Tekniska skolutbildningen

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

b .o

.A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1955:21 Ecklesiastikdepartementet

TEKNISKA SKOLUTBILDNINGEN BETÄNKANDE AVGIVET AV 1948 ÅRS TEKNISKA SKOLUTREDNING

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1955 Kronologisk

förteckning

1. L a g on j o r d b r u k s k a s s e r ö r e l s e n m. m. K i h l s t r ö m . 160 s. di.

2. Stöd åi d e n m i n d r e o c h m e d e l s t o r a s k e p p s f a r t e n . I d u n . 80 s. H. 3 o. 4. Ncrdlska p o s t - o c h t e l e t a x o r . I d u n . 37 s. U. 5. P r i s s ä t n i n g e n p å j o r d b r u k s p r o d u k t e r . Bilaga 1. Marcus. 101 s. J o . 6. V a t t e n - å r d e n . Haeggström. 133 s. J o . 7. Det m n d r e j o r d b r u k e t s m ö j l i g h e t e r a t t u p p n å bättre lönsamhet. Berlingska Boktryckeriet, L u n d . 02 s. J o . 8. T v ä t t . Cihlström. 368 s. S. 9. F r å g a r o m s t a t s i n l ö s e n av s t a m a k t i e r n a i L K A B . M a r c u s 181 s. Fi. 10. Vidlyflga r ä t t e g å n g a r . N o r s t e d t . 72 s. J u . 11. Psykol.gisk u t b i l d n i n g och f o r s k n i n g . I d u n . 324 s. £ . 12. Ration.lisering av s j u k h u s d r i f t e n . K i h l s t r ö m . 283 s. I. 13. U t l a n d t r a n s a k t i o n e r n a och d e n s v e n s k a e k o n o m i n . Ar B. Metelius. I d u n . 245 s. F i . 14. Yrkesscolornas h a n d e l s u n d e r v i s n i n g m . m . M a r cus. 48 s. E. 15. D e t a l j d s t r i b u t ö r e r n a s a m t d e r a s r å k r a f t k o s t n a d e r oci p r i s e r vid d i s t r i b u t i o n av e l e k t r i s k k r a f t . K o p p a b e r g s och G ä v l e b o r g s l ä n . K i h l s t r ö m . 47 s. 16. P r i s oih p r e s t a t i o n i h a n d e l n . I d u n . 478 s. H. 17. Sekretessen v i d f ö r u n d e r s ö k n i n g i b r o t t m å l . Kihlstrjm. 92 s. I. 18. U n d e r ö k n i n g a r r ö r a n d e s m å a v l o p p s r e n i n g s a n läggniigar. Victor P e t t e r s o n . 105 s. I. 19. A d m i n s t r a t i v t r ä t t s s k y d d . K i h l s t r ö m . 104 s. J u . 20. D e t döra b a r n e t s s p r å k - o c h t a l u t v e c k l i n g . I d u n . 88 s., 2pl. E . 21. Teknisca s k o l u t b i l d n i n g e n . I d u n . 592 s. E .

Anm. Om s ä r s k i l d t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r v i l k e t u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t. e x . E. = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J>. = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1955:21 Ecklesiastikdepartementet

TEKNISKA SKOLUTBILDNINGEN Betänkande 1948 års tekniska

avgivet av skolutredning

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1955

Innehåll Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

9 Kap. I. Inledning A. Direktiven för utredningen B. Till utredningen av Kungl. Maj:t överlämnade handlingar C. Överläggningar med vissa organisationer m. fl D. Av utredningen avgivna remissutlåtanden

11 11 14 15 15

Kap. II. Olika huvudgrupper utbildning

av leknici och motsvarande

stadier inom

teknisk 17

Kap. III. Läroanstalter för utbildning av ingenjörer och jämförlig teknisk personal A. Högre tekniska läroverk: Tekniska gymnasier och tekniska fackskolor . . B. Bergsskolan i Filipstad C. K o m m u n a l a tekniska skolor med flerårig lärotid D. K o m m u n a l a tekniska aftonskolor E. P r i v a t a tekniska skolor och institut F. Korrespondensinstitut

21 21 37 37 39 39 41

Kap. IV. Tekniska skolväsendets differentiering

42 Kap. V. Undervisningen vid de tekniska gymnasierna A. Studiemål B. Önskemål beträffande ingenjörsutbildningen C. Olika åtgärder för a t t tillgodose önskemålen beträffande utbildningen vid de tekniska gymnasierna 1. Fordringarna på praktik för ingenjörsexamen vid tekniskt gymnasium a) Förpraktiken före inträdet b) Obligatorisk praktik efter examen c) Växelutbildning 2. Lägsta åldersgräns för inträde 3. Kunskapsfordringar för inträde 4. Utmönstring av umbärligt lärostoff 5. Ytterligare differentiering av utbildningen a) För närvarande befintliga linjer b) Nya linjer 6. Starkare specialisering inom de olika linjerna 7. Bevidering av studiemålet i tekniska fackämnen 8. Undervisningsmetoder 9. Kurslitteratur och film samt övrig undervisningsmateriel a) Kurslitteratur b) Film och bildband c) Laboratorieutrustning och övrig undervisningsmateriel

45 ' 45 47 60 60 61 64 64 67 68 72 74 75 79 90 92 94 103 103 106 108

10. Införandet av nya ämnen 11. Studietiden D. Timplaner för de tekniska gymnasierna 1. Lärotid 2. De grundläggande ämnenas u t r y m m e i timplanen 3. För språkundervisningen erforderlig tid 4. För allmänorienterande undervisning behövligt antal t i m m a r 5. Antalet veckotimmar för ekonomisk utbildning 6. Övriga ämnen å timplanen 7. Förebilder till timplaner Kap. VI. Undervisningen vid de tekniska fackskolorna A. Studiemål B. Ökade krav på utbildningen C. Åtgärder för a t t tillgodose kraven på undervisningen 1. Kunskapsfordringar för inträde 2. Ytterligare differentiering av fackskoleorganisationen m. m 3. Starkare specialisering inom de olika fackskolelinjerna D. Tekniska fackskolor med aftonkurser samt kombination av dag- och aftonundervisning E. Timplaner för de tekniska fackskolorna 1. Lärotid 2. De grundläggande ämnenas u t r y m m e i de tekniska fackskolornas timplaner 3. Antal veckotimmar för språkundervisningen 4. För undervisning i allmänorienterande och i ekonomiska ämnen erforderlig tid 5. De tekniska fackämnena i timplanen 6. Förebilder till timplaner

112 116 126 126 128 130 130 131 131 133 140 140 143 144 145 146 154 156 158 158 160 161 162 162 163

Kap. V I I . Allmänna synpunkter pä undervisningen i vissa läroämnen vid de tekniska gymnasierna och fackskolorna A. Engelska och tyska 1. Ingenjörens behov av kunskaper i b å d a språken 2. Undervisningens mål enligt för närvarande tillämpade undervisningsplaner vid de tekniska gymnasierna 3. Mål och metoder för undervisningen i engelska vid de tekniska gymnasierna 4. Målet för undervisningen i tyska vid de tekniska gymnasierna 5. Undervisningen i engelska och tyska vid de tekniska fackskolorna. . . B. Ritteknik C. Laborationer i ämnet verkstadsteknik D. Svetsteknik

169 172 173 I74 177 180

K a p . V I I I . Kursfördelning A. Kursfördelning i läroämnena vid de tekniska gymnasierna B. Kursfördelning i läroämnena vid de tekniska fackskolorna

183 183 236

Kap. IX. Påbyggnadskurser A. Kursverksamheten hittills B. Förslag angående inrättande av normerade fortbildningskurser, diplomkurser för ingenjörer

268 268

167 167 167 168

C. Diplomkursernas organisation D. Olika slag av diplomkurser för ingenjörer E. Tillfälligt ordnade påbyggnadskurser

277 279 283

Kap. X . Stadgebestämmelser för högre tekniska läroverk m. m 1. Stadgan för de högre tekniska läroverken 2. Särskilda bestämmelser för vissa läroverk 3. Särskilda bestämmelser för diplomkurser

285 285 299 301

K a p . X I . Tillkomsten och utvecklingen av läroanstalter för teknisk utbildning med folkskolan som grund

304 K a p . XII. Frågan om inrättandet av statliga tekniska skolor vid sidan av de högre tekniska läroverken

308 Kap. X I I I . Undervisningen vid de kommunala tekniska skolorna A. Differentierade fackkurser för utbildning av tekniker 1. Målsättning 2. Fackkursernas längd 3. Inträdesfordringar. Anknytningen till enhetsskolan 4. Kursernas differentiering 5. Läroämnen a) Grundläggande ämnen b) Svenska och främmande språk c) Samhällslära och ekonomiska ämnen m. m d) Fackämnen B. Specialkurser C. Undervisningsmetoder D. Undervisningsmateriel E. Fortsatt utbildning i diplomkurser för ingenjörer och i andra påbyggnadskurser vid de högre tekniska läroverken F. Grunder för statsbidrag till kommunala tekniska skolor 1. Statsbidrag till lärarlöner a) Olika grundprinciper för statsunderstöd b) Kompetenskrav på lärare vid tekniska skolor c) Rektors och lärares undervisningsskyldighet d) Löner till rektor och lärare e) Bidragsnormer beträffande kostnaderna för lärarlöner 2. Statsbidrag till administrationskostnader samt övriga omkostnader 3. Statsbidrag till anskaffning samt underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel 4. Statsbidrag till skollokaler Kap. XIV. Kommunala tekniska aftonskolor A. Kursernas studiemål och allmänna organisation B. Inträdesfordringar C. Kursernas differentiering D. Vissa synpunkter beträffande undervisningen E. Fortsatt utbildning i diplomkurser för ingenjörer och i andra påbyggnadskurser vid de högre tekniska läroverken

314 314 314 316 317 318 319 319 319 320 320 322 323 324 325 327 327 327 330 332 333 334 336 336 337 340 340 342 342 343 344

Kap. XV. Privata tekniska läroanstalter A. Undervisningens förutsättningar och utformning B. Fortsatt utbildning i diplomkurser för ingenjörer och i andra påbyggnadskurser vid de högre tekniska läroverken C. Statsbidrag till privata tekniska läroanstalter D. Frågan om tillsyn över privata skolor för yrkesutbildning

345 345

Kap. XVI. Den textiltekniska utbildningen A. Läroanstalter med textilteknisk undervisning 1. Textilinstitutet i Borås 2. Lennings textiltekniska institut, Norrköping 3. Textiltekniska linjen vid tekniska gymnasierna i Borås och Norrköping B. Utredning rörande den textiltekniska utbildningen på mellanstadiet, föranstaltad av Sveriges textilindustriförbund 1. Utredningens tillkomst och ändamål 2. Utbildningen av textilingenjörer 3. Utbildningen av textiltekniker (förmän) 4. Utbildning av dessinatörer, direktriser och mönsterriterskor 5. Utbildning i trikå- och strumpteknik 6. Utbildningen av konfektionsingenjörer och konfektionstekniker 7. Behovet av textiltekniker C. Textilinstitutens förslag till omorganisation i anslutning till Sveriges textilindustriförbunds utredning 1. Utbildningen av textilingenjörer 2. Övriga kurser vid textilinstituten a) Vid Lennings textiltekniska institut i Norrköping b) Vid textilinstitutet i Borås 3. Huvudmannaskapet för instituten 4. Kostnader D. Utredningens förslag 1. Utbildningen av textilingenjörer a) Allmänna synpunkter b) Undervisningens differentiering , c) Undervisningsplaner d) Vidareutbildning i diplomkurser för ingenjörer 2. Utbildningen av textiltekniker m. fl 3. Kompetenskrav för lärare vid textilinstituten 4. Rektors och lärares undervisningsskyldighet 5. Löner till rektor och lärare 6. Statsbidrag till textilinstituten a) Allmänna synpunkter b) Statsbidrag till lärarlöner c) Statsbidrag till verksamheten i allmänhet d) Statsbidrag till anskaffning av maskiner och övrig stadigvarande undervisningsmateriel 7. Textilinstitutens samarbete med de tekniska gymnasierna i Borås och Norrköping 8. Landstinget som huvudman för textilinstitutet i Borås

361 361 361 362 364

Kap. X V I I . Den färgeritekniska utbildningen A. Färgeritekniska linjen vid tekniska gymnasiet i Norrköping B. Framförda ändringsförslag beträffande utbildningens ordnande

396 396 397

352 356 358

365 365 366 370 372 373 374 375 378 379 380 380 381 381 382 382 382 382 383 383 385 385 386 387 388 389 389 391 391 392 393 394

C. Utredningens förslag 1. Utbildningen av färgeriingenjörer 2. Utbildningen av färgeritekniker 3. Undervisningsplaner

399 399 402 403

Kap. X V I I I . Utbildning av maskinister för stationära värmeanläggningar m. m. A. Utredningsuppdraget B. Kompetensfordringar å ansvarsmän för värmeanläggningar 1. Statliga och kommunala anläggningar vid anstalter av skilda slag . . . 2. Industriella anläggningar 3. Generella kompetenskrav för ångpanneskötare C. Utbildningen av sjömaskinister D. Tidigare anordnade kurser för utbildning av landmaskinister E. Behovet av särskild utbildning av landmaskinister. F. Förslag till landmaskinistkurs 1. Allmänna förutsättningar; utbildningsmålets avvägning 2. Undervisningsplan 3. Inträdesfordringar 4. Avgångsexamen (Maskinistexamen) samt kompetensprövning för privatister G. Kompletteringskurser för maskinpersonal

405 405 407 407 411 411 414 416 418 423 423 426 427 427 429

Kap. X I X . Den tekniska personalens tillväxt A. Utvecklingen av teknisk personal enligt industristatistiken B. Utvecklingen av teknisk personal enligt folkräkningarna m. m C. Ingenjörsbeståndet D. Tekniska gymnasiernas rekrytering

430 430 439 446 451

Kap. X X . De högre tekniska läroverkens vidare utbyggnad A. Allmänna synpunkter 1. Utbyggnadstakten 2. Behovet av utbyggnad för olika fackområden 3. Tekniska läroverkens geografiska spridning B. Förslag angående utvidgning av vissa av de högre tekniska läroverken.. 1. Nya linjer vid befintliga läroverk a) Framförda önskemål b) Utredningens förslag 2. Utvidgning genom ökning av antalet klassavdelningar i första årskursen C. Angående ökning av antalet högre tekniska läroverk D. Sammanställning över föreslagna nya tekniska gymnasier, nya linjer och nya klassavdelningar

456 456 456 457 460 462 462 462 467

486 Kap. X X I . Utbildning av lärare för tekniska undervisningsanstalter A. Allmänna synpunkter B. Utbildning av lärare vid allmänna läroverk m. fl. skolor. Praktisk lärarkurs C. Den nya lärarhögskolan 1. Lärarhögskolans uppgift 2. Lärarhögskolans arbetsmetoder 3. Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolan 4. Ämneslärarkandidaternas praktiktermin

487 487 488 490 490 490 491 491

478 479

D. Utbildning av verkstadsskollärare 1. Pedagogisk kurs för blivande lärare i yrkesarbete m. m. vid verkstadsskolor 2. Assistentlärartjänstgöring E. Utbildning av handelslärare F. Överstyrelsens för yrkesutbildning pedagogiska kurser för lärare vid högre tekniska läroverk m. fl G. Utredningens förslag

492 492 493 493 494 497

Kap. XXII. Kostnader A. Kostnadsökning för den tekniska läroverksorganisationen 1. Kostnader för nya klassavdelningar till följd av inrättande av nya gymnasier eller parallellavdelningar samt för ökad differentiering 2. Kostnad för införande av individuell studiehandledning 3. Ökade kostnader för undervisningen i svetsning 4. Kostnader för diplomkurser a) Avlöning till lärare m. m b) Kostnader för diplomkursnämnden 5. Kostnader för komplettering av laboratorieutrustning och övrig undervisningsmateriel B. Statsbidrag till textilinstitutet i Borås 1. Institutets verksamhet i allmänhet 2. Avlöning åt föreståndare och lärare 3. Anskaffning av maskiner och övrig stadigvarande undervisningsmateriel C. Statsbidrag till Lennings textiltekniska institut 1. Institutets verksamhet i allmänhet 2. Avlöning åt föreståndare och lärare 3. Anskaffning av maskiner och övrig stadigvarande undervisningsmateriel D. Statsbidrag till de kommunala tekniska skolorna E. Kostnader för förstärkning av överstyrelsens expertis F. Sammanställning över kostnadsökningar

501 501

Kap. XXIII. Utredningens hemställan

511 Särskilt yttrande

514 Bilagor 1. Författningsförslag: Kungl. Maj:ts stadga för de högre tekniska läroverken 2. Författningsförslag: Kungl. Maj:ts kungörelse angående diplomkurser vid högre tekniska läroverk 3. Kursplan för kurs i stadsplaneteknik 4. Den tekniska utbildningen i andra länder 5. Utredning och förslag rörande behovet av vaktmästar- och eldarpersonal vid de högre tekniska läroverken

501 503 503 504 504 504 504 506 506 506 506 507 507 508 508 508 509 509

522 556 559 562 582

Till Herr Statsrådet Kungl.

och Chefen

för

Ecklesiastikdepartementet

Den 26 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande den tekniska utbildningen vid högre tekniska läroverk och andra tekniska läroanstalter. Med anledning härav tillkallade departementschefen samma dag överdirektören och chefen för överstyrelsen för yrkesutbildning, civilingenjören O. R. Lundquist, dåvarande ledamöterna av nämnda överstyrelse, kassören i landsorganisationen G. E. Eriksson och överingenjören O. A. Hellman, ledamoten av överstyrelsen för yrkesutbildning, byråchefen i överstyrelsen, filosofie doktorn K. O. Josephson, lektorn vid högre tekniska läroverket i Örebro, filosofie magistern M. Lien, numera framlidne ledamoten av riksdagens andra kammare, civilingenjören M. S. Ljungberg, rektorn vid högre tekniska läroverket i Stockholm, lektorn vid högre allmänna läroverket i Bromma, civilingenjören, filosofie doktorn A. Nordhult samt numera framlidne ledamoten av riksdagens första kammare, fabrikören N. R. W. Rosenberg, samt uppdrog åt Lundquist att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Såsom sakkunniga tillkallade departementschefen vidare den 21 augusti 1948 ingenjören K. E. E. Sandberg och den 20 september 1948 ingenjören J. O. Westman. Den 27 maj 1949 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla ytterligare en sakkunnig för angivna ändamål och med anledning härav tillkallade departementschefen samma dag ingenjören Å. H. Ericsson såsom sakkunnig. Sedan ledamöterna G. E. Eriksson och Sandberg begärt att bli befriade från sina uppdrag tillkallade departementschefen i stället såsom sakkunniga studierektorn T. O. Karlbom den 22 november 1949 och den 19 januari 1952 ordföranden i tjänstemännens centralorganisations ingenjörsråd, civilingenjören L. Österberg. Den 14 januari 1950 tillkallade departementschefen civilingenjören L. O. H. Skantze såsom sakkunnig i Ljungbergs ställe.

10 Utredningen har antagit benämningen 1948 års tekniska skolutredning. Den 6 september 1948 uppdrog departementschefen åt numera byråsekreteraren i överstyrelsen för yrkesutbildning, politices magistern P.-E. Källström att tjänstgöra såsom sekreterare hos utredningen. Den 8 oktober 1951 tillkallade Herr Statsrådet numera framlidne överdirektören R. Schlyter, rektorn I. Wittberg och rektorn B. Zachrisson att såsom experter lämna utredningen redogörelser för sina erfarenheter av den tekniska undervisningen i Amerikas Förenta Stater. Att såsom experter stå till utredningens förfogande för överläggningar och samråd i vissa frågor tillkallade Herr Statsrådet den 1 februari 1954 byrådirektören i överstyrelsen för yrkesutbildning B. Gårdstedt och den 26 maj 1954 rektorn F. Lindstrand, lektorerna E. Dahlin, P. Johannesson, E. Nilsson, E. Danielson och K. Wik samt e. o. adjunkten E. Rossipal. Genom beslut av Kungl. Maj :t den 27 februari 1953 uppdrogs åt tekniska skolutredningen att verkställa en utredning rörande det vid varje högre tekniskt läroverk föreliggande behovet av vaktmästar- och eldarpersonal samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vilka kunde av utredningen föranledas. Sedan nämnda uppdrag fullgjorts överlämnades genom underdånig skrivelse den 17 juni 1953 »Utredning och förslag rörande behovet av vaktmästar- och eldarpersonal vid de högre tekniska läroverken». Tekniska skolutredningen får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande »Tekniska skolutbildningen». Särskilt yttrande angående utbildningstidens längd vid de tekniska gymnasierna har avgivits av ledamoten Nordhult. Utredningsarbetet beträffande i direktiven omnämnd teknisk privatistexamen är icke slutfört. Utredningen torde sålunda senare få lämna separat redogörelse för nämnda del av sitt uppdrag. Stockholm den 19 mars 1955.

Åke Ericsson Torvald

Karlbom

L. O. Skantze

Ryno

Lundquist

Oscar

Hellman

Karl

Josephson

Lien

Axel

Nordhult

Westman

Lennart

Martin Jean

/ Per-Erik

Österberg Källström

KAPITEL

I

Inledning A . Direktiven

för

utredningen

D i r e k t i v e n för t e k n i s k a s k o l u t r e d n i n g e n f r a m g å av d å v a r a n d e för e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t j u n i 1948, v a r v i d d e p a r t e m e n t s c h e f e n f r a m h ö l l bl. a. f ö l j a n d e :

chefens d e n 26

Sedan 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen år 1943 framlagt sitt förslag (SOU 1943:39), har efter hand i enlighet med riksdagens beslut en omfattande omorganisation av den tekniska högskoleundervisningen genomförts. Vidare har inom 1946 års skolkommission den 19 februari 1947 tillsatts en delegation för utredning av frågan om den lägre yrkesutbildningens ställning i skolsystemet och framtida utformning. Åtgärder synas nu böra vidtagas för en allmän översyn även av de stadier av den tekniska utbildningen i vårt land, som ligga mellan högskoleutbildningen och den lägre yrkesutbildningen och som representeras av de högre tekniska läroverken m. fl. statliga, kommunala och enskilda läroanstalter. Behovet av en sådan översyn har i olika sammanhang understrukits. Sålunda uttalade 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen i sitt nyssnämnda betänkande, att efter den mera experimenterande period, som förflutit sedan det lägre tekniska undervisningsväsendet omorganiserades, en förnyad granskning därav syntes behövlig. Vidare ha i framställningar från korrespondensinstituten, olika personalorganisationer samt överstyrelsen för yrkesutbildning hemställts dels om utredning rörande vissa speciella frågor på den lägre tekniska undervisningens område, dels om en allmän översyn av ifrågavarande undervisning. Jay är för egen del övertygad om att en allsidig utredning på detta område nu bör komma till stånd. Denna bör lämpligen anförtros åt en särskild utredningskommitté, bestående av högst 10 sakkunniga. I fråga om de högre tekniska läroverken böra de sakkunniga undersöka tillgången och den väntade efterfrågan på teknisk personal med ingenjörsexamen från sådana läroverk och med ledning därav för så lång tid framåt som möjligt söka bedöma den erforderliga utbildningskapaciteten vid dessa läroanstalter. De sakkunniga böra även föreslå de förändringar i de tekniska läroverkens yttre organisation, som må befinnas påkallade, exempelvis ökning av läroverkens antal, ändrad proportion mellan olika utbildningslinjer o. s. v. En fråga, som utredningen i detta sammanhang får taga ställning till, gäller den lämpligaste storleken för en låroanstalt av detta slag. Olika uppfattningar ha härvid gjort sig gällande. Utbildningen vid de tekniska läroverken regleras alltjämt i huvudsak genom stadgan den 6 juni 1919 (nr 365) för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier. Även om däri sedermera vidtagits vissa ändringar, är det naturligt, att teknikens snabba utveckling och den sociala omgestaltningen under de senaste decennierna motivera en ingående granskning av ifrågavarande utbildnings omfattning och ut-

12 formning m. m. Flera problem, som under senare år ställts under debatt, böra därvid övervägas. Jag vill här endast nämna frågorna om utbildningens mål och innehåll, studietidens längd, elevernas arbetsbörda, den praktiska utbildningens omfattning och om den bör förläggas före, under eller efter de teoretiska studierna m. m. Enligt 1919 års stadga skulle de tekniska gymnasierna — i motsats till de tekniska fackskolorna — icke differentieras på skilda fack utan ge en allmänt teknisk och merkantil utbildning. Efter hand har emellertid undervisningen vid gymnasierna differentierats på liknande sätt som vid fackskolorna. Denna differentiering har under senare år drivits längre än tidigare. Sålunda ha exempelvis vissa elektrotekniska fackskole- och gymnasielinjer i sin tur uppdelats i speciallinjer för starkströms- och svagströmsteknik. Det har ifrågasatts, om denna långtgående uppdelning i speciallinjer vid de tekniska gymnasierna, där betingelserna för en differentiering äro andra än vid fackskolorna, är lämplig och önskvärd. Det synes angeläget, att detta spörsmål studeras ingående. Därvid bör prövas, huruvida icke den fördjupade insikt i vissa speciella områden, som kan v a r a behövlig, skulle i större utsträckning än som för närvarande sker kunna tillgodoses genom fortbildningskurser. Enligt gällande bestämmelser äga ingenjörer, som utexaminerats från de tekniska gymnasierna, tillträde till de tekniska högskolorna men i fråga om övriga universitet och högskolor endast till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Med hänsyn till svårigheterna för ungdomen att redan efter realexamen träffa rätt yrkesval synes det böra undersökas, om icke avgångsexamen från tekniskt gymnasium skulle kunna i princip jämställas med studentexamen i fråga om rätt till inträde vid universitet och fackhögskolor. En viktig fråga gäller lärarrekryteringen vid de högre tekniska läroverken. Under senare år har det visat sig allt svårare att förvärva goda lärarkrafter till dessa läroanstalter, särskilt i de tekniska ämnena. Till en del torde detta bero pä den h å r d a konkurrensen om dugliga tekniker från industriens sida. Utredningen bör uppmärksamma även detta spörsmål. Specialutbildningen på det textiltekniska området företrädes av textilinstituten i Borås och Norrköping, vilka delvis samarbeta med de tekniska gymnasierna där. Vid behandlingen av frågor rörande bland annat gymnasiernas textiltekniska linjer torde de sakkunniga få anledning att även upptaga frågor, som speciellt röra n ä m n d a institut. Inom vår industri finnes en kategori anställda, till vilkas utbildning det allm ä n n a hittills blott i ringa grad medverkat. Jag syftar på de ritare, verkmästare, tekniska biträden, laboratoriebiträden m. fl., vilka med en gemensam benämning bruka kallas tekniker. Dessa intaga en mellanställning mellan ingenjörerna, utexaminerade från de högre tekniska läroverken, och yrkesarbetarna. Behovet av tekniker, vilket vuxit avsevärt under senare år i samband med den fortgående industrialiseringen, arbetets ökade mekanisering och specialisering m. m., tillgodoses för närvarande endast till en mindre del genom skolor under statligt inseende. Den skolutbildning, som står ungdomen till buds, tillhandahålles i främsta rummet av privata tekniska anstalter (»tekniska institut») och korrespondensinstitut. Utbildningen vid de olika anstalterna är mycket skiftande beträffande undervisningsmetoder och studiemål m. m. Det bör vidare erinras om, att utbildningen vid de privata tekniska läroanstalterna i regel är förenad med avsevärda kostnader. Det är en allvarlig brist i vårt statliga eller statsunderstödda tekniska undervisningsväsen, att det icke är i stånd att i väsentligt större utsträckning meddela utbildning för ifrågavarande stora och viktiga yrkesgrupper. Det är angeläget att nu pröva förutsättningarna för en större insats på detta område från det allmännas sida. Det bör ankomma på de sakkunniga att utreda denna fråga.

13 Skulle det visa sig, att en statlig eller statsunderstödd teknikerutbildning bör komma till stånd, bör utredningen även framlägga förslag om hur utbildningen bör organiseras. Det bör därvid undersökas i vad mån denna utbildning lämpligen kan anknytas till redan befintliga skolor, såsom högre tekniska läroverk, lärlings- och yrkesskolor m. fl. eller samarbete eljest ernås för att lokaler och utrustning skola kunna utnyttjas på ändamålsenligt sätt. I samband med sistnämnda spörsmål bör uppmärksamhet ägnas åt utbildningen av landanställd maskinpersonal. För n ä r v a r a n d e är sammansättningen av denna personal i utbildningshänseende mycket heterogen, till stor del beroende på att någon speciell utbildning för landmaskinister icke finnes. Det är önskvärt, att utbildningen av sådan personal i största möjliga utsträckning rationaliseras. Utredningen bör undersöka behovet av en speciell utbildning för landmaskinister och hur den lämpligen bör anordnas. Det bör beaktas, att från flottan avgående fast anställda med maskinutbildning ofta få anställning som landmaskinister och att kompletteringskurser måhända behövas för att tillgodose de speciella kompetenskrav, som ställas på landmaskinister. Jag vill även fästa uppmärksamheten på vad 1943 års sjöbefälssakkunniga i sitt den 3 april 1947 avgivna betänkande (SOU 1947:31) anfört och föreslagit rörande utbildningen av sjömaskinister. Utredningen bör även uppmärksamma behovet av att genom det allmännas försorg anordna annan tekniskt betonad specialistutbildning på det mellanstadium, varom h ä r är fråga. En dylik, för n ä r v a r a n d e aktuell utbildningsfråga rör exempelvis utbildningen av teletekniker. Under senare år har från olika håll framförts krav på inrättandet av en statligt kontrollerad teknisk privatistexamen. Denna skulle stå öppen för personer, som på annat sätt än vid högre tekniska läroverk erhållit teknisk utbildning. Överstyrelsen för yrkesutbildning har funnit lämpligt att frågan om en privatistexamen i enlighet med fordringarna för ingenjörsexamen vid tekniskt gymnasium upptages till övervägande. Med hänsyn till den stora omfattning, som den tekniska utbildningen vid kommunala och privata läroanstalter har och den varierande målsättningen för denna utbildning torde det ligga lika mycket i vederbörande anstalters och studerandes som statens intresse, att möjligheter skapas att få resultatet av denna utbildning prövat i en officiell examen. Med hänsyn till den nyssnämnda olikartade målsättningen för utbildningen vid skilda anstalter anser jag emellertid det böra undersökas, om icke behov föreligger, förutom av den av överstyrelsen ifrågasatta privatistexamen med kompetens enligt ingenjörsexamen vid tekniskt gymnasium, jämväl av en privatistexamen med lägre eller mera begränsad kompetens. Därest utredningen skulle finna en teknikerutbildning i större skala böra komma till stånd genom det allmännas försorg, synes det böra undersökas, om en privatistexamen i enlighet med examensfordringarna för n ä m n d a utbildning skulle ha en uppgift att fylla. En teknisk privatistexamen av ena eller a n d r a slaget torde av naturliga skäl möta väsentligt större praktiska svårigheter än privatistexamen vid de allmänna läroverken. Vid utredningen bör därför bland annat klarläggas, inom vilka fack en sådan examen skall kunna avläggas, vilka praktikkrav, som böra ställas på privatisterna, hur lång tid prövningen i olika ämnen kan komma att taga för att en betryggande kontroll skall erhållas, hur stora kostnader examen kan komma att draga och hur dessa kostnader böra fördelas mellan examinanderna och det allmänna samt huruvida och i så fall i vilken omfattning preparandkurser i laborationer och konstruktionsarbete böra anordnas. I det föregående har jag exemplifierat några av de viktigare spörsmål, som de sakkunniga böra utreda i fråga om yrkesutbildningen på stadierna mellan högskoleutbildningen och den lägre yrkesundervisningen. De sakkunniga böra emel-

14 lertid vara oförhindrade att upptaga till prövning även andra spörsmål rörande yrkesundervisningen på ifrågavarande utbildningsstadier, som kunna aktualiseras under utredningsarbetet. Utredningen bör givetvis även omfatta de ekonomiska sidorna av utbildningsfrågorna. Noggranna kostnadsberäkningar böra således uppgöras och organisationsproblemen bedömas med vederbörligt beaktande av kostnadssynpunkter. Vid prövning av frågor rörande statsbidrag till kommunal eller enskild undervisning bör största möjliga enkelhet eftersträvas beträffande bidragssystemets konstruktion m. m. Utredningen bör vara oförhindrad att, om så befinnes lämpligt, successivt framlägga avgränsade förslag.

B . Till utredningen

av Kungl.

Maj:t

överlämnade

handlingar

Till u t r e d n i n g e n h a för att t a g a s i ö v e r v ä g a n d e vid f u l l g ö r a n d e av u t r e d n i n g s u p p d r a g e t ö v e r l ä m n a t s följande till K o n u n g e n s t ä l l d a f r a m s t ä l l n i n g a r : Tekniska läroverkens ingenjörsförbunds (TLI) framställning den 4 december 1941 angående kompetensvärdet av avgångsexamen från de tekniska läroverken m. m. NKI-skolans framställningar den 28 december 1943, den 25 november 1944, den 29 oktober 1945 och den 28 november 1946 angående teknisk privatistexamen. Hermods korrespondensinstituts framställning den 10 januari 1944 angående teknisk privatistexamen. Ingenjören K. A. Garffs m. fl. framställning den 15 november 1946 om utredning angående utbildning av landmaskinister. TLI:s framställning den 4 december 1946 angående statlig kontroll av ingenjörsexamen m. m. Statsverkens ingenjörsförbunds framställning den 10 juni 1947 angående utredning av den tekniska utbildningen m. m. NKI-ingenjörernas förenings framställning den 26 juni 1947 angående officiell kontroll av NKI-skolans ingenjörsexamen. TLI:s framställning den 6 november 1947 angående införande av läroämnet lantmäteriteknik vid de högre tekniska läroverken. Älvsborgs läns landstings framställning den 8 november 1948 angående statsbidrag m. m. till textilinstitutets i Borås verksamhet. Ingenjörsföreningen STI:s framställning den 23 februari 1949 angående utbildningen av ingenjörer. Styrelsens för Katrineholms stads praktiska skolor framställning den 4 mars 1948 angående förstatligande av dess avdelning tekniska skolan. Stockholms tekniska instituts framställning den 9 maj 1949 angående åtgärder för beredande av statliga stipendier m. m. åt elever vid institutet. Drätselkammarens i Karlstad framställning den 8 juli 1949 angående upprättande av ett högre tekniskt läroverk i Karlstad. Eskilstuna stads yrkesundervisningskommittés framställning den 27 oktober 1953 angående inrättande av ett tekniskt gymnasium i Eskilstuna. O v a n s t å e n d e f r a m s t ä l l n i n g a r t o r d e b ö r a a n s e s b e s v a r a d e g e n o m vad i d e t t a b e t ä n k a n d e a n f ö r e s m e d u n d a n t a g d o c k för de f r a m s t ä l l n i n g a r , som r ö r a f r å g a n o m o r d n a n d e t av t e k n i s k p r i v a t i s t e x a m e n . U t r e d n i n g e n h a r för a v s i k t att s e n a r e l ä m n a s e p a r a t r e d o g ö r e l s e för sitt u p p d r a g i vad r ö r n ä m n d a fråga.

15 C. Överläggningar

med vissa organisationer

m. fl.

Under utredningsarbetets gång ha överläggningar ägt rum dels med representanter för ingenjörs- och andra organisationer, företrädande olika yrkesgrupper, som mer eller mindre beröras av de spörsmål utredningen omfattar, dels även med olika kommunala och statliga myndigheter, skolstyrelser m. fl. Vi ha även vid konferenser, ordnade av utredningen, eller i andra sammanhang rådgjort med representanter för industriorganisationer, företrädare för olika grenar av industrin, för olika industriföretag eller för statliga och kommunala tekniska verk ävensom med examensombud vid de högre tekniska läroverken. I många fall ha vederbörande jämväl skriftligen meddelat sina synpunkter och lämnat önskade uppgifter. Ehuru i utredningen såsom ledamöter även ingå lärare vid högre tekniska läroverk ha vi velat på ett tidigt stadium träda i direkt kontakt med Tekniska läroverkens lärarförbund för att bereda förbundet tillfälle att, vad beträffar de högre tekniska läroverken, få eventuella synpunkter på bland annat undervisningsplanernas utformning och undervisningens innehåll beaktade redan vid utarbetandet av utredningens förslag. Inom utredningen utarbetat utkast till timplaner och kursfördelning för varje ämne vid tekniska gymnasier och tekniska fackskolor överlämnades därför till förbundet för yttrande. Förbundet meddelade i sinom tid att med lärarförbundets yttrande borde anstå till dess utredningens betänkande avgivits. Utredningen uppdrog därefter åt de lärare vid högre tekniska läroverk, vilka tillkallats såsom experter, att granska och avgiva yttrande över de förenämnda undervisningsplanerna. Experterna ha också efter företagen granskning framfört förslag beträffande ändringar, vilka i viss utsträckning kunnat beaktas. Experterna ha emellertid anmodats i sina förslag beakta vissa av utredningen för de olika timplanerna uppdragna gemensamma huvudlinjer. Därigenom ha deras rörelsefrihet vid förslagens utformning begränsats. Med hänsyn härtill och till de avvikelser från nämnda förslag, som utredningen i vissa fall ansett sig böra göra, får utredningen själv svara för de slutliga förslag, som ingå i detta betänkande. Beträffande undervisningsplanerna för vissa facklinjer ha intresserade fackmän givit utredningen värdefullt bistånd. Till grund för utredningens förslag angående den textiltekniska och färgeritekniska utbildningens ordnande ligger en av Sveriges textilindustriförbund föranstaltad utredning jämte gemensamt förslag från styrelserna för textilinstituten i Borås och Norrköping. D . Av utredningen

avgivna

remissutlåtanden

På grund av remisser har utredningen avgivit utlåtanden i följande ärenden: 1. den 21 januari 1949 angående 1946 års skolkommissions förslag till lönebestämmelser för lärare vid centrala verkstadsskolor,

16 2. den 3 februari 1950 angående centralstyrelsens för praktiska mellanskolornas och högre folkskolornas lärarförening framställning om sakkunnig i utredningen, 3. den 26 januari 1951 angående 1946 års skolkommissions utredning beträffande privata skolor för yrkesutbildning med förslag till bestämmelser om tillsyn, 4. den 26 januari 1951 över lantmäteristyrelsens promemoria till chefen för jordbruksdepartementet angående utbildningen av mätningsteknisk personal, 5. den 18 oktober 1951 angående 1946 års skolkommissions förslag till statsbidragsgrunder för det kommunala och enskilda yrkesskolväsendet, 6. den 5 december 1952 över utredning av Folke Schmidt angående vidgat tillträde till högre studier, 7. den 30 oktober 1954 över 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas betänkande angående yrkesutbildningen.

KAPITEL

II

Olika huvudgrupper av teknici och motsvarande stadier inom teknisk utbildning I ständigt ökad omfattning har samhället tagit tekniken i sin tjänst. Användningsområdena och formerna för tekniska hjälpmedel av olika slag ha på kort tid mångfaldigats. Särskilt i ett i så hög grad industrialiserat land som vårt skapas i hastig takt nya verksamhetsfält och nya arbetsuppgifter, vilka fordra teknisk utbildning av dem, som ägna sig däråt. De fordringar, som ställas på denna utbildning, äro mycket skiftande, olika för skilda näringsgrenar och branscher och för olika funktioner. Följden har blivit att det uppkommit behov av en alltmera framträdande differentiering inom det tekniska undervisningsväsendet med avseende å såväl undervisningsstadium som fack. En dylik differentiering är ofrånkomlig, därest utbildningen skall kunna följa utvecklingen inom industrin och andra områden för teknisk verksamhet. Utvecklingen har lett därhän att vi för närvarande kunna särskilja flera olika stadier för teknisk utbildning i vårt land. Det högsta stadiet representeras av de tekniska högskolorna i Stockholm och Göteborg. Den tekniska högskoleutbildningen har senast varit föremål för utredning genom 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen, vilka avgåvo förslag i ämnet år 1943. De sakkunniga framhöllo, att de tekniska högskolornas mål kunde sägas vara att utbilda de teknici, som voro avsedda att leda och utveckla det tekniska näringslivet. Deras utbildning måste läggas på en bred och hög vetenskaplig bas och drivas fram så långt, att de icke blott bibringades förmågan att följa med de senaste tekniska framstegen på sitt område utan framför allt kunde behärska den vetenskapliga och ekonomiska grund, på vilken en kommande utveckling kunde byggas. De sakkunniga betonade särskilt, att det icke vore nog därmed att ingenjörerna i olika grader besitta tekniska kunskaper av erforderlig omfattning. Tekniken arbetar, framhöll man, icke endast med maskiner utan framför allt med den mänskliga arbetskraften, och för att leda den senare fordras dessutom förståelse för dennas krav, allmänbildning och omdömesförmåga i växande grad allt efter befattningens ansvarsfullare beskaffenhet. Särskilt med hänsyn till att behovet av högt teoretiskt kvalificerade ingenjörer för närvarande är betydligt större än tillgången, synes det angeläget att högskoleutbildade — i den mån de personligen äro lämpade därför — 2— 504565

18 främst tilldelas arbetsuppgifter där den högskolemässiga teoretiska utbildningen uppenbarligen är av stor vikt. Till sådana uppgifter kunna principiellt hänföras exempelvis dem, som ankomma på forskningsingenjörer, ledare av konstruktions- och beräkningsavdelningar, vissa andra avdelningschefer inom produktion och distribution etc. Inom industrin och teknisk verksamhet i övrigt finnas emellertid en mängd andra arbetsuppgifter, för vilka i regel fordras ingenjörsutbildning, även om kraven på teoretiska kvalifikationer ej äro så höga, att högskoleutbildning kan anses erforderlig. I själva verket är antalet befattningar av sådan art avsevärt större än antalet befattningar, där vetenskaplig skolning måste fordras. Det stora flertalet ingenjörsposter inom produktionsavdelningarna såsom verkstadsingenjörer, fabriksingenjörer, driftsingenjörer, arbetsstudieingenjörer, planeringsingenjörer och laboratorieingenjörer eller konstruktörer, beräkningsingenjörer, offertingenjörer och andra kvalificerade tekniska tjänster inom konstruktions-, affärs- eller administrativa avdelningar representera den stora majoriteten av ingenjörsplatser, där i regel högskoleutbildning ej är nödvändig. Liknande är förhållandet inom t. ex. byggnads- och anläggningsindustrin. Förutsättningen för fullgod kompetens för dylika poster är emellertid i många fall, att vederbörande förutom i fråga om tekniskt vetande och erfarenhet även beträffande allmänbildning och rent personliga kvalifikationer fyller högt ställda krav. Enbart teknisk kunnighet är sålunda i många fall icke utslagsgivande för lämpligheten. Framför allt gäller detta så snart fråga är om ledarskap. Ett stort antal ingenjörsposter av sådan art lämpar sig mycket väl för personer, som äga de erforderliga personliga kvalifikationerna och som fått en gedigen ingenjörsutbildning, även om denna icke skulle vara högskolemässig. Det förhållandet att så många dylika ledande befattningar också i själva verket överlåtits på icke högskoleutbildade ingenjörer bör därför accepteras och beaktas vid målsättningen, då det gäller att ge undervisningen lämpligt innehåll. I stadgan för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier heter det, att fack skolorna ha till ändamål »att meddela den tekniska utbildning, som jämte industriell erfarenhet erfordras för arbetsledare å verkstäder, fabriker och andra industriella arbetsplatser, ävensom för ritare, detaljkonstruktörer och laboratoriebiträden å arkitekt- och byggnadskontor samt verkstäders och fabrikers konstruktionsbyråer och försökslaboratorier». De tekniska gymnasiernas ändamål anges vara »att meddela den allmänt tekniska bildning och i förening därmed de merkantila kunskaper, som erfordras för handhavande av göromålen på verkstäders och fabrikers rit- och affärskontor eller för ledningen av mindre och föga specialiserade industriella företag eller för affärsverksamhet med industriens förnödenheter och alster».

19 Stadgans ordalydelse i fråga om dessa läroanstalters ändamål motsvar a r icke längre verkligheten. På sätt tidigare framhållits har utvecklingen anvisat flera och större arbetsuppgifter än stadgan synes peka på. Den skillnad mellan fackskola och gymnasium, som preciseras av stadgan, motsvarar icke heller verkliga förhållandet. Samtliga tekniska gymnasier, utom det i Malmö, äro numera differentierade på olika fack och de avse sålunda icke någon utbildning speciellt för »föga specialiserade» företag. Man får vidare av stadgan den föreställningen, att endast fackskolornas utbildning skulle vara lämplig för blivande arbetsledare, vilket ingalunda generellt är fallet. Att fackskoleeleverna oftare än eleverna i gymnasierna ha en lång och för en arbetsledare värdefull praktik är dock ett faktum. Även om de ovannämnda skolornas ändamål är något annorlunda och inrymmer även mera krävande uppgifter än vad officiellt- angives, får m a n vid målsättningen för utbildningen dock även inkludera den stora mängden av tekniska arbetsuppgifter av mera detalj artad eller rutinmässig karaktär, vilka också skola kunna fullgöras av dem, som utexamineras från dessa skolor. På samma sätt har det visat sig, att ingenjörer från andra läroanstalter mycket väl hävda sig i konkurrens med övriga grupper av icke högskoleutbildade ingenjörer. Det arbetsfält, som står öppet för ingenjörer utan högskoleutbildning, är sålunda synnerligen vittomfattande och begränsas huvudsakligen endast av de speciella krav på vetenskaplig skolning, som kunna uppställas för vissa ingenjörsbefattningar. Under en följd av år har efterfrågan på ifrågavarande ingenjörer varit större än tillgången. En följd härav har blivit, att åtminstone flertalet av dem efter kort tids erfarenhet inom industrin, fått relativt ansvarsfulla befattningar, som betalats bättre än de enklare arbetsuppgifterna. I stor utsträckning ha dessa senare ombesörjts av tekniker med mindre omfattande utbildning. Många av dessa ha avancerat och inom den privata företagsamheten har den personliga dugligheten praktiskt taget varit utslagsgivande för i vilka anställningar vederbörande slutligen stannat. Industrin men även statliga tekniska institutioner ha visat sig ha ett verkligt behov av denna kategori av teknici. Särskilt under det senaste decenniet med dess våldsamt stegrade behov av tekniskt utbildad arbetskraft har ett stort antal personer med annan teknisk utbildning än högskola eller högre tekniskt läroverk anställts inom industri och teknisk verksamhet över huvud taget. Utbildningen är rätt heterogen, då de olika anstalterna ha sinsemellan ganska olika kurser. Självfallet är dessutom den individuella kompetensen och användbarheten synnerligen varierande. Under den senaste tioårsperioden har behovet av dessa tekniker ständigt ökats. De arbetsuppgifter det här är fråga om äro synnerligen varierande.

20 E n del av dem äro nytillkomna som följd av den tekniska utvecklingen. Man kan som exempel nämna arbetsstudiemän, assistenter och biträden på forsknings- och kontrollaboratorier etc. I många fall ha tekniker anställts för arbetsuppgifter, som tidigare handhafts av personal av förmanskategori eller jämförlig. Tendensen att eftersträva viss teknisk utbildning, då det gäller verkmästare- och viktigare förmansbefattningar, blir allt vanligare. Bland befattningar, som helt eller delvis kunna räknas till dylika teknikeruppgifter, kan man nämna: Laboratorieassistenter och -biträden, ritare, verktygskonstruktörer, kalkylatorer, verkmästare, fabriks- och driftsingenjörsassistenter, kontrollanter (inom byggnadsindustrin), arbetsstudiemän, provrumsassistenter, tekniska assistenter på inköps-, försäljnings-, reklam- eller offertavdelningar m. m. De krav på innehavaren, som uppställas för dessa olika befattningar inom skilda industrigrenar, äro självfallet mycket skiftande. Vårt land kan också uppvisa en provkarta på olika slag av kommunala och privata läroanstalter, som utbilda tekniker för dessa ändamål. De varierande behov, som det här gäller att fylla, motivera ett mångsidigt utbildningssystem och någon likriktning av undervisningen för den grupp av tekniker det här är fråga om k a n det ej bli tal om. Förhållandena i övrigt inom denna gren av vårt tekniska undervisningsväsende påkalla emellertid en närmare prövning och utredningen återkommer till denna fråga i det följande. Utredningen får även anledning att bl. a. gå in på frågan om graden av specialisering av utbildningen även för här berörda anstalter. I fråga om kunskaper inom andra ämnesområden än de tekniska ställas betydligt mindre fordringar på dessa tekniker än på dem, som ha ingenjörsbefattningar med vidare arbetsuppgifter och större ansvar. Sammanfattningsvis kan sägas, att det inom industrin kan särskiljas tre huvudgrupper av arbetsuppgifter, för vilka det kräves teknisk utbildning, nämligen 1. uppgifter som kräva teknisk högskoleutbildning (eller motsvarande); 2. uppgifter som kräva ingenjörsutbildning; 3. uppgifter som kräva begränsad teknisk utbildning. Vårt tekniska undervisningsväsende bör utformas i syfte att kunna utbilda arbetskraft för samtliga nämnda uppgifter. I anslutning till utredningens direktiv beröras i det följande läroanstalter och utbildningsfrågor endast för de mot grupperna 2 och 3 svarande kategorierna av teknici.

KAPITEL

III

Läroanstalter för utbildning av ingenjörer och jämförlig teknisk personal A . Högre tekniska

läroverk:

Tekniska

gymnasier

och tekniska

fackskolor

De högre tekniska läroverken äro statliga skolor. De tekniska gymnasierna, som ha treårig lärokurs, äro inpassade i vårt skolsystem såsom en parallellform till de högre allmänna läroverkens gymnasielinjer. Undervisningen vid de tekniska gymnasierna är differentierad på olika facklinjer. De tekniska fackskolorna äro var för sig inriktade på ett visst fackområde. De bygga liksom gymnasierna på i huvudsak realskolans kunskapsmått såsom grund. Lärokursen är endast tvåårig men för inträde fordras i regel minst två års förpraktik mot endast två månader för inträde i tekniskt gymnasium. Några av fackskolorna ha även avdelningar med aftonundervisning. Därvid omfattar lärotiden fyra år vid enbart aftonundervisning eller tre år med ett års dagkurs och två års aftonkurser. För närvarande finnas 15 högre tekniska läroverk i landet. En del omfattar såväl gymnasium som fackskola; de flesta ha endast den ena eller andra av nämnda skolformer. De högre tekniska läroverkens gymnasielinjer och fackskolor samt elevantal framgå av tabell 1 och 2. I tabell 3 redovisas utvecklingen av elevantalet vid tekniska gymnasier (tidigare elementarskolor) och fackskolor från år 1923 till år 1954. Det ökade antalet elever beror givetvis i första hand på att nya tekniska läroverk ha inrättats men även på att nya parallellavdelningar och nya linjer inrättats. Gymnasierna visa ett stigande elevantal under denna period medan antalet elever vid fackskolorna sjunkit under de senaste åren. I tabell 4 redovisas fördelningen av eleverna vid tekniska gymnasierna på hemortslän höstterminen 1937, 1948 och 1953. Tabellen visar på ett markant sätt den inverkan, som inrättandet av ett tekniskt gymnasium har på tillströmningen till tekniska studier, översikten kan även vara av intresse när det gäller att avgöra var nya tekniska gymnasier skulle behöva inrättas. I tabell 5 lämnas motsvarande redovisning av eleverna vid tekniska fackskolor. På grund av förvärvsarbete å läroverksorten under studietiden ha i en del fall elever från annan ort låtit mantalsskriva sig

22 Tabell

1. Gymnasielinjer

fackskolor vid teknisk •a / äroi >erk

och

Högre tekniska läroverket i 00 Cg

Gymnasielinjer och fackskolor

c

00 t->

3 C/3

C/3

(-. O

>

ta

w Gymnasielinjer Allmänt teknisk Byggnadsteknisk Cellulosateknisk Elektroteknisk Färgeriteknisk Flygteknisk Gjuteriteknisk Kemiskt teknisk Maskinteknisk Merkantilt teknisk Skeppsbyggnadsteknisk Textilteknisk Teleteknisk Fackskolor Byggnadsteknisk Elektroteknisk Elektroteknisk kraftteknisk linje teleteknisk » Kemiskt teknisk Maskinteknisk kraft- och

A B C E F Fl Gj K M Mr S T Te

CD

o .a a> •(->

ou

XJ 00

c

"2 :0

°175

B s-

••OS

:0

O

O

53 X

X

X

—

X X X

OS

'3. J2

"Bi

c o

C/3

c •a

ti OS

:0

E

tu

t-

o 2

HM

:0

••o M u,

«oS tu

t/3

s

"o Ä o o

c« sCU •»-> C/3

••OS > •

o u o

O

X •

—

•

—

X

X

X X

X X

— X

X

— —

— — — — — X

X

— X — .—

X

.— — — — — — — — — — — — —

X

—

•

—

X

— — —

— X 2

X X — X .— X X — — — X — — — — — — — X — — — — •

X

•

—

X — X •

—

•

—

X1 X

X X

—

X

— X — —. — •— X — — — — 3

X

— — — X — — — — — — — — — — X

B E

— — — — — — — — — X — — X

Ek Te K

— — — — — — — — — — .— .— X — —

X

—

X

— — — — — — — — — X .— — — •— — — X — X — — —. X — X* — — — — X

värmeteknisk

verkstadsteknisk linje

Mv

— — — — — — — — — — — — X — — X

1 Möjlighet till specialisering på oorganisk eller organisk kemi i klass III. Möjlighet till specialisering på träteknik i klass I I I . Tre studieriktningar: allmän textilteknik (Ta), trikåteknik (Tt) och konfektionsteknik (Tk). 4 Möjlighet till specialisering på skeppsbyggnadsteknik. 2 3

å läroverksorten och räknas därmed till denna orts hemortslän; uppgifterna i tabellen äro därför icke rättvisande i samma omfattning som tabell 4. Tabell 6 redovisar tekniska läroverkens (gymnasier och fackskolor) elevers hemorter höstterminen 1948 fördelade på läroverksorten, läroverksortens län och övriga Sverige eller utlandet. Läroverkens karaktär av riksskolor framgår av tabellen. Vid tekniska läroverk nyinskrivna elevers ålder, föregående praktik och föregående utbildning framgå av tabell 7—13. Vid tekniska gymnasier gäller en lägsta inträdesålder av 15 år. Som framgår av tabell 9 har medelåldern vid inskrivningen i gymnasierna hållit sig omkring 19 år, varigenom de utexaminerade gymnasieingenjörernas medelålder uppgår till 22—23 år.

23 Tabell

2. Gymnasielinjer

och fackskolor

Högre tekniska läroverket i

samt

Göteborg: gymnasium 3-årig fackskola Hälsingborg (gymnasium) Härnösand (gymnasium) Jönköping (gymnasium) Karlskrona: gymnasium 2-årig fackskola

lär c verk

Antal ordinarie elever höstterminen 1953

Gymnasielinjer resp. fackskolor

Summa

Klass II

I

Eskilstuna (3-årig fackskola). .

vi d tekniska

elevantal

IV

III

K M T M B M

54 67 60

46 83 60

39 64 41

139 214 161

B E M Mr S Te M K M B C E M Gj M

110 19 60 64 53

96 16 52 39 41

316 35 162 162 132

B M BEM

29 16 89

22 14 54

72 30 193

60 60 120 63

50 54 107 37

150 49 21 63 67

122 53 17 54 67

152 18

117 24

101 14

Summa

1 444

1 238

3 625

Därav gymnasier » fackskolor

1 064 380

872 366

750 150

— 43

2 686 939

Malmö: A gymnasium B K M 2-årig fackskola B F Fl K M T Norrköping (gymnasium) K M Skellefteå (gymnasium) Stockholm: B E K M gymnasium Ek Te Mk Mv 2-årig dagfackskola B 3-årig » B Ek Te Mk Mv 4-årig aftonfackskola E Västerås (2-årig f a c k s k o l a ) . . . . Örebro: E K M Mr Te gymnasium M 3-årig fackskola

50 59 38

155 114 316 129

89 29

16 40

379 102 54 200 134 370 56

Utöver de ordinarie eleverm i funnos höstterminen 1953 82 special- eller extra elever, Varav 39 vid gymnasierna och 43 vid fackskolorna. Det totala elevantalet uppgick sålunda vid nämnda tidpunkt till 3 707. I det följande medräknas, då icke annat angives, enbart närVarande ordinarie elever. anledning att såsom annars brukar ske vid statistiska redogöUtredningen har icke funnit reiser för elevantal m. m. särsfc ilt redovisa antalet kvinnliga elever. Det är nämligen blott undantagsvis som kvinnliga ek ver förekomma vid de tekniska läroverken. Sålunda funnos endast 59 kvinnliga ordinarie e lever höstterminen 1953.

Tabell 3. Antal ordinarie elever vid tekniska läroverk höstterminen 1923—1954 År 1923 1928., 1933 1938 . 1943 1944 1945.. 1946

Gymnasier Fackskolor Samtliga

År

688 602 965 1 538 2 270 2 417 2 667 2 924

1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

514 452 708 1 142 1489 1 616 1 837 1 989

174 150 257 396 781 801 830 935

Gymnasier Fackskolor

...

2 276 2 426 2 630 2 631 2 654 2 676 2 686 2 685

1 023 1044 1 070 1 096 1 042 958 939 909

Samtliga 3 299 3 470 3 700 3 727 3 696 3 634 3 625 3 594

24 Tabell

4. Tekniska

gymnasiernas

elever fördelade 1948

och

Tekniska Hemortslän År

på hemortslän,

höstterminen

1953 gymnasiet

i

5 Oi

o o>

O -r-i

Ä

'i 00 (-

•^ ii C

't/3

^

=« & 3H

Stockholms stad 1937 1948 1953

191 224

Stockholms län 1937 1948 1953

89 87

Uppsala 1937 1948 1953

19 23

Södermanlands 1937 1948 1953

8 12

Östergötlands 1937 1948 1953

^ 43

.s ^ l-H

s

7 11)

115 135 140

Jönköpings 1937 1948 1953

95 Kronobergs 1937 1948 1953 Kalmar 1937 1948 1953

3 12

Gotlands 1937 1948 1953 Blekinge 1937 1948 1953

1-5 O.

1 12

20 •10

1937,

25 Tabell

(forts.)

T ek n i s k a Hemortslän År

C OS

c :C

o

X

O rH

, 3 P,

C O

£

lä

13 6 6

— 21

2 20

3 4 6 2 9 13

Malmöhus 1937 1948 1953

6 7 2

96 1 129 126

1 3 5 13 8

4 Hallands 1937 1948 1953

8 12 25

—

1 1 3

2 Göteborgs o. Bohus 1937 1948 1953

82 183 169

—

2 2

1 3 2

"

"3 °cS

5 "C3

o u

—

G, 3

— —

•

—

—

—

2 1

~

26 47 47

Skaraborgs 1937 1948 1953

6 16 20

—

Värmlands 1937 1948 1953

11 16 12

1 5 4

.— 20 37 — 9 45

Örebro 1937 1948 1953

8 4 3

2 Västmanlands 1937 1948 1953

4 1 1

Kopparbergs 1937 1948 1953

7 11 6 11 2 3

1 3

—— 3 1

3 4 9

7 9 6

-—

1 9 6 18 5 17

6 19

2 —

1 •

2 4

Älvsborgs 1937 1948 1953

•

<L> C 5

C/3 E. 3

Kristianstads 1937 1948 1953

—

•

00 CO

o«*

,E OS

oi*

gca :0

t/3 :0

C/ Q

- °°

00 TO

ÖC

gy m n a si e t i l> Tf

"3 s-

CT>00 t.

V3

3.

03 1-4

g 3

o, 3

—

—

72 104

—

—

—

~

"

"

—

— 1

—

—

— —

— -—

• — •

3 1

— —

—

4 4 2

4 15 8 24 4 20

2 5

— —

1 1

—

2 9 30 1 20 49 — 20 46

13 2

—

3 1

7 21

—

u

••O Oi

4 6

—

—

—

— 5

—

—

— 1

— •

—

~

1 • — •

1 1

4 1

— 2

.— 6

— —

—

•

—

—

— —

— —

—

— —

— —

—

7 106

—

^

OS

CO-* 3 Oi

— —• 13 109 — 11 107

—

3 4

—

—

•

—

6 1

•

x& 23

'S I-.'

— —

.2 "^ "S t-'

— —

—

t- Tf O Ol

1 2

•

—

—

— 1

26 Tabell 4 (forts.) Tekniska Flemortslän År

00 s-, O .3

en •cS

ti

o

O

+-> :0

a Gävleborgs 1937 1948 1953 Västernorrlands 1937 1948 1953

O

3 1 1 1

Jämtlands 1937 1948 1953 Västerbottens 1937 1948 1953 Norrbottens 1937 1948 1953

3 c/3

:0

£

:« X

6 1 16 14

00 G G, :0 M u !i O

B co X! os

oM

l

-t-> &l

^3,

"3 »J

!^

A 3, 3

6 3

2 46 66 92

2 4 3

7 4 6

2 2

14 6

11 14

6 24 1 17

1 2 7

2 3 5

3 2

7 2

7 5

10 1 12 4 20

1 2

8 4 6

23 29

92 92

2 12 2 4 3

2 1 2

124 154

8 10

t- •** O Oi

3 o>

00 Tf

O TH

00 u

M 3. C/3 3 . 3

12 4

1 1

00 OJ O i-H

3 22 4 16 3 8

2 2

i

co

.2 ^ SumIs ma "5 «-> x> ^ 3°«. 5 «-

03 KS i-H

C/3 3 , 3

Z

CO

O Ti

X)

O

gymnasiet

.2 °°i 'en

t,'

03 3 .

T3 3 . K 3

3 <:0 3 . 1-3 G. 3

32 97 123

58 102 129

14 46 49

19 138 153

1 2

18 143 170 1

Utlandet 1937 1948 1953 Summa 1937 1948 1953

1 1 2

2 2 7

1 082 2 426 2 686

1 1

1 1

78 203 125 145 207 324 160 334 154 165 313 385 382 139 316 162 155 316 370 379 1

191 193

136 129

51 161

110 162

45 72

Vid tekniska fackskolor gäller en lägsta inträdesålder av 17 år. Undantag utgör de tekniska fackskolorna på aftontid i Stockholm och likaså den 3-åriga byggnadsfackskolan på dagtid i Stockholm, där inträdesåldern är lägst 16 år. Tabell 9 visar de stora variationerna i elevernas inträdesålder olika fackskoleformer och fackskolor emellan. Medelåldern för fackskoleeleverna är genomgående högre än för gymnasieeleverna och de från fackskolorna utexaminerade ingenjörerna äro avsevärt äldre än gymnasieingenjörerna. Beträffande föregående praktik gäller för inträde vid tekniskt gymnasium att den inträdessökande skall ha praktiserat under minst 2 månader.

27 Tabell

5.

Tekniska

fackskolornas 1937,

elever

fördelade

och

Tekniska Hemortslän År

Eskilstuna

Malmö

Västerås

på

hemortslån,

fackskolan

i

StockKarlsÖrebro Göteborg krona holm (uppr. år (uppr. år (uppr. år (uppr. år 1946) 1950) 1949) 1938)

Stockholms stad 1937 1948 1953

329 240

Stockholms län 1937 1948 1953

70 55

Uppsala 1937 1948 1953 Södermanlands 1937 1948 1953

131 184 205

Östergötlands 1937 1948 1953 Jönköpings 1937 1948 1953 Kronobergs 1937 1948 1953 Kalmar 1937 1948 1953 Gotlands 1937 1948 1953 Blekinge 1937 1948 1953

höstterminen

28 Tabell

(forts.)

Tekniska fackskolan Hemortslän År

Eskilstuna

Malmö

StockKarlsÖrebro Göteborg holm krona Västerås (uppr. år (uppr. år (uppr. år (uppr. år 1946) 1950) 1938) 1949)

Kristianstads 1937 1948 1953

6 20 7

—

Malmöhus 1937 1948 1953

65 80 85

4 16 12

Hallands 1937 1948 1953

2 6

5 1 4

3 1

Göteborgs o. Bohus 1937 1948 1953

34 Älvsborgs 1937 1948 1953 Skaraborgs 1937 1948 1953 Värmlands 1937 1948 1953

i

3 11 7

Örebro 1937 1948 1953

45 54

Västmanlands 1937 1948 1953

31 44 21

Kopparbergs 1937 1948 1953

16 21 14

11 10

29 Tabell 5 (forts.) Tekniska Hemortslän År

Gävleborgs 1937... 1948 1953

Eskilstuna

Malmö

Västerås

6 13 11

1 Västernorrlands 1937 1948 1953

1 Jämtlands 1937 1948 1953

2 Västerbottens 1937 1948 1953 Norrbottens 1937 1948 1953 Utlandet 1937 1948 1953 Summa 1937 1948 1953

136 214 214

i

StockKarlsÖrebro Göteborg Summa holm krona (uppr. år (uppr. år (uppr. år (uppr. år 1946) 1950) 1949) 1938)

7 18 14

4 3

3 6 6

3 4 5

1 3

1 11 4

1 3

1 12 7

3 4 7

2 2

3 7 9

3 1

100 175 134

487 356

98 119 114

fackskolan

3 7 7

—

—

49 56

3 7 8

5 4

334 1 044 939

Tabell 10 visar att cirka 10 % uppfylla blott minimifordringarna medan exempelvis cirka 30—40 % varje år uppvisa minst ett års praktik. Vid fackskolorna gäller för inträde vid 2-åriga dagfackskolor 2 års praktik, vid 3-åriga fackskolan i Stockholm och 3-åriga fackskolor med kombinerad dag- och aftonundervisning ett års praktik samt vid fackskolor med aftonundervisning 2 månaders praktik. Tabell 11 visar att det stora flertalet elever vid inskrivningen i fackskolorna kan uppvisa avsevärd praktisk erfarenhet. Exempelvis har under senare år cirka 40 % av de inskrivna praktiserat mer än 5 år. I fråga om teoretisk utbildning före inskrivningen fordras i princip realexamenskunskaper i vissa ämnen för att vinna inträde vid tekniskt gym-

30 Tabell

6. Tekniska läroverkens elevers hemorter höstterminen läroverksorten, läroverksortens län och övriga Sverige

1948 fördelade och utlandet

på

H e m o r t Antal elever

Läroverk

övriga Sverige och utlandet

Läroverksortens län

Läroverksorten

Antal

o /o

Antal

25,6 82,2 39,2 40,7 42,7 7,8 24,4 13,6

91 184 32 183 72 66 20 124

56,9 86,0 62,7 54,8 65,5 42,9 44,4 64,9

69 30 19 151 38 88 25 67

43,1 14,0 37,3 45,2 34,5 57,1 55,6 35,1

67 49 76 33

40,6 41,2 24,3 24,3

129 80 135 92

78,2 67,2 43,1 67,6

36 39 178 44

21,8 32,8 56,9 32,4

382 194 293 175

191 89 240 36

50,0 45,9 81,9 20,6

191* 89* 240* 44

50,0 45,9 81,9 25,1

191 105 53 131

50,0 54,1 18,1 74,9

385 49

56 38

14,5 77,6

109 45

28,3 91,8

276 4

71,7 8,2

Summa

3 470

1 344

38,7

1 926

55,5

1 544

44,5

Därav gymnasier » fackskolor

2 426 1 044

716 628

29,5 60,2

1 244 682

51,3 65,3

1 182 362

48,7 34,7

vid tekniska

Borås Eskilstuna Gävle Göteborg Hälsingborg Härnösand Karlskrona Luleå Malmö Gymnasium.... Fackskola Norrköping Skellefteå Stockholm Gymnasium.... Dagfackskola. . Aftonfackskola. Västerås Örebro Gymnasium.... Fackskola

Antal

0/

160 214 51 334 110 154 45 191

41 176 20 136 47 12 11 26

165 119 313 136

/o

* Uppgiften avser Stockholms stad.

Tabell

7. Nyinskrivna

elevers

ålder

i klass I höstterminen nasier

Antal

Gymnasium

elever

i

gym-

åldersåren

S:a

15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 Borås Gävle Göteborg Jönköping Hälsingborg . . . Härnösand.... Karlskrona.... Luleå Malmö Norrköping.... Skellefteå Stockholm Örebro Summa

10 2 4 2 2 2 4 1 3 2

11 7 41 12 14 12 1 13 20 19 4 34 31

15 15 31 9 18 20 9 17 19 24 13 49 51

10 1 7 6 14 8 10 1 10 1 8 3 5 2 12 2 10 3 19 8 7 3 23 4 24 10

1 32 219 290 159

3 2 4 2 2 1 1

2 7 3 3 5 2 1 5 3 7 2 5 4

5 4 2 5 1 3 4 2

1 3 1 5

6 2 5 7

3 1

1 2 1

1 2 1 3 1

1 1 3

1 1

1 1

— 1 1

1 2 1

52 37 49 46 18 17 11

8 4 3 7

2 2 1 1

1 2

— 3

50 53 117 1 57 57 53 29 59 57 105 45 1 132 137 2 951

31 Tabell 8. Nyinskrivna

elevers ålder i klass I höstterminen 1951 vid tekniska fackskolor Antal

elever

i

åldersåren

Fackskola

S:aJ 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38

Eskilstuna... Karlskrona. . Malmö Stockholm 2-årig 3-årig, , , 4-årig Västerås Örebro Summa

1 2 10 1 3 5 7 10 1 1

4 3 2 9 1

5 3 2 6 1

1 10 4 10 1 2 4 12 11 9

7 1 3

3 1 1 4

5 3 3 1 1 8 2 4 8 14 10 2 1 3

6 3 6 13 5 2

3 1 3 4 4 1 2 1 1 2 1 1 3 2 1

1 1 1

4 3 2 2 1 1 1 3 1 4 3 1 1 2 3 1 2 2 2 1 1 1 1

69 12 60 49 18 58 81 22

11 20 30 31 15 48 36 39 34 28 19 10 10 13 10 3 4 3 1 1 1 2 369

Tabell 9. Medelålder (median) hos i klass I vid tekniska läroverk inskrivna elever höstterminen 1940—19541 F a c k s k o l o r År

1940 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1

Gymnasier

18,9 19,4 19,1 18,9 18,9 19,0 18,9 18,8 18,7 18,5 18,6

2-årig Karlskrona

Malmö

25,5 27,5 25,5 24,1 24,0

22,0 25,6 24,0 23,1 23,1 23,4 23,2 23,2 23,6 24,6 23,5

3-årig

Stockholm

Västerås

Eskilstuna

Stockholm

24,7 24,8 24,2 25,3 24,4 25,1 24,3 23,6 24,1

20,8 24,1 24,3 23,7 23,6 23,5 23,8 23,9 23,6 24,3 23,8

21,0 24,0 23,6 26,0 24,6 24,6 24,4 24,5 25,0 23,2 23,1

19,3 20,7 20,8 22,4 20,8 20,8 21,5 19,3 22,2 19,1 19,2

Örebro

25,3 26,3 26,0 25,5 26,5 25,4 29,0 28,7 28,7

4-årig Göteborg

Stockholm

27,1 26,0

19,4 23,8 23,5 23,3 25,2 25,2 23,7 22,9 23,4 24,2 23,6

Från och med år 1949 avse uppgifterna enbart nyinskrivna elever.

nasium. Av tabell 12 framgår att cirka 80 % ha avlagt real- eller studentexamen. Resterande cirka 20 % ha intagits efter inträdesprövning. Även vid de tekniska fackskolorna gäller att för inträde fordras kunskaper motsvarande realexamenskunskaper i vissa ämnen. Härutöver fordras vid de flesta fackskolor viss kurs utöver realexamens i matematik och samtliga elever — med undantag för inträdessökande vid byggnadsfackskolorna i Stockholm där realexamensbetyget godtages för inträde — måste genomgå prov i matematik. Av tabell 13 framgår att av de studerande vid tekniska fackskolor cirka 30—40 % avlagt real- eller studentexamen.

Tabell 10. I tekniska

gymnasier

nyinskrivna

ordinarie

elevers

praktik

Antal elever, som innehaft anställning eller praktiserat i industri, hantverk eller handel År

1934/38.. 1939/43. 1944/48. 1949/53. 1950 . . . 1951 . . . 1952 . . . 1953 . . . 1954 . . .

Tabell

högst 2 mån.

över 2 högst över 6 högstlöver 1 högst över 2 högst 6 mån. 12 mån. 1 2 år 5 år

antal

antal

211 278 338 528 100 105 115 116 126

% | »"tal

0/

25,0 473 24,6 712 23,6 988 26,5 1 145 26,3 249 25,4 237 30,3 209 27,7 218 25,1 255

29,6 326 29,6 571 25,3 1 074 24,0 1 162 25,9 221 24,9 223 22,0 232 23,0 229 26,6 233

20,4 23,7 27,5 24,4 23,0 23,4 24,4 24,1 24,3

tekniska fackskolor

nyinskrivna

13,2 399 11,5 591 8,6 924 114 1 262 10,4 252 11,0 242 12,1 288 12,2 263 13,1 241

11. I

0/

antal

/o

/o

/o

Summa

över 5 år

antal

/o

antal

°/

150 202 470 512 104 104 80 100 69

9,4 8,4 12,0 10,8 10,8 10,9 8,4 10,5 7,2

38 53 117 153 34 40 25 23 35

2,4 2,2 3,0 3,2 3,5 4,2 2,6 2,4 3,6

/o

ordinarie elevers

1 597 2 407 3 911 4 762 960 951 949 949 959

praktik

Antal elever, som innehaft anställning eller praktiserat i industri, hantverk eller handel År

antal 1934/38 . . 1939/43. . 1944/48. . 1949/53. . 1950 1951 1952 1953 1954 1

2 32 6

—

Summa

över 2 högst över 6 högst över 1 högst över 2 högst 6 mån. 1 12 mån. 1 2 år 5 år

högst 2 mån. 1

% antal 0,1 1,8 0,3

.—

1 1 1

0,3 0,3 0,3

—

—

36 46 20 2 3 3 6 3

% antal 2,6 2,5 14 0,5 0,8 0,9 1,7 0,9

11 145 96 48 15 6 6 6 5

°/

antal

% antal

105 215 215 206 42 41 39 40 30

14,9 15,6 11,8 10,9 10,3 11,1 11,6 11,7 8,6

/o

1,6 10,5 5,3 2,5 3,7 1,6 1,8 1,7 1,4

427 689 803 785 177 169 129 137 155

/o

antal

%

60,7 49,9 44,1 41,6 43,5 45,8 38,3 39,9 44,4

160 294 628 822 171 149 159 153 156

22,8 21,3 34,5 43,6 42,0 40,4 47,2 44,6 44,7

703 1 381 1 820 1 887 407 369 337 343 349

Uppgifl erna gälla huvudsakligen fackskolor med 4 års aftonunderv isning.

Tabell 12. I tekniska

gymnasier

År

Antal inskrivna

1922/28 1929/33 1934/38 1939/43 1944/48 1949/53 1950 1951 1952 1953 1954

1 133 1 202 1 639 2 419 3 914 4 762 960 951 949 949 959

nyinskrivna

ordinarie

D ä r a v studentexamen

realexamen

9 18 34 71 189 96 21 19 16 15 9

628 863 1 258 1 957 3 003 3 697 738 742 762 756 779

elevers föregående

m e d förberedande kurs

74 93 67 89 76

utbildning

Procent inskrivna med student- eller realexamen 56,2 73,3 78,8 83,8 81,6 79,7 79,1 80,0 82,0 81,2 82.2

33 Tabell 13. I tekniska fackskolor nyinskrivna ordinarie elevers föregående utbildning År

1929/33 1934/38 1939/43 1944/48 1949/53 1950 1951 1952 1953 1954

Antal inskrivna

513 703 1 381 1 820 1 887 407 369 337 343 349

D ä r a v studentexamen

realexamen

17 16 24 55 29 8 4 1 7 8

144 231 590 618 558 129 114 92 103 116

m e d förberedande kurs

223 214 190 177 185

Procent inskrivna med student- eller realexamen 31,4 35,1 44,5 37,0 31,1 33,7 32,0 27,6 32,1 35,5

En fråga som i detta sammanhang är av speciellt intresse är givetvis, på vilket sätt de som icke avlagt real- eller studentexamen skaffat sig den teoretiska utbildning, som fordras för att vinna inträde vid de tekniska läroverken. En del elever kommer från andra tekniska läroanstalter eller efter enskilda studier. Den viktigaste faktorn synes emellertid vara förberedande kurser vid under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende stående läroanstalter. Genom omläggning år 1950 av de statistiska uppgifterna från läroverken redovisas direkt (tabell 13) huru många av de inskrivna som genomgått förberedande kurs för inträdessökande. En del inskrivna elever kan givetvis ha genomgått förberedande kurs efter avlagd realexamen, men uppgifterna visa dock de förberedande kursernas betydelse för elevrekryteringen till de tekniska läroverken. De tekniska läroverken ha icke kunnat mottaga alla inträdessökande, som blivit godkända för inträde. Tabell 14 visar bland annat intagningsprocent, framräknad med ledning av från läroverken insända uppgifter. Tabellen är emellertid något missvisande, då dubbelanmälningar förekomma. Även när det gäller intagningsresultatet genomfördes en omläggning år 1950 av de statistiska uppgifterna från läroverken. Sålunda medräknas numera icke sökande som återtagit sin ansökan eller som beviljats inträde men icke använt sig därav. I stället för antal godkända och därav intagna anges nu antal inträdessökande, antal intagna och antal godkända inträdessökande som avvisats på grund av platsbrist. Enligt vad utredningen erfarit få de inträdessökande numera på anmälningsformulär angiva, huruvida de söka till mer än ett läroverk och vidare förekommer viss clearing läroverken emellan. Emellertid torde alltjämt dubbelräkning förefinnas när det gäller antalet avvisade på grund av platsbrist. Uppgifter angående antalet special- och extra studerande återfinnas icke i statistiken efter år 1949. I tabell 15—16 redovisas »kuggningsprocenten» för vissa läsår vid tekniska läroverken. Av procenttalen torde ingen bestämd tendens kunna 3—504565

34 Tabell

14. Antal

godkända

sökande

och intagna 1922—1954

elever i klass I i tekniska

G y m n a s i e r Hösttermin

1922/28. 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

F a c k s k o l o r

därav intagna Godkända

1 179 280 379 401 351 347 364 552 675 886 1 014 1 142 928 1 024 1 207 1 605 1 664 1 712 1 716 1 822 1 669 1 628 1 203 1 117 1 129 1 135 1 356

därav intagna

% ordinarie spec. el. intagna extra elever elever

Godkända

98,8 70,7 68,1 70,8 64,7 75,5 73,6 53,8 43,9 44,5 40,6 37,8 46,8 44,6 38,4 37,0 37,0 39,3 43,3 49,8 53,5 58,7 79,8* 85,1 84,1 83,6 70,7

574 93 105 116 132 152 141 147 169 178 206 309 254 303 361 370 387 432 463 487 485 468 443 386 347 368 363

1 139 194 252 276 216 251 258 272 274 394 410 429 430 454 461 592 616 671 740 906 889 955 960 951 949 949 959

läroverk

26 4 6 8 11 11 10 25 22 2 3 4 3 3 2

1 3 1 4 1

ordinarie elever

/o spec. el. intagna extra elever

466 71 78 91 102 116 104 116 130 160 189 261 236 267 295 303 306 312 371 397 398 429 407 369 337 343 349

100 100 100 100 95,5 90,8 89,4 90,5 85,8 96,6 95,1 89,0 98,0 90,4 82,0 83,2 79,8 72,2 81,0 82,3 83,9 92,1 91,9 95,6 97,1 93,2 96,1

108 22 27 25 24 22 22 17 15 12 7 14 13 7 1 5 3 4 4 9 2

* Procenttalets starka ökning från och med 1950 sammanhänger delvis med omläggningen nämnda år av den statistiska redovisningen.

Tabell 15. Ordinarie

Läsår

elevers avgång från tekniska

Antal elever

gymnasiernas

klass

I och

II

Procent

Avgångna från klassen

Kvarsittare till nästa läsår

Avgångna

Kvarsittare

Klass I 1939/40 1944/45 1949/50 1952/53

482 663 1 029 1 060

58 64 165 184

63 55 115 132

12,0 9,7 16,0 17,4

13,1 8,3 11,2 12,5

Klass II 1939/40 1944/45 1949/50 1952/53

406 542 873 867

23 17 56 68

61 43 78 104

5,7 3,1 6,4 7,8

15,0 7,9 8,9 12,0

35 Tabell 16. Ordinarie

elevers avgång från tekniska fackskolornas klass I, II och (ej examensklass)

KvarProcent Avgångsittare na från till nästa KvarAvklassen läsår gångna sittare

Skoltyp

Läsår

Antal elever

3-årig

1939/40 1944/45 1949/50 1952/53

51 60 88 79

1949/50 1952/53

22 18

1939/40 1944/45 1949/50 1952/53

58 60 60 56

8,6

3,4

1,8

5,4

2-årig

1949/50 1952/53

60 49

10 8

7 5

16,7 16,3

11,7 10,2

3-årig

1939/40 1944/45 1949/50 1952/53

30 28 27 21

1 1 1 2

8 2 2 2

3,3 3,6 3,7 9,5

26,7 7,1 7,4 9,5

4-årig

1939/40 1944/45 1949/50 1952/53

76 82 82 61

20 16 20 19

5 9 6 8

26,3 19,5 24,4 31,1

6,6 11,0 7,3 13,1

Västeras

2-årig

1939/40 1944/45 1949/50 1952/53

62 90 90 76

1 2 13 13

9 6 5 3

1,6 2,2 14,4 17,1

14,5 6,7 5,6 3,9

Örebro

3-årig

1949/50 1952/53

29 26

12 1

3,8

41,4 3,8

1939/40 1944/45 1949/50 1952/53

55 59 78 83

1939/40 1944/45 1949/50 1952/53

10 29 24 16

4-årig

1944/45 1949/50 1952/53

3-årig

Läroverk

Klass I Eskilstuna

Karlskrona Malmö

Stockholm

Klas» II Eskilstuna

Stockholm

Örebro Klass III Stockholm

2-årig 2-årig

3-årig

3-årig

4-årig

III

6 + 3 4

6 5 22 27

11,8 4,5

13,6

3 5,6

3 + 5 1

11,8 8,3 25,0 34,2

5 12 7 22

5,5 1,3

9,1 20,3 9,0 26,5

1 2

3,4

10,0 6,9

59 82 57

3 5 7

6 15 7

5,1 6,1 12,3

10,2 18,3 12,3

1949/50 1952/53

12 17

1944/45 1949/50 1952/53

52 59 41

2 4 3

25,0 2 3 3 1

11,8 3,8 6,8 7,3

5,8 5,1 2,4

36 Tabell 17. Antalet från tekniska elementarskolor och gymnasier utexaminerade 1900—1954 F a c k 1i n j e

Examensår

1900/04 1905/09 1910/14 1915/19 1920/24 1925/29 1930/34 1935/39 1940/44 1945/49 1950/54 1940.... 1941 1942 1943.... 1944 1945.... 1946 1947 1948 1949.... 1950 1951 1952 1953....

1 1954

A

B

_ — — — 84 123 190 245 267 265 229

37 99 72 72 43 36 37 75 180 408 630

21 33 40 48 33

71 159 85 113 118 230 307 488

68 55 49 46 49 52 52 55 52 54 47 43 43 51 45

23 45 37 32 43 45 70 72 90 131 148 130 115 106 131

9 7 4 13 7 12 6 12 9 9 7 5 9 9 3

44 41 49 42 54 55 52 61 73 66 91 109 92 107 89

Summa

C

E

F

Fl

Gj

K

-—

— —

— — — — —

— — — — — — — —.

— — — — — —. — — —.

142 260 136 335 — 106 350 —107 343 — 96 300 11 75 231 36 77 318 46 102 374 65 132 786 53 291 952 149 447 1 320 169

— .— — — — 24 32 20

11 50 46 75 102

23 22 18 28 41 38 57 56 61 79 96 99 83 81 88

3 5 5 7 4 9 9 3 7 4 3 5 5 2 5

12 6 6 13 9 16 20 9 15 15 15 23 27 20 17

— — — —

2 9 5 6 12 2 —

•

2 1

— 2

— 1 3 2 3

— 6 1

59 62

— — — — 9 18 14 11 7 16 15 12 11 8

—. — — — — — — — — — — 14 15 13

M

108 138 171 172 197 156 189 205 221 181 264 265 262 262 267

Mr

9 11 10 11 12 15 22 31 41 40 31 32 29 38 39

S

T

Te

.—

— — — — -—

— — — — — — — —

- — •

70 132

— — — — —. — 28 24 18 16 20 28 30 38

439 570 528 593 693 586 815 1 071 1 763 2 662 3 686 299 332 349 366 417 407 497 546 605 607 736 749 719 738 744

utläsas. Här må anföras att enligt skolöverstyrelsens statistik procenttalet godkända i tekniska elementarskolornas klass I under åren 1929—36 i medeltal uppgick till 67,5 % och i tekniska gymnasierna klass I till 81,5 %. För klass II uppgick motsvarande tal till 77,2 % resp. 84,4 %. Motsvarande tal uppgick vid tekniska fackskolorna till i klass I 84,7 % och för klass II 97,0 %. I tabell 16 redovisas emellertid fackskolorna mera specificerat då variationerna visat sig vara stora, olika skoltyper emellan. I tabell 17 redovisas antalet utexaminerade från tekniska elementarskolor och gymnasier åren 1900—1954 och i tabell 18 motsvarande uppgifter för tekniska fackskolor åren 1920—1954. Vid tekniska läroverken tjänstgjorde läsåret 1953/54 sammanlagt 383 lärare i läroämnen. Av dessa voro 15 rektorer, 121 lektorer, 69 adjunkter, 12 heltidstjänstgörande timlärare och aspiranter och 166 övriga timlärare. Av rektorer och lektorer hade 85 teknisk högskoleutbildning och 51 annan högskole- eller universitetsutbildning. Av 81 adjunkter, aspiranter och heltidsanställda timlärare hade 39 teknisk högskole- eller annan teknisk utbildning. Av övriga 166 timlärare voro 88 tekniker. Lärare med såväl teknisk högskoleutbildning som annan akademisk ut-

37 Tabell 18. Antalet från tekniska fackskolor utexaminerade åren 1920—1954 F a c k 1 i n je

Examensår

Summa B

E

1920/24 1925/29 1930/34 1935/39 1940/44 1945/49 1950/54

28 25 58 72 172 272 257

81 38 142 189 311 403 352

1940...• 1941...• 1942...• 1943...• 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

16 30 30 48 48 49 53 48 64 58 59 55 65 39 39

43 66 53 65 84 88 80 75 79 81 69 77 71 69 66

1 W

Ek

Te

K

M

Mk

Mv

S

W1

— — 6 81 87

— — — 10 93 158

15 17 31 41 53 73 72

254 137 190 294 405 578 660

.— — .— — 16 79

— — — — 12 143

.— — —. — — 5

3 12 3 — —— —

381 229 424 596 957 1 528 1 813

. .— — — 6 12 6 12 29 22 20 17 17 18 15

— — — 10 7 14 18 29 25 32 29 30 40 27

7 7 8 15 16 16 15 15 14 13 15 15 14 15 13

79 79 70 80 97 103 104 113 137 121 117 130 140 139 134

— — — — —. — — —. 16 16 17 14 18 14

— —. — — — — — — 12 32 31 31 23 26

— — — — — — .— — .— — .— — — 5

— .— — —. .— — — — — — — —. — —

145 182 161 208 261 275 272 281 352 348 360 371 382 361 339

•

—

= Lrätekn sk fackskola i Härnösand åren 1920—1930.

bildning har hänförts till gruppen tekniker, därest han huvudsakligen tjänstgör som lärare i tekniska tillämpningsämnen. Av de 217 heltidsanställda lärarna voro 57 % tekniker och 43 % akademiker. Av övriga lärare voro 53 % tekniker och 47 % akademiker. Lärarkåren bestod sålunda till 55 % av tekniker och till 45 % av akademiker. B . Bergsskolan

i

Filipstad

Bergsskolan i Filipstad äges och upprätthålles av Jernkontoret samt åtnjuter statsbidrag. Lärokursen är tvåårig och är närmast jämförlig med teknisk fackskola. Inträdesfordringarna äro desamma med det undantag, att endast ett års förpraktik fordras. Undervisningen är differentierad i en metallurgisk, en bergskemisk och en gruvteknisk linje. C. Kommunala

tekniska

skolor med flerårig

lärotid

För närvarande finnas tre kommunala tekniska skolor, som med hänsyn till kursernas omfattning, inträdesfordringar och organisation i allmänhet lämpligen kunna sammanföras i en grupp, nämligen skolorna i Hässleholm, Katrineholm och Örnsköldsvik.

38 Tabell 19. Antalet utexaminerade från Bergsskolan 1900—1954 (1900—1930 inräknas de från Bergsskolan i Falun utexaminerade) År

Antal utexaminerade

1900/04 1905/09 1910/14 1915/19 1920/24 1925/29 1930/34 1935/39 1940/44 1945/49. . . . 1950/54. . . . 1940 1941

185 136 149 112 124 44 39 65 95 125 113 19 19

Antal utexaminerade

År

1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

18 17 22 24 23 27 26 25 27 22 23 21 20

Tabell 20. Fackavdelningar vid kommunala tekniska skolor Hässleholm

F a c k a v d e l n i n g Maskinteknik Elektroteknik » starkströmslinje i svagströmslinje Husbyggnadsteknik Väg- och vattenbyggnadsteknik Kemiskt teknisk med cellulosateknik

Katrineholm Örnsköldsvik

X

X

X

X X X X

X X

X X X X

Tabell 21. Totala elevantalet höstterminen 1953 i fackavdelningarna vid kommunala tekniska skolor Skola Hässleholm Katrineholm Örnsköldsvik Summa

M

E

B

VoV

139 158 45

90 69 36

66 64 43

106 109

215 K

Summa

401 400 132

933 Lärokursen vid nämnda skolor bygger på folk- och fortsättningsskolans kunskapsmått. Något varierande inträdesfordringar (3—8 mån.) i avseende å förpraktik äro uppställda för de olika skolorna. Skolorna i Hässleholm och Katrineholm omfatta en lägre avdelning med 3 terminers kurs samt en högre med ytterligare 2 terminer. Skolan i Örnsköldsvik har likaledes en total lärotid på 5 terminer men har icke någon lägre avdelning. För inträdessökande med högre förkunskaper än folk- och fortsättningsskolekurs avkortas lärotiden. Den som avlagt realexamen har exempelvis möjlighet att genomgå dessa skolor på 2 år (4 terminer). Undervisningen är differentierad i olika fackavdelningar.

39 Tabell 22. Antal från högre avdelningarna vid kommunala tekniska skolor utexaminerade 1937—1953 Katrineholm Örnsköldsvik

År

Hässleholm

1937.... 1938 1939 1940 1941 1942 1943.... 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

48 67 73 61 82 130 99 137 131 139 169 197 160 209 192 125 134

86 92 102 108 120 131 177 166 153 159 135 198 173 165 168 121 135

D . Kommunala

tekniska

_ — — — — — — — — — 38 40 62 59 41 42 33

aftonskolor

På ett antal orter inom landet äro inrättade kommunala tekniska aftonskolor, vilka organiserats efter en tämligen enhetlig plan med en lägre tvåårig avdelning och en högre likaledes tvåårig avdelning. Några av skolorna ha ännu icke fullt utbyggts utan omfatta endast en lägre avdelning. Vid en teknisk aftonskola (Linköping) finns även en högre avdelning omfattande fyra läsår. Den lägre avdelningen är även avsedd att fylla ändamålet som en på folkskolan grundad förberedande kurs för inträde vid tekniskt gymnasium eller teknisk fackskola. Undervisningen i den högre avdelningen är differentierad i olika fackavdelningar eller linjer. E . Privata

tekniska

skolor och

institut

Ett antal privata tekniska institut med sinsemellan åtminstone till formen likartade kurser finnas f. n. I flera avseenden äro kurserna även likartade de kommunala tekniska skolornas. Detta gäller även beträffande inträdesfordringar. Till ifrågavarande grupp av skolor kunna hänföras Göteborgs tekniska institut, Stockholms tekniska institut, Tekniska institutet i Stockholm, Sundsvalls tekniska skola samt Köpings tekniska institut. Fullständig kurs vid nämnda skolor omfattar i regel 5 terminer med folk- och fortsättningsskolan som grund. I något fall är denna lärotid angiven till 6 terminer. I allmänhet upprätthålla ovannämnda läroanstalter även undervisning i aftonkurser, som då sträckas ut över längre tid än dagkurserna.

40 Tabell 23. Fackavdelningar

och elevantal vid kommunala terminen 1953 Kommunala

Fackavdelning

Lägre avdelning Högre avdelning Maskinteknik Verkstads- och maskinteknik Motorteknik Värme- och sanitetsteknik

t e k"n i s k a

tekniska

aftonskolor höst'

aftonskolan

i

Göteborg

Linköping

Motala

Norrköping

Solna

Stockholm

Örebro

X

X

X

X

X

X

X

X X

X

X X

X X

X X

Starkströmsteknik. . . . Teleteknik Husbyggnadsteknik... Vägbyggnadsteknik.. . Byggnadsteknik Kemi Skeppsbyggnadsteknik

X

Antal elever höstterminen 1953 Lägre avdelning Högre avdelning

95 54

Summa

149 Maskinteknik Maskin- och verkstadsteknik . . . Förbränningsmotorteknik Motorteknik Elektroteknik Kraftteknik Teleteknik Byggnadsteknik Husbyggnadsteknik Väg- och vattenbyggnadsteknik Värme- och sanitetsteknik Flygteknik Kemisk teknologi Kemi och kemisk teknologi. . . .

X

1 X

5 4

X

2 2

X

X

X

X

Fackavdelning

7 X X

Tabell 24. Fackavdelningar

Summa

X X X X

•j

1 3 1 1 3 1

X

X X

56 59

43 32

61 56

35 28

818 623

1 161 852

1 441

2 013

tekniska

institut

vid vissa privata Göteborgs tekniska institut

Köpings tekniska institut

X

X

X

och skolor

Stockholms Tekniska Tekniska tekniska institutet i skolan i institut Stockholm Sundsvall X

X

X X X X

X X

X X

X X

X

X X X X

X

X •sr

x

X X X

41 Tabell 25. Antal från vissa privata tekniska institut och skolor utexaminerade t. o. m. år

1953 Köpings tekniska institut

Stockholms tekniska institut

Tekniska institutet i Stockholm

Tekniska skolan i Sundsvall

2 761 278 288 275 303 301

16 43 29 28

8 045 827 609 389 381 359

2 648 217 153 150 128 148

57 54 47 44 47 49

4 206

10 610

3 444

298 År

Göteborgs tekniska institut

—1948... 1949 1950 .. . 1951 1952 . . . 1953 Summa

F.

Korrespondensinstitut

Brevskolan, Hermods korrespondensinstitut och NKI-skolan ha lämnat följande uppgifter beträffande antalet studerande, som genomgått institutens ingenjörskurser m. m. Brevskolan Avslutade 1945—1954 74 160

Ingenjörskurser Verkmästarkurser och liknande

Pågående 59 225

Hermods Hermodseleverna examineras i tre omgångar, där varje del föregås av en kortare muntlig kurs, laborationer, övningsskrivningar m. m. I slutomgången ingår i huvudsak de egentliga fackämnena. Antalet aktuella elever i del I Antalet elever, som har prövat i del 1 * » » » i) i » II » i » teoretiskt har möjlighet att delta i slutexamen 1955

ca 900 st 139 t 46 » 20 »

Utexaminerade ingenjörer: År 1950 » 1951 » 1952 »> 1954

9 st 8 » 11 • 11 » 39 st

NKI I allt ha 1 165 personer avlagt fackingenjörsexamen under tiden 1940— 1954, därav under åren 1949—53 ett antal av 569. Därutöver ha slutbetyg för ingenjörskurser under åren 1949—53 förvärvats av några hundra personer, vilka ej undergått examen.

KAPITEL

IV

Tekniska skolväsendets differentiering A.v den tidigare redogörelsen framgår att vid läroanstalter för teknisk utbildning är variationen stor i fråga om skolornas mål, inträdesfordringar, lärotid etc. De högre tekniska läroverken, d. v. s. de tekniska gymnasierna och fackskolorna, äro statliga. Deras studiemål och deras organisation har bestämts av Kungl. Maj :t och riksdagen och efter beslut av statsmakterna ha successivt allt flera orter i landet fått tekniska gymnasier eller fackskolor med särskilda linjer för skilda fackområden. Jämte dessa statliga skolor ha under årens lopp tillkommit de kommunala och enskilda tekniska läroanstalterna med annan målsättning än de tekniska läroverken och även närmast avsedda för andra kategorier studerande. Alla dessa varianter av tekniska utbildningsanstalter vid sidan av de statliga skolorna ha vuxit fram ur de olikartade behov av tekniskt utbildad arbetskraft, som förefinnas inom näringslivet och andra områden av det nutida samhället, medan undervisningen, inträdesfordringar m. m. ha utformats så att även inträdessökande, som ej ha realskolekompetens, skola kunna vinna inträde. Principiellt sett innebär den differentiering, som vårt skolväsende sålunda uppvisar, en fördel icke blott därigenom att den innebär en anpassning efter industrins och samhällets i övrigt skiftande behov av teknici utan även med hänsyn till de olika kategorier ungdomar med varierande förkunskaper och skilda önskemål, som ha behov av teknisk utbildning. De tekniska gymnasierna och fackskolorna ha i stort sett likartade studiemål men äro i princip avsedda att rekryteras från olika grupper av utbildningssökande. För den, som t. ex. gått vägen genom realskola till realexamen och sedan vill övergå till tekniska studier, är det naturligt att söka inträde vid ett tekniskt gymnasium. Han kan givetvis i stället gå igenom en teknisk fackskola, men måste då först i regel skaffa sig minst två års praktik. Vägen genom teknisk fackskola till ingenjörsexamen blir därför mera naturlig för den, som redan har några års praktisk erfarenhet och dessutom har förvärvat eller är beredd att skaffa sig de kunskaper utöver folkskolans mått, som erfordras för inträde. Det kan vara en person, som avlagt realexamen och därefter haft anställning några år inom industrin, innan han beslutar sig för vidare studier, eller en ung arbetare, som måhända jämsides med sitt förvärvsarbete kompletterat sina teoretiska kunskaper enligt fackskolornas inträdesfordringar. Fackskolans största be-

43 tydelse ligger i att den erbjuder en god väg till ingenjörsutbildning och ingenjörsexamen för inom industrin anställda unga arbetare. Gymnasierna och fackskolorna komplettera sålunda varandra på ett för ingenjörskårens rekrytering synnerligen fördelaktigt sätt. De tekniska gymnasierna upptaga konkurrensen med övriga gymnasielinjer om de studiebegåvade ungdomar, som efter realskolan — eller motsvarande linje i enhetsskolan — stå i begrepp att välja gymnasielinje. Skolformen tekniskt gymnasium tillför industrin ingenjörer med god allmän underbyggnad, en viss kortare praktisk erfarenhet (minst sex månader) samt en god treårig teknisk utbildning. Fackskolornas lärokurs omfattar med hänsyn till elevernas längre praktik endast två år (vid dagundervisning) mot gymnasiernas tre år. Den längre praktiken, vilken enligt för fackskolorna tillämpade bestämmelser skall vara kvalificerande för utbildning inom respektive fackområde, uppväger i stort sett skillnaden i lärotid, då det gäller de tekniska ämnesområdena. Fackskolorna tillföra industrin framför allt ingenjörer ined längre praktik tillika med en god teknisk utbildning, vilka alltså gått »den långa vägen». Särskilt de former av teknisk fackskola, som helt eller delvis äro organiserade med aftonundervisning och som möjliggöra, att de studerande kunna bibehålla anställning inom industrin under studietiden, utexaminera ingenjörer med omfattande praktisk erfarenhet. Genom den nuvarande organisationen av de högre tekniska läroverken med tvenne utbildningsvägar har man bland annat ernått fördelen av en allsidig rekrytering av ingenjör skåren. Principiellt sett ha de båda skolformerna möjlighet att utvecklas var for sig allt efter som behovet av den ena eller andra formen gör sig gällande. Om man i syfte att åstadkomma en enhetlig organisation eller av andra skäl skulle önska frångå den nuvarande uppdelningen i gymnasier och fackskolor riskeras att resultatet i varje fall blir en ensidigare rekrytering. Det är helt naturligt att förändringar och reformer kunna visa sig önskvärda under årens lopp och behöva vidtagas. Av betydelse synes därvid vara, därest man alltjämt vill behålla systemet med två olika skoltyper, att man icke vidtager sådana åtgärder att den nämnda allsidiga rekryteringen äventyras. Enligt vår mening är det all anledning att behålla båda formerna och de principiella olikheter i deras organisation, som betingas av deras avsedda, olika rekryteringsunderlag. De som ej ha nödiga förkunskaper för att bli antagna till elever vid tekniskt gymnasium eller teknisk fackskola eller av andra skäl önska en utbildning av annan art, ha för närvarande möjlighet att söka in vid kommunala eller enskilda tekniska läroanstalter, som kunna erbjuda kurser för olika stadier och av varierande längd. Så finnas t. ex. kurser på från ett till två och ett halvt ä tre läsår för dem, som ha folkskolans och fortsättningsskolans kunskapsmått att bygga på. Elever med större förkunskaper ha i många fall möjlighet att få kursen avkortad. Fordringar på viss för-

44 praktik uppställas av vissa skolor. Ofta ha även dessa kommunala och enskilda läroanstalter aftonskolor till tjänst för dem, som önska behålla sitt förvärvsarbete under studietiden. övergång från en skolform till en annan inom det tekniska skolväsendet eller från exempelvis yrkesskolor till tekniska skolor av olika slag är möjlig, i vissa fall efter särskild komplettering. För dem, som önska inträde vid teknisk fackskola eller tekniskt gymnasium men som ej haft tillfälle att genom de allmänna skolorna skaffa sig de nödvändiga förkunskaperna finnes exempelvis möjligheten att bevista någon av de särskilda preparandkurserna med heldagskurser eller med aftonundervisning, som äro inrättade med statsbidrag vid ett flertal kommunala yrkesskolor. De olika tekniska kurser, som sålunda erbjuda sina tjänster åt den bildningssökande ungdomen äro givetvis av växlande värde. I många fall, då kurserna tillkommit och bedrivas såsom privatekonomiska företag, blir utbildningen också mera kostsam för eleverna än vid skolor, som uppehållas av det allmänna. Hela detta område är i behov av en översyn och utredningen tar i ett senare kapitel upp dessa frågor till behandling. Emellertid har erfarenheten visat att det inom ifrågavarande område finnes utrymme även för andra än statliga och kommunala undervisningsanstalter och många värdefulla initiativ ha tagits från enskilt håll för den tekniska utbildningens utveckling. Även flera av de kommunala tekniska läroanstalterna ha tillkommit på så sätt, att vederbörande kommun övertagit huvudmannaskapet för en tidigare enskild skola. Även om det vid närmare övervägande visar sig, att en viss normering av dessa olika kurser kan befinnas lämplig, bör det dock betraktas som ett önskemål, att även för framtiden kunna behålla differentieringen inom det tekniska undervisningsväsendet. Utredningen eftersträvar sålunda principiellt icke att inskränka möjligheterna för de unga att välja mellan olika skolor och kurser för att finna just den form av utbildning, som passar var och en bäst. Vid behandlingen i det följande av skoltyperna var för sig vill utredningen söka finna den lämpligaste utformningen för varje särskild typ med aktgivande på dess studiemål och dess rekryteringsunderlag.

KAPITEL V

Undervisningen vid de tekniska gymnasierna A. Studiemål Såsom i det föregående anförts ha de från de högre tekniska läroverken utexaminerade ingenjörerna blivit utnyttjade inom allt flera arbetsområden och i stor omfattning anförtrotts arbetsuppgifter, som förutom stor teknisk kunnighet förutsätta även goda allmänna kunskaper och ledareförmåga. Målet för utbildningen har påverkats härav. De ökade krav, som industrin ställt på dessa ingenjörer, ha föranlett upprepade ändringar av undervisningsplanerna i syfte att förbättra resultatet av undervisningen. Vidare har utrustningen framför allt i laboratorierna successivt kompletterats och moderniserats, vilket även kraftigt bidragit till att höja utbildningens standard. På så sätt har målet för utbildningen såväl vid gymnasierna som fackskolorna höjts i jämförelse med det ursprungliga studiemålet. I 2 § stadgan för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier (nr 365/ 1919) angives de tekniska gymnasiernas ändamål. I kapitel II har närmare utvecklats, huru ordalydelsen i nämnda paragraf icke längre motsvarar verkligheten. Någon anledning att vid en översyn icke acceptera den anvisning om justering av stadgans innebörd, som utvecklingen själv ger, föreligger icke i detta fall. Vad som säges om t. ex. mindre och föga specialiserade industriella företag bör icke bibehållas i en reviderad stadga. Även vid de tekniska gymnasierna är ju undervisningen mer eller mindre starkt differentierad på olika linjer. Möjligen kan man säga, att tekniska gymnasiet i Malmö, som icke är differentierat, i stort sett har samma kursplan som från början. Men även i detta fall kan det berättigade i den begränsning av studiemålet, som ovan antydda paragraf i stadgan anger, starkt ifrågasättas. Om studiemålet skall särskilt preciseras i stadgan, är det sålunda önskvärt att finna en formulering, som bättre täcker det ändamål, som dessa skolor i verkligheten tjäna. Med hänsyn till att verksamhetsfältet för dem, som utexamineras från de tekniska gymnasierna, är så vidsträckt och mångskiftande, är det knappast möjligt att tillräckligt kortfattat för en stadgebestämmelse räkna upp de olika verksamheter och funktioner, vilka denna utbildning kan anses syfta till. Det är därför

46 önskvärt att kunna finna någon mera allmän karaktäristik av utbildningens ändamål. I ett föregående avsnitt (kap. II) ha vi i fråga om de arbetsuppgifter, som i allmänhet åvila teknici, indelat dem i tre grupper. De tekniska gymnasierna böra inrikta sin undervisning så, att den närmast förbereder handhavande av i andra gruppen ingående uppgifter. Utbildningen bör sålunda, kan man säga, vara ingenjörsmässig, om man därmed menar att i densamma inrymmes icke blott en gedigen teknisk utbildning utan även goda kunskaper i vissa allmänna ämnen, svenska och främmande språk, ekonomi och samhällslära som ett led i en grundläggande utbildning för ledarskap. Utredningen kommer att i det följande i allmänhet med begreppet ingenjör förknippa insikter i dessa olika ämnesområden. Om de tekniska gymnasiernas speciella ändamål sålunda bör vara att utbilda ingenjörer, får man därför icke bortse från att de på samma gång skola kunna ge industrin ett tillskott till den tekniska personalkategori, som skall svara för sådana arbetsuppgifter som i det föregående hänförts till tredje gruppen. I de flesta fall måste de utexaminerade till en början under längre eller kortare tid utföra sådana mindre krävande arbetsuppgifter, innan de sättas på egentliga ingenjörsarbeten. I själva verket måste detta betraktas såsom ett led i utbildningen för kommande, mera krävande uppgifter och bör icke bli bestämmande för det slutliga studiemålet. Såsom hittills bör ingenjörsutbildningen i regel genom differentiering i olika linjer anpassas till sitt innehåll allt efter behovet inom det speciella område, som i varje särskilt fall avses. Till frågan om arten och graden av denna differentiering återkommer utredningen i annat sammanhang. Studiemålet bör angivas så vitt, att det täcker samtliga linjer, som kunna ifrågakomma. Det bör härvid enligt utredningens mening tillses, att det inslag av undervisning även i merkantila ämnen, som hittills varit karaktäristiskt speciellt för tekniska gymnasierna och förekommit vid samtliga linjer, alltjämt i princip bibehålies. Bestämmelsen angående de tekniska gymnasiernas ändamål bör sålunda ange, att det gäller utbildning av ingenjörer. Även syftet att meddela erforderliga grundläggande kunskaper för fortsatta studier vid universitet och högskolor bör komma till synes. Bestämmelsen bör vidare vara så allmänt avfattad, att den möjliggör olika grader och former av differentiering i olika facklinjer. Dessa synpunkter synas bli beaktade om bestämmelsen ges följande utformning: Tekniskt gymnasium har till huvudsakligt ändamål att meddela ingenjörsutbildning samt att därjämte förbereda för studier vid universitet och högskolor i enlighet med vad därom särskilt stadgas.

47 Ingenjörens utbildning är emellertid icke avslutad i och med ingenjörsexamen. Han har i det tekniska läroverket fått en god grund att bygga vidare på genom praktiska erfarenheter och i praktiken inhämtade specialkunskaper men även genom fortsatta studier på egen hand. Det bör vara en av skolans angelägnaste uppgifter att kunna stimulera till sådana fortsatta studier efter examen och att bibringa eleven förmåga att bedriva självständiga studier. Vid avgörandet av vad som bör ingå i skolans ingenjörsutbildning och om det gäller att bedöma den nyutexaminerades kvalifikationer, bör man också göra klart för sig, att skolan icke kan meddela en i alla avseenden fullbordad utbildning. Det är heller icke målet för dess undervisning. Vad som däremot bör kunna begäras är, att de, som godkänts i ingenjörsexamen, skola ha fått den erforderliga grunden för en senare fördjupad och specialiserad vidareutbildning med hänsyn till arten av de särskilda arbetsuppgifter, som möta i det individuella fallet. En rätt avpassad god ingenjörsutbildning bör sålunda ge den unge ingenjören förutsättningar att snabbt tillägna sig de speciella kunskaper, som en viss anställning kräver och som kunna vara högst varierande allt efter anställningens och företagets art. Att bibringa de studerande en dylik förmåga att snabbt växa in i ett arbete bör eftersträvas vid målsättningen för och ordnandet av en god ingenjörsutbildning.

B . Önskemål

beträffande

De stora tekniska framstegen undervisningsplanerna

ingenjörsutbildningen

kräva successiv

förnyelse

av

Under de decennier, som gått sedan de tekniska gymnasierna inrättades, har en revolutionerande utveckling ägt r u m inom alla områden av tekniken. Undervisningens innehåll har givetvis måst anpassas därefter med ständigt infogande av nya moment. Nödvändigheten att kunna få med viktiga nyheter vid undervisningen har i några fall lett till att nya facklinjer måst inrättas. Lärarna ha också ständigt fått särskilt bemöda sig om att gallra bort sådant lärostoff, som förlorat sin praktiska aktualitet till följd av nya tekniska rön och erfarenheter eller konstruktioner. I realiteten torde undervisningens anpassning till utvecklingen ha varit större än vad som framgår av de från tid till tid ändrade undervisningsplanerna, enär dessa i allmänhet äro så utformade, att de möjliggöra en mycket stor rörelsefrihet, då det gäller att avväga den tid, som bör ägnas åt de olika avsnitt, som skola ingå i en ämneskurs. Lärarna ha hittills i stort sett lyckats hålla undervisningen å jour med utvecklingen. Att undervisningen vid de tekniska gymnasierna hittills väl har kunnat hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen har bekräftats vid de

48 överläggningar, som utredningen haft med industrirepresentanter. Några egentliga anmärkningar mot utbildningen i dylikt hänseende ha icke framställts. I flera fall har det direkt framhållits, att denna utbildning motsvarar, vad som rimligen kan fordras. Emellertid ha kursernas omfattning ökats med tiden på ett sådant sätt att arbetsbelastningen för eleverna åtminstone i vissa fall anses tangera gränsen för vad som kan tillåtas ur hälsosynpunkt. En ytterligare ökning av kursernas totala omfattning inom ramen för den tid, som nu kan disponeras, är i varje fall icke möjlig. Då fråga är om möjligheterna att medhinna en viss kurs är givetvis även elevernas standard i fråga om studiebegåvning av stor betydelse. F r å n lärarhåll har man ansett sig kunna konstatera en sänkning av denna standard vid de tekniska gymnasierna under de senaste åren. Orsaken härtill skulle väl då främst få tillskrivas den minskade konkurrens emellan de inträdessökande, som den successiva utbyggnaden av denna och andra skolformer medfört. Det är helt naturligt, att en starkare gallring av de inträdessökande skall resultera i en höjd genomsnittlig begåvningsstandard och omvänt. Även storleken av årskullarna ungdomar i omkring 18—19 års åldern samt förhållandena på arbetsmarknaden kunna förutsättas påverka tillströmningen till skolorna och konkurrensen om elevplatserna. Det synes därför vanskligt att av de under de senaste åren rådande förhållandena med små årskullar och på arbetskraft omättad arbetsmarknad draga några bestämda slutsatser beträffande utsikterna för framtiden i fråga om begåvningsgenomsnittet för eleverna i de tekniska gymnasierna. Man har även framhållit, att det förhållandet, att vid minskad konkurrens medelåldern av eleverna blir lägre, skulle i och för sig medföra försämrade studieförutsättningar. Oavsett vilken vikt m a n tillmäter ovannämnda synpunkter synes uppenbart, att svårigheterna att kunna medhinna kurserna i nuvarande omfattning icke k u n n a antagas komma att minskas. Någon ytterligare stegring av arbetsbelastningen å eleverna synes ej kunna ifrågasättas. Den tekniska och industriella utvecklingen fortsätter emellertid och måste beaktas vid undervisningen. Ingenjörsutbildningen bör ej släpa efter, då det gäller den industriella tillämpningen av de tekniska framstegen. De nya krav, som utvecklingen ställer på ingenjörernas utbildning, måste tidigt observeras och såvitt möjligt tillgodoses. Det är emellertid icke enbart dylika tekniska nyheter, som måste kunna beredas utrymme i studieprogrammet. Det framställes även krav på ökat utrymme för andra betydelsefulla moment i utbildningen. I det följande beröras först de önskemål beträffande undervisningen, som blivit framförda.

49 Större vikt bör läggas vid undervisningen

i svenska

och främmande

språk

Ett då och då återkommande önskemål är, att läroverksingenjörerna borde ha en mera omfattande undervisning i svenska. I jämförelse med kurserna i svenska på det allmänna gymnasiet är undervisningen i ämnet vid det tekniska gymnasiet ganska knapphändig. Ingenjörerna få sålunda en mera begränsad underbyggnad i svenska språkets behandling än studenterna. Bristande språkkunskap kan självfallet i vissa fall vara ett hinder för avancemang till ledande befattningar. De fordringar, som i detta avseende ställas på ingenjören, äro säkerligen större nu, än vad de voro tidigare. I ingenjörens arbetsuppgifter ingår mer än förr att muntligen och skriftligen lämna beskrivningar, förklaringar och instruktioner rörande komplicerade maskiner, arbetsmetoder etc. och att prestera utredningar och redogörelser för ifrågasatta eller vidtagna åtgärder av olika slag. I samtliga sådana fall kan en bristfällig behandling av språket förta det goda intrycket av ett eljest förtjänstfullt arbete. Goda skäl finnas sålunda, att såvitt möjligt ge svenska språket en starkare ställning än för närvarande. En ingenjör bör även något så när behärska ett främmande språk, så att han kan läsa teknisk och annan litteratur samt tala språket hjälpligt. Då det gäller den skriftliga behandlingen av de främmande språken måste emellertid fordringarna starkt begränsas. Huvudvikten vid undervisningen bör utan tvekan läggas vid talet och textläsningen. Under diskussionen om ingenjörsutbildningen har understundom yrkats på en utökning av språkundervisningen. Merendels har man därvid också framhållit, att framför allt förmågan att tala språket måste bibringas eleverna på ett mera effektivt sätt än för närvarande. Möjligheterna att k u n n a öka antalet veckotimmar i språk äro synnerligen begränsade vid den avvägning mot andra ämnen, som måste ske. E n förbättring av undervisningen på något sätt bör dock eftersträvas. I någon män kan ett förbättrat resultat ernås, då det gäller att tala språket, genom viss omläggning av undervisningen. I ett senare avsnitt (kap. VII) diskuterar utredningen närmare språkundervisningen vid de tekniska läroverken. Det humanistiska

inslaget

i

ingenjörsutbildningen

Att kunna i ingenjörsutbildningen få in mera av humanistisk undervisning är ett önskemål, som ingalunda är nytt. Det har vid flera olika tillfällen under årens lopp kommit upp till diskussion i olika sammanhang. Någon närmare prövning hur ett sådant önskemål skulle k u n n a förverkligas, utan att den tekniska utbildningen alltför mycket försvagades, torde dock icke ha skett. 4—,504565

50 Emellertid har undervisningen vid de tekniska läroverken icke helt saknat humanistiska inslag. Kanske är det främst under lektionerna i svenska, som undervisningen mera fortlöpande varit inriktad på att ge eleverna en viss utblick över ett område av humanistiskt tänkande, i den mån detta återspeglas i den svenska litteraturen. Vid undervisningen i samhällslära och nationalekonomi ges också tillfällen att k o m m a in på sådana områden. Den begränsade undervisning i humaniora, som sålunda inrymts i kursen, har väl endast kunnat ge en tämligen ytlig orientering inom respektive ämnesområde eller i andra fall hållit sig huvudsakligen till ett studium ur formella synpunkter. Det har dock ansetts önskvärt att även kunna mera ingående behandla några av de aktuella kulturella frågorna för att därigenom i någon m å n stimulera elevernas intresse och förståelse för personliga och sociala faktorers betydelse i yrke och samhälle. I denna avsikt ha vid de tekniska läroverken alltsedan ett tiotal år tillbaka hållits från schemat fristående föreläsningar över humanistiska ämnen. Initiativet till denna mera regelbundna föreläsningsverksamhet togs för tio år sedan av »Kommittén för humanistisk orientering vid teknisk utbildning», konstituerad av några personer med ett levande intresse för att denna verksamhet skulle komma till stånd. Denna kommitté har sedan dess varje år i samförstånd med rektorerna uppgjort förslag till ämnen och föreläsare vid de olika läroverken, vilka förslag underställas överstyrelsen för yrkesutbildning för granskning och godkännande, överstyrelsen träffar sedan överenskommelse med respektive föreläsare. Statsbidrag utgår från och med läsåret 1944/45 från ett särskilt anslag för ändamålet. Kommittén har erhållit visst understöd från bl. a. Stiftelsen Näringslivets fond och Sveriges industriförbund, varigenom kommittén kunnat svara för vissa kostnader, som ej kunnat täckas av tillgängliga statsmedel. Antalet föreläsningar årligen vid varje läroverk varierar från några få upp till inemot ett tiotal. Föreläsare ha varit framstående personligheter från olika områden av kulturlivet, företrädande en rad skilda yrken, såsom industriledare, representanter för personal- och fackorganisationer, psykologer, läkare, präster, författare, konstkännare, professorer och lärare, politiker, sociologer m. fl. Ämnena ha ofta valts så, att de bildat serier med ett visst inre sammanhang inom varje serie. Exempel på sådana samlingsrubriker äro »Människan och arbetet», »Teknik och samhälle», »Livsuppgift och groningsgrund», »Nuet och historien». Föreläsarna få själva välja och precisera sina ämnen inom ramen för den angivna samlingsrubriken. I detta sammanhang bör nämnas, att kommittén även uppgör förslag till föreläsare och ämnen för föreläsningar, som röra arbetsmarknadsförhållanden, varvid vanligen representanter för arbetsmarknadsorganisationerna medverka som föreläsare.

51 Vid några läroverk ha hållits kurser i arbetspsykologi, varje kurs omfattande ett tiotal föreläsningar. Såväl skolornas rektorer och lärare som elever torde betrakta dessa föreläsningar som ett nyttigt och önskvärt inslag i undervisningen. Överstyrelsen för yrkesutbildning har framhållit, att den haft synnerligen värdefull hjälp av de helt frivilligt och utan ersättning arbetande ledamöterna av kommittén. Kommittén har även lyckats intressera de allra bästa föreläsare för den idé, som bär upp denna verksamhet. Därigenom ha också, enligt vad som omvittnats, föreläsningarna i allmänhet verkat stimulerande på avsett sätt. Det har emellertid höjts röster för att åtgärder böra vidtagas för att mera fast inordna denna föreläsningsverksamhet i undervisningen. Bland annat har kommittén gjort en framställning i detta syfte till utredningen. Kommittén framhåller däri sammanfattningsvis »att verksamhet av berörd art bör inrymmas i undervisningsplanerna i en form, som för framtiden säkrar dess bestånd och på ett sätt, som befinnes lämpligt vid de undervisningsformer, som skolutredningen kan komma att föreslå». De erfarenheter man har av berörda föreläsningsverksamhet äro sådana, att någon tvekan om att detta inslag i undervisningen bör bevaras och stärkas icke kan råda. I viss mån torde syftet med kommitténs ovannämnda framställning kunna tillgodoses om, såsom utredningen i följande avsnitt föreslår, undervisning i arbetspsykologi inlägges på schemat. Det synes emellertid värdefullt att även för framtiden kunna mera fritt ordna en föreläsningsverksamhet, där friska impulser från olika delar av samhällslivet kunna komplettera det programenliga kunskapsmeddelandet. Vid ett mera stelt inordnande i sin helhet av dessa allmänkulturella moment i en fastställd undervisningsplan skulle det säkerligen bli svårare att hålla elevernas intresse lika levande för denna del av undervisningen. Värdet av att vid de högre tekniska läroverken kunna uppehålla en kulturell föreläsningsverksamhet av den höga standard det här gäller är obestridligt. Förutsättningen för att detta skall vara möjligt är givetvis, att man liksom hittills kan påräkna medverkan från landets bästa krafter. Säkerligen innebär det en fördel att såsom skett samordna föredragen serievis, vilket sålunda som regel synes böra eftersträvas. Arbetet med att förbereda och planera denna föreläsningsverksamhet är självfallet betydande. Måhända kan man därför icke i längden räkna med biträde av intresserade, helt frivilliga arbetskrafter i samma utsträckning som hittills. Det är givetvis fördelaktigt så länge detta bistånd kan påräknas, men kommitténs initiativ bör eljest fullföljas genom överstyrelsens försorg. Det är av vikt att även framdeles anslagsmedel ställas till förfogande för denna verksamhet.

52 Undervisningen bör även syfta till en utveckling av förmågan att utöva ledarskap och att samarbeta med andra Till ingenjörens uppgift hör ofta att handleda andra i deras arbete. Främst gäller detta om arbetsledare i egentlig bemärkelse men även mer eller mindre om flertalet ingenjörer i övrigt. Den blivande ingenjören bör därför, har m a n framhållit, få en orientering om ledarskap och samarbete m. ni. Det synes knappast möjligt att i ingenjörsutbildningen i allmänhet inrymma någon egentlig arbetsledareutbildning och ännu mindre att eftersträva någon fullständig sådan. Det system, som för närvarande tillämpas och som innebär att speciella kurser i arbetsledning anordnas fristående från den tekniska utbildningen, t. ex. av Industrins arbetsledareinstitut, har fungerat tillfredsställande och torde böra bibehållas i stort sett även framdeles. Det är många skäl, som tala för att utbildningen i arbetsledning huvudsakligen bör förläggas efter avlagd teknisk examen och helst sedan vederbörande hunnit förvärva några års praktisk erfarenhet. Bland annat bör det därigenom bli enklare att göra undervisningen realistisk genom hänvisningar till elevernas egna erfarenheter. Det bör även understrykas, att det icke är möjligt att skapa en god arbetsledareförmåga genom att enbart meddela eleven vissa kunskaper i eller om hithörande ämnen. Förutom vissa nödvändiga personliga egenskaper måste även förutsättas en aktiv medverkan från eleven själv samt kritisk förmåga att i aktuella fall kunna tillämpa de generella principerna på ett omdömesgillt sätt. Härför fordras en viss mognad och en fond av erfarenhet, som vanligen k a n påräknas först efter ett antal års arbetsanställning. Men även om man ej ställer anspråk på att de tekniska läroverken skola meddela någon mer fullständig arbetsledareutbildning, synes böra tillses, att ingenjörerna, som framdeles kunna komma att bli arbetsledare, redan under skoltiden få göra bekantskap med de grundläggande principerna för arbetsledningens utövande och kanske främst få insikt om de krav i fråga om karaktär och moral, som ställas på en dugande ledare, vilket område det än gäller. Lika viktigt är att den blivande ingenjören på ett tidigt stadium bibringas förståelse för samt vilja och förmåga till samarbete med andra. Det är för honom själv så mycket viktigare som den personliga framgången ofta i mycket hög grad beror på förmågan att samarbeta med personal i olika ställning. Framgången med arbetsuppgiften som sådan är också i allmänhet beroende av ett effektivt samarbete på flera händer. Det är mera sällan, som ingenjörens uppgift är av sådan beskaffenhet, att han kan vinna bästa möjliga resultat även utan andras medverkan. Den unge ingenjören bör även ha fått någon orientering om alla de faktorer av icke teknisk natur, som kunna inverka på arbetets effektivitet och trivseln i arbetet.

53 En utveckling i önskvärd riktning inom näringslivet och på andra arbetsplatser i de avseenden, som här tangerats, kräver medverkan bland annat från ingenjörerna och de ledande i övrigt inom arbetslivet. Det är då betydelsefullt, att de blivande ingenjörerna redan i skolan få målsättningen klarlagd och vägarna något belysta. För att kunna tillgodose önskemål av den art, som här ovan har berörts, bör införas någon undervisning i arbetspsykologi med tillämpningar på sådana situationer, som möta arbetsledaren och ingenjören i allmänhet i samarbetet med andra inom företaget. Undervisning i arbetsstudier Innebörden av begreppet arbetsstudier är nog icke främmande för de nyutexaminerade från de tekniska läroverken. Vid undervisningen om industriell organisation lämnas i allmänhet redogörelse härför. Någon mera ingående behandling av ämnet medger dock icke den tid, som varit anslagen. Arbetsstudierna förutsätta emellertid en god inblick i de speciella psykologiska faktorer, som äro av avgörande betydelse för ett gott resultat. Det har emellertid ibland anförts från industrihåll, att det är en allvarlig brist i ingenjörsutbildningen, att dylika psykologiska synpunkter ej tillräckligt beaktas vid undervisningen. Konflikterna i samband med arbetsstudierna berodde ofta på att ingenjörerna saknat psykologisk blick för problemen och att de därför gripit sig an uppgiften på olämpligt sätt. Detta skulle kunna avhjälpas genom lämplig undervisning. Särskilt berörde detta blivande produktionsingenjörer, men varje ingenjör borde vara beredd att möta dylika problem. Andra ha emellertid ställt sig mera skeptiska till införandet vid de tekniska läroverken av undervisning i psykologi för utbildning av arbetsstudieingenjörer. Långt ifrån alla elever hade de nödvändiga personliga förutsättningarna, har man framhållit, för att kunna utbildas till goda arbetsstudieingenjörer. Därför finge man förfara såsom hittills, nämligen att genom särskilda påbyggnadskurser, exempelvis vid de tekniska läroanstalterna eller inom företagen, ge den erforderliga specialutbildningen åt ingenjörer, tekniker och yrkesarbetare, som i övrigt vore lämpliga för uppgiften. Den frågeställning, som här berörts, är delvis av liknande art som den tidigare något diskuterade frågan om speciell psykologisk undervisning för att utveckla ledarförmågan och förmågan till samarbete. Arbetsstudiemännens uppgifter äro emellertid så pass omfattande och betydande, att en specialutbildning torde vara enda lösningen av deras utbildningsproblem. Vid de tekniska läroverken ha under åren 1944—1954 anordnats sammanlagt 20 fortbildningskurser för arbetsstudieingenjörer. Tillträdet till dessa kurser är öppet för läroverksingenjörer samt för dem, som

54 genomgått exempelvis tekniskt institut eller teknisk skola med goda betyg och ha efterföljande praktik av ej alltför kort varaktighet. Det synes ändamålsenligt, att denna kursverksamhet fortsattes i den mån kurserna visa sig behövliga. Det lär däremot bli mycket svårt att inlägga någon egentlig sådan speciell utbildning i de ordinarie ingenjörskurserna med undantag för sådana facklinjer, där produktionstekniken utgör ett huvudämne för undervisningen. De psykologiska aspekterna på arbetsstudietekniken torde i viss mån kunna och böra beaktas redan vid ingenjörsutbildningen bland annat vid den undervisning i arbetspsykologi, varom tidigare talats. Ingenjörens allmänna medborgerliga utbildning Allt som oftast har det givits uttryck åt den meningen att ingenjörerna i alltför ringa grad aktivt intressera sig för politik och för samhälleliga frågor över huvud taget. Man har också pekat på flera skilda orsaker härtill. En av dem skulle vara att den unge ingenjören vet för litet om samhället och dess funktioner, om sociala förhållanden, för att k u n n a få intresse för hithörande frågor och förmåga att ta verksam del i samhällsarbetet. Detta borde avhjälpas, framhålles det, genom att mera tid ägnades åt ämnet i undervisningen. Ju längre samhällsutvecklingen fortsätter och ju mera komplicerat samhällslivet blir, desto nödvändigare blir det, att de unga fostras även med syftning mot en kommande insats i samhället. Särskilt i betraktande av att industrins arbetare i allmänhet ha ganska god kännedom om exempelvis arbetslivets sociala problem, måste man fordra att även varje ingenjör, då han träder ut på arbetsmarknaden, har fått en god orientering i dessa frågor. Å andra sidan har det sagts, att tiden, som kan disponeras, alltid kommer att bli så knapp, att endast vad som på ett eller annat sätt har direkt samband med yrkesutövningen kan medhinnas. Ingenjörerna få, liksom de flesta andra yrkesgrupper, söka att på fritid jämsides med arbetet skaffa sig de erforderliga ökade kunskaperna om samhället. Helst borde också en begränsning ske av den dagliga studietiden i läroverket, så att eleverna finge nödig tid även för att tillsammans med andra ungdomar deltaga i studiecirklar eller kursverksamhet för att komplettera de tekniska studierna med andra ämnen efter fritt val och på så sätt skaffa sig en allmän medborgerlig utbildning. Här bör emellertid framhållas, att undervisning i samhällskunskap redan nu förekommer vid de tekniska gymnasierna, ehuru i ganska varierande omfattning. Ämnesrubriceringen är också föga enhetlig. Där ämnet samhällslära förekommer, omfattar detta en orientering om vårt samhälles uppbyggnad, samhällsorganens organisation och funktioner, vidare det viktigaste om lagstiftning på näringslivets område, arbetsmarknadens organisationsförhållanden samt medborgarens skyldigheter och rättigheter. Vid några gymnasier har införts ett ämne,

55 författningslära, som i verkligheten huvudsakligen täcker samma ämnesområde som det förut nämnda. Ämnesbeteckningen är i detta fall något missvisande. I ytterligare andra fall går man i undervisningen i nationalekonomi in på dessa frågor, om de icke sammanförts under annan särskild ämnesbeteckning. Någon gång är ämnet angivet till »nationalekonomi och författningskunskap». Förutom nämnda under ett visst antal timmar i veckan bedrivna undervisning av betydelse för elevernas allmänna medborgerliga utbildning hålles regelbundet för avgångsklassen en obligatorisk kurs i »arbetarskydd och fabrikshygien» omfattande ett tiotal föreläsningar. Slutligen hålles årligen ett antal föreläsningar bland annat i arbetsmarknadsfrågor, vanligen av representanter för organisationerna på arbetsmarknaden. Dylika liksom andra ämnen, som belysa skilda områden av samhällslivet, ingå även i de tidigare nämnda serier av föreläsningar, som ordnas efter förslag av kommittén för humanistisk orientering. Samhällskunskap har ägnats större uppmärksamhet vid de tekniska gymnasiernas undervisning under senare år än tidigare. Det tar givetvis sin tid innan effekten härav framträder. Kraven på en bättre allmän medborgerlig utbildning böra bedömas med hänsyn tagen i någon mån till detta förhållande. Det torde dock under alla förhållanden få konstateras, att den undervisning, som nu förekommer, måste anses vara i knappaste laget. Det är utan tvekan viktigt att ingenjören bibringas intresse och nödiga förutsättningar för en medborgerlig insats i samhället även utöver sin egentliga yrkesutövning, så att han på ett naturligt och gott sätt kan samarbeta med personer från olika yrkesområden. Det är också av stor betydelse, att den orientering i dessa frågor, som han behöver, kommer honom till del under unga år, så att han från början av sin praktiska verksamhet är i stånd att även kunna bedöma t. ex. sociala problem som möta honom i samband med arbetet. Att sålunda på ett tidigt stadium ha förvärvat tillräcklig insikt torde vara en nödvändig förutsättning för att den utexaminerade ingenjören skall ha intresse även för dessa ting. Utbildningen bör bedrivas med sikte på att lära eleven arbeta självständigt Vid de konferenser, som utredningen haft med olika representanter för industrin har från några håll särskilt framhållits, att läroverksingenjörernas kunskaper i stort sett motsvara vad man rimligtvis kan begära, men att det brister i en del andra avseenden, bland annat i fråga om förmåga att arbeta självständigt, vari även inbegripes förmågan att på eget initiativ själv skaffa sig de informationer och specialkunskaper, som lösandet av en särskild arbetsuppgift k a n kräva. I ett fall formulerades uttalandet ungefär så: »Om utbildningen skall förbättras, skall man ej

56 börja med att söka öka kunskaperna. Bristerna äro större, då det gäller arbetsförmåga och uttrycksmedel.» Då det talas om arbetsförmåga åsyftas ej prestationsförmågan. Det är i stället fråga om att kunna planera utförandet av en arbetsuppgift i dess olika moment och faser, att avgöra vilka delar av problemet man själv behärskar, vad man kan hämta ur facklitteraturen och var man då skall söka, vilken hjälp man kan få av andra inom det egna företaget samt vilka kontakter m a n måste taga i detta syfte och av andra skäl och slutligen vad som måste utrönas genom experiment eller forskning o. s. v. Det gäller vidare att sedan systematiskt arbeta sig fram till ett resultat och att redovisa detta genom skriftlig eller muntlig redogörelse eller i form av skisser, ritningar, kostnadskalkyler etc. allt efter omständigheterna. Man har vidare starkt betonat vikten av att eleverna i de tekniska läroverken bibringas intresse för och förmåga att bedriva studier på egen hand. Förmågan till självstudier är en av förutsättningarna för att ingenjören skall k u n n a fullgöra sina arbetsuppgifter på rätt sätt. Det är bortkastad tid och ansträngning, har man sagt, att använda skoltiden till att i detalj lära sig nuvarande läget i facket i fråga om de tekniska tillämpningarna. Specialkunskaper av teknisk natur i ett visst fack stå sig merendels endast några få år. »Under de följande fyrtio åren måste ingenjören successivt lära och lära om.» Undervisningen bör därför, framhåller man, mera målmedvetet ta sikte på att utveckla förmåga och vilja till självständiga studier. Den moderna pedagogiken har på olika vägar sökt sig fram till nya undervisningsmetoder för att, bland annat, öka elevernas lust och förmåga till självverksamhet. Dessa strävanden beröra alla stadier av undervisning. 1946 års skolkommission kritiserar i detta avseende den vanliga lektionsmetoden med frågor och svar och framhåller, att den ger föga möjlighet till initiativ från lärjungens sida och har föga utrymme för samarbete mellan lärjungarna. Den befordrar inte lusten till fortsatt studiearbete på egen hand. Det är i högsta grad angeläget, att till skolans bruk utformas arbetsmetoder, som främja elevernas självständighet och kritiska sinnelag, deras arbetsvilja och lust att arbeta vidare på egen hand, deras sociala sinne och förmåga av samarbete. Även 1940 års skolutredning lade på liknande sätt stor vikt vid att lärjungarnas arbete aktiviserades så att de finge lära sig att så långt möjligt på egen hand utföra sin arbetsuppgift. Principiellt sett böra samma synpunkter kunna läggas på undervisningen på det högre stadium, varom här är fråga. Utsikter att nå påtagliga resultat vid en rätt uppläggning av undervisningen torde också finnas. Till frågan om lämpliga undervisningsmetoder återkommer utredningen längre fram. Att ovan berörda önskemål beträffande utbildningen av ingenjörer är av stor betydelse för deras möjligheter att bli placerade på

57 självständiga uppgifter är uppenbart. Förr eller senare måste de lära sig att arbeta självständigt, om de över huvud taget skola kunna avancera. Ju förr de förvärva denna vana och förmåga dess bättre. De måste lära sig att angripa problem på ett rationellt sätt, att definiera dem, planera en lösning och genomföra denna plan samt söka kritisera och för övrigt bedöma resultatet. En viktig sak är också att ingenjören ständigt söker utnyttja all den sakkunskap som står honom till buds i litteratur, genom expertis inom företaget, eller på annat sätt samt lär av andras och icke minst av egna tidigare erfarenheter. Han måste, om han skall ha framgång i sitt arbete, ständigt vara inriktad på att öka sitt vetande inom det område han sysslar med och väl känna de källor, som han kan anlita. De fackkunskaper, som h a n har, då han lämnar skolan äro begränsade och vissa tekniska områden äro måhända ganska främmande för honom. Efter relativt kort tid äro hans kunskaper inom de tekniska tillämpningsämnena även föråldrade, om de icke ständigt förnyas i takt med utvecklingen. Förmågan att på egen hand bygga på sina kunskaper och att även i övrigt arbeta självständigt måste emellertid grundläggas, bibehållas och vidare utvecklas redan under studierna i skolan. Samtidigt måste även intresset och lusten för fortbildning på egen hand frammanas och stimuleras. Vill man på något sätt söka tillmötesgå de önskemål, som i dessa avseenden ha framförts, måste detta bli en fråga om valet av lämpliga undervisningsmetoder, som äro ägnade att vänja den studerande vid ett arbetssätt, som fyller kraven på självständighet och egna initiativ. Enligt utredningens mening är denna fråga av vittgående betydelse för utformningen av ingenjörsutbildningen för framtiden. Behovet nv övning i muntlig framställning Kombinationen av tekniskt och allmänt kunnande är ytterst betydelsefull i vår tid, då enskilda och allmänna synpunkter måste beaktas vid såväl produktionsplanering som driftsorganisation. En ingenjör bör därför inte bara kunna den tekniska sidan av en sak, utan även kunna lägga fram sina synpunkter på ett klart och lättbegripligt sätt. Ibland då fråga varit om ingenjörernas deltagande i samhällsarbetet i olika former har framförts den uppfattningen, att de sakna vana vid att uppträda inför ett auditorium och att detta avhåller många från aktiv medverkan i sådana fall, då det kan krävas att vederbörande framför sina erfarenheter eller åsikter vid ett förhandlingsbord eller i form av ett debattinlägg. I jämförelse med många andra grupper av medborgare äro de unga ingenjörerna också ofta handikapade därigenom att de under sin studietid mera sällan kunnat deltaga i det även i dylikt hänseende synnerligen lärorika studiecirkelarbete, som eljest är ganska vanlig fritidssysselsättning i motsvarande åldrar. Även i sitt tekniska arbete har ingenjören ofta anledning att tala inför åhörare, antingen det nu gäller att lämna

58 en redogörelse för en problemställning, en konstruktion, en planerad eller genomförd omläggning av driften etc. eller att deltaga i överläggningar med överordnade, kolleger eller arbetare rörande förhållanden inom företaget. Det sätt, varpå han vid dylika tillfällen kan fullgöra vad som fordras av honom, är ofta av stor betydelse för huru hans lämplighet i arbetet bedömes och för hans framgång inom företaget. Om icke en viss vana vid att uppträda och tala inför en församling av kritiska åhörare förvärvas redan under skoltiden, så kommer det i många fall att fordras stor självövervinnelse för att vederbörande vid äldre år skall förmå sig att söka öva upp denna förmåga. Några nya kunskapsmoment behöver enbart för att tillgodose här berörda synpunkter icke införas i undervisningen. Även i detta fall är det undervisningsformerna, som bli av avgörande betydelse för om ett förbättrat resultat skall kunna nås.

Krav på ökad praktik

för

ingenjörsexamen

Enligt bestämmelserna i 18 § gällande stadga för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier fordras för inträde i första klassen av tekniskt gymnasium, att den inträdessökande bland annat under minst två månader deltagit i industriellt arbete av den art, att det kan anses vara en god förberedelse för studierna vid gymnasiet. I 25 § föreskrives därjämte för uppflyttning till högsta klassen dylik praktik under så lång tid, att den sammanlagda praktiktiden totalt uppgår till minst sex månader, överstyrelsen för yrkesutbildning kan dock medge avkortning av de sålunda fastställda minimitiderna, om den finner, att särskilda skäl finnas för detta. Beträffande inträde i fackskolorna gälla andra bestämmelser, som ställa större fordringar i avseende på praktiktid. Vid de överläggningar, som utredningen haft med personer, som på grund av sin verksamhet ha kunnat antagas företräda industrins och andra tekniska verksamhetsfälts synpunkter på ingenjörsutbildningen, har det ibland framkommit yrkanden på att fordringarna på praktik för ingenjörsexamen vid de tekniska gymnasierna böra höjas. Dylika yrkanden ha i de flesta fall framförts av teknici, som själva haft lång praktik före examen eller företräda produktionsingenjörernas intressen. I själva verket har diskussionen om eventuella förbättringar då kommit att i hög grad röra sig just om denna speciella fråga. Det har framhållits, att industrin fordrar, att den nyutexaminerade ingenjören skall vara insatt i de praktiska detaljerna inom t. ex. verkstadseller fabriksdrift. Man har föreslagit en skärpning av praktikkraven till något eller några år, gärna med växelutbildning så att perioder av praktik omväxlade med undervisningsperioder. Praktiken borde ordnas systematiskt med tanke på utbildningssyftet. Man har även särskilt pekat på att de statliga tekniska verken borde föregå industrin med gott exempel, då

59 det gällde att öppna praktikplatser och att ordna praktikutbildningen på ett ändamålsenligt sätt. Tanken på att föreskriva viss obligatorisk praktik efter skolan som villkor för erhållande av examensbetyg, vilken tanke icke är ny, har framförts även vid nämnda överläggningar. Om man vid sådana tillfällen, då diskussionen ständigt återkommit till praktikfrågan, kunnat konstatera en rätt enstämmig mening från läroverksingenjörernas sida, att den obligatoriska praktiktiden borde ökas, så har dock ganska olika meningar gjort sig gällande om hur lång den borde vara och om det främsta syftet med denna praktik. En del har hävdat, att praktiken i första hand vore att betrakta som ett nödvändigt led i utbildningen som förutsättning för att eleven skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i de tekniska fackämnena och som komplettering till denna undervisning för att öka de tekniska kunskaperna. Man har dock även i allmänhet haft förståelse för att syftet med praktiken även borde vara att samtidigt göra den blivande ingenjören förtrogen med arbetsmiljön och de allmänna förhållanden på en industriell arbetsplats samt med arbetarpersonalens arbetsvillkor och sätt att se på hithörande frågor. Av framför allt industriledare har ofta framhållits, att just detta sistnämnda syfte vore av den största betydelsen, då det gäller den första praktiktiden. De tekniska kunskaper och rent praktiska färdigheter, som kunde förvärvas under den obligatoriska praktiktiden, som i alla händelser måste bli tämligen kort, vore givetvis av värde, men finge icke överskattas. Den unge, nyutexaminerade ingenjörens duglighet borde snarare bedömas med hänsyn till hans anpassnings- och utvecklingsmöjligheter för självständigt ingenjörsarbete än efter kvantiteten av hans för tillfället aktuella, elementära yrkeskunskaper. Vad produktionsingenjörerna beträffar, för vilka den praktiska erfarenheten är av den största betydelse, vore i alla händelser en betydligt mera omfattande sådan nödvändig. Om en praktik, som vore tillräcklig för sådana fall, av flera skäl väl ej kunde föreskrivas såsom obligatorisk för examen, kunde den, och med större utbyte, förvärvas efter skolstudiernas avslutande. Det har även framhållits, att den nuvarande begränsningen av praktikfordringarna för inträde i gymnasiet till två månader möjliggör en obruten studiegång för dem, som från realskola eller motsvarande önska övergå till tekniskt gymnasium. Det förefinnes alltid en viss konkurrens om studiebegåvningarna emellan de olika gymnasieformerna inbördes och med andra läroanstalter på jämförligt stadium. De tekniska gymnasiernas förutsättningar att hävda sig i denna konkurrens böra ej, framhålles det, försämras, vilket dock skulle bli fallet, om inträde i det tekniska gymnasiet efter realskolan kunde vinnas först efter något års väntetid för anskaffande av föreskriven praktik. Många, som eljest hävda praktikens betydelse, anse att de nuvarande föreskrifterna om obligatorisk praktik med hänsyn till nyssnämnda synpunkter lämpligen böra bibehållas oförändrade.

60 Praktiken och dess ordnande är av stor betydelse och utredningen diskuterar i det följande problemet från olika synpunkter i samband med frågan i övrigt om åtgärder för utbildningens effektivisering.

C. Olika

åtgärder för att tillgodose önskemålen beträffande utbildningen vid de tekniska gymnasierna

I närmast föregående avsnitt har lämnats en översikt över olika krav och önskemål beträffande ingenjörsutbildningen. Utredningen har därvid också beträffande flera av dem understrukit angelägenheten av att de så vitt möjligt bli tillgodosedda. Emellertid torde det under alla omständigheter vara omöjligt att tillfullo tillgodose dem alla. Man måste finna en lämplig kompromiss. I många fall torde endast erfarenheten k u n n a utvisa i vad mån vidtagna åtgärder verkligen komma att medföra avsett resultat. Då det gäller att bedöma vilka åtgärder, som lämpligen böra vidtagas, kan en diskussion av bland annat följande punkter vara av intresse. 1. Fordringarna på praktik för ingenjörsexamen vid tekniskt gymnasium. 2. Lägsta åldersgräns för inträde. 3. Kunskapsfordringar för inträde. 4. Utmönstring av umbärligt lärostoff. 5. Ytterligare differentiering av utbildningen. 6. Starkare specialisering inom de olika linjerna. 7. Bevidering av studiemålet i tekniska fackämnen. 8. Undervisningsmetoder. 9. Kurslitteratur och film samt övrig undervisningsmateriel. 10. Införandet av nya ämnen. 11. Studietiden. Den mest betydelsefulla förutsättningen för att effektivitetssträvandena verkligen skola giva avsett resultat är att reformerna förverkligas av lärare, som .äro intresserade av uppgiften och som ha det pedagogiska underlag, som uppgiften kräver. Frågan om pedagogisk utbildning även för lärare i tekniska och merkantila ämnen får i detta sammanhang särskild vikt och betydelse. Utredningen behandlar emellertid denna även för andra tekniska läroanstalter än de tekniska gymnasierna aktuella fråga i ett särskilt kapitel (kap. XXI). 1. Fordringarna på praktik för ingenjörsexamen vid tekniskt gymnasium För inträde vid de tekniska elementarskolorna, föregångarna till de nuvarande högre tekniska läroverken, voro icke några praktikfordringar föreskrivna, ehuru praktik tillmättes visst meritvärde. Vanligen hade de inträdessökande dock åtminstone några månaders praktik och skaffade

61 sig ytterligare praktik under ferierna. 1916 års sakkunniga för utformningen bland annat av den lägre tekniska undervisningen framhöllo, att vid tekniskt gymnasium fordran på föregående obligatorisk yrkespraktik ej borde omfatta allt för lång tid. Det vore fördelaktigt för ett effektivt tillgodogörande av den tekniska undervisningen, att eleverna ej voro alldeles främmande för det industriella arbetet, men å andra sidan vore det, anförde de sakkunniga, ej dessa skolors uppgift att i första hand utbilda arbetsledare och ej heller att lämna en inom ett visst industriellt fack specialiserad undervisning. Med tanke på fördelen för eleverna att efter realexamen kunna direkt utan något års avbrott fortsätta i tekniska gymnasiet, ansågs det lämpligt att praktikfordringarna ej sattes högre, än att ferierna före och under skoltiden räckte till för ändamålet. På grund härav föreslogo de sakkunniga, att den obligatoriska yrkespraktiken före gymnasiekursens avslutning bestämdes till sex månader och att så stor del härav skulle vara fullgjord före inträdet, att återstoden utan svårighet medhunnes under ferierna. I stadgans 18 § är, som i det föregående redan anförts, föreskrivet för inträde i första klassen, att den inträdessökande »medelst arbetsbetyg styrker sig hava under minst två månader deltagit i industriellt arbete av den art, att det kan anses vara en god förberedelse för studierna vid gymnasiet». I ett föregående avsnitt har utredningen redogjort för hurusom emellanåt röster höjts för att den obligatoriska praktiktiden borde väsentligt ökas. a) Förpraktiken före inträdet Utredningen vill till en början erinra om att skälet, varför den obligatoriska förpraktiken begränsats till så kort tid som två månader, är att en obruten skolgång därmed möjliggöres. Att öka denna förpraktik med endast en eller annan månad, varigenom nämnda möjlighet dock skulle gå om intet och ett års avbrott i studierna framtvingas, synes därför knappast böra komma i fråga. Däremot kan en förlängning till omkring ett år eller två år givetvis diskuteras, varvid nödvändiga avbrott i studierna på ett respektive två år skulle bli följden. Någon tvekan om att det i och för sig vore önskvärt med en mera omfattande praktik som underlag för ingenjörsexamen förefinnes knappast. Däremot kan det råda delade meningar om vilken vikt man bör tillmäta ett sådant önskemål, om det gäller att fastställa bestämmelser om de minimifordringar, som anses nödvändiga som grund för studierna. Fördelarna med en längre praktik måste nämligen noga vägas mot nackdelarna av ökade fordringar på en obligatorisk sådan för inträde vid gymnasiet. Man bör kanske redan här erinra om, att problemställningen är en helt annan, då det gäller praktikbestämmelserna vid de tekniska fackskolorna, och att det här gäller uteslutande praktikfrågan för dem, som studera vid de tekniska gymnasierna. Dessa sistnämnda skolor äro av-

62 sedda att fylla sin uppgift som paralleller till andra gymnasielinjer. De bygga på i stort sett samma förkunskaper och rekryteras från samma klientel som de allmänna gymnasierna. Det gäller att kunna animera de goda begåvningarna med teknisk intresseinriktning att välja de tekniska linjerna. Det är med hänsyn till anförda omständigheter som praktikfordringarna för inträde begränsats så som nu är fallet. Huru nödvändigheten för dem som avlagt realexamen att skaffa sig exempelvis ett års praktik, innan de ha möjlighet att komma in i ett tekniskt gymnasium, skulle komma att verka i avseende på denna gymnasieforms attraktionsförmåga gentemot andra gymnasielinjer, är svårt att med visshet bedöma på förhand. Det torde väl kunna befaras, att åtminstone en del av de mera studiebegåvade, för vilka även andra vägar stå öppna, skulle dra sig för en sådan väntetid. Detta skulle givetvis innebära en allvarlig nackdel då det är lika angeläget, att studiebegåvningar söka in vid de tekniska läroanstalterna som vid de allmänna gymnasierna. Varje åtgärd, som kan få till följd, att de mera läsbegåvade skulle drivas över till de allmänna gymnasierna, måste väcka starka betänkligheter. Lika stor vikt behöver kanske inte tillmätas en annan synpunkt, som dock icke är helt utan praktisk betydelse. Utredningen syftar här på sannolikheten av att än flera studerande, som skulle ha möjligheter att komma in vid tekniskt gymnasium, i stället skulle komma att åtnöja sig med utbildningen vid t. ex. ett tekniskt institut eller teknisk skola, som icke fordrar någon praktik eller endast mycket kort sådan och har kortare utbildningstid, därest inträdet vid gymnasiet skulle fördröjas ett år genom praktikfordringarna. Som underlag för studierna har en lämplig praktik före inträdet givetvis sitt värde, vilket helt naturligt är större eller mindre i individuella fall bland annat med hänsyn till vart vederbörande syftar med sin tekniska utbildning eller snarare vad slags arbete han kommer att ägna sig åt, då han är färdig. Den, som skall bli verkstadsingenjör eller i annan sysselsättning ägna sig åt produktionstekniken såsom specialitet, har mera behov av en grundlig praktisk erfarenhet från arbetsplatsen med hänsyn till sina skolstudier än ingenjören i allmänhet. De tekniska tillämpningsämnena läsas först i andra och framför allt i tredje klassen. Under ferierna kan eleven sålunda något komplettera sin praktik, innan fackstudierna börja, och beräknas ju ha minst sex månader vid början av sista läsåret. Denna minimipraktik — flertalet elever har längre, merendels avsevärt längre praktik — torde få anses tillräcklig för andra än blivande produktionsingenjörer m. fl., varom förut talats, för att ge en bakgrund av egna yrkeserfarenheter åt elevernas studier. Framför allt ligger dock värdet i denna praktik, även om den är tämligen kortvarig, däri att den ger till-

fälle för de studerande att få en inblick i arbetarpersonalens synpunkter på sitt arbete och på förhållandena på arbetsplatsen samt ger dem en viss orientering om arbetsproduktens gång genom företagets olika avdelningar och samspelet mellan dessa. Det bör måhända här förutskickas, att utredningen i ett senare kapitel upptager frågan om de tekniska fackskolornas organisation (kap. VI). Utredningen föreslår där, att vid dessa skolor, liksom för närvarande, föreskrives avsevärt längre förpraktik än vid gymnasierna. De tekniska fackskolorna komplettera sålunda gymnasierna, så att såväl ungdom med lång praktisk anställning som studerande, vilka nyss avslutat sina realskolestudier, kunna finna för dem lämpliga skolor, vars undervisning leder fram till en i tekniskt hänseende likvärdig ingenjörsexamen. Utredningen håller före, att denna rekrytering av de högre tekniska läroverken på två fronter erbjuder väsentliga fördelar såväl för de studerande som för industrin och övriga tekniska verksamhetsområden. Den svenska tekniska läroverksorganisationens fördelar i nämnda hänseende äro påtagliga och böra särskilt beaktas, om man anställer jämförelse med utlandet, där man i allmänhet organiserat den tekniska utbildningen på motsvarande stadium utan liknande hänsyn till dess rekrytering från skilda grupper. I andra länder har man i allmänhet föreskrivit praktikfordringar, som äro större än vid våra tekniska gymnasier. Vid de danska ingenjörsskolorna »Maskinteknikum», »Husbygningsteknikum», »Skibsteknikum» m. fl. fordras i regel att inträdessökande skall ha avlagt gesällprov, »svendepr0ve», inom respektive fack närliggande hantverksyrke. Dessa skolor betecknas också som »videregående», vilket innebär att de äro avsedda att meddela vidareutbildning för utlärda yrkesarbetare. De svara snarare emot våra tekniska fackskolor än de tekniska gymnasierna och kunna icke anses fylla såviil fackskolornas som gymnasiernas uppgifter. Finlands »tekniska institut» med fyraårig utbildning fordrar lägst 12 månaders praktik för inträde. För inträde vid de norska »tekniske skoler» äro minimifordringarna 2 års praktik för alla avdelningar med undantag för avdelningen för driftsteknik, som kräver ytterligare ett år. Skolorna äro i regel tvååriga, men skola enligt planerna kunna utvidgas med ett tredje år för undervisning i allmänna och tekniska ämnen. I Schweiz ha »Technikums» inom olika kantoner rätt olika karaktär med t. ex. treårig utbildning i Winterthur, två och ett halvt år i Burgdorf och fyra år i Geneve. Praktikfordringarna äro också olika och variera mellan 2 och 3 år. I en del fall accepteras dock studier vid gymnasium, »Mittelschule», i stället för praktik. För inträde i heldagskurserna vid »technical colleges» i England är i allmänhet icke någon praktiktid föreskriven. Växelutbildning med kortare perioder (Sandwich-kurser) är dock vanlig. Däremot fordras 2 års praktik

64 jämte ett par års anställning efter kursens slut för att bli berättigad till medlemskap i vederbörande ingenjörsorganisation och därmed bli auktoriserad ingenjör. Nämnda heldagskurser, »Diploma courses», äro emellertid jämförelsevis få i förhållande till aftonkurserna, »Certificate courses», där de studerande samtidigt ha elevpraktik inom ett industriföretag. De två nämnda kursformerna kunna i fråga om rekrytering anses motsvara våra tekniska gymnasier och tekniska aftonfackskolor. I USA tillmäter man förpraktiken ringa eller ingen betydelse som merit för att vinna tillträde till de teknologiska instituten eller jämförliga läroanstalter. Förpraktiken ersattes delvis av maskintekniska laborationer i stor omfattning och i vissa fall av systematiskt ordnad växelutbildning mellan skola och industri under kursens gång (Cooperative work-study plans). Vi anse att det i vårt land hittills tillämpade systemet med väsentligt olika praktikfordringar för tekniskt gymnasium och för teknisk fackskola bör i princip bibehållas och att nuvarande bestämmelser om praktik som villkor för inträde vid tekniskt gymnasium böra vara oförändrade. b) Obligatorisk praktik efter examen Som ett alternativ har som redan nämnts ifrågasatts, att viss obligatorisk praktiktid skulle fullgöras efter examen. E n sådan praktik, förvärvad efter det att skolstudierna avslutats, skulle självfallet ej få någon betydelse som underlag för studierna, vilket ju bland annat vanligen avsetts med kraven på ökad praktik. En annan sak är, om industrin anser nödvändigt att fordra viss tids praktisk utbildning efter examen som villkor för att vederbörande skall kunna anställas i företagets tjänst. Bedan för närvarande lär det förekomma, att ett företag kräver viss elevtjänstgöring, innan vederbörande ingenjör anställes. I USA torde det vara regel, att liknande krav ställas på de nyutexaminerade ingenjörerna. I England fordras vanligen två års praktik som komplettering till bachelorgraden inom teknisk fakultet. Denna praktik kan få fullgöras delvis efter studiernas avslutande. Det synes utredningen icke lämpligt, att viss tids praktik generellt förlägges efter studierna i gymnasiet men inräknas som ett led i utbildningen för den examen skolan meddelar. Det torde vid sådant förhållande kunna anses falla utanför skolväsendets egentliga uppgift att söka genomföra några generella stadganden om en efterpraktik av det slag här berörts. I varje fall finna vi ej skäl föreligga att föreslå några bestämmelser härom. c) Växelutbildning Önskemålen om längre obligatorisk praktik för ingenjörsexamen skulle kunna tillgodoses på så sätt, att vissa praktikperioder med under skolans

65 inseende planmässigt ordnad, praktisk utbildning inom t. ex. industriföretag inlades delvis under läsåret men även till en del på ferietid. Man kan tänka sig praktiska perioder på exempelvis ett halvt år vardera. Även längre eller kortare perioder äro tänkbara. Som exempel på studiegång med växelutbildning k a n tänkas följande. Ett läsår + ett halvt läsår 4- ett halvt praktikår + ett halvt läsår + ett halvt praktikår + ett läsår = 4 år, varav tre läsår samt omkring 15 månaders praktik. Härtill kommer förpraktik på minst två månader. Enklare ter sig planen om endast en praktikperiod på ett år inlägges mellan t. ex. andra och tredje klassen. I första fallet uppkomma svårigheter att ordna lärarnas tjänstgöring, så att de få kontinuerligt arbete hela läsåret med något så när j ä m n fördelning av undervisningsskyldigheten, såvida icke intagning av elever till en första klass sker såväl på hösten som vid vårterminens början. I senare fallet uppstå inga sådana svårigheter. Bedan nu kan det förekomma i något fall att ett avbrott i studierna k a n medgivas elev, som önskar på antytt sätt öka sina praktiska erfarenheter. Ur utbildningssynpunkt skulle ett system med växelutbildning innebära en förbättring i de fall, då eleven ej har någon mera omfattande praktik. För eleverna skulle den förlängning av studietiden, som uppkommer, väl av dem i många fall betraktas som en nackdel. Särskilt tveksam om nyttan med växelutbildningen i förhållande till nackdelen med förlängd studietid måste man ställa sig i fråga om de icke få elever, som redan vid inträdet i gymnasiet har praktik, omfattande flera års tid. Någon dispens från praktikutbildningen för dessa elever kan knappast komma i fråga vid den ovan först skisserade studiegången men k a n tänkas i andra fallet. En dylik växelutbildning, ehuru vanligen med kortare perioder än ett halvår tillämpas vid vissa amerikanska »Institutes of technology». Även i England förekomma liknande anordningar, s. k. »Sandwich»-kurser, såväl i samband med studierna för »Ordinary» och »Higher Diplomas» som vid universitetsstudierna. Erfarenheterna ur utbildningssynpunkt synas i samtliga dessa fall vara goda. Framgången med ett system med växelutbildning måste i mycket hög grad bli beroende på huruvida den praktiska utbildningen under praktiktiden kan ordnas på ett rationellt sätt u r utbildningssynpunkt. Detta kräver ett omfattande och intimt samarbete mellan skolan och det företag där praktiken fullgöres. En viss icke obetydlig uppoffring även ekonomiskt från företagens sida, som förutsätter ett verkligt intresse, är det första villkoret för att ett dylikt arrangemang skall kunna genomföras och ge avsett resultat. För en generell tillämpning av växelutbildning av antydd art kommer synnerligen stora svårigheter att möta, då det gäller ordnandet av praktik5—504565

66 sidan av utbildningen. Eleverna måste redan vid inträdet i skolan kunna tillförsäkras, att lämplig praktik skall beredas dem under de kommande studieårens praktikperioder. Detta förutsätter bindande åtaganden för flera år framåt från de samverkande företagen. Det kan icke förväntas att tillräckligt många garanterade praktikplatser av den art, det här skulle gälla, skola med ett slag kunna ställas till disposition på detta sätt, för att ett generellt införande av växelutbildning samtidigt över hela linjen skall bli möjligt. Av praktiska skäl måste man därför avstå från en sådan tanke. Här bör erinras om att förhållandena inom USA:s och Englands industridistrikt med deras anhopning av större företag på orter, där de tekniska läroanstalterna äro belägna, äro helt andra än dem vi ha att räkna med. Växelutbildningen ordnas där lättare, då allt begränsas till en och samma ort. Det bör däremot kunna tänkas att liknande förutsättningar förefinnas här i landet beträffande vissa tekniska läroverk och vissa linjer. Närmast borde i så fall komma i fråga att tillämpa växelutbildning, då det gäller utbildning av verkstadsingenjörer och jämförliga. Ett genomförande även i en sålunda begränsad skala kräver emellertid ett omfattande förarbete av respektive skola i samråd med de företag, som skola medverka. Därvid torde även fördelningen mellan studier och praktikutbildning i perioder samt periodernas längd närmare bestämmas. Då det otvivelaktigt vore av stort intresse att växelutbildningen bleve prövad även under här i landet rådande förhållanden, synas möjligheter böra öppnas för de skolor, som så anse lämpligt, att göra försök med växelutbildning. Det synes böra medgivas överstyrelsen för yrkesutbildning, att, sedan vederbörande skola gjort framställning därom, besluta om medgivande för skolan att under vissa former bedriva försöksverksamhet av här berörd art. Det borde vara möjligt att såsom resultat av en sådan verksamhet finna praktiska former för tillämpning av ett system med växelutbildning för de linjer, som utbilda verkstadstekniker och produktionsingenjörer för industrin i övrigt. Av vad som ovan anförts framgår, att vi icke anse det möjligt att för närvarande tänka sig en allmän övergång för samtliga tekniska gymnasier till något system av växelutbildning. Vi finna ej heller skäl att föreslå några andra generella bestämmelser om obligatorisk praktik som villkor för examen än de, som återfinnas i stadgans 18 §. Vilken längd, som än föreskrives för den obligatoriska praktiken, och antingen det gäller praktik före inträdet eller under studieåren förblir det en angelägenhet av stor vikt att praktiken är av lämplig art och att tiden utnyttjas effektivt. Det har med skäl framhållits, att det borde vara ett intresse för industrin och de övriga arbetsgivare, som ha ingenjörer i sin tjänst, att ordna praktikfrågan för de tekniska studerande på ett

67 sätt, som ur utbildningssynpunkt kan anses rationellt. Många, framför allt större företag, bruka också årligen ta emot ett antal praktikanter, som enligt en viss plan få arbeta på de olika avdelningarna. Industrin har även ådagalagt sitt intresse för denna utbildningsfråga genom att lämna sitt stöd till den praktikförmedlingsverksamhet, som bedrives av Svenska industrins praktiknämnd (SIP). Denna organisation bildades år 1933 av Svenska teknologföreningen och Sveriges industriförbund. Nämnden består av representanter för nämnda organisationer, Svenska arbetsgivareföreningen, arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, vissa affärsdrivande verk samt de tekniska högskolorna och de högre tekniska läroverken m. fl. institutioner. I nämnden ingå även representanter för studentkårerna vid de tekniska högskolorna och för TLI. Den har gjort en betydande insats för ordnande av praktikproblemet och denna fråga bör också allt framgent handhavas av nämnden, som sedan ett antal år tillbaka har ett effektivt samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen och dess lokala organ. Då vi ha oss bekant, att praktiknämnden på allt sätt söker att i samarbete med industrin systematiskt ordna och effektivisera utbildningen under praktikanttjänstgöringen, anse vi oss ej behöva närmare ingå på nämnda, för den tekniska utbildningen så betydelsefulla problem. Utredningen vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att det är angeläget, att industrin och de tekniska verken samt över huvud taget alla de som anställa nyexaminerade från de tekniska läroanstalterna, ägna tillräcklig uppmärksamhet och intresse åt deras vidareutbildning inom företaget. 2. Lägsta åldersgräns för inträde För inträde i första klassen av tekniskt gymnasium fordras enligt 18 § gällande stadga att den inträdessökande fyllt 15 år. Det kan nämnas att motsvarande bestämmelser rörande de tidigare tekniska elementarskolorna föreskrevo en ålder av lägst 14 år, ehuru det sedan i verkligheten endast i mycket sällsynta undantagsfall inträffade, att någon vann inträde vid så unga år. Det hör också till undantagen, att 15-åringar intagas i de tekniska gymnasierna. Åren 1937—1952 inskrevs sammanlagt tretton 15åringar. Åldersfördelningen höstterminen 1951 framgår av tabell 7. Då studieförutsättningarna, särskilt i de tekniska tillämpningsämnena, äro beroende av elevernas mognad, böra dessa ej vara alltför unga. Å andra sidan bör det, av skäl som i föregående avsnitt berörts, i regel vara möjligt att efter realexamen fortsätta i tekniskt gymnasium utan något års avbrott i studierna. I allmänhet torde realexamen avläggas tidigast under det år vederbörande fyller 16 år. Sedan den nioåriga enhetsskolan genomförts kommer avgången från 9 g att som regel ske under det år eleven fyller 16 år.

68 Då antalet 15-åringar i första klassen hittills varit ringa, och då dessa unga i allmänhet ha svårighet att effektivt tillgodogöra sig undervisningen, synas några större olägenheter ej behöva befaras, om villkoren för inträde något skärptes med avseende på minimiåldern, så att de som nyligen fyllt 15 år ej bereddes tillträde. Den större jämnhet i avseende å elevernas mogenhet, som därmed i någon mån skulle ernås, skulle vara ägnad att underlätta undervisningen och höja dess effekt. På grund av de överväganden, för vilka här redogjorts, föreslå vi att inträdesfordringarna i berörda punkt ändras därhän, att för inträde fordras, att den inträdessökande fyllt 16 år eller uppnår nämnda ålder under det kalenderår inträde sökes. 3. Kunskapsfordringar för inträde Därest fordringarna på förkunskaper för att vinna inträde i första klassen ökades, skulle studieresultatet kunna förväntas bli bättre. Emellertid bör härvid anmärkas, att ett något ökat kunskap smått vid inträdet endast i viss grad är avgörande för undervisningens resultat. Av större betydelse härför är utan tvekan studiebegåvning och studieintresse. Om någon nämnvärd effekt skall kunna förväntas av en höjning av fordringarna på förkunskaper, måste därför denna höjning bli relativt kraftig. För att bedöma om det finnes några förutsättningar för en sådan skärpning av inträdesvillkoren torde först en redogörelse för de nuvarande bestämmelserna böra lämnas. I stadgans 18 §, som tidigare nämnts ett flertal gånger, heter det i 1 mom. c, att för inträde i första klassen fordras bl. a. att den inträdessökande »vid anställd prövning visar sig äga nödiga insikter och färdigheter till nedannämnda omfång i följande ämnen: svenska språket: förmåga att utan avsevärda fel skriva efter diktamen samt att författa en enkel uppsats; tyska och engelska språken: förmåga att uppfatta innehållet i en lättare text samt någon övning i språkens skriftliga b r u k ; matematik: de fyra räknesätten i hela tal, decimalbråk och vanliga bråk, algebra till den omfattning, som fordras för lösandet av första gradens ekvationer med en eller flera obekanta, samt av geometrin läran om räta linjer, vinklar, trianglar, parallellogrammer och cirklar; naturlära: fysikens och kemiens första grunder; ritning och teckning: nödig färdighet; allt i huvudsak motsvarande vad som fordras för betyget godkänd i realskoleexamen». I samma §, mom. 2 och 3 stadgas vidare följande: »2. Inträdessökande, som avlagt realexamen med betyg om godkända insikter i ett eller flera av ämnena svenska språket, tyska, engelska,

69 matematik, fysik och kemi samt teckning eller som medelst betyg, utfärdat av vederbörande lärare vid allmänt läroverk, kommunal mellanskola eller annan läroanstalt, som av överstyrelsen för yrkesutbildning för ändamålet godkännes, styrker sig äga motsvarande kunskaper i svenska språkets skriftliga behandling eller i ett eller flera av ämnena tyska, engelska, matematik, fysik, kemi och teckning, skall vara frikallad från inträdesprövning i det eller de ämnen, sagda betyg avser, såframt han söker inträde senast höstterminen näst efter det två år förflutit, sedan ifrågavarande betyg utfärdades. 3. Inträdessökande, som icke inhämtat de i föregående moment föreskrivna insikter i tyska och engelska språken eller i ettdera av dem, men som i övrigt, med hänsyn till såväl allmän mognad som ådagalagda insikter och färdigheter i andra ämnen, kan antagas äga förutsättning för att under sin vistelse vid läroanstalten inhämta det mått av kunskaper i nämnda språk, som läroanstalten avser att bibringa, må utan hinder av den förefintliga bristen kunna, efter prövning av styrelsen, antagas såsom lärjunge.» Undervisningen vid de tekniska gymnasierna har sålunda hittills byggt på ett kunskapsmått ungefärligen motsvarande realexamen. Detta har ansetts helt naturligt, då skolformen avsetts att vara en parallell till realoch latingymnasierna. Det kunde då ligga nära till hands att föreskriva avlagd realexamen eller motsvarande kunskaper i för avläggande av realexamen erforderliga ämnen. 1916 års sakkunnigkommitté anförde härom bland annat, att de funne det olämpligt att för sådana inträdessökande, som inte avlagt realexamen och sålunda måste prövas, uppställa fordringar på teoretiska förkunskaper i andra ämnen än sådana, som vore av betydelse för tillgodogörandet av undervisningen. De föreslogo därför prov endast i svenska, matematik, naturlära samt ritning och teckning. Beträffande fordringar i språk anförde de sakkunniga att undervisningen i främmande språk måste tillmätas avsevärd betydelse. Som det emellertid för dem, som ej varit i tillfälle att vid någon skola inhämta förkunskaper i språk, skulle vålla synnerligen stora svårigheter och utgifter att förskaffa sig desamma och fordringar på förkunskaper i språk säkerligen skulle utestänga mången yngling, som eljest haft goda förutsättningar för studierna, ansåge de icke, att några sådana fordringar borde upptagas. Av ovan lämnade redogörelse för nu gällande stadgas ordalydelse framgår, att, oaktat vad de sakkunniga anförde, fordringar på kunskaper i tyska och engelska ändock upptogs bland inträdesvillkoren. Genom bestämmelsen i 3 mom. lämnas emellertid möjligheten öppen för skolstyrelsen att kunna på vissa villkor dispensera från språk fordringarna. Utredningen finner de refererade sakkunnigas resonemang i stort sett riktigt. Grunden i kunskapshänseende för undervisningen vid tekniskt

70 gymnasium bör även framdeles principiellt sett vara densamma som för övriga gymnasielinjer. Då emellertid det otvivelaktigt även framdeles kommer att förbli så, att ett stort antal sökande anmäler sig, som icke avlagt realexamen utan genom t. ex. förberedande kurser av något slag, folkhögskolekurser, korrespondensstudier e t c , förskaffat sig förkunskaperna, bör för dem alltjämt anordnas särskilda inträdesprov, vilka då synas böra omfatta samma ämnen som för närvarande. Med hänsyn till betydelsen även för en ingenjör av goda kunskaper i allmänna ämnen har någon gång den tanken framförts, att förkunskaper borde fordras och, då så krävdes, styrkas genom inträdesprov även i sådana allmänna skolämnen, som ej vore direkt nödvändiga för att kunna följa undervisningen i tekniskt gymnasium. Det kan vara av intresse att här erinra om att vid de tekniska elementarskolorna krävdes visst, ehuru ganska obetydligt mått av kunskaper i geografi och svensk historia. 1916 års sakkunniga ansågo emellertid, att det borde helt överlämnas åt det allmänna skolväsendet att sörja för meddelandet av dessa kunskaper i nödigt omfång, varför nämnda inträdesfordringar ej medtogos i stadgan för de tekniska gymnasierna. Vi underskatta icke betydelsen för en ingenjör att äga kunskaper i dylika ämnen. I framtiden komma de inträdessökande i allmänhet att ha i enhetsskolan inhämtat relativt goda insikter i sådana ämnen. Vid den undervisning i samhällslära, som i en eller annan form förekommer och alltjämt bör meddelas vid de tekniska gymnasierna, få de studerande också vissa kunskaper av denna art. Vi finna därför ej tillräckliga skäl föreligga för att föreslå, att fordringar på förkunskaper i några ämnen, som ej äro medtagna i nu gällande bestämmelser, skulle införas som villkor för inträde i första klassen. De nuvarande bestämmelserna i fråga böra sålunda enligt vår mening bibehållas tills vidare i huvudsak oförändrade, så länge de tekniska gymnasierna ha att räkna med de äldre skolformerna, folkskola och realskola, som bottenskola. Vi anse det vara av den största betydelse att tillträdet till de tekniska gymnasierna icke försvåras för ungdom, som icke haft tillfälle att avlägga realexamen. Vi vill också framhålla vikten av att det vid tillämpningen av bestämmelserna angående inträdesfordringar även så långt möjligt tillses, att den kategori sökande, som är underkastad särskilda inträdesprov, icke principiellt blir satt i efterhand på något sätt. I den mån den 9-åriga enhetsskolan hinner genomföras kommer det att bland de inträdessökande till de tekniska gymnasierna även finnas allt flera sådana, som genomgått någon av enhetsskolans linjer, 9 g, 9 a eller 9 y. Den första årskullen med avgångsbetyg från klass 9 gick ut våren 1954 i vissa av försöksdistrikten. Särskilda bestämmelser äro erforderliga beträffande inträdesvillkor för nyssnämnda inträdessökande. Sådana bestämmelser äro också utfärdade.

71 I kungörelsen angående kompetensvärdet av enhetsskolans avgångsbetyg den 14 maj 1954 (SFS nr 276) utsägs i 1 § att: »Avgångsbetyg från enhetsskola skall för anställning i statlig tjänst, för fortsatt utbildning till dylik anställning och för fortsatt teoretisk utbildning meritera på motsvarande sätt som betyg vid de skolformer, vilka enhetsskolan är avsedd att ersätta.» I 2 § samma kungörelse föreskrives följande: »Bestämmelser angående det meritvärde, som skall tillmätas avgångsbetyg från enhetsskola vid ansökan till statlig tjänst eller vid inträde i statliga och statsunderstödda skolor och utbildningsanstalter, utfärdas tills vidare av skolöverstyrelsen beträffande gymnasier och seminarier, som stå under dess tillsyn, samt i övrigt av respektive verk och tillsynsmyndigheter i samråd med skolöverstyrelsen.» Sådana bestämmelser angående meritvärdet av avgångsbetyg från enhetsskola vid inträde i bland annat tekniskt gymnasium och teknisk fackskola ha också efter hörande av utredningen utfärdats av överstyrelsen för yrkesutbildning. Beträffande inträde vid tekniskt gymnasium gäller följande: »Inträdessökande med avgångsbetyg från klass 9 i enhetsskolan skall vara befriad från inträdesprövning i det eller de av ämnena svenska, engelska, tyska, matematik, fysik, kemi och teckning, i vilka han erhållit lägst det vitsord, som enligt vederbörligen utfärdade bestämmelser skall anses motsvara betyget godkänd enligt fordringarna för realexamen i motsvarande ämnen, såframt han söker inträde senast höstterminen näst efter det två år förflutit, sedan ifrågavarande betyg utfärdades.» Ovanstående bestämmelser äro avpassade så att de svara mot de minimikrav, som gälla beträffande andra sökande, som icke avlagt realexamen. Något generellt krav på att vederbörande skall ha tillhört exempelvis 9 g eller 9 a har sålunda icke ställts. Enligt vår mening äro ovannämnda bestämmelser ägnade att i samma mån bereda tillträde till den tekniska gymnasieutbildningen för var och en som fyller minimikraven i vissa ämnen, oberoende av vilken skola eller linje han tidigare tillhört. Den jämförelse, som vid tillämpningen av bestämmelserna måste göras mellan betyg från enhetsskolans olika linjer och fordringarna i realexamen, får ske med ledning av de allmänna anvisningar för sådana jämförelser, som utfärdas av skolöverstyrelsen. Även då det gäller att för intagning inbördes gradera de sökande, som blivit godkända, böra nyssnämnda anvisningar tjäna till ledning. Vi vill emellertid framhålla, att de skilda tekniska läroverken böra lämnas tillräcklig frihet vid bedömningen av de inträdessökande liksom för närvarande är fallet, så att även sökande, vars förutsättningar för tekniska studier äro svåra att bedöma enligt de givna reglerna, kunna göras full rättvisa. I första hand avses ju 9 g förbereda för gymnasiestudier, men med de

72 begränsade inträdesfordringar, för vilka ovan redogjorts, torde de tekniska gymnasierna även bli tillgängliga utan kompletteringar i vissa fall för elever från 9 a. Det bör emellertid tillses, att de, som valt den praktiska utbildningslinjen i enhetsskolan och genomgått klass 9 y, icke bli utestängda från möjligheten att vinna inträde vid tekniskt gymnasium. 1946 års skolkommission har, ehuru mera i förbigående, berört denna angelägenhet och tänkt sig vissa kompletteringsmöjligheter inom den obligatoriska enhetsskolan för sådana elever i 9 y, som önska övergå till exempelvis högre tekniskt läroverk. Kommissionen anförde, att sådana elever kunde i särskilda avdelningar inom klass 9 undervisas i ämnen, som äro av betydelse för inträde i fackskolor på gymnasiestadiet. Dessa undervisningsavdelningar skulle sålunda, framhöll kommissionen, bland annat ersätta de nuvarande preparandkurserna för inträde i högre tekniska läroverk, vilka kurser finnas vid flera yrkesskolor. Om dylika kompletteringsmöjligheter skapades inom den obligatoriska skolan, vore det all anledning att hälsa detta med tillfredsställelse. Kommissionen har dock ej gått in på vilka åtgärder, som behöva vidtagas för att förverkliga tanken. Så vitt vi ha oss bekant har någon plan för att inom de allmänna skolorna åstadkomma de nödvändiga kompletteringsmöjligheterna ej heller i annan ordning hittills utarbetats. Även om undervisningsavdelningar för ändamålet såsom skolkommissionen tänkt sig skulle komma att anordnas inom eller i anslutning till klass 9 y, så löses därmed icke kompletteringsfrågan för dem, som kanske först flera år efter det de lämnat 9 y i enhetsskolan komma på den tanken, att de skola bedriva tekniska studier. För dem och tills vidare för de många, som endast genomgått den äldre folkskolan, kvarstår behovet av preparandkurser av liknande slag, som nu finnas. Dylika förberedande kurser finnas vid ett flertal kommunala skolor för yrkesundervisning dels såsom heltidskurser, dels som aftonkurser och ha visat sig fylla ett mycket stort behov. I själva verket utgöra de en högst nödvändig brygga mellan folkskola eller yrkesskola och de tekniska gymnasierna och fackskolorna. Vi vill därför i detta sammanhang.starkt understryka vikten av att dylika förberedande kurser, liksom för närvarande lämpligen ordnade vid kommunala yrkesskolor, i tillräckligt antal även framdeles upprätthållas till tjänst för dem, som icke genom realskolan eller enhetsskolan förvärvat de för inträde vid tekniskt gymnasium eller fackskola nödvändiga förkunskaperna. 4. Utmönstring av umbärligt lärostoff De undervisningsplaner, som ha utarbetats för att ange timfördelningen mellan ämnena och ge anvisningar om vad som bör ingå i undervisningen j varje särskilt ämne, innehålla i sina s. k. kursfördelningar i stort sett en-

73 dast en förteckning över de detaljer av ett ämne, som böra beröras. Några anvisningar om hur den för ämnet anslagna tiden skall fördelas mellan de olika delarna av ämnet äro i allmänhet icke givna. Det blir därför i verkligheten lärarens sak att väga olika delar av ämnet mot varandra. Den omvärdering, som den snabba utvecklingen inom vetenskap och teknik nödvändiggör, blir också i första hand lärarens sak. Han har också frihet att införa de nya moment i undervisningen, som föranledas av nya rön och framsteg eller att förbigå detaljer, som passerats av utvecklingen. Undervisningsplanernas kursfördelningar böra givetvis också hållas ä jour med denna utveckling. Förutom denna successiva anpassning av undervisningens innehåll och tyngdfördelning huvudsakligen genom lärarens initiativ, vidtagas också från tid till tid mera genomgripande omläggningar och moderniseringar av undervisningsplanerna, vanligen föranledda av framställningar härom till överstyrelsen för yrkesutbildning från exempelvis lärarkollegium eller industrikretsar. Undervisningen har på så sätt anpassats efter de krav, som ställts till följd av utvecklingen så till vida, att erforderliga nya moment beretts utrymme. Det har emellertid visat sig svårt att samtidigt effektivt gallra bort inaktuellt eller mindre viktigt lärostoff i sådan utsträckning, att det svarar mot den tid, som måste ägnas åt allt det nya. Följden har blivit att risk för en överbelastning av eleverna synes vara att befara. I avsikt att utröna, huru det i verkligheten förhåller sig med detta, föranstaltade skolöverläkaren en undersökning år 1946 rörande den arbetsbörda, som åvilar eleverna vid de högre tekniska läroverken. I skrivelse till överstyrelsen för yrkesutbildning framhöll skolöverläkaren, att arbetsbelastningen för eleverna måste betecknas såsom betungande samt föreslog en förkortning av lektionstiden från dåvarande 50 min. till 40 ä 45 min. Vid en i anledning härav av överstyrelsen sammankallad konferens med de högre tekniska läroverkens rektorer rådde i stort sett enighet om att lektionstiden borde minskas, men att en verklig lättnad endast kunde ernås, oiii lärostoffet samtidigt nedskures. Bektorerna skulle i samråd med kollegierna genomgå undervisningsplanerna och inkomma till överstyrelsen med förslag till minskning av kurserna. Så skedde även. Samtidigt föreslogos vissa tillägg, betingade av utvecklingen. Efter genomgång av förslagen utsände överstyrelsen till styrelserna för samtliga högre tekniska läroverk en skrivelse med en förteckning över de moment i förekommande kursplaner för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier, som borde strykas eller behandlas kortfattat på sätt i skrivelsen angavs. Vidare anmodades styrelserna att söka genomföra övergången till 45 minuters lektioner på sådant sätt, att den åsyftade avlastningen av elevernas totala arbetsbörda i skola och hem uppnåddes, utan att utbildningens standard därigenom nedsattes. De åtgärder, som närmast kunde tänkas, voro — förutom den nyss berörda uteslutningen av vissa mindre betydelse-

74 fulla moment — eliminering av onödig dubbelläsning, koncentrering av undervisningen i vissa ämnen samt pedagogiska och metodiska förbättringar. I skrivelsen erinrade överstyrelsen om den stora betydelsen av att den enskilde läraren intresserar sig för den ifrågavarande viktiga frågan och rekommenderade överläggningar om detaljerna med lärarkollegier och ämneskonferenser. Ovannämnda förteckning över moment, som borde observeras vid nedskärningen av kurserna, berörde emellertid icke de speciella fackämnena inom respektive linjer. Icke heller beträffande de medtagna ämnena torde den verkställda genomgången få anses uttömmande. Under alla förhållanden blir det tillämpningen av de uppgjorda kursplanerna, som blir avgörande för vilket resultat som uppnås av försöken att begränsa kursernas omfattning på dylika vägar. Emellertid är det ändock angeläget, att detta problem i tillräcklig grad uppmärksammas även vid varje revidering av kursplanerna med ändamål att införa nytillkommande moment. Vi vill ytterligare understryka nödvändigheten av att varje lärare har uppmärksamheten riktad på att undervisningen begränsas till aktuella delar av ämnet och att en lämplig avvägning med avseende på den tid, som ägnas åt varje del, äger rum. Denna avvägning måste planläggas i förväg. Givetvis måste även en vägning ske av ett ämne i förhållande till andra ämnen. Tyvärr är det en icke ovanlig företeelse att lärare av sin ambition förledes att omedvetet övervärdera det egna läroämnet och belasta eleverna mer än som vore rimligt med hänsyn till dess vikt i jämförelse med övriga ämnen. I frågor, som ovan berörts, borde ämneskonferenserna kunna göra betydande insatser för att åstadkomma önskvärd balans och måttfullhet i undervisningen. Trots alla svårigheter, som möta, då det gäller att bereda utrymme i undervisningen för nytt lärostoff genom utgallring av föråldrat och mindre viktigt, måste denna utväg att kunna fortlöpande följa utvecklingen noga tillvaratagas, vilka övriga åtgärder som än vidtagas för att förbättra utbildningen. 5. Ytterligare differentiering av utbildningen Föregångarna till de nuvarande tekniska gymnasierna och tekniska fackskolorna, de tekniska elementarskolorna, voro differentierade i tre linjer, en mekanisk, en kemisk och en byggnadsteknisk linje. 1916 års sakkunnigkommitté föreslog inrättandet av tekniska fackskolor med undervisningen specialiserad på olika industriella områden. »Det synes självklart», anförde de sakkunniga, »att våra många olika och ofta starkt specialiserade industrigrenar icke kunna vara till fullo betjänta av de nuvarande tekniska elementarskolorna med deras fåtal linjer, vilka därtill äro i fråga om undervis-

75 ningen relativt obetydligt specialiserade, och ej heller kan man ifrågasätta ett sådant slöseri som att utrusta var och en av de nuvarande fem tekniska elementarskolorna med samtliga de linjer, som böra vara representerade. Behovet av en mera specialiserad undervisning inom ett större antal olika fack tillgodoses tydligen på det mest praktiska sättet genom att för de respektive facken upprätta särskilda skolor, fackskolor, till behövligt antal.» Det behov av teknisk specialutbildning, som sålunda skulle tillgodoses genom de tekniska fackskolorna, uteslöt emellertid ingalunda, framhöllo de sakkunniga, behovet av allmänt teknisk utbildning. För att kunna tillgodose även detta behov föreslogs inrättande av de tekniska gymnasierna, som sålunda icke skulle differentieras i olika linjer. 1919 års stadga, vars 5 § fortfarande gäller oförändrad, fastslår också denna allmännare läggning av undervisningen vid de tekniska gymnasierna. Stadgans bestämmelser i denna del uppmjukades emellertid något genom Kungl. kungörelsen angående inträdesfordringar samt de huvudsakliga grunderna för undervisningen vid tekniska fackskolor och tekniska gymnasier den 18 maj 1928 (nr 137). I dess 4 §, andra stycket, utsäges, att »då parallellavdelningar förekomma vid tekniskt gymnasium, må undervisningen i de olika avdelningarna kunna givas en något olika inriktning. Även i andra fall må, om tillgängliga anslag och övriga förhållanden det medgiva, en viss differentiering av undervisningen för mindre grupper av lärjungar inom tekniskt gymnasium äga rum. Vid sådan differentiering av undervisningen skall dock i varje fall iakttagas, att gymnasiets karaktär av allmän teknisk läroanstalt icke förryckes.» Bedan vid starten av de tekniska gymnasierna inleddes emellertid en utveckling av gymnasieformen, som icke överensstämde med de intentioner, som legat till grund för stadgans utformning. Genom särskilt medgivande av statsmakterna kom nämligen tekniska läroverket i Örebro att få såsom tekniskt gymnasium i stort sett bibehålla den linjeindelning, som det haft såsom teknisk elementarskola. Differentieringen av undervisningen skärptes dessutom. Exemplet från Örebro följdes i avseende å andra tekniska gymnasiers organisation, allt eftersom de tekniska elementarskolorna hunno ombildas eller helt nya läroverk inrättades. För närvarande äro samtliga tekniska gymnasier differentierade med undantag för det i Malmö. Vid högre tekniska läroverket i Malmö finnas dock förutom gymnasiet en maskinteknisk, en kemiskt teknisk och en byggnadsteknisk (husbyggnadsteknisk) fackskola. a) För närvarande befintliga linjer Så småningom har antalet linjer utökats så att för närvarande följande 12 olika slag finnas, nämligen maskinteknisk, byggnadsteknisk, elektroteknisk, teleteknisk, kemiskt teknisk, färgeriteknisk, textilteknisk, merkantilt

teknisk, cellulosateknisk, flygteknisk och gjuteriteknisk linje samt skeppsbyggnadslinje. Differentieringen i olika linjer äger rum först från och med andra klassen. Några delade meningar om lämpligheten av att en gemensam k u r s för samtliga linjer vid ett och samma gymnasium läses i första klassen torde knappast finnas. Fördelarna, såväl för eleverna som för skolan, äro alltför påtagliga. Det råder även en tämligen enig uppfattning om att det är önskvärt, att samtliga tekniska gymnasier tillämpa i huvudsak samma kursplaner i nämnda klass. Överstyrelsen för yrkesutbildning har fasthållit vid denna princip vid de revideringar av kursplaner, som ha vidtagits under dess tid. Syftet är främst att efter genomgång av den för alla linjer gemensamma kursen i första klassen möjliggöra övergång utan kompletteringar från ett läroverk till ett annat, vilket ibland k a n förekomma av den anledningen, att önskad linje ej är inrättad vid det läroverk, där eleven intogs i första klassen. Övergång kan självfallet föranledas även av andra omständigheter. Lämpligheten att differentiera undervisningen såsom för närvarande i klass 2 och 3 på olika facklinjer har i allmänhet icke ifrågasatts. Även i detta fall utgör dock tekniska gymnasiet i Malmö ett undantag från regeln. Någon önskan att helt ersätta den »allmänt tekniska» undervisningen där med facklinjer som vid de övriga gymnasierna torde icke hysas för närvarande. Från enstaka företrädare för industrin har också den uppfattningen framförts att över lag en väsentligt svagare differentiering än för närvarande vore att föredraga, då det gällde gymnasieingenjörernas utbildning. Tanken att man borde nöja sig med en svagare differentiering har givetvis visst fog för sig. Det förhållandet, att eleverna efter examen mycket ofta komma att ägna sig åt en bransch, som ej svarar mot deras val av facklinje i gymnasiet, har i detta sammanhang särskilt framhållits. En mera brett lagd undervisning även i de tekniska tillämpningsämnena borde därför i många fall innebära en styrka för eleven och en fördel även för industrin. Man har då närmast ansett, att differentieringen skulle i huvudsak begränsas till sista läsåret. Det bör här erinras om, att dylika synpunkter legat till grund för den ursprungliga organisationen av undervisningen vid några av de tekniska gymnasierna och vissa facklinjer i andra fall. I regel ha emellertid inom kort vederbörande skolstyrelser framställt förslag om att differentieringen borde ökas, så att den liksom vid de övriga gymnasierna komme att tilllämpas från och med början av andra läsåret. Erfarenheten har otvetydigt givit vid handen, att den svagare differentieringen ej kan bibehållas med hänsyn till de alltjämt ökade krav, som utvecklingen ställer på utrymme i undervisningen för nyare rön inom vetenskap och teknik. Vid ett par gymnasier har man vid undervisningsplanernas utformning berett möjlighet till en viss differentiering av studierna inom respektive

gyrimasielinjes ram. Så är fallet vid tekniska gymnasiet i Jönköping, där viss valfrihet tillämpas inom maskintekniska linjens tredje klass så att några veckotimmar maskinlära, maskinritning och verkstadsteknik kunna få utbytas mot undervisning i trämateriallära och träteknik. På liknande sätt medgives vid tekniska gymnasiet i Skellefteå en viss valfri specialisering på oorganisk eller organisk kemi i klass III inom den kemiska linjen. Vad tekniska gymnasiet i Malmö beträffar har utredningen intet emot att detta bibehålles odifferentierat, så länge skolan och den lokala industrin alltjämt anse, att, med hänsyn till de lokala förhållandena, denna form är den lämpligaste. Skillnaden mellan nämnda gymnasium och maskinteknisk linje vid ett differentierat gymnasium kommer i huvudsak att bestå däri, att vid det förra ämnet verkstadsteknik får en betydligt svagare ställning medan i stället byggnadsteknik bibehålles på timplanen och mer tid ägnas åt elektroteknik. Undervisningen i svenska och främmande språk, i allmänna och tekniska grundläggande ämnen, liksom i ekonomiska och samhällsorienterande ämnen bör tilldelas samma utrymme i timplanen vid gymnasiet i Malmö som vid de övriga tekniska gymnasierna i regel. Vi förutsätta givetvis även, att arbetsveckan kommer att omfatta lika många timmar vid samtliga gymnasier, oavsett huru undervisningsplanerna äro utformade i övrigt. Teleteknisk

linje

Under diskussionen på denna punkt har inrättandet av särskild teleteknisk linje vid tekniskt gymnasium varit föremål för kritik. Man har inför utredningen framhållit, att syftet med denna åtgärd lika väl kunnat nås genom att i undervisningen på den elektrotekniska linjen inlägga ämnet teleteknik samt i övrigt vidtaga vissa jämkningar i timplanen för att tillgodose även den teletekniska utbildningen. Man har därvid hänvisat till att denna anordning införts och prövats med gott resultat vid tekniska gymnasiet i Stockholm. I skrivelse till utredningen har styrelsen för tekniska gymnasiet i Norrköping framfört förslag att även vid nämnda gymnasium borde inrättas en elektroteknisk linje motsvarande den vid läroverket i Stockholm. Då den ovanberörda principfrågan angående den teletekniska undervisningens ordnande har betydelse även för åtgärder, som avse den framtida organisationen av den teletekniska utbildningen, anser sig utredningen böra något närmare behandla densamma. I skrivelse till överstyrelsen för yrkesutbildning den 4 december 1950 från Telefon AB L. M. Ericsson och telegrafverket, framhålles bland annat, att teletekniken befinner sig i en synnerligen stark utveckling. Teletekniken representerar redan nu mycket stora investerade belopp och sysselsätter så många för konstruktion, tillverkning, anläggning o. d., att den numera kan anses fullt jämställd med den gren av elektrotekniken, som vanligen kallas kraftteknik. Efterfrågan på teletekniskt utbildade ingen-

78 jörer ökas för varje år och de efterfrågas även av radioindustrin, av försvaret, statliga verk samt forskningsanstalter vid en hel rad icke teletekniska industrier. De ha visat sig vara att föredraga framför kraftteknikerna dels i laboratorier med avancerade mätmetoder, dels vid konstruktion och beräkning av elektriska mätinstrument och de ha visat sig lämpliga dels som konstruktörer, dels som serviceingenjörer även inom till starkströmstekniken anknutna gränsområden. Läkarvetenskapen utnyttjar teletekniska apparater och mätmetoder i stor utsträckning och teletekniskt utbildade läroverksingenjörer efterfrågas från läkarhåll. Slutligen erinras även om den ökade användningen av radar. Proportionen mellan antalet facklinjer vid de tekniska läroverken för å ena sidan elektroteknik med huvudvikten å kraftteknik och å andra sidan linjer med övervägande teleteknik syntes icke rimlig, framhölls det. I skrivelsen föreslogs därför att minst ett av gymnasierna i Göteborg, Härnösand eller Luleå skulle erhålla en teleteknisk facklinje antingen genom omläggning av befintlig elektroteknisk (kraftteknisk) linje eller genom utbyggnad av organisationen. Lärarkollegiet i Göteborg, som ägnade frågan en ingående prövning, föreslog inrättandet av en ny, teleteknisk linje och föreslog att den vid läroverket redan förefintliga elektrotekniska linjens benämning skulle ändras till kraftteknisk linje. Läroverkets styrelse, som anslöt sig till kollegiets förslag, hemställde o m inrättande från och med budgetåret 1952/53 av en teleteknisk linje vid sidan av den krafttekniska linjen. Utredningen tillstyrkte i yttrande i ärendet den 3 augusti 1951 till överstyrelsen för yrkesutbildning bifall till styrelsens hemställan. Beslutet att tillstyrka framställningen föregicks av en diskussion i den principfråga, som nämnts här ovan, nämligen om behovet av vidgad teleteknisk utbildning lämpligast borde tillgodoses genom att inrätta särskilda teletekniska linjer eller genom att i elektrotekniska (krafttekniska) linjer bereda ökad plats för den teletekniska utbildningen. Även om erfarenheterna vid tekniska läroverket i Stockholm anses giva vid handen att ett tillfredsställande resultat kan erhållas genom det sistnämnda alternativet, torde man få beakta, att utvecklingen nu går oerhört snabbt just inom här ifrågavarande gren av tekniken. Badar och television äro ju ganska nya områden, där svensk industri hittills knappast hunnit påbörja utbyggnaden av den produktionsapparat, som väl torde bli erforderlig. Televisionen och den växande automatiseringen inom industrin torde mycket snart komma att ställa ökade krav på den teletekniska utbildningen. Det kan därför förutses, att vad som för närvarande kan inrymmas av speciell teleteknisk undervisning jämsides med de krafttekniska huvudämnena i en gemensam linje, inom en mycket snar framtid kommer alt bli otillräckligt. Enligt vår mening är därför inrättandet av teletekniska linjer inom den tekniska gymnasieorganisationen fullt motiverat. Det ovan-

79 nämnda förslaget om inrättandet av en teleteknisk linje vid tekniska gymnasiet i Göteborg vann också Kungl. Maj :ts och riksdagens bifall. Någon tvekan om att övriga för närvarande befintliga olika slag av facklinjer även böra framdeles behållas, torde enligt vår uppfattning icke behöva råda. Linjernas

benämning

Det synes finnas skäl för att i fråga om några av de befintliga linjerna ifrågasätta en ändring av hittills använd benämning. Beträffande maskintekniska, byggnadstekniska, teletekniska, cellulosatekniska, flygtekniska och gjuteritekniska linjerna samt skeppsbyggnadslinjen föreslås ingen ändring. Den elektrotekniska linjen bör, sedan även en teleteknisk linje tillkommit, lämpligen betecknas såsom elkraftteknisk linje. Benämningen kommer att innebära en önskvärd distinktion gentemot å ena sidan teletekniska linjen och å andra sidan krafttekniska linjen inom maskinteknisk fackskola. Benämningen kemiskt teknisk linje bör med fördel kunna ersättas av kemiteknisk linje liksom merkantilt teknisk linje hellre bör erhålla benämningen merkantil-teknisk linje, för att därmed ange den avsedda kombinationen av merkantil och teknisk utbildning. De textiltekniska och färgeritekniska linjerna behandlas i kap. XVI och XVII. b) Nya linjer Vid olika tillfällen och även vid de överläggningar, som utredningen deltagit i, ha framförts förslag både om en ytterligare uppdelning i särskilda linjer av en och annan av de ovannämnda tolv linjerna och om inrättande av vissa nya linjer för att tillgodose fack- eller yrkesområden, vars speciella utbildningsbehov hittills föga beaktats vid de tekniska läroverken. Man har exempelvis framhållit att undervisningen å den maskintekniska linjen borde uppdelas på två linjer även vid de tekniska gymnasierna i likhet med vad som i realiteten förekommer vid en teknisk fackskola, nämligen i en linje för kraft- och värmeteknik och en för verkstadsteknik. Det h a r även uttalats önskemål om att den byggnadstekniska linjen borde uppdelas i en linje för husbyggnadsteknik och en för väg- och vattenbyggnadsteknik. Samma synpunkter kunna anföras mot nyssnämnda uppdelningar som de vilka anförts mot inrättandet av särskild teleteknisk linje. I nu förevarande fall väga enligt vår mening dessa synpunkter tyngre. Någon skarp avgriinsning i fackutbildningen för här avsedda områden på sätt som ifrågasatts synes ej lämpligt med hänsyn till att eleverna vid den relativt unga ålder och den kortvariga praktiska erfarenhet, man här bör räkna med, mera sällan ha förutsättningar att kunna med någon större grad av tillförlitlighet avgöra, inom vilken del av det maskintekniska respektive det byggnadstekniska området de komma att h a m n a . En alltför snävt begränsad

80 utbildning i fackämnena kommer säkerligen också att begränsa deras utvecklingsmöjligheter framdeles. Bisken med att utbildningen i vissa fall skulle visa sig vara för allmänt lagd är mindre. Då det gäller de tekniska gymnasierna anser sålunda utredningen att ovan berörda ytterligare differentiering i den form här avhandlats för närvarande icke bör vidtagas. Det har redan framhållits, att frågan om motsvarande uppdelning vid de tekniska fackskolorna ligger annorlunda till. Denna senare fråga behandlas i kap. VI. Även om den ifrågasatta, ovan berörda ytterligare linjeuppdelningen av den byggnadstekniska och den maskintekniska utbildningen icke synes böra vidtagas, erbjuda sig dock vissa möjligheter att i individuella fall kunna beakta de studerandes eventuella önskemål om en viss speciell inriktning av studierna i respektive fackämne. Denna möjlighet till fördjupade studier inom visst gebit av fackämnets kunskapsområde bör med fördel för studieintresset och förmågan till självständigt arbete utnyttjas oftare, än vad som hittills synes ha varit vanligt. Den anpassning av lärarens undervisning, som kan bli nödvändig för att lämna eleverna viss frihet till specialstudier, står i full överensstämmelse med utredningens synpunkter på lämpliga undervisningsmetoder, för vilka synpunkter redogöres under särskild rubrik. I detta sammanhang bör framhållas, att utredningen i sitt förslag till förebild för undervisningsplan för den maskintekniska linjen kraftigt ökat timantalet för ämnet verkstadsteknik. Därigenom ökas möjligheterna att bättre kunna tillgodose varierande utbildningsönskemål inom linjens ram. En uppdelning av den textiltekniska linjen i tre linjer, nämligen för textilteknik, trikåteknik och konfektionsteknik har även ifrågasatts från tekniska gymnasiet i Norrköping. En viss differentiering utan formlig linjeuppdelning har genomförts i nämnda fall. Frågan om den framtida utformningen av den textiltekniska undervisningen i landet har utretts av en inom textilindustrin tillsatt sakkunnig. Förslaget har överlämnats till utredningen och upptages till behandling i kapitlet om den textiltekniska utbildningen. I samband därmed behandlas även den färgeritekniska utbildningen. Produktionsteknisk linje Vid utredningens överläggningar med industrimän har uttalats önskemål om att en särskild linje för utbildning av produktionsingenjörer inrättas. Utbildningen skulle ge en viss allmän teknisk utbildning samt därjämte en specialutbildning i verkstads- och fabriksorganisation, arbetsplanering och produktionsteknik. Det har framhållits, att behovet av produktionstekniker ökar, men att det för närvarande icke finnes ordnad någon utbildning, som direkt tar sikte på de speciella problem, som produktionsingenjören får att lösa.

81 Allt eftersom produktionsmaskinerna inom olika industrigrenar fullkomnas i tekniskt hänseende, komma de att representera allt större kapitalinvesteringar. Denna utveckling fram mot allt mera fulländad och dyrbarare maskinutrustning liksom även de stegrade lönekostnaderna har framtvingat en rationalisering av produktionsorganisation och arbetsplanering samt arbetsmetoder och driftsledning, som för alla branscher har ett och samma syfte, nämligen att så effektivt som möjligt utnyttja den lämpligaste produktionsapparaten. För att handha dessa för produktionens ekonomiska utbyte viktiga uppgifter måste produktionsledningen ha kännedom om och k u n n a välja mellan de moderna hjälpmedel och metoder, som på vetenskapliga grunder utarbetats och stå till produktionsteknikens förfogande. Den moderna produktionstekniken kommer att spela en ännu mera framträdande roll inom morgondagens industri. Dess utbildningsbehov i fråga om teknisk personal bör därför särskilt beaktas. Då denna utbildning icke är direkt avhängig av specialutbildning inom visst fack och då de för produktionsingenjören behövliga specialämnena torde vara alltför tidskrävande för att kunna inrymmas i undervisningsplanen för någon viss facklinje, synas fullgiltiga skäl finnas för att ett försök göres att få till stånd en utbildning av produktionsingenjörer i en för ändamålet upprättad linje för produktionsteknik vid tekniskt gymnasium. För en produktionstekniker är givetvis en omfattande praktisk erfarenhet från arbete på verkstad och fabrik av stort värde. I den mån denna praktik har hunnit inhämtas före de tekniska studieåren, underlättas ett effektivt tillgodogörande av undervisningen. Förpraktiken torde ha relativt större betydelse för undervisningen på en dylik linje än på de övriga linjerna vid tekniskt gymnasium. Enligt vår mening finnes därför skäl att — i den mån ansökan om inträde avser denna linje uteslutande — värdesätta praktiken som merit i ännu högre grad än som eljest tillämpas. En anordning med växelutbildning i någon form synes även med fördel kunna komma till användning vid utbildningen av produktionstekniker. Genom en sådan organisation av ifrågavarande linje skulle elevernas eventuella brister i avseende å praktisk erfarenhet k u n n a på ett effektivt sätt kompenseras. Däremot anse vi, att inträdesvillkoren beträffande obligatorisk minsta praktiktid, åtminstone till dess viss erfarenhet vunnits beträffande rekryteringen av den nya linjen, böra vara desamma som för samtliga övriga linjer. Utredningen har uppgjort förebild till kursplan för produktionsteknisk linje, som återfinnes i ett senare avsnitt. Utredningen föreslår sålunda att differentieringen inom den tekniska gymnasieorganisationen kompletteras genom införande av en produktionsteknisk linje.

6—504565

82 Värme- och sanitetsteknisk linje Svenska värme- och sanitetstekniska föreningen, SVSF, har i skrivelse till utredningen den 15 oktober 1951 anhållit att utredningen ville snarast vidtaga åtgärder för införande av värme-, ventilations- och sanitetsteknisk undervisning vid tekniska läroverk. Skrivelsen föregicks av överläggningar i ämnet med utredningen. I skrivelsen anföres, att den vvs-tekniska (värme-, ventilations- och sanitetstekniska) utrustningen i olika slag av fastigheter ständigt ökar genom nybyggnader och moderniseringar. Ännu saknar närmare en miljon lägenheter i landet anläggningar för vatten och avlopp. För bostadsfastigheter beräknas vvs-tekniken i genomsnitt ta i anspråk omkring 15 procent av anläggningskostnaderna samt 30—35 procent av driftskostnaderna inklusive bränsle. Bränslekostnaderna för uppvärmning beräknas nu till totalt 1 miljard kronor. Årligen utföras för närvarande vvs-tekniska arbeten för mer än 500 miljoner kronor. Vidare erinras om tillsättandet av »Bränsleutredningen 1951» och dess framställning beträffande bränslebesparande åtgärder, ökat tekniskt arbete och vidgad forskning, vilket allt understryker betydelsen av det vvs-tekniska facket. Föreningen nämner vidare, att det överslagsvis kan beräknas, att omkring 2 400 ingenjörer inom detta fack äro sysselsatta hos statliga och kommunala myndigheter och allmänna företag, konsulterande, entreprenörer, industrier och grossister. Av dessa ha endast en del fått vvs-teknisk utbildning före anställningen. En utredning angående utbildningsgraden hos föreningens något mer än 1 000 medlemmar visar att av 649 personer 122 genomgått teknisk högskola, 194 tekniskt läroverk samt 333 tekniska institut eller jämförliga kurser. Bland yngre medlemmar är antalet institutsutbildade i förhållande till läroverksutbildade högre än genomsnittet. I skrivelsen erinras om att det för närvarande icke lämnas vvs-teknisk undervisning vid något av de statliga tekniska läroverken, medan de enskilda tekniska instituten meddela sådan undervisning. De statliga utbildningsmöjligheterna släpa således här kraftigt efter. Det behövs statens stöd för att tillgodose behovet av fackmän för den relativt komplicerade del av bostadsproduktionen, som de värme- och sanitetstekniska anläggningarna representera. Facket borde årligen tillföras ett antal tekniska gymnasieutbildade ingenjörer och icke vara hänvisat till de privata tekniska instituten för nyrekryteringen. Till en början borde vvs-tekniska linjer inrättas vid två tekniska läroverk, i första hand i Stockholm och i andra hand i Göteborg. Stockholm torde vara lämpligast med hänsyn till större tillgång på kvalificerade lärare och till ett större underlag för elevurval. Av värde skulle även vara, om dessutom dels vvs-teknisk undervisning kunde ges vid en eller flera fackskolor, dels ws-tekniska kortare fortsättningskurser ibland kunde ordnas vid ett eller flera tekniska gymnasier.

83 Då Jönköpings stad i oktober 1947 hemställde om inrättande av ett tekniskt gymnasium i Jönköping, grundade sig stadens förslag på en av särskilt tillkallade kommitterade gjord utredning. Kommitterade hade i denna utredning bland annat förordat, att i en senare etapp en värmeteknisk linje borde inrättas vid det föreslagna gymnasiet. Behovet av värme-, sanitetsoch ventilationstekniker hade gjort sig gällande vid upprepade tillfällen och överstyrelsen för yrkesutbildning hade under de senaste åren anordnat fortbildningskurser inom detta område. Det skulle vara en lycklig lösning av problemen på detta område, om särskilda utbildningslinjer kunde komma till stånd vid något eller några tekniska läroverk. Jönköping skulle i så fall vara en lämplig förläggningsort, beroende på närbelägenheten av Sveriges största industrier på detta område. överstyrelsen för yrkesutbildning fann frågan om en värme-, ventilationsoch sanitetsteknisk linje icke tillräckligt utredd, varför enligt överstyrelsens mening avgörandet i frågan borde uppskjutas. Även styrelsen för tekniska gymnasiet i Göteborg har, senast i skrivelse till överstyrelsen för yrkesutbildning den 27 maj 1953, föreslagit att vid gymnasiet skulle inrättas en vvs-teknisk linje från och med budgetåret 1954/55. Här bör nämnas, att undervisning i värme-, sanitets- och ventilationsteknik för närvarande meddelas ehuru i mycket begränsad omfattning vid tekniska gymnasierna i Göteborg och Gävle. I Göteborg är ämnet frivilligt för eleverna på den maskintekniska linjen och omfattar två veckotimmar i klass III. En mindre kurs med syfte att ge eleverna en orientering i ämnet läses på den byggnadstekniska linjen under en veckotimme i klass III. Vid tekniska gymnasiet i Gävle är ämnet värme- och sanitetsteknik uppfört på timplanen för den byggnadstekniska linjen med två veckotimmar under tredje året. Det bör även beaktas, att den undervisning bland annat i värmeteknik och i läran om pumpar och fläktar, som meddelas å samtliga maskintekniska linjer, är en god grundläggande utbildning för värme-, sanitets- och ventilationstekniska facket. De speciella kunskaper inom facket, som därutöver äro erforderliga, kunna inhämtas genom självstudier jämsides med praktiskt arbete inom området eller, med snabbare effekt, genom lämpliga påbyggnadskurser. Som av ovan refererade framställning från Jönköpings stad framgår, har överstyrelsen för yrkesutbildning anordnat fortbildningskurser i värme-, ventilations- och sanitetsteknik vid tekniska läroverk. Kurserna ha varit avsedda att meddela specialutbildning inom facket åt dem som genomgått tekniskt gymnasium eller teknisk fackskola och som ägna sig åt ifrågavarande bransch. Några ovillkorliga fordringar på praktik ha formellt icke varit föreskrivna, men ingenjörer med praktisk erfarenhet inom facket ha

84 haft företräde. I mån av platser ha även såsom kursdeltagare antagits andra än sådana med avgångsexamen från högre tekniskt läroverk, exempelvis från tekniskt institut eller annan jämförlig teknisk läroanstalt. I dylika fall har dock fordrats, att vederbörande kunnat åberopa god praktik inom fackområdet. Nämnda påbyggnadskurser ha omfattat en tid av ca sex veckor med omkring 110 föreläsningar och lika många timmar beräknings- och konstruktionsövningar. Endast två dylika fortbildningskurser ha varit anordnade, den första under år 1946 i Stockholm och den andra 1947 likaledes i Stockholm. Antalet kursdeltagare var 22 respektive 18. Frågan om att tillgodose behovet av vvs-teknisk utbildning för läroverksingenjörer har sålunda sedan några år tillbaka varit föremål för uppmärksamhet och åtgärder från skolväsendets sida. Enbart sådana kortare påbyggnadskurser, som ovan nämnts, anses emellertid från fackmannahåll icke utgöra en slutgiltig lösning av denna utbildningsfråga. Utredningen finner också att en fortlöpande utbildningsverksamhet, som direkt tar sikte på utbildning just för här ifrågavarande fack, är behövlig för en tillfredsställande rekrytering av den tekniska personalen inom branschen. Antalet läroverksingenjörer, som för närvarande sysselsättas inom facket, är emellertid i jämförelse med inånga andra tekniska områden ringa. Även om det är önskvärt med ett större antal läroverksutbildade ingenjörer synes knappast underlag för närvarande finnas för inrättande av en särskild linje för facket vid mer än ett tekniskt gymnasium. Till frågan om lämplig förläggningsort för en dylik linje återkommer utredningen (kap. XX). Utredningen föreslår sålunda att bland de facklinjer, som må förekomma vid de tekniska gymnasierna, även upptages en värme- och sanitetsteknisk linje. Behovet av fortbildningskurser för den personal, som redan fått anställning inom branschen utan att ha erhållit någon speciell fackutbildning, torde kvarstå, även sedan en speciell facklinje kommit till stånd. Dylika kortare utbildningskurser böra sålunda anordnas med lämpliga tidsintervaller allt eftersom behov bedömes föreligga. Det ligger närmast till hands att antaga, att sådana tillfälliga kurser lättast skulle kunna anordnas vid samma läroverk, där facklinje är inrättad. Emellertid bör det icke därför vara uteslutet, att sådana fortbildningskurser även skola kunna anordnas vid andra tekniska läroverk, därest detta vid tillfälle skulle befinnas motiverat. Vi förutsätta, att framdeles liksom hittills någon undervisning i värme-, ventilations- och sanitetsteknik skall kunna meddelas, exempelvis även inom maskinteknisk linje, om behov därav på någon ort skulle finnas.

85 Pappersteknisk

linje

Specialutbildning av papperstekniker är införd vid tekniska högskolan i Stockholm, men förekommer icke vid övriga tekniska läroanstalter i landet. Pappersbruken sysselsätta emellertid ett förhållandevis stort antal tekniker, som icke erhållit nämnda specialutbildning eller teknisk högskoleutbildning i övrigt. Däribland finnas många läroverksingenjörer, utexaminerade från kemisk eller maskinteknisk linje. Inom maskinindustrin äro även åtskilliga ingenjörer med examen från tekniskt läroverk sysselsatta med maskinutrustningar av olika slag för pappersbruk och pappfabriker m. fl. Fråga har uppkommit angående möjligheterna att vid tekniskt gymnasium ordna en i viss grad specialiserad fackutbildning för här berörda ändamål. Utredningen har för att utröna intresset för och behovet av en dylik utbildning haft överläggningar främst med Svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen, vilken för närmare utredning av frågan tillsatte en särskild kommitté. Denna har utarbetat förslag till timplan och kursfördelning för pappersteknisk linje. I skrivelse den 3 mars 1955 har föreningen med överlämnande av nämnda förslag framhållit bland annat följande. Pappersindustrins i många avseenden unika tillverkningsmetoder och maskinutrustning medförde ett behov av ingenjörer med specialiserad pappersteknisk utbildning av olika kvalificering. Utbildningen av läroverksingenjörer borde i första hand tillrättaläggas för tillfredsställande av behovet av ingenjörer inom pappersbrukens olika driftsavdelningar, för pappersbrukens egna reparations- och nybyggnadsverkstäder, som arbetsledare inom den mekaniska verkstadsindustri, som arbetar för pappersbrukens och närstående industriers behov, samt som maskinkunniga ackvisitörer och försäljare av produkter för pappersindustrin. Den ifrågasatta specialutbildningen borde bygga på den allmänna utbildningen vid maskinteknisk linje. Papperstekniken betraktades visserligen som en gren av den kemiska teknologin och kemikunniga ingenjörer komme även framdeles att behövas inom pappersindustrin. Föreningen ansåge emellertid så betydande kemiska grundkunskaper vara erforderliga för utbildning av denna typ av pappersingenjörer, att denna borde förläggas till högskolestadiet. Läroverksingenjörer med utbildning enligt kemisk linje torde dock komma i fråga för pappersbrukens driftslaboratorier. Ehuru pappersindustrin, liksom industrin i övrigt, icke kunde förväntas följa någon standardiserad väg vid rekryteringen av ingenjörer, hade föreningen kommit till den uppfattningen, att cirka tio läroverksingenjörer per år borde kunna beredas anställning. Med detta beräknade antal elever syntes det föreningen motiverat att inrätta en permanent pappersteknisk linje, ansluten till den maskintekniska linjen vid ett tekniskt gymnasium. Angående platsen för den ifrågavarande utbildningslinjen hade föreningen övervägt flera möjligheter, noga beaktat Jönköpings centrala läge

86 i södra Sverige, men slutgiltigt velat föreslå Karlstad. För Karlstad talade närheten till de värmländska, dalsländska och mellansvenska stora skogsindustrierna, liksom det förhållandet att i Karlstad och närbelägna städer arbetade flera av våra mest betydande verkstadsindustrier för tillverkning av pappersmaskiner och andra maskiner till pappersindustrins tjänst. Om undervisningen förlades till Karlstad, förelåge stora möjligheter att redan från starten få erforderligt antal elever. Värmländska ingenjörsföreningen har tidigare i samband med en av stadsfullmäktige i Karlstad föranstaltad utredning angående behovet av ett tekniskt gymnasium i staden föreslagit inrättande av en »cellulosa- och pappersbetonad» gymnasielinje. Det torde få anses konstaterat att behov finnes av en differentierad undervisning i pappersteknik vid tekniskt gymnasium. Svenska pappers- och cellulosaingenjörsf öreningens förslag beträffande undervisningens ordnande har icke givit anledning till erinran. Med tanke på målet för och arten av den avsedda fackutbildningen synes Karlstad lämplig som förläggningsort. Utredningen får sålunda föreslå att bland de facklinjer, som må förekomma vid de tekniska gymnasierna, även upptages en pappersteknisk linje. Livsmedelsteknisk utbildning I skrivelse till överstyrelsen för yrkesutbildning den 30 oktober 1948, vilken överlämnats till utredningen, ha stadsfullmäktige i Kalmar väckt fråga om inrättande av ett livsmedelstekniskt gymnasium i Kalmar. I skrivelsen anföres att en i staden företagen utredning visar, att behov och förutsättningar finnas för en dylik utbildningsanstalt inom sydöstra Sverige. Utredningsresultatet pekar på att ca 400 livsmedelsingenjörer med lägre teknisk utbildning så småningom skulle behövas. Det anföres vidare, att det har synts staden lämpligt avvakta resultatet av 1948 års tekniska skolutredning, innan staden närmare utvecklar sina planer. Stadsfullmäktige i Kalmar ha dock velat på ett tidigt stadium delge överstyrelsen sin beredvillighet att stå som huvudman för ett livsmedelstekniskt gymnasium samt att stadsfullmäktige därför beslutat förklara att staden är beredd att vidtaga på kommunen ankommande åtgärder. Att behov av tekniker med den utbildning som kan meddelas i tekniskt gymnasium eller fackskola förefinnes inom livsmedelsindustrin torde vara otvivelaktigt. Det kan dock enligt vår mening ej vara lämpligt att för här ifrågavarande ändamål nyinrätta ett särskilt tekniskt läroverk. Närmare till hands ligger utan tvekan möjligheten att inrätta en linje för ändamålet vid ett redan befintligt gymnasium eller kanske ännu närmare att tänka sig en lämplig differentiering av fackutbildningen inom en kemiteknisk linje. I dylikt fall kan samundervisning med annan elevgrupp eller klassavdel-

87 ning ordnas under flertalet veckotimmar, därest antalet elever något år ej skulle bli tillräckligt stort för att motivera upprätthållandet av en särskild undervisningsavdelning för eleverna på den ifrågavarande linjen. Det synes emellertid mycket ovisst att kunna kontinuerligt uppehålla en specialundervisning inom ett område, där behovet av ingenjörer med gymnasieutbildning dock är betydligt mindre än inom de fackområden, som äro företrädda av särskilda facklinjer vid högre tekniska läroverk. Utredningen anser sig därför ej böra föreslå inrättande för närvarande av någon linje för livsmedelsteknik, utan anser att det behov av specialutbildning på området, som förefinnes, bäst tillgodoses genom anordnande av en påbyggnadskurs för ändamålet. Frågan om påbyggnadskurser av olika slag behandlas såsom ovan nämnts längre fram i detta betänkande. Kommunalteknisk utbildning Tekniska läroverkens ingenjörs förbund (TLI) har i skrivelse den 4 januari 1949 till utredningen hemställt att utredningen måtte upptaga frågan om införande av kommunalteknisk utbildning vid högre tekniska läroverk till prövning. Förbundet hemställde även att utredningen ville medverka till att fortbildningskurser inom olika grenar av kommunaltekniken anordnas för läroverksingenjörer och erinrade i samband därmed om en av överstyrelsen för yrkesutbildning i samarbete med byggnadsstyrelsen redan då planerad 8-veckors kurs i stadsplaneteknik, som skulle hållas vid högre tekniska läroverket i Stockholm. Skrivelsen från TLI åtföljdes av en utredning angående behovet av kommunalteknisk utbildningslinje vid högre tekniska läroverk m. m., vilken utredning utförts av en inom förbundet tillsatt »beredningskommitté för kommunaltekniska frågor». Kommittén har behandlat utbildningsfrågor rörande olika delar av kommunalteknisk verksamhet. Bland annat diskuteras möjligheten att ordna fortbildningskurser eller specialutbildning vid de tekniska läroanstalterna i syfte att bibringa sådana kunskaper i stadsbyggnadstekniska och mätningstekniska ämnen, att de motsvarade fordringarna för behörighet för upprättande av generalplan och stadsplan eller som mätningsman i stad. Kommittén hade emellertid kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande kurser skulle bli mycket omfattande och tidskrävande och därför troligen föga eftersökta, varför kommittén tillrådde förbundet att icke påyrka dylika kurser. Emellertid föreligger, enligt kommitténs mening, utan tvivel ett stort och växande behov av ingenjörer för de mångskiftande arbetsuppgifter, som föreligga inom de kommunala förvaltningarna, även bortsett från de ovannämnda mera speciella arbetsuppgifterna. Som exempel nämnas gatu- och avloppsteknik, vattenledningsteknik, stadsplaneteknik, hamnväsende, fastighetsförvaltning och bostadssociala åtgärder. Nytillkomna bestämmelser for tillhörande verksamhetsområden, tätorternas tillväxt och kommunal-

88 teknikens utveckling förutsätta ökad tillgång på ingenjörspersonal. Utbildningen bör med fördel kunna ske vid de högre tekniska läroverken och där förmodligen bäst inom särskild kommunalteknisk utbildningslinje. TLI:s kommitté har även såsom svar på vissa framställda frågor mottagit skrivelser dels från arbetsmarknadsstyrelsen, dels från styrelsen för Svenska stadsförbundet med vederbörandes synpunkter på denna utbildningsfråga. Arbetsmarknadsstyrelsen meddelade, att under ett år, oktober 1947— oktober 1948, i det närmaste 100 för kommunaltekniker lediga platser anmälts till arbetsförmedlingen. Det hade ofta varit svårt för förmedlingarna att till dessa platser finna personer med erforderlig teknisk kompetens. Sannolikt komme behovet att stegras i samband med den nya kommunindelningen. Styrelsen ville emellertid icke underlåta att som sin mening uttala önskvärdheten av att en eventuell särskild utbildningslinje icke finge så snäv målsättning, att från denna linje examinerade för sin utkomst bli alltför beroende av konjunkturen inom det begränsade område kommunalförvaltningen utgör. En ny utbildningslinje syntes därför såsom tekniska huvudämnen böra omfatta väg-, vatten-, avlopps- och husbyggnadstekniska ämnen med tyngdpunkt lagd på det väg- och vattenbyggnadstekniska området. Stadsförbundets styrelse vitsordade att ett ej ringa behov av kommunaltekniskt utbildade ingenjörer förelåge och att detta behov sannolikt komme att ökas under den närmaste framtiden. E n utbildning av det omfång, som de högre tekniska läroverken meddela, syntes lämplig. Styrelsen vore icke beredd att nu göra något uttalande om h u r denna utbildning där borde ordnas. Det syntes icke självfallet, att lösningen borde vara en särskild kommunalteknisk linje. Man syntes lika väl eller kanske snarare kunna tänka sig, att frågan borde lösas genom speciell inriktning på kommunaltekniken i erforderlig mån inom särskilda fackavdelningar. TLI:s kommitté har sålunda kommit till den uppfattningen att behovet av ifrågavarande utbildning »förmodligen» bäst skulle kunna ske genom särskild kommunalteknisk facklinje. TLI har varit ännu försiktigare i sina uttalanden och endast påyrkat en allsidig utredning samt rekommenderat anordnande av fortbildningskurser, vilket redan dessförinnan beslutats på initiativ från byggnadsstyrelsen. I likhet med arbetsmarknadsstyrelsen och stadsförbundet är utredningen tveksam om lämpligheten att inrätta en linje för kommunalteknik. Det torde med fog kunna påpekas, att den fackutbildning, som ges vid de tekniska gymnasiernas byggnadstekniska linjer, utgör en god och till alla delar värdefull grund även för en inom kommunal förvaltning anställd ingenjör med arbetsuppgifter inom någon av de av TLI:s kommitté nämnda förvaltningsgrenarna. Kanske gäller detta i särskilt hög grad vissa av de byggnadstekniska linjerna, inom vilka tyngdpunkten för fackutbildningen lagts

89 på väg- och vattenbyggnadsfacket. De delar av de tekniska tillämpningsämnena inom dessa linjer, som skulle kunna anses obehövliga för berörda kommunaltekniska ingenjörer torde i varje fall vara föga omfattande. En förändrad disposition av den tid, som står till förfogande för ifrågavarande fackämnen, torde väl vara önskvärd, om det gäller att utbilda byggnadstekniker uteslutande med sikte på kommunaltekniska arbetsuppgifter. Det bör då erinras om att möjligheter till viss anpassning av undervisningen i sådant hänseende redan finnes, då det gäller en elev, som önskar inrikta sig på visst gebit inom ett fackområde. Särskilt kan valet av konstruktionsuppgifter anpassas efter individuella önskemål i dylika fall, vilket också förekommer. Den individuella differentieringen kan på detta sätt drivas rätt långt inom ramen för en facklinje. Om möjligheterna till en sådan individuell anpassning av studierna inom de byggnadstekniska linjerna vid de tekniska gymnasierna icke utnyttjats med syfte på kommunalteknisk verksamhet, torde detta till stor del få anses bero därpå, att eleverna mera sällan vilja bestämma målet för sin utbildning att endast avse ett så jämförelsevis begränsat arbetsfält. Det synes ovisst om tillkomsten av en speciallinje för kommunalteknik skulle i någon högre grad förändra denna inställning. Vi ha kommit till den uppfattningen, att det icke förefinnes tillräckliga skäl för att föreslå att en särskild facklinje upprättas, utan vill förorda, att i kursplanerna för förekommande fackämnen de speciella kommunaltekniska aspekterna på nämnda ämnen bli så långt möjligt beaktade. Vid tillämpningen av kursplanerna bör all skälig hänsyn tagas till de fall, då eleverna önska främst inrikta sina studier på något visst specialområde inom facket. Därest det i något fall, med hänsyn till fackämnenas fördelning på skilda lärare eller av andra skäl skulle anses önskvärt, att undervisningen om de kommunaltekniska tillämpningarna för exempelvis byggnadstekniker sammanföres under särskild ämnesbeteckning bör även detta kunna ske. TLI har i underdånig framställning den 6 november 1947 hemställt om utredning angående införande av läroämnet lantmäteriteknik vid de högre tekniska läroverken och därvid bland annat framhållit att den ej högskoleutbildade ingenjörspersonal, som skall ägna sig åt lantmäteriteknisk verksamhet, bör erhålla sin utbildning vid särskild lantmäteriteknisk linje vid högre tekniskt läroverk. Förbundet har därjämte förordat att inom vissa fackavdelningar vid de nämnda läroverken läroämnet mätningsteknik gives ett större utrymme än vad nu är fallet. Enligt från lantmäteristyrelsen erhållna uppgifter finnas inom lantmäteristaten ca 400 tekniker anställda. Lantmäteristyrelsen har alltsedan år 1948 i egen regi anordnat särskilda utbildningskurser för dem, som ämnade söka dylika teknikerplatser. Något behov av läroverksingenjörer inom lantmäteristaten förelåge knappast.

90 Inom de kommunala förvaltningarna torde läroverksingenjörer relativt oftare användas för arbetsuppgifter, som kräva kunskaper i mätningsteknik. Det torde dock icke kunna anses motiverat att inrätta någon särskild linje för lantmäteriteknik. I det förslag till timplan för den byggnadstekniska facklinjen, som i detta betänkande framlägges, är ämnet fältmätning upptaget med en timme i veckan såväl i klass II som under höstterminen i klass III. Under dessa timmar få eleverna lära sig att handhava de instrument och utföra de mätningar och geodetiska beräkningar, som kunna förekomma i deras blivande verksamhet. Under ett antal dagar få de därtill utföra övningar på fältet, varefter resultaten från fältövningarna bearbetas på lärorummet. Ämnet fältmätning upptages även på timplanerna för såväl den husbyggnadstekniska som den väg- och vattenbyggnadstekniska fackskolelinjen. Någon specialutbildning av mätningstekniker kan knappast inrymmas i kursen för ovannämnda linjer. I den mån behov därav kan göra sig gällande torde detta enligt vår mening lämpligast tillgodoses genom särskilda påbyggnadskurser. Vi finna också, att de erfarenheter man redan fått av påbyggnadskurse? vid tekniskt läroverk inom det mättekniska området tala för fortsatt och även till andra specialområden, t. ex. det kommunaltekniska, utvidgad kursverksamhet av liknande art. I ett följande avsnitt behandlas frågan om olika påbyggnadskurser vid tekniska läroverk i ett sammanhang (kap. IX).

6. Starkare specialisering inom de olika linjerna I syfte att kunna tillgodose berättigade krav på utrymme i undervisningen för nya betydelsefulla moment bör bland annat undersökas i vad mån en beskärning av timantalet i hittills tillämpade undervisningsplaner kan vidtagas beträffande något eller några av de ämnen, som ha karaktär av biämnen. Då svårigheten att få tillräcklig tid disponibel för nämnda syfte under alla förhållanden blir mycket stor, bör det även övervägas, om icke ett eller annat av nu förekommande ämnen bör helt utelämnas. Det gäller att begränsa antalet ämnen till att omfatta endast sådana ämnen, som få anses oundgängligen erforderliga för det avsedda studiemålet. Utredningen har berört de krav, som ställas på att ingenjörernas utbildning inom vissa mera allmänna, icke tekniska kunskapsområden göras mera fyllig. Vill man söka så långt möjligt tillgodose sådana krav bör givetvis icke den tid, som nu ägnas åt dylika allmänna ämnen, minskas, även om vissa förändringar till form och innehåll av denna allmänna undervisning kunna behöva vidtagas. Något större synas möjligheterna vara att kunna beskära sådana biämnen, som ha teknisk eller annan facklig karaktär.

91 Allt sedan de tekniska läroverkens tillkomst har den tekniska utvecklingen utövat en ständig press till successiv anpassning av undervisningens innehåll efter nämnda utveckling. Denna press har bland annat haft till följd att just tekniska biämnen måst allt mer beskäras till förmån för de viktigare fackämnena för respektive linje. I något fall har utvecklingen lett därhän, att enstaka tidigare upptagna tekniska läroämnen helt försvunnit från en facklinjes timplan. På så sätt har en ökad koncentration av den tekniska utbildningen till de för facket viktigaste ämnena, eller, om man så vill uttrycka det, en starkare specialisering inom facklinjen ägt rum. En ytterligare beskärning av tekniska biämnen är i vissa fall möjlig utan att utbildningsmålet äventyras. Gränsen i detta avseende får bedömas utifrån den synpunkten, att utbildningen vid gymnasierna ej får bli så snäv, att de utexaminerades användbarhet för ingenjörsuppgifter begränsas till endast vissa specialgebit inom vederbörande fackområde. Av största vikt är att utbildningen i de grundläggande allmänna och tekniska läroämnena bibehålles vid tillräcklig omfattning och att undervisningen i fackets tekniska huvudämnen icke förflackas. Med beaktande av berörda synpunkter har utredningen funnit att i vissa fall beskärningar av tekniska biämnen kunna tillrådas. Sålunda synes ämnet byggnadsteknik (byggnadslära och byggnadsritning) kunna utgå ur timplanerna för alla facklinjer utom den byggnadstekniska, där ämnet ju är huvudämne, samt den värme- och sanitetstekniska linjen. I den mån vissa tekniska kunskaper, som meddelats genom undervisningen i byggnadsteknik, äro av vikt även för dessa andra facklinjer, bör undervisning i sådana delar inordnas i kursen i andra fackämnen. Sålunda bör exempelvis utformningen av maskinrum, fabriks- och verkstadslokaler med sanitära anordningar, ventilation etc. i stora drag lämpligen genomgås vid undervisningen i verkstadsteknik eller motsvarande ämne. På liknande sätt kan behovet av kännedom om byggnadsmaterial beaktas, t. ex. vid utformningen av kursen i ämnet materiallära. övningar i fältmätning och avvägning för samtliga linjer förekomma för närvarande under en veckas tid, vanligen i början av höstterminen i klass III. Viss tid under höstterminen ägnas dessutom åt bearbetning av mätresultaten, renritning av upprättade kartor m. m. Det synes icke finnas tillräckliga skäl för att bibehålla nämnda ämne såsom gemensamt för samtliga linjer. Största betydelsen har det självfallet för den byggnadstekniska linjen. Omfattningen av ämnet bör därför vara större i detta fall än för övriga linjer. I väsentligt mindre omfattning synas övningar i avvägning även böra bibehållas för övriga linjer med undantag för kemiteknisk, färgeriteknisk, textilteknisk, merkantilteknisk och flygteknisk linje, för vilka ämnet bör utgå ur timplanen. Betygsättning i ämnet bör endast förekomma inom byggnadstekniska linjen. I avgångs-

92 betyg från övriga linjer med övningar i avvägning bör endast angivas, att vederbörande deltagit. Ämnet maskinteknik (maskinlära och maskinritning), som för närvarande allmänt förekommer, bör ingå endast till vissa, olika delar och i mycket begränsad omfattning i timplanerna för byggnadsteknisk, kemiteknisk, färgeriteknisk och textilteknisk linje. Vad teletekniska linjen beträffar, har man tidigare från lärarhåll framhållit, att undervisningen i maskinteknik borde inskränkas till förmån för fackundervisningen i teleteknik. Utredningen är av samma uppfattning. De timmar, som på detta sätt frigöras i timplanerna, böra i stället användas för att förstärka undervisningen i språk och allmänorienterande ämnen ävensom de tekniska huvudämnena. 7. Revidering av studiemålet i tekniska fackämnen Då det gäller att bestämma studiemålet för den tekniska undervisningen och ämneskursernas innehåll och omfattning, måste man redan från början göra klart för sig, att våra tekniska läroverk icke under några förhållanden kunna göra anspråk på att meddela en fullt färdig och avslutad ingenjörsutbildning. I allmänhet står detta givetvis klart för industriledare och andra, som anställa ingenjörer. Det måste emellertid även hållas i minnet, då man nu diskuterar innehållet i och syftet med de skilda kurserna i varje särskilt ämne på arbetsordningen. De områden, inom vilka de utexaminerade kunna finna sin framtida arbetsuppgift, äro så många och artskilda, att det är otänkbart, att skolan skulle kunna tillgodose alla variationer i utbildningsbehovet. Den speciella utbildning, som kan krävas för fullgörandet av de särskilda arbetsuppgifterna inom ett visst företag, måste med nödvändighet fortsättas jämsides med och i anställningen vid företaget. Skolans uppgift bör därför vara att ge sina elever nödiga förutsättningar i olika hänseenden för en framgångsrik fortsatt utbildning och utveckling efter skolstudiernas avslutning. Icke minst betydelsefullt är det, att lusten och intresset för fortsatta självstudier inom tekniska och andra för ingenjören viktiga kunskapsområden erhålla tillräcklig stimulans redan under skoltiden. Det är sålunda icke tillräckligt, att skolan ger eleverna en för deras kommande tekniska verksamhet god grund att bygga på i form av levande kunskaper inom respektive ämnesområden. En av dess främsta uppgifter bör vara att även lära dem arbeta självständigt, att planera arbetet med förelagda problem och att på egen hand eller i samarbete genomföra detsamma. Endast på sådant sätt kunna de bibringas förmågan och viljan till nödvändiga fortsatta studier efter skolan. För att eleverna skola få tid till studier mera på egen hand med läraren som studiehandledare måste de avlastas en del av inpluggandet av detaljer

93 i fråga om tekniska sakuppgifter och tekniska beskrivningar. De tekniska detaljbeskrivningarna bli i regel snabbt föråldrade, ibland kanske redan innan eleven hinner lämna skolan. Det bör även beaktas, att elevernas psykologiska förutsättningar att kunna tillgodogöra sig framställningar rörande tekniska fakta i mängd äro begränsade. En för stark anhopning härav kan medföra risk för att eleverna ej hinna smälta kunskapsstoffet, utan lämna skolan »halvlärda» och högst omogna för att tillämpa kursens lärdomar. Inlärandet av tekniska fakta och detaljkunskaper av mera flyktigt värde kan därför utan alltför stor olägenhet inskränkas till förmån för andra kursmoment av mera stabil och allmängiltig natur. Undervisningen bör därför k u n n a inriktas huvudsakligen på studiet av de fundamentala och mera betydelsefulla tekniska problemen samt av metoderna för lösandet av sådana praktiska tillämpningsuppgifter, som sedan i olika former möta ingenjören. I största möjliga utsträckning bör, såsom framhållits, elevernas självverksamhet härvid tas i anspråk. Självständigheten i studierna bör k u n n a stegras från termin till termin och bör sålunda framför allt komma till nytta för studierna i de tekniska fackämnena, vilka huvudsakligen äro förlagda till sista året av lärokursen. Ett mera självständigt studium av de fundamentala tekniska problemen inom ett visst gebit kräver emellertid, att studierna ej behöva forceras på grund av tidsnöd och därigenom förflackas. Eleverna böra därför i samråd med läraren efter eget val få fördjupa sina studier inom ett begränsat avsnitt inom respektive ämnesområde och därefter få på lämpligt sätt redovisa resultatet av studierna inför lärare och kamrater. Den omständigheten att icke alla elever komma att studera exakt samma kurser synes icke böra föranleda några betänkligheter. Fördelarna med att eleverna i viss mån kunna följa sina egna önskemål i fråga om fackstudiernas inriktning äro däremot uppenbara. Den omständigheten att tyngdpunkten i deras självstudier kan förläggas till olika delar av ett ämnesområde innebär givetvis icke, att de få sakna kunskaper i andra viktiga kursavsnitt av stor räckvidd. En målmedveten inriktning av undervisningen i de tekniska tillämpningsämnena på sådana delar av ämnet, som äro av stabilt värde, även där utföringsformer och detaljer snabbt förändras, och på målet att lära eleverna att självständigt lösa tekniska uppgifter inom ämnesområdet är av allra största vikt. Någon har uttryckt saken så, att målet för undervisningen icke är att lära de unga lösningen av de problem, som vi och våra fäder ställdes inför, utan att utbilda dem, så att de skola kunna lösa nya problem, som i praktiken komma att möta dem själva. För detta mål är inlärandet av sådana detaljerade kunskaper, som äro aktuella endast för dagen, av ringa värde. Däremot bör undervisningen givetvis tillgodogöra sig de för framtiden värdefulla erfarenheter, som k u n n a vara att hämta från olika skeden i utvecklingen. Bedan i detta sammanhang vill vi betona den stora betydelse, som filmundervisningen bör tillmätas, då det gäller att snabbt

94 ge en inblick i teknikens utveckling, dess ståndpunkt för närvarande i fråga om exempelvis arbetsmetoder och utföringsformer. Visning av tekniska filmer och bildband bör kunna högst väsentligt nedbringa den tid, som vid litteraturläsning erfordras för att nå en jämförlig översikt över dylika ting. Det av oss även i andra sammanhang starkt betonade önskemålet, att utbildningen mer bör ta sikte på att utveckla förmågan till självständigt arbete, synes sålunda bland annat nödvändiggöra en revidering i den riktning som ovan anförts av studiemålet i de tekniska tillämpningsämnena. Detta nödvändiggör en genomgång och rensning av undervisningsplanerna för dessa ämnen, men framför allt kommer det att bero på vederbörande lärares intresse och förmåga, huruvida den inriktning av studiemålet i fackämnena, vartill vårt förslag syftar, skall kunna förverkligas eller icke. Mycket stora krav komina att ställas på läraren, då det gäller att utvälja lämpliga arbetsuppgifter och inrikta elevernas studier på de väsentliga delarna av ett omfattande ämnesområde. Det gäller även att finna former för prövning och bedömning av elevernas kunskaper och övriga kvalifikationer, varigenom rutinmässigt inlärda fakta avgjort få stå tillbaka för ådagalagt konstruktivt vetande och förmåga till självständigt arbete. Vi vill i detta sammanhang framhålla, att den generalisering i den här lämnade framställningen, som det begränsade utrymmet föranleder, måhända icke ger rättvisa åt resultaten av den avvägning mellan väsentligt och mindre betydelsefullt som varje lärare helt naturligt har måst göra vid uppläggningen och genomförandet av sitt undervisningsprogram. De synpunkter, som utredningen anlagt på denna sak, innebär för många lärare säkerligen intet nytt. En omläggning mera allmänt av undervisningen i de tekniska tillämpningsämnena på det sätt här har anförts kan endast ofullständigt genomföras utan att en anpassning av undervisningsmetoderna samtidigt åstadkommes. 8. Undervisningsmetoder Vi ha förut sökt ge en översikt över de önskemål och krav beträffande ingenjörernas utbildning, som böra så vitt möjligt beaktas vid undervisningen i de högre tekniska läroverken. Vi ha också diskuterat ett antal olika åtgärder i fråga om kursernas art och innehåll m. m., som kunna vara ägnade att i vissa avseenden förbättra utbildningen. En del av de nämnda önskemålen äro emellertid av sådan natur, att de icke kunna tillgodoses genom förändringar i timplaner eller kursfördelningar eller liknande åtgärder. Detta gäller exempelvis i fråga om kravet att undervisningen mera måste ta sikte på att utveckla förmågan att kunna självständigt analysera och utföra mötande arbetsuppgifter, att utöva ledarskap ävensom att samarbeta med andra. Då det gäller att vid undervisningen

95 kunna beakta dylika önskemål bli de former, under vilka studierna bedrivas, av avgörande betydelse. Förmågan att tänka konstruktivt måste läras genom elevernas egna övningar i sådant tänkande. På liknande sätt måste förmågan att självständigt analysera ett problem eller en arbetsuppgift samt att planera och genomföra dess lösning läras genom övningar. Det gäller här tydligen att tillämpa studiesätt, som ger tillräckliga tillfällen till självverksamhet och lämpliga övningar. Vill man nå ett bättre resultat i sådana avseenden, som ovan berörts, måste undervisningen klart inställas med sikte jämväl på dessa mål. Undervisningsmetoderna måste då också anpassas därefter. Möjligheterna att kunna åstadkomma en effektivisering av ingenjörsutbildningen i den önskade riktningen äro i själva verket i främsta rummet beroende av utsikterna alt kunna i större omfattning än för närvarande tillämpa undervisningsmetoder, som särskilt ta sikte på att i högsta möjliga grad aktivisera elevernas självverksamhet i olika avseenden vid studiearbetet under skoltiden. Här bör då särskilt framhållas, att lärarna vid de tekniska läroverken redan nu i flertalet ämnen basera undervisningen i stor utsträckning på elevernas självverksamhet. Undervisningen i framför allt laborations- och konstruktionsämnen bygger på individuellt självständigt arbete från elevernas sida även under de obligatoriska timmarna i skolan. Laborationsarbetet i fysik, kemi, elektroteknik, maskinteknik, byggnadsteknik etc. avviker ej alltför mycket från de uppgifter, som kunna förekomma i praktiken, och arbetet under konstruktionstimmarna i respektive fackämnen bedrives ungefär som på ett ritkontor. I varje fall den del av undervisningen, som b y g o e r P å konstruktions- eller laborationsövningar, bör därför anses motsvara de fordringar i fråga om stimulans till och övning i självständigt och planmässigt arbete, som rimligen kunna ställas på undervisningen. Arten av den tekniska utbildningen och flertalet däri ingående ämnen förutsätta elevernas aktivitet mera självfallet än i de vanliga skolämnena. De tekniska läroverkens lärare söka givetvis ändock att ständigt målmedvetet engagera elevernas självverksamhet genom att lägga undervisningen på härför lämpligt sätt. Det är icke möjligt att, då man i detta sammanhang diskuterar undervisningsmetoderna vid den tekniska undervisningen, på ett uttömmande och rättvisande sätt taga hänsyn till de särskilda förutsättningar, som de olika artskilda ämnena erbjuda för tillämpningen av olika sätt att bedriva undervisningen. Ännu mindre kan det generella resonemang, det här kan bli fråga om, göra rättvisa åt varje enskild lärares undervisning. Vad som i det följande anföres beträffande olika undervisningsmetoder vill ge en överblick över några av dessa, av vilka en del hittills icke systematiskt försökts vid de tekniska läroverken i större omfattning. Enligt vår mening är det angeläget, att denna fråga ägnas största uppmärksamhet,

96 även om säkerligen olika meningar komma att göra sig gällande angående det resultat, som kan förväntas. Vid de tekniska läroverken är det mindre vanligt att någon lärare i sin undervisning använder föreläsningsformen. Denna karaktäriseras bland annat därav att läraren själv har initiativet och är den aktive, medan eleverna kunna förbli helt passiva. Antingen läraren i sin framställning följer tillgänglig kurslitteratur eller fordrar att eleverna skola göra egna anteckningar under föredragets gång, måste denna form anses mindre lämplig för här ifrågavarande utbildning och bör ej komma till användning vid den schemabundna undervisningen. Helt annorlunda ställer sig saken, om det gäller fristående enstaka föreläsningar eller kortare serier av dylika, exempelvis de föreläsningar utom schemat, som pläga hållas vid de tekniska läroverken i tekniska ämnen, i arbetsmarknadsfrågor eller i humanistiska ämnen av framstående specialister eller andra inom olika områden ledande personer. Föreläsningar av denna art bli en primärkälla för åhörarna och ha alla förutsättningar att kunna fånga och fasthålla deras intresse. Erfarenheten visar också att nämnda föreläsningar verka som omväxlande och stimulerande inslag i den bundna undervisningen och de böra givetvis behållas även i fortsättningen. Den undervisningsform, som vid undervisningen i »klassrummet» mest användes vid de tekniska läroverken, är den vanliga klasslektionen med genomgång under lärarens ledning av nya avsnitt av ämnet, förhör av läxor och i förekommande fall övningar på svarta tavlan. Även vid klassundervisningen i lektionsform — liksom vid föreläsningen — är läraren den som tar initiativet, men han söker dock ständigt egga eleverna till viss aktivitet genom frågor och samtal. En väl genomförd lektion kan ge ett utmärkt resultat i avseende på såväl utbytet i kunskapshänseende som elevernas självverksamhet under den tid lektionen varar. Den ger dessutom läraren tillfälle att väl känna eleverna och bedöma deras kunskaper. Elevernas studier dirigeras emellertid vid klassundervisning helt av läraren och eleverna matas successivt med uppgifter. Deras aktuella intresse att inhämta nya kunskaper i ämnet begränsas därför också gärna till den givna läxan. För en undervisning, som har till mål att utbilda ingenjörer med förmåga att ta initiativ och att själva planera sitt arbete, är metoden uppenbarligen icke idealisk. Det är önskvärt att den, där så kan ske, ersattes av andra, mera aktivitetsfrämjande studieformer. Klassundervisningen bör uppmjukas och ge större utrymme för sammanhängande självstudier för eleverna och större möjligheter för dem att, inom sådant ämnesområde, vars art det medger, individuellt inrikta studierna inom ämnesområdet i enlighet med vars och ens särskilda intressen. Man undgår härigenom risken, som kan vara förenad med en ensidig klassundervisning i den traditionella formen, att elevernas förmåga och lust att på eget initiativ tränga in i för dem nya kunskapsområden förkväves. I vilken omfattning individuell

97 undervisning lämpligen kan genomföras måste bedömas från fall till fall. Ledningen av elevernas individuella studier ställer särskilda krav på lärarens tid och personliga intresse för sina elever och deras specialintressen. Individuella studier förutsätta att lämplig kurslitteratur finnes tillgänglig för eleverna. Läraren måste då vara beredd att lämna råd och anvisningar bland annat beträffande sådan litteratur. Läraren blir även studiehandledare för eleverna. För att han skall kunna fullgöra denna mycket viktiga uppgift måste ett antal veckotimmar av lärarens undervisningsskyldighet vara uteslutande anslaget till sådan individuell studiehandledning för hans elever i olika klasser. Genom att åtminstone i viss utsträckning utbyta klassundervisning och läxläsning mot självständiga litteraturstudier, som ge eleven större möjlighet att utveckla sig allt efter sin förmåga och sitt intresse, främjas arbetslust och framåtanda och resultatet bör bli mera levande kunskaper jämte — och detta är icke det minst betydelsefulla — bevarad håg för studier. Möjligheten för eleverna, som utredningen i det föregående förordat, att efter eget val i samråd med läraren få fördjupa sina studier inom viss del av ett fackämne, vilken är av speciellt intresse för vederbörande, bör alldeles särskilt kunna verka stimulerande på studieintresset. Då det gäller att bedöma förutsättningarna för ett gott resultat av tilllämpningen av självstudier i ökad omfattning, kunna erfarenheterna från korrespondensstudiesystemet vara av intresse. Dessa visa först och främst, att systematiskt planerade och efter studieledarens anvisningar fullföljda självstudier kunna ge ett mycket gott studieresultat, även i fall, där de studerande ännu äro i de lägre tonåren, om goda förutsättningar i övrigt för denna arbetsform äro för handen. Det bör i regel också finnas goda möjligheter att ändamålsenligt planera och genomföra litteraturstudierna med hänsyn till individuella önskemål och behov, då det gäller de studerande i ett tekniskt läroverk. Å andra sidan är det ett känt förhållande, att en mycket hög procent av dem, som påbörja en krävande korrespondenskurs, aldrig mäkta fullfölja den. Detta kan bero på många olika orsaker, bristande intresse redan från början, brist på energi och arbetslust, ogynnsamma yttre betingelser, ohälsa m. m. Det fordras också ambition och självdisciplin i särskilt hög grad hos den, som skall kunna framgångsrikt idka kanske fleråriga studier utan den stimulans i arbetet, som den personliga kontakten och intressegemenskapen med kamrater och lärare i skolan erbjuder. En viktig orsak till misslyckande i korrespondensstudierna torde emellertid i rätt många fall vara bristande förmåga att fatta det lästa, att lära av det tryckta ordet. Antalet dylika fall torde vara relativt stort. De kunna även förekomma bland elever på gymnasialstadiet men elever med dylikt handikap ha i allmänhet blivit avledda från teoretiska studier redan på tidigare stadium. I de enskilda fall, då viss bristande förmåga i nämnda 7—504565

98 hänseende skulle finnas, bör en sådan brist icke behöva få samma avgörande betydelse för resultatet som vid enskilda korrespondensstudier, där stödet av lärarens undervisning jämte demonstrationer och övningar i skolan icke finnes att tillgå. På det hela taget synas erfarenheterna från studieverksamheten per korrespondens bestyrka lämpligheten av skolstudier i kombination med självständiga litteraturstudier i relativt stor utsträckning, därest intresse, ambition och energi i tillräcklig grad kunna förväntas. Den som med framgång vill bedriva yrkesstudierna för den valda ingenjörsbanan och ha fortsatt framgång i yrket måste besitta och visa nämnda egenskaper. Saknas dessa torde varken det ena eller andra studiesättet kunna varaktigt hjälpa vederbörande. Läraren måste självfallet kunna utöva kontroll över elevernas studieresultat genom muntliga förhör och skriftliga prov. I viss utsträckning bör dock den nödiga kontrollen kunna ske även under andra former, exempelvis så, att eleven ges tillfälle att inför lärare och kamrater ge en sammanhängande redogörelse för vissa delar av det han studerat. Genom frågor och diskussion i anslutning till redogörelsen blir det hela mera intresseväckande och eleven kan få tillfälle att visa prov på sina förvärvade insikter inom andra delar av ämnet än dem han särskilt förberett sig på att redogöra för. Vi ha tidigare betonat, att undervisningen, förutom att meddela kunskaper i olika ämnen, även bör syfta till en utveckling av sådana personliga kvalifikationer, som en ingenjör bör besitta. Vi ha därvid pekat på exempelvis förmågan att utöva ledarskap, att taga initiativ och ansvar, att samarbeta med andra och deltaga i diskussioner och överläggningr. Liksom eleven för att lära sig arbeta självständigt måste i skolan få tillräcklig övning i detta, så är det även nödvändigt, att eleverna få tillfälle till lämpliga övningar i skolan, för att denna skall kunna bidraga till att utveckla sådana personliga kvalifikationer, som nyss nämnts. Genom ett lämpligt val av undervisningsformer kan man i skolan skapa dylika tillfällen till nyttig träning i nämnda avseenden i samband med studiearbetet inom eljest till arten sinsemellan vitt skilda ämnesområden. En utveckling och träning av sådana allmänna kvalifikationer, som ligga mera på det rent personliga planet och äro tämligen oberoende av graden av inhämtade ämneskunskaper, kan sålunda, om lämpliga undervisningsformer användas, nås oberoende av vilket ämne undervisningen avser. Flera undervisningsformer finnas, som äro ägnade att främja nämnda syfte, och som i många fall med fördel kunna kombineras på olika sätt med hänsyn till ämnets art och vederbörande lärares förutsättningar att k u n n a effektivt utnyttja den ena eller andra metodens möjligheter. Elevföredrag, diskussioner och seminarieövningar äro kända och prövade former, som i den mån det kan ske böra komma till användning i

99 större omfattning i vissa av de förekommande ämnena. Seminarieövningen är en gemensam beteckning för skiftande varianter av undervisningsformer. Därmed kan avses en diskussion inom en mindre grupp på basis av ett elevföredrag eller referat över ett valt eller anvisat ämne, varvid samtliga deltagare ha beretts tillfälle att förbereda sig på diskussionsinlägg i debatten efter det inledande föredraget. I stället för ett föredrag kunna flera kortare referat av olika elever inleda övningen. I vissa fall, framför allt beroende av läroämnets art, kan övningen inledas genom ett referat av i annat sammanhang framfört föredrag eller uttalande av viss person. I sådana fall k u n n a magnetofonupptagningar av inledningsanföranden eller debattinlägg någon gång vara ägnade att väcka särskilt intresse för diskussion av ämnet inom elevgruppen. Diskussioner mera i form av utbyte av meningar och egna erfarenheter kunna även ifrågakomma inom vissa ämnen. Som förebild k a n uppställas den inom arbetslivet vanliga formen av konferenser. Dylika konferenser böra exempelvis kunna vara intresseväckande, då det gäller behandlingen av exempel på sådana problemställningar, som kunna förekomma på en arbetsplats eller eljest vid driften inom en industri. En sådan konferens kan i sin tur ge anledning till att läraren tilldelar eleverna, individuellt eller i grupp, olika »uppdrag» i det fortsatta gemensamma studiet av ifrågavarande eller närliggande problem. De undervisningsmetoder, som närmast här ovan berörts, karaktäriseras av att de kombinera individuella studier med en form av samarbete, i vilket samtliga elever aktivt medverka. Inom vissa fackämnen kan det självständiga studiearbetet stimuleras även i den formen, att eleverna få sig förelagda uppgifter, för vilkas lösning erfordras vissa specialstudier över det ifrågavarande ämnet jämte en sammanställning av resultatet i form av en »utredning» av sådan art, som ingenjörens arbete i praktiken ofta ger anledning till. Jämförande bedömning av olika alternativa lösningar kan även inläggas i dylika »utredningsuppdrag». Dylika uppgifter, som baseras på vissa antagna av läraren angivna förutsättningar, eller som avse studium av aktuella praktikfall, »cases», kunna även ges som grupparbete för en mindre grupp elever inom klassen. Även i samband med sådana arbetsuppgifter kunna gemensamma konferenser med diskussioner ordnas före arbetets igångsättande, under arbetet eller slutligen för att diskutera resultatet. Undervisning med seminarieövningar och under andra liknande former, som här i korthet berörts, är relativt tidskrävande. Den fordrar även en omsorgsfull planläggning från lärarens sida, enär med hänsyn till tiden endast mera väsentliga kursmoment k u n n a få genomgås under övningarna. Självstudier av jämförelsevis omfattande kursavsnitt torde få kombineras med övningar över någon mindre del av det studerade ämnesområdet. Undervisningsformen förutsätter, att lämplig kurslitteratur k a n anvisas för

100 elevernas självstudier, så att den på timplanen anslagna tiden för ämnet icke behöver främst tagas i anspråk för en detaljerad genomgång av ämnet i lektionsform, utan att tid blir övrig till övningar. I ämnen, där för kursens omfattning lämpligt avpassad litteratur saknas, måste läraren ägna mera tid än eljest åt att ge den erforderliga överblicken över ämnet och den nödvändiga grunden för elevernas självstudier av vissa kursmoment. Den nödvändiga orienteringen om tillgänglig litteratur och om vad som eleven lämpligen bör studera blir av särskild vikt i sådana fall, och den individuella studiehandledningen kommer då att bli särskilt tidskrävande. Det är sålunda av stor betydelse att lämpligt avvägd kurslitteratur kan åstadkommas, där den icke redan finnes. Vi sakna i vårt land praktiskt taget erfarenhet från teknisk skolundervisning beträffande de undervisningsmetoder i form av seminarie- och liknande övningar, som här ha nämnts. Vid vissa amerikanska högskolor för ingenjörsutbildning har man — till synes med framgång — sedan jämförelsevis lång tid tillbaka tillämpat liknande aktivitetsfrämjande undervisningsmetoder. Erfarenheterna därifrån uppmuntra i varje fall till försök även vid våra högre tekniska läroverk. Den frågan kan då ställas, huruvida eleverna vid de tekniska läroverken äro mogna för dessa studiemetoder. Med hänsyn till åldersstadiet synes i varje fall icke finnas orsak till någon tvekan. På grund av den ämnesfördelning under olika perioder av studietiden, som är naturlig för den tekniska undervisningen, kominer undervisningen först under senare delen av lärokursen att i större omfattning kunna bedrivas enligt de här ifrågavarande metoderna. Medelåldern i de tekniska gymnasierna vid början av andra året är för närvarande omkring 20 år, i de tekniska dagfackskolorna över 24 år. Förutsättningarna i övrigt för mera självständiga studier komma att variera individuellt. Förmodligen kommer det att finnas åtskilliga fall, då svårigheter visa sig att få ut den avsedda effekten av sådana studier. Man synes dock på grund av erfarenheter inom andra studieområden av liknande studieformer ha grundad anledning antaga, att flertalet av eleverna skall ha de nödiga förutsättningarna. I regel torde studierna kunna bli mera intressebetonade, då eleverna lämnas större frihet att i fackämnena kunna inrikta studierna i viss grad efter egna önskemål. Om studiehågen på så vis k a n stegras, kommer även detta att öka förutsättningarna för en god effekt av studierna och bidraga till att studieintresset bevaras, vilket är av väsentlig betydelse för elevernas fortsatta utveckling, sedan de lämnat skolan. Den övergång i viss omfattning från klassundervisning i traditionella former till mera självständiga studier och övningar under friare former, som eleverna kunna komma att ställas inför i en del ämnen under lärotiden i det tekniska läroverket, kommer att bli mindre markerad allt efter-

101 som den nioåriga enhetsskolan hinner att genomföras och bilda underlag för läroverkens rekrytering. De utvecklingslinjer för arbetssättet i enhetsskolan, som angivits av 1946 års skolkommission och som i stort sett ansluter till synpunkter, vilka 1940 års skolutredning framfört i sitt betänkande om »Skolans inre arbete», syfta till »ökad individualisering, mer målmedvetet utnyttjande av elevernas intresse och behov, mer vidsträckt självverksamhet, fler tillfällen till samarbete och minskad splittring i arbetet». Skolutredningen framhöll bland annat, att individuella arbetsformer i större utsträckning än som sker borde vinna beaktande inom vår undervisning, särskilt med hänsyn till att de skapa större intresse och starkare ansvarskänsla. Skolkommissionen betonar, att det självständiga arbetet fordrar, att läraren givit lärjungarna en god handledning i studieteknik. Självverksamhet och handledning bör förenas i skolarbetet. Kommissionen förordar även sådana undervisningsformer som grupparbete, studiecirkelarbete, diskussioner och sammanträdesförhandlingar. Den pedagogiska försöksverksamhet, som för närvarande pågår, avser bland annat prövning av nyare undervisningsmetoder. Under alla förhållanden torde man sålunda kunna utgå ifrån att, sedan enhetsskolan genomförts, komma de som genomgått densamma icke att vara främmande för studieformer, som tämligen nära överensstämma med dem, som utredningen ovan talat för. Då det gäller att bedöma vilka resultat man kan vänta sig av de aktivitetsfrämjande metoder, som här diskuteras, vill vi även peka på erfarenheterna från det fria folkbildningsarbetets studiecirkelverksamhet. Studiecirkelmetoden i dess egentliga form lämpar sig visserligen icke för alla ämnesområden, men dess arbetssätt är i stort sett tillämpligt på åtskilliga av ämnena inom den tekniska undervisningen. Erfarenheten från det fria bildningsarbetet visar, att denna metod inom vissa ämnesområden under gynnsamma förutsättningar kan ge bättre resultat än någon annan metod. Även om detta förhållande ej berättigar till alt draga alltför bestämda slutsatser om lämpligheten i förevarande fall att i sin egentliga form tillämpa metoden i skolarbetet, ha dock de gjorda erfarenheterna på ett övertygande sätt visat den stora betydelsen för studieeffekten av ett arbetssätt, som eggar självverksamheten och ökar inlevelsen i ämnet för studierna samtidigt som det ger tillfälle till övningar under ett stimulerande samarbete med kamraterna. Strävandena att vid studierna tillämpa former som i högre grad än föreläsningen eller klasslektionen påkalla elevernas aktivitet och initiativ äro icke karakteristiska endast för de undervisnings- och studieområden, som ovan anförts såsom exempel. Liknande tendenser äro i själva verket klart framträdande inom flera skilda utbildningsområden på olika stadier, där för närvarande reformer dryftas. Enligt vår mening böra dylika under-

102 visningsformer, närmare utformade och anpassade efter den tekniska utbildningens särart och speciella behov, med tiden kunna utvecklas till ett utomordentligt instrument även för ingenjörsutbildningen. Vid våra överväganden angående olika reformer för att kunna tillgodose skilda önskemål om förbättringar av utbildningen, ha vi kommit till den uppfattningen, att av de åtgärder, som kunna genomföras, är undervisningsmetodikens förnyelse den mest betydelsefulla. Utredningen vill därför förorda, att sådana undervisningsformer, som främst bygga på en aktivisering av elevernas individuella studiearbete och i övrigt äro ägnade att stimulera deras studiehåg, tillämpas i vidgad omfattning. För detta ändamål måste de lämpliga formerna för undervisningen i varje särskilt ämne eller ämnesavsnitt utrönas genom försöksverksamhet. Det måste även förutsättas, att skilda lärare icke ha samma möjligheter att med tillämpning av en viss metod få ut det bästa av sin undervisning. Varje lärare får därför söka finna den för hans ämnesområde mest effektiva formen. Någon uniformering av undervisningsmetoderna bör därför icke vara målet. Det väsentliga är att arbetssättet målmedvetet väljes och så småningom individuellt utformas och anpassas med ledning av de anvisningar erfarenheterna från de egna försöken kunna ge läraren. Av avgörande betydelse för att resultat i önskad riktning över huvud taget skall kunna nås är, att den enskilde lärarens personliga intresse helt kan vinnas för saken och att lärarna äro villiga att var på sitt håll taga ledningen av det försöksarbete, som skall ge de nödiga erfarenheterna för den framtida utvecklingen av undervisningsmetoderna. En sådan helt fri prövning av undervisningsformer bör k u n n a accepteras av samtliga lärare och är desto ofrånkomligare, om man vill nå den bästa effekten, därför att det här delvis gäller ämnesområden, från vilka vi här i landet sakna egna erfarenheter beträffande den praktiska tillämpningen av vissa av de nyare metoder, som böra försökas. Skolorna och lärarna måste därför ha stor frihet i fråga om valet av metoder. De nödvändiga försöken att finna mera effektiva undervisningsformer komma att förorsaka lärarna åtskilligt merarbete med planering och förberedelser samt framför allt med den individuella studiehandledning, som under alla förhållanden är en förutsättning för att elevernas självstudier skola ge avsett utbyte. Det är därför nödvändigt, att tillräckligt antal timmar av lärarens undervisningsskyldighet anslås för denna individuella undervisning. För lärare i sådana ämnen, där undervisningen i relativt stor omfattning bedrives i form av seminarieövningar eller liknande, vilka fordra lång tid för förberedelse och planering, bör hänsyn tas till detta merarbete vid fastställandet av undervisningsskyldigheten.

103 9. Kurslitteratur och film samt övrig undervisningsmateriel a) Kurslitteratur Vid de tekniska läroverken kunna endast i ringa omfattning användas samma läroböcker som vid högre allmänna läroverken. Även i sådana ämnen som matematik, fysik, kemi och språk äro kurserna så olika, att de för de allmänna gymnasielinjerna skrivna läroböckerna passa endast för vissa delar av respektive ämne. I mycket stor utsträckning anlitas vid undervisningen läroböcker utarbetade av lärare vid högre tekniska läroverk och speciellt avsedda för de kurser, som läsas vid sistnämnda läroanstalter. Ett bestånd av mycket god lärobokslitteratur har på detta sätt framvuxit, huvudsakligen under de senaste åren, till fördel för deras aktualitet. I många fall, där lämpliga läroböcker saknas, användas kompendier, ofta sammanställda av vederbörande lärare eller skrivna för gemensamt bruk vid flera facklinjer. Särskilt då det gäller undervisningen i fackämnen, äro kompendierna en vanlig form för lärobokslitteratur. Jämsides med läroböcker och kompendier studeras facklitteraturen inom förekommande ämnesområden. Bland sådan litteratur märkes framför allt de s. k. ingenjörshandböckerna, av vilka numera finnas ett flertal olika såväl på svenska språket som på andra språk, av vilka senare tyska sedan gammalt varit det här i landet mest vanliga i fråga om teknisk litteratur över huvud taget. Glädjande nog har under senare år tillkommit en ganska rikhaltig teknisk litteratur även på svenska. Läraren har sålunda möjlighet att i de flesta fall kunna ge eleverna anvisning på lämplig kurslitteratur att vid behov studeras vid sidan av läroböcker eller kompendier. Det måste anses vara synnerligen önskvärt att läraren i sin undervisning anknyter till någon lärobok eller ett kompendium, varigenom den för samtliga elever i klassen gemensamma kursen kan angivas, eller också, om lämpliga sådana hjälpmedel icke finnas att tillgå beträffande ämnesområdet i sin helhet, ger de studerande anvisningar för studiet av facklitteratur. I de många fall, då undervisningen k a n så ordnas, att en viss frihet till individuell intresseinriktning av fackstudierna lämnas eleverna, blir valet av lämplig kurslitteratur särskilt betydelsefullt för studieresultatet. Även om tillgången till kurslitteratur av olika slag sålunda numera är ganska god, bör dock särskilt frågan om anskaffning av lämpligt utformade och avvägda kompendier uppmärksammas. Kompendierna äro av stor betydelse — i de fall, där läroböcker saknas — såsom en stomme, till vilken lärarens undervisning och elevernas självstudier böra anslutas. Även lärarens kunskapsfordringar på de studerande böra på något sätt anknytas till kompendiets kurs. Att uppställa krav på att ett kompendium skall vara lika fullständigt till sitt innehåll som en lärobok och sålunda innehålla praktiskt taget allt vad

104 som ingår i kursen är givetvis icke lämpligt. Vilka principer, som böra läggas till grund för kompendiernas utformning, kan det emellertid råda skilda meningar om. Då det i de flesta fall här rör sig om tekniska tillämpningsämnen, där utvecklingen går snabbt, skulle i tekniskt avseende detaljerade kompendier mycket snart bli föråldrade. Enligt utredningens mening bör därför dylika kompendier huvudsakligen omfatta de teoretiska delarna av ämnet jämte andra mera stabila grundprinciper och fakta. Därjämte bör med fördel medtagas förekommande sifferuppgifter i form av diagram, tabeller e t c , även om dylikt material lätt blir föråldrat och måste utbytas mot nyare uppgifter och därför icke skall inläras. Vad kompendiet saknar i fråga om beskrivningar över olika utföringsformer, utvecklingsgång, tillämpningsområden, utvecklingstendenser etc. får fyllas ut genom elevernas kompletterande självstudier av anvisad litteratur, genom visning av film, bildband eller skioptikonbilder eller vid genomgång av vissa delar under lärarens ledning. Frågan om kompendiers användande vid ingenjörsutbildning har tidigare diskuterats bland annat i samband med utredningen om den tekniska högskoleundervisningen. Det har därvid anförts, att eleven bör med ledning av lärarens genomgång av ämnet (i form av föreläsning e. d.) göra egna anteckningar som komplettering av kompendieinnehållet. Nyttan härmed ansåges främst ligga däri, att den studerande därigenom utvecklade sin förmåga att göra ett kortfattat och korrekt referat av lärarens framställning, vilken förmåga vore av stort värde för den blivande ingenjören i hans kommande verksamhet. Huru härmed än må förhålla sig, när det gäller högskoleutbildning, så måste det anses föga lämpligt, att i de tekniska läroverkens undervisning tillämpa denna undervisningsmetod. Utredningen vill hänvisa till vad som tidigare anförts beträffande undervisningsmetoder under särskild rubrik. Självfallet kan det vara lämpligt och riktigt att eleverna göra egna anteckningar till kompendiet i vissa fall, men detta bör snarare vara undantag än regel. I varje fall får icke som ersättning för lärobok eller kompendium tillgripas anteckning efter lärarens diktamen. Det har helt berott på lärarnas intresse för sin uppgift, att kompendier blivit utarbetade och ställda till förfogande för de studerande vid de tekniska läroverken. Bakom detta ligger ett mycket omfattande och uppoffrande fritidsarbete. Man har all anledning att hoppas, att samma levande intresse skall kunna påräknas allt framgent. Emellertid synes det ändock angeläget att lärarnas initiativ beträffande nya kompendier kan påräkna stöd från den centrala ledningen i sådana fall, då eljest alltför stora svårigheter skulle uppställa sig för framställningen av desamma, överstyrelsen för yrkesutbildning disponerar ett anslag för yrkespedagogisk reformverksamhet. Det torde icke böra möta hinder för överstyrelsen att med anlitande av nämnda anslag med belopp, som överstyrelsen kan finna skäligt

105 i varje fall, honorera författare till kompendier, som äro behövliga och motsvara de fordringar på innehåll och form, som uppställas. På så sätt åstadkomna kompendier böra ställas till disposition för samtliga under överstyrelsen sorterande läroanstalter, som äro i behov därav. Tryckningen eller dupliceringen av dylika kompendier bör kunna ordnas efter närmare överenskommelse, antingen genom överstyrelsens försorg eller under medverkan av någon av läroanstalterna. överstyrelsen har själv vissa möjligheter att ombesörja det förlagstekniska arbetet för utgivande av sådana läroböcker eller kompendier, som icke synas kunna komma till stånd utan överstyrelsens medverkan. På eget förlag eller i samarbete med olika bokförlag tillhandahåller överstyrelsen för närvarande ett antal böcker och kompendier för skolornas behov. I detta sammanhang må nämnas, att såväl korrespondensinstituten som några av de privata tekniska instituten ha egna läroböcker eller kompendier i stort antal. I vissa fall ha också korrespondensinstitutens kursböcker kommit till användning vid de tekniska läroverken. Nämnda böcker ha i vissa fall utarbetats av lärare vid nämnda läroverk. Möjligheten att genom dylikt samarbete få tillgång till läroböcker bör kunna utnyttjas mer än hittills skett. E n förutsättning för att de åtgärder, som ovan rekommenderats, skola kunna genomföras är emellertid, att den byrå inom överstyrelsen för yrkesutbildning, som handhar ärenden av detta slag, erhåller förstärkning. Utan att detta sker synes det icke kunna förväntas att överstyrelsen har någon möjlighet att kunna effektivare medverka inom berörda område. Förutom den kurslitteratur, varom ovan talats, måste vid undervisningen i ritsalar och laboratorier även finnas tillgänglig facklitteratur bland annat i form av uppslags- och handböcker i samma utsträckning, som på motsvarande slag av arbetsplatser i praktiken. Eleverna böra även ha tillgång till facklitteratur i skolans bibliotek. Särskilda svårigheter synas skolorna ha haft att hålla tekniska och andra facktidskrifter i önskvärd omfattning, enär de anslag som anvisats för anskaffning av böcker och undervisningsmateriel varit alltför knappa. En ökning av nämnda anslag är därför synnerligen välbehövlig. Studiet av teknisk tidskriftslitteratur bör på allt sätt uppmuntras, om man vill fostra de studerande till självverksamhet i högsta möjliga grad och fördjupade fortsatta studier. Under framför allt konstruktionsövningarna få eleverna i stor utsträckning anlita teknisk facklitteratur, i första hand ingenjörshandböcker. Den tekniska litteraturen, som sålunda ständigt kommer till användning vid arbetet i skolan, förvaras i regel av respektive facklärare, så att den alltid är tillgänglig för eleverna under övningstimmarna. Den del av skolans bokbestånd, som förvaras i skolans biblioteksrum blir givetvis långt mindre utnyttjad av eleverna. Vill man lägga mera vikt vid elevernas egna littera-

106 turstudier och ge dem större möjlighet att försöka sig på att på egen hand fördjupa studierna inom viss del av ett ämnesområde, så blir det av stor betydelse dels att eleverna i större grad än för närvarande anlita skolornas tekniska bibliotek, dels att de där kunna erhålla den facklitteratur, som de måste ha tillgång till för sina specialstudier. önskvärdheten av att de tekniska läroverkens bibliotek rationaliseras och effektivare utnyttjas i studiearbetet har framhållits i en skrivelse till utredningen från centralbibliotekarien i Borås G. Östling, vilken framhållit bland annat följande. De befintliga biblioteken borde inventeras, gallras och katalogiseras med genomförd decimalklassifikation. Katalogerna borde sammanföras till ett centralt kartotek. Centraliserade bokinköp borde eventuellt införas. Bokoch bibliotekskunskap borde införas som ämne i undervisningsplanen, eventuellt under en övergång i form av föreläsningar och demonstrationer. Särskild vikt borde läggas vid att lämpliga bibliotekarier bland lärarna utses och att de beredas tillfälle till åtminstone kortare biblioteksutbildning. De sålunda framförda förslagen böra beaktas. I första hand synes böra eftersträvas att göra eleverna bättre orienterade om sättet att söka reda på erforderlig litteratur för sina egna studier och att göra dem förtrogna med det egna skolbibliotekets möjligheter i detta avseende. I viss mån bör detta syfte kunna vinnas genom de råd och informationer, som i samband med den i det föregående föreslagna individuella studiehandledningen äro avsedda att meddelas eleverna. b) Film och bildband Filmen i undervisningens tjänst är ingen nyhet för våra skolor. Även om meningarna till en början voro delade om filmens nytta för yrkesundervisningen lär väl numera råda samstämmighet därom, att den utgör ett värdefullt komplement till undervisningen i övrigt. För undervisningen vid en teknisk läroanstalt kan filmen få en mångsidig användning dels som orienteringsfilm, dels som instruktionsfilm. Det torde icke i något avseende vara påkallat att här gå närmare in på filmens speciella fördelar och dess rätta utnyttjande som ett medel i undervisningens tjänst. Utredningen vill endast i korthet beröra ett par frågor i samband härmed av principiell art. Vid olika tillfällen har man diskuterat, huruvida undervisningsfilmer böra utformas som stumfilm eller ljudfilm. Försök har även anställts, exempelvis i USA, för att empiriskt avgöra den ena eller andra utföringsformens fördelar. Någon full samstämmighet i uppfattningarna torde man hittills knappast ha nått. I varje fall kan nog konstateras att ljudfilmen är den form, som man för framtiden har att räkna med. Den erbjuder också onekligen en mycket stor fördel just däruti att de förklaringar, som åskådaren behöver få för att kunna följa och förstå vad filmen vill visa, ges på

107 ett pedagogiskt riktigt och i förväg noga övervägt sätt. Vid stumfilm blir effekten beroende av lärarens större eller mindre förmåga att snabbt improvisera nödiga kommentarer till bilderna. Det är emellertid av stor vikt att speakern icke får tala i en följd utan egentliga uppehåll. Tämligen långa pauser måste före varje scenväxling lämna åskådarna tillfälle till egna iakttagelser och reflexioner. Mot denna princip syndas mycket ofta, särskilt i utländsk undervisningsfilm. Om tillräcklig måttfullhet på sådant sätt iakttages vid intalningen av filmen, är ljudfilmen utan tvivel att föredraga. Den bör emellertid kompletteras med bildband, varpå ett antal av de mest intressanta bilderna äro inkopierade. Visningen av bildbandet är ägnad att i minnet bättre befästa vad filmen framställt och ger lärare och elever tillfälle att i anslutning till bildmaterialet diskutera frågor, som behöva ytterligare förklaras. Såväl vid våra tekniska läroanstalter som vid yrkesskolorna användes filmen vid yrkesutbildningen. Allt flera skolor anskaffa 16 mm ljudfilmprojektorer, överstyrelsen för yrkesutbildning har under de senaste åren drivit en ganska kraftig propaganda för ökad användning av yrkesundervisningsfilm. De tekniska läroverken böra emellertid använda sig av film i långt större omfattning än för närvarande. Tillgången på film, lämplig för de tekniska läroanstalterna, är i verkligheten ganska god. Det har varit rätt vanligt att större industriföretag inom olika branscher framställt filmer, som visat tillverkningen av deras produkter. Dylika s. k. företagsfilmer äro visserligen oftast mer eller mindre reklambetonade, men kunna ändock vara av värde för en orienterande undervisning om branschen. Några av de största industriföretagen ha dessutom producerat detaljerade instruktionsfilmer, tillgängliga för skolorna, ehuru i första hand tillkomna med tanke på företagets egen utbildningsverksamhet. Sveriges mekanförbund har under en följd av år visat ett livligt intresse för filmens användning vid yrkesutbildningen dels inom industrin, dels i yrkesskolor och tekniska skolor. Genom en särskild filmkommitté har förbundet också låtit framställa några yrkesutbildningsfilmer inom verktygsmaskinsområdet, vilka även ge prov på olika speciella metoder inom modern filmteknik. Överstyrelsen för yrkesutbildning lät för ett antal år sedan i samarbete med ett filmföretag inspela en filmserie om svarvning, vilken använts främst vid verkstadsskolorna men även vid tekniska skolor, överstyrelsen har även på annat sätt anskaffat filmer, som likaledes uthyras till skolor direkt från överstyrelsen eller från centrala verkstadsskolan i Vännäs, där överstyrelsen i samarbete med skolan ordnat en uthyrningscentral för Norrland, överstyrelsen har genom utrikesdepartementets förmedling från U. S. Office of Education kunnat inköpa ett antal amerikanska filmer, vilka genom överstyrelsens förslag omarbetats till svensk version.

108 Under de senaste åren ha svenska industriorganisationer, myndigheter m. fl. haft möjlighet att till mycket låga priser inköpa amerikansk yrkesutbildningsfilm. Därigenom har erhållits ett betydande tillskott till den samling av utvalda filmer, som stå till skolornas disposition, överstyrelsen för yrkesutbildning har på denna väg hittills anskaffat ett 100-tal filmer. Det har tidigare varit en för undervisningen mycket kännbar brist, att man helt saknat en samlad översikt över de yrkesutbildningsfilmer, som funnits inom landet. Det ansågs med rätta att en första förutsättning för att yrkesundervisningsfilmen skulle få den användning i skolorna, som den förtjänar, vore att en dylik översiktsmöjlighet skapades, överstyrelsen för yrkesutbildning och Arbetsmarknadens yrkesråd verkställde därför i nämnda syfte gemensamt en inventering av filmbeståndet. Besultatet av denna inventering föreligger i form av en under år 1952 utkommen katalog, som upptager inte mindre än cirka 1 400 olika yrkesutbildningsfilmer. Av dessa torde åtminstone något hundratal vara lämpliga även för den tekniska undervisningen. E n förutsättning för att filmen skall bli effektivt utnyttjad vid den tekniska undervisningen är självfallet, att lärarna helt äro övertygade om filmens möjligheter samt satt sig in i hur den lämpligen skall inordnas i undervisningen. Helst bör läraren själv k u n n a sköta apparaturen, därest någon större frekvens i filmvisningarna skall kunna ernås. Sedan några år tillbaka ordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning årligen ett antal särskilda instruktionskurser för lärare i användning av film och bildband vid undervisningen samt i handhavandet och skötseln av apparaterna. Hittills ha på detta sätt omkring 600 lärare erhållit en värdefull instruktion i ämnet samt fått öva sig att själva sköta olika projektorer. Intresset för dessa kurser, som ordnas dels som dagkurser under cirka en veckas tid, dels som aftonkurser, är mycket livligt från yrkesskollärarnas sida. Av någon anledning har anslutningen från de tekniska läroverken tyvärr varit ringa. För att ytterligare stimulera till ökat utnyttjande av film och bildband har överstyrelsen även utarbetat pedagogiska anvisningar i ämnet, som tillställas skolorna. överstyrelsen för yrkesutbildning har för närvarande möjlighet att för främjande bland annat av användningen av undervisningsfilm delvis anlita förenämnda anslag för yrkespedagogisk reformverksamhet, som funnits från och med budgetåret 1949/50 och som för budgetåret 1954/55 uppgår till 50 000 kronor. Det är angeläget att ett dylikt anslag även framgent ger möjlighet att stödja initiativ till effektivisering av undervisningsmetoderna. c) Laboratorieutrustning och övrig undervisningsmateriel Vid de tekniska gymnasierna och fackskolorna äro laborationer en mycket anlitad undervisningsform i ett flertal ämnen. Laborationsövningarnas stora betydelse för att göra undervisningen åskådlig och levande samt för

109 att befästa kunskaperna är generell för olika former av utbildning. Laborationsövningar bidraga också att bibringa eleverna bättre förståelse för naturvetenskapliga lagar och begrepp. Liksom konstruktionsövningarna i vissa tekniska tillämpningsämnen äro laborationerna därtill i hög grad ägnade att mobilisera elevernas aktivitet och självverksamhet och att utveckla deras observationsförmåga, praktiska handlag och uppfinningsförmåga. Det är även nödvändigt att de blivande ingenjörerna ingående få studera verkningssätt och skötsel av maskiner och apparater, som de sedan få att göra med på arbetsplatserna. De måste också få viss färdighet att utföra sådana prov och undersökningar som förekomma på försökslaboratorier för material- och driftskontroll, vid leveransprov etc. För att bibringa eleverna den rätta förståelsen för och tillräcklig färdighet i sådana undersöknings- och provningsförfaranden måste lärarens framställning eller litteraturstudierna kombineras med praktiska försök i tillräcklig omfattning på laboratorierna. Laborationer förekomma nu i ett flertal ämnen, ehuru i mycket olika omfattning allt efter ämnets art. I de gamla tekniska elementarskolorna förekommo knappast några laborationer i andra ämnen än i kemi. Kemi på den kemitekniska linjen är fortfarande det mest omfattande laborationsämnet. Även i den allmänna kurs i kemi, som läses i första klassen å samtliga gymnasielinjer, ingå kemiska laborationer. Samtliga tekniska gymnasier måste därför vara utrustade med kemiskt laboratorium. Detsamma gäller i fråga om laboratorierna för fysik, i vilket ämne laborationer likaledes spela en viktig roll vid undervisningen såväl i första som i andra klassen. Välutrustade elektrotekniska och teletekniska laboratorier måste givetvis finnas vid de läroverk, som ha motsvarande facklinjer, men för undervisning i allmän elektricitetslära och i vissa fall i en allmän kurs i elektroteknik måste även övriga facklinjer utrustas med för sistnämnda ämnen erforderliga laboratorier. Samtliga tekniska läroverk behöva dessutom ett materialprovningslaboralorium för undervisningen i materiallära och hållfasthetslära. För den byggnadstekniska linjen erfordras ett särskilt byggnadstekniskt laboratorium för olika prov och undersökningar på förekommande byggnadsmaterial och -konstruktioner. I undervisningen vid de maskintekniska linjerna i ämnet kraft- och värmeteknik ingår ett rätt omfattande laborationsprogram med tillämpning på värmeanläggningar samt värmemotorer och arbetsmaskiner av olika slag. För den flygtekniska linjen tillkommer ett flygtekniskt laboratorium. Undervisningen i verkstadsteknik för eleverna på maskintekniska linjen har hittills i allmänhet icke bedrivits med tillräckligt stöd av laborationsövningar. I vissa fall sammanhänger detta med att nödig maskin- och apparatutrustning icke funnits. Till en sådan hör dels utrustning för värmebehandling och för metallografiska prov, dels en uppsättning av de van-

110 ligaste verktygsmaskinerna. Åtminstone för den gjuteritekniska linjen kommer därtill ett gjuterilaboratorium. Såvitt utredningen kunnat finna har laboratoriernas viktiga funktion vid ingenjörsutbildningen blivit beaktad vid de tekniska läroverkens undervisning i den mån detta möjliggjorts med hänsyn till disponibel tid och tillgänglig utrustning. En successiv nyanskaffning för komplettering pågår. För att laborationerna skola kunna bli ett effektivt stöd för de tekniska studierna kräves att laboratorieutrustningen motsvarar rimliga krav i fråga om tillgång till viktigare maskiner och apparater samt deras tidsenlighet. En viss successiv förnyelse av utrustningen måste äga rum, om undervisningens nivå skall kunna upprätthållas. De tekniska läroverkens utrustande med nödiga laboratorier och deras förnyelse draga avsevärda kostnader. Vissa icke obetydliga bidrag i form av maskiner m. m. ha lämnats från intresserade industriföretag. Åtminstone tidigare voro icke heller donationer och gåvor i penningar från enskilda ovanliga. I samband med tillkomsten av några av de nyare läroverken har från vederbörande kommun eller landsting större eller mindre belopp anslagits för utrustningen. Till övervägande del ha emellertid läroverkens utrustning bekostats av statsmedel. Det i riksstaten uppförda anslaget för ändamålet: Högre tekniska läroverk : Materiel, böcker m. m. upptar dels vissa poster till böcker, samlingar, undervisningsmateriel samt materiel till laborationer m. m., dels en post till laboratorieutrustning (tab. 26). De förstnämnda posterna fördelas i viss proportion mellan de olika läroverken, vilka år från år kunna påräkna ungefär oförändrat belopp, frånsett en viss med hänsyn till förändringarna i det allmänna prisläget motiverad justering. Posten till laboratorieutrustning upptar däremot mycket olika belopp för de skilda läroverken, allt efter de varierande nyanskaffningsbehoven. Nya läroanstalter få sålunda lejonparten. En del av de tekniska läroverken ha tämligen väl utrustade laboratorier, även om önskemål om kompletteringar finnas, som vänta på att bli tillgodosedda. Några av de nyare skolorna ha ännu icke hunnit anskaffa den nödvändiga utrustningen. För vissa av laboratorierna ha en del av skolorna otillfredsställande utrustning, önskvärt vore att upprustningen av sådana skolor kunde ske i snabbare takt, än vad som är möjligt med anslag av den storleksordning, som hittills plägat beviljas. Särskilt äro bristerna i utrustning mycket stora i fråga om de verkstadstekniska laboratorierna. Flera av skolorna sakna för närvarande praktiskt taget möjlighet att anordna laborationer såsom stöd för undervisningen i verkstadsteknik, en svaghet som snarast möjligt måste avhjälpas. Ofta har lokalbrist utgjort hinder för att åstadkomma den nödvändiga upprustningen av nämnda laboratorier. Det må emellertid även framhållas att en nyuppsättning i större omfatt-

Ill Tabell 26. Anslag till Högre tekniska läroverk: Materiel, böcker m. m. budgetåren 1943/44—1953/54 Budgetår

Böcker, samlingar och undervisningsmat., materiel m. m. till laborationer samt materiel m. m. till verkstad

1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54

53 300 58 600 65 500 68 300 80 600 94 300 97 600 113 600 126 400 147 000 155 000

45 000 210 000 210 000 155 000 296 000 348 300 423 000 421 000 228 200 283 000 275 000

Summa

1 060 200

2 894 500

Laboratorieutrustning m. m.*

(150 000) (150 000) (100 000) ( 40 000) (100 000) (180 000) (180 000)

(900 000)

Summa

98 300 268 600 275 500 223 300 376 600 442 600 520 600 534 600 354 600 430 000 430 000 3 954 700

* Inom parentes angivna siffror beteckna den del av anslagsmedlen, som i form av ett särskilt anslag utgått till högre tekniska läroverket i Stockholm.

ning av exempelvis maskinutrustningen för ett laboratorium alltid kräver en icke ringa tid, även om lokal och erforderliga medel finnas tillgängliga. Planeringen och inköpen måste nämligen verkställas av skolans rektor och lärare på fritid. Dessförinnan måste vederbörande ha införskaffat olika uppgifter och offerter för val av lämpliga maskintyper och -storlekar etc. Det kan icke vara lämpligt att söka forcera dessa ärenden så att mindre väl genomtänkta anskaffningar vidtagas. I betraktande jämväl av nyss anförda synpunkter synes — med undantag för de ovan antydda fallen — den takt, i vilken upprustningen under de senaste åren med hänsyn till de beviljade anslagen kunnat ske, ha varit i stort sett tillfredsställande. Beträffande dispositionen av de belopp som för berörda ändamål tilldelats de skilda skolorna gällde intill budgetåret 1933/34 den bestämmelsen, att anskaffning av apparater eller maskiner till pris överstigande 400 kronor skulle underställas skolöverstyrelsen, som då var centralmyndighet, för godkännande. Nämnda år föll denna bestämmelse bort. Sedan dess sker anskaffningen av maskiner och övrig utrustning utan den centrala ledningens kontroll. Förhållandet i detta fall är sålunda väsentligt avvikande från vad som exempelvis gäller i fråga om centrala verkstadsskolor och kommunala skolor för yrkesundervisning. Det kan innebära vissa fördelar att skolorna på så sätt ha frihet att planera och utrusta sina laboratorier som de finna bäst. En anpassning efter förhandenvarande lokala förhållanden kan därigenom lätt ernås. Å andra sidan får man givetvis mindre säkerhet för att vid skilda skolor gjorda erfarenheter i avseende å olika laboratorieutrustningars lämplighet bli tillgodogjorda för det tekniska undervisningsväsendet i gemen. Några uppenbara olägenheter som

112 direkt följd av att laboratoriernas utrustning kan planeras och genomföras utan överstyrelsens för yrkesutbildning hörande ha dock icke påvisats för utredningen. Vi anse därför icke skäl finnas att föreslå någon ändring i nu tillämpad ordning. För undervisningen i de allra flesta ämnena vid en teknisk läroanstalt är tillgången till åskådnings- och demonstrationsmateriel av stor vikt. De högre tekniska läroverken ha i allmänhet omfattande samlingar av undervisningsmateriel, som emellertid delvis mycket fort föråldras. Detta gäller såväl apparater, modeller av maskiner eller maskindelar etc. som ritningar, planscher, tabeller m. m. En successiv utgallring av föråldrad materiel och en motsvarande nyanskaffning måste därför nödvändigtvis äga rum. I detta avseende ha skolorna haft vissa svårigheter till följd av alltför små anslag. De vid språkundervisningen i en del andra skolor använda grammofoninspelningarna kunna med fördel utnyttjas även vid de tekniska läroverken. Även olika typer av magnetofoner kunna komma till användning där vid undervisning i språk. För att eleverna skola få tillfälle till övningar framför bandapparaten såsom avsikten är, bör helst mer än en apparat finnas att tillgå. Skolradion har helt naturligt ej samma betydelse för här ifrågavarande undervisning som för undervisningen i de allmänna skolorna. Emellertid bör den självfallet kunna erbjuda åtskilligt av intresse även för undervisningen vid tekniska skolor. Den erforderliga utrustningen bör därför finnas vid varje skola. Vid några skolor ha vissa radiokurser upptagits på band och sedan kommit till god användning under språklektionerna. Det får förutsättas att televisionen så småningom även här i landet skall k u n n a erbjuda sina tjänster till skolorna. Vilken betydelse den kan komma att få för den tekniska undervisningen är svårt att nu förutse. Varje möjlighet till ökad åskådlighet vid undervisningen bör tillvaratagas såsom ett effektivt medel för befästande av de meddelade kunskaperna. 10. Införandet av nya ämnen Vi ha tidigare omnämnt såsom ett önskemål, att den blivande ingenjören redan under skoltiden får göra bekantskap med de grundläggande principerna för arbetsledningen och får någon insikt om de krav, som ställas på en dugande ledare i allmänhet. Det betonades även, att den studerande måste bibringas förståelse för samt vilja och förmåga till samarbete med andra. Enligt vår uppfattning är det icke genomförbart att i de tekniska gymnasiernas ingenjörsutbildning samtidigt syfta till någon egentlig utbildning av arbetsledare. Däremot bör varje blivande ingenjör så vitt möjligt h a fått åtminstone en orientering om de psykologiska faktorer, som

113 ofta mer än materiella förhållanden kunna bli avgörande för effektivitet och trivsel på arbetsplatsen. Vi föreslå därför, att arbetspsykologi införes såsom nytt läroämne på timplanen i högsta klassen för samtliga facklinjer. Åtminstone tills vidare torde ämnet böra ges en ganska begränsad omfattning, förslagsvis en veckotimme. Undervisningen bör ordnas med praktiska tillämpningsexempel på situationer, som möta på arbetsplatsen, och i andra former, som förutsätta aktivitet även från elevernas sida. Huvudsyftet med undervisningen i detta ämne med den korta tid, som kan disponeras, bör vara att ge eleverna en första intresseväckande orientering på området. Flertalet ingenjörer inom produktionen få under sin verksamhet på ena eller andra sättet kontakt med arbetsstudiefrågan. Det är därför önskvärt, att den tekniska utbildningen inom vissa facklinjer även inrymmer något om arbetsstudier, deras mål, förutsättningar och metoder. Ämnet är numera emellertid omfattande och kräver specialutbildning, som hittills i allmänhet måst äga rum efter avslutad teknisk utbildning. Så torde få ske även i fortsättningen. Den översiktliga undervisning i ämnet, som kan tänkas medhinnas inom ingenjörskursen vid ett tekniskt gymnasium, bör, liksom hittills varit fallet, kunna ingå i undervisningen i något av de på timplanen upptagna fackämnena, exempelvis verkstadsteknik eller företagsekonomi (merkantil-teknisk linje). I ett fall synes emellertid undervisningen i arbetsstudieteknik böra bli mera omfattande, nämligen inom den föreslagna nya facklinjen för produktionsteknik, där ämnet även bör uppföras på timplanen. Oavsett vilken ställning läran om arbetsstudier har i undervisningsplanen är det av grundläggande betydelse, att eleverna bibringas full förståelse för den stora roll de psykologiska faktorerna spela, då det gäller arbetsstudiernas framgångar och misslyckanden i den praktiska tillämpningen. Stor vikt har vid redogörelsen för ökade krav beträffande undervisningen lagts vid önskemålet, att ingenjörsutbildningen även direkt tar sikte på ingenjörens kommande insats såsom samhällsmedborgare. Bland annat framhölls i nämnda sammanhang att ehuru undervisningen i samhällskunskap ägnats ökad uppmärksamhet vid de tekniska gymnasierna under senare år, vore dock den undervisning, som nu förekommer, i knappaste laget. Enligt utredningens mening bör ämnet samhällslära införas vid samtliga tekniska gymnasier och förläggas till sista årskursen. Till de motiv för ökad undervisning i samhällskunskap som här ovan och i ett föregående avsnitt anförts har tillkommit ytterligare skäl utifrån andra synpunkter för den föreslagna förstärkningen av undervisningen i ämnet. I en utredning angående »Vidgat tillträde till högre studier» av Folke Schmidt (SOU 1952: 29) har föreslagits att vid intagning till högre studier skall med studentexamen likställas bland annat avgångsexamen vid tek8—504565

114 niskt gymnasium. Som ett villkor för denna likställdhet har föreslagits att i tekniska gymnasiernas högsta klass skall införas ämnet nutidshistoria och samhällslära. I ämnets historiska del skulle huvudvikten läggas vid den kulturella, sociala och ekonomiska utvecklingen under 1800- och 1900-talen. De nuvarande samhällsorienterande ämnena på gymnasiernas timplan såsom samhällskunskap och nationalekonomi skulle uppgå i det föreslagna ämnet. Förslaget vann i allmänhet de olika skolornas gillande. Visserligen uttalades från åtskilliga tvivel om möjligheterna att kunna bereda tid för den historiska undervisningen, men flertalet tillstyrkte förslaget. Även Tekniska läroverkens lärarförbund förklarade sig intet ha att erinra mot att ämnet nutidshistoria och samhällslära infördes i den omfattning utredningsmannen föreslagit, nämligen fyra veckotimmar i högsta klassen. Därvid förutsattes att i detta timantal, såsom utredningsmannen anfört, de kurser av samhällsorienterande art, som nu studeras, finge inräknas. Även överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrkte förslaget. I sitt remissyttrande i ämnet den 5 december 1952 anförde utredningen bland annat att den vore på det klara med att allmänorienteringen i tekniska gymnasiet även av andra skäl än med hänsyn till tillträdet till högre studier borde förstärkas och att utredningen intet hade att erinra mot förslaget i berörd del. I timplanerna för samtliga facklinjer vid de tekniska gymnasierna bör sålunda i högsta klassen nutidshistoria och samhällslära upptagas med fyra veckotimmar. I övrigt synes ingen anledning finnas att föreslå införandet av nya ämnen, som böra kunna vara gemensamma för samtliga linjer. Däremot ha vi i förslagen till timplaner för vissa av linjerna infört åtminstone delvis nya läroämnen. Undervisningen inom den merkantil-tekniska linjen är mer än inom de övriga inriktade på språkutbildning. Språken böra i fortsättningen erhålla minst samma timantal som för närvarande. En viss förstärkning av den merkantila utbildningen synes böra åstadkommas i vad rör undervisningen i export- och importhandel. Undervisning om hithörande frågor meddelas givetvis enligt nu tillämpade undervisningsplaner, ehuru i starkt begränsad omfattning. Med den utveckling, som hittills skett och allt mer eftersträvas inom industrins exportgrenar, föreligger behov av en ökad undervisning på den merkantil-tekniska linjen om exportförhållanden. Med nämnda undervisning bör med fördel kunna förenas viss undervisning i importhandel. De ingenjörer, som utexamineras från linjen i fråga, böra k u n n a göra exportindustrin goda tjänster inom respektive företags exportsektioner eller som representanter på exportmarknaden. Den avsedda förstärkningen av nämnda undervisning behöver icke nödvändigtvis förutsätta att något nytt ämne införes i timplanen. Syftet kan

115 även vinnas genom att mera tid anslås för ämnet företagsekonomi, inom vilket för närvarande undervisning om försäljningsorganisation och marknadsundersökning samt utrikeshandelns organisation m. m. meddelas. Ämnet företagsekonomi är emellertid så vittomfattande att det kan befaras, att exporttekniken och de speciella förhållandena på olika exportmarknader etc. alltjämt komma att inta en undanskymd ställning i undervisningen. För eleverna kan det vara av värde att ha ett betyg i exportteknik. Det k a n också vara av viss betydelse, då det gäller att anställa ingenjörer, som skola ägna sig åt exportsidan inom ett företag, att av betyg eller undervisningsplaner kunna bedöma vederbörandes speciella utbildning för uppgiften. Utredningen vill med hänsyn till här anförda synpunkter förorda att i timplanen för den merkantil-tekniska linjen upptages ett nytt ämne benämnt export- och importteknik med två veckotimmar i högsta klassen. Inom den maskintekniska linjen skall ju den tekniska fackutbildningen avse dels den konstruktiva sidan av maskintekniken: teoretiska grunder, beräkningar, konstruktion, utföringsformer av maskiner och maskinanläggningar för olika ändamål, dels den produktiva sidan, främst verkstadstekniken. Uppdelningen av förstnämnda del av undervisningen på olika ämnen i timplanen är rätt varierande liksom ämnesbeteckningarna. Ibland upptages endast ämnet maskinteknik på timplanen. Kombinationen maskinteknik och maskinritning förekommer även. En uppdelning i maskinelement med ritning samt maskinlära och maskinritning har också använts. Nyare kombinationer äro t. ex. maskinelement, transportanordningar samt kraft- och värmeteknik eller maskinelement samt kraft- och värmeteknik. Olika synpunkter kunna självfallet göras gällande i denna sak och det är icke heller någon nödvändighet att ha samma beteckningar över hela linjen. Å andra sidan kan den nuvarande ordningen verka rätt förvirrande, om någon vill göra jämförelser exempelvis mellan betyg från olika läroverk. Det vore därför önskvärt att få en viss enhetlighet till stånd, även om detta — med de många olika uppfattningar, som synbarligen hävdas — måste förutsätta att de flesta skolorna nödgas i ena eller andra avseendet något moderera den ämnesuppdelning, som de ansett vara den lämpligaste. Vi ha ansett lämpligt att föreslå en uppdelning, varigenom läran om maskinelement och dess tillämpningar på allmänna mekaniska maskinkonstruktioner skiljes från läran om ånganläggningar, värmemotorer, pumpar, fläktar och kompressorer m. m. Den konstruktiva delen av läran om transportanordningar skulle föras till den förstnämnda av ovanstående två ämnesgrupper, medan transportmedlens användning föres till ämnet verkstadsteknik. Såsom lämpliga ämnesbeteckningar för de tvenne grupperna har utredningen i förslaget till förebild för timplan upptagit dels maskinelement och konstruktionsteknik dels kraft- och värmeteknik.

116 Den första ämnesbeteckningen och -kombinationen är ny. En fördel med denna kombination synes vara att sedan beräkning, konstruktion, utföringsformer m. m. av de allmänna mekaniska rörelseelementen och maskinelementen i övrigt genomgåtts (i klass II) kommer en tillämpning därpå under senare delen av samma ämneskurs i form av mekaniska konstruktionsuppgifter, som allt efter elevernas val kunna avse t. ex. transportanordningar såsom traverser, telfrar, kranar e t c , eller delar till verktygsmaskiner eller krossmaskiner, eller vevrörelser, växellådor, backslag m. m. dylikt. Den färdighet, som eleven uppnår i dylika allmänna mekaniska konstruktioner, är särskilt värdefull för en blivande konstruktör. Det betyg, som förvärvas i ämnet maskinelement och konstruktionsteknik bör därför också kunna bli till god ledning för bedömandet av vederbörandes lämplighet för konstruktionsarbete. Vid de ämneskombinationer, som hittills tillämpats, har någon motsvarande ledning av betygen knappast varit möjlig att få. En annan fördel med den föreslagna uppdelningen kan vara, att de maskintekniska fackämnena därmed kunna fördelas på olika lärare med hänsyn till deras speciella inriktning i avseende å intresse, studier eller föregående praktisk erfarenhet.

11. Studietiden Sedan vi i det föregående diskuterat en rad åtgärder, som alla syfta till att underlätta anpassningen av undervisningen vid de tekniska gymnasierna efter den tekniska och industriella utvecklingen och med hänsyn till de ökade krav i övrigt, som ställas på ingenjörsutbildningen, vill vi nu upptaga frågan om studietidens längd till prövning. Frågan är givetvis synnerligen betydelsefull. De tekniska gymnasiernas lärokurs omfattar tre läsår om 270 dagar, vartdera fördelat på en hösttermin och en vårtermin. Ledigheterna under terminerna, t. ex. vid påsk och pingst, inräknas i nämnda 270 dagar. Under den övriga delen av året äro allmänna ferier, omkring två veckor vid julhelgen och den återstående tiden under sommaren. Här kan erinras om att undervisningen vid de tekniska fackskolorna med dagundervisning i regel omfattar endast två läsår, varvid läsåret dock är något längre eller 280 dagar. De tekniska elementarskolor, som på sin tid ombildades till gymnasier eller fackskolor, voro treåriga. Spörsmålet om en förlängning av lärotiden var dock tidigt uppe till diskussion. Sålunda uttalades önskemål vid en diskussion rörande de tekniska elementarskolorna under teknikermötet i Stockholm 1897 om att lärjungarna efter den treåriga kursen borde få tillfälle att, om de så önskade, under ytterligare ett år idka mera speciella fackstudier. Även åsikten att lärotiden obligatoriskt borde utsträckas till fyra år för alla lärjungar hade förespråkare vid tillfället. Ä andra sidan

117 framhölls, att den treåriga lärokursen vore tillräcklig. Något senare framförde styrelsen för tekniska elementarskolan i Malmö förslag till Kungl. Maj :t om lärokursens förlängning. Framställningen vann emellertid icke understöd av de övriga skolstyrelserna och föranledde ingen vidare åtgärd. 1907 års »kommitté för den lägre tekniska undervisningens ordnande» framhöll såsom en av grundsatserna för kommitténs förslag att lärokurserna — av flera anförda skäl — måste vara korta. Kommittén ansåg sig böra bestämt tillbakavisa tanken på en förlängning av lärokurserna från tre till fyra år. Den ansåg tvärtom, att en inskränkning till tiden i den dåvarande lärokursen icke blott vore önsklig utan även möjlig. (1907 års kommittés betänkande utmynnade som bekant i förslag om införande av tvååriga fack skolor i stället för de treåriga tekniska elementarskolorna). Allt emellanåt ha även röster höjts för att studietiden vid de tekniska gymnasierna borde ökas. Det ligger givetvis nära till hands att tänka på en sådan åtgärd, om, såsom här är fallet, arbetsbelastningen på eleverna redan är mycket stor, medan nya ämnen ändock måste beredas utrymme. En period av stark utveckling och nya problem inom teknik och vetenskap har alltid åtföljts av krav på studietidens förlängning på olika stadier. Genom att öka lästiden till exempelvis fyra år skulle det otvivelaktigt bli lättare att bereda plats för de nya moment i undervisningen, som böra tillkomma, utan att arbetet blir alltför betungande för eleverna. Om en forcering i undervisningen kan undvikas och tillräcklig tid kan användas för repetition ökas även självfallet förutsättningarna för att eleverna skola hinna smälta de genomgångna kurserna och effektivt tillgodogöra sig undervisningen. Otvivelaktigt är det så, att kurserna i vissa fall äro ganska koncentrerade och forcerade. Detta gäller för att nämna ett exempel matematikkursen, som syftar till en kunskapsnivå, som icke ligger lägre än fordringarna för betyg i matematik med specialmatematik å reallinjen, men som disponerar färre timmar än som ägnas åt nämnda ämnen i realgymnasiet. På liknande sätt är undervisningen även i andra viktiga ämnen starkt koncentrerad. Här bör dock erinras om, att de kurser, som medhinnas under den tid, som är anslagen för de grundläggande ämnena matematik och fysik, befästas och kompletteras genom den mångsidiga tillämpningen av nämnda ämnen vid undervisningen i de tekniska ämnena. Huruvida ökningen i tid vid en fyraårig kurs skulle till nämnvärd del kunna komma matematiken och övriga grundläggande ämnen tillgodo är ganska tvivelaktigt. Såsom ett skäl för förlängning har anförts, att medelåldern hos eleverna sjunker allt eftersom gymnasieorganisationens utbyggnad medför minskad konkurrens om elevplatserna. Det har även sagts, att medelåldern blir lägre, sedan enhetsskolan genomförts, då ett stort antal elever i 16-års åldern skulle direkt från 9 g övergå till de tekniska gymnasierna. Den

118 förutsagda ålderssänkningen skulle medföra, att eleverna skulle förete mindre mognad och lämplighet för studier än för närvarande. Denna ålderssänkning skulle till fördel för undervisningen kompenseras genom införandet av ett fjärde studieår. Elevernas större mognad skulle särskilt under kursens sista år medföra gynnsamma studieförutsättningar. Det har samtidigt även framhållits, att denna större mognad skulle vara förmånlig även vid inträdet på arbetsmaknaden efter ingenjörsexamen. I det föregående har praktikfrågan berörts. Även dess lösning skulle främjas genom en utsträckning av lärotiden utöver de tre åren, då härigenom ytterligare en sommars ferier kunna utnyttjas för praktik. Det har även framförts förslag om att, vid en ökning av kursen till fyra år, läsåret borde avkortas till exempelvis åtta månader i syfte att bereda ännu större möjlighet för eleverna att komplettera sin praktik före examen. Styrelsen för Tekniska läroverkens elevförbund (TLE) har i skrivelse den 19 januari 1953 till utredningen framhållit fördelarna med en utökning av lärotiden från tre till fyra år. Styrelsen anser att ett fyraårigt gymnasium med 8 månaders läsår och i stort sett oförändrade kursplaner skulle innebära en lugnare studietakt och ökad tid för självständiga studier. Andra fördelar vore: 1. En tillfredsställande lösning av det nu, och även i framtiden, aktuella problemet med inryckningsdatum för de värnpliktiga skulle k u n n a åstadkommas. 2. Nya möjligheter skulle öppna sig för en godtagbar lösning av det sedan länge omdebatterade problemet angående praktiktidens längd före avlagd ingenjörsexamen. 3. Standarden på ingenjörsexamen från de högre tekniska läroverken skulle härigenom öka. 4. En trolig standardsänkning vid de tekniska gymnasierna till följd av den vid enhetsskolans införande sannolika minskningen av kunskapsmåttet hos de inträdessökande skulle kunna uppvägas genom den längre studietiden. Styrelsen för elevernas förening har uppehållit sig närmare endast vid punkt 2 och förordat följande: Praktikfordringarna för inträde (2 månader) ändras icke. Under sommarferierna användas varje år 3 månader till effektiv praktik, för vilken eleven skall lämna skriftlig redogörelse vid höstterminens början. Eleverna få då sammanlagt minst 11 månaders praktik i stället för nu minst 6 månader före ingenjörsexamen. I vad mån styrelsens för elevföreningen uttalande är uttryck för någon mera allmän övertygelse bland eleverna är ovisst. Särskilt innehållet i 4:e punkten ger anledning till vissa tvivel på att uttalandet verkligen återger en uppfattning, som eleverna själva bildat sig. Då emellertid även från annat håll inför utredningen framförts liknande motiv för lärokursens ut-

119 ökning, anse vi oss dock böra framhålla, att det givetvis icke finnes någon anledning för utredningen att vid bedömandet av lämpliga reformer av de tekniska gymnasiernas undervisning utgå ifrån att enhetsskolans genomförande skulle medföra någon standardsänkning för de tekniska gymnasierna. Förslaget om 4-årig lärokurs med 8 månaders läsår för att bereda tillfälle till längre praktik under sommarmånaderna har också från annat håll framförts inför utredningen. Därvid har särskilt betonats, att någon utökning av kursens innehåll ej avsågs, att praktiktidens förlängning vore ett huvudmotiv samt att förlängningen av lärotiden endast uppginge till 5 månader och icke ett helt år. Härtill kan anmärkas att de 5 månadernas förlängning dock skulle försena elevernas utträde i förvärvslivet med praktiskt taget j ä m n t ett år. Då man diskuterar att i de tekniska gymnasierna införa 8 månaders läsår i stället för det nuvarande på 9 månader, bör framhållas, att en sådan åtgärd även skulle föranleda en förkortning av läsåret i de tekniska fackskolorna till 8 månader. Olika läsår i gymnasierna och fackskolorna ha nämligen, förklarligt nog, visat sig medföra så stora olägenheter i flera avseenden, att man enstämmigt framhållit som ett önskemål från skolhåll, att de olikheter häruti, som för närvarande finnas, bli utjämnade. I samband med behandlingen av frågor rörande de tekniska fackskolorna (kap. VI) föreslås också införandet av ett normalläsår om 270 dagar även i samtliga fackskolor. Det kan möjligen vara av visst intresse i detta sammanhang, att styrelsen för tekniska läroverket i Stockholm föreslagit, att den 3-åriga lärokursen vid byggnadstekniska fackskolan i Stockholm, där första året är ett normalläsår men andra och tredje åren äro förkortade för att bereda eleverna tillfälle till praktik, skall utbytas mot en 2-årig lärokurs med två normalläsår på 270 dagar samtidigt som praktikfordringarna för examen ökas från IVa till 2 år. Styrelsen anför bland annat, att den föreslagna omorganisationen ur administrativ synpunkt skulle innebära påtagliga fördelar. I nämnda fall förordar man sålunda efter många års erfarenhet en koncentration av utbildningen från 3 till 2 läsår med en mindre förkortning — 30 dagar — av totala lärokursen. Även om det givetvis bör beaktas, att förhållandena i nämnda fall och då det gäller fråga om förkortade läsår vid gymnasierna icke äro direkt jämförliga, synes styrelsens ovannämnda förslag angående lärokursens indelning och längd i varje fall böra tilläggas viss principiell betydelse även vid bedömningen av motsvarande frågor i avseende å gymnasiekursen. Vi få anledning att i det följande ytterligare beröra förslaget om 4-årig lärokurs med förkortade läsår. Vad elevföreningens styrelse anfört om att en ökning av lärotiden till 4 år med i stort sett oförändrat kursinnehåll skulle innebära en lugnare

120 studietakt och ökad tid för självständiga studier äger otvivelaktigt sin riktighet. Ehuru, som ovan anförts, en utökning av lärotiden skulle göra det lättare att kunna beakta olika krav och önskemål beträffande utbildningen, tala emellertid även åtskilliga skäl mot att studietiden förlänges. Man har vid inrättandet av de tekniska gymnasierna velat skapa en motsvarighet till gymnasielinjerna vid de högre allmänna läroverken. Lärotiden är också densamma. Det synes principiellt böra eftersträvas att de tekniska gymnasierna alltjämt skola behålla sin plats såsom en gymnasial utbildningslinje i vårt skolsystem. Det måste även vara av vikt, att denna linjes förutsättningar att draga till sig sin anpart av de studerande ej försämras. Det måste emellertid befaras att så skulle bli följden, om denna linje bleve ett år längre än de övriga och ett år längre än den för närvarande är. Att närmare bedöma huru stark återverkan skulle bli på rekryteringen kvantitativt och kvalitativt låter sig dock icke göra. Den tekniska gymnasielinjens hittillsvarande utformning har gjort det möjligt för de av dess elever, som så önskat, att övergå till högskolestudier, t. ex. vid teknisk högskola, utan att de förlorat någon tid på grund av att de valt vägen över tekniskt gymnasium. Viss risk att denna möjlighet skall omintetgöras genom en utökning av lärotiden till fyra år föreligger, enär det icke med säkerhet kan förutsättas, att högskolemyndigheterna skulle medgiva övergång till högskola utan särskilda villkor efter fullgjorda tre år av den fyraåriga kursen, även om de för högskolestudierna grundläggande ämnena kunde avslutas i tredje klassen. Om dylikt medgivande ändock kunde påräknas, skulle vederbörande icke såsom nu är fallet kunna räkna med att efter tre års gymnasiestudier som en etapp på vägen avlägga en för deras framtid värdefull ingenjörsexamen. För inånga, som ej med visshet kunna redan vid övergången till de gymnasiala studierna överblicka sina möjligheter att efter gymnasiet genomgå högskolan, innebär det en trygghet att välja vägen över den tekniska gymnasielinjen, då dess ingenjörsexamen under alla förhållanden ger en god start i förvärvsarbetet, om eventuella planer på högskolestudier ej fullföljas. I detta sammanhang bör även erinras om att en inbördes avvägning med avseende på undervisningstiden gjorts mellan å ena sidan de tekniska gymnasierna och å andra sidan de tekniska fackskolorna. Den kortare lärotiden vid de senare (2 år) kompenseras bland annat av större inträdesfordringar i fråga om praktik (2 å r ) . Utbildningsresultatet i de tekniska ämnena k a n anses vara i stort sett likvärdigt i de båda skolformerna. Vid en förlängning av studietiden i gymnasiet till exempelvis 4 år måste antingen motsvarande utsträckning ske vid fackskolan eller också får man godtaga, att nuvarande jämnställdhet i tekniskt avseende mellan de båda skolformerna försvinner. Några krav utifrån andra synpunkter på förlängning av studietiden vid fackskolorna ha icke framkommit, varför en

121 sådan förlängning icke torde vara aktuell. Det synes som om pariteten mellan skolformerna ej längre skulle kunna bibehållas, om lärotiden vid gymnasiet förlänges. Med den återverkan detta skulle få på meritvärdet av fackskolans ingenjörsexamen skulle fackskolornas möjligheter att hävda sig i konkurrens med gymnasierna ytterligare försämras. En tillbakagång för fackskoleorganisationen kan då säkerligen befaras, vilket vore till uppenbar nackdel för industrin, som har stort behov av de fack skoleingenjörer, som för närvarande utexamineras. Om ett fjärde år införes, hinna eleverna i allmänhet icke bli färdiga med kursen så tidigt, att de kunna göra sin värnplikt, då deras årsklass normalt inkallas. De bli i regel försenade ett antal år, vilket ur flera synpunkter är ofördelaktigt. I bästa fall äro de, som redan vid 16 å 17 år vinna inträde vid gymnasiet, sedan färdiga att söka sig ut på arbetsmarknaden efter fyllda 22 ä 23 år. Flertalet komma att vara åtskilligt äldre. Det torde vara en bland industrins företrädare ganska enstämmig u p p fattning, att det är av stor betydelse, att den unge ingenjören så snart som möjligt kommer i praktisk verksamhet, icke såsom enbart praktiserande elev, utan såsom anställd och att detta sker i så tidiga år, att h a n fortfarande är öppen och fullt mottaglig för nya lärdomar. Detta är nödvändigt för att han rätt skall kunna anpassa sig och skaffa sig de speciella kunskaper och erfarenheter, som fordras som påbyggnad på och komplement till ingenjörsutbildningen i skolan, om han skall kunna bli en duglig ingenjör med framgång i förvärvslivet. Det bör här ännu en gång betonas, att oberoende av studietidens längd i det tekniska läroverket är den mogne ingenjörens kunnande till övervägande del en behållning av hans praktiska verksamhet och egna studier efter examen. Det är därför betydelsefullt för honom att så snart som möjligt finna sitt framtida verksamhetsområde och att få gripa sig an med de speciella studier, dess problem kräva, medan hågen för trägna studier ännu är levande. Svenska teknologföreningens avdelning för teknisk undervisning har i ett skriftligt uttalande den 13 december 1951 till föreningens styrelse framhållit bland annat, att eleverna från de tekniska läroanstalterna måste ut i praktiskt arbete, medan de fortfarande äro unga. Den pågående rationaliseringsprocessen inom industrin kräver en ökad insats av den tekniskt skolade personalen. Då förutsättningarna för en utökning till antalet äro begränsade, måste man öka kvaliteten och rekryteringstiden för de enskilda individerna. »Ett par förlorade ungdomsår kan i det avseendet icke ersättas med ålderdomsår. — Skolans arbete bör därför inriktas på att eleverna vid så unga år som möjligt bibringas så god utbildning, att de med intresse så tidigt som möjligt kan göra en positiv insats på arbetsplatsen.» Kostnadssynpunkten bör givetvis även beaktas. En förlängning kommer att förorsaka ökade kostnader för utbildningen såväl för det allmänna

122 som för den studerande ungdomen. Utan att åtminstone i stora drag utformade planer för undervisningens ordnande, fördelning på olika linjer och totala omfattning upprättas kunna det allmännas merkostnader för erforderliga lokaler med utrustning, lärarlöner och allmänna driftskostnader icke närmare angivas. De ökade årliga kostnaderna torde kunna uppskattas till i runt tal ett par miljoner kronor. Därtill komma ökade kostnader i form av investeringar för nya lokaler med inredning och utrustning samt för anskaffning av undervisningsmateriel. Elevernas kostnader för utbildningen ökas med ungefär en tredjedel, varjämte ett års inkomstbortfall under vissa förutsättningar kan betyda en ytterligare ekonomisk uppoffring. Oavsett kostnaderna torde det endast vara möjligt att tänka sig en successiv utbyggnad under en följd av år av gymnasierna till fyraåriga på grund av svårigheter att skaffa lärare och lokaler. En ökning av lärotiden med ett läsår skulle otvivelaktigt i hög grad underlätta att tillgodose det för dagen aktuella behovet av en komplettering av vissa fackkurser med tekniska nyheter, att införa i undervisningen nya ämnesområden ävensom att beakta vissa av de övriga önskemål, som tidigare berörts. Men hur ställer sig frågan på något längre sikt? Den vetenskapliga och tekniskt industriella utvecklingen kommer säkerligen att fortsätta, kanske med accelererad fart. Även framgent torde ungefär samma problem som i dag göra sig gällande i fråga om behov och möjligheter att i den tekniska utbildningen beakta nya landvinningar inom de gamla tekniska områdena och kanske bereda plats för helt nya områden. Lärotidens ökning erbjuder en utväg för dagen ur vissa av svårigheterna, men kan icke anses innebära någon bestående rationell lösning av de olika problem i samband med ingenjörsutbildningens effektivisering, som frågan här gäller. Lösningen måste sökas efter andra linjer och utredningen har därför också i det föregående framfört förslag om en rad åtgärder, vilka var för sig böra bidraga till och i samverkan kunna leda till den sovring och begränsning av lärostoffet och det förbättrade utbildningsresultat, som eftersträvas. De förebilder till timplaner, som utredningen uppgjort och som återfinnas i nästföljande del av detta kapitel, torde utvisa, att det är möjligt vid en treårig kurs att öka tiden för språk och allmänorienterande ämnen, att införa några nya läroämnen utan att försvaga de grundläggande allmänna ämnenas och huvudfackämnenas ställning. Ändock har utredningen kunnat i nämnda förebilder föreslå en avkortning av arbetstiden i skolan per vecka. Om ovannämnda av utredningen föreslagna åtgärder genomföras, bör frågan om ökning av den stadgade lärotiden för ingenjörsexamen kunna för närvarande avskrivas. En sådan ökning skulle kunna tillstyrkas endast, om det hade kunnat visas att andra åtgärder äro otillräckliga. Det torde icke särskilt behöva framhållas, att vi å andra sidan icke

123 anse en förkortning av den treåriga utbildningstiden till tekniska gymnasiets ingenjörsexamen tänkbar. Vi vill dock här nämna att Eskilstuna fabriksförening i ett yttrande den 15 september 1953 till Eskilstuna stads yrkesundervisningskommitté framhållit att tillkomsten av ett tekniskt gymnasium i staden måste betecknas som ett önskemål av hög angelägenhetsgrad. Beträffande det ifrågasatta gymnasiets organisation framhöll fabriksföreningen, att undervisningen vid maskinfackskolan till sin omfattning närmade sig kurserna vid de tekniska gymnasierna. Om man därför vid fackskolan inrättade en parallellavdelning med ett års kvällsundervisning och två års dagundervisning, skulle man kunna ordna en kursplan, som gåve rum för fullt ut samma kurser, som vid de tekniska gymnasierna. En så anordnad undervisning skulle garantera en fullgod teknisk utbildning och samtidigt skapa möjligheter för förbättrad undervisning i allmänbildande ämnen och därvid främst i fråga om språk. Fabriksföreningens förslag innebär sålunda att lärotiden för gymnasiekursen skulle minskas så att den komme att motsvara ungefär 272 läsår med heltidsundervisning. Att med en sålunda avkortad lärokurs komma till samma resultat i undervisningen i samtliga ämnen som i en treårig gymnasiekurs, om inträdesfordringar i avseende å ålder, förpraktik och förkunskaper äro desamma, är givetvis icke möjligt, även om utbildningen anses k u n n a betecknas såsom »fullgod». Tre fulla läsår får anses vara ett minimum för den kurs, som bör genomgås i tekniskt gymnasium. Vi vill emellertid något ytterligare beröra det av utredningen tidigare fraraförda förslaget, att de skolor, som så önska, skulle få möjlighet att göra försök med växelutbildning. Svårigheten att ordna en sådan utbildningsgång på ett rätt sätt ligger väsentligen i problemet att kunna garantera eleverna en effektivt ordnad planmässig praktik under de därför avsedda perioderna, så att den förlängning av utbildningstiden, som praktikperioderna förorsaka, icke kommer att innebära ett sämre utnyttjande av elevernas tid, än om de liksom nu få ägna motsvarande tid åt förvärvsarbetet efter sin ingenjörsexamen. Samma svårigheter inställa sig alltid, då det är fråga om att i ökad grad bygga på praktiken som underlag för stucierna. Detta gäller sålunda även beträffande det ovannämnda förslaget om införande av 8 månaders läsår i syfte att vid 4-årig lärotid öka elevernas praktiktid före examen med ca 5 månader i förhållande till vad som för närvarande är möjligt. Vid 4-årig utbildningstid med växelutbildning efter det i det föregående som exempel angivna schemat och tre 9 månaders läsår skulle ökningen av praktiktiden bli ännu större. Utbildningstiden kan exempelvis fördelas på följande sätt: 1 läsår (9 mån.) + 2 mån. praktik + Va läsår + 6Va mån. prat tik + V2 läsår + 6V2 mån. praktik + 1 läsår =3 3 läsår (å 9 mån.) + 15 mår. praktik. Därtill skulle komma minst 2 månaders praktik före inträdet i skolan. Sammanlagt skulle eleverna i detta fall alltså få minst

124 17 månaders praktik före examen. Om såsom främsta skäl för en förlängning av studietiden anföres behovet av bättre och mera omfattande praktik före examen bör alltså förslaget om växelutbildning, som vid 4-årig utbildningstid ger Vi år längre praktik än systemet med 4-årig lärokurs och 8 månaders läsår, ur nämnda synpunkt vara minst lika effektivt, även om viss undervisning i verkstadsarbete skulle vid 4-årig lärokurs kunna införas i skolan. De merkostnader för lärare, lokaler, utrustning e t c , som sistnämnda system skulle förorsaka, uppkomma icke genom införandet av växelutbildning. Vissa svårlösta problem vid avvägningen av lärarnas löner och undervisningsskyldighet, som måste förutses, därest läsåret skulle avkortas till 8 månader, undvikas likaså. Eleverna bli ett år äldre vid examen än vid 3-årig kurs, men ha som kompensation ökat sin praktiktid med 11 månader. Ehuru vi avråda från en förlängning av lärokursen i skolan med hänsyn till de nackdelar, som följa med en sådan åtgärd, anse vi såsom redan anförts önskvärt, att försök med växelutbildning komma till stånd. I de förslag till 4-årig utbildning med 8 månaders läsår, som särskilt varit föremål för diskussion, framhölls uttryckligen, att någon utökning av kursinnehållet icke avsåges, utan detta skulle i stort sett bli oförändrat. Från andra håll ha emellertid även mindre preciserade önskemål om en förlängning av studietiden framkommit, varvid man dock synes ha avsett att därigenom bereda tid till utvidgade studier i ena eller andra avseendet och till nya ämnen på timplanen. Utredningen har också diskuterat möjligheterna för och lämpligheten av att vidtaga åtgärder för att kunna tillgodose sådana vidaresyftande önskemål. Ett förslag till anordnande av en för eleverna helt frivillig påbyggnad av den treåriga lärokursen efter ingenjörsexamen har också utformats och framläggas i kapitel IX. Då frågan om en förlängning av lärokursen fram till ingenjörsexamen bör ses i samband med nämnda förslag till en påbyggnad efter examens avläggande, vill utredningen redan i nu förevarande sammanhang något beröra sitt förslag om normerade påbyggnadskurser, s. k. diplomkurser. Nämnda kurser skulle avse att komplettera undervisningen bland annat vid de tekniska läroverken genom att ge tillfälle till specialutbildning inom områden, som ej äro tillgodosedda genom de ordinarie kurserna för ingenjörsexamen, eller till fördjupade studier i något ämnesområde. De normerade påbyggnadskurserna föreslås omfatta en tid av 4 månader. De tänkas bli anordnade årligen i visst antal eller med längre tids mellanrum, allt efter behov. Mellan ingenjörsexamen och påbyggnadskursen skall obligatoriskt inläggas minst ett halvt års praktik. Om detta halvår efter ingenjörsexamen inräknas i utbildningstiden kominer denna alltså att omfatta 4 år, varav dock ett halvt år representerar anställning i förvärvs-

125 arbete som utexaminerad ingenjör och 4 månader hänför sig till en helt frivillig kurs för dem, som anse sig ha behov av densamma. Fördelarna med en sådan anordning i jämförelse med en förlängning av den obligatoriska studietiden till ingenjörsexamen äro flera. En är att icke någon tvingas till förlängda studier, innan det är klart, att de tre årens kurs ej är tillräcklig och varit lämpligt avpassad efter vederbörandes studieförmåga och förutsättningar i övrigt samt för hans framtida verksamhet. En del har ej förutsättningar att nå så mycket djupare i studierna än vad de tre åren möjliggöra. Å andra sidan är det viktigt att den större eller mindre del av de studerande, som har sådana förutsättningar, ges möjlighet till vidare inträngande i olika specialproblem. Påbyggnadskurser kunna bli av stort värde just för sistnämnda kategori av de tekniska läroverkens elever. Det är ingalunda ovanligt, att ingenjören blir verksam inom ett helt annat område av tekniken än det, på vilket han egentligen inriktat sina studier i gymnasiet. Påbyggnadskurserna kunna då erbjuda en möjlighet för honom att komplettera sina kunskaper inom den del av facket, som han kommit att ägna sig åt. En påbyggnadskurs, som genomgås efter någon tids praktisk verksamhet inom respektive fackområde, bör också kunna ge ett vida bättre utbyte än en motsvarande förlängning av gymnasiekursen. En jämförelse mellan ett system med fyra, för alla elever obligatoriska studieår vid gymnasiet för att kunna avlägga ingenjörsexamen och det av utredningen föreslagna med tre års obligatorisk kurs för ingenjörsexamen jämte en frivillig och valfri påbyggnad, omfattande fyra månader, utfaller utan tvekan enligt vår mening till fördel för det senare systemet. Vi vill emellertid betona, att det med all sannolikhet endast blir en minoritet av de utexaminerade ingenjörerna, som kommer att använda sig av påbyggnadskurserna. Vid en eventuell kombination av en till fyra år utvidgad ingenjörsutbildning och efterföljande normerade påbyggnadskurser skulle påbyggnadsutbildningen få betydligt ökade svårigheter att vinna önskvärd anslutning av elever och förmodligen skulle därför en dylik kombination visa sig helt ogenomförbar. En förlängning av studietiden till ingenjörsexamen kan emellertid icke ersätta den föreslagna påbyggnadsutbildningen på något sätt. Bland annat bör särskilt beaktas, att påbyggnadskurserna komma att få stor betydelse icke endast för dem, som utexaminerats från de högre tekniska läoverken, utan även för utexaminerade från olika slag av kommunala och privata tekniska läroanstalter såsom närmare framgår av redogörelsen för kurserna i kapitel IX. Utredningen har sålunda kommit till den uppfattningen, att de tekniska gymnasiernas kurs bör omfatta tre läsår såsom för närvarande. Försöksvis böra dock perioder av genom skolans medverkan ordnad prak-

126 tik kunna inläggas på lämpligt sätt i kursen, varvid utbildningstiden må i motsvarande mån förlängas. För dem, som så önska, bör lämnas tillfälle till fortsatta, fördjupade eller specialstudier efter ingenjörsexamen genom anordnande av normerade påbyggnadskurser av olika slag. I efterföljande diagram åskådliggöres utbildningsgången i ett par normalfall genom tekniskt gymnasium med diplomkurs. I det ena fallet visas utbildningens gång för elev, som genomgått enhetsskolans klass 9 y. Andra fallet gäller för elev, som genomgått exempelvis 9 g eller 9 a och därvid förvärvat kunskaper i vissa grundläggande ämnen, som motsvara lägst fordringarna för godkänt betyg i motsvarande ämnen i realexamen. Den kortaste totala utbildningstiden, ett halvt års anställning efter ingenjörsexamen inberäknad, i det förstnämnda fallet uppgår till 5 år, medan utbildningen i senare fallet k a n begränsas till 4 år. För jämförelsens skull visas å samma diagram motsvarande normalfall vid fackskolestudier, avslutade med genomgång av diplomkurs. Undervisningen i de tekniska fackskolorna behandlas eljest först i närmast följande kapitel.

D . Timplaner

för

de tekniska

gymnasierna

1. Lärotid I 8 § gällande stadga föreskrives bland annat att läsåret skall, inberäknat tiden för höstterminens inträdes- och flyttningsprövningar, omfatta 270 dagar. Utredningen ifrågasätter icke någon ändring av läsårets längd. Jämlikt bestämmelserna i 12 § skall varje undervisningstimme omfatta 45 minuter där ej överstyrelsen för yrkesutbildning bestämmer annorlunda. Antalet undervisningstimmar i veckan för varje klass skall i medeltal utgöra 40. Detta antal är högre än vad som eljest i allmänhet förekommer vid teoretisk undervisning på jämförligt stadium. Enligt från 1 juli 1953 gällande timplan för 3-åriga realgymnasiets matematiska gren uppgår veckotimantalet till 36,5 veckotimmar i ring I, 35 veckotimmar i ring II och 33 veckotimmar i ring III. Musikundervisningen omfattar en veckotimme i ring III och gymnastikundervisningen 4 veckotimmar i I ring och 3 veckotimmar i II och III ring. Därtill kommer ett antal veckotimmar för dem, som välja frivilligt ämne. Vi ha i ett tidigare avsnitt särskilt rekommenderat tillämpning i ökad utsträckning av undervisningsmetoder, som bland annat syfta till och bygga på en högre grad av självverksamhet från elevernas sida än vid den t r a d i tionella klassundervisningen. Härvid torde en ökning av den för hemarbete använda tiden vara önskvärd. Ur denna synpunkt är det därför av vikt att den schemabundna undervisningen något inskränkes. Då det påi

127 Diplomkurser för ingenjörer som valfri påbyggnad vid högre tekniska läroverk

I

J

I Klass

9y

I K l a s s 9g ( 9 a ) (eller motsvarande)

128 grund av läroämnenas olika art och elevernas mogenhetsgrad egentligen först under andra året och i högre grad under tredje året är möjligt att i större omfattning än för närvarande tillämpa berörda aktivitetsfrämjande metoder, bör undervisningstiden i skolan framför allt avkortas i andra och tredje klasserna. Huruvida en nedskärning av nuvarande timantal kan göras utan att studieresultatet försämras, blir beroende av effektiviteten av de tillämpade metoderna. En minskning i viss grad av den obligatoriska tiden på lärorummet torde dock i varje fall kunna utan risk vidtagas. Då övergången till nya studieformer fordrar viss anpassningstid och då endast erfarenheten kan ge bestämd anvisning om huru den ändrade fördelningen av studietiden mellan skola och hemarbete bör avvägas, är det emellertid tillrådligt att tills vidare gå försiktigt fram, då det gäller att avkorta arbetsveckan i skolan. Utredningen vill därför föreslå att tills vidare i timplanen upptagas för klass I och klass II 39 veckotimmar, och för klass III 38 veckotimmar under höstterminen och 37 under vårterminen. Motsvarande bestämmelse i stadgan bör emellertid så avfattas, att möjlighet finnes för överstyrelsen för yrkesutbildning att framdeles, i den mån erfarenheten talar för lämpligheten därav, fastställa kortare lärotid per vecka, förslagsvis ned till 32 timmar. Försöksvis tillämpning vid viss skola av sålunda avkortad lärotid bör även kunna medgivas av överstyrelsen. Dylika begränsade försök torde kunna giva värdefulla erfarenheter och det synes därför vara av stort intresse att de komma till stånd. 2. De grundläggande ämnenas utrymme i timplanen Till en början bör förutskickas, att de förslag till timplaner, som utredningen framlägger, äro avsedda att tjäna som förebilder vid utarbetande av definitiva timplaner för de olika läroverken. Det är av visst intresse ur såväl de studerandes som ur arbetsgivarnas synpunkter, att undervisningen inom samma facklinjer är i väsentliga stycken likvärdig vid olika skolor. Å andra sidan har det betraktats såsom en fördel, att de olika läroanstalternas naturliga anpassning av undervisningen efter vederbörande orts industris behov kunnat i viss mån beaktas även vid utformningen av timplanerna. Därest anledning anses finnas för någon skola att föreslå smärre ändringar å timplan för skolan jämfört med den av utredningen föreslagna förebilden bör skolan givetvis vara oförhindrad att framföra förslag därom till överstyrelsen för yrkesutbildning, som i sinom tid på förslag av skolans styrelse skall fastställa timplaner för varje läroverk. Det torde icke låta sig göra att framlägga förebilder, som i varje detalj äro tillämpliga för samtliga skolor. Detta har heller icke varit utredningens avsikt att söka göra. En avvägning mellan å ena sidan nöd-

129 vändigheten att i tillräcklig grad bevara enhetligheten i undervisningen och å den andra önskvärdheten att kunna taga hänsyn till lokala önskemål torde framdeles liksom hittills behöva göras, då timplaner för de olika läroverken skola utarbetas och fastställas. Det kan dock knappast vara anledning, då det gäller de grundläggande ämnena, att inom en viss facklinje ägna olika lång tid åt ett och samma ämne vid de skilda läroverken. De olikheter i nämnda hänseende, som nu tillämpade timplaner visa, förklaras delvis därav att vissa modifieringar i ämnesfördelning m. m. vidtagits för nyupprättade skolor. De läroämnen, som här avses, äro matematik, fysik, kemi (allmän k u r s ) , ritteknik och projektionslära, mekanik och hållfasthetslära. Läroämnet kemi är uppfört med 6 veckotimmar i första klassen på alla förekommande linjer vid samtliga läroverk. Vid det odifferentierade gymnasiet i Malmö läses dessutom 1 veckotimme kemi i andra klassen. Vi räkna här med oförändrat timantal, särskilt för att möjliggöra laborationer i kemi. Timantalet för matematik företer en viss, mindre variation. I första klassen ägnas genomgående 9 veckotimmar däråt. De flesta skolor avsluta matematiken i andra klassen, där 5 a 6 veckotimmar äro anslagna för ämnet. Endast vid gymnasierna i Skellefteå och Göteborg föres ämnet upp i tredje klassen, varvid timantalet i klass II är minskat i motsvarande grad. Enligt vår mening bör matematiken avslutas i andra klassen, med tanke såväl på fördelarna för eleverna att få ämnet undangjort före sista årets fackstudier som på tillämpningsämnenas krav på förkunskaper i matematik. 9 + 5 veckotimmar böra anslås till ämnet. Fysiken upptar överallt 6 veckotimmar i klass I. I klass II varierar antalet mellan 5 och 6 veckotimmar med undantag för de flesta elektrotekniska och teletekniska linjerna, där elektricitetsläran utbrutits från fysiken och i stället inlagts som en del av den elektrotekniska fackundervisningen. I nämnda linjer är därför fysiken i andra klassen reducerad till 2, 2,5 eller 3 veckotimmar. Fysiken måste räknas till ett av de mest värdefulla ämnena för ingenjörsutbildningen, oavsett vilket fackområde det gäller, icke blott med hänsyn till de meddelade kunskaperna inom fysikens olika områden utan även med tanke på den viktiga grundläggande skolning i laborationsmetodik, som fysikundervisningen ger. Särskilt med tanke på att laborationerna skola kunna ägnas minst samma tid som hittills bör ämnet ges lika många veckotimmar som f. n. vid de gymnasier, där det har det högsta timantalet, d. v. s. 6 veckotimmar i klass I och 6 veckotimmar i klass II. Vid de elkrafttekniska och teletekniska linjerna kan liksom för närvarande timantalet i klass II av anförda skäl vara väsentligt lägre. Den grundläggande undervisningen i ritning meddelas dels under ämnesbeteckningen ritteknik dels under de för ämnet projektionslära anslagna 9—504565

130 lektionerna. I ett följande avsnitt (kap. VII) upptages frågan om denna undervisnings utformning till närmare prövning. I nu förevarande sammanhang räknas med ett sammanlagt timantal för ritteknik och projektionslära av 6 veckotimmar i klass I, vilket är en veckotimme mindre än för närvarande. Bikliga tillfällen till övning i ritning förekommer såväl i andra som tredje klassen i samband med konstruktionsövningar, varför den föreslagna reduceringen bör kunna genomföras utan egentlig olägenhet för det slutliga utbildningsresultatet. Till de grundläggande läroämnena höra även mekanik samt hållfasthetslära och grafostatik. Det förra ämnet har rätt varierande timantal inom olika facklinjer, i viss mån även vid olika läroverk. Om man räknar med ungefärliga medeltalet för samtliga gymnasierna av nu förekommande timantal, så får man för maskintekniska, teletekniska, skeppsbyggnadstekniska och flygtekniska linjerna 4 veckotimmar samt för övriga 2,5 å 3 veckotimmar i klass II. Motsvarande tal för hållfasthetsläran (och grafostatik i förekommande fall) skulle bli respektive 4 å 2,5 veckotimmar. I efterföljande förslag ha ämnena mekanik och hållfasthetslära i stort sett beretts samma utrymme som de tidigare haft i medeltal räknat. 3. För språkundervisningen erforderlig tid Vart och ett av läroämnena svenska, engelska och tyska upptager för närvarande samma antal timmar, lika för samtliga facklinjer utom den merkantil-tekniska, nämligen 3 veckotimmar i klass I och 2 veckotimmar i klass II. Timantalet för nämnda ämnen är större vid de merkantil-tekniska linjerna i Örebro och Göteborg. I det föregående har det framhållits, att svenska språket om möjligt bör ges en starkare ställning samt att elevernas kunskaper i främmande språk behöva förbättras. I ett följande avsnitt anföras vissa allmänna synpunkter på språkundervisningen. Det synes lämpligt, att timantalet i engelska ökas med en timme. Engelska bör då läsas 3 veckotimmar i klass I, 2 veckotimmar i klass II och 1 veckotimme i klass III, medan tyska läses 3 veckotimmar i klass I och 2 veckotimmar i klass II. Svenska bör lämpligen ökas med en veckotimme i klass II och två veckotimmar även under höstterminen tredje året. Ämnet upptager i förslaget till timplan 3 veckotimmar i klass I, 3 veckotimmar i klass II samt 2 veckotimmar under höstterminen i klass III. 4. För allmänorienterande undervisning behövligt antal timmar Vid de tekniska gymnasierna förekommer en viss undervisning av allmänorienterande innehåll. Ifrågavarande läroämnen benämnas något skif-

131 tände vid de olika läroverken. Nationalekonomi är i allmänhet upptaget som läroämne i undervisningsplanen. Därjämte förekommer läroämnet samhällslära på sina håll. Utredningen har redan i annat sammanhang framhållit betydelsen av att den blivande ingenjören får en allmän medborgerlig utbildning samt anslutit sig till ett förslag om att i de tekniska gymnasierna borde införas undervisning i ämnet nutidshistoria och samhällslära, omfattande 4 veckotimmar i högsta klassen. Någon undervisning i arbetspsykologi har hittills icke förekommit. Vi ha förordat, att detta ämne skall införas och beräknar för detsamma 1 veckotimme i medeltal under tredje året.

5. Antalet veckotimmar för ekonomisk utbildning Även då det gäller undervisningen om den industriella ekonomiska organisationen, kalkylation, bokföring etc. förekommer olika ämnesbeteckningar. Utredningen förordar, att undervisningen inom hithörande område sammanföres under en gemensam ämnesrubrik, företagsekonomi. Ämnet torde böra tilldelas 4 veckotimmar i klass III å flertalet linjer. Timplanen för den byggnadstekniska linjen upptager endast 2 veckotimmar. Inom merkantil-tekniska linjen meddelas en betydligt större k u r s i ämnet. 6. Övriga ämnen å timplanen Gymnastik och idrottsövningar bedrivas för närvarande under tre veckotimmar. Dessa övningar erbjuda en nyttig omväxling i skolarbetet och motverka skadliga verkningar av det stillasittande arbetet framför allt i åldrar, då kroppen ännu icke nått sin fulla utveckling. Medelåldern i de tekniska gymnasierna är emellertid högre än i exempelvis de allmänna gymnasierna och i högsta klassen är den 21—22 år. Gymnastikens betydelse exempelvis som korrektion mot hållningsfel eller för kroppsutvecklingen över huvud taget är mindre i högsta klassen än under de första åren. Utrymmet på timplanen blir minst under sista året, om såsom förut anförts en avkortning av arbetsveckan i tredje klassen skall vidtagas med tanke på elevernas ökade hemarbete under sista skolåret. Med hänsyn till de förhållanden, som här ovan berörts anse vi, att det skulle vara till övervägande fördel för eleverna att minska de obligatoriska gymnastikövningarna i klass II till 2 veckotimmar och höstterminen i klass III till 1 veckotimme samt låta dessa sluta med utgången av höstterminen i klass III. I timplanerna upptas därför gymnastik med 3 veckotimmar i klass I, 2 veckotimmar i klass II och 1 veckotimme under höstterminen i klass III. Vid uppgörandet av förslagen till timplaner ha — på grund av vad

132 som tidigare anförts angående specialiseringen inom de olika linjerna — bland annat läroämnena byggnadsteknik och maskinteknik uteslutits eller beskurits för vissa linjer. Beträffande fackämnena i övrigt inom respektive linjer ha de givits ungefärligen samma utrymme totalt som för närvarande i regel är fallet. Nu tillämpade undervisningsplaner ha sålunda tjänat som underlag. Vissa smärre ändringar i timfördelningen emellan de olika fackämnena ha i vissa fall gjorts på grund av synpunkter, som framkommit vid behandlingen inom utredningen av förevarande frågor. På grund av den bristande överensstämmelsen beträffande ämnesbeteckningar, som för närvarande användas vid olika läroverk, företer den av oss använda nomenklaturen vissa olikheter i jämförelse med en del av de nu tillämpade timplanerna, utan att någon större skillnad i avseende å kursinnehållet därmed avsetts. Här nedan upptagna förslag till timplaner äro såsom vi redan tidigare framhållit avsedda att endast vara förebilder. Det bör ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att efter samråd i lämplig form med olika intressenter, däribland respektive skolor, fastställa de timplaner, som skola gälla för varje särskilt läroverk. Framför allt då det gäller läroämnen, som endast disponera ett litet antal veckotimmar, kan det ibland visa sig lämpligt att koncentrera undervisningen till en kortare period av läsåret, än vad som angives i vederbörande timplan. Det bör vara skolorna obetaget att besluta om tillämpning i enskilda fall av sådan »koncentrationsläsning», blott det tillses, att antalet veckotimmar i medeltal under varje läsår överensstämmer med vad timplanen anvisar. I andra fall kan det visa sig lämpligt att utsträcka undervisningen i visst ämne över en längre tid än vad som angivits å förebilden till timplan. De timantal, som i nedanstående förebilder till timplaner upptagas för olika ämnen, ange sålunda medeltal för respektive termin. önskemål, som kunna förefinnas om en från förebilderna avvikande utformning av ovan antydda art, synas sålunda ej behöva närmare prövas i detta sammanhang.

7. F ö r e b i l d e r till a. Timplan

för maskinteknisk

linje

timplaner (M)

gymnasium

Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

Läroämnen

Klass III Klass I

A 1 A 2 A 3 A 4 A 5 A 6 A 7 A 14 A 19 A 20 A 15 A 17

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Elektroteknik Materiallära Verkstadsteknik Maskinelement och konstruktionsteknik Kraft- och värmeteknik

A 13 A 12 All A 8 A 9 A 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära Svenska Engelska Tyska

för byggnadsteknisk

Vt

7 6 8

7 6 10

4 1 4 2 1

4 1 4

5 G

3 2 4 2

3 3 3

linje

Ht

4 1

Summa veckotimmar b. Timplan

Klass II

9 6 G 4 2

Gymnastik

(B)

3 2 2

,

vid tekniskt

gymnasium

Antal veckotimmar

Kursfördelning

Läroämnen

Klass II Klass I

A 28

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Maskinlära Elektroteknik Byggnadsstatik Byggnadsteknik och materiallära. Byggnadskonstruktionslära Byggnadsutformning Väg- och vattenbyggnadsteknik.. Byggnadsekonomi och byggnadsplanering Fältmätning

A 13 A 12 All A 8 A 9 A 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära .. Svenska Engelska Tyska

A 18 A 14 A 25 A 23 A 22 A 24 A 26 A 27

vid tekniskt

Ht

Vt

Klass III Ht

Vt

2 2 3 12

Gymnastik Summa veckotimmar

134 c. Timplan

för elkraftteknisk

linje

(Ek)

vid tekniskt

gymnasium

Antal veckotimmar

Kursfördelning

Klass I I I

Läroämnen Klass I

A 18 A 21 A 29 A 30 A 31 A 32

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Maskinlära Materiallära och verkstadsteknik Elektricitetslära och mätteknik Elektromaskinlära Elektrisk anläggningsteknik Teleteknik

A 13 A 12 All A 8 A 9 A 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära Svenska Engelska Tyska

Klass II

Ht

Vt

9 12 4

lf 12 4

4 1 4 2 1

4 1 4

3 2 5 2 10

— 1

Gymnastik Summa veckotimmar d. Timplan

för teleteknisk

linje

(Te)

vid tekniskt

gymnasium

Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

Klass I I I

Läroämnen Klass I

A 18 A 21 A 29 A 33 A 34 A 35 A 36

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Maskinlära Materiallära och verkstadsteknik Elektricitetslära och mätteknik Elektrisk kraftteknik Telefonteknik Radioteknik Mikrovågteknik

A 13 A 12 All A 8 A 9 A 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära Svenska Engelska Tyska

Klass II

Ht

Vt

4 2 4 2 10 5 10 9 3 4 1 4

Gymnastik Summa veckotimmar

135 e. Timplan

för kemiteknisk

linje (K) vid tekniskt

gymnasium

Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

Läroämnen

Klass III Klass I

A 18 A 14 A 37 A 38 A 39 A 40

Matematik Fysik Kemi (allmän kurs) Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Maskinlära Elektroteknik Oorganisk kemi med fysikalisk k e m i . . Organisk kemi Kemisk teknologi Kemiska laborationer

A 13 A 12 All A 8 A 9 A 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära Svenska Engelska Tyska

Klass II

Ht

Vt

2 2 4

2 2 4

6 11

6 13

4 1 4 2 1

4 1 4

— 1

Gymnastik Summa veckotimmar

/. Timplan

för merkantil-teknisk

linje (Mr) vid tekniskt

gymnasium

Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

Läroämnen

A 1 A 2 A 3 A 4 A 5 A 6 A 7 A 14 A 18 A 44 A 43 A 45 A 13

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Elektroteknik Maskinlära Materiallära och p r o d u k t i o n s t e k n i k . . . . Teknisk kemi Export- och importteknik Företagsekonomi

A 12 All A 8 A 9 A 10

Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära Svenska Engelska Tyska Gymnastik Summa veckotimmar

Klass I I I Klass I

Klass II

9 6 6 4 2

5 6

Ht

Vt

2 4 4 3 2 10

2 4 4 3 2 10

1 4 2 5

1 4 2 5

2 2 2 3 7

3 3 3

3 3 4

136 g. Timplan

för cellulosateknisk

linje

(C) vid tekniskt

gymnasium

Antal veckotimmar

Kursfördelning

Klass III

Läroämnen Klass I

A 19 A 18 A 14 A 41 A 40 A 42

Matematik Fysik Kemi (allmän kurs) Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Materiallära Maskinlära Elektroteknik Oorganisk och organisk kemi Kemiska laborationer Cellulosa- och träfiberteknik

A 13 A 12 All A 8 A 9 A 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära Svenska Engelska Tyska

Klass II

Ht

Vt

4 2

4 2

9 10

11 10

4 1 4 2 1

4 1 4

— 1

Gymnastik Summa veckotimmar h. Timplan

för flygteknisk

linje

(Fl)

39 vid tekniskt

gymnasium

Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

Klass I I I

Läroämnen

A 14 A 19 A 20 A 15 A 17 A 46

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Elektroteknik Materiallära Verkstadsteknik Maskinelement och konstruktionsteknik Kraft- och värmeteknik Flygteknik

A 13 A 12 All A 8 A 9 A 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära Svenska Engelska Tyska

Klass I

Klass II

39 Ht

Vt

37 Gymnastik Summa veckotimmar

137 i. Timplan

för gjuteriteknisk

linje

(G) vid tekniskt

gymnasium

Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

Läroämnen

Klass I I I Klass I

A 14 A 19 A 18 A 20 A 47 A 48 A 49

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Elektroteknik Materiallära Maskinlära Verkstadsteknik Metallografi Gjuterikemi Gjuteriteknik

A 13 A 12 All A 8 A 9 A 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära Svenska Engelska Tyska

Klass II

Ht

Vt

4 3 3 4 8

5 3 3 3 10

4 1 4 2 1

4 1 4

— 1

Gymnastik Summa veckotimmar /. Timplan

för

skeppsbyggnadslinje (S)

vid tekniskt

gymnasium

Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

Klass I I I

Läroämnen

A 1 A 2 A 3 A 4 A 5 A 6 A 7 A 14 A 19 A 20 A 16 A 18 A 50

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Elektroteknik Materiallära Verkstadsteknik Maskinelement Maskinlära Skeppsbyggen

A 13 A 12 All A 8 A 9 A 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi

Klass I

Klass II

9 6 6 4 2

5 6

Ht

Vt

6 12

5 14

4 1 4 2 1

4 1 4

3 3 3

Svenska Engelska Tyska Gymnastik Summa veckotimmar

3 2 2

k. Timplan

för produktionsteknisk

linje

(P)

vid tekniskt

gymnasium

Anm. Planen är upprättad såsom för övriga linjer. Därest växelutbildning ordnas blir Omfördelningen en annan. Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

A 14 A 19 A 16 A 18 A 51 A 54 A 52 A 53 A 13 A 12 All A 8 A 9 A 10

Klass I I I

Läroämnen Klass I

Klass II

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Elektroteknik Materiallära Maskinelement Maskinlära Produktionsteknik med verkstadsteknik Transportteknik Produktionsplanering Produktionsledning och arbetsstudieteknik Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära Svenska Engelska Tyska

Ht

Vt

3 6

3 6

4 1 4 2 1

4 1 4

— 1

Gymnastik Summa veckotimmar l. Timplan

för värme-

och sanitetsteknisk

39 linje

(VS)

39 vid tekniskt

gymnasium

Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

Klass I I I

Läroämnen Klass I

A 14 A 19 A 56 A 20 A 16 A 18 A 55

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Elektroteknik Materiallära Husbyggnadslära Verkstadsteknik Maskinelement Maskinlära Värme-, ventilations- och sanitetsteknik

A 13 A 12 All A 8 A 9 A 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära Svenska Engelska Tyska

Klass II

Ht

Vt

4 14

4 16

4 1 4 2 1

4 1 4

37 Gymnastik Summa veckotimmar

139 m. Timplan

för pappersteknisk

linje

(Pa)

vid tekniskt

gymnasium

Antal veckotimmar

Kursfördelning

Klass I I I

Läroämnen Klass I

A 14 A 19 A 20 A 15 A 17 A 57 A 58 A 59

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Elektroteknik Materiallära Verkstadsteknik Maskinelement och konstruktionsteknik Kraft- och värmeteknik Pappersmateriallära Papperstekniska processer Pappersteknisk maskinlära

A 13 A 12 All A 8 A 9 A 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära Svenska Engelska Tyska

Klass II

Ht

Vt

8 4 3 3

10 3 2 5

4 1 4 2 1

4 1 4

— 1

Gymnastik Summa veckotimmar

KAPITEL

VI

Undervisningen vid de tekniska fackskolorna A. Studiemål Då 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningens ordnande hade att taga ställning till frågan om h u r de tekniska läroanstalter borde utformas, som skulle ersätta de tekniska elementarskolorna, kom kommittén till slutsatsen att en inskränkning till tiden i den dåvarande treåriga lärokursen icke blott var önsklig utan även möjlig samt att fordran på föregående praktisk verksamhet borde uppställas. För att samtidigt få till stånd en grundligare teknisk fackutbildning än i de tekniska elementarskolorna skulle en större specialisering av undervisningen genomföras. Kommitténs överväganden utmynnade i förslag om inrättandet av ett system av tekniska fackskolor i de tekniska elementarskolornas ställe. I kommitténs förteckning över arbetsuppgifter inom industrin, för vilka fackskolorna skulle meddela utbildning, återfinnas praktiskt taget alla de olika slag av arbetsplatser, där tekniska kunskaper över huvud taget kunna vara av värde. De tekniska fackskolornas viktigaste uppgift och den, som i främsta rummet borde bestämma deras organisation och arbetssätt, vore emellertid att meddela den elementära tekniska fackutbildning, som den blivande arbetsledaren behöver för sin verksamhet. Kommittén betonade särskilt praktikens betydelse för den blivande arbetsledaren. Undervisningen i fackskolorna skulle också ordnas rent fackligt och med sträng hänsyn till skolornas praktiska ändamål. De departementssakkunniga, som år 1916 tillsattes för att biträda vid den fortsatta utredningen av bland annat den tekniska undervisningen, anslöto sig i princip till 1907 års kommittés förslag om inrättande av tekniska fackskolor, men föreslogo därjämte såsom redan i det föregående omnämnts, att för att tillgodose behovet av allmänt teknisk utbildning även borde inrättas treåriga tekniska gymnasier. 1916 års sakkunniga anförde i fråga om de föreslagna tekniska fackskolorna bland annat följande: »För en mycket stor del av de blivande lärjungarna är det tvivelsutan fördelaktigast, att de erhålla en tämligen starkt specialiserad undervisning, samt utav synnerlig vikt, att lärokursen ej kräver alltför lång tid.

141 Fackskolorna komma nämligen helt säkert att draga till sig många begåvade och framåtsträvande arbetare, som redan hunnit arbeta sig in i någon bestämd industrigren och definitivt beslutat att ägna sig åt denna samt på grund härav hava sitt intresse inriktat just på specialstudier inom denna gren. Därtill kommer, att en dylik arbetare ofta uppnått en arbetsinkomst, som gör det till en för honom ekonomiskt sett betänklig sak att för längre tid, än som är alldeles nödvändigt, utbyta förvärvsarbetet mot skolstudierna.» För att lärokursen skulle kunna medhinnas på två år föreslogs beträffande vissa fackskolor, att inträdesfordringarna i matematik skulle sättas något högre än realskolekursen. Detta vore enligt de sakkunnigas mening en »vida lämpligare utväg än att förlänga lärokursen utöver två år». De sakkunnigas överarbetning av 1907 års kommittéförslag lades till grund för proposition i ämnet, vilken bifölls av riksdagen. Medan 1907 års kommitté tänkte sig ett system av enbart tekniska fackskolor i de tekniska elementarskolornas ställe, godtogo sålunda statsmakterna 1916 års sakkunnigas mening, att fackskolorna borde sidoordnas med tekniska gymnasier för att behovet av teknisk undervisning på ifrågavarande stadium skulle kunna allsidigt tillgodoses. I stadgan för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier den 6 juni 1919 (nr 365) är fackskolans ändamål angivet i stadgans första paragraf, som har följande lydelse: »Teknisk fackskola har till ändamål att meddela den tekniska utbildning, som jämte industriell erfarenhet erfordras för arbetsledare å verkstäder, fabriker och andra industriella arbetsplatser, ävensom för ritare, detaljkonstruktörer och laboratoriebiträden å arkitekt- och byggnadskontor samt verkstäders och fabrikers konstruktionsbyråer och försökslaboratorier.» Fastän de tekniska gymnasierna och de tekniska fackskolorna sålunda ursprungligen avsågos fylla olika ändamål, har utvecklingen senare — bland annat gymnasiernas från början icke avsedda differentiering — lett därhän, att denna olikhet i målsättningen är mindre framträdande i verkligheten. Några karaktäristiska olikheter i fråga om rekrytering och undervisning böra dock beaktas. För inträde i fackskola fordras bland annat minst två års praktik, alltså väsentligt mer än vad som fordras för inträde i gymnasium. Minimiåldern för inträde är också högre vid fackskola, eller 17 år i stället för 15. Medelåldern för eleverna i fackskolan är som följd av ovannämnda bestämmelser också åtskilligt högre vid fackskolorna, vilket även framgår av de i kap. III intagna åldersuppgifterna (tab. 7—9). Undervisningen i språk och merkantila ämnen är mindre omfattande vid fackskolorna än vid gymnasierna. Nämnda omständigheter tillika med den kortare utbildningstiden — normalt 2 år i stället för 3 år — äro främst orsaken till att fackskolorna,

142 såsom avsikten också varit, bland sina elever samlar ett relativt sett större antal utan föregående realskoleutbildning men med en mångårig erfarenhet från förvärvsarbete inom industrin. Fackskoleingenjörer med dylik omfattande praktik ha givetvis haft goda förutsättningar för olika arbetsuppgifter inom industrins produktionsavdelningar. Fackskoleingenjörerna ha emellertid även inom andra grenar av teknisk verksamhet väl hävdat sig och deras anställningsmöjligheter äro lika litet som gymnasieingenjörernas begränsade till de områden stadgan pekar på. De tekniska fackskolorna och tekniska gymnasierna komplettera varandra på ett lyckligt sätt, då det gäller att tillgodose behovet av ingenjörsutbildning. Såsom de tekniska gymnasierna äro anordnade utgöra de paralleller till övriga gymnasielinjer och underlätta en rekrytering av ingenjörskåren från de kategorier studerande, för vilka gymnasiala studier stå öppna direkt efter genomgång av realskolan. Fackskolorna i sin tur äro främst inrättade så att de underlätta vägen till ingenjörsutbildningen för unga begåvade arbetare, som antingen ej haft tillfälle att genomgå realskola eller också av någon anledning först efter ett antal års förvärvsarbete efter realexamen beslutat sig för tekniska studier. Även om allt flera av våra ungdomar genomgå realskola eller motsvarande, torde alltjämt många först åtskilliga år efter skolans slut få lust att fortsätta sina studier. Fackskolornas betydelse för sådana fall förblir densamma även framdeles. Enligt vår mening bör det såsom redan tidigare framhållits icke r å d a någon tvekan om att fackskolorna böra bibehållas vid sidan av de tekniska gymnasierna i ändamål att förse industrin med ingenjörer med relativt omfattande praktisk erfarenhet och för att underlätta vägen till kvalificerad ingenjörsutbildning även för dem, som från förvärvsarbete inom industrin önska övergå till tekniska studier. Vid frågan om de tekniska gymnasiernas studiemål framhöll utredningen, att om detta skulle preciseras i stadgan, vore det önskvärt a t t finna en formulering, vilken bättre täckte det ändamål, som dessa skolor i verkligheten tjäna. Detsamma gäller även i fråga om de tekniska fackskolorna. Även för dem, som utexaminerats från fackskolorna, är verksamhetsfältet så mångskiftande, att det är ogörligt att kortfattat genom en uppräkning av olika arbetsuppgifter ge en riktig bild av utbildningens syfte och möjligheter. Även i detta fall bör man hellre åtnöja sig ined en mera allmänt angiven karaktäristik av studiemålet. Därvid bör — liksom beträffande gymnasierna — utsägas att målet är en ingenjörsutbildning. Härutöver bör lämpligen särskilt angivas, vad som i huvudsak karaktäriserar fackskolorna i jämförelse med gymnasierna. Främst synes härvid böra beaktas att undervisningen i fackskolorna förutsätter <en avsevärt längre industriell, kvalificerad praktik. Den kortare undervis-

14S ningstiden sammanhänger bland annat med den längre obligatoriska praktiktiden. Ovanstående synpunkter bli tillgodosedda, därest bestämmelserna utfornnas på följande sätt: Teknisk fackskola har till ändamål att meddela en på praktisk yrkeserfarenhet grundad ingenjörsutbildning.

B . Okade

krav på

utbildningen

Vad som i det föregående anförts i fråga om krav på successiv anpassning av undervisningen vid de tekniska gymnasierna efter den fortgående tekniskt industriella utvecklingen samt angående behovet av att i gymnasiernas ingenjörsutbildning kunna inlägga även samhällskunskap och viss allmänorienterande undervisning m. m. gäller i stort sett även beträffande de tekniska fackskolorna. Språkundervisningen är mindre omfattande vid fackskolorna och det är därför naturligt att fackskoleingenjörernas kunskaper i språk äro jämförelsevis begränsade. Det är ett önskemål att i varje fall större kunskap i svenska språket men även i engelska och tyska kan meddelas i fackskolorna, även om antalet veckotimmar för språkundervisning med nödvändighet måste bli knappt tillmätt även i fortsättningen. Den föreläsningsverksamhet i bland annat humanistiska och sociala ämnen, för vilken vi tidigare redogjort, har även utgjort ett värdefullt komplement till de tekniska fackskolornas undervisning och bör alltjämt upprätthållas i sådana fria former som hittills tillämpats. Värdet av dessa föreläsningar ligger icke minst däri att de kunna väcka och stimulera intresset för vidare självstudier inom ämnesområden, som äro av allmän betydelse för den individuella utvecklingen och utbildningen för en kommande insats i samhället, men vilka icke fått plats inom den schemabundna undervisningen. Vi ha redogjort för våra synpunkter på behovet av god orientering i samhällsfrågor och arbetslivets sociala problem för dem, som utbildas i våra tekniska gymnasier för kommande arbetsuppgifter inom industrin. Nämnda behov gör sig med samma styrka gällande för fackskoleingenjörernas del. Man torde emellertid kunna förutsätta, att de studerande i fackskolorna genom sin mera omfattande praktik och något högre ålder i allmänhet hunnit förvärva större erfarenhet om dylika ting än eleverna i gemen i de tekniska gymnasierna. Hänsyn till denna omständighet bör k u n n a tagas, då det gäller att ordna undervisningen i samhällslära i fackskolan. Enligt vår mening bör liksom vid gymnasierna undervisning i lämplig form införas i ämnet även vid fackskolorna. De allmänna önskemål, som framförts om sådan inriktning av under-

144 visningen och sådan anordning av densamma, att den målmedvetet syftar till en utveckling av förmågan att arbeta självständigt och rationellt med utnyttjande av de hjälpkällor, som stå ingenjören till buds i praktiken, gälla givetvis även här. De synpunkter som vid fråga om undervisningen vid de tekniska gymnasierna anförts beträffande ingenjörens behov av utbildning redan i skolan i arbetspsykologi med tillämpning på arbetsledarens uppgift äro ännu mera allmängiltiga med avseende på fackskolornas undervisning. Såsom redan framhållits ha de tekniska fackskolorna utformats med särskild hänsyn till behovet av teknisk utbildning för dem, som redan ha några års erfarenhet från industriell arbetsanställning, och med tanke på ett korresponderande behov inom industrin av ingenjörer med lång praktik från arbetsplats. Fackskolorna böra sålunda ha goda förutsättningar för att till sig draga studerande med föregående omfattande industriell praktik, vilken blir av särskilt stort värde för en framtida verksamhet som ingenjör i arbetsledarställning. Det synes därför vara naturligt, att undervisningen i arbetspsykologi utformas så att den tar sikte främst på arbetsplatsens förhållanden. Härvid böra även frågor rörande arbetsstudier belysas ur psykologiska synpunkter. Undervisning i arbetsstudieteknik bör i viss utsträckning ingå i ämnet verkstadsteknik eller motsvarande i vissa fackskolor, men torde icke kunna beredas plats såsom självständigt ämne. Vi erinra om den omfattande kursverksamhet som på hithörande områden bedrives främst av Industrins arbetsledareinstitut. Även den fortbildningsverksamhet i form av bland annat arbetsstudiekurser, som pläga anordnas vid olika tekniska läroverk, bidrager i sin mån att tillgodose ett behov avspeciell utbildning för ingenjörer inom nämnda område. Med hänsyn härtill begränsas det allmänna behovet av undervisning i arbetsstudieteknik i fackskolan till en mera översiktlig orientering över arbetsstudiernas ändamål och huvudprinciper.

C. Åtgärder

för

att tillgodose

kraven

på

undervisningen

Då det gällde att överväga vad som borde göras i avseende å de tekniska gymnasiernas organisation och undervisning för att kunna effektivisera utbildningen med beaktande av utvecklingens krav och de önskemål, som framkommit, diskuterade utredningen ett flertal olika åtgärder. En del av dessa kunna behandlas mera summariskt, då fråga är om fackskolorna. Det har exempelvis ej satts i fråga, att den allmänna bestämmelsen om två års praktik före inträdet i fackskolan skulle ändras. Till några av de särbestämmelser, som i nyssnämnda avseenden gälla beträffande vissa fackskolor, återkommer utredningen i ett följande avsnitt. Likaså synas nu gällande kunskapsfordringar för inträde böra bibe-

145 hållas i stort sett oförändrade i sak. Då emellertid bestämmelserna härom äro av betydelse vid bedömandet i övrigt av hithörande frågor och det bland annat med hänsyn härtill synes lämpligt med en överblick, lämnas här nedan en kortfattad redogörelse för ifrågavarande nu gällande bestämmelser. I vissa avseenden k u n n a enahanda synpunkter anläggas i fråga om effektivisering av fackskolornas ingenjörsutbildning som beträffande gymnasiernas. Detta gäller exempelvis avsnitten om »Utmönstring av umbärligt lärostoff», »Revidering av studiemålet i tekniska fackämnen», »Undervisningsmetoder» och »Kurslitteratur och film samt övrig undervisningsmateriel». Vi hänvisa därför, även då det gäller fackskolorna, till vad härutinnan redan blivit anfört beträffande undervisningen vid de tekniska gymnasierna. Här nedan beröras jämte inträdesfordringarna vissa åtgärder i avseende å undervisningen utöver de ovannämnda, som böra övervägas. 1. Kunskapsfordringar för inträde I 17 § av gällande stadga föreskrives bland annat att för inträde i första klassen av teknisk fackskola skall gälla att den inträdessökande vid anställd prövning visar sig äga nödiga insikter och färdigheter till nedannämnda omfång i följande ämnen: svenska språket: förmåga att utan avsevärda fel skriva efter diktamen; matematik: de fyra räknesätten i hela tal, decimalbråk och vanliga bråk, algebra till den omfattning, som fordras för lösandet av första gradens ekvationer med en eller flera obekanta, samt av geometrien läran om räta linjer, vinklar, trianglar, parallellogrammer och cirklar; naturlära: fysikens och kemiens första grunder; ritning och teckning: nödig färdighet. I 2 mom. samma § stadgas: »Inträdessökande, som avlagt realskoleexamen med betyg om godkända insikter i ett eller flera av ämnena svenska språket, fysik och kemi samt teckning eller som medelst betyg, utfärdat av vederbörande lärare vid allmänt läroverk, kommunal mellanskola eller annan läroanstalt, som av överstyrelsen för yrkesutbildning för ändamålet godkännes, styrker sig äga motsvarande kunskaper i svenska språkets skriftliga behandling eller i ett eller flera av ämnena fysik, kemi och teckning, skall vara frikallad från inträdesprövning i det eller de av nu nämnda ämnen, som sagda betyg avser.» Utöver vad som sålunda stadgas i avseende å inträdesfordringar vid fackskola har genom en särskild kungörelse angående inträdesfordringar samt de huvudsakliga grunderna för undervisningen vid tekniska fackskolor och tekniska gymnasier (SFS nr 137: 1928) föreskrivits som ytterligare kompetenskrav i svenska språket förmåga att författa en enkel 10—504565

146 uppsats. I samma kungörelse ha även krav på större förkunskaper i matematik föreskrivits för inträde i vissa slag av fackskolor. Detta innebär att för inträde i maskinteknisk samt elektroteknisk fackskola ytterligare fordras kunskaper i algebra tillräckliga för att kunna lösa andra gradens ekvationer med en eller flera obekanta jämte kunskaper i proportionslära och planimetri. För högre tekniska läroverket i Stockholm äro inträdesfordringarna till fackskoleavdelningarna angivna i Kungl. brev till statskontoret den 17 j u n i 1938 med ändringar jämlikt Kungl. brev till skolöverstyrelsen den 22 oktober 1943. I fråga om kunskapsfordringar för inträde i de byggnadstekniska avdelningarna innebära nämnda bestämmelser vissa smärre avvikelser från de förskrifter som i detta hänseende gälla för övriga fackskolor. Nämnda avvikelser få ses i samband med den från övriga fackskolors organisation avvikande anordningen med ett fullt och två förkortade läsår inom den byggnadstekniska dagfackskolan i stället för normalt två fulla läsår. Nu har läroverkets styrelse föreslagit, att nämnda fackskola ombildas till tvåårig i likhet med övriga fackskolor, för vilket förslag en närmare redogörelse lämnas i det följande. Utredningen, som biträder styrelsens uppfattning, anser sig följaktligen böra räkna med att särbestämmelser beträffande inträdesfordringar till byggnadstekniska dagfackskolan i Stockholm icke skola vidare behövas. I sak synes ej anledning förefinnas till erinran i stort sett mot nu gällande normalbestämmelser angående kunskapsfordringar för inträde vid fackskolorna. Det synes dock önskvärt, att bestämmelserna för de olika fackskolorna så vitt möjligt sammanföras i en och samma författning. 2. Ytterligare differentiering av fackskoleorganisationen m. m. Fackskoleorganisationen under de första verksamhetsåren En av grundprinciperna för de tekniska fackskolornas utformning har redan från början varit, att en fackskolas undervisning skall vara inriktad på någon viss industrigren. Den tidigare omnämnda 1907 års kommitté ansåg sig i främsta rummet böra framlägga förslag till ordnande av tekniska fack skolor för de områden, som de då befintliga tekniska elementarskolornas undervisning anslöte sig till. Kommittén föreslog sålunda inrättande av skilda fackskolor för maskinindustri, husbyggnadsindustri, väg- och vattenbyggnadsindustri och kemisk industri. Kommittén föreslog dessutom fackskolor för några andra industrigrenar, som ej varit företrädda av de tekniska elementarskolorna, nämligen en fackskola för textilindustri, en för elektroteknik, en för trävaruindustri samt en för trämasse-, cellulosa- och pappersindustri. 1916 års sakkunniga ansågo, att samtliga de olika slag av fackskolor, som

147 kommittén föreslagit, vore behövliga. De sakkunniga betraktade såsom ett önskemål att framdeles, så snart behovet visade sig tillräckligt stort att motsvara två textilfackskolor en ytterligare differentiering i en skola för bomullsindustri och en för ylleindustri komme till stånd. En särskild fackskola för elektrokemi vore ett önskemål, vars förverkligande ej borde ligga alltför avlägset. Då de tekniska gymnasierna och fackskolorna inrättades efter beslut av 1918 års riksdag nöjde man sig med att upprätta en (hus-) byggnadsteknisk fackskola i Malmö, en maskinteknisk i Malmö och en i Eskilstuna, en kemiskt teknisk i Malmö samt en elektroteknisk i Västerås. En träteknisk fackskola, motsvarande den av 1907 års kommitté föreslagna fackskolan för trävaruindustri inrättades år 1920 i Härnösand. Denna skola hade emellertid svårt att få elever och intresset för densamma var även mycket litet inom industrikretsar. Sedan skolan fört en tynande tillvaro några år nedlades den år 1930. Maskintekniska och elektrotekniska fackskolornas differentiering i olika linjer Senare ha tillkommit ytterligare några fackskolor, varvid differentieringen förts ett steg vidare. Sålunda har den maskintekniska fackskolan vid högre tekniska läroverket i Stockholm differentierats på en verkstadsteknisk och en kraft- och värmeteknisk linje och den elektrotekniska fackskolan där i en kraftteknisk och en teleteknisk linje. Denna utveckling synes ligga fullt i linje med utvecklingen inom industrin. Så har, såsom redan tidigare framhållits, till följd av teleteknikens oerhört snabba utveckling behovet inom detta område av specialutbildning gjort sig starkt gällande. Den teletekniska industrin i landet har liksom televerket behov av ett stort antal teletekniker. Till stor del är behovet lokaliserat till huvudstaden, som inom det teletekniska området erbjuder det för en fackskola önskvärda lokala industriella underlaget för rekryteringen. Jämförliga förutsättningar finnas icke på någon annan ort i landet. Det torde på liknande sätt befinnas vara en naturlig utveckling, då den maskintekniska fackskolan i Stockholm differentierats på två olika linjer, en för verkstadsteknik och en för kraft- och värmeteknik. De studerande vid fackskolan ha i många fall haft anställning flera år inom visst verksamhetsområde inom den mekaniska industrin och önska en utbildning speciellt för detta område. Den differentiering, som i nämnda fall genomförts, synes vara den, som närmast kan ifrågakomma, då det gäller mekaniska verkstadsindustrin. Inom båda de fack, som närmast här ovan ha berörts, har emellertid den sekundära differentieringen på olika linjer vid en och samma fackskola genomförts endast vid en av de befintliga fackskolorna. Följden har blivit att för närvarande finnas såväl odifferentierade fackskolor för

148 elektroteknik (i Västerås) respektive maskinteknik (i Malmö, Eskilstuna, Örebro, Karlskrona och Göteborg) som differentierade med linjer för kraftteknik samt teleteknik respektive verkstadsteknik samt kraft- och värmeteknik. Elektrotekniska fackskolan i Västerås svarar närmast mot den krafttekniska linjen vid elektrotekniska fackskolan i Stockholm. Ämnet teleteknik förekommer på timplanen såväl vid fackskolan i Västerås som vid den krafttekniska linjen i Stockholm med 3 veckotimmar. Det har framhållits, att det kan åstadkomma en viss förvirring i begreppen, att man i ena fallet talar om elektroteknisk fackskola (Västerås) och i andra fallet anger kraftteknisk linje vid elektroteknisk fackskola (Stockholm). Den krafttekniska inriktningen av fackskolan i Västerås borde måhända, har man menat, mera direkt anges redan i fackskolans benämning. Tvingande skäl att föreslå åtgärder i syfte att nå full överensstämmelse mellan de båda fackskolorna i avseende å kurser förefinnes icke enligt vår mening. I mycket hög grad tillgodose båda fackskolorna lokala särpräglade behov och det är lämpligt att skolornas undervisning i önskvärd utsträckning kan anpassas efter desamma. Ehuru elevantalet även vid fackskolan i Västerås är tillräckligt stort för att en differentiering på två facklinjer ur denna synpunkt är möjlig att tillämpa, synes ej tillräckliga skäl finnas att för närvarande genomföra en sådan. För att undvika missförstånd bör å undervisningsplan, i redogörelser och betyg etc. anges att elektrotekniska fackskolan i Västerås omfattar en elkraftteknisk linje. Rekryteringsunderlaget för de maskintekniska fackskolorna i Malmö, Örebro och Karlskrona är ej så stort, att det för närvarande motiverar inrättande av parallellavdelningar. Icke heller i Göteborg kan detta anses vara fallet. Därvarande fackskola är, liksom de i Eskilstuna och Örebro, aftonskola under två år, motsvarande en dagfackskolas första årskurs samt heldagsskola under det tredje året. Denna organisationsform förutsätter, att fackskolans elever under de första läsåren ha förvärvsarbete på dagen. Härigenom söka sig säkerligen åtskilliga till fackskolan, som icke skulle komma, om den vore ordnad som dagskola. Å andra sidan föredra många att söka in vid det tekniska gymnasiet på platsen därför att dagundervisningen passar bättre för dem. Så länge fackskolan ej har möjlighet att även erbjuda undervisning i dagkurser redan från början begränsas sålunda elevrekryteringen till endast en del av den kategori, som man eljest skulle kunna räkna med. I Eskilstuna finnes ej något tekniskt gymnasium. Maskinindustrin dominerar helt bland stadens industrier. Båda dessa omständigheter medverka till att elevtillströmningen till fackskolan är mycket livlig, varför aftonkurserna under de första läsåren under en följd av år måst uppdelas på parallellavdelningar.

149 Förutsättningar för en uppdelning på två olika linjer i likhet med vad som tillämpas vid maskintekniska fackskolan i Stockholm finnas sålunda för närvarande icke vid övriga maskinfackskolor med undantag för den i Eskilstuna. Vad först den sistnämnda beträffar kan det övervägas att vidtaga en dylik differentiering. Säkerligen skulle skolan då bättre kunna tillgodose de varierande utbildningsbehov som måste förutsättas finnas representerade bland det stora antalet elever i skolan. Huru stor anslutning den ena eller andra linjen skulle kunna påräkna kan emellertid icke i förväg bedömas. I staden önskar man få upprätta även ett tekniskt gymnasium. Om så skulle ske, kommer tillströmningen till fackskolan med all sannolikhet att minskas. Därmed minskas även förutsättningarna för en differentiering av fackskolan. Emellertid synes det utredningen, att så mycket vore att vinna med hänsyn till effektiviteten av utbildningen genom nämnda differentiering, att skäl finnas att överväga att försöksvis införa en sådan vid fackskolan. Då denna differentiering ingriper i undervisningen först under fackskolans tredje läsår kan behovet under olika år av lärarkrafter m. m. i god tid överblickas. Vad beträffar de befintliga maskinfackskolor, där elevtillslutningen icke är så stor, att en uppdelning i parallellavdelningar bör ske, bör undervisningen anordnas antingen som vid verkstadsteknisk eller vid kraftoch värmeteknisk fackskolelinje. Hänsynen till flertalet elevers vid de olika skolorna behov av specialutbildning inom det ena eller andra området synes böra vara avgörande för vilket alternativ som bör väljas. Med hänsyn bland annat till elevernas oftast långa verkstadspraktik torde de i regel ha särskilt goda förutsättningar, att i konkurrens med ingenjörer med annan utbildning få anställningar inom de Verkstadstekniska och produktionstekniska områdena. Industrins behov av ingenjörer med fackskoleingenjörernas kompetens inom dessa verksamhetsgrenar är ävenledes framträdande. Anställningar varom det ovan sagda gäller äro exempelvis befattningar såsom arbetsledare i olika grader, arbetsstudieingenjörer, verklygskonstruktörer och detaljkonstruktörer. Så vitt vi kunna finna tala övervägande skäl för att vid samtliga här berörda maskintekniska fackskolor utan parallellavdelning undervisningen bedrives enligt timplanen för verkstadsteknisk facklinje. Samma timplan bör i huvudsak tillämpas även vid maskintekniska fackskolan i Eskilstuna till dess en eventuell differentiering där genomföres. Här bör även omnämnas, att man vid maskinfackskolan i Malmö från och med läsåret 1952/53 försöksvis differentierat undervisningen i en maskinteknisk linje och en skeppsbyggnadslinje. De som så önska få härvid undervisning i skeppsbyggnad 3 veckotimmar i klass I och 10 veckotimmar i klass II. Då totala timantalet är oförändrat, har undervisningen i maskinritning minskats och undervisningen i vissa biämnen helt bortfallit.

150 Denna anordning är vidtagen på framställning från varvsindustrin och undervisningen i skeppsbyggnad bedrives i samarbete med Kockums mekaniska verkstads aktiebolag i Malmö, som även förbundit sig att tills vidare till och med budgetåret 195657 svara för merkostnaden. Ytterligare prövotid torde erfordras, innan lämpligheten för framtiden av nämnda åtgärd kan bedömas. Därest erfarenheterna bli gynnsamma synes anordningen böra bibehållas men kan knappast påverka organisationen av övriga maskintekniska fackskolor. Den maskintekniska fackskolan i Malmö bör sålunda omfatta en verkstadsteknisk linje samt eventuellt även en skeppsbyggnadslinje. Omorganisation av byggnadstekniska dagfackskolan i Stockholm I byggnadstekniska fackskolan vid högre tekniska läroverket i Stockholm omfattar lärokursen i dagfackskolan tre läsår, det första på 270 dagar, samt det andra och det tredje vartdera på endast 150 dagar. Att denna fackskola erhållit en form, som väsentligt avviker från normalformen med tvåårig kurs, beror därpå, att skolan, då den år 1938 inrättades, trädde i stället för den i dåvarande tekniska skolan i Stockholm ingående »byggnadsyrkesskolan», vilken hade tre avkortade läsår. Samtliga vid byggnadstekniska fackskolans planering hörda instanser voro eniga om uppfattningen, att nämnda fördelning av lästiden vore den med hänsyn till förhållandena inom husbyggnadsfacket lämpligaste för Stockholms vidkommande. Elevernas ferier sammanfölle med den vanliga byggnadssäsongen och finansieringen av studierna under vinterhalvåret underlättades väsentligt av de relativt goda inkomsterna från praktikantanställningen under de långa ferierna. Även i fråga om praktikfordringarna avvika bestämmelserna för denna fackskola från eljest gällande. För inträde äro fordringarna endast minst VI månaders praktik och för uppflyttning till högsta klassen sammanlagt minst 18 månader, medan eljest för inträde i dagfackskola minst 2 års praktik kräves. Lägsta intagningsålder är 16 år mot normalt vid övriga fackskolor med heltidsundervisning 17 år. I skrivelse till utredningen den 17 maj 1954 har styrelsen för högre tekniska läroverket i Stockholm föreslagit, att den ovannämnda byggnadstekniska dagfackskolan organiseras i full överenstämmelse med vad som eljest gäller beträffande fackskolor med dagundervisning. Lärokursen bör alltså omfatta två normala läsår. Inträdesfordringarna böra även vara desamma, som eljest gälla för byggnadsteknisk fackskola med dagundervisning. Byggnadstekniska fackskolans aftonundervisning skulle såsom för närvarande omfatta fyra läsår. För uppflyttning till klass IV skulle krävas 24 månaders praktik i stället för 18 månader för närvarande. Styrelsen har motiverat den föreslagna organisationsförändringen bland annat därmed att medan husbyggnadsverksamheten tidigare varit säsongbetonad och huvudsakligen förlagd till den varmare årstiden, påginge

151 arbetet numera i ungefär lika stor omfattning året runt. För bibehållande av den nuvarande organisationen talade förhållandet, att de två korta läsåren tillsammans äro omkring tre veckor längre än ett normalt läsår och att utbildningen därför borde bli bättre än med ett år. Denna fördel ur studiesynpunkt kompenserades dock helt eller delvis genom den förbättrade praktiken och av den omständigheten, att eleverna under det 7 månader långa uppehållet i studierna mellan andra och tredje läsåret hunne glömma åtskilligt av de kunskaper de förvärvat och att någon tid därför måste anslås till repetition i vissa ämnen. Vidare framhålles, att ur administrativ synpunkt skulle den föreslagna omorganisationen innebära påtagliga fördelar. Bland annat skulle lärarnas tjänstgöring fördelas jämnare under läsåret. Härtill komme vid nuvarande organisation vissa olägenheter att å särskild tid anordna inträdes- och flyttningsprövningar samt avgångsexamen och fältmätningsövningar. Starka skäl tala enligt vår mening för att den föreslagna omorganisationen genomföres. Särskilt torde böra beaktas vad styrelsen anfört angående nackdelarna med de förkortade läsåren samt att styrelsens framställning angives vara grundad på enhälliga uttalanden av vederbörande ämneskonferenser och läroverkets kollegium. Vad styrelsen anfört överensstämmer också i princip med den uppfattning, som utredningen tidigare givit uttryck åt genom att avböja ett inom utredningen framfört förslag om att vid de tekniska gymnasierna i stället för tre läsår av normal längd införa fyra förkortade läsår. Utredningen förordar sålunda att den byggnadstekniska fackskolan vid högre tekniska läroverket i Stockholm omorganiseras, på sätt läroverkets styrelse har föreslagit, till tvåårig i stället för treårig. Byggnadstekniska fackskolans differentiering De tidigare refererade såväl 1907 års kommitté som 1916 års sakkunniga föreslogo inrättande av dels husbyggnadstekniska, dels väg- och vattenbyggnadstekniska fackskolor. I realiteten ha de byggnadsfackskolor, som hittills kommit till stånd (i Malmö och Stockholm), utformats med sikte närmast på husbyggnadsfacket, ehuru den i Stockholm icke benämnes husbyggnadsteknisk. Denna utveckling torde sammanhänga bland annat med det förhållandet, att en fackskola helst bör anknyta till en inom skolorten väl företrädd verksamhetsgren. Husbyggnadsindustrin i Stockholm och Malmö erbjuder givetvis rikliga möjligheter till samverkan mellan industri och fackskola, såväl i avseende å elevrekrytering och arbetsplacering som då det gäller utbildningens ordnande. Ett behov av fackskoleutbildning inom väg- och vattenbyggnadsfacket torde även förefinnas i landet. Särskilt inom vägväsendet samt inom kommunernas byggnadsavdelningar torde behov finnas även av ingenjörer med fackskoleutbildning. Huruvida en särskild fackskola för vägoch vattenbyggnadsteknik skulle i konkurrens dels med de tekniska gym-

152 nasiernas mindre specialiserade byggnadstekniska linjer dels med de tekniska skolornas och institutens fackavdelningar för väg- och vattenbyggnadsteknik samla tillräckligt elevantal är svårt att bedöma. Lämpligen bör därför en eventuell facklinje för ifrågavarande fackområde förläggas i samband med redan befintlig husbyggnadsteknisk fackskolelinje, varvid samundervisning kan äga r u m i ett flertal ämnen, därest elevantalet ej skulle bli tillräckligt stort för att motivera helt separata parallellavdelningar även i sådana ämnen. I sin förenämnda skrivelse till utredningen den 17 maj 1954 har styrelsen för högre tekniska läroverket i Stockholm föreslagit, att vid läroverket inrättas en fackskolelinje för väg- och vattenbyggnadsteknik. I skrivelsen anföres bland annat att åtskilliga av de elever, som nu intagas i de husbyggnadstekniska fackskolorna, skulle ha föredragit en väg- och vattenbyggnadsteknisk utbildning, om en sådan stått till buds. Förfrågningar bland eleverna vid den husbyggnadstekniska fackskolan i Stockholm ha visat, att ett tiotal elever av varje årskull tillhörde denna kategori. Då det gällde att finna den lämpligaste organisationsformen, vore det av betydelse att beakta, att elevrekryteringen till den befintliga husbyggnadstekniska fackskolan under senare år varit relativt svag. Det vore därför en ändamålsenlig och ekonomisk organisation att differentiera den nuvarande byggnadsfackskolan i en husbyggnadsteknisk och en väg- och vattenbyggnadsteknisk linje med samläsning under den första hälften av lärotiden, d. v. s. under första läsåret vid dagundervisning och under de två första läsåren vid aftonundervisning. Enligt styrelsens förslag skulle vidare den andra hälften av lärotiden i den väg- och vattenbyggnadstekniska linjen förläggas enbart till dagtid. Eleverna finge härigenom fritt välja mellan en studiegång om två läsår med dagundervisning eller två läsår med kvällsundervisning samt ett läsår med dagundervisning. Den av styrelsen föreslagna anordningen synes lämplig. Merkostnaderna begränsas, om samläsning i enlighet med förslaget ordnas, till den differentiering i vissa ämnen, som måste vidtagas sista läroåret. Då den föreslagna linjen säkerligen kommer att fylla ett verkligt behov förorda vi att linjen inrättas. Byggnadstekniska fackskolan i Stockholm skulle sålunda komma att differentieras i en husbyggnadsteknisk och en väg- och vattenbyggnadsteknisk linje. Vid husbyggnadstekniska fackskolan i Malmö bör timplanen för husbyggnadsteknisk fackskolelinje tillämpas. Angående behovet av tekniska fackområden

fackskolor

för vissa

övriga

Endast en kemiteknisk (för närvarande benämnd kemiskt teknisk) fackskola finnes i landet, nämligen den vid högre tekniska läroverket i Malmö.

153 Det önskemål, som 1916 års sakkunniga framförde angående inrättande inom en ej alltför avlägsen framtid av en särskild fackskola för elektrokemi, har hittills ej förverkligats. Kommittén tänkte sig i första rummet Trollhättan såsom lämplig förläggningsort med hänsyn till därvarande elektrokemiska industri, som då befann sig i stark utveckling. Från industrins sida har ej framförts några direkta önskemål att få till stånd en dylik fackskola för elektrokemisk industri, vilket tyder på att nämnda industris behov av tekniskt utbildad personal kunnat tillgodoses på annan väg. Förutsättning för att nu förverkliga tanken på en elektrokemisk fackskola förefinnes därför enligt vår mening icke. På senare tiden har frågan om utbildningen av kemitekniker för att tillgodose behovet av kvalificerade ingenjörer för beräkning och konstruktion av kemiska apparater ånyo aktualiserats. Svenska teknologföreningen har också tillsatt en särskild kommitté för att utreda denna och andra för kemiundervisningen aktuella frågor. I nämnda fall avses visserligen utbildningen av högskoleingenjörer, men problemställningen äger även aktualitet för utbildningen av kemiingenjörer vid de högre tekniska läroverken. Vad man närmast syftar till är en vidgad utbildning i kemisk apparatteknik. Det behov av kemiingenjörer med dylik utbildning, som gör sig gällande, torde med fördel delvis kunna tillgodoses genom specialutbildade läroverksingenjörer. Den härvid erforderliga specialutbildningen bör emellertid enligt vår mening helst ordnas såsom en påbyggnadskurs på ingenjörsexamen för dem, som ämna ägna sig åt ifrågavarande del av det kemitekniska facket. I sitt förslag angående diplomkurser för ingenjörer har utredningen även uppmärksammat behovet av ovanberörda utbildning (kap. IX). Tillgodoseende av behov av specialutbildning genom påbyggnadskurser

för vissa

ändamål

Det är självfallet ingalunda uteslutet, att behov av teknisk fackutbildning framdeles kan göra sig gällande även inom andra industriområden än de som här ha berörts. I vissa fall torde emellertid kortare påbyggnadskurser vara en lämplig form för meddelande av sådan specialutbildning. Utredningen vill i detta sammanhang hänvisa till sitt i ett särskilt kapitel framlagda förslag om anordnande dels av normerade påbyggnadskurser för ingenjörer, s. k. diplomkurser, dels av andra mera tillfälliga, kortare påbyggnadskurser. De förra föreslås utformade såsom fyramånaders påbyggnadskurser på tekniska gymnasiets treåriga — respektive fackskolans tvååriga — huvudkurser. I kapitel IX om påbyggnadskurser nämnas exempel på ett antal dylika diplomkurser. Andra utbildningsmål än de sålunda nämnda k u n n a också tänkas. Vid bedömandet framdeles av behovet av ytterligare differentiering

154 inom fackskoleorganisationen böra möjligheterna att utnyttja systemet med diplomkurser och andra slag av påbyggnadskurser givetvis beaktas. Därest systemet med diplomkurser kommer att motsvara förväntningarna, bör det erbjuda stora möjligheter till anpassning av utbildningen till de speciella behov, som kunna uppkomma inom olika grenar av industrin.

3. Starkare specialisering inom de olika fackskolelinjerna I ett tidigare avsnitt (kap. V) ha vi anfört vissa synpunkter på specialiseringen inom de olika gymnasielinjerna. Det anfördes där bland annat, att det gällde att begränsa antalet ämnen till att omfatta endast sådana, som äro oundgängligen erforderliga för det avsedda studiemålet. Det framhölls vidare att den tid, som ägnades åt allmänorienterande ämnen, icke gärna kunde minskas. Möjligheterna att beskära tekniska biämnen vore något större. Liknande synpunkter kunna anläggas på frågan om huruvida en starkare specialisering kan åstadkommas i fråga om de olika fackskolelinjerna för att bereda ökat utrymme i undervisningen åt nya betydelsefulla moment. I detta fall gäller i ännu högre grad, att den tid, som är anslagen för allmänorienterande samt allmänna och tekniska, för fackutbildningen grundläggande ämnen, är alltför knapp för att kunna beskäras. Samtidigt är en starkare begränsning av undervisningen i de tekniska tillämpningsämnena till respektive linjes specialfack mera förenlig med fackskoleundervisningens ändamål, vilken undervisning ju i högre grad, än då det gäller gymnasierna, bygger på elevernas praktiska erfarenhet inom visst fack. I allmänhet kan man därför också utgå ifrån, att de studerande även önska utbilda sig för fortsatt verksamhet inom samma fack. I de flesta fall torde de följaktligen vara bäst betjänta av att den begränsade tid, som kan anslås för undervisning i tekniska tillämpningsämnen, ägnas endast åt sådana ämnen, som ha betydelse för deras verksamhet inom det fackområde, varom fråga är. Inom maskinteknisk fackskola representeras de tekniska tillämpningsämnena av maskinelement, kraft- och värmeteknik (annan ämnesbeteckning: maskinlära med laborationer och ritning), verkstadsteknik, elektroteknik samt byggnadslära (med ritning). Allteftersom en maskinteknisk fackskola utformas med en verkstadsteknisk eller kraft- och värmeteknisk facklinje som förebild kommer huvudvikten vid undervisningen att läggas vid ämnet verkstadsteknik eller ämnet kraft- och värmeteknik. I detta avseende bör vid några av de befintliga fackskolorna specialiseringen något starkare markeras vid timfördelningen, än vad som för närvarande är fallet vid skolorna i fråga. Därigenom vinnes värdefull tid för det viktigaste huvudämnet.

155 Av de övriga ämnen, som äro nämnda här ovan, bör byggnadsläran k u n n a utgå ur timplanen. Den tid, som för närvarande ägnas åt ämnet (3 vt under ett å r ) , är i varje fall alltför kort för att främst den undervisning i byggnaders utförande m. m. samt i byggnadsritning, som ingår i kursen, skall bli av något verkligt värde för ingenjören. Vad en maskiningenjör behöver inlära redan i fackskolan om byggnadsmaterial bör genomgås under ämnet materiallära, som är uppfört såsom särskilt ämne på fackskolans timplan. De krav, som ställas på en verkstadslokal eller annan industribyggnad i fråga om t. ex. planering, ljus, luftvolym, sanitära och hygieniska förhållanden, personalrum m. m., kunna behandlas i andra sammanhang. Övningar i fältmätning och avvägning ingå i undervisningsplanerna för fackskolorna. Dessa övningar äro ofta förlagda till början av andra läsåret och ta ungefär en vecka i anspråk. För andra än de byggnadstekniska fackskolorna k u n n a övningarna i fältmätning undvaras. Däremot bör en kortare tid, ett tiotal timmar, beräknas för övningar i avvägning i de maskintekniska och elektrotekniska fackskolorna. Den kännedom om avvägningsinstrumentens kontroll, skötsel och användning, som dessa övningar avse att meddela, kan ibland vara nödvändig även för en maskinteknisk eller elektroteknisk ingenjör. Avvägning bör dock ej upptagas som betygsämne. De tekniska tillämpningsämnena å elkraftteknisk linje (elektroteknisk fackskola) äro elektromaskinlära, elektrisk anläggningsteknik, teleteknik (allmän k u r s ) , maskinteknik samt byggnadslära. Å teleteknisk linje äro tillämpningsämnena för närvarande elektrisk kraftteknik (allmän k u r s ) , telefonteknik, radioteknik, maskinteknik samt byggnadslära. Vad ovan har anförts beträffande byggnadslära gäller även här. Materiallära förekommer icke här som fristående ämne utan har hittills ingått i ämnet maskinteknik. Maskinritningen, som förekommer vid en av fackskolorna, torde åtminstone kunna nedskäras, varigenom ämnet maskinteknik bör k u n n a minskas med några veckotimmar. Timplanen för kemiteknisk fackskola upptar tekniska tillämpningsämnena elektrokemi, kemiska laborationer, kemisk teknologi, maskinlära, elektroteknik samt byggnadslära. Även i detta fall bör byggnadsläran utgå, varjämte maskinläran bör minskas. De i förevarande sammanhang aktuella ämnena i den byggnadstekniska fackskolan äro, förutom de byggnadstekniska ämnena, maskinlära och elektroteknik. Sistnämnda ämnen upptaga sammanlagt endast 2t/2 veckotimmar under ett år vid fackskolan i Malmö, vilket får anses vara ett minimum. Något mera omfattande är ifrågavarande undervisning vid fackskolan i Stockholm. Som undervisningen där är upplagd blir den emel-

156 lertid, åtminstone i maskinlära, en direkt tillämpning på problem inom byggnadstekniska området. Såväl vid de tekniska fackskolorna som vid gymnasierna upptar gymnastiken tre timmar i veckan. Särskilt för de yngre eleverna i gymnasiet bereda övningarna i gymnastik och idrott en för deras hälsa erforderlig omväxling i skolarbetet. Med hänsyn till att eleverna i fackskolorna i allmänhet äro betydligt äldre och redan fullt utvuxna ha gymnastikövningarna ej samma givna plats på fackskolans program. Vid våra högskolor, vars elever äro i jämförlig ålder, förekommer icke obligatorisk gymnastik. Många av fackskolornas elever äro aktiva inom idrotten och få där den nödiga omväxlingen i arbetet. För de få, som vid den ålder det här rör sig om icke idka idrott eller friluftsliv i någon form, torde gymnastikövningarna knappast lämna det utbyte som avses. Det k a n därför rent principiellt starkt ifrågasättas, huruvida gymnastiken i fackskolorna bör bibehållas som obligatoriskt övningsämne. Ett slopande av detsamma skulle lättare möjliggöra någon avkortning av skoltiden per vecka. Utifrån synpunkter, som ovan antytts, föreslår utredningen, att obligatoriska övningar i gymnastik icke upptagas i de tekniska fackskolornas undervisningsplaner. Det synes dock önskvärt, att tillfälle beredes för de elever, som så önska, att deltaga i frivilliga gymnastik- och idrottsövningar, som för detta ändamål böra anordnas genom skolans försorg.

D . Tekniska

fackskolor med aftonkurser samt dag- och aftonundervisning

kombination

av

Några av de tekniska fackskolorna äro helt eller delvis anordnade såsom aftonskolor. Av de ursprungligen inrättade fackskolorna äro de i Malmö och Västerås tvååriga dagskolor, medan fackskolan för maskinindustri i Eskilstuna är uppdelad på ett första och ett andra år med aftonundervisning samt ett tredje år med dagundervisning. De tre åren motsvara sammantagna en dagfackskola med två läsår. Undervisningen omfattar under vart och ett av de två första åren 18 timmar i veckan och under tredje året 40 timmar, därav 3 timmar gymnastik. »Eskilstunasystemet» vann efterföljd, då sedermera de tekniska fackskolorna i Örebro och senast i Göteborg inrättades. Vid tekniska läroverket i Stockholm möjliggör organisationen av fackskolorna olika kombinationer av undervisning på dag- eller kvällstid med gränsalternativen uteslutande dagundervisning eller uteslutande aftonundervisning. Systemet med aftonfackskolor medför uppenbara fördelar för dem, som av ekonomiska eller andra skäl önska ha förvärvsarbete under studietiden. Särskilt för många elever i dessa aftonfackskolor, som ha hunnit bilda

157 familj och ha försörjningsplikt, öppna sig härigenom möjligheter att skaffa sig en god ingenjörsutbildning, vilket kanske i annat fall mången gång ej skulle ha kommit i fråga. Det medför även fördelen av ett samordnande av studierna med praktiskt arbete inom ett och samma fackområde. Med hänsyn till sistnämnda förhållande gäller för fackskolor av Eskilstunatyp, ati den för tvååriga dagfackskolor fordrade förpraktiken på minst två år har sänkts till ett år. Den övergång till dagundervisning under tredje året, som tillämpas vid nyssnämnda fackskoletyp, varigenom utbildningstiden även begränsas till tre år, synes böra bibehållas. Att jämsides med ett förvärvsarbete under dagen bedriva tekniska studier regelbundet 18 timmar i veckan innebär en arbetsprestation, som ställer mycket stora krav på såväl energi och arbetsförmåga som studieintresse. De som förmå genomföra dessa studier få därför anses redan därigenom ha visat sig besitta nämnda förmåga och egenskaper. Det torde också bland lärare i allmänhet råda den uppfattningen, att dessa elever visa ett studieallvar och en mogenhet, som gynnsamt påverka studieresultatet. Man bör därför ha rätt att antaga, att de tidigare i ett särskilt avsnitt berörda undervisningsmetoder, som bygga på elevernas självverksamhet, skola särskilt väl lämpa sig för de studerande i de tekniska fackskolorna. Emellertid bör man vid planläggningen av arbetet i aftonfackskolorna ej förglömma, att den tid, som eleverna kunna ägna åt studierna i hemmet, är betydligt mindre än vid skolor med dagundervisning. Det k a n ifrågasättas att något inskränka antalet lektionstimmar för att ge eleverna något mera tid för hemuppgifter och att i övrigt bedriva självstudier. Hur långt undervisningstiden i skolan kan minskas, utan att studieresultatet äventyras, k a n icke utan vidare bedömas. Det är av intresse i detta sammanhang att antalet lektioner i aftonfackskolorna i Stockholm endast är 16 per vecka under första, tredje och fjärde året. Endast under andra året är timantalet 18 per vecka. Sannolikt kan man utan större risk minska studietiden i skolan ytterligare. Utredningen förordar därför, att en ytterligare avkortning försöksvis tillämpas för att närmare utröna i vad mån det med gott studieresultat låter sig göra att på detta sätt bereda eleverna bättre tid till självständiga studier. Att denna fråga är av stor betydelse för anslutningen till aftonfackskolorna är påtagligt. Frånsett den påfrestning, som flera års intensiva kvällsstudier på skolbänken under 16—18 timmar per vecka under läsåret innebär, synes det även ur andra synpunkter mindre önskvärt, att den blivande ingenjören och arbetsledaren under studieåren knappast får någon tid över under arbetsveckan att ägna åt samhället utanför skola och arbetsplats eller åt familjen. Till jämförelse kan erinras om att de engelska ingenjörskurserna med aftonundervisning, den i England mest uppskattade formen av ingenjörsutbildning, i regel omfatta endast 6 å 8 timmar i veckan.

158 Tillströmningen av elever till de tekniska fackskolorna visar viss tendens att minska. Härtill kunna flera orsaker samverka. Dagfackskolorna ha känning av konkurrensen från de tekniska gymnasierna. De högre inträdesfordringarna i matematik till vissa fackskolor, vilka förutsätta studier i ämnet utöver realskolans kurs och nödvändiggöra särskilda inträdesprov även för dem, som avlagt realexamen, avhålla säkerligen många från att söka in vid fackskola. Erfarenheterna såväl från vårt eget land som från utlandet visa, att de ingenjörer, som gått den s. k. »långa vägen», äro mycket användbara för många uppgifter inom industrin. Det är därför önskvärt att k u n n a hålla antalet studerande i våra fackskolor uppe och att även främja en ökad rekrytering. Då särskilt aftonfackskolorna härvid ha stora fördelar att erbjuda i jämförelse med andra skolformer synes nämnda form av fackskolor böra ägnas stort intresse från samhällets sida. F r å n dessa synpunkter bör därför tillkomsten under de senaste åren av fackskolor av Eskilstunatyp även i Örebro och i Göteborg hälsas med stor tillfredsiiällelse. Även aftonfackskolorna äro emellertid, och i högre grad än dagfackskolorna, baserade på en växelverkan med industrin. För att en ort skall k u n n a bära upp en fackskola med aftonundervisning, måste med andra ord ortens industri inom det ifrågavarande fackområdet vara av betydande omfattning. Där fråga uppkommer om inrättande av nya tekniska fackskolor och särskilt om det gäller en aftonfackskola, är det av vikt, att det klarlägges, huruvida nyssnämnda förutsättning kan anses vara för handen.

E . Timplaner

för

de tekniska

fackskolorna

1. Lärotid Enligt bestämmelserna i stadgan för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier (SFS nr 365/1919) skall läsåret vid teknisk fackskola omfatta 280 dagar, d. v. s. 10 dagar mer än vid tekniskt gymnasium. Undervisningstimmens längd är normalt, liksom vid gymnasium, 45 minuter. Antalet undervisningstimmar i veckan för varje klass skall i medeltal utgöra 40. Genom Kungl. kung. nr 351/1947 ha särskilda bestämmelser utfärdats för tekniska fackskolorna i Eskilstuna och Örebro. Samma bestämmelser tillämpas även beträffande tekniska fackskolan vid högre tekniska läroverket i Göteborg. Enligt nämnda bestämmelser skall lärokursen omfatta tre ettåriga klasser. För vardera av första och andra klassen skall antalet undervisningstimmar i veckan vara, såsom tidigare nämnts, i medeltal 18 samt för tredje klassen 40.

159 Även beträffande fackskoleavdelningarna vid högre tekniska läroverket i Stockholm gälla särbestämmelser, intagna i Kungl. brev till statskontoret den 17 juni 1938 med ändringar enligt Kungl. brev till skolöverstyrelsen den 22 oktober 1943. Enligt nämnda bestämmelser gäller i de fall, där lärokursen helt eller delvis genomgås i aftonkurser, att lärotiden må utsträckas utöver ett större antal läsår än som är föreskrivet för samma lärokurs vid heldagsundervisning. I fråga om den byggnadstekniska dagfackskolan i Stockholm är medgivet, att lärokursen må uppdelas på tre år, ett på 270 och två på 150 dagar vardera. För samtliga fackskoleavdelningarna vid stockholmsläroverket gäller för övrigt att läsåret i första klassen skall omfatta 270 dagar mot eljest för fackskolorna stadgade 280. Orsaken till att läsåret vid fackskolorna gjordes längre än vid gymnasierna var en strävan att inom ramen av den till två år minskade lärotiden pressa in så många undervisningstimmar som möjligt. 1907 års kommitté anförde härom, att läroårets förlängning till 40 veckor och ökningen av antalet undervisningstimmar i veckan till 40 å 44 knappast torde väcka betänkligheter, då arbetet i skolorna i väsentlig mån komme att ägnas åt ritning och andra praktiska övningar och skolornas lärjungar komme att utgöras av ynglingar i en ålder av omkring 20 år, vilka redan under sin praktiska verksamhet före inträdet i skolan fått arbeta året runt och därvid hunnit vänja sig vid den inom industrin vanliga långa arbetstiden. Skolarbetets forcering kunde för dem endast innebära en stor fördel, om lärotiden i dess helhet därigenom kunde förkortas. I de av nämnda kommitté uppgjorda förslagen till timplaner upptagas 44 obligatoriska och en frivillig undervisningstimme samt 3 timmar gymnastik eller sammanlagt 48 timmar i veckan. 1916 års sakkunniga, som hade att överarbeta 1907 års kommittés förslag, funno 48 timmar i veckan vara alltför mycket med hänsyn till det nödvändiga hemarbetet och föreslogo 40 timmar totalt. Varje lärotimme skulle vara 50 minuter. Det kan nämnas att kommerskollegium hade föreslagit, att undervisningstiden ej borde utsträckas längre än till 36 timmar i veckan, varvid kollegiet dock förutsatte att gymnastik icke upptoges som obligatoriskt ämne på fackskolans program. När sedermera beträffande det nyinrättade tekniska läroverket i Stockholm särskilt stadgades, att första läroåret i fackskoleavdelningarna skulle vara lika långt som i gymnasiet eller 270 dagar var detta en eftergift för en önskan att hålla möjligheten öppen till en för samtliga avdelningar vid läroverket gemensam eller nära överensstämmande lärokurs i första klassen för att i eventuellt förekommande fall övergång från fackskola till gymnasium eller tvärtom efter första året skulle underlättas. De olikheter i fråga om läsårets längd, för vilka ovan redogjorts, ha visat sig medföra en del olägenheter ur skolorganisatoriska och andra

160 administrativa synpunkter. Särskilt är detta fallet vid de tekniska läroverk, där såväl gymnasie- som fackskoleundervisning meddelas av gemensamma lärare. Det måste betecknas som ett önskemål, att läsåret kan göras lika långt i de båda skolformerna. Då omfattningen av fackskolorna är betydligt mindre än gymnasieorganisationens torde redan på grund härav det vid gymnasierna tillämpade läsåret av 270 dagar böra bli gällande även beträffande fackskolorna. En generell förlängning av arbetsåret till 280 dagar för det övervägande flertalet lärare vid de tekniska läroverken utan avsevärd kostnadsökning för statsverket torde däremot knappast kunna genomföras. En förkortning av läsåret vid fackskolorna skulle medföra en kostnadsminskning bland annat med avseende å löner till timlärare. Den frågan uppställer sig, huruvida en dylik förkortning av läsåret i fackskolan kan vidtagas, utan att utbildningsresultatet samtidigt så försämras, att studiemålet äventyras. En nedskärning av läsåret med 10 dagar är säkerligen icke utan betydelse. För att siffermässigt kompensera en sådan avkortning skulle exempelvis arbetsveckan behöva ökas med 1,5 lärolimmar. Nu måste det emellertid även då fråga är om fackskolorna framhållas såsom önskvärt att kunna något bringa ned antalet timmar per vecka i skolan för att kunna i högre grad än för närvarande basera utbildningen på elevernas självständiga studier på icke schemabunden tid. Under alla förhållanden bör en förkortning i sist antydda syfte av arbetsveckan i skolan ske med stor försiktighet att börja med. I betraktande av vad som ovan anförts beträffande kompensation för läsårets avkortning bör än större försiktighet iakttagas, om läsårets längd skall minskas. Utredningen har emellertid kommit till den uppfattningen, att den förenkling och de lättnader i olika avseenden, som skulle ernås genom enhetliga bestämmelser, utgöra tillräckliga skäl för att föreslå att läsårets längd vid såväl gymnasier som fackskolor fastställes till 270 dagar. Arbetsveckan vid de tekniska fackskolorna med heltidsundervisning föreslås tills vidare omfatta 39 veckotimmar. 2. De grundläggande ämnenas utrymme i de tekniska fackskolornas timplaner De timplaner, som för närvarande tillämpas vid de olika fackskolorna, förete vissa olikheter i fråga om timantalet för de gemensamma grundläggande ämnena matematik, fysik, kemi, ritteknik, projektionslära, mekanik och hållfasthetslära. Av enahanda skäl, som anfördes beträffande samma ämnen på de tekniska gymnasiernas timplaner, bör en större enhetlighet kunna ernås. Utrymmet på fackskolornas timplan är emellertid ännu trängre än på gymnasiernas. I de fall en utjämning av före-

161 n ä m n d a olikheter förutsätter en ökning av det vid vissa fackskolor anslagna timantalet för ämnet i fråga på bekostnad av en annan ämnesgrupp, möter därför stora svårigheter att åstadkomma utjämningen. Även de av utredningen sammanställda förebilderna till timplaner uppvisa sålunda olikheter, som motiveras av de erfarenheter beträffande den lämpligaste proportionen mellan de för olika ämnen anslagna tiderna, som gjorts vid olika slag av fackskolor. I stort sett har timantalet för ämnesgruppen bibehållits oförändrat. Den för ritteknik och projektionslära avsedda tiden har emellertid minskats något från ett för de olika skolorna varierande timantal ned till sammanlagt 5 veckotimmar för de maskintekniska fack skolorna samt 4 veckotimmar för de byggnadstekniska, elektrotekniska och kemiska fackskolorna. Liksom i fråga om gymnasierna är en sådan sänkning av timantalet för den grundläggande ritundervisningen möjlig att genomföra, utan att elevernas ritkunnighet äventyras, med hänsyn till att de senare i konstruktionsämnena få övning även i ritarbete av olika slag. Timantalen för mekanik och hållfasthetslära äro liksom i nuvarande timplaner knappt tillmätta och avpassade efter respektive facks oundgängliga behov och äro därför olika för skilda facklinjer. 3. Antal veckotimmar för språkundervisningen För språkundervisningen i de tekniska fackskolorna är det disponibla timantalet mindre än i de tekniska gymnasierna. Då därtill kommer att förkunskaperna i språk också äro mindre för det stora antal elever, som ej ha realskoleutbildning eller motsvarande, bli de utexaminerade ingenjörernas språkkunskaper ofta mycket magra. Det har framhållits bland annat från industrihåll, att detta är en allvarlig brist i utbildningen, som i vissa fall begränsar möjligheterna att utnyttja fackskoleingenjörer, där deras på lång industriell praktik grundade tekniska utbildning eljest måhända vore att föredraga. Enligt vår uppfattning är det nödvändigt att bereda undervisningen både i svenska och främmande språk ett ökat timantal. Beträffande svenska språket upptar detta för närvarande i allmänhet 3 å 3,5 timmar i veckan räknat under ett år; 4 veckotimmar har ämnet vid endast två av skolorna. Vi ha i förslagen till timplaner räknat med 2 veckotimmar i klass I och 2 i klass II, lika för alla skolor och linjer. Då det alltid innebär ett handikap för en tekniker att icke kunna läsa åtminstone den tekniska handbokslitteratur, som finnes på tyska språket, bör en viss undervisning meddelas i tyska. Engelska blir emellertid mer och mer använt som internationellt umgängesspråk och en ingenjör bör därför icke heller vara främmande för detta språk. På grund av den starkt begränsade tid, som kan anslås för båda språken tillsammans, är det 11—504565

162 icke möjligt att ge något av dem någon i förhållande till det andra dominerande ställning på timplanen. Även om det främsta målet för undervisningen blir väsentligt olikartat för de båda språken, anser utredningen att de böra dela jämnt de disponibla timmarna så att 4 veckotimmar, räknat under ett år, ägnas åt tyska språket och 4 veckotimmar åt engelska. I ett senare avsnitt om »Undervisningen i språk vid de högre tekniska läroverken» (kap. VII) återkommer utredningen med vissa synpunkter på mål och medel för den begränsade språkundervisning, vilken kan inrymmas i det antal timmar, som kan avdelas därför.

4. För undervisning i allmänorienterande och i ekonomiska ämnen erforderlig tid Viss undervisning i hithörande ämnen förekommer, ehuru i varierande form och omfattning. Vi ha redan utvecklat våra synpunkter på behovet av att ingenjörerna erhålla en allmän orientering i samhällslära och i de olika frågekomplex, som möta honom i hans verksamhet exempelvis som arbetsledare eller som medborgare i samhället. Liksom i de tekniska gymnasierna bör en för samtliga facklinjer gemensam kurs i samhällslära ingå i utbildningen. För nämnda ämne beräknas därför 1 veckotimme i klass II. Av skäl, som likaledes utvecklats i det föregående, bör ämnet arbetspsykologi upptagas såsom nytt läroämne i timplanen för flertalet facklinjer. Lämpligen bör 1 veckotimme i klass II anslås härtill. Den ekonomiska utbildningen representeras i förslaget till timplaner av läroämnet företagsekonomi, som tilldelats 2 veckotimmar i klass II med undantag för den byggnadstekniska fackskolan där ämnet fått endast 1 veckotimme med hänsyn till förekomsten av ämnet byggnadsorganisation.

5. De tekniska fackämnena i timplanen I överensstämmelse med de synpunkter vi tidigare anfört beträffande lämpligheten att starkare specialisera utbildningen inom de olika fackskolelinjerna har i förslaget till timplaner tiden för fackämnen, som ha karaktär av biämnen, begränsats så långt möjligt för att få tillräcklig tid åt huvudämnena. I några fall ha ämnen av underordnad vikt helt strukits. Så är fallet med byggnadslära (eller motsvarande), som upptagits endast för den byggnadstekniska fackskolan. Vid de fackskolor, där utbildningen är uppdelad på dels dagkurser dels aftonkurser eller också helt förlagd till aftonkurser, kunna de uppgjorda förebilderna till timplaner för tvååriga fackskolor tillämpas, varvid bör

163 tillses, att i förebilderna upptagna kurser för respektive första och andra klassen var för sig icke i något fall uppdelas på mer än två årskurser. Vid en dylik uppdelning på aftonkurser måste timantalet något reduceras i förhållande till det i förebilderna upptagna. Vi ha i ett tidigare avsnitt berört denna fråga samt framhållit att man sannolikt utan större risk för studieresultatet skulle kunna minska timantalet per vecka vid aftonundervisningen under de 16 veckotimmar, som för närvarande är det lägsta som förekommer i dylikt fall. Vi ha förordat att ett lägre timantal försöksvis tillämpas för att närmare utröna i vad mån en minskning lämpligen kan ske. Det synes icke nödvändigt att i detta sammanhang framlägga något detaljerat förslag till timplaner för de olika kombinationer av dag- och aftonkurser som kunna förekomma. Enligt utredningens mening bör, då det sedermera gäller att fastställa dylika timplaner, de olika skolorna tillerkännas tillräcklig rörelsefrihet för att kunna lägga upp och genomföra en givande försöksverksamhet med anpassning till de speciella lokala förutsättningarna beträffande exempelvis arbets- och kommunikationsförhållanden, aftonundervisningens tidigare traditioner på orten, lärarnas intresse för pedagogisk försöksverksamhet m. m. Som regel torde 16 veckotimmar böra anses såsom ett maximum vid aftonkurser.

6. Förebilder till timplaner a. Timplan för kraft- och värmeteknisk linje (Mk) vid maskinteknisk fackskola Kursfördelning nr B 1

Läroämnen

Klass I

B 3 B 4 B 5 B 6 B 7 B 14 B 18 B 19 B 15 B 16

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Elektroteknik Materiallära Verkstadsteknik Maskinelement och konstruktionsteknik Kraft- och värmeteknik

B 13 B 12 Bil B 8 B 9 BIO

Företagsekonomi Arbetspsvkoloei Samhällslära Svenska Engelska Tyska

B 2

Antal veckotimmar

Summa veckotimmar

Klass I I

9 5 3 3 2 3 4

5 2 3 4 15

2 2 2

2 1 1 2 2 2

164 b. Timplan

för verksladsleknisk

Kursfördelning nr

linje (Mv) vid maskinteknisk

Klass I

B 7 B 14 B 18 B 19 B 15 B 16 B 13 B 12 Bil B 8 B 9 B 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Samhällslära Svenska Engelska Tyska

Ti B

Antal veckotimmar

Läroämnen

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Flållfasthetslära Elektroteknik Materiallära Verkstadsteknik Maskinelement och konstruktionsteknik Kraft- och vänneteknik

B B B B

Kursfördelning nr

Klass II

5 2 12 4 6 2 1 1 2 2 2

Summa veckotimmar

c. Timplan

fackskola

för husbyggnadsteknisk

linje (Bh) vid byggnadsteknisk

fackskola

Antal veckotimmar Läroämnen

Klass I Ht

B 17 B 14 B 21 B 22 B 24 B 23 B 27 B 26 B 25

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Maskinlära Elektroteknik Byggnadsmekanik och hållfasthetslära Husbyggnadskonstruktionslära Byggnadsutformning Byggnadsmateriallära Husbyggnadsteknik Fältmätning Byggnadsorganisation

B 13 B 12 B 11 B 8 B 9 B 10

Företagsekonomi. Arbetspsykologi. . Samhällslära Svenska Engelska Tyska Summa veckotimmar *

Vt

Klass II Ht

Vt

2 2 4 8 7

2 2 4 7 8

165 d. Timplan

för väg- och vattenbyggnadsteknisk

Läroämnen

Klass 1

13 24 B 23 B 30 B 31 B 29 B 26 B 25

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Maskinlära Elektroteknik Byggnadsmekanik och hållfasthetslära Byggnadskonstruktionslära med brobyggnadsteknik Byggnadsutformning Byggnadsmateriallära Vägbyggnad och kommunikationsteknik . . . Vatten- och avloppsteknik Bebyggelseplanering Fältmätning Byggnadsorganisation

B 13 B 12 Bil B 8 B 9 B 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Samhällslära Svenska Engelska Tyska Summa veckotimmar

e. Timplan

för elkraftteknisk

B 13 B 12 Bil B 8 B 9 B 10

Klass II

Ht

Vt

9 5 3 2 2

9 5 3 2 2

5 3

3 3

2 Ht

Vt

2 4

2 2 4

6 6 2 2 2

6 6 2 2 1 1 1 2 2 2 39

2 2 2

2 2 2

1 1 1 2 2 2

linje (Ek) vid elektroteknisk

fackskola

Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

B 1 B 2 B 3 B 4 B 5 B 6 B 7 B 20 B 17 B 32 B 33 B 34 B 35

fackskola

Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

B 1 B 2 B 3 B 4 B 5 B 17 B 14 B 21 B 28

linje (Bv) vid byggnadsteknisk

Läroämnen

Matematik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Materiallära och verkstadsteknik Maskinlära Elektricitetslära och mätteknik Elektromaskinlära Elektrisk anläggningsteknik Teleteknik Företagsekonomi Arbetspsykologi Samhällslära Svenska Tyska Summa veckotimmar

Klass I

Ht

Vt

10 5 3 2 2 2 2

9 5 3 2 2 3 2

Klass II

2 4 7

7 8 11 4

2 2 2

2 2 2

2 1 1 2 2 2

166 /. Timplan

för teleteknisk

linje

(Te)

vid elektroteknisk

fackskola Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

Läroämnen

B 1 B 2 B 3 B 4 B 5 B 6 B 7 B 20 B 17 B 32 B 36 B 37 B 38 B 39

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Materiallära och verkstadsteknik Maskinlära Elektricitetslära och mätteknik Elektrisk kraftteknik Telefonteknik Radioteknik Mikrovågteknik

B 13 B 12 Bil B 8 B 9 B 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Samhällslära Svenska Engelska Tyska

Klass I

10 5

Summa veckotimmar

g. Timplan

för kemiteknisk

Klass II

Vt

Ht

fackskola

(K) Antal veckotimmar

Kursfördelning nr

Klass I

Läroämnen Ht

Vt

Klass II Ht

Vt

4 3 4

1 2 4 5 6—7 B 17 B 14 B 40 B 41 B 42 B 43

Matematik Fysik Ritteknik Projektionslära Mekanik och hållfasthetslära Maskinlära Elektroteknik Oorganisk kemi med fysikalisk kemi Organisk kemi Kemisk teknologi Kemiska laborationer

4 3 4 2 6 10

7 11

B 13 B 12 B 11 B 8 B 9 B 10

Företagsekonomi Arbetspsykologi Samhällslära Svenska Engelska Tyska

2 1 1 2 2 2

2 1 1 2 2 2

39 Summa veckotimmar

KAPITEL

VII

Allmänna synpunkter på undervisningen i vissa läroämnen vid de tekniska gymnasierna och fackskolorna A. Engelska och tyska 1. Ingenjörens behov av kunskaper i båda språken Den tid, som vid de högre tekniska läroverken ägnats åt undervisningen i främmande språk, engelska och tyska, har såsom framgår av det föregående varit synnerligen knapp. Det har heller icke saknats röster för att de unga ingenjörerna borde få en bättre utbildning i dessa språk. Vi ha därför också vid uppgörandet av förebilder för timplaner såväl i fråga om de tekniska gymnasierna som då det gäller de tekniska fackskolorna givit språken en något starkare ställning på timplanen än tidigare. Det måste enligt vår uppfattning betecknas som ett starkt önskemål, att en ingenjör har kunskaper i såväl engelska som tyska. Redan under studietiden ha eleverna vid en teknisk läroanstalt behov av läskunskaper framför allt i tyska språket. Den tekniska litteraturen på tyska är mycket rikhaltig och omfattar bland annat de vanligaste ingenjörshandböckerna, som allmänt anlitas såväl vid undervisningen som i praktisk, teknisk verksamhet. På senare år har emellertid engelsk och särskilt amerikansk facklitteratur av betydelse för ingenjörer i olika ställning — kanske främst företagsledare, personalchefer, produktionsledare, arbetsledare och försäljare — allt mer kommit att betraktas som normgivande för den framtida utvecklingen inom berörda områden av industriell verksamhet. Ingenjören måste därför även kunna åtminstone läsa engelsk facklitteratur av det slag, som det här gäller, och där sålunda det ålderdomliga engelska måttsystemet ej kominer in och vållar svårigheter, vilket är fallet, då det är fråga om teoretisk teknisk litteratur eller tekniska handböcker på engelska. En del av eleverna i de tekniska gymnasierna eller fackskolorna ha tidigare ej läst något av språken. Beträffande fackskolorna äro några förkunskaper i språk icke föreskrivna och beträffande gymnasierna gäller jämlikt 18 §, 3 mom., gällande stadga, att inträdessökande, som icke har eljest föreskrivna kunskaper i båda eller ettdera av språken, kan efter prövning av skolans styrelse intagas, om han kan antagas ha förutsättning

168 för att vid skolan inhämta det mått av kunskaper i språket, som skolan avser att bibringa. I sådana fall, som här avses, har på sina håll förfarits så, att eleven befriats från ett av språken och i stället fått ägna hela den för språkundervisningen anslagna tiden åt det andra främmande språket. Resultatet har då kunnat bli att eleven kommit i kontakt med endast ett språk. Som vi redan anfört, böra som regel eleverna, då de utexamineras, kunna åtminstone hjälpligt läsa såväl engelska som tyska. Målet för undervisningen behöver emellertid ej vara detsamma för båda språken utan bör tvärtom vara ett annat för engelska än för tyska. Resultatet måste även bli beroende av den disponibla tiden och målet för undervisningen i gymnasiet kan därför sättas högre än beträffande fack skolan. 2. Undervisningens mål enligt för närvarande tillämpade undervisningsplaner vid de tekniska gymnasierna De undervisningsplaner, som äro fastställda för de skilda gymnasierna, förete vissa variationer beträffande kursfördelningen för de olika ämnena. Målet för undervisningen i engelska och tyska är dock i sak detsamma. En av de undervisningsplaner, som tämligen nyligen varit föremål för en översyn av vederbörande lärarkollegium, anger nyssnämnda mål vara fyrfaldigt, nämligen att bibringa eleverna 1. förmåga att förstå engelsk och tysk litteratur, 2. förmåga att översätta till och från det främmande språket, 3. förmåga att avfatta engelska och tyska affärsbrev samt 4. förmåga att hjälpligt tala engelska och tyska. Det sålunda angivna målet synes hållet något i överkant. Icke ens i de fall, då undervisningen kan bygga på tidigare inhämtade förkunskaper motsvarande realexamens nivå, är det möjligt att nå ett tillfredsställande resultat i alla de avseenden, som ovan angivits. I själva verket torde det vara förmågan att tala språket, som blivit mest lidande. Även de anvisningar, som undervisningsplanen innehålla, synas lägga tyngdpunkten till andra moment i undervisningen. Stor vikt har lagts vid översättning av text, som behandlar tekniska ämnen, och av affärsbrev med skriftliga prov utan anlitande av grammatik och lexikon. I övrigt har undervisningen bedrivits på traditionellt sätt. Vid översättning till svenska har vikt lagts vid även formellt riktiga formuleringar, så att vid översättning av exempelvis affärsbrev särskild hänsyn tagits till i svensk handelskorrespondens brukliga uttryck. Den stora vikt, som lagts vid översättningar av text till det främmande språket och avfattandet av affärsskrivelser på engelska och tyska trots den knappa tid, som varit anslagen till språkundervisningen, har sannolikt medverkat till att skolskrivningar ordnats i relativt större omfattning

169 än i andra ämnen. Språkundervisningen har också ofta blivit rätt betungande för eleverna och har knappast rönt den uppskattning från dem, som den utan tvivel är värd. 3. Mål och metoder för undervisningen i engelska vid de tekniska gymnasierna Mål Även med den utökning av timantalet i engelska till sammanlagt sex veckotimmar, som utredningen föreslagit, blir tiden mycket knapp. För att nå ett resultat, som verkligen blir av stort praktiskt värde för den unge ingenjören, bör enligt utredningens bestämda mening målet för undervisningen i väsentliga avseenden ändras i förhållande till det för närvarande uppställda, för vilket ovan redogjorts. Det synes utan tvekan böra begränsas till de moment, som inrymmas under punkterna 1, 2 och 4 här ovan. Det hör säkerligen till undantagen, att de utexaminerade få anställningar, där det kräves av dem att på egen hand författa utländska affärsbrev. För sådana uppgifter kräves också en språkutbildning, som är betydligt mera omfattande än den, som meddelas vid de tekniska gymnasierna. Den merkantil-tekniska linjen utgör givetvis härutinnan ett undantag. 1 Undervisningen på övriga linjer bör sålunda icke, vare sig det gäller engelska eller tyska, syfta till någon utbildning för korrespondenter. Målet för undervisningen i engelska bör vara 1. god färdighet i att förstå och tala engelska samt 2. förmåga att förstå och till svenska översätta engelsk text, även facklitteratur. Att kunna tala språket har här uppsatts såsom främsta mål. Engelska blir allt vanligare som internationellt umgängesspråk, även i tekniska och industriella sammanhang. Särskilt sedan det numera genom förhållandena efter kriget blivit allt vanligare, att även tyska tekniker och affärsmän tala engelska utan svårighet, har en svensk ingenjör mera vidsträckt användning för engelska än tyska. Därtill kommer att engelska även i andra sammanhang är till större nytta för en svensk än andra främmande språk. Inom relativt kort tid kommer också de flesta svenska ungdomar att genom enhetsskolan få en viss kunskap om det engelska språket. För undervisningen i tekniskt gymnasium kommer detta sistnämnda förhållande att innebära, att undervisningen i engelska alltid kan bygga på ett mått av förkunskaper, som i stadgan förutsattes såsom regel, vilket däremot icke alltid blir fallet beträffande tyska språket, där stadgans dispensmöjligheter kunna behöva tillgripas. Utsikterna att överlag nå ett 1 Detta avsnitt avser icke de speciella synpunkterna beträffande språkundervisning och härför erforderligt timantal i denna linje.

170 gott resultat, då det gäller exempelvis förmågan att tala språket, äro sålunda jämförelsevis goda i fråga om engelska språket. Språkets satsbyggnad gör det också väl lämpat som talspråk för oss svenskar. Vid undervisningen i engelska i de tekniska gymnasierna bör alltså i första hand eftersträvas att meddela eleverna tillräckliga kunskaper och erforderlig färdighet för att kunna föra ett samtal på engelska. Därjämte bör syftet vara att lära eleven läsa och förstå litteratur på engelska språket, även sådan av tekniskt eller eljest fackligt innehåll. Han bör då även kunna återge innehållet på svenska. Mera tidsödande översättningar med krav på exakt och formfulländad översättning synes icke oundgängligen erforderliga för att nyss angivna syfte skall nås. Metoder Till en början bör uttryckligen framhållas, att någon bestämd studiegång icke bör fastställas som allena normgivande för språkundervisningen. Möjligheten alt kunna vid undervisningen nå ett gott resultat, motsvarande det begränsade men ändock mycket krävande syfte, som i det föregående skisserats, blir ytterst helt beroende av tillgången på intresserade lärare, som äro villiga att målmedvetet inrikta sin undervisning på att framför allt uppöva elevernas förmåga att tala engelska. De tekniska läroverken ha liksom de allmänna läroverken tillgång till en kår av moderna, skickliga språklärare med gedigen akademisk utbildning. Deras utbildning, personliga intresse för och inställning till nyare undervisningsformer etc. måste emellertid förutsättas vara ganska varierande individuellt sett. Det bästa resultatet torde därför ernås, om man i stor utsträckning överlåter till varje lärares eget avgörande att välja mellan de skilda metoder, som den moderna språkundervisningen arbetar med. Det bör med andra ord bli en angelägenhet för varje lärare att med klart sikte på det uppställda målet på grundval av egna erfarenheter och med hänsyn till egen individuell intresseinriktning och förmåga själv komma till klarhet om den undervisningsform, som passar honom bäst. En försöksverksamhet i avseende å undervisningen i engelska bör sålunda komma till stånd. Av intresse är bland annat att utröna i vad mån den s. k. direkta metoden med fördel k a n komma till ännu större användning än hittills. Då elevernas förkunskaper äro mycket varierande, möter det sannolikt stora svårigheter även för språkläraren att, utan stöd av metodiska försök under en icke alltför kort tid, kunna med visshet bedöma, i vad mån nämnda eller andra metoder här äro att föredraga. Vi vill i detta sammanhang erinra om de metodiska anvisningar, som skolöverstyrelsen meddelat i avseende å språkundervisningen vid de allmänbildande skolorna och som givetvis äro av stort värde för varje språklärare. Av stort intresse, då det gäller undervisningsmetodiken äro även de artiklar i ämnet av olika språkpedagoger, som varit införda i publikationen »Ak-

171 tuellt från Skolöverstyrelsen» under år 1954 och i vilka olika modifikationer av nyare undervisningsmetoder diskuteras. Med hänsyn till det uppställda målet synes det under alla förhållanden angeläget, att eleverna redan från första lektionen få vänja sig vid att höra engelska och själva söka tala engelska så mycket som möjligt. Talövningarna böra inriktas på att lära eleverna ett korrekt uttal samt göra dem förtrogna med vanligen förekommande fraser och ord. Det bör givetvis beaktas, att eleven måste förvärva det nödvändiga ordförrådet genom textläsning i tillräcklig omfattning och inlärande i samband därmed av glosor. Samtidigt bör givetvis viktigare tillämpliga delar av grammatiken genomgås. Alltför stor vikt får emellertid icke fästas vid att eleverna riktigt tillämpa grammatikens regler vid sina övningar i muntlig satsbildning. Allt bör göras, som kan underlätta för eleverna att övervinna rädslan för att för åhörarna blotta svagheter i sina försök att uttrycka sig på det främmande språket. Dylika hämningar, som äro mycket vanliga, kunna lättast förebyggas eller hävas om eleven får klart för sig, att läraren icke lägger största vikten vid att alla regler för ett korrekt språk iakttagas, ntan vid att eleven kan deltaga i samtal av den art, som dagligdags kunna förekomma. Det ordförråd, som härför måste inläras och genom talövningarna befästas, så att det så småningom alltid vid behov är en aktiv tillgång, behöver icke i första hand omfatta även tekniska benämningar och termer och andra fackuttryck, som kunna möta en tekniker i den praktiska verksamheten. Sedan eleven blivit något så när förtrogen med de mera allmänt förekommande glosorna och lärt sig att utan större svårighet förstå allmän text, har han möjlighet att utan avskräckande svårighet övergå till att läsa fackbetonad litteratur och snabbt tillägna sig även tekniska termer inom sitt fack. Vid den textläsning, som måste bedrivas jämsides med talövningarna, bör icke alltid huvudvikten läggas vid att lära eleverna översätta och återge innehållet på en formfulländad svenska. Dylika övningar torde väl behöva förekomma, men i stor utsträckning bör läraren nöja sig med en i sak godtagbar översättning. En sådan mera fri reproduktion på svenska av den lästa främmande texten är mindre tidsödande och torde även mera befrämja förmågan att förstå det främmande språket direkt utan att först söka de svenska orden och uttrycken. På så sätt befästes även elevens känsla för det främmande språkets idiomer och satsbyggnad, vilket befrämjar hans förmåga att »direkt» uttrycka sig på detta språk. Ofta bör kursiv läsning med förklaring av vissa mera svårförståeliga eller för eleverna nya uttryck med fördel kunna ersätta vanliga översättningsövningar. En språkundervisning, där huvudvikt lägges vid tal- och hörövningar förutsätter att läraren fullt behärskar språket i tal. Detta hindrar dock

172 icke, att han kan ha god nytta av sådana hjälpmedel som grammofon, radio och talfilm. Särskilt vid inlärandet av uttal, rytm och betoning böra dessa hjälpmedel kunna väsentligt underlätta lärarens arbete. Även magnetofonen kan på liknande sätt med fördel användas vid språkundervisningen. Av intresse synes det vara att genom jämförande pedagogiska försök utröna huruvida magnetofonupptagningar med fördel kunna utnyttjas vid talövningar i klassen eller under elevernas självverksamhet såsom korrektiv mot brister och felaktigheter i elevernas uttal och huru man därvid lämpligen bör gå till väga. Betygsättning Såsom grund för en bedömning av elevernas kunskaper och färdigheter anordnas för närvarande ett antal provskrivningar varje termin. Dessutom kan bedömningen bygga på läxförhör å översättningsövningar, grammatikläsning och inlärning av glosor. Provskrivningarna kunna gälla översättningar från och till engelska av vanlig text eller av affärsbrev e. d. Oftast torde skrivningarnas svårighetsgrad avpassas så att det kan föreskrivas, att lexikon och andra hjälpmedel ej få anlitas. Vid en undervisning i de former och med det mål, som vi här ovan ha förordat, blir det icke någon plats för eller något behov av provskrivningar. Bedömningen av elevernas studieresultat måste i huvudsak grundas på de kunskaper eleverna ge prov på under lärotimmarna, bland annat vid förhör i anslutning till hemuppgifter av olika slag såsom inlärning av glosor, viktigare avsnitt av språkläran samt översättningsövningar. Vid betygsättningen bör i varje fall elevernas praktiska färdighet att tala engelska samt det ordförråd de härvid behärska spela den största rollen. För närvarande läses icke något språk i tredje klassen. Det kan anses innebära vissa fördelar, att antalet ämnen på arbetsordningen under sista läroåret därigenom hålles nere, så att detta år mera odelat kan ägnas åt de egentliga fackstudierna. I de förebilder till undervisningsplaner, som i det föregående behandlats, har emellertid en veckotimme engelska nu upptagits i tredje klassen. Vi ha närmast avsett, att denna timme skulle ägnas åt konversationsövningar, varigenom tillfälle beredes till värdefull repetition och befästande av ordförrådet i minnet. Om såsom vi föreslagit engelska medtages även under vårterminen i tredje klassen, kan språket även upptagas som examensämne, vilket kommer att stärka dess position i förhållande till övriga ämnen på schemat jämfört med vad nu är fallet. Icke minst sistnämnda synpunkt talar för att engelska läses även under sista läroåret. 4. Målet för undervisningen i tyska vid de tekniska gymnasierna Såsom redan framhållits behöver en tekniker kunskaper i tyska framför allt för att kunna tillgodogöra sig den rikhaltiga och värdefulla tekniska

173 facklitteraturen på tyska språket och för att kunna i sitt dagliga arbete använda de tyska ingenjörshandböckerna. Överensstämmelsen beträffande använda måttsystem gör det lättare för en svensk att utnyttja den tyska facklitteraturen än den engelska, varför den förra även framgent torde bli en nästan oumbärlig hjälp för våra tekniker. Den tyska satsbyggnaden, reglerna för de talrika böjningsformerna e t c , vålla emellertid åtskilliga besvärligheter vid inlärandet av språket och detta tarvar säkerligen mera tid än då det gäller att inhämta motsvarande elementära kunskaper i engelska. Målet för undervisningen i tyska språket måste därför sättas betydligt lägre, då det gäller förmågan att tala språket. Kraven på förmåga att kunna läsa och förstå facklitteratur kunna emellertid icke eftergivas. Tvärtom måste fordras, att de studerande skola kunna läsa även sådan relativt svår text, som ofta förekommer i teoretisk, teknisk litteratur. Med hänsyn till nyssnämnda förhållanden synes, då det gäller tyska språket, mera vikt få läggas vid förmågan att läsa allmän och teknisk text än vid färdigheten att tala språket. Icke heller i fråga om undervisningen i tyska anser utredningen det motiverat att ägna tid åt författandet av affärsbrev och svårare översättningar från svenska till tyska. Undervisningen torde i övrigt lämpligen kunna bedrivas efter samma linjer som hittills med utnyttjande av de moderna hjälpmedel, som tidigare omnämnts. Sammanfattningsvis kan målet för undervisningen sägas vara 1. förmåga att förstå och till svenska översätta tysk text, även facklitteratur, samt 2. viss färdighet i att tala tyska. Vid betygsättningen bör stor vikt läggas vid ådagalagd förmåga att översätta tysk text. Några formliga provskrivningar för betygsättning torde dock icke behöva eller böra förekomma. 5. Undervisningen i engelska och tyska vid de tekniska fackskolorna De synpunkter, som i det föregående anförts beträffande språkundervisningen vid de tekniska gymnasierna, böra i stort sett gälla även i fråga om de tekniska fackskolorna. Tiden för engelska språket motsvarar emellertid här förslagsvis endast fyra veckotimmar under ett år och lika många timmar ha upptagits för undervisningen i tyska. Vad som tidigare sagts om ingenjörens behov av kunskaper i båda språken har givetvis filllämpning även på fackskoleingenjörerna. Undervisningen i engelska bör främst avse att bibringa eleven förmåga att förstå språket, även det talade, samt praktisk färdighet att göra sig förstådd på engelska medan målet, då det gäller tyska språket, närmast bör vara förmåga att läsa och förstå tvsk litteratur.

174 Särskilt i de talrika fall, då eleverna i fackskolorna sakna förkunskaper i språk, blir den disponibla tiden mycket knapp för att ett tillfredsställande resultat skall kunna nås. För att den färdighet, som kan uppnås på den anslagna tiden, skall bli av största möjliga värde för den utexaminerade, måste i ännu högre grad, än då det gällde gymnasierna, det primära vid undervisningen vara förmågan att praktiskt utnyttja kunskaperna i respektive språk. Språkriktigheten i grammatikaliskt hänseende måste, då det gäller fackskolorna, träda mera i bakgrunden. Såsom inledningsvis framhölls måste det överlåtas åt varje lärare att utforma den i varje fall lämpliga metodiken. Innan detta kan ske måste förutses såsom ofrånkomligt och synnerligen angeläget en period, då språkläraren prövar olika former för att kunna inom ramen för den knappt tillmätta tiden nå det begränsade men samtidigt krävande målet för språkundervisningen vid de högre tekniska läroverken.

B. Ritteknik Då något olika synpunkter kunna anläggas på ritningsundervisningen vid å ena sidan de tekniska gymnasierna och å den andra de tekniska fackskolorna, behandlas till en början de tekniska gymnasiernas undervisning i ämnet ritteknik i klass I. I de undervisningsplaner, som för närvarande tillämpas, är även målet för undervisningen i ämnet ritteknik angivet. Formuleringen är icke densamma i de skilda skolornas planer, men i realiteten synes det enligt undervisningsplanerna uppställda studiemålet i stort sett vara detsamma. Kunskap om hur tekniska ritningar skola utföras samt färdighet i utförandet av sådana ritningar är, kort uttryckt, målet för nämnda undervisning. Att denna målsättning täcker ett mycket omfattande undervisningsprogram framgår av den kursfördelning, som angives i respektive undervisningsplaner samt av dithörande anvisningar. Programmet omfattar bland annat genomgång av ritmaterielens användning, ritningstextning, formatstandardisering, använda skalor, projektionsmetoder, förenklad uppritning av vissa maskinelement, principerna för måttsättning å tekniska ritningar, särskilt arbetsritningar, samt olika slag av ritningar för tekniskt ändamål m. m. Dessutom skola eleverna orienteras om den tekniska standardiseringen i den mån den återverkar på ritningarnas utförande, exempelvis genom fastställda beteckningar för materialsorter, toleranser och passningar, ytbeskaffenhet etc. Eleverna skola även göras förtrogna med användningen vid ritarbetet av förekommande standardtabeller. Härtill kommer givetvis, att den manuella ritfärdigheten och snabbheten måste inläras och uppövas genom utförande av ett relativt stort antal ritningar av olika slag, dels i blyerts, dels tuschade.

175 Det torde väl icke behöva råda någon tvekan om att detta program är fullt ut tillräckligt omfattande för den grundläggande undervisningen i teknisk ritning i första klassen, särskilt med tanke på den med nödvändighet starkt begränsade tid, som för närvarande disponeras för densamma, i regel endast 3 veckotimmar. Undervisningen i ritteknik i tekniskt gymnasium bör vara grundläggande för den fackritning som ingår i kursen för de skilda facklinjerna. Vi ifrågasätta därför icke, att någon mera fackbetonad undervisning, exempelvis med hänsyn till maskintekniska linjens behov, än den som nu meddelas i ämnet ritteknik, skall införas. Med hänsyn till det innehåll, undervisningen hittills haft, torde emellertid 4 veckotimmar böra anslås för ämnet. Vid tillämpningen av undervisningsplanerna och vid betygsättningen i ämnet har den största vikten ibland lagts vid de kunskapsmoment, som enligt kursfördelningen ingå i kursen, medan i andra fall färdigheten i ritning tillmätts större betydelse. Till ledning för betygsättningen av kunskaperna ha även provskrivningar anordnats under senare år vid åtminstone en del av läroverken. Stor vikt vid betygsättningen i första klassen i ämnet ritteknik bör enligt vår uppfattning läggas vid den grad av ritskicklighet, som eleverna visat sig besitta. Denna bör kunna bedömas med ledning av deras utförda ritningar, om läraren även u p p m ä r k s a m m a r elevernas arbete under ritövningarna i skolan. Det bör även vara större förutsättningar att få en riktig uppfattning om deras kunnighet genom att dels leda och följa deras ritarbete dels granska de färdiga rituppgifterna än genom att grunda betygsättningen på provskrivningar. Dessa sistnämnda former för kunskapskontroll äro ju vanliga i rena kunskapsämnen eller i allmänhet i ämnen av teoretisk art, men äro mindre motiverade i ritteknik. Om betyg i ämnet ritteknik i klass I i väsentlig grad baseras på elevens ådagalagda färdighet i utförandet av tekniska ritningar, torde betyget ändock knappast bli en rättvisande värdemätare på elevens verkliga kunnande i ritning, då han lämnar skolan. Under de mera avancerade, omfattande rit- och konstruktionsövningarna i respektive fackämnen får han en mer eller mindre grundlig ytterligare träning i förmågan att utföra ritningar av olika slag, som väl också resulterar i ökad färdighet. Det synes önskvärt, att detta även kunde beaktas i betygsättningen, så att betyget i ämnet ritteknik verkligen komme att utvisa elevens slutligen uppnådda förmåga i rittekniskt hänseende. Praktiskt skulle detta kunna ernås, om det ålades läraren i fackritningsämnet eller -ämnena att vid kursens slut taga det tidigare i ämnet ritteknik givna betyget under omprövning för att i de fall, då elevens senare förvärvade rittekniska färdigheter gjorde det berättigat, höja nämnda betyg. Det bör då tillses, att den som tilldelas ett gott betyg i ritteknik äger de olika kunskaper i rittekniskt

176 avseende, som krävas för utförandet av ritningar inom respektive fackområde. I övrigt bör dock stor vikt läggas vid själva ritfärdigheten även vid sättandet av slutbetyget. En sänkning av det betyg, som tidigare satts med huvudvikt fäst vid denna färdighet, torde normalt ej behöva ifrågakomma, då färdigheten i ritning rimligtvis bör ökas under kursens fortgång. Utredningen anser, att starka skäl tala för att den ovan skisserade anordningen beträffande betygsättningen i ritteknik införes och vill därför föreslå, att den tillämpas vid de tekniska gymnasierna ävensom i tekniska fackskolor i den omfattning, som med hänsyn till förhållandena lämpligen låter sig göra. Det bör framhållas, att den föreslagna anordningen gör särskilda provskrivningar i anslutning till den grundläggande undervisningen i första klassen i ritteknik obehövliga. Vi anse det vara av vikt, att provskrivningar följaktligen icke heller anordnas i ämnet. Det har ifrågasatts, att ämnet projektionslära borde vid samtliga tekniska läroverk föras in under ämnesbeteckningen ritteknik. Härför anföres som skäl, att kunskaperna i förstnämnda ämne även äro av vikt för den rittekniska kompetensen och för undervisningen i ritteknik. Någon egentlig olägenhet av den nu vanliga uppdelningen av ämnena har knappast framkommit. Däremot kan det förutses, att ytterligare svårigheter vid exempelvis betygsättningen skulle uppstå, om jämväl kunskaperna i projektionslära skulle sammanställas med de övriga kunskapsmoment och färdigheter, som i det föregående behandlats. Det synes därför lämpligt att projektionslära bibehålles på timplanerna som särskilt ämne. Vid utformningen av förebilder tiil timplaner för de tekniska gymnasierna ha vi ansett, att sammanlagda timantalet för ovannämnda två ritämnen borde minskas från nuvarande 7 veckotimmar till 6 i klass I. Vid det stora flertalet tekniska gymnasier har man för närvarande 3 veckotimmar ritteknik och 4 veckotimmar projektionslära i första klassen. Vid tekniska gymnasiet i Stockholm är timfördelningen mellan de båda ämnena i klass I den omvända. Projektionslärans utrymme i timplanerna för de tekniska gymnasierna har successivt beskurits, kraftigast vid Stockholmsläroverket. Däremot har ämnet ritteknik kunnat behålla sin ställning. Utvecklingen är givetvis en följd av de erfarenheter man fått angående ämnenas lämpliga omfattning och om deras inbördes avvägning. Enligt vår uppfattning bör ännu ett steg tagas i samma riktning. Vi ha därför i förebilderna till timplaner tilldelat ämnet ritteknik 4 veckotimmar, vilket är en veckotimme mer än vad nu är fallet vid de allra flesta gymnasierna, medan vi minskat tiden för projektionslära till 2 veckotimmar. Om två timmar i veckan skola räcka till för undervisningen i projektionslära är det nödvändigt, att lärarna i de två ritämnena hålla nära kontakt med varandra för att förebygga allt

177 onödigt dubbelarbete, exempelvis i fråga om tuschritningsövningar, textningsövningar, ritning i snedprojektion m. m. Bland annat vid tekniska gymnasiet i Stockholm förekommer ämnet ritteknik även i timplanerna för klass II och III inom maskintekniska och byggnadstekniska linjerna formellt med en veckotimme i vardera klassen, med tanke på de fortsatta ritningsövningarna i anslutning till undervisningen i fackritning inom respektive linje. Man har därmed avsett att skapa formella förutsättningar för att uppskjuta den slutliga betygsättningen i ämnet till tredje klassen. Vi ha icke ansett lämpligt att i timplanerna endast formellt upptaga enstaka veckotimmar för detta ändamål. För undvikande av varje missförstånd på denna punkt vill vi framhålla, att detta självfallet icke innebär, att vi anse att sådana fortsatta övningar skulle vara obehövliga. Tvärtom mena vi att de icke rimligtvis skola i timplanen utan reellt underlag angivas begränsade endast till en viss veckotimme, då dylika övningar i själva verket förekomma under ett flertal veckotimmar. Utredningens förslag innebär sålunda i realiteten icke att undervisningen i ritteknik i något fall får minskat utrymme utan att den vid det stora flertalet gymnasier får ett ökat timantal. Vad som ovan sagts rörande undervisningen i ritteknik vid de tekniska gymnasierna är icke i allt tillämpligt på de tekniska fackskolorna. Förhållandena äro där i vissa avseenden annorlunda än vid gymnasierna. Differentieringen på olika fack inträder redan från och med första klassen. Eleverna ha sålunda redan vid inträdet i skolan valt fackområde. Undervisningen i ritteknik kan därför mera direkt anpassas med hänsyn till respektive fackområdes särskilda behov. Med den modifiering, som härav föranledes, torde emellertid ovan anförda principiella synpunkter äga giltighet även beträffande undervisningen vid de tekniska fackskolorna. Vad beträffar den tid, som bör anslås för ifrågavarande undervisning, har i förslaget till timplaner för fackskolorna upptagits 2 veckotimmar för ritteknik och 2 veckotimmar för projektionslära, utom vad beträffar maskintekniska fackskolorna, där ritteknik tilldelats 3 och projektionslära 2 veckotimmar.

C. Laborationer

i ämnet

verkstadsteknik

Vid de tekniska elementarskolorna ingick ämnet verkstadsarbete med ett relativt stort antal timmar i undervisningen alla tre åren på den mekaniskt tekniska linjen. Vid omorganisationen till tekniska gymnasier och fackskolor avfördes ämnet från undervisningsplanen. Av verkstadsutrustningen borde dock »minst en arbetsmaskin av varje slag bibehållas för att vid behov användas såväl för att belysa undervisningen i 12—504565

178 mekanisk teknologi som för att tillverka provstycken och enklare apparatdelar i samband med undervisningen i materialprovning och laborationer». Vid tvenne av läroverken (Borås och Norrköping) bibehöllos emellertid vid omorganisationen ett mindre antal timmar i verkstadsarbete, vilken undervisning alltjämt i viss omfattning uppehälles. Att denna undervisning i verkstadsarbete varit av värde såtillvida att de studerande praktiskt lärt känna arbetsmaskinernas konstruktion och verkningssätt och att samtliga elever fått en viss vana att manövrera och arbeta i de vanliga verktygsmaskinerna, ett tillfälle som ingalunda alltid erbjudes dem under praktikanttiden, är utom tvivel. Den känsla av säkerhet vid handhavandet av svarv, fräsmaskin e t c , som på så sätt bibringas eleverna, blir säkerligen till lika stor bestående nytta för dem som den förvärvade kunskapen och färdigheten i sig själv. I inånga fall kan det hända att dessa verkstadstimmar blir det enda tillfälle att få stå i en av dessa maskiner, som över huvud taget någonsin erbjuder sig för dem. Å andra sidan framhålles det, att denna manuella utbildning icke har sin plats i den tekniska skolutbildningen. Den bör helt anses som en praktikangelägenhet. Tiden på skolverkstaden bör istället ägnas åt att genom skilda systematiska försök i arbetsmaskinerna med olika material och verktyg samt varierande skärhastighet, matning och spåndjup etc. bibringa eleverna kunskap om framför allt det rationella och ekonomiska utnyttjandet av de vid moderna bearbetningsmetoder använda maskinerna och verktygen. För detta senare ändamål ställas givetvis höga anspråk på maskinutrustningen icke blott i fråga om precision och kvalitet utan även beträffande avverkningsförmåga och stabilitet. Något fullständigt undervisningsprogram, utformat efter sist angivna linjer har hittills icke hunnit genomföras vid något läroverk. Nödig erfarenhet saknas därför för att kunna med någon säkerhet bedöma, i vilken utsträckning dylika arbetsförsök kunna medhinnas och vilken effekt i avseende å utbildningen, som k a n förväntas bli ernådd. Det kommer säkerligen också att krävas ytterligare åtskilliga år, innan vederbörande lärare var på sin ort hunnit att införa i undervisningen i verkstadsteknik här berörda maskinlaborationer i någon större omfattning. I detta sammanhang må erinras om att utrustningen av de verkstadstekniska laboratorierna satts i efterhand vid de flesta tekniska läroverken och att den nödvändiga anskaffningen av erforderliga maskiner m. m. är så omfattande, att den måste fördelas på ett antal år. Allteftersom uppbyggnaden av laboratorierna kan ske bör den tid, som anslås för ämnet verkstadsteknik, vilken tid utredningen anser hittills varit för knapp vid flertalet skolor, utnyttjas icke blott till teoretisk genomgång av ämnet utan även till övningar på skolverkstaden. Även om dessa övningar av ena eller andra skälet icke alltid kunna givas form av rationellt ordnade

179 laborationsförsök utan delvis få karaktär av elementär utbildning i verkstadsarbete böra vissa veckotimmar användas till arbete på verkstaden. Successivt k a n då utformas laborationsprogram, allt eftersom vunna erfarenheter visa vägen. Enligt utredningens mening bör så k u n n a ske — och torde i viss mån redan tillämpas — även vid de gymnasier, vilka såsom nyss nämnts ha vissa timmar verkstadsarbete på sina timplaner. Utredningen skulle icke finna det osannolikt, om erfarenheten komme att peka därhän, att en kombination av båda här ovan nämnda riktlinjer innebär den framkomliga vägen för att ordna den praktiska undervisningen i verkstadsteknik då det gäller teknisk skolutbildning på här ifrågavarande stadium. I detta sammanhang vill utredningen som sin mening framhålla, att vid maskinlaborationer i allmänhet, sålunda icke endast då det gäller verkstadsteknik, eleverna böra få lära sig att handha manövrering och skötseln i övrigt av maskinerna och icke endast göra avläsningar på mätinstrumenten, vilket förekommer. Självfallet får läraren, eventuellt med hjälp av institutionsvaktmästaren därvid övervaka det hela. Stor vikt måste sålunda enligt vår mening fästas vid att maskinlaborationerna ge de studerande tillfälle att så långt den begränsade tiden gör det möjligt praktiskt lära sig att även köra maskinerna. Som ett önskemål bör i anslutning härtill framhållas, att de elever, som så begära, i viss omfattning efter vederbörande lärares och rektors prövning böra få utföra arbete exempelvis på skolans verkstad även utom lektionstid, om nödig tillsyn kan ordnas. För att övningarna med de olika maskinerna och med apparater och mätinstrument icke blott på Verkstadstekniska laboratoriet utan även på andra laboratorier, för maskinteknik, elektroteknik, byggnadsteknik, metallografi, fysik, kemi etc. skola k u n n a förberedas och genomföras på ett sådant sätt, att de verkligen ge avsedd behållning, måste med nödvändighet skolan kunna anställa institutionsvaktmästare och mekaniker i erforderligt antal. Detta är den första förutsättningen för att den dyrbara materiel, det här gäller, skall kunna effektivt utnyttjas för undervisningen. Det bör särskilt framhållas, att de tekniska läroanstalternas laboratorieundervisning är av sådan art och omfattning, att dessa skolors behov av nämnda arbetskrafter gör sig på ett helt annat sätt och långt kraftigare gällande än vid skolor i allmänhet, vilket bör beaktas, då det gäller att bedöma antalet tjänster av detta slag vid de tekniska läroverken. Skulle ifrågavarande behov av yrkeskunniga medhjälpare för utrustningens handhavande icke bli beaktat, blir det nödvändigt att anställa särskilda lärare för biträde med laborationer och skötsel av apparaturen.

180 D.

Svetsteknik

Undervisning i svetsteori meddelas i allmänhet för närvarande i samband med undervisningen i verkstadsteknik (resp. mekanisk teknologi). Praktiska övningar eller laborationer i svetsteknik förekomma i allmänhet icke. Oftast torde dock demonstration av svetsutrustningar och deras handhavande belysa den teoretiska genomgången av ämnet. Frågan om i vilken omfattning även praktiska övningar i svetsning böra ingå i utbildningen vid de tekniska läroanstalterna har i olika sammanhang diskuterats. Man torde ha kommit till enighet om, att någon egentlig yrkesutbildning i svetsning icke gärna k a n inrymmas i kursplanerna. Därtill är den tid, som kan disponeras, alltför otillräcklig. Ä andra sidan har det framhållits, att de blivande ingenjörerna, som ofta få med svetsteknik att göra, ej böra vara främmande för svetsapparaturen och dess rätta användande. Med hänsyn till den i allt större omfattning tillämpade svetsteknikens betydelse bör enligt vår mening undervisningen i ämnet vid de tekniska läroverken ägnas större utrymme, än vad som hittills i allmänhet beretts detta ämne. Svetskommissionen har i en skrivelse till överstyrelsen för yrkesutbildning den 17 juni 1954 framlagt ett förslag angående svetsundervisningens ordnande, som synes väl avvägt ur olika synpunkter. I skrivelsen, som av överstyrelsen överlämnats till utredningen, framhålles bland annat att snart sagt alla moderna tillverkningar av stål och andra metaller numera i större eller mindre grad äro beroende av och baserade på svetsning. Detta undanträngande av äldre tillverkningsmetoder måste ha ett genomgripande inflytande på utformningen och utförandet av alla de konstruktioner, som med fördel kunna svetsas. Principerna för maskin- och konstruktionselementens formgivning och tillverkning liksom för deras sammanbyggande till färdiga konstruktioner bli helt annorlunda än och delvis radikalt avvikande från dem som gälla, då nitning och gjutning begagnas. I betraktande av de oerhört stora värden, som omsättas i våra industrier vid framställning av svetsade produkter, är det nödvändigt, att verkstädernas behov av svetstekniskt kunniga ingenjörer vederbörligen beaktas. Enligt svetskommissionens åsikt bör avsikten med undervisningen vara att bibringa eleverna en sådan kännedom om svetsteknikens utveckling, dess betydelse i konstruktions- och produktionstekniskt hänseende och dess möjligheter och begränsningar, att det är möjligt för den nyutexaminerade ingenjören att konstruera, bygga och kontrollera svetsade objekt, som innebära ej blott från allmänt tekniska och ekonomiska synpunkter förnuftiga, utan även från svetstekniska synpunkter sett riktiga lösningar av de förelagda problemen. Det är av vital betydelse för den svenska industrin, säger kommissio-

181 nen, att den grupp av ingenjörer det här gäller har en god utbildning i med svetsning samhörande frågor och problemställningar, emedan dessa ingenjörer ofta komma att få sin verksamhet såsom konstruktörer, verkstadsingenjörer, kontrollanter m. m. på arbetsställen, där svetsning ingår som en viktig gren. Svetskommissionen förklarar sig vara väl medveten om att undervisningen i svetsteknik vid en del skolor även nu meddelas på ett föredömligt sätt. Vid andra återigen äro lärarna kanske mera inriktade på andra delar av det vittomfattande ämnet verkstadsteknik eller byggnadsteknik. En mera enhetlig plan för undervisningen i svetsteknik är därför önskvärd. Kommissionen säger sig, med hänsyn till de svårigheter, som föreligga att med vederbörlig hänsyn till andra viktiga ämnen på läroanstalternas undervisningsschema anslå en önskvärd tid åt ifrågavarande ämne, endast vilja föreslå en undervisning i svetsteknik, som måste anses såsom ett absolut minimum. Enligt svetskommissionens förslag bör den teoretiska undervisningen uppdelas i grundläggande undervisning och specialundervisning. Den grundläggande undervisningen kan exempelvis meddelas av läroanstaltens lärare i verkstadsteknik, mekanisk teknologi eller byggnadsteknik. Svetskommissionen framhåller, att den ordinarie läraren bör ha överstyrelsens tillstånd att adjungera med sig en erfaren svetstekniker från orten, som kan vara honom behjälplig med den grundläggande undervisningen i svetsning. I fråga om specialundervisningen rekommenderas att överstyrelsen anställer en speciallärare, som har att gemensamt betjäna samtliga undervisningsanstalter. Denna undervisning beräknas kunna meddelas på en dag vid varje skola. Samtidigt härmed kan den ordinarie läraren för den grundläggande undervisningen få tillfälle att konsultera specialläraren och diskutera aktuella svetsfrågor. Den praktiska undervisningen är avsedd att på ett levande sätt ge eleverna en orientering över olika svetsmetoder samt svetsning och skärning av olika material. Undervisningen bör väsentligen ske i form av demonstrationer men även genom övningar. Svetskommissionen rekommenderar, att den praktiska undervisningen anordnas i samarbete med central verkstadsskola, kommunal anstalt för yrkesundervisning eller lämplig industri på orten. Svetskommissionen har även utformat ett förslag till kursfördelning för såväl den grundläggande undervisningen som specialundervisningen. I detta sammanhang är emellertid framför allt det av svetskommissionen föreslagna programmet för praktiska demonstrationer och övningar av principiellt intresse och återgives här.

182 Gassvetsning 1. Orientering över apparatur för gassvetsning, lödning och skärning. Apparaternas skötsel; tandning, släckning och reglering av lågan. Demonstration av frånsvetsning, motsvetsning, djupsvetsning och gasskärning. 2. Varje elev svetsar en sträng på en plan plåt. 3. Demonstration av gassvetsning av aluminium, gjutjärn, rostfritt stål och av hårdlödning och svetslödning. Hårdsvetsning. Båg sv etsning 4. Demonstration av omformare, transformatorer, likriktare och tillbehör. o. Demonstration av olika stränghastigheter, båglängder, strömstyrkor och elektrodföring. 6. Varje elev svetsar en sträng på en plan plåt. 7. Demonstration av olika elektrodtyper i stum- och kälfog. 8. Kolbågsvetsning av koppar, argonbågsvctsning av aluminium. Gjutjärnsvetsning. Hårdsvetsning. Motstånd sv etsning 9. Demonstration av motståndsvetsning och svetsade objekt. Svetskontroll 10. Studier av yttre och inre svetsfel, orientering över felens orsaker och deras förebyggande. Svetsfelens återfinnande på röntgenbilder och bedömning av dessa. Enligt svetskommissionens förslag skulle för den grundläggande undervisningen anslås sammanlagt 14 undervisningstimmar, för specialundervisningen 4 och för den praktiska undervisningen 10 timmar. Enligt vår mening är det förslag till ordnande av undervisningen i svetsteknik, som svetskommissionen sålunda framfört, väl avvägt, varför vi förorda dess genomförande. Förslaget förutsätter bland annat att särskilda medel anvisas för anlitande i viss omfattning av specialister såsom biträdande lärare i svetsning. Tillgång till erforderlig utrustning för gas- och bågsvetsning för de praktiska övningarna bör såsom svetskommissionen anfört lämpligen kunna ordnas i samarbete med skola för yrkesundervisning, som förfogar över dylik utrustning, eller med något industriföretag. Den mindre omfattande svetsutrustning, som erfordras såsom demonstrationsmateriel för den teoretiska svetsundervisningen, bör givetvis ingå i skolans egen uppsättning av undervisningsmateriel. Det bör ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att hos Kungl. Maj :t göra vederbörliga framställningar om de särskilda medel, som kunna bli erforderliga för ordnande av undervisningen i svetsteknik vid respektive skolor.

K A P I T E L VIII Kursfördelning A. Kursfördelning

i läroämnena

vid de tekniska

gymnasierna

Undervisningen i första klassen är för närvarande densamma vid samtliga linjer vid de tekniska gymnasierna. Även i fortsättningen bör denna enhetlighet i undervisningen bibehållas. Kursfördelningen för läroämnena i första klassen bör därför också lämpligen kunna vara densamma vid de olika gymnasierna liksom motsvarande timantal förutsatts bli lika för samtliga skolor. Även beträffande språkundervisningen i samtliga linjer utom den merkantil-tekniska samt beträffande ämnena nutidshistoria och samhällslära ävensom arbetspsykologi böra samma kurser kunna läsas vid samtliga tekniska gymnasier. Det synes lämpligt att kortfattat ange kursfördelningen för de olika läroämnena. För en del ämnen ha en mera genomgripande överarbetning skett än för andra. Anvisningarna äro i stor utsträckning hämtade från undervisningsplaner som äro fastställda att gälla för visst eller vissa av de tekniska läroverken. Liksom beträffande utredningens förebilder till timplaner gäller även här, att det bör ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att i sinom tid fastställa den slutliga kursplanen för vart och ett av de tekniska gymnasierna, varvid även kursfördelningen för varje ämne fastställes. I fråga om de tekniska och ekonomiska fackämnena måste undervisningen bli väsentligt olika för skilda facklinjer såväl till omfattningen som till innehållet. Det kan även beträffande vissa fackämnen finnas skäl för att kursfördelningen i viss mån anpassas efter lokala resurser och övriga lokala förhållanden. Enligt utredningens mening bör, då det gäller fackundervisningen, de olika skolorna, deras kollegier och styrelser, lämnas möjlighet att vid fastställandet av undervisningsplanerna få eventuella speciella önskemål angående kursfördelningen prövade och beaktade. Allmänna

anvisningar

1. Vid tillämpningen av undervisningsplanen bör hänsyn tagas till de industriella förhållandena, vetenskapens och teknikens utveckling och andra hithörande omständigheter, så att härför erforderlig anpassning

184 äger rum. Likaledes bör vid undervisningen i sådana ämnen, där det utan olägenhet kan ske, nödig hänsyn tagas till elevernas olika anlag. I de fall, där elev på grund av föregående praktisk verksamhet eller framtida redan avtalad anställning eller speciellt studiemål önskar djupare intränga i någon särskild del av ett läroämne, bör en dylik önskan såvitt möjligt vinna beaktande. 2. I den mån de olika undervisningsämnena beröra eller ingripa i varandra bör erforderligt samarbete anordnas mellan vederbörande lärare. Bland annat bör på så sätt tillses, att dubbelläsning icke förekommer. 3. Undervisningen bör så vitt möjligt ansluta sig till lämplig lärobok eller kompendium. Där undervisningen i gymnasiet saknar stödet av lämpliga läroböcker eller kompendier bör läraren med ledning av den i undervisningsplanen angivna kursfördelningen utarbeta grundlinjer för undervisningen, vilka göras tillgängliga för eleverna. Därjämte bör läraren giva nödiga detaljerade anvisningar beträffande lämplig kurslitteratur och studiet av dylik litteratur. 4. När eleverna tilldelas hemuppgifter, böra dessa i fråga om art och omfattning begränsas så att de icke överstiga elevernas förmåga, och så att de bli lämpligt fördelade med hänsyn till de olika ämnenas beskaffenhet samt till det arbete, som för övrigt åligger eleverna i skolan. 5. I ämnen, där övningsuppgifter förekomma, böra dessa väljas så, att elevernas förmåga till självständigt arbete och logiskt tänkande utvecklas och starkes. Uppgifter av den art, att särskilt begåvade elevers anlag komma till sin rätt, böra icke saknas. I den mån så k a n ordnas böra även övningsuppgifter av sådan art förekomma, att de förutsätta ett samarbete inom en elevgrupp. 6. Undervisningen bör vara klar, grundlig och konkret samt frammana självverksamhet, initiativ och logiskt tänkande hos eleverna. Vid såväl den naturvetenskapliga som den tekniska undervisningen böra under lektionerna experimentella demonstrationer anordnas för att belysa lärokursens innehåll. Till befästande av elevernas kunskaper böra repetitioner och sammanfattningar av större kursavsnitt förekomma. Aktivitetsbefrämjande undervisningsformer böra komma till användning i största möjliga omfattning. 7. Kontrollen av elevernas kunskaper bör ske på olika sätt, genom muntliga förhör, elevernas redogörelse inför klassen för bedrivna egna studier av vissa avsnitt eller för utförda hemuppgifter, laborationsredogörelser, skriftliga prov o. s. v. De muntliga förhören böra helst ej sönderstyckas i småfrågor, utan eleverna böra övas i sammanhängande framställning. 8. Elevernas skrivningar, teckningar, ritningar, laborationsprotokoll m. m .

185 skola alltid vara utförda med noggrannhet och omsorg, och kravet härpå bör strängt upprätthållas. 9. Varje lärare bör medverka till att eleverna tala tydligt och så högt, att alla i klassen höra, vad som säges, samt att de vänja sig vid en vårdad och naturlig språkbehandling. A 1. Matematik Undervisningen i matematik har till uppgift att bibringa eleverna den matematiska insikt och färdighet, som fordras för att kunna inhämta kunskaper i de tekniska och merkantila tillämpningsämnena samt för att snabbt och säkert utföra sådana beräkningar, som kunna möta dem under deras praktiska verksamhet. Kursfördelning Klass I Algebra: Repetition och utvidgning av realskolans kurs i algebra. Kvadratrötter. Andra grads ekvationer och enklare ekvationer av högre grad. Rötter, potenser, exponentialfunktioner, logaritmer, räknestickan, enkla exponential- och logaritmekvationer. Proportionslära. Geometri: Likformighetslära. Planimetri. Plan trigonometri med triangelsolvering och trigonometriska ekvationer. Funktionslära: Begreppen derivata och differential. Derivering av elementära funktioner. Maximi- och minimiproblem samt kurvkonstruktioner påbörjade. Begreppet bestämd integral med enkla tillämpningar på u p p gifter som leda till de allmänna grundintegralerna. Klass II Algebra: Enkla aritmetiska och geometriska serier. Geometri: Stereometri. Analytisk geometri. Funktionslära: Begreppen derivata och differential. Derivering av elevolymer, tyngdpunkter och tröghetsmoment. Fortsatt behandling av maximi- och ininimiproblem samt av funktionskurvors viktigaste egenskaper. Differentialekvationer. Anvisningar 1. På alla områden av den matematiska kursen bör klarhet och grundlighet eftersträvas. Tidsödande bevis för satser, vilkas riktighet den omedelbara åskådningen giver vid handen, eller vilka eleverna kunna klart uppfatta såsom generalisationer av förut kända räknelagar, böra dock undvikas. 2. Kursen inom de olika avsnitten bör väsentligen inriktas på det för studiet av övriga ämnen nödvändiga, varför undervisningen i matematik

186 bör bedrivas med nödig hänsyn till de ämnen, där den matematiska färdigheten vinner tillämpning. 3. Mindre förskjutningar kunna göras mellan de olika klassernas kurser. Dock bör matematikundervisningen bedrivas så, att studiet av tillämpningsämnena icke hindras eller fördröjes genom bristande matematiskt kunnande hos eleverna. 4. övningsuppgifterna böra väljas så, att elevernas förmåga till självständigt arbete och matematiskt tänkande utvecklas och starkes. Uppgifter av den art, att särskilt begåvade elevers anlag komma till sin rätt, böra icke saknas. 5. Synnerlig vikt bör läggas på säkerhet i sifferräkning. Räkningen bör utföras på ändamålsenligt sätt och så, att den motsvarar den grad av noggrannhet, som med hänsyn till uppgiftens art och de givna siffervärdena kan erfordras. Där stor noggrannhet åsyftas, är räkning med logaritmer i stället för räknesticka att rekommendera. I övrigt bör som regel räknesticka användas (såvida hjälpmedel ej helt k u n n a undvaras). Eleverna böra vänjas att vid lösandet av övningsuppgifter bedöma, huruvida det erhållna resultatet kan anses rimligt eller icke. A 2. Fysik Undervisningen i fysik har till uppgift att med stöd av fysikaliska demonstrationer och undervisningsexperiment samt laborationer bibringa eleverna kunskap om fysikens lagar och teorier, viktiga fysikaliska apparater och instrument samt mät- och undersökningsmetoder av fysikalisk karaktär med särskild vikt lagd vid för tekniska tillämpningar betydelsefulla grundläggande avsnitt. Kursfördelning Klass I Allmän fysik: Enheter, enhetssystem. Begreppen kraft, mekaniskt arbete och effekt. Grundfenomen och viktigare begrepp inom hydro- och aerostatik. Noggrannhet och mätfel. Värmelära: Kroppars utvidgning vid uppvärmning (summariskt beh a n d l a d ) ; temperaturmätning; gasers allmänna tillståndslag; kalorimetri; ångors egenskaper; hygrometri; värmetransport; sambandet mellan värme och öviiga energiformer. Elektricitetslära: Laddning, strömstyrka, spänning, potential och resistans. Ohms och Kirchhoffs lagar. Joules lag. Mätmetoder. Emk av gränsskiktstyp. Geometrisk optik: Reflexion, refraktion, dispersion. Tunna linser. Fotometri. Laborationer.

187 Klass II, samtliga linjer utom Ek och Te Elektricitetslära: Magnetiska fältets fundamentala egenskaper. Elektriska fältets fundamentala egenskaper. Växelströmmar. Elektronikapparater av större teknisk betydelse. Svängnings- och vågrörelselära: Akustiska och elektromagnetiska vågors fundamentala egenskaper. Atom- och elektronfysik: Grunddragen av atom- och elektronfysiken. Laborationer. Klass II Ek och Te Svängnings- och vågrörelselära. Akustiska och elektromagnetiska vågors fundamentala egenskaper. Atom- och elektronfysik: Grunddragen av atom- och elektronfysiken. Laborationer. Anvisningar 1. För undervisningen i fysik fordras särskilt för ändamålet avsedda och lämpligt inredda lokaler samt nödiga apparater. Apparaterna och särskilt mätinstrumenten måste vara fullt tidsenliga och motsvara teknikens och industrins fordringar. 2. Iakttagelsen av naturfenomenet samt det verkligen utförda försöket och dess analys utgöra det centrala i undervisningen. Försöken utföras dels av läraren, gärna med biträde av en eller flera elever, inför klassen i samband med genomgåendet av för eleverna nya områden av ämnet, dels av eleverna själva under lärarens ledning. 3. Över de av eleverna utförda försöken, vilka i regel böra vara kvantitativa och så mycket som möjligt motsvara inom industrin och tekniken förekommande undersökningar, föras protokoll, innehållande en kort framställning av anordningar och utförande, avlästa siffervärden, erforderliga beräkningar och erhållna resultat samt, där anledning därtill förefinnes, en kortfattad kritik. Resultatet bör angivas med den grad av noggrannhet, som motsvarar försökets utförande och de använda apparaterna. I lämpliga fall utföras därför felberäkningar. Vid avfattningen av laborationsprotokollen bör den formella behandlingen av ämnet vederbörligen beaktas. 4. I undervisningen måste, ehuru den är av i huvudsak experimentell karaktär, ingå även kapitel av teoretisk art. Sålunda måste ur den genom iakttagelser och försök vunna kunskapen härledas allmänna begrepp och satser, varjämte åtskilliga moment av kursen bättre lämpa sig för en deduktiv än en på experiment grundad framställning. Åt sådana mera teoretiska delar av kursen bör ägnas icke mindre omsorg än åt försöken. Endast på detta sätt kunna eleverna vinna klarhet och sammanhang i

188 sina kunskaper och deras förmåga av abstrakt tänkande utvecklas och stärkas. Hypotetiska föreställningssätt, som äro ägnade att underlätta uppfattningen av företeelserna och därför måste ingå i undervisningen, böra framställas på sådant sätt, att eleverna klart inse deras hypotetiska karaktär. 5. Ämnet bör icke i sin helhet genomgås med likformig bredd, utan böra sådana delar, som för eleverna i deras blivande verksamhet äro av underordnad betydelse, behandlas jämförelsevis flyktigt, varigenom tid kan vinnas för en mera ingående behandling av betydelsefullare moment. Sålunda böra värmeläran och elektricitetsläran betraktas som det väsentliga, under det att stora delar av akustiken och optiken kunna lämnas åsido. 6. Räkning av övningsexempel utgör ett viktigt moment vid undervisningen. Exemplen avse dels att från olika synpunkter belysa och för minnet underlätta fasthållandet av fysikens lagar, dels att bibringa eleverna färdighet att med nödig säkerhet och snabbhet lösa sådana uppgifter, som kunna möta dem under deras kommande verksamhet. 7. Övningsexemplen böra företrädesvis väljas inom sådana områden, som äro av betydelse för industrin och det praktiska livet. De böra i regel med avseende på såväl innehåll som sifferuppgifter motsvara verkligheten. Resultaten böra angivas med den grad av noggrannhet, som betingas av uppgiftens art och de givna siffervärdena. Räknestickan bör ofta komina till användning och på ett så tidigt stadium som möjligt. Likaledes böra förkortade räknesätt och approximationer vid lämpliga tillfällen begagnas. Eleverna böra vänja sig vid att vid lösandet av en uppgift bedöma, huruvida det erhållna resultatet kan anses rimligt eller icke. 8. Eleverna böra övas att begagna i gängse handböcker förekommande tabeller. 9. Provräkningar böra i fullt tillräcklig omfattning anordnas. Därvid må en eller annan uppgift, som avser beskrivning av en apparat, redogörelse för en försöksanordning, en teknisk tillämpning eller dylikt kunna förekomma. 10. Nyare rön och erfarenheter, som äro en följd av den industriella och vetenskapliga utvecklingen, böra vid undervisningen beaktas. A 3. Kemi Undervisningen i kemi (allmän kurs) har till uppgift att bibringa eleverna en elementär kunskap om de allmänna kemiska och fysikaliskkemiska lagarna, en översikt av de ur praktisk synpunkt viktigaste oorganiska och organiska ämnena jämte en härpå grundad kännedom om

189 viktigare tekniska processer och produkter samt en översikt över de ur teknisk synpunkt viktigaste mineralen och bergarterna. Kursfördelning Klass I Kemiens grundbegrepp: De allmänna kemiska lagarna. Kemiska formler och beräkningar. Oorganisk kemi: De viktigaste grundämnena och deras föreningar. Grunderna av atomläran. Periodiska systemets innebörd. Viktigare oorganiska produkters kemiska teknologi i kortfattad framställning. Stökiometriska beräkningar. Organisk kemi: Kort översikt över viktigare organiska ämnesgrupper. Mera betydelsefulla produkters kemi och kemisk teknologi i kortfattad framställning. Plaster. Bränslen och förbränningsreaktioner i grundläggande framställning. Mineralogi och geologi: Kortfattad framställning av den allmänna mineralogiens grunder med sikte på tekniskt viktigare mineral, malmer och bergarter. Laborationer. Anvisningar 1. Undervisningen i kemi bör åskådliggöras genom experiment, förevisning av kemiska preparat och tekniska produkter samt film och bildband och genom försök, utförda av eleverna själva. 2. Lärokursen i oorganisk kemi bör omfatta en systematisk framställning av de viktigaste grundämnena och deras föreningar samt i anslutning därtill en elementär redogörelse för de teorier och lagar, som äro nödvändiga för en riktig uppfattning av de kemiska företeelserna och för utförande av vanliga kemiska beräkningar. 3. Lärokursen i organisk kemi bör omfatta en kortfattad översikt över de ämnesgrupper, som äro nödvändiga för kännedom om de tekniskt viktigaste organiska ämnenas bildning, framställning och användning. 4. Särskild vikt fästes vid sådana områden av såväl den oorganiska som den organiska kemien, som ha teknisk betydelse. Vid behandling av industriellt använda processer bör framställningen omfatta såväl de kemiska förloppen som även i görligaste mån deras praktiska utförande. Den ekonomiska synpunkten bör städse framhållas, så att eleven uppfattar, att en i liten skala genomförbar process ej alltid kan läggas till grund för en teknisk framställning. Läraren bör vid genomgång av materialet ej snävt hålla sig till kursen, utan bör för att göra ämnet mera intresseväckande, tillåta sig att göra utvidgningar då och då. Dessa kursmoment skola sedan ej fordras av

190 eleverna. Man bör även i någon mån behandla den historiska utvecklingen inom kemien. 5. Undervisningen i mineralogi anknytes till lämpliga delar av lärokursen i kemi. Genom förevisning av mineralstuffer böra eleverna förvärva kännedom om utseendet av viktigare mineral, varjämte bör givas en kort, sammanfattande redogörelse för bergartsbildande mineral och malmer samt tekniskt viktiga bergarter. 6. Elevernas egna försök, vilka med hänsyn till den tid, som står till förfogande, måste vara av enklaste slag, böra huvudsakligen omfatta metalloidernas och metallernas viktigaste reaktioner och i anslutning därtill enklare analytiska arbeten, med huvudsakligaste ändamål att göra den teoretiska kursen mera åskådlig och lättfattlig.

A 4. Ritteknik Undervisningen i ritteknik har till uppgift att bibringa grundläggande kunskap om och färdighet i utförandet av tekniska ritningar. Kursfördelning Klass I Ritmateriel. Ritpapper. Ritningsformat. Olika slag av ritningar. Tekniska ritmingsmetoder. Måttsättningsregler. Förenklad uppritning av vissa maskinelement. Viktigare ritningssymboler inom maskin-, elektro-, byggnads- samt värme-, sanitets- och ventilationsfacket. Användningen av standardtabeller vid utförandet av ritningar. Orientering rörande ritningsbeteckningar för toleranser och passningar (ISA-systemet). Svetsbeteckningar å ritningar. Ljuskopiering. Textningsövningar. Rituppgifter omfattande skissteckning efter maskindelar m. m. samt utförande av olika slag av ritningar i tusch och blyerts. Anvisningar 1. Med hänsyn till ovan angivna mål och den färdighet, som fordras för inträde i skolan, böra övningarna redan från början inriktas på tekniska föremål. För undervisningen i ritteknik är det därför nödvändigt, att lämplig undervisningsmateriel i form av maskinelement o. d. står till förfogande. Uppgifterna böra väljas så, att de systematiskt utveckla elevernas förmåga att med hjälp av enkla mätverktyg dels på fri hand, dels med hjälp av vanliga ritinstrument avbilda föremålet på ett ändamålsenligt och för ögat tillfredsställande sätt samt på samma gång vidga deras bekantskap med konstruktiva detaljer och dessas riktiga utförande. 2. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt valet av projektioner, så att bilden på enklaste sätt kommer att visa det, som är av vikt för föremålets.

191 rätta utförande, utan att betungas av sådant, som är oväsentligt eller självklart. 3. Redan från början böra avbildningarna förses med påskrivna mått. Med hänsyn till vikten av att alla siffror och bokstäver bli tydliga och enhetligt utformade bör måttsättningen föregås av övning i textning av den på ritkontor vanligen använda stilarten. 4. SMS-tabeller böra finnas tillgängliga vid varje ritlektion, så att eleverna bli förtrogna med deras användning. 5. Lärarens genomgång av respektive avsnitt av kursen bör anknyta till lämpligt kompendium eller lärobok i ritteknik.

A 5. Projektionslära Undervisningen i projektionslära och projektionslitning har till uppgift att bibringa eleverna färdighet att med tillhjälp av de vanliga ritinstrumenten snabbt och korrekt avbilda föremål i olika projektioner i den utsträckning, som erfordras för lösande av förekommande konstruktionsuppgifter vid maskin- och byggnadsritning. Kursfördelning Klass I Avbildning i rätvinklig parallellprojektion av enkla kroppar. Konstruktion av linjers verkliga längd samt ytors och kroppars verkliga form från givna projektioner. Skärningar. Utbredning av ytor. Snedprojektion. Skuggkonstruktioner och grunderna för perspektiviäran. Anvisningar 1. Särskilda övningar i geometriska konstruktioner böra icke förekomma. 2. Teoretisk genomgång och övningar böra gå hand i hand. Mera invecklade konstruktioner böra, där så låter sig göra, demonstreras med modeller. 3. Av skuggläran och perspektivläran genomgås endast några enkla exempel ägnade att klargöra grunderna för dessa avsnitt.

A 6. Mekanik Undervisningen i mekanik har till uppgift att bibringa eleverna kunskaper om lagarna för fasta kroppars jämvikt och rörelse till den omfattning, som fordras för studiet av fysik, hållfasthetslära och tekniska tillämpningsämnen.

192 Kursfördelning Klass II Statik: Plana kraftsystem. Tyngdpunkt. Jämvikt. Stabilitet. Friktion. Enkla maskiner. Dynamik: Kinematik. Kinetik. Partikelns rörelse. x\rbete och energi. Stela kroppars rörelse; translation, rotation, tröghetsmoment, plan rörelse. Harmonisk svängningsrörelse. Stöt. Anvisningar 1. Kursens omfattning blir något olika för olika linjer allt efter den tid, som enligt timplanen för respektive linjer är anslagen för ämnet. Bland annat torde sålunda den harmoniska svängningsrörelsen kunna förbigås beträffande linjerna B, K, Mr, G, G, P och VS. 2. Kursen i mekanik bör väsentligen behandlas deduktivt. I en del fall kan det vara lämpligt att förtydliga och åskådliggöra mekanikens lagar med tillhjälp av enkla apparater eller modeller. 3. Eleverna böra icke belastas med alltför stort mått av minneskunskaper. Lagar, som äro av grundläggande betydelse, böra dock ordentligt inläras. 4. För belysning av teorierna fordras, att övningsuppgifter givas i tillräcklig mängd. Hemarbetet bör till övervägande del bestå i lösandet av dylika uppgifter. 5. övningsuppgifterna böra med avseende på såväl innehåll som sifferuppgifter motsvara verkligheten, övningsexempel, hämtade från olika tekniska områden, böra väljas i största möjliga omfattning. Resultatet bör angivas med den grad av noggrannhet, som med hänsyn till uppgiftens art och de givna siffervärdena kan erfordras. Räknestickan bör i stor utsträckning komma till användning. Likaså böra förkortade räknesätt och approximationer vid lämpliga tillfällen begagnas. A 7. Hållfasthetslära Undervisningen i hållfasthetslära och grafostatik har till uppgift att bibringa eleverna färdighet att såväl genom räkning som på grafisk väg lösa sådana hållfasthetsuppgifter, som möta dem vid studiet av de tekniska tillämpningsämnena och vid deras kommande praktiska verksamhet. Kursfördelning Klass II Hållfasthetslära: Materialens elasticitets- och hållfasthetsegenskaper. Dragning och tryck, skjuvning, vridning, böjning, knackning, sammansatt hållfasthet. Jämstarka kroppar. Elastiska linjens differentialekvation Statiskt obestämda balkar. Kälverkan. Utmattning.

193 Grafostatik (M, Fl och S ) : Kraftpolygoner, linpolygoner, jämviktsvillkor för plana kraftsystem. Krafters statiska moment. Elastiska linjen. Tvärkraft- och böj momentdiagram för belastade balkar. Plana, statiskt bestämda fackverk (Cremonas kraftplan, Ritters momentmetod, Culmanns snittmetod). Anvisningar 1. Vid behandlingen av hållfasthetsläran bör det göras klart för eleverna, i vilken grad dess teorier och lagar vila på förutsättningar av hypotetisk natur samt, där så är möjligt, i vilken mån dessa förutsättningar kunna avvika från verkligheten. 2. Vid lösandet av övningsuppgifter i grafostatik böra resultaten, till dess eleverna vant sig att uppfatta den grafiska framställningen, kontrolleras genom sifferräkning. 3. För belysning av teorierna genomgås ett tillräckligt antal övningsuppgifter. Dessa böra med avseende på såväl innehåll som sifferuppgifter motsvara verkligheten, och resultaten angivas med den grad av noggrannhet, som med hänsyn till uppgifternas art och de givna siffervärdena kan erfordras. A 8. Svenska Undervisningen i svenska har till uppgift att utveckla elevernas förmåga att i tal och skrift klart och redigt uttrycka sina tankar samt befordra deras färdighet att muntligt och skriftligt giva en språkligt vårdad, överskådlig framställning av ett ämne. Kursfördelning Klass I Rättskrivnings- och interpunktionsövningar. Dispositionsövningar. Stilistiska frågor. Uppsatser. Kortare föredrag. Diskussioner. Kort litteraturhistorisk orientering. Klass II Fortsatt övning i muntlig framställning. Föredrag. Diskussioner. Seminarieövningar. Litteraturläsning. Skrivelser av praktisk art. Uppsatser. Klass III Diskussioner. Seminarieövningar. Anvisningar 1. Ämnena för föredragen och diskussionerna väljas så, att de icke från elevernas sida kräva alltför omfattande förberedelser. De böra ej heller göras mera omfattande än att ett föredrag med åtföljande inlägg från 13—504565

194 kamraters och lärares sida samt lärarens sammanfattning kunna medhinnas under loppet av en lektion. Föredragen böra helst hållas fritt utan koncept, endast med stöd av kortare anteckningar, varvid dock skälig hänsyn tages till elevernas individuella läggning. Eleverna böra få välja ämnen för sina föredrag i samråd med läraren, varvid även ämnets lämplighet som intresseväckande diskussionsämne bör beaktas. Diskussioner i anslutning till föredragen. 2. Vid anordnandet av diskussioner bör tillses, att de företrädesvis gälla ämnen, som för eleverna äro av aktuellt intresse. 3. Vid uppsättandet av praktiska skrivelser bör större vikt läggas på språkövningen än på inlärandet av formulär. Av vikt är, att eleverna få skriva ansökningar och brev av olika slag. Vid skrivningen av affärsbrev bör framhållas, att huvudsaken är ett enkelt och klart uttryckssätt och icke användandet av stereotypa korrespondensfraser. 4. Vid den egentliga uppsatsskrivningen böra ämnen väljas från sådana områden, som eleverna på grund av studier eller sin erfarenhet väl behärska. 5. Vid rättandet av uppsatser bör elevernas uppmärksamhet företrädesvis riktas på felaktig disposition samt på logiska brister och språkliga felaktigheter. 6. En eller annan timme kan lämpligen användas till läsning av svensk skönlitteratur. I samband härmed böra eleverna erhålla ledning och anvisningar för läsning på egen hand av bildande litteratur. A 9. Engelska Undervisningen i engelska har till uppgift att på grundval av den kunskap i språket, som förut inhämtats, bibringa eleverna god färdighet i att förstå och tala engelska samt förmåga att förstå och till svenska översätta engelsk text, även facklitteratur. Eleverna på den merkantiltekniska linjen skola därjämte bibringas kunskap i engelsk affärskorrespondens. Kursfördelning Klass I Läsning av vanlig text. Talövningar i anslutning till det lästa. Muntlig översättning av partier med mera ovanliga ord. Repetition av valda delar av formläran. Klass II Läsning av engelsk litteratur av normal svårighetsgrad. Läsning av tidskriftsartiklar eller andra kortare uppsatser av tekniskt innehåll. Höroch talövningar.

195 Klass III, samtliga linjer utom Mr Konversationsövningar bl. a. i anslutning till visning av film engelskt tal, röleplaying etc.

med

Klass III Mr Läsning och översättning till svenska av texter med merkantilt innehåll. Affärskorrespondens med tillämpningsövningar och provskrivningar. Det viktigaste av syntaxen. Konversationsövningar som å övriga linjer. Anvisningar 1. Vid undervisningen böra sådana metoder och tekniska hjälpmedel användas, som med hänsyn till det ovan angivna speciella målet för undervisningen och andra för handen varande förutsättningar kunna anses särskilt lämpliga. Därest läraren så finner lämpligt bör försök göras i syfte att utröna värdet av olika nyare metoder. 2. Undervisningen bör i största möjliga utsträckning ge eleverna övning i att höra och förstå samt att tala språket. 3. Elevernas uttal bör uppmärksammas, men den tid, som ägnas däråt, bör lämpligen begränsas, så att den ej allt för mycket inkräktar på andra sidor av undervisningen i ämnet. 4. Vid översättning av engelsk text bör icke alltid krav på exakt och formfulländad översättning uppställas. I stor utsträckning bör en i sak godtagbar översättning kunna anses tillfyllest. 5. Kursiv läsning och extemporerad översättning bör förekomma i lämplig omfattning. 6. För kontroll av elevernas förmåga att förstå och på svenska återge innehållet i en okänd engelsk text må korta skriftliga prov kunna anordnas på lektionstid, då läraren så finner lämpligt. Inom merkantiltekniska linjen anordnas även provskrivningar i vanlig ordning. A 10. Tyska Undervisningen i tyska har till uppgift att på grundval av den k u n s k a p i språket, som förut inhämtats, bibringa eleverna förmåga att förstå och till svenska översätta tysk text, även facklitteratur, samt viss färdighet i att tala tyska. Eleverna på den merkantil-tekniska linjen skola därjämte bibringas kunskap i tysk affärskorrespondens. Kursfördelning Klass I Repetition av valda delar av formläran; de viktigaste kapitlen ur syntaxen. Läsning och översättning till svenska av vanlig text och kortare tidskriftsartiklar eller dylikt. Talövningar.

196 Klass II, samtliga linjer utom Mr Läsning och översättning till svenska av olika kortare artiklar med tekniskt eller eljest fackbetonat innehåll. Talövningar. Klass II Mr Läsning och översättning till svenska av kortare texter med merkantilt innehåll. Affärskorrespondens med tillämpningsövningar. Talövningar. Provskrivningar. Anvisningar Med beaktande av skillnaden i målsättningen för respektive ämnen böra anvisningarna till ämnet engelska i stort sett äga tillämpning även i avseende å undervisningen i tyska.

A 11. Nutidshistoria

och samhällslära

Undervisningen i nutidshistoria och samhällslära har till uppgift att giva eleverna en överblick över samhällsutvecklingen under industrialismens århundrade, det nutida samhället, dess förvaltning, politiska, sociala och ekonomiska funktioner samt över det svenska näringslivet, arbetsmarknaden och dess organisationer samt yrkeslagstiftningen. Kurs för delning Klass III 1800- och 1900-talens historia med särskild vikt lagd vid den kulturella, sociala och ekonomiska utvecklingen i Sverige. Staten: Regering, riksdag, försvaret, civila statsförvaltningen, rättsväsendet, kyrkan. Landstingen, kommunerna, kommunalstyrelse på landet och i städerna. Sveriges naturtillgångar, industri, export och import. Världens viktigaste råvaruproduktionscentra av betydelse för Sveriges försörjning. Penningväsendet. Valutaförhållanden etc. Befolkningsfrågan. Socialpolitik: Socialvård, hälso- och sjukvård, socialförsäkringarna, arbetsförmedling, yrkesvägledning, yrkesinspektionen och arbetarskyddslagstiftningen. De politiska partierna, folkrörelser, folkbildningsarbete. Socialgrupper och samhällsstruktur. Arbetsmarknaden och dess förhållanden. Organisationer. Kollektivavtal. Företagsdemokrati. Förhandlingsrutinen. Förlikningsmannainstitutet. Arbetsdomstolen. Allmän sammanträdesteknik med övningar. Studiebesök.

197 Anvisningar 1. Undervisningen bör göras levande genom användning i stor utsträckning av film. 2. Seminarieövningar och diskussioner böra så långt möjligt anordnas. 3. De praktiska övningarna i sammanträdesteknik böra lämpligen kombineras med korta inledningsanföranden och diskussion över av läraren givna ämnen, vilka eleverna sålunda kunnat i förväg studera. A 12. Arbetspsykologi Undervisningen i arbetspsykologi har till uppgift att giva en orientering om de psykologiska faktorer, som påverka effektivitet och trivsel på arbetsplatsen och samarbetet mellan individerna i samhället. Kursfördelning Klass III Symptom och orsaker i det mänskliga beteendet. Förutsättningar för samarbete och trivsel på arbetsplatsen. Påverkan på effektiviteten i arbetet. Fysiologiska villkor för god effektivitet. Psykologiska synpunkter på arbetsledarens uppgift. Personalbedömning. Testning. Psykologiska synpunkter på rationalisering och arbetsstudier. Samarbetet i företagsnämnder, skyddsnämnder, konferenser etc. Anvisningar 1. Undervisningen bör i stor utsträckning bedrivas i form av seminarieövningar, konferenser med diskussioner samt genomgång av problemfall från arbetsplatsen. 2. Elevernas litteraturstudier efter lärarens anvisningar böra anknytas till ovannämnda övningar. A 13. Företagsekonomi Undervisningen i företagsekonomi har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om de principer och metoder, som komma till användning för den ekonomiska planeringen, kontrollen och förvaltningen inom industriella företag samt angående finansieringsfrågor. Kursfördelning Klass II Mr a) Allmän affärsbokföring: Den dubbla bokföringens kontosystem; varuKontot, vinst- och förlustkontot, nettoförmögenhetskontona vid aktiebolag. Handelsböcker. Övningar.

198 b) Industribokföring: Kontosystem. Bokslutsövningar. I samband härmed bedömning av företags ekonomiska ställning och verksamhetsresultat. Aktiebolagslagens värderingsföreskrifter. Avskrivningsmetoder. c) Handelsrätt: Näringsfrihet. Firma och varumärke. Växlar och checker, skuldebrev, pant och borgen. Bolag och ekonomiska föreningar. Bestämmelser om fast egendom, lagfart, inteckningar och servitut. d) Maskinskrivning: Förberedande metodiska övningar, brevuppställningar, löpande skrift. Klass III Mr a) Försäljningsorganisation: Marknadsundersökningar och försäljningsplanering. Prispolitik. Reklamteknik och reklamekonomi. Försälj ningsavdelningens organisation. Det personliga försäljningsarbetet. b) Redovisningsteknik: Utvidgning och fördjupning av kursen i industribokföring i klass II, särskilt med hänsyn till den kalkylerande bokföringen. Kontoplaner. Balans- samt vinst- och förlusträkningar. Bokföringsorganisation. Kostnadsberäkning och kostnadsanalys. Budgetering. Företagsstatistik. Räntabilitet. Grunderna för självdeklaration. Övningar. c) Industriell organisation: Organisationsprinciper och organisationsschema. Personalorganisation. Tillverkningsplanering. Inköps- och förrådsorganisation. Arbetsstudier. Kontorsorganisation. d) Handelsrätt: Avtalslagen, köplagen, kommissionslagen, lagsökning, konkurs. Bank- och försäkringsväsendet. Finansieringsteknik. Klass III P b) klass II Mr. b) och c) klass III Mr i valda delar. Klass III M, Ek, Te, K, C, Fl, G, S, VS, Pa samt B (valda delar) a) Betalnings- och kreditmedel. Företagsformer. Inteckningar och lagfart. Bankväsendet. b) Redovisningsteknik: Bokföringens teoretiska grunder. Balansteknik och balansanalys. Bokslutsövningar; i samband härmed något om företagens finansieringsproblem, om aktiebolagslagens värderingsföreskrifter och om avskrivningar. c) Principerna för industriell kostnadsberäkning. Upprättande av industrikalkyler. Kostnadsanalys. d) Allmänna principer för företagsorganisation. Produktionsplanering. Försäljnings-, inköps- och förrådsorganisation. De interna transporternas organisation. Flytande tillverkning. Arbetsstudier för ackordsättning. Anvisningar 1. Studiebesök böra göras vid några industriföretag för informationer på platsen bland annat om driftsbokföringens uppläggning, om primär-

199 uppgifternas sammanställande och bearbetning till grund för lönsamhetsberäkningar samt om företagsorganisation i övrigt. 2. Eleverna å merkantil-tekniska och — så vitt möjligt — eleverna å produktionstekniska linjen böra på grundval av egna studier av något industriföretag utarbeta en uppsats om viss del av företagsorganisationen. Muntlig redogörelse bör av eleverna lämnas inför klassen för några av dessa uppsatser. (Jfr anvisning 3 till ämnet produktionsplanering klass III P.) 3. Eleverna å merkantil-tekniska linjen böra beredas tillfälle att även i övrigt arbeta självständigt med dem förelagda uppgifter, vilka i viss omfattning lämpligen böra syfta till utarbetande av skriftliga redogörelser, vilka sedan diskuteras i klassen under lärarens ledning. 4. Läraren bör lämna anvisningar på lämplig kurslitteratur ävensom artiklar i den löpande svenska tidskriftslitteraturen av särskilt intresse för ämnet. 5. Såsom ett genomgående drag i undervisningen bör alltid gå en strävan att bibringa eleverna förmågan att se ett företags verksamhet ej blott med teknikerns utan även med affärsmannens ögon. A 14. Elektroteknik Undervisningen i elektroteknik har till uppgift att med fysikkursens elektricitetslära som grund meddela eleverna på andra facklinjer än den elektrotekniska eller den teletekniska nödig kännedom om de elektriska maskinernas driftsegenskaper och om elektriska utrustningar och anläggningar vid mindre verkstäder och liknande fabriker (M, Mr, Fl, G, S, P, P a ) , vid kemiska industrier och laboratorier (K, C, P a ) , på byggnadsplatser (B), i husbyggnader (B, VS), i flygplan (Fl), eller i fartyg (S) ävensom kännedom om viktigare författningsbestämmelser rörande dylika anläggningar. Kursförde Ining Klass III M och Pa a) Kort repetition av fysikkursens elektricitetslära. b) Principerna för elektrisk kraftförsörjning. Tariffer. Huvuddragen av transformatorers och motorers byggnad, driftsegenskaper, användning och skötsel. Något om omformare och likriktare. Grunderna av belysningsteknik. Den elektriska strömmens brand- och livsfarlighet. Författningsbestämmelser rörande elektriska anläggningar. c) Elektriska installationer i industri- och kontorslokaler. d) Elektriska utrustningar för svetsning, för hiss- och transportdon och för verktygsmaskiner. Elektriska värmeugnar inom mekanisk industri. e) Laborationer.

200 Klass III B a)—c) klass III M och Pa. d) Elektriska installationer och apparater i byggnader, stadshus. e) Elektrisk utrustning på byggnadsplatser.

främst

bo-

Klass III K och C a)—c) klass III M och Pa. d) Elektriska anläggningar inom kemiska industrier och laboratorier. Klass III S a)—c) klass III M och Pa. d) Starkströms- och svagströmsinstallationer i fartyg; författningsbestämmelser och andra föreskrifter. e) Elektrisk utrustning för svetsning, för fartygscentral, däcksmaskiner, propellerdrift. Radar. f) Laborationer. Klass III VS a)—c) klass III M och Pa. d) Elektrisk utrustning för värmecentraler. Elektriska ångpannor. Elektrisk apparatur för rökgas- och temperaturkontroll. e) Laborationer. Klass III Fl a)—c) klass III M och Pa. d) Belysnings- och värmeinstallation i flygplan. Radar. e) Laborationer. Klass III Mr, G och P a)—d) klass III M och Pa. e) (för III G och P) Laborationer.

Anvisningar 1. Sådana delar av ämnet, som äro av underordnad betydelse för eleverna med hänsyn till deras sannolika kommande verksamhet inom visst annat fackområde än det elektrotekniska genomgås icke. 2. Huvudvikten vid undervisningen bör läggas vid driftstekniska, driftsekonomiska och andra frågor av praktisk betydelse för planering och drift av elektriska anläggningar samt anskaffning och handhavande av elektriska maskiner och apparater.

201 A 15. Maskinelement

och

konstruktionsteknik

Undervisningen i maskinelement och konstruktionsteknik har till uppgift att lära eleverna konstruktion och beräkning av olika slag av maskinelement och mekaniska rörelseelement samt bibringa eleverna därpå grundad färdighet i allmänna maskinkonstruktioner. Kursfördelning Klass II M och Pa a) Ritteknik vid utförande av maskintekniska arbetsritningar. Toleranser och passningar. ISA-systemet. Standardtabeller. b) Beskrivning och beräkning av maskinelement: Kil-, skruv-, nit-, krymp-, rör- och svetsförband; axlar och tappar; kullager och rullager; axelkopplingar; stållinor, remmar. Kilrep och kedjor med skivor och hjul; kugghjul, skruvhjul och snack växlar; bromsar; fjädrar. Beskrivning av förekommande transportdon. c) Övningar i beräkning och konstruktion av maskinelement. Arbetsritningar. Klass III M Övningar i allmänna maskintekniska konstruktioner t. ex. traverser eller vissa delar till dylika; telfrar, kranar och andra transportdon; domkrafter; delar till verktygsmaskiner, pressar, smidesmaskiner, formmaskiner, krossar e t c ; vevrörelser; backslag; växellådor; differentialväxlar eller andra av de vanliga maskinelementen sammansatta maskiner m. m. Klass II Fl a), b ) , utom transportdon, och c) klass II M och Pa. Klass III Fl Övning i allmänna maskinkonstruktioner med exempel huvudsakligen valda från området för flygplans byggnad. Klass III Pa övningar i allmänna maskintekniska konstruktioner, sammansatta av de vanliga maskinelementen, samt i speciella pappersmaskintekniska konstruktioner. Anvisningar 1. Stor vikt bör läggas vid uppövandet av elevernas förmåga att med tillgång till handböcker, kataloger och tabeller och med tillämpande av de kunskaper, som inhämtas vid undervisningen i hållfasthetslära utföra erforderliga beräkningar.

202 2. Under ritövningarna bör undervisningen vara individuell. I regel böra eleverna erhålla olika konstruktionsuppgifter. Vid konstruktion av sammansatta maskiner kunna två eller flera elever samarbeta. 3. Vid val av konstruktionsuppgifter skall hänsyn om möjligt tagas till elevernas individuella intressen. 4. Ritningarnas utförande bör överensstämma med vad som är vanligt på ett modernt ritkontor. De skola ritas i blyerts på sådant sätt att tydliga och prydliga kopior kunna tagas. Några ritningar kunna — enligt lärarens bestämmande — tuschas på tunt papper. 5. Av särskild vikt är, att de ekonomiska synpunkterna i fråga om såväl material som utförande bli beaktade och inarbetade i elevernas uppfattning. A 16. Maskinelement Undervisningen i maskinelement har till uppgift att lära eleverna konstruktion och beräkning av maskinelement med beaktande av att vid undervisningen tyngdpunkten lägges till de grupper av maskinelement, som äro av särskild betydelse för vederbörande fack. Kursfördelning Klass II S, P och VS a)—c) av ämnet maskinelement och konstruktionsteknik, klass II M, i tillämpliga delar. Anvisningar Se anvisningar till ämnet maskinelement och konstruktionsteknik. A 17. Kraft- och värmeteknik Undervisningen i kraft- och värmeteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om vanligast förekommande termo-, hydro- och aerodynamiska maskiner, deras konstruktion, beräkning och skötsel, ävensom om metoder för provning och kontroll av maskiner och maskinanläggningar. Kursfördelning Klass II M, Fl och Pa Beskrivande orientering i ämnet kraft- och värmeteknik. Värmelära, termodynamik, bränslen och förbränningslära, värmeöverföring. Klass III M och Pa a) Hydroteknik: Hydromekanikens grunder, pumpar och vattenturbiner. b) Aeroteknik: Aeromekanikens grunder, fläktar och kompressorer. c) Ångteknik: Ångpannor med eldningsanordningar, ångturbiner, ånganläggningar.

203 d) Förbränningsmotorteknik: Kolvmotorer, gasturbiner, reaktionsmotorer. e) Kylteknik: Olika kylanläggningar och deras automatik. f) Värmeekonomi: Kombination av kraft och värme. g) Mätteknik: Mätning av tryck, mängd, hastighet och temperatur. h) Konstruktionsövningar. i) Laborationer. Klass III Fl a) och b ) , d) och e , g)—i) klass III M och Pa.

Anvisningar 1. Under ritövningarna bör undervisningen vara individuell och olika elever erhålla olika uppgifter med beaktande så långt möjligt av elevernas individuella intressen och önskemål. 2. Vid studiet av kurslitteratur böra eleverna efter egen önskan i samråd med läraren kunna förlägga tyngdpunkten i studierna till viss del av ämnet. A 18. Maskinlära Undervisningen i maskinlära har till uppgift att bibringa eleverna erforderlig kännedom om maskinelement och deras konstruktion samt om de vanligaste kraft- och arbetsmaskinerna med beaktande av att undervisningen huvudsakligen bör inriktas på de områden, som äro av särskild betydelse för vederbörande fack. Kursfördelning Klass II B a) Beskrivning av transportanordningar och arbetsmaskiner, vägmaskiner, terrasseringsmaskiner, värmemotorer och pumpar med särskild hänsyn tagen till deras användning vid byggnadsarbeten. Kranar, hissar. b) Byggnadshygieniska installationer såsom uppvärmningssystem, värmepannor, rörledningar, värmekroppar, ventilation, vatten- och avloppsledningar. Klass II Ek a) De vanligaste maskinelementens konstruktion och beräkning. Ritning. b) Kranar, traverser, telfrar etc. Hissar. c) Hydromekanik i kort framställning. Vattenturbiner, pumpar, fläktar, kompressorer. d) Bränsle och förbränning, verkningsgrad.

204 e) Ångans termodynamik, ånganläggningar, ångturbiner, latorer. Kombination av värme och kraft. Värmeekonomi. f) Diesel- och andra förbränningsmotorer.

ångackumu-

Klass II Te a) och b) klass II Ek. c) Ångans termodynamik, ångkraftanläggningar, ångturbiner. d) Hydromekanik i kort framställning. Fläktar och kompressorer. Klass II K, C och G a) och b) klass II Ek. Klass III K, C och G c)—e) klass II Ek. f) Transportanordningar. Klass II Mr a) och b) klass II Ek. Klass III Mr c)—f) klass II Ek. Klass III S b)—f) klass II Ek. g) Laborationer. Klass HI P c)—f) klass II Ek. g) Laborationer. Klass 11 VS d) och e) klass II Ek. Klass III VS a) Hydromekanik. Pumpar och fläktar. b) Kylanläggningar. c) Laborationer. Anvisningar 1. Vid undervisningen i sådana delar av ämnet, som äro angivna lika för skilda linjer, bör tillses att huvudvikten lägges vid vad som är av största betydelsen för respektive linje. 2. Se anvisningar till ämnet kraft- och värmeteknik.

205 A 19. Materiallära Undervisningen i materiallära har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om viktigare metallurgiska processer samt om tekniskt betydelsefulla metallers, metallegeringars och andra materials egenskaper och användning. Kursfördelning Klass II M a) Framställning av och egenskaper hos tackjärn, gjutjärn, aducerjärn, stålgjutgods, kolstål och specialstål. Korrosion; rostskydd. b) Stålets metallografi. Värmebehandling. c) Metaller och deras legeringar. Pulvermetallurgiska material. d) Byggnadsmaterial. e) Plast och övriga syntetiska material. f) Slipmaterial; smörjmedel; diverse övriga material. g) Materialprovning med laborationer. h) Metallografiska laborationer. Klass II C a), c), d) och g) klass II M. e) Eldfasta material; syrabeständiga material. Klass II Fl a)—c) och e)—h) klass II M. i) Utförligare kurs om lättmetallerna. Klass II G a), c) och e)—g) klass II M. Klass II S, P och Pa a)—h) klass II M. Klass II VS a), c), d ) , e) och g) klass II M. Anvisningar 1. Vid undervisningen i de delar av ämnet, som i kursfördelningen äro upptagna för flera linjer, bör tillses att huvudvikten lägges vid de material, som äro av största betydelsen för respektive linje. 2. Demonstrationer av olika materialprover samt visning av film och bildband böra förekomma i stor utsträckning. 3. Tillämpningen av och fördelarna med standardisering i fråga om olika material böra särskilt uppmärksammas vid undervisningen.

206 A 20.

Verkstadsteknik

Undervisningen i verkstadsteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om de inom den mekaniska verkstadsindustrin vanligen använda metoderna för bearbetning av tekniskt betydelsefulla material, ävensom kännedom om de därvid använda maskinernas och verktygens konstruktion, verkningssätt, skötsel och ekonomiska utnyttjande. Kursfördelning Klass II M och Pa a) Toleranser och passningar, tillämpning inom produktionen. teknik och mätverktyg. b) Gjuteriteknik. Svetsning.

Mät-

Klass III M a) Metallernas bearbetning och formgivning med plastiska deformationsmetoder och med skärande verktyg samt bearbetningsverktyg och maskiner härför. Elektroniska, pneumatiska och hydrauliska hjälpmedel inom verkstadstekniken. b) Jiggar och fixturer. Pressverktyg. c) Bearbetning av trä och andra vanliga icke metalliska material. d) övning i planering av enklare maskindelars bearbetning. Operationsscheman, processcheman. PTS-metoder. e) Planering av verkstadsbyggnader: Inre och yttre transporter och deras samordnande, maskinfundament, golvbeläggningar, ledningsdragning, belysning, ventilation, uppvärmning m. m. Personalutrymmen. Utvidgningsmöjligheter. f) Laborationer. Klass III Fl a) klass II M och Pa. a)—c) klass III M. d) Svetsning. e) Laborationer. Klass III G a) klass II M och Pa. a), c) och e) klass III M. f) Svetsning. Klass III S a) klass II M och Pa. a)—c) klass III M.

207 d) Svetsning. e) Speciella arbetsförfaranden vid skeppsbyggen. f) Laborationer (svetsning). Klass III VS a) och c) klass III M. d) Svetsning. e) Rörbearbetning och rördragning; isoleringsarbete. f) Laborationer (svetsning). Klass III Pa e) klass III M. Anvisningar 1. Lärarens undervisning i verkstadsteknik bör begränsas till det för ifrågavarande facklinje väsentliga. Elevernas självstudier böra efter samråd med läraren kunna i viss grad koncentreras till vissa avsnitt av ämnet. 2. De ekonomiska synpunkterna böra i förekommande fall särskilt betonas. 3. Film och bildband böra komma till flitig användning. 4. Vid laborationsövningar böra eleverna läras att själva manövrera maskiner och apparater. A 21. Materiallära och verkstadsteknik Undervisningen i materiallära och verkstadsteknik å elkrafttekniska och teletekniska linjerna har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om inom elektrotekniken och verkstadstekniken använda material samt arbetsmaskiner och arbetsmetoder. Kursfördelning Klass II Ek och Te a), c), e) och f) av ämnet materiallära klass II M. a) av ämnet verkstadsteknik klass II M och Pa. a) och b) av ämnet verkstadsteknik klass III M. g) Elsvetsning. Anvisningar Se anvisningar till ämnet materiallära och ämnet verkstadsteknik. A 22.

Byggnadskonstruktionslära

Undervisningen i byggnadskonstruktionslära har till uppgift att bibringa eleverna förmåga att utforma, konstruera och beräkna de bärande

208 delarna i vanligen förekommande byggnader samt kunskap om undergrunder och de i konstruktionerna ingående materialens tekniska egenskaper. Kursfördelning Klass II B Betongteknik: Delmaterial. Betongens tekniska egenskaper. Proportionering, beredning och provning av betong. Teorien för beräkning av armerade betongkonstruktioner. Laborationer. Klass III B Olika system för byggnadsstommen samt olika brotyper. Belastningsföreskrifter för byggnader och broar. Beräkning av belastningen på olika byggnadsdelar. Grundläggning: Undergrundens beskaffenhet. Markundersökning. Jordtryck. Grundläggning av byggnader och broar. Grundförstärkning. Betongkonstruktioner: Beräkning, utförande och kontroll av betongkonstruktioner till byggnadsverk. Murverkskonstruktioner: Beräkning och utförande av väggar, pelare, balkar och valv av murverk. Träkonstruktioner: Konstruktionsvirkes tekniska egenskaper. Spik- och bultförband. Limning. Beräkning och utförande av enkla träkonstruktioner såsom ställningar, spånter, betongformar, bjälklag, takstolar och broar. Stålkonstruktioner: Byggnadsstålets tekniska egenskaper. Nitning, bultning och svetsning. Beräkning och utförande av stålkonstruktioner till byggnadsverk. Övningsuppgifter: Statiska beräkningar och konstruktionsritningar för byggnadsverk, delvis i samband med de uppgifter, som utföras i ämnet byggnadsutformning. Anvisningar 1. Studieuppgifterna böra uppläggas så att de giva tillfälle till och uppamma självverksamhet och eget initiativ, att de utföras i enlighet med verkliga förhållanden med iakttagande av gällande förordningar och bestämmelser och att de utarbetas med hänsyn tagen till fördelen av standardisering och med beaktande av ekonomiska synpunkter. 2. Ritarbetet bör utföras i överensstämmelse med vad som tillämpas på väl ordnade ritkontor med samma slags material och hjälpmedel. Ritarbetet bör även omfatta exempel på olika typer ritningar såsom skiss, huvudritning, arbetsritning, specialritning och detaljritning. Arbetsrit-

209 ningar utföras med fullständig måttsättning och med alla erforderliga uppgifter i övrigt. 3. I vilken grad för beräkningar och konstruktioner tillämpade teoretiska förutsättningar ha sin motsvarighet i verkligheten bör så långt möjligt göras klart för eleverna (t. ex. jordtrycksberäkningar).

A 23. Byggnadsteknik och materiallära Undervisningen i byggnadsteknik och materiallära har till uppgift att meddela eleverna kunskap om olika byggnadsmaterial, byggnadskonstruktioner och utföranden. Kursfördelning Klass II B Grundläggnings-, murnings- och träarbeten, snickerier, plåtarbeten m. m., som förekomma vid uppförandet av bostadsbyggnad av trä. Utförande av väggar, bjälklag, trappor, yttertak m. m. i hyreshus av sten. Materiallära. Studiebesök, övningsuppgifter. Klass III B Klimatiska förutsättningar, värme- och fuktisolering. Brandskydd. Byggnadsakustik. Ytbehandlings- och beklädnadsarbeten. Underhåll. Problem i samband med industribyggnader, lantbruksbyggnader, samlingslokaler och liknande. Arbetsbeskrivningar. Laborationer. Studiebesök, övningsuppgifter.

Anvisningar delar.

Anvisningar till ämnet byggnadskonstruktionslära

A 24.

gälla i tillämpliga

Byggnadsutformning

Undervisningen i byggnadsutformning har till uppgift att meddela eleverna allmänna kunskaper i byggnaders yttre och inre utformning särskilt med avseende på utrymmesbehov och gällande byggnadslagstiftning, samt att giva eleverna färdighet i utförandet av de ritningar, som erfordras vid byggnaders planering. Kursfördelning Klass II B Familjebostadens utrymmesbehov. Enfamiljshusets och flerfamiljshusets utformning med stadsplanen. 14—504565

och

sammanhang

210 Byggnadslagstiftning i vad avser byggnads inre och yttre anordnande, övningsuppgifter: Vissa arbetsritningar till trä- och stenhus. Anvisningar Se anvisningar till ämnet byggnadskonstruktionslära. A 25.

Byggnadsstatik

Undervisningen i byggnadsstatik har till uppgift att meddela eleverna erforderliga kunskaper för att lösa de inom byggnadstekniken förekommande, vanligare statiska problemen. Kursfördelning Klass III B Cremonas kraftplan. Avskärnings- och momentdiagram för statiskt bestämda balkar. Kontinuerliga balkar. Bågar och enkla ramar. Influenslinjer. Anvisningar Undervisningen i byggnadsstatik bör bedrivas i nära anslutning till kursen i byggnadskonstruktionslära. A 26. Väg- och vattenbyggnadsteknik Undervisningen i väg- och vattenbyggnadsteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om grunderna för planering och utförande av vägar, gator, vattenlednings- och avloppsnät. Kurs för delning Klass III B Vägbyggnadsteknik Allmänna kommunikationstekniska synpunkter på utformning och förläggning av vägar, gator och flygfält. Projektering och byggande av vägar och gator. Beläggningar. Underhåll. Flygfältsbyggnad, övningsuppgifter i anslutning till kursen. Laborationer. Vattenbyggnadsteknik Hydroteknik. Grundvatten. Projekterande och byggande av vattenlednings- och avloppsnät. Vattenverk, pumpar och reservoarer. Reningsverk för avloppsvatten. Kort översikt över vattenbyggnad i övrigt. Anvisningar Se anvisningar till ämnet byggnadskonstruktionslära.

211 A 27. Byggnadsekonomi

och byggnadsplanering

Undervisningen i byggnadsekonomi och byggnadsplanering har till uppgift att giva eleverna kännedom om de viktigaste administrativa, ekonomiska och praktiska förhållandena i samband med ett byggnadsföretag. Kursfördelning Klass III B Byggherre, konsulterande tekniker, byggnadsfirmor. Byggande i egen regi, på entreprenad och på löpande räkning. Entreprenadhandlingar: Ritningar, arbetsbeskrivningar, kontrakt. Kontroll och besiktning. Byggnadsförfattningar. Hyresberäkningar och räntabilitetskalkyler. Mass- och kostnadsberäkningar, arbetslöner, ackordsprislistor. Materialinköp. Omkostnader. Anbudsgivning. Arbetets finansiering: Byggnadskreditiv, inteckning e t c Organisation och anordningar på byggnadsplatsen: Redskap, maskiner, transporter. Tids- och arbetsschema. Utsättningar. Anvisningar 1. I detta ämne är det särskilt viktigt att undervisningen ständigt är aktuell med hänsyn till de ofta förekommande förändringarna i fråga om författningar, avtal, ackordsprislistor, materialpriser samt nya maskiner m. m. 2. Eleverna böra bringas till insikt om den utslagsgivande roll, som ekonomien spelar för ett byggnadsföretag, samt den betydelse en god planering och ett gott samarbete ha för såväl det ekonomiska som det tekniska resultatet. A 28. Fältmätning Undervisningen i fältmätning har till uppgift att bibringa eleverna förmåga att handhava de instrument och utföra de mätningar och utsättningar som kunna förekomma i deras blivande verksamhet. Kursfördelning Klass II och III B Instrumentens konstruktion, användning och justering. Stakning, längdmätning, avvägning, vinkelmätning och utsättning. Enklare kartor för byggnadstomter, vägar, broar och ledningsnät. Geodetiska beräkningsmetoder, maskinräkning. Fältmätningsövningar.

212 Anvisningar 1. De olika mätmetoderna och därvid använda instrument genomgås på lärorummet, varefter eleverna under ett antal dagar utföra övningar på fältet. 2. Mätningarna utföras med den grad av noggrannhet, som fordras i praktiken. 3. Bearbetningen av resultaten från fältövningarna avslutas under höstterminen i tredje klassen. A 29. Elektricitetslära och mätteknik Undervisningen i elektricitetslära och mätteknik har till uppgift att bibringa eleverna grundläggande kunskaper om de viktigaste elektriska och magnetiska företeelserna och deras elementära kvantitativa samband samt att göra eleverna förtrogna med viktigare elektriska mätinstrument och mätmetoder. Kursfördelning Klass II Ek och Te a) Likström: Ström, spänning, resistans, effekt och energi. Ohms, Joules och Kirchhoffs lagar. Elektricitetens natur. Elektrolys och galvaniska element. b) Elektromagnetism: Kraftverkan på strömförande ledare. Elektromagnetisk induktion. Järnets magnetiska egenskaper. Magnetiska kretsar. Permanenta magneter. Spolar, självinduktion. Det magnetiska fältets energi. c) Elektrostatik: Det elektriska fältets vanligaste egenskaper. Kondensatorer och kapacitans. d) Växelström: Växelströmslärans grundbegrepp. Den grafiska och komplexa metoden för behandling av växelströmsproblem. Aktiv, reaktiv och skenbar effekt. Transformatorn. Trefassystem. e) Elektronik: Elektricitetsledning i fasta material, gaser och vakuum. Viktigare elektronikapparater. f) Mätteknik: Instrument och metoder för mätningar vid likström och växelström. g) Räkneövningar. Laborationer. Anvisningar 1. Stor vikt bör läggas vid lösandet av övningsexempel. Resultaten böra angivas med den grad av noggrannhet, som med hänsyn till uppgifternas a r t och de angivna siffervärdena kan anses behövlig eller möjlig. 2. Laborationerna avse att vänja eleverna att på egen hand sköta maskiner och apparater och företaga prov med desamma. I regel böra ej mer

213 än två elever arbeta tillsammans. Undersökningarna böra utföras så att de i möjligaste mån motsvara i praktiken förekommande förhållanden. A 30.

Elektromaskinlära

Undervisningen i elektromaskinlära har till uppgift att bibringa eleverna kunskaper om de elektriska maskinernas teori, konstruktion, driftsegenskaper och användning samt om gällande normer för dylika maskiner. Kursfördelning Klass III Ek Allmänna grunder. Normer. Elektrisk hållfasthet. Likströmsmaskiner. Transformatorer. Synkronmaskiner. Asynkronmaskiner. Något om speciella växelströmsmaskiner och apparater. Räkneövningar. Laborationer. Konstruktionsövningar. Anvisningar 1. Anvisningar för ämnet elektricitetslära och mätteknik äga tillämpning även här. 2. Vid undervisningen böra även de ekonomiska synpunkterna i tillbörlig grad beaktas. 3. Eleverna böra vid utförandet av konstruktionsuppgifterna övas att utnyttja handböcker, tidskrifter och annan facklitteratur, kataloger, tabeller, ritningar etc. Ritningarna utföras i blyerts och så att de motsvara fordringarna i praktiken. A 31. Elektrisk

anläggningsteknik

Undervisningen i elektrisk anläggningsteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskaper om projektering, utförande, drift och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar samt om gällande författningar, föreskrifter och normer för dylika anläggningar. Kursfördelning Klass III Ek Elektrisk kraftför sörj ning. Yrkeslagstiftning. Ledningsberäkning. Kraftledningar. Stationsapparater. Stationer. Kraftekonomi. Installationsteknik. Belysning. Motordrift. Elvärme. Elektriska faran. Räkneövningar. Laborationer. Konstruktionsövningar. Anvisningar Se anvisningar till ämnet elektricitetslära och mätteknik samt ämnet elektromaskinlära.

214 A 32. Teleteknik Undervisningen i teleteknik har till uppgift att bibringa eleverna de kunskaper, som erfordras för att kunna projektera och utföra enkla signalanläggningar samt förstå driften av telefon- och radioanläggningar. Kursfördelning Klass III Ek Signal- och telefonteknikens grunder. Mikrofonen, telefonen, signal- och telefonanläggningar. Något om ledningar och högfrekvenstelefoni på kraftledningar. Radioteknikens grunder. Elektronrör, deras egenskaper och användning för förstärkning, modulering och demodulering. Radiomottagare och sändare samt antenner. Något om radiostörningar. Servoteknikens grunder. Räkneövningar. Laborationer. Konstruktionsövningar. Anvisningar Se anvisningar till ämnet elektricitetslära och mätteknik.

A 33. Elektrisk

kraftteknik

Undervisningen i elektrisk kraftteknik har till uppgift att meddela eleverna kännedom om utförande, drift och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar samt om gällande författningar, föreskrifter och normer för dylika anläggningar. Kursfördelning Klass III Te Elektromaskinlära: Huvuddragen av likströmsmaskiners, växelströmsmaskiners, transformatorers, omformares, likriktares och ackumulatorers driftsegenskaper och användning. Anläggningsteknik: Det huvudsakliga om kraftförsörjning, yrkeslagstiftning, taxor, ledningar, apparater, stationer. Det viktigaste om installationer, belysning, motordrift, elvärme och elektriska faran. Räkneövningar. Laborationer. Konstruktionsövningar. Anvisningar Se anvisningar till ämnet elektromaskinlära.

215 A 34. Telefonteknik Undervisningen i telefonteknik har till uppgift att bibringa eleverna grundläggande kunskaper om inom telefontekniken använda apparater, anläggningar och viktigare mätmetoder.

Kursfördelning Klass III Te Telesignalteknik: Hotell- och sjukhussignalering. Brandalarm. Fjärrmätning och fjärrkontroll. Fotocellkontroll. Telefonteknik: Ljud och hörsel. Telefonapparater. Manuella och automatiska telefonsystem. Telefonledningar. Elektriska fyrpoler och filter. Långdistanstelefoni. Bärvågssystem för ledningar. Telegraf teknik: Principer. Multipelutnyttjning av ledningar. Snabbtelegrafi. Bildtelegrafi. Konstruktionsövningar. Anvisningar Se anvisningar till ämnet elektricitetslära och mätteknik.

A 35.

Radioteknik

Undervisningen i radioteknik har till uppgift att bibringa eleverna grundläggande kunskaper om inom radiotekniken använda apparater, anläggningar och viktigare mätmetoder.

Kursfördelning Klass III Te Radioförbindelsers anordning. Radiovågornas utbredning. Elektronröret: Fysik, olika typers användning för förstärkning, likriktning, svängningsalstring, modulering och demodulering. Transistorn. Mottagare och sändare. Radiotekniska konstruktionselement: Motstånd, spolar och kondensatorer. Transformatorer. Högtalare och mikrofoner. Resonanskretsar. Allmänt om koppling. Antenner. Radiopejling. Television. Radiotekniska mätinstrument och mätmetoder. Konstruktionsövning. Anvisningar Se anvisningar till ämnet elektricitetslära och mätteknik.

216 A 36.

Mikrovågteknik

Undervisningen i mikrovågteknik har till uppgift att bibringa eleverna grundläggande kunskaper om mikrovågor och deras viktigaste användningsområden. Kursfördelning Klass III Te Mikrovågors fortplantning i olika medier; reflexion vid gränsytor. Vågledarteori. Impedansdiagram. Antenner. Generatorer för mikrovåg: Trioder, klystroner, magnetroner. Vandringsvågrör. Radiolänkens princip. Pulsmodulering. Radarns princip. Sändare och mottagare. Indikatorer. Pulsteknik. Anvisningar Se anvisningar till ämnet elektricitetslära och mätteknik.

A 37. Oorganisk kemi med fysikalisk

kemi

Undervisningen i oorganisk kemi med fysikalisk kemi har till uppgift att bibringa eleverna den kunskap i ämnet, som erfordras för deras blivande ingenjörsverksamhet. Kursfördelning Klass II K Repetition och utvidgning av viktigare områden inom den oorganiska kemien. Gaslagarna. Jämvikter i gaser och lösningar. Faslära. Atom- och molekylbyggnad samt den kemiska valensens teori. Klass III K Viktigare områden av den analytiska och fysikaliska kemien. Elektrokemi. Kolloidkemi. Kemisk kinetik. Termodynamik och termokemi. Kapillär- och ytkemi. Anvisningar 1. I anslutning till övningarna i kvalitativ kemisk analys böra eleverna bibringas en säker kännedom om det kemiska förloppet av de reaktioner, som ligga till grund för analysen, så att deras detaljkunskaper i oorganisk kemi befästas och utvidgas. Något om den historiska utvecklingen bör genomgås.

217 2. Det torde vara lämpligt att i III K repetera de grenar av den fysikaliska kemien, som inhämtats i II K, så att eleverna i III K få en möjligast samlad överblick av den fysikaliska kemien. 3. Undervisningen i teoretisk kemi bör belysas genom försök och räkneexempel samt genom praktiska tillämpningar på sådana industrigrenar, för vilka de olika teoretiskt behandlade förloppen äro av särskild betydelse. Anvisningar om tillgänglig facklitteratur. A 38. Organisk kemi Undervisningen i organisk kemi har till uppgift att bibringa eleverna den kunskap i ämnet, som erfordras för deras blivande ingenjörsverksamhet. Kursfördelning Klass II K Systematisk översikt över den organiska kemiens ämnesgrupper viktigare föreningar.

och

Anvisningar I klass II bör särskild vikt läggas vid de karaktäristiska klassbestämmande reaktionerna samt vid produkter och förfaranden av tekniskt intresse. Undervisningen bör göras mera intresseväckande genom utförande av försök och visning av preparat. Orientering i användningen av viktigare tabell- och uppslagsverk samt periodiska facktidskrifter. Något av den historiska utvecklingen bör genomgås. A 39. Kemisk teknologi Undervisningen i kemisk teknologi har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om kemisk-tekniska enhetsmetoder, apparater och konstruktionsmaterial samt att ge dem en översikt över de för vårt land betydelsefullaste kemiska industrierna. Kursfördelning Klass III K Konstruktionsmaterial. Kemisk-tekniska enhetsmetoder. Inom kemisk industri använd apparatur. Översikt över de för Sverige viktigare grenarna av den kemiska industrin. Anvisningar 1. Vid undervisningen i ämnet kemisk teknologi bör först genomgås de viktigaste konstruktionsmaterialen samt kemisk-tekniska enhetsmetoder

218 och apparater. Erforderliga delar av värmetekniken bör genomgås. Vid behandlingen av de olika industrierna k u n n a vissa delar av den allmänna kemiska teknologien behöva kompletteras. 2. Den beskrivande undervisningen om kemisk-tekniska apparaters konstruktion och användning bör kompletteras med exempel på beräkningen av några av de allmänt förekommande apparaturerna. 3. Vid behandlingen av industrierna bör huvudvikten fästas vid de för vårt land särskilt betydelsefulla kemiska industrierna, varvid även ekonomiska spörsmål böra beaktas i tillbörlig grad. 4. Vid studiet av kurslitteratur böra eleverna efter egen önskan i samråd med läraren kunna förlägga tyngdpunkten i studierna till viss del av ämnesområdet. 5. Film, bildband etc. böra användas som komplettering till och så långt möjligt som ersättning för lärarens muntliga beskrivningar av apparater och industriella anläggningar i syfte bland annat att nedbringa tiden för den rent beskrivande undervisningen. A 40. Kemiska laborationer De kemiska laborationerna avse att låta eleverna genom egna försök och iakttagelser fördjupa sina kunskaper i oorganisk, organisk och fysikalisk kemi och att sätta dem in i de viktigaste metoderna för undersökning och bedömning av den kemiska industrins råvaror och färdigprodukter samt för utövandet av kontroll över fabrikationen och ge dem kännedom om metodiken vid syntetiskt arbete inom de oorganiska och organiska områdena. Särskild vikt bör läggas vid fysikalisk-kemiska övningar. Kursfördelning Klass II K Oorganiska synteser, kvalitativ oorganisk kemisk analys samt organiska synteser med reaktionslära. Klass III K Kvantitativ kemisk analys med tekniska kemiska och elektrokemiska laborationer.

tillämpningar,

fysikalisk-

Klass II C Kvalitativ kemisk analys, organiska synteser samt början av kvantitativ analys. Klass III C I stort sett samma kursfördelning som för klass III K med de tekniska tillämpningarna valda med tanke på elevernas utbildning för arbete inom cellulosaindustrin eller närliggande områden.

219 Målning av pappersmassa; papper.

malningsgrad. Provningar av massa och

Anvisningar 1. övningarna i oorganisk syntes böra omfatta endast ett fåtal exempel och huvudsakligen ordnas så, att eleverna få övning i att utföra vanliga förekommande operationer vid framställning och rening av kemiska produkter genom lösning, omkristallisation, fällning, filtrering m. m. och så att de samtidigt få lära sig att på ett mönstergillt sätt sammanfoga härför erforderliga apparater. 2. Övningarna i kvalitativ oorganisk analys böra omfatta endast analyser på våta vägen. 3. De organiska synteserna böra omfatta såväl acykliska som cykliska föreningar. De framställda preparatens renhet bestämmas genom mätning av olika fysikaliska konstanter såsom täthet, kokpunkt, smältpunkt, brytningsindex. 4. övningarna i kvantitativ kemisk analys skola i främsta r u m m e t avse att bibringa eleverna förmåga att regelrätt och noggrant tillämpa de vanligen använda metoderna vid gravimetriska analyser, titreringar, elektroanalyser, gasanalyser, elementaranalyser, kolorimetriska analyser o. s. v. 5. De tekniska analyserna böra omfatta de vanligaste råvarorna och färdigprodukterna inom svensk kemisk industri, men böra även väljas med tanke på de närliggande industriernas arbetsområden. I klass III C dock främst från trämasseindustrin. Vid analysarbetet bör även utländsk facklitteratur användas. 6. Övningarna i fysikalisk kemi böra omfatta försök från de områden, som behandlats i ämnet fysikalisk kemi, såsom kalorimetriska, kinetiska, kolloidkemiska och elektrokemiska laborationer. 7. Om möjlighet finnes böra även laborationer i bland annat grundläggande kemiska tekniska enhetsmetoder utföras. 8. Vid kvantitativ allmän analys böra repeteras lämpliga delar av den kemiska analysens teori i samband med genomgången av skilda metoder. Vid de tekniska analyserna bör överlåtas åt eleverna, sedan de blivit mera tränade, att, med hjälp av tillgänglig litteratur, själva komma med förslag till lämpliga analysmetoder. 9. När det gäller övningarna i fysikalisk kemi böra anvisningar lämnas endast i sådan utsträckning att respektive instrument och apparater ej komma till skada eller k u n n a skada någon. Eleverna böra för övrigt arbeta så självständigt som möjligt, men skola kunna diskutera försöket ingående. 10. Vid genomgång av övningarna i grundläggande kemisk-tekniska enhetsmetoder böra apparaternas användningsområden diskuteras. Beräkningar böra göras så snart förhållandena tillåta och i den mån det k a n vara till nytta för elevernas blivande verksamhet.

220 A 41. Oorganisk och organisk kemi Undervisningen i oorganisk och organisk kemi (på den cellulosatekniska linjen) har till uppgift att bibringa eleverna den kunskap i ämnet, som erfordras för deras blivande ingenjörsverksamhet närmast inom det cellulosatekniska området. Kursfördelning Klass II C Oorganisk kemi: Repetition och utvidgning av för utbildningen inom den cellulosatekniska linjen särskilt betydelsefulla områden inom den oorganiska kemien. Elektrokemi. Organisk kemi: Repetition och utvidgning av den allmänna kursen. Enzym och jäsning; jäsningsindustrier. Fettindustrier. Analytisk kemi: Grunderna i modern reaktionslära, räkneövningar. Anvisningar Anvisningarna till ämnet oorganisk kemi med fysikalisk kemi samt ämnet organisk kemi böra i tillämpliga delar beaktas. A 42. Cellulosa- och träfiberteknik Undervisningen i cellulosa- och träfiberteknik har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om inom cellulosa- och träfiberindustrierna använda material, produktionsmetoder och apparaturer. Kursfördelning Klass 111 C Vedmaterialets kemiska byggnad och tekniska egenskaper. Träkolning: Mila, ugnar av olika konstruktion, produkter. Tillverkning av slipmassa. Användning. Kemisk cellulosaframställning: Sulfatmetoden. Sulfitmetoden. dukter. Tillverkning av träfiberplattor. Användning.

Bipro-

Anvisningar 1. Vid undervisningen böra även ekonomiska synpunkter på olika produktionsprocesser och -metoder i tillbörlig grad beaktas. 2. Film, bildband, planscher och ritningar etc. böra i stor utsträckning användas som komplettering till och så långt möjligt som ersättning för lärarens muntliga beskrivningar av apparater och industriella anläggningar i syfte bland annat att nedbringa tiden för den rent beskrivande undervisningen och att vinna tid för principiellt betydelsefulla frågor av anläggningsteknisk, driftsteknisk eller ekonomisk art.

221 3. För elevernas studier av kurslitteratur bör läraren lämna råd och nödig studiehjälp så att den avsedda utbildningsinriktningen i varje individuellt fall på bästa sätt främjas. A 43. Teknisk

kemi

Undervisningen i teknisk kemi (inom den merkantil-tekniska linjen) har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om olika, från den kemiska industrin erhållna tekniskt betydelsefulla produkter samt kännedom om produktionsförhållanden inom viktigare grenar av nämnda industri. Kursfördelning Klass III Mr översikt över viktigare kemiska industrier och därvid erhållna produkter: Glas, porslin, cement, tegel, läder, cellulosa, papper; jäsningsindustrier m. fl. Anvisningar 1. Vid undervisningen böra särskilt ekonomiska synpunkter på de beskrivna produktionsmetoderna i tillbörlig grad beaktas. 2. Film, bildband, material- och varuprover etc. böra i stor utsträckning visas som komplettering till och som ersättning för lärarens muntliga beskrivningar av industriella anläggningar i syfte att nedbringa tiden för den rent beskrivande undervisningen och att vinna tid för principiellt betydelsefulla frågor av ekonomisk eller driftsteknisk art. 3. För elevernas studier av kurslitteratur bör läraren lämna råd och nödig studiehjälp så att den avsedda utbildningsinriktningen i varje individuellt fall på bästa sätt främjas. A 44. Materiallära och produktionsteknik Undervisningen i materiallära och produktionsteknik (inom den merkantil-tekniska linjen) har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om tekniskt betydelsefulla metaller och metallegeringar och andra materials egenskaper samt om arbetsmetoder och produktionsförhållanden inom mekaniska industrier. Kursfördelning Klass II Mr a), c)—g) av ämnet materiallära klass II M. h) Orienterande översikt över vårt lands produktionsapparat för järn, stål och andra tekniskt betydelsefulla material och halvfabrikat.

222 Klass III Mr Järn- och stålgjutning. Metallernas bearbetning med inom verkstadsindustrin förekommande plastiska deformationsmetoder och med skärande verktyg samt härvid använda viktigare maskiner. Serietillverkning, toleranser och passningar. Bearbetning av trä. Emballageindustrier. Anvisningar 1—3 av anvisningarna till ämnet teknisk kemi böra beaktas. 4. Undervisningen bör samordnas med undervisningen i ämnet teknisk kemi på sådant sätt att dubbelläsning undvikes. 5. Tillämpningen av och fördelarna med standardisering i fråga om olika material böra uppmärksammas vid undervisningen. A 45. Export- och importteknik Undervisningen i export- och importteknik har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om de viktigaste exportmarknaderna för svenska produkter samt göra dem förtrogna med ekonomiska och handelstekniska frågor inom export- och importhandeln. Kursfördelning Klass III Mr Utvecklingen under senare tid av vårt lands export och import. Exportindustrier; exportprodukter. Våra viktigare exportmarknader. Orientering om förhållandena på olika marknader: Rättsväsende, sjöfartsförbindelser, importrestriktioner, tullbestämmelser, valutaförhållanden. Marknadsundersökningar på utländska marknader. Metoder för bearbetning av tidigare och nya exportmarknader. Kontaktorgan: Handelsdepartementets handelssekreterare. Exportföreningen. Exportfirmor. Försäljning genom agenter. Direktförsäljningsorganisation. Den svenska industrins råvaruförsörjning och importbehov. Finansieringsteknik vid export- och importaffärer. Skeppnings- och lagringsfrågor. Handelsavtal. Tullpolitik. Valutapolitik. Anvisningar 1. Undervisningen bör samordnas med undervisningen i företagsekonomi, där de allmänna principerna för marknadsundersökningar och försäljningsplanering m. m. genomgås.

223 2. De regelbundna rapporterna från handelssekreterarna böra hållas tillgängliga för eleverna liksom även någon eller några svenska periodiska publikationer rörande utrikeshandeln. 3. Eleverna böra självständigt utreda vissa frågor rörande export på angiven marknad. Uppgiften utformas av läraren med hänsyn tagen i förekommande fall till elevens särskilda intressen. Ett antal dylika av eleverna utförda utredningar redovisas och diskuteras i klassen under lärarens ledning. 4. Där tillfälle därtill gives bör organisationen av exporten inom ett visst företag närmare studeras genom studiebesök eller genom föredrag av någon inom vederbörande företag anställd person. A 46. Flygteknik Undervisningen i flygteknik har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om flygplans och flygmotorers beräkning och konstruktion. Kursfördelning Klass II Fl Flygplanlära: Flygplantyper. Flygplanets huvuddelar och funktion. Allmänna konstruktionsprinciper. Flygtekniska termer. Aerodynamik: Atmosfären. De elementära strömningslagarna. Två- och tredimensionell strömning. Vingens aerodynamik. Enkla laborationer i vindtunnel. Flygplanets och flygplansdelarnas aerodynamik, stabilitet, flygplanets prestanda. Propellerns aerodynamik. Laborationer med vinge och helt flygplan i vindtunnel. Räkneexempel i anslutning till kursen. Klass III Fl Flygplanbyggnad: Projektering och viktsberäkning av flygplan, belastningsbestämmelser, material, hållfasthetsläran tillämpad på flygplan, skalhållfasthet. Flygplanets konstruktiva utformning. Skrovgrupper. Installationsgrupper, landställ, styrorgan, elinstallationer, instrument, hydraulik. övningsuppgifter. Räkneexempel. Laborationer på skalhållfasthet. Flygmotorlära: Utbyggnad av den allmänna kursen i förbränningsmotorläran med hänsyn till flygmotorns speciella problem. Reaktionsmotorns teori och konstruktion. Anvisningar 1. Ritningarnas utförande bör överensstämma med vad som är vanligt inom flygplansindustrin.

2. Stor vikt bör läggas vid uppövandet av elevernas förmåga att med tillgång till handböcker, facklitteratur och tabeller samt med tillämpande av de kunskaper, som inhämtats i teoretiskt avseende, utföra förelagda konstruktions- och beräkningsuppgifter. 3. Film, bildband, ritningar etc. böra anlitas för att belysa bland annat den beskrivande framställningen av vissa ämnesavsnitt. A 47. Metallografi Undervisningen i metallografi har till uppgift att bibringa eleverna nödiga kunskaper om struktur och egenskaper hos samt värmebehandling av de inom gjuteritekniken vanligast förekommande metallerna. Kursfördelning Klass II G Provberedning och mikroskopering. Binära och ternära tillståndsdiagram. Järnets modifikationer, systemet Fe—C. Stålets värmebehandling. Laborationer. Klass III G Struktur och egenskaper hos kolstål, legerade stål, rostfria och eldhärdiga stål. Hårdmetall. Stålgjutgods. Aducergods. Olegerat och legerat gjutj ä r n ; nodulärt och acikulärt. Grafitbildningar hos grått gjutjärn, ympning, ärftlighet etc. Värmebehandling av gjutjärn. Aluminium, magnesium, ^ink och legeringar med dessa som basmetall. Lagermetaller. Laborationer. Anvisningar 1. Undervisningen bör delvis kunna grundas på kursen i ämnet materiallära. Dubbelläsning bör undvikas. 2. Laborationerna böra beredas jämförelsevis stort utrymme på arbetsordningen. De elever, som så önska, böra beredas tillfälle att utom schematid laborera självständigt, även med mikrofotografering. A 48. Gjuterikemi Undervisningen i gjuterikemi har till uppgift att på grundval av den allmänna kursen i kemi bibringa eleverna nödiga kunskaper i kvantitativ kemisk analys med tillämpning speciellt å de i gjuterier vanligen förekommande materialen. ,., Kursfördelninq TT ,, Klass II G i J Repetition av kursen i kemi från klass I, varvid huvudvikten bör läggas på analysens teori och problemlösning.

225 Kvalitativ analys. Viktsanalyser på enklare föreningar. Titreringsanalyser. Analys av gjutjärn: Kol, grafit, kisel, mangan, svavel och fosfor. Analys av stål: Krom, nickel, volfram och molybden. Analys av ferrolegeringar: Kisel, kisel j ä r n och mangan i ferromangan. Analys av icke järnlegeringar: Mässing, lättmetall m. m. Analys av stenkol och koks: Fuktighet, aska, flyktiga ämnen; värmevärde. Analys av slagg. Oljor: Bestämning av sp. vikt, viskositet och jodtal. Laborationer omfattande kvalitativ och kvantitativ kemisk analys. Klass III G Grunderna av den fysikaliska kemien. Fortsatta gjuterikemiska laborationer; elektrolyser, pH-bestämningar. Anvisningar I anslutning till övningarna i kvalitativ kemisk analys böra eleverna bibringas en säker kännedom om det kemiska förloppet av de reaktioner, som ligga till grund för analysen, så att deras detaljkunskaper i oorganisk kemi befästas och utvidgas. Problemlösningar böra anslutas till de praktiska övningarna. I den fysikaliska kemien bör genomgås kemisk jämviktslära, elektrokemi samt kapillär- och ytkemi. övningarna i kvalitativ kemisk analys böra endast omfatta analyser på våta vägen. övningarna i kvantitativ kemisk analys skola i främsta rummet avse att bibringa eleverna förmåga att regelrätt och noggrant utföra de vanligen använda metoderna vid gravimetriska analyser, titreringar, elektroanalyser, gasanalyser, kolorimetriska analyser o. s. v. De tekniska analyserna böra omfatta de vanligaste råvarorna och färdigprodukterna inom gjuteritekniken. Vid de tekniska analyserna bör överlåtas åt eleverna, sedan de blivit mera tränade, att, med hjälp av tillgänglig litteratur, själva komma med förslag till lämpliga analysmetoder.

A 49. Gjuteriteknik Undervisningen i gjuteriteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om vid formning och gjutning använda material, arbetsmetoder och utrustning samt om de metallurgiska processerna. 15—504565

226 Kursfördelning Klass II G Metallurgi: Jämviktslärans tillämpning på metallurgiska reaktioner. Masugnsprocessen, olika tackjärnssorter. Martinprocessen, elektrostålmetoder. Ugnsteknik: Bränslen, förbränning, värmeöverföring, gasströmning, temperaturmätning, eldfast material. Värmetekniska beräkningar. Olika ugnstyper och deras konstruktion. Klass III G Råmaterial för framställning av gjutjärn. Hjälpmaterial: Formsand, kärnsand, bindemedel. Smältteknik: Kupolugnar, deras drift och metallurgi. Formningsmetoder. Kärnframställning. Gjutteknik för gråjärn, aducergods och stål. Gjutgodsfel och deras orsaker. Godskontroll: Provbelastning, provtryckning. Etsning, färgning, magnetpulvermetoder. Klangprov. Ultraljudundersökning. Industriell radiografi. Kassationsredovisning. Smältugnar för andra gjutmetaller än järn. Metallgjutning. Kokillgjutning, pressgjutning, centrifugalgjutning, kontinuerlig gjutning. Gjuteriplanering och -inredning. Belysning, ventilation, transportvägar m. m. övningsuppgifter. Laborationer. Anvisningar 1. Endast sådana delar av ämnet, som äro av direkt betydelse för eleverna med hänsyn till deras sannolika kommande verksamhet inom det gjuteritekniska området, genomgås relativt utförligt. 2. Ekonomiska synpunkter böra i tillbörlig grad beaktas vid undervisningen i olika sammanhang. 3. Huvudvikten bör läggas vid driftstekniska, driftsekonomiska och andra frågor av praktisk betydelse för planering och drift av tackjärnsgjuterier. 4. Eleverna böra erhålla anvisningar av läraren på lämplig kurslitteratur för självständiga studier inom vissa avsnitt av ämnet, bland annat i samband med utförandet av dem tilldelade övningsuppgifter i överensstämmelse med kursfördelningen. 5. Förutsättningarna för vissa större övningsuppgifter ävensom resultatet därav böra lämpligen föredragas inför klassen samt diskuteras under lärarens ledning. I den mån så lämpligen kan ske planeras och förberedas

227 diskussionsinlägg även från andra elever än inledaren. 6. Eleverna böra beredas tillfälle att i samband med genomarbetande av dem tilldelade övningsuppgifter närmare studera förhållandena inom ett väl ordnat gjuteri. A 50. Skeppsbyggen Undervisningen i skeppsbyggen på skeppsbyggnadslinjen har till uppgift att bibringa eleverna de kunskaper, som erfordras för att utarbeta arbets- och enkla klassritningar till fartygskonstruktioner samt för att på egen hand uppgöra förslag till enklare fartyg. Kursfördelning Klass II S Fartygs linjeritningar, huvuddimensioner, fyllighetskoefficienter, fartygstekniska definitioner. Olika fartygstyper. Beräkning av areor, volymer, deplacement samt deras tyngdpunktslägen ävensom vattenlinjeareors tvärskepps- och långskeppströghetsmoment medelst Simpsons regel eller med planimeter i samband med integralkurvor. Spantareakurvor och Bonjeanskurvor. Hydrostatiska kurvor över beräkningsresultaten. De viktigaste klassificeringssällskapens organisation, funktion och byggnadsreglementen. Planimetern och integratorn. Fartygsritning. Klass III S Projektering och arrangementsritning till mindre stålfartyg. Viktsberäkning av i fartyget ingående material. Balanskalkyl. Långskepps- och tvärskeppspåkänningar i sjögång. Skrovets konstruktionsdetaljer för nitade och svetsade konstruktioner. Dimensionering av viktigare konstruktionselement. Allmänna principer rörande elektrisk fartygssvetsning. Lämplig svetsföljd för moderation av krympspänningar. Hydrostatiska grundsatser lillällipade på flytande och nedsänkta föremål; jämviktsvillkor. Stabilitet vid små krängningsvinklar, förflyttning av tyngder ombord, krängningsförsök. Inverkan på stabilitet av fritt vatten ombord, trimberäkning i samband med ombordtagning av laster. Statisk och dynamisk stabilitet vid större krängningsvinklar. Stabilitets- och rätande hävarmskurvor. Pantocarenkurvor medelst integratormetoden för uppdragning av hävarmskurvor. Avlöpningskalkyler och arrangement vid stapelavlöpning. Huvuddragen av internationella fribordsföreskrifter och skeppsmätning enligt svenska och utländska regler. Fartygsritning. Anvisningar 1. Vid undervisningen böra ej blott de rent tekniska utan även de ekonomiska synpunkterna beaktas.

228 2. Undervisningen i skeppsbyggeri bör kompletteras med besök vid fartygsvarv, varvid arbetsmetodernas teknik och organisation ävensom olika skeden i ett fartygs byggande böra studeras. Iakttagelser böra göras vid avlöpningar och provturer. A 51. Produktionsteknik

med verkstadsteknik

Undervisningen i produktionsteknik med verkstadsteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om de inom den mekaniska industrin och övriga betydande industrigrenar använda produktionsmetoderna samt om verkstads- och fabriksanläggningar med maskiner och övrig utrustning. Kursfördelning Klass II P Gjuteriteknik; smältugnar, torkugnar, aduceringsugnar och arbetsmaskiner. Smidning; ugnar och maskinutrustning. Plåtslageri, rörarbeten; pressning; svetsning. Maskiner och verktyg. Maskiner för träbearbetning. Snickerifabriker. Metallernas bearbetning med skärande verktyg. Klass III P Fortsatt behandling av avsnittet: Metallernas bearbetning med skärande verktyg. Verktygsmaskiner. Serietillverkning inom verkstadsindustrin. Jiggar och fixturer. Pressverktyg. Toleranser och passningar, tillämpning inom produktionen. Kontroll och avsyning. Kontrollmätverktyg. Statistiska metoder vid kvalitetskontroll. övning i planering av enklare maskindelars bearbetning. Elektroniska, pneumatiska och hydrauliska hjälpmedel inom produktionstekniken. Planering av en mekanisk verkstadsindustrianläggning, maskinuppställning, ledningsdragning, belysning, ventilation, personalutrymmen m. m. Anläggningar, produktionsmetoder och utrustning inom vissa övriga mera betydande industrigrenar, såsom elektroindustrin, cellulosaindustrin, pappersindustrin, sågverksindustrin, glasindustrin m. fl. Anvisningar 1. Vid undervisningen böra så vitt möjligt eleverna genom egna litteraturstudier och övningsuppgifter efter lärarens råd och anvisningar få fördjupa sina kunskaper inom vissa avsnitt av ämnesområdet. Särskilt bör detta tillämpas i fråga om beskrivningen av olika fabriksanläggningar och

229 produktionsprocesser, där med hänsyn till den disponibla tiden varje elev torde få begränsa de mera ingående studierna till en viss fabriksindustrigren jämte den mekaniska verkstadsindustrin. 2. Resultaten av självstudierna och genomarbetade övningsuppgifter böra i viss omfattning lämpligen redovisas och diskuteras inför klassen under lärarens ledning. 3. Därest flera elever önska fördjupa sina studier och erhålla hemuppgifter inom samma område, kan det vara lämpligt att deras uppgifter avse olika delar, vilka tillsammans bilda ett helt. I sådana fall förutsattes alltså kontakt och visst samarbete mellan respektive elever vid arbetets planering och under dess gång. 4. Vid undervisningen är det av stor vikt, att film, bildband, ritningar etc. i största möjliga omfattning utnyttjas. Såväl tekniska instruktionsfilmer som industriföretagens egna filmer kunna med fördel användas. 5. De ekonomiska synpunkter, som böra anläggas på anläggningar och produktionsförloppen, böra erhålla en framskjuten plats vid lärarens genomgång av ämnet. A 52.

Produktionsplanering

Undervisningen i produktionsplanering har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om principerna för planering av produktionen inom ett industriföretag med tillämpning främst på den mekaniska och elektriska maskinindustrin men även på fabriksföretag inom annan bransch. Kursfördelning Klass III P Allmänna riktlinjer för den industriella arbetsplaneringens funktion. Flytande tillverkning, serietillverkning, blandad tillverkning. Blanketlsystem, funktionsdiagram. Teknisk beredning och orderplanering: Arbetsorder, operationskort, arbetssedlar, materialrekvisition, tillverkning av specialverktyg. Belastningsdiagram, leveranstidkontroll. Planeringsavdelningens organisation vid verkstadsdrift för serietillverkning och för blandad tillverkning. Produktionsplaneringen och dess organisation vid företag inom annan industri än maskinindustrin. Anvisningar 1. Den ekonomiska betydelsen av en rationell produktionsplanering bör, då behandlingen av ämnets olika delar ger tillfälle därtill, särskilt belysas, exempelvis genom ekonomisk jämförelse mellan olika såsom alternativ tänkta åtgärder.

230 2. Eleverna böra beredas tillfälle att vid besök vid något eller några väl ordnade företag närmare studera arbetsplaneringens organisation och funktion. 3. Undervisningen bör samordnas med undervisningen i företagsekonomi på sådant sätt att dubbelläsning undvikes. 4. Tillämpningen och anpassningen av de beträffande maskinindustrin i detalj genomgångna planeringsfunktionerna även för industriföretag tillhörande annan bransch eller industrigren böra behandlas relativt ingående. På grund av den begränsade tiden kan det vara lämpligt att läraren koncentrerar behandlingen inför klassen av tillämpningsexemplen till en viss industrigren, som då genomgås utförligt. Tillämpningsexemplen kunna då lämpligen varieras från år till år. 5. Särskild handledning för egna litteraturstudier bör givas åt elev, som önskar speciellt inrikta sina studier på viss bransch. A 53. Produktionsledning

och arbetsstudieteknik

Undervisningen i produktionsledning och arbetsstudieteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om principerna för arbetsorganisation, arbetsmetodernas rationalisering samt arbetsledningen inom ett industriföretag. Kursfördelning Klass III P Arbetsledningens organisation. Verktygskonstruktionen, verktygsavdelningen, reparationsavdelningen. Samarbetet mellan planeringen och arbetsledningen. Avsyning, driftskontrollaboratorium. Avlöningssystem. Penning- och tidackord. Direkta och indirekta biandackord. Aviöningsorganisation. Tidkontrollsystem. Rationalisering av den maskinella utrustningen. Rationalisering av arbetsmetoder och arbetsplatser. Rationalisering av samband. Arbetsstudier: Ändamål. Metodstudier. Arbetsförenkling. Kontroll- och processcheman. Rörelsestudier och operationsscheman. Detaljanalyser. PTS-metoder. Organisationsstudier. Kontinuerliga spilltidsstudier. Frekvensundersökning av arbetsförlopp. Arbetsvärdering. Tidsstudier. Tidberäkningar till grundval för ackordsättning. Grafisk framställning vid bearbetning av arbetsstudier. Nomogram. Samarbetet mellan arbetsledningen och arbetsstudieavdelningen.

231 Avtalsbestämmelser om ackordsättningen. Arbetarskydd och brandskydd; skyddsombud. Kollektivavtal och därpå grundade lokala avtal. Arbete i skift; arbetstid och avlöningsprinciper. Personalrekrytering. Yrkesutbildning inom företaget. Instruktion och upplärning, bland annat TWI-metoden. Lärlingsavdelning. Sociala anordningar vid företaget. Personalkonsulent. Anvisningar 1. Vid undervisningen bör särskilt betonas vikten av ett samspel mellan produktionsledningens olika funktioner och arbetsbefälets betydelse och ansvar för samarbetet. 2. Det är av vikt att eleverna beredas tillfälle till övningar i arbetsstudier och få utföra på dessa grundad ackordsberäkning. För dessa övningar kunna även tillgängliga, för dylikt ändamål lämpade filmer komma till användning för att åskådliggöra de operationer, som skola studeras. 3. Eleverna böra i viss omfattning få inhämta nödiga kunskaper i vissa ämnesavsnitt genom studium av lämplig kurslitteratur enligt lärarens anvisning. Resultatet bör i de fall läraren så finner lämpligt redovisas av respektive elev och diskuteras inför klassen under lärarens ledning. A 54.

Transportteknik

Undervisningen i transportteknik har till uppgift att bibringa eleverna de kunskaper beträffande val och utförande av olika transportorgan, som fordras för att kunna rationellt ordna ett industriföretags interna transporter samt kunskaper beträffande transportledning. Kursfördelning Klass II P De interna transporternas inverkan på driftskostnaderna. Rationaliseringsprinciper. Anordningar för intermittent transport: Ackumulatorlok, monteringsvagnar och andra transportvagnar. Lastställsvagnar, lastpallar. Olika slag av truckar. Planeringen för vagntransporterna. Traverser, telfervagnar, löpkranar, hängbanor. Hissar. Anordning för kontinuerlig transport: Bandtransportörer, glidbanor, rulltransportörer, kretstransportörer, lamelltransportörer, elevatorer. Samarbetet mellan företagets inre transportsystem och de yttre kommunikationerna.

232 Transportförpackningar: För biltransporter, järnvägstransporter eller fartygstransporter. Emballagets märkning, material och utförande. Exempel på ordnandet av transportvägar och transportmedel inom olika slag av industriföretag. Transportledning: Order- och rapportsystem. Övningsuppgifter. Anvisningar 1. Huvudvikten vid undervisningen lägges vid de olika transportmedlens egenskaper, lämplighet för olika transportfall samt ekonomi. 2. Beskrivningen av de olika transportorganen samt deras utnyttjande vid olika slag av industriföretag bör i största möjliga utsträckning belysas med filmvisning.

A 55. Värme-, ventilations- och sanitetsteknik Undervisningen i värme-, ventilations- och sanitetsteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om för bostadsbyggnader, industribyggnader och byggnader i övrigt erforderliga anläggningar inom detta område. Kursfördelning Klass II VS Vatten- och avloppsteknik: Olika slag av vattentäkter och vattenbehovets beräkning. Vattenrening. Vattenuppfordring. Inomhusledningars dimensionering. Rörmaterial. Ledningsdragning. Vattenledningsarmatur. Varmvattenberedning. Avloppsledningar inom samhälle. Rening. Avloppsledningar inom fastighet. Sanitära apparater. Badrum och duschrum. Sopnedkast. Förslag till sanitär inredning och installation i bostadshus. Kostnadsberäkning. Uppvärmningsteknik: Olika uppvärmningssystem; centralvärmeledning med varmvatten, lågtrycksvärmeledning, varmluftsanläggningar, elektrisk uppvärmning. Värmeförbrukande apparater i hushåll, storkök, tvätterier, sjukhus etc. Olika typer av värmeledningspannor, radiatorer, ledningar. Regleringsorgan och regulatorteknik samt säkerhetsanordningar. Gasinstallationer. Klass III VS Värmetransport: Värmetransportens grunder, värmeledning, värmeövergång, värmestrålning, värmegenomgång vid motström och medström. Be-

233 räkning av värmebehovet vid byggnader av olika konstruktion. Beräkning av värmekroppar. Dimensionering av värmecentral. Rörnätets teknik: Vätskors strömning i rör och kanaler. Pumprörnät, beräkning, vattenfördelning vid utvidgning och strypning. Gasers och ångans strömning i rör och kanaler. Rörisolering, kulvertar. Ventilationsteknik: I—X-diagrammets konstruktion och användning. Befuktning, avfuktning och rening av luft. Luftbehovets storlek. Ventilationsanläggningar för olika lokaler och ändamål. Luftkonditioneringsanläggningar. Reglerings- och mätteknik. Torkningens termodynamik. Pneumatisk transport. Utsugningsanordningar. Stoftavskiljning. Konstruktionsövningar med beräkningar, materialspecifikationer och kostnadsberäkningar. Laborationer. Anvisningar 1. Särskilt vid undervisningen i andra klassen bör film och bildband etc. användas i stor utsträckning för att belysa den beskrivande undervisningen, som till stor del är förlagd till nämnda klass. 2. Undervisningen bör samordnas med undervisningen i ämnena husbyggnadslära, maskinlära samt verkstadsteknik på sådant sätt att dubbelläsning undvikes. 3. Nyare rön och erfarenheter inom ämnesområdet böra beaktas vid undervisningen. Av särskild vikt är, att de ekonomiska synpunkterna i fråga om såväl material som arbete och i organisatoriskt avseende bli beaktade och inarbetade vid undervisningen. A 56. Husbyggnadslära Undervisningen i husbyggnadslära (värme- och sanitetstekniska linjen) har till uppgift att meddela eleverna kännedom om sådana husbyggnadstekniska konstruktioner och arbeten, som kunna vara av särskild betydelse för ingenjörsverksamhet inom det värme-, ventilations- och sanitetstekniska fackområdet. Kursfördelning Klass II VS Tegelmurars dimensioner. Kanaler i murverk, rökrör, ventilationskanaler. Skorstensstockar. Konstruktion av väggar och bjälklag av olika material. Dimensioner. Fönster och dörrar. Putsningsarbeten. Golvbeläggningar, cement, golvmassa, tegel, kalksten. Plattsättningsarbeten: Väggbeklädnad, golvbeläggning.

234 Byggnadsarbeten och inredning för kök, badrum och duschrum; tvättrum och toalettrum för arbetspersonal inom företag; tvätterier och färgerier; skyddsrum. Byggnadsarbeten i samband med rörläggningar och rörinstallationer: Håltagningar, efterlagningar, schaktningar. Målningsarbeten. Ritningar till villabyggnad. Anvisningar 1. Undervisningen i olika delar av ämnet bör så vitt möjligt avvägas med hänsyn till deras betydelse för facklinjen. 2. Ekonomiska synpunkter böra i tillbörlig grad beaktas. A 57. Pappersmateriallära Undervisningen i pappersmateriallära har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om de inom pappersindustrin använda råmaterialen, främst fibermaterial och dess framställning ur ved och andra råvaror, dess ur pappersbildningssynpunkt viktigaste egenskaper, fibersuspensioners egenskaper, övriga råvaror, konstruktionsmaterial, vilka k u n n a anses specifika för pappersindustrin, samt kännedom om pappers fysikaliska och mekaniska egenskaper. Kursfördelning Klass III Pa a) Vedens uppbyggnad hos barr- och lövträd; speciella fiberråvaror såsom lump, halm e t c ; fiberstruktur; fiberkännedom. b) Vedens kemiska sammansättning; kemiska metoder för fibrernas friläggande ur veden; blekning. c) Fibrers fysikalisk-kemiska egenskaper; svallning, torkning. d) Fibersuspensioners egenskaper: Flockning, sedimentation, flotation. e) Övriga råvaror inom papperstekniken: Fyllnadsmedel, lim, färger m. m. f) Speciella konstruktionsmaterial, korrosionsbeständiga material, gummi, neopren, granit, stonit, micarta o. d., »ändträ». g) Vira- och filtmaterial. h) Pappers fysikaliska egenskaper: Vithet, opacitet, glans, »botten» etc. i) Pappers mekaniska egenskaper. j) Papperskännedom samt översikt över svensk pappersindustri. k) Laborationer inom områdena a ) , b ) , c), d ) , h ) , i) och j ) . A 58. Papperstekniska processer Undervisningen i papperstekniska processer har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om de skilda processerna vid papperstillverkning, liksom även om sliperitekniska och wallboardtekniska processer.

235 Kursfördelning Klass III Pa a) Upplösning, förtjockning och pumpning av pappersmassa. b) Målning och raffinering av pappersmassa; inverkan på fibrerna och på det tillverkade papperets egenskaper; blandning av massatyper. c) Principer för koncentrationsreglering av mald; servosystem. d) Rening av mald: Principer för silar, hydrocykloner m. m., system för koppling av reningsenheter. e) Utspädda fibersuspensioners strömning: Utbredning och utjämning av mäldfloden; turbulens. f) Arkformning och avvattning. g) Konsolidering av ark genom sugning och pressning; avtagning. h) Torkning av papper: Värme- och vattentransport, krympning, sträckning. i) Glättning, kalandrering, kräppning, bestrykningsförfaranden. j) Rullning, skärning, salsarbete, emballering. k) Utskottsbehandling. 1) Fiberåtervinning, vattenrening, ni) Kemiska metoder inom papperstekniken: Limning, våtstyrkebehandling, mjukgöring etc. n) Planering av ett pappersbruk. o) Grafiska metoder. p) Laborationer inom områdena b ) , e), f), g), h) och m ) . A 59. Pappersteknisk

maskinlära

Undervisningen i pappersteknisk maskinlära har till uppgift att göra eleverna förtrogna med förekommande typer av pappersmaskiner och hjälpmaskiner för pappersmassans behandling och papperets färdigställning. Eleverna böra även erhålla kännedom om sliperi- och wallboardmaskineri samt anläggningar för värmeåtervinning, ventilation av maskinlokaler, maskinunderhåll, transporter och magasinering. Kursfördelning Klass III Pa Massapumpar, kompressorer och vacuumpumpar, rör, ventiler. Massakar med cirkulations- och omrörningsanordningar. Holländeriets maskineri: Massaupplösare, holländare, koniska kvarnar, skivkvarnar, kollergångar m. m. Koncentrationsregulatorer, proportioneringsapparater. Silar och andra reningsapparater för mald. Utloppslådor till långvirapappersmaskiner.

236 Långviramaskiner med mångcylindertorkparti: Viraparti, pressparti och torkparti; olika ång- och kondenssystem. Yankeemaskiner. Kartongmaskiner: Rundviror; förpressparti, pressparti, torkparti. Kombinerade maskiner och specialmaskiner. Maskinbeklädnad och anordningar härför: Viraregulatorer, filttvättar etc. Maskinglättar, rullstolar, omrullnings- och skärmaskiner; valsslipverk. Pappersmaskiners drift. Speciella maskiner: Limpress, bestrykningsanläggningar, superkalandrar. Sliperitekniskt maskineri. Wallboardtekniskt maskineri. Anläggningar för värmeåtervinning och ventilation. Transportanordningar och magasin; maskinhus. Studiebesök vid pappersindustrier och mekaniska verkstäder.

B . Kursfördelning

i läroämnena

vid de tekniska

fackskolorna

I motsats till vad förhållandet är vid de tekniska gymnasierna är första läroårets kurs vid de tekniska fackskolorna icke lika för de olika fackskolorna. Eleverna måste sålunda välja studieriktning redan då de söka inträde till fackskolan. Denna skillnad mellan de två skolformerna sammanhänger med att lärotiden vid fackskolan är ett år kortare än vid gymnasiet, varför en differentiering måste genomföras tidigare i fackskolan. Emellertid bör även vid fackskolorna kursfördelningen och undervisningen i vissa ämnen kunna vara i stort sett densamma för olika fack. Detta gäller främst i fråga om ämnena fysik, projektionslära, arbetspsykologi, samhällslära, svenska, engelska och tyska. Undervisningen i de fackämnen, som ha karaktär av huvudämne för respektive fack, bör i stort sett vara densamma som å motsvarande gymnasielinje. Vad som tidigare sagts om lämpligheten att de olika skolorna få möjlighet att liksom för närvarande i viss grad anpassa utformningen av kurserna i fackämnena efter lokala förhållanden gäller även i detta fall. I det följande angives kursfördelningen för de olika läroämnena i fackskolorna. De a l l m ä n n a a n v i s n i n g a r , som upptogos såsom inledning till sammanställningen över kursfördelningen för de olika läroämnena vid de tekniska gymnasierna, böra i huvudsak äga tillämpning även i undervisningen i nedanstående ämnen vid fackskolorna.

237 B 1. Matematik Undervisningen i matematik har till uppgift att bibringa eleverna den matematiska insikt och färdighet, som fordras för att k u n n a inhämta kunskaper i de tekniska och merkantila tillämpningsämnena samt för att snabbt och säkert utföra sådana beräkningar, som kunna möta dem under deras praktiska verksamhet. Kursfördelning Klass I Mk, Mv, Ek och Te Algebra: Enkla högre grads ekvationer. Rötter, potenser, logaritmer, räknestickan, exponentialfunktioner, enkla exponential- och logaritmekvationer. Enkla aritmetiska och geometriska serier. Proportionslära. Geometri: Plan trigonometri med triangelsolvering och trigonometriska ekvationer. Stereometri. Grafisk framställning och kortfattad orientering i analytisk geometri. Funktionslära: Begreppet derivata och derivering av elementära funktioner. Maximi- och minimiproblem. Funktionskurvors viktigaste egenskaper. Differentialer. Bestämd integral. Beräkning av obestämda integraler i erforderlig omfattning. Beräkning av ytor, volymer, tyngdpunkter och tröghetsmoment. Enkla differentialekvationer med tillämpning på tekniska problem inom fackämnenas kurser. Enkla potensserier. Klass I Bh och Bv Algebra: Repetition och utvidgning av realskolans kurs i algebra. Kvadratrötter. Andra grads ekvationer. Rötter, potenser, logaritmer och räknestickan. Proportionslära. Enkla aritmetiska och geometriska serier. Geometri: Likformighetslära och planimetri. Trigonometri med triangelsolvering. Kortfattad orientering angående räta linjens analytiska geometri. Kortfattad stereometri. Funktionslära: Begreppen derivata och differential. Derivering av enkla algebraiska och trigonometriska funktioner. Maximi- och minimiproblem. Bestämd och obestämd integral. Beräkning av ytor, volymer, tyngdpunkter och tröghetsmoment. Enkla direkt separabla differentialekvationer av betydelse för kursen i fackämnena. Klass I K Algebra: Repetition och utvidgning av realskolans kurs i algebra. Kvadratrötter. Andra grads ekvationer. Rötter, potenser, logaritmer och räknestickan. Enkla geometriska serier. Geometri: Likformighetslära och planimetri. Trigonometri med triangelsolvering. Kortfattad orientering angående räta linjens analytiska geometri. Kortfattad stereometri. Funktionslära: Begreppen derivata och differential. Derivering av enkla

238 algebraiska och trigonometriska funktioner. Maximi- och minimiproblem. Bestämd och obestämd integral. Beräkning av ytor, volymer, tyngdpunkter och tröghetsmoment. Anvisningar 1. På alla områden av den matematiska kursen bör klarhet och grundlighet eftersträvas. Tidsödande bevis för satser, vilkas riktighet den omedelbara åskådningen giver vid handen, eller vilka eleverna kunna klart uppfatta såsom generalisationer av förut kända räknelagar, böra dock undvikas. 2. Kursen inom de olika avsnitten bör väsentligen inriktas på det för studiet av övriga ämnen nödvändiga, varför undervisningen i matematik bör bedrivas med nödig hänsyn till de ämnen, där den matematiska färdigheten vinner tillämpning. 3. Mindre förskjutningar kunna göras mellan de olika klassernas kurser. Dock bör matematikundervisningen bedrivas så, att studiet av tillämpningsämnena icke hindras eller fördröjes genom bristande matematiskt kunnande hos eleverna. 4. Övningsuppgifterna böra väljas så, att elevernas förmåga till självständigt arbete och matematiskt tänkande utvecklas och starkes. Uppgifter av den art, att särskilt begåvade elevers anlag komma till sin rätt, böra icke saknas. 5. Synnerlig vikt bör läggas på säkerhet i sifferräkning. Räkningen bör utföras på ändamålsenligt sätt och så, att den motsvarar den grad av noggrannhet, som med hänsyn till uppgiftens art och de givna siffervärdena kan erfordras. Där stor noggrannhet åsyftas, är räkning med logaritmer i stället för räknesticka att rekommendera. I övrigt bör som regel räknesticka användas (såvida hjälpmedel ej helt kunna undvaras). Eleverna böra vänjas att vid lösandet av övningsuppgifter bedöma, huruvida det erhållna resultatet kan anses rimligt eller icke. B 2. Fysik Undervisningen i fysik har till uppgift att med stöd av fysikaliska demonstrationer och undervisningsexperiment samt laborationer bibringa eleverna kunskap om fysikens lagar och teorier, viktiga fysikaliska apparater och instrument samt mät- och undersökningsmetoder av fysikalisk karaktär med särskild vikt lagd vid för tekniska tillämpningar betydelsefulla grundläggande avsnitt. Kursfördelning Klass I Allmän fysik: Enheter och enhetssystem. Mätmetoder för mekaniska storheter. Mätfel. Grundfenomen och viktigare begrepp inom hydro- och aerostatik.

239 Värmelära: Utvidgningsläran kortfattat behandlad. Gasernas allmänna tillståndslag. Kalorimetri. Aggregationsförändringar. Ångtryck och hygrometri. Värmeledning. Sambandet mellan värme och övriga energiformer. Optik: Reflexion. Refraktion och dispersion. Tunna linser. I mättekniken viktiga optiska instrument. Svängningsrörelse. Vågrörelser och interferens. Akustik. Ljusets natur. Ljusets polarisation. Anvisningar 1. För undervisningen i fysik fordras särskilt för ändamålet avsedda och lämpligt inredda lokaler samt nödiga apparater. Apparaterna och särskilt mätinstrumenten måste vara fullt tidsenliga och motsvara teknikens och industrins fordringar. 2. Iakttagelsen av naturfenomenet samt det verkligen utförda försöket och dess analys utgöra det centrala i undervisningen. Försöken utföras dels av läraren, gärna med biträde av en eller flera elever, inför klassen i samband med genomgåendet av för eleverna nya områden av ämnet, dels av eleverna själva under lärarens ledning. 3. Över de av eleverna utförda försöken, vilka i regel böra vara kvantitativa och så mycket som möjligt motsvara inom industrin och tekniken förekommande undersökningar, föras protokoll, innehållande en kort framställning av anordningar och utförande, avlästa siffervärden, erforderliga beräkningar och erhållna resultat samt, där anledning därtill förefinnes, en kortfattad kritik. Resultatet bör angivas med den grad av noggrannhet, som motsvarar försökets utförande och de använda apparaterna. I lämpliga fall utföras därför felberäkningar. Vid avfattningen av laborationsprotokollen bör den formella behandlingen av ämnet vederbörligen beaktas. 4. I undervisningen måste, ehuru den är av i huvudsak experimentell karaktär, ingå även kapitel av teoretisk art. Sålunda måste ur den genom iakttagelser och försök vunna kunskapen härledas allmänna begrepp och satser, varjämte åtskilliga moment av kursen bättre lämpa sig för en deduktiv än en på experiment grundad framställning. Åt sådana mera teoretiska delar av kursen bör ägnas icke mindre omsorg än åt försöken. Endast på detta sätt k u n n a eleverna vinna klarhet och sammanhang i sina kunskaper och deras förmåga av abstrakt tänkande utvecklas och stärkas. Hypotetiska föreställningssätt, som äro ägnade att underlätta uppfattningen av företeelserna och därför måste ingå i undervisningen, böra framställas på sådant sätt, att eleverna klart inse deras hypotetiska karaktär. 5. Ämnet bör icke i sin helhet genomgås med likformig bredd, utan böra sådana delar, som för eleverna i deras blivande verksamhet äro av underordnad betydelse, behandlas jämförelsevis flyktigt, varigenom tid kan

240 vinnas för en mera ingående behandling av betydelsefullare moment. 6. Räkning av övningsexempel utgör ett viktigt moment vid undervisningen. Exemplen avse dels att från olika synpunkter belysa och för minnet underlätta fasthållandet av fysikens lagar, dels att bibringa eleverna färdighet att med nödig säkerhet och snabbhet lösa sådana uppgifter, som kunna möta dem under deras kommande verksamhet. 7. övningsexemplen böra företrädesvis väljas inom sådana områden, som äro av betydelse för industrin och det praktiska livet. De böra i regel med avseende på såväl innehåll som sifferuppgifter motsvara verkligheten. Resultaten böra angivas med den grad av noggrannhet, som betingas av uppgiftens art och de givna siffervärdena. Räknestickan bör ofta komma till användning och på ett så tidigt stadium som möjligt. Likaledes böra förkortade räknesätt och approximationer vid lämpliga tillfällen begagnas. Eleverna böra vänja sig vid att vid lösandet av en uppgift bedöma, huruvida det erhållna resultatet kan anses rimligt eller icke. 8. Eleverna böra övas att begagna i gängse handböcker förekommande tabeller. 9. Provräkningar böra i fullt tillräcklig omfattning anordnas. Därvid må en eller annan uppgift, som avser beskrivning av en apparat, redogörelse för en försöksanordning, en teknisk tillämpning eller dylikt k u n n a förekomma. 10. Nyare rön och erfarenheter, som äro en följd av den industriella och vetenskapliga utvecklingen, böra vid undervisningen beaktas. B 3. Kemi Undervisningen i kemi har till uppgift att bibringa eleverna en i viss utsträckning på egna iakttagelser grundad elementär kunskap om de allmänna kemiska lagarna, en översikt av de ur praktisk synpunkt viktigaste ämnena jämte en härpå grundad kännedom om viktigare tekniska processer och produkter. Kursfördelning Klass I, samtliga fackskolor utom K Kemiens grundbegrepp: De allmänna kemiska lagarna. Kemiska formler och beräkningar. De viktigaste grundämnena och deras föreningar. Kort översikt över viktigare organiska ämnesgrupper. Bränslen och förbränningsreaktioner i grundläggande framställning. Mera betydelsefulla produkters kemiska teknologi i kort framställning. Tekniskt viktiga mineral och bergarter i anknytning till den övriga lärokursen. Laborationer.

241 Anvisningar 1. Undervisningen i kemi bör åskådliggöras genom experiment, förevisning av kemiska preparat och tekniska produkter samt film och bildband och genom försök, utförda av eleverna själva. 2. Särskild vikt fästes vid sådana områden av såväl den oorganiska som den organiska kemien, som ha teknisk betydelse. Vid behandling av industriellt använda processer bör framställningen omfatta såväl de kemiska förloppen som även i görligaste mån deras praktiska utförande. Den ekonomiska synpunkten bör städse framhållas, så att eleven uppfattar, att en i liten skala genomförbar process ej alltid kan läggas till grund för en teknisk framställning. 3. Undervisningen i mineralogi anknytes till lämpliga delar av lärokursen i kemi. Genom förevisning av mineralstuffer böra eleverna förvärva kännedom om utseendet av de viktigaste mineralen. 4. Elevernas egna försök, vilka med hänsyn till den tid, som står till förfogande, måste vara av enklaste slag, böra huvudsakligen omfatta försök för klarläggande av reaktionsläran och enklare analytiska arbeten, med huvudsakligt ändamål att göra den teoretiska kursen mera åskådlig och lättfattlig. B 4, Ritteknik Undervisningen i ritteknik har till uppgift att bibringa grundläggande kunskap om och färdighet i utförandet av tekniska ritningar. Kurs för delning Klass l Ritmateriel. Ritpapper. Ritningsformat. Olika slag av ritningar. Tekniska ritningsmetoder. Måttsättningsregler. Förenklad uppritning av vissa maskinelement. Viktigare ritningssymboler inom maskin-, elektro-, byggnads- samt värme-, sanitets- och ventilationsfacket. Användningen av standardtabeller vid utförandet av ritningar. Orientering rörande ritningsbeteckningar för toleranser och passningar (ISA-systemet). Svetsbeteckningar å ritningar. Ljuskopiering. Texningsövningar. Rituppgifter omfattande skissteckning efter maskindelar m. m. samt utförande av olika slag av ritningar i tusch och blyerts. Anvisningar 1. Med hänsyn till ovan angivna mål och den färdighet, som fordras för inträde i skolan, böra övningarna redan från början inriktas på tekniska föremål. För undervisningen i ritteknik är det därför nödvändigt, att lämplig undervisningsmateriel i form av maskinelement o. d. står till förfogande. Uppgifterna böra väljas så, att de systematiskt utveckla ele16—504565

242 vernas förmåga att med hjälp av enkla mätverktyg dels på fri hand, dels med hjälp av vanliga ritinstrument avbilda föremålet på ett ändamålsenligt och för ögat tillfredsställande sätt samt på samma gång vidga deras bekantskap med konstruktiva detaljer och dessas riktiga utförande. 2. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt valet av projektioner, så att bilden på enklaste sätt kommer att visa det, som är av vikt för föremålets rätta utförande, utan att betungas av sådant, som är oväsentligt eller självklart. 3. Redan från början böra avbildningarna förses med påskrivna mått. Med hänsyn till vikten av att alla siffror och bokstäver bli tydliga och enhetligt utformade bör måttsättningen föregås av övning i textning av den på ritkontor vanligen använda stilarten. 4. SMS-tabeller böra finnas tillgängliga vid varje ritlektion, så att eleverna bli förtrogna med deras användning. 5. Lärarens genomgång av respektive avsnitt av kursen bör anknyta till lämpligt kompendium eller lärobok i ritteknik. 6. Vid tillämpning av ovan angivna kursfördelning vid undervisningen inom de olika facklinjerna lägges huvudvikten vid sådana moment, som äro av särskild betydelse för facket i fråga.

B 5. Projektionslära Undervisningen i projektionslära har till uppgift att bibringa eleverna färdighet att med tillhjälp av de vanliga ritinstrumenten snabbt och korrekt avbilda föremål i olika projektioner i den utsträckning, som erfordras för lösande av förekommande konstruktionsuppgifter vid maskin- och byggnadsritning. Kursfördelning Klass 1 Avbildning i rätvinklig parallellprojektion av enkla kroppar. Konstruktion av linjers verkliga längd samt ytors och kroppars verkliga form från givna projektioner. Skärningar. Utbredning av ytor. Snedprojektion. F ö r I Bh även skuggkonstruktioner och grunderna av perspektivläran.

Anvisningar 1. Särskilda övningar i geometriska konstruktioner böra icke förekomma. 2. Teoretisk genomgång och övningar böra gå hand i hand; mera i n vecklade konstruktioner böra, där så låter sig göra, demonstreras med modeller.

243 B 6. Mekanik Undervisningen i mekanik har till uppgift att bibringa eleverna kunskaper om lagarna för fasta kroppars jämvikt och rörelse till den omfattning, som fordras för studiet av fysik, hållfasthetslära och tekniska tilllämpningsämnen. Kursfördelning Klass I Mk, Mv, Ek och Te Statik: Plana kraftsystem. Tyngdpunkt. Jämvikt. Stabilitet. Friktion. Enkla maskiner. Dynamik: Kinematik. Kinetik. Partikelns rörelse. Arbete och energi. Stela kroppars rörelse; translation, rotation, tröghetsmoment, plan rörelse. Harmonisk svängningsrörelse. Stöt. Anvisningar 1. Kursen i mekanik bör väsentligen behandlas deduktivt. I en del fall kan det vara lämpligt att förtydliga och åskådliggöra mekanikens lagar med tillhjälp av enkla apparater eller modeller. 2. Eleverna böra icke belastas med alltför stort mått av minneskunskaper.'Lagar, som äro av grundläggande betydelse, böra dock ordentligt inläras. 3. För belysning av teorierna fordras, att övningsuppgifter givas i tillräcklig mängd. Hemarbetet bör till övervägande del bestå i lösandet av dylika uppgifter. 4. övningsuppgifterna böra med avseende på såväl innehåll som sifferuppgifter motsvara verkligheten. Resultatet bör angivas med den grad av noggrannhet, som med hänsyn till uppgiftens art och de givna siffervärdena k a n erfordras. Räknestickan bör i stor utsträckning komma till användning. Likaså böra förkortade räknesätt och approximationer vid lämpliga tillfällen begagnas. B 7. Hållfasthetslära Undervisningen i hållfasthetslära och grafostatik har till uppgift att bibringa eleverna färdighet att lösa sådana hållfasthetsuppgifter, som möta dem vid studiet av de tekniska tillämpningsämnena och vid deras kommande praktiska verksamhet. Kursfördelning Klass I Mk, Mv, Ek och Te Hållfasthetslära: Materialens elasticitets- och hållfasthetsegenskaper; dragning och tryck; skjuvning; vridning; böjning; knackning; sammansatt

244 hållfasthet; jämstarka kroppar; elastiska linjens differentialekvation; utmattningshållfasthet; kälverkan. Grafostatik (Mk och Mv): Kraftpolygoner, linpolygoner, jämvikts villkor för plana kraftsystem; krafters statiska moment; böj momentdiagram för belastade balkar. Plana fackverk (Cremonas kraftplan, Ritters momentmetod, Culmanns snittmetod). Anvisningar 1. Vid behandlingen av hållfasthetsläran bör det göras klart för eleverna, i vilken grad dess teorier och lagar vila på förutsättningar av hypotetisk natur samt, där så är möjligt, i vilken mån dessa förutsättningar kunna avvika från verkligheten. 2. Vid lösandet av övningsuppgifter i grafostatik böra resultaten, till dess eleverna vant sig att uppfatta den grafiska framställningen, kontrolleras genom sifferräkning. 3. För belysning av teorierna genomgås ett tillräckligt antal övningsuppgifter. Dessa böra med avseende på såväl innehåll som sifferuppgifter motsvara verkligheten, och resultaten angivas med den grad av noggrannhet, som med hänsyn till uppgifternas art och de givna siffervärdena k a n erfordras. B 8. Svenska Undervisningen i svenska har till uppgift att utveckla elevernas förmåga att i tal och skrift klart och redigt uttrycka sina tankar samt befordra deras färdighet att muntligt och skriftligt giva en språkligt vårdad, överskådlig framställning av ett ämne. Kursfördelning Klass I Rättskrivnings- och interpunktionsövningar. Dispositionsövningar. Stilistiska frågor. Uppsatser. Kortare föredrag. Diskussioner. Klass

II

Fortsatt övning i muntlig framställning. Föredrag. Diskussioner. Seminarieövningar. Litteraturläsning. Skrivelser av praktisk art. Uppsatser. Anvisningar 1. Ämnena för föredragen väljas så, att de icke från elevernas sida kräva alltför omfattande förberedelser. De böra ej heller göras mera omfattande än att ett föredrag med åtföljande inlägg från kamraters och lärares sida samt lärarens sammanfattning k u n n a medhinnas u n d e r loppet av en lektion.

245 Föredragen böra helst hållas fritt utan koncept, endast med stöd av kortare anteckningar, varvid dock skälig hänsyn tages till elevernas individuella läggning. Eleverna böra få välja ämnen för sina föredrag i samråd med läraren, varvid även ämnets lämplighet som intresseväckande diskussionsämne bör beaktas. Diskussioner i anslutning till föredragen. 2. Vid anordnandet av diskussioner bör tillses, att de företrädesvis gälla ämnen, som för eleverna äro av aktuellt intresse. 3. Vid uppsättandet av praktiska skrivelser bör större vikt läggas på språkövningen än på inlärandet av formulär. Av vikt är, att eleverna få skriva ansökningar och brev av olika slag. Vid skrivningen av affärsbrev bör framhållas, att huvudsaken är ett enkelt och klart uttryckssätt och icke användandet av stereotypa korrespondensfraser. 4. Vid den egentliga uppsatsskrivningen böra ämnen väljas från sådana områden, som eleverna på grund av studier eller sin erfarenhet väl behärska. 5. Vid rättandet av uppsatser böra elevernas uppmärksamhet företrädesvis riktas på felaktig disposition samt på logiska brister och språkliga felaktigheter. 6. En eller annan timme kan lämpligen användas till läsning av svensk skönlitteratur. I samband härmed böra eleverna erhålla ledning och anvisningar för läsning på egen hand av bildande litteratur.

B 9. Engelska Undervisningen i engelska har till uppgift att bibringa eleverna färdighet i att förstå och tala engelska samt förmåga att förstå innehållet i engelsk text, även teknisk litteratur. Kursfördelning Klass I Läsning och översättning till svenska av enkel text. Hör- och talövningar. Valda delar av formläran. Klass II Kursivläsning; muntlig översättning av partier med mindre vanliga ord. Läsning och översättning av kortare uppsatser med tekniskt innehåll. Visning av film med engelskt tal. Talövningar. Anvisningar 1. Vid undervisningen böra sådana metoder och tekniska hjälpmedel användas, som med hänsyn till det ovan angivna speciella målet för undervisningen och andra för handen varande förutsättningar kunna anses sär-

246 skilt lämpliga. Därest läraren så finner lämpligt bör försök göras i syfte att utröna värdet av olika nyare metoder. 2. Undervisningen bör i största möjliga utsträckning ge eleverna övning i att höra och förstå samt att tala språket. 3. Elevernas uttal bör uppmärksammas, men den tid, som ägnas däråt, bör lämpligen begränsas, så att den ej allt för mycket inkräktar på andra sidor av undervisningen i ämnet. 4. Vid översättning av engelsk text bör icke alltid krav på exakt och formfulländad översättning uppställas. I stor utsträckning bör en i sak godtagbar översättning k u n n a anses tillfyllest. 5. Kursiv läsning och extemporerad översättning bör förekomma i lämplig omfattning. 6. För kontroll av elevernas förmåga att förstå och på svenska återge innehållet i en okänd engelsk text må korta skriftliga prov kunna anordnas på lektionstid, då läraren så finner lämpligt. B 10. Tyska Undervisningen i tyska har till uppgift att bibringa eleverna förmåga att förstå innehållet i tysk text, även teknisk litteratur, samt någon förmåga att tala tyska. Kursfördelning Klass I Valda delar av formläran och syntaxen. Läsning och översättning till svenska av vanlig text. Hör- och talövningar. Klass II Läsning och översättning till svenska av olika kortare artiklar med tekniskt innehåll. Hör- och talövningar. Anvisningar Med beaktande av skillnaden i målsättningen för respektive ämnen böra anvisningarna till ämnet engelska i stort sett äga tillämpning även i avseende å undervisningen i tyska.

B 11. Samhällslära Undervisningen i samhällslära har till uppgift att giva eleverna en överblick över det nutida samhället, dess förvaltning, politiska, sociala och ekonomiska funktioner samt över det svenska näringslivet, arbetsmarknaden och dess organisationer samt yrkeslagstiftningen.

247 Kurs fördelning Klass II Staten: Regering, riksdag, försvaret, civila statsförvaltningen, rättsväsendet, kyrkan. Landstingen. Kommunerna, kommunalstyrelse på landet och i städerna. Sveriges naturtillgångar, industri, export och import. Världens viktigaste råvaruproduktionscentra av betydelse för Sveriges försörjning. Penningväsendet. Valutaförhållanden e t c Socialpolitik: Socialvård, hälso- och sjukvård, socialförsäkringarna, arbetsförmedling, yrkesvägledning, yrkesinspektionen och arbetarskyddslagstiftningen. De politiska partierna, folkrörelser, folkbildningsarbete. Socialgrupper och samhällsstruktur. Arbetsmarknaden och dess förhållanden. Organisationer. Kollektivavtal. Företagsdemokrati. Förhandlingsrutinen. Förlikningsmannainstitutet. Arbetsdomstolen. Anvisningar Undervisningen bör göras levande genom användning i stor utsträckning av film. B 12. Arbetspsykologi Undervisningen i arbetspsykologi har till syfte att giva en orientering om de psykologiska faktorer som påverka effektivitet och trivsel på arbetsplatsen och samarbetet mellan individerna i samhället. Kurs för delning Klass II Symptom och orsaker i det mänskliga beteendet. Förutsättningar för samarbete och trivsel på arbetsplatsen. Påverkan på effektiviteten i arbetet. Fysiologiska villkor för god effektivitet. Psykologiska synpunkter på arbetsledarens uppgift. Personalbedömning. Testning. Psykologiska synpunkter på rationalisering och arbetsstudier. Samarbetet i företagsnämnder, skyddsnämnder, konferenser e t c Anvisningar 1. Undervisningen bör huvudsakligen bedrivas i form av seminarieövningar, konferenser med diskussioner samt genomgång av problemfall från arbetsplatsen. 2. Elevernas litteraturstudier efter lärarens anvisningar böra anknytas till ovannämnda övningar.

248 B 13. Företagsekonomi Undervisningen i företagsekonomi har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om de principer och metoder, som komma till användning för den ekonomiska planeringen, kontrollen och förvaltningen inom industriella företag samt angående finansieringsfrågor. Kursfördelning Klass II Mk, Mv, K, Ek och Te a) Betalnings- och kreditmedel. Företagsformer. Inteckningar och lagfart. Bankväsendet. b) Redovisningsteknik: Bokföringens teoretiska grunder. Bokslutsövningar; i samband härmed något om företagens finansieringsproblem, om aktiebolagslagens värderingsföreskrifter och om avskrivningar. c) Principerna för industriell kostnadsberäkning. d) Allmänna principer för företagsorganisation. Produktionsplanering. Klass II Bh och Bv a) och b) enligt ovanstående. Anvisningar 1. Studiebesök böra göras vid något industriföretag för informationer p å platsen bland annat om driftsbokföringens uppläggning, om primäruppgifternas sammanställande och bearbetning till grund för lönsamhetsberäkningar samt om företagsorganisation i övrigt. 2. Läraren bör lämna anvisningar på lämplig kurslitteratur ävensom artiklar i den löpande svenska tidskriftslitteraturen av särskilt intresse för ämnet. 3. Såsom ett genomgående drag i undervisningen bör alltid gå en strävan att bibringa eleverna förmågan att se ett företags verksamhet ej blott med teknikerns utan även med affärsmannens ögon. B 14. Elektroteknik Undervisningen i elektroteknik avser att meddela eleverna grundläggande kunskaper i elektricitetslära samt kännedom om utförande, drift och skötsel av de elektriska anläggningar, som förekomma inom mindre industrianläggningar, samt om viktigare författningar och föreskrifter rörande dylika anläggningar. Kurs

fördelning

Klass II Mk och Mv a) Elektricitetslära: Likströmslärans grunder. Elektrolytiska strömkällor. Magnetiska fältet. Elektriska fältet. De viktigaste mätinstrumenten för

249 likström. Växelströmslärans grunder. Trefassystemet. De viktigaste mätinstrumenten för växelström. b) Elektrisk kraftteknik: Principerna för elektrisk kraftförsörjning. Tariffer. Huvuddragen av transformatorers och motorers byggnad, driftegenskaper, användning och skötsel. Något om omformare och likriktare. Elbelysning och elvärme. Elektriska installationer i byggnader, på arbetsplatser, i fordon och farkoster. Något om den elektriska faran och elektriska säkerhetsföreskrifter. c) Teleteknik: Något om fotoceller, elektronrör, reläer, elektriska svängningar, förstärkare och teletekniska anläggningar. d) Laborationer. Räkneövningar. Klass II Bh och Bv a) och b) klass II Mk och Mv. Klass II K a), b) och c) klass II Mk och Mv. Anvisningar 1. Sådana delar av avsnittet elektrisk kraftteknik, som äro av underordnad betydelse för eleverna med hänsyn till deras sannolika kommande verksamhet inom visst annat fackområde än det elektrotekniska, genomgås icke. 2. Vid genomgången av ovannämnda ämnesavsnitt bör stor vikt läggas vid driftstekniska, driftsekonomiska och andra frågor av praktisk betydelse för planering och drift av elektriska anläggningar. B 15. Maskinelement

och

konstruktionsteknik

Undervisningen i maskinelement och konstruktionsteknik har till uppgift att lära eleverna konstruktion och beräkning av olika slag av maskinelement och mekaniska rörelseelement samt bibringa eleverna därpå grundad färdighet i allmänna maskinkonstruktioner. Kursfördelning Klass I Mk och Mv a) Ritteknik vid utförande av maskintekniska arbetsritningar, toleranser och passningar. ISA-systemet. Standardtabeller. b) Beskrivning och beräkning av maskinelement: Kil-, skruv-, nit-, krymp-, rör- och svetsförband; axlar och tappar; kullager och rullager; axelkopplingar, remmar, kilrep och kedjor med skivor och hjul; kugghjul, skruvhjul och snäckväxlar; bromsar. c) Övningar i beräkning och konstruktion av maskinelement. Arbetsritningar.

250 Klass II Mk och Mv Övningar i allmänna maskintekniska konstruktioner t. ex. traverser eller vissa delar till dylika, telfrar, kranar, domkrafter; delar till verktygsmaskiner, pressar, smidesmaskiner, formmaskiner, krossar e t c ; vevrörelser; backslag; växellådor; differentialväxlar eller andra av de vanliga maskinelementen sammansatta maskiner. Anvisningar 1. Stor vikt bör läggas vid uppövandet av elevernas förmåga att med tillgång till handböcker, kataloger och tabeller och med tillämpande av de kunskaper, som inhämtats vid undervisningen i hållfasthetslära, utföra erforderliga beräkningar. 2. Under ritövningarna bör undervisningen vara individuell. I regel böra eleverna erhålla olika konstruktionsuppgifter. Vid konstruktion av sammansatta maskiner kunna två eller flera elever samarbeta. 3. Vid val av konstruktionsuppgifter skall hänsyn tagas till elevernas individuella intressen. 4. Ritningarnas utförande bör överensstämma med vad som är vanligt på ett modernt ritkontor. De skola ritas i blyerts på sådant sätt att tydliga och prydliga kopior kunna tagas. Några ritningar kunna — enligt lärarens bestämmande — tuschas på tunt papper. 5. Av särskild vikt är, att de ekonomiska synpunkterna i fråga om såväl material som utförande bli beaktade och inarbetade i elevernas uppfattning. B 16. Kraft- och värmeteknik Undervisningen i kraft- och värmeteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om vanligast förekommande termo-, hydro- och aerodynamiska maskiner, deras konstruktion, beräkning och skötsel, ävensom om metoder för provning och kontroll av maskiner och maskinanläggningar. Kursfördelning Klass II Mk a) Beskrivande orientering i ämnet kraft- och värmeteknik. Värmelära, termodynamik, bränslen och förbränningslära, värmeöverföring. b) Hydroteknik: Hydromekanikens grunder, pumpar och vattenturbiner. c) Aeroteknik: Aeromekanikens grunder, fläktar och kompressorer. d) Ångteknik: Ångpannor med eldningsanordningar, ångturbiner, kondensorer och ånganläggningar. e) Förbränningsmotorteknik: Kolvmotorer, gasturbiner, reaktionsmotorer.

251 f) Kylteknik: Olika kylanläggningar och deras automatik. g) Värmeekonomi: Kombination av kraft och värme. h) Mätteknik: Mätning av tryck, mängd, hastighet och temperatur. i) Konstruktionsövningar. j ) Laborationer. Klass II Mv a ) — h ) och j) klass II Mk. Anvisningar 1. Under ritövningarna bör undervisningen vara individuell och olika elever erhålla olika uppgifter med beaktande så långt möjligt av elevernas individuella intressen och önskemål. 2. Vid studiet av kurslitteratur böra eleverna efter egen önskan i samråd med läraren kunna förlägga tyngdpunkten i studierna till viss del av ämnet. 3. Vad som sagts i anvisningar till ämnet maskinelement och konstruktionsteknik gäller även i tillämpliga delar.

B 17. Maskinlära Undervisningen i maskinlära har till uppgift att bibringa eleverna erforderlig kännedom om maskinelement och om de vanligaste kraft- och arbetsmaskinerna med beaktande av att undervisningen bör inriktas på de områden, som äro av särskild betydelse för vederbörande fack. Kursfördelning Klass II Bh Kortfattad beskrivning av arbetsmaskiner och transportanordningar, värmemotorer och pumpar med särskild hänsyn till deras användning vid byggnadsarbeten. Hissar. Byggnadshygieniska installationer såsom uppvärmningssystem, värmepannor, rörledningar, värmekroppar, ventilation, vatten- och avloppsledningar. Klass II Bv Kortfattad beskrivning av på byggnadsplats använda förbränningsmotorer, pumpar, kompressorer, tryckluftsverktyg och lyftanordningar; deras driftegenskaper, användning och skötsel. Klass II K Pumpar, fläktar. Rörledningar, ventiler, mängdmätare. Ångans termodynamik. Ånganläggningar. Värmeöverföring vid ström-

252 mande vätskor och gaser. Värmetransmissionens tillämpningar på ugnar och i kemisk industri vanligen förekommande apparater. Klass II Ek och Te Maskinelement av betydelse inom elektrotekniska facket. Lyft- och transportanordningar. Konstruktionsövningar. Pumpar, fläktar, kompressorer. Bränsle och förbränning, verkningsgrad. Ångans termodynamik, ånganläggningar, ångturbiner, ångackumulatorer. Kombination av värme och kraft. Värmeekonomi. Anvisningar De ekonomiska synpunkterna på val av olika mekaniska hjälpmaskinerier och dessas användning inom de berörda produktionsområdena böra i tillbörlig grad beaktas vid undervisningen.

B 18. Materiallära Undervisningen i materiallära har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om viktigare metallurgiska processer samt om tekniskt betydelsefulla metallers, metallegeringars och andra materials egenskaper och användning. Kursfördelning Klass II Mk och Mv a) Framställning av och egenskaper hos tackjärn, gjutjärn, aducerjärn, kolstål och specialstål. Korrosion; rostskydd. b) Stålets metallografi. Värmebehandling. c) Metaller och deras legeringar. d) Byggnadsmaterial. e) Plast och övriga syntetiska material. f) Slipmaterial; smörjmedel; diverse övriga material. g) Materialprovningar. h) Metallografiska laborationer. Anvisningar 1. Demonstrationer av olika materialprover samt visning av film och bildband böra förekomma i stor utsträckning. 2. Tillämpningen av och fördelarna med standardisering i fråga om olika material böra särskilt uppmärksammas vid undervisningen.

253 B 19.

Verkstadsteknik

Undervisningen i verkstadsteknik har till uppgift att bibringa eleverna k u n s k a p om de inom den mekaniska verkstadsindustrin vanliga använda metoderna för bearbetning av tekniskt betydelsefulla material, ävensom kännedom om de därvid använda maskinernas och verktygens konstruktion, verkningssätt, skötsel och ekonomiska utnyttjande. Kursfördelning Klass II Mv a) Toleranser och passningar. Mätteknik och mätverktyg. b) Gjuteriteknik. Svetsning. c) Metallernas bearbetning och formgivning med plastiska deformationsmetoder och med skärande verktyg samt bearbetningsverktyg och maskiner härför. d) Jiggar och fixturer. Pressverktyg. e) Bearbetning av trä och andra vanliga icke metalliska material. f) Allmänna riktlinjer för produktionsplaneringens funktion. Flytande tillverkning, serietillverkning, blandad tillverkning. Arbetsledningens organisation. Avsyning. Driftskontroll. g) Arbetsförenkling. Processcheman. Rörelsestudier. PTS-metoder. Tidsstudier. h) Planering av verkstadsbyggnader: Inre och yttre transporter och deras samordnande, maskinfundament, golvbeläggningar, ledningsdragning, belysning, ventilation, uppvärmning m. m. Personalutrymmen. Utvidgningsmöjligheter. i) Laborationer. Klass II Mk a)—e) klass II Mv. Anvisningar 1. Lärarens undervisning i verkstadsteknik bör begränsas till det för ifrågavarande facklinje väsentliga. Elevernas självstudier böra efter samråd med läraren kunna i viss grad koncentreras till vissa avsnitt av ämnet. 2. De ekonomiska synpunkterna böra i förekommande fall särskilt betonas. 3. Film och bildband böra komma till flitig användning. 4. Vid laborationsövningar böra eleverna lära sig att själva manövrera maskiner och apparater. B 20. Materiallära och verkstadsteknik Undervisning i materiallära och verkstadsteknik å den elektrotekniska linjen har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om inom elektro-

254 tekniken och verkstadstekniken använda material samt och arbetsmetoder.

arbetsmaskiner

Kursfördelning Klass II Ek och Te a ) , c), e) och f) av ämnet materiallära, klass II Mk och Mv. a ) , c), d) och h) av ämnet verkstadsteknik, klass II Mv. i) Elsvetsning. Anvisningar Se anvisningar till ämnet materiallära och ämnet verkstadsteknik. B 21. Byggnadsmekanik

och hållfasthetslära

Undervisningen i byggnadsmekanik och hållfasthetslära har till uppgift att göra eleverna förtrogna med de företeelser, lagar och teorier, som falla inom byggnadsmekanikens och hållfasthetslärans områden, samt bibringa dem färdighet att genom räkning och grafiska metoder lösa hithörande problem för att därigenom giva dem kunnighet i att beräkna enklare byggnadskonstruktioner. Kursfördelning Klass I Bh och Bv Statik: Jämvikt hos plana kraftsystem. Linpolygonen. Tyngdpunktsbestämning. Fasta kroppars jämvikt. Beräkning av stödkrafter. Stabilitet. Friktion. De enkla maskinerna. Dynamik: Geometrisk rörelselära. Kraftekvationen. Den materiella punktens dynamik. Rörelseenergi. Hållfasthetslära: Grundläggande begrepp. Hookes lag. Tillåten spänning. Dragning och tryck samt skjuvning. Klass II Bh och Bv Statik: Cremonas kraftplan. Tvärkrafts- och momentdiagram för balkar. Kontinuerliga balkar. Statiskt bestämda bågar och ramar. Hållfasthetslära: Vridning, böjning utan och med normalkraft. Knackning. Anvisningar Se anvisningar till ämnet hållfasthetslära. B 22.

Husbyggnadskonstruktionslära

Undervisningen i husbyggnadskonstruktionslära har till uppgift att bibringa eleverna förmåga att utforma, konstruera och beräkna de bärande

255 delarna i vanligen förekommande byggnader samt kunskap om undergrunder och de i konstruktionerna ingående materialens tekniska egenskaper. Kursfördelning Klass II Bh Betongteknik. Delmaterial. Betongens tekniska egenskaper. Proportionering, beredning och provning av betong. Teorien för beräkning av armerade betongkonstruktioner. Olika system för byggnadsstommen. Beräkning av belastningen på olika byggnadsdelar. Grundläggning: Markundersökning. Jordtryck. Undergrundens beskaffenhet. Grundläggning av byggnader. Grundförstärkning. Betongkonstruktioner: Beräkning, utförande och kontroll av betongkonstruktioner till byggnader. Murverkskonstruktioner: Beräkning och konstruktion av väggar, pelare, balkar och valv av murverk. Träkonstruktioner: Träets tekniska egenskaper. Spik- och bultförband. Limning. Beräkning och utförande av enkla träkonstruktioner såsom ställningar, spånter, betongformar, bjälklag och takstolar. Stålkonstruktioner: Byggnadsstålets tekniska egenskaper. Nitning, bultning och svetsning. Beräkning och utförande av stålkonstruktioner till byggnader. övningsuppgifter: Statiska beräkningar och konstruktionsritningar till byggnadsverk, delvis i samband med de uppgifter, som utföras i ämnet byggnadsutformning. Laborationer. Anvisningar 1. Studieuppgifterna böra uppläggas så att de giva tillfälle till och uppmana självverksamhet och eget initiativ, att de utföras i enlighet med verkliga förhållanden med iakttagande av gällande förordningar och bestämmelser och att de utarbetas med hänsyn tagen till fördelen av standardisering och med beaktande av ekonomiska synpunkter. 2. Ritarbetet bör utföras i överensstämmelse med vad som tillämpas på väl ordnade ritkontor med samma slags material och hjälpmedel. Ritarbetet bör även omfatta exempel på olika typer ritningar såsom skiss, huvudritning, arbetsritning, specialritning och detaljritning. Arbetsritningar utföras med fullständig måttsättning och med alla erforderliga uppgifter i övrigt. 3. I vilken grad för beräkningar och konstruktioner tillämpade teoretiska förutsättningar har sin motsvarighet i verkligheten bör så långt möjligt göras klart för eleverna (t. ex. jordtrycksberäkningar).

256 B 23. Byggnadsmateriallära Undervisningen i byggnadsmateriallära har till uppgift att meddela eleverna kunskap om olika byggnadsmaterial och deras egenskaper och användning. Kursfördelning Klass I Bh och Bv T r ä och träprodukter, isolerings- och fyllnadsmaterial, papp och beklädnadsmaterial, tegel och keramiska produkter, betong (allmän orientering), betongvaror och lättbetong, bindemedel och bruk, naturligt stenmaterial samt diverse biprodukter. Allmän orientering rörande materialens användning med hänsyn till klimatiska förhållanden, värme- och fuktisolering samt brandskydd. Övningsuppgifter. Laborationer. Anvisningar Se anvisningar till ämnet materiallära. B 24.

Byggnadsutformning

Undervisningen i byggnadsutformning har till uppgift dels att meddela eleverna allmänna kunskaper i stadsplanering (Bh) och byggnaders yttre och inre utformning särskilt med avseende på utrymmesbehov och gällande byggnadslagstiftning, dels att giva eleverna färdighet i utförandet av de ritningar, som erfordras vid byggnaders planering, samt dels att giva eleverna någon överblick över byggandets historiska utveckling och kultursammanhang. Kursfördelning Klass I Bh och Bv Bostadens historiska utveckling i Sverige. Normer och vedertagna krav på utrymmesbehov i och planläggning av en modern bostad. Byggnadslagstiftning angående byggnadens yttre och inre anordnande. övningsuppgift: Byggnadsritningar till enfamiljsbostad eller a n n a n mindre byggnad av trä, lättbetong eller tegel. Klass II Bh Hyreshusets yttre och inre formgivning samt dess sammanhang med stadsplanen. Speciella byggnadsfrågor såsom samlings- och andra gemensamhetslokaler, industrier m. m. Stads- och byggnadsplaner. Byggnadslagstiftning. Byggandets historiska utveckling och kultursammanhang. övningsuppgifter: Utformandet av bostadsgrupp ur stadsplanesynpunkt;

257 byggnadsritningar till hyreshus med familjebostäder; speciella i anslutning till undervisningen.

Se anvisningar till ämnet

uppgifter

Anvisningar byggnadskonstruktionslära.

B 25. Byggnadsorganisation Undervisningen i byggnadsorganisation har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om administrativa, ekonomiska och praktiska förhållanden i samband med ett byggnadsföretag. Kursfördelning Klass II Bh Byggherre, konsulterande tekniker, byggnadsfirmor. Olika former för byggnadsverksamhet: Byggande i egen regi, på entreprenad och på löpande räkning. Entreprenadhandlingar, kontroll och besiktning: Ritningar, massberäkningar, arbetsbeskrivningar, kontrakt. Anbudsgivning. Arbetsmarknadens organisationer och kollektivavtal. Arbets- och anställningsförhållanden reglerade genom lagstiftning. Kännedom om gällande ackordsprislistor och ackordsuppmätningar. Kostnadsberäkningar: Förkalkyler och efterkalkyler. Detalj kalkyler. Maskinkostnader. Allmänna byggnadskostnader. Räntabilitetskalkylering och finansiering. Fastighetsbildning och registrering, inteckningar etc. Byggnadskreditiv. Byggnadsföretagarens centrala organisation. Organisationen och anordningar på byggnadsplatsen: Redskap, maskiner, transporter. Avlöningar och rapporter. Uppgörande av tidplan. Jämförande kostnadskalkyler över olika metoder och maskiners användning. Tillämpningsexempel från husbyggnadsföretag. Klass II Bv Samma kursplan som för II Bh, men med tillämpningsexempel från vägoch vattenbyggnadsarbeten. Anvisningar 1. I detta ämne är det viktigt att undervisningen är aktuell med hänsyn till förändringar i fråga om avtal, ackordsprislistor, materialpriser, samt nya maskiner m. m. 2. Eleverna böra bringas till insikt om den betydelse, som en god planering har för såväl det ekonomiska som tekniska resultatet. 3. Undervisningen kan ej ta sikte på att meddela detaljkunskaper i kost17—504565

258 nadsberäkningsfrågor, utan endast att ge det principiella förfarandet i anslutning till tillämpningsexempel. B 26. Fältmätning Undervisningen i fältmätning har till uppgift att bibringa eleverna förmåga att handhava de instrument och utföra de mätningar, som kunna förekomma i deras blivande verksamhet. Kursfördelning Klass I Bh och Bv Instrumentens konstruktion, användning och justering. Stakning, längdmätning, avvägning, vinkelmätning och utsättning. Enklare kartor för byggnadstomter. Fältmätningsövningar. Klass II Bv Kartor för vägar och ledningsnät. Kurvstakning. Geodetiska beräkningsmetoder. Fältmätningsövningar och bearbetning av därvid gjorda mätningar. Anvisningar 1. De olika mätmetoderna och därvid använda instrument genomgås, varefter eleverna under ett antal dagar utföra övningar på fältet. 2. Mätningarna utföras med den grad av noggrannhet, som fordras i praktiken. B 27.

Husbyggnadsteknik

Undervisningen i husbyggnadsteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om olika husbyggnadskonstruktioners utförande. Kurs fördelning Klass II Bh Utförande av grundmurar, väggar, bjälklag, trappor, yttertak m. m. i byggnader. Ytbehandlings- och beklädnadsarbeten. Underhåll. Byggnadsakustik med huvudvikt lagd på ljudisolering. Problem i samband med industribyggnader, lantbruksbyggnader, samlingslokaler eller liknande. Arbetsbeskrivningar, övningsuppgift. Laborationer. Anvisningar Anvisningarna till ämnet husbyggnadskonstruktionslära gälla i tillämpliga delar.

259 B 28. Byggnadskonstruktionslära

med brobyggnadsteknik

Undervisningen i byggnadskonstruktionslära med brobyggnadsteknik har till uppgift att bibringa eleverna förmåga att utforma, konstruera och ber ä k n a de bärande delarna till enklare byggnader, broar och kajer samt kunskap om undergrunden och de i konstruktionerna ingående materialens tekniska egenskaper. Kursfördelning Klass II Bv Betongens tekniska egenskaper. Proportionering, beredning och provning av betong. Beräkning, utförande och kontroll av armerade betongkonstruktioner. Beräkning och utförande av enklare träkonstruktioner och stålkonstruktioner samt kajbyggnader och mindre broar. Laborationer. Övningsuppgifter: Statiska beräkningar och konstruktionsritningar till broar och enklare byggnader, delvis i samband med de uppgifter som utföras i ämnena vägbyggnad och kommunikationsteknik samt vatten- och avloppsteknik. Anvisningar Se anvisningar till ämnet husbyggnadskonstruktionslära.

B 29. Bebyggelseplanering Undervisningen i bebyggelseplanering har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om grundprinciperna för planering av tätbebyggelse särskilt med hänsyn till anläggning av vägar och gator samt vatten- och avloppsnät. Kursfördelning Klass II Bv Olika typer av planläggning. Nomenklatur och ritteknik. Stads- och byggnadsplaners innehåll och utförande. Gällande lagstiftning. Planernas genomförande, övningsuppgift. Anvisningar Se anvisningar till ämnet husbyggnadskonstruktionslära.

B 30. Vägbyggnad och

kommunikationsteknik

Undervisningen i vägbyggnad och kommunikationsteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskaper om planering och utförande av vägar, gator och flygfält.

260 Kursfördelning Klass II Bv Allmänna kommunikationstekniska synpunkter på utformning och förläggning av vägar, gator och flygfält. Trafikens uppkomst och karaktär. Trafikutredningar. Gators och vägars kapacitet. Trafikleders och trafikplatsers utformning. Jordartskännedom. Projektering och byggande av vägar och gator. Beläggningar. Underhåll. Flygfältsbyggnad. Övningsuppgifter i anslutning till kursen. Anvisningar Se anvisningar till ämnet

byggnadskonstruktionslära.

B 31. Vatten- och avloppsteknik Undervisningen i vatten- och avloppsteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskap om grunderna för planering och utförande av vattenlednings- och avloppsnät. Kurs för delning Klass II Bv Hydrostatik och hydrodynamik. Grundvatten. Projektering och byggande av vattenlednings- och avloppsledningar. Undersökning och rening av kom sumtionsvatten. Vattenverk, pumpar och reservoarer. Rening av avloppsvatten. • Övningsuppgifter: Förslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp för ett mindre samhälle. Anvisningar Se anvisningar till ämnet husbyggnadskonstruktionslära. B 32. Elektricitetslära och mätteknik Undervisningen i elektricitetslära och mätteknik har till uppgift att bibringa eleverna grundläggande kunskaper om de viktigaste elektriska och magnetiska företeelserna och deras elementära kvantitativa samband samt att göra eleverna förtrogna med viktigare elektriska mätinstrument och mätmetoder. Kursfördelning Klass I Ek och Te Likström: Ström, spänning, resistans, effekt och energi. Ohms, Joules och Kirchhoffs lagar. Elektricitetens natur. Elektrolys och galvaniska element.

261 Elektroinagnetism: Kraftverkan på strömförande ledare. Elektromagnetisk induktion. Järnets magnetiska egenskaper. Magnetiska kretsar. Permanenta magneter. Spolar, självinduktion. Det magnetiska fältets energi. Elektrostatik: Det elektriska fältets vanligaste egenskaper. Kondensatorer och kapacitans. Elektronik: Elektricitetsledning i fasta material, gaser och vakuum. Viktigare elektronikapparater. Växelström: Växelströmslärans grundbegrepp. Den grafiska och komplexa metoden för behandling av växelströmsproblem. Aktiv, reaktiv och skenbar effekt. Transformatorn. Trefassystem. Mätteknik: Instrument och metoder för mätningar vid likström och växelström. Räkneövningar. Laborationer. Anvisningar 1. Stor vikt bör läggas vid lösandet av övningsexempel. Resultaten böra angivas med den grad av noggrannhet, som med hänsyn till uppgifternas art och de angivna siffervärdena kan anses behövlig eller möjlig. 2. Laborationerna avse att vänja eleverna att på egen hand sköta maskiner och apparater och företaga prov med desamma. I regel böra ej mer än två elever arbeta tillsammans. Undersökningarna böra utföras så att de i möjligaste mån motsvara i praktiken förekommande förhållanden. B 33.

Elektromaskinlära

Undervisningen i elektromaskinlära har till uppgift att bibringa eleverna kunskaper om de elektriska maskinernas teori, konstruktion, driftegenskaper och användning samt om gällande normer för dylika maskiner. Kursfördelning Klass II Ek Allmänna grunder. Normer. Elektrisk hållfasthet. Likströmsmaskiner. Transformatorer. Synkronmaskiner. Asynkronmaskiner. Något om speciella växelströmsmaskiner och apparater. Räkneövningar. Laborationer. Konstruktionsövningar. Anvisningar 1. Se anvisningarna till ämnet elektricitetslära och mätteknik. 2. Vid undervisningen böra även de ekonomiska synpunkterna i tillbörlig grad beaktas. 3. Eleverna böra vid utförandet av konstruktionsuppgifterna övas att utnyttja handböcker, tidskrifter och annan facklitteratur, kataloger, tabeller, ritningar etc. Ritningarna utföras i blyerts och så att de motsvara fordringarna i praktiken.

262 B 34. Elektrisk

anläggningsteknik

Undervisningen i elektrisk anläggningsteknik har till uppgift att bibringa eleverna kunskaper om projektering, utförande, drift och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar samt om gällande författningar, föreskrifter och normer för dylika anläggningar. Kursfördelning Klass II Ek Elektrisk kraftförsörjning. Yrkeslagstiftning. Ledningsberäkning. Kraftledningar. Stationsapparater. Stationer. Kraftekonomi. Installationsteknik. Belysning. Motordrift. Elvärme. Elektriska faran. Räkneövningar. Laborationer. Konstruktionsövningar. Anvisningar Se anvisningarna till ämnet elektricitetslära och mätteknik samt ämnet elektromaskinlära. B 35. Teleteknik Undervisningen i teleteknik har till uppgift att bibringa eleverna de kunskaper, som erfordras för att kunna projektera och utföra enkla signalanläggningar samt förstå driften av telefon- och radioanläggningar. „ „, Kursfördelninq y Klass II Ek ' Signal- och telefonteknikens grunder. Mikrofonen, telefonen, signal- och telefonanläggningar. Något om ledningar och högfrekvenstelefoni på kraftledningar. Radioteknikens grunder. Elektronrör, deras egenskaper och användning för förstärkning, modulering och demodulering. Radiomottagare och sändare samt antenner. Något om radiostörningar. Servoteknikens grunder. Innebörd och uppgifter. Inställningsfel. öppen och sluten regleringsbana. Inställningshastighet. Stabilitet. Enkla tillämpningsexempel. Räkneövningar. Laborationer. Konstruktionsövningar. Anvisningar Se anvisningar till ämnet elektricitetslära och mätteknik. B 36. Elektrisk kraftteknik Undervisningen i elektrisk kraftteknik har till uppgift att meddela eleverna kännedom om utförande, drift och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar samt om gällande författningar, föreskrifter och normer för dylika anläggningar.

263 Kursfördelning Klass II Te Elektromaskinlära: Huvuddragen av likströmsmaskiners, växelströmsmaskiners, transformatorers, omformares, likriktares och ackumulatorers byggnad, driftegenskaper och användning. Anläggningsteknik: Det huvudsakliga om kraftförsörjning, yrkeslagstiftning, apparater, stationer, taxor. Det viktigaste om installationer, belysning, motordrift, elvärme och elektriska faran. Räkneövningar. Laborationer. Konstruktionsövningar. Anvisningar Se anvisningar till ämnet elektromaskinlära.

B 37. Telefonteknik Undervisningen i telefonteknik har till uppgift att bibringa eleverna grundläggande kunskaper om inom telefontekniken använda apparater, anläggningar och viktigare mätmetoder. Kursfördelning Klass II Te Telesignalteknik: Hotell- och sjukhussignalering. Brandalarm. Fjärrmätning och fjärrkontroll. Fotocellkontroll. Telefonteknik: Ljud och hörsel. Telefonapparater. Manuella och automatiska telefonsystem. Telefonledningar. Elektriska fyrpoler och filter. Långdistanstelefoni. Bärvågssystem för ledningar. Telegraf teknik: Principer. Multipelutnyttjning av ledningar. Snabbtelegrafi. Bildtelegrafi. Servoteknik: Servoteknikens grunder. Innebörd och uppgifter. Inställningsfel. öppen och sluten regleringsbana. Inställningshastighet. Stabilitet. Tillämpningsexempel. Räkneövningar. Konstruktionsövningar. Laborationer. Anvisningar Se anvisningar till ämnet elektricitetslära och mätteknik.

B 38. Radioteknik Undervisningen i radioteknik har till uppgift att bibringa eleverna grundläggande kunskaper om inom radiotekniken använda apparater, anläggningar och viktigare mätmetoder.

264 Kursfördelning Klass II Te Radioförbindelsers anordning. Radiovågornas utbredning. Elektronröret: Fysik, olika typers användning för förstärkning, likriktning, svängningsalstring, modulering och demodulering. Transistorn. Mottagare och sändare. Radiotekniska konstruktionselement: Motstånd, spolar och kondensatorer. Transformatorer. Högtalare och mikrofoner. Resonanskretsar. Allmänt om koppling. Antenner. Radiopejling. Television. Radiotekniska mätinstrument och mätmetoder. Konstruktionsövning. Laborationer. Anvisningar Se anvisningar till ämnet elektricitetslära och mätteknik.

B 39.

Mikrovågteknik

Undervisningen i mikrovågteknik har till uppgift att bibringa eleverna grundläggande kunskaper om mikrovågor och deras viktigaste användningsområden. Kursfördelning Klass II Te Mikrovågors karaktäristiska egenskaper. Oscillatorer: Trioder, klystroner, magnetroner. Vågledare. Antenner. Mottagare. Radar: Olika radarsystem. Schema för radaranläggning enligt pulsmetoden, styrgenerator, modulator, magnetron, automatisk växlare för sändning-mottagning, antenn, mottagare. Indikationer. Radartillämpningar. Övriga användningsområden för mikrovågteknik: Radiolänkar. Navigering. Blindlandning. Laborationer. Anvisningar Se anvisningar till ämnet elektricitetslära och mätteknik.

B 40. Oorganisk kemi med fysikalisk

kemi

Undervisningen i oorganisk kemi med fysikalisk kemi har till uppgift att bibringa eleverna den kunskap i ämnet, som erfordras för deras blivande ingenjörsverksamhet.

265 Klass I K

Kursfördelning

Kemiens grundbegrepp och lagar. De viktigaste grundämnena, deras viktigaste föreningar samt deras framställning och egenskaper. Kemiska formler och beräkningar. Gaslagarna. Jämvikter i gaser och lösningar. Faslära. Viktigare områden av den analytiska kemien. Mineralogi och geologi: Kortfattad framställning av den allmänna mineralogiens och geologiens grunder. Tekniskt viktiga mineral och bergarter. Klass II K Viktigare områden av den fysikaliska kemien. Elektrokemi. Koiloidkemi. Termodynamik med termokemi. Kemisk kinetik. Anvisningar 1. I anslutning till övningarna i kvalitativ kemisk analys böra eleverna bibringas en säker kännedom om det kemiska förloppet av de reaktioner, som ligga till grund för analysen, så att deras detaljkunskaper i oorganisk kemi befästas och utvidgas. Något om den historiska utvecklingen bör genomgås. 2. Undervisningen i teoretisk kemi bör belysas genom försök och räkneexempel samt genom praktiska tillämpningar på sådana industrigrenar, för vilka de olika teoretiskt behandlade förloppen äro av särskild betydelse. Anvisningar om tillgänglig facklitteratur. B 41. Organisk kemi Undervisningen i organisk kemi har till uppgift att bibringa eleverna den kunskap i ämnet, som erfordras för deras blivande ingenjörsverksamhet. K urs fördelning Klasserna I K och II K Systematisk översikt över den organiska kemiens ämnesgrupper. De viktigaste organiska föreningarna. Anvisningar Särskild vikt bör läggas vid de karaktäristiska, klassbestämmande reaktionerna samt vid produkter och förfaranden av tekniskt och aktuellt intresse. Undervisningen bör göras mera intresseväckande genom utförande av försök och visning av preparat. Orientering i användningen av viktigare tabell- och uppslagsverk samt periodiska facktidskrifter. Något av den historiska utvecklingen bör genomgås. B 42. Kemisk

teknologi

Undervisningen i kemisk teknologi har till uppgift att bibringa eleverna kännedom om kemisk-tekniska enhetsmetoder, apparater och konstruk-

266 tionsmaterial samt att ge dem en översikt över de för vårt land betydelsefullaste kemiska industrierna. Kurs fördelning Klass II K Konstruktionsmaterial. Kemisk-tekniska enhetsmetoder. Inom kemisk industri använd apparatur, översikt över de för Sverige viktigare grenarna av den kemiska industrin. Anvisningar 1. Vid undervisningen i kemisk teknologi böra först genomgås de viktigaste konstruktionsmaterialen samt kemisk-tekniska enhetsmetoder och apparater. Erforderliga delar av värmetekniken böra genomgås. Vid behandlingen av de olika industrierna k u n n a vissa delar av den allmänna kemiska teknologien behöva kompletteras. 2. Den beskrivande undervisningen om kemisk-tekniska apparaters konstruktion och användning bör kompletteras med exempel på beräkningen av några av de allmänt förekommande apparaturerna. 3. Vid behandlingen av industrierna bör huvudvikten fästas vid de för vårt land särskilt betydelsefulla kemiska industrierna, varvid även ekonomiska spörsmål böra beaktas i tillbörlig grad. 4. Vid studiet av kurslitteratur böra eleverna efter egen önskan i samråd med läraren kunna förlägga tyngdpunkten i studierna till viss del av ämnesområdet. 5. Film, bildband e t c böra användas som komplettering till och så långt möjligt som ersättning för lärarens muntliga beskrivningar av apparater och industriella anläggningar i syfte bland annat att nedbringa tiden för den rent beskrivande undervisningen. B 43. Kemiska

laborationer

De kemiska laborationerna avse att låta eleverna genom egna försök och iakttagelser fördjupa sina kunskaper i oorganisk, organisk och fysikalisk kemi och att sätta dem in i de viktigaste metoderna för undersökning och bedömning av värdet hos den kemiska industrins råmaterial och produkter samt för utövandet av kontroll över fabrikationen och ge dem kännedom om metodiken vid syntetiskt arbete på de oorganiska och organiska områdena. Särskild vikt bör läggas vid fysikalisk-kemiska övningar. Kurs förde In ing Klass I K Oorganiska synteser, kvalitativ kemisk analys, organiska synteser.

267 Klass II K Kvantitativ kemisk analys med tekniska tillämpningar. Fysikaliskkemiska och elektrokemiska laborationer. Organisk reaktionslära. Anvisningar 1. övningarna i oorganisk syntes böra omfatta endast ett fåtal exempel och huvudsakligen ordnas så, att eleverna få övning i att utföra vanliga förekommande operationer vid framställning och rening av kemiska produkter genom lösning, omkristallisation, fällning, filtrering m. m. och så att de samtidigt få lära sig att på ett mönstergillt sätt sammanfoga härför erforderliga apparater. 2. övningarna i kvalitativ analys böra omfatta endast analyser på våta vägen. 3. De organiska synteserna väljas inom både den alifatiska och den aromatiska serien. De framställda preparatens renhet bestämmes genom mätning av olika fysikaliska konstanter såsom täthet, kokpunkt, smältpunkt, brytningsindex. 4. övningarna i kvantitativ kemisk analys skola i främsta rummet avse att bibringa eleverna förmåga att regelrätt och noggrant tillämpa de vanligen använda metoderna vid gravimetriska analyser, titreringar, elektroanalyser, kolorimetriska analyser, gasanalyser, elementaranalyser o. s. v. 5. De tekniska analyserna böra omfatta de vanligaste råvarorna och färdigprodukterna inom svensk kemisk industri, men böra även väljas med tanke på de närliggande industriernas arbetsområden. 6. övningar i fysikalisk kemi böra omfatta försök från de områden, som behandlats i ämnet fysikalisk kemi såsom kalorimetriska, kinetiska och elektrokemiska laborationer. 7. Vid kvantitativ allmän analys böra lämpliga delar av den kemiska analysens teori repeteras i samband med genomgången av skilda metoder. Vid de tekniska analyserna bör överlåtas åt eleverna, sedan de blivit mera tränade, att, med hjälp av tillgänglig litteratur, själva komma med förslag till lämpliga analysmetoder. 8. När det gäller övningarna i fysikalisk kemi böra anvisningar lämnas endast i sådan utsträckning att respektive instrument och apparater ej komma till skada eller kunna skada någon. Eleverna böra för övrigt arbeta så självständigt som möjligt, men skola kunna diskutera försöket ingående. 9. Vid genomgång av övningarna i grundläggande kemisk-tekniska enhetsmetoder böra apparaternas användningsområden diskuteras. Beräkningar böra göras så snart förhållandena tillåta och i den mån det kan vara till nytta för elevernas blivande verksamhet.

KAPITEL

IX

Påbyggnadskurser A. Kursverksamheten

hittills

Redan i samband med behandlingen av frågan om lärotidens längd vid de tekniska gymnasierna framhölls, att frivilliga påbyggnadskurser, som genomgås efter någon tids praktisk verksamhet, borde giva ett bättre utbyte än en motsvarande förlängning av gymnasiekursen. Ingen behövde då heller tvingas till förlängda studier utöver de tre åren, som icke hade behov därav eller förutsättningar därför. För den minoritet av de utexaminerade från gymnasierna, som emellertid kunde förväntas komma att använda sig av påbyggnadskurserna, skulle normerade sådana med ungefär 4 månaders undervisning k u n n a giva tillfälle till fördjupade eller specialstudier av stort värde. Påbyggnadskurser av mindre längd ha i begränsad omfattning tillfälligtvis ordnats vid olika tekniska läroverk. Det kan vara lämpligt att här till en början lämna en kort redogörelse för dessa kurser. En speciell form av påbyggnadskurs är den kompletteringskurs till sjöingenjörsexamen (tidigare övermaskinistexamen), som alltsedan budgetåret 1931/32 anordnats vid tekniskt läroverk. Denna kompletteringskurs kom till stånd, sedan 1930 års navigationsskolesakkunniga föreslagit, att elever från vissa tekniska läroverk genom en särskild kompletteringskurs i bland annat maskinlära skulle ges möjlighet till den speciella utbildning beträffande i fartyg förekommande maskinerier m. m., som kräves för en kompetens motsvarande den som erhålles genom avlagd övermaskinist(sjöingenjörs-)examen vid navigations-(sjöbefäls-)skola. Anslag till ifrågavarande kurs har av riksdagen alltsedan budgetåret 1931/32 beviljats under tionde huvudtiteln. Kurserna ha under budgetåren 1931/40 varit anordnade vid tekniska läroverket i Malmö och från och med budgetåret 1940/41 vid tekniska gymnasiet i Göteborg. Ursprungligen omfattade kursen ämnena maskinlära (jämte fartygslära), författningskunskap samt hälso- och förbandslära. Numera ingår även undervisning i elektroteknik samt i skeppsbyggen. Kursledaren för de till tekniska gymnasiet i Göteborg förlagda kurserna, maskintekniska inspektören för sjöbefälsskolorna, har i en rapport 1953 angående denna kursverksamhet anfört bland annat, att de årliga anslagen

269 för anordnandet av dessa kurser varit väl använda statsmedel, även om antalet utfärdade behörighetsbrev till utexaminerade kursdeltagare varit ringa. Man borde nämligen ej förbise, att ett mångdubbelt större antal f. d. kursdeltagare under längre eller kortare tid tjänstgjort till sjöss som maskinbefäl utan att ha erhållit behörighetsbrev, och att de alltså var och en under denna sin tjänstgöring fyllt en lucka i den stora bristen på dylikt befäl. Allmänna omdömet om dem från överordnat maskinbefäl hade varit, att vederbörande mycket snabbt satte sig in i maskineriet och dess skötsel och blev en värdefull tillgång ombord. Till detta vitsord torde en allmänt omvittnad skötsamhet och pliktkänsla i ej ringa grad ha bidragit. Att läroverksingenjörer ej i större antal än som varit fallet hade genomgått de under årens lopp anordnade kurserna, torde förklaras av det stora hinder bristen på godtagbar verkstadspraktik utgjorde för dem att erhålla sjöingenjörsbrev. Att efter avlagd ingenjörsexamen praktisera som arbetare under kanske 16 månader vore ganska få lockade av, så länge ingenjörsmässig anställning i land funnes att få. De gällande bestämmelserna beträffande verkstadspraktikens fullgörande vore emellertid av alla parter ansedda såsom föråldrade och det vore därför anledning förmoda, att även sådan verkstadspraktik, som flertalet ingenjörer förvärvat, komme att godtagas, sedan en revidering av sagda bestämmelser skett. Under de gångna åren hade även ett betydande antal civilingenjörer på skeppsbyggnadslinjen genomgått kompletteringskurserna i syfte att bättre kunna fullgöra förelagda uppgifter som fartygskonstruktörer. Ehuru detta ej vore syftemålet med kurserna, torde även ett sådant ändamål få anses vara till gagn för sjöfartsnäringen. Erfarenheterna av nämnda påbyggnadskurs synas av allt att döma tala för, att kursen alltfort anordnas i huvudsak enligt nu tillämpad kursplan. Liksom hittills bör det ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning och kommerskollegium att i samråd vidtaga härvid erforderliga åtgärder. Medan kompletteringskursen till sjöingenjörsexamen avser att ge deltagarna en viss examenskompetens är detta icke fallet med de fortbildningskurser, som sedan budgetåret 1943/44 anordnats vid tekniska läroverk med särskilt anslag ur åttonde huvudtiteln. Dessa kurser avsågo ursprungligen endast kurser för utbildning av arbetsstudieingenjörer och inrättades efter förslag av Ingenjörsvetenskapsakademien och Sveriges industriförbund. Från och med budgetåret 1945/46 kunde även fortbildningskurser av annat slag anordnas. 1945 års riksdag beslöt att anslaget till kurser för utbildning av arbetsstudieingenjörer skulle sammanföras med anslagen till föredrag om arbetarskydd och hygien samt till föreläsningar i tekniska, humanistiska och sociala ämnen till ett enda anslag: Föreläs-

270 ningar och fortbildningskurser, med vars hjälp såväl föreläsningar som fortbildningskurser av olika slag skulle kunna anordnas. F r å n och med budgetåret 1945/46 har sålunda möjlighet förefunnits att anordna olika slag av fortbildningskurser. De. kurser, som anordnats med användning av detta anslag, omfatta — förutom arbetsstudiekurser — ämnesområdena värme-, ventilations- och sanitetsteknik, arbetspsykologi och arbetslagstiftning samt stadsplaneteknik. Kurserna i stadsplaneteknik ha ordnats i samarbete med byggnadsstyrelsen. Följande kurser ha hittills varit anordnade: Arbetsstudiekurser i Borås, Eskilstuna, Göteborg, Malmö, Norrköping, Stockholm och Örebro, sammanlagt 20 st.; Kurser i värme-, ventilations- och sanitetsteknik i Stockholm, 2 st.; Kurs i arbetspsykologi och arbetslagstiftning i Stockholm samt Kurser i stadsplaneteknik i Stockholm, 2 st. De flesta av arbetsstudiekurserna (8 st.) ha varit förlagda till tekniska läroverket i Göteborg. Arbetsstudiekurserna ha omfattat en tid av en månad. De ha varit mycket eftersökta, i regel övertecknade. Praktiska övningar ha ordnats vid industriföretagen på de orter, där kurserna hållits. Utredningen anser dessa kurser värdefulla såsom komplettering till en tidigare genomgången ingenjörsutbildning även om icke samtliga k u r s deltagare efter kursens slut komma att vara sysselsatta speciellt med arbetsstudier. De kunskaper, som vid kursen meddelas om arbetsstudier, ackordsättning, förhandlingsteknik, avtalsfrågor etc. äro av värde för de flesta ingenjörer, framför allt inom produktionsavdelningarna. Vi förorda sålunda, att kurser av detta slag även ordnas i fortsättningen. Kursplanerna böra lämpligen utarbetas i samråd mellan överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsledareinstitutet och vederbörande kursledning. Även kurserna i VVS-teknik, som omfattade 6 veckor, samlade flera inträdessökande än som kunde beredas plats. Kurserna planerades i samarbete med representanter för yrkesområdet och genomfördes med gott resultat. Kurserna i stadsplaneteknik voro anordnade under åren 1949 och 1950. Av 30 deltagare i den första kursen hade 16 avlagt ingenjörsexamen vid högre tekniskt läroverk och av 29 deltagare i den andra kursen voro 14 läroverksingenjörer. Ungefär hälften av deltagarna hade sålunda utbildning från annan teknisk läroanstalt än högre tekniskt läroverk. Enligt uppgift av byggnadsstyrelsen ha ungefär 60 % av deltagarna i kurserna sedermera ägnat sig åt stadsplanetekniska uppgifter och det kan anses, att de vid kursen uppställda studiemålen i huvudsak nåddes. De sistnämnda kurserna omfattade ca 290 timmar, fördelade på 8 veckor. Då kursplanen för denna relativt omfattande kurs kan vara av intresse

271 för bedömningen av möjligheterna att genom påbyggnadskurser meddela ingenjörsutbildade en kompletterande specialutbildning ha vi ansett lämpligt att medtaga nämnda kursplan som bilaga till detta betänkande (Bil. 3).

B.

Förslag

angående

inrättande diplomkurser

av normerade för

fortbildningskurser,

ingenjörer

Erfarenheterna från hittills anordnade påbyggnadskurser vid tekniska läroverk visa, att dylika kurser med fördel kunna anordnas för att tillgodose behovet av sådan speciell utbildning, som icke kan beaktas i tillräcklig grad vid undervisningen i de tekniska gymnasierna och fackskolorna. Många skäl tala för att dylika kurser böra anordnas även i fortsättningen och i större omfattning än hittills. Särskilt värdefull synes den utbildning böra vara, som kan meddelas i sådana påbyggnadskurser, på grund därav att undervisningen kan bygga på en redan förvärvad ingenjörsutbildning och på praktisk verksamhet inom det speciella område, för vilket kursen är avsedd. En dylik kurs kan lämna ett förhållandevis bättre utbyte och k a n därför också göras kortare än om undervisningen ej har en sådan grund att bygga på. Anordnandet av avancerade fortbildningskurser utgör ett värdefullt led i det samspel, som bör eftersträvas mellan studier och praktik, mellan skolan och industrin. Undervisningen i de tekniska gymnasierna är visserligen differentierad i olika facklinjer, men många fackområden äro icke företrädda av någon speciell linje. Även vid de tekniska fackskolorna äro endast vissa mera omfattande industrigrenar företrädda. En fortbildningsverksamhet med specialkurser, avsedda för ingenjörer inom områden, som icke äro representerade genom särskild linje vid tekniskt gymnasium eller genom fackskola, kan mycket väl vara motiverad även om ifrågavarande områdens behov av ingenjörsutbildad arbetskraft icke är tillräckligt för att särskilda gymnasielinjer eller fackskolor skola kunna inrättas för dem. En mera ingående specialutbildning inom områden, företrädda av egna facklinjer eller fackskolor, kan även i många fall vara av största värde. Påbyggnadskurser kunna även i sådana fall komplettera ingenjörsutbildningen. Kursverksamheten har hittills haft en obetydlig omfattning och för de kurser, som förekommit inom ett fåtal fackområden, ha för varje särskilt fall utsetts plats och tidpunkt, som ansetts lämplig. Till följd härav ha de, som varit intresserade av att få del av denna fortbildning, i allmänhet fått knapp tid på sig för att planera för sitt deltagande i påbyggnadskurs. Det synes önskvärt att söka åstadkomma en viss planmässighet för framtiden. Åtminstone inom en del fackområden kunna lämpliga kurser anordnas vid vissa läroverk med en viss regelbundenhet. Såsom framgår av

272 vad nyss anförts skulle härigenom ernås den stora fördelen, att de från de tekniska läroanstalterna utexaminerade kunde på ett tidigt stadium planera för en ändamålsenlig vidareutbildning med tanke på det verksamhetsområde, som de valt. En systematiskt ordnad fortbildningsverksamhet möjliggör även en bättre planering av kurserna i avseende å exempelvis studieplaner, utrustning, lärare, studiebesök och samarbete i övrigt med industrin etc. En dylik systematisering innebär bland annat, att kurslängd, studieprogram och timplan normeras för sådana påbyggnadskurser, som kunna anordnas med viss regelbundenhet. Även villkoren för att få tillträde till sådana kurser böra så vitt möjligt vara enhetligt angivna. En kombination av utbildningen i tekniskt gymnasium eller fackskola med senare följande fördjupad specialutbildning i påbyggnadskurs bör ge till resultat en kompetens, som måste anses särskilt värdefull för det fackområde, som påbyggnadskursen avser. Denna speciella kompetens bör därför vitsordas genom diplom över genomgången kurs, utfärdat enligt fastställda, för samtliga normerade påbyggnadskurser enhetliga bestämmelser. Då vi förutsätta, att nämnda kurser skola göras jämförelsevis omfattande och alltså bli av stort värde för ingenjörsutbildningen, vill vi föreslå, att dessa normerade kurser, för att skilja dem från sådana mindre omfattande kurser av varierande längd, som kunna komma att mera sporadiskt anordnas, ges en särskild gemensam karaktäristisk beteckning. Utredningen har härvid stannat för benämningen diplomkurs för ingenjörer såsom lämpligast enligt utredningens mening. Vi vill särskilt framhålla det reella värdet av att här ifrågavarande kurser kunna genom en auktoriserad benämning skiljas från påbyggnadskurser av annat slag. De resultat, som kunna uppnås i diplomkursen, äro givetvis i hög grad beroende på den tid, som kan disponeras för undervisningen. Av flera skäl synes det tillrådligt, att till dess några erfarenheter av denna verksamhet föreligga, iakttaga en viss försiktighet, då det gäller att bestämma kursernas längd. Ur utbildningssynpunkt och även med hänsyn till de anordningar, som behöva vidtagas i avseende på t. ex. lärarkrafter och undervisningslokaler, vore en kurslängd av ett läsår att föredraga framför en kortare. Andra skäl, bland annat svårigheten att redan från början av denna verksamhet kunna rekrytera så pass långa och för deltagarna ekonomiskt betungande kurser, tala avgjort för att åtminstone till en början kurstiden begränsas till närmast mindre enhet av läsåret, d. v. s. en termin. Då kurserna böra vara av samma längd antingen de ordnas under höstterminen eller vårterminen föreslås att längden bestämmes till omkring 4 månader. Skulle det senare visa sig, vilket ingalunda är osannolikt, att längre diplomkurser skulle i vissa fall behöva ordnas för att kurserna skola kunna tillgodose avsett ändamål och att tillräcklig anslutning kan påräknas även vid en sådan förlängning, torde överstyrelsen för yrkes-

273 utbildning böra utverka Kungl. Maj :ts medgivande att utsträcka kursen till två terminer. Av företrädare för industrin i Norrland har framhållits, att kurserna kunna bli av stor betydelse för nämnda industri, då norrländsk ungdom med teknisk utbildning genom desamma erbjudes möjlighet att vid läroverk i Norrland förvärva sådan ytterligare speciell fackkunskap, som kräves för Noniandsindustrins ingenjörer i ledande ställning. För närvarande torde industrin i många fall ha svårt att tillgodose behovet av sådana ingenjörer, då det ofta möter särskilda svårigheter att till företag, belägna långt norr ut, förvärva ingenjörer med lämplig praktik och tillräckligt omfattande utbildning, t. ex. vid teknisk högskola. Speciellt i Norrland torde av denna anledning även en förlängning av påbyggnadskursen kunna bliva aktuell. Diplomkurs bör i princip bygga på de kunskaper, som fordras för avläggande av ingenjörsexamen vid högre tekniskt läroverk, samt viss tids praktisk verksamhet efter ingenjörsexamen inom det fackområde, för vilket kursen är avsedd. Denna tid bör ej fastställas längre än vad som kan anses oundgängligen nödvändigt, då större personliga hinder att avbryta en anställning för att genomgå diplomkurs eljest kunna uppkomma. För att emellertid praktiken efter ingenjörsexamen skall bli av betydelse för specialstudierna, torde den åtminstone böra omfatta ett halvt år. Denna minimitid bör föreskrivas, oberoende av längden av praktiken före ingenjörsexamen. Vid bedömandet av minimilängden av den obligatoriska praktiktiden efter avlagd examen bör beaktas, att i de fall, då diplomkurs av visst slag icke årligen anordnas, komma en del av dem, som ämna genomgå dylik kurs, att nödgas vänta något år på första tillfälle att söka inträde. I samtliga sådana fall få vederbörande sålunda tid till åtskilligt längre praktisk förberedelse än vad som är föreskrivet såsom minimum. Säkerligen komma även många att föredraga att arbeta som ingenjörer något eller några år, innan de fortsätta studierna i diplomkurs, även om endast 6 månaders praktik är obligatorisk. I fråga om de kunskapsfordringar, som böra uppställas såsom villkor för tillträde till diplomkurs, böra dessa i princip vara desamma som fordringarna for godkänt betyg i fackskolans ingenjörsexamen inom respektive fack. Betyg i gymnasiets ingenjörsexamen på motsvarande linje bör även godtagas. Vid antagning av deltagare i de fortbildningskurser vid högre tekniskt läroverk, som hittills anordnats, har överstyrelsen för yrkesutbildning tilllämpat bestämmelserna om inträdesfordringarna så, att även andra sökande än läroverksingenjörer beretts tillträde, därest de företett avgångsbetyg från annan teknisk läroanstalt samt betyg över långvarig och väl vitsordad praktisk verksamhet. Ehuru det, vad diplomkurserna beträffar, är fråga om kurser av mera krävande art, där studieresultatet betygsättes, synes även tillträde till dem böra vara öppet för personer med annan tek18— 504565

274 nisk utbildning än högre tekniskt läroverk, förutsatt att de besitta jämförliga kunskaper. För sökande, som icke avlagt ingenjörsexamen vid högre tekniskt läroverk, torde böra uppställas fordringar på kunskaper, motsvarande godkänt betyg i fackskolans ingenjörsexamen inom facket i fråga i ämnena svenska, engelska eller tyska, matematik, fysik med allmän elektricitetslära och mekanik samt kemi, i vilka ämnen vederbörande sökande skall ha att undergå inträdesprövning. Därjämte skall sökande med betyg kunna styrka, att han i övriga ämnen, som förekomma i fackskolans kurs, äger sädana kunskaper och färdigheter, att han anses kunna till fullo tillgodogöra sig undervisningen vid diplomkursen. Givetvis gäller även för nyssnämnda sökande fordran på viss praktik. Med hänsyn till att jämförelse gjorts med teknisk fackskola i fråga om kunskapsfordringar för tillträde till kursen i stället för att uppställa krav, svarande mot gymnasiernas i vissa ämnen större kurser, bör även beträffande praktikfordringar ställas samma krav som på fackskoleingenjör, som söker inträde i diplomkurs för ingenjörer. Det bör följaktligen gälla, att annan sökande än läroverksingenjör skall med arbetsbetyg kunna styrka sig äga lägst 2,5 års praktik av den art, att den kan anses vara en värdefull komplettering till de tekniska studierna inom facket. I nämnda praktik skall ingå minst 6 månaders praktisk verksamhet efter avgången från respektive tekniska läroanstalt. Genom att göra diplomkurserna för ingenjörer tillgängliga för kvalificerade sökande, oavsett vilken studiegång som tidigare följts i det enskilda fallet, synes en möjlighet erbjuda sig att kunna skapa större rättvisa åt den individuella förmågan, där den visar sig, på samma gång som ojämnheter i den tekniska utbildningen överbryggas, utan att en icke önskvärd likriktning av denna behöver tillgripas. Vid den praktiska tillämpningen av de regler för antagning av k u r s deltagare, som ovan skisserats, blir det i många fall fråga om en värdesättning och bedömning av vederbörandes tidigare utbildning, som det säkerligen blir mycket svårt att verkställa på sådant sätt, att alltid full rättvisa sker. De för andra sökande än läroverksingenjörer obligatoriska inträdesprövningarna omfatta endast vissa grundläggande och allmänna ämnen. Beträffande kunskaperna i övrigt måste en bedömning ske på grundval av företedda betyg och intyg. Det kommer ofta att gälla j ä m förelser mellan skilda kurser, som kunna förete stora olikheter. I den mån vederbörande bedömare kan stödja sig på jämförande erfarenheter, t. ex. från industrin, beträffande de utbildningsresultat, som kunna uppnås den ena eller andra vägen, öka förutsättningarna för en rättvisande värdering. I alla händelser torde det bli nödvändigt — för att ernå största möjliga enhetlighet i bedömningen — att inträdessökandes kompetens, då det gäller andra än läroverksingenjörer inom respektive fack, bedömes centralt utom

275 i fråga om de ämnen, i vilka obligatoriskt inträdesprov skall avläggas. En sådan central bedömning kan verkställas antingen, som nu är fallet beträffande påbyggnadskurserna, av överstyrelsen för yrkesutbildning, eller också av en särskild nämnd, gemensam för samtliga diplomkurser. Med hänsyn till önskvärdheten att direkt i nämnden få olika intressen företrädda vilja vi förorda det senare alternativet. Nämnden torde lämpligen k u n n a benämnas »Diplomkursnämnden». De parter, som genom nämnden böra få inflytande på bedömningen av de sökandes behörighet att deltaga i diplomkurs, äro närmast industrin och tekniska verk, vilkas behov av lämpligt utbildade ingenjörer det här gäller att beakta, samt ingenjörsorganisationerna för de grupper av på olika sätt utbildade tekniker, som ha intresse av att få tillträde till kurserna. Antalet representanter bör ej bli alltför stort för att nämnden skall k u n n a så snabbt som möjligt arbeta sig in i uppkommande problem av principiell natur och uppnå en viss stabilitet i bedömningen. Företagarnas (inklusive de tekniska verkens) representanter torde böra begränsas till två, vilka förslagsvis lämpligen böra utses av Sveriges industriförbund. Med hänsyn till byggnadsfackens särskilda tekniska problem synes en av nämnda representanter böra företräda byggnadsfacket. De direkt berörda ingenjörsorganisationernas intressen torde kunna företrädas delvis av Tekniska läroverkens ingenjörsförbund och delvis av Svenska fackingenjörers riksförbund, tidigare benämnt Svenska institutsingenjörers riksförbund. Vardera av dessa böra utse två representanter. De två från Tekniska läroverkens ingenjörsförbund böra representera dels gymnasie- dels fackskoleingenjörerna. De från Svenska fackingenjörers riksförbund böra företräda dels från de privata instituten utexaminerade dels dem som genomgått kommunal teknisk skola. Svenska teknologföreningen, som har en särskild avdelning för teknisk undervisning, synes även böra utse en ledamot av nämnden. Enär kurserna skola anordnas vid de högre tekniska läroverken böra dessa ha en representant, vilken lämpligen bör utses av överstyrelsen för yrkesutbildning. Ordförande i nämnden bör utses av Kungl. Maj:t. Nämnden skulle på så sätt komma att bestå av nio ledamöter, varav en tillika är ordförande. Personliga suppleanter böra utses på samma sätt som ordinarie ledamöter. Nämnden utser inom sig vice ordförande. Sekreterare- och biträdeshjälp synes lämpligen böra tillhandahållas av överstyrelsen för yrkesutbildning i mån av behov. Medel för nämnden torde kunna uppföras å överstyrelsens stat. Då omfattningen av nämndens arbete, som blir beroende på det antal diplomkurser, som kan behöva inrättas, icke utan någon tids erfarenhet kan bedömas, böra nämndens ledamöter erhålla ersättning enligt kommittékungörelsen jämte ett årligt arvode. För ordföranden bör arvodet tills vidare bestämmas till 1 000 kronor och för annan ledamot till 500 kronor. Mandattiden torde lämpligen böra omfatta 4' år.

276 En justering av dessa ersättningsbelopp kan bli erforderlig, sedan verksamheten hunnit få större omfattning. Nämnden bör även äga att, i den mån anvisade medel göra det möjligt, vid behov genom besök vid diplomkurs taga närmare kännedom om inträdesprovens beskaffenhet, tillämpade normer vid granskning och betygsättning samt förhållanden i övrigt i samband med inträdesprövningarna. Genom den närmare kontakt med kursernas ledning, som nämnden härigenom kan skapa, blir det lättare att åstadkomma samstämmighet angående de principiella riktlinjerna för en lämplig rekrytering av kurserna. Det är naturligt, att vid sådana besök vissa förhållanden kunna ge anledning till diskussion med kursledning och lärare. Oftast torde väl enighet kunna nås, sedan frågan blivit allsidigt belyst. Skulle emellertid nämnden finna kvarstående anledning till erinran, bör den kunna t. ex. genom sin ordförande, eller skriftligt, fästa överstyrelsens för yrkesutbildning uppmärksamhet på ämnet och eventuellt föreslå åtgärd från överstyrelsens sida. Prövningsnämndens huvudsakliga uppgift skulle emellertid bli en diskretionär individuell bedömning av sådana inträdessökandes kompetens, som ej avlagt ingenjörsexamen vid teknisk fackskola eller gymnasium inom det fackområde, som kursen avser. Bedömningen omfattar sålunda alla sådana fall, där vederbörandes formella kompetens icke utan vidare kan anses helt klarlagd genom de föreskrivna bestämmelserna rörande kompetensfordringar för inträde. Det förutsattes såsom ovan nämnts, att andra än läroverksingenjörer skola undergå obligatoriska inträdesprov i svenska, engelska eller tyska, matematik, fysik med elektricitetslära och mekanik samt kemi. Det kan emellertid även finnas sådana fall, då sökande till kurs uppenbarligen fyller kraven på förkunskaper i något eller några av nämnda ämnen. Det bör då finnas möjlighet att befria vederbörande från skyldigheten att undergå prov i sådant ämne. Inträdessökande, som nämnden vid sin granskning funnit behörig att — efter undergångna, godkända inträdesprov — intagas i diplomkurs, må därför, om nämnden finner skäl därtill, även kunna meddelas dispens från inträdesprov i ett eller flera av prövningsämnena. Å andra sidan bör nämnden, där den så finner oundgängligen nödvändigt för att kunna verkställa sin kompetensprövning, äga att i enskilda fall föreskriva särskilt prov i sådant för fackstudierna i diplomkursen grundläggande ämne eller del av ämne, som icke täckes av föreskrifterna om de obligatoriska provämnena. Utredningens förslag beträffande normerade fortbildningskurser har framkommit delvis på grund av överväganden i samband med frågan om undervisningstidens längd vid de tekniska gymnasierna. Inrättandet av diplomkurser gör det möjligt och lämpligt att bibehålla den nuvarande treåriga lärokursen. På samma sätt blir det icke heller fråga om någon

277 utökning av studietiden vid de tekniska fackskolorna. I förhållande till de tekniska läroverken äro diplomkurserna sålunda att betrakta som ett led, ehuru frivilligt, i den planenliga utbildning, som ställes i utsikt för den studerande, redan då han tas in i det tekniska läroverket. För att det ursprungliga syftemålet med diplomkurserna skall nås bör den möjlighet till fortbildning, som dessa äro avsedda att erbjuda, följaktligen stå öppen för den, som efter genomgång av den treåriga, respektive tvååriga kursen vid tekniskt läroverk vill och förmår fortsätta studierna. I den mån platser finnas tillgängliga, böra emellertid, som redan anförts, även andra sökande, som prövas fylla kraven för inträde, kunna intagas. Det ligger givetvis även i det allmännas intresse att kompetenta sökande till dessa kurser icke skola behöva avvisas på grund av platsbrist. Skulle ändock så bli fallet vid någon kurs, böra möjligheter skapas för att bereda vederbörande kompetenta sökande plats i en följande kurs. I vissa fall k a n den frågan bli aktuell, huruvida ett kunskapsbetyg från viss undervisning eller särskild prövning bör gälla som merit för inträde i diplomkurs endast under viss begränsad tid från den dag betyget utfärdades. Därest en begränsning skall införas i detta fall, får giltighetstiden ej tillmätas för knappt. Det är ju önskvärt, att den som deltager i en diplomkurs, har en längre praktiktid att bygga pä än den föreskrivna minimitiden. Även om ett betyg är gammalt, kan det tänkas att vederbörande sökande genom sin tekniska verksamhet eller på annat sätt har väl underhållit sina kunskaper i åtminstone de för hans yrkesutövning mest aktuella ämnena. Med hänsyn härtill och till svårigheten även av andra orsaker att generellt fixera en bestämd tidsgräns för betygs meritvärde, vill utredningen föreslå, att diplomkursnämnden får bedöma och avgöra sådana fall, då tveksamhet förefinnes, huruvida det är lämpligt att godtaga ett mångårigt betyg eller om särskilt prov skall föreskrivas. För enkelhets skull kunna lämpligen alla betyg, mer än ett visst antal år gamla, underställas nämndens prövning. Sistnämnda åldersgräns torde böra bestämmas av nämnden.

C. Diplomkursernas

organisation

I samband med sin budgetframställning torde överstyrelsen för yrkesutbildning böra avgiva förslag beträffande anslag för anordnandet av erforderligt antal diplomkurser för ingenjörer under budgetåret. Antalet torde böra bestämmas genom beslut av Kungl. Maj :t. Det synes däremot lämpligt att överstyrelsen för yrkesutbildning må avgöra efter vederbörligt samråd med berörda industriorganisationer, tekniska verk och myndigheter m. fl. vilka slag av kurser, som skola anordnas, samt fastställa kursplaner.

278 Diplomkurserna inordnas organisatoriskt i det statliga tekniska läroverkssystemet. En diplomkurs bör betraktas som en del av det högre tekniska läroverk, där den är ordnad. I den mån ej särskilda bestämmelser eller föreskrifter äro meddelade böra således för läroverket tillgängliga resurser i fråga om lokaler med utrustning, undervisningsmateriel, penningmedel, lärare och övrig personal kunna disponeras även för diplomkurs. Beträffande inträdes- och terminsavgifter bör gälla, vad som i detta avseende gäller för läroverket i övrigt. Likaså böra eleverna i diplomkurserna åtnjuta samma förmåner i fråga om studiehjälp som komma eleverna i teknisk fackskola till del. Anordnandet av en eller flera kurser vid ett läroverk kommer självfallet att kräva ett avsevärt merarbete av läroverkets rektor. Själva förberedelsearbetet såsom anskaffning av lärare bland annat för den avancerade fackundervisningen, upprättande av arbetsordningar, intagning av kursdeltagare, planerandet och genomförandet av de obligatoriska inträdesprövningarna m. m. kominer att bli särskilt krävande, men även övervakningen och ledningen av kursen under hela dess förlopp, besvarandet av alla förfrågningar, skriftväxling och betygskrivning etc. komma att innebära ett extraarbete. Även i avseende å rektors befattning med den övriga, ordinarie undervisningen vid läroverket kommer anordnandet av en diplomkurs att föranleda ökat arbete på olika sätt, till följd av omdisposition av lärarkrafterna, lärosalar, laboratorier, schemaändringar m. m. Särskild ersättning bör därför utgå till rektor vid läroverk, där diplomkurs ordnas, vilken ersättning bör vara till sin storlek beroende av antalet kurser under budgetåret. I vissa fall, där rektors arbetsbörda skulle ökas i alltför hög grad, kan det dessutom bli erforderligt att uppdraga åt någon av skolans lärare eller annan person att mot visst arvode biträda rektor vid organiserandet och ledningen av diplomkurs. Såsom lärare i diplomkurs kunna i vissa fall läroverkets fasta lärarkrafter anlitas. Bland annat i de speciella fackämnena torde det emellertid ofta bliva nödvändigt att anlita andra specialister. Undervisningen i diplomkurs skall givetvis ligga på ett högt plan och kommer att ställa ännu större krav än normalt på lärarens kompetens och på omsorgsfull och omfattande förberedelse från hans sida. En lärare bör i sådant fall rimligtvis ej kunna åläggas samma undervisningsskyldighet i diplomkurs som eljest. Den undervisningsskyldighet, som åvilar lärare i högre tekniskt läroverk, bör sålunda reduceras, om den fullgöres till någon del i diplomkurs. För enkelhets skull torde det böra uppställas en enhetlig regel för den reduktion av undervisningsskyldigheten som sålunda får anses rimlig. Det synes skäligt att en omräkning sker så, att en veckotimmes undervisning i diplomkurs räknas som en och en halv veckotimmes undervisning i gymnasium eller fackskola. I de fall, då speciallärare får anskaffas utifrån, måste man tänka sig

279 ett arvode, som rätt väsentligt överstiger stadgade timarvoden vid läroverken, om tillräckligt kvalificerade krafter skola kunna erhållas som lärare. Det möter givetvis mycket stora svårigheter att u t a n närmare erfarenhet av en utbildningsverksamhet av den art, som det här är fråga om, kunna från början fastställa lämpligt avvägda arvoden för olika tänkbara fall. Den enda framkomliga vägen synes vara, att överstyrelsen för yrkesutbildning får rätt att inom den för kursverksamheten i samband med anslagsberäkningen givna kostnadsramen besluta angående storleken av utgående arvoden och ersättningar till sådana speciallärare, som här avses. Det torde icke kunna undvikas att även reseersättningar i vissa fall måste tillerkännas anlitade specialister och jämväl i dylika fall synes överstyrelsen böra äga fatta beslut. Det torde i regel komma att framstå som ett önskemål, att undervisningen i specialämnena stödes av lämpliga kompendier. För utarbetandet av dessa bör särskild ersättning utgå till författaren mot överlåtande av författarrätten. Överenskommelse bör i sådana fall träffas mellan överstyrelsen för yrkesutbildning och respektive författare.

D.

Olika

slag av diplomkurser

för

ingenjörer

Diplomkurserna kunna syfta till ett fördjupat studium inom en teknisk fackskolas eller en teknisk gymnasielinjes fackområde med huvudvikt lagd på den ena eller andra delen av området. En långt gående specialisering vid denna form av avancerad utbildning kan också ifrågakomma. Bland annat böra vissa sådana specialområden, som ej äro företrädda av särskilda linjer vid de tekniska läroverken, i viss mån kunna tillgodoses genom diplomkurser. Undervisningen kan redan från början inriktas på den fackutbildning kursen avser att ge. De erforderliga förkunskaperna i allmänna och tekniska grundläggande ämnen skola i huvudsak ha inhämtats före inträde i diplomkursen. Även om antalet av dem, som efter ingenjörsutbildning önska genomgå en kompletterande diplomkurs, särskilt till en början blir mycket begränsat, bör det kunna förutsättas, att ett flertal olika slag av diplomkurser successivt komma att ordnas i den takt antalet sökande till kurserna medgiver. Inom det maskintekniska området kan man tänka sig flera olika kurser. Nära till hands ligger måhända att tänka på en fortsättning och påbyggnad på fackutbildningen i den ena eller andra av den maskintekniska fackskolans linjer, alltså en kraft- och värmeteknisk respektive en verkstadsteknisk diplomkurs. Som exempel på kurser inom samma område med längre driven specialisering av utbildningen kunna nämnas ångtekniska, motortekniska, värme-, ventilations- och sanitetstekniska samt gjuteritekniska diplomkurser. Inom byggnadsfacket skulle exempelvis k u n n a ifråga-

280 komma husbyggnadstekniska eller väg- och vattenbyggnadstekniska samt, med längre gående specialisering, kommunaltekniska diplomkurser. Som påbyggnad på ingenjörsutbildningen för den kemiska industrin kan ordnas en kemiteknisk kurs eller kurser som äro starkare specialiserade, t. ex. massa- och cellulosateknisk, pappersteknisk eller elektrokemisk diplomkurs. Den pågående snabba utvecklingen bland annat inom områdena för telegrafi, telefoni, radar, radio och television motiverar särskilda kurser för vidareutbildning i form av teletekniska diplomkurser. Krafttekniska kurser för elektrotekniker kunna säkerligen också bli av stort värde för industrin och distributionsföretag m. fl. Vidare bör det vara möjligt att i m å n av behov kunna anordna en påbyggnadsundervisning i diplomkurser för andra facklinjer, som förekomma vid de tekniska gymnasierna, exempelvis för flygteknik, skeppsbyggnadsteknik, textilteknik och färgeriteknik. Ett område, som för närvarande är beaktat vid differentieringen av de tekniska läroverkens undervisning endast i så måtto, att vid ett gymnasium (Jönköping) 12 veckotimmar under sista läsåret kunna efter de studerandes eget val ägnas åt detsamma, är det trätekniska. Därest erfarenheterna bland annat i samband med förenämnd a undervisning komma att utvisa, att träindustrin har användning för specialutbildade tekniker, som därjämte ha en god allmänteknisk utbildning, kan det övervägas att även anordna en träteknisk diplomkurs. Inom vissa tekniska verk och industriföretag har kommit till synes behov av ingenjörer med goda tekniska fackkunskaper inom såväl det elektriska som det mekaniska området. Man har därför efterlyst en kombinerad mekanisk-elektroteknisk facklinje för utbildning av dylika ingenjörer. Denna fråga bör lämpligen k u n n a lösas genom att anordna en elektroteknisk diplomkurs för ingenjörer med examen från maskinteknisk linje eller en maskinteknisk diplomkurs för elektroingenjörer. Vi förorda, att försök göres att snarast få till stånd en diplomkurs för detta ändamål. Möjligheten att realisera detta förslag synes främst beroende av huruvida tillräckligt deltagarantal kan påräknas, vilket endast torde kunna utrönas genom ett förhandsmeddelande angående planerad kurs med uppmaning att insända ansökningar. Initiativet bör ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning i samråd med bland annat industrin. Utredningen har i samband med behandlingen av frågan om en ytterligare differentiering vid de tekniska gymnasierna föreslagit, att en ny linje för produktionsteknik inrättas. Motsvarande påbyggnad skulle bli en produktionsteknisk diplomkurs. Det torde emellertid finnas behov av en sådan specialutbildning i produktionstekniska ämnen även för ingenjörer, som erhållit sin utbildning vid annan linje i tekniskt gymnasium eller i teknisk fackskola. En utbildning av ingenjörer för att omhänderha uppgifter inom företagens produktionsavdelningar bör enligt utredningens

281 mening komma till stor nytta för industrin i allmänhet. Det bör därför k u n n a ordnas diplomkurser så upplagda, att i dem kunna mottagas ingenjörer även från vissa andra facklinjer än produktionsteknisk linje. Måhända k a n det därvid bliva nödvändigt att i vissa fall föreskriva komplettering i något avseende av den avlagda ingenjörsexamen såsom villkor för inträde i diplomkursen. Möjligen kan dock i stället i själva kursen inläggas vissa alternativa kompletteringsämnen, varvid valet mellan dem blir beroende av föregående fackutbildning. Ytterligare ett område, inom vilket ett visst behov föreligger av komplettering av den utbildning, som meddelas i de högre tekniska läroverken, bör här nämnas. Ett icke ringa antal läroverksingenjörer få i sin verksamhet att göra med inköps- och försäljnings- eller förvaltningsfrågor. Många ägna sig helt åt teknisk affärsverksamhet. I deras ingenjörsutbildning ingår även en viss grundläggande företagsekonomisk undervisning. Denna är emellertid, om man bortser från den merkantil-tekniska linjen, i varje fall icke tillräcklig för den, som mera självständigt har att ta befattning med någon del av den kamerala eller kommersiella sidan av ett företags verksamhet. Möjlighet finnes då för den, som genomgått tekniskt gymnasium, att såsom ordinarie elev eller specialelev även skaffa sig den erforderliga handelsutbildningen i någon av våra handelshögskolor. Läroverksingenjörer använda sig också av denna möjlighet, och det har från exempelvis Stockholms handelshögskola framhållits, att nämnda studiegång är mycket lämplig även ur högskoleundervisningens synpunkt. Studietiden blir emellertid lång och de flesta ingenjörer, som hunnit få anställning, dra sig för den långa och kostsamma handelsutbildningen, även om denna skulle vara av stort värde för deras arbete. I detta sammanhang bör även erinras därom, att ingenjörsexamen vid teknisk fackskola icke medför kompetens för inträde vid handelshögskola. Det behov av en handelstekniskt betonad fortbildning för ingenjörer, som ovan berörts, leder till tanken på en merkantil-teknisk diplomkurs avsedd för ingenjörer, som ej ha någon specialutbildning på området. Vid de tekniska gymnasierna i Örebro och Göteborg finnes såsom tidigare nämnts en merkantil-teknisk linje. Därest en direkt påbyggnad av den undervisning, som meddelas i fackämnena å denna linje, skulle ordnas genom en merkantil-teknisk diplomkurs finge undervisningen i denna göras mera avancerad än i den ovan nämnda kursen för ingenjörer utan någon föregående merkantil specialutbildning. En fråga, som fått särskild aktualitet i samband med diskussionen om åtgärder för produktions- och exportökning, är utbildningen av försäljningsingenjörer. Det har från industrihåll framhållits, att för handhavandet av försäljningen framför allt för export av maskiner, verktyg och tekniska artiklar fordras personal, som har tillräcklig teknisk utbildning för att kunna förskaffa sig en ingående kunskap om produkten även i tek-

282 niskt avseende. Det lämpligaste anses därför vara att i sådana fall använda sig av ingenjörer, som förskaffat sig nödiga affärstekniska kunskaper. Någon speciell utbildning av sådana kvalificerade försäljare, som härmed avsetts, finnes för närvarande icke i vårt land, varken vid handelshögskolorna eller vid handelsgymnasierna. Den merkantilt tekniska undervisningen vid speciallinjerna i Örebro och Göteborg är icke speciellt inriktad på försäljningsteknik. Det torde därför även finnas behov av en försäljningsteknisk diplomkurs för ingenjörer. I samband med behandlingen av de tekniska gymnasiernas differentiering lämnades en redogörelse för den skrivelse till överstyrelsen för yrkesutbildning, som stadsfullmäktige i Kalmar avlåtit angående inrättande av ett livsmedelstekniskt gymnasium i staden. Utredningen anförde som sin uppfattning, att behovet av specialutbildning på området bäst kunde tillgodoses genom en påbyggnadskurs. Det är möjligt att tillräckligt intresse k a n påräknas för en livsmedelsteknisk diplomkurs. Emellertid kan det måhända vara lämpligt att en första kurs för specialutbildning av livsmedelskemister ordnas försöksvis som en kortare påbyggnadskurs för kemiska ingenjörer, om en närmare undersökning av frågan skulle visa, att en sådan kurs lämpligen bör begränsas till att avse vissa grenar av livsmedelsindustrin. Det behov av i kemisk apparatteknik väl utbildade ingenjörer, som tidigare berörts, bör motivera inrättande av en kemimekanisk diplomkurs, avsedd för ingenjörer, som genomgått kemiteknisk gymnasielinje eller kemiteknisk fackskola eller på annat sätt förvärvat likvärdiga kunskaper. Huvudämnet i kursen blir kemisk apparatteknik, men därtill komma åtskilliga för studiet av detta ämne nödvändiga grundläggande ämnen, såsom matematik, fysik, mekanik, värmeteknik m. fl. även om dessa delvis inhämtats genom studierna för ingenjörsexamen. Det bör vara en angelägenhet för överstyrelsen för yrkesutbildning att med anlitande av nödig expertis och i samråd med berörda parter snarast utarbeta undervisningsplaner för olika diplomkurser. En förutsättning för att kurserna skola kunna genomföras på sådant sätt, att bästa möjliga utbyte av dem erhålles och så att denna utbildningsform vinner företagens och ingenjörernas förtroende, är att de omsorgsfullt planeras och förberedas. Härför bör bland annat ett nära samråd äga rum med företrädare för vederbörande industriorganisationer och ingenjörskårer. Särskilt under de första åren torde anslutningen till dessa helt frivilliga påbyggnadskurser bli av mycket begränsad omfattning. Antalet erforderliga kurser kommer därför också att till en början bli ringa. Endast beträffande vissa slag av diplomkurser k a n man förvänta så stor tillslutning, att kurserna behöva upprepas varje år eller termin. I många fall kan det antagas att kurserna endast behöva anordnas med ett eller flera års mellanrum.

283 Innan någon erfarenhet vunnits, är det givetvis svårt att bilda sig en uppfattning om det relativa behovet av olika slag av kurser. I varje fall torde endast ett fåtal kurser böra ordnas under ett första försöksår. Det synes böra bli överstyrelsens för yrkesutbildning sak att rådgöra med representanter för industrin, de tekniska verken m. fl. angående vilka fackområden som de olika kurserna böra representera och vilka kurser, som böra ordnas under första verksamhetsåret. Förslagsvis synes att börja med kunna diskuteras en värme-, ventilations- och sanitetsteknisk, en produktionsteknisk, en teleteknisk och en väg- och vattenbyggnadsteknisk diplomkurs. Samtidigt bör givetvis även ställning tagas till kursernas förläggning. Utredningen vill föreslå, att antalet diplomkurser under första verksamhetsåret begränsas till fyra. Antalet kurser bör under de följande åren ökas, allteftersom erfarenheterna komma att visa, att behov av ökat antal förefinnes.

E . Tillfälligt

ordnade

påbyggnadskurser

I det föregående har redogjorts för olika påbyggnadskurser, som förekommit vid de tekniska läroverken, t. ex. arbetsstudiekurser, kurser i värme-, ventilations- och sanitetsteknik, i stadsplaneteknik samt i arbetspsykologi och arbetslagstiftning. Även för framtiden bör möjlighet finnas att, då behov uppkommer, kunna ordna dylika tillfälliga påbyggnadskurser av varierande längd. Anslaget till »Föreläsningar och fortbildningskurser» bör därför bibehållas. Det är lämpligt, att anslaget kan få disponeras såsom f. n. till såväl föreläsningar som kurser enligt överstyrelsens för yrkesutbildning bedömande. Behovet av dylika kortare påbyggnadskurser är säkerligen betydligt större än vad som hittills kommit till synes bl. a. genom förfrågningar angående planerade kurser och anmälningar till kurser. I många fall ha säkerligen svårigheterna att kunna frigöras från arbetsuppgifterna på arbetsplatsen under erforderlig tid verkat avhållande såväl på vederbörande ingenjör, då det gällt att ingiva anmälning till kurs, som på arbetsgivaren, då det varit fråga om att bevilja tjänstledighet. Det skulle sannolikt vara lättare att komma till rätta med dylika hinder, om kurserna ordnades såsom deltidskurser. En sådan anordning synes mycket väl genomförbar på vissa orter under förutsättning att det gäller ett utbildningsmål, som icke kräver alltför lång kurstid. Många variationer i fråga om timfördelningen på olika dagar i veckan äro tänkbara. Det synes önskvärt, att denna möjlighet beaktas vid planerandet av åtminstone kortare kurser. Därest behov av kursverksamhet av ovan antydd art skulle förefinnas inom industridistrikt, där nödigt rekryteringsunderlag kan påräknas endast

284 under förutsättning av att kurs kan ordnas såsom deltidskurs, borde hinder ej möta att förlägga kursen till lämplig central plats i distriktet även utom respektive läroverksort, därest detta är nödvändigt med hänsyn till de dagliga resorna till och från kursen och låter sig göra med hänsyn till exempelvis lokalfrågan, möjligheten att erhålla erforderliga lärarkrafter inom distriktet i fråga etc. Medverkan från industriföretagen borde kunna påräknas, om det på sådant sätt gällde att bevilja vederbörande anställda tekniker ledighet ett antal timmar i veckan för att bereda dem tillfälle att deltaga i påbyggnadskurs, som i samråd med företagen inom området anordnats med tanke på vidareutbildning av deras anställda. Med hänsyn till att vissa merkostnader kunna uppkomma i sådana fall, då kurs är ordnad i regi av tekniskt läroverk på plats utom läroverksorten, bör Kungl. Maj :ts särskilda medgivande att anordna dylik kurs utverkas i varje förekommande fall. Påbyggnadskurserna ha hittills närmast varit avsedda för dem, som avlagt ingenjörsexamen vid högre tekniskt läroverk. I mån av utrymme har emellertid överstyrelsen även antagit andra välmeriterade sökande till kurserna. Enligt utredningens mening bör tillträde till kurser av detta slag även i fortsättningen vara öppet för kursdeltagare, som bedömas äga förutsättningar att tillgodogöra sig kursernas undervisning, även om de icke skulle vara utexaminerade från tekniskt gymnasium eller teknisk fackskola. Då det gäller att bedöma sådana sökandes kvalifikationer bör även väl vitsordad teknisk verksamhet tillmätas stort värde. För att en praktiskt verksam tekniker skall kunna deltaga i en fortbildningskurs kräves alltid viss förberedelsetid bland annat för att kunna ordna personliga angelägenheter på lämpligt sätt under den tid kursen varar. Det är därför av stor vikt för kursernas rekrytering, att sökande till sådan kurs i god tid får besked huruvida han antagits eller icke. Kompetenta sökande synas därför böra antagas såsom kursdeltagare i den ordning de anmäla sig och böra då i förekommande fall kunna omedelbart meddelas, att de blivit antagna. De som efter kompetensprövning befunnits ha otillräckliga meriter för att k u n n a antagas böra ävenledes utan dröjsmål erhålla besked. Påbyggnadskurser av här avsedd art behöva ej på samma sätt som diplomkurser betraktas såsom en inom de tekniska läroverkens organisationsram inordnad kursform. Kurserna böra som hittills helt behandlas som tillfälliga extra arrangemang. Kursledare och lärare böra sålunda särskilt förordnas för varje kurs av överstyrelsen för yrkesutbildning. Även budgeten för kurser av detta slag bör fastställas av överstyrelsen, som även, inom ramen för anvisade medel, bör äga att besluta om kursernas art och omfattning, undervisningsplaner m. m. Kursavgifter böra liksom f. n. fastställas av överstyrelsen, som även efter ansökan bör kunna medgiva befrielse från eller nedsättning av kursavgift.

KAPITEL X

Stadgebestämmelser för högre tekniska läroverk m. m. 1. Stadgan för de högre tekniska läroverken Den nu gällande stadgan för de högre tekniska läroverken (SFS 1919: 365 med ändringar 1921:583, 1926:482, 1927:61, 1932:314, 1933:631, 1938:47, 1939:398, 1940:344, 1941:229, 1944:671, 1945:550, 1948:604, 1949:417, 1950:99, 1951:59) kompletteras i vissa avseenden genom särskilda författningar såsom kungörelsen angående inträdesfordringar samt de huvudsakliga grunderna för undervisningen vid tekniska fackskolor och tekniska gymnasier (SFS 1928: 137), kungörelsen med föreskrifter rörande inträdesfordringarnas tillämpning vid tekniska gymnasierna i Örebro, Malmö och Härnösand (SFS 1930: 67), kungörelsen angående särskilda bestämmelser för tekniska fackskolan för maskinindustri i Eskilstuna och maskintekniska fackskolan vid högre tekniska läroverket i Örebro (SFS 1947:351; genom Kungl. brev den 5 juni 1953 skall denna kungörelse från och med den 1 juli 1953 äga tillämpning jämväl å maskintekniska fackskolan vid högre tekniska läroverket i Göteborg) samt instruktion angående avgångsexamen vid tekniskt gymnasium (SFS 1921: 602). Vidare finnas särskilda genom Kungl. brev utfärdade bestämmelser angående tekniska läroverket i Stockholm. Vid den översyn av de gällande bestämmelserna, som vi företagit, har det framstått som önskvärt att flertalet bestämmelser, som böra vara utfärdade UV Kungl. Maj :t, återfinnas i stadgan för de högre tekniska läroverken och antalet kungörelser av stadgereglerande art inskränkes. De ovan nämnda kungörelserna böra således i samband med utfärdande av ny stadga upphöra att gälla. Utredningens förslag till stadga för de högre tekniska läroverken är intaget i bilaga 1 till detta betänkande. Med hänsyn till att de tekniska gymnasierna äro mer allmänt förekommande än de tekniska fackskolorna har det ansetts lämpligt, att på de ställen i stadgan, där båda organisationsformerna nämnas, detta sker i nyssnämnda ordning. Här har således skett en omkastning mot vad som gäller i den hittillsvarande stadgan. I det nya stadgeförslaget har i stället för lärjunge använts ordet elev. I stadgans 1 § ha de förekommande organisationsformerna angivits,

286 medan i 2 § det olika ändamålet för de två skolformerna definierats i enlighet med vad som anföres i betänkandet i kapitel V och VI. I 3 § har en närmare redogörelse för begreppen heltids- respektive deltidsundervisning införts. De givna definitionerna ansluta sig nära till motsvarande definitioner i det av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga givna förslaget i detta hänseende. Det har ansetts lämpligt att i stadgan omnämna, att påbyggnadskurser kunna förekomma vid de högre tekniska läroverken (4 §). De särskilda bestämmelser, som bliva erforderliga för dessa kurser, synas dock icke böra införas i stadgan. I 5 § redogöres för differentieringsmöjligheterna vid tekniskt gymnasium respektive teknisk fackskola. I den förut omnämnda kungörelsen SFS 1928: 137 återfanns en uppräkning av de ämnen undervisningen vid teknisk fackskola skall omfatta. Det synes icke lämpligt att på detta sätt binda undervisningen vid vissa i författning uppräknade ämnen. Det bör ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att i samband med utfärdande av timplaner fastställa dessa ämnen såväl vad beträffar de olika tekniska fackskolorna som de olika tekniska gymnasielinjerna. I 6 § har införts en bestämmelse härom. I övrigt må beträffande avsnittet om arbetets allmänna anordning, avdelningen om undervisningsplan och arbetsordning knappast några kommentarer behöva göras. Vissa omdispositioner och omformuleringar ha vidtagits. I 10 § har det ansetts lämpligt intaga en bestämmelse om föreläsningar av olika slag. De i SFS 1928: 137, 5 § omnämnda föreläsningarna i arbetarskydd och fabrikshygien m. m. ha här sammanförts med övriga föreläsningar. Särskilda föreläsningar i arbetsledning synas ej behövliga med hänsyn till införandet av ämnet arbetspsykologi på samtliga gymnasielinjer och fackskolor. Någon bestämmelse angående undervisning i sång och musik, som återfanns i tidigare stadga, synes ej behövlig. Den i 12 § angivna tidpunkten för avgivande av förslag till nästkommande terminers början och slut har tidigarelagts en månad, då det visat sig önskvärt att fastställelsen sker tidigare än som hittills varit fallet. I fråga om annan förläggning av ledighet vid påsk eller pingst än till de i stadgan angivna dagarna i anslutning till respektive helg, ha orden »i något särskilt fall», som återfanns i gamla stadgan, uteslutits i förslaget. Vidare har jullovet angivits skola omfatta — i stället för omkring två veckor — omkring tre veckor i enlighet med vad som numera vanligen är fallet. Vidare har i 13 § antalet övriga ledighetsdagar föreslagits öka från maximum sex till maximum sju. Härigenom kunna lättare givas två ledighetsperioder, den ena lämpligen under höstterminen och den andra i form av ett vårvinterlov. Det bör beaktas, att en stor del av eleverna vid de tekniska läroverken ej äro bosatta på skolorten, och att

287 en del av varje lov därför måste tagas i anspråk för resor till och från hemmet. Därtill må framhållas att eleverna vid de tekniska läroverken icke få någon avkoppling genom särskild ledighet för friluftsverksamhet. För att bereda lärarna vid de högre tekniska läroverken möjlighet att deltaga i s. k. pedagogdagar har i 13 § 3 mom. bestämmelse angående inställande av undervisningen för detta ändamål införts. I 16 § 2 mom. har antalet undervisningstimmar per vecka angivits till lägst 32 och högst 40 vid heltidsundervisning och till lägst 12 och högst 18 vid deltidsundervisning. Vissa variationsmöjligheter böra förefinnas, varvid det bör ankomma på överstyrelsen att i samband med utfärdande av timplaner fastställa det för en viss klass gällande antalet undervisningstimmar per vecka. I 4 mom. har ordet frukostrast fått ersätta ordet frukostlov. Vidare har det ansetts lämpligt att därest frukostrasten inträffar först efter fyra timmars undervisning rasten mellan andra och tredje timmen utökas till femton minuter med möjlighet för rektor att besluta om annan fördelning av undervisningstimmar och raster. Vid den offentliga årsavslutningen skall enligt nu gällande bestämmelser anställas förhör och uppvisning i den ordning och i den utsträckning, som rektor bestämmer. Det synes utredningen lämpligt att borttaga bestämmelserna angående »förhör», medan en utställning av elevarbeten alltfort anses böra anordnas. I samband härmed bör tillfälle givas åt föräldrar och andra intresserade att bese laboratorier och samlingar. Bestämmelse härom har införts i 18 §. Ett kungörande av flyttningar och understöd synes ej heller behövligt i samband med årsavslutningen, varför bestämmelsen härom slopats. I enlighet med vad utredningen föreslagit i kapitel V har i § 21 bestämmelsen om lägsta ålder för inträde i tekniskt gymnasium ändrats. Vissa mindre ändringar med avseende på fordran på insikter och färdigheter ha vidtagits. Sålunda har provet i rättskrivning slopats. Uppsatsprovet synes vara tillräckligt. I ämnet matematik har tillagts »det viktigaste av likformig avbildning», vilket område ingår i realskolans kurs och bör vara eleverna bekant vid inträdet. I 21 § , 3 mom. återfinnes bestämmelse om möjlighet att vinna inträde även vid vissa brister i fråga om kunskaper i främmande språk. I samma moment återfinnes den möjlighet rektor har att i sådant fall befria elev från deltagande i undervisningen i ett av språken (jfr SFS 1928: 137 2 § 11 mom. och 4 §, samt särskilda bestämmelser beträffande upprättande av tekniskt läroverk i Stockholm, Kungl. brev den 22 oktober 1943). I fråga om inträdesfordringarna vid teknisk fackskola, vilka återfinnas i 22 §, har i mom. 1 a) införts ändring beträffande lägsta ålder för inträde i fackskola samt i mom. 1 c) beträffande svenska uppställts samma krav som för inträde i tekniskt gymnasium i enlighet med vad som föreskrivits i SFS 1928: 137. I matematikfordringarna ingår även här

288 enligt utredningens förslag »det viktigaste av likformig avbildning» fot samtliga fackskolor. För maskinteknisk och elektroteknisk fackskola gällei tillägget »algebra till den omfattning som fordras för lösandet av andra gradens ekvationer med en eller flera obekanta, samt likformighetslära och planimetri med tillämpningar». Motsvarande tilläggsbestämmelse återfinnes i SFS 1928: 137. I såväl 21 som 22 §§ ha införts nya moment med hänvisning till särskilda inträdesfordringar för den som erhållit avgångsbetyg från enhetsskolans nionde klass. Det har synts önskvärt att i stadgan införes begreppet extra elev (§ 24). Till denna kategori böra exempelvis utländska medborgare i vissa fall kunna hänföras bland annat då brister i kunskaper i svenska språket förhindra antagning såsom ordinarie elev. Definitionen av »specialelev» har i stadgeförslaget gjorts något enklare än i nuvarande stadgas 20 §. Den nya formuleringen av 27 § (nuvarande stadgan § 23) ansluter sig till motsvarande bestämmelse i stadgan för de allmänna läroverken. I stadgans 28 § 1 mom. har införts en ny bestämmelse om att i fråga om ämne, som avslutas under höstterminen, vitsord skall avgivas vid höstterminens slut. Vederbörande lärare har sålunda att vid höstterminens slut omedelbart inskriva det givna vitsordet i betygskatalog. Det har även synts önskvärt att i stadgan införa bestämmelse om att elev vid höstterminens slut icke endast skall erhålla meddelande om vitsord i ordning och uppförande utan jämväl uppgift om de läroämnen, vari han icke på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen (»varning»). Denna bestämmelse återfinnes i 3 mom. I fråga om flyttning till högre klass har hittills gällt, att elev vid läsårets slut kunnat erhålla flyttning dels om han erhållit minst betyget godkänd i samtliga obligatoriska undervisningsämnen, dels — om läroverkskollegiet finner skäl därtill föreligga — om han erhållit lägre betyg än godkänd i läroämne, som i undervisningsplanen icke är angivet såsom huvudämne, såvida han erhållit högre betyg än godkänd i något av huvudämnena. Utredningen har funnit lämpligt slopa indelningen av läroämnena i huvudämnen och icke huvudämnen och även funnit skäl föreslå, att den som icke är godkänd i alla läroämnen vid läsårets slut icke skall erhålla flyttning utan att undergå flyttningsprövning vid följande läsårs början. Först därefter skall frågan om flyttning med underbetyg upptagas till prövning av kollegiet. Härvid skall kollegiet kunna medge flyttning även för elev, som erhållit lägre betyg än godkänd i ett av läroämnena, som kollegiet icke finner vara av väsentlig betydelse för de fortsatta studierna, såvida eleven erhållit minst betyget väl godkänd i två läroämnen eller minst betyget med beröm godkänd i ett läroämne. Den nya bestämmelsen innebär således en skärpning av kraven för flyttning till

289 högre klass. De föreslagna nya bestämmelserna återfinnas i stadgeförslagets 29 §. Frågan om elev, som icke blivit flyttad, skall äga rätt att kvarstå i klassen ännu ett år bör kunna avgöras av kollegiet ensamt. Med anledning härav har 31 § (nuvarande stadgas 27 §) erhållit ändrad lydelse. Nuvarande stadgas bestämmelse i 28 § beträffande uppförandebetyg för elev, som avgår från läroverket utan att hava avlagt ingenjörsexamen, har slopats i det nya stadgeförslagets 32 §. I det nya stadgeförslagets 33 § ha de nuvarande momenten 2 och 3 i stadgans 29 § fått byta plats, varjämte det nya 3 mom. erhållit en formulering, som bättre ansluter sig till gällande förhållanden än den äldre formuleringen. De i 34 § givna anvisningarna angående arbetet i läroverket och angående undervisningens innehåll och syfte ha omformulerats för att bättre ansluta sig till de nyare undervisningsmetoder, som behandlats i kapitel V. I 8 mom. har införts bestämmelsen angående förvaring av skriftliga arbeten och ritningar under elevernas studietid. Nuvarande bestämmelser återfinnas i stadgans 30 § 2 mom., 42 § mom. 2 samt i SFS 1921: 602 § 4 mom. 4. I fråga om bestämmelserna i stadgan angående ordning och tukt har en viss modernisering vidtagits. I 36 §, 5 mom. har införts bestämmelse om att elev, som enligt 4 mom. skilts från läroverket, förutom avskrift av kollegiets beslut må erhålla utdrag ur betygskatalog. I 40 § har den i nuvarande stadgas 36 § intagna hänvisningen om vad som är att iakttaga i fråga om byggnadsföretag eller reparation (2 mom.) ansetts kunna utgå. I 42 §, 1 mom. har den hittillsvarande bestämmelsen om att på varje elev i lärorummet bör komma en golvyta på omkring en och en halv kvadratmeter ansetts böra ändras till minst en och en halv kvadratmeter. I det avsnitt av förslaget till stadga, som behandlar avgångsexamina (§§ 46—57), ha sammanförts bestämmelser, som nu återfinnas dels i stadgan dels i den särskilda kungörelsen avseende Kungl. Maj :ts instruktion angående avgångsexamen vid tekniskt gymnasium (SFS 1921:602). Såsom inledningsvis framhållits synes det utredningen lämpligt, att alla allmänna bestämmelser angående avgångsexamina återfinnas i stadgan. Utredningen har funnit det lämpligt att i 46 § 1 mom. införa benämningarna å de båda avgångsexamina, nämligen gymnasiets ingenjörsexamen och fackskolans ingenjörsexamen. I 2 mom. fastslås endast att avgångsexamen skall omfatta förhör i lärokurser, som blivit genomgångna under sista läsåret. Den i nuvarande stadga i motsvarande moment införda bestämmelsen angående elevernas ritningar och andra arbeten synes icke behövlig med hänsyn till formuleringen av 34 §, 8 mom. I 47 §, mom. 1 har angivits, att avgångsexamen skall övervakas och 19—504565

290 ledas av examensombud, som utses av överstyrelsen. Det synes icke föreligga någon anledning att härutinnan ha olika bestämmelser beträffande gymnasiets och fackskolans ingenjörsexamen. Då numera även censorerna vid studentexamen icke längre utses av Kungl. Maj:t utan av skolöverstyrelsen, synes det lämpligast, att överstyrelsen för yrkesutbildning utser här ifrågavarande examensombud. Till samma paragraf ha förts ett andra och ett tredje moment, vilka motsvara 1 och 2 mom. av 2 § i den ovan nämnda instruktionen angående avgångsexamen (SFS 1921:602) med mindre omformuleringar. Den därefter följande 48 § motsvarar instruktionens 3 §, mom. 2. I den nya formuleringen återfinnes icke bestämmelsen, att besöket under vårterminen skall vara »av kortare varaktighet», då det är självklart, att besöket icke utsträckes över längre tid än som är nödvändigt för uppnående av ändamålet med besöket, nämligen att ge examensombuden tillfälle att taga del av undervisningen och med lärarna överlägga om frågor rörande undervisning och examen. Denna del av examensombudens arbete finner utredningen vara synnerligen värdefull, då den kan ge lärarna goda impulser. Instruktionens 4 § motsvaras av stadgeförslagets 49 §. I mom. 2 har införts den sedan flera år gällande regeln, att maximiantalet examinander i förhörsgrupp skall utgöra 16. Det vore visserligen önskvärt med ett betydligt lägre antal examinander i varje grupp, men detta skulle medföra krav på ett betydligt ökat antal examensombud. Det har visat sig att vid tillämpningen av maximiantalet 16 i stället för 15 för varje grupp av examinander antalet examensombud kunnat avsevärt begränsas. Medgivande i berört avseende har årligen lämnats av Kungl. Maj :t i samband med förordnande av examensombud vid tekniska gymnasierna. Vid fackskolorna har antalet examinander i en grupp hittills ofta varit än större. Även här synas samma bestämmelser böra råda i fråga om såväl tekniska gymnasier som tekniska fackskolor. I 3 mom. har införts en bestämmelse om insättande av ersättare vid förfall för den lärare, som eljest skulle verkställt förhör. Vidare har föreslagits, att förhörsuppgift skall lämnas till vederbörande lärare senast en timme före examens början i stället för en timme före förhörets början. Samma lärare kan nämligen ha flera förhör i olika grupper och bör då givetvis minst en timme före examen ha uppgift om samtliga områden, som förhören skola omfatta. Instruktionens 5 mom. av 4 § har i stadgeförslaget införts som en särskild paragraf (50 §). Stadgeförslagets 51 § ersätter instruktionens 5 §, 1 mom. Utredningen har dock funnit skäl slopa vitsorden i uppförande och ordning i avgångsbetygen. Sådana vitsord böra bestämmas i samma ordning som angives i 28 § och avse den termin examen avlägges men skola icke införas å

291 betyget över avlagd ingenjörsexamen utan endast införas i betygskatalog. Det nuvarande 2 mom. är obehövligt i det nya stadgeförslaget. Beträffande fordringarna för erhållande av betyg över avlagd avgångsexamen eller efter i 54 och 55 §§ nämnd omprövning har liknande ändring vidtagits som i fråga om bestämmelserna för flyttning efter flyttningsprövning. I 53 § ha sammanförts nuvarande 44 och 45 §§ med den ändring, som erfordras på grund av slopandet av vitsord i uppförande och ordning i avgångsbetyget. I 54 § 1 mom. återfinnas de stadganden, som finnas i instruktionens 6 §, samt bestämmelsen i nuvarande stadgas 42 § angående undertecknande av examensprotokollet. För den prövning, som må förekomma vid läsårets början efter examen, har införts beteckningen omprövning. 2 mom. innehåller bestämmelse om insändande av examensprotokollet till överstyrelsen. Den i nuvarande stadgas 42 § intagna bestämmelsen angående ingivande till överstyrelsen av berättelse över examen återfinnes i det nya stadgeförslagets 57 §. I fråga om i examen underkänd elevs rätt till omprövning vid början av läsåret efter examen (55 §) har utredningen funnit skäl föreslå, att sådan prövning skall avläggas före påföljande september månads utgång eller inom den längre tid, som överstyrelsen av särskilda skäl må medgiva. De skäl som härvid böra kunna åberopas synas främst vara värnpliktstjänstgöring eller sjukdom. I 2 mom. har införts bestämmelse om tid för insändande av protokoll över omprövning. Det har synts lämpligt att i en särskild paragraf ( § 5 6 ) införa bestämmelse angående rätt att kvarstå i klass vid underkännande i examen eller omprövning. I 57 § återfinnes som tidigare nämnts bestämmelse om examensombuds berättelse till överstyrelsen angående examensbesök. I 2 mom. har nuvarande instruktionens stadgande (7 §) angående sammanträde i överstyrelsen med examensombud fått en kortare formulering än den nu gällande. I nu gällande stadga äro i 47—49 §§ bestämmelser intagna angående möjlighet för den, som utexaminerats från högre tekniskt läroverk, att undergå prövning i ämne, som förekommit i den utexaminerades examen eller i annat ämne. För denna prövning föreslås benämningen fyllnadsprövning efter avlagd ingenjörsexamen, vilken benämning i stadgeförslaget införts i särskild rubrik avseende 58—60 §§. Hithörande bestämmelser överensstämma nära med de nuvarande bestämmelserna. Bestämmelsen om att prövning icke av någon må avläggas mera än en gång i samma ämne finner utredningen icke längre böra bibehållas. Utredningen finner skäligt att ersättningen till lärare, som förrättar fyllnadsprövning, höjes från 20 till 30 kronor.

292 Beträffande lärarpersonalen ha i stadgeförslagets 61 § införts formuleringar, som i tillämpliga delar nära ansluta sig till stadgans för de allmänna läroverkens formulering i detta hänseende och taga hänsyn till de nya bestämmelserna angående reglerad befordringsgång. I den följande 62 § har det befunnits lämpligt införa bestämmelser angående semester, ledighet och vikarier för rektor och övriga lärare. Förslaget innebär en viss decentralisering, varigenom dessa ärenden icke, såsom nu är fallet vid längre ledigheter utom ledighet för sjukdom eller för offentligt uppdrag, skulle behöva gå till Kungl. Maj:t. Överstyrelsen för yrkesutbildning skulle sålunda enligt förslaget utgöra högsta instans i dessa ärenden. De följande 63—66 §§ motsvara den nu gällande stadgans 60—63 §§. I 64 § har föreslagits, att överstyrelsen skall kunna delegera beslut angående löneklassplacering till läroverkens styrelser. Härvid synes i allmänhet överstyrelsen dock böra fatta beslut angående den första inplaceringen i löneklass av en nyanställd lönegradsplacerad lärare. I nu gällande stadga finnas under samma rubrik införda bestämmelser angående anställande av icke-ordinarie lärare (59 §). Det har ansetts lämpligt att behandla dessa frågor under rubriken tillsättning av tjänster (112 §). I fråga om lärares åligganden har en ändring vidtagits med avseende på lärarnas medverkan vid vården av samlingar, 67 §, 4 mom., i det att huvudansvaret överförts på institutionsföreståndarna (72 §). Rektors undervisningsskyldighet är numera 10—14 veckotimmar. I 68 §, 1 mom. har denna bestämmelse införts i stället för den hittills i stadgan föreskrivna undervisningsskyldigheten 16—20 veckotimmar. Vidare har i 2 mom. bestämmelsen om nedsättning av rektors undervisningsskyldighet under 10 timmar omformulerats för erhållande av bättre överensstämmelse med nuvarande förhållanden. I 69 § behandlas övriga lärares undervisningsskyldighet. I 2 mom. har det i nuvarande stadgans 54 §, 2 mom. förekommande tillägget om att i undervisningsskyldigheten om 20—24 timmar icke inräknas tid för rättande av skriftliga arbeten m. m. slopats och i stället införts i mom. 4. I anslutning härtill vill utredningen framhålla, att i den undervisningsskyldighet, som angivits till 20—24 veckotimmar även bör inräknas tid, som lärare finnes tillgänglig å skolan för meddelande av individuell studiehandledning. Med hänsyn till vad i kapitel V anförts angående nya undervisningsmetoder måste man räkna med att avsevärd tid måste i vissa fall åtgå för sådan individuell handledning. Man bör sålunda disponera vissa timmar för detta ändamål, till exempel två timmar per vecka, som då räknas som ingående i det veckotimantal, som ingår i en viss tjänst. Även vid beräknande av medeltjänstgöringen för ämneslärare (för närvarande 21,5 veckotimmar) skall således sådana »fasta» timmar för studiehandledning medräknas.

293 Liksom vid de allmänna läroverken böra lärarna vid de högre tekniska läroverken vid särskilt dryg arbetsbörda kunna erhålla en nedsättning av undervisningsskyldigheten under det i mom. 2 angivna minimiantalet. Det bör dock ankomma på överstyrelsen att besluta huruvida sådan nedsättning skall medgivas. Bestämmelse härom har införts i 69 §, 6 mom. Sista meningen i § 54 mom. 5 nuvarande stadga har slopats. I 71 § behandlas de åligganden, som åvila klassföreståndare. I stort sett innehåller förslaget samma bestämmelser, som nu äro gällande, ehuru det ansetts lämpligt med vissa omformuleringar och ändring av ordningsföljden. I mom. 1 e) har införts en bestämmelse, att klassföreståndare må, då särskilda omständigheter det påkalla, på rektors uppdrag besöka elev i hans bostad. I 2 mom. stadgas om åtgärd vid förfall för klassföreståndare. I 72 § har införts bestämmelser om institutionsföreståndares åligganden. I nu gällande stadga har under rubriken »Rektors åligganden» sammanförts vissa bestämmelser angående rektorsämbetet. Med hänsyn till innehållet i de paragrafer, som hänföras till denna del av stadgan, har det synts utredningen lämpligare att använda rubriken »Rektors ämbete». I 76 § har den nu gällande bestämmelsen om att rektor skall vaka över att lärarna fullgöra sina skyldigheter utvidgats till att omfatta såväl lärare som övriga befattningshavare vid läroverket. I samband härmed har nuvarande stadgas 65 §, 2 mom. erhållit ändrad formulering och införts som särskilt stycke i 1 mom. Under det nya mom. 4 har i 76 § införts bestämmelse om att rektor åligger att verkställa intagning av elever i läroverket. I 77 § har införts bestämmelse om att tjänstgöringsbetyg skall av rektor utfärdas till lärare inom fjorton dagar efter det begäran därom framställts. Någon tidsbestämmelse har icke funnits intagen i nuvarande stadga. Nuvarande stadgas 69 § ha de sakkunniga ansett kunna utgå ur stadgan. I fråga om tidpunkten för utgivande av katalog har den nuvarande bestämmelsen härom — inom en månad efter höstterminens början — ändrats till före den 1 oktober. På grund av arbetsanhopningen vid läsårets början har det synts lämpligt med den härigenom medgivna något längre tidsfristen. I fråga om antalet exemplar av årsredogörelsen, som skall avgivas till olika myndigheter har det ansetts lämpligt att överstyrelsen härom må utfärda bestämmelser med undantag för det antal exemplar, som skall överlämnas till ecklesiastikdepartementet. I nuvarande stadgas 71 § finnas bestämmelser bland annat angående rekvisition av lärarnas avlöningsmedel. Det har synts lämpligt att utvidga hithörande bestämmelser att omfatta även avlöningsmedel för andra befattningshavare ävensom övriga läroverket tillkommande anslagsmedel (stadgeförslaget § 81). I stadgeförslagets 82 § har införts bestämmelse om mottagningstid för

294 rektor. 83 § motsvarar nuvarande stadgas 72 § ehuru med ny formulering, som bättre överensstämmer med nu genom särskilt Kungl. brev den 27 mars 1954 givna bestämmelser. I 85 § har bestämmelsen om rektors och lektorers skyldighet att på kallelse infinna sig till sammanträde utvidgats att omfatta även övriga ordinarie och extra ordinarie lärare. Detta synes av betydelse särskilt i de fall, då läroämne vid ett tekniskt läroverk icke företrädes av lektor. Enligt nu gällande stadga skall bibliotekarien utses bland skolans lärare (76 §). Möjlighet bör förefinnas, att även annan person — exempelvis kanslipersonal — efter överstyrelsens medgivande må kunna utses till denna befattning. Bestämmelse härom har införts i stadgeförslagets 87 §. I 88 § återfinnas bibliotekariens åligganden. Förslaget motsvarar i stort sett de nu gällande bestämmelserna, ehuru vissa förenklingar i bestämmelserna föreslås. I fråga om ställande av borgen för boklån har det ansetts tillräckligt att i stadgan ange, att bibliotekarien åligger att »tillse, att låntagare på lämpligt sätt göres ansvarig för erhållet boklån». I fråga om referensbibliotek har den ändringen föreslagits, att referensbibliotek skall stå under vederbörande institutionsföreståndares eller annan lärares tillsyn. Det synes nämligen lämpligt att i vissa fall referensbibliotek för olika fackområden uppställas på respektive institutioner för att där finnas tillgängliga vid laborationer och elevernas självstudier etc. Utredningen anser det lämpligt, att frågor beträffande skolsköterskornas anställande, ledighet m. m. helt överföras på styrelsen, som vid tillsättningen har att samråda med skolläkaren. Det synes icke nödvändigt att överstyrelsen skall handlägga dessa ärenden (89 §). Över stadgeförslagets 91 § har som rubrik satts »Biträdespersonal». I paragrafens 1 mom. har angivits vad som avses med denna personalbeteckning, nämligen vaktmästare, teknisk biträdespersonal, kanslipersonal och övrig för läroverkets betjäning erforderlig personal. Förslaget innebär en decentralisering av sådana ärenden, som beröra vaktmästarnas och den tekniska biträdespersonalens ledighet, disciplinära förhållanden etc. Angående tillsättning av tjänster berörande den ifrågavarande personalkategorien äro förslag till bestämmelser införda i §§ 113—115 under rubriken »Tillsättning av tjänster». Tekniska läroverkens lärarförbund har i skrivelse till överstyrelsen för yrkesutbildning den 6 mars 1951 hemställt om ändrade stadgebestämmelser i fråga om lärarkollegiets sammansättning, vilken skrivelse överstyrelsen den 15 mars 1951 överlämnade till utredningen. Nuvarande stadgas § 80, 1 och 2 mom. har följande lydelse: 1. Ledamot av kollegiet är rektor och varje vid läroverket tjänstgörande ordinarie lärare ävensom vikarie för nämnda befattningshavare. 2. övriga lärare äga deltaga i kollegiets överläggningar och beslut vid de tillfällen, då frågor förekomma, som angå undervisning, ordning och tukt eller

295 utdelande av belöningar och understöd. Även då frågor förekomma, som röra läroverkets övriga angelägenheter må rektor, om han därtill finner skäl, tillkalla nämnda lärare att deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. Lärarförbundet framhöll, att detta stadgande innebär, att kollegium vid tekniskt läroverk består av rektor, lektorer och eventuellt gymnastikläraren, eftersom vikarie för ordinarie lärare numera icke synas förordnas. Extra ordinarie och extra adjunkter, vilka i regel äro klassföreståndare och i många fall undervisa i huvudämnen, äga icke deltaga i kollegiets beslut rörande ett flertal frågor, så icke heller de heltidsanställda timlärarna. Lärarförbundet fann en dylik begränsning av rösträtten icke ändamålsenlig och åberopade motsvarande bestämmelser i stadgan för de allmänna läroverken. Lärarförbundet föreslog följande formulering av ifrågavarande paragraf: 1. Ledamot av kollegiet är rektor och varje vid läroverket tjänstgörande lärare, annan icke-ordinarie lärare än extra ordinarie och extra dock endast om han bestrider tjänstgöring till den omfattning, som enligt 54 g1 åligger lektor, eller han är förordnad som vikarie. Vid avgivande av förslag till det eller de ämnen ledig ordinarie lärartjänst skall omfatta äga dock förutom rektor endast ordinarie lärare deltaga i kollegiets överläggningar och beslut. 2. Lärare, som icke är ledamot av kollegiet, äger deltaga i dess överläggningar och beslut vid behandling av frågor angående undervisning, ordning och tukt eller utdelande av belöningar och understöd. Vid behandling av läroverkets övriga angelägenheter må rektor, om han finner skäl därtill, tillkalla sådan lärare att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Utredningens förslag angående kollegiets sammansättning (92 § 1 mom.) ansluter sig nära till vad som gäller för de allmänna läroverken. Vad lärarförbundet anfört beträffande kollegiets sammansättning vid avgivande av förslag till ämnen för ledig ordinarie lärartjänst har utredningen icke funnit skäl upptaga i sitt förslag. Bestämmelsen om kollegiets beslutmässighet i ärende rörande elevs skiljande från läroverket (93 §) har föreslagits ändrad så att minst två tredjedelar av kollegiets ledamöter skola vara närvarande. I 94 § ha i 3 mom. införts bestämmelser angående förande av protokoll 'vid kollegiets sammanträden samt angående justering av protokoll. Den nuvarande stadgans 83 § har utredningen funnit obehövlig och sålunda föreslagit, att den utgår. Även i fråga om ämneskonferens har föreslagits att protokoll skall föras (95 §, 3 mom.). Till 4 mom. av samma paragraf har förts 2 mom. av nuvarande stadgas 85 §, då den nya placeringen synes lämpligare. Stadgeförslagets 96 § motsvarar i stort sett 1 mom. av nuvarande stadgas 85 § med vissa mindre omformuleringar. Nuvarande stadga.

296 97 §, 2 mom. har givits sådan formulering att rektor eller på rektors anmodan klassföreståndaren skall leda klasskonferens samt att klassföreståndaren skall föra protokoll över sådan konferens. I fråga om klasskonferensens åligganden (98 §) har gjorts tillägg angående beslut att till elev eller målsman lämna meddelande (»varning») angående elevs flit och framsteg i studier samt deras uppförande och ordning. Under rubriken »Tillsättning av tjänster» har sammanförts vad som anses böra föreskrivas i stadgan angående tillsättning av rektors- och lektorstjänst, adjunktstjänst, övningslärartjänst, icke-ordinarie lärartjänst samt tjänst avseende biträdespersonal. Bestämmelserna angående rektorstjänst återfinnas i 100—102 §§. Den förstnämnda paragrafen motsvarar nuvarande stadgas 89 §. I 3 mom. har ansetts lämpligt att göra ett tillägg utöver de nuvarande bestämmelserna avseende pedagogisk erfarenhet. Det måste nämligen anses vara ett viktigt krav, att rektor vid ett högre tekniskt läroverk även besitter pedagogisk erfarenhet. Vidare har den ändringen vidtagits, att, om överstyrelsen icke skulle finna lämpligt förorda någon av de sökande till befattningen, det må ankomma på överstyrelsen att antingen — såsom nu är föreskrivet — föreslå annan person till befattningen eller också på nytt ledigkungöra tjänsten. Det har ansetts lämpligt att i skilda paragrafer införa bestämmelserna angående kallelse till rektorstjänst respektive lektorstjänst. I nu gällande stadga äro kallelseförfarandena i fråga om såväl rektors- som lektorstjänst sammanförda i en gemensam paragraf (98 §). De motsvarande paragraferna i stadgeförslaget äro 101 respektive 108 §§. Bestämmelserna angående tillsättande av lektorstjänst återfinnas i stadgeförslagets 103—109 §§. 103 § motsvarar nuvarande stadgas 91 § med några omformuleringar, vilka här icke torde behöva kommenteras. I 104 § återfinnas behörighetsvillkoren för lektorstjänst. I direktiven för utredningen har framhållits, att en viktig fråga gäller lärarrekryteringen vid de tekniska läroverken. Sålunda anföres bland annat följande. »Under senare år har det visat sig allt svårare att förvärva goda lärarkrafter till dessa läroanstalter, särskilt i de tekniska ämnena. Till en del torde detta bero på den hårda konkurrensen om dugliga tekniker från industriens sida. Utredningen bör uppmärksamma även detta spörsmål.» Under hänsynstagande härtill har i fråga om behörighet till lektorstjänst i tekniska ämnen och i merkantila ämnen föreslagits vissa ändringar. För lektorstjänst i tekniska ämnen gäller för närvarande bland annat »att hava genom vetenskapliga studier och vetenskapligt författarskap samt föregående praktisk och pedagogisk verksamhet ådagalagt särskild lämplighet för tjänsten». När det gäller en tjänst av här ifrågavarande art, måste en framstående ingenjörsverksamhet väga mycket tungt såsom merit, även om verksamheten icke satt spår i den vetenskapliga litteraturen. Vi föreslå

297 således, att ifrågavarande stycke i den nya stadgan erhåller följande formulering: att hava genom föregående praktisk verksamhet, vetenskapliga studier och vetenskapligt författarskap eller genom framstående ingenjörsverksamhet, ävensom genom pedagogisk verksamhet ådagalagt särskild lämplighet för tjänsten. På liknande sätt bör en framstående verksamhet inom det ekonomiska området givas ett motsvarande meritvärde, när det gäller lektorstjanst i merkantila ämnen. Utredningen föreslår därför följande formulering av hithörande bestämmelse avseende lektorstjänst inom sistnämnda ämnesområde: att hava genom föregående praktisk verksamhet, vetenskapliga studier och vetenskapligt författarskap eller genom framstående verksamhet inom det ekonomiska området, ävensom genom pedagogisk verksamhet ådagalagt särskild lämplighet för tjänsten. I 105 § (nuvarande stadgans 93 §) ha några mindre ändringar vidtagits. Här bör kanske framhållas, att det föreslagits, att vid ansökan till lektorstjänst åldersbetyg och läkarbetyg icke skola behöva ingivas förrän efter anfordran. Nuvarande stadgas 96 § föreslås utgå. Bestämmelser angående anförande av besvär återfinnas i stadgeförslagets 131 §. De nya 110 och 112 §§ innehålla hänvisning till särskilda föreskrifter eller stadganden rörande tillsättning av ordinarie adjunkts- respektive ordinarie och icke-ordinarie övningslärartjänst. Stadgeförslagets 111 § behandlar anställande av icke-ordinarie lärare i läroämnen och ersätter nuvarande stadgas 59 §. Bland de ändringar, som vidtagits, märkes främst en uppdelning av behörighetsvillkoren för dels teoretiskt grundläggande ämnen såsom matematik och språk, dels tekniska eller merkantila ämnen på liknande sätt som i fråga om lektorstjänst. Med hänsyn till att extra lärare numera kunna förordnas dels i Cg 20, dels i lönegrad tillhörande reglerad befordringsgång ha behörighetsvillkor för extra lärartjänst slopats. I stället har under särskilt moment (4) införts en hänvisning till de särskilda föreskrifterna angående antagande av och anställningsform för lärare i regierad befordringsgång. Under rubriken »Biträdespersonal» ha sammanförts bestämmelser angående anställande av vaktmästare (113 §, nuvarande stadgas 98 a §), teknisk biträdespersonal (114 §) och kanslipersonal (115 §). Förslaget innebär en decentralisering till styrelsen i vad det gäller vaktmästare och teknisk biträdespersonal. I fråga om kanslipersonal hänvisas till i annan ordning utfärdade bestämmelser (Kungl. brev den 27 mars 1954). Stadgebestämmelser angående ekonomisk förvaltning återfinnas i stad-

298 geförslagets 116—119 §§, motsvarande nuvarande stadgas 99—102 §§. I 116 § har införts en bestämmelse om att vederbörande k o m m u n skall tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning. I nuvarande stadga talas i detta sammanhang endast om undervisningslokaler. Vid inrättande av nya tekniska läroverk har dock under senare år föreskrivits tillhandahållande även av inredning och möbelutrustning och stadgan synes böra innehålla bestämmelse härom. I 117 § har införts bestämmelse om att det av kommunalstyrelsen uppgjorda förslaget till ritning och kostnadsförslaget skall ingivas till byggnadsstyrelsen efter läroverksstyrelsens hörande samt vidare att byggnadsstyrelsen har att efter samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning slutligt pröva förslaget. I 2 mom. har införts åläggande för kommunalstyrelsen att, sedan ritningar blivit i vederbörlig ordning godkända, så snart ske k a n vidtaga nödiga anstalter för arbetets utförande. Nuvarande stadgas 103 § har utredningen ansett onödig, varför den föreslås utgå. Under rubriken »Läroverkens styrelse» har ansetts lämpligt uppställa underrubriker nämligen dels »Överstyrelsen för yrkesutbildning» omfattande paragraferna 120—125, dels »Styrelse» omfattande paragraferna 126—130. I 120 §, som ersätter nuvarande stadgas 104 §, har det ansetts lämpligt låta den nuvarande bestämmelsen angående möjlighet för överstyrelsen att vid högre tekniskt läroverk förordna inspektor utgå. Denna möjlighet h a r hittills icke utnyttjats av överstyrelsen och något behov av inspektor torde icke föreligga för dessa läroanstalter. I 122 §, 3 mom. har utredningen funnit lämpligt införa en något ändrad formulering innebärande att den inspektionsförrättande icke under alla omständigheter skall vara ordförande vid sammanträde, föranlett av inspektionen. I vissa fall k a n det vara lämpligt, att styrelsens ordförande fungerar som ordförande vid sådant sammanträde. Den nya formuleringen av 124 § (nuvarande stadgas 108 §) ansluter sig till motsvarande bestämmelser i stadgan för de allmänna läroverken (197 §). I 126 §, 1 mom. har gentemot nuvarande bestämmelser gjorts den ändringen, att antalet styrelseledamöter normalt skall vara — förutom rektor — sex eller, där så befinnes lämpligt, fyra ledamöter. Hittills har gällt, att det större antalet i regel bör komma till användning, »då läroverket omfattar två eller flera skolor av olika slag». I 2 mom. har införts bestämmelse om att mandattiden för styrelseledamot skall vara fyra år, därest icke särskilda förhållanden föranleda att uppdraget bör omfatta kortare tid. Sådana förhållanden k u n n a exempelvis vara åldersskäl. Den i 130 § införda sammanfattningen av styrelsens åligganden h a r gjorts något fylligare än i motsvarande paragraf (114) i nuvarande

299 stadga. Därjämte ha givetvis de ändringar införts, vilka betingas av sådana ändringar i stadgan, som ovan föreslagits och som beröra styrelsen. Utredningen har funnit önskvärt, att en särskild besvärsparagraf införes i stadgan avseende upplysning om besvärstid i mål avseende rektors eller styrelsens beslut angående tjänstetillsättning eller avstängning från tjänstgöring (1 mom.) ävensom en hänvisning till överstyrelsens instruktion i fråga om besvär över beslut av överstyrelsen (2 mom.). 3 mom. innehåller bestämmelse om att beslut om avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvär. De till nuvarande stadga fogade övergångs- och tilläggsbestämmelserna äro icke längre aktuella och böra utgå. 2. Särskilda bestämmelser för vissa läroverk I en tidigare omnämnd kungörelse angående särskilda bestämmelser för tekniska fackskolan för maskinindustri i Eskilstuna och maskintekniska fackskolan vid högre tekniska läroverket i Örebro (SFS 1947: 351) äro införda de avvikelser, som dessa fackskolors organisation uppvisa i förhållande till de tvååriga fackskolorna med heltidsundervisning. Sålunda angives i 2 mom. att de ifrågavarande fackskolorna skola omfatta tre ettåriga klasser, varjämte i 3 mom. angives antalet undervisningstimmar i de båda klasserna med deltidsundervisning (första och andra klassen) till 18 och i den tredje klassen med heltidsundervisning till 40. I mom. 4 ges anvisning om sammanslagning av två eller tre undervisningstimmar till en sammanhängande lektion. Med hänsyn till att de bestämmelser, som föreslagits i den nya stadgan ( § § 3 och 16), ge möjlighet att reglera dessa förhållanden kunna dessa bestämmelser i den ifrågavarande kungörelsen slopas. I kungörelsens 5 mom. anges, att för inträde i första klassen fordras, att den inträdessökande medelst arbetsbetyg styrker att han under minst ett år deltagit i yrkesmässigt arbete av den art, att det kan anses utgöra en god förberedelse för studierna i den fackskola, vari inträde sökes, medan motsvarande praktiktid vid fackskolorna med heltidsundervisning är två år. För fackskolan med aftonundervisning vid tekniska läroverket i Stockholm gäller i stället en praktiktid av två månader för inträde. Såväl vid fackskolorna i Eskilstuna och Örebro som i Stockholm äro i stället praktikfordringarna för uppflyttning till tredje klassen av maskinteknisk respektive elektroteknisk avdelning stipulerade till två år. För byggnadstekniska avdelningen i Stockholm gäller i stället 18 månader för uppflyttning till högsta klassen. Utredningen finner det angeläget att dessa olika bestämmelser icke längre bestå utan att för samtliga fackskolor med deltidsundervisning gälla samma bestämmelser med avseende på erforderlig praktik. Genom stadgeförslagets formulering i 22 § mom. I b ) regleras

300 frågan om praktiktiden vid inträde i såväl fackskola med heltidsundervisning som fackskola med deltidsundervisning, oberoende om fackskolan är organiserad som i Eskilstuna med två år deltids- och ett år heltidsundervisning eller såsom i Stockholm med dels tvåårig fackskola med heltidsundervisning dels fyraårig fackskola med deltidsundervisning. Den givna formuleringen täcker även sådana fall, då en elev efter två år i fackskola med deltidsundervisning övergår till ett avslutande år i fackskola med heltidsundervisning eller omvänt en elev i tvåårig fackskola med heltidsundervisning efter ett år övergår till tredje klassen i fackskola med deltidsundervisning. Härigenom bortfaller behovet av särbestämmelser i detta hänseende för vissa fackskolor. Utredningen finner således att kungörelsen SFS 1947:351 vid fastställelse av den nya stadgan bör upphöra att gälla. Beträffande högre tekniska läroverket i Stockholm finnas i Kungl. brev den 17 juni 1938 och den 22 oktober 1943 föreskrifter angående detta tekniska läroverk, vilka bestämmelser delvis avvika från vad som gäller övriga tekniska läroverk. Nedanstående sammanställning avser att visa, att även dessa bestämmelser kunna upphöra att gälla. Numren i sammanställningen hänföra sig till de olika punkternas nummer i de i förstnämnda Kungl. brev införda bestämmelserna. Punkterna 1, 2, 3, 4 angående läroverkets organisation har upphävts genom Kungl. brev den 2 juni 1950, vari läroverkets organisation tills vidare fastställts. Punkt 5 angående antalet ledamöter i läroverkets styrelse upphäves och regleras i stället genom 126 §, 1 mom. i stadgan. Punkt 6 med bestämmelse att vid läroverket skall finnas en teknisk yrkesnämnd bestående av 4—6 ledamöter, som utses av styrelsen, j ä m t e läroverkets rektor, föreslås upphävd. »Nämnden har till uppgift att till läroverkets styrelse avgiva yttranden i frågor, som av styrelsen hänskjutits till nämndens prövning. Nämnden äger jämväl på eget initiativ till styrelsen framföra förslag om åtgärder för främjande av undervisningen vid läroverket.» F r å n tekniska läroverket i Stockholm har framhållits att frågor angående undervisningen, som successivt uppkomma, ofta kräva en så sakkunnig bedömning inom ett visst område, att det visat sig ändamålsenligt att hänvända sig till personer, som äga den speciella sakkunskap, som varje fråga kräver. Vi anse på grund härav, att bestämmelsen om en teknisk yrkesnämnd vid detta läroverk bör utgå. Punkt 7 angående möjlighet för elev att befrias från att deltaga i ett av de främmande språken är angivet i stadgan (21 §, mom. 3) och utgår därför.

30/ Punkt 8 med föreskrift att gymnastik ej skall förekomma vid aftonundervisning bör utgå, då frågan härom regleras genom den av överstyrelsen för ifrågavarande undervisning fastställda undervisningsplanen. Punkt 9 med bestämmelse att differentiering i facklinjer inom gymnasiet icke skall ske i klass I är fastställd i bestämmelsen om läroverkets organisation och bör därför utgå. Punkt 10 med föreskrift om att lärokurserna under första läsåret vid tekniska gymnasiet och fackskolan så vitt möjligt skola vara desamma har upphävts i Kungl. brev den 22 oktober 1943. Punkt 11 med bestämmelse angående särskild studiegång fram till ingenjörsexamen för speciallärjungar bör kunna utgå med hänsyn till stadgans bestämmelser angående extra elever och specialelever. Punkterna 12, 13 med bestämmelse om att den byggnadstekniska fackskolans dagkurser skola omfatta tre läsår bör upphävas, då utredningen föreslår att ifrågavarande utbildning skall liksom övriga fackskolor omfatta två läsår om 270 dagar. Punkterna Ii, 15 med särbestämmelser angående inträdesfordringarna till fackskolorna ha upphävts genom Kungl. brev den 22 oktober 1943 och ersatts av modifierade bestämmelser. Dessa bestämmelser föreslås upphävda, då inträdesfordringarna enligt utredningens uppfattning helt böra överensstämma med de allmänna föreskrifter, som äro angivna i stadgan. Punkt 16 angående organisationen av den byggnadstekniska fackskolan bör upphävas, då utredningen föreslår normal organisation för denna fackskola. Punkt 17 (Tillfogad i Kungl. brev den 22 oktober 1943) angående praktikfordringar för fackskoleelevers flyttning till vissa högre klasser bör utgå, då bestämmelser härom angivas i stadgan. Utredningen föreslår, att vid utfärdandet av ny stadga i enlighet med utredningens förslag de nämnda särbestämmelserna för vissa tekniska läroverk upphävas.

3. Särskilda bestämmelser för diplomkurser Utredningen har funnit det lämpligt, att de bestämmelser, som böra utfärdas av Kungl. Maj:t angående diplomkurser, införas i en särskild kungörelse och icke i stadgan för de högre tekniska läroverken. Särskilt med hänsyn till att dessa diplomkurser skola vara tillgängliga för andra inträdessökande än personer med avgångsexamen från högre tekniskt läro-

302 verk får det anses lämpligast att dessa bestämmelser äro lättillgängliga och kunna återfinnas i en särskild kungörelse. Utredningens förslag till Kungl. kungörelse angående diplomkurser vid högre tekniska läroverk är intaget som bilaga 2 till detta betänkande. I 1 § av kungörelseförslaget har diplomkursernas ändamål formulerats i enlighet med vad utredningen anfört i kap. IX. I likhet med vad som gäller för tim- och undervisningsplaner för de tekniska läroverken i övrigt böra motsvarande planer för diplomkurser fastställas av överstyrelsen för yrkesutbildning (2 §). Med hänsyn till den olika karaktär, som olika diplomkurser kunna k o m m a att få, synas rätt stora variationer med avseende på antalet veckotimmar få förekomma. Utredningen föreslår i detta hänseende 20—36 timmar i veckan. Diplomkurs bör dock lämpligen icke anordnas med deltidsundervisning. Utredningen har tidigare angivit den normala längden av en diplomkurs till omkring fyra månader. Någon variationsmöjlighet bör dock förefinnas. Bland annat med hänsyn till helgernas placering under vårterminen bör i allmänhet en diplomkurs under vårterminen formellt omfatta en ä två veckor längre tid än under höstterminen. Det synes önskvärt, att diplomkurs helt eller delvis skall k u n n a förläggas till annan ort än ort, där tekniskt läroverk är beläget. Bestämmelser härom har införts i 4 §. I 5 § har de för olika kategorier gällande inträdesfordringarna införts. Här återfinnas även diplomkursnämndens uppgifter i samband med prövning av inträdessökandes kompetens. 6 § innehåller bestämmelse om att deltagare i diplomkurs skall erlägga inskrivnings- och terminsavgift i enlighet med vad som gäller för elev vid högre tekniskt läroverk. De sålunda influtna medlen skola av styrelsen k u n n a användas på samma sätt som i stadgan för de högre tekniska läroverken finnes föreskrivet angående elevavgifterna. Utredningen finner det önskvärt att de betyg, som givas i de olika ämnena, sammanföras i ett särskilt diplom över genomgången diplomkurs. Då det i dessa kurser ibland kan förekomma ämne av blott liten omfattning bör i sådant fall ej betyg i ämnet givas utan i diplomet i sådant fall endast angivas »deltagit» (7 §). Bestämmelser angående de ersättningar, som skola utgå till rektor vid högre tekniskt läroverk, där diplomkurs är anordnad, till biträdande k u r s föreståndare samt till lärare vid sådan k u r s böra av Kungl. Maj :t meddelas i särskild ordning. Ämneslärare, som har en del av sin lärartjänstgöring förlagd till diplomkurs, bör åtnjuta nedsättning av den honom eljest åliggande tjänstgöringsskyldigheten. Bestämmelse härom har införts i 8 §.

303 9 § innehåller bestämmelser angående diplomkursnämndens sammansättning i enlighet med vad som anförts i kap. IX. Vid sammanträde med diplomkursnämnden kan det i vissa fall befinnas erforderligt att av överstyrelsen för yrkesutbildning utsedda experter äro närvarande. Bestämmelse härom samt angående sekreterare och biträdeshjälp har införts i 12 §. Det är önskvärt, att diplomkursnämnden förutom prövningen av sökandes kompetens i största möjliga utsträckning följer diplomkursverksamheten och hos överstyrelsen i fråga om denna verksamhet gör de framställningar, som den finner påkallade. Vidare bör nämnden k u n n a avgiva yttranden över frågor, som av överstyrelsen hänskjutas till nämnden. Bestämmelser i dessa avseenden ha införts i 13 §. I 14 § hänvisas till att de bestämmelser, som kunna vara erforderliga utöver de i kungörelsen berörda, skola utfärdas av överstyrelsen för yrkesutbildning.

K A P I T E L XI

Tillkomsten och utvecklingen av läroanstalter för teknisk utbildning med folkskolan som grund Den moderna industrin med sin långt drivna rationalisering sysselsätter i olika slag av befattningar ett avsevärt antal tekniker, som visserligen icke behöva vara ingenjörsutbildade, men dock måste ha inhämtat teoretiska, tekniska kunskaper för att k u n n a fullgöra sina uppgifter. Ofta äro dessa av sådan art att de dessutom kräva stor industriell erfarenhet eller praktisk yrkesfärdighet inom visst yrke. Dessa tekniska befattningar kunna i många fall rekryteras av personer med viss teknisk skolning och med jämförelsevis kort förpraktik från teknisk verksamhet, i andra fall åter av unga, studiebegåvade och intresserade arbetare med lång praktik, som skaffat sig en kompletterande teknisk utbildning för att kunna avancera. Det visade sig redan omkring sekelskiftet, att de allmänna tekniska läroanstalter, som då funnos, de tekniska elementarskolorna, icke kunde fylla den expanderande industrins behov av tekniskt utbildad arbetskraft. De tekniska elementarskolorna byggde på realskolans kunskapsmått i de grundläggande läroämnena och motsvarade med sin treåriga lärokurs närmast de nuvarande tekniska gymnasierna. De från dessa elementarskolor utexaminerade sökte sig givetvis helst till de mera krävande av de tekniska befattningarna, som funnos att tillgå, och behovet av ytterligare tillskott på teknisk arbetskraft gjorde sig främst gällande i fråga om de i avseende på teoretiska kunskaper mindre krävande tekniska arbetsuppgifterna. Med öppen blick för situationen startade man under det första decenniet på 1900-talet en del privata tekniska skolor vid sidan av elementarskolorna. Dessa tekniska skolor voro öppna för såväl dem, som hade praktisk erfarenhet från arbetsanställning inom industrin eller andra tekniska områden, som dem, vilka kommo från andra sysselsättningar. Några förkunskaper utöver folkskolan fordrades i allmänhet icke. Undervisningstiden varierade högst väsentligt, men gick ej upp till elementarskolornas tre år. Målet för undervisningen vid dessa privata tekniska skolor sattes också från början avgjort lägre än vid de statliga elementarskolorna. De privata tekniska skolorna fingo god anslutning av elever och många av dessa kommo med tiden att bekläda ansvarsfulla poster inom närings-

305 livet och samhällets tekniska verksamhetsgrenar. Några av skolorna växte också till relativt betydande omfattning och lämnade goda bidrag till rekryteringen av industrins kår av tekniker. Då den tekniska undervisningen utom högskolestadiet omorganiserades år 1919, ägnades emellertid icke något större intresse åt den del av den tekniska utbildningsverksamheten, som dittills ombesörjts genom privat initiativ av nyssnämnda enskilda tekniska läroanstalter. Av allt att döma utgick man utan vidare från att de tekniska gymnasierna jämte de tekniska fackskolorna skulle täcka hela området av här ifrågavarande tekniska arbetsuppgifter av varierande art och att de samtidigt beslutade nya yrkesskolekurserna (lärlingsskolans påbyggnader) skulle sörja för gränsområdena mellan den tekniska utbildningen och utbildningen för manuella industriyrken. Den nya tekniska undervisningsorganisationens kapacitet var emellertid alltför otillräcklig för att kunna tillgodose alla varierande behov av teknici vid sidan av de högskoleutbildade. I inånga fall voro dessa behov även så speciella, att de statliga läroanstalternas undervisning ej så väl svarade däremot. Ofta voro också arbetsuppgifterna ej så krävande i avseende å teoretiska kunskaper, att det var motiverat att för desamma engagera personer med så omfattande teknisk utbildning, som nämnda statliga läroanstalter meddelade. Utrymmet för de privata tekniska skolorna fanns där sålunda alltjämt. Genom 1921 års bestämmelser om statsunderstöd till kommunala och enskilda skolor för yrkesundervisning öppnades en möjlighet för de tekniska skolorna att erhålla ökat statsbidrag, om kommun ställde sig som huvudman för skolan. De tekniska skolorna i Hässleholm och Katrineholm blevo också kommunaliserade och äro alltjämt kommunala anstalter för yrkesundervisning liksom den yngre tekniska skolan i Örnsköldsvik, vilken likaledes startade som privatskola. Liknande är förhållandet med verkmästare- och teknikerskolan i Sala, som dock har avsevärt kortare kurser än de tre förenämnda skolorna, vilkas kurser numera omfatta 5 terminer för de elever, som endast genomgått folk- och fortsättningsskolan. På flera orter i landet ha under senare år inrättats kommunala tekniska aftonskolor, vilka även ha till ändamål att meddela erforderlig teoretisk utbildning för olika kvalificerade tekniska arbetsuppgifter, för vilka dock ej ingenjörsutbildning är nödvändig. Sådana aftonskolor finnas för närvarande i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Örebro, Linköping, Motala och Solna. De kommunala tekniska aftonskolorna fylla en synnerligen viktig uppgift för de samhällen, där skolorna inrättats, i det att de ge möjlighet för de studerande att kombinera studierna med förvärvsarbetet. Undervisningens standard är genomgående god. Skolformen har förutsättningar att successivt komma till ökad användning inom den tekniska undervisningen. 20— 504565

306 Ett antal privata tekniska läroanstalter med kurser av varierande längd och på skilda stadier finnes alltjämt i verksamhet. Av dessa äro en del under statligt överinseende genom överstyrelsen för yrkesutbildning såsom praktiska skolorna i Karlskoga och Kristinehamn samt Tekniska institutet i Stockholm, ävensom den senare tillkomna tekniska skolan i Sundsvall. De tvenne förstnämnda av dessa ha korta kurser, men de sistnämndas huvudkurser äro närmast jämförliga med motsvarande kurser i Hässleholm, Katrineholm och Örnsköldsvik. Privata tekniska läroanstalter, som icke äro underställda överstyrelsens inspektion och ej åtnjuta statsbidrag äro t. ex. Viggbyholmsskolans »tekniska gymnasielinje», Göteborgs tekniska institut, Stockholms tekniska institut och Köpings tekniska institut. Viggbyholmsskolans kurser ha enligt prospektet samma omfattning som vid de tekniska gymnasierna och i stort sett samma inträdesfordringar. Göteborgs tekniska institut anger en studietid till institutets ingenjörsexamen av 3 år från fortsättningsskola, 2 år från realexamen och U / J år från studentexamen på reallinjen. Betyg över avlagd examen utfärdas först sedan eleven styrkt, att han har minst 6 månaders praktik inom fackområdet. Även kortare kurser, s. k. diplomkurser, på en termin samt »verkmästarekurser» finnas. Stockholms tekniska institut uppger samma studietid till institutets ingenjörsexamen som Göteborgs tekniska institut utom i fråga om elever med endast folkskola som grund, för vilka studietiden är 1/2 år kortare vid Stockholms tekniska institut. Även detta institut har »verkmästarekurser». Särskilda aftonkurser för dem, som önska behålla sina arbetsanställningar under studietiden finnas även anordnade, varvid lärotiden i det närmaste fördubblas jämfört med dagkurserna. Ehuru ovannämnda skolor ha huvudkurser avsedda för dem, som endast ha genomgången folkskola och fortsättningsskola att bygga på, har dock även ett stort antal av eleverna i åtminstone några av dessa skolor realexamen eller påbyggnad i någon form på folkskolekunskaperna. Även personer med studentexamen återfinnas ofta bland eleverna i vissa av de nämnda skolorna. Sådana elever, som alltså ha större förkunskaper än enbart folk- och fortsättningsskolan ger, intagas i en högre klass än den första, allt efter graden av merkunskaper. De olika skolornas kurser äro rätt olikartade till innehåll och längd etc. såsom tidigare nämnts. I allmänhet är den obligatoriska undervisningen begränsad till teknisk fackundervisning och till de grundläggande läroämnen, som denna måste bygga på, t. ex. matematik, fysik, kemi, hållfasthetslära, mekanik och ritteknik. Vid de flesta skolorna är undervisningen differentierad i särskilda linjer för olika fackområden. Linjeuppdelningen har genomförts efter mönster av de tekniska elementarskolorna eller gymnasierna och fackskolorna. De större privata instituten

I

307 ha fört specialiseringen längre genom ytterligare uppdelning av vissa av de vanliga facklinjerna. Det system av tekniska läroanstalter med en utbildning på folkskolans grund, som ovan i korthet beskrivits, erbjuder sålunda ett rikt urval av olika kurser för de unga, som söka teknisk utbildning. Att så många olika former av kurser kunnat växa upp beror givetvis på den stora variationen inom industrin med avseende på behovet av tekniskt utbildad arbetskraft såväl då det gäller arten och omfattningen av den tekniska utbildningen som graden av specialisering. Det är därför knappast sannolikt, att åtminstone för överskådlig framtid genomförandet av en gemensam enhetlig form för utbildningen inom här berörda sektion av teknisk undervisning skall bli vare sig möjligt eller önskvärt. Däremot synes det böra övervägas, huruvida en viss normering kan vara lämplig beträffande den utbildningsverksamhet, till vilken det allmänna lämnar bidrag.

KAPITEL

XII

Frågan om inrättandet av statliga tekniska skolor vid sidan av de högre tekniska läroverken Vid de kommunala och enskilda tekniska läroanstalterna upptagas i regel rätt höga kursavgifter av eleverna. Särskilt äro de enskilda läroanstalterna helt naturligt hänvisade till elevavgifter som huvudsaklig inkomstkälla, men även de kommunala skolorna, som mottaga även andra än i skolkommunen hemmahörande elever, anse sig ha goda skäl att räkna med elevernas avgifter som ett väsentligt bidrag till skolans drift. De som önska teknisk utbildning på ifrågavarande stadium få sålunda till skillnad från exempelvis eleverna i tekniska eller allmänna läroverk vidkännas betydande kostnader i form av avgifter till skolan. Det har framhållits, att detta förhållande borde rättas till antingen genom att staten lämnade ett kraftigare ekonomiskt stöd till de tekniska skolor det här gäller eller eventuellt genom inrättande av helt statliga dylika tekniska skolor. Även andra skäl ha anförts för att staten genom egna skolor borde helt eller delvis sörja för denna tekniska utbildning. Därigenom skulle bland annat möjligheter skapas att ordna utbildningen mera enhetligt än för närvarande, att avväga utbildningsverksamhetens lämpliga omfattning under olika perioder samt att utöva en effektiv tillsyn av undervisningen från samhällets sida. För det fall att former funnes för en statlig teknisk utbildningsverksamhet även på ifrågavarande stadium, skulle även andra behövliga kursformer än de, som de nuvarande kommunala och enskilda tekniska läroanstalterna intressera sig för, kunna lättare fås till stånd. Frågan om statliga skolor inom det berörda området har aktualiserats bland annat på grund av direkta förslag om förstatligande av de tekniska skolorna i Hässleholm och Katrineholm. Stadsfullmäktige i Hässleholm beslöto den 15 mars 1946 att hos överstyrelsen för yrkesutbildning göra framställning om förstatligande av stadens tekniska skola. I den skrivelse i ämnet som skolans styrelse i anledning av förenämnda beslut avlät till överstyrelsen hemställde styrelsen, att överstyrelsen måtte föranstalta om en utredning, som i första hand toge sikte på ett förstatligande av den vid skolan bedrivna verksamheten.

309 Styrelsen anförde, att skolans elevantal stigit till 540 från 80 år 1925. De sista åren hade över hälften av de kvalificerade inträdessökandena fått avvisas, enär lokalutrymmena ej tillåtit någon ytterligare utökning av verksamheten. I samband med denna utveckling hade staden vid olika tillfällen fått göra utvidgningar av undervisningslokaler och laboratorier samt anskaffa maskinell utrustning och annan undervisningsmateriel. Av uppgifterna i skrivelsen framgår bland annat att staden investerat ett kapital på över 450 000 kronor samt bidragit till anskaffning av undervisningsmateriel med 47 000 kronor. Stadens årliga kostnader för skolans drift hade successivt ökats till över 20 000 kronor (budgetåret 1945/46). Ränta och amortering på det i byggnaderna investerade, upplånade kapitalet, 409 000 kronor, uppgavs till 22 381 kronor. Styrelsen framhöll vidare, att, då staten planerade att utöka antalet tekniska gymnasier, kunde man tänka sig att omorganisera skolan till en statlig läroanstalt antingen som tekniskt gymnasium eller att fortsätta med den organisationsform, som med framgång bedrivits vid skolan. Det senare alternativet ansåge styrelsen vara det lämpligaste. De elever, som utexaminerats från skolan hade också av industrin fått mycket goda vitsord. Styrelsen framhöll, att det syntes lämpligt, att statliga utbildningsanstalter för utbildning av lägre tekniker, verkmästare och dylika inrättades. Möjligheter för elever med sådan utbildning att på relativt kort tid erhålla teoretisk kompetens, som svarar mot ingenjörsutbildning, borde även skapas. Överstyrelsen för yrkesutbildning erinrade i sitt yttrande över nämnda framställning om sin hemställan angående tillkallande av sakkunniga för en allmän översyn av yrkesutbildningen och framhöll, att därvid även borde beaktas vilken ställning såväl Hässleholms stads skolor för yrkesundervisning som Katrineholms stads praktiska skolor böra intaga inom yrkesundervisningsväsendet. Kungl. Maj :t överlämnade skolstyrelsens framställning till 1946 års skolkommission för att tagas i övervägande vid fullgörandet av skolkommissionens uppdrag. Skolkommissionen hemställde i maj 1952 att framställningen måtte överlämnas till 1948 års tekniska skolutredning, vilket förslag dock ej föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Till utredningen har den 16 juni 1952 från Hässleholms stad och Hässleholms teknologförbund överlämnats en av förbundet i samverkan med staden utarbetad redogörelse för skolans verksamhet, utbildningsmål och utbildningsresultat. Av redogörelsen, som är rätt omfattande och belyses av statistiska uppgifter, framgår, att skolans utbildningsresultat måste betecknas såsom goda. Bland annat framgår detta av de före detta elevernas placeringar på arbetsmarknaden. I den skrivelse, varmed nämnda redogörelse överlämnades, erinras om den ovan omnämnda tidigare framställningen angående skolans förstatligande samt att frågan om förbättrade

310 statsbidrag till skolan eller eventuellt dess förstatligande som teknisk fackskola i olika sammanhang diskuterats. Till utredningen har av Kungl. Maj :t överlämnats en liknande framställning från styrelsen för Katrineholms stads praktiska skolor. I skrivelse den 4 mars 1948 framhåller styrelsen att Katrineholms tekniska skola grundades 1906 och övertogs av staden 1928. Elevantalet hade för varje år ökats och utgjorde nu 441. Bristen på skollokaler utgjorde hinder för elevantalets fördubbling. Staden hade årligen stora utgifter för skolan, under budgetåret 1946/47 79 000 kronor. En nybyggnad för 1 300 000 kronor planerades. »De elever», säger styrelsen, »som söka sig till denna skola, äro i huvudsak sådana, som praktiserat i något yrke, men sedan önska förbättra sin ställning eller fått intresse för studier, och då någon statens teknisk skola icke står dem öppen, på grund av avsaknad av realskolekunskaper, söka de sig till denna skola, som inom en mycket begränsad tid giver dem en god teknisk underbyggnad, vilken i flera avseenden kan jämföras med statens fackskolor.» Antalet årligen utexaminerade uppgives till 150—170 under de senaste åren och skolan har sålunda, framhålles det, i icke oväsentlig grad bidragit till att fylla landets behov av tekniker. Styrelsen slutar med att hemställa att den av Tekniska skolan i Katrineholm bedrivna verksamheten förstatligas. Såväl Hässleholms som Katrineholms stad ha iklätt sig betydande kostnader för respektive skolor och få vidkännas stora årliga utgifter för skolornas drift. En skola av detta slag är givetvis en värdefull tillgång för den ort, där den är belägen och för dess invånare. De båda städerna tillföras givetvis även vissa indirekta inkomster genom skolornas verksamhet bland annat genom de elever, som icke äro hemmahörande på orten. Kostnaderna för skolorna stegras emellertid år från år, varigenom huvudmannens insatser successivt måste ökas. Med hänsyn till skolornas utpräglade karaktär av riksskolor har det ansetts skäligt att nämnda insatser nedbringas genom något rikligare statsbidrag än vad som eljest utgår till kommunala skolor för yrkesundervisning. Från och med budgetåret 1953/54 utgår jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 30 december 1952 till tekniska skolan i Hässleholm statsbidrag till lärarlöner med belopp, motsvarande hela avlöningskostnaden, dock högst 50 % utöver det vanliga bidraget till kommunala yrkesskolor. Som extra förmån utgår även ett anslag på 3 000 kronor som bidrag till rektorsarvode. I övrigt gälla samma bestämmelser om statsbidrag som för kommunala yrkesskolor. Maximibidraget till lärares avlöning utgör sålunda för närvarande 5,75 + 50 % av 5,75 = 8,62 kronor per lärartimme, vilket med nuvarande lärarlöner väsentligt understiger hela avlöningskostnaden.

311 Styrelsen för Katrineholms stads praktiska skolor har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 juli 1953 hemställt om att få komma i åtnjutande av samma förmåner som Hässleholms tekniska skola. Skolorna hade under läsåret 1952/53 396 elever, av vilka endast 6,3 % voro hemmahörande i Katrineholm. Rekryteringen i övrigt har skett från hela landet. Den på staden fallande kostnadsandelen för skolan har ständigt stigit och utgjorde för arbetsåret 1951/52 207 364 kronor. För arbetsåret 1952/53 beräknades enligt uppgift stadens kostnadsandel till omkring 237 000 kronor. Därest framställningen om statsbidrag enligt gynnsammare grunder hade bifallits skulle stadens kostnader ha nedbringats med' omkring 79 000 kronor. En betydande årskostnad för skolan skulle sålunda alltjämt ha belastat staden. Nämnda framställning vann emellertid icke bifall. Genom det beslut, som redan fattats angående förbättrade statsbidragsgrunder för tekniska skolan i Hässleholm torde det vara ådagalagt att kommunala tekniska skolor med karaktär av riksskolor åtminstone under vissa förhållanden anses böra k u n n a komma i åtnjutande av statsbidrag enligt förmånligare grunder än de, som gälla beträffande statsunderstöd till kommunala yrkesskolor. Emot ett sådant alternativ beträffande statens stöd åt den vid kommunala skolor ordnade tekniska utbildningen på ifrågavarande stadium kan då uppställas alternativet med helt statliga läroanstalter för ändamålet. Även om statliga tekniska skolor komma till stånd, kan det ändock tänkas, att i något fall k o m m u n önskar inrätta en kommunal anstalt. Man skulle i så fall kunna få såväl statliga som kommunala tekniska skolor. Fördelarna med statliga skolor ha redan något antytts. Kursernas utformning, antal och geografiska lokalisering skulle lättare k u n n a anpassas efter näringslivets och befolkningens behov i olika delar av landet och en större stabilitet i verksamheten under olika konjunkturförhållanden skulle måhända även ernås så att skolornas volym skulle kunna anpassas efter behovet på något längre sikt. Skolornas ekonomi skulle icke såsom nu är fallet i hög grad vara beroende av elevernas avgifter, vilka därför skulle kunna bestämmas till mera blygsamma belopp. Om staten skulle övertaga huvudmannaskapet för de läroanstalter, som landet behöver för att tillgodose behovet av teknisk utbildning av ifrågavarande slag, kommer detta att innebära vittgående ekonomiska åtaganden för ändamålet, jämfört med vad som för närvarande är fallet. Frågan om förstatligande av dylika skolor torde icke kunna begränsas till de två fall, som hittills varit före. Därest framställningarna från Hässleholm och Katrineholm skulle leda till ett förstatligande av endera eller båda skolorna, komma sannolikt liknande framställningar att göras från flera håll om inrättande av nya statliga skolor.

312 Ur utbildningssynpunkt kan det även i vissa hänseenden vara till fördel, om de tekniska skolorna äro kommunala anstalter. Därigenom har man bland annat en viss garanti för att de skolor, som inrättas, fylla ett verkligt behov för kommunen och trakten och att de kunna lita till stöd från den egna kommunen och dess industriföretag även i andra hänseenden än ekonomiskt. Det torde väl även kunna antagas, att av kommunen upprättade skolor på bästa möjliga sätt skola utformas efter den lokala industrins speciella behov och med hänsyn till respektive samhälles särskilda förhållanden, då ju kommunen i egenskap av huvudman och ekonomisk garant för skolan har ett avgörande inflytande på skolans organisation, omfattning och skötsel. Det måste emellertid förutsättas, att en kommunal teknisk skola i regel knappast torde komma att helt tagas i anspråk för kommunens behov av utbildningsmöjligheter för den i kommunen hemmahörande ungdomen. I allmänhet torde skolorna även kunna mottaga elever från andra orter. Vid skolorna i Hässleholm, Katrineholm och Örnsköldsvik äro endast några få procent av eleverna från skolorten. I den mån kommunala tekniska skolor inrättas, komma de säkerligen att på liknande sätt rekryteras av elever från olika delar av landet och sålunda få karaktär av riksskolor. Med hänsyn härtill synes skäligt, att statsbidraget utgår efter förmånligare grunder än exempelvis till kommunala yrkesskolor. En teknisk skola med ändamål att meddela kvalificerad teknisk undervisning i helårskurser eller kurser av ännu större omfattning måste vara försedd med bland annat en laboratorieutrustning, som är dyrbar i anskaffning och som måste successivt förnyas på grund av den fortgående tekniska utvecklingen. Lärarna måste vara högt kvalificerade och, då fråga är om tekniska fackämnen, även ha en omfattande erfarenhet från praktisk ingenjörsverksamhet. Lärarlönerna måste anpassas med hänsyn härtill och komma därför att ligga relativt högt. Kostnaderna såväl för avlöningar som för driften i övrigt bli på grund härav betydande för en skola av denna art. Det bör framhållas, att det icke kan anses skäligt, att eleverna vid dessa skolor skola erlägga så höga terminsavgifter, som för närvarande uttagas. Avgifterna uppgå i Hässleholm till 490—570, i Katrineholm till 425—575 och i Örnsköldsvik till 425—575 kronor per år. Som jämförelse k a n nämnas att avgiften vid de högre tekniska läroverken endast är 30 kronor per år. Avgifterna böra därför sänkas avsevärt vid de tekniska skolorna och i princip endast svara mot de extra utgifter skolan kan åsamkas för ändamål till elevernas bästa såsom studieresor för elever under lärares ledning, idrottsmateriel, föreningsverksamhet o. dyl. Med hänsyn till anförda omständigheter bör statsbidraget till kommunala tekniska skolor utgå efter sådana grunder, att kommunernas andel av kostnaderna kan hållas inom rimlig ram utan att de av eleverna erlagda

313 mindre kursavgifterna behöva anlitas för bestridande av kostnader för skolans drift. Förutnämnda framställningar om att staten skulle övertaga skolorna i Hässleholm och Katrineholm ha sannolikt tillkommit på grund av att huvudmännen måst vidkännas stora kostnader för verksamheten och förutsett, att dessa kostnader komma att ytterligare stegras. Därest statens bidrag till skolorna kommer att utgå enligt sådana grunder, som utredningen ovan i princip antytt, torde frågan om ett förstatligande ej längre behöva tillmätas samma betydelse från vederbörande kommuners sida. Från det allmännas synpunkt synes också under samma förutsättning ett system av kommunala tekniska skolor kunna erbjuda lika stora möjligheter som ett förstatligat skolväsen, då det gäller att åstadkomma en ändamålsenlig utbildning för den stora grupp av tekniker, som industrin och samhället i övrigt är i behov av vid sidan av de ingenjörsutbildade. Vid övervägande av olika alternativ har utredningen kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl tala för att den tekniska utbildningen på det stadium här är fråga om icke bör ordnas genom inrättande av statliga läroanstalter utan genom kommunala tekniska skolor, understödda av staten enligt särskilda statsbidragsgrunder, utformade med hänsyn till att skolorna hava ett vidare rekryteringsområde att tillgodose än den egna kommunen. Ur såväl näringslivets som ungdomens synpunkt förefinnes ett behov av flera tekniska skolor. Om gynnsamma ekonomiska förutsättningar skapas genom förmånligare statsbidragsgrunder kan säkerligen förväntas, att flera kommuner med betydande industri skola vara intresserade av att upprätta erforderliga skolor. För att undvika missförstånd vill utredningen även i detta sammanhang framhålla sin uppfattning, att även enskilda tekniska läroanstalter böra kunna såsom hittills erhålla skäligt statsbidrag efter prövning i varje särskilt fall.

K A P I T E L XIII

Undervisningen vid de kommunala tekniska skolorna A. Differentierade

fackkurser

för

utbildning

av

tekniker

1. Målsättning De nuvarande kommunala tekniska skolor, som ha kurser av större längd (upp till 5 terminer) meddela samtliga en på olika fack differentierad utbildning, som i stort sett bygger på de kunskaper, som folk- och fortsättningsskolan ger. Undervisningen omfattar samma ämnesgrupper som vid de högre tekniska läroverken. På grund av elevernas mindre förkunskaper kan undervisningen på den tid, som står till buds, icke över lag föras lika långt som vid de tekniska läroverken. Målet för undervisningen i de längre kurserna sättes emellertid relativt högt och de tekniker, som utbildas vid dessa skolor, ha funnit sig väl till rätta inom industrin och andra tekniska verksamhetsområden, där de kunna tilldelas olika ingenjörsuppgifter eller andra befattningar, för vilka kräves en god teknisk fackutbildning. Skolorna ha emellertid även haft fackkurser av kortare varaktighet. En del av dessa ingå som etapper i skolans större huvudkurs. Vid exempelvis tekniska skolan i Hässleholm var huvudkursen tidigare uppdelad i tre delkurser på respektive 8, 4 och 10 månader. Det fanns således en möjlighet att erhålla avgångsbetyg även efter 8 eller 12 månaders studier. Dessa kortare kurser angåvos närmast vara avsedda för dem, som syftade till anställningar som förmän eller verkmästare. Emellertid har det under senare år visat sig, att allt flera elever önska genomgå den fullständiga kursen. Avgången efter 8 eller 12 månader har i huvudsak kommit att begränsas till elever, som av en eller annan anledning icke förmått fortsätta studierna. Skolans kurs omfattar numera en lägre avdelning på 3 terminer (14 månader) och en högre på 2 terminer (10 månader). Höstterminen omfattar 19 veckor och vårterminen 21 veckor. Även tekniska skolan i Katrineholm har numera (från och med höstterminen 1948) sina fackkurser uppdelade i en lägre avdelning på 3 terminer och en högre på 2 terminer. Höstterminen omfattar 4 månader och vårterminen 5 månader. Någon motsvarande uppdelning i en lägre och en högre avdelning är däremot icke genomförd vid örnsköldsviks stads tekniska skola, där

315 fackkurserna likaledes omfatta 5 terminer. Höstterminens längd är 19 veckor och vårterminens cirka 21 veckor. Fackkursernas längd är sålunda praktiskt taget densamma vid samtliga dessa tre skolor. Inträdesfordringarna skilja sig icke heller alltför mycket. I Hässleholm och Örnsköldsvik fordras en inträdesålder av lägst 17 år medan skolan i Katrineholm föreskriver 16 år. Vissa praktikfordringar äro också numera uppställda vid de tre skolorna. För inträde fordras i Hässleholm 6 månader, i Katrineholm 3 månader och i Örnsköldsvik 8 månader. För flyttning under kursens gång äro vissa fordringar på ytterligare praktik uppställda så att eleverna i sista terminskursen måste ha minst 8, 6 och 12 månader respektive i Hässleholm, Katrineholm och Örnsköldsvik. Vid Sala stads skolor för yrkesundervisning finnas kortare tekniska utbildningskurser för olika fack. Så finnas t. ex. 21 veckors kurser för elektriska montörer, för verkstadstekniker, för byggnadstekniker och för elektrotekniker. Inträdesfordringar äro genomgången fortsättningsskola och att ha fyllt 16 år. Som påbyggnad på nämnda kurser ordnas dessutom 19 veckors s. k. yrkeskurser för verkstadstekniker, byggnadstekniker och elektrotekniker. Sammanlagda lärotiden omfattar alltså 2 terminer eller ett läsår för varje fack. De ämnen som förekomma äro i huvudsak desamma som vid de ovannämnda tekniska skolorna med det undantag, att någon undervisning i språk ej ingår i den ettåriga kursen. Tidigare drevs denna tekniska utbildningsverksamhet i Sala i form av enskild skola, Bergslagernas verkmästare- och teknikerskola. Kurserna voro även då relativt korta. Skolan förde emellertid en längre tid en tynande tillvaro och verksamheten övertogs av staden från och med läsåret 1948/49. Erfarenheterna synas utvisa, att de längre kurserna hävdat sig bäst, då det gäller elevtillslutning. Såväl tekniska skolan i Hässleholm som den i Katrineholm ha varit i verksamhet ett avsevärt antal år och ha lång erfarenhet att bygga på. Skolorna ha fått utveckla sig tämligen fritt och alla de förändringar i kurser, inträdesfordringar e t c , som genomförts under årens lopp, ha grundats på tidigare erfarenheter vid skolorna och vidtagits på grund av skolornas egna initiativ. Det förhållandet att de tre kommunala tekniska skolorna med full frihet till anpassning efter industrins och samhällets behov kommit fram till kursformer, som praktiskt taget äro varandra lika vid de skilda skolorna, ger även ett visst belägg för att dessa former äro ur olika synpunkter lämpliga. Utredningen har ej heller funnit skäl att föreslå några mera genomgripande förändringar vare sig i fråga om kurslängd eller inträdesfordringar. Då det emellertid förefinnes behov av flera tekniska skolor i landet, och det med all sannolikhet kommer att tagas initiativ till inrättande av sådana nya skolor i kommunal regi, om blott gynnsamma ekonomiska förutsättningar härför skapas, synes det önskvärt, att vissa principer för dylika skolors kurser

316 utformas. Härvid böra, som av det ovan anförda framgår, redan funna kursformer kunna vara vägledande. Målsättningen för de kommunala tekniska skolorna bör enligt utredningens mening vara densamma som för de nuvarande ovan nämnda utbildningskurserna. I undervisningsplanerna exempelvis för den maskintekniska fackavdelningen vid tekniska skolan i Hässleholm angives beträffande den lägre avdelningen, d. v. s. terminskurserna 1—3, ändamålet vara att meddela teknisk utbildning åt personer, som förbereda sig att bli verkmästare eller ritare inom den mekaniska verkstadsindustrin, och beträffande den högre avdelningen, terminskurserna 4 och 5, att meddela teknisk utbildning åt personer, som förbereda sig att bliva ritare, konstruktörer, assistenter, ledare för industriella företag o. d. inom den mekaniska verkstadsindustrin. Denna uppräkning av olika slag av befattningar, som utbildningen är lämpad för, skulle kunna kompletteras med åtskilliga flera såsom t. ex. verktygskonstruktörer, kalkylatorer, arbetsstudiemän, tekniska befattningar på inköps-, försäljnings- och offertavdelningar ni. m. Lika litet, som då det gäller de högre tekniska läroverken, är det möjligt att i detta fall genom en dylik uppräkning kunna kortfattat precisera studiemålet. Det torde emellertid vara tillfyllest att ange detta i mera allmänna ordalag. Utredningen anser att studiemålet kortfattat kan anges vara att meddela teknisk fackutbildning samt grundläggande kunskaper i språk och orientering i samhällslära. 2. Fackkursernas längd Den förekommande uppdelningen av den fullständiga kursen i en lägre och en högre avdelning synes lämplig. Därigenom få eleverna möjlighet att avsluta studierna och erhålla ett avgångsbetyg, även om de av någon orsak ej önska eller kunna genomgå den högre avdelningen. För många befattningar inom industrin är även den utbildning, som erhålles vid genomgång av den lägre avdelningen, tillräcklig. De två avdelningarna böra sålunda i sak bibehållas. Utredningen tänker sig emellertid möjligheten av att kommunala tekniska skolor kunna komma att inrättas, vilka endast önska ordna kurser, som svara mot förutnämnda lägre avdelningar. Beteckningen lägre avdelning torde i sådant fall knappast komma i fråga. Då det emellertid är önskvärt att åtminstone de kommunala tekniska skolornas sinsemellan likvärdiga kurser betecknas på sådant sätt att kursernas likvärdighet därav framgår, böra beteckningarna lägre och högre avdelning ersättas med andra. Beteckningarna verkstadstekniker, byggnadstekniker, elektrotekniker ingå för närvarande i rubriceringen av en del kurser vid kommunala yrkesskolor. Det talas vidare ibland om teknikerutbildning, då teknisk utbildning

317 på olika stadier under de högre tekniska läroverkens avses. Även sådana kortare kurser, som svara mot de nämnda lägre avdelningarna av fackkurserna vid de kommunala tekniska skolorna inkluderas i begreppet teknikerutbildning. Utredningen anser därför att vedertaget språkbruk här ger starka skäl för att benämna kurs av sådan omfattning, som svarar mot berörda lägre avdelningar, för teknikerkurs. Målsättningen för de högre avdelningarna är att på grundval av de allmänna och tekniska kunskaper, som fordras för godkänt betyg i teknikerkurs, föra utbildningen vidare till en nivå, som i vissa ämnen närmar sig de högre tekniska läroverkens. Utredningen har intet att erinra mot att sådan påbyggnadskurs, där den finnes, benämnes högre fackkurs. En teknikerkurs bör sålunda i regel omfatta 3 terminer och en högre fackkurs ytterligare 2 terminer.

3. Inträdesfordringar. Anknytningen till enhetsskolan För inträde bör fordras genomgången folkskola och fortsättningsskola med godkänt betyg eller motsvarande kunskaper. För närvarande fordra skolorna viss tids kvalificerad praktik av de inträdessökande. Minimitiden varierar som tidigare nämnts mellan 3 och 8 månader. Utredningen anser att de, som söka in vid de tekniska skolorna, böra ha fått någon kännedom om arbetsförhållandena inom just det fack, som de ämna utbilda sig för. Linjevalet måste nämligen ske redan vid inträdet i den tekniska skolan. Denna förpraktik inom facket bör icke vara alltför kort och kan lämpligen bestämmas till lägst 6 månader. Med hänsyn till vad ovan anförts beträffande linje val och förpraktik synes lägsta inträdesåldern lämpligen kunna sättas till 16 år i överensstämmelse med vad som nu gäller vid en av de kommunala tekniska skolorna, dock med möjlighet till dispens i gränsfall. Liksom hittills bör inträdessökande, som avlagt realexamen eller har motsvarande kunskaper, kunna intagas i andra terminskursen, varigenom teknikerkursen då kan genomgås på ett år. I den mån enhetsskolan genomföres, bör samma möjlighet även stå öppen för den, som i enhetsskolan förvärvat motsvarande kunskapsbetyg i ämnen, som äro av särskild betydelse för undervisningen i tekniska skolan. Andra elever kunna från enhetsskolan övergå till tekniska skolans första terminskurs. Kommunala tekniska skolor med teknikerkurser på 3 terminer och i förekommande fall även med högre fackkurser på 2 terminer böra därför kunna bli av stor betydelse för vårt framtida skolväsen och erbjuda en värdefull praktisk utbildningslinje, öppen för dem, som genomgått enhetsskolan, oavsett vilken linje de valt i enhetsskolan.

318 4. Kursernas differentiering På frågan om differentiering av undervisningen vid de tekniska skolorna på olika fack kunna liknande allmänna synpunkter anläggas som beträffande de tekniska fackskolorna och gymnasierna. Å ena sidan är en viss differentiering nödvändig för att i varje individuellt fall den tekniska fackundervisningen skall kunna erhålla tillräckligt djup åtminstone inom ett visst begränsat område av tekniken. Å andra sidan kan en stark differentiering medföra en ur elevernas synpunkt ogynnsam begränsning av deras anställningsmöjligheter till endast visst specialområde. En lämplig avvägning av differentieringsgraden bör därför även här äga rum. Ett stort antal av eleverna har vid inträdet i skolan hunnit orientera sig inom industrin genom något års praktiskt arbete och avser med sina studier att erhålla en vidare utbildning inom ett fack, som de redan kommit in på. Även de flesta av de elever, som tidigare varit sysselsatta inom andra näringsgrenar, men önska övergå till teknisk verksamhet, ha sannolikt inriktat sig på visst fack redan innan de söka in i den tekniska skolan. Flertalet inträdessökande torde sålunda önska få utbildning inom visst fack. Då därtill kommer, att lärotiden i dessa skolor är kort och bör vara så kort som möjligt, synas eleverna vara bäst betjänta av att undervisningen i fackämnena inriktas direkt på visst fackområde. Specialiseringen vid de tekniska skolorna bör i vissa fall kunna föras rätt långt. I detta hänseende synas de tekniska fackskolorna vara närmast jämförbara. Tills vidare bör den differentiering bibehållas, till vilken skolorna kommit genom egna erfarenheter. Hinder för ytterligare specialisering bör emellertid icke resas, om någon skola önskar göra försök i detta hänseende. För närvarande äro följande fackavdelningar företrädda vid en eller flera av de kommunala tekniska skolorna, nämligen maskinteknisk fackavdelning, elektroteknisk fackavdelning med kraftteknisk linje och elektroteknisk fackavdelning med svagströmslinje, vidare husbyggnadsteknisk fackavdelning, väg- och vattenbyggnadsteknisk fackavdelning och kemiskt teknisk fackavdelning med cellulosateknik. I Örnsköldsvik finnes en elektroteknisk fackavdelning, som icke är linjeuppdelad. Differentieringen är genomförd i viss grad redan från kursens början. Linjeuppdelningen inom den elektrotekniska fackavdelningen sker från och med fjärde terminskursen. Vid maskintekniska fackavdelningen i Katrineholm finnes som alternativ värme- och sanitetsteknik infört från och med femte terminskursen. Denna förskjutning framåt av tiden, då eleverna måste välja mellan olika linjer inom en viss fackavdelning, innebär en fördel. Valet av fackavdelning måste däremot ske redan då eleverna anmäla sig till inträde vid skolan.

319 5. Läroämnen a) Grundläggande ämnen Undervisningen i matematik omfattar ett betydligt större timantal än undervisningen i samma ämne vid de tekniska fackskolorna. Därigenom kan skillnaden i förkunskaper i stort sett kompenseras. Studiemålet i matematik vid teknisk skola bör således kunna anses vara jämförligt med studiemålet för detta ämne vid teknisk fackskola. För elevernas kommande verksamhet innebär det en styrka, att de erhålla en grundlig matematisk underbyggnad. För undervisningen i fackämnena torde det föreligga vissa svårigheter att bygga på matematikkursen i dess helhet, då matematikundervisningen ej avslutas förrän med slutet av sista terminskursen. Kursen torde få anses ha en lämplig omfattning. Även kurserna i övriga grundläggande ämnen, fysik, kemi, mekanik, hållfasthetslära, ritteknik och projektionslära äro i stort sett väl avvägda till sin omfattning. b) Svenska och främmande språk Omfattningen av kursen i svenska är olika vid de tre skolorna. Timplanerna vid en av skolorna upptaga för de fem terminskurserna respektive 4, 4, 3, 3 och 3 veckotimmar svenska medan motsvarande siffror vid en annan skola äro 3x/2, 2, 1, 2 och 1. Vid den tredje är ämnet medtaget endast under de tre första terminerna med respektive 3, 1 och 2 veckotimmar. Särskilt för de elever, som icke ha förkunskaper i svenska utöver fortsättningsskolans kunskapsmått, blir undervisningen i sistnämnda fall mycket knapp. Vad undervisningen i främmande språk beträffar förekommer såväl tyska som engelska i Hässleholm och endast tyska i Örnsköldsvik. Tyska upptages även i Katrineholm, ehuru endast såsom frivilligt ämne. Vi ha vid tal om undervisningen vid de högre tekniska läroverken särskilt betonat fördelarna av goda kunskaper i svenska språkets behandling i tal och skrift och av att äga åtminstone viss färdighet i att förstå och göra sig förstådd helst på såväl engelska som tyska. Vidare anfördes, att huvudvikten vid undervisningen utan tvekan borde läggas vid talet och textläsningen. Nämnda synpunkter ävensom vad som anförts beträffande undervisningen i engelska och tyska vid de tekniska fackskolorna (kap. VII) gäller i princip även i avseende på de tekniska skolornas fackkurser. Vad undervisningen i svenska beträffar bör denna fortgå under alla fem terminerna och omfatta i medeltal minst två veckotimmar. Det kan vara tveksamt, huruvida man skall fordra, att både engelska och tyska skall läsas obligatoriskt. Engelska bör under alla förhållanden medtagas i timplanen, då utvecklingen kommer att leda till att kunskaper i detta språk bli regel, då det gäller de yngre årsklasserna av vårt lands

320 befolkning. Vi vill emellertid med hänsyn till fördelarna att kunna använda den tyska tekniska handbokslittératuren framhålla önskvärdheten av att även några veckotimmar under de första terminerna anslås åt undervisning i tyska. c) Samhällslära och ekonomiska ämnen m. m. Vid de skilda skolorna förekommer en viss undervisning i ekonomiska ämnen och samhällslagstiftning under olika ämnesbeteckningar såsom industriell ekonomi samt yrkeslagstiftning eller industriell organisation och arbetsstudier, yrkesekonomi samt yrkes- och arbetarlagstiftning eller också industriell organisation och arbetsledning samt bokföring. I analogi med vad utredningen föreslagit i fråga om motsvarande ämnen vid de tekniska fackskolorna föreslås att en veckotimme samhällslära införes under sista läroåret, i vilket ämne då lämpligen bör ingå bland annat undervisning om yrkeslagstiftningen, som för närvarande förekommer som särskilt ämne. De ekonomiska ämnen, som nu äro upptagna, böra lämpligen ersättas med ämnet företagsekonomi, för vilket bör anslås en veckotimme under två terminer. Den undervisning, som nu meddelas i arbetsledning i samband med ämnet industriell organisation bör ersättas av undervisning i arbetspsykologi under exempelvis två veckotimmar sista terminen. d) Fackämnen Undervisningen i de tekniska tillämpningsämnena är vad skolorna i Hässleholm och Katrineholm beträffar uppdelad på ett flertal ämnen. Uppdelningen är förd betydligt längre än vad som förekommer vid de tekniska fackskolorna. Syftet härmed kan bland annat ha varit att skolorna därigenom velat få möjlighet att i avgångsbetygen mera i detalj ange kursernas omfattning till ledning för arbetsgivarna. Samma tendens till långt gående uppdelning av fackämnena finnes även hos en del av de privata tekniska läroanstalterna liksom i särskilt hög grad i fråga om korrespondensinstitutens tekniska kursprogram. Uppdelningen av fackämnena kan ibland vara föranledd av att olika timlärare anlitas för skilda specialområden. Vissa privata institut och korrespondensskolor uppdela dock på motsvarande sätt även grundläggande läroämnen i ett antal delämnen, som alla upptagas som särskilda ämnen i betyget. Ett avgångsbetyg från en sådan läroanstalt företer därför ett mycket stort antal läroämnen i vilka vederbörandes kunskaper vitsordas. Vid jämförelse med ett betyg från en annan teknisk läroanstalt, där exempelvis ämnen som matematik och fysik ej uppdelats i några delämnen och de tekniska fackämnena indelats endast i huvudgrupper ungefär som vid de högre tekniska läroverken, kan givetvis den, som ej närmare känner dessa förhållanden, av den stora skillnaden i antalet betygsämnen föranledas att

321 dra felaktiga slutsatser beträffande omfattningen och arten av de kunskaper, som de olika betygen vitsorda. Man kan finna det förståeligt, om därför vid en kommunal teknisk skola uppdelningen av en del tekniska fackämnen har förts längre, än vad som egentligen är motiverat ur undervisningssynpunkt. Även om det kan anföras skäl för en dylik ämnesuppdelning vid betygsättningen, innebär det vissa fördelar att i timplanen nöja sig med en uppdelning i huvudgrupper. Därigenom kan den tid, som ägnas åt det ena eller andra speciella området av ämneskursen lättare anpassas efter behovet, varför tiden blir bättre utnyttjad än om tidsfördelningen är låst i arbetsordningen. Likaså kan undervisningen individuellt differentieras, så att hänsyn tages till elevernas eventuella önskemål att lägga tyngdpunkten i studierna i ett fackämne till det ena eller andra speciella området inom facket. Särskilt för de elever, som genom sin tidigare verksamhet redan funnit fotfäste inom någon viss gren av industrin är det av värde att i viss grad ha en sådan valfrihet i studierna av de tekniska tilllämpningarna inom fackområdet. Även med hänsyn till den koncentrationsläsning, som tillämpas vid genomgång av ett ämnes olika delar är en långt driven parallelluppdelning av vissa ämnen i timplanen mindre önskvärd. Vid tekniska skolan i Örnsköldsvik äro ämnena i timplanerna icke uppdelade på ett antal delämnen. Totala antalet angivna ämnesbeteckningar är därför väsentligt mindre än vid de övriga tekniska skolorna. Olikheten i nämnda avseende kan belysas med följande exempel, vari de maskintekniska fackavdelningarna i Örnsköldsvik och Katrineholm jämföras. De tekniska huvudämnena angivas i förra fallet till allmän maskinlära, maskinelement med ritning, mekanisk teknologi och maskinlära med ritning, summa 4 ämnen. I senare fallet upptagas ämnena beskrivande maskinlära, maskinelement, lyftanordningar, tillhörande ritning, ångmotorer, verktygsmaskiner, hydrodynamik och vattenmotorer, tillhörande ritning, förbränningsmotorer, tillhörande ritning, mekanisk teknologi, värme- och sanitetsteknik, maskinritning, tillämpad värmelära samt laborationer i mekanisk teknologi och maskinlära, tillsammans 15 ämnen. Enligt utredningens mening bör antalet ämnen på timplanen vara väsentligt mindre än i det sist anförda fallet, även om de olika skolorna böra kunna utforma sina timplaner i nu berörda avseende tämligen oberoende av varandra. Den överarbetning av undervisningsplanerna, som kan vara behövlig i förenämnda eller andra avseenden bör vidtagas, sedan skolorna av överstyrelsen för yrkesutbildning beretts tillfälle att avge förslag beträffande de ändringar, som de vid nämnda prövning finna motiverade. Specialiseringen av studierna i de tekniska tillämpningsämnena är för närvarande genomförd i den utsträckning, som är möjlig utan att den 21—504565

322 önskvärda bredden i utbildningen äventyras. Någon ytterligare skärpning av specialiseringen genom att utesluta något tekniskt biämne inom respektive fackavdelningar i likhet med vad utredningen förordat i fråga om de tekniska gymnasierna, kan här icke sättas i fråga. Dylika för facket i fråga mindre betydelsefulla ämnen äro icke upptagna i de timplaner, som tilllämpas för närvarande. Det är av stor vikt att undervisningsplanerna hållas fullt aktuella och att lärarna ständigt anpassa sin undervisning efter de nya landvinningar och rön som den tekniskt industriella utvecklingen framvisar. Undervisningsplanerna för de tekniska skolorna ha givetvis då och då reviderats med hänsyn till den tekniska utvecklingen. Det blir emellertid läraren, som kommer att få väga olika delar av ett ämne mot varandra och se till, att föråldrat lärostoff utrensas så att utrymme kan beredas för de nya moment, som medtagits i den reviderade kursfördelningen.

B.

Specialkurser

Vid sidan av de fackkurser, för vilka ovan lämnats en kort redogörelse, förekomma såväl vid de tekniska skolorna i Hässleholm och Katrineholm som vid vissa privata tekniska institut specialkurser. Dessa äro avsedda att meddela en specialutbildning för ett mera begränsat yrkesområde eller att meddela sådana speciella kunskaper, som erfordras för att fylla kompetenskraven för viss yrkesutövning. Vid tekniska skolan i Hässleholm finnes en specialkurs för utbildning av vågmästare, omfattande tre terminskurser. Inträdesfordringarna äro att ha fyllt 18 år, att med goda betyg ha genomgått fortsättningsskola och att under minst två år ha deltagit i praktiskt arbete inom väg- och vattenbyggnadsbranschen. Undervisningsplanerna för denna specialkurs skilja sig från planerna för nuvarande lägre avdelningen av väg- och vattenbyggnadstekniska fackavdelningen endast i avseende på inträdesfordringar. Timplanen är densamma. Även vid tekniska skolan i Katrineholm har man en specialkurs för vägförmän och vågmästare. Denna omfattar dock endast två terminer. Inträdesfordringarna äro i huvudsak desamma, som nyss nämndes. Dylika specialkurser med mera begränsade utbildningsmål fylla säkerligen ett behov. Emellertid böra kurser med ett och samma studiemål icke alltför mycket avvika från varandra i fråga om kurslängd och ämnesinnehåll. Utformningen av de båda nämnda vägmästarkurserna bör därför göras till föremål för överläggningar mellan de båda skolorna och representanter för vägväsendet m. fl. i syfte att få en undervisningsplan, som alla parter kunna enas om. Det kan tänkas att en kommunal teknisk skola icke anordnar några tek-

323 nikerkurser och sålunda icke heller några påbyggnadskurser på dylika, s. k. högre fackkurser, utan nöjer sig med att uppehålla enbart specialkurser, t. ex. för att meddela teknisk utbildning åt personer, som förbereda sig att bli förmän inom industrin eller inom viss industrigren eller byggmästare o. s. v. I dylika fall böra inträdesfordringar och undervisningsplaner etc. utformas särskilt för varje olika slag av specialkurser. De enda typer av kurser vid de tekniska skolorna, som enligt vår mening behöva normeras beträffande bland annat inträdesfordringarna och lärotid, äro de tidigare föreslagna teknikerkurserna och högre fackkurserna.

C.

Undervisningsmetoder

Fordringarna på teoretiska förkunskaper för inträde äro ju avsevärt lägre vid de tekniska skolorna än vid de högre tekniska läroverken. I gemen ha eleverna i de förstnämnda skolorna därför mindre vana i att bedriva studier. De äro därför mera beroende av lärarens muntliga undervisning och torde icke ha förutsättningar att nå ett likvärdigt resultat genom egna litteraturstudier. Det måste ändock framhållas som ett önskemål, att undervisningen så vitt möjligt tar sikte på att utveckla förmågan till självverksamhet i studiearbetet. En god hjälp härvidlag har läraren i laborationerna. Det är därför av betydelse även ur nyssnämnda synpunkt, att även de tekniska skolorna ha tillgång till laboratorieutrustning för de ämnen, i vilka laborationer kunna anordnas. Eleverna få även viss övning i självständig analys av tekniska problem och i att planmässigt genomföra tekniska beräkningar och konstruktionsuppgifter under de till de tekniska tillämpningsämnena hörande ritningslektionerna. Utredningen har tidigare antytt lämpligheten av att lämna eleverna viss möjlighet att vid studiet av de tekniska huvudämnena inom viss fackavdelning efter eget val kunna lägga tyngdpunkten i studierna till viss del av respektive fackområde. Detta förutsätter, att eleverna i viss utsträckning bedriva självstudier, givetvis efter lärarens råd och anvisningar. En dylik individuell specialinriktning av studierna i tekniska tillämpningsämnen blir aktuell först under kursens senare del. Eleverna kunna då också antagas ha bättre förutsättningar för självständiga studier. En dylik frihet att kunna åtminstone i viss mån inrikta studierna efter egna önskemål torde även medföra den stora fördelen att studierna kunna bli mera intresse- och lustbetonade. Det är av utomordentlig betydelse icke blott för resultatet av studierna under skoltiden utan för elevernas fortsatta utveckling, att studiehågen k a n bevaras. Vid undervisningens ordnande bör även hänsyn tagas till önskemålet, att eleverna beredas tillfälle till övningar i muntlig framställning och att deltaga i överläggningar och diskussioner. Tillfällen till nyttig övning i

324 nämnda avseenden kunna ordnas i samband med studierna i ämnen av olika art. Med stor fördel bör detta låta sig göra i sådana ämnen som svenska, samhällslära och arbetspsykologi. Men även i vissa fackämnen kunna lämpligen i viss omfattning elevföredrag med diskussion anordnas, över huvud taget böra de synpunkter på dessa frågor, som anförts i fråga om undervisningen vid de tekniska gymnasierna, i mer eller mindre grad göras gällande även i nu förevarande fall. Utredningen vill därför hänvisa till vad som härutinnan tidigare anförts.

D.

Undervisningsmateriel

I kapitel V har utredningen ägnat ett särskilt avsnitt åt kurslitteratur och film samt övrig undervisningsmateriel. Ämnet är där behandlat närmast med utgångspunkt från förhållandena vid de tekniska gymnasierna och även de tekniska fackskolorna. Det allmänna resonemang, som där föres angående undervisningsmaterielens betydelse för och användning vid undervisningen äger dock direkt tillämplighet även på undervisningen vid de tekniska skolorna och andra tekniska läroanstalter. Dessa allmänna synpunkter torde därför icke behöva upprepas i detta sammanhang. Vad läroboksfrågan beträffar bör framhållas, att de tekniska skolorna ävensom de tekniska instituten i vissa fall nedlagt ett mycket betydande arbete på att anskaffa nödiga kompendier, som de själva utgiva. Dessutom användas givetvis i bokmarknaden tillgängliga lämpliga läroböcker. I vissa fall synas skolorna ganska väl ha kunnat sörja för att vid undervisningen ha tillgång till lärobokslitteratur i ena eller andra formen, varpå undervisningen stödes. Utredningen vill även här framhålla vikten av att lärarens undervisning liksom elevernas självstudier utom lärorummet i huvudsak anknyta till en lärobok eller annan lämpligt avpassad kurslitteratur, så att i varje fall anteckningar efter diktamen av läraren icke behöva regelmässigt förekomma i något ämne. Det får självfallet betraktas som ett önskemål, att överstyrelsen för yrkesutbildning skall kunna verksamt bidraga till åstadkommande av lämpliga läroböcker även för de tekniska skolornas speciella behov. Utredningen vill även understryka sin uppfattning, att film och bildband böra komma till ökad användning vid de tekniska skolorna icke minst för att belysa och i många fall med fördel ersätta lärarens muntliga beskrivning av tekniska detaljer, utföringsformer och arbetsmetoder. Bland annat kan tid vinnas, om filmen utnyttjas planmässigt, samtidigt som filmvisningen ger naturliga utgångspunkter för samtal och diskussion såväl mellan elever och lärare som mellan eleverna utom lektionstid, vilket k a n verka stimulerande på deras intresse för studierna av ämnet. För närvarande kunna de kommunala tekniska skolorna erhålla statsbidrag med

325 50 % för att förhyra undervisningsfilm. Statsbidrag för ändamålet bör även i fortsättningen kunna erhållas om skolorna skola kunna använda sig av film i ökad omfattning. I fråga om laboratorieutrustning äro förhållandena ganska olika vid de skilda skolorna och även för olika ämnesområden, där laborationsövningar behöva ingå i undervisningen. Medan några av laboratorierna äro väl utrustade för respektive ändamål äro resurserna i flertalet fall med avseende på såväl lokaler som laboratorieutrustning otillräckliga. Det är därför en angelägenhet av vikt att bättre förutsättningar för laboratoriearbetet snarast kunna skapas. Orsaken till att i vissa hänseenden stora brister förefinnas i fråga om laboratorier och laboratorieutrustning är givetvis att finna i de stora kostnader, som äro förenade med anordnande av väl utrustade laboratorier. Till skillnad från de högre tekniska läroverken måste de tekniska skolorna för att erhålla statsmedel till inköp av laboratorieutrustning och annan undervisningsmateriel från annat håll anskaffa lika stort belopp som statsbidraget. För att undervisningen vid de tekniska skolorna i förenämnda hänseende skall kunna hållas på önskvärd standard synas grunderna för statsbidrag böra utformas så att vederbörande kommun belastas med en relativt mindre del av kostnaden för anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel än för närvarande. Det finnes grundad anledning förvänta, att de städer, som för närvarande ha kommunal teknisk skola, samtliga alltjämt äro villiga att svara för kostnaderna för anskaffning av laboratorielokaler i förekommande fall.

E.

Fortsatt utbildning i diplomkurser för ingenjörer och i påbyggnadskurser vid de högre tekniska läroverken

andra

I kapitel IX har lämnats en kort redogörelse för de påbyggnadskurser, som anordnats vid högre tekniska läroverk samt framlagts förslag om anordnande dels av normerade påbyggnadskurser, s. k. diplomkurser, dels av mera tillfälliga påbyggnadskurser vid nämnda läroverk. De tillfälliga påbyggnadskurser, som hittills förekommit, ha i mån av tillgång på platser även varit öppna för andra än läroverksingenjörer. Bland annat har genomgång av fullständig fackkurs vid kommunal teknisk skola med efterföljande flerårig praktik ansetts kvalificera för deltagande i dylika kurser. Vi ha framhållit att till kurser av detta slag även i fortsättningen böra kunna antagas kursdeltagare, som bedömas äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen vid kurserna, även om de icke skulle vara utexaminerade från högre tekniskt läroverk. Därvid åsyftades främst utexaminerade från de kommunala tekniska skolorna och vissa privata tekniska läroanstalter samt från korrespondensinstitut.

326 Enligt utredningens ovannämnda förslag beträffande diplomkurser, skulle emellertid även sistnämnda kurser vara tillgängliga för andra kategorier sökande än läroverksingenjörer, förutsatt att de besitta jämförliga kunskaper. För elever, som väl kunnat tillgodogöra sig undervisningen i de tekniska skolornas högre fackkurser, bör det icke bli alltför svårt att — eventuellt efter någon komplettering — kunna vid inträdesproven till diplomkurserna fylla fordringarna i de obligatoriska ämnena svenska, engelska eller tyska, matematik, fysik med elektricitetslära och mekanik samt kemi. Av dessa representerar matematik den ojämförligt mest omfattande kursen. Den kurs, som läses i detta ämne vid de kommunala tekniska skolorna, är vad omfattningen beträffar tillräcklig för den, som vill söka tillträde till diplomkurs. Även i övriga prövningsämnen torde de, som väl tillgodogjort sig undervisningen, ha goda utsikter att bli godkända vid inträdesprövningarna till diplomkurs. Den prövning av de inträdessökandes kvalifikationer i övriga ämnen, som den föreslagna diplomkursnämnden skall företaga, blir givetvis beroende på vederbörandes vitsord i avseende på såväl studier vid den tekniska skolan som praktisk tjänstgöring efter avgångsexamen vid densamma. Innan diplomkurserna och de möjligheter till fördjupade tekniska studier och specialstudier, som dessa kurser komma att erbjuda, bli mera allmänt kända, torde väl antalet deltagare i kurserna med examen från tekniska skolor bli ringa. Emellertid har man all anledning att räkna med att dessa kurser med tiden skola bli en eftersträvad slutetapp i utbildningen för många av de tekniska skolornas bästa elever. Det vore naturligt, om utformningen av de tekniska skolornas kurser i vissa av de grundläggande ämnena skulle komma att påverkas av hänsyn till att underlätta avläggandet av de obligatoriska proven för inträde i diplomkurs. En förstärkning av vissa av de grundläggande ämnenas ställning i undervisningsplanerna skulle i sådant fall ifrågakomma. Med hänsyn till dessa ämnens stora betydelse torde en sådan utveckling inom rimlig gräns principiellt sett icke behöva giva anledning till några betänkligheter. Det förhållandet att för inträde i diplomkurs även ställas stora krav i fråga om kunskaper i övriga ämnen, främst de tekniska fackämnena, innebär liksom de högre fackkursernas eget studiemål en säkerhet för att den erforderliga balansen i timfördelningen i fackkurserna bevaras. Det k a n även tänkas, att det visar sig vara behov av särskilda kompletteringskurser för dem, som genomgått högre fackkurs, för komplettering av kunskaperna i exempelvis fysik, kemi eller andra av de ämnen, i vilka prov skall avläggas för inträde i diplomkurs. I sådant fall synes det lämpligt, att dylika kurser även anordnas vid de tekniska skolorna, varigenom den direkta anknytningen till den i de högre fackkurserna meddelade undervisningen lättast ernås. De tekniska skolorna böra därför k u n n a

327 r ä k n a med statsbidrag till dylika kurser med heldagsundervisning eller med aftonundervisning enligt samma grunder som för fackkurserna. Då det gäller att bedöma värdet av den utbildningsgång, vilken de tekniska skolorna med teknikerkurser och högre fackkurser erbjuda dem, som önska erhålla en god teknisk utbildning, bör sålunda även beaktas, att denna utbildning, vid den organisation av tekniska undervisningsväsendet, som utredningen föreslagit, även kan öppna vägen till de högre tekniska läroverkens diplomkurser för ingenjörer. Det kommer dock självfallet att krävas god studieförmåga, arbetsvilja och energi av dem, som fullfölja en sådan utbildningsgång. I hög grad kommer det också att bli beroende av lärarens kompetens och undervisningsförmåga, i vad m å n de mera kvalificerade av eleverna k u n n a bibringas tillräckliga kunskaper och färdigheter för att utan alltför omfattande kompletteringar få tillträde till diplomkurs. Även frånsett hänsyn till elevernas kvalificering för eventuellt fortsatta studier i sådan k u r s kräves för de tekniska skolornas eget primära studiemål lärare med liknande kompetens som fordras för undervisningen vid högre tekniskt läroverk, även om lektorskompetens icke kan anses erforderlig.

F.

Grunder

för

statsbidrag

till kommunala

tekniska

skolor

1. Statsbidrag till lärarlöner a) Olika grundprinciper för statsunderstöd Till kommunala anstalter för yrkesundervisning utgår för närvarande statsunderstöd till avlöning åt rektor och övriga lärare med högst 78 %. Emellertid begränsas understödet även av bestämmelsen att det må utgå med högst 5 kronor 75 öre för undervisningstimme. Om lönen till läraren utgår med mer än kronor 7: 37 per timme kommer understödet, kronor 5: 75, att motsvara en mindre del av lönen än 78 %. Vid de kommunala tekniska skolorna betalas avsevärt högre timarvoden än kronor 7: 37 per timme, varför maximiunderstödet i verkligheten blir väsentligt lägre än 78 % av lönen. Sistnämnda tal har sålunda ingen reell betydelse för bestämningen av understödet i detta fall, vilket givetvis sammanhänger med att maximibeloppet kronor 5: 75 icke är avpassat med hänsyn till lärarlönerna vid de tekniska skolorna. Som redan nämnts utgår från och med budgetåret 1953/54 statsunderstöd till tekniska skolan i Hässleholm till lärarlöner med belopp, motsvarande hela avlöningskostnaden, dock högst 50 % utöver vad de kommunala yrkesskolorna enligt ovanstående eljest kunna erhålla, samt som bidrag till rektorsarvode 3 000 kronor. Även i detta fall blir maximibeloppet för undervisningstimme som här utgör (5: 75 + 50 % av 5: 75 = ) 8: 62 kronor avgörande för beräkningen

328 av maximiunderstödet till skolan, vilket ingalunda täcker hela avlöningskostnaden. I båda ovannämnda fall är sålunda bestämmelsen om att statsunderstöd utgår med viss procent av kostnaderna (78 % resp. 100 %) kompletterad med bestämmelse om viss maximigräns, angiven i kronor för undervisningstimme. En maximigräns uttryckt i kronor och icke endast i procent synes ofrånkomlig, så länge de individuella lönerna, som komma att ligga till grund för beräkningen av understödet, icke äro maximerade eller på annat sätt reglerade på grund av några av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser därom. En nackdel med den i ovannämnda fall tillämpade principen för understödets maximering är givetvis svårigheten att avväga maximibeloppet per timme, enär lärarlönerna variera högst väsentligt vid olika slag av kurser och skolformer och, då det gäller samma skolform, vid skolor på olika orter. För de tekniska skolornas vidkommande har sammanförandet under gemensamma bestämmelser med olika undervisningsformer på lärlings- och yrkesskolstadiet verkat synnerligen ogynnsamt med hänsyn till skillnaden i lönenivå. De ovannämnda särskilda bestämmelserna beträffande understöd till tekniska skolan i Hässleholm innebära en väsentlig förbättring för denna skola. Svårigheten att skäligt avväga maximibeloppet i kronor per timme kvarstår givetvis. 1952 års yrkesutbildningssakkunniga ha i sitt betänkande angående yrkesutbildning framlagt förslag till nya bestämmelser i fråga om statsbidrag. De sakkunniga ha erinrat om att något statligt avlöningsreglemente för lärare vid de kommunala yrkesskolorna icke finnes och framhålla, att man bör söka åstadkomma likformiga villkor för lärare vid yrkesskolorna i hela landet på samma sätt som vid de allmänbildande skolorna. De hemställa därför, att Kungl. Maj:t snarast måtte uppdra åt särskilda sakkunniga att utarbeta ett avlöningsreglemente för lärare vid lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor. I samband med en sådan utredning måste, anföra de sakkunniga, också utredas driftsbidragets storlek och den för olika yrkesområden lämpliga bidragsprocenten till lärarlöner. De sakkunniga föreslå dock »i avsaknad av ett statligt avlöningsreglemente för lärare inom yrkesundervisningen» på annat sätt konstruerade statsbidragsgrunder. Bidrag till heltidskurser vid kommunala och centrala skolor föreslås utgå med visst belopp per avdelning. För kurser inom industri och hantverk skall detta belopp utgöra 28 000 kronor och för kurser inom handel m. m. 18 000 kronor. Det förstnämnda beloppet beräknas motsvara 70 % och det sistnämnda 60 % av den beräknade »normalkostnaden». Huvudmannens andel av kostnaden beräknas i båda fallen bli 12 000 kronor. Tekniska skolor och liknande, säga de sakkunniga, synas kunna j ä m föras med handelskurserna både beträffande elevantal och normalkostnad

329 och statsbidraget bör därför bli detsamma. Dock bör överstyrelsen för yrkesutbildning ha möjlighet att till kurser med mera omfattande laborationer eller särskilt dryga materielkostnader kunna medge ett högre statsbidrag, förslagsvis 20 000 kronor i stället för normalbidraget om 18 000 kronor. De föreslagna bidragsbeloppen skola utgöra hela det för varje avdelning utgående statsbidraget. Även nyanskaffning och komplettering av undervisningsmateriel, föranledd av förslitning, rymmas i ovannämnda driftsbidrag. Till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel ävensom till nyanskaffning, föranledd av omläggning eller utvidgning av undervisningen skall dock utgå särskilt bidrag med 75 % av de godkända kostnaderna. Till skola (kurs), beträffande vilken Kungl. Maj:t föreskrivit att skolan (kursen) skall benämnas riksskola (rikskurs), föreslå de sakkunniga driftsbidrag med 80 % av den godkända kostnaden, oavsett vilken näringsgren undervisningen avser. Beträffande materielkostnadsbidrag till riksskolor skola gälla samma grunder som för lokala och centrala skolor. Lärarlönerna vid de kommunala tekniska skolorna influeras av naturliga skäl i hög grad av lönesättningen inom andra kommunala samt statliga skolformer på ett jämförligt stadium t. ex. realskolor och tekniska realskolor. Icke blott inom de statliga utan även inom nämnda kommunala skolformer äro lönerna reglerade genom bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t. Det vore ur flera synpunkter en fördel, om sådan reglering bleve genomförd även i fråga om de kommunala tekniska skolorna. I sådant fall skulle det låta sig göra att — vilket även yrkesutbildningssakkunniga synbarligen anse önskvärt — bestämma understödet till viss procent av de verkliga lönekostnaderna utan särskilda i kronor angivna bestämmelser, som kunna förändra den relativa fördelningen av kostnaderna mellan stat och kommun från tid till annan, även om det gäller en och samma skola, vilket vållar osäkerhet och svårigheter för den ekonomiska planeringen för skolornas verksamhet. Utredningen finner det sålunda önskvärt att statens bidrag till lärarlöner vid de tekniska skolorna utgår med viss procent av de löner, som i enlighet med av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser skola tillkomma respektive lärare. Det skulle emellertid även — och kanske främst — ur andra än ovan berörda synpunkter vara fördelaktigt med en generell reglering av h ä r ifrågavarande lärares lönevillkor genom av Kungl. Maj :t givna bestämmelser. Därigenom skulle enhetliga synpunkter kunna anläggas på lönesättningen vid olika slag av läroanstalter på jämförligt stadium och vid skolor på olika orter. Mera enhetliga och stabila förhållanden i avseende på lärarnas löneförmåner skulle också underlätta lärarbefattningarnas besättande med väl kvalificerade lärare, vilket är en nödvändig förutsättning för att skolorna skola kunna meddela sådan kvalificerad utbild-

330 ning, som utredningen i det föregående har skisserat och som hittills varit skolornas mål. På grund av vad sålunda anförts vill utredningen förorda, att bestämmelser av Kungl. Maj:t utfärdas angående löner till lärare vid kommunala tekniska skolor. Lönesättningen är givetvis beroende av de kompetensfordringar, som anses böra uppställas i avseende å lärarna och utredningen vill först anföra sina synpunkter på denna fråga innan löneplaceringen diskuteras. b) Kompetenskrav på lärare vid tekniska skolor Stadgan för den kommunala yrkesundervisningen, SFS nr 706/1921 (»yrkesskolstadgan»), är tillämplig även beträffande de kommunala tekniska skolorna. De i stadgan intagna bestämmelserna angående kompetensfordringar på lärare äro icke närmare specificerade utan mycket allmänt hållna, vilket är naturligt, då det gäller ett så skiftande undervisningsområde. För att anställas såsom lärare erfordras enligt bestämmelserna i 30 § att äga grundlig insikt i det ämne, vari undervisning skall meddelas, nödig undervisningsvana samt kännedom om ifrågavarande yrkes- eller arbetsområdes behov av utbildning i ämnet, ävensom att av överstyrelsen för yrkesutbildning hava blivit förklarad behörig till lärarbefattning i sagda ämne. För tillfällig, kortare anställning erfordras icke någon dylik behörighetsförklaring, men i andra fall har överstyrelsen möjlighet att tillse att icke lärare anställas, som sakna »grundlig insikt i det ämne, vari undervisning skall meddelas». Skolorna ha själva samma intresse av att erhålla goda lärarkrafter. De kompetenskrav, som skolorna i realiteten uppställa äro också åtminstone i vissa fall jämförelsevis höga. För att exempelvis få anställning som ordinarie facklärare vid tekniska skolan i Hässleholm, fordras avgångsexamen från svensk teknisk högskola samt erfarenhet från anställning inom industrin. För ordinarie lärare i andra läroämnen än fackämnen (»ämneslärare») kräves akademisk examen. Samma fordringar söker man så långt möjligt också upprätthålla, då det gäller extra lärare. För ett bedömande av vilka kompetensfordringar som lämpligen böra ställas på lärarna vid de tekniska skolorna, är en jämförelse med andra skolformer över folk- och fortsättningsskolestadiet av intresse. Här nedan redogöres i stora drag för innebörden av vissa speciella behörighetsvillkor för lärartjänst vid några dylika skolformer. Stadgan för kommunala mellanskolor (SFS nr 345/1933) skall enligt förordnande i särskild kungörelse numera rubriceras Kungl. Maj :ts stadga för kommunala realskolor. Enligt 53 § av nämnda stadga, sådan denna paragraf lyder enligt sistnämnda kungörelse (SFS nr 721/1952), erfordras för att kunna antagas till ordinarie ämneslärare vid kommunal realskola

331 bland annat att med avseende på teoretisk och praktisk utbildning för lärarkallet uppfylla villkoren för behörighet till ordinarie lektors-, adjunktseller ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium i de ämnen, som höra till den sökta tjänsten samt att hava under minst två läsår bestritt lärartjänstgöring, som fyller vissa närmare angivna krav. Skolöverstyrelsen har dock rätt att, då omständigheterna därtill föranleda, även förklara sökande behörig, som icke uppfyller nämnda behörighetsvillkor. Genom kungörelse den 28 november 1952 (nr 722) har Kungl. Maj:t för behörighet till ordinarie ämneslärartjänst vid högre folkskola lämnat föreskrift av samma lydelse. För behörighet till ordinarie ämneslärartjänst vid praktisk kommunal realskola äro ävenledes ovannämnda bestämmelser gällande. Enligt den överenskommelse, som träffats mellan 1949 års tjänsteförteckningskommitté och vederbörande personalorganisationer och som i respektive delar godkänts av Kungl. Maj:t och riksdagen, skall vid de högre kommunala skolorna tjänstebenämningen adjunkt användas i samma omfattning som vid de allmänna läroverken. I stadgan för de allmänna läroverken (SFS nr 109/1933) säges i 177 § att sökande till lektors- eller adjunktstjänst skall bland annat äga erforderlig praktisk utbildning för lärarkallet samt hava under minst två läsår med nit och skicklighet bestritt lärart jänstgöring av i stadgan närmare bestämd art och omfattning. Från bestämmelsen om lärart jänstgöringens omfattning kan skolöverstyrelsen medgiva dispens. I stadgans 178 § sådan denna lyder enligt Kungl. kungörelse SFS nr 719/1952 föreskrives såsom särskilda villkor för behörighet till adjunktstjänst, omfattande endast praktiska läroämnen, att hava i avgångsexamen vid handelshögskola eller teknisk högskola förvärvat goda vitsord i ämnen, som äro av betydelse för de läroämnen, tjänsten omfattar, samt hava blivit av skolöverstyrelsen förklarad behörig till adjunktstjänst. För behörighet till adjunktstjänst, i vilken praktiskt läroämne ingår, fordras även att på lämpligt sätt hava styrkt sig äga erforderlig pedagogisk erfarenhet. I Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den 19 december 1952 med bestämmelser rörande lönegradsplacering av rektorer och lärare i läroämnen vid de högre kommunala skolorna upptagas förutom rektorer såväl adjunkter som ämneslärare. Bestämmelserna i fråga gälla från och med 1 januari 1953. Vid kommunala realskolor, praktiska kommunala realskolor och högre folkskolor skola alltså kunna anställas adjunkter med samma kompetens, som föreskrives för adjunktstjänst vid allmänt läroverk. Om i tjänsten ingår praktiskt läroämne fordras särskild behörighetsförklaring av skolöverstyrelsen. Därjämte kunna anställas ämneslärare, beträffande vilka i princip samma behörighetsvillkor i stort sett gälla som för adjunkterna,

332 dock med rätt för skolöverstyrelsen att, då omständigheterna därtill föranleda, besluta vissa eftergifter i avseende å kompetensfordringarna. Enligt utredningens uppfattning, kan det knappast finnas anledning, att vid de kommunala tekniska skolorna icke ställa i huvudsak samma fordringar på lärarnas kompetens, som vid ovannämnda övriga slag av kommunala skolor. Utredningen föreslår därför, att Kungl. Maj :t vid utfärdande av lönebestämmelser för ifrågavarande lärare föreskriver, att vid en kommunal teknisk skola skall finnas adjunkts- och ämneslärartjänster, dels ordinarie, dels icke ordinarie. Behörighetsvillkoren för nämnda och övriga lärarkategorier böra utformas i överensstämmelse med gällande bestämmelser för de övriga högre kommunala skolorna, varvid överstyrelsen för yrkesutbildning bör i förekommande fall i vad gäller bestämmelserna för de tekniska skolorna införas i skolöverstyrelsens ställe. c) Rektors och lärares undervisningsskyldighet Rektor vid Hässleholms stads tekniska skola är skyldig att förutom rektorsgöromålen fullgöra 5—10 veckotimmars undervisning. Läsåret 1953/54 fullgjorde rektor 9 veckotimmar. Vid Katrineholms tekniska skola har rektor en undervisningsskyldighet av 6—10 veckotimmar, läsåret 1953/54 8 veckotimmar. Vid örnsköldsviks stads tekniska skola åvilar rektor en undervisningsskyldighet av 10 veckotimmar. 1953/54 fullgjorde rektor 18 veckotimmar. För överskjutande 8 veckotimmar erhåller rektor arvode som timlärare. Vad lärarna beträffar uppgår deras tjänstgöringsskyldighet till, i Hässleholm 24—30 veckotimmar, i Katrineholm 29—31 veckotimmar och i Örnsköldsvik 28—31 veckotimmar. Rektor har vid kommunal realskola en undervisningsskyldighet av 18 till 22 veckotimmar samt vid högre folkskola 20—24 veckotimmar, där ej skolöverstyrelsen på särskilda skäl medgiver minskning av undervisningsskyldigheten. Vid de kommunala realskolorna är ordinarie adjunkt eller ämneslärare skyldig att meddela undervisning under 24 till 30 veckotimmar. Om tjänstgöringen till någon del är förlagd till fjärde klassen minskas nämnda maximi- och minimital med en timme för varje fullt fyrtal veckotimmar, varunder läraren bestrider undervisning i nämnda klass. Då särskilda skäl därtill föreligga, kan skolöverstyrelsen medgiva minskning i den stadgade undervisningsskyldigheten med högst 2 veckotimmar. Stadgan för högre folkskolorna föreskriver en undervisningsskyldighet för ordinarie ämneslärare och ordinarie lärare i yrkesämne av 24 till 30 veckotimmar. I de fall då den årliga lästiden vid högre folkskola icke uppgår till 38 läsveckor, må tjänstgöringsskyldigheten utökas med en veckotimme för varje läsvecka, varmed antalet läsveckor understiger 38. Även vid dessa skolor äger skolöverstyrelsen att på särskilda skäl

medgiva minskning av den stadgade undervisningsskyldigheten med högst 2 veckotimmar. Rektor vid statlig realskola har en undervisningsskyldighet av 16 till 20 veckotimmar med möjlighet till nedsättning enligt läroverksstadgan till lägst 12 veckotimmar. Adjunkt vid högre allmänt läroverk är skyldig meddela undervisning under 24 till 30 veckotimmar, vilken undervisningsskyldighet minskas vid tjänstgöring i realskolans högsta klass eller i gymnasium med en timme för varje fullt fyrtal veckotimmar, varunder läraren bestrider undervisning på nämnda stadium. Undervisningsskyldigheten för rektor och lärare vid kommunal teknisk skola synes böra fastställas med hänsyn till vad som gäller för kommunal realskola och praktisk kommunal realskola med beaktande av, att läsåret vid den tekniska skolan är något längre. En hösttermin på 19 veckor och en vårtermin på 21 veckor tillämpas för närvarande vid två av de tre skolorna, medan en skola har en termin på 4 månader och en på 5 månader. Utredningen anser att ett läsår på sammanlagt 39 veckor lämpligen bör fastställas som regel. Rektors undervisningsskyldighet bör då utgöra 16 till 20 veckotimmar. Då på grund av att skolan omfattar såväl teknikerkurs som högre fackk u r s eller flera fackavdelningar eller av andra skäl rektorsgöromålen äro särskilt omfattande, bör rektors undervisningsskyldighet kunna nedsättas efter medgivande av överstyrelsen för yrkesutbildning. För adjunkt och ämneslärare bör gälla en undervisningsskyldighet av 24—30 veckotimmar. Om lärares undervisning till någon del är förlagd till högre fackkurs bör ovan nämnda maximi- och minimital minskas med en timme för varje fyrtal veckotimmar, varunder läraren bestrider undervisning i sådan fackkurs. d) Löner till rektor och lärare De kompetenskrav, som böra ställas på lärarna vid de kommunala tekniska skolorna, böra såsom i det föregående framhållits överensstämma med motsvarande bestämmelser för kommunala realskolor och praktiska kommunala realskolor. Lönesättningen bör också vara densamma. De bestämmelser, som genom Kungl. brev den 19 december 1952 meddelats rörande lönegradsplacering av rektorer och lärare i läroämnen vid de högre kommunala skolorna, böra därför i tillämpliga delar gälla även för de kommunala tekniska skolorna. Beträffande ämneslärare böra bestämmelserna under A. i förenämnda Kungl. brev äga tillämpning jämväl i avseende på de övriga läroämnen vid de tekniska skolorna, som kunna förekomma utöver dem som nämnas under A,

334 Utredningens förslag innebär ävenledes, att timlärarkungörelsen (SFS nr 495/1950 med däri vidtagna ändringar) skulle bli tillämplig även i avseende på kommunala tekniska skolor. Timarvodet bör utgå enligt vad som föreskrives beträffande teoretiska och vissa nämnda praktiska läroämnen dels vid kommunal realskola dels vid praktisk kommunal realskola. Därvid synes den av utredningen föreslagna »teknikerkursen» böra anses såsom lågstadium och »högre fackkurs» såsom högstadium enligt timtaxan. Vad beträffar de »specialkurser», som äro eller kunna bli inrättade, är det vanskligare att klassificera där förekommande undervisning genom en generell bestämmelse. Undervisningen i vissa grundläggande ämnen i specialkurserna svarar närmast mot vad som ingår i teknikerkurserna, medan i vissa tillämpningsämnen undervisningen kan vara rätt avancerad. Det synes utredningen därför att frågan om tillämpningen av kungörelsens bestämmelser om olika arvodesbelopp för lågstadium och för högstadium lämpligast bör avgöras från fall till fall, då det gäller undervisning i ämnen i specialkurs. Utredningen vill därför föreslå införandet av föreskrift om att det ankommer på överstyrelsen för yrkesutbildning att avgöra dylika fall. Antalet ordinarie lärartjänster samt extra ordinarie tjänster utanför den reglerade befordringsgången torde böra för varje skola fastställas av Kungl. Maj:t. e) Bidragsnormer beträffande kostnaderna för lärarlöner Enligt kungörelsen om statsbidrag till avlönande av lärare vid högre kommunala skolor (SFS nr 541/1951) utgår statsbidrag, där ej annorlunda särskilt stadgas, med 78 procent av kostnaderna enligt gällande avlöningsbestämmelser för lärare. Därvid beaktas icke kostnader för undervisning, som anordnas å tid utom gällande timplan, såvida icke statsbidrag därtill enligt särskilda bestämmelser må utgå. Som allmänt villkor för att statsbidrag skall erhållas föreskrives bland annat att vederbörande kommun skall tillhandahålla för undervisningen lämpliga lokaler, på ett tillfredsställande sätt ombesörja deras uppvärmning, belysning och städning samt förse lokalerna med ändamålsenliga inventarier och erforderlig undervisningsmateriel. Som utredningen tidigare anfört ha de kommunala tekniska skolorna, ehuru kommun står såsom huvudman, karaktär av riksskolor, som bland de inträdessökande uttaga elever efter meritbedömning och icke med hänsyn till om vederbörande är hemmahörande i skolkommunen eller icke. Utredningen har även anfört vissa siffror, som visa, att vid de för närvarande befintliga kommunala tekniska skolorna, en mycket liten procent av elevantalet representeras av inom skolkommunen hemmahörande elever. Då utredningen i det föregående, trots att skolorna liksom statens högre

335 tekniska läroverk förutsättas skola stå öppna för kompetenta inträdessökande från hela landet, ändock ansett sig böra förorda bibehållande av de tekniska skolorna såsom kommunala skolor i stället för att föreslå inrättande av statliga tekniska skolor, har utredningen — som även uttryckligen framhölls — därvid räknat med att statsbidrag skulle utgå enligt särskilda grunder, utformade med hänsyn till att skolorna ha k a r a k t ä r av riksskolor. Utredningen erinrar om, att Kungl. Maj :t och riksdagen också medgivit, att vid tilldelning av statsbidrag till tekniska skolan i Hässleholm den eljest gällande gränsen 78 % av kostnaderna för lärarlöner höjes till 100 %. Då det gäller de centrala verkstadsskolorna utgår statsbidraget med 100 % av lärarlönerna enligt de av Kungl. Maj :t fastställda avlöningsbestämmelserna. Bestämmelser om statsbidrag till lantmannaskola, lantbruksskola och lanthushållsskola återfinnas i Kungl. kungörelsen om statsbidrag till lantbruksundervisningsanstalter, SFS nr 664/1951. Enligt nämnda bestämmelser utgår statsbidrag till avlönande av ordinarie, extra ordinarie och extra befattningshavare (rektor och lärare) med det belopp, som erfordras för att täcka 90 procent av kostnaderna för de avlöningsförmåner, vilka skola utgå till dessa befattningshavare enligt avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter m. m. Hänsyn tages dock ej till vissa förmåner i form av fri kost, resekostnadsoch traktamentsersättning samt tjänstebostad. Till arvoden åt timlärare utgår statsbidrag med belopp, som lantbruksstyrelsen bestämmer i varje särskilt fall, dock högst med 12 kronor för undervisningstimme. Bidragsprocenten till lärarlöner, då det gäller lantbruksundervisningsanstalterna, är sålunda något lägre än för de centrala verkstadsskolorna. Med hänsyn till de bidragsnormer, som för närvarande tillämpas i ovannämnda, närmast jämförliga fall, bör, då det gäller de kommunala tekniska skolorna, som äro öppna för elever från hela landet, bidragsprocenten till lärarlöner utgöra 90 eller 100 %. Såsom tidigare framhållits äro kostnaderna för utrustning och drift av en teknisk läroanstalt med dess olika laboratorier särskilt kostnadskrävande. Bidrag till utrustning och underhåll av maskiner och övrig undervisningsmateriel bör i fortsättningen liksom hittills utgå med viss del av verkliga kostnaden. Vidare torde visst bidrag även behöva utgå till administrations- och övriga omkostnader, därest skolans drift, som önskvärt är, skall kunna finansieras utan anlitande av elevavgifter. Skolans huvudman, kommunen, bör svara för en del av kostnaderna för undervisningsmateriel m. m. liksom även delvis för de årliga omkostnaderna. Därtill kominer kommunens kostnader för byggnader och inventarier. Bidraget till rektors och lärares löner bör enligt utredningens mening

336 i överensstämmelse med vad som gäller vid centrala verkstadsskolor svara mot hela den kostnad, som i enlighet med avlönings- och övriga av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser godkännas av överstyrelsen för yrkesutbildning. De bidrag från kommunen, som kunna anses skäliga, kunna mycket väl helt inrymmas under andra ovan nämnda kostnadsposter än kostnader till lärarlöner. 2. Statsbidrag till administrationskostnader samt övriga omkostnader Vid lantmannaskola m. fl. lantbruksundervisningsanstalter utgår statsbidrag till täckande av skolans driftskostnader med dels 25 kronor för varje dag, då undervisning pågår, dels ett tilläggsbidrag av 2 kronor 80 öre om dagen för varje elev, som deltager i maskinskötarkurs och 1 krona 40 öre om dagen för varje elev, som deltager i annan undervisning. Statsbidraget till driftskostnader utgår icke med högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av skolans av lantbruksstyrelsen godkända driftkostnader, sedan avdrag gjorts för influtna hyror av elevbostäder. De centrala verkstadsskolorna åtnjuta ett bidrag till administration m. m. med 150 kronor för elev och år, dock högst med belopp motsvarande huvudmannens verkliga kostnader för ändamålet. Med hänsyn till de betydande omkostnader, som redovisas av de kommunala tekniska skolorna, böra de komma i åtnjutande av statligt bidrag till driftskostnaderna. Bidraget torde dock kunna begränsas till lägre grundbelopp än vid lantbruksundervisningsanstalterna. Därest ett bidrag beräknat efter 75 öre per dag och inskriven, icke permitterad elev, tilldelas skolan, kommer huvudmannen att ändock få svara för en icke obetydlig del av omkostnaderna. Det torde emellertid böra föreskrivas, att bidrag utgår högst med belopp, som svarar mot huvudmannens verkliga kostnader för ändamålet. 3. Statsbidrag till anskaffning samt underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel Vid centrala verkstadsskolor utgår statsbidrag till anskaffning av den första uppsättningen av stadigvarande undervisningsmateriel (maskiner, verktyg o. d.) med 90 %. Till den komplettering genom nyanskaffning av annan stadigvarande undervisningsmateriel än verktyg, som kan erfordras, ävensom till mera kostnadskrävande reparationer av maskiner och instrument för undervisningsändamål utgår likaså statsbidrag med 90 %. Statsbidraget till underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel m. m. utgör 70 kronor per elev och år i den mån verkliga kostnaden uppgår till detta belopp. Vid beräkningen av nämnda kostnad få även in-

337 r ä k n a s utgifter för elektrisk och annan kraft för undervisningen och komplettering av inventarier. Särskilt statsbidrag till förbrukningsmateriel vid undervisning i svetsning utgår därjämte. Vid kommunala skolor för yrkesundervisning utgår statsunderstöd till undervisningsmateriel med belopp, motsvarande hälften eller i vissa undantagsfall intill två tredjedelar av kostnaderna. Till förbrukningsmateriel för yrkesmässig produktion av till försäljning avsedda alster utgår dock icke statsunderstöd. De kommunala tekniska skolor, som finnas, få statsunderstöd med 50 % av de av överstyrelsen för yrkesutbildning godkända kostnaderna för anskaffning samt underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel liksom övriga kommunala skolor för yrkesundervisning. 1952 års yrkesutbildningssakkunniga ha som nämnts föreslagit en bidragsprocent av 75 för såväl lokala och centrala skolor som riksskolor, då det gäller stadigvarande undervisningsmateriel. Som tidigare anförts tala emellertid starka skäl för att de tekniska skolorna komma i åtnjutande av gynnsammare understödsgrunder än de skolor, som tillgodose uteslutande den egna kommunens utbildningsbehov. Å andra sidan torde huvudmannen själv böra ekonomiskt engageras i anskaffningen av maskiner, apparater etc. i tillräcklig grad för att planeringen för denna anskaffning och avvägningen av utgifterna härför skall betraktas även såsom en kommunal ekonomisk angelägenhet. Under denna förutsättning synas frågor om statsbidrag till första uppsättningen av undervisningsmateriel icke nödvändigtvis behöva underställas Kungl. Maj :ts prövning på sätt nu sker i fråga om centrala verkstadsskolor. Yrkesutbildningssakkunnigas förslag beträffande bidragsprocent för ifrågavarande ändamål synes ur skilda synpunkter väl avvägt. Dock böra i varje fall de tekniska skolorna få liknande bidrag även till godkänd komplettering av undervisningsmateriel. Utredningen vill därför förorda, att statsbidrag till anskaffning och komplettering av undervisningsmateriel må utgå till kommunala tekniska skolor med 75 % av de godkända, verkliga kostnaderna. Då utredningen ovan föreslagit grunder för beräkning av statsbidrag till olika utgiftsslag vid kommunala tekniska skolor, har utredningen såsom framhållits förutsatt, att tillträde till skolans undervisning skall vara i lika mån öppet för elever från olika kommuner i landet och detta torde följaktligen böra föreskrivas såsom ett villkor för åtnjutande av de föreslagna bidragen. 4. Statsbidrag till skollokaler Till central verkstadsskola utgår statsbidrag även till anskaffning av undervisnings- och administrationslokaler samt lokaler för elevhem och 22—504565

338 inventarier till undervisningslokaler och elevhem med belopp motsvarande 50 % av de kostnader, som befinnas skäliga. Samma bidragsgrunder gälla för anskaffning av lokaler för sjömansskola. För täckande av byggnadskostnader eller kostnader för förvärv av byggnader vid lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor utgår statsbidrag med 75 % av de av Kungl. Maj :t godkända kostnaderna. Något statsbidrag till anskaffning av lokaler för kommunala skolor för yrkesundervisning (för industri och hantverk, handel och husligt arbete) utgår icke. 1952 års yrkesutbildningssakkunniga ha emellertid i sitt tidigare nämnda betänkande föreslagit att statsbidrag borde utgå även till byggnader inom yrkesskolväsendet. Liknande synpunkter som de, vilka ansetts motivera att statsbidrag till övriga tidigare berörda ändamål borde utgå enligt förmånligare grunder till kommunala tekniska skolor i egenskap av riksskolor än till kommunala skolor för yrkesundervisning i övrigt, skulle även kunna åberopas, då det gäller bidrag till lokaler. Det förhållandet, att för närvarande statsbidrag ej kan erhållas till lokaler för kommunala yrkesskolor, skulle väl sålunda ej behöva utgöra något principiellt hinder för att bidrag skulle kunna utgå till lokaler för tekniska skolor. Utredningen anser sig emellertid icke böra framställa förslag om någon särställning i detta hänseende för de tekniska skolorna. Enligt utredningens uppfattning finnes det skäl för att huvudmannen -— så länge statsbidrag ej generellt utgår till kommunala yrkesskolbyggnader — får bekosta anskaffningen av lokaler, även då fråga är om en teknisk skola av riksskolekaraktär. En förutsättning för att en dylik skola inrättas på viss ort med rätt till statsbidrag för driften bör vara, att vederbörande kommun klart ådagalägger sitt intresse för att få till stånd skolan inom kommunen och att skapa goda förutsättningar för dess verksamhet. Om en kommun förklarar sig beredd att på egen bekostnad ställa lämpliga lokaler med nödig inredning och möblering till förfogande för en teknisk skola, så torde detta få anses tillfullo bestyrka, att kommunen verkligen har ett för skolans bestånd och utveckling betryggande intresse. Under den uttryckliga förutsättningen, att grunderna för statsbidrag till övriga kostnadsposter — såsom vi i det föregående föreslagit — komma att utformas så att kommunens egna årliga kostnader för skolans drift ej bli för betungande för framtiden, kan det med all sannolikhet också påräknas att, där det ur olika synpunkter befinnes önskvärt att få till stånd en teknisk skola på här ifrågavarande utbildningsstadium, vederbörande kommun också skall vara beredd att, liksom då det gäller kommunala yrkesskolor i övrigt, åtaga sig de erforderliga kostnaderna för lokaler. Därest i anledning av yrkesutbildningssakkunnigas förslag statsbidrag till skollokaler skulle komma att utgå till kommunala yrkesskolor i all-

339 mänhet böra i beslutet härom givetvis inkluderas de kommunala tekniska skolorna. Med de bidragsgrunder för olika kostnader, som ovan föreslagits, bli de kommunala tekniska skolorna fortfarande beroende av kommunal medelsanvisning bland annat till anskaffning av laboratorieutrustning och till anskaffning samt underhåll och förbrukning av övrig undervisningsmateriel ävensom till administrationskostnader och övriga omkostnader. Kommun, till vilken ett högre tekniskt läroverk är förlagt, belastas icke med motsvarande utgifter för nämnda läroverk. I båda fallen åligger det kommunen att hålla vederbörande läroanstalt med lokaler samt möbler och inredning. Båda skolformerna ha karaktär av riksskolor. Olika stora anspråk ställas alltså på skolkommunens ekonomiska medverkan, om det gäller inrättande och drivande i ena fallet av en kommunal teknisk skola och i andra fallet av ett högre tekniskt läroverk. Olikheten kan i viss mån motiveras därmed att kommunen i förra fallet, även om skolan skall ha riksskolekaraktär, dock får ett större inflytande, då det gäller skolans planering, drift och utveckling, så att hänsyn tages jämväl till kommunens speciella intressen och behov. Bland annat då det gäller att skapa väl differentierade utbildningsmöjligheter, som, utan att därför fordras särskild kompletteringsläsning, kunna bereda tillfälle till fortsatt utbildning för dem, som genomgått någon av enhetsskolans olika linjer, måste de tekniska skolorna anses erbjuda uppenbara fördelar. Organisationen och de uppställda inträdesvillkoren möjliggöra såsom tidigare anförts direkt intagning av dem, som genomgått enhetsskolan, oavsett om de ha tillhört klass 9 g, 9 a eller 9 y. Det synes emellertid angeläget, att de särskilda anspråk på kommunala ekonomiska insatser, som ställas, då fråga är om kommunal teknisk skola, icke bli så betungande för skolans huvudman, att en önskvärd utveckling och ändamålsenlig geografisk fördelning av ifrågavarande skolor därigenom äventyras. Skulle så bli fallet, torde ett förstatligande förr eller senare visa sig nödvändigt. Utredningen har vid utformningen av ovanstående förslag till statsbidragsgrunder sökt avväga detsamma med beaktande jämväl av nyssnämnda synpunkter.

KAPITEL

XIV

Kommunala tekniska aftonskolor A. Kursernas studiemål och allmänna organisation Under senare år ha såsom redan nämnts ett antal kommunala tekniska aftonskolor inrättats. Deras ändamål kan i korthet anges vara att på grundval av folk- och fortsättningsskolans kunskapsmått bereda arbetsanställd ungdom en teknisk fackutbildning i aftonkurser. De nuvarande skolorna av detta slag äro uppdelade i en lägre avdelning med 4 terminskurser och en högre med likaledes 4 terminskurser. Undervisningstiden är i regel 14—-16 timmar i veckan. Läroårets längd håller sig omkring 270 dagar. Den lägre avdelningen har även till ändamål att vara en förberedande kurs för dem, som med folkskolans kunskapsmått som grund önska förvärva nödiga kunskaper för att vinna inträde i högre tekniskt läroverk. Ämnesurvalet vid upprättandet av undervisningsplanerna samt timplanernas utseende för den lägre avdelningen ha också starkt influerats av sistnämnda ändamål. De ämnen, som förekomma, äro svenska, engelska, tyska, matematik, fysik, kemi och ritteknik. Någon teknisk undervisning meddelas sålunda icke i den lägre avdelningen. I nyssnämnda allmänna grundläggande ämnen få emellertid eleverna ett gott underlag, på vilket den följande tekniska fackutbildningen med framgång kan byggas. För inträde i den högre avdelningen kräves även i allmänhet några månaders förpraktik och för inträde i sista terminskursen ett års praktik. I de flesta fall ha dock de avgående eleverna helt naturligt avsevärt längre praktisk erfarenhet. I den högre avdelningen meddelas en specialiserad fackutbildning. Graden av specialisering är något olika vid skilda skolor, men får i stort sett anses vara genomförd så långt ske kan, utan att den önskvärda allmäntekniska grundutbildningen blir för svag. Det kan sättas i fråga, huruvida det är lämpligt, att den kurs, som samtliga elever skola läsa under de fyra första terminerna, så helt är inriktad på förberedelse för en eventuell övergång till högre tekniskt läroverk. Åtminstone vid vissa av skolorna fortsätter flertalet sina studier vid aftonskolan i stället för i tekniskt läroverk. Starka skäl tala för att under-

341 visningen under de första åren i högre grad än för närvarande bör taga sikte på sistnämnda förhållande. Därvid anmäler sig i första hand ett behov av att införa tekniska ämnen i viss omfattning redan i aftonskolans lägre avdelning. Nära till hands ligger det då att söka utforma den lägre avdelningen så att den motsvarar den av utredningen föreslagna teknikerkursen vid de kommunala tekniska skolorna. De elever, som lämna tekniska aftonskolan efter genomgång av dess lägre avdelning, kunna då erhålla ett avgångsbetyg från en teknisk utbildningskurs av påtagligt praktiskt värde för kommande verksamhet inom industrin. Den högre avdelningen bör, även om den lägre avdelningens undervisning ges ett mera tekniskt betonat innehåll, bibehållas och lämpligen så anordnas, att den kommer att svara mot de tekniska skolornas högre fackkurser. Vid en överläggning mellan utredningen och representanter för Tekniska föreningen SSTA, en organisation för de utexaminerade från Stockholms stads tekniska aftonskola, framfördes till utredningen vissa önskemål beträffande undervisningen vid nämnda skola och överlämnades en skrivelse från föreningen och från skolans elevkår, som likaledes var representerad vid överläggningen. De båda organisationerna framhålla i skrivelsen behovet av en förlängd fackutbildning jämte ökade kurser i för tekniska studier grundläggande ämnen som matematik, fysik och mekanik. De ifrågasätta därför en förslagsvis tvåårig frivillig påbyggnadskurs med aftonstudier. önskemålet om en förlängd fackutbildning och ökade kurser i matematik m. m. bli tillgodosedda, därest de kommunala tekniska skolorna på sätt utredningen ovan anfört tagas till förebild för en förändring av organisationen av de tekniska aftonskolorna. Den utökning av lärotiden, som därvid erfordras, är två terminer. Totala lärotiden blir alltså fem år i stället för sex, som de nämnda organisationerna ha tänkt sig. Utredningen har undersökt möjligheten att utforma timplaner för en 5-årig teknisk aftonskola, som omfattar dels en teknikerkurs dels högre fackkurser i likhet med de kommunala tekniska skolorna, och har funnit att detta låter sig göra med en undervisningstid av 15 å 16 timmar i veckan. Teknikerkursen skulle då omfatta terminerna 1—6 och högre fackkursen terminerna 7—10. Det visar sig emellertid, att timplanen för de fyra första terminskurserna icke kan såsom för närvarande är fallet utformas så att undervisningen under dessa fyra terminer ger de kunskaper, som fordras för inträde vid tekniskt gymnasium. I den mån det föreligger ett behov av en förberedande kurs för nämnda ändamål vid en teknisk aftonskola, bör denna kurs anordnas vid sidan av teknikerkursen. Om elevantalet det tillåter kan dock samläsning mellan teknikerkurs och sådan förberedande kurs mycket väl äga rum i samtliga ämnen under de två första terminerna.

342 En organisation i överensstämmelse med den ovan beskrivna erbjuder uppenbara fördelar i jämförelse med den nu tillämpade organisationen av de tekniska aftonskolorna och utredningen föreslår, att berörda organisation genomföres vid samtliga tekniska aftonskolor. Förslaget innebär sålunda att vid en teknisk aftonskola skall kunna anordnas antingen teknikerkurser eller teknikerkurser och högre fackkurser, differentierade allt efter de olika fackområden, för vilka kurserna inrättas. Därjämte kunna även anordnas förberedande kurser för inträde vid högre tekniskt läroverk. De två första terminskurserna äro lika för dessa förberedande kurser och för teknikerkurserna. P å en del håll äro de tekniska aftonskolorna administrativt samordnade med vissa specialkurser på yrkesskolstadiet, t. ex. elektriska installatörskurser för behörighet av klass B eller C. Givetvis böra olika slag av specialkurser kunna ordnas vid dessa skolor även i fortsättningen. De tekniska aftonskolornas huvuduppgift sammanfaller emellertid med studiemålet för skolornas huvudkurser, teknikerkursen och dess påbyggnad, den högre fackkursen. Nämnda studiemål kan anges vara att meddela teknisk fackutbildning samt grundläggande kunskaper i språk och orientering i samhällslära.

B.

Inträdesfordringar

Många av eleverna vid de tekniska aftonskolorna ha lång praktik och medelåldern vid inträdet är jämförelsevis hög. En fullständig kurs omfattar emellertid lång tid, 5 år, och eleverna ha under denna tid tillfälle att skaffa sig en god praktik jämsides med studierna. Det synes därför icke nödvändigt att fordra viss förpraktik för inträde i första klassen. Då emellertid inträde kan vinnas direkt i högre klass av den som exempelvis avlagt realexamen, i vilket fall praktiktiden jämsides med studierna blir förkortad, kan det, med hänsyn till de praktikfordringar, som tidigare föreslagits vid de tekniska skolorna med dagkurser, vara lämpligt att fordra minst 6 månaders praktik för avgångsexamen från teknikerkurs och för inträde i högre fackkurs. Lägsta inträdesåldern bör lämpligen sättas så lågt som till fyllda 15 år med hänsyn till den långa lärotiden. I kunskapshänseende bör föreskrivas genomgången folk- och fortsättningsskola eller jämförliga kunskaper.

C. Kursernas

differentiering

De högre avdelningarna vid de nu befintliga tekniska aftonskolorna äro tämligen starkt differentierade. Utredningens förslag till en omorganisa-

343 tion, varigenom undervisningen i stort sett avses komma att överensstämma med den som meddelas vid de tekniska skolorna med dagkurser, förutsätter även att en specialisering av undervisningen tillämpas liksom vid sistn ä m n d a skolor. I princip innebär förslaget ingen ändring i detta avseende i nu tillämpad ordning vid aftonskolornas högre avdelning. De olika skolorna böra lämnas stor frihet att bestämma, huru differentieringen skall genomföras. En dylik frihet att kunna inrätta kurser efter de speciella lokala behoven i varje fall är av särskild betydelse i fråga om dessa skolor, som ju äro avsedda att på bästa sätt tillgodose den egna kommunens ändamål. D . Vissa

synpunkter

beträffande

undervisningen

Genom den omläggning av kurserna, som utredningen i det föregående föreslagit, skapas möjlighet att utforma undervisningen i stort sett i överensstämmelse med den, som meddelas vid de tekniska skolorna med dagundervisning. Det synes önskvärt att denna synpunkt beaktas, då undervisningsplanerna uppgöras, så att examen vid teknisk aftonskola kommer att få samma kompetensvärde som examen från kommunal teknisk skola med dagkurser. Vad utredningen tidigare anfört angående undervisningen vid de tekniska skolorna i vissa ämnen bör sålunda i samma mån gälla även undervisningen vid de tekniska aftonskolorna. Sålunda får det exempelvis anses vara ett önskemål att undervisning i såväl engelska som tyska fortfarande liksom hittills meddelas i de tekniska aftonskolorna. Samhällslära samt arbetspsykologi böra införas såsom läroämnen i högre fackkursen och den ekonomiska undervisningen bör lämpligen sammanföras under ämnesbeteckningen företagsekonomi. Även i förevarande fall är det av betydelse, att eleverna vid studierna i fackämnena ha möjlighet till en viss individuell differentiering. Framförallt för de elever, som kanske redan före inträdet i skolan mera stadigvarande ägnat sig åt viss gren av ett industriellt fackområde, är det särskilt värdefullt att få lägga huvudvikt i studierna vid de delar av fackämnet, som ha den största betydelsen för det verksamhetsområde de valt. Det bör även framhållas, att undervisningen bör bedrivas så att elevernas självverksamhet stimuleras och utvecklas. Laborationsövningar böra ordnas liksom vid dagkurser ävensom konstruktionsövningar. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att eleverna erhålla erforderliga råd och anvisningar angående lämplig litteratur för deras egna studier. Även vad i andra sammanhang framhållits rörande värdet för eleverna av övningar i muntlig framställning och att deltaga i överläggningar och diskussioner bör beaktas. Även vid här ifrågavarande skolform böra ställas krav på att lärarna ha motsvarande kompetens som vid exempelvis praktisk kommunal realskola eller högre folkskola. Undervisningen måste i detta fall upprätthållas

344 genom timlärare, ofta kanske samma lärare som undervisa vid övriga nyssnämnda slag av skolor på orten. Det statsunderstöd, som för närvarande utgår till lärarlöner vid kommunala skolor för yrkesundervisning (högst 5: 75 kronor per undervisningstimme) måste därför anses alltför knappt. Då emellertid statsbidrag till de tekniska aftonskolorna synes böra utgå enligt grunder, som kunna komma att fastställas för skilda former av lokala kommunala yrkesskolor, anser sig utredningen icke böra framställa något förslag i förevarande hänseende. En förutsättning för inrättande av en kommunal teknisk aftonskola bör vara, att tillräckligt rekryteringsunderlag kan påräknas inom kommunen för de fullständiga tekniska huvudkurserna inom ett eller flera fackområden. Emellertid kan det tänkas, att det kan framkomma önskemål från f. d. elever vid en teknisk aftonskola att få komplettera sina kunskaper endast i vissa ämnen i syfte att erhålla slutbetyg i respektive ämne från skolan i dess nya form. Behov av att komplettera kunskaperna i enstaka ämnen k a n även förefinnas i andra fall. Dylika önskemål böra tillmötesgås så långt möjligt, varvid vederbörande lämpligen kunna antagas till specialelever, som deltaga endast i något eller några ämnen. Då det i dylika fall i allmänhet blir fråga om deltagande i undervisningen i de sista terminskurserna, kan antalet elever i klasserna antagas ha minskat så att plats finnes för ett antal specialelever. E.

Fortsatt utbildning i påbyggnadskurser

diplomkurser för ingenjörer och i vid de högre tekniska läroverken

andra

Genom den föreslagna omorganisationen av huvudkurserna vid de tekniska aftonskolorna erhålla därifrån utexaminerade elever samma möjligheter som de utexaminerade från de tekniska skolorna att antagas som deltagare i de påbyggnadskurser, som anordnas vid högre tekniska läroverk. Bland annat gäller detta beträffande möjligheterna att vinna inträde i s. k. diplomkurs för ingenjörer. Den väg till vidareutbildning, som därmed öppnas för de tekniska aftonskolornas elever, bör kunna bli av stor betydelse för dem, som önska ytterligare kvalificera sig för sina arbetsuppgifter genom fortsatta studier. Beträffande diplomkursernas organisation samt villkoren för att vinna inträde i dylik kurs hänvisas till vad därom tidigare anförts (kap. IX). Liksom vid de kommunala tekniska skolorna bör det även vid de tekniska aftonskolorna i mån av behov kunna ordnas kompletteringskurser för dem, som efter genomgång av högre fackkurs har för avsikt att genomgå diplomkurs vid högre tekniskt läroverk. Statsbidrag bör utgå till sådan kompletterande undervisning i samma ordning som till teknikerkurs och högre fackkurs.

KAPITEL

XV

Privata tekniska läroanstalter A.

Undervisningens

förutsättningar

och

utformning

De privata skolor, som för närvarande bedriva kursverksamhet för utbildning av ingenjörer och tekniker inom olika fack, erbjuda teknisk undervisning av mycket varierande art. Kursernas längd varierar från ca */« till 3 år. Inträdesfordringarna äro vanligen endast betyg från folkskola, men utbildningskurser, avsedda för dem, som avlagt realexamen, finnas också representerade inom denna grupp av läroanstalter. I detta sammanhang torde lämpligen böra bortses från de privata skolor, som endast ha kortare tekniska kurser än ett år och som närmast kunna anses meddela en teknisk utbildning, vilken är avpassad efter det mått av teoretiska tekniska kunskaper, som en förman inom respektive fack behöver ha. En av de privata läroanstalterna, Viggbyholmsskolan, har kurser, som äro anordnade med de tekniska gymnasierna som förebild. Inträdesvillkor äro: Realexamen eller motsvarande kunskaper i svenska, matematik, fysik, kemi, teckning, tyska och engelska. Lärotiden är 3 år. För examen fordras 6 månaders praktik. Skolan åtnjuter icke statsbidrag och står icke under statlig inspektion. Flertalet privata tekniska läroanstalter benämnas tekniska institut och bygga på folk- och fortsättningsskolan som grund men mottaga även elever med större förkunskaper såsom realexamen eller motsvarande ävensom studentexamen. Kurserna vid de tekniska instituten äro i allmänhet liksom vid de kommunala tekniska skolorna uppdelade i en lägre och en högre avdelning, vilka vid instituten enligt vederbörande skolors prospekt vanligen anges föra till respektive verkmästareexamen och ingenjörsexamen. Lärotiden i den lägre avdelningen varierar i de skilda skolorna från 2 till 4 terminer dagskola och från 3 till 7 terminer aftonskola. De s. k. verkmästarekurserna motsvara närmast vad utredningen, då fråga var om de kommunala tekniska skolorna, benämnde teknikerkurser. Benämningarna verkmästarekurs och än mera verkmästareexamen kunna emellertid enligt utredningens mening ge en felaktig uppfattning om arten av utbildningen, vilken icke avser arbetsledning, varför den av utredningen före-

346 slagna benämningen är att föredraga. Institutens högre avdelningar, ingenjörskurserna, äro också olika långa vid de olika instituten. Den totala utbildningstiden varierar från 5 till 6 terminer dagskola och från 9 till 10 terminer aftonskola. I de flesta fallen är lärotiden i dagskola 5 terminer eller densamma som vid de kommunala tekniska skolorna. Liksom vid dessa sistnämnda skolor avkortas lärotiden med en termin för de elever, som före inträdet ha inhämtat realskolans kunskapsmått. För studenter avkortas studietiden med två terminer. Vid vissa institut anges viss praktik vara villkor för inträde, vid andra icke. I allmänhet fordras två månaders praktik för inträde och sex månader för examen. 1946 års skolkommission meddelade i sin utredning med förslag till bestämmelser om tillsyn beträffande privata skolor för yrkesutbildning, SOU 1949: 55, vissa uppgifter angående tekniska institut, vilka äro av intresse i detta sammanhang. I nämnda utredning anfördes bland annat, att i fråga om de två största instituten medelåldern för dem, som avlade den högre examen, vore 23 —24 år i dagskolan och 26—27 år i aftonskolan. 50—60 procent av de antagna hade realexamen eller högre skolunderbyggnad, därav 10—15 procent studentexamen. Skolkommissionen anförde vidare: »Av den relativt höga medelåldern att döma har flertalet av institutseleverna haft möjlighet till ganska omfattande praktik före inträdet. Men det bör å andra sidan framhållas, att, eftersom elever antas utan inträdesprövning och i regel utan krav på nämnvärd industriell praktik, många av de antagna kan sakna förutsättningar för teknisk utbildning. Enligt rektor vid STI avgår omkring 25—30 procent av eleverna i dagskolan och 40 procent av eleverna i aftonskolan under eller omedelbart efter första terminen. Studierna fullföljes helt av 45 procent av dagskolans och 25 procent av aftonskolans elever. Vid GTI torde fullföljandet enligt rektors uppgift i varje fall vara större.» En jämförelse utvisade, att vid Hässleholmsskolan antalet utexaminerade i förhållande till i klass 1 inskrivna elever utgjorde mellan 66 och 90 procent och i regel låg mellan 75 och 85 procent. Vid Katrineholmsskolan syntes avbrottsfrekvensen vara något större särskilt under de första terminerna än vid skolan i Hässleholm. Utredningen påvisade, att studierna vid de tekniska skolorna i Hässleholm och Katrineholm fullföljdes i avsevärt högre grad än i dagkurserna vid de två med dem jämförda instituten. Skolkommissionen anförde vidare: »En ytterst viktig sak, när det gäller undervisningen vid tekniska läroanstalter, är givetvis möjligheten till laborationer och praktiska övningar. Vid de två största instituten (i Stockholm och Göteborg) torde denna fråga vara tillfredsställande löst. Men vid de mindre skolorna finns många gånger inga som helst laborationslokaler. I ett par fall försöker man ersätta laborationerna med film. Även om filmen i undervisningens tjänst har sitt stora värde och av allt att döma är på frammarsch, kan den dock inte ersätta elevens eget arbete i ett laboratorium. Ett par institut (Köping och Karlskoga) har för vissa timmar hyrt laboratorierna i ortens vanliga skolor och komplette-

347 rat utrustningen där med inköp av en del egen materiel. I en del fall är skollokalerna i sin helhet bristfälliga, trånga och mörka. Dessa anmärkningar torde dock i denna lokalbristens tid säkerligen med lika stor rätt kunna riktas mot en del skolor, som understöds av staten. En skola, Netzlers tekniska institut, vägrar att lämna några som helst upplysningar utöver prospektet.» De privata tekniska instituten förete mycket stora olikheter inbördes i skilda hänseenden, men förhållandena vid de största av dem äro givetvis av särskilt intresse. Till utredningen har från Stockholms tekniska institut (STI) överlämnats en redogörelse för av STI och ingenjörsföreningen STI genomförd undersökning om »STI-ingenjörerna i produktionslivet». Till grund för undersökningen ligga individuellt lämnade uppgifter från 2 376 personer eller 29,5 % av de tillfrågade 8 045, vilket uppgives vara antalet utexaminerade ingenjörer under åren 1924—1948. Bland frågor, vars besvarande ansetts vara av betydelse och som undersökningen sålunda gäller, är frågan om förkunskaperna vid inträdet i STI. Av undersökningen framgår att 31,5 % (28 % i dagskolan och 38,9 % i aftonskolan) hade enbart folk- och fortsättningsskola, 24,5 % (24,8 resp. 23,9) högre folkskola, folkhögskola eller realskola utan examen, 29,3 % (29,2 resp. 29,5) realexamen, 6 % ( 7 , 2 % resp. 3,4%) gymnasium utan examen samt 8,7 % (10,8 % resp. 4,3 %) studentexamen. Beträffande praktikförhållandena visa uppgifterna att av 1 606 utexaminerade från dagskolan voro 40 utan praktik medan 41 av 770 från aftonskolan utexaminerade saknade praktik före examen. Examinerade från dagskolan hade i genomsnitt 33 månaders praktik. Motsvarande tal för aftonskolan var 73. Genomsnittsåldern under examensåret var för dagskolan 24 år och för aftonskolan 26 år. Lägsta noterade åldern under examensåret var så låg som 16 i dagskolan och 17 år i aftonskolan. Förhållandena beträffande elevernas förkunskaper, praktiska erfarenheter och ålder äro i stort sett likartade vid de tekniska instituten som vid de kommunala tekniska skolorna. Likheterna i fråga om utbildningens längd och indelning i en lägre och en högre kurs ha tidigare berörts. Vad undervisningen beträffar är denna vid instituten liksom vid de kommunala tekniska skolorna differentierad i olika fackavdelningar eller linjer. Några av instituten ha många olika facklinjer. Även i detta fall kunna förhållandena vid STI vara av särskilt intresse. Vid nämnda institut finnas linjer för maskin- och verkstadsteknik, motorteknik, flygteknik, värmeoch sanitetsteknik, elkraftteknik, teleteknik, husbyggnadsteknik, väg- och vattenbyggnadsteknik samt kemisk teknik. En jämförelse mellan de olika skolornas timplaner och undervisningsplanerna i övrigt försvåras bland annat därutav att kursinnehållets fördelning på läroämnen företer mycket stora olikheter. Såväl antalet ämnen som ämnesbeteckningarna bli därför mycket varierande. En till vissa skolor och linjer begränsad jämförande sammanställning återfinnes här nedan. De

348 Sammandrag

av timplaner

för maskintekniska

fackavdelningen

Antalet veckotimmar i olika ämnen, omräknat till veckotimmar under ett läsår. STI Matematik. Fysik Kemi Mekanik. . . Hållf.-lära. Ritteknik. . Elektr.-lära

19 3 2 3 3 8 2 Byggn.lära, fältmätn. Grupp I S:a

HTS

TI 21 4 2 6 6 7 5 1,5

Fältmätn.

KTS 20,5 5,5 3,5 5 5,25 3,25 5,75 1

18,5 5 3,5 6 6 2 2,5

43,5

52,5

49,75

Mater.-lära Mek. tekn Verkst.tekn

2 3 5

1,5 2 4

1,25

Maskinel., maskinl., ritn.. Ångteknik Motorlära Hydromek Bränslen

11 2 3 4 1

9 3 2,5 1 Termodyn.

Grupp II S:a Ekon.ämn

31 3 Samhällsl.

Svenska. Främm. språk Grupp III S:a Totalt S:a

3,75 Verkt.mask. 27,75

Värmeo. san.

1,25 Värmeo. san.

Hiss- o. transp.

1,5

Lyftanordn.

2,5 2 14,5 2,5 3 4 1 1,5 5

35,5

2,5 1

2,75 0,5

3 0,5

4,5 3

4,75 4 (friv.)

8,5 5

97,25

96,5

J,ö

jämförda skolorna äro de kommunala tekniska skolorna i Hässleholm (HTS) och Katrineholm (KTS), Stockholms Tekniska Institut (STI) och Tekniska Institutet, Stockholm ( T I ) . Av dessa står STI icke under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning. Uppgifterna beträffande HTS, KTS och TI äro hämtade ur respektive undervisningsplaner och de, som röra STI, ha framräknats med ledning av från institutet för detta ändamål överlämnad arbetsordning för vårterminen 1951. De jämförda linjerna äro maskintekniska fackavdelningen (vid STI benämnd maskin- och verkstadsteknisk fackavdelning) och krafttekniska linjen inom elektrotekniska fackavdelningen.

349 Sammandrag av timplaner för kraftelektrotekniska linjen Antalet veckotimmar i olika ämnen, omräknat till veckotimmar under ett läsår. STI Matematik Fysik Kemi Mekanik Hållf.-lära Ritteknik Maskinel., maskinl., ritn... Mek. tekn

TI

19 3 2 2 2 7 6 1

21 4 2 6 4,5 7 6 2 Byggn.lära, fält.mätn.

Grupp I S:a

HTS

1,5

KTS 20,25 5,5 3 4,5 4,75 3,25 5,25

Fältmätn.

18,5 3,5 3,5 6 5 2,5 5,5 2 Byggn.-lära 2

47,5

48,5

2 8 8 8 3 2 1 1

1,5 6 5 5 2

7,25 9 7,25 5 El.lab.

7 5,5 5 7,5

2,5 7

3 3,5

21,5

Ekon. ämn

1 Svenska Främm. språk

2 2

2,5 Samhällsl. 2 4,5 3

Mäter.-lära Elteknik Elanl. o. inst Elmaskinl El. mättekn Apparattekn Teletekn El. belysn.t Grupp II S:a

El.lab.

2 Fackritn.

El.ritn.

31,5

2 0,75 4,75 4 (friv.)

2,5 1 8,5 5

Grupp I I I S:a

11,5

17 Totalt S:a

87,5

97 Ämnena äro sammanförda i tre grupper. Den första omfattar de grundläggande ämnena samt tekniska ämnen, som för den ifrågavarande fackavdelningen ha karaktär av tekniskt biämne. Den andra gruppen bildas av de speciella tekniska fackämnena inom fackavdelningen i fråga. Den tredje gruppen slutligen utgöres av de ekonomiska och allmänorienterande ämnena samt språk. Vid STI är kursen uppdelad på flera ämnen än vad som framgår av ovanstående sammanställningar. I dessa äro ämnena sammanförda under ett mindre antal kollektiva ämnesbeteckningar. Vid den omräkning av antalet veckotimmar till veckotimmar under ett läsår, som genomförts för de jämförande tablåerna, har ingen hänsyn tagits till att läsårets längd är olika vid de skilda skolorna.

350 Av ovanstående jämförande tablåer framgå bland annat, att totala antalet veckotimmar (omräknat till veckotimmar under ett läsår av den längd detta har vid respektive skola) är minst vid STI och störst vid HTS och KTS. Om totala antalet veckotimmar tankes j ä m n t fördelat över 2,5 läsår (5 terminer), som motsvarar den normala lärotiden enligt kursplanerna för samtliga fyra skolorna, får man följande medeltal för antalet undervisningstimmar per vecka i respektive skolor och linjer. Antal undervisningstimmar i veckan i medeltal Fackavdelning

STI

TI

HTS

KTS

Maskintekniska Kraftelektrotekniska

31,2 32

35,4 35

38,9 38,8

38,6 38,8

Antalet undervisningstimmar i veckan vid skolorna i Hässleholm och Katrineholm är sålunda (vårterminen 1951) i de fall, som ovan jämförts, ca 20 % större än vid STI och ca 10 % större än vid TI. Av ovanstående tvenne tablåer kan man vidare utläsa, att timfördelningen mellan de tre ämnesgrupper, som särskilt markerats i tablåerna, är olika vid de olika skolorna. Av särskilt intresse är bland annat fördelningen mellan grupperna I och II av det totala antalet undervisningstimmar, som disponeras för de grundläggande teoretiska och tekniska ämnena samt tekniska biämnen (grupp I) jämte respektive linjes tekniska fackämnen (grupp II). Den procentuella fördelningen inom de tvenne ifrågavarande linjerna framgår av följande sammanställning. Fördelningen i procent mellan grupp I och II av antalet undervisningstimmar i veckan, som disponeras för nämnda grupper tillsammans Fackavdelning

Grupp

STI

TI

HTS

KTS

Maskintekniska

I II

56,3 43,7

67,7 32,3

58,3 41,7

54,7 45,3

Kraftelektrotekniska

I II

56 44

71,5 28,5

55,6 44,4

60,6 39,4

Vid bedömningen av ovan anförda procenttal bör även samtidigt beaktas de absoluta talen för antalet veckotimmar i de två grupperna, vilka tal återfinnas i ovanstående tablåer. Det framgår, att undervisningen vid TI i mindre grad än vid de övriga skolorna syftar till en specialiserad teknisk utbildning. Såväl i förhållande till grupp II som i jämförelse med de övriga skolorna ägnas i TI ett påfallande stort antal veckotimmar åt de grundläggande teoretiska och tekniska läroämnena.

351 Vid de andra tre skolorna är den relativa fördelningen mellan grupperna I och II i stort sett överensstämmande, ett förhållande, som även kan uttryckas så, att graden av specialisering inom här berörda fackavdelningar, såvitt denna kan utläsas ur timplanen, är densamma. Härjämte kan konstateras, att den undervisning i ekonomiska och allmänorienterande ämnen samt språk, som meddelas vid STI, är avsevärt mindre omfattande än vid de övriga jämförda skolorna. Åtminstone vissa av de privata tekniska instituten torde också i fråga om lärarkrafter och, inom en del fackområden, även beträffande laboratorier kunna jämföras med de kommunala tekniska skolorna. Några av instituten utge på eget förlag såväl läroböcker som kompendier i stort antal, vilket är av stort värde för undervisningen. För att bereda tillfälle för institutsingenjörerna att låta utredningen få del av deras synpunkter på den tekniska utbildningen har utredningen haft gemensam överläggning med representanter för Svenska institutsingenjörers riksförbund (numera Svenska fackingenjörers riksförbund). Bland nämnda organisations medlemmar finnas utexaminerade från de privata instituten GTI, STI och TI samt de kommunala tekniska skolorna i Katrineholm (KTS) och Hässleholm (HTS). Vid överläggningen framhöll en av deltagarna, som närmast representerade de utexaminerade från tekniska skolan i Katrineholm, att som inträdesvillkor borde föreskrivas lägst 2 års praktik, att undervisningstiden borde ökas med en termin, så att den lägre avdelningen (teknikerkursen) komme att omfatta 4 terminer och den högre, såsom för närvarande, 2 terminer samt att undervisning i såväl tyska som engelska borde införas. I en till utredningen ställd skrivelse, som vid tillfället överlämnades från Ingenjörsförbundet KTS, framfördes samma önskemål av förbundet. Beträffande GTI meddelades att tanken på införande av fordran på 2 års praktik för att vinna inträde hade framförts till institutets rektor, men att frågan tarvade närmare prövning med hänsyn till de konsekvenser, som möjligen kunde förutses beträffande rekryteringen. Några önskemål om förändringar beträffande undervisningen vid GTI, där kursen är 3-årig med folkskola som grund eller 2-årig med realskola som grund, uttalades icke. I fråga om TI framförde vederbörande såsom sin mening dels att undervisningstiden borde utsträckas till 3 år i överensstämmelse med vad som nu gäller vid GTI dels att undervisningen i språk borde utökas. Vad angår STI framfördes något varierande meningar. Det uttalades sympatier för en utsträckning av lärotiden för dem, som ej hade realexamen eller motsvarande. Andra förklarade sig icke ha anledning att ifrågasätta någon ändring av nu tillämpad ordning. Allmänt betonades, att de nämnda skolornas elever i avseende å kompetens väl hävdade sig inom industrin och andra tekniska företag i jämförelse med exempelvis läroverksingenjörer. Beträffande kompetensen i

352 fråga om övriga privata tekniska läroanstalters utexaminerade elever, som ej äro anslutna till riksförbundet, ansågo sig de närvarande institutsingenjörerna ej kunna göra något uttalande. De önskemål, som vid tillfället framkommo rörande ökad undervisning i språk vid tekniska skolan i Katrineholm, ha av utredningen beaktats genom vad utredningen förordat i avseende på språkundervisningen vid de kommunala tekniska skolorna. Utredningen har däremot icke ansett sig ha tillräckligt vägande skäl att föreslå någon utsträckning av kurstiden utöver den för närvarande vid nämnda skolor tillämpade, d. v. s. 5 terminer med folkskola som grund. Enligt utredningens mening skulle införandet av en bestämmelse om minst 2 års praktik som villkor för inträde vid kommunal teknisk skola komma att utestänga många för ifrågavarande utbildning lämpliga sökande och bland annat försvåra den önskvärda direkta anknytningen framdeles till enhetsskolan. Det synes utredningen icke kunna anses vara något principiellt intresse i och för sig vare sig från näringslivets och det allmännas eller ungdomens synpunkter att de olikheter i utformningen av kursplanerna, som nu förefinnas inom gruppen av privata tekniska läroanstalter, ersättas av likformighet över lag. Det är dock önskvärt, att undervisningens målsättning på ett realistiskt sätt ställes i relation till de teoretiska förkunskaper och den praktiska erfarenhet, man kräver av de inträdessökande, ävensom till kursens längd. Beträffande önskemål angående undervisningen i övrigt vid nämnda läroanstalter vill utredningen hänvisa till vad som i kapitel XIII anförts beträffande exempelvis undervisningen i svenska, engelska, tyska, samhällslära, arbetspsykologi och i fackämnena samt angående undervisningsmetoder och undervisningsmateriel, då fråga var om de kommunala tekniska skolorna.

B.

Fortsatt

utbildning

påbyggnadskurser

i

diplomkurser

för

ingenjörer

vid de högre tekniska

och i

andrå

läroverken

Välmeriterade utexaminerade från privata tekniska institut ha i mån av tillgång på platser haft tillträde till sådana påbyggnadskurser, som sporadiskt varit anordnade vid olika högre tekniska läroverk. Utredningen har tidigare framhållit, att till dylika påbyggnadskurser även i fortsättningen böra kunna antagas kursdeltagare, som icke genomgått högre tekniskt läroverk, under förutsättning att de på annat sätt förvärvat de erforderliga förkunskaperna för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Kurserna vid de tekniska instituten och övriga privata tekniska läroanstalter äro uppenbarligen av tämligen skiftande art och de flesta av dessa skolor äro undandragna offentlig insyn. Några generella bestämmelser angående det kompetensvärde, som bör tillmätas avgångsbetyg från ifrågavarande

353 skolor, då det gäller tillträde till fortbildningskurser av olika slag vid de högre tekniska läroverken kunna därför knappast ifrågakomma. Det torde sålunda få bedömas från fall till fall, huruvida vederbörande inträdessökande kan anses ha styrkt sin kompetens för att kunna med framgång deltaga i kursen i fråga. De av utredningen föreslagna diplomkurserna vid högre tekniska läroverk äro tillgängliga även för teoretiskt och praktiskt välmeriterade sökande med examen exempelvis från tekniskt institut under villkor dels att vederbörande godkännes vid de obligatoriska inträdesprövningarna i svenska, engelska eller tyska, matematik, fysik med elektricitetslära och mekanik samt kemi, dels att han kan förete intyg om föreskriven praktik under lägst 2,5 år, varav minst 6 månader efter examen dels ock att diplomk u r s n ä m n d e n vid prövning av hans betygshandlingar finner att han i övrigt fyller kraven för inträde. I vad mån undervisningen vid instituten i ovan uppräknade ämnen motsvarar de kurser, som genomgås vid de tekniska fackskolorna, är svårt att avgöra endast med ledning av uppgifter om antal undervisningstimm a r i dessa ämnen. Resultatet i de individuella fallen blir i varje fall mycket olika. Det är sannolikt att en komplettering i nämnda ämnen i många fall blir nödvändig. I de fall där vederbörande har goda studieförutsättningar, blir denna komplettering av de kunskaper, som inhämtats i institutskursen, ej alltför krävande. Diplomkurserna böra emellertid kunna bli en betydelsefull etapp i utbildningen icke minst just för dem, som erhållit sin tekniska utbildning vid andra anstalter än de högre tekniska läroverken. Genomgången av en diplomkurs för ingenjörer kommer att förutsätta goda förkunskaper och ställa stora krav på kursdeltagarnas studiehåg och förmåga. Säkerligen måste därför betyg från sådan kurs komma att tillmätas sitt eget meritvärde, oavsett vilken utbildningsväg, som föregått studierna vid diplomkursen. I efterföljande diagram visas några olika studievägar från enhetsskolans klass 9 till och med genomgång av diplomkurs för ingenjörer. Av diagrammet framgår bland annat kortaste, programenliga utbildningstiden för de studievägar, som erbjudas genom dels tekniskt gymnasium, dels teknisk fackskola med heldagsundervisning, dels ock kommunal respektive privat teknisk skola eller tekniskt institut. Vidare åskådliggöras utbildningsförloppen vid ovannämnda tre olika studievägar, dels för det fall att vederbörande elev kommer från 9 y i enhetsskolan (eller för närvarande från fortsättningsskolan), dels under förutsättning att det gäller elev, som genomgått 9 g eller 9 a eller på annat sätt förvärvat kunskaper i vissa grundläggande ämnen, som motsvara lägst fordringarna för godkänt betyg i motsvarande ämnen i realexamen. Det framgår av diagrammet, huru utbildningstiden fram till och med 23—504565

354 Exempel på olika studievägar t. o. m. diplomkurs

Praktik

Examen

Pr a k

Examen

Tekn.

Tekn.

gymn.

f acksk.

19 Tekn. skola eller inst i t u t

Examen

Alt.n 18

Förbe-

Prak-

red.

17 tik

k urs

I

2 I Prak-, I tik '

I

I

___J

J Klass

3 Praktik '

9y

A

I

|Praki tik I I I

355 från enhetsskolans klass 9 y, 9 g och 9 a för ingenjörer

Examen

Klass 9g ( 9 a ) (eller motsvarande) J Komplettering i matematik elektroteknisk fackskola

för i n t r ä d e i m a s k i n t e k n i s k

eller

356 diplomkurs blir densamma, oberoende av vilken av nämnda studievägar som anlitas och, med ett undantag, även oberoende av om 'eleven har valt 9 y eller 9 g eller 9 a i enhetsskolan eller har genomgått folkskola och fortsättningsskola eller tagit realexamen. Undantaget gäller vägen över tekniskt gymnasium, vilken blir ett år kortare än samtliga övriga visade utbildningsvägar för sådan elev, som med obetydlig praktik kommer in direkt från 9 g (eller motsvarande) eller realexamen. Införandet på sätt utredningen föreslagit av diplomkurser som en avslutande etapp i den mer avancerade utbildning, som kombinationen med påbyggnadskurser erbjuder, förverkligar, såvitt vi se, i m a r k a n t grad målet att skapa möjligheter till likvärdig teknisk utbildning på de olika vägar, som de skilda, i detta betänkande behandlade grupperna av tekniska läroanstalter representera.

C. Statsbidrag

till privata

tekniska

läroanstalter

Fyra av de enskilda skolor, som meddela teknisk utbildning, nämligen Tekniska institutet i Stockholm (TI), Sundsvalls tekniska skola samt de praktiska skolorna i Karlskoga och Kristinehamn åtnjuta statsbidrag, varmed även följer att de stå under inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning samt att eleverna kunna erhålla studiehjälp. Av dessa anordna de sistnämnda skolorna ettåriga tekniska kurser medan Tekniska institutets och Sundsvalls tekniska skolas huvudkurser omfatta fem terminer. Den tekniska undervisningen vid övriga privata skolor är icke statsunderstödd. Särskilt de tekniska instituten ha såsom framgår av de statistiska uppgifter, som tidigare anförts (kap. III), under årens lopp utexaminerat ett stort antal elever och tillströmningen till dessa skolor har tidvis varit mycket stor. Skolorna synas också tidigare ha haft gott ekonomiskt utbyte av verksamheten. På senare år har elevantalet i samma skolor emellertid starkt minskat. Orsakerna k u n n a vara flera. Bland annat har den fortgående utbyggnaden av de statliga tekniska läroverken medfört, att dessa k u n n a mottaga en större del än tidigare av de inträdessökande. Antalet av dem, som måst avvisas på grund av platsbrist, av vilka en del sökt sig till de privata skolorna, har på så sätt blivit mindre än tidigare. Tillkomsten av de kommunala tekniska aftonskolorna i Stockholm och Göteborg torde även h a orsakat minskad tillströmning till de privata instituten. Därtill kommer att industrins minskade efterfrågan på tekniker under vissa av de senaste åren även torde ha verkat dämpande på intresset från ungdomens sida för den utbildning som här ifrågavarande skolor erbjuda. P å sina håll synas ha uppstått vissa svårigheter att fortfarande bedriva utbildningsverksamheten med anlitande i stort sett endast av inkomster från elevernas kursavgifter. Då kursavgifterna knappast kunna ökas i n ä m n -

357 värd grad utöver de belopp, som eleverna nu få betala, och då man icke k a n vänta, att dessa skolors ägare skola annat än tillfälligtvis tillskjuta medel, uppställer sig frågan huruvida staten bör stödja skolor tillhörande denna grupp i större antal än för närvarande. Därjämte framstår alltjämt såsom önskvärt att om möjligt åstadkomma lättnad i ekonomiskt avseende för de studerande vid privata skolor med höga kursavgifter. Under tider, då näringslivets behov av tekniker varit betydligt större än det, som kunnat tillgodoses genom statliga eller kommunala tekniska läroanstalter, ha de privata tekniska institutens tillskott till rekryteringen av ifrågavarande personalkategorier varit av mycket stor betydelse. Ett behov, ehuru för närvarande mindre framträdande än under 1940-talet, finnes alltjämt av de privata skolornas medverkan i den tekniska utbildningen. Det är därför ur såväl industrins som ungdomens synpunkt önskvärt att de av dessa skolor, som vid prövning befinnas k u n n a motsvara de krav på undervisningen, som i olika hänseenden böra ställas, ha möjligheter att få erforderligt stöd för att kunna fortfarande upprätthålla verksamheten. Som tidigare anförts är den undervisning, som meddelas vid de olika instituten, av varierande art. Såtillvida bör detta principiellt sett k u n n a anses vara en fördel, att därigenom olikartade behov av utbildning k u n n a tillgodoses. Förutsättningen är emellertid att undervisningens halt är tillfredsställande. Man måste också tillse att målsättningen motsvaras av mot denna avvägda krav på förkunskaper och studietid. Utformningen av undervisningsplanerna behöver därför icke vara bunden till någon viss förebild, utan bör kunna varieras inom tämligen vida gränser. Utredningen har i det föregående rätt ingående behandlat frågor rörande undervisningen vid tekniska gymnasier och tekniska fackskolor och har även förordat vissa normer för den utbildning, som meddelas vid statsunderstödda kommunala tekniska skolor och tekniska aftonskolor. Nämnda grupper av statliga och statsunderstödda tekniska läroanstalter med den mångfald av olika facklinjer, som där finnas, erbjuda, kompletterade med de föreslagna diplomkurserna för ingenjörer, ett fullt tillräckligt differentierat system av tekniska utbildningsanstalter med heldagsundervisning på stadier emellan utbildningen för industriellt yrkesarbete och den tekniska högskoleutbildningen. I de fall, då privat teknisk läroanstalt önskar komma i åtnjutande av statligt stöd i någon form bör detta enligt utredningens mening k u n n a på ansökan beviljas efter prövning i varje särskilt fall av Kungl. Maj :t. Storleken av understödet bör anpassas efter det behov, som kan förutses. Därest vederbörande skola anses k u n n a erbjuda förutsättningar för en god undervisning, bör ett understöd som till kommunal teknisk skola k u n n a anses motiverat. Sökanden bör då enligt utredningens uppfattning lämnas frihet att själv

358 uppgiva till vilken av grupperna tekniska gymnasier, tekniska fackskolor eller tekniska skolor vederbörande läroanstalt bör hänföras. Då studiemålet på så sätt blir angivet bör såsom ett villkor för statligt stöd gälla, att anstalten vid sina kurser tillämpar för den ifrågavarande gruppen gällande principiella bestämmelser angående inträdesfordringar i avseende på ålder, teoretiska kunskaper och praktik, samt beträffande undervisningstidens längd och lärarnas kompetens. De viktigaste och nödvändiga förutsättningarna för att undervisningens resultat i stort sett skall bli jämförligt med övriga skolors inom gruppen borde på så sätt kunna tryggas. Som nyss framhölls bör vederbörande läroanstalt emellertid lämnas stor frihet att utforma undervisningsplanerna. Någon kopiering av tidigare för andra skolor inom gruppen fastställda planer bör sålunda icke ifrågasättas. Statsunderstöd till skola eller förmåner av studiehjälp till eleverna bör såsom för närvarande förutsätta att skolan ställes under inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning, överstyrelsen bör därvid bland annat h a att fastställa undervisningsplaner för skolan. Därmed torde tillräcklig garanti erhållas för att friheten att på olika sätt utforma undervisningsplanerna vid olika skolor icke missbrukas så att utbildningens avsedda standard därigenom äventyras. Därest privat teknisk skola av ekonomiska skäl eller av någon annan anledning icke skulle anse det förenligt med dess egna intressen att tilllämpa de för endera av nyssnämnda grupper gällande allmänna bestämmelserna i de avseenden, som ovan nämnts, står det ju alltjämt skolan fritt att utan offentligt inseende bedriva utbildningsverksamhet helt på det sätt skolan finner lämpligt. Utredningen anser det dock önskvärt, att även vid den från statens sida fullständigt okontrollerade undervisningen på detta område av utredningen framförda synpunkter på utbildningens förutsättningar, mål och innehåll kunde bli beaktade.

D . Frågan

om tillsyn

över privata

skolor för

yrkesutbildning

Den privata yrkesutbildning, vilken bedrives i skolor, som icke stå under statlig insyn, är mångskiftande och berör även ett stort antal yrkesområden, som icke ha samband med teknisk verksamhet. I många fall rör det sig om kortvariga kurser av diskutabelt värde. Allt emellanåt ha olika klagomål på dylik utbildning framkommit och röster ha höjts för införande av viss kontroll över dylika av det allmänna icke stödda kurser. Sedan frågan upptagits i en motion vid 1946 års riksdag och riksdagen begärt utredning av ifrågavarande privata kursverksamhet »i syfte att få till stånd en betryggande samhällelig kontroll» uppdrogs åt 1946 års skolkommission att verkställa den utredning, varom riksdagen sålunda an-

hållit. Skolkommissionen framlade sedermera i oktober 1949 »Utredning beträffande privata skolor för yrkesutbildning med förslag till bestämmelser om tillsyn». Kommissionens förslag innebar registreringsplikt för de privata skolorna inom bland annat områdena för hantverk och industri (med teknisk ledning) under förutsättning att skolan ej redan vore underställd statlig myndighet, överstyrelsen för yrkesutbildning skulle vara registreringsmyndighet och tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheten skulle ha till uppgift att granska och godkänna undervisningsplaner, godkänna lärare, fastställa betygsformulär, förrätta inspektion av skolorna samt i övrigt bistå de privata skolorna vid utformningen av undervisningen, val av kurslitteratur, inköp och kompletteringar av materiel m. m. Kommissionen angav syftet med bestämmelserna vara att »säkerställa en viss standard på undervisningen och en rimlig avvägning mellan studietiden och målet för studierna». Genom remiss den 8 november 1950 anmodades utredningen att avgiva utlåtande över kommissionens förslag. I underdånigt utlåtande den 26 j a n u a r i 1951 anförde utredningen bland annat följande: »Tekniska skolutredningen finner i likhet med skolkommissionen önskvärt, att ifrågavarande utbildningsanstalter bliva kontrollerade. Utredningen ifrågasätter dock huruvida icke det enklare förfaringssätt som redovisas i kommissionens utredning sid. 56 ff och som innebär registrering i förening med statlig inspektionsrätt är att föredraga. Detta alternativ ställer icke samma krav på omedelbara åtgärder beträffande samtliga berörda skolor och därav uppkommande stora personalbehov som kommissionens förslag. På något längre sikt bör dock i stort sett samma resultat kunna uppnås. Utredningen kan icke finna att skolkommissionens förslag ger inspektionsmyndigheten någon väsentligt större möjlighet att få en tredskande skola att följa myndighetens anvisningar när det gäller undervisningsplaner, lärarkompetens etc. Myndigheten kan, om rättelse ej sker, offentliggöra bristerna i skolans verksamhet. Denna möjlighet förefinnes även vid det enklare alternativet. Det av tekniska skolutredningen förordade alternativet torde även kunna omfatta av skolkommissionen undantagna utbildningsgrenar, nämligen korrespondensundervisningen och den tillfälligt bedrivna yrkesutbildningen. Beträffande korrespondensundervisningen bör nämligen observeras, att dylik numera ganska ofta ingår som ett led i en skolas undervisning och då icke bör undantagas från bestämmelsernas tillämpning. Utredningen förutsätter — i likhet med skolkommissionen — att möjligheten för en skola att efter framställning hos Kungl. Maj:t bliva ställd under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende skall kvarstå. Enligt utredningens mening bör nämligen en sådan utveckling eftersträvas att skolor, som fylla ett verkligt behov och ha nödiga förutsättningar att meddela en god utbildning, efter Kungl. Maj:ts medgivande ställas under överstyrelsens överinseende för att komma i åtnjutande av den ledning och det stöd, som detta innebär, över-

360 styrelsens befattning med dylika skolor är i stort sett densamma som då det gäller statsunderstödda skolor. Utredningen får slutligen framhålla, att utredningen i sitt fortsatta arbete bör vara oförhindrad att föreslå de ytterligare åtgärder rörande tillsynen, som kunna befinnas påkallade vid de av utredningsuppdraget berörda skolorna.» Emot utredningens uttalande, att det av utredningen förordade alternativet även torde kunna omfatta korrespondensundervisningen reserverade sig ledamoten av utredningen Westman. Även överstyrelsen för yrkesutbildning förordade i sitt utlåtande över skolkommissionens förslag, att tillsynsmyndighetens befattning med de privata skolor, som förslaget berörde, skulle inskränkas till registrering samt inspektion. Förslaget angående tillsyn över privata skolor för yrkesundervisning har emellertid icke föranlett någon Kungl. Maj :ts proposition i ämnet. Av ett interpellationssvar i andra kammaren under höstriksdagen 1953 av chefen för ecklesiastikdepartementet framgår, att någon proposition icke heller torde vara att förvänta. Frågan om här berörda kontroll synes därmed vara avgjord. Någon möjlighet för den statliga centrala tillsynsmyndigheten för den tekniska undervisningen att på eget initiativ verksamt bidraga till genomförandet av de av utredningen i det föregående framförda önskemålen beträffande undervisningen kan sålunda icke anses förefinnas, i vad det gäller de helt fristående privata läroanstalterna. I den mån nämnda skolor på egen begäran komma att ställas under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning bör emellertid tillses, att överstyrelsen får möjlighet att utöva nödigt inflytande på undervisningens utformning och bedrivande.

K A P I T E L XVI

Den textiltekniska utbildningen A . Läroanstalter

med textilteknisk

undervisning

1. Textilinstitutet i Borås Direktionen för tekniska elementarskolan i Borås anslog redan år 1858 medel till undervisning i vävnadsyrket. Det dröjde emellertid till år 1866 innan planerna på textilutbildning kunde förverkligas. Nämnda år startade vävmästaren S. F. Krebs en vävskola i tekniska elementarskolans h u s . Statsbidrag beviljades första gången år 1868 och har sedan dess utgått med belopp, som stegvis ökat. Statsanslaget h a r beviljats under villkor, att från Älvsborgs läns landsting eller eljest tillskjutes visst årligt belopp. Vävskolan inflyttade i egen byggnad år 1877. År 1905 upprättades i samband med vävskolan en mönsterateljé med tillhörande kortslagningsanstalt, som utför arbeten för textilindustrins r ä k ning. Ateljéns ekonomi är helt skild från skolans och bygger på inkomster av försålda mönsterteckningar och av industriföretag beställda kortkedjor för mönstervävnader. Stadsfullmäktige i Borås beviljade anslag för uppförande av den nybyggnad för vävskolan, som år 1936 togs i bruk. Samtidigt ändrades skolans namn till Textilinstitutet i Borås. År 1950 anslogo stadsfullmäktige medel för en till- och ombyggnad av institutet, vars lokalbehov därigenom blivit väl tillgodosett. Genom för ändamålet beviljade anslag av riksdagen och av landstinget samt genom gåvor huvudsakligen av tillverkare av textilmaskiner har institutets utrustning successivt kompletterats och är nu jämförelsevis fullständig, ehuru i behov av modernisering och viss komplettering. Den egentliga textiltekniska utbildningen tillgodoses vid institutet genom följande kurser: A. 1-årig kurs för textil- och konfektionsingenjörer. B. 1-årig kurs för spinneritekniker. C. 1-årig kurs för väveritekniker. E. 2-årig kurs för väveriledare och dessinatörer. Kurs A avser att meddela textil fackutbildning åt ingenjörer med examen från högre tekniskt läroverk eller teknisk högskola företrädesvis å maskinteknisk linje. Vissa förkunskaper i textiltekniska ämnen fordras

362 därjämte för inträde. Utexaminerade från textilteknisk linje vid de tekniska gymnasierna i Borås eller Norrköping behöva icke komplettera för att vinna inträde i kursen. Utbildningen är icke specialiserad på olika faser inom texiltillverkningen såsom spinning, vävning etc. eller på olika branscher av textilindustrin utan är av allmän textilteknisk karaktär. För inträde i kursen för spinneritekniker, B, fordras att ha fyllt 17 år samt kunna styrka minst 1 års praktisk verksamhet inom spinneriföretag. Elever med realexamen kunna erhålla dispens beträffande praktiktidens längd. Kurs C avser att meddela de fackkunskaper, som fordras av verkmästare och andra tekniker inom vävnadsindustrin. Inträdesfordringarna äro helt analoga med dem som gäller för kurs B. Första året av den 2-åriga kursen, E, för väveriledare och dessinatörer är lika med kurs C. Inträdesfordringarna äro därför också desamma för E och C. Den 2-åriga kursen skiljer sig från den 1-åriga väveriteknikerkursen huvudsakligen däri, att bindningsläran, dessineringen och jacquardvävnadstekniken genomgås betydligt grundligare. Förutom ovannämnda kurser finnas en 1-årig handvävnadskurs ( F ) , samt i mån av utrymme en praktisk vävkurs i handvävning av valfri längd (G), vidare en 2-årig kurs för kvinnliga mönsterritare och dessinatörer (H) och en terminskurs i varukännedom för försäljare inom textilbranschen (K). För att meddela de fackkunskaper, som erfordras för verkmästare och direktriser inom konfektionsindustrin finnes även en 1-årig k u r s för konfektionstekniker (M). Inträdesfordringar till denna äro minst 17 års ålder samt minst 6 månaders praktik inom konfektionsindustrin. I tabell 27 återgivna sammanställning visar elevantalet under fyra av de senaste läsåren i de olika kurserna. De svenska och utländska eleverna redovisas var för sig. 2. Lennings textiltekniska institut, Norrköping Genom en donation år 1879 av fabriksidkaren John Lenning inrättades å r 1887 John Lennings vävskola i Norrköping. Skolan åtnjuter numera årliga bidrag av statsmedel för uppehållande av driften. Bidrag har dessutom utgått från Norrköpings fabriksförening, Svenska yllefabrikantföreningen och Norrköpings stad ävensom vid olika tillfällen från företag och företagsledare inom industrin. Skolans n a m n ändrades år 1938 till Lennings textil tekniska institut. År 1934 färdigställdes en om- och tillbyggnad av skolans fastighet med anlitande av vissa donationsmedel, som disponeras av stadsfullmäktige i Norrköping. En ytterligare påbyggnad utfördes år 1944. Samtliga lokaler äro fullt utnyttjade.

363 Tabell 27. Antalet elever vid textilinstitutet i Bords Kurs

A B C E M

1950/51

1951/52

Svenska Utländska elever elever

Svenska Utländska elever elever

1 2

1 3

11 1

9 1

10 19

6 3

10 2 13

1 1

10 3 11

1 1

9 2 10

19 15

1 9 1

Summa

11 F1 G1 H1

9 2 17

1 Svenska Utländska Svenska Utländska elever elever elever elever 7 2 2 13 16

8 3 2 17 16

4 1

1953/54

1952/53

24 Ka

6 Totalt

21 Samma

1 Kur 5 för kvinnliga elever, 8 Terrninskurs för köpmän

Utrustningen har med bidrag av staten och industrin samt gåvor av textilmaskinfabrikanter och textilföretag kompletterats genom successiva nyanskaffningar så att man inom institutet har möjlighet att följa råvaran genom samtliga processer till färdig vävnad. Utrustningen behöver dock delvis moderniseras och kompletteras. Även vid Lennings textiltekniska institut finnes ett flertal utbildningskurser, såväl dagkurser (A-kurser) som aftonkurser (B-kurser). De senare äro närmast kurser för yrkesutbildning på yrkesskolornas stadium. A-kurserna äro sammanställda i nedanstående översikt: A 1. Allmän textilteknisk kurs. A 2. Spinnerikurs. A 3. Väveri- och dessinatörskurs. A 4. Appreturkurs. A 5. Trikåteknisk kurs. A 6. Konfektionsteknisk kurs. A 7. Köpmanskurs. Samtliga A-kurser omfatta ett läsår. De avse att meddela den textil-, trikå- eller konfektionstekniska utbildning, som fordras av tekniker i olika befattningar inom respektive industrier ävensom (A 7) av köpmän inom textilbranschen.

364 Inträdesfordringar äro att ha fyllt 16 år och ha kunskaper motsvarande realexamen med minst godkänt betyg i matematik. Styrelsen kan bevilja viss dispens från nämnda kunskapsfordringar. Minst ett års praktik angives såsom önskvärd. Eleverna i den textil tekniska linjen vid tekniska gymnasiet i Norrköping erhålla sin textila fackutbildning vid institutet i samundervisning med institutets egna elever i någon av kurserna A 1, A 5 eller A 6. Samläsning äger även rum i vissa ämnen med eleverna å gymnasiets färgeritekniska linje och institutets egna elever. Antalet svenska och utländska elever under fyra av de senaste läsåren framgår av tabell 28. Tabell 28. Antalet elever vid Lennings textiltekniska institut 1950/51 Kurs

1951/52

1953/54

1952/53

Svenska Utländska Svenska Utländska Svenska Utländska Svenska Utländska elever elever elever elever elever elever elever elever

Al A2 A3 A4 A5 A6

22 3 5 2 2 15

8 8 6 4 7 6

28 1 7 1 2 17

12 5 10 2 6 7

23 1 8 1 4 23

9 2 8 2 5 4

4 23

Summa

21 A7

7 Totalt

7 6 3 2 3

28 85

I kurserna A 1 och A 6 äro f<iljande antal elever fr ån textiltekniska linj en vid tekniska gymnasiet i Norrköping inräknade Al A6

15 7

15 6

14 4

9 2

Summa

11 Utöver nu uppgivna elevei• har ett antal spechdelever erhållit und srvisning i A-kurser nämligen 14, 7, 2 och 4 undei respektive år.

3. Textiltekniska linjen vid tekniska gymnasierna i Borås och Norrköping Textilteknisk linje finnes vid tekniska gymnasierna i Borås och Norrköping. Liksom å övriga facklinjer är undervisningen differentierad under andra och tredje läsåret. Differentieringen är avsevärt mycket starkare i Norrköping än i Borås. Detta förhållande sammanhänger med att man från början följt helt olika planer för den avsedda textilingenjörsutbildningen på dessa två orter. Undervisningsplanen för den textiltekniska linjen vid gymnasiet i Borås utformades under den förutsättningen, att de från densamma utexamine-

365 rade skulle efter den 3-åriga linjen genomgå den i det föregående omn ä m n d a 1-åriga kursen vid textilinstitutet för textil- och konfektionsingenjörer. Totala utbildningstiden skulle alltså i Borås bli 4 år, r ä k n a t från intagningen i gymnasiet. Textilundervisningen inom ramen för den 3-åriga textiltekniska linjen gavs därför en mycket begränsad omfattning. I stort sett skulle den textiltekniska fackutbildningen meddelas under det fjärde årets kurs för ingenjörer. Sedan erfarenheten visat, att många nöja sig med gymnasiets 3-åriga kurs, har textilundervisningen i denna tilldelats större utrymme, men är dock alltjämt alltför knapphändig för en avslutad fackutbildning. I Norrköping uppställdes från början såsom en förutsättning vid organiserandet av den textiltekniska linjen vid gymnasiet att i densamma skulle till en del under andra och en del under tredje året ingå textilteknisk fackundervisning enligt den timplan, som vid Lennings textiltekniska institut tillämpades i dess 1-åriga allmänna A-kurs. Totala utbildningstiden begränsades sålunda till 3 år. Anordningen betingades organisatoriskt därav, att den textila fackundervisningen såväl i klass II som i klass III helt förlades till textiltekniska institutet, där samläsning kunde äga r u m med institutets egna elever i 1-årskursen. Denna fackundervisning för gymnasiets elever kunde på så sätt ordnas utan extra kostnad för statsverket. Den textilundervisning, som ingår i kursen för den textiltekniska linjen vid gymnasiet i Borås, bestrides helt av lärare (därav en lektor), anställda vid gymnasiet, medan motsvarande undervisning vid gymnasiet i Norrköping helt ombesörj es av lärare, som äro anställda vid och avlönade av Lennings textiltekniska institut. För undervisningen vid institutet erlägga eleverna på gymnasiets textiltekniska linje en särskild avgift, som under andra och tredje året tillsammans uppgår till samma belopp, som institutets egna elever i den 1-åriga A-kursen ha att erlägga. Från och med läsåret 1945—1946 differentierades undervisningen på den textiltekniska linjen vid gymnasiet i Norrköping på tre studieriktningar nämligen för allmän textilteknik (Ta), trikåteknik (Tt) och konfektionsteknik ( T k ) .

B . Utredning

rörande den textiltekniska

föranstaltad

av Sveriges

utbildningen

på

mellanstadiet,

textilindustriförbund

1. Utredningens tillkomst och ändamål Överstyrelsen för Sveriges textilindustriförbund tillsatte i början av år 1951 en kommitté med uppgift att verkställa en översyn av den textiltekniska utbildningen på mellanstadiet inom landet. Kommittén uppdrog åt civilingenjören John Th. Beinholds att fungera som utredningsman. Det

366 förutsattes, att utredningen skulle uppdelas i två avsnitt, en allmän del, som skulle ge anvisning om de principiella riktlinjerna för undervisningen, samt en speciell del, som skulle behandla kursplaner. Reinholds' utredning, daterad den 31 maj 1952, omfattar endast den allmänna delen. Genom skrivelse den 22 december 1952 överlämnade Sveriges textilindustriförbund nämnda utredning till överstyrelsen för yrkesutbildning, som i sin tur överlämnat den till tekniska skolutredningen. I sin skrivelse meddelade förbundet att det då ännu icke fattat definitiv ståndpunkt beträffande de olika studiegrenarnas förläggning till Borås respektive Norrköping samt i fråga om samordningen mellan textilundervisningen och konfektionsundervisningen. Utredningsmannen har ansett det vara väsentligt att söka utreda vilka önskemål textilindustrin har i fråga om kunskaperna hos nyutexaminerade ingenjörer och andra tekniker. En undersökning i syfte att få svar på hithörande frågor har därför genomförts på så sätt att fråge- och svarsformulär utsänts till 122 företagschefer eller tekniker i andra ledande ställningar inom textilindustrin. Sammanlagt 78 personer ha besvarat frågorna helt eller delvis. Den förenämnda av Sveriges textilindustriförbund överlämnade utredningen omfattar även en undersökning rörande behovet av textiltekniker i vårt land. Med beaktande av resultaten av nämnda undersökningar har utredningsmannen framlagt förslag beträffande ordnandet av den textiltekniska u t bildningen. I det följande lämnas i sammandrag en redogörelse för de önskemål och synpunkter, som framkommit genom ovannämnda enkät, samt för de slutsatser och förslag, som i den överlämnade utredningen framföras.

2. Utbildningen av textilingenjörer Den verkställda undersökningen ger vid handen att en textilingenjör bör ha minst tre års utbildning. Han bör ha både allmän teknisk skolning och allmän textilteknisk orientering. Textilingenjörer med tre års utbildning men utan specialutbildning användas nu på många poster inom textilindustrin. I stor utsträckning ha de stabsuppgifter, såsom arbetsstudier, planering, laboratoriearbete etc. I åtskilliga fall ha sådana textilingenjörer avancerat till avdelningschefer, speciellt inom den mera mekaniska delen av produktionen, spinning och vävning. Samtliga, som besvarat enkäten, anse att en avdelningschef för ett spinneri, väveri, färgeri eller en trikåfabrik bör vara textilingenjör med treårig skolutbildning. Det stora flertalet anser emellertid, att det för en sådan uppgift, utöver den allmänna tekniska och textila skolningen, även behövs specialutbildning. Undersökningen ger också en viss ledning för bedömningen av den svåra frågan om hur denna specialutbildning skall organiseras. För befordran till avdelningschef fordras grundlig praktik. Specialutbildningen bör därför skiljas från grundutbildningen genom några års praktisk verksamhet. Den lämpliga

367 å l d e r n för befordran till avdelningschef är naturligtvis individuell, men den a l l m ä n n a uppfattningen tycks vara att ungefär 30 år är en lämplig ålder. Den u n g e textilingenjören har sålunda god tid på sig för att förvärva ytterligare praktiska och teoretiska kunskaper sedan han lämnat skolan vid ett par och tjugo år. Man konstaterar att specialutbildningen endast i undantagsfall kan förläggas till det egna företaget enär detta ej har lämpliga lärare disponibla härför. Majoriteten anser att specialutbildning bör ske vid textilinstitut. Det påpekas dock att företagen ofta ha svårighet att avvara en ingenjör under någon längre tid för dylik fortsatt utbildning. Det kommer alltid att finnas ett relativt litet antal avdelningschefsbefattningar i n o m textilindustrin och därför blir antalet textilingenjörer som kunna ifrågak o m m a för specialutbildning ganska litet. Med tanke på att en sådan person i normalfallet är ca 30 år, kan man räkna med att han åtminstone teoretiskt sett h a r 35 års tjänst framför sig inom företaget. Det synes då vara tänkbart att företaget hjälper honom med kostnaden för denna specialutbildning eller åtminstone beviljar erforderlig tjänstledighet för genomgång av en fortsättningsk u r s om en eller två terminers längd. På denna punkt visar utredningen dock att meningarna äro ganska delade. Det finns ungefär lika många som är för som emot att företaget betalar någon del av kostnaden för specialutbildningen. Detta är tydligen två principiellt olika uppfattningar som praktiskt taget icke alls ändras om specialutbildningen tar en eller två terminer i anspråk. Det visar sig emellertid att i flertalet fall skulle även företag som icke vilja lämna någon ekonomisk hjälp dock bevilja vederb ö r a n d e tjänstledighet för genomgång av erforderlig specialkurs. Praktiskt taget alla tillfrågade framhäva betydelsen av att alla textilingenjörer och i synnerhet avdelningscheferna få utbildning i arbetsledning. Denna utbildning bör ägnas fortlöpande uppmärksamhet på alla stadier i ingenjörsutbildningen. När det gäller avdelningschefer synes det lämpligt att fortbildning i arbetsledning lämnas i samband med specialutbildningen. I flera svar påpekas också att i specialkursen bör ingå industriell ekonomi och organisation, metodoch arbetsstudier, sociallagstiftning och eventuellt även något statistik. Betydelsen av goda språkkunskaper understrykes ävenledes. Undersökningen visar vidare att svensk utbildning av textilingenjörer är att föredraga framför utländsk. Särskilt när det gäller avdelningschefer påpekas dock värdet av praktik eller studieresor utomlands för vidgandet både av de textiltekniska insikterna och språkkunskaperna. Undersökningen tog även sikte på att fastställa de viktigaste arbetsuppgifterna för de läroverksingenjörer utan textil skolutbildning vilka nu äro anställda inom textilindustrin. Det visar sig att 2 / 3 av de svarande ha sådana ingenjörer anställda vid sina företag. Enär svar på denna fråga lämnats av praktiskt taget samtliga tillfrågade kan man räkna med att huvudparten av de större och medelstora textilföretagen anställa en del ingenjörer utan textil skolning. Ca 60 % av sådana läroverksingenjörer äro sysselsatta med arbetsuppgifter som anknyta till underhåll av byggnader och maskiner. I många fall ha de avancerat till chefer för de s. k. allmänna avdelningarna. I mindre omfattning användas de för arbetsstudier och laboratoriearbeten och blott i ett fåtal fall ha de avancerat till textila avdelningschefer. Utredningsmannen: Den textila ingenjörsutbildningen i framtiden bör liksom hitintills bedrivas i Borås och Norrköping samt i de tekniska läroverkens regi. Textilinstituten skola emellertid tillhandahålla lokaler och undervisningsmateriel och böra få sina kostnader härför ersatta av de tekniska läroverken enligt bestämda normer. Detta innebär att ett särskilt belopp bör upptagas på de n ä m n d a

368 tekniska läroverkens stat, varav ersättning skall utgå till textilinstituten i förhållande till den undervisning som av instituten lämnas ingenjörseleverna. Denna ersättning bör vara så avvägd att instituten få sina kostnader täckta. Det får sålunda ej uppstå några merkostnader för en elev som önskar utbilda sig till textilingenjör, jämfört med annan ingenjörsutbildning vid de tekniska läroverken. En del schematekniska svårigheter komma att kvarstå genom att undervisningen det andra och tredje året uppdelas mellan de tekniska läroverken och textilinstituten. Fördelen med att eleverna få påbörja specialiseringen redan det a n d r a året och därigenom få längre tid på sig att växa in i det textila området torde emellertid överväga dessa schematekniska nackdelar. Denna väg för utbildning av textilingenjörer överensstämmer i stort sett med det system som nu tillämpas i Norrköping. Om ett motsvarande samarbete inledes mellan Tekniska läroverket i Borås och Textilinstitutet därstädes komma alla textilingenjörer, liksom övriga läroverksingenjörer i landet, att få sin .grundläggande utbildning i de tekniska läroverkens regi. Givetvis kunde man tänka sig att all textilundervisning lösgjordes från de tekniska läroverken i Borås och Norrköping och helt förlades till textilinstituten. En del argument för ett sådant arrangemang kunna åberopas, särskilt om textilinstituten liksom hitintills komma att vara fristående från staten. Den största svårigheten med ett sådant system bleve givetvis att bibringa eleverna de erforderliga allmäntekniska kunskaperna. Textilinstituten ha knappast någon möjlighet att ordna sådan allmänteknisk undervisning. Den enda framkomliga vägen skulle då vara att låta de blivande textilingenjörerna gå igenom den treåriga kursen vid ett tekniskt läroverk, vilket som helst, och där specialisera sig antingen på maskinteknik eller kemi. Sedan finge de söka inträde vid textilinstituten för att där undervisas i allmän textilteknik. Detta system påminner till en del om de nuvarande förhållandena i Borås, där eleverna efter treårigt tekniskt läroverk på textillinjen kunna gå över till Textilinstitutet och få allmän textilteknisk utbildning under ett år. Nackdelen med detta arrangemang är bl. a. att studietiden ökas med ett år, ehuru givetvis de allmäntekniska kunskaperna bli i motsvarande grad fördjupade. Trots de fyra studieåren har textilingenjören dock ej kunnat utbilda sig till specialist på något textilt område utan detta studium återstår. Möjligen skulle man kunna tänka sig att specialisera studierna under det fjärde årets andra termin på spinning, vävning, färgning etc. Detta synes dock vara ganska vanskligt, helst som eleverna ej hunnit få den mellanliggande textilpraktik, vilken torde vara erforderlig för att rätt kunna tillgodogöra sig specialutbildningen. Det synes emellertid vara föga önskvärt att förlänga utbildningstiden från tre till fyra år. Innan man väljer en sådan lösning bör därför alla lämpliga utvägar prövas för att lösa textilingenjörsutbildningen inom en tidsram av tre år. Utredningen synes ge vid handen att detta är fullt möjligt under förutsättning att den specialutbildning som kan krävas för mera kvalificerade befattningar förlägges till en senare tidpunkt. I valet mellan en treårig eller en fyraårig textilingenjörsutbildning spela studiekostnaderna en väsentlig roll. D e n 4 - å r i g a u t b i l d n i n g e n b e r ä k n a d e s k o s t a ca 11 000 k r o n o r eller n ä r a 3 000 k r o n o r m e r a ä n d e n t r e å r i g a u t b i l d n i n g e n . U t r e d n i n g s m a n n e n h a r ä v e n s ä r s k i l t d i s k u t e r a t u t b i l d n i n g e n av a v d e l n i n g s c h e f e r i n o m i n d u s t r i n och a n f ö r d ä r o m i h u v u d s a k f ö l j a n d e :

369 Under den treåriga utbildningstiden hinna textilingenjörerna ej bli specialutbildade och kapabla att självständigt ansvara för driften i ett spinneri, väveri eller färgeri. För att få sådan kompetens fordras ytterligare praktik och skolutbildning. Denna teoretiska utbildning bör vara skild från den treåriga ingenjörsutbildningen genom några års praktisk verksamhet. Efter denna tid vet både textilingenjören och hans företag tämligen väl vad han passar för. I många fall bör han också kunna få ekonomisk studiehjälp från det företag där han är anställd. Det gäller ju att vidareutbilda en för företaget mycket värdefull medarbetare. Specialutbildningen skall förläggas till textilinstituten och helt ske i dessas regi. Denna undervisning skall sålunda ej hopkopplas med något av de tekniska läroverken. Här uppstår den viktiga frågan om hur lång tid en sådan specialkurs får taga. Man har i praktiken att välja på en eller två terminer. Vid bedömning av denna fråga får man beakta att undervisningen i dessa specialkurser icke skall läggas på ett vetenskapligt plan. Det gäller här att utbilda yrkesmän, ej forskare. Ur många synpunkter vore det säkerligen värdefullt, om de personer som skola befordras till avdelningschefer finge ett helt års specialutbildning vid textilinstituten. Emellertid uppvisar textilindustrin en rikt facetterad teknik som spänner över vida områden. Det gäller sålunda att utbilda tekniska ledare för bomullsspinnerier, kamgarns- och kardgarnsspinnerier, väverier för bomull, ylle och silke samt avdelningschefer för trikåfabriker och strumpfabriker av olika slag. Slutligen finns det en mängd speciella områden, såsom tillverkning av möbeltyger, gardiner, mattor, tågvirke etc. En avdelningschef måste behärska det nyaste inom tekniken på sitt område. Det torde därför vara omöjligt att till textilinstituten ens temporärt knyta fackmän som äro kapabla att lämna undervisning i alla dessa specialgrenar. I många fall finns det kanske blott två eller tre personer inom landet som behärska ett visst specialområde. Lösningen av detta utbildningsproblem måste därför sökas efter andra linjer. Man skulle därvid kunna tänka sig att ersätta åtminstone en del av den skolmässiga specialutbildningen med fristående ämnestentamina på basis av praktik och litteraturstudier. Genom dessa självstudier bör specialkursen vid textilinstituten kunna inskränkas till en termin, d. v. s. till 4—5 månader. Under denna termin bör undervisning även lämnas om textilindustrins allmänna problem, alltså avsättningsförhållanden, råvarumarknader, lönsamhet etc. Vidare böra eleverna lära sig grunderna för kostnadsredovisning, speciellt självkostnadsberäkning, samt få en viss orientering i företagsekonomi och industriell organisation. Vid ett mindre eller medelstort företag — och flertalet svenska textilföretag tillhöra denna kategori — måste nämligen de ledande tjänstemännen ha en god inblick i hela företagets verksamhet för att rätt kunna sköta sina uppgifter. Avdelningscheferna inom textilindustrin ansvara i allmänhet för en förhållandevis stor personal. Det är vanligt att exempelvis en spinnmästare har att leda ett hundratal arbetare förutom förmän och kontorspersonal. I jämförelse med de arbetsuppgifter som läroverksingenjörerna i allmänhet ha inom andra industrier är detta en mycket stor personalstyrka. Genom det stora arbetarantalet ökas de rent personalledande problemen. Det förhållandet, att en stor del av personalen är kvinnlig, gör ej problemen lättare. Det synes därför mycket önskvärt, att de blivande avdelningscheferna inom textilindustrin få en fortsatt utbildning i arbetsvetenskap. Detta ämne bör helst behandlas även i den allmänna ingenjörsutbildningen. I viss utsträckning försöka rektorerna för textilinstituten redan nu att informera eleverna om de personalproblem som 24—504565

370 komma att möta dem ute på arbetsplatserna. Detta värdefulla initiativ förtjänar att utvecklas vidare. Det årliga behovet av nya avdelningschefer inom textilindustrin är begränsat och man får därför räkna med att endast ett fåtal textilingenjörer årligen komma att deltaga i specialkurserna. Sådana kurser kunna därför icke anordnas varje termin vid bägge textilinstituten. Sannolikt räcker det med en eventuellt två kurser per år. Dessa kurser kunna förläggas omväxlande till Lennings och till Textilinstitutet i Borås. Med den ovan tänkta utbildningen kan en textilingenjör vinna inträde vid teknisk högskola. Där blir han ej någon textilspecialist, men intet h i n d r a r att en civilingenjör — oavsett om han kommer från KTH eller CTH — efter praktik går igenom den föreslagna specialutbildningen. Likaså har en textiltekniker som kan styrka att han skaffat sig erforderliga kunskaper ävenledes möjlighet att vinna inträde vid specialkurserna för blivande avdelningschefer. Man kan knappast räkna med att alla personer som önska utbilda sig till textiltekniker få tillfälle att genomgå textilinstitut. Korrespondensundervisningen kan här fylla ett behov. Det är därför ett berättigat intresse, att korrespondensundervisningen i textila ämnen verkligen motsvarar textilindustrins önskemål och elevernas behov.

3. Utbildningen av textiltekniker (förmän) Undersökningen visar klart att en förmansaspirant bör ha en viss teoretisk utbildning utöver den praktiska erfarenheten, innan han befordras till förman. Denna utbildning bör omfatta en allmän textilteknisk orientering, vilken givetvis får bli ganska kortfattad. Hälften av de tillfrågade anse också att den blivande förmannen bör ha någon undervisning i allmän teknik. Samtliga tillfrågade understryka vikten av undervisning i arbetsledning. Hälften av de tillfrågade anse att deras företag ha tillräckliga lärarekrafter för att kunna leda förmännens utbildning. Ej mindre än 87 % av de tillfrågade anse det förmånligt med förmanskurser vid textilinstituten. Beträffande den viktiga frågan om längden av en sådan förmanskurs vid textilinstitut förorda 2 / a av de tillfrågade en termin och x/3 två terminer. Det är emellertid tveksamt huruvida en förmansutbildning skulle kunna genomföras på en termin vid textilinstituten. De nuvarande teknikerkurserna ta två terminer i anspråk. Det bör här observeras att flera av de tillfrågade även tänkt sig att skicka personer som redan äro förmän till textilinstituten för fortbildning. Det är ju helt naturligt att man i sådana fall icke anser sig kunna avvara vederbörande längre än en termin. När det gäller förmansaspiranter torde det i allmänhet vara lättare att lämna tjänstledighet, även om kursen skulle ta två terminer. Förutom förmanskursen vid textilinstitut anser flertalet att en blivande förman bör genomgå en kurs vid Arbetsledareinstitutek En sådan kurs skulle givetvis kunna anknytas till förmansutbildningen vid textilinstituten. Beträffande företagens villighet att bekosta utbildningen av blivande förmän vid textilinstitut, folkhögskola, per korrespondens eller vid Arbetsledareinstitutet finner man, att över hälften av de tillfrågade anse att företagen helt böra betala dylik förmansutbildning. Det är ganska anmärkningsvärt att flera äro villiga att betala utbildningen av blivande förmän än av blivande avdelningschefer, ehuru antalet förmansbefattningar ju äro vida större än antalet avdelningschefsbefattningar och alltså utbildningskostnaderna i motsvarande grad

371 högre. Möjligen kan denna inställning bero på att man räknar med att förm ä n n e n äro mera knutna till företaget och orten. Dessutom inverkar säkert den omständigheten, att man i betydande omfattning redan är van vid att betala förmansutbildningen vid Arbetsledareinstitutet etc. Såväl när det gäller avdelningschefer som arbetsledare anges i en del svar, att vederbörande kan få bidrag om han är villig att för viss tid binda sig vid företaget efter avlagd examen. Undersökningen visar att 2 / 3 av de tillfrågade anse att ettåriga teknikerkurser böra finnas kvar vid textilinstituten, även om de icke i nämnvärd omfattning skulle begagnas för utbildning av förmän. Flera anse emellertid att dessa teknikerkurser böra omändras till förmanskurser. Det är av stort intresse att granska vilka arbetsuppgifter som textiltekniker med ettårig utbildning för närvarande ha inom svensk textilindustri. Man finner att n ä r m a r e 30 % sysselsättas som förmän, 25 % av materialet redovisas som arbetsstudiemän och något över 20 % som assistenter i produktionen. Ungefär en på tio av dessa ettåriga textiltekniker ha avancerat till avdelningschefer, förmodligen sedan de genomgått någon form av vidareutbildning. Dessa textiltekniker ha ofta kommit från arbetarnas led eller ha vanligen en lång praktik före inträdet på textilinstitut. De äro genomsnittligen i 25-års åldern, när de genomgå den ettåriga teknikerkursen. Många av de nyexaminerade ettåriga teknikerna få börja som arbetsstudiemän eller assistenter och utgöra därigenom en god källa till rekrytering av dugliga förmän. Möjligen måste därvid lönerna för så utbildade förmän bli något högre än de nuvarande genomsnittliga förmanslönerna, men detta torde i längden betala sig. Det förhållandet, att ca 75 % av textiltekniker med ettårig utbildning antingen redan äro förmän eller ha sådana tjänster att de naturligen kunna göras till förmän, tyder på lämpligheten av att textilinstitutens ettåriga teknikerkurser framdeles uppläggas med huvudsaklig tanke på förmansutbildningen. Vid textilinstitutet i Borås finnes även en tvåårig textilteknikerutbildning (Ekursen för väveriledare och dessinatörer). Undersökningen har velat fastställa i vilka tjänster dessa tvååriga textiltekniker hamnat. Man finner att huvudparten sysselsättas som assistenter och arbetsstudiemän och endast i mindre omfattning som förmän. En betydande grupp (20 %) ha avancerat till textila avdelningschefer. Det påpekas dock från flera håll att den tvååriga teknikerutbildningen är en mindre användbar mellanform, och att det ibland är svårt att placera sådana tekniker. Det skulle enligt denna uppfattning vara lämpligt att taga bort den tvååriga teknikerutbildningen och istället sikta på den treåriga ingenjörsutbildningen. När det gäller dessinatörer synes emellertid den tvååriga utbildningen ha sitt berättigande. Utredningsmannen: Förmännen intaga en nyckelposition inom industrin och deras betydelse har tidigare måhända underskattats. De böra vara företagets representanter gentemot arbetarna, samtidigt som de skola verka för ett gott förhållande på arbetsplatsen och för effektivast möjliga produktion. Intresset för organiserad förmansutbildning har också ökat under senare år. Denna förmansutbildning kan i princip göras på två olika sätt. Det ena är att vederbörande erhåller sin utbildning vid resp. företag, eventuellt under medverkan av utomstående experter; detta sker redan nu på flera håll. Det andra är att förmansutbildningen till väsentlig del äger rum utanför det egna företaget. Man kan också kombinera dessa bägge metoder. Den redovisade undersökningen rörande kunskapsbehovet visar, att huvudparten av de tillfrågade anse att en blivande förman — utöver utbildningen vid det egna företaget — bör genomgå en kurs vid textilinstitut. De flesta önska att

372 denna kurs skall begränsas till en termin. Utbildningen bör enligt undersökningen omfatta en kortfattad allmän textilteknisk orientering men i övrigt koncentreras till vederbörandes eget område, spinning, vävning, färgning etc. Viss undervisning i allmän teknik förordas också i halva antalet svar. Alla tillfrågade understryka vikten av undervisning i arbetsledning. En sådan kurs torde emellertid kräva två terminer, d. v. s. 9—10 månader. Vid en översyn av textilinstitutens verksamhet bör erforderlig hänsyn tagas även till förmansutbildningen. Man kan därvid tänka sig att omändra de nuvarande ettåriga teknikerkurserna till förmanskurser. Det blir ju varje företags ensak att välja det sätt på vilket företaget önskar utbilda sina förmän. Emellertid synes det nödvändigt att det vid textilinstituten finnes förmanskurser, dit intresserade företag kunna sända sina förmansaspiranter. Om man går in för ettåriga förmanskurser vid textilinstituten bibehålles också möjligheten för duktigt folk att skaffa sig en viss textil kunskap vid något mognare år. Det händer nu i rätt stor omfattning att personer spara ihop en slant för att under något år förkovra sig vid textilinstituten och denna möjlighet bör ej borttagas. Man skall dock ej kalla dessa ettåriga kurser för förmanskurser utan behålla namnet textilteknikerkurser. Genomgång av en sådan kurs skall naturligtvis icke berättiga till titeln textilingenjör. Denna utbildning av förmän torde ha betydelse ej blott för stora och medelstora textilföretag utan även för de mindre företagen inom branschen, där förmannens eller verkmästarens arbetsuppgifter vanligen spänna över ett stort område.

4. Utbildning av dessinatörer, direktriser och mönsterriterskor Det visar sig att flertalet av de tillfrågade anse att dessinatörer och direktriser och naturligtvis även mönsterriterskor icke behöva vara textilingenjörer. Man är även tveksam om de behöva någon allmänteknisk skolning och flertalet anser att en sådan är onödig. Däremot anse samtliga tillfrågade att dessinatörerna behöva allmän textilteknisk orientering och givetvis specialutbildning, främst i vävning men även i färgning, spinning, appretering etc. Flera av de tillfrågade understryka att dessinatören bör ha en grundlig inblick i samtliga fack. För mönsterriterskor gäller det huvudsakligen att ha kännedom om väveriteknik och om beredning inkl. tryckning. Inom textilindustrin förekomma direktriser huvudsakligen vid trikåfabriker. Flertalet svar förorda en minst tvåårig skolutbildning för dessinatörer och direktriser. Endast i några få svar skiljes på dessinatörer och mönsterriterskor. Utredningsmannen: För närvarande finnes en tvåårig kurs för dessinatörer vid Textilinstitutet i Borås och en ettårig kurs vid Lennings. Dessutom har boråsinstitutet en tvåårig kurs för kvinnliga mönsterritare och dessinatörer. Någon speciell utbildning av direktriser för trikå- och strumpindustrin finnes ej inom landet. Dessinatörer, direktriser och kvalificerade mönsterritare ha en mycket viktig uppgift att fylla inom textilbranschen ej minst i tider med h å r d konkurrens gentemot utlandet. I all synnerhet ha ylleväverier samt företag som framställa heminredningstextilier stort behov av skickliga och välutbildade dessinatörer. Inom trikå- och strumpfabriker spela de kvinnliga direktriserna en viktig roll vid uppläggning av kollektionerna. Mönsterritning synes i vårt land vara ett yrke som huvudsakligen passar för kvinnor. Det är i detta sammanhang av intresse att konstatera, att i Västtyskland är utbildningstiden för dessinatörer lika lång som för textilingenjörer, nämligen

373 1

2 /2 år. Det torde ej råda något tvivel om att en svensk dessinatör behöver lika lång utbildning. Det synes dock ej vara nödvändigt att utsträcka utbildningen vid textilinstituten längre än till två år, alltså samma tid som nu tillämpas vid Textilinstitutet i Borås. Den ytterligare utbildning på % ä 1 år som är önskvärd torde lämpligen kunna förvärvas genom praktik inom eller utom landet. Denna praktik behöver givetvis icke tagas i en följd med skolutbildningen. Det är påtagligt att de kvalifikationer som fordras av dessinatörer inom ylleindustrin i väsentliga delar äro annorlunda än för dessinatörer som arbeta med huvudvikt på inredningstextilier. En ylledessinatör måste ha grundläggande kännedom om de textila råmaterialen samt hela tillverkningsprocessen i en yllefabrik. Studiet härav skall i huvudsak förläggas till det första utbildningsåret. Det andra året bör speciellt inriktas på utbildning i dessinering. Dessinatörer för inredningstextilier arbeta vanligen med köpta garner av olika material, däremot sällan med själva fibermaterialet. Undervisningen i garnframställning bör därför kunna minskas för denna kategori av dessinatörer, medan däremot studiet av vävning och speciellt jaquardvävning får utvidgas i motsvarande grad. Det synes därför lämpligt att en tvåårig kurs för dessinatörer inom ylleindustrin förlägges till Lennings, medan en lika lång utbildning av dessinatörer för inredningstextilier samt för bomullsindustrin förlägges till Textilinstitutet i Borås. Möbeltygsväverierna äro särskilt talrika i boråstrakten. Till dessa kurser skola givetvis även kvinnliga studerande äga tillträde. Man bör också klart ange att kursen avser utbildning av dessinatörer. Av historiska skäl ha väveriledare och dessinatörer sammankopplats i en och samma kurs, men tiden synes nu vara mogen att särskilja dessa bägge kategorier, vilket enligt uppgift också nyligen gjorts vid Lennings. Utbildningen av kvinnliga direktriser för trikå- och strumpindustrin torde kräva samma tid som utbildningen av dessinatörer, alltså två år. Tidigare har i denna utredning föreslagits att all undervisning i trikåteknik skall förläggas till Lennings. Det är därför konsekvent att den tvååriga kursen för direktriser ävenledes förlägges till Lennings. Textilindustrin har också behov av mönsterriterskor. Erfarenheten har visat att dessa behöva en tvåårig utbildning. Det synes lämpligt att en sådan tvåårig kurs för mönsterriterskor förlägges till Textilinstitutet i Borås genom omändring av den nuvarande tvååriga kursen för kvinnliga mönsterritare och dessinatörer.

5. Utbildning i trikå- och strumpteknik I textilindustriförbundets utredning h a r u t r e d n i n g s m a n n e n även beh a n d l a t u t b i l d n i n g e n av i n g e n j ö r e r och t e k n i k e r för t r i k å i n d u s t r i n . D ä r v i d a n f ö r e s i h u v u d s a k följande s y n p u n k t e r . Vid Tekniska gymnasiet i Norrköping finnes inom den textiltekniska fackavdelningen en studieriktning för utbildning av ingenjörer för trikåindustrin. Under perioden 1948—51 har det emellertid icke varit någon studerande på denna linje. Vid Högre tekniska läroverket i Borås finnes ingen motsvarande utbildning. Undervisning i trikåteknik ingår dock som ett ämne i den ettåriga påbyggnadskursen för textilingenjörer vid Textilinstitutet. Trots att det hitintills knappast varit några ingenjörer som specialiserat sig på det trikåtekniska området finnes det dock skäl för att behålla denna utbildningsmöjlighet vid Tekniska läroverket i Norrköping. Kursen borde då även omfatta utbildning i strumpteknik. Trikå- och strumpindustrin sysselsatte år

374 1950 ca 9 000 arbetare vid 111 företag. Detta motsvarar ungefär 20 % av det totala arbetareantalet inom svensk textilindustri. Det synes därför befogat att det inom landet finnes möjlighet att utbilda kvalificerade tekniker för denna textilbransch. Undervisningen i trikåteknik vid Textilinstitutet i Borås är av mindre omfattning. I motsats till vad förhållandet är vid Lennings har Textilinstitutet i Borås ingen ettårig kurs för trikåtekniker. Det synes därför lämpligt att all utbildning av trikåingenjörer och trikåtekniker förlägges till Lennings, som har goda förutsättningar för att meddela sådan undervisning. Ingenjörseleverna vid Textilinstitutet i Borås böra inom ramen för den allmänna textiltekniska kursen få en orientering om trikå- och strumpteknik. För denna undervisning finnes maskinell utrustning vid Textilinstitutet.

6. Utbildningen av konfektionsingenjörer och konfektionstekniker Beträffande konfektionsundervisningen har utredningsmannen framhållit att denna utbildningsfråga icke fölle inom ramen för textilindustriförbundets utredning. Emellertid förekomme undervisning i konfektionsteknik vid textilinstituten såväl i Borås som Norrköping. När man studerade utbildningen av textiltekniker tangerades därför en del frågor, som rörde utbildningen av konfektionstekniker. Från överstyrelsens för yrkesutbildning sida hade även uttalats önskemål om att utredningen utvidgades till att även behandla utbildningen av konfektionstekniker. Utredningsmannen hade därför haft överläggningar med representanter för Sveriges konfektionsindustriförbund. Han anför i ämnet bland annat följande. Yllekonfektionen har tidigare i betydande omfattning fyllt sitt behov av fackmän genom att anställa utbildade skräddare. När nu denna grupp av hantverkare börjar minskas, söker yllekonfektionen att få fram motsvarande yrkesmän genom den nystartade Konfektionsskolan i Göteborg. Denna läroanstalt har ännu icke kommit igång men meningen är, att företagen skola kunna sända skickliga arbetare till Konfektionsskolan för vidareutbildning. Undervisningstiden skall omfatta ett år efterföljt av ett obligatoriskt praktikår. Frågan om hur elevernas vistelse vid skolan skall finansieras är ännu olöst. Avsikten är att Konfektionsskolan till en början skall kunna ta emot 10—12 elever. Konfektionsskolan i Göteborg är sålunda i första hand avsedd för utbildning av specialister och förmän inom yllekonfektionsindustrin. Man umgås emellertid med planer på att också låta tekniker med högre utbildning genomgå densamma, antingen detta nu skall ske före eller efter utbildningen vid högre tekniskt läroverk resp. teknisk högskola. Konfektionsskolan i Göteborg torde sålunda endast lösa en del av utbildningsproblemet inom konfektionsindustrin, enär bl. a. hela utbildningen av konfektionstekniker för den lättare konfektionen kommer att kvarstå. Undervisning i konfektionsteknik lämnas nu vid textilinstituten i Borås och Norrköping. I Borås pågår för närvarande en omfattande tillbyggnad av Textilinstitutet, vilken till stor del är avsedd för undervisning i konfektionsteknik. Textilinstitutet i Borås disponerar för den konfektionstekniska utbildningen en god maskinutrustning. Det totala antalet elever vid Lennings är väsentligt större än vid Textilinstitutet och det vore önskvärt med en utjämning av elev-

375 antalet, helst som lokalerna vid Lennings äro i knappaste laget. Detta kunde uppnås om all undervisning i konfektionsteknik i framtiden koncentreras till Textilinstitutet i Borås. Konfektionsindustrin önskar därvid bli representerad i styrelsen för boråsinstitutet. I stället kunde som tidigare föreslagits all undervisning i trikåteknik sammanföras till Norrköping. Genom dessa åtgärder skulle säkerligen rätt avsevärda besparingar kunna göras. Under åren 1950 och 1951 ha utexaminerats 15 resp. 16 konfektionstekniker från Textilinstitutet i Borås och 17 resp. 17 från Lennings. Sammanlagt ha sålunda årligen utexaminerats 32 å 33 konfektionstekniker. Det tekniska läroverket i Norrköping har under de senaste fyra åren årligen genomgåtts av tre ingenjörer som valt den konfektionstekniska studielinjen. Några motsvarande studiemöjligheter för ingenjörer ha icke funnits i Borås. Det synes icke föreligga så stor skillnad mellan undervisningen i textilteknik och i konfektionsteknik att man behöver införa principiellt sett olika bildningsvägar, vare sig det gäller ingenjörer eller tekniker. Några specialkurser för avdelningschefer inom konfektionsindustrin torde dock ej behövas.

7. Behovet av textiltekniker Textilindustriförbundets undersökning angående behovet av textiltekniker omfattar samtliga till förbundet år 1950 anslutna 243 företag med tillsammans 46 756 arbetare och 6 354 tjänstemän. Begärda uppgifter ha lämnats av 193 aV företagen med sammanlagt 43 463 arbetare och 5 841 tjänstemän. En del ha emellertid lämnat ofullständiga uppgifter. Fullständiga svar ha lämnats av 164 företag med 40 837 arbetare och 5 446 tjänstemän. I tabell 29 återges en sammanställning av vissa vid undersökningen erhållna uppgifter. Den årliga normala avgången har då beräknats så, att man utgått från en antagen tjänstetid för de anställda av 35 år i genomsnitt. Nyrekryteringen av tekniker under åren 1948—50 var som synes väsentligt större än normalavgången. I textilindustriförbundets utredning framhålles, att undersökningen ej omfattar hela textilindustrin utan 93 % av densamma, räknat efter antalet arbetare, redovisade av medlemmar i förbundet. En del av textilindustrin är ej ansluten till sagda förbund. Vidare finns det textiltekniker inom handeln med textila råvaror och maskiner samt vid företag, som tillverka textilmaskiner och andra nyttigheter för textilindustrin. Antalet svenska textiltekniker i utlandet torde blott uppgå till några få personer och endast ett fåtal äro verksamma inom handeln med textila färdigvaror. Ett mindre antal äro lärare och några textiltekniker äro anställda i statlig och kommunal tjänst eller ägna sig åt konsulterande verksamhet. Utredningsmannen anser att med hänsyn härtill siffrorna i tabell 30 böra höjas med ca 15 %.

376 Tabell 29. Fördelning på olika kategorier1 av de tekniker, som år 1951 voro verksamma vid 164 textilföretag Kategori

Ci

Ti

Li

Tt

Tf

Tk

Summa

Företagsledare Chefsingenjörer Spinning Vävning Färgning Appretering Trikåtillverkning Strumptillverkning. . .. Dessinering Arbetsstudier Planering Laboratorium Ritkontor, byggnadsav delning m. m Försäljning Personalavdelning

27 40 1 0 5 2 2 1 0 10 3 18

17 37 31 23 8 6 7 5 5 32 6 3

3 20 5 5 9 5 3 1 0 26 5 21

30 22 26 89 23 21 16 17 36 48 26 6

4 1 12 13 28 8 23 16 0 19 6 7

0 0 9 10 6 6 4 5 0 12 10 17

83 120 84 140 80 48 55 45 41 147 56 73

9 7 1

1 3 2 6

58 3 1 9

4 7 2 9

59 3 2

22 1 0 2

153 24 10 42

1 201

övrigt Summa 1

Ci A Ti Li Tt Tf Tk

6 Följande beteckningar ha använts: = civilingenjör = akademiker = textilingenjör (minst tre års tekniska studier) = läroverksingenjör (utan textil skolutbildning) = textiltekniker = tekniker med kortare allmän teknisk utbildning = tekniker, som genomgått teknikerkurs per korrespondens

Tabell 30. Årlig normal avgång av tekniker samt nyanställning per år under åren 1948—1950 vid 193 textilföretag Årlig normal avgång

Nyanställda per år 1948—1950

150 206 187 410 225 112

4 6 5 12 7 3

19 27 28 46 21 7

1 290

148 Kategori

Totala antalet

Ci+A Ti Li Tt Tf Tk Summa

Efter dylik omräkning erhålles följande beräknade totalsiffror för hela landet.

377 Tabell 31. Avgång och nyanställning

Kategori

Ci+A Ti Li Tt Tf Tk Summa

av

Årlig normal avgång

Nyanställda per år

173 237 215 472 258 129

5 7 6 13 7 4

1 484

42 Totala antalet

textiltekniker Ökning 1948—1950 utöver normal avgång per år

i % av totala antalet

22 31 32 53 24 8

17 24 26 40 17 4

10 10 12 8,5 6,5 3,1

8,6

I t e x t i l i n d u s t r i f ö r b u n d e t s u t r e d n i n g a n f ö r a s följande k o m m e n t a r e r till o v a n s t å e n d e siffror. ( T a b e l l e r n a s n u m m e r ä r o ä n d r a d e till ö v e r e n s s t ä m melse med h ä r ovan använd n u m r e r i n g ) . Som tidigare framhållits har ökningen av den tekniska staben varit onormalt hög under perioden 1948—50. Tabell 31 visar att ökningen varit ganska jämn, ca 10 %, för alla grupper utom Tf och Tk, vilka i detta sammanhang ha mindre intresse. Under den studerade perioden har det emellertid rått knapphet p å textilingenjörer och även på civilingenjörer. Sannolikt har därför ett större antal läroverksingenjörer (Li) och andra tekniker utan textil skolning (Tf) fått anställning inom textilindustrin än vad som skulle ha varit fallet om tillgången på textilingenjörer och civilingenjörer varit större. Vidare har troligen en hel del textiltekniker med ettårig utbildning (Tt) fått rycka in på tjänster, som annars skulle ha besatts med textilingenjörer. Läroverksingenjörer och liknande tekniker (Li + Tf) ha inom textilindustrin sina naturligaste arbetsuppgifter inom de s. k. allmänna avdelningarna, omfattande reparationsverkstad, ritkontor, ång- och elcentraler, byggnadsarbete etc. Enligt tabell 29 sysselsättas 58 Li och 59 Tf på allmänna avdelningar. Detta utgör sammanlagt 31 % av totala antalet sysselsatta tekniker av dessa bägge kategorier. Besten eller mer än 2/3 ha andra arbetsuppgifter. Det är icke osannolikt att en hel del av dessa andra tjänster skulle ha besatts med textilingenjörer (Ti) och i någon omfattning även med civilingenjörer om sådana tekniker funnits att tillgå. Dessa överväganden ge vid handen att nyrekryteringen av civilingenjörer och textilingenjörer under perioden 1948—50 torde ha varit mindre konjunkturbetonad än anställningen av övriga kategorier av tekniker. Dock måste man räkna med att även efterfrågan på civilingenjörer och textilingenjörer framdeles kommer att minskas, helst som medelåldern på dessa tekniker inom textilindustrin ännu är ganska låg. Antar man att halva nettoökningen under perioden 1948—50 varit normal och hälften en konjunkturföreteelse skulle det framtida totala nyrekryteringsbehovet per år uppgå till 5 + 9 = 14 civilingenjörer (och akademiker) samt 7 + 12 = 19 textilingenjörer. På grund av den låga medelåldern får man nog räkna med att detta är maximisiffror under åtskilliga år framåt. Behovet av läroverksingenjörer och andra tekniker utan textil skolning (Li + Tf) kommer att avsevärt minskas inom de textila områdena. Textiltekniker med ettårig (eller tvåårig) skolutbildning (Tt) utgöra däremot

378 en av huvudgrupperna i den nu pågående utredningen. Ovan har framhållits att efterfrågan på dessa textiltekniker under den studerade perioden sannolikt varit onormalt hög och att de ofta placerats på poster där en grundligare utbildning hade varit önskvärd. Sannolikt bör man knappast räkna med att mer än x/3 a v nettoökningen enligt tabell 31 blir bestående. Det framtida årsbehovet av textiltekniker skulle sålunda uppgå till 13 + 13 = 26 personer för andra tjänster än förmansbefattningar. På grundval av inkomna uppgifter från industriföretagen har textilindustriförbundets utredning beräknat totala antalet arbetsledare inom textilindustrin till 1 800, fördelade så att 100 äro yngre än 30 år, 1 070 i åldern 30—50 år samt 630 över 50 år. Det årliga rekryteringsbehovet vid oförändrat totalantal av arbetsledare har beräknats till ca 60 personer. Med hänsyn till lämnade svar angående behovet för arbetsledare att genomgå textilteknikerkurs har man ansett sig kunna räkna med att 20 % av de blivande förmännen komma att genomgå en ettårig kurs vid något av textilinstituten. Dessa skulle härigenom årligen tillföras ca 12 elever av denna kategori. Sammanfattningsvis skulle således, anför utredningsmannen, det årliga behovet av textilingenjörer under en överskådlig framtid uppgå till ca 20 och av textiltekniker till 40. Dessutom kan man räkna med att ca 15 civilingenjörer och akademiker komma att vinna anställning inom svensk textilindustri per år. Samtliga dessa siffror komma under avsevärd tid framåt att vara maximisiffror. Utredningsmannen har uppskattat antalet civilingenjörer med textil utbildning från Chalmers tekniska högskola, som per år tillföres svensk textilindustri till 5 å 7. Antalet textilingenjörer, som under perioden 1948—1951 utexaminerats från de tekniska gymnasierna i Borås och Norrköping (i samverkan med respektive textilinstitut) anges till i genomsnitt 16 per år för båda gymnasierna tillhopa. Det nuvarande antalet studerande synes därför ej, framhåller utredningsmannen, medföra risk för överproduktion av textilingenjörer. Beträffande textiltekniker med utbildning från något av de tvenne textilinstituten var antalet nyutexaminerade (av svensk nationalitet) för båda instituten tillsammans 40 under läsåret 1949—1950 och 35 under 1950— 1951 eller i genomsnitt 37 ä 38 per år. Även i fråga om kurserna för textiltekniker synes sålunda antalet studerande vara väl avvägt i förhållande till det beräknade behovet av 40 per år. C.

Textilinstitutens förslag till omorganisation i anslutning Sveriges textilindustriförbunds utredning

till

Sedan Sveriges textilindustriförbund överlämnat Beinholds' utredning till textilinstitutet i Borås och Lennings textiltekniska institut i Norrköping för yttrande har förevarande frågekomplex varit föremål för över-

379 läggningar mellan de båda skolornas styrelser under medverkan från förbundet. I gemensam skrivelse den 16 september 1954 ha de båda styrelserna inkommit till utredningen med yttrande angående den framtida textiltekniska utbildningen på mellanstadiet. I skrivelse den 18 september 1954 har vidare Sveriges textilindustriförbund meddelat att förbundet helt ansluter sig till de förslag angående kurser, som innefattas i ovannämnda yttrande från textilinstitutens styrelser. I det följande lämnas en redogörelse för ifrågavarande yttrande och förslag. 1. Utbildningen av textilingenjörer Av yttrandet framgår, att styrelserna ansluta sig till förslaget, att utbildningen av textilingenjörer bör organiseras i form av 3-åriga gymnasielinjer, varvid undervisningen i första klassen förutsattes bli densamma som för övriga tekniska gymnasielinjer. Det första studieåret kan då förläggas till vilket som helst av landets högre tekniska läroverk. Differentieringen skulle inträda från och med andra klassen. Andra och tredje studieåret skulle alltså få förläggas till ettdera av de högre tekniska läroverkena i Borås eller i Norrköping, vilka båda alltjämt borde ha gymnasielinje för textilteknisk utbildning. Omkring Va av den totala undervisningstiden borde enligt styrelsernas mening ägnas åt textilteknik. Ehuru ingenjörskursen i sin helhet syntes böra sortera under vederbörande högre tekniska läroverk, borde undervisningen i textiltekniska ämnen förläggas till vederbörande textiltekniska institut, som skulle omhänderhava ifrågavarande undervisning »på entreprenad» med utnyttjande av institutets lärare, lokaler, apparater etc. Ett sådant arrangemang syntes bland annat förutsätta, att läroverket lämnade ersättning till institutet för kostnaderna i samband med den textiltekniska undervisningen för de blivande ingenjörerna. Beträffande graden av specialisering av textilingenjörernas gymnasieutbildning ha styrelserna — med avvikelse från Beinholds' utredning förordat en uppdelning på allenast två linjer, nämligen en textilmekaniskkonfektionsteknisk samt en textilkemisk linje. Kurserna inom den förstnämnda linjen skulle i princip ha samma innehåll i Borås och Norrköping, dock med tonvikt i Borås på bomull och liknande kortfibrigt material samt i Norrköping på ylle och annat liknande långfibrigt material. Den textilkemiska linjen skulle liksom hittills förekomma endast i Norrköping. I avseende å påbyggnadskurserna erinra styrelserna om att enligt Beinholds' förslag textilingenjörerna borde efter genomgången gymnasieutbildning samt några års praktik kunna erhålla viss specialutbildning. Här-

380 till anföra styrelserna att med den ringa specialisering under gymnasieåren, som de hade förordat, accentuerades ytterligare behovet av dylik specialutbildning. Instituten anslöto sig sålunda på denna punkt i princip till det framlagda förslaget, men hade funnit denna fråga så komplicerad, att de icke voro beredda att uttala sig om hur ifrågavarande specialutbildning i detalj borde anordnas i vidare mån än att kurserna lämpligen kunde förläggas omväxlande till det ena eller andra av de båda textiltekniska instituten. 2. Övriga kurser vid textilinstituten Vid sina överläggningar ha de båda skolstyrelserna eftersträvat en rationell fördelning av kurser mellan de båda instituten. Beträffande undervisningen i trikåteknik föreslås, att denna — med undantag för trikåteknisk orientering inom vissa kurser — förlägges till textilinstitutet i Borås. Detta skulle innebära, att den vid textiltekniska institutet i Norrköping hittills bedrivna utbildningen av trikåtekniker skulle upphöra efter en viss övergångsperiod. Som huvudsakligt skäl för nämnda förslag anföres att huvuddelen av trikåindustrin är förlagd till västra Sverige och har sin tyngdpunkt i Borås (ca 40 % ) . Den trikåtekniska undervisningen bör, framhålles det, vara differentierad för följande kategorier, nämligen allmänna trikåtekniker, trikådirektriser, cottontekniker och symaskinsreparatörer. Organisationen av nämnda undervisning är för närvarande föremål för närmare utredning. Styrelserna meddela vidare, att frågan om förläggningen av undervisningen i konfektionsteknik har varit föremål för ingående överväganden. Styrelserna voro ense om att den nuvarande anordningen med undervisning i konfektionsteknik både i Borås och Norrköping tills vidare borde bibehållas. Med hänsyn till konfektionsindustrins starka koncentration till västra Sverige kunde konfektionsteknisk undervisning vid textilinstitutet i Borås icke undvaras. Såväl sistnämnda institut som Lennings textiltekniska institut hade länge haft god tillströmning av elever till sina konfektionstekniska kurser. För Norrköpingsinstitutets vidkommande tillkomme såsom ett skäl för bibehållande av den konfektionstekniska kursen även den omständigheten, att denna kurs vore knuten till en särskild donation av konsuln John Hjelme-Lundberg. De båda styrelserna vore emellertid medvetna om att frågan om konfektionsteknikernas och konfektionsingenjörernas utbildning befunne sig i ett utvecklingsskede. Enligt styrelsernas förslag böra nedan angivna kurser upprätthållas. a) Vid Lennings textiltekniska institut i Norrköping Kurs i spinneriteknik (ettårig) med huvudvikt vid ylle- och annan långfiberspinning såsom kardgarn-, kamgarns- och bastfiberspinning.

381 Kurs i väveriteknik (ettårig) med huvudvikt vid vävning av tyngre varor av ylle- och annan långfiberkaraktär. Kurs i dessinering med väveriteknik (tvåårig) med huvudvikt vid dessinering av varor av ylle- och annan långfiberkaraktär. Kurs i färgeri- och appreturteknik (ettårig). Kurs i konfektionsteknik (ettårig). Allmän textil förmanskurs (ettårig) för förmän och jämförliga från olika grenar av textilindustrin. Allmän textilteknisk kurs (ettårig). Köpmanskurs (ettårig). b) Vid textilinstitutet i Borås Kurs i spinneriteknik (ettårig) med huvudvikt vid bomulls- och annan kortfiberspinning såsom bomulls-, imitatgarns- och halvyllespinning. Kurs i väveriteknik (ettårig) med huvudvikt vid vävning av lättare varor av bomulls- och sidenkaraktär. Kurs i dessinering med väveriteknik (tvåårig) med huvudvikt vid dessinering av varor av bomulls- och sidenkaraktär samt jaquardvävnader. Kurs i trikåteknik (ettårig). Kurs i konfektionsteknik (ettårig). t Kurs i handvävnad (ettårig) för kvinnliga elever. Kurs i textil varukännedom (enterminskurs). i Beträffande den upptagna köpmanskursen vid Lennings textiltekniska institut ha styrelserna framhållit, att de enats om att förorda, att denna kurs liksom hittills blir ettårig. Kursen vore nämligen främst avsedd att ge gedigna textila kunskaper åt exempelvis grossister, resande och andra handelsagenter till skillnad från kursen i textil varukännedom vid textilinstitutet i Borås, vilken är avsedd för personer, som önska en orientering inom området i fråga.

3. Huvudmannaskapet för instituten Styrelsen för Lennings textiltekniska institut har förklarat, att den ansluter sig till uttalandet i Beinholds' utredning att, om Norrköpings fabriksförening önskar lämna huvudmannaskapet för institutet, det vore önskvärt, att Norrköpings stad åtoge sig detta huvudmannaskap. Beträffande textilinstitutet i Borås har styrelsen för institutet erinrat om sin skrivelse till Älvsborgs läns landsting den 11 juli 1947, vari styrelsen framfört som sin mening, att landstinget borde inträda som huvudman för institutet. I anledning härav hade landstinget den 8 september 1948 beslutat att under vissa förutsättningar övertaga huvudmannaskapet för textilinstitutet. Detta beslut hade emellertid icke kunnat genomföras med

382 anledning av att frågan om institutets framtida organisation hänskjutits till 1948 års tekniska skolutredning och att förutsättningarna för landstingets övertagande av huvudmannaskapet sålunda icke förelegat. Styrelsen för textilinstitutet ansåge, att ett beslut om huvudmannaskapet för institutet icke utan allvarligt men längre kunde uppskjutas. 4. Kostnader Styrelserna ha även beräknat kostnaderna för komplettering av institutens utrustning samt anslagsbehov för täckande av driftskostnaderna. Besultatet av de verkställda beräkningarna anges här nedan. a) Engångskostnader för komplettering av maskin- och apparatutrustning vid textilinstitutet i Borås 726 000 kronor » Lennings textiltekniska institut 753 000 » Därtill komma kostnader för ombyggnad och utökning av lokaler vid sistnämnda institut, beräknade till 275 000 kronor. b) Årligt anslagsbehov för textilinstitutet i Borås 431 296 kronor » Lennings textiltekniska institut 387 100 »

D.

Utredningens

förslag

1. Utbildningen av textilingenjörer a) Allmänna synpunkter Av den redogörelse, som ovan lämnats, framgår, att man inom textilindustrikretsar anser att utbildningen av textilingenjörer bör organiseras i stort sett såsom den för närvarande är ordnad i Norrköping, och att den alltjämt skall upprätthållas såväl i Borås som Norrköping. För ändamålet skall sålunda finnas en textilteknisk linje vid vardera av de tekniska gymnasierna i Borås och Norrköping, varvid förutsattes, att den textiltekniska fackundervisningen skall ordnas i samarbete med respektive textilinstitutet i Borås och Lennings textiltekniska institut i Norrköping. I textilindustriförbundets utredning diskuterades olika alternativ för undervisningens ordnande, bland annat en 4-årig utbildningsgång, vilket dock av vissa skäl avstyrktes. I samband därmed uttalades, att det syntes vara föga önskvärt att förlänga utbildningstiden från 3 till 4 år. »Innan man väljer en sådan lösning bör därför alla lämpliga utvägar prövas för att lösa textilingenjörsutbildningen inom en tidsram av tre år.» Det förutsattes emellertid, att en frivillig påbyggnadskurs skulle erbjuda möjlig-

383 het till en specialutbildning efter viss tids ingenjörsanställning. Det är påfallande, h u r u nära den organisation av utbildningen, som föreslagits i textilindustriförbundets utredning och som i princip tillstyrkts av de tvenne textilinstitutens styrelser, överensstämmer med det förslag till organisation av de tekniska gymnasierna med deras påbyggnad i form av diplomkurser för ingenjörer, som tidigare i detta betänkande har framlagts. Den textiltekniska ingenjörsutbildningen i den form, som sålunda föreslagits från industrihåll, kan därför inordnas i det system för ingenjörsutbildningen, som utformats för övriga fackområden. Den av textilindustriförbundet förebragta utredningen har enligt vår mening ådagalagt lämpligheten av att bibehålla de textiltekniska gymnasielinjerna såväl i Borås som i Norrköping. Undervisningen i första årskursen bör meddelas vid tekniska gymnasiet liksom undervisningen i de icke textiltekniska ämnena i andra och tredje årskursen. Den textiltekniska fackundervisningen bör lämpligen förläggas till vederbörande textilinstitut. Därvid bör samundervisning, så vitt det är möjligt, ordnas med elever i textilinstitutens egna kurser samt vid institutet i Norrköping även med elever på den färgeritekniska gymnasielinjen. b) Undervisningens differentiering I fråga om differentieringen av undervisningen ansluta vi oss till de av institutens styrelser framförda synpunkterna. Sålunda torde den textilmekaniska ingenjörsutbildningen utan ytterligare differentiering böra meddelas å en textilteknisk gymnasielinje. Undervisningen inom denna linje bör sålunda vara en grundutbildning även för de ingenjörer, som ämna ägna sig åt konfektionsteknisk eller trikåteknisk verksamhet. Den textilkemiska ingenjörsutbildningen bör liksom hittills varit fallet företrädas av en särskild gymnasielinje i Norrköping (färgeritekniska linjen vid tekniska gymnasiet därstädes). Såsom textilinstituten föreslagit bör lämpligen undervisningen inom de två textiltekniska linjerna i Borås och Norrköping i viss grad erhålla en något olika betoning med hänsyn till att den förstnämnda orten närmasl utgör ett centrum för bomullsindustri och den senare för ylleindustri. c) Undervisningsplaner De undervisningsplaner, som för närvarande tillämpas vid de textiltekniska linjerna i Borås och Norrköping, böra i fråga om de läroämnen, som icke äro textiltekniska fackämnen, utformas efter de riktlinjer, som följts vid översynen av timplaner och kursfördelning för övriga facklinjer inom den tekniska gymnasieorganisationen. Även i fråga om de nämnda fackämnena bör givetvis en revidering med hänsyn till den tekniska utvecklingen inom facket vidtagas. Vad särskilt beträffar den textiltekniska

384 linjen vid tekniska gymnasiet i Borås bli förändringarna rätt genomgripande, då de textiltekniska fackämnena enligt den föreslagna organisationen måste erhålla ett betydligt större antal timmar å timplanen än vad de hittills haft. Undervisningen i de textila fackämnen, som ingå i gymnasiekursen, avses äga rum vid vederbörande textilinstitut, översynen av motsvarande del av undervisningsplanen bör helst ske i samband med utformningen av övriga kurser vid nämnda institut i syfte att så långt möjligt kunna ordna samundervisning. Arbetet med detaljutformningen av de olika undervisningsplanerna pågår för närvarande vid de båda instituten i samarbete med vederbörande tekniska gymnasier och Sveriges textilindustriförbund. Det torde ännu dröja någon tid, innan detta arbete är avslutat. I den förebild till timplan för textil teknisk linje, som här är intagen, äro därför de textiltekniska ämnena icke angivna, utan endast det totala antal veckotimmar i klass II och III, som kan disponeras för nämnda ämnen. Det torde böra nämnas, att då i timplanen upptagits endast tre veckotimmar under ett år för ämnet maskinlära, har förutsatts, att undervisning om textilmaskiner ingår i de textiltekniska fackämnena. Sedan förslag till fullständiga undervisningsplaner hunnit utarbetas av instituten och gymnasierna, bör det ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att fastställa definitiva planer.

Timplan för textilteknisk linje (T) vid tekniskt gymnasium Antal veckotimmar Läroämnen

Klass I I I Klass I

Klass II

Ht

Matematik Fysik Kemi Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Maskinlära Elektroteknik

3 2

Textiltekniska fackämnen

15 Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära.. . Svenska Engelska Tyska Gymnastik

Vt

4 1 4 2 1

. 4 1 4

>. Summa veckotimmar

385 d) Vidareutbildning i diplomkurser för ingenjörer Som redan tidigare nämnts ha såväl textilindustriförbundets utredning som styrelserna för de två textilinstituten framhållit, att textilingenjörerna borde beredas möjlighet att efter någon tids ingenjörsanställning erhålla viss specialutbildning i påbyggnadskurs. Därvid har man utgått från att ifrågavarande påbyggnadskurser skulle anordnas av textilinstituten. Från pedagogisk synpunkt torde knappast något vara att invända mot en sådan anordning. För undervisningen i sådana ämnen, för vilka institutet ej har kontinuerligt behov av lärarkrafter, k a n det självfallet engagera erforderliga speciallärare, då en påbyggnadskurs skall anordnas. Å andra sidan skulle det innebära vissa fördelar om ifrågavarande påbyggnadskurser, i den mån de behöva omfatta minst fyra månader, kunde anordnas såsom diplomkurs för ingenjörer i enlighet med vad utredningen föreslagit för andra fackområden. En förutsättning härför är att kurserna ordnas i regi av högre tekniskt läroverk, i detta fall alltså av tekniska gymnasiet i Borås eller i Norrköping allt eftersom den ena eller andra av nämnda platser befinnes mest lämplig som förläggningsort i varje särskilt fall. Det torde icke behöva möta större svårigheter att utsträcka samarbetet mellan respektive tekniska gymnasium och textilinstitut till att omfatta jämväl textilteknisk utbildning i diplomkurs för ingenjörer. Ett sådant samarbete är nödvändigt, om vidareutbildningen skall ges formen av diplomkurser, anordnade av vederbörande tekniska gymnasium. Den textiltekniska fackundervisningen kan ordnas endast med textilinstitutens medverkan. Utredningen föreslår att vidareutbildning för textilingenjörer ordnas i form av diplomkurser av tekniska gymnasierna i Borås och Norrköping i nära samarbete med textilinstitutet i Borås respektive Lennings textiltekniska institut och med tillämpning av för diplomkurserna i allmänhet föreslagna principer och bestämmelser. 2. Utbildningen av textiltekniker m. fl. De program med 1- resp. 2-åriga kurser för spinneritekniker, väveritekniker, dessinatörer ni. fl., som de båda institutens styrelser gjort upp med beaktande i stort sett av de synpunkter, som anfördes i Beinholds' utredning, innebära vissa förändringar i den för närvarande bedrivna kursverksamheten vid de båda instituten. Den ettåriga kurs för textil- och konfektionsingenjörer, som för närvarande upprätthålles vid textilinstitutet i Borås, indrages. Den textiltekniska ingenjörsutbildningen kommer nämligen att inrymmas inom ramen för den treåriga gymnasielinjen på sätt tidigare har berörts. Den trikåtekniska undervisningen överflyttas från Norrköping till Borås. Där25—504565

386 emot kommer en konfektionsteknisk kurs att finnas såväl i Borås som i Norrköping. I Norrköping tillkommer en textil förmanskurs. Förslaget innebär vidare att dessinatörutbildningen vid institutet i Norrköping utökas från ett till två år. Då man inom de fackmannakretsar, som haft tillfälle att taga ställning till de utbildningsfrågor, som det här gäller, synes ha enats om det av institutens styrelser framlagda kursprogrammet, torde detta böra läggas till grund för den framtida utformningen av institutens kurser. Vi förutsätta att såsom för närvarande samundervisning mellan olika kurser ordnas i den utsträckning detta kan ske med hänsyn till ämnenas art och till antalet elever, som lämpligen k u n n a undervisas samtidigt. Under sådana förutsättningar synas de föreslagna kursprogrammen ej böra anses vara för omfattande, överstyrelsen för yrkesutbildning bör även beträffande här ifrågavarande kurser ha att efter förslag av institutens styrelser fastställa timplaner och kursfördelning.

3. Kompetenskrav för lärare vid textilinstituten Vid de tekniska gymnasierna utgöras de ordinarie lärarna av lektorer. Därjämte finnes ett antal extra ordinarie och extra adjunkter samt aspiranter och timlärare. Den del av undervisningen inom de textiltekniska linjerna, som är förlagd till tekniska gymnasiet i Borås eller i Norrköping, handhas sålunda av nämnda lärare. Den textiltekniska fackundervisningen, som skall ombesörjas av textilinstituten med anlitande av deras lärare, bör givetvis bestridas av lärare med likvärdig kompetens. Textilinstituten böra därför få möjlighet att anställa såväl lektorer som adjunkter för den ifrågavarande fackundervisningen för eleverna i tekniska gymnasiet. En väsentlig del av institutens verksamhet kommer emellertid att såsom hittills utgöras av de 1- eller 2-åriga kurser i spinneriteknik, väveriteknik e t c , som avse att ge en mera begränsad, specialiserad fackutbildning. Dessa kurser ligga i stort sett på ungefärligen det stadium, som fackundervisningen inom de kommunala tekniska skolornas högre fackkurser representerar. I fråga om de krav, som böra ställas på vederbörande lärares kompetens, bör det därför kunna tillämpas likartade bestämmelser vid textilinstituten som vid de tekniska skolorna. Vad sistnämnda skolor angå ha föreslagits (kap. XIII) bestämmelser om att vid skolorna skola finnas adjunkts- och ämneslärartjänster, dels ordinarie, dels icke ordinarie. Därvid framhölls därjämte, att behörighetsvillkoren för nämnda och övriga lärarkategorier borde utformas i överensstämmelse med gällande bestämmelser för de övriga högre kommunala skolorna. Även vid textilinstituten böra följaktligen kunna anställas ordinarie och

387 icke ordinarie adjunkter och ämneslärare med tillämpning i princip av gällande bestämmelser angående behörighetsvillkor för lärare vid högre k o m m u n a l a skolor. Vid instituten äro anställda ett antal mästare (spinnmästare, vävmäst a r e ) , vilka handleda eleverna vid deras praktiska övningar i spinneriet och i väveriet etc. I sitt förslag till reorganisation av kursverksamheten ha institutens styrelser även upptagit nya tjänster av liknande art, så att vid institutet i Borås skulle finnas en spinnmästare, en vävmästare, en konfektionsverkmästare samt en trikåverkmästare medan institutet i Norrköping skulle få en spinnmästare, en vävmästare, en konfektionsverkmästare samt en färg- och beredningsmästare. Dessa befattningshavare skola alla undervisa och handleda eleverna i handhavandet av maskiner och apparater vid de praktiska övningar i respektive fackämnen, som äro upptagna på arbetsordningen. Av lärare, tillhörande sistnämnda lärargrupp, fordras en mångårig, väl vitsordad praktisk erfarenhet från textilindustrin i verkmästare- eller jämförlig ställning. Han bör även äga goda teoretiska kunskaper i för facket viktiga ämnen, samt äga god förmåga att meddela undervisning. Man torde sålunda komma att kräva viss textilteknisk utbildning ehuru mera preciserade behörighetsvillkor knappast kunna föreskrivas. Vid textilinstitutet i Borås äro förutom lärare, som kunna hänföras till någon av de ovannämnda grupperna, även anställda facklärare i handvävning och i färg- och mönsterkomposition. Beträffande dessa facklärare torde krävas utbildning vid vävlärarinneseminarium respektive konstfackskolan eller jämförlig konstnärlig utbildning.

4. Rektors och lärares undervisningsskyldighet I fråga om kompetenskrav å lärarna vid textilinstituten ha jämförelser gjorts dels med vad som gäller för de tekniska gymnasierna dels med vad som föreslagits beträffande de kommunala tekniska skolorna. Skäl tala för att samma jämförelser göras även då det gäller bestämmelser angående undervisningsskyldighet. För rektor vid kommunal teknisk skola har utredningen föreslagit en undervisningsskyldighet av 16—20 veckotimmar. Bektor vid högre tekniskt läroverk har en undervisningsskyldighet av 10—14 veckotimmar. Vid textilinstituten tas rektors tid i anspråk i stor utsträckning av administrativa och ekonomiska arbetsuppgifter i samband med den mångsidiga produktion, som i utbildningssyfte måste bedrivas, och den icke obetydliga inköps- och försäljningsverksamhet, som föranledes därav. Dessa arbetsuppgifter tillkomma här utöver de för skolorna i allmänhet normala rektorsgöromålen. Med hänsyn till de speciella förhållandena vid textil-

388 instituten synes en undervisningsskyldighet för rektor av 10—14 veckotimmar böra anses skälig. Lektor vid textilinstitut bör i likhet med lektor vid tekniskt gymnasium och teknisk fackskola ha en undervisningsskyldighet av 20—24 veckotimmar. I likhet med vad som föreslagits i fråga om kommunal teknisk skola bör för adjunkt och ämneslärare gälla en undervisningsskyldighet av 24—30 veckotimmar. Denna undervisningsskyldighet föreslås bli gällande även för spinnmästare, vävmästare och verkmästare samt för facklärare i handvävning och i färg- och mönsterkomposition. 5. Löner till rektor och lärare Textilinstitutens styrelser ha i sina kostnadsberäkningar räknat med att rektor skall åtnjuta lön motsvarande lönegrad Cb 14. Det må nämnas, att rektor vid bergsskolan i Filipstad, vilken skola i likhet med textilinstituten i anslagshänseende förts under rubriken »Särskilda anstalter för yrkesundervisning», enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser skall åtnjuta avlöning med samma belopp, som utgår till innehavare av befattning i lönegrad Cb 14 i statens allmänna avlöningsreglemente. Det föreligger enligt vår mening ingen anledning till erinran mot den av styrelserna beräknade rektorslönen, vilken alltså torde böra utgå enligt Cb 14. Lektor bör med tillämpning av för de högre allmänna och tekniska läroverken gällande bestämmelser avlönas som befattningshavare tillhörande lönegrad Ca 31 eller Ca 33. Adjunkter och ämneslärare böra erhålla en löneställning svarande mot lönegrad 29 eller 27. Vid bestämmandet av avlöningsförmåner till timlärare böra bestämmelserna i timlärarkungörelsen (SFS nr 495/1950) följas i tillämpliga delar. Timarvodet bör utgå enligt vad som föreskrives beträffande teoretiska och vissa nämnda praktiska läroämnen å högstadium dels vid kommunal realskola dels vid praktisk kommunal realskola. Beträffande en spinnmästare och en vävmästare vid textilinstitutet i Borås har Kungl. Maj :t i regleringsbrevet budgetåret 1954/55 föreskrivit såsom villkor för statsbidrag till deras avlönande, bland annat att till dem skola utgå grundlöner enligt någon av löneklasserna 19—22 å löneplan 1 i statens löneplansförordning samt att undervisningsskyldigheten för vardera omfattar minst 24 veckotimmar. Med hänsyn till de kompetensk r a v som böra uppställas beträffande nämnda mästare och innehavare av de jämförliga verkmästartjänster, som föreslagits skola nyinrättas, torde en löneställning för ifrågavarande lärargrupp, motsvarande lönegrad 21 vara lämplig. Även ovannämnda facklärare i handvävning och i färg- och mönster-

389 komposition torde böra erhålla löneställning motsvarande lönegrad 21. Antalet ordinarie och extra ordinarie lärartjänster av olika slag synes böra fastställas av Kungl. Maj:t, i regel i samband med beslut angående statsbidrag till vederbörande institut. Samtidigt torde även böra föreskrivas angående avlöningsförmåner till lärare.

6. Statsbidrag till textilinstituten a) Allmänna synpunkter Frågan om avvägningen av statsbidraget till textilinstituten är årligen föremål för proposition till riksdagen. I fråga om anslag till textilinstitutet i Borås har därvid blivit praxis att i stort sett beräkna bidrag efter viss procent av kostnaderna. Procenttalet är ej detsamma för samtliga utgiftsposter. Då det gällt anslag till Lennings textiltekniska institut har en skälighetsprövning från fall till fall lagts till grund för bidragets avvägning. Vad angår lärarlöner har bidraget till textilinstitutet i Borås plägat utgå med vissa angivna högstbelopp, motsvarande 50 % av grundlönekostnaderna. Ett undantag göres dock för grundlöner till spinnmästaren och vävmästaren, för vilka bidrag har utgått från staten med högst 2/3. Statsbidrag har dessutom utgått för bestridande av halva kostnaden för rörligt tillägg åt befattningshavare vid institutet. Som särskilt villkor för de olika bidragsposterna har gällt, att från Älvsborgs läns landsting eller eljest skulle tillskjutas minst samma belopp respektive minst hälften av det belopp, som utginge i statsbidrag. På villkor att minst samma belopp tillskjutas på ovannämnt sätt har även visst statsbidrag utgått till pensionsavgifter. Till institutets verksamhet i allmänhet samt till anskaffande av apparatur har utgått bidrag med belopp motsvarande -/3 av kostnaderna på villkor, som ovan nämnts. Den del av skolans utgifter, som icke täckas av beviljade statsbidrag samt bidrag från landstinget, vilka numera utgå med de minimibelopp, som betingas av ovannämnda villkor för statsbidraget till varje särskild post, täckas av inkomster av främst elevavgifter samt — ehuru med varierande belopp, beroende av rådande konjunkturer — av skolans produktion av vävnader m. m. Borås stad har som nämnts låtit uppföra institutets byggnader och svarar för deras underhåll, ävensom anslagit betydande belopp för anskaffning av vanliga skolinventarier. Styrelsen för institutet har framhållit, att de nu utgående statsbidragen äro helt otillräckliga i förhållande till det anslagsbehov, som styrelsen i sina budgetframställningar beräknat. För att möjliggöra ett fortsättande av verksamheten ha erforderliga reparationer å utrustningen uppskjutits,

390 instruktionsarbetare avskedats och andra åtgärder vidtagits i syfte att för närvarande kunna så långt möjligt begränsa utgifterna. Ändock ha elevavgifterna måst hållas alltför höga. Dessa utgå nu med följande belopp. Kurs (Beteckningar: se sid. 361—362) A, B, C, E, F och H K M

Svenska medborgare

Utländska medborgare

Inträdesavgift

Terminsavgift

Inträdesavgift

Terminsavgift

75: — 75: — 75: —

175: — 250: — 225: —

125: — 125: — 125: —

350: — 450: — 400: —

Textilinstitutet har sålunda haft och har alltjämt att brottas med ekonomiska svårigheter. Betydande driftsförlust har också uppstått under vissa år. En ökning av institutets inkomster är välbehövlig. Ett eftersättande i längden av erforderliga reparationer och moderniseringar av utrustningen synes icke försvarbart. Därtill kommer, att löneläget för de anställda lärarna för närvarande är lägre, än vad som i det föregående föreslagits såsom skäligt. Den nödvändiga förbättringen av lärarnas löner medför ökat anslagsbehov. Som ovan påvisats äro elevernas kursavgifter betydande och den sänkning av dem, som måste anses synnerligen önskvärd och väl motiverad med hänsyn till de obetydliga avgifterna vid statliga skolor, kommer att innebära en inkomstminskning, som måste kompenseras genom anslagsökning. Svårigheterna för närvarande att finna avsättning för de producerade textilierna äro påtagliga. Ökade inkomster av produktionen kunna under nuvarande förhållanden icke påräknas, ö k a t stöd från textilindustrins sida i form av kontanta bidrag är under nu rådande läge inom denna industri helt uteslutet. Det synes ofrånkomligt att statsbidraget till institutet ökas, om ovann ä m n d a kostnadskrävande förbättringar i olika avseenden skola kunna genomföras. Enligt vår mening är det även fullt skäligt, att statens stöd till de textiltekniska läroanstalterna ökas så att det kommer att svara mot en större del av det totala medelsbehovet än hittills. Här må endast erinras om att staten påtagit sig praktiskt taget hela kostnaderna för utbildningen vid de tekniska gymnasierna och tekniska fackskolorna av teknisk personal för flertalet övriga industrigrenar. Lennings textiltekniska institut arbetar under liknande ekonomiskt otillfredsställande och osäkra förutsättningar som textilinstitutet i Borås. Beträffande de bidrag, som erhållas från staten, staden och från industrihåll följes icke någon principiell plan för den inbördes avvägningen av nämnda bidrag. Institutets fonder lämna icke sådan avkastning, att ekonomin därigenom tryggas. Även detta institut har under vissa år fått vidkännas

391 driftsförlust. Ehuru de belopp, som behöva anskaffas i form av kontanta bidrag, naturligtvis äro olika stora vid de två instituten, synes det dock skäligt att de grunder, efter vilka statsbidraget avväges, äro desamma för båda skolorna. b) Statsbidrag till lärarlöner Det torde få anses vara ådagalagt, att textilinstituten måste komma i åtnjutande av ett ökat ekonomiskt stöd, om tillfredsställande förutsättningar för deras fortsatta verksamhet skall kunna skapas och om de höga elevavgifterna skola kunna i önskvärd grad nedbringas. Till viss del bör denna nödvändiga ökning av bidraget ernås genom en höjning av statens bidrag till lärarlönerna, vilka representera den största utgiftsposten för driften. Vid de högre kommunala skolorna utgår statsbidraget med i regel 78 % av kostnaderna enligt gällande avlöningsbestämmelser för lärare. Om m a n vill söka anknyta en regel för bidragsgivningen till bestämmelser, som gälla samma ändamål inom andra skolformer på jämförligt stadium, synes nämnda procenttal vara det lägsta jämförelsetalet. Textilinstitutens karaktär av riksskolor talar närmast för att bidraget borde beräknas efter gynnsammare grunder än för nämnda kommunala läroanstalter. En ökning av bidragsprocenten till 78 % innebär emellertid en avsevärd förbättring i jämförelse med nuvarande förhållanden. Då i det följande en viss ökning föreslås även av andra bidragsposter föreslår utredningen att bidraget till lärarlöner beräknas till 78 % av godkända kostnaderna för lärarlöner. Utredningen vill emellertid framhålla att nämnda bidragsprocent torde få anses vara ett minimum, därest av instituten avlönade lärarkrafter även skola i den omfattning, som kan erfordras, meddela textilteknisk fackutbildning åt elever tillhörande de tekniska gymnasierna i Borås och Norrköping. För närvarande utgår statsbidrag till de årliga pensionsavgifterna för vissa lärare vid textilinstitutet i Borås med 50 %. Utredningen föreslår att jämväl till pensionsavgifter utgår ett bidrag med 78 %. c) Statsbidrag till verksamheten i allmänhet I det till textilinstitutet i Borås anvisade förslagsanslaget inkluderas bland annat ett belopp »till institutets verksamhet i allmänhet», motsvarande 2/s av de godkända, beräknade nettokostnaderna. I institutets stat äro under förenämnda huvudpost upptagna följande utgifter, nämligen a) Kassör och bokförare; skrivbiträde, b) Bränsle, elenergi, vatten; annonser, städning, försäkring, expenser; underhåll av maskiner, material för provningsanstalten; premier, studieresor; bibliotek och undervisningsmaterial; råmaterial för tillverkningen, c) Arvode till provningsanstaltens föreståndare; bruttolöner till provningsanstaltens personal; löner till eldare, reparatör och instruktionsarbetare.

392 Inkomstrubriker under ovannämnda huvudpost äro bland annat: Terminsavgifter; stiftelsen mönsterateliern; försäljning av kompendier; räntor samt försåld produktion och utförda provningar. Utgifterna under c) samt de i vissa poster under b) inräknade övriga utgifterna för materialprovningsanstalten ävensom utgiftsposten råmaterial för tillverkningen balansera praktiskt taget mot inkomsterna av stiftelsen mönsterateliern samt av försåld produktion och utförda provningar. Beträffande nämnda förslagsanslag för budgetåret 1953/54 föreskrevs att 21 600 kronor finge disponeras »till institutets verksamhet i allmänhet». Landstingets anslag för samma ändamål uppgick till hälften av nämnda belopp eller 10 800 kronor. På grund av att inflytande terminsavgifter uppgingo till högre belopp än beräknat (42 400 kronor) uppstod ett inkomstöverskott å ifrågavarande huvudpost å 9 276 kronor, vilket överskott sålunda kunde disponeras för täckande till nämnda belopp av andra kostnader. Det utrymme, som under nämnda förhållanden hade funnits för sänkning av inkomstposten terminsavgifter var sålunda mycket knappt. En sänkning med 50 % av elevavgifterna, som enligt vår mening är önskvärd, skulle ha medfört ett ökat anslagsbehov för året av åtminstone 10 000 kronor, varav 2/s då skulle ha kommit på statsanslaget. En sänkning av elevavgifterna med 50 % bör icke betraktas såsom ett slutgiltigt mål vid avvägningen av nämnda avgifter. Starka skäl tala tvärtom för ytterligare sänkningar, så att avgifterna mera n ä r m a sig dem, som utgå vid de högre tekniska läroverken. Även om förevarande anslagspost bland annat med hänsyn till nyssnämnda önskemål bör ökas kan detta ske utan ändring i princip av grunderna för beräkningen av statsbidragsbeloppet. Utredningen föreslår sålunda att statsbidrag till verksamheten i allmänhet för båda instituten beräknas till 2 /3 av det beräknade anslagsbehovet för ändamålet. d) Statsbidrag till anskaffning av maskiner och övrig stadigvarande undervisningsmateriel Enligt praxis ha staten och Älvsborgs läns landsting delat kostnaderna för anskaffande av apparatur för textilinstitutet i Borås så att 2/s bestridits av staten och 1 / 3 av landstinget. Lennings textiltekniska institut har från fall till fall beviljats anslagsbelopp inom ramen för det årliga anslaget eller genom särskilda anslag för anskaffning av maskiner etc. I vissa fall ha dessa anslag varit förbundna med villkor om bidrag från annat håll med samma belopp. Båda instituten förfoga över en omfattande, dyrbar maskinutrustning. Rationaliseringen inom textilindustrin i avseende på den tekniska utrustningen nödvändiggör emellertid en successiv förnyelse av maskinparken även för de textiltekniska utbildningsanstalternas del. På grund av brist

393 p å medel har denna successiva förnyelse ej kunnat ske i önskvärd omfattning under senare år, varför ett ackumulerat behov nu uppkommit. Institutens styrelser ha beräknat, såsom tidigare nämnts, att högst betydande belopp erfordras för den erforderliga nyanskaffningen. Det synes nödvändigt, att staten lämnar sin medverkan vid den planerade upprustningen av skolornas laboratorier och produktionsavdelningar. Utredningen föreslår, att därvid den praxis, som tidigare följts i fråga om dylika bidrag till textilinstitutet i Borås, även härefter följes så att anslag till anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel vid båda instituten beräknas till 2/s av de godkända kostnaderna härför.

7. Textilinstitutens samarbete med de tekniska gymnasierna i Borås och Norrköping I föregående avsnitt ha föreslagits något förmånligare grunder för beräkningen av statsbidrag till de textiltekniska instituten än vad som för närvarande utgår till kommunala yrkesskolor. Därvid har viss hänsyn tagits till den omständigheten, att skolorna genom sin rekrytering av elever från skilda delar av landet ha karaktär av riksskolor. Det bör även förutsättas att instituten — utan särskild extra ersättning därför au staten — svara för den textiltekniska (och färgeritekniska) fackundervisningen för eleverna vid tekniska gymnasierna i Borås och Norrköping, i den mån respektive fackämnen jämväl ingå i institutens egna 1—2 åriga kurser, för vilka i det föregående har redogjorts. Samundervisning för eleverna i tekniska gymnasiet med institutets egna elever bör därvid kunna ordnas, såsom för närvarande sker i Norrköping, i stor omfattning. Därest undervisningsplanen för den textiltekniska (respektive den färgerioch appreturtekniska) gymnasielinjen upptar något fackämne, som icke ingår i institutets kurser, eller i vilket på grund av ämnets art samundervisning icke kan ordnas, torde erforderliga lärarkrafter få i vanlig ordning anställas vid respektive tekniska gymnasium. Vid tekniska gymnasiet i Borås kan den textiltekniska fackundervisningen liksom för närvarande sker delvis bestridas av den till gymnasiet knutna lektorn i textilteknik. Någon motsvarande tjänst finnes icke inrättad vid tekniska gymnasiet i Norrköping. Om textilinstituten sålunda skola upplåta plats för ifrågavarande elever, tillhörande de tekniska gymnasierna, synes det skäligt att instituten få rätt att av nämnda elever uppbära terminsavgifter såsom av de vid instituten inskrivna eleverna. Då de förstnämnda under loppet av två läsår sammanlagt åtnjuta undervisning vid institutet ungefärligen samma antal timmar, som institutets egna elever under ett läsår, böra lämpligen gymnasiets elever erlägga halv normal terminsavgift till institutet.

394 8. Landstinget som huvudman för textilinstitutet i Borås Efter att ha låtit verkställa en utredning i ämnet beslöt Älvsborgs läns landsting den 8 september 1948 att under vissa förutsättningar övertaga huvudmannaskapet för textilinstitutet i Borås från och med den 1 juli 1949. I underdånig skrivelse den 8 november 1948 lämnade landstingets förvaltningsutskott meddelande angående beslutet samt hemställde att Kungl. Maj:t måtte till prövning upptaga frågan om förändrade grunder för statsbidragets beräknande, över nämnda framställning avgav överstyrelsen för yrkesutbildning yttrande, som utmynnade i förslag att framställningen måtte överlämnas till tekniska skolutredningen, vilket även skedde. Utredningen har haft vissa överläggningar i frågan med representanter för landstinget. Därvid har från landstingets sida framhållits, att grunder för beräkning av statens bidrag borde genom beslut av Kungl. Maj :t fastställas att gälla tills vidare, så att institutet med större säkerhet än för närvarande kunde, som sig borde, något i förväg planera verksamheten. Landstinget kunde antagas alltjämt vara intresserat av att ställa sig såsom huvudman, därest de ekonomiska åtaganden, som följde därmed, icke bleve för betungande. Enligt vår uppfattning skulle det ifrågasatta arrangemanget med landstinget som huvudman innebära en god lösning av frågan om institutets huvudmannaskap. Det är också angeläget, att denna fråga kan ordnas snarast möjligt. Ett ställningstagande från statens sida torde få anses förutsätta att vissa tidigare oklara frågeställningar, exempelvis beträffande den textiltekniska undervisningens lämpliga omfattning, dess fördelning på olika skolor, textilinstitutens medverkan vid utbildningen av läroverksingenjörer, kostnadernas fördelning på staten och övriga bidragsgivare m. m. erhålla sin lösning. Framför allt har det synts utredningen nödvändigt att som grundval för vidare övervägande få klarhet om hur textilindustrin och instituten själva bedömde bland annat frågan om omfattning och art av det kursprogram som borde läggas till grund för respektive instituts framtida organisation. Först sedan skolstyrelserna under sommaren 1954 haft gemensamma överläggningar, om vilkas resultat utredningen erhöll meddelande genom skrivelse den 16 september 1954, fick utredningen besked om institutens, av Sveriges textilindustriförbund understödda mening om den textiltekniska utbildningens erforderliga omfattning och huru arbetsuppgifterna lämpligen borde fördelas på de två instituten. Sedan de föreliggande frågeställningarna numera enligt vår uppfattning äro i stora drag klarlagda bör ett avgörande beträffande huvudmannaskapet för textilinstitutet i Borås snarast kunna fattas. Utredningen föreslår sålunda att Kungl. Maj:t ville förklara hinder ej

395 möta att Älvsborgs läns landsting inträder såsom huvudman för textilinstitutet i Borås. Därest landstinget åtager sig huvudmannaskapet torde därmed följa förpliktelse för landstinget att upprätthålla utbildningsverksamheten vid institutet samt svara för de kostnader för verksamheten, vilka icke täckas av statsbidrag eller eljest inflytande inkomster. De närmare villkoren vid överlåtandet till landstinget av huvudmannaskapet torde böra regleras genom särskilt avtal. Utredningen föreslår att överstyrelsen för yrkesutbildning erhåller i uppdrag att efter förhandlingar med landstinget inkomma till Kungl. Maj:t med förslag till avtal. Det bör ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att fastställa reglemente för institutet, i vilket reglemente bland annat bör ingå bestämmelser angående styrelsens sammansättning samt den ordning i vilken styrelsens ordförande och övriga ledamöter skola utses. Som villkor för statsbidrag bör gälla att i revisionen av institutets räkenskaper skall deltaga en av länsstyrelsen utsedd revisor.

K A P I T E L XVII

Den färgeritekniska utbildningen A . Färgeritekniska

linjen

vid tekniska

gymnasiet

i

Norrköping

Ända fram till mitten av 1920-talet saknades i Sverige möjligheter att erhålla färgeriteknisk utbildning i skola. Sådana skolor förekommo emellertid tidigt flerstädes i utlandet och dessa anlitades även av svenskar, som önskade utbildning inom facket. Det var även tämligen vanligt, att unga ingenjörer och tekniker, som här i landet erhållit en allmän kemiskt teknisk fackutbildning, kompletterade denna med en, ofta mycket kortvarig, praktikanttid vid någon av de tyska eller schweiziska färgfabriker, som äro leverantörer till färgerierna även i vårt land. Så småningom kunde de efter en sådan praktikanttid avancera till färgmästare. Även utländska färgmästare anställdes ofta vid de svenska textilindustrierna. Svenska färgeritekniska riksförbundet, som ansåg det angeläget att ifrågavarande viktiga poster inom industrin kunde besättas med svenskar, fann att en förutsättning härför vore, att tillgången till den nödvändiga utbildningen underlättades genom att ordna en sådan inom landet. År 1927 riktade förbundet en framställning i ämnet till styrelsen för dåvarande tekniska elementarskolan i Norrköping. En försöksverksamhet igångsattes därefter med skolöverstyrelsens medgivande, vid vilket dock fästes villkoret att statsverket icke skulle förorsakas några extra kostnader. Kostnaderna för inrättandet av ett färgerilaboratorium och för verksamhetens bedrivande under de första åren täcktes dels genom bidrag från Norrköpings fabriksförening och Svenska färgeritekniska riksförbundet dels med anlitande av vissa donationsmedel vid skolan. Sedermera lyckades styrelsen utverka statsanslag för täckande av till en början halva och sedan hela årskostnaderna för denna undervisning. Kurserna ha genomgått åtskilliga utvecklingsstadier och statsmakternas slutgiltiga sanktion av kurserna gavs i och med beslutet vid 1938 års riksdag om en omorganisation av tekniska elementarskolan till tekniskt gymnasium. Därvid bestämdes, att vid tekniska gymnasiet i Norrköping skall finnas bland annat en färgeriteknisk linje. Liksom i fråga om den textiltekniska linjens undervisning uppehälles också då det gäller fackundervisningen på den färgeritekniska linjen ett mycket intimt samarbete med Lennings textiltekniska institut. Sålunda

397 samundervisas eleverna på nämnda linje i de textiltekniska ämnen, som ingå i deras kurs, med institutets egna elever i dess A-kurser. För statsverket medför den undervisning, som ordnas på detta sätt, ingen extra utgift utöver statsbidraget till institutet. Eleverna få erlägga ett mindre belopp såsom särskild kursavgift till institutet. Dessutom är undervisningen i färgeriteknik, som bekostas av gymnasiet, förlagd till institutets lokaler, d ä r även dess färgeri- och appreturavdelningar med utrustning få disponeras. För undervisningen i praktisk färgeriteknik är tillgången till denna maskin- och apparatutrustning, vilken möjliggör arbete även under driftsmässiga förhållanden, av största betydelse. För undervisningen vid den färgeritekniska linjen gälla i övrigt enahanda bestämmelser, som för övriga linjer vid tekniskt gymnasium. Under första året är undervisningsplanen densamma som för samtliga övriga linjer. Linjeval skall sålunda ske före andra året, från och med vilket undervisningen är tämligen starkt differentierad. Under andra och tredje året är såsom redan nämnts en del av undervisningen förlagd till Lenningska institutet. Eleverna få sålunda en grundlig underbyggnad bland annat i matematik, fysik, mekanik och ritteknik och en god utbildning i språk och vissa allmänna och ekonomiska ämnen liksom även i allmäntekniska ämnen såsom maskinteknik och byggnadsteknik. Tyngdpunkten i fackundervisningen är förlagd till de kemiska och textilkemiska ämnena såsom kemi, kemisk teknologi, kemiska laborationer, färgeriteknologi, praktisk färgeriteknik, appretering och textila råämnen med laborationer. Antalet elever, som fullständigt genomgått den treåriga utbildningen, är ringa. Detta förklaras väl delvis därav, att textilföretagen alltjämt i många fall åtnöja sig med tekniker med avsevärt mindre omfattande utbildning, som ha en längre meriterande praktisk verksamhet att åberopa. Rekryteringsbehovet, då det gäller färgmästarekåren, är också mycket begränsat. Emellertid ha årligen även ett antal specialelever deltagit i undervisningen å färgeriet i ämnet praktisk färgeriteknik. För blivande förmän eller j ä m förliga torde en dylik begränsad specialkurs vara av värde. För mera k r ä vande befattningar k a n dock denna utbildning icke anses vara tillfyllest. Antalet ordinarie och specialelever å den färgeritekniska linjen under de senaste tio läsåren anges i tabell 32.

B . Framförda

ändringsförslag

beträffande

utbildningens

ordnande

I en till överstyrelsen för yrkesutbildning ställd framställning, daterad november 1949, vilken av överstyrelsen överlämnats till utredningen, h a r Svenska färgeritekniska riksförbundet framlagt ett av en särskild kommitté utformat förslag till en förändrad organisation för den färgeritek-

398 Tabell 32. Antal elever åren 1943—1953 å färgeritekniska linjen vid tekniska gymnasiet i Norrköping Klass II Höstterminen år

1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

Ord.

Klass III

Spec.

Ord.

Spec.

4 4 5 6 2 6 6

2 1 3 2 4 1 6 2 2

1 3 2 3

1 Antal utexaminerade

6 1

9 3 4

Vårterminen år 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

Ord. 1 2 1 3 2 3 6 1

niska utbildningen. Förbundet har därvid i huvudsak anfört följande synpunkter. E n ledare för ett färgeri ställes inför svåra uppgifter beträffande färgning av de många olika fibermaterial, som nu förekomma. Allt mera komplicerade färgmetoder måste komma till användning. Kommittén har därför funnit det synnerligen nödvändigt, att den grundläggande utbildningen lägges på ett högre plan än tidigare. Det har även framhållits, att de svenska färgeriledarna härigenom bättre kunna hävda sig i konkurrensen med utländska färgeritekniker. Enligt det av förbundet framlagda förslaget skall den som vill utbilda sig till färgeriledare eller färgmästare först genomgå kemiskt teknisk linje vid tekniskt gymnasium. Efter denna treåriga utbildning bör följa ett års praktik vid ett färgeri. Därefter genomgås en ettårig påbyggnadskurs vid tekniska gymnasiet och textiltekniska institutet i Norrköping. För att vinna inträde i den ettåriga påbyggnadskursen skulle även fordras ett särskilt intyg om fallenhet för yrket. Påbyggnadskursen skulle starkt specialiseras på det färgeri- och appreturtekniska området. Till skrivelsen är fogad ett förslag till timplan för påbyggnadskursen samt en uppställning utvisande omfattningen av den tilltänkta undervisningen i olika ämnen. Undervisningen tankes på sätt, som kan befinnas lämpligt, uppdelad mellan tekniska gymnasiet och institutet. Senare har Sveriges textilindustriförbunds utbildningskommitté i samband med den i föregående kapitel refererade, genom särskild utredningsman verkställda utredningen angående den textiltekniska utbildningen även behandlat frågan om den färgeritekniska utbildningen. I huvudsak ha därvid anförts följande synpunkter och förslag. Till en början redogöres för Svenska färgeritekniska riksförbundets ovannämnda förslag. Utredningsmannen påpekar därvid bland annat, att

39$

detta förslag räknar med att den fortsatta utbildningen efter ingenjörsexamen på den kemiska linjen lägges på så sätt att eleverna samtidigt specialutbildas inom både färgning och appretering. Utredningsmannen fortsätter därefter: Man kan givetvis kritisera färgarförslaget på olika punkter. Sålunda kan man ifrågasätta lämpligheten eller t. o. m. möjligheten av att vid ett tekniskt läroverk få in ett fjärde år med mycket stark specialisering på ett visst textilt fackområde. Det synes då naturligare att förlägga detta fjärde år till ett textilinstitut. Vidare är det tveksamt, om eleverna under detta fjärde år hinna att jämsides med en omfattande undervisning i textilkemi, färgeri- och appreturteknik m. m. få en tillfredsställande allmän textilteknisk utbildning. Det förefaller då lämpligare att den sistnämnda utbildningen klaras av på ett tidigare stadium. Vidare synes det föreslagna ettåriga uppehållet mellan ingenjörsexamen och specialutbildningen vara väl kort tid för att bedöma en persons lämplighet fär färgaryrket. Mitt utredningsarbete har också givit vid handen, att utbildningen i färgeriteknik och appreturteknik lämpligen kan sammanföras till en gemensam kurs. Under utredningen har det dock ej framkommit några skäl, som tala för att denna utbildning måste ordnas på något i princip annorlunda sätt än utbildningen av andra textilingenjörer. Det är sålunda lämpligt att de blivande färgeriingenjörerna få en grundläggande treårig utbildning. Givetvis bör denna utbildning startas på läroverkets kemiska linje på samma sätt som redan nu sker i Norrköping. För befordran till självständig ledare för ett färgeri eller beredningsverk är det nödvändigt med en påbyggnadskurs på samma sätt som för andra avdelningschefer. Denna specialkurs skall vara skild från den egentliga skolutbildningen genom några års praktisk verksamhet och förläggas till ett textilinstitut, varvid i första hand Lennings bör ifrågakomma. För förmän i färgerier och appreturverk synes en ettårig teknikerkurs vara behövlig. Det är därför önskvärt att en sådan kurs för färgeri- och appreturtekniker inrättas. Hitintills har utbildningen av färgeriingenjörer endast ägt rum vid tekniska gymnasiet i Norrköping. Antalet studerande har de senaste åren varit mycket lågt, blott två å tre elever per år, förutom några specialstuderande. Det synes därför befogat att utbildningen i färgeri- och appreturteknik även i fortsättningen koncentreras till Norrköping både när det gäller ingenjörer och tekniker. Något behov av att upptaga motsvarande undervisning vid Textilinstitutet i Borås synes för närvarande ej föreligga. Vid boråsinstitutet finnes dock tillfredsställande utrustning för den orientering i färgeriteknik och appreturlära som erfordras i samband med textilingenjörernas grundutbildning. För den färgeri- och appreturtekniska undervisningen vid Lennings bör det vara möjligt att i viss utsträckning anlita ingenjörer som äro anställda vid Institutet för tillämpad textilforskning i Norrköping, önskvärt är dock att en heltidsanställd huvudlärare (lektor) i färgeri- och appreturlära finnes vid Lennings. C. Utredningens

förslag

1. Utbildningen av färgeriingenjörer Såsom Svenska färgeritekniska riksförbundet framhållit kompliceras, färgningsförfärandet på grund av det stora antalet olika textilfibrer, som

400 numera användas inom textilindustrin. Utprovningen och det tekniska genomförandet av de nya metoder, som på grund av tillkomsten av nya material med helt olika egenskaper måste komma till användning i färgerioch beredningsavdelningar, ställa otvivelaktigt stora krav på ledarna för nämnda avdelningar i fråga om kunskaper främst i kemi och dess tillämpningar vid färgning och appretering. Att utvecklingen på detta sätt medför stegrade krav på teknikerna inom produktionen kännetecknar emellertid dagens situation även inom en hel rad andra fackområden. Vi ha i ett tidigare kapitel haft anledning att särskilt framhålla huru undervisningsplanerna måste förnyas och ständigt anpassas efter utvecklingens krav. Vi h a i fråga om alla övriga facklinjer avvisat tanken på en allmän förlängning av utbildningen inom respektive linjer. De påbyggnadskurser, som vi föreslagit, äro avsedda för dem, som önska och ha förutsättningar för att fördjupa sina kunskaper inom det fack de ägnat sig åt eller inom visst specialområde av facket. Enligt vår mening kan det icke åberopas tvingande skäl att just för färgeritekniska fackområdet utsträcka den normala utbildningstiden från 3 år till 4 år och därtill inlägga ett obligatoriskt praktikår mellan tredje och fjärde skolåret, så att studierna kunna avslutas tidigast 5 år efter inträdet i tekniska gymnasiet. Därtill kommer att ytterligare minst ett år skulle förgå på grund av värnpliktstjänstgöring, innan vederbörande skulle k u n n a söka sig en stadigvarande sysselsättning inom industrin. All erfarenhet hittills gör det sannolikt, att antalet elever på denna utbildningslinje kommer att förbli ringa. Skulle man meddela den allmänna textiltekniska och den färgeritekniska fackutbildningen helt inom det fjärde påbyggnadsåret, skulle med den timplan, som föreslagits för nämnda år samundervisning med elever i andra kurser kunna ske endast i begränsad omfattning. Större delen av kursen skulle få läggas upp såsom en speciell kurs för de blivande färgarna. Vill man som regel ha mer än en eller ett par elever för att anse det motiverat att igångsätta en kurs, så skulle detta förmodligen innebära, att den planerade påbyggnadskursen icke skulle kunna anordnas årligen utan endast med ett eller flera års mellanrum, vilket helt skulle förrycka den av de studerande beräknade utbildningsgången och måhända helt äventyra den färgeritekniska specialutbildningens fortbestånd. Att ordna den färgeritekniska utbildningen i landet på sådant sätt, att den byggde på att den blivande färgeriingenjören först genomgått den kemiska linjen vid ett gymnasium, innan han kunde påbörja sin färgeritekniska utbildning, skulle innebära en återgång till förhållandena före år 1928. Sannolikt skulle industrin liksom då rekrytera sina tekniska befattningar i färgeri, tryckeri och beredningsverk med tekniker utan färgeriteknisk utbildning eller med någon mindre omfattande sådan från någon specialk u r s t. ex. vid färgfabrik. Det har visat sig, att många av industriföretagen

401 icke ställa högre krav, då det gäller att anställa tekniker inom det egna företaget. Det torde därför icke kunna förväntas, att dessa företag genom en förändrad rekryteringspolitik skulle komma att animera till genomgång av en till och med mera krävande utbildning än den treåriga färgeritekniska linjen. Anslutningen till en fyraårig utbildningskurs skulle säkerligen bli alltför ringa. Om man däremot i princip bibehåller den treåriga färgeritekniska linjen såsom normalutbildning för färgeriingenjörerna kan såsom för närvarande samundervisning ordnas under det övervägande antalet undervisningstimmar med övriga elever i tekniska gymnasiet eller textilinstitutet. Genom att mottaga specialelever i ämnet praktisk färgeriteknik såsom hittills skett kan även under dessa timmar med separat undervisning för färgare elevantalet hållas uppe, så att kostnaderna för undervisningen per elev räknat icke bli orimligt höga. Enligt vår mening bör sålunda den treåriga gymnasielinjen vid tekniska gymnasiet i Norrköping bibehållas. Den textiltekniska och färgeritekniska fackundervisningen för eleverna på denna gymnasielinje bör, såsom hittills i stort sett tillämpats, ombesörjas av Lennings textiltekniska institut. Härvid bör samarbetet ordnas på liknande sätt som i fråga om undervisningen för eleverna på den textiltekniska linjen. Den avancerade undervisning i textilkemi och dess praktiska tillämpningar, som det av färgeritekniska riksförbundet ifrågasatta fjärde året bland annat skulle ge, kan enligt vår uppfattning med fördel meddelas under en diplomkurs (se kap. IX) för färgeriingenjörer eller annan frivillig speciell påbyggnadskurs, som med ett antal års mellanrum alltefter behov kan anordnas för dem, vilka tidigare utexaminerats från den färgeritekniska linjen eller på annat sätt inhämtat de förkunskaper, som komma att krävas för tillträde till påbyggnadskursen i fråga, och vilka i sitt arbete behöva mera ingående kunskaper. De principer, som tidigare förordats beträffande intagning av elever i diplomkurs för ingenjörer böra tillämpas även i detta fall. I vad mån inträdessökande till diplomkurs för färgeriingenjörer, som icke avlagt ingenjörsexamen å färgeriteknisk linje, skall anses besitta erforderliga förkunskaper i andra ämnen än dem, i vilka prov generellt äro föreskrivna, skall sålunda bedömas av den i kapitel IX föreslagna diplomkursnämnden. Den utbildningsgång, som vi ovan förordat, överensstämmer i stort sett med de riktlinjer för undervisningens ordnande, som rekommenderats i Sveriges textilindustriförbunds utredning. Utredningsmannen hade där visserligen förutsatt längre praktiktid före påbyggnadskursen än den av oss föreslagna minimitiden av ett halvt år, men då som nämnts en påbyggnadskurs för färgeriingenjörer icke kan tänkas ordnas årligen utan med flera års intervall kommer praktiktiden före kursen att i övervägande 26—504565

402 antalet individuella fall väsentligt överstiga ett år, även om den obligatoriska minimitiden skulle vara kortare. I textilindustriförbundets utredning har förutsatts, att undervisningen å den färgeritekniska linjen skall såsom hittills, vad beträffar fackundervisningen under andra och tredje året, ske i samarbete med Lennings textiltekniska institut. Däremot har man liksom i Svenska färgeritekniska riksförbundets skrivelse tänkt sig att påbyggnadskursen skulle helt förläggas till och administreras av textilinstitutet. Liksom övriga diplomkurser för ingenjörer bör enligt vår mening kurser även i detta fall ordnas i regi av högre tekniskt läroverk, här tekniska gymnasiet i Norrköping. En nödvändig förutsättning är emellertid ett intimt samarbete för undervisningens ordnande mellan gymnasiet och textilinstitutet. Då det gäller en avancerad fackutbildning i diplomkurs kommer gymnasiet i ännu högre grad än i fråga om den treåriga gymnasielinjen att bli beroende av en effektiv medverkan från institutets sida, enär undervisningen till övervägande del torde få förläggas till institutet. 2. Utbildningen av färgeritekniker Som redan nämnts har ett antal specialelever varje år plägat deltaga i ämnet praktisk färgeriteknik och möjligen även i något annat ämne av mindre omfattning å den färgeritekniska linjen. Nämnda elever ha icke den ganska omfattande kemiskt tekniska utbildning som de ordinarie eleverna erhålla. De ha i allmänhet icke jämförliga kunskaper i matematik, fysik, mekanik och andra för teknisk utbildning grundläggande ämnen och icke heller ha de den allmäntekniska fackutbildning, som ingår i den färgeritekniska linjens kurs. Som specialelever i ett begränsat antal ämnen, där de dock ha nödiga förutsättningar att med behållning följa undervisningen, ha de emellertid kunnat inhämta ett mått av fackkunskaper, som för inånga öppnat vägen till goda anställningar som tekniker eller som arbetsledare inom branschen. För att möjliggöra en färgeriteknisk utbildning i vårt land, som icke drager orimligt höga utbildningskostnader per elev för det allmänna, är det angeläget, att den kombinerade utbildningen av ordinarie elever och specialelever kan fortgå såsom hittills. Dock synes det önskvärt att åtgärder vidtagas för att specialelevernas utbildning skall bli mera effektiv, än vad nu i allmänhet torde vara fallet. Då de på grund av begränsningen i sina förkunskaper endast kunna deltaga i ett mindre antal ämnen å färgeritekniska linjen vid gymnasiet, ha de i allmänhet tid övrig att ägna åt annat. Det synes med fördel kunna åstadkommas en planmässig kombination av nämnda ämnen vid gymnasiet och vissa textiltekniska ämnen vid textiltekniska institutet, så att en ettårig kurs för färgeritekniker därigenom skapas. Liksom övriga

403 ettåriga textilteknikerkurser, s. k. A-kurser vid institutet, bör den här åsyftade, tidigare nämnda kursen i färgeri- och appreturteknik ordnas i textilinstitutets regi. Detta bör icke hindra, att elevernas undervisning i exempelvis praktisk färgeriteknik, såsom nu är fallet, meddelas dem i egenskap av specialelever i färgeriteknik vid gymnasiet. I andra ämnen kan samläsning äga rum med institutets egna elever i andra A-kurser. 3. Under vi sningsplaner Utformningen av undervisningsplanerna för såväl den färgeritekniska linjen vid tekniska gymnasiet som kursen för färgeritekniker vid Lennings textiltekniska institut bör ske i samråd med den färgeritekniska expertis, som är företrädd inom Svenska färgeritekniska riksförbundet och Sveriges textilindustriförbund. Av vikt är emellertid att även de synpunkter och generella önskemål beträffande undervisningen vid tekniska gymnasierna, som tidigare i denna utredning anförts, bli beaktade. Detta gäller bland annat undervisningsplanerna i de delar, som ej direkt beröra den speciella undervisningen inom det textil- och färgeritekniska fackområdet. Nedanstående förebild till timplan för den färgeritekniska linjen är icke i detalj utformad beträffande sistnämnda undervisning. Inom den ram, som i förebilden till timplan anges för kemiska, textiltekniska och färgeritekniska fackämnen, böra de skilda fackämnena erhålla det antal veckotimmar, som Timplan

för

färgeri-

och

appreturteknisk linje

(Fj vid tekniskt

gymnasium

Antal veckotimmar Läroämnen

Matematik Fysik Kemi (allmän kurs) Ritteknik Projektionslära Mekanik Hållfasthetslära Maskinlära

Klass III Klass I

Klass II

9 6 6 4 2

5 6

Ht

Vt

4 1 4 2 1

4 1 4

2 2

Kemiska, textiltekniska och färgeritekniska fackämnen Företagsekonomi Arbetspsykologi Nutidshistoria och samhällslära Svenska Engelska Tyska Gymnastik Summa veckotimmar

3 3 3

3 2 2

—

404 vid de närmare överläggningarna med industrins fackrepresentanter befinnes lämpligt. Såsom i textilindustriförbundets utredning framhållits torde lämpligen även undervisning i appreturteknik ingå i kursen. Linjen bör därför lämpligen benämnas färgeri- och appreturteknisk linje. Timfördelningen bör ske med nödig hänsyn till de timplaner, som komma att utformas för A-kurserna vid Lennings textiltekniska institut, med vilka viss samundervisning förutsattes komma att äga rum. Det bör därför lämpligen anförtros åt gymnasiet och textilinstitutet att gemensamt med industriorganisationerna utforma detaljförslag beträffande undervisningsplanen. Den slutliga prövningen och fastställandet av undervisningsplanen bör ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning.

KAPITEL

XVIII

Utbildning av maskinister för stationära värmeanläggningar m. m. A. Utredningsuppdraget I utredningens direktiv anföres bland annat att sammansättningen a\ den landanställda maskinpersonalen i utbildningshänseende är mycket heterogen, till stor del beroende på att någon speciell utbildning för landmaskinister icke finnes. »Utredningen bör undersöka behovet av en speciell utbildning för landmaskinister och hur den lämpligen bör anordnas. Det bör beaktas, att från flottan avgående fast anställda med maskinutbildning ofta få anställning som landmaskinister och att kompletteringskurser måhända behövas för att tillgodose de speciella kompetenskrav, som ställas på landmaskinister.» Frågan om lämplig utbildningsform för den landanställda maskinpersonalen upptogs i underdånig framställning den 15 november 1946 av värmeteknikerna inom arméförvaltningens intendenturavdelning och vid Stockholms fastighetsägareförening. I framställningen anfördes bland annat följande. I tjänst varande maskinbefäl i arbetsledareställning vid de större ångoch värmeanläggningarna inom landet torde uppgå till närmare 1 000-talet personer. Som regel syntes rekryteringen av denna personal ske från sjömaskinistkåren, vilken erhölle sin tekniska utbildning vid navigationsskolorna. Orsaken härtill vore att för landanläggningar specialutbildad maskinpersonal i regel icke funnes att tillgå. Ett stort antal företag med de statliga verken i spetsen hade, framhölls det, övergått till att som regel endast anställa examinerade övermaskinister, trots att några bestämmelser icke tvingade härtill. Vid landanläggningarna funnes vidare ett mycket stort antal eldare, omkring 23 000 personer enligt 1940 års folkräkning. I många fall kunde dessa vara väl lämpade för utbildning till mera ansvarsfyllda befattningar. Någon lämplig utbildningsväg för dessa för att vinna anställning som maskinmästare eller maskinist funnes emellertid icke. Vägen över navigationsskolorna med sjötjänstgöring vore en omväg. I framställningen ifrågasattes inrättande av en statlig skola för utbildning av maskinister och maskinmästare för landanläggningar. Utbildningen

borde föra fram till olika grader av kompetens, varigenom kraven på goda värmeledningsskötare för mindre anläggningar, dugliga maskinister för medelstora anläggningar samt kvalificerade drifts- och maskinmästare för de större anläggningarna borde kunna tillgodoses. Speciellt den sistnämnda kategorien borde härvid erhålla sådan teknisk utbildning, att densamma efter erforderlig praktisk facktjänstgöring kunde erhålla behörighet att vid elektriska starkströmsanläggningar utföra reparations- och installationsarbeten. Genom dylik utbildning torde vidare bristen på maskinbefäl till sjöss komma att minska. Framställningen utmynnade i en hemställan om utredning av berörda utbildningsfråga. Svenska maskinbefälsförbundet anförde i remissyttrande över nyssnämnda framställning bland annat att någon som helst brist på personal med för maskinanläggningar i land lämpad teoretisk utbildning ej torde föreligga. Förutom från navigationsskolorna utexaminerades årligen en hel del med lämplig skolunderbyggnad från de tekniska läroverkens maskinfackskolor och från marinens underofficersskolors maskinavdelningar. Förbundet hade funnit, framhölls det, att det i första hand vore maskinbefälets praktiska utbildning till sjöss, som av vederbörande företag ansåges så värdefull. Så framhölles ofta att en sjömaskinist utbildats för att i svåra situationer, med de medel han ombord i ett fartyg kunde förfoga över, själv se till att det maskinella är i driftsdugligt skick. Sveriges arbetsledareförbund erinrade om i sitt remissutlåtande i ärendet, att flertalet av sådana inom industrin anställda, som kunde inrangeras under beteckningen landanställt maskinbefäl numera vore anslutna till förbundet. Förbundet räknade även som medlemmar maskinmästare, maskinister m. fl. vid statens sjukhus, landstingens sjukvårdsinrättningar samt vid försvarets fasta maskinanläggningar. Arbetsledareförbundet förordade vissa kompetensfordringar för dem, som ha till uppgift att öva fortlöpande tillsyn över ångpannor. Kompetensen skulle styrkas genom efter prövning utfärdade behörighetsbevis. Sådan behörighet måste förutsätta god såväl praktisk som teoretisk utbildning. Redan nu, framhöll förbundet, uppställdes vissa kompetensvillkor för maskinmästare eller jämförliga befattningshavare. Så vore bland annat fallet vid statens sinnessjukhus samt vid försvarets fasta maskinanläggningar. Med nuvarande utbildningsförhållanden på området hade maskinbefälsexamen, avlagd vid navigationsskola, ansetts vara en lämplig kunskapsnivå. Även om denna utbildning, såsom i den remitterade framställningen gjorts gällande, icke i alla avseenden motsvarade de krav, som kunde uppställas för dem, som skola tjänstgöra i land, syntes det förbundet vara större anledning framhålla, att utbildningen i fråga om ångteknik sträckte sig vida längre, än vad som skulle vara erforderligt för utbildning av flertalet anställda med uppgift att handha kraftanläggning eller dylikt

407 vid medelstora industriföretag och vid flertalet anstalter. Därtill komme att tillträde till navigationsskola vore förbehållet elev som styrkte sig under viss tid — upp till ett år — ha tjänstgjort till sjöss. Medan ett dylikt villkor vore naturligt för sjöfarande maskinbefäl, utgjorde det ett hinder för dem, som för tjänstgöring i land önskade styrka sig inneha kompetens, jämförbar med maskinistexamen av 2:a eller 3:e klass. Den högsta kompetensen — jämställd med övermaskinistexamen — kunde ju redan nu erhållas vid befintliga maskinfackskolor. Den ur arbetsledareförbundets synpunkt önskvärda lösningen vore en läroanstalt med fritt tillträde för elever, vilka genom arbete som eldare eller dylikt vid kraftanläggning skaffat sig en god praktisk insikt i yrket. Den undervisning, det vore fråga om, borde anpassas efter det praktiska behovet och leda fram till sådan kunskapsnivå, som uppnåddes vid maskinfackskola, där den avslutande undervisningen för den högre kompetensen borde ske. Att undervisning i värme- och sanitetsteknik borde ingå i kursplanen, samt att undervisningen skulle leda till tre kompetensnivåer med examensbetyg för styrkande av sålunda differentierad kompetens, betraktade förbundet såsom självfallet.

B . Kompetensfordringar

å ansvarsmän

för

värmeanläggningar

1. Statliga och kommunala anläggningar vid anstalter av skilda slag Vid statens värmeanläggningar finnes anställd maskinist- och reparatörspersonal i ett flertal olika lönegrader och med skilda tjänstebenämningar. Frågan om anställnings- och löneförhållandena för ifrågavarande personalkategorier har under senare år varit föremål för utredningar. I dylikt sammanhang har även uppmärksamhet ägnats åt frågan om vilka kompetenskrav, som böra ställas på olika slag av befattningshavare. 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga framlade förslag dels angående värmeanläggningarnas uppdelning på sju olika grupper dels beträffande resp. personals lönegradsplaceringar. De föreslagna grupperna voro följande. 1. Större högtrycksångcentraler med kraftalstring eller kraftomformning och verkstad. 2. Medelstora d:o. 3. Medelstora högtrycksångcentraler utan kraftalstring eller kraftomformning och verkstad. 4. Mindre d:o. 5. Större kokseldade värmecentraler jämte hiss- och ventilationsmaskiner. 6. Medelstora d:o. 7. Mindre kokseldade värmecentraler. Följande tjänstebenämningar och lönegradsplaceringar för maskinistpersonalen föreslogos:

408 Maskinmästare av l:a klass (Ca 19): Ansvarsmaskinist vid anläggning tillhörande grupp 1. Maskinmästare av 2:a klass (Ca 17): Ansvarsmaskinist vid anläggning tillhörande grupp 2. Maskinmästare av 3:e klass (Ca 14): Ansvarsmaskinist vid anläggning tillhörande grupp 3. Maskinist av l:a klass (Ca 14): Förste ersättare för maskinmästare. Maskinist av 2:a klass (Ca 13): Ansvarsmaskinist vid anläggning tillhörande grupp 4. Maskinist av 3:e klass (Ca 12): Andre ersättare för maskinmästare. Tjänsteförteckningssakkunnigas förslag lades till grund för proposition till 1942 års riksdag, vilken även biföll förslaget. På uppdrag av Kungl. Maj:t verkställde statens organisationsnämnd utredning angående eldnings-, underhålls- och reparationstjänsten vid försvar sväsendets ång- och värmecentraler och avgav i juni 1946 förslag i ämnet. Nämnden framhöll, att 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas ovan nämnda klassificeringsgrunder icke kunde med fördel tillämpas vid försvarsväsendet, vars anläggningar vore mycket oenhetliga. En så vitt möjligt rättvisande klassificering av dessa kunde endast ernås genom att de ansvars- och arbetskrävande objekten inom varje anläggning bedömdes och poängsattes. Hänsyn borde tagas till ett flertal tekniska faktorer såsom installerad värmeyta, antal eldningsställen och undershuntar, befintligheten av vattenverk, reningsverk, reservkraftverk, simhall, flygfältsbelysning o. s. v. Organisationsnämnden föreslog en indelning i sex grupper så avvägda att de i storlekshänseende motsvara de sex första grupperna i 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas klassificering. Organisationsnämndens förslag överlämnades till 1947 års löneutredning, avseende maskinistpersonal m. fl. Löneutredningen fann, att utarbetandet av en för statsförvaltningen i dess helhet tillämplig klassificering vore en nödvändig förutsättning för att åstadkomma en rättvisande lönesättning för maskinistpersonalen och hemställde hos Kungl. Maj :t att byggnadsstyrelsen finge utföra den erforderliga tekniska utredningen och inkomma med förslag till klassificering av statsförvaltningens fasta maskinanläggningar. I juni 1948 avgav byggnadsstyrelsen sitt förslag till löneutredningen, samt i september 1949 förslag till vissa ändringar och tillägg i det tidigare överlämnade förslaget. Byggnadsstyrelsen hade redan i remissyttrande angående organisationsnämndens förslag framhållit såsom önskvärt att vid utarbetandet av ett enhetligt system åtminstone de viktigaste faktorernas inverkan fastställes, så att gränserna för den mer eller mindre subjektiva bedömningen ej bleve alltför vida. Det framgår emellertid av byggnadsstyrelsens ovannämnda utredning av år 1948—1949 att styrelsen ej funnit det möjligt att angiva de olika faktorernas inverkan. Ej heller kunde några kännetecken på de olika grupperna anföras, utan den gjorda klassificeringen finge defi-

409 niera gruppernas omfattning. Förslaget gavs formen av en förteckning över samtliga berörda anläggningar, fördelade på 8 grupper. Byggnadsstyrelsen föreslog även kompetensfordringar för maskinistpersonalen inom olika grupper. 1947 års löneutredning anslöt sig efter diskussion av de framförda olika förslagen i fråga om kompetensfordringarna i stort sett till byggnadsstyrelsens uttalande och föreslog att följande krav skulle uppställas. Grupp 5—8: Övermaskinistexamen. Kompetens för erhållande av behörighet av klass C såsom installatör (ev. endast för lågspänningsanläggningar). Grupp 4: Maskinistexamen av 2. klass. Grupp 3: Maskinistexamen av 3. klass. Dispens bör kunna medgivas, där vederbörande sökande styrkt sig på annat sätt ha förvärvat motsvarande teoretiska och praktiska kunskaper. Löneutredningen föreslog följande tjänstebenämningar (och lönegrader) : Grupp 1: Värmeskötare (11) » 2: » . .'. (13) » 3: Maskinist (14) » 4: » (15) » 5: Maskinmästare (17) » 6: » (19) » 7: » (20) » 8: Förste maskinmästare (22) Grupp 8 omfattar endast Karolinska sjukhuset, grupp 7 fem av de övriga stora sjukhusen. Grupperna 5—6 omfatta ca 150 anläggningar och grupperna 3—4 ett 75-tal. I grupp 2 återfinnes ett 50-tal anläggningar medan den ojämförligt största gruppen bildas av de ca 800 anläggningar, som hänföres till grupp 1. I förslaget till gruppering ha icke medtagits sådana anläggningar, vilka stå under ledning av överordnad teknisk personal och som sålunda ej ha maskinistpersonal i ansvarsställning. Till sistnämnda kategori höra exempelvis de under järnvägsstyrelsen och försvarets fabriksverk sorterande anläggningarna. I proposition till 1950 års riksdag framlade chefen för civildepartementet förslag i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med löneutredningens förslag. Dock anförde departementschefen, att grupperna 2 och 3 borde sammanslås till en grupp, avsedd för ansvarsmaskinist i 13 lönegraden med maskinistexamen av 3 klass eller på annat sätt ådagalagd motsvarande kunnighet. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen. I proposition till 1954 års riksdag föreslog departementschefen uppflyttning av de till grupp 7 hörande maskinmästartjänsterna från 19 till 21 löne-

410 graden, av övriga maskinmästartjänster i 19 lönegraden (grupp 6) till 20 lönegraden och av maskinmästartjänsterna i 17 lönegraden (grupp 5) till 18 lönegraden. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen. Av ovanstående framgår att de av ifrågavarande personal, som avlagt sjöingenjörsexamen (tidigare benämnd övermaskinistexamen) samt ha behörighet av klass C för elinstallationer, i allmänhet synas kunna i statlig tjänst räkna med en slutanställning i 18—20 lönegraderna. Om det gäller att överväga möjligheterna att ordna en fackutbildning, direkt inriktad på utbildningen av landmaskinister måste givetvis detta beaktas. En betydande del av den maskinistpersonal, som är anställd vid stationära maskinanläggningar, utgöres av maskinmästare och maskinister vid landstingens anstalter. De kvalifikationskrav, som äro uppställda för ifrågavarande befattningar, äro även därför av särskilt intresse i detta sammanhang. I den mellan Landstingens centrala lönenämnd å ena samt Svenska kommunalarbetareförbundet och Sveriges arbetsledareförbund å andra sidan träffade överenskommelsen angående specialbestämmelser m. m. för maskinmästare och maskinister har följande kvalifikationskrav angivits: För erhållande av tjänst som maskinmästare eller som maskinist grupp I eller grupp II med placering i lönegrad, som angives i tjänsteförteckningen, kräves, att vederbörande lägst uppfyller nedan angivna kvalifikationsvillkor eller efter prövning av förvaltningsutskottet befunnits ha förvärvat därmed jämförlig kompetens, nämligen för: maskinmästare: sjöingenjörsexamen (övermaskinistexamen) samt kompetens för erhållande av behörighet som installatör av klass C; maskinist grupp I: maskinistexamen av 2:a klass; maskinist grupp II: maskinistexamen av 3:e klass. I en tjänsteförteckning upptagna lönegrader variera från lönegrad 14 till lönegrad 21. De grundregler, efter vilka grupperingen bestämmes vid lasarett och sanatorier, äro följande: Antal vårdplatser 70—169 170—279 280—399 400 och däröver

Löneplacering såsom maskinist grupp I maskinmästare » III » » II » » I

Vissa särskilda förhållanden kunna föranleda uppflyttning av respektive befattningshavare till närmast högre grupp. För grupperingen vid sjukstugor, epidemisjukhus, tbc-sjukstugor, sinnesslöanstalter, hem för kroniskt sjuka och vårdhem för lättskötta sinnessjuka gälla särskilda bestämmelser. Vid lasarett eller sanatorium, där maskinmästare finnes, skall dessutom finnas antingen maskinist, elektriker eller reparatör.

411 2. Industriella anläggningar Driftsförhållandena vid ett industriföretags värmekraftcentral, ett ångkraftverk e. d. äro ej direkt jämförliga med dem vid maskinanläggningar av den art, som i närmast föregående avsnitt ha behandlats. För driften av de industriella anläggningarna svarar i sista hand vanligen en driftsingenjör eller en ingenjör i jämförlig ställning. Oftast har vederbörande såsom underställda medhjälpare såväl eldare-maskinist som elektriker för maskinanläggningens drift och skötsel. Några större anspråk på teoretiska kunskaper hos eldare-maskinistpersonalen ställas därför i allmänhet icke. Det torde vara vanligt att vederbörande praktiskt uppläras och avancera inom respektive företag utan att ha genomgått någon teoretisk-teknisk utbildningskurs. Inom vissa industriföretag finnas dock anställda maskinmästare med maskinist- eller sjöingenjörsutbildning eller jämförlig kompetens, vilka ha ansvaret för den värmetekniska anläggningens skötsel. Vid tillsättandet av här berörda befattningar vid industriella anläggningar torde mera sällan uppställas bestämda formella kompetenskrav såsom föreskrift om att vederbörande skall ha avlagt viss examen e. d. Självfallet värdesättas dock examensmeriter vid valet bland de sökande, så att exempelvis den som har maskinistutbildning eller avlagt sjöingenjörsexamen har goda utsikter att få jämförelsevis väl avlönade befattningar även inom industrin. Någon klassificering av olika industriella maskinanläggningar motsvarande dem, som genomförts beträffande statens eller landstingens anläggningar och för vilka redogjorts i det föregående, har emellertid icke gjorts, ehuru denna fråga vid några tillfällen diskuterats inom tekniska kretsar.

3. Generella kompetenskrav för ångpanneskötare Frågan om särskilda författningsbestämmelser med kompetensvillkor för ångpanneskötare upptogs på sin tid av 1938 års arbetarskyddskommitté. I anledning av ett av kommittén utarbetat preliminärt utkast till kungörelse angående ångpannor, vilket delgavs vissa institutioner och organisationer anförde Sveriges arbetsledareförbund i yttrande till kommittén bland annat att genom de föreslagna bestämmelserna riktades för första gången uppmärksamheten på önskvärdheten av att tillsyn och skötsel av ångpanna allenast borde anförtros personer, som besutte härför erforderliga kvalifikationer. Det förutsattes därvid, att med »fortlöpande tillsyn» avsåges de uppdrag, som tillkomme maskinmästare, maskinist eller annan anställd, vilken i första hand vore ansvarig för anläggningen, samt att med »skötseln av ångpanna» avsåges eldning och därmed sammanhängande arbete. Förslaget att maskinmästare, maskinister etc. skulle styrka sin kompe-

412 tens genom bevis, som utfärdats av besiktningsman, fann förbundet fullt tillfredsställande för den stora massan maskinister. Överlätes det emellertid åt besiktningsman att från fall till fall avgöra, huruvida den, som hade tillsyn över ångpanna, vore därtill kvalificerad eller ej, förelåge åtminstone teoretiskt risken för stora variationer i omdömena. Fall skulle sålunda k u n n a inträffa, då en anställd inom en del av landet, vilken av därvarande besiktningsman ansetts icke kompetent att sköta en anläggning, erhölle motsvarande anställning i en annan del av landet på grund av de mindre anspråk besiktningsmannen därstädes kunde ha. Visserligen förelåge rätt att hos chefsmyndigheten överklaga besiktningsmans beslut, men enligt förbundets mening borde det likväl föreskrivas, att det skulle åvila yrkesinspektionens chefsmyndighet att utfärda närmare anvisningar beträffande de villkor, som skulle uppfyllas för att bevis skulle kunna utfärdas av besiktningsman. Att kompetensen styrktes genom intyg från besiktningsman fann förbundet tillfyllest för den stora massan av anläggningar. För dem, som skulle ha ansvaret för större anläggningar, vore det emellertid i hög grad önskvärt, att skärpta kompetensvillkor uppställdes. Härom anförde förbundet följande. Uppställandet av krav på den teoretiska och praktiska kunskap som erfordras för den som skall ha närmaste ansvaret för större anläggning innebär i princip icke någon nyhet. Dylika kompetensfordringar gälla sålunda för maskinister och maskinmästare vid försvarets maskinanläggningar och vid statens sjukhus samt för maskinist- och maskinmästaretjänster i ett flertal kommuner. Uppställandet av dessa villkor torde visserligen icke uteslutande ha föranletts av hänsyn till den ökade risk för olycksfall som kan förutses inställa sig, därest mindre kompetent person bär det primära ansvaret för en ånganläggning. Även ångpanneägarens ekonomiska intresse av att skötseln och tillsynen anförtros åt en fackman torde ha spelat in. Sannolikt har emellertid även olycksfallsrisken varit ett av motiven vid villkorens bestämmande. — Förbundet är medvetet om de svårigheter som inställa sig när det gäller att allt efter anläggningens storlek och typ angiva det mått av kunskap som bör krävas av den som skall utföra fortlöpande tillsyn över densamma. Förbundet har vidare, som redan framgår av det anförda, klart för sig, att krav på såväl praktisk som teoretisk kunskap icke lämpligen kunna uppställas för alla de anläggningar som omfattas av kungörelsen. Det skulle sålunda leda till orimliga konsekvenser och måhända icke heller vara erforderligt att kräva viss teoretisk utbildning av den som skall sköta exempelvis lokomobil, ångpannor för hantverks- och småindustriföretag, ångpannor vid mindre tvättinrättningar, vulkaniseringsverkstäder etc. Problemet synes oss därför i första hand vara att avskilja det område, där behov av teoretisk kompetens icke alls eller i allenast ringa grad föreligger och där sålunda av besiktningsman utfärdat bevis är tillfyllest. Enligt förbundets mening borde maskinmästare eller maskinist, som hade det primära ansvaret för anläggning av viss storlek, styrka sig äga såväl praktisk som teoretisk kunskap. Utfärdande av intyg om dylik kompetens borde dock icke överlämnas åt besiktningsman, utan yrkesinspektionens chefsmyndighet borde verkställa erforderlig prövning och därefter

413 utfärda behörighetsbevis. Ett sådant förfarande syntes förbundet icke böra medföra alltför betydande belastning för chefsmyndigheten. Där tvekan i något avseende uppkomme, torde yrkesinspektören inom området kunna givas i uppdrag att kontrollera sökandens kvalifikationer. Härigenom erhölles enligt förbundets mening fullt betryggande garantier för att behörighetsbevis endast tilldelades person med erforderliga praktiska och teoretiska insikter. Till frågan vilka anspråk på utbildning och praktisk erfarenhet, som borde uppställas för erhållande av behörighetsbevis, ville förbundet f. n. icke taga ställning. Det syntes tillräckligt att i författningen utsädes, att yrkesinspektionens chefsmyndighet hade att fastställa de grunder, efter vilka behörighetsbevis skulle utgivas. Dock borde enligt förbundets mening behörighetsbevisen särskiljas i två typer, förslagsvis betecknade behörighetsbevis A och behörighetsbevis B. För att erhålla det förstnämnda borde förutsättas mycket god praktisk och teoretisk utbildning samt endast krävas av den som skulle ansvara för relativt stora anläggningar. Vissa övergångsbestämmelser vore givetvis erforderliga, varvid de bestämmelser, som härutinnan antagits beträffande elektriska montörer m. fl., torde k u n n a tjäna som föredöme. I det förslag, som 1938 års arbetarskyddskommitté avlämnade i januari 1951, är i 22 § av ångpannekungörelsen intaget en bestämmelse av följande lydelse: »För tillsyn och skötsel av ångpanna må användas endast härför lämplig person, som är förtrogen med sådant arbete. Arbetarskyddsstyrelsen äger, då så finnes påkallat, föreskriva, att tillsyn och skötsel av visst slag av ångpanna må uppdragas endast åt person som, på sätt styrelsen bestämt, styrkt sig vara kompetent härför.» I sin specialmotivering för nämnda bestämmelse anförde kommittén, att vad i första och andra styckena föreskreves väsentligen anknöte till den grundtanke, som kommit till uttryck i en av kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten till chefen för socialdepartementet ingiven skrivelse. Sveriges arbetsledareförbund hade förordat införande av bestämmelser om vissa kompetensvillkor. Kommittén anför vidare: »Enligt kommitténs uppfattning har det från arbetarskyddssynpunkt ej framkommit något som påkallar införande av allmänt reglerande bestämmelser i nu angivna hänseende. Av de nuvarande förhållandena att döma synas åtminstone de större och medelstora ångpanneanläggningarna tillses och skötas väl, vilket tyder på att kvalificerad personal merendels användes härtill. Tillräckligt underlag för att i förslaget upptaga preciserade bestämmelser om kompetensfordringar för eldar- och tillsynspersonal finnes sålunda icke enligt kommitténs mening. Kommittén föreslår dock, att det genom en bestämmelse i kungörelsen (22 § andra stycket) skapas möjlighet att, då så finnes påkallat, föreskriva, att tillsyn och skötsel av visst slag av ångpanna får uppdragas endast åt person som, på sätt arbetarskyddsstyrelsen bestämt, styrkt sig vara kompetent härför. Rätt att meddela sådan föreskrift bör enligt kommitténs mening tillkomma arbetarskyddsstyrelsen. Under uttrycket 'visst slag av ångpanna' inbegripes icke blott

414 viss typ utan även viss storlek av panna. Det finnes därför möjlighet att i föreskrift, som styrelsen meddelar, upptaga de av arbetsledareförbundet framlagda förslagen till bestämmelser i ämnet.» Arbetarskyddskommitténs förslag har ej föranlett någon ny lagstiftning på detta område. Arbetarskyddsstyrelsen har även på förfrågan meddelat, att styrelsen icke heller utfärdat några anvisningar angående kompetenskrav. Dock erinrar styrelsen om föreskrifterna i kungörelsen den 6 maj 1949 om förbud att använda minderårig till vissa farliga arbeten (SFS nr 209), enligt vilka arbetstagare under 18 år med vissa undantag ej får användas till sysselsättning som ansvarig skötare av förbränningsmotor eller motor, driven medelst ånga, vatten eller vind, eller elektrisk motor, eller av ångpanna, kokare eller annat därmed jämförligt tryckkärl. Vidare erinrar styrelsen om bestämmelsen i 1 §, 2. stycket arbetarskyddskungörelsen, att ledningen av visst arbete inte må anförtros en med arbetet oerfaren person, om fara för ohälsa eller olycksfall kan uppkomma därigenom.

C. Utbildningen

av

sjömaskinister

Såsom ovan nämnts meddelas för närvarande sjömaskinistutbildning dels vid sjöbefälsskolorna dels vid marinens underofficersskolor. För de förstnämnda gäller Kungl. Maj:ts stadga för sjöbefälsskolorna i riket den 23 juli 1953 (nr 574). Den maskintekniska linjen omfattar dels förberedande klass, maskinteknikerklass och sjöingenjörsklass dels ock maskinistklass. Lärokursen i sjöingenjörs- och maskinteknikerklass skall omfatta minst 38 och högst 40 veckor och i maskinistklass 16 veckor. Lärokursen i förberedande klass skall omfatta 102 läsdagar. I förberedande klass läses: Matematik, fysik, kemi, modersmålet och engelska; i maskintekniberklass: Matematik, fysik och kemi, mekanik och hållfasthetslära, materiallära, maskinteknik, maskinritning, elektroteknik, författningskunskap, modersmålet, engelska samt hälso- och förbandslära; i sjöingenjörsklass: Samma ämnen som i maskinteknikerklass (utom hälso- och förbandslära), vartill kommer skeppsbyggen. Ämnena i maskinistklass äro: Matematik, fysik och kemi, materiallära, maskinteknik, elektroteknik, författningskunskap, modersmålet samt hälsooch förbandslära. Fordringarna på förpraktik äro höga. För inträde i förberedande klass fordras minst 36 månader, därav minst 12 månader å fartyg. Denna praktik är även tillräcklig för inträde i maskintekniker- eller sjöingenjörsklass. Den fullständiga utbildningsgången från folk- och fortsättningsskola fram till sjöingenjörsexamen kan därför beräknas taga i anspråk en samman-

415 1

lagd tid av omkring 5 /-' år. Utbildningen motsvarar därför också krav på en god såväl praktisk som teoretisk utbildning för maskinistyrket. Praktikfordringarna för inträde i maskinistklass äro begränsade till minst 15 månader, varav minst 6 månader å fartyg. Sammanlagda utbildningstiden fram till maskinistexamen uppgår sålunda till lägst 19 månader. Det må här erinras om att de nuvarande examina vid sjöbefälsskolorna, maskinistexamen, maskinteknikerexamen och sjöingenjörsexamen svara mot de tidigare formerna, nämligen maskinistexamen av 3:e klass, maskinistexamen av 2:a klass och övermaskinistexamen. I kungörelsen den 23 juli 1953 (nr 575) angående vissa ändringar i befälsförordningen den 12 j u n i 1936 förordnas bland annat om utbyte i nämnda förordning av tidigare examensbeteckningar mot de nyare. I nyssnämnda kungörelse återfinnas även bestämmelser angående meritvärdet av viss utbildning inom marinen jämfört med examen vid sjöbefälsskola. I detta hänseende föreskrives i 24 § bl. a. följande: Mom. 5. Den som godkänts i fullständig utbildning till stamfurir vid flottan i någon av yrkesgrenarna eldare, motorman och ubåtsmotorman eller vid kustartilleriet i yrkesgrenen maskinman samt därvid i de ämnen, som äro för nämnda utbildning och maskinistexamen vid sjöbefälsskola gemensamma, erhållit lägst de vitsord, som för sistnämnda examen äro föreskrivna, äger tillgodoräkna sig denna utbildning såsom maskinistexamen, därest han i förekommande fall med betyg från sjöbefälsskola styrker, att han undergått godkänd kompletteringsprövning i de för maskinistexamen föreskrivna ämnen och kurser, vilka icke ingå i nämnda utbildning. Mom. 6. Den som vid marinens underofficersskola avlagt examen på maskinistlinjen, reserv, och därvid i de ämnen, som äro för denna examen och maskinteknikerexamen vid sjöbefälsskola gemensamma, erhållit lägst de vitsord, som för sistnämnda examen äro föreskrivna, äger tillgodoräkna sig sådant kunskapsprov såsom maskinteknikerexamen, därest han i förekommande fall med betyg från sjöbefälsskola styrke, att han undergått godkänd kompletteringsprövning i de för maskinteknikerexamen föreskrivna ämnen och kurser, vilka icke ingå i den av honom vid marinen avlagda examen. Mom. 7. Den som vid marinens underofficersskola avlagt examen på maskinistlinjen, stam, och därvid i de ämnen, som äro för denna examen och sjöingenjörsexamen vid sjöbefälsskola gemensamma, erhållit lägst de vitsord, som för sistnämnda examen äro föreskrivna, äger tillgodoräkna sig ifrågavarande kunskapsprov såsom sjöingenjörsexamen, därest han i förekommande fall med betyg från sjöbefälsskola styrker, att han undergått godkänd kompletteringsprövning i de för sjöingenjörsexamen föreskrivna ämnen och kurser, vilka icke ingå i den av honom vid marinen avlagda examen. Utan hinder av vad i § 24 stadgas, är den, som enligt äldre bestämmelser varit berättigad att tillgodoräkna sig genomgången utbildning vid sjökrigsskolan eller vid flottans underofficers- eller korpralskola såsom östersjöskeppare-, styrmans-, maskinist-, maskintekniker- eller sjöingenjörsexamen, bibehållen vid denna rätt.

416 D . Tidigare

anordnade

kurser

för

utbildning

av

landmaskinister

Utredningen vill erinra om att särskild utbildning för landmaskinister tidigare varit anordnad i vårt land. Under åren 1906—1934 upprätthölls en landmaskinistkurs vid Slöjdföreningens skola i Göteborg. Skolan för lantmaskinister omfattade till en början en ettårig dagkurs med undervisning i svenska språket, räknelära, geometri, fysik och kemi, mekanik, maskinlära, maskinritning och elektroteknik samt yrkesbokföring och arbetarlagstiftning. Kursen avsåg att meddela sådana tekniska kunskaper, som äro erforderliga för rationell skötsel av stationära kraftanläggningar såsom ångpannor, ångmaskiner, förbränningsmotorer samt elektriska kraft- och belysningsanläggningar. Inträdesåldern var 18 år, varjämte fordrades minst tre års praktik, därav ett år som eldare och maskinskötare, ett år som filare och maskinuppsättare, sex månader som pannarbetare och sex månader å elektrisk verkstad eller station. En påbyggnad av denna kurs med ytterligare ett år gjordes 1925, varvid dess namn ändrades till maskinmästareskolan. I samband därmed förordnades, att avgångsprövning skulle ske under ledning och tillsyn av examensombud, som utsågs av skolöverstyrelsen i samråd med kommerskollegium. Såväl den lägre avdelningen (lantmaskinistkursen) som den högre (maskinmästarekursen) omfattade vardera 30 veckor med 42 timmars undervisning per vecka. För inträde i den högre avdelningen fordrades att ha avlagt godkänd avgångsexamen från lantmaskinistkursen eller äga däremot svarande kunskaper, att ha fullgjort den praktik, som erfordrades för inträde i nämnda k u r s (36 månader) samt att dessutom under minst 12 månader ha deltagit i praktiskt arbete vid ångteknisk eller elektrisk kraftanläggning. Läroämnena voro i stort sett desamma i båda avdelningarna. Timplanerna återgivas här nedan.

Timplan A.

Lägre

avdelningen: Veckotimmar i medeltal

L ä r o ä m n e n

1. Matematik 2. Fysik och kemi 3. Mekanik och hållfasthetslära 4. Maskinlära och maskinritning 5. Elektroteknik med laborationer och ritning. 6. Uppsats- och affärsskrivning 7. Yrkeslagstiftning Summa veckotimmar

417 B. Högre avdelningen: Veckotimmar i medeltal

L ä r o ä m n e n

1. Matematik 2. Fysik och kemi 3. Mekanik och hållfasthetslära 4. Maskinlära och maskinritning 5. Elektroteknik med laborationer 6. Yrkesbokföring 7. Yrkeslagstiftning

f *? ^ ^ L Summa veckotimmar

42 Elevantalet minskades starkt under 1920-talet och då endast ett fåtal aveleverna hade sin hemort i Göteborg, ansåg sig staden ej längre ha anledning att som fallet varit bära huvuddelen av kostnaderna för dessa kurser. Maskinmästareskolan blev därför med utgången av vårterminen 1933 nedlagd. För att i någon mån ersätta denna undervisning anordnades då i stället en treårig aftonkurs för lantmaskinister. Läroämnena voro matematik, maskinlära, mekanik och hållfasthetslära, yrkesritning och elektroteknik. Totala antalet undervisningstimmar i den treåriga kursen uppgick till 960. För inträde fordrades att ha fyllt 18 år, äga goda folkskolekunskaper och att under sammanlagt minst två år ha deltagit i praktiskt arbete av sådan art, att det kunde anses innebära god förberedelse för den undervisning, som meddelades i kursen. Kursen nedlades med utgången av läsåret 1944/45. Även i Stockholm ha försök gjorts för att få till stånd en utbildning för landmaskinister. Under åren 1931—1939 ordnades vid Stockholms stads skolor för yrkesundervisning yrkeskurser för lantmaskinister. Dessa voro aftonkurser och omfattade två arbetsår, vartdera om 43 veckor och med i medeltal 12 undervisningstimmar i veckan. Inträdesfordringar voro att ha fyllt 18 år, att under sammanlagt 24 månader ha deltagit i praktiskt arbete i ettdera av områdena mekanisk verkstad, ångkraftanläggning och elektrisk verkstad eller kraftstation såsom eldare och maskinist, filare och maskinuppsättare, montör eller reparatör, att genom betyg eller inträdesprövning visa sig äga följande kunskaper, nämligen i matematik: säkerhet i användning av de fyra räknesätten med hela tal och bråk, algebraiska begrepp och definitioner, upplösning av algebraiska uttryck, i geometri: förmåga att uppmäta och beräkna de enklare plana och solida figurerna samt i ritning: projektionslärans grunder, projektioner, skärningar och utbredning av ytor samt uppmätning och skissritning av enklare maskindelar. I detta fall nöjde man sig sålunda icke med att föreskriva viss kvalificerad praktik såsom villkor för inträde utan uppställde även krav på teore27—504565

418 tiska förkunskaper, som förutsatte föregående studier utöver folkskolans stadium. I juni 1937 gjorde Sveriges maskinist- och maskinmästareförbunds Stockholmsavdelning framställning till skolöverstyrelsen om att kursen måtte omläggas till dagkurs med en ettårig landmaskinistkurs samt en därpå byggd maskinmästarekurs, även den ettårig. Av allt att döma torde de ovan omnämnda dagkurserna vid Slöjdföreningens skola i Göteborg ha varit förebild vid utarbetandet av det förslag till timplaner för de nya kurserna, som förbundet överlämnade till skolöverstyrelsen. Praktikfordringarna sattes emellertid ännu högre i förbundets förslag. För erhållande av betyg som maskinmästare ansåg förbundet att minst 51/2 års praktik borde krävas. Efter förslag av Stockholms stads lärlings- och yrkesskolstyrelse fastställde emellertid skolöverstyrelsen ny undervisningsplan för yrkeskursen för landmaskinister (tidigare »lantmaskinister»), varvid kursens karaktär av aftonkurs med 12 veckotimmars undervisning bibehölls oförändrad, medan lärotiden utsträcktes till 5 terminer. Avsikten var att senare ordna även tvåårig maskinmästarekurs med aftonundervisning som påbyggnad på landmaskinistkursen. Den totala lärotiden för utbildningen till maskinmästare skulle då ha kommit att omfatta 9 terminer. Planerna blevo emellertid icke fullföljda. Undervisningen i förenämnda yrkeskurs nedlades med utgången av läsåret 1938/39 och någon fortsättningskurs kom icke till stånd. Det bör i detta sammanhang även erinras om de goda möjligheter till teoretiska studier i ämnen av betydelse för skötare av kraft- och värmeanläggningar, som korrespondensinstituten erbjuda. Genom att kombinera olika ämneskurser kan utbildningen på lämpligt sätt avvägas efter vars och ens speciella önskemål och behov. Den maskinistutbildning, som på dylikt sätt kan erbjudas intresserade synes kunna bli särskilt värdefull för dem, som ha mångårig praktisk erfarenhet från skötsel av värme- och kraftanläggningar exempelvis såsom eldare eller biträdande maskinister. Här berörda korrespondensundervisning är den enda speciellt på maskinistutbildning för landanläggningar inriktade fackutbildning, som för närvarande finnes att tillgå inom landet.

E . Behovet

av särskild

utbildning

av

landmaskinister

I skrivelse till utredningen den 11 mars 1954 har fortifikationsförvaltningen såsom svar på en förfrågan i ämnet från utredningen lämnat uppgifter angående rekryteringsbehovet samt anfört vissa synpunkter på utbildningsfrågan. I skrivelsen anföres bland annat följande: Vid försvarets fasta maskinanläggningar (omkring 100 större och en mångfald mindre och små) ha av ansvarsmän och dem underställt maskinbefäl sin huvudsakliga teoretiska utbildning från: i ca 50 % marinens skolor, ca 29 % sjöbefäls-

419 skolor, ca 2 % tekniska läroverk och fackskolor, ca 10 % från tekniska institut och korrespondensinstitut, ca 4 % från Slöjdföreningens i Göteborg maskinmästareskola, varjämte ca 5 % (samtliga tillsatta före FortF:s tillkomst) praktiskt taget helt sakna teoretisk utbildning. 1953 tillsattes 22 befattningar, nämligen 4 st. maskinmästare i lönegrad 19, 2 st. maskinmästare i lönegrad 17, 14 st. maskinister (biträdande) i lönegrad 15, 1 st. maskinist (ansvars-) i lönegrad 15 samt 1 st. maskinist (ansvars-) i lönegrad 13. Till dessa 22 befattningar hade anmält sig 106 kompetenta sökande. Då ett stort antal sökt mer än en befattning var det formella antalet kompetenta sökande 183. Dessa fördela sig på olika teoretisk utbildning enligt nedan, formella antalet sökande inom parentes: övermaskinist- eller sjöingenjörsexamen vid marinens skolor 52 (87), d:o vid sjöbefälsskolor 36 (69), 2 kl. maskinistexamen vid marinen 1 (1), d:o vid sjöbefälsskolor 1 (1), vid tekniska fackskolor 2 (2), vid tekniska institut 7 (12), vid korrespondensinstitut 7 (11). Av de sökande hade således ca 83 (85) % sjöutbildning. Av de 1953 tillsatta voro samtliga maskinmästare och maskinister i lönegrad 13 redan förut anställda vid försvarets fasta maskinanläggningar. För deras del innebar tillsättningen således endast förflyttning och/eller befordran. Nyrekryteringen utgjordes således av 15 st. maskinister i lönegrad 15. Av dessa hade 1 st. övermaskinistexamen från marinen, 4 st. sjöingenjörsexamen från marinen, 1 st. övermaskinistexamen från sjöbefälsskola, 5 st. sjöingenjörsexamen från sjöbefälsskola och 1 st. 2 kl. maskinistexamen från sjöbefälsskola. Av 15 st. hade således 12 eller 80 % sjöutbildning. Den mycket heterogena sammansättning i utbildningshänseende som av utredningen framhålles gör sig tydligen icke gällande beträffande försvarets anläggningar, där omkring 80 % av maskinbefälet vid de fasta maskinanläggningarna ha övermaskinist- eller sjöingenjörsexamen från marinens skolor eller sjöbefälsskolorna. Om man räknar med endast de större anläggningarna ökar denna procent till ca 90. Utbildningen vid dessa skolor är givetvis icke anpassad efter förhållandena vid landanläggningar. Det har dock visat sig att utmärkt personal erhålles denna väg. Vid försvarets fasta maskinanläggningar anställes dock ingen i ansvarsställning utan praktik vid landanläggning som eldare, reparatör eller biträdande maskinist. Brister i utbildningen ha huvudsakligen visat sig beträffande skötsel och underhåll av kyl-, automatik- och regulatoranläggningar. Av de ansvarsmän som ha sjöutbildning har också många kompletterat sin utbildning per korrespondens eller vid tekniska läroverk, fackskolor eller institut huvudsakligen beträffande elektro-, värme-, sanitets- och ventilationsteknik. Det kan jämväl förväntas att brister i detta avseende kommer att visa sig beträffande handhavandet av planerade tjuv- och brandalarmanläggningar. FortF planerar, delvis med anledning av nämnda brister, en fortbildningskurs i sommar för samtliga ansvarsmän. Denna kurs, som skall hållas i SHI regi, omfattar 104 tim. behandlande värmeanläggningars regleringsorgan, sanitära driftsapparater, kylanläggningar, luftkonditionering och avfuktning samt regulatorteknik. Förvaltningen undersöker även möjligheterna att anordna en kurs i handhavandet av tjuv- och brandalarmanläggningar. Av ovan anförda torde framgå att nuvarande utbildningsmöjligheter icke bereder försvaret några svårigheter att rekrytera maskinbefäl för sina landanläggningar. Behov av vissa fortbildnings- och kompletteringskurser föreligger, dock utan att detta fordrar speciell utbildning för maskinmästare och landmaskinister.

420 En dylik utbildning vore däremot tacknämlig för dem, som vill utbilda sig till maskinbefäl å landanläggningar, utan att därför behöva offra tid på sjöpraktik. Det finns ingen anledning att motsätta sig en dylik utbildning. Sjötjänsten är dock en utomordentligt god skola för uppammande av ansvarskänsla och initiativkraft. Hänsyn bör även tas till att flertalet av dem, som utbilda sig för sjötjänst, räknar med att, vid icke allt för hög ålder, kunna erhålla anställning i land. Allt för stor omfattning av speciell utbildning för maskinmästare och landmaskinister kan därför försvåra rekryteringen av maskinbefäl till sjöss. Om speciell utbildning för maskinmästare skall ordnas, torde det vara lämpligt att med utgångspunkt från 2 kl. maskinistexamen (marinens reservmaskinistexamen) eller examen från teknisk fackskolas mekaniska linje ha en kompletteringskurs omfattande: elektrisk C-behörighetskurs, värme-, ventilations- och sanitetsteknik i den omfattning som läses vid tekniska fackskolors VVS-linje, regulatorteknik, kylteknik, bränsle- och förbränningslära med rökgasanalys samt eventuellt tjuv- och brandalarmanläggningar. En dylik utbildning bör dock, framhåller fortifikationsförvaltningen till slut, icke ändra nuvarande kompetenskrav och får absolut icke hindra sjöutbildade från möjligheten att erhålla ilandanställning. Svenska stadsförbundet har i skrivelse den 19 mars 1954 meddelat, att det förefölle som om de kommunala förtroendemän och tekniska chefstjänstemän, med vilka förbundet diskuterat maskinpersonalens (vid kommunernas el- och vattenverk) utbildning, icke hade den uppfattningen, att nuvarande förhållanden vore otillfredsställande. Svenska landskommunernas förbund har i skrivelse till utredningen den 5 april 1954 i anledning av en förfrågan i ämnet från utredningen meddelat att de mindre anläggningar, varom är fråga i landskommunerna förmodas k u n n a hjälpligt skötas med hjälp av den instruktion, som ges av installatörer och leverantörer. Utredningen har berett Svenska landstingsförbundet tillfälle att framlägga synpunkter och önskemål beträffande utbildningen av maskinpersonalen. Med skrivelse den 22 april 1954 har förbundet tillställt utredningen en promemoria angående landstingens synpunkter på ifrågavarande spörsmål. Däri anföres bland annat följande: Av landstingens yttranden framgår, att tillgången på personal med i ovannämnda överenskommelse angivna kompetensvillkor undantagslöst varit god. Detta kan kanske synas egendomligt mot bakgrunden av den brist på sjömaskinister, som synes råda, men torde kanske såsom framhållits från vissa landsting kunna bero på att sjömaskinisterna så småningom 'tröttna på det vagabonderande livet till sjöss och därför söker anställning i land trots betydligt lägre löner'. Även om tillgången på maskinpersonal med föreskriven utbildning sålunda är god, är därmed emellertid inte sagt att tillgången på maskinpersonal med lämplig utbildning är god. Så gott som samtliga landsting ha framhållit, att enbart sjömaskinistutbildning inte är en i alla avseenden tillräcklig teoretisk utbildning för maskinpersonalen vid landstingens anstalter. Den alltmer ökade specialiseringen på sjukhusen innebär, att större krav än tidigare måste ställas på maskinpersonalen, eftersom den tekniska anläggningen och apparaturen eljest inte kan skötas på ett rationellt och ekonomiskt sätt. Detta gäller i all synnerhet den elekt-

421 riska apparaturen på röntgen- och övriga specialavdelningar. Tyngdpunkten i arbetsuppgifterna för maskinpersonalcn har också alltmera överflyttats från ångteknik till elektroteknik. Ett par landsting ha framhållit, att det är lättare och går betydligt fortare för en elektrotekniker att lära sig den ångteknik, som förekommer vid sjukhusen, än för en ångtekniker att lära sig erforderlig elektroteknik. Fall bar också på senare tiden förekommit, att till innehavare av tjänst som maskinmästare vid större centrallasarett utsetts personal med mera allsidig utbildning och praktik än vad sjöingenjörsexamen giver. I ett av fallen hade vederbörande ingenjörsexamen från tekniskt läroverk och ett annat verkmästarexamen samt lång praktik från större elektroteknisk industri. Om med uttrycket 'lämplig utbildning' sålunda förstås sådan utbildning, som gör det möjligt för vederbörande att licit behärska eller i vart fall att utan särskilda specialkurser kunna sköta den anläggning och apparatur, som finnes på ett modernt sjukhus, torde utredningens fråga om tillgången på maskinpersonal med lämplig utbildning för landstingens vidkommande få besvaras nekande. Enligt vad landstingen uppgivit, synes den personalkategori som har den för en sjukhusmaskinist mest lämpade utbildningen i allmänhet ha fått sin huvudsakliga praktiska utbildning inom industrin och torde endast i undantagsfall vara benägen att söka sig därifrån. Vid landstingens anstalter finnas f. n. ca 250 tjänster, för vilkas innehavare fastställts särskilda kvalifikationsvillkor. Om dessa befattningshavare hade varit jämnt fördelade efter ålder, skulle rekryteringsbehovet uppgå till ca 8—10 befattningshavare per år. Tyngdpunkten ligger på de högre åldersgrupperna. För den närmaste tioårsperioden torde därför det årliga rekryteringsbehovet komma att överstiga 8—10 befattningshavare per år. Vad slutligen beträffar behovet av ytterligare åtgärder för utbildning av maskinpersonalen ha endast 3 landsting velat förorda en speciell utbildning av landmaskinister. Västernorrlands läns landsting har härom anfört följande: »Vid tillsättande av tjänster vid större anläggningar i land, har det för närvarande varit vanligt att i allt större utsträckning anställa befäl, utbildat vid sjöbefälsskolorna. För personal, som uteslutande tjänstgjort vid landanläggningar, har möjligheten till teoretisk utbildning vid sjöbefälsskolorna varit stängd. För att ernå en likställighet i utbildningsmöjlighet för de landanställda bör finnas en skola på samma teoretiska plan som sjöbefälsskolorna, men med den praktiska utbildningen lagd så, att den kan erhållas vid landanläggningar av viss storlek, och med likställda krav på verkstadspraktik. Moderna landanläggningar och i synnerhet sjukhus utrustas för närvarande med den moderna teknikens alla rön, för att ernå största möjliga ekonomi och största möjliga sparsamhet med arbetskraft. Inom sjukvården införes även anordningar, som kräva teoretisk utbildning för sin tillsyn, varför även driftsäkerheten därstädes är beroende av teoretiskt utbildad personal. De områden inom sjukvården där utbildning särskilt är erforderlig är inom radio-, svagströms-, röntgen- och kortvågsbehandlingsteknik. För skötsel av anläggningen kräves kännedom om värme-, sanitets- och byggnadsteknik samt för skötsel av den elektriska anläggningen av starkströmsteknik. Vid ånganläggningar kräves dessutom kännedom om ånganläggningars skötsel med tillhörande ångmaskiner och turbiner. Dessa teoretiska och praktiska krav motsvarar i stort sett vad som ingår i kravet på en utbildad sjöingenjör, varför utbildningen bör motsvara denna skolform.

422 De teoretiska ämnen, som böra finnas på en skola för landmaskinister, synas böra utgöra följande ämnen: Matematik — Svenska — Engelska — Tyska Arbetarlagstiftning Maskinlära Värme — Ventilation — Sanitet Elektricitetslära med svagströmsteknik Fysik — Mekanik — Hållfasthetslära Badioanläggningar Röntgenapparatur Kortvågsapparatur för sjukbehandling och Byggnadsteknik.» Västerbottens läns landsting har motiverat sitt förordande av särskild landmaskinistutbildning med följande: »Den personal som efter avgång från flottan erhållit landanställning har hitintills fått genomgå vissa specialkurser. Med hänsyn tagen till att sjukhusens maskinanläggningar bli alltmera komplicerade, kan denna ordning i längden icke anses vara tillfredsställande. Lämpligt torde därför vara att anordna särskilda kurser för dem som ha för avsikt att söka landanställning som maskinister och maskinmästare. Kurserna kunde förslagsvis anslutas till sjöbefälsskolorna i likhet med de speciella kurser för sjukhustjänstemän som socialinstituten med vissa års mellanrum anordna. För att vinna inträde vid de ovan föreslagna kurserna bör vederbörande ha dels viss praktisk och dels viss grundläggande teoretisk utbildning. Den praktiska utbildningen, som bör vara så mångsidig som möjligt, torde få omfatta minst 5 år och kan förslagsvis uppdelas å eldartjänst vid panncentral med högtrycksanläggning, allmän verkstadspraktik inom såväl det maskintekniska som elektriska facket. Dessutom torde det vara nödvändigt med minst ett års praktik från maskinverkstad vid större anstalt. Den grundläggande teoretiska utbildningen, som bör vara en förutsättning för att bli antagen som elev i maskinist- resp. maskinmästarekurs, bör i första hand upptaga ämnena svenska, matematik, fysik och kemi. Den som avlagt realexamen eller liknande torde icke behöva underkasta sig inträdesprov i de ovan angivna ämnena. Den teoretiska utbildningen till maskinbefäl torde lämpligen uppdelas på 2 kurser, en för maskinister och en för maskinmästare. Varje kurs bör omfatta 2 terminer. Ett villkor för att bli antagen till den högre kursen, maskinmästarekursen, bör vara, att man genomgår denna senast 2 år efter examen från den lägre kursen.» Samtliga övriga landsting anser, att sjöingenjörs- respektive sjömaskinistexamen utgör en lämplig och tillräcklig grundutbildning för en sjukhusmaskinist men att därutöver föreligger behov av särskilt anordnade kompletteringskurser. (Hallands läns landsting anser, att »ganska rika möjligheter till sådan kompletterande utbildning redan föreligga»). Så gott som samtliga landsting ha framhållit, att kompletteringskurserna i vart fall böra innefatta hissteknik och röntgenteknik men att även övrig elektrisk apparatur på framför allt special- och ekonomiavdelningar förutsätter ganska ingående kunskaper i elektroteknik. F r å n flera landsting ha även framhållits önskvärdheten av att genom kompletteringskurserna ge maskinmästarna och maskinisterna sådana kunskaper, att dessa självständigt kunna uppgöra förslag till sanitetstekniska- och enklare elektriska installationsarbeten samt att leda dvlika arbeten.

423 F . Förslag

till

landmaskinistkurs

1. Allmänna förutsättningar; utbildningsmålets avvägning Såsom redan inledningsvis omnämnts har det givits uttryck åt den meningen, att det icke k a n anses tillfredsställande, att de mera krävande befattningarna såsom ansvariga maskinister vid kraft- och värmeanläggningar f. n. tillsättas med personer med utbildning för sjömaskinisttjänst, vilken utbildning förvärvats antingen vid sjöbefälsskola (navigationsskola) eller vid marinens underbefäls- och underofficersskolor. I nämnda utbildning ingå moment, speciellt avseende sjötjänsten, som icke ha tillämpning på tjänst vid stationär anläggning, medan å andra sidan även framhållits att vissa ytterligare kunskaper i t. ex. sanitetsteknik och elinstallationsteknik vore erforderliga utöver vad som ingår i nyssnämnda skolors kurser. Inom Sveriges arbetsledareförbund har framförts ett förslag angående utbildning av maskinbefäl vid stationära maskinanläggningar, vilket förslag även delgivits utredningen. Innebörden av nämnda förslag är i huvudsak följande. 1. Vid minst två tekniska läroverk bör inrättas en lärokurs för utbildning av maskinbefäl. 2. Lärokursen bör vara 2-årig. Första årskursen skall omfatta sådana läroämnen, som ingå i maskinistutbildningen vid sjöbefälsskolorna. Ämneskurserna böra dock ta sikte på stationära anläggningar. Andra årskursen skall syfta till ett kunskapsmått, motsvarande sjöingenjörsexamen. Ämnen av särskild vikt beträffande stationära anläggningar, t. ex. värme-, ventilations- och sanitetsteknik samt elektroteknik (för B-behörighet), böra beredas tillräckligt utrymme. 3. Den som godkänts på första årets kurs erhåller maskinistbetyg, vilket bör berättiga till ansvarsmaskinisttjänst vid mindre anläggningar eller till tjänst såsom närmaste man till maskinmästaren vid större anläggningar. 4. Efter andra året avlägges maskinmästareexamen med behörighet som maskinchef för större anläggningar. De föreslagna inträdesfordringarna kunna sammanfattas på sätt nedan angives. Teoretiska kunskaper: Teknisk realexamen eller jämförliga kunskaper. Praktiska kunskaper: a) Ett års kvalificerad verkstadspraktik. b) Sex månaders praktik med tillverkning och reparation av ångpannor och högtryckskärl. c) Ett års praktik inom elektriska facket på ledningsmontage samt montage av maskiner med tillhörande instrument. Förslagsställarna ha tänkt sig att möjlighet skulle finnas för dem som så önskade att efter avlagda examina genom tentamen i vissa sjötekniska ämnen förvärva behörighet även för sjötjänst. Även om berättigade erinringar kunna resas mot att, såsom nu är fallet, för sjötjänst utbildat maskinbefäl måste tas i anspråk för maskinmästareoch maskinistbefattningar vid stationära anläggningar och det därför kan anses önskvärt, att utbildningen av personal för dylika befattningar i största

424 möjliga utsträckning rationaliseras, måste en hel del omständigheter noga övervägas, innan ställning kan tagas till frågan om huru vittgående åtgärder kunna anses motiverade i syfte att åstadkomma en speciell utbildning för landmaskinister. Som av det föregående torde framgå rör det sig om ett jämförelsevis litet årligt rekryteringsbehov. Det har vidare konstaterats, att det knappast kan anses föreligga några oöverkomliga svårigheter, att till de lediga befattningarna kunna förvärva maskinister med erforderlig kompetens. Antalet sökande sjöingenjörer, tekniker och maskinister synes oftast vara så stort att ett urval bland formellt kompetenta merendels kan ske. Även om en särskild facklinje för landmaskinister skulle inrättas, torde därifrån utexaminerade alltjämt få räkna med stark konkurrens om platserna från sjöingenjörer och annan maskinistpersonal med omfattande praktisk erfarenhet från maskintjänst ombord. För att k u n n a göra sig gällande i en sådan konkurrens måste de å den särskilda facklinjen utbildade landmaskinisterna — såsom nyssnämnda, inom arbetsledareförbundet uppgjorda förslag också i stort sett förutsätter — ha en lika omfattande teoretisk och praktisk utbildning som motsvarande sjömaskinistpersonal. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om en så omfattande, flerårig specialutbildning kan anses stå i rimligt förhållande till de starkt begränsade anställningsmöjligheter inom facket, som erbjuda sig för den, som genomgått denna utbildning, till skillnad mot de betydligt vidare framtidsutsikter, som öppna sig för dem, som avlagt examen, som leder till behörighet som sjömaskinist. I detta sammanhang kan ej heller undgås, att hänsyn måste tagas även till den nivå, å vilken lönerna för här berörda maskinmästareoch maskinistbefattningar ha stabiliserats. Sökande med sjöingenjörsexamen eller annan kvalificerad sjömaskinistutbildning ha hittills erhållits och torde väl även framdeles kunna påräknas till lediga landanställningar, ehuru dessa oftast erbjuda väsentligt lägre löneförmåner än maskinisttjänst till sjöss, vilket förhållande torde kunna förklaras av en avgörande önskan hos vederbörande att få utbyta sjötjänstgöringen mot en tjänst i land. Förhållandena te sig annorlunda för den, som förskaffat sig en speciellt för ifrågavarande landmaskinisttjänster anordnad, omfattande teknisk utbildning. I fråga om en utbildning, utformad på antytt sätt som en ettårig respektive tvåårig facklinje byggd på ungefärligen realexamenskunskaper och flerårig förpraktik, kan även göras den erinran, att tillkomsten av en sådan linje knappast skulle kunna på ett lämpligt sätt tillgodose det behov, som k a n anses föreligga att bereda möjlighet till vidareutbildning för det stora antalet eldare och värmeskötare utan teoretisk maskinistkompetens, som äro anställda framför allt vid mindre anläggningar. Det förefaller knappast sannolikt att sådana befattningshavare skulle be-

425 kosta förberedande studier samt upp till två års studier vid maskinmästareskola för att kunna avancera några få steg å löneskalan. Förutsättningarna för att på ovan antydd väg komma till en lämplig lösning av denna utbildningsfråga torde vara ganska små. Det synes icke lika vanskligt att komma till en lösning av frågan, om man släpper tanken på en parallell till sjöbefälsskolornas kurser i form av en särskild direkt utbildningslinje fram till motsvarande kompetens för tjänst vid stationära anläggningar och i stället endast tar sikte på att söka skapa teoretiska kompletteringsmöjligheter för redan anställd, praktiskt dugande maskinpersonal. Som redan anförts framhölls i den inledningsvis berörda underdåniga framställningen den 15 november 1946 av vissa värmetekniker behovet av lämplig utbildningsväg för exempelvis eldare, som önska befordran till maskinist- och maskinmästarebefattningar. I sitt remissyttrande över förenämnda framställning framförde Sveriges arbetsledareförbund liknande synpunkter såsom framgår av det här ovan lämnade referatet av förbundets yttrande. I sitt förslag rörande klassificering av statsförvaltningens fasta maskinanläggningar har byggnadsstyrelsen i utbildningsfrågan bland annat framhållit, att möjligheterna för fortbildning genom aftonkurser och eventuellt även korrespondenskurser i förening med auktoriserad slutprövning syntes förtjäna övervägas. Det syntes nämligen önskvärt, att personal i lägre tjänsteställning bereddes viss möjlighet att på fritid meritera sig för högre befattningar. De försök med maskinistutbildning i aftonkurser, som tidigare gjorts, ha visat, att det är svårt att få tillräckligt elevantal till dylika kurser, på grund av att rekryteringsområdet begränsas till kursorten och dess närmaste omgivning. Det totala årliga rekryteringsbehovet av kvalificerade maskinister är icke så stort att det motiverar att mer än en kurs upprätthålles i landet. Denna synes då böra ha formen av heldagskurs. Av skäl, som ovan anförts, bör dess ändamål främst vara att bereda en kompletterande teoretisk utbildning för redan vid kraft- och värmeanläggningar anställd, praktiskt erfaren personal. Utbildningstiden måste hållas kort, om det skall bli ur ekonomisk synpunkt motiverat och möjligt för de intresserade inom ifrågavarande personal att skaffa sig denna utbildning. Med hänsyn till att kursen kan baseras på en omfattande praktisk erfarenhet är det även möjligt att på en kort kurs nå ett jämförelsevis gott resultat. Vi förutsätta, att eleverna i en dylik kurs få åtnjuta studiehjälp enligt samma grunder, som tillämpas för vissa andra fackkurser. Även under sådan förutsättning torde det bli alltför ekonomiskt betungande för kursdeltagarna, om kursen utsträckes utöver en termin. Lärokursen i maskinistklass vid sjöbefälsskola omfattar, oberäknat tiden för examen och inträdesprövning, 16 veckor. En lärokurs av ungefärligen samma längd synes väl avpassad även för den landmaskinistutbildning, det här är fråga om.

426 Utredningen vill därför föreslå, att en maskinistkurs på 4 månader försöksvis anordnas. Lämpligen bör kursen k u n n a förläggas till en kommunal teknisk skola eller till en kommunal yrkesskola. På grund av den utpräglade riksskolekaraktär, som en dylik kurs får, föreslår utredningen att den helt bekostas av statsmedel. Förläggningen av kursen måste, om den skall förläggas till en kommunal läroanstalt, föregås av överläggningar med skolans huvudman. Det synes böra ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att föra dessa överläggningar och därefter föreslå förläggnings plats i samband med att erforderligt statsbidrag utverkas.

2. Undervisningsplan Vad beträffar undervisningsplanens utformning bör denna slutligt genomföras i samråd med bland annat de närmast intresserade personalorganisationerna samt byggnadsstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen. Huvudvikten bör liksom vid sjöbefälsskolans maskinistklass och vid de tidigare maskinistkurserna i Stockholm och Göteborg läggas vid ämnena matematik, maskinteknik och elektroteknik. I timplanen för maskinistklass ha nämnda ämnen tilldelats respektive 9, 12 och 5 timmar i veckan. Sammanlagda antalet timmar i veckan för samtliga ämnen är där 39. Om timantalet uppgår till förslagsvis 40, ges det rum för ett större antal veckotimmar i ämnet elektroteknik, vilket synes önskvärt. Undervisningen i detta ämne bör täcka fordringarna i teoretiskt hänseende för C-behörighet och bör dessutom innefatta en kurs i skötseln av elektriska anläggningar och apparater av de olika slag det här gäller. I maskintekniken eller såsom separat ämne bör även genomgås en kurs i skötsel och underhåll av ventilations- och sanitetstekniska anläggningar. Samhällslära bör ingå i kursen. I detta ämne kan då även genomgås exempelvis yrkeslagstiftningen i berörda delar. Timplanen skulle förslagsvis kunna utformas såsom här nedan visas. Timplan för maskinistkurs Lärotid 4 månader Antal veckotimmar i medeltal

L ä ro ä m n( n

1. Matematik 2. Fysik och kemi 3. Materiallära 4. Maskinteknik (med VVS-teknik) 5. Elektroteknik 6. Svenska 7. Samhällslära

8 5 2 12 10 2 1 Summa veckotimmar

427 3. Inträdesfordringar För inträde i maskinistklass vid sjöbefälsskola fordras i huvudsak 1) att av den praktiska tjänst, som enligt vad särskilt är stadgat fordras för att erhålla maskinistbrev, hava fullgjort minst 15 månader, därav minst 6 månader å fartyg och 6 månader å mekanisk verkstad; 2) att vid prövning visat sig äga nödiga insikter i följande ämnen, nämligen: modersmålet: förmåga att skriva fullt läsligt och någorlunda felfritt efter diktamen; matematik: färdighet i de fyra räknesätten med hela tal, decimalbråk och vanliga bråk. Såsom i det föregående berörts voro inträdesfordringarna i avseende å praktik ännu större vid de tidigare maskinistkurserna vid yrkesskolorna i Göteborg och Stockholm. Bestämmelserna voro därtill preciserade beträffande arten av den praktik som erfordrades. Med hänsyn till att den nu föreslagna kursen är avsedd i första hand för vid värmeanläggningar redan anställd personal finner utredningen det naturligt, att fordringarna på förpraktik ställas höga. Undervisningen i fackämnena kan då bygga på en stor fond av praktiska kunskaper hos kursdeltagarna. Lämpligen bör krav på minst 3 års praktik från skötsel av värmeanläggningar uppställas för inträde vid kursen. Praktik dessutom från mekanisk verkstad, elektrisk industri e. d. bör givetvis räknas tillgodo som extra merit om ovannämnda minimikrav är uppfyllt. Det synes däremot icke vara lämpligt att ovillkorligen fordra exempelvis viss tids verkstadspraktik med tanke på att kursen avser att teoretiskt vidareutbilda personer, som i sin anställning redan tillfullo ådagalagt praktisk duglighet för maskinistbefattning. De måttliga förkunskaper i svenska och matematik, som uppställts såsom minimifordran för inträde i maskinistklass vid sjöbefälsskola böra även kunna fordras för inträde vid maskinistkursen. Med hänsyn till de stora fördelar för undervisningen särskilt i fackämnena maskinteknik och, framför allt elektroteknik, som förbättrade förkunskaper i matematik innebär, synas nämnda inträdesfordringar böra något skärpas, så att i ämnet matematik föreskrives: god färdighet i de fyra räknesätten med hela tal, decimalbråk och vanliga bråk. 4. Avgångsexamen (Maskinistexamen) samt kompetensprövning för privatister De myndigheter och organisationer, som i olika sammanhang uttalat sig om ordnandet av en utbildningsgång för landmaskinister ha i allmänhet förutsatt att kursen i fråga skulle avslutas med någon form av kompetensprövning under övervakning av särskilda examenskontrollanter.

428 Att en examen bör avsluta den av utredningen ovan föreslagna kursen synes också önskvärt. Den fackmässiga övervakningen torde k u n n a ordnas så att överstyrelsen för yrkesutbildning i samråd med byggnadsstyrelsen utser examensombud. Avlagd examen skulle åtminstone tillmätas samma kompetensvärde vid tillsättning av landmaskinistbefattningar som examen från maskinistklass vid sjöbefälsskola. Erfarenheten torde få utvisa, huruvida den något större omfattningen av kursen enligt den av utredningen anförda förebilden till timplan tillika med den omständigheten, att kursen direkt inriktas på utbildning av maskinbefäl för stationära anläggningar, kan motivera, att den tilltänkta examen tillmätes ännu större meritvärde vid tjänstetillsättningar. Det torde icke vara ovanligt, att den praktiskt utbildade personal, för vilken den ovan föreslagna maskinistkursen närmast avses, för närvarande söker öka sina teoretiska kunskaper i yrket genom anlitande av korrespondensinstitutens olika slag av ämneskurser eller av de fullständigare utbildningsprogram speciellt för maskinistyrket, som instituten kunna erbjuda. Därest den föreslagna maskinistkursen med kontrollerad avgångsexamen kommer till stånd löses därmed även frågan om att kunna finna former för en kompetensprövning, avsedd för dem, som förvärvat sina teoretiska insikter exempelvis genom korrespondensundervisning, självstudier etc. Det bör nämligen kunna ordnas så att vederbörande få deltaga i de avgångsprövningar och den examen, som ordnas vid maskinistkursen. En förutsättning bör vara, att sådan examinand skall kunna styrka sig besitta minst samma praktiska erfarenhet, som fordras för inträde till maskinistkursen. Även denna möjlighet att relativt enkelt kunna ordna kompetensprövning för korrespondenselever m. fl. talar för önskvärdheten att få till stånd en maskinistkurs såsom utredningen föreslagit. Därest det skulle visa sig svårt att årligen erhålla tillräckligt antal elever till kursen, bör den kunna upprepas med längre tidsintervall, ehuru detta givetvis kommer att förorsaka större svårigheter att ordna lärarfrågan. Med hänsyn bland annat till de examinander, som kunna förväntas komina från korrespondensundervisning eller annan form av enskild undervisning, är det dock av värde, om maskinistkursen blir en fast institution, varmed nämnda examinander med säkerhet kunna räkna, då de planera sin utbildning. Utredningen har föreslagit, att överstyrelsen för yrkesutbildning skall ha att träffa överenskommelse angående förläggningen av maskinistkursen. I samband med att förslag beträffande erforderligt anslagsbelopp och villkor i övrigt utarbetas genom föranstaltande av överstyrelsen för yrkesutbildning, synes överstyrelsen även lämpligen böra utarbeta förslag till bestämmelser rörande ovannämnda kompetensprövning för privatister.

429 G. Kompletteringskurser

för

maskinpersonal

Fortifikationsförvaltningen har såsom tidigare nämnts i sitt yttrande till utredningen rörande behovet av särskild utbildning för landmaskinister anfört bland annat, att nuvarande utbildningsmöjligheter icke beredde försvaret några svårigheter att rekrytera maskinbefäl för sina landanläggningar. Behov av vissa fortbildnings- och kompletteringskurser förelåge emellertid. En fackutbildningskurs för samtliga ansvarsmän komme att sommaren 1954 ordnas i regi av Statens hantverksinstitut. Den möjlighet till kompletterande utbildning för redan anställd maskinpersonal, som fortifikationsförvaltningen därmed pekat på, bör kunna vara av intresse även för andra myndigheter och institutioner ävensom enskilda företag, som hava maskinister och eldare anställda i sin tjänst. Ändamålet med nämnda kurs vid SHI var att meddela försvarets maskinpersonal erforderliga kunskaper för att kunna övertaga den förut av privata firmor utövade tillsynen av de militära etablissementens avfuktningsaggregat, kylanläggningar samt automatik för vatten-, värme- och sanitetsanläggningar. Kursen omfattade sammanlagt 104 timmar, varav 74 timmar voro avsedda för föreläsningar och demonstrationer samt 30 timmar för praktiska övningar. Kursens ämnesgrupper voro följande: 1. 2. 3. 4.

Värmeanläggningars regleringsorgan och regulatorteknik, 33 timmar. Sanitära driftsapparater, 14 timmar. Kylteknik, 27 timmar. Luftkonditionering och avfuktning, 30 timmar.

Totala antalet deltagare uppgick till omkring 160, fördelade på fem kurser, som höllos i Stockholm, samt en kurs, som ordnades i Boden. Kursdeltagarna åtnjöto enligt särskilt medgivande av Kungl. Maj :t oavkortad lön under kurstiden. Liknande kurser beräknas bli erforderliga även i fortsättningen med vissa års mellanrum. Det synes icke otänkbart, att erforderliga kortare kurser för instruktion av maskinpersonal av olika kategorier rörande tekniska nyheter och framsteg inom respektive arbetsområden med fördel skola k u n n a ordnas med viss regelbundenhet vid SHI. De erfarenheter, som institutet fått av de för fortifikationsförvaltningen ordnade kurserna, böra därvid k u n n a bli vägledande för organisationen av ytterligare kurser.

KAPITEL

XIX

Den tekniska personalens tillväxt A.

Utvecklingen

av teknisk

personal

enligt

industristatistiken

Den snabba ökningen inom industrin av förvaltningspersonal i allmänhet och teknisk personal i synnerhet illustreras av de i tabell 33 sammanställda uppgifterna från kommerskollegii industristatistik angående industrins personal 1915—1952. På grund av tid efter annan vidtagna ändringar i redovisningens omfattning och redovisningssättet försvåras jämförelser i tiden. För den översiktliga jämförelse, varom här är fråga, torde dock uppgifterna kunna användas. Det bör därvid ihågkommas att industristatistiken icke omfattar alla industriföretag och ej heller byggnadsverksamhet. Tabell 33. Industrins personal 1915—1952 enligt industristatistiken 1915

1952 Förvaltningspersonal... . 30 738 51 508 61 012 83 331 119 407 148 817 155 258 157 532 därav teknisk personal 6 499 16 354 20 083 30 692 49 472 66 000 69 300 71 205 Arbetarpersonal 373 936 454 716 470 869 554 670 639 432 662 994 676 321 662 419 Förvaltningspersonal per 1 000 arbetare 82 113 130 150 187 224 230 238 Teknisk personal per 1 000 arbetare . . . 17 36 43 55 77 100 102 107

Med teknisk personal avses här tre olika kategorier av anställda, nämligen annan chefspersonal än företagsledare, teknisk driftspersonal och arbetsbefäl. Till kategorin annan chefspersonal än företagsledare hänföras anställda ledare av mera betydande avdelningar av industrianläggningar såsom avdelningschefer, överingenjörer, direktörsassistenter o. d. Till teknisk driftspersonal föras ingenjörer, som ej inneha chefsställning, kemister, laboranter, ritare, kopister, tidsstudiemän, redaktionspersonal in. fl. Gruppen arbetsbefäl, vilken icke redovisats särskilt i uppgifterna till industristatistiken förrän från år 1937, omfattar verkmästare, gjutmästare, vävoch spinnmästare, sågverksfaktorer, förmän i tjänstemannaställning m. fl. Den närmare utvecklingen av teknisk personal inom olika industribranscher under åren 1930—1952 framgår av tabell 34. Uppgifterna visa h u r ökningen av den tekniska personalen inom industrin i sin helhet oav-

431 låt ligt fortgått också under kris- och krigsförhållanden. Vad beträffar de olika industrigrupperna avstannade under åren 1932—1933 ökningen av teknisk personal inom malmbrytning och metallindustri samt träindustri, under åren 1932—1935 inom jord- och stenindustrin och år 1932 inom pappers- och grafisk industri samt år 1935 inom livsmedelsindustrin. Under det andra världskriget skedde ett stillestånd i utvecklingen av teknisk personal under år 1940 inom jord- och stenindustri samt träindustri och år 1941 inom pappers- och grafisk industri. Efter det andra världskrigets slut h a r den tekniska personalen icke ökat inom jord- och stenindustri. Vidare avstannade ökningen inom träindustrin år 1948 samt inom livsmedels-, textil- och beklädnads- samt läder-, hår- och gummivaruindustrierna år 1952. Bortsett från nämnda avbrott, som äro mera långvariga endast inom jord- och stenindustrin, har ökningen av den tekniska personalen fortgått oavlåtligt år efter år också inom varje särskild bransch. Det kan i detta sammanhang också framhållas, att man i arbetslöshetsstatistiken inte kan finna någon egentlig arbetslöshet för denna personalkategori. Naturligtvis utesluter icke detta att vid kris- och krigsförhållanden tekniskt utbildad personal ibland har sysselsatts med arbetsuppgifter, i vilka man icke helt eller delvis haft användning för sin tekniska utbildning.

Tabell 34. Utvecklingen av teknisk personal inom industrin enligt indusiristatistiken åren 1930—1952

Ar

MalmTextil- Läder-, Kraft-, Papbryt- JordLivs- o. be- hår- o. KebelysTräperso. miskning 0. o. stenmedels- kläd- gumminings-o. Summa industri grafisk teknisk metall- industri industri industri nads- varu- industri vattenindustri industri industri verk

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952

8 586 910 8 780 913 8 617 895 8 741 853 9 537 859 10 289 904 11 305 967 13 441 1 103 14 552 1 201 15 833 1 281 16 734 1 188 18 362 1 318 20 391 1 626 22 870 1 865 24 333 1 965 26 178 2 186 28 586 2 269 30 537 2 300 32 312 2 277 33 922 2 201 35 455 2 248 37 426 2 344 38 913 2 227

994 1 058 1 031 1 007 1 074 1 134 1 230 1 453 1 583 1 649 1 644 1 703 1 852 2 151 2 437 2 645 3 003 3 215 3 190 3 298 3 350 3 444 3 537

1 828 1 985 1 984 2 045 2 118 2 150 2 185 2 452 2 580 2 650 2 765 2 726 2 839 2 986 4 370 5 074 5 383 5 767 6 130 6 497 6 942 7 328 7 641

883 969 994 1 026 1 089 1 082 1 142 1 232 1 290 1 377 1 495 1 681 1 777 2 210 2 465 2 596 2 698 2 885 3 057 3 313 3 370 3 537 3 481

1 054 1 220 1 337 1 424 1 563 1 727 1 898 2 249 2 391 2 680 2 872 3 006 3 195 3 584 3 874 4 174 4 426 4 922 5 280 5 699 6 066 6 244 6 107

523 548 573 617 646 666 710 759 817 886 976 1 090 1 111 1 205 1 325 1 463 1 540 1 759 1 917 2 002 2 024 2 044 2 044

650 679 699 705 738 819 862 1 013 1 073 1 177 1 406 1 684 1 873 2 200 2 502 2 855 3 017 3 247 3 430 3 652 3 707 3 914 4 114

926 984 1 022 1 071 1 096 1 132 1 216 1 309 1 407 1 546 1 612 1 822 1 973 2 013 2 140 2 301 2 395 2 586 2 734 2 830 2 838 3 019 3 141

16 354 17 136 17 152 17 489 18 720 19 903 21 515 25 011 26 894 29 079 30 692 33 392 36 637 41084 45 411 49 472 53 317 57 218 60 327 63 414 66 000 69 300 71 205

432 Den utomordentligt snabba tillväxten av förvaltningspersonalen inom industrin under senare år i förhållande till arbetarpersonalens utveckling har varit föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang. Som framgått redan av uppgifterna i tabell 33 har den tekniska personalen tillväxt ännu snabbare än den övriga förvaltningspersonalen och för förevarande utredning är det utvecklingen av teknisk personal som är av intresse. En mera ingående bearbetning av förändringarna i förvaltningspersonalens storlek inom industrin finnes publicerad i Kommersiella meddelanden år 1952 (nr 9)*, varur följande uppgifter och kommentarer återges. Som framgår av tabell 35 utgjordes år 1950 omkring hälften av industrins förvaltningspersonal dels av personal som handhar företagets ledning i stort (gruppen företagsledare), dels av personal som ansvarar för den tekniska ledningen och kontrollen av företaget samt arbetsledningen. Den största kategorin här är gruppen arbetsbefäl, som omfattar verkmästare, faktorer och förmän i tjänstemannaställning. Gränsen mellan arbetsbefäl, varmed avses den del av personalen som handhar den direkta ledningen av tillverkningen utan att deltaga i själva arbetsprocessen, och arbetarpersonal är tämligen vag. Gruppen företagsledare, som representerar företagens ledning i stort, torde i allt större utsträckning rekryteras av personal med högre kommersiell utbildning, medan kategorin övrig chefspersonal avser avdelningschefer, som oftast står den tekniska driftspersonalen nära och tidigare också ingick i denna kategori i industristatistiken. Den tekniska driftspersonalen utgöres till övervägande del av ingenjörer och ritare samt laboratoriebiträden. Tabell 35 visar också hur förvaltningspersonalen fördelar sig på skilda industrigrenar. Industrigruppen malmbrytning och metallindustri sysselsätter nära hälften av hela personalen. Speciellt stor är dess andel av den tekniska driftspersonalen, varav omkring 65 procent arbeta inom denna industrigrupp. Detta sammanhänger helt naturligt med konstruktions- och forskningsarbetets stora omfattning inom denna grupp. I tabell 36 redovisas förvaltningspersonalen inom industrin per 1 000 arbetare år 1950. Av denna tabell framgår att den tekniska driftspersonalen visar starkt varierande relativa tal inom skilda industrigrupper. Den tekniska personalen är relativt störst inom kraft-, gas- och vattenverk samt inom den kemiska industrin, vilket är naturligt med hänsyn till produktionsförhållandena. Forsknings- och konstruktionsarbetet kräva vidare, som redan framhållits, stor personal inom metallindustrin. Pappers- och grafisk industri uppvisar en ganska hög siffra, vilket till en del sammanhänger med att tidningarnas redaktionspersonal ingår i teknisk driftspersonal. De industrigrenar, som ha tämligen ensartad produktion, ha låga siffror. I fråga om den relativa storleken av arbetsbefälet föreligger en påfallande * B. Nyvander: Förändringarna i förvaltningspersonalens storlek inom industrin sedan förkrigstiden.

1 i cd

TfOOOCT>CO©CNTfl> TfTjlCOtOMN^MTH coT-icococooommi> T - i m o c o c N i n m o o m

I> T-l 00

C/2

I>

T-I

> tt

cu •O CS

s

Kontorspersonal inkl. kontorsvaktmästare samt socvårdspersonal

V

tt

9 Ä

t/i +-> co •Q

1 T-i T-i oo m m T-i m 1 m T-I

i 1

CO 00

t ^ H o o t D i O T f t o i n H rfOOiHOOCOOlTtOl

co o

I>THT-ICOC003COCO

Tf n O h H Ö r l M T f r l rtOTfrtNintocaffl T f O l H T f O O T f O O r H

m

Tf

rt

Tf

oocoTfcocommoooo Tf-rHCNcoincoococo cocNOi>i>i>cNi>in O O H r l M N « r l r t r <

o

r l

Tf

Tf Tf

rf

H

CO O

TH

s > tt

w3

«I-I

00 rf

TH T-T T-l

s

TfCiascoTfcjiincD O O i l 00 co t o T-l H O ) H

| 1

>

TH

m co

rm TH

cot^oooTtmT-icoin cocomTcOTFT-i-tfco Tj<Ttmi>OTHCococo T f r l t N N N m r l H r l TH

"3

co

r > r > M M » T H i o m c o mcNi-iincoocNcMoo CO Tf T-I CM co

Oi co o co

m T-l

ti

s

•o

13 c o 'b « O ^2 O)

n

tt

c o c o o c n o o ^ T f i n c o TfoocoTfT-ioincoT-i coinTfOcooicomcM

CN CO

I> T-l

CO CN

co T-l

CO

T-l TH

1 m co T-I TJ< CN o | CN T~l O T-l

| I

03cMcocNincot>OTH

s

O5COT-II>O50OCOCO1>

ooT-HComcocoTHTfiTH CN

Tf T-H

CN 0> l> m

o 0>

ti

a T3 <u ÖO ed +J

cu

E :0

fe

tt 5

I

co co

H h O O O H O t O M O l maicococOTfoomi>

O Tf

CM

05 O O O O T - I T - I O > I > I > T-I CN m i > TH T-I

co

I

( O W r I O O i n t N T f T f r t TM

T-l TH

CN

434 Tabell 36. Förvaltningspersonal per 1 000 arbetare år 1950 inom industrin enligt industristatistiken Tekövrig Förenisk chefsdriftstagsperledare sonal personal

Kontorspersonal inkl. Arkontorsvakt- Rebetsmästare samt sande befäl soc.-vårdspersonal

Summa

Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- o. grafisk industri Livsmedelsindustri Textilindustri Läder-, hår- o. gummivaruindustri Kemisk industri Kraft-, gas- o. vattenverk

10 16 18 13 29 14 18 22 13

10 4 5 9 8 8 6 20 12

64 16 7 52 15 12 14 85 95

52 39 40 42 41 42 53 64 99

118 56 48 121 126 76 96 166 195

3 5 2 6 12 11 12 32 0

257 136 120 243 231 163 199 389 414

Hela industrin

224 Industrigrupper

jämnhet inom de olika industrigrupperna. För grupperna från jord- och stenindustri till och med textilindustri i tabellen varierar siffrorna ytterst obetydligt: omkring fyrtio arbetsbefäl i tjänstemannaställning per tusen av arbetarpersonalen. För metallindustrin samt läder-, hår- och gunimivaruindustrin stiger siffran till något över femtio per tusen arbetare. Ytterligare något högre siffror visa kemisk industri samt kraft-, gas- och vattenverk. Variationerna inom gruppen företagsledare sammanhänga delvis med företagsstorleken inom olika industrigrenar. Ett stort antal små företag inom en industrigrupp medför relativt stort antal företagsledare. Inom gruppen övrig chefspersonal är tendensen i huvudsak den motsatta. Tabell 37 är avsedd att tjäna som underlag för ett mera ingående studium av utvecklingen från år 1939 till år 1950. Denna tabell redovisar de tre viktigaste förvaltningskategorierna, teknisk driftspersonal (inklusive övrig chefspersonal, som icke separat redovisades år 1939), arbetsbefäl och kontorspersonal, med fördelning på industrigrupper och ett urval av undergrupper. För hela industrin har den tekniska driftspersonalen under denna tid avsevärt mer än fördubblats räknat i absoluta tal, arbetsbefälet har ungefär fördubblats, och kontorspersonalen ökat med omkring 70 procent. I relation till arbetarpersonalen har den tekniska personalen ungefär fördubblats, arbetsbefälet ökat med omkring 70 procent och kontorspersonalen med omkring 45 procent. Utvecklingen är emellertid mycket varierande inom skilda industrigrupper, och som nedan skall framhållas måste vissa reservationer knytas till siffrorna. Som en allmän karaktäristik av utvecklingen inom skilda industrigrupper kan observeras tendensen till regression mot medeltalet eller normaliteten. Grupper med mycket höga tal för någon viss förvaltningsgren 1939 visa ofta låg ökning 1950 och vice versa. Detta illustreras tydligt av den tekniska driftspersonalens utveckling. Huvudgruppen metallindustri, som 1939 relativt sett sysselsatte mest

435 teknisk personal (frånsett kraft-, gas- och vattenverk), har en betydligt m i n d r e ökning än genomsnittet. Inom de viktigaste undergrupperna av metallindustrin äro också skillnaderna stora. Den elektromekaniska industrin, som 1939 sysselsatte ett utomordentligt högt antal av denna personalkategori har ökat detta antal ganska obetydligt relativt sett. Den egentliga maskin- och mekaniska verkstadsindustrin (ej reparationsverkstäder, rörledningsverkstäder etc.) h a r relativt mer än fördubblat och i absoluta tal mer än tredubblat sin tekniska personal. Delvis sammanhänger detta med startandet under perioden av flera nya och tekniskt krävande tillverkningar. Av övriga huvudgrupper uppvisas starka ökningar av samtliga sådana grupper som 1939 hade relativt liten teknisk personal. För en del av dessa grupper ha dock siffrorna något påverkats i stegrande riktning genom sammanslagningen med gruppen övrig chefspersonal, men denna sammanslagning är tyvärr ofrånkomlig om ett förkrigsår skall användas som jämförelseår. Den kemiska industrin har mycket kraftigt ökat sin tekniska personal, trots att den hade hög sysselsättning av dylik personal redan 1939. Kraftverken som i detta avseende lågo främst 1939 uppvisa en förvånande obetydlig ökning. Anmärkningsvärda skillnader föreligga också mellan skilda industrigrupper beträffande ökningen i antalet arbetsbefäl. Ett generellt drag här är emellertid att industrigrupper som präglas av småföretagsamhet uppvisa mycket starka ökningar. För hela gruppen metallindustri är exempelvis den relativa ökningen 68 procent. För de av storföretag dominerade undergrupper av metallindustrin som angivits i tabellen äro ökningarna avsevärt lägre, och följaktligen äro talen för de småindustrigrupper som icke angivits i motsvarande grad högre. En av småindustri i så hög grad dominerad industrigrupp som snickeri- och möbelfabriker uppvisar mer än fördubbling, livsmedelsindustrin nära nog tredubbling. Sömnads- och skoindustrierna ha också utomordentligt höga tal. Möjligen sammanhänger detta med vad som redan förut berörts, nämligen en ökad tendens hos småföretagen att hänföra lägre förmän till tjänstemän. Vid större företag föreligger troligen en tendens till utvidgning av begreppet arbetsbefäl att omfatta även högt kvalificerad maskintillsyningspersonal. Vissa av storföretag kännetecknade grupper ha annars ganska låga ökningstal, exempelvis massafabriker, pappersbruk, ylleindustri m. fl. Ökning i kontorspersonalens antal har som tidigare nämnts varit m i n d r e än beträffande övriga grupper. Relativ tillbakagång föreligger för en enda u n d e r g r u p p , nämligen elverken. Övriga uppvisa varierande tillväxt. Som i tidigare berörda fall kan man också här märka en tendens mot normalitet. De olika industrigruppernas relativa sysselsättning av kontorspersonal är sålunda jämnare 1950 än den var 1939. I en av I n d u s t r i e n s u t r e d n i n g s i n s t i t u t och S t u d i e f ö r b u n d e t n ä r i n g s l i v och s a m h ä l l e å r 1953 u t g i v e n u t r e d n i n g o m t j ä n s t e m ä n n e n och d e n i n d u striella o m v a n d l i n g e n * l ä m n a s till k o m p l e t t e r i n g av d e n officiella i n d u s t r i statistiken följande ur Svenska arbetsgivareföreningens statistik f r a m r ä k n a d e u p p g i f t e r o m a n t a l e t t j ä n s t e m ä n i olika s t ä l l n i n g å r e n 1938 o c h 1950. Som av det föregående framgått har den största tjänstemannaökningen skett inom tre delgrupper, i industristatistiken benämnda teknisk driftspersonal, arbetsbefäl och kontorspersonal. Genom arbetsgivareföreningens statistik kan man erhålla en uppdelning även av dessa grupper. Då de båda använda statistiska källorna omfattar olika stor del av industrin och då olika tidsperioder h ä r under* Erik Höök: Tjänstemännen och den industriella omvandlingen.

m

T-I

in

T-I

i > Tf m co

rf o

OS I>

m m

CN

T f CO

m

co m

m

CO CN CN T H 0 0 T H CO t > I > 0 0 CO CO

Tf Tf

o co

00 00

0 0 CN O Tf

CN

T-I

CO O CN l O O l IN CO T H O

TH

Os CN

CO TH CN CO

OS CN

i n TH CN CO

co

co o i H O I CO CO T - I CN T f OT CO T f

OS

m

00 00 00

m m

CN CN 00 00

o

CO OS CN T-H

oo m i > co co m m m

OS CO

co

o

o

T f CO

Tf

0 0 CN CO T f

CN Tf

CN l > O Tf I > T H 0 0 CN CN CN 0 0

CO [> Tf

CN CN T f OS CO T-l

OS

i n CN 0 0 CN OS CN

Tf 00

CN TH

m o

oo m co CN

T f 0 0 CN CO T f CO

CN CN OS CN T f CO

i>

w

w

T-I

m

m m

Tf Tf

in o Tf

m [>

TH

CN T f

T-I

CN T-I

Tf

CO T f

CN

I > 00

l>

m o

os

TH T f TH TH

O CN i> m

CN T - I CN —l 1 > O CO l >

00 CO

fe

H C 3 M O oo TH m CN TH

onr>

m co

m CD os co

Tf O l> CO CD T f

m

CN co CO OS CO iH

CN CO

CO O 0 0 CO

o

TH

T-I

T-H

O OS O CN CO T H

o o

TH

o

co

CN

0 0 CD

CN CN

oo m

TH

CO

T-l OS I>

T-l OS O CD CN T f

m

in

OS Tf

m Tf co

Tf

T-H

••o

^^ Tf I>

© m OS

OS CO CD

T*

Tf co co m

CN T - I

CN

CD CN CN T H

—' ^^

m

OS CD CO 0 0 O CO 0 0 T f

OS

m co Tf o T-I o T-H m

o CN

^^ Tf Tf

CN l> 1>

m oo T-l

,_, rt

** I > CN CN CO CN CO T f CN

r- co os TH m CN r > T-I r - Tf co Tf

l>

i>

m

m

CN t >

OS CO CD CN

CD o T-l t > OS

co co

co co

CN

0 0 CO

O co

m oo

t > co co • W W

' co

TH

i> CD

™

-Ö

fi

cn

m os Tf

T H CN 0 0 CO CN

M

•71

t . rr»

e>

2 » > -

.5

CO Z&

t-

cn

as

O

cn •> cn 13

^ 3 (-

Tj

GQ

3 C . cu 5 c >, .. o > £ o u > , . ft «-; ""j T J . r i , C

Q.

A <4-l CD

T )

-Q

4)

-r -3

T

•*-> Qfi

ca 3

J,

C fe ' i C Ä <u cn en T ;

o

f « S O. o. £ o, y ft:» o, a a r> £ ^ ft ft+3 cn

fe

>

437 co co

CO T H T H

CO CN

t^

00 O 00 i n

Os CO

m

m

CO CO CO co CN T f CO T H

-* o

CN - f CO CD CO l >

^

,_, ,_,

CD CO

r~

CO T f

CO

CN

O OS

CO 0 0 CO co

OS

T f

T f

O

r^ o CO m

CO CO CN

OS CO l O CN OS T f co CO o CO OS

Tf OS Tf

TH

CN

CN

CO CO

m

m 00 CN

00 CO CN

CO

TH

TH

CO

or?

OS i n CO

CO

o

CN

r>- T f

m

l O

T -

T*

CO

^^ ^~"^-' ' ' ' ' co' c CO

T f

co

m o m CD

O CO

OS CN

C

_H

l O OS T f l O CO CO T f CO l > m O S

CN in i>

Tf

TH

TH

r»

m

OS T f

CO

i>

00 T » T f O CN OS CO O

CN

T f

TH

o

oo

o

TH

T H

cc T f CN

co m

CO r >

T f

m

CO

CN oo 00 CO

T-l

*^ r^- CN

CN Tf

T f

CN OS CO

T H

CO T H

co

[ ^

co

T H

T f

CN T f

00 I>

,_ TH

T H

m

t>

~<1 Os

CN

T f . H

i>

CD CO t>

i> 00

CO I O

T f

,_,

O (O l O 0 0 m m CO

Ifl

CO

t> T f

T f

^

^

Tf CN

CN r^ CO CO CO CN

m

^

OS

CO CN © r - CO CO CO CD

CO CD O

CO

o

. H T f

T *

CN

CN

"*

-H

TH

«

CO CN

T f

m

CN CD CO

CO OS

o

CN

TH

CN CO

00 00

m

I> w CO CN

m

[ >

OS

i> t^

CO

r i ^-^ co 00 OS OS

TH

in

m co co

O 00

,_, CN

CD TH

,_ < i>

00 00

OS OS

Tf OS

T f

OS

o

m

O

oo

o

T f

CO

T f

T H

co

OS

i^ OS

Tf

T1

*"• TH

t^

O

co

m

co

CN Tf

CO

OS Tf

tN 0 0

co

CO

o

i>

oo

co

CN 00

co

l^ M

CO

O 00

T f

o

Tf

W

CO 0 0 T - OS

CD CO

CO

00 Tf

co

r - Os

H

IN OS Tf

CO

1 i>

t^ OS CO

00 T f

co

in

CO OS

o

00 CN

00 Ci Tf in

CN

TH

^ ^

OS CO

l>

c?

OS

<N

T H

'*-'

r^ OS r^ m

CN OS

T H

TH

1 ^ crs oo O CN CO CO O T H T H CN T H

TH

O CN

m CD T f i n

o

TH

CN

CN CO OS

I f l CO oo m kO CO w

00 Tf

O

m T H

TH

t>

co

CN

•N

T f

T f

T H

T f

CO m

00 O in

m

m CN

Os

CO

co

m

1-1

f

co

CO

l > CO T f co m OS CO l O TH

H CO 3

Q

-3 3

'cn

as

.

u CJ

C

E

* o u

co :C8 > TJ

fe

s

Z3

M

+-> :ca 33 O "C :S tt -O >s£» £ to V

I>

00 CN

oo co

m ro

O CO CO

™

co

- f

00 Tf

co o

Tf CN

— '

CO CN CN

t H

co

Ifi

Tf 1^ CO

T H

CO I>

T H

OS

s

s

TH

s

in 00

CO

T H

T H

T f

m

in co

"'

"'

-<

5 H»

._ 3 as T3 cn » , 5 c,'J 3 3 »ÄT; "O . . "O 33 ca jrj

fe

o

CO OS CN

3 3

T3

T f

m o . OS

v Os Tf CO

i>

o

CN

t» s? 3 .£

i iIa 2 *o » ™

CO

o

T H

t>

CN

m

O

CO

o

T f

TH

*"" in

T H

lO

T f

OS CO Tf

w T_|

,_,

.22 2 ?c

># =cs X

—^

438 sökts skall här först lämnas några siffror för delgruppernas totala utveckling enligt nu ifrågavarande statistiska källmaterial. Mellan åren 1938 och 1952 visar sålunda denna statistik följande relativa tillväxt inom de olika grupperna: Teknisk personal Arbetsbefäl Kontorspersonal (män) Kontorspersonal (kvinnor)

200 % 126 % 121 % 177 %

Som jämförelse kan nämnas att arbetarpersonalen under samma tid ökade med 5 6 % . Inom gruppen teknisk personal ökade antalet ingenjörer i chefsställning (driftsingenjörer, chefskonstruktörer, laboratorieföreståndare etc.) med 200% samt ritare, kopister och textare med 120 %. Väsentligt större (250 %) var ökningen för »andra ingenjörer» (konstruktörer, tekniska kalkylatorer, laboranter m. fl.). Till teknisk personal räknas även laboratoriebiträden, vilkas antal ökat synnerligen snabbt, men en direkt procentsiffra för denna ökning skulle emellertid vara missvisande, då antalet sådan personal var mycket lågt 1938. Inom gruppen arbetsbefäl var den procentuella tillväxten förvånansvärt likartad för alla delgrupperna. Till gruppen hänförs ingenjörer med huvudsakligen arbetsledande uppgifter, personal i verkmästarställning, förmän m. fl. Även inom den manliga kontorspersonalen var ökningen ganska jämnt fördelad mellan olika delgrupper. Ett undantag utgör korrespondenter och stenografer, vilkas antal i det närmaste varit oförändrat under perioden. För gruppen planerare har däremot en betydande ökning inträtt. Denna personal kan i viss mån sägas vara ny för perioden och den procentuella tillväxten blir därför i detta fall mycket stark. Av hela den manliga kontorspersonalens ökning beror dock endast ungefär 5 % på tillkomsten av planerare. Bland den kvinnliga kontorspersonalen är tjänstemän i högre ställning ganska fåtaliga och någon betydande ökning av antalet har inte heller skett under ifrågavarande period. Detsamma gäller planerare. Antalet svenska och utländska korrespondenter och stenografer har däremot ökat betydligt, dock mindre än genomsnittet för hela gruppen. Den kraftigaste tillväxten uppvisar den lägre kontorspersonalen (personal med rutinarbete på bokförings- och avlöningskontor, raaskinskrivcrskor, registreringspersonal etc.) som ökat med 200 % jämfört med hela gruppens ökningstal 177 %. För hela kontorspersonalen kan sålunda sammanfattningsvis sägas att det är den högre manliga och den lägre kvinnliga personalen som ökat mest relativt sett. I absoluta tal är tillväxten avsevärt högre i den senare gruppen. En sammanfattning för hela förvaltningspersonalen kan göras i ungefär samma ordalag. Det är sålunda de högre manliga tjänstemännen, främst då inom den tekniska personalen samt delvis även inom kontorspersonalen, och den lägre kvinnliga kontorspersonalen, som till övervägande del svarar för den starka expansionen av industrins förvaltningspersonal. I f ö r e n ä m n d a u t r e d n i n g h a r även g j o r t s e n i n t e n s i v u n d e r s ö k n i n g av u t v e c k l i n g e n i fyra i n d u s t r i f ö r e t a g , v i l k e n b l a n d a n n a t b e l y s e r s a m b a n d e t m e l l a n d e n ö k a d e a n v ä n d n i n g e n av t e k n i s k p e r s o n a l o c h d e n f o r t g å e n d e i n d u s t r i e l l a o m v a n d l i n g e n g e n o m r a t i o n a l i s e r i n g och m e k a n i s e r i n g . D å e n s t a r k u t b y g g n a d ägt r u m i d e n t e k n i s k a p e r s o n a l e n s a r b e t s u p p g i f t e r ä r d e t t y v ä r r icke m ö j l i g t a t t m ä t a d e n n a p e r s o n a l s p r o d u k t i v i t e t g e n o m a t t s ä t t a d e n i r e l a t i o n till p r o d u k t i o n s v o l y m e n .

439 B.

Utvecklingen

av teknisk

personal

enligt folkräkningarna

m. m.

Utvecklingen av teknisk personal kan även belysas genom sammanställning av uppgifter ur folkräkningarnas indelning efter yrkesställning.1 Det ä r därvid möjligt att få en mera total översikt av industri och hantverk än genom industristatistiken och att belysa användningen av teknisk personal inom näringsgrenarna samfärdsel och handel. Industristatistiken bygger på uppgifter, som lämnas av vederbörande näringsidkare, och folkräkningen på individernas egna uppgifter, vilket sistn ä m n d a förfaringssätt skulle kunna tänkas ge ett för stort antal teknisk personal i förhållande till arbetsgivarnas uppgifter. En jämförelse mellan uppgifterna i 1950 års folkräkning och industristatistiken för samma år vill emellertid ge vid handen att folkräkningens uppgifter om antalet teknisk personal inom industri och hantverk icke förefalla att vara osannolika, om man beaktar att folkräkningen inkluderar småindustri och hantverk samt byggnadsverksamhet. Då det för förevarande utredning gällt att söka få en samlad översikt av utvecklingen av teknisk personal, har en sådan översikt blivit möjlig genom användande av folkräkningarnas uppgifter, i den mån jämförbart material stått till buds i publicerade berättelser eller i råtabeller. Utvecklingen av teknisk personal, verkmästare och förmän samt arbetarpersonal inom industri och hantverk samt gruvbrytning belyses av tabell 38 genom uppgifterna från totala folkräkningarna åren 1930, 1940, 1945 och 1950. F r å n de tre sista folkräkningarna lämnas i tabell 39 uppgifter om samma personal inom industri och hantverk i industrigrupper och vissa Tabell 38. Utvecklingen av teknisk personal, verkmästare och förmän samt arbetarpersonal inom industri och hantverk samt gruvbrytning enligt folkräkningarna åren 1930, 1940, 1945 och 1950 Egentliga yrkesutövare i hela riket

\

Tekn. personal Verkm. och förmän Arbetarpersonal

1930 M

Kv

S:a

M

11 444 24 740 587 218

125 1495 139 449

11 569 26 235 726 667

20 636 28 494 671 980

1 S:a

22 104 1 468 1 415 29:909 140 785 812 765 1950

1945 Tekn. personal Verkm. och förmän Arbetarpersonal

Kv

M

Kv

S:a

M

Kv

S:a

29 014 36 216 740 713

2 210 1467 132 983

31224 37 683 873 696

39 993 46 392 806 571

2 824 2 145 145 800

42 817 48 537 952 371

Jämför Fritz Croner: Tjänstemannakåren i det moderna samhället (1951).

440 a

ca (fl

THj OJ

•ö

a

' » <=>

OJ

m TH

. C Os O »-T O

CM T H CD CM

"•*

J- Os

a>

5 ** 13 os

•5 ^ CO

a °3

§ 3

§i

in

0 0

TH

l >

T f

0 0

a

ca

>

•0 •*•>

a

»fi T f OS

>

m 0 CM I > 0 0 OS

O

T-H

T-H

00 Tf T f

m os os

m co

00 00

OS

CO

TH

O

co CD O

CO Os T f Os T H l >

CM T H

O

T f CO

co c o c o

00 TH

0 TH t >

CM 0 0 CO

co 0 0

Tf CD

CO

CM

O T H CM O OS T H OS T f CM

CO CM T f

T H

T H

OS

TH

co co i > CM

CO

TH

l>

0 TH

T f TH

00 Tf

I>

CO

co O I > co co 0 t ^ co 00

co

CM

m os CM 0 0 CD CO T H OS CM TH

T H

TH

O

CM CM

OS

T H

TH

TH

CO

I > CO 00 l > 00 O OS O

TH

T f

•HH

T H

0 0

I >

O

Tf

TH CO CM

TH

TH

CM

os in co OS Os t ^ T H

CM

T H

T*

in i>

CM

co 0 m m CM co

OS

O

m CM

m 0 m CO

T H

T f

CO

TH

m CM 00 co co os

CO

m

T f

CM 0 0

CM

CO

CO T H T f CM OS CM OS

0 0 CO CO Tf OS CM

CO CM co CN O

CD

os 0 m m CM co co

OS • H

co m 00 00

O

TH

0 0

00 CM 0 0

00 m

Tf

00 co m os 00 m TH

in T f

T-l

Tf O TH

TH os co CO T H i >

CM OS T H CM CD

CO

O CD CO l O r l O CM T-H

CO

m

TH

T f

CM T f

CM

CO Os l > H r l H CM t>

0 0 er 5 -r-t* i n TH 0

CD

CM

Tf

TH

T H

T-H

os 0 0 CM CO CM T f O co m TH l O CM 0 0

tH

>> ca

S

TH

T H

OS CM OS CO l > CO 00 Tf 0

O OS 0 0 CO TH T f m CO CD TH

TH

T f

00 CM

TH

O

CO

Tf

00 00 Tf TH 00 t > CM OS

CO c o T f CO I > T f O Os 0 0

m co TH OS CM 0 0 00 00 0

O CM O 00 i n i n r^ 0 0 T f

i> co co

TH

M r l O CM

TH

ca tö

TH O O CO T H CO 00 00 os

m 00 os

CO CO 0 0 I > CO T f 0 0 CO CO

CM I > 0 0 T f t > CO CM O CO

co 0 m m

0 O 0 0 CD TH 00 CM

T-H

TH

T H

0 0

os os r-

Tf

TH

Tf

a>

TH

CO

CM

CM CM

m 00 co

os

m

co co c o c^ i > 0

T f T f CD 0

OS

co

T-H

CM

T f

CO

TH

TH

Tf Tf

O

TH

O T f

O CM

TH

00 m co

T H

Tf | > 00 H O O l

0 00 co

r l i f r t

CM CM

TH

O

CM OS Tf ,H

OS T f

Os OS I > O CM

CO

O

TH

T-H

t >

TH

eo

0 0 CD CO TH 00 co

O

CD

l >

CM 0 0 ar CM O O

Tf

CM

CM T-H CO 00 O O l > 0 0 CM

l > l > Os

CO O OS T f T f CM 0

CM

co

T H

co

m 0 CM T H

O

CN

T-H

CM

m os 0m0

Oi

0 0 l > OS

0 0 CO CM Tf Os

0 0

T H

CO

Tf i n TH

0 m

CM CM OS 00 O O

I>

m 0 co

CM

CM

S

CO

T-H

CO Os OS

T f

T H

TH

Ö

as

OS

CM

CM

S3

I >

CO

Tf Tf

US

T f OS TH

00 CM

00 O

TH

T H

T H

T H

T f

T f

O

T H

0 0 CO

CO

T-H

T-H

TH

3 ^

tH

cu

e a C 73 0

HT»

M

ca

ös C

3 •-=

£ E

• : *-! "3

afl "3 ° 2 ca 5 r- 9 4S

Q.

3 Os

0 0

O -fl ICO l 0O

UJ t1H)

•

Pt .

- 1 .

>s

3 H

. 529

B M

os ca tn c •+-> > ca tH

H

G

-3 Sl-P

fl

s "3! ca " :•"• fl o 8 43 -g

CB « M

g C8H

B

tH

°c3 +3 CO

fl tH :C3

>

ca

i

:C8

§

eo

s cca B fl 3

ca tH 13

sona ch f rson

3 S

ta

-ö

'58

.

PH

O O

<U

Pc

,-• § *

-t-> CO

C X <u

*-i 4 3

•J

>

ca

E tH

3 tH

Q

O*

*H

tH

tH

>s

V

43 H-» CD

SJ •

CO

-O :ca

i--» -ro CÖ

tH

°C3

tH

'C

43 Q 0

»

Ht3 tH

>

ca

•4->

£ S-c

H

O

8 C-,

43 0 0

. £3O .523 B. 44£5 as

as

«

tn

;ca +-> >• ca

ca 44 0

s

•* a s fe a s -P tn +> > a

H

O

tH

P tn

S Ä

•X fe •?

43 H

•

E

«a

I—I

2 *H c S H 0 O 43 K co 0 t. t . o eg

>

tH Hr» CO

as

BH

O

Cl-

•

c

t-

1 S5

- 44 S

C 44 a; h -Q « S> 3 *-> > ca cu CO

OH OH

44 CO

H4

é fl « t . 0 as

3 T)

tH 1 — ! )

1—H

C•/->

as

HH-

0 in

44 as

"3

s

1— C!

as w • t. aH B. SHS

tH

+3

sonal ;h föi rsona

H->

tH H CO

os

4->

J"«

> "ca •3 0 3

. H

ca

as

•5 Is -s 3

tH

3 3

Htj tH

sona :h f( rson

co S a

sona ch f rson

•««i

sona ch f rson

:

m co I00 >

OS

CM TH m

T H

«5

CM T H CO

T H

co 00 CM T H l > CM

TH

TH

co

CM TH m CM 0 0 0 0 t> 00

tH

CO

a

O

T H

CM T f

T-H

CO I > c o CO o s 0 co T f 00 T-H

T f

CM

w

ca

CM T H

co TH i n TH

TH

ca

.BP t, 4*

TH

TH

4->

ca

OS OS

co TH r-

'u co c-s

Tf

T H

O CM T H 00 T H O

s

Q. i o

M

CN CO CD CM T H OS CM

CO co Os

CO CO CD CD CO CO T f CO

m Tf co

-.•§

3 TH

l > CO co

co .co

3 CM t » OS OS CO 0 0 CN OS O

tn

as

fl 5. sis5 -5 fl 44 as B 44 f-> 43 « s% H->

r>

<0

B as

H

CO

•9 O

tH O <~3

•3 fe B 44 "B as as as tn +-> > ca

441 o

CO Os CO t» CM T H O OS I>

t^ CO co r?

OS 00 o in T H CM m oo CM

o CO Tf CM m TH CO CM

00 CO CO OS O Tf CO l> Os

I> Tf CO Os O CO m CM i>

TH

CM 00 co co in CM T H O

CO CM CM r^ os T H CD CO OS

co CD CM CM CD CM co CM m

00 l> Tf I> CO CO CM CO l>

? H :0 2 -A 44 -_ 3

ca ««H c P o O 43 «s co o t" tn o as

• H

cn

rv

os r> co o in OS OS CO

CO CD OS OS O OS Tf 00 O

00 CO CO CO CO CO os oo m

oo m oo OS CM t> 00 O T H

co r- oo CM t^ CO co in in

Tf os CM f» TH Tf 00 00 T H

r> co co 00 CO Tf I> t> TH

Tf O CO Tf 00 l> Tf t> CO

CM in m T H T H in

00 OS [>

CM CM OS OS OS 00 T H Tf in

Tf OS O co co i> CM Tf co

00 I> OS O OS OS CM CO CM

OS Os Os CO 00 Tf CM CD 00

m co oo o Tf m co t> T H

Tf CO Tf o m oo [> 1> 00

CO OS CM os T H m co i> Tf

Tf 00 CO O H I O co in Tf

co co o m o Tf OS oo t^

CO CM OS o m m CM Tf |>

r> os m co Tf m co m T H

CM CO Tf CD CM CM CO 00 00

TH O l> t> l> OS CM CD O

CM T H CM Tf T H CM C D r> T H

CD

OS CO CO CO Tf 00 O Tf

00 00 Tf oo co in TH Tf 00

m m

co o t^ m m

m m

TH CM TH 00 CM CM TH Tf CM

0 0 OS OS CO CO 0 0 CM T f OS

ca £ H B o O B t- wo as IH as BH C- • t H . £ ca 3 T I C 44 as 44 s-1 43 " 3 as tH 'as ,as 4 J r> ca

o O 43 CO tH wo BH as OH • L "co . £ ca B M cs •X fe 4J as as ca

CM O 00 T H CM CO CO 00 CO

Tf CM CM m m m CM CO OS

os os co

CO CO CM Tf TH I> co co

{J r—I

-1 "3 ! 0 C3 ca OH C O !0 43 CO co y 44 h o CH • L

1 2=1"*H c

TH

fl ci tH

os co co oo oo m CO Tf T H

TH

co oo CO O 00 CO co Tf m

OH

t> m o co in co Tf m r-

CO TH OS CO oo OS os co i>

TH

oo in m Tf i> r> CO I> 00

CO O H m co co CO CO CO

§43 .a>

BH

. £ a

C 44 as •* fe 43 » as t H +3 > ca

l

^"«

O 43

-° f

3 2

„4->

p< 3 r> CB

o co oo co m os

TH TH I>

Os O m TH Tf in

o co r- os Tf m

G

3 -3

« fe ° 8 co as .-4 & H

TH

CM

CO

OH

O 43 co CO

CO

XJ

fe °• BH

.E £ 44B 44u 1

••O CO

as as *s > ca

ca ÖH tH

CO

3 •3

fl

fl £

fl

442 T f

T f

O

CO CM

in OS

TH

>

m H

OS O CS CM TH

T f

CD

co

CM T H CM CM

co r> co

00 TH

T f CM CM 0 0 CM

CM I >

00 TH

o TH

m

Tf

00 CO

TH oo

m

Tf i n ir OS CM OS i > TH r>

TH

T H

OS

co TmH oo t>

O Tf

TH

TH

CM T H

CO

CM

TH

CO

T f OS

m

O O

CO T f

T H

T f TH

00 Tf CM 0 0

00 O Tf l > T H CM

TH

T f

co co oo CM TH r>

co i> co

CM

TH

TH

00 TH

O T f

co co m o

T H

H TH

T f

m m oo

O

CO CM

CM OS

OS T-H

r>

T H

m co o m co 0o0

I>

r> os co CN m

T f

T-H

CO 0 0 T H CO CO CO CM T f

o r> oo 0 0 Os OS CM 0 0 T f

CO O 00 0 0 CO 0 0 CO CM CO

co

co

CO

o

iA

TH

Tf

TH

*

c o CO CO T H o

co co Tf o

OS

os co m

CO OS CM l > Tf Tf

i n os 0 0 CM O TH TH

TH

co

CO 0 0 CM oo CM m T f CO TH

CM m CM

O CM

Tf

m

m i>

CM CM 0 0 OS

^ TH

tH

>

:0 3

oo co m

TH

as ca

O

m co os

OS OS

m co co

o o eo T H CO CM

OS CO o CO CM

co m co

OS T H CM CO 0 0 I >

CM CO CO

ca

o

TH CM m m

O

CO T H CM OS T H OS

ca

TH

•H

^ 'C "as

m Tf co oo c^ o m

s

as

t > CM CO

0 0 T H CM CO T H CO

Tf m oo

+J

m CM Tf

T H

O

o

OO

TH m CM

ca C/j

m T f OS

TH

OS

0 0 CM Os

CM OS CM

co o> CM

T f OS T f CO T f t > T H CM Os

l>

TH

CO

T f

TH

>

0 0 OS CM CO 0 0

OS CM CM

TH

TH

O 00 OS

co m co CO OS

T f

o

TH CM m

00 00 in

Tf

CM

co

co

co

CO

as tH

S>>

ca

CM C^ CO 0 0 0 0 OS CM 0 0

m co CM m Cco co M TH

CM

CM

.BP

CO

00 T f

m CM os

T f

T f

CN

CO

OS

T f

TH co

m

CO O

CM

o Tf co oo o co T f CM

os

T H

CO

T H

T H

T H

CM

CO TH

CO TH T f oo T f i n T H i n co

LO CO t ^ T f CM CM T f CO 0 0

Tf

CM CM I >

in

53 Tf i>

Os

T H

C as

CO

W

2 CO CD CM

l >

m Cco o O T H

CM Ti n os H T f

CM

CM

oo

TH

m CM CM OS 0 0 OS TH o CO

T H

TH

TH

T f OS

TH oo

m

co TH r>

CM CM 0 0

CO TH

CO T f

T f O

O T f

OS TH

CO

T f

CM o m TH co

00 CO Os oo Tf 00

T f

TH

T H

CO CO

CM T H

TH

CO CM

TH

00 OS OS o T f 0 0 CO m n t N

T f T H

m Tf o CM m co

I> CO

CM

TH

TH

Tf

OS

CM

00 T f

TH

CM Tf CO

OS

1 CC

TH

1 O

TH

o

1-1

m CM TH

TH TH

00 00

CO

T f

OS c o T H CM OS T H OS

O

o m co

CM

m

CM

co Tf T f

O

H

T f

TH

CM T H

T f CM CO CM T f T f T H CO

oo

TH

s

T f

m co CM

CO

0 0 CO CM

OS

TH

1>

TH

O

os Os co

TH

CM

T H

CO

T f

0O

co co Tf os oo i n

T H

co

m o m o o o O Tf 00

O Os c CO 0 0 CO

CO T f

TH TH CM

m co m

l>

I>

T f TH

tH

as

^

tH

43 ca C0

00 C as CO

as c-

ÖL,

C

"C

,fl o H

:

O

ca OH G H

1? H— •i

-

O B CO

O

tn

o

as

tH tn

c

c

as

'-

43 48

if

a.

eH

3 S• 44£3 O U .3 H * fe 1 - as as c so r ^ H > ca A

j

la

F

as C

2 n2 B, • t (H

3 CH

~ H

" 3 s o CS ca OH c c - o O 4 3 co CO

CJ

3 O as

8 tH

B .

t.

c-

•

tH

. £2 "C C 44 as as

as 00 tn

=ca

O H

-3 ca

£ :0 -o ca

c

T3

E -3

U

i—

sO

c;

ca o3

o

fl

C 43

co

CO

tH

os

c.H

£ tn o asa

t-

oo

t^,

•

o

. £3 fl 44 as

:CS

•X fe - ° as as t .

> ca

44 as 43

H->

>

3 O

CJ

o

tH fl• ca C 44 as i l 43 O 44 as as tn

ca

pH

H-> tn

°ca 43

as T3 :cB h-1

E

I—1

CS O H

c/t. a,

•X as fe as -° t+J

1 £

tH

CH

—< : o ca

c O 43 co co tn ©

n

fe,

as

'3

t-

C o

H->

• 3

>

P-H

CH

CO

3 •3

: 0

CO

tn a

CO

tn

H •

fl 3

.fl C 44 as 44

CO

Sias +•>

Ji CO £ as

+J

44 s- 43 as H->

as

tH

CS

as

tn

>

ca

tH : o

— CC

CS O H fi O 43 co as tn 0

c C c/" ta.

•

t-

1-H

as

0 PH

•

CB

E

1 1 CS

CB o n f l fl O O 4 3 co

as ^ PH

B ca CO

as

>

o-

. £2 C 44 a.

^

b •£

4->

>

as as

c

a

I

> T3 CO CS

C O0 00

43 3 43

>

c

CS t-

OO 60

:C3

>>

ffl

- 3 :o CS O H

CB H

a o O 43 co CO CO tn t. o as « P-, P H

•

tH

. £5

B 44 as h 43 £? 44 as as CH

CO

T3 ca

E

CO

^A ca tH as

-3

+-> >

ca

443 CO CC CC C r> o CN

r> i f l

CM c ^ CC

o

O T T

r>

O r- -o C cC X CO TT c^ r>

00 00

r-

Tf

- t

o

T—

-r m o cc CO o T o-

O

•r

vn

-t

r^ c> X os CC

O

c t > if,

CO

m CM o

CM

CO

CN

T H

O

CO C-

r>

m oo m eo m m

c V. 00 o- T t o

CO

CN T f

os

T -

co

o OJ

IT

c

« opc^

C C

Ifi

o

eo

CC

e>p

c^-

1 o

CD CM

1 CO

m

TH

O TH

-o t > K CC eco " t c r>

—t> e^o t> — '" P TT

l.~

O 0" X

T f 0C 0 0 CC m CN

C

c o

CC

c-

o

ifl

CC

T T

e-

IN

T -

c

o T - ifl e^ o m cc e^ L^ T T (K

eo CN X eo cr CO

eo

uS X O O

«

X

CM CO m Tf Tf os

co

T -

m

CC

X

eo m e-

c

B*J

CM T H T f TH Tf m

T-

CO

Tf

TT X

o

T T

sr

TJ

CO

o

T?

CC

T -

O

f

—

X X

C

CM

-o C e'<-J cc e r O -r

O CC

m cc o

X

p

CO

T-

i.~

o

O

L^CC l f i CC O

CC

T—

C

« ur: cc

C*

T -

o

o

e-

c

Ifl

1 -o

~

p

T T

CM

l.~

T—

oe

uf!

1p

t>

o

".'

er cc

o o

eo m m OS cc

1P 1 t>

o TH

o C v. - T L> T T I f i

o o x m cc o

— p —o

O O

X X

X

-t o

CO T -

c»*

IC C CO O CC

[ ^ CN CM T f T f T-

if.

tt

C^

O

o

er ccc er x

c •o V.

o

^r

T -

eo

| 1

CO

« oo —

er -r o C CC e<- e^ c p c CC C

L^

r> t >

—

[ > CN CM T t Tf T-

CC

SY

C^ C^ L^ T )

x

^

r> O

T-

(C

I H

CC

- T

C T:

er

• —

T -

T -

O

t>

P:

c

T-

-

C

o

o er o t> c o

T—

- T

X

CC

Tt

—

Tt

O co CO T H Tf Tf

T-

m

CO

—

- r c- e^ cc - t ir. CN c^ er

u3 CM T H O OS CM t> CM m

Tt

m

I>

• —

Ifi

T -

r

CN

e> cc X -i- o o

O C pi

o

~

e- X co o c~ o

L^ O CC

iC CC

T T

T-

o

X

p>

uf CC

T—

eT.

cc er t >

cc cc

CC L^

cc

X

1 o1o

l>

eo er

X

t>

c

-T

Tf

oo

CS X X I> L^ CM CO

c- o eo

X

co co

Tf

as

> CO

•a o C as H H

44 tH

as

4->

>

•3

ca 3 ho so >i -a *3 -H> C3 > •

r

i£ ao

c

PC

c

v

G,

t. C

O

00 :cB

>

t.

c

g T £ o8 •H» CO 5 4: 5

S

•3

-a .3

= k 2, C a - fl 4* c 0

L,

ii r £ CC •H

>

£

CS

T

v cc

c

CO

3 4c •o 9 as "t. : t0.

"

c

c

=c(.

H

Z

S

>-

H SC CS o O 4= co c

bi c as *" PH

i H

44 as 'äs

"ö

1 -> 'CH

CO

u

8 £ n

44 '*as S;

£ c-

B _as

c-

CJ O

co CB 00

s

£

"r 0 C

t

c

C

C

-

i -

rC C

BE

5 ii 43

H->

c

c

CH c-

e

4t s-

—:-

£ CB co

44 E

fi

"

•

43 O O

B

fl

o

E

ca

'äs

tH as

>

o_( CB

L- "?

c 4e -y

44 ca

3 S as 'äs

i> 3

t:CB

^ ^ "öC

c

•-

c C

c

C ii 4i r c

e

o 44

c JZ v c b c c C

s1

4c

0.

•r

f

I- 1 c c

c 0

H

fe

c

? fcc

H

4 CS CO 00

tH

u

o-

o c 'J

CO

L,

E

i ii

3 X) 3

u c

C • s-1 "3 :0 ca 0H fl _. O 4 3 co CJ t n

o as

PH

tn cIH 3• ca

St "as

-3 "ä! s- 43

4 - sj t! 2 as > CS CJ

'o as PH CO

w

•44

co o m o CM 0 0

Tf Tf Tf

CM x

m

Tf

H

TH

CM CM

OS CO T H

T f O TH X OS 0 0 CO Os o s

X co CM l >

eo co co CM T H CO m t*- m

3 O

o t> m

CM r>- i > CO CO o X CO T f

o co cs m Tf x CM m

CO T H

X

os m m co m •>

ce>

•** i-Ol Os

C

3 o CO t , Cli

g-

»S.

-3

m m os co m o

CO

o 1-0)

m TH i >

m CM oo TH

CO CM

3 Tf, co C S -o

3 X CM CO CO T f CO Tf x co

CO CM X Tf |> Tf T f T f CS

CM t ^ CO T f t ^ Tf X X

X CM T H CO I > OS T f T f CO

^

3 3

«-,

3 ös 3 3

TH TH O X O Os TH CO T f

TH

•: i ;

B

=3 £ co __ =- ös C

co

*-s 3 44

~3 so CS ca o3 C o

ca OH c S H o O 43 co

a

o B

CO

CO

3 44 as 4 4 *H 43

2 > 03

.

OH tH

. £ CS tH

-CS

tn

tn o as as p. PH • tn fl ca 00 . 3 H_> C 44 as 44 3 43

PH

as

CO

> £ £ fe ••-J

?*•

a

-3

SO CS

ca on o B w

O

co

O as

B 44 as 44 3 43

3 44 as 44 fc 43 as as tH > ca

44 as

o .3 -3 03

<* tn 4 3 as s> *•< *> > ca

445 detalj grupper, som med hänsyn till den tekniska undervisningens differentiering är av särskilt intresse. I tabell 40 lämnas från sistnämnda folkräkningar uppgifter om motsvarande personalkategorier inom samfärdsel exklusive sjötransport m. m., med vars utbildningsbehov förevarande utredning icke har att taga befattning. För handel lämnas i tabell 41 uppgifter om utvecklingen av teknisk personal. Begreppet teknisk personal är naturligtvis inom huvuddelen av detta område särskilt osäkert; vid de tekniska läroverken sker dock viss differentiering av undervisningen med tanke på handelns behov av tekniskt skolad personal och uppenbarligen finnes inom denna näringsgren ett snabbt växande behov av personal med viss teknisk utbildning. För förevarande utredning äro uppgifterna från jordbruk med binäringar ej av intresse; motsvarande gäller husligt arbete. Beträffande offentliga tjänster m. m. och ospecificerad verksamhet kunna ur förenämnda folkräkningar icke sammanställas några uppgifter om utvecklingen av teknisk personal. Med offentlig tjänst förstås i förevarande sammanhang bl. a. dels annan statlig förvaltning än de statliga affärsverken, dels försvarsväsen exklusive försvarets fabriksverk m. m., dels ock undervisning och vetenskaplig verksamhet. På grundval av den statistiska utredning angående ingenjörsbeståndet, som verkställdes för 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen, kan den del av ingenjörsbeståndet, som är att hänföra till offentliga tjänster m. m. enligt den för folkräkningen gällande fördelningen efter näringsgren, uppskattas till ungefär 1 000 år 1930, 2 000 år 1940 och 3 000 år 1945 (exklusive lantmätare). Jämför man vidare med av socialstyrelsen inhämtade uppgifter för 1949 års arbetskraftsutredning kan ifrågavarande tekniska personal uppskattas till åtminstone 4 000 år 1950. Utredningen har även försökt att jämföra uppgifterna från 1950 års folkräkning med förefintliga preliminära uppgifter från 1951 års företagsräkning. Därvid har kunnat konstateras en ganska god överensstämmelse mellan folkräkningens och företagsräkningens uppgifter om antalet verkmästare och förmän inom industri och hantverk såväl totalt (48 537 enligt folkräkningen respektive 47 069 enligt företagsräkningen) som inom flertalet industrigrenar; naturligt är att företagsräkningen, som grundar sig på uppgifter från företag, har något lägre tal än folkräkningen trots att den avser ett år senare än denna. Även inom flertalet grupper inom samfärdsel föreligger god överensstämmelse mellan ifrågavarande uppgifter om verkmästare och förmän. Beträffande teknisk personal redovisas i uppgifterna till 1951 års företagsräkning — i motsats till folkräkning och industristatistik — anställda företagsledare och övrig chefspersonal tillsammans. Eftersom teknisk personal ingår i betydande omfattning bland övrig chefspersonal inom industri och hantverk är det icke möjligt att i fråga om teknisk personal

446 jämföra folkräkning och industristatistik med företagsräkning. I fråga om varuhandel, där det icke finnes ett avsevärt inslag av teknisk personal bland avdelningschefer, överensstämma uppgifterna mellan folkräkning och företagsräkning väl (teknisk personal: 4 680 respektive 4 228). Detsamma gäller patent-, ingenjörs- och arkitektbyråer (3 498 respektive 3 453). Motsvarande gäller samfärdsel (2 253 respektive 2 006 exklusive sjötransport m. m . ) . Vid 1931 års företagsräkning tillämpades en annan indelning, som ej möjliggör någon i nu förevarande sammanhang användbar jämförelse med vare sig 1951 års företagsräkning eller 1930 års folkräkning. Bland annat fördes vid 1931 års företagsräkning verkmästare och förmän till teknisk personal, medan till denna — i motsats till 1951 — ej räknades tidsstudiemän. En sammanställning angående utvecklingen 1930—1950 av teknisk personal i olika näringsgrenar enligt förenämnda folkräkningsuppgifter och uppgifter om teknisk personal inom offentliga tjänster m. m. återfinnes i tabell 42 och illustreras vidare av följande diagram. Det är därvid att märka att enligt folkräkningsuppgifterna ingår i teknisk personal en del personalgrupper, för vilka icke erfordras en direkt teknisk utbildning. Å andra sidan ingå icke tekniskt utbildade personer, som blivit egna företagare eller anställts såsom företagsledare. Enligt 1950 års folkräkning hade antalet manliga företagare inom industri och hantverk samt gruvbrytning under femårsperioden 1946/50 ökat med 11,4 procent och uppgick år 1950 till omkring 95 000, varav ca 21 500 inom metallindustri. Bland företagarna — liksom bland anställda företagsledare — torde finnas tekniskt utbildade personer, som i sin dagliga gärning också ha användning för denna utbildning. Några uppgifter härom kunna emellertid icke erhållas från folkräkningarna eller från industristatistik och företagsräkning och ej heller från annat känt användbart statistiskt material. I förenämnda uppgifter ingår vidare icke sådan teknisk personal, som i folkräkningarna hänförts till ospecificerad verksamhet och som i varje fall uppgick till ett tusental år 1950 enligt uppgifter från folkräkningen nämnda år. Vidare är en viss del av ingenjörsbeståndet att återfinna i personalkategorin verkmästare, som här icke ingår bland teknisk personal. Med dessa reservationer äro emellertid uppgifterna ägnade att belysa utvecklingen av teknisk personal mellan olika år.

C.

Ingenjörsbeståndet

Enligt betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena (SOU 1935:52) uppgick den 31 december 1933 antalet i livet varande civilingenjörer under 65 års ålder till 5 929. Enligt av 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervis-

447 Tf O X CD X OS CM CD T f OS T f

i>

OS T-H

>

CO CO CO OS OS CM X T f CM

tt

TH

TH

s

H->

as 44

Tf

TH

X

>

tt

co

TH

OS

TH TH

•

tH

CM

°ea

o

m

HH

Ä

TH

03 CO CO CM

Tf Tf m m TH m x m TH

tH

in

CO OS OS

CM Tf

T H

TH

co

OS CO

CM

X

Tf CM CM

m CM CO

CM O X ©

TH

TH

CO CO

l>

T-H

• : 0 CSO OH fl

S 'c 12 as TH

O

> 3

m Tf OS

>

<3> '-OJ

•V1

x m co

£ ca

s

3 as 00

T *

OS T-H

i—'

CO

a 44

O

m

CM i > m CO CO OS m CM TH

in

CM CM

<3s CO) Os

CO T H CO Tf OS

i > co m Tf CO

>

tt

3 4<

O Tf OS

•

x

m

co m

CM

TH

CM

— ' fl as ja

CO

Tf

m OS

CM

X CD Tf

s|

o

eo CM

co

HH

OS

SR • *

•8 2

TH

Tf

CB

" 3 tC =CS °ca

•

o o F- o

TH

CO

"* 44 a "s 2 H-> 3 as

•

TH

to ™ t :° =o c*> *" tH

co o o

CO CO fl +-^

OS

as 'co • 3 P. fl Pas fl *<a co as C -3 ca ca

CM

•

Tf

TH

of £ CM OO CO O CO CM I > O TH

Ä

m X

TH CO

Tf O

>

•

o

CM

O

Tf

TH

OS CM

ed in

CO CN T H

33 tn 3 H

o

J

Tf

§

T f CO CD O CO T H l> O TH

W

Tf CO

TH

X>

OO

T H

Tf

TH

co

TH

CO O CM

s

CO TH TH

CO

co CM

co

CO

fl^S CO

ca or! S as

m

• o • o o

TH

TH

OS CO

CB

. 3 :cS -33 43 3 a> - H 13

,_| .•

x

TH

4 4 CH .S3 >> 4 J 4-> CB - H

co CO O

T H

§>

tH

as »ca

>>

43 •>

" 3 03 u> co

m O co Os TH

CM TH

>

W

as "~J

"3 -3

ca as c

ca

_«

« 3° >.£

T}

Tf Tt

CH

tn.

T—

CO

O H-> tH

:0 C as

—: CJC as C "3 " H C « ca HH 43 fl 3 as tH 4-> CB CB r> P H

> as cS -3 3 3 sea cB - 3

X

H ;

£

£ E

03 CO

44 tH as

T -

> -*->

O PH

CS "oD 43 _C

1 « . H 1/3 CO

+s > CO r-

3 t

T3 0

]

• N-

\

•c? : S as

•

.

•C H

as oca

."

eft g .

lO+J

g

. 1 i-H £: o

°!

CO

to

Samfärd exkl. Handel inkl. p tentoch ark tektb Offentliga tjäns

ca

ca

•

X

co

o

3 44

Tf OS

l> X I> CO TH CM x Tf co

TH

C/Q

43 OS T f

.'£ 5?

m

Tf CM X

CM OS T H X X TH

tH

ca

eo co

O O

Tf

O

m os

Tf

CM 3

Tf CO

CB > H

ca

£ £ 3

<S1

*3 fl fl CO

lingsup pgifte ffror p å gru: iska ui idervi

o m

X CM

in

in

co m CM CM

H

03 CO

g*\% sea

as "as

folkr ittad gre t

ca

y> : 0 * J* -4 3

CO co 43 43 PH

fi °< £ H

N

u

:0 OH

448 Utvecklingen 60 000 ,

av teknisk

personal

1930—1950

r-

'1940

194 5

T = Totalt I = Industri och hantverk inkl. gruvbrytning H = Handel inkl. patent-, ingenjörs- och arkitektbyråer O = Offentliga tjänster m. m. exkl. lantmäteri S = Samfärdsel exkl. sjötransport m. m.

449 ningen verkställda beräkningar uppgick antalet år 1939 levande civilingenjörer under 65 års ålder till 7 149. Lantmätarna ingå ej i detta antal liksom ej heller i tillströmningsutredningens nyssnämnda beräkningar för år 1933. 1940 års sakkunniga ha vidare beräknat antalet den 31 december 1939 kvarlevande, från de tekniska gymnasierna och jämförliga tekniska läroanstalter utexaminerade personer under 65 års ålder till omkring 9 500. Häri inberäknas dels från Chalmers instituts lägre avdelning examinerade elever, som icke övergått till samma instituts högre avdelning, dels från byggnadsyrkes- och maskinyrkesskolorna vid Tekniska skolan i Stockholm examinerade elever. Däremot ingå icke bergstekniker och väveritekniker. På grundval av förenämnda beräkningar och uppgifter om examination under senare år från berörda läroanstalter samt under antagande att ingenjörernas dödlighet är densamma som befolkningens i övrigt kan antalet levande civilingenjörer (exklusive lantmätare) under 65 års ålder den 31 december 1950 beräknas till ca 9 300 och motsvarande antal läroverksingenjörer till omkring 15 000. Beträffande läroverksingenjörerna har därvid på grundval av uppgifter i den år 1952 avgivna utredningen angående vidgat tillträde till högre studier (SOU 1952:29) hänsyn tagits till att ett icke obetydligt antal övergå till tekniska högskolorna och avlägga civilingenjörsexamen, varför de böra medräknas enbart bland civilingenjörer. Vid tekniska högskolan i Stockholm utgjorde enligt nämnda utredning under tioårsperioden 1941—1950 antalet antagna ordinarie elever från tekniskt gymnasium 489 eller 15 % av hela antalet nyantagna ordinarie elever. Under samma period var enligt utredningen vid Chalmers tekniska högskola antalet antagna ordinarie elever med avgångsexamen från tekniskt gymnasium 523, vilket motsvarar 24 % av totalantalet nyintagna ordinarie elever. Hur utvecklingen av civil- och läroverksingenjörer förhåller sig till utvecklingen av teknisk personal enligt förenämnda uppgifter framgår av följande diagram. Redan 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen konstaterade i sitt betänkande att efterfrågan på läroverksingenjörer var betydligt större än tillgången och att detta i sin tur föranlett uppkomsten av betydande privata utbildningsanstalter för teknici. Här må även erinras om de i kapitel III omnämnda kommunala tekniska skolorna, som tillgodose ett viktigt utbildningsbehov för en kategori teknisk personal. Trots den utbyggnad, som ägt r u m av de tekniska läroverken och som belyses av i tabell 43 lämnade uppgifter angående examinationen från tekniska läroverk 1930—1954, framgår av följande diagram att utbildningskapaciteten i fråga om läroverksingenjörer sackat efter när det gällt att för det svenska näringslivet tillgodose det ökade utbildningsbehovet av teknisk personal. Beträffande tekniska skolor och institut med minst tvåårig utbildning har det på grund av brister i det grundläggande statistiska materialet icke varit möjligt att beräkna antalet utexaminerade. Erhållna sum29—504565

450 Ingenjörsbeståndet och utvecklingen av teknisk personal 1930—1950 €0 000

50 00 0

40 0 0 0

30 0 0 0

OL

20 00 0

10 0 0 0

1950 T = Total teknisk personal (se föregående diagram) I = Teknisk personal inom industri och hantverk inkl. gruvbrytning L = Antal i livet varande läroverksingenjörer under 65 års ålder C = » » » » civilingenjörer » 65 i i exkl. lantmätare

451 År 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942

Tabell 43. Utexaminerade Antal 235 288 324 387 422 368 408 427 445 455 495 593 510

läroverksingenjörer År 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

1930—19541 Antal 574 678 682 769 827 957 955 1096 1120 1101 1099 1083

m a r i s k a uppgifter synas emellertid tyda på att totalantalet från dessa senare s k o l o r a v g å n g n a elever u n d e r 65 å r s å l d e r s k u l l e å r 1950 u p p g å till i n e m o t 20 000 i n k l u s i v e b e r g s t e k n i k e r o c h v ä v e r i t e k n i k e r . D e r a s å l d e r s f ö r d e l n i n g och f a c k t i l l h ö r i g h e t u n d a n d r a g e r sig b e d ö m a n d e . Det bör v i d a r e i h å g k o m m a s a t t ett icke o b e t y d l i g t a n t a l u t l ä n d s k a t e k n i c i f i n n e s i v å r t l a n d . F ö r e n ä m n d a s a k k u n n i g a f r a m h ö l l o a t t n ä r d e t gällde a t t u t r e d a d e t f r a m t i d a b e h o v e t av c i v i l i n g e n j ö r e r h a d e de s a k k u n n i g a — l i k a litet s o m f ö r e g å e n d e s a k k u n n i g a k o m m i t t é e r , s o m f ö r s ö k t sig p å u p p g i f t e n — k u n n a t f i n n a n å g o n m e t o d a t t b e r ä k n a d e t t a . M o t s v a r a n d e gäller för f ö r e v a r a n d e k o m m i t t é a n g å e n d e d e t f r a m t i d a b e h o v e t i fråga o m l ä r o v e r k s i n g e n j ö r e r .

De slutsatser, som kunna dragas av redovisat statistiskt material, tyda emellertid på att behov finnes av en fortsatt ökning av examinationen av läroverksingenjörer.

D . Tekniska

gymnasiernas

rekrytering

Som framgått av i kapitel III redovisade uppgifter är examinationen av fackskoleingenjörer praktiskt taget oförändrad sedan år 1948. Något större antal avvisade inträdessökande finnes ej från fackskolorna och det synes ej sannolikt att man med denna utbildningsform kan f. n. väsentligt öka examinationen av läroverksingenjörer. Vid de tekniska gymnasierna finnes däremot ett betydande antal avvisade inträdessökande. Vidare bör beaktas att en allt större andel av varje årskull söker sig till högre skolor. Enligt en i skolpropositionen om enhetsskolan år 1950 intagen beräkning uppgick lärjungeantalet i första klassen i realskolor och därmed jämförliga skolformer (pojkar och flickor) år 1931 till 13,4 procent av en årskull och hade år 1948 stigit till 31,7 procent. År 1950 uppgick motsvarande procenttal till 35,6 och år 1953 till 38,0. 1 Inklusive dels från Chalmers tekniska instituts lägre avdelning examinerade elever, som icke övergått till samma instituts högre avdelning, dels från byggnadsyrkes- och maskinyrkesskolorna vid förutvarande Tekniska skolan i Stockholm examinerade elever.

452 Tabell

44. Antalet

studenter och specialstudenter per hundra landsdelar och hemortstyper. Män

jämnåriga

i skilda

1919/20

1929/30

1937/40

1949 Landsdel Götaland Svealand (ej Sthlm) Norrland Stockholm Samtliga

3,7 2,8 2,1 8,2 3,6

3,5 3,1 2,2 9,0 3,5

5,0 5,1 2,6 16,2 5,3

7,5 7,7 6,0 23,3 8,5

Hemortslyp Storstäder (Sthlm, Gbg, Malmö) övriga städer Landsbygd Samtliga

9,2 8,9 1,6 3,6

8,3 8,4 1,4 3,5

14,1 11,7 2,1 5,3

19,1 14,9 4,2 8,5

Beträffande gymnasierna, inberäknat tekniska gymnasier, handelsgymnas i e r n a s t v å å r s l i n j e r , f o l k s k o l e s e m i n a r i e r n a s f y r a å r i g a linjer och s m å s k o l e s e m i n a r i e r n a , v a r a n t a l e t i n t a g n a i första r i n g e n ( p o j k a r och flickor) å r 1931: 3,6 p r o c e n t a v e n å r s k u l l , 1947: 9,9, 1950: 12,9, 1 9 5 1 : 13,2, 1952: 13,7 o c h 1 9 5 3 : 14,7 p r o c e n t . A n t a l e t f r å n g y m n a s i e r n a , i n b e r ä k n a t t e k n i s k a g y m n a s i e r och h a n d e l s g y m n a s i e r n a s t v å å r s l i n j e r , u n d e r vissa å r u t e x a m i n e r a d e m ä n ( s t u d e n t e r o c h » s p e c i a l s t u d e n t e r » ) p e r h u n d r a j ä m n å r i g a m ä n i s k i l d a l a n d s d e l a r och h e m o r t s t y p e r f r a m g å r av tabell 44, s o m å t e r g e s f r å n e n i L u n d å r 1951 f r a m l a g d g r a d u a l a v h a n d l i n g , Sven M o b e r g : V e m blev s t u d e n t och v a d blev studenten? S o m M o b e r g f r a m h å l l e r h a f ö r ä n d r i n g a r n a i G ö t a l a n d och S v e a l a n d s k e t t ganska likformigt under perioden. Norrland har först under fyrtiotalet ryckt fram nämnvärt, men då har å andra sidan utvecklingen fört Norrland nästan i jämnbredd med landet i övrigt. Här har specialgymnasierna spelat en förhållandevis stor roll. I Stockholm är numera nästan var fjärde man i nitton—tjugoårsåldern student eller specialstudent. Skillnaderna mellan stad och landsbygd framträder däremot även i dessa siffror mycket tydligt. I städerna är en på sex men på landsbygden fortfarande blott en på tjugofem män student eller specialstudent. Enligt tabellen skulle 19 procent av storstädernas män i tjugoårsåldern år 1949 vara studenter eller specialstudenter. Enligt testningarna av 1947 års mönstringsskyldiga skulle 24 procent av storstädernas tjugoåringar ha testresultat som överskred lägsta decilvärdet för studenter och 40 procent som överskred lägsta decilvärdet för gymnasiestuderande 1 . (De flesta av dem avlägger senare studentexamen.) Det är inte orimligt att anta, att ca 30 procent hade minst lika bra testresultat som de 90 procent bästa av dem som gick i de allmänna gymnasiernas och specialgymnasiernas avslutningsklasser. Trots vad som med fog kan invändas mot bestämningen av antalet studentexamenskapabla med ledning av ett enda test1

Enligt T. Husen, Begåvning och miljö, tabell 16, sid. 132.

453 1

ningsförfarande torde bl. a. med hänsyn till vad som visats om sambandet mellan testresultat och skolutbildning 2 siffran 30 procent kunna användas som mått på andelen av storstädernas manliga tjugoåringar som har de intellektuella kvalifikationerna för att avlägga studentexamen eller specialstudentexamen. Det skulle m. a. o. fortfarande finnas relativt goda reserver bland storstädernas manliga ungdom med intellektuella förutsättningar för högre skolutbildning. M o b e r g h a r ä v e n u p p e h å l l i t sig vid f r å g a n h u r m y c k e t s i f f r o r n a för S t o c k h o l m s s t a d i n f l u e r a s av det s t o r a a n t a l e t p e r s o n e r m e d h ö g s k o l u t b i l d n i n g b l a n d d e n v u x n a b e f o l k n i n g e n i h u v u d s t a d e n och efter en a p p r o x i m a t i v k a l k y l b e r ä k n a t a t t i S t o c k h o l m ca 15 p r o c e n t av m ä n n e n f r å n h e m d ä r f a d e r n ej h a r h ö g r e u t b i l d n i n g a v l ä g g e r s t u d e n t e x a m e n eller s p e c i a l s t u d e n t examen. I t a b e l l 45 och 46 å t e r g e s M o b e r g s g r u p p e r i n g av g y m n a s i e i n g e n j ö r e r n a i s k i l d a h e m o r t s t y p e r och i s k i l d a l a n d s d e l a r . Tabell 45. Antalet gymnasieingenjörer

per tusen jämnåriga i skilda hemortstyper.

Mån

Examensår Hemortstyp 1920

1949 Storstäder.. . Övriga städer Landsbygd.. Samtliga....

4,0 8,0 1,8 3,1

1,6 6,1 1,1 2,1

7,8 13,7 3,1 5,3

21,6 22,3 9,1 13,3

Tabell 46. Antalet gymnasieingenjörer

per tusen jämnåriga

i skilda landsdelar.

Män

Examensår Landsdel

Götaland Svealand (ej Sthlm) Norrland Stockholm Samtliga

3,0 4,0 3,4 1,7 3,1

1,8 3,6 1,2 1,1 2,1

5,8 5,6 4,5 3,5 5,3

12,4 13,3 13,5 18,0 13,3

Ser m a n p å d e n a k t u e l l a f ö r d e l n i n g e n (1949) är d e t p å f a l l a n d e , f r a m h å l l e r Moberg, h u r j ä m n t f ö r d e l a d e p å de skilda l a n d s d e l a r n a e l e v e r n a vid de t e k n i s k a l ä r o v e r k e n ä r o . S t o c k h o l m ligger n å g o t före d e t ö v r i g a l a n d e t , m e n s k i l l n a d e r n a ä r o s m å och i ö v r i g t ä r o p r o m i l l e t a l e n p r a k t i s k t t a g e t lika. Moberg å t e r g e r ä v e n följande siffror för h u r stor del av g y m n a s i e i n g e n j ö r e r n a , s o m h a f t sin h e m o r t i d e n s t a d d ä r g y m n a s i e t v a r b e l ä g e t . 1 Jfr kritik av Husens beräkningar i en artikel av C.-E. Quensel, Studenternas sociala rekrytering. I Statsvetenskaplig tidskrift 1949. 2 Jfr T. Husen, Testresultatens prognosvärde. Den kritik av Husens beräkningar som senare framlagts (Se Några reflexioner i anslutning till doc. Husens bok »Testresultatens prognosvärde» av C.-E. Quensel och Chr. Weibull, Pedagogisk tidskrift 1950) berör ej de ovan gjorda antagandena.

454 Examensår 1919/20 28 %

1929/30 28 %

1939/40 27 %

1949 31 %

Vidare behandlar Moberg ingående den sociala härstamningen för studenter och specialstudenter. Han konstaterar därvid att antalet gymnasieingenjörer med fäder från yrkesgruppen arbetare och hantverkare samt statstjänare är särskilt stort och att inom denna grupp de egentliga kroppsarbetarna äro förhållandevis talrikt representerade bland fäderna till gymnasieingenjörerna. Den sociala rekryteringsbasen är, som Moberg framhåller, betydligt bredare för gymnasieingenjörerna än för de övriga läroverkens studenter. Av antalet utexaminerade läroverksstudenter åren 1920, 1930, 1937 och 1943 tillhörde endast respektive 13, 16, 12 och 14 procent av fäderna förenämnda yrkesgrupp medan i fråga om gymnasieingenjörernas fäder motsvarande procenttal uppgick till 24 år 1920, 22 år 1930, 26 år 1940 och 37 år 1949. Allt efter det att en större andel av varje årskull söker sig till högre skolor bör detta medföra en ökad tillströmning till tekniska gymnasier. Särskilt torde detta bli fallet därest i den kommande enhetsskolan i allmänhet klass 9 g förlägges till enhetsskolan och yrkesgymnasierna sålunda bli likställda med de allmänna gymnasierna i fråga om elevrekryteringen. Det bör vidare framhållas att antalet avvisade inträdessökande till de tekniska gymnasierna kan, därest en utbyggnad av dessa läroanstalter ej skulle äga rum, beräknas komma att snabbt öka under de närmaste åren enbart på grund av det växande antalet ungdomar. I tabell 47 angives av statistiska centralbyrån beräknat antal m ä n i ettårsklassen 17—18 år vid slutet av åren 1952—1965; under denna tid kommer för övrigt folkmängden i sin helhet att fortsätta att tillväxa i antal. Som framhållits i kapitel III förekomma kvinnliga elever endast undantagsvis vid de tekniska läroverken och det torde därför vara tillfyllest att här enbart redovisa ökningen av manlig ungdom. Tabell 47. Beräknat antal män i ettårsklassen 1952—1965 enligt statistiska Kalenderår 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958

Antal 42 000 43 300 44 300 46 000 47 900 47 400 49 300

17—18 år vid slutet av åren centralbyrån

Kalenderår 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

•

Antal 56 700 61 900 66 100 66 300 65 800 63 900 62 500

A n t a l e t i n t a g n a i n t r ä d e s s ö k a n d e vid t e k n i s k a g y m n a s i e r u p p g i c k å r e n 1950—1954 till r e s p . 960, 9 5 1 , 949, 949 och 959, d. v. s. till p r a k t i s k t t a g e t

455 samma antal under vartdera av nämnda år. Antalet klassavdelningar för klass I vid tekniska gymnasier har under ifrågavarande år varit oförändrat 36. Utgår m a n från antalet intagna inträdessökande år 1952, som då utgjorde 2,3 procent av antalet män i ettårsklassen 17—18 år, skulle intagningskapaciteten vid de tekniska gymnasierna behöva utvidgas till följande avrundade tal under åren 1955—1965, därest oförändrad relativ andel av manlig ungdom skulle kunna vinna inträde i dessa läroanstalter: 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

1 060 (41 klassavdelningar 1 100 (42 » 1 090 (42 » 1 130 (44 » 1300 (50 » 1 420 (55 » 1 520 (58 » 1 530 (59 » 1 510 (58 » 1 470 (57 » 1 440 (55 »

KAPITEL

XX

De högre tekniska läroverkens vidare utbyggnad A. Allmänna

synpunkter

1. Utbyggnadstakten En viss utvidgning av den tekniska läroverksorganisationen är önskvärd med hänsyn till det behov av tekniker, särskilt sådana med kvalificerad utbildning, som förefinnes. Nämnda behov är emellertid icke lika framträdande över hela det område, som de högre tekniska läroverken företräda. Att för någon längre tid framåt kunna överblicka omfattningen av detta behov och huru den relativa utvecklingstakten, olika fackområden emellan, kommer att gestalta sig, är icke möjligt. Man bör därför utgå ifrån att organisationen måste undergå en successiv expansion i ett tempo, som bestämmes dels av samhällets förutsedda behov från tid till tid av ingenjörsutbildad arbetskraft dels av möjligheterna att rekrytera de tekniska läroverken. Att ett behov av utvidgning föreligger torde framgå av de redogörelser, som lämnats i föregående kapitel. Vid de överläggningar, som vi haft med företrädare för teknisk verksamhet inom skilda fackområden ävensom med representanter för industriorganisationer m. fl., har från deras sida behovet av ökad tillgång till läroverksingenjörer inom ett flertal områden starkt betonats. Behovet kommer även till synes genom de framställningar, som ingivits till utredningen om nya linjer och parallellavdelningar vid en del av de befintliga tekniska gymnasierna och fackskolorna och om inrättande på ett par orter av nya tekniska läroverk. Emellertid har från ett håll tillkännagivits tveksamhet beträffande behovet att utöka de tekniska läroverkens kapacitet. Tekniska läroverkens ingenjörsförbund har nämligen i en skrivelse till utredningen förordat »en återhållande politik beträffande skolornas utökning». I skrivelsen framhölls att tillskottet per år av tekniskt utbildade personer vore så stort, att industrin, om inte redan nu (september 1953) så säkerligen inom en snar framtid, finge svårt att finna sysselsättning för så många nyanställda. Särskilt gällde detta vid vikande konjunkturer, som vi här i landet redan började få känning av. Vid överskott av arbetskraft bleve konkurrensen skarp och lönenivån finge tendens att sjunka, överkvalificerad arbetskraft anställdes och arbetslöshet kunde bli följden.

457 Som vi redan antytt bör en utvidgning ske gradvis så att utbildningskapaciteten så nära som det är möjligt anpassas efter det behov, som kan förutses. Ett sådant läge kan självfallet även uppkomma, då en minskning av utbildningens omfattning kan bli erforderlig. En snabb anpassning av organisationen till ett väntat minskat behov åstadkommes lättast genom minskning av antalet parallellavdelningar. Erfarenheterna hittills och den fortsatta tekniska utveckling, som förutses, ge emellertid knappast anledning att inom tid, som nu kan överblickas, befara varaktiga svårigheter att erhålla anställning för yngre välkvalificerade tekniker. Med hänsyn till antalet kompetenta inträdessökande vid de högre tekniska läroverken är en viss utvidgning av de tekniska gymnasierna möjlig att genomföra, så snart beslut därom fattats. Av tabell 14 framgår, att det vid gymnasierna finnes ett visst överskott av godkända inträdessökande, som ej kan beredas plats. Därvid bör emellertid bemärkas, att några av dem, som avvisas vid ett läroverk på grund av platsbrist, även kunna ha sökt till skola på annan ort och på sätt blivit räknade mer än en gång i statistikuppgifterna, ehuru antalet dubbelräknade väsentligt reducerats genom omläggningen från och med år 1950 av den statistiska redovisningen. I föregående kapitel har påvisats, att en icke obetydlig ytterligare utvidgning av de tekniska gymnasierna framdeles successivt kan genomföras, även om man, då det gäller antalet årligen intagna elever, icke räknar med någon ökning av den relativa andel av manlig ungdom, som detta antal utgör. Om man emellertid även beaktar tendensen att en allt större andel av varje årskull söker sig till högre skolor, skulle en ännu kraftigare utvidgning få anses erforderlig med hänsyn till ungdomens utbildningsbehov. 2. Behovet av utbyggnad för olika fackområden Utredningen har redan med hänsyn till särskilt framträdande brist inom vissa fackområden på specialutbildade tekniker föreslagit inrättande vid de högre tekniska läroverken av särskilda gymnasielinjer för produktionsteknik, för värme- och sanitetsteknik samt för pappersteknik samt en fackskolelinje för väg- och vattenbyggnadsteknik. Även beträffande några andra fackområden har redan i det föregående redogörelse lämnats för vissa framställningar om ökade utbildningsmöjligheter vid de tekniska läroverken. I fråga om behovet av ökad tillgång till läroverksingenjörer må ytterligare anföras följande. Den svenska verkstadsindustrin behöver flera väl utbildade tekniker, bland annat arbetsstudieingenjörer eller metodingenjörer för rationalisering av arbetsmetoder och arbetsplats ävensom kvalificerade ingenjörer för rationalisering av produktionsprocesser och därvid använd maskinell utrustning och apparatur. Utvecklingen inom produktionstekniken, som nu

458 nått mycket långt, har inletts i ett nytt skede och går åter framåt med accelererad fart, varvid USA:s industri har ledningen. Om den svenska industrin skall kunna följa med i denna utveckling, måste den ha möjligheter att öka sin tekniska personal med ingenjörer, som erhållit erforderlig specialutbildning. För närvarande äro företagen hänvisade till att själva sörja för denna specialutbildning. Tillgången till tekniker med lämplig grundutbildning är emellertid otillräcklig. En ökning av de tekniska läroverkens kapacitet är därför önskvärd. I detta fall gäller det närmast utbildningen inom det maskintekniska området. E n produktionsteknisk specialutbildning kan emellertid icke inrymmas inom den maskintekniska linjen vid de tekniska gymnasierna. Förslaget att införa en produktionsteknisk linje är därför tillkommet som ett försök att finna en form för en grundutbildning, mera direkt anpassad för blivande produktionsingenjörer inom olika förekommande områden. Den ökning av antalet utexaminerade läroverksingenjörer, som erhålles genom inrättande av en dylik linje vid endast ett läroverk, blir relativt obetydlig. Därest det visar sig, att nämnda linje såsom vi hoppas kan — efter någon prövotid — erhålla en för sitt speciella ändamål lämplig utformning, torde mer än ett läroverk böra förses med en sådan linje. I vilken utsträckning den nya fas i produktionsteknikens utveckling, som karaktäriseras av starkt ökad mekanisering och automatisering, kan bli normgivande även för utvecklingen inom svensk maskinindustri torde ännu knappast kunna förutses. Inom vissa områden torde dock en snar anpassning till utvecklingen i konkurrentländerna bli nödvändig. Inom exempelvis gjuteritekniken kan en snabb utveckling av automatiken emotses även i vårt land. Produktionsmaskinernas utveckling mot en starkare automatisering kommer att kräva flera tekniker, främst maskintekniker men även teletekniker. Den skärpta konkurrens med utlandet, som maskinindustrin i vårt land har att emotse, har även aktualiserat frågan om särskilda åtgärder av företagen för att på konstruktionssidan åstadkomma en rationalisering i avseende på formgivning och konstruktionsekonomi med anpassning till moderna produktionsmetoder, »Design for production». Även härför kräves ökad tillgång till ingenjörer, såväl högskoleutbildade som andra. Även i detta fall torde ingenjörer med teknisk gymnasie- eller fackskoleutbildning kunna göra en värdefull insats. Ur arbetskraftssynpunkt finns det därför anledning att söka öka antalet elever på gymnasiernas maskintekniska linje ävensom på fackskolornas Verkstadstekniska linje genom en utvidgning av organisationen. En viss brist på ångtekniker med teknisk läroverksutbildning förefinnes för närvarande inom landet. Sålunda har från kraftverkens sida framhållits inför utredningen, att svårigheter föreligga att kunna erhålla sådan personal i tillräcklig omfattning. Den förefintliga bristen på läroverks-

459 ingenjörer med värme- och sanitetsteknisk utbildning har redan berörts i kapitel V. Beträffande det teletekniska området har redogjorts för det behov av ökade utbildningsmöjligheter, som redan nu finnes och det stegrade behov, som framdeles kan väntas (se kap. V). Även inom det elkrafttekniska området förefinnes ett sådant behov. Bland annat torde den av elkraftutredningen föreslagna rationaliseringen av landsbygdens elkraftförsörjning innebära ett ökat behov av elektroingenjörer. Härom anförde elkraftutredningen i skrivelse till överstyrelsen för yrkesutbildning den 3 november 1954, vilken skrivelse delgivits utredningen, i huvudsak följande. Rationaliseringen antoges kunna bli genomförd under en period av femton a tjugo år. Frågorna om tillhandahållande av erforderlig kvalificerad personal för såväl distributionens rationalisering som för det fortsatta handhavandet av distributionsenheterna måste emellertid i tid uppmärksammas. Det betonades att ökad tillgång på tekniskt och ekonomiskt kvalificerad personal under alla förhållanden bleve en nödvändighet för framtidens utveckling av elkraftförsörjningen på landsbygden, oavsett om elkraftutredningens förslag eller andra vägar skulle komma att följas. Med hänsyn till den företagsstorlek, som eftersträvades, kunde det förutsättas att flertalet av de framtida företagen på landsbygden, i likhet med många av de nuvarande elverken i större samhällen och småstäder, komme att som företagsledare m. m. anställa läroverksingenjörer, i huvudsak med praktik, berättigande till installationsbehörighet av klass A. Elkraftutredningen ville föreslå, att sådana åtgärder vidtoges, att de tekniska gymnasier och fackskolor, vilka hade elkraftteknik som huvudämne, bereddes möjligheter att meddela undervisning till ett ökat elevantal, så att kvalificerad ingenjörspersonal kunde ställas till de befintliga och nybildade distributionsföretagens förfogande, ökningen för detta ändamål kunde uppskattas till 20 ä 25 ingenjörer per år under 12 å 15 år framåt i tiden. Elkrafttekniska linjer (för närvarande benämnda elektrotekniska) finnas vid de tekniska gymnasierna i Göteborg, Härnösand, Luleå, Stockholm och Örebro samt vid elektrotekniska fackskolorna i Stockholm och Västerås. Från industrier och elektriska distributionsföretag i Sydsverige ha särskilt framhållits, att den geografiska fördelningen av ovannämnda facklinjer i hög grad försvårar för företagen i sydliga Sverige att förvärva ingenjörer med ifrågavarande utbildning. Enligt vår mening bör det behov av elektroingenjörer för de i södra Sverige belägna stora och betydande kraftverksindustri- och affärsföretagen, som det för närvarande föreligger svårigheter att fylla, beaktas genom införande av elkrafttekniska linjer även vid läroverk i denna del av landet. Upprustningen av landets vägnät, vägbyggandets rationalisering med införandet av nya maskiner samt nya konstruktioner och arbetsmetoder

460 ävensom ett alltmer mekaniserat vägunderhåll har medfört en ökning av efterfrågan på ingenjörer med speciell utbildning i vägbyggnadsteknik. En viss brist på ingenjörer med utbildning inom väg- och vattenbyggnadsområdet föreligger även inom byggnadsförvaltningar, konstruktionsfirmor och byggnadsindustriföretag. Denna brist sammanhänger delvis med husbyggnadsverksamhetens stegring. Behovet av byggnadsingenjörer i allmänhet torde komma att öka. En ökning av utbildningsresurserna inom det byggnadstekniska området är därför önskvärd. I detta sammanhang bör också beaktas, att brist även råder på högskoleutbildade ingenjörer inom vissa fack och att denna brist av allt att döma torde komma att kvarstå åtminstone flera år framåt och måhända komina att bli ytterligare markerad. Detta innebär att de högskoleingenjörer, som finnas, måste utnyttjas för särskilt kvalificerat arbete. Många arbetsuppgifter, som tidigare åvilat högskoleingenjörer, måste då överlämnas till andra ingenjörer. Även det förhållande, som här har berörts, medverkar sålunda till en ökad efterfrågan på ingenjörer med exempelvis gymnasieeller fackskoleutbildning.

3. Tekniska läroverkens geografiska spridning Högre tekniska läroverk finnas för närvarande i 15 av landets städer. Ytterligare några städer ha framfört önskemål om inrättande på orten av sådant läroverk. Antalet är ringa i jämförelse med antalet statliga allmänna gymnasier, som är 84, vartill kommer ett 50-tal icke statliga gymnasier. De allmänna gymnasierna äro sålunda principiellt sett betydligt lättare tillgängliga för den studerande ungdomen än de tekniska gymnasierna och en större spridning av dessa vore med hänsyn härtill önskvärd. Erfarenheten visar att nyinrättande av ett tekniskt läroverk omedelbart har till följd en kraftig ökning inom en ganska stor räjong omkring läroverksorten av antalet ungdomar, som ägnar sig åt tekniska studier. Tabell 4 utvisar antalet elever vid de tekniska gymnasierna höstterminerna 1937, 1948 och 1953, fördelat på elevernas hemortslän. Den stimulerande inverkan på den tekniska utbildningens rekrytering från respektive läroverkslän och närliggande län, som exempelvis inrättandet av de tekniska gymnasierna i Gävle, Hälsingborg, Jönköping, Karlskrona, Luleå, Skellefteå och Stockholm var för sig hade, framgår på ett markant sätt av tabellen. En relativ stor spridning av de tekniska läroverken, vilka då i vissa fall bli tämligen små, möjliggör sålunda en mera omfattande rekrytering av ingenjörsutbildningen i landet än en organisation med färre och större enheter. Då det gäller den på ett stort antal olika fackområden differentierade utbildningen vid de högre tekniska läroverken bör denna ha en nära kontakt med industriföretagen inom de olika fackområden, för vilka särskilda facklinjer äro inrättade. Utbildningens art kan sålunda komma att påverka

461 valet av förläggningsort för en viss fackutbildning. I vissa fall kan nämnda förhållande vara ett skäl för inrättandet av ett nytt läroverk. Starka lokala samhällsintressen kunna också utgöra vägande skäl för en förläggning till en viss ort av ett tekniskt läroverk. Bland annat måste tillbörlig hänsyn tagas till de berättigade krav, som ställas på att ungdomen i olika delar av landet har tillgång även till teknisk gymnasieutbildning på rimliga avstånd från respektive hemorter. Dylika synpunkter torde ha varit avgörande i fråga om inrättandet av flera av de under senare år tillkomna tekniska gymnasierna. Ett lokalt intresse för en förläggning till orten av ett tekniskt läroverk k a n även vara föranlett av den lokala industrins behov av tekniskt utbildad personal. I den mån skolan redan från starten omfattas av ett starkt intresse från näringslivets och samhällets sida, underlättas för skolan att göra en effektiv insats för att gagna ortens intressen. Ovan anförda synpunkter tala sålunda för en viss spridning av de tekniska läroverken. Följden härav blir emellertid att de olika skolenheterna bli mindre än vid en starkare centraliserad organisation. Den tekniska undervisningen kräver mer än annan undervisning tillgång till laboratorier av flera olika slag med omfattande utrustning. Inrättandet av ett tekniskt läroverk medför därför relativt betydande engångskostnader för laboratoriernas utrustande. På grund av att endast en del av undervisningstiden ägnas åt laborationer, kunna flera parallellavdelningar gemensamt disponera samma laboratorier. Sammanlagda investeringarna för ändamålet för samtliga tekniska läroverken vid viss utbildningskapacitet kan sålunda bli mindre vid en organisation med större skolenheter än vid ett system med större antal och mindre skolor. Förhållandet kan också uttryckas så att man för samma totalkostnad kan få bättre utrustade laboratorier vid det förstnämnda alternativet. I viss grad gäller även för andra fasta kostnader att dessa, räknat per elev, ställa sig lägre vid stora skolenheter. Den stora skolan kan erbjuda en fördel även däruti, att en rationell fördelning av de olika fackämnena på lärarna bör kunna lättare göras, då var och en av de olika ämnesgrupperna företrädes av mer än en lärare. En sådan uppdelning av fackundervisningen medför dock att läraren får flera klassavdelningar att undervisa. Det kan å andra sidan även erinras, att ett alltför stört elevantal i en skola av andra skäl icke är eftersträvansvärt. Vid flertalet tekniska läroverk äro de flesta eleverna icke hemmahörande i läroverksstaden utan måste bo privat inackorderade under sin skoltid. Bland annat med hänsyn till detta förhållande är det önskvärt, att eleverna i skolan k u n n a lära känna varandra och att de så vitt möjligt få en känsla av samhörighet även med kamrater i andra klassavdelningar. Likaså är det önskvärt att lärarnas tid icke behöver ägnas åt flera klassavdelningar än att läraren har möjlighet att lära känna sina elever, så att förhållandet till dem kan få den per-

462 sonligt förtroendefulla prägel, som generellt är önskvärd och som för många av de elever, som besöka de tekniska läroverken, kan vara ett ovärderligt stöd. Erfarenheten visar, att en viss begränsning av antalet elever vid här ifrågavarande slag av skolor är önskvärd. Den optimala storleken med hänsyn till ekonomiska och övriga synpunkter kan knappast angivas generellt utan blir delvis beroende av lokala förhållanden. Lokala förhållanden k u n n a även föranleda att den ur vissa anförda synpunkter önskvärda begränsningen av skolans volym icke kan genomföras. Detta gäller exempelvis högre tekniska läroverket i Stockholm, som är av en storleksordning, som, så långt utvecklingen nu kan överblickas, icke behöver komma i fråga på någon annan ort i landet. Utifrån sådana synpunkter, som ovan berörts, har utredningen funnit sig böra tillmäta fördelarna med en fördelning av de tekniska läroverken på olika delar av landet stor betydelse och anser att skäl finnas att inom närmaste tiden inrätta ytterligare några läroverk utöver de, som redan finnas. En utvidgning av den tekniska läroverksorganisationen synes därutöver behöva vidtagas genom upprättande av parallellavdelningar vid befintliga läroverk.

B . Förslag

angående

utvidgjiing

av vissa

av de högre

tekniska

läroverken 1. Nya linjer vid befintliga läroverk a) Framförda önskemål Önskemål angående upprättande av nya facklinjer vid några av de tekniska läroverken ha under senare år på olika sätt framförts till överstyrelsen för yrkesutbildning eller till utredningen. I flera fall ha skolstyrelserna eller vederbörande kommunalstyrelse tillställt utredningen skriftliga framställningar angående sådana utvidgningar. I det följande redogöres kortfattat för de önskemål, som sålunda framförts och som tidigare ej behandlats. Styrelsen för tekniska gymnasiet i Borås har framhållit behovet av en byggnadsteknisk facklinje med inriktning även på väg- och vattenbyggnadsteknik. Behovet bestyrktes i en bilagd skrivelse från Borås byggmästareförening. Styrelsen framhöll, att Borås stad komme att uppföra nya byggnader för maskintekniska och kemiskt tekniska institutionerna, varvid det vore möjligt att planera tillbyggnaden så att även en ny facklinje kunde tillföras gymnasiet. Stadsfullmäktige i Eskilstuna ha i skrivelse den 19 juni 1950 anhållit, att utredningen ville i sina förslag upptaga en maskinteknisk gymnasie-

463 linje vid sidan av den maskintekniska fackskolelinjen i Eskilstuna (maskinfackskolan). Stadsfullmäktige ha bland annat framhållit, att maskinfackskolan i främsta rummet vore avsedd och anpassad för teoretiskt begåvade metallindustriarbetare med energi och framåtanda, som genom fack skolan kunde nå en ingenjörsexamen utan att behöva ådraga sig alltför betydande studieskulder. Fackskolelinjen vore därför en synnerligen värdefull beståndsdel i Eskilstunas skolliv och borde bibehållas oförändrad såväl till organisationsform som omfattning. En stor del av dem, som avlägga realexamen, önskade också bli ingenjörer, men för dem vore ju icke fackskolelinjen utan gymnasielinjen den naturliga vägen. Många sökte sig därför till andra tekniska läroverks gymnasielinjer med de ökade kostnader detta medförde. En maskinteknisk gymnasielinje vore sålunda ur utbildningssynpunkt behövlig i Eskilstuna. Även ur Eskilstunaindustrins synp u n k t vore en gymnasielinje av behovet påkallad. Sedermera har Eskilstuna stads yrkesundervisningskommitté i underdånig skrivelse den 27 oktober 1953 hemställt, att den ifrågasatta gymnasielinjen om möjligt måtte inrättas redan från och med läsåret 1954/55. Genom beslut den 4 januari 1954 har Kungl. Maj :t överlämnat handlingarna i ärendet till utredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningens uppdrag. I framställningen framhölls, att frågan hade kommit i ett nytt läge med anledning av att maskinfackskolan vid början av höstterminen 1954 kunde inflytta i nybyggda lokaler och statsmakterna anslagit betydande belopp till anskaffning av en tidsenlig utrustning för skolan. Styrelsen för högre tekniska läroverket i Göteborg har såsom tidigare nämnts (kap. V) till överstyrelsen för yrkesutbildning framfört förslag om inrättande vid läroverket av en värme-, ventilations- och sanitetsteknisk gymnasielinje. Redan i samband med budgetframställning för budgetåret 1949/50 framfördes förslag i ämnet av styrelsen, vilket förslag senare upprepats. Såsom skäl för förläggning av nämnda linje till läroverket i Göteborg har bland annat framhållits, att i Göteborg och dess närhet funnes förutom de många installationsfirmorna inom facket även en omfattande fabrikation såsom vid Götaverken (värmepannor m. m.), vid Bohus mekaniska verkstad (tvättmaskiner), vid Coronaverken (fläktar, värmebatterier m. m.) och vid AB Pumpindustri ( p u m p a r ) . I staden funnes god tillgång på kvalificerade lärare inom facket och vid tekniska gymnasiet ett mycket stort underlag för elevurval. Styrelsen för tekniska gymnasiet i Hälsingborg föreslog i skrivelse till utredningen den 17 maj 1951 inrättandet vid gymnasiet av en elektroteknisk linje. Stadens elektrotekniska industri vore mycket angelägen om att en dylik linje komme till stånd och skolan hade erhållit löfte om bidrag till linjens utrustning i form av elektriska maskiner till betydande värde. Styrelsen förnyade sin framställning den 22 oktober 1953 och anförde

464 bland annat följande. Många ungdomar i sydligaste Sverige önskade utbildning till elektroingenjörer men måste då söka sig uppåt landet. Detta framginge därav att under läsåret 1952/53 nära 50 elever från Skåne, Blekinge, södra Halland och södra Småland åtnjöte undervisning vid elektrotekniska linjer. Omkring 45 av eleverna vid tekniska gymnasiet i Hälsingborg hade helst önskat välja elektroteknisk linje. Styrelsen anförde vidare att drätselkammaren vore villig att låta inreda erforderliga lokaler. Den 21 januari 1954 ha styrelserna för de högre tekniska läroverken i Malmö och Hälsingborg i en gemensam framställning till utredningen föreslagit, att elektrotekniska linjer inrättas vid de båda läroverken, en i Hälsingborg för elektromaskinteknik och anläggningsteknik och en i Malmö för elektrisk anläggningsteknik och industriell elektronik. Styrelserna framhöllo, att det sydsvenska näringslivet med en av landets största elektrotekniska industrier, stora kraftföretag med många vattenkraftstationer, ångkraftverk och vidsträckta distributionsområden hade ett stort och sannolikt växande behov av anläggningstekniker med läroverksutbildning. Detsamma vore fallet med de sydsvenska städernas elverk. Att förena de berörda tre undervisningsområdena, elektromaskinteknik, anläggningsteknik och industriell elektronik till en enda linje torde icke vara möjligt, framhöllo styrelserna. I Hälsingborg torde en ny parallellavdelning behöva inrättas i gymnasiet i samband med den nya linjens tillkomst. Den föreslagna elektrotekniska linjen vid läroverket i Malmö kunde även tänkas förlagd till fackskolan. Som stöd för förslaget åberopades yttranden från ett antal industriföretag m. fl., vilka understryka behovet av de föreslagna elektrotekniska linjerna. Styrelsen för tekniska gymnasiet i Norrköping har till utredningen framfört förslag om inrättande vid gymnasiet av en elektroteknisk linje i samband med förverkligandet av ett nybyggnadsprojekt för läroverkets behov. Styrelsen anförde, att den föreslagna elektrotekniska linjen borde, i likhet med motsvarande linje vid tekniska gymnasiet i Stockholm, meddela undervisning i såväl kraftteknik som teleteknik. Styrelsen för högre tekniska läroverket i Stockholm har i skrivelse till utredningen den 17 maj 1954 föreslagit, att den elektrotekniska linjen vid tekniska gymnasiet differentieras under sista läsåret i en kraftelektroteknisk och en teleteknisk linje. I skrivelsen framhölls, att då utbildningen i elektroteknik vid de övriga tekniska gymnasierna differentierades på kraftelektroteknik och teleteknik detta också borde ske vid Stockholmsläroverket, då risk eljest skulle föreligga, att ingenjörerna från detta läroverk skulle anses äga en svagare teoretisk utbildning till vissa tjänster än ingenjörer med en mera specialiserad utbildning. I samma skrivelse föreslog styrelsen även en omorganisation av byggnadstekniska fackskolan med dagundervisning och i samband därmed upprättandet av en fackskolelinje för väg- och vattenbyggnadsteknik.

465 Tabell 48. Teknisk personal inom industri och hantverk, länsvis, enligt folkräkningarna 1930, 1940, 1945 och 1950 (Verkmästare och förmän ingå icke) Egentliga yrkesutövare

L ä n

Stockholms län Östergötlands län Kalmar län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Hela riket

3 387 832 141 275 476 269 93 192 32 80 138 1 059 107 1 140 362 165 392 413 623 448 380 293 49 97 126

5 613 1 598 263 595 1 355 550 114 273 48 291 308 2 020 185 2 120 869 319 749 1 020 1 225 894 657 524 118 262 134

7 462 2 459 440 858 2 046 818 185 442 76 380 436 2 642 252 2 967 1 294 552 1 030 1 333 1 823 1 166 877 867 155 394 270

11 569

22 104

31 224

8 947 3 381 727 1 207 2 969 1 195 262 663 72 530 716 3 581 444 4 093 1 636 724 1 401 1 907 2 598 1 611 1 388 1 314 284 627 540 42 817

I en skrivelse den 19 januari 1955 har styrelsen hemställt att utredningen måtte föreslå upprättande av en merkantil-teknisk gymnasielinje vid läroverket. Styrelsen åberopar därvid en framställning från lärarkollegiet. Däri framhålles bland annat, att den svenska industrin behöver ett ökat antal merkantilt utbildade ingenjörer, särskilt vid försäljning för export. Att landets största industricentrum bör ha stort behov av merkantilt utbildade ingenjörer torde vara säkert, framhåller kollegiet. Styrelsen har vidare hänvisat till yttrande i ärendet, som den på begäran erhållit från Sveriges allmänna exportförening. I nämnda yttrande har bland annat anförts följande. I fråga om den svenska exporten vore en aktivisering och rationalisering nödvändig ej blott på tillverkningssidan utan även, i minst lika hög grad, på försäljningssidan. Bland annat måste ett allt större arbete nedläggas på att kunna lämna utländska kunder en fullgod service ej minst i tekniskt/kommersiellt hänseende. Stort behov torde alltid komma att föreligga, i varje fall för exportindustrins och exporthandelns vidkommande, av att — vid sidan av akademiskt bildade merkantil-tekniker — ha tillgång till personer med god merkantil-teknisk gymnasieutbildning. 30—504565

466 Tabell 49. Förteckning länsvis över antalet teknisk uppgifter från folkräkningarna åren C/3

£

Näringsgrenar

£

"o

"o

Jord- o. stenindustri

i/i

B C

S a to eo

43 4*!

43 4*

Malmbrytning o. metallindustri

•0

c

i/i

vi

£M

i/i in

c c c D 2

tn iS a 2 505 855 b 4 736 1 874

106 301

431 885 836 2 096

a b a b a 1)

Livsmedelsindustri

S3

u C/3 £

O ,2

es

u <u

Q,

°3w oo c oo

Sa

C/3

(30

:0

il241

in

s

c 3

•o

t-.

42 O

3 O

|

4^ =rt

4-1 : c ö

+3 _, O C

4H

i/i

I/i C

C

3a

B

a

43 rO

'C c

"c3 Z\

S

£2

14 60

108 267

3 7

204 317

51 607 136 1 193

41 113

35 110

6 31

5 13

7 28

2 11

8 30

22 57

19 24

2 45

41 94

110 214

61 65

15 26

7 20

5 22

31 45

49 112

10 9

22 68

1 2

2 5

7 20

21 36

328 277

96 112

39 37

10 9

57 127

55 62

44 58

17 32

—

4 4

10 16

84 119

a b

145 214

40 87

10 21

1 12

30 80

14 18

4 15

5 6

8 13

31 73

192 325

Textil- o. beklädnadsindustri

a b

70 123

12 24

4 24

16 28

120 182

9 34

2 14

16 32 2 3

2 9

22 38

109 234

Läder-, hår- o. gummivaruindustri

a b

22 37

4 11

16 45

18 65

—

—

—

15 31

97 206

Kemisk-teknisk industri

a b

374 575

139 331

7 72

25 81

12 51

45 48

3 6

9 21

5 22

43 147

185 419

Byggnadsverksamhet

237 534

50 155

54 129

91 218

53 132

12 50

43 139

10 15

31 92

48 106

305 498

Kraft-, belysnings- o. vattenverk m. m.

a 1 114 b 1 752 a 379 b 781

75 173

21 40

15 25

39 61

24 37

5 12

18 27

7 10

14 17

13 26

142 220

Ej specificerad industri

a b

90 99

13 25

33 50

67 36

40 31

11 8

16 13

—

19 6

27 29

168 117

263 595 1 355 550 727 1 207 2 969 1 195

114 262

273 663

48 72

291 530

308 2 020 716 3 581

Träindustri Pappers- o. grafisk industri

574 274

Summa a 5 613 1 598 b 8 947 3 381

1 Att Stockholm såsom landets huvudstad och största industristad samt främsta kommersiella centrum vore en lämplig förläggningsort för en merkantil-teknisk gymnasielinje funne föreningen uppenbart. Slutligen har styrelsen meddelat, att representanter för Sveriges industriförbund vid en överläggning med styrelsens representanter uttalat, att den utbildning, som erhålles vid en merkantil-teknisk gymnasielinje, vore väl avpassad för industrins behov samt att det skulle vara av stort värde, om en dylik linje upprättades vid högre tekniska läroverket i Stockholm. Styrelsen för elektrotekniska fackskolan i Västerås har i skrivelser till utredningen den 30 april 1949, den 29 oktober 1953 och den 10 november 1954 framfört förslag om utvidgning och förändring av läroverkets organisation. De i de två förstnämnda skrivelserna framställda förslagen kunna i korthet sammanfattas på följande sätt.

467 personal i huvudgrupper inom industri och hantverk enligt 1940 och 1950 (a = 1940; b = 1950) C/3

»8

43 o O c/3

i/i C toCccs

•o

tH

c

P—1

*a "« c q

c

in CD

oa

q

CS

00 IH B 43

tH

M O 43

O 43 CS

o u

I

tH

•

g

U

ii43 :0 O

12 T3

o!

i> a

CS CO, Pi O

ii1/3

-H :CS C •>. :CS

u

tn

eo

:CS

C

c

tn

C

o

T3 C CS

O

O 43

IH

ta C :CS

744 1 098 646 1 119 2 212 1 172

370 721

t-

H->

:CS

Hela riket

03 H-<

t-l

O)

oa

4- a

s

C/3

IH

u O 43 0)

ti

£

43 rH

t/3

C3 CS

t/3

C

za

lo 3a

>a

16 78

139 280

64 224

10 876 22 292

C

> a83

65 882 195 2 075

262 621

103 255

394 617

17 46

14 38

54 164

2 2

23 39

8 30

4 13

9 44

1 4

4 6

1 3

435 1 185

18 37

11 33

12 18

9 12

5 12

2 8

12 22

22 48

17 47

2 1

19 45

2 11

362 729

17 16

95 127

61 94

10 39

183 331

41 36

10 7

55 63

123 221

223 438

22 24

37 36

16 30

1 637 2 315

10 32

69 111

13 34

13 43

8 41

11 21

6 8

2 7

8 23

4 14

1 7

1 11

642 1 261

28 38

193 348

235 414

10 22

7 52

1 19

9 19

11 25

3 8

1 3

866 1 676

2 9

6 14

22 32

8 72

4 4

4 13

84 307

38 74

33 45

13 76

57 316

2 23

27 90

11 15

45 161

37 74

370 681

81 159

31 63

80 190

68 170

49 168

49 174

55 197

77 277

13 23

141 195

53 102

22 35

17 49

20 55

25 85

14 19

28 58

9 17

245 152

79 35

31 39

36 30

42 48

25 53

71 32

16 32

185 2 120 869 444 4 093 1 636

319 724

894 749 1 020 1 225 1 401 1 907 2 598 1 611

220 539

3 2

1 161 2 899

36 116

36 158

29 166

3 046 6 413

12 73

19 34

13 52

5 64

1 134 2 273

59 37

18 14

17 34

16 24

1 725 1 235

524 657 1 388 1 314

118 284

262 627

134 540

22 104 42 817

1) Den elektrotekniska fackskolan begränsas till att omfatta endast 2 i stället för såsom för närvarande 3 parallellavdelningar. 2) En maskinteknisk fackskola inrättas med en verkstadsteknisk linje och eventuellt även en ångteknisk linje. 3) Tekniskt gymnasium med elektroteknisk linje upprättas. I skrivelsen den 10 november 1954 föreslår styrelsen att även en produktionsteknisk gymnasielinje inrättas. Erforderliga lokaler kunna beredas i nybyggnad, avsedd för bland annat högre tekniska läroverket. b) Utredningens förslag I tabell 48 och 49 visas länsvis antalet teknisk personal inom industri och hantverk under 1930—1950 samt dess fördelning på vissa h u v u d g r u p per 1940 och 1950. Tabell 50 visar den beräknade ökningen länsvis av den

468 Tabell

50.

Framräkning1

av manliga

befolkningen

Antal

i åldersåren

15—19

år

Index 1950 = 100

Antal

Län 1950

1965 Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

15 566 10 065 4 415 6 182 10 395 8 388 5 120 7 728 2 059 5 319 8 898 16 792 5 155 15 459 10 951 7 975 8 767

109,6 110,4 110,1 112,0 108,3 104,1 105,4 109,6 113,0 101,8 105,3 108,3 108,6 107,2 106,3 104,0 101,7 121,1 112,4 108,0 105,3 107,7 111,5 109,4 109,6

181,5 165,0 144,6 148,8 141,0 136,8 125,4 130,5 133,8 120,5 124,7 141,6 130,0 142,8 132,5 127,5 126,8 168,7 150,4 145,2 138,5 132,0 149,3 127,8 133,4

196,2 164,6 154,2 154,7 147,2 141,0 128,5 128,3 130,8 114,5 123,9 141,0 134,3 151,1 137,5 132,8 126,8 167,8 164,4 148,0 142,4 132,0 142,3 125,0 134,2

30 543 16 715 6 868 9 563 15 196 11 828 6 577 9 915 2 693 6 089 11 025 23 674 6 925 23 365 15 060 10 679 11 118 10 387 9 762 11 483 12 388 12 619

Hela riket Medianlän

210 931

108,1 108,3

141,6 136,8

144,8 141,0

6 191 5 938 7 757 8 697 9 558 4 646 8 991 9 919

—

6 611 11 235 13 309 305 627

—

manliga befolkningen i åldersåren 15—19 år under perioden 1950—1965. Av tabell 51 framgår relativa andelen av manlig ungdom inom de olika länen, som ägnar sig åt studier vid de högre tekniska läroverken. De uppgifter beträffande de olika länen, som återfinnas i nämnda tabeller, äro av intresse för behandlingen i det följande av frågorna om utbyggnad med parallellavdelningar vid befintliga läroverk och upprättande av nya tekniska gymnasier. Högre tekniska

läroverket

i Göteborg

Svenska värme och sanitetstekniska föreningen har i sin förenämnda skrivelse (kap. V) till utredningen den 15 oktober 1951 nämnt Stockholm och Göteborg som lämpliga förläggningsorter för den av föreningen ifrågasatta värme- och sanitetstekniska linjen. På båda dessa platser kunna lärare anskaffas även i de fall då fackunder1 På grundval av 1950 års folkräkning verkställd inom arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsoch utredningsbyrå. Framräkningen grundar sig på dödligheten 1941/45. Förutom riksmedelt a l ha även angivits siffror för medianlänet, d.v.s. det mittersta länet om länen ordnas efter stigande eller fallande värden.

469 Tabell 51. Antalet elever höstterminen 1953 vid tekniska läroverk per 1 000 män i åldersgruppen 15—19 år1; fördelning länsvis efter hemortslän Elever per 1 000 män i åldersgruppen 15—19 år

Län

27,8 13,7 11,3 39,0 15,1 15,2

Stockholms stad Södermanlands län Jönköpings län

Län

Göteborgs och Bohus län

Västmanlands län

Q. ft

Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län

| j | j !

12,3 4,3 16,3 10,2 19,5

Jämtlands län Norrbottens län Hela riket

Elever per 1 000 män i åldersgruppen 15—19 år 13,2 15,2 7,5 10,0 24,9 10,0 14,6 15,0 13,2 11,0 16,3 16,5 15,8

visningen nödvändiggör anställande av specialister som timlärare. Laboratorie- och övriga nödiga lokalutrymmen finnas såväl vid läroverken i Stockholm som i Göteborg. Den nödvändiga kontakten med den praktiska verksamheten inom branschen kan åstadkommas på båda platserna. I viss mån torde den redan ha etablerats i Göteborg genom den undervisning inom facket, som där uppehälles inom gymnasiets maskintekniska linje. Utredningen har redan i kapitel V redogjort för olika förslag och yttranden, i vilka frågan om inrättande av särskilda linjer för värme- och sanitetsteknik behandlats, och på anförda skäl föreslagit, att en dylik linje inrättas. Det är önskvärt att ifrågavarande utbildning ordnas utan längre tidsutdräkt och helst från och med budgetåret 1956/57. Med hänsyn till de skäl för linjens förläggning till Göteborg, som styrelsen för gymnasiet därstädes anfört i sina ovannämnda framställningar, och då i Göteborg ett betryggande intresse för denna utbildning uppenbart förefinnes, vill utredningen föreslå, att vid tekniska gymnasiet i Göteborg från och med budgetåret 1956[57 inrättas en värme- och sanitetsteknisk linje. Högre tekniska läroverket i Stockholm Utredningen tillstyrkte såsom tidigare nämnts (kap. V) inrättandet av den teletekniska linjen vid tekniska gymnasiet i Göteborg och utredningen tog därmed ställning till frågan om lämpligheten av att en utvidgning av utbildningen vid de tekniska gymnasierna av teletekniker åstadkommes genom inrättandet av särskilda teletekniska linjer. För närvarande finnas 1 Framräkning av antalet män i åldersåren 15- -19 år 1955. Framräkningen verkställd i enlighet med vad som anges i not till tabell 50.

470 teletekniska gymnasielinjer i Örebro och Göteborg. Dessutom finnes en teleteknisk fackskolelinje i Stockholm. Inom därvarande elektrotekniska gymnasielinje läses också rätt mycket teleteknik men även kraftteknik. Den differentiering av nämnda elektrotekniska linje i en teleteknisk och en kraftteknisk linje, som skolans styrelse föreslår i sin ovannämnda skrivelse den 17 maj 1954, står i full överensstämmelse med den principiella uppfattning i differentieringsfrågan, som vi redan tidigare deklarerat. Utredningen tillstyrker därför att den nuvarande elektrotekniska gymnasielinjen vid högre tekniska läroverket i Stockholm från och med budgetåret 1956)57 ersattes av dels en teleteknisk dels en elkraftteknisk linje. Starka skäl ha enligt vår mening anförts för inrättandet av en merkantilteknisk gymnasielinje. Intresset från de studerandes sida för en dylik linje vid läroverket är visserligen svårt att i förväg bedöma, men behovet ur näringslivets synpunkt av en sådan utbildningsmöjlighet i Stockholm synes till fullo styrkt. Vi anse det önskvärt, att den ifrågavarande ytterligare differentieringen av undervisningen vid tekniska gymnasiet i Stockholm genomföres, tills vidare dock utan att antalet parallella klassavdelningar i klass I därför ökas. Utredningen föreslår sålunda att vid högre tekniska läroverket i Stockholm från och med budgetåret 1956/57 inrättas en merkantil-teknisk gymnasielinje. Beträffande styrelsens för nyssnämnda läroverk övriga ovan berörda förslag må här erinras om att utredningen redan i annat sammanhang haft anledning att behandla desamma (kap. VI) och därvid föreslagit dels att byggnadstekniska fackskolan med heldagsundervisning omorganiseras till 2-årig med normalläsår dels ock att vid nämnda fackskola inrättas jämväl en väg- och vattenbyggnadsteknisk linje. Även nyssnämnda förslag böra lämpligen genomföras från och med budgetåret 1956/57. Högre tekniska

läroverket

i

Härnösand

I diskussionen om på vilka orter teleteknisk utbildning lämpligen borde ordnas ha nämnts bl. a. Luleå, Härnösand och Karlskrona. Det har från telegrafverkets och industrins sida framhållits, att bristen på teletekniker är mycket stor. Under år 1952 visade industrins efterfrågan på teletekniker en kraftig nedgång, vilket dock synes ha varit en temporär företeelse. Något tvivel om att behovet av ingenjörer med teleteknisk utbildning, frånsett periodiska variationer, kan förväntas i stort sett öka, torde icke behöva råda. Den utveckling bland annat inom områdena för television och radar, som förestår, kommer snabbt att ställa ökade krav på tillgången på tekniker. I annat sammanhang ha vi erinrat om att teletekniker även komma till ökad användning inom elektroindustrin i allmänhet samt inom många andra områden, exempelvis vid den automatisering av produktionstekniken, som man nu kan förutse.

471 Enligt vår uppfattning bör med tanke på denna förestående utveckling ytterligare en teleteknisk linje snarast inrättas. Styrelserna för de tekniska gymnasierna i Luleå och Härnösand ha hos överstyrelsen för yrkesutbildning hemställt om åtgärder för inrättande av teletekniska linjer vid nämnda skolor. Vid en jämförelse mellan de nämnda orterna kan framhållas, att Härnösand skulle erbjuda en förläggning närmare elektroteknisk industri med tillverkning för svagströmsändamål. Även med tanke på elevrekryteringen är Härnösand den mera centralt belägna orten. Genom den nybyggnad, som nyligen uppförts vid tekniska gymnasiet i Härnösand, har detta läroverk fått goda resurser för att kunna ordna även en teleteknisk linje. I detta sistnämnda avseende bör även Luleå anses ha förutsättningar. Den erforderliga kontakten med industrin kommer emellertid att bli mindre lätt att upprätthålla från Luleå på grund av de större avstånden. Även Karlskrona har nämnts såsom eventuell förläggningsort för teleteknisk linje. Telefon AB L. M. Ericsson har i skrivelse till utredningen den 11 mars 1955 hemställt att utredningen ville överväga inrättande av en dylik linje i Karlskrona. Elektroteknisk industri inom svagströmsområdet är väl representerad på orten. Flottans örlogsstation med dess varv och verkstäder erbjuda goda kontaktmöjligheter för utrustningens och utbildningens anordnande efter bland annat flottans och även den civila varvsindustrins behov av teleteknisk ingenjörsutbildning. Nämnda kontakt kan även vara av värde för ett samarbete i ändamål att ordna elevernas praktiska utbildning och för deras placering efter examen. Det bör även nämnas, att vid centrala verkstadsskolan i Karlskrona finnes en yrkesavdelning för teletekniker. Genom en teleteknisk linje vid tekniska gymnasiet skulle de teletekniska utbildningsmöjligheterna på orten bli välordnade med möjlighet till linjens rekrytering även med elever från verkstadsskolan. Starka skäl kunna sålunda anföras för Karlskrona såsom förläggningsort för en teleteknisk facklinje. Vid tekniska läroverket därstädes finnes nu dels en maskinteknisk fackskola dels en byggnadsteknisk gymnasielinje. Antalet av dem, som sökt inträde vid läroverket, har emellertid tidigare relativt sett ej varit så stort som vid de högre tekniska läroverken i allmänhet. En viss förbättring synes numera ha inträtt, men det torde dock vara lämpligt att avvakta ytterligare erfarenhet beträffande rekryteringsförutsättningarna i Karlskrona för de nu i verksamhet varande avdelningarna av tekniska läroverket, innan detta ökas till sin omfattning. Med hänsyn till ovan anförda synpunkter bör enligt vår mening i första hand Härnösand ifrågakomma såsom förläggningsort för den berörda linjen. Den ökade differentieringen av fackundervisningen bör lämpligen kunna tillämpas från och med budgetåret 1957/58.

472 Utredningen vill sålunda föreslå att vid tekniska gymnasiet i Härnösand från och med budgetåret 1957[58 inrättas en teleteknisk linje. Högre tekniska

läroverket

i

Västerås

I kapitel V redogjordes för framförda önskemål angående utbildning av produktionsingenjörer och utredningen fann sig böra föreslå en speciell produktionsteknisk gymnasielinje för ändamålet. Det är icke möjligt att beräkna, huru stort behov som för närvarande kan förefinnas av tekniker med sådan utbildning, ehuru den genomgripande omdaning av produktionstekniken, som nu är i vardande, av allt att döma snabbt kommer att medföra ökad efterfrågan på speciellt utbildade produktionsingenjörer. Då det emellertid saknas erfarenhet om hur den föreslagna produktionstekniska undervisningen bäst skall ordnas synes till en början endast en linje av ifrågavarande slag böra försöksvis anordnas. Den lämpliga omfattningen av de utbildningsmöjligheter, som böra skapas, är beroende icke blott av industrins behov av arbetskraft utan även av det intresse, som kan förefinnas för denna utbildning hos de studerande. Det kommer därför att erfordras ett antal års erfarenhet, innan den optimala omfattningen framdeles kan bedömas. En av de största svårigheterna, då det gäller att effektivt ordna denna undervisning, blir att skaffa lämpliga lärare. Av de tekniska gymnasier, som för närvarande finnas och som skulle kunna komma i fråga vid valet av förläggningsort för den produktionstekniska linjen, synas i första hand skolorna i Stockholm och Göteborg kunna erbjuda de största möjligheterna i fråga om förvärv av lärare med speciell erfarenhet inom de för de tekniska gymnasierna delvis nya ämnesområden, det här gäller. Vid överläggningar, som vi haft med industriledare angående planerna på inrättande av en produktionsteknisk gymnasielinje, har man från ASEA:s sida visat ett särskilt stort intresse för saken och därvid bland annat även ställt i utsikt att erforderliga speciallärare för fackundervisningen skulle kunna erhållas genom företagets medverkan, därest en produktionsteknisk gymnasielinje inrättas i Västerås. Då företaget förfogar över framstående expertis på det produktionstekniska områdets olika gebit skulle under nämnda förhållanden den viktigaste förutsättningen för en lämpligt ordnad undervisning vara säkerställd. Det finnes därför, anse vi, mycket starka skäl, som tala för att den första produktionstekniska gymnasielinjen inrättas vid högre tekniska läroverket i Västerås. I sådant fall synes den nya försökslinjen även vara tillförsäkrad ett samarbete med industriföretagen på platsen rörande olika vitala frågor i övrigt angående undervisningen. Ett sådant nära samarbete är i detta fall, då det gäller uppbyggnaden av en helt ny facklinje, av särskilt stor betydelse. Västerås stad med dess ca 65 000 invånare erbjuder tillräckligt rekryteringsunderlag

473 för ett tekniskt gymnasium. Därtill kommer att till rekryteringsområdet även bör räknas ett flertal industriorter i stadens närhet. Den föreslagna produktionstekniska gymnasielinjen bör, enligt vår uppfattning, med hänsyn till vad här har anförts, förläggas till högre tekniska läroverket i Västerås. I fråga om den elektrotekniska utbildningen innebär skolstyrelsens förslag att antalet parallellavdelningar i den elektrotekniska fackskolan minskas till två från tre samt att en elkraftteknisk gymnasielinje nyinrättas. Tillströmningen av elever till fack skolan har under de senaste åren nedgått. Behovet av elektroingenjörer med läroverksutbildning torde emellertid såsom i det föregående anförts komma att förbli stort och ytterligare öka. De av styrelsen föreslagna åtgärderna synas därför motiverade och böra enligt vår mening genomföras snarast möjligt. Slutligen innebär styrelsens förslag, att vid läroverket i Västerås skulle inrättas en maskinteknisk fackskola med en verkstadsteknisk linje och eventuellt även en ångteknisk linje. Vad den ångtekniska fackutbildningen beträffar, kommer ångteknik enligt utredningens förslag att ingå i ämnet kraft- och värmeteknik på såväl den maskintekniska gymnasielinjen som den kraft- och värmetekniska fackskolelinjen. Tillräcklig anledning att inrätta särskild facklinje för ångteknik förefinnes enligt vår mening icke. Vad speciellt Västeråsläroverket beträffar saknar detta tillräckliga laboratoriemöjligheter för en mera djupgående utbildning i ångteknik och bör redan av denna anledning icke ifrågakomma i första hand, om det skulle gälla att ordna en specialutbildning för ångtekniker. Däremot har styrelsen anfört bärande skäl för inrättande av en verkstadsteknisk fackskolelinje. I huvudsak kan man på denna fråga anlägga liknande synpunkter, som ovan anförts rörande behovet av en produktionsteknisk gymnasielinje. Den Verkstadstekniska fackskolelinjens undervisning är dock mera direkt anpassad efter verkstadsindustrins förhållanden, men studiemålet är å andra sidan vidare, då det inbegriper icke blott produktionstekniken inom verkstadens olika avdelningar utan även konstruktionstekniken. Den förordade produktionstekniska gymnasielinjen och en verkstadsteknisk fackskolelinje skulle sålunda i flera avseenden komplettera varandra på ett utmärkt sätt. Med sitt förslag om verkstadsteknisk linje i fackskolan säger sig styrelsen särskilt ha avsett att få fram möjlighet till utbildning av de bästa bland de många arbetare inom maskinindustrin, som finnas i Västerås och i Västmanlands län för övrigt. Styrelsen påpekar särskilt, att även inom den elektrotekniska industrin dominerar det rent mekaniska arbetet och anför några siffror för att exemplifiera detta. Av 3 578 manliga arbetare över 20 år vid ASEA:s verkstäder sysslade 47 % med mekaniskt arbete, 5 % med gjuteriarbete, 12 % med elektriskt arbete, 2 % med snickeriarbete och 34 % med övrigt arbete. I Västerås

474 finnas dessutom andra betydande icke elektrotekniska industrier, exempelvis Svenska Metallverken med över 1 200 arbetare. Med hänsyn till den betydande omfattningen av verkstadsindustrin och metallindustrin i övrigt i Västerås och i närliggande orter synes det oss, att utbildningen vid tekniska fackskolan i Västerås även bör inriktas på verkstadsteknik genom att där, i enlighet med styrelsens förslag, inrättas en verkstadsteknisk linje i stället för en av parallellavdelningarna i elektrotekniska fackskolan. Inrättandet av de ifrågavarande gymnasieavdelningarna vid sidan av tekniska fackskolan kominer att innebära en relativt sett kraftig utökning av läroverket i Västerås. En utvidgning av detsamma är emellertid ur olika synpunkter önskvärd. Av tabell 49 framgår att antalet teknisk personal inom gruppen malmbrytning och metallindustri är större i Västmanlands län än i övriga län. Tabell 50 visar att antalet manlig ungdom i åldersåren 15—19 år beräknas öka med icke mindre än 64,4 % under tiden 1950—1965 medan riksmedeltalet utgör 44,8 %. Utredningen föreslår sålunda, att vid högre tekniska läroverket i Västerås från och med läsåret 1956J57 inrättas dels en maskinteknisk fackskola med heldagsundervisning med en verkstadsteknisk linje dels ock ett tekniskt gymnasium med en produktionsteknisk och en elkraftteknisk linje. Högre tekniska läroverken i Hälsingborg och Malmö Styrelserna för de högre tekniska läroverken i Hälsingborg och Malmö ha i sina tidigare nämnda framställningar till utredningen anfört vägande skäl för anordnande i södra Sverige av elektroteknisk fackutbildning inom den högre tekniska läroverksorganisationen. (Jfr även tabell 49.) Det sydsvenska näringslivet har betygat sitt stora intresse för att dylika åtgärder bli vidtagna för att bidraga till att fylla behovet i denna del av landet av anläggnings- och driftstekniker inom det elektrotekniska området. För Hälsingborgs del tillkommer hänsynen till behovet inom därvarande betydande elektroindustri av ingenjörer med fackutbildning även i elektromaskinlära. I detta sammanhang må nämnas, att styrelsen för Hässleholms tekniska skola i skrivelse den 8 januari 1954 till utredningen framställt förslag om att utredningen i sitt förslag till nya statliga elektrotekniska fackskolor eller gymnasielinjer borde föreslå inrättandet av en sådan skola i Hässleholm. Styrelsen framhöll fördelarna av att i sådant fall kunna även för den nya skolan disponera tekniska skolans lokaler och dess väl utrustade elektrotekniska laboratorier. Dessa, som bekostats av stat och kommun, skulle därigenom bli bättre utnyttjade. Styrelsen, som hade sig bekant att styrelserna för de högre tekniska läroverken i Malmö och

475 Hälsingborg gjort framställning om att få anordna en elektroteknisk fackskola eller elektroteknisk gymnasielinje, framhöll, att ett bifall till en sådan framställning skulle vara till stor nackdel för rekryteringen av elever till den elektrotekniska fackavdelningen vid tekniska skolan. Under åren 1944—1953 voro i medeltal 66,1 % av eleverna i denna fackavdelning från Skåne, Halland, Småland och Blekinge. Styrelsen räknade med att i r u n t tal 50 % av dem, som nu sökte sig till tekniska skolans elektrotekniska avdelning, skulle övergå till den elektrotekniska fackskolan, om en sådan inrättades i Skåne. I första hand gällde detta antagande i fråga om de 32,8 % av de studerande, som hade realexamen. Vi ha i kapitel XII behandlat frågan om inrättande av statliga tekniska läroanstalter vid sidan av de tekniska gymnasierna och fackskolorna men icke ansett oss böra framlägga förslag därom. Beträffande de nuvarande tekniska skolorna ha vi särskilt framhållit, att de fylla en betydelsefull uppgift i vårt tekniska skolväsende och att de böra i stort sett bibehålla sin nuvarande karaktär. Detta gäller bland annat tekniska skolan i Hässleholm. Vi anse det icke önskvärt, att den elektrotekniska avdelningen vid nämnda skola ersattes av en elektroteknisk fackskola i Hässleholm och att där söka upprätthålla såväl en dylik fackskola som den nuvarande elektrotekniska och övriga fackavdelningar vid sidan av varandra torde icke vara lämpligt, om det ens är möjligt. Däremot torde det kunna övervägas att utvidga den elektrotekniska avdelningen vid tekniska skolan med en teleteknisk linje. Å andra sidan torde styrelsens farhågor för en försämrad rekrytering av tekniska skolans elektrotekniska avdelning genom konkurrensen från en nyinrättad fackskola i Malmö (eller Hälsingborg) vara åtminstone i viss grad befogade. Styrelsen synes icke tillmäta tillkomsten av en gymnasielinje samma betydelse i berörda avseende. I varje fall blir ju konkurrensen mindre, om endast ett av läroverken i Hälsingborg eller Malmö utrustas med en elkraftteknisk linje. Utredningen finner för sin del, att behovet i södra Sverige av ökade utbildningsmöjligheter inom det elektrotekniska området bör tillgodoses, men anser, att vid en utbyggnad för ändamålet av de tekniska läroverken bör tillses att denna icke sker till förfång för den värdefulla utbildningför facket, som redan finnes ordnad i Hässleholm vid den kommunala tekniska skolan. Med hänsyn härtill bör den erforderliga utbyggnaden ske etappvis med ledning av de erfarenheter, som under tiden kunna göras i avseende på bland annat rekryteringsfrågorna och de utexaminerades placeringsmöjligheter. Det synes då lämpligt att till en början en elkraftteknisk linje anordnas vid tekniska gymnasiet i Hälsingborg och att som en andra etapp en elektroteknisk fackskola planeras i Malmö. Till frågan om huruvida en sådan fackskola skall utformas som en elkraftteknisk eller en teleteknisk linje och om den tidpunkt, vid vilken den bör inrättas, torde

476 ställning knappast kunna tagas i detta sammanhang. Dessa frågor torde därför få upptagas till prövning i den mån behovet av ytterligare åtgärder av detta slag kommer att göra sig gällande. För att k u n n a vid tekniska gymnasiet i Hälsingborg anordna en elkraftteknisk linje behövs en icke alltför kort förberedelsetid, främst för iordningställandet av ett elektrotekniskt laboratorium. Differentieringen från och med klass II torde sålunda böra tillämpas först ett år efter det beslut om linjens anordnande blivit fattat. På grund av anförda skäl föreslår utredningen, att vid tekniska gymnasiet i Hälsingborg från och med budgetåret 1957/58 inrättas en elkraftteknisk linje. Högre tekniska

läroverket

i

Eskilstuna

I likhet med stadsfullmäktige i Eskilstuna och styrelsen för högre tekniska läroverket där anse vi, att den maskintekniska fackskolan bör bibehållas i sin nuvarande form med aftonundervisning under två år och heldagsundervisning under ett tredje år. Denna organisation har visat sig mycket lämplig med hänsyn till förhållandena inom Eskilstunaindustrin. Omfattningen av fackskolan synes för närvarande väl avvägd men kan komma att påverkas, om även, såsom bland andra stadsfullmäktige föreslagit, en gymnasielinje inrättas vid läroverket. De skäl, som av stadsfullmäktige och stadens yrkesundervisningskommitté framförts för inrättande av en maskinteknisk gymnasielinje och för vilka i korthet har redogjorts i det föregående, äro enligt vad vi kunnat finna bärande. Liksom i Västerås torde det även i Eskilstuna finnas utrymme jämväl för en gymnasielinje inom samma fackområde, som fackskolan på platsen företräder. Eskilstunaindustrin är i stort sett utpräglat verkstadsbetonad, vilket givetvis är skälet till att det maskin- och Verkstadstekniska området anses främst böra tillgodoses även då nu fråga väckts om att få till stånd ett tekniskt gymnasium. Inrättandet av en maskinteknisk gymnasielinje vid sidan av den verkstadstekniska fackskolelinjen underlättas i ekonomiskt avseende därigenom att den Verkstadstekniska linjen under alla förhållanden måste ha tillgång till ett maskinlaboratorium. Ett sådant är för närvarande under inredning i skolans nybyggnad. Det torde k u n n a förutses, att det framdeles skall visa sig motiverat, att vid detta läroverk även anordna gymnasieutbildning inom andra fackområden än det maskintekniska. Stadens folkmängd uppgår till omkring 56 000 och antalet ungdomar i åldern, då övergång till gymnasiala studier normalt äger rum, kommer att öka under den närmaste tioårsperioden. Tabell 50 visar en ökning i länet i sin helhet av antalet män i åldersåren 15—19 år av 54,7 % under perioden 1950—1965.

477 Utredningen föreslår, att vid högre tekniska låroverket i Eskilstuna från och med budgetåret 1956/57 upprättas ett tekniskt gymnasium med en maskinteknisk linje. Högre tekniska läroverket i Borås I ett tidigare avsnitt, vari vi något berört behovet av utbyggnad för olika fackområden, ha vi framhållit, att en ökning av utbildningsresurserna inom det byggnadstekniska området är önskvärd. Det synes icke finnas anledning till någon erinran mot Borås såsom förläggningsplats för en sådan utbildning. Vid Borås tekniska gymnasium kommer att inom kort, om byggnadstillstånd erhålles, igångsättas en omfattande om- och tillbyggnad med utrymme beräknat för ytterligare en facklinje. Det synes lämpligt att denna linje anordnas som en byggnadsteknisk gymnasielinje med undervisning inom såväl husbyggnads- som väg- och vattenbyggnadsområdet. Med hänsyn till den tid byggnadsarbetet kräver torde någon fackundervisning inom byggnadstekniska linjen (2:a klassen) icke kunna påbörjas tidigare än under budgetåret 1957/58. Utredningen föreslår sålunda att vid tekniska gymnasiet i Borås från och med budgetåret 1957/58 inrättas en byggnadsteknisk linje. Högre tekniska läroverket i Norrköping Styrelsen för tekniska gymnasiet i Norrköping har tänkt sig den nuvarande elektrotekniska linjen vid tekniska gymnasiet i Stockholm som förebild för den av styrelsen begärda nya linjen vid läroverket i Norrköping. Nämnda elektrotekniska linje karaktäriseras av att undervisningen i teleteknik beretts relativt stort utrymme jämte den krafttekniska undervisningen. Som n ä m n t s har emellertid Stockholmsläroverket numera i överensstämmelse med av oss föreslagna generella riktlinjer föreslagit en differentiering av nämnda linje i en teleteknisk och en elkraftteknisk linje, vilket förslag tillstyrkts av oss. En eventuell ny linje inom facket vid gymnasiet i Norrköping bör därför utformas efter någon av de förebilder, som angivits i det föregående, d. v. s. antingen som en teleteknisk eller en elkraftteknisk linje. De byggnadsprojekt, som utarbetats för läroverket i Norrköping, ha ännu ej avancerat så långt, att tiden för nybyggnadens färdigställande kan överblickas. Då denna tidpunkt torde ligga åtskilliga år framåt, synes det knappast böra ifrågasättas, att beslut nu skall fattas i ämnet. Vi anse det dock icke uteslutet att ett kvarstående behov, även sedan de ovan föreslagna utvidgningarna genomförts, skall motivera den ifrågasatta elektrotekniska utbildningens anordnande i Norrköping. Under tiden kunna även andra utbildningsändamål framträda med krav på liknande åtgärder. Det synes oss därför under alla förhållanden motiverat att vid planlägg-

478 ningen av de nya byggnaderna utrymme, bland annat för laboratorieändamål, även beräknas för en ny facklinje utöver dem, som för närvarande finnas vid läroverket. Arten av denna linje bör då kunna bestämmas vid en senare tidpunkt utan vållande av större olägenhet i avseende å byggnadsplanernas genomförande. 2. Utvidgning genom ökning av antalet klassavdelningar i första årskursen Då styrelsen för högre tekniska läroverket i Göteborg föreslog, att en ny linje för värme- och sanitetsteknik skulle inrättas, framhöll styrelsen, att detta ej komme att medföra några extra kostnader, enär den maskintekniska linjen efter införandet av den förstnämnda linjen ej längre behövde dubbleras. Det synes också lämpligt att till en början försöksvis tillämpa den genom tillkomsten av den nya linjen ökade differentieringen av undervisningen utan att öka antalet parallella läraravdelningar i första klassen. Detta antal bör alltså tills vidare bibehållas oförändrat vid fyra. Vad Stockholmsläroverket beträffar, har överstyrelsen för yrkesutbildning på framställning av skolans styrelse i sin budgetframställning för budgetåret 1955/56 föreslagit en utvidgning av gymnasiets första klass med ytterligare en parallellavdelning. Vid bifall till detta förslag kommer n ä m n da klass att omfatta sex parallella avdelningar. Anledning att på grund av den föreslagna ökade differentieringen föreslå någon ytterligare ökning av elevantalet i klass I synes icke föreligga. Även differentieringen av den byggnadstekniska fackskolan i en h u s byggnadsteknisk och en väg- och vattenbyggnadsteknisk linje torde böra tills vidare genomföras på basis av endast en klassavdelning i byggnadstekniska fackskolans första klass, där undervisningen avses åtminstone tills vidare vara densamma för båda linjerna. Antalet sökande till nämnda fackskola har för övrigt hittills icke varit tillräckligt stort för att motivera parallella avdelningar i första klassen. För att vid tekniska gymnasiet i Härnösand få tillräckligt rekryteringsunderlag i klass I för en differentiering i senare årskurserna på fem linjer, som komma att finnas om förslaget om en ny teleteknisk linje bifalles, torde åtminstone tre parallella avdelningar behöva anordnas i klass I, som för närvarande omfattar två avdelningar. Då den teletekniska facklinjen, enligt vad i det föregående föreslagits, skulle inrättas från och med budgetåret 1957/58 föreslås, att en tredje parallellavdelning inrättas i första klassen från och med budgetåret 1956/57. Utredningens förslag beträffande inrättande vid högre tekniska läroverket i Västerås av tvenne gymnasielinjer från och med 1956/57 innebär att intagning i gymnasiets första klass första gång äger rum vid början av läsåret 1956/57. Utredningen föreslår att därvid två parallella klassavdelningar inrättas i klass I.

479 Samtidigt som den föreslagna Verkstadstekniska fackskolelinjen införes vid läroverket i Västerås, skulle antalet parallella avdelningar i första å r s kursen av den elkrafttekniska fackskolelinjen minskas från nuvarande tre till två. Totala antalet klassavdelningar i fackskolornas första klass skulle sålunda bli tre, d. v. s. samma antal som för närvarande. Styrelsen för tekniska gymnasiet i Hälsingborg har begärt att få inrätta en tredje parallellavdelning i klass I. De ökade differentieringsmöjligheter, som skapas genom anordnande av den föreslagna elkrafttekniska linjen, k u n n a givetvis mera effektivt utnyttjas, om antalet elever i klass I på sätt styrelsen föreslagit ökas. Utredningen föreslår, att från och med budgetåret 1956/57 ytterligare en parallellavdelning i klass I inrättas. För att öka rekryteringsunderlaget för de fyra facklinjer, som komma att finnas vid tekniska gymnasiet i Borås, sedan den byggnadstekniska linjen tillkommit, föreslås att en tredje parallellavdelning i klass I inrättas från och med budgetåret 1956/57. Sammanfattningsvis föreslås sålunda inrättande från och med budgetåret 1956/57 av ytterligare en parallellavdelning i klass I vid vart och ett av de tekniska gymnasierna i Borås, Hälsingborg och Härnösand. Därtill kommer den utvidgning av den första årskursen vid de tekniska gymnasierna från och med nämnda budgetår, som följer med inrättandet av de föreslagna nya gymnasierna, nämligen en klassavdelning vid högre tekniska läroverket i Eskilstuna och två parallella klassavdelningar vid läroverket i Västerås.

C. Angående

ökning

av antalet

högre tekniska

läroverk

Stadsfullmäktige i Halmstad ha i skrivelse den 11 februari 1954 hemställt, att utredningen måtte föreslå inrättandet av ett tekniskt gymnasium i Halmstad, omfattande till en början linjer för maskin- och textilteknik. Av den utredning i ämnet, som legat till grund för stadsfullmäktiges beslut, framgår bland annat, att 37 studerande från Hallands län voro höstterminen 1953 elever vid närmast liggande fem tekniska gymnasier. Omkring hälften av Halmstads befolkning, 35 600 invånare, har sin försörjning av industri och hantverk. Av en enkät bland eleverna i avslutningsklasserna vid stadens realskola hade framgått, att av 90 elever i klass 5 5 och 20 i klass 44 skulle, enligt egen uppgift, 21 respektive 3 stycken ha övergått till tekniskt gymnasium, därest sådant hade varit inrättat i Halmstad. Från den tekniska linjen i den praktiska realskolan torde omkring 40 %, eller 12 elever av 30, komma att övergå till ett tekniskt gymnasium. Ingenjörsföreningen i Halmstad har i yttrande till stadens skolkommitté framhållit, att behovet inom industrin av tekniskt utbildad arbetskraft förefölle vara i stigande och att ett gymnasium i Halmstad vore önskvärt. En

480 undersökning hade visat att Halmstads industrier vore bäst betjänta av ingenjörer med maskinteknisk utbildning och föreningen ansåge det vara klokt att begränsa omfattningen av gymnasiet till en maskinteknisk linje. Hallands hantverksdistrikt har också hos skolkommittén tillstyrkt planerna på ett tekniskt gymnasium och framhållit, att ett sådant skulle fylla ett verkligt behov och skulle hälsas med tillfredsställelse av hantverkare och småindustriidkare. I första hand borde gymnasiet omfatta de maskintekniska, elektrotekniska och byggnadstekniska linjerna. I underdånig framställning den 8 juli 1949, vilken överlämnats till utredningen för att tagas i övervägande, har drätselkammaren i Karlstad hemställt, att Kungl. Maj :t ville fatta beslut om inrättande av ett tekniskt läroverk i Karlstad, omfattande dels en »treårig maskinteknisk linje» dels ock en merkantilteknisk linje. Staden har förklarat sig villig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning, bostadsersättning åt rektor samt bostäder åt erforderlig vaktmästarepersonal. En av stadsfullmäktige tillsatt utredningskommitté har närmare utrett behovet av ett högre tekniskt läroverk i Karlstad och åberopar bland annat ett yttrande i ämnet av Värmländska ingenjörsföreningen. Föreningen anförde i sitt yttrande, att södra Sverige, östra Mellansverige och Norrland vore väl tillgodosedda med tekniska utbildningsanstalter. Däremot saknade västra Mellansverige sådana med undantag för Filipstads bergsskola, som dock var specialiserad på bergs- och gruvteknik. En teknisk läroanstalt för västra Mellansverige, innefattande Värmland, Dalsland och sydvästra Dalarna, där olika industrier vore mycket starkt representerade, borde vara synnerligen väl motiverad. Av föreningen införskaffade uppgifter från en del representativa industriföretag i Värmland visade, att de tillfrågade industrierna, som sysselsatte ca 12 000 arbetare, hade 355 anställda ingenjörer motsvarande ca 3 % av arbetarantalet. Antalet i Värmland sysselsatta industriarbetare uppskattades till 30 000. Antalet verksamma ingenjörer kunde då approximativt beräknas till ca 900. Ingenjörsföreningen ansåge, att man borde sträva efter att göra det möjligt för ungdom, som önskar ägna sig åt ingenjörsyrket, att få sin tekniska utbildning förlagd till hemprovinsen eller dess närhet. Härigenom kunde eleverna under studietiden få goda tillfällen att komma i intim kontakt med provinsens industri. Med hänsyn till att större delen av den värmländska industrin vore koncentrerad till Karlstad och dess omnejd måste denna stad anses som lämpligaste förläggningsort för ifrågavarande läroanstalt. Ingenjörsföreningen föreslog i första hand en »3-årig maskinteknisk linje». Med hänsyn till den dominerande ställning, som pappers- och cellulosaindustrin intoge inom nyssnämnda område samt då flera större mekaniska verkstäder där framställde maskiner för denna industri, borde det

481 3:dje året uppdelas i en allmän maskinteknisk och en cellulosa- och pappersbetonad fackavdelning. Utredningens synpunkter Såsom vi tidigare anfört, anse vi, att vid det tekniska läroverksväsendets utbyggnad även bör kunna ifrågakomma att upprätta högre tekniska läroverk utöver dem, som nu finnas. Därvid böra givetvis i första hand de delar av landet komma i åtanke, som kunna anses missgynnade genom läroverkens geografiska fördelning för närvarande. Såväl näringslivet som befolkningen, enkannerligen den studerande ungdomen har intresse av att ifrågavarande utbildningsmöjligheter finnas inom rimligt räckhåll. Hänsyn måste även tagas till industrins lokalisering ävensom till befolkningstätheten vid bedömandet av dessa frågor. Då det behov av en ökning inom överskådlig tidsperiod av antalet årligen utbildade läroverksingenjörer, som för närvarande kan förutses, icke torde motivera inrättandet av något större antal nya läroverk, kan det knappast vara påkallat att söka åstadkomma någon detaljerad utbyggnadsplan för den utvidgning, som längre fram eventuellt kan bli erforderlig. Den utbyggnad av organisationen genom ökning av antalet läroverk, varom det enligt vår mening inom överskådlig tid kan bli fråga, torde i likhet med vad som hittills varit fallet vid tillkomsten av nya tekniska läroverk, böra avvägas under beaktande av det lokala intresse, som kan ge sig till känna i olika delar av landet. Emellertid må vissa allmänna synpunkter på denna fråga framhållas i detta sammanhang. Den nuvarande geografiska fördelningen av de högre tekniska läroverken företer en viss ojämnhet, vad Svealand och Götaland beträffar. En grupp på tre läroverk jämte en stor kommunal teknisk skola är samlad i linjen Hälsingborg—Karlskrona och söder därom. I en annan linje från Göteborg rakt österut till Jönköping ligger en annan grupp på tre läroverk. Mellan nämnda tvenne parallella linjer på ca 18 mils avstånd från varandra finnas inga tekniska läroverk. En tredje grupp på fyra tekniska läroverk jämte en stor kommunal och flera privata tekniska läroanstalter har samlats i Mälartrakten. Söder om denna grupp finnes ett läroverk, i Norrköping. Utefter Norrlandskusten ligga spridda fyra läroverk, i Gävle, Härnösand, Skellefteå och Luleå, samt två tekniska skolor, i Örnsköldsvik och Sundsvall. Det synes uppenbart, att vissa delar av landet äro sämre tillgodosedda i avseende på tekniska utbildningscentra än de områden, som geografiskt utgöra naturliga rekryteringsområden för skolorna i de nyssnämnda tre grupperna. Sådana relativt missgynnade delar äro främst de betydande industriområdena och befolkningscentra i Värmland och Dalarna samt — med tanke på de stora avstånden — även Jämtland. Industrin i de båda förstnämnda landskapen vart för sig är av betydande omfattning och båda 31—504565

482 böra kunna erhålla tekniskt läroverk. Norrland är mycket sparsamt utrustat i det avseende, det här är fråga om, och inlandet saknar helt tekniska läroanstalter. Det finnes därför goda skäl att även räkna med ett högre tekniskt läroverk i Jämtland. På kartan över Götaland kunna observeras två breda bälten mellan de tre förenämnda gruppbildningarna, vilka bälten också sakna tekniska läroverk. Halmstad ligger inom det sydliga av dessa områden, i dess västra kant. Såsom ett önskemål av vikt bör framhållas, att en teknisk läroanstalt bör vara så belägen att undervisningen inom respektive fackområden, representerade vid skolan, kan stå i ständig och nära kontakt med industrin inom dessa fackområden. Måhända kan det möta svårigheter att i något fall, då befolkningsförhållandena inom ett visst område, transportvägarna eller andra lokala förhållanden motivera, att en teknisk läroanstalt förlägges till en ort, som icke direkt är industriort, att få nämnda önskemål tillgodosett. Kontakten får då upprätthållas så långt möjligt t. ex. genom anordnande av studieresor för elever och lärare till industricentra. Här bör måhända erinras om att det principiellt sett icke bör vara uteslutet att i något fall upprätta ett odifferentierat tekniskt gymnasium liknande det i Malmö. Den tekniska undervisningen vid ett dylikt gymnasium är icke inriktad speciellt på något visst fackområde och föres sålunda icke lika långt i detalj inom något område som vid ett på olika facklinjer differentierat gymnasium. Även en ort, som icke är någon utpräglad industriort, torde i regel kunna uppvisa varierande industriell verksamhet av tillräcklig omfattning för att undervisningen på en allmänteknisk linje vid ett dylikt odifferentierat gymnasium icke skall bli isolerad från direkt kontakt med praktisk teknisk verksamhet. En viss tveksamhet kan råda beträffande denna gymnasietyps lämplighet i jämförelse med de differentierade gymnasierna. En sådan tveksamhet bör dock icke göra sig gällande på samma sätt, sedan utredningens förslag beträffande diplomkurser för ingenjörer hunnit genomföras. Studier vid en allmänteknisk linje vid ett odifferentierat tekniskt gymnasium fram till ingenjörsexamen, åtföljda av viss tids ingenjörsanställning och därefter av specialstudier inom visst tekniskt område vid en diplomkurs, kunna erbjuda en lämplig studieväg även för den, som vill skaffa sig en kvalificerad specialutbildning. De ovannämnda delar av landet, som sakna tekniska läroverk, erbjuda ett tillräckligt rekryteringsunderlag för tekniska gymnasier. Antalet studerande från de olika länen vid tekniska gymnasier under höstterminen 1953 (tab. 4) belyser i någon mån ovannämnda förhållanden. Hallands län uppvisade 53 studerande vid tekniska gymnasier, Värmlands län 75, Kopparbergs län 96 och Jämtlands län 49. Av tabell 50 framgår, att den beräk-

483 nade ökningen från 1950 fram till 1965 av den manliga ungdomen i åldersåren 15—19 år är större än riksmedeltalet (44,8 %) i Kopparbergs län (48 %) men lägre i Jämtlands län (42,3 % ) , i Hallands län (34,3 %) och i Värmlands län (26,8 % ) . Totala antalet inom nämnda åldersgrupp är som även framgår av nyssnämnda tabell avsevärt större i Kopparbergs och Värmlands län än i de båda andra. Vad den tekniska personalen inom industri och hantverk beträffar upptages i tabell 48 för år 1950 ett antal av 1 611 i Kopparbergs län, 1 401 i Värmlands län, 444 i Hallands län och 284 i Jämtlands län. Ett tekniskt läroverk kan räkna med ett antal elever även från orter utom det egna länet. Ett tekniskt läroverk i t. ex. Halmstad torde kunna inräkna i sitt rekryteringsområde även viss del av sydvästra Småland. Dylika synpunkter få bland andra beaktas vid vägningen av de anförda siffrorna. Enligt vår mening har genom den av stadsfullmäktige i Karlstad föranstaltade utredningen behovet av ett tekniskt läroverk i Värmland på ett övertygande sätt påvisats. Karlstad torde främst böra ifrågakomma såsom förläggningsort för ett tekniskt läroverk, som i första hand beräknas komma att ta sikte på förefintligt behov av teknisk utbildning inom det värmländska industridistriktet. Staden, som för närvarande räknar inemot 37 000 invånare, har en kraftigt utvecklad mekanisk industri för tillverkning av olika slag av maskiner av sådan art att ett stort antal ingenjörer erfordras för deras beräkning, konstruktion, tillverkning och provning. En maskinteknisk gymnasielinje i staden får alltså möjlighet till den nödvändiga kontakten med industrin inom fackområdet. Värmländska ingenjörsföreningen har föreslagit att en andra linje skulle göras cellulosa- och pappersbetonad, men stadsfullmäktige beslöto att i stället föreslå en merkantil-teknisk linje jämte den maskintekniska. Utredningen har tidigare i kapitel V föreslagit att vid tekniskt gymnasium må kunna inrättas särskild pappersteknisk linje. Därvid anfördes även, med tanke på målet för och arten av den fackutbildning denna linje avsåg, att Karlstad vore lämplig förläggningsort för en dylik linje. Vad den av stadsfullmäktige föreslagna merkantil-tekniska linjen beträffar få vi erinra om utredningens förslag angående inrättande vid högre tekniska läroverket i Stockholm av en dylik linje. Tillräcklig grund för att föreslå en utbyggnad därutöver av den merkantil-tekniska gymnasieutbildningen anse vi knappast förefinnas, innan erfarenhet vunnits beträffande resultatet i avseende å anställningsmöjligheterna för de utexaminerade från de merkantil-tekniska linjerna i Göteborg, Örebro och Stockholm, sedan även den sistnämnda hunnit utexaminera någon årgång elever. Vi anse det icke lämpligt att undervisning påbörjas i tillfälliga lokaler, utan därmed bör anstå till dess lokalfrågan slutgiltigt ordnats. Fackundervisningen på maskinteknisk linje förutsätter tillgång till ett laboratorium

484 med en omfattande maskinutrustning, för vars anskaffning och iordningställande rätt lång tid kräves. Det är icke möjligt att för närvarande bedöma, huru lång tid, som kan erfordras för att anskaffa lokaler etc. Det är emellertid önskvärt att beslut om upprättandet av ett tekniskt gymnasium snarast möjligt fattas, så att staden kan vidtaga erforderliga åtgärder för att anskaffa lokaler. På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att från och med tidpunkt, som Kungl. Maj:t framdeles bestämmer, i Karlstad upprättas ett tekniskt gymnasium med en maskinteknisk och en pappersteknisk linje. Vad beträffar frågan om upprättande av ett tekniskt gymnasium i Halmstad synes nämnda stad kunna anses som ett centrum för ett tillräckligt rekryteringsområde för en dylik läroanstalt. En stor del av stadens ca 35 000 invånare har sin försörjning av industrin. Järn- och metallindustrin dominerar. Inom staden finnes sålunda järnverk, mekaniska verkstäder, gjuteri, elektromekanisk verkstad m. fl. Vidare finnas textilföretag, läderoch skofabriker, tegelbruk, varv, snickerifabrik, kvarn m. m. Stadsfullmäktiges förslag omfattar såväl en maskinteknisk som en textilteknisk linje. I kapitel XVI, där den textiltekniska utbildningen behandlats, har utredningen föreslagit, att de nuvarande textiltekniska gymnasielinjerna i Borås och Norrköping skola bibehållas. Bland annat med hänsyn till de stora kostnader, som äro förknippade med anskaffningen av utrustningen för en sådan linje, böra ytterligare facklinjer för textilteknik vid de högre tekniska läroverken icke inrättas. Utredningen finner behov av en maskinteknisk gymnasielinje i Halmstad. Med hänsyn till önskvärdheten att kunna erbjuda ungdomen viss möjlighet till linjeval borde helst redan från början inrättas ytterligare en facklinje. Då den föreslagna textiltekniska linjen icke bör komma i fråga bör frågan om arten av en andra facklinje tas under förnyat övervägande i första hand genom stadens åtgöranden, innan ärendet underställes Kungl. Maj :ts prövning. Av vad tidigare här ovan anförts torde ha framgått, att behovet av ett tekniskt gymnasium i Kopparbergs län är ännu mera påtagligt än i de övriga tre län, vars befolkningsförhållanden m. m. samtidigt berördes. Då emellertid, såsom redan antytts, bland annat lokala synpunkter och önskemål böra beaktas, om det gäller inrättande av nya tekniska läroverk, synes ifrågavarande spörsmål i första hand böra bli föremål för en lokal utredning inom länet i ändamål främst att komma till klarhet om var ett blivande tekniskt läroverk lämpligen bör förläggas. Enligt utredningens mening tala starka skäl för att ett tekniskt gymnasium inom Kopparbergs län upprättas snarast möjligt. Som framgått av tabell 50 kommer ökningen av ungdomskullarna att bli mycket stor inom Stockholms stad och län. Vidare uppkommer inom Uppsala län, som saknar tekniskt läroverk, en ökning av ungdomskullarna

485 väsentligt över riksmedeltalet. Därest till följd av dessa förhållanden antalet avvisade inträdessökande till tekniska läroverket i Stockholm kommer att inom de närmaste åren avsevärt ökas torde, med hänsyn till detta läroverks storlek, kunna ifrågakomma att upprätta ett nytt tekniskt gymnasium inom berörda områden, även om det ökade behov av tekniska utbildningsmöjligheter, som kan förutses, till viss del lämpligen bör tillgodoses genom exempelvis kommunala tekniska skolor med dagundervisning. Inom Västsverige kan den föreslagna utvidgningen av tekniska läroverket i Borås ävensom ett inrättande av tekniskt gymnasium i Halmstad visa sig otillräckligt för de ökade ungdomskullarna och fråga kunna uppkomma om en ytterligare utvidgning av tekniska läroverksorganisationen jämväl i Västsverige.

486 D. Sammanställning över föreslagna nya tekniska nya linjer och nya klassavdelningar Högre tekniska läroverket i

Borås Eskilstuna 1 Göteborg Hälsingborg Härnösand Stockholm

Västerås 1

Karlstad 1

Gymnasielinjer

Byggnadsteknisk fr. o. m. 1957/58 Maskinteknisk fr. o. m. 1956/57 Värme- o. sanitetsteknisk fr. o. m. 1956/57 Elkraftteknisk fr. o. m. 1957/58 Teleteknisk fr. o. m. 1957/5S Teleteknisk fr. o. m. 1956/57 Merkantil-teknisk fr. o. m. 1956/57 Produktionsteknisk fr. o. m. 1956/57 Elkraftteknisk fr. o. m. 1956/57 Maskinteknisk o. Pappersteknisk fr. o. m. tidpunkt som senare bestämmes

Fackskolelinjer

-

Tekniskt gymna sium upprättas.

Ökning av Antal nyinrättade antal årliklassavdelningar gen intagi klass I na elever 1 fr. o. m. 1956/57 1 fr. o. m. 1956/57

1 fr. o. m. 1956/57 1 fr. o. m. 1956/57

2 (gymn.) fr. o. m. 1956/57

30 Väg- o. vattenbyggnadsteknisk fr. o. m. 1956/57 Verkstadsteknisk fr. o. m. 1956/57

Summa 1

gymnasier,

K A P I T E L XXI

Utbildning av lärare för tekniska undervisningsanstalter A . Allmänna

synpunkter

Med hänsyn till att undervisningen vid de tekniska läroanstalterna omfattar såväl allmänna skolämnen som tekniska eller handelstekniska och ekonomiska fackämnen ha dessa skolor behov av dels lärare med vederbörlig akademisk examen dels lärare med ingenjörs- eller arkitektutbildning dels ock lärare med handelsteknisk utbildning. Förutom nämnda tre huvudgrupper av lärare finnes även ett mindre antal teckningslärare anställda ävensom gymnastiklärare. Kompetensfordringarna beträffande de akademiskt utbildade lärarna och teckningslärarna äro desamma som vid de allmänna gymnasierna. Detta gäller givetvis även deras pedagogiska utbildning. I fråga om lärare i tekniska och ekonomiska ämnen ha dessa i allmänhet civilingenjörs- eller civilekonomexamen. Några bestämda krav på att de därjämte skola ha pedagogisk utbildning äro emellertid icke uppställda beträffande nyssnämnda lärare. Det stora flertalet av dem sakna också speciell pedagogisk utbildning, ehuru många av dem genom flerårig lärartjänst även vunnit god pedagogisk insikt tillika med mångsidig praktisk erfarenhet i undervisning. Först under de senaste åren ha åtgärder vidtagits för att även kunna bereda ifrågavarande lärargrupper tillgång till pedagogiska utbildningskurser. Någon utbildningsverksamhet med det särskilda ändamålet att utbilda blivande lärare i tekniska ämnen förekommer däremot icke. Här berörda förhållanden torde förklaras därav att det åtminstone tidigare hört till undantagen, att exempelvis studerande vid våra tekniska högskolor bedrevo sina studier i syfte att kvalificera sig för en kommande lärarverksamhet. I de flesta fall torde någon tanke på läraryrket icke ha vaknat hos vederbörande förrän de avslutat sin utbildning och hunnit vara ute i teknisk verksamhet under något år. Den starkare dragningskraft, som praktiska ingenjörsuppgifter ha utövat på de tekniskt studerande, har också särskilt under tider med goda sysselsättningsmöjligheter medfört svårigheter för rekryteringen av de tekniska lärartjänsterna vid de tekniska läroverken. Svårigheterna skulle givetvis ha blivit ännu större, därest om för

488 övergång till lärarbanan skulle ha krävts av ingenjörerna att de även genomgått pedagogisk utbildningskurs. Genom det tekniska skolväsendets utvidgning har antalet lärarbefattningar, för vilka ingenjörsexamen kräves, blivit så stort, att en kommande läraranställning även kan vara en realitet att räkna med för den, som vill gå den tekniska vägen. Förutsättningarna för att kunna väcka nödigt intresse för deltagande i en särskild utbildningsgång för unga ingenjörer med sikte på kommande teknisk lärarverksamhet, kunna därför antagas vara något gynnsammare än vid de tidigare tillfällen, då en dylik lärarutbildning varit på tal. Det finns emellertid även andra omständigheter, som särskilt måste beaktas, då det gäller att på lämpligt sätt sörja för en god rekrytering av den grupp av lärare, det här gäller. Under alla förhållanden bör tillses att möjligheterna att för dessa lärartjänster kunna intressera i tekniskt hänseende väl kvalificerade sökande med tillräckligt omfattande erfarenhet från praktisk ingenjörsverksamhet icke ytterligare beskäras. Betydelsen för de tekniska läroanstalterna av att ha tillgång till lärare med tillräckligt ingående kunskaper och kännedom om praktisk teknisk och industriell verksamhet är uppenbar. Erfarenheten visar emellertid, att det ofta vid anställning av lärare är svårt att tillgodose önskvärda krav i detta hänseende. Urvalsmöjligheterna därvidlag vid den primära lärarrekryteringen böra därför helst icke minskas exempelvis genom att rekryteringsunderlaget begränsas till en mindre krets av ingenjörer med viss pedagogisk förutbildning. Från dylika synpunkter erbjuder den form av pedagogisk kompletterande utbildning för redan anställda lärare i tekniska och merkantila fackämnen, som sedan någon tid försökts av överstyrelsen för yrkesutbildning, vissa fördelar.

B . Utbildning

av lärare

vid allmänna

Praktisk

läroverk

m. fl. skolor

lär arkurs

Förutom den psykologisk-pedagogiska utbildning, som ingår i fil. ämbetsexamen, föreskrives som villkor för behörighet till ämneslärartjänst vid folkskoleseminarier, småskoleseminarier, allmänna läroverk och jämförliga högre skolor genomgång av praktisk lärarkurs jämlikt bestämmelserna i Kungl. kungörelse den 29 juni 1951 (nr 578). För lärarkandidat, som innehar anställning som extra ordinarie lärare vid allmänt läroverk, försvarets läroverk, folkskoleseminarium, småskoleseminarium, högre tekniskt läroverk, högre kommunal skola eller sådant läroverk, för vilket stadgan för de statsunderstödda privatläroverken gäller, eller vilken av skolöverstyrelsen förklarats behörig till sådan anställning, omfattar den praktiska lärarkursen en termin.

489 För övriga lärarkandidater omfattar den praktiska lärarkursen två terminer. Lärarkandidat skall genomgå praktisk lärarkurs i minst två läroämnen. Bland förekommande ämnesgrupper, som äro av intresse även för lärare vid tekniska läroanstalter kunna nämnas: modersmålet och engelska, modersmålet och tyska, modersmålet och historia med samhällslära, engelska och tyska, matematik och fysik, matematik och kemi, fysik och kemi m. fl. För behörighet att genomgå praktisk lärarkurs fordras att ha avlagt de kunskapsprov, som äro stadgade för behörighet till ordinarie ämneslärartjänst vid allmänt läroverk, folkskoleseminarium eller småskoleseminarium samt, därest ämnet pedagogik ej ingår i examen, ha undergått vederbörligen godkänd prövning i psykologi samt pedagogikens teori och historia. Praktisk lärarkurs består av förberedande lärarkurs, som anordnas på vissa av Kungl. Maj :t bestämda orter för lärarkandidaterna vid flera läroanstalter gemensamt, och egentlig lärarkurs, som anordnas vid vissa högre allmänna läroverk och folkskoleseminarier. Den förberedande lärarkursen på tre veckor vid början av en termin omfattar föreläsningar och övningar i muntlig framställningskonst samt i röst- och talvård, föreläsningar och diskussioner rörande utvecklings- och uppfostringspsykologi, skolhygien m. m., föreläsningsserier i allmän metodik och i särskilda läroämnens metodik samt diskussioner. Antalet föreläsnings-, diskussions- och övningstimmar för varje lärarkandidat bör enligt bestämmelserna ej överstiga fyra timmar om dagen i genomsnitt. Lärarkandidat, som genomgått förberedande lärarkurs, erhåller av föreståndaren för kursen utfärdat intyg, vilket berättigar till deltagande i den egentliga lärarkursen, som sedan upptager återstående del av terminen. Under den egentliga lärarkursen skall lärarkandidaten deltaga i konferenser för behandling av frågor rörande uppfostran och undervisning, åhöra föreläsningar i särskilda läroämnens metodik samt auskultera vid olika läroanstalter och skolformer. Kursen omfattar även meddelande av undervisning. Lärarkandidatens undervisningsuppgifter inom vart och ett av de läroämnen, som ingå i hans lärarkurs, fördelas på undervisningsserier, av vilka var och en omfattar ett antal lektioner i följd i samma ämne och klassavdelning. För den, som på en termin genomgår praktisk lärarkurs, skall det sammanlagda antalet undervisningsserier vara högst sex, om kursen genomgås i två läroämnen, och högst sju, om kursen genomgås i tre läroämnen. För övriga lärarkandidater skall det sammanlagda antalet undervisningsserier vara högst åtta. Efter genomgången egentlig lärarkurs erhåller lärarkandidaten betyg, i vilket vitsordas hans undervisningsskicklighet, dels i allmänhet, dels å enskilda undervisningsserier, hans nit samt hans fallenhet för läraryrket.

490 C. Den

nya

lärarhögskolan

1. Lärarhögskolans uppgift 1946 års skolkommission framlade i sitt betänkande den 4 juni 1948 (SOU 1948: 27) även förslag rörande utbildningen av lärare för de fyra olika stadierna inom den blivande enhetsskolan och gymnasiet. Kommissionen skilde därvid på småskollärare, mellanskollärare, realskollärare och gymnasielärare. Kommissionen framhöll, att ämnesstudierna, inhämtandet av erforderliga kunskaper och allmänbildning, principiellt borde skiljas från den pedagogiska fackutbildningen, den »egentliga yrkesutbildningen». Kommissionen föreslog, att den egentliga yrkesutbildningen för alla lärarkategorierna skulle förläggas till institutioner, benämnda lärarhögskolor. I ett senare betänkande av den 14 oktober 1952 (SOU 1952:33) framlade kommissionen närmare utformade förslag angående lärarhögskolans organisation och arbetssätt, utbildningsgången för olika lärarkategorier, lärarbehovet m. m. I Kungl. Maj :ts proposition nr 209 till 1954 års riksdag föreslogs inrättande av en första lärarhögskola i Stockholm. Högskolan skall årligen ge 60 blivande ämneslärare och 96 blivande mellanskollärare deras egentliga yrkesutbildning. Den skall dessutom bli ett centralorgan för lärarnas vidareutbildning och i mån av sina resurser medverka vid den pedagogiska försöksverksamheten. Däremot är det icke meningen, att den skall överta någon del av den fackutbildning i skolämnena, som av gammalt har meddelats vid universiteten. Utbildningen skall omfatta ett läsår för ämneslärare och två läsår för mellanskollärare samt dessutom i båda fallen en praktiktermin, inlagd i utbildningen.

2. Lärarhögskolans arbetsmetoder F ö r e l ä s n i n g a r inför en stor publik böra, anfördes det i propositionen, endast sparsamt förekomma. Större utrymme bör tillmätas s. k. s p ec i a l l e k t i o n e r , där antalet deltagare hålles omkring 30 och lärarens föredragning vid behov kan övergå i samtal och därav föranledda förklaringar. Den dominerande formen för undervisningen bör vara ö v n i n g a r . Särskilt vid övningar i studiecirkelteknik måste arbetsgrupperna göras små. Enskild studiehandledning torde också bli nödvändig. F r i a s t u d i e r böra få så stort utrymme som möjligt. Tillfälle bör ges till frivillig träning i övningsämnena under lärares överinseende.

491 3. Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolan Utbildningen av ämneslärare är av särskilt intresse i detta sammanhang, enär den kommer att direkt beröra en stor grupp av lärarna vid de tekniska läroanstalterna. I planerna för ämneslärarutbildningen vid lärarhögskolan förutsattes, att denna i regel skall genomgås omedelbart efter universitetsstudiernas slut. Den pedagogiska kursen i ämbetsexamen skall avskaffas och de teoretiska kunskaperna i psykologi och pedagogik i stället inhämtas vid lärarhögskolan. Studierna i p s y k o l o g i och p e d a g o g i k böra, framhålles det, ge de blivande lärarna en klar insikt om den ställning de i framtiden skola intaga såsom fostrare av det uppväxande släktet. Samtidigt böra studierna i m e t o d i k ge dem ett handtag i deras strävan att utbilda sig till skickliga undervisare. I detta ämne behandlas dels frågor av mera allmän natur, dels ock speciella metodiska spörsmål, som ämnesläraren möter i sina undervisningsämnen. I den allmänna delen avhandlas exempelvis undervisningens olika former: klassundervisning, grupparbete och individualisering; vidare spörsmål om inlärning och övning, kunskapsprövningar och betygsättning. S p e c i a l k u r s e r skola ordnas i muntlig framställning, i tal- och röstvård och i samhällskunskap. Även en kurs i skolhygien ingår i utbildningsprogrammet. I en tvåterminers kurs beräknas undervisningen i psykologi och pedagogik komina att omfatta sammanlagt 120 timmar, inräknat till dessa ämnen hörande specialkurser. Till allmän metodik anslås omkring 20 timmar. Den speciella metodiken måste variera alltefter lärarkandidaternas ämneskombinationer, men beräknas icke överstiga 80 timmar för någon ämneskombination. D e n p r a k t i s k a u t b i l d n i n g e n skall liksom nu omfatta auskultationer och undervisningsövningar (serier). De första egna lektionsserierna infalla under första terminens senare del. Dessa betygssättas dock icke. Under sista terminen anslås 8 veckor med i genomsnitt 8 till 10 lektioner per vecka för sammanlagt fyra lektionsserier för varje kandidat. 4. Ämneslärarkandidaternas praktiktermin För närvarande infaller de blivande ämneslärarnas första praktik i regel före den praktiska lärarkursen och omfattar ej sällan flera år. Enligt det framlagda förslaget skola de utan föregående tjänstgöring beredas en termins lärarpraktik, inskjuten mellan de två terminskurserna vid lärarhögskolan. Utplaceringen av lärarkandidaterna ombesörjes av skolöverstyrelsen i samförstånd med lärarhögskolans ledning. Lärarkandidaterna ha under

492 praktikterminen nedsatt undervisningsskyldighet. Skolans rektor skall kontinuerligt följa praktikantens undervisning samt ge honom upplysningar och råd. Särskilda handledare skola vägleda och följa praktikanten i hans arbete, låta honom auskultera, ge råd i metodiska spörsmål o. s. v.

D . Utbildning

av

verkstadsskollärare

1. Pedagogisk kurs för blivande lärare i yrkesarbete m. m. vid verkstadsskolor överstyrelsen för yrkesutbildning ordnar årligen inemot ett 30-tal kurser av skilda slag för lärare vid yrkesskolor. Bland de olika förekommande utbildnings- och fortbildningskurserna är i detta sammanhang den pedagogiska kursen för utbildning av lärare i yrkesarbete för verkstadsskolor och jämförliga skolor av intresse. Kursen omfattar en tid av omkring 15 veckor. På grund av kursens allmänna uppläggning uppställes såsom första krav att kursdeltagarna skola äga framstående skicklighet i sitt yrke. I regel fordras därför för tillträde till kursen minst 7 års praktiskt arbete i yrket. Åldern bör vara 22—35 år. Vidare kräves god allmänbildning. Fordringar på vissa examensmeriter äro dock icke föreskrivna. Kursen omfattar totalt omkring 475 elevtimmar, vilka ungefärligen fördelas på följande sätt: 20 föreläsningar och 55 seminarieövningar i pedagogik; 30 föreläsningar och 30 seminarieövningar i psykologi; 20 föreläsningar rörande ungdomens karaktärsdaning, ungdomens intresseområden, elevinternat, skolans friluftsverksamhet, skolhygien, arbetarskyddslagstiftning, yrkesvägledning och arbetsförmedling, arbetsledning; 5 föreläsningar samt övningar i tal- och röstvård; 12 demonstrationslektioner; 10 träningslektioner i grupp; 30 övningslektioner i yrkesteoriämnen; 60 övningslektioner i yrkesarbete; 170 auskultationer, inberäknat deltagande i träningslektioner i grupp; 12 föreläsningar och demonstrationer rörande filmen i yrkesundervisningen; 8 praktiska övningar med olika filmprojektorer. Härtill kominer ett antal timmar för skriftliga prov, studiebesök m. nu över genomgången kurs erhåller lärarkandidat betyg, som utfärdas av överstyrelsen för yrkesutbildning.

493 2. Assistentlärartjänstgöring Blivande lärare i yrkesarbete m. m. vid verkstadsskolor eller liknande skolor, som genomgått den pedagogiska kursen, bör för ytterligare praktisk övning fullgöra tjänst som assistentlärare under ca 5 månader. Under denna tjänstgöring får lärarkandidaten tillfälle att under en längre period leda verksamheten i en verkstadsskolklass och därvid komma i kontakt med hela det komplex av uppgifter, som sammanhänger med ansvaret för en skolverkstad och för dess drift. Han får även en viss erfarenhet angående materialanskaffning, planering av lämpliga övningsarbeten för eleverna, anskaffning av produktiva arbetsuppgifter och därför erforderlig kontakt utåt samt överhuvud taget angående planeringen och organisationen av undervisningen på lång sikt. Under assistentlärartjänstgöringen står lärarkandidaten under ständigt överinseende av en handledare, som ger honom råd och vägledning. Assistentlärartjänstgöringen kan fullgöras enligt ettdera av följande alternativ : I. Tjänstgöringen fullgöres i en yrkesavdelning, som står under ledning av en erfaren lärare, vilken då kommer att handleda assistentläraren. II. Vid verkstadsskola med parallellavdelningar för respektive yrkesområde placeras assistentläraren som ledare för en av parallellavdelningarna. Yrkesläraren för en annan av parallellavdelningarna tjänstgör då jämväl som handledare för assistentläraren. Efter tjänstgöringens slut inlämnar assistentläraren till överstyrelsen för yrkesutbildning en redogörelse för arbetet och de erfarenheter han gjort. Handledaren avgiver rapport till överstyrelsen över av assistentläraren fullgjord tjänstgöring". Efter att på ett tillfredsställande sätt ha genomgått pedagogisk utbildningskurs och fullgjort assistentlärartjänstgöring erhåller vederbörande läraraspirant av överstyrelsen utfärdad behörighet tills vidare till lärarbefattning vid verkstads- eller liknande skola beträffande undervisning i yrkesarbete inom respektive yrkesområde.

E . Utbildning

av

handelslärare

Med början under budgetåret 1949/50 har överstyrelsen för yrkesutbildning efter beslut i varje fall av Kungl. Maj:t anordnat pedagogiska utbildningskurser för blivande handelslärare. Handelsutbildningskommittén anförde i sitt betänkande I. Handelsgymnasierna (SOU 1950: 12), att utbildningen av h e l t i d s a n s t ä l l d a h a n d e l s I ä r a r e torde i väsentliga delar kunna anordnas enligt överstyrelsens plan för utbildning av blivande heltidsanställda ämneslärare i yrkesteoretiska ämnen vid skolor för industri

494 och hantverk (SOU 1947: 55). Enligt denna plan skulle de blivande ämneslärarna i yrkesteori i stort sett åhöra föreläsningar i samma omfattning som läraraspiranter i yrkesarbete. Vid vissa seminarieövningar borde de bilda egen grupp liksom vid träningslektioner. Även i vissa andra avseenden borde de blivande ämneslärarna få speciell undervisning, exempelvis rörande individuell och gruppundervisning, arbetsskolemetodik m. m. De nämnda kurserna för blivande handelslärare ha också ordnats enligt ovannämnda linjer och av ekonomiska skäl samordnats med kurserna för verkstadsskollärare på så sätt att de flesta föreläsningarna varit gemensamma för båda kurserna. Enligt handelsutbildningskommitténs uttalande bör lärare i handelstekniska ämnen förvärva sin kompetens genom examen från handelshögskola samt genomgång av kurs för blivande heltidsanställda handelslärare. I sistnämnda kurser intagas därför också i regel civilekonomer. över fullständigt genomgången handelslärarkurs utfärdar överstyrelsen för yrkesutbildning betyg.

F.

Överstyrelsens

för

yrkesutbildning

vid högre tekniska

pedagogiska läroverk

m.

kurser

för

lärare

fl.

Bland överstyrelsens för yrkesutbildning utbildningskurser för olika kategorier av lärare finnes även en pedagogisk kurs för lärare vid högre tekniska läroverk m. fl. Enligt det program, som hittills följts, är denna kurs en feriekurs, uppdelad på två sommarferier. Endast en fullständig sådan kurs har hittills hunnit genomföras. Denna omfattade en första del på två veckor under juni månad 1952 samt en andra del på tre veckor under juni—juli 1953. Kursen räknade 24 deltagare under den första perioden och 19 av dessa fullföljde kursens andra del. Att några av deltagarna 1952 sålunda uteblevo från kursens senare del berodde på att de lämnat lärarbanan. Av de 24 kursdeltagarna voro 17 lärare vid högre tekniska läroverk, 4 vid kommunal teknisk skola och 3 vid textilinstitut. Av de 17 lärarna vid högre tekniska läroverk voro 4 lektorer, 7 extra eller e. o. adjunkter samt 6 timlärare. 12 av dem voro ingenjörer, därav 6 civilingenjörer. 4 voro civilekonomer och en filosofie licentiat. Lärarna från övriga läroanstalter voro alla ingenjörer. Kursen omfattar föreläsningar och seminarieövningar, träningslektioner i grupp av kursdeltagare, filmvisning, studiebesök. Nedanstående översikt visar den timfördelning, som tillämpades i den hittills hållna kursen. I samband med kursens första del lämnades deltagarna anvisningar på lämplig psykologisk och pedagogisk litteratur för fortsatta studier såsom förberedelse till kursens andra del. Kursen avslutades med avgångsskriv-

495 Timfördelning Antal elevtimmar Ämne

m. m.

Allmän psykologi Ungdomspsykologi Pedagogik Pedagogisk psykologi och pedagogik Allmän undervisningsmetodik Speciell metodik Filmen i undervisningen Elevernas karaktärsdaning Tal- och röstvård Träningslektioner (3 per deltagare) Studiebesök Skriftligt prov

Första delen

Andra delen

15 6 5 18

18 6

18 2 Summa elevtimmar

2 4 8 6 5 79

Summa elevtimmar

35 6 5 36 6 10 2 2 4 26

ning, till vilken 5 timmar voro anslagna. Utöver denna i kursen ingående skriftliga tentamen bereddes de kursdeltagare, som så önskade, tillfälle att även undergå muntlig tentamen på den litteratur, som varit föremål för självstudier. Över genomgången kurs utfärdar överstyrelsen för yrkesutbildning betyg. Därvid betygssättes ett prov i psykologi och pedagogik. Till ledning för arbetet med planeringen av kommande pedagogiska utbildningskurser för ifrågavarande lärarkategorier anhöll överstyrelsen i cirkulärskrivelse till kursdeltagare i kursen 1952—1953 att få del av deras erfarenheter av kursen och synpunkter på densamma. Överstyrelsen pekade därvid bland annat på frågan om en eventuell förlängning av kurstiden, t. ex. till 3 å 4 månader, om kursen helt eller delvis borde förläggas till läsåret, om vissa avsnitt i den teoretiska delen möjligen borde erhålla större utrymme eller mindre utrymme eller helt uteslutas, om nya moment, som borde tillkomma, om införandet av övningslektioner i klassavdelningar m. m. Ett tiotal av deltagarna har haft vissa synpunkter att anföra i anledning av enkäten. I allmänhet synes man vara överens om lämpligheten att uppdela kursen på tvenne sommarferier och att begränsa totala kurstiden till 5 ä 6 veckor. Man framhåller dock att om kursen skall kunna jämföras med den praktiska lärarutbildningen för ämneslärare vid de allmänna läroverken m. fl. måste den bli betydligt längre än f. n. och då förläggas helt till läsåret. Beträffande kursinnehållet ha flera av kursdeltagarna framhållit den stora betydelsen av föreläsningarna och seminarieövningarna i pedagogisk psykologi och särskilt rörande ungdomens speciella problem. En utökning av tiden för detta kursavsnitt ävensom för den allmänna metodiken på

496 bekostnad av undervisningen i speciell metodik, som behandlar de skilda läroämnena separat, rekommenderas av de flesta. Samtidigt framhålles önskvärdheten av att särskilda fackkurser anordnas för ett mera ingående studium av och diskussion om t. ex. nomenklaturfrågor, undervisningsmetodik, laborationsuppgifter, nya specialgebit etc. inom exempelvis de olika fackämnena i den tekniska utbildningen. Om dylika specialkurser ordnas kan den speciella metodiken helt förbigås i den pedagogiska utbildningskursen. I konsekvens härmed framhålles även i flera svar, att handledningen vid träningslektionerna och den följande diskussionen inom gruppen uteslutande bör avse pedagogiska frågor och icke tekniska fackfrågor. Rätt allmänt uttalas önskemål om att såsom handledare anlitas sådana lärare från provårsläroverk, som äro vana handledare. Erfarenheterna rörande träningslektionerna synas i allmänhet vara positiva. En avkortning av lektionstiden till 20 å 30 min. till förmån för den följande diskussionen inom gruppen är dock en synpunkt, som någon har framfört. Antalet träningslektioner synas de flesta anse lämpligt avvägt, men det framhålles naturligt nog, att de icke utgöra tillräckligt underlag för betygsättning av undervisningsskickligheten. Man önskar heller icke införandet i kursen av övningslektioner i klass. Tyngdpunkten i kursen skulle då komma att förskjutas till övningslektionerna och förberedelserna för desamma till allvarligt men för kursdeltagarnas intresse för gemensamma diskussioner under och efter föreläsningar och seminarieövningar. De remissyttranden angående lämpligheten att ordna dylika kurser enligt överstyrelsens för yrkesutbildning planer, som på sin tid avgåvos av de tekniska läroverkens styrelser och kollegier, kunna vara av intresse även i detta sammanhang. En samstämmig mening synes råda inom de tekniska läroverken därom, att en lämpligt avvägd pedagogisk skolning är önskvärd även för de lärare som undervisa i fackämnena. De flesta ha emellertid betonat, att den pedagogiska utbildningskursen icke bör vara obligatorisk enär detta skulle ytterligare försvåra rekryteringen av lärare i de tekniska ämnena. Ett läroverk har dock anfört att lärarutbildning med avslutande lärarprov borde bliva obligatoriskt för anställning som lärare med heltidstjänst i tekniska ämnen. Ett annat har föreslagit, att nyanställd ordinarie eller extra ordinarie lärare, som icke undergått provårsutbildning eller kan åberopa fyra terminers heltidstjänst, skulle vara skyldig att inom visst antal år genomgå lärarutbildningskurs, samt att extra lärare, som tjänstgjort fyra terminer och önskar fortsätta sin lärarverksamhet, borde åläggas att genomgå kursen. Ett kollegium ställde sig mycket tveksamt till värdet av träningslektionerna och föreslog att avslutningskursen borde förläggas till ett tekniskt läroverk under pågående läsår. Den praktiskt pedagogiska utbildningen

497 borde helt förläggas till denna del av kursen. Läroverkets rektor och respektive huvudlärare skulle giva den handledning, som de funne påkallad. Samma kollegium föreslog möjlighet för sökande till lektorat att under någon vecka auskultera i läroverket för att därefter under några lektioner övertaga undervisningen i någon klass. Styrelsen borde även kunna anmoda sökande att undergå dylik prövning. Styrelsen för tekniska läroverkens lärarförbund anförde likaledes, att sista kursperioden borde förläggas till ett tekniskt läroverk. Styrelsen motsatte sig bestämt att betyg på undervisningsprovet utdelades, men ville tänka sig att ett sammanfattande betyg på lärarens tjänstgöring under utbildningsåret och den pedagogiska färdighet han därunder förvärvat utdelades av kursledaren i samråd med handledare och vederbörande rektor. Styrelsen påpekade vikten av att den planerade lärarutbildningen endast måtte betraktas som ett provisorium intill dess förhållandena kunde medge en mera omfattande utbildning.

G. Utredningens

förslag

Lärarna i fackämnena vid de högre tekniska läroverken och andra tekniska läroanstalter rekryteras — såsom redan inledningsvis antyddes — då det gäller lärare i tekniska fackämnen och i regel även beträffande lärare i de merkantila fackämnena bland sådana personer, som under längre eller kortare tid efter avslutandet av sina studier varit anställda inom industrin eller näringslivet i övrigt eller över huvud taget inom annat verksamhetsfält än lärarbanan. Någon ändring i detta förhållande synes heller icke böra eftersträvas. Det är av utomordentlig vikt för den tekniska utbildningen att denna alltjämt kan bygga på den fond av praktiskt kunnande som vederbörande facklärare genom personliga praktiska erfarenheter har förskaffat sig. Svårigheten är såsom även tidigare sagts att kunna till lärare förvärva exempelvis civilingenjörer med praktik av önskvärd omfattning. De fördelar, som skolväsendet har att erbjuda, äro i inånga fall icke tillräckligt konkurrenskraftiga för att animera en dugande ingenjör att övergå till lärarbanan, om han haft flerårig anställning såsom ingenjör. Av denna anledning är urvalsmöjligheterna redan för närvarande så pass begränsade, att man bör undvika den ytterligare begränsning, som skulle ske, därest såsom kompetenskrav för sökande skulle — jämte fordran på kvalificerade betyg i fackhögskoleexamen och tillräcklig praktik — även föreskrivas pedagogisk lärarutbildning. Enligt vår mening bör därför åtminstone tills vidare icke uppställas några krav på pedagogisk lärarutbildning såsom behörighetsvillkor för sökande till lärarbefattning i fackämne vid här ifrågavarande läroanstalter. Emellertid torde det icke behöva råda delade meningar därom att fack3 2 — 504565

498 lärarna lika väl som övriga lärare utöver sin fackutbildning behöva utbildning även för undervisarens och uppfostrarens uppgifter. De medfödda anlagen äro härvid liksom i fråga om de flesta andra kvalificerade yrken av grundläggande betydelse. Men även med de bästa förutsättningar i detta hänseende kräves mycket lång erfarenhet, om läraren utan särskild psykologisk-pedagogisk handledning själv skall komma till klar uppfattning om de olika frågeställningar av principiell natur, som läraren aldrig undgår att ställas inför. Ej minst de moderna undervisningsmetoderna ställa stora och skiftande krav på läraren. En längre gående individualisering av undervisningen och tillämpning av aktivitetsbefrämjande undervisningsformer av den art, som tidigare har berörts, kunna endast komma i fråga, om läraren har det erforderliga intresset och anpassningsförmågan samt en översikt över de linjer, vilka han själv önskar närma sig i sin undervisning. En systematisk framställning av de rön, som vinnas genom den psykologiska forskningen rörande utvecklingen i ungdomsåldern, och av de uppslag, som pedagogisk forskning och erfarenhet kunna ge, underlättar i väsentlig grad för läraren att målmedvetet utveckla sina egna arbetsmetoder och inom rimlig tid uppnå bästa möjliga effekt i sitt arbete. En lärarutbildning, som främst syftar till att meddela psykologisk-pedagogisk kunskap och kännedom om praxis vid tillämpningen av olika studieformer, är därför nödvändig även för de lärargrupper frågan här närmast gäller. Av skäl, för vilka vi redogjort här ovan, anse vi det icke lämpligt att föreskriva någon obligatorisk lärarkurs för blivande lärare i tekniska och merkantila fackämnen. Däremot böra enligt vår mening de unga lärare, som efter något eller några års lärartjänstgöring visa sig lämpliga för och intresserade av att fortsätta på lärarbanan, samtliga genomgå en grundläggande pedagogisk utbildningskurs. Det kan vara tveksamt, huruvida denna utbildningskurs för ingenjörer m. fl., som redan inträtt på lärarbanan, skall göras obligatorisk eller såsom hittills vara frivillig. Med tanke på de olägenheter, som kunna befaras bli följden i avseende å bland annat rekryteringen, om en nu obefintlig spärr i form av obligatorisk lärarkurs skulle införas, synes tiden ännu knappast vara inne, då denna kurs bör göras obligatorisk. Vid tillsättning av tjänster bör emellertid genomgången lärarkurs tillmätas tillbörlig betydelse. Det torde även vara lämpligt att ytterligare erfarenheter avvaktas beträffande resultaten av den nuvarande kursverksamheten, innan någon mera väsentlig omläggning av densamma vidtages. Detta bör självfallet icke hindra, att kursens omfattning och innehåll successivt modifieras, allteftersom erfarenheterna ådagalägga behovet av dylika förändringar. Förslaget, som bl. a. lärarförbundet framfört, att sista kursperioden borde förläggas till ett tekniskt läroverk, kan anses ligga nära till hands, om man söker en förebild i exempelvis den praktiska lärarkursen för läroverkslärare m. fl. Emellertid låter sig detta förslag knappast realiseras f. n. De;

499 fackämneslärare, som man finge tänka sig tjänstgöra såsom handledare för de lärare, som deltaga i kursen, sakna själva i de allra flesta fall pedagogisk skolning. Även om nämnda facklärare genom omfattande lärarerfarenhet förvärvat framstående undervisningsskicklighet i sina ämnen, torde m a n icke kunna räkna med att de skola kunna systematiskt handleda andra i pedagogiskt hänseende. Innan en pedagogiskt utbildad lärarkår i de ämnen det gäller hunnit att successivt växa fram, torde man därför vara hänvisad till kursformer, som lämna större frihet vid valet av handledare. Enligt vår mening tala övervägande skäl för att en central utbildningskurs, i huvudsak av den form och omfattning, som överstyrelsens försökskurs 1952—1953 haft, även fortsättningsvis anordnas. Vissa modifieringar beträffande kursinnehållet böra dock genomföras, varvid synpunkter, som kursdeltagarna i den första kursen anfört, böra kunna ge värdefulla anvisningar. Enligt vad utredningen inhämtat har också överstyrelsen för avsikt att beträffande nästkommande kurs förutom vissa detaljändringar även vidtaga några förändringar av mera principiell betydelse. Avsikten är bland annat att helt utesluta den speciella metodiken från ifrågavarande kurs. För att kunna tillgodose behovet av vägledning i fackhänseende för undervisningen i de olika fackämnena bör då i stället anordnas särskilda instruktionskurser med informationer, överläggningar och övningar. Den av överstyrelsen avsedda omläggningen i nämnda avseende av undervisningen vid den pedagogiska kursen synes motiverad. Sannolikt komma erfarenheterna från den fortsatta kursverksamheten att kunna ge ledning för den ytterligare anpassning av programmet, som kan vara önskvärd. Erfarenheten får även utvisa, huruvida en frivillig utbildningskurs av ungefärligen den nuvarande omfattningen kommer att fylla sin uppgift som övergångsform till dess förutsättningar skapats för eventuell omorganisation av ifrågavarande lärarutbildning. Ett villkor för att kursen skall kunna få avsedd effekt är givetvis, att lärarna i tillräcklig omfattning komma att använda sig av densamma. Det är därför nödvändigt att intresset för kursen hos lärarna stimuleras. I viss grad torde väl härtill kunna medverka, att kursen tillmätes ett bestämt meritvärde vid tillsättning av tjänster, vilket utredningen förutsätter. Emellertid bör även överstyrelsen för yrkesutbildning på annat sätt medverka till att kurserna erhålla önskvärd anslutning. I samband med inspektionsbesök är det vanligt att överläggningar beträffande undervisningsfrågor av olika slag komina till stånd med de lärare, vars lektioner åhöras av den inspekterande. Även överläggningar med grupper av lärare eller lärarkollegiet förekomma vid dylika tillfällen. Det synes önskvärt att allmänna pedagogiska frågor oftare än nu upptagas vid dylika överläggningar. Detta skulle säkerligen vara ägnat att öka intresset över huvud taget för de psykologiska och pedagogiska problemen och verka stimulerande för ett vidare

500 studium i den ena eller andra formen. Frågan om den förstärkning av överstyrelsen, som härför kan erfordras, torde böra beaktas vid den k o m m a n d e utredningen angående yrkesundervisningens centrala ledning. I förslaget till ny stadga för de högre tekniska läroverken har föreslagits en bestämmelse, varigenom även nämnda skolor skulle få möjlighet att anordna eller deltaga i s. k. pedagogdagar. Informations- och diskussionssammankomster av sådan art komma helt säkert även att medverka till att öka intresset för allmänna pedagogiska problem av principiell vikt. I den mån ett levande och varaktigt intresse för psykologisk-pedagogiska frågor, pedagogisk reformverksamhet rörande undervisningsmetodik etc. kan väckas komina också de ovannämnda pedagogiska lärarkurserna att få ökad anslutning. Man har anledning att antaga, att äldre lärare med mångårig lärart jänstgöring, vilka i de flesta fall redan genom sin långa lärarerfarenhet förvärvat goda pedagogiska insikter och stor skicklighet i sin undervisning endast undantagsvis komma att genomgå den frivilliga pedagogiska kursen. Det kan icke heller förväntas, att ingenjörer, som ha sin huvudsakliga sysselsättning inom exempelvis industrin och som endast ha deltidsanställning med ett fåtal timmar i veckan såsom lärare, vilja underkasta sig någon mera omfattande lärarutbildning. Med hänsyn till att den här ifrågavarande pedagogiska kursen dock är jämförelsevis kort och uppdelad på tvenne perioder, kan man möjligen hysa förhoppningen att åtminstone en eller a n n a n av de mest intresserade av nämnda lärare skola önska få del av kursen. Huvudsakligen har inan emellertid att såsom kursdeltagare räkna med extra ordinarie och extra lärare samt timlärare med ett relativt stort antal veckotimmar, anställda vid högre tekniska läroverk eller andra tekniska läroanstalter eller också vid tekniska linjer inom det allmänna skolväsendet. På grundval av överväganden, för vilka här i korthet har redogjorts, får utredningen förorda, att överstyrelsen för yrkesutbildning även fortsättningsvis ordnar frivilliga pedagogiska kurser för lärare vid högre tekniska läroverk m. fl. med i stort sett samma omfattning och innehåll som kursen f. n. har, samt att överstyrelsen liksom hittills hos Kungl. Maj:t gör de framställningar rörande förändringar i kursverksamhetens organisation m . m., som med tiden kunna befinnas påkallade. Utredningen vill vidare understryka önskvärdheten av att instruktionskurser för lärare i fackämnen vid de högre tekniska läroverken ordnas i större omfattning än vad som hittills har förekommit. Det bör även då det gäller sistnämnda slag av kurser ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att i varje särskilt fall göra erforderlig framställning till Kungl. M a j : t.

KAPITEL

XXII

Kostnader A . Kostnadsökning

för

den tekniska

läroverksorganisationen

1. Kostnader för nya klassavdelningar till följd av inrättande av nya gymnasier eller parallellavdelningar samt för ökad differentiering Utredningen har föreslagit inrättande från och med budgetåret 1956/57 av sammanlagt 6 nya klassavdelningar i klass I vid de tekniska gymnasierna. Den av utredningen föreslagna ökningen av läroverksorganisationens omfattning motiverar att rektorstjänsterna vid läroverken i Borås, Eskilstuna, Göteborg, Hälsingborg, Härnösand och Västerås uppflyttas en lönegrupp. Kostnaden härför beräknas till ( 6 x 5 0 4 = ) 3 024 kronor. I viss omfattning torde samundervisning kunna ordnas med andra klassavdelningar t. ex. i gymnastik. Å andra sidan blir en uppdelning — i likhet ined vad som för närvarande tillämpas — av klassavdelningarna i mindre grupper nödvändig under laborationstimmar. En å två lärartimmar per klassavdelning böra beräknas för individuell studiehandledning. Sammanlagt beräknas i medeltal 42 lärartimmar per vecka för varje parallellavdelning eller (6 x 42 = ) 252 veckotimmar. För budgetåret 1956/57 synas 6 nya lektorstjänster erforderliga. Med en undervisningsskyldighet av i medeltal 21,5 veckotimmar skulle de föreslagna lektorerna fullgöra (6 X 21,5 = ) 129 veckotimmar. Resterande ( 2 5 2 — 1 2 9 = ) 123 veckotimmar beräknas fullgjorda av icke-ordinarie lärare. Kostnaden för avlöningar under budgetåret 1956/57 för de nya parallellavdelningarna, beräknad efter löneklass 31 för lektorer och i medeltal TA 27 för icke-ordinarie lärare i ortsgrupp 4 blir då, för lektorer (6 X 21 360 = ) 128 160 kronor och för icke-ordinarie lärare (123 X 7 3 6 = ) 90 528 kronor. Kostnaderna för arvoden till skolläkare, skolsköterskor, bibliotekarier och biträdeshjälp, vilka arvoden utgå enligt vissa fastställda grunder, beräknas öka med respektive 594, 695, 630 och 6 300 kronor. Avkortningen av läsåret vid fackskolorna beräknas medföra en kostnadsminskning av 9 240 kronor. Merkostnaden för specialundervisningen i de fall, där ny facklinje inrättas utan att någon ny parallellavdelning inrättas i första klassen, be-

502 gränsas till den differentierade undervisningen i fackämnena. Antalet härför erforderliga veckotimmar beräknas till i medeltal 15 för varje klass med undantag för gymnasiets klass I, där icke någon differentiering förekommer. För budgetåret 1956/57 torde merkostnader för nämnda ändamål böra beräknas för sammanlagt 3 klassavdelningar (en vid tekniska gymnasiet i Göteborg och två vid tekniska gymnasiet i Stockholm). Dessa merkostnader beräknas uppgå till (3 X 15 X 736 = ) 33 120 kronor. Merkostnaderna under förevarande punkt för budgetåret 1956/57 beräknas sålunda till sammanlagt (3 024 -f 128 160 + 90 528 + 8219 — 9 240 + 33 1 2 0 = ) 253 811 kronor, varav till avlöningar till ordinarie tjänstemän (3 024 + 128 160 = ) 131 184 eller avrundat 131 000 kronor, till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t (594 + 695 + 630 = ) 1 919 eller avrundat 1 900 kronor, samt till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal (90 528 + 6 300 — 9 240 + 33 120 = ) 120 708 eller avrundat 120 000 kronor. För budgetåret 1957/58 uppgå motsvarande merkostnader, utöver ovan angivna 253 811 kronor, till, för ordinarie tjänstemän 128 160 kronor, för arvoden och särskilda ersättningar (594 + 172 + 180 = ) 946 kronor samt för övrig icke-ordinarie personal (90 528 + 6 300 + 3 150 + 44 160 = ) 144 138 kronor. Beloppet 3 150 kronor utgör den beräknade merkostnaden för treåriga dagfackskolan i Stockholm, där dagantalet 1956/57 (270 + 150 + 150 = ) 570 ökar till (270 + 270 + 150 = ) 690 dagar. Merkostnaden för specialundervisningen ökar från 33 120 kronor till 44 160 kronor genom att sådan undervisning tillkommer även i klass II av den byggnadstekniska fackskolan i Stockholm. Sammanlagda merkostnaden 1957/58 beräknas till (253 811 + 128 160 + 946 + 144 138 = ) 527 055 eller avrundat 527 000 kronor. Budgetåret 1958/59, då utbyggnaden enligt ovan är helt genomförd, skulle merkostnaderna utöver 527 055 kronor uppgå till, för ordinarie tjänstemän 128 160 kronor, för arvoden och särskilda ersättningar 946 kronor samt för övrig icke-ordinarie personal (90 528 + 6 300 — 3 940 = ) 92 888 kronor. Minskningen med 3 940 kronor beräknas uppkomma genom bortfallet av klass III vid dagfackskolan i Stockholm. Sammanlagda merkostnaden budgetåret 1958/59 beräknas sålunda till (527 055 + 128 160 + 946 + 92 888 = ) 749 049 eller avrundat 750 000 kronor. De högre tekniska läroverkens anslag till avlöningar för budgetåret 1956/57 torde sålunda för här ifrågavarande ändamål böra uppräknas med för avlöningar till ordinarie tjänstemän 131 000 kronor, för arvoden och särskilda ersättningar bestämda av Kungl. Maj:t 1 900 kronor samt för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 120 000 kronor. Den ökade omfattningen av läroverksorganisationen medför givetvis ökade kostnader under anslagsposten omkostnader och utredningen be-

503 räknar att till expenser kommer att fordras 1 000 kronor för varje nytillkommen klassavdelning. De högre tekniska läroverkens anslag till omkostnader för budgetåret 1956/57 torde sålunda böra uppräknas med för expenser 6 000 kronor.

2. Kostnad för införande av individuell studiehandledning Under föregående punkt har den erforderliga tiden för den individuella studiehandledningen antagits uppgå till en ä två veckotimmar i genomsnitt för varje klassavdelning. De av utredningen föreslagna timplanerna upptaga för gymnasierna 38x/2 veckotimmar och för fackskolorna 39 veckotimmar i medeltal. Jämfört med de timplaner, som för närvarande tillämpas, vilka upptaga 40 veckotimmar, kommer sålunda antalet undervisningstimmar å arbetsordningen för varje elev att minskas med V-f» respektive 1 veckotimme. Den kostnadsökning, som uppkommer genom införandet av individuell studiehandledning å tid utom arbetsordningens ovan angivna antal veckotimmar, kan sålunda beräknas bli i stort sett kompenserad genom minskningen av lärarlönekostnaderna till följd av arbetsveckans avkortning.

3. ökade kostnader för undervisningen i svetsning Svetskommissionens av utredningen förordade program för svetsundervisningens ordnande förutsätter att i viss omfattning specialister skola kunna anlitas för ombesörjande av en del av undervisningen, nämligen för varje elevgrupp 4 timmar svetsteori och 10 timmar svetsövningar. Arvodeskostnaderna för nämnda undervisning torde kunna beräknas till 325 kronor. Därtill kommer kostnaden för förbrukningsmaterial, som uppskattas till 500 kronor. Endast vid ett 10-tal av de klassavdelningar, som böra komma i åtnjutande av svetsundervisning, torde undervisningen kunna införas redan från och med budgetåret 1956/57. I den mån skolornas laboratorier hinna ordnas böra ytterligare avdelningar få del av denna svetsundervisning. För nyssnämnda budgetår kunna sålunda kostnaderna till lärarlöner beräknas till förslagsvis 3 250 kronor, vilket belopp torde böra beräknas för ändamålet under de högre tekniska läroverkens anslagspost till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. Kostnaderna för förbrukningsmaterial under samma budgetår, beräknade till 5 000 kronor, torde böra föranleda uppräkning med n ä m n d a belopp av de högre tekniska läroverkens anslag till materiel, böcker m. m., posten till materiel m. m. till laborationer.

504 4. Kostnader för diplomkurser a) Avlöning till lärare m. m. Kostnaderna till lärarlöner samt till viss ersättning till rektor torde för en diplomkurs, omfattande ca 18 veckor, kunna beräknas till i avrundat tal 20 000 kronor. Avlöningskostnaderna för anordnande under ett första verksamhetsår av fyra diplomkurser, såsom utredningen föreslagit, skulle sålunda uppgå till 80 000 kronor. Till skrivbiträdeshjälp torde dessutom böra beräknas förslagsvis 250 kronor per kurs eller sammanlagt 1 000 kronor. Med hänsyn till den tid, som åtgår till olika förberedande åtgärder, torde kurserna ej kunna komina till stånd tidigare än från och med budgetåret 1957/58. b) Kostnader för diplomkursnämnden Enligt utredningens förslag (kap. IX) skall ordföranden i kursnämnden erhålla ett årligt arvode av 1 000 kronor och övriga åtta ledamöter tillsammans 4 000 kronor. Nämnden bör organiseras från och med 1 januari 1957. För förslagsvis fyra sammanträden under budgetåret 1956/57 beräknas dagarvoden enligt kommittékungörelsen till i runt tal 500 kronor. Medel för nämndens verksamhet böra lämpligen uppföras å respektive anslag till överstyrelsen för yrkesutbildning. Överstyrelsens avlöningsanslag, posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t bör sålunda för budgetåret 1956/57 uppräknas med ett belopp av (500 + 2 000 + 500 = ) 3 000 kronor. Nämndens ledamöter böra äga uppbära resekostnadsersättning och traktamente enligt rese- och traktamentsklass I A. Kostnaderna härför under nyssnämnda budgetår beräknas så att nämnden kan förlägga minst ett av sammanträdena till tekniskt läroverk utom Stockholm, där diplomkurs anordnas. För ändamålet torde böra upptagas ett belopp av 1 500 kronor. Kostnaderna för telefon, kontorsmateriel m. m. kan beräknas medföra ett ökat anslagsbehov av 500 kronor. Under överstyrelsens omkostnadsanslag synes sålunda posten till reseersättningar böra för budgetåret 1956/57 ökas med / 500 kronor samt delposten till övriga expenser med 500 kronor.

5. Kostnader för komplettering av laboratorieutrustning och övrig undervisningsmateriel Tidigare har framhållits (kap. V) att en del av de högre tekniska läroverken ha otillfredsställande laboratorieutrustning. Särskilt äro bristerna i utrustning mycket stora i fråga om de Verkstadstekniska laboratorierna. Flera av skolorna sakna för närvarande praktiskt taget möjlighet att an-

505 ordna laborationer såsom stöd för undervisningen i verkstadsteknik, en svaghet, som snarast måste avhjälpas, om utredningens förslag till nämnda undervisnings effektivisering skall kunna genomföras. En viss kontinuerlig, förnyelse av laboratoriernas maskin- och apparatutrustning liksom av övrig undervisningsmateriel bör även möjliggöras genom i viss grad ökade årliga materielanslag. De högre tekniska läroverken ha i sina anslagsäskanden för budgetåret 1955/56 begärt sammanlagt något över 1 000 000 kronor, överstyrelsen för yrkesutbildning har funnit, att den utrustning, som läroverken avsett att anskaffa för det begärda beloppet, kan i och för sig anses behövlig, men har ändock ansett sig böra med hänsyn till beloppets storlek föreslå ett till 450 000 kronor minskat belopp för ändamålet under nämnda budgetår. Enligt vad utredningen kunnat finna, blir ett anslag till laboratorieutrustning av minst samma storleksordning, som det överstyrelsen föreslagit, erforderligt för den nuvarande läroverksorganisationen även för de närmast följande åren. Ytterligare erforderliga medel för anskaffning av laboratorieutrustning för de av utredningen föreslagna nya linjerna för värme- och sanitetsteknik i Göteborg, elkraftteknik i Hälsingborg, teleteknik i Härnösand, väg- och vattenbyggnadsteknik i Stockholm, produktionsteknik och verkstadsteknik i Västerås samt byggnadsteknik i Borås torde böra fördelas på ett antal å r från och med budgetåret 1956/57. Utredningen föreslår att härför för nämnda budgetår beräknas ett belopp av sammanlagt 200 000 kronor. Det ovan angivna av överstyrelsen för yrkesutbildning för den nuvarande organisationen beräknade anslagsbeloppet till laboratorieutrustning under budgetåret 1955/56 å 450 000 kronor bör sålunda enligt utredningens förslag för budgetåret 1956/57 uppräknas med 200 000 kronor. Till böcker, samlingar och undervisningsmateriel samt materiel m. m. till laborationer erfordras ökade anslag på grund av de föreslagna utvidgningarna och utredningen räknar därvid med 6 000 kronor ytterligare för vartdera av budgetåren 1956/58. För att utredningens förslag om fördjupade individuella studier inom vissa delar av respektive fackområden i större utsträckning skall kunna genomföras erfordras härutöver ytterligare anslag för nyanskaffning av teknisk facklitteratur. För budgetåret 1956/57 torde ett anslag om 15 000 kronor vara erforderligt. Posterna till böcker, samlingar och undervisningsmateriel samt materiel m. m. till laborationer torde sålunda för budgetåret 1956/57 böra uppräknas med 21 000 kronor.

506 B . Statsbidrag

till textilinstitutet

i

Borås

1. Institutets verksamhet i allmänhet Utgifter:

Kronor

Bokförare Skrivbiträde Bränsle, elenergi, vatten, städning m. m Annonser, expenser Underhåll av maskiner m. m. Bibliotek och undervisningsmateriel Vaktmästare och eldare (lkl 12)

1 500 6 936 36 000 17 500 10 000 2 000 8 280 82 216

Inkomster: Terminsavgifter Hyror Räntor Utförda provningar; produktion

20 000 6 500 1 000 10 000 37 500 Utgifter utöver inkomster kronor 44 716

/a av 44 716 kronor utgör avrundat 29 800 kronor 2. Avlöning åt föreståndare och lärare Kronor

1 Arvode åt föreståndare 7 200 Arvode åt bitr. föreståndare 4 800 Avlöning åt 5 facklärare (lkl 28) 89 760 Avlöning åt facklärare i handvävning (lgr 21: 23) , 13 584 Avlöning åt facklärare i mönsterkomposition (lgr 2 1 : 21 med 70 % tjänstgöring) 8 400 Avlöning åt spinnmästare och vävmästare (lkl 23) 27 168 Arvode åt lärare i spinneriteknik (16/24 av lönen i lkl 27) 11 352 Arvode åt timlärare 10 000 Pensionsavgifter 9 000 Tillsammans 181 264 78 % av 181 264 kronor utgör avrundat IM 400 kronor

3. Anskaffning av maskiner och övrig stadigvarande undervisningsmateriel I sin budgetframställning för budgetåret 1955/56 har styrelsen för textilinstitutet gjort framställning om ett belopp av 48 000 kronor som bidrag till anskaffning av bland annat viss maskinutrustning för den planerade 1

Här förutsattes att föreståndaren liksom för närvarande ej bestrider någon undervisning.

507 trikåtekniska undervisningen. Styrelsen hade därvid tänkt sig den erforderliga anskaffningen för nämnda ändamål fördelad på två år. Styrelsens framställning i denna del har icke vunnit bifall. Då utredningen i det föregående tillstyrkt inrättande vid textilinstitutet av bland annat ifrågavarande kurs i trikåteknik tillstyrker utredningen, att för budgetåret 1956/57 ett belopp beräknas såsom bidrag med 2/3 av kostnaderna till anskaffning av viss del av erforderlig trikåteknisk utrustning. Därjämte bör bidrag även beräknas till komplettering av maskinutrustningen i övrigt. Institutets styrelse har, såsom förut nämnts (kap. XVI) beräknat totala engångskostnaderna för nyssnämnda ändamål till 726 000 kronor. Utredningen har icke kunnat bedöma, huruvida nämnda belopp må anses väl avvägt med hänsyn till det behov av komplettering som otvivelaktigt förefinnes. I varje fall torde det vara ofrånkomligt att fördela anskaffningen av maskiner på flera budgetår. Hänsyn får också tagas till att även Lennings textiltekniska institut behöver komplettera sin utrustning i ungefär samma omfattning. Utredningen föreslår att till anskaffning av maskiner och övrig stadigvarande undervisningsmateriel vid textilinstitutet under budgetåret 1956/57 beräknas ett anslagsbelopp av 40 000 kronor. Sammanlagt skulle statsbidraget till textilinstitutet uppgå till (29 800 + 141 400 + 40 000 = ) 211 200 kronor eller avrundat 211 000 kronor. Utredningen föreslår sålunda att till bidrag till textilinstitutet i Borås för budgetåret 1956/57 anvisas ett förslagsanslag av 211 000 kronor.

C. Statsbidrag

till Lennings

textiltekniska

institut

1. Institutets verksamhet i allmänhet Utgifter: Bokförings- och skrivbiträde Bränsle, elenergi, vatten, städning m. m Annonser, expenser Underhåll av maskiner m. m Bibliotek och undervisningsmateriel Vaktmästare (del av lön)

Kronor 6 936 30 000 15 500 10 000 2 000 6 000 70 436

Inkomster: Terminsavgifter Räntor

20 000 1 000

21 000

Utgifter utöver inkomster kronor

49 436

'/a av 49 436 kronor utgör avrundat 32 900 kronor

508 2. Avlöning åt föreståndare och lärare Avlöning åt föreståndare (lkl 40) Avlöning åt 3 facklärare (lkl 28) Avlöning åt spinnmästare, vävmästare och tare (lkl 22) Arvode till timlärare Pensionsavgifter

Kronor 27 756 53 856 konfektionsverkmäs38 520 10 000 6 000 Tillsammans 136 132

78 % av 136 132 kronor utgör avrundat 106 100 kronor 3. Anskaffning av maskiner och övrig stadigvarande undervisningsmateriel Styrelsen för Lennings textiltekniska institut har beräknat den totala kostnaden för den erforderliga kompletteringen av institutets maskin- och apparatutrustning till 753 000 kronor. Liksom textilinstitutet i Borås är även institutet i Norrköping i behov av viss komplettering. Utredningen har beträffande institutet i Borås föreslagit ett anslagsbelopp för ifrågavarande ändamål av 40 000 kronor för budgetåret 1956/57. Därvid beaktades bland annat behovet av nyanskaffning under året av viss del av erforderliga utrustningen till den föreslagna trikåtekniska kursen i Borås, som enligt förslaget skall nyinrättas från och med nämnda budgetår. Till komplettering av utrustningen vid Lenningska institutet torde för samma budgetår böra beräknas 30 000 kronor. Utredningen föreslår att till bidrag till Lennings textiltekniska institut för budgetåret 1956/57 anvisas ett förslagsanslag av (32 900 + 106 100 + 30 0 0 0 = ) 169 000 kronor.

D.

Statsbidrag

till de kommunala

tekniska

skolorna

De grunder för lönesättningen m. m. och för statsbidrag, som utredningen i kap. XIII föreslagit beträffande de kommunala tekniska skolorna komina, därest förslaget vinner bifall, att medföra ökad belastning på anslaget till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning. Utredningen har sökt, att under antagande att nämnda skolor ha samma omfattning som under budgetåret 1953/54, så vitt möjligt beräkna ifrågavarande ökning av anslagsbehovet. Den totala ökningen uppgår i runt tal till 800 000 kronor, varav ca 590 000 utgör ökning av bidraget till lärarlöner. Utredningen har därvid beräknat, att elevavgifterna samtidigt sänkas med sammanlagt 454 000 kronor, beräknat enligt i kap. XIII föreslagna grunder.

509 E . Kostnader

för förstärkning

av överstyrelsens

expertis

Överstyrelsen för yrkesutbildning har begärt viss personalförstärkning i anslutning till 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas förslag. Vi ha icke ansett oss böra ingå på någon prövning i detalj av det ytterligare personalbehov, som förefinnes inom överstyrelsen. Emellertid anse vi oss böra framhålla det ökade behov av expertis främst i olika fackämnen, som blir aktuellt för att genomföra planeringen för den föreslagna reorganisationen av fackutbildningen inom vissa ämnesområden, bland annat där nya facklinjer och nya ämnen skola införas enligt förslaget. Med hänsyn till detta omedelbara behov av förstärkning, anse vi oss böra föreslå att den å överstyrelsens avlöningsstat uppförda anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar till inspektörer och sakkunniga biträden från och ined budgetåret 1956/57 ökas med ett belopp av 10 000 kronor för här avsett ändamål. Då det föreligger svårigheter att med nu utgående ersättningar till examensombud förvärva tillräckligt antal högt kvalificerade . personer, som vilja åtaga sig uppdraget i fråga, böra ersättningarna till ombuden ökas. För närvarande utgå årsarvoden med högst 350 kronor till examensombud vid tekniskt gymnasium eller tekniska fackskolan vid högre tekniska läroverket i Stockholm samt högst 225 kronor till examensombud vid övriga fackskolor. Till samtliga examensombud böra beräknas arvoden å 300—500 kronor, allt efter omfattningen av deras tjänstgöring. Vidare måste antalet examensombud vid fackskolorna ökas med hänsyn till att även vid fackskolorna antalet examinander i varje förhörsgrupp föreslagits till högst 16. Med hänsyn till nämnda ändamål bör överstyrelsens anslag till inspektörer och sakkunniga biträden uppräknas med ytterligare 9 000 kronor.

F . Sammanställning

över

kostnadsökningar

De beräkningar, som i förevarande kapitel anförts beträffande kostnader, visa att vid bifall till utredningens förslag nedan nämnda anslag böra för budgetåret 1956/57 för ovan angivna ändamål uppräknas enligt följande. Förslagsanslaget till överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar, posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t uppräknas med 3 000 kronor, posten arvoden och särskilda ersättningar till inspektörer och sakkunniga biträden m. m. uppräknas med (10 000 + 9 000 = ) 19 000 kronor. Förslagsanslaget till överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader, posten till reseersättningar uppräknas med / 500 kronor.

* •

510 Nyssnämnda förslagsanslag, delposten till övriga expenser uppräknas med 500 kronor. Förslagsanslaget till högre tekniska läroverk: Avlöningar, posten avlöningar till ordinarie tjänstemän uppräknas med 131 000 kronor, posten arvoden och särskilda ersättningar bestämda av Kungl. Maj:t uppräknas med 1 900 kronor, posten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal uppräknas med (120 000 + 3 250 = ) 123 250 kronor. Förslagsanslaget till högre tekniska läroverk: Omkostnader, posten till expenser uppräknas med 6 000 kronor. Reservationsanslaget till högre tekniska läroverk: Materiel, böcker m. m., posterna till böcker, samlingar och undervisningsmateriel samt materiel m. m. vid laborationer uppräknas med (5 000 + 6 000 + 15 0 0 0 = ) 26 000 kronor. Sistnämnda reservationsanslag, posten till laboratorieutrustning m. m. uppräknas med 200 000 kronor. Förslagsanslaget till bidrag till textilinstitutet i Borås torde böra ökas till ett totalbelopp av 211 000 kronor. Anslaget till bidrag till Lennings textiltekniska institut i Norrköping torde böra betecknas såsom förslagsanslag samt ökas till ett totalbelopp av169 000 kronor. Till tekniska skolor beräknas en ökning av statsbidraget med i runt tal 800 000 kronor för budgetåret 1956/57 i jämförelse med det bidrag, som utgår för budgetåret 1954/55.

*

K A P I T E L XXIII

Utredningens hemställan Med hänvisning till vad i betänkandet anförts får utredningen hemställa att överstyrelsen för yrkesutbildning erhåller i uppdrag att uppgöra och. fastställa nya undervisningsplaner för samtliga facklinjer vid tekniska gymnasier och tekniska fackskolor i principiell överensstämmelse med i betänkandet framlagda förslag till förebilder för timplaner och till kursfördelning, att den föreslagna ytterligare differentieringen av de tekniska gymnasierna och fackskolorna genom införande i organisationen av nya facklinjer, nämligen en produktionsteknisk, en värme- och sanitetsteknisk och en pappersteknisk gymnasielinje samt en väg- och vattenbyggnadsteknisk fackskolelinje, i princip godkännes, att överstyrelsen för yrkesutbildning bemyndigas att besluta angående tillämpning av växelutbildning vid tekniskt gymnasium samt angående den förlängning av utbildningstiden, som kan bli erforderlig med hänsyn till att läsåret delvis ägnas åt praktisk utbildning utom läroverket, att överstyrelsen för yrkesutbildning bemyndigas att i den mån gällande bestämmelser och förhållandena det medgiva genomföra övriga i betänkandet förordade åtgärder i avseende å undervisningens bedrivande för att tillgodose berättigade önskemål beträffande utbildningen vid de tekniska gymnasierna och fackskolorna, att byggnadstekniska fackskolan med dagundervisning vid högre tekniska läroverket i Stockholm från och med budgetåret 1956/57 successivt omorganiseras från 3-årig med ett normalläsår och två avkortade läsår till 2-årig med två läsår å 270 dagar i sådan ordning, att nämnda fackskola må omfatta under budgetåret 1956/57 en första klass med 270 dagars läsår jämte en andra och en tredje klass med 150 dagars läsår samt under budgetåret 1957/58 en första och en andra klass med vardera 270 dagars läsår jämte en tredje klass med 150 dagars läsår, att förslag måtte föreläggas 1956 års riksdag att från och med budgetåret 1957/58 må vid högre tekniska läroverk i den omfattning Kungl. Maj :t efter förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning medgiver anordnas s. k. diplomkurser för ingenjörer i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som i betänkandet anföras, samt att den av utredningen föreslagna diplomkursnämnden må tillsättas från och med den 1 januari 1957,

512 att ny stadga för de högre tekniska läroverken samt kungörelse angående diplomkurser vid högre tekniska läroverk utfärdas i enlighet med av utredningen i bilagor till betänkandet framlagda förslag, att utredningens förslag angående undervisningen i fackkurser samt kompletteringskurser vid kommunala tekniska skolor och kommunala tekniska aftonskolor i princip godkännas att ligga till grund för utarbetande och fastställande i vederbörlig ordning av reglementen och undervisningsplaner för nämnda skolor ävensom för ordnandet i övrigt av ifrågavarande undervisning, att grunder fastställas för statsbidrag till kommunala tekniska skolor •enligt utredningens förslag, att beträffande rektor och lärare vid kommunala tekniska skolor bestämmelser utfärdas angående kompetenskrav, undervisningsskyldighet och avlöning i enlighet med vad i betänkandet föreslås, att i betänkandet förordade allmänna villkor för statsbidrag till privata tekniska läroanstalter i princip godkännas, att vad i betänkandet föreslås angående den textil- och färgeritekniska utbildningens ordnande samt angående kompetenskrav, undervisningsskyldighet och avlöning för rektor och lärare vid textilinstitutet i Borås och Lennings textiltekniska institut i Norrköping i princip godkännes, att utredningens förslag till grunder och villkor för statsbidrag till förenämnda två textilinstitut godkännes, alt Kungl. Maj :t ville förklara hinder ej möta att Älvsborgs läns landsting inträder såsom huvudman för textilinstitutet i Borås samt uppdraga åt överstyrelsen för yrkesutbildning att efter förhandlingar inkomma till Kungl. Maj :t med förslag till avtal med landstinget, att överstyrelsen för yrkesutbildning erhåller i uppdrag att verkställa utredning angående förläggningsort samt kostnader för en maskinistkurs i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag, att överstyrelsen för yrkesutbildning erhåller i uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser för avgångsexamen, maskinistexamen, vid förenämnda maskinistkurs ävensom beträffande kompetensprövning för privatister i maskinistexamen, att från och med budgetåret 1956/57 inrättas ytterligare en parallellavdelning till första klassen vid vart och ett av de tekniska gymnasierna i Borås, Hälsingborg och Härnösand, att från och med budgetåret 1956/57 vid högre tekniska läroverket i Eskilstuna vid sidan av därvarande maskintekniska fackskola upprättas jämväl ett tekniskt gymnasium med en maskinteknisk linje, att från och med budgetåret 1956/57 vid högre tekniska läroverket i Västerås upprättas jämväl ett tekniskt gymnasium med en produktionsteknisk och en elkraftteknisk linje tillika med en maskinteknisk fackskola med

513 en verkstadsteknisk linje, varvid en av parallellavdelningarna i därvarande elektrotekniska fackskola indrages, att från och med budgetåret 1956/57 inrättas vid tekniska gymnasiet i Göteborg en värme- och sanitetsteknisk linje samt vid tekniska gymnasiet i Stockholm en teleteknisk och en merkantil-teknisk linje, att undervisningen vid den tvååriga byggnadstekniska fackskolan vid högre tekniska läroverket i Stockholm från och med läsåret 1956/57 må differentieras i en husbyggnadsteknisk och en väg- och vattenbyggnadsteknisk linje, att förslag måtte föreläggas 1956 års riksdag att från och med budgetåret 1957/58 inrättas vid tekniska gymnasiet i Borås en byggnadsteknisk linje, vid tekniska gymnasiet i Hälsingborg en elkraftteknisk linje samt vid tekniska gymnasiet i Härnösand en teleteknisk linje, att förslag måtte föreläggas 1956 års riksdag att från och med tidpunkt, som Kungl. Maj :t bestämmer, upprättas ett tekniskt gymnasium med en maskinteknisk och en pappersteknisk linje i Karlstad, samt att vid beräkning av anslagsbehovet för budgetåret 1956/57 och följande år måtte beaktas, vad i betänkandet anföres angående erforderliga uppräkningar och ökningar av respektive anslag.

33— 504565

Särskilt

yttrande

av ledamoten längd

Nordhult

vid de tekniska

angående

utbildningstidens

gymnasierna

1948 års tekniska skolutredning föreslår, att utbildningstiden vid de tekniska gymnasierna även framgent skall vara 3 år. Angående denna fråga får jag avgiva följande särskilda yttrande. Utländska motsvarigheter till det tekniska gymnasiet i Sverige saknas. Andra länders tekniska läroanstalter på här ifrågavarande stadium äro närmast att jämföra med de svenska tekniska fackskolorna. Skillnaden i målsättning mellan tekniskt gymnasium och teknisk fackskola är, att gymnasiet utöver den rent ingenjörsmässiga utbildningen i fackskolan skall giva de vidgade kunskaper i fysik, kemi och humanistiska ämnen, som erfordras för tillträde till universitet och högskolor. Om lämpligheten av denna dubbla målsättning för studierna vid de tekniska gymnasierna har utredningen på grund av de skäl, som anförts därför, varit fullt enig. De tre huvudfaktorer, som särprägla den tekniska gymnasieutbildningen i Sverige, äro elevernas låga ålder, deras ringa praktik (minimifordran för flyttning till sista klassen är 6 månader) samt det dubbla studiemålet. Dessa förhållanden ha medfört svårigheter för ett stort antal elever att på ett tillfredsställande sätt genomföra studierna. Oro och nervositet hos ett betydande antal elever och jäkt i arbetet prägla i alltför hög grad verksamheten, vilket medfört, att alltför inånga av de elever, som äga förutsättningar att genomföra studierna, ändock misslyckas. Detta må belysas av följande statistiska uppgifter. Höstterminen 1951 nyinskrevos i första klassen av de tekniska gymnasierna 953 elever. Två år senare hade av dessa endast 533 (56 %) flyttats till tredje klassen. Av de övriga 420 kvarstodo 192 i lägre klass, medan de återstående 228 (24 %) avgått utan examen huvudsakligen till följd av studiesvårigheter. Dessa mycket ogynnsamma studieförhållanden böra självfallet ej bli bestående vid de tekniska gymnasierna, utan genom lämpliga åtgärder i tillräcklig grad elimineras. Då det gäller att finna sådana åtgärder, bör inan främst beakta frågan om lärokursernas omfattning, elevernas intagningsålder och därmed sammanhängande studieförutsättningar samt möjligheten att förbättra undervisningen. Beträffande lärostoffets omfattning förutsätter utredningen, att det nuvarande utbildningsmålet ej skall sänkas, och att de humanistiska ämnena skola givas större utrymme i timplanen. Lärostoffet kommer alltså icke att minskas.

515 Elevernas medelålder vid intagningen har under de senaste åren sjunkit från omkring 19 år till omkring 18,5 år. Flertalet elever ha avlagt realexamen. Med hittillsvarande skolorganisation kan realexamen avläggas antingen vid 5-årig eller vid 4-årig realskola, d. v. s. 9 respektive 10 år efter intagningen i folkskolan. Utan kvarsittning avlägges realexamen vid de båda skolformerna vanligen vid 16 respektive 17 års ålder. De 5-åriga realskolorna äro huvudsakligen förlagda till de högre allmänna läroverken. De 4-åriga äro däremot vanligen fristående skolor. Närmare 90 % av eleverna vid de fristående skolorna tillhöra nämligen 4-åriga skolor. Av naturliga skäl övergå de studiebegåvade eleverna i de 5-åriga realskolorna vanligen till gymnasiet i det allmänna läroverk, de redan tillhöra. Följden härav har blivit, att de tekniska gymnasierna huvudsakligen rekryteras av elever från de 4-åriga realskolorna, d. v. s. att eleverna intagas i de tekniska gymnasierna vid tidigast 17 års ålder. Detta förhållande framgår på ett markant sätt av tabell 11 över nyinskrivna elevers ålder. Efter införandet av enhetsskolan eller den 3-åriga realskolan som övergångsform kommer intagningsåldern i de tekniska gymnasierna att automatiskt sänkas med cirka ett år. Intagningen direkt efter klass 9 g i enhetsskolan eller efter den 3-åriga realskolan kommer att äga rum vid 16 års ålder. Med hänsyn till att den manliga ungdomen i åldern 16 till 17 år såväl fysiskt som mentalt befinner sig i ett snabbt utvecklingsskede, har man att emotse ökade svårigheter i skolarbetet. Angående undervisningsmetoderna framhålles av utredningen, att en förbättring av nu rådande förhållanden bör komma till stånd. Till ökad självverksamhet av eleverna, grupparbete och till införandet av tekniska hjälpmedel såsom filmband och filmer knytas stora förhoppningar. Självfallet bör en oavlåtlig strävan råda att förbättra undervisningen. Betydande vinster kunna nås härigenom. Det vore dock alltför optimistiskt att tro, att de förbättringar av undervisningen, som kunna bli möjliga att åstadkomma, till väsentlig del skulle kunna eliminera de nu rådande pedagogiska svårigheterna. Dessa överväganden ge vid handen, att utbildningssvårigheterna vid de tekniska gymnasierna framgent icke komma att minskas utan med all sannolikhet att ökas. En annan påtaglig svaghet vidlåder också ingenjörsutbildningen vid de tekniska gymnasierna, nämligen elevernas ringa praktiska erfarenhet. Minimipraktiken, som formellt är 6 månader för flyttning till sista klassen, kan utgöras av tre tvåmånaders perioder förlagda till sommarferierna. Om därvid arbete ej utföres under den allmänna treveckors-semestern, minskas den effektiva praktiktiden till cirka 4 månader splittrad i sex korta perioder om 2 å 3 veckor. Det vore förståeligt, om såväl elever som arbetsgivare skulle anse en dylik minimipraktik vara av ganska ringa värde. De här omnämnda svagheterna beträffande såväl den teoretiska som den

516 praktiska utbildningen skulle till väsentlig del elimineras genom en omorganisation av de tekniska gymnasierna enligt följande riktlinjer. Utbildningstiden ökas från 3 till 4 år. Läsårens längd minskas från 270 dagar (9 månader) till 240 dagar (8 månader). Antalet undervisningstimmar per vecka minskas under de tre första åren till 36, vari 3 timmar gymnastik ingå, och under sista året till exempelvis 27, vid kemiteknisk linje dock endast till cirka 30 på grund av laborationernas stora omfattning. Det sista året anslås inga timmar till gymnastik. Kravet på praktik tillgodoses dels med 2 månaders praktik före intagningen, dels med verkstadsarbete i första klassen under exempelvis 4 undervisningstimmar per vecka, dels ock med 3 månaders praktik under var och en av de tre följande sommarferierna. Minimipraktiktiden kommer härigenom att motsvara cirka 1 års industriellt arbete. Härtill må fogas följande kommentarer och synpunkter. Dessa äro delvis redan anförda i betänkandet men upptagas här ånyo till behandling, i den mån de leda till andra slutsatser än som dragits av utredningen. Den här angivna organisationen överensstämmer i huvudsak med de önskemål, som i skrivelse den 19 januari 1953 till utredningen framställts av styrelsen för Tekniska läroverkens elevförbund. Med de ovan angivna veckotimtalen i de olika klasserna blir det sammanlagda antalet undervisningstimmar under de 4 läsåren (3 X 36 + 27) x 240 : 7 = 4 628. Vid det nuvarande 3-åriga gymnasiet är motsvarande antal 3 x40 x 270 : 7 = 4 628 d. v. s. detsamma. Det inlagda verkstadsarbetet i första klassen bör anordnas så, att det tjänar som instruktion och förberedelse till sommarpraktiken. Eleverna böra alltså bl. a. få viss kännedom om de vanligaste verktygsmaskinerna och deras handhavande. Feriepraktiken bör härigenom bli värdefullare, dels därigenom att eleverna kunna tilldelas något mera kvalificerade arbetsuppgifter, och dels därför att eleverna få större förmåga i att uppfatta vad som överhuvudtaget utföres på arbetsplatsen. Ur olika synpunkter skulle det innebära fördelar, att industriföretagen befriades från uppgiften att meddela praktikanterna de mest elementära grunderna i verkstadsarbetet. Det måste också vara värdefullt, att eleverna redan i första klassen få någon kontakt med teknik, varigenom deras intresse för det valda yrket kan befästas och utvecklas. Som ovan sagts är den nuvarande normala totala skoltiden f. o. ra. folkskolan till ingenjörsexamen 13 år och alltså examensåldern minst 20 år. Via enhetsskolan eller den 3-åriga realskolan blir totala skoltiden blott 12 år och examensåldern 19 år. Genom inrättande av 4-åriga tekniska gymnasier kommer alltså den nuvarande totala skoltiden att bibehållas vid 13 år och examensåldern vid 20 år. Ingenjörsutbildningen kan därför vid ett 4-årigt tekniskt gymnasium lika väl som under nuvarande förhållanden vara avslutad före militärtjänstgöringen. Det skulle vara mycket

517 olyckligt att sänka examensåldern under en tidsepok, då tekniken utvecklas mycket snabbt och det därför är ofrånkomligt, att nytt lärostoff tid efter annan måste infogas i lärokurserna, vilket måste ske, oavsett om studietiden vid det tekniska gymnasiet är 3 eller 4 år. Enligt det här framlagda förslaget fördelas tidsökningen med 5 månader på teoretiska studier och 5 månader på praktik. Det måste här uttryckligen framhållas, att den ökade tiden för de teoretiska studierna icke skall medföra att lärokurserna ökas. Syftet är enbart att bereda eleverna en lugnare studiegång med mera tid för självverksamhet. Detta gäller särskilt sista klassen, där det schemabundna arbetet i det närmaste varje dag kan vara avslutat före klockan 12. Det bör i detta sammanhang observeras, att det totala antalet schemabundna undervisningstimmar vid genomgång av det 4-åriga gymnasiet ej är större än i det nuvarande 3-åriga. Härigenom komma eleverna att tillförsäkras erforderlig tid för självverksamhet. Vid ett 4-årigt gymnasium skulle de organisatoriska förutsättningarna för tillämpning av de aktivitetsbefrämjande pedagogiska metoder, som rekommenderats i utredningen, finnas i långt högre grad än vid den starkt koncentrerade utbildningen i det 3-åriga gymnasiet. Eleverna skulle i skolan bättre kunna tillägna sig sådana intellektuella arbetsmetoder, som främst syfta till att utveckla deras förmåga att på egen hand vidga och fördjupa de kunskaper varav de ha behov i sin kommande ingenjörsverksamhet. Den större tid, som kommer den teoretiska utbildningen till del, bör komma samtliga läroämnen, som förekomma under hela studietiden, tillgodo. Undervisningen i de läroämnen, som äro grundläggande för fortsatta högskolestudier, bör vara avslutad under de tre första läsåren. Då även dessa läroämnen få mera tid till förfogande, torde hinder ej komma att resas mot, att de elever, som så önska, efter tredje läsåret få tillträde till universitet och högskolor. Risken för en otillfredsställande rekrytering på grund av en förlängd studietid för dem, som avse att fortsätta sin utbildning vid högskolor, torde härmed vara eliminerad. Beträffande den teoretiska utbildningen och rekryteringen förtjänar förhållandena vid de 4-åriga folkskoleseminarierna att beaktas. Intagningen till dessa bygger i stort sett liksom till de tekniska gymnasierna på realexamens kunskapsmått. Trots att de äro 4-åriga, är rekryteringen mycket god. Lärokursernas omfattning har här kunnat avpassas med hänsyn till studietidens längd, så att kvarsittning och avgång före examen varit obetydlig. Den månad, varmed läsåret skall avkortas, bör förläggas till slutet av vårterminen. De elever i avgångsklassen, som inkallas till militärtjänstgöring omkring 1 maj, skulle härigenom hinna avlägga examen före in-

518 ryckningen. Under nuvarande förhållanden måste de begära ett års uppskov med militärtjänstgöringen för att avlägga examen omkring den 1 juni. Som skäl mot införande av 4-åriga tekniska gymnasier har anförts, att en ingenjörsexamen vid teknisk fackskola efter en 2-årig utbildning skulle k u n n a framstå som mindre värd än en gymnasieingenjörsexamen. Fackskoleingenjörernas större praktiska erfarenhet och högre ålder samt deras stora studieambition och arbetsförmåga har medfört, att de hittills kunnat hävda sig mycket väl i konkurrensen med gymnasieingenjörerna. Då lärokurserna icke komina att ökas vid gymnasierna till följd av studietidens förlängning, finnes det knappast anledning till pessimism beträffande fackskoleingenjörernas framtida konkurrenskraft. Inom vår industri finnes behov av ingenjörer med varierande utbildning. Av ingenjörer med större praktisk erfarenhet för tjänstgöring i arbetsledande ställning är behovet särskilt stort. Fackskoleingenjörerna äro därför så eftersökta, att man ej behöver hysa farhågor för deras möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden. Läsårets längd vid de tekniska fackskolorna synes dock böra vara 270 dagar, även om detta vid läroverk med såväl tekniskt gymnasium som teknisk fackskola kommer att medföra vissa komplikationer. De av utredningen föreslagna diplomkurserna komina alt bli värdefulla för dem som ha tillfälle att deltaga i sådana kurser. Då det kan förutsättas, att blott en ringa del av de utexaminerade ingenjörerna komina att deltaga i påbyggnadskurser av 4-månaders längd, skulle det stora flertalet av gymnasieingenjörerna endast få den utbildning vid läroverken, som meddelas under den normala lärotiden. Utbildningen vid de tekniska gymnasierna bör därför under inga förhållanden eftersättas, därför att diplomkurserna föreslås inrättade. I det följande göres en överslagsberäkning över de årliga merkostnaderna för staten vid ett 4-årigt tekniskt gymnasium med i det föregående angiven organisation utöver de nuvarande kostnaderna med 3-årigt gymnasium. Största kostnadsökningen kommer på lärarnas avlöningar. Det förutsattes att vid de högre tekniska läroverken 75 % av kostnaderna falla på gymnasierna och 25 % på fackskolorna samt att -\-A av undervisningen bestrides av lönegradsplacerade lärare och återstoden av timlärare. Budgetåret 1954/55 är det totala avlöningsanslaget 6 355 000 kronor. Sedan avlöningar till rektorer och biträdespersonal ni. m. fråndragits nämnda belopp, återstår till lärarlöner omkring 5 500 000 kronor, varav omkring 4 200 000 kronor går till lärare vid de tekniska gymnasierna och resten till lärarna vid fackskolorna. Beloppet till lärarna vid gymnasierna fördelas med omkring 3 200 000 kronor till lönegradsplacerade lärare och cirka 1 000 000 till timlärarna. Som i det föregående angivits, blir det sammanlagda antalet undervisningstimmar under samtliga läsåren lika stort vid det 4-åriga gymnasiet som vid det nuvarande 3-åriga. Härav följer,

519 att kostnaden för den del av undervisningen, som bestrides av timlärare, blir oförändrad. Då vid det 4-åriga gymnasiet läsåret är förlagt till 240 dagar i stället för till 270, blir emellertid antalet veckotimmar under pågående läsår 12,5 % större vid det 4-åriga gymnasiet än vid det 3-åriga. Avlöningarna till de lönegradsplacerade lärarna skulle icke öka, om den nuvarande medeltjänstgöringen å 21,5 veckotimmar ökades med 12,5 % d. v. s. till 24,2 veckotimmar. Om undervisningsskyldigheten däremot bibehölles vid 21,5 veckotimmar, skulle det uppkomma en kostnadsökning på 0,125 X 3 200 000 = 400 000 kronor. Då omfattningen av lärarnas arbete ej skulle minska i proportion till minskningen av läsårets längd, kan undervisningsskyldigheten icke tänkas bli ökad till 24,2 veckotimmar. En lämpligt avvägd undervisningsskyldighet bör inpassas mellan 21,5 och 24,2 veckotimmar. Utan att här göra något uttalande om hur stor undervisningsskyldigheten bör vara, kan det dock angivas, att en undervisningsskyldighet på 22,5 veckotimmar skulle medföra en årlig kostnadsökning på omkring 250 000 kronor. Härtill kommer en viss kostnadsökning, därför att klassavdelningarna vid verkstadsarbetet i första klassen måste vara delade i två grupper. Antalet veckotimmar ökas härigenom med 160. Till följd härav uppkommer en kostnadsökning på omkring 70 000 kronor. Vid denna uppskattning har förutsatts, att lärararvodet per veckotimme är lägre vid undervisning i verkstadsarbetet än vid den teoretiska undervisningen. Ytterligare en ökning av avlöningarna uppkommer därigenom, att vid de kemitekniska linjerna antalet veckotimmar under sista läsåret till följd av de kemiska laborationerna måste ökas till 30. Denna kostnadsökning kan uppskattas till omkring 20 000 kronor. Om lärarnas medeltjänstgöring ökades till 22,5 veckotimmar, skulle alltså avlöningsposten vid de tekniska gymnasierna årligen ökas med omkring 340 000 kronor. Omkostnadsanslaget budgetåret 1954/55 är 653 500 kronor. Härav kommer omkring 500 000 kronor på de tekniska gymnasierna. Kostnadsökningen torde kunna uppskattas till omkring 40 000 kronor. Anslaget till materiel, böcker m. m. skulle icke behöva ökas beträffande anslagen till böcker och till de redan nu förekommande laborationerna. För anskaffande av verktyg och maskiner för verkstadsarbetet i första klassen skulle dock erfordras ett engångsanslag på omkring 800 000 kronor motsvarande en årskostnad på cirka 50 000 kronor. Härtill kommer den årliga materialförbrukningen vid verkstadsarbetet, som också kan uppskattas till omkring 50 000 kronor. Den totala årliga ökningen av de statliga utgifterna kan alltså uppskattas till 480 000 kronor eller i runt tal 500 000 kronor, vilket innebär en ökning på omkring 9 % av kostnaderna för de nuvarande 3-åriga gymnasierna. Beträffande lokalbehovet k a n sägas, att någon ökning av befintliga laboratorier icke erfordras. Däremot skulle krävas ytterligare en lärosal för varje gymnasielinje. Vid flertalet tekniska gymnasier synes emellertid

520 det erforderliga utrymmet redan finnas tillgängligt inom de nuvarande läroverksbyggnaderna. Den statliga studiehjälpen till elever vid de tekniska gymnasierna utgår för närvarande i form av stipendier med i runt tal 200 000 kronor per år och s. k. studiebidrag (inackorderingsbidrag) med cirka 800 000 kronor per år eller tillsammans omkring 1 000 000 kronor. Med 4-åriga gymnasier skulle dessa kostnader stiga med omkring 180 000 kronor svarande mot 5 månaders längre skoltid. Om den ändringen skulle vidtagas angående formerna för utdelande av studiehjälpen, att eleverna i fjärde gymnasieklassen liksom fackskoleeleverna erhölle studielån i stället för studiebidrag, skulle studiehjälpen under de tre första åren uppgå till cirka 900 000 kronor och till elever i fjärde klassen till omkring 60 000 kronor för stipendier och 30 000 kronor till räntor å studielånen. Enligt det senare alternativet för studiehjälpen skulle kostnaderna bli ungefär desamma vid ett 4-årigt gymnasium som vid det nuvarande 3-åriga. Elevernas ökade kostnader skulle huvudsakligen uppkomma till följd av 5 månaders förlängd skolgång. I det föregående ha kostnadsökningarna uppskattats. Vinsten skulle främst uppkomma i form av förbättrade studieförhållanden och en minskning av antalet elever, som tvingas avgå utan att nå fram till en examen. Av det föregående framgår, att av de årligen omkring 950 nyintagna eleverna cirka 725 utan eller med kvarsittning avlägga examen och att cirka 225 avgå utan examen. Då statens nuvarande årliga kostnader för de tekniska gymnasierna kan uppskattas till omkring 5 600 000 kronor, blir kostnaden per utexaminerad ingenjör 7 700 kronor. Med 4-åriga gymnasier skulle årsanslaget stiga till omkring 6 100 000 kronor. Om av de 225 elever, som nu avbryta studierna, endast 65 kunde räddas fram till en ingenjörsexamen, skulle kostnaden per utexaminerad ingenjör bli densamma, som den nu är. De gynnsammare studieförhållandena vid det 4-åriga gymnasiet skulle sannolikt medföra, att än flera kunde avlägga examen. Detta skulle vara ett ur alla synpunkter gynnsamt resultat i vår tid, då ingenjörsbehovet är stort, och då det gäller att hushålla med och varligt hantera råmaterialet till den intellektuella arbetskraften. På grund av de omständigheter, som här anförts, bör frågan om inrättande av 4-åriga tekniska gymnasier ytterligare övervägas. Lämpligt synes det vara, att så snart förhållandena det medgiva ett 4-årigt gymnasium försöksvis inrättas vid något av de tekniska läroverken. Lämplig förläggningsort torde därvid Stockholm vara. Erforderliga lokaler finnas vid detta läroverk liksom även en del av den verkstadsutrustning, som erfordras för verkstadsarbetet i första klassen, varför endast en komplettering av sådan materiel för omkring 25 000 kronor erfordras. Lokal för denna verkstad finnes även. Ett väsentligt skäl för att förlägga en dylik försöksverksamhet till Stockholm är även, att 3-åriga realskolor och enhetsskolor

521 komma att redan inom 2 år vara upprättade i så stort antal, att större delen av realskoleeleverna i Stockholm komma att få sin utbildning i dylika skolor. Om denna försöksverksamhet skulle visa, att väsentliga fördelar vinnas med en 4-årig gymnasieorganisation, kan övergången till en sådan skolform därefter genomföras vid de övriga läroverken, vilket bör ske vid den tidpunkt, som med hänsyn till lokala förhållanden är lämplig vid varje särskilt läroverk.

Bilaga 1

Författningsförslag Kungl. Maj:ts stadga för de högre tekniska läroverken

Läroanstalternas

organisation

och

ändamål

§ 1 De högre tekniska läroverken utgöras av tekniska gymnasier och tekniska fackskolor. Ett sådant läroverk kan omfatta enbart tekniskt gymnasium eller en eller flera tekniska fackskolor eller båda dessa skolformer. § 2 Tekniskt gymnasium bar till huvudsakligt ändamål att meddela ingenjörsutbildning samt att därjämte förbereda för studier vid universitet och högskolor i enlighet med vad därom särskilt stadgas. Teknisk fackskola har till ändamål att meddela en på praktisk yrkeserfarenhet grundad ingenjörsutbildning. § 3 1. Utbildningen vid högre tekniskt läroverk kan bedrivas antingen som heltidsundervisning eller som deltidsundervisning. Med heltidsundervisning avses en utbildning, som i regel tager elevens arbetstid helt i anspråk. Med deltidsundervisning avses en utbildning, som upptager ett så begränsat antal timmar, att eleven kan inneha ett förvärvsarbete jämsides med undervisningen. 2. Vid heltidsundervisning omfattar utbildningen i tekniskt gymnasium tre år och i teknisk fackskola två år. 3. Vid deltidsundervisning motsvara två år med sådan undervisning i allmänhet ett år med heltidsundervisning. § 4 I enlighet med vad därom särskilt stadgas må vid högre tekniskt läroverk anordnas påbyggnadskurser, dels av mera fast karaktär (diplomkurser), dels mera tillfälliga kurser. § 5 1. Tekniskt gymnasium må differentieras på olika linjer. 2. Utbildningen vid teknisk fackskola skall vara inriktad på viss industrigren. Där så anses erforderligt må fackskola kunna differentieras på olika linjer. 3. Om anslag och övriga förhållanden det medgiva, må en ytterligare differentiering av undervisningen för mindre grupper av elever äga rum vid såväl tekniskt gymnasium som teknisk fackskola.

523 Arbetets

allmänna

Undervisningsplan

och

anordning arbetsordning

§ 6 Undervisningen inom de olika linjerna vid de tekniska gymnasierna och de tekniska fackskolorna skall omfatta de ämnen, som överstyrelsen bestämmer. § 7 1. Undervisningen inom de olika tekniska gymnasielinjerna och de tekniska fackskolorna skall hava sådan inriktning, som betingas av läroverkens i § 2 angivna ändamål. Vid undervisningen skall sålunda meddelas de för olika industriella arbetsområden erforderliga tekniska kunskaper och de kunskaper i allmänna ämnen, som betingas av läroverkens olika utbildningsmål. 2. De tekniska tillämpningsämnena skola upptaga en väsentlig del av undervisningstiden. 3. De grundläggande teoretiska ämnena skola hava till huvudsakligt ändamål att ge eleverna nödiga förutsättningar för studiet av de tekniska tillämpningsämnena. § 8 Målet för undervisningen i de olika undervisningsämnena ävensom timplan och kursfördelning angivas i särskilda undervisningsplaner. § 9 Överstyrelsen äger att med hänsyn tagen till de olika tekniska gymnasiernas och tekniska fackskolornas särskilda uppgifter och växlande förhållanden samt efter det vederbörande läroverks styrelse efter lärarkollegiets hörande till överstyrelsen avgivit förslag i ämnet, meddela närmare bestämmelser rörande undervisningen vid ifrågavarande läroanstalter och har att fastställa undervisningsplanerna. § 10 Inom ramen för undervisningen böra vid såväl tekniskt gymnasium som teknisk fackskola efter överstyrelsens bestämmande anordnas föreläsningar i tekniska, humanistiska och sociala ämnen, bland annat rörande arbetsmarknadsfrågor samt rörande arbetarskydd och arbetsplatsens hygien. § 11 1. I överensstämmelse med fastställda timplaner samt med tillämpning av övriga hithörande bestämmelser skall rektor, efter vederbörande lärares hörande, uppgöra och bestämma arbetsordning, upptagande för varje klass eller avdelning och varje undervisningstimme i veckan visst undervisningsämne samt lärares namn och lärorummets beteckning. Arbetsordning skall vara anslagen i varje lärorum. 2. Den vid läsårets början gällande arbetsordningen jämte uppgift å ämnesoch timfördelning under de olika perioder av läsåret, för vilka särskilda arbetsordningar äro avsedda att upprättas, skola insändas till överstyrelsen före den 15 oktober. Arbetsordningarna för de senare perioderna av läsåret insändas i den mån de bliva upprättade. 3. För varje termin skall rektor uppgöra plan för de skriftliga arbetena samt därvid tillse att, såvitt möjligt är, de olika ämnena drabbas likformigt av den tidsförlust, som dessa arbeten medföra.

524 Lärotider § 12 1. Läsåret, som fördelas i hösttermin och vårtermin, börjar inom augusti och slutar inom juni månad, därest icke särskilda omständigheter föranleda undantag. Dag för terminernas början och slut bestämmes av överstyrelsen efter av rektor senast den 1 april varje år beträffande närmast påföljande läsår avgivet förslag. 2. Läsåret skall, därest ej annorlunda stadgas, inberäknat tiden för höstterminens inträdes- och flyttningsprövningar, omfatta 270 dagar. Med avseende på beräkningen av sådana avlöningsmedel, som skola utgå efter läsår, skall läsåret anses börja den dag, då höstterminens inträdes- och flyttningsprövningar vid läroverket taga sin början. 3. I läsåret inräknas den ledighet, som vid slutet av varje termin oundgängligen erfordras för skolarbetets avslutande, ävensom den ledighet, som från och med torsdagen före påsk till och med nästföljande onsdag samt från och med lördagen före pingst till och med nästföljande tisdag lämnas eleverna. Därest för vinnande av lämpligare fördelning av elevernas ledighet under vårterminen en sådan åtgärd skulle befinnas ändamålsenlig, må efter läroverkskollegiets beprövande ledigheten under torsdagen före påsk, söckendagarna efter påsk och söckendagarna vid pingst kunna helt eller delvis utbytas mot annan ledighet av motsvarande längd under loppet av samma termin. Avslutas läsåret före pingstdagen, må i stället för den sedvanliga ledigheten vid pingst kunna lämnas ledighet två dagar under vårterminens lopp. 4. Den övriga delen av året utgöres av allmänna ferier, därav omkring tre veckor vid julhelgen och den återstående tiden under sommaren. Lärare och elever skola för rektor uppgiva sin postadress under ferierna. § 13 1. För hela läroverket gemensam ledighet från undervisningen skall av rektor lämnas sammanlagt minst fyra, högst sju dagar under läsåret. 2. Den ledighet från undervisningen, som med anledning av inträdesprövning och terminsavslutning nödvändiggöres, inräknas ej i de i mom. 1 stadgade lovdagarna. 3. För att bereda lärare tillfälle att deltaga i särskilt anordnad information eller diskussion (pedagogdagar) må rektor, efter medgivande av överstyrelsen, inställa undervisningen i visst eller vissa ämnen under högst tre dagar för varje lärare och läsår. § 14 Behöver elev för någon angelägenhet ledighet från undervisningen, begäres sådan hos rektor. § 15 I sammanhang med sådan ledighet, som i § 13 omförmäles, ävensom annars, då anledning därtill gives, må rektor samla läroverkets elever till högtidlighållande av något betydelsefullt minne eller för skolutflykt eller idrottsövning eller för läroverkets deltagande i någon viktigare tilldragelse å orten. § 16 1. Undervisningen fördelas på undervisningstimmar, av vilka var och en, där ej annorlunda av överstyrelsen bestämmes, omfattar fyrtiofem minuter.

525 2. Antalet undervisningstimmar i veckan för varje klass bestämmes av överstyrelsen och skall vid heltidsundervisning utgöra lägst 32 och högst 40 samt vid deltidsundervisning lägst 12 och högst 18. 3. Undervisningen skall med hänsyn till ämnenas olika beskaffenhet i möjligaste mån så anordnas, att elevernas arbete på lämpligt sätt fördelas på veckans arbetsdagar. 4. Mellan två undervisningstimmar skall lämnas en rast på tio minuter. Infaller frukostrasten först efter fjärde undervisningstimmen, skall rasten mellan a n d r a och tredje undervisningstimmen utsträckas till femton minuter. Där undervisningens art så kräver, må dock rektor för särskilt fall bestämma annan fördelning av undervisningstimmar och raster. Till frukostrast skall i regel anslås minst en timme. Termins

början och

årsavslutning

§ 17 Sedan på utsatt dag och timme vid läsårs början läroverkets lärare och elever tillstädeskommit göres med avseende på den förestående arbetstiden lämpliga erinringar och meddelanden av rektor varefter upprop anställes. § 18 1. Å den sista söckendagen av läsåret skall offentlig årsavslutning anställas. Till densamma inbjudas av rektor elevernas föräldrar och målsmän ävensom andra för läroverkets verksamhet intresserade personer. 2. I samband med årsavslutningen anordnas utställning med prov på elevernas under året utförda ritningar och arbeten. Härjämte bör tillfälle ges för intresserade att bese laboratorier och samlingar. 3. Vid årsavslutningen kungöras de belöningar, som blivit eleverna tillerkända, varjämte rektor lämnar erforderliga tillkännagivanden. Därefter avslutas läsåret.

Elevs

intagning

§ 19 1. Intagning i läroverk, som avses i denna stadga, samt övergång från ett läroverk till ett annat må ej ske å annan tid än vid läsårs början med undantag dock för inträdessökande, som på grund av bestämmelserna i § 33 icke kunnat vid ett läroverk intagas och ofördröjligen söker inträde vid ett annat, eller som eljest kan styrka sådant förhållande, att rektor finner undantag från detta stadgande böra äga rum. 2. I fråga om antalet elever, som i varje klass eller avdelning får mottagas, gäller vad därom i § 33 är stadgat. § 20 1. Inträdessökande skall förete åldersbetyg samt intyg av läkare, att han icke lider av sjukdom eller lyte, som gör honom olämplig för skolarbete eller kan inverka menligt på övriga elever. Han skall dessutom uppvisa vederbörligt betyg från den läroanstalt, han senast bevistat. 2. De i mom. 1 föreskrivna intygen skola granskas av rektor samt, i fall den sökande intages, till sitt huvudsakliga innehåll antecknas i matrikel och förvaras vid läroverket.

526 § 21 1. För inträde som ordinarie elev i första klassen av tekniskt gymnasium gälla följande fordringar: a) att den inträdessökande fyllt 16 år eller uppnår nämnda ålder under det kalenderår inträde sökes; b) att han medelst arbetsbetyg styrker sig hava under minst två månader deltagit i industriellt arbete av den art, att det kan anses vara en god förberedelse för studierna vid gymnasiet; ägande överstyrelsen, när särskilda skäl därtill föranleda, på gjord framställning besluta, huruvida och i vad mån sökande må erhålla avkortning av den nu angivna minimitiden; c) att han vid anställd prövning visar sig äga nödiga kunskaper och färdigheter till nedannämnda omfång i följande ämnen: svenska: förmåga att författa en uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen; engelska och tyska: förmåga att uppfatta innehållet i en lättare text samt någon övning i språkens skriftliga bruk; matematik: de fyra räknesätten i hela tal, decimalbråk och vanliga bråk; algebra till den omfattning, som fordras för lösandet av första gradens ekvationer med en eller flera obekanta; av geometrien läran om räta linjer, vinklar, trianglar, parallellogrammer och cirklar samt det viktigaste av likformig avbildning; fysik och kemi: de första grunderna; teckning: nödig färdighet; allt i huvudsak motsvarande vad som fordras för betyget godkänd i realexamen. 2. Inträdessökande, som genom betyg över avlagd realexamen, praktisk realexamen å teknisk linje eller särskild prövning i nämnda examina eller som medelst intyg, utfärdat av vederbörande lärare vid allmänt läroverk, kommunal realskola eller annan läroanstalt, som av överstyrelsen för ändamålet godkännes, styrker sig äga kunskaper motsvarande minst vitsordet godkänd i realexamen i svenska språkets skriftliga behandling, engelska, tyska, matematik, fysik, kemi och teckning, skall vara befriad från inträdesprövning i det eller de ämnen, vari han sålunda styrkt sig äga erforderliga kunskaper, så framt han söker inträde senast höstterminen näst efter det två år förflutit, sedan ifrågavarande betyg eller intyg utfärdades. 3. Inträdessökande, som icke inhämtat föreskrivna kunskaper i engelska och tyska eller i ettdera av dessa ämnen, men som i övrigt med hänsyn till såväl allmän mognad som ådagalagda kunskaper i andra ämnen, kan antagas äga förutsättning för att under sin vistelse vid läroverket inhämta det mått av kunskaper i minst ett av ämnena engelska och tyska, som läroverket avser att bibringa, må utan hinder av den förefintliga bristen kunna antagas såsom elev och må kunna av rektor befrias från deltagande i undervisning i ett av språken. 4. Angående inträdesfordringar för den som erhållit avgångsbetyg från enhetsskolans nionde klass gäller vad därom särskilt stadgas. § 22 1. För inträde som ordinarie elev i första klassen av teknisk fackskola gälla följande fordringar: a) att den inträdessökande fyllt 17 år eller uppnår nämnda ålder under det kalenderår inträde sökes; b) att han medelst arbetsbetyg styrker, att han vid ansökan om inträde i fackskola med heltidsundervisning under minst två år och vid ansökan om i n t r ä d e i fackskola med deltidsundervisning under minst två månader deltagit i yrkes-

527 mässigt arbete av den art, att det kan anses utgöra en god förberedelse för studierna i den fackskola, vari inträde sökes. Överstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill föranleda, på gjord framställning besluta, huruvida och i vad mån sökande må erhålla avkortning av nu angivna minimitider; c) att han vid anställd prövning visar sig äga nödiga kunskaper och färdigheter till nedannämnda omfång i följande ämnen: svenska: förmåga att författa en uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen; matematik: de fyra räknesätten i hela tal, decimalbråk och vanliga bråk, algebra till den omfattning, som fordras för lösandet av första gradens ekvationer med en eller flera obekanta; av geometrien läran om räta linjer, vinklar, trianglar, parallellogrammer och cirklar samt det viktigaste av likformig avbildning, varjämte för inträde i maskinteknisk och elektroteknisk fackskola fordras algebra till den omfattning, som fordras för lösandet av andra gradens ekvationer med en eller flera obekanta, samt likformighetslära och planimetri med tillämpningar; fysik och kemi: de första grunderna; teckning: nödig färdighet. 2. Inträdessökande, som genom betyg över avlagd realexamen, praktisk realexamen å teknisk linje eller särskild prövning i nämnda examina eller som medelst intyg, utfärdat av vederbörande lärare vid allmänt läroverk, kommunal realskola eller annan läroanstalt, som av överstyrelsen för ändamålet godkännes, styrker sig äga kunskaper motsvarande minst vitsordet godkänd i realexamen i svenska språkets skriftliga behandling, fysik, kemi och teckning, skall vara befriad från inträdesprövning i det eller de ämnen, vari han sålunda styrkt sig äga erforderliga kunskaper. 3. Angående inträdesfordringar för den som erhållit avgångsbetyg från enhetsskolans nionde klass gäller vad därom särskilt stadgas. § 23 I den mån utrymmet det medgiver må elev kunna intagas även i annan klass än den första, och fordras i så fall för inträde, att sökanden uppfyller de i §§ 21 respektive 22 angivna inträdesfordringar samt inhämtat de kunskaper och färdigheter, som undervisningen i den eller de föregående klasserna avser att bibringa. § 24 Förutom ordinarie elever må även i den mån utrymme och befintliga lärarkrafter det medgiva kunna antagas extra elever och specialelever. Extra elever skola följa undervisningen i samma omfattning som ordinarie elever, så vida de icke av rektor frikallats från deltagande i visst läroämne. Som extra elev i viss klass må den kunna antagas, som beträffande kunskaper icke uppfyller villkoren för intagning som ordinarie elev men som kan anses ha förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. Specialelever skola följa undervisningen i ett eller flera ämnen. Som specialelev må främst den kunna antagas, som för sin yrkesverksamhet har behov av den avsedda utbildningen. För antagning som specialelev erfordras, att den sökande styrker sig äga de kunskaper, som rektor finner vara behövliga för studierna vid läroverket. § 25 Med inträdessökande anställes prövning enligt den ordning rektor äger bestämma. De inträdessökandes kunskaper och färdigheter bedömas med i § 28 mom. 2 angivna vitsord, vilka införas i särskild betygskatalog.

528 § 26 I läroverket intagen elev skall erlägga i § 118 bestämd inskrivningsavgift, från vilken rektor dock i ömmande fall må kunna medgiva befrielse. § 27 Ingen annan än den, som enligt stadgad ordning blivit i läroverket intagen, m å såsom elev begagna sig av undervisningen därstädes, såvida icke rektor med hänsyn till särskilda omständigheter finner skäligt i något fall det medgiva. Flyttning

m. m.

§ 28 1. Vid slutet av varje termin vitsordas elevs uppförande av kollegiet efter förslag av vederbörande klasskonferens och elevs ordning av klasskonferensen. Vid slutet av varje läsår vitsordas elevs kunskaper och färdigheter i undervisningsämnena av vederbörande lärare. Avslutas ämne under höstterminen skall vitsord avgivas vid höstterminens slut. Samtliga vitsord införas i särskild betygskatalog, upprättad enligt fastställt formulär. 2. Elevs uppförande bedömes med vitsorden: Mycket gott (A), Gott (B), Mindre gott (C), Klandervärt ( D ) ; hans ordning med vitsorden: Mycket god (A), God (B) och Mindre god (C); hans kunskaper och färdigheter med vitsorden: Berömlig (A = 6), Med utmärkt beröm godkänd (a = 5), Med beröm godkänd (AB = 4 ) , Väl godkänd (Ba = 3), Godkänd (B = 2), Icke fullt godkänd (BC = 1), Otillräcklig (C = 0). 3. Vid höstterminens slut erhåller elev meddelande om honom tilldelade vitso r d i uppförande och ordning samt uppgift om de läroämnen, vari han icke på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen. Vid vårterminens slut erhåller elev ett av klassföreståndaren undertecknat betyg, upprättat efter fastställt formulär. Dylikt betyg utfärdas dock icke åt elev, som enligt § 53 erhållit avgångsbetyg. Där omständigheterna sådant påkalla, skall rektor göra sig förvissad om att vederbörande målsman erhållit kännedom om elev tilldelade vitsord. § 29 1. Allmän flyttning anställcs vid läsårets slut, och uppflyttas därvid till högre klass de elever, som erhållit minst betyget godkänd i samtliga obligatoriska läroämnen. 2. Vid höstterminens början uppflyttas elev, som då undergått godkänd prövning i det eller de läroämnen, vari han icke tidigare blivit förklarad godkänd; flyttning må även, där lärarkollegiet finner skäl därtill föreligga, kunna medgivas elev, som erhållit lägre betyg än godkänd i ett av läroämnena, som kollegiet icke finner vara av väsentlig betydelse för de fortsatta studierna, såvida han erhållit minst betyget väl godkänd i två läroämnen eller minst betyget med beröm godkänd i ett sådant ämne. 3. För att elev skall kunna uppflyttas till högsta klassen av tekniskt gymnasium fordras, utöver vad i mom. 1 och 2 föreskrives, att elev medelst arbetsbetyg styrker sig hava deltagit i sådant industriellt arbete, som omförmäles i § 21 mom. 1, under så lång tid, att denna, med inräknande av den tid eleven vid inträdet i gymnasiet styrkt sig hava ägnat åt sagda arbete, uppgår till minst sex m å n a d e r ; ägande överstyrelsen, när särskilda skäl därtill föranleda, på gjord framställning

529 besluta, huruvida och i vad mån elev må erhålla avkortning av den nu angivna minimitiden. 4. För att elev skall kunna uppflyttas till tredje klassen av tre- eller fyraårig teknisk fackskola fordras, utöver vad i mom. 1 och 2 föreskrives, att elev medelst arbetsbetyg styrker sig hava deltagit i sådant yrkesmässigt arbete, som omförmäles i § 22 mom. 1 b under så lång tid, att denna, med inräknande av den tid eleven vid inträdet i fackskolan styrkt sig hava ägnat åt sagda arbete, uppgår till minst två år. Har elev av sjukdom, militärtjänstgöring eller annan omständighet varit förh i n d r a d att intill tiden för flyttning till tredje klassen med deltidsundervisning fullgöra yrkesarbete av sålunda stadgad omfattning, äger styrelsen bevilja anstånd d ä r m e d ; dock skall arbetet i sin helhet vara fullgjort före elevens flyttning till högsta klassen. Överstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill föranleda, på gjord framställning besluta, huruvida och i vad mån elev må erhålla avkortning av den nu angivna minimitiden. § 30 Elev, som vid läsårets slut icke flyttats, må vid början av därpå följande läsår undergå prövning i det eller de ämnen, vari han icke blivit förklarad godkänd, så framt han av sjukdom eller annat giltigt förfall under en längre tid av läsåret varit förhindrad att deltaga i undervisningen eller läroverkskollegiet av annat skäl anser sådan prövning böra tillåtas honom. § 31 Elev, som icke blivit flyttad, äger rätt att kvarstå i klassen ännu ett år, därest läroverkskollegiet anser skälig anledning föreligga till antagande, att han skall kunna tillgodogöra sig undervisningen på ett tillfredsställande sätt. Har elev därvid icke gjort tillräckliga framsteg för flyttning, skall han, om ej sjukdom eller annat giltigt skäl varit vållande därtill, med betyg som i § 32 sägs, skiljas från läroverket. § 32 Önskar elev avgå från läroverket utan att avlägga ingenjörsexamen, skall han hos rektor göra anmälan härom och därvid, om han är omyndig, uppvisa målsmans skriftliga samtycke. Rektor äger utfärda betyg i enlighet med fastställt formulär. I detta betyg skall för varje undervisningsämne angivas det vitsord, som tilldelats eleven den termin, då han enligt undervisningsplanen senast erhöll undervisning i ämnet och enligt denna stadga vitsord däröver givits. Allmänna

grunder

för

undervisningen

§ 33 1. I varje till viss klass hörande avdelning må gemensamt undervisas högst 30 elever, såvida icke överstyrelsen efter framställning av vederbörande rektor annorlunda bestämmer. I de ämnen, där undervisningens art sådant påkallar, må dock efter överstyrelsens bestämmande eleverna uppdelas i mindre avdelningar. 2. Om sammanlagda antalet elever i två eller flera klasser eller avdelningar icke överstiger det högsta antal, som enligt mom. 1 må undervisas gemensamt, bör, i den mån undervisningens art och övriga omständigheter det medgiva, för sådana klasser eller avdelningar gemensam undervisning äga rum. 34—504565

530 3. Därest eleverna i viss klass skulle komma att uppgå till ett så stort antal, att de ej lämpligen kunna undervisas tillsammans, må sådan klass i enlighet med de bestämmelser, som därom i vederbörlig ordning meddelas, samt med tillämpning av vad i mom. 1 och 2 sägs, kunna uppdelas i två eller flera parallellavdelningar. § 34 1. Arbetet i läroverket skall avse en harmonisk utveckling av elevernas anlag och förmögenheter samt anpassas efter deras ålder och utvecklingsstadium. 2. Lärostoffet skall begränsas till väsentliga partier av varje ämne. Därför skall tid efter annan vederbörande ämneskonferens underkasta lärokursernas innehåll en revision, som tager hänsyn till vetenskapens och industrins fortgående utveckling utan att för stor anhopning av lärostoff äger rum. 3. Vid undervisningen skall tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt ekonomiska synpunkter. 4. Undervisningen skall vara konkret och åskådlig samt avse att giva säkra och bestämda kunskaper och färdigheter hos eleverna. 5. Undervisningen skall åsyfta att väcka elevernas arbetshåg och utveckla deras förmåga av självverksamhet, och hänsyn skall därvid tagas till deras olika anlag och intressen. Läraren skall i sin undervisning använda metoder, som bäst främja detta syfte på samma gång som de lämpa sig för hans läggning och de olika ämnenas beskaffenhet. 6. Undervisningen bör, så långt sig låter göra, till underlättande av elevernas uppfattning grunda sig på användandet av lämplig åskådningsmateriel samt utgå från iakttagelser och experiment. Därjämte bör genom studiebesök tillfälle beredas eleverna att se därför lämpade fabriker, verkstäder, kraftverk och byggnadsföretag. 7. Där ämnets art gör det lämpligt böra eleverna för fullgörande av sina uppgifter hänvisas till för ändamålet tillgänglig litteratur, varvid även skall tillses att de erhålla övning i att använda uppslagsböcker av olika slag. 8. De skriftliga arbetena skola sättas i samband med den fortgående undervisningen och främst åsyfta att utveckla elevernas förmåga att behärska och använda den vunna kunskapen. Skriftliga arbeten och ritningar skola i sitt ursprungliga skick, försedda med av vederbörande lärare införda rättelser, under elevernas studietid förvaras i läroverket genom rektors försorg och hållas tillgängliga vid förekommande inspektioner och examina.

Ordning och tukt § 35 1. Efter skedd intagning skall elev på de bestämda lärotiderna ordentligt infinna sig i läroverket och, såvida ej förfall blivit anmält och godkänt i den ordning, som denna stadga bestämmer, utan avbrott begagna undervisningen till dess tillstånd erhålles att från läroverket avgå. 2. Uteblir elev från undervisningen utan att hava erhållit vederbörligt tillstånd eller utan annat giltigt skäl, må han kunna anses därigenom vara från läroverket skild; ankommande det på särskild prövning av styrelsen, huruvida det må tillåtas honom att, efter gjord ansökning, med eller utan erläggande av ny inträdesavgift, åter begagna läroverkets undervisning. Om uteblivande omfattat kortare tid än en vecka, må dock rektor kunna medgiva eleven återinträde utan styrelsens prövning.

531 § 36 1. Elev vare pliktig att iakttaga goda seder och ett hövligt uppträdande såväl inom som utom läroverket, visa aktning och lydnad för sina lärare, med uppmärksamhet följa undervisningen, flitigt och noggrant fullgöra sitt arbete samt varsamt begagna läroverkets undervisningsmateriel och övriga tillhörigheter. 2. Elev ställe sig till noggrann efterrättelse de föreskrifter r ö r a n d e vandel och ordning, som rektor efter kollegiets h ö r a n d e meddelar. 3. Elev, som felar i sina åligganden, vare i mån av förseelsens beskaffenhet underkastad rektors och lärares tillrättavisning, därvid dock kroppslig aga icke må förekomma. 4. Elev, som icke låter sig rätta genom rektors och lärares tillrättavisning, ävensom elev, vilken genom svårare vanart utövar skadligt inflytande på övriga elever eller skadar läroverkets anseende, må på läroverkskollegiets av styrelsen fastställda beslut från läroverket skiljas på längre eller kortare tid eller för alltid. 5. Elev, som på sätt h ä r nämnts skilts från läroverket, må icke erhålla annat betyg än utdrag ur betygskatalog jämte avskrift av kollegiets beslut. Huruvida han under förvisningstiden må k u n n a mottagas vid annat tekniskt läroverk, skall bero på prövning av vederbörande styrelse i varje särskilt fall. § 37 Sker genom elevs förvållande skada å läroverkets byggnader, undervisningsmateriel eller inredning, ersattes den ofördröjligen av den skyldige. § 38 Till biträde åt lärarna vid upprätthållande av skick och ordning utses bland eleverna inom varje klass eller, där klass är delad i avdelningar, inom varje sådan avdelning av klassföreståndaren eller av rektor ordningsmän, vilka^ det åligger att hava uppsikt över övriga elevers uppförande inom lärorummet, vårda läroverkets där befintliga tillhörigheter m. m. Sundhet

sanordningar

§ 39 Vid de högre tekniska läroverken bör arbetet i sin helhet anordnas och utföras med hänsyn till att överansträngning och andra för elevernas välbefinnande menliga omständigheter förebyggas, utan att dock därvid kraften och allvaret i arbetet åsidosattes. § 40 1. Läroverkshus jämte därtill h ö r a n d e byggnader bör vara beläget på en sund och fritt liggande plats. För undervisningen avsedda lokaler tillika med trapphus och korridorer m. m. skola i fråga om antal, storlek och form, inredning, belysningsförhållanden, uppvärmning och luftväxling samt renhållning vara inrättade med noggrann hänsyn till deras särskilda ändamål. 2. För undervisningen i gymnastik bör lämplig gymnastiklokal finnas tillgänglig. § 41 I fråga om uppvärmning, ventilation, belysning och renhållning av läroverkets lokaler skall rektor i samråd med skolläkaren meddela föreskrifter och tillse, att dessa noggrant efterlevas.

532 § 42 1. I samma lärorum må, så vitt möjligt, ej flera elever undervisas, än att på varje elev komma omkring sex kubikmeters rymd samt en golvyta av minst en och en halv kvadratmeter. Vid elevernas placering i lärorummet bör hänsyn tagas till deras olika kroppsstorlek samt till beskaffenheten av deras syn- och hörselförmåga. 2. För eleverna avsedda sittplatser och bord böra vara så inrättade, att de möjliggöra och underlätta en riktig kroppshållning. § 43 1. Elev är skyldig underkasta sig de i § 90 omförmälda läkarundersökningarna, och skall vid bestämmande av elevernas deltagande i eller befrielse från gymnastikundervisningen hänsyn tagas till resultatet av undersökningarna. 2. Elev må icke utan föregående läkarundersökning deltaga i gymnastikundervisningen vid läroverket, därest han icke föregående termin deltagit i denna undervisning. 3. Det är elev medgivet att i varje sin hälsoangelägenhet kostnadsfritt hänvända sig till skolläkaren. § 44 Elev, vilken befinnes lida av sjukdom eller lyte, som gör honom olämplig för skolarbete eller innebär fara för övriga elevers hälsa, må, efter av skolläkaren därom avgivet skriftligt utlåtande, av läroverkskollegiet från läroverket skiljas; börande i för dylikt fall utfärdat betyg anteckning göras om anledningen till avgången. § 45 1. Vid fall av smittsam sjukdom, lungsäcksinflammation eller knölros bland eleverna eller inom deras närmaste omgivning skall underrättelse därom ofördröjligen meddelas rektor, vilken i samråd med skolläkaren äger vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder. 2. Elev, som på grund av smittsam sjukdom varit från undervisningen avstängd, må ej till läroverket återvända, förrän han för rektor företett av skolläkaren utfärdat skriftligt medgivande. Avgångsexamina § 46 1. Vid de tekniska gymnasierna och fackskolorna anställes årligen på tid som överstyrelsen bestämmer avgångsexamen med eleverna i högsta klassen, nämligen gymnasiets ingenjörsexamen och fackskolans ingenjörsexamen. 2. Avgångsexamen skall omfatta förhör i lärokurser, som blivit genomgångna under sista läsåret. § 47 1. Avgångsexamen skall övervakas och ledas av examensombud, vilka utses av överstyrelsen. 2. Det tillkommer examensombud att i erforderlig omfattning göra sig förtrogen med gällande undervisningsplaner samt stadgans bestämmelser angående undervisningen och avgångsexamen. 3. Examensombud bör taga kännedom om vid undervisningen använda läroböcker och övriga undervisningsmedel.

533 § 48 Där överstyrelsen finner lämpligt, att examensombud beredes tillfälle att före avgångsexamen besöka läroverk, vid vilket ombudet har att övervaka och leda n ä m n d a examen, må enligt överstyrelsens närmare bestämmande sådant bcsok kunna ske en gång under vårterminen. § 49 1. Examensordning uppgöres av rektor i samråd med det examensombud, som överstyrelsen därtill utsett. 2. F i n n a s vid läroverket flera än sexton examinander, skola de av läroverkets rektor indelas i förhörsgrupper med högst sexton i varje grupp. F ö r h ö r e n skola för varje grupp omfatta tre eller fyra undervisningsämnen och må icke för någon grupp utsträckas till sammanlagt mer än fyra timmar. 3. F ö r h ö r e n i de olika ämnena verkställas av de lärare, som undervisat i avgångsklassen under sista läsåret. Vid laga förfall för sådan lärare må rektor kunna förordna annan lärare såsom ersättare. Examensombud bestämmer efter samråd med vederbörande lärare i god tid och senast en timme före examens början det område av lärokursen, som förhöret skall omfatta. 4. Katalog över betyg, vilka tilldelats de elever, som skola deltaga i avgångsexamen, skall vara tillgänglig för vederbörande ombud senast en dag före avgångsexamens början. § 50 Vid de i avgångsexamen ingående förhören äger skolans styrelse jämte ett begränsat antal av styrelsen särskilt inbjudna personer närvara. I övrigt äro förhören icke offentliga. § 51 De vitsord, som skola tilldelas elev över kunskaper och färdigheter, bestämmas på sätt i § 28 angives samt antecknas i föreskriven betygskatalog och tillkännagivas för examensombuden senast omedelbart efter avslutad avgångsexamen. Härvid skall iakttagas, att vitsorden bestämmas med hänsyn till elevens u n d e r hela lärokursen ådagalagda kunskaper och färdigheter; dock att h ä n s y n företrädesvis skall tagas till förhållandena i berörda avseende under sista läsåret. § 52 Betyg över avlagd avgångsexamen tilldelas den, som erhållit minst betyget godkänd i samtliga för honom obligatoriska läroämnen. Dylikt betyg må dock, där kollegiet finner skäl därtill föreligga, kunna tilldelas elev, som erhållit lägre betyg än godkänd i något av de ämnen, som kollegiet icke finner vara av väsentlig betydelse, såvida han erhållit minst betyget väl godkänd i två läroämnen eller minst betyget med beröm godkänd i ett sådant ämne. § 53 Betyg över avlagd avgångsexamen utfärdas enligt fastställt formulär av rektor med användande av i § 28 angivna vitsord över kunskaper och färdigheter. Elev, som avlagt godkänd avgångsexamen vid tekniskt gymnasium eller teknisk fackskola, skall tilldelas avgångsbetyg, vari han förklaras hava blivit godkänd i gymnasiets, respektive fackskolans ingenjörsexamen.

534 § 54 1. Över avgångsexamen skall upprättas protokoll, innehållande uppgift: a) å de tider, examensombud för examens övervakande och ledande varit närvarande vid läroverket; b) å de läroämnen, som ingått i den muntliga prövningen; c) å de elever, som undergått avgångsexamen, med angivande av dem, som i enlighet med föreskrifterna i § 52 tilldelats avgångsbetyg; d) å de elever, vilka på grund av bestämmelserna i § 55 medgivits att undergå omprövning i det eller de ämnen, vari de i avgångsexamen erhållit lägre betyg än Godkänd. Examensombuden skola jämte läroverkets rektor underteckna examensprotokollet och må i övrigt till samma protokoll göra de anteckningar, vartill den verkställda examen kan föranleda. 2. Avskrift av det i mom. 1 nämnda protokollet med betygskatalog skall av rektor före juni månads utgång insändas till överstyrelsen. § 55 1. Elev, som vid läsårets slut undergått avgångsexamen men i densamma icke blivit godkänd, må före påföljande september månads utgång eller inom den längre tid, som överstyrelsen av särskilda skäl må medgiva, undergå omprövning i det eller de ämnen vari han erhållit lägre betyg än Godkänd, så framt han av sjukdom eller annat giltigt förfall under en längre tid av läsåret varit förhindrad att deltaga i undervisningen eller kollegiet av annat skäl anser sådan omprövning böra medgivas honom. Anmälan om dylik omprövning göres hos överstyrelsen, som h a r att lämna de n ä r m a r e bestämmelser angående omprövningens övervakande och ledande, som kunna finnas erforderliga. 2. Om betyg över sådan omprövning gäller vad om betyg vid avgångsexamen är stadgat. 3. Protokoll över omprövning med betygskatalog skall av rektor före december månads utgång insändas till överstyrelsen. § 56 Elev, som icke blivit godkänd i avgångsexamen eller i § 55 nämnd omprövning, må efter medgivande av kollegiet kvarstå i klassen ett år. Har elev därvid icke blivit godkänd i avgångsexamen eller i § 55 nämnd omprövning, skall han, om ej sjukdom eller annat giltigt skäl varit vållande därtill, med betyg, som i § 32 sägs, skiljas från läroverket. § 57 1. Det åligger examensombud att inom en månad efter examens slut till överstyrelsen avgiva muntlig eller skriftlig berättelse angående examen och besök, som han enligt § 48 avlagt vid läroverket. 2. Ombud skall på kallelse av överstyrelsen infinna sig till sammanträde för behandling av frågor rörande undervisning och examen. Fyllnadsprövning

efter avlagd

ingenjörsexamen

§ 58 Den, som avlagt avgångsexamen vid högre tekniskt läroverk, må efter medgivande av överstyrelsen undergå fyllnadsprövning i ämne, som ingår i ingenjörsexamen vid tekniskt gymnasium eller teknisk fackskola.

535 § 59 1. Ansökan om fyllnadsprövning skall inlämnas till rektor vid det högre tekniska läroverk, vid vilket sökanden avser att undergå sådan prövning. Det åligger rektor att inom två veckor insända ansökningshandlingarna till överstyrelsen. Prövningen skall, därest den medgives, ske vid det läroverk, som överstyrelsen för varje examinand anvisar, och anställas av lärare, som av rektor därtill utses, samt å den tid och i den ordning, som rektor efter samråd med sagda lärare bestämmer. 2. Vitsord över fyllnadsprövning skall antecknas i särskild liggare och betyg enligt av överstyrelsen fastställt formulär meddelas examinanden. 3. Utdrag ur liggaren, avseende de under närmast föregående kalenderår ano r d n a d e fyllnadsprövningarna, skall årligen av rektor före utgången av januari månad insändas till överstyrelsen. § 60 Den, som anmäler sig till fyllnadsprövning, skall därvid erlägga fem kronor, som tillfalla läroverkets rektor, samt dessutom, att tilldelas vederbörande lärare, trettio kronor för varje läroämne, i vilket han önskar undergå prövning. F i n n e r överstyrelsen icke skäl medgiva prövningen, återbetalas de erlagda avgifterna. Skulle prövning icke komma till stånd före utgången av kalenderåret näst efter det, varunder hänvisning skett, må examinand efter hos rektor inom samma tid gjord anmälan återfå den för prövningsförrättaren avsedda avgiften. Göres icke framställning härom inom behörig tid, må rektor använda ifrågavarande medel i enlighet med vad i § 118 stadgas om inskrivnings- och terminsavgifter. Befattningshavare Lärarpersonalen % 61 1. Vid de högre tekniska läroverken äro till det antal, som för varje särskild läroanstalt i vederbörlig ordning bestämmes, anställda rektorer, lektorer och a n d r a ordinarie lärare. 2. Förutom i mom. 1 omförmälda lärarkrafter anställas i mån av behov och tillgång på medel extra ordinarie lärare, extra lärare, aspiranter och annan ickeordinarie lärarpersonal. § 62 I fråga om semester, annan ledighet och vikarie för rektor samt tjänstledighet och vikarie för annan lärare skall gälla: 1. Rektor tillkommande semester ävensom annan ledighet för rektor beviljas av överstyrelsen. 2. Rektor må bevilja annan lärare ledighet för kortare tid än en termin inberäknat omedelbart förut åtnjuten tjänstledighet. 3. Annan ledighet för lärare beviljas av överstyrelsen. 4. I fråga om ledighet för lärare, som underkastas av överstyrelsen föreskriven läkarundersökning, gäller vad därom är särskilt stadgat. 5. Vikarie för rektor förordnas av överstyrelsen. 6. Vikarie för annan lärare än rektor förordnas av överstyrelsen efter förslag av styrelsen, dock att rektor förordnar vikarie för lärare, vilken han beviljat

536 ledighet jämlikt mom. 2, samt vikarie å befattning, som blivit ledig under löpande termin, dock högst till och med utgången av terminen. 7. Över förordnande, som avses i mom. 5 och 6, må besvär ej anföras. § 63 Beträffande avlöningsförmåner samt villkor och bestämmelser för deras åtnjutande gäller vad därom särskilt är stadgat. § 64 Frågor om lärares placering i löneklass prövas av överstyrelsen eller efter överstyrelsens förordnande av skolans styrelse. Överstyrelsen meddelar de närmare föreskrifter, som må vara erforderliga för handläggningen av dylika ärenden. § 65 Angående förenande med befattning vid högre tekniskt läroverk av annan tjänstebefattning, uppdrag m. m. gäller vad därom är särskilt stadgat. § 66 1. Avsked meddelas för rektorer, lektorer och adjunkter av Kungl. Maj :t, för övriga ordinarie lärare av överstyrelsen. Entledigande av icke-ordinarie lärare meddelas av den myndighet, som anställt läraren. 2. Angående avgång från tjänst samt pension gäller för lärarpersonalen vid de högre tekniska läroverken i övrigt vad därom i vederbörande pensionsreglemente stadgas. Lärares

åligganden

§ 67 1. Lärare bör i allt sitt förhållande såväl inom som utom läroverket giva sina elever ett gott föredöme samt med nit och trohet fullgöra sina åligganden. 2. Vid undervisningen skall lärare följa den fastställda undervisningsplanen och arbetsordningen. 3. Lärare skall hava noggrann tillsyn däröver, att elev ordentligt begagnar undervisningen och följer utfärdade föreskrifter. Vid tillrättavisning bör han förfara med lugn och allvar. Sårande och kränkande behandling må ej förekomma. 4. Var och en av lärarna åligger att vara vederbörande institutionsföreståndare behjälplig med vården av de delar av läroverkets samlingar, som tillhöra hans läroämnen samt tillse, att lärorummen med däri befintliga läroverkets tillhörigheter hållas i gott skick. 5. Lärare är skyldig att i föreskriven ordning anteckna elevernas frånvaro från undervisningen ävensom att föra de övriga anteckningar, som kunna finnas erforderliga. 6. För övrigt ställe sig lärare till noggrann efterrättelse vad honom åligger enligt denna stadga och vad eljest kan lagligen föreskrivas honom i tjänsten. § 68 1. Utöver rektorsgöromålen åligger rektor vid högre tekniskt läroverk en undervisningsskyldighet av tio till fjorton timmar varje vecka i medeltal för läsår räknat. 2. För rektor vid läroverk, vars elevantal i väsentlig mån överstiger det vid läroverk av samma art vanligen förekommande, ävensom för rektor, som på grund av särskilda omständigheter fått ovanligt stor arbetsbörda, må undervisningstiden, efter medgivande i varje särskilt fall av överstyrelsen, k u n n a minskas.

537 § 69 1. Lektor är skyldig att meddela undervisning i de ämnen, som höra till hans befattning, samt att därutöver, då sådant med hänsyn till de i mom. 2 givna föreskrifterna och till förhållandena i övrigt vid läroverket av rektor prövas lämpligt, meddela undervisning även i andra inom läroanstalten förekommande ämnen. 2. Ordinarie ämneslärare är skyldig meddela undervisning under tjugu till tjugufyra undervisningstimmar i veckan i medeltal för läsår räknat. 3. Icke-ordinarie lärare är skyldig att varje vecka meddela undervisning till den omfattning, som enligt gällande avlöningsbestämmelser förutsattes eller eljest för varje särskilt fall bestämmes. 4. I lärares tjänstgöringsskyldighet ingå även vissa särskilda åligganden, såsom att granska elevernas skriftliga arbeten, laborationsredogörelser och ritningar, att vara institutionsföreståndare och att i övrigt i enlighet med § 67 vårda undervisningsmaterielen. 5. Inom de i mom. 1—3 stadgade gränserna och med iakttagande av övriga i denna paragraf givna föreskrifter bestämmes för varje särskild lärare undervisningstiden med hänsyn till tjänstgöringens beskaffenhet och omfattningen av den tid, som erfordras för fullgörande av de honom åvilande särskilda åliggandena. 6. För lärare, som fått sig ålagt ett avsevärt drygare arbete av den art, som i mom. 4 omförmäles, eller annat därmed jämförligt arbete utom den egentliga undervisningstiden, må, där förhållandena sådant medgiva, det i mom. 2 stadgade lägsta timtalet efter överstyrelsens medgivande kunna minskas. 7. Lärare är skyldig underkasta sig den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller den jämkning i åligganden, som kan bliva honom ålagd. § 70 Förutom i övrigt stadgad tjänstgöringsskyldighet åligger det varje lärare att till den omfattning, som förhållandena påkalla, efter av rektor uppgjord fördelning utöva uppsikt vid skrivningar, som läroverkets elever och dit hänvisade examinander utföra vid läroverket, ävensom att under rasterna eller eljest, då sådant av särskild anledning kan påfordras, lämna rektor nödigt biträde vid tillsynen över eleverna. Därjämte åligger det lärare att, därest sådant uppdrag blivit honom meddelat, vara föreståndare för viss klass eller avdelning. § 71 1. Lärare, som av rektor erhåller uppdrag att såsom klassföreståndare hava närmaste uppsikten över eleverna i viss klass eller avdelning, åligger i denna egenskap: a) att söka genom mera personlig beröring med eleverna vinna närmare kännedom om deras individuella läggning och enskilda förhållanden samt tillhandagå med råd och upplysningar angående deras studier och frågor av mera personlig art; b) att ägna uppmärksamhet åt elevernas flit och framsteg i studier samt deras uppförande och ordning; c) att ägna uppmärksamhet åt elevernas hälsotillstånd; d) att med avseende på elevernas frånvaro från undervisningen utöva nödig kontroll samt tillse att vederbörlig anteckning därom göres; e) att då så befinnes lämpligt träda i förbindelse med elevs målsman samt då särskilda omständigheter det påkalla på rektors uppdrag besöka elev i hans bostad; f) att till skolläkaren överlämna sådana intyg om sjukdom, som klassförestån-

538 dåren finner böra komma till skolläkarens kännedom, samt att, då han finner särskilda skäl därtill, anmoda elev inställa sig vid skolläkarens mottagning; g) att vid inträffade fall bland eleverna av smittsam sjukdom (dock ej vanlig luftvägsinfektion) samt lungsäcksinflammation och knölros omedelbart härom underrätta skolsköterska eller skolläkare; samt att i övrigt då anledning finnes att antaga, att elev på grund av kroppslig sjukdom, klenhet eller påfallande psykisk särart bör komma under läkarkontroll, därom underrätta skolsköterska eller skolläkare; h) att leda klasskonferens; i) att enligt fastställt formulär uppgöra terminsbetygskatalog i två exemplar samt utfärda terminsbetyg för eleverna i klassen; samt j) att i övrigt gå rektor till hända i allt, vad till klassens angelägenheter hör. 2. Vid förfall för klassföreståndaren äge rektor att åt annan lärare uppdraga hans åligganden. § 72 Lärare, som av rektor erhåller uppdrag att vara institutionsföreståndare, åligger: a) att med ansvar vårda och förteckna materiel tillhörande institutionen; b) att till rektor avgiva förslag till materielens ändamålsenliga utökande; c) att tillse att elev fullgör den skyldighet att enligt § 37 ersätta de skador, som genom hans förvållande skett å materiel tillhörig institutionen; samt d) att i övrigt biträda rektor i angelägenheter, som röra institutionen. § 73 1. Lärare inställe sig vid läroverket på utsatt tid, då termin börjar samt vid undervisningstimme på den å arbetsordningen angivna tiden i lärorummet och må ej utan giltigt förfall därifrån avlägsna sig före timmens slut. 2. Ej må lärare utan rektors tillstånd utbyta å arbetsordningen upptagen undervisningstimme mot annan och ej heller utan rektors tillstånd anmoda någon annan att i sitt ställe bestrida undervisningen. § 74 Lärare bör före påbörjande av tjänstgöring vid läroverk vara undersökt med avseende på tuberkulos. Lärare, som vet sig lida av eller hava lidit av lungtuberkulos, är skyldig att snarast underrätta skolläkaren härom. Vid misstanke om tuberkulos bör lärare hänvända sig till verksläkaren för att av honom undersökas eller hänvisas för undersökning. Lärare är därvid skyldig att snarast meddela skolläkaren undersökningsresultatet, som bör föreligga i form av skriftligt intyg. Om lärare till följd av befarad smittrisk på grund av tuberkulos av skolläkaren tillrådes att a v b e t a sin tjänstgöring men dock önskar kvarbliva i tjänst, är han skyldig att omedelbart delgiva rektor och skolläkaren detta. Lärare, som reagerar negativt för tuberkulin, bör tillrådas låta vaccinera sig mot tuberkulos. Rektors

ämbete

§ 75 Jämte den i § 68 föreskrivna undervisningsskyldigheten har rektor närmaste ledningen av läroverket sig anförtrodd. § 76 1. Rektor åligger att vaka däröver, att undervisningen ändamålsenligt fortgår efter allmänna stadganden och särskilda föreskrifter, ävensom att lärare och övriga befattningshavare fullgöra sina skyldigheter.

539 Rektor bör därför tid efter annan besöka läroverkets olika avdelningar, närvara vid lärares undervisning och meddela de föreskrifter, råd eller upplysningar, till vilka han finner sig befogad. 2. Rektor skall ock med lämpliga mellanrum taga kännedom om elevernas skriftliga arbeten. 3. Varje försummelse eller överträdelse, vare sig den blivit av rektor själv iakttagen eller eljest kommit till hans kännedom, skall han, så vitt ske kan, efter företagen undersökning rätta eller efter omständigheterna hos vederbörande myndighet anmäla. 4. Rektor åligger att verkställa intagning av elever i läroverket. § 77 1. Åt lärare, som det åstundar, skall rektor, inom fjorton dagar efter det begäran därom framställts, utfärda tjänstgöringsbetyg enligt fastställt formulär; dock äger rektor rättighet att till betyget göra de tillägg, till vilka särskilda omständigheter kunna föranleda. 2. Före utgången av januari månad varje år skall rektor till överstyrelsen insända uppgift enligt föreskrivet formulär å de tjänstgöringsbetyg, som vid läroverket blivit utfärdade under sistförflutna kalenderår. § 78 Rektor skall tillse, att ämnes- och klasskonferenser, på sätt i §§ 95—99 n ä r m a r e sägs, i behörig tid vid läroverket hållas, samt med biträde av vederbörande lärare övervaka, att dessa konferenser komina att motsvara det ändamål, som med dem avses. § 79 1. Över elevernas flit och framsteg i studier samt deras uppförande och ordning såväl inom läroverket som ock, i den mån ske kan, utom detsamma skall rektor med biträde av vederbörande lärare öva uppsikt. 2. Över sundhetsförhållandena vid läroverket skall rektor med biträde av skolläkaren hava noggrann tillsyn. § 80 1. Rektor åligger att efter av överstyrelsen fastställd plan upprätta och låta utdela: katalog, som skall utgivas före den 1 oktober; ävensom årsredogörelse, som skall utgivas vid läsårets slut. Av såväl katalog som årsredogörelse skola snarast möjligt föreskrivet antal exemplar överlämnas till ecklesiastikdepartementet samt till övriga vederbörande myndigheter det antal exemplar som överstyrelsen bestämmer. 2. Inom en månad efter vårterminens början skall rektor till överstyrelsen in sända uppgift rörande ändringar i och tillägg till katalogen. 3. Till årsredogörelse må, då omständigheterna så medgiva, kunna fogas en av rektor, av annan läroverkets lärare eller av skolläkaren författad avhandling eller uppsats över ett vetenskapligt, praktiskt pedagogiskt eller annat med skolans verksamhet sammanhängande ämne. § 81 För fullgörande av de till läroverkets expedition hörande göromål är rektor ansvarig, och åligger det honom i detta avseende:

540 att ansvara för läroverkskollegiets protokoll samt ombesörja uppsättning av utgående expeditioner; att mottaga inkommande handlingar samt tillse, att föreskrivna uppgifter och andra utgående expeditioner varda behörigen avsända; att över inkommande handlingar samt utgående expeditioner m. m. föra diarium efter fastställt formulär; att likaledes efter fastställt formulär föra matrikel över vid läroverket intagna samt från läroverket avgångna elever; att ordna och förvara protokoll, konceptskrivelser, betygskataloger, inkomna handlingar m. m. samt enligt därom särskilt givna föreskrifter föra förteckning över läroverkets arkiv; att, där ej annorlunda är stadgat, i föreskriven ordning upprätta rekvisition å läroverkets befattningshavare tillkommande avlöningsmedel samt övriga läroverket tillkommande anslagsmedel, uppbära medlen och enligt givna föreskrifter utbetala dem till vederbörande samt i föreskriven ordning avlämna redovisning för omhänderhavda medel; ävensom att vara föredragande i styrelsen. § 82 Rektor skall vara för elevernas och allmänhetens mottagande tillgänglig inom läroverket på bestämda och genom anslag angivna tider, under termin varje läsdag, såvida förhållandena det medgiva. § 83 Rektor åligger att i enlighet med vad därom är föreskrivet anställa personal, som på rektors ansvar utför de expeditionsgöromål rektor bestämmer. § 84 Det åligger rektor att föra läroverkets räkenskaper ävensom, med biträde av vederbörande lärare, förteckning över läroverket tillhörig egendom. § 85 1. Rektorer, lektorer, övriga ordinarie samt extra ordinarie lärare vid de högre tekniska läroverken äro pliktiga att, då Kungl. Maj:t på överstyrelsens framställning finner sådant påkallat, mot den ersättning, som av Kungl. Maj:t bestämmes, sammanträda för att utbyta erfarenheter och överlägga om viktigare frågor r ö r a n d e den tekniska undervisningen. 2. När sådant av överstyrelsen påkallas, skall rektor för överläggning infinna sig till sammanträde i överstyrelsen, därvid han äger åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente. § 86 Är rektorstjänst ledig, eller inträffar för dess innehavare laga förfall, må styrelsen uppdraga åt någon av läroverkets övriga lärare eller annan lämplig person att uppehålla tjänsten, intill dess överstyrelsen förordnat vikarie. Bibliotekarie § 87 Vid varje högre tekniskt läroverk skall för vården av läroverkets bibliotek finnas en bibliotekarie, till vilken befattning av styrelsen utses en av läroverkets

541 lärare, som därtill förklarat sig villig, eller, efter överstyrelsens medgivande, annan lämplig person för viss tid eller tills vidare mot det arvode, som inom därför bestämda gränser blivit fastställt. § 88 Bibliotekarien skall hava vården av läroverkets bibliotek och åligger honom därvid: att tillse, att bibliotekets böcker och övriga tryckalster samt inventarier ordnas och förvaras på ett ändamålsenligt sätt; att föra följande kataloger: a) accessionskatalog, vari nyförvärvade böcker m. m. upptagas i den ordning, de inkomma; b) nominalkatalog, vari böckerna upptagas i alfabetisk ordning; samt c) realkatalog, vari de förtecknas efter ämnesområde; att, sedan rektor på förslag av bibliotekarien, vederbörande ämneskonferens eller enskild lärare beslutat om bokinköp, verkställa sådant; att efter samråd med rektor ombesörja inbindning av bibliotekets böcker; att ombesörja, att å lämplig plats uppställes, under vederbörande institutionsföreståndares eller annan lärares tillsyn, referensbibliotek, innehållande uppslagsböcker, ordböcker och andra böcker, som oftare behöva rådfrågas och endast hållas tillgängliga för begagnande på stället; att under terminerna och, såvitt möjligt är, även under ferierna eller någon del av desamma på tid, som av rektor på förslag av bibliotekarien bestämmes, hålla biblioteket öppet för lärare och elever, ävensom för andra inom staden eller orten bosatta personer; att ombesörja utlåning och därvid föra nödiga anteckningar samt tillse, att låntagare på lämpligt sätt göres ansvarig för erhållet boklån; ävensom att övervaka, att vid varje termins slut alla sedan föregående termins utgång utlånade böcker återställas samt att, om någon önskar behålla låntaget arbete utöver sagda tid, detsamma då uppvisas och lånet förnyas. Skolläkare

och

skolsköterska

§ 89 1. Vid varje högre tekniskt läroverk anställes medelst förordnande för högst sex år en skolläkare. Befattningen ledigförklaras, därest icke överstyrelsen på framställning av rektor prövar densamma böra i annan ordning tillsättas, genom rektors försorg i den tidning, vari officiella meddelanden införas. Rektor har att, sedan skolstyrelsen erhållit tillfälle att avgiva yttrande över de inkomna ansökningarna, insända ansökningshandlingarna till överstyrelsen, som efter skolöverläkarens hörande tillsätter befattningen. Vid antagning av läkare bör i främsta rummet hänsyn tagas till erfarenhet och ådagalagd skicklighet i vad rör skolhygien och allmän hälsovård ävensom till specialutbildning i ämnen av särskild betydelse för tjänstgöring såsom skolläkare och till personlig lämplighet för befattningen. 2. Om skolläkare är i behov av ledighet, äger skolstyrelsen bevilja sådan för högst en termin samt under ledigheten förordna vikarie. Avser ledigheten ensam för sig eller tillsammans med omedelbart förut åtnjuten ledighet längre tid än en termin, skall ärendet underställas överstyrelsens prövning och avgörande. Angående avlöning såväl för den ledige som för vikarien bestämmer den myndighet,

542 som meddelat ledigheten och utfärdat förordnandet för vikarien, dock att det på ledighetstiden belöpande anslaget till läkararvode ej må överskridas. Vad i första stycket sägs skall i tillämpliga delar gälla, därest skolläkarbefattningen är ledig. 3. Vid varje högre tekniskt läroverk skall med anställning på heltid eller deltid finnas en skolsköterska, vilken förordnas för högst sex år. Befattningen ledigförklaras, därest icke överstyrelsen på framställning av rektor prövar densamma böra i annan ordning tillsättas, genom rektors försorg i den tidning, vari officiella meddelanden införas. Sedan skolläkaren haft tillfälle att avgiva yttrande över de sökande, tillsätter styrelsen befattningen. Sköterskorna tjänstgöra, därest ej överstyrelsen i särskilda fall efter framställning av vederbörande styrelse annorlunda förordnar, på följande sätt: vid läroverk med upp till 200 elever vid höstterminens början såsom vid heltidstjänst u n d e r en tid av 1 vecka och under läsåret i övrigt 2 timmar i veckan; vid läroverk med 201—300 elever respektive under 2 veckor och 2 timmar i veckan, vid läroverk med 301—500 elever respektive under 3 veckor och 2 timmar i veckan, vid läroverk med 501—700 elever respektive under 3 veckor och 4 timmar i veckan, vid läroverk med 701—900 elever respektive under 5 veckor och 8 timm a r i veckan samt vid läroverk med mer än 900 elever respektive under 7 veckor och 12 timmar i veckan. 4. Tjänstledighet för skolsköterska beviljas av styrelsen, som även förordnar vikarie för henne. § 90 1. Den skolhygieniska verksamheten är främst av förebyggande, hälsovårdande natur. Skolläkaren åligger att med uppmärksamhet följa elevernas själsliga och kroppsliga utveckling, aktgiva på deras hälsotillstånd samt att i samarbete med rektor, lärare och skolsköterska vidtaga åtgärder för bevarande av elevernas hälsa och för deras fostran till sunda levnadsvanor. Det tillkommer honom för sådant ändamål: a) att årligen snarast möjligt efter höstterminens början undersöka samtliga elever av upp till 19 års ålder och att i övrigt undersöka skolans elever minst en gång vartannat år, varvid skolsköterska, som är anställd vid läroverket, och, där ej rektor annorlunda bestämmer, vederbörande gymnastiklärare skola vara närvarande, samt i särskilda fall målsmän må kunna efter skolläkarens medgivande närvara; b) att minst en gång i veckan på tid, som bestämmes av rektor efter förslag av skolläkaren, vara inom läroverkshuset tillstädes för undersökning av elever, som äro klena, sjuka eller sjukdomshotade, av elever, som till undersökning hänvisats av lärare, skolsköterska eller målsmän, och av de elever, som läkaren i övrigt finner vara i behov av dylik undersökning, samt härvid gå rektor och målsmän tillhanda med de råd, som elevernas hälsotillstånd och sundhetsanordningarna vid läroverket kunna påkalla; vid läroverk, där elevantalet icke uppgår till 100, kan överstyrelsen på rektors hemställan medgiva, att mottagningarna få ske privat hos läkaren; c) att även eljest, därest av hälsoskäl någon elev av rektor till honom hänvisas, kostnadsfritt verkställa undersökning och avgiva råd r ö r a n d e elevens behandling samt att, då arbetsbok som avses i 27 § arbetarskyddslagen utfärdas för elev, i arbetsboken införa vederbörligt läkarintyg och föreskrivna anteckningar; d) att i iakttagna fall av sjukdom giva de första vårdhänvisningarna och, då behov av kontinuerlig vård sedermera icke kan förväntas komma att föreligga,

543 lämna de r å d och anvisningar till botande av sjukdom, vilka utan nämnvärd tidsutdräkt kunna meddelas vid de vanliga mottagningarna i skolan, ävensom att vid i skolan inträffade olycksfall och fall av plötslig sjukdom, där så ske kan, lämna tillfällig vård; e) att vid fall av smittsam sjukdom samt lungsäcksinflammation och knölros bland läroverkets elever och tjänsteinnehavare eller deras närmaste omgivning lämna rektor nödiga råd och vidtaga på skolläkaren ankommande lämpliga åtgärder för att h i n d r a smittas spridande samt att kostnadsfritt utfärda intyg, som avses i § 45 mom. 2; f) att med biträde av skolsköterska utföra tuberkulinprövning på alla nyinskrivna elever och de övriga elever, vilkas tuberkulinreaktion icke är känd, tillråda de negativt reagerande eleverna vaccination emot tuberkulos, årligen verkställa förnyad tuberkulinprövning med förut negativt reagerande och, i den mån sådant prövas erforderligt, remittera positivt reagerande till röntgenfotografering av lungorna; g) att, då sådant erfordras, snarast från sjukhus, läkare och målsmän begära upplysningar rörande elever, vilka antagas lida av smittsam sjukdom; h) att tillse, att hälsokort och, när så anses påkallat, tilläggskort, enligt av överstyrelsen fastställt formulär, föras för envar skolans elev samt att ifrågavarande kort vid elevs övergång till annan skola översändas till vederbörande skolledare; i) att själv och med det biträde, han kan erhålla av skolsköterska eller därtill villig lärare, i första hand teckningslärare, under höstterminen undersöka färgsinnet hos alla elever, som icke tidigare undergått sådan undersökning vid läroverket; j) att tillhandagå rektor eller klassföreståndare med den första rådgivningen rörande elever, som visa mera påfallande psykisk särart eller som hava särskilda svårigheter att följa undervisningen; k) att underrätta rektor och vederbörande klassföreståndare om anmärkningsvärda sjukdomsfall bland eleverna och att, där rektor finner omständigheterna sådant påkalla, deltaga i klasskonferenserna och de styrelsesammanträden, vid vilka hälsovårdsfrågor skola behandlas; 1) att minst 2 gånger i terminen besiktiga läroverkets lokaler och därvid ägna uppmärksamhet bland annat åt renhållning, luftväxling, uppvärmning, belysning, tvätt- och dricksanordningar samt toaletter, ävensom underrätta rektor om den hygieniska inspektionens resultat; att lika ofta taga kännedom om de gymnastiska övningarnas utförande och att i samråd med gymnastikläraren uttaga elever till särskild hållningsrättande gymnastik, där sådan finnes anordnad; m) att såsom skolsköterskans närmaste förman leda och övervaka hennes verksamhet ; n) att senast en månad efter varje läsårs slut till rektor ävensom vederbörande förste provinsialläkare eller förste stadsläkare avgiva berättelse enligt av överstyrelsen fastställt formulär; o) att taga kännedom om den arbetsordning, som tillämpas vid läroverket, samt att, därest densamma skulle ur hygienisk synpunkt befinnas giva anledning till anmärkning, anmäla sådant för rektor ävensom ofördröjligen underrätta rektor om de fall av överansträngning bland eleverna, han kan finna föreligga; p) att, där rektor efter samråd med vederbörande klasskonferens så prövar lämpligt och i den mån därför anslagna medel finnas tillgängliga, på tid och sätt, som rektor och läkare gemensamt bestämma, meddela eleverna undervisning i hygieniska frågor; q) att, därest icke annan hygieniskt sakkunnig tillkallas, vid uppförande av nya

544 och förändring av gamla läroverksbyggnader tillse, att hygienens fordringar iakttagas; samt r) att i övrigt tillse, att de i §§ 39—45 givna föreskrifterna följas. 2. Skolsköterskan skall under skolläkarens förmanskap och enligt hans instruktioner i möjligaste mån följa elevernas själsliga och kroppsliga utveckling samt aktgiva på elevernas hälsotillstånd och i samarbete med lärare och skolläkare vidtaga åtgärder för bevarande av elevernas hälsa och för deras fostran till sunda levnadsvanor. Det tillkommer henne för sådant ändamål: a) att enligt i § 89 mom. 3 givna bestämmelser och på tider fastställda av rektor i samråd med skolläkaren vara inom läroverkshuset tillstädes; b) att vid behov avlägga besök i bostaden hos elever på skolorten för att inhämta upplysningar och giva råd i hälsovårdande syfte; samt c) att vid i skolan inträffade olycksfall eller fall av plötslig sjukdom, där så ske kan, lämna tillfällig vård samt vårdhänvisningar. Biträdespersonal § 91 1. Biträdespersonalen vid de högre tekniska läroverken omfattar vaktmästare, teknisk biträdespersonal, kanslipersonal samt övrig för läroverkets betjäning erforderlig personal. 2. Vaktmästare anställes till det antal, som för varje särskild läroanstalt i vederbörlig ordning bestämmes. För varje vaktmästare skall finnas en instruktion, som i anslutning till av överstyrelsen uppgjord normalinstruktion, efter vederbörande befattningshavares hörande, fastställes av läroverkets styrelse. I fråga om placering i löneklass gäller för vaktmästare vad därom i § 64 säges om lärare. Rektor äger bevilja vaktmästare tjänstledighet för högst sex månader i följd, inberäknat omedelbart förut åtnjuten ledighet. Tjänstledighet för längre tid beviljas av styrelsen. Vaktmästare tillkommande semester beviljas av rektor. Vikarie förordnas av den, som beviljat ledigheten. Vikarie på vakant tjänst förordnas av rektor, utom då fråga är om förordnande, som i § 113 mom. 1 sägs. Finner styrelsen giltig anledning till anmärkning mot ordinarie vaktmästare på grund av ohörsamhet, fel eller försummelse i tjänsten eller på grund av dennes vandel, må styrelsen, sedan den felande beretts tillfälle avgiva skriftlig förklaring, tilldela honom varning. Låter han sig ej därav rätta, äger styrelsen avstänga honom från tjänstgöring under högst sex månader. Har sådan avstängning befunnits utan verkan, äger styrelsen efter medgivande av överstyrelsen skilja honom från tjänsten för alltid. Framkomma under behandling av ärende, som i detta stycke sägs, eller i anledning av åtal vid domstol sådana omständigheter, att det befinnes olämpligt, att befattningshavaren fortfarande tjänstgör, äger styrelsen, att tills vidare och intill dess i målet blivit slutligt dömt eller domstol annorlunda förordnat, avstänga honom från tjänstgöring. Ådagalägger icke-ordinarie vaktmästare ohörsamhet, försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande, må styrelsen tilldela den felande varning eller ock skilja honom från förordnandet. Envar vaktmästare skall, där så erfordras för beredande av semester åt annan vaktmästare vid läroverket ävensom i övrigt enligt rektors bestämmande, vara skyldig att, utan särskild ersättning utöver den honom eljest tillkommande avlöningen, jämte egen tjänst bestrida göromål, tillhörande annan vaktmästarbefattning vid läroverket.

545 Avsked för ordinarie vaktmästare samt entledigande av extra ordinarie sådan befattningshavare meddelas av styrelsen. 3. Vad i mom. 2 sägs angående vaktmästare gäller även teknisk biträdespersonal omfattande maskinist och mekaniker, institutionsvaktmästare samt eldare. 4. Kanslipersonalen, som på rektors ansvar å rektorsexpeditionen utför de expeditionsgöromål rektor bestämmer, anställes i enlighet med vad därom särskilt föreskrives. Angående disciplinära åtgärder gentemot kanslipersonal gäller vad därom i mom. 2 sägs i fråga om vaktmästare. 5. Övrig för läroverkets betjäning behövlig personal anställes av rektor, som tillika bestämmer ifrågavarande personals avlöningsförmåner och äger för densamma uppgöra instruktion. Rektor äger gentemot denna personal samma disciplinära myndighet, som tillkommer styrelsen beträffande icke-ordinarie vaktmästare. 6. Befattningshavare, som i mom. 1 avses, skall vid tjänstens tillträde förete läkarbetyg över genomgången undersökning avseende lungtuberkulos. Därest sådan befattningshavare vet sig lida av eller hava lidit av lungtuberkulos, vare han skyldig att snarast underrätta skolläkaren härom för vidtagande av nödiga åtgärder. Läroverkskollegium § 92 1. Ledamot av kollegiet är rektor och varje vid läroverket tjänstgörande ordinarie lärare, extra ordinarie lärare, extra lärare och aspirant ävensom den, som är förordnad att såsom vikarie för sådan lärare bestrida hela dennes tjänstgöring. 2. Övriga lärare äga deltaga i kollegiets överläggningar och beslut vid de tillfällen, då frågor förekomma, som angå undervisning, ordning och tukt eller utdelande av belöningar och understöd. Även då frågor förekomma, som röra läroverkets övriga angelägenheter, må rektor, om han därtill finner skäl, tillkalla nämnda lärare att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. 3. Vid behandling av frågor, som röra elevernas hälsotillstånd och sundhetsförhållandena vid läroverket, skall skolläkaren deltaga i kollegiets överläggningar och beslut. 4. Ej må lärare eller skolläkare, som blivit kallad till kollegiets sammanträde, utan laga förfall därifrån utebliva. §93 1. Är fråga om elevs skiljande från läroverket, vare kollegiet icke beslutmässigt, med mindre två tredjedelar av kollegiets ledamöter äro närvarande. 2. För beslutmässighet i övriga ärenden erfordras, att mera än hälften av dem, som enligt § 92 skola deltaga i behandlingen av de olika ärendena, äro närvarande. § 94 1. Rektor skall sammankalla kollegiet samt vara ordförande vid dess sammanträden. 2. Vid omröstning inom kollegiet äger, i händelse av lika röstetal, ordföranden utslagsröst. 3. Vid kollegiets sammanträden föres protokoll. Protokollet justeras vid nästa sammanträde, såvida icke två ledamöter av kollegiet utses att verkställa justeringen. 35—504565

546 Ämnes- och

klasskonferenser

§ 95 1. De lärare vid tekniskt gymnasium eller teknisk fackskola, vilka undervisa i samma ämne eller i ämnen, som äga n ä r m a r e inbördes sammanhang, skola på kallelse av rektor tid efter annan sammanträda till ämneskonferens, och bör därvid tillses, att på lämpliga tider under loppet av varje läsår alla ämnen bliva föremål för behandling på dylik konferens. 2. Ordförande vid ämneskonferens är rektor eller den lärare, som av rektor därtill utses. Anteckning om tiden för hållande av ämneskonferens göres av rektor i läroverkets diarium. 3. Protokoll vid ämneskonferens föres av ordföranden eller den lärare, som av ordföranden därtill utses. 4. Därest vid ett läroverk all undervisning i ett ämne bestrides av allenast en lärare, skall om denne lärare i tillämpliga delar gälla vad om ämneskonferens är stadgat. § 96 Ämneskonferensen tillkommer: att med huvudsaklig ledning av den utfärdade undervisningsplanen närmare bestämma lärokurser för varje klass eller avdelning inom läroverket, uppgöra plan för ämnets metodiska behandling samt överlägga om anordnandet i övrigt av studier i ämnet; att överlägga om anskaffning av för undervisningen erforderlig litteratur och annan undervisningsmateriel samt införande av ny lärobok, då behov därav föreligger, och att till rektor i berörda avseenden avgiva förslag; ävensom att i övrigt samråda om för ämnets behandling viktigare frågor samt avgiva de yttranden, som kunna komma att infordras. § 97 1. Lärare, vilka undervisa i samma klass eller avdelning, skola, där så finnes erforderligt, varje termin på tider, som av rektor bestämmas, sammanträda till klasskonferens. 2. Klasskonferens ledes av rektor eller på rektors anmodan av vederbörande klassföreståndare. Över förhandlingarna skall klassföreståndaren föra protokoll. § 98 Klasskonferens tillkommer i fråga om den klass eller avdelning, som den avser: att bereda lärarna tillfälle att utbyta erfarenheter och åsikter i fråga om elevernas individuella läggning och enskilda förhållanden samt att vidtaga därav betingade mått och steg i fråga om behandlingen av de särskilda eleverna; att överlägga beträffande elevernas flit och framsteg i studier, deras u p p förande och ordning samt, där så finnes lämpligt, besluta att till elev eller målsman lämna meddelande i dessa avseenden; att vid slutet av varje termin för varje elev i klassen, på sätt i § 28 mom. 1 sägs, vitsorda ordning ävensom till kollegiet avgiva förslag rörande vitsord för uppförande samt belöningar och understöd; samt att i övrigt överlägga och yttra sig om alla sådana frågor rörande klassen, som av styrelsen, rektor, kollegium eller klassföreståndare föreläggas konferensen.

547 § 99 Ej må lärare, som blivit kallad till ämnes- eller klasskonferens, utan laga förfall utebliva därifrån. Tillsättning

av

tjänster

Rcktorstjänst § 100 1. Rektorstjänst vid högre tekniskt läroverk tillsättes av Kungl. Maj:t genom förordnande på sex år, därest icke särskilda förhållanden föranleda, att förordnandet meddelas för kortare tid. Har rektorsförordnande icke omfattat sex år eller har under löpande förordnandeperiod rektorstjänst blivit ledig, meddelas första gången därefter förordn a n d e å tjänsten allenast för högst den tid, som återstår till utgången av de rektorsförordnanden vid läroverken, vilka meddelats för sex år. 2. Senast fem månader, innan rektorsförordnande utlöper, skall överstyrelsen göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t. Överstyrelsen äger därvid föreslå förnyelse av förordnandet. 3. Därest icke Kungl. Maj :t finner skäl meddela förnyat förordnande eller blir rektorsbefattning eljest ledig, skall överstyrelsen, för det fall att stadgandet i § 101 icke anses böra tillämpas, kungöra ledigheten genom anslag i överstyrelsens lokal och annons i den tidning, vari officiella meddelanden införas, med tillkännagivande, att den, som önskar komma i åtanke vid tjänstens tillsättande, skall senast å trettionde dagen, efter det kungörelsen intagits i nämnda tidning, göra anmälan därom hos överstyrelsen med bifogande av vederbörligen styrkt meritförteckning och övriga handlingar, som han önskar åberopa. Sedan anmälningstiden utgått, skall överstyrelsen, efter det vederbörande styrelse avgivit yttrande, insända nämnda handlingar till Kungl. Maj:t och därvid på anförda grunder förorda den av de anmälda, vilken med hänsyn till insikter, pedagogisk och praktisk erfarenhet samt övriga egenskaper finnes lämpligast för befattningen. Där sådant förord icke anses böra lämnas åt någon av de anmälda, äger överstyrelsen avgiva förslag på annan till tjänsten lämplig person eller ånyo förklara tjänsten ledig till ansökan. § 101 Skulle i visst fall utsikt finnas att till ledig rektorstjänst vid högre tekniskt läroverk förvärva person, som, med hänsyn till läroverkets art och uppgift samt den lediga tjänstens beskaffenhet, synes i särskild grad skicklig och lämplig, må överstyrelsen kunna, utan tjänstens ledigförklarande och utan hinder av övriga i § 100 givna föreskrifter, hos Kungl. Maj:t till tjänstens erhållande föreslå sådan person. I händelse förslag, som nu är sagt, av överstyrelsen göres hos Kungl. Maj:t, skall vid framställningen fogas handlingar, som styrka den föreslagnes skicklighet och lämplighet för tjänsten, ävensom av honom avgivet intyg, att han är villig att mottaga densamma. § 102 Innehar rektor vid statlig läroanstalt ordinarie lärartjänst vid högre tekniskt läroverk, föres lärartjänsten över stat och den på stat uppförda tjänsten återbesattes. Inträder rektor i utövning av den över stat uppförda tjänsten, skall denna i den ordning, Kungl. Maj:t på förslag av överstyrelsen bestämmer, återföras på stat.

548 Lektorstjänst § 103 1. Åtgärder för tillsättande av lektorstjänst skola på sätt nedan sägs inledas nio månader före den tidpunkt, då pensionsåldern för befattningens innehavare enligt vad därom är särskilt stadgat skall anses inträda. Det åligger rektor att senast vid förstnämnda tidpunkt till överstyrelsen insända underrättelse om den beräknade ledigheten jämte uppgift å de undervisningsämnen, som äro förenade med tjänsten. Efter hörande av läroverkskollegiet har styrelsen härefter att, så snart ske kan, till överstyrelsen avgiva förslag angående det eller de ämnen, i vilka den blivande läraren bör undervisa, varvid, om tjänsten anses böra medföra undervisningsskyldighet företrädesvis i visst ämne, sådant skall angivas. Till styrelsens förslag skall lämnas en översikt av det antal undervisningstimmar inom samtliga ämnen, som bestrides av ordinarie lärare eller deras vikarier ävensom av övriga ickeordinarie lärare, samt anföras de särskilda skäl, varpå förslaget grundar sig. Vid avgivande av sådant förslag skall iakttagas, att ämnena förenas väsentligen med hänsyn till sin inbördes samhörighet, dock att nödigt avseende även må fästas vid läroverkets behov av lärarkraft i visst ämne. Särskilt bör beträffande ledig lektorstjänst tillses, att varje å läroverkets timplan upptaget viktigare läroämne, såvitt möjligt, blir företrätt av lektor. 2. Därest lektorstjänst blir ledig genom dödsfall eller annorledes, innan åtgärder för dess tillsättande inletts på sätt i mom. 1 sägs, skall rektor ofördröjligen till överstyrelsen insända underrättelse därom. I övrigt skola de i mom. 1 meddelade bestämmelserna lända till efterrättelse. 3. Efter prövning av inkommet ämnesförslag bestämmer överstyrelsen, vilket eller vilka ämnen den lediga tjänsten skall omfatta, och kungör därefter, för det fall att stadgandet i § 108 icke anses böra tillämpas, ledigheten genom anslag i överstyrelsens lokal och genom annons i den tidning, vari officiella meddelanden införas. Därest tjänsten anses böra medföra undervisningsskyldighet företrädesvis i visst ämne, skall sådant vid ledigförklarandet särskilt angivas. 4. Den, som vill ifrågakomma till den sålunda ledigförklarade tjänsten, har att senast på trettionde dagen efter den dag, då kungörelsen blivit intagen i den tidning, vari officiella meddelanden införas, till överstyrelsen ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökan med därtill hörande handlingar. Skulle ansökningstiden utgå å helgdag, utsattes fatalietiden till nästföljande söckendag. § 104 Såsom allmänna villkor för behörighet till lektorstjänst skall gälla, att 1) vara fri från sjukdom eller lyte, som gör den sökande olämplig för lärarkallet; 2) vara känd för hedrande vandel; 3) utmärka sig för det allvar och den stadga i karaktären samt den foglighet i lynnet, som ungdomens ledning kräver; 4) besitta förmåga att lätt och tydligt meddela undervisning; samt 5) äga grundlig insikt i de ämnen, som höra till den sökta tjänsten. Särskilda villkor för behörighet till lektorstjänst äro: a) för lektorat i teoretiskt grundläggande ämnen såsom matematik och s p r å k att hava uppfyllt villkoren för behörighet till lektorstjänst vid allmänt läroverk uti ifrågavarande ämnen, b) för lektorat i tekniska ämnen

549 att hava avlagt avgångsexamen vid teknisk högskola och därvid erhållit betyget Med beröm godkänd eller därutöver i tjänstens huvudämnen eller däremot svar a n d e ämnen eller förvärvat annan därmed likvärdig utbildning; samt att hava genom föregående praktisk verksamhet, vetenskapliga studier och vetenskapligt författarskap eller genom framstående ingenjörsverksamhet, ävensom genom pedagogisk verksamhet ådagalagt särskild lämplighet för tjänsten; c) för lektorat i merkantila ämnen att hava avlagt avgångsexamen vid handelshögskola och därvid erhållit betyget Med beröm godkänd eller därutöver i tjänstens huvudämnen eller däremot svar a n d e ämnen eller förvärvat annan därmed likvärdig utbildning; samt att hava genom föregående praktisk verksamhet, vetenskapliga studier och vetenskapligt författarskap eller genom framstående verksamhet inom det ekonomiska området, ävensom genom pedagogisk verksamhet ådagalagt särskild lämplighet för tjänsten. § 105 Sökande till lektorstjänst skall till ansökan foga: 1) behörigen styrkt meritförteckning, innehållande uppgift om ålder, föregående befattningar, utgivna arbeten, av offentliga myndigheter erhållna betyg samt andra omständigheter, vilka sökanden vill åberopa; 2) i behörigen styrkt avskrift a) betyg över avlagda examina och andra kunskapsprov; b) betyg över genomgången praktisk lärarkurs, där sådan erfordras för behörighet; c) intyg angående praktisk verksamhet, där sådan erfordras för behörighet; d) betyg över föregående lärartjänstgöring samt, därest sådant betyg icke avser de senaste sex månaderna före ansökningstidens utgång, annat vederbörligt intyg över verksamhet och vandel avseende nämnda tid; 3) övriga handlingar, vilka sökanden vill åberopa, ävensom 4) efter anmodan i original eller behörigen styrkt avskrift a) åldersbetyg; b) vederbörligt läkarintyg för vinnande av anställning i statens tjänst enligt vad därom är särskilt stadgat. § 106 1. Skulle vid ansökningstidens utgång ingen sökande, som må kunna anses ifrågakomma till tjänstens erhållande, hava anmält sig till den lediga tjänsten, skall överstyrelsen för andra gången förklara tjänsten ledig till ansökan. 2. Har vid den sålunda förnyade ansökningstidens utgång återigen ingen sökande, som i mom. 1 sägs, anmält sig, skall vederbörande styrelse sättas i tillfälle att, därest den efter rektors hörande så finner lämpligt, hos överstyrelsen till utnämning föreslå viss person, som på grund av föregående verksamhet och ådagalagda egenskaper anses vara skicklig och lämplig till den ifrågavarande lärarbefattningen. Vid sådant förslag bör fogas jämte handlingar, som styrka hans skicklighet och lämplighet för tjänsten, ett av honom undertecknat intyg, att han är villig emottaga tjänsten. På överstyrelsens prövning må bero, huruvida tjänsten ånyo skall ledigförklaras eller den föreslagne eller ock annan person hos Kungl. Maj:t till utnämning förordas. § 107 Sedan ansökningstiden utgått, åligger det överstyrelsen, därest den icke finner sig böra i enlighet med § 106 ånyo förklara tjänsten till ansökan ledig, att, efter

550 prövning av ansökningshandlingarna och efter det vederbörande rektor och styrelse satts i tillfälle att inom utsatt tid däröver avgiva yttrande, till Kungl. Maj:t insända handlingarna jämte förslag å den sökande, som på anförda grunder anses böra komma i åtanke till den lediga tjänsten. Sådant förslag skall tillkännagivas genom anslag i överstyrelsens lokal samt genom annons i den tidning, vari officiella meddelanden införas. § 108 Skulle i visst fall utsikt finnas att till ledig lektorstjänst vid högre tekniskt läroverk förvärva person, som, med hänsyn till läroverkets art och uppgift samt den lediga tjänstens beskaffenhet, synes i särskild grad skicklig och lämplig, må överstyrelsen kunna, utan tjänstens ledigförklarande och utan hinder av övriga i §§ 103—107 givna föreskrifter, hos Kungl. Maj:t till tjänstens erhållande föreslå sådan person. Har förslag till sådan åtgärd inom överstyrelsen väckts, skall vederbörande styrelse och rektor sättas i tillfälle att däröver yttra sig. I händelse förslag, som nu är sagt, av överstyrelsen göres hos Kungl. Maj:t, skall vid framställningen fogas handlingar, som styrka den föreslagnes skicklighet och lämplighet för tjänsten, ävensom av honom avgivet intyg, att han är villig att mottaga densamma. § 109 1. Lektorstjänst tillsättes av Kungl. Maj:t genom fullmakt. 2. Där ej vid tillsättningen annorlunda förordnas, skall tjänst, varom här är fråga, tillträdas den 1 januari eller den 1 juli, som infaller närmast efter dagen för Kungl. Maj:ts beslut. Adjunktstjånst § 110 Till adjunkt må extra ordinarie adjunkt kunna utnämnas av Kungl. Maj:t efter förslag av överstyrelsen i enlighet med vad därom särskilt föreskrives. § 111 I fråga om anställande av icke-ordinarie lärare i läroämne gäller, utöver vad eljest finnes föreskrivet, följande: 1. Extra ordinarie lärare antages av överstyrelsen. Ansökan om antagning till extra ordinarie lärare sker hos överstyrelsen, som utfärdar de närmare föreskrifter, som i sådant hänseende kunna befinnas erforderliga. Till extra ordinarie lärare i teoretiskt grundläggande ämnen såsom matematik och språk må antagas endast den, som med avseende å examina och, d ä r så erfordras, praktisk lärarkurs innehar behörighet att söka och innehava ordinarie tjänst av närmast motsvarande slag vid allmänt läroverk. Till extra ordinarie lärare i tekniska eller merkantila ämnen må antagas endast den, som avlagt examen vid teknisk högskola eller handelshögskola eller som av överstyrelsen prövas äga förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt fullgöra de med anställning såsom extra ordinarie lärare förenade arbetsuppgifterna. Extra ordinarie lärare förordnas av överstyrelsen efter förslag av styrelsen att för läsår eller annorlunda bestämd tid tjänstgöra vid den eller de läroanstalter, vid vilka läraren med hänsyn till föreliggande behov av icke-ordinarie lärarkrafter ävensom andra omständigheter befinnes lämpligen kunna tjänstgöra.

551 2. E x t r a lärare förordnas av överstyrelsen efter förslag av styrelsen för tjänstgöring vid viss eller vissa läroanstalter. 3. Andra icke-ordinarie lärare än som avses i mom. 1 och 2 förordnas, där ej fråga är om vikariatsförordnande, som rektor jämlikt 62 § mom. 6 äger meddela, av "överstyrelsen efter förslag av styrelsen för tjänstgöring vid viss eller vissa läroanstalter. 4. I fråga om antagande av lärare i läroämnen att vara lärare i reglerad befordringsgång, behörighetsvillkor för dylikt antagande och anställningsform för lärare i befordringsgång gäller vad därom särskilt föreskrives. 5. Över beslut, varigenom icke-ordinarie lärare förordnas att tjänstgöra vid viss eller vissa läroanstalter, må besvär icke anföras. Övningslärartjänst § 112 Beträffande ordinarie och icke-ordinarie övningslärartjänst gäller vad därom särskilt stadgas. Biträdespersonal § 113 1. Åtgärder för tillsättande av ordinarie vaktmästartjänst skola av styrelsen inledas fyra månader före ledighet på tjänsten och ofördröjligen, om tjänsten oförutsett blivit ledig. Styrelsen skall därvid besluta, huruvida tjänsten skall besättas med ordinarie innehavare eller tills vidare uppehållas på förordnande. Sådant förordnande att uppehålla tjänsten må endast efter medgivande av överstyrelsen avse kortare tid än tre månader eller längre tid än ett år. 2. Styrelsen utfärdar därefter kungörelse om ledigheten i den tidning vari officiella meddelanden införas och medelst anslag i läroverket, med angivande av tjugu dagars ansökningstid, räknat från den dag kungörelsen intagits i nämnda tidning. Av kungörelsen skall i övrigt framgå tjänstens art och i förekommande fall, att tjänsten skall tills vidare under i kungörelsen angiven tid uppehållas på förordnande. 3. Anstånd med ledigförklarande meddelas av överstyrelsen. 4. Ansökan till ledig ordinarie vaktmästartjänst ställes till styrelsen och ingives till rektor. Vid ansökningen skola fogas a) åldersbetyg; b) intyg om genomgångna utbildningskurser, uppgift om föregående anställningar, erhållna betyg samt andra handlingar, varigenom sökanden vill ådagalägga sin lämplighet för tjänsten; skolande intyg eller betyg företes i behörigen styrkt avskrift; c) efter anmodan vederbörligt läkarintyg för vinnande av anställning i statens tjänst. 5. Sedan ansökningstiden utgått, skall rektor till tjänsten föreslå den sökande, som finnes böra främst komma i fråga, eller föreslå åtgärd enligt mom. 8. Styrelsen skall därefter tillsätta tjänsten eller vidtaga föreslagen åtgärd. 6. Tillsättningen skall kungöras i den tidning vari officiella meddelanden införas samt genom anslag i läroverket. 7. Konstitutorial på vaktmästartjänst må icke utfärdas, förrän tillsättningen vunnit laga kraft, men skall förses med datum för den dag, då tillsättningen skett; dock att om efter besvär annan sökande än den, som ursprungligen utsetts, be-

552 finnes böra erhålla tjänsten, konstitutorialet dateras den dag målet slutligt avgjorts. 8. Har ingen sökande anmält sig till ledigförklarad tjänst, skall denna ånyo kungöras ledig- Anses ingen av de sökande lämplig för tjänsten, må styrelsen ånyo ledigförklara tjänsten. 9. Om den, som på förordnande, varom i mom. 1 sägs, uppehållit vaktmästartjänst, befinnes lämplig för sysslan, skall styrelsen utse honom att efter förordnandetidens utgång vara ordinarie innehavare av tjänsten. 10. Vad ovan stadgats angående tillsättning av ordinarie vaktmästartjänst samt utfärdande av konstitutorial skall i tillämpliga delar gälla beträffande extra ordinarie dylik tjiinst och antagningsbevis för innehavare av sådan tjänst. § 114 Vad i § 113 sägs angående vaktmästare gäller även i § 91 nämnd teknisk biträdespersonal. § 115 Kanslipersonal anställes av rektor i enlighet med vad därom särskilt föreskrives.

Ekonomisk

förvaltning

§ 116 Det åligger vederbörande kommun att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning. Där tjänstebostad icke tillhandahålles rektor, skall kommun utgiva ersättning i enlighet med vad därom särskilt stadgsis. § 117 1. Då behov av byggnads- eller reparationsföretag föreligger, skall styrelsen anmäla behovet hos kommunalstyrelsen, vilken det åligger att låta uppgöra ritningar och kostnadsförslag som efter styrelsens h ö r a n d e ingivas till byggnadsstyrelsen. Byggnadsstyrelsen har att efter samråd med överstyrelsen slutligt pröva förslaget. 2. Sedan ritningar blivit i vederbörlig ordning godkända, skall, så snart ske kan, kommun.ilstyrelsen vidtaga nödiga anstalter för arbetets utförande. 3. Sådana mindre reparationer, varigenom läroverkshusets form eller utrymme icke väsentligen förändras, äger kommunalstyrelsen ombesörja utan iakttagande av vad i mom. 1 sägs. § 118 1. Inskrivnings- och terminsavgifter bestämmas av styrelsen, dock icke till högre belopp än, för inskrivningsavgifter, tio kronor och, för terminsavgifter, femton kronor2. De genom nu nämnda avgifter influtna medlen ävensom av vederbörande examinander inom behörig tid icke återfordrade avgifter för fyllnadsprövning må användas till läroverkets bästa på sätt styrelsen bestämmer. § 119 Angående sättet för uppgörande av de högre tekniska läroverkens räkenskaper samt den offentliga kontrollen av desamma skall, där ej annorlunda föreskrives, i tillämpliga delar gälla vad därom är eller varder stadgat för de allmänna läroverken.

553 Läroverkens i

överstyrelsen

för

styrelse yrkesutbildning

% 120 Överinseendet över de högre tekniska läroverken tillkommer överstyrelsen för yrkesutbildning såsom överstyrelse för dessa läroverk. § 121 Det åligger överstyrelsen att med de högre tekniska läroverken taga den befattning, som förutom vad i denna stadga sägs, föreskrives i den för överstyrelsen gällande instruktionen. § 122 1. Den överstyrelsen åliggande inspektionen över de högre tekniska läroverken avser att åvägabringa en noggrann kännedom om läroverkens tillstånd och behov samt att övervaka, att gällande författningar vid dem efterlevas. 2. Vid besök i läroverk äger den inspektionsförrättande fritt och obehindrat tillträde till läroverket i dess helhet och till alla dess handlingar ävensom rätt att av rektor, lärare och övriga tjänstemän erhålla alla de upplysningar, som kunna främja syftet med inspektionen. 3. I anledning av de under inspektionen gjorda iakttagelserna äger den inspektionsförrättande att dels göra muntliga erinringar till rektor och vederbörande lärare, dels ock, där han så finner lämpligt, tillställa rektor en skriftlig promemoria. Den inspektionsförrättande må även, när han anser det ändamålsenligt, genom styrelsens ordförande sammankalla läroverkets styrelse ävensom genom läroverkets rektor sammankalla samtliga lärare och övriga tjänstemän eller vissa av dem för att med dem överlägga eller meddela dem de anvisningar och råd, till vilka han finner sig befogad, och må han därvid såsom ordförande leda förhandlingarna. § 123 För rektor, som det åstundar, har överstyrelsen att utfärda tjänstgöringsbetyg. § 124 1. Finner överstyrelsen, på grund av egna iakttagelser eller efter därom hos överstyrelsen gjord skriftlig anmälan, giltig anledning till anmärkning mot rektor eller lärare i fråga om fel eller försummelse i tjänsten eller beträffande nämnda befattningshavares vandel, åligger överstyrelsen, allt efter felets beskaffenhet, att, antingen omedelbart tilldela den felande föreställning och varning eller ock anmäla det anmärkta felet till laga åtal inför vederbörlig domstol. Är befattningshavare, som avses i föregående stycke, icke-ordinarie lärare, äger den myndighet, som anställt läraren, därjämte, där ej anmälan till åtal skett, att entlediga honom från hans innehavande anställning. 2. Framkomma under behandling av ärende, som avses i mom. 1, eller i anledning av åtal vid domstol sådana omständigheter, att det befinnes olämpligt, att den anmälde eller åtalade fortfarande tjänstgör, äger överstyrelsen att, tills vidare och intill dess i målet blivit slutligen dömt eller domstol annorlunda förordnat, avstänga honom från tjänstens utövning. § 125 I övrigt tillkommer det överstyrelsen att i enlighet med dess instruktion och andra gällande föreskrifter antingen omedelbart vidtaga eller hos Kungl. Maj:t

554 föreslå de åtgärder, som kunna finnas erforderliga, för att de tekniska gymnasierna och fackskolorna skola motsvara sitt ändamål. Styrelse § 126 1. Högre tekniskt läroverk skall stå under inseende av en särskild styrelse, bestående dels av sex eller, där så befinnes lämpligt, fyra ledamöter, av vilka halva antalet, däribland ordföranden, skall utses av Kungl. Maj:t efter förslag av överstyrelsen och den andra hälften av stadsfullmäktige i den stad, där läroverket är beläget, dels ock av läroverkets rektor. 2. Uppdraget att vara styrelseledamot skall omfatta tidsperioder av fyra år i sänder, därest icke särskilda förhållanden föranleda att uppdraget bör omfatta kortare tid. § 127 1. Styrelsen väljer inom sig vice ordförande. 2. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden, så ofta denne finner nödigt, eller då inspektionsförrättare, rektor eller minst två andra ledamöter därom hos honom göra framställning. § 128 1. Ärende må ej av styrelsen till behandling företagas eller beslut fattas, där ej mer än hälften av ledamöternas hela antal är tillstädes. Varje röstande tillkommer en röst. Äro rösterna lika delade, gäller den mening, ordföranden biträder. Avser beslut tjänstgörande rektor, äger han icke deltaga i beslutet. 2. över styrelsens förhandlingar föres protokoll. § 129 1. Styrelsen har att öva allmän tillsyn över läroverket, söka främja dess verksamhet och tillvarataga dess intressen. För detta ändamål äga styrelsens ledamöter obehindrat tillträde till läroverket och till alla dess handlingar. 2. Vid årsavslutningen bör styrelsen närvara samt genom sin ordförande eller annan styrelsens ledamot förrätta densamma. 3. Ledamot av styrelsen bör genom besök i läroverket skaffa sig kännedom om dess undervisning och ordning, dess byggnader, inredning och övriga egendom. Finner ledamot därvid skäl till anmärkning, skall han framställa denna vid sammanträde inom styrelsen. 4. Anser styrelsen giltig anledning föreligga till anmärkning, skall rättelse sökas genom rektor eller, där så finnes behövligt, genom anmälan hos överstyrelsen. § 130 Till styrelsens åligganden hör dessutom: a) att fastställa beslut angående elevs skiljande från läroverket på grund av begången förseelse; b) att besluta huruvida elev, som enligt § 36 mom. 4 skilts från annat tekniskt läroverk, må kunna mottagas som elev vid läroverket; c) att i fall som i § 86 sägs förordna om rektorstjänstens uppehållande; d) att antaga och entlediga bibliotekarie och skolsköterska; e) att med avseende å vaktmästare och teknisk biträdespersonal fullgöra vad i §§ 91, 113 och 114 omförmäles;

555 f) att till överstyrelsen efter läroverkskollegiets hörande ingiva förslag angående de ämnen, som ledig lektorstjänst bör omfatta; g) att ansvara för att läroverkets tillhörigheter vårdas och att dess inkomster användas till vederbörligt ändamål; h) att genom två av styrelsen utsedda inventeringsmän dels vid varje ombyte av rektor inventera läroverkets kassor, värdehandlingar och övriga tillhörigheter, dels i övrigt förrätta inventering, i enlighet med vad därom särskilt föreskrives; i) att underskriva läroverkets räkenskaper; j) att då behov av byggnads- eller reparationsföretag föreligger vidtaga åtgärd i enlighet med vad i § 117 sägs; k) att efter läroverkskollegiets hörande till överstyrelsen avgiva de framställningar och förslag angående läroverket och dess verksamhet, vartill förhållandena kunna giva anledning; samt 1) att avgiva de yttranden och i övrigt fullgöra de uppdrag, som av överstyrelsen eller annan myndighet ålägges styrelsen. Besvär § 131 1. Då besvär anföres över rektors eller styrelsens beslut angående tjänstetillsättning eller avstängning från tjänstgöring, skall sådant besvär ingivas till överstyrelsen inom tre veckor från den dag beslutet, i fråga om tjänstetillsättning tillkännagivits i den tidning, vari officiella meddelanden införas, eller, därest sådant tillkännagivande icke är föreskrivet, anslagits å läroverkets anslagstavla, samt i fråga om avstängning från tjänstgöring inom tre veckor från den dag vederbörande bevisligen erhållit del av beslutet. 2. Angående besvär över beslut av överstyrelsen är stadgat i överstyrelsens instruktion. 3. Beslut om avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvär. Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1956. Genom stadgan upphäves Kungl. Maj:ts stadga för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier den 6 juni 1919 (nr 365), Kungl. Maj:ts instruktion angående avgångsexamen vid tekniskt gymnasium den 26 september 1921 (nr 602), Kungl. Maj:ts kungörelse angående inträdesfordringar samt de huvudsakliga grunderna för undervisningen vid tekniska fackskolor och tekniska gymnasier den 18 maj 1928 (nr 137), Kungl. Maj:ts kungörelse angående särskilda bestämmelser för tekniska fackskolan för maskinindustri i Eskilstuna och maskintekniska fackskolan vid högre tekniska läroverket i Örebro den 30 juni 1947 (nr 351), de i Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den 17 juli 1938 angående upprättande av tekniskt läroverk i Stockholm meddelade bestämmelserna samt skolöverstyrelsens kungörelse med föreskrifter r ö r a n d e inträdesfordringarnas tillämpning vid tekniska gymnasierna i Örebro, Malmö och Härnösand den 19 mars 1930 (nr 67).

Bilaga 2

Författningsförslag Kungl. Maj:ts kungörelse angående diplomkurser vid högre tekniska läroverk § 1 Diplomkurs för ingenjörer har till ändamål att giva möjlighet till ett fördjupat studium inom en teknisk fackskolas eller teknisk gymnasielinjes fackområde. Diplomkurs må även kunna anordnas för tillgodoseende av utbildning inom tekniskt specialområde, som icke är företrätt av fackskola eller särskild linje vid högre tekniskt läroverk. § 2 Undervisningen vid diplomkurs skall omfatta de ämnen, som överstyrelsen för yrkesutbildning bestämmer, och anordnas i enlighet med av överstyrelsen fastställd plan. § 3 Diplomkurs skall omfatta 16—18 veckor, där ej Kungl. Maj:t efter framställning av överstyrelsen för yrkesutbildning annorlunda bestämmer. Antalet undervisningstimmar i veckan skall uppgå till lägst 20 och högst 36. § 4 Överstyrelsen för yrkesutbildning bestämmer vid vilket läroverk diplomkurs skall anordnas samt tiden för kursens början och slut. Därest anknytning till en viss industri gör det önskvärt, att diplomkurs helt eller delvis förlägges till annan ort än läroverksorten, skall kursen det oaktat tillhöra läroverkets organisation. § 5 Såsom deltagare i diplomkurs må av rektor antagas a) sökande, som avlagt ingenjörsexamen vid högre tekniskt läroverk inom facklinje (fackskola), som enligt överstyrelsens för yrkesutbildning bestämmande skall berättiga till inträde vid diplomkursen, dock att examen skall ha avlagts tidigast det antal år före diplomkursens början som den i 9 § angivna diplomkursnämnden bestämmer, samt styrkt sig efter avläggandet av ingenjörsexamen ha fullgjort minst 6 månaders praktisk verksamhet inom det fackområde diplomkursen avser, b) sökande, som avlagt ingenjörsexamen vid högre tekniskt läroverk inom annan facklinje (fackskola) än som under a) sägs, därest han dels godkänts vid inträdesprövning i de ämnen, som diplomkursnämnden bestämmer, dels ock styrkt sig efter avläggandet av ingenjörsexamen ha fullgjort minst 6 månaders praktisk verksamhet inom det fackområde diplomkursen avser, c) sökande, som icke avlagt ingenjörsexamen vid högre tekniskt läroverk eller avlagt sådan examen tidigare än som under a) sägs, därest han dels av diplomkursnämnden bedömts inneha erforderliga fackkunskaper, dels godkänts vid

557 inträdesprövning i ämnena matematik, fysik med allmän elektricitetslära, kemi, mekanik, svenska samt engelska eller tyska, allt enligt fordringarna för ingenjörsexamen vid fackskola som under a) sägs, ävensom i annat ämne som diplomk u r s n ä m n d e n skulle för viss diplomkurs finna erforderligt, dels ock styrkt sig äga minst 2*/* års praktik av den art att den kan anses utgöra en god förberedelse för studierna i diplomkursen; i nämnda praktik skall ingå minst 6 månaders praktisk verksamhet efter avslutande av den i ansökan åberopade tekniska utbildningen. Sökande, som enligt diplomkursnämndens prövning befinnes inneha det erforderliga kunskapsmåttet i visst ämne, må av nämnden kunna befrias från inträdesprövning i detta ämne. § 6 Deltagare i diplomkurs skall erlägga inskrivnings- och terminsavgift till läroverket i enlighet med vad som gäller för elev vid högre tekniskt läroverk. § 7 Diplom över genomgången diplomkurs tilldelas den som på ett tillfredsställande sätt genomgått sådan kurs. Diplomet utfärdas av rektor i enlighet med av överstyrelsen för yrkesutbildning fastställt formulär. Å diplomet skall angivas vitsord över kunskaper och färdigheter i enlighet med vad som gäller beträffande betyg över genomgången ingenjörsexamen vid högre tekniskt läroverk. I fråga om ämne av liten omfattning må vitsord i diplomet kunna utbytas mot »deltagit». § 8 Lärare i diplomkurs förordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning efter förslag av styrelsen för det tekniska läroverk, vid vilket diplomkursen är anordnad. Till lärare, som icke innehar ämneslärartjänst vid tekniskt läroverk, utgår ersättning enligt vad därom särskilt föreskrives. Ämneslärare vid tekniskt läroverk, vars tjänstgöring helt eller delvis är förlagd till diplomkurs, må åtnjuta nedsättning av den honom eljest åliggande tjänstgöringsskyldigheten. Härvid skall en veckotimmes tjänstgöring i diplomkurs anses motsvara en och en halv veckotimmes tjänstgöring vid läroverket i övrigt. Till rektor vid högre tekniskt läroverk, där diplomkurs anordnas, samt till lärare, som av överstyrelsen för yrkesutbildning förordnas såsom biträdande kursföreståndare, utgår ersättning i enlighet med vad därom särskilt föreskrives. § 9 För behandling av vissa frågor r ö r a n d e diplomkursverksamheten skall finnas en diplomkursnämnd. Diplomkursnämnden skall bestå av dels en ordförande, som för en tid av fyra år utses av Kungl. Maj:t, dels åtta ledamöter, varav för en tid av fyra år utses två av Sveriges industriförbund, varav en representerande byggnadsfacket, två av tekniska läroverkens ingenjörsförbund, varav en representerande utexaminerade från tekniskt gymnasium och en utexaminerade från teknisk fackskola, två av svenska fackingenjörers riksförbund, varav en representerande utexaminerade från kommunal teknisk skola och en utexaminerade från privat tekniskt institut,

558 en av svenska teknologföreningen samt en, representerande de högre tekniska läroverken, av överstyrelsen för yrkesutbildning. För diplomkursnämndens ledamöter utses suppleanter i enahanda ordning som de ordinarie ledamöterna. § 10 Diplomkursnämnden utser inom sig vice ordförande. Ordförande och ledamöter av diplomkursnämnden äga uppbära ersättning i enlighet med vad därom särskilt föreskrives. Diplomkursnämnden sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta denne finner nödigt eller då framställning härom göres hos honom av överstyrelsen för yrkesutbildning. § 11 Diplomkursnämnden är beslutmässig, därest ordföranden eller vice ordföranden samt minst fyra ledamöter äro närvarande. Såsom diplomkursnämndens beslut gäller den mening, varom flertalet förenat sig, eller, vid lika röstetal, den som ordföranden biträder. § 12 Vid sammanträde med diplomkursnämnden må, i den mån nämnden finner erforderligt, av överstyrelsen för yrkesutbildning utsedd expert närvara. Som nämndens sekreterare skall tjänstgöra den tjänsteman i överstyrelsen för yrkesutbildning, som överstyrelsen därtill utser. För diplomkursnämnden erforderlig biträdeshjälp skall tillhandahållas av överstyrelsen för yrkesutbildning. § 13 Diplomkursnämnden har att, utöver de uppgifter som angivits i § 5, följa diplomkursverksamheten och hos överstyrelsen för yrkesutbildning i fråga om denna verksamhet göra de framställningar, som den finner påkallade, ävensom avgiva yttranden i ärenden, som av överstyrelsen hänskjutits till nämnden. § 14 Övriga erforderliga bestämmelser för diplomkurser utfärdas av överstyrelsen för yrkesutbildning.

Bilaga 3

Kursplan

för kurs i

stadsplaneteknik

(gällande vårterminen 1949) Inträdesfordringar: Avgångsexamen från byggnadsteknisk eller husbyggnadsteknisk linje vid högre tekniskt läroverk eller likvärdig utbildning. Kurstidens längd: 8 veckor. Kursplan: Undervisningen meddelas i form av föreläsningar och övningar (ca 6 timmar per d a g ) , vartill kommer visst hemarbete.

I. Timplan Läroämne

Totala antalet timmar

1. Kartkännedom 2. Författningskunskap 3. Vattenförsörjnings- och avloppsteknik 4. Kommunikations- och vägbyggnadsteknik 5. Geoteknik 6. Stadsbyggnadslära a) översiktlig planläggning b) Bostaden i stadsplanen c) Gator och öppna områden d) Gemensamhetsanläggningar och allmänna byggnader e) Områden för industriändamål, småindustri och hantverk f) Beteckningar på kartor tillhörande plan- och bestämmelse förslag g) Övningar Summa timmar

24 40 32 24

II.

Kursfördelning

1.

Kartkännedom

24 8 16

288 En kort orientering om för kartor lämpliga material (papper, väv, film etc.) och om dessa materials egenskaper (krympning, arkivbeständighet m. m.). Olika reproduktionsmetoder. Noggrannhetskrav på kartor för olika ändamål. Grundkartor för planläggningsändamål. Kort orientering om grundkartans uppgift i planläggningsarbetet för att eleverna skola lära handskas med grundkartor och respektera dem. Grundkartor framställda efter terresta mätningar och med fotogrammetriska metoder. Orientering om olika slag av översiktskartor; generalstabskartor, ekonomiska kartor. Registerkartor, tomtindelningskartor, tomtkartor, avstyckningskartor. Övningsuppgift: Kopiering av grundkarta, ev. sammanställning av flera kartor. Studiebesök å kartverkets fotogrammetriska avdelning.

560 2. Författningskunskap Genomgång av byggnadslagen, byggnadsstadgan, lagen om fastighetsbildning i stad, jorddelningslagen och väglagen samt övriga för planläggningsarbetet väsentliga författningar. Genomgång av i praxis vanligen förekommande stads- och byggnadsplanebestämmelser samt diskussion av dessas rättsverkningar. Genomgång av normalförslagen till byggnadsordningar. 3. Vattenförsörjningsoch avloppsteknik Genomgång av författningar berörande vattenförsörjning och avlopp. I övrigt behandlas följande frågor: Olika slags vattentäkter och olika vattenrcningsförfaranden. Vattenförbrukning för olika ändamål och dess variation. Vattenledningssystem, reservoarer och pumpstationer, vatten för eldsläckningsändamål. Olika avloppssystem. Industriellt avloppsvatten och avloppsvatten från hushåll. Olika reningsanordningar. Recipienter för avloppsvatten, övningsuppgift: Utförande av en enkel vatten- och avloppsutredning för planförslag. Studiebesök vid några vattenrenings- och avloppsreningsanläggningar. 4. Kommunikationsoch vägbyggnadsteknik Trafikmängder. Trafikräkningar. Kommunikationsmedlens kapacitet, influensområden och ekonomi. Trafikanspråk på vägarna. Riks- och länshuvudvägnätet. Trafikplatser. Vägprofiler för vägar av olika slag. Anläggningar av vägar. Vägarnas framförande i terrängen. Vägbyggandets ekonomi. Övningsuppgift: Planläggandet av en trafikplats. Inordnandet av väg i en given terräng. 5. Geoteknik Olika slag av mark och deras egenskaper, speciellt ur grundläggningssynpunkt. Olika undersökningsmetoder. Undersökningsresultatens åskådliggörande på kartor eller i andra handlingar. Bedömning av undersökningsresultaten ur teknisk och ekonomisk synpunkt med hänsyn till markens lämplighet för bebyggelse av olika slag. 6. Stadsbyggnadslära A. översiktlig planläggning. Regionplaner. Generalplaner. En kortfattad redogörelse för de olika utredningar, som böra ingå i uppgörandet av en översiktlig plan. Genomgång av regionplanerna för Stockholmsregionen och för Göteborgsregionen samt av några generalplaner. En kort orientering om den statliga bostadspolitiken. Begreppet bostadsförsörjningsplan. Jordbrukets regionalplanering och dess samband med den översiktliga planläggningen. B. Bostaden i stadsplanen. Olika bostads- och hustyper. Husavstånd och belysningsförhållanden. De olika hustyperna ur ekonomisk synpunkt. Gårdar. Förgårdar. Större bostadsanläggningar med gemensam värmeanläggning. C. Gator och öppna områden. Trafikgator, affärsgator, bostadsgator. Torg, parkeringsplatser. Gatuplanteringar. Parker och friluftsreservat, badområden, idrottsplatser. Kyrkogårdar.

561 D. Gemensamhetsanläggningar och allmänna byggnader. Skolor, lekskolor, daghem, kommunala centra. Hälsovårdscentraler. Affärscentra och administrativa centra. Redogörelser för anläggningarnas karaktär, storlekar för olika stadsdelar eller samhällen. Anläggningarnas lämpliga belägenhet eller inplacering i förhållande till bostadsområden och andra områden. E. Områden för industriändamål, småindustri och hantverk. Områdenas belägenhet i förhållande till bostadsområden och andra stadsområden samt i förhållande till trafikleder, hamn och järnväg. Områdenas avgränsning och storlek. Hamnområden. Avskiljande zoner. F. Beteckningar på kartor tillhörande plan- och bestämmelseförslag. Genomgång av beteckningarna och exemplifiering av deras användning. G. Övningar. Uppritning av byggnadsplaner och stadsplaner efter givna skisser. Utförande av illustrationskartor och annat illustrationsmaterial. Upprättande av beskrivningar och andra för planförslagens fastställande och genomförande erforderliga handlingar samt av byggnadsplane- resp. stadsplanebestämmelser. Besök å planområdena för rekognoscering av terräng och andra befintliga förhållanden. Uppförande av inventeringskarta för ett lämpligt saneringsområde efter undersökning på platser. Upprättande av en kvarterskarta. Upprättande av ett eller flera skissförslag för smärre planområden eller för plandetaljer.

36—504565

Bilaga 4

Den tekniska

utbildningen

i andra

länder

Danmark A. Den grundläggande

utbildningen

I Danmark är stadgad allmän skolplikt för barn i åldern från 7 till 14 år. Normalt fullgöres skolplikten genom att barnen deltaga i den allmänna folkskoleundervisningen, som börjar med en grundskola med 5 klasser och senare förgrenas i en examensfri mellanskola och en examens-mellanskola. I fortsättningen av den sistnämnda finnes dels en realklass, som avslutas med realexamen, dels ett gymnasium med flera linjer, som avslutas med studentexamen. Praktiskt taget alla elever från den examensfria mellanskolan tillika med de elever från examens-mellanskolan, som icke fortsätta sina studier i denna efter skolpliktstidens slut, anmäla sig alltså på arbetsmarknaden i en ålder av 14—15 år. En del av dem »komma i lära» inom kontors- och handelsyrkena eller inom hantverk och industri och få då en fortsatt teoretisk utbildning på deltid i lärlingsskolor av olika slag, t. ex. Tekniske Skoler och Fagskoler, som finnas till ett antal av icke mindre än 356. Men en mycket stor del av de unga lyckas det icke att placera i yrkeslivet på nämnt sätt. De få då, såsom »ufaglaerte», nöja sig med sådana arbetsuppgifter, som icke tillhöra de »faglaertes» områden. B. Utbildningen av ingenjörer För dem, som lyckats få lärlingsanställning och avlagt gesällprov (svendep r 0 v e ) , finnas möjligheter att erhålla en fortsatt teknisk utbildning i ett antal byggmästarskolor och »teknika». Byggmästarskolan omfattar, förutom en aspirantklass på 2—5 månader — allt efter aspirantens förkunskaper — 4 klasser, vardera på en termin. Senast före flyttning till tredje klassen måste eleven ha avslutat sin lärlingsutbildning. I anslutning till byggmästarskolorna finnas ett byggnadsteknikum och flera husbyggnadsteknika. Byggnadsteknikum omfattar en utbildning under 4 terminer, efter det att 2 terminer i byggmästarskola ha genomgåtts. För inträde i husbyggnadsteknikum, som omfattar 3 terminer, kräves att ha genomgått alla fyra klasserna i byggmästarskola med särskilt goda betyg i statik och husbyggnad. Avgångsexamen vid nämnda typer av teknika berättigar till titeln »Ingeni0r i bygningsteknik». Förutom nyssnämnda teknika finnas maskin-, elektro- och skeppsbyggnadsteknika, vilka förutom en aspirantklass för aspiranter, som icke avlagt realexamen, omfatta 6 terminer och avslutas med examen, som medför rätt till titeln »Ingeni0r i maskinteknik» etc. Inträdesvillkoren vid nyssnämnda tre slag av teknika äro i princip lika. F ö r inträde vid maskinteknikum fordras exempelvis att aspiranten 1) har fullgjort en lärotid av 4 år och avlagt gesällprov som maskinarbetare, elektromekaniker, automekaniker eller dylikt, 2) har genomgått den för respektive yrke normala lärlingskursen vid en Teknisk Skole,

563 3) a) antingen har avlagt realexamen eller motsvarande med lägst betyget »mg» eller b) har blivit godkänd vid inträdesprövning i ämnena danska, tyska, engelska, räkning, aritmetik, geometri, fysik, kemi och, i vissa fall, ritning. Då särskilda omständigheter tala därför, kan dispens från ovan refererade bestämmelser meddelas av direktören för den centrala tillsynsmyndigheten. Sammanlagda elevantalet i de olika teknika är omkring 1 400. Den danska ingenjörsutbildningen på högskolestadiet representeras av undervisningen vid Danmarks tekniska högskola i Köpenhamn, där antalet studerande är omkring 1 900.

Finland A. Den grundläggande

skolutbildningen

Enligt gällande lag skola i Finland barn i åldern 7—15 år vara skolpliktiga. Folkskolan är 6-årig med 2-årig fortsättningsskola (högre folkskola) i stadssamhällen och 7-årig med 1-årig fortsättningsskola på landsbygden. Två former av mellanskola (realskola) finnas, en 5-årig, som bygger på 4 klasser i folkskolan, samt en 3-årig med anknytning till klass 6 i folkskolan. Gymnasiet omfattar 3 år efter genomgång av mellanskolan. Totala utbildningstiden till studentexamen omfattar sålunda 12 år. B. Tekniska utbildningen 1. Tekniska skolorna äro 3-åriga. För inträde fordras genomgång av 8 klasser i folkskola och högre folkskola eller motsvarande kunskaper samt 24 m å n a d e r s praktik inom respektive fackområde. För den som äger större förkunskaper sänkas fordringarna på praktik. De som efter 6 års folkskola genomgått s. k. förberedande yrkesskola (2-årig) intagas efter endast 14 månaders praktik. Undervisningen vid de tekniska skolorna är differentierad på olika fackavdelningar. Avgångsexamen benämnes teknikerexamen. 2. Tekniska instituten ha till ändamål att meddela ingenjörsutbildning. Med hänsyn till den teoretiska kunskap, som meddelas, kunna dessa institut anses representera ett mellanstadium mellan de förenämnda tekniska skolorna och Tekniska högskolan. Lärotiden omfattar 4 år. Inträde kan beviljas den, som genomgått mellanskola, eller äger motsvarande kunskaper, eller ock avlagt teknikerexamen med goda betyg, och som kan åberopa minst 16 m å n a d e r s praktik. Såväl vid de tekniska instituten som vid de tekniska skolorna o r d n a s för samtliga inträdessökande prov i modersmålet och matematik. För studenter nedsättas fordringarna på praktik till 12 månader. Även utbildningstiden vid institutet kan avkortas något för studenter. Tekniska läroverket, Helsingfors, är en enskild, under statligt inseende stående läroanstalt med svenska som undervisningsspråk. Lärokursen är 4-årig liksom vid de statliga tekniska instituten och avslutas med ingenjörsexamen. För att antagas till ordinarie elev fordras 1. avlagd mellanskole- eller studentexamen; 2. intyg i förra fallet om 12, i senare fallet om 6 månaders kvalificerad arbetspraktik och 3. godkänd inträdesexamen i modersmålet och matematik.

564 Rätt till inträde på samma villkor äger även sökande, som genomgått fullständig kurs vid teknisk skola med goda betyg samt härutöver företer intyg om mellanskolekunskaper i geografi och historia, de båda inhemska språken samt i tyska eller engelska. F ö r inträde i högsta årskursen erfordras sammanlagt 18 månaders praktik för elever med studentexamen och 24 månaders praktik för övriga elever. Undervisningen är differentierad på tre avdelningar, var och en uppdelad i studieriktningar (linjer) på följande sätt: a) Avdelning för maskinteknik med studieriktningar för produktionsteknik, kraftteknik, skeppsbyggnad samt värme- och sanitetsteknik. b) Avdelning för elektroteknik med studieriktningar för starkströmsteknik samt tele- och radioteknik. c) Avdelning för kemisk teknologi med studieriktning för metallurgi samt cellulosateknik. Totala antalet tekniska skolor i Finland är elva med ett elevantal av omkring 2 700. De tekniska instituten, inberäknat Tekniska läroverket i Helsingfors, äro fyra till antalet och ha sammanlagt omkring 1 100 elever. Norge Folkskolan i Norge är 7-årig men har på en del orter byggts ut till 8-årig. Allmän skolplikt gäller också från 7 till 14, respektive 15 år. Överbyggnaden utgöres av en 3-årig realskola och ett 3-årigt gymnasium. Den tekniska undervisningen under högskolestadiet representeras av tre olika skoltyper, nämligen elementartekniska skolor, tekniska fackskolor och tekniska skolor. 1. Elementartekniska skolor De elementartekniska skolorna omfatta en kurs på 10 månader, som har till uppgift att ge en allmänbildande och elementär teknisk undervisning för inom industrin anställda. Undervisningen bygger på folkskolans kunskapsmått och är differentierad på olika linjer. En lägsta inträdesålder av 17 år är föreskriven. Företrädesvis antagas elever med föregående praktik. Det är icke ovanligt att elever ha 8—10 års praktik. F ö r närvarande finnas två dylika skolor med sammanlagt något över 200 elever. Oslo elementartekniska skola har facklinjer för automobil- och motorteknik, starkströmsteknik, svagströmsteknik, husbyggnad, väg-, vatten- och järnvägsbyggnad och urmakeri. Stavanger elementartekniska skola har fackavdelningar för väg-, vatten-, järnbane- och järnbetongbyggnad (anläggningsteknik) och husbyggnad. Eleverna vid den förstnämnda avdelningen kunna fortsätta u n d e r ett andra skolår (anläggningsteknisk linje). Gällande bestämmelser ge också möjlighet att generellt inrätta ettårig tilläggsklass med undervisning i allmänna eller tekniska ämnen, avsedd för elever, som önska en vidare utbildning efter att ha genomgått skolans ordinarie kurs. De elementartekniska skolorna hade ursprungligen en 6-månaders kurs och deras uppgift var att meddela en undervisning, motsvarande lärlingsskolornas, åt lärlingar, som icke hade tillfälle att genomgå lärlingsskola under lärlingstiden. Ändamålet överensstämde nära med de svenska »hantverksskolorna». Detta ursprungliga ändamål är icke längre så aktuellt, då det numera finnes ett 100-tal lärlingsskolor spridda över landet.

565 2. Tekniska fackskolor De tekniska fackskolorna äro 2-åriga och deras ändamål är att ge den utbildning, som kräves för anställningar inom industrin såsom förmän, verkmästare, ritare etc. Lärotiden är i stort sett delad lika mellan arbete i skolverkstäder o c h ' teoretiska ämnen. Undervisningen är differentierad på olika facklinjer. Inträdes villkor äro att ha fyllt 16 år, ha genomgått folkskolans kurs och att ha blivit godkänd vid inträdesprövning. Aspiranter med realskoleexamen äro befriade från dylik prövning. Förpraktik är icke obligatorisk, men till följd av konkurrensen om elevplatserna ha de antagna ändock ofta 2—3 års praktik. F y r a tekniska fackskolor finnas för närvarande med ett elevantal av tillsammans omkring 500. De fyra skolorna äro följande: Bergen tekniske fagskole med fackavdelningar för starkströmsteknik, maskinteknik och träteknik ( t r e a r b e i d ) ; Skienjjordens tekniske fagskole, Porsgrunn, med fackavdelningar för maskinteknik och starkströmsteknik med ett års påbyggnad för installationsverksamhet och elektricitetsverksdrift; Stavanger tekniske fagskole med fackavdelningar för automobil- och motorteknik, starkströmsteknik, maskinteknik och skeppsbyggnad samt Skriandets tekniske fagskole, Grimstad, med fackavdelningar för elektroteknik och maskinteknik. Gällande bestämmelser ge möjlighet att utvidga de 2-åriga tekniska fackskolorna med ettåriga tilläggsklasser med undervisning i allmänna eller tekniska ämnen. 3. Tekniska skolor De tekniska skolorna ha till uppgift att meddela sina elever en teknisk och allmänbildande undervisning, som kan göra dem skickade för tekniska mellanbefattningar och högre tekniska befattningar inom industrin och i statens och kommunens tekniska verk. Lärokursen är 2-årig. För elever, som ha blivit godkända i avgångsexamen i den tvååriga skolan, skall det enligt gällande bestämmelser vara möjligt att fortsätta i ett tredje skolår, som ger en fortsatt undervisning i allmänbildande och tekniska ämnen. Det är i anslutning härtill stadgat att godkänd avgångsexamen från den tekniska skolans 3:dje klass med tillfredsställande resultat ger behörighet till inträde vid tekniska högskolan utan »realartium» (studentexamen på reallinje). Sistnämnda bestämmelse har medfört, att det tredje frivilliga året måst upptaga många veckotimmar för grundläggande ämnen på programmet på de tekniska fackämnenas bekostnad. En sådan utformning av det tredje året har väckt en livlig diskussion med förslag om införande av ett obligatoriskt tredje år i den ordinarie kursen. Ett par facklinjer ha också utbyggts med en 3:dje klass med huvudsakligen tekniska läroämnen. Inträdesvillkoren vid de tekniska skolorna äro följande: att ha fyllt 17 år; att ha genomgått en praktisk lärotid av minst 2 år inom respektive fack; att genom inträdesprövning ha styrkt sig ha nödvändiga kunskaper i norska, främmande språk, matematik, naturlära, teckning och skrivning. Aspirant med realskoleexamen eller examen från särskild tilläggsklass vid elementarteknisk skola är befriad från inträdesprövning. Särskild förberedande kurs på ett halvt år kan ordnas vid teknisk skola. Följande fem tekniska skolor finnas för närvarande. Bergen tekniske skole med avdelningar för anläggningsteknik, starkströms-

566 teknik, produktionsteknik, maskinteknik, motorteknik, skeppsbyggnad, teknisk kemi, textilkemi och textilteknik. Den produktionstekniska linjen omfattar ett läsår. Kursen utgör en påbyggnad i produktionsteknik och driftsekonomi, avsedd för elever, som genomgått någon av de 2-åriga facklinjerna vid de tekniska skolorna. Linjerna för anläggningsteknik och elektroteknik äro utbyggda med ett år till 3-åriga med sikte på förberedelse för studier vid tekniska högskolan. Hortens tekniske skole med avdelningar för maskinteknik och driftsteknik (ettårig påbyggnad på maskinteknisk linje). Oslo tekniske skole med avdelningar för anläggningsteknik, driftsteknik, elektroteknik, husbyggnadsteknik, kemiteknik, maskinteknik, radioteknik, värme- och sanitetsteknik och gjuteriteknik. Stavanger tekniske skole med avdelningar för elektroteknik och anläggningsteknik. Trondheim tekniske skole med avdelningar för anläggnings- och byggnadsteknik, elektroteknik, husbyggnadsteknik och maskinteknik. Ännu en teknisk skola planeras i Narvik. De tekniska skolorna ha tillsammans omkring 1 200 elever. Utbildningen av högskoleingenjörer är förlagd till tekniska högskolan i Trondheim. England Den tekniska utbildningen i England företer stora, principiellt betydelsefulla olikheter mot vad som i allmänhet tillämpas inom andra europeiska länder och erbjuder mycket av intresse. Det engelska collegesystemet h a r ibland också särskilt framhållits såsom förebildligt i flera avseenden. I det följande lämnas därför en i förhållande till avsnitten angående övriga länder utförligare redogörelse för ingenjörsutbildningen i England. A. Den grundläggande skolutbildningen Det engelska allmänna skolsystemet undergår för närvarande en successiv omorganisation, som bygger på »the Education Act of 1944». De centrala myndigheterna ges större befogenheter än tidigare. »Ministry of Education», som ersätter den gamla myndigheten »Board of Education», har sålunda rätt att kontrollera och lämna direktiv för all allmän undervisning. Universiteten äro dock alltjämt självstyrande i mycket hög grad. Även i 1944 års skolsystem lämnas stort utrymme för initiativ från kommunala organ och fristående organisationer av olika slag, då det gäller kursplanernas utformning och undervisningsmetoder liksom även skolornas finansiering. Enligt nämnda system skall inom undervisningsväsendet finnas tre stadier: 1. »Primary Education» för barn mellan 5 och 11 år; 2. »Secondary Education» för barn mellan 11 och 16 (18) år; 3. »Further Education» för ungdom över 16 (18) år. Skolplikten, som inträder vid 5 års ålder, varar enligt bestämmelserna till 16 år. Av brist på lokaler har man dock ej ännu kunnat helt genomföra den höjning på 1 år av skolpliktens längd, som detta innebär. Secondary Education skall meddelas i följande tre former av »secondary schools» nämligen: a) »Grammar School»; b) »Modern School»; c) »Technical School».

567 a) The Secondary Grammar School är en skolform med gamla traditioner och avsedd för barn med goda förutsättningar för teoretiska studier. Eleverna avlägga vid 16 års ålder »School Certificate examination» eller »First examination». Vid många skolor kunna eleverna fortsätta till 18 års ålder och då^ avlägga »Higher School Certificate examination» eller »Second examination». Båda examina berättiga till vidare studier vid högre skolor och vid universitet. Skolformen Grammar School bevaras alltså i 1944 års system, men med vissa reformer bland annat i fråga om tillträdesfordringar och examensformer. Bland annat kommer ovannämnda School Certificate och Higher School Certificate att utbytas mot General Certificate of Education. b) The Secondary Modern School innefattar ett stort antal skolformer, som alla avse att ge en allmän utbildning, vilken dock kan vara något anpassad efter behovet inom något av de många skilda yrkesområdena inom näringslivet eller litteratur, konst etc. Tre fjärdedelar av samtliga barn få utbildning genom denna skolform. c) The Secondary Technical School ger en grundläggande teknisk och kommersiell utbildning. Denna skolform är särskilt avsedd för det stora flertal, som ej ha större förutsättningar för rent teoretiska studier. Omkring en tredjedel av tiden ägnas åt tekniska och praktiska ämnen. Ett stort antal här ej nämnda skoltyper finnes dessutom, vilka dock kunna inordnas under eller jämställas med någon av de ovannämnda huvudformerna. Det ligger nära till hands att jämföra »the Secondary Education's» tre huvudgrupper av skolor med den svenska enhetsskolans differentiering fram mot 9 g, 9 a och 9 y. I de engelska skolorna förutsattes dock att linjevalet sker redan vid 11 12 års ålder, varvid man emellertid samtidigt sökt tillse, att möjligheter till övergång senare mellan olika linjer hållas öppna. Further Education Enligt 1944 års Education Act åligger det de lokala myndigheterna att tillse, att möjligheter finnas för fortsatt utbildning efter skolpliktsåldern för alla, som önska bedriva studier i dag- eller aftonkurser eller andra fritidsstudier oberoende av tidigare utbildning. Under denna rubrik inrymmas även collegestudier, bland annat för ingenjörsutbildning. Ehuru universiteten äro fria från statligt överinseende och därför ej inkluderade i skolsystemet, äro i realiteten universitetsstudier en av de viktigaste tillgångarna, då det gäller »further education» för blivande ingenjörer. B. »Professional Engineers» »Engineer» tenderar i England att bli en yrkestitel för alla grader inom teknisk industriell verksamhet, såväl arbetare som ledande teknisk personal. Man kan emellertid skilja på olika grupper inom ramen för kollektivbeteckningen »engineer». Man särskiljer sålunda: a) »Professional engineers», b) »Technicians» (tekniker) och c) »Craftsmen» (yrkesutbildade arbetare). Gränsen mellan grupp a) och de övriga är mest markerad. Praktiskt taget är beteckningen »professional engineer» helt förbehållen medlemmar i ingenjörsorganisationen inom respektive bransch liksom titeln »Chartered Engineer». Respektive organisation (»The Institution of Electrical Engineers» etc.) bestämmer givetvis själv kraven för inträde såsom medlem. Någon annan erkänd

568 auktorisation av ingenjörstitlar än genom medlemskap i nämnda organisation finnes icke. De fordringar för inträde, som de olika branschföreningarna uppställa, äro något olika. För att ge en överblick av systemet kan det emellertid vara lämpligt att begränsa redogörelsen till att gälla en viss organisation, t. ex. »Institution of Mechanical Engineers». F ö r att bli medlem av denna fordras bland annat antingen att ha genomgått en 3-årig ingenjörskurs vid ett universitet (»Bachelor of Science» eller »Bachelor of Arts» eller »Bachelor of Engineering») samt ha minst 2 års elevpraktik eller att h a genomgått en normerad 5-årig deltidskurs eller 3-årig dagkurs vid ett »Technical College» i förening med praktik under tiden för deltidskursen respektive 2 års elevpraktik utöver dagkursen. Förutom n ä m n d a teoretiska och praktiska utbildning på sammanlagt 5 år fordras dessutom för medlemskap att ha haft efterföljande arbete med viss grad av ansvarighet i minst 2 år. Godkänt betyg i ämnen ingående i respektive avgångsexamen vid universitet eller college godtages sålunda vid bedömandet av vederbörandes kompetens för inträde i ingenjörsföreningen. Om vederbörande i sina examina ej uppfyllt ingenjörsorganisationens krav på kunskaper i alla avseenden, kan kompletterande prov få avläggas enligt av organisationen utfärdade normer. Detsamma gäller för inträdessökande till föreningen, som icke kan åberopa avgångsbetyg från sådan kurs, som kvalificerar för medlemskap. Till ledning bland annat för anordnandet av prov I sådana fall, då sökandens kunskaper anses otillräckligt dokumenterade i ett eller flera ämnen, h a r varje branschorganisation utfärdat ganska fullständiga förteckningar över kursinnehållet i olika ämnen för en ingenjörskurs jämte regler för proven. Genom överenskommelse anordnas mer eller m i n d r e fullständiga examensprov vid ett antal colleges eller andra institutioner för ingenjörsföreningens räkning. E x a m i n a n d e r n a få erlägga avgifter, som tillmätts så att de täcka föreningens kostnader för examen. Endast skriftliga prov förekomma i här avsedda särskilt anordnade examina. Några examensprov på färdigheter i utförande av t. ex. konstruktioner eller laborationer anordnas icke. Examinanderna få dock uppvisa utförda ritningar och laborationsredogörelser. I ett stort antal fall avser det av ingenjörsföreningen föreskrivna provet endast ämnet »industrial administration», i vilket en 100 timmars kurs anses vara minimum för en ingenjör. Det uppgives från Institution of Mechanical Engineers, att mellan 12 och 15 % av dem, som söka inträde i föreningen, hänvisas till att genomgå examen enligt föreningens särskilda bestämmelser. The Institutions of Professional Engineers ha genom det monopol på den auktoriserade ingenjörstiteln, som förbehålles deras medlemmar, ett mycket stort inflytande på all ingenjörsutbildning i landet, såväl i fråga om den mera teoretiska utbildningen i olika skolor som den praktiska utbildning, som är förlagd till industrin. Beträffande ingenjörsutbildningen vid andra anstalter än universitetet samarbeta ingenjörsföreningarna och Ministry of Education genom en samarbetskommitté, »Joint committee», med tre representanter för the Ministry och tre för respektive branschförening. Kommittén har sammanträde ett par gånger om året för behandling av mera principiella frågor. Mellan sammanträdena uppehälles kontakten genom vederbörande »föredragande» tjänstemän. Kommittén h a r att behandla alla undervisningsfrågor, till vilka respektive förening skall taga ställning. I det följande beröras en del sådana frågor.

569 C. Utbildningsvägar

för

ingenjörer

1. Universitetsstudier och praktik Ett tjugotal universitet och fristående »University Colleges» ha fakulteter för ingenjörsutbildning. Efter 3 års studier avlägga studenterna (vid 20—21 år) sin Bachelor-examen. Denna uppfyller kraven på teoretisk-teknisk utbildning för en professional engineer. Studieåret omfattar från omkring 24 veckor vid Oxford och Cambridge upp till 30 veckor eller mera vid andra universitet. Universitetsstudierna måste emellertid kompletteras med en tvåårig elevpraktik, som kan förläggas efter examen eller helst med ett år före och ett år efter densamma. Man har ibland s. k. »Sandwich»-kurser, då heltidsundervisning vid universitet (eller college) omväxlar med perioder av heltidssysselsättning som praktikant inom industrin. En 3-årig Bachelor-kurs utsträckes då vanligen till åtminstone 4 år. Som redan nämnts fordras för medlemskap i ingenjörskorporationen och för titeln Chartered Engineer att efter den sammanlagt 5-åriga, teoretiska och praktiska utbildningen ha innehaft en anställning inom industrin under minst 2 år. Det årliga tillskottet av ingenjörer, som gått universitetsvägen, torde kunna uppskattas till lägst 1 250. Till detta antal kommer ett 100-tal, som avlägger s. k. »external examination» vid universitetet i London, vilka alltså bedrivit sina studier vid andra undervisningsanstalter, som anordna särskilda kurser för detta mål. 2. Studier vid Technical Colleges jämte praktik I England och Wales finnas i runt tal ett 150-tal Technical Colleges och Technical Schools med ingenjörsutbildning. Största flertalet av dessa kurser meddela kvällsundervisning för studerande, som ha elevanställning inom industrin. Företagen ha skyldighet att ge alla anställda upp till 18 års ålder ledighet en dag i veckan för att de skola kunna delta i kurser av olika slag. Åtminstone de första två åren av ingenjörskursen äro därför numera ofta ordnade så att undervisningen pågår en hel dag och möjligen därtill en kväll i veckan. Det blir också allt vanligare att företagen ge lärlingar avlönad ledighet för att bevista deltidskurser även i annan form. Endast ett 30-tal Colleges ha någon heltidskurs på ett läsår och därutöver. Mera fullständiga heltidskurser, som avse att leda till ingenjörskompetens, förekomma endast vid ett ringa antal Technical Colleges. I övervägande antalet fall äro alltså eleverna i Technical Colleges anställda inom industrin under studietiden och bedriva studierna jämsides med sitt praktiska arbete. Även detta arbete är systematiskt planerat med hänsyn till att det skall tjäna utbildningssyftet. För eleverna innebär systemet bland annat den stora fördelen, att de kunna förtjäna sitt uppehälle även under studietiden. De få också på ett tidigt stadium ingående kännedom om förhållandena inom den bransch, som de utbilda sig för, och kunna bedöma sina förutsättningar för att finna sig till rätta och trivas med dessa förhållanden för framtiden. Att kombinationen av teoretiska studier med praktik även innebär fördelar ur utbildningssynpunkt är påtagligt. Särskilt väl är denna utbildningsgång tillrättalagd för dem, som komma att ägna sig åt produktionssidan inom industrin och som sålunda ha mindre intresse för vetenskapligt forskningsarbete eller teoretiskt-tekniskt byråarbete, för vilka uppgifter universitetsutbildningen utgör en bättre anpassad grund. Att systemet med deltidskurser, som med sina jämförelsevis begränsade specialämnen föra fram till professional engineers-kompetens, kunnat få en så stor

570 utbredning i England sammanhänger givetvis med att tekniska skolor förekomma i mycket stort antal inom industridistrikten. Det blir därför möjligt för flertalet studerande att kombinera studier och förvärvsarbete. I de fall, då eleverna ändock på grund av de lokala kommunikationsförhållandena ha svårt att ordna en sådan kombination, kan det förut omnämnda Sandwich-systemet med fördel utnyttjas. Technical Colleges administreras och finansieras i allmänhet av lokala undervisningsmyndigheter. De stå dock under överinseende och inspektion av Ministry of Education, som uppehåller en nära kontakt med de olika branschernas ingenjörskorporationer. D&ltidskurserna vid Technical Colleges syfta till avläggande av prov för »Ordinary National Certificate» och »Higher National Certificate». Motsvarande heltidskurser leda till erhållande av »Ordinary National Diploma» och »Higher National Diploma». National

Certificates

Deltidskurserna äro av två slag: a) »Senior», avsedda för studerande som ha åtnjutit sammanhängande heltidsundervisning (i Secondary Schools eller jämförliga) upp till 16 års ålder eller som ha genomgått en 2-årig förberedande deltidskurs. Senior-kurserna äro normalt 3-åriga och kvalificera för Ordinary Certificate. Den som genomgått fullständig kurs vid en Secondary Technical School eller i annan Secondary School blivit godkänd i School Certificate examination intages i allmänhet direkt i andra årskursen. b) »Advanced», avsedda för äldre studerande, som inneha Ordinary Certificate eller motsvarande kunskaper. Kurserna syfta till att nå universitetsstandard inom gränserna för de ämnen, som täckas av kurserna. Kurserna måste normalt omfatta minst 2 år för att berättiga till erhållande av Higher Certificate. Varje Certificate-kurs måste omfatta minst 150 timmar per år samt tillsammans minst 540 timmar för en senior och 360 för en advanced kurs. Vid uteslutande kvällsundervisning skall denna äga rum tre kvällar i veckan under läsåret. Totala antalet timmar i veckan stannar vid 6,5—7,5. National

Diplomas

Heltidskurserna för diplomas äro likaledes av tvenne slag, benämnda i likhet med de o v a n n ä m n d a : a) »Senior», avsedda för studerande som ha åtnjutit heltidsundervisning upp till 16 års ålder. Kurserna äro 2-åriga och berättiga till erhållande av Ordinary Diploma. b) »Advanced», avsedda för studerande, som ha åtnjutit sammanhängande heltidsundervisning (i Secondary Schools e. d.) upp till 17 eller 18 års ålder, eller för studerande fyllda 18 år, som under två års tid haft arbetsanställning med samtidig undervisning i deltidskurser. Kurserna äro 3-åriga. Dessa kurser utgöra sålunda ej någon direkt påbyggnad på kurserna under a ) . Även Sandwich-kurserna vid Technical Colleges leda fram till erhållande av Ordinary Diploma eller Higher Diploma. Antalet utfärdade Higher Certificates och Diplomas angives till omkring 1300—• 1400 per år.

571 D. Generella bestämmelser rörande kurserna för National Certificates och Diplomas Ingenjörernas riksföreningar inom respektive branscher, the Institutions of Professional Engineers, utfärda, såsom redan i det föregående nämnts, själva bestämmelser för de kunskapsprov, som i vissa fall särskilt anordnas vid läroanstalterna för att pröva kvalifikationerna hos personer, som ansöka om medlemskap i sådan förening utan att kunna uppvisa betyg från erkänd ingenjorskurs. I dessa bestämmelser innefattas även en fullständig ämnesförteckning med detaljerat ämnesinnehåll till ledning för prövningen och vad som därvid fordras av den inträdessökande. Dessa ämnesförteckningar komma emellertid att bli vägledande icke blott for de nyssnämnda särskilda prövningarna utan även indirekt, då det gäller att utarbeta undervisningsplaner för de tekniska läroanstalternas egna kurser for National Certificates och Diplomas. Redan på så sätt utöva ingenjörsföreningarna i realiteten ett starkt inflytande på undervisningens innehåll. Emellertid inskränker sig icke organisationernas inflytande till det nyss nämnda. Den centrala statliga myndigheten, Ministry of Education, samråder nämligen i viktigare frågor rörande undervisningen med organisationernas representanter. Så sker bland annat då det gäller att utfärda generella bestämmelser för ingenjörskurserna. Den förut omnämnda uppdelningen av kurserna i två stora grupper (senior, advanced) med de ganska detaljerade föreskrifter, som härför finnas, är ett exempel på bestämmelser, som the Ministry utfärdat i samråd med respektive ingenjörsorganisation. Några ytterligare exempel nämnas här nedan, varvid i vissa fall rätt fullständigt redogöres för innehållet i respektive bestämmelser, enär det ansetts vara av visst intresse att i jämförelse med svenska förhållanden närmare belysa, i vilken grad olika frågor regleras genom centralt utfärdade föreskrifter. .• Läroanstalter, som önska anordna kurser för National Cetificates eller Diplomas, ha att ingiva ansökan därom till the Ministry för gemensamt bedömande av the Institution och the Ministry. Ansökan skall inges på tryckta, av Ministry fastställda formulär med ingående uppgifter om kurserna jämte förslag till undervisningsplaner med timplaner och kursfördelning. På särskilda formulär skall därjämte lämnas uppgift på samtliga lärare i olika ämnen, deras namn och kvalifikationer, läroanstaltens utrustning och inträdesfordringar. Alla handlingar skola inges i fem exemplar. Om ansökningen med eller utan särskilda villkor bifalles, måste frågan om godkännande ändock tas upp till förnyad prövning inom tidsintervaller, som icke överstiga fem år. Innan frågan tas upp inom the Joint Committee utredes den inom the Ministry, som även verkställer besiktning av anstalten i fråga. Ett godkänd program (undervisningsplan etc.) får icke ändras i något avseende utan föregående godkännande av Institution och Ministry. En examen på den fastställda kursen måste hållas varje år under lärotiden. Dessa examina måste hållas av lärare eller examensnämnd, vederbörligen godkänd för ändamålet av Institution och Ministry. Vid examen vid slutet av sista året måste jämte examinatorerna även finnas av Institution utsedda assessorer (»assessors»). Det bör observeras, att någon motsvarighet till de examensombud, som leda och övervaka avgångsexamen exempelvis vid de svenska tekniska gymnasierna, icke finnes. De nyssnämnda assessorerna äro icke närvarande vid examen och avlägga icke heller några inspektionsbesök under läsårets gång. De ha som nedan

572 närmare omnämnes endast att granska de av lärarna uppställda proven före examen samt att eftergranska de utförda rättelserna på elevernas skripta. Assessorerna avlönas av Institution, som har rätt att därför uttaga avgifter av examinanderna. Själva examen kan inspekteras, liksom undervisningen över huvud taget, av the Ministry. Assessorernas verksamhet kontrolleras gemensamt av Institution och Ministry. Assessorerna ha rätt att byta ut upp till 40 % av de uppgifter, som uppförts på förslaget till examensprov, och kunna föreskriva, att besvarandet av vissa frågor skall vara obligatoriskt. Antalet dylika frågor får dock ej överstiga 40 % av totala antalet. Villkor för att erhålla Certificate eller Diploma äro bland annat följande: Den studerande måste ha varit n ä r v a r a n d e under kursen minst 60 % av tiden under vart och ett av de år kursen omfattat och måste uppnå minst 40 % av möjliga betygspoäng i varje ämne vid årsexamina under varje å r av kursen; minst 40 % av möjliga poäng varje år för hemarbete, klassarbete, laboratoriearbete etc. var för sig i varje ämne, i vilket sådana betyg ges enligt godkänd kursplan; minst 50 % av totalt möjliga poäng under sista året. Av detta totala poängantal skall 70 % utgöras av möjliga poäng för själva avgångsexamen och återstående 30 % utgöra summan av möjliga poäng för hemarbete, klassarbete, laboratoriearbete etc. under det sista året. Möjligheter till betygskomplettering finnas för innehavare av Higher Certificates och Diplomas men icke för dem, som endast förvärvat Ordinary Certificates eller Diplomas. Minst 2 månader före den dag, då examen skall ta sin början, måste examensledaren (vars namn tidigare måst skriftligen meddelas till såväl Ministry som Institution) överlämna till the Institution för vidare befordran till assessorerna förslag till examensprov jämte avskrift av godkänd undervisningsplan och detaljerade lösningar till alla frågor, som ej fordra utförligt beskrivande svar. Om det ej har varit möjligt att genomgå allt, som är upptaget i undervisningsplanen, skall angivas, vad som överhoppats vid undervisningen. Minst en månad före examen har examensledaren att på föreskriven blankett underrätta Institution om antalet examinander samt översända deras avgifter till Institution. Så snart som möjligt sedan examinatorerna (lärare) rättat provskrivningarna skall examensledaren översända dessa till Institution eller, om denna så önskar, direkt till assessorerna tillsammans med tabell, på fastställd blankett, över betyg. Sedan dessa handlingar återställts till läroanstalten av assessorerna skall examensledaren översända en avskrift av betygsförteckningarna till Institution. Institution konstaterar därefter vilka av examinanderna som blivit godkända för Certificates eller Diplomas och meddelar detta till examensledaren. Certificates och Diplomas utfärdas av Institution, Ministry och läroanstalten gemensamt och förses med motsvarande namnstämplar. Man möter h ä r i Sverige ibland den uppfattningen, att ingenjörsutbildningen i England — i motsats mot den i vårt land — icke skulle vara underkastad kontroll av statliga myndigheter. Av det sagda torde framgå, att en sådan uppfattning ingalunda motsvarar verkliga förhållandet. Därtill komma de ovan relaterade, synnerligen detaljerade föreskrifterna, som de auktoriserade ingenjörsorganisationerna uppställt.

573 E.

Kursinnehåll Jämfört med svenska förhållanden avvika deltidskurserna för Higher National Certificate ifrån de ingenjörskurser, som finnas här i landet bland annat i avseende å det anslagna timantalet. Det minsta timantal, som godtages är så lågt som (540 -f 360 = ) 900 timmar sammanlagt för den 5-åriga kursen. Detta motsvarar blott omkring 2 / 3 av ett enda läsår vid våra tekniska gymnasier. De olika kurserna för en och samma facklinje vid de skilda skolorna kunna vara ganska olika beträffande den tekniska fackutbildning, som ingår. I fråga om de grundläggande ämnena är överensstämmelsen större. Vid kursernas värdering från de kontrollerande myndigheternas sida synes huvudvikten läggas vid att standarden på undervisningen i de tekniska specialämnen, som förekomma, är tillräckligt god, varigenom — liksom genom det ringa antalet undervisningstimmar — en tämligen stark specialisering inom facklinjerna tvingas fram. Denna specialisering sker huvudsakligen under de två sista åren. Dispositionen av den synnerligen knappa tiden kan vara av intresse och såsom ett exempel återges i det följande, kortfattat, kursfördelningen i en 5-årig deltidskurs för »mechanical engineering». Kursen

för Ordinary

National

Certificate

Första året Matematik I, 50 tim. Aritmetik. Algebra t. o. m. enklare ekv. av 2. graden; grafisk Trigonometri t. o. m. sinus- och cosinusteor. Geometri.

framställning.

Maskinritning I, 50 tim. Projektionsritning: Avbildning i proj.; skärningar; utbredningar. Ritteknik: Standardiserade detaljer; regler för arbetsritningars utförade; tilllämpningsövningar. Maskinlära I, 60 tim. Mekanik: Statik; de enkla maskinerna; mek. arbete; enheter; friktion smörjning; indikatordiagram; energiformer; effekt. Elektricitetslära.

och

Andra året Matematik II, 50 tim. Aritmetik: Logaritmer, räknestickan. Algebra: Ekv. av 2. graden, serier, grafiska lösningar av enklare trigon. ekv. Trigonometri: Solv. av trianglar; enklare trigon. ekv. Geometri: Tyngdpunktsbestämning; svårare geometriska metoder med praktisk tillämpning, t. ex. cirkelsegment, sfär och sfärisk kalott. Maskinritning II, 50 tim. Projektionsritning: Svårare uppgifter på skärningar och utbredningar; projektion av platt- och spetsgängor. Maskinelement: Rör och rördelar; rörförbindningar; kranar och ventiler; manhål; friktions- och klokopplingar; kedjehjul; modul och pitch; rem- och lintransmissioner. Maskinstativ och detaljer: Olika utföringsformer (ångmaskiner, verktygsmaskiner, el. m a s k i n e r ) ; anordningar för smörjning, justering för slitning etc.

574 Maskinlära II, 90 tim. Mekanik: Kinematik; centrifugal- och centripetalkraft, utbalansering av roter a n d e massor genom balansvikt i samma plan; arbetsdiagram; potentiell och kinetisk energi; rörelselagen; friktionsproblem med tillämpningar på de enkla maskinerna och på maskinelement. Hållfasthetslära: Dragning och tryck; böjning; skjuvning. Enklare belastningsdiagram; kraftpolygonen; enkla fackverk. Värmemotorer: Ångpannetyper; ångmaskinens huvuddelar; 4-takts och 2-takts p r i n c i p vid förbränningsmotorer; standardtyper; indikering; experimentell bestämning av mättad ångas temp, vid olika tryck; sp. ångmängd och värmeinnehåll i fuktig ånga; ångtabeller; bränslesorter; luftbehov vid förbränning. Laborationer: Best. av utväxlingar och effekt hos skilda slag av maskiner; provning av kuggväxlar, vevrörelser e t c ; hållfasthetsprovningar; ångmätningsmetoder. Provning av ångmaskin. Best. av mek. värmeekvivalenten.

Tredje året Matematik III, 60 tim. Algebra, trigonometri, grafisk framställning: Repetition och utvidgning av förut genomgången kurs. Differentialkalkyl: Differential, derivata, derivering av exponential- och trigonometriska funktioner; summa; produkt; funktion av funktion; maxima och minima. Integralkalkyl: Integrering av ax n , ae*, sin (ax + b ) , sin 2x; bestämd integral. Tillämpningar: Ytberäkning; beräkning av tyngdpunkt för olika ytor. Material och bearbetning

I, 80 tim.

Framställningen kompletteras i lämpliga fall av praktiska demonstrationer i verkstaden och laboratorierna. Material: De vanligaste ferro- och nonferrometallerna använda i produktionen; sammansättning och egenskaper såsom täthet, hårdhet, seghet, sprödhet, plasticitet, hållfasthet, lämplighet för olika ändamål e t c ; verktygsmaterial för olika ändamål; teknologiska prov; normerade materialprovningsmetoder. Verktygsmaskiner: Svarvar, borrmaskiner, shapingmaskiner, hyvlar, fräsar. Bearbetning: Beskrivning av tillverkningen av typiska arbetsstycken; värmebehandling av järn och stål; svetsning; plåtbearbetning; jiggar och fixturer. Maskinlära

III, 50 tim.

Grafostatik: Spänningar i ledande konstruktioner; fackverk. Hållfasthetslära: Vridning och böjning; diagram; formförändringar; elastiska linjens ekv. T e r m o d y n a m i k : Gaslagarna; tillståndsförändringar; inre energi; torr mättad,, fuktig och överhettad ånga; räkning med ångtabeller; expansionsarbete; vinsten av ångans expansion; compoundsystem; ångturbinens p r i n c i p ; aktions- och reaktionsturbiner; skoveldiagram. Förbränningsmotorer: Pv-diagram; beräkning av P, V och T för olika punkter av diagrammet; tändsystem; bränslesorter och värmevärden.

575 Kursen

för Higher

National

Fjärde

Certificate

året

Matematik IV, 40 tim. Algebra: Binomialteorement; seriers summa. Plan analytisk geometri; räta linjen, cirkeln, parabeln och ellipsen. Trigonometri: Tillämpningar av trigonometriska beräkningar. Differential- och integralkalkyl: Derivering av algebraiska och trigonometriska funktioner; Taylors och Maclaurins teorem; integrering; indefinita och definita integraler; maxima och minima; elementära metoder för substitution och reduktion. Enkla differentialekv. för harmonisk rörelse och för svängningar; tillämpningar på problem inom maskintekniken. Hållfasthetslära,

25 tim.

Definition av alla förekommande hållfasthetstermer m. m. såsom påkänning, elasticitetsmodul, töjning, e t c ; sammansatta påkänningar; temperaturspänningar; böjningsteori; vridning av solida och ihåliga axlar; böjning och vridning; spiral- och bladfjädrar; formförändringsarbete; dynamisk belastning; påkänning i korta pelare vid excentrisk belastning; Euler's och Rankines ekv. för knäckningsfall. Laborationer: Tillämpningar på ovanstående. Förbränningsmotorer

I, 120 tim.

Termodynamikens grunder: Detaljerad analys av de vanliga termodynamiska processerna; l : a huvudsatsen och dess tillämpningar. Cirkelprocesser: Tvåtakt och fyrtakt; Otto- och Dieselprocesserna med b e stämning av verkningsgraden; orsakerna till avvikelser i motorn från idealförloppet. Bestämning av termisk och eff. verkningsgrad. Förbränning: Bestämning av värmevärdet hos flytande bränsle efter analys; förbränningsekvalioner; luftbehov; luftöverskott; förbränningsgasernas sammansättning; volymkontraktion vid gasbränslen; från viktanalys till volymanalys och vice versa; universella gaskonstanten; partialtryck, sp. värme; gasanalys; Orsats apparat; COi-mätare. Framställningen belyses med demonstrationer av olika mätningar, som förekomma vid provning av motorer och bränslen för dylika. Laborationer: Övningar i motorlaboratoriet. Femte Allmän

maskinteori,

året

100 tim.

Mekaniska rörelseelement (»mechanisms»); hastighets- och accelerationsdiagram; friktionslagar; gängor; cylindriska och koniska lager; friktionskopplingar; rem- och linöverföringar; dynamometrar; kugghjul; kinematiska villkor för konst, hastighetsförhållande; evolvent- och cykloidkuggar; enkel harmonisk rörelse; vridande moment-diagram; hastighetsvariationer och svänghjul; regulatorer; longitudinella, transversella och torsionssvängningar; enkla och kompoundpendlar; balansering; utbalansering av roterande massor; utbalansering av roterande och fram- och återgående massor; kammar, deras utformning och användning; konstruktion av kamprofiler; gyroskopverkan. Laborationer och ritning med tillämpning av ovanstående principer.

576 Förbränningsmotorer II, 75 tim. Termodynamik, processen i motorcylindern: Teorien om variabelt sp. värme och dess tillämpning på det termodynamiska förloppet i cylindern; volymetrisk verkningsgrad — dess bestämning och inverkan på konstruktion och utförande; volymetriska verkningsgradens beroende av sådana faktorer som hastighet, kylning, kompressionsförhållande, insugnings- och utblåsningsmotstånd, karburatorn och bränslets egenskaper. F ö r b r ä n n i n g : Faktorer, som påverka förbränningen; konstruktion av cylindertoppar; dissociation och dess effekt; karburatorer och deras teori; teori för bränsleinsprutningen (-insugningen); bränslepumpar och -spridare; teori och metoder för tandning; bränslen och deras provning, egenskaper såsom värmevärde, viskositet, flampunkt, oktantal etc. Motorer med förkompression: Termodynamisk cirkelprocess med förkompression; enkel teori för luftkompression; verkningsgrad; kompressorns inverkan på motoreffekten; typer av blåsmaskiner och turbokompressorer. Gasturbiner: Holzworth och Braytons cirkelprocesser; utförligare genomgång av luftkompressorers och turbiners termodynamik; gasers utströmning genom munstycke; gasturbinens cirkelprocess; regenerativ process i teorin och i praktiken; genomgång och diskussion av turbiner; kompression; förbränningskammare m. fl. detaljer. Laborationer med tillämpning å det genomgångna. Den ovannämnda kursen på sammanlagt 900 timmar leder till erhållande av Higher National Certificate. För medlemskap i Institution of Mechanical Engineers fordras emellertid även styrkta kunskaper därutöver i fysik och industriell administration. Kunskaperna i fysik kan vederbörande t. ex. ha förskaffat sig i någon av de förberedande skolorna (Grammar school e. d.). För andra finnas särskilda kompletteringskurser att tillgå. Sådana äro allmänt anlitade för att inhämta kunskaper i industriell administration, om ämnet icke ingått i certifikatkursen. En kompletteringskurs (Post National Certificate course) i industriell administration är på c:a 100 timmar och omfattar ungefär följande. Industriell utveckling. Bildandet och utvecklingen av produktionsorganisationer. Försäljningsorganisation. Organisation av konstruktions- och projekteringsavdelningar. Organisation av produktionen. Anläggningsplanering. Lokaliseringsfrågor. Företagsledning och arbetsledning. Arbetsförhållandena, arbetsmarknad och arbetsavtal. Näringslagstiftningen. F. Avancerad teknisk utbildning vid universitet Vissa möjligheter finnas att idka tekniskt vetenskapliga studier för graden »Master of Science» eller »Doctor of Science». Fortbildningskurser i speciella ämnen äro även anordnade. Någon större omfattning synes dock denna vidareutbildning för professional engineers icke ha fått. Normerade ettårs påbyggnadskurser för dem ha planerats, vilka synas vara avsedda att förstärka deras tekniskt vetenskapliga kunskaper. Tillkomsten av dessa planer får ses i samband med att den kurs, som medhinnes under den 3-åriga bachelorkursen, är jämförelsevis knapphändig.

577 G. Tekniker

(tecknicians,

elektricians)

I stort sett kan man särskilja två huvudgrupper av tekniker. Den ena sysslar med exempelvis montagearbeten, maskinprovningar, arbetsstudier, arbetsplanering eller andra uppgifter inom tillverkningsavdelningarna, den andra arbetar på ritkontor, offertkontor e. d. I många fall är givetvis gränsen mot arbetsuppgifterna för en professional engineer svår att draga. En tekniker bör i allmänhet ha en mycket omfattande praktisk erfarenhet och goda tekniska kunskaper, men h a r ej behov av samma grundliga teoretiska underlag som en professional engineer. Många av dem som genomgå erforderliga deltidskurser för Ordinary National Certificate eller förvärvat Ordinary National Diploma nöja sig med denna utbildning och komma då att tillhöra teknikergruppen. Ofta avsluta de sin utbildning genom någon praktiskt betonad specialkurs vid ett college. Vid Technical Colleges och Technical Schools av olika slag finnas även andra kursformer än certificate-kurser, framför allt kvällskurser, som meddela mer eller mindre omfattande tekniska kunskaper till lärlingar eller äldre arbetare inom industrin. Den stora floran av sådana kurser har skapat ett behov av en viss samordning av deras utbildningsmål, antingen detta är mera allmänt tekniskt eller inriktat på någon viss specialutbildning. Så tillkom »The City and Guilds of London Institute» för att samordna examensfordringarna och -formerna vid skilda skolor i London och dess examensbestämmelser äro numera erkända i hela det brittiska imperiet. »City and Guild» har reglerat ej blott examensformerna för olika slag av teknisk skolutbildning, som ligger vid sidan av utbildningen för National Certificates och Diplomas, utan även av prövningarna för lärlingar och yrkesarbetare. Numera torde man i England söka rekrytera teknikerbefattningar i första hand på så sätt att arbetsledningen inom företaget utväljer lämpliga personer bland dem, som genomgått lärlingsutbildning eller på annat sätt förskaffat sig en god praktisk yrkeskunnighet, och låter dessa i deltidskurser komplettera sina tekniska kunskaper just inom det speciella område, inom vilket han skall sysselsättas. I många fall, då vederbörande har särskild fallenhet och lust för de tekniska studierna, fortsätter han dessa i någon av de många colleges, som ha deltidskurser för blivande professional engineers. Den allmänna förekomsten av kvälls- och andra deltidskurser på olika stadier underlättar givetvis i hög grad framkomligheten på »den långa vägen» för dem, som ha ambition och viss grad av studiebegåvning. H. Den högre

tekniska

utbildningen

i England

under

diskussion

1944 tillsattes av undervisningsministern en kommitté under ordförandeskap av rektorn vid universitetet i Durham, lord Percy, med uppgift att utreda vad som erfordrades för främjande av den högre tekniska utbildningen med särskild hänsyn till behovet att ernå ett fullgott samarbete mellan universitet och Technical Colleges. Vissa synpunkter som anföras i kommitténs »report» 1945 kunna vara av intresse i detta sammanhang och beröras i det följande. Det är en stark känsla inom industrin — säges det i rapporten — för att vid planerande av ingenjörskurser i allmänhet mera uppmärksamhet borde ägnas åt att utveckla icke enbart teknisk kunskap och skicklighet utan också en »liberal» syn på livet, någon insikt i industriorganisation och ett intresse för administrativa frågor. Rapporten påtalar vidare som en brist hos deltidskurserna, att de ge alltför 37—504565

578 litet utrymme åt de grundläggande ämnena på de tidigare stadierna i kursen. Detta sammanhänger, säger man, med det starkt begränsade timantalet och oundvikliga svårigheter i övrigt vid kvällsundervisning vid sidan av förvärvsarbete. Kommittén rekommenderar därför för omkring en tredjedel av det erforderliga antalet ingenjörer, som behöver college-utbildning, en kurs med heltidsutbildning under ordentligt tilltagna perioder, vars sammanlagda längd b o r d e vara densamma som för en universitetskurs för bachelorgrad. Anordningen skulle i princip alltså bli av Sandwich-typ. Svårigheterna med kvällsstudierna belysas med siffror. Antalet av dem, som sluta kurserna redan under de första åren (Ordinary Certificate course), är mycket stort. Det oaktat falla ungefär 40 % av examinanderna till Ordinary Certificates inom mekaniska och elektriska facken igenom. Vidare, av dem som sedan fortsätta kursen till Higher Certificate, falla ungefär 50 % bort under första året. De som förmå fullfölja studierna fram till Higher Certificate utgöra endast få procent av antalet studerande, som började samtidigt fem år tidigare. Percy-rapporten rekommenderar inrättande av ett organ, »National Council of Technology», vars ledamöter skulle utses av undervisningsministern och som skulle utgöra det centrala organet i en föreslagen organisation med uppgift att främja och leda utvecklingen på området. Av intresse här är vad som uttalas beträffande rådets befattning med examina. Det framhålles, att det inte skulle verka som anordnare av någon fristående examen (»external examining body»), oberoende av genomgången kurs. Det skulle icke föreskriva några undervisningsplaner eller utsända examensprov, utan borde pröva och godkänna studiekurser, som fyllde det avsedda ändamålet, skulle pröva lärarnas kompetens och utrustningens standard och skulle säkerställa en tillräckligt hög examensstandard genom att utse eller godkänna de särskilda examinatorer utifrån, som behövde tillsättas för att jämte lärarna leda slutexamen. Den rekommenderade anordningen leder osökt tanken till likheten med vårt eget system för ledning och kontroll av ingenjörsutbildningen vid de högre tekniska läroverken.

Västtyskland Det offentliga skolväsendet i Tyska Förbundsrepubliken är liksom före 1933 underställt de skilda förbundsländernas »Kultusministerien» och företer därför åtskilliga olikheter i skilda landsändar. I en kortfattad redogörelse för utbildningens organisation kan emellertid medtagas endast vad som i stort sett gäller för större delen av landet. Folkskolplikten för all ungdom varar från och med 6:e till och med 14:e levnadsåret och kompletteras av en 3-årig yrkesskolplikt. Alla barn besöka de fyra första klasserna i folkskolan. Omkring 85 % av de unga uppges fortsätta i folkskolan. Ungefär en fjärdedel av dem lämnar folkskolan vid uppnådda 14 år utan att ha gått i klass 8. Omkring 15 % övergå efter klass 4 från folkskolan till en 9-årig högre skola eller till en 6-årig mellanskola. Omkring två tredjedelar av dessa unga lämna mellanskolan respektive den högre skolan vid 14, 15 eller 16 år. Blott en tredjedel, d. v. s. 5 % av alla skolpliktiga, når fram till avgångsexamen i den högre skolan (»Abitur»), som tillika öppnar tillträdet till högskolan. Alla folkskolelever måste i direkt anslutning till den 8-åriga folkskolan under följande 3 år besöka en yrkesskola (»Berufsschule»), som under 4—8 timmar i veckan meddelar undervisning i yrkesämnen. Elever i den högre skolar, som

579 sluta denna före »Abitur» äro likaledes yrkesskolpliktiga, om de ej nått 18 års ålder. Ovannämnda schematiska redogörelse gäller som redan antytts med flera undantag. I några fall har sålunda folkskolplikten principiellt utsträckts från 8 till 9 år (Berlin, Bremen, Hessen m. fl.). De tekniska läroanstalterna på mellanstadiet, »Fachschulen», som meddela ingenjörsutbildning, finnas i ett flertal varianter, »Ingenieurschule», »Bau- und Ingenieurschule», »Technikum», o. s. v. En dylik skola kan exempelvis omfatta en förberedande kurs på 1/2 år för den, som ej i den högre skolan nått 11 :e klassen, samt en ordinarie ingenjörskurs på 2l/2 år. Fullgjord yrkesskolplikt är villkor för inträde. Som regel fordras även flerårig förpraktik i form av lärlingsutbildning. De olika slagen av här berörda ingenjörsskolor ge utbildning, specialiserad på olika fackområden, ävensom arbetsledareutbildning eller utbildning för inträde vid tekniska och andra fackhögskolor. Schweiz Den tekniska undervisningen i Schweiz är endast i sina huvuddrag reglerad genom en förbundslag. De olika kantonerna ha en mycket vid självbestämmanderätt, då det gäller detaljutformningen av skolväsendet. Ett undantag gäller givetvis för den tekniska utbildningen på högskolestadiet vid die Eidgenössische Technische Hochschule i Ziirich. En följd av denna kantonala självbestämmanderätt är att de tekniska läroanstalterna, »Technikums», förete vissa olikheter i organisatoriskt avseende bland annat i fråga om lärokursens längd. Denna varierar vid olika Technikums från 2!/ 2 till 3, respektive 4 år. Technikums finnas i Biel, Burgdorf, Freiburg, Geneve och Winterthur. Undervisningen är starkt fackbetonad och omfattar nästan uteslutande sådana ämnen, som äro direkt erforderliga för den rent tekniska och ekonomiska utbildningen. Utbildningen vid Technikums ger exempelvis ej en tillräckligt bred allmän grund för att utan särskild prövning godtagas såsom kompetens för inträde vid E T H i Ziirich. I det följande beröras kortfattat vissa bestämmelser, gällande ett av technikums, Winterthur, som kunna vara ägnade att belysa nämnda skolors organisation i stora drag. Technikum i Winterthur omfattar »Fachschulen» för »Hochbau», »Tiefbau», »Maschinenbau», »Elektrotechnik», »Chemie», »Textilchemie» och »Handel». Studietiden är i samtliga avdelningar 3 år, omfattande tre sommar- och t r e vintersemestrar (terminer). Varje semester omfattar 19 undervisningsveckor och en vecka för »Diplompriifungen». För inträde fordras att ha fyllt 15 år, att ha föreskriven praktik och att h a blivit godkänd vid inträdesprövning. De första sex veckorna äro prövotid, efter vilken tid lärarkollegiet meddelar definitivt beslut angående intagning eller förlänger prövotiden. Praktikfordringarna äro olika för de skilda Fachschulen. Som exempel namnes att för »Tiefbau» fordras sammanlagt 2 års praktik före inträde i 5:e terminsklassen, för »Maschinenbau» 3 år för inträde i skolan och för »Chemie» 2 år före inträde i 5:e terminsklassen, varvid studier vid en »Mittelschule» utöver det nionde skolåret kunna tillgodoräknas såsom praktiktid. Kunskapsfordringarna för inträde äro utförligt angivna i skolans program, ämne för ämne. Något visst skolstadium eller viss skola är sålunda icke angiven såsom obligatorisk förberedelse. I princip bygga Technikums emellertid på en

580 grund av nio skolår, motsvarande folkskolplikten. De sista fem åren i folkskolan kan utbytas mot t. ex. en »Sekundar-Bealschule» på 5 år. Aspiranter till ett Technikum genomgå därefter vanligen en »Berufslehre» (lärlingsutbildning) under de tre år (mellan 15 och 18 år) yrkesskolplikten varar. Som ovan nämnts kan även studier vid »Mittelschule» (9:e—11 :e skolåret) förbereda inträde vid Technikum. Inträdesproven begränsas till ämnena tyska, räkning, algebra och geometri, och de angivna fordringarna böra normalt kunna uppfyllas efter föregående nioårig skolgång. Av intresse är att prövning i fysik och kemi icke förekommer. I stort sett torde elevernas förkunskaper vara något svagare, än vad fallet är vid de svenska tekniska gymnasierna. Tack vare det relativt sett stora timantal, som ägnas åt undervisning i de speciella fackämnena, föres emellertid den tekniska fackundervisningen förhållandevis långt. USA A. Den grundläggande skolutbildningen Det allmänna skolväsendets utformning i USA är icke lika över hela landet. Varje stat äger att utfärda bestämmelser angående skolornas organisation och verksamhet. Allmän skolplikt intill viss ålder är stadgad. Denna ålder är i de flesta av staterna fastställd till 16 år. I vissa stater gäller skolplikt intill 18 års ålder. Nära tre fjärdedelar av den amerikanska ungdomen torde stanna i skola intill 17 års ålder. Traditionellt omfattar skolorganisationen en 8-årig »elementary school» med d ä r p å följande 4-årig »secondary school», vanligen s. k. »high school». Under senare år ha emellertid många stater introducerat en 3-årig mellanform, »junior high school», varvid lärotiden i elementary school avkortats till 6 år. Efter junior high school följer då en 3-årig high school. Till den fyraåriga respektive treåriga high school finnas mera yrkesbetonade parallellformer, som förekomma i många varianter, t. ex. »technical high school», »polytechnical high school», »vocational high school», »vocational school» (yrkesskola) eller annan skola på jämförligt stadium. En sammanställning över de vanliga skolformerna inom den nyare skolorganisationen skulle alltså få följande utseende: 1. Elementary school (6—11 å r ) , 2. Junior high school (12—14 å r ) , 3. High school, (technical high school, vocational school etc.; 15—17 å r ) . B. Utbildningen av »technicians» (tekniker) För teknisk utbildning av relativt elementär art, avsedd för olika tekniska arbetsuppgifter inom industrin, som icke kräva någon egentlig ingenjörsutbildning, finnas ett flertal olika former av läroanstalter, vilka meddela »vocationaltechnical training». Den vanligaste benämningen för en anstalt, som uteslutande h a r n ä m n d a uppgift är »technical institute». Dessa institut äro vanligen tvååriga och för inträde fordras genomgång av high school eller jämförlig skola. Eleverna i de tekniska instituten tillhöra sålunda normalt åldersklasserna 18—19 år. C Utbildningen av ingenjörer F r å n high school (vocational school etc.) kan inträde vinnas vid universitet och colleges. Ingenjörsutbildningen sker i ett »engineering college» inom ett universitet eller i en av de 51 fristående engineering schools eller institutes of

581 technology, som finnas. Det normala utbildningsprogrammet, baserat på secondary school, är 4-årigt (18—21 år) och avslutas med Bachelor's grad. Vissa läroanstalter ha också avancerad teknisk undervisning för dem, som önska utbildning för undervisningsverksamhet eller forskning. Dylika avancerade studier k u n n a avslutas med Master's eller Doctor's grad. För att från high school vinna inträde i ett college of engineering inom ett universitet eller i ett institute of technology fordras i allmänhet vissa kvalificerade betyg i sådana ämnen, som anses grundläggande för den tekniska undervisningen. Intagningen av studerande är baserad dels på resultatet av en inträdesprövning dels på företedda skolbetyg. Den som från ett technical institute eller ett »junior college» (2-årigt) söker inträde vid ett engineering college får vanligen undergå särskild prövning och kan få tillträde till undervisningen i de olika kurserna på det stadium, som motsvarar hans förkunskaper. Av särskilt intresse i detta sammanhang är att så ringa avseende fästes vid föregående praktik. Vanligen synes man icke uppställa några obligatoriska minimikrav på praktik för inträde, utan man nöjer sig med att i anvisningarna för inträdessökande giva vederbörande vissa allmänna rekommendationer, t. ex. att i high school deltaga i verkstadskurser under »åtminstone en termin». Växelutbildning förekommer vid flera läroanstalter, varvid studenterna under vissa perioder arbeta inom något industriföretag för att de skola få aktuell industriell erfarenhet under studietiden fram till Bachelor of Science graden. Ett sådant cooperative work-study program fordrar vanligen 41/»—5 år i stället för den normala studietiden 4 år till samma examen. Praktikperioderna inläggas exempelvis under andra och tredje studieåren (»Junior», respektive »Sophomore year»). De studieprogram, som normalt gälla för första och fjärde studieåren, (»Freshman», respektive »Senior year») genomföras sålunda utan avbrott för praktikperioder. Under praktikperioderna äro studenterna att betrakta såsom anställda hos de samarbetande företagen. Deras arbete väljes så att det gagnar utbildningssyftet. Studenterna få den lön, som normalt betalas för arbetet i fråga. Ofta utväljas två elever till samma arbetsanställning, varvid de båda växelvis arbeta inom företaget eller gå i skolan. Arbetet i fråga kan på så vis kontinuerligt handhavas av de studerande. Växelutbildningen innebär otvivelaktigt fördelar ur utbildningssynpunkt, framför allt då de studerande icke före påbörjandet av de tekniska studierna skaffat sig någon praktisk, industriell erfarenhet. Systemet synes emellertid icke ännu ha vunnit generell tillämpning på grund av de stora organisatoriska svårigheter, som äro förknippade därmed.

i

Bilaga 5

Utredning och förslag rörande behovet av vaktmästar- och eldarpersonal vid de högre tekniska läroverken Avgiven

den 17 juni 1953 av 1948 års tekniska

skolutredning

K a p . I. N u v a r a n d e f ö r h å l l a n d e n Bortsett från det arbete som utföres av kanslipersonal å rektorsexpeditionerna kan de arbetsuppgifter, som utföras av biträdespersonal vid de högre tekniska läroverken, i stort sett hänföras till någon av följande tre h u v u d g r u p p e r : Grupp 1. Allmänt vaktmästararbete Grupp 2. Eldningsarbete, tillsyn och underhåll av anläggningar för värme, ventilation, gas och elektrisk energi Grupp 3. Arbete inom de naturvetenskapliga och tekniska institutionerna med tillverkning, reparation och underhåll av undervisningsmateriel jämte förberedelser till och medverkan vid demonstrationer och laborationer. Befattningshavare, vilka utföra nämnda arbetsuppgifter, äro för n ä r v a r a n d e : Grupp 1. Vaktmästare Grupp 2. Maskinist, värmeskötare och eldare Grupp 3. Institutionsvaktmästare och laboratorievaktmästare. Personalen vid läroverken i Stockholm och Västerås tjänstgör, förutom vid läroverken, även vid Stockholms stads tekniska aftonskola respektive Västerås stads skolor för yrkesundervisning. Enligt avtal mellan staten och städerna ha städerna att till statsverket inleverera ersättning för detta gcmensamhetsbruk. I verkligheten kan man räkna med att antalet befattningshavare motsvarar, vid läroverket i Stockholm åtta vaktmästare för läroverkets räkning och vid läroverket i Västerås två. Personalens arbetsuppgifter Att fullständigt redogöra för alla förekommande arbetsuppgifter, som ovan antytts för de olika grupperna, kan ej ske på grund av deras mångfald och de skiftande arbetsförhållandena vid de olika läroanstalterna. För att belysa förhållandena må dock följande exempel anföras å uppgifter, som lämpligen böra hänföras till de olika grupperna. Grupp 1. Allmänt vaktmästararbete Bud till post, bank, järnvägsstation, myndigheter, affärer samt övriga uppgifter i samband med expeditionsarbetet m. m. Befordran av meddelanden till olika personer inom läroverket. Uppsätta och nedtaga anslag i lärarrum och undervisningslokaler. Sköta arkivering av elevernas skriftliga prov, ritningar, konstruktionsberäkningar och laborationsprotokoll. (Med per år och elev exempelvis 15 prov, 25

583 Antalet befattningshavare av olika kategorier framgår av följande tablå. I tablån upptages även arvodesbelopp som utgå för fullgörande av eldargöromål m. m.

Högre tekniska läroverket i

InstiVakttuVärmästaArvoden Maski- me- Eldare tions- re vid Vaktmästare S:a vaktskönist Kronor Ändamål mäs- institare tare tution Ca Ca Ce Ce 12 11 12 10 _

Borås Eskilstuna

Ce 13

Ca 11

Ce 10

Malmö Norrköping Skellefteå Stockholm Västerås Örebro

Ca Ce 12 12 1

1 — —

—

.... — .... — .... — .... — —

1 1 1 1 1

1 Göteborg Hälsingborg Härnösand Jönköping Karlskrona

Ca 14

.... —

Gävle

Grupp 3

Grupp 2

Grupp 1

1 — 1 — 1 — 1 1

1 1 .... _ _ 1 .... 1 — 1 1 _ 2

1 S:a

1 15

1 — 1 — 1 — 7

2 / 1050 1 \ 2400 4250 1 / 600 2 \ 4250 3600 1 5150 2 1 2000 1 4250 2 5700 3 3 1 2850 11 3 3 450

2 37

L E M G E M M E E E E S

36550 L = Biträde vid laborationer E = Utförande av eldargöromål M= » » maskinist- och eldargöromål G = Tillsyn vid gymnastiklektioner S = Stängning av lokaler ritningar, 5 beräkningsuppgifter och 25 laborationsprotokoll uppgår vid ett medelstort läroverk om 300 elever antalet handlingar till 300 x 70 = 21 000). Ordna, häfta och i enklare band binda vissa arkivalier såsom kataloger över elevintagning, terminsbetyg och avgångsbetyg. Anskaffa skriv- och dupliceringspapper samt distribuera erforderligt papper av olika slag till expeditionen, till lärarrum och till eleverna vid deras skriftliga prov. Utföra duplicerings- och kopieringsarbeten. Ombesörja flaggning å allmänna flaggdagar, examensdagar och vid övriga tillfällen då flaggning skall ske vid läroverket. Inom undervisningslokalerna tillse att allmänna hjälpmedel vid undervisningen äro tillhands och i gott skick. (Sådana hjälpmedel ä r o exempelvis fasta och hissbara svarta tavlor, solgardiner och mörkläggningsgardiner, projektionsdukar, pekpinnar, passare, ritmallar, vita och färgade kritor.) Vid undervisning, då så erfordras, sköta filmapparat och tillse att befintliga film- och projektionsapparater äro i gott skick. Å fastighet, möbler och inredning utföra sådana mindre reparationer som ej

584 kräva längre tid eller större kostnad och som rimligtvis ej böra hänskjutas till kommunen. Utbyta förbrukade lampor och säkringar, utföra de enklare justeringar å belysningssystemet vartill vederbörande befattningshavares kompetens berättigar honom samt anmäla skador å detsamma för vars avhjälpande fordras högre kompetens. Ombesörja tvättning och lagning av handdukar, gardiner, o. dyl. Inom byggnaden distribuera handdukar, tvål, tvålvätska och toilettpapper. Anskaffa rengöringsmedel och redskap för renhållningen. Övervaka renhållningen. Föra erforderlig förteckning över h a n d d u k a r o. dyl. Vid påkommande behov av rengöring under skoltiden ombesörja sådan. Medverka till att föreskrifter angående allmän ordning inom läroverkets lokaler efterlevas av eleverna. Medverka till att allmän ordning och snygghet råder inom läroverksbyggnaden och å skolgården. Då renhållning å skolgården åligger läroverket utföra sådan renhållning, vårda planteringar och i erforderlig omfattning skotta snö. Tillse att fönstren hållas öppna för ventilation i lämplig omfattning och att lampor ej brinner i onödan. Efter dag- respektive aftonundervisningens slut kontrollera att fönstren äro stängda, ljuset släckt, portar och grindar stängda och att gas- och vattenkranar äro stängda. Förvara och utlämna nycklar till elevskåp o. dyl. samt föra erforderlig förteckning över utlämnade nycklar. Vid lokaluthyrning tillhandagå hyresgästen med erforderlig hjälp och anvisningar. I erforderlig omfattning biträda med eldningsarbetet. Tillse att obehöriga icke uppehålla sig i lokalerna och på skolgården. Medverka i verkskydd o. dyl. verksamhet som av olika myndigheter kan föreskrivas vid läroverket. Även utanför tjänstetiden vidtaga de åtgärder, som tillfälligtvis kunna visa sig erforderliga för att hindra uppkomst av skador o. dyl. Grupp 2. Eldningsarbete

m. m.

Vid värme- och ventilationsanläggningarna: Ansvara för deras underhåll och ändamålsenliga drift, särskilt bör därvid beaktas att driften blir så ekonomiskt gynnsam, som förhållandena medgiva. Föra driftsjournal och avgiva erforderliga rapporter. Tillse att temperaturen i läroanstaltens lokaler anpassas efter behovet, allteftersom de äro tagna i bruk eller ej. Utföra sådana reparationer, som ej fordra anlitande av entreprenör. Utföra eldnings- och slaggningsarbete samt med vissa tidsmellanrum sotning av värmepannorna jämte övrigt manuellt arbete, som erfordras inom värmeanläggningen. Vid ångteknisk

laboratorieanläggning:

Vid elevlaborationer och eljest då så påkallas biträda med ångpannans, ångmotorernas och övriga ångtekniska anordningars drift och handhavande samt vara behjälplig med underhåll och reparationer.

585 Vid vatten- och gasanläggningarna: Utöva erforderlig tillsyn, ansvara för deras ändamålsenliga funktion samt utföra de reparationer, som kunna åstadkommas utan anlitande av entreprenör. Vid de elektriska anläggningarna: Utföra de mindre reparationsarbeten, som ej kräva längre tid eller större kostnad och som rimligtvis ej böra hänskjutas till kommunen och till vilka befattningshavarens kompetens berättigar honom. Grupp 3. Arbete inom de naturvetenskapliga och tekniska institutionerna: Arbetsuppgifternas omfattning för en institutionsvaktmästare torde bäst framgå genom en exemplifiering av arbetet inom ett visst fackområde. I det följande angives därför vissa uppgifter, som kunna förekomma inom dels en maskinteknisk och dels en kemisk teknisk institution. I. Maskinteknisk

institution

A. Arbetsuppgifter inom det kraft- och värmetekniska området Den maskinella utrustningen omfattar vanligen: Ånganläggning med en ångpanna, en ångmaskin och ångturbin med erforderligt rörledningssystem för ånga och vatten. Till varje nämnd maskin hör en broms för belastning av maskinen och mätning av dess effekt. Bromsen kan utgöras av en elektrisk generator, en vattenbroms, en bandbroms el. dyl. Förbränningsmotorer. De vanligen förekommande 4—5 st förbränningsmotortyperna äro i allmänhet representerade. Varje motor är försedd med en broms av något slag för effektmätning. Hydroteknisk anläggning med olika pumptyper samt en eller två vattenturbiner. Härtill hör också en vattenbassänganläggning med en undre och en övre vattennivå samt anordningar för att mäta turbinernas och p u m p a r n a s vattenförbrukning respektive vattenleverans. Till den hydrotekniska anläggningen hör även rörledningar av olika slag för mätning av strömningsförluster och vattenhastigheter. Kylteknisk anläggning med en eller två typer köldmaskiner försedda med anordningar för mätning av prestationsförmågan. Aeroteknisk anläggning med fläkt och aerodynamisk våg för mätning av luftmotstånd vid varierande lufthastighet och olika former hos motståndskropparna. Väsentligt är också att mäta strömningsmotstånd och strömningsförluster i r ö r av skiftande former. B. Arbetsuppgifter inom det Verkstadstekniska området Svetsteknik. Till utrustningen hör anordningar för svetsning med gas och elektricitet. Gjuteriteknik. övningar i sandkontroll och formning samt gjutning med någon relativt lättsmält metall kunna förekomma. Verktygsmaskiner. De vanligaste verktygsmaskinerna såsom svarvar, fräs, b o r r maskiner, slipmaskiner för skärpning av verktygen för demonstrationer och laborativt arbete av eleverna. Träbearbetning. Vissa träbearbetningsmaskiner och verktyg dels för demonstration dels för användning vid tillverkningen för läroverkets behov av undervisningsmateriel och förvaringsanordningar.

586 Hållfasthetslära. De vanligaste maskinerna för provning av metallers hållfasthetsegenskaper såsom dragprovningsmaskin, brinellpress, durometer, pendelhammare, trådtöjningsgivare samt ev. speciella anordningar för studium av materialets elastiska egenskaper. Materiallära. Ugnar för värmebehandling av stål. Härdningsbad av olika slag, metallmikroskop m. m. Institutionsvaktmästarens uppgift är att underhålla och, i den mån så kan ske, reparera ovan nämnda maskiner och anordningar. Han skall vara förtrogen med deras drift samt, speciellt ifråga om de kraft- och värmetekniska och de verkstadstekniska laborationerna, utföra erforderliga förberedelser samt närvara vid elevernas övningar och därvid biträda vid undervisningen angående maskinernas drift och användning. Förutom arbetet med dessa stationära anläggningar tillkommer vård av mätinstrument, anskaffande av förbrukningsmateriel samt tillverkning av speciella demonstrationsanordningar att användas vid undervisningen. Härtill kommer oförutsedda arbetsuppgifter av olika slag. II. Kemiskt teknisk institution Förrådsarbete Ansvara för att institutionens förråd äro kompletta. Svara för ut- och inlämning av glasutensilier. Inventera i förråden ingående glasutensilier och kemikalier. Medverka vid infordrande av offerter och verkställa planerade inköpsbeställningar. Kontrollera inköpt materiel samt fördela detta på respektive förråd och olika avdelningar. Föra lagerregister och inventarieförteckning. Kollationera inkomna räkningar.

A.

B.

Laboratoriearbete Skötsel av anläggning för framställning av destillerat vatten. Beredning av vatten för ledningsförmågemätningar. Skötsel och tillsyn av anläggningar för svavelväte. Tillverkning av kadmiumreduktorfyllningar och platinering av mätceller. Skötsel av luftkompressor. Skötsel och laddning av ackumulatorer. Skötsel av termostatanläggningar. Provberedning, omfattande bland annat målning av div. oorganiska och organiska kemiska produkter. Tillsyn och skötsel av institutionens apparatutrustning, bland annat optiska och elektriska mätinstrument. Daglig tillsyn över lärosalar och laboratorier, påfyllning av reagenser och beredning av lösningar med bestämd halt. Uppbyggande av apparatur för kemiska och fysikalisk-kemiska undersökningar med kontroll av att desamma fungera tillfredsställande. Kontrollbestämningar med apparater efter givna analysmetoder. Vård av institutionens preparatsamlingar. C. Verkstadsarbete Utföra visst snickeri-, mekaniskt och elektriskt arbete med såväl nytillverkningar som reparationer. -•-•;

587 Glasblåsningsarbete omfattande enklare reparationer av institutionens glasapparatur. Underhåll av stativ, blästerbrännare, brännare för gas av olika typer, dubbelmuffar, byretthållare, klämmare, filtrerringar och filtrerställ. Årlig översyn och justering av institutionens vågar inklusive analysvågar. Kap. II. Sammanfattning av till utredningen inkomna yrkanden beträffande personalförstärkning m. m. Utredningen har från rektorerna vid de högre tekniska läroverken infordrat yttranden beträffande vakttjänstens ordnande m. m. Ur yttrandena kan följande anföras. Borås:

Eskilstuna:

Gävle: Göteborg:

Hälsingborg:

Härnösand:

Jönköping:

Karlskrona:

Skellefteå:

Personalen är för närvarande icke tillräcklig, önskvärt att en särskild eldare kunde avlönas mot arvode under eldningsperioden. Den ordinarie vaktmästaren, som nu ombesörjer eldargöromålen, börjar normalt sin tjänstgöring klockan 6 och har att utföra det sista arbetet för dagen omkring klockan 22. Personalen är för närvarande ej tillräcklig. Förstärkning av personalen med laboratorievaktmästare är synnerligen välbehövlig, då skolans laboratorieutrustning håller på att starkt ökas. Det synes vara riktigt att vaktmästarsysslorna uppdelas på två heltidsanställda befattningshavare. Personalen f. n. tillräcklig. Om maskinfackskolan blir förstatligad fr. o. m. läsåret 1953/54 innebär detta extra tjänstgöring (utöver full arbetstid) för vaktmästarna fyra å fem kvällar i veckan, för vilken övertidsersättning torde böra utgå. Det finnes ingen möjlighet att sköta tekniska gymnasiet med dess stora och många laboratorier med hjälp av endast en vaktmästare. En laboratorievaktmästare måste anställas snarast möjligt, om den dyrbara utrustningen ej skall förstöras. Härutöver behöver gymnasiet ett årligt anslag för en halvtidsanställd maskinist. önskvärt vore att redan med nuvarande byggnader och organisation få ytterligare en laboratorievaktmästare. Detta blir fr. o. m. hösten 1953 ännu mera angeläget i och med att nya och mera omfattande institutioner då kommer att tagas i bruk. Mycket kortfattat kan anges, att det vore önskvärt med minst 4 heltidstjänstgörande vaktmästare av olika kategorier. Personalen kan för närvarande ej anses tillräcklig. Å andra sidan torde ytterligare en heltidsanställd vaktmästare ej vara erforderlig. Önskvärt vore i stället en avsevärd ökning av nuvarande eldningsarvodet. Detta arvode skulle då även användas till hjälp åt lärarna i elektroteknik, maskinlära, träteknik och gjuteriteknik. Att personalen icke är tillräcklig har från läroverket framhållits vid upprepade tillfällen. Styrelsen har kraftigt understrukit behovet av att vid läroverket snarast möjligt inrättas en eldar- och maskinisttjänst. Vaktmästarpersonalen ej tillräcklig, vilket statsmakterna medgivit, i det de inrättat en biträdande eldarsyssla. Skolans styrelse har under 4—5 år i sina petita upptagit en institutionsvaktmästartjänst.

588 Örebro:

Personalen ej tillräcklig. Antalet vaktmästartjänster motsvarar ej på något sätt läroverkets nuvarande storlek, önskvärt vore att personalen bestod av »vå institutionsvaktmästare, en laboratorievaktmästare, en halvtid^tjänstgörande yrkeslärare, en expeditionsvaktmästare samt en arvodesanställd värmeskötare och gårdskarl.

Luleå, Malmö, Norrköping, Stockholm och Västerås: Personalen för närvarande tillräcklig. Civilförvaltningens personalförbund avd. 2 sektion 12 har i skrivelse till utredningen den 28 mars 1953 bl. a . hemställt att utredningen ville föreslå att tjänsterna som instilutionsvaktmästare vid högre tekniska läroverket i Stockholm placeras i lönegrad 18 och benämnas tekniker.

Kap. III. Utredningens förslag Överstyrelsen för yrkesutbildning har i sina petitaframställningar budgetåren 1951/52, 1952/53 och 1953/54 framfört flera förslag angående förstärkning av vaktmästar- och eldarpersonalen vid de tekniska läroverken samt angående förbättring av samma personals löneställning. I utlåtanden över nämnda framställningar har statskontoret ansett sig icke utan att känna de lokala förhållandena vid varje särskilt läroverk kunna med någon säkerhet bedöma angelägenheten av de framlagda förslagen utan ifrågasatt om icke de högre tekniska läroverkens organisation i vad den avsåge ifrågavarande personals arbetsuppgifter och löneställning m. m. borde göras till föremål för särskild utredning. Denna syntes böra ankomma på 1948 års tekniska skolutredning. I avvaktan på framläggandet av en samtliga högre tekniska läroverk omfattande plan rörande erforderliga tjänster och löneställningen för dem vore statskontoret icke berett att förorda de av överstyrelsen framförda förslagen. 1948 års tekniska skolutredning har, enligt givna direktiv, att genomföra en allmän översyn av de stadier av den tekniska utbildningen som ligga mellan högskoleutbildningen och den lagrtj yrkesutbildningen. Utredningen har sålunda, i fråga om de högre tekniska läroverken, bland annat att till behandling upptaga frågan om läroverkens organisation, exempelvis ökning av läroverkens antal, ändrad proportion mellan olika utbildningslinjer o. s. v. En fråga, som utredningen i detta sammanhang får ta.ga ställning till, gäller den lämpligaste storleken för ett tekniskt läroverk. Utredningen har ännu icke slutbehandlat frågan om de högre tekniska läroverkens framtida organisation m. m . Utredningen har emellertid under utredningsarbetets gång, vid studieresor till olika läroverk, vid konferenser med rektorer och lärare samt med anledning av överstyrelsens för yrkesutbildning framställningar funnit frågan om förstärkning av vaktmästar- och motsvarande personal vara av så stor betydelse för undervisningen vid de högre tekniska läroverken, att utredningen redan nu vill framlägga sitt förslag till lösning av denna fråga. Utredningen vill framhålla, att något förslag om minskning av tekniska läroverksorganisationens omfattning icke torde komma att framföras, av utredningen.

589 Vid bedömandet av behovet av biträdespersonal för ifrågavarande arbetsuppgifter måste, enligt utredningens uppfattning, bland annat i särskild grad beaktas den starka industriella utvecklingen urider senaste decennier och den utveckling av pedagogiken, som kännetecknas av allt flera aktivitetsfrämjande undervisningsmetoder (bl. a. laborativt arbete i okad omfattning). Undervisningen måste anpassas till denna utveckling och särskilt det ökade laborativa arbetet h a r medfört att biträdespersonal med god kompetens erfordras i ökad omfattning. Brist på dylik personal föreligger vid läroverken och utredningen finner det synnerligen angeläget att bättre förutsättningar tillskapas för undervisningen, speciellt vid institutionerna. Med beaktande av dessa förhållanden finner utredningen det fullt förståeligt, att rektorerna vid bedömningen av behovet a^r ifrågavarande personal kommit till i vissa fall rätt olika uppfattning beträffande erforderligt antal vaktmästare av olika kategorier. Med hänsyn till i det föregående redovisade arbetsuppgifter finner utredningen, att följande kategorier av vaktmästarpersonal i princip är erforderlig vid varje högre tekniskt läroverk: 1. Vaktmästare 2. Maskinist och mekaniker 3. Institutionsvaktmästare. Dessutom erfordras vid vissa läroverk även särskild eldarpersonal. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att någon jämförelse med vaktmästarorganisationen vid de allmänna läroverken icke kan ske. De högre tekniska läroverken äro på ett helt annat sätt äm de allmänna läroverken i behov av biträdeshjälp vid de olika institutionerna. Den nya personalkategorin — maskinist och mekaniker — är avsedd att tilldelas arbetsuppgifter såväl inom grupp 2 som grupp 3 för vilka tidigare redogjorts. Befattningshavaren skall sålunda handhai skolans värme- och ventilationsanläggningar, i viss omfattning ångtekniska laboratorieanläggningen, vatten- och gasanläggningarna samt elektriska anläggningar'- Dessutom skall han för skolans räkning utföra mekanikerarbete, som i stor u t s t r ä c k n i n g erfordras icke minst när det gäller nytillverkning och reparation atv undervisningsmateriel. Vid de läroverk där särskild eldare föreslås skall denne övertaga vissa av de arbetsuppgifter som åvila maskinisten och m e k a n i k e r n . Med hänsyn till dessa läroverks storlek kommer sistnämnde befattningshavare att ha full sysselsättning med övriga honom tillkommande arbeten. Vaktmästarnas och institutionsvaktmästarnas jarbetsuppgifter torde klart framgå av vad som tidigare anförts. I enlighet med den princip som utredningen ovan redovisat samt med hänsyn tagen till de lokala förhållanden, som kunna rpåfordra avsteg från det normala personalbeståndet, framlägger utredningen födjande förslag beträffande vaktmästarorganisationens förändring vid högre telkniska läroverken. Borås:

Eskilstuna, Gävle, Jönköping, Karlskrona och Skellefteå:

En befattning som m a s k i n i s t och mekaniker inrättas. Befattningen som laboratorievaktimästare Ce 12 omvandlas till befattning som institutionsvakhmästare. En befattning som m a s k i n i s t och mekaniker samt en befattning som institutionsvaktmäs*tare inrättas vid vartdera av läroverken.

590 Göteborg:

En befattning som maskinist och mekaniker inrättas.

Hälsingborg:

En befattning som institutionsvaktmästare inrättas.

Härnösand Luleå:

och

Vid vartdera läroverken inrättas en befattning som maskinist och mekaniker samt omvandlas befattningen som (laboratorie-) vaktmästare Ca 12 till befattning som institutionsvaktmästare.

Malmö:

En befattning som eldare inrättas. Befattningen som värmeskötare omvandlas till befattning som maskinist och mekaniker. Befattningen som (laboratorie-) vaktmästare Ca 12 omvandlas till befattning som institutionsvaktmästare.

Norrköping:

Befattningen som (laboratorie-) vaktmästare Ca 12 omvandlas till befattning som maskinist och mekaniker. Befattningen som laboratorievaktmästare Ce 12 omvandlas till befattning som institutionsvaktmästare.

Stockholm:

Befattningen som maskinist omvandlas till befattning som maskinist och mekaniker. Befattningen som (laboratorie-) vaktmästare Ca 12 omvandlas till institutionsvaktmästare.

Västerås:

En av befattningarna som vaktmästare omvandlas till befattning som maskinist och mekaniker. Befattningen som (laboratorie-) vaktmästare Ca 12 omvandlas till befattning som institutionsvaktmästare.

Örebro:

En befattning som institutionsvaktmästare och en befattning som eldare inrättas. Befattningen som värmeskötare omvandlas till befattning som maskinist och mekaniker. Befattningen som (laboratorie-) vaktmästare Ca 12 omvandlas till befattning som institutionsvaktmästare.

Beträffande läroverket i Hälsingborg föreslås därstädes icke nu någon tjänst som maskinist och mekaniker då gemensam värmecentral finnes för läroverket och Hälsingborgs praktiska realskola till vilken senare skola värmecentralen är förlagd. Utredningen föreslår i stället ett särskilt arvode att användas dels för bidrag till utförande av eldargöromål vid praktiska realskolan dels till maskinistgöromål dels mekanikerarbeten inom läroverket. Detta arvode bör motsvara en tjänst som maskinist och mekaniker. Den föreslagna nyinrättade tjänsten som institutionsvaktmästare vid läroverket i Jönköping synes ej böra tillsättas förrän uppförandet av särskild byggnad för läroverket nått sådant skede att tjänsten erfordras. Till så skett bör läroverket tilldelas ett arvode motsvarande en halv tjänst som institutionsvaktmästare. Av de nu utgående arvodesbeloppen synes i övrigt blott anslaget till gymnastikvaktmästarna vid vissa högre allmänna läroverk i Göteborg för tillsyn m. m. vid tekniska gymnasiets i Göteborg gymnastiklektioner alltjämt behöva erfordras. Anslaget bör med hänsyn till omfattningen av nämnda tjänstgöring höjas till högst 1 200 kronor.

591 Utredningen finner det angeläget framhålla, att utredningen anser lönefrågan vara av väsentlig betydelse för en god rekrytering, speciellt av befattningarna som institutionsvaktmästare samt maskinist och mekaniker. Tjänsterna måste rek r y t e r a s i konkurrens med åtskilliga andra tjänster inom stats- och kommunalförvaltning för vilka fordras liknande kvalifikationer men vilka äro i lönehänseende placerade väsentligt fördelaktigare. Från dessa synpunkter finner utredningen, att starka skäl tala för en högre lönegradsplacering — särskilt beträffande institutionsvaktmästare — än den som för närvarande gäller. Frågan om vaktmästarpersonalens lönegradsplacering har emellertid nyligen varit föremål för riksdagens behandling och utredningen finner för närvarande sig därför icke böra föreslå någon förändring beträffande vaktmästarnas, eldarnas och institutionsvaktmästarnas lönegradsplacering. Med hänsyn till de mångskiftande och kvalificerade arbetsuppgifterna samt med hänsyn till rekryteringen föreslås, att befattningen som maskinist och mekaniker inplaceras i lönegrad 14. I de fall då ordinarie tjänster finnas inrättade böra dessa vid omvandling till maskinist och mekaniker resp. institutionsvaktmästare omedelbart uppföras på ordinarie stat. Följande tablå visar vaktmästarorganisalionen vid de högre tekniska läroverken enligt av utredningen nu framlagda förslag. Maskinist och mekaniker

Vaktmästare Högre tekniska läroverket i Ca Ca 12 11 Borås Eskilstuna Gävle Göteborg Hälsingborg Härnösand Jönköping Karlskrona Luleå Malmö Norrköping Skellefteå Stockholm Västerås

Ce 12

Ce 10

Ca 14

Ce 14

— — — —

1 1 1 1

— — — — 1 1 — — 1 1

1 1 1 1 — — 1 1 — —

10 Eldare

Summa

1 Summa

Ca 14

Ce 14

— — — 1 — 1 — — 1 1 —

6 1 1

1 1 1 — 1 — 1** 1 — — 1 1 — — 1

3 3 3 3 2 3 3 3 3 4 3 3 11 3 5

55 Ce 10

*

1 — 1 1

Institutionsvaktmästare

1 1

* Tjänst tills vidare ej erforderlig. ** Tjänsten bör tills vidare ej tillsättas.

Kap. IV.

Kostnadsberäkning

Utredningen har nedan beräknat de ökade kostnader som ett genomförande av utredningens förslag skulle medföra. Vid beräkningen har beträffande samtliga lönegradsplacerade tjänster räknats med grundlöner i näst högsta löneklassen.

592 Kronor Högre tekniska läroverket i

Vaktmästare

Maskinist

Värmeskötare

-f ökning

Eldare

+ Borås Eskilstuna Gävle Göteborg . Hälsingborg Härnösand Jönköping Karlskrona Luleå Malmö . . . . Norrköping Skellefteå . . Stockholm Västerås . . . Örebro . . . .

6072 5832 5592

— minskning

VaktMaski- Institunist och tions- mästare vid mekavaktniker mästare institution

+

+

6312 6312 6312 6588

6312 6312 6312

6588 6312 6312 6864 6312 6312 6588 6864 6312 6312

6312 6588 6312 6864 6312 6312 6588 6864 6312 12624

Summa kronor

+ 5832

6084 6336 5832 11664 6336 5832 5832

679^ 12624 12624 6588 6312 7092 6312 12624 7392 6552 960 13176 1320 960 12864

Summa — 5832 — 6072 — 11184 + 10704 -f 90300 •f 90024 -- 53748 +• 114192 Det rörliga tillägget beräknas ökat med cirka 60 500 kronor varför kostnadsökningen för lönegradsplacerade tjänster skulle uppgå till cirka 174 700 kronor.

Arvoden

Högre tekniska läroverket i

Eskilstuna Gävle Göteborg . . . . Hälsingborg Härnösand . Jönköping Karlskrona Luleå Skellefteå Örebro Summa

Förändring

Nuvarande belopp

Behov enligt utredningens förslag

+ ökning — minskning

3450 4250 4850 3600 5150 2000 4250 5700 2850 450

0 0 1200 8916 0 4458 0 0 0 0

— 3450 — 4250 — 3650 + 5316 — 5150 + 2458 — 4250 — 5700 — 2850 — 450

—21976

Den totala merkostnaden för ett genomförande av utredningens förslag skulle sålunda uppgå till (174 700 — 2 1 9 7 6 = ) 152 724 k r o n o r eller avrundat 150 000 kronor.

•*'fA

RÄTTELSE Statens offentliga utredningar 1955:21 Tekniska skolutbildningen Efter korrekturläsning har vid korrigering i sätteriet uppstått korrekturfel å sid. 185, rad 27; denna rad skall ha följande lydelse: Funktionslära: Fortsatt behandling av integraler med beräkning av 'tor,

Statens offentliga utredningar 1955 Systematisk

förteckning

(Slffrona inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Vidlyftiga rätegångar. [10] Sekretessen -<id förundersökning i brottmål. [17] Administrativt rättsskydd. [19]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Lag om jordbrukskasserörelsen m. m. [1] Prissättningen på jordbruksprodukter. Bilaga 1. [5] Det mindre jordbrukets möjligheter att uppnå bättre lönsamhet. [7] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Vattenvården. [6] Frågan om statsinlösen av stamaktierna i LKAB. [9] Industri.

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart. Stöd åt den mindre och medelstora skeppsfarten. [2]

St äten i och kommunernas finans-väsen.

Kommunikationsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 20—21. Detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kopparbergs och Gävleborgs län. [15] Bank-, kredit- och penningsväsen.

Politi. Försäkringsväsen.

Natitnalekonomi och socialpolitik. Bostadskollekiva kommittén. 3. Tvätt. [8] Penningvärdeindersökningen. 1. Utlandstransaktionerna och cen svenska ekonomin. [13] Pris och presation i handeln. [16]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Psykologisk utbildning och forskning. [11] Handelsutbildningskommitténs betänkande och förslag. 2. Yrkesskolornas handelsundervisning m. m. [14]

Det döva barnets språk- och talutveckling. [20] Tekniska skolutbildningen. [21]

Försvarsväsen. Hälso- och sjukvård. Statens sjukhisutredning av år 1943. 8. Rationalisering av sjuttiusdriften. [12] Undersökningir rörande små avloppsreningsanläggningar. [18]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 9 och 10. Nordiska post- och teletaxor. [3 o. 4]

Allmänt näringsväsen.

1DUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1955