trädgårdsmästare 1 jordbruksförest. 1 ladugårdsförman

Personal för elevtillsyn

2 assistenter 3 tillsyningsmän

2 avdelningsförest. 2 tillsyningsmän 1 husföreståndare 10 vårdare 5 bitr. husförest.

2 assistenter 1 tillsyningsmän

1 bokhållare 1 kanslibiträde 1 kontorsbiträde 1 husförest. 1 bitr. husförest. 12 ekonomibiträden 1 hantverkare

1 bokhållare

1 jordbruksarbetare

1 jordbruksarbetare

25 vårdare

Administrativ personal

1 bokhållare 1 kanslibiträde 2 kontorsbiträden 1 husförest. 1 bitr. husförest. 5 ekonomibiträden 1 maskinist 1 bilförare

Summa personal 55

stalten måste betecknas såsom allvarligare skadat i behandlingshänseende än klientelen vid de båda andra anstalterna. Det är också åtskilligt äldre. Lövsta och Långanäs h a r vardera en sluten avdelning men i övrigt öppna avdelningar. Till karaktären blir vården vid den nya anstalten huvudsakligen sluten, vilket kräver mera personal. Något behandlingsteam av det slag som förutsattes vid den nya anstalten finnes ej vid de båda andra anstalterna. Det är dock bekant, att man vid Lövsta känner stort behov av att förstärka sin personal på denna punkt. För Långanäs har förutsatts upprättandet av ett tredje 54

1 översköterska

8 vårdare

1 kontorsbiträde 1 husförest. 5 ekonomibiträden 1 hantverkare

verkstadsyrke. Med hänsyn till proportionen mellan den föreslagna undervisande personalen vid den nya anstalten och vad man nu vid Långanäs har funnit vara för ringa, skulle man snarast kunna frukta, att yrkesundervisargruppen vid den nya anstalten är för snävt tilltagen. Personalbehovet inom elevtillsynsgruppen vid Lövsta företer stora likheter med vad som begäres för den nya anstalten, om man tar hänsyn till att kvinnliga husföreståndare och biträdande husföreståndare h a r hand om de yngre eleverna vid Lövsta. Att vi för den nya anstaltens del be-

gär ett kontorsbiträde mer än vid Lövsta sammanhänger med att skrivarbetet måste bli åtskilligt större på grund av behandlingsteamets utredningsarbete, anstaltens planerade ledning av eftervården samt den fortlöpande uppsikten över behandlingen av elever, som från specialanstalten flyttats till annan anstalt eller koloni. Antalet ekonomibiträden vid den nya anstalten är möjligen något för lågt. Genom rationellt utformande av köken och genom att räkna med en modern rengöringsutrustning, hoppas vi dock att denna personalgrupp skall kunna hållas vid så låg siffra som den upptagna. Jordbruk skall ej förekomma vid den nya anstalten, varför personal icke behövs för denna yrkesgren. Vad beträffar lönesättningen för personalen, har vi funnit riktigt att denna anslutes till vad som gäller för ungdomsvårdsskolornas personal. Kompetens- och lämplighetskrav blir ju praktiskt taget desamma. Härigenom skulle vi få följande lönegradsnummer för den nya anstaltens personalstat:

Chef, tillika överläkare (särskilt arvode som rådgivande psykiater för hela ungdomsräjongen 4 000 kronor) Förste läkare Psykolog Assistenter Bokhållare

Antal

Lönegrad

1 1 3 1

31 29 23 21

3 Trädgårdsmästare Tillsyningsmän Tvättföreståndare Biträdande husföreståndare

3 Maskinist Översköterska

Bilförare Ekonomibiträden

25 1 2 5

19 17 16 16 15 13 13 13 12 11 11 10 8 2—6

Summa befattningar 55 Överläkarlönen h a r avvägts på samma sätt som lönen till chefen-läkaren vid Lövsta. För de behandlingsuppgifter som det medicinsk-psykologiska arbetsteamet skall .utföra måste man förutsätta att den biträdande psykiatern får ställning som förste läkare. Psykologlönen har satts i paritet med rektorslönen vid en ungdomsvårdsskola. Vi vill även här understryka, att anläggningen icke är betjänt annat än med en verkligt förstklassig, vetenskapligt välskolad psykolog. För assistenternas del bör man fordra minst samma utbildning som vid ungdomsvårdsskolorna. Vi betonar, att de här ifrågasatta assistenterna kommer att ha samma uppgifter som de nämnda skolornas assistenter men icke sådana uppgifter som fångvårdens övriga redogörare-, lärare- och socialassistenter. I övrigt torde löneplaceringsförslagen icke behöva kommenteras närmare.

KAPITEL

VIII

D E N NYA A N S T A L T E N S B YGGN AD SMÄSSIG A UTFORMNING

Den anstaltstyp, det här är fråga om, har vad byggnadernas utformning beträffar icke någon motsvarighet i Sverige och veterligen icke heller i utlandet, även om vissa erfarenheter kunnat tillgodogöras från existerande anstalter, t. ex. Långanäs och Skenas i Sverige samt Cassidy Lake Technical School, Michigan, USA. Det har för oss gällt att förutsättningslöst finna en lösning, som ansluter sig till de synpunkter beträffande vården m. m., vilka utredningen eftersträvat, och att samtidigt hålla byggnadskostnaderna inom en rimlig ram. Den vägledande synpunkten har hela tiden varit direktivens ord, att anstalten skall erbjuda »fullt betryggande möjligheter att isolera oroliga element och förhindra rymningar» i den mån det är möjligt utan att motverka ungdomsfängelsets huvuduppgift att »fostra de intagna till livsdugliga och laglydiga samhällsmedlemmar». Det är över huvud taget icke möjligt att helt förhindra rymningar från en anstalt, h u r den än är konstruerad. Den byggnadstekniska sidan av problemet kan visserligen lösas, men om andra omständigheter, främst vårdhänsyn, skall vinna tillbörligt beaktande, kan man inte räkna med en helt rymnings56

h i n d r a n d e säkerhet. Och ju mer karaktären av skola och internat med hemmiljö betonas, dess större rörelsefrihet måste nödvändigtvis följa, med flera möjligheter för de intagna till rymningar. Ty de intagna måste ju tillåtas förflytta sig mellan olika byggnader, samlas i grupper, idka idrott, sysselsättas med utearbete o. s. v. Även om bevakningen är både omfattande och effektiv kan under sådana förhållanden icke varje risk elimineras. I föreliggande fall har, med undantag för den öppna paviljongen, anstaltsbyggnaderna föreslagits utförda på ett sätt som ger styrka och säkerhet för att i möjligaste mån eliminera alla byggnadstekniskt svaga punkter och således begränsa rymningsriskerna till dem som är oundvikligen förenade med de intagnas arbete och fostran samt bevakningens omfattning. Flera olika förslag har uppgjorts och ingående diskuterats för varje byggnad, innan vi stannat vid dem som h ä r framlägges. Den ledande tanken för anstaltsprogrammets utformning har varit klientelets uppdelning i smågrupper, vilka var för sig skulle leva under i möjligaste mån hemliknande förhållanden men isolerade från varandra. Som följd härav h a r vi förordat användande av

tre olika paviljongtyper, nämligen en isoleringstyp, en mellangradstyp och en öppen typ med respektive 7, 9 och 9 platser. F ö r nyintagna elever har vi planerat en mottagningsavdelning med 6 platser. Vidare h a r vi räknat med en sjukavdelning med 10 platser varav fyra avses för en särskild insulinbehandlingsavdelning. Av ekonomiska och praktiska skäl h a r vi ansett lämpligt att sammanföra dessa lokaler i en byggnad, innehållande jämväl övriga för undersökning och behandling erforderliga lokaler och rum för administrativ personal. Detta torde också kunna ske utan att differentieringssynpunkterna eftersatts. Av liknande skäl h a r vi också ansett lämpligt att sammanföra verkstads- och skollokalerna till en byggnad, varvid dock de inom de olika verkstäderna arbetande grupperna kan helt avskiljas från varandra. Slutligen har fritidslokalerna —• gymnastik- och motionshall, studierum m. m. — sammanförts till en annan enhet, vilken även innefattar anstaltens centralkök samt personalens matsal och klubbrum. Till dessa anstaltsbyggnader kommer en värmecentral, gemensam för samtliga byggnader inom anstalten. De synpunkter som legat till grund för de olika byggnadernas detaljutformning framgår närmare av följande beskrivning. Bostadspaviljongerna Isoleringsavdelningarna föreslås bli två, lika utförda och belägna på lämpligt avstånd från varandra. Vi har ingående diskuterat lämpligheten av att bygga samman dem, och förslag härtill h a r uppgjorts, men då den bärande idén är, att klientelet i varje byggnad skall

bilda en strängt isolerad grupp, h a r därigenom ej kunnat vinnas någon lokalbesparing och följaktligen endast en relativt obetydlig minskning i kostnaderna (en gemensam gavelvägg, några tiotal meter yttre ledningar). Däremot skulle en mycket väsentlig fördel gå förlorad, som har avsevärd praktisk och ekonomisk betydelse. Paviljongtypen är nämligen så konstruerad, att från byggnadens ingång räknat befinner sig å ena sidan bostadsutrymmet, å den andra fritids- och verkstadsutrymmet. Båda dessa byggnadsdelar kan med den föreslagna lösningen mycket lätt byggas till i obegränsad utsträckning. Detta innebär, att om den nu till 7 intagna begränsade gruppen befinnes utan olägenhet kunna ökas, ytterligare bostadsrum utan svårighet och för jämförelsevis ringa kostnad kan tillbyggas bostadsdelen. I sin tur kan också fritids- och verkstadsdelen tillbyggas. Vad planlösningens detaljer beträffar skall följande här anföras. Genom den enda ingången kommer man in i ett kapprum, beläget obetydligt över markens nivå. Härifrån leder en halvtrappa upp till ett dag- och matrum, en annan ned i källaren. Intill dagrummet är belägna ett pentry, ett rum för vårdare, ett lakar- och isoleringsrum, ett toalettrum och ett förvaringsrum för de intagnas kläder. Vårdarrummet är så beläget, att man därifrån har utsikt över såväl fritidsutrymmet som dagrummet och sovrumskorridoren samt över kapprummet med entrén. Hela avdelningen kan sålunda med lätthet övervakas därifrån. Lakar- och isoleringsrummet är avsett för flera olika ändamål, för läkarsamtal, för enklare undersökningar eller för isolering av en intagen, som visat sig störande eller önskar viss avskildhet från de övriga intagna. 57

Isoleringsavdelning, entréfasad. blir i stort sett likartade.

—

Mellangradsavdelningarnas

entréfasader

Isoleringsavdelning, bottenvåning. 1. Elevrum (7 st.). 2. Förvaringsrum för kläder. 3. Serv.kök. 4. Isoleringsrum m. m. 5. Vårdare. 6. Entré. 7. Fritidsu t r y m m e . 7 A. Verkstadsutrymme. 8. Dag- och m a t r u m . 9. Tvättrum.

Mellangradsavdelning, bottenvåning. V e r k s t a d s u t r y m m e saknas. övrigt gäller ovanstående hänvisningar. — Elevrummen h ä r 9 st. Skald: 1 t iOO

58 I

Genom små burspråk utanför vaktrum och dagrum har möjlighet erhållits att inifrån observera bostadsdelens yttre långsidor, vilket ur övervakningssynpunkt har betydelse. Utefter en kort korridor som utgår från dagrummet ligger de 7 bostadsrummen och ett tvättrum med wc. De förra mäter 2,5 X 3,0 m, d. v. s. 7,5 m2. Det har ej ansetts lämpligt att anordna garderober och tvättställ i dessa rum utan som redan nämnts har i stället ordnats gemensamt tvättrum och klädrum. De två yttersta d. v. s. längst bort belägna bostadsrummen kan avskiljas från de övriga genom skjutdörrar i korridoren. Med hänsyn till våra direktiv att undvika allt som kan ge förläggningen en anstaltsmässig prägel i gammal mening har vi undersökt i vad mån det vore möjligt att helt komma bort från korridorsystemet. Lösningar i denna riktning har emellertid visat sig föra till oekonomiska eller på annat sätt mindre lämpliga resultat utan att hemkaraktären därigenom ökats. Med hänsyn till byggnadens utformning, som ger den karaktär av en vanlig enkel villa, h a r vi inte ansett korridoren, som blott är ca 11 meter lång, innebära någon väsentlig olägenhet ur trevnadssynpunkt. För verkstads- och fritidsutrymmets del är att märka, att då klientelet i denna paviljongtyp skall hållas isolerat från de övriga eleverna, nämnda utrymme måste vara tillräckligt stort för att fylla anspråken såväl under arbetssom fritid. Härtill kommer erfarenheten bl. a. från Långanäs som lärt, att sysselsättningarnas art kan och bör variera högst väsentligt beroende på de intagnas intresse och fallenhet, från grovarbete till finmekanik. Det har då synts lämpligt att låta inredningen bero på de erfarenheter som man gör. I avsikt att underlätta och förenkla detta arbete

är utrymmet nu planerat på enklast tänkbara sätt, d. v. s. som ett rektangulärt rum med golvet direkt på marken. Genom den mycket enkla konstruktionen är det för övrigt, såsom redan framhållits, lätt att med hjälp av de intagna utvidga detta utrymme genom tillbyggnad. Övervakningssynpunkter har särskilt beaktats vid planeringen av denna byggnad. För att försvåra rymningar användes säkerhetsfönster med härdat stål, väggarna uppföres med hårt tegel i cementblandat bruk o. s. v. En fråga av stor betydelse ur övervakningssynpunkt är om och i så fall hur området kring byggnaden bör inhägnas. En inhägnad kan ske på olika sätt, genom höga murar eller genom trådnätstängsel. Det förra h a r ansetts helt förkastligt, då det skulle ge ett starkt intryck av anstalt utan att ge full säkerhet mot rymning. Det huvudsakliga tekniska skyddet mot rymning bör ligga i själva byggnadens konstruktion, såsom den ovan beskrivits. Man bör därför kunna nöja sig med ett taggtrådsförsett nätstängsel av ca 2,5 m höjd. Källarvåningen är planerad endast under bostadsdelen av byggnaden. Till densamma har förlagts dels ett borstrum och ett torkrum för skor och arbetskläder, dels en liten bastu av enklaste slag med omklädningsrum och tvättrum med dusch, dels några förrådslokaler. Mellangradsavdelningarna är i stort sett lika isoleringsavdelningarna, dock med två viktiga undantag i fråga om planlösningen. Sålunda h a r antalet bostadsrum ökats till 9 och verkstadsutrymmet bortfallit, då avsikten är att de intagna skall arbeta i de gemensamma verkstäderna. Genom att planens grundform överensstämmer med isoleringsavdelningar59

öppen avdelning, entréfasad.

nas och att byggnaderna är lika rymningssäkert utförda kan mellangradsavdelningarna med några enkla åtgärder förvandlas till isoleringspaviljonger. Så länge de utnyttjas som mellangradsavdelningar skall omslutningsstängsel ej vara uppsatt.

Den öppna avdelningen har erhållit ett helt annat utseende än de förut nämnda bostadspaviljongerna. Den är sålunda avsedd att uppföras som en tvåvåningsbyggnad med trappa i mitten. I bottenvåningen finnes på ena sidan av trappan hobby- och fritidsrum,

Öppen avdelning, bottenvåning. 1. Entré. 2. Borstrum. 3. Förråd. 4. T v ä t t r u m . 5. Disponibelt u t r y m m e . 6 Rum för arbetskläder. 7. Hobbyrum. 8. F r i t i d s r u m .

Öppen avdelning, våning 1 tr. 1. Elevrum (9 st.). 3. Serv.kök. 4. Reservrum. 8. Dag- och m a t r u m . Skala: 1 : 400

p å den andra sidan borstrum, omklädnings- och tvagningsrum med dusch m. m. samt förråds- och reservutrymmen. De 9 bostadsrummen ligger i den övre våningen på ömse sidor av trappan. Till skillnad från tidigare beskrivna paviljonger skall varje bostadsrum förses med garderob och tvättställ. Mitt för trappan och invid densamma ligger i bostadsvåningen mat- och dagr u m samt pentry. För den händelse det skulle visa sig möjligt att till denna paviljong förlägga mer än 9 intagna har i den övre våningen inretts ett reservrum. Även denna byggnad är konstruerad så att den utan svårighet kan tillbyggas. Administrationsnaden

och

mottagningsbygg-

Byggnaden föreslås utförd såsom en vinkelbyggnad, i vilken administrationsoch läkaravdelningen inrymmes i den ena delen, som skall uppföras i endast en våning. Lokalerna för den medicinska behandlingsavdelningen ligger i den andra delen, avsedd att uppföras i två våningar med mottagnings- och sjukavdelningarna i övervåningen. Det behövliga antalet lokaler i de kombinerade administrations- och läkaravdelningarna — överläkaren föreslås ju skola fungera även som administrativ chef — bestämmes av antalet befattningshavare, som skall arbeta där. Härutöver har med hänsyn till att behandlingen i stor utsträckning består i långvariga, enskilda samtal med de intagna, föreslagits tre samtalsrum. Dessutom föreslås biblioteks- och konferensrum samt två särskilda behandlingseller isoleringsrum (terapirum). Behandlingsavdelningen innehåller bland annat ett klinisk-serologiskt och ett psykologiskt laboratorium samt ett

medicinskt behandlingsrum, aversionsrum samt apotek, förråd och ett besöksrum. Övre våningen innehåller i ena delen mottagningsavdelningen med 6 isoleringsrum för nyintagna. Vid sidan härav finnes ett vårdarrum. I den andra delen finnes en sjukavdelning — en sal med 6 sängar och en med fyra (insulinavdelningen), jämte tillhörande dagrum, sköterskerum, pentry, sköljrum, badrum och toalett. De båda avdelningarna som är skilda från varandra genom en dörr i korridoren, h a r bilokalerna gemensamma och avsikten är att kunna i händelse avbehov använda mottagningsavdelningens enkelrum även för isolering av sjuka.

Ekonomi-

och

fritidsbyggnaden

Fysisk träning skall inta en framskjuten plats i anstaltens program. En gymnastiksal eller motionshall är därför oundgängligen nödvändig liksom tillhörande biutrymmen för förvaring av gymnastikmateriel, omklädnads- och duschrum m. m. Den för detta klientel avgjort lämpligaste inomhussporten är handboll, vilken om lokal står till förfogande kan bedrivas året om. Av denna anledning föreslår vi en motionshall med måtten 13 X 27 m, vilket här får anses vara minimimått. Motionshallen bör förses med anordningar för visning av film samt med en m i n d r e scen och en liten läktare. Till byggnaden har också förlagts ett bibliotek med läshall och två studierum. Denna avdelning har med motionshallen gemensam ingång och gemensamt kapprum. I samma byggnad ligger också anstaltens centralkök, personalens matsal och klubbrum samt tre gästrum. Genom 61

Administrations- och mottagningsavdelning, norrfasad med huvudentré.

- ^ i m M f l i T l rrrrrrrrfrrTT TTT

b o n np • Administrations- och mottagningsavdelning, västfasad. Skala: 1 : 400

denna sammanbyggnad har man kunnat dels av ekonomiska skäl inskränka antalet byggnader till det minsta möjliga, dels möjliggöra centralkökets användning vid servering av kaffe o. d. under sammankomster. Köksavdelningen är dimensionerad efter elevantalet och med hänsyn till den personal som beräknas komma att intaga sina måltider i den gemensamma matsalen. Därvid har de av byggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen utarbetade anvisningarna för planering av dylika avdelningar vid lantmannaskolor följts. Med hänsyn till önskemålet att kunna anordna kockutbildning har också ett mindre övningskök inlagts vid sidan av det stora köket. (i 2

Verkstads-

och

skolbyggnaden

Yrkesutbildningen skall, såsom beskrives i annat sammanhang, läggas efter individuella linjer. I fråga om verkstädernas planering innebär detta dock icke någon avvikelse från vad i allmänhet är brukligt. Tre olika verkstäder föreslås, byggnadsverkstad, mekanisk verkstad och motorverkstad, allt för den praktiska undervisningen. Dessa verkstäder motsvarar i fråga om sin allmänna anordning, maskinutrustning m. m. vad som visat sig vara lämpligt vid de nya verkstäderna inom fångvården. För den teoretiska undervisningen föreslås en liten skolavdelning med en skolsal, en ritsal samt läraroch materialrum m. m.

A d m i n i s t r a t i o n s - och mottagningsavdelning, bottenvåning. 1. E n t r é h a l l . 2. Växel. 3. K a p p r u m . 4. Psykol. lab. 5. Besöksrum. 6. Med. lab. 7. Aversionsrum. 8. Sköljrum. 9. Apotek. 10. Omläggning. 11, Förråd. 12. Toalett. 13. Pentry. 14. Husförest. 15. Bokhållare. 16. överläkare. 17. 1 :e läk a r e . 18. Korridor. 19. Psykolog. 20. Konferensrum, i anslutning till 21. Bibliotek. 22. T e r a p i r u m . 23. Arkiv. 24. Skrivcentral. 25. S a m t a l s r u m . 26. Assistenter.

Administrationsavdelning.

Administrations- och mottagningsavdelning, våning 1 tr. 1. Elevrum (6 st.). 2. Sköljrum. 2 A. Serv.kök. 3. Vårdare. 4. Sjuksal (4 pl.). 5. Toal. med dusch. 6. Bad. 7. Sjuksal (6 pl.). 8. Dagrum. 9. Översköterska. Skala: 1 : 400

Sjukavdelning

Mottagningsavdelning.

'•OV.-:.:

Q

en Ö: n 1J :0:n I :ö: •' I • - •:

-a lä

« B

••Q

SO

to ,0

I 2

E o

B O

Samtliga ovannämnda verkstäder sammanföres med skolavdelningen till en sammanhängande skol- och verkstadslänga, varvid alla verkstäder erhåller ingång från en gemensam gårdsplan. Både byggnader och gårdsplan skall, om så visar sig nödvändigt, lätt kunna inhägnas.

Övriga

anstaltsbyggnader

För utbildningen erfordras också ett varmväxthus, vilket föreslås bli av samma typ som det som planerats för Skenas ungdomsanstalt. Vidare behövs, såsom vi tidigare framhållit, en värmecentral. I anslutning till denna central förlägges anstaltens tvättinrättning. Anstalten måste förfoga över egen bil. Vi räknar med att vid detaljplaneringen terrängförhållandena skall kunna utnyttjas så, att garage utan större svårighet eller kostnad kan beredas i någon av anstaltsbyggnadernas källare.

således för samtliga familjebostäder, möjligen med undantag för de största. En annan fråga av ekonomisk betydelse i detta sammanhang är, om bostäderna bör uppföras som fristående villor eller i större eller mindre utsträckning sammanbyggas med varandra eller sammanföras till större bostadsenheter. Idealtypen, enfamiljsvillan, h a r vi måst frångå av ekonomiska skäl utom för de största lägenhetstyperna. För övriga bostäder föreslås radhus. Nedanstående uppställning upptar det antal lägenheter för olika befattningshavarkategorier som vi anser nödvändigt att infoga i anstaltsplanen. Antal fam. boat.

Befattningshavare

1 överläkare 1 Förste läkare 1 Psykolog 4 Assistenter, bokhållare 5 Yrkeslärare, trädgårdsmästare, tillsyningsmän 22 Vårdare, bilförare, maskinist

Antal rum

Yta ma

6 5 4 3

160 140 115 90

65 Bostäder Såväl med hänsyn till anstaltens läge på landet som till det förhållandet, att bostadsmöjligheter ej finnes på platsen, måste ett relativt stort bostadsbehov fyllas, vilket belastar anstalten med en avsevärd kostnad utöver kostnaden för de egentliga anstaltsbyggnaderna. Vi har ingående diskuterat möjligheterna att nedbringa kostnaderna för bostäder. Den i utredningsdirektiven angivna möjligheten att uppföra bostäderna med standardtillverkade typhus synes ägnad att bidraga härtill och förordas

66 Härutöver föreslår vi t r e dubbletter med kokvrå och 10 enkelrum med gemensam kokmöjlighet. Idrottsplats En idrotts- och fotbollsplan är en nödvändighet vid en anstalt av ifrågavarande slag. Vi förutsätter, att denna plan skall kunna anläggas så nära ekonomi- och fritidsbyggnaden, att dess till motionshallen hörande omklädningsoch duschrum kan utnyttjas även för idrottsplatsens behov.

K A P I T E L IX

KOSTNADSRERÄKNINGAR

V i h a r tidigare föreslagit att den nya anstalten förlägges till kronoegendomen Tuna i Rystads kommun utanför Linköping. Platsen har vi preliminärt benämnt Roxtuna. Efter förhandlingar har vi uppnått en preliminär överenskommelse om disposition av ett område som är förmånligt ur bebyggelsesynpunkt och fyller höga krav ur allmän belägenhetssynpunkt. Det är så-

lunda naturskönt beläget vid stranden av Roxen, sluttar sakta och jämnt ned mot sjön och är delvis skogbevuxet. Den ej skogbevuxna delen utgöres av hagmark och åker. Byggnadsgrunden synes vara mycket god. Utgående från att anstalten förlägges till Roxtuna samt utföres på föreslaget sätt h a r vi beräknat kostnaderna till nedan angivna avrundade belopp.

Administrations- och mottagningsavdelning Beräknad byggnadskostnad, 4 160 m 3 å 93: —

390 000: —

Ekonomi- och fritidsbyggnad Beräknad byggnadskostnad, 7 150 m 3 ä 95: —

680 000: —

Två isoleravdelningar Beräknad byggnadskostnad, 3 340 m3 å 95: —

317 000: —

Fyra mellangradsavdelningar Beräknad byggnadskostnad, 6 240 m3 ä 95: —

593 000: —

En öppen avdelning Beräknad byggnadskostnad, 1 200 m3 å 95: —

114 000: —

Verkstads- och skolbyggnad Beräknad byggnadskostnad, 7 340 m3 å 75: —

550 000: —

Varmväxthus Uppskattat belopp

50 QOO :

Värmecentral och tvättinrättning Uppskattat belopp (ca 2 000 m3)

530 000: —

Vatten- och reningsverk Uppskattat belopp

125 000: —

Personalbostadshus Ett enfamiljshus ä 160 m2 Beräknad byggnadskostnad, 715 m3 ä 9 5 : —

68 000: —

2 Ett enfamiljshus å 140 m Beräknad byggnadskostnad, 630 m3 å 9 5 : —

60 000: —

2 Ett enfamiljshus a 115 m Beräknad byggnadskostnad, 550 m3 å 9 5 : —

52 000: —

Två bostadshus inrymmande tillhopa fyra bostadslägenheter ä 90 m2 Beräknad byggnadskostnad sammanlagt 2 260 m3 å 95:— 215 000: — Ett bostadshus inrymmande fem bostadslägenheter å 75 m2 Beräknad byggnadskostnad, 2 570 m3 k 9 5 : — 245 000: — Fem bostadshus inrymmande tillsammans tjugutvå lägenheter å 65 n r Beräknad byggnadskostnad, sammanlagt 8 500 m3 ä 95: _ 805 000: — Ett bostadshus inrymmande tio enkelrum samt dubbletter med pentry Beräknad byggnadskostnad, 2 200 m 3 ä 95: —

tre 210 000: —

1 655 000:

Vägar, planering och inhägnad Nya körvägar, 4 m breda, 1 500 lm å 100: — Planeringsarbeten och inhägnad Grovplanering och idrottsplats

150 000 200 000 50 000 —

400 000:

Yttre ledningar och ytterbelysning Yttre ledningar Belysning

275 000: — 25 000: —

300 000

Oförutsett, administration, arvoden etc. 12 %

646 000 Summa 6 350 000

Ovanstående priser avser normalutförande och grundas på under sommaren 1950 gällande arbetslöner, material- och transportkostnader. För inredning och utrustning har vi beräknat följande belopp. Administrations- och mottagningsavdelning Ekonomi- och fritidsbyggnad Två isoleringsavdelningar å 11 750: — Fyra mellangradsavdelningar å 12 500: — Öppen avdelning Skolbyggnad 68

•

72 000 66 000 23 500 50 000 13 000 21 000

Roxtuna, situationsplan. Ytan inom prickstreckade linjen utgör det planerade a n s t a l t s området. På västra sidan skog, m i t t p a r t i e t och östra sidan åker och betesmark. (Diverse y t m a r k e r i n g a r h a r medtagits från den m a r k k a r t a , som legat till grund för planritningen. Höjdkurvor m a r k e r a s av heldragna linjer, m ä r k t a 40, 45 e t c , d. v. s. höjdläget i meter över havet.) I skogsområdet invid den i områdets västra del befintliga vägen personalbostäder. (Siffrorna anger lägenhetsytor.) öster d ä r o m a d m i n i s t r a t i o n s - och mottagningsavd. (ADM). Norr om bostadsområdet, i skogspartiets östra gräns, isoleringsavdelningar (ISOL), panncentral, öppen avd. (Ö) och mellangradsavdelningar (M). På de östra, öppna delarna av m a r k o m r å d e t idrottsplan, ekonomi- och fritidsbyggnad (KÖK, FRITID), verkstadsbyggnad (V, SKOLA) samt växthus. Skala: 1 : 800

Mekanisk verkstad Bil- och motorverkstad Byggnadsverkstad Tvättinrättning Trädgårdsbruket Lysämnesrör i verkstäder och skola Bostadshus för ogift personal Stationsvagn, Volvo PV 61 Jeep, Willys

82 000 75 000 43 000 34 000 15 000 6 500 25 000 15 000 9 000 Summa 550 000

Byggnadskostnaderna samt kostnaderna för inredning och utrustning uppgår sålunda sammanlagt till 6 900 000 kronor. Roxtunaanstalten skulle möjliggöra, att fångvårdsanstalterna i Uppsala och Ystad kunde användas för andra ändamål. Vid en beräkning av driftskostnaderna för Roxtunaanstalten bör uppmärksammas, att ökningen i personal genom de nya 55 befattningarna uppväges av att personal vid anstalterna i Uppsala och Ystad, där för närvarande

finns sammanlagt (31 + 26) 57 befattningar, frigöres för andra uppgifter, vidare att större delen av kostnaderna för läkarvård och alla kostnaderna för psykologiska undersökningar vid de nuvarande anstalterna i Uppsala, Ystad, Nyköping och Skenas bortfaller samt slutligen att de dyrbara transporterna av elever mellan långt från v a r a n d r a belägna anstalter bortfaller för att ersättas av kortare och betydligt billigare transporter, till följd av att alla ungdomsanstalterna kommer n ä r a varandra.

SAMMANFATTNING

V åra viktigaste synpunkter och förslag kan sammanfattas på följande sätt. 1. Lagen om ungdomsfängelse som tillkom år 1935 och trädde i kraft år 1938 avsåg att inom kriminalvården skapa en behandlingsform som skulle ge lagbrytare i åldern 18—21 år fostran och utbildning på särskilda ungdomsanstalter, där tiden för omhändertagandet i regel skulle vara minst ett år med möjlighet att utsträcka behandlingen till maximalt fyra år. Endast en anstalt, Skenas, har uppförts speciellt för ungdomsfängelsets ändamål. I övrigt utnyttjas de ålderdomliga fängelserna i Nyköping, Uppsala och Ystad, en mindre anläggning av kolonityp och slutligen fångvårdens sinnessjukavdelningar för de fall som behöver psykiatrisk observation och vård. 2. Ungdomsfängelset avsågs ursprungligen endast för psykiskt normalt klientel, »raske drenge» enligt den danska förebildens terminologi. Den kriminalpolitiska utvecklingen har emellertid medfört att till ungdomsfängelse döms även lagbrytare med psykiska särdrag som fordrar helt andra resurser — personella och anstaltsmässiga — än vad som stått ungdomsfängelsebehandlingen till buds. Till följd härav har ungdomsfängelset nu råkat in i en kris som inte längre kan bemästras genom nödlösningar.

3. Två klientelundersökningar visar å ena sidan att klientelets allmänna begåvningsmässiga förutsättningar är tillräckliga för att det skall kunna tillgodogöra sig en vanlig yrkesutbildning men att å andra sidan klientelets karaktärologiska brister är av mycket allvarlig art och därigenom starkt försvårar en anpassning till arbete och laglydnad. 4. Det står klart att utbildningen alltfort måste bli en ungdomsfängelsets huvuduppgift. På grund av de utbildningsförsvårande karaktärsdragen hos klientelet måste dock en speciell metodik anlitas om utbildningen skall lyckas. Det är vidare tydligt att många i klientelet behöver medicinsk och psykologisk specialbehandling. Behanddingen måste så långt möjligt individualiseras. Förbättras behandlingsresurserna, kommer även antalet fall där säkerhetssynpunkter måste beaktas att minska. Klientelet måste kunna differentieras efter behandlingsbehoven på anstalter och anstaltsavdelningar av olika typ. Med ca 200 som dagligt medeltal på ungdomsanstalterna beräknas 60—70 elever behöva en specialbehandling där säkerhetssynpunkter och medicinsk-psykologiska synpunkter är särskilt företrädda. Eftervården bör spela en mera framträdande roll än nu är fallet. 5. Vi föreslår

att

ungdomsfängelse71

behandlingen får förfoga över en ny mottagningsanstalt, ett något omändrat Skenas och en specialanstalt för särbehandlingsfallen samt vidare att ett antal små anstaltsavdelningar av kolonityp upprättas. Härigenom skulle fängelserna i Nyköping, Uppsala och Ystad icke vidare behöva användas för ungdomsvård. I möjligaste mån bör de nya anstalterna förläggas inom en tiomilsräjong från Skenas räknat för att viss personal skall kunna utnyttjas gemensamt. 6. Den abnormitetsbelastning som föreligger hos det ungdomsfängelseklientel som behöver en specialbehandling av ovan angiven art är så grav att den nya specialanstalten i hög grad bör präglas av sjukvårdssynpunkter. Chef bör vara en psykiater (överläkare) som till sitt förfogande bör ha ett behandlingsteam bestående av en annan psykiater (förste läkare), en psykolog, en socialpsykologiskt utbildad assistent och en översköterska. Anstaltens chef bör tjänstgöra som rådgivande psykiater för samtliga ungdomsanstalter och även behandlingsteamet förutsattes kunna utnyttjas vid övriga ungdomsanstalter. Den nya anstalten måste förses med lokaler och laboratorieutrustning för specialterapiens genomförande, bland annat en mindre sjukavdelning. Själva anstaltsbehandlingen bör bygga på att klientelet delas upp i smärre grupper om högst nio i varje, som förlägges i var sitt hus. Av säkerhetsskäl bör två av dessa hus utföras som isoleringsavdelningar för vardera sju elever, medan fyra kan utformas som mellangradsavdelningar för nio elever i varje hus och ett bör uppföras som en öppen paviljong för nio elever. För nykomna elever bör finnas en mottagningsavdelning på sex platser. Sjukav-

delningen bör ha tio platser. Hela antalet platser uppgår härigenom till 65, bortsett från sjukavdelningen. De små elevenheter som sålunda bildas på anstaltsområdet bör föra ett hemliknande liv. Tillsynspersonalen (vårdare under förmanskap av tillsyningsmän) bör vara stationär för varje grupp så att både personal och pojkar blir samhöriga. Anstalten bör till sig knyta intresserade personer från grannsamhällen, villiga att besöka eleverna som enskilda vänner, ta emot dem i sina hem under korta permissioner, göra dem sällskap under promenader o. s. v. eller villiga att leda studiecirklar, teatergrupper m. m. på anstalten. Två elevvårdsassistenter bör vid sidan av andra uppgifter svara för sådana kontakter. Vid planeringen av fritidssysselsättningen bör man sträva efter medverkan från sammanslutningar och enskilda i bygden. Det religiösa livet vid anstalten bör tillgodoses genom kontakter med kyrka och frikyrkliga samfund. Vi föreslår att anstalten får verkstäder för utbildning av metallarbetare, bil- och motorreparatörer samt byggnadsarbetare. Vidare föreslår vi en trädgård och en tvättinrättning. För eleverna i isoleringsavdelningarna bör anordnas arbetsterapi. Stor omsorg måste nedläggas på personalurvalet och vi finner betydelsefullt att befattningshavarna får goda bostäder och att man i övrigt tar stor hänsyn till personalens trivselfrågor för att därigenom motverka en vid anstalter av denna typ vanlig personalförslitning. Vi föreslår att den nya anstalten förlägges på kronojord i närheten av Linköping och h a r preliminärt åsätt anstalten namnet Roxtuna. 7. Den personalplan vi föreslår upp-

tar 55 befattningar. Vi föreslår att personallönerna avpassas efter det lönesystem som gäller för ungdomsvårdsskolorna. 8. För att nedbringa anläggningskostnaderna har vi så långt möjligt i det byggnadsprogram vi framlagt fört samman behövliga lokaler till större enheter. Administrationslokaler samt mottagningsavdelning och sjukavdelning har sålunda sammanförts i ett hus, ekonomi- och fritidslokaler i ett annat, verkstäder och skolsalar i ett tredje.

För befattningshavarnas bostäder har vi i största utsträckning förordat radhustypen. 9. Byggnadskostnaderna har vi beräknat till 6 350 000 kronor, inredningsoch utrustningskostnaderna till 550 000 kronor, tillhopa 6 900 000 kronor. Vi erinrar slutligen om att den nya anstalten skulle frigöra fängelserna i Uppsala och Ystad (57 befattningar) samt väsentligt förbilliga de nu kostnadskrävande transporterna av elever mellan anstalterna.

BILAGOR

Å

Bilaga 1.

UNGDOMSFÄNGELSEKLIENTELET

SOM

BEHANDLINGSGRUPP Av Torsten Eriksson,

1.

Gunnar Marnell

Inledning

l JrYr 1945 godkände riksdagen det av justitieministern Herman Zetterberg framlagda förslaget till en reform av straffverkställigheten. Reformen förutsatte en genomgripande omdaning av fångvårdsväsendet. Av olika anledningar blev emellertid det anstaltsorganisatoriska planeringsarbetet fördröjt. Delvis spelade givetvis statens finansiella svårigheter in, men en betydanda orsak till förseningen kan också härledas ur de mycket skiljaktiga meningar som framkom angående nydaningens genomförande. I propositionen nr 131 till 1950 års riksdag u p p d r o g statsrådet Zetterberg vissa riktlinjer för fångvårdens framtida organisation och anförde därvid bland annat följande: »Under min prövning av frågan har jag kommit till den slutsatsen, att divergensen i åsikterna om hur anstaltsväsendet bör utformas sammanhänger med att en klar bild saknas av det klientel som behandlas på fångvårdens anstalter. Innan anstaltsorganisatoriska förändringar av större betydelse vidtagas, bör det därför i görligaste mån klarläggas, huru det omhändertagna människomaterialet är beskaffat, dess psykiska och fysiska tillstånd och vilka förutsättningar som i allmänhet föreligga för dess sociala anpassning i samhället. Mot bakgrunden av en sådan utredning om de människor som omhändertagas i anstalterna måste de olika behandlingsbehoven framträda tydligare, och anstaltsorganisationen kan riktigare anpassas till de uppgifter som enligt fångvårdsreformen böra

och Ulla

Larsson.

ankomma på verkställighetsorganen. En klicntelundersökning av denna art bör ge säkrare utgångspunkter än de som nu finnas för att fastställa behovet av en klienteldifferentiering, sjukvårdande behandling, psykoterapi och arbetsterapi samt verkligt yrkesarbete, lämpliga sysselsättningsgrenar, lämpligaste storleken och utformningen av anstalterna, säkerhetssynpunkternas tillvaratagande, anstaltshygienen, personalens sammansättning och utbildningsbehov m. m. Det är min avsikt att successivt låta utföra dylika klientelundersökningar i samband med det organisatoriska nydaningsarbetets bedrivande, och jag vill här anmäla, att en undersökning av nyssnämnda natur redan pågår beträfrande ungdomsfängelsets klientel.» Den undersökning som avsågs i slutorden framlägges härmed. Den h a r utförts på justitiedepartementets fångvårdssakkunnigeavdelning med byråchefen Torsten Eriksson som ledare, assistenten Gunnar Marnell som ansvarig för uppgiftsinsamlingen och amanuensen Ulla Larsson som bearbetare av materialet. Vi har gemensamt utarbetat denna redogörelse. Under planläggningen och sedermera under arbetets gång har vi rådfört oss med på olika områden sakkunniga personer. Först vill vi nämna ledamöterna i ungdomsanstaltsntredningen, den kommitté som, närmast till följd av sitt uppdrag, får betraktas som beställare av undersökningen. Andra som stått oss bi med rådgivning är dr Birger Sjödén och docenten Gunnar Boalt. Byråchefen Erland von Hofsten har utfört den sta-

tistiska analysen och dr Birger Henrikson har bearbetat materialet ur medicinsk synpunkt. Till de nämnda medhjälparna ber vi härmed att få framföra vårt tack. I alldeles särskild tacksamhetsskuld anser vi oss emellertid stå till de många befattningshavare på anstalterna som insamlat materialet åt oss. De mest arbetskrävande uppgifterna h a r åvilat direktören Gunnar Thurén och kuratorn Dagmar Englund (Skenas), tillförordnade föreståndaren Åke Danielsson och kuratorn Anna-Greta Andersson (Ystad), direktören Folke Karlström och kuratorn Barbro Frisenfelt (Uppsala), föreståndaren Richard Nyberg och kuratorn Lisa Billhamn (Nyköping) samt rektorn Erik Lindberg och assistenten Görloff Sehlstedt (Långanäs).

2. Undersökningens

syfte

Ungdomsanstaltsutredningen hade till uppgift att planera en ny form av anstaltsbehandling för särskilt svårbehandlat manligt ungdomsfängelseklientel. I främsta rummet kom här i fråga rymmarna och andra mot anstaltsdisciplinen revolterande samt de psykiskt abnorma som behövde någon form av specialvård. För klientelundersökarna framstod det därför såsom en huvuduppgift att söka fastställa behandlingsbehoven för detta klientel, med andra ord att söka komma till klarhet om hurudant det angivna sårklientelet var beskaffat, sett såsom en grupp ungdomar som med den ena eller andra behandlingsmetoden skulle anpassas efter sociala beteendemönster. Denna målsättning påverkade hela vår uppläggning av undersökningen. Det var inte någon förstahandsuppgift för oss att skaffa fram material för en bedömning av varför ynglingarna bli-

vit kriminella, även om en dylik utredning i och för sig framstod såsom både intressant och för behandlingsfrågornas lösning behövlig. Bland annat därför att den tid vi kunde förfoga över var begränsad, måste vi koncentrera oss på sådant material som syntes ge de viktigaste upplysningarna för de uppgifter som anstaltsutredningen hade att lösa. Huvudfrågan blev därför: I vilka hänseenden skiljer sig det ur anstaltssynpunkt särskilt behandlingsbesvärliga klientelet från det ungdomsfängelseklientel som betecknas såsom behandlingsbart med nuvarande resurser? Undersökningen skulle egentligen avse enbart sådana intagna som ådömts ungdomsfängelse. Enligt 1935 års lag om ungdomsfängelse kan till nämnda kriminalpåföljd dömas personer i åldern 18—21 år, »där brottets beskaffenhet samt den brottsliges personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva skälig anledning antaga, att han är i behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse, samt med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande förhållanden ungdomsfängelse finnes lämpligare än annat straff». För att emellertid få en mera allsidig belysning av det kriminella anstaltsklientelet i åldern 18—21 år ansåg vi lämpligt att taga med även de ungdomar i nämnda åldersgrupp som dömts till fängelse och straffarbete (utan villkorlig dom) samt förvaring och dem som omhändertagits på ungdomsvårdsskola till följd av barnavårdslagens 22 § d ) . Sistnämnda lagrum ger barnavårdsmyndigheterna rätt att för skyddsuppfostran omhändertaga »person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes föra ett oordentligt,

lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande». Det är nämligen känt, att valet av samhällsreaktion mycket ofta beror mera av domarens, respektive åklagarens uppfattning om vilken åtgärd som är den lämpliga än av någon egentlig skillnad mellan de olika klientelgrupperna, ett förhållande som också sedermera bestyrktes av utredningen. 3. Undersökningens

omfattning

I undersökningen medtogs allt manligt klientel inom vederbörande kategorier, som fanns på fångvårdens eller socialvårdens anstalter den 1 april 1950. Andra utgångspunkter hade givetvis varit tänkbara. Det skulle t. ex. sålunda ha varit av ett betydande intresse att följa ett visst antal fall, t. ex. en hel tidigare årgång av till ungdomsfängelse (kallas i fortsättningen uf) dömda och undersöka, i vilken utsträckning de återanpassats i samhället. Man skulle då bland annat kunnat få klarhet om hur beteendet under anstaltstiden förhåller sig till den sociala anpassningen efter utskrivningen, i vad mån yrkesutbildning och arbete på anstalten fått någon motsvarighet i den utskrivnes senare yrkesval o. s. v. Att lägga undersökningen på detta sätt hade dock varit förenat med stora praktiska svårigheter. Det hade blivit mycket besvärligt att spåra upp de utskrivna och ännu svårare att få tillförlitliga uppgifter om deras förhållanden, i all synnerhet för dem som senare inte kommit i ny konflikt med samhället. Vidare skulle bedömningen av elevernas u p p t r ä d a n d e under anstaltstiden måst grundas enbart på uppgifter ur aktmaterialet, eftersom det inte kunde vara tänkbart

att anstaltspersonalen skulle erinra sig alla de enskilda fallen åratal efter utskrivningen. En dylik undersökning skulle heller inte ge någon bild av det aktuella klientelet, och eftersom de intagna enligt samstämmiga omdömen från anstaltspersonal blivit svårhanterligare under de allra sista åren befanns det lämpligt att välja undersökningsobjekt så nära i tiden som möjligt. Undersökningen omfattar sålunda: samtliga män som den 1 april 1950 var omhändertagna på fångvårdens anstalter eller på ungdomsvårdsskolor och som vid tiden för omhändertagandet (domen) fyllt 18 men ej 21 år. Detta innebär, på få undantag när, att åldern också vid undersökningstillfället ligger mellan 18 och 21 år. Där denna åldersgräns har passerats, är det fråga dels om sådana fall som återtagits efter utskrivning på prov, dels sådana som begått brott före 21 års ålder men ådömts uf efter denna tidpunkt, vilket lagen medger. Nedanstående uppställning visar undersökningsklientelets storlek och dess fördelning efter typen av samhällsreaktion. Ungdomsfängelse Nyköping Skenas Uppsala Ystad Övriga

22 92 31 39 18

103 11 4

4 20

24 Vanliga frihetsstraff Straffarbete Fängelse Förvaring Skyddsuppfostran Lövsta Långanäs

Summa 344 79

Nyköpingsanstalten h a r en mindre mottagningsavdelning för uf-klientelet, som därifrån sorteras ut på andra anstalter. Normalt överförs de intagna till fångvårdens huvudanstalt för uf, Skenas, en öppen institution med plats för 90 intagna. För dem som misslyckas eller bedömes skola misslyckas i de friare vårdformerna på Skenas finns specialanstalter i Uppsala och Ystad. Uppsalaanstalten mottager rymmare och disciplinfall, medan Ystadsanstalten omhändertager fall med gravare psykiska defekter. De 18 uf-elever som inte återfinns på dessa fyra anstalter är till större delen sådana som överförts till någon av fångvårdens sinnessjukavdelningar, på Långholmen, Haga, Malmö eller Härianda. En liten grupp på 7 elever vistades på kolonien Leverstad. Av de undersökningsfall som dömts till tidsbestämda straff vistades strafffångarna (sf) på 21 olika anstalter och fängelsefångarna (ff) på 5 anstalter. De 4 förvaringsfallen (fv) var omhändertagna på 3 anstalter. Grupperna sf, ff och fv sammanfattar vi under beteckningen sff. Skyddsuppfostringsfallen (uvs) fanns på socialvårdens båda huvudanstalter för ungdomsklientel i de högre åldersgrupperna, Lövsta och Långanäs. 4. Undersökningens metoder

uppläggning

och

Anspråken på fullständighet hos en undersökning av detta slag kan i teorin drivas hur långt som helst men måste i verkligheten modifieras efter vad som är praktiskt utförbart. Vissa betydelsefulla uppgifter stod över huvud taget inte att få, och av dem som var tillgängliga kunde endast de tillräckligt säkra komma i fråga. För att inte

insamlingen och bearbetningen av uppgifterna skulle bli orimligt arbetskrävande var det också nödvändigt att inskränka dem till ett måttligt omfång. Under sådana omständigheter var det desto viktigare att det som togs med verkligen var relevant och lät använda sig för undersökningens syfte. Vilka uppgifter kunde då uppfylla dessa villkor? Avsikten med undersökningen var att ge riktlinjer för behandlingen av klientelet. Den synpunkten måste därför hela tiden hållas i förgrunden. Undersökningen måste utgå från de givna, på anstalt omhändertagna individerna, klassificera dem som personlighetstyper och klarlägga deras sätt att reagera, i första hand på anstaltsvistelsen. Man skulle därigenom få klarhet om i vilka fall särbehandling vore behövlig. För denna undersökningslinje krävdes en bedömning av varje individs personlighet i jämförbara termer. Undersökningen berör inte den sociala missanpassningen i och för sig som sociologiskt fenomen. Den behandlar inte ungdomsbrottslighetens uppkomst och orsaker, men ger ändå genom själva sin uppläggning en viss belysning åt dessa frågor. För den personlighetsbedömning som var undersökningens huvudändamål krävdes nämligen som bakgrund uppgifter om de undersöktas hem- och uppväxtförhållanden, skolgång, arbete o. s. v. Utan att göra anspråk på att ge kausalförklaringar avsågs undersökningen här ge upplysning om vilka och h u r många av de intagna som i dessa avseenden inte haft normala erfarenheter. I enlighet med detta resonemang grupperades de uppgifter som skulle insamlas om varje individ i fyra olika avsnitt, nämligen social status (upp-

växt, skol- och yrkesutbildning, anpassning i arbetslivet, bindning till andra könet, tidigare samhällsåtgärder, asocialitets- och kriminalitetstyp), fysisk status (kroppsbyggnad, allvarligare sjukdomar, skador, defekter), personlighetsstatus (allmän psykisk mognadsgrad, intelligens, psykisk rörlighet, aktivitetstyp, känsloreaktionernas typ, reaktionssätt inför yttre incitament, kontaktattityd, intressetyp, uthållighet, social personlighet, specialsymptom) samt anstaltsstalus (allmän reaktionstyp, behandlingsbehov). Två synpunkter måste uppmärksammas vid utarbetandet av uppgiftsformuläret efter det att arten och omfånget av de önskade uppgifterna i huvudsak bestämts. 1. Frågorna om yttre levnadsomständigheter måste ges sådan formulering att de kunde objektivt besvaras med hjälp av tillgängligt aktmaterial. 2. De termer i vilka personlighetsbedömningen skulle uttryckas måste ges sådan innebörd att de kunde användas med största möjliga grad av entydighet. Det första problemet löstes, som delvis redan framgått, på så sätt att vi tog med bara vissa minimiuppgifter om objektivt konstaterbara faktorer. Genom två provundersökningar fastslogs, att de uppgifter vi bestämt oss för, verkligen var möjliga att erhålla om alla intagna. I den instruktion som utsändes till den anstaltspersonal som skulle ansvara för insamlingen av uppgifterna gavs detaljerade anvisningar om h u r de olika faktorerna skulle definieras. De sålunda fastställda begreppsbestämningarna kommenteras längre fram i anslutning till redogörelsen för undersökningsresultaten. Långt svårare tedde sig det andra problemet. För att en undersökning skall kunna göra anspråk på någon

grad av allmängiltighet är det nödvändigt att den använda terminologin ingår i ett enhetligt referenssystem. Detta vill säga att en och samma term skall, oavsett om den används av hur många undersökare som helst, täcka ett och samma väl definierade och entydiga begrepp. Vår undersökning måste begagna psykologiska termer, vilka i och för sig är svåra att ge full entydighet. I praktiskt syfte var det också nödvändigt att förenkla terminologin för att den skulle förstås av bedömare utan psykologisk fackkunskap och medge en objektiv och enhetlig bedömning av undersökningsgruppen. Utom genom skriftliga instruktioner tillförsäkrade vi oss denna enhetlighet genom att den av oss som hade att ansvara för uppgiftsinsamlingen besökte varje större anstalt och gav muntliga anvisningar om hur de olika punkterna skulle tolkas. Detta tillvägagångssätt har tillämpats för praktiskt taget alla ufoch uvs-fall och för större delen av sf-, ff- och fv-fallen. Inom sistnämnda grupp har emellertid bedömningen sannolikt blivit av mer ojämn kvalitet, beroende dels på de många ströfallen vid en rad anstalter som av tidsskäl inte kunde besökas dels också på att aktmaterialet inom denna grupp inte varit så omfattande och allsidigt som i de båda andra grupperna. Arbetet med materialinsamlingen genomfördes i tre etapper. 1. Innan formuläret slutgiltigt fastställdes företogs provundersökningar på olika anstalter, en i Uppsala, en i Ystad och en på Skenas, vardera omfattande 10 fall. Dessa provundersökningar medförde en del smärre omredigeringar, varpå nya kontrollprov gjordes. 2. Undersökningsformuläret jämte instruktioner sändes ut till anstalterna omkring den 15 mars, då också den för uppgiftsinsamlingen 81

ansvarige började sin instruktionsresa. Fältarbetet var i sin helhet avslutat omkring den 15 maj. 3. Före den egentliga bearbetningen granskades alla formulär och kontrollerades att alla uppgifter var korrekt ifyllda. Där så var nödvändigt återsändes de till anstalterna för komplettering. Uppgifterna om de undersöktas alla yttre levnadsomständigheter har hämtats ur det för varje intagen tillgängliga aktmaterialet. Personliga intervjuer med de intagna h a r inte förekommit. För uf-klientelets del är aktmaterialet i tillfredsställande grad likformigt och utförligt. Varje elevakt, som för samtliga elever lagts upp på den gemensamma mottagningsanstalten, består av följande för denna undersökning använda handlingar: 1. Rättegångsprotokoll, innefattande protokoll över särskild förundersökning och summarisk läkarundersökning. 2. Verkställighetsundersökning (utförd på mottagningsanstalten till ledning för behandlingen). 3. Psykotekniska institutets anlagsundersökning. 4. Daganteckningar. Aktmaterialet för ungdomsvårdsskolornas elever är likaledes utförligt och av god kvalitet. Följande handlingar ha utnyttjats: 1. Social utredning (utförd av barnavårdsnämnd). 2. Lärarutredning. 3. Läkarundersökning. 4. Eventuella domstolshandlingar. För övriga kategorier av undersökta, sf-, ff- och fv-fall, är materialet mer ojämnt och av växlande omfattning. Som regel föreligger följande handlingar: 1. Rättegångsprotokoll, innefattande förundersökningsprotokoll. 2. Verkställighetsundersökning.

82 Insamlingen av uppgifterna ur akterna liksom personlighetsbedömningen av varje undersökt individ h a r omhänderhafts av anstaltscheferna, biträdda av kuratorer eller assistenter. I viss utsträckning har också fängelseläkarna medverkat. Personlighetsbedömningen har mestadels utförts i samråd mellan ovannämnda befattningshavare och alltid efter direkta anvisningar från den av oss som ansvarat för uppgiftsinsamlingen. Där så varit möjligt har de olika befattningshavarna oberoende av varandra bedömt samma individ. I de flesta fall visade resultaten en slående överensstämmelse. Vid divergerande omdömen avgjordes frågan efter överläggning med oss. Genom detta tillvägagångssätt erhölls en god kontroll på att de använda termerna var så formulerade att de kunde entydigt uppfattas av olika bedömare och att de undersökta individerna naturligt lät sig klassificera efter de givna skalorna.

5.

Undersökningsresultatet

Våra undersökningsresultat sammanfattas för denna framställnings vidkommande i tre tabeller. Tabell A är en huvudtabell över de tre klientelgrupperna — uf, sff, uvs — och redovisar hur dessa grupper i sin helhet dels var för sig och dels totalt fördelar sig på de skilda undersökningsfaktorerna, sammanförda i fyra avsnitt med underrubriker, på sätt vi tidigare redogjort för. I tabell B redovisas det ur anstaltssynpunkt svårbehandlade uf- och sffklientelet skilt från det övriga. Denna gruppering h a r företagits i enlighet med vår undersöknings huvudsyfte — för att än en gång betona detta — nämligen att ge upplysning framför allt om

det klientel för vilket nuvarande vårdresurser ej förslår. Klassificeringen av klientelet i svårbehandlade och ej svårbehandlade h a r skett enligt följande principer. Under rubriken »Anstaltsstatus» har anstaltsledningen sammanfattat behandlingsbehovet för varje undersökt intagen. Där ges dels upplysning om den intagnes allmänna reaktionssätt inför anstaltsvistelsen, dels ock huruvida han med de på anstalten tillgängliga resurserna kan behandlas där eller behöver någon form av särbehandling. Under BB och CC i huvudtabellen visas vilka reaktionssätt och särbehandlingsformer det gäller och hur de tre klientelgrupperna fördelar sig i detta avseende. Omedelbart iögonenfallande är att behandlingsresurserna inom alla vårdformer förefaller lika otillräckliga. Särbehandling av något slag behövs för ungefär hälften av såväl uf- som sffgruppen. Uvs-eleverna ligger bättre till men gruppens litenhet tillåter inga slutsatser. Tendensen torde dock göras fullt förklarlig därav att ungdomsvårdsskolorna faktiskt har bättre resurser. Mot metoden att bedöma vårdbehovet efter resurserna på vistelseanstalten kan invändas att en annan inbördes anstaltsplacering av de intagna måhända givit ett något annorlunda resultat. De förskjutningar det här skulle kunna bli fråga om torde dock inte vara av den omfattningen att man behöver taga hänsyn därtill. Det visade sig nämligen att den använda klassificeringsmetoden var i hög grad adekvat och väl tillämplig på undersökningsgruppen. För den praktiskt arbetande anstaltspersonalen gavs föga anledning till tveksamhet hur en viss intagen skulle klassificeras ur behandlingssynpunkt. När vi sedan sammanställt tabell B har vi som ur anstaltssynpunkt svårbe6

handlade räknat de fall för vilka särbehandling betecknats som trängande eller önskvärd av säkerhetsskäl eller trängande eller önskvärd av psykiska skäl, d. v. s. huvudsakligen de som i fråga om allmän reaktionstyp har betecknats som rymmare, uppviglare eller på annat sätt så problembetonade att vårdresurserna ej ansetts tillräckliga. Mot den svårbehandlade gruppen ställes de ej svårbehandlade, d. v. s. det klientel för vilket nuvarande vårdresurser i rent anstaltsmässig bemärkelse kan anses tillräckliga. Denna grupp omfattar praktiskt taget alla dem som till sin allmänna reaktionstyp h a r betecknats som förnuftigt anstaltsanpassade och initiativlöst anstaltsanpassade samt en rätt stor del av dem som är på något sätt problembetonade. De relativt få fall som behöver särbehandling av fysiska orsaker har fördelats mellan de båda huvudgrupperna efter en bedömning från fall till fall till vilken kategori de bort räknas. Begreppet svårbehandlad har sålunda knutits till den intagnes svårskötthet på anstalten och ej till frågan om huruvida det framstått som särskilt svårt att uppnå ett gott framtida resultat av behandlingen. Det är av betydelse att denna bestämning av begreppet svårbehandlad observeras, eftersom till följd härav många intagna som ur prognostisk synpunkt är mycket svårbehandlade, t. ex. vissa initiativlöst anstaltsanpassade, kommit att hänföras till de ur anstaltssynpunkt ej svårbehandlades grupp. I tabell C — som också omfattar endast uf- och sff-klientelet — h a r de undersökta grupperats med hänsyn till om de tidigare vistats på anstalt eller ej. Avsikten är alltså här att undersöka dem som misslyckats i tidigare anstaltsvård och h u r de skiljer sig från

det övriga klientelet. I viss utsträckning sammanfaller de anstaltsbehandlade med de svårbehandlade (se J i tabell B). Jämnt hälften av uf-klientelet har tidigare anstaltsbehandling bakom sig, företrädesvis vid ungdomsvårdsskola (se J, tabell A). Sff-klientelet omfattar något fler anstaltsbehandlade (ca 60 % ) , bl. a. beroende på att här innefattas åtskilliga som efter misslyckad uf-behandling dömts till tidsbestämda straff. I det följande kommenteras de tre tabellerna samtidigt, rubrik för rubrik. I första hand utgår vi därvid från ufmaterialet, eftersom detta är det för oss viktigaste. Sff-materialet kommer dock genomgående att behandlas för jämförelse och bekräftelse av resultaten från uf-materialet. 6. Statistiska

synpunkter

Det skulle vara önskvärt, om man kunde jämföra det i tabellerna A—C redovisade materialet med ett normalmaterial, bestående av jämnåriga män som inte kommit i kontakt med ungdomsanstalterna eller ungdomsvårdsskolorna. Något dylikt jämförelsematerial föreligger emellertid icke, och att med hjälp av i andra sammanhang insamlad statistik utföra dylika jämförelser låter sig endast göra i något enstaka fall. Av den deskriptiva presentation av materialet i tabellerna som kommer att lämnas i följande avsnitt framgår dock att det här behandlade klientelet i åtskilliga hänseenden måste avvika väsentligt från ett normalmaterial, medan i andra hänseenden dylika avvikelser knappast synas föreligga. Därjämte är det av intresse att med ledning av det i tabellerna redovisade materialet söka påvisa vilka olikheter, som föreligger mellan de olika klientel-

grupperna. Med hjälp av tabell A kan sålunda undersökas i vilka avseenden uf-, sff- och uvs-grupperna skiljer sig från varandra. Tabellerna B och C gör det på motsvarande sätt möjligt att studera olikheterna mellan de svårbehandlade och de ej svårbehandlade samt mellan de anstaltsbehandlade och de ej anstaltsbehandlade. På grund av materialets ringa storlek måste alla dylika slutsatser dragas med stor försiktighet. Skillnaderna mellan två procenttal måste vara ganska stora för att man skall kunna vara övertygad om att de inte är slumpbetingade. Särskilt gäller detta naturligtvis om jämförelsen avser klientelet från ungdomsvårdsskolorna som blott omfattar 24 individer. För att klargöra vilka skillnader som kan anses statistiskt säkerställda har utförts medelfelsberäkningar. Det torde icke finnas anledning att framlägga det ganska utrymmeskrävande siffermässiga resultatet av dessa beräkningar. I stället skall i det följande anges i vilka hänseenden de i tabellerna redovisade siffrorna gör det möjligt att påstå att de olika klientelgrupperna skiljer sig från varandra. Därvid tillämpas den vanliga regeln att en skillnad måste vara större än tre gånger medelfelet för att den skall kunna anses statistiskt säkerställd. Det bör framhållas att det förhållandet att en statistiskt säkerställd skillnad inte framkommit i detta material ej betyder att en dylik skillnad icke skulle finnas. En undersökning på ett större material skulle säkert i många fall bekräfta att skillnader som nu måste betraktas såsom slumpbetingade i själva verket existerar. Särskilt gäller detta gruppen uvs i tabell A. Denna grupp är som redan nämnts så liten att den endast medger få slutsatser. Vidare

kan nämnas att i tabell B framkommer många skillnader som nu måste betraktas som slumpbetingade men som säkerligen skulle bekräftas i ett större material. 7. Social

slalus

A. Uppväxtort. Vår undersökning har på denna punkt avsett att ge en allmän överblick över hur stor del av klientelet som kommer från urbaniserad miljö eller ej, hur många som kan betecknas som slorstadspojkar, lantbor o. s. v. Till storstadsbor h a r då också räknats sådana som växt upp i nära omgivning till storstad. I fall då den undersökte under uppväxttiden vistats på olika ortstyper h a r medräknats endast den ort, där vederbörande vistats åren närmast före kriminaliseringen. Gränsfallen har endast utgjort ett fåtal och kan sålunda inte ha nämnvärt inverkat på fördelningen mellan olika ortstyper. En övervägande del av klientelet har växt upp i stadsmiljö. Från storstäder kommer 42 % av totalklientelet och ytterligare 43 % från andra städer och tätorter. Från ren landsbygd kommer endast en ringa del, 15 %. Mellan olika klientelgrupper finns i detta hänseende inga statistiskt påvisbara skillnader. B. Uppfostran. Vi har inte inriktat oss på att söka klarlägga hela orsakssambandet mellan uppväxtförhållandena och den sociala missanpassningen utan endast sökt få en uppfattning om hur många av de intagna som haft normala hemförhållanden och hur många som aldrig tillhört en vanlig familjegrupp. En riktig känslobindning till personer i barnets närmaste omgivning är av central betydelse för dess senare sociala anpassning. I den lilla primär-

gruppen familjen läggs grunden för beteendet gentemot den vidsträcktare sociala omgivningen och samhället. Vi har velat utreda för hur många av vårt klientel denna normala utveckling måste ha blivit störd. Rent yttre faktorer, såsom tillhörighet till en viss socialgrupp, inom- eller utomäktenskaplig börd, uppfostran av fosterföräldrar eller egna föräldrar, blir i och för sig ur vår synpunkt mindre betydelsefull och har därför inte tagits upp. »Samlevande föräldrar» innefattar även adoptiv- och fosterföräldrar, övriga punkter under detta avsnitt torde vara fullt förståeliga utan kommentarer. Under någon del av sin barndom har 83 % av totalklientelet uppfostrats av samlevande föräldrar. Återstoden, 17 %, har aldrig vid något tillfälle haft ett fullständigt föräldrahem. En sammanställning över hur många av de undersökta som hela sin barndom vistats enbart hos samlevande föräldrar ger som resultat att 46 % fått tillhöra en sådan normal familjegrupp. Av övriga 54 c/c har ett fåtal uppfostrats enbart av ena föräldraparten — i allmänhet är det utomäktenskapliga barn — medan resten, omkring halva totalklientelet, uppfostrats i »stympade» hem eller en eller flera gånger bytt uppfostringsmiljö (t. ex. flyttats mellan fosterhem, tidvis vistats på barnhem o. s. v.). Uf och sff är genomgående lika utom att antalet ensambarn är större bland uf. Mellan svårbehandlade och ej svårbehandlade, anstaltsbehandlade och ej anstaltsbehandlade föreligger inga signifikanta skillnader. Svår- och anstaltsbehandlade visar dock nästan genomgående högre procenttal för negativa faktorer och det är sannolikt att ett större material kunnat ge säkra skillnader.

C. Speciella ogynnsamma uppväxtomständigheter. I linje med undersökningens uppläggning att inte ge djupare orsaksanalys har vi inskränkt oss till att av övriga ogynnsamma miljöinflytelser under uppväxttiden medräkna endast mycket grava faktorer som är lätt konstaterbara i den sociala anaranesen. »Bristande tillsyn» anses ha förelegat då tillsynen av barnet allvarligt eftersatts. Vistelse på daghem eller hos anhöriga på grund av båda föräldrarnas förvärvsarbete har således inte i och för sig räknats hit. »Dålig ekonomi» betecknar understödsmässiga förhållanden. Med »exceptionell trångboddhet» har avsetts tre eller flera personer per rumsenhet. »Sjuklighet och lyte» och »psykisk rubbning» hos närstående har medräknats endast i de fall där hemmiljön därav fått en speciell prägel. Huvudsakligen gäller detta fall där sjukhusvård eller annat omhändertagande förekommit. »Spritmissbruk» betyder att missbruket varit av den art att det färgat hematmosfären. Med »sexuell lösaktighet» menas att prostitution eller öppen promiskuitet förelegat.

ekonomi i hemmet, kriminalitet hos närstående är de därnäst vanligaste ogynnsamma faktorerna i uppväxtmiljön hos respektive 31, 28 och 22 % av totalklientelet. Liksom vid avsnitt B gäller att nästan alla faktorer under C visar större frekvens bland de svårbehandlade (ej så ofta bland de anslaltsbehandladc) men att de uppkomna skillnaderna på grund av materialets litenhet måste betraktas som slumpbetingade. Vissa signifikanta skillnader finns dock. Frekvensen av bristande tillsyn är sålunda större bland de svårbehandlade än bland de ej svårbehandlade. Psykisk rubbning hos närstående förekommer mer sällan hos ej svårbehandlade sff än hos övriga. Spritmissbruk hos närstående är sällsynt hos ej anstaltsbehandlade sff.

De störningar i kontakten med omvärlden som översikten över vårt klientels familjesituation under uppväxten påvisar är delvis av så svåråtkomlig art att de inte låter sig omedelbart beläggas. Så mycket mer iögonenfallande framstår då klientelets svåra barndomsförhållanden i sammanställningen över de klart dokumenterade missförhållanden, som ovan definierats. Större delen, 77 % av totalklientelet, har i sin tidigare historia utsatts för dessa uppenbart skadliga påverkningar.

D. Allmänbildning. Undersökningen av klientelets skolförhållanden har måst inskränkas till att belysa i vad mån skolgången rent formellt varit fullständig eller ej. Ofullständig folkskolekurs på grund av hjälpklassundervisning eller för tidig avgång på grund av sjukdom eller bristande begåvning har antecknats, däremot inte kvarsittning eftersom praxis här är mycket skiftande vid olika skolor. Skolsvårigheter av annat slag (skolkning, disciplinstörningar, snatterier o. s. v.) har rikligt förekommit bland de undersökta som ett tidigt uttryck för deras bristande anpassning. Aktmateri-

Vanligast är bristande tillsyn som förekommit hos 45 % av totalklientelet. Spritmissbruk hos närstående, dålig

86 Endast 14 '/c av totalklientelet har haft eller kan ha haft goda hemförhållanden, d. v. s. en uppväxtsituation utan några negativa faktorer av det slag som medtagits i vår undersökning. Det gäller här sålunda de fall som uppfostrats enbart av sina egna föräldrar och där inga av de ovan definierade missförhållandena i hemmiljön förelegat.

alet på denna punkt är emellertid inte tillräckligt enhetligt, varför dessa u p p lysningar också h a r måst förbigås. Med de angivna reservationerna förefaller inte klientelets skolgång i folkskolan att h a varit speciellt anmärkningsvärd. Det föreligger heller inga skillnader mellan klientelgrupperna. Av totalklientelet har 80 % genomgått vanlig folkskola. Högre skolbildning har förekommit endast i ett fåtal fall och i allmänhet bestått endast av ett eller ett par år i läroverk. På grund av bristande begåvning har 6 % avgått enligt folkskolestadgans § 48. Därjämte har 10 % undervisats i hjälpklass. Detta är ett högre tal än för det totala antalet folkskolebarn. För de senare angives (i nr 9/1950 av »Aktuellt från Skolöverstyrelsen») antalet hjälpklassbarn i hela riket till 1,37 %, för de särskilda hjälpklassdistrikten till 3,18 % och för det distrikt där antalet hjälpklassundervisade är högst till 8,2 Vo. Man får h ä r givetvis taga hänsyn till att vårt klientel övervägande kommer från städer och storstäder, där hjälpklassundervisningen är bättre utbyggd än på andra orter. E. Yrkesutbildning. Den övervägande delen av vårt klientel, 83 %, har ingen som helst yrkesutbildning som hjälp vid sin arbetsanpassning. Med yrkesutbildning avses här en under längre tid planmässigt bedriven utbildning i skolform eller hos mästare. Utbildning av denna kvalitet som försiggått vid anstalt har även medräknats. I de fall där yrkesutbildning förekommit har den i själva verket ofta bestått i en sådan anstaltsutbildning och alltså inte berott på individens spontana åtgörande. Härav förklaras att uf-klientelet h a r lägre procent yrkesutbildade än sff-klientelet. (Skillnaden är visserligen inte

signifikant, men uf ligger så mycket lägre än övriga grupper att en skillnad är sannolik.) Eftersom sff-klientelet till stor del rekryteras av f. d. uf-elever har de också ofta bakom sig denna icke frivilliga anstaltsutbildning. Det låga antalet yrkesutbildade bland våra undersökningsfall torde inte i och för sig behöva ge dem en särställning i förhållande till ungdom i allmänhet, eftersom egentlig yrkesutbildning ej är så vanlig i motsvarande åldersgrupp och i nuvarande arbetsmarknadssituation. I kombination med andra ogynnsamma omständigheter bidrager emellertid hos vårt klientel detta bristande yrkesintresse till att förvärra den sociala situationen. F och G. Anpassning i arbetslivet. De undersöktas arbetsanpassning har fastställts dels efter antalet arbetsbyten, dels efter kontinuiteten i yrkesinriktningen. »Yrkesinriktad» betyder att vederbörande hållit sig inom ett visst yrkesområde (t. ex. mekaniskt verkstadsarbete, plåtslageri, instrumentarbete). »Få arbetsbyten» avser i genomsnitt högst två anställningar per år efter slutad skolgång, »täta arbetsbyten» tre eller flera anställningar per år. Det kan tyckas att två anställningar per år inte vittnar o m ' någon större anpassningsförmåga, men gränsen sattes så högt för att göra det möjligt att utskilja de åtminstone relativt uthålliga. Uppgifterna om arbetslöshet visade sig svåra att kontrollera, varför de i denna framställning lämnas åsido. Klientelets brist på stabilitet och uthållighet i yrkeslivet är mycket påtaglig. Endast 27 % har betecknats som yrkesinriktade och endast 29 % har bytt arbete högst två gånger per år. Den bästa yrkesstabiliteten i vår mening (både yrkesinriktad och med få 87

arbetsbyten) nås endast av 14 %. Uvsklientelet, som i stor utsträckning röjt lösdrivartendenser, visar ännu lägre siffror. Ännu mindre än i fråga om yrkesutbildningen kan man vänta sig att ungdomar i den relativt låga åldern under 21 år skulle ha visat någon större uthållighet och stannat i sina arbetsanställningar, när de senaste årens överrörlighet på arbetsmarknaden h a r gjort det möjligt för den unga arbetskraften att välja efter behag mellan arbetserbjudandena. Det är dock uppenbart att den obenägenhet för en ordnad livsföring som de tillfälliga och oregelbundna arbetsanställningarna vittnar om hos vårt klientel är så stark att den allvarligt h i n d r a r samhällsanpassningen. Skillnaden mellan anstaltsbehandlade och ej anstaltsbehandlade uf belyser på sitt sätt detta förhållande. Den senare gruppen med sin relativt m i n d r e besvärliga förhistoria har visat bättre stadga också i arbetslivet. H. Bindning till andra könet. Vårt klientel är ännu inte uppe i de åldrar då familjebildning i allmänhet äger rum. Vi h a r i detta avsnitt dock försökt få en uppfattning om i vad mån en beständigare anknytning till en person av motsatt kön kunde tänkas ingå i klientelets erfarenheter. Det bör alltså observeras att den synpunkt det h ä r gäller inte berör klientelets sexuella erfarenheter i och för sig. En sådan kartläggning har undersökningen inte haft möjlighet att åstadkomma. Vi h a r endast velat få klarhet i om förbindelsen med en kvinnlig partner varit så stabil att däri kunde ligga något av intresse för behandlingen. En kontakt av sådan art h a r emellertid angivits endast för en liten del av klientelet, varvid är att märka att det diffusa begreppet »fast

sällskap» inte får pressas för hårt. Dock är frekvensen »gift eller fast sällskap» större bland ej svårbehandlade än svårbehandlade sff. Hela 13 % av dessa 18—21-åringar har däremot försörjningsplikt mot barn utom äktenskap. Det förefaller helt uteslutet att frekvensen skulle vara lika vanlig i ett normalmaterial. I det föregående har bakgrunden till klientelets anpassningssvårigheter blivit belyst. De manifesta missanpassningssymptomen, i första hand kriminaliteten, och de ingripanden från samhället som de föranlett, kommenteras i de följande avsnitten. /. Tidigare samhällsåtgärder utan frihetsb er övande. Den övervägande delen av klientelet har långt före det aktuella omhändertagandet varit föremål för samhällsåtgärder som inte inneburit något frihetsberövande. över hälften, 53 %, är således tidigare villkorligt dömda och 40 % h a r tilldelats varning av barnavårdsnämnd. Endast 14 % av totalklientelet h a r direkt berövats friheten utan att först något försök gjorts med tillrättaförande i mildare form. Här föreligger dock en skillnad mellan uf, sff och uvs som betingas av grunden för omhändertagandet. Varning av barnavårdsnämnd och åtalseftergift är vanligare men villkorlig dom mindre vanlig bland uvs än bland övriga. Uvsklientelet omhändertages nämligen lika ofta på grund av allmän asocialitet som på grund av kriminalitet. Åtalseftergift och böter förekommer oftare bland uf än bland sff. Fall med en eller flera åtgärder utan frihetsberövande är mindre vanliga bland sff än bland övriga. J. Anstaltsbehandling.

Tidigare

an-

staltsbehandling har tagits till utgångspunkt för en särskild tabell och redan inledningsvis kommenterats. Här skall endast ytterligare beröras skillnaden mellan svårbehandlade och ej svårbehandlade på denna punkt. De förra har i långt större utsträckning än de senare varit på anstalt, i första hand ungdomsvårdsskola. Två förklaringar härtill är tänkbara. För det första är det rimligt att antaga att de svårbehandlade visat tidigare och gravare beteenderubbningar än de övriga och således måst omhändertagas i större utsträckning. För det andra är det tänkbart att intagna som förut varit på ungdomsvårdsskolor och vant sig vid dessas friare, mer nyanserade och aktiva vårdformer har svårt att finna sig i den strängare tillsynen på ungdomsanstalterna och blir intoleranta mot denna form av anstaltsvistelse. K. Asocialitetsfaktorer. Halva klientelet har, bortsett från de direkt lagstridiga handlingarna, ådagalagt en allmänt asocial livsföring. Vissa klart bestyrkta beteenden har lagts till grund för denna bedömning. Spritmissbruk har noterats för 34 % av totalklientelet. Som spritmissbrukare har betecknats sådana som varit berusade vid brottstillfällena eller varnats av nykterhetsnämnd eller vilkas alkoholvanor eljest fört med sig oomtvistliga skadeverkningar. I betraktande av klientelets ungdom förefaller antalet spritmissbrukare högt. Visserligen är det här i allmänhet inte fråga om en allvarligt befäst alkoholism utan missbruket får snarare ses som ett uttryck för en slapp och odisciplinerad livsföring. Det är på så sätt betecknande att det mer lätthanterliga klientelet h ä r snarast visar högre frekvens. För sff föreligger en signifikant

skillnad på denna punkt, både mellan svår- och ej svårbehandlade samt mellan anstalts- och ej anstaltsbehandlade. »Lösdrivartendenser» har tillskrivits dem som längre tider vagabonderat från ort till ort eller uppehållit sig inom en storstadsräjong och i båda fallen undanhållit sig ordnat arbete. Av totalklientelet h a r 21 % visat sådana tendenser. Homosexuell prostitution skulle enligt de lämnade uppgifterna h a förekommit i mycket ringa omfattning. Med den utbredning som företeelsen i fråga fått på senare år kan detta synas förvånande, och den verkliga siffran ligger förmodligen åtskilligt högre. Det är ju h ä r fråga om uppgifter som är mycket svåråtkomliga. Detsamma gäller också uppgifterna om soutenörtendenser. L. Kriminalitetstyp. Så gott som hela klientelet h a r begått brott av mer än en typ, t. ex. både stöld och misshandel. Alla slags kombinationer av brottstyper förekommer, varvid den vanligaste är tjuvnad med eller utan inbrott kombinerat med tillgrepp eller olovligt brukande av bil (häri inräknat ett fåtal motorcykelstölder samt en flygmaskinsstöld). över huvud taget dominerar egendomsbrotten. Tjuvnad utan inbrott har förövats av 60 % av totalklientelet och tjuvnad med inbrott av ungefär lika många (61 % ) . Antalet biltjuvar är också av samma storlek (59%). Tjuvnad med inbrott och tillgrepp av bil mer än två gånger förekommer sällan bland uvs. »Andra egendomsbrott», såsom förskingring, bedrägeri och förfalskning, förekommer oftare bland uf än bland övriga. Tjuvnad (med eller utan inbrott) ä r vanligare bland svårbehandlade än bland ej svårbehandlade (dock före-

ligger ej någon skillnad för uf i fråga om tjuvnad utan inbrott). Tillgrepp av bil fler än två gånger och andra egendomsbrott är sällsynta bland ej svårbehandlade sff. Tjuvnad med inbrott, biltillgrepp fler än två gånger samt andra egendomsbrott är sällsynta bland ej anstaltsbehandlade sff. Våldsbrotten är inte av större omfattning. De grövsta våldsbrotten faller inom sf under rubriken »övrigt» som bland annat omfattar mord, men det är inte heller här fråga om något större antal våldsbrott. Vanligast av våldsbrotten är misshandel, vilket torde få ses mot bakgrund av klientelets alkoholvanor. Ligabrottsligheten är oväntat liten. Bortsett från den möjligheten att upplysningarna i aktmaterialet kanske inte på denna punkt är tillräckliga skulle detta kunna förklaras av att ligabildning är vanligare i yngre ålderskategorier än som representeras av vårt klientel.

8. Fysisk

status

M. N. O. Kroppsbyggnad. Enligt en ganska allmän men obekräftad föreställning skulle fångvårdsklientelet i hög grad bestå av fysiskt bristfälliga individer. Att så skulle vara fallet bestyrktes knappast av vårt klientelmaterial. Klientelet har först fördelats efter allmän kroppsbyggnadstyp. Kraftig, ordinär eller klen kroppsbyggnad avser allmänintrycket av skelett och muskler. Kroppslängden har bestämts på följande sätt. »Ordinär längd» har satts till 168—176 cm, eftersom klientelet i åtskilliga fall ännu inte nått sin fulla kroppslängd. Längd över och under detta mått har då gällt som lång respek90

tive kort. Dessutom har i aktmaterialet genomgående den absoluta längden i cm angivits. Ordinärt byggda är 60 % av totalklientelet och kraftigt byggda 28 %. Endast 12 % har betecknats som klena till växten. Även om man tar hänsyn till att bedömningen på sina håll kan var schematisk och lekmannamässig (i de flesta fall finns dock läkarutlåtanden som stöd) tyder siffrorna knappast på fysisk underutveckling hos de undersökta. Att 34 % av totalantalet betecknats som magra kan inte anses anmärkningsvärt för en åldersgrupp, som ännu inte nått sin fulla kroppsstorlek. Några skillnader mellan klientelgrupperna finns inte. I fråga om klientelets kroppslängd föreligger ett p a r omständigheter av visst intresse. För det första är uppgiften om längden i cm oemotsägligt objektiv. För det andra finns det möjligheter att på denna punkt jämföra vårt klientel med ett normalmaterial, nämligen de senaste årgångarnas värnpliktiga. Ordinär längd, 168—176 cm, har 42 % av klientelet, medan hälften, 51 %, ligger över denna gräns. Medellängden är 176,34 cm, medan medellängden för 1949 års värnpliktiga 20åringar från hela riket (enligt uppgift från centrala värnpliktsbyrån) är 175,00 cm. Här finns alltså en tydlig skillnad, särskilt som medelåldern för vårt klientel är något under 20 år. Emellertid varierar kroppslängden efter boningsort med högre värden i städer än på landsbygd. Då vårt klientel i övervägande utsträckning består av stadsbor kan dess högre medelvärde förmodligen förklaras härav. Enbart storstadsborna bland vårt klientel har dock medellängden 177,23 cm. Värdet för motsvarande värnpliktiga är inte exakt känt.

P. Q. R. Sjukdomar, skador, defekter. Fysiska sjukdomar, skador och defekter, både tidigare och aktuella, h a r redovisats så snart de funnits upptagna i aktmaterialet eller eljest varit kända. Dessa uppgifter har granskats av vår medicinske medarbetare och av denne systematiserats enligt följande principer. Under »sjukdom som fordrar läkarkontroll», h a r medtagits t. ex. astma, eksem, hjärtfel e t c , medan utläkt tuberkulos, läkt magsår etc. uteslutits. Ej heller har medtagits benbrott och andra liknande skador annat än då dessa lämnat så påtagliga men att yrkesvalet måste påverkas härav. Banala akuta sjukdomar och skador har uteslutits. Av totalklientelet blir det enligt dessa beräkningar 12 % som lider av sådan sjukdom som kräver läkarkontroll. Hos 9 % av fallen förekommer defekter av socialmedicinsk betydelse, i första hand sådana som starkt begränsar yrkesmöjligheterna. Sådana defekter är starkt nedsatt syn och diverse missbildningar. Däremot h a r ej medräknats lindrigare defekter, såsom färgblindhet eller plattfot. Fall av skallskada som varit förenad med hjärnskakning uppgår till 9 % och skallskador där medvetslöshet ej särskilt angivits i akten till 4 7c. Sammanlagt 44 fall av skallskador, d. v. s. 13 %, förekommer således i totalklientelet. De flesta har med säkerhet varit förenade med hjärnskakning men endast i 5 fall har en efterundersökning gjorts. Eftersom hjärnskakningar kan medföra psykiska förändringar och ge upphov till beteenderubbningar, tyder siffran 13 % på att man här möjligen har en faktor att räkna med vid analysen av klientelets psykiska struktur. Av hela klientelet hade 28 % en eller flera av ovannämnda sjukdomar, ska-

dor eller defekter, vilket torde få anses högt, särskilt som ingående läkarundersökning endast skett i ett fåtal fall. Mellan olika klientelgrupper föreligger inga skillnader i fråga om fysisk status.

9.

Personlighetsstatus

De faktorer som hittills behandlats har i allmänhet varit i rätt hög grad möjliga att objektivt konstatera. Som i det föregående uttryckligen påpekats är däremot personlighetsbedömningen pä ett annat sätt utlämnad åt subjektiva värderingar trots de åtgärder för enhetlig bedömning som tidigare beskrivits. Skillnaderna mellan uf och sff torde illustrera detta. Sff har som förut omtalats bedömts av flera uppgiftslämnare av vilka en del ej kunnat få personlig handledning. Nästan genomgående visar sff-materialet mindre spridning än uf-materialet. Det ligger samlat kring de mest lättåtkomliga värdena på skalorna. Det är t.ex. lättare att kalla en person »normal», »odeciderad» eller »indifferent» i ett visst avseende än att ge ett differentierat omdöme, om den egenskap det gäller att bedöma inte är fullt förstådd. Man får då visserligen också hålla i minnet att det inte är omöjligt att sff-klientelet i verkligheten är mer »normalt» eller på annat sätt mer homogent än uf-klientelet eftersom uf ofta tillgripes just för mer komplicerade fall. Det är nödvändigt att förutskicka dessa anmärkningar för att inte tabellerna över klientelets personlighetsstatus skall ge anledning till misstolkning. S. Allmän psykisk mognadsgrad. Med »psykisk mognad» har avsetts i vad mån vederbörande gör intryck av att 91

vara allmänt mogen för sin ålder utan att däri och för sig innefattas intrycket av intelligens eller allmän rörlighet. En individ med hög intelligenskvot kan mycket väl vara psykiskt omogen i den mening termen här fått. Endast 40 % av totala antalet undersökta har bedömts som normalt psykiskt mogna, 37 % som ej fullt mogna och 23 % som infantila, över halva klientelet skulle således bestå av individer som ej kan behandlas på samma sätt som om de vore i nivå med sin kronologiska ålder. Här måste dock göras vissa reservationer. Denna bedömningsfaktor hör onekligen till de mer vanskliga och utfallet av bedömningen får inte pressas för hårt. »Mognad» är ett synnerligen svävande begrepp, som kan ha så olika innebörd för olika bedömare att även en god instruktion inte kan ge fasta konturer däråt. Enklast torde det kunna definieras så att individen är mogen om han motsvarar de krav som samhället ställer på den åldersgrupp han tillhör (skolmognad vid 7 år, yrkesmognad vid skolans slut o. s. v.). Det blir ändå fråga om ett allmänintryck som inte kan lösgöras från andra egenskaper och i hög grad ger uttryck för betraktarens attityd gentemot den person det gäller. Man torde dock kunna räkna med att bedömarnas långvariga människoerfarenhet här ändå givit ett inte alltför felaktigt utslag. Skillnaderna mellan klientelgrupperna tyder också härpå. Bland sff har många betecknats som normala och få som infantila, bland uvs förhåller det sig tvärtom. Skillnaden mellan svårbehandlade och ej svårbehandlade uf är mycket påtaglig. Av de förra har endast 26 % betecknats som normala och ända till 37 % som infantila mot respektive 45 och 19 % av de senare. 92

T. Intelligens. Uppskattningen avklientelets intelligens har gått efter tämligen fasta linjer. Den skala som följts upptar de fyra värdena: övernormal, normal, något underutvecklad, klart underutvecklad. Vederbörande bedömare har dels följt sitt på personliga iakttagelser grundade intryck, dels i elevakterna redovisade testresultat. I regel har personligt intryck och testresultat stämt överens, men när en längre kontakt med den intagne givit en annan uppfattning om hans intelligens än vad testresultatet utvisat h a r detta frångåtts. För övrigt har tveksamhet sällan uppstått. Det är svårt att avgöra om de undersökta — med de bedömningsmetoder som använts — är påfallande intellektuellt underutvecklade (31 % något och 8 % klart underutvecklade). Olika undersökningar har försökt bestämma intelligensnivån hos skilda brottslingskatcgorier men några enstämmiga resultat föreligger knappast. Begreppet »intelligens» finns ju heller inte enhetligt definierat som psykologisk term. För vår del h a r vi också endast rört oss med ett allmänbegrepp. Det är nämligen för våra syften tillräckligt att konstatera att bortåt 40 % av de intagna vid företagna testningar och enligt den erfarna anstaltspersonalens uppfattning ter sig som underutvecklade och att alltså behandlingen måste läggas därefter. (Jfr sid. 117 i bilaga 2.) Mellan klientelgrupperna finns beträffande intelligensen inga påvisbara skillnader utom att uvs-gruppen innefattar fler underutvecklade än de övriga. U. Psykisk rörlighet. Ytterlägena av den psykiska rörligheten representeras å ena sidan av de individer som är långsamma och tröga och h a r svårt att

koppla om från ett föreställningsinnehåll till ett annat, å andra sidan av individer med snabb och livlig psykisk aktivitet. Denna faktor h a r medtagits för att ge ytterligare relief åt klientelets psykiska kapacitet. Det gäller ju även här ett rätt svårbedömbart allmäninintryck som kan sammanblandas med t. ex. verbal förmåga. Rörligheten sammanhänger inte i och för sig med intelligensen, inte alla intellektuellt underutvecklade h a r bedömts som tröga eller omvänt. Av totalklientelet är 52 % ordinära, 16 % snabba och 32 % tröga. Inga påtagliga skillnader finns mellan klientelgrupperna utom att sff har färre tröga än de övriga. Det stora antalet i gängse mening ointelligenta och tröga individerna bland vårt klientel ger en föreställning om ett av behandlingsproblemen. Det är svårt att påverka tröga individer, särskilt som anstaltstillvaron i och för sig är föga stimulerande. V. Aktivitetstyp. Vid bedömningen av aktiviteten är det nödvändigt att bortse från de undersöktas anstaltsbelägcnhet och i stället utgå från deras beteende sådant det kan tänkas vara i frihet. Att anstaltstillvaron verkar förslöande torde vara ett ofrånkomligt faktum. Även om man tar hänsyn till att bedömarna möjligen inte lyckats bortse från denna allmänt hämmande effekt är dock siffran 39 % passiva och slöa bland totalklientelet mycket hög. Bland de svårbehandlade uf är 49 % av denna svårpåverkbara typ. I fråga om frekvensen av »slö» är skillnaden i förhållande till de ej svårbehandlade uf statistiskt säkerställd. Behandlingssvårigheterna ligger emellertid också på skalans motsatta sida. De aktiva individerna reagerar naturligt nog mest negativt på anstaltsrestriktio-

nerna och återfinns därför i större utsträckning bland de svårbehandlade även om inga säkra skillnader kan påvisas. X. Känsloreaktionernas typ. Bedömningen av klientelets emotionella reaktioner kompliceras av flera omständigheter. För det första: det är i och för sig orimligt att pressa in en individs hela reaktionsschema under en enda etikett. Den emotionella typ som varje individ angetts representera återger därför endast vederbörandes mest framträdande reaktionsbenägenhet. För det a n d r a : En stor del av klientelet befinner sig ännu i puberteten eller senpuberteten och därmed i en emotionell kris med oberäkneliga känsloreaktioner. För det tredje: Den säregna psykiska situationen under anstaltstiden påverkar känsloreaktionerna både kvalitativt och kvantitativt och framkallar såväl hämningar som trotsattityder. Vid bedömningen har det därför varit nödvändigt att se till den personliga reaktionstendens hos vederbörande som trots allt slagit igenom de dämpande eller förgrovande påverkningarna. Vanligast är de känslokalla-hårda och fläcka-ytliga reaktionstyperna. Tillsammans förekommer de hos 59 % av totalklientelet. Bland de svårbehandlade av både uf och sff har de angetts som de förhärskande typerna med respektive 73 och 79 % men förekommer med höga tal också bland de mindre svårbehandlade. För enbart »känslokallhård» finns en särskild skillnad mellan svår- och ej svårbehandlade, liksom mellan anstaltsbehandlade och ej anstaltsbehandlade. Känslokyla är en egenskap som är vansklig för en lekmannabedömare att

rätt förstå. Det är inte sagt att den verkliga känslokylan, som ofta kan dölja en stark sårbarhet, går så djupt som de yttre attityderna låter förmoda. Oavsiktligt kan inställningen gentemot klientelet spela in. Den klara skillnaden mellan uf och sff på denna punkt kan emellertid sannolikt förklaras av att de sff-bedömare som inte fått muntlig direktinstruktion lättare fallit för etiketten »känslokall». Trots ovan antydda bedömningssvårighetcr torde det sålunda ernådda resultatet i stort sett motsvara verkliga förhållandet. Härigenom aktualiseras frågan hur stora möjligheterna till positiv påverkan på dessa individer kan vara. Behovet av emotionellt gensvar, gillande och kontakt i förhållande till åtminstone någon människa eller grupp av människor är den väsentliga drivkraften till all social anpassning. Detta behov är alltför starkt hos den enskilde individen för att det inte också hos dessa ungdomar skulle vara möjligt att knyta an behandlingen härtill. Behandlingsutsikterna för kategorin flacka och ytliga torde då vara betydligt mörkare. Individer med denna reakfionstyp behöver ändå inte i yttre måtto vara så svårhanterliga som de känslokalla. Typen är väl företrädd i den ej svårbehandlade gruppen av både uf och sff. Ytligheten i känslolivet kan sammanhänga med försenad utveckling. Att klientelet i så övervägande utsträckning betecknats som omoget får väl ses i samband härmed, även om den ena egenskapen inte får tagas som direkt belägg för den andra, då de båda ingår i ett enhetligt bedömningskomplex. Möjligheten att reaktionstypen under lyckliga betingelser skulle kunna förändras genom något slags eftermognadsprocess får sålunda i en del fall kanske inte anses utesluten. 94

Den viktigaste orsaken till de flacka och ytligas starka förekomst hos vårt klientel får nog ändå ses mot bakgrunden av dess uppväxtförhållanden. Den splittrade uppväxtsituation med kastningar mellan olika uppfostringsmiljöer som dessa ungdomar i så hög grad blivit utsatta för, har inte givit dem möjlighet till känslomässig förankring och därmed medfört en bestående uttunning och förflackning av känslolivet, som gör dem svåråtkomliga för påverkan. Denna framställning av utvecklingsgången är visserligen schematisk och bortser från konstitutionella och andra faktorer, men torde ändå vara principiellt riktig. Individer med det breda emotionella register som kännetecknar den harmoniskt och sunt utvecklade människan, här sammanfattat i beteckningen fylligvarm reaktionsbenägenhet, är nästan obefintliga bland de undersökta. Tillsammans med gruppen »odeciderade» representerar de vad som närmast kunde kallas de »normala» reaktionsformerna bland vårt klientel. I gruppen »veka och blöta» torde man återfinna en stor del neurotiker, särskilt av den ytligt anpassningsbara men undanglidande och besvärliga hysteriska typen. Reaktionssättet förekommer också i nästan lika hög grad bland svår- som ej svårbehandlade. Y. Reaktionssätt inför yttre incitament. Med den bedömningssynpunkt som kallats »reaktionssätt inför yttre incitament» h a r vi velat komma åt de undersöktas förmåga att ge adekvata svar på nya stimuli. Det gäller i första hand deras sätt att möta nya situationer, oberäknade h i n d e r eller småproblem, vad man skulle kunna kalla deras psykiska spännvidd inför vardagens påfrestningar. Bedömningen måste h ä r

så gott som uteslutande utgå från anstaltssituationen. Den som är »oföretagsam och förlamad» hämmas i sin aktivitet på grund av att han är känslomässigt engagerad i situationen, medan den »oberörde» är känslomässigt opåverkad. »Kortslutningsreaktion» innebär en plötslig affektutlösning vid oförmåga att komma ur en situation. Normalt reagerande under anstaltsvillkor är endast 31 % av totalklientelet, 50 % av det ej svårbehandlade och endast 12 % av det svårbehandlade ufklientelet. Även sff visar här skillnad. De för den dagliga anstaltssituationen mest störande reaktionssätten är lättirritabilitet och benägenhet för kortslutningsreaktioner. Bland de svårbehandlade förekommer också kortslutningsreaktioner oftare än bland de ej svårbehandlade. Z. Kontaktattityd. Klientelets förmåga av yttre kontakt har sammanfattats i fyra slag av »kontaktattityder». Den egenskap vi på denna punkt ville ha klarhet i avser endast ytkontakten, meddelelsemöjligheterna i det dagliga livet, inte den djupare känslokontakten. Förmågan att komma till tals med t. ex. arbetsgivare och kamrater, över huvud taget möjligheterna att umgås, är en förutsättning för den yttre anpassningen. Instruktionen har här genomgående varit att bedömaren skulle föreställa sig vederbörande i en bestämd social situation: att söka anställning hos en arbetsgivare. På så vis har vi sökt eliminera det auktoritets- och anstaltsbetingade problemet om kontaktattityden mellan de undersökta och bedömarna själva för att i stället få en uppfattning om i vilken utsträckning de undersöktas kommunikationsförmåga är socialt funktionsduglig.

»Öppna och tillgängliga» i den mening som här använts, är 47 % av alla undersökta. Att så många visar denna attityd sammanhänger troligen till en del med att den sociala ursprungsmiljön för flertalet är stad eller storstad med den speciella slags kontaktberedskap och rörlighet som brukar utmärka stadsbon som social typ. Den allmänna hämningslöshet eller gåpåighet som dessa ungdomar kan lägga i dagen har dock i relativt få fall, 10 7c, förtätats till en direkt påträngande attityd. Typen förekommer mest bland de svårbehandlade. Här finns också det största antalet med otillräckliga kontaktmöjligheter, de som betecknats som slutna och otillgängliga, medan kategorin blyga och försagda är talrikare företrädd bland de ej svårbehandlade. Beträffande kontaktattityden föreligger inga säkra skillnader mellan grupperna. Vissa olikheter mellan de svårbehandlade och de ej svårbehandlade (flera »sluten-otillgänglig», färre »öppen-tillgänglig» bland de förra än bland de senare) är dock sannolika. Å. Intressetyp. Uppgifterna om intressetyp avser endast en mycket grov sortering av klientelet. Det gällde bara att få en ungefärlig uppfattning om hur många som visar så utpräglade anlag i praktisk eller teoretisk riktning att det är uppenbart även för lekmannaomdömet. Den teoretiska typen är så gott som obefintlig trots att intelligensfördelningen i och för sig kunnat ge större utrymme åt en sådan begåvningstyp och trots att anspråken på teoretisk begåvning ingalunda ställts högt. Härvidlag är det kulturarmodet och den intellektuella torftigheten hos klientelet som spelar in. 95

Något så när praktiskt handlag visar 40 7c av totalklientelet. Det ringa yrkesintresse som de intagna visat före anstaltsvistelsen får här sin ytterligare belysning. Kategorin »indifferenta» är inte homogen, men hit hör de flesta av dem som i sitt arbete är håglösa, ointresserade och okoncentrerade. I arbetslivet på anstalten är dessa naturligtvis de besvärligaste att komma tillrätta med och de återfinns också, vad uf beträffar, i största utsträckning, 67 7o, bland de svårbehandlade. Bland de ej svårbehandlade uf har i stället 52 % angivits som praktiskt inriktade. Frekvensen praktisk är mindre och frekvensen indifferent större bland svårbehandlade uf jämförda med ej svårbehandlade uf. Att sff-klientelet visar så mycket jämnare fördelning mellan svårbehandlade och övriga bör sammanhänga med att dessa intagna har mindre tillfälle än uf att inom anstalten få utlopp för sin eventuellt latenta intresseinriktning. Ä. Uthållighet. Med uthållighet har h ä r främst avsetts arbetsuthålligheten, eftersom denna är lättast mätbar. Av totalklientelet visar över hälften, 55 7c, liten och 40 % ordinär uthållighet. Givetvis inverkar här anstaltssituationen i högsta grad. Arbete under anstaltsvillkor stimulerar inte i och för sig till uthållighet och många av de intagna är så lätt uttröttbara att långvariga och enformiga arbetsuppgifter helt överstiger deras förmåga. Det är dock tveksamt om någon annan form av arbete, frånsett ren sysselsättningsterapi, skulle ge fördelaktigare siffror. Den starka arbetshämningen är bara ett av symptomen på den psykiska otillräcklighet, som klientelet i övrigt lägger i dagen. På samma sätt som vid övriga 96

personlighetsdrag kan man avläsa detta på skillnaderna mellan svår- och ej svårbehandlade. De senare, som i gemen är mindre psykiskt skadade, har också bättre arbetsuthållighet på anstalten liksom de visat en bättre arbetsanpassning före omhändertagandet. Ö. Social personlighet. De spontana gruppbildningar, som oundvikligen uppstår, där ett större antal individer längre tid vistas tillsammans, är synnerligen väsentliga att studera om man vill ha en uppfattning om hur de intagna påverkar varandra inbördes. Ledartyperna eller de individer som intager nyckelpositioner i dessa grupper blir då särskilt viktiga att komma åt. Hela detta problemfält är dock alltför svåröverskådligt för att tillfredsställande kunna studeras ens på en enda anstalt. Vi har inskränkt oss till att ta reda på h u r många de synliga ledartyperna är, de som i något avseende har auktoritet gentemot sina kamrater. Relativt lätt h a r det dessutom varit att konstatera hur många som är uppenbara hjordvarelser och alltid motståndslöst u n d e r o r d n a r sig. Gruppen »indifferenta» omfattar då alla som inte visat utpräglade tendenser i någondera riktningen. Gränsen mellan denna grupp och »hjordgruppen» är givetvis flytande eftersom det i många fall bara kan vara fråga om en gradskillnad. Med den använda bedömningsgrunden blir kategorin »indifferenta» den största med 47 % av totalklientelet. Som »hjordtyp» har dock ända till 35 % betecknats. De urskiljbara ledartyperna uppgår totalt till 18 7c. Den aktivitet och initiativförmåga, som h ö r samman med dessa individer och som i och för sig kunde ge dem en gynnsammare prognos än de övriga, får u n d e r anstalts-

villkor nästan enbart sitt uttryck i mot anstalten negativa företag, såsom rymningar och obstruktion av alla slag. De som angetts som ledartyper återfinns också i största utsträckning bland de svårbehandlade och bland de tidigare anstaltsbehandlade. Särskilt kraftig är skillnaden i antalet ledare mellan svårbehandlade och ej svårbehandlade inom sff. Detta torde kunna förklaras så att uf-elever med ledaregenskaper som manifesterat sin svårhanterlighet bland annat genom talrika rymningar, så småningom ådöms tidsbestämda straff. AA. Speciella symptom. Personlighetsbedömningen kompletteras med uppgifter om bur många av de intagna som visar speciella neurotiska symptom. Klientelet omfattar en stor del mer eller m i n d r e svårt psykiskt sjuka eller psykiskt skadade individer. Att taga fasta på vilka psykiatriska diagnoser, som kan åsättas de intagna, har dock inte legat inom ramen för vår undersöknings möjligheter eller syfte. Endast ett fåtal av de intagna h a r genomgått rättspsykiatrisk eller annan utförlig psykiatrisk undersökning, som kunnat läggas till grund för en enhetlig klassificering. Som framgått av ovanstående, har vi tagit fasta på sådana personlighetsdrag hos klientelet som ur allmän behandlingssynpunkt är de viktigaste utan att gå till grunden med frågan vilka sjukdomstillstånd som dessa personlighetsfaktorer kan vara uttryck för. För att emellertid få någon uppfattning om de mest påtagliga psykiska defekterna hos klientelet har vi i undersökningen också försökt få fram uppgifter om speciella neurotiska symptom. De redovisade uppgifterna är inte möjliga att systematisera då de oftast

blivit alltför vagt beskrivna. Sängvätning, nagelbitning, nattskräck, djurplågeri omväxlar med »nervositet», skolskolk, talsvårigheter etc. Av totalklientelet uppvisar 32 7c tidigare och/eller aktuella dylika symptom. Frekvensen av aktuella symptom är större bland de svårbehandlade än bland de ej svårbehandlade.

10.

Anstaltsstatus

Då huvuddragen i följande avsnitt redan inledningsvis behandlats kommer här endast att ges några detaljkommentarer till vissa punkter. BB. Allmän reaktionstyp. Rymmare och uppvigiaretyper samt andra svårhanterliga som i totalklientelet uppgår till 34 7c utgör 58 % av de svårbehandlade uf och ända till 84 7c av de svårbehandlade sff. Gruppen »problembetonade men ej störande», till större delen omfattande fall som behöver särbehandling av psykiska orsaker, är givetvis störst bland de svårbehandlade och tidigare anstaltsbehandlade. De initiativlöst anstaltsanpassade är inte svåra att ha att göra med på anstalten. Ehuru de alltså inte är svårbehandlade ur anstaltssynpunkt kan de dock givetvis bestå av höggradigt psykiskt defekta individer som ur prognostisk synpunkt erbjuder mycket stora behandlingssvårigheter. De förekommer i denna undersökning nästan undantagslöst bland de ej svårbehandlade. De förnuftigt anstaltsanpassade, d. v. s. de som visserligen kan vara fyllda av kritik mot anstalten men ändå i stort sett accepterar sin situation, förekommer, på ett par undantag när, naturligtvis inte bland de svårbehandlade men däremot till 18 % bland

Svårbehandlade UF

Belastningsfaktorer 0 faktorer 1 faktor 2 faktorer 3 faktorer 4 faktorer 5 faktorer 6 faktorer 7 faktorer 8 faktorer 9 faktorer 10 faktorer 11 faktorer

11. Sammanställda

negativa

SFF

Antal

%

1 1 1 3 7 19 15 13 18 16 4 98

1 1 1 3 7 19 15 13 18 16 4 100

de tidigare anstaltsbeliandladc av både uf ocb sff. faktorer

Vid flera tillfällen har påpekats att skillnader som framkommit mellan de svårbehandlade och de ej svårbehandlade samt mellan de anstaltsbehandlade och de ej anstaltsbehandlade på grund av materialets litenhet ej är statistiskt påvisbara. De skillnader som nu måste betecknas som slumpbetingade går dock så gott som genomgående i en för de svårbehandlade negativ riktning. Sammanställes de negativa faktorerna hos en och samma individ, crhålles också ett kraftigt utslag till de svårbehandlades nackdel. Vi redovisar ovan en sådan sammanställning av negativa faktorer som enligt erfarenheten gör anstaltsbehandlingen problematisk. Vi har medtagit ( A l ) uppväxt i storstad, (B 2—5) ej uppfostrad av egna föräldrar, (C) speciella ogynnsamma uppväxtomständigheter, ( E 2 ) ej erhållit yrkesutbildning, (J) tidigare anstaltsbehandling, (K) spritmissbruk och andra asocialitetsfaktorer, ( S I ) infantil, (T 4) klart underutvecklad intelligens, (U 3) trög, (V 4—5) passiv eller slö, (X 3—5) vek-

Ej svårbehandlade UF

SFF

Antal

0/ /O

Antal

%

Antal

%

—

—

1 1 5 10 11 10 6 9 3

2 2 9 18 20 18 11 16 5

1 3 7 12 14 15 19 14 12 3 4

1 3 7 12 13 14 18 13 12 3 4

2 3 6 7 14 16 3 3 7 1

3 5 9 11 23 26 5 5 11 2

—

—

—

—

—

—

blöt, känslokall-hård, flack-ytlig, (Y 3— —5) oföretagsam-förlamad, lättirritabel, benägen för kortslutningsreaktioner, (Ä 3) liten uthållighet. Inget försök har gjorts att ge de nämnda faktorerna en inbördes olika vikt, varför sammanställningen givetvis blir helt schematisk. Högre belastning än 11 negativa faktorer förekommer inte. Det visar sig att endast 13 % av de svårbehandlade men ända till 50 % av de ej svårbehandlade uf belastas av högst fem negativa faktorer. Från sex till tio negativa faktorer belastar 83 % av de svårbehandlade mot 50 % av de ej svårbehandlade uf. Sff visar liknande men ej så fullt markanta skillnader. 12.

Slutord

I den föregående framställningen har vi endast framlagt en del av det material som vi erhållit genom vår undersökning. Av utrymmesskäl har vi nödgats utesluta en planerad kasuistisk del och över huvud taget inte haft möjlighet att mer ingående behandla materialet samt nämna referensmaterial. Materialet h a r emellertid ordnats så att det skall kunna utnyttjas för fortsatt anstaltspedagogisk forskning.

TABELL A Manligt anstaltsklientel i åldern 18—21 år den 1 april 1950 vid fångvårdens anstalter för verkställighet av ungdomsfängelse (UF), straffarbete, fängelse och förvaring (SFF) samt vid socialvårdens ungdomsvårdsskolor (UVS). Huvudtabell.

Antal

UVS

SFF

UF %

ALLA

Antal

%

Antal

%

Antal

%

40 41 19 18

34 35 16 15

13 5 2 4

54 21 8 17

143 107 42 52

42 31 12 15

SOCIAL STATUS A. Uppväxt 1. I storstad 2. I annan stad 3. I annan tätort 4. På landsbygd B. Uppfostrad 1. Av samlevande föräldrar 2. Av ena föräldraparten 3. Av andra anhöriga 4. På barnhem 5. I flera hem 6. Som ensambarn Uppfostr. enbart av samlev. föräldrar Övriga (flera uppväxtmiljöer el. ofullst. hem) . .

90 61 21 30

45 30 10 15

202 100

118 100

24 100

344 100

167 73 26 39 30 28

96 35 20 24 10 3

21 7 2 9 4 1

87 29 8 37 17 4

284 115 48 72 44 32

83 33 14 21 13 9

54 46 64 54 118 100

8 33 16 67 24 100

158 186 344

46 54 100

10 6 2 5 7 11 3 8

42 25 8 21 29 46 13 33

156 97 48 48 56 108 14 74

45 28 14 14 16 31 4 22

83 36 13 19 15 14

96 48 106 52 202 100

81 30 17 20 8 3

C. Speciella ogynnsamma uppväxtomständigheter 1. Bristande tillsyn 2. Dålig ekonomi i hemmet 3. Exceptionell trångboddhet 4. Sjuklighet o. lyte hos närstående 5. Psyk. rubbning hos närstående 6. Spritmissbruk hos närstående 7. Sex. lösaktighet hos närstående 8. Kriminalitet hos närstående

91 59 28 33 38 69 9 47

45 29 14 16 19 34 4 23

55 32 18 10 11 28 2 19

Fall med en el. flera ovanst. faktorer Fall utan dyl. faktorer

161 41

80 20

21 87 3 13 24 100

265 77 79 23 344 100

—

—

5 21 2 8 1 4 24 100

274 80 1 — 20 6 33 10 16 4 344 100

5 21 19 79 24 100

57 17 287 83 344 100

47 27 15 8 9 24 2 16

83 70 35 30 118 100

Fall uppfostr. enbart av samlevande föräldrar samt utan ogynnsamma omst. enl. C

23 D. Allmänbildning 1. Avslut, folkskola 2. Avgång på gr. av sjukdom 3. Avgång på gr. av brist, begåvn 4. Hjälpskola 5. Högre skolbildning

160 — 9 22 11

80 — 4 11 5

98 83 1 1 6 5 9 8 4 3 118 100

25 177 202

12 88 100

27 23 91 77 118 100

E. Yrkesutbildning !• Erhållit yrkesutbildning 2. Ej erhållit yrkesutbildning

Tabell A forts. UF

SFF

UVS

Antal

%

Antal

F. Yrkesinriktad 1. Få arbetsbyten 2. Täta arbetsbyten 3. Länge el. ofta utan arbete

30 27 2

15 13 1

17 16 4

G. Ej yrkesinriktad 1. Få arbetsbyten 2. Täta arbetsbyten 3. Länge el. ofta utan arbete

36 107 34

18 53 17

14 66 24

Sammanfattning av F och G Få arbetsbyten T ä t a arbetsbyten Aldrig arbetat på gr. av anstaltsvistelse

66 134 2

33 66 1

31 26 82 70 5 4 118 100

1 4 19 79 4 17 24 100

98 29 235 68 11 3 344 100

57 143 2

28 71 1

33 28 80 68 4 5 118 100

3 12 17 71 4 17 24 100

93 27 240 70 11 3 344 100

H. Bindning till andra könet 1. Gift och obruten kontakt 2. Gift och bruten kontakt 3. Fast sällskap o. obruten kontakt 4. Barn i samb. m. H : 1 5. Barn i samb. m. H : 2 6. Barn i samb. m. H : 3 7. Barn i samband m. annan förbindelse . . .

4 — 39 4 — 16 16

2 — 19 2 — 8 8

3 1 14

3 1 12

—

—

7 1 53

3 1 4 7

3 1 3 6

— — —

— — —

—

7 1 20 24

Barn i. ä

4 11

3 9

8 44

2 13

41 4 18 11 67

35 3 15 9 57

18 1 12 2 4

75 4 50 8 17

139 16 98 67 182

40 5 28 19 53

Yrkesinriktad Ej yrkesinriktad Ingen uppgift

Barn u. ä I och J. Tidigare

Antal

%

Antal

%

14 14 3

—

—

—

—

47 46 6

14 13 2

12 56 20

1 16 13

4 67 54

51 189 71

15 55 21

80 11 68 54 111

40 5 34 27 55

183 19 202

91 9 100

90 76 28 24 202 100

93 10 8 4

46 5 4 2

53 10 43 1

2 15 2

6 7

samhällsåtgärder

I. Utan frihetsberövande 1. Varning av barnavårdsnämnd 2. Varning av nykterhetsnämnd 3. Åtalseftergift 4. Böter 5. Villkorlig dom Fall med en el. flera ovanst. åtgärder Fall u t a n dylik åtgärd

J. Anstaltsbehandling 1. Intagning i ungdomsv.skola 2. Intagning på allm. uppfostr.anst 3. Intagning på fångvårdsanst 4. Intagning på sinnessjukhus

%

ALLA

45 8 36 1

23 96 1 4 24 100

296 86 48 14 344 100 158 20 51 6

— —

— —

46 6 15 2

Tabell A forts. UF

Vistats på en el. flera anstalter Ej vistats på anstalt

SFF

UVS

ALLA

Antal

%

Antal

%

101 101

50 50

72 46

61 39

12 12

50 50

185 159

54 46

94 12 89 7

47 6 44 3

31 13 59 15

26 11 50 13

12 1 11

50 4 46

137 26 159 22

40 8 46 6

118 100

24 100

344 100

K. Asocialiletsfaktorer 1. Spritmissbruk 2. Lösdrivartendenser 3. Homosex. prostitution 4. Soutenörtendenser

71 31 7 2

35 15 3 1

38 28 1 4

32 24 l 3

8 13 5 1

33 54 21 4

117 72 13 7

34 21 4 2

Fall m. en el. flera asocialitetsfaktorer Fall utan ovan avsedd asocialitet

98 104

49 51

62 56

53 77

18 6

75 25

178 166

52 48

124 129 51 75 1 90 6 8 21 7 1 26 —

61 64 25 37 1 45 3 4 10 3 1 13 _

66 78 32 35

56 66 27 30

25 2 5 11 6 1 24 12

21 2 4 9 5 1 20 10

16 3 5 3 1 6

67 13 21 13 4 25

206 210 88 113 2 121 8 13 34 13 2 53 12

60 61 26 33 1 35 2 4 10 4 1 15 3

M. Kraftig kroppsbyggnad 1. Fetlagd 2. Mager 3. Lång 4. Ordinär längd 5. Kort

16 3 37 21 3

8 2 23 11 1

6 2 19 6 2

5 2 16 5 2

2 — 5 2 2

24 5 61 29 7

7 1 18 8 2

TV. Ordinär kroppsbyggnad 1. Fetlagd 2. Mager 3. Lång 4. Ordinär längd 5. Kort

6 50 51 52 9

3 25 25 26 4

6 30 39 39 2

5 25 33 33 2

1 5 8 5

4 21 33 21

—

—

13 85 98 96 11

4 25 28 28 3

Sammanfattning av I och J E n b a r t icke frihetsberövande åtgärd Enbart anstaltsbehandling Både anst.behandl. och annan åtgärd Ingen tidigare åtgärd

L. Kriminalitetstyp 1. Tjuvnad utan inbrott 2. Tjuvnad med inbrott 3. Tillgrepp och lån av bil 1—2 ggr 4. Tillgrepp och lån av bil 3—flera ggr 5. Utpressning 6. Andra egendomsbrott 7. Sexualbrott 8. Rån 9. Misshandel 10. Våldtäkt 11. Eldsanläggning 12. Ligabrottslighet 13. övrigt

13 FYSISK STATUS

— 21 8 8

Tabell A forts.

Antal

O. Klen kroppsbyggnad 1. Fetlagd 2. Mager 3. Lång 4. Ordinär längd 5. Kort

%

Antal

Antal

%

— 19 13 13 3

— 9 6 6 1

— 8 2 7 2

— 7 2 6 2

61 112 29 202

30 56 14 100

27 80 11 118

23 68 9 100

101 86 15 202

50 43 7 100

60 52 6 118

51 44 5 100

P . Q. R. Sjukdomar, skador, defekter 1. Sjukdom som fordrar läkarkontroll 2. Defekter av socialmedicinsk betydelse . . . . 3. Skallskada med hjärnskakning 4. Skallskada utan hjärnskakning

24 21 17 10

12 10 8 5

10 8 9 3

Fall m. en el. flera ovanst. sjukdomar, skador, defekter

56 73 73 202

28 36 36 100

Sammanfattning av M N 0 Kraftig kroppsbyggnad Ordinär kroppsbyggnad Klen kroppsbyggnad

Lång Ordinär längd Kort

ALLA

UVS

SFF

UF

28 15 20 7

9 13 2

38 54 8

97 205 42

28 60 12

13 7 4

54 29 17

174 145 25

51 42 7

8 7 8 3

7 2 4 1

29 8 17 4

41 31 30 14

12 9 9 4

13 45 60

11 38 51

10 10 4

42 42 16

79 128 137

23 37 40

100 PERSONLIGHETSSTATUS S. Allmän psykisk mognadsgrad 1. Infantil 2. För åldern ej fullt mogen 3. Normal

T. Intelligens 1. Övemormal 2. Normal 3. Något underutvecklad 4. Klart underutvecklad

U. Psykisk

1. Snabb 2. Ordinär 3. Trög

5 124 58 15

2 62 29 7 202 100

1 1 71 60 37 31 9 8 118 100

2 8 8 33 10 42 4 17 24 100

2 203 59 105 31 28 344 100

30 15 97 48 75 37 202 100

22 19 70 59 26 22 118 100

3 13 12 50 9 37 24 100

55 16 179 52 110 32 344 100

rörlighet

Tabell A forts. UF Antal

V. Aktivitetstyp 1. Hyperaktiv 2 Aktiv 3. Ordinär 4 passiv 5. Stö ...!!"!

X. Känsloreaktionernas 1. Fyllig-varm 2. Odeciderad 3. Vek-blöt 4. Känslokall-hård 5. Flack-ytlig

'.

A. Intressetyp 1. Praktisk 2. Indifferent 3. Teoretisk

Ä. Uthållighet 1. Stor 2. Ordinär 3. Liten

O. Social personlighet 1. Ledartyp 2. Indifferent typ 3. Hjordtyp

%

Antal

7 3 42 21 68 34 62 31 23 11 202 100

UVS %

Antal

2 2 33 28 46 39 31 26 6 5 118 100

ALLA %

1 4 4 17 7 29 8 33 4 17 24 100

Antal

%

10 3 79 23 121 35 101 29 33 10 344 100

typ

Y. Reaktionssätt inför yttre incitament 1. Normalt reagerande 2. Oberörd 3. Oföretagsam-förlamad 4. Lättirritabel 5. Benägen för kortslutningsreaktioner

Z. Kontaktattityd 1. Påträngande 2. Öppen-tillgänglig 3. Blyg-försagd . . 4. Sluten-otillgänglig

SFF

40 46 43 65 202

20 23 21 32 100

18 13 45 39 118

15 11 38 33 100

3 6 4 2 9

13 25 17 8 37

14 64 63 90 113

4 19 18 26 33

64 49 22 48 19 202

32 24 11 24 9 100

38 30 7 27 16 118

32 25 6 23 14 100

5 7 1 5 6 24

21 29 4 21 25 100

107 86 30 80 41 344

31 25 9 23 12 100

24 93 45 40 202

12 46 22 20 100

8 59 12 39 118

7 50 10 33 100

2 11 5 6 24

8 46 21 25 100

34 163 62 85 344

10 47 18 25 100

82 107 13 202

41 53 6 100

46 66 6

39 56 5

11 11 2

46 46 8

139 184 21

40 54 6

12 89 101 202

6 44 50 100

36 99 67 202

18 49 33 100

118 100

5 41 72

4 35 61

118 100 23 50 45

18 42 38

118 100

24 100

1 9 14

4 38 58

24 100 2 13 9

8 54 38

24 100

344 100

18 139 187

5 40 55

344 100 61 162 121

18 47 35

344 100

Tabell A forts. UF Antal

AA. Speciella 1. Tidigare 2. Aktuellt

SFF %

UVS

ALLA

Antal

%

Antal

%

Antal

%

symptom

Fall med tidigare och/eller aktuella symptom . .

35 37

17 18

16 22

14 19

13 15

54 63

64 74

19 21

53 10 47 30 62 202

26 5 23 15 31 100

43 7 22 10 36 118

36 6 19 8 31 100

2 — 3 6 13 24

8 — 13 25 54 100

98 17 72 46 111 344

29 5 21 13 32 100

20 26 8 40 7 4 97

10 13

— —

— —

17 14 25 21 2 2 12 10 1 1 — — 61 52

4 2 — 17

8 — 71

37 51 1 1 56 10 4 175

11 15 3 16 3 1 51

100 ANSTALTSSTATUS BB. Allmän reaktionstyp 1. Rymmare-allm. opålitlig 2. Eljest svårhanterhg 3. Problembetonad mun ej störande 4. Initiativlöst anstaltsanpassad 5. Förnuftigt anstaltsanpassad

C C. Behandlingsbehov 1. Särbehandling trängande av säkerhetsskäl 2. Särbehandling önskvärd av säkerhetsskäl . 3. Särbehandling trängande av psykiska skäl 4. Särbehandling önskvärd av psykiska skäl . 5. Särbehandling trängande av fysiska orsaker 6. Särbehandbng önskvärd av fysiskaorsaker 7. Särbehandling ej behövlig

4 20 3 2

4 17

TABELL B Manligt anstaltsklientel i åldern 18—21 år den 1 april 1950 vid fångvårdens anstalter för verkställighet av ungdomsfängelse ( U F ) samt straffarbete, fängelse och förvaring ( S F F ) . Fördelning på svårbehandlade och ej svårbehandlade. Ej svårbehandlade

Svårbehandlade

Antal

Antal

%

SFF

UF

SFF

UF

%

Antal

Antal

SOCIAL STATUS A. Uppväxt 1. I storstad 2. I annan stad 3. I annan tätort 4. På landsbygd

48 49 23 24 9 9 18 18 98 100

18 32 20 36 10 18 8 14 56 100

42 40 38 36 12 12 12 12 104 100

22 36 21 34 9 14 10 16 62 100

79 37 13 24 18 17

80 38 13 24 18 17

48 20 8 11 6 2

86 36 14 20 11 4

88 36 13 15 12 11

85 35 13 14 12 11

48 15 12 13 4

77 24 19 21 6 1 2

42 56 98

43 57 100

23 33 56

41 59 100

54 50 104

52 48 100

31 31 62

50 50 100

G. Speciella ogynnsamma uppväxtomständigheter 1. Bristande tillsyn 2. Pålig ekonomi i hemmet 3. Exceptionell trångboddhet 4. Sjuklighet och lyte hos närstående 5. Psyk. rubbning hos närstående 6. Spritmissbruk hos närstående 7. Sex. lösaktighet hos närstående 8. Kriminalitet hos närstående

58 27 15 12 22 36 6 25

59 28 15 12 22 37 6 26

30 14 9 6 9 15 1 11

54 25 16 11 16 27 2 20

33 32 13 21 16 S3 3 22

32 31 13 20 15 32 3 21

25 18 9 4 2 13 1 8

40 29 15 6

Fall med en el. flera ovanstående faktorer . . . . Fall utan dyl. faktorer

85 13

87 13

44 79 12 21 56 100

76 73 28 27 104 100

39 63 23 37 62 100

Fall uppfostr. enbart av samlev. föräldrar samt utan ogynnsamma omst. enl. C

24 D. Allmänbildning 1. Avslut, folkskola 2. Avgång på grund av sjukdom 3. Avgång på grund av brist, begåvn 4. Hjälpskola 5. Högre skolbildning

79 — 6 9 4

81 — 6 9 4

45 1 3 5 2

80 2 5 9 4

3 13 7

3 12 7

100 B. Uppfostrad 1. Av samlevande föräldrar 2. Av ena föräldraparten 3. Av andra anhöriga 4. På barnhem 5. I flera hem 6. Som ensambarn Uppfostr. enbart av samlev. föräldrar Övriga (flera uppväxtmiljöer el. ofullst. hem) . .

Ci

21 2 13

Tabell B forts. Svårbehandlade UF

Ej svårbehandlade

SFF

%

Antal

%

21 79

17 87

16 84

15 47

24 76

24 76

13 43

23 77

33 71

32 68

20 42

32 68

23 75

23 77

14 42

25 75

43 61

41 59

17 45

27 73

100 H. Bindning till andra könet 1. Gift el. fast sällskap med obruten k o n t a k t . 18 2. Barn i samband m. ovanstående 8 3. Barn i samband m. annan förbindelse . . . 7

18 8 7

4 3 4

7 5 7

25 12 9

24 12 9

13 4 3

21 6 5

34 2 14 7 55

40 7 32 30 55

38 7 31 29 53

22 3 10 7 36

36 5 16 11 58

F och G. Yrkesinriktning 1. Yrkesinriktad 2. Ej yrkesinriktad samt ingen uppgift

1. Få arbetsbyten 2. Täta arbetsbyten samt ingen uppgift

I och J. Tidigare

%

Antal

8 90

8 92

12 44

24 74

%

SFF

Antal

E. Yrkesutbildning 1. Erhållit yrkesutbildning 2. Ej erhållit yrkesutbildning

Antal

UF

samhällsåtgärder

I. Utan frihetsberövande 1. Varning av barnavårdsnämnd 2. Varning av nykterhetsnämnd 3. Åtalseftergift 4. Böter 5. Villkorlig dom

40 4 36 24 56

41 4 37 24 57

19 1 8 4 31

Fall med en el. flera ovanst. åtgärder Fall utan dylik åtgärd

88 10

90 10

42 75 14 25 56 100

95 91 9 9 104 100

48 77 14 23 62 100

J. Anstaltsbehandling 1. Intagning i ungdomsv.skola 2. Intagning på allm. uppfostr.anst 3. Intagning på fångvårdsanst 4. Intagning på sinnessjukhus

59 7 5 3

60 7 5 3

32 9 35 1

34 3 3 1

21 1 8

34 2 13

—

—

Vistats på en el. flera anstalter Ej vistats på anstalt

64 34

65 35

47 84 9 16 56 100

37 36 67 64 104 100

34 19 6 —

35 19 6 —

11 16

20 29

—

—

37 12 1 2

K. Asocialitetsfaktorer 1. Spritmissbruk 2. Lösdrivartendenser 3. Homosex. prostitution 4. Soutenörtendenser

57 16 63 2

33 3 3 1

36 12 1 2

25 40 37 60 62 100

27 12 1 3

44 19 2 5

Tabell B forts. Svårbehandlade

Ej svårbehandlade

UF

UF

SFF

SFF

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

49 49

50 50

27 29

48 52

49 55

47 53

35 27

56 44

104 100

62 100

59 73 27 43

60 74 28 44

40 45 15 27

72 80 27 48

65 56 24

63 54 23

50 2 4 9 1

16 2 2 5

29 4 4 9

31 1 39

42 53 27 13

49 2 4 9 1

32 1 41

26 33 17 8

—

—

—

—

—

1 13 2

2 23 4

4 4 12 6 1 16

15 — 5 10 10

—

4 4 12 6 1 17

—

—

M. Kraftig kroppsbyggnad 1. Fetlagd 2. Mager 3. Lång 4. Ordinär längd 5. Kort

5 1 12 8 2

5 1 12 8 2

2 2 9 3

4 4 16 5

—

—

11 2 25 13 1

11 2 24 13 1

N. Ordinär kroppsbyggnad 1. Fetlagd 2. Mager 3. Lång 4. Ordinär längd 5. Kort

4 23 28 29 6

4 23 29 30 6

4 17 19 21 1

7 30 34 38 2

2 27 23 23 3

11 8 5

11 8 5

— 3

2 — 5

—

—

—

—

8 5 8 3

Fall med en el. flera asocialitetsfaktorer Fall utan ovan avsedd asocialitet . . . . L. Kriminalitetstyp 1. Tjuvnad u t a n inbrott , 2. Tjuvnad med inbrott , 3. Tillgrepp o. lån av bil 1—2 ggr . . , 4. Tillgrepp o. lån av bil 3—flera ggr 5. Utpressning 6. Andra egendomsbrott , 7. Sexualbrott 8. Rån 9. Misshandel , 10. Våldtäkt 11. Eldsanläggning , 12. Ligabrottslighet , 13. Övrigt ,

— 3 6 6 — 11 10

— 18 16

FYSISK STATUS

O. Klen kroppsbyggnad 1. Fetlagd 2. Mager 3. Lång 4. Ordinär längd 5. Kort Sammanfattning av M N O Kraftig kroppsbyggnad . . . Ordinär kroppsbyggnad .. Klen kroppsbyggnad

Lång Ordinär längd Kort

—

—

10 3 2

16 5 3

2 26 22 22 3

2 13 20 18 1

3 21 32 29 2

8 5 8 3

7 2 4 2

11 3 6 3

22 23 63 64 13 13 98 100

12 21 41 74 3 5 56 100

39 38 49 47 16 15 104 100

15 24 39 63 8 13 62 100

48 49 42 43 8 8 98 100

28 50 27 48 1 2 56 100

53 51 44 42 7 7 104 100

32 52 25 40 5 8 62 100

Tabell B forts. Ej svårbehandlade

Svårbehandlade

UF

SFF

UF

SFF

Antal

%

Antal

P. Q. R. Sjukdomar, skador, defekter 1. Sjukdom som fordrar läkarkontroll 2. Defekter av socialmedicinsk betydelse . . . . 3. Skallskada med hjärnskakning 4. Skallskada utan hjärnskakning

13 11 11 5

13 11 11 5

4 4 5 1

7 7 9 2

11 10 6

11 10 6 5

6 4 4 2

10 6 6 3

Fall m. en el. flera ovanst. sjukdomar, skador defekter

36 36 26 98

37 37 26 100

7 13 23 41 26 46 56 100

20 19 37 36 47 45 104 100

6 10 22 35 34 55 62 100

1 56 30 11 98

1 57 31 11 100

33 59 17 30 6 11 56 100

4 4 68 65 28 27 4 4 104 100

o 1 38 61 20 32 3 5 62 100

16 16 40 41 42 43 98 100

12 22 31 55 13 23 56 100

14 13 57 55 33 32 104 100

10 16 39 63 13 21 62 100

6 21 23 30 18 98

6 21 24 31 18 100

4 2 21 38 17 30 13 23 3 5 56 100

1 1 21 20 45 43 32 31 5 5 104 100

_

— 7 20 32 39 98

— 7 20 33 40 100

2 1 8 14 3 5 29 52 15 27 56 100

8 8 33 32 26 25 11 10 26 25 104 100

2 3 10 16 10 16 16 26 24 39 62 100

12 31 10 31 14

12 32 10 32 14

12 21 16 29 2 4 12 21 14 25 56 100

52 50 18 17 12 12 17 16 5 5 104 100

26 42 14 23 5 8 15 24 2 3 62 100

PERSONLIGHETSSTATUS S. Allmän psykisk mognadsgrad 1. Infantil 2. För åldern ej fullt mogen 3. Normal T. Intelligens 1. Övernormal 2. Normal 3. Något underutvecklad 4. Klart underutvecklad U. Psykisk rörlighet 1. Snabb 2. Ordinär 3. Trög V. Aktivitetstyp 1. Hyperaktiv 2. Aktiv 3. Ordinär 4. Passiv 5. Slö X. Känsloreaktionernas 1. Fyllig-varm 2. Odeciderad 3. Vek-blöt 4. Känslokall-hård 5. Flack-ytlig

typ

Y. Reaktionssätt inför yttre incitament 1. Normalt reagerande 2. Oberörd 3. Oföretagsam-förlamad 4. Lättirritabel 5. Benägen för kortslutningsreaktioner

_

12 19 29 47 18 29 0 3 62 100

Tabell B forts. Svårbehandlade UF

Z. Kontaktattityd 1. Påträngande 2. Öppen-tillgänglig 3. Blyg-försagd 4. Sluten-otillgänglig

A, Intressetyp 1. Praktisk 2. Indifferent 3. Teoretisk

A. Uthållighet 1. Stor 2. Ordinär 3. Liten

.

0. Social personlighet 1. Ledartyp 2. Indifferent typ 3. Hjordtyp

A A. Speciella 1. Tidigare 2. Aktuellt.

Ej svårbehandlade

SFF

UF

SFF

16 41 15 26

16 42 15 27

6 22 4 24

11 39 7 43

8 52 30 14

8 50 29 13

2 37 8 15

3 60 13 24

28 66 4

29 67 4

20 32 4

36 57 7

54 41 9

52 39 9

26 34 2

42 55 3

2 29 67

2 30 68

2 3 11 20 43 77 56 100

10 10 60 58 34 32 104 100

3 5 30 48 29 47 62 100

22 42 34

22 43 35

20 36 17 30 19 34 56 100

14 13 57 55 33 32 104 100

3 5 33 53 26 42 62 100

13 28

13 29

6 16

11 29

22 9

21 9

10 6

16 10

49 8 33 6 2

50 8 34 6 2 00

40 7 8

71 13 14

—

—

4 4 2 2 14 13 24 23 60 58 104 100

symptom

Fall med tidigare och/eller aktuella symptom . . ANSTALTSSTATUS BB. Allmän reaktionstyp 1. rymmare-allm. opålitlig 2. Eljest svårhanterlig 3. Problembetonad men ej störande 4. Initiativlöst anstaltsanpassad 5. Förnuftigt anstaltsanpassad

1 2 56 100

—

—

14 23 10 16 35 56 62 100

TABELL C Manligt anstaltsklientel i åldern 18—21 år den 1 april 1950 vid fångvårdens anstalter för verkställighet av ungdomsfängelse ( U F ) samt straffarbete, fängelse och förvaring ( S F F ) . Fördelning på förut anstaltsbehandlade och förut ej anstaltsbehandlade Anstaltsbehandlade SFF

UF

Ej anstaltsbehandlade SFF

UF

Antal

SOCIAL STATUS A. Uppväxt 1. I storstad 2. I annan stad 3. I annan tätort 4. På landsbygd

B. Uppfostrad 1. Av samlevande föräldrar 2. Av ena föräldraparten 3. Av andra anhöriga 4. På barnhem 5. I flera hem 6. Som ensambarn Uppfostr. enbart av samlevande föräldrar Övriga (flera uppväxtmiljöer el. ofullst. hem)

C. Speciella ogynnsamma uppväxtomständigheter 1. Bristande tillsyn 2. Dålig ekonomi i hemmet 3. Exceptionell trångboddhet 4. Sjuklighet och lyte hos närstående 5. Psyk. rubbning hos närstående 6. Spritmissbruk hos närstående 7. Sex. lösaktighet hos närstående 8. Kriminalitet hos närstående Fall med en el. flera ovanst. faktorer Fall utan dyl. faktorer

Fall uppfostr. enbart av samlevande föräldrar samt utan ogynnsamma omst. enl. C D. Allmänbildning 1. Avslut, folkskola 2. Avgång på grund av sjukdom 3. Avgång på grund av brist, begåvning 4. Hjälpskola 5. Högre skolbildning

50 32 6 13

49 32 6 13

26 28 10 8

36 39 14 11

40 29 15 17

39 29 15 17

14 13 9 10

30 28 20 22

81 39 13 26 18 15

80 39 13 26 18 15

59 25 13 21 7 1

82 35 18 29 10 1

86 34 13 13 12 13

85 34 13 13 12 13

37 10 7 3 3 2

80 22 15 7 7 4

42 59 101

42 58 100

26 46

36 64

54 47

53 47

28 18

61 39

53 27 13 16 17 39 6 33

52 27 13 16 17 39 6 33

37 20 11 7 8 21 1 13

51 28 15 10 11 29 1 18

38 32 15 17 21 30 3 14

38 32 15 17 21 30 3 14

18 12 7 3 3 7 1 6

39 26 15 7 7 15 2 13

81 20 101

80 20

53 19

74 26

80 21

79 21

30 16

65 35

46 100

85 1 3 7 4

6 12 6

61 1 2 5 3

3 10 5

3 10 5

77 — ... 6 12 6 101

Tabell C forts. Anstaltsbehandlade UF

SFF

Ej anstaltsbehandlade UF

SFF

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

11 90 101

11 89 100

21 51 72

29 71 100

14 87 101

14 86 100

6 40 46

13 87 100

27 74 101

27 73 100

16 56 72

22 78 100

30 71 101

30 70 100

17 29 46

37 63 100

18 83 101

18 82 100

18 54 72

25 75 100

48 53 101

48 52 100

13 33 46

28 72 100

H. Bindning till andra könet 1. Gift el. fast sällskap med obruten kontakt . . 2. Barn i samb. m. ovanstående 3. Barn i samb. m. annan förbind

22 10 6

22 10 6

10 5 5

14 7 7

21 10 10

21 10 10

7 2 2

15 4 4

I. Tidigare samhällsåtgärder utan frihetsberövande 1. Varning av barnavårdsnämnd 2. Varning av nykterhetsnämnd 3. Åtalseftergift 4. Böter 5. Villkorlig dom

43 1 40 23 49

43 1 40 23 49

31 1 14 5 43

43 1 19 7 60

37 10 28 31 62

37 10 28 31 61

10 3 4 6 24

22 7 9 13 52

89 12 101

88 12 100

59 13 72

82 18 100

94 7 101

93 7 100

31 15 46

67 33 100

30 18 4 —

30 18 4 —

16 19 1 1

22 26 1 1

41 13 3 2

41 13 3 2

22 9 — 3

48 20 — 7

45 56 101

45 55 100

34 38 72

47 53 100

53 48 101

52 48 100

28 18 46

61 39 100

63 72 27 51 — 45 4 5

62 71 27 50 — 45 4 5

48 62 23 31 — 18 2 1

67 86 32 43 — 25 3 1

61 57 24 24

60 56 24 24

18 16 9 4

39 35 20 9

45 2 3

45 2 3

7 — 4

15 — 9

E. Yrkesutbildning 1. Erhållit yrkesutbildning 2. Ej erhållit yrkesutbildning

F och G. Yrkesinriktning 1. Yrkesinriktad 2. Ej yrkesinriktad samt ingen uppgift

1. Få arbetsbyten 2. Täta arbetsbyten samt ingen uppgift

Fall med en el. flera ovanst. åtgärder Fall utan dylik åtgärd

K. Asocialitetsfaktorer 1. Spritmissbruk 2. Lösdrivartendenser 3. Homoscx. prostitution 4. Soutenörtendenser Fall med en el. flera asocialitets faktorer Fall utan ovan avsedd asocialitet

L. Kriminalitetstyp 1. Tjuvnad utan inbrott 2. Tjuvnad med inbrott 3. Tillgrepp o. lån av bil 1—2 ggr 4. Tillgrepp o. lån av bil 3—fl. ggr 5. Utpressning 6. Andra egendomsbrott 7. Sexualbrott 8. Rån

Tabell C forts. Anstaltsbehandlade UF

Ej anstaltsbehandlade

SFF

Antal

%

12 — 1 10 —

12 — 1 10 —

M. Kraftig kroppsbyggnad 1. Fetlagd 2. Mager 3. Lång 4. Ordinär längd 5. Kort

7 2 18 8 1

N. Ordinär kroppsbyggnad 1. Fetlagd 2. Mager 3. Lång 4. Ordinär längd 5. Kort

SFF

%

Antal

7 1 — 13 1

10 1 — 18 1

9 7 — 16 —

9 7 — 16 —

7 2 18 8 1

3 2 12 4

4 3 17 6

—

9 1 19 13 2

9 1 19 13 2

3 23 26 24 6

3 23 26 24 6

3 21 27 21 2

4 29 38 29 3

3 27 25 28 3

3 27 25 28 3

O. Klen kroppsbyggnad 1. Fetlagd 2. Mager 3. Lång 4. Ordinär längd 5. Kort

— 12 10 7 1

— 12 10 7 1

— 4 — 6 —

— 6 — 8 —

— 7 3 6 2

Sammanfattning av M N O Kraftig kroppsbyggnad Ordinär kroppsbyggnad Klen kroppsbyggnad

27 56 18

27 55 18

16 50 6

22 70 8

54 39 8

53 39 8

9. Misshandel 10. Våldtäkt 11. Eldsanläggning 12. Ligabrottslighet 13. Övrigt

Antal

UF

4 5 1 11 11

9 11 2 24 24

FYSISK STATUS

—

—

7 2 2

15 4 4

3 9 12 18

7 20 26 39

—

—

— 7 3 6 2

— 4 2 1 2

— 9 4 2 4

34 56 11

34 55 11

11 30 5

24 65 11

39 31 2

54 43 3

47 47 7

46 47 7

21 21 4

46 46 8

100 P. Q. R. Sjukdomar, skador, defekter 1. Sjukdom som fordrar läkarkontroll 13 2. Defekter av socialmedicinsk betydelse . . . . 1 3 3. Skallskada med hjärnskakning 11 4. Skallskada utan hjärnskakning 6

13 13 11 6

6 6 7 2

8 8 10 3

11 8 6 4

11 8 6 4

4 2 2 1

9 4 4 2

Fall med en el. flera ovanst. sjukdomar, skador, defekter

20 Lång Ordinär längd Kort

Tabell C forts. Anstaltsbehandlade UF

Ej anstaltsbehandlade

SFF

Antal

UF

SFF

Antal

Antal

PERSONLIGHETSSTATUS S. Allmän psykisk mognadsgrad 1. Infantil 2. För åldern ej fullt mogen 3. Normal

T. Intelligens 1. Övernormal 2. Normal 3. Något underutvecklad 4. Klart underutvecklad

U. Psykisk rörlighet 1. Snabb 2. Ordinär 3. Trög

V. Aktivitetstyp 1. Hyperaktiv 2. Aktiv 3. Ordinär 4. Passiv 5. SIÖ

X. Känsloreaktionernas 1. Fyllig-varm 2. Odeciderad 3. Vek-blöt 4. Känslokall-hård 5. Flack-ytlig

;

31 40 29

8 28 36

11 39 50

25 32 44

25 32 43

5 17 24

46 100

4 53 35 9

4 52 35 9

47 20 5

65 28 7

1 71 23 6

1 70 23

1 24 17 4

72 100

18 47 36

18 46 36

15 46 11

21 64 15

12 50 39

12 49 39

7 24 15

72 100

46 100

5 25 29 31 11

5 25 29 30 11

2 25 27 16 2

3 35 37 22 3

2 17 39 31 12

2 17 38 31 12

19 15 4

101 100

46 100

1 12 25 28 35

1 12 25 28 34

1 9 8 34 20

1 13 11 47 28

7 28 21 15 30

7 28 21 15 29

4 2 20 9 11 5 24 11 19 41 46 100

21 26 9 32 13

21 26 9 31 13

20 20 4 15 13

28 28 5 21 18

43 23 13 16 6

42 23 13 16 6

18 10 3 12 3

72 100

101 100

46 100

18 46 20 17

18 45 20 17

6 36 6 24

6 47 25 23

25 23

2 23 6 15

72 100

46 100

101 100

11 37 52

2 52 37 9

46 100 15 52 33

17 41 33 9

typ

Y. Reaktionssätt inför yttre incitament 1. Normalt reagerande 2. Oberörd 3. Oföretagsam-förlamad 4. Lättirritabel 5. Benägen för kortslutningsreaktioner Z. Kontaktattityd 1. Påträngande 2. Öppen-tillgänglig 3. Blyg-försagd 4. Sluten-otillgänglig

31 41 29

....

101 100

39 21 7 26 7

4 50 13 33

Tabell C forts. Anstaltsbehandlade UF

A. Intressetyp 1. Praktisk 2. Indifferent 3. Teoretisk

A. Uthållighet 1. Stor 2. Ordinär 3. Liten

Ö. Social personlighet 1. Ledartyp 2. Indifferent typ 3. Hjordtyp

AA. Speciella 1. Tidigare 2. Aktuellt

SFF

Ej anstaltsbehandlade UF

SFF

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

39 54 8

39 53 8

29 39 4

40 55 5

43 53 5

43 52 5

17 27 2

37 59 4

101 100

72 100

101 100

46 100

5 5 41 41 55 54 101 100

— 23 49 72

— 32 68 100

7 48 46 101

7 47 46 100

5 18 23 46

11 39 50 100

25 41 35 101

25 40 35 100

20 29 23 72

28 40 32 100

11 58 32 101

11 57 32 100

3 21 22 46

6 46 48 100

15 23

15 23

10 18

14 25

20 14

20 14

6 4

13 9

34 9 31 9 18

33 9 31 9 18

38 7 10 4 13

53 10 14 5 18

19 1 16 21 44

19 1 16 21 43

13 15 8 26 2 2 34 100

16 23 2 6 1

22 32 3 8 1

—

—

symptom

Fall med tidigare och/eller aktuella symptom . . ANSTALTSSTATUS HB. Allmän reaktionstyp 1. Rymmare-allm. opålitlig 2. Eljest svårhanterlig 3. Problembetonad men ej störande 4. Initiativlöst anstaltsanpassad 5. Förnuftigt anstaltsanpassad

CC. Behandlingsbehov 1. Särbehandling trängande av säkerhetsskäl 2. Särbehandling önskvärd av säkerhetsskäl. . 3. Särbehandling trängande av psykiska s k ä l . . 4. Särbehandling önskvärd av psykiska s k ä l . . 5. Särbehandling trängande av fysiska orsaker 6. Särbehandling önskvärd av fysiska orsaker 7. Särbehandling ej behövlig

15 15

8 26 2 2 35 35 01

24 34 72 100

—

—

12 6 23

26 13 50

7 11

7 11

1 2

2 4

—

—

—

—

14 14 5 5 2 2 62 61 101 100

— —

— —

37 81 46 100

Bilaga 2.

PSYKOLOGISKA FÖRUTSÄTTNINGAR

FÖR

Y R K E S U T B I L D N I N G OCH Y R K E S A N P A S S N I N G

HOS

UNGDOMSFÄNGELSEKLIENTELET Av Valdemar

1. Undersökningens

allmänna

Fellenius

syfte

1 föreliggande uppsats lämnas en sammanfattning av de viktigaste resultaten från en utredning, som Psykotekniska institutet nyligen har verkställt på u p p d r a g av ungdomsanstaltsutredningen r ö r a n d e ungdomsfängelseklientelets beskaffenhet och sammansättning med avseende på begåvningsanlag, intressen och yrkesattityder med särskild hänsyn till sådana frågor som kan vara av intresse för planeringen av en ny ungdomsanstalt. (En mera detaljerad framställning samt tabellbilagor återfinnes i en stencilerad r a p p o r t som på begäran kan erhållas genom Psykotekniska institutet.)

2.

Materialet

Undersökningen omfattar 261 till ungdomsfängelse dömda män ( i fortsättningen skrives uf-elever) som under åren 1947—49 genom institutets försorg undergått anlagsanalys för yrkesval i samband med deras vistelse på mottagningsanstalten i Nyköping. Den psykologiska yrkesvägledning, som institutet bedriver vid Nyköpingsanstalten, har av ekonomiska skäl från början måst begränsas till en del av de intagna. Det urval, som härvid skett, h a r varit slumpbetingat i så måtto, att alla 8

och Åke

Nordin

de elever, som varit intagna på anstalten vid de tillfällen då institutets medarbetare besökt densamma, h a r undergått anlagsanalys i den mån de tidigare icke gjort detta. Den grupp om 261 elever, som ingår i det föreliggande utredningsmaterialet, torde därför kunna betraktas som någorlunda representativ för klientelet i dess helhet under den ovannämnda tidsperioden. I omedelbart samband med den psykologiska undersökningen har för varje elev det diagnostiska materialet sammanställts till en dossier, som sedan arkiveras på institutet. De företagna undersökningarna har genomgående omfattat följande moment: 1. En systematisk sammanfattning av det vid undersökningstillfället tillgängliga anamnestiska materialet (förundersökningar m. m.). 2. En allmän inventering av den intagnes aktuella yrkesattityder och fritidsintressen genom skriftlig och muntlig utfrågning. 3. En karakterologisk intrycksdiagnos på grundval av ett förtroligt samtal samt systematiskt beteendestudium i vissa s. k. arbetsprov. 4. Vissa rent begåvningsmätande undersökningsmoment (testning). Dessa har huvudsakligen omfattat: a) en skriftlig s. k. intelligenstestning 115

ur vilken ett allmänt »nivåvärde» kan beräknas men som samtidigt utformats på sådant sätt att den i viss mån även möjliggör en separat bedömning av skilda begåvningskomponenter (verbal, numerisk, spatial, teknisk begåvning o. s. v.). Den skriftliga prövningen har som regel även omfattat vissa mer yrkesspecifika mentala tests framför allt med sikte på kontoristyrkena. b) en serie manuellt-motoriska funktionsprov med dels mera allmän, dels mera yrkesspecifik syftning. c) några mera mentalt krävande praktiskt betonade problemlösningsuppgifter, som närmast avser att utgöra ett komplement till den skriftliga intelligenstestningen. 3. Elevernas rustning

allmänna

begåvningsut-

Vi skall nu närmast försöka att med ledning av testresultaten ge en allmän bild av uf-elevernas begåvningsmässiga utrustning i olika avseenden i förhållande till »normal», i bemärkelsen »icke omhändertagen», ungdom. Institutet har vid betygsutmätningen i de här ifrågavarande testningarna genomgående använt sig av betygsnormer, vilka konstruerats på persongrupper i åldern 17—20 år med enbart folkskoleunderbyggnad. I stort sett torde därför uf-elevernas placering i de olika testen ge ett direkt och någorlunda rättvisande uttryck för deras begåvningsstandard i förhållande till icke omhändertagen ungdom med likvärdig skolunderbyggnad, ehuru en viss men sannolikt ganska oväsentlig brist på jämförbarhet föreligger ifråga om åldersfördelningen inom de båda grupperna. En sammanställning av uf-elevernas resultat i samtliga intellektuellt betonade test (s. k. intelligensprov) ger en 116

betygsfördelning som ej nämnvärt avviker från motsvarande fördelning inom normeringsgruppen vare sig ifråga om medelvärde eller spridning. Detta skulle alltså tala för att uf-eleverna ifråga om intellektuell begåvningsutrustning i stort sett väl kan uthärda en jämförelse med socialt sett mera välanpassade pojkar på ungefär samma åldersstadium. Även ifråga om den praktiska begåvningsutrustningen tycks uf-eleverna i stort sett varken ligga bättre eller sämre till än andra pojkar i motsvarande ålder och med samma skolunderbyggnad. Härmed följer naturligtvis inte utan vidare att man inte heller behöver räkna med några avvikelser från normalpopulationen ifråga om enstaka speciella begåvningsanlag eller begåvningskomplex. För att något närmare belysa denna fråga h a r vi för varje elev sammanfört resultaten från begåvningspsykologiskt sett sinsemellan samhöriga test till vissa komponentvärden, som med en viss rätt kan sägas ge ett mått på den styrka med vilken olika begåvningskomponenter uppträder hos vederbörande. Sålunda har ett värde för »språklig begåvning» beräknats såsom medeltal av betygen i vissa utpräglat verbalt betonade test, som ingått i det använda testbatteriet. På motsvarande sätt har komponentvärden beräknats för »matematisk begåvning» och »teknisk begåvning». Från vissa tekniskt betonade manuella prov (praktiska problemuppgifter, t. ex. sammansättning av en maskin o. d.) har vidare ett särskilt värde beräknats för praktisk-teknisk begåvning. De ovan berörda »kontoristproven» (tabuleringsarbete, kollationering o. d.) h a r tillsammans med vissa m i n d r e yrkesspecifika prov (t. ex. Bourdontest och liknande) lagts till grund för be-

stämningen av en variabel som vi för enkelhetens skull har rubricerat som »kontorsbegåvning». Det rör sig här företrädesvis om test, som kräver koncentration och samtidigt en flytande fördelning av uppmärksamhet och ett snabbt och noggrant arbetssätt vid rutinmässigt skrivbordsarbete. Slutligen har ytterligare två värden beräknats ur resultaten i de praktiska proven, nämligen ett för »hantverksbegåvning» och ett för »enklare manuell begåvning». Det förstnämnda emanerar främst från vissa s. k. »produktprov» som bl. a. tar sikte på optokinetisk precision, sinne för mått och proportioner, samt formgivningsförmåga vid bearbetning av olika arbetsmaterial. Detta komponentvärde kan alltså uppfattas som ett samlingsmått för elevens motoriska och sinnespsykologiska förutsättningar för kvalificerat manuellt arbete av hantverksmässig art. »Enklare manueH begåvning» avser närmast den rörlighet och förmåga till koordination av handoch fingerrörelser som tas i anspråk i tempobetonat manuellt arbete. Såsom torde framgå redan av denna summariska karakteristik har dessa sju begåvningskomponenter företrädesvis utformats med tanke på deras praktiska betydelse för bedömningar av elevernas begåvningsmässiga förutsättningar för olika yrkesgrupper och utbildningsformer. (Vi skall i ett följande avsnitt anknyta till detta praktiska intresse.) Den företagna indelningen har emellertid självfallet också måst anpassas till sammansättningen av de använda testbatterierna, varvid vi också i möjligaste mån sökt beakta den faktoranalytiska begåvningsforskningens allmänna rön och erfarenheter, särskilt i fråga om de intellektuella begåvningsfaktorerna. Det visade sig nu att uf-gruppens medelvärden för de sålunda konstruerade

begåvningskomponenterna så gott som genomgående kom mycket nära motsvarande medelvärden för normalpopulationen. I några fall kunde dock signifikanta avvikelser noteras. En av dessa gäller den språkliga begåvningskomponenten. Här har uf-eleverna fått ett genomsnittsbetyg av 4,6, d. v. s. nästan ett halvt skalsteg under mittvärdet (5) i den niogradiga skala i vilken de individuella testresultaten har betygsatts med normalgruppens prestationer såsom norm. (Värdet 5,0 kan således i detta sammanhang anses representera normalpopulationens medelbetyg.) I gengäld h a r emellertid uf-eleverna placerat sig något bättre än normalgruppen i fråga om »teknisk begåvning» (5,3). En närmare undersökning visar, att deras överlägsenhet på denna punkt inte bara hänför sig till tekniskt-mekaniska prov utan även och ungefär i samma grad från ett särskilt formuppfattningsprov som medtagits vid bestämningen av den tekniska begåvningen för att ge den spatiala begåvningsfaktorn en något större relativ vikt i detta begåvningskomplex än vad som eljest hade varit fallet. Den underutveckling av den verbala begåvningsfaktorn, som avtecknar sig i uf-elevernas värde för »språklig begåvning», är intressant bl. a. med tanke på det under senare år allt oftare uppmärksammade förhållandet, att dessa pojkar, liksom för övrigt även andra kategorier av anstaltsungdom, i påfallande stor utsträckning brukar bedömas som intellektuellt efterblivna. De intelligensmätningsmetoder (Terman, Wåhlén, Point scale, CVB-skalan m. fl.), som man i allmänhet brukar använda sig av vid rättspsykiatriska undersökningar, liksom i andra rättsliga sammanhang (t. ex. vid ifrågasatt steriliseringsåtgärd o. d.) tar alla ganska ensidigt sikte på de verbala 117

sidorna av begåvningen. Detta måste rimligtvis antagas medföra att pojkar och flickor, som vuxit upp i intellektuellt särskilt torftiga hemmiljöer, lätt blir missgynnade och felbedömda i fråga om deras allmänna intellektuella kapacitet, synnerligast i sådana fall, där skolgången dessutom har varit mycket oregelbunden eller präglad av personliga missanpassningar gentemot lärare eller kamrater med en viss »verbal isolering» och en negativ inställning till hela skolarbetet som naturlig följd. Som vi nyss antydde kompenseras ufelevernas underlägsenhet i de utpräglat verbala proven av en motsvarande övervikt på det tekniskt-spatiala området. I alla övriga prov, som tagits med vid beräkningen av det totala intelligensvärdet, redovisar de praktiskt taget samma värden som normalgruppen. Detta gäller sålunda inte endast de prov, som lagts till grund för den matematiska begåvningskomponenten, utan även vissa andra intelligensprov, bl. a. ett s. k. analogitest, som ej har inkluderats i någon av de angivna begåvningskomponenterna. För den praktiska begåvningskomponent, som vi kallat »enklare manuell begåvning», redovisar uf-eleverna ett i förhållande till normalgruppen relativt högt värde. Det torde dock vara mycket vanskligt att avgöra i vad mån även denna differens återspeglar en verklig, mer eller mindre övningsbetingad kapacitetsskillnad eller h a r sin grund i andra orsaker. Det har här företrädesvis rört sig om utpräglat tempobetonade prov (se ovan) och med hänsyn till det sätt på vilket tidsmomentet accentueras i dessa prov kan man nog utgå ifrån, att de i något högre grad än andra appeller a r till den sportsliga »tävlingsandan». Det förefaller inte osannolikt, att detta tävlingsmoment h a r fått göra sig star118

käre gällande inom de små och psykologiskt sett jämförelsevis fast sammansvetsade elevgrupper, som testats i Nyköpingsanstalten — dessa pojkar visade i själva verket ofta ett påtagligt intresse för kamraternas prestationer. 4. Allmänna sättningar

intressen

och

fritidssyssel-

I anslutning till de begåvningsmätande undersökningsmomenten gjordes, som vi inledningsvis antydde, en ganska ingående s. k. intressepejling för varje elev. Som grund för denna lades ett enkätformulär, där eleven med vissa enkla tecken fick markera sitt intresse för eller uppskattning av olika slag av fritidssysselsättningar, böcker, filmer, radioprogram etc. Han fick här också tillfälle att ange sin allmänna inställning till de olika läroämnena från skoltiden. Dessutom innehöll formuläret särskilda avsnitt för inställningen till olika yrken, arbetsformer och arbetsmiljöer varjämte eleven givetvis också tillfrågades angående eventuella särskilda yrkesönskningar och aktuella yrkesplaner. Detta enkätformulär har sålunda möjliggjort en ganska fullständig inventering inte bara av elevernas yrkesböjelser och yrkesplaner, som skall behandlas längre fram i denna uppsats, utan även av deras allmänna intresseinriktningar och fria val av sysselsättningar. Med hänsyn till den självklara vikt som man måste tillmäta dessa frågor vid planeringen såväl av fritids- som av utbildningsverksamheten för uf-elever, skall vi här lämna en redogörelse för de viktigaste resultaten av denna inventering. För att erhålla en helhetsbild av de allmänna tendenser som kommit till uttryck i elevernas svarsmarkeringar vid

de enskilda frågorna i olika avsnitt av Idrott 0,45 formuläret h a r vi i efterhand gruppe- Utearbete 0,42 rat de enskilda frågorna till ett 20-tal Aktualiteter 0,42 »huvudriktningar» som representerar Teknik 0,30 skilda ämnes- eller sysselsättningsområHistoria 0,28 den. Härvid har vi sammanfört sådana Litteratur 0,22 frågor (oavsett i vilket sammanhang el- Geografi 0,21 ler avsnitt de förekommer) vid vilkas Samhällsfrågor 0,09 besvarande en viss intresseriktning eller Hantverk 0,08 böjelse (musikaliskt intresse, tekniskt Hus och hem 0,07 intresse o. s. v.) får göra sig gällande i Religion 0,00 en eller annan form. Gruppindelningen har bestämts i överensstämmelse med Folkskolematerialet resultatet av ingående statistiska analy- Idrott 0 87 ser som institutet tidigare har utfört i Friluftsliv 0 72 en motsvarande undersökning med sam- Nöien 0 59 manlagt ett tusental elever i avgångs- Teknik 045 klasserna i folkskolor och realskolor. Utearbete 0 37 För varje elev beräknas det sammanAktualiteter 0 35 lagda antalet positiva markeringar inom Musik 028 respektive intresseområde. Detta poäng- Historia O^ö tal divideras därefter med det maximala Litteratur 0 20 antalet möjliga positiva markeringar för Religion 007 samma intressevariabel och den sålunda Samhällsfrågor 0^04 erhållna kvoten kan alltså betraktas som Barnavård 003 ett uttryck för den styrka med vilken den ifrågavarande intresseriktningen Som synes är det starka intresset för har fått göra sig gällande i hela formufriluftsliv gemensamt för de båda un*äret dersökningsgrupperna och torde bl. a. I nedanstående tablå har vi samman- sammanhänga med den »vagabondeställt vissa intresseriktningar som er- rande» tendens som är karakteristisk hållit särskilt höga, respektive särskilt för adolescensåren. Det rör sig här t. ex. låga värden. om sådana sysselsättningar som att Intresseriktningarna har uppställts i »tälta», »vara ute i skog och mark», rangordning enligt den styrkegrad med »orientera» o. d. I detta sammanhang vilken de har gjort sig gällande. Till kan även det relativt markanta intresset jämförelse redovisas även resultaten för geografi vara värt att framhålla. I från motsvarande beräkningar på ca intressegruppen »nöjen» ingår som den 375 elever i folkskolans 8:e klass, viktigaste komponenten biobesök, för (Samtliga tal anger medelvärden för uf-gruppen också förstärkt av intresset resp. elevgrupp.) för modern dans. »Utearbete» avser deltagande i jordbruksarbete, trädgårdsUngdomsfängelsematerialet arbete 0 d Den posiUva markeHngen Friluftsliv 0,63 kan h ä r delvis vara ett uttryck för eleNö en i 0,49 vernas önskan att placeras på en öppen Musik 0,46 anstalt. »Utearbetc» är ju emellertid po119

pulärt även bland folkskolepojkarna, sannolikt även för dessa en av instängdheten (i skolan) förstärkt benägenhet. Tendenserna återspeglas även i elevernas inställning till olika arbetsmiljöer (jfr n e d a n ) . En smula förvånande är det relativt kraftiga intresset för »aktualiteter», d. v. s. utrikesnyheter, journalfilmer, dagens eko i radio o. d. Det är väl här närmast underhållnings- och spänningsmomentet som stimulerar intresset och mindre behovet av att »följa med». Bland fackintressena intar naturligt nog intresset för teknik den främsta platsen. Historieintresset bör ses mot bakgrunden av pojkarnas behov av spänningsoch äventysbetonad läsning. Uf-elevernas starkare musikintresse är kanske också värt att ta fasta på. Det kan möjligen sammanhänga med vissa psykologiska särdrag hos detta klientel — en viss sentimentalitet, rotlöshet (»bohemeri») och verklighetsflykt över huvud. Dessa drag är i många fall uppenbarligen konstitutionellt fixerade, men de får också ofta en omisskännlig prägel av kvarstående pubertetsdrag hos dessa pojkar, som väl i regel genomgår en häftigare pubertetsfas än normala ungdomar. Det mindre markerade idrottsintresset hos uf-eleverna kan synas överraskande. Det torde dock åtmonstone delvis vara en naturlig följd av den åldersskillnad (3—5 år) som föreligger mellan de h ä r jämförda grupperna. Det är ett välkänt förhållande att det under den tidigare tonårsåldern livliga idrottsintresset kraftigt minskar och blir alltmer passivt hos flertalet ungdomar, allteftersom de engageras av arbetslivet och samtidigt får en rad nya, utvecklingsbetingade »intressen», framför allt av sexuell art. Hos många av uf-eleverna tillkommer också alldeles påtagligt ett 120

stegrat motorintresse. Det är nog ingen tillfällighet att den ganska stora grupp bland uf-eleverna som tänker ägna sig åt bilmekanikeryrket visar ett tydligt svagare idrottsintresse än de övriga grupperna (jfr n e d a n ) . För att få en mer detaljerad och konkret bild av vissa sidor av elevernas intressen h a r den avdelning i enkätformuläret som avser fritidssysselsättningar bearbetats speciellt. Denna bearbetning h a r bl. a. givit följande resultat: Biointresset (»gå på bio») intar hos uf-eleverna den allra första platsen alldeles som hos folkskolepojkarna. Nära 100 7c av pojkarna i bägge grupperna h a r markerat positivt för detta item. Men även läsintresset är överraskande starkt företrätt hos uf-eleverna, tydligt starkare än i folkskolematerialet. En närmare granskning av formulärets olika items visar dock att tyngdpunkten h ä r ligger på veckotidningar, dagstidningarnas serier och idrottsreferat samt »böcker» av typen Rekordmagasinet. Å andra sidan tycks det också finnas en hel del pojkar bland uf-eleverna som h a r ett mera ambitiöst läsintresse. Det är också rätt många som uppger sig vara intresserade av korrespondensstudier på fritiden (hela 20 % medan motsvarande värde i folkskolematerialet inte ens uppgår till 5 % ) . Även om man för uf-elevernas vidkommande nog gör klokt i att antaga att detta intresse kanske inte är så genuint eller stabilt som det vill synas, så förtjänar det likväl att noteras i detta sammanhang, att en hel del av pojkarna faktiskt hade påbörjat och i vissa fall även genomfört korrespondenskurser vid tidpunkten för omhändertagandet. Uf-gruppen skiljer sig från folkskolegruppen även i två andra intressanta avseenden. De skriver mera brev (80 %

mot 21), något som med säkerhet h ä n g e r ihop med deras aktuella isolering från yttervärlden. De har vidare markerat större lust att resonera med k a m r a t e r (69 % mot 35). Det senare har kanske delvis sin förklaring i åldersskillnaden mellan grupperna och i att uf-eleverna under anstaltsvistelsen på ett helt annat sätt är hänvisade till vara n d r a s sällskap, men det förefaller å a n d r a sidan inte osannolikt att lusten att resonera med kamrater är ett särskilt utmärkande drag för dessa pojkar även i frihet. Bland idrottsgrenarna framstår simning och skidåkning som de mest populära, när det gäller den aktiva idrottsutövningen. Den tidigare påtalade skillnaden gentemot folkskolegruppen ifråga om idrottsintressets omfattning avtecknar sig även här. En lustig detalj i fråga om intresset för vintersport kan i detta sammanhang påpekas. Uf-eleverna redovisar ungefär samma intresse för »åka skidor» och »åka skridskor» som folkskolegruppen, (övervikten hos dé förra för skidåkningen betingas sannolikt av att det bland dem finns ett ganska stort antal landsortspojkar, bl. a. från Norrland, medan folkskolegruppen enbart består av stockholmspojkar.) Däremot är uf-eleverna avgjort mindre engagerade i bandy- och ishockeyspel (43 % mot 81). Denna frapperande skillnad torde knappast helt kunna förklaras av den möjligen större aktiviteten i allmänhet på Stockholms idrottsplatser vintertid och knappast heller av den med åren allt mer passiva inställningen till idrotten. Man får vid samtal med uf-eleverna ofta ett intryck av att dessa pojkar i jämförelsevis liten utsträckning har varit engagerade i idrottsklubbar under skolåren, vilket ju också måste återverka på deras intresse för dessa typiska lagspel. Sannolikt har

även dessa förhållanden återspeglats i den här anförda frekvensskillnaden. I fråga om de minst populära fritidssysselsättningarna fäster man sig bl. a. vid den missgynnade ställning som det tekniska experimenterandet har fått. Ett studium av de fullständiga förteckningarna visar, att även modellbygge av olika slag, sysslandet med radioapparater och andra liknande för åldern annars mycket karakteristiska hobbies har blivit påtagligt eftersatta av uf-eleverna. Endast 25 % av dem har markerat intresse för »bygga modeller: båtar, tåg, flygplan m. m.» medan motsvarande värde för folkskolegruppen är jämnt dubbelt så högt. Den s. k. »radioflugan» är också förhållandevis mycket svagt företrädd hos uf-eleverna. Även de olika slagen av konstnärligt-produktiva hobbies såsom måla, modellera, spela teater o. d. ger påfallande låga frekvenser såväl absolut som i förhållande till folkskoleeleverna, även om skillnaden här inte är lika stor. Då det gemensamt karakteristiska för alla de här nämnda sysselsättningarna kan sägas utgöras av det aktivt produktiva inslaget i dem, ligger det kanske nära tillhands att förknippa uf-elevernas relativa likgiltighet för alla hithörande sysselsättningar med de allmänna arbetshämningar och den brist på målinriktad vitalitet som man möter hos många av dessa pojkar. Genom att studera svarsfrekvenserna för det kraftigare markeringssättet kan man få en uppfattning om vilka sysselsättningar som lockar till det starkaste engagemanget, vilka som är de typiska hobbysysslorna. Högst på listan kommer h ä r att »spela fotboll», som är huvudintresset för 42 elever av 217. Till de verkliga favoritnöjena hör också att »se på fotbollsmatcher» (34 st.) och att »syssla med motorer» (35 st.). Idrottens dominerande ställning som speciell 121

hobby understrykes ytterligare av att 26 st. helst vill »se på idrottstävlingar», 24 st. »idrottar» och 24 st. »åker skidor» i första hand. Modern dans hör givetvis också till de mest intensivt engagerande fritidsnöjena, liksom att lyssna på jazzmusik (30 resp. 25 st.). Å andra sidan har överraskande många angivit »läsa böcker» som främsta fritidssysselsättning (36 st.), ett förhållande som dock i många fall torde vara betingat av den aktuella avstängningen från andra nöjen.

5. Attityder

till arbete och

yrke

A. Inställning till olika arbetsformer och arbetsmiljöer. I ett särskilt avsnitt av enkätformuläret fick eleven ta ställning till olika arbetsformer och arbetsmiljöer, t. ex. »ett arbete, där man får resa omkring mycket», »där man får sitta i lugn och ro för sig själv», »vara mycket utomhus», »hålla ordning och reda», o. s. v. Av lättbegripliga skäl kommer åtskilliga av dessa frågor mycket nära de frågor, som gällde elevens allmänna intressen och fritidssysselsättningar. En viss intresseriktning, t. ex. ett starkt djurintresse, bör därför rimligtvis också avspegla sig inte bara i form av en viss förkärlek för djurfilmer, djurböcker o. s. v. utan också i form av en positiv inställning till sådana arbeten eller yrken, där man får syssla med eller sköta om djur, förutsatt att det verkligen är fråga om ett någorlunda stabilt och djupgående intresse. Inställningen till olika arbetsformer och arbetsmiljöer ger inte minst i det sistnämnda avseendet ofta ett värdefullt komplement till den bild man får av explorandens markeringar ifråga om allmänna intressen och hobbies. Det kan dessutom vara av stort intresse aU se i vad mån de allmänna tendenser 122

som avtecknar sig i elevernas attityder till olika typer av arbeten verkligen h a r fått göra sig gällande i deras aktuella yrkesönskningar eller planer, bl. a. med tanke på de ofta påtagligt diffusa eller direkt felaktiga föreställningar som pojkar i denna ålder brukar förknippa med det önskade yrket. Då många av de arbetstyper som medtagits i formuläret för en del pojkar i denna ålder brukar framstå som direkt motbjudande (t. ex. »undervisa andra») har vi h ä r tillämpat ett markeringssystem, som ger exploranden tillfälle att ge uttryck åt sådana inställningar genom ett minustecken. För att få ett sammanfattande mått på respektive arbetsformers popularitet har varje enskild markering uttryckts i ett poängtal, varvid två plustecken räknats som + 2 , ett plustecken som - f l och minustecken som — 1 . Efter summering av de positiva och subtraktion av de negativa poängtalen inom gruppen har genomsnittsvärdet för gruppen beräknats för varje item, varefter detta tal multiplicerats med 100. I de följande tablåerna anges sådana genomsnittsvärden för vissa speciellt populära och vissa särskilt impopulära arbetsformer och arbetsmiljöer. Motsvarande värden för folkskolegruppen har angivits till höger om uf-elevernas. Följande arbetsformer visade sig v a r a de mest positivt värderade inom g r u p pen som helhet. UnRiloms- Folkskolefängelse- materialetmaterialet

»Arbeten där man får» resa omkring mycket + 8 3 hålla ordning och reda +73 hålla snyggt och rent + 6 7 ta i ordentligt och arbeta med hela kroppen +57

+76 +62 +48

+50-

sköta om djur köpa och sälja, »göra affärer» sitta och skruva och greja

+ 22

+59

+19

—18

+17

+39

Utpräglat negativ inställning vi till följande arbetsformer.

finner

Ungdoms- Folkskolefängelse- materialet materialet

undervisa andra . . . . hålla uppsikt över andra sköta om växter . . . . teckna och färglägga o. d hålla på med knåpgöra

—37

—71

—31 —30

—52 —66

—30

—20

—30

—34

Mest anmärkningsvärd är väl h ä r skillnaden mellan de båda undersökningsgrupperna i fråga om lusten att »göra affärer», som får klart positivt värde hos uf-eleverna i bjärt motsättning till folkskolegruppen. De förra markerar i stället så mycket mindre lust för arbete av typen »skruva och greja» (jfr ovan). Frapperande är också den utbredda motviljan mot att teckna och färglägga. Av praktiskt intresse är även den motvilja mot trädgårdsarbete (sköta om växter) som tycks förefinnas hos en stor del av de intagna, även om den uppenbarligen ej är lika prononcerad som hos deras yngre kamrater i folkskolegruppen. I fråga om arbetsmiljön kan man lämpligen skilja på psykologisk arbetsmiljö och yttre arbetsmiljö. Som mest positivt bedömda psykologiska arbetsmiljöer framstår arbeten, Ungdoms- Folkskolefängelse- materialet materialet

som är mycket omväxlande +104 dnr jag får vara mycket i rörelse +77

+97 +76

Klart negativ inställning markeras til] arbeten, där man Ungdoms- Folkskolefängelse- materialet materialet

får sitta stilla mycket

—52

—71

I denna avdelning av formuläret ingår även ett par frågor som mera direkt tar sikte på explorandens behov av psykologisk kontakt under arbetet. Vi syftar här närmast på de båda extrema alternativen: »ett arbete där man» har mycket folk omkring sig får arbeta i lugn och ro för sig själv . . . .

Ungdoms- Folkskolefängelse- materialet materialet

+23

—22

+ 4

— 9

Som synes bekräftas här det även i andra sammanhang manifesterade förhållandet att uf-eleverna inte känner sig särskilt tilltalade av isolerande arbetsformer. I detta avseende skiljer de sig ej från folkskolepojkarna. Däremot h a r de förra en påfallande mera positiv inställning än de senare ifråga om det motsatta extremfallet (»mycket folk omkring sig»), folkskolematerialet gav ett lika stort negativt värde. Det ligger onekligen nära till hands att häri se en intressant bekräftelse på den allmänna erfarenheten, att behovet av personlig kontakt får göra sig avsevärt starkare gällande hos den socialt urspårade ungdomen i förhållande till socialt mera välanpassade ynglingar. Markeringarna för de olika typerna av yttre arbetsmiljö fördelade sig enligt nedanstående tablå. Ungdoms- Folkskolefängelse- materialet materialet

mest utomhus mest inomhus i stad i mindre samhälle . . på landsbygden . . . .

+66 +13 +63 —21 —37

+63 +24 +50 —36 —20 123

Både uf-eleverna och folkskolepojkarna vill av dessa markeringar att döma helst arbeta utomhus och i en stad och båda ställer sig närmast avvisande till tanken på att arbeta på landsbygden eller i mindre samhällen. På den sistnämnda punkten avtecknar sig dock en intressant skillnad, i det uf-eleverna visar tydligt större motvilja mot rena landsbygden än mindre samhällen medan förhållandet hos folkskolepojkarna tycks vara rakt motsatt. B. Inställning till olika yrken. Ett omedelbart uttryck för elevernas allmänna inställning till olika yrken erhölls genom deras markeringar i formulärets yrkesförteckning, där något över 200 olika yrken har representerats. Enligt den givna instruktionen skulle eleven för vart och ett av dessa yrken medelst ett plustecken ange om han tror att han skulle trivas i det ifrågavarande yrket, medelst ett minustecken om han tror att han icke skulle göra detta och medelst ett frågetecken om han inte har någon bestämd mening angående sina möjligheter att trivas i yrket. Vid sitt ställningstagande skulle han enbart fästa sig vid »hur han känner» för yrket, så som han föreställer sig arbetet inom detta. Han skulle också antaga att det inte fanns några yttre hinder för honom att utbilda sig till yrket ifråga, liksom att hans begåvning räckte till för vilket som helst av de uppräknade yrkena. För vart och ett av de angivna yrkena har vi sedan beräknat antalet positiva markeringar och uttryckt detta i procent till hela antalet elever, som tagit ställning till det ifrågavarande yrket. De enskilda yrkena, som i formuläret hade ställts i alfabetisk ordningsföljd, har sedan hänförts till 25 yrkesområden med hänsyn till arbetets art:

bil- och motoryrken, elektrotekniska yrken, transportyrken o. s. v. Resultatet utvisade att bil- och motoryrkena utövade den avgjort starkaste dragningen på uf-eleverna. Detta förefaller ju rimligt redan med hänsyn till vad som tidigare framkommit om elevernas hobbies, där exempelvis »att syssla med motorer» intar en framträdande plats. Man påminner sig i detta sammanhang även det välkända förhållandet, att »billån» hör till de vanligaste brotten inom denna kategori. Av fackintressena framstod också intresset för »teknik» som det främsta. Denna allmänna tekniska intresseinriktning synes också i stor utsträckning utgöra bakgrunden till att de elektro-tekniska yrkena har fått en så fördelaktig placering (gruppens rangnummer är 3). Mycket tyder emellertid på att uf-eleverna vid sin värdering av de hithörande yrkena knappast gjort sig någon klarare föreställning om arbetets art, framför allt gäller detta i fråga om det manuella inslaget. I varje fall står deras positiva inställning till detta yrkesområde i en påtaglig motsättning till vissa andra markeringar i intresseformuläret (jfr exempelvis ovan beträffande deras svaga intresse för arbete, där man »får sitta och skruva och greja»). Deras i förhållande till folkskoleeleverna svagare intresse för »tekniskt experimenterande», som närmast avser modellbygge o. d., synes även kunna stödja ett antagande att deras värdering av de elektrotekniska yrkena ofta kan vara sakligt m i n d r e väl motiverad. Transportyrkena tilltalar av allt att döma uf-eleverna mycket på grund av deras naturligt rörliga karaktär. I undersökningen av deras inställningar till olika arbetsformer och arbetsmiljöer h a r flertalet som de klart viktigaste förutsättningarna för trivsel i arbetet angett möj-

ligheten att få »resa omkring mycket», att få ett arbete som är »mycket omväxlande» och där man får »vara mycket i rörelse». Möjligen spelar även deras ganska kraftigt markerade dragning mot arbetsformer där man »får ta i ordentligt och arbeta med hela kroppen» en viss roll, liksom deras allmänna förkärlek för friluftsliv och utearbete. Att serviceyrkena (kundtjänst, expeditionsarbete o. d.) haft en relativt stor dragningskraft (rangnummer 6) är knappast ägnat att förvåna, om man ser det i samband med det påtagliga kontaktbehov som kan spåras t. ex. bakom uf-elevernas markerat positiva inställning till arbete »där man har mycket folk omkring sig» och deras jämfört med folkskolepojkarna relativt starka behov av att »resonera med kamrater». Bland de minst populära yrkena finner nian flertalet av de egentliga kontorsyrkena (19). Ungdomsfängelseelevernas tidigare redovisade spontana lust att »göra affärer» och deras tydliga benägenhet att ställa sig positiva till yrken som innefattar kundtjänst och expeditionsgöromål, alltså i stort sett »försäljningssidan» inom affärsverksamheten, korresponderar av allt att döma inte med något yrkesinriktat eller allmänt intresse för de kontors- och bokföringsmässiga arbetsuppgifterna eller »redovisningssidan» av dessa verksamhetsformer. De visar dessutom överhuvud ett ringa intresse för arbetsuppgifter av typen »hålla på med siffror och tal». Här synes sålunda en något ensidigt motiverad yrkesvalsdisposition föreligga, sammanhängande med oklara föreställningar om vad ifrågavarande yrken kräver. Även de sociala vårdyrkena och läraryrkena har rönt en påfallande svag uppskattning (20 resp. 22). Detta står i en intressant överensstämmelse med uf-elevernas tidigare på-

talade obenägenhet för »socialt» djupare engagerande och ansvarskrävande fritidssysselsättningar, ävensom för ordnat föreningsliv o. d. Det bristande intresset för grafiska yrken (23) har likaledes kommit till synes i den allmänna attitydundersökningen bl. a. genom den där dokumenterade motviljan mot arbete där man får »teckna och färglägga o. d.» Ett närmare studium av svarsmarkeringarna för de enskilda yrkena inom de respektive yrkesgrupperna visar att gruppen bil- och motoryrken fått sin dominerande ställning främst tack vare bilreparatör- och flygmekanikeryrkena. Markeringarna inom de elektrotekniska yrkena fördelar sig ganska jämnt på alla de till denna grupp hörande yrkena: elektriker, radiotelegrafist, radiomontör och telegrafist. Den fördelaktiga placeringen för landtransportyrkena emanerar huvudsakligen från markeringarna för droskchaufför, lastbilsförare och bussförare. I fråga om kundtjänst och expeditionsarbete faller de högsta procenttalen på vissa »fria» försäljaryrken (framförallt handelsresande), men även expedit- och servitöryrkena har vunnit tämligen stor anslutning. Det framgår vidare att den goda ställning som yrkesgruppen metallarbetare visade sig få (rangnummer 8) till relativt stor del har gällt mekanikeryrket, medan däremot grövre metallarbetare (ex. smed, plålslagare, rörläggare) har givit påfallande svaga valörer. Bland övriga enstaka yrken, som givit höga valörer må särskilt följande n ä m n a s : journalist, fotograf, uppfinnare, ingenjör, skogvaktare, jägmästare, jordbrukare samt skådespelare, musiker och sångare. I den mån dessa yrkesvärderingar har haft möjlighet att komma till uttryck i formulärets övriga avdel125

ningar, har så också som regel skett. Särskilt gäller detta ifråga om den positiva attityden gentemot ingenjör samt skogsyrkena. Även den starka markeringsbenägenheten för musiker- och sångaryrkena är ur denna synpunkt intressant, enär den står i en påtaglig överensstämmelse med uf-elevernas tidigare omnämnda allmänna musikintresse. Journalistyrkets popularitet torde i icke ringa mån sammanhänga med de gängse något romantiserande föreställningarna om yrkets omväxlande och »spännande karaktär». En jämförelse mellan uf-gruppen och folkskolegruppen med avseende på de olika yrkesgruppernas intressebetoning ger vid handen att de båda elevgrupperna i stort sett följer varandra ganska väl. Man kan dock konstatera en viss övervikt för folkskolegruppen när det gäller intresset för elektrotekniskt arbete. Uf-eleverna tycks å sin sida ha en något starkare dragning till yrken som innefattar kundtjänst och expeditionsarbete. C. Uf-elevernas aktuella yrkesönskningar. Vid den muntliga exploration, som i allmänhet ägde rum några dagar efter formulärets ifyllande, företogs en mera djupgående pejling av elevens aktuella yrkesönskningar. Härvid antecknades för samtliga fall det yrke som eleven av alla tänkbara och diskuterade yrken i första hand önskade välja, oberoende av hur pass väl denna aktuella önskan stämde med elevens ställningstaganden i formulärets olika delar. (Som vi strax något närmare skall belysa visade det sig i själva verket som regel föreligga en ganska god överensstämmelse i detta avseende.) Omkring 85 % av de yrkesönskningar, som härvid framkom, visade sig kunna naturligen hänföras till någon av nedan126

stående elva med hänsyn till arbetets art någorlunda homogena yrkeskategorier, varefter återstoden (31 st.) sammanförts till en diversegrupp. Sammansättningen av dessa kategorier har i viss utsträckning även bestämts av den faktiska frekvensen av de önskade yrkena med hänsyn till önskvärdheten att få någorlunda stora grupper, varjämte även utbildningstekniska synpunkter i största möjliga utsträckning h a r beaktats. De sålunda sammansatta »yrkesönskningsgrupperna» h a r lagts till grund för vår undersökning av samstämmigheten mellan elevernas yrkesönskningar och deras yrkesförutsättningar. Vi kommer därför att återfinna dem i olika sammanhang i den följande framställningen. Närmast ger vi här en uppställning med angivande av den absoluta frekvensen för de önskningar som närmast ansetts böra hänföras till respektive grupper. I några fall h a r vi med exempel velat antyda vilka slag av enskilda yrkesönskningar som har hänförts till den ifrågavarande gruppen. »Yrkesönskningsgrupp»

elever

1. Försåljningsyrken: handelsresande, affärsman, expedit etc. 2. Serviceyrken: servitör, portier, etc 3. Grövre mekaniska yrken: verkstadsmekaniker, svetsare etc. (utom bilmekaniker) 4. Finmekanikeryrken: urmakare, elektromekaniker, flygmekaniker, radiomontör etc 5. Bilmekaniker 6. Chaufförer 7. Fartygsmaskinister 8. Kvalificerade hantverksyrken: möbelsnickare, tapetserare, konditor, frisör etc

20 11

17 30 23 22

9. Grövre hantverksyrken: snickare, murare, plåtslagare etc. 10. Länt- och skogsarbetaryrken .. 11. Sjömansyrket 12. övriga yrken

23 23 18 31

Summa 261 6. Samstämmigheten mellan de aktuella yrkesönskningarna och elevernas begåvningsanlag och intresseriktningar Med utgångspunkt från de ovan specificerade yrkesönskningsgrupperna, som ger ett uttryck för fördelningen av elevernas aktuella yrkesönskningar, h a r samstämmigheten mellan yrkesönskningar och lämplighet för ifrågavarande yrke studerats, dels med avseende på de begåvningsmässiga förutsättningarna hos eleven, dels med avseende på yrkesönskningens djupare förankr i n g i elevens allmänna intresseriktningar. För att få en uppfattning om i vilken grad dessa yrkesönskningar har haft täckning i de respektive elevernas begåvningsnivå och begåvningsstruktur h a r vi för varje yrkesönskningsgrupp beräknat ett genomsnittsvärde för var och en av de sju begåvningskomponenter (språklig, matematiskt, teknisk o. s. v.) som vi närmare har karakteriserat i kapitel 3 (sid. 116). De skillnader, som härvid framträdde mellan de olika »önskningsgrupperna», kan i stort sett sägas peka i rätt riktning, både i fråga om det allmänna intelligensvärdet och de separata komponenfvärdena. Man fäster sig närmast vid de jämförelsevis höga allmänna nivåvärdena för försäljnings-, finmekaniker- och servicegrupperna (de båda förstnämnda signifikant skilda från medeltalet för samtliga grupper), i skarp kontrast speciellt till grovarbetargruppen, men även till andra grupper som siktar på intellektuellt mindre krävande yrken, exempelvis länt- och skogsarbete

eller grövre mekaniskt arbete (metallarbetare, rörläggare o. d.). Det är också speciellt intressant att notera den markerade övervikt som försäljnings- och servicegrupperna uppvisar i fråga om den verbala begåvningsfaktorn (jfr t. ex. chaufförsgruppen) som de delvis fått på bekostnad av de praktiska begåvningskomponenterna. Vi vill slutligen h ä r endast rikta uppmärksamheten på de tilltänkta försäljarnas relativt goda placering i de matematiska testen (2,30) och på den iögonenfallande dominanta ställning som finmekanikergruppen har fått i fråga om teknisk begåvning (både teoretisk och praktisk) liksom matematisk begåvning. För att ytterligare belysa samstämmigheten mellan begåvning och yrkesönskan har vi på grundval av allmänna praktiska erfarenheter uppställt vissa allmänna yrkeskrav för de olika yrkesönskningsgrupperna. Sålunda har för lxempelvis bilmekaniker krävts ett något övergenomsnittligt värde för »teknisk begåvning» samt genomsnittliga värden för »matematisk begåvning», »hantverksbegåvning» samt »enklare manuell begåvning». Vi har därefter undersökt hur många elever inom resp. önskningsgrupp, som uppfyllt dessa krav och uttryckt detta antal i procent av hela antalet inom gruppen. Resultatet utvisade även enligt detta förfarande en ur lämplighetssynpunkt någorlunda tillfredsställande fördelning av begåvningsresurserna inom de olika »önskningsgrupperna». Den allmänna samstämmigheten mellan yrkesönskningar och intresseriktning h a r i viss mån redan blivit belyst i samband med våra föregående kommentarer beträffande elevernas inställningar till enskilda yrken, då ju dessa inställningar i stor utsträckning givetvis även fått sätta sin prägel på deras 127

Intresse för Yrkesönskningsgrupp

1. Försäljningsyrken 2. Serviceyrken 3. Grövre mekaniska yrken 4. Finmekaniker 5. Bilmekanier 6. Chaufförer 7. Fartygsmaskinister 8. Kval. hantverksyrken 9. Grövre hantverksyrken 10. Länt- och skogsarbetaryrken 11. Sjömansyrket 12. övriga yrken Samtliga

Antal elever

affärer

teknik

hantverk

utearbete

friluftsliv

20 11 21 17 30 23 22 22 23 23 18 31

2,20 1,64 1,67 1,71 1,87 1,65 1,68 .1,95 1,35 1,65 1,61 1,77

1,95 1,73 2,38 2,47 2,33 1,96 2,23 1,82 1,61 1,96 2,11 1,94

1,70 1,73 2,10 1,76 2,03 1,61 2,09 1,95 2,13 1,91 1,67 1,65

1,75 1,46 1,67 1,82 1,87 1,91 1,50 1,77 1,91 2,30 1,83 1,81

2,00 2,27 1,90 2,12 1,97 1,96 1,77 2,09 1,87 2,13 2,22 1,74

1,74

2,05

1,87

1,82

1,98

aktuella yrkesönskningar. För att emellertid få en klarare bild även på denna punkt har vi från de förut (sid. 119) omnämnda intresseriktningarna utvalt fem som synts oss särskilt relevanta med avseende på de givna yrkesönskningsgrupperna. Dessa fem avser intresse för »affärer», »teknik», »hantverk», »utearbete» samt »friluftsliv». På grundval av den frekvens med vilken dessa variabler gjort sig gällande hos den enskilde eleven har denne tilldelats ett betyg i tregradig skala för var och en av dem. Därefter har genomsnittsvärden för varje »önskningsgrupp» beräknats i vanlig ordning. Denna undersökning av vissa »intressekomponenters» styrka inom »yrkesönskningsgrupperna» har givit många intressanta stöd för uppfattningen att de manifesta yrkesönskningarna har varit djupt förankrade i elevernas spontana intresseinställningar. Detta gäller alldeles speciellt i fråga om den frapperande övervikt med vilken den tekniska intressevariabeln visade sig vara företrädd inom de tek128

niskt-mekaniskt betonade önskningsgrupperna. (Se tabellen ovan.) Vi skall nu i korthet genomgå de 11 olika önskningsgrupperna var för sig för att få en mera samlad bild av det samspel mellan yrkesönskan, begåvning och intresseriktning som kan urskiljas inom var och en av dessa grupper. Gruppen försäljningsyrken som omfattar 20 elever som i första hand önskat försäljnings- eller affärsyrken visar i jämförelse med de övriga yrkesgrupperna en tydlig disposition för dessa yrken enligt de här uppställda begåvningsmässiga yrkeskraven. Den utmärks av en klar övervikt för den teoretiska sidan av begåvningen (allmän intelligens, språklig och matematisk begåvning). Gruppens yrkesinriktning h a r också en påtaglig förankring i intresseunderlaget. Med tanke på att uf-gruppen som helhet röjer ett starkare intresse för »affärer» än normalmaterial (folkskolegruppen) syns denna övervikt hos försäljningsgruppen kunna tillmätas ganska stor vikt. Serviceyrken

(som främst

omfattar

servitörer) h a r önskats av 11 st. För denna grupp har inte några speciella rent begåvningsmässiga yrkeskrav ansetts befogade. De skiljer sig dock klart i positiv riktning från de övriga i fråga om de snabbhets- och uppmärksamhetskrävande skriftliga rutinproven (även innefattande förmågan att snabbt utföra enkla räkneoperationer). Ur intressesynpunkt röjer gruppen en markerad motvilja mot »utearbete» vilket med tanke på uf-gruppens allmänt manifesterade dragning härtill bör vara ett tecken på en psykologiskt motiverad yrkesinriktning. Grövre mekaniska yrken har önskats av 21 st., av vilka 16 motsvarat de h ä r uppställda begåvningskraven. Som helhet röjer dock inte gruppen någon övervikt för de tekniska begåvningsanlagen jämfört med övriga elever. Däremot finns här ett klart dokumenterat tekniskt intresse. Finmekanikergruppen (17 st.) är den bäst och mest mångsidigt begåvade av samtliga grupper. Tyngdpunkten i fråga om begåvningen ligger i teoretiskt avseende på den matematiska och tekniska begåvningen. De redovisar även i praktiskt avseende en klar övervikt jämfört med övriga grupper i fråga om teknisk förståelse och manuell skicklighet. De röjer även ett stabilt tekniskt intresse. Bilmekanikerna (30 st.) motsvarar i genomsnitt inte de begåvningskrav som uppställts för yrket, men däremot de lägre fordringarna för grövre mekaniska yrken. De är i allmänt tekniskt avseende medelmåttigt begåvade, och i fråga om den för utbildningen relativt viktiga matematiska begåvningen ligger de klart sämst till av samtliga grupper. Däremot är deras praktisk-tekniska begåvning ofta väl tillgodosedd. Det tekniska intresset är hos dessa elever klart manifesterat.

De elever som främst önskat chaufföryrket (23 st.) skiljer sig inte i genomsnitt från de övriga med avseende på de begåvningsmässiga förutsättningarna för detta yrke. Deras tekniska begåvning och intresse är föga framträdande. Fartygsmaskinistgruppen (22 st.) motsvarar i stort sett de begåvningsmässiga kraven för detta yrke. De röjer också en viss övervikt för den tekniska begåvningsfaktorn jämfört med övriga grupper och har ett väl förankrat tekniskt intresse. De är rimligt nog inte heller hågade för »utearbete». Hantverkargruppen (22 st.) röjer ingen mer framträdande manuell skicklighet och avviker i begåvningsavseende överhuvud föga från de övriga. Även i fråga om deras intressen finns ingen speciell anknytning till hantverket. Däremot är de mer intresserade av affärer än övriga grupper, vilket säkerligen sammanhänger med deras yrkesinriktning (att »bli sin egen»). Grovhantverkargruppen (23 st.) utmärker sig främst genom sin jämförelsevis lägre intellektuella nivå. De uppvisar till skillnad från hantverkargruppen ett klart markerat intresse för »hantverk». Länt- och skogsarbetargruppen (23 st.) är den enda grupp som är klart positivt inställd till »utearbete». Denna variabel avser just deltagande i jordbruks- och trädgårdsarbete. De har även ett väl markerat intresse för »friluftsliv». Begåvningsmässigt utmärks gruppen av mindre goda intellektuella kvalifikationer men en viss övervikt för förmågan till enklare manuellt arbete. De som känner sig speciellt dragna till sjömansyrket (18 st.) visar en tydlig oförmåga till och motvilja mot rutinmässigt skrivbordsarbete. Däremot h a r de en framträdande lust för »friluftsliv». 129

Elever Elevei som tillråtts som i yrket första i hand i andra önskat första eller S:a agna sig hand tredje å t yrket hand

Yrkesönskningsgrupp

Försäljningsyrken Serviceyrken Grövre mekaniska yrken . . Finmekaniker Bilmekaniker Chaufförer Fartygsmaskinister Kval. hantverksyrken Grövre hantverksyrken . . . . Länt- och skogsarbetaryrken Sjömansyrket

7. Karakterologiska valsfrägan.

Institutets

aspekter

20 11 21 17 30 23 22 22 23 23 18

på

yrkes-

yrkesråd

Förutom begåvningsmässiga förutsättningar för yrket och intresseriktningar som någorlunda väl svarar mot den uttalade yrkesönskan utgör den karakterologiska lämpligheten för yrket en betydelsefull fråga. Institutet har i vissa fall av karakterologiska skäl ansett sig böra avråda från det önskade yrket även om de begåvningsmässiga förutsättningarna har bedömts som fullt tillfredsställande. I andra fall har tvärtom de karakterologiska förutsättningarna för en lyckad yrkesanpassning ansetts vara så goda att institutet ansett sig böra tillstyrka ett yrkesförslag även om vederbörandes begåvningsutrustning har lämnat mycket övrigt att önska i det ena eller andra avseendet. Dessutom har i vissa fall rent terapeutiska överväganden fått påverka det slutliga ställningstagandet i institutets utlåtande. Dessa förhållanden återspeglas i ovanstående tabell. Av tabellen framgår bl. a. att bland de 20 elever som intresserar sig för försäljaroch expedityrkena 15 har tillråtts yrket i första hand och endast 130

15 9 13 12 18 16 19 15 18 19 12

2 3 1 2 3

— 2 1 1

—

15 11 16 13 20 19 19 17 19 20 12

Elever som avråtts från j r k e t på grund av andra begåv- skäl (företrädesvis S:a karakterobrister logiska) 4

—

—

—

3 4 8 1 3 5 1

— —

— 2 3

— — 3 3 6

5 4 10 4 3 5 4 3 6

4 direkt avråtts på grund av begåvningsbrister. Sådana brister h a r dock i många fall ansetts kunna uppvägas av för dessa yrken viktiga karaktärsegenskaper som exempelvis kontaktförmåga, förmåga att ta folk och leva sig in i andra människors situationer, ett förtroendeingivande och smidigt uppträdande, muntlig uttrycksförmåga eller dylikt. Av de 15 som tillråtts befinner sig sålunda flera, som bedömts ha mindre tillfredsställande begåvningsförutsättningar. De elever som främst lockats av serviceyrken har ofta en naturligt tjänstvillig och smidig attityd till andra människor. Samtliga 11 i gruppen har ansetts någorlunda lämpade för servicearbete. Beträffande restaurangyrkena tvingas man emellertid oftast att avråda från dessa på grund av de frestelser (spritmissbruk, »fiffel» med pengar m. m.) som miljön erbjuder. I fråga om de grövre mekaniska yrkena spelar den karakterologiska utrustningen som regel mindre roll. Ett p a r elever har dock avråtts trots tillräckliga begåvningsresurser, vilket exempelvis kan bero på att verkstadsmiljön i deras fall har ansetts m i n d r e

lämplig. Inom finmekanikergruppen h a r 6 elever (varav 1 alternativt) tillråtts trots mindre tillfredsställande begåvning. I denna bransch betyder en del arbetskarakterologiska egenskaper ganska mycket för framgången. Det kan t. ex. vara viktigare för en urmakare att visa noggrannhet och tålamod i arbetet än att ha utpräglad teknisk begåvning. Bilmekanikerna h a r i största möjliga utsträckning tillråtts yrket, bl. a. av hänsyn till den ofta synnerligen starka motivationen för yrket, en faktor som kan få väl lika stor betydelse som de bästa begåvningsanlag för anpassningen till yrket på längre sikt. Chaufföryrket har av karakterologiska skäl, bl. a. allmän psykisk labilitet, ansetts olämpligt i 3 fall. Beträffande den mer kvalificerade hantverkargruppen (22 st.) gäller liksom för finmekanikerna att arbetskarakterologiska hänsyn (ex. noggrannhet, uthållighet o. s. v.) ofta får en avgörande betydelse. Här har också 8 av de 15, som tillråtts ett hantverksyrke i första hand, på vissa punkter bristande begåvningsmässiga förutsättningar. önskemålen om länt- och skogsarbete h a r som regel kunnat tillmötesgås. Vid avrådande gör sig här främst fysiska hinder gällande, vilket ju för övrigt också gäller vissa av yrkena i grovhantverkargruppen. Sjömansgruppen uppvisar den största motsättningen mellan yrkesönskan och yrkesråd, vilket i fråga om detta klientel är naturligt med tanke på att denna yrkesansökan ofta dikteras av en allmän önskan att få komma bort från den nuvarande miljön snarare än av intresse för sjömansyrket eller verklig lust att gå till sjöss, vartill i många fall kommer ett pubertetsbetonat spänningsbehov och en allmän psykisk orolighet. Om vi nu, oberoende av de ovan redo9

visade yrkesönskningarna underkastar den faktiska fördelningen av institutets yrkesråd en närmare granskning visar det sig att huvudparten av yrkesråden faller inom tre huvudgrupper nämligen 1) tekniska och tekniskt betonade yrken 2) affärs- och kontorsyrken samt 3) frilufts- och grovarbetaryrken. De yrken som inom den första gruppen samlat de flesta yrkesråden är bilmekanikeryrket och fartygsmaskinistyrket. Bland affärsoch kontorsyrkena har den avgjort största delen fallit på försäljare och expediter. Inom den tredje dominerar sjömansyrket och lantarbetaryrket. Av speciellt intresse är ett yrkesområde, som betecknats »Allmänna tekniska yrken» och avser yrken, som kräver jämförelsevis kvalificerad utbildning och därjämte ett visst mått av arbetsledning, ex. verkmästare och ingenjör. 6 elever har ansetts i första hand böra ifrågakomma för denna utbildning och dessutom har en sådan påbyggnad av lägre teknisk utbildning angivits som alternativt tänkbar i 4 andra fall. Bland de yrken som ej inneslutes i dessa tre huvudgrupper har bl. a. chaufförsyrket tillråtts i ganska många fall (15 förstahands- och 18 andrahandsr å d ) . »Träarbete», som också har samlat många förstahandsråd (14 s t ) , innefattar främst snickaryrket (byggnadssnickare, inredningssnickare). 8. Sammanfattning satser

och praktiska

slut-

Vi har i det föregående sökt ge en så uttömmande bild som det tillgängliga materialet har tillåtit av den psykologiska beskaffenheten av uf-klientelet med särskild hänsyn till begåvningsutrustning, spontana intresseriktningar samt attityder till olika yrken, arbetsformer och arbetsmiljöer. Vi h a r där131

efter på olika sätt sökt belysa frågan i vad mån dessa faktorer h a r fått komma till uttryck i elevernas aktuella yrkesönskningar. För de rent inventerande avsnitten har vi haft förmånen att genom undersökningar, som tidigare utförts av oss och andra medarbetare vid psykotekniska institutet, kunna jämföra detta klientel på flertalet punkter med olika grupper av socialt icke urspårade ynglingar. Det har av dessa jämförelser bl. a. framgått att uf-eleverna i begåvningsmässigt avseende i stort sett väl synes kunna uthärda en jämförelse med »normal» ungdom i motsvarande ålder och detta gäller såväl för deras genomsnittliga begåvningsstandard som med avseende på fördelningen av begåvningsresurserna inom de jämförda elevgrupperna. Beträffande det sätt på vilket olika »begåvningskomponenter» är representerade inom de respektive grupperna kan man dock urskilja ett intressant handikap hos uf-eleverna i fråga om den verbala begåvningsfaktorn (uppfattning av språkliga sammanhang och valörer) medan de i prov som avser teknisk begåvning tvärtom har placerat sig något över det allmänna genomsnittet för pojkar i samma ålder och med motsvarande skolunderbyggnad. Om man nu på grundval av det material, som här h a r framlagts, vill försöka bilda sig en uppfattning om vilka yrkesgrenar, som i första hand bör komma i åtanke vid en framtida organisation av yrkesutbildningen och fritidsverksamheten inom ungdomsfängelsevården, kan man gå fram på olika vägar. Man kan dels ta fasta på elevernas egna yrkesönskningar i den mån dessa i de enskilda fallen verkligen har visat sig vara någorlunda stabilt förankrade i djupare allmänna böjelser och intresse132

riktningar. Man kan även utgå från den faktiska fördelningen inom materialet av olika begåvningsanlag eller anlagskombinationer. Men även om de sammanställningar, som vi i de föregående avsnitten har återgivit, tvivelsutan kan ge en hel del värdefulla uppslag särskilt för planeringen av elevernas fritidsverksamhet, så måste man nog ifrågasätta om man inte i första hand bör utgå från de avgivna yrkesråden, när det gäller att taga ställning till frågan om önskvärdheten eller angelägenhetsgraden av olika utbildningslinjer inom ungdomsanstalterna. Det torde numera råda allmän enighet om att all yrkesvägledning och yrkesplanering bör eftersträva en ur såväl individens som yrkets och samhällets synpunkt tillfredsställande anpassning på längre sikt mellan individen och yrket. Detta innebär bl. a. att man inte ensidigt bör fästa sig vid de »begåvningsmässiga» eller kanske riktigare uttryckt »kapacitetsmässiga» aspekterna på lämplighetsfrågan, d. v. s. vid vederbörandes mer eller mindre anlagsbestämda möjligheter att motsvara de funktionella krav, som det ena eller andra yrket ställer på dess utövare i fråga om mental, sinnespsykologisk, motorisk och karakterologisk utrustning (ex. teknisk-mekanisk begåvning, färgsinne, fingerrörlighet, »kontaktförmåga» o. s. v.). Man måste även beakta det ifrågasatta yrkets möjligheter att tillgodose individens »legitima» krav på trivsel i yrket i den bemärkelsen att de yttre, sociala och psykologiska arbetsbetingelserna (arbetets art, arbetsmiljö, avancemangsmöjligheter o. s. v.) bör stå i någorlunda god samklang med individens »naturliga», personlighetspsykologiskt fast förankrade böjelser och intresseriktningar.

Även om det nu dessbättre ofta visar sig, att intressen och begåvningsutrustning pekar i samma riktning — ufeleverna, tycks som vi här sett, inte intaga någon särställning i detta avseende — gäller dock som allmän regel, att psykologens ställningstagande i de enskilda fallen måste grundas på en ofta ganska komplicerad avvägning mellan mentalhygieniska och kapacitetsmässiga aspekter på lämplighetsfrågan. En sådan avvägning har också genomgående eftersträvats vid yrkesvägledningen av dessa uf-elever. Den faktiska fördelningen av institutets yrkesråd måste därför från de synpunkter som här h a r utvecklats betraktas som ett mera adekvat uttryck för det aktuella behovet av yrkesplanering inom detta klientel. A. Yrkesförberedelser. De allmänna tendenser, som avtecknar sig i den sammanställning av yrkesrådens fördelning som återgivits på sid. 130, synes oss nu, tillsammans med vad som framgått av den allmänna inventeringen av klientelets psykologiska beskaffenhet, bl. a. leda till följande praktiska slutsatser och överväganden. 1. Eventuella yrkesförberedelser inom ungdomsfängelsevården bör i första hand inriktas på följande tre huvudområden, nämligen a) tekniska och tekniskt betonade yrken b) affärs- och kontorsyrken samt c) vissa frilufts- och grovarbetaryrken. 2. Det måste av allt att döma anses motiverat med en ganska omfattande och differentierad teknisk-mekanisk utbildningsverksamhet. Denna bör kanske främst ges formen av en enklare grundläggande utbildning som även lämpar sig för fartygsmaskinister, traktorförare och verkstadsmekaniker, men bör dessutom tillåta en viss specialisering på bil- och motorarbete samt elektro- och radioteknik. Möjligheter för vissa elever

att åtminstone tidvis koncentrera sig på förberedande korrespondensstudier för högre teknisk utbildning (verkmästare o. d.) borde beredas, då en ganska stor del av klientelet (åtminstone 10 %) synes ha nöjaktiga begåvningsförutsättningar för att genomföra en sådan utbildning och även i övrigt lämpar sig för praktiskt-organisatoriskt ledarbetonat arbete. 3. Den merkantilt betonade utbildningen för affärs- och kontorsyrkena kan i stor utsträckning ske per korrespondens, förutsatt att viss handledning härvid lämnas av någon befattningshavare. Det bör för övrigt övervägas om inte en regelrätt handelsutbildning vore befogad, även om man fick tänka sig den i relativt liten skala, möjligen i anslutning till kommunala utbildningsanstalter. önskvärt vore givetvis även att någon form av praktisk tillämpning inom affärs- och kontorsbranschen kunde ordnas. Även beträffande de mer utpräglat servicebetonade yrkena inom denna grupp (försäljare och expedit) borde vissa möjligheter till yrkesträning och yrkesprövning erbjudas. 4. I samband härmed vill vi även rikta uppmärksamheten på lämpligheten av att införa någon form av »allmänbildande» teoretisk undervisning, bl. a. grundkurser i svenska och matematik, då flertalet av eleverna synes ha fullt tillräckliga begåvningsmässiga förutsättningar för en dylik. För fartygsmaskinister och överhuvud för de elever som kan ifrågakomma för mer kvalificerad utbildning skulle en sådan utbildning dessutom bli av direkt betydelse för möjligheterna att tillgodogöra sig den speciella yrkesutbildningen. 5. I fråga om de elever, som siktar mot frilufts- och grovarbetaryrkena, gäller det väl närmast att tillvarataga de naturliga möjligheter för praktiska yr133

kesförberedelser som kan erbjudas inom anstaltsområdet (trädgårdsarbete, planerings-, nybyggnads- och underhållsarbeten m. m.). För de blivande jordbruks- och skogsarbetarnas vidkommande vore det givetvis önskvärt att lantbruk i vidare bemärkelse (alltså ej endast trädgårdsarbete) kan knytas även till den planerade anstalten, i den mån man nu inte kan räkna med att flertalet av dessa elever kommer att kunna överföras till annan anstalt med lantbruksutbildning (ex. Skenas). Den relativt höga frekvensen av tillrådda fall för dessa yrken motiverar i varje fall ett allvarligt försök att i en eller annan form tillgodose behovet av praktiska yrkesförberedelser på detta område. För de allmänna grovarbetarnas vidkommande bör man om möjligt beakta behovet av systematisk verktygsträning och utrönande av lämplig yrkesgren genom försöksverksamhet. 6. Bland de yrken med hög frekvens, som ej ingår i de tre här angivna grupperna, intar särskilt sjömän och chaufförer en framskjuten plats. De förstn ä m n d a torde knappast kunna beredas någon helt yrkesinriktande sysselsättning, men de har ju alltid en viss nytta av praktiskt handräckningsarbete, enklare reparationsarbete o. d. De relativt många fall, där yrkesmässig chaufförsverksamhet har ansetts kunna tillstyrkas, motiverar anordnandet av körutbildning, kurs i motorkunskap o. d. Även för konditor-, kock- och servitöryrkena, som också är relativt starkt representerade bör man såvitt möjligt o r d n a en någotsånär tillfredsställande förberedelse. 7. Bland de yrkesgrupper, som indelats på grundval av yrkesönskningarna, återfanns även vissa mer kvalificerade hantverksyrken. Dessa har emellertid mycket ofta visat sig sakna djupare in-

tresseförankring och för de mer precisionsbetonade och tålamodskrävande hantverksyrkena lämpar sig dessa pojkar som regel m i n d r e väl även av andra, företrädesvis arbetskarakterologiska skäl. Däremot torde grövre manuella yrken (främst en rad byggnadsarbetaryrken) i större utsträckning än som framkommit i yrkesönskningarna vara lämpliga, inte minst med tanke på deras ofta relativt rörliga och omväxlande karaktär. Om möjligt bör därför även detta yrkesförberedelsebehov beaktas. B. Fritidsverksamhet. I anslutning till vår redogörelse för uf-elevernas allmänna intresseriktningar har vi ägnat deras fria val av sysselsättningar en särskild uppmärksamhet med tanke på det praktiska intresse som en kartläggning av dessa förhållanden måste antagas få i samband med de aktuella strävandena att åstadkomma en rationellare planering av fritidsverksamheten vid ungdomsanstalterna. Några sammanfattande synpunkter på hithörande frågor må därför vara på sin plats. De mest framträdande fritidsintressena hos uf-eleverna är förknippade med friluftsliv. I viss utsträckning torde detta allmänna friluftsintresse på ett lyckligt sätt kunna förenas med det likaledes tämligen starka intresset för »utearbete» (trädgårdsarbete o. d.). Av de fritidssysselsättningar som uf-eleverna helst ägnar sig åt intar dock naturligt nog utövandet av idrott den främsta platsen. De mest populära idrottsgrenarna är simning och fotboll. Bortsett från fotboll tycks dock dessa pojkar vara jämförelsevis svagt intresserade av utpräglade team-betonade idrottsgrenar (se härom närmare sid. 121). Det vore nog, inte minst av terapeutiska skäl, lyckligt, om intresset för

lagsporter av olika slag kunde intensifieras under anstaltsvistelsen med tanke på den »socialt» utvecklande betydelse, som dessa spel kan få att döma av allm ä n n a rön inom den moderna ungdomspsykologien.

Med tanke på den emotionella utvecklingen ligger det också nära till h a n d s att anknyta till det ganska starka musikintresset, även om detta främst synes gälla dans- och jazzmusik. Även jazzmusiken torde för övrigt i många fall ha en terapeutiskt önskvärd emotionellt utlösande verkan, och den kan också ofta utnyttjas som en inkörsport till en vidare musikförståelse. Fråga är om inte elevernas kraftiga intresse för dans också bör utnyttjas för skapandet av socialt utvecklande kontakter.

utgångspunkt från elevernas egen situation. De har ju också ett påtagligt intresse för »aktualiteter», och naturligt nog speciellt för sådana reportage och händelser som har en smak av sensation. Det borde inte vara omöjligt att anknyta till detta intresse för att leda det över till aktuella samhällsproblem. En genomgående princip för fritidsplaneringen — oavsett vilka av de h ä r antydda spontana intresseriktningarna man närmast vill anknyta till —• bör vara, att man utnyttjar de möjligheter att skapa emotionell stimulans och sociala kontakter, som dessa intressen erbjuder. Vid ett studium av sammanställningarna av resultaten från den ganska omfattande explorativa delen av institutets undersökningar får man ett mycket starkt allmänt intryck av att den asociala utvecklingen hos en betydande del av dessa pojkar framgått som en mer eller mindre direkt följd av en allmän underutveckling eller snedvridning av känslolivet, som i sin tur ofta synes ha stått i ett cirkelbetonat samband med en lika påtaglig brist på mera djupgående personliga kontakter. Ett tacksammare material för sysselsättnings- och gruppterapi torde därför knappast kunna uppletas.

Det genom anstaltsisoleringen utb r e d d a läsintresset bör kunna utnyttjas till ett fördjupat och mer personligt engagemang i litteraturen och som en utgångspunkt för diskussioner och för uppfostran till en mer kritisk inställning till det lästa ordet överhuvud (slagord, raffel e t c ) . Den svaga intressebetoningen för samhällsfrågor o. d. motiverar å andra sidan ett försök att väcka intresse för hithörande problem, vilket borde kunna ske resonemangs- och diskussionsvis, t. ex. med

Men även om detta omedelbara psykoterapeutiska syfte utan tvekan bör ställas i förgrunden vid planeringen av fritidsverksamheten, synes oss de h ä r framlagda resultaten beträffande uf-elevernas spontana intresseriktningar tala för att man samtidigt även kan och bör utnyttja det bidrag till en samhällsanpassning på längre sikt som en väl planerad och efter klientelet avpassad fritidsverksamhet bör kunna ge såsom yrkesförberedelse och inte minst såsom underlag för yrkesvägledning.

Den vanligaste hobbyn bland dessa pojkar är »att syssla med motorer» och även bland ämnesintressena står tekniken främst. En hobbyverkstad eller fritidsverksamhet i anslutning till den mekaniska verkstaden framstår därför som naturlig. Det vore sannolikt också välbetänkt att stimulera elevernas intresse för konstnärligt-produktivt betonade sysselsättningar som modellering, målning, amatörteater.

Bilaga 3.

AMERIKANSKA

EXPERIMENTANSTALTER

Av Torsten

Inledning r e n l i g t direktiven för den ungdomsanstaltsutredning som justitieministern uppdragit åt fångvårdsstyrelsen och en grupp sakkunniga att utföra skulle vid planläggningen av den nya ungdomsanstalten även beaktas de erfarenheter som gjorts inom utländskt anstaltsväsende av modernt slag. De flesta länder har på ett eller annat sätt experimenterat med ungdomsanstalter och överallt har givetvis erfarenheter samlats. Inom Europa torde de rikaste erfarenheterna beträffande kriminalpolitisk anstaltsvård för ungdom ha vunnits i England. Dess Borstals (svensk motsvarighet: ungdomsfängelse) och Approved Schools (ungdomsvårdsskolor) samt vissa privata institutioner har i många fall nått en hög pedagogisk standard. Som ett exempel på den engelska djärvheten i experimenterandet med nya metoder kan här nämnas Hawkspur Camp (en redogörelse för denna numera nedlagda anstalt har lämnats av anstaltsledaren W. David Wills i boken The Hawkspur Experiment, bl. a. utkommen i Ljus English L i b r a r y ) . I de krigshärjade länderna har man också på vissa håll sökt sig fram på nya vägar inom anstaltsvården, t. ex. i Tyskland, Italien och Ungern. F r å n Sovjetunionen hör man tid efter annan berättas om till synes mycket intressanta försök vid be136

Eriksson

handlingen av kriminell ungdom. På grund av sistnämnda lands restriktiva hållning mot det internationella samarbetet inom kriminalpolitiken har dock andra länders kriminologer hittills haft föga utbyte av de resultat som Sovjetunionen kan ha uppnått. Experimentlandet framför andra inom anstaltsvården för de asociala är USA. Den omfattande kriminaliteten i särskilt en del av unionens stater och dess ofta mycket grova karaktär h a r framtvingat ett livligt och allmänt intresse för de kriminalpolitiska spörsmålen. Ingenstädes i världen torde man så skarpt iakttagande följa anstaltsbehandlingens resultat som i USA. Och som naturligt är riktas detta intresse främst mot ungdomsbehandlingen. Flera stora undersökningar om behandlingsmetodernas utfall h a r utförts. Mest kända torde vara Sheldon & Eleanor Gluecks arbeten på området. Undersökningarna har vanligen visat upp att anstaltsbehandlingens resultat genomgående är dåligt. Sedan företrädarna för Reformatories (motsvarighet: Borstal, ungdomsfängelse) under en följd av år hävdat denna behandlings goda resultat — man r ö r d e sig ofta med tal om förbättringsprocenter på upp till 80 eller mer — kom t. ex. makarna Gluecks undersökning Five Hundred Criminal Careers (1930) med ett grundskott mot de dåvarande reformatories genom att för Massachusetts del klar-

göra att 80 % av fallen i stället var klart misslyckade. Amerikanerna har, synes det en europeisk betraktare, envist föresatt sig att förbättra vårdresultaten. Man har börjat experimentera med anstaltsbehandling av lagöverträdare och andra för sociala uppförandebrister omhändertagna medborgare ungefär på samma sätt som sjukhusvården prövar nya metoder. Och såväl från det allmänna som från enskilda intressenter flödar rikliga bidrag till anstalter av experimentkaraktär. Rundhäntheten mot dylika institutioner är ibland rent otrolig. Samtidigt kan man på många håll i USA inte undgå att finna, att anstaltsvården i stort sett befinner sig på medelmåttig nivå, sett ur nordisk synvinkel. I många stater finns också anstalter som är ytterligt efterblivna i de flesta hänseenden och ekonomiskt mycket snålt hållna. Det blir på det sättet ett gapande svalg mellan de bästa institutionerna och de sämsta men också ett mycket ansenligt avstånd mellan de förnämliga experimentanstalterna och den genomsnittliga nivån. Förklaringen härtill brukar av amerikanska administratörer p å området ges ungefär med orden, att »vi måste först finna ut de rätta behandlingsmetoderna — och det gör vi på experimentanstalterna — innan vi kan börja ta itu med det stora beståndet av mer eller mindre dåliga anstalter». Den redogörelse för de nya linjerna i amerikansk anstaltsvård för ungdom, som lämnas i det följande, grundar sig på direkta iakttagelser gjorda av redogörelsens författare, vilken haft tillfälle att i egenskap av Förenta Nationernas stipendiat under fem månader av 1949 studera utvecklingen på det kriminalpolitiska området i USA. Vad som skall tas upp är vissa framträdande idéer för de modernaste strävandena på anstalts-

området. Efter en systematiserande genomgång av de praktiska anordningar som vid de av författaren besökta institutionerna härletts ur pedagogiska överväganden, avslutas framställningen med exemplifierande beskrivningar av ett antal ungdomsanstalter. Hemliv på

anstalten

Genomgående för alla enligt nyare linjer drivna amerikanska anstalter är uppdelningen på paviljonger. Detta gäller såväl de större som de mindre anstalterna. (Den rätt vanliga uppfattningen i vårt land att amerikanska anstalter alltid är stora kan vara riktig som en allmän regel. Men det finns dock ett betydande antal anstalter i USA som är små även enligt svensk uppfattning. Med en »liten» anstalt menar amerikanen vanligen varje institution som tar högst 100 intagna. Hos oss vill vi knappast sätta liten-beteckningen på anstalter med mer än 50 platser.) Paviljongerna växlar i storlek. På sina håll har de ett femtiotal platser, på andra kan det vara ett tiotal eller mindre. Huvudtanken är emellertid att man genom paviljongsystemet skall komma ifrån den ständiga sammanklumpningen av klientelet i en stor, mer eller mindre anonym massa utan i stället kunna differentiera ungdomarna efter deras karakterologiska särdrag och med hänsyn till deras inflytande på varandra samt slutligen för att i de mindre grupper som man får fram genom paviljongsystemet kunna skapa en för det sociala anpassningsarbetet gynnsammare miljö. Detta paviljongsystem slår även igenom på anstalter där man måste ta stor hänsyn till säkerhetssynpunkter, t. ex. ha beväpnad yttervakt kring området. Som en anmärkningsvärd utveckling är emellertid att 137

notera, att amerikanerna, vilka förr drivit säkerhetssynpunkterna mycket långt och speciellt inriktat sig på att h i n d r a rymningar, numera gradvis mjukar upp denna sin tidigare inställning, gör anstalterna öppnare även för ganska farliga brottslingar och särskilt strävar att få bort så mycket som möjligt av den slutna karaktären från alla anstalter som har med ungdom att skaffa. Paviljongsystemets fördelar är man allmänt ense om. Man kan differentiera klientelet inom anstalten i så hög grad, att man inte längre har stort behov av att låta anstalterna få differentierat klientel, som förr var fallet. Transporterna mellan anstalterna blir färre än tidigare. Och man vinner en mycket betydande pedagogisk fördel genom att behandlingen av den unge blir konsekventare tillrättalagd, om den på en och samma plats måste föras till slut än om man har en transportmöjlighet som alltid ligger frestande nära att tillgripa vid varje misslyckande i behandlingen. I spetsen för varje paviljong, som vid ungdomsanstalterna benämnes cottage, står i allmänhet ett gift par, house parents. Dessa husföräldrars uppgift är att skapa hemmiljö och försöka uppnå en varm, vardaglig kontakt med sina skyddslingar. Måltiderna intages vanligen icke i cottage utan i stora gemensamma anstaltsmatsalar, och husföräldr a r n a brukar sällan ha några egentliga matlagningsbestyr att sköta. De h a r heller inte alltid till uppgift att laga kläder, svara för städning eller sköta liknande bestyr. Vad som främst lägges på dem är att syssla med de intagna och hjälpa dessa att ta dagen förnuftigt samt skapa trevnad i huset genom att föreslå och deltaga i tillställningar av olika slag. Grundtanken beträffande husföräldrarnas uppgifter är alltså, att den intagne behöver ha någon som in138

tresserar sig för hans vardagstillvaro, med frågor och anmaningar på samma sätt som i ett vanligt hem. Man får emellertid ett visst intryck av att amerikanerna ännu icke kommit fram till några riktigt klara synpunkter på frågan om hur husföräldrarna skall utväljas och utbildas. Det råder också en betydande förbistring angående deras praktiska arbetsuppgifter. På en del håll anser man sig bäst betjänt med vanliga enkla människor komna till mogen ålder, utan egentlig utbildning i människovård men med praktisk erfarenhet av människor, vunnen i tidigare sysselsättningar. Man uttrycker ibland en viss skepsis mot husföräldrar som är starkt psykologiskt intresserade. På andra håll prövar man som husföräldrar gifta universitetsstudenter med insikter i psykologi i ungefär samma ålder som de intagna. De får då mera ställningen som »ledande kamrater» i gruppen. Genomgående är man emellertid mycket ense om att husföräldrauppgifterna är ansträngande och psykiskt utnötande samt att det ligger en viss fara i att låta husföräldrarna hålla på för länge i dylika sysslor. För att minska uttröttningsvådorna h a r man också vanligen relief parents, avbytareföräldrar som ett par dagar i sträck — ibland varje vecka, ibland på en period av tio dagar — flyttar in i huset medan de ordinarie husföräldrarna får flytta ut till en särskild weekendstuga på anstaltsområdet. * Vid en del anstalter med paviljongsystem h a r husföräldrarna ersatts med en husföreståndare, counselor (rådgivare, assistent skulle vi nog säga för motsvarande befattningshavare i Sverige), för varje paviljong. Särskilt träffar man på detta system vid anstalter för kvinnlig ungdom samt vid anstalter för svårbehandlad manlig ungdom. En road camp

(vägarbetarförläggning) för ynglingar kring tjuguårsåldern består sålunda ofta av ett p a r tre baracker för vardera 10—30 ynglingar med en counselor som husfader för varje barack. Dessa counselors är oftast universitetsutbildade samt till mogen ålder komna och livserfarna. Vid anstalter med husföräldrasystem finns regelbundet en särskild ledare för Home Life Departement, hemlivssektionen, varunder allt som hör samman med vistelsen i paviljongerna föres. Denne ledare bär oftast benämningen director, någon gång dean (som bäst täckes av den svenska motsvarigheten avdelningsföreståndare). Till honom får husföräldrarna gå med sina bekymmer för elevernas uppförande och det åligger honom att vägleda dem i vardagens gärning och hålla kontakt med den kliniska anstaltsavdelningen för att få dess synpunkter på husföräldrarnas arbete. Vid anstalter med counselor-system svarar i regel anstaltschefen själv för tillsynen av counselors arbete. Den kliniska

sektionen

Alla de moderna ungdomsanstalterna h a r en eller (vanligtvis) flera hel- eller deltidsanställda psykiatrer (psychiatrists). Dessa läkare bildar tillsammans med anstaltspsykologen (det förekommer sällan mer än en per anstalt) och case workers (tyvärr närmast oöversättligt; i detta betänkande har använts beteckningen »kontaktman») ett intimt samarbetande behandlingsteam. Ibland tjänstgör psykiatrerna också som s. k. kroppsläkare, men det vanliga är att anstalten h a r en för den fysiska hälsovården särskilt anställd läkare (physician), på heltid eller deltid, beroende på anstaltens storlek.

I detta behandlingsteam är case w o r ker i många hänseenden den betydelsefullaste personen. Dessa case workers har oftast utbildning såsom psychiatric social workers, en förnämlig skolning för människovårdande uppgifter som vi tyvärr inte har någon svensk motsvarighet till. Det händer att psykiatrerna i viss utsträckning även tjänstgör som case workers vid anstalterna. Psykologen intar en särställning, anses vanligen inte ha någon behandlande direktfunktion utan skall enbart med sina tests och andra hjälpmedel kartlägga den intagnes psykologiska struktur för psykiater och case worker. Behandlingsteamen arbetar efter vitt skilda metoder. Den mest vanliga ä r ungefär följande. När den nye eleven eller fången anlänt till anstalten sammanställes de uppgifter som finns om hans förhistoria av en> case worker eller av en särskilt för dessa ändamål avdelad intake worker eller social worker (funktionär med vanlig socialutbildning). Därpå gör psykologen och psykiatern sina undersökningar. Uppgiften att följa elevens eller fångens utveckling på anstalten samt att påverka honom under vistelsen och ordna för honom i olika avseenden anförtros åt en case worker. Varje case worker har ett begränsat antal fall. Den intagne tas emot på regelbundna tider, en gång i veckan eller varannan vecka, och däremellan när han av särskilda skäl behöver få komma till tals med sin case worker, som också svarar för kontakten med föräldrarna och andra i yttervärlden. Case worker anses i allmänhet inte böra ha någon direkt kontakt med husföräldrarna. På vissa håll är de direkt förbjudna att sätta sin fot i de hus, där deras skyddslingar bor. De senare skall ha den känslan, anser man då, att de i sin case worker har en person 139

som är absolut opartisk, som inte tar någons parti, inte ens elevens eget, utan bara lyssnar och resonerar igenom händelser och känslor, som hjälper den intagne att komma till klarhet om hur denne själv skall reda upp en viss situation. Med en sådan utgångspunkt är det givetvis av betydelse att case workers fria ställning till anstaltens ledning på allt sätt understryks. På andra håll spelar case workers en mera aktiv roll i behandlingen. På anstalter med counselor-system fungerar counselors vanligen också som case workers. På samma sätt som vid home life department ledes även Clinical Departement av en särskild director. Inte alltid är denne psykiater, det kan lika väl vara en psychiatric social worker, som alltså godtas såsom förman för bl. a. en grupp psykiatrers arbete.

Utbildningssektionen Det finns en strävan vid de modernaste anstalterna att få utbildningen av de intagna ansluten till distriktets ordinarie utbildningsväsen för ungdom. Ofta finner man att lärarna även avlönas från skoldistriktet och ej från anstaltens egna anslag. Ett särskilt skäl för att ha »vanlig» skola och »vanliga» lärare i såväl yrkesämnen som teoretiska ämnen är de genomgående mycket korta anstaltstiderna. Man ser som en väsentlig uppgift att på kortast möjliga tid — för minsta möjliga pengar •— åstadkomma ett maximalt anpassningsresultat, och man vill därför gärna inom anstalten ha kvar så mycket som möjligt av s. k. vanligt liv. Eftersom yrkesutbildning i stort antal fall framstår såsom något mycket väsentligt för de intagnas sociala anspassning och man alltså måste tänka sig att de skall 140

fortsätta i sådan utbildning efter att ha påbörjat den vid anstalternas skolor, finner man det också klokt att i dessa skolor ha samma slags lärare, samma krav och samma atmosfär som vid de vanliga skolor till vilka eleverna skall utskrivas. Standarden på utbildningen är skiftande. Med hänsyn till de korta anstaltstiderna, sällan så mycket som ett år, måste man i allmänhet förvåna sig över att den kan hållas på så hög nivå. Verkstäderna är i allmänhet mycket välutrustade. Ljudfilmen användes rikligt för instruktionsändamål. Undervisning i medborgerliga angelägenheter drivs mer än som är brukligt i Nordens länder. Hälsovårdsfrågor tar stor plats på skolschemat, och på anstalterna för flickor återfinns regelbundet ämnet »skönhetsvård». Tiden för undervisning och yrkesarbete stämmer överens med förhållandena i det fria livet. Ersättningarna för utfört arbete, »flitpengar» eller »arbetspremier» som vi brukar säga, är oftast mycket låga. Till Educational Departement räknas också fritidsledaren (director of leisure time activities, recreational director eller populärt coach). Vid anstalter med mer än 100 intagna finns alltid en särskild ledare för utbildningssektorn, en director. De frivilliga

medhjälparna

Flertalet av de moderna anläggningarna för ungdom lever högt på sina frivilliga medarbetare. Antalet sådana medhjälpare kan ibland vara större än antalet intagna elever. De går under benämningen Big Brothers och Big Sisters (Storabror och Storasyster) och omtalas i vardagslag med förkortningen »Bigs». För rekryteringen av dessa Bigs och för den ömtåliga handledningen av

dem i arbetet och tillsynen av att de fungerar på avsett vis finns oftast en särskild avdelningsföreståndare, en director. Det finns gott om personer i anstalternas grannskap som vill bli Bigs. Det u p p g e s ; att antalet ansökningar om att få dylika uppgifter är tillräckligt stort för att man skall kunna få ett gott urval. Big Sisters finns inte bara vid anstalterna för kvinnlig ungdom utan även i viss utsträckning vid anstalterna för manligt klientel. En Big får förbinda sig att regelbundet besöka en viss elev på anstalten. Vanligen äger besöken rum på lördag —söndag, då i stället flertalet fast anställda befattningshavare har ledigt. Ledaren för Big-verksamheten försöker naturligtvis ordna det så att han parar samman elever och Bigs som kan väntas nå kontakt med varandra utan större svårighet. Ombyten av Bigs medges som regel inte, av naturliga skäl. Kan en elev inte trivas ihop med sin Big får han vara utan. Men en Big skall inte bara hälsa på den intagne på anstalten och där göra sig god vän med honom. Det åligger honom även att ta den intagne med sig hem till sin familj, i de fall då anstaltschefen anser sig kunna släppa ut eleven, och man räknar även med att en Big skall bjuda ut sin skyddsling någon gång på bio eller annan lämplig offentlig tillställning. Föreståndaren för Bigs Departement brukar ha stort besvär med att hålla igen på dessa utbjudningar, eftersom det givetvis ligger en avsevärd risk förbunden med för stor generositet, särskilt om den fördelar sig olika mellan Bigs och ger anledning till jämförelser bland de intagna. Man r ä k n a r med — och finner vanligen också uträkningen slå in — att det skall uppstå en verklig tillgivenhet från den intagnes sida mot hans Big

och att den senare skall fortsätta att hålla kontakten med skyddslingen efter dennes utskrivning. Bigs brukar bilda en förening som sammanträder ett par gånger om året på anstalten. Efter ett enskilt möte, där enbart Bigs deltar, inbjudes anstaltschefen eller funktionärer som man vill tala ut med eller fråga om något speciellt. Utom Bigs — som alltså uteslutande får anknytning till någon viss intagen — verkar andra volunteers, frivilliga medhjälpare som leder gruppverksamhet av något slag under fritidstimmarna, på kvällarna eller under veckändorna. Teatergrupper, musikkapell, tyngdlyftningsklubbar o. s. v. brukar ofta förestås av sådana frivilliga krafter bland vilka man också återfinner anstaltspersonal som åtar sig dylika uppgifter utan betalning vid sidan av sitt ordinarie arbete. Bland de frivilliga medarbetarna finner man också, särskilt vid anstalter för ungdomar mot slutet och över tonåren, Alcoholics Anonymous, de anonyma före detta alkoholisterna (svensk benämning: L ä n k a r n a ) , praktiskt taget alltid presenterade under förkortningen A.A. De fungerar i stort sett på samma sätt som Bigs. Ibland finner man dem som ledare för en gruppterapeutiskt betonad verksamhet, varom mera i fortsättningen. Samordningsfrågor Vid anstalter som har ett så omfattande behandlingsprogram att alla ovan nämnda element ingår, blir personalstyrkan givetvis betydande, och det är också ej ovanligt att antalet heltidsanställda befattningshavare är större än antalet intagna. Dessutom rör man sig med många deltidsanställda och med ett stort antal frivilliga och obetalda

medhjälpare. Vad som mycket tydligt utmärker cheferna på dessa anstalter (superintendents) är också en god administrativ talang och förmåga att samarbeta åt alla håll samt att förlika motsättningar. Saknar anstaltschefen dessa egenskaper, blir det fullkomligt ogörligt att hålla en anstaltsverksamhet i gång av h ä r avsett slag. Det är att märka, att man vid anstalter med heltidsanställda psykiatrer mera sällan finner någon sådan som chef för anstalten. Han leder kanske arbetet vid Clinical Departement — om han har läggning för ledaruppgifter — men administrativt sorterar han under anstaltschefen, vilken senare inte ovanligt har lägre lön än både läkarna och psykologen, kanske också än andra högkvalificerade funktionärer. Mycket markerat finner man vid dessa moderna anstalter framhållet och understruket, att det är just chefen som skall till virtuositet behärska samarbetets och övertygelsens konst. Av dessa skäl finner man ibland, att anstaltsledaren inte är pedagogisk eller medicinsk fackman. Det är helt andra ting som krävs av honom. Det nu sagda gäller givetvis stora och medelstora anstalter. Vid alla de små anstalterna kan anspråken på den pedagogiska skickligheten inte frånkommas. Dessa nya synpunkter på hur en anstaltschef skall vara står i bestämd motsats till de även i USA förekommande motsatta, konservativt militärbetonade om anstaltschefen som den befallande maktägaren. Och naturligtvis emanerar de nya synp u n k t e r n a från psykologiska studier av vad som gör merkantila företag framgångsrika. Såsom en av anstaltsledarens viktigaste uppgifter framhålles att han skall på förmånligaste sätt »sälja» sin anstalt till omgivningen. Han skall skapa förtroende för den inte bara genom god 142

organisation och gott arbete utan också genom att tillåta offentlig insyn, när så begäres. Pressen skall aldrig utestängas, inte ens när den önskar göra de mest närgångna undersökningar. Och anstaltsledaren skall självfallet i handling bevisa att hans ord täckes av verkligheten. Pressens attityd mot de experimenterande anstalterna måste överlag betecknas såsom förstående. Man finner ytterst sällan i amerikanska tidningar meddelanden om rymningar från ungdomsanstalter eller om brott av de intagna. Pressen är angelägen om att anstaltsarbetet inte skall störas genom dagligen droppande notiser som genom sin ofullständighet kan bidraga till att ge läsarna en felaktig uppfattning om anstaltens arbete och resultat. Å andra sidan brukar pressen, när den misstänker att en anstalt inte skötes på rätt sätt, göra en ingående utredning om förhållandena och presentera den för sina läsare i kanske långa artikelserier, utmynnande i krav och rekommendationer. Ur en nordisk betraktares synpunkt är förhållandet mellan press och ungdomsanstalter i USA mönstergillt. Anstalterna h a r naturligtvis vanligen en styrelse, men vid sidan av den också ofta en besökskommitté (visiting committee), för de statliga anstalternas del vanligen tillsatt av guvernören och med uppgift att följa förhållandena och rapportera sina iakttagelser. Personalvårdsfrågorna (integration of staff) ägnas i USA ett livligt intresse. Man är inte bara medveten om att framgången beror på personalen — en sak som de flesta uttalar men som inte sällan blott blir en munnens bekännelse. Man gör också på de nya anstalterna mycket för personalen, för dess trivsel, för dess fortbildning i arbetet, för att hålla dess standard på hög nivå. Befatt-

ningshavare som är olämpliga avlägsnas. Äldre befattningshavare som tidigare varit bra men som med åren nötts sönder och inte längre fungerar väl, försöker man få över i anställningar d ä r de inte gör skada. Personalens personliga bekymmer försöker man hjälpa dem med, ofta genom att bjuda dem en speciell kurator utanför anstalten. Behandlings

programmen

För alla de moderna anstalterna finns det gemensamma draget, att man utarbetar individuella behandlingsprogram inte bara för eleven utan med honom. Detta program och de korrigeringar som man under anstaltstiden efter hand får göra sammanfattas vanligen under begreppet classification (vilket är rätt svåröversättligt om rätta betydelsen skall bibehållas; klassificering kan möjligen a n v ä n d a s ) . Den vanligaste gången vid classification är följande. Först uppsamlas alla upplysningar om den nyintagne på ett eller annat sätt, t. ex. genom en social worker. Sedan den utskrivna redogörelsen lästs av psykiatern och psykologen och dessa fullgjort sina undersökningar samt kompletterat rapporten med uppgifter härom, går akten vidare till föreståndarna för Home Life Departement och Educational Departement som läser papperen och därefter personligen samtalar med den nyintagne. Därefter äger ett sammanträde rum under anstaltschefens ledning i en Classification Committee. I kommittén diskuteras grundligt den intagnes fall. När man kommit till enighet om vad som bör ske med honom, kallas han in för den samlade kommittén och får säga sin mening. Ogillar han förslaget tar man om prodecuren eller föreslår honom —

någon gång kan han väl även tvingas — att försöka i det arbete och med det slags fritidssysselsättning som man anser lämpligt. Under behandlingens gång får kommittén anledning att av och till ta upp fallet på nytt för överläggning. Ofta talar man då om Adjustment Committee (anpassningskommitté). Behandlingsprogrammet brukar uppdelas i fyra avsnitt: reception-orientation (mottagning och orientering), training program (utbildningsprog r a m ) , preparole program (förberedelse för utskrivning) och aftercare (eftervård). Denna uppdelning är självfallet mest av teoretisk art. I själva verket flyter naturligtvis det hela ihop till ett enhetligt program utan så starkt skönjbara övergångar. Efter hand har man kommit att allt mer syssla med problemen under anstaltsvistelsens första del, orienteringen. Gjorda undersökningar har visat att misstag under de första dagarna kan verka negativt avgörande på hela behandlingsresultatet. Man har t. ex. börjat att göra på samma sätt med anstaltsintagna som ofta är brukligt vid moderna fabriker, då nya arbetare anställes. Man tar den nyintagne med på en rundtur — ibland får någon annan äldre intagen vara ciceron — och visar honom hela anläggningen, föreställer vederbörande på sällskapsmässigt maner för alla man möter o. s. v. Anstaltschefen brukar tillbringa en längre tid med den nyintagne för att beskriva vad anstaltens verksamhet syftar till, vilka resultat man brukar uppnå m. m. Man gör under denna tid inga personliga vädjanden till den intagne att anstränga sina krafter för att sköta sig, eftersom allt vad han får se och höra talar för sig självt. Under denna period sker alla de förberedande undersök-

ningarna, och man studerar den nykomnes uppträdande i den grupp av andra intagna som han sammanförts med. På större och medelstora anstalter händer det att de nykomna får genomgå särskilda orienteringskurser om anstalten och dess uppgift beträffande de intagna. Efter classification kommer så på försök en första placering i en cottage som man tror lämplig för den unge. Hans utbildning börjar. Han får sig tilldelad en Big Brother och glider in i anstaltslivet. Man lär känna mer och mer av honom. Case worker följer honom noga, och snart får man en ganska klar bild av hans möjligheter efter utskrivningen. Förberedelserna för utskrivningen vidtar. På större anstalter sätter man upp små klasser som genom att lyssna till föredrag om arbetsförhållanden och annat om dagligt liv i samhället och genom att med kamraterna under ledning av en lärare diskutera utskrivningens problem står bättre beredda när utskrivningsdagen kommer än om dessa förberedelser bara skulle ha ägt rum individuellt. Eftervården tillhör anstaltens egna uppgifter. Varje modern anstalt finner det nödvändigt att hålla direkt kontakt med den utskrivne och försöka hjälpa honom om något tillstöter. Case worker brukar ha till uppgift att ett p a r år framöver svara för förbindelsen med sin egen skyddsling. Ofta sker detta parallellt med den tillsyn som kan vara anordnad för honom genom den statliga skyddstillsynen, som har särskilda tjänstemän knutna till vissa distrikt liksom våra skyddskonsulenter.

I det följande lämnas en beskrivning av vissa anstalter av experimentkarak144

tär vilka var på sitt sätt är typiska för nu aktuella strävanden inom amerikansk anstaltsvård för vanartig ungdom och unga brottslingar. Cassidy

Lake

Technical

School

I kommunen Chelsea av staten Michigan, en kort bilfärd från det stora fängelset i Jackson, som med sina 6 000 fångar anses vara världens största fängelse, ligger som ett slags underanstalt till Jacksonfängelset yrkesskolan för unga fångar vid Cassidy Lake. Denna år 1945 öppnade statliga institution kan ta emot 170 fångar. Den övre åldersgränsen har satts till 25 år. Fångarna har förläggningsmässigt delats upp i grupper på högst 27 personer. Varje grupp har sedan i sin tur delats upp i undergrupper på högst nio man. En sådan undergrupp disponerar ett eget litet hus, mycket enkelt inrett. Tre dylika hus ligger nära varandra, och intill bostadshusen finns vissa för gruppen gemensamma hus med tvätt-, dusch- och toalettanordningar. Sådana husgrupper ligger spridda över ett ganska stort område efter stranden av en mycket vacker sjö. Även personalen bor på ungefär samma sätt, uppdelad i husgrupper med rätt stora avstånd emellan. Mellan husgrupperna ligger administrationslokaler, verkstäder, skolhus, fritidshall, sjukstuga. Verkstäderna är mycket välutrustade och såväl den yrkesmässiga som den teoretiska utbildningen är av högsta klass. Personalen är med hänsyn till amerikanska förhållanden fåtalig och består av en anstaltschef (superintendent), en vice anstaltschef (associate superintendent), 5 lärare (academic and vocational teachers), 7 vårdare (supervisors), en steward, en kock, en fritidsledare (recreational director),

en hantverkare (maintenance supervisor), en förrådsman (store keeper), en kanslichef (office manager), 4 kontorister (office clerks), samt en klinisk avdelning bestående av en psykolog med utbildat biträde på heltid samt psykiater och kroppsläkare på deltid. Antalet heltidsanställda uppgår till 26 personer. Vid sidan av dessa användes pålitliga fångar som instruktörer, arbetsledare och »junior supervisors». Anstalten är sålunda helt öppen och har ett minimum av personal. Man undviker helt varje form av disciplinär bestraffning. Den fånge som har svårt att samsas med andra eller finna sig i sin situation eller på annat sätt vållar bekymmer genom sitt uppträdande tas i enskilda samtal och blir särskilt observerad av den kliniska avdelningen. Psykologen h a r terapeutisk utbildning (analytisk) och fungerar mest som case worker. Till anstalten föres endast sådana fall som anses kunna vårdas under de öppna förhållandena. Vid begångna brott fäster man mindre avseende. Klientelet i n r y m m e r flera dråpare. Under åren 1945—50 har endast förekommit fem avvikanden. Natural

Bridge

Camp

En ganska betydande del av den amerikanska experimentverksamheten äger rum vid olika slags kolonier (camps). En sådan koloni som drives av det federala fångvårdsverket ligger nära den berömda turistorten Natural Bridge i Virginia. Den kan ta emot högst 60 ynglingar, vilka förläggningsmässigt fördelas på två baracker av primitiv konstruktion. De intagna har förut varit elever vid den federala ungdomsvårdsskolan i Washington samt frivilligt anhållit att bli tilldelade kolonien. Av

dem som anmäler sig till exspektanslistan utväljs elever som man tror lämpar sig för den speciella vårdformen vid Natural Bridge. Anläggningen h a r varit i verksamhet sedan 1944. Den fungerar enligt counselor-systemet. Eftersom behandlingsprogrammet är mycket konsekvent genomfört skall här lämnas en redogörelse för dess huvuddrag. Hela personalstyrkan består av 23 personer, av vilka 14 tillhör counselorgruppen. En av counselors fungerar som ledare för de övriga (Chief Counselor). Anstaltschefen (Camp Director) har universitetsutbildning och erfarenhet som case worker, likaså Chief Counselor. Av de 13 counselors h a d e (september 1949) elva universitetsutbildning. Flera av dem var goda idrottsmän. Alla hade erfarenhet från praktisk verksamhet efter studierna. En hade varit yrkeslärare, en annan kemist, en tredje präst, en fjärde byggnadsingenjör, en femte professionell basebollspelare o. s. v. Fem hade deltagit i andra världskriget. Vid anställningens början hade ingen av counselors erfarenhet av arbete vid korrektionsinrättningar. Det federala fångvårdsverket lät därför alla genomgå en särskild utbildningskurs under några månader, varvid även diskussionsvis anstaltens speciella behandlingsprogram utformades. Detta är nu upplagt på följande sätt. De 60 pojkarna delas upp i sex grupper med vardera en counselor som ledare och en annan som biträdande ledare. Grupperna (teams) svetsas samman inbördes och med sina counselors och tävlar med de andra grupperna enligt ett ganska invecklat system med poängsättning för olika slags prestationer. Segrarna koras varje månad och belönas med utflykter o. dyl. Arbetspremierna är låga. 145

Counselors tjänstgör också som case workers för egna team. Däremot förutsattes de inte skola förskaffa sig mer än ytlig kännedom om de övriga eleverna. Teamet h a r varje vecka ett intimt sammanträde med sina counselors, »där allting skall talas ut». Counselors håller även ständigt, men så informellt som möjligt, samtal med sitt team i livets olika frågor. Dessa samtal förutsattes utgöra den viktigaste uppfostrande delen av behandlingsprogrammet. Counselors arbetar liksom pojkarna och går inte och vaktar dem. I varje team utser pojkarna själva bland sig två junior teamledare. Dessa bildar tillhopa pojkrådet (Boys Council) som har möte varje vecka tillsammans med personalen. Pojkrådet har som särskild uppgift att tänka på nykomlingarna och deras anpassning till kamratlivet samt p å fritidssysselsättningen. Dagen förflyter efter följande schema: 6.30 uppstigning, 7.00 frukost, 7.30 arbete, 11.30 middag, 12.15 arbete, 16.00 arbetet avslutas, 16.30 aftonmåltid, 17.00 fritidssysselsättningar, 19.00—21.00 undervisning i klasser, 21.30 läggning. På somrarna börjar man en halvtimme tidigare. På lördagarna utföres inget egentligt arbete, anstalten putsas upp, eleverna snyggar till sig själva och ordnar ett kvällsprogram. Bio förekommer en gång i veckan. En psykiater kom tidigare på regelbundna besök men anses inte numera behövlig, eftersom alla eleverna blivit grundligt studerade innan de överflyttades till Natural Bridge och man föredrar att till annan anstalt översända dem som syns behöva psykiaterhjälp. Rymningar förekommer ganska talrikt, ungefär var fjärde elev avviker. Rymmare tas vanligen tillbaka om de frivilligt återvänder. Även sådana som 146

ej återvänder frivilligt kan tas tillbaka, ifall de ej begått brott under rymningen. Man brukar ej återta dem som r y m m e r för andra gången. Boys

Republic

Åtskilliga amerikanska anstalter har grundats på miniatyrsamhällesidén. En i sitt slag märklig sådan anstalt är Boys Republic utanför Detroit, Michigan. Till det yttre är anstalten ganska oansenlig. Några gamla och illa underhållna hus på ett ganska ringa område. På ena sidan grannvillor, på andra sidan ett p a r tunnland öppen jord. Ingen sjö och inget vackert i närheten. Här lever omkring 70 pojkar som skickats hit av ungdomsdomstolar för brott av olika slag eller för att domstolen eljest funnit att de behövt tagas om hand för den slags fostran som anstalten bedriver. Man fäster sig ej så mycket vid vad slags gärning pojken gjort sig skyldig till, blott han passar med hänsyn till sin beteendetyp. Det finns sådana som begått rånöverfall med vapen och andra som aldrig gjort något brottsligt men inte kunnat vänja sig vid ordnat levnadssätt. Intagningsåldern är 14—17 år och vistclsetiden i genomsnitt ca ett år. Pojkarna bor i två s. k. dormitories, hus med stora tråkiga sovsalar. Det finns en gemensam och ledsam utspisningslokal. Personalen äter i en matsal vägg i vägg. Till de båda matsalarna kan man endast komma genom köket. I ett särskilt hus finns skolsalar för teoretisk undervisning, i ett par andra byggnader finns slöjd- och reparationsverkstäder. Vidare finns en stor motionshall som också begagnas som samlingssal. Ett särskilt mindre hus tjänstgör som sjukstuga, ett annat inr y m m e r kontorslokaler och arbetsrum

för personalen och ett tredje h a r en -"k e n . Då kan hela systemet störta samoansenlig butik, som dock utgör en man för ett tag. T. ex. om presidenten mycket betydelsefull del av anstaltens eller domaren rymmer, begår brott eller eljest totalt missköter sig eller om pedagogiska program. Detta lyder ungefär på följande sätt: revolutionära strömningar hos de inVägen till återanpassning skall gå ge- tagna förleder dem till oklok lagstiftnom medborgarskapsträning (training ning. I dylika fall blir det ingenting in citizenship). Pojkarna skall lära sig annat att göra för ledningen än att inallt om samhället och sin egen funktion föra någon tids diktatur till dess stai detta genom att Boys Republic konsti- bilitet inträder. Och så fortsätter man tuerar sig som ett diminutivt ameri- igen efter det gamla mönstret. kanskt samhälle. Självstyrelseprincipen Två gånger i veckan sammanträder h a r med andra ord varit basen för in- medborgardomstolen för att behandla stitutionens arbete under de mer än anmälningar av befattningshavare och fyrtio år som den varit i verksamhet. pojkar mot någon medborgare i repuDen startade 1907 och hette då Fords bliken. Befattningshavarna deltar också Republic (eftersom bilmagnaten Ford i sessionerna. Förhandlingarna präglas tillhandahöll startkapitalet). Samma idé av samma formalism och allvar som b ä r alltfort upp anstalten men i utform- amerikanska domstolsförhandlingar i ningen har den under årens lopp ge- allmänhet. Det enda straff som kan utnomgått många modifikationer. dömas är böter — numera. Tidigare Självstyrelseprogrammet har numera hade domstolen större befogenheter, nödvändiggjorde utformats på följande sätt. Varje nyin- men erfarenheterna tagen pojke får vänta 10 dar, innan han begränsningen. blir »medborgare». Efter den dagen har han befogenhet att delta i val och i Citizens Court, medborgardomstolen. Republiken väljer president, vicepresident, domare, biträdande domare, registrator, biträdande registrator, sheriff, hälsovårdspolis och gårdsfullmäktig. Val äger rum var sjätte månad. Varannan månad sammanträder pojkarna till en »generalförsamling» som bland annat har att stifta lagar. Befogenheterna för pojkarna att själva bestämma om sitt liv är mycket vittgående. Anstaltsledningen har vetorätt i vissa frågor, framför allt av ekonomisk natur. Man anser att pojkarna på så sätt själva skall skaffa sig erfarenhet om hur viktigt det är att tillsätta goda ledare och h u r otrivsamt det blir om inte lagarna är förnuftiga. Av och till sker något på anstalten som i grund skakar den lilla republi10

Anmälningarna göres skriftligen på formulär och skall före sessionen delgivas vederbörande. Anmälaren fungerar själv som kärande. Påkallade vittnen hörs av domaren. Denne tilltalas högtidligt med »Your Honour», och befattningshavarna lägger sig särskilt vinn om att uppträda strikt. Domstolen h a r kompetens att avgöra mål om slöhet i arbetet, olovlig frånvaro, trolöst beteende (härunder föres r y m n i n g ) , olydnad, pliktförsummelse, skadegörelse, ohövlighet och annat opassande uppträdande samt ohederlighet. Lägsta bötesbelopp är 25 cent, högsta 25 dollar. För varje slag av brott h a r domaren en skala att gå efter — återigen en sak som bittra erfarenheter framtvingat — men en viss frihet inom skalan. Slöhet (för sen ankomst till lektioner, uppställningar, möten, måltider o. dyl.) bestraffas sålunda första resan

med 25 cent, andra med 50 och tredje med 75 cent som minimum, men domaren kan för varje gång gå direkt på maximum 1 dollar om han vill. För det trolösa beteendet att lämna anstalten utan permission (enligt en av pojkarna antagen lag skall hänsyn ej tas till vart rymmaren tar vägen eller h u r länge han är borta) är minimum respektive 5, 10 och 20 dollar samt absolut maximum 25 dollar. Som extra påföljd från anstaltsledningen kommer sedan förlust av »meritpoäng», varom mera i fortsättningen. Pengarna till böterna tas från pojkens arbetsinkomster. Och härmed kommer vi in på Boys Republics ekonomifostran. Vid ankomsten ges varje pojke besked om att han får betalt för allt arbete, för skolarbete, yrkesarbete, förvaltningsuppdrag, men också att han får betala för sig, för mat, husrum, kläder, nöjen. Det enda man består honom gratis är mat och husrum första veckan. Betalningen för arbete är lägst 40 cent i timmen, vilket allt efter som tiden går kan ökas till 50 cent. Presidenten har 2 dollar i veckan extra. Varje vecka bokföres inkomsterna och pojken har alltid reda på sin behållning. Denna kan han låta innestå på anstaltsbanken eller ta ut i republikens aluminiummynt efter behag. På mynten instämplas hans nummer — en försiktighetsåtgärd, erfarenhetsmässigt framtvungen, för att försvåra spel om pengar. Ingen kan köpa annat än för egna mynt, men det får han göra ungefär efter egen önskan. Han får bestämma kvaliteten på sina skor och kläder. Oförståndigt köpande och brott mot lagarna tar kraftigt på hans kassa. Kommer han på balans över 30 dollar, får republikens socialvård ta hand om honom, och de andra pojkarna måste — liksom i de vuxnas samhälle — gemensamt skjuta samman vad som 148

erfordras till mat och husrum för honom och annan livets nödtorft. Vid sidan av självstyrelseprogrammet och det ekonomiska uppfostringsprogrammet finns ett tredje led i Boys Republics pedagogiska system, meritpoängen. När pojken erhållit 50 meritpoäng blir han berättigad till utskrivning. Varje månad kan han erhålla en poäng i vardera av grenarna arbete, ekonomi, närvaro vid anstalten, deltagande i fritidssysselsättningar samt 1—3 poäng i general adjustment, allmän anpassning. Extra poäng kan erövras för goda framsteg i skola eller yrkesarbete och för förståndig hushållning med pengarna (good buying). Hela detta meritpoängsystem är mycket invecklat. Slutpoängen skall för att berättiga till utskrivning dessutom vara uppnådd i viss spridning på olika grenar. Meritpoängen fastställes av en befattningshavarkommitté. Pojkarna h a r numera, på grund av sitt eget beslut, ingen representation i denna. Boys Republic bygger inte sitt arbete uteslutande på det här ovan skisserade pedagogiska systemet. Anstalten litar allt mindre på självläkningsprocessen genom den »träning» som ovan beskrivna metoder anses ge och stöder sig allt mer på insatserna från sin kliniska avdelning, bestående av psykiater, psykolog och tre case workers. Självstyrelsen och det ekonomiska systemet gillar emellertid pojkarna högt och rent, och man torde därför komma att behålla det, trots att det drar rätt mycket personal. Bara för att hålla reda på pojkarnas bankkonton och sköta butiken åtgår 1 i/2 befattningshavare. Hawthorne

Cedar

Knolls

Ett gott exempel på tendenserna inom modern amerikansk anstaltspedagogik

erbjuder Hawthorne Cedar Knolls School, vid Hawthorn utanför New York. Anstalten ligger en timmes tågfärd från New York City i ett förortssamhälle av ungefär Lidingös storlek, en kvarts bilväg från stationen, vackert inbäddad i grönskande omgivning av lantlig karaktär. En del av befattningshavarna bor i New York City och hämtas och lämnas vid stationen av anstaltsbilar. Många andra kommer i sina egna bilar. Denna institution, som drives av en judisk sammanslutning, kan ta emot ca 200 elever, varav en tredjedel flickor. Klientelet tillhör åldersklasserna 8—18 å r med tyngdpunkten i de högre åldersgrupperna. Alla har överlämnats till anstalten genom ungdomsdomstolarna. Vistelsetiden är omkring två år. Hawthorneanstalten har specialiserat sig på svåra psykopater och andra av psykiska orsaker speciellt svårbehandlade. Eleverna bor i cottages för 15—20 ungdomar. En del hus ser rätt enkla ut, andra är nya och snygga och allesammans är trivsamt inredda. Mot vad som ä r det vanliga i USA har de flesta cottages smårumsuppdelning. I ett par hus h a r eleverna t. o. m. egna rum. De gemensamma utrymmena består av ett stort dagligrum, bekvämt inrett med karmstolar och försett med piano och televisionsapparat. Utspisningen sker i en särskild matsalsbyggnad. Klientelet är av ungefär samma karaktär som det som i vårt land omhändertages på ungdomsvårdsskolorna Lövsta och Skarvik-Tallåsen. Det finns för övrigt ännu en intressant parallell med de båda svenska skolorna, eftersom Hawthorneanläggningen en gång i tiden utgjordes av två näraliggande särskilda anstalter, Hawthorne för pojkar och Cedar Knolls för flickor. Liksom vid de nämnda svenska anstalterna var

det på den tiden en stark dragning mellan ungdomarna på grannanstalterna. Situationen blev till slut helt olidlig, och man stod inför nödvändigheten av en radikalåtgärd. Amerikanerna gjorde på rakt motsatt sätt som vi överväger att göra i Sverige. I stället för att flytta bort den ena anstalten till annan ort, slog man ihop dem till en enda. Efter sammanslagningen har de gamla besvärligheterna försvunnit. Anstaltsledningen vill på inga villkor ge upp denna samfostran (co-education). Denna naturliga uppfostringsform ger mera stöd än den skapar problem, menar man. Förhållandet mellan ungdomar av motsatt kön blir riktigare när de möter varann varje dag. Sexualdriften blir inte så inklämd och eruptionsartad utan kan lättare tyglas och kontrolleras. Målsättningen är enligt anstaltens program att göra de omhändertagna ungdomarna mogna för livet i samhället genom att bereda dem en god hematmosfär, behandla dem psykoterapeutiskt, ge dem utbildning i skola och arbete samt låta dem leka med jämnåriga och knyta nyttiga känslokontakter med friska och frimodiga vuxna. För detta syfte utnyttjas en betydande stab av befattningshavare och ett stort antal frivilliga krafter. Men det angivna målet söker man ej nå med pedagogiska hjälpmedel av det slag som Boys Republic använder. Det finns ingen självstyrelse. Ekonomifostran grundas ej på något avlöningssystem. Flitpengarna är snålt tillmätta. Man koncentrerar sig i stället på barnens inre konflikter. Eleverna fördelas på sina cottages efter ålder och kön — pojkar och flickor bor inte i samma cottage. Vid fördelningen läggs mycken möda ner på att passa in rätt elev till rätta cottage parents och att sammansätta gruppen

i huset på riktigt sätt. Man kan t. ex. anse lämpligt att placera in en ny icke anpassad elev i en grupp som nått viss stadga för att utnyttja det »sociala kraftfält» som en dylik elevgrupp representerar. Eller man kan underlåta att placera in en ny elev i en grupp som är på väg att uppnå balans och därför är ömtålig för nya inflytanden. Classification baseras alltså på ett mycket starkt hänsynstagande till spänningarna inom gruppen och ett klokt utnyttjande av gruppens inre påverkningsmöjligheter. Mot det eljest brukliga systemet har man ingen särskild reception cottage, vars speciella atmosfär man på Hawthorne anser ogynnsam. Inalles finns elva cottages som administrativt sammanhålles i ett Home Life Departement med särskild director och ett antal supervisors of cottage work vilka har till uppgift att vara uppfostringsrådgivare åt husföräldrarna. Ett par gånger i veckan har de senare gemensam träff, då de med director och supervisors diskuterar inte bara elevproblem utan i lika hög grad sina egna personliga bekymmer. Sammankomsterna har snarast en viss karaktär av gruppterapi för personalen. Hemlivssektionen har 30 heltidsanställda, utbildningssektionen 19 och kliniska sektionen 20, varav en director (med utbildning som psychiatric social w o r k e r ) , en psykolog, 4 psykiatrer och 14 psychiatric case workers. Av de sistnämnda användes två som supervisors av de övrigas arbete. Gången i den kliniska sektionens arbete är följande. Varje nytt fall diskuteras före intagningen i en intake committee i vilken deltar anstaltschefen samt cheferna för hemlivs-, utbildnings- och kliniska sektionerna. När eleven anlänt till anstalten har denna kommitté ett samtal med 150

honom och bestämmer en provplacering i en viss cottage. Samtidigt får han sig tilldelad en case worker. Han testas av psykologen och undersöks av en psykiater. Till case worker kommer eleven ett par gånger i veckan. Ingen case worker h a r mera än 30 fall, varav omkring hälften utskrivna. Case worker skall främst tjänstgöra som avreageringsobjekt för den unge, som regel inte ingripa i hans liv och inte besöka cottage. Behandlingen grundas i hög grad på psykoanalytiska idéer och alla psykiatrerna är också analytiskt utbildade. I viss omfattning får emellertid case worker ombesörja en del utåt riktade socialassistentuppgifter. Anser case worker att någon speciell åtgärd behöver vidtagas för sin skyddslings del får han vända sig till sin supervisor som för övrigt har till åläggande att diskutera alla fall fortlöpande med case worker. Supervisors får inte själva ha någon direkt kontakt med eleverna för att kunna vara mäktiga av en personligt engagemangsfri objektiv bedömning. För att inte förlora kontakten med de praktiska arbetsuppgifterna sköter såväl supervisors som läkarna en del fall i egenskap av case workers. Home Life Departement, Educational Departement och Clinical Departement bildar sålunda i samverkan det kraftfält, där anstalten med sina 150 heltidsanställda och många deltidsanställda strävar att anpassa de unga till sociala verklighetsnormer. Men en mycket betydelsefull uppgift fylles också av de många Big Brothers, Big Sisters och Volunteers som anstalten kunnat knyta till sin verksamhet. National

Training

School

De federala ungdomsdomstolarna h a r tillgång till en stor ungdomsvårdsskola

i Washington som har en i många hänseenden mycket påkostad utrustning, framför allt beträffande yrkesutbildningen, men vars förläggningsförhållanden inte anses vara tillfredsställande. Institutionen är ur de synpunkter som anlägges i denna uppsats av stort intresse genom att man i olika repriser experimenterat med en gruppterapeutiskt upplagd behandling. Om detta program skall i det följande en redogörelse lämnas. Inledningsvis skall nämnas att National Training School tar emot högst 350 manliga elever i åldern 12—18 år. En särskild intagningsavdelning (Receiving Unit) finns organiserad i vilken den nykomne göres till föremål för en ingående undersökning av ett team bestående av psykiater, psykolog och social worker. Classification Committee finns enligt sedvanligt modernt mönster. Sedan ett program uppgjorts för den nyintagne överflyttas han till någon av cottages. Omkring 600 till 700 elever passerar årligen institutionen, där vistelsetiden vanligen uppgår till ett år. F r å n Training School överflyttas elever som lämpar sig för öppen behandling till Natural Bridge Camp (se det föregående). Andra kan överflyttas till specialinstitutioner för psykiatrisk vård eller för sluten behandling. Under krigsåren använde man sig med stor framgång av gruppterapi vid arméns Rehabilitation Center, ett slags militärfängelse i Fort Knox, Kentucky. Problemet var där först och främst att göra straffade soldater pålitliga och krigsdugliga. Det var närmast bristen på läkare som framtvingade denna terapi med många på en gång i stället för den individuella samtalsterapien. Metoden kräver en såväl i tekniken utbildad som framför allt för densamma lämpad person. Grundtanken är, att i

en grupp av människor som h a r något gemensamt, t. ex. soldater, fångar, husmödrar, blir de individuella problemen i mångt och mycket likartade. Om man därför kan få till stånd ett samtal om något som plågar en medlem av gruppen, lystrar de andra och finner att de har ganska likartade bekymmer. Känslan av att inte stå ensam med dessa (t. ex. fångens kring hustruns uppträdande kretsande tankar) hjälper var och en att bära bördan lättare och nå till en förståelse. Gruppmedlemmarnas upplevelse av det gemensamma i sina problem, facetterar dessa och bringar dem därför lättare i dagen. På dessa här mycket skissartat framkastade tankar om den gruppterapeutiska metoden h a r efter hand byggts upp en teknik av samtalsledning, grundad på erfarenheterna om vad gruppen vill tala om och h u r den ibland reagerar, som erbjuder den skolade terapeuten många genvägar i hans strävanden att lyfta problemen upp i dagsljuset. Terapien i grupp bör, om den skall ge fullgott resultat, kunna utbyggas med terapi enskilt som komplement. Dessa nya behandlingsmetoder h a r i mycket varierande former i USA börjat användas inom anstaltsväsendet. Vid National Training School gjorde man ett försök att införa gruppterapien som en huvudbeståndsdel i programmet. Det första experimentet utfördes på sätt som nu skall beskrivas. Två psykiatrer och tre psykologer anställdes för terapiens planläggning och genomförande. Behandlingen kontrollerades av den kände gruppterapeuten dr Joseph Abrahams vid S:t Elizabeths sinnessjukhus i Washington samt professorn i sociologi vid Marylands universitet Pierre Lejins. Man valde ut två cottages för experimenten. Innan terapiprogrammet startades gjordes 151

först en sociometrisk analys av gruppsituationen inom varje cottage (enligt Morenos sociometriska tests), därefter en psykometrisk analys och slutligen en särskild psykiatrisk studie av varje elev. Terapiprogrammet omfattade tre sessioner varje vecka inom varje cottage. Pojkarna reagerade först med undran och sedan med fientlighet inför det nya. Reglerna för terapien innebar att alla var tvungna att vara närvarande vid dessa sessioner, däremot var ingen tvungen att delta. Terapeuten skulle inte låta sig påverkas av oljud och andra störande utbrott. Det visade sig mycket svårt att nå samma kontakt med dessa unga pojkar som tidigare lyckats så bra med vuxnare patienter. Efter de första månadernas alltmer nedslående resultat, varunder disciplinen på anstalten led betänkligt avbräck, lades experimentet om. Man började nu genast med de pojkar som tillhörde receiving unit och fick här också en bättre kontakt. Experimenten vid National Training School är ännu inte slutförda. Man anser sig dock ha gjort den lärdomen, att om det skall finnas ett gruppterapiprogram vid en dylik öppen institution så måste det insmältas i den dagliga rutinen och vara med från början av vistelsen samt vidare att endast mycket kvalificerade ledare kan ifrågakomma om inte det dagliga livet inom institutionen skall allvarligt störas. New Jerseys

Pilot

Project

I staten New Jersey har under senare år i ett flertal fångvårdsanstalter introducerats en form av gruppterapi som man på grund av dess i huvudsak didaktiska och mera försiktiga karaktär föredragit att benämna guided

group interaction (styrd växelverkan inom en g r u p p ; adekvat översättning omöjlig). Behandlingsprogrammen har utformats av fångvårdschefen F. Loveli Bixby och den framstående gruppterapeuten dr Lloyd W. McCorkle, en av dem som startade Fort Knox-bchandlingen. Den sistnämnde har under några år bedrivit gruppterapi i fångvårdsanstalterna samt tränat upp ett antal terapeuter. Resultaten blev så goda att man förra året beslöt starta en helt ny anstaltsform (Pilot Project). För ändamålet togs i bruk en staten tillhörig villa, dit man förlade 25 ynglingar i åldern 17—19 år. Alla hade tidigare undersökts på New Jerseys nya och välutrustade psykiatriska diagnoscentral (Menlo Park Diagnostic Center). Bakom den nya experimentanstaltens tillkomst ligger följande överväganden. Om man bortser från böter och de fall då domstolarna måste tillgripa mycket långa frihetsstraff, finns för ungdomsbehandlingen endast tre reaktionsåtgärder, probation (villkorlig dom), reformatory (ungdomsfängelse) och kortvariga fängelsestraff (jail sentences). För de ungdomars del som gripits efter ett antal upphetsande brottsliga handlingar såsom bilstölder finner domstolarna ofta att probation ej rår med att sätta ett effektivt stopp för den asociala aktiviteten. Det kan då framstå som nödvändigt att tillgripa reformatorybehandling, trots att denna genom sin relativa långvarighet — i regel minst ett år — kan synas vara en onödigt kraftig reaktion. På grund av de kortvariga fängelsestraffens ogynnsamma verkningar känner sig domarna nämligen ofta nödsakade att så mycket som möjligt lämna dem åsido. Pilot Project avser att åstadkomma en relativt kortvarig behandling i an-

staltsliknande form för den grupp av ungdomar för vilka domarna önskar ett mellanting mellan probation och reformatory. Blir erfarenheterna goda, hoppas man kunna utveckla denna nya behandlingstyp ytterligare. Tillsvidare h a r den åsatts namnet korttidsbehandling (short-term treatment). F r å n denna försöksbehandling har tillsvidare uteslutits unga brottslingar med konstitutionella abnormdrag av allvarligare natur, andra fall där psykiatrisk specialbehandling synes erforderlig och ungdomar som redan under längre tid visat sig som vanebrottslingar. Behandlingen beräknas kräva en tid av 4—6 månader. När anstaltsledaren anser att den unge är mogen för utskrivning, övergår behandlingen i vanlig probation. Basen för behandlingen är gruppterapi i den form som den fått i New Jerseys anstalter. Gruppsessioner hålls praktiskt taget varje dag med hälften av de intagna på morgonen och resten på eftermiddagen. Eftersom antalet intagna är så pass lågt, h a r anstaltsledaren möjlighet att supplera gruppterapin med individuell samtalsterapi (individual counselling). Vid anstalten råder en viss form av självstyrelse. Men man leker inte ett miniatyrsamhälle som vid t. ex. Boys Republic, utan man är en hushållsenhet vars vardagliga bestyr och frågor alla måste vara med om att klara. Inget annat disciplinstraff tillätes än uteslutning från gruppen, varvid den unge får gå över till en vanlig anstalt. Inga andra regler finns än sådana som allmänt brukar iakttagas inom en grupp människor som måste leva samman i ett internat. Någon yrkesutbildning förekommer inte. Det arbete man h a r att utföra gäller gården, en närliggande skog och ett sjukhus där man får hjälpa till inom patientvården.

En sak håller man styvt på. Varje pojke skall under sin vistelsetid ha gjort något avslutat tidskrävande arbete, byggt en radio, skrivit en berättelse, vad som helst som krävt en viss anspänning av honom. Hela personalen består av fyra personer, anstaltsledaren, ett par husföräldrar och en arbetsledare. McCorkle har själv åtagit sig att under de första åren leda verksamheten. Själva gruppterapiprogrammet sönderfaller i tre avsnitt, introduktionen (preliminary) som beräknas ta sex veckor, den analytiska perioden (analytical), vars program lagts upp för åtta veckor och den syntetiska perioden (synthesizing) för vilken två veckor beräknats. Den dagliga rutinen har ordnats på följande sätt: Uppstigning 6.00, motion 6.15, frukost 6.30, första gruppen till arbetsledaren 7.30 till 11.30, andra gruppen terapi 7.30 till 8.30 och sedan arbete till 11.30, lunch 12.00, andra gruppen till arbetsledaren 12.30—5.00, första gruppen terapi 12.30 till 13.30 och sedan arbete till 5.00, middag 5.30 samvaro 6.00 till 7.00, fritidsverkstaden 7.00 till 9.30, läggning 10.00. På lördagen utföres intet egentligt arbete.

Annex of State New York

Training

Schools

för

Den institution som nu skall mycket kortfattat beskrivas ligger i New Hampton av staten New York och är ett annex till samma stats ungdomsvårdsskolor för pojkar i Warwick och Industry. Till annexet, som är inrymt i en gammal övergiven fängelsebyggnad med plats för 56 pojkar, överföres sådana elever som på grund av upprepade rymningar eller grov brottslig153

het eller andra stora behandlingsvanskligheter inte ansetts kunna vårdas i ungdomsvårdsskolornas mera öppna förhållanden. (Det bör dock observeras, att de nämnda skolorna har var sin slutna avdelning. Till annexet överflyttas således endast mycket grava fall.) Antalet befattningshavare på heltid uppgår till 43, varav 25 h a r uteslutande tillsynsuppgifter. Psykiater, psykolog och social worker finns på deltid. Det är en huvuduppgift för denna institution att bevaka de intagna, men

samtidigt försöker man nå pedagogiska resultat genom att så gott sig göra låt^r dela upp eleverna i smågrupper och till dessa grupper avdela vissa befattningshavare. Gruppterapien har introducerats på anstalten genom psykiatern och utfallit bra, mycket beroende på att personalen innan programmet lades U PP gjordes underkunnig om dess utformning och även fick deltaga i sessionerna. Meningen är att annexet skall avlösas av en institution uppdelad på små paviljonger.

»o

L^J^CJ4<

UA>^-^

l*A^ V ^-X*wC\

'••,

CUV, '••

*^-o.

^W ^ . ^ ^ ? 1^4>u- •fcju^l.su. (J

;•

/ .wG^, - A-Ot-!vv, ( \ A ~ < - * * *

Wv

T

• •v-^-r

)

l*

»J.' ^ i^A-^-i

. . .... . c«

»•»^i-o^cv ^—R, ^ j r ^ ^ i e r - ^ i A i ^ ^ J U i . oo ^ O ^ A M J : OwO.

*G.

co*M «<Vte^ ^ y V t X

tK.

*^Kf*,

*

s

V

cv^V^*^

^ ° ^ Vv^fi"

**-• « . '

Kristna Kvinnors Samarbetskommitté' får härmed inbjuda Eder till förtrolig samvaro lördagen den 15 och söndagen den 16 september 1951 på Stadsmissionen, Stortorget 3, 2 tr. Vi skulle då överlägga med varandra om "kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster". Lördagen i frågan.

den 15 sept. kl. 19.30 ger fil.mag. Birgit Rodhe en allmän orientering

Därefter tesamkväm vid vilket tillfälle att ställa frågor gives.

Söndagen den 16 sept. kl. 13 kyrkkaffe. Därefter samtal över sakkunnigbetänkandet, Inledningsanföranden av teol. kand. Maria Helander och teol. och fil. kand. Eva Gun Junker. Vi hälsa alla hjärtligt välkomna och hoppas på god anslutning samt en givande samvaro . A Kristna Kvinnors Samarbetskommittés vägnar Elsa Cedergren ordf. Ingeborg Johnsson sekr. Sekreteraren är tacksam för anmälan från samfund och föreningar före den 12 sept. under adress Linneastigen 12, Bromma, eller pr tel. 26.55.90 kl. 8 - 1 0 fm.

Statens offentliga utredningar 1950 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fart egendom. Jordbruk med binäringar.

Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. [16] En anstalt för svårbehandlade. Ungdoinsanstaltsutredniiitfens betänkande. [47] Förelag till ändrad lagstiftning om avbetaluingsköp. [42]

Undersökning rörande brukn i ngsko.-,t naderna* samband med åkerfältens storlek, form och beskaffenhet. [20J Betänkande angående arbets- ch kapitalkostnaderna i jordbruk» kalkylen. [29] Maskinell täckdikning. [39J

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Det statliga ut rednings try eket. Trycksakskommitténs betänkande. [25] Konimittésvenska. E n undersökning och e t t försök till riktlinjer. Bilaga till trycksakskommitténs betänkande. [26] Betänkande angående rationaliseringsverkaamheten inom den offentliga förvaltningen. [8]

Betänkande angående tyskgruvorna och centralorgan för gruv ärenden. [2] Betänkande med förslag till n y lag om flottning i allmän flottled m. m. [27] Förslag till ändringar i jaktlagstiftningen. [40]

Kommunalförvaltning*

Industri. 1948 års järnbruksutredning. Betänkande angående järnbrukens arbetskraftsförsörjuing och därmed sammanhängande problem. [15]

Planväsendots uppgifter och organisation. [45] Statens och kommunernas finansväsen. Ortsavdragskommittén. Betänkande med förslag till ändrade kommunala artsavdrag m. m . [5] 1949 års uppbördssakkunniga. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. [7] 1944 års allmänna skatt ekomini t té. 4. Betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser för beskattning a v periodiskt understöd, m. m. samt a v utdelning å svenska aktier och andelar i vissa fall, m . m . [21] Länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen, Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1945 års allmänna fastighetstaxering. [34] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående avdrag vid taxering för utländska skatter. [35] Betänkande angående vissa med rcligionsfrihctslagstiftningen sammanhängande skattcspörsmål. [41] Polili. Nationalekonomi och socialpolitik. Socialvårdskommitténs betänkande. 17. Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. [11] Statsbidrag för ålderdomshem. [22] Partsorgan inom yrkesinspektionens distrikt. [30J Arbetstidsutredniugens betänkande. Del 4. Tre veckors semester [32] Hälso- och sjukvård. Betänkande med utredning och förslag angående fordringar på synförmågan för anställning i allmän och enskild tjänst m m J [19] Statens sjukhusutredniug av år 1943. Betänkande 5 angående verksamheten vid sjukhustvätterierna och möjligheterna a t t rationalisera densamma. [23] Betänkande med förslag till det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. [24] Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 18. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras rå kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Örebro län. [1] 2:19. Västmanlands län. [19] Den svenska elbrimschens kapacitet och konkurrensförhållanden.

Handel och sjöfart. Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m . m . 2. Redogörelse för de olika avtalstyperna i d e t svenska avtalssystemet. [9] Kommunikationsvägen. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 4. De smalspåriga väBtgötabanorna. [14] Betänkande med förslag rörande decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket m. m . [17] Bank-, kredit- och penningväsen. Utredning angående överflyttning av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank m. m. [6] Försäkringsväsen. Allmän penionsförsäkring. Principbetänkande. [33] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag angående folkskolans disciplinmedel m.m. [3] Skolöverstyrelsens utlåtande angående beskärning av timplanerna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. [4] HandelsutbUdningskommitténs betänkande och förslag. 1. Handelsgymnasierna. [12] Betänkande m e d föralag till lag om prästmöte och stiftemöte, m. m. [31] Betänkande med förslag till nya grunder för avlöningen av präster, m. m. Del 2. [43] Statsbidragsgrunder för d e t kommunala och enskilda yrkesskolväsendet. [44] Utbildningen av lärarinnor inom det husliga området. [46] Försvarsväsen. Skyddsrum för civilbefolkningen. [13] Försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning. [36] Försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning. Bildbilaga. [37J. Utredning rörande frivilligt försvarsarbete. [38] Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1950. Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag