1960 års gymnasieutredning

_V)NC<,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

ÖU STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 6 3 : 4 3 Ecklesiastikdepartementet

LÄROPLAN FÖR GYMNASIET 1960 ÅRS G Y M N A S I E U T R E D N I N G V

Stockholm

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Kronologisk förteckning 1. En teknisk institution inom Stockholms Svenska Reproduktions AB. 114 s. E.

universitet.

2. Kommunalförbundens lånerätt. Idun. 44 s. I. 3. Utrikesförvaltningens Idun. 90 s. U.

organisation

4. Administrativ organisation Idun. 95 s. U.

inom

21. Sjukhus och öppen vård. Idun. 486 s. I. 22. Kraven på gymnasiet. Idun. 367 s. + 12 s. ill. E.

personalbehov.

23. Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. Idun. 290 6. Ju.

utrikesförvaltningen.

24. Mentalsjukhusens personalorganisation. Del I. Intervjuoch frekvensundersökningar m. m. Idun. 259 s. I.

och

5. Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. Idun. 130 s. Fö. 6. Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena. Idun. 212 s. I. 7. Utlännings tillträde till offentlig tjänst. Svenska Reproduktions AB. 43 s. Ju. 8. Preliminär nationalbudget för år 1963. Marcus. IV + 97 s. Fi. 9. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. Haeggström. 509 s. E. 10. Universitetsväsendets organisation. Haeggström. 190 s. E. 11. Uppehållstillstånd m. m. för utländska studerande. Idun. 54 s. I.

25. Papper och annan skrivmateriel. Kihlström. 74 s. H. 26. Religionens betydelse som samhällsfaktor. AB Wilhelmssons Boktryckeri. 211 s. E. 27. Trafikmål. Beckman. 237 s. Ju. 28. Utsökningsrätt II. Norstedt & Söner. 119 s. Ju. 29. Kommunala renhållningsavgifter. Beckman. 81 s. I. 30. Den statliga konsulentverksamheten på socialvårdens område. Beckman. 119 s. S. 31. Försvar och fiskerinäring. Norstedt & Söner. 235 8. Fö. 32. Listerlandets ålfisken. Kihlström. 67 s. Jo. 33. Skadestånd I. Norstedt & Söner. 81 s. Ju.

12. översättning av fördrag angående upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. Marcus. 283 s. H.

34. U-länder och utbildning. Idun. 201 s. U.

13. Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. Idun. 269 s. E.

36. Malmen i Norrbotten. Svenska Reproduktions AB. 150 s. H.

14. Undersökning av taxeringsutfallet. Idun. 155 s. Fi.

37. Kommersiellt och Idun. 151 s. U.

15. Vägen genom gymnasiet. Idun. 315 s. E. 16. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. Idun. 206 s. Ju. 17. Sveriges statsskick. Del. 2. Motiv. Idun. 522 s. Ju. 18. Sveriges statsskick. Del 3. Utkommer senare. 19. Sveriges statsskick. Del 4. Bilagor. Idun. 311 s. Ju. 20. Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. Idun. 111 s. Ju.

35. Lärare på grundskolans mellantsadium. Idun. 91 s. E.

handelspolitiskt

utvecklingsbistånd.

38. Arbetsföreläggande. Idun. 97 s. S. 39. Utkommer senare. 40. Utkommer senare. 41. Specialutredningar om gymnasiet. Beckman. 310 s. E. 42. Ett nytt gymnasium. Idun. 949 8. E. 43. Läroplan för gymnasiet. Haeggström. 776 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963:43 Ecklesiastikdepartementet

LÄROPLAN FÖR GYMNASIET 1960 ÅRS GYMNASIEUTREDNING V

IVAR HiEGGSTRÖMS TRYCKERI AB STOCKHOLM 19G3

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Ecklesiastikdepartementet

I direktiven till gymnasieutredningen framhålles att till utredningens uppgift hör a t t göra en översyn av kursplanestoffet och kursinnehållet i syfte bl. a. att ge större utrymme för aktiv studiefostran. Det framhålles vidare att den i direktiven förordade analysen av allmänbildningsbegreppet liksom yrkesanalysen »bör kunna ge utredningen underlag för en verkligt saklig och av snäva traditionella hänsyn obunden prövning av dessa problem». I sitt huvudbetänkande, E t t nytt gymnasium (SOU 1963:42), vilket samtidigt härmed överlämnas till Herr Statsrådet, har gymnasieutredningen framlagt sina principiella förslag till mål och riktlinjer för gymnasiets arbete (kap. 5), till timoch kursplaner (kap. 9) samt rörande undervisningens utformning (kap. 10). För att åskådliggöra innebörden och ge underlag för en bedömning av de principiella ställningstagandena framlägges härmed förslag till läroplan för gymnasiet innefattande mål och riktlinjer, allmänna anvisningar för undervisningen, timplaner samt kursplaner för de enskilda ämnena. Detta göres också i syfte att underlätta arbetet för myndigheter, förlag och övriga som har att förverkliga de beslut som gymnasieutredningens förslag kan komma att leda till. Som framhållits i huvudbetänkandet (avsnittet 9.1.6) har utredningen bedömt det som nödvändigt att framlägga relativt detaljerade förslag i dessa hänseenden, dels för att konkretisera det innehåll och de verksamhetsformer som utredningen föreslår, dels för att remissbehandlingen av utredningens förslag även i dessa viktiga detaljfrågor skall kunna leda till synpunkter som underlättar arbetet med läroplanens slutliga utformning. Det har inte varit gymnasieutredningens avsikt att framlägga en fullständig läroplan i slutgiltigt skick. Graden av utförlighet varierar ämnena emellan. Det omfattande expertarbete som ligger bakom läroplanen har inom vissa ämnes-

4 områden ej kunnat föras till definitiva resultat. Läroplanen präglas därför av en viss oenhetlighet och det förutsattes att den på vanligt sätt blir föremål för överarbetning. För att biträda gymnasieutredningen vid arbetet med läroplanen och de där ingående 81 kursplanerna har departementschefen genom beslut vid olika tidpunkter tillkallat ett stort antal experter. Dessa har på sätt närmare redovisas i huvudbetänkandet (kap. 3) arbetat i grupper motsvarande ämnen med nära samhörighet. Därtill har en grupp haft till uppgift att penetrera allmänna undervisningsfrågor. Läroplansgrupperna har arbetat direkt under gymnasieutredningen och efter dess direktiv. I vissa fall har dessutom särskilda delegationer — för ekonomisk, teknisk, hushållnings- och estetisk utbildning — särskilt granskat förslagen och anlagt synpunkter på innehållet i läroplanen. En förteckning över läroplansexperterna återfinnes sist i detta betänkande. Förslagen till kursplaner för de enskilda ämnena är i vissa fall mer utförliga än vad kursplaner traditionellt brukar vara. Gymnasieutredningen har emellertid ansett det angeläget att när stora förändringar vidtas eller helt nya ämnen skapas söka ge en så klar bild som möjligt av förslagen till ämnesinnehåll. Genom beslut den 6 maj 1963 erhöll utredningen vederbörligt tillstånd att i tryck framlägga läroplansförslaget. Gymnasieutredningen får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande V, Läroplan för gymnasiet. Stockholm den 5 juli 1963 Nils Gustav Rosén Torsten Andersson Lamek Hulthén Olof Palme

Håkan Berg Mats Hultin Lennart Sandgren Birger Öhman

Folke Haldén Sigvard Magnusson Margareta Vestin

5 Innehåll Förord

9 I. M å l o c h r i k t l i n j e r

11 II. A l l m ä n n a a n v i s n i n g a r

1. H e m — skola — samhälle

1.1. Inledning

1.2. Skola — hem

1.2.1. Information om skolans verksamhet s. 12.

1.2.2. Organiserade kontakters. 12.

1.3. Skola — samhälle 1.3.1. Undervisningen

13 s. 13. 1.3.2. Förenings- och

fritidsverksamhet

s. 13.

1.3.3. Skolsamhället s. 13. 2. Den skolsociala verksamheten

2.1. Inledning

2.2. Hälsovård

2.3. Personlig rådgivning

2.4. Studie- och yrkesorientering

2.5. Disciplinfrågor

3. Gymnasiets konstruktion

3.1. D e t successiva tillvalet

3.2. Estetisk och social specialisering

3.3. M i n d r e studiekurs och förlängd undervisning

3.4. Samarbete mellan skolor

4. Undervisningen

4.1. Lärostoffet

4.1.1. Kursplanernas disposition s. 18. 4.1.2. Urval och presentation av stoffet s. 18. 4.1.3. Organisation och planering s. 21. 4.2. Verksamhetsformer

4.2.1. Självverksamhet och samarbete s. 25. 4.2.2. Studieteknik s. 28. 4.2.3. Självständiga arbetsuppgifter s. 31. 4.2.4. Hemuppgifter s. 38. 4.3. Hjälpmedlen i deras funktion 4.3.1. Lärarhandledd undervisning s. 39. 4.3.2. Självinstruerande hjälpmedel s. 44. 4.3.3. Prov som hjälpmedel s. 45.

4.4. Information om eleverna och bedömning a v deras a r b e t e

4.4.1. Informationsbehovet s. 45. 4.4.2. Allmänna synpunkter på bedömningen av elevernas arbete s. 45. 4.4.3. Krav på bedömningen s. 46. 4.4.4. Bedömningsmetoder s. 47. 4.4.5. Mentalhygieniska synpunkter på bedömningen av elevernas arbetsresultat s. 50. 4.4.6. Bedömning av vissa för alla ämnen gemensamma färdigheter s. 51. 4.4.7. Användningen av data om elevernas studieprestationer och arbetsmetodik s. 51. 4.4.8. Hjälpmedel för bedömningen s. 54.

6 4.5. Gemensamma aktiviteter 4.5.1. Timmar till förfogande s. 54. 4.5.2. Tid för information m. m. s. 56.

4.6. Pedagogisk ledning 4.6.1. Rektor och studierektor s. 56. 4.6.2. Huvudlärare s. 57.

56 III. Timplaner

1. Gymnasiets lärokurser 2. Timplan för årskurs 1 3. Timplan för humanistiska och samhällsvetenskapliga studiekurser i årskurs 2 och 3 4. Timplan för ekonomisk studiekurs i årskurs 2 och 3 5. Timplan för naturvetenskapliga och tekniska studiekurser i årskurs 2, 3 och 4 . . . . 6. Tekniska läroämnen i årskurs 3 och 4 7. Anmärkningar till timplanerna 7.1. Delning av klass 7.2. Sammanslagning av klasser 7.3. Utökad studiekurs 7.4. Specialisering 7.5. Frivillig undervisning utanför schematid 7.6. Praktik 7.7. Ämneskoncentration

58 59 60 61 62 63 64 64 65 65 66 66 66 66

IV. Kursplaner

1. Svenska 2. Moderna språk 3. Engelska 4. Tyska 5. Franska 6. Spanska 7. Portugisiska 8. Italienska 9. Ryska 10. Jämförande språkkunskap 11. Latin 12. Grekiska 13. Historia 14. Religionskunskap 15. Filosofi 16. Psykologi 17. Samhällskunskap 18. Socialkunskap 19. Matematik 20. Fysik 21. Kemi

67 94 107 111 116 120 124 129 132 135 140 157 163 184 192 212 221 245 250 281 311

22. Biologi 23. Naturvetenskap 24. Företagsekonomi Ek 25. Redovisning 26. Distribution 27. Förvaltning 28. Rättskunskap 29. Maskinskrivning 30. Stenografi 31. Praktiskt sekreterararbete 32. Kontorsteknik 33. Ergonomi 34. Teknologi 35. Företagsekonomi Te 36. Praktik 37. Arbetsstudier 38. Maskintekniska ämnen, gemensamma anvisningar 39. Konstruktion M 40. Energi 41. Produktion M 42. Reglerteknik M 43. Specialarbete M 44. Maskinteknik B 45. Maskinteknik El 46. Byggtekniska ämnen, gemensamma anvisningar 47. Byggteknik 48. Konstruktion B 49. Produktion B 50. Planering 51. Anläggning 52. Geodesi 53. W S 54. Eltekniska ämnen, gemensamma anvisningar 55. Ellära 56. Elmaterial 57. Elektronik 58. Reglerteknik El 59. Telekommunikation 60. Systemteknik 61. Elmaskiner 62. Elanläggning 63. Elkraft 64. Elteknik M

325 346 361 372 376 382 389 394 397 402 404 405 413 425 433 442 446 452 471 485 500 509 511 514 517 522 525 530 536 540 547 550 552 564 574 581 609 618 629 640 645 651 656

8 65. Elteknik B 66. Elteknik K 67. Kemitekniska ämnen, gemensamma anvisningar 68. Fysikalisk kemi 69. Organisk kemi 70. Biokemi 71. Analytisk kemi 72. Apparatteknik 73. Teknisk kemi 74. Specialarbete K 75. Konst- och musikhistoria 76. Teckning 77. Teckning, estetisk specialisering 78. Musik 79. Musik, estetisk specialisering 80. Dramatik 81. Gymnastik Bilaga: Gymnasieutredningens läroplansexperter

662 666 671 679 685 692 697 704 710 717 720 743 748 753 756 760 767 775

9 Förord

Gymnasieutredningen har, som framgår av missivskrivelsen, för att underlätta bedömningen av dess principiella överväganden velat framlägga ett utförligt förslag till läroplan för gymnasiet. Dess utformning skiljer sig i vissa avseenden från hittillsvarande kursplaner och metodiska anvisningar. En betydelsefull skillnad är att de generella synpunkterna på undervisningens utformning samlats till ett inledande avsnitt. En annan är att förslagen till kursplaner för de enskilda ämnena gjorts förhållandevis utförliga. Utförligheten är betingad av de stora förändringar gymnasieutredningen föreslagit för redan tidigare på gymnasiet förekommande ämnen men framför allt av att helt nya ämnen införes. I vissa fall, t. ex. i filosofi och konst- och musikhistoria, har därför kursplanerna fått en utformning som närmar sig studieplanens. I fråga om några ämnen, t. ex. det helt nyskapade ämnet socialkunskap, är utredningen medveten

om att andra uppläggningar än den föreslagna är tänkbara. När gymnasieutredningens förslag till läroplan framlägges, har vissa betydelsefulla försök avsedda att ligga till grund för kursplanernas konstruktion ännu inte slutförts. Det gäller t. ex. de försök som pågår med en ny utformning av innehåll och metodik i ämnet fysik och som grundas på det amerikanska s. k. PSSC-projektets material. Dessa försök kan komma att få inverkan på den slutgiltiga utformningen av kursplanen i fysik. I samband med utarbetandet av läroplanerna har material till belysning av vissa problem utarbetats av experterna. Det gäller t. ex. provens utformning, hjälpmedel och studieteknik. Det gäller även frågeställningar rörande innehållet i enskilda ämnen. Gymnasieutredningen föreslår att detta material överlämnas till skolöverstyrelsen att utnyttjas bl. a. i samband med den översyn av läroplanen som föreslagits i huvudbetänkandets avsnitt 9.1.6.

11 I. MÅL OCH RIKTLINJER Gymnasieutredningen har i sitt huvudbetänkande lämnat en översikt av gymnasiets uppgifter. Denna översikt bör enligt utredningens mening utgöra det avsnitt som under ovanstående rubrik bör inleda läroplanen för gymnasiet. En separat framställning sker därför ej här. Gymnasieutredningens förslag framlägges i dess huvudbetänkande, Ett nytt gymnasium (SOU 1963:42), avsnittet 5.7, Gymnasiets mål.

12 II. ALLMANNA ANVISNINGAR 1. Hem — skola — samhälle 1.1.

Inledning

Det mål och de riktlinjer som angetts för gymnasiets verksamhet kan lika litet som i någon annan skolform förverkligas utan en intim kontakt mellan skolan och hela den miljö som är elevernas. Det gäller i första hand hemmet, som har ett avgörande inflytande på elevens utveckling. Det gäller också det omgivande samhället, som under gymnasietiden allt mer präglar elevens livsmönster. Att skapa gynnsamma förutsättningar för kontakter mellan hem, skola och samhälle är varje skolforms uppgift. De anvisningar som ges i grundskolans läroplan beträffande de generella formerna för skolans kontakter är givetvis giltiga även för gymnasiet. Vad där sägs om lärarens kontakter med föräldrarna, om informationsbehov och informationsvägar liksom om olika medel att närma skola och samhälle bör därför tillämpas även på gymnasiet. I gymnasiets läroplan upptas därför endast vissa åtgärder, som bör ägnas särskild uppmärksamhet på gymnasiet.

1.2.

Skola—hem

1.2.1. Information om skolans verksamhet Kontakten med hemmet skall framför allt tillgodose målsmännens behov av information om skolans verksamhet. De upplysningar som det är väsentligt att skolan erbjuder gäller i första hand gymnasiets konstruktion. För föräldrarna är det angeläget att veta hur gymnasiestudierna är organiserade, vilka möjligheter som finns till val mellan studiekurser och ämnen, hur över-

gång kan ske mellan olika lärokurser och vilka konsekvenser valen medför för yrkesval och vidare studier. En stor del av denna information kan ges genom introduktionsdagen vid gymnasiestudiernas början och det material som då utdelas (se 4.2.2.3), men skolan måste också vara beredd att ge kontinuerliga upplysningar om sin verksamhet. Det ankommer på gymnasiets olika befattningshavare att ge dessa upplysningar. Hemmen måste därför ges erforderlig kännedom om skolans skilda funktioner och vilka befattningshavare som svarar för dem. Befattningshavarnas uppgifter behöver presenteras liksom de olika sätt på vilka man enklast kan lösa ett problem. Formen för förmedlandet av sådana informationer kan variera. Dock måste uppmärksammas att den bör vara sådan att den når alla föräldrar. Föräldramöten och motsvarande anordningar fyller en viktig funktion. De bör emellertid kompletteras med t. ex. tryckt information som kan nå alla berörda. 1.2.2.

Organiserade kontakter

I samarbetet mellan skola och hem bör inte skolan ensam vara initiativtagande. Den bör också på olika sätt kunna lita till stöd från föräldrarna. En föräldraorganisation kan därvidlag göra en viktig insats. Utöver det allmänna stöd den kan erbjuda och de aktioner den kan företa på eget initiativ bör skolledningen till denna organisation kunna hänskjuta frågor för yttrande. Det kan gälla frågor av den art som namnes i 1.2.1. Det kan också gälla speciella frågor som aktualiserats i skolans arbete.

13 1.3.

Skola—samhälle

1.3.1.

Undervisningen

åt detta med hänsyn till att eleverna ej erhåller den direkta kontakt med en rad sociala frågor som ungdom i yrkesverksamhet får.

Lärostoffet i vissa ämnen anknyter på ett naturligt sätt till företeelser i samhället utanför skolan. Det gäller i första hand samhällskunskap men även flera andra 1.3.2. Förenings- och fritidsverksamhet Elevernas förenings- och fritidsverksamhet ämnen. Ämnesanvisningarna erinrar flerstädes erbjuder många tillfällen att överbrygga klyftor mellan skola och samhälle. Denna om lämpligheten av kontakt med organiverksamhet ger tillfälle dels till övningar i sationer och företrädare för skilda verksamheter. Vissa inslag i undervisningen praktisk demokrati, dels till engagemang skapar naturlig kontakt mellan skola och i frågor som inte är speciella för skolan yrkesliv. Det till årskurs 3 förlagda större och dess värld. Det är därför angeläget att självständiga arbetet (4.2.3.5) kan i många skolans föreningsverksamhet och fritidsakämnen utföras under anknytning till of- tivitet är öppen utåt, d. v. s. att eleverna fentlig verksamhet eller näringsliv. Se exem- inte isolerar sig i sin egen föreningsvärld. pelvis ämnena samhällskunskap (17), kon- De bör känna en lika god förankring i de struktion (39 och 48), produktion (41 och föreningar och aktiviteter som livet utanför skolan erbjuder. 49) och byggteknik (47). Skolan bör underlätta sådan aktivitet I än högre grad gäller detta om det specialarbete som i årskurs 4 förekommer in- genom att ställa lokaler till förfogande. om vissa alternativ av teknisk lärokurs. Även i andra avseenden bör skolan stödja Detta bör om möjligt utföras i nära kon- denna verksamhet, t. ex. genom att så långt takt med industrin. Se ämnena special- möjligt är bidra med material. arbete M och K (43 och 74) samt systemSärskilt bör understrykas vikten av att teknik (60). elevernas politiska intressen, med eller utan I kursplanerna för ett flertal ämnen in- samverkan med de politiska ungdomsorgagår studiebesök i statliga eller kommunala nisationerna, får hemortsrätt inom skolan. verk och inrättningar och vid industriella En skoltidning har sitt givna värde och anläggningar. Å andra sidan kan represen- bör, inom ramen för de resurser skolan kan tanter för skilda verksamhetsgrenar i samerbjuda, produceras under så yrkesmässiga hället genom gästföreläsningar inför eleformer som möjligt. En skoltidning fyller verna bidra till att stärka kontakten melen väsentlig social funktion i så måtto att lan skola och arbetsliv. den uttrycker elevopinionen. Även i de fall Den yrkespraktik som föreskrivs för vis- där den ej är tryckt får ingripanden från sa studiegångar, särskilt miljöpraktiken (se skolans sida i dess redigering ej ske. 36), ökar elevens insikt i arbets- och yrkeslivets problem. Med den framtida yrkesverksamheten får eleven kontakt även ge- 1.3.3. Skolsamhället Skolan bör fungera genom samverkan melnom yrkesorienteringen. Dessa kontaktpunkter mellan undervis- lan dess befattningshavare och elever. Rening och samhälle bör kunna underlätta presentanter för eleverna bör medverka i elevernas inväxande i arbets- och samhälls- skolans arbetsorganisation. Ordningsregler liv och stimulera intresset för problem och inom skolan bör utarbetas i samråd med förhållanden i olika samhällsverksamheter. eleverna. Eleverna skall vara representeraSkolan bör ägna särskild uppmärksamhet de i skolans disciplinnämnd.

2. Den skolsociala verksamheten

2.1.

Inledning

För att det mål som är uppställt för skolans verksamhet skall nås krävs åtgärder som underlättar elevens anpassning i skolsamhället och förbereder honom för verksamhet efter skolans slut. Sådana åtgärder kan avse att ekonomiskt och materiellt stödja elevens skolgång, såsom samhällets åtgärder för studiehjälp. Åtgärderna kan också avse elevens personliga anpassning till livet i skolan, hans rättsliga ställning och hans information om studier och yrken.

2.2.

Hälsovård

Skolans hälsovård syftar till att befordra elevernas fysiska och psykiska hälsa. Det innebär att uppmärksamheten skall inriktas på sådana företeelser som är av betydelse för elevens skolgång samt studie- och yrkesval. En nära kontakt är därför önskvärd mellan de befattningshavare som svarar för hälsovården inom skolan å ena sidan samt lärarna å den andra. De informationer som skolhälsovården kan ge om eleverna har också stor betydelse för yrkesvägledningen genom att de kan fullständiga bilden av elevens anlag och färdigheter. För skolans yrkesvägledning är följaktligen kontakten med hälsovården nödvändig.

2.3.

Personlig rådgivning

Under skolgången uppstår för eleven allehanda frågor och problem vilka kräver information eller utredning och förslag till lösningar eller personlig rådgivning. Skolan bör därför kunna erbjuda elev eller föräldrar sådan hjälp att förfrågningar kan besvaras, personliga problem lösas eller konfliktanledningar bringas ur världen.

Verksamheten i skolan ställer eleven inför en rad praktiska frågor beträffande studiehjälp och studieval. Livet inom det kollektiv som skolan utgör kan skapa konflikter som inverkar menligt på elevens förmåga att utföra sitt arbete. Detsamma gäller problem med ursprung i livet utanför skolan. Skolans befattningshavare bör kunna ge eleverna de praktiska upplysningar och det material eleven eller föräldrarna behöver för att kunna lösa problemen. Eleven skall med förtroende kunna vända sig till skolans ledning, lärare och övrig personal och veta att dessa är villiga att ge honom den information han behöver eller hänvisa honom till den som kan ge honom vägledning. Till skolan är knuten en speciell befattningshavare, skolkuratorn, på vilken ansvaret för personlig rådgivning i första hand vilar.

2.4. Studie- och yrkesorientering Gymnasiets konstruktion med gradvis ökat tillval till en kärna av ämnen ställer krav på information till eleverna om lärokurser, alternativ och varianter. Möjligheten till växling mellan studiekurser ökar ytterligare behovet av studieorientering. Elevernas val av studieväg torde i de flesta fall träffas med hänsyn i första hand till intresseinriktning men också till arbetsmarknadsläget. För att kunna göra ett gott val måste eleven ha en klar bild av sina egna intressen, kunskaper och färdigheter. Vidare behöver han en aktuell orientering om utbildningsväsende, yrkesvärld och arbetsmarknad. Det val som träffas skall liksom i grundskolan vara ett resultat icke av en anvis-

15 ning från skolan utan av ett beslut fattat av elev och föräldrar i samråd. Valet kräver emellertid information. Det är skolans uppgift att ge eller förmedla den informationen. Genom studie-, yrkes- och anlagsorientering samt enskild vägledning erhåller eleven material för överväganden och beslut. Vissa av dessa uppgifter är knutna till skolans befattningshavare, andra till expertis utifrån. Det bör dock vara varje lärares uppgift att efter förmåga stå till tjänst med upplysningar, uppgifter, material och hänvisningar. Inte minst vid studieorienteringen har lärare i respektive ämnen en viktig uppgift att fylla. Särskilt klassföreståndaren kan genom sin nära kontakt med eleverna ge de upplysningar till yrkesvägiedare och andra specialister som är av intresse för deras verksamhet.

2.5.

Disciplinfrågor

De flesta disciplinfrågor som aktualiseras i gymnasiet torde vara av den natur att en

lösning relativt snabbt kan nås genom samtal mellan elev och rektor eller lärare. Frågan om disciplinär åtgärd gentemot elev innebärande avstängning eller förvisning skall alltid behandlas av skolans disciplinnämnd. Den utredning som skall ligga till grund för nämndens överläggningar och beslut utförs i regel av klassföreståndaren. Nämnden bör också genom den expertis som är knuten till elevvården inom skolan kunna inhämta de upplysningar som är erforderliga. Dessa experter liksom lagfaren person kan kallas till nämndens sammanträden och skall äga rätt att delta i nämndens överläggningar men ej i dess beslut. Nämndens verksamhet skall även vara av förebyggande art. Den skall t. ex. kunna ta upp till diskussion åtgärder som kan bidra till god ordning inom skolan.

IG

3. Gymnasiets konstruktion

3.1.

Det successiva tillvalet

Gymnasiets läroplan upptar dels en kärna av gemensamma ämnen, dels ytterligare ett antal ämnen som karaktäriserar de skilda studiekurserna inom varje årskurs. Den gemensamma kärnan är i årskurs 1 störst. De följande årskurserna präglas i successivt stigande grad av för respektive studiekurs specifika ämnen. Denna konstruktion ger den enskilde eleven ganska vida möjligheter att välja en egen studieväg genom gymnasiet. Det val som eleven träffar i årskurs 1 är inte bestämmande för studievägen fram till gymnasiets slut. Byte till studiekurs med annan inriktning kan framförallt ske vid övergång till årskurs 2 men också vid flyttning till årskurs 3. När eleven från grundskolan gått över till gymnasiet har denne visserligen gjort ett val som är yrkesförberedande i vid mening. Det reella yrkesvalet ligger emellertid ännu fjärran för många elever, andra är redan klart yrkesmedvetna. För att tillgodose den förra elevkategorins behov av valmöjligheter och samtidigt ge den senare tillfälle att från gymnasiets början odla sina specialintressen erbjuder årskurs 1 fyra studiekurser, där dock det större timtalet är gemensamt. I årskurs 2, då valet av yrkes- och studieväg ryckt närmare, erbjudes fem studiekurser, var och en med ett större mått av specifika ämnen. Valet av studiekurs i årskurs 2 är icke bestämt av den studiekurs eleven tillhört i årskurs 1. I årskurs 3 ökar skillnaden mellan studiekurserna ytterligare och inom teknisk lärokurs i årskurs 4 fördelas ämnena på sex alternativ. För den elev som önskar hålla valet ännu öppnare ges möjligheten att välja till fri-

villigt ämne, om eleven bedömes orka med denna ytterligare arbetsbelastning. Tillvalet sker därvid alltid så att det till ämnesuppsättningen lägger ämne från annan studiekurs. Eleven kan till sin utbildning lägga något av det han avstått från genom att besluta sig för viss studiekurs. Vid byte till studiekurs med annan inriktning inträffar ibland att eleven saknar vissa förkunskaper i något ämne eller i delar av ämne. Dessa luckor bör inte få hindra ett byte som elev och föräldrar finner önskvärt. I vissa fall kan krävas komplettering. För att i sådana fall underlätta för eleven och för att inte onödigtvis förlänga dennes studietid skall skolan ställa sådana resurser till förfogande att eleven erhåller den hjälp och det stöd som erfordras. Kompletteringen behöver inte nödvändigtvis ske före inträdet i den nya studiekursen utan kan många gånger bedrivas parallellt med studierna.

3.2. Estetisk och social specialisering Byte av studiekurs liksom tillval av frivilligt ämne lämnar dessutom möjlighet för eleven att inom ramen för gymnasiets totala studieprogram — dock med de begränsningar som den enskilda skolans organisation medför — tillfredsställa sin personliga intresseinriktning. Gymnasiets konstruktion medger emellertid ytterligare möjlighet till intressespecialisering på två områden, det estetiska och det sociala. För att ge större utrymme åt dessa intressen kan eleverna få åtnjuta undervisning i estetiska ämnen respektive socialkunskap i stället för vissa andra ämnen under de två sista årskurserna. Inom ramen för humanistisk och

17 samhällsvetenskaplig lärokurs kan sålunda ett modernt språk utbytas mot specialisering i musik, teckning, dramatik eller socialkunskap. Socialkunskap kan även genom utbyte av ämne förekomma som variant av ekonomisk lärokurs, i årskurs 3 dock endast i ekonomisk-språkligt alternativ. De elever i övriga lärokurser som önskar motsvarande intressespecialisering kan erhålla den genom tillval av frivilligt ämne. Genom denna konstruktion är det möjligt för eleverna att oavsett yrkesinriktning få tillfredsställa ett starkt personligt intresse.

3.3. Mindre studiekurs och förlängd undervisning Liksom en elev kan få utöka sitt studieprogram genom att tillvälja frivilligt ämne, kan den elev som anses så behöva få i någon eller några av årskurserna 2, 3 och 4 följa mindre studiekurs. Han avstår då från ett begränsat antal ämnen som reguljärt tillhör studiekursen. Beträffande villkoren för mindre studiekurs hänvisas till skolstadgan. Vilket eller vilka ämnen en elev får avstå från måste avgöras med hänsyn till elevens behov lik-

som samhörigheten mellan ämnena i studiekursen. Här skall endast nämnas, att när en elev byter studiekurs som beskrivits i 3.1., det kan inträffa att eleven saknar förkunskaper för visst ämne som den nya studiekursen innehåller. Det kan då vara lämpligt att eleven fortsätter sina studier med den reduktion av studiekursen som är erforderlig, om studierna kan bedrivas utan men för övriga ämnen. För att göra det möjligt för eleven att avsluta sina studier med en fullständig lärokurs bereds han tillfälle att genom förlängd undervisning efter normalstudietidens slut fullborda studierna i det eller de ämnen som lärokursen reducerats med.

3.4.

Samarbete mellan skolor

Mellan gymnasier med treårig teknisk utbildning och det gymnasium med fyraårig studiegång som mottar de förras elever i fjärde årskursen bör samarbete råda, så att övergången för eleverna underlättas. Detta samarbete kan ta formen av gemensamma ämneskonferenser med lärarna i de tekniska ämnena, så att kursuppläggning, läroböcker och skrivningar i möjlig mån överensstämmer.

4. Undervisningen

4.1.

Lärostoffet

4.1.2.

4.1.1.

Kursplanernas disposition

4.1.2.1. Läroplanen måste revideras kontinuerligt. Att aktualisera stoffurvalet så att det överensstämmer med vetenskapens utveckling, samhällets och avnämarnas krav samt elevernas intresse är en angelägen uppgift. På det lokala planet har inom de gränser som läroplanen anger ämneskonferens och lärare att närmare fastställa lärokursens innehåll. Detta bör ske genom en sovring av kursinnehållet, så att stoffet tillgodoser elevernas behov och intressen r bidrar till deras mognad och främjar deras aktivitet samt hålls aktuellt. Sovringen av stoffet skall ske med beaktande av elevernas arbetsbörda.

I}.1.1.1. Läroplanen anger ramen för den verksamhet som skall förekomma och det lärostoff som skall inhämtas inom gymnasiet som helhet och i varje enskilt ämne. Läroplanens kursföreskrifter utgörs av huvudmoment inom varje särskilt ämnes kursplan. Huvudmomenten ger en översiktlig ledning för undervisningen. De förtecknar de ämnesområden som skall vara föremål för undervisningen för alla elever inom gymnasiet eller inom en viss studieinriktning och är följaktligen ej årskursfördelade. De olika huvudmomenten kan ges en större eller mindre del av undervisningstiden och behandlas mer eller mindre inträngande; dock bör varje huvudmoment vara behandlat med de undantag som anges i vissa kursplaner, och eleven skall i undervisningen ha mött det väsentliga inom varje särskilt ämnesområde. 4.1.1.2. Den frihet vid placeringen av huvudmomenten inom årskurser som grundskolans läroplan medger måste emellertid begränsas vid gymnasieundervisningen. Behovet av samordning mellan olika ämnens lärostoff gör en starkare bunden lärogång nödvändig. En fastare fixering av lärostoffet är oundgänglig för att medge en avslutad lärokurs i de fall där elev avslutar ämnen på en nivå lägre än slutnivån. Lärostoffet specificeras genom kursplan med årskursfördelning, som innehåller en mer detaljerad precisering av innehållet i de olika huvudmomenten och anger hur dessa bör fördelas på årskurser. Fördelningen är alltså mer bindande än grundskolans »Förslag till disposition av en studieplan».

Urval och presentation av stoffet

4.1.2.2. Av vikt är ej blott att det stoff som väljs passar eleverna utan också att det presenteras i ett för eleverna lämpat och fattbart sammanhang. Detta är en förutsättning för att undervisningen skall fängsla dem och avsätta resultat av värde. Stoffet är i läroplanen fördelat på ämnen. En undervisning uppdelad på ämnen, vart och ett karaktäriserat av sin egen systematik och sitt eget inre sammanhang, har vissa fördelar på gymnasiet. Den klara avgränsningen i ämnesfält ger reda och stadga åt arbetet, och den blir ett medel att ordna och överblicka det överväldigande rika stoffet. Överblick och därmed behärskning av ämnets väsentligheter nås lättast, om lärostoffet koncentreras till särskilt givande avsnitt eller kring vissa ledande synpunkter. Detta kan hjälpa eleverna att självständigt orientera sig och att sätta in sina kunskaper i ett sammanhang.

19 Den frihet läroplanen lämnar ämneskonferensen och läraren att lägga något större vikt vid vissa moment än vid andra bör utnyttjas för att åstadkomma en sådan inre koncentration. De kursavsnitt som behandlas mer översiktligt bör i stor utsträckning kunna inhämtas av eleven på egen hand, varigenom hans förmåga att hålla samman och redovisa större partier övas (4.2.3). 4.1.2.3. Liksom läroplanen är uppdelad på ämnen är skoldagen uppdelad på arbetspass, lektioner. Åtminstone beträffande ämnen där färdighetsträningen ej dominerar är för elever på gymnasiestadiet värdet av en sådan uppspaltning tveksamt, särskilt i högre årskurs. Den variation i undervisningen som anordningen är avsedd att skapa torde kunna åstadkommas genom ett omväxlande arbetssätt (4.2.1.1). I varje fall torde ev. vinster av ständig ämnesväxling ej uppväga värdet för eleverna av att få koncentrera sig på och slutföra ett sammanhängande arbete. Att tillfälle härtill skapas är betydelsefullt ej minst med tanke på gymnasiets arbetsfostrande uppgift. Dubbel- och i vissa fall trippeltimmar, koncentrations(halv)dagar, periodläsning o. s. v. skapar större arbetsro, den i timplanen föreslagna ämneskoncentrationen likaså. Dessa anordningar underlättar också självständiga insatser från en elev(grupp)s sida, t. ex. i form av muntlig eller skriftlig presentation. 4-1.2.4- Att lärostoffet är fördelat på ämnen utesluter ej att man i gymnasiets arbete ger plats för inslag som i sig rymmer element från olika ämnen och att man i gymnasiets undervisning tillvaratar givna möjligheter att åstadkomma samverkan mellan olika ämnen. Att bryta igenom ämnesbarriärerna och skapa en samlad, eller åtminstone samordnad, undervisning är ett sedan länge utta-

lat önskemål, som i allt större utsträckning kommit att förverkligas på den obligatoriska skolans låg- och mellanstadium. Även på grundskolans högstadium har besläktade ämnen sammanförts till ämnesgrupper. Eleverna har följaktligen en viss förtrogenhet med de metoder som syftar till att knyta samman undervisningen i olika ämnen. Flera skäl talar också för att undervisningen bör söka klargöra icke blott sambandet mellan moment inom samma ämne utan även sambandet mellan besläktade ämnen: skolan har till uppgift att ge en riktig bild av verkligheten; denna är visserligen mångskiftande men också en enhet och låter sig därför icke utan förvanskning delas upp i schemafack; samverkan ökar insikten om sammanhang och kan därmed sporra studieintresset; samverkan över ämnesgränserna effektiverar arbetet: det blir möjligt att planlägga undervisningen i större helheter, vilket ger lärarna flera tillfällen att aktivera eleverna och utveckla deras arbets- och studieteknik; träningen att sammanställa fakta från olika ämnesområden till ett sammanhang vänjer eleverna att se en sak ur flera synvinklar; då isolerade fakta är mera tidsödande att inlära och svårare att hålla i minnet än fakta som ingår i ett väl uppfattat sammanhang, underlättar samverkan inlärningen och befäster kunskaperna. Till de anförda skälen kan fogas ännu ett. Ämneslärarens utbildning gör honom förtrogen med fakta och metodik i ett eller ett fåtal ämnen. Hans starka ämnesinriktning kan emellertid medföra vissa problem i undervisningen: kunskapskraven kan lätt skärpas och leda till olycklig rivalitet ämnena emellan om elevernas arbetsinsats;

20 ämnessynpunkterna kan komma att framhävas så starkt att eleven aldrig får blicken öppnad för de större sammanhangen i lärostoffet. Det är dessutom angeläget att den enskilde läraren uppfattar sin insats som del i en större helhet: elevens personlighetsutveckling. Samarbete över ämnesgränserna främjar en sådan syn och ökar samtidigt förståelsen för elevers och kollegers problem. 4.1.2.5. De tillfällen till pedagogiskt värdefull samverkan som kursplanen medger bör utnyttjas. Vid fastställande av ordningsföljden mellan ämnenas olika moment bör, inom de gränser läroplanen medger, tillfällena till samverkan med angränsande samtidigt studerade ämnen beaktas. Organiserad samverkan skall förekomma inom något eller några ämnesområden i varje årskurs. Skolledningen fastställer efter hörande av konferensen vilka områden som lämpar sig härför. Uppslag till samverkan ges i resp. ämnens anvisningar. Ett stort antal varianter av horisontell samverkan kan tänkas mellan ytterligheterna: fullständig ämnesuppdelning och helt genomförd ämnesintegration. Samordningsprojektet kan variera i intensitet och längd, d. v. s. omfatta ett större eller mindre antal läsveckor. Dess omfattning kan också växla, d. v. s. innefatta ett större eller mindre antal veckotimmar. Ämnesanvisningarna ger exempel på kortvariga, totala och fast organiserade kontakter. Den starka strävan att åstadkomma ämneskoncentration — till årskurser eller delar av årskurser — som kännetecknar läroplanen reducerar givetvis tillfällena till samverkan mellan samtidigt studerade ämnen. Vid ämneskoncentration inom årskursen bör därför tillses att man ej i onödan offrar möjligheter till samordning. Är två ämnen förlagda till skilda årskurser erbjuder sig dem emellan möjlig-

heter till vertikal samverkan. Självfallet bygger all undervisning i viss utsträckning på den grund som lagts tidigare i andra ämnen. Den starkare genomförda ämneskoncentrationen gör det emellertid angelägnare än förr att läraren noga inventerar möjligheterna att i sin undervisning anknyta till det stoff och/eller de färdigheter som varit eller kommer att bli föremål för elevens arbete. På detta sätt bör man tillämpa och därmed uppehålla kunskaper och färdigheter som tidigare förvärvats samt bygga upp en viss beredskap för den kommande undervisningen. Ett exempel på samverkan av detta slag är följande. Matematiken tjänar som ett viktigt stödämne särskilt för de teknisktnaturvetenskapliga ämnena men också — framförallt via statistiken — för de samhällsorienterande. Kursplanerna är därför utformade så att de matematiska instrumenten skall finnas tillgängliga, när de behövs i andra ämnen. Självfallet bör man också i matematik utnyttja de många tillfällen som finns att med exempel från t. ex. fysiken och kemin illustrera matematiska begrepp och satser. Likaså förutsätter kursplanerna en nära samverkan av vertikal typ mellan t. ex. kemi och biologi. Den vertikala samverkan ägnas stor uppmärksamhet i gymnasiets kursplaner, vilket sammanhänger med de nämnda koncentrationstendenserna. Ämnesanvisningarna lämnar konkreta uppslag till dylik samverkan. (Se särskilt IV: 19, 20, 21, 22.) En aktualisering av vad som redan förvärvats kräver också specialarbetet i den tredje årskursen (se vidare 4.2.3.5). Detta är nämligen varken strikt ämnesbundet eller begränsat till årskursens ämnen. Tvärtom kommer arbetet att ställa eleven inför uppgiften att bruka de kunskaper, färdigheter och arbetsvanor han förvärvat under sin gymnasietid. I de fall där detta arbete läggs upp som grupparbete ökas möjligheterna att låta det spänna över flera ämnen och att låta varje deltagare bidraga

21 med stoff och synpunkter från ett visst ämnesområde. Det är angeläget att uppmärksamma de möjligheter till samordnad färdighetsträning som ämneskoncentration till olika årskurser ger. Användningen av matematiska färdigheter i andra ämnen än matematik är ett exempel. En annan möjlighet är fortsatt tillämpning av färdigheter i språk där undervisningen nedlagts — temporärt eller slutgiltigt. Utländsk litteratur av passande svårighetsgrad kan exempelvis användas i andra ämnen än de främmande språken. Se nedan 4.3.1.3. Även beträffande samtidigt studerade ämnen vill gymnasiets läroplan i likhet med grundskolans fästa uppmärksamheten på vikten av att tillämpa och utnyttja vunna färdigheter i andra ämnen än de där de förvärvats. Sådana färdigheter som den muntliga och skriftliga framställningen på svenska och främmande språk, metoden att utnyttja biblioteket, förmågan att se och lyssna aktivt, att göra anteckningar, att tolka andra symboler än ord och siffror, att tillämpa statistiska metoder o. s. v. kan tillämpas också inom andra ämnen än dem där läraren meddelat elementa. Oftast blir det fråga om en tillämpning av färdigheter i samband med kunskapsinhämtande på ett för eleven nytt ämnesområde. Denna form av samverkan kan med fördel läggas upp i samråd mellan berörda lärare, t. ex. i konferens (4.1.3.2). Medan studiebeting (4.2.3.3) lämpligen förbehålls ämnen med — eventuellt genom koncentrationsläsning — högre timtal, kan stoffsamverkan möjliggöra att ämnen med lågt timtal infogas i en större och för eleverna oftare aktualiserad helhet. Sådan samverkan kan emellertid medföra ganska långt gående omgrupperingar av stoffet i ett eller flera ämnen. Det kan t. ex. visa sig fördelaktigt att bryta en kronologiskt grundad disposition till förmån för en geografiskt betingad eller kanske för en gruppering av stoffet efter vissa tankelin-

jer eller ämnesområden. Förslag till några sådana omgrupperingar av lärokursen ges i anvisningarna (se t. ex. IV: 13 och 17). Tillfällen att åstadkomma längre arbetspass genom att efter varandra placera lektioner i samverkande ämnen bör utnyttjas liksom möjligheten att därigenom vänja eleverna vid att utföra större arbetsuppgifter. 4.1.3.

Organisation och planering

4.1.3.1. De organisatoriska problem som uppställer sig, när man söker förverkliga samverkan över ämnesgränserna, är olika vid vertikal och horisontell samverkan. Den förra är i avsevärd grad tillgodosedd i kursplaner och anvisningar, som exemplifierar möjligheter och metoder vid vertikal samverkan i särskilda ämnespar och ämnesblock, t. ex. kemi och biologi. Lärare i de berörda ämnena bör gemensamt diskutera kursplanerna och planera respektive ämnens uppläggning. Medan alltså svårigheten vid den vertikala samverkan framförallt ligger i att knyta an till vad som tidigare studerats och att se detta ur nya synvinklar, bjuder den horisontella samverkan i stället på en rad praktiska problem. En avvägning blir nödvändig mellan dessa och de pedagogiska vinsterna, när det gäller att avgöra hur långt man vill gå på samverkans väg. Lokala förutsättningar beträffande personal, utrymmen och utrustning måste härvid tillmätas avsevärd betydelse. Daglig personlig kontakt mellan lärarna vid gymnasiet och en av pedagogiskt intresse präglad skolmiljö är den naturliga och fruktbara utgångspunkten för pedagogisk samverkan. 4.1.3.2. De lärare som prövar samverkan mellan samtidigt studerade ämnen och ämnesblock ställs inför följande problem: behovet av vidgad förberedande planläggning;

22 svårigheter att följa den uppgjorda planen; nödvändigheten att fortlöpande konferera inbördes; olust att ge avkall på det egna ämnets anspråk; behov av bredare orientering hos lärarna; risk för ökad arbetsbelastning för eleverna och/eller övermättnad hos dem; behov av nya hjälpmedel. Den grundläggande svårigheten i en horisontell samverkan som är relativt långvarig och omfattande är att förebygga att något av de berörda ämnena halkar efter och därmed spränger den uppgjorda planen. Samverkan av detta slag har sin svårighet i tidsplaneringens sårbarhet: oväntat timbortfall kan medföra rubbningar av programmet. Svårigheten reduceras givetvis, om samma lärare undervisar i de samverkande ämnena. I annat fall krävs noggrann gemensam planering, helst med ett detaljerat tidsprogram som resultat, och beredvillighet och förmåga hos lärarna att följa planen. De vanskligheter, som kan vara förbundna med längre, omfattande samordningsprojekt, kan vanligen undvikas vid begränsade kontakter. Även om man tekniskt kan eliminera faktorer som förrycker en effektiv samverkan, bör läraren vänja sig att ha extra stoff till hands för att möta oväntat timbortfall i ett ämne varmed han samverkar; vid timförlust i det egna ämnet måste han förstå att snabbt återknyta kontakten med övriga ämnen. Den samordnade undervisningen kan stundom upplevas som ett störande ingrepp i ämnets eget sammanhang. Och utan tvekan kan den nya helheten komma att inkräkta på de berörda ämnenas egenart. Härvid bör emellertid uppmärksammas att gränsdragningens problem existerar inte blott mellan olika ämnen utan också inom

ett och samma ämne och att det torde vara olika märkbart vid olika ämnen. Medan svenska vanligen omvittnas vara ett elastiskt ämne, framstår t. ex. historia — starkt knutet till den kronologiska principen — som mindre elastiskt. Vid planläggningen av en långvarig samverkan bör variationer i de berörda ämnenas elasticitet beaktas: det är i allmänhet fördelaktigt att lägga det mindre elastiska till grund. Sådan samverkan, som syftar till en allsidigare belysning av ett stoff eller till en mera intensifierad träning av en färdighet, ställer ökade anspråk på lärarens beredskap att knyta an till angränsande områden och på mångsidigheten i hans intressen. Svarar han ej mot dessa, kan de vinster samverkan innebär komma att köpas till priset av en torftigare, ytligare och mindre stimulerande undervisning. Olika lösningar är tänkbara. Det är önskvärt att mera systematiskt låta lärarnas tjänstgöring i en avdelning omfatta mer än ett ämne. Samverkan kan utformas planeringsmässigt enklare, när samma lärare undervisar i flera ämnen i samma årskurs. Vid gemensamma ämneskonferenser, studiedagar och kurser bör företrädare för olika ämnen ur sin speciella synvinkel belysa lämpliga moment för samverkan; utkast till studieplaner bör kunna utarbetas vid sådana tillfällen. Även hjälpmedel av självinstruerande karaktär kan komma till användning (4.3.1.3.). Med hjälp av schematekniska arrangemang kan man tillfälligtvis åstadkomma att två lärare medverkar vid undervisningen och därmed uppnå en mera mångsidig belysning av ett ämne. Undervisar lärarna A och B i två parallellklasser och kan deras undervisning parallelläggas under någon timme, finns möjlighet att antingen låta båda lärarna leda undervisningen i den ena klassen, medan den andra får självständigt arbete, eller sammanföra de båda klasserna till ett gemensamt program. Redovisningen kan ske i form av ett ge-

23 mensamt förhör i de berörda ämnena. Genom ett sådant förhör betonas ämnenas samhörighet; men samtidigt kan risk uppstå för samma vanskligheter som vid betingsstudium (4.2.3.3) eller vid förhör på ett större sammanhängande avsnitt, t. ex. arbetstoppar före förhören. Uppmärksamhet måste därför ägnas arbetets fördelning. Om arbetsuppgifterna blir mer komplicerade, är det viktigt att tillse att de i motsvarande grad reduceras i antal. Arbetsuppgifter bör utformas så att de anknyter till mer än ett ämne. Vid en i större skala genomförd samverkan bör givetvis förhörsuppgifterna liksom eljest svara mot undervisningens uppläggning. Från eleverna kan förväntas en övervägande positiv reaktion till samverkan mellan ämnen. Dock kan vid alltför stora samverkansprojekt risk för övermättnad tänkas. Ett ev. i konferens överenskommet, successivt införande av det eller de moment samverkan gäller minskar faran för en negativ effekt. En genomförd samverkan mellan olika ämnen kräver mera än helt ämnesuppdelad undervisning, bl. a. beroende på tvånget att foga in det egna ämnet och den egna undervisningen i ett större sammanhang och i en gemensamt fastställd tidsplan. Lärarens frihet att efter eget skön disponera lärokursen reduceras. Uppläggningen ställer därmed anspråk på samarbetsvilja och på en i väsentliga drag gemensam pedagogisk grundsyn hos de berörda lärarna. Gemensamma konferenser för planläggning och genomförande av samordnad undervisning är av stor betydelse för att skapa en sådan gemenskap, byggd på ökad insyn i olika ämnens natur och problem. Ämnesanvisningarna ger olika utgångspunkter för sådana konferenser. Vunna erfarenheter styrker att samverkan över ämnesgränserna kan innebära en avsevärd stimulans för lärarna. Täta konferenser utom schemat kan dock utgöra en belastning, och antalet konferenser bör därför

hållas inom rimliga gränser. Informell kontakt mellan samverkande lärare är ofta tillfyllest. En fördel är självfallet att samme lärare undervisar i klassen i de samverkande ämnena. Flitigare bruk av denna anordning torde mer än något annat kunna bidraga till ökad horisontell samverkan. Framställning av undervisningsmateriel, studieplaner, anvisningar etc. med sikte på samverkan bör lätta de berörda lärarnas uppgift. Trots detta torde skiftande personella och lokala förhållanden alltid framtvinga fortlöpande modifieringar av uppläggningen och därmed samråd. Detta kan förekomma vid planerings- och studiedagar eller vid de i skolstadgan föreskrivna konferenserna men bör även kunna utformas på ett mera informellt sätt. 4-1.3.3. Konferensernas uppgifter är dels elevvårdande, dels pedagogiska. Deras förmedlande roll mellan skola och hem och mellan lärare och elever bör tillmätas stor betydelse. Deras pedagogiska arbetsuppgifter omfattar utöver samverkan mellan ämnen också planläggningen av timmar till förfogande och viss planering i samband med skolans studieträningsprogram (4.2.2.1). Även i detta arbete måste hänsyn till samverkan tagas. Kursplanerna beaktar de samordningsmöjligheter som finns och fixerar dessa kursmässigt. Det ankommer på studierektor och konferens att detaljplanera kurserna och diskutera metoder. Konferensens sammansättning bestämmes av överläggningsobjektet: Ämneskonferens har till uppgift att behandla frågor rörande undervisningen i visst ämne. Klasskonferens har till uppgift att handlägga frågor rörande en klass som i visst eller vissa ämnen undervisas gemensamt. Sammansatta konferenser har till uppgift att ägna sig åt frågor som är gemensamma för två eller flera klass- eller ämneskonferenser. I det förra fallet kan konferensen omfatta samtliga i en årskurs undervisan-

24 de lärare, t. ex. vid fastställande av de ämnen i vilka betingsläsning skall tillämpas (se 4.2.3.3). I det senare fallet kan konferensen omfatta t. ex. lärarna i de samhällsorienterande ämnena, språken eller de tekniska ämnena. Sådana konferenser kan tilldelas en roll vid uppläggningen av gymnasiets studieträningsprogram (4.2.2) eller t. ex. vid träningen av den muntliga framställningen i andra ämnen än svenska. Se IV: 1.4.1.2. (muntlig framställning). Klassföreståndarkonferenser omfattar endast föreståndarna i två eller flera klasser. Konferenser mellan lärare och elever om arbetets uppläggning, enskilda elevers eller elevgruppers studieprogram, arbetsbörda m. m. kan i regel ske informellt men får ej försummas. Om vissa samordnande konferenser med lärare i avlämnande och mottagande skolor se 3.4. Skall konferenserna kunna inordnas i gymnasiets arbete på ett effektivt sätt, måste särskild tid avsättas för dem. Enligt ett alternativ, rörliga konferensdagar, hålls konferenserna på skoltid och lärarna befrias från sin undervisning, medan eleverna ges arbetsuppgifter. Konferenserna bör enligt detta alternativ fördelas på olika veckodagar, så att bortfallet av lektioner drabbar skilda ämnen så jämnt som möjligt. Ett annat alternativ är fast konferensdag. Det förutsätter att schemat kan läggas så att en halv veckodag blir friställd från lektioner. På denna halvdag läggs konferenser regelbundet. Konferenserna är parallellagda och relativt korta (en timme), varigenom plats för ca sex konferenser finns varje konferensdag. Den fria halvdagen kan ge utrymme för elevernas självständiga arbete och sålunda på ett naturligt sätt inordnas i undervisningen. Inget av alternativen kan i alla situationer lösa det behov av organiserat samråd,

som kan beräknas föreligga inom gymnasiet. Vid en omfattande tillämpning av systemet med rörliga konferensdagar kan svårigheter uppstå att på ett effektivt sätt organisera självständigt arbete för eleverna, bl. a. med tanke på lokalerna. En fast konferensdag förmår antagligen ej ensam ge plats för det erforderliga antalet konferenser av det skälet, att konferenserna inte kan fördelas jämnt över hela terminen. Tidvisa anhopningar kommer att vålla organisatoriska problem, vilket av de två ovanstående systemen man än väljer. För att bemästra svårigheterna kan man reducera antalet konferenser genom att i viss utsträckning lägga ansvaret för den pedagogiska kontakten på studierektor, klassföreståndare och huvudlärare. förlägga konferenser utanför schematid och därvid som komplement använda i första hand rörliga konferensdagar. 4.1.3.4- De hittills diskuterade formerna av samverkan ryms inom skolans schemabundna arbetsordning. Sedan länge har man också sökt komplettera det ämnesbundna studiet med organisatoriska anordningar som bryter det ordinarie schemat och samtidigt tillåter friare arbetsformer. Återkommande med jämna mellanrum kan sådana avbrott ge en rytm åt skolarbetet, där perioder av systematiserat studium i olika ämnen avlöses av samordningstillfällen, i vilka det som inhämtats på olika fält ställs samman, tillämpas och betraktas ur en ny synvinkel. Dessa arrangemang kan växla från den enkla samordningsuppgiften till studieresan eller lägerskolan (4.2.1.5) förlagd utanför den vanliga skolmiljön. Det är emellertid viktigt, att eleverna inte abrupt ställs inför omfattande samordnade uppgifter utan efter hand vänjs vid den arbetsteknik som studiesättet kräver. Ställs tid och källmaterial till elevernas disposition, kan redan uppsatsskrivning i skolan (i svenska eller främmande språk) över fackämne sägas vara ett exempel på

25 samverkan, där eleverna åläggs att på egen hand lösa en självvald uppgift. I än högre grad gäller detta uppsatsskrivning av friare typ, förlagd till hem eller bibliotek. Specialarbetet i tredje årskursen (4.2. 3.5) kan utformas så att det ställer eleven inför uppgiften att spåra, bearbeta och redovisa material, hämtat från olika delar av kunskapsfältet. Goda möjligheter att låta eleverna se fakta som inhämtats i det ämnesbundna studiet ur nya synvinklar och att foga dem samman till ett mönster erbjuder timmarna till förfogande, under vilka kan framföras samlingsprogram utarbetade i samverkan mellan olika ämnen. Teatern, filmen, radion och televisionen bjuder på program som — ev. i reproducerad form — kan läggas till grund för undervisning i flera ämnen, bl. a. som underlag för gemensam diskussion. Bland åtgärder som kan vidtagas för att åstadkomma ett mindre splittrat studium är koncentrations(halv)dagar. Under exempelvis en halv dag per månad inställs den vanliga undervisningen i syfte att bereda eleverna tillfälle att koncentrera sig på en större arbetsuppgift inom ett ämne eller ett par angränsande ämnen. Vid fastställandet av data för dessa dagar bör beaktas att ämnena i stort sett erhåller koncentrations(halv)dagar i förhållande till sitt timtal och att minsta möjliga rubbningar av timfördelningen mellan de olika ämnena förorsakas av anordningen; lärare i de(t) ämne(n) som koncentrations(halv)dagen ägnas åt i möjligaste mån kan närvara i klassen; tiden i de experimentella ämnena där så är möjligt används för mer omfattande laborationer. Det egentliga syftet med anordningen är att bereda eleverna tillfälle att koncentrera sig på en större arbetsuppgift, helst ock-

så att lära eller öva dem att själva planlägga och genomföra en sådan. Spänner arbetet över flera ämnen än ett, kan det vara särskilt ägnat att öva eleverna att sammanställa och redovisa disparat material och dra slutsatser av detta.

4-2.

Verksamhetsformer

De anvisningar som ges i grundskolans läroplan beträffande undervisningsformer och arbetssätt har till stora delar giltighet även för gymnasiet. De synpunkter som där ges på lärarens funktion och elevernas verksamhet, på undervisningsprinciper och undervisningsmetoder är av den generella karaktär att de i princip kan tillämpas även på undervisningen i andra skolformer. Samma omdöme gäller allmänna metodiska handledningar. Gymnasiets läroplan är av den anledningen inriktad huvudsakligen på de verksamhetsformer som är karaktäristiska för skolformen. 4.2.1.

Självverksamhet och samarbete

4-2.1.1. Man kan räkna med att gymnasiets elever har intresse för studier och i många fall ett medvetet mål för dessa. Även om därför motivationsproblemet är mindre akut på detta stadium än det kan vara på lägre, är det dock angeläget att eleverna uppfattar skolarbetet som intressant och stimulerande. Att framhäva någon verksamhetsform som den för olika ämnen, årskurser, elever och lärare mest ändamålsenliga eller effektiva torde vara ogörligt. De undervisningsformer och arbetssätt som bör tillämpas måste vara beroende av ämnenas och årskursernas innehåll och karaktär, av elevernas intresse och mognadsnivå och av lärarnas förmåga och inriktning. En schematisk regel kan ej ges för hur läraren skall organisera sin undervisning, om den skall ske i form av individuell undervisning, i större eller mindre grupper. Lika litet kan gene-

26 rella omdömen fällas rörande valet mellan individuellt eller gemensamt arbete. Oavsett vilka verksamhetsformer som väljs bör de emellertid ge eleverna tillfälle till självständig och allsidig aktivitet samt bidra till att förmedla den skolning till objektivitet och kritisk prövning, som gymnasiet vill ge. 4-2.1.2. Lärarens frihet att välja sin metod är ett värde att slå vakt om. Den är en förutsättning för den fortgående utvecklingen av det pedagogiska arbetets former. För elevernas vidkommande kan själva variationen i arbetet öka intresset för och behållningen av undervisningen. Elevens frihet att välja sitt arbetssätt begränsas av formerna för den studieträning gymnasiet vill förmedla. Dock bör inom ramen för dessa en individualisering ske med hänsyn till elevens inlärningstyp och studiemognad. Den av växelspelet mellan den frågande läraren och den svarande eleven kännetecknade undervisningsmetoden har gammal hävd. Den är vanligen förknippad med klassundervisning. Denna undervisning har förtjänster. Den är förhållandevis lätt att organisera och leda. Läraren kan med sin fråga nå varje elev och förvissa sig om att denne förstått hans framställning och/eller inhämtat det pensum han blivit ålagd. Skickligt utformad kan metoden också spänna elevernas uppmärksamhet och sporra deras intresse genom att ge dem tillfälle att själva bidra till undervisningen, ställa frågor o. s. v. Läraren bör också noga ta tillvara de ökade möjligheter som de moderna hjälpmedlen ger (4.3) och ge plats för de aktivitetsbetonade inslag (skriftliga rapporter, föredrag, diskussioner, demonstrationer o. s. v.) som lätt kan komplettera klassundervisningen. Sådana inslag kan vara ägnade att utveckla elevernas individuella anlag och intressen.

Den av läraren ledda klassundervisningen har emellertid sin begränsning däri att den ger eleverna få tillfällen till samarbete, ej tränar deras förmåga att planera och bedriva sina studier på egen hand, kan locka dem som ej för ögonblicket har frågan att försjunka i passivitet, kan medföra vissa svårigheter att individualisera undervisningen. 4.2.1.3. Skall de individuella intressena få ordentligt spelrum inom undervisningen måste de emellertid uppmärksammas inte bara vid valet av verksamhetsformer. Även en individualisering av stoffurvalet inom de olika ämnena bör ske. De enskilda eleverna bör inom ramen för behandlade kursavsnitt ges möjlighet att inrikta sitt studium på de speciella aspekter som fångat deras uppmärksamhet, dock med iakttagande av vad som sagts om huvudmoment i 4.1.1.1. En sådan individualisering bör kunna ske inom ramen för den lärarhandledda undervisningen. När studierna organiseras som beting (4.2.3.3) bör stor frihet i fråga om stoffurval medges. 4-2.1.4- Ökat samarbete mellan eleverna bör uppmuntras även inom klassundervisningens ram. Läraren bör även då klassundervisning bedrivs försöka anordna diskussioner i form av studiecirkel eller låta (vissa av) eleverna under kortare tid ägna sig åt grupparbete. Det är lika nödvändigt för deltagarna i studiecirkeln att förbereda sig för den gemensamma diskussionen som för eleverna att preparera sig för ett läxförhör på lektionen. Men såväl det individuella som det gemensamma arbetet får därvid i viss mån en annan karaktär. I studiecirkelarbetet blir det mindre fråga om redovisning av ett i förväg inhämtat pensum än om diskussion och lösande av problem på grundval av orienterande studier på egen hand. Särskilt utmärkande för cirkelarbetet är att ökade krav ställs på deltagarnas

27 aktivitet, medan läraren-handledaren träder mera i bakgrunden. Grupparbetet kräver en föregående studieteknisk träning för att ge resultat. Gymnasiets undervisning i sin helhet bör härutinnan kunna bygga ej bara på elevens vana vid ett sådant arbetssätt i grundskolan utan också på den systematiska träning som grupptimmarna i den första årskursen möjliggör (4.2.2.3). Ett grupparbete inom klassen kan t. ex. läggas upp på följande sätt: Eleverna delar in sig i grupper av lämplig storlek och fullgör uppgifter som täcker ett visst parti av kursen. Vid den förberedande orienteringen i samlad klass får de tillfälle att i möjligaste mån själva välja moment som intresserar dem, fastställa det närmaste målet och söka finna lämpliga metoder och hjälpmedel. Arbetet kan sedan alltefter kursmomentets omfattning och art sträcka sig över en eller flera lektionstimmar. Eleverna redovisar de fullgjorda uppgifterna antingen skriftligt eller muntligt. Grupparbetet kan lämpligen avslutas med att läraren eller en elev sammanfattar resultaten. I samband med betingsstudier (4.2.3.3) bör grupparbete kunna vara en vanlig arbetsform. Åtskilliga av de arbetsuppgifter som ryms inom ett beting faller det sig naturligt att penetrera under samarbete. Specialarbetet, för vilket anvisningar ges i 4.2.3.5, leder naturligt arbetet in på metoder som förutsätter grupparbete, vilka utvecklas närmare under denna punkt. Möjligheten att tillämpa grupparbete är beroende av klassens storlek, av tillgången på hjälpmedel och lokaler, av den tid som står till buds och av stoffets karaktär men framför allt av elevernas vana vid självständigt arbete. E t t villkor för ett gott resultat är att planläggningen är noggrann, att erforderlig handledning bjuds och att arbetet så långt möjligt organiseras så att inte vissa elever frestas att passivt överta andras prestationer.

4.2.1.5. Särskilt gynnsamma tillfällen att lära eleverna samarbeta erbjuder externa inslag i undervisningen: studiebesök, exkursioner, lägerskola. Anvisningarna i vissa ämnen ger närmare uppslag om de båda förstnämnda (jfr t. ex. IV: 13, 24 och 41). Lägerskolan, som bygger på aktivitetspedagogiska metoder, ger läraren helt andra möjligheter än den vanliga skolsituationen att öva eleverna i samarbete och att skapa en för allt skolarbete fördelaktig sammanhållning inom klassen. Om personella och lokala förutsättningar finns, bör lägerskola anordnas för eleverna minst en gång under gymnasietiden. 4.2.1.6. Åtskilliga av de nämnda verksamhetsformerna ger eleverna fler tillfällen än den rena klassundervisningen att träna sin förmåga att planera och bedriva studier på egen hand. De ger för övrigt ej blott träning härvidlag utan skapar även lättare det personliga engagemang som är intimt förknippat med allt självständigt arbete. Detta är av vikt, eftersom befordrandet av goda arbetsvanor är ett av huvudmålen för gymnasiets undervisning. Detta är motiverat av de starka kraven på förmåga att på egen hand tillägna sig kunskap, vilken förmåga kan förbättra elevens arbetsresultat och minska hans arbetsbörda. Betydelsefull på gymnasiestadiet är förmågan att självständigt utföra en arbetsuppgift av rimlig omfattning. Eleven skall vid gymnasietidens slut ha lärt sig att på egen hand göra upp och följa en plan för hur en mera omfattande arbetsuppgift skall genomföras; samla, tolka och värdera information; sammanställa materialet; redovisa resultatet. För att detta mål skall nås krävs att eleven nått en viss mognad, yttrande sig i känsla och ansvar för arbetet, och sue-

28 cessivt tränats i det självständiga arbetssättets teknik. 4-2.1.7. Att skapa ansvarskänsla inför åtagna och ålagda uppgifter är ett av målen för skolans allmänfostrande verksamhet. Även om resultatet härvidlag i hög grad beror av elevens allmänna utveckling, är det angeläget att alla tillfällen att främja syftet noga tas till vara. En förutsättning härför är att man ej — i högre grad än vad elevens ålder gör nödvändigt — befriar honom från att själv ta ansvar. Tvärtom bör eleven vid varje lämpligt tillfälle anförtros sådana uppgifter som han kan väntas gå iland med. Även om de är av begränsad storlek och vikt, kan deras lyckliga genomförande skänka en tillfredsställande känsla av att ha uträttat något på egen hand. Självtillit är en viktig förutsättning för den som senare föreläggs mera omfattande uppgifter att lösa. Får eleverna t. ex. tillfälle att medverka vid programplanering och genomförande av vissa timmar till förfogande, kan dessa — utöver sitt egentliga innehåll — få en viktig funktion både genom att samla eleverna kring en gemensam uppgift och genom att ge utrymme för självständiga initiativ och insatser. Att eleven stimuleras och ges tillfälle att ta egna initiativ är över huvud av stor vikt. Detta kan enklast ske därigenom att skolarbetet lämnar honom tid för övrig självvald sysselsättning, t. ex. frivilliga strövtåg utanför kursen med böckernas eller massmedias hjälp. Likaså kan föreningsverksamheten vara av utomordentligt värde för den unges utveckling till en självständigt tänkande och handlande människa. Över huvud får studieträningen ej stanna vid rent studieteknisk rådgivning. Bristande förmåga att tillfredsställande planlägga och genomföra ett studiearbete är ej alltid att återföra uteslutande på ineffektiv studiemetodik. Djupare liggande personliga och

miljömässiga förhållanden spelar ofta en större roll härvidlag. Gymnasiets studiefostrande uppgift måste därför hållas klart i sikte av gymnasiets alla befattningshavare, vilka har att i sin mån medverka till att skapa en för elevens arbetsträning gynnsam studiemiljö. Ej blott undervisningen utan även skolhälsovården, studievägledningen och yrkesorienteringen m. m. berörs härav. En av skolans befattningshavare har till uppgift att fungera som samordnare av dessa funktioner (se 2.3). 4.2.2.

Studieteknik

4.2.2.1. För att successivt träna eleverna i det självständiga arbetssättets teknik har i läroplanen inbyggts ett speciellt studieträningsprogram, som förbereder tillämpningen av friare arbetsformer genom systematiskt bedriven studieteknisk träning; med hjälp av särskilda organisatoriska anordningar steg för steg ger större utrymme för elevernas självständiga arbete. 4-2.2.2. Gymnasiets roll i den unges studietekniska skolning får ej ses isolerad. Visserligen är skolningens primära syfte att göra det lättare att tillämpa ett friare studiesätt på gymnasiet, men den måste också ses som en förberedelse för elevens fortsatta arbete: eleven skall förses med de redskap som underlättar kommande yrkesverksamhet eller fortsatta studier. Handledningen i studieteknik upptar stort utrymme i grundskolans läroplan. Den studietekniska träningen utgör där en del av varje ämnes mål. Man kan därför förutsätta att eleverna redan tillägnat sig studietekniska elementa i de enskilda ämnena. Den träning gymnasiet ger måste utformas med hänsyn härtill. Läraren bör därför vara så förtrogen med grundskolans läroplan att han kan bygga vidare på den lagda grunden.

29 4-2.2.3. Handledningen i studieteknik inledes på introduktionsdagen vid gymnasiestudiets början. Denna dag kan användas bl. a. för att låta eleverna besvara en studievaneenkät och — helst tillsammans med föräldrarna — åse en instruktionsfilm rörande studietekniska problem på gymnasiestadiet. I en tryckt folder med uppgifter rörande gymnasiets organisation, befattningshavare och lokaler, studiesociala åtgärder, elevföreningar o. s. v., som utdelas till föräldrarna vid höstterminens början, bör också påpekas vad en lugn studiemiljö och regelbundna vanor har att betyda för elevens arbetsresultat. Därjämte bör korta råd ges avseende uppläggning av hemarbetet (se vidare 4.2.4). Sedan svaren på den ovan nämnda studievaneenkäten bearbetats, kommenteras och kompletteras resultatet med orientering om motivation, inlärning, minne, glömska o. s. v. Härför disponeras några timmar till förfogande. Orienteringen kan lämpligen ges åt stora grupper samtidigt. Ringa effekt kan emellertid förväntas av en teoretisk orientering rörande studieteknikens elementa, om den ej omsätts i praktiskt handlande. Det räcker ej med att ge eleven kännedom om hur han bör bedriva sitt arbete; målet har nåtts först då han tillämpar vad han inhämtat. I den konkreta undervisningssituationen är det heller icke möjligt att stanna vid råd som gäller alla elever och alla ämnen. Resultat kan väntas först av en till olika ämnen knuten och efter elevernas individuella behov avpassad studiehandledning. För att ge utbyte kräver en sådan handledning gruppundervisning, utan vilken den nödvändiga kontakten mellan lärare och elev ej kan åstadkommas. Den individuella handledningen i den till första årskursen förlagda studietekniska introduktionen sker därför under de fyra veckotimmarna med delad undervisningsavdelning, grupptimmar, varav en i sven-

ska, en i ämnesgruppen historia/samhällskunskap, en i engelska/B-språk och en i ämnesgruppen fysik/kemi alternativt naturvetenskap eller företagsekonomi. Grupptimmen kan fördelas på ämnena inom en ämnesgrupp. Studierektor i samråd med de lärare som handhar undervisningen på grupptimmarna ansvarar för den samordning av programmet som är nödvändig för att alla väsentliga studietekniska färdigheter skall beaktas. Arbetet på grupptimmarna syftar till att ge läraren tillfälle att diagnostisera varje elevs studiefärdighet och avpassa sin handledning därefter; öva eleverna att tillägna sig muntlig framställning med hjälp av effektiv anteckningsteknik; öva eleven att — med nödig kritik — utnyttja biblioteket och pressen, radion, TV och filmen som kunskapskällor; instruera eleven att organisera de arbetsuppgifter som han ålagts att lösa på egen hand, varvid handledningen under året alltmer inriktas på övning att planlägga och genomföra något mera omfattande uppgifter; aktivera eleverna, vilket är lättare i mindre grupper, och att därvid träna det arbetssätt som används, t. ex. i grupp eller i studiecirkel; göra eleven förtrogen med och lära honom i hans eget arbete utnyttja de hjälpmedel, som kan komma till användning vid ett självständigt studiesätt: index, uppslagsverk, handböcker, lexika, källsamlingar, bilder, kartor, diagram, tabeller o. s. v.; ge sådana instruktioner beträffande tekniska hjälpmedel att t. ex. vissa elever i varje grupp behärskar dupliceringsteknik, andra t. ex. bandinspelning etc. Vägen att nå de uppställda målen växlar med ämne. Ämnen och ämnesblock uppvisar därtill speciella problem och har

30 skiftande förutsättningar att öva de komponenter som tillsammans formar den goda studietekniken. Ämnesanvisningarna ger uppslag härvidlag. Det ankommer på studierektor och konferens att diskutera innehåll och fördelning av den studietekniska handledningen på grupptimmarna. Uppläggningen av grupptimmarna bör givetvis variera med ämnets karaktär. Väsentligt är dock att de utnyttjas till bearbetning av ett begränsat kursavsnitt och att därvid ett brett register av hjälpmedel står till elevernas förfogande. Arbetssättet bör vara produktivt och läraren företrädesvis fungera som handledare. I många ämnen kan det vara lämpligt att låta eleverna söka bilda sig en uppfattning om ett kursavsnitt uteslutande med hjälp av den dokumentation som står till buds. Den ordinära uppläggningen bör dock vara att eleverna — enskilt eller i grupp — arbetar med utdelade uppgifter som alla anknyter till den kommande läxan och är utformade på ett ur studieteknisk synvinkel instruktivt sätt, d. v. s. förutsätter att eleven ur uppslagsverk, handböcker o. s. v. tar fram och sammanställer de fakta som ger ett svar på den ställda uppgiften. I språken bör följande arbetssätt stundom komma till användning: läraren förelägger eleverna ett större textavsnitt och orienterar dem om de hjälpmedel som står till förfogande och om hur de kan användas. Eleverna arbetar sedan enskilt eller i grupp, och lärarens uppgift är att vägleda dem som fastnar. För svenskämnets del sammanfaller studietekniken i avsevärd utsträckning med träningen av de kommunikationsfärdigheter som det ankommer på läraren att ge: tala och lyssna, skriva och läsa. Undervisningen i dessa moment får full effekt endast om den bedrivs i grupp. Detsamma gäller rent bibliotekstekniska övningar. Grupptimmarna erbjuder också ett gott tillfälle att lära eleverna att arbeta effektivt i grupp eller studiecirkel. Gymnasiet

bör ta vara på de erfarenheter av dessa arbetssätt som folkhögskolan och det frivilliga folkbildningsarbetet har att ge och tillgodogöra sig det rika arbetsmaterial, t. ex. i form av studieplaner, som där finns att hämta. Det produktiva arbetet under grupptimmarna bör i viss utsträckning kunna redovisas på respektive ämnes vanliga timmar och utgöra ett komplement till undervisningen. Grupptimmarna kan stundom komma att få karaktären av organiserad läxhjälp. Däremot skall läxuppgift ej ges till sådan timme. För att grupptimmarna skall kunna utnyttjas effektivt i den studietekniska träningen är det av värde att de kan förläggas till gruppstudierum, helst i anslutning till bibliotek, laboratorium, ämnesrum eller motsvarande. Läraren bör där kunna disponera över bl. a. en tillräckligt stor uppsättning av ett modernt flerbandigt uppslagsverk, centrala handböcker i ämnet, gängse tidnings- och tidskriftsindex och lexikon. Rätt använda kan grupptimmarna bidra till att den studiefostrande delen av gymnasiets uppgift tilldrar sig ökat intresse. De praktiska erfarenheter som kan komma till allmän nytta bör rapporteras till skolöverstyrelsen. Arbetsträningen får givetvis inte bli något som endast beaktas på grupptimmarna. Den skall vara ett normalt inslag i all undervisning. Det är av vikt att alla lärare i en klass beaktar elevernas studiesituation och arbetsfostran. Det åligger också varje lärare att i sitt ämne ge direkta anvisningar om hur arbetet bör planläggas och genomföras; planera sin undervisning så att eleverna lär sig behärska den terminologi, den begreppsapparat och de studiemetoder som hör till ämnet. Läraren får inte lägga så stor vikt på andra aspekter av sin undervisande uppgift att arbetsträningen åsidosätts. Läro-

31 kursen får inte tillåtas svälla därhän att den kan medhinnas endast om läraren lägger stoffet tillrätta och helt leder undervisningen och/eller tvingas till ett för all arbetsfostran förödande jäkt. För den individuella vägledningen av eleverna kan det vara av stort värde att ha tillgång till tryckta handledningar i gymnasiestudiernas metodik. Dylika handledningar får givetvis inte användas som »läxläsningsböcker». Läxmässig undervisning i studieteknik kan inte förekomma, eftersom studiemetodiken är ett arbetssätt som lärs in och övas i gymnasiets olika ämnen. En tryckt handledning i studiemetodik kan däremot användas för självstudium och som underlag för den kritiska bedömning av det egna arbetssättet som eleverna bör stimuleras att göra. 4.2.3.

Självständiga arbetsuppgifter

Att bibringa eleverna förmåga att arbeta självständigt är ett av gymnasiets centrala mål. Denna förmåga förutsätter god studieteknik, men å andra sidan är just självständigt arbetssätt bäst ägnat att ernå denna teknik. Vid sidan av den direkta studietekniska handledning som skisserats ovan är det därför av vikt att utforma undervisningen på ett sådant sätt att eleverna får tillfälle att i växande omfattning själva ta ansvaret för sitt arbete. Den ålagda arbetsuppgiftens omfattning bör sålunda växa från dagläxan till långläxan och betinget — ett relativt stort men till omfattningen växlande kursavsnitt, som är gemensamt för alla elever i klassen och som redovisas i sin helhet vid fastställd tidpunkt — för att slutligen kulminera i specialarbetet, en större självständig arbetsuppgift, som skall lösas under den tredje årskursen och utförs individuellt eller som gruppuppgift. För elever som fortsätter i årskurs 4 skall arbetssättet i än högre grad karaktäriseras av självständighet.

4-2.3.1. Vid den vanliga dagläxan är det angeläget att läraren i sin läxpreparation finner den från studieteknisk synpunkt riktiga medelvägen mellan en otillräcklig förberedelse, som ställer eleven inför en övermäktig uppgift, och den alltför utförliga, som ger för snävt spelrum åt självverksamheten. 4-2.3.2. Större möjligheter att öva eleven i ett självständigt arbetssätt ger den över något längre tid spännande långläxan. En successiv övergång från dag- till långläxor skall under loppet av årskurs 1 ske i alla ämnen, dock med undantag för nybörjarspråk, där övergång till långläxor kan uppskjutas till andra årskursen. Fr. o. m. årskurs 2 skall långläxor med en redovisningsperiod av en vecka tillämpas generellt i den mån ej beting förekommer. Långläxan ställer eleven inför kravet att fördela sin läxläsningstid på ett ändamålsenligt sätt. Den konfronterar honom därmed med det problem som är det centrala vid allt självständigt arbete: att disponera arbetstiden rationellt. På läraren ställer långläxan kravet att planera arbetet och framför allt läxgivningen på något längre sikt; att samverka med övriga lärare för att tillse att redovisningstillfällena fördelas jämnt över veckans dagar; att låta sin undervisning efter hand få mera karaktär av handledning, där diskussion av problemställning och hjälpmedel träder alltmer i förgrunden; att sträva efter att ge hemuppgiften formen av ett organiskt sammanhängande helt. Förslag härom ges i ämnesanvisningarna. I allmänhet bör en viss, i samråd med eleverna fastställd veckodag anslås för dels genomgång, diskussion och kontroll av veckans uppgifter, dels meddelande av nya uppgifter. Långläxorna bör vara avvägda så att arbetsbelastningen för eleverna blir så

32 jämn som möjligt. Läraren måste därför ägna stor omsorg åt sammansättningen av varje enskild läxa. Han bör också eftersträva att göra läxorna så omväxlande som möjligt. Grupptimme kan med fördel användas för handledning i samband med övergång till långläxa. 4-2.3.3. Ett framgångsrikt studium på beting kräver av eleverna en viss mognad och en viss förträning att på egen hand genomföra arbetsuppgifter av något större omfattning. Betinget kan schematiskt uppfattas som en förlängd långläxa, som en tillämpning av långläxans teknik på ett något större avsnitt. Det bör därför som regel ej förekomma före andra årskursen. Betingen bör till en början ej ges större omfattning än vad som svarar mot två veckors vanligt skolarbete i det berörda ämnet. Även senare måste läraren noga beakta, att han ej gör betinget mer omfattande än att eleverna förmår överblicka och sammanhålla det vid redovisningstillfället. Ytterligare ett skäl att ej göra betingen alltför omfattande är att betygsättningen i hög grad kommer att bero av förhörens utgång, varför dessa ej bör vara färre än förslagsvis 3—5 per termin. Varje elev skall efter det första gymnasieåret bedriva betingsstudier i viss omfattning. Betingsläsning skall förekomma höstterminen i andra årskursen i minst ett ämne, och därefter följande terminer i minst två ämnen. Klasskonferensen föreslår i slutet av årskurs 1, 2 och 3 (varvid beträffande årskurs 3 samarbete i erforderlig omfattning skall äga rum mellan gymnasier med 3-årig och sådana med fullständig teknisk utbildning, jfr 3.4) i vilka ämnen betingsläsning skall tillämpas under det följande läsåret och vilka koncentrationsåtgärder som skall vidtagas. Beslut fattas av skolledningen. Att betingsstudium skall tillämpas i ett ämne under viss termin innebär inte nöd-

vändigtvis, att terminens hela kurs skall indelas i beting. Vid terminens början kan det vara ändamålsenligt att disponera en a två veckor för vanlig läsning och för orientering om det kommande studiesättet. En liknande period vid terminens slut kan tjäna att fylla i ev. luckor och att sammanfatta erfarenheterna. Med tanke på den ökade press på eleverna som betingsläsningen kan medföra till följd av de till få tillfällen koncentrerade förhören är det viktigt att slå fast att ändamålet med betingsstudiet icke är att bygga ut lärokursen i det ifrågavarande ämnet utan att främja elevens studieträning. Extrauppgifter i samband med beting bör förekomma endast i undantagsfall och skall vara frivilliga. De får ej utgöra villkor för ett högre betyg vid förhöret. Betingsstudiet skall bereda eleven tillfälle att i viss utsträckning arbeta på egen hand och på eget ansvar — inom den tid som timplanen anslår för vederbörande ämne men delvis utom lektionsrummet. Under förutsättning att redovisningen av det inhämtade kan organiseras på ett tidsbesparande sätt befriar betingsmetoden läraren från att offra en avsevärd del av elevernas tid under skoldagen — deras bästa arbetstid — åt kontroll av arbetet. Skoltiden kan i stället ägnas åt effektivt studiearbete. Hemarbetet kommer därigenom att tydligare få karaktären av fortsättning av ett i skolan påbörjat arbete (se vidare 4.2.4). Den lektionstid som ett betingsavsnitt omfattar fördelas på genomgång av studieuppgiftens problemställningar, handledning, självstudium och redovisning. Vissa av de ämnet tilldelade schematimmarna skall alltså avsättas för elevernas eget studium i skolan, på bibliotek eller i hemmet. Dessa timmar användes av läraren bl. a. till planering av det fortsatta arbetet. Den tid som avsätts för ett beting kan fördelas på det sätt som framgår av bredvidstående exempel. Avvägningen mellan de olika momenten

33 kan emellertid variera högst avsevärt från ämne till ämne. I vissa ämnen (t. ex. historia, religionskunskap och filosofi) krävs stort utrymme för genomgång och diskussion av problemställningar, medan de moderna språken i varierande grad kräver mer klassundervisning för färdighetsmoment (uttals- och talträning, hörövning, grammatikstudium). Ämnen som matemaI tik och fysik förutsätter en omfattande handledning med gruppundervisning eller individuell undervisning. Likaså bör proportionerna mellan de olika momenten variera med stadiet: i nybörjarspråken tar färdighetsträningen en relativt större del av tiden i anspråk, medan intresset senare förskjuts från form till innehåll, varvid tiden för diskussion och enskilt studium kan ökas. Betingsmetoden innebär aktiv medverkan i studiearbetet från lärarens sida, bestående i genomgång av det nya avsnittet och presentation av det material med vars hjälp eleverna skall studera det; diskussion och formulering av arbetsuppgifter inom betingsavsnittet; handledning av elevernas arbete; diskussion av problem som aktualiseras under studiet (ibland med fördel förlagd till en eller ett par lektioner efter förhöret) och kontroll av arbetsresultatet. Betingsstudiet gör det nödvändigt att planera undervisningen på lång sikt. Eleven måste i sitt självständiga arbete ha tillgång till en studieplan med uppgift bl. a. om betingets omfattning; fördelningen av den tid som står till förfogande för genomgång, diskussion, självständigt arbete och redovisning; handledningens omfattning och karaktär; inslagen av produktivt arbete (ev. externa inslag); vilka lektioner som är obligatoriska; sättet för redovisningen. 2 Läroplan jir gymnasiet

Exempel på disposition av betingsperiod omfattande 4 veckor samt 4 vtr. (En rad andra alternativ kan givetvis förekomma.) A. Vecka

p

Lektion 1

i ' '

i 1 1

i i

1 1

3 O m

« O O B. Vecka Lektion 1

1 I

O

o o

o m 9, L.J i i i

; i i

Teckenförklaring: Genomgång och planering för hela klassen.

O

Handlett eller enskilt arbete. 1

För planering och enskilt arbete

Redovisning.

34 Planen bör tillkomma i samråd med klassen. Den bör kompletteras med arbetsuppgifter och litteraturanvisningar, anpassade till elevernas ålder och klassens karaktär. Handledningen ställer läraren inför en svår uppgift. Betingsläsningen kan reducera elevens insats till ett själlöst tentamensplugg, om läraren ej förmår utforma det självständiga arbetet så att det ger den mångsidiga arbetsträning som åsyftas. Ämnesanvisningarna ger närmare uppslag härvidlag. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt handledningen av de elever som visar sig ha svårigheter att organisera sitt arbete eller att kunna överblicka ett större avsnitt. Detta varken bör eller behöver ske på ett demonstrativt sätt, om läraren tar för vana att allt som oftast ta del av det enskilda arbetet även hos de elever som inte självmant påkallar hans uppmärksamhet. En osäker elev drar sig ofta för att utnyttja lärarens hjälp i erforderlig utsträckning av stolthet inför kamraterna och ambition att klara sig själv. En uppläggning av undervisningen efter betingsmodell ställer ökade anspråk även på lärarens kunskaper. Ej minst kommer detta till uttryck, när uppgifter för betinget skall väljas, litteratur- och arbetsanvisningar ges och elevernas kunskaper kontrolleras. Vunna erfarenheter har visat att två väsentliga svårigheter är förknippade med metoden: eleverna skjuter stundom upp inlärningen till sista stund, vilket skapar en ojämn arbetsrytm med markerade toppar före förhören; den till alla elever utsträckta kontrollen av ett större kursavsnitt — liksom det intresse metoden ofta förmår väcka — kan locka eleverna att ägna en oproportionerlig del av sin arbetsinsats åt de berörda ämnena. Båda de nämnda företeelserna kan själv-

fallet inverka menligt på arbetet i andra ämnen. Tendensen att skjuta från sig arbetet i det längsta bör kunna stävjas genom omsorgsfull grundläggande träning i första årskursen och genom kontinuerlig handledning av betingsarbetet från lärarens sida. Denne står här inför den svåra avvägningsuppgiften att dels se till att eleven griper sig an med sitt pensum i tid, dels undvika att dirigera hans arbete, vilket skulle innebära att syftet med betingsläsningen i ett viktigt avseende förfelades. Den andra svårigheten bottnar i den samtidiga tillämpningen av skilda redovisningssystem i olika ämnen. De radikala lösningarna av detta problem är betingsläsning i alla ämnen eller övergång till fullständigt genomförd ämneskoncentration. Regelmässigt torde emellertid dessa lösningar inte komma att tillämpas. Det blir därför en viktig uppgift för lärare och konferens att lösa samordningsproblemen ämnena emellan i syfte att uppnå jämn arbetsfördelning och lämplig förläggning av förhören. Detta underlättas genom att systemet med långläxor införs fr. o. m. årskurs 2. När det gäller att placera förhören kan det bli nödvändigt att mot varandra väga kravet att elevernas arbetsbörda fördelas jämnt och kravet att betingen skall spänna över organiska avsnitt av ämneskursen. (Ämnesanvisningarna ger förslag om lämplig uppläggning av en betingstermin). En ytterligare svårighet ligger däri att eleven kan behöva ha någon förhandskännedom om ett visst ämnesstoff för att med gott utbyte kunna följa en diskussion därom. Eftersom läxuppgifter i vanlig mening givetvis ej skall åläggas eleven under betingsperioden, är läraren i ett sådant fall hänvisad till rekommendationer. På den studieplan som ligger till grund för elevernas läsning kan exempelvis anges att det ifrågavarande stycket bör vara genomläst före den aviserade diskussionen. Hur ett beting skall redovisas beror bl. a.

35 på dess art och omfattning. Skriftlig redovisning i någon form blir i regel nödvändig av tidsskäl, åtminstone beträffande kontrollen av elementära fakta. Även mera kvalificerade kunskaper kan redovisas skriftligt, bl. a. med hjälp av prov med entydiga svar eller uppsatser (4.4.4.5). Muntlig redovisning med klassens alla elever tar lång tid men kan i vissa hänseenden ge större möjlighet att få en klar uppfattning om hur väl eleven förmått att skapa sig överblick över betinget. Vid tidsnöd kan muntligt förhör i grupp tillgripas. Där tiden medger kan en kombination av skriftligt förhör och muntligt förhör ge den mest nyanserade bilden av elevens kunskaper. Tillämpas uteslutande muntligt förhör och är klassen av normal storlek, kommer redovisningsperioden att sträcka sig över flera lektioner. Även om den muntliga redovisningen stundom kan utnyttjas som ett informerande inslag i undervisningen, bör elever som redan förhörts ges tillfälle att ge sig i kast med nästa kursavsnitt. Oberoende av vilken form av redovisning som kommer till användning — omväxling härvidlag är för övrigt att rekommendera — är det angeläget att låta kontrollen avpassas efter studiesättet. I exempelvis humanistiska och samhällsorienterande ämnen bör mindre krav än vid en mera atomistisk metod ställas på utpräglade detaljkunskaper, medan anspråken i stället kan skärpas på överblicken och helhetsuppfattningen. Betygsättningen skall i väsentlig utsträckning grundas på utfallet av betingen. Naturligtvis bör viss hänsyn också tagas till den aktivitet och det intresse eleverna visat under betingsperiodens lopp. 4.2.3.4. Betingsstudium av det slag som denna läroplan föreskriver förutsätter relativt högt timtal i det berörda ämnet. Genom föreskrifter om minimikoncentraiion har gymnasiets timplan skapat vissa organisatoriska möjligheter för betingsstudium.

Trots detta skulle metoden vara svår att tillämpa i mer än vissa ämnen, om man ej skapade möjlighet till ytterligare koncentration. De möjligheter som står till buds är: total koncentration partiell koncentration periodläsning. Vid total koncentration förläggs ett ämnes hela timtal till den tidigare eller senare hälften av läsåret. Mot detta ämne läggs på schemat annat med ungefär samma timtal eller ämne med större timtal, som då koncentreras partiellt. Eftersom terminerna är av olika längd, bör skifte från ett koncentrationsläst ämne till ett annat ske vid en sådan tidpunkt att tiden fördelas lika. Någon generell regel angående den gräns i fråga om timtal vid vilken koncentration ger gynnsammast effekt för undervisningen torde ej kunna ges. Det optimala veckotimtalet varierar för olika ämnen. Total koncentration bör ej undantagslöst tillämpas i alla ämnen. I de ämnen där vidmakthållandet av vissa färdigheter är väsentligt, t. ex. i språken, torde det, om man vill utnyttja betingets och koncentrationens fördelar, vara lämpligare med någon form av partiell koncentration. Partiell koncentration innebär en sådan fördelning av veckotimtalet i ett ämne att ett större antal veckotimmar ernås under halva läsåret. Ett ämne som är representerat med tre veckotimmar kan t. ex. koncentreras till fyra under den förra och två under den senare delen av läsåret. Eftersom veckotimtalen skiftar starkt blir partiell koncentration av ett ämne nästan undantagslöst en konsekvens av total koncentration i ett annat. Periodläsning kan sägas vara en variant av total eller partiell koncentration, där perioden för koncentrationsåtgärderna är kortare än ett halvt läsår. En termin kan t. ex. uppdelas i fyra perioder, varvid det totala timtalet för resp. ämnen fördelas så att

36 ämnet under en eller två perioder är representerat med ett väsentligt större timtal. Vilka koncentrationsåtgärder som skall vidtas för att befordra möjligheterna till betingsläsning bör övervägas vid den konferens där betingen för kommande läsår fastställes. Det är därvid av synnerlig betydelse att möjligheterna till samverkan beaktas. Koncentrationen bör utformas så att den samverkan mellan ämnen som läroplanen förutsätter ej rubbas. Koncentrationen har fördelar ej enbart för betingsstudiet. En genomförd koncentration minskar antalet samtidigt studerade ämnen. Även de ämnen där beting ej tilllämpas får större samlad tid till sitt förfogande, och det blir möjligt att använda arbetssätt som förutsätter större grad av aktivitet från elevens sida. Vid sidan av sådana mera genomgripande åtgärder för att åstadkomma koncentration bör uppmärksammas, att även andra åtgärder av schemateknisk art — dubbeltimmar, trippeltimmar, koncentration av ämnets timmar till en del av veckan, jämte tillfälliga anordningar, exempelvis koncentrationshalvdagar — underlättar betingsmetodens användning. För att betingsundervisning skall bli resultatrik är det också viktigt att gymnasiets lokaler är utrustade på ett sätt som tillåter läraren att snabbt och åskådligt presentera nya betingsavsnitt (se 4.3) och som gör det möjligt för eleverna att bedriva effektivt självständigt arbete, enskilt eller i grupp. Skall gymnasiet kunna fostra eleverna till självständiga arbetsvanor, måste uppmärksamhet ägnas åt skolbyggnadens utformning och lektionsrummens inredning och utrustning. I skolan bör ett laborativt arbetssätt tillämpas, där så är möjligt och pedagogiskt lämpligt. Även biblioteket och det ändamålsenligt ordnade ämnesrummet lämpar sig härför. Skolans arbetslokaler bör vara utrustade med de hjälp-

medel som krävs för att en hel klass skall kunna tillämpa ett fritt arbetssätt utan att läraren blir för hårt belastad. I de ämnen och på de platser där så låter sig göra bör externa inslag förekomma i undervisningen (studiebesök, lägerskola o. s. v.). Målet att bibringa eleven förmåga att arbeta självständigt måste beaktas även vid lärobokens utformning. Är undervisningen företrädesvis baserad på lärobok, bör denna och det studiematerial som är knutet till den vara så arrangerat att de ger eleven tillfälle att sovra, att själv finna och markera vad som är viktigt o. s. v. Den studietekniska färdigheten kan ibland övas effektivast med hjälp av en mera kortfattad lärobok med kompletterande material (texter för bredvidläsning eller källstudium, bildhäften, kartor, statistiskt material o. s. v.). 4-2.3.5. Den successivt stegrade träningen av elevernas förmåga att arbeta självständigt avslutas för elever som ej väljer teknisk lärokurs med det till tredje årskursen förlagda specialarbetet1, som utgör ett ordinärt inslag i gymnasiets arbetsprogram. Detta innebär att en elev eller ofta en grupp av elever under längre tid så självständigt som möjligt skall lösa en uppgift av något större omfattning. Specialarbetet bör vara så utformat att eleverna tvingas göra bruk av flesta möjliga studietekniska färdigheter som de tidigare förvärvat. Från betinget skiljer sig specialarbetet så till vida som det är ett gruppvis eller individuellt valt arbete, medan betinget är gemensamt för hela klassen. Med hänsyn till elevernas växlande förmåga att genomföra en större självständig arbetsuppgift måste specialarbetet göras elastiskt till omfattning och art. Det väsentliga är dock att ge eleverna tillfälle att 1 Här avses ej det specialarbete inlagt på schematid som förekommer på maskintekniskt och kemitekniskt alternativ av teknisk lärokurs. Anvisningar för detta ges i IV: 43 och 74.

37 pröva sina krafter på en uppgift som är större och något mera specialiserad än tidigare givna; något liknar de uppgifter han kan ställas inför i sina fortsatta studier eller i sin blivande yrkesverksamhet. Det är befogat att i stor utsträckning låta specialarbetet få formen av grupparbete med tanke på att eleven ofta kommer att möta detta arbetssätt efter gymnasietidens slut. Det är därför angeläget att eleverna tidigare tränats i detta arbetssätt, så att hela gruppen verkligen är aktiv. Uppgiften för specialarbetet skall bestämmas före slutet av den andra årskursen och redovisas under vårterminen i tredje årskursen. Valet är ej begränsat till tredje årskursens ämnen eller till karaktärsämnena inom lärokursen. Specialintressen vid sidan av schemat bör få komma till uttryck, och uppgiften kan få spänna över fler ämnen än ett, särskilt om den utformas som gruppuppgift. Eleverna tar kontakt med den eller de lärare, inom vars ämne de önskar utföra sitt specialarbete. Ev. anslår rektor särskild tid för ändamålet. Senast den 15 maj lämnas till klassföreståndaren ett så specificerat besked som möjligt om valet. Denne underställer studierektor och konferens förslaget för prövning och godkännande. Rektor skall leda sådan konferens. Elevernas val av specialarbete är i princip fritt, men konferensen kan i vissa avseenden begränsa valfriheten: Skolans utrustning beträffande lokaler, hjälpmedel o. s. v. liksom tillgången på lärare eller företrädare för näringsliv och förvaltning med möjlighet att ge handledning måste tagas i beaktande. Uppgiften skall i regel icke förläggas till ett ämne där elevens prestationer är svaga. Uppgiftens omfattning och svårighetsgrad måste avpassas efter elevens allmänna förmåga och studiesituation. Specialarbetet bör till sin omfattning i regel icke överstiga en veckas genom-

snittlig arbetsinsats och bör löpa vid sidan av den dagliga undervisningen. Om handledaren så finner behövligt, kan elev vid ett eller flera tillfällen under en halv dag, en eller några dagar befrias från undervisning för att i stället fullgöra ett mera tidskrävande avsnitt av sitt specialarbete. Skolans bibliotek, mediatek, grupprum, laboratorier o. s. v. bör stå till elevens förfogande i den omfattning hans specialarbete påkallar det. För att undanröja risken för onormal arbetsbelastning, särskilt mot slutet av läsåret, och för att garantera att eleven snabbt får ett effektivt grepp om uppgiften skall vederbörande lärare (grupp av lärare) eller ev. handledare utom skolan öva tillsyn och ge nödig handledning. Denna kan vara avgörande för om specialarbetet kommer att ge eleven verklig behållning. Även en liten uppgift kan erbjuda svåra hinder, om eleven inte vet hur den skall angripas. Handledningen skall mera ta sikte på att instruera eleven än att ge honom information. Handledningen inleds med att lärare och elev vid arbetets början diskuterar uppläggning och arbetsmetoder. Läraren skall sedan stå till förfogande för kontinuerliga diskussioner kring specialarbetet. Initiativet bör helst tagas av eleven, som bör vänjas att fråga den sakkunnige till råds, när han själv stöter på hinder. Handledaren skall dock självmant ingripa, om eleven inte tar sådant initiativ. Handledningen kan ske individuellt eller i grupp, när flera elever arbetar gemensamt eller med angränsande uppgifter. Redovisningen av specialarbetet skall ske på det sätt som handledaren fastställer. Olika utvägar är här tänkbara: skriftlig redovisning i form av uppsats eller rapport eller muntlig i form av tentamen eller föredrag. Väsentligt är att den utformas på ett sätt som nära ansluter till arbetsformen. Sker redovisningen i form

38 av föredrag eller rapport, bör den kunna infogas som ett led i undervisningen. För eleven kommer specialarbetet att innebära ej blott en värdefull träning att självständigt genomföra en större arbetsuppgift. Det ger honom också någon kännedom om arbetsmaterialet i det berörda ämnet och därmed också någon insikt i dess problem och metoder. Även om specialarbetet i avsevärd utsträckning kan bedrivas externt, t. ex. på offentliga bibliotek, ställer också denna form av självständigt elevarbete vissa krav på skolans materiella utrustning. Särskilt gäller detta skolbiblioteket och institutionslokalerna. De till kursplanerna fogade exemplen på tänkbara specialarbeten inom olika ämnesområden ger viss vägledning i detta hänseende. 4.2.4.

Hemuppgifter

4.2.4-1- Den väsentliga delen av sitt studieprogram bör eleven utföra på skoltid. Det gäller stoffinhämtande såväl som färdighetsträning, men det gäller även bearbetningen av stoffet genom diskussion av problemställningar, användande av referenser och utnyttjande av olika slag av hjälpmedel. Med hänsyn till målsättningen för gymnasiestudierna bör endast en mindre del av lektionstiden ägnas åt kontroll av det hemarbete som utförts eller direktiv för fortsatt hemarbete. Lektionstiden bör ge eleverna tillfälle att aktivt bearbeta ett stoff. Det kan ske utan anknytning till uppgifter som skall utföras i hemmet, men det kan också betyda en förberedelse av sådana. Hemarbetet har då till syfte att ge den övning som befäster ett visst slag av kunskap eller att på ett självständigt sätt genomgå och summera vad som behandlats i skolan. Anläggs det synsättet, kommer hemarbetet att få karaktären av fortsättning av ett i skolan påbörjat arbete. 4.2.4-2. Hemarbetet kan ses som ett led i gymnasiets personlighetsutveckling. Det ger eleven ansvar för fullgörandet av en upp-

gift, ålägger honom att organisera sitt arbete och disponera sin tid. Läroplanen betonar att eleven genom t. ex. betingsstudium och långläxor skall beredas tillfälle att arbeta på egen hand och på eget ansvar lösa uppgifter. Hemuppgifterna är därvidlag endast ett fullföljande av skolarbetet i en ny situation. Det är betydelsefullt att observera detta, ty det innebär att större vikt läggs på hemuppgifternas innehåll och karaktär än på deras kvantitet. 4-2-4-3. Hemuppgifternas kvantitet måste hållas inom sådana gränser att elevernas arbetsdag ger skäligt utrymme för rekreation och för aktiviteter utan direkt anknytning till skolarbetet. Sådana aktiviteter bör ej betraktas som konkurrenter till studierna. Tvärtom vinner skolarbetet i många fall fördelar av dem. Åtskilliga informations- och bildningsmedel står i dagens samhälle till medborgarnas förfogande. Skolans uppgift blir i många fall att sammanfatta den information som eleven förvärvat på olika sätt. Den totala arbetsbördan bör vara föremål för uppmärksamhet från skolans ledning. Studierektor, klassföreståndare och konferens har en viktig uppgift att fylla genom en sådan planering av studierna att hemarbetets fördelning över arbetsveckan blir den jämnast möjliga. 4.2.4.4. Hemuppgifternas innehåll måste vara sådant att det av eleven upplevs som en organisk del av arbetet. Det bör likaså innefatta olika typer av uppgifter, så att icke endast en typ av färdigheter blir föremål för arbete i hemmet. Framför allt bör undvikas att hemarbetet koncentreras till faktamemorering. Hela det register av stoffbearbetningsmetoder, som läroplanen ger exempel på, bör kunna komma i fråga vid hemarbetet. Det innebär också att icke med nödvändighet alla elever inom en klass har samma hemuppgift. Vid all läxgivning bör läraren förvissa sig om att eleverna inhämtat den studie-

39 teknik som behövs för att med framgång ge sig i kast med den förelagda uppgiften. Att ge uppgifter som ej varit föremål för studieteknisk bearbetning är ofta slöseri med tid.

4.3.

Hjälpmedlen i deras funktion

Den följande översikten av vissa pedagogiska hjälpmedel är disponerad så att den belyser deras funktion. Anvisningarna i olika ämnen ger vidare uppslag härom. 4.3.1.

Lärarhandledd undervisning

4-3.1.1. I undervisningen fyller hjälpmedlen uppgiften att förmedla till eleverna en rikare och allsidigare information eller gör det möjligt att bedriva effektivare färdighetsträning. Detta betyder att de för eleven spelar en viktig roll framför allt därigenom att de gör hans kunskaper mera nyanserade och exakta, hans färdigheter bättre inövade. Men även med tanke på den vikt som i läroplanen läggs på att elevens kunskapsinhämtande och färdighetsträning sker på ett sätt som utvecklar hans förmåga att arbeta rationellt är det betydelsefullt att tillse att eleven får ett brett och allsidigt register av hjälpmedel till sitt förfogande och att varje enskilt hjälpmedel utnyttjas på ett ur studieteknisk synpunkt lämpligt sätt. 4.3.1 SI. För att eleverna skall kunna få en tillräckligt åskådlig undervisning är det nödvändigt att nyttja hjälpmedel som kan ge de språkliga symbolerna ett konkret innehåll. Särskild uppmärksamhet påkallar de nya hjälpmedel som har förutsättningar att komma till nytta i de undervisningssituationer läroplanen skapar. Även om det talade och tryckta ordet alltid kommer att inta en central plats i undervisningen, måste strävan ständigt vara att låta eleverna komma i så nära kontakt som möjligt med den verklighet som studierna skall förmedla kunskap om. I

många fall där ordet ej förmår att ge en klar, inträngande och intresseväckande information kan de i dag tillgängliga tekniska hjälpmedlen göra det möjligt att i klassrummet föra in sådant ljud- och bildmaterial som knyter elevernas kunskapsinhämtande intimt samman med livet utanför skolan, t. ex. med ett främmande lands språk och kultur, dess religiösa, ekonomiska, politiska, tekniska och geografiska förhållanden, med forskningens nya landvinningar eller med aktuella politiska händelser. Stor uppmärksamhet bör härvid ägnas åt: bedömningen av hur angeläget det är att överhuvud använda hjälpmedel i den aktuella undervisningssituationen; valet av medium; möjligheterna att kombinera olika media; hjälpmedlens infogande i undervisningen. I sistnämnda avseende ger kursplanerna närmare uppslag. Dock må generellt varnas mot missbruk av framför allt de tekniska hjälpmedlen. E t t felaktigt sätt att utnyttja bilden är att då och då visa ett helt svep bilder på en gång. För den uppmärksamme eleven hopar sig intryckens mångfald, så att han har svårt att urskilja vad som är väsentligt, medan en sådan bildvisningslektion för den ointresserade innebär en välkommen avkoppling. En preparation av och en anknytning till vad som förevisas är alltid av nöden. Missbrukar sitt material gör även den som under pågående lektion visar en okänd svit bilder, vars innehåll han klargör för sig själv och sina elever genom att läsa ur ett medföljande texthäfte. Vad som här sagts om bilden gäller självklart också om andra hjälpmedel. Det som meddelats med hjälp av tekniska hjälpmedel kräver kontroll likaväl som på annat sätt behandlade kursavsnitt. Sålunda kan t. ex. en film, som endast en gång fladdrar förbi elevernas ögon, inte ge önskvärd behållning, om den inte för- och efterbehandlas på ett effektivt sätt. Repe-

40 titionen bör inte alltid innebära en exakt upprepning. En film kan t. ex. repeteras en tid efter det att den visats med hjälp av en serie stillbilder, hämtade från samma film, eller en stomme med frågor i anslutning till filmen. Naturligtvis kan ett ljudband också efterbehandlas på motsvarande sätt. Det är inte självklart att undervisningen alltid blir bättre bara därför att tekniska hjälpmedel används. Förutsättningen är att de har något väsentligt att ge. Till förståelsen av tekniska hjälpmedel i undervisningen hör också förmågan att se deras begränsning och att avstå från dem, när stoffet kan presenteras bättre på annat sätt. De skall ingå som ett organiskt led i undervisningen och får ej utnyttjas som underhållning. Men även i de fall där läraren är övertygad om att ett visst bild-, ljud- eller textinslag tillför undervisningen något väsentligt är en bedömning av materialets kvalitet ofrånkomlig. Att utnyttja hjälpmedel av tvivelaktig kvalitet eller ett material av diskutabel utformning får ej komma ifråga. Det är en viktig uppgift att med omsorg välja just det medium som bäst ägnar sig att konkretisera och presentera ett aktuellt kursavsnitt. Ämnesanvisningarna ger uppslag om vilka hjälpmedel som lämpar sig för olika undervisningssituationer. Det verbala inslaget är redan starkt i undervisningen, och man kan därför — givetvis bortsett från undervisningen i svenska och moderna språk — tveka om värdet av att öka det med bandspelarens hjälp. Framför allt gäller detta program av föredragskaraktär. Erfarenheten visar dock att eleverna kan stimuleras av att höra en annan röst än lärarens och att läraren på detta sätt kan finna en praktisk lösning av problemet att ge sina elever en orientering som inte blott är aktuell utan samtidigt både sakkunnig och allsidig. Inte minst för lärarna i de naturvetenskapliga ämnena är det en tillgång att i under-

visningen kunna infoga korta orienteringar av specialister om aktuella forskningsobjekt och -resultat. Ett föredrag ställer emellertid större krav på uppmärksamheten, om det bjuds eleverna via högtalare. Uppspelade specialistföredrag inom olika ämnesområden bör därför dels kompletteras med anna; stoff (bildillustrationer, diskussionsmaterial, inledande och/eller avslutande kommentarer o. s. v.), dels vara ganska korta (vanligen högst 20 minuter), om de är avsedda för klassundervisning. Givetvis kan längre program med fördel nyttjas av elevgrupp eller enskilda elever. Det direktsända eller bandade och redigerade radioreportaget ger läraren tillfälle att för eleverna presentera t. ex. den moderna teknikens landvinningar eller ett ögonvittnes upplevelser av aktuella händelser eller intryck från främmande länder. För språkens vidkommande erbjuder bandspelaren en betydelsefull hjälp både för elevens egen uttalsträning och för att i undervisningen kunna införa goda illustrationer av idiomatiskt uttal. I svenskundervisningen kan eleven med bandspelarens hjälp bl. a. bedöma sin egen muntliga framställning. Det kan ibland vara besvärligt att få i gång en diskussion i en klass, och det kan dessutom vara ganska tidsödande att skissera motsatta ståndpunkter i en viss debattfråga. E t t bandat inslag kan här vara till hjälp. Två eller tre representanter för olika åsikter eller uppfattningar kan i korthet formulera sin ståndpunkt och engagera klassen i det aktuella ämnet. Direkt avlyssnade eller med bandspelarens hjälp återgivna ljudprogram kan ge eleverna kontakt med miljöer och företeelser, som annars befinner sig utanför deras räckvidd. Endast ett fåtal elever kan av praktiska skäl få tillfälle att uppleva de stora dramatiska verken på nära håll i teaterns egen miljö. Med ljudbandets och tele-

41 visionens hjälp kan kunskap om och inlevelse i olika tiders dramatik bjudas eleverna i klassrummet. Inte alla gymnasieklasser torde få tillfälle till många och skiftande studiebesök. Studiebesök som bjuds eleverna via ljudinspelningar eller television riktar uppmärksamheten på vad som är väsentligt och ger alla möjlighet att höra vad ciceronen säger. Program av denna typ kan utnyttjas bl. a. i yrkesorienteringen. I tekniska och ekonomiska ämnen kan de förmedla besök på arbetsplatser som är svåra att nå. Bilden utnyttjas ständigt som ett medel att väcka uppmärksamhet och intresse och att förmedla kunskap. Dess möjligheter i dessa hänseenden tilldelar den en väsentlig roll också i undervisningen, där den förekommer t. ex. som illustration i läroboken eller uppslagsverk, plansch, stillbild, filmbild och »byggbild». Bildens tekniska och i förekommande fall konstnärliga kvalitet måste vara av hög klass. Materialet skall vidare vara rättvisande, historiskt riktigt, verklighetstroget och aktuellt. Den tecknade bilden ger i vissa sammanhang bättre effekt än en fotograferad reportagebild, men endast under förutsättning att bildkomposition och konstnärlig och vetenskaplig kvalitet är av hög klass. Bilden bör endast innehålla sådant som är väsentligt för framställningen. Hur många bilder man skall visa under en lektion måste avgöras från fall till fall. Beträffande undervisningen i dess helhet kan däremot sägas att ett väl valt och framlagt bildmaterial inte kan undvaras: det vore förlust av dyrbar tid att gå den omständliga vägen att i ord kläda det som bilden ögonblickligen säger eleven. Det sagda gäller ej minst byggbiiden, som kan växa fram på krittavlan eller med hjälp av flanellografen, magnettavlan, bläddertavlan eller skriftprojektorn. Särskilt beaktande förtjänar skriftprojektorn, som gör det möjligt för läraren att

på ett grundmaterial bygga upp ett större sammanhang. I stället för att på en gång presentera t. ex. ett invecklat kopplingsschema på en plansch erbjuder skriftprojektorn möjligheter att successivt bygga upp den komplicerade bilden med utgångspunkt i den minsta och lättbegripliga enheten. Det är viktigt ej blott att ägna omsorg åt valet av hjälpmedel utan också att undersöka möjligheterna att låta olika hjälpmedel komplettera varandra. Så kan under en lektion den projicerade bilden på den vita duken kompletteras med namnuppgifter, diagram o. dyl. på krittavlan, stencilerat material, angivelser på en stor klassrumskarta eller några väsentliga informationer från ljudband. Den variation som nås därigenom att lärarens eller elevens framställning får samverka med och kompletteras av bild och ljud under varierande uttrycksformer har en stimulerande effekt på undervisningen. En värdefull tillgång är det material som kan framställas via fotostatkopiering, elektrostencilering och liknande apparatur. Denna utrustning gör det tekniskt möjligt att i undervisningen föra in alla slag av tryckt material: tidningsartiklar, ledare, nyhetsmaterial, aktuella kartskisser o. s. v. De klassupplagor som på detta sätt kan framställas ger eleverna möjlighet att gemensamt studera aktuella avsnitt i kursen. Även om t. ex. bandade illustrationer av teater, musik och lyrik, kompletterade med lämpligt bildmaterial, kan förmedla en rik och mångsidig upplevelse, är det inte självklart att en kombination av bild och ljud alltid ger eleverna bättre information och fastare kunskaper än bilden eller ljudet separat. Det är ansträngande att både se och lyssna aktivt på en gång, och det krävs att balansen mellan ljud och bild är så väl anpassad till åskådarna-åhörarna att det ena inte stjäl uppmärksamheten från det andra. En stumfilm kan fånga elevernas uppmärksamhet och koncentration på ett

42 annat sätt än ett medium som också vädjar till hörseln. 4.3.1.3. Riklig tillgång till hjälpmedel och dessas utformning på ett för elevens självstudium ändamålsenligt sätt ökar möjligheterna att tillämpa friare arbetsformer. Även i detta avseende kan de tekniska hjälpmedlen stå till tjänst, t. ex. vid elevens individuella studium i skolans mediatek, ämnesrum eller talövningsrum (språklaboratorium). Ljudbildbandet ger ett gott underlag för självständiga studier, radiokursen eller ljudbandet kan utnyttjas för självständiga studier i språk o. s. v. Av vikt är dock att eleven övas ej blott att handskas med utan också att hämta information ur sådant material, innan han sätts att på egen hand använda det. De audivisuella hjälpmedlen lämpar sig väl för att ge eleven den träning i att se och lyssna som är en förutsättning för framgångsrika studier på egen hand i en tid, då en väsentlig del av kunskapsstoffet är visualiserat och/eller förmedlas via massmedia. När det gäller att träna elevens förmåga att arbeta självständigt är det emellertid de tryckta hjälpmedlen som står i centrum. Dessa bör insättas i sådan följd att de underlättar den tidigare skisserade träningen att på egen hand lösa alltmer omfattande arbetsuppgifter (4.2.3). I specialarbetet i den tredje årskursen kan styrande hjälpmedel i form av korrespondenskurser eller korrespondenskursliknande material användas. Även i övrigt bör uppmärksammas att förmågan att arbeta självständigt lättare övas, om studiematerialet ej är helt tillrättalagt. Det bör i stället vara så arrangerat att det sporrar elevens initiativ och tvingar honom att upptäcka och kombinera på egen hand. På ett tidigare stadium kan ledfrågor rikta uppmärksamheten på det centrala. Visst stödmaterial kan behövas för att eleverna skall få utbyte av det tryckta materialet. Gymnasiets undervisning får inte vara

så bunden av läroboken att kurserna bestäms av den. Utrymme bör finnas f5r elevernas egen planering, och de bör när så är lämpligt och möjligt få tillfälle itt på egen hand söka rätt på relevant material. Biblioteket bör ha exemplar av de olika läroböckerna på gymnasiet för att möjliggöra jämförelser. Också genom bruk av kompletterande hjälpmedel kan de: som studeras bättre belysas. Läroboken bör i många ämnen vara utformad så att den i någon utsträckning ger eleverna tillfälle att själva plane-a sitt studium, söka rätt pä och bearbeta material och sammanfatta resultatet av sitt arbete. Detta kan lättast ske, om läroboken utformas som ett lärobokssystem, bestående av grundbok, studiehandledning till grundboken, diagnostiska prov, lärarhandledning samt kompletterande material i form av bredvidläsningshäften, bilder (för projektion eller i tryck) och ljudband. I sista hand beror det dock mer på sättet att använda läroboken än på läroboken själv om elevens förmåga att arbeta självständigt skall främjas. Lärarens attityd till och beroende av läroboken och annat undervisningsmaterial påverkar självfallet eleverna. En ur studiemetodisk synpunkt lämplig användning av läroboken underlättas, om den förses med en studiehandledning som även utvecklar elevernas förmåga att på egen hand bearbeta innehållet. Inlärningen blir effektivare, om eleverna fortlöpande får besked om resultatet av sitt arbete. Det kan ske vid undervisningssamtal och gruppdiskussioner eller genom diagnostiska prov, som utarbetas i anslutning till läroboken. Lärarhandledningar bör framför allt innehålla råd beträffande den studietekniska träningen av eleverna, användningen av studiebeting och studiecirklar, samverkan med andra ämnen, planering och genomförande av laborationer, studiebesök och fältarbeten.

43 Kompletteras läroboken med annat tryckt material — uppslagsverk, böcker och häften för bredvidläsning, småskrifter, tidnings- och tidskriftsartiklar, källsamlingar, antologier, handböcker, kartor, tabellsamlingar — kan elevernas förmåga att spänna över ett större textmaterial lättare utvecklas och tränas. Samtidigt vänjs de att själva planera sitt studium, söka rätt på material och olika källor, värdera och bearbeta materialet och efter hand grunda ett ställningstagande på studium av olika uppfattningar och omdömen. Särskilt bör dagstidningens tjänlighet som underlag för studium av aktualiteter och opinionsbildningen i samhället understrykas (se IV: 13 och IV: 17). Om tidningen som underlag för språk- och stilstudium se IV: 1.4.1.2 (svenska), för argumentationsanalys se IV: 15.4.1.2 (filosofi). Användningen av sådant kompletterande material som nämnts i det föregående kräver vägledning. Den ges genom lärarens muntliga undervisning men underlättas, om stencilerade eller tryckta studieplaner kan ställas till elevernas förfogande. Dessa kan vara utformade för ett studium enskilt eller i grupp av böcker, tidningar, tidskrifter, bilder, tabeller etc. Studieplaner underlättar användning av studiebeting och studiecirklar på gymnasiet. Det är självfallet inte alla kursmoment inom ett ämne som lämpar sig för individuella studier eller gruppstudier, och studieplanerna bör därför avfattas endast för moment, där dessa studiemetoder är särskilt användbara. De bör vara resonerande och knyta samman den bredvidläsningslitteratur (»litteratursats») som hör till studiet. De bör också innehålla arbets- och diskussionsuppgifter som kan komplettera lärarens styrning av undervisningen. Studieplanen kan fungera som ett program för inlärningen. Läroplanen syftar till samverkan mellan ämnen, i vissa fall till integration. Författare till läroböcker och studieplaner bör beakta detta. Litteratur, musik och konst

under 1900-talet bör t. ex. kunna byggas samman med delar av den modernaste historien. Ämnena psykologi, filosofi och samhällskunskap kan samverka på vissa punkter. Inom t. ex. de tekniska ämnena och matematik är det möjligt att i viss utsträckning använda text på främmande språk, företrädesvis populära tidskriftsartiklar och utdrag ur lättfattliga böcker med begränsat ordförråd. Kravet på ökad självständighet i elevernas arbete gör det nödvändigt att i stor utsträckning utnyttja läromaterial som med framgång kan bearbetas utan stöd av lärarens kontinuerliga undervisning. Självfallet underlättar sådant material betingsstudium och specialarbete. Det kan även med fördel användas då en elev önskar komplettera tidigare behandlat stoff liksom i vissa fall vid förlängd undervisning. Sådant material bör vara så beskaffat att det hela presenterar stoffet successivt på ett kontrollerat sätt; aktiverar eleverna; upplyser om huruvida en lösning är korrekt eller felaktig. Olika former av programmerade hjälpmedel ger därvid det bästa resultatet. Dessa hjälpmedel är självinstruerande. Materialet presenteras för eleven enligt en förut bestämd lärogång. Hans svar bedöms och registreras utan att läraren behöver medverka. Lärarens väsentliga insats består i planering av arbetet, bl. a. den lämpliga inplaceringen av olika hjälpmedel i undervisningssammanhanget. Bland självinstruerande hjälpmedel som bör kunna komma till användning vid gymnasiestudier kan nämnas programmerade läroböcker och brevkurser. De erfarenheter som vunnits vid undervisning med programmerade hjälpmedel bör kunna läggas till grund för utarbetandet av instruktionskort och arbetsuppgifter.

44 Speciellt tillrättalagda korrespondenskurser som lämpar sig som underlag för lärarledda brevstudier kan utnyttjas som inslag i gymnasiets undervisning. Sålunda kan åtskillig färdighet i problemlösning, stilskrivning och uppsatsskrivning förvärvas genom brevstudier, infogade i skolstudierna efter lärarens anvisningar. En del textläsning i språk och studier av begränsade avsnitt i skilda ämnen kan också efter lärarens anvisning bedrivas på detta sätt. Härigenom får läraren mera tid att inrikta sin verksamhet på det som särskilt kräver hans personliga ledning: kritik och omdömesfrämjande diskussioner, särskilt svårbemästrade teoretiska avsnitt, experiment, demonstrationer, uttalsövningar och övningar i muntlig framställning o. s. v. En väsentlig pedagogisk fördel med brevstudier och andra självinstruerande hjälpmedel är den nästan obegränsade möjlighet till individualisering som dessa arbetssätt erbjuder, om man har tillgång till svårighetsgraderat material. Begåvade och specialintresserade elever kan med anlitande av dessa hjälpmedel både fördjupa och bredda sina studier i ett ämne eller i en ämnesgrupp. Långsamma elever, elever som behöver en utförligare framställning och mer övning på enskilda avsnitt än kamraterna och elever som är i behov av mindre studiekurs (4.3.2.4) kan tillgodoses genom lämplig brevkurs eller annat självinstruerande material. 4.3.2.

Självinstruerande hjälpmedel

4.3.2.1. I det föregående har redan exempel givits på hjälpmedel som kan överta vissa av lärarens uppgifter i undervisningen. Syftet var där att träna eleven att i ökad omfattning själv ta ansvar för sina studier. Även eljest kan läraren hänvisas till att utnyttja sådana hjälpmedel, exempelvis vid behandlingen av moment i läroplanen inom vilka det kan erbjuda svårigheter att hålla undervisningen fullt aktuell.

4-3.2.2. En betydelsefull uppgift för skol7T-programmen bör kunna vara den samordnande funktionen (4.1.3.4). Genom detta medium kan undervisningsprogram framställas som sammanfogar kunskaper och stoff från flera ämnen och ämnesblock. Inte minst värdefullt är detta vid undervisningen i ämnen som genom sin konstruktion spänner över stora kunskapsfält, t. ex. samhällskunskap, företagsekonomi, teknologi och naturvetenskap. En annan naturlig uppgift för skol-TV är att behandla ämnen eller avsnitt av ämnen som är starkt föränderliga. En kontinuerligt bedriven TV-produktion, som dels fortlöpande åstadkommer nya program, dels återutsänder vissa tidigare program, ev. i reviderad utformning, innebär att TV successivt tillför undervisningen ett fräscht illustrationsmaterial. Indirekt kan en sådan verksamhet få betydelse för läraren också på så sätt att han via de studiebesök som TV förmedlar och genom de experter som framträder kan få nya uppslag för sin undervisning. Lärarens egen insats är av stor betydelse om televisionen skall bli ett effektivt hjälpmedel. Ett led i denna strävan är det programmaterial som televisionen utger i anslutning till sändningarna, främst då elevoch lärarhäften. Dessa skall ge läraren detaljerade uppgifter om programmets syfte och innehåll, så att alla möjligheter tillvaratas att integrera programstoffet i den dagliga undervisningen. Ett sådant nära samarbete med skolan är särskilt angeläget i fråga om televisionsprogram, eftersom ju läraren själv i allmänhet ser ett skol-TV-program för första gången, då det visas för eleverna. I vissa pedagogiska sammanhang, t. ex. i ämnet naturvetenskap, kan det bli önskvärt att televisionen producerar serieprogram i ett sådant antal — en eller två utsändningar per vecka — att programledaren och programredaktionen övertar ansvaret för kursens pedagogiska upplägg-

45 ning och för den systematiska behandlingen av lärostoffet. I sådana fall måste man tänka sig att TV också tillhandahåller en särskild kursbok som komplement till TVutsändningarna. Härigenom underlättas efterbehandlingen av programmen ute i skolorna. 4-3.2.3. I andra fall kan korrespondenskursliknande framställningar komplettera undervisningen. Oberoende av den undervisande lärarens utbildning kan skilda avsnitt i sammansatta läroämnen väl tillgodoses på detta sätt. I t. ex. historia kan tillgång till dylikt material berika undervisningen, liksom i konst- och musikhistoria, där en brevkurs kompletterad av en konsthistorisk portfölj kan avsevärt underlätta lärarens arbete. 4.3.2.4. Reguljära brevstudier under lärarledning torde dessutom behöva utnyttjas dels för olika former av specialarbete, dels för kompletterande studier vid mindre studiekurs och förlängd undervisning (jfr 3.3). Brevstudier erbjuder ej blott tillfälle att individualisera studierna utan stimulerar också till en rationell arbetsorganisation, bidrar till att skapa goda studievanor och förbereder för mera omfattande självständigt arbete. Lärarledda brevstudier erbjuder möjligheter inte endast till effektivisering av undervisningen utan även till bättre utnyttjande av lärarresurserna. Läraren kan inrikta sin verksamhet speciellt på det arbete som kräver hans personliga ledning. Brevstudier öppnar också möjlighet till undervisning oberoende av lärarens utbildning. 4.3.3.

Prov som hjälpmedel

Hjälpmedel kan slutligen göra det möjligt för läraren att med större objektivitet kontrollera elevernas arbetsresultat. Se härom 4.4.8.

4-4- Information om eleverna och bedömning av deras arbete 4.4.1.

Informationsbehovet

För att förverkliga gymnasiets uppgift att delge eleverna kunskaper och befordra deras utveckling och mognad såväl intellektuellt som vad beträffar personligheten i övrigt krävs att de som verkar i gymnasiet har tillgång till informationer av olika slag: i undervisningen behövs informationer som kan läggas till grund dels för undervisningens planering och bedrivande, dels för betygsättningen; i övrigt behövs informationer som kan läggas till grund för orientering till elever och föräldrar i valsituationer (studievägledning, yrkesorientering etc.) samt stöd åt elever i studiemässiga och andra personliga problemsituationer. Termen bedömning används som sammanfattning för alla de åtgärder som vidtas för att i dylikt informationssyfte mäta, insamla data, tolka och dra slutsatser av data. Bedömningen kan bl. a. utmynna i modifikation av undervisningens uppläggning; insättande av kompletterande arbetsuppgifter eller övningar; betygsättning; upplysningar som i valsituationer begäres av elever eller föräldrar; råd åt eleverna och stöd i konfliktsituationer. För att inhämta de erforderliga informationerna krävs en rad åtgärder, t. ex. samtal mellan berörda parter, intervjuer, enkäter, iakttagelser av eleverna i arbete, muntliga och skriftliga förhör och prov, anlagsprov och kartläggning av elevernas intressen. 4.4.2. Allmänna synpunkter på bedömningen av elevernas arbete I det följande behandlas enbart den bedömning av elevernas arbetsresultat som

46 sammanhänger med själva undervisningen. Beträffande studievägledning och yrkesorientering hänvisas till 2.4. 4-4-%-1- Utgångspunkten för bedömning av undervisningen och dess resultat är gymnasiets mål. Eftersom det är enklast att ensidigt definiera målet som kursen som inhämtas i läroböckerna, föreligger risk att bedömningen av elevernas arbete blir ensidig. I synnerhet den studiemetodik som eleverna skall förvärva i gymnasiet kan lätt komma att förbises vid lärarens bedömning, eftersom den inte är speciellt knuten till ett visst ämne. Exempel på andra sidor av målsättningen som lätt kan förbigås är elevernas förmåga att kritiskt pröva påståenden, att själva ställa problem och lösa dem, att ta ansvar och initiativ, att planera studierna, att samarbeta med andra för att lösa en gemensam uppgift. 4-4-2-2. En första förutsättning för en korrekt bedömning av elevernas arbete är alltså att klargöra gymnasiets mål i hela dess bredd. Den allmänna målsättningen måste i de särskilda ämnena i tillämpliga delar konkretiseras genom studieplaner (innefattande ämnesinnehåll och verksamhetsformer). Detta är självfallet nödvändigt såväl för undervisningens bedrivande som för iakttagelser av dess resultat. För denna konkretisering av gymnasiets mål i respektive ämnen har den enskilde läraren hjälp av ämnesanvisningar, överläggningar med studierektor, huvudlärare och inom ämneskonferenserna, överläggningar med gymnasieråden och andra experter samt erfarenheter från studiedagar. 4-4-2.3. När studiemålen i ett visst ämne klargjorts, blir nästa steg att välja bedömningsmetoder. I viss mån kan man utnyttja centralt utarbetade hjälpmedel härför, men ofta måste läraren själv systematisera sina iakttagelser genom muntliga eller skriftliga

prov. I det senare fallet bör ett samråd i ämneskonferensen vara naturligt. Studieplaneringen kompletteras då med uppgiften att framställa prov som lärarna i ämnet kan använda i sina klasser. E t t sådant förfarande skapar större enhetlighet i bedömningsnormerna. 4.4.3.

Krav på bedömningen

4-4-3-1. Bedömningen av elevernas arbete bör vara allsidig och fortlöpande. Viktigt är, som ovan antytts (4.4.2.1), att inte bara lägga vikt på iögonenfallande och lätt mätbara aspekter av undervisningen, t. ex. elevernas förmåga att reproducera kursstoffet. Bedömningen bör så vitt möjligt inriktas på alla de sidor av elevernas utveckling som enligt gymnasiets målsättning skall beaktas. I vilken utsträckning informationerna kan läggas till grund för betygsättning behandlas i 4.4.7. Bedömningen av elevernas arbetsresultat bör inte koncentreras till slutet av kursavsnitt, terminer eller årskurser. Elevernas resultat på muntliga och skriftliga prov i olika former är inte enbart slutprodukter av undervisningen utan även hjälpmedel för elever och lärare i det fortsatta arbetet. 4-4-3-2. Bedömningsmetodens samband med bedömningens syfte. Ett förhör i exempelvis historia som enbart ger eleverna tillfälle att reproducera valda delar av kursböckerna förbiser ett väsentligt mål för studiet, t. ex. elevernas förmåga att läsa, värdera och tolka historiska källor i ord och bild. I engelska är ett av syftena att eleverna skall lära sig förstå och på svenska sammanfatta innehållet i tidskriftsartiklar. Denna förmåga kan inte kontrolleras genom översättning till svenska ord för ord av en engelsk text. Självfallet är meningsfyllda faktakunskaper av väsentlig betydelse. Detta innebär emellertid inte att reproduktionen av

47 minneskunskaper får överbetonas till förfång för andra väsentliga mål. 4-4-3-3. Bedömningens tillförlitlighet. Vissa bedömningsmetoder, t. ex. muntliga förhör och vissa skriftliga prov och arbeten, är förhållandevis osäkra. Ett sätt att i någon mån komma till rätta med osäkerheten är bedömning utförd av flera lärare (medbedömare). Vid bedömningen måste man också ta hänsyn till att elevernas prestationer påverkas av deras aktuella kondition. Om antalet bedömningstillfällen är allt för litet blir den totala bedömningen osäker. Flera prov ger vid i övrigt lika förhållanden en säkrare bedömning. I ett enskilt prov eller förhör blir bedömningen säkrare om eleverna får många frågor än om de bara får en eller ett fåtal. Av detta skäl kan enstaka muntliga frågor under ett förhör ha ett begränsat värde. (Om betygens tillförlitlighet se 4.4.7.3.) 4-4-3-4- Bedömningens objektivitet. Bedömningen av elevernas arbetsresultat bör vara objektiv, d. v. s. olika bedömare bör komma till samma eller liknande resultat i fråga om ett och samma prov. Prov med bundna svar (4.4.4.5) är objektivare än muntliga och andra skriftliga bedömningsmetoder. Eleverna har rätt att ställa krav på objektivitet, och man måste därför sträva efter att minska graden av subjektivitet i bedömningen. Det kan ske genom användning av mera objektiva bedömningsmetoder och genom att det subjektiva elementet i de icke objektiva metoderna på olika sätt nedbringas. Exempel härpå ges i det följande. 4.-4-3.5. Bedömningens praktiska genomförbarhet. Med den praktiska genomförbarheten avses bl. a. hur kostnads- och tidskrävande bedömningen är, om den är lätt att ordna, om proven är lätta att rätta och tolka.

Muntliga förhör för redovisning av flera veckors betingsstudium kan lätt anpassas till elevernas varierande förutsättningar och intressen men är mycket tidskrävande och kan medföra schematekniska komplikationer, om de måste spridas ut över flera lektioner. Att iakttaga varje elev för sig när han studerar laborationsinstruktionerna, genomför ett experiment, antecknar sina iakttagelser och mätvärden samt drar slutsatser av experimentet är tidsödande och svårt att ordna med knappa lokaltillgångar. Det kan i stället bli nödvändigt att begränsa iakttagelserna till elevens förmåga att förstå försöket. Till en skriftlig försöksbeskrivning kan fogas frågor med bundna svar. Frågorna bör ställas så att de ger en uppfattning om elevens förmåga att sammanställa data och att dra slutsatser av f örsöksresul täten. 4-4-3-G. Val av bedömningsmetod. Valet av bedömningsmetod är som ovan framgått beroende av en rad faktorer. Läraren bör noga överväga vilka syften han har med förhör, prov och andra iakttagelser av elevernas arbete. De olika krav som kan ställas på bedömningen måste vägas mot varandra. En viss metod skall inte användas enbart därför att den är lätt att genomföra, tillförlitlig och objektiv. Hänsyn måste i första hand tas till om bedömningen kommer att motsvara det syfte man har med den. 4.4.4.

Bedömningsmetoder

Olika metoder kan användas för bedömning av elevernas prestationer och av hur undervisningens uppläggning verkar: iakttagelser i den löpande undervisningen; enkäter genom frågeformulär och samtal; förhör samt olika typer av prov. 4-4-4-1 • Iakttagelser av eleverna i arbete. Undervisningen erbjuder många tillfällen

48 till iakttagelser av elevens kunskaper och arbetssätt. Undervisningssamtalet liksom användningen av böcker och bibliotek kan röja brister respektive fallenhet i förståelsen av och sättet att handskas med fakta. Iakttagelser av elevens sätt att gripa sig an ett matematiskt problem är värdefulla vid sidan av själva resultatet av arbetet. Elevernas förmåga att lösa en uppgift genom samarbete i grupp kan iakttas genom ett studium av hur gruppen arbetar, vilka bidrag till gruppens arbete som olika elever kommer med, hur gruppmedlemmarna värderar och stödjer varandras arbete o. s. v. Inte minst grupplaborationerna lämnar många tillfällen till iakttagelser av elevernas arbetssätt. 4-4-4-2- Enkäter. Enkäter genom frågeformulär eller samtal kan ge upplysningar om elevernas åsikter om stoff, disposition, arbetsformer, arbetssätt och hjälpmedel av olika slag etc. Eleverna kan därigenom direkt påverka undervisningens planering, som alltså sker i samverkan mellan elever och lärare. 4.4-4.3- Muntliga och skriftliga förhör och prov. Valet mellan muntliga och skriftliga förhör och prov kan diskuteras. De skriftliga proven anses ha mer av dramatik över sig, och det finns en risk att de ensidigt tar i anspråk elevernas förmåga att reproducera detaljfakta och icke deras förmåga till överblick, självständigt och kritiskt tänkande o. s. v. En jämförelse mellan de olika kontrolltypernas fördelar och nackdelar är därför här befogad. Flera av de argument som anförs till förmån för det muntliga förhöret kan med samma rätt gälla det skriftliga — för en annan kategori elever. Det är onekligen sant att vissa elever har svårt att skriftligt formulera sina svar och — bl. a. därför — upplever de skriftliga proven som mer pressande. Andra elever, som inte har det talade ordet i sin makt, har motsvarande nega-

tiva inställning till muntliga förhö: och känner sig illa till mods över att behöva redovisa sina kunskaper med kamraterna som åhörare. För dem innebär det skriftliga provet mer tid till eftertanke och prestationerna är en affär endast mellan dem själva och deras lärare. En odisputabel förtjänst hos det muntliga förhöret är att läraren därigenom lättare kan skaffa sig en uppfattning inte bara om elevens detaljkunskaper utan även om hans förmåga till överblick av ämnet och självständigt tänkande i anslutning till det jämte hans förmåga att uttrycka sig koncist och klart. Vid de muntliga förhören får eleverna ofta ett fåtal, eleverna emellan olika frågor, och utvärderingen sker mer eller mindre subjektivt. I det skriftliga förhöret får eleverna som regel samma frågor och dessutom oftast ett större antal frågor, vilket bidrar till att motverka slumpens spel vid utvärderingen. Båda formerna av kontroll har sitt värde och bör förekomma vid sidan av varandra. 4.-444- Muntliga förhör. Det muntliga förhöret kan ofta ha karaktären av samtal och torde under första årskursen företrädesvis genomföras som kontroll av läxor. Det är därvid viktigt att eleverna snabbt lär sig gripa de väsentliga linjerna i stoffet och att de lär sig underordna detaljerna. Förhöret bör ta i anspråk elevernas successivt förvärvade förmåga att reflektera och jämföra med det de tidigare läst eller känner till från andra områden. I andra och tredje årskursen får det muntliga förhöret ofta karaktären av redovisning av längre uppgifter och studiebeting. Tyngdpunkten i förhöret måste då läggas på de stora linjerna och överblicken. Elevens förmåga att sammanhålla stoffet i stort och anknyta det till andra kunskapsområden måste uppmärksammas. Vid förhöret bör eleven i görligaste mån ha tillgång till läroböcker och andra källor

49 så att han i förhörssituationen ges tillfälle att använda det arbetssätt som blir det vanliga efter avslutade gymnasiestudier. Redovisningen bör därför också präglas mera av tolkning och analys än av reproduktion av fakta. Självfallet bör eleverna under hela gymnasietiden ha tillgång till papper och penna under förhöret och få tillfälle att förbereda den muntliga framställningen. I t. ex. moderna språk kan eleverna muntligen lämna förberedda redogörelser och sammanfattningar av texter. Kontrollen av detalj fakta bör på gymnasiestadiet i stor utsträckning hänskjutas till elevens eget självförhör. Eleven bör därför successivt tränas att ta ansvar för detta slags kontroll av sitt arbetsresultat. Lektionstiden är för dyrbar för att i någon större utsträckning användas för memoreringskontroll. 4.4-4-Ö- Skriftliga prov. De skriftliga proven kan utformas på flera sätt. De krav som bör ställas på prov i allmänhet (4.4. 3) uppfylls för ett visst prov i större eller mindre grad. Hänsyn måste tas härtill innan man väljer provtyp i det aktuella fallet. De skriftliga proven och provuppgifterna kan indelas efter det sätt på vilket svaren avges: Fritt formulerad, längre skriftlig framställning. Exempel härpå är uppsatser i svenska och främmande språk, referat (resumé) av text eller föredrag samt analys av praktikfall. Uppgifter med korta svar. Svaren kan formuleras relativt fritt, t. ex. om frågan gäller specifika fakta eller begrepp. I flerdelade prov i främmande språk kan frågor med korta svar ingå. Matematiska och fysikaliska uppgifter kräver i allmänhet mycket koncisa svar. Uppgifter med bundna svar. I uppgifter av denna typ finns ett antal alternativa svarsmöjligheter angivna. Andra provtyper. Hit hör hastighets- och

säkerhetsprov i stenografi och maskinskrivning liksom översättning från och till främmande språk och diktamensprov (dietée). Dessa fyra olika slag av skriftliga prov och provuppgifter behandlas nedan i tur och ordning. Råd gällande den första typen av prov, fritt formulerad, längre skriftlig framställning, ges i IV: 1.4.1.2 (skriftlig framställning). Dessa anvisningar är i många avseenden tillämpliga även på främmande språk och på längre redogörelser i historia, företagsekonomi o. s. v. Den främsta fördelen med prov av detta slag är att man genom dem kan utröna elevens förmåga att ordna ett större stoff, att uttrycka sina åsikter och argumentera sakligt. Bedömningen av dylika fria skriftliga framställningar är emellertid mindre tillförlitlig. Olika bedömare kommer ofta till skilda resultat. Elevens tidigare prestationer färgar lätt av sig på bedömningen av det föreliggande provet (jfr IV: 1.4.1.7). Liksom vid muntliga förhör är det ofta lämpligt att eleverna har tillgång till böcker och andra källor. Man riskerar då inte att lägga tyngdpunkten på memoreringskontroll. Prov med uppgifter som förutsätter korta svar kan innehålla uppmaningar och frågor av typen redogör för, jämför, förklara, vilka var orsakerna till o. s. v. Dessa uppgifter är lättare att rätta objektivt än föregående provtyp, i synnerhet om frågorna formuleras mycket omsorgsfullt så att svaren kan anteciperas. Därigenom är det möjligt att formulera »modellsvar» och göra rättningsmallar. När friheten vid formuleringen av svaren minskas (t. ex. i matematik och fysik) underlättas en objektiv rättning, men bedömningen av hur eleverna nått fram till lösningen kan vara osäker. Uppgifter med bundna svar garanterar att samtliga elever bedöms enligt samma normer. Vid vissa tillfällen är detta av väsentlig betydelse, t. ex. då man eftersträvar att normera betygsättningen (4.4.7.3).

50 Uppgifter med bundna svar är mycket lätta att rätta och därigenom tidsbesparande för läraren. Eftersom svaren inte kräver ett omfattande skrivarbete kan eleverna få många frågor. Härigenom har man stora möjligheter att på begränsad tid pröva alla väsentliga delar av ett moment. Prov med bundna svar kan utformas så att de prövar inte bara elevernas faktakunskaper utan också deras förmåga att inhämta vissa kunskaper, att tillämpa dessa, att tolka ny information, att tänka kritiskt och att lösa problem. Svårigheterna att konstruera prov med uppgifter av denna typ gör att det kan vara lämpligt att de utarbetas av flera lärare i samråd. Det bör undvikas att man vid konstruktionen av proven ensidigt tar fasta på memoreringen av enstaka fakta. Vissa kunskapskontroller kräver provoch uppgiftstyper av annat slag än de hittills nämnda. Översättningsprov från eller till ett främmande språk och diktamensprov är i viss mening bundna, men möjligheterna till variation av svarsformuleringen är dock i allmänhet så stora att bedömarna på olika punkter kommer till divergerande resultat. Genom rättningsmallar kan objektiviteten vid rättningen ökas. Givetvis kan vid ett visst provtillfälle olika uppgiftstyper kombineras. Så är t. ex. i de främmande språken fallet med flerdelade prov, som kan innehålla samtliga de här nämnda uppgiftstyperna. Beträffande provens konkreta utformning hänvisas till ämnesanvisningarna. 4.4.5. Mentalhygieniska synpunkter på bedömningen av elevernas arbetsresultat Ett huvudsyfte med bedömningen är att ge eleverna hjälp och information i olika situationer. Det skulle vara att direkt motverka detta syfte om läraren utnyttjade förhör och prov på ett sådant sätt att elevernas arbetsro och självförtroende ginge förlorade. Om förhör och prov ges en dominerande

ställning i skolarbetet, kommer inte minst de duktiga och ambitiösa att känna sig tvingade till att ständigt vara på sin vakt inför nya prov. Att ensidigt lägga tyngdpunkten i bedömningen på större förhör eller prov kan leda till att eleverna illa utnyttjar sin tid genom att anhopa studierna till dagarna före förhöret eller provet. En ensidig användning av en bedömningsmetod kan också komma att missgynna elever som har sämre förutsättningar att hävda sig vid bedömning med just denna metod. När så är möjligt (t. ex. vid redovisning av studiebeting och specialarbeten), bör eleverna ha en viss valfrihet beträffande redovisningssättet. Det är karaktäristiskt för gymnasiets verksamhetsformer att eleverna skolas att efter hand överblicka och sammanhålla större kunskapsfält. Övningen av denna förmåga bör ske fortlöpande, men bedömningen av den genom prov, förhör etc. kan av naturliga skäl inte ske ofta. Det kan dock komma att uppfattas som särskilt påfrestande för eleverna om redovisningstillfällena blir alltför få. Denna olägenhet bör noggrant observeras, och lärarna bör vinnlägga sig om att stödja elever som visar svagheter på detta område, så att de efter hand får större säkerhet. Det är genom ett positivt förhållande mellan lärare och elever och en lämplig successiv träning som eleverna kan övervinna en eventuell fruktan för större muntliga eller skriftliga förhör. En anhopning av förhör och prov är emellertid under alla omständigheter olämplig och kan undvikas genom planering företagen av rektor, studierektor, konferens och klassföreståndare. Förhör och prov blir mindre påfrestande om de föregås av en lämplig förberedelse, både kunskaps- och färdighetsmässigt. Detsamma gäller om proven har en lämplig svårighetsnivå. Eleverna blir också positivt inställda

51 till bedömningen om de upplever den som ett naturligt led i studiearbetet och som hjälpmedel för självbedömning. Det åligger därför lärare och andra berörda befattningshavare att tillsammans med eleven söka nå klarhet beträffande dennes förmåga i olika avseenden och faktiska arbetsresultat. Det är så mycket viktigare som betygen endast i ringa mån ger eleven de upplysningar som han kan behöva om skolans syn på honom och hans prestationer. 4.4.6. Bedömning av vissa för alla ämnen gemensamma färdigheter Två områden förtjänar särskild uppmärksamhet, elevernas samarbetsförmåga och deras arbetsvanor och studiemetoder. Med utgångspunkt i bedömningen av dessa områden skall eleverna ges råd och vägledning beträffande studieteknik. Lämpliga åtgärder skall sättas in för att förbättra elevernas förmåga att tillsammans lösa olika uppgifter. Bedömningen av dessa färdigheter skall läggas till grund för studieträningen, ej för betygsättningen. Läroplanen anvisar i båda dessa fall särskilda verksamhetsformer, i första hand grupptimmar (4.2.2.3), grupparbete i olika former (4.2.1.4), studiebeting och specialarbete (4.2.3.3 och 4.2.3.5). 44.6.1. Vid bedömningen av elevernas förmåga till samarbete bör bl. a. följande uppmärksammas: Hur planerar och disponerar gruppen arbetet inom den tillgängliga tidsramen? Hur fördelas uppgifterna mellan gruppmedlemmarna? Vilka uppslag, idéer och diskussionsinlägg kommer de med? Känner de ansvar för arbetet och de åtagna uppgifterna? Lärarens handledning av grupparbetet ger honom goda tillfällen att på nära håll observera medlemmarna i arbete. Han bör också ge eleverna tillfälle att själva bedöma effektiviteten i samarbetet. Detta kan ske genom t. ex. en enkät.

44.6.2. Utveckling av goda arbetsvanor är ett av huvudmålen för gymnasiets undervisning. Eleverna bör tillåtas eller läras en personlig, effektiv studiemetodik och erbjudas möjligheter i övrigt att efter hand bedriva självständigare och friare studier, varigenom övergången till förvärvsliv och högre studier underlättas. Detta huvudmål innefattar bl. a. förmåga att planera studierna; hushålla med studietiden; ta ansvar för en arbetsuppgift; ta initiativ; tolka och kritiskt värdera information som samlats från olika källor, från andra personer och genom egna iakttagelser vid t. ex. laborationer, studiebesök, praktik och lägerskola; sammanställa materialet samt redovisa arbetsresultatet på olika sätt. Vart och ett av dessa delmål måste läraren specificera konkret. En effektiv användning av olika källor innefattar bl. a. lästeknik samt förmåga att använda bibliotek och böcker. Lästekniken i sin tur innefattar bl. a. förmåga att läsa olika studiematerial med hänsyn till det avsedda syftet, förmåga att läsa med kritik, förmåga att läsa snabbt och förvärv av ett tillräckligt ordförråd. Olika bedömningsmetoder står till buds för utvärdering av elevernas studiemetodik. Den successiva träningen i en för högre studier lämpad teknik nödvändiggör en fortlöpande diagnostisk bedömning av elevernas framsteg. För t. ex. biblioteksanvändning, läshastighet, läsförståelse, kritisk läsning etc. är det lämpligt att komplettera mera informella iakttagelser av elevernas framsteg med objektiva prov. 4.4.7. Användningen av data om elevernas studieprestationer och arb etsmetodik De data som erhålles genom bedömningen (4.4.1 och 4.4.2) skall användas för stöd åt den enskilde eleven i hans stu-

52 dier genom att de klarlägger hans svagheter och hans starka sidor; granskning av undervisningens uppläggning, användning av olika arbetsformer och hjälpmedel etc; betygsättning. 4-4-7-1. Handledning av elevernas studiearbete. Kontrollen av elevprestationerna skall ses som en uppföljning av de undervisningsmoment som förekommit. Läraren kan inte gärna fortsätta sitt arbete, förrän han förvissat sig om att eleverna verkligen nått den plattform från vilken de skall bygga vidare. När självinstruerande studiematerial av olika slag används i undervisningen, blir det naturligt att successivt sätta in prov efter vissa moment i kursen. Om elevens resultat inte är tillfredsställande måste denne fortsätta inlärningsarbetet. Ett dylikt kontrollprogram som komplement till självinstruerande material möjliggör en individuell arbetstakt. Snabba och kunniga elever behöver inte följa de långsammare kamraternas hastighet. Dylika prov förstärker elevernas inlärning, då de lyckas med provuppgifterna, och sporrar dem därigenom, d. v. s. har ett betydande motivationsvärde. Proven vägleder eleverna att reparera eventuella svagheter genom att de leds tillbaka till moment som de ännu inte behärskar. 4-4-7-2. Planering av undervisningens uppläggning. Läraren skall inom ramen för gällande kursplaner avpassa undervisningen efter elevernas intressen, begåvning och tidigare skolprestationer. Detta kan inte ske utan en tillförlitlig kännedom om vad eleverna behärskar i fråga om stoff och färdigheter. För större elevgrupper är skriftliga prov det smidigaste och snabbaste sättet att skaffa sig de önskade upplysningarna. Skriftliga prov med denna uppgift bör självfallet sättas in på ett tidigt stadium. De kan inte sparas till dess större delen av

terminen passerat utan måste ges fortlöpande och i första hand i början av läsåret. Om sådana prov ges i början av årskurs 1 kan man för enskilda elever och för större eller mindre elevgrupper få en uppfattning om deras behärskning av olika kursmoment och färdigheter. På grundval av de upplysningar som dylika diagnostiska prov ger kan läraren lägga upp undervisningen: han kan besluta att på vissa punkter gå vidare, att föra in nytt övningsmaterial av skilda typer (texter, arbetsuppgifter, problem etc), att låta vissa elever gå längre med en överkurs medan andra får ytterligare instruktion och övning o. s. v. För lärarens uppläggning av undervisningen i stort kan bedömningen av elevernas arbete alltså bli av stort värde. Den kan leda till modifikationer i fråga om sättet att lägga fram och ordna stoffet, verksamhetsformer, arbetssätt, användning av hjälpmedel etc. 4-4-7.3. Betyg sättning en Den enskilde elevens betyg uttrycker i vad mån han i relation till övriga elever i årskursen uppnått studiemålen för ämnet i fråga. Graderingen skall, som nämnts i 4.4.3, vara objektiv och allsidig och inte avse enbart en viss del av studiemålen i ämnet. Särskilt viktigt är att elevernas förmåga att memorera och reproducera detaljkunskaper inte får fälla utslaget vid betygsättningen. Väsentligt är att ta hänsyn till elevernas förmåga att tänka självständigt, överblicka sammanhang och kritiskt bedöma åsikter samt använda kunskaper och färdigheter för att lösa nya problem. De olika ämnesanvisningarna ger råd för sammanvägningen vid betygsättningen av olika sidor av studiemålen (se t. ex. IV: 1.4.1.7). Om betygsättningen skall bli någorlunda tillförlitlig måste den bygga på systematiska iakttagelser och inte bestå i ett vagt eftersinnande, när betygen skall sättas. Be-

53 tygen skall avse elevens prestationer under termin (höstterminsbetyg) eller årskurs (vårtermins-, årskursbetyg). Därvid bör någon hänsyn tas till prestationerna under tidigare termin(er) eller årskurs(er). Betyg i ett ämne skall självfallet sättas utan hänsynstagande till elevernas betyg i andra ämnen. Betygsskalan är numerisk och innehåller fem steg med talet 5 som högsta betyg. Betygen för ett representativt elevmaterial i en viss årskurs och ett visst ämne (kurs) skall ha följande procentuella fördelning: Betyg

1 Procent

2 24

7 Fördelningen skall vara densamma för varje enskilt ämne eller kurs i ämne och för varje enskild termin/årskurs. Innan läraren slutjusterar sina betyg bör han kontrollera sin procentuella betygsfördelning. Därvid bör han ta ställning till följande frågor: Vilken är avdelningens standard jämförd med standarden för övriga elever i samma ämne och årskurs i riket? Vilken är avdelningens betygsspridning i fråga om de betygsatta prestationerna jämförd med ett representativt elevmaterial som läser ämnet i fråga? Betygens procentuella fördelning avser ett representativt elevmaterial. / de enskilda avdelningarna kan självfallet avvikelser från denna fördelning av olika skäl uppkomma. Betygsspridningen kan givetvis variera mellan olika klasser. I somliga klasser kan eleverna prestationsmässigt vara jämförelsevis jämna. I sådant fall kommer självfallet betygsspridningen att vara mindre. Andra avdelningar kan tänkas uppvisa ett förhållandevis stort antal mycket svaga och mycket duktiga elever. I sådana avdelningar kommer betyget 3 att vara mindre vanligt än i ett representativt elevmate-

rial, medan betygen 1 och 2 respektive 4 och 5 kommer att vara vanligare. Alla betygsgrader skall utnyttjas. S. k. glidande betygsskala får inte förekomma. Efter endast någon termins undervisning kan läraren dock hysa stor osäkerhet om vilket betyg en elev skall ha. Om osäkerheten gäller betyget 2 eller 3 bör i så fall 3 användas. Om osäkerheten gäller betyget 3 eller 4 bör likaså betyget 3 i första hand komma i fråga. Viss sparsamhet bör i sådana fall iakttas med såväl låga som höga betyg. Åtgärder för normering av betygsättningen. Jämförelsegrupp vid betygsättningen av en avdelning i visst ämne och viss årskurs är alla de elever i riket som undervisas i samma kurs i ämnet. Olika åtgärder kan vidtas för att uppnå jämförbarhet i betygen mellan klasser och skolor: Två eller flera lärare använder gemensamma prov, eventuellt utarbetade i ämneskonferensen . Centralt utarbetade betygsnormerande prov används i vissa ämnen. Gymnasieråden medverkar vid inspektion, samtal med enskilda lärare, studierektor och ämneskonferenser till normering av betygsättningen. Vid betygsättningen avger läraren först preliminära betyg. Betygsfördelningen diskuteras i klasskonferens. Skulle de preliminärt satta betygen i ett ämne för en klass i avsevärd grad avvika från den normala fördelningen och spridningen, bör studierektor och konferens söka utröna orsaken härtill. Härvid kan jämförelse göras med klassens betyg i andra ämnen, med betygen i ämnet i parallellavdelningar och vid andra skolor samt i förekommande fall med betygsfördelningen på det centralt givna provet i ämnet. Speciella betyg sättningsfrågor Beträffande betygsättningen av elever med läs- och skrivsvårigheter hänvisas till läroplan för grundskolan.

54 4.4.8.

Hjälpmedel för bedömningen

Några hjälpmedel

för undervisning och betygsättning förtecknas i tablå 1. 1. Översikt av hjälpmedel Hjälpmedel för bedömningen

Bedömningens syfte

Kartläggning av elevernas ställning i olika delmoment och färdigheter

av lärarna utarbetade

centralt utarbetade

Diagnostiska prov

Diagnostiska prov (även i läroböcker)

Bedömning av lämpligheten i undervisningens uppläggning, användningen av arbetsformer och arbetssätt etc. Betygsättning:

a) (Delvis:) Centralt utarbetade prov i vissa ämnen Samlingar av provuppgifter (»uppgiftskataloger»)

a) rangordning av eleverna

Betygsättningsprov

b) normering av betygen

Obligatoriska skriftliga prov i syfte att rangordna eleverna förekommer i de ämnen som förtecknas i tablå 2. Antalet skrivningar avser där maximum. Antalet prov kan minskas efter medgivande av rektor.

4.5.

Gemensamma

aktiviteter

4.5.1.

Timmar till förfogande

Det är av stort värde att skolan kan mer fritt disponera någon tid dels för sådana moment som visserligen återkommer år från år men vilkas omfattning och inplacering i studiegången inte bör alltför detaljerat fastställas, dels för sådana uppgifter för vilka förutsättningarna växlar efter

Betygsättningsprov i läroböcker b) Centralt utarbetade prov i vissa ämnen

lokala förhållanden. Timmar till förfogande ger denna möjlighet. Timmarna skall användas för verksamhet som inte har karaktären av ämnesundervisning eller inte kan eller bör fogas in i något av de på läroplanen upptagna ämnena. Hit hör viss information i anknytning till studietekniken i årskurs 1, röst- och talvård, studie- och yrkesvägledning, handledning i samband med specialarbeten. Timmarna skall också användas för lokal anpassning av verksamheten. Under dessa kan t. ex. beaktas näringslivsproblem aktuella i en viss bygd eller ges information om samhälleliga problem eller aktuell internationell orientering. De ger också möjlighet att i undervisningen infoga teater- och musikföreställ ningar.

55 2. Obligatoriska skriftliga prov

Årskurs och ämne

Årskurs 1 Svenska Engelska Fortsättningsspråk (Franska/Tyska) Matematik Teknologi Årskurs 2 Svenska Engelska Fortsättningsspråk (Franska/Tyska) Matematik Fysik Företagsekonomi . . . Teknologi Årskurs 3 Svenska Engelska, affärskorr Fortsättningsspråk (Franska/Tyska) Fortsättningsspråk, affärskorr Matematik Fysik Företagsekonomi . . Redovisning Energi Konstruktion B, M Byggteknik

Elläxa 1

Därav centrala prov

Centralt provs placering

Antal skrivningar ht vt

Tid per prov i lektionstimmar 1

1+ 1 2+2

4 2—3

0+2 2+2 0+1

3 3

2+ 2 2+ 2

4 2—3

ma] december

2+2 2+3 2 +2 1+2 1+ 1

2—3 3—4 3—4 2—3 4

januari mars mars

+2 +1

4 2

+2

2—3

januari

3—1 3—4 2 2—3 3—i 3—4 3 3—4

januari december

+1 +1 +2 +1 +1 +1 +2

4 lektionstimmar användes som markering för en tid om högst 180 min.

Med denna uppläggning är det nödvändigt att under timmar till förfogande kunna sammanföra eleverna i stora avdelningar, t ex. så att alla elever i en årskurs deltar. Vid andra tillfällen bör verksamheten kunna organiseras för arbete i små grupper. I 4.1—4.4 förtecknas de speciella ändamål

för vilka timmar till förfogande bör användas. De utgör: i årskurs 1 studieorientering vid läsårets början; studieteknisk orientering; yrkesvalspsykologi; studie- och yrkesvägledning inför valet av studiekurs i årskurs 2;

56 bok- och bibliotekskunskap; röst- och talvård; samordningsprogram. i årskurs 2 fortsatt studie- och yrkesorientering; röst- och talvård; samordningsprogram. i årskurs 3 yrkes- och arbetsmarknadsorientering; handledning för specialarbeten; röst- och tal vård; samordningsprogram. Skolan har frihet att självständigt utnyttja tiden för timmar till förfogande för ändamål utöver de som speciellt nämnts i 4.1—4.4. Denna frihet innebär att timmarna ej behöver fördelas jämnt över läsåret utan kan koncentreras till de tillfällen då de bäst behövs. 4.5.2.

Tid för information m. m.

För att ge tillfälle för skolans ledning att lämna meddelanden angående skolarbetet och för att eljest uppmärksamma händelser och traditioner av gemensamt intresse för skolan anordnas för samtliga elever eller — där lokalutrymmena ej medger detta — för större grupper av elever gemensamma samlingar. Sådana samlingar bör förekomma vid 1—2 tillfällen per vecka. Allt efter behov kan emellertid samlingarnas antal vara större under en period för att under en annan förekomma mer sparsamt. I de fall där skolan ej disponerar samlingssal bör föredras större intervall mellan samlingarna, som då kan förläggas till lokal utanför skolan, t. ex. medborgarhus, teater, idrottshall eller kyrka. Samlingen bör förläggas till sådan tidpunkt under arbetsdagen att flertalet elever och lärare kan delta. Med tanke särskilt på att många elever dagligen reser till och från skolorten bör samlingen ej generellt förläggas till tid före skolarbetets början utan kan inpassas vid annan tidpunkt under dagen.

Även om samlingen aktualiseras av bestämda informationsbehov bör den utformas på ett allsidigt sätt och anknyta till olika sidor av skolans och samhällets liv. Den kan utöver information om skolans arbete och uppmärksammande av lokala traditioner innehålla musikframföranden, film eller korta anföranden. Elevernas medverkan bör utnyttjas så långt det är möjligt. Samlingen skall vara av den art att den skänker en känsla av samhörighet. Den får ej utformas så att åsiktsfriheten kränkes. Många av skolans elever har ett aktivt intresse för religiösa frågor. Skolan bör ge dem tillfälle att tillfredsställa detta genom samlingar av religiös karaktär. Deltagandet i sådana samlingar skall vara frivilligt. Skolan bör ställa lokaler till förfogande för denna verksamhet. Dess omfattning och utformning skall givetvis vara elevernas ensak.

4-6.

Pedagogisk

ledning

4.6.1.

Bektor och studierektor

Rektor och studierektor ansvarar för skolans pedagogiska ledning. De bör på lämpligt sätt mellan sig fördela de pedagogiska arbetsuppgifterna. De skall svara för den i 4.1—4.5 angivna organisationen av studierna och verksamhetsformerna som är av generell karaktär. Det ankommer på dem att tillse att den introducerande studietekniska handledningen genomföres på ett ändamålsenligt sätt och att övervaka fördelningen av grupptimmarna så att olika ämnens studietekniska behov tillgodoses. Den introducerande studieorienteringen skall det likaså ankomma på dem att låta utforma. Den fortsatta ämnesvisa studietekniken samordnas även genom rektors och studierektors försorg. Organiserad samordning mellan ämnen, organiserandet av långläxor och beting skall också vara föremål för uppmärksamhet. I

57 god tid före nytt läsår bör dessa frågor genom erforderliga konferenser förberedas av studierektor och huvudlärare och föreläggas rektor för beslut. Betygsnormeringen liksom utformningen av prov i de former som nämns i 4.4. är en viktig uppgift för studierektor. Organiserandet och samordnandet av konferenser är rektors och studierektors uppgift. Utöver de uppgifter för konferenserna som tidigare nämnts i läroplanen bör vid dessa även pedagogiska och metodiska nyheter upptas till diskussion. Skolans ledning tillser att praktik för teknisk lärokurs organiseras liksom att erforderliga kontakter tas med företrädare för näringsliv och förvaltning. Studiebesöken bör även uppmärksammas. Handledandet av nya lärare är en betydelsefull uppgift för skolans pedagogiska ledning. Det bör därvid ses till att dessa erhåller erforderlig information om läroplan och metodisk handledning. Auskultationer organiseras av studierektorn, och denne bör också åhöra nya lärares lektioner och därvid ge dem anvisningar och råd för undervisningens bedrivande.

I fortbildningsfrågor bör studierektor ta de initiativ som kan vara befogade. Anvisningar och informationer från gymnasieråd och andra centralt eller regionalt arbetande sakkunniga skall rektor och studierektor ägna särskild uppmärksamhet i den fortsatta undervisningsplaneringen. 4.6.2.

Huvudlärare

Huvudlärarna verkar för vidareutvecklingen av ämnesstudierna, för att de generella anvisningar som ges i läroplanen omsättes i för varje ämne lämpad metodik och planering samt för att skolan tillgodogör sig de vetenskapliga framstegen inom respektive läroområden. De svarar för att institutioner eller ämnesrum utformas på ett för undervisningen ändamålsenligt sätt. Huvudläraren skall i samarbete med rektor och studierektor hålla erforderliga ämneskonferenser och tillse att de beslut som där fattas verkställes inom respektive ämne. Övriga lärare i ämnet skall genom huvudläraren erhålla upplysningar och råd i vad avser ämnets innehåll och metodik. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas de yngre lärarna och deras introduktion i ämnets undervisning.

in. TIMPLANER 1. Gymnasiets lärokurser Gymnasiet omfattar 3-årig och 4-årig utbildning enligt de studiekurser samt alternativ och varianter därtill som anges i följande uppställning. Studiekurserna ingår i en humanistisk, en samhällsvetenskaplig, en ekonomisk, en naturvetenskaplig och en teknisk lärokurs.

Studiekurser

Årskurs 1

Årskurs 3

Humanistisk-samhällsvetenskaplig (Hum-Sh) Ekonomisk (Ek) Naturvetenskaplig (Na) Teknisk (Te)

Humanistisk (Hum) jämte fyra varianter: halvklassisk (Ha) helklassisk (He) estetisk (Es) social (So)

Årskurs 2 . Humanistisk (Hum) j'amte fyra varianter: halvklassisk (Ha) helklassisk (He) estetisk (Es) social (So) Samhällsvetenskaplig (Sh) jämte två varianter: estetisk (Es) social (So) Ekonomisk (Ek) jämte en variant: social (So) Naturvetenskaplig (Na) Teknisk (Te)

Samhällsvetenskaplig (Sh) jämte två varianter: estetisk (Es) social (So) Ekonomisk (Ek): ekonomisk-språkligt alternativ (Esp) jämte en variant: social (So) kameralt alternativ (Ka) distributivt alternativ (Di) administrativt alternativ (Ad) Naturvetenskaplig (Na) Teknisk (Te): maskintekniskt alternativ (M) byggtekniskt alternativ (B) eltekniskt alternativ (El) kemitekniskt alternativ (K) Årskurs k Teknisk (Te): maskintekniskt alternativ (M) anläggningstekniskt alternativ (Ba) husbyggnadstekniskt alternativ (Bh) elkrafttekniskt alternativ (Elk) teletekniskt alternativ (Elt) kemitekniskt alternativ (K)

2. Timplan för årskurs 1 Studiekurs Ämne

Alla

Hum-Sh

Ek 1

Svenska Engelska B-språk2 C-språk2 Historia Samhällskunskap Matematik Fysik Kemi Naturvetenskap Företagsekonomi Maskinskrivning Teknologi Konst- och musikhistoria Musik eller teckning Gymnastik Timmar till förfogande . . Summa Summa studiekurs 1

16 34

16 34

Na

Te 1

5 2,5 2,5

5 2,5 2,5

16 34

16 34

Utanför timplanen för ekonomisk studiekurs 20 tim. kontorsteknik samt för teknisk studiekurs 2 vtr praktik i skolverkstad. 2 B-språk = språk som elev läst i grundskolan (tyska eller franska). C-språk = nybörjarspråk, nämligen tyska, franska, ryska, spanska, italienska, portugisiska eller finska. Elev må välja två nybörjarspråk (på teknisk studiekurs ett), som då vartdera får 4 vtr. 3

Fritt val mellan två kurser.

3. Timplan för humanistiska och samhällsvetenskapliga studiekurser1 i årskurs 2 och 3

Ämne Båda Svenska Engelska B-språk C-språk Jämförande språkkunskap Latin Grekiska Historia Beligionskunskap . .. Filosofi Psykologi Samhällskunskap . . . Matematik Naturvetenskap . . . . Konst- och musikhistoria Musik eller teckning Gymnastik Timmar till förfogande Summa Summa studiekurs

Årskurs 2

Årskurs 3

Studiekurs

Studiekurs

Hum

Sh

2-fl 2

3 Båda

Hum

Summa lärokurs (inkl. årskurs 1) Sh

Hum

Sh

! > ( 3+r

10 9 10 11

10 5 - 81 6-1025 7-11|

3 (14) (8) 8 2,5 2 2 10,5 5 7

8 2,5 2 2 10,5 11 9 2 2 8

4 3 3+12 3+17

3 3 3 (7)3 (4)4

(7)5 (4)8

2 2,5 2

2 3

4,5 2

2 4

1 1 3

2 2 8

8 32

8 32

11 30

11 30

1 Genom utbyte av ett modernt språk i årskurs 2 och 3 mot estetiskt specialämne (teckning, musik eller dramatik) eller socialkunskap (3 vtr i vardera årskurs 2 och 3) erhålles estetisk respektive social variant. Se anmärkningar till timplanerna 7.4. 2

Beteckningarna 2 + 1 , 3 + 1 markerar att eleverna under 2 respektive 3 vtr läser samma kurs som elever i annan studiekurs eller annat alternativ. Ämnet kan samläsas under dessa timmar. 3 Latinläsande (Ha) har ej jämförande språkkunskap och samhällskunskap samt endast 1 vte psykologi. * Grekiska (He) läses av latinläsande elever. De har endast ettdera av B- och C-språken samt endast 2 vtr engelska. 5 Latinläsande (Ha) kan fritt välja att fortsätta två moderna språk med vartdera 3 vtr. Valet kan stå mellan engelska, B-språk och C-språk. De har vidare 2,5 vtr samhällskunskap. Beträffande grekiskläsande se not 6. fl

Grekiska (He) läses av latinläsande elever. De har därvid endast ett modernt språk (3 — 1 = 2 vtr) som kan samläsas med andra studiekurser eller alternativ.

7 I de fall där C-språket i årskurs 3 är annat språk än tyska eller franska erhåller det 5 vtr. Annat språk minskas med 1 vte.

61 1

4. Timplan för ekonomisk studiekurs i årskurs 2 och 3

Ämne

Årskurs Alla

Svenska Engelska B-språk C-språk Historia Psykologi Samhällskunskap Matematik Naturvetenskap Företagsekonomi Övriga ekonomiska ämnen .. Rättskunskap Praktiskt sekreterararbete . . Maskinskrivning Stenografi Gymnastik Timmar till förfogande Summa Summa studiekurs

Årskurs 3

Summa lärokurs (inkl. årskurs 1)

Alternativ

Alternativ

Esp

Övriga

Esp

Övriga

9 10 11 4 2

5- l 6- 9 1 2 7-10) 4 2 9,5 9 3 13 7 2

3+13 3+1 3+14

2 3 3 2 3

2 3,5

9,5

3/0 2

3 10 2 (2) 5 7 8 3,5

(2)5 3 0/3 2 3 1

2 1,5

16 30

16 30

3,5 96

Genom utbyte av ett modernt språk i årskurs 2 och 3 (Esp) mot socialkunskap erhålles social variant. Se anmärkningar till timplanerna 7.4. 2 Val mellan matematik och stenografi. Beteckningen 3 + 1 markerar att eleverna under 3 vtr läser samma kurs som elever i annan studiekurs eller annat alternativ. Ämnet kan samläsas under dessa timmar. * Beträffande annat C-språk än tyska och franska i årskurs 3 (Esp) se 3, not 7. 5 Kan väljas i stället för rättskunskap. "Kameralt alternativ: redovisning. Distributivt alternativ: distribution. Administrativt alternativ: förvaltning;

5. Timplan för naturvetenskapliga och tekniska studiekurser i årskurs 2, 3 och 4

Ämne Båda

Årskurs 2

Årskurs 3

Årskurs 4

Studiekurs

Studiekurs

Studiekurs

Na

Te 1

Båda

3 2

I 3

Na

Te 1

2 Te

1 ,

23 Fysik

5—7 I

3—8 17

2,5

1 10

10,5

110,5

6,5

6,5 111 4 41,5 3

5 Övriga tekn. läroämnen4

12,5

29 3

Konst- och musikhistoria Musik eller teckning . ..

Summa Summa studiekurs 1

5,5

5 Biologi

Timmar till förfogande .

1,5 2 2

5 4 4

ITe

6 1,5 2

4 Samhällskunskap

Na

4—9 )

2 Religionskunskap

Summa lärokkurs (inkl. årskursrs 1)

o

1 2

3 1 22

2 10

1,5

8 4

3,5

Utanför timplanen 2 vtr praktik i skolverkstad i årskurs 2 samt 10 tim. arbetsstudier i årskuurs Kan vara C-språk endast om eleven i årskurs 1 valt C-språk. 3 Ergonomi. * Se timplanerna 6 a)—d). 2

6. Tekniska läroämnen i årskurs 3 och 4 a) Maskintekniskt alternativ Ämne

Årskurs 3

Årskurs 4

Summa

5,5 2 3

5,5 5 7,5 4 2 5

11 7 10,5 4 4 5

41,5

Konstruktion Energi Produktion Reglerteknik Elteknik Specialarbete

2 Summa

12,5

b) Byggtekniska alternativ

Ämne

Årskurs 3

Årskurs 4

Summa

Alternativ

Alternativ

Båda Byggteknik Konstruktion

4 6

2 7,5 5 3

Anläggning

3 2

1 1,5 1,5 Summa

1 Bh

i

1 VVS Maskinteknik Elteknik

Ba

12,5

20 Fyra dagars fältmätövningar vid höstterminens början.

Ba

Bh

6 13,5 5 3 9 1 1 1,5 1,5

6 17,5 5 6 2 1 1 1,5 1,5

41,5

41,5

64 c) Eltekniska alternativ

Årskurs 3

Ämne

Båda

Årskurs 4

Summa

Alternativ

Alternativ

Elk

Elt

7 3 4

3,5

4,5

Elk

Eilt

7 3 7,5 4,5

T

7 4,5

T

7,5 10

Elkraft

4: 2!

41,5

41,5

4 2 12,5

21,5

7,5

4.-,5

4:,5

7,5 10

Summa

3i

91,5

21,5

d) Kemitekniskt alternativ Ämne

Årskurs 3

Årskurs 4

4,5 6

.

4,5 6 3 11 7 4 2 4

41,5

3 11 7 4 Elteknik

2 Summa

12,5

Summa

7. Anmärkningar till timplanerna 7.1. Delning av klass a) I årskurs 1 skall klass delas under 1 vte, om elevantalet överstiger 18, vid undervisning i följande ämnen: svenska, engelska och/eller B-språk, historia och/eller samhällskunskap, fysik och/eller kemi (Na och Te), naturvetenskap (Hum-Sh) och företagsekonomi (Ek). Om syftet med dessa fyra grupptimmar se II: 4.2.2.3. b) I årskurs 1 delas klass i nybörjarspråk under 1 vte, om elevantalet överstiger 18.

c) Vid laborationer i följande studiekurser (alternativ), ämnen och årskurser (åk) delas klass, om elevantalet överstiger 18: Na och Te: Fysik (0,5 vte i åk 1, 1 vte i åk 2 och 0,5 vte i åk 3). Kemi (0,5 vte i åk 1 och 1 vte i åk 2). Biologi (1,5 vte i åk 3). Hum, Sh och Ek: Naturvetenskap (1 vte för Hum-Sh, 0,5 vte för Ek i åk 1 och 1 vte för Sh i åk 2).

65 M: Energi (1 vte i åk 4). Produktion (0,5 vte i åk 3 och 2 vtr i åk 4). Reglerteknik (1 vte i åk 4). Elteknik (0,5 vte i åk 3 och 0,5 vte i åk 4). B: Byggteknik (1 vte i åk 3).

Elanläggning (2 vtr i åk 4). K: Specialarbete (4 vtr i åk 4).

El:

7.2. Sammanslagning av klasser

Ellära (1,5 vte i åk 3). Elmaterial (1 vte i åk 4). Elektronik (1 vte i åk 3). Reglerteknik (1 vte i åk 4).

Elk: Elektronik (0,5 vte i åk 4). Elmaskiner (1 vte i åk 4). Elanläggning (1 vte i åk 4).

EU: Elektronik (1 vte i åk 4). Telekommunikation (1 vte i åk 4). Systemteknik (2 vtr i åk 4). Elkraft (1 vte i åk 4).

K: Organisk kemi (2,5 vtr i åk 3). Biokemi (1 vte i åk 4). Analytisk kemi (7 vtr i åk 4). Apparatteknik (1 vte i åk 4). d) Vid konstruktionsövningar m. m. i följande studiekurser (alternativ), ämnen och årskurser delas klass, om elevantalet överstiger 18: Te: Teknologi (2 vtr i åk 1 och 2 vtr i åk 2). M: Konstruktion (1 vte i åk 3 och 4 vtr i åk 4). Energi (1 vte i åk 4). Produktion (2 vtr i åk 4). Specialarbete (5 vtr i åk 4). B: Konstruktion (2 vtr i åk 3, 2 vtr i åk 4 både Ba och Bh, 2 vtr i åk 4 endast Bh). Planering (1 vte i åk 4 både Ba och Bh, 2 vtr i åk 4 endast Bh). Anläggning (3 vtr i åk 4 endast Ba). El: Elmaskiner (1,5 vte i åk 4). 3 Läroplan för gymnasiet

e) I årskurserna 1 och 2 skall vid undervisning i teckning delningstalet för undervisningsavdelning vara 20.

I konst- och musikhistoria skall två klasser sammanslås till en undervisningsavdelning. (Jfr IV: 75.4.1.1.)

7.3.

Utökad studiekurs

I II: 3.1 påpekas möjligheten för elev att utöver de i hans studiekurs ingående ämnena tillvälja ämne eller ämnen tillhörande annan studiekurs. Tillvalet är fritt, men om svårigheter uppkommer att tillgodose alla önskemål, bör i första hand följande ämnen komma i fråga, nämligen i teknisk lärokurs: modernt språk i årskurserna 2 (även enligt kursplan för åk 1) och 3 (även enligt kursplan för årskurs 2), religionskunskap i årskurs 3 samt biologi i årskurs 3 eller naturvetenskap i årskurs 2, i samhällsvetenskaplig lärokurs: matematik (enligt fordringarna för naturvetenskaplig och teknisk lärokurs) i årskurserna 2 och 3, i naturvetenskaplig lärokurs: modernt språk i årskurserna 2 och 3, samhällskunskap i årskurserna 2 och 3, i ekonomisk lärokurs: stenografi eller matematik (det senare enligt fordringarna för ekonomisk lärokurs) i årskurserna 2 och 3 samt religionskunskap i årskurs 3, ett modernt språk i årskurs 3 i andra alternativ än det ekonomisk-språkliga, i humanistisk lärokurs: matematik (enligt fordringarna för samhällsvetenskaplig eller ekonomisk lärokurs) i årskurserna 2 och 3. Därutöver bör eleverna i första årskursen, såvida de inte läser två nybörjarspråk och sålunda redan har 35 veckotimmar (se

66 timplan för årskurs 1, not 2), kunna erbjudas möjlighet att tillvälja en veckotimme estetiska ämnen. De som redan valt musik skall därvid delta i teckning och omvänt.

7.4.

Specialisering

Såsom påpekas i II: 3.2 kan eleverna inom humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs i årskurserna 2 och 3 välja estetisk eller social specialisering. Social variant kan även erhållas på ekonomisk lärokurs i årskurs 2 och på ekonomisk-språkligt alternativ i årskurs 3. Hur detta påverkar timplanen framgår av not 1 till timplanerna 3 och 4.1 övriga lärokurser erbjudes dessa varianter genom val av frivilligt ämne.

7.5. Frivillig undervisning utanför schematid Utanför schematid meddelas frivillig undervisning i instrumentalmusik, körsång, teckning, dramatik och gymnastik. Denna frivilliga undervisning tilldelas följande tid: instrumentalmusik 1 vte för varje fullbordat 30-tal elever, körsång 1 vte för varje påbörjat 50-tal deltagare, teckning 1 vte för varje fullbordat 30-tal deltagare, samt gymnastik 1 vte för hela skolan. Timtilldelningen för dramatik bestäms av skolöverstyrelsen i det enskilda fallet.

7.6.

Praktik

Utanför timplanen fullgör elever inom ekonomisk lärokurs 20 timmar kontorsteknik, förlagda till årskurs 1.

Elever inom teknisk lärokurs fullgör skoloch miljöpraktik. Skolpraktik äger rum i årskurs 1 (2 vtr), under sommaren efter årskurs 1 (4 veckor) och i årskurs 2 (2 vtr), miljöpraktik under sommaren efter årskurs 2 (minst 6 veckor) och sommaren efter årskurs 3 (minst 6 veckor).

7.7.

Ämneskoncentration

Ämnen med lågt veckotimtal bör koncenttrationsläsas. Utöver de koncentrationsåtgärder som nedan anges som obligatoriska bör de möjligheter till ämneskoncentration inom läsårets ram som lokalt kan yppa sig tillvaratagas enligt de riktlinjer läroplanen anger (II: 4.2.3.4.). Koncentration av ämne till ena hälften av läsåret skall ske i följande fall: Årskurs 1: Historia. Årskurs 2: Historiekursen om 2 vtr (Te och Ek), psykologikurserna om 1 vte (He, Ha, Na) och om 2 vtr (Hum, Sh), matematikkursen om 2 vtr (Sh) samt kursen i naturvetenskap om 2 vtr (Hum). Årskurs 3: Historiekursen om 2 vtr (Hum) och Sh), religionskunskap, filosofi, psykologi (Ek) och samhällskunskap om 2,5 vtr och 2 vtr (He, Ha, Na, Te), rättskunskap, energi, elteknik om 2 vtr (M och K), geodesi, maskinteknik om 2 vtr (El) och 1,5 vtr (B). Årskurs 4: Elteknik 2 vtr (M) och 1,5 vte (B), byggteknik 2 vtr, VVS 1 vte och anläggning 2 vtr (Bh). Teckning förlägges till dubbeltimmar i årskurs 1 och 2.

67 IV. KURSPLANER 1. Svenska 1.1.

Mål

Undervisningen i svenska syftar till att utveckla elevernas förmåga att uttrycka sig korrekt, vårdat och klart i tal och skrift, att ge dem övning i att observera och reflektera över allmänt språkliga och stilistiska företeelser och därmed förutsättning att med omdöme och ansvar ta ställning till frågor rörande språkvård och språkriktighet, att öva deras färdighet att i studie- och informationssyfte tillgodogöra sig framställningar av olika slag, att begagna uppslagsverk och handböcker och att vid litteratursökning utnyttja bibliotek och dokumentationstjänst, att ge dem förmåga att förstå danska och norska i tal och skrift samt att ge dem förtrogenhet med den nordiska, främst den svenska, litteraturen och dess historia samt någon beläsenhet i utomnordisk litteratur och kännedom om världslitteraturens mer betydande genrer och epoker.

1.2.

Huvudmoment

Röstvård och talteknik. Välläsning. Framförande av dramatik med fördelade roller. Upprepade framträdanden med företrädesvis korta föredrag av olika typ. Intervjuer och på intervjuer grundade anföranden. Diskussionsövningar. Elementär sammanträdesteknik. Skisser, kortskrivningar och uppsatser av väsentligen beskrivande, utredande och argumenterande art. Referatuppgifter av olika

slag. Anteckningsteknik. Praktiska skrivelser. Dispositionsövningar. Stilistiska arbetsuppgifter och formuleringsövningar. Argumentationsanalys. Översikt av svenska språkets släktskapsförhållanden och utveckling. Någon kännedom om samnordiska strävanden på det språkliga området. Ordförråd och ordbildning. Viktigare semantiska företeelser, t. ex. betydelseförändringar. Riksspråk och dialekter. Gruppspråk. Talspråk och skriftspråk. Stilarter och språknivåer. Aktuella språkvårds- och språkriktighetsproblem. Någon kunskap om viktigare språkvetenskaplig och stilistisk terminologi. Övning att utnyttja bibliotek och annan informationstjänst. Orientering om ordböcker, ordlistor och handböcker av olika slag. Läsning av sakprosa, även på norska och danska. Svensk litteratur: För tiden fram till omkring 1750 orientering om den litterära utvecklingen i samband med studium av enstaka för den litterära och språkliga utvecklingen betydelsefulla texter, för tiden från omkring 1750 till omkring 1880 orientering om viktigare litterära strömningar och författare med mera grundligt studium av sådana verk, som haft stor betydelse för utformningen av vår litterära kultur, för tiden fr. o. m. omkring 1880 orientering om litterära företeelser fram till våra dagar, grupperad omkring ett mera grundligt studium av några författares verk och någon betydelsefull genre. Övrig nordisk litteratur: Läsning av norsk och dansk litteratur. Orientering om de nordiska grannfolkens litteratur i sam-

68 band med behandlingen av den svenska litteraturen. Utomnordisk litteratur: Läsning, huvudsakligen i översättning men om möjligt på originalspråket, av några betydelsefulla verk ur världslitteraturen och i samband därmed erforderlig litteraturhistorisk orientering. Vägledning för fri läsning av nyare nordisk och utomnordisk litteratur.

1.3. Kursplan med årskursfördelning 1.3.1.

Årskurs 1

Talorganens byggnad och funktion. Individuell röstanalys. Erforderliga individuella övningar i andningsteknik, röstbehandling, resonans och artikulation. Övningar att läsa texter av olika slag i syfte att öva olika läston. Aktuella uttalsfrågor. Anvisningar om hur föredrag eller anföranden förbereds, utarbetas och framförs. Upprepade framträdanden med korta föredrag av olika slag, t. ex. berättelser, beskrivningar (även arbetsbeskrivningar) och demonstrationer. Referat av tidningsartiklar, populärvetenskapliga uppsatser och föredrag. Intervjuer och på intervjuer grundade anföranden. Diskussionsövningar. Framförande av dramatik med fördelade roller. Övningar att — såsom skisser eller kortskrivningar utarbetade på ämnets lärotimmar — i språkriktig och stilistiskt jämn form samt med reda och sammanhang behandla ämnen av väsentligen beskrivande och enkelt utredande art. Behandling av valda moment inom argumentationsanalysen, t. ex. strukturen hos en argumentation och översikt av argument för och emot en ståndpunkt. Resuméer och andra skriftliga referatuppgifter, grundade på texter, föredrag eller intervjuer. I samband därmed anvisningar om anteckningsteknik. Texter till bildframställningar av olika slag, diagram och siffertablåer. Praktiska skrivelser. I anslutning till läsning av mönster-

framställningar dispositionsövningar och andra former av uppsatsteori. Stilistiska övningar rörande fraseologi, synonymik samt sats- och meningsbyggnad. Övningar att begagna ordlistor och handböcker i stilistik. Översikt av svenska språkets släktskapsförhållanden och historia i anslutning till läsning av textprov ur svensk litteratur och till studiet av andra språk. Principerna för vår ortografi. Riksspråk och dialekter bl. a. med hänsyn till provinsialismer i bildat talspråk och till betydande bygdemålsfärgad skönlitteratur. I samband därmed någon orientering om svenska språkets ställning i Finland. Talspråk och skriftspråk. Stilarter. Läsning av enkla texter på sakprosa, gärna hämtade ur tidningar och tidskrifter, bl. a. i syfte att befästa och vidga ordförrådet samt att öva olika läsformer: studieläsning, skumläsning, överblicksläsning. Demonstration av och övningar i att begagna ordböcker, ordlistor och handböcker av olika slag. Övning i att utnyttja bibliotek. Danska och/eller norska. Genomgång av viktigare uttalsregler. Hörövningar. Läsning av skönlitteratur i anslutning till litteraturkursen samt läsning av nyare sakprosa. Introduktion i analys av litterär text. Studium av svenska litterära texter företrädesvis fr. o. m. Strindberg, därav ett par större arbeten. I anslutning härtill några representativa texter ur dansk och norsk litteratur samt i översättning något för stadiet lämpligt verk ur världslitteraturen. Litteraturhistorisk orientering i samband med textstudiet. 1.3.2.

Årskurs 2

Fortsatt röstvård och talträning. Anföranden av instruerande, utredande och argumenterande art. Dialogföredrag, estradsamtal, föredragningar och mer avancerade diskussionsövningar. Skisser och formuleringsövningar samt kortskrivningar som i föregående årskurs.

69 Därtill behandling av och uppsatser om mer krävande ämnen av utredande art. Referat av och kommentar till svårare texter. Sammanfattning av inlägg i en diskussion jämte eget ställningstagande. Vidgad behandling av argumentationsanalysen. Övningar i att sammanställa och diskutera olika källors framställning. Referatprotokoll i anslutning till diskussionsövningarna. Praktiska skrivelser. Stilistik. Ordbildningslära. Det svenska ordförrådet: arvord, lånord, främmande ord, citatord, översättningslån, purism, de främmande ordens inpassning i det svenska formsystemet. Något om svenskt namnskick. Språkliga och stilistiska iakttagelser i anslutning till litteraturkursen. Läsning av mer krävande texter på sakprosa. Informationsteknik. Danska och/eller norska: ytterligare studium av sakprosa och skönlitteratur. Fortsatt studium av litterära texter fr. o. m. Strindberg, därav ett större verk. I anslutning härtill några representativa texter ur övriga nordiska länders litteratur samt i översättning ett för stadiet lämpligt verk ur världslitteraturen. Litteraturhistorisk orientering i samband med textstudiet. Utdrag ur Homeros i översättning. Fornisländsk litteratur i översättning: Voluspa, Havamal och ytterligare någon Eddadikt, en kort saga eller några utdrag ur längre sagor samt någon episod ur Snorres konungasagor. Kort litteraturhistorisk orientering i samband med texterna. I samband med en översiktlig framställning av teaterns och dramats historia studium i översättning av ett antal dramer ur världslitteraturen, t. ex. ett antikt drama, ett Shakespearedrama, ett Ibsendrama, ett fransk-klassiskt drama (Racine eller Moliére eller Holberg), ett a två dramer av Strindberg samt något drama från 1900talet. I anslutning härtill behandling av och diskussioner om film. Påbörjat studium av litteratur från omkr. 1750 till omkr. 1880.

Upplysningstiden: texter från engelsk och fransk upplysning, Bellman, Kellgren samt ytterligare någon svensk 1700-talsdiktare. Litteraturhistorisk orientering i samband med textläsningen. Vägledning för fri läsning av nyare nordisk och utomnordisk litteratur. 1.3.3.

Årskurs 3

Övningar i muntlig framställning som i föregående årskurs. Även längre föredrag eller föredragningar. Övningar i skriftlig framställning som i föregående årskurs. Därtill en sammanfattning av den normativa stilistiken. Sammanträdesprotokoll och andra praktiska skrivövningar, delvis i anslutning till studieinriktningen. För ekonomisk lärokurs främst affärskorrespondens, annonser och annan reklamtext, för teknisk lärokurs tekniska undersökningsrapporter och andra skriftliga övningar i modern informationsteknik. Språkutveckling och språkvård, särskilt med hänsyn till tendenser i modern svenska. Språkriktighetsproblemet ur principiell synpunkt. Språket ur social synpunkt. Några aktuella grammatiska problem. Något om teknikens och vetenskapens språkvårdsfrågor. För ekonomisk lärokurs affärssvenska som stilart och för teknisk lärokurs teknisk svenska. Fortsatt läsning av sakprosa med viss anknytning till studieinriktningen. Danska och/eller norska. Texter i anslutning till litteraturkursen. Sakprosa, företrädesvis hämtad från tidningar och tidskrifter. Samnordiska strävanden på det språkliga området. För humanistisk, samhälls- och naturvetenskaplig lärokurs fortsatt och avslutat studium av litteratur från omkr. 1750 till omkr. 1880. Romantiken och den begynnande realismen: några kortare texter ur tysk klassicism och romantik, en engelsk, en fransk och en rysk roman; Tegnér, Geijer, Stagnelius eller Atterbom, något om svensk psalmdiktning, Almqvist, Runeberg,

70 H. C. Andersen, Björnson, Rydberg. Litteraturhistorisk orientering i samband med textläsningen. Sammanhållet studium av gärna något svårare texter ur nyare litteratur till belysning av exempelvis en enskild författare, en litterär stilriktning, en genre eller ett motiv. Sammanfattande översikt av den litterära utvecklingen från slutet av 1800-talet med anknytning till tidigare lästa texter. Fortsatt vägledning för fri läsning av nyare nordisk och utomnordisk litteratur. För ekonomisk och teknisk lärokurs läsning av valda prov på svensk och övrig nordisk litteratur från tiden omkring 1800 —1880. Någon litteraturhistorisk orientering i anslutning till textläsningen. Studium av texter ur nyare litteratur, svensk och utländsk, bl. a. till belysning av samhällsutvecklingen, livsåskådningsdebatten och överhuvudtaget allmänmänskliga problem. Fortsatt vägledning för fri läsning av nyare nordisk och utomnordisk litteratur.

1.4. Anvisningar och kommentarer 1.4.1.

Lärostoff och verksamhetsformer

1.4.1.1- Allmänna

synpunkter

Som framgår av kursplanen är ämnesstoffet i svenska mycket omfattande. Det är av största vikt, att ämnet inte faller sönder i skilda delar: muntlig och skriftlig framställning, språkets liv och utveckling, danska och norska, litteraturstudium. Att trådarna friläggs i kursplanen är en praktisk åtgärd — i undervisningen måste den genomgående synpunkten vara ämnets enhet. Vikten av att samordna de olika momenten inom ämnets språkliga del ligger i öppen dag. Lika väsentlig är emellertid samordningen mellan den språkliga delen och den litterära. Vad som övas och studeras är i båda fallen språket i funktion, vare sig

det gäller talat språk eller skrivet, sakprosa eller skönlitteratur. Syftemålet med undervisningen i ämnets språkliga del är väsentligen rent praktiskt. Eleverna skall, på basis av de färdigheter, som inhämtats i grundskolan, få ökad vana att uppträda i samhällslivets talsituationer och större förmåga att tala med så god röstbehandling och så distinkt, att deras tal utan svårighet kan uppfattas, så redigt och sammanhängande, att deras framställning lätt kan följas, och så korrekt och stilsäkert, att uppmärksamheten ej dragés från det väsentliga, ämnet och ärendet. Även för övningarna i skriftlig framställning är syftemålet främst praktiskt: att ge eleverna skriv vana och större förmåga att uttrycka sig språkriktigt och vårdat samt med tankereda och klarhet i skrivsituationer som i möjligaste mån är naturliga. Läsningen av sakprosa har på samma sätt en praktisk innebörd: att ge studieteknisk träning med allt vad det innebär även av ordkunskap, förmåga att följa linjen i en framställning, skilja huvudsak från bisak etc. Den praktiska inriktningen av de moment, som övar elevernas förmåga att utnyttja bibliotek och annan informationstjänst, är uppenbar — de skall ge eleverna grundläggande studietekniska färdigheter och vidgade möjligheter till självständigt arbete. Se vidare 1.4.1.5. Också de språkligt-teoretiska studierna bör i så stor utsträckning som möjligt ges en inriktning, som tjänar den praktiska språkvården. Skolan har ett mycket stort ansvar, när det gäller att värna om det svenska språket. Detta är en angelägenhet, som inte bara berör språket, utan en allmän fråga av stor räckvidd, eftersom bristfälliga talvanor och överhuvudtaget oförmåga att komma tillrätta med de grundläggande kommunikationsfärdigheterna verkar starkt hämmande på individen. Svenskläraren kan givetvis inte ensam bära ansvaret för att arbetet ger resultat — härför krävs att alla

71 lärare samverkar —, men samlingspunkten för skolans språkvårdande verksamhet bör vara lektionerna i svenska. För att skapa arbetssituationer, som av alla elever uppfattas som angelägna och intresseväckande, måste läraren i svenska överskrida sitt ämnes gränser och så mycket som möjligt bredda basen för övningarna. Svenska är i hög grad ett övergripande ämne — i samtliga skolämnen ingår sådana moment som muntlig och/eller skriftlig framställning, ordkunskap och informationsläsning, och de bör givetvis också övas inom varje ämne. Målet kan inte nås utan en intim samverkan mellan alla lärare. Se vidare 1.4.1.3. Eftersom den språkliga delen av ämnet i så hög grad är inriktad på färdighetssidan, kan en uppdelning av stoffet på årskurser ej bli annat än ungefärlig. I den aktuella skolsituationen måste kursplanen modifieras efter individuella linjer. Målet måste vara att med så rik individualisering som möjligt få eleverna att nå så långt som möjligt inom sin förmågas och sin läggnings gränser. Vad som framhålles i kursplanen kan alltså ej betraktas som några definitiva mål utan närmast som riktlinjer för arbetet. Studiet av skönlitteratur på gymnasiet syftar dels till en orientering inom ett väsentligt kulturområde, ordkonsten, dels till en färdighet, som i princip är densamma för all läsning, nämligen att uppfatta ett innehåll och bedöma detta från olika synpunkter. Litteraturstudiet avser att odla elevernas estetiska intresse och främja deras personliga utveckling. Det skall göra dem bekanta med olika slags människor, miljöer och problem och ge dem tillfälle till engagemang för och emot. Utan engagemang kan ett bestående intresse ej skapas. Litteraturstudiet är väl ägnat att införa eleverna i kulturdebatten, eftersom värdefull litteratur härvidlag icke endast behandlar enskilda problem utan ofta också ger en kultursyntes, som annars är svår

att finna. Det är naturligt, att detta studium får en i viss mån historisk inriktning, även om det syftar till vidgad förståelse av nutiden. Det ovan sagda leder till vissa principer för uppläggningen av litteraturstudiet på gymnasiet. Enbart ett inlärande av fakta och omdömen om litteratur och diktare leder icke till det angivna målet, vilket dock inte hindrar, att både biografiska och andra fakta bör ingå i studiet. Snart sagt varje detalj i ett skönlitterärt verk kan ju sättas in i ett biografiskt eller samhälleligt sammanhang och har anknytningar till annan litteratur och till kulturlivet överhuvud. Då och då bör läraren framhålla sådant, men det bör endast vara medel för uppnåendet av det väsentliga, förståelsen och den personliga upplevelsen av det lästa. Vid avvägningen mellan ämnets språkliga och litterära delar bör beaktas, att färdighetsträningen kräver stort utrymme framförallt i första årskursen. Vid allt textstudium bör den språkliga observationen ligga som grund för diskussionen av innehållet. Den litteraturhistoriska orienteringen får aldrig undanskymma textstudiet. I sådana fall, där diktare av betydelse förbigås i textkursen, bör viss orientering dock förekomma, så att eleverna får namn som t. ex. Oehlenschläger, Thorild och Bremer inplacerade i ett sammanhang. Det är värdefullt, om litteraturtimmarna emellanåt får bli stunder av avkoppling, av enbart stimulans och glädje. Därigenom främjas ett viktigt syfte med skolans litteraturundervisning: att stimulera elevernas håg och smak för fortsatt fri läsning utanför skolan. 1.4-1.2. Kommentarer speciella kursmoment Muntlig

och anvisningar för

framställning

Liksom i grundskolan ger även på gymnasiet det dagliga skolarbetet ds naturligaste tillfällena till övning i muntlig framställ-

72 ning. Lektionssamtal och klassdiskussioner i anslutning till kursgenomgången i de olika ämnena är den bästa formen för talövningar. Med friare och mera självständiga arbetsformer (grupparbete, studiecirkel) kan och bör tillfällena att öva den muntliga språkfärdigheten bli än talrikare. Dessutom krävs emellertid systematiska övningar i röst- och talvård och övningar i muntlig framställning, planmässigt utformade på lång sikt. De grundläggande röst- och talövningarna, som skall ha laborativ karaktär, förläggs till första hälften av årskurs 1. För att bli effektiva bör de äga rum på grupptimmarna. Dessutom bör under hela läsåret korta taltekniska övningar inleda de till muntlig framställning anslagna grupptimmarna. Först och främst måste läraren se till att elevernas röster analyseras. Vid sådan analys hänvisas elever med verkliga talfel till enskild undervisning för talpedagog. Vissa ovanor, som otillräcklig andning, lätt nasalering, lindrig läspning och slapp artikulation, bör läraren själv kunna hjälpa eleverna att arbeta bort. De aktuella uttalsfrågor som kursplanen talar om avser dels av ortens dialekt och talvanor betingade frågor, dels företeelser som exempelvis ortografiskt uttal. Ämneskonferensen bör ta ställning till vilka dialektala egenheter som bör godtas och vilka som såvitt möjligt bör bortarbetas. Efter att ha övat talets fyra moment (andning, röstbildning, resonans och artikulation) övergår man till välläsning med särskilt aktgivande på tonalitet, artikulation, rytm, tempo, stilart och frasering. Vid uppläsning måste man söka finna det självklara uttrycket för texternas olika kynne, liksom man vid all muntlig framställning måste göra sitt sätt att tala samstämmigt med innehållet i och syftemålet med sitt anförande. Det är viktigt att eleverna får klart för sig att välläsning inte bara är en konst som skall utövas av recitatörer, skådesepelare etc. utan en praktisk

färdighet som alla bör behärska. Varje elev skall kunna läsa upp okänd text — t. ex. ett hyllningstelegram, en arbetsinstruktion eller en undersökningsrapport — på sådant sätt, att uppläsningen ger rättvisa åt textinnehållet och så att detta blir fullt förståeligt för åhörarna. Läraren bör uppmärksamma, att hackig eller på annat sätt onjutbar uppläsning i många fall sammanhänger med allmänt lästekniska brister hos eleven. Att sådana brister uppdagas och i möjligaste mån avhjälps är givetvis av den allra största betydelse (se Sakprosa). En grundläggande förutsättning för att undervisningen i detta moment skall kunna bedrivas med framgång är att den äger rum i en atmosfär av trygghet och vänlighet, där ingen behöver skämmas för brister i talet. Naturligtvis skall rösten, talet och diktionen bedömas, men bedömningen skall ske så att eventuell kritik uppfattas som enbart positiv och stödjande. De tystlåtna och ängsliga bör ges uppmuntran, så att de vågar använda sina röster. Det är av största vikt att undervisningen från början bedrives intensivt, så att eleverna får en tillförlitlig talteknisk färdighet, som de kan använda sig av både i sitt dagliga tal och vid framträdanden inför åhörare. Lika väsentligt är det, att den vunna färdigheten verkligen utnyttjas och vidare utvecklas i den fortsatta undervisningen såväl inom som utom ämnet svenska. Det är uppenbart, att såväl den taltekniska träningen som de parallellt därmed pågående övningarna i muntlig framställning måste sammanknytas med ämnets övriga kursmoment. Detta gäller inte bara den skriftliga framställningen utan även textstudiet och studiet av språkliga företeelser, t. ex. uttalsnormer och uttals vanor. Svenskläraren bär främst ansvaret för att en mer eller mindre fast organiserad samverkan med övriga ämnen kommer till

73 stånd. Kortare och längre föredrag och föredragningar, referat, intervjuer och diskussioner förekommer inom alla ämnen. Varje lärare måste därvid tillse att de taltekniska och allmänt språkliga sidorna inte nonchaleras. Svenskläraren bör i samförstånd med vederbörande lärare kunna placera föredrag etc. på andra timmar och även få sin kollegas synpunkter på sådana anföranden. Om färdighetsträningen på detta sätt infogas i själva undervisningen, åstadkommes lättare att eleverna finner övningarna i muntlig framställning motiverade, vilket är väsentligt för att de skall ge gott resultat. Ju mindre framträdandena för eleverna får karaktären av något rent formellt och ju mer medvetet tyngdpunkten läggs på innehållet, desto större möjligheter har läraren att bland åhörarna skapa den stämning av välvilligt intresse som är en förutsättning för avspändhet från talarens sida. Att den muntliga framställningen är ett viktigt element i den allmänna studieträning som gymnasiet avser att ge ligger i öppen dag. För att denna skall kunna genomföras krävs det att eleven behärskar grupparbetets och studiecirkelns arbetsformer, vilka i hög grad är beroende av muntligt tankeutbyte och ofta utmynnar i skriftlig sammanfattning. Vidare måste eleverna ha förmåga att inhämta information genom utfrågning (intervjuteknik) och förmåga att muntligen redovisa en större arbetsuppgift: långläxa, beting, specialarbete, vanligen med hjälp av demonstrationsmaterial. Det är uppenbart att studieträningsprogrammet samtidigt övar de nämnda formerna av muntlig framställning. Som framgår av de olika ämnenas anvisningar skall lärarna vid sin bedömning av exempelvis en redovisning för ett beting ta hänsyn till elevens förmåga att i ord uttrycka vad han vet. Liksom på lägre skolstadier skall även i gymnasiet den grundläggande undervisningen i muntlig framställning väsentligen

knytas till korta anföranden av eleverna. Registret av framställningstyper skall dock, såsom framgår av kursplanen, vara väsentligt större och på gymnasiet omfatta förutom berättelser och beskrivningar främst demonstrerande, informerande och argumenterande anföranden, även i referatets form. Det är angeläget att anförandena vad innehållet beträffar blir meningsfulla och ger åhörarna — kamraterna — värdefull information i ett ämne eller tänkvärda synpunkter på en fråga. Konstlade talsituationer bör undvikas. Referaten, som utgör ett viktigt inslag i talträningen, skall i görligaste mån ha karaktären av komplement till lärarnas och läroböckernas framställning och på ett naturligt sätt inpassas i den allmänna studiekursen eller i varje fall behandla väsentligheter. Demonstrationerna och arbetsbeskrivningarna får ej gälla banala och självklara ting utan bör te sig vettiga för eleven, antingen de behandlar hobbyverksamhet eller fritidssysselsättning eller anknyter till kursen i exempelvis fysik eller kemi. Speciellt för elever med ekonomisk och teknisk lärokurs tillkommer övningar i föredragningsteknik och muntliga rapporter. Speciell uppmärksamhet förtjänar anföranden av demonstrerande art och föredrag, där bildmaterial skall utnyttjas. Dels ställer valet av illustrationsmaterial eleven inför stora svårigheter, dels har många elever mycket svårt att inse att föremålet eller bilden icke skall ersätta den muntliga framställningen utan stödja och komplettera den. De hemfaller gärna åt ett suddigt bruk av pronominella bestämningar (den här, den där, så här etc.) eller använder klumpiga och stereotypa uttryck (Jo, den här bilden föreställer...). De kanske rentav skymmer föremålet eller bilden och talar med ryggen åt publiken. De korta anförandena bör hållas utan tillgång till manuskript men helst med stöd av stolpar. Om eleverna inte redan i grundskolan lärt sig hur man utarbetar

74 stolpar, bör sådan instruktion ges. Läraren utgår därvid lämpligen från en text, som skall refereras, och diskuterar med klassen vilka nyckelord och kärnmeningar man bör stödja ett referat på. Början av ett anförande bör helst utformas, och ännu viktigare är det, att slutet blir noga genomtänkt, så att anförandet inte bara tar slut. En eller ett par gånger under gymnasietiden skall varje elev hålla ett längre föredrag. Även dessa föredrag bör hållas i sammanhang där de sakligt hör hemma och ej obetingat under lektionerna i svenska. Vid längre anföranden önskar många ha tillgång till ett utskrivet manuskript. Eleverna skall få lära sig hur ett manuskript kan se ut i yttre avseende; man bör t. ex. skriva på ena sidan av lösa blad i format A 5, använda bred marginal, skriva spatiöst och förse texten med understrykningar och andra markeringar för att underlätta framförandet. Det är av stor vikt, att eleverna uppmanas att skriva med tungan i gång. Språkformen skall ligga väl till för ett muntligt framförande inte bara beträffande konstruktioner o. dyl. utan även och kanske framför allt beträffande meningsbyggnaden. Eleverna bör också få lära sig hur viktigt det är att man vid ett föredrag betydligt mer än vid en skriftlig framställning markerar planen, gör återblickar och sammanfattningar, är frikostig med dispositionsanvisningar i form av »för det första», »för det andra» etc. — överhuvudtaget på allt sätt klarlägger linjen i framställningen. Redan genom skiftningar i tempo och röststyrka och genom fraseringen kan en föredragshållare kursivera vissa partier och därmed hjälpa åhörarna att skilja huvudsak från bisak. Sådant bör man tänka på redan när man skriver ned sitt föredrag. Framförandet av ett manuskriptföredrag får inte bli detsamma som uppläsning av en uppsats. Föredragshållaren bör behärska sitt ämne så väl att det för hans vidkom-

mande räcker med en blick då och då i manuskriptet. Åhörarna bör ibland ha till uppgift att under ett anförande anteckna nyckelord för att sedan med stöd av dem ge en sammanfattning av vad föredragshållaren sagt. Sådana muntliga resuméer ger eleverna en god övning i nyttiga former av skriftlig och muntlig framställning. Därtill kommer att de ger läraren en uppfattning om hur föredraget fyllt sin uppgift. Eftersom dåliga resuméer ofta beror på brister i fråga om klarhet och reda i föredraget, kan de även ge föredragshållaren en nyttig tankeställare. Efterbehandlingen av elevernas framträdanden i talarstolen får ej ges karaktären av felsökeri, och läraren skall omedelbart och med kraft stävja alla tendenser i den riktningen från åhörarnas sida. En alltför hård kritik kan slå ned modet hos eleven och motverka syftet att lära honom tala otvunget och naturligt i en församling. Därtill kommer att offentlig kritik, när det gäller talvanorna lätt uppfattas som sårande för självkänslan. Av läraren krävs därför takt och hänsyn, när han skall bedöma — eller leda ett bedömande av — ett anförande. Det är klokt att när ett föredrag hållits först ge talaren tillfälle att förtydliga och komplettera sin framställning på punkter som fram dragés av åhörarna. Sedan bör man en stund dröja vid förtjänsterna. Först därefter är det lämpligt att bedöma och ge råd och anvisningar angående sådana ting som uttal (ljudbildning, artikulation etc), tempo, frasering, språkbehandling (uttal av enskilda ord, böjningsformer, meningsbyggnad, ordval, stil), klarhet och överskådlighet, kontakt med publiken, uppträdande i talarstolen (däri inbegripet sättet att handskas med manuskript eller anteckningar). En på detta stadium viktig form av muntlig framställning utgör intervjuerna. De kan läggas upp som grupparbete eller

75 som individuella uppgifter, men den bästa formen är att låta klassen intervjua någon gäst vid skolan och därvid arrangera ett slags presskonferens. Dessa intervjuer bör vara väl förberedda: eleverna skall vara orienterade i ämnet för intervjun och veta vad de tänker fråga om, men frågorna bör ej vara formulerade i förväg. Läraren deltager i utfrågandet, stimulerande men ej dominerande. Lämpligt är att det vid intervjun insamlade materialet sedan läggs till grund för muntliga (och skriftliga) övningar. Som intervjuobjekt fungerar t. ex. representanter för olika yrken och funktioner i samhället, i teknisk och ekonomisk lärokurs företagsledare, förvaltningschefer etc. Eleverna introducerar och avtackar den som ställt sig till förfogande för intervjun. I detta sammanhang förtjänar understrykas att eleverna bör uppmanas att vid studiebesök själva ställa frågor till guiden. Det kan också vara lämpligt att ibland ersätta eller komplettera ett vanligt elevföredrag med en intervju. Härvid får föredragshållaren ställa sig till förfogande som intervjuobjekt med klassen som utfrågare. Han tvingas alltså att mer eller mindre improvisera utformningen, vilket är en nyttig övning. Åtskilligt av arbetet kan läggas upp som grupparbete. Det kan t. ex. i första årskursen vara lämpligt att under någon del av läsåret anslå en viss tid, förslagsvis var fjortonde dag, åt en fast programpunkt, som kan kallas aktuell krönika. En grupp elever får i uppdrag att under fjorton dagar bevaka några dagstidningar: en i gruppen ägnar sin uppmärksamhet åt utrikespolitiken, en annan åt inrikespolitiken, en tredje sysslar med teater och film, en fjärde med hem och hushåll. Så ger de olika medlemmarna i gruppen en kort framställning av en eller annan artikel eller en sammanfattning av det väsentliga som hänt inom resp. bevakningsområde. Framställningen kan kompletteras med en väggklipptidning.

Lämpliga inslag av grupparbetskaraktär som ger allsidig övning i muntlig framställning är att låta några elever planera och genomföra ett program kring t. ex. en diktare eller att låta dem i rapsodiform presentera en författare eller ett verk. Valda scener ur den dramatik som ingår i litteraturkursen kan framföras med boken i handen men med antydd aktion — även detta en naturlig form av övning i muntlig framställning. Den fria diskussionen är en arbetsform som eleverna senare ofta möter, och den bör därför ges uppmärksamhet i undervisningen. Redan i grundskolan har eleverna lärt sig de elementära reglerna för ett meningsutbyte i ordnade former: att inte avbryta en talare utan begära ordet, innan man yttrar sig, och att överhuvudtaget rätta sig efter diskussionsledaren, att tänka igenom vad man skall säga och, när man fått ordet, klart och koncist säga vad man har på hjärtat, att alltid hålla sig till ämnet och skilja på person och sak, att undvika klumpiga och stereotypa vändningar (av typen »Jo, S. han sa a t t . ..») o. s. v. De är också vana vid den form av gruppdiskussion som kallas bikupa. På denna grund skall undervisningen i gymnasiet bygga vidare. Därvid bör även mer avancerade frågeställningar tagas upp: Hur underbygger man en argumentering? Hur ordnar man sina argument för att ge dem tillbörlig slagkraft? Ämnena för diskussionsövningarna bör väljas så att de för flertalet elever ter sig som verkligt kontroversiella. De bör gärna ges formuleringen av en fråga, som kräver svaret ja eller nej. Fördelen med en sådan formulering är bl. a., att den begränsar ämnet och ger debattdeltagarna möjlighet att låta sina inlägg sluta med ett bestämt svar på diskussionsfrågan. De vanliga sammanträdesformerna bör iakttagas, och alla tillfällen att träna eleverna i sammanträdesteknik bör tillvaratas. En elev tjänstgör som ordförande, presen-

76 terar i korthet ämnet, introducerar inledaren (inledarna) och leder diskussionen. Referatprotokoll skrivs. Skriftlig

framställning

Undervisningen i skriftlig framställning syftar främst till att odla färdigheter som är av betydelse i det praktiska livet. Eleverna skall lära sig att i skrift hänvända sig till privatpersoner, företag och myndigheter, utarbeta redogörelser och rapporter, resuméer och andra referat, avfatta protokoll och promemorior. De skall öva sig i att göra anteckningar och överhuvudtaget att arbeta med pennan i hand. Vidare skall undervisningen ge eleverna större förmåga att uttrycka sig språkriktigt och vårdat samt med tankereda och klarhet. Skrivningen får dock ej i alltför hög grad bli självändamål utan bör i intim kontakt med den muntliga framställningen syfta till det för båda momenten gemensamma målet: den språkliga uttrycksförmågan. Det är därför naturligt, att övningstyperna, när det gäller den produktiva sidan av vår språkliga aktivitet, d. v. s. att tala och skriva, i hög grad sammanfaller. Dessutom bör den skriftliga framställningen tjäna till att ge eleverna möjlighet att tillfredsställa sitt uttrycksbehov. Individuell stilvilja och språklig experimentlust bör sålunda ges visst utrymme. Även om kraven på språkriktighet och logik måste vara de primära och även om riktpunkten för arbetet främst måste vara den slitstarka bruksprosan, får de estetiska synpunkterna ej åsidosättas. Inte minst i samband med den stilistiska analysen av fiktionsprosa och högklassig essäistik bör — åtminstone för vissa elever — egna försök till konstnärlig framställning utgöra ett naturligt komplement. Kursplanen upptar som skrivningsträning formuleringsövningar och stilistiska arbetsuppgifter, kortskrivningar av olika slag samt uppsatser.

Liksom vid allt skolarbete är det vid undervisningen i skriftlig framställning av stor betydelse att övningarna så långt som möjligt kommer in i ett naturligt sammanhang och tjänar ett för eleverna fattbart syfte. Lämpligt är t. ex. att eleverna får i uppdrag att i tur och ordning tjänstgöra som sekreterare i klassen och för varje lektion i svenska skriva ett referatprotokoll, som läses upp och vid behov korrigeras som en inledning till nästa lektion. Dessa lektionsreferat ger inte bara en kontinuerlig övning i konsten att skriva svenska utan blir också till stor hjälp för eleverna vid repetitioner. Övningar i att göra sammanfattningar av större kursavsnitt är av värde även som ett naturligt led i studierna. Vid föredrag i och utom skolan och vid avlyssnande av radio- och TV-program liksom vid de självständiga arbetena är det naturligt att eleverna får öva sig i anteckningsteknik, och lika naturligt är det att deras anteckningar läggs till grund för referat i skriftlig (eller muntlig) form. Har vid undervisningen något begrepp aktualiserats eller någon aktuell företeelse berörts, kan det vara av värde att låta eleverna i några meningar söka klargöra dess innebörd. Omarbetningar av olika framställningar är en naturlig och nyttig arbetsform: en stel och livlös framställning skall ges en enkel och lättläst form, ett autentiskt stycke talprosa skall justeras till vårdad protokollform, i ett stycke oredig och otymplig prosa skall tanken letas upp och artikuleras på nytt, en propagandistiskt färgad framställning skall transponeras till en neutral nivå, en känsloladdad framställning skall göras saklig, ett subjektivt färgat litterärt porträtt skall göras till signalement för en tänkt efterlysning etc. En lämplig övning kan vara att i samarbete med en språklärare söka ge en absolut korrekt, idiomatisk översättning av en text på främmande språk. Vidare kan läraren utgå från bilder, diagram, siffertablåer etc. och ställa eleverna inför uppgiften att till ord översätta

77 icke-verbala framställningar eller i vissa fall att komplettera bildframställningen med text. Vid de skriftliga övningarna bör stor uppmärksamhet ägnas åt typen referat och kommentar. Den text som man därvid utgår från och som skall vara tillgänglig för eleverna får tjänstgöra både som arbetsmaterial och som stilistisk stimulans. Den bör vara relativt krävande och omfattande. De upgifter som knyts till den kan vara av olika slag, t. ex. 1. att på grundval av en plananalys (dispositionsläsning) ge ett kort sammandrag av innehållet; 2. att närmare utveckla innebörden i vissa partier; 3. att till texten knyta en kommentar, som kan ha karaktären av ett diskussionsinlägg, eller att i en kort uppsats behandla ett tema som har mycket nära beröringspunkter med texten. Referat av i tryck föreliggande diskussioner, till vilka knyts ett eget inlägg eller en personlig kommentar, är även lämpliga uppgifter. Detsamma gäller t. ex. en sammanställning av hur en och samma politiska händelse behandlas i ett antal ledare i dagspressen. Centralt utfärdat prov i form av referat och kommentar anordnas i årskurs 2. Se 1.4.1.7. Uppgifter av denna art är mycket krävande och fordrar att eleverna vid läsningen av sakprosa muntligen sysslat med likartade övningar. Om läraren oförmedlat ställer eleverna inför uppgiften att ge en resumé av en längre framställning som, om det gäller en diskussion, därtill är splittrad riskerar han att få en avskrift av valda uttryck och meningar i originalet. Även om dessa skulle kunna kallas för nyckelord och kärnmeningar, har eleven blivit stående på halva vägen. Uppgiften avser ju att fånga in kärnan i en framställning och att därefter självständigt formulera t. ex. de olika etapperna i ett resonemang eller vad texten nu handlar om. Fördelarna med uppgifter av denna typ är att de övar väsentliga färdigheter, att de inte ställer några nämnvärda krav på ele-

vernas minne och att de inte otillbörligt gynnar den ytlige men flyhänte skrivaren. Övningstypen ger dock ej tillräckligt utrymme åt elevernas behov av självständigt skapande verksamhet. Den övar ej heller tillräckligt så väsentliga färdigheter som förmågan av överblick och sovring. Den bör därför ej dominera i ett program för gymnasiets undervisning i skriftlig framställning. Utarbetande av längre uppsatser skall också förekomma. I grundskolan har eleverna väsentligen sysslat med berättelser, beskrivningar och skildringar, d. v. s. uppsatser som bygger på ett material som är grupperat efter vartannat i tiden och bredvid vartannat i rummet. På gymnasiet bör ämnesgivningen vidgas och även — på ett högre stadium huvudsakligen — omfatta karaktäristiker och utredningar, d. v. s. ämnen som kräver fasthållande av en given synpunkt, som avser en argumentering (skäl för och emot) eller som fordrar klarläggande av logiska sammanhang (orsak, följd, verkan, jämförelse etc). Detta utesluter givetvis ej att ämnena ges en formulering, som innebär ett personligt ställningstagande. Dessutom bör de elever som har intresse och fallenhet för fri fabulering då och då få spelrum för sin fantasi och sin ordglädje. Överhuvudtaget bör läraren vid sin ämnesgivning se till att de olika anlagstyperna i klassen i möjligaste mån tillfredsställs. Som allmänt krav vid ämnesgivningen gäller att intet ämne ges där själva uppsatstypen inte förut demonstrerats. Vidare bör de givna uppgifterna ej erbjuda några nämnvärda stoffliga svårigheter. Materialet bör flöda rikt och elevernas uppgift väsentligen vara att sovra och ordna och givetvis formulera på ett adekvat sätt. Ämnena skall vad det stoffliga beträffar vara väl förberedda, och för att skrivsituationen vid en salskrivning skall vara så naturlig som möjligt bör dessutom erforderliga sakuppgifter i största möjliga utsträckning vara tillgängliga. Ämnena bör heller ej for-

78 muleras på ett sådant sätt att de ter sig gåtfulla för eleverna. De bör gärna förses med en anvisning som klargör syftemålet med den begärda uppsatsen, t. ex. i form av en situationsformulering. Ofta kan det vara lämpligt att låta eleverna inom en given ram få välja mellan alternativa ämnen eller själva formulera sin rubrik. Stoffet för såväl korta som längre skrivningar bör i stor utsträckning hämtas från övriga skolämnen. De i II: 4.4.8 angivna skrivningarna, kortskrivningar och uppsatser, bör anordnas som salskrivningar och någon gång som biblioteksskrivningar. Redovisning av beting eller specialarbeten kan stundom få formen av uppsats. Överhuvudtaget är det lämpligt att så ofta tillfälle erbjuder sig låta skriftliga arbeten ingå som ett naturligt led i den allmänna studiegången. Detta gäller ej minst för elever med ekonomisk eller teknisk lärokurs. Anordningen förutsätter samarbete mellan svensklärare och övriga lärare. Givetvis lär sig eleverna mycket genom att få sina uppsatser och andra skriftliga övningar korrigerade. Detta räcker dock icke. Ett oumbärligt stöd vid undervisningen i skriftlig framställning är ett intensivt studium av mönstergill sakprosa, t. ex. förebildliga tidningsartiklar. I anslutning till detta studium behandlas sådana frågor som plan och komposition, titelanalys, sättet att börja och sluta en framställning, medel att göra en framställning konkret. Stor uppmärksamhet bör ägnas ord och uttryck som tjänstgör som brofästen i en logisk tankeföljd (men, emellertid, däremot, på samma sätt förhåller det sig med, därför, följaktligen, vidare etc.) och det är inte ur vägen att med en viss försiktig systematik ge eleverna övning i denna relationernas fraseologi. Givetvis bör läsningen av sakprosa också ge material till studiet av allmänt språkliga och stilistiska företeelser och bidraga till en sådan vidgning av elevernas ordförråd, särskilt när det gäller internationella kulturord och abstrakta

ord, att de blir bättre i stånd att följa aktuell idédebatt. Läraren måste se till att påtagliga fel beträffande exempelvis böjning och konstruktion liksom flagranta stilbrott och ordvalsfel rättas. Lika viktigt är att brister i sammanhanget och luckor i tankegången påpekas och att allmän formell löslighet beivras. Vid sitt rättelsearbete bör emellertid läraren besinna att rättelserna görs för elevernas skull. Han bör alltså principiellt ej rätta mer än vad han tror att eleverna kan tillgodogöra sig och akta sig för att rätta sönder en uppsats endast med den motiveringen att en rättad uppsats måste vara i alla avseenden perfekt. Han bör också vara medveten om att vi nu upplever en brytningstid, när det gäller våra språknormer, och vara på sin vakt mot såväl släpphänthet som pedanteri och dogmatism. Ett effektivt rättningsförfarande torde vara att eleverna med ledning av lärarens anmärkningar och anvisningar utför vissa korrigeringar och omarbetningar, alltså en kombination av lärarrättning och elevrättning. Metoden är visserligen ganska tidskrävande men torde i det långa loppet ge utdelning. Om uppsatserna på detta sätt, så långt tiden det medger, används för individuella stilistiska arbetsuppgifter som av eleverna upplevs som meningsfulla eftersom arbetet gäller deras egen produktion, torde det väsentliga av »språkfelens grammatik» och det viktigaste av den normativa stilistiken kunna inhämtas i påtagligt praktiska sammanhang. Den mest givande formen av genomgång av skriftliga framställningar är den individuella, som är den normala på lägre stadier och som rekommenderas till användning i så stor utsträckning som möjligt på grundskolans högstadium. I gymnasiet är klassbehandling av uppsatser en nödvändighet, men så långt det är möjligt bör läraren även här försöka ge individuell handledning. Genom att vid behov kom-

79 plettera markeringssystemet med mer personligt hållna råd och anvisningar och genom att i ett slutomdöme om varje uppsats väga förtjänster och brister mot varandra ges eleverna den bästa individuella handledningen. Till gemensam diskussion bör tas upp frågor rörande ämnesuppfattning och planläggning samt språkriktighets- och stilfrågor av allmänt intresse. Av allra största betydelse är att vid genomgång och bedömning av uppsatser och kortskrivningar även förtjänstfulla drag uppmärksammas. På den ekonomiska lärokursen skall affärskorrespondensen beredas utrymme. Vid undervisningen skall läraren framhålla att för affärsbrev (inlagor, protokoll, rapporter etc.) gäller samma regler som för varje form av skriftlig framställning: framställningssättet skall vara klart, enkelt, logiskt och lättflytande, språket skall vara korrekt och stilen anpassad efter läsaren-adressaten och ämnets art. Det som skiljer affärssvenska från vanlig svenska är en del ord och uttryck som i affärssammanhang är ändamålsenliga. Ett alltför ymnigt bruk av fackmässiga vändningar bör dock undvikas, och eleverna bör särskilt varnas för att ymnigt bruka slentrianmässiga fraser. Eleverna bör ha tillgång till typbrev som kan tjänstgöra som förebilder. Läraren inleder lämpligen skrivövningarna med rutinbrev, som till en början avfattas med ledning av stolpar. Först därefter övergår han till argumenterande och resonerande brev. Eleverna kan också föreläggas en skildring av ett affärsförlopp och få till uppgift att skriva i sammanhanget förekommande brev. Genom en rik variation av den tänkta skrivsituationen bör läraren söka ge eleverna en så långt möjligt allsidig övning i att avfatta affärsbrev av olika innehåll och ton: sakliga brev — personligt hållna brev, Ni-brev — vi-brev, säljarbrev — kravbrev etc. Den yttre formen (brevens uppställning,

adressering o. s. v.) inläres lämpligen i samverkan med undervisningen i maskinskrivning. Samarbete med lärarna i främmande språk är värdefullt: samma typer av brev bör behandlas samtidigt (eller helst något tidigare på svenska). Slutligen bör kontakt hållas med lärarna i företagsekonomiska ämnen, så att facktermer till olika avsnitt behandlas parallellt. På den tekniska lärokursen bör stor uppmärksamhet ägnas åt övningar som till sin typ erinrar om industrins undersökningsrapporter. I lika hög grad som vid affärskorrespondensen gäller här att de stilistiska kraven är identiska med dem som eleverna är förtrogna med från de tidigare årskurserna: framställningen skall vara enkel och lättförståelig, klar och överskådlig, och den skall ej störas av språkfel. Den speciella disposition som en teknisk rapport bör ha skall behandlas. En viktig form av skriftlig framställning, inte minst för elever med teknisk lärokurs, är rapporter över försök och redogörelser för laborationer i de naturvetenskapliga och tekniska ämnena. Den språkliga utformningen av dessa skriftliga arbeten får ej negligeras. Här är ett samarbete mellan lärarna i svenska och facklärarna nödvändigt. I samband med skrivövningar av denna typ bör läraren ge en framställning av aktuella språkvårdsfrågor på det tekniska området. Språkets liv och

utveckling

Riktpunkten och huvudföremålet för studiet av språkets liv och utveckling skall vara det svenska språket just nu. Visserligen skall trådarna bakåt i tiden komma till synes, bl. a. för att visa att språket just nu är en etapp i en utveckling och ej något absolut fixerat, men huvudsyftet skall vara att klargöra dagens språksituation. Mot bakgrund av det förhållandet att dialekterna försvinner klargöres begrepp som riksskriftspråk och rikstalspråk. Omfattningen av de olika i det följande

80 nämnda delmomenten kan inte absolut fixeras utan måste avpassas efter kursuppläggningen i övrigt. En viss risk vid undervisningen i detta moment är, att läraren hamnar i vad som från elevernas sida kan uppfattas som lärda kuriositeter och museal kunskap. Genom att i stort sett tillämpa en laborativ metod (eleverna gör iakttagelser på texter och på språket i levande tal), genom att stödja sig på elevernas kunskaper i språk i allmänhet och svenska i synnerhet och genom att så långt som möjligt låta studierna mynna ut i frågeställningar som är aktuella i dagens språkdebatt och som är ägnade att aktivera eleverna kan han undgå den risken. De glimtar av svensk ljudhistoria som ges skall anknyta till texter på fornsvenska, till danskt och norskt språkbruk och till svenska dialekter. Eleverna kan ur sin egen språkliga erfarenhet konstatera att ljudförändringar alltjämt sker — och att »ljudlagar» alltjämt verkar —, lokalt begränsade och icke accepterade som vårdad svenska. I detta sammanhang behandlas principerna för vår ortografi, som i väsentliga stycken återger ett äldre uttal. Aktuella förslag till reform av vår stavning i fonetisk riktning kan tagas upp till behandling. Formsystemets nedbrytning illustreras av textprov från fornsvensk och äldre nysvensk tid, och i anslutning härtill behandlas analogibildningar även i aktuell svenska (husena i st. f. husen, de singulara predikatsformernas snabba inlemmande i skriftspråket etc). Exempel på reliktformer i levande svenska och på ålderdomliga böjningsformer i exempelvis religiöst språk kan eleverna ge, bara de sätts på spåret. Den syntaktiska förenkling som kännetecknar vår tids svenska kan belysas genom jämförelse med prov på äldre svenska men även med modern tyska och engelska. (Man kan exempelvis be eleverna att till tyska söka översätta en sådan mening som »Han fördes in och bereddes plats».) Vad slutligen ordförrådet beträffar, vittnar det rika tillskottet av lån-

ord och främmande ord i vår ordskatt om hur vi under århundradenas lopp mottagit kulturimpulser utifrån. Läraren behöver emellertid inte söka sig så långt tillbaka i tiden för att demonstrera, hur förändringar i ordskatten återspeglar förändringar i människornas livsvillkor. Redan ett jämförande studium av några sidor i de båda senaste upplagorna av SAOL belyser vältaligt historiens gång. När det gäller ordens död, behöver läraren ej gripa tillbaka till sådana ord som biltog, vindöga etc. Han kan välja ord som har sin rot i det gamla bondesamhället och låta eleverna konstatera hur främmande många av dem är för ord som smörkärna, hötjuga, lider, tjuder etc, medan ord som är barn av den moderna tekniken i högsta grad tillhör deras aktuella ordförråd. En speciell och mycket viktig språkvårdsfråga anknyter till behandlingen av det svenska ordförrådet: de främmande ordens inpassning i vårt språksystem beträffande stavning, böjning och uttal. Här kan läraren räkna med stor aktivitet från elevernas sida, om han nämligen håller sig till ord som tillhör elevernas aktiva ordförråd. I detta sammanhang behandlas lämpligen purismen, men ej som en ärevördig historisk företeelse utan som en högst levande realitet som rymmer mängder av brännbart stoff. Inte minst bör uppmärksamheten riktas på alla de engelska citatord som i våra dagar översvämmar vårt språk. I detta sammanhang bör läraren aktualisera ett begrepp som betydelseomfång. Betydelseläran kan och bör behandlas delvis historiskt — ordbetydelsen vidgas eller specialiseras —, delvis med utgångspunkt i räckor av synonymer och motsatsord, som eleverna skall definiera och placera in i riktiga och stilistiskt lämpliga sammanhang. Någon uppmärksamhet ägnas våra dialekters ordförråd. Väsentlig är ordbildningsläran. Det hör till de viktigare uppgifterna för svenskläraren att ge eleverna en föreställning om

81 på vilka sätt nya ord bildats och alltjämt bildas i svenskan: genom sammansättning, genom avledning och genom förkortning. Eleverna är i regel intresserade av detta moment, och en lärare kan räkna på deras medverkan, när det t. ex. gäller att insamla och till bildningssättet studera samhöriga ord (flyta, flöte, flotte, flotta etc). Kortord av typen moped, elverk etc. tillhör elevernas aktuella ordförråd. Bildningstypen är levande, och de kan lätt exemplifiera den. Hit hör också initialorden, som eleverna möter i snart sagt alla sammanhang. De kan vidare ur tidningar och annat dagsaktuellt tryck samla nybildningar av typen atombomba, mopedsemestra etc. Även stamavledningar av typen spill, svinn etc. kan behandlas. Eleverna bör också få diskutera skillnaden i form och betydelse mellan t. ex. frusna och (djup)frysta blåbär. Översättningslånen bör också uppmärksammas. Ordbildningsläran är som få andra grenar av språkläran ägnad att stimulera till iakttagelser i det levande språket. Därtill bidrar den i hög grad till att hjälpa eleverna att berika och till betydelsen precisera sitt ordförråd (jfr 10.4.1.3). När det gäller studiet av stilarterna skall läraren anknyta till vad eleverna redan praktiskt inhämtat i grundskolan. Där har de som en av de viktigaste reglerna för muntlig och skriftlig framställning fått inskärpt kravet på att hålla stilen, välja ord och uttryck som passar ämnet, ord som har den lämpliga associationshalten. Övningarna har väsentligen byggt på material ur uppsatserna. På gymnasiet bör dessutom läsningen av sakprosa utnyttjas vid stilstudierna. Inte minst värdefulla är i det avseendet våra dagliga tidningar, där vi möter den aktuella svenskan i rikt skiftande stilvalörer. Läraren bör i detta sammanhang bl. a. söka skärpa elevernas vaksamhet mot fraser och slagord och mot den försåtliga blandningen av ord som betecknar fakta och ord som avser omdömen och överhuvud-

taget ge dem en föreställning om språkets makt över tanken. De skall lära sig att inför en framställning som ger sig sken av att vara objektiv fråga: Vad försöker författaren få oss att tro, och vilka medel använder han? Vid detta studium av språket i funktion bör vissa centrala termer som eufemism, metafor etc. behandlas. Läraren bör inte bara tala om vad de innebär utan även försöka ge eleverna en föreställning om den psykiska mekanismen bakom dem. Vid behandlingen av de båda språkarterna tal och skrift skall läraren bygga vidare på vad eleverna kan från grundskolan och därvid aktualisera frågeställningar som dessa: Hur långt kan vi gå i tolerans mot talspråksvanor i skrift? Vilken betydelse har skriftspråket som mönster för det vårdade talspråket? Så småningom når klassen fram till ganska avancerade frågeställningar, och även om läraren självfallet inte kan ge entydiga svar på frågorna, bör han dock inte underlåta att ge klassen tillfälle att fundera över vad vi egentligen menar, när vi säger att ett uttryck är riktigt eller felaktigt. Läraren bör också ta upp motsatsparet lämpligt och olämpligt i en given språksituation, sannolikt en fruktbarare frågeställning. Vid behandlingen av språket ur social synpunkt beröres först språkets karaktär av teckensystem (symbolfunktionen). De onomatopoetiska orden bör lämpligen behandlas i detta sammanhang — under medverkan från elevernas sida. Språkets betydelse som bärare av vår kulturtradition skall givetvis behandlas. Ett intressant område, som läraren ej bör försumma att beröra, är språket som kontaktmedel och språkets roll i vårt umgängesliv. Därvid behandlas lämpligen bl. a. vårt tilltalsskick och dess historia. Slutligen bör läraren, när han är inne på språket i samhällslivet, inte försumma att beröra en för vår tid väsentlig fråga: språket som social barriär.

82 Vid studiet av alla dessa språkliga företeelser måste läraren ha klart för sig att det icke så mycket är fråga om en kunskapsmängd som skall inhämtas utan om ett synsätt som skall övas. Omfattningen av studierna måste bero på lärarens intresseinriktning och på hans förmåga att aktivera eleverna. En intresserad lärare kan leda sina elever till givande strövtåg i den rika värld som ett levande språk utgör. Dessa strövtåg får under inga förhållanden föra in i en terminologisk snårskog, och de bör heller inte begränsas av en läroboks snäva stängsel. Litteraturstudium Läsning av sakprosa. Begreppet sakprosa får inte bestämmas för snävt. Det omfattar alla de framställningsformer på främst nutidsprosa som ligger utanför romanens och novellens gränser, från den rent sakligt informerande beskrivningen till den lyriskt färgade naturskildringen. Att dra en bestämd skiljelinje mellan sakprosa och fiktionslitteratur (skönlitteratur) är sålunda inte möjligt. Läsning av sakprosa ingår som ett led vid undervisningen inom praktiskt taget alla skolans ämnen, och denna läsning bör givetvis också övas — inte minst som ett viktigt element av studietekniken — på respektive ämnes timmar. Det är dock helt naturligt att ämnet svenska intar en central ställning härvidlag. Inom varje delmoment av detta ämne förekommer läsning av sakprosa. Den skall stödja och stimulera undervisningen i muntlig och skriftlig framställning, vidga elevernas ordförråd och i olika sammanhang utgöra underlag för studiet av svenska språket och fungera som en viktig förbindelselänk mellan svenska och andra ämnen. Det är viktigt att de rent lästekniska färdigheter som eleverna förvärvat i grundskolan ytterligare förkovras. Övningar med syfte att lära dem att snabbt kunna dra ut

det väsentliga ur tidningsartiklar, promemorior, rapporter, broschyrer och böcker skall förekomma inte bara i första årskursen utan även i de följande. Eleverna bör få någon kännedom om elementär läsfysiologi, genom olika läsprov beredas möjlighet att fastställa sin läsförmåga och erhålla hjälp att bortarbeta konstaterade läsbrister. Väsentligt är att de lär sig att anpassa sin lästeknik till stoffets art och till syftet med läsningen. Valet av texter skall göras så allsidigt att eleverna får tillfälle att studera, kritiskt granska, bedöma och diskutera alla viktigare former av nutidsprosa. Studiet bör bidra till att vidga elevernas intresseområden. Artiklar ur tidningar och tidskrifter är inte minst ur denna synpunkt lämpliga studieobjekt. Vid textvalet bör läraren givetvis även ta hänsyn till elevernas studieinriktning. På ekonomisk lärokurs bör sålunda väljas texter som belyser olika sidor av bank-, kontors- och affärsvärlden och som ger inblickar i svensk stats- och kommunalförvaltning. Mönstergilla tekniska undersökningsrapporter (och/eller abstracts), tekniska tidskrifter av skilda slag och informativa texter om svensk industri bör kunna behandlas på teknisk lärokurs. I samband med behandlingen av sakprosetexter får läraren många tillfällen att hänvisa eleverna till uppslagsverk och handböcker av skilda slag. Alla skolans lärare skall i sin undervisning lära eleverna att finna den rätta informationen för det aktuella behovet. På svenskläraren vilar främst ansvaret att eleverna på rätt sätt skall kunna tillgodogöra sig olika slags information. De skall genom praktiska övningar göras förtrogna med bibliotek och annan informationstjänst (i naturvetenskaplig och teknisk lärokurs exempelvis ett företags tekniska dokumentation) och läras att effektivt begagna referenslitteratur av olika slag. Danska och norska. Studiet av danska och norska syftar till att lära eleverna för-

8;}

stå det talade och skrivna språket. De skall icke sträva efter att lära sig tala danska och norska, men de väsentliga dragen av uttalet måste genomgås därför att de underlättar förståelsen av talet. Systematiskt grammatikstudium bör ej förekomma, men i lämpliga sammanhang bör vissa särföreteelser i fråga om ljudhistoria, stavning, ordbildning, ordböjning och ordförråd omnämnas. Läsningen av dansk och norsk text skall vara relativt omfattande, för att eleverna under skoltiden i möjligaste mån skall övervinna det initialmotstånd som danska och norska bjuder. En värdefull övningsform är en kombination av avlyssning och tyst läsning: om eleverna, samtidigt som de lyssnar till en grammofoninspelning eller en bandupptagning, följer med i texten, förbinds örats och ögats intryck, och hörselbilder och synbilder förstärker varandra. Läraren bör självfallet flitigt begagna inspelningar av idiomatisk danska/norska, men han bör ej helt lita till dessa utan bör efter bästa förmåga själv läsa upp danska och norska texter. Vad texturvalet beträffar, bör det omfatta ej uteslutande skönlitteratur utan även beröra andra områden: historia, konst, teknik etc. och ej minst tidningar. Läraren gör klokt i att när tillfälle erbjuder sig använda danska/norska texter i undervisningssammanhang där det närmast liggande målet ej är språkförståelse, t. ex. som underlag för resuméer. Besök av reselektorer skall utnyttjas i största möjliga utsträckning och alla möjligheter att låta eleverna få höra talad danska/norska tillvaratas. Den elementära undervisningen skall dock ej överlåtas åt dessa gäster vid skolan, utan deras kapacitet skall tas i anspråk för väsentligare uppgifter. Med ganska talrika hörövningar och en relativt omfattande textkurs bakom sig bör eleverna vid gymnasietidens slut ha fått en sådan vana att höra danska/norska och en så säker kunskap om ord att de utan

alltför stora svårigheter förstår talad danska/norska och utan nämnvärd möda kan tystläsa danska/norska, i det senare fallet främst bokmål men även i viss grad nynorsk, utan att nämnvärt reflektera över att språket ej är svenska. Skönlitteratur. Av kursmomenten i årskurserna 1 och 2 skall studiet av litteratur fr. o. m. omkring 1880 förläggas till de tre första terminerna. Läraren bör ha stor frihet vid uppläggningen, varför en närmare precisering av stoff och studiegång undvikits i kursplanen. Härvid bör dock beaktas att uppläggningen måste ge möjlighet till en något så när samlad behandling av de betydelsefullaste författarna, t. ex. Fröding. Studiet kan vara kronologiskt men man kan också följa enskilda genrer, stundom med huvudvikten på en eller ett par författare. Det kan också vara givande att utgå från aktuella verk och från dessa dra linjer bakåt i tiden. Uppläggningen av detta moment bör diskuteras i ämneskonferenserna, dock utan att den enskilde läraren bindes för hårt. Vid studiet av litteraturen före 1750 måste ett intimt samarbete med historia etableras, eftersom litteraturhistoriskt stoff finns med i kursplanen för historia. Inom detta ämne torde ej alltid en direkt kontakt med litterära texter medhinnas, varför kursplanen i svenska härvidlag innebär en komplettering på några väsentliga punkter. Den homeriska och den fornisländska berättarkonsten har en sådan betydelse även i modern tid att den knappast kan förbigås. Studiet härav avslutas med höstterminen i årskurs 2. En parallellisering av dessa två exempel på epik har visat sig givande, varför de bör läsas i sammanhang. Eddadiktningen kan lätt anknytas härtill. Textstudium av svensk litteratur före 1750 avses förekomma främst i samband med den korta översikt över vårt språks utveckling, som föreskrivs i kursplanen. Som inledning till studiet av upplysningslitteraturen kan en kort översikt av 1600-

84 talets litteratur göras, men detta orienterande stoff kan också byggas in i det följande studiet av 1700- och 1800-talens litteratur. Kursen i dramatik och behandlingen av filmen som konstart bör förläggas till första hälften av vårterminen i årskurs 2. I fråga om dessa kursmoment bör dock läraren ha frihet att sprida ut studiet genom att behandla enskilda dramer och filmer i annat sammanhang, dock endast under förutsättning att den samlade översikten icke äventyras. Dramastudiet bör bygga på en översiktlig framställning av teaterns och dramats historia, förmedlad av läraren eller genom en läroboksmässig framställning. Vid studiet av själva dramerna bör radiooch TV-framföranden och inspelningar av skilda slag utnyttjas så mycket som möjligt. Sådana får dock icke helt ersätta ett studium av åtminstone några texter. I anslutning till denna kurs i dramatik skall filmen, främst som medium för konstupplevelse, behandlas. Studiet av litteratur från omkr. 1750 till omlcr. 1880 är förlagt till gymnasiets senare del. Elevernas mognad och läsvana bör då underlätta studiet av vår klassiska litteratur från den gustavianska tiden och från romantiken. Beträffande upplysningstidens utländska litteratur är det lämpligt att läsa Defoes Robinson Crusoe och Swifts Gullivers resor som representanter för olika sidor av skedets livssyn. Att eleverna tidigare stiftat bekantskap med dessa böcker som barnböcker är endast en fördel. Någon bekantskap med texter av Voltaire (t. ex. Candide) och Rousseau bör ges eleverna. I fråga om den svenska litteraturen ger kursplanen en viss valfrihet både för 1700-talslitteraturen och för romantiken. Denna valfrihet bör utnyttjas med hänsyn till klassens och lärarens intressen och möjligheter. Studiet av 1700- och 1800-talens litteratur har som bakgrund elevernas kunskaper från historiekursen, som hela tiden lig-

ger före i tiden, vilket måste betraktas som en stor fördel. Detta förhållande bör utnyttjas genom ständig kontakt med historieläraren och en i god tid företagen gemensam planläggning, t. ex. beträffande studiet av den gustavianska tiden. De verk ur 1800-talets utländska litteratur som skall läsas i sista årskursen bör väljas i samarbete med både språklärare och historielärare. Studiet av nyare litteratur i årskurs 3 kan placeras till vilken tidpunkt som helst under läsåret men bör koncentreras till en period. En halv termin anslås till detta kursmoment. Studiet bör gälla ett eller ett par begränsade områden, varvid främst sådant som ej varit representerat i den tidigare kursen tas upp till behandling. Härvid bör den utomsvenska litteraturen särskilt beaktas, varvid samarbete med främmande språk bör vara regel. Stor hänsyn till elevernas intresseinriktning skall tagas liksom till lärarens speciella förutsättningar. Även vid detta studium skall texterna stå i centrum, varför litteraturhistoriska översikter eller dylikt ej får vara det väsentliga. Intet hindrar att studiet begränsas huvudsakligen till en enskild författare. I en klass kan arbetet inriktas t. ex. på Gunnar Ekelöfs författarskap, varvid även dess förutsättningar i europeisk litteratur beaktas (surrealismen, T. S. Eliot). Som exempel på andra tänkbara studieobjekt kan anföras: Fyrtiotalismen, Science fiction från Jules Verne till Martinson, Expressionism (Kafka, Lagerkvist, Sjöberg), Social debatt i modern svensk litteratur, Klassiska motiv i nyare svensk litteratur (Ekelund, Gullberg, Lagerkvist), Krigsskildringar i nyare litteratur (Remarque, Hemingway, Linna). Den sammanfattande översikten över den litterära utvecklingen efter omkr. 1S80 förlägges till slutet av vårterminen i årskurs 3. Den bör baseras på en lättöverskådlig schematisering av stoffet och kan ha föreläsningens form. Den bör begränsas

85 till ett mindre antal lektioner och icke behandlas läxmässigt. Textvalet skall inom den i kursplanen angivna ramen vara fritt, och det åligger givetvis läraren att göra detta val med hjälp av antologier, läroböcker och handledningar. Inom den äldre litteraturen torde en ganska fast stock av lämpliga texter finnas, varför valet där främst gäller författare som kan läsas alternativt. När det gäller urval och planläggning inom nyare litteratur är möjligheterna till variation betydligt större och därför också planläggningen svårare. Textvalet bör dock göras så att alla betydande litterära riktningar blir representerade. Däremot kan ett studium av alla mera bekanta författare icke medhinnas. Det är f. ö. bättre att ett relativt fåtal studeras grundligare än att många behandlas flyktigt. Vid studiet av Strindberg bör beaktas att hans dramatik lämpligen infogas i den samlade dramatikkursen i årskurs 2. Vid studiet av 90-talet kan utan olägenhet vikten läggas på en eller ett par författare. Endast i undantagsfall torde det vara möjligt och lämpligt att den dagsaktuella litteraturen blir föremål för studium; däremot kan den med fördel ihågkommas vid lärarens vägledning för elevernas fria läsning (t. ex. vid organiserandet av en läsecirkel inom en klass eller bland elever från skilda klasser). Särskilt i första årskursen torde det stundom vara nödvändigt att välja verk vars litterära värde är mindre men som ifråga om innehåll och framställningssätt lämpar sig som introduktion till mera avancerade studier. Avvägningen mellan prosa och lyrik beror givetvis av lärarens och klassens inriktning. Mycket talar dock för att lyriken inte får skjutas undan för mycket, bl. a. det förhållandet att eleverna på egen hand vanligen läser mer prosa än lyrik. Prosaverk kan heller inte i större utsträckning läsas under lektionerna, varför deras antal måste begränsas med tanke på elevernas

hemarbetsbörda. Om huvudvikten lägges på prosan, måste studiet planeras särskilt noggrant på lång sikt, så att hemarbetet sprides på ett rimligt sätt. Man bör undvika att i större utsträckning läsa endast korta utdrag ur prosaverk. Läsning av ett mindre antal fullständiga verk är att föredraga framför korta smakprov ur många, verk. Litteraturstudiet i första årskursen måste från början främst inriktas på att lära eleverna en metod att läsa. För att kunna diskutera och värdera behöver man en gemensam fond av uttryck och termer, och man måste också få vana vid att i det lästa observera företeelser som är värda att tas upp till behandling. Erfarenheten visar att det kan ta lång tid, innan de gemensamma diskussionerna kan sätta i gång på allvar. De två främsta orsakerna härtill torde vara elevernas brist på nomenklatur och lärarens överskattning av deras omdöme och erfarenhet. Klassundervisning torde denna första tid böra vara det normala. Värdet av oförberedd gemensam läsning av texter torde växla. Ä ena sidan kan hävdas att den oförberedda läsningen ger lärare och elever tillfälle att tillsammans upptäcka texten, vilket ger möjlighet till omedelbar och detaljerad kontroll av uppfattningen,, något som aldrig kan uppnås på annat sätt. Å andra sidan kan anföras att en sådan läsning är tidsödande, kan bli tråkig och dessutom inte ger en omedelbar estetisk upplevelse. Generellt kan väl sägas att oförberedd högläsning i klass bör förekomma i början av gymnasiet och även senare, när det gäller svårare texter. Lyrik torde överhuvudtaget föga lämpa sig för hemuppgifter. Som redan påpekats kan elevernas läsning av prosaverk inte rymmas inom lektionernas ram utan måste ske i hemmet. Verkens antal måste därför bli begränsat. Det är av stor vikt att läraren drar en klar gräns mellan vad som härvidlag är obligatoriskt och vad som är frivilligt. Lä-

86 råren skall givetvis uppmuntra till frivillig läsning, men denna uppmuntran får icke gränsa till tvång. Förmågan skiftar starkt härvidlag: det som den ene läser på ett par timmar kan bereda en annan elev mycket stora svårigheter. De för alla elever obligatoriska verken bör behandlas vid en i förväg bestämd tidpunkt. Läraren kan i god tid genom uppgifter och frågor inrikta eleverna på sådant som han avser att ta upp till behandling vid undervisningen. Mången gång kan det emellertid ge minst lika gott resultat att vid diskussionen i klassen låta elevernas spontana reaktioner bestämma diskussionens innehåll. Det kan vara ändamålsenligt att vid litsiv läsning. Med intensiv läsning behöver teraturstudiet skilja på intensiv och extends, ingalunda menas en minutiös detaljanalys. Av vikt är blott att ett tämligen begränsat antal texter studeras, så att eleverna har dem i minnet och lätt kan reproducera deras innehåll. En sådan fast inlärd textgrundkurs bildar en kedja av referenspunkter, som ger det för litterär diskussion nödvändiga jämförelsematerialet. Det är av stort värde om en klassavdelning har en gemensam serie av sådana referenspunkter. En stor del av texterna måste läsas mera extensivt, ibland utan all kommentar. Så snart läraren anser sig ha tillräcklig kännedom om klassavdelningen, kan han på lämpliga avsnitt av kursen låta avdelningen arbeta i grupp (studiecirkelverksamhet) eller individuellt. När läraren utarbetar planer för detta studium, har han stor nytta av åtskilliga av de studiehandledningar som givits ut av våra bildningsorganisationer liksom av Sveriges Radio. Vissa av programmen i radio och TV bör utnyttjas vid grupparbete, liksom film och teater, där så ske kan. Läraren bör bestämma gruppens sammansättning. Uppgifterna bör i början vara korta och enkla. Vid allt grupparbete som gäller litteraturstudium är redovisningen av arbetet ett svårlöst organisationspro-

blem. Detta är särskilt fallet, om grupperna arbetar med samma uppgift, då ju muntlig redovisning från alla grupper knappast kan komma i fråga. Någon form av skriftlig redovisning torde här vara mest ändamålsenlig. Arbetar grupperna med skilda uppgifter, kan muntlig redovisning inför avdelningen förekomma. Både beträffande gruppuppgifter och individuella uppgifter gäller, att rena referat av litterära verk är tämligen meningslösa. En lämplig uppgift för grupparbete är presentation av en författare, som inte kan studeras mera ingående av alla. En relativt enkel men nyttig uppgift för ett individuellt arbete är att leta reda på skilda omdömen om en författare eller ett verk och redovisa dessa för avdelningen som inledning till en diskussion. Så småningom kan uppgifternas svårighetsgrad stegras, men generellt måste man varna för uppgifter av alltför krävande art. På den ekonomiska och tekniska lärokursen måste, när det gäller läsningen av skönlitteratur, stoffet beskäras och studiet delvis ges en annan inriktning än på de övriga lärokurserna. Det kronologiska litteraturstudiet bör koncentreras kring valda prov på svensk och övrig nordisk litteratur från tiden 1810—1880. De till detta studium anslagna timmarna får icke utnyttjas till förhör av läxor ur någon litteraturhistoria utan bör användas till läsning av och samtal kring litteratur. I anslutning därtill ges nödvändiga litteraturhistoriska upplysningar och en orientering om den litterära utvecklingen. 1.4-1-3. Planering och samverkan Lärare bör i ämneskonferens göra upp en relativt fast tidsplan för terminens och läsårets arbete, så att alla väsentliga kursmoment beaktas. Det uppgjorda studieschemat får dock inte binda svenskläraren så hårt att han ej kan avpassa undervisningen efter elevernas studieinriktning och individuella förutsättningar eller utnyttja aktuellt stoff

87 — radio- och TV-program, lokala teaterföreställningar etc. — i sin undervisning. Synpunkter på lärarens planering liksom anvisningar beträffande samordningen av ämnets olika delar och samverkan med andra ämnen lämnas flerstädes i kommentarerna till de speciella kursmomenten (1.4.1.2). En nära samverkan mellan svenska och historia är naturlig. Denna samverkan kan ibland ges en fastare utformning, t. ex. vid behandlingen av den gustavianska tiden (se 1.4.1.2). Stundom kan det vara lämpligt att samla flera parallellklasser till ett »kulturprogram», under vilket i samverkan mellan svenska, historia, filosofi och de estetiska ämnena ett visst tidsavsnitt eller en speciell kulturepok belyses. Viktigt är att lärarna i historia och svenska samråder då det gäller valet av litteraturkurs och uppläggningen av de tematiska historiestudierna. Litteraturen kan på ett utomordentligt sätt belysa historiska personer och förlopp. Från litterär synpunkt är det värdefullt att litteraturens förankring i politiska, ekonomiska och sociala sammanhang blir belyst genom denna ämnessamverkan. Svenskläraren bör vid sammanställningen och genomgången av litteraturkursen samarbeta med lärarna i främmande språk. Även ämnets språkliga del är betjänt av sådant samarbete. Studier kring ett antal »ord och sak»-tema till belysning av kulturpåverkan och kulturlån är ett exempel härpå. Eftersom en av språkets viktigaste funktioner är att sakligt och nyanserat förmedla tankar, ligger det i öppen dag att den språkliga fostran ej kan isoleras från tankefostran. Undervisningen i svenska har därför ett naturligt samband med undervisningen i filosofi. Den tolerans mot vaga och opreciserade formuleringar och den oförmåga att ordna ett stoff planmässigt och följa en tankelinje som läraren så ofta har anledning att påtala vid bedömningen av

t. ex. gymnasieuppsatser har inte sin grund i brister på det språkliga planet utan bottnar i dåliga tankevanor. Läraren måste därför ägna mycken tid åt att ge eleverna träning i tänkande. Inte minst bör övningar i skriftlig framställning ge eleverna möjlighet att uppleva logiken i funktion, men även den muntliga framställningen och studiet av resonerande prosa bör ge naturliga tillfällen att i ändamålsenliga sammanhang belysa och praktisera väsentliga moment av logiken, främst argumentationsanalysen. Förståelsen för exakthet, precision och saklighet — för att nämna några av de viktigaste kraven på en framställning av resonerande typ — kan givetvis ökas utan att eleverna lär sig logiska regler och utan att de i större utsträckning behöver begagna den formella logikens symboler, men om arbetet i någon mån förankras i och samordnas med en genomgång av argumentationsanalysen, torde läraren kunna räkna med större medvetenhet från elevernas sida i deras strävan att göra sitt språk till ett precisionsinstrument för sina tankar. Under 1.4.1.2 framhålls lämpligheten av samverkan mellan svenskläraren och lärarna i de naturvetenskapliga och tekniska ämnena. En försöksrapport eller en laborationsredogörelse kan granskas av svenskläraren, lika väl som en elevuppsats om ett naturvetenskapligt eller tekniskt ämne granskas av fackläraren. 1.4.1-4-

Koncentration

Se synpunkter och anvisningar i II: 4.2.3.4. 1.4.1.5.

Studieteknik

Det framhålls i den allmänna delen av läroplanen att studietekniken för svenskämnets del i avsevärd omfattning sammanfaller med träningen av de olika kommunikationsfärdigheterna: lyssna och tala, läsa och skriva. God färdighet i dessa hänseenden är en förutsättning för framgång i studiearbetet. Det bör härvid uppmärksammas att studiearbetet tenderar att också bli ett lagarbete och

88 att effekten av ett sådant beror av gruppmedlemmarnas förmåga att kommunicera inbördes. Generellt kan därför hänvisas till vad som sägs i ämnesanvisningarna om inhämtande och meddelande av information, läsning och textanalys, iakttagelser av de språkliga uttrycksmedlen och träning att använda dem. I det följande exemplifieras ytterligare hur man kan använda den grupptimme som tilldelats ämnet i årskurs 1 och vars ändamål är att göra det möjligt för läraren att ge eleverna individuell studiehandledning. Gruppundervisningen kan ge avsett resultat endast om den bedrivs i bibliotek, ämnesrum eller gruppstudierum och om där finns god tillgång på olika slag av hjälpmedel (1.4.2). Gruppundervisning i ett så utrustat rum ger läraren tillfälle bl. a. att systematiskt träna eleven att utnyttja hjälpmedel av olika slag. Systematiska bibliotekstekniska övningar bedrivs bäst i grupp. De bör dock på detta stadium kunna begränsas till repetition av vad som inhämtats i grundskolan och till presentation av gymnasiebiblioteket. Till grupptimmarna bör emellertid förläggas även praktiska tillämpningsövningar i biblioteket (mediateket), vilka syftar till att öva eleverna att med hjälp av bibliotekets resurser fördjupa ett textstudium och samla material för muntlig eller skriftlig framställning. Av praktiska skäl är det fördelaktigt att också förlägga t. ex. tidningsstudium till grupptimme. Detsamma gäller övningar med AV-hjälpmedel: följa ett TV-program eller en film samt studera bilder, mikrofilmat material eller ljudupptagningar. Eleven måste förstå att rationellt nyttja hjälpmedel av olika slag — tryckta eller andra — för att med framgång kunna arbeta självständigt. Gruppundervisningen kan också på annat sätt främja elevernas träning i självständigt arbete: beting och specialarbete ställer krav på elevens förmåga a t t planera en större arbetsuppgift och att

i tal eller skrift klart redovisa vad han inhämtat. Träningen att sammanhängande redogöra för större avsnitt har ett givet studietekniskt värde. Ställd inför uppgiften att översiktligt och med egna ord återge det inlärda tvingas eleven att tillägna sig stoffet. Det ankommer i första hand på läraren i svenska att bibringa eleven elementa av denna färdighet, som innefattar förmågan att finna det väsentliga samt att på ett ändamålsenligt sätt disponera detta. Lämpligen sker detta som individuellt utformad handledning i samband med de alltmer kvalificerade arbetsuppgifterna i årskurs 1. Ett syfte med grupptimmarna är att vänja eleverna vid arbete i cirkel eller grupp. Undervisningen i svenska lämpar sig i allmänhet väl för detta arbetssätt — ej minst litteraturstudiet —, och det är framför allt svensklärarens uppgift att ge de grundläggande anvisningarna och den grundläggande övningen. Erfarenheter och studiematerial från folkhögskolan och det fria bildningsarbetet bör utnyttjas. Cirkel- och grupparbete är ägnat att hos eleverna skapa det personliga engagemang och den lust att diskutera som kan förvandla studiet av varje text till en lektion också i studieteknik. Ej minst tidningen lämpar sig för en kritisk och jämförande textläsning som tränar eleverna i argumentationsanalysens elementa. Det begränsade elevantalet ej blott stimulerar eleverna, det ökar också lärarens möjligheter att aktivera dem och att kontrollera att de lär sig analysera och sovra texten. 1.4-1-6. Självständiga

arbetsformer

Betingsläsning har berörts flerstädes under 1.4.1.2. Nedan ges två exempel på betingsstudium, båda förlagda till årskurs 2, det första exemplet till vårterminen. E x e m p e l I. Litteraturkursen tas som utgångspunkt för en uppdelning av terminen i betingsav-

8& snitt. Terminens första hälft skall enligt kursplanen ägnas åt studiet av dramatik och film, den andra åt upplysningstidens litteratur. I samråd med klassen avgör läraren vilket drama (vilka dramer) som skall läsas i sin helhet, vilka som kan behandlas med utgångspunkt från radio- och TV-material (och ev. lokala teaterföreställningar) och vilka som i utdrag kan framföras av eleverna själva. Dramatikkursen indelas i lämpliga studieperioder, förslagsvis två eller tre. Likaså bestäms omfattningen av terminens övriga litteraturstudium: fransk och engelsk upplysning, Bellman, Kellgren och ytterligare en svensk 1700-talsförfattare, och med ledning härav uppdelas detta studium på två eller tre beting. Övriga i kursplanen föreskrivna ämnesmoment måste dessutom beaktas. Under terminen skall eleverna bl. a. deltaga i två schemalagda skrivningar i ämnet, av vilka den ena är ett centralt givet prov. Förberedelsearbetet för dessa måste givetvis också inrymmas i studieplanen. Till planeringen hör även kontakter med övriga lärare. Efter ca två veckors klassundervisning, varunder terminens arbete presenteras för och diskuteras med eleverna och studiematerial och hjälpmedel behandlas, vidtar dramatik- och filmkursen, fördelad på ett kortare och två längre beting. Dessa följs av ca två veckors undervisning med samlad klass, då huvudvikten läggs på uppsatsförberedelse (intensivt studium av sakprosa från skilda ämnesområden, funktionell stilanalys etc). Resterande litteraturkurs läses sedan i form av två längre beting, och terminen avslutas med någon veckas samlad undervisning. Det första betinget bör lämpligen omfatta en översikt av teaterns och dramats historia och studier kring temat »En föreställning kommer till» (regissörens uppgifter, rolltolkning, kostymer, dekor och belysning, scenformer, teaterns organisationsformer ocb sociala möjligheter etc). Övriga ämnesmoment skall också till-

godoses, främst genom valet av arbetsuppgifter. Några exempel: Muntlig framställning: välläsning av monologer eller andra valda textavsnitt, t. ex. vid presentation av en författare och hans verk; efter behandlingen av Strindbergs dramatik kan hans inflytande på den moderna dramatiken illustreras genom framförande med fördelade roller och antydd aktion av någon scen ur verk av t. ex. O'Neill, Maxwell Anderson, Shaw, Sartre, Kaj Munk eller Pär Lagerkvist; dialogföredrag, t. ex. kring ämnen av typen »Några synpunkter på skådespelarprestationerna i dramat (filmen)»; anföranden av olika typ i samband med den litterära analysen av en film eller ett drama; intervjuer med inbjuden skådespelare, film- eller teaterrecensent; diskussioner av olika slag, såsom två gruppers skilda uppfattning av exempelvis tendensen i ett skådespel eller en film, för och emot absurd teater; rapporter från olika grupparbeten, från litteratursökningen i samband med en tilldelad uppgift. Skriftlig framställning: referatprotokoll från internt grupparbete; sammanfattningar av t. ex. ett antal kritikers uppfattning av en teaterföreställning eller en film; omarbetningar av stereotypa och klichébemängda filmrecensioner; anteckningsteknik i samband med bandavlyssningar. Exempel II. Som ämne kan väljas några nordiska folklivsskildringar från tiden efter romantiken. Förslag till boklista för ett sådant beting: Almqvist (någon folklivsskildring) Björnson, Synnöve Solbakken Strindberg, Hemsöborna Ernst Ahlgren (några folklivsskildringar) Lagerlöf, Jerusalem I Hamsun, Markens gröde (förkortad upplaga) Moberg, Utvandrarna (förkortad upplaga) eller Långt från landsvägen Lo-Johansson, Analfabeten

90 Aurell (några berättelser) Lidman, Hjortronlandet Därtill lyrik.

de. Det skall innehålla verk som tillgodoser alla sidor av arbetsprogrammet: den litterärt-stilistiska, den social-historiska och den språkliga. Grammofoninspelningar av svenska folkmål samt norska språkskivor bör även vara tillgängliga för eleverna. Arbetsformer: Läraren introducerar under några inledande lektioner terminens arbetsprogram och ger en kort översikt av den litterära och historiska utvecklingen i den mån den berör det aktuella ämnet. Han presenterar också det förråd av uppslagsverk som är tillgängligt för klassen. De studie- och arbetsanvisningar som eleverna får skall vara så utformade att de ställer problem och inbjuder till gruppstudium och gruppdiskussioner. Under arbetets gång lämnar läraren eleverna fortlöpande handledning klassvis, gruppvis eller enskilt. Redovisningsformer: Skriftliga och muntliga rapporter, resuméer etc. Estradsamtal och andra former av diskussioner. Uppsatser över ämnen av typen »Isak i Markens gröde och fadern i Analfabeten — en jämförelse», »Åtskilliga av folklivsskildringarna innehåller ett förhärligande av den primitiva naturmänniskan och en kritik av den moderna civilisationen. Är ett sådant synsätt berättigat?». Att studiet av den språkliga sidan av betinget gett vissa fasta kunskaper kan kontrolleras genom skriftligt förhör på väsentliga ting.

Eftersom de föreslagna verken av Strindberg och Lagerlöf i flertalet fall är bekanta för eleverna från grundskolan, torde listan ej vara för lång. Den studiehandledning som läraren utarbetar till elevernas hjälp skall främst ta sikte på att ge dem övning i aktiv läsning och textanalys. Härvid uppmärksammas skildringen av människor och miljöer och aktualiseras frågeställningar som: Är framställningen objektiv eller tendentiös? Bär den prägel av realism eller av rousseauansk jordromantik? Stor uppmärksamhet bör ägnas stilistiska frågor, och det måste beaktas att de föreslagna verken representerar en klar utvecklingslinje, när det gäller berättartekniken: från enkel relation till mer förfinade metoder att skapa stoff-närhet (inlevelseanföring etc). De i listan omnämnda verken bör visserligen inte främst betraktas som sociala reportage, men eftersom många av dem är så intimt förknippade med samhällsutvecklingen, torde en viss kunskap om den sociala bakgrunden till dem vara nödvändig. Studietekniskt betonad läsning av sakprosa (beträffande urbaniseringen, emigrationen, egnahemsrörelsen etc.) har därför sin givna plats i terminens arbetsprogram. Rent språkligt inbjuder texterna till studium av norska. I samband därmed skaffar sig eleverna kunskap om den norska språkstriden. En översikt av våra folkmål ingår som ett naturligt led i arbetet. En sådan översikt behöver inte bli hängande i luften utan kan förankras i de angivna texterna, som ger exempel på provinsiellt färgat språk från vitt skilda delar av Sverige. Härtill ansluter sig ordförrådsstudier i ordböcker, frågan om förhållandet mellan riksspråk och folkmål, provinsialismer i bildat talspråk etc.

Som ämne för specialarbete i årskurs 3 kan tagas de främmande orden i svenskan, särskilt nusvenskan: de svårigheter beträffande uttal, stavning, böjning och betydelse som är förknippade med dem; olika vägar att inpassa dem i det svenska språksystemet; framkomna förslag att ersätta dem med inhemska synonymer (puristiska tendenser i aktuell svenska) etc. Studiegången kan vara denna:

Hjälpmedel: Ett relativt välförsett referensbibliotek bör stå till elevernas förfogan-

1. Terminologin: lånord, ord och citatord; definitioner.

främmande

91 2. Något om den historiska bakgrunden: härvid behandlas t. ex. Leopold och Viktor Rydberg. 3. Situationen nu: aktuella strävanden på detta område. I detta sammanhang kan TNC och dess strävanden studeras. 4. Utblickar över förhållandena i danskan, norskan och isländskan. Intresserade elever kan i detta sammanhang även studera purismen i tyskan, där språkrensningen delvis fått karaktären av politiskt kampmedel. 5. En kortare självständig undersökning, grundad på primärmaterial. Uppgiften kan vara att studera frekvensen av främmande ord i några tidningsnummer (ev. undersöka huruvida tidningens politiska färg avspeglar sig i dess språkbruk i detta avseende) eller att jämföra några sidor i en äldre ordbok (t. ex. Dalins från 1850) med SAOL 1950 beträffande förekomsten av främmande ord. Möjligheterna till uppgifter för specialarbete inom kursplanens litterära stoff är nära nog obegränsade. Vid fastställandet av uppgifter bör man särskilt beakta att dessa ej får bli alltför översiktliga. Eleverna vill gärna arbeta med magistrala översikter, men syftet med uppgifterna är snarast att föra dem ner till källorna. Uppgifterna bör vara bestämt avgränsade. En lämplig typ av uppgifter torde vara studium av en författares uttrycksmedel, t. ex. Bildspråk i Martinsons Resor utan mål. Eleven letar reda på bilder samt ordnar och diskuterar dem. En annan lämplig uppgift är att jämföra olika kritikers recensioner av en viss bok. Materialet torde kunna tillhandahållas av de offentliga biblioteken. Läsning och redovisning av enstaka romaner eller andra litterära verk kan givetvis komma i fråga som specialarbete, men läsningen bör då förenas med någon speciell uppgift, t. ex. kompositionsteknik eller människoskildring.

14 -1 -7- Bedömning Det är av stor vikt att bedömningen av eleverna inom ämnet svenska inte blir ensidig utan att hänsyn tas till prestationerna inom ämnets alla grenar. Den främsta bedömningsgrunden måste vara intrycket från det dagliga arbetet, som ger läraren en helhetsbild av elevens prestationer. Som kontroll på detta intryck bör läraren använda prov av skilda slag. Eleverna bör alltid orienteras om de grunder efter vilka bedömningen sker. Förmågan att tala och att läsa högt torde knappast kunna bli föremål för objektiv bedömning. Under övningarna måste läraren kontinuerligt observera och anteckna brister och framsteg. När eleverna nått det stadium då rent elementära brister övervunnits, vilket eleverna i gymnasiet oftast torde ha nått, blir bedömningen vansklig, eftersom uppfattningen om vad som är ändamålsenligt och vackert i fråga om tal och uppläsning visat sig skifta avsevärt. Läraren bör beakta att både hans egna och andras omdömen i detta fall måste vara subjektiva. Läshastighet och läsförståelse kan bli föremål för objektiv bedömning, och det är angeläget att läraren utnyttjar denna möjlighet. Prov bör härvidlag användas främst i diagnostiskt syfte. Även färdighet i att utnyttja hjälpmedel av olika slag kan i viss mån prövas objektivt också på detta stadium. Syftet bör vara diagnostiskt och främst således ligga till grund för den fortsatta undervisningen. Det bör observeras att i ämnet svenska de flesta prov samtidigt blir prov på förmågan att utnyttja hjälpmedel, då ju proven som regel bygger på texter av någon art. På grund härav torde speciella hjälpmedelsprov inte så ofta vara behövliga. Elevernas färdighet i att uttrycka sig i skrift kan som helhet icke mätas objektivt. Däremot torde vissa delfärdigheter kunna bedömas med hjälp av objektiva prov, t. ex. sinne för språkriktighet eller ordförråd. Man

92 måste dock ha klart för sig att språkets i princip obegränsade nyansrikedom och variation och omöjligheten att fastslå vad som i varje situation är rätt eller fel just på ett högre stadium omöjliggör användandet av objektiva prov som inte rör sig om rent elementära färdigheter. På grund härav måste essäformen, d. v. s. uppsatsen, bli en betydelsefull form för prov på gymnasiet. Antalet obligatoriska skriftliga prov (se I I : 4.4.8) är följande: Årskurs 1 ett per termin Årskurs 2 två per termin Årskurs 3 två per termin. Två av dessa skall utgöras av centralt givna prov. Det första av dessa ges under andra terminen i årskurs 2, det andra under andra terminen i årskurs 3. Det första skall ha karaktären av referat (resumé) och kommentar. Skrivningstypen är presenterad i anvisningarna (se I I : 4.4). Det andra centralt givna provet avser att pröva elevernas förmåga att med stöd av tillgängliga fakta (uppslagsböcker, läroböcker, tablåer med sakuppgifter etc.) överblicka ett ganska omfattande stoff och sovra inom ett rikt material, att med en viss grad av självständighet analysera en förelagd text eller dra slutsatser av ett framlagt statistiskt material etc. Självfallet mäter provet även den språkligt-stilistiska färdigheten. Redan de olika formerna för kortare skriftliga övningar ger läraren ett stort och kontinuerligt flödande material för bedömning av eleverna. Då dessa skrivningar emellertid av läraren bör behandlas allt efter syftet, d. v. s. ibland så att blott en del läses, ibland så att alla läses utan att rättas, ibland så att blott en del rättas o. s. v., torde det vara mindre lämpligt att annat än i undantagsfall betygsätta dem vare sig för lärarens privata ledning eller för elevernas. Däremot kan dessa övningar ge en grovsortering av eleverna med avseende på deras förmåga att uttrycka sig i skrift.

De större uppsatser som utarbetas på särskilda skrivningsdagar är jämförelsevis få. Det är därför av vikt att eleverna är väl förberedda på arten av dessa uppsatser. De betygsätts på grundval av rättning. Bedömningen av sådana uppsatser är givetvis förenad med osäkerhetsmoment. Undersökningar på detta område har i stort sett visat att träning och samarbete mellan lärare kan ge ett ganska gott resultat. Det måste därför starkt betonas att i detta fall liksom vid all bedömning samarbete mellan bedömare är nödvändigt. Sådant samarbete skall under ledning av huvudläraren organiseras av ämneskonferensen. Speciell försiktighet bör iakttagas, när det är fråga om feltolkning av rubriker eller uppläggningar av ovanlig art. Även vid denna art av bedömning förekommer en liten procent svåra fall, där omdömena går i sär. Man bör då hellre fria än fälla. För de högre betygen bör man i slutet av gymnasietiden kräva att direkt språkliga felaktigheter inte förekommer, att språket är klart och exakt och att eleven kan logiskt genomföra en tankegång. Teoretisk kunskap om språkliga företeelser och litteratur kunskap kan bli föremål för objektiva prov huvudsakligen i fråga om terminologi och rena fakta. Sådana prov på grundläggande faktakunskaper kan stundom vara motiverade. I övrigt torde dessa moment lämpligen bedömas efter muntliga prestationer. Sammanvägningen av prestationerna inom ämnets samtliga moment till ett enda vitsord är särskilt viktig då påtagliga skillnader föreligger mellan t. ex. färdigheterna i muntlig och skriftlig framställning. I sådana fall måste läraren företa en avvägning och avge ett kompromissvitsord. 1.4.2.

Hjälpmedel

Hjälpmedlens betydelse har framhållits ovan vid behandlingen av de enskilda kursmomenten (1.4.1.2). På grund av ämnets övergripande karak-

93 tär är det angeläget att läroböcker även i andra ämnen utnyttjas för studium av orden, kombinationen av ord och bild, dispositionen av en sakframställning osv. Skönlitteratur — såväl nordisk litteratur i original som utländska verk i översättning — tillhandahålles i biblioteket. Romanen, novellen, dramat och lyriken skall vara representerade. Verk som avses bli föremål för gemensamt studium bör finnas i klassuppsättningar. Även om man vid sammanställandet av bibliotekets bokbestånd måste ta stor hänsyn till gymnasiets studiefostrande uppgift, får ej förbises att skolbiblioteket för många elever — ej minst de resande — har en viktig mission att fylla vid de litterära strövtågen på egen hand. Sakprosan bör vara rikt representerad i form av lättillgänglig facklitteratur, essäsamlingar, tidskrifter, småskrifter, klipp o. s. v. från olika ämnesområden. Vid urvalet av texter skall hänsyn tagas ej blott till deras värde ur kunskapsförmedlande synpunkt utan också till deras lämplighet för mönsterstudium vid övning i skriftlig framställning och som underlag för studieteknisk träning. De texter som skall användas i sistnämnda syfte bör anskaffas i klasseller gruppuppsättningar. Även sakprosa på danska och norska bör stå till elevernas disposition. Även språkliga handböcker bör finnas tillgängliga för att göra det möjligt att analysera språkets uppgift som uttrycks- och kommunikationsmedel. Eleverna tränas att använda synonymlexikon, konstruktionsordbok, etymologisk ordbok och uttalsordlista. I biblioteket bör finnas lättillgänglig litteratur i språkvårdsfrågor. Litteraturhistoriska handböcker rörande såväl nordisk som allmän litteratur gör det möjligt för eleven att komplettera lärobokens framställning på väsentliga punkter, att skaffa fram material för större arbetsuppgifter o. s. v. I bibliotek och gruppundervisningsrum bör kortfattade standardverk, bl. a. uppslagsböcker, finnas tillgäng-

liga. Eleverna bör också göras förtrogna med tidskrifter av olika slag (litterära, språkliga och allmänt kulturella). Dessa bör också i möjligaste mån utnyttjas i undervisningen, t. ex. som underlag för gruppstudier, betingsuppgifter eller muntlig och skriftlig framställning. Tidningen utgör ett synnerligen användbart material för språkliga iakttagelser och övningar av olika slag, t. ex. studium av ordförråd och fraseologi i affärsspråket sådant det speglas på handelssidorna. Tidningarna bör också användas som kompletterande kunskapskälla (recensioner, litterära och språkliga inslag) och som underlag för studietekniska övningar med mål att träna skumläsning och kritisk värdering av det lästa. Ej minst vid argumentationsanalysen bjuder de ett rikt stoff. Eleverna skall tränas att utnyttja tidningsmaterialet med hjälp av index och läsapparat avsedd för mikrofilm. Vissa typer av brevskolematerial kan vara värdefulla komplement till övrig nämnd text och komma till användning i vissa kursavsnitt (uppsatsskrivning, studieteknik) eller vid fördjupning eller kompletteringar inom ämnet (t. ex. stilhistoria). Även de tekniska hjälpmedlen har inom svenskämnet en betydelsefull plats. Inspelningar av skolradions och den övriga radions program samt grammofonskivor ger läraren ett rikt undervisningsmaterial: diktares och skådespelares intalningar av litterära verk, dialektprov, autentiskt danskt och norskt tal, musikstycken som illustrerar tidsstilar och miljöer i anslutning till litteraturstudiet, reportage, teaterföreställningar e t c Genom vissa TV-program kan undervisningen berikas, inte minst genom TV-teatern. För elever som ej disponerar TV i hemmet är det därför angeläget att skolan utom lektionstid bereder eleverna möjligheter att se TV. Överhuvudtaget måste eleverna stimuleras att bevista teater- och

94 även filmföreställningar som är av värde för deras allmänna fostran. Bild illustrationer av skilda slag kompletterar läroboken och ger läraren möjligheter att dra paralleller mellan litteratur och bildande konst. De kan också tas till utgångspunkt för skrivövningar och t. ex. ge enkla lösningar av kulissproblemet vid scenisk framställning. På liknande sätt kan det rätt utformade ljudbildbandet ge eleverna en konkret och mångsidig uppfattning av t. ex. en tids- eller lokalbunden miljö och en tidsströmnings skiftande konstnärliga uttryck. Det lämpar sig också väl som källmaterial för produktivt elevarbete, individuellt eller i grupp. Filmen som konstnärligt uttrycksmedel måste uppmärksammas i gymnasieundervisningen, både den ordinära spelfilmen på

biograferna och smalfilmen, som kan föras in i undervisningen i klassrummet. Av största betydelse är tillgången på god dupliceringsapparatur genom vilken läraren snabbt kan mångfaldiga aktuellt studiematerial — texter, illustrationer, kartor, osv. — som kan läggas till grund för diskussion, muntlig eller skriftlig framställning e t c Den tillåter också läraren att enkelt framställa studieplaner för betingsläsning och till vissa klasser eller elever anpassade överarbetningar av centralt tillhandahållna utkast till arbetsuppgifter. Tillgång till elstencil är av stort värde, eftersom den i viss utsträckning gör manuell utskrift överflödig och lätt kopierar t. ex. äldre original (eller faksimil) vilkas mångfaldigande med vanlig stencileringsmetod skulle förta dem det mesta av tidsfärg och fräschör.

2. Moderna språk 2.1.

Mål

Språkstudiet på gymnasiet har till syfte att, i fråga om fortsättningsspråken, utveckla elevernas förmåga att förstå språket i tal och skrift, genom övning vidga och befästa deras färdighet i att tala, läsa och skriva språket samt ge dem viss kunskap om det främmande språkområdets kultur (litteratur, konst, musik) och realia (geografi, historia och samhällsförhållanden); och att, i fråga om nybör jarspråken, göra eleverna förtrogna med ett begränsat förråd av centrala ord, uttryck och grammatiska mönster, bibringa dem förmåga att med korrekt uttal och någorlunda riktig intonation läsa och förstå medelsvår text, uppfatta talat språk och någorlunda korrekt uttrycka sig, i första hand muntligt och i andra hand i skrift, samt ge dem någon kunskap om det främmande språkområdets kultur och realia.

2.2.

Huvudmoment

Textläsning Övningar i anslutning till läst text: a) vid intensiv textläsning: Uttalsvård; hörövningar; talövningar; skrivövningar; översättning; stilistik, synonymik; fraseologi; grammatik med ordbildningslära; språkhistoria. b) vid extensiv textläsning: Redogörelse för textinnehållet i stora drag — referat, resuméer, föredrag; diskussion av och samtal kring fakta och informationer ur texten. Fristående övningar utan anknytning till text: Hör-, tal- och skrivövningar.

2.3. Kursplaner med årskursfördelning lämnas språk.

i

anvisningarna

för

respektive

2.4- Anvisningar och kommentarer 2.4.1.

Lärostoffet

2-4-1-1- Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Den allmänna syn på språkstudiet, som präglar läroplanen för grundskolan, äger i allt väsentligt giltighet även för gymnasiet, med hänsyn tagen till den större mognad gymnasiets elever uppnått. Målet för språkstudiet på gymnasiet är i enlighet härmed främst praktisk språkfärdighet, d. v. s. förmåga att förstå och använda det främmande språket i tal och skrift, samt därjämte viss kunskap om vederbörande språkområde. Även på gymnasiestadiet bör alltså de formella insikterna i språksystemet (teoretisk analys och regelkunskap jämte grammatisk terminologi) underordnas den praktiska språkfärdigheten, som i sin tur i stigande grad ställs i språkförståelsens tjänst och sålunda blir ett medel för eleverna att uttrycka egna tankar, erfarenheter och önskemål. Även om fristående moment i viss mån förekommer, bildar texten det huvudsakliga underlaget för språkstudiet. Valet av språktexter bör därför främja målsättningen i dess dubbla aspekt: texterna bör erbjuda ett lämpligt underlag för färdighetsövningar och innehållsanalys samt ge kunskap om språkområdets kultur, miljöer och förhållanden. Det är av vikt att textens ordförråd och allmänna svårighetsgrad är avpassade för stadiet. Innehållsmässigt bör texten vädja till elevernas intresse. Den skillnad i målsättningen som föreligger mellan fortsättningsspråk och nybörjarspråk är närmast av kvantitativ art. Beträffande nybörjarspråken kan en allmän hänvisning ske till de anvisningar för språkstudiet som grundskolans läroplan lämnar. Dock måste beaktas att gymnasiets elever nått en större mognad. Man kan

alltså för dessa räkna med en snabbare inlärningstakt, framför allt om de moderna hjälpmedlen rationellt utnyttjas. I fråga om nybörjarboken måste denna skillnad beaktas. Stora krav måste ställas på ett centralt ordförråd och en frekvent fraseologi samt ett meningsfullt, för stadiet avpassat innehåll. De vanligaste grammatiska företeelserna bör införas i så snabb takt att eleverna efter första årets arbete kan ta itu med det egentliga textstudiet. I den samlade textkursen bör ingå såväl skönlitterär text som saktext. Vid avvägningen mellan dessa litteraturarter är en planering av gymnasiets hela textkurs i det enskilda språket av nöden. Vid en sådan planering bör möjligheterna till samverkan med andra ämnen tillvaratas. Vid valet av text måste kvalitetskravet beaktas. Endast språkligt och innehållsmässigt fullvärdiga texter bör användas. I fråga om skönlitteratur kan på ett lägre stadium medryckande prosa av mindre litterärt värde komma i fråga — speciellt för snabb- och bredvidläsning —, men i övrigt bör stora krav på textens halt upprätthållas. De valda texternas innehåll bör därtill vara typiskt för språkområdets olika miljöer. Den litterära delen av textmassan väljs i huvudsak från representativ samtida prosa (berättelse och dramatik). Efter hand bör eleverna även stifta någon bekantskap med språkets äldre litteratur, prosa och poesi. Saktexter bör hämtas även ur tidningar och tidskrifter. I viss grad kan realiasynpunkten tillgodoses inom saktextens ram. Saktexten bör väljas med hänsyn till elevernas studieinriktning. På ett högre stadium bör sakprosan få ett större utrymme; studiet specialiseras allt efter lärokurs. Detta gäller särskilt naturvetenskaplig, ekonomisk och teknisk lärokurs. På det ekonomisk-språkliga alternativet skall affärskorrespondensen tillgodoses. Textkursens omfattning anges i de olika

96 ämnesanvisningarna nedan. Sidantalet anger endast det ungefärliga kursomfånget. Beträffande bredvidläsningslitteratur bör rådgivning äga rum. Eleverna uppmärksammas härvid bl. a. på utländska billighetsupplagor samt på tidskrifter speciellt för utlänningar. 2-4-1-2. Kommentarer till speciella kursmoment Textbehandlingen Texten studeras intensivt (noggrann läsning) eller extensivt (snabbläsning, skumläsning). I förra fallet syftar läsningen till full förståelse av de enskilda satserna, fraserna och orden jämte förmåga att med korrekt uttal läsa texten. Intensivläst text utgör det huvudsakliga underlaget för hör-, tal- och skrivövningarna liksom för innehållsanalys och realiainhämtande. Det extensiva textstudiet avser att främja elevernas förmåga att vid en relativt snabb läsning förstå det huvudsakliga innehållet i en text (innehållsmässig läsning). På ett högre stadium bör de båda läsarterna löpa parallellt. Avvägningen mellan intensivt och extensivt läst textmassa beror delvis på textens art. Den extensiva texten bör dock till omfånget överväga och efterhand öka. Speciellt sakprosa lämpar sig, sedan vana vid terminologin vunnits, för extensivt studium. Även i vad gäller studiet av den intensivlästa texten sker med ökad språkfärdighet en successiv överflyttning av tonvikten från form till innehåll. En högvärdig litterär text, ett klassiskt prosastycke eller en dikt får ej bli föremål för omotiverad grammatisk kommentar utan behandlas så att den i möjligaste mån uppfattas och upplevs som litteratur. Detta innebär att eleverna övas att på det främmande språket tala om textens innebörd, redogöra för t. ex. miljö- och personteckning, val av stilmedel, uppbyggnad och disposition samt med egna ord uttrycka personliga åsikter om det lästa.

Utfrågning av texten på det främmande språket kan variera från små övningar, t. ex. att definiera ord och vändningar, att ange ordens relation till varandra, ordföljds- och ordbildningsfrågor, fram till mer omfattande uppgifter. Dessa syftar till att visa om eleven tillgodogjort sig innebörden av texten bakom ordalydelsen. Denna fördjupning i textbehandlingen från ett mer ytligt referat av den yttre handlingen till ett undervisningssamtal kring allmänt mänskliga och viktiga problem är naturligtvis i hög grad betingad av textens egen karaktär och alltså inte alltid möjlig. En sådan i möjligaste mån allsidig textbehandling granskar texten ur följande synpunkter: 1. Vad står i texten? Frågan gäller textens ordalydelse. 2. Hur sägs det? Frågan gäller textens stil och form. 3. Varför skrevs texten och varför skrevs den just så? Frågan gäller textens historiska och tidsbundna sammanhang. 4. Vad har texten att säga oss som läser den? Dessa punkter är giltiga i varierande grad för behandling av all skönlitterär text. Texten skall sålunda om möjligt behandlas inte bara som ett språkligt dokument (form och stil, ordagrann innebörd), utan även som ett tidshistoriskt och inte minst som ett rent mänskligt dokument. Den språkliga förståelsen kan i bästa fall leda fram till en personlig upplevelse. En alltför detaljerad, opersonlig och »lärd» tolkning, som dödar elevernas intresse för verkets konstnärliga form och mänskliga budskap, skall undvikas. Novellen är genom sin koncentration och overskådlighet särskilt väl lämpad för studium på gymnasiet, då den kan slutbehandlas inom rimlig tid och alltså ge eleven en helhetsuppfattning och en helhetsupplevelse. Likaså är ej för svåra dikter ofta mycket väl ägnade för detta ändamål. Dramatik engagerar ofta eleverna, speciellt om en passande rollfördelning företas. Översättning till svenska av den lästa

97 texten kan även på ett högre stadium stundom vara till nytta. Översättningsmetoden bör dock begagnas med sparsamhet. I den mån den används, bör stora krav på idiomatisk svenska ställas. I de fall kommenterade texter används, bör apparaten till övervägande del vara avfattad på det främmande språket. Den skall dels tjäna ett arbetsbesparande syfte, dels bidra till att diskussionen av texten kan ske enspråkigt. Uttalet Stor vikt bör under hela studietiden läggas på ett korrekt uttal och en så långt möjligt idiomatisk intonation. Vid inlärningen kan vissa upplysningar i fonetik vara behövliga. I huvudsak bör dock träningen ske på imitativ väg. Återkommande korta intensiva övningar av lämpliga ord och satser, gärna med körläsning, bör omväxla med hörövningar, varvid AV-hjälpmedel ofta med fördel kan användas. Speciell uppmärksamhet bör givetvis ägnas åt sådana ljud och intonationstyper, som är svenska elever främmande. Förhållandet mellan uttal och stavning bör uppmärksammas. Riktigt uttal och god artikulation skall alltid eftersträvas. Hänsyn måste dock givetvis tas till elever med konstitutionella uttals- och lässvårigheter. Bandspelaren ger eleven möjlighet att höra det främmande språket talat av olika röster och tillfälle att bedöma det egna uttalet. Varje språkområde uppvisar många skiftande uttalstyper. I undervisningen skall ett representativt uttal inläras. Under de enskilda språken ges anvisning härom. En elev som exempelvis genom längre utlandsvistelse inhämtat en annan, godtagbar uttalsform bör ej påtvingas den för svenska skolor gällande. För övrigt bör eleverna lämnas upplysningar om avvikande uttalstyper, dock utan att övas i dem. 4 Läroplan för gymnasiet

Ordförrådet Ett relativt omfattande, till uttal och betydelse väl inlärt ordförråd är en förutsättning för språkföreståelsen. Att bibringa ett sådant är en av undervisningens centrala uppgifter. Utvidgandet av ordförrådet bör ske successivt under hela studietiden. Alla möjligheter bör tillvaratas till associativ inlärning av skilda slag (stambesläktade ord, synonymer och motsatspar, miljöassociation). Olika typer av ordbildning: sammansättning, prefigering och avledning, bör studeras och övas. Anknytning till andra studerade språk kan ofta vara berikande. Det är av största vikt att eleverna bibringas ett centralt ordförråd. De enskilda ordens frekvens är i hög grad bestämmande för vilken tid som skall ägnas åt deras inlärning och övning. I texter där ordförrådet ej är frekvensuppbyggt måste därför kontroll ske gentemot frekvensordlista. En skillnad bör göras i behandlingen av det aktiva och det passiva ordförrådet. Det är det förra som eleverna genom intensiv övning skall lära sig behärska i tal och skrift. Det passiva ordförrådet däremot utgörs av sådana ord och fraser som eleverna skall kunna till betydelse och uttal, då de möter dem i textsammanhanget. Språkhistoriska notiser kan på ett högre stadium tjäna syftet att förklara oregelbundenheter inom ljud- eller formsystemet eller att befästa ordförrådet genom anknytning till parallellt studerade språk. Övningar Målet för färdighetsträningen är att i tal och skrift förstå samt muntligen och även skriftligen göra sig förstådd på ett främmande språk. Eleverna måste vänjas att höra det främmande språket. Läraren måste därför själv använda det vid undervisningen. På högre stadium bör eleverna tränas att uppfatta tal av olika röster och från olika represen-

98 tativa dialektområden. Härvid är inspelade ljudband och grammofonskivor oumbärliga. Genom besvarandet av frågor, innehållsreferat, korta föredrag och diskussioner tränas elevernas talfärdighet. Isolerade talövningsmoment måste anses som otillräckliga och otillfredsställande. Varje lektion bör utgöra en serie hör- och talövningar. Efterhand kan dessa övningar nå undervisningssamtalets form: elever och lärare söker gemensamt på det främmande språket tolka innebörden i en text. Särskilt den moderna lyriken ger stora möjligheter till en individuell och okonventionell tolkning, som kan ge upphov till diskussion. Den skriftliga träningen får ej ses som ett fristående moment. Fortlöpande anteckningar kan vara ett komplement till det muntliga arbetet. De korta skriftliga övningarna bör spegla motsvarande muntliga träningsmoment och befästa dessa: besvarandet av frågor, korta resuméer och m iniat yr uppsatser, diktamensövningar, brevskrivning, översättningar. Grammatik Grammatikens roll i undervisningen är funktionell: de grammatiska kunskaperna skall ställas i den praktiska språkfärdighetens tjänst och får ej tillmätas något egenvärde. Teoretisk grammatisk analys bör i möjligaste mån undvikas och den grammatiska terminologin inskränkas till det oundgängliga. Eleven skall bibringas aktiv förmåga att använda de centrala grammatiska former och satsmönster som sammantagna i stort sett konstituerar enkelt samtalsspråk, d. v. s. han måste behärska så mycket grammatik som behövs för att samtalsvis redogöra för innehållet i en lätt till medelsvår text och för att uttrycka egna tankar och erfarenheter. För all textförståelse erfordras givetvis härutöver ett visst mått av passiva grammatikkunskaper.

Kulturkännedom och realia Upplysningar om kultur och samhälle bör med utgångspunkt i den lästa texten meddelas under hela studietiden. Åskådliggörande av det karaktäristiska i den främmande miljön och dess vardagliga företeelser bör till att börja med vara målet. Även orienterande arbeten på svenska kan komma i fråga som introduktion till den främmande miljön. Anknytning bör ske till de förbindelser (kulturella, politiska, ekonomiska) Sverige haft eller har med det utländska området. Realiastudiet bör täcka språkområdets skilda delar (i franska ej blott Frankrike utan i någon mån även Belgien, Schweiz, Canada och Afrika; i engelska såväl Storbritannien som USA; i tyska förutom de båda rikshalvorna även Österrike och Schweiz; i ryska både språkets kärnområde och Sovjetunionen i övrigt). På högsta stadiet kan en kortfattad, mer systematisk genomgång av kulturliv, samhällsförhållanden och institutioner vara på sin plats. En särställning intar litteraturkunskapen. Ett lands kultur speglas i dess skönlitteratur. På ett högre stadium är det därför viktigt att föra eleverna in i denna, dels genom en litteraturhistorisk översikt, dels genom någon form av litterär analys av enskilda representativa verk. Den nationella sångskatten bör ej förbises. Till realia i vid mening hör en viss information om språket självt, dess historia och utbredning. 2.4.1.3. Planering och samverkan Studiet inom det enskilda språket måste planeras på lång sikt. I synnerlig grad gäller detta beträffande textkursen. En konsekvens av målsättningen för gymnasiets språkstudium är att texter ej blott av skilda slag utan även från skilda delar av språkområdet behandlas och att dessa texter behandlas på olika sätt. Det synes därför ofrånkomligt att planeringen av text-

99 kursen sker med sikte på gymnasiestudiet i dess helhet, så att olika texttyper tillgodoses och får lämplig inplacering inom studietidens ram. För att säkerställa en ostörd lärogång vid ev. lärarbyten o. dyl. bör sådan planering protokollföras i ämneskonferensen. I ekonomisk lärokurs bör i årskurs 3 uppmärksammas de planeringsproblem som följer av att ekonomisk-språkligt alternativ har ett större timtal än övriga. Studiet bör kunna utformas så att 3 veckotimmar lägges som gemensam kurs, i vilken sakprosan företrädesvis väljes från texter med ekonomiskt innehåll, medan den överskjutande tiden uteslutande ägnas åt affärskorrespondens. Vid planering av textkursen bör de naturliga möjligheterna till samverkan med andra ämnen tillvaratagas. Samråd bör äga rum med svenskläraren i fråga om den litterära kursen och med andra berörda lärare beträffande saktext. Härvid är dock av vikt att de allmänna synpunkter på textvalet som ovan givits (2.4.1.1) i första hand beaktas. I fråga om ordförråd och ordbildningslära yppar sig tillfälle till samverkan mellan språken inbördes och med jämförande språkkunskap. Specialarbetet i tredje årskursen förutsätter ofta ett nära samarbete mellan språkläraren och annan lärare. 2.4.I.4.

Koncentration

Ämneskoncentrationen har ett allmänt pedagogiskt syfte. Vid alla koncentrationsåtgärder bör för språkens del den nackdelen att färdighetsträningen under längre eller kortare tid avbrytes, vägas mot de fördelar som ett högre timtal medför för studieintensiteten. Hänsyn måste sålunda tagas till varje språks speciella behov på det stadium koncentrationen gäller. För nybörjarspråken torde i varje fall total koncentration ej vara att tillråda annat än på högsta stadiet. Ofta kan partiell koncentration, var-

vid viss kontakt med språket kan upprätthållas under hela läsåret, vara en lämplig form. Koncentration innebär för språkämnena den väsentliga fördelen att eleverna ej samtidigt arbetar med flera språk. I den mån de yttre förutsättningarna föreligger kan härvid även periodläsning tillgripas. En schemamässig koncentration av de olika språkens lektioner till skilda delar av veckan tjänar samma syfte. Koncentration bör ej företagas i sådan omfattning att den försvårar naturliga möjligheter till samverkan mellan språken och andra ämnen (2.4.1.3). 2.4-1.5.

Beting

Dagläxorna i språken skall under loppet av årskurs 1 ersättas av längre redovisningsperioder, s. k. långläxor, dock med undantag för nybörjarspråken, där en sådan arbetsform eventuellt genomförs först under årskurs 2. Långläxan kan ses som en förberedelse för betingsläsningen, som i fortsättningsspråken kan insättas i årskurs 2, men för nybörjarspråkens del i allmänhet först på det högsta stadiet. Den lämpliga tidpunkten för betingsstudium i språk är beroende av skilda överväganden. Metoden som sådan kan innebära en viss förskjutning av tyngdpunkten från formträning mot innehållsmässig läsning. Detta talar för att betingsläsningen förläggs till ett sent stadium, där elevernas formella färdighet vuxit. Den allmänna studieteknik som utgör en förutsättning för framgångsrik betingsläsning är av alldeles speciell vikt när det gäller språken. Av denna anledning kan det vara tveksamt att göra dessa till tidigt betingsämne. Å andra sidan måste hänsyn tas till arten av den text som kommer att läsas, och det lämpliga valet av betingstermin blir sålunda beroende även av den planering av textkursen som berörs i 2.4.1.3. Det relativt höga veckotimtal som be-

100 tingsstudiet fordrar (minst 3—i veckotimmar) kan erhållas genom koncentration (2.4.1.4). 2.4.2.

Verksamhetsformer

2.42.I.

Allmänna metodiska

kommentarer

I lektionsarbetet bör färdighetsträningens olika moment bilda en helhet. Hör-, tal-, läs- och skrivövningar bör växla. En sådan växling tillgodoser elevernas behov av variation i arbetet: ett enskilt moment får i normala fall ej uppta hela eller större delen av lektionen. I huvudsak bör det främmande språket vara undervisningsspråk. Vid extensivläsning i klassen kan eleverna tilldelas olika texter. Vid extemporeläsning under lärarens ledning bör tillses att eleven erhåller ett relativt fylligt textavsnitt. Hör- och talövningarna skall i första hand ansluta till den lästa texten eller annat studieunderlag, men även fria övningar bör förekomma. Talövningen kan vara bunden eller fri. I senare fallet främjas förmågan att använda språket för information och debatt; mindre krav får här ställas på fullständig språklig korrekthet, och rättelser kan ske sparsamt. Allt bör göras för att stimulera elevernas språkliga aktivitet. De bör uppmuntras att ställa frågor och diskutera problem och därvid använda det främmande språket. Det av läraren direkt styrda, för alla gemensamma arbetet upptar en väsentlig del av lektionstiden, speciellt på lägre stadium. Med ökad färdighet hos eleverna bör större utrymme lämnas dem att under lektionen bedriva självständigt studium. Den uppgift som därvid föreläggs dem bör klart definieras; den bör individualiseras till art och omfång så att den passar den enskildes förutsättningar och studietakt. De långsammare eleverna får ej hetsas, de snabbare måste kunna gå vidare. Elevernas självständiga arbete kan utföras individuellt eller i grupp. Även detta

arbete bör innehålla skilda moment och ej inskränkas enbart till tyst läsning. Riklig tillgång till AV-material är härför nödvändig. Elevens eller gruppens krav på ostördhet bör i möjligaste mån beaktas. Under det självständiga elevarbetet blir lärarens roll handledande. Fortlöpande tillsyn är nödvändig, och särskild uppmärksamhet måste ägnas elever som har svårt att lösa den förelagda uppgiften. Vid grupparbete är det speciellt viktigt att tillse att samtliga gruppmedlemmar aktiveras. Eleverna kan förhöra och korrigera varandra. Redovisningen sker individuellt (gruppvis) och kan komma kamraterna till godo genom referat inför klassen. Hemuppgifterna bör i möjligaste mån varieras. De bör på ett högre stadium innehålla såväl intensiv- som extensivtext. Av textpensum kan en mindre del läsas intensivt, en större skumläsas. Skilda läsuppgifter kan ges åt olika elever. Kamraterna orienteras i så fall om innehållet genom referat eller utfrågning eleverna emellan. Övningsmomenten i hemuppgiften bör tjäna till att befästa och öva vad som genomgåtts under lektionen. Nya grammatiska moment bör först behandlas under lärarens ledning, varefter tillämpningen av dem kan tränas såsom hemuppgift. Elevernas arbetsbörda måste beaktas. Även på ett högre stadium bör intensivläst text prepareras. Helst bör texten läsas upp. I varje fall bör svårare ord körläsas och betydelsen av ord och fraser som ligger ovanför stadiet förklaras. I samband med att en textläxa ges kan läraren diktera några frågor på textinnehållet att besvaras muntligt eller skriftligt. 2.42.2.

Studieteknik

Den undervisning i studieteknik som meddelats i grundskolan skall fullföljas i gymnasiet. I synnerhet för elevernas självständiga arbete under lektionstid — individuellt eller i grupp — och för deras hemstudier är fortlöpande, konkreta anvisningar beträf-

101 fande ett rationellt språkstudium och en riktig disposition av arbetstiden av stor vikt. Eleverna bör stimuleras till aktivitet genom insikten att någon verklig skillnad ej föreligger mellan lektionsarbetet och hemarbetet, utan att den som aktivt arbetar under lektionen därigenom får minskat hemarbete. För att understryka lektionernas karaktär av arbete kan det vara lämpligt att låta eleverna redan under lektionstid repetera, komplettera eller fullfölja det nyss genomgångna. För att elevernas språkliga studium skall aktiveras bör de kontroller och prov som föreläggs dem, speciellt de skriftliga, utformas i nära anslutning till det som genomgåtts under lektionsarbetet, så att eleverna blir medvetna om att de har nytta av det lästa. Eleverna bör läras att arbeta med pennan i hand. Viktigt är att en rationell, tidsbesparande anteckningsteknik bibringas dem. En nackdel med separat bok för glosskrivning är att anteckningen (glosan) blir isolerad från det sammanhang den hänför sig till. Denna olägenhet kan avhjälpas på olika sätt, exempelvis genom att man använder text med bred marginal för anteckningar, interfolierad text eller en uppställning med texten på vänstersidan och plats för kommentarer på högersidan. Anteckningarna förs i stor utsträckning med hjälp av lexikon. Återkommande övningar i ordbokens användning skall förekomma. Eleverna bör uppmuntras att använda enspråkigt lexikon. Avsikten och nyttan med undervisningens olika moment bör klargöras för eleverna. Så bör exempelvis skillnaden mellan intensiv och extensiv läsning påpekas. Det framhålles att även den senare tjänar ett viktigt syfte: att snabbt få en klar överblick över ett innehåll och därvid väga tidsåtgång mot textmassa. Vid läxgivningen får eleverna ej sväva i tvivelsmål om vil-

ken typ av läsning som krävs. Uppmärksamhet måste ägnas sådana elever som vid extensiv läsning visar svårighet att komma över ambitionen att förstå allt och därmed fastnar i det språkliga. Textsammanhangets betydelse för förståelsen av enskilda ord och fraser måste ständigt påpekas. Eleverna rekommenderas att även vid intensivt textstudium först läsa igenom avsnittet i dess helhet. De bör tränas att se satsen (meningen) som en helhet. Satsförkortningar, fristående predikativ, parenteser och bisatser får ofta sin förklaring ur en helhetsförståelse av satsen. Eleverna tränas att sovra materialet och att skilja det viktiga från det likgiltiga. I de fall där en metod med understrykningar av fraser används kan eleverna uppmanas att själva föreslå sådana. Av största vikt är den studietekniska träningen när det gäller elevernas självständiga arbete i skolan och framför allt i hemmet (läxläsningen). En förutsättning för ett intresserat språkstudium är att eleverna bibringas en forskande inställning till texten. Eleverna bör för sig själva försöka återge innehållet i texten, gärna genom en uppdelning eller disposition i punkter. De bör ställa frågor: Vad handlar stycket om? Vilken är huvudtanken? Vilka är huvudpersonerna? Vad har författaren velat ge uttryck åt? De skall kunna återberätta innehållet i föregående läxa. De bör kontrollera sin behärskning av läxan genom att inrikta sin uppmärksamhet på iakttagelser av den egna studietekniken. Läraren bör i sin läxpreparation genom givna frågor och anvisningar samt viss genomgång av stoffet syfta inte bara till underlättande av läxinlärningen utan även till undervisning i studieteknik. Eleverna bör lära in ordet i dess sammanhang och därför upprepade gånger läsa igenom det givna textavsnittet. I samband härmed kan föregående textläxor repetitionsvis genomläsas, varigenom det enskilda ordet befästes till sin betydelse i samman-

102 hanget. Härvid skall givetvis högläsning ske. Vid ordinlärningen bör eleverna vänja sig vid att associera till lånord i svenskan och till besläktade ord i andra skolspråk. Om en elev tilldelas uppgiften att inför klassen ge ett referat eller hålla ett föredrag, skall läraren ge honom erforderliga praktiska råd beträffande framförandet och underlaget (stolpar). Inför skolskrivningarna ges eleverna konkreta anvisningar om hur ett skriftligt prov genomförs. Vikten av att först läsa igenom hela provet inskärps. Vidare ges anvisningar om de kontrollåtgärder som kan vidtagas, innan provet inlämnas. Klara anvisningar om lämpliga sättet att i förväg bereda sig för provet minskar den dramatik som ofta omger detta. Genom långläxan ges den övning i att rätt disponera arbetstiden som krävs för framgångsrik betingsläsning. Sådan övning är speciellt viktig i fråga om språken, där minneskunskapen spelar stor roll. Läraren måste här inskärpa vikten av att arbetet fördelas kontinuerligt över redovisningsperioden och övervaka takten i inlärningsarbetet. Varje studium stimuleras av en klart angiven målsättning. En vid början av terminen utarbetad studieplan bör ge uppgift om vilka författare och texter som kommer att studeras, fördelningen mellan intensiv och extensiv text och övriga moment som kommer att behandlas samt redovisningssätt och provens utformning. Studieplanen kan åtföljas av en allmän orientering om läroböcker och hjälpmedel. Eleverna bör lära sig hitta i sin egen grammatik och andra framställningar. De bör få anvisning om vilka hjälpmedel för bredvidstudium som finns tillgängliga. Effektiv studieteknisk handledning kräver nära kontakt mellan läraren (handledaren) och den enskilde eleven. Den till årskurs 1 förlagda grupptimmen i språk ger läraren särskild möjlighet att med ett begrän-

sat antal elever öva alla ovan nämnda studietekniska färdigheter. Grupptimmen skapar alltså tillfälle att utifrån en diagnostisering av den enskilde elevens språkliga standard, hans starka och svaga punkter, meddela en individuell handledning och rådgivning. Speciell uppmärksamhet bör härvid ägnas åt att hos den enskilde eleven grundlägga ett ekonomiskt lässätt, bibringa honom en rationell anteckningsteknik samt förmåga att på ett metodiskt sätt planlägga och genomföra hemuppgifterna. Under grupptimmen skall eleven orienteras om de hjälpmedel skolan förfogar över, såväl böcker som övriga hjälpmedel. Av särskilt värde är grupptimmen när det gäller elevernas fostran till självständigt arbete. Läraren har härvid möjlighet att i anslutning till det lästa kursavsnittet åt de skilda eleverna — individuellt eller i grupper — utdela olika arbetsuppgifter, samt med varje elev eller elevgrupp diskutera planläggning och genomförande av uppgiften. Speciellt när det gäller grupparbetet fordras härvid noggrann rådgivning bl. a. beträffande lämplig arbetsfördelning och inbördes kontroll. 2.4-2.3. Självständiga

arbetsformer

Om betingsstudiets innebörd se de allmänna anvisningarna II: 4.2.3.3, om dess organisation i språken ovan 2.4.1.5. Betingsläsning av språken erbjuder genom det framträdande färdighetsmomentet i dessa ämnen vissa speciella problem. Då allt språkstudium innebär inlärning av en avsevärd mängd minnesstoff, bör betingsavsnitten (redovisningsperioderna) göras relativt korta: till att börja med två veckor och därefter i regel högst tre veckor. Även vid betingsläsning kan det vara fördelaktigt att samtidigt arbeta med två skilda texter — en för intensiv och en för extensiv läsning. Texterna bör helst vara så avpassade att de i sin helhet kan studeras under loppet av en redovisningsperiod. Betingsterminens textkurs måste sålunda

103 noga planeras i sin helhet i förväg, varvid givetvis en avvägning mellan olika arter av litteratur (skönlitteratur, eventuellt klassisk text och poesi, sakprosa) bör ske. Med den intensivt lästa texten bör eleverna få all hjälp. Härvid måste de uppmuntras att ständigt söka råd vid uppkommande svårigheter, och läraren måste själv antecipera vad som kan vara svårt för eleverna och genom frågor förvissa sig om att texten uppfattas rätt. Uppmärksamhet bör ägnas även åt uttalet. Erfarenhetsmässigt ofta feluttalade ord måste tränas. I texten förekommande ord och fraser som ligger ovanför stadiet eller helt faller utanför det centrala ordförrådet kan med fördel förklaras redan vid studiets början, och det bör meddelas att redovisning för sådant gods ej kommer att krävas. Överhuvud bör eleverna ges all erforderlig handledning. Deras egen förmåga att urskilja vad som är viktigt eller mindre viktigt i språkmaterialet är ofta liten. Även om betingsstudiet i sig i viss mån innebär att erfarenhet och kunskap vinns genom »trial and error», ligger för språkinhämtandet föga vinst i felaktigt inlärda uttal eller urskillningslöst inpluggat ordförråd.

(stilistik, synonymik, fraseologi, ordbildning). Orientering, handledning, diskussion och redovisning av texten bör i största utsträckning ske på det främmande språket. Fristående kursivt material kan behöva tillgripas som underlag för hör- och talövningar. I en studieplan över betingsterminen bör anges vilka krav som vid redovisningstillfällena kommer att ställas på redovisningen av de olika momenten i den ålagda uppgiften samt fördelningen mellan muntlig och skriftlig redovisning. I studieplanen bör dessutom detaljerat anges hur tillgänglig lektionstid kommer att disponeras och vilken tid som friställs för självstudium. Vid redovisning av studiebeting skall större hänsyn tas till förmågan att översiktligt behärska materialet än till förmågan att redogöra för inlärt detaljstoff. I språken är det emellertid viktigt att även minnesstoffet blir föremål för kontroll.

Tid skall anslås till handledning i grupp eller enskilt åt elever som anmäler eller erfarenhetsmässigt visar svårigheter att klara av den ålagda uppgiften.

Under de enskilda språken ges konkreta exempel på utformningen av ett betingsavsnitt. Det till tredje årskursen förlagda specialarbetet har till huvudsyfte att utveckla elevens självständighet i arbetet. Utförs specialarbetet i ett språk, kan det sålunda ej ifrågakomma, att eleven genom läsning av ett antal sidor text blott avser att öka sina språkliga färdigheter. Det valda arbetet skall utgöras av en väl planlagd uppgift — av språklig eller annan art —, som skall lösas på grundval av främmande språkmaterial. Specialarbetet bör vara väl avpassat till elevens språkliga färdighet. En svag elev bör ej anförtros en uppgift som förutsätter läsning av avancerad text.

Betingsstudiet får ej innebära att färdighetsträningen sätts i efterhand. Det är viktigt att förhindra att språken förvandlas till »tysta» ämnen. I betingskursen bör ingå lämpliga hör- och skrivövningar. Eleverna bör få tillfälle att avlyssna och redovisa radio- och TV-program eller bandat material eller att inlära och framföra kortare scener ur någon pjäs. De skriftliga uppgifterna kan, vid sidan av grammatiska övningar och översättningsövningar, utgöras av referat, stolpar för kortare föredrag, förberedelser för diskussionsinlägg likaväl som redogörelser för språkliga iakttagelser

Redovisningen kan vara muntlig och/ eller skriftlig. Vid vissa tillfällen kan redovisningen ske i anslutning till skolskrivningen. Den extensivlästa texten bör redovisas innehållsmässigt.

104 Fördelaktigt är ofta att uppgiftens lösande förutsätter studium ej enbart av tryckt text. Olika källor bör över huvud ställas till förfogande (handböcker, tidskrifter, bild- och ljudmaterial), så att eleven får arbeta med ett så omväxlande stoff som möjligt. Redovisning kan ske skriftligt eller muntligt. Har den utförda uppgiften ett mer allmänt intresse för språkämnet självt, kan redogörelse inför klassen bilda utgångspunkt för en vidare diskussion. Exempel på specialarbeten ges i anvisningarna för de enskilda språken nedan. 2.4-2-4- Studiebesök m. m. De tillfällen som lokalt kan yppa sig till för språkstudiet givande kontakter med utländska representanter (föredragshållare, gästande lärare och skolungdom) och institutioner bör givetvis utnyttjas. 2.4-2.5. Bedömning: förhör, prov och betygsättning Någon väsentlig del av lektionen bör ej anslås till direkt läxförhör. I görligaste mån bör på högre stadium renodlat minnesstoff överlämnas till elevernas egen självkontroll, varvid läraren kan inskränka sig till att stickprovsvis försäkra sig om att hemarbetet utförts. Orden bör vid förhöret insättas i ett meningsfullt sammanhang och hellre definieras på det främmande språket än översättas. Även paradigmen kan inövas genom samtal mellan eleven och läraren eller mellan eleverna inbördes. Vid övertagandet av en ny klass vill läraren bilda sig en uppfattning om avdelningens språkliga nivå. Detta kan ske genom ett diagnostiskt prov, som givetvis ej läggs till grund för betygsättningen. De uppgifter som föreläggs eleverna skall vara väl förberedda i den föregående undervisningen. Skrivningen bör avse att visa i vilken mån eleverna tillgodogjort sig och

kan tillämpa det som inövats och därjämte kan redogöra för det realiastoff som meddelats. Skrivningarna bör vara sammansatta av flera skilda moment, så att elevernas olika färdigheter kan komma till sin rätt och att en eventuell svaghet i någon detalj av språktillägnelsen kan uppvägas av styrka i ett annat moment. Som exempel på ett allsidigt sammansatt prov kan följande utkast till en flerdelad skrivning tjäna: 1. Ett stycke text, som skall översättas till svenska. Detta textstycke kan vara hämtat direkt ur elevernas textbok eller ha nära samband med den i skolan genomgångna texten. 2. Ett stycke svensk text att översätta. Även om detta gäller att det skall ha en så nära anknytning som möjligt till det bearbetade stoffet. Ibland kan helt enkelt ett kort avsnitt ur den lästa texten översättas till svenska, och eleverna får alltså återöversätta detta avsnitt. 3. Några viktiga ord och begrepp som behandlats under lektionerna skall definieras, eventuellt omskrivas, på det främmande språket. 4. En miniatyr uppsats över ett med textens innehåll närbesläktat ämne ges slutligen. Här gäller det främst att finna anknytningspunkter mellan texten å ena sidan, elevens egen värld och dagliga erfarenhet å den andra. Denna sista del av provet är viktig ur den synpunkten att den ensam ger eleven tillfälle att på det främmande språket framföra egna åsikter eller berätta något självupplevt. Beträffande vissa av språken föreskriver läroplanen schemalagda skrivningar (se II: 4.4.8). Sålunda utföres i engelska under vardera av årskurserna 1 och 2 fyra skriftliga prov (två under höstterminen och två under vårterminen) med en skrivtid av 2 till 3 lektionstimmar. I fortsättningsspråken tyska och franska föreläggs eleverna under vårterminen av årskurs 1 två skrivningar av 2 lektionstimmars längd samt under vardera av årskurserna 2 och 3 fyra skrivningar

105 (två per termin) av 2 till 3 lektionstimmars längd. Av ovanstående är ett prov i engelska i årskurs 2 och ett prov i fortsättningsspråket i årskurs 3 centralt utarbetade. Det förra förläggs till december, det senare till januari månad. I årskurs 3 utföres på ekonomisk-språkligt alternativ dessutom i såväl engelska som övriga fortsättningsspråk två skrivningar (en vardera terminen) med en skrivtid av 2 lektionstimmar (affärskorrespondens). Vid bedömningen av provet bör en avvägning ske mellan resultaten av de olika momenten. Framför allt bör det tillses att alltför stor vikt ej läggs speciellt på översättningsfärdigheten. Även vid betygsättningen bör en allsidig bedömning ske av elevens kunskaper och färdigheter. Hans prestationer i de skriftliga proven får härvidlag ej tillmätas avgörande betydelse. Särskilt elever med skrivsvårigheter av olika slag bör ha möjlighet att kompensera denna svaghet genom goda muntliga färdigheter. Hänsyn bör tagas till elevens förmåga att utföra större sammanhängande uppgifter inom ämnet.

2.4.3.

Hjälpmedel

Stora krav måste ställas på ändamålsenligheten hos de hjälpmedel som används i språkundervisningen. Å ena sidan skall läroböcker och annan kursmateriel vara så utformade att de hjälper eleven till fasta kunskaper samtidigt som de tjänar ett arbetsbesparande syfte och underlättar inlärningen av minnesstoffet. Ä andra sidan skall på ett högre stadium i vissa fall ställas till elevens förfogande ett brett register av ej helt tillrättalagt material, som ger eleven underlag för ett mera självständigt arbete. I detta material bör givetvis även tonband, grammofonskivor, tryckt och programmerat material av skilda slag ingå.

Med stencilens hjälp kan eleverna erhålla annars svåråtkomligt tryckt kursmaterial. De riktlinjer för språkstudiet som ovan angivits innebär en nära kontakt mellan de i lektionsarbetet ingående olika momenten. En sådan integration av ämnets olika delar underlättas genom användandet av ett allsidigt sammansatt, integrerat kursmaterial, ett lärobokssystem vari ingår kurstext och programmerat material med muntliga och skriftliga uppgifter och prov, bilder och kartor, ljudmaterial för hörövningar samt en detaljerad studieplan. De tekniska hjälpmedlens betydelse för ett effektivt studium har ovan påpekats. För inlärningen kommer bandspelaren i främsta rummet. Den kan med fördel användas i nära nog samtliga i lektionsarbetet förekommande studiemoment liksom i elevernas självständiga arbete. I exempelvis uttalsvården torde den vara oumbärlig. Vid uttalsträningen (ord- och intonationsövningen) ger tonbandet ett idiomatiskt uttal som eftersäges av eleverna. Genom tillbakaspelning kan samma ord eller fras övas upprepade gånger. Genom upptagning av elevernas röster kan klassen jämföra det egna uttalet med det förebildliga. Under den renodlade hörövningen är det viktigt att kontrollera att eleverna förstår innehållet i det sagda. Detta kan ske genom enstaka avbrott i uppspelningen, varunder läraren ställer några korta frågor om innehållet. Som ett led i studietekniken kan även anteckningsövningar vara lämpliga. I vissa fall bör läraren redan före programmet ge en antydan om innehållet. Hörövningarna bör vara ofta återkommande men relativt korta. Med bandspelarens hjälp kan realiastudiet konkretiseras och den främmande litteraturen och musiken levandegöras för eleverna. Även här gäller att ljudinslagen normalt bör vara korta för att ej bli tröttande. Stora krav måste ställas både på

106 ljudkvalitet och på programmets ändamålsenliga utformning. Samma sak gäller givetvis de grammofoninspelningar som används i undervisningen. Vad ovan sagts om bandspelarens användning i lektionsarbetet äger också tilllämpning i det fall den används i elevernas självständiga arbete, bland annat i särskilda talövningsrum. Bandspelaren blir härvid ett viktigt medel för självkontroll av uttal samt läs- och talförmåga. Det är av vikt att de tekniska hjälpmedlen på ett naturligt sätt infogas i lektionsarbetet. Bild- och ljudinslagen får ej ses som fristående, mer eller mindre tillfälliga avbrott i lektionen utan skall utgöra en del av undervisningen i dess helhet. De bör bli föremål för samma förhandskommentar och efterbehandling som andra likartade lektionsmoment. Språklaboratoriets uppgifter i undervisningen torde bli många och viktiga. Laboratoriet underlättar individualiseringen inom klassens ram. Det är lätt att ge uppgifter som passar olika elever. Mycket heterogena elevavdelningar kan utan större svårighet undervisas samtidigt. Laboratoriet befriar läraren från vissa mer rutinmässiga uppgifter och ger honom mer tid för planering och individualiserad handledning. Genom kommunikationssystemet kan läraren sätta sig i direkt förbindelse med varje enskild elev utan att störa de övriga. Eleven talar blott för sig själv och för läraren och behöver inte vara rädd för kamraternas omdömen. Detta gynnar inte minst nybörjarundervisningen i språk på gymnasienivån, där det å ena sidan ligger i sakens natur att ideliga rättelser

måste ske men där å andra sidan eleverna är känsliga för offentlig kritik. Eleven tillhandahålles en bättre imitationsmiljö än i den genomsnittliga klassrumssituationen. Han behöver inte höra dåliga elevimitationer, och han kan via banden få tillgång till en rad infödda personers uttal. Genom att elevernas eget tal konserveras på ljudbandet är det möjligt att med större objektivitet bedöma deras muntliga färdighet. Arbetet i ett språklaboratorium kan organiseras efter centralsändarprincipen, vilket innebär att flera elever samtidigt ställs inför samma språkliga uppgifter. Den normala klassrumsundervisningen kompletteras med bandade lektioner, som alltså utgör ett viktigt övningskomplement. Övningsmaterialet kan dels tillverkas centralt med tillhjälp av utländsk expertis, dels utarbetas av lärarna själva för anpassning till de i enskilda klassavdelningar aktuella kraven. Många olika typer av material kan utnyttjas: textläsningslektioner, vokabellektioner, diktamensövningar, hörövningar med frågor, konversationsövningar och s. k. manipulativa strukturövningar. De senare är särskilt lämpade för inträning av skilda språkstrukturer och grammatiska kategorier. Eleven kan emellertid även arbeta enskilt efter bandbiblioteksprincipen. Han kan då ur bandbiblioteket välja ett lämpligt band, själv bestämma pausernas längd och arbeta helt oberoende av de andra elevernas arbetstakt. Den bandade lektionen kan utformas som en programmerad lektion.

3. Engelska 3.1.

Mål — se 2.1.

3.2.

Huvudmoment

— se 2.2.

3.3. Kursplan med årskursfördelning 3.3.1.

Årskurs 1

Uttals vård, särskilt läs- och intonationsövningar. Hör- och talövningar: Referat, korta föredrag, konversation. Läsning av text (intensivt, extensivt, kursivt): Modern skönlitterär prosa, särskilt med idiomatisk konversation och god miljöskildring; några representativa, ej svåra dikter; prov på amerikansk engelska; lätt sakprosa av god kvalitet. I samband med textläsningen grundläggande orientering i stilistik. Textkurs totalt ca 200 sidor. Ordförråd och ordbildningslära. Skriftliga tillämpningsövningar. Grammatiska mönster i anslutning till läst text jämte översikter. Realia i anslutning till läst text. 3.3.2.

Årskurs 2

Läsning av text (intensivt, extensivt, kursivt): Modern medelsvår sakprosa inklusive tidskriftstext, delvis anknytande till andra läroämnen inom resp. lärokurs; modern engelsk och amerikansk skönlitteratur; någon akt eller några avsnitt ur ett drama av Shakespeare, några representativa dikter från romantiken till nutiden, prov på Dickens' prosa samt på essästil; något exempel på litteratur från övriga engelsktalande länder. I samband med skönlitteraturen kort litteraturhistorisk orientering. Textkurs totalt ca 200 sidor. Övningar i resuméer. Grammatiska mönster i anslutning till textläsning jämte översikter.

Stilistik, synonymik, fraseologi, ordbildningslära, språkhistoriska notiser. Övriga moment lika med årskurs 1. 3.3.3.

Årskurs 3

Humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk lärokurs Läsning av text, till art och fördelning i stort lika med föregående årskurs och med beaktande av lämpliga anknytande moment i andra läroämnen. På ekonomiskspråkligt alternativ även affärskorrespondens. Textkurs totalt ca 350 sidor, men med reduktion i förhållande till timtalet i de fall där detta är lägre än 3 vtr. Resuméer (även skriftliga), referat, föredrag, diskussioner. Stilistik, fraseologi, synonymik, språkoch kulturhistoriska notiser samt fortsatt litteraturhistorisk kommentar i anslutning till lämpliga texter. Naturvetenskaplig och teknisk lärokurs Textläsning, huvudsakligast av sakprosekaraktär och delvis anknytande till andra läroämnen. Ungefär halva textkursen inhämtas genom läsning på egen hand. Textkurs totalt ca 225 sidor. Resuméer, referat, föredrag, diskussio-

3.4. Anvisningar och kommentarer 3.4.1.

Lärostoffet

3.4-1-1. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Gymnasiestudierna i engelska avser att föra eleverna ganska långt i såväl praktisk språkfärdighet som allmän orientering inom språkets kulturområde. Textvalet måste därför ske mycket omsorgsfullt, och det innehållsliga elementet i textstudiet blir av central betydelse.

108 Från innehållssynpunkt bör den totala textkursen uppvisa en lämplig avvägning mellan sakprosa och skönlitterära texter. Här får i första hand klassens inriktning och standard samt lärarens egen intresseinriktning fälla utslaget. Tonvikten kan läggas än på det ena, än på det andra området, men ett moment får icke helt ersätta ett annat. Läsning av text av utpräglat litterär stil och innehåll och därmed sammanhängande litteraturhistorisk orientering måste sålunda alltid förekomma. En mindre litterärt intresserad lärare kan härvid inskränka sig till en rimlig minimikurs, medan en annan kan vilja lägga tonvikten på litteratursidan av kursen, dock under förutsättning att han har klassen med sig. Att de höglitterära texterna bör vara representerade beror bl. a. därpå att de uppvisar ett rikt omväxlande ordförråd. Samtidigt utgör sådan text den naturligaste grunden för den korta men nödvändiga litteraturhistoriska orienteringen. Det är önskvärt att vid litteraturläsningen på högre stadium andra engelskspråkiga områden än de traditionella beaktas: Canada, Australien, Sydafrika, Nya Zeeland. Textbehandlingen bör syfta till full textförståelse. En klar uppfattning av utsagan i en mening eller sats är icke garanterad i och med kännedom av de enskilda ordens lexikala betydelse. Därför är det viktigt att elevernas uppmärksamhet ständigt hålles riktad mot språkets funktionella element i satsen och samtidigt till helheten i meningen så att de bringas att förstå vad som egentligen är utsagt. Riktpunkten bör vara att texten ger information i vidaste bemärkelse, vare sig det gäller rena sakupplysningar eller litterär analys. Metoden bör sättas in redan vid gymnasiestudiernas början och appliceras på allt slags textläsning. Ett systematiskt odlande av denna teknik torde ge resultat framförallt i form av ökad läsfärdighet hos eleverna och snabbare orientering i textinnehållet. Härigenom växer elevernas känsla av att allt bättre

kunna reda sig med språket, och detta bör kunna stimulera till intimare kontakter med språket och dess kulturområde, vare sig det sker inom ramen för skolarbetet eller utanför. Uttalet. Det för svenska skolor normgivande uttalet är »Received Pronunciation». Även annat kultiverat brittiskt uttal, som en elev kan ha lärt sig, är emellertid fullt godtagbart. En orientering skall ges om karaktäristisk General American, dess uttal och intonation. Däremot bör eleverna inte övas i amerikanskt uttal. Å andra sidan skall en elev som talar idiomatisk amerikansk engelska inte påtvingas brittiskt uttal. 3.4-1-2. Kommentarer moment — se 2.4.1.2.

till speciella kurs-

3.4-1-3. Planering och samverkan I andra årskursen kan viss omfördelning av textstoffet visa sig nödvändig. Dels kommer här i högre grad än i föregående årskurs självständiga arbetsuppgifter att krävas av eleverna, dels kan de olika lärokurserna motivera förskjutningar åt ena eller andra hållet. I vissa kan tyngdpunkten behöva läggas på sakprosan, i andra kan mera tid krävas för litterära texter. Klassens intresseinriktning bör få fälla utslaget; emellertid får vid sådan omfördelning huvudlinjerna i kursplanerna icke rubbas, utan i alla lärokurser bör både skönlitteratur och sakprosa vara representerade i tillräcklig utsträckning. Sakprosa bör vidare kunna differentieras, så att den anknytes till för olika lärokurser karaktäristiska ämnesområden, t. ex. naturvetenskapliga, tekniska eller ekonomiska. Sakprosan bör i årskurs 3 få ett större utrymme än tidigare och kan allt efter lärokurs utvidgas till läsning av mer specialbetonad text, t. ex. engelsk och amerikansk facklitteratur. Detta gäller särskilt naturvetenskaplig, ekonomisk och teknisk lärokurs. I ekonomisk lärokurs bör dock särskilt

109 uppmärksammas de planeringsproblem som följer av att det ekonomisk-språkliga har ett större timtal än övriga alternativ. Studiet bör kunna utformas så att 3 vtr lägges som en gemensam kurs, i vilken sakprosan företrädesvis väljes från texter med ekonomiskt innehåll. Den överskjutande tiden ägnas uteslutande åt affärskorrespondens. I teknisk lärokurs bör urvalet av sakprosa ske företrädesvis inom det tekniska område som speciellt är föremål för elevernas studier. Det är här av vikt, att texterna har ett stimulerande men icke alltför komplicerat tekniskt innehåll. Språkundervisningen främjas i regel av att eleverna är något så när förtrogna med sakinnehållets problemställningar. En stor del av textstoffet genomgås extensivt, varvid arbetsuppgifter kan ges enskilda elever eller grupper. I princip innebär samverkan mellan engelska och ett annat ämne, att engelskspråkigt textmaterial som berör det andra ämnets område genomgås under ett antal engelsklektioner, varefter redovisning sker på det andra ämnets timmar. Redovisningsättet kan givetvis varieras. Samordning med humanistiska ämnen sker lättast kring större kapitel och programpunkter, såsom upplysningen, den europeiska romantiken, Förenta staternas historia. Med svenskundervisningen kan dessutom samarbete organiseras så att den orientering i utländsk klassisk och modern diktning som kursen avser att ge kan bygga på textmaterial i original. Exempel på ett par lämpliga samordningsprogram är följande: 1. När historiekursen nått fram till amerikanska frihetskriget, får eleverna på engelsktimmarna läsa några sidor ur en amerikansk historisk framställning av skedet. Vidare läses någon sida av Edmund Burkes parlamentstal före krigsutbrottet, och några elever får i uppdrag att referera ett par kapitel ur Howard Fasts roman »Citizen Tom Paine», varefter några stycken ur Paines »Common Sense» läses i klassen.

Om så lämpar sig, kan sedan ämnet ges i svensk eller engelsk uppsatsskrivning. 2. I svenska har klassen börjat med den europeiska romantiken. Då väljes ett antal engelska dikter för engelsktimmarna: några typiska Wordsworth-dikter, som kan finnas i tillgängliga textböcker, exempel på balladstilen med Keats' La Belle Dame Sans Merci, m. fl. Dikterna analyseras försiktigt, med utgångspunkt i det rent språkliga; recitation av de valda dikterna sker via grammofon eller bandspelare. Tillgängliga skolradioprogram kring dikterna och diktarna spelas upp. För engelskkursens del ligger ovanstående två arbetsprogram mycket nära varandra och kan följa tätt efter varandra. På ett osökt sätt har inom en kort tidsrymd både sakprosa och poesi behandlats i textkursen och samtidigt har anknytningar skett till andra läroämnen. Givetvis bör om möjligt illustrationer från bildkonstens och musikens områden komplettera programmen. Samverkan mellan engelska och naturvetenskapliga ämnen varierar till omfång och utformning med ämnet. Ett ämne som matematik har visserligen internationell vokabulär men rör sig med en ganska ringa textmassa. Med fysik kan samverkan genomföras på olika sätt, som här i korthet exemplifieras: En möjlighet är att låta eleverna studera en artikel i en facktidskrift som behandlar ett ämne som är aktuellt i fysikundervisningen. Artikelns språkliga sida tas sedan upp under en lektion i engelska. Fackinnehållet kompletterar kunskapsstoffet i fysikkursen och kan diskuteras under en fysiktimme. Som exempel på skriftlig samverkan kan nämnas engelsk skrivning (textbehandling eller uppsats) i fysikaliska ämnen. Lämpligt textmaterial på engelska jämte eventuella hjälpmedel bildar underlag för skriftlig uppgift. Alternativt kan en skriftlig uppgift kombineras med ovanstående program.

110 Likaså kan svensk uppsats om fysikaliska ämnen med enkelskspråkiga texter som hjälpmedel förekomma. I ekonomisk lärokurs finns rika tillfällen till samordning med de företagsekonomiska ämnena, främst i fråga om marknadsföringen. Sekreterar arbetet torde också vara speciellt lämpligt vid valet av samordningsobjekt. Samordning med tekniska läroämnen kan ske genom anpassning av textmaterialet till för eleverna aktuellt ämnesstoff. Samordnad läsning inom alltför stora studiefält över långa perioder torde dock mindre ofta kunna realiseras. Däremot är parallellbehandling av vissa mindre avsnitt lättare att genomföra. Engelskans roll får framför allt bli att ge sidobelysande aspekter. E t t maskintekniskt eller teletekniskt avsnitt kan i engelskundervisningen behandlas ur t. ex. historisk synpunkt, uppfinningar och deras upphovsmän studeras, aktuell debatt i berörda ämnen speglas. 3.4-1-4- Koncentration — se 2.4.1.4. 3.4.1-5. Beting — se 2.4.1.5. 3.4.2.

Verksamhetsformer

3.4-2.1. Allmänna metodiska — se 2.4.2.1.

kommentarer

3-42.2. Studieteknik — se 2.4.2.2. 3-4-2.3. Självständiga arbetsformer Vid betingsläsning av engelska bör beaktas vad som anförs i allmänna anvisningarna samt i de gemensamma synpunkterna på språken i 2.4.1.5 och 2.4.2.3. Användningen av det disponibla timantalet under ett betingsavsnitt sker enligt lärarens bedömande och i samråd med klassen. Ett avsnitt omfattande 8 schematimmar kan på högsta stadiet exempelvis disponeras enligt följande: Under tre lektioner sker undervisning med samlad klassavdelning. En lektion används till handledning av elev/er/ som påkallar lärarens hjälp eller har svårigheter

med uppgiften; övriga elever bedriver härvid eget studium. Två lektioner friställs för elevernas självständiga arbete och två lektioner anslås till redovisning. Den för undervisning med samlad klass avsatta lektionstiden används dels till planläggning av och hjälp med betingsuppgiften, dels till praktiska övningar i samband med denna: uttalsövning, grammatik och textdiskussion. För att tillgodose behovet av tal- och hörövning kan kursivt material (texter och inspelningar på grammofon och ljudband) tillgripas. Redovisningen kan t. ex. bestå av en kort skriftlig övning, uttalskontroll och en diskussion av textinnehållet, vilken även har till syfte att kontrollera att texten rätt uppfattats. Elevernas specialarbete i tredje årskursen kan baseras på textmaterial, men det är viktigt att undervisningen aldrig släpper kontakten med det talade språket. I största möjliga utsträckning bör den principen vara vägledande också för specialarbetet. Det bör vara naturligt att olika auditiva media här kommer till praktisk användning. Ämnena för ett specialarbete på engelskt språkområde är många, om enbart tryckt material lägges till grund. Kommer audivisuella media till användning, blir ämneskretsen något snävare men torde vara fullt tillräcklig för omväxlande arbetsuppgifter. Följande är några förslag till specialarbeten, varav de tre första förutsätter AVhjälpmedel: Avlyssning av en icke alltför svår pjäs (band/skiva), som analyseras och kommenteras av eleven. Avlyssning av bandade skolradioprogram kring anglosaxisk litteratur. Efter genomgång av kompletterande textmaterial levererar eleven en essä eller ett föredrag eller bådadera kring ämnet. Vid uppgifter av sådan art kan det vara lämpligt att av eleven kräva kort skriftlig resumé av arbetet där redovisningen är muntlig, och

Ill tvärtom kort orientering muntligt där redovisningen är skriftlig. Avlyssning av uppläsningar och föredrag m. m. av kontrasterande karaktär, varefter eleven ger en översikt av ordförråd, stilmedel och uttalsvarianter (exempelvis brittiskt-amerikanskt). I anslutning till litterära moment i textläsningen anvisas litterärt intresserad elev likartat material för utförligare representation av den aktuella författaren eller epoken. Litteratur från engelsktalande länder som ej representeras i textkursen presenteras översiktligt. Härvid bör specialarbetet icke gå ut på konstnärliga värderingar utan visa upp litteraturen som spegel av miljö och problem. På så sätt kan Canadas engelskspråkiga litteratur vara värd att presenteras, liksom även modern litteratur från Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Sammanställning av tidskriftsmaterial i fristående eller samverkande ämne. Individuella specialuppgifter kan i ekonomisk lärokurs lämpligen omväxla med grupparbeten. Som exempel på dylika arbetsuppgifter kan nämnas: Studium med kort resumé av den brittiska pressens hållning i fråga om ekonomiska problem i Europa.

Studium och rapport över läget på fraktmarknaden eller inom annan bransch. Svenska och engelska kommentarer till ett nyligen ingånget handelsavtal. Även i teknisk lärokurs är specialarbeten för eleverna ett värdefullt medel i engelskundervisningen. På grund av deras intresseinriktning torde de oftast välja specialarbeten inom de tekniska ämnena. Förbränningsmotorn kan utgöra temat för ett specialarbete för blivande maskintekniker. Lämpliga arbetsuppgifter bör vara att redogöra för förbränningsmotorns konstruktion och utveckling och dess praktiska användning dels som stationär motor, dels i bilar, fartyg och flygplan. Textmaterialet till dessa specialarbeten kan hämtas ur ett flertal facktidskrifter, och redovisningen sker i form av referat, enskilt eller i grupp. Referaten kan inspelas på band och kompletteras med bildmaterial, varvid de elever som ej deltagit i arbetet får i uppgift att utarbeta resuméer i muntlig eller skriftlig form. Materialet kan sedan tjäna som underlag för diskussion i klassen. 3.4-2-4. Studiebesök m. m. — se 2.4.2.4. 3.4-2.5. Bedömning m. m. — se 2.4.2.5. 3.4.3.

Hjälpmedel — se 2.4.3.

4. Tyska 4.1.

Mål —se

2A.

4.2.

Huvudmoment

— se 2.2.

4.3. Kursplan med årskursfördelning 4.3.1. Fortsättningsspråk Årskurs 1 Uttals vård, särskilt läs- och intonationsövningar. Tyskans accentsystem i den mån det skiljer sig från svenskans.

Hör- och talövningar: Referat, korta föredrag, konversation. Läsning av lätt till medelsvår text, huvudsakligen ägnad att ge eleverna en fördjupad bild av tyskt vardagsliv (Deutschkunde); några representativa, ej för svåra dikter. Textkurs totalt ca 150 sidor. Ordförråd och ordbildningslära: Sammandrag av tyskans ordbildningssystem. Ordförrådets systematiska uppbyggnad (ordgrupper, ordfamiljer).

112 Skriftliga övningar: Till läst text och bedriven undervisning anslutna skriftliga övningar av i huvudsak flerdelad typ. Grammatik: Aktivt inövande och befästande av det fundamentala grammatiska stoffet, främst för att tiDgodose elevernas uttrycksbehov; passiva grammatiska kunskaper för textförståelsen. Realia: Aktuell orientering om politiska, sociala och kulturella förhållanden. Årskurs 2 Uttalsvård: Se årskurs 1. Hör- och talövningar: Se årskurs 1. Läsning av medelsvår text, huvudsakligen ägnad att ge eleverna en fördjupad och vidgad bild av den tyska andliga odlingen (Kulturkunde). Prov på den stora klassiska litteraturen (Goethe, Schiller, romantikerna) samt prov på vårt århundrades stora tyska berättare (Thomas Mann, Stefan Zweig etc). Några prov på 1900talets tyska lyrik. Modern medelsvår sakprosa inklusive tidskriftstext anknytande till andra ämnen inom resp. lärokurs. Textkursen totalt ca 200 sidor. Ordförråd och ordbildningslära: Se årskurs 1. Skriftliga övningar: Se årskurs 1. Grammatik: Se årskurs 1. Stilistiska, fraseologiska och språkhistoriska upplysningar i anknytning till texten, ägnade att öka förståelsen för texten och väcka elevernas intresse för språkliga frågor. Realia. Årskurs 3 Uttalsvård: Se årskurs 1. Hör- och talövningar: Se årskurs 1. Läsning av medelsvår text, som förutom Deutschkunde och Kulturkunde även omfattar texter med sakprosa med beaktande av lämpliga anknytande moment i andra ämnen. Prov på språket i tidningar och tidskrifter. Textkurs totalt ca 250 sidor. Ordförråd och ordbildningslära: Se årskurs 1.

Skriftliga övningar: Se årskurs 1. Affärskorrespondens på ekonomisk-språkligt alternativ. Grammatik: Se årskurs 1. Stilistik, fraseologi, synonymik, språkhistoria: Se årskurs 2. Realia. 4.3.2.

Nybörjarspråk

Årskurs 1 Uttalsövningar: Identifikation och imitation av enskilda språkljud, satsrytm och intonation. Hör- och talövningar i anslutning till bild eller text eller i form av fritt talad tyska (läraren, tonband, grammofonskiva, radio o. s. v. Talövningar ej enbart i form av relativt korta, avgränsade perioder utan så att tyskan från början och i alla sammanhang tjänar som direkt kommunikationsmedel mellan lärare och elever. Läsning av enkla texter med ett innehåll som motsvarar elevernas grad av mognad. Långsamt stegrad svårighetsgrad. Nybörjarboken avslutas. Skrivövningar, som till art och innehåll nära ansluter sig till den muntliga undervisningen: avskrivning av text, diktamensskrivningar på känd text, ifyllnadsövningar, besvarande av frågor, enkla översättningsövningar. Grammatik: Övning av grundläggande grammatiska företeelser. Realia: Upplysningar om vardagsliv samt om geografiska och samhälleliga förhållanden i tysktalande länder. För stadiet lämpliga sånger. Årskurs 2 och 3 Uttals vård. Hör- och talövningar: Övning i att uppfatta och förstå språket utan stöd av tryckt text. Samtal, huvudsakligen i anslutning till läst text för att öva in och fortlöpande aktivera ord, fraser och grammatiska före-

113 teelser. Textreferat, bildbeskrivning, fri talövning, dramatisering. Läsning: Texter med centralt ordförråd, även kursivt och extensivt. I vardera årskursen bör en textmängd medhinnas som till omfånget ungefär motsvarar nybörjarboken. Extensivt läst text i viss utsträckning. Skrivövningar av varierande typ: Ifyllnadsövningar, besvarande av frågor, bildbeskrivning; version med frågor; enkla reproduktioner, korta uppsatser med stolpar, lätta två- och tredelade kombinerade skrivningar. Grammatik: Övning av grammatiska företeelser. Realia: Upplysningar om vardagsliv samt om geografiska och samhälleliga förhållanden i tysktalande länder. För stadiet lämpliga sånger.

4-4- Anvisningar och kommentarer 4.4.1.

Lärostoffet

4-4-1.1. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Textvalet i tyskundervisningen. I stort sett kan man för tyska texter tala om tre innehållsområden: litterära texter med allmänt kulturellt innehåll (Kulturkunde), saktexter med allmänt vetenskapligt innehåll (Sachkunde) och slutligen texter med ett innehåll som berör speciellt tyska förhållanden (Deutschkunde). Några skarpa gränser mellan dessa områden kan givetvis inte dras. En text kan t. ex. lämna information som berör både Sachkunde och Deutschkunde. Väsentligt är att inte texter väljs som totalt saknar inslag av ovan nämnd art, t. ex. ren förströelse- och underhållningslitteratur. Texter av detta slag kan naturligtvis med fördel läsas av eleverna själva som s. k. bredvidläsningslitteratur, men i det kursbundna studiet har denna genre knappast hemortsrätt.

Kommenterade och okommenterade texter. I tyskundervisningen bör lektionen i möjligaste mån föras på tyska på alla stadier. En konsekvens härav är att praktiskt taget alla sakupplysningar i kommentaren bör uttryckas på tyska. I varje någorlunda kvalificerad text finns emellertid svåröversättliga ställen, och det måste anses lämpligt att eleverna genom mönsteröversättningar får se hur man bemästrar dessa svårigheter. De helt okommenterade texterna ger självfallet läraren större frihet att själv forma sakkommentaren och ge översättningsförslag till svåra ställen. Kurslitteratur och bredvidläsningslitteratur. Medan valet av kurslitteratur i stort sett sker efter ovan angivna riktlinjer, bör valet av bredvidläsningslitteratur vara friare. Huvudsyftet med denna sorts litteratur är att väcka elevernas lust och håg att på egen hand tränga vidare in i språket, att läsa efter egen smak och fallenhet samt att självständigt orientera sig i det främmande landets andliga och materiella odling. Lärarens roll i detta sammanhang måste då närmast bli rådgivande och uppmuntrande. Han kan t. ex. hänvisa till den utomordentligt rikhaltiga floran av fickböcker. Har eleven utpräglad fallenhet för ett visst ämne, kan läraren hjälpa honom att finna lämplig och billig utländsk litteratur på området. Denna internationella orientering inom ett visst område måste tillmätas den största betydelse, allra helst som den uppövar elevens förmåga att självständigt samla fakta och informationer ur utländsk litteratur. En annan praktisk möjlighet är att stimulera eleverna i en intresserad klass att var och en läsa en tidning eller tidskrift av lämplig typ. 4.4-1.2. Kommentarer moment

till speciella kurs-

Textbehandlingen. Fortsättningsspråk. Vid övergången från grundskolan till gymnasiet sker för tyskundervisningens del en

114 medveten och markant övergång i textbehandlingen, som närmast kan karaktäriseras som en övergång från form till innehåll. Medan de tre första årens tyskundervisning av naturliga skäl främst måste ägnas åt att bygga upp fasta kunskaper i elementär tysk formlära och texterna alltså i stor utsträckning måste tjäna som exempelsamlingar i fråga om tysk grammatik, sker nu en omläggning. Grundkunskaperna i tysk formlära måste givetvis befästas och ökas, men samtidigt riktas intresset alltmer på texternas innehåll. Formdrillen begränsas till det oundgängligen nödvändiga, och tidsvinsten utnyttjas för en intresseväckande behandling av innehållet. De metoder som står läraren till buds härvidlag är främst följande: läsning och ev. översättning av texten till svenska, utfrågning på tyska av textens innehåll, referat och resuméer av texten samt diskussion av och samtal kring texten. Kravet på att den lästa texten skall översättas till svenska växlar från text till text. Allmänt gäller att en översättning från tyska till svenska är det snabbaste och enklaste sättet att konstatera om och hur mycket en elev uppfattat av texten. Metoden har alltså inom vissa gränser sitt värde, men den måste användas med stor urskillning. När en elev lika gärna kan redogöra för textinnehållet på tyska, bör naturligtvis denna metod tillgripas. Endast där de båda språken så avviker från varandra, att textens mening och innebörd inte utan vidare är klar eller där förståelsen av vissa nyckelord skall prövas kan översättning till svenska anses vara en nödvändig metod. En kort, punktvis insättande översättningskontroll är att föredra framför en oklar innehållsredogörelse på tyska. Att emellertid låta eleverna översätta sida upp och sida ner kan ej försvaras. Genom den intensiva textbehandlingen söker man så vitt möjligt uttömmande studera en text. Vid sidan därom och likvär-

digt med det intensiva studiet måste emellertid en extensiv textbehandling övas. Här gäller det att träna eleven att snabbt läsa en text för att finna det väsentliga, den röda tråden, den viktiga informationen eller poängen i en skildring. En sådan extensiv läsning måste systematiskt övas i skolan, till en början t. ex. i form av kursivläsning under lärarens ledning, senare så att eleven på egen hand får ta sig fram genom och redogöra för ett längre avsnitt. Syftet med denna träning är dels att vänja eleverna vid att kunna ta sig snabbt fram genom ett stycke text med en rimlig behållning av läsningen, dels att stimulera dem till studium av tysk litteratur även efter slutad skolgång. Uttal. Träningen i tyskt uttal skall bedrivas på alla stadier. Den energi och precision som normalt kännetecknar tysk artikulation skall eftersträvas. Kraven får emellertid inte drivas så långt att eleven mister lusten att alls yttra sig på språket. Även här gäller att alla försök från elevens sida att delta i ett samtal på tyska måste uppmuntras, även om hans uttal företer formella brister. Till uttalsundervisningen i tyska som fortsättningsspråk hör emellertid att eleverna också får en tillräckligt vid och ingående orientering om de tysktalande ländernas »språklandskap». Det provinsiella inslaget hos tysktalande individer av alla samhälls- och bildningsskikt är stort. Genom språkprov från vissa typiska storstäder (Hamburg — Köln — Berlin — Mimenen — Wien — Zurich) bör eleverna få en relativt nyanserad bild av hur det talade språket på olika håll verkligen låter. Som norm för uttalsundervisningen i tyska tjänar Siebs, Deutsche Hochsprache med de modifikationer, reservationer och tillägg som finns noterade i svenska framställningar angående tysk fonetik. Ordbildningslära. Undervisningen i tysk ordbildning börjar på ett tidigt stadium och bedrivs i ökande grad på alla nivåer.

115 Omljudets fundamentala roll framhävs ständigt (Berg — Gebirge; kurz — Kurze etc), och eleverna vänjes vid att alltid fråga efter grundordet. Då de tyska substantivens genus och pluraländelser hör till tyskundervisningens stora och ständiga stötestenar, måste ett avsevärt och energiskt arbete från början ägnas dessa ting. Inlärandet av de vanliga och högfrekventa substantivens genus och pluraländelser måste ske ord för ord. På nybörjarstadiet kan det vara lämpligt att innan den formella systematiseringen (t. ex. efter deklinationer) sätter in gruppera substantiven efter betydelsen i s. k. Wortfelder. Sådana primära grupper är t. ex. familjen, hemmet, klassrummet, staden, trafikmedlen, husdjur. Dessa betydelsemässigt sammanhållna ordgrupper hålls ständigt aktuella och bildar underlaget för samtalsövningar. På högre stadier börjar man arbeta med Wortfamilien, d. v. s. utgår t. ex. från ett verb och påvisar vilka nya ord som kan bildas till verbstammen. Som exempel kan nämnas: biegen: biegsam — Biegung — Bogen — Bug — Biigel — biigeln — Bucht — beugen — Kniebeuge — Beugung — Verbeugung — bäcken — Buckling. 4-4-1.3. Planering och

samverkan

Textstudiet bör planeras väl med tanke på innehållet och lärokursen. I fråga om fortsättningsspråket kan från och med andra årskursen med tanke på intresseinriktningen förskjutningar motiveras åt det ena eller andra hållet. På vissa lärokurser kan tyngdpunkten lämpligen läggas på sakprosan, på andra kan mer tid ägnas litterära texter. I regel bör båda komponenterna på något sätt vara företrädda. Sakprosan bör vidare differentieras så att den anknyter till för lärokursen karaktäristiska ämnen, t. ex. naturvetenskapliga, tekniska eller ekonomiska. På teknisk lärokurs bör urvalet ske företrädesvis inom det tekniska område som speciellt är föremål för elevernas studier.

Det är här av vikt att texterna har ett stimulerande men icke alltför komplicerat tekniskt innehåll. Språkundervisningen främjas i regel av att eleverna är något så när förtrogna med sakinnehållet. En stor del av textstoffet genomgås extensivt, varvid arbetsuppgifter kan ges enskilt eller i grupp. Samordning mellan tyska och andra läroämnen kan ske i stor utsträckning. De naturvetenskapliga ämnena fysik, kemi och biologi liksom ekonomiska och tekniska ämnen kommer i främsta rummet i fråga. På ekonomisk lärokurs finns rika tillfällen till samordning med de företagsekonomiska ämnena, främst i fråga om marknadsföringen. Sekreteraruppgifter torde också vara speciellt lämpliga vid valet av samordningsobjekt. 4-4-14- Koncentration

— se 2.4.1.4.

4-4-1-5. Beting — se 2.4.1.5. 4.4.2.

Verksamhetsformer

4-4-2.1. Allmänna rer — se 2.4.2.1.

metodiska

kommenta-

4.4.2.2. Studieteknik — se 2.4.2.2. 4-4.2.3. Självständiga arbetsformer E t t betingsmässigt utformat studium av ämnet tyska under en termin kan förslagsvis organiseras på följande sätt: 2 veckor: Ett avsnitt tysk text översättes till idiomatisk svenska med hjälp av tysk-svensk ordbok. Skriftlig redovisning. 2 veckor: Med hjälp av en enspråkig ordbok, t. ex. Der Sprach-Brockhaus, omskri ves innehållet i en läst tysk text. Muntlig eller skriftlig redovisning. 2 veckor: E t t avsnitt av en tysk text järnföres kritiskt med motsvarande auktoriserade svenska översättning. Så kan t. ex. några sidor ur Thomas Mann, Die Bekenntnisse des Hochstaplers Felix Krull jämföras med en svensk översättning. Avvikelser från originaltexten antecknas och värderas.

116 3 veckor: Hörövning. Grammofonskivor, tonband eller ett radioprogram, allt på tyska, avlyssnat systematiskt. Muntlig innehållsredovisning på tyska. 3 veckor: Talövning. E t t stycke ur ett tyskt drama instuderas gruppvis. Redovisning ev. i form av en liten uppspelning. 3 veckor: Studium av någon sida av Deutschkunde. På grundval av ett textavsnitt utarbetas med hjälp av tyska konversationslexika (t. ex. Die Welt von A bis Z; Knaurs Jugendlexikon; Wittes Schulerlexikon) ett föredrag över ett visst ämne, som intresserar eleven. Ämnen för specialarbete: I. Uppgifter inom tyskans område: a) Avlyssningsuppgifter: Som prov på lämpligt stoff att avlyssna kan nämnas någon kurs i radio som behandlar tyskt språk och/eller tysk kultur. Eleven följer sändningarna regelbundet under en viss period och redovisar skriftligt eller muntligt. Lyssnandet kan också inriktas på grammofonskivor med litterärt eller kulturellt innehåll. Särskilt de författarintalningar av egna verk som i stigande omfattning presenteras av de stora skivbolagen är värda all uppmärksamhet (t. ex. Thomas Manns uppläsningar av sina verk). b) Läsuppgifter: Uppgiften kan vara av rent språklig art, t. ex. att undersöka språk och stil hos en viss författare. Den kan rikta sig mot innehållet och gälla en sammanfattning av ett

större arbete. Detta sammandrag kan lämpligen få formen av en recension eller ett föredrag. II. Uppgifter i samverkan med andra ämnen: Religionskunskap: Reformationen i Tyskland (Luthers insatser som reformator och språklig nydanare). Svenska: Europeisk förromantik och nyhumanism (Herder, Schiller, Goethe); Europeisk romantik (Kant, Schelling, Schopenhauer, Kleist, Hölderlin, Brentano etc). Historia: Studium av originalartiklar och dokument eller historiska personligheter (Leopold von Ranke, Fredrik den store, Bismarck, Marx etc.). Samhällskunskap: Studium av valda kapitel ur Tatsachen iiber Deutschland (Politik, Wirtschaft, Soziales Leben, Erziehung und Wissenschaft, Kultur) i anslutning till och under ständig jämförelse med motsvarande svenska fakta och förhållanden. Biologi: Valda avsnitt av t. ex. Schmeil, Grundzuge der allgemeinen Biologic Fysik: Valda kapitel ur t. ex. Höfling, Lehrbuch der Physik, Oberstufe, Ausgabe A (ev. B); främst valda delar av avsnitt VIII: Quantentheorie und Atombau. Kemi: Valda delar av Jenette, Lehrbuch der Chemie fur höhere Schulen. 4-42-4- Studiebesök m. m. — se 2.4.2.4. 4.4-2-5. Bedömning m. m. — se 2.4.2.5. 4.4.3.

Hjälpmedel — se 2.4.3.

5. Franska 5.1. 5.2.

Mål —se

5.3.1.

2A.

Huvudmoment

5.3. Kursplan med årskursfördelning

se 2.2.

Fortsättningsspråk

Årskurs 1 Uttalsvård, särskilt läs- och intonationsövningar. Hör- och talövningar: Utfrågning och

117 konversation i anslutning till läst text; dessutom övningar i samband med bilder, grammofonskivor, ljudband, radioprogram; referat, demonstrationer, sånger och visor. Läsning av lätt skönlitteratur och sakprosa, mot senare delen av årskursen övergående till medelsvår, ägnad att ge eleverna en fördjupad bild av land, folk och kultur i de fransktalande länderna, huvudsakligen Frankrike. Några enkla, moderna dikter på vardagsspråk, t. ex. Prévert. En eller två korta fabler av La Fontaine lärs utantill. Textkurs totalt omkring 150 sidor. Ordförråd och ordbildningslära: Franska lånord i svenskan, det gemensamma ordförrådet i franska och engelska, betydelsen av vanliga prefix och suffix. Skriftliga tillämpningsövningar. Grammatik: Inövande och befästande av frekventa grammatiska mönster för taloch skrivövningar; passiva grammatiska kunskaper för textförståelse. Realia i anslutning till läst text eller annat ämnesstoff, t. ex. skolradioprogram. Årskurs 2 Läsning av medelsvår samtida skönlitteratur. Texten bör genomgående vara representativ för fransk, i viss mån även annan fransktalande miljö och franskt eller franskinfluerat liv och tänkesätt. Utdrag ur någon klassisk pjäs med grammofonavlyssning. I samband härmed enkel verslära, t. ex. alexandrinens uppbyggnad. Kortare utdrag från upplysningsförfattarna. Ytterligare några dikter lärs utantill: några korta fabler av La Fontaine och någon kort dikt av t. ex. Victor Hugo. Litteraturhistorisk orientering i samband med textläsningen. Sakprosa av allmänt socialt, historiskt, geografiskt, ekonomiskt och tekniskt innehåll, allt efter de olika lärokurserna. Textkursen totalt omkring 200 sidor. Skriftliga tillämpningsövningar av något mera avancerad svårighetsgrad, bl. a. brevoch uppsatsskrivning.

Grammatikstudiet fördjupas i mån av behov. Stilistik, fraseologi, synonymik, språkhistoriska notiser. Övriga moment lika med årskurs 1. Årskurs 3 Läsning av medelsvår skönlitteratur av goda 1800- och 1900-talsförfattare jämte sakprosa av allmänt innehåll och dagstidningar. För humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs dessutom utdrag ur verk från romantik, realism och naturalism samt för naturvetenskaplig, ekonomisk och teknisk lärokurs dessutom läsning av sakprosa med anknytning till samhällskunskap, matematik, fysik, kemi, ekonomi och handel, teknik samt vetenskapligt orienterande tidskrifter. Textkursen totalt omkring 150 (teknisk lärokurs) — 250 sidor. Skriftliga och muntliga övningar enligt årskurs 2, därjämte resuméer, referat, enkla föredrag. På ekonomisk-språkligt alternativ affärskorrespondens. Övriga moment i tillämpliga delar lika med årskurserna 1 och 2. 5.3.2.

Nybörjarspråk

Årskurs 1 Uttals vård, särskilt övning av enskilda språkljud, satsrytm och intonation. Hör- och talövningar: Övningar i att uppfatta tydligt framfört tal och i aft besvara enkla frågor över den lästa texten, ävensom övning i att framställa frågor. Textläsning: Nybörjarbok, kompletterad med enkla texter som anknyter till franskt vardagsliv. Textkursen totalt omkring 100 sidor. Skrivövningar, som till art och innehåll nära ansluter sig till den muntliga undervisningen: avskrivning av text, dictéer, ifyllnadsövningar, besvarande av frågor, enkla översättningsövningar. Grammatik: Inlärande av grundläggande grammatiska företeelser.

118 Årskurs 2 Fortsatt uttalsvård i form av läs- och intonationsövningar. Hör- och talövningar av ökande svårighetsgrad. Se ovan under 5.3.1, årskurs 1. Läsning av lätta texter med centralt ordförråd, även sakprosa. Beträffande fördelningen av denna på olika lärokurser, se ovan under Fortsättningsspråk. Några mycket lätta dikter. Textkurs totalt omkring 100 sidor. Skrivövningar av varierande typ: Ifyllnadsövningar, dictéer, besvarande av frågor, enkla reproduktioner, versioner med frågor. Grammatik i mån av behov för textförståelse och för tal- och skrivövningar. Årskurs 3 Läsning av lätta skönlitterära texter och sakprosa. Beträffande den senare se ovan under Fortsättningsspråk, årskurs 3. Textkursen totalt omkring 100 sidor. Övriga moment lika med årskurs 2.

5.4- Anvisningar och kommentarer 5.4.1. Lärostoffet 5.4.I.I. Allmänna synpunkter, på ämnesstoffet Vare sig texterna utgörs av skönlitteratur eller sakprosa, bör de vara hämtade från franska miljöer för att ge fördjupade aspekter på franskt liv i helg och socken. Texterna bör ge insikter i Frankrikes geografi och i någon mån i dess historia, gärna till en början i anekdotens eller det välkända citatets form (»L'Etat, c'est moi», »Apres nous le déluge»). Den sålunda fördjupade bilden av fransktalande miljöer bör dock även ges ett mera vidgat perspektiv och innefatta andra delvis franskspråkiga länder som Belgien och Schweiz, Canada och de områden i Nordoch Västafrika vilkas internationella kontaktspråk är franska. Den principiella syn på ämnesstoffet som

ovan anlagts i fråga om franska som fortsättningsspråk bör även ligga till grund för undervisningen i franska som nybörjarspråk, d. v. s. texterna bör behandla miljöer i fransktalande länder för att ge eleverna en bild av land, folk, kultur och samhällsförhållanden. 5.4.I.2. Kommentarer till speciella kursmoment Uttalet. Till norm för uttalet bör läggas kultiverad franska som talas i Paris och norra Frankrike. Kriteriet på ett godtagbart uttal är att detta blir fullt hörbart och begripligt för läraren, när han hör läsningen utan att se i sin egen bok. Uttalet bör, i synnerhet vid läsning, utsättas för ständig putsning av enskilda ljud, hela ord och fullständiga fraser; i det senare fallet bör stor vikt fästas vid en riktig intonation. Körläsning bör förekomma på alla stadier och kan i stor utsträckning ersätta den individuella läsningen. Fördelen av en individuell kontroll uppvägs av att alla elever får ökad lästräning och att de får ett omedelbart föregående riktigt mönster att imitera i stället för att lyssna till varandras mer eller mindre felaktiga uttal. Av vikt är dock att körläsningen bedrives intensivt och med livligt deltagande från eleverna. De svårigheter svenskar kan ha att uttala franska är i allmänhet ej av artikulatorisk art utan förklaras på fonologisk väg. Så t. ex. kan en svensk ha svårt att uttala tonande s, då detta fonem saknas i svenska. Detsamma är fallet med nasalvokalerna och de alltigenom tonande utljudande b, d, g. Denna motvilja att uttala de främmande ljuden kan på kort tid övervinnas, om läraren är tillräckligt energisk. Fonetiska förklaringar till ljudbildningen är i stort sett obehövliga. De rätta ljuden, ljudkombinationerna och intonationsfallen uppövas bäst genom avlyssning och imitation av läraren eller auditiva media.

119 E t t gott uttal är en värdefull praktisk färdighet som uppväger även några grammatiska skönhetsfläckar. Övningar. De olika slag av skriftliga övningar som anges i 2.4.1.2 bör alla förekomma. Speciellt tränar och prövar dictéen många olika språkliga färdigheter. Även om den inte kan pröva aktivt, självständigt bruk av idiom, ordförråd och grammatiska konstruktioner, prövar den följande färdigheter: förmågan att lyssna uppmärksamt; förmågan att genom örat uppfatta exakt; förmågan att överföra det hörda till korrekt stavning; förmågan att associera dessa ljud och denna stavning med redan inlärt ordförråd; förmågan att uppfatta betydelsen av en mening och att bland homonymer välja det rätta ordet; förmågan att utnyttja vissa inlärda grammatiska regler (i synnerhet i franska, där uttalet är av föga hjälp när det gäller att skriva de stumma ändelserna) och att känna igen vissa idiom och konstruktioner; förmågan på ett mer avancerat stadium att efter diktamen skriva okända ord och idiom och därvid stava korrekt, antingen genom att iaktta stavningsreglerna för språkets olika ljud, när så är möjligt, eller genom att associera med enklare ord, på vilka de förra är bildade. Dictéen kan lämpligen kompletteras med frågor. 5.4.1.3. Planering och samverkan Ärskursfördelningen för fortsättningsspråket är uppgjord med tanke på samverkan med litteraturläsningen i svenska och i någon mån med historia. I årskurs 1 är dock kunskaperna i franska otillräckliga för att läsa texter av de naturalistiska författarna som ett komplement till naturalismen i Sverige. Dessa texter återkommer i svenska i årskurs 3 vid den korta sammanfattande översikten av den litterära utvecklingen från slutet av 1800talet med anknytning till tidigare lästa texter.

Textstudiet måste alltså i årskurs 1 basera sig på huvudsakligen lätta, moderna texter. Dock kan eventuellt här komma in någon novell av Maupassant åtföljd av en enkel kommentar till det naturalistiska skrivsättet. Poesi bör förekomma i någon form redan under årskurs 1. Att Prévert givits som exempel beror på den uppskattning han röner hos modern ungdom, men även andra enkla dikter kan läsas. I årskurs 2 behandlas i svenska ett fransk-klassiskt drama och upplysningen. Den samtida litteraturen utgör fortfarande huvudparten av textläsningen, men här kan inläggas en akt ur någon komedi av Moliére, då han är den mest lättillgänglige. Här bör man naturligtvis inte försumma att låta eleverna få höra någon av de utmärkta inspelningar som numera finns. Vidare kan läsas ett utdrag ur någon av Voltaires romaner, varvid samråd med svenskläraren bör ske. Någon artikel ur Dictionnaire philosophique kan tilläggas, t. ex. den om krig. Av Rousseau kan läsas Discours sur 1'inégalité och något utdrag ur Emile. Litteraturutdragen må förefalla höglitterära, men språket är kristallklart och ofta lättare än hos de moderna författarna. Ett lämpligt urval bör kunna intressera eleverna och leda till diskussioner; texterna är ofta roande, som hos Voltaire. I årskurs 3 bör på alla lärokurser läsas åtminstone någon skönlitteratur, då ensidig läsning av fackprosa ofta icke på samma sätt ger ökade kunskaper i språket. I ekonomisk och teknisk lärokurs kan det vara lämpligt att använda korta textböcker av litterärt innehåll, medan man använder olika sakprosetexter för respektive lärokurser. Läraren bör här ha frihet att eventuellt använda eget material, hämtat från handböcker, tidningar och tidskrifter. 5.4-1-4- Koncentration — se 2.4.1.4. 5.4-1-5. Beting — se 2.4.1.5.

120 5.4.2.

Verksamhetsformer

5.4-2.1. Allmänna metodiska — se 2.4.2.1. 5.4.22.

Studieteknik

kommentarer

— se 2.4.2.2.

5.4-2.3. Självständiga arbetsformer Exempel på beting under höstterminen i årskurs 3. Studieobjekt: Romantik och realism. 2 veckor: Textläsning för färdighetens uppövande, t. ex. ur Vigny, Servitude et Grandeur militaires (novellen La Canne de Jonc). Lärarens inledande kommentarer till romantiken. 2 veckor: Läsning av poesi av Vigny, Lamartine, Hugo. Illustrationer på ljudband och grammofon. 2 veckor: Extensiv läsning av någon av Mussets Comedies et proverbes. Uppspelning på grammofon av hela pjäsen. 3 veckor: Realismen. Stendhal och Balzac: utdrag ur deras romaner. 3 veckor: Extensiv läsning av Mérimée, Colomba samt en eller två av Daudets Lettres de mon moulin med grammofonintalningar. 2 veckor: Extensiv läsning av Flaubert, Un Coeur simple. 1 vecka: Sammanfattning under lärarens ledning jämte inledning till naturalismen.

innehållet med karaktäristik av personerna. Moliéres författarskap och betydelse. Naturalismen i Frankrike och Sverige: Zola, Maupassant, Strindberg. Läsning av företalen till Thérése Raquin och Fröken Julie — två naturalistiska programförklaringar. Läsning av Camus, L'Etranger. Redogörelse för huvudtankar i bokens olika partier samt för därav betingade stilväxlingar. Framförande av en enkel enaktspjäs (grupparbete). Jacques Prévert och hans diktning (föredrag med utdelade stencilerade dikter). Läsning av Simone de Beauvoir, Mémoires d'une jeune fille rangée. Redogörelse för universitetslivet i Paris såsom det beskrivs av författarinnan. Inflytanden från fransk symbolism i svenskt 10- och 20-tal. Jämförelse mellan André Gides stil och experimentell svensk prosa, t. ex. Eyvind Johnson. Läsning av Renée Philippe, Petit manuel de bon francais, med redogörelse för vanliga språkfel hos svenskar och för översättning av svenska idiom. Det franska kolonialväldets uppkomst och avveckling. 5.42.4.

Studiebesök m. m. — se 2.4.2.4.

Exempel på specialarbete:

5.4-2.5. Bedömning m. m. — se 2.4.2.5.

Läsning av en pjäs av Moliére jämte avlyssning av en inspelning. Redogörelse för

5.4.3.

H j ä l p m e d e l — se 2.4.3.

6. Spanska 6.1.

Mål — se 2.1.

6.2. Huvudmoment 6.3. Kursplan med årskursfördelning

— se 2.2.

6.3.1. Årskurs 1 Uttalsvård: Övning av enskilda språkljud, satsrytm och intonation. Orientering om skillnaderna mellan europeisk och amerikansk spanska samt om varianterna inom respektive världsdelar.

121 Hör- och talövningar: Övning i att uppfatta långsamt och tydligt tal av såväl europeisk som amerikansk typ samt i att besvara och framställa frågor rörande den lästa texten. Textläsning: Nybörjarbok samt läsning av ytterligare ett 50-tal sidor enkel text, som lämpar sig för samtalsövningar. Skrivövningar: Ifyllnadsövningar, övningar i att skriftligen besvara enkla frågor på den lästa texten. Författande av enkla privatbrev. Grammatik: Inlärande av formlärans väsentliga delar, däri inbegripna de vanligaste oregelbundna verben, och av högfrekventa syntaktiska företeelser i anslutning till den lästa texten. Ordbildningslära. Realia: I anslutning till den lästa texten genomgång av de spansktalande ländernas geografi och samhällsförhållanden. 6.3.2. Årskurs 2 Uttalsvård. Hör- och talövningar: Övningar i att uppfatta såväl amerikansk som europeisk spanska talad med normal talhastighet samt talövningar i anslutning till den lästa texten, för ekonomisk lärokurs bl. a. i form av fingerade affärssamtal och för teknisk och i viss mån för naturvetenskaplig även övningar baserade på teknisk text. Textreferat och muntlig reproduktion. Textläsning: Läsning av lättare i huvudsak skönlitterär text från såväl Europa som Amerika och tillhörande tiden efter 1900. Tidningstexter. Extensiv och kursiv läsning. För ekonomisk lärokurs texter rörande de spansktalande ländernas, framför allt de amerikanska republikernas, handel och ekonomi men även några skönlitterära texter, för teknisk och i viss mån för naturvetenskaplig läsning av lättare teknisk text samt texter rörande industri och ekonomi men även några skönlitterära texter. Textkurs ungefär 150 sidor. Skrivövningar: Besvarande av frågor rö-

rande den lästa texten. Textsammandrag. Några enkla allmänna affärsbrev och för ekonomisk lärokurs sammandrag av handelstext. Grammatik: Repetition och utvidgning av formläran, de oregelbundna verben och genomgång av viktigare syntaktiska företeelser i anslutning till den lästa texten. Ordbildning. Synonymstudier. Realia: Systematisk genomgång, om möjligt i anslutning till texten, av de spansktalande ländernas historiska och kulturella utveckling, med huvudvikten lagd på de amerikanska republikernas utveckling ställd i relation till Spaniens. 6.3.3. Årskurs 3 Uttalsvård. Hör- och talövningar: Övning i att uppfatta även ganska snabbt tal. Textreferat och muntlig reproduktion. Friare samtal. Diskussion av tidningstexter. Se även årskurs 2. Textläsning: För humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs texter från olika spansktalande länder och i huvudsak från 1800- och 1900-talen samt utdrag ur texter av klassisk spansk litteratur, t. ex. Cervantes, Lope de Vega och Calderon. Tidningstexter samt någon allmän teknisk text. För naturvetenskaplig lika mycket tekniska texter som skönlitteratur och för teknisk övervägande teknisk litteratur och texter rörande industri och ekonomi. För ekonomisk övervägande handelsbetonade texter. Textkurs ungefär 250 sidor, men för naturvetenskaplig något mindre. Skrivövningar: Skriftliga sammandrag av den lästa texten. Smärre uppsatser i anslutning till läst text. Några lättare affärsbrev. För ekonomisk och teknisk lärokurs övningar i anslutning till ekonomiska och tekniska frågor. Grammatik: Fortsatta syntaxstudier så att samtliga vanliga företeelser studerats i anslutning till den lästa texten. Ordbildning. Synonymstudier.

122 Realia: En sammanfattande genomgång av de spansktalande ländernas litteraturhistoria med anknytning till i föregående årskurs behandlade historiska och kulturella faser.

6.4. Anvisningar och kommentarer 6.4.1.

Lärostoffet

6-4-1-1- Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Det spanska språket torde studeras av två skilda orsaker. Vissa elever torde välja att studera spanska för att därigenom närmare lära känna kulturen i ett land som under vissa perioder varit ett av Europas politiskt och därmed i viss mån kulturellt mest betydande riken. Det spanska inflytandet på till exempel den klassiska franska litteraturen och därmed den europeiska är stort. Ej heller får man glömma bort det spanska inflytandet på europeisk konst. Andra elever önskar studera spanska för att utnyttja sina kunskaper på handelns och teknikens områden. Detta framtvingar en kombination av dessa mål under de tre årskurserna. Därför bör under den första årskursen, som är lika för samtliga lärokurser, en grund läggas för fortsatta studier i såväl kulturell som merkantil och teknisk riktning. Däremot bör under de två sista årskurserna en viss specialisering ske utan att för den skull skönlitteraturen glömmes bort i ekonomisk och teknisk lärokurs. Även i övriga lärokurser bör ingå grunderna för affärsbrevs formulering och vissa allmänna tekniska termer. Så snart som möjligt bör man använda extensiv läsning och gärna för denna använda sådan text som inte utgör huvudtypen för lärokursen. 6.4-12. Kommentarer till speciella kursmoment Uttalet. Då det finns vissa skillnader i uttalet mellan europeisk spanska och ameri-

kansk spanska och dessutom varianter inom de spansktalande republikerna i Amerika, torde det vara lämpligt att först lära eleverna den europeiska varianten, eftersom svenskarna huvudsakligen torde komma i muntlig kontakt med spanjorer. Den europeiska varianten av spanskans uttal förstås dessutom av de spansktalande amerikaner som en svensk normalt kommer i kontakt med. Hörövningar. Eleverna bör från början övas i att uppfatta europeisk spanska och sedan vänjas vid att lyssna till olika amerikanska varianter, och övergången till träningen att uppfatta amerikansk spanska kan lämpligen förberedas genom att eleverna får lyssna till spanskt tal med de generella varianter som finns mellan olika delar av Spanien; bl. a. kan det vara nyttigt att vänja eleverna vid att rätt uppfatta text där variationer av uttalet av -soch -11- skulle kunna bereda missförstånd. Grammofoninspelningar och bandupptagningar kan här vara ett värdefullt hjälpmedel. Talövningar. I första årskursen bör särskilt s. k. turistsamtal och muntliga resuméer av känd text förekomma. Beskrivande redogörelser bör tränas i alla årskurser. Skrivövningar. Övningarna bör i första hand gälla produktion på spanska utan svensk grundtext. Resuméer av spansk text bör ofta förekomma och redan under första årskursen. S. k. frågeskrivningar kan redan tidigt användas. Textläsning. Nybörjarboken bör relativt snabbt stegras i svårighet och behandla formlärans grunder i samband med texten. De mest högfrekventa syntaktiska företeelserna studeras redan i nybörjarboken. Texterna bör innehålla vardagslivets och turistens ordförråd samt ge en inblick i spanskt liv på båda sidor Atlanten. Efter nybörjarboken bör studierna ägnas originaltexter som är lämpade för talövningar. Under andra och tredje året specialiseras texterna, dock att skönlitterära, ekonomiska och

123 tekniska texter förekommer i samtliga lärokurser. Ekonomiska och tekniska texter kan hämtas ur tidningar och tidskrifter. Skönlitterära texter bör normalt läsas i någon antologi. I alla lärokurser bör extensiv läsning rikligt förekomma. Det är viktigt att texterna väljes från olika spansktalande länder, även om i humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs Spaniens litteratur kommer att intaga väsentlig plats i synnerhet under tredje årskursen. Realia. För detta kursmoment bör olika för respektive årskurser redigerade kursböcker finnas. För årskurs 1 kan en svenskspråkig bok möjligen användas, om sammanfattningar ges på spanska. För de två sista årskurserna bör spanskspråkiga böcker användas. Den litteraturhistoriska översikten bör exemplifieras med textutdrag som är representativa för en författare eller en strömning. 6.4-1-3. Planering

och

samverkan

Samverkan bör ske med andra ämnen, bl. a. samhällskunskap, historia och konst- och musikhistoria. Att samverkan sker med andra romanska språk är naturligt. 6.4.I-4- Koncentration 6.4-1.5.

— se 2.4.1.4.

Beting

Om långläxsystemet påbörjas under senare delen av första årskursen, torde beting kunna ges redan under andra årets vårtermin. Beting bör omfatta delar av realiakursen, liksom väl avgränsade språkliga problem.

6.4.2.

Verksamhetsformer

6.4-2.1. Allmän metodisk

kommentar

Det är av vikt att beakta att eleverna i en lärokurs, trots att huvudvikten läggs på viss sorts litteratur, inte blir helt okunniga om de andra kursernas texttyper. Den praktiska färdigheten att i tal och skrift använda spanska bör metodiskt uppövas från början.

Audivisuella hjälpmedel bör utnyttjas, så snart dessa effektiviserar kunskapsinhämtandet. 6.4.2.2.

Studieteknik

Eleverna bör från början vänjas vid att arbeta efter deduktiv metod. Detta gäller inte minst vid studiet av grammatiska företeelser. Lektionerna bör så snart som möjligt hållas på spanska, och eleverna bör förmås att använda spanska som arbetsspråk under lektionerna. Eleverna bör även vänjas vid att återge huvudinnehållet av en text utan att ha funnit en svensk motsvarighet till varje enskilt ord i texten. En sådan studieteknik torde öka möjligheterna för självständigt arbete bland eleverna. 6.4-2.3. Självständiga arbetsformer Beting kan utöver vad som redan nämnts bestå i att recensera en längre text, den må sedan vara skönlitterär eller facklig. Även uppgifter som att från olika spansktalande länder skaffa upplysning i en viss fråga och sedan göra en sammanställning av svaren kan ges som beting i synnerhet i ekonomisk och teknisk lärokurs. Som exempel på betingstermin för humanistisk lärokurs årskurs 3 första terminen kan tänkas: 2 veckor: Introduktion till betingsarbetet. 4 veckor: Ett skådespel av Lorca. Någon elev svarar för en spansk presentation av författaren. En annan elev presenterar pjäsens budskap. En tredje ställer pjäsen i relief till samtida spansk teater. En fjärde ger en översikt av det politiska och sociala läget i Spanien, då pjäsen skrevs. En femte placerar Lorca i det litterära sammanhanget. En sjätte söker liknande tema i andra pjäser av Lorca. En sjunde gör en jämförelse mellan pjäsen och en av Lorcas kasperpjäser. En grupp spelar upp huvudscenerna i pjäsen. 1 vecka: Diskussion och granskning av betinget. Avlyssning av en inspelning av hela pjäsen.

124 3 veckor: Nationella särdrag i några sydamerikanska texter. Lika många grupper utses som det finns länder representerade i uppgiften. Varje grupp får en nation på sin lott och undersöker t. ex. följande: a) typiska språkliga drag i grammatik och vokabulär, b) typiska nationaldrag i miljöteckningen, c) sociala drag i texten, d) religionens roll i textpersonernas livssyn. 1 vecka: Diskussion och granskning av betinget. 3 veckor: Tre spanskspråkiga nobelpristagare. Klassen delas i sex grupper. Tre får var sin författare (med de svenska översättningar som finns att tillgå) och får granska vissa partier hos respektive författare för att finna differenser, medvetna eller omedvetna, mellan originalen och översättningarna. De andra tre grup-

perna får t. ex. följande uppgifter rörande var sin författare: a) några olika motiv i författarens diktning, b) karaktäristik av författarens stil, c) miljö och människor hos författaren. 1 vecka: Diskussion och granskning av betinget. För beting i ekonomisk lärokurs hänvisas till vad som sägs för portugisiskan. Lämpligt torde vara att variera det där föreslagna programmet genom att låta grupperna syssla med olika sydamerikanska republiker i första betinget. För sista betinget torde det vara lämpligt att öka antalet föredrag så att inte för många republiker behandlas i ett föredrag. Eleverna som lyssnar till en kamrats framställning bör efter varje föredrag göra en sammanfattning av detta. 6.42.4.

Studiebesök m. m. — se 2.4.2.4.

6.4-2.5. Bedömning m. m. — se 2.4.2.5. 6.4.3.

Hjälpmedel — se 2.4.3.

7. Portugisiska 7.1. Mål — se 2.1. 7.2. Huvudmoment

— se 2.2.

7.3. Kursplan med årskursfördelning 7.3.1. Årskurs 1 Uttalsvård: Övning av enskilda språkljud, satsrytm och intonation. Orientering om skillnaderna mellan europeisk och amerikansk portugisiska. Hör- och talövningar: Övning i att uppfatta långsamt och tydligt tal av såväl europeisk som amerikansk typ och i att

besvara och framställa enkla frågor på den lästa texten. Textläsning: Nybörjarbok samt läsning av ytterligare ett 50-tal sidor enkel text, som lämpar sig för samtalsövningar. Skrivövningar: Diktamen. Ifyllnadsövningar, övningar i att skriftligt besvara enkla frågor på den lästa texten. Enkla privatbrev. Grammatik: Inlärande av formlärans väsentliga delar, däri inbegripna de vanligaste oregelbundna verben, och av högfrekventa syntaktiska företeelser i anslutning till den lästa texten. Ordbildningslära.

125 Realia: I anslutning till den lästa texten genomgång av Portugals och Brasiliens samhällsförhållanden och geografi. 7.3.2. Årskurs 2 Uttalsvård. Hör- och talövningar: Övningar i att uppfatta såväl europeisk som amerikansk portugisiska talad med normal hastighet och i att tala i anslutning till den lästa texten, för ekonomisk studiekurs bl. a. i form av fingerade affärssamtal och för teknisk och i viss mån för naturvetenskaplig även övningar baserade på teknisk text. Textreferat och muntlig reproduktion. Textläsning: Läsning av lättare i huvudsak skönlitterär portugisisk och brasiliansk text från tiden efter 1900. Tidningstexter. Extensiv och kursiv läsning. För ekonomisk lärokurs texter rörande Brasiliens och Portugals handel och ekonomi men även några skönlitterära texter, för teknisk och i viss mån för naturvetenskaplig läsning av teknisk text samt texter rörande industri och ekonomi men även några skönlitterära texter. Textkurs ungefär 150 sidor. Skrivövningar: Besvarande av frågor rörande den lästa texten. Skriftliga sammandrag av läst text. Några enkla allmänna affärsbrev och för ekonomisk lärokurs sammandrag av handelstext. Grammatik: Repetition och utvidgning av formläran, de oregelbundna verben och genomgång av viktigare syntaktiska företeelser i anslutning till texten. Ordbildning. Synonymstudier. Realia: Systematisk genomgång, om möjligt i anslutning till den lästa texten, av Portugals och Brasiliens historiska och kulturella utveckling. 7.3.3. Årskurs 3 Uttals vård. Hör- och talövningar: Övning i att uppfatta även ganska snabbt tal. Textreferat och muntlig reproduktion. Friare samtal.

Diskussion av tidningstexter. Se även årskurs 2. Textläsning: För humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs texter från Portugal och Brasilien och i huvudsak 1800och 1900-talen samt ett mindre utdrag ur Lusiaderna och någon pjäs av Gil Vicente. Tidningstexter. Någon allmän text rörande tekniskt ämne. För naturvetenskaplig utökas antalet tekniska texter; ungefär halva textkursen bör vara sakprosa. För ekonomisk övervägande texter rörande handel och ekonomi och för teknisk lärokurs övervägande tekniska texter och texter rörande industri och ekonomi. Textkurs ungefär 250 sidor, för naturvetenskaplig lärokurs något mindre. Skrivövningar: Textsammandrag. Smärre uppsatser i anslutning till läst text. Några lättare affärsbrev. För ekonomisk och teknisk studiekurs övningar i anslutning till ekonomiska och tekniska frågor. Grammatik: Fortsatta syntaktiska studier så att samtliga vanliga företeelser studerats i anslutning till den lästa texten. Ordbildning. Synonymstudier. Realia: En sammanfattande genomgång av Portugals och Brasiliens litteraturhistoria med anknytning till den i föregående årskurs genomgångna historiska och kulturella utvecklingen.

7.4. Anvisningar och kommentarer 7.4.1.

Lärostoffet

7.4.1.1. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Portugisiskan torde mest aktualiseras i samband med Sveriges ökade kommersiella förbindelser med de portugisisktalande länderna. Dock har portugisisk litteratur och kultur haft viss anknytning till den övriga västerländska odlingen. Lissabon var under en viss period Europas mest betydande stad, när det gällde förbindelserna med Europas kolonier i Indien, Amerika

126 och i viss mån Bortre Indien. Portugiserna upptäckte delar av Sydamerika, Afrika och Asien. Detta gör att man på gymnasiets alla linjer bör lägga stor vikt på ämnets kulturella aspekter, samtidigt som man inte får glömma att många av de elever som studerar språket huvudsakligen kommer att ha kontakter med de portugisisktalande ländernas, och då främst Brasiliens, näringsliv. Huvudvikten av studierna bör läggas på färdighetsplanet, såväl muntligt som skriftligt. På samtliga lärokurser bör eleverna lära sig att formulera enkla brev redan under första året. På ekonomisk lärokurs bör texterna i huvudsak vara ekonomiska under de två sista åren, liksom de på den tekniska bör ha tekniskt innehåll, även om några skönlitterära texter även bör behandlas, då dessa kan ge mer av respektive länders kynne än de mera specialiserade texterna. Så snart som möjligt bör man använda extensiv läsning av därför lämpade texter. 7.4-12. Kommentarer kursmoment

till speciella

Uttalet. Då det inte officiellt men väl reellt finns någon skillnad mellan europeiskt och amerikanskt uttal av portugisiskan, torde det vara lämpligt att först lära eleverna det europeiska uttalet, då de annars kan få svårigheter med att uppfatta den portugisiska som talas i Portugal, vilken till skillnad från den brasilianska portugisiskan har bl. a. sje-uttal av s i vissa ställningar. Reglerna för uttalsförändringar på grund av bindning mellan ord bör framhållas, liksom skillnaden i kvalitet mellan betonad och obetonad vokal i vissa fall. Hörövningar. Eleverna bör från början övas i att uppfatta europeisk portugisiska och sedan vänjas vid den amerikanska varianten. Härvid bör grammofoninspelningar och bandupptagningar utnyttjas. Då och då bör eleverna få lyssna till samma text läst med båda uttalsvarianterna.

Talövningar. I första årskursen bör särskilt s. k. turistsamtal och muntliga resuméer av känd text förekomma. Skrivövningar. Övningarna skall först och främst gälla elevernas utbildning i att uttrycka sig på portugisiska. Översättningar från svenska till portugisiska bör huvudsakligen förekomma i form av brevöversättningar och i teknisk lärokurs översättningar av teknisk text såsom arbetsbeskrivningar och bruksanvisningar. Resuméer av portugisisk text bör ofta förekomma och redan under första året. S. k. frågeskrivningar kan redan tidigt användas. Textläsning. Nybörjarboken bör relativt snabbt stegras i svårighet och behandla formlärans grunder i samband med texten. De mest högfrekventa syntaktiska företeelserna studeras redan i nybörjarboken. Texterna bör innehålla vardagslivets och turistens ordförråd samt ge en inblick i portugisiskt och brasilianskt liv. Efter nybörjarboken bör studierna ägnas åt originaltexter som är lämpade för talövningar. Under andra och tredje året bör textvalet specialiseras, dock att samtliga läser några affärsbrev och tekniska och ekonomiska texter, de senare gärna hämtade ur tidningar och tidskrifter. Inom ekonomisk och teknisk lärokurs läses utöver de för dem typiska texterna någon skönlitterär antologi, delvis extensivt och kursivt. För årskurs 2 torde en skönlitterär antologi vara det lämpligaste, och en sådan bör innehålla texter av bl. a. Eca de Queiroz, Julio Diniz, Aquilino Ribeiro, Miguel Torga, och under tredje årskursen bör eleverna få stifta bekantskap med bl. a. författare som Camöes, Gil Vicente, Herculano och Braga samt författare från de senaste åren. Inom skönlitteraturen bör även brasiliansk litteratur vara väl representerad. Realia. Då såväl Brasiliens som Portugals land, historia och kultur får anses som jungfrulig mark för svenska elever är det av vikt att en realiabok rörande samhällsförhållanden och geografi finns redan för

127 årskurs 1. Den kan tänkas redigerad på svenska, dock med resuméer på portugisiska. För övriga årskurser bör användas portugisiskspråkiga böcker, dels rörande den historiska och kulturella utvecklingen i länderna, dels en kortfattad litteraturhistorisk översikt med textexempel ur de nämnda författarnas verk. En kort sammanfattning på portugisiska rörande ländernas ekonomiska geografi, handel och industri bör kunna användas. 7.4-1-3. Planering och samverkan Samverkan bör ske med andra ämnen bl. a. samhällskunskap, historia och konst- och musikhistoria. Att samverkan sker med andra romanska språk är naturligt. 7.4-1-4- Koncentration

— se 2.4.1.4.

7.4-1-5. Beting Långläxsystemet bör kunna påbörjas under senare delen av första årskursen för att under andra årets första termin övergå till även treveckorsläxor, varvid läraren använder den mellanliggande tiden till att preparera den läxa som efter en tid skall redovisas. Härigenom vänjer sig eleverna vid självständigt arbete, varför man redan under senare delen av årskurs 2 torde kunna ge beting. E t t beting kan bestå i att studera en författare och vad som har influerat honom, t. ex. Queiroz; kulturella strömningar i litteraturen, t. ex. Herculano, Braga, Queiroz, Ribeiro; en jämförelse mellan en brasiliansk och en portugisisk text över samma ämne för att finna olikheter i vokabulären. Realiastudierna lämpar sig väl för beting på samtliga lärokurser. 7.4.2.

Verksamhetsformer

7-4-2.1. Allmän metodisk kommentar Att årskurs 1 göres gemensam för samtliga lärokurser beror på att under detta år den grund skall läggas som är nödvändig för fortsatta studier. Det är av vikt, att den praktiska färdig-

heten att tala portugisiska genom talövningar metodiskt uppövas från begynnelsen av studierna. Audivisuella hjälpmedel bör utnyttjas för att göra talövningar och diskussioner så realistiska som möjligt. 7.4-2.2.

Studieteknik

Undervisningen bör bedrivas så att eleverna genom deduktiv metod får med pennan i hand under lärarens ledning själva lära sig grammatiken från den lästa texten och därmed redan från början vänjes att aktivt deltaga i lektionerna, vilka så långt som möjligt hålles på portugisiska. Systematisk och schematisk genomgång av grammatiken bör ske först sedan eleverna sammanställt de detaljer som de dragit fram ur texten. Eleverna bör även vänjas vid att återge huvudinnehållet av en text utan att ha funnit en svensk motsvarighet till varje enskilt ord i texten. 7.4-2.3. Självständiga arbetsformer Betinget kan som nämnts vara att arbeta med en text ur innehållssynpunkt, men det kan också bestå i att söka belägg för vissa språkliga företeelser (även av rent grammatisk art). Sådana uppgifter bör vara noggrant begränsade, t. ex. gruppering av exempel på personböjd infinitiv, olika komparativa konstruktioner, olika sätt att bilda substantiv av verb. Betinget bör inte bestå i att enbart läsa ett visst antal sidor text och översätta dessa. Fördelningen av beting och deras redovisning kan ofta läggas så att resultatet kan bli till förmån för samtliga elever i gruppen och årskursen. Som exempel på s. k. betingstermin kan för humanistisk lärokurs i årskurs 3 under första terminen nedanstående gälla. 2 veckor: Normal läsning som introduktion till betingsperioden. 3 veckor: Bergström, O Amor comeca hoje. Grupp I studerar miljöskildringen i boken; grupp II gör en karaktäristik av huvudpersonerna i boken; grupp III

128 granskar författarens utnyttjande av stilmedlen för att karaktärisera miljön och huvudpersonerna; grupp IV försöker placera författaren i litterär skola. 1 vecka: Redovisning och diskussion av betingen. 3 veckor: Pereira Gomes, Esteiros. Grupp I studerar miljöskildringen i boken; grupp II studerar de stilmedel författaren använt; grupp III ger en karaktäristik av huvudpersonerna; grupp IV söker besvara fråga: Vilken litterär riktning hör Gomes till? 1 vecka: Redovisning och diskussion av betingen. 2 veckor: Avlyssning av föredrag om industrialismen i Portugal. Sammanställning av artiklar och texter som belyser industrialismen i Portugal. Avlyssning av föredrag om industrialismen i Brasilien. Sammanställning av artiklar och texter om Brasiliens industri. 3 veckor: Förhållandet arbetsgivare—arbetstagare i portugisisk och brasiliansk litteratur. Som underlag kan för Portugal användas t. ex. Bergströms O Amor comeca hoje, Gomes Esteiros, Redols Nasci com passapor te de turista, och för Brasilien bl. a. da Castros A Selva som övergång till de senaste årtiondenas författare. För ekonomisk lärokurs sista terminen i tredje årskursen skulle man kunna tänka sig följande betingsprogram: 2 veckor: Normal läsperiod som introduktion till betingsläsning. 3 veckor: Grupp I har en vara att sälja, grupp I I är den presumtive svenske kö-

paren, grupp III är skeppsmäklaren i Rio de Janeiro, grupp IV är banken i Rio de Janeiro och licensbeviljande myndighet. Betinget börjar med att reklamfolders för firmans olika produkter formuleras av samtliga grupper och sammanställes, varefter den tillställes grupp II, som visar sig intresserad av köp, varefter hela affärsförloppet rullas upp. 1 vecka: Sammanfattning och studium av affärens gång. 2 veckor: Alla eleverna skriver en reklamationsskrivelse rörande en felaktig leverans. Reklamationerna utdelas till kamrater, som bemöter dem. Bemötandena lämnas tillsammans med reklamationen till nya kamrater, som fortsätter korrespondensen. Så fortsätter arbetet tills affären klarats av. 1 vecka: Granskning och diskussion av föregående beting. 3 veckor: Avlyssning av föredrag om Brasiliens handel och recension av föredraget efter anteckningar som gjorts under föredraget. De olika grupperna får sedan göra olika säljbrev, som kan tänkas användbara för att för svensk export utnyttja de upplysningar som föredraget gav. Härvid är det lämpligt att utnyttja redan befintliga broschyrer på portugisiska som gjorts av svenska företag. Resten av terminen användes för repetition av olika affärsbrev och för fortsatta realiastudier enligt kursplanen. 7.4.2.4. Studiebesök m. m. — se 2.4.2.4. 7.4-2.5. Bedömning m. m. — se 2.4.2.5. 7.4.3.

Hjälpmedel — se 2.4.3.

8. Italienska 8.1.

Mål — se 2.1.

8.2.

Huvudmoment

— se 2.2.

8.3. Kursplan med årsk ursfördelning 8.3.1.

Årskurs 1

Uttalsvård: Övning av enskilda språkljud, satsrytm och intonation. Orientering om skillnaderna i uttal mellan Toscana och övriga Italien. Hör- och talövningar: Övning i att uppfatta sakta och tydligt framfört tal samt i att besvara enkla frågor över den lästa texten. Textläsning: Nybörjarbok samt därefter en kortare, modern text som lämpar sig väl för samtalsövningar. Skrivövningar: Ifyllnadsövningar, övningar i att skriftligen besvara enkla frågor över den lästa texten. Grammatik: Inlärande av formläran (däri inbegripet de vanligaste oregelbundna verben) och de grundläggande syntaktiska konstruktionerna. Ordbildning. Realia: Påbörjad, systematisk genomgång av Italiens kultur, historia, geografi och samhällsförhållanden. 8.3.2.

Grammatik: Fortsatt inövande av formläran, speciellt de oregelbundna verben. Genomgång av de viktigaste delarna av syntaxen i anslutning till den lästa texten. Ordbildning. Realia: Fortsatt, systematisk genomgång av detta kursmoment.

Årskurs 2

Uttalsvård. Hör- och talövningar: Övning i att uppfatta tal framfört med normal hastighet samt att samtala i anslutning till den lästa texten. Bildbeskrivning. Textreferat. Muntlig reproduktion. Textläsning: Läsning av texter från 1800och 1900-talen, däribland några representativa dikter. Skrivövningar: Besvarande av frågor över den lästa texten. Reproduktioner. Uppsats med stolpar. 5 Läroplan för gymnasiet

8.3.3.

Årskurs 3

Uttalsvård samt orientering om dialekterna i Italien. Hör- och talövningar: Övning i att uppfatta även snabbare tal samt att samtala i anslutning till den lästa texten. Bildbeskrivning. Textreferat. Muntlig reproduktion. Friare samtal. Textläsning: Fortsatt studium av texter från 1800- och 1900-talen, bl. a. ett utdrag av Manzonis I Promessi Sposi och något verk av Verga. En antologi över den äldre litteraturen med bl. a. något avsnitt ur Dantes Divina Commedia och Boccaccios Decamerone samt någon sonett av Petrarca. Någon kortare facktext. Skrivövningar: Reproduktioner. Övning i brevskrivning och i författande av kortare uppsatser. Skriftliga resuméer. Grammatik: Studiet av syntaxen avslutat. Ordbildning. Språkhistoriska notiser. Realia: Avslutad, systematisk genomgång av detta kursmoment.

8.4. Anvisningar och kommentarer 8.4.1.

Lärostoffet

8.4.I.I. Allmänna synpunkter stoffet — se 2.4.1.1. 8.4-1.2. Kommentarer kursmoment

på ämnes-

till speciella

Uttalet. Målet bör här vara att i största möjliga utsträckning bibringa eleverna det

130 vårdade toskanska uttalet. Detta är dock i lägre grad än t. ex. engelskans »received pronunciation» att betrakta som absolut normgivande för undervisningen vid svenska skolor. Spörsmålet hur långt normen skall gälla uppkommer speciellt beträffande uttalet av e, o och s, där i vissa fall Norditalien skiljer sig markant från Syditalien, medan Centralitalien, inbegripet Toscana, följer kompromissens väg. Man kan inte rimligtvis begära att svenska elever skall lära in det toskanska uttalet av öppet eller slutet e och o samt tonande eller tonlöst s i varje enskilt ord i texten, när en milanesare, t. ex., bryter mot den toskanska normen vad ordet ifråga beträffar. I många fall torde det vara nödvändigt att hos den svenske eleven acceptera ett ljud som är varken prononcerat öppet eller slutet resp. tonande eller tonlöst. Ä andra sidan torde det vad de allra vanligaste orden angår (t. ex. bene, mese) vara lämpligast att strikt följa det vårdade toskanska uttalet. En lösning vore att i nybörjarboken — där ju det centrala ordförrådet helt dominerar — typografiskt markera de olika ljuden (vid e- och o-ljuden t. ex. med grav och akut accent). I nybörjarboken torde det vara lämpligt att markera också tonvikten medelst akut accent (vid öppet e och o grav accent) i alla de ord som har tonvikten på tredje stavelsen från slutet. Dialekten spelar en avgjort mera framträdande roll i kulturlivet i Italien än i övriga västeuropeiska länder. Det är givetvis omöjligt att på gymnasiestadiet ens ytligt studera någon eller några av dessa dialekter. Den orientering som ges i sista årskursen måste därför ske i form av en översikt med några få, konkreta exempel (t. ex. någon napolitansk sång). Textläsningen. Texterna bör väljas så att de någorlunda allsidigt belyser äldre eller modernare miljö i olika delar av Italien. Norditalien kan representeras av Manzoni (ett utdrag ur I Promessi Sposi skall ingå i kursen), Mellanitalien av t. ex. Pra-

tolini och Moravia och Syditalien av Verga och Pirandello. Vad de äldre klassikerna beträffar kan det förefalla djärvt att redan på gymnasiestadiet påbörja studiet av Dante, Boccaccio och Petrarca, vilkas produktion ligger mer än sex sekler tillbaka i tiden. Flera skäl talar dock härför. Dessa författares betydelse för den europeiska litteraturen och kulturen är avsevärd, likaså deras inflytande på tillkomsten av ett italienskt riksspråk — i själva verket vore Toscanadialektens upphöjelse till »lingua nazionale» utan deras litterära skapelser som bakgrund knappast tänkbar. Under seklernas lopp har deras språk och stil framstått som ett ideal att sträva efter. Detta sistnämnda innebär också att den svårighetströskel, som måste passeras då man övergår från senare tiders författare till i trecentisti är av förhållandevis lindrig art. Textstudiet bör i de högre årskurserna kunna ske extensivt i stor utsträckning. Realia. Studiet bör i första hand inriktas på den italienska kulturen från klassisk till modern tid, men samtidigt bör eleverna få en orientering om de svenskar som inom konst, litteratur, musik o. s. v. tjänat som förbindelselänkar mellan den italienska kulturen och vår egen. Läroboken för detta moment bör vara schematisk, och läraren bör lämnas frihet att fördjupa studiet av de avsnitt som klassen är speciellt intresserad av och han själv känner särskild fallenhet för. Vad orienteringen om samhällsförhållandena beträffar kan den årligen utkommande Il Leonardo med fördel utnyttjas. 8.4-1-3. Planering och samverkan Samverkan bör framför allt kunna äga rum med läraren i konst- och musikhistoria. När denne behandlar t. ex. renässanskonsten i Italien, kan läraren i italienska ge den allmänna, kulturella bakgrunden (med utblickar mot samhällsliv, litteratur o. s. v.). Även till det musikhistoriska momentet i

131 konst- och musikhistoria kan anknytning ske: då den italienska och tyska operan behandlas, kan läraren i italienska låta eleverna studera någon libretto-text (t. ex. Le Nozze di Figaro av Lorenzo da Ponte eller librettot till Verdis Rigoletto). 8.4.1-4- Koncentration — se 2.4.1.4. 8.4.1.5. Beting — se 2.4.1.5. 8.4.2.

Verksamhetsformer

8.4-2.1. Allmänna metodiska — se 2.4.2.1.

kommentarer

8.4-2.2. Studietelcnik — se 2.4.2.2. 8.4-2.3. Självständiga

arbetsformer

Exempel på beting förlagt till höstterminen i tredje årskursen: Vad studiet av text och realia beträffar organiseras betingsläsningen kring arbetsuppgiften Syditalien. Texten, ca 125 sidor, utgöres dels av utdrag ur tre sicilianska författares verk, dels av sakprosa med anknytning till modern industri på Sicilien. Vad realiamomentet angår står även där Sicilien i centrum, men ständiga utblickar sker mot det övriga Syditalien. 2 veckor. Förberedelseperiod: Dag- eller långläxor ges i vanlig ordning, men samtidigt ges en allmän introduktion till betinget och en orientering om referenser och kontroll. 2 veckor. Text: Novellen Rosso Malpelo av Verga (15 sid.). Realia: Den grekiska och romerska kulturen i Syditalien. Redovisning. 2 veckor. Text: Utdrag ur I Malavoglia av Verga (20 sid.). Realia: Den arabiska kulturen. Normannerväldet. Federico II och den sicilianska skolan. Redovisning. 2 veckor. Text: Ett par noveller av Pirandello (20 sid.). Realia: Historia, kultur o. s. v. fram till tiden för Italiens enande.

Redovisning. 3 veckor. Text: Utdrag ur en pjäs av Pirandello (35 sid.). Realia: Italiens enande och tiden fram till andra världskriget. Redovisning. 3 veckor. Text: Någon novell av Lampedusa samt en skildring av en modern industri på Sicilien, hämtad från Le vie dTtalia (35 sid.). Realia: Det moderna Syditalien. Redovisning. 1 vecka. Sammanfattning och komplettering. Redovisningen avser i första hand innehållet i den lästa texten och i andra hand de väsentligare delarna av genomgången realia. Som särskild arbetsuppgift kan ges ett skriftligt referat av det lästa textpartiet. En annan variant är att låta eleverna göra språkiakttagelser under textläsningen. Vad t. ex. Verga beträffar kan dessa inriktas på dennes folkliga stil och uppgiften gå ut på att bokföra en del av de fall där hans språkbruk avviker från riksspråksnormen. Trots att italienska är ett nybörjarspråk på gymnasiet, lämpar sig ämnet på grund av sina många anknytningspunkter till andra ämnen, speciellt de estetiska, mycket väl för specialarbeten. Självklart är att man endast av de allra bästa eleverna torde kunna fordra att arbetet skriftligt redovisas på italienska. Förslag till specialarbeten: 1. Språkliga ämnen: Svenska musiktermer, lånade från italienskan. Svenska konsttermer, lånade från italienskan. 2. Historiska ämnen: Vikingaväldet på Sicilien. Marco Polo. 3. Ämnen med anknytning till samhällskunskap: Söderns problem.

132 Autostradan — en italiensk uppfinning — och dess betydelse för den italienska industrien. 4. Ämnen med anknytning till religionskunskap: Den helige Franciscus. Vatikanen. 5. Ämnen med anknytning till konst- och musikhistoria: Florentinsk renässanskonst. Italiensk 1800-talsopera. Italiensk film. Exempel på planering: Vad ämnet »Autostradan — en italiensk uppfinning — och dess betydelse för den italienska industrin» beträffar består uppgiften dels i att skildra hur autostradanätet byggts ut alltsedan 1920-talet och hur utbyggnaden för den närmaste framtiden planeras, dels i att undersöka nätets betydelse

för Italiens industri, varvid särskild uppmärksamhet ägnas Syditalien efter andra världskriget. Lärarens huvudsakliga handledning avser att göra eleven förtrogen med de italienska tidskrifter, främst Le vie d'Italia och Documenti di vita italiana, där utbyggnaden av vägar och industri skildrats i ett flertal artiklar. Han bör också orientera eleven om de sammanfattande redogörelser som lämnas i handböcker och uppslagsverk av olika slag. Att själv sammanställa och presentera materialet torde i detta fall icke bereda eleven några större svårigheter. 8.42.4.

Studiebesök m. m. — se 2.4.2.4.

8.42.5.

Bedömning m. m. — se 2.4.2.5.

8.4.3.

Hjälpmedel — se 2.4.3.

9. Ryska 9.1.

Mål — se 2.1.

9.2.

Huvudmoment

— se 2.2.

9.3. Kursplan med årskursfördelning 9.3.1.

Årskurs 1

Uttalsvård: Övning av enskilda språkljud, satsrytm och intonation. Hör- och talövningar: Övning i att uppfatta sakta och tydligt framfört tal och i att besvara enkla frågor över den lästa texten. Textläsning: Nybörjarbok innehållande grunderna till det centrala ordförrådet samt läsning av några sidor lätt skönlitteratur. Skrivövningar: Ortografiska övningar,

avskrivning av text, diktamina, ifyllnadsövningar, besvarande av frågor, enkla översättningsövningar. Grammatik: Inlärande av elementa av formläran och grundläggande syntaktiska företeelser; summariska notiser rörande ryska språket (släktskap, historia, utbredning). Realia: Elementära kunskaper, meddelade dels i samband med textläsning och övningar, dels fristående, om rysk kultur och historia samt realia rörande Sovjetunionen. För stadiet lämpliga sånger. 9.3.2.

Årskurs 2

Uttalsvård: Fortsatta övningar enligt årskurs 1.

133 Hör- och talövningar: Övning i att uppfatta tal framfört med normal hastighet. Konversation dels i anslutning till läst text, dels fristående. Textreferat. Bildbeskrivning. Textläsning: Skönlitterära texter från 1800- och 1900-talen av stigande svårighetsgrad, varav några sidor läses extensivt. Skrivövningar: Besvarande av frågor över den lästa texten. Enkla reproduktioner. Version med frågor. Grammatik: Fortsatt inövande av formläran. Genomgång av de viktigare delarna av syntaxen i anslutning till text och övningar. Ordbildning. Realia: Utvidgning av kunskaperna, fristående och i anslutning till text och övningar. För stadiet lämpliga sånger. 9.3.3. Årskurs 3 (2 veckotimmar) Uttalsvård: Fortsatta övningar enligt årskurs 1. Hör- och talövningar: Övning att uppfatta tal framfört med snabbare takt, av olika röster och under växlande betingelser. Konversation av icke alltför enkelt innehåll. Textreferat. Reproduktioner. Dramatisering. Textläsning: Skönlitteratur och sakprosa, varav några sidor läses extensivt. Skrivövningar: Övning i brevskrivning. Korta uppsatser med stolpar. Lätta tvådelade kombinerade skrivningar. Grammatik: Huvuddragen av formlära och syntax avslutade. Realia: Kunskaper meddelade i anslutning till text och övningar. För stadiet lämpliga sånger. 9.3.4. Årskurs 3 (5 veckotimmar) Förutom ovanstående: Textläsning: Extensiv läsning av skönlitteratur, varav några sidor poesi, och av sakprosa. Skrivövningar: Uppsatser. Flerdelade skrivningar.

Grammatik: Övningar i fraseologi, synonymik och stilistik i samband med textläsning och skrivövningar. Realia: Systematisk genomgång av viktiga moment.

9.4. Anvisningar och kommentarer 9.4.1.

Lärostoffet

9.4.I.I. Allmänna synpunkter stoffet — se 2.4.1.1.

på ämnes-

9.4-12. Kommentarer till speciella kursmoment Uttalet. Riktpunkt bör vara det vårdade Moskva-uttalet av i dag. Vissa företeelser i Leningrad-uttalet bör påpekas och tillåtas. S. k. okanjeuttal får trots sin numerära överlägsenhet ej tolereras, ehuru uppgifter om dess innebörd och utbredning bör lämnas. Samma gäller även för avvikande företeelser i det sydryska uttalet. För stadiet lämpliga sånger. Såväl den stora skatten av folksånger som den mer dagsländeartade sångrepertoaren bör utnyttjas på ett sådant sätt att eleverna får klart för sig att det är helt i överensstämmelse med ryskt kynne och rysk miljö att sjunga. 9.4-1.3. Planering och samverkan Grunden för undervisningen bör utgöras av en nybörjarbok med i detalj programmerat innehåll. Planeringen av den övriga textkursen sker lämpligast genom att utnyttja antologier med skönlitterära textutdrag av stigande svårighetsgrad och växlande innehåll, så att huvudlinjerna av 1800- och 1900-talens litterära utveckling framträder. Valet av sakprosetexter bör ske i enlighet med elevernas studie- och intresseinriktning. Tidningstext bör dock alltid förekomma. Samverkan kan äga rum med svenska när det gäller litteratur; med samhällskunskap när det gäller Sovjetunionens sam-

134 hällsförhållanden; med naturvetenskapliga och tekniska ämnen vid läsning av sakprosa; med musik när det gäller ryska sånger. 9.4-1-4. Koncentration — se 2.4.1.4. 9.4-1-5. Beting Lämpliga betingsuppgifter: Extensiv läsning av text med uppgift att 1) redogöra för syntaktiska företeelser (genitivus negativus; prepositionsanvändning; användningen av adjektiven i lång- och kortform; räkneordssyntaxen; verbalrektionen; aspekterna; opersonliga satser; participial- och gerundiumanvändning), fraseologiska mönster, synonymer, stilistiska företeelser; 2) återberätta innehållet med egna kommentarer; 3) göra en skriftlig resumé. Vidare: Inläsa vissa avsnitt av kultur och realia och redogöra därför. 9.4.2.

Verksamhetsformer

9.42.1. Allmänna metodiska — se 2.4.2.1.

kommentarer

9.42.2. Studieteknik — se 2.4.2.2. 9.4.2.3. Självständiga arbetsformer Exempel på betingsuppgift: Redogörelse för aspekternas syntax på grundval av en given text. Uppgiften genomföres kollektivt och individuellt. 1. Läraren delar ut en redan förut av honom genomgången text som är sådan att den ger maximalt antal möjligheter att behandla uppgiften. 2. Innebörden av betinget klargöres: Att på grundval av egna iakttagelser av aspektföreteelser i texten redogöra för de kunskaper eleven redan äger eller i och med uppgiften inlär rörande aspekternas användning. 3. Metod: Genomläsning av texten; stryka under eller excerpera exempel på aspekterna. Ställa exemplen i relation till den grammatiska handbokens regler ( = förstå och förklara aspektanvändningen i texten).

4. Hjälpmedel: Den vanliga grammatikhandboken eller, för svårare fall, en större referensgrammatik. 5. Redogörelse för betinget: Elev 1 redogör kort för aspektkategorin i ryskan. Elev 2 redogör för textens exempel på imperfektiv aspekt och förklarar dem. Elev 3 för perfektiv aspekt. Elev 4 ställer aspekt mot aktionssättet. Elev 5 diskuterar möjligheten att välja båda aspekterna i de föreliggande exemplen och de konsekvenser som följer därav. Elev 6 tar upp vissa specialfall, där den ena aspekten utesluter den andra. Elev 7 har till uppgift att läsa upp exemplen, allt efter som de diskuteras. Exempel på specialarbete: Jämför en sovjetisk svensk rikstidning.

dagstidning

med en

Kommentar: Förutsättningarna för att lösa denna uppgift är en viss vana att läsa rysk tidningstext, ha en viss förmåga att kursivt gå igenom vissa partier text, sålla och organisera materialet efter ändamålsenliga principer och på grundval av detta draga vissa slutsatser. Tids- och materialdisposition: Uppgiften kan delas ut redan i slutet av andra årskursen. Eleven uppmanas att göra sig bekant med någon rysk dagstidning såsom Pravda eller Izvestija genom att notera rent allmänt den yttre uppställningen, ögna igenom rubriker och läsa intensivt en och annan artikel. Under tredje årskursen följer eleven systematiskt under en veckas tid varje nummer av den ryska tidningen samtidigt som han läser en svensk rikstidning. Läsningen av den ryska tidningen skall naturligtvis ej vara intensiv till 100 %, utan genom klok kursivläsning skall eleven få en uppfattning av innehållet. Denna läsning bör hinnas med under den ovannämnda veckan. Följande vecka ägnas åt sållning och organisering av materialet och under den tredje veckan dras slutsatserna och skrivs redogörelsen. Under den fjärde vec-

135 kan kan uppgiften framläggas till granskning. Material: Förutom några strödda nummer av en rysk dagstidning (»initialuppvärmningen») krävs löpande nummer under en vecka av en rysk dagstidning och en svensk rikstidning. Handledningens utformning: Handledningen bör bestå av en lätt skissering av uppgiften (ej så grundlig och pekpinnemässig, att elevens självständiga insats går förlorad). Det gäller att få fram karaktäristika för den ryska och den svenska tidningen; ställa dessa mot varandra; dra slutsatser härav. Metod: Genomläsning, mestadels kursivt; insamling av material rörande a) tidningarnas yttre, såsom storlek, rubriksättning, illustration, visst materials plats på vissa sidor, annonser; b) innehåll: innehållets art, proportion mellan artiklar av olika innehåll etc. Materialet sorteras efter de principer som kan vara ändamålsenliga (kvantitativa synpunkter eller kvalitativa). Handledaren bör så litet som möjligt dirigera uppgiften men gärna ge råd och upplysningar, när sådana begärs eller när eleven kört fast.

uppgift, men denna frilagda tid bör ej tagas ut i ett sammanhang. Två dagar kan sammanhängande friställas för den slutliga redogörelsen. Det är självklart att den ovannämnda uppgiften kan utformas på många olika sätt. En blivande journalist kan lägga rent tekniska synpunkter på uppgiften. Den politiskt intresserade riktar sitt intresse på en viss del av innehållet. Den språkligt orienterade kan anlägga synpunkter på tidningsspråket i allmänhet och förhållande mellan språk och innehåll i synnerhet. Det viktigaste för handledaren är att se till att uppgiften blir meningsfull för eleven. Uppgiften bör framläggas i skriftlig form, vilket icke utesluter en kortare muntlig redogörelse. Härovan har mest tagits hänsyn till den ryska tidningen, enär den uppfattas som det okända materialet. När det gäller bedömningen av den svenska tidningen, har allt här tagits för självklart. Samverkan med svenska är här på sin plats.

Tid för uppgiftens fullgörande: Eleven bör sammanlagt få en tid motsvarande en veckas lektionstimmar för att fullgöra sin

9.4.2.5. Bedömning m. m. — se 2.4.2.5.

1 0 . Jämförande 10.1.

Mål

Undervisningen har till uppgift att göra eleverna förtrogna med sådana latinska och i någon mån grekiska ord och ordelement som förekommer i de moderna språken och som underlättar språkförståelsen.

9.42.4.

9.4.3.

Studiebesök

m. m. — se 2.4.2.4.

Hjälpmedel — se 2.4.3.

språkkunskap Ordbildningslära: Betydelsen av de vanliga främst latinska prefixen och avledningsändelserna jämte principerna för prefigering och avledning. Grammatik: Huvuddragen av latinets nominala och verbala böjningssystem. Läsning av sammanhängande

10.2.

text.

Huvudmoment

Ordförråd: Vanliga ordelement som ingår i svenskan och de moderna språken däri inbegripet det terminologiska ordförrådet.

10.3.

Kursplan

Ordförråd: En fast stomme byggs upp av latinska grundord, vilkas betydelse klargö-

136 res med utgångspunkt dels i den terminologi som användes i läroböcker, dels i modernspråkligt, främst engelskt textmaterial, dels i latinska sentenser och citat. Ordbildning: En översikt av främst den latinska ordbildningslärans grunder med särskild hänsyn till de i modernspråken produktiva ordelementen. Ordböjning: Huvuddragen av nominaloch verbalböjningen med tonvikt på de former som krävs för att identifiera orden i lexikon och för att bilda avledningar. Latinska citat och sentenser: Språklig, saklig och kulturhistorisk kommentar. Sammanhängande text: Läsning av någon lätt sammanhängande latinsk text.

10.4. Anvisningar och kommentarer 10.4.1.

Lärostoffet

IO.4.I.I. stoffet

Allmänna synpunkter

på ämnes-

Jämförande språkkunskap skall behandla den del av det latinska språket som ännu fungerar i de västerländska språken i form av vetenskaplig terminologi, allmänt vedertaget ordförråd och latinska sentenser. Även grekiskans bidrag till främst den moderna fackliga terminologin bör beaktas. Ämnets funktionella syfte utesluter varje mera grundlig systematisk behandling av den latinska grammatiken. Däremot bör de insikter i latinsk ordbildnings- och ordböjningslära som ämnet avser att ge, av eleverna kunna uppfattas som nyttiga och produktiva kunskaper. Deras förråd av »främmande ord» kommer i hög grad att ökas och stabiliseras. Detsamma gäller deras kunskaper i främmande språk. Det gemensamma västerländska ordförrådet av latinskt ursprung är enormt. Främst via engelska men även i någon mån via franska och tyska texter uppövas elevernas förmåga att identifiera de latinska orden och ordelementen och därmed att tolka hela ordet i

dess aktuella textsammanhang. Här etableras i viss mån en samverkan mellan de moderna språken och jämförande språkkunskap. E t t huvudsyfte med ämnet är att bibringa eleverna kunskaper i latinsk ordbildning, varigenom de lär sig att klarare förstå och effektivare behärska det latinska ordförråd som de ständigt möter i sina naturvetenskapliga läroböcker lika väl som i sina studier i svenska och främmande språk. Det är orden själva och deras byggnad som i denna kurs ställs i centrum för uppmärksamheten. Ämnet är alltså inte någon språkkurs i vanlig mening. Det syftar inte till förmåga att läsa eller tala ett visst språk. Å andra sidan får givetvis inte kursen urarta till ett torrt inpluggande av ord i en ordlista. Den röda tråden i den pedagogiska framställningen måste visserligen i de flesta fall vara ett visst grundord eller ordelement som går igen i flera sammansättningar (se exemplifieringen av ponere nedan). Men varje ord som diskuteras bör infogas i en mening som visar dess praktiska användning. Detta gäller vare sig ordet är en vetenskaplig term, ett vanligt lånord i svenskan eller ett ord ur ett främmande språk. I många fall kan eleverna själva bilda de meningar som krävs. Urvalet av det ordförråd som skall genomgås kan anpassas efter elevernas intresseinriktning. En anknytning till deras läroböcker, t. ex. i naturvetenskapliga ämnen, kan i många fall vara en naturlig inkörsport. Urvalet av latinska sentenser måste vara i hög grad flexibelt. Lämpligt kan vara att t. ex. utgå från kända deviser och motsvarande, som Carolina Rediviva, Vixit dum vixit laetus, Hinc robur et securitas. Förrådet av sentenser byggs ut i den omfattning som motsvarar elevernas intresseinriktning. Påtagligt humanistiskt-historiskt intresserade elevgrupper kan här givetvis konsumera mer än naturvetenskapligt inriktade,

137 för vilka det naturvetenskapliga latinet är intressantare och spelar en större roll. Den sammanhängande latinska text som ingår i ämnet tjänar dels att fästa i minnet kunskaperna om det latinska ordböjningssystemet, dels att illustrera latinets roll som kulturspråk. Vissa av evangeliernas berättelser lämpar sig här utomordentligt väl som övningsmaterial. De är redan kända till sitt innehåll och dessutom berättade i en knapp och pregnant form. Även här kan endast uppslag och riktlinjer antydas. Den faktiska textmängd som kan behandlas får bestämmas från fall till fall. 104-12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

Ordförråd. Den stomme av i främsta rummet latinska ord och ordelement som bildar det egentliga arbetsmaterialet för denna kurs skall givetvis tillhöra språkens frekven^, taste. Frekvenssynpunkten avgör vilka ordelement som i första hand bör väljas. Som exempel på en sådan högfrekvent stam kan här nämnas pon- i ponere »sätta, ställa, lägga». Ordbildning. Med hjälp av prefixen con-, de-, dis-, ex-, in-, ob-, prae-, pro-, sub-, transoch andra visas hur nya verb bildas som alla får sin speciella betydelse genom prefixet. Man kan alltså, om man känner till betydelsen av prefix + grundord, sluta sig till det nya ordets betydelse. I det föreliggande fallet får man alltså: komponera, deponera, disponera, exponera, imponera, opponera, proponera, supponera, transponera, predisponera. Som exempel på ordbildning med hjälp av suffix kan nämnas -ibilis i disponibel, vartill i sin tur bildas substantivet disponibilitet. Stambildning. De två stammarna pon- och pos- ställs mot varandra. Därigenom förklaras dels egenheter i ordbildningen (depo7iera men deposition), dels skillnaden mellan t. ex. svenskan och engelskan (sv. komponera, deponera, disponera men eng. compose, depose,

dispose). Här visas också med exempel från olika vetenskapers terminologi hur denna kunskap kan ge en antydan om den terminologiska innebörden. Några typfall: komponent (fys., kem.), komposant (matem., mek.), deponent, deposition (jur., bankv.), exponent (mat.), exponeringsmätare (fot.), opponenterna (konsthist.), opposition, preposition (språkvetensk.), proposition (statsr.), transponera (mus.). Latinska citat och sentenser. Några kända uttryck med ponere behandlas, t. ex. mixtum compositum, varvid givetvis uttryckets innebörd diskuteras. 10.4-1-3. Planering och samverkan Jämförande språkkunskap på grundval av de klassiska språken gör tjänst inte bara åt de moderna språken, inklusive svenska, utan även åt alla de humanistiska och naturvetenskapliga ämnen som rör sig med en av latinskt och grekiskt ordmaterial uppbyggd terminologi. Den bygger alltså i högsta grad på samverkan med andra ämnen men främst med moderna språk. 10.4-1-4- Beting Under senare delen av kursen, då studietekniken i ämnet inhämtats genom övningar givna i klassen, kan åt eleverna ges betingsuppgifter av mer omfattande slag. Uppgifterna baseras på moderna texter, i vilka lånorden först excerperas och därefter analyseras och diskuteras. Texterna väljs efter skilda elevers intresseinriktning: svensk normalprosa, naturvetenskaplig text, text från utländskt språkområde. Såsom hjälpmedel används olika slags lexika och uppslagsverk (se nedan under 10.4.3). Arbetet bör normalt redovisas skriftligt. Betingen bör vara av begränsat omfång (ca 2 veckor). 10.4.2.

Verksamhetsformer

10.4-2.1. Allmänna kommentarer

metodiska

Ett huvudvillkor för detta ämne är att un-

138 dervisningen från första början bedrivs så att kunskaperna för eleverna klart framstår som praktiska och användbara (service-synpunkten). En direkt anknytning till elevernas språkliga situation och behov är typisk för denna första fas. Sedan eleverna tillägnat sig en känsla för de klassiska ordelementens mångsidiga användning bör kunskaperna om ordbildningen och ordböjningen systematiseras och därigenom befästas. Härvid tas även det latinska sentens- och citatmaterialet till hjälp vid exemplifieringen. Böjningssystemets stora drag kan lätt skisseras: aktiv kunskap behövs emellertid endast om vissa grundformer, dels för att identifiera orden i lexikon, dels för att känna igen samma stam i olika variationer (flos, flor-is; pon-ere, positum). I stort sett arbetar kursen utefter tre linjer: den modernspråkliga, den naturvetenskapligt terminologiska och den citatoch sentensbetonade linjen. Den modernspråkliga vill i sig söka samla, förklara och systematisera de västerländska språkens bestånd av främst latinska ord och stammar; den naturvetenskapligt terminologiska vill spåra och förklara det klassiska språkgods som lever kvar i de olika fackämnenas terminologi; den citat- och sentensbetonade linjen vill slutligen vidga kunskaperna till att i någon mån omfatta det klassiskt präglade latin som finns kvar som levande kulturgods.

10.4-2.2. Studieteknik. Den studieteknik som erfordras i ämnet består i att upptäcka de latinska elementen, analysera dem, att fästa dem i minnet genom association till besläktade ord inom och utanför det enskilda språket och att i viss mån utvidga ordförrådet genom analogibildningar. Denna teknik måste ständigt övas i undervisningen. Viktigt synes vara att eleverna med hjälp av lämpliga ordböcker och andra hjälpmedel så snart som möjligt tillägnar sig en effektiv rutin att spåra och tolka latinska stammar i västerländsk språkdräkt. Denna rutin övas ofta, delvis skriftligt under lektionerna, för att så småningom mynna ut i en viss färdighet att självständigt lösa vissa till en början enklare uppgifter. Dessa leder sedan över till det ovan skisserade betingsarbetet. IO.42.3. Självständiga ovan under 10.4.1.4. 10-42-4-

arbetsformer — se

Bedömning

För att belysa vilka övningar som kan föreläggas eleverna ges nedan två exempel. Andra typer av skriftliga övningar och prov är emellertid också tänkbara. I varje fall måste givetvis övningen mycket nära ansluta sig till det som behandlats under lektionerna och som sålunda är aktuellt för eleverna.

I. Exempel på skriftlig övning av en grupp sammanhörande ord (Stadium: Senare delen av kursen) 1. sv. viktoria »seger». eng. fr. lat. 2. The victorious army returned in triumph. sv. » » (citationstecknen anger att betydelsen skall anges) fr. lat.

139 3. The victor in the fight will win the prize. sv.

»

»

4. The new weapon made him invincible. sv. » » fr. ~ lat. 5. »Övertyga» heter på franska convaincre, på eng. Vad heter motsvarande substantiv? eng.

fr.

6. Det engelska convict betyder »fånge», »dömd brottsling». Föreslå en tänkbar betydelseutveckling som binder samman detta ord med de föregående 7. Veni, vidi, vici »jag kom, jag såg, jag segrade». Latinskt tempus Vae victis »ve de besegrade». Latinskt kasus 8. Skriv temaformerna på det latinska verb som bildas på stammen vic1

9. Strukturen hos de ovan diskuterade orden framgår av nedanstående schema.

in

vic vic vic vic vic vi-n-c vic vi-n-c

t t t t t e i i

or US

ionoria ori re

osus

bilis

Morfemen -or, -osus, -ibilis och in- förekommer ganska ofta i modernspråkliga lånord från latinet. Ge några exempel på sådana ord: sv. eng. fr. I I . Exempel på skriftlig övning på sammanhängande engelsk text It required all our strength to break open the old chest. But what the inside revealed to us abundantly rewarded our effort. Lots of coins, a collection of documents, and various odds and ends poured out. It was a vision of delight to a treasure-hunter's eye. But we perceived at once that there was one disappointing thing about it all. There was no sign of the map. The old pirate certainly had been very careful. He must have anticipated that his box might be found by other human beings. We recognized at once that unless we found the map it would be a relatively hard job to establish our innocence. The machinery of the Law had already been set in motion, and we were fully aware of what would evolve from the work of the police in case we did not find the map quickly.

140 — Nowadays, long after the event, it is illuminating to reflect on our situation at that time, and the tortuous fashion in which we finally managed to establish the truth. Uppgift: I ovanstående stycke ingår bl. a. avledningar av följande latinska ord: capio, cognosco, facio, fero, lego, moveo, quaero, revelo, torqueo, video, volvo; casus, homo, lumen, signum, eventus; certus. Angiv för varje latinskt nyckelord a) dess tema (verb); dess genitivform (subst.); dess mask.-, fem.- och neutr.-form (adj.), b) dess betydelse på svenska, c) dess motsvarighet i den engelska texten med översättning av det engelska ordet, i förekommande fall det sammansatta engelska ordets beståndsdelar och betydelse. a) Grundformerna av de latinska orden: b) Den svenska betydelsen: c) Den engelska motsvarigheten: d) Analys av sammansättningen: 10.4.3.

Hjälpmedel

E t t huvudvillkor för att kursen skall kunna genomföras med gott resultat är att elevernas självverksamhet är intensiv. Härför fordras tillgång till goda hjälpmedel. Stora krav måste ställas på lärobokens utformning. Då den givetvis måste kunna fungera som uppslagsbok, är utförliga och överskådliga register oundgängliga liksom översikter i form av tabeller och diagram. Delar av kursen kan med fördel meddelas genom programmerad undervisning. Av övriga hjälpmedel bör främst nämnas lexika. För identifieringen av orden krävs lexikon med etymologiska notiser. Då engelskan innehåller så gott som alla de

latinska lånord som eleverna överhuvud kommer i kontakt med, kan engelskt lexikon användas även när texter skrivna på andra språk behandlas. Förmågan att identifiera samma latinska ord i olika språk hör ju till de ting som kursen avser att öva. Ett latinsk-svenskt lexikon krävs för utforskningen av de latinska ordens betydelse. Gängse skollexika är användbara men inte idealiska, då de huvudsakligen behandlar det klassiska språkbruket. E t t latinsksvenskt lexikon uppbyggt med särskild hänsyn till det ordförråd som fortlever i de moderna språken och med korsreferenser till avledningar och sammansättningar är ett lämpligt hjälpmedel.

11. Latin 11.1.

Mål

Undervisningen i latin har till uppgift att bibringa eleverna sådana språkliga insikter att de kan förstå lättare latinsk text. Den skall belysa latinets betydelse som kulturspråk även i efterantik tid och så mycket som möjligt främja elevernas övriga studier. Slutligen skall den, i samband med

läsningen av latinsk prosa och poesi, göra eleverna mera förtrogna med den antika kulturen över huvud.

11.2.

Huvudmoment

Textläsning: antika och efterantika texter. Grammatik: formläran och de partier av

141 syntaxen som är nödvändiga för textförståelsen. Ordkunskap och ordbildningslära. Realia.

11.3. Kursplan med årskursfördelning 11.3.1.

Årskurs 2

Läsning: Elementarbok: latinsk prosa från antik och efterantik tid (omkring 20 sidor) samt latinsk poesi, inklusive några medeltida dikter (tillsammans omkring 150 vers). Kursivläsning. Grammatik: Formläran och viktigare delar av syntaxen. Ordkunskap med huvudvikten lagd på sådana ord som fortlever i de moderna språken. Ordbildningslärans grunder med särskilt beaktande av sådana element som återfinnes i latinska lånord och termer. Realia: Innehållsanalys av den lästa texten; i samband därmed kulturhistorisk orientering. 11.3.2.

Årskurs 3

Läsning: Antik och efterantik latinsk prosa (omkring 35 sidor), latinsk poesi (omkring 500 vers). Kursivläsning. Grammatik: Repetition av formläran; syntaxstudium i anslutning till textläsningen, kompletterat med översikter. Ordkunskap och ordbildningslära: Se årskurs 2. Realia: Se årskurs 2.

11.4. Anvisningar och kommentarer 11.4.1.

Lärostoffet

11.4-1-1- Allmänna synpunkter stoffet

på ämnes-

All undervisning i latin måste utformas i medvetande om den utomordentliga betydelse som det latinska språket och den

latinska litteraturen har haft för den västerländska odlingen och måste ge eleverna en klar föreställning om arten och graden av detta inflytande. Denna grundläggande synpunkt innebär bl. a. ett krav på att söka väl tillvarata latinstudiets rika möjligheter att anknyta till andra läroämnen och därigenom, i enlighet med den ovan angivna målsättningen, bli ett stöd för elevernas övriga studier. En så bedriven latinundervisning bidrar till att ge eleverna den kulturhistoriska överblick som studierna vill förmedla. II.4.I2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

Textläsningen. Latinundervisningens centrum är att söka i den latinska texten. Utan interpretation av text kan inga av de uppställda målen nås. Så är t. ex. textstudiet den säkraste vägen till en fördjupad ordkunskap — till gagn för studiet även av moderna språk —, eftersom ord som är insatta i ett textsammanhang lättare fastnar i minnet än isolerade ord, vartill kommer att det är det växlande textsammanhanget som ger orden deras ofta skiftande betydelse. I ett språk som inte längre talas blir det genom textstudiet som eleven får förtrogenhet med språkets struktur och egenart. Vid själva textvalet måste tillbörlig hänsyn tagas till det faktum att latinet såsom språkligt medium inte är begränsat till några få klassiska författare. Det finns från efterantik tid ett rikt latinskt textmaterial. Om gymnasiets latinundervisning verkligen skall kunna belysa latinets betydelse som kulturspråk, måste utrymme ges åt studium även av efterantika texter. Ett effektivt utnyttjande av timtalet ställer stora anspråk på en noggrann planering av textläsningen. Elementarboken måste vara så kort att den i huvudsak är avslutad vid slutet av höstterminen i årskurs 2. Den bör bestå av enkelt byggda satser, som dock i största möjliga utsträck-

142 ning är sammanfogade till stycken med sammanhängande text, vilket avsevärt underlättar inlärandet av formlära och ordförråd (jfr ovan). Redan på detta begynnelsestadium bör eleverna få stifta bekantskap med latinska originaltexter i någon form, t. ex. en eller annan medeltida hymn, några inskrifter på offentliga byggnader, statyer o. dyl. Även någon bearbetad originaltext från klassisk tid kan komma i fråga. Vid hela den fortsatta textläsningen är det av vikt att noga beakta texternas svårighetsgrad och önskemålet att de lättare texterna skall behandlas före de svårare. Att läsa en jämförelsevis svår text på ett alltför tidigt stadium är ett missgrepp som kan få ödesdigra konsekvenser. Lärarens uppfattning av klassens allmänna standard är därför en faktor av stor betydelse vid textvalet. Även för övrigt har läraren (i samråd med ämneskonferensen) frihet vid valet av texter inom den ram som angives i kursplanen och har därvid möjlighet att ta hänsyn såväl till sin egen intresseinriktning som till klassens sammansättning. Följande synpunkter må tjäna som vägledning. De prosatexter som i årskurs 2 läses efter elementarboken måste vara mycket lätta. Det är framför allt av vikt att meningsbyggnaden är så enkel att man vid genomgången hinner ägna tillbörlig tid åt ordkunskapen. Sådana lätta texter kan med fördel hämtas från senare latin, t. ex. från den kristna latiniteten. Av lämpliga texter från högklassisk tid kan som exempel nämnas kejsar Augustus' självbiografi (Monumentum Ancyranum), där eleverna ganska ingående får studera ett centralt avsnitt av Roms historia, samt några av Ciceros brev, i vilka läsaren föres direkt in i det dagsaktuella skeendet under den romerska republikens sista tid. Poesiläsningen kan inledas med några prov på medeltidspoesi (hymner, vagantvisor o. dyl.) och fortsättas med ett urval av Catullus' lyrik, som genom sitt enkla

språk är väl lämpad som introduktion till den antika latinska poesin. Även i årskurs 3 skall prosakursen fördelas mellan efterantika och antika texter, och textkursen bör utformas så att den blir till största möjliga nytta för eleverna med tanke på såväl deras övriga språkstudier som deras fortsatta utbildning. I denna del av prosakursen bör eleverna bl. a. få stifta bekantskap med historiska texter, dels från det europeiska kulturområdet i dess helhet, dels från vårt eget land. I anslutning till läsningen av texter av diplomatarisk natur ges en kort översikt av i dylika aktstycken förekommande termer och uttryck. För läsningen av antika texter kan väljas t. ex. ett urval av Caesar, några sidor av Livius eller Sallustius, några prov på kejsartidens prosa. Poesikursen bör vara koncentrerad till augusteisk poesi med huvudvikten lagd på Ovidius och Horatius. För att splittring av studiearbetet skall förebyggas, torde samtidig läsning av poesi och prosa i regel ej böra förekomma. I varje fall bör poesi- och prosaläsning i allmänhet koncentreras till skilda timmar inom arbetsveckan. Det kan dock givetvis finnas situationer då det är lämpligt att låta ett prosaavsnitt belysas av en dikt; överhuvud taget bör man — sedan tillbörlig hänsyn tagits till texternas svårighetsgrad — i viss utsträckning låta innehållssynpunkten vara medbestämmande, när man avgör den ordningsföljd i vilken olika texter skall behandlas. Det kan t. ex. visa sig lämpligt att läsa medeltida hymner i anknytning till studiet av prosatexter från den kristna latiniteten eller att sammanföra texter — prosa eller poesi — som berör någon känd gestalt i Roms historia. På detta sätt kan man åstadkomma en bättre koncentration av textstoffet. Kursivläsning är ett mycket viktigt moment i latinundervisningen och bör påbörjas redan i årskurs 2. Den tjänar ett dubbelt syfte: den skall öka elevernas

143 ordförråd, befästa deras grammatiska kunskaper samt ge dem större färdighet att metodiskt och snabbt överblicka lättare text; därjämte avser den att utöka deras kunskaper om antiken och senare kulturepoker utöver vad som medhinnes vid den ordinarie textläsningen. Texterna, som i regel bör vara korta och innehållsligt avrundade, bör därför hämtas både från antik och efterantik tid. Grammatik. För grammatikstudiet gäller, liksom för latinundervisningen i dess helhet, att texten skall stå i centrum: grammatiken skall studeras i nära anslutning till texten och är ett medel att förstå denna. Detta medel kan inte undvaras; grammatikstudiet måste emellertid alltid vara underordnat textstudiet och inskränkas till det som är nödvändigt för förståelsen av texten. Detta medför bl. a., att det grammatiska stoffet måste sovras. Den ledande principen bör vara: ej onödigt omfattande, men grundliga kunskaper. Grammatiken skall användas ej blott som lärobok utan också som en uppslagsbok, vilken flitigt rådfrågas. Av formläran måste allt väsentligt inläras; eftersom latinet är ett ändelsespråk, kan man i själva verket inte förstå latinsk text utan att behärska det latinska formsystemet. De fel eleverna begår, när de på egen hand löser en översättningsuppgift, beror till övervägande grad på bristande noggrannhet vid bestämmande av ordformerna. Om latinstudiet skall kunna leda till det åsyftade målet beror därför i stor utsträckning på den grundläggande undervisningen i latinsk formlära. De kunskaper som eleverna därunder tillägnar sig måste sedan oavlåtligt vidmakthållas och befästas. Däremot kan läraren nöja sig med att påpeka och muntligen förklara sådana ordformer som möter endast sporadiskt i samband med textläsningen. Frekvenssynpunkten bör alltså — liksom på alla områden av undervisningen — noga beaktas.

Läraren bör tänka efter hur ofta en viss företeelse — i detta fall en speciell ordform — kan tänkas återkomma. Även beträffande syntaxen måste man skilja på vad som är väsentligt och vad som är mindre väsentligt och hela tiden ha textförståelsen som norm. Latinets och svenskans inbördes olikhet medför visserligen att man vid textläsningen konfronteras med många språkliga företeelser som påkallar uppmärksamhet men syntaxundervisningen måste koncentreras till vissa huvudmoment (se 11.4.2.1). Dessa bör i stort sett genomgås under första terminen i anslutning till elementarboken och därefter ständigt belysas av det nya textmaterialet under de fortsatta studierna. Det torde emellertid understundom vara nödvändigt att separat mera utförligt behandla sådana kapitel som visat sig bereda eleverna särskilda svårigheter. Man kan då göra ett kortare uppehåll i textläsningen och ägna ett par lektioner åt en sammanhängande behandling av sådana frågor. Likaså torde det, i synnerhet under den senare delen av studierna, vara lämpligt att någon gång ge en översikt av vissa syntaktiska avsnitt. En sådan anordning är att föredraga framför det enformiga tillvägagångssättet att gå igenom hela syntaxen läxvis från början till slut. Vid läsning av poesi är det ett absolut krav att läraren begränsar sig till att förklara former och konstruktioner i det poetiska språkbruket och ej använder dikterna som utgångspunkt för grammatisk analys. Ordkunskap och ordbildningslära är ett av latinundervisningens huvudmoment, lika betydelsefullt som kunskaper i grammatik. Utan tillfredsställande ordkunskap kan inget språkstudium bedrivas med framgång. Vid studiet av ett klassiskt språk måste av naturliga skäl ordkunskapen i ännu högre grad än vid undervisningen i moderna främmande språk grundas på textläsning. Ur många synpunkter är emellertid latinet alltjämt ett levande språk: det lever på

144 olika sätt i de västerländska kulturspråken och är ett viktigt medel vid skapandet av modern teknisk och naturvetenskaplig terminologi. Textläsningen måste ge utrymme åt ett ordstudium som ger en klar föreställning om att latinet i denna mening alltjämt är levande. Även studiet av realia i syfte att göra eleverna mera förtrogna med den antika, särskilt den romerska, kulturen hör intimt samman med textläsningen; det kan, principiellt sett, inte betraktas som en komplettering av denna utan står i direkt förbindelse med textinterpretationen. Den sakliga kommentaren är nämligen nödvändig för en riktig och fullständig textförståelse. Innehållsanalysen kan emellertid understundom utvidgas till en något mera utförlig kulturhistorisk orientering. II.4.I.3.

Planering och samverkan

Beträffande planeringen av undervisningen hänvisas till 11.4.1.2. Det tillhör själva målsättningen för latinundervisningen att söka så mycket som möjligt främja elevernas övriga studier genom att utnyttja de möjligheter latinet ger att anknyta till andra ämnen. Detta understryker nödvändigheten av att latinläraren i den dagliga undervisningen söker vidga perspektivet utöver ämnesgränserna för att härigenom hjälpa eleverna att se sammanhangen inom det mångskiftande ämnesstoff som de har att inhämta under gymnasietiden. Lättast att förverkliga är naturligtvis en samordning med undervisningen i grekiska, i synnerhet i de fall då samma lärare undervisar i båda ämnena; som exempel kan nämnas samtidig läsning av Nya testamentet på grekiska och av Versio Vulgata. Latinstudiet har emellertid minst lika många beröringspunkter med studiet av moderna språk; detta gäller i första hand beträffande ordkunskap och ordbildning men även beträffande syntaxen (11.4.2.1). På dessa områden föreligger möjligheter till

ett fruktbärande samarbete mellan latinlärarna och lärarna i moderna språk, organiserat på samma sätt som samverkan mellan jämförande språkkunskap och moderna språk. Detta innebär för latinläraren bl. a. att han måste vara väl förtrogen med kursplanerna för de moderna språken och med de vid undervisningen i moderna språk brukade läroböckerna för att kunna anknyta till dessa samt ta hänsyn till frekvensordlistor vid planeringen av ordstudiet. Även ifråga om textkursen kan, ehuru självfallet mera undantagsvis, en viss samverkan förekomma. Om man t. ex. vid undervisningen i engelska i årskurs 2 läser ett avsnitt av Shakespeares Julius Caesar, kan detta synkroniseras med studium av någon latinsk text (t. ex. ett Cicerobrev) som ger en bild av Caesars personlighet. En annan möjlighet är att under en kortare period parallellläsa latin och ett modernt språk (lämpligen engelska) på så sätt att eleverna som beting i latin får excerpera latinskt ordmaterial ur den text som samtidigt läses i det moderna språket. Ett utbyte av informationer mellan lärarna i klassiska språk och lärarna i moderna språk om aktuella arbetsplaner är högeligen önskvärd (se 11:4.1.3.2). De synpunkter som här anförts beträffande möjligheterna till samverkan mellan klassiska språk och moderna språk gäller även för andra ämnen. Eventuella möjligheter till samverkan med t. ex. historia och svenska bör beaktas vid textvalet. Möjlighet till samverkan föreligger även i samband med specialarbeten (se 11.4.2.3). 11.4.1.4.

Koncentration

För ett ämne av latinets karaktär och med dess höga timtal är koncentrationsläsning ej motiverad. 11-4.1.5.

Beting

Eleverna är vid undervisning i latin i allmänhet i starkt behov av kontinuerlig

145 handledning. Samtidigt måste man emellertid hålla i minnet att undervisningen i latin liksom i alla andra ämnen på gymnasiet måste uppöva elevernas förmåga att utföra självständiga arbetsuppgifter. Det är därför av vikt att läraren vid preparationen av den vanliga dagläxan går den rätta medelvägen mellan en otillräcklig preparation som ställer eleverna inför en betungande och tidsödande hemuppgift och en alltför utförlig som reducerar självverksamheten till ett minimum. Om hemuppgiften t. ex. består i att översätta en latinsk text, bör preparationen koncentreras kring de moment som kan väntas bereda mera betydande svårigheter, t. ex. svårare syntaktiska företeelser eller en invecklad satsbyggnad. Enklare meningar bör eleverna öva sig i att ta ut på egen hand. Under alla förhållanden bör en orientering lämnas om det berörda textavsnittets sakliga innehåll. Självfallet måste emellertid preparationens form och utförlighet avpassas efter klassens standard, så att elevernas hemarbete så mycket som möjligt begränsas och underlättas. Långläxan ger eleverna möjlighet att mera självständigt utföra en sammanhängande arbetsuppgift av något större omfattning. Övergång från dagläxa till långläxa kan förmedlas på så sätt att klassen, jämte dagliga textläxor av mera begränsad omfattning, får som självständig partiell veckouppgift att t. ex. granska den lästa texten från någon viss synpunkt, språklig eller saklig. Eftersom det framför allt gäller att öva upp elevernas förmåga att på egen hand förstå och översätta en text, bör målet dock vara att som veckoläxa kunna ge också översättningsuppgifter. Därvid bör man om möjligt välja sådana avsnitt av textkursen som ur innehållssynpunkt utgör ett avslutat helt för att vänja eleverna att vid översättningsarbetet noga beakta det sakliga sammanhanget. Särskilt långläxor bestående av textstudium fordrar noggrann preparation, t. ex. av svårare ställen. En dubbel-

timme kan lämpligen anslås för detta ändamål. De övriga timmarna av veckan användes till elevernas redovisning av ev. föregående långläxa, till kursivöversättning, varvid eleverna får öva sig i samma teknik som de bör tillämpa vid arbetet med långläxan, samt till ordstudier, syntaktiska översikter, kulturhistorisk orientering etc. Även från sistnämnda ämnesområden kan uppgifter för långläxa hämtas, t. ex. repetition av ord och fraser som man mött under textläsningen, sammanfattning av de karaktäristiska dragen beträffande innehåll och form i ett läst textparti (prosa eller poesi). Om de uppgifter som överlämnas till eleverna för mera självständigt studium är lätta, bör långläxsystemet som omväxling kunna prövas redan under andra terminen. Det är dock endast en del av textkursen som kan bli föremål för långläxor, och läraren måste utvälja sådana textavsnitt med mycket stor omsorg. Latinkursens starka koncentration och uppdelning på ett ganska stort antal skilda moment, stilarter och författare medför upprepade övergångar till arbetsuppgifter av nytt slag. Eleverna blir särskilt vid sådana övergångar beroende av lärarens handledning. Det sist antydda förhållandet framträder tydligast då fråga blir om betingsstudium. Möjligheten att vidga långläxan till ett för hela klassen gemensamt över två veckor eller mera utsträckt beting torde föreligga först mot slutet av studiegången och måste även då av läraren bedömas mot bakgrunden av klassens allmänna standard. Vanligen torde dock betinget — i likhet med vad som ovan framhållits på tal om övergång till veckoläxa — få begränsas till en partiell uppgift t. ex. så planlagd att eleverna under betingsperioden bevakar vissa bestämda aspekter på den lästa texten, medan den språkliga behandlingen åtminstone i grova drag fortskrider på vanligt sätt under lärarens kontinuerliga ledning. Därigenom undvikes den ryckighet och ojämnhet i arbetet

146 och den tidsnöd som lätt blir följden, om alltför stora och alltför tidiga krav på förmågan att gå i land med självständigt arbete i ett ämne ställes på eleverna. En form av sådant betingsarbete, som lämpligen kan bedrivas jämsides med annat mera läxbetonat arbete, är sammanställande eller komplettering av arbetsbok. En förutsättning är givetvis att det övriga arbete som ålägges eleverna avväges så att tillräcklig tid står till elevernas förfogande för uppgiftens fullgörande inom den tidsram som ämnet normalt brukar ta i anspråk. Även vid dylikt partiellt beting bör en eller annan schematimme kunna friställas för elevernas arbete helt på egen hand. Under förutsättning av en jämn och god klass bör vissa beting kunna förekomma även i form av översättningsuppgifter, t. ex. när eleverna börjat få förtrogenhet med en viss auktors stil och ämnesval och ännu ett textparti av författaren återstår att läsa. På liknande sätt torde det i vissa fall vara möjligt att under större delen av en termin låta en del av ämnets veckotimtal ersättas med betingsstudier av sådana kursmoment med vilka eleverna hunnit bli tillräckligt förtrogna för att kunna arbeta vidare på egen hand. Samtidigt därmed fortsätter den schemabundna undervisningen med det veckotimtal som anses behövligt för undervisningens fortskridande ifråga om sådana nya kursmoment som kräver lärarhandledning. Att i ämnet latin låta betingsstudieperioder helt ersätta schemabunden undervisning av sedvanligt slag torde i regel inte vara tillrådligt. 11.4.2.

Verksamhetsformer

II.42.I. tarer

Allmänna metodiska

kommen-

Undervisningen i latin bör utformas så att det tydligt framgår att den är en del av skolans allmänna språkundervisning. Även om målet för latinstudiet är ett annat än det som gäller för studiet av moderna främ-

mande språk så till vida att man inte syftar till samma art av färdighetsträning, bör man dock ha som riktpunkt för latinundervisningen att denna skall ge eleverna en känsla av att vara hemmastadda i det latinska språket. Det är därvid en fördel om undervisningsmetoderna på de punkter där det är möjligt motsvarar dem som eleverna känner igen från språkundervisningen i övrigt. Att undervisningen i ett klassiskt språk under alla förhållanden måste innehålla åtskilliga särdrag är emellertid självklart. Uttalet. Då det gäller ett språk som ej längre talas och då de texter som läses härrör från olika tider, är det varken nödvändigt eller möjligt att erhålla ett uttal som exakt motsvarar det en gång talade språkets. Härtill kommer att viss hänsyn måste tagas till det uttal som blivit det traditionella. Detta förhållande återspeglas i skoluttalet, särskilt i fråga om ljuden ae och oe; beträffande dessa ljud råder ingen enhetlig praxis. Somliga lärare tillämpar det diftongiska uttalet (ae = aj och oe = oj), vilket åtminstone i de bildades språk var den klassiska tidens uttal, medan andra använder det monoftongiska, ofta med skillnaden ae = ä, oe = é. För att det monoftongiska uttalet ur pedagogisk synpunkt skall vara någorlunda likvärdigt med det diftongiska, måste nämnda skillnad klart upprätthållas. I trakter där ä och é uttalas lika torde därför det diftongiska uttalet erbjuda vissa pedagogiska fördelar, t. ex. när det gäller att skilja mellan ord såsom caedere och cedere, quaeri och queri. Eftersom enhetlig praxis bör tillämpas vid en och samma skola, må ämneskonferensen avgöra vilket av dessa båda uttal som skall användas; detta gäller även beträffande uttalet av långt a (som ett öppet eller slutet ljud) och av u (med svenskt eller med tyskt ljudvärde samt, efter q och ng, med konsonantiskt eller med halvvokaliskt ljudvärde,

147 t. ex. aqua, lingua uttalat som akva, lingva eller som akwa, lingwa). För övrigt gäller följande regler: c uttalas i alla ställningar som k; g uttalas även framför mjuk vokal som g, ej som j : Germani, ej »Jermani»; t uttalas överallt som t, även i förbindelsen ti + vokal: oratio, ej »oratsio». Långt vokalljud bör i största möjliga utsträckning skiljas från motsvarande korta ljud: äger men äcer, påter men mäter, fruetus men i böjda former fruetus, pes men pedis, video men vidi; över huvud bör reglerna för stavelsernas kvantitet samt paenultimaregeln repeteras med jämna mellanrum. Sammansättningar med kort paenultima och ordformer med samma stavning men olika paenultimakvantitet kräver på alla stadier speciell uppmärksamhet och måste från början noga inövas: ådsumus, éffice, presens séqueris men futurum sequéris. Latinska egennamn behandlas vid uttalet i svenskan på samma sätt som från latinet upptagna kultur- och lånord och behåller följaktligen det uttal som vunnit hävd i vårt språk. I den svenska översättningen blir därför uttalet ofta ett annat än vid uppläsningen av den latinska texten. T. ex. Caesar, Cicero: vid textuppläsning = Kajsar (Käsar), Kikero, vid översättning = Sesar, Sisero (jfr uttalet av orden medicin, cirkel). Likaså användes, när det inte är fråga om textuppläsning, uttal av typen Horatsius. Vid läsning av medeltida eller senare texter bör — även i syfte att underlätta identifieringen av latinska ord och ordelement, som fortlever i de moderna språken — nylatinskt uttal eftersträvas: civitas, caelum, poena, oratio uttalas sålunda sivitas, sélum, pena, oratsio. Beträffande den med cc och se betecknade ljudförbindelsen torde det vara lämpligt att framför mjuk vokal använda uttalet ks resp. sj: t. ex. accipio = aksipio, scio = sjio. Eventuellt kan man vid läsning av Versio Vulgata använda det italienska uttalet, d. v. s.

c framför mjuk vokal uttalas som tj i svenskt tjära: t. ex. civitas = tjivitas, eventuellt med förslag av ett t, ungefär som ch i engelskans church; g framför mjuk vokal uttalas som j : t. ex. gentes = jentes, eventuellt med förslag av ett d, ungefär som g i engelskans gentle; (i svenskt medeltidslatin behöll däremot g i regel sitt gamla ljudvärde). Konsekvensen kräver i så fall internationellt uttal av a och u (jfr ovan). Textläsningen. Inför uppgiften att förstå och översätta en latinsk text tvingas eleven oftast, i en helt annan utsträckning än vad som är fallet vid tolkningen av en text på ett modernt främmande språk, att tillgripa medveten grammatisk analys. Det är emellertid ytterst angeläget att eleverna inte bibringas den uppfattningen att översättning från latin är en problemlösning, helt väsensskild från tolkningen av en modernspråklig text. I princip föreligger ingen skillnad, eftersom det i båda fallen är fråga om att på grundval av språkliga insikter uppfatta innebörden av ett föreliggande textavsnitt. Undervisningen bör därför inriktas på att ge eleverna en sådan förtrogenhet med latinets ordförråd och speciella uttrycksformer att de, så omedvetet som det överhuvudtaget är möjligt vid ett klassiskt språk, kan uppfatta och förstå textens olika element. Härav följer att man vid textläsningen successivt i allt större utsträckning bör använda ett arbetssätt som kan främja detta mål. Hur nödvändigt det än många gånger kan vara att analysera texten före översättningen, t. ex. genom att identifiera bisatser och huvudsatser, satsförkortningar och predikat bör läraren ständigt tänka efter om texten kan förstås utan en dylik inledande analys. En mera kursiv metod, då man utan längre förberedelser griper sig an med översättningsarbetet och därvid i möjligaste mån försöker hålla sig till den latinska textens ord- och satsföljd leder inte sällan snabbare till målet. Detta kan t. o.m.

148 gälla meningar av relativt stort omfång; beaktandet av textens ordföljd leder t. ex. ofta till en riktigare och naturligare översättning av satsförkortningarna och en mera nyanserad tolkning av det hela. En nödvändig förutsättning för att kursivmetoden skall kunna prövas är att man ägnar stor uppmärksamhet åt elevernas förmåga att högt läsa latinsk text; detta är under alla förhållanden en mycket viktig del av undervisningen, som man inte bör försumma. Lämpligt är att läraren själv då och då uppläser texten med noggrant aktgivande på pausering och rytm. Detta är av stor betydelse för förståendet av meningsbyggnaden. Det må i detta sammanhang erinras om att man i antiken i allmänhet läste högt och att texterna alltså var avsedda att höras. Självfallet finns det många mellanformer mellan analyserande metod och kursivmetod. Huvudsaken är att läraren tillvaratar alla möjligheter att nalkas den latinska texten på ett mera omedelbart sätt än vad som kan ske genom en utstuderad grammatisk analys. Vilken metod som än användes bör den leda till en översättning som klart och utan onödiga omskrivningar visar att eleven riktigt uppfattat texten. Den skall vidare kännetecknas av ett rätt ordval och en korrekt meningsbyggnad. Målet bör vara idiomatisk svenska, ej s. k. latinsvenska. Grammatik. Målet för undervisningen i formlära bör vara att eleverna förvärvar sådana kunskaper att de med säkerhet igenkänner de olika ordformerna. Ur pedagogisk synpunkt torde det vara fördelaktigast om eleverna vid den grundläggande undervisningen själva får upptäcka ändelserna ur texten; man bör därför i den utsträckning förhållandena medger tillämpa den induktiva metoden: formförrådet får växa fram ur elementarbokens text, innan det sammanställes till böjningsmönster. Man bör vidare från första början oavlåtligen anknyta till latinska sentenser och be-

vingade ord samt till i svenskan förekommande latinska böjningsformer (t. ex. Marie bebådelsedag, filosofie doktor, Olaus Petri, juris studerande, fideikommiss, fakta, examina, omnibus). Dessa är ett ypperligt hjälpmedel vid inövandet av formläran och utgör också i sig själva en betydelsefull del av latinstudiets kunskapsstoff. Böjningsmönstren bidrar till att ge fasthet åt formlärekunskaperna och måste därför inövas noggrant. Inövningen av paradigmen — vilken då och då kan ske i form av körläsning — måste emellertid kompletteras med övningar som i sista hand syftar till att göra eleverna oberoende av dem. Den enklaste typen av sådana övningar består i att bestämma ordformer som möter i samband med textläsningen; detta innebär, eftersom det gäller att känna igen ändelserna, i själva verket ingenting annat än en träning i att läsa rätt innantill och att därefter snabbt identifiera ordformen. Övningar av detta slag är naturligtvis särskilt aktuella på elementarstadiet men kan aldrig helt undvaras, då textförståelsen i hög grad vilar på en riktig och snabb uppfattning av ordformerna. För att skärpa elevernas uppmärksamhet är det ibland lämpligt att förhöra elementarbokens stycken med slutna böcker och att därvid ändra och variera texten; man kan också som omväxling skriva den ändrade texten på svarta tavlan eller på stencilerade textlappar. Även återöversättning till latin av de enklaste textpartierna — gärna med smärre variationer — kan prövas som ett försök att ge eleverna någon övning i att aktivt handskas med latinska språket. Även andra korta övningar i att översätta från svenska till latin kan vara till nytta, under förutsättning att det rör sig om mycket enkla meningar med kända ord; det kan under sådana förhållanden vara möjligt att översätta dem muntligt som en del av formläreförhöret. I båda dessa fall är syftet att öka säkerheten i formläran; talövningar i egentlig mening, vid vilka man hela tiden

149 använder det främmande språket, kan det ju aldrig bli fråga om vid undervisningen i ett klassiskt språk annat än i mycket blygsam omfattning och närmast som en tillfällig kuriositet. Allmänt gäller om undervisningen i formlära att formsystemet skall framställas så överskådligt som möjligt. För detta ändamål är sammanfattande regler nyttiga och nödvändiga; ett vanligt exempel härpå är påpekandet av att alla neutra har samma ändelse i nominativ och ackusativ och att de i pluralis i dessa kasus slutar på a; på samma sätt kan man t. ex. fastställa att alla maskulina och feminina latinska ord slutar på m i ackusativ singularis och på s i ackusativ pluralis. Som ett led i en dylik överskådlig och förklarande framställning av formläran är det slutligen lämpligt att, i den mån lärostoffet ger anledning därtill, ställa de olika språkformerna i belysning av latinets viktigaste ljudlagar, såsom rhotacism, konsonantassimilation och vokalförändring inuti ord. En sådan grammatikundervisning kan i hög grad väcka elevernas intresse, samtidigt som den hjälper dem att sammanhålla till synes vitt skilda formbildningar (t. ex. infinitivslutet i vocare, esse, velie). Naturligtvis får ljudläran och den s. k. historiska formläran inte därför utvidgas till att bli ett nytt kursmoment; den är i gymnasieundervisningen på sin plats i de fall där den ger ökad klarhet och bidrar till ett säkert inlärande av formerna. Undervisningen i latinsk syntax syftar till att ge eleverna sådana kunskaper att de vid textläsningen igenkänner de vanligaste syntaktiska företeelserna. Till de viktiga avsnitt som sålunda kräver ett mera ingående studium hör i främsta rummet predikativt attribut, ackusativ med infinitiv och infinitivens tempus, participialkonstruktionerna och olika slag av konjunktionsbisatser, vidare pronomina, särskilt relativa och reflexiva, översättning av konjunktiv i huvudsats resp. bisats, oratio

obliqua. Beträffande kasus är det nyttigt att betona vissa grundläggande fakta och rikta elevernas uppmärksamhet på de olika funktioner som kasus kan ha i en sats, t. ex. på att en nominativ antingen är subjekt eller subjektiv predikatsfyllnad eller bestämning till dessa, att motsvarande funktioner även gäller för ackusativen, att genitiven mycket ofta förekommer i ställningar där den inte kan återges med svensk genitiv, att dativen vanligen beror på ett verb eller ett adjektiv och att ablativen fungerar som olika slags adverbial och — utom i konstruktionen ablativus absolutus — är ganska sällsynt av substantiv som betecknar person. Särskilt bör påpekas de fall där svenskt och latinskt språkbruk skiljer sig åt. Däremot synes en mera detaljerad uppsortering av de olika användningssätten i skilda namngivna grupper ofta kunna undvaras. Gränsdragningen mellan dem blir lätt oskarp, och tidsödande utredningar, t. ex. huruvida en i texten förekommande ablativ skall betraktas som ablativus instrumenti eller som ablativus causae, är därför i allmänhet föga lönande. Man må också hålla i minnet att just kasusläran innehåller åtskilligt som tas upp till behandling vid studiet av ord och fraser och att det som inte behärskas utantill ganska lätt kan av eleverna inhämtas ur lexikon. Övning i sättet att rätt använda lexikon har i detta sammanhang en naturlig plats. Undervisningen skall göra syntaxen överskådlig för eleverna och hjälpa dem att förbinda dess olika moment med varandra. Vid inövandet av participium coniunctum bör man t. ex. framhålla dess karaktär av predikativt attribut, man bör jämföra infinitivens tempusförhållanden med participets, man bör hålla samman relativsatser med konjunktiv och motsvarande konjunktionsbisatser o. s. v. Särskilt vid repetitioner bör man såvitt möjligt låta det syntaktiska stoffet framträda i ny belysning och infogas i större sammanhang. Framställningen skall alltså inte vara mekaniskt registrerande

150 utan förklarande och samlande; de syntaktiska företeelserna bör, i den mån det är möjligt, psykologiskt och någon gång historiskt belysas (t. ex. analogi, kontamination, paratax och hypotax). Eleverna bör få en föreställning om att det latinska språket — lika väl som andra språk — har sin historia, att det en gång varit ett i alla avseenden levande språk och att det i likhet med de nu talade språken varit underkastat förändringar och haft en utveckling. Vid läsning av texter från senare perioder måste naturligtvis de viktigaste avvikelserna från det klassiska språkbruket framhävas, t. ex. quo d-satsernas utbredning på bekostnad av andra konstruktioner. Man bör däremot undvika att i onödan splittra läsningen genom ideliga jämförelser med det klassiska latinet. För en syntaxundervisning av den typ som här antytts är det naturligt att i stor utsträckning anknyta till parallellföreteelser i de moderna språken, inklusive svenskan, såsom användningen av vissa kasus (t. ex. genitivus qualitatis), ackusativ med infinitiv, participialkonstruktionerna och bruket av imperfektum och perfectum historicum jämfört med bruket av imparfait och passé simple i franskan. Ett dylikt komparativt studium banar väg för en klarare uppfattning av latinet och blir till nytta såväl för latinstudiet som för undervisningen i de moderna språken. Det bör vidare framhållas att anknytningar till parallellföreteelser i moderna språk är en synnerligen tidsbesparande metod vid inlärandet av den latinska syntaxen, eftersom ett exempel hämtat från ett modernt språk, inte minst modersmålet, förklarar en syntaktisk företeelse bättre än en grammatisk regel. Från exempel till regel är över huvud den naturliga gången vid all syntaxundervisning. Kunskaper i formlära och syntax är inte tillfyllest för att studiemålet skall nås. Även det viktigaste inom stilistiken måste genomgås. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt ordställningen, som ofta bereder

eleverna svårigheter. Skillnaden i svensk och latinsk ordföljd bör därvid framhållas, t. ex. verbets ställning, s. k. inramning (omnes tum homines; compulsis in arcem, hostibus), betonade och obetonade ords placering. Den latinska sats- och meningsbyggnaden har över huvud flera särdrag, som eleverna måste bh väl förtrogna med, eftersom de därigenom kan få god ledning vid översättningsarbetet (jfr ovan beträffande översättningstekniken). Likaså bör den mera konstmässiga ordföljden och de viktigaste retoriska stilmedlen beröras. Eljest går eleverna miste om något som är av väsentlig betydelse för förståendet av en antik text. Det är t. ex. knapapst möjligt att ett Cicerotal kan komma till sin rätt, om inte även stilistisk kommentar lämnas. Man bör inte heller underlåta att påminna om och i någon mån exemplifiera att den antika retoriken har skapat en tradition som i vissa avseenden alltjämt är livskraftig. Stilistiken rymmer sålunda mycket av intresse för eleverna och får inte inskränkas till ett torrt uppräknande av termer. Inte minst i samband med poesikursen ges utmärkta tillfällen att behandla och belysa stilfrågor. För läsning av antik latinsk vers är kunskap i metrik nödvändig. Undervisningen häri bör inledas med en introduktion om skillnaden mellan kvantitetsrytm och accentrytm. Eleverna bör sålunda få klart för sig att det traditionella sättet att läsa antik vers skiljer sig från det i antiken brukliga; lämpligt är också att de någon gång — t. ex. genom att lyssna till något ljudband — får ta del av de moderna försöken att rekonstruera den antika versläsningen. I de flesta fall torde man i övrigt få nöja sig med att så mycket som möjligt försöka vänja eleverna vid att undvika en överdrivet taktfast skandering och i stället eftersträva en efter innehållet nyanserad betoning. Undervisningen bör inskränkas till de vanligaste versmåtten och de viktigaste i latinsk vers förekommande prosodiska och metriska egendomligheterna. — Eleverna

151 skall kunna läsa hexameter och pentameter samt de i kursen förekommande lyriska versmåtten. Att känna namnen på de olika stroferna och de i dessa ingående versraderna är däremot av underordnad vikt. Ordkunskap och ordbildningslära. Ordstudiet, vilket, såsom tidigare framhållits, är ett av latinundervisningens huvudmoment, har ett dubbelt syfte: dels att genom en systematisk uppbyggnad av elevernas latinska ordförråd göra det möjligt för dem att utan ett alltför starkt beroende av lexikon förstå latinsk text, dels att genom ständiga anknytningar till latinska ord som på ett eller annat sätt fortlever i de moderna språken bli ett stöd för studiet av dessa språk. Det sistnämnda innebär bl. a. att den orientering i latinsk ordbildningslära som ges dem som studerar jämförande språkkunskap också skall komma de latinstuderande till del. Självfallet är anknytningen till de moderna språkens ordförråd i sin tur ett stöd för inlärandet av det latinska ordförrådet. Ordstudiet består alltså inte av två från varandra helt skilda moment, men det har under alla förhållanden en dubbel aspekt, och detta är av stor betydelse för undervisningens utformning. Av praktiska skäl är det nämligen lämpligt att läraren vid sin lektionsförberedelse skiljer på »inomlatinskt» och »modernspråkligt» ordstudium och studerar texten under detta dubbla perspektiv, även om, såsom nyss antytts, linjerna ofta korsar varandra. Man bör alltså för det första ta sikte på sådana ord som ofta återkommer i latinska textsammanhang och som man måste känna till för att översättningsarbetet skall kunna bedrivas med framgång; ofta får man därvid anledning att t. ex. syssla med förväxlingsbara ord (parare, parére, parére) eller huvudbetydelser av ord (cogere = samla — tvinga). Vid inlärandet av det latinska ordförrådet är det vidare till stor hjälp att sammanföra ord med samma stam, t. ex. regere, rex, rector, regina, regia, regius, reg-

nare, regnum. En god hjälp att till grupper ordna och sammanhålla det växande ordmaterialet får eleverna, om de från början göres förtrogna med de vanligaste typerna inom latinets nominal- och verbalbildning, suffix och prefix; detta kunskapsområde är gemensamt för den inomlatinska och den modernspråkliga delen av ordstudiet. Stor uppmärksamhet kräver sådana sammansatta verb som admittere, amittere, committere, dimittere, omittere, permittere, promittere. Man kan också — dock inte för tidigt — sammanställa ord till grupper med en betydelsemässig samhörighet som indelningsgrund, t. ex. juridiska termer, ord som hänför sig till släkt och familj, till naturen o. dyl. Någon plats må även beredas åt den viktiga betydelseläran, så att eleverna får en inblick i den gradvis skeende utvecklingen från ordets grundbetydelse till den härledda betydelsens olika förgreningar (t. ex. ordet ratio). Glosförhöret bör i allmänhet ske från latin till svenska; även förhör i den motsatta riktningen är dock understundom motiverat, t. ex. när det gäller ord som hör till samma betydelsegrupp (jfr ovan) eller när man — enligt en metod som eleverna känner väl till från undervisningen i moderna språk — frågar efter synonymer, resp. motsatser. Ett glosförhör bör emellertid inte enbart ta sikte på översättning av enstaka ord, vilket det ju vid textläsning aldrig blir fråga om, utan man bör i största möjliga utsträckning inöva ordgrupper och fraser. Det är sålunda lämpligt att förse ett substantiv med ett attribut (salus publico, ordo senatorius) eller låta ett verb styra ett visst ord (persuadere Caesari). På så sätt kan glosförhöret till någon del sammankopplas med träning i formlära och övning i kasussyntax, vilket är ägnat att befästa ordkunskapen. Svag ordkunskap beror ofta på att eleverna blott har en obestämd minnesbild av ett isolerat latinskt ord, varigenom detta lätt förväxlas med ord av liknande utseende. För att söka motverka

152 missuppfattningen att ett visst ord alltid motsvaras av ett och samma ord i svenskan och för att lära eleverna beakta de olika betydelsenyanserna hos ett ord kan läraren lämpligen på skrivtavlan kombinera t. ex. ett adjektiv (såsom acer) med en rad olika substantiv och låta eleverna söka snabbt finna adjektivets rätta valör i varje kombination. Vid förhör av ordböjningar och verbtemata bör eleverna också så ofta som möjligt skriva orden och formerna på tavlan, bl. a. för att förebygga att hörfel uppstår. Anknytningarna till de moderna språkens ordförråd — den andra delen av ordstudiet — måste beaktas från början. En icke ringa del av det elementära ordstudiet i anslutning till elementarboken kan grundas på sådana latinska ord som i lätt igenkännlig form fortlever i de moderna språken. I fortsättningen bör läraren tillvarata de anknytningsmöjligheter som texten erbjuder; detta gäller såväl antika som efterantika texter. Som hjälpmedel — såvida inte lärobokskommentaren ger tillräcklig upplysning — kan rekommenderas etymologiska ordböcker, flerspråkiga lexika o. dyl. Vad de efterantika texterna beträffar bör det observeras att dessa ger utmärkta exempel på nybildning av ord och på nya betydelser hos ord som förekommer i det klassiska latinet och alltså är väl ägnade att belysa latinets utveckling fram till de moderna språken. I regel får man under lektionerna nöja sig med ett konstaterande av den språkliga samhörigheten och därefter — vilket är mycket viktigt för att undervisningen på denna punkt skall leda till resultat — låta anknytningen till de moderna språken bli en del av elevernas hemuppgift. Men utbytet blir större, om eleverna erhåller kännedom om en eller annan språkhistorisk företeelse som förklarar karaktäristiska förändringar i ordens utseende vid jämförelse med latin å ena sidan och t. ex. franska eller engelska å andra (t. ex. ackusativformens bevarande i man-

sione(m) > fr. maison, eng. mansion; uppkomsten av ord som port, porte, aube; den prothetiska vokalen före se, sp, st: studere > fr. étudier, men eng. study). Eleverna bör därför ha tillgång till en kortfattad framställning av latinets språkhistoriska utveckling i och efter antiken; huvudvikten måste i denna dock läggas på den egentliga ordbildningsläran. Ordstudiet och det däri ingående glosoch frasförhöret blir, eftersom det skall bedrivas i anslutning till textläsningen, ett normalt inslag i varje lektion, varvid dock givetvis textens beskaffenhet får avgöra hur lång tid som bör ägnas åt detta kursmoment. Det dagliga ordstudiet måste emellertid kompletteras med återblickar och översikter; det är sålunda lämpligt att, sedan ett längre textparti genomgåtts under ett antal lektioner, låta lärjungarna som hemuppgift repetera viktigare ord och fraser ur den lästa texten; en sådan uppgift kan eventuellt ges som veckoläxa (se 11.4.1.5). Sakkommentar och litterär analys. Textläsningen skall förenas med saklig förklaring av texten. Detta är så mycket mera angeläget som eleverna i allmänhet är så upptagna av den språkliga analysen att innehållet ofta kommer i bakgrunden. Täta återblickar på det sakliga innehållet — ibland i form av ett kort föredrag av en elev — är därför nödvändiga. Viktigast är emellertid att läraren hela tiden låter den språkliga analysen kombineras med en fortlöpande innehållskommentar, som gör det möjligt för eleven att följa en författares tankegång eller faserna i ett händelseförlopp. Texten måste alltså konkretiseras — detta är en av latinundervisningens mest angelägna uppgifter. Eleven skall bildligt talat göra en resa i tid och rum. Undervisningen skall vädja till elevernas fantasi. De sakupplysningar vartill texten ger anledning, beträffande t. ex. seder och bruk, stat och religion, skall i första hand syfta till att

153 ge liv och åskådlighet åt det lästa. Kartor och annan bildmateriel skall därvid självfallet komma till flitig användning. Sakkommentaren måste emellertid vidgas till att också omfatta litterär analys av den lästa texten. Vid poesiläsningen får sålunda den sakliga kommentaren ej inskränkas till de nödvändigaste upplysningarna i fråga om mytologi och historia, utan dikten (t. ex. ett Horatiusode) bör först och främst betraktas som ett enhetligt konstverk och som ett uttryck för skaldens personlighet och livssyn. Läraren bör här utnyttja den förmåga av diktanalys som lärjungarna tillägnat sig vid svenskundervisningen. Som ett värdefullt hjälpmedel för en fördjupad förståelse av en latinsk dikt är för övrigt uppläsning av någon god svensk översättning att rekommendera. Uppläsning av översättningar, av moderna historiska skildringar från antiken och medeltiden, av kulturhistoriska och litterära essayer är överhuvud ett utmärkt komplement till textläsningen. Den med textläsningen förenade sakkommentaren har som närmaste mål att förklara texten och göra denna åskådlig. Därjämte tjänar den emellertid det vidare syftet att i överensstämmelse med den allmänna målsättningen göra eleverna mera förtrogna med den antika kulturen över huvud. Uppgiften är alltså att befästa, utvidga och fördjupa de kunskaper i antikens kulturhistoria och politiska historia som eleverna tidigare inhämtat. Textläsningen i sig själv ger, såsom förut antytts, eleverna goda möjligheter till inlevelse i antikens kulturvärld och bör då och då föranleda mera sammanfattande översikter över olika områden av antikens, särskilt Roms, historia, såsom de romerska samhällsförhållandena, den romerska statsorganisationen eller en bestämd tidsepok, t. ex. den augusteiska. Några lektioner bör ägnas åt en kortfattad översikt över antikens historia, omfattande viktigare namn och data.

I samband med textläsningen ägnas också tillbörlig uppmärksamhet åt den romerska litteraturhistorien. De olika litterära genrernas kännetecken bör framhållas och de viktigaste skedena av deras utveckling genomgås. De lästa författarnas liv och författarskap bör skildras i sina huvuddrag och i belysning av samtidens kulturliv. Särskild uppmärksamhet må ägnas den romerska republikens sista tid och Augustus' tidevarv. Det är en tacksam uppgift vid undervisningen i romersk litteraturhistoria att låta denna tids stora författarpersonligheter framstå i sina karaktäristiska särdrag samt att klargöra deras inflytande på samtid och eftervärld och deras betydelse för den västerländska kulturen. Anknytningar till senare, främst svenska litterära verk och där förekommande motiv, anspelningar och uttryck kan lämpligen göras i detta sammanhang; man bör också beakta möjligheten till mera direkt samverkan med svenskundervisningen. Emellertid är det inte lätt för eleverna att hålla i minnet och till ett helt sammanfoga de kommentarer och överblickar som ges vid skilda tillfällen och beträffande olika kursavsnitt. Till god hjälp kan då en arbetsbok vara, utformad enligt en från början i stora drag av läraren föreslagen plan men med gott utrymme även för individuell uppläggning. En sådan arbetsbok kan t. ex. ha en grundstomme av blindkartor, kronologiska tabeller, moderna dikter med antika motiv, fotografier av antik konst, arkitektur etc, grekiska och italienska frimärken o. s. v. xlrbetsboken bör följa eleven under båda studieåren och successivt kompletteras. Latinläraren kan vid undervisningen ge vinkar och råd beträffande arbetsbokens innehåll; även lärarna i samverkande ämnen kan komma med uppslag. Men framför allt kan arbetsboken främja elevernas självverksamhet både hemma och i skolan och göra studiet intresseväckande och lustbetonat.

154 11.4-22.

Studieteknik

I fråga om ett ämne av latinets svårighetsgrad är det särskilt viktigt att eleverna från början tillägnar sig ett ändamålsenligt arbetssätt och att deras studieteknik successivt utvecklas och anpassas, allteftersom ämnesstudiet skrider framåt. Den bästa vägledningen härvidlag lämnas vid det dagliga arbetet i skolan, som bör ge eleven ständig övning i studieteknik. Vid vissa tillfällen, t. ex. när elementarboken avslutats eller i samband med långläxor och betingsläsning, torde det vara lämpligt anslå någon timme eller del av timme då studietekniska frågor av mera allmänt slag vid latinstudiet tas upp till behandling och belysning. Icke minst bör läraren ägna uppmärksamhet åt att varje elev förvärvar den rätta tekniken, när det gäller att komma tillrätta med de texter som skall läsas. En sådan teknik bör karaktäriseras av följande: att försöka i möjligaste mån tillämpa den kursiva översättningsmetoden (se 11.4.2.1); att inte omedelbart rådfråga lexikon utan i stället i första hand söka aktualisera och utnyttja de kunskaper som inhämtats vid ordbildningsstudiet och därvid söka stöd i modernspråkliga ord; att försöka se det konkreta sammanhanget, utan vilket man inte kan förstå de enskilda ordens betydelse. Denna teknik måste successivt i ökad utsträckning tillämpas vid arbetet i klassrummet och framför allt komma till användning vid kursivläsningen och läxpreparationen; i dessa lektionsmoment ingår också handledning och övning att läsa rätt innantill i lexikonet, att förstå dess uppställning, förkortningssystem m. m. och att överhuvud kunna väl utnyttja det som kunskapskälla. Eleverna bör därför ha lexikonet med sig vid varje lektion, vilket också är motiverat därav att det, då det gäller mera svåröverskådliga artiklar, är nyttigt att de stryker under ordens huvudbetydelser, resp. sätter parentes om ovanliga

betydelser etc. och därmed känner sig mera hemmastadda i sitt lexikon. 11.42.3.

Självständiga

arbetsformer

Om de allmänna förutsättningarna för betingsläsning i latin jfr ovan 11.4.1.5. E n betingsperiod på två veckor, motsvarande sammanlagt 14 veckotimmar, skulle, om uppgiften består av textläsning, kunna organiseras på t. ex. följande sätt: l:a veckan Lektion 1—3. Hela klassen samlad. Arbetet planeras. Redogörelse för textavsnittets sakliga bakgrund och orientering om dess innehåll. Preparation av svårare ställen. Råd för ordstudiet. Ev. litteraturanvisning. Lektion 4—5. Enskilt arbete. Lektion 6—7. Handledning (enskilt eller i grupp) av elever som behöver särskild hjälp för fullgörande av uppgiften. Handledningen bör i första hand bestå av studieteknisk rådgivning. 2:a veckan Lektion 1. Hela klassen samlad. Fortsatt instruktion. Besvarande av frågor från eleverna. Lektion 2. Handledning (som ovan). Lektion 3—5. Enskilt arbete. Lektion 6—7. Redovisning. Olika former av redovisning kan tänkas; mycket beror därvid på klassens sammansättning och storlek. För skriftlig redovisning talar dels tidsskäl, dels den omständigheten att det kan vara rättvist att låta samtliga elever fullgöra ett och samma prov. Den skriftliga uppgiften får inte bestå enbart av stickprov på översättningen utan bör även omfatta t. ex. innehållsöversikter över vissa avsnitt, frågor på innehållet av typen: »Vari består enligt Caesar skillnaden mellan gallisk och germansk religion?», uppgifter, som avser ordkunskap, antikviteter o. s. v. (jfr 11.4.2.5). I stället för — eller möjligen vid sidan av — skriftlig redovisning kan, om förhållandena med-

155 ger, muntliga tentamina komina i fråga, genom vilka läraren understundom kan fä en mera nyanserad bild av elevernas arbetssätt. En eller två lektioner bör efter betingsperiodens avslutande ägnas åt en gemensam slutgenomgång av det behandlade avsnittet. Som uppgifter för det till tredje årskursen förlagda specialarbetet (se I I : 4.2.3.5) kan väljas såväl studium av texter som rent kulturhistoriska ämnen. Viktigt är att uppgiften alltid avpassas efter elevernas förmåga och intresseinriktning. Som exempel på uppgifter kan nämnas: 1. Läsning av historiska källskrifter, varvid man vid urvalet bör ta hänsyn till elevernas kommande studier; blivande historiker bör bl. a. få stifta bekantskap med officiella aktstycken på latin och studera deras fraseologi; blivande teologer kan studera utdrag ur t. ex. kyrkofäderna, Birgitta eller Luther, kyrkohistoriska acta, hymner, den romerska mässan (gärna i förening med avlyssningsuppgifter). 2. Studium av någon latinsk text i en större kommenterad utgåva. Dylika uppgifter kan ges åt elever som ämnar bedriva fortsatta studier i klassiska språk. 3. Excerpering av ord med latinskt ursprung i modernspråkligt material under utnyttjande av alla tillgängliga hjälpmedel och med beaktande inte enbart av de vid ordbildningen produktiva elementen (t. ex. prefix och suffix) utan även i någon mån av den språkhistoriska utvecklingen. 4. Studium av ett kulturhistoriskt arbete. Kan redovisas genom ett föredrag, i vilket t. ex. AV-hjälpmedel eller uppläsning kommer till användning. En form av »fältarbete» kan åstadkommas därigenom att en intresserad elev i samband med en resa (t. ex. under sommaren mellan andra och tredje årskursen) gör uppteckningar av inskrifter på byggnader

och gravar, epitafier o. s. v., vilka han därefter översätter och kommenterar (om möjligt med hjälp av handböcker och biografiska uppslagsverk). Även grupparbete kan förekomma, t. ex. följande. Gruppens arbete gäller en latinsk komedi. En elev arbetar med översättning av valda scener, en annan ägnar sig åt metriken (såvida man inte använder en bearbetad prosaupplaga), en tredje studerar teaterantikviteter, en fjärde har en litteraturhistorisk uppgift (författarens liv och verk, hans förebilder, efterbildningar i senare litteratur), några andra elever uppför på latin scener ur komedin (varvid elev nr 1 tillhandahåller sin svenska översättning). En uppgift av denna art ställer naturligtvis stora anspråk på handledning från lärarens sida. 11-4-2-4.

Studiebesök

Besök på museer och utställningar där antik konst och kultur är representerad är självfallet väl ägnade att komplettera det studium av antik kulturhistoria som är en av uppgifterna för undervisningen i klassiska språk. Rundvandringar i syfte att studera de latinska inskrifter som kan finnas i hembygden, på gravstenar, epitafier och monument är också att rekommendera. Filmer och, där så är möjligt, teaterpjäser med antika motiv är likaledes lämpliga objekt för studiebesök. I samtliga fall gäller att besöket måste förberedas i skolan och att dess material även bör i någon form efterbehandlas i undervisningen. II.42.5.

B edömning

I ett ämne med så högt veckotimtal som latinets torde läraren under arbetets gång kunna bilda sig en ganska säker uppfattning om de olika elevernas förmåga redan på grundval av deras muntliga prestationer. Från flera synpunkter är dock även skriftliga övningsuppgifter och prov motiverade. Det har nämligen sin betydelse att då och

156 då få ställa klassens samtliga elever inför samma uppgift och se hur varje enskild elev lyckas skriftligen redovisa sitt kunnande. Med hänsyn till att studiemålet har flera komponenter som måste beaktas, när elevens arbetsresultat skall bedömas, är det inte tillfyllest att som prov förelägga eleverna endast översättningsuppgifter av versionstyp. Att textläsningen skall stå i centrum av undervisningen innebär ju att just den delen av latinstudiet i betydande utsträckning blir föremål för såväl övning som kontroll via den dagliga undervisningen. Elevens förmåga att på egen hand med eller utan lexikonets hjälp tolka ett kort textparti förtjänar emellertid att emellanåt bli föremål för skriftlig kontroll. Jämte denna form av prov bör dock även andra former av skriftliga prov komma i fråga, avsedda att svara mot de övriga uppgifter som latinundervisningen tilldelats. Såväl de kursmoment som gäller ordkunskap och ordbildning som också de som hör samman med den antika kulturhistorien bör få lämna stoff till skriftlig redovisning och kontroll. Till största nytta för såväl lärares som elevers arbete torde relativt korta prov av växlande typ vara som nära ansluter sig till den undervisning som meddelats under veckorna närmast före provet. Ibland kan det vara ändamålsenligt att låta uppgiften uteslutande bestå av en version. I andra fall kan den avse övriga delmål för latinstudiet. Även den kombinationen kan tänkas att till en kortare översättningsuppgift anknytes frågor och uppgifter som hör samman med ordkunskap och kulturhistoria. Genom sådana prov av friare typ kan ett nära samband mellan muntliga och skriftliga arbetsformer komma till stånd och möjlighet lämnas den enskilde läraren att så utforma den skriftliga kontrollen att den nära och allsidigt svarar mot den undervisning som meddelats. Viktigt är därvid att provens svårighetsgrad så avpassas att resultaten normalt ger både

lärare och elev den stimulans som ligger däri att det arbete som föregått provet visar sig ha lett till resultat. Prov av detta slag har därmed även en diagnostiserande effekt i det de utvisar att klassen kunnat tillgodogöra sig undervisningen, som alltså kan gå vidare till nya moment. E t t par tre skrivningar per termin på ämnets egna timmar, åtminstone fr. o. m. andra studieterminen, kan vara erforderliga. 11.4.3.

Hjälpmedel

Av de hjälpmedel som erfordras för undervisningen i latin kommer givetvis de tryckta hjälpmedlen i främsta rummet. Dessa skall svara mot undervisningens olika moment. För textläsningen behövs givetvis förutom textböcker grammatik och latinsksvensk ordbok. Med hänsyn till vikten av att underlätta elevernas hemarbete är dessutom latinsk-svenska ordlistor att rekommendera. Det bör i detta sammanhang framhållas att den stora betydelsen av att eleverna lär sig väl behärska det latinska formsystemet motiverar att de får tillgång till självkontrollerande material (t. ex. övningsböcker och instruktionskort). Även programmerat material (ev. i undervisningsmaskinens form) torde vara värdefullt för detta ändamål. Förutom formläran bör viktiga syntaktiska mönster kunna inövas på detta sätt. För ordstudiet fordras en kort framställning av den latinska ordbildningsläran och av latinets språkhistoriska utveckling. Lämpligt är också att de ovannämnda latinsk-svenska ordlistorna även innehåller hänvisningar till moderna språk. Vid undervisningen i kulturhistoria — såväl i omedelbar anslutning till textläsningen som i mera utvidgad form — är det av stort värde att kunna hänvisa till en kulturhistorisk handbok. De tekniska hjälpmedel som erfordras för latinundervisningen är som i andra ämnen bandspelare, grammofon och projek-

157 tor. Man kan t. ex. använda bandspelaren för att ge eleverna tillfälle att lyssna till scener ur ett antikt drama, ett föredrag över ett klassiskt ämne eller prov på läsning av latinsk vers och grammofonen till avlyssnande av latinska hymner och sånger. Den innehållskommentar vilken, såsom ti-

digare nämnts, är en absolut nödvändig ingrediens i textläsningen gör det slutligen önskvärt att läraren har möjlighet att med projektorns hjälp snabbt visa ett bildmaterial i direkt anslutning till texten (här har också självfallet kartor och planscher sin givna plats).

12. Grekiska 12.1.

Mål

Undervisningen i grekiska har till uppgift att bibringa eleverna elementära insikter i klassisk grekiska samt att, i samband med läsning av grekisk prosa och poesi, göra dem mera förtrogna med det grekiska kulturarvet.

12.2.

Huvudmoment

Grekisk prosa och poesi: Dels bearbetade texter och originaltexter, dels texter i översättning. Det viktigaste av den attiska formläran och viktigare partier i syntaxen. I anslutning till texterna några karaktäristiska drag i äldre grekiska och koine. Översikt över grekisk konst med demonstration av några kända verk inom skulptur och arkitektur. Grekisk religion, grekisk litteratur- och idéhistoria.

12.3. Kursplan med årskursfördelning 12.3.1. Årskurs 2 Läsning av bearbetade texter och lätta originaltexter i elementarbok. Minst 5 sidor nytestamentlig text. Formläran och viktigare delar av syntaxen. Nytestamentlig grammatik i anslutning till den lästa texten. Översikt av den grekiska konsten med demonstration av några kända verk inom skulptur och arkitektur.

12.3.2.

Årskurs 3

Läsning av omkring 25 sidor grekisk prosatext, varav omkring 15 sidor Platon, och omkring 250 verser grekisk poesi i lämpligt urval ur Homeros. Repetition av formläran. I samband med läsning av Homerostexten språkhistoriska analyser och genomgång av viktigare dialektala företeelser. Läsning i modernspråklig översättning av en central Platondialog. I samband därmed genomgång av viktigare begrepp inom den platonska filosofin. Läsning i modernspråklig översättning av ett drama och i samband därmed genomgång av några viktigare motiv i det grekiska dramat. Grekisk religion med behandling av minst en kultort.

12.4. Anvisningar och kommentarer 12.4.1.

Lärostoffet

12.4-1-1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Undervisningen i grekiska har en dubbel uppgift: språklig och kulturhistorisk. Den förstnämnda uppgiftens svårighetsgrad får inte undanskymma vikten av att även den andra uppgiften målmedvetet fullföljes i undervisningen. Den språkliga uppgiften bör icke sättas högre än vad målsättningen anger: att bibringa eleverna elementära in-

158 sikter i klassisk grekiska. Men även med denna begränsade målsättning bör det språkliga studiet bedrivas så att den genomgångna kursen bildar ett avslutat helt och därmed får ett värde i sig. Detta medför att genomgången av det grammatiska stoffet visserligen måste inskränka sig till det väsentligaste men att detta å andra sidan måste väl inläras och grundligt behärskas. Dit hör kasus- och personändelser, de viktigaste och vanligaste verben efter mi-konjugationen, kontraktionslagarna och inom syntaxen modusläran, för att nämna några exempel på områden inom grammatiken där kravet på säker kunskap måste vara oeftergivligt för att det språkliga studiet skall få mening och värde för eleven. Undervisningen i ämnets språkliga del måste därför bedrivas med energisk koncentration på centrala språkliga företeelser, som ständigt repeteras. Den kulturhistoriska uppgiften är tvåfaldig, litterär och arkeologisk. Målsättningens formulering, att studiet av ämnet skall göra eleverna mera förtrogna med det grekiska kulturarvet, innebär ett krav att båda dessa sidor av det kulturhistoriska stoffet tillgodoses i undervisningen. Det är önskvärt att läraren därutöver efter eget intresse och egna förutsättningar i mån av tid fördjupar undervisningen inom någon av ämnets kulturhistoriska delar eller stimulerar eleverna till självständiga uppgifter. I2.4.I.2. Kommentarer kursmoment

till speciella

Det grammatiska stoff som i kursplanen faller utom det attiska språkområdet skall tjäna syftet att språkhistoriskt belysa det grekiska språkets utveckling och därmed vara ägnat att stödja och befästa kunskaperna i attisk grammatik. Vid läsningen av utomattiska texter behandlas, förutom vad som krävs för själva textförståelsen, endast sådana grammatiska företeelser som innebär grundläggande olikheter mellan attiskt och utomattiskt språkbruk. Det är i

detta sammanhang naturligt och önskvärt att en sammanfattande översikt ges över de grekiska dialekterna med demonstration av några exempel på inskrifter från olika dialektområden, lämpligen såsom avslutning på läsningen av Homerostexten i sista årskursen. Kursplanens föreskrift att omkring 15 sidor Platontext skaU läsas avser att bereda eleverna tillfälle att på originalspråket läsa något lämpligt texturval som från den ena eller andra synpunkten kan belysa den platonska filosofin, etik, politik eller idélära. Platonstudiet med därtill hörande genomgång av viktigare begrepp inom den platonska filosofin måste betraktas som ett av kursens viktigaste moment. Det är önskvärt att undervisningen lägges så att den ger perspektiv framåt, varvid den platonska traditionen i europeisk litteratur beröres under anknytning till studiet i litteraturhistoria. Den modernspråkliga översättning av en Platondialog som skall läsas av eleverna behöver inte vara densamma för varje elev. Val av dialog och språk för översättningen bör stå var och en fritt. Kursplanens föreskrift att ett drama skall läsas i översättning, varvid några viktiga dramatiska motiv behandlas, avser att ge de elever som studerar grekiska en allsidigare orientering i det antika dramat. Huvudvikten lägges därför på en så fyllig och bred framställning som möjligt med exemplifieringar ur olika dramatiska arbeten. Avsikten bör främst vara att belysa vilka idéer som blev föremål för dramatisk framställning. Det synes därför vara lämpligt att varje elev får i uppgift att läsa ett drama och lämna redogörelse därför. Läraren skall söka arrangera stoffet så att de olika elevredogörelserna tillsammans ned lärarens egen framställning kommer att bilda ett organiskt sammanhang. 12.4.1.3. Planering och samverkan Undervisningen i grekiska måste ske under ständig samverkan med undervisningei i

159 latin. Nybörjarboken i grekiska bör därför till sin uppbyggnad så nära som möjligt ansluta sig till den latinska. Genom en språkhistorisk, komparativ undervisningsmetod underlättas den samtidiga inlärningen av de båda språkens formlära. Detta gäller t. ex. nominalböjningen och i viss utsträckning verbalböjningen. Latinstudiet kan ofta ge utgångs- och stödjepunkter även för studiet av den grekiska syntaxen. Det är ett naturligt led i undervisningen att betona de båda språkens likheter och olikheter även i detta avseende. Även i textläsningen bör samtidighet eftersträvas. Den grekiska bibeltexten (Novum Testamentum Graece) läses samtidigt som den latinska, och studiet av denna förlägges i nära anslutning till nybörjarbokens avslutande. Med hänsyn till att nybörjarstudiet av latin och grekiska börjar samtidigt är det angeläget att undervisningen planlägges, så att inte uppgifter innebärande alltför stor anhopning av grammatiskt stoff påläggs eleverna. Detta gäller särskilt vid studiets början. När olika lärare handhar undervisningen i de båda språken, fordras därför ett nära samarbete. Med inte alltför långa tidsmellanrum bör vilopauser i inlärningsprocessen lämnas, så att eleverna får tid att smälta det genomgångna stoffet. Under dessa uppehåll i det direkta grammatiska inlärningsarbetet kan dels tillämpningsövningar på det inlärda stoffet förekomma, dels det kulturhistoriska stoffet behandlas. Även behandlingen av detta stoff bör föranleda samverkan med latinläraren. Så har t. ex. översikten av den grekiska konsten med demonstration av några kända verk inom skulptur och arkitektur sin naturliga motsvarighet och fortsättning i behandlingen av romersk skulptur och arkitektur. De grekiskstuderandes speciella kunskaper bör i detta sammanhang nyttiggöras för hela latinavdelningen. Ifråga om ämnets kulturhistoriska delar bör samverkan äga rum med undervis-

ningen i svenska. Då studiet av det antika dramat inom detta ämne faller i andra årskursen, bildar detta studium den naturliga utgångspunkten för det vidare studiet inom grekiskan i tredje årskursen. I vissa fall kan tillfälle ges att nyttiggöra de grekiskstuderandes speciella kunskaper även för undervisningen i svenska i tredje årskursen, t. ex. när det gäller att följa den dramatiska framställningen av ett antikt motiv genom tiderna, klassiskt inflytande i modern litteratur. I2.4.I.4.

Beting

Vad som i latin (jfr 11.4.1.5) sagts om långläxa, betingsstudium och specialarbete gäller i stort sett också ämnet grekiska. Så ofta som möjligt bör eleverna få svara för något längre, självständiga arbetsuppgifter. Ämnets språkliga stoff lämpar sig dock icke på detta stadium särskilt väl för långläxa eller betingsläsning. Den sistnämnda metoden bör därför normalt icke användas för den i kursplanen angivna textkursen. Däremot kan och bör en icke oväsentlig del av lärokursens kulturhistoriska stoff behandlas genom användande av beting. Läsningen i översättning av Platontexter och dramer kan ske på detta sätt och av eleverna redovisas i form av referat eller föredrag. Även arkeologiska uppgifter kan med fördel ges åt eleverna för bearbetning efter lärarens anvisningar. Betingsuppgifterna bör vara koncentrerade och intresseväckande. Eleven skall icke betungas med uppgifter som är alltför krävande ifråga om tid och arbetsinsats. 12.4.2.

Verksamhetsformer

I2.4.2.I. Allmänna kommentarer

metodiska

Redan tidigare har nämnts att undervisningen i grekiska måste ske under fortlöpande samverkan med undervisningen i latin och i början av studiet i största möjliga utsträckning synkroniseras med latin. Därför gäller i allt väsentligt anvisningarna

160 för behandling av det latinska lärostoffet i tillämpliga delar även grekiskan. Av synnerlig vikt är att eleverna redan från första början vänjes vid ett noggrant uttal. De långa vokalerna r\ och eo bör noga skiljas från de korta e och o. Av de aspirerade konsonanterna uttalas cp på nygrekiskt vis som /, under det att $ uttalas lika som T, d. v. s. som svenskt t. Det nygrekiska uttalet av % medför artikulationssvårigheter i vissa ljudförbindelser och bidrar i flertalet fall till att vidga klyftan mellan skoluttalet och vårt uttal av grekiska lånord. Uttalet k torde därför av bekvämlighetsskäl vara att föredraga. Det är dock betydelsefullt att eleven vid inlärningen av ordförrådet observerar stavningen med aspirerat k-ljud likaväl som stavningen med aspirerat t-ljud, vilket kan vara till fördel även med hänsyn till de grekiska lånordens stavning i engelskan, tyskan och franskan. Vid uttalet av grekiska egennamn i svenskan tilllämpas numera i regel principen grekisk språkform — latinsk accent: Homéros, Aischylos, Périkles, Platon, Kleöpatra, Dåmokles. Undantag utgör dock sådana egennamn som i sin latinska språkform införlivats med svenskan, t. ex. Kristus, Alexander. Fullständig konsekvens varken behöver eller kan här uppnås. Undervisningen i grekisk ljud- och formlära bör i betydligt större utsträckning än vad som är möjligt beträffande latinet läggas språkhistoriskt. De grekiska språkformerna analyseras, utvecklingen från ett äldre till ett yngre stadium uppvisas samt ljudförändringarna och de därvid verkande krafterna (såsom accent, avljud, assimilation och analogi) klarlägges i sina huvuddrag. Det pedagogiska syftet med metodens användande, nämligen att underlätta inlärandet av den grekiska formläran, skall emellertid hållas klart, och lingvistiskt pedanteri måste undvikas. Skriftliga övningar på tavlan (böjningar, enkla översättningar från svenska till grekiska m. m.) kan användas till en början

som ett hjälpmedel att under lärarens kontroll även öva elevernas ortografiska och kalligrafiska färdighet men bör eljest undvikas såsom alltför tidsödande. Under det att huvudvikten i det grammatiska studiet måste läggas på inlärandet av formläran under ständig övning och repetition, kan den grekiska syntaxen behandlas endast i för textstudiet behövliga huvudpunkter, såsom tempussystemets syntaktiska sida, modus i huvudsats och bisats, infinitiv- och participialkonstruktioner. För grekiskan karaktäristiska särdrag betonas. Liksom vid latinundervisningen är det även vid undervisningen i grekiska angeläget att eleverna bibringas ett fast och tillräckligt stort ordförråd. Inlärandet och sammanhållandet av stoffet underlättas i mycket hög grad, om eleverna med ordbildningslärans hjälp blir aktivt förtrogna med viktiga rötter, stammar, prefix, suffix m.m. Det grekiska språket lämpar sig särskilt väl för ett sådant ordstudium. Vidare är det av största vikt att undervisningen anknyter till elevernas övriga språkkunskaper. Tack vare dessa har eleverna förutsättningar att kunna följa många av de internationella grekiska orden på deras väg över latinet ut till de moderna språken. E t t sådant ordstudium ger anledning till att belysa de båda klassiska språkens avgörande betydelse för västerländsk terminologi. I någon utsträckning kan läraren också ge prov på ursprunglig släktskap mellan de indoeuropeiska språken och påpeka vissa fundamentala ljudmotsvarigheter (t. ex. grek. T och n, lat. qu, eng. wh, ty. w, sv. /h/v). Även åt betydelseläran — det gäller såväl den inomgrekiska betydelseutvecklingen som dennas fortsättning på det internationella planet — bör ges det utrymme som motiveras av det grekiska språkets rikt differentierade och nyanserade ordförråd och elevernas relativt mångsidiga språkkunskaper. Textläsningen ställer under hela lärokursens gång stora krav på noggrann prepara-

161 tion i skolan. Genom att det antal textsidor, som lärokursen omfattar och som skall läsas intensivt är relativt litet, kommer eleverna knappast att hinna uppnå sådan färdighet i textläsning, som utgör en förutsättning för ett icke alltför betungande studium av opreparerad text under skoltiden. Elementarboken bör, som ovan berördes, utformas med hänsyn till bl. a. önskvärdheten av samordning med studiet i latin under årskurs 2 och i övrigt bestå av texter, som i bearbetad form är så lättförståeliga som möjligt och som i ständigt upprepade varianter systematiskt inövar den grekiska formläran under utökande av ett elementärt ordförråd. Värdefullt är vidare om den har ett sådant omfång, att den under såväl årskurs 2 som 3 kan tjäna som kursivläsningsbok och därvid lämna prov på texter från skilda tider och stilar i den grekiska litteraturen under rikliga och utförliga kommentarer. Läraren kan i en lämpligt utformad elementarbok hämta text även för den intensiva läsningen, såvida inte separata upplagor av någon särskild författare föredrages. Vid läsningen av grekisk originaltext bör huvudsyftet vara, att eleven förstår innehållet, även om varje språklig företeelse inte kan göras till föremål för kommentar. Olika läsarter kan påpekas i enstaka fall för att eleverna skall få någon kännedom om de klassiska texternas speciella problematik. Detta gäller i synnerhet den nytestamentliga texten. En viss kunskap om det grekiska Nya testamentets texthistoria kan bibringas eleverna genom föredrag av läraren eller eventuellt av någon intresserad elev. 12.4-2.2.

Studieteknik

Vad som säges under 11.4.2.2 gäller i tilllämpliga delar även grekiska. 12.4-2.3. Självständiga arbetsformer Grekiska erbjuder många olika typer av arbetsuppgifter lämpade för specialarbete med 6 Läroplan för gymnasiet

språklig eller kulturhistorisk anknytning. Som exempel på språkliga arbetsuppgifter kan nämnas dialektala skillnader mellan attiska och joniska, eoliska språkformer hos Homeros, latinismer i den nytestamentliga grekiskan, stilistiska egenheter hos Paulus. Självfallet kan dylika uppgifter endast ges åt elever, som i särskild grad har fallenhet för språkliga iakttagelser och analyser. Under alla omständigheter kräver språkliga specialarbeten betydande handledning från lärarens sida för att elevens utbyte av studiet skall stå i rimlig proportion till den nedlagda mödan. Något annorlunda förhåller det sig med det kulturhistoriska stoffet. Här erbjuder sig stora variationer: filosofiska, litterära, arkeologiska, religionshistoriska uppgifter, för att blott nämna några grupper. Som exempel på olika typer av specialarbeten kan nämnas följande: 1. Uppgifter i anknytning till filosofi och vetenskap: försokratikernas världsbild sofistikens kunskapsteori och etik Aristoteles den äldre stoan Epiktetos och Marcus Aurelius Plotinos Euklides 2. Litterära uppgifter: Herodotos som berättare Thukydides' personkaraktäristik Xenophons pedagogiska roman Kyrou Paideia idylldiktningen hos Theokritos den attiska komedin 3. Arkeologiska uppgifter: datering av keramiskt material svenska utgrävningar i Grekland grekisk stadsbebyggelse i arkaisk tid grekisk stadsbebyggelse i hellenistisk tid kretensiska palats den grekiska teatern

162 det grekiska templet Athens agorå 4. Religionshistoriska uppgifter: orficismen myterna hos Platon hellenistiska mysteriereligioner Herakles grekiska orakel grekiska fruktbarhetsföreställningar straff och belöning i grekisk eskatologi Stoff för specialarbeten erbjuder sig helt naturligt inom områden i modern kultur, där grekiska antika influenser är påtagliga. För den konstintresserade eleven finns här rika möjligheter till studier av olika motiv. För alla dylika uppgifter gäller emellertid, att stora krav ställes på lärarens handledning ifråga om val av litteratur och hjälpmedel för att studiet skall bli fruktbärande och meningsfyllt. Redovisningen av språkliga specialarbeten bör ske inför läraren, redovisningen av kulturhistoriska arbeten i regel inför hela klassen. 12.42.4.

Bedömning

Bedömningen av elevens kunskapsprestationer i grekiska skall grunda sig på såväl språkliga som kulturhistoriska prestationer, varvid en mindre onöjaktighet i ämnets språkliga del bör kunna uppvägas av bättre prestationer inom andra delar av ämnet och vice versa beroende på den enskilda elevens intresseinriktning, sådan denna kommer till uttryck på olika sätt i skolarbetet. Särskild vikt bör fästas vid elevens ådagalagda förmåga av självständig iakttagelse och förmåga av sammanhängande redogörelse och demonstration ifråga om språkliga eller kulturhistoriska uppgifter. Hemuppgifter med förhör bör vara den normala gången vid inlärningen av framför allt det grammatiska stoffet, och bedömningen av elevens språkliga kunskaper bör ske i form av muntliga förhör. Skriftliga förhör som grund för bedömning av elevens språkliga färdigheter

bör icke förekomma i grekiska. Rörande bedömning av elevens insikter i ämnets kulturhistoriska delar kommer naturligt nog såväl muntliga som skriftliga redogörelser ifråga. Det är dock önskvärt, att läraren i största möjliga utsträckning undviker att ge sin kunskapskontroll i denna del av ämnet karaktären av förhör. Aktiviteten skall ligga hos eleven och bedömningen bör avse helhetsintrycket snarare än mängden av redovisat detaljstoff. 12.4.3.

Hjälpmedel

En viktig del av undervisningen utgör ett rätt användande av tillgängliga hjälpmedel av olika slag. I första hand kommer här ifråga tillgången på litteratur, såväl konsthistorisk och litteraturhistorisk av vetenskaplig halt som populärvetenskapliga framställningar av antikvetenskapliga problem. Det är i skolans bibliotek eleven i första hand skall kunna finna stimulans för vidare studier efter lärarens anvisningar. Läraren bör under lektionstid kunna ha möjlighet att individualisera sin undervisning även i så måtto, att elever kan hänvisas att självständigt inhämta upplysningar i skolans bibliotek under det att läraren samtidigt med andra elever bedriver undervisning på lärorummet. De audivisuella hjälpmedlen bör komma till flitig användning även utanför den tid, som direkt anslås till konsthistoriska genomgångar. Läraren bör eftersträva bästa möjliga kvalitet hos sitt bildmaterial: ett par goda färgbilder då och då ger eleverna bättre minnesbilder och väcker större intresse än en anhopning av dåligt utförda och pedagogiskt och estetiskt intresselösa bilder i svart-vitt. Bandinspelningar av radioföredrag, teaterföreställningar och uppläsningar bör komplettera bildutrustningen och kan ofta på ett värdefullt sätt berika studiet i skolan. Av vikt är emellertid, att dylika hjälpmedel begagnas planmässigt och ingår som ett naturligt led i undervisningen.

13. Historia 13.1.

Mål

Undervisningen i historia syftar till att vidga och fördjupa elevernas kunskaper om väsentliga epoker och förlopp i allmän och nordisk historia, att bibringa dem insikt om hur vår egen tids samhällsformer samt dess kultur- och levnadsförhållanden vuxit fram samt att föra dem i kontakt med historiskt källmaterial och därvid grundlägga och utveckla hos dem förmågan att kritiskt och nyanserat bedöma uppgifter, sammanhang och problem i det förgångna och nutiden.

13.2.

Huvudmoment

den som med hänsyn till de filosofiska idéernas, kyrkans, konstens, litteraturens och musikens historia. För perioden 1815—1945 studium av de moderna samhällenas uppkomst och utveckling med successiv vidgning av perspektivet till utomeuropeiska områden. För perioden 1945 — nu en orientering med tonvikt på globalt perspektiv.

13.3. Kursplan med årskursfördelning 13.3.1.

Årskurs 1

Det feodala samhället Allmän historia

13.2.1. Humanistisk, samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig lärokurs För perioden 1000—1815 ett allsidigt studium med tonvikt på avgränsade epoker, som behandlas såväl med avseende på politiska, sociala och ekonomiska förhållanden som med hänsyn till de filosofiska idéernas, kyrkans, konstens, litteraturens och musikens historia. För perioden 1815—1945 studium av de moderna samhällenas uppkomst och utveckling med återblick på den industriella, parlamentariska, kolonialpolitiska och idéhistoriska utvecklingen under 1700-talet och med successiv vidgning av perspektivet till utomeuropeiska områden. För perioden 1945 — nu en orientering med tonvikt på globalt perspektiv, kombinerad med ett återblickande studium som samlas kring allmänhistoriska, kulturhistoriska och samhällshistoriska teman. 13.2.2.

Ekonomisk och teknisk lärokurs

För perioden 1000—1815 ett allsidigt studium med tonvikt på avgränsade epoker, som behandlas såväl med avseende på politiska, sociala och ekonomiska förhållan-

Feodalsystemets uppkomst. Dess politiska och sociala grunddrag. Den medeltida naturahushållningen. De religiösa och politiska världsstatsidéerna. Kampen mellan kejsarmakt och påvemakt. Korstågen. Den medeltida kulturen. Klosterliv och kyrkobyggen. Universitet. Medeltida litteratur, konst och kyrkomusik. Det medeltida samhällslivet. Riddarväsendet, städer och borgare, handel och jordbruk. Nordisk historia Landskapslagarnas samhälle. Det kyrkliga livet. Norden inlemmas under Romkyrkan. Klosterkulturen, byggnadskonsten och litteraturen. Statlig enhet och rikslagstiftning. Unionella och nationella strävanden. Renässansepoken Allmän historia Feodalsystemets undergång. Ekonomiska och sociala förändringar. Den starka furstemakten växer fram. Nationalstaterna framträder.

164 Renässansepokens livssyn, konst och litteratur. Uppfinningar och geografiska upptäckter. Religiösa och politiska motsättningar. Reformation och motreformation. Hollands och Englands kamp mot Habsburg. Nordisk historia Den starka furstemaktens framväxt i Sverige och Danmark—Norge. (Kan även behandlas i samband med motsvarande allmänhistoriska stoff). Riksstyrelsen under naturahushållningens villkor. Statsekonomi och näringsliv. Kungamakt, adelsmakt och folkmakt under 1500-talet. Reformation och religiöst-politiska motsättningar. (Kan även behandlas i samband med motsvarande allmänhistoriska stoff.) Religionskrigens maktens epok

och den absoluta

furste-

Allmän historia Trettioåriga kriget med tonvikt på bakgrund och bestående följder. Kampen mellan kungamakt och parlamentsmakt i England. Ludvig XIV:s envälde och hans kamp för fransk hegemoni. Merkantilismens ekonomiska system. Naturvetenskapens nya världsbild. Hovkulturen. (Även svenska förhållanden kan här beaktas.) Barockens konst och musik. Det franska dramat. Nordisk historia Det svenska stormaktsväldet. Expansion, konsolidering, tillbakagång. Riksstyrelsens organisation. Kung och adel. Samverkan — förmyndarstyrelsen — envälde — reduktion. Det kyrkliga livet. Bondenöd och herremakt. Levnadsförhållanden i Norden under 1600-talet.

Upplysningsepoken Allmän

historia

Maktförhållanden i Europa vid 1700-talets början. Den europeiska kabinettspolitiken som försök till fredsfrämjande jämviktssystem. Fransk och engelsk expansion i Nordamerika och Indien. Parlamentarism i England och Sverige. Den industriella revolutionen, dess förutsättningar, innebörd och verkningar. Upplysningsfilosoferna. Den upplysta monarkins ideal. Fredrik II. Katarina II. Upplysningstidens litteratur. Rokokon i konst och musik. Pietism och neologi. Den franska revolutionen och det napoleonska kejsardömet. Nordisk historia Maktförhållanden i Norden under 1700talet (efter stora nordiska kriget) samt förhållandet till grannländerna. Regerande riksdag i Sverige. Gustav IILs revolution och envälde. Ekonomiskt regleringsväsen och inre reformer i Sverige under 1700-talet. Frihetstidens och den gustavianska tidens kulturliv. Naturvetenskapen, akademierna, litteraturen och konsten. Franskklassicism och upplysningsidéer i DanmarkNorge. 13.3.2.

Årskurs 2

13.3.2.1. Humanistisk skaplig lärokurs

och

samhällsveten-

Återblick med fördjupat studium av den kolonialpolitiska, parlamentariska, industriella och idéhistoriska utvecklingen under 1700-talet. De moderna staternas

framväxt

Perioden 1815—1914 i allmän och nordisk historia Tiden fram till omkring 1870 Klassicism och romantik. De politiska åskådningarna.

165 De nationella frihets- och enhetssträvandena i Europa. Europa industrialiseras. Jordbruk och kommunikationer. Befolkningsökning, befolkningsrörelser och sociala omvälvningar. De franska revolutionerna 1830—1871 och de liberala reformerna i England som uttryck för politiska frihetsidéer och ekonomisk-sociala förändringar. Förenta staternas tidigare historia. Tiden fram till 1914 Nya politiska, filosofiska och litterära strömningar. Naturvetenskapliga och tekniska framsteg; följder för jordbruk, industri och samfärdsel. Produktionsökningen i de viktigaste industriländerna. Befolkningsökningen i Västeuropa. Emigrationen. Förenta staternas utveckling från inbördeskriget till inträdet i första världskriget. Den inre utvecklingen i Frankrike, England, Tyskland och Ryssland. Stormakternas kamp om världsmarknader och kolonier. I samband därmed återblick på viktigare kulturer i Afrika och Asien. Kinas och Japans isolering bryts. Återblick på dessa länders tidigare utveckling. Norden under 1800-talet Den konstitutionella utvecklingen i Sverige 1809—1914. Liberal reformpolitik. De stora frågorna i svensk inrikespolitik från representationsreformen t.o.m. rösträttsreformen 1918 —1921. Sveriges utveckling till modern industristat. Den ekonomiska tillväxtens viktigaste komponenter: utrikeshandelns ökning, industrialiseringen, jordbruksteknikens utveckling. Kreditväsendet. Kapitaltillförsel från Västeuropa. Samhällsförhållandena omdanas. Befolkningsutveckling och yrkesfördelning. Arbetarklassens levnadsvillkor. Arbetsmark-

nadens organisationer. Folkrörelserna. Pressen. Den inre utvecklingen i Danmark, Norge och Finland. Den svensk-norska unionen. Skandinavismen. De nordiska ländernas utrikespolitik. De två världskrigens epok Det första världskriget Orsaker, uppkomst och förlopp. Fredsverket. (Här behandlas även de nordiska länderna.) Mellankrigstiden Världens politiska status efter Versaillesfreden. De ekonomiska efterkrigsproblemen. Diktaturideologierna och deras verkningar (Ryssland, Italien, Tyskland). Den ekonomiska krisen kring 1930. Utvecklingen i USA. De nordiska länderna under och efter depressionen. Den politiska utvecklingen i Sverige. 1920-talets regerings växlingar. Krisuppgörelsen 1933. Arbetslöshets- och socialpolitik. Det andra världskriget (Här behandlas även de nordiska derna.)

län-

13.3.22. Naturvetenskaplig lärokurs De moderna staternas framväxt. Lika med humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs. Tiden efter 1945 Världens politiska status 1945. Utvecklingen i Väst- och Östeuropa, de nordiska länderna, Nord- och Sydamerika, Östasien. Förenta nationerna. Koloniernas frigörelsekamp. Återblickande tematiskt studium av allmänhistorisk, samhällshistorisk och kultur-

166 historisk karaktär. (Exempel se nedan under årskurs 3.) 13.32.3.

Ekonomisk

De moderna staternas

och teknisk

lärokurs

framväxt

Perioden 1815—1914 i allmän och nordisk historia Tiden fram till omkring 1870 De politiska åskådningarna. De nationella frihets- och enhetssträvandena i Europa. Europa industrialiseras. Jordbruk och kommunikationer. Befolkningsökning, befolkningsrörelser och sociala omvälvningar. De franska revolutionerna 1830—1871 och de liberala reformerna i England som uttryck för politiska frihetsidéer och ekonomiskt sociala förändringar. Tiden fram till 1914 Naturvetenskapliga och tekniska framsteg; följder för jordbruk, industri och samfärdsel. Produktionsökningen i de viktigaste industriländerna. Befolkningsökningen i Västeuropa. Emigrationen. Nya politiska strömningar: Den inre utvecklingen i Frankrike, England, Tyskland och Ryssland. Förenta staternas utveckling fram till inträdet i första världskriget. Stormakternas kamp om världsmarknader och kolonier. Kinas och Japans isolering bryts. Norden under 1800-talet Den konstitutionella utvecklingen i Sverige och dess nordiska grannländer 1809— 1914. Liberal reformpolitik. De stora frågorna i svensk inrikespolitik från representationsreformen t. o. m. rösträttsreformen 1918— 1921. Sveriges och dess nordiska grannländers utveckling till moderna industristater. Den ekonomiska tillväxtens viktigaste kompo-

nenter: utrikeshandelns ökning, industrialiseringen, jordbruksteknikens utveckling. Kreditväsendet. Kapitaltillförsel från Västeuropa. Samhällsförhållandena omdanas. Befolkningsutveckling och yrkesfördelning. Arbetarklassens levnadsvillkor. Arbetsmarknadens organisationer. Folkrörelserna. Pressen. Den svensk-norska unionen. Skandinavismen. De nordiska ländernas utrikespolitik. De två världskrigens epok Det första

världskriget

Orsaker, uppkomst och förlopp. Fredsverket. (Här behandlas även de nordiska länderna.) Mellankrigstiden Världens politiska status efter Versaillesfreden. De ekonomiska efterkrigsproblemen. Diktaturideologierna och deras verkningar (Ryssland, Italien, Tyskland). Den ekonomiska krisen kring 1930. Utvecklingen i USA. De nordiska länderna under och efter depressionen. Den politiska utvecklingen i Sverige. 1920-talets regerings växlingar. Krisuppgörelsen 1933. Arbetslöshets- och socialpolitik. Det andra världskriget (Här behandlas även de nordiska länderna.) Tiden efter 1945 Världens politiska status 1945. Förenta nationerna. Huvuddragen av den internationella utvecklingen efter 1945: Stormaktspolitiken, koloniernas frigörelsekamp, de ekonomiska samarbetsfrågorna och hjälpen till utvecklingsländerna. De nordiska länderna.

167 13.3.3.

Årskurs 3

Humanistisk lärokurs

och

samhällsvetenskaplig

Tiden efter 1945 Världens politiska status 1945. Förenta nationerna. Utvecklingen i England, Frankrike, USA, Ryssland, Tyskland, Östeuropa, Japan, Kina. De nordiska länderna. Utvecklingen i Latinamerika med återblick på dess historiska förutsättningar. De nya fria staterna i främmande världsdelar med återblick på deras bakgrund och historia (Indien, Pakistan, Israel, Egypten, Arabförbundets övriga stater). Den stora frigörelsekampen i Afrika med sikte på olikheter i förutsättningar och resultat mellan de engelska, franska, belgiska och portugisiska kolonierna. Den splittrade världen. Väst- och östblocken. Den europeiska enhetstanken. Paktpolitiken. Kampen om rymden. De ekonomiska blocken. Världshandel och världsekonomi. Ekonomiska integrationssträvanden i Europa. De nordiska länderna efter det andra världskriget. Återblickande

tematiskt

studium

Ett urval allmänhistoriska teman, varvid valet kan ske bland följande: Västeuropa och kolonialpolitiken. Från europeisk 1800-talsnationalism till nutida nationalism i Afrika och Asien. Englands världspolitiska roll under de senaste 150 åren. Rysslands expansionspolitik efter år 1700. Östersjön i europeisk politik. Turkarna och Europa. De nationella minoriteternas problematik. Arabernas roll i historien från Muhammed till Nasser. Rasteoriernas politiska roll från kolonialimperialismen till de moderna diktaturerna.

Internationella freds- och samförståndssträvanden från 1800-talets kongresser till Förenta nationerna. Befolkningsutveckling och expansionspolitik i Östasien. Industrialiseringen i Sverige och dess betydelse för samhällsförhållanden och levnadsstandard från 1800-talets mitt till våra dagar. Den svenska neutralitetspolitiken sedan 1814. Sveriges väg från envälde till modern parlamentarism. De svenska folkrörelsernas utveckling och insatser. Nordiska unions- och samförståndssträvanden. Ett urval samhällshistoriska teman, varvid valet kan ske bland följande: Slaveriet som arbetsform och socialt problem från antikens Grekland till 1800talets amerikanska sydstater. Demokratin i antiken och i modern tid. Arbetsformer och social förankring. Industrialisering och levnadsstandard i Europa och utvecklingsländerna. Industrialismens arbetsmiljöer från och med den industriella revolutionen i England. De politiska ideologiernas utveckling under 1800- och 1900-tal. Från Adam Smith till modern konjunkturpolitik. Katolska kyrkan som politisk och social maktfaktor. Samhällsklasser — arbetsuppgifter — löneutveckling. Några drag ur den svenska utvecklingen från omkr. 1850. Från emigration till arbetskraftsimmigration. Svensk ekonomisk utveckling från omkr. 1850 till nutid speglad i befolkningsrörelserna. Arbetslöshetsproblemet i industrialismens tidsålder. Från försvarslöshetsstadgan till full sysselsättningspolitik. Stadsmiljö och stadsfunktion i svensk historisk utveckling.

168 En svensk folkrörelse. Förändringar i dess struktur och inre arbete i samband med ändrade ekonomiska och sociala förutsättningar. Ett urval kulturhistoriska teman, varvid valet kan ske bland följande: Från analfabetism till utbildningssamhälle. Drag ur det svenska undervisningsväsendets historia. Kampen för religionsfrihet. Förskjutningar i den religiösa situationen under de båda sista århundradena genom nya strömningar inom vetenskap, politik och filosofi. De religiösa folkrörelserna i Sverige. Missionen som evangelisation och som föregångare till hjälpen åt u-länderna. Kyrkorummet genom tiderna. Religionen i konstens spegling. Sociala motiv i litteratur och konst. Bostad och samhällsmiljö. Naturen i dikt och konst (renässans, rokoko, romantik, impressionism). Operan som belysning av tidsproblem och historisk utveckling.

13.4. Anvisningar och kommentarer 13.4.1.

Lärostoffet

13.4-1-1- Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Historieundervisningen på gymnasiet har som sin väsentliga uppgift att skänka eleverna den kännedom om gångna generationers liv och arbete, som är nödvändig för att de skall förstå den värld de lever i och det samhälle i vilket de kommer att verka. Med hänsyn till denna huvudsynpunkt måste stoffet organiseras. Sedan eleverna i grundskolans årskurs 9 studerat den västerländska kulturkretsens ursprung och äldre skeden, blir det gymnasieundervisningens första uppgift att för tiden från omkr. år 1000 till tiden för den franska revolutionens avslutande med det

napoleonska kejsardömet ge dem en allmän historisk orientering. Denna skall göra det möjligt för dem att urskilja och fasthålla väsentliga händelseförlopp, personligheter, idéer och utvecklingslinjer i det förgångna. En förutsättning för att detta skall bli möjligt är givetvis, att stoffet starkt sovras. Därtill behöver det emellertid också koncentreras kring vissa bärande motiv, så att det blir i större sammanhang gripbart för eleverna. Även om den kronologiska gången och det historiska förloppets huvudlinjer härvidlag inte bör släppas, är det dock nödvändigt med en koncentration kring några få huvudepoker, vilka görs till föremål för ett grundligt och allsidigt studium. Det är därvid lämpligt, att stoffet samlas kring väsentliga och karaktäristiska huvudsynpunkter, såsom det feodala systemet, renässanskulturen, religionsstriderna och den absoluta furstemakten, upplysningsidéerna. I uppgiften att bibringa eleverna en vid historisk orientering om de valda epokerna ligger inneslutet, att det för historieundervisningen gäller att förmedla kännedom inte bara om politiskt, ekonomiskt och socialt stoff utan också om idéhistoriskt, kyrkohistoriskt, litteraturhistoriskt, konsthistoriskt och musikhistoriskt. (Jfr 13.4.1.3.) När det gäller att ge en bild av det feodala samhället under medeltiden, blir det alltså inte bara fråga om att behandla dess politiska uppbyggnad och dess sociala struktur utan också dess kyrkopolitiska särdrag, det religiösa livets karaktär, den lärda bildning, som växte fram i dess hägn, dess konst och musik, dess vardagsliv och högtidsseder i skilda samhällsklasser. På samma sätt kräver studiet av renässansepoken att man ser den inte bara ur synpunkten av en ny livssyn och det nyvaknade intresset för konst och bokliga studier utan att man försöker gjuta samman den ekonomiska utvecklingen, de geografiska och naturvetenskapliga upp-

169 täckterna och deras betydelse, teknikens framsteg, de kyrkliga motsättningarna och deras följder, de olika yttringarna av estetiskt och intellektuellt intresse till en större helhet. Detsamma blir förhållandet, då det gäller att studera religionskrigens och den absoluta furstemaktens epok. Kyrkohistoriska aspekter, idéhistoriska, politiska, ekonomiska, litteraturhistoriska och konsthistoriska aspekter måste här hela tiden hållas levande vid sidan av varandra och bringas att samverka för att åstadkomma en bred bild av epokens liv och problem. För upplysningsepoken blir uppgiften att samarbeta det traditionella historiska stoffet med det filosofihistoriska, det naturvetenskapliga, det litteraturhistoriska och det konsthistoriska kanske särskilt påträngande. Brandenburg-Preussens utveckling och inre historia, de schlesiska krigen, det sjuåriga kriget och Frankrikes inre historia under Filip regenten och Ludvig XV måste träda tillbaka för ett brett och allsidigt studium av epokens andliga liv, de politiska, filosofiska, litterära och konstnärliga strömningar, som gör sig gällande i den. Den uppläggning som historiekursen fått för perioden 1000—1815 betyder alltså, att historiens uppgift är att ge en samlad överblick, givetvis i samarbete med andra ämnen, då så är lämpligt. Hur detta kan utföras är en fråga som intimt sammanhänger med stoffurvalet (se 13.4.1.2.) och arbetssättet (se 13.4.2.). Även om under äldre tid Sverige endast mera långsamt drogs med i den allmänna utvecklingen, är det icke för dessa perioder och naturligtvis än mindre för senare tider motiverat att behandla den svenska historien isolerad. Sammanhanget med utvecklingen i det övriga Norden och världen därutanför måste ständigt uppmärksammas. Det är därför inte lämpligt att strikt skilja på svensk eller nordisk och allmän historia. Även om i kursplanen det

allmänhistoriska och det nordiska stoffet angivits under skilda rubriker, kan det vara lämpligt att låta allmänt och nordiskt stoff sammansmälta. Så är t. ex. fallet, då det gäller medeltidens kultur- och samhällsliv. För perioden efter 1815 och fram till modern tid måste studiet läggas upp på ett i viss mån annat sätt och stoffet grupperas annorlunda. Undervisningens uppgift blir här att ge eleverna en bild av de moderna samhällenas uppkomst och utveckling fram till de förhållanden vi känner från vår egen tid. Sovringen måste därvidlag innebära, att specifikt kulturella aspekter får mindre utrymme och att orienteringen rörande 1800- och 1900-talens utveckling inom filosofi, religion, konst, litteratur och musik delges eleverna inom andra ämnen än historia. Huvudsynpunkten för historieundervisningen måste nu bli den politiskt — ekonomiskt — sociala. I konsekvens härmed blir det inte längre den allsidiga belysningen av skilda epoker, som blir avgörande för stoffurvalet utan politiska, ekonomiska och sociala utvecklingslinjer. Härvidlag blir det naturligt att söka gripa om större geografiska enheter, Norden, Västeuropa, Nordamerika, Latinamerika, Ryssland och Östeuropa, Afrika, Indien, Östasien. För den period som det här är fråga om gäller i hög grad, att den allmänna historien inte kan få betraktas från renodlat europeiska synpunkter. Världsperspektivet måste ständigt hållas levande i undervisningen. Det globala perspektivet blir för övrigt mer och mer accentuerat ju längre fram man kommer. Det är därför naturligt, att historieundervisningen på gymnasiet avslutas med ett verkligt allomfattande studium av världen under de sista decennierna. Utvecklingen efter det andra världskrigets slut har varit så snabb, så omvälvande och så på en gång kring hela jorden gripande, att det är nödvändigt, att skolan ger eleverna en relativt ingående oriente-

170 ring om den värld som de lever i och om de politiska, ekonomiska och sociala krafter som är verksamma i den. Genom de internationella kontakternas ständigt växande betydelse blir sådana kunskaper i historiskt perspektiv ännu oumbärligare än tidigare. Väsentligt är att eleverna har goda insikter i andra nationers och andra världsdelars historiskt betingade utveckling och särdrag. I allt väsentligt bör vad som ovan sagts kunna gälla, vilken lärokurs som än avses. Uppenbart är emellertid, vilket också framgår av kursplanen, att en viss inknappning av stoffet måste äga rum på naturvetenskaplig lärokurs, som avslutar studierna med andra årskursen. Än mer markant måste denna inknappning bli på ekonomisk och teknisk lärokurs. En möjlighet att bemästra de speciella svårigheter som här uppstår, erbjuder metoden med en så långt som möjligt driven systematisering av stoffet i sak, något som också kursplanen genom sin uppställning antyder. Hela utvecklingen efter 1945 läggs sålunda här in under några få väsentliga huvudperspektiv. Vad som förloras i detaljrikedom och bredd, får här ersättas av en stoffcentrering, som framhäver avgörande principiella perspektiv. Även om kursplanen för gymnasiet såtillvida ansluter till grundskolans kursplan, att de sista århundradena har ett dominerande utrymme, bör en väsentlig skillnad i sättet att arbeta med stoffet framträda. Det kan inte bara vara fråga om att på nytt genomgå ett en gång behandlat stoff. Väsentligt är, att stoffet blir föremål för analys och resonemang, att det framlägges så att eleverna tränas att finna sammanhang och diskutera problem. Nya sidor av den historiska utvecklingen bör bringas i dagen och elevernas uppmärksamhet ständigt riktas på de krafter som är verksamma i de historiska händelseförloppen. Det är därvid också betydelsefullt, att de lär sig att skilja mellan fakta och omdömen.

Det stoff, som källor av skilda slag erbjuder, har härvid sin stora betydelse och studiet därav fyller en viktig funktion. Det bidrar att ge konkretion åt de skilda epokernas särart och det ger eleverna tillfälle att uppöva förmågan att objektivt bedöma historiska företeelser mot bakgrunden av tid och miljö. Respekt för fakta, sinne för proportioner, balans i omdömet, saklighet och tolerans bör självfallet prägla undervisningen, såväl då det gäller det närliggande som då det gäller det i tid och rum avlägsna. 13.4-1-2. Kommentarer moment

till speciella kurs-

I årskurs 1 är ämnesstoffet detsamma för samtliga lärokurser. Det gäller här att genom ett allsidigt studium av avgränsade tidsavsnitt ge eleverna en bred historisk orientering. Stoff från skilda områden skall inlemmas i undervisningen. Det gäller sådant som rör den politiska, ekonomiska och sociala historien. Det gäller också idéernas, religionens, konstens, litteraturens, musikens och naturvetenskapens historia. Givetvis kan det inte bli fråga om att i alla de större avsnitten föra in de olika slagen av stoff i lika proportioner. Tidens allmänna karaktär får här avgöra vilka slag av stoff som bör ägnas större uppmärksamhet och vilka som kan behandlas mer översiktligt eller förbigås. Likaså måste stoffet bli avgörande för om verbal genomgång är lämplig eller om bildmässig, musikalisk eller annan demonstration är mest ändamålsenlig. Visst stoff bör också någon gång kunna lämnas ut till enskilda elever för studium individuellt eller i grupp. Som exempel på hur vissa sidor av stoffet i de fyra huvudavsnitten kan byggas ut må följande anföras. Vid genomgången av renässansepokens livssyn, konst och litteratur kan det vara naturligt att börja med en presentation av den medeltida världsbilden, gärna anknuten till Dantes Divina Commedia. Här-

171 ifrån kan vägen leda dels till belysning av naturvetenskapligt och filosofiskt tänkande vid denna tid, dels till samhällsförhållandena i de italienska städerna och deras betydelse för konsten, varvid furstarnas och köpmännens mecenatskap uppmärksammas. Det antika inflytandet kan påpekas när det gäller stadsplanering, enskilda och offentliga byggnader och kyrkoarkitektur. Den vid sidan av antikintresset framträdande naturalismen kan studeras i måleriet, varvid inte minst det nederländska intresset för naturstudium och verkliglie tsiakttagelse kan uppmärksammas. Viktiga att observera i sammanhanget är bröderna van Eyck men också Diirer i Tyskland och Masaccio i Florens. I övrigt studeras renässanskonstens spridning i Europa och iakttages hur den stödes av furstar och adel. Frans I och Erik XIV bör här observeras. Betydelsefullt är att studera, hur renässansens formsinne kulminerar i Italien med Rafaels stanzer, Leonardo da Vincis vetenskapligt noggranna verklighetsstudium och Michelangelos expressionism. Men också nederländaren Brueghel med hans bondevärld och den spanska renässanskonsten med dess spegling av envåldsmonarki och hovliv kan uppmärksammas. När det gäller litteraturen är det naturligt att beröra Petrarca och Boccaccio och för högrenässansen Ariosto. Inom musiken kan anknytning ske till Orlando di Lasso och Palestrina. E t t återknytande till utgångspunkten, den medeltida världsbilden, kan därefter få utgöra upptakten till studiet av upptäckter och uppfinningar. På samma sätt kan vissa sidor av upplysningsepoken tänkas utbyggda med stöd av följande moment. Idéhistoria: Locke, Voltaire, Montesquieu, Rousseau, speciellt de olika samhällsteorierna. Kyrkohistoria: Den religiösa enhetlighetens begynnande upplösning belyses genom studiet av pietismen och neologin.

Musikhistoria: Den musikaliska rokokon med Couperin och Rameau. I Sverige Roman. Konst- och litteraturhistoria: En utgångspunkt ges i spänningen mellan rokokon och den senare uppträdande klassicismen, påverkad av det nyvaknade antikintresset. Rokokon framträder som en aristokratisk konstart. Exempel är Watteau, Fragonard, i Sverige Taraval, Roslin, Lundberg. Vaknande samhällskritik i England framträder hos Hogarth. Intresse uppstår för nya miljöer — vardagsliv, bondeliv, arbetare. I Sverige Hilleström med genrebilder ur vardagslivet. I litteraturen Dalin, Lenngren. Naturkänslan framträder i engelsk trädgårdskonst och landskapsmåleri. Exempel är Gainsborough, i Sverige Elias Martin. Litterära paralleller: Rousseau, Bellman. Arkitekturhistoria: Påverkan från antiken på grund av utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum. I Sverige den gustavianska stilen: Palmstedts börshus, Adelcrantz' gustavianska opera, Arvfurstens palats. Den gustavianska möbelstilen (Haupt). Konsthantverk, porslin. Det är givet att av sådana moment, som enligt de nu givna exemplifieringarna kan tänkas ingå i det mångsidiga studiet av större epoker, vissa måste ges en enbart sammanfattande behandling eller erbjudas eleverna för individuellt studium, medan andra kan göras till föremål för en mera utförlig demonstration inför klassen som helhet med kommentarer och diskussion. (Jfr anvisningarna för betingsstudium, 13.4.1.5.) I årskurs 2 har ämnet historia inte längre samma utformning i alla lärokurser. Humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs inledes med en återblick på den kolonialpolitiska, parlamentariska, industriella och idéhistoriska utvecklingen, varvid det bör bli möjligt att vidga och fördjupa den framställning som givits i årskurs 1. Det kan därvid bli tillfälle att

172 mera utförligt belysa den för framtiden så betydelsefulla motsättningen mellan de franska och de engelska kolonisterna i Nordamerika liksom spänningen mellan de engelska kolonisterna i norr och i söder. Det kan också bli möjligt att något utförligare stanna inför det fascinerande spelet om makten i Indien och Robert Clives insatser för uppbyggandet av det brittiska imperiet liksom inför kompaniväsendet och i samband därmed det starka ostasiatiska inflytandet i kulturlivet under 1700-talet, »kineseriet». Också den parlamentariska utvecklingen kan framträda mera konkret, t. ex. genom jämförelser mellan England och Sverige beträffande de politiska ledarna, valsystemet och partiväsendet. Vidare kan förutsättningarna för den industriella revolutionen utförligare belysas särskilt med hänsyn till jordbrukets struktur, kommunikationsväsendet samt hantverk och manufaktur. Slutligen kan det idémässiga innehållet i den franska revolutionen behandlas som bakgrund till 1800-talets frihetssträvanden . I övrigt bör avsnittet om de moderna staternas framväxt och de två världskrigens epok kunna studeras så att det ger möjlighet till utförligare behandling av de längre utvecklingslinjer, kring vilka denna kurs är uppbyggd. I naturvetenskaplig lärokurs inledes arbetet i årskurs 2 direkt med avsnittet om de moderna staternas framväxt. Därpå följer studiet av de två världskrigens epok, som omedelbart leder över till en orientering med tonvikt på globalt perspektiv om tiden efter 1945. Kursen avrundas slutligen med ett återblickande tematiskt studium. Avsikten med det sista momentet är, att de elever, som med årskurs 2 avslutar sina historiestudier, skall få möjlighet att utifrån sin kännedom om de nutida förhållandena följa några mera representativa utvecklingslinjer av allmänhistorisk samt samhällshistorisk och kulturhistorisk karak-

tär. Urvalet bör göras med hänsyn till att endast ett begränsat antal sådana återblickande längdsnitt kan behandlas. Vidare om det tematiska studiet nedan. Även i ekonomisk och teknisk lärokurs inledes arbetet i årskurs 2 direkt med avsnittet om de moderna staternas framväxt avslutat med de två världskrigens epok. Därpå följer orienteringen om tiden efter 1945, sedd i globalt perspektiv och centrerad kring fyra väsentliga huvudsynpunkter. Det återblickande tematiska studiet får inskränkas i dessa lärokurser. Om endast ett tema medhinnes skall det väljas bland de kulturhistoriska och i första hand avse orientering om religionsproblem. Exempelvis kan väljas kampen för religionsfrihet eller förskjutningar i den religiösa situationen (se nedan). I humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs samt för dem vilka studerar historia som frivilligt ämne, bjuder årskurs 3 på två betydelsefulla arbetsuppgifter. Den första innebär ett relativt grundligt studium av utvecklingen efter 1945 sedd i globalt perspektiv, varvid påpassligt gjord anknytning till aktuella politiska förhållanden kan ge ökat intresse och avsevärd stimulans åt studiet. Den andra uppgiften innebär ett relativt omfattande återblickande tematiskt studium av allmänhistorisk, samhällshistorisk och kulturhistorisk karaktär. Kursplanen upptar för detta moment ett antal exempel av allmänhistorisk, samhällshistorisk och kulturhistorisk karaktär. Det står därvid läraren fritt att i samverkan med eleverna lägga tyngdpunkten på ettdera av dessa fält. Även om valet sker bland de angivna exemplen, bör såväl lärare som elever här ha frihet att ta upp till behandling andra teman som av olika skäl kan ligga väl till eller vara av intresse. De större repetitiva längdsnitt, som det är fråga om i detta avslutande tematiska studium, är icke ämnade att ersätta delar av det kronologiskt ordnade studiet. De kompletterar och nyanserar detta genom

173 att följa sammanfattande huvudlinjer samt erbjuda nya synvinklar på kunskapsstoff, som eleverna redan tidigare stiftat bekantskap med. Också uppgifter, som ej har karaktären av i egentlig mening repetitiva längdsnitt, bör emellertid kunna förekomma. Elevernas olika intresseinriktning på antingen samhällshistoria eller kulturhistoria bör här bli utslagsgivande för valet av ämne. Erforderlig tid bör ställas till elevernas förfogande för dessa uppgifter under den sista terminen. Såväl för sådana uppgifter som för samhällshistoriska och kulturhistoriska teman gäller, att eleverna bör kunna få arbeta med dem individuellt eller i grupp efter eget val. Till ledning för det tematiska studiet ges här några belysande exempel och närmare innehållsangivelser. Allmänhistoriska teman Östersjön i europeisk politik. Den ryska handelsmarknaden som bakgrund till maktkamp under 1500- och 1600-talen. Rysslands frammarsch under 1700-talet. Stormakternas strategiska intressen under 1800talet: Östersjön »öppet hav» eller neutraliserat »slutet hav». Östersjön i Sovjets, Tysklands och de nordiska staternas politik under 1900-talet. De nationella minoriteternas problematik. Här kan man antingen välja ett bestämt geografiskt område, t. ex. Centraleuropa eller Östeuropa, och följa de nationella minoriteternas växlande öden där eller också välja en stormakt, t. ex. Ryssland eller Turkiet, vars minoritetspolitik följes genom tiderna. Man kam också tänka sig att spegla hela frågan i en enskild minoritets öden under tidernas lopp, t. ex. tjeckerna eller samerna. Slutligen finns möjligheten att studera minoritetspolitiken i några av de stater i Asien eller Afrika, som blivit självständiga efter det andra världskriget. Samhällshistoriska teman Industrialismens arbetsmiljöer från den industriella revolutionen i England. Engelska

textilfabriker och kolgruvor under 1700talet. Svenska 1800-talsindustrier (sågverk, järnbruk). Automation, »kontorisering» av nutidens fabriksmiljö. De politiska ideologiernas utveckling under 1800- och 1900-tal. Man kan tänka sig att följa en svensk linje. Den skulle då kunna få följande utformning: Från marxism till dagens socialdemokrati. Från 1800-talsliberalism till socialliberalism. Svensk konservatism i regeringsställning och som opposition. — Man kan också tänka sig att följa de politiska ideologiernas utveckling på tysk eller fransk eller engelsk mark. Slutligen kan man också följa den ryska idéutvecklingen från Lenin till dagsläget. Stadsmiljö och stadsfunktion i svensk historisk utveckling. Från marknadsplats till köpstad (medeltidsstaden). »Överhetsstaden» (biskopssäte, residensstad), t. ex. Stockholm under stormaktstiden. 1800talets delvis agrara småstad i Sverige. Stockholms utveckling från 1850. Jämförelse med andra storstäders utveckling. En svensk folkrörelse. Här är det givetvis möjligt att välja bland skilda typer avsvenska folkrörelser, t. ex. nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, idrottsrörelsen, fackföreningsrörelsen, kooperationen. En vid belysning kan ämnet få, om några elever eller grupper av elever väljer var sin rörelse att studera och materialet sedan sammanställes. Kulturhistoriska teman Kampen för religionsfrihet. Religionsfrihetstankens historia från reformationstiden till våra dagar. Bland företeelser som bör beaktas kan nämnas: renässansens frihetskrav, reformatorernas inställning till religionsfriheten (jämförelse mellan Luther och Calvin), toleranssträvanden under 1500-talet (Castellios kritik av Calvin, »synkretisternas» enhetssträvanden), kongregationalisternas ideal och kväkarnas betonande av »det inre ljuset» i 1600-talets England, pietismens och herrnhutismens

174 förskjutning av tyngdpunkten från läran till det kristna livet och den religiösa känslan, upplysningens toleransprincip, liberalismens frihetskrav, arbetarrörelsens tanke om religionen som en privatsak. Huvudvikten skall läggas på idéhistorien. Därtill fogas uppgifter om viktiga händelser i religionsfrihetens praktiska förverkligande. Förskjutningar i den religiösa situationen under de båda sista århundradena genom nya strömningar inom vetenskap, politik och filosofi. Mot bakgrunden av kristendomens självklart dominerande ställning under tidigare skeden ges en översikt över nyare strömningar som medfört den kyrkliga enhetskulturens upplösning och lett till de motsättningar i livsåskådningsfrågor, som utmärker vår egen tid. Inom vetenskapen beröres: Darwins utvecklingslära och kritiken av Bibelns skapelseberättelse, naturvetenskapens frammarsch och kritiken av gudstron, kausalitetsprincipen och determismen; inom politiken: liberalismens kyrkokritik och religionsfrihetskrav, Marx' uppfattning av religionen och arbetarrörelsens inställning till religion och kyrka, kyrka och stat i diktaturländerna; inom filosofi: positivismens agnosticism, utilismens etik utan religiös förankring, Nietzsches kritik av den kristna etiken. Hägerström, den logiska empirismen. Sociala motiv inom litteratur och konst. (Huvudsakligen från och med 1800-talet.) Återblick på äldre exempel: Aristofanes, Petronius, landskapslagarna, Diirer, Brueghel, Rembrandt, Velazquez, Goya, Hogarth. 1800- och 1900-tal: Ryssland: Dostojevskij, Tolstoy, Gorkij, Sjolochov; Frankrike: Zola, Daumier, Courbet. England: Dickens. Spanien: Lorca, Picasso. Nederländerna: van Gogh. USA: BeecherStowe och Wright eller annan modern negerförfattare. Sverige: De socialt engagerade författarna från Moberg och Martinson och Lo-Johansson t. o. m. Wassing. De kan sättas i samband med speciella

sociala motiv, t. ex. åldringsvården, lantarbetarfrågan, emigrationen. Bostad och samhällsmiljö. Antika städer. Borgar och städer under medeltid och renässans. Nederländska borgerliga miljöer. Rokokomiljöer, fransk trädgårdskonst. Den gustavianska stilen i Sverige; arkitektur, möbelstil, konsthantverk. 1800-talet: bondemiljöer, stadsplanering (Paris, Berlin). Modern stadsplanering, arkitektur och formgivning. Operan som belysning av tidsproblem och historisk utveckling. 1600-talets antikefterbildning, fransk-klassicismen. 1700-talets revolutionsstämningar speglade i operan (Figaros bröllop, Fidelio). Romantikens opera (Wagner). 13.4-1-3. Planering och samverkan Det är uppenbart att en uppläggning av gymnasiets historiekurs så som kursplanen anger, med delvis skiftande målsättning för de skilda årskurserna, ställer krav på en noggrann planering av arbetet. Det gäller härvid inte bara att göra klart för sig, hur många lektioner man har till förfogande under ett läsår och anpassa stoffmängden till tidsramen. Det gäller också att planera och organisera stoffet ur synpunkten av väsentligt och oväsentligt, av vad som bör ägnas starkare intresse, behandlas intensivt, och vad som kan ägnas mindre uppmärksamhet, behandlas extensivt. Inte minst uppläggningen av årskurs 1 kräver härvidlag ett noggrant genomtänkande. Det avsnitt som skall behandlas sträcker sig från omkr. år 1000 till omkr. 1815. Visserligen är det upplagt i fyra stora huvudavsnitt, och det kan synas enkelt att för deras behandling indela lektionstiden i motsvarande antal delar. Emellertid är därmed knappast någon verklig planering gjord. Planeringsarbetet ligger långt mer på det innehållsliga planet. Det gäller att för varje huvudavsnitt eller epok göra klart för sig vad som är huvudlinjen, kärnstoffet, och hur övrigt stoff, represen-

175 terande skilda kulturhistoriska aspekter, koncentriskt kan grupperas kring detta, så att de valda tidsavsnitten blir belysta från så många sidor som möjligt. Planeringen måste alltså innefatta en bedömning av den tid som bör ägnas åt genomgång och bearbetning av det man vill betrakta som kärnstoffet samt när, i vilket sammanhang och under hur lång tid övrigt belysande stoff skall sättas in. Om den koncentriska behandlingen av stoffet måste bli utmärkande för årskurs 1, blir det i årskurs 2 fråga om att lägga upp stoffet efter vissa utvecklingslinjer eller motiv, avseende huvudsakligen 1800-talet och 1900-talet fram till det andra världskrigets slut. I naturvetenskaplig lärokurs, som har att genomgå även perioden efter 1945 och därtill ägna någon tid åt tematiskt studium, blir kravet på noggrann planering givetvis mycket starkt. Mer än halva den tillgängliga tiden kan därvid knappast anslås åt avsnittet om de moderna samhällenas framväxt, om tillfredsställande utrymme skall kunna beredas för tiden efter 1945 och för det tematiska studiet. Humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs omfattar perioden fram till 1945 och mertiden kan därför disponeras på annat sätt. Studiet av de moderna staternas framväxt underlättas genom att man får möjlighet att göra en inledande återblick på den kolonialpolitiska, parlamentariska, industriella och idéhistoriska utvecklingen under 1700-talet. Det är emellertid av största vikt, att denna återblick inte får breda ut sig för mycket. Här krävs noggrann planering, så att det blir möjligt att på kort tid genomgå stoffet. På samma sätt som en översiktlig planering av årskursens arbete har att motverka, att de inledande momenten breder ut sig för mycket, måste den garantera, att det avslutande huvudavsnittet, de två världskrigens epok, inte får för liten tid. För årskurs 3 blir på ytterligare ett nytt

sätt planeringsfrågorna väsentliga. Här måste tiden delas mellan de två stora huvuduppgifterna orientering om de senaste decennierna och tematiskt studium. Att därvid dela tillgänglig lektionstid i två lika stora delar torde icke vara tillrådligt. Den förra uppgiften kan visserligen göras mycket bred, och det globala perspektiv, som här blir självfallet, inbjuder onekligen därtill. Men det arbete, som det tematiska studiet innebär, får anses ha så stor betydelse för eleverna, att en större del av årskurs 3 bör ägnas åt det, förslagsvis två tredjedelar av tiden. Vid uppläggningen av arbetet med det tematiska studiet gäller det för övrigt att se till, att man inte behandlar så många allmänhistoriska teman, att de samhällshistoriska och kulturhistoriska, som kan innebära en för eleverna stimulerande och värdefull tillsats av nytt, kommer att. få sitta trångt. En bidragande orsak till att ett ingående planeringsarbete blir nödvändigt är just det förhållandet, att de tre årskurserna har skiftande målsättning. Därmed ställs också krav på skiftande arbetssätt (jfr 13.4.2.). Kursen måste alltid planeras så, att den vid läsårets slut är genomgången. En hjälp i planeringsarbetet och i fasthållandet vid planen kan det vara, om läraren vid början av varje årskurs relativt utförligt presenterar årskursens uppgifter och arbetssätt för eleverna och likaså den avsedda tidsplanen och därpå tillsammans med dem diskuterar vad som är lämpligt och möjligt. En sådan gemenskap med läraren i planeringen och genomförande av arbetsuppgifterna kan för eleverna vara både stimulerande och befruktande, och för läraren kan samarbetet med klassen också på denna punkt innebära en styrka. Ett betydelsefullt drag i gymnasiets arbete är samverkan mellan ämnena. För historieämnet ligger det närmast till hands att söka samverkan med övriga orienteringsämnen, svenska, religionskunskap, samhällskunskap, filosofi och psykologi, men

176 även med språkämnena och de estetiska ämnena kan samverkan uppnås. I ekonomisk och teknisk lärokurs bör det väsentligen bli fråga om samverkan med ämnena svenska, samhällskunskap och moderna språk. Försök till samverkan med de naturvetenskapliga ämnena bör emellertid också vara av stort intresse. I ett och annat fall kan det därtill ha sitt värde att aktualisera anknytningar till ämnen som har lästs eller kommer att läsas. En förutsättning för att den angivna målsättningen skall nås är en intim samverkan mellan lärarna i de olika ämnena. Vid konferenser liksom vid enskilda samtal med företrädare för andra ämnen bör historielärarna skaffa sig kunskap om stoffets uppläggning i närliggande läroämnen och om den takt och ordning, i vilket det genomgås. Han blir på det sättet i stånd att inom sitt ämne göra en sådan anpassning, att anknytningar blir naturliga, både sakligt och tidsmässigt. Han bör också begagna klasskonferenserna och de gemensamma ämneskonferenserna till att med företrädarna för de andra läroämnena diskutera vilka delar av ett gemensamt stoff, som bör behandlas inom respektive ämne. Även om det av naturliga skäl i första hand blir med företrädarna för orienteringsämnena och de estetiska ämnena som samarbete etableras, bör det icke förbises att även med språklärarna en fruktbärande samverkan är möjlig. Rådplägningar mellan historielärarna och språklärarna kan i hög grad bidra att skapa enhetlighet och planmässighet i studierna av skilda länders historia och liv, inte minst på så sätt att historien tillhandahåller synpunkter på vilka texter och vilket stoff, som med hänsyn till elevernas kulturella orientering är av värde att få genomgångna. Särskilt måste beaktas samverkan med svenska och de estetiska ämnena i årskurs 1. I denna årskurs åvilar det historien att ge helhetsbilden av de epoker som stude-

ras. För att lyckas härmed måste stoff införas från bl. a. litteraturens, konstens och musikens fält i form av litterära texter, bilder och musikåtergivanden. Detta stoff kan införas antingen i historia eller i svenska och de estetiska ämnena. Det avgörande är emellertid att stoffet utnyttjas i rätt sammanhang och därför presenteras eleverna vid rätt tidpunkt. I de fall stoffet introduceras i ett annat ämne än historia måste ett nära samarbete äga rum, så att historieundervisningen effektivt kan bygga på stoffet. 13-4-1.4- Koncentration Den uppläggning av stoffet som föreslagits för särskilt årskurs 1 kräver i hög grad, att tillgängliga timmar hålles väl samman. Skall ett allsidigt och fördjupat studium av ett bestämt tidsavsnitt, en epok, få effekt får tiden för studiet inte tänjas ut så att helhetsupplevelsen försvåras eller omöjliggöres och sammanhangen brister. Av största betydelse är det därför, att det inom ämnet kan ske en sådan koncentration, att eleverna under halva läsåret får fyra timmar i veckan. Just den koncentriska uppläggningen av stoffet som förefaller naturlig för årskurs 1, där det gäller att kring ett kärnstoff på ett belysande sätt gruppera stoff av skilda slag, förutsätter i själva verket en stark tidsmässig koncentration. I årskurs 3 bör historiestudiet koncentreras så att ämnet får fyra veckotimmar under de perioder det läses. 13-4-1 -5- Beting Historieämnets lärostoff låter sig på grund av sin kronologiska karaktär visserligen inte helt fritt arrangeras, men det bör ändå vara möjligt att gruppera det så att eleverna får tillfälle att successivt öka sin förmåga till självständigt arbete. De bör sålunda kunna få övning i att på egen hand penetrera ett allt större material, från en enkel uppgift på några sidor till ett större tidsavsnitt,

177 eller att ur ett längre historiskt perspektiv dra ut det väsentliga ur lärobokstexten eller andra framställningar, fixera och inlära grundläggande fakta och precisera ur materialet framträdande problemställningar och utvecklingslinjer. Även om grundskolan givit eleverna en viss träning, är de vid inträdet i gymnasiet icke alltid beredda för mer omfattande självständiga arbetsprestationer. Frågan vilka moment, epoker eller större utvecklingslinjer, som kan lämpa sig för behandling i form av beting, behöver därför alltid noga prövas inte minst med hänsyn till klassens allmänna standard och inriktning. Det bör dock vara möjligt att i årskurs 1 till omväxling med den läxvis eller i övrigt på sedvanligt sätt bedrivna genomgången av stoffet finna mindre avsnitt, vilkas behandling kan ges formen av större arbetsuppgifter. Det kan då vara lämpligt att för vart och ett av de fyra stora huvudavsnitten utvälja ett mindre parti så avvägt, att det kommer att omfatta fyra lektionstimmar eller under senare delen av kursen sex lektionstimmar. Som arbeten lämpliga för behandling i form av större uppgifter kan nämnas: 1. Landskapslagarnas samhälle i Norden. 2. Den starka furstemaktens framväxt i Norden och riksstyrelsen under naturahushållningens villkor. 3. Den kungliga maktens utveckling i England och Frankrike under 1600talet och merkantilismens ekonomiska system. 4. Upplysningsfilosoferna, de upplysta monarkerna, upplysningstidens litteratur, konst och musik samt dess utlösning i den franska revolutionen. I samtliga fall bör betinget omfatta dels en av läraren gjord översiktlig genomgång på två timmar, dels en eller flera timmars individuellt eller gruppvis genomförda studier i skolan, dels inlärning i hemmet, dels

slutligen en timmes förhör eller redovisning i samlad klass. Om den sist nämnda uppgiften, upplysningstiden, tas som exempel, kan ett studium av denna i form av större uppgift läggas upp på följande sätt. Under de två första timmarna ger läraren en översiktlig bild av epoken med presentation av de bärande idéerna, de författare, som för fram dem, den verkan som de får hos monarkerna och den politiskt och kulturellt medvetna publiken, vidare den prägel som det religiösa livet får under denna tid och konstens, litteraturens och musikens sätt att spegla tidens idéer. Detta kompletteras med en kommentar till hur ämnet framställes i den använda läroboken och anvisningar om hur den kan utbyggas med skiftande material, prov på uttalanden av upplysningsfilosoferna, skönlitterära texter, uttalanden av de upplysta monarkerna och andra källtexter, bildmaterial och musikprov. Eleverna kan under denna inledande genomgång göra anteckningar till ledning för sitt fortsatta arbete. Alternativt — och nödvändigare ju större betinget är — får de i sin hand stencilerade upplysningar eller en utarbetad studieplan. Lärarens muntliga inledande genomgång kan därvid inskränkas beroende på studieplanens utförlighet och kanske stanna vid en kommentar till denna och en intresseskapande introduktion. Under de två följande timmarna studerar eleverna individuellt läroboken och sina anteckningar och övergår därpå till att enskilt eller i grupper syssla med belysande material. Några kan då tänkas arbeta med utdrag ur upplysningsfilosofernas skrifter och anteckna karaktäristiska tankegångar, några kan tänkas studera verk av för upplysningstiden karaktäristiska skönlitterära författare, några kan syssla med de upplysta monarkerna genom studium av biografier eller brevutdrag och annat källmaterial, några gör direkta bild-

178 studier och antecknar sina iakttagelser, några slutligen avlyssnar musikprov och diskuterar dem. Under en följande (dubbel)timme presenteras och diskuteras de av de olika grupperna gjorda iakttagelserna och de dras under lärarens ledning samman till en helhetsbild. Vid ett sista avslutande tillfälle görs sedan en snabb (skriftlig) kontroll av att grundläggande fakta är inhämtade och en (muntlig eller skriftlig) prövning av att väsentliga sammanhang är klart uppfattade. I årskurs 2 bör stoffet och dess uppläggning ge möjlighet för vidgade beting. Det blir här mindre än i årskurs 1 fråga om begränsade tids- och miljöstudier och mera om studier av sammanhang och utvecklingslinjer under något århundrade eller någon del därav. Som uppgifter lämpliga för behandling i form av beting kan nämnas: Förenta staternas tidigare historia t. o. m. inbördeskriget. De franska revolutionerna 1830—1871 och de liberala reformerna i England som uttryck för politiska frihetsidéer och ekonomisk-sociala förändringar. Förenta staternas utveckling från inbördeskriget till inträdet i första världskriget. Den inre utvecklingen i Frankrike, England, Tyskland och Ryssland under 1800talets senare del. Den konstitutionella utvecklingen i Sverige 1809—1914. Liberal reformpolitik. De stora frågorna i svensk inrikespolitik från representationsreformen t. o. m. rösträttsreformen 1918— 1921. Det första världskriget. Det andra världskriget. I årskurs 2 bör betingsperioden rimligen kunna omfatta minst två veckor eller åtta lektionstimmar. Lärarens genomgång kan vid två veckors betingsperiod t. ex. ut-

sträckas över tre lektioner, de individuellt eller gruppvis genomförda studierna över tre och redovisningen, som bör kunna ske i grupper utan att klassen hålles samlad, över två lektioner. Givetvis måste denna planering anpassas till betingens omfattning och svårighetsgrad. Årskurs 3 inbjuder genom sin stofforganisation i särskilt hög grad till betingsmässigt genomförd lärogång. Speciella möjligheter härvidlag erbjuder givetvis det återblickande tematiska studium, som upptar en stor del av årskursen. Redan det första stora kursavsnittet i årskurs 3, Tiden efter 1945, skulle kunna tänkas studerat i form av ett eller flera beting. För den händelse en uppdelning synes önskvärd med hänsyn till elevernas intressen, kunde den genomföras så, att utvecklingen i Europa efter 1945 finge utgöra ett beting, utvecklingen i de främmande världsdelarna ett annat. Skulle också dessa beting i sin tur synas bli för omfattande, kunde en uppdelning tänkas på Afrika, Främre Orienten, Östasien och Amerika. Följande uppställning åskådliggör möjligheterna: Världen efter 1945 A. Europa efter 1945 a. Europas uppdelning. b. Norden mellan väst och öst. B. De främmande världsdelarna a. Afrika b. Främre Orienten c. Östasien d. Amerika. I övrigt kan vart och ett av de återblickande temata, antingen det är allmänhistoriskt, samhällshistoriskt eller kulturhistoriskt, behandlas som beting. Därvidlag synes de samhällshistoriska och kulturhistoriska temata lämpade att utdelas till eleverna som individuella beting, efter deras intresseinriktning. I årskurs 3 bör lärarens genomgång kunna betydligt inskrän-

179 kas i jämförelse med vad fallet är i de tidigare årskurserna. Det bör här snarare bli fråga om angivande av väsentliga aspekter, anvisning på lämpligt studiematerial och diskussion av arbetsmetodik och disposition av tillgänglig tid samt i fortsättningen handledning av elevernas arbete i den mån så krävs eller önskas. Större vikt bör i denna årskurs kunna läggas vid den individuella redovisningen och kunskapskontrollen. I betinget inräknas tid för individuella tentamina på det i betinget behandlade stoffet. För övrigt måste gränserna mellan beting och specialarbete bli mindre markerade, ju mer eleverna närmar sig slutet av historiestudierna. 13.4.2.

Verksamhetsformer

13.4-2.1. Allmänna kommentarer

metodiska

Den stora mängd stoff från skilda tider, som historien rymmer, ställer undervisningen i ämnet inför speciella metodiska problem. Det gäller för historieläraren att ur myllret gripa ut sådana fakta och förhållanden, som kan utgöra hållpunkter för en historisk överblick och bidra att kasta ljus över stora och betydelsefulla sammanhang. Inte minst viktigt härvidlag är det att eleverna görs förtrogna med sådana grundläggande historiska begrepp som spelar en roll också i modern debatt, t. ex. folkförsamling, folkrepresentation, förbundsstat, centralisering, decentralisering, gotik, renässans, reformation, merkantilism, liberalism, socialism. Även om det finns en risk att för skolans elever det historiska vetandet blir i hög grad skelettartat, så måste det vara en grundläggande uppgift för undervisningen att hos eleverna söka inprägla just ett skelett av fakta. Härvidlag är läroboken det oumbärliga hjälpmedlet, som rätt använt tillhandahåller det för memorering avsedda och nödvändiga stoffet och bringar stadga och ordning. Men lika viktigt är det att

fylla ut med den belysande detaljen, den målande miljöskildringen, den episka berättelsen, den fylliga personkaraktäristiken. Visserligen bör undervisningen i väsentlig grad präglas av diskussion och analys, men diskussionen måste för att bli fruktbar utgå från konkret verklighet och analysen från åskådliga föreställningar om rådande förhållanden. Därtill kommer att vissa episoder och gestalter har så stort allmänmänskligt intresse, att de redan därför påkallar större uppmärksamhet. Mänskliga levnadsöden bör — i historien lika väl som inom litteraturen — få tala till elevernas känsla och fantasi. Eleverna bör successivt tränas att på egen hand tillgodogöra sig läroboken och ur den kristallisera ut för memorering lämpligt stoff redan i de första årskurserna. Det är därför rimligt, att den direkta preparationen av läxor inom historieämnet inskränkes på gymnasiet. Men detta får inte betyda, att lektionstiden i större utsträckning upptages av direkt förhör. En väsentlig uppgift för läraren måste vara att i största möjliga utsträckning i klassen genomföra det utredande, berikande och för intresset stimulerande undervisningssamtalet på grundval av det material, som eleverna läxvis genomgått. Det är oskattbart, då det gäller att träna eleverna till aktivt studium och till självständigt tänkande och det bör då och då föras vidare mot regelrätt diskussion. Bortsett från den träning till självständigt arbete som metoden med längre redovisningsintervall innebär, kan elevernas medverkan i lektionerna på skilda sätt också bidra att skapa omväxling och stimulans i arbetet. Personer och händelser kan belysas genom elevföredrag. Bildmaterial, kartor och statistiskt material kan lämnas ut till enskilda elever eller grupper av elever för studium och därpå följande demonstration i klassen. Det har alltid stor betydelse, att eleverna förs i kontakt med de källor, på vilka

180 vår historiska kunskap vilar. En kort orientering om källor och källkritik hör hemma i detta sammanhang. En eller annan av de större historiska tvistefrågorna kan därvid presenteras för eleverna (Stockholms blodbad, Sveriges inträde i trettioåriga kriget, Karl XILs död, krigsskuldfrågan 1914). Någon gång kan det vara skäl att direkt på källorna bygga hela framställningen av ett händelseförlopp, t. ex. spelet vid 1680 och 1682 års riksdagar eller den storpolitiska utvecklingen sommaren 1914. I regel får man dock av naturliga skäl begränsa sig till att låta källmaterialet belysa framställningen. I samband med källstudiet kan det vara lämpligt att för eleverna söka klargöra propagandans roll för opinionsbildningen. Detta aktualiseras särskilt, när det är fråga om tvära övergångar och brytningar i den historiska utvecklingen. Inte minst bör propagandan kunna diskuteras, när man begagnar den moderna pressen som material. Den psykologiska krigföringen och beredskapen mot propaganda i krig bör också observeras. Överhuvud kan användandet av tidningen som historisk källa bidra att ge nära kontakt mellan det nuvarande och det förflutna. Detsamma gäller om skilda slag av audivisuella hjälpmedel, grammofoninspelningar, bandupptagningar, bildband och filmer. Även belysande och värdefulla partier ur nyutkomna memoarer och historisk litteratur bör eleverna föras i kontakt med. Även litterära skildringar spelar en betydelsefull roll för den kulturhistoriska översikten. Den historiska atlasen bör praktiskt taget alltid vara tillgänglig och den bör begagnas så ofta tillfälle ges. Eleverna bör också vänjas vid att under allt arbete med sina uppgifter — i hemmet eller i skolan — ha historisk atlas till hands. Av stor betydelse är också att eleverna vänjes vid att utnyttja och skaffa sig kunskaper från grafiska framställningar av

skilda slag och genom studium av bilder. En av historieundervisningens stora uppgifter ligger i själva verket just i att bibringa eleverna en alltmer ökad färdighet att genom studium av material på egen hand skaffa sig nödvändiga eller nyttiga kunskaper. Den tid som nedläggs på träning och handledning i detta avseende är alltid väl använd, och det bör vara naturligt att ge eleverna uppgifter av detta slag för lösning i hemmet likaväl som traditionella läsläxor. 13.4-22.

Studieteknik

Historieundervisningen måste som all annan undervisning vara inriktad inte bara på att meddela eleverna kunskaper utan också på att bibringa dem sådana studievanor, sådan studieteknik, att de på ett snabbt och ändamålsenligt sätt förmår att själva skaffa sig kunskaper. Det ofrånkomliga underlaget i detta avseende utgöres självfallet i första hand av läroboken. Eleverna behöver få lära sig från början att läsa den på ett rationellt sätt, så att väsentliga uppgifter — årtal, namn, termer, synpunkter på orsaker och följder — utkristalliseras ur stoffet och blir möjliga att memorera. En riktig och effektiv understrykningsteknik bestämd av det slag av stoff, som är väsentligt att uppmärksamma, då det gäller att ernå vidare historiskt perspektiv, behöver diskuteras och övas. Men eleverna behöver också tränas att med utbyte läsa kartor, studera bilder och tolka statistiska tabeller och diagram. Det är inte orimligt att formulera den målsättningen att de inte skall behöva i läroboken läsa sig till vad de kan inhämta genom studium av bildmaterial, grafiskt material och tabellmaterial. Men goda resultat i detta avseende nås inte utan trägen övning och användande av lämpliga uppgifter. Av stor betydelse i detta sammanhang är också att eleverna får vänja sig vid att redovisa sina kunskaper — muntligt eller

181 skriftligt — genom större sammanhängande framställningar. Historieundervisningens uppgift kan inte få vara att bibringa eleverna lösryckta och på anmodan framtagbara detaljkunskaper utan den måste i stället vara att så långt möjligt hos dem åstadkomma en behärskning av historiskt stoff och historiskt synsätt. Detta kan inte vinnas utan att förmågan till längre sammanhängande framställning och sammanställning metodiskt övas. Samarbetet med ämnet svenska har härvidlag den största betydelse. 13-4-2.3. Självständiga arbetsformer Redan inläsningen av en given uppgift och den sammanhängande redogörelsen för de sålunda inhämtade kunskaperna innebär en form av självständigt arbete. En långt högre grad av självständighet i studierna behöver dock åvägabringas.

manställa uppgifter av något slag. Kanske blir det helt enkelt fråga om inläsning av det större avsnitt som läraren på föregående lektioner översiktsvis genomgått. Att också lektionstid användes för ren inläsning har betydelse inte minst ur den synpunkten att det motverkar elevernas benägenhet att annars samla hela inläsningen till dagen före redovisningen, varvid andra uppgifter lätt kan komma i skymundan. I årskurs 3 blir det fråga om att genomföra en studieform, som kräver behärskande av relativt stora avsnitt. Också härvidlag är det betydelsefullt, att viss inläsning sker på lärorummet med uppslagsböcker och litteratur inom räckhåll och med tillgång till läraren för rådfrågning och diskussion. Friställande av eleverna för enskilda studier i hemmet eller på bibliotek bör emellertid i vidgad utsträckning äga rum.

Stofforganisationen i form av beting ger goda möjligheter härtill. Omfattningen av de givna uppgifterna måste emellertid anpassas till elevernas successivt ökade förmåga. Avsikten är ju inte att öka arbetsbördan för eleverna utan att ge dem möjlighet att arbeta på ett nytt och mera självständigt sätt. Vid en vecko uppgift på fyra lektioner, som rekommenderats för årskurs 1, bör det självständiga arbetet inskränka sig till individuellt eller gruppvis bedrivna studier under någon enstaka lektion, kombinerade med inläsningen av det större avsnitt som veckans genomgång täcker. Det kan härvid vara fråga om efter lärarens anvisningar bedrivet studium av bilder, källtexter, bredare skildringar o. dyl., avsett att belysa det som av läraren tidigare genomgåtts. I årskurs 2 kan det bli fråga om att eleverna under två eller flera lektionstimmar, i ämnesrummet, på biblioteket eller, om så lämpar sig, i hemmet får syssla med att genomgå ett bestämt material, undersöka något speciellt förhållande eller sam-

Likaväl som det är viktigt att träna eleverna till självständiga studier individuellt, likaväl är det av stor vikt att träna dem till att gemensamt i lämpliga grupper på tre, fyra eller fem medlemmar genomföra vissa slags uppgifter. Passande sådana är studiet av en viss epok eller vissa sidor av den, t. ex. Gustav IILs tid, Livet i KarlJohans-tidens Sverige, Den europeiska (svenska) emigrationen till Amerika, Det kulturella (sociala) livet i 1800-talets Tsarryssland. Redovisningen av vad som inhämtats under sådana studier bör kunna ske både i form av skrivna redogörelser och i form av föredrag i klassen. Många av de för årskurs 3 föreslagna ämnena för tematiskt studium lämpar sig givetvis utmärkt att behandlas som gruppstudium. Studiet i årskurs 3 kan också inrymma ett större självständigt arbete, specialarbete. Läraren har härvidlag huvudsakligen uppgiften som medhjälpare, då det gäller val av uppgift, urval av lämpligt material, lösning av metodiska problem och liknande. En viktig uppgift för lära-

182 ren blir att tillse, att arbetet inte sväller ut till orimliga proportioner. Ämnen lämpade att göras till föremål för specialarbeten kan man givetvis också finna bland de föreslagna uppgifterna för tematiskt studium, särskilt bland dem som gäller mindre vidsträckta perspektiv. Av betydelse torde det emellertid vara att här också ha till hands uppgifter, som berör en enskild händelse eller ett avgränsat händelseförlopp och vid vilkas lösande det för eleven kan bli fråga om att självständigt studera och utnyttja källor, statistiskt material och speciallitteratur. Som exempel på uppgifter av den senare typen kan nämnas: 1917 års ryska revolution. Algeriet och Frankrike efter det andra världskriget. Karl XILs död. Omständigheterna kring tillkomsten av 1809 års statsskick. Försvarsfrågans behandling under det senare 1800-talet. 1914 års borggårdskris. Krisuppgörelsen 1933. Den egna ortens historia. Ett företags eller en näringsgrens historia i hemorten. Svårigheterna för eleverna att genomföra dessa eller liknande studieuppgifter bör inte vara alltför stora. De har under hela gymnasietiden tränats att självständigt genomföra arbeten, vilkas omfång och svårighetsgrad successivt ökats, och de bör få en sådan handledning att de inte behöver tveka om hur de på bästa sätt skall gripa sig an med sitt arbete. I3.4.2.4.

Studiebesök

Särskilda möjligheter att låta eleverna få direkt kontakt med historiskt material och med lämningar från svunna tider ger studiebesöket. Dess art och betydelse måste givetvis växla med hänsyn dels till innehållet i de olika årskurserna, dels till ortens förutsättningar. Självskrivna mål för besök är forn-

minnen, historiska minnesmärken av annan art, kultur- och personhistoriskt märkliga miljöer och byggnader — hembygdens kyrkor har nästan alltid något att berätta — och museer av olika slag, från anspråkslösa bygdemuseer till de större städernas rikhaltiga samlingar. Längre exkursioner, eventuellt i form av lägerskolor, kan också ha den största betydelse, då det gäller att ge eleverna möjlighet att självständigt studera främmande, historiskt betydelsefulla miljöer. Som exempel kan nämnas, hur mycket bara några dagars vistelse i städer som Sigtuna, Vadstena och Visby eller i grannländerna Åbo och Borgå, Hilleröd och Roskilde, Bergen och Trondheim kan ge, om den fylls av väl planerade arbetsuppgifter. En annan metod att ge liv åt undervisningen är att inbjuda intresserade fackmän av olika slag till besök i klassen för att hålla föredrag som gärna bör åtföljas av en frågestund. Metoden kan givetvis inte tillämpas i stor utsträckning men den bör då och då prövas. 13.42.5.

Bedömning

De intryck av eleverna, som läraren får vid undervisningssamtal och vid inom lektionens ram genomförda muntliga förhör, bör spela stor roll vid betygsättningen och måste därför fortlöpande registreras. Det är emellertid av vikt att eleverna i sådana sammanhang inte bibringas en så stark känsla av kontroll, att deras lust att delta i diskussionen och ställa frågor hämmas. Andra kontroll- och bedömningsformer måste också i historia bli aktuella, inte minst i samband med det ökande inslaget av betingsläsning och självständiga arbetsuppgifter. I första hand erbjuder sig då det individuella förhöret och förhöret i grupp. Även om denna form är tidsödande och har en i viss mån subjektiv prägel, synes den just i historia vara av betydande värde, då det här i hög grad gäller att låta

183 eleverna redovisa, att de förmått uppfatta större sammanhang och att de kan föra ett historiskt resonemang på grundval av fakta. Den rent föredragsmässiga framställningsformen har här också sin betydelse som kontrollinstrument, särskilt i de högre årskurserna. De muntliga förhörstyperna måste emellertid i inte obetydlig utsträckning kompletteras med skriftliga. Även om eleverna successivt kommer att vänjas vid alltmer individuellt utformade arbetsuppgifter och i samband därmed alltmer individuellt utformad redovisning och kontroll, måste en gemensam grund av kunskaper alltid bibringas dem. Att de inhämtat denna kontrolleras snabbast och säkrast med ett skriftligt prov. Formen med ett mindre antal frågor av sådan art att de kan och skall utförligt besvaras (essäprovet) måste härvidlag säkerligen inte sällan komma till användning. Men också i historia bör det vara möjligt att konstruera prov, som mäter inte bara kunskaper utan också förståelse, sammanhangstänkande och kritisk förmåga och som ändå kräver entydiga och därmed omedelbart jämförbara svar (objektiva prov). Att för ämnet väl lämpade objektiva prov planeras och diskuteras vid konferenserna är en viktig förutsättning för att kunskapskontrollen och därmed undervisningen skall svara mot såväl ämnets egen målsättning som den allmänna målsättningen för arbetet i gymnasiet. 13.4.3.

Hjälpmedel

En effektiv och fruktbar historieundervisning innebär, att den givna målsättningen på allt sätt främjas. Härvidlag fyller också skilda hjälpmedel en viktig funktion.

För att ge en riktig helhetssyn på de olika historiska epokerna bör de kunna illustreras både genom litteratur, bild och ljud. Det är därför betydelsefullt att i undervisningen ha tillgång till ett rikt differentierat bestånd av historiska kartor, episkop- och diapositivbilder, bildband, ljudband, grammofonskivor. Undervisningen skall även föra eleverna något in i historiska undersökningsmetoder och historiskt källmaterial. Historisk statistik, källsamlingar, historiska bildsamlingar och »bredvidläsningslitteratur», uppslagsverk och ett historiskt handbibliotek måste finnas för att detta skall kunna ske. Att ha hjälpmedlen lätt tillgängliga för användning i undervisningen utan alltför stora förberedelser underlättar givetvis undervisningsplaneringen. I ett ämnesrum bör därför bildprojektor, bandspelare, grammofon och litteratur vara permanent tillgängliga. Däremot torde det ej vara nödvändigt att ha tillgång till separat filmprojektor, men en sådan bör vara möjlig att använda utan alltför stora förberedelser eller tidsutdräkt. Åtskilliga av de program som förekommer i radio och TV, även vid sidan av skolprogrammen, kan ha ett betydande intresse för historieundervisningen och bör därför kunna reproduceras i undervisningen. Om alla hjälpmedel gäller att de skall integreras i undervisningen, inte användas då och då på särskilda timmar. Undervisningen måste ständigt kunna lägga olika synpunkter på stoffet. Därvid är olika hjälpmedel användbara. Ett sådant integrerat användande av dem underlättas, om demonstrationsuppgifter av skilda slag — redogörelse för en framställning, analys av en källa, visning av en bildsvit — i största möjliga utsträckning läggs i elevernas händer.

14. Religionskunskap 14.1.

Mål

Gymnasiets undervisning i religionskunskap skall ge kännedom om religionens funktion i individens och samhällets liv samt insikt om de bärande idéerna i skilda religioner. Den skall behandla olika former av religiöst liv inom och utom kristendomen. Den skall samtidigt föra in i den problematik som präglar nutidens religiösa situation. På grundval av studium av bibliska texter skall den klargöra den kristna trons och etikens karaktäristiska innehåll och ställa detta i relation till andra livsåskådningar och till betydelsefulla problem i nutidens kultur och samhällsliv'.

14.2.

Huvudmoment

Religiöst liv inom icke kristna religioner. Kristen tro och etik i relation till nutida problemställningar och andra livsåskådningar med utgångspunkt från studium av bibliska texter.

14.3.

Kursplan

Inledning: Vad är religion? Inledande analys av religionens funktion och innebörd i olika miljöer. Religiöst liv inom icke kristna religioner med koncentration på det väsentliga i deras tro och fromhetsliv. Som bakgrund därtill nödvändiga historiska uppgifter. Följande religioner behandlas: naturfolkens religioner, islam, buddhismen, hinduismen, Kinas och Japans religioner, judendomen. Kristen tro och etik i relation till nutida problemställningar och andra livsåskådningar. Till grund för undervisningen lägges studium av Bibeln. I möjligaste mån beaktas olika typer av kristet fromhetsliv och olika uppfattningar av den kristna trons innebörd belyses.

14-4- Anvisningar och kommentarer 14.4.1.

Lärostoffet

14-4-1-1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Enligt det mål som uppställts för gymnasiets undervisning i religionskunskap skall denna ge eleverna orientering om olika former av religiöst liv inom och utom kristendomen. Därvid skall man söka ge en föreställning om religionens funktion i individens och samhällets liv. De bärande idéerna i skilda religioner — såväl de kristna som icke kristna religionerna — skall klargöras. Man skall ge kunskap om den trosåskådning, den syn på livet, på människan och på Gud, som präglar respektive religioner. Därvid är det av vikt, att undervisningen icke blir blott en katalog över olika trosföreställningar och kultformer. Den skall fastmer ge en föreställning om dessa trostankars och kultformers betydelse i praktiskt religiöst liv. Först om det religiösa läroinnehållet ställes i relation till den levande religionen, kan dess egentliga innebörd klargöras. Gudstjänstlivet måste ses i förhållande till det fromhetsliv som därigenom uttryckes och stimuleras. Undervisningen skall ha en nutidsorienterande inriktning. Den skall ge kunskap om levande religion i skilda delar av världen och i vår egen kulturmiljö. Därvid måste dock även den historiska aspekten beaktas. Både kristendomen och de andra stora världsreligionerna har en historisk förankring, som givit dem deras karaktäristiska innehåll. Denna måste klargöras för att deras innebörd skall framträda. Därtill kommer, att de religiösa problem, som nutidens människor ställs inför, ofta rör frågan om förhållandet mellan det gamla religiösa budskapet och deras egen livssituation. Det måste också vara en an-

185 gelägen uppgift att ge eleverna kännedom om religiösa personligheter i gången tid, hos vilka det religiösa livet framträtt på ett särskilt karaktäristiskt sätt eller som givit klara och klassiska uttryck åt religiösa tankar eller problem, som alltjämt är av väsentlig betydelse. Undervisningen skall ha en sakligt utredande karaktär. Det gäller att ge eleverna kunskap om den faktiska innebörden av de religiösa företeelser och de trosåskådningar, som behandlas. Samtidigt är det uppenbart, att det stoff som behandlas är av betydelse för elevernas egen livsorientering. Undervisningen bör därför stimulera till egen eftertanke och självständig prövning. Det är nödvändigt att så mycket som möjligt samarbeta stoffet till en enhet. Därigenom vinnes också att eleverna kan få en samlad bild av de olika former, vari det religiösa livet framträder. 14-4-12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

Kursplanen förutsätter, att man först ger en allmän introduktion om vad religion är. Man skall klargöra religionens innebörd och funktion i olika miljöer. Därvid bör olika försök att bestämma religionens väsen diskuteras. Detta leder naturligt över till en framställning av religionens roll i den enskildes liv och dess betydelse i olika gemenskapsgrupper. Vid behandlingen härav bör även religionspsykologiska synpunkter beaktas och olika typer av religiös upplevelse belysas, t. ex. den statiska och den profetiska typen, den extatiskt visionära och den lugnt reflekterande eller etiskt viljeinriktade typen, omvändelsereligion och uppfostringsreligion, individualistisk och samfundsinriktad religion. Därigenom får eleverna vissa grundbegrepp som gör det lättare för dem att uppfatta det konkreta stoff som de sedan konfronteras med. Denna översikt, som bör göras kortfattad, måste dock utformas så, att den icke för-

leder till en alltför förenklad schematism i uppfattningen av olika religiösa företeelser. Huvuddelen av kursen sönderfaller i två avsnitt: de icke kristna religionerna och kristendomen. Det torde vara lämpligast att börja med de icke kristna religionerna. Därigenom får man en överblick över olika religiösa företeelser, som blir till gagn vid behandlingen av kristen tro och etik och den diskussion av nutida livsåskådningsproblem, som skall anknytas därtill. Undervisningen om de icke kristna religionerna skall söka klargöra dessas faktiska innebörd, den tro som bär upp dem och det liv som leves inom dem. Undervisningen bör i möjligaste mån söka se de olika religionerna inifrån, så att den ger en sakligt riktig bild av deras innebörd och deras betydelse för sina bekännare. I största möjliga utsträckning bör man i undervisningen låta de skilda religionerna själva komma till tals genom sina egna religiösa dokument. Först därigenom kan eleverna få en riktig föreställning om den religiösa attityd som präglar de olika religionerna och innebörden av de tankar och idéer som de ger uttryck åt. Därigenom får de också möjlighet att personligen värdesätta — positivt eller negativt — de tankar och den livssyn som finns företrädd inom de skilda religionerna, och de får större förutsättningar för en nyanserad och allsidig reflektion över religiösa frågor. Undervisningen skall ges en sådan inriktning, att eleverna orienteras om de skilda religionernas plats och betydelse i världen av i dag. Därigenom skall den bidra till att ge kännedom om den kulturella och religiösa miljö som möter bland framför allt Asiens och Afrikas folk. Denna kan emellertid ej förstås utan kännedom om den historiska bakgrunden. Även om undervisningen skall vara inriktad på nutiden, måste den därför även ge vissa historiska kunskaper. Vid undervisningen om islam måste självfallet Muhammeds liv och

186 hans egen förkunnelse inta en central plats. Likaså bör man vid undervisningen om buddhismen ej blott skildra nutida buddhism utan ta sin utgångspunkt i Buddhas egen lära. Denna utgör — mer än de flesta senare utformningar av buddhismen — en livstolkning av särpräglad art, som haft betydelse också för västerländskt tänkande. Detsamma kan sägas om Kinas religionsstiftare. Även om religionens inflytande i Kina nu trängs tillbaka, kan dagens situation ej förstås utan kännedom om de religiösa tankar som under århundraden präglat kinesiskt familje- och samhällsliv. På västerländsk religiös debatt och reflektion har kinesiskt religiöst tänkande utövat inflytande. Uppgiften vid undervisningen om de icke kristna religionerna blir att både ge orientering om religiöst liv i nutiden och föra eleverna i kontakt med de stora religiösa tänkarna och religionsstiftarna. Som exempel på hur framställningen av icke kristna religioner kan läggas upp ges här förslag till disposition av islam och buddhismen. Islam. Såsom inledning något om arabisk religion före Muhammed (naturreligion, stammoral). I. Muhammeds liv så skildrat att hans religiösa typ framträder (profetiskt kallelsemedvetande, jfr Gamla testamentets profeter) liksom vissa drag i hans förkunnelse (det eskatologiska doms- och bättringsbudskapet, relationen till judendomen och kristendom). Förändringen i hans ställning genom flyttningen från Mecka till Medina. II. Huvudtankarna i islams religiösa och etiska förkunnelse: Koranen som islams heliga skrift. Monoteismens grundläggande betydelse. Gudsbildens karaktäristiska drag (Guds suveränitet, hans rättfärdighet, hans barmhärtighet, doms- och nådetanken, fatalismen). Muhammeds ställning som Allahs profet. Islams etik: Lydnaden för Allahs vilja, rättfärdighets- och barmhärtighetsidealet, stammoralens övervinnade genom betonandet av brödraskapet mellan alla

islams bekännare och den enskilda människans betydelse, problem som vållas av Koranens konkreta bestämmelser i relation till nutiden, t. ex. i fråga om äktenskap och skilsmässa — exempel på konflikt mellan fastslagna traditionella religiösa och moraliska bud och ett föränderligt samhälle. III. Muhammedanskt gudstjänstliv. Gudstjänstens rationella karaktär (bön och förkunnelse), frånvaron av ceremonier och sakrament. De fem grundpelarna och deras betydelse i muhammedanskt vardagsliv. IV. Något om särskilda riktningar inom islam, bl. a. mystiken i den s. k. sufismen. Avslutning: Islams ställning i världen i dag. Utbredning och inflytande. Islams framträngande till nya områden framför allt i Afrika. I största möjliga mån belyses framställningen genom texter ur Koranen. Buddhismen. I. Buddhas liv och utveckling skildrade i anslutning till de buddhistiska skrifternas berättelser, så att väsentliga sidor av hans lära belyses (upptäckten av lidandet i världen, den överdrivna askesens gagnlöshet, den stora upplysningen om vägen till frälsning). II. Buddhas huvudtankar. De fyra sanningarna om lidandet, dess orsak och övervinnande. Frälsning genom insikt utan hjälp av någon gudomlig makt. Buddhas avvisande av metafysiska spörsmål t. ex. frågorna om världens ursprung och själens odödlighet — en religion utan gudstro, själavandring utan någon »själ». Läran om personligheten såsom karma, en frukt av gärningarna. Hållningen till världen och människorna: frigörelsen från livet som livsmål, speciella bud för munkar och lekmän, det väsentliga i etiken: attityden mot människorna — icke hat, välvilja, medlidande, glädjen och friden hos den från livets begärelser frigjorda människan (jfr stoicismen och Franciskus), aktivitet och passivitet i Buddhas etik — jämförelse med kristendomen. III. Buddhismens senare utveckling. Utbredning. Olika riktningar inom buddhismen: Hinayana (mest lik Buddhas egen lära) och Mahayana (behovet av nådiga gudomligheter att vända sig till gör sig gäl-

187 lande och omformar Buddhas ateistiska religion). En specialform: lamaismen i Tibet. Världsbuddhismen av i dag. En missionerande religion, anspråket att endast Buddhas lära kan ge fred åt världen, medan kristendomen misslyckats. Vid studiet av kristendomen gör sig frågan om den personliga inställningen till det behandlade stoffet av naturliga skäl i högre grad gällande än vid studiet av de icke kristna religionerna. Det är dock även här fråga om information om faktiska förhållanden på samma sätt som när det gäller de främmande religionerna: det gäller att klargöra kristendomens faktiska innehåll. De rent historiska aspekterna på kristendomens utveckling behandlas i historieundervisningen. Undervisningen i religionskunskap får därigenom en mera nutidsbetonad inriktning. Men den historiska synpunkten kan ej helt uteslutas. Inom historieundervisningen kan huvudsakligen behandlas sådana kyrkohistoriska moment, som rör kyrkopolitiska och yttre förhållanden. Endast på ett översiktligt sätt kan variationer i trosuppfattning och fromhetsliv under skilda epoker och inom skilda kyrkor beröras. Sådant måste i stället behandlas inom religionskunskapen. Detta bör dock ej göras till en sammanhängande skildring av de kristna idéernas och det kristna fromhetslivets historia eller av det religiösa livet inom skilda kyrkosamfund i nutiden. Sådant stoff bör i stället i möjligaste mån inarbetas i den framställning av kristen tro och etik, kring vilken undervisningen om kristendomen skall koncentreras. Det är därvid nödvändigt att företa ett strängt urval. Man måste noga överväga vad som är mest nödvändigt för att eleverna skall få en föreställning om de olika former vari det kristna tros- och fromhetslivet framträtt, och vilka personer och dokument ur kyrkans historia det måste anses väsentligt att de något får lära känna. Integrationen av sådana moment i undervisningen om kristen tro och

etik kan komma denna undervisning tillgodo genom att den ger eleverna en kännedom om de variationer i tolkningen av kristendomens budskap som finns. Den tillför också undervisningen ett konkret stoff, som främjar sakligheten i analysen av kristendomens innebörd. Studiet av bibliska texter skall ligga till grund för undervisningen om kristen tro och etik. Detta är sakligt motiverat därav att Bibeln är kristendomens grundläggande dokument. Därigenom får undervisningen en konkret utgångspunkt. Det gäller att klarlägga Bibelns religiösa och etiska budskap och ställa detta i relation till nutida problemställningar och till andra livsåskådningar. Därigenom inriktas undervisningen på det mest centrala i den kristna tron och det behandlade stoffets betydelse för livsåskådningsdebatten i vår egen tid framträder. Företeelser av numera speciellt och blott historiskt intresse måste uteslutas. Med beaktande härav bör man söka ge en så ingående behandling som möjligt av det bibliska tankeinnehållet och även söka ge någon kännedom om vissa bibliska skrifter av särskild betydelse. På så sätt tillgodoses behovet av bibelkunskap i gymnasiets undervisning. Genom studiet av de bibliska texterna skall man söka ge eleverna en tydlig bild av kristendomens grundläggande religiösa och etiska budskap. Detta skall emellertid ej endast ses ur historisk synpunkt utan ställas i relation till nutida problemställningar; dess innebörd och betydelse i vår egen tid skall belysas. Därvid skall både frågor, som rör individens livsorientering och livsinriktning, och väsentliga samhällsfrågor behandlas. Den kristna uppfattningen bör också konfronteras med andra uppfattningar, t. ex. dem, som eleverna mött vid studiet av icke kristna religioner, och framför allt sådana, som företrädes av strömningar i västerlandets senare idéhistoria, som framstår som alternativ till kristendomen eller till religionen överhuvud.

188 Genom en saklig analys av de olika åskådningarnas innebörd och konsekvenser och genom jämförelser dem emellan kan eleverna få en allsidig orientering i livsåskådningsfrågor. Deras egen medverkan med synpunkter och diskussionsinlägg är därvid av väsentlig betydelse. De personliga ställningstaganden och värderingar som till slut bör bestämma den enskildes uppfattning i religiösa och etiska frågor bör grundas på en klar uppfattning om problemens och de skilda ståndpunkternas sakliga innebörd. För att belysa hur undervisningen om kristendomen kan läggas upp, så att olika kursmoment integreras i densamma, ges här förslag till disposition av ett par ämnesområden: Kristendomens ställning i 1800- och 1900talens kultursituation. Upplysningens inställning till religion och kristendom. Kants kritik av upplysningen. Gudsbevisens sönderfall. Schleiermachers bestämning av religionens väsen. Kristendomen under debatt: Feuerbachs religionskritik, Marx' syn på religionen, naturvetenskapens frammarsch och konflikten mellan vetenskap och religion. Tendenser i nutiden. Bibeln som kristendomens grunddokument — auktoritetsproblemet. Den katolska ståndpunkten: Bibeln och traditionen är trons grund. Påvens ställning. Vatikankonciliet och ofelbarhetsdogmen. Den absoluta auktoritetens trygghet — och problem. Den protestantiska ståndpunkten: Bibeln allena. Luthers bibelsyn, dess uppkomst och innebörd — det centrala i Bibeln: »det som driver Kristus». Calvins mera lagiska bibelsyn och dess konsekvenser. Ortodoxins verbalinspiration. Den historiska bibelforskningens uppkomst och kritiken mot verbalinspirationen. Olika uppfattningar i nutiden om Bibelns auktoritet. Relationen mellan historisk och religiös bibelsyn. Den kristna gudsbilden. Gudsbildens betydelse för religionens karaktär. Olika typer av gudstro: Polyteism, monoteism, panteism, deism; immanens och transcendens i gudsuppfattningen.

Gudsbilden och Guds upphöjdhet, antropomorfismens problem. Problemet belyst dels genom Feuerbachs religionsteori, dels genom nyplatonismens tankar om omöjligheten att utsäga något om Gud. Problemets förekomst i Bibeln (»Gud bor i ett ljus, dit ingen kan komma») och i fromhetslivet. Dogmerna och den religiösa verkligheten. Gudsbilden i Bibeln: huvuddragen i den kristna gudsbilden med utgångspunkt från bibliska texter. Därvid beaktas också förhållandet mellan Gamla och Nya testamentet, och förändringar i gudsbilden under den bibliska religionens utveckling belyses. Även förskjutningar och nyanseringar som gjort sig gällande inom skilda riktningar och epoker under kristendomens historia uppmärksammas. Det ondas problem. Teodicéproblemet i filosofi och teologi, olika typer av lösningsförsök. Fysiskt och moraliskt ont. Synen på lidandet i Gamla testamentet (den traditionella synen belyst av Ordspråksboken, andra tendenser i vissa psalmer, Predikarens skepsis och pessimism, Jobs tro trots allt) och Nya testamentet. Skapelse- och syndafallsberättelserna som uttryck för Bibelns uppfattning av världen. Det dualistiskt-dramatiska elementet i den bibliska uppfattningen: kampen mellan Gud och det onda. Jämförelse med andra typer av dualism (Persien, hellenismen). Den eskatologiska utblicken. Kristendomen och staten. Nya testamentets syn på den romerska staten: Jesus »Giv kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör», Paulus syn på staten som rättsordningens värn (Rom. 13), Apokalypsens syn på den romerska staten som ett vilddjur (bakgrunden till förföljelserna). Augustinus' De civitate Dei och dess betydelse för den romersk-katolska synen på förhållandet stat—kyrka. Luthers syn på förhållandet mellan stat och kyrka, läran om »de två regementena». Kan något kristet krav ställas på staten? Kan Bergspredikans individuellt inriktade krav tillämpas på samhällslivet? Individualetik och socialetik. Det kristna kärleksoch rättfärdighetskravets och den kristna

189 människosynens konsekvenser för samhällslivet. Problemet stat—kyrka: Statskyrka eller frikyrka? 14-4-1-3. Planering och samverkan Undervisningen måste omsorgsfullt planeras, så att ämnets olika moment i största möjliga utsträckning beaktas. Hur stor del av tiden som ägnas åt vartdera av de båda huvudmomenten blir i viss utsträckning beroende av lokala och individuella förhållanden. Läraren har frihet att lägga undervisningen så att den ger det bästa utbytet med hänsyn till elevernas förutsättningar. I samtliga lärokurser skall dock såväl de icke kristna religionerna som kristendomen behandlas. Hellre än att ge en ytlig översikt över alla de företeelser och problem, som faller inom ämnets ram, bör man eftersträva en mera grundlig och allsidig behandling av vissa avsnitt. Fördjupning kring vissa problem ger mer än en snabbgenomgång av ett större stoff. Elevernas frågor och visade intresse kan ge viss vägledning vid stoffurvalet, men läraren måste se till att han inte mister greppet om undervisningen genom att diskussionen blir planlös. Han måste hela tiden ha klart för sig, vart han syftar med sin undervisning och vilka ämnesområden han vill penetrera, samtidigt som han anpassar undervisningen efter de frågor, som eleverna ställer. Inom naturvetenskaplig lärokurs med dess lägre timtal för religionskunskapen blir det särskilt angeläget att göra ett urval av stoffet. Även inom denna lärokurs skall dock både kristendomen och icke kristna religioner behandlas. Samverkan med andra ämnen bör eftersträvas. I första hand bör sådan kunna komma till stånd med ämnena svenska (litteratur) och filosofi samt med konst- och musikhistoria. Inom det sistnämnda ämnet utgör den religiösa konsten och musiken viktiga moment till vilka undervisningen

i religionskunskap bör anknyta. Både i svenska och i filosofi intar livsåskådningsfrågor liksom i religionskunskapen en central plats. Filosofins behandling av etikens allmänna grundfrågor bör givetvis också komma religionskunskapens behandling av etiska frågor till godo. För att den undervisning om den kyrkohistoriska utvecklingen som getts i historia i de båda första årskurserna skall kunna fullt utnyttjas inom religionskunskapen, är det nödvändigt att läraren i religionskunskap gör sig noga underrättad om innehållet och omfånget av den kyrkohistoriska undervisningen i historia. 14-4-1-4-

Koncentration

Undervisningen i religionskunskap skall obligatoriskt koncentreras. Därvid måste samordningsfrågorna särskilt uppmärksammas. Det gäller framförallt samverkan med ämnet filosofi, vilket även skall koncentreras till den ena hälften av läsåret. Där samme lärare undervisar både i religionskunskap och i filosofi bör dock en särskild form av samordning vara möjlig genom en koncentration av annat slag än den nyssnämnda. Inom ramen för den tid, som står till förfogande för båda ämnena, kan läraren samordna undervisningen, så att de båda ämnena stöder varandra genom att man periodvis växlar mellan dem på ett ändamålsenligt sätt. Därvid måste man emellertid tillse, att vartdera ämnet får den tid, som är avsedd därför. 14-4-1-o. Beting När betingsstudium tillämpas i religionskunskap, kan en fördelning av stoffet göras i anslutning till de båda huvudmomenten. Därvid bör, när det gäller de icke kristna religionerna, dessa var för sig kunna utgöra ett betingsavsnitt. För huvudmomentet kristendomen och nutida livsåskådningar låter sig ej på samma sätt en generell avgränsning göras. Vid uppdelningen av detta

190 huvudmoment i beting bör de synpunkter beaktas som anförts under 14.4.1.3 angående planering. Se vidare 14.4.2.3. 14.4.2

Verksamhetsformer

I4.42.I. tarer

Allmänna metodiska

kommen-

Undervisning som innebär gemensam genomgång och diskussion av stoffet torde ofta vara den mest ändamålsenliga arbetsformen. Undervisningen bör inriktas på att klargöra innebörden av de religiösa företeelser och problem som behandlas och får ej stanna vid inlärandet av yttre fakta eller verbala formuleringar. För att detta skall kunna ske, torde diskussionen och klassamtalet under lärarens ledning i allmänhet vara naturligt. Eleverna bör i största möjliga utsträckning övas att ge sammanhängande redogörelser för vissa ämnesområden eller problemkomplex. Deras önskan att diskutera och komma med egna synpunkter bör uppmuntras. Elevernas personliga uppfattning måste respekteras. Skulle en diskussion utmynna i kontroversiella åsikter, som har karaktären av personlig övertygelse, måste läraren iaktta varsamhet när han formulerar sitt eget ställningstagande. För att ytterligare främja elevernas egen aktivitet kan vissa avsnitt ges som föredragsuppgifter. Dessa bör emellertid vara begränsade till sin omfattning för att ej ta för stor del av elevens tid i anspråk, och föredraget bör i allmänhet ej vara längre än att det kan tjäna som diskussionsinledning vid en lektion. I4.42.2.

Studieteknik

I fråga om studieteknik erbjuder behandlingen av de icke kristna religionerna i princip ingenting nytt i förhållande till vad eleverna tidigare bör ha inhämtat, men den bör ge övning i att tillämpa den teknik, som användes framför allt i historia och vid litteraturstudiet. Studiet av den kristna

tron och etiken i relation till nutida problemställningar inom den västerländska kulturkretsen bör ge rika tillfällen att öva eleverna att analysera innebörden av en viss åskådning, att följa och bedöma en argumentering samt att skilja mellan fakta, slutsatser och värderingar. I4.42.3. Självständiga arbetsformer Vid behandlingen av de icke kristna religionerna kan dessa med fördel ges som uppgift för beting. Detta bör förberedas genom att en eller ett par av de icke kristna religionerna behandlas i klassundervisningen. Därigenom klargöres vilka synpunkter som kan anläggas vid studiet och hur detta kan disponeras. Eleverna får därefter i uppgift att självständigt studera en annan religion som beting. När det gäller studiet av kristendomen och nutida livsåskådningsproblem, torde betingsläsningen i allmänhet böra utformas på ett annat sätt. Den gemensamma diskussionen i klassen under lärarens ledning är här av så väsentlig betydelse att den icke heller under betingsstudiet kan undvaras. Detta bör därför ordnas så, att redovisningen för ett visst avsnitt av kursen (betinget) uppskjutes, tills detta genomgåtts i sin helhet. Under tiden för betingsstudiet användes vissa lektioner för diskussion av stoffet i klassen, medan andra lektioner frilägges för elevernas självständiga arbete. Slutredovisningen sker genom gemensam diskussion i klassen, inledd av en eller flera elever, som redogör för de aspekter på de behandlade problemen, som studiet lett fram till. Ämnen för specialarbeten kan med fördel ges inom religionskunskapen, såväl för enskilt arbete som för grupparbete. De icke kristna religionerna liksom de olika kyrkosamfunden ger konkret stoff för specialarbeten om deras historia, kult, fromhetsliv och idéinnehåll. I vissa fall kan uppgiften bli att ge en totalbild av ett visst samfund, i andra fall — särskilt när det gäller

191 större kyrkor — är det lämpligare att välja ut en speciell företeelse och ge denna en mera ingående behandling. Undervisningen om tros- och livsåskådningsfrågor aktualiserar många problem, såväl religiösa som etiska, som kan tas upp till specialbehandling av intresserade elever. I anslutning därtill kan också ges specialuppgifter om Bibeln. 14.4.2.4.

Studiebesök

Eftersom kyrko- och fromhetslivet inom skilda samfund endast i mycket begränsad utsträckning kan behandlas inom den givna ramen för undervisningen i religionskunskap, bör denna, där möjlighet finnes, kompletteras med studiebesök till olika religiösa samfund och institutioner. I de fall då det är lämpligt bör därvid representanter för dessa presentera sitt samfund, dess historia, verksamhetsformer och egenart. Timmar till förfogande bör stundom även kunna användas för att ge vidgad kunskap om olika former av religiöst liv och religiösa aktiviteter genom föredrag, filmer m. m. 14-4-2.5.

Bedömning

Undervisningen skall ge eleverna kännedom om vissa elementära fakta i fråga om de religiösa företeelser som behandlas. Vid bedömningen av deras arbete bör man icke i första hand fästa avseende vid deras förmåga att reproducera minneskunskaper utan vid förmågan att uppfatta det väsentliga i en religion eller fromhetsriktning. Denna förståelse bör visa sig i förmågan att analysera religiösa dokument och i dessa känna igen det väsentliga i den religion eller den religiösa strömning som frambragt dem samt i förmågan att göra jämförelser och uppfatta väsentliga problemställningar. Elevernas förmåga att anlägga egna synpunkter på stoffet bör värdesättas. Det bör dock krävas, att deras inlägg icke består i ett löst spekulerande utan vittnar om en

saklig förståelse av problematiken i de behandlade företeelserna, även om man givetvis inte kan begära, att de helt skall ha tänkt igenom problemen. Bedömningen av elevernas arbete måste bygga på kontinuerliga iakttagelser under den muntliga undervisningen. Man bör dock vara uppmärksam på faran att man kan få en felaktig uppfattning om elevernas prestationsförmåga och inbördes rangordning, därför att vissa elever i särskild grad kan göra sig gällande i en muntlig diskussion och gärna framlägger sin egen uppfattning, medan andra håller sig i bakgrunden, icke på grund av bristande insikter men på grund av större självkritik. Dessa förhållanden måste särskilt uppmärksammas vid undervisningen om trosoch livsåskådningsfrågor. Bedömningen utifrån elevernas prestationer vid den muntliga undervisningen bör därför kompletteras med någon form av skriftliga prov. Dessa måste, för att de ej skall ha en ogynnsam inverkan på studiernas inriktning, konstrueras så att de ej blott mäter elevernas minneskunskaper utan framför allt väsentligare sidor av deras insikter om de behandlade företeelserna. Detta kan vinnas om det skriftliga provet innehåller uppgifter som går ut på att analysera texter från olika religioner och fromhetsriktningar och igenkänna för dessa väsentliga drag. Också i den skriftliga uppgiften bör förmågan att göra jämförelser och dra slutsatser prövas. Självklart skall det slutliga omdöme, som ges i form av betyg, ta hänsyn till elevens samtliga prestationer, däri även inberäknat resultatet av arbetet med beting. Prestationerna under den muntliga undervisningen och vid de skriftliga proven bör dock ej mekaniskt sammanräknas. Vid avvägningen av den vikt, som bör tillmätas de olika proven vid betygssättningen, bör läraren ta hänsyn till de variationer i elevernas personliga läggning som ovan berörts.

192 14.4.3.

Hjälpmedel

Audivisuella hjälpmedel såsom radio och TV-program, filmer, stillbilder och ljudband kan vara av väsentlig betydelse för att ge konkretion särskilt åt framställningen av de religioner med vilka kontakterna är ringa. Vid användandet av sådana hjälpmedel måste man dock tillse, att undervisningen icke därigenom ensidigt inriktas på religionens yttre former. Vid undervisningen om kristendomen och den västerländska kulturkretsens religiösa pro-

blematik torde vid sidan av de audivisuella hjälpmedlen även andra hjälpmedel kunna ge konkretion åt framställningen. Här bör huvudsakligen musikaliskt, sångligt och konstnärligt illustrationsmaterial kunna utnyttjas. Det främsta hjälpmedlet för undervisningen på detta område är texter med religiöst innehåll samt texter belysande livsåskådningar utan religiös anknytning. Utom Bibeln och psalmboken bör man ha tillgång till en antologi med texter ur den kristna — och den mot kristendomen eller religionen kritiska — tankens historia.

15. Filosofi 15.1.

Mål

Undervisningen i filosofi syftar till att med utgångspunkt från en elementär kurs i logik utveckla elevernas förmåga att resonera självständigt, kritiskt och konstruktivt, att skapa en viss förtrogenhet med sådana allmänna metoder för begrepps- och teoribildning som är gemensamma för vetenskaperna samt att ge kunskap om olika försök som gjorts att skapa en enhetlig världsbild och att lösa de etiska problemen.

15.2.

Huvudmoment

Argumentationsanalys. Elementär logik. Några drag i den empiriska vetenskapens arbetssätt. Ur den vetenskapliga världsbildens utveckling. Några filosofiska världsförklaringar. Etiska problem.

15.3.

Kursplan

1. Argumentations analys 1:1 Tolkning. Ords och satsers mångtydighet. Olika slag av betydelselikhet mellan uttryck och olika slag av tolkning. Hur tolkningen av en sats påverkar bedömningen av den. 1:2 Olika slag av enighet och oenighet. Enighet respektive oenighet blott i ord och i sak. 1:3 Precisering och definition. Precisering — Värdet av precisering — Definitionen som precisering. Några synpunkter på nominaldefinitioner. 1:4 Strukturen hos en argumentation. Argumentationens »trädform» — Den logiska kraften i argumentationens enskilda steg. Den sakliga riktigheten av de i argumentationen förekommande satserna. 1:5 Sak- och värdepåståenden. Skillnaden mellan sak- och värdepåståenden — Medeländamålsresonemang — Grundläggande värdepremisser — Samspelet mellan sak- och värdepåståenden i en argumentation.

193 1: 6 Översikt av argument för och emot en tes. 1: 7 Saklighet och osaklighet i en debatt. Formulering av ett saklighetsideal — Saklighetsregler — Saklighetens värde — Hinder för saklighet. 2. Elementär logik 2:1

Definitioner

iVowznaZcfe/in^ioiier.-Nominaldefinitionernas natur — Nominaldefinitionernas teoretiska umbärlighet och praktiska värde — Begreppet variabel och kontextuella definitioner — Definitionskedjor — Eliminerbarhetskravet och kravet på cirkelfrihet. Realdefinitioner: Realdefinitionernas natur — Identitetskravet. Övertalande definitioner: Vad som menas med en »övertalande definition» — Övertalande definitioner och kraven på saklighet, respektive öppen redovisning av värdepremisser. 2:2

Begreppsbildning

Klassifikation: Klasser (mängder) och deras element — Några relationer mellan klasser — De vanliga formella kraven på en klassifikation och deras motivering — Hierarkiska klassifikationer — Klassifikationens konventionella karaktär — Fruktbar och ofruktbar klassifikation. Relationer och komparativa begreppsbildningar: Begreppet relation — Några enkla relationsteoretiska begrepp — Komparativ begreppsbildning. Funktioner: Funktioner som en-mångtydiga relationer — Det matematiska sättet att symbolisera funktioner — »Variabler» och »funktioner» — Några vanliga uttryckssätt. Mått och mätning: Måttet som en funktion — Korrespondenser mellan å ena sidan relationer mellan mätetalen och å andra sidan relationer mellan de mätta föremålen — Några typer av sådana korrespondenser — Mått i empirisk-vetenskapliga teorier — 7 Läroplan för gymnasiet

»Kan allting »kvantitet»). 2:3

mätas?»

(»Kvalitet»

och

Deduktion

Den deduktiva slutledningen: Giltighet och sanningsvärde — Några enkla exempel på deduktiva slutledningar ur elementär logik. Några logiska relationer mellan satser: Logisk följd — Logisk ekvivalens — Kontradiktorisk motsats — Konträr motsats. Den formella logiken: Skillnaden mellan formell och informell deduktion — Den formella logikens två kännetecken: standardisering av språkbruket och mekanisering av slutledningsförfarandet — Ur den formella logikens historia. Axiomatiska system: Ett exempel på ett axiomatiskt system — Tolkningar av ett axiomsystem — Abstrakta och tolkade axiomsystem — Sanningsfrågan — Värdet av axiomatisering — Axiom och evidens. 3. Några drag i den empiriska pens arbetssätt 3:1 3:2 3:3 tion. 3:4 3:5 3: 6 3:7 ning. 3: 8 3:9

Observation och teori. Analogislutet. Fullständig och ofullständig

induk-

Statistisk induktion. Elimination och konfirmation. Den hypotetisk-deduktiva metoden. Hypotesbildning och hypotesprövTyper av hypoteser. Den vetenskapliga revisionismen.

4. Den vetenskapliga världsbildens ling genom tiderna 4:1 4:2 4:3 4:4 4: 5

vetenska-

utveck-

Primitiva världsbilder. Den antika atomistiken. Den aristoteliska världsbilden. Den mekaniska världsbilden. Modern världsbild.

5. Några filosofiska världsförklaringar 5:1 Platons idélära. 5:2 Berkeleys spiritualism.

194 5:3 5:4

Kants förnuftskritik. Marxismen.

6. Etiska problem 6:1 Sak- och värdepåståenden. 6:2 Några etiska teorier. Epikureisk etik — Stoisk etik — Kristen etik — Naturrätten — Utilitarismen — Kants etik — Marxismens etik — Gandhis etik. 6:3 Hur kan etiska värderingar och normer rättfärdigas? 6:4 Samvetet och dess utveckling hos individen.

15.4. Anvisningar och kommentarer 15.4.1.

Lärostoffet

15.4.I.I. stoffet

Allmänna synpunkter

på ämnes-

Ett syfte med filosofistudiet är att skärpa elevernas kritiska sinne och uppöva deras förmåga att självständigt pröva tankar och idéer som de kommer i beröring med. Genom att göra dem förtrogna med de regler, som gäller för ett fruktbart sökande efter kunskaper, kan man dels underlätta för dem att kritiskt granska redan vunna kunskaper, dels öka deras möjligheter till eget konstruktivt tänkande. Elevens kunskaper i metodfrågorna skall vara säkra och tillräckligt omfattande liksom hans insikter i de tankar och tankesystem som blir föremål för kritisk prövning. Det är emellertid viktigt att klart hålla i sikte att färdighetsmomentet bör dominera undervisningen. Elevernas förmåga att förverkliga syftet med filosofistudiet kommer att variera inom ganska vida gränser. För de elever, som intresserar sig för vetenskapliga problem, kan studiet ge en god om ock blygsam början till en vetenskapsmetodisk skolning. För huvudparten av eleverna måste målet sättas lägre, men för samtliga kan studiet innebära ten skärpt medvetenhet om det effektiva tän-

kandets förutsättningar och villkor och en efter vars och ens förutsättningar varierande förmåga att nyttiggöra studieresultaten i praktiska sammanhang. Kursplanen för ämnet är uppgjord med tanke på att få med så många viktiga moment att hela kursen kommer att utgöra en på samma gång relativt enhetlig och ur den angivna målsättningens synpunkt ändamålsenlig framställning av ämnet. Detta utesluter inte, att man vidtager förändringar i den. Framför allt torde det bli nödvändigt att göra ett urval bland de olika momenten, liksom det stundom kan vara lämpligt att behandla vissa av dessa mera översiktligt. Ämneskonferenserna bör lämnas stor frihet när det gäller att med utgångspunkt från lärarens intentioner och klassens intresseinriktning bestämma kursinnehållet inom den angivna ramen. I det följande ges vissa anvisningar om hur lärostoffet kan varieras. I5.4.I.2. Kommentarer moment1

till speciella kurs-

1. Argumentationsanalys Huvudvikten bör läggas vid praktiska övningar i att analysera argumentationer. Stor omsorg måste nedläggas på valet av lämpliga exempel. Materialet är emellertid överväldigande stort: man kan hitta sådana argumentationer i tidningar och tidskrifter, i skönlitteraturen (essäistiken), i den politiska, religiösa, filosofiska och vetenskapliga litteraturen. Vid exemplifieringen av varje särskild punkt i argumentationsanalysen är det lämpligt att börja med mycket enkla exempel, som dels i och för sig kan begripas utan ansträngning eller speciella kunskaper, dels på ett mycket påtagligt sätt exemplifierar den aktuella argumentationsanalytiska synpunkten. Sådana enkla första 1

Som framgår av förordet till läroplanen har dessa kommentarer delvis karaktären av studieplan.

195 exempel behöver icke vara särskilt »intres- oriktigt. Något som redan här kan påvisas santa». Men det är också lämpligt att — så — och som sedan på nytt aktualiseras vid långt tiden och elevernas mognad tillåter — diskussionen av strukturen hos en argumengå vidare till exemplifieringar som är mer tation — är hur en sats under en rimlig tolkkomplicerade, mer kontroversiella och mer ning kan vara ett gott skäl för en viss annan intressanta. Vid analysen av en given argu- sats och under en annan tolkning ett dåligt. mentation är det av största vikt att vänja . 1 : 2 Olika slag av enighet och oenighet. eleverna vid att fasthålla en given syn- Detta moment utgör ett korollarium till punkt, så att analysen icke flyter ut i obe- vad som sagts om tolkning. Enighet i sak stämdhet. Vid formuleringen av synpunk- föreligger mellan två parter, om bägge accepterna bör — med sparsamhet — en relativt terar ett givet påstående (oavsett hur var fast teknisk terminologi införas (t. ex. »tolk- och en av dem vill formulera det). Enighet ning», »rimlig tolkning», »precisering», i ord föreligger, om bägge accepterar en gi»definition», »definiendum», »definiens», ven sats (oavsett vilket påstående denna o. s. v.). Varje sådan term måste noggrant sats uttrycker för den ene och den andre). förklaras. När enighet i ord föreligger utan att denna Av de sju argumentationsanalytiska mo- motsvaras av någon enighet i sak, kan man ment, som kursplanen upptar, är det sjätte tala om en oäkta eller skenbar enighet. det som i första hand bör utelämnas, om stu- Oäkta eller skenbar oenighet kan sägas föredieplanen av tidsnöd eller andra skäl här be- ligga, när parterna är oeniga i ord men eniga höver förkortas. Eftersom eleverna i årskurs i sak. Skenbar enighet och oenighet spelar 1 och 2 inom svenska har fått en elementär en stor roll vid politisk och annan gruppbildundervisning i argumentationsanalys, blir ning, vilket lämpligen kan belysas genom det i filosofi i årskurs 3 fråga om en kom- exempel. plettering och en utökad färdighetsträning 1:3 Precisering och definition. Detta av hithörande moment. moment skall ge insikter och övning i pre1:1 Tolkning. Eleverna bör bibringas ciseringens teknik. Med att precisera en giinsikten att givna formuleringar mycket ofta ven sats menas här närmast att ersätta den kan ges ett flertal rimliga tolkningar och med en annan sats, som är mindre mångatt själva begreppet »tolkning» för övrigt tydig. Mer tekniskt kan man (med Arne kan ges en snävare eller vidare innebörd. Naess) säga, att en sats A är en precisering De krav som ställes på två uttryck för att av en annan B, om mängden av A:s rimliga de skall erkännas som »liktydiga» kan ju tolkningar är en äkta del av mängden av variera. Man kan lämpligen börja med att B:s rimliga tolkningar. Värdet av preciseklargöra mångtydigheten hos vardagssprå- ring ur kommunikationssynpunkt bör diskukets ord (t. ex. genom att visa hur ett ord teras. Men det bör också påvisas att en viss i olika kontexter tillåter helt olika omskriv- brist på precision i många fall kan vara önskningar). Från de enskilda ordens och ut- värd, t. ex. då det gäller att göra sig förtryckens mångtydighet kan man sedan gå stådd av icke-experter eller då det gäller att vidare till satsernas mångtydighet. Förmå- ställa en fråga utan att alltför snävt inringa gan att överblicka de rimliga tolkningarna det område där svaret bör sökas. En definiav en viss sats bör uppövas. Föreställningen tion kan — men behöver icke — innebära om »den riktiga tolkningen» av språkliga en precisering. Av de många slagen av defiuttryck kan kritiskt belysas. Det bör också nitioner är det på detta stadium tillrådligt visas hur samma sats i många fall rimligen att endast omnämna nominaldefinitionen, kan tolkas både som något trivialt riktigt, d. v. s. definitionen som en förklaring om att som en djärv hypotes och som något trivialt ett uttryck (definiendum) kommer att a n -

196 vändas som en förkortning för ett annat uttryck (definiens). För nominaldefinitionerna gäller det fundamentala kravet på definiendums entydiga eliminerbarhet. E t t korollarium därtill är det klassiska kravet på cirkelfrihet (frihet från »circulus vitiosus»). Man bör reflektera över vad som fordras av en definition för att den skall åstadkomma en precisering, och man bör ge exempel både på definitioner som gör det och på sådana som icke gör det. 1:4 Strukturen hos en argumentation. Av särskild vikt är här sådana argumentationer som vill stödja en viss tes. Den första frågan inför en sådan argumentation blir: Vilken tes vill den stödja? Tesen kan lämpligen fixeras genom en »spetsformulering». Därnäst ser man efter vilka argument som framförs för tesen. Om möjligt bör man försöka att klarlägga argumentationens logiska skelett (eller dess logiska trädform). Från frågan om logisk kraft bör man klart skilja frågan om den sakliga riktigheten av tes och argument. 1: 5 Sak- och värdepåståenden. Genom exempel bör man klargöra skillnaden mellan dessa typer av påståenden. E t t rent sakpåstående är enbart beskrivande, berättande, faktiskt, teoretiskt. Ett värdepåstående har också en värderande innebörd, utgör en rekommendation, ett råd, ett påbud eller förbud, en norm, en positiv eller negativ uppskattning. Eleverna kan lämpligen öva sig i att på förelagda listor av satser — där ex*emplen kan hämtas ur den offentliga debatten — markera vilka de vill räkna till den ena eller till den andra kategorin, och svaren kan sedan diskuteras, varvid också klargörs hur samma sats ibland kan rimligen tolkas som ett rent sakpåstående och ibland som ett värdepåstående. I fråga om värdepåståenden spelar resonemang av medeländamålstyp en stor roll. Resonemang av denna typ bör analyseras. Man kan också försöka att formulera de värdepremisser, som förutsattes i ett givet resonemang av värderande slag. Det bör visas hur man ur givna värde-

premisser ofta härleder ytterligare värdepåståenden genom att kombinera premisserna med sakpåståenden samt hur två personer, som omfattar samma värdepremisser, genom olika åsikter i sakfrågor kan komma till olika värdeslutsatser. Man bör också visa hur två personer från olika värdepremisser kan nå samma värdeslutsatser. När man diskuterar det ofta framförda kravet att värdepremisserna för en argumentation bör öppet redovisas, kan man ställa frågan om de grundläggande värdepremisserna i allmänhet är generella värdepåståenden eller om det ungefär lika ofta förekommer att de generella värdepåståendena är »induktivt» baserade på singulära. 1: 6 Översikt av argument för och emot en tes. Detta moment bör skärpa elevernas förmåga att se att »varje sak har mer än en sida». Man kan dels analysera sådana argument som t. ex. i den offentliga debatten anförts för och emot vissa antaganden, dels låta eleverna själva producera sådana argument. Här liksom vid den tidigare argumentationsanalysen gäller det att klart fixera vilken tesen är. Argumenten för och emot bör systematiseras i en pro- och en contralista. (Påpekas bör att ett argument i endera listan självt kan vara associerat med egna pro- och contra-listor, o. s. v.) Om tesen är ett rent sakpåstående, kan man försöka väga argumenten mot varandra enligt deras sakliga och logiska tyngd. Om tesen är ett värdepåstående, kan man också försöka att väga argumenten enligt deras värdekvalitet. Om tesen t. ex. är ett handlingsprogram, kommer argumenten för respektive emot ofta att bestå i påpekanden av förment fördelaktiga respektive ofördelaktiga konsekvenser av programmets förverkligande. Med värdekvaliteten kan man då förstå konsekvensernas grad av fördelaktighet (önskvärdhet) respektive ofördelaktighet (icke önskvärdhet). 1: 7 Saklighet och osaklighet i en debatt. Som ledning för diskussionen kan man ange ett visst saklighetsideal, t. ex. på följande

197 sätt: Antag att två parter A och B diskuterar en tes eller fråga T. Debatten är desto sakligare i ju högre grad (1) T blir sakligt belyst genom debatten, (2) de punkter på vilka A och B i sak är eniga respektive oeniga blir klargjorda, och i ju mindre grad (3) den eventuella oenigheten i ord eller sak mellan A och B genom debatten utvecklas till en personlig konflikt. (Andra formuleringar kan naturligtvis tänkas.) Ur detta ideal kan vissa saklighetsregler härledas. Med hänsyn till (1) måste den saklige debattören bemöda sig om att icke framställa andra argument än sådana som dels är i och för sig sakligt hållbara, dels är relevanta för debattfrågan. Med hänsyn till (2) bör han undvika att framställa formuleringar, som genom sin mångtydighet kan skapa skenbar enighet eller skenbar oenighet, och även att i referat av motpartens formuleringar ge dem en illvillig tolkning. Med hänsyn till (3) bör den saklige debattören undvika formuleringar som kan verka personligt sårande. Man bör studera givna debatter med saklighetsidealet och de därur härflytande reglerna för ögonen: Vad är värdet av att föra debatter på ett sakligt sätt? Uppmärksamma faktorer — sociala och psykologiska — som försvårar eller i vissa fall rent av omöjliggör saklig debatt (t. ex. i politik, religion, moral). Argumentationsanalysen bör såvitt möjligt hållas levande genom hela filosofistudiet. För definitionsläran i den elementära logiken är argumentationsanalysens relevans uppenbar. I de idéhistoriska översikter, som förekommer i huvudmomenten 3—6, kan argumentationsanalysen med fördel tillämpas. När t. ex. determinismen behandlas, kan man undersöka vilka rimliga tolkningar som vanliga deterministiska formuleringar tillåter. 2. Elementär logik Studiet av den elementära logiken utgör en omedelbar fortsättning av övningarna i argumentationsanalys. I den elementära logiken kommer emellertid betraktelserna att

röra sig på en litet högre abstraktionsnivå och att innebära en något högre grad av teoretisk systematisering. Även nu bör dock huvudvikten ligga på tillämpningarna av konkreta exempel. Dessa kan hämtas från samtliga skolämnen liksom från kunskapsområden som eleverna eventuellt för övrigt har någon förtrogenhet med. Det är i många fall också givande att konstruera enkla exempel. Också den skisserade kursplanen i elementär logik är så konstruerad att den på olika sätt kan eller i de flesta fall kanske rent av måste förkortas. Därvid kommer väl i allmänhet de svårare momenten att utelämnas. I begreppsbildningsläran kan man i första hand utelämna »komparativ begreppsbildning» samt ganska radikalt förkorta behandlingen av funktions- och måttbegreppen. Om även momentet om deduktion skulle behöva förkortas, torde man i första hand böra minska eller eventuellt utesluta avsnittet om den formella logiken. Avsnitten om komparativ begreppsbildning, om funktioner samt om mått och mätning hör till de mer speciella och abstrakta inom kursen. För elever inom humanistisk lärokurs kan de vara svårsmälta och eventuellt mindre behövliga. Om de utelämnas för dessa elever, kan de möjligen ersättas med en utvidgad kurs t. ex. inom huvudmoment 5 och 6. Eleverna inom de övriga lärokurserna bör emellertid ha nytta av de nämnda avsnitten, som gäller begrepp av central betydelse för deras kärnämnen. 2:1

Definitioner

Nominaldefinitioner. Redan i argumentationsanalysen har eleverna — om denna plan följes — stiftat en första bekantskap med definitionsläran (närmare bestämt med läran om nominaldefinitioner). Man kan här lämpligen börja med ett fördjupat studium av denna typ av definitioner. De olika typer av definitioner, som nu kommer att särskiljas, kan uppfattas som svar på olika frågor. Nominaldefinitionen kan ses som ett svar

198 på frågan: »Vad ämnar Du inlägga i termen X?» Nominaldefinitionen är inte ett sakpåstående, vars riktighet kan hävdas eller bestridas. Vår valfrihet i fråga om nominaldefinitioner och de praktiska hänsyn som begränsar den bör utredas, likaså dessa definitioners teoretiska umbärlighet och praktiska nödvändighet. (Allt som kan sägas med de definierade termerna kan också sägas med de odefinierade, men det kan bli orimligt omständligt.) Vissa standardformuleringar av en definition och termerna »definiendum» och »definiens» är eleverna redan bekanta med från argumentationsanalysen. Om tiden och elevernas mognad tilllåter det, kan man här införa begreppet »variabel» och distinktionen mellan explicita och kontextuella definitioner. Definitionen »Primtal =s def naturligt tal större än 1 som är delbart endast med 1 och sig självt» är explicit. Definitionen »x är ett primtal = def x är större än 1, och x är delbart endast med 1 och x», där »x» är en variabel, är däremot kontextuell. — Begreppet definitionskedja kan också införas och exemplifieras på detta stadium. — Kravet på definiendas entydiga eliminerbarhet bör på nytt framhållas. Därav följer ett krav på cirkelfrihet, som nu utvidgas till att gälla icke bara den enskilda definitionen utan också hela definitionskedjan. — Om distinktionen mellan explicita och kontextuella definitioner införts kan det påpekas att eliminerbarhetskravet för de kontextuella definitionernas del ger upphov till variabelkravet: definiens får icke innehålla variabler, som icke förekommer i definiendum. En definition av typen »x är diktator = def x är envåldshärskare i staten y» bryter mot detta variabelkrav och därmed också mot kravet på entydig eliminerbarhet. »Hitler var diktator» kan enligt denna definition ersättas såväl med »Hitler hade envåldsmakten i Sverige» som »Hitler hade envåldsmakten i USA». Realdefinitioner. Realdefinitionen är en entydig beskrivning av en sak. Den kan upp-

fattas som ett svar på frågan: »Vad är X?» Den besvarar frågan genom att ange vissa egenskaper som anses tillkomma X och ingenting annat än X. Realdefinitionen innefattar ett sakpåstående som kan vara riktigt eller oriktigt. För en realdefinition: »X = def Y» gäller identitetskravet: X och Y skall vara samma sak. De klassiska kraven att en (real)definition icke får vara »för vid» eller »för trång» är korollarier till detta identitetskrav, vilka gäller för realdefinitioner av klassbegrepp. Övertalande definitioner. Detta begrepp (»persuasive definitions») har ett stort idékritiskt intresse. En övertalande definition utgör ett (medvetet eller omedvetet) försök att knyta den värdeladdning, som definitionens ena led redan har, till det andra ledet. (Ett tänkbart exempel vore: »Politisk frihet = def Socialism».) Man kan diskutera de övertalande definitionernas förenlighet med saklighetsidealet för en debatt och med kravet på öppen redovisning av värdepremisserna. Eleverna bör få öva sig i att söka klassificera definitioner, som påträffas i litteraturen eller som de själva uppställer, i enlighet med den givna indelningen (som dock ej är uttömmande). 2:2 Begreppsbildning. Detta moment är kanske det mest abstrakta och teoretiska i den här skisserade filosofikursen. Det är också särskilt här som urvalet av stoff bör anpassas efter elevernas inriktning. Svårare moment, som vid behov kan helt utelämnas, är som redan nämnts den komparativa begreppsbildningen, funktioner och mått. Klassifikation, komparativ begreppsbildning och kvantitativ (mått) kan betraktas som successivt alltmer sofistikerade former av begreppsbildning. (De tre formerna svarar i viss mån mot kategorierna: klass — relation — funktion.) Klassifikation. Begreppet klass (mängd, kollektion, inbegrepp) och relationen mellan en klass och dess element bör först förklaras och exemplifieras. Med användning av den

199 gängse typen av diagram kan man illustrera vad det innebär att två klasser är identiska, att de korsar varandra och att en klass är underordnad en annan. Med samma diagram kan man också åskådliggöra vad som menas med summan och produkten av två klasser samt med komplementet till en klass. De vanliga formella kraven på en klassifikation — att klasserna tillsammans skall uttömma det område, som klassificeras, och att de icke skall korsa varandra — diskuteras. Också hierarkiska klassifikationer bör beskrivas. Klassifikationens konventionella karaktär, dess relativitet till ett visst syfte, bör klargöras. Vad gör en klassifikation vetenskapligt fruktbar? Kanske man kan säga att en klassifikation är desto fruktbarare, ju innehållsrikare den teori är som man kan formulera angående de i klassifikationen ingående klasserna. Relationer och komparativa begreppsbildningar. Begreppet relation bör först förklaras. Det torde vara lämpligt att åskådliggöra relationer genom pilfigurer och tabeller. Några enkla relationsegenskaper — som reflexivitet, symmetri och transitivitet — införes, exemplifieras och åskådliggöres diagrammatiskt. Också begreppen domän, konvers domän och fält kan införas. Den komparativa begreppsbildningen kan som sagt vid behov utelämnas eller också beskrivas helt översiktligt. Funktioner. En kortfattad diskussion av ämnet kan ske enligt följande plan: Funktioner definieras som en-mång-tydiga relationer. Denna sorts relationer åskådliggöres genom den redan välbekanta typen av pilfigurer och tabeller. (I det kontinuerliga fallet övergår tabellen till en kurva.) Exempel på funktioner ges ur vårt alldagliga tankeförråd. Relationen Fader-till är t. ex. en funktion i den här definierade meningen. Det bör framhållas, att funktionsbegreppet icke är bundet till matematiken: funktionsbegrepp förekommer i alla vetenskaper och i det alldagliga tänkandet.

Om tiden och elevernas förutsättningar tillåter det, kan man dessutom diskutera det matematiska sättet att symbolisera funktioner. (Ett samarbete med matematikläraren är på denna punkt särskilt önskvärt.) Mått och mätning. Även detta moment kan — som redan påpekats — i hög grad förkortas eller eventuellt helt utelämnas. Måttet införes som en funktion. Om funktionen M är ett mått, så är M(x) ett tal av något slag; x kan däremot tänkas vara ett föremål av vilket slag som helst. I enlighet härmed kan utsagan »x väger 5 kilo» uppfattas som liktydig med »Vikten-i-kilo av x = 5»; »a; är 1,5 meter lång» som liktydig med »längden-i-meter av a; =1,5». Följande förhållande förekommer nu ofta: en viss matematisk relation R råder mellan talen M(x) och M(y), om och endast om en viss vetenskapligt intressant relation S råder mellan de mätta föremålen x och y. Det är just dessa motsvarigheter som ger måttet dess vetenskapliga värde. De matematiska relationerna mellan mätetalen erbjuder en sorts spegelbild av vissa relationer mellan de mätta föremålen, och matematikens högt utvecklade teknik gör att vi lättare kan laborera med spegelbilden än direkt med originalet. Vid en eventuell grundligare diskussion av måttbegreppet kan man till en början mer detaljerat exemplifiera de antydda korrespondenserna. Eventuellt kan man ta upp några klassiska tankar, som alltjämt har en viss aktualitet, till debatt. Kan allting mätas? Vad skall man säga om den gamla distinktionen mellan »mätbar kvantitet» och »ickemätbar kvalitet»? 2:3 Deduktion. Också i kursplanen för detta moment kan variationer göras alltefter lärares och elevers intressen. Axiomatiska system bör kunna göras begripliga för alla, men de har kanske ett speciellt intresse för de matematisk-naturvetenskapligt orienterade eleverna. Exemplifieringen av deduktiva slutledningar kan också göras

200 något utförligare för dessa elever; likaså antydningarna om den formella logikens väsen. Den deduktiva slutledningen. Frågan om slutsatsen logiskt följer ur premisserna järnföres med frågan vilket sanningsvärde premisser och slutsats har. Ett antal enkla exempel på deduktiva slutledningar från den elementära logikens område bör diskuteras. Några logiska relationer mellan satser. På grundval av begreppet logisk följd kan några andra logiska relationer införas: logisk ekvivalens, kontradiktorisk och konträr motsats, vilka naturligtvis också bör exemplifieras. Den formella logiken. Existensen av den vetenskap, som kallas formell logik, bör om möjligt kortfattat omnämnas och dess innebörd antydas. Man kan utgå från skillnaden mellan formell och informell deduktion. Den formella logiken innebär en standardisering av språkbruket, varigenom informella slutledningar översättes till formella, och en därtill ansluten mekanisering av slutledningsförfarandet. Något bör sägas om den formella logikens historia (Aristoteles, Leibniz, Boole, Frege, Russell) och om dess moderna resultat. Axiomatiska system. Diskussionen bör baseras på något mycket enkelt exempel. Man kan t. ex. låta det diskuterade systemet bestå av några enkla relationsteoretiska villkor. Varje axiomsystem har många verifierande tolkningar (modeller), om det alls har någon. Härmed ger sig distinktionen mellan abstrakta och tolkade axiomsystem. Vad är värdet av axiomatisering? Varför axiomatiserar man teorier? Vilka teorier har axiomatiserats? (Axiomatisering är icke bunden till geometri.) Den gamla föreställningen att axiom är »självklara» sanningar bör kritiskt diskuteras. 3. Några drag i den empiriska vetenskapens arbetssätt De kursmoment, som sammanförts under denna rubrik, torde vara lättfattliga för de flesta elever. De bör också kunna genomgås på relativt kort tid. De metoder, som här

diskuteras, bör självfallet fylligt belysas med exempel från övriga skolämnen, och den stora roll, som de spelar för uppbyggnaden av hela vår verklighetsuppfattning, bör tydligt klargöras. 3:1 Observation och teori. Till utgångspunkt kan man ta frågan: Hur kan vi med stöd av våra ytterst begränsade observationer göra rationella antaganden om det icke observerade? Sådana satser, som inskränker sig till att beskriva vad vi kan eller eventuellt kunde direkt iaktta, kallas ofta observationssatser. En observationssats kan beskriva något som visserligen i princip kunde iakttas men som i själva verket aldrig blir föremål för iakttagelse. Den kan också vara inkorrekt. En observationssats, som korrekt uttrycker resultatet av en viss företagen observation, kan kallas en protokollsats. Frågan vad vi direkt iakttar och vilka satser som är genuina protokollsatser är ett svårt kunskapsteoretiskt problem, som man i detta sammanhang kan omnämna men icke behöver fördjupa sig i. Steget från protokollsatserna till satser om det icke observerade har icke karaktären av deduktiv slutledning. Det bör diskuteras vilka metoder som användes här. 3: 2 Analogislutet. Detta är icke någon deduktiv slutledning; premisserna skänker på sin höjd en viss grad av sannolikhet åt slutsatsen. De faktorer som allmänt anses öka denna sannolikhet — styrkan hos den konstaterade analogin, svagheten hos den härledda analogin — kan diskuteras. 3: 3 Fullständig och ofullständig induktion. Den ofullständiga induktionen är i likhet med analogislutet (men i motsats till den s. k. fullständiga induktionen) icke någon deduktiv slutledning. De faktorer, som allmänt anses påverka den sannolikhet vilken premisserna ger åt slutsatsen, bör diskuteras. 3:4 Statistisk induktion. Utan djupare kunskaper i statistik är det svårt att mer detaljerat diskutera den statistiska induktionen. Man kan förklara begreppet frekvens

201 (om detta icke redan är bekant för eleverna) och schematiskt antyda några enkla typer av statistisk induktion. 3:5 Elimination och konfirmation. Satser, som själva är vunna genom induktion, kan i sin tur komma att ingå i premisserna för nya induktioner. På detta sätt och genom samspelet mellan induktion och deduktion kan den vetenskapliga teoribildningen komma att gå mycket långt utanför vad protokollsatserna ger vid handen. Emellertid finns det många accepterade vetenskapliga teorier, som knappast kan betraktas som bildade på detta sätt. Detta torde t. ex. gälla om många fysikaliska teorier, särskilt inom atomfysiken. Det sätt, varpå många sådana teorier konfronteras med iakttagelsen, kan beskrivas på följande vis: Ur den teori T som prövas — eller ur T jämte vissa andra accepterade hjälpteorier — härledes en observationssats O. Om O genom iakttagelse befinnes vara falsk och om hjälpteorierna anses stå fast, så uppger man teorin T; den blir eliminerad. (Vilken är eliminationens logiska mekanism?) Om O genom iakttagelse befinnes vara sann, så har teorin T såtillvida blivit bekräftad: den har blivit konfirmerad. Konfirmationen är sällan eller aldrig definitiv; att en teori vid ett tillfälle blivit konfirmerad utesluter icke att den i framtiden kan komma att elimineras. Elimination och konfirmation i den beskrivna meningen är två av den empiriska vetenskapens grundläggande metoder. 3:6 Den hypotetisk-deduktiva metoden. Med utsagan, att en vetenskapsman tillämpar den hypotetisk-deduktiva metoden, menar man: Han formulerar teorier (av större eller mindre omfång), som han gör till föremål för ett omsorgsfullt deduktivt studium; han fasthåller vid en given teori endast så länge alla de konsekvenser, som han empiriskt prövat, visar sig hålla streck; så länge han fasthåller vid teorin, tillskriver han den icke någon absolut visshet utan endast en sannolikhet, som väsentligen be-

ror av antalet och arten av de konsekvenser, som vid empirisk prövning visat sig hålla streck. Den hypotetisk-deduktiva metoden — vars hörnpelare är deduktion, elimination och konfirmation — hör till den moderna vetenskapens mest karaktäristiska drag. I vissa vetenskaper har den hypotetisk-deduktiva metoden ingått en intim förening med axiomatisering av teorierna. I många fall är de axiomatiserade teorierna dessutom formulerade med matematikens hjälp. 3:7 Hypotesbildning och hypotesprövning. Skillnaden mellan hypotesbildning och hypotesprövning påpekas. Det bör framhållas, att det icke torde vara möjligt att uppställa några allmänna regler för hypotesbildningen. Den är i hög grad ett uttryck för vetenskapsmannens skapande fantasi. För att kunna formulera en intressant och fruktbar hypotes måste man först förfoga över en fruktbar begreppsapparat. Regler för hypotesbildningen skulle alltså böra innefatta regler för begreppsbildningen. Men hur skulle sådana regler kunna formuleras? I princip kan man alltid uppställa ett flertal inbördes oförenliga hypoteser, som alla är förenliga med en given mängd av observationer. I det fall vetenskapsmannen är medveten om ett flertal sådana inbördes oförenliga hypoteser, som alla konfirmeras av hans iakttagelser, hur väljer han mellan dem? En urvalsprincip, som ofta åberopas, är hypotesernas grad av »enkelhet». Denna enkelhetsprincip kan exemplifieras med något lättfattligt exempel. 3:8 Typer av hypoteser. Hypoteser och teorier (hypotesmängder) kan vara av många olika slag. Två distinktioner, som icke bör sammanblandas, är den mellan kvalitativa och kvantitativa teorier och den mellan exakta och inexakta hypoteser. En hypotes är exakt (inexakt) i samma mån som de däri förekommande termerna har en exakt (inexakt) innebörd. En tredje distinktion av stort intresse är den mellan deterministiska och statistiska teorier. Inom naturvetenska-

202 pen uppfattade man länge deterministiska teorier som ett åtminstone i princip uppnåeligt ideal. (Även om beskrivningen av skeendet »i stort» måste anta en statistisk form, tänkte man sig ofta att beskrivningen a,v skeendet »i liten eller minsta skala» måste kunna göras deterministisk.) Den moderna atomfysikens rön (Heisenbergs osäkerhetsrelation) har gjort, att denna uppfattning numera ter sig dubiös. 3:9 Den vetenskapliga revisionismen. Den hypotetisk-deduktiva metoden innebär en sorts principiell vetenskaplig revisionism. Vetenskapsmannen är alltid beredd på att hans teorier i framtiden kan behöva revideras i ljuset av nya rön. Den hypotetiskdeduktiva metoden står i skarp kontrast till vissa andra metodiska attityder, som spelat och spelar en stor roll. En är den dogmatiska auktoritetstron. Skillnaden mellan det försiktiga, fritt prövande förtroende för »vetenskapliga auktoriteter», som förekommer i vetenskapen, och den dogmatiska auktoritetstron bör klargöras. Några av de många konflikter mellan fri vetenskap och auktoritetstro, som förekommit alltsedan antiken, kan också beröras (t. ex. Anaxagoras' konflikt med den athenska religionen, aristotelismens konflikter med kyrkan på 1200talet, processerna mot Bruno och Galilei, striden kring utvecklingsläran). En annan sådan attityd är den art av rationalism, som anser sig kunna a priori resonera sig till hur naturen är beskaffad. Denna rationalism går ända tillbaka till pytagoréerna Platon och Aristoteles, den fick en ny blomstring på 1600-talet och den gavs en egenartad formulering av Kant i hans förnuftskritik. Det är lärorikt att se vilka antaganden om naturen som under tidernas lopp ansetts kunna erhålla en definitiv, rent förnuftsmässig motivering. 4. Den vetenskapliga världsbildens ling genom tiderna

utveck-

De världsbilder, som förslagsvis upptagits under detta moment, är alla förfäder till vad

man eventuellt kunde kalla vår tids vetenskapliga världsbild. Den moderna världsbilden har uppstått genom en revision av den mekaniska världsbild, som utvecklades under 1600- och 1700-talen. Denna i sin tur utvecklades närmast ur den aristoteliska världsbild, som sedan 1200-talet dominerat den lärda världen i Europa men som först skapades på 300-talet f. Kr. i Grekland. En av aristotelismens viktigaste föregångare och konkurrenter var den antika atomistiken, utvecklad på 400-talet f. Kr. och återupplivad på 1600-talet. Naturligtvis ligger det något godtyckligt i det urval som här gjorts, men samtidigt erbjuder det en sorts naturlig utvecklingslinje. Vill man här utesluta något moment, bör det bli den antika atomistiken. Man bör icke enbart återge vad som kan anses som grundantaganden i de olika världsbilderna. Såvitt möjligt bör man också påpeka deras historiskt givna motivering, som ibland var apriorisk-spekulativ och ibland empirisk. Av särskilt intresse är det att studera de argument, som gjort eller tyckts göra en tidigare världsbild ohållbar. Vid studiet av denna idéhistoriska debatt finns det många tillfällen att tillämpa de allmänna metodologiska synpunkter, som tidigare förklarats. För den intellektuella balansens skull bör man icke ensidigt uppmärksamma de olika världsbildernas fysikaliska innehåll. Också de oundvikligt dunkla åsikterna om förhållandet mellan kropp och själ bör behandlas. På tal om den mekaniska världsbilden kan man utvälja några representativa åsikter i frågan, t. ex. Cartesius och Leibniz. Vid diskussionen av vår moderna världsbild bör åtminstone konstateras, att det icke existerar någon klart formulerad och allmänt accepterad åsikt i denna fråga. Också de olika världsbildernas förhållande till religionen kan tas upp till diskussion. 4:1 Primitiva världsbilder. För att klargöra vidden av det tankearbete, som ligger bakom en sådan världsbild som den antika

203 atomistikens, kan man förutskicka något om mer primitiva världsbilder (hos naturfolken, hos de tidiga högkulturerna och hos grekerna själva). 4:2 Den antika atomistiken. För de atomistiska teoriernas motivering är Lucretius Carus' lärodikt en särskilt givande källa. Den antika atomistikens historiska roll under hellenismen (i den epikureiska filosofin), under medeltiden (t. ex. inom Islam) och vid nyare tidens början bör nämnas. 4: 3 Den aristoteliska världsbilden. Denna erbjuder en effektiv kontrast till atomistiken. Jämförelsen mellan atomistik och aristotelism kan med fördel samlas kring ett antal motsatspar: oändligt rum — ändligt geocentriskt rum, sinneskvaliteternas subjektivitet — objektivitet, tomrum — överallt fyllt rum, homogen materia — fem kvalitativt skilda element, mekanisk världsbild — teleologi, ateologisk världsbild — gud som astronomisk princip o. s. v. 4:4 Den mekaniska världsbilden. 1600och 1700-talens mekaniska världsbild har mycket gemensamt med den antika atomistiken. Men den innehåller också många nya idéer. Det kan vara givande att jämföra den aristoteliska rörelseuppfattningen med den galilei-newtonska mekanikens: särskilt instruktiv är motsatsen mellan de två kraftbegreppen. Den tidiga kritiken av Newtons lära om det absoluta rummet och den absoluta tiden (från filosofer som Leibniz och Berkeley) är lättfattlig och bör kunna fånga elevernas intresse. Determinismen, som särskilt skarpt utformades av tänkare som Spinoza, Leibniz, Kant och Laplace, bör diskuteras och sättas i samband med bl. a. skönlitterära strömningar. 4: 5 Modern världsbild. Vid skildringen av vår tids vetenskapliga världsbild kan man gärna anknyta till någon av de många utmärkta och kortfattade populärvetenskapliga framställningarna. Det torde vara instruktivt att särskilt uppmärksamma de punkter, på vilka den moderna fysikaliska världsbilden tydligt skiljer sig från den äldre

mekaniska. Man kan också diskutera frågan i vilken mening vår tids vetenskap alls kan sägas ge någon »världsbild». 5. Några filosofiska världsförklaringar De världsåskådningar, som här åsyftas, är sådana som är mer avlägsna från vad som kan betraktas som mittströmmen i det vetenskapliga tänkandets utveckling. Platons idévärld, Berkeleys lära om andarna och deras idéer, Kants lära om medvetandet och tinget i sig — alla rör de sig på fält som ligger långt från vad empirisk vetenskap sysslar med. Men de saknar icke intresse för tolkningen av vetenskapens resultat. Vid tolkningen av matematiken är ännu i dag »platonismen» en aktuell tankemöjlighet, vid tolkningen av fysiken Berkeleys »fenomenalism»; även Kants »förnuftskritik» är till en väsentlig del en teori om vetenskapen. Också marxismen är på en gång ganska avlägsen från vår tids vetenskap och har samtidigt påverkat den (t. ex. historievetenskapen). Frågan om de abstrakta begreppens objektiva, bokstavliga realitet står i centrum för Platons idélära. Det förefaller värdefullt att eleverna konfronteras med ett sådant filosofiskt problem som (åtminstone om man nöjer sig med en relativt låg precisionsgrad) är lätt att framställa, som är svårt att avvisa som ett skenproblem och där meningarna ännu i dag även bland de mest kompetenta bedömare går vitt isär. Berkeleys filosofi utgår från ett annat av dessa permanenta filosofiska problem, frågan om sinneskunskapens förhållande till den materiella verkligheten. Den fråga, vari Kants förnuftskritik har sin utgångspunkt, frågan om »syntetiska omdömen a priori», bör kunna levandegöras åtminstone för de mognare eleverna. En någorlunda utförlig framställning av marxismens filosofiska idéer får icke fattas i gymnasiets läroplan. På grund av sin stora betydelse i nutiden bör marxismen under alla förhållanden genomgås. Men varken Platon, Berkeley eller

204 Kant kan på samma sätt anses obligatoriska. Man kan utelämna någon eller några a\ dem eller utbyta dem mot andra betydelsefulla filosofer eller tankeriktningar. Det är emellertid av vikt att man gör ett mycket begränsat urval, så att detta huvudmoment ej förvandlas till en filosofihistoria i telegramstil. 5:1 Platons idélära. Vid framställningen av Platons idélära kan man lämpligen börja med att betrakta den som en (fragmentarisk och primitiv) logisk teori. 5:2 Berkeleys spiritualism. Berkeleys filosofi har sin utgångspunkt i problemet om sinneskunskapens tillförlitlighet, som på hans tid genom den mekaniska världsbilden fått en särskild aktualitet. Ett lämpligt lättfattligt urval av Berkeleys argumentationer i denna fråga bör man kunna hinna med. Det största intresset tilldrar sig hans »fenomenalistiska» försök att tolka vetenskapens utsagor såsom utsagor enbart om våra upplevelser. 5:3 Kants förnuftskritik. Som det centrala problemet i Kants förnuftskritik kan man betrakta frågan: »Hur är syntetiska omdömen a priori möjliga?» Den i frågan förutsatta begreppsbildningen bör förklaras och frågans egen relevans från Kants ståndpunkt levandegöras. Kants svar på frågan bör ges i en mycket förenklad form (med förbigående av det mesta av Kants komplicerade begreppsapparat och terminologi). 5:4 Marxismen. Denna kan ses som en helhet, bestående av (1) en allmän filosofisk åskådning, den s. k. dialektiska materialismen, (2) en historiefilosofi, den s. k. materialistiska historieuppfattningen, (3) en teori om samhällsutvecklingens stadier, (4) ett politiskt program (som samtidigt gör anspråk på att vara en profetia) och (5) en (på klassolidaritet och partilydnad baserad) moral. Den dialektiska materialismen bör analyseras i dess samband med Hegels dialektik och äldre materialism. Samtidigt som den materialistiska historieuppfattningens ensidighet och oklarhet påpekas, bör dess

värde som motvikt till äldre, »idealistiska» uppfattningar framhävas liksom det inflytande den haft även på det icke-marxistiska historie- och samhällsstudiet. I fråga om (3) och (4) är det intressant att fråga sig i vad mån den marxistiska (retrospektiva och profetiska) samhällsskildringen har visat sig stämma med verkligheten. Framställningen av marxismen bör eftersträva en hög grad av saklighet. Referatet av de marxistiska tankegångarna bör ske strängt objektivt,och kritiken bör framhålla både förtjänster (särskilt i förhållande till vissa äldre tankeriktningar) och svagheter. Bland de senare kan man särskilt peka på begreppsbildningens genomgående oklarhet, den aprioriska konstruktionen och dogmatismen. Yrkandet på en form av socialistisk planhushållning kan kanske i dag betraktas som den politiska marxismens centrala budskap. Man kan fråga sig: Är den marxistiska filosofin en god motivering för detta yrkande? Hur skulle man rimligen diskutera det (väga skälen för och emot)? Diskussionen av marxismens etik kan lämpligen uppskjutas till nästa huvudmoment. 6. Etiska problem En reflekterande människa kan icke undgå att söka för sig själv så tydligt som möjligt formulera sina egna värderingar och normer, se till att de står i harmoni med varandra och eventuellt ordna dem till ett system. Den långa raden av etiska tänkare har med särskild intensitet bemödat sig om detta. Huvudmomentet »etiska problem» är avsett att för eleverna levandegöra några av de etiska problem, som har diskuterats och som alltjämt är aktuella, att ge dem kännedom om några av de svar, som de historiskt givna etiska åskådningarna erbjuder, och att på detta sätt uppöva deras förmåga av självständig etisk reflexion. 6:1 Sak- och värdepåståenden. Detta kursmoment har redan uppförts som en del av argumentationsanalysen. Om det emellertid icke tidigare hunnits med, bör det ge-

205 nomgås nu. Om man icke förut diskuterat argumentation för och emot värdepåståenden — som uppförts under punkt 6 i argumentationsanalysen — kan man lämpligen göra det här. Termen »etik», sådan den vanligen användes, är en ganska obestämd rubrik för ett stort fält av tämligen disparata värderingsfrågor. Utan att man försöker komma fram till någon fixerad definition kan det likväl vara värt att reflektera över vilka värderingsfrågor som brukar räknas som etiska (eller moraliska) och vilka icke. 6:2 Några etiska teorier. Det är icke förutsett i studieplanen att man skall genomgå etikens historia i dess helhet. Här har sådana åskådningar valts som dels icke är alltför komplicerade och svårfattliga, dels spelat en betydande historisk roll. Naturligtvis kan man utbyta en eller flera av dessa teorier mot andra eller helt enkelt utelämna dem. Man bör icke eftersträva att ge någon sorts fullständig bild av varje särskild teori. Man bör i stället välja ut ett litet antal tankegångar inom varje åskådning och försöka att någorlunda grundligt diskutera dessa. Inom varje etisk teori bör man såvitt möjligt skilja mellan värde- och sakpåståenden, samtidigt som samspelet mellan dem klargöres. Den epikureiska etiken. Denna är nära associerad med en psykologisk hedonism. Man bör klargöra skillnaden mellan den psykologiska hedonismen — som är en teori om människornas faktiska motivation — och den etiska hedonismen — som är en normativ-etisk teori om vad som i sig är eftersträvansvärt. Kan man vara hedonist i den psykologiska bemärkelsen utan att vara det i etisk? Och omvänt, kan man vara en etisk hedonist utan att vara en psykologisk? Den etiska hedonismen uppträder i olika former, en egoistisk och en altruistisk hedonism. Stoicismen. Det konkreta innehållet i stoicismens etik sammanfaller i stor utsträckning med innehållet i epikuréernas. Men den principiella motiveringen är en annan. Stoi-

kerna formulerade vanligen sitt grundläggande etiska postulat ungefär i orden att man bör eftersträva ett »natur- eller förnuftsenligt liv». Vad innebär denna formel? — Den stoiska etikens historiska roll, såväl under antiken (romersk rätt, kristendom) som under nyare tiden (särskilt 1600-talet), bör omnämnas. Kristendomen. Diskussionen av den kristna etiken hör ju främst hemma i ämnet religionskunskap, men om tiden tillåter det, är det ytterst värdefullt att sammanställa den kristna etiken med övriga här behandlade etiska åskådningar. »Den kristna etiken» såsom en historisk term är naturligtvis en samlingsrubrik för ett stort antal olika men befryndade etiska uppfattningar. Diskussionen av den kristna etiken bör lämpligen hela tiden ske i klar medvetenhet om de många förskjutningar, som de kristna ståndpunkterna i olika frågor varit underkastade. Man kunde börja med att diskutera frågan i vad mån man kan urskilja några grundläggande etiska postulat i kristen etik. (T. ex. »Att lyda Guds vilja», »Att älska Gud och sin nästa», »Att följa Kristus», »Att nå den eviga saligheten» etc.) Därefter kunde man lämpligen diskutera de attityder, som kristendomen under sin historia intagit till en rad centrala mänskliga livsfrågor, t. ex. värderingen av den »naturliga människan» (sexualmoral, värdering av verksamhet i världen, av glädjen etc), hållning till »människovärdet» (kvinnan och barnet, slaveriet, kristen barmhärtighet etc), hållning till den politiska makten, till den religiösa och kyrkliga auktoriteten, till vetenskapen. Naturrätten. Detta är benämningen på en tradition, som genomgår hela det västerländska etiska tänkandet ända från sofisterna på 400-talet f. Kr. och fram till våra dagar (FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna). Naturrättens centrala frågor är: Hur förhåller sig den av samhället stiftade lagen till det i och för sig etiskt riktiga? Finns det kring varje individ vissa en gång

206 för alla givna gränser, som samhället måste respektera? Vilka är dessa gränser? Frågorna har som bekant besvarats mycket olika. Man bör i grova drag ge en bild av hur föreställningarna om de viktigaste »naturliga (eller mänskliga) rättigheterna» under tidernas lopp har ändrats och hur de influerats av den sociala situationens växlingar. Ehuru naturrättens rötter går tillbaka till antiken, bör man lämpligen lägga huvudvikten på den modernare debatten kring detta tema. Utilitarismen. Denna är kanske den moderna västerländska civilisationens mest originella bidrag till det etiska tänkandet. Den kan ses som ett uttryck för den optimistiska utvecklingstro och det reformpatos, som växte fram i Europa under 1600- och 1700talen. Utvecklingen från Benthams »lustkalkyl» via John Stuart Mills mer förfinade version av utilitarismen till George Edward Moores bör antydas. Utilitarismens ståndpunkt till ansvar och straff kan nämnas. Kants etik. Det bör framhållas, att denna på principiella punkter står i skarp kontrast till utilitarismen. En sådan punkt är Kants lära att »det enda i sig goda är en god vilja». Medan utilitarismen är ett försök att grunda etiken på en enda normativ princip, innehåller Kants etik en rad av varandra oberoende normativa grundtankar. En annan grundtanke hos Kant är läran om det kategoriska imperativet. Denna lära kan uppfattas som ett »universaliserbarhetskriterium». En tredje grundtanke hos Kant är läran om människovärdet. De etiska normerna är hos Kant intimt sammanvävda med en metafysisk-psykologisk teori om människans dubbla natur, som i vissa avseenden erinrar om stoicismen, och om samvetet och pliktkänslan som den högre naturens röst. Marxismens politiska etik. Marxismens så att säga officiella grundvärdering gäller det framtida kommunistiska samhället. Vad kännetecknar enligt marxistisk teori detta samhälle? (De existerande »socialistiska» staterna är icke redan samhällen av detta slag.)

De officiellt sekundära värderingarna uppstår, när drömmen om det framtida samhället konfronteras med en rad åsikter om samhällsklasserna och samhällsutvecklingen. I äldre marxism var det framför allt övertygelserna om (1) den oförsonliga motsättningen mellan den besuttna exploaterande klassen och det arbetande exploaterade proletariatet, (2) omöjligheten av framtidssamhällets förverkligande annat än genom en våldsam revolution, (3) det kommunistiska partiet som proletariatets enda möjliga ledare och hjärna och (4) partidiktaturen som ett ofrånkomligt genomgångsstadium på väg till framtidssamhället. Härmed motiveras kraven på solidaritet med den egna klassen, hat mot den förtryckande klassen, lydnad mot partiet. Den marxistiska etiken får sin särskilda färg genom den »svart och vitt»-målning, som marxismen ger av motsättningen mellan det kapitalistiska samhället och det kommunistiska framtidssamhället. Kraven har därigenom ofta fått en fanatisk karaktär. I modern marxism spelar övertygelsen om (5) motsättningen mellan de besuttna imperialistiska och de fattiga koloniala nationerna en roll, som tävlar med (l):s. Också här finns en tendens till »svart och vitt»-målning. Hur förhåller sig marxismen till utilitarismen? Hur förhåller den sig till Kants etik? Gandhis etik. Marxismen är väsentligen en etik för människor och grupper, som befinner sig i (politisk) konflikt med andra människor och grupper. En annan etik, som också avser konfliktsituationer, är Gandhis. Den vilar på en grundläggande värdering av »kärlek till medmänniskorna» (även eventuella fiender) och »icke våld» (ahimsa). Gandhi tycks också vara övertygad om att konflikter i stor utsträckning verkligen kan lösas genom kärleksfulla, icke-våldsliga metoder (satyagraha). Gandhi har försökt att ange ett antal sådana metoder (tillit till motståndaren, kompromissvilja, personlig offervilja, erkännande av egna fel och motståndarens förtjänster, passivt motstånd,

207 o. s. v.). I vilka situationer kan Gandhis lära tänkas vara tillämplig och i vilka icke? Hur förhåller sig Gandhis lära till den radikala militärpolitiska pacifismen? Hur förhåller sig Gandhis etik till kristendomen, utilitarismen och marxismen? 6: 3 Hur kan etiska värderingar och normer rättfärdigas? Mot alla försök att härleda etiska normer och värderingar ur sakpåståenden om t. ex. Guds vilja, människans natur o. s. v. ställde David Hume sin princip att varje slutledning från påståenden om »vad som är» till påståenden om »vad som bör vara» innebär ett felslut. Man bör diskutera några mera kända ldassiska tankegångar i ljuset av denna »Humes princip». Om man accepterar Humes princip, måste man uppge ambitionen att hitta någon djupare grund för de mest fundamentala etiska värderingarna och normerna. Etiker, som accepterat Humes princip, har ibland menat, att de fundamentala värderingarna och normerna inses genom en »intuition». Denna intuition är enligt dem analog med den »intuition», som de anser garantera t. ex. de aritmetiska satsernas giltighet. Man brukar beteckna denna ståndpunkt som »etisk intuitionism». Andra etiker, som likaledes godtagit Humes princip, har kommit till slutsatsen, att de fundamentala etiska värderingarna och normerna innebär ett ateoretiskt »ställningstagande», ett »engagemang». Man kan icke fråga om detta är »sant» eller »falskt» i samma mening som när det gäller ett sakpåstående. En sådan ståndpunkt har ibland betecknats som »etisk subjektivism». Frågan hur man kan ge skäl för etiska antaganden sammanhänger naturligtvis med frågan vilken innebörd sådana antaganden har. I etiken^ historia har många gånger framträtt en tendens att betrakta etiska utsagor som en sorts beslöjade sakpåståenden. Man har menat, att de grundläggande etiska termerna (»rätt», »orätt», »gott», »ont», »plikt» o. s. v.) kan fullständigt definieras

med hjälp av termer, som icke har någon etisk karaktär. Om man hyllar en naturalistisk ståndpunkt, så erbjuder ju verifikationen av etiska satser icke något särskilt problem. Enligt den radikalt naturalistiska uppfattningen kan alla etiska termer restlöst förklaras med hjälp av icke-etiska termer. Enligt den motsatta ståndpunkten finns det etiska termer, som icke kan restlöst förklaras med hjälp av icke-etiska termer. Enligt en sådan icke-naturalist som G. E. Moore betecknar t. ex. termen »(etiskt) god» en etisk kvalitet, som kan intuitivt upplevas men som icke kan närmare beskrivas. Den s. k. emotiva uppfattningen (Axel Hägerström, Stevenson) utgår från tanken, att man kan skilja mellan »kognitiv» och »emotiv mening». Satsen »Det är fult att peta sig i näsan» ger uttryck åt uppfostrarens mer eller mindre djupt kända avsmak för ett visst beteende och kan eventuellt lyckas framkalla samma känsla hos den tilltalade. Satsen har en emotiv mening, säger man. Kognitiv mening har däremot en sådan sats som »Många barn petar sig i näsan». Enligt den emotiva uppfattningen har alla eller de flesta etiska utsagor en väsentligen emotiv mening. 6:4 Samvetet och dess utveckling hos individen. »Samvetet» är icke ett föremål — lika litet som »förståndet» eller »känslan» o. s. v. Ordet »samvete» användes vid beskrivningen av en rad olika men på något sätt besläktade psykologiska fenomen: »mitt samvete förbjuder mig att göra så», »mitt samvete tvingar mig att göra det och det», »i dag känner jag riktigt gott samvete», »jag har dåligt samvete över att jag gjorde så», »mitt samvete straffar mig» o. s. v. Att ge en kortfattad definition av termen »samvete», som vore klargörande och samtidigt stode i överensstämmelse med detta mångskiftande språkbruk, är väl knappast möjligt. I skolastiskt språkbruk skilde man mellan conscientia de faciendo och conscientia de facto, d. v. s. mellan det samvete som

208 »talar» innan en handling utförts och det som »talar» efteråt. Man kunde på svenska säga före-samvete och efter-samvete. Samvetsupplevelserna kan vara mycket komplicerade, och deras natur växlar också från individ till individ och från fall till fall i samma individs liv. Hur utvecklas samvetet hos den enskilda individen? Många olika teorier har framställts med stöd av kliniska (psykoanalysen), socialpsykologiska och etnologiska studier. Full klarhet i frågan har icke åstadkommits. Men man torde ha rätt att påstå, att det normala samvetet uppstår genom en »interiorisering» (ett förinnerligande) av de förmaningar, påbud och förbud med åtföljande belöningar och bestraffningar av många olika slag som barnet under sin tidiga uppfostran är utsatt för. Interioriseringen gynnas, om barnet upplever uppfostraren som en garant för sin trygghet. I många fall blir uppfostraren — för längre eller kortare tid — i barnets ögon en idealgestalt, som barnet vill efterlikna. En sådan identifiering med en idealgestalt ingår ofta i samvetet: det goda samvetet är till en del ett medvetande om att ha handlat i enlighet med idealet, det onda ett medvetande om att ha handlat i strid mot det. Varje övertygelse har uppkommit på ett eller annat sätt, som i princip bör kunna utforskas. Det sätt, varpå en övertygelse uppkommit, säger i och för sig ingenting om dess riktighet eller oriktighet, lämplighet eller olämplighet. Man måste komma ihåg att detta gäller också om de etiska övertygelser, som ingår i »samvetet». 15.4-1-3. Planering och samverkan Vid filosofistudiets början bör hela kursplanen presenteras för eleverna. Det är därvid bl. a. lämpligt att framhålla, att det finns vissa möjligheter till alternativa utformningar av kursen. Eventuellt bör eleverna beredas möjlighet att under studiets gång själva ta ställning till vilket alternativ som skall väljas. Särskilt gäller detta — som redan

nämnts — moment 2: 2, som elever på humanistisk lärokurs kan vilja se utbytt mot en något vidgad framställning av något av huvudmomenten 4—6. Eftersom filosofistudiets uppgift bl. a. är att ge en viss förtrogenhet med sådana allmänna metoder för begrepps- och teoribildning som är gemensamma för vetenskaperna, är det både möjligt och lämpligt att i undervisningen anknyta till snart sagt varje annat ämne på gymnasiet. Detta kan ske utan direkt samverkan med ämnet ifråga, men uppenbart är att ett samarbete i många fall är till fördel. Det kan bl. a. ta formen att lärare i övriga ämnen vid lämpliga tillfällen diskuterar hur begrepps- och teoribildning sker inom deras vetenskaper. (Jfr t. ex. kommentar till kursplanen i fysik 20.4.1.3.) När en fysikalisk lag framställes, kan t. ex. ett påpekande göras om vilken roll induktion, deduktion och hypotesbildning har spelat vid utformningen av lagen. När en historisk källa studeras, kan problematiken i samband med fastställandet av fakticiteten hos de i källan givna uppgifterna beröras. Eftersom filosofi förekommer först i tredje årskursen, är det ovan sagda ett exempel på vertikal anknytning mellan filosofin och övriga ämnen. Andra exempel på en sådan anknytning är den genomgång av idé- och filosofihistoriska data, som sker i historia, framförallt i de två första årskurserna. Motsvarande gäller litteraturstudiet i svenska. Särskilt betydelsefull är anknytningen mellan filosofin och matematiken, fysiken, naturvetenskap, samhällskunskap och religionskunskap. Vad matematiken beträffar gäller detta framför allt den elementära logiken. Som framgår av kursplanen för matematik behandlas vissa logiska begrepp inom detta ämne redan i första årskursen i samband med införandet av mängdlärans betraktelsesätt och det allmänna funktionsbegreppet. Filosofistudiet bör anknyta härtill; därvid bör dessa begrepp behandlas analogt. Vid behandlingen av begreppsbildningen kan en naturlig anknytning ske till matematiken.

209 Likaså kan man vid genomgången av deduktionen anknyta till matematiken, bl. a. vid behandlingen av axiomatiska system. Slutligen bör begreppet modell i logisk-matematisk mening förklaras under hänvisning såväl till matematiken som fysiken. Därvid bör skillnaden mellan det logisk-matematiska modellbegreppet och övriga modellbegrepp klargöras. När det gäller fysik, kan horisontell samverkan ske vid behandlingen av den moderna fysikens världsbild. Här kan filosofin dels ge ett perspektiv bakåt, så att genomgången av världsbildens förändringar får ge en bakgrund till atomålderns världsbild, dels klargöra de kunskapsteoretiska konsekvenserna av de upptäckter som gjorts beträffande skeendet i den subatomära världen. Heisenbergs osäkerhetsrelation utgör här en naturlig utgångspunkt, och eftersom den behandlats även på de humanistiska och samhällsvetenskapliga lärokurserna (i naturvetenskap), behöver här vid samläsning ingen differentiering av undervisningen äga rum. Inom naturvetenskap kan en mera idéhistorisk behandling av vissa moment tänkas. Där en sådan kommer till utförande bör det vara naturligt att i filosofiundervisningen bygga vidare på de därvid inhämtade kunskaperna. En fråga, som naturligt inbjuder till ett samarbete mellan filosofi och samhällskunskap, är frågan om det demokratiska samhällsskickets motivering. Diskussionen bör baseras på dels ett försök att precisera innebörden av termerna »demokrati» och »diktatur», dels ett försök att överblicka de möjliga konsekvenserna av en demokratisk, respektive diktatorisk styrelseform. Läraren bör icke söka »påtvinga» eleverna en bestämd slutsats, men han bör söka få dem att så tydligt som möjligt formulera sina skäl för de slutsatser som de drar. Vid diskussionen av demokratins konsekvenser bör man icke förbigå sådana välkända demokratiska problem som t. ex. förhållandet till

antidemokratiska politiska riktningar och den möjliga konflikten mellan kravet på effektiv samhällsledning och kravet på effektiv folkstyrelse. Vid behandlingen av den marxistiska ideologin bör naturligtvis lärarna i filosofi och samhällskunskap samordna sin undervisning. På många punkter kan man i filosofiämnet anknyta till frågor, som också behandlas inom religionskunskap. I kursplanen är det särskilt vid genomgången av de etiska teorierna som filosofin berör religionskunskapens domäner. Men också på andra punkter kan filosofiundervisningen belysa stoff från religionskunskapen. I argumentationsanalysen kan man t. ex. hämta exempel från religionernas tankevärld och den religiösa debatten. Vid behandlingen av den empiriska vetenskapens arbetssätt kan man ställa frågan vilken roll de där diskuterade metoderna eventuellt spelar i religionen. (Vad innebär den »religiösa erfarenheten»? Har religionen egna »protokollsatser»? Religiös erfarenhet versus religiös auktoritetstro.) De konsekvenser för religionens del, som man dragit ur de vid skilda tidpunkter förhärskande världsbilderna, kan också komma på tal i filosofiundervisningen. Den vetenskapliga kunskapens enhet bör belysas. Eleverna bör få klart för sig att det ej existerar någon principiell skillnad mellan de metoder som kommer till användning i de empiriska vetenskaperna. Därigenom har ett första steg tagits på vägen mot raserandet av den mur som ännu i viss mån åtskiljer de två »kulturerna», den naturvetenskapliga och den humanistiska. Ett andra steg på samma väg kunde vara att för naturvetare och humanister (samhällsvetare) klargöra att bägge hos varandra kan finna just de kvalifikationer, som de ofta ansett vara sin egen vetenskapsgrens specifika kännetecken. Naturvetenskaperna främjar i hög grad utvecklingen av saklighet (ty en förhastad slutsats korrigeras eftertryckligt av fakta), intellektuell ärlighet (ty den yttersta noggrannhet är nödvändig vid in-

210 samlingen av material) och fantasi (ty utan fantasi inga fruktbara hypoteser). De humanistiska disciplinerna å sin sida bygger med hjälp av samma egenskaper och med besläktade metoder ut kunskapen om den del av verkligheten som de fått på sin lott att utforska. 15.4-1-4- Koncentration Filosofin skall koncentreras till endera terminen (se III: 7.7). Om man utgår från att filosofistudiet bl. a. skall utgöra en sammanfattning av vissa sidor hos de flesta övriga läroämnen, är en förläggning till vårterminen naturligast. Ä andra sidan har studiet i dessa andra ämnen redan vid början av tredje årskursen i allmänhet fortskridit så långt att en koncentration till höstterminen är möjlig. Ett skäl att koncentrera studiet till höstterminen är, att effekten av argumentationsanalysen då kan göra sig gällande vid studiet av de övriga ämnena under en längre tid. Av värde är också att genomgången av den empiriska vetenskapens metoder på samma sätt kan verka befruktande på vårterminens arbete över huvud taget. En koncentration till läsårets förra hälft ger också bättre möjligheter till val av specialarbete i filosofi. 15-4-1-5. Beting Vissa av huvudmomenten lämpar sig väl för betingsstudium. Då eleverna i början av tredje årskursen redan har en ej obetydlig erfarenhet av beting, kan redan argumentationsanalysen studeras på detta sätt. Att argumentationsanalytiska betraktelsesätt förekommit i undervisningen i svenska i de två första årskurserna är härvid en stor fördel. Den elementära logiken och de empiriska vetenskapernas arbetssätt bör däremot studeras i klass eller grupp. Sedan dessa moment blivit genomgångna, är det naturligt att tillämpa de därvid vunna färdigheterna under betingsstudier av ett eller flera av de tre återstående huvudmomenten.

15.4.2.

Verksamhetsformer

15.4-2.1. Allmänna metodiska tarer

kommen-

I fråga om undervisningsmetoderna har — som närmare framgår av de allmänna anvisningarna — den enskilde läraren stor frihet att utforma dessa inom ramen för den allmänna inriktning av gymnasiestudierna, som angivits i läroplanen II: 4. Eftersom undervisningens huvudsyfte är utvecklingen av elevernas förmåga att resonera kritiskt och effektivt, måste särskild uppmärksamhet ägnas åt att stimulera deras aktivitet under lektionerna. Läraren bör lämpligen redan från början framhålla för eleverna att filosofin i första hand är ett färdighetsämne. Liksom i fråga om bl. a. matematiken är förmågan att ställa och analysera problem av särskild betydelse för framgång i studierna. Läraren skall redan från första stund uppmuntra eleverna att själva ställa problem och att ur olika synpunkter analysera givna frågeställningar. När ett nytt kursmoment tas upp, bör den heuristiska metoden i största möjliga utsträckning komma till användning. Man bör sålunda alltid undersöka om inte ett resonemang kring den föreliggande problematiken är det bästa sättet att föra eleverna in i denna. För att ta ett exempel: vid behandlingen av vetenskapens arbetssätt torde de allra flesta av de grundläggande fakta kunna fastställas med hjälp av frågemetoden och genom studium av väl valda exempel från olika ämnesområden. När det gäller sådana problem som induktionens roll för teoribildningen, torde eleverna likaså själva kunna stimuleras att fundera ut de väsentliga synpunkterna. Även om läraren måste hjälpa dem på traven ibland, hindrar detta inte, att det blir i resonemangets form som man benar upp problemet. Vid genomgången av argumentationsanalysen erbjuder sig de lämpligaste arbetsmetoderna av sig själva. Övningen i rationell diskussionsteknik kan knappast bli effektiv

211 utan att undervisningen sker i diskussionens form. Även i fråga om övriga huvudmoment kan de ovan framförda allmänna synpunkterna tillämpas. Inte minst viktigt är att de etiska problemen belyses och penetreras genom resonemang. De metoder för analys av ett moraliskt problem som står till buds måste tillämpas på konkreta, gärna aktuella fall. Sedan läraren upplyst om de viktigaste allmänna förutsättningarna för en rationell behandling av etiska problem — kännedom om fakta, om olika moraliska alternativ, om de egna värderingstendenserna — bör eleverna övas i att själva angripa fingerade eller faktiska exempel på moraliska problem, varvid de tidigare inhämtade kunskaperna om villkoren för ett effektivt tänkande utnyttjas. Diskussionen om de etiska problemen bör dock inte få urarta till en ren skarpsinnighetsövning. Vikten av och allvaret i dessa problem får inte glömmas bort. Inte heller bör genomgången av de utvalda etiska teorierna få en rent historisk-berättande karaktär. Teorierna skall inte bara presenteras utan också så långt möjligt är penetreras och diskuteras. När de olika världsbilderna behandlas, bör det naturliga vara att eleverna stimuleras att, sedan fakta presenterats, granska teorierna med de under huvudmoment 1—3 behandlade analysmetoderna. Vid studiet av den elementära logiken bör framställningen göras så åskådlig som möjligt genom användning av olika slags diagram och lättfattliga exempel. När ett huvudmoment presenteras, är klassundervisningen i förening med studium av en lärobok en lämplig undervisningsform. Även under diskussioner och övriga tillämpningsövningar erbjuder klassen en lämplig yttre ram. Gruppstudium torde redan från filosofistudiets början i olika sammanhang vara en lämplig studieform, i synnerhet som eleverna i tredje årskursen redan har en ganska om-

fattande träning i detta arbetssätt. Vid exempelvis de argumentationsanalytiska övningarna torde arbete i grupp vara en fruktbar metod. När de filosofiska världsförklaringarna och de etiska problemen behandlas, kan denna arbetsform medge större variation vid urvalet av stoff. Lärarens roll under gruppstudiet — liksom även eljest — bör vara vägledande och stimulerande. Skulle en diskussion utmynna i kontroversiella åsikter, som har karaktären av personlig övertygelse, måste han iaktta varsamhet vid formuleringen av sin egen åsikt. Att tillfällena till individuell utformning av vissa kursmoment är många, om önskemål och förutsättningar hos eleverna skulle motivera en sådan, säger sig självt när det gäller huvudmoment 4—6. Huvudmoment 1—3 erbjuder däremot — som redan nämnts — färre möjligheter till individuell variation vad beträffar det i kursplanen anbefallda stoffet. Däremot finns naturligtvis här som alltid möjligheter till fördjupning av studiet på enskilda punkter. Det kanske bör understrykas, att den kritiska skolning, som är filosofiundervisningens huvudsyfte, bör bedrivas så att den inte uppmuntrar ett smalspårigt och självbelåtet snusförnuft. Det är viktigt att undervisningen medverkar till att bristerna i de stora tänkarnas resonemang påvisas. Men lika viktigt är det, att det storartade och fascinerande hos världsåskådningstänkare som Platon, Schopenhauer, Marx och Nietzsche får komma till sin rätt. Fantasin och den visionära kraften hos dessa tänkare är bildningsvärden, som skolan måste tillvarata. 15.42.2.

Studieteknik

Studiet av källskrifter, aktuellt stoff och exempelsamlingar måste ingå som mer eller mindre kontinuerliga inslag i arbetet. Läraren bör formulera problem som eleverna får till uppgift att lösa. Till en början bör dessa göras lätta (t. ex. att i en given fram-

212 ställning skilja på värderingar och sakpåståenden, klassificera olika definitionstyper etc). Allt eftersom säkerheten ökas, kan de göras svårare (t. ex. att spåra övertalningsknep i ett debattinlägg, jämföra det platonska vetenskapsidealet med det av Galilei tillämpade, från givna utgångspunkter jämföra den kristna etiken med den marxistiska etc). Hemuppgifterna bör i största utsträckning ges i form av problem. Man bör här som alltid i lämplig omfattning välja uppgifter ur aktuellt stoff. I542.3. Självständiga arbetsformer Bland lämpliga uppgifter för specialarbete kan nämnas: Att jämföra olika teorier ur någon bestämd synpunkt. Argumentationsanalys av lämpligt material. Utvidgat studium av viss del av den moderna logiken. Granskning av någon lärobok ur viss synpunkt. E t t studium av den idémässiga bakgrunden till någon modern social rörelse eller teori. Att ur ett populärvetenskapligt verk

plocka ut vissa synpunkter och med dessa som utgångspunkt lösa vissa problem. 15.4-2-4- Bedömning Vid betygsättningen bör elevernas förmåga att förverkliga de olika krav, som kan härledas ur ämnets målsättning, tillmätas avgörande betydelse. Läraren kan i det dagliga arbetet ganska snart bilda sig en uppfattning om elevernas förmåga i detta hänseende. För att betygsättningen skall bli så objektiv som möjligt är det önskvärt, att skriftliga prov i viss utsträckning användes. Härvid bör de förslag till dylika prov som nämns i II: 4.4 kunna bli till stor hjälp. Liksom i fråga om andra ämnen är det önskvärt att läraren härvid själv konstruerar prov i direkt anslutning till sin egen uppläggning av undervisningen. 15.4.3.

Hjälpmedel

Samlingar av källskrifter (till mom. 4, 5 och 6) samt av övningsexempel bör finnas i varje gymnasiebibliotek. Därjämte är det emellertid nödvändigt att läraren och eleverna har möjlighet att snabbt få fram mångfaldigade exemplar av övningsmaterial^ hämtat ur den offentliga debatten.

16. Psykologi 16.1.

Mål

Undervisningen i psykologi syftar till att meddela eleverna grundläggande fakta om principerna för människans upplevelser och beteende, att ge kännedom om hur psykologin som empirisk människokunskap kan tillämpas inom olika fält av samhällslivet samt att härigenom få eleverna att förstå innebörden av en objektiv och nyanserad syn

på människan som individ och som samhällsmedlem.

16.2.

Huvudmoment

Psykologins uppgifter, metoder, möjligheter och begränsningar. Inlärning. Behov, motiv och emotioner. Varseblivning. Människors olikheter.

213 Socialpsykologi. Tillämpad psykologi.

16.3.

Kursplan

16.3.1. Humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk lärokurs Psykologins uppgifter, metoder och möjligheter Inlärning Olika former av inlärning med syfte bl. a. att till eleverna förmedla en vid innebörd av begreppet inlärning. Modifiering av beteenden, bl. a. betingning. Förstärkningens mekanism. Hur nya upplevelser och beteenden uppkommer. Anpassningen i tillvaron och till omvärlden. Vanebildningen. Inlärning i mer konventionell bemärkelse, exemplifierad med elevernas aktuella inlärningssituation. Med hänvisning till studietekniken något om följande moment: organisation (stoff och tid), aktivitetens betydelse, minne och glömska samt repetition och överinlärning. Behov, motiv och emotioner Om medfödda och förvärvade (inlärda) behov samt motiv. Behovens och motivens betydelse för upplevelser och beteenden. Återblick på inlärningspsykologin som belysning av behovens roll i samband med inlärning, minne och glömska. Motivens betydelse för vår uppfattning om omvärlden och våra upplevelser av och attityder till medmänniskorna (som förberedelse till momenten varseblivning och socialpsykologi). Några viktigare personlighetspsykologiska frågor. Hur reagerar vi när behovstillfredsställelse uteblir? Vilka olika reaktionsmönster förekommer hos människor i konfliktsituationer? Vilka konflikter kan tänkas ligga bakom de s. k. försvarsmekanismerna?

Vissa utvecklingspsykologiska frågor, t. ex. mognad, pubertet, frigörelsebehov och i samband därmed gruppbildning och normsystem. Varseblivning Varseblivningens fysiologiska underlag. Generella varsebli vningsprinciper. Hur människor upplever omvärlden på olika sätt. Urvalet i upplevelserna. Behovens, motivens och inlärningens betydelse för vår uppfattning av omvärlden. Tillförlitligheten i iakttagelser, uppskattningar och värderingar. Möjligheten att minska subjektiviteten i bedömningar. Människors

olikheter

Med anknytning till undervisningen i naturvetenskap behandlas de psykologiska konsekvenserna i anslutning till problemet arv och miljö. Individuella skillnader av intellektuell, emotionell och social karaktär. Skillnader mellan könen, grupper från olika miljöer samt raser. Några viktigare utvecklingspsykologiska fakta i differentialpsykologisk belysning. Människors olikheter som resultat av inlärning i sociala situationer inom givna fysiologiska förutsättningar. Egenskapers fördelning, mångfald och samband. Personligheten som helhet. Personbedömning mot bakgrunden av de under momentet behandlade synpunkterna. Något om bakgrunden till och utformningen av olika personlighetsdiagnostiska tekniker: test, frågeformulär, skattning och intervju. Anknytning till yrkesvalets förutsättningar i anlag, intressen och övriga personlighetsfaktorer. Socialpsykologins grunder Sammanfattning av socialpsykologiska synpunkter, tidigare framförda i anslutning till momenten om inlärning, motivation och varseblivning. Socialpsykologiska begrepp som grupp och kategori; gruppnormer och gruppsanktion; status, roll och rollförväntan med konkret exemplifiering från elever-

214 nas erfarenhets värld. Den växande och gruppen. Anpassning och konflikter. Socialpsykologin i samhällslivets vardag: attityder — hur de uppstår och förändras. Reklam och propaganda. Metoder för beskrivning av grupper och mätning av attityder. Tillämpad

psykologi

Tillämpning av principer från inlärnings-, motivations-, varseblivnings- och socialpsykologin i bl. a. informations- och rådgivningsverksamhet och bioteknologi. 16.3.2.

Naturvetenskaplig lärokurs 1

Varseblivning och subjektiv bedömning Några vanliga tendenser vid subjektiv iakttagelse och bedömning av människor och händelser. Analys av systematiska fel och möjligheter att motverka dessa. Allmänna varseblivningspsykologiska principer. Tilllämpningar i samband med vittnesmål, personalfrågor och bioteknologi. Människors

olikheter

Individuella skillnader av intellektuell, emotionell och social karaktär. Skillnader mellan könen, grupper från olika miljöer samt raser. Åldersskillnader mot bakgrunden av utvecklingspsykologiska principer. Något om psykologins metoder för iakttagelse och analys av människors egenskaper. Egenskapers fördelning, mångfald och samband. Riskerna med schematiska »system» för personbedömning. Arv och miljö som samverkande faktorer. Människors olikheter som resultat av inlärning i sociala situationer inom givna fysiologiska förutsättningar. Behov, motiv och inlärning Olika slag av behov. Deras roll för inlärning och anpassning. Några grundläggande principer för inlärningsprocessen. Inlärning i studiesituationen. Minne och glömska. Inlärning, varseblivning och anpassning. 1

Tillämpas även vid klassisk variant av humanistisk lärokurs.

Individ och grupp Uppfostran. Norm och sanktion. Anpassning och konflikt. Reaktionsmönster i konfliktsituationer. Olika slag av grupper. Grupp och kategori. Status, roll och rollförväntan. Attitydoch opinionsbildning. Reklam och propaganda. Normalt och avvikande beteende från individens och samhällets synpunkt.

16.4. Anvisningar och kommentarer 16.4.1.

Lärostoffet

16.4-1.1. Allmänna synpunkter stoffet

på ämnes-

Psykologin är ett nytt ämne för eleverna. Detta innebär att de måste inhämta vissa elementära kunskaper och generella principer som basmaterial för vidare undervisning i ämnet. Ämnets problemområden är likväl välbekanta, eftersom de rör eleverna själva och deras sätt att reagera och handla. Ämnets innehåll ligger alltså eleverna mycket nära. Det är därför desto mer angeläget, att de känner, att den information som bjuds verkligen angår dem. Alla tillfällen till anknytning mellan elevernas erfarenheter och det nya ämnet bör utnyttjas. Det är nödvändigt att i ett tidigt skede av studiegången klargöra för eleverna vilka problemställningar som är centrala och relevanta i den moderna psykologin. Mot bakgrunden av en orientering om psykologins metoder skall av undervisningen framgå resultatens olika grad av säkerhet. Undervisningen bör sålunda klart återspegla ämnets empiriska karaktär och medverka till att befria ämnet från eventuellt kvardröjande »magiska» belastningar. Särskilt viktigt är det att för eleverna understryka hur komplexa de psykologiska frågeställningar är som möter oss ute i det praktiska livet och hur vilseledande allt

215 ytligt psykologiserande därför blir. Undervisningen i psykologi bör så långt möjligt ges en empirisk och biologisk förankring och inte någon spekulativ. När t. ex. motivationsbegreppet och motivationens betydelse i olika sammanhang skall behandlas, bör detta ske med utgångspunkt i kunskaperna om det autonoma nervsystemets och det inresekretoriska systemets funktion med anknytning till vad vi vet om betingningens roll vid uppkomsten av nya beteenden, behov och emotionella reaktioner och till socialpsykologiska faktorers betydelse för motivationen. Innan de olika huvudmomenten tas upp till en något fylligare behandling, bör det framhållas, att ordningen mellan momenten inte bör betraktas som absolut bindande. Det finns t. ex. skäl, som talar för att ta upp varseblivningen vid en tidigare tidpunkt än som angivits i kursplanen. Dessutom måste det understrykas, att de olika momenten självfallet griper in i varandra på ett sätt som inte kan utförligt komma till uttryck i en punktförteckning. Sålunda kan t. ex. temat »människors olikheter» beröras redan i samband med inlärningen. Psykologins tillämpningar kan antydas vid ett flertal tillfällen, innan de tas upp i ett avslutande moment. Andra avsnitt ger tillfälle till anknytning till socialpsykologin, innan denna ges en mer självständig behandling o. s. v. På grund av det lägre timtalet på naturvetenskaplig lärokurs har ämnet här en särskild utformning. Stoffet har endast grupperats under fyra huvudmoment, vilka ordnats så att undervisningen i möjligaste mån kan följa en induktiv linje med utgångspunkt i elevernas egen erfarenhet och samtidigt med koncentration på individen som helhet i ett socialt sammanhang. Denna uppläggning av kursen avser att göra det möjligt att behandla sådana frågor som dels är av allmänt intresse, dels ofta utgör ett fält för stereotypa och alltför enkla föreställningar och förklaringar. Även om det

av tidsskäl inte är möjligt att i denna kurs lägga någon systematisk psykologisk grund, är kursens syfte att genom sin uppläggning i första hand verka förebyggande mot dålig populärpsykologi och vanliga fördomar. 16.4.12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

De kommentarer som lämnas i det följande ansluter sig till den större kursen i psykologi men gäller i tillämpliga delar även den mindre kursen. Kursen i psykologi kan som inledning ha en presentation av kursinnehållet. Denna bör emellertid inte stanna vid enbart en uppräkning av kursmomentens beteckningar utan följas av exemplifiering jämte en hänvisning till syftet med studiet av momenten ifråga. Det kan dessutom vara lämpligt att redan här i lättillgänglig form ge uttryck för den realistiska syn på psykologin som empirisk vetenskap, vilken omnämnts i 16.4.1.1. Momentet kan emellertid också förläggas sist i studiegången och då lämpligen erhålla karaktären av sammanfattande diskussion. Momentet inlärningspsykologi har som sin första uppgift att göra klart för eleverna hur mycket av vår kontakt med omvärld och medmänniskor som är en inlärningsprocess. Av tillfälliga rörelser, handlingar, reaktioner, repliker o. dyl., som vardagslivet är fullt av, visar sig vissa meningsfulla och framgångsrika, och vår benägenhet att upprepa aktionerna ifråga förstärks. Ifråga om andra stöter vi på motstånd, lider nederlag eller blir själva missnöjda med effekten av vårt beteende, och vår tendens att handla på samma sätt i en senare situation av samma slag har försvagats. Denna anpassning till omvärlden och den vanebildning som därvid förekommer är kanske den vanligaste och viktigaste formen av inlärning. Redan här kan man antyda, hur sådan modifiering av beteendet

216 kan ge upphov till olikheter mellan människor, avvikande beteenden, sociala konformiteter etc. Den andra av uppgifterna för detta moment gäller förvärvandet av kunskaper och färdigheter, en form av inlärning, som är välbekant för eleverna. De bör tidigare ha fått åtskilliga praktiska anvisningar för studiearbetet i samband med studieteknisk orientering, rådgivning och träning. Det blir psykologiämnets uppgift att systematisera den information eleverna redan fått från olika håll och ge dem en överblick över de psykologiska principer, som ligger bakom de studietekniska rekommendationerna. De primära behoven är en naturlig utgångspunkt för momentet behov, motiv och emotioner. Här betonas samspelet mellan fysiologi och psykologi, särskilt endokrina körtelsystemets och autonoma nervsystemets roll för människors upplevelser och beteenden. Mot bakgrunden av vad som tidigare sagts om betingningsprocessen visas hur nya behov kan byggas upp från de primära fysiologiska i en allt högre hierarki och med allt större komplexitet. Här ges vidare tillfälle att peka på individuellt skiftande mönster i behovssituationen alltefter de skillnader som förekommit i fråga om miljöpåverkan. Under denna punkt behandlas också konsekvenser av utebliven behovstillfredsställelse: olika reaktionssätt, olika handlingsmönster och olika vägar att lösa konflikter. Det finns anledning att i detta sammanhang gå in på skillnader i en och samma individs beteende i olika situationer och skillnader i beteende olika individer emellan inför samma situation, ett resonemang, som leder vidare in på personlighetspsykologiska frågor. Av särskilt intresse bör det vara att i samband härmed ta upp vissa utvecklingspsykologiska problemställningar, där exempel kan hämtas i första hand från littera-

turen men även från elevernas egen erfarenhet. Varseblivningspsykologin bör inledas med de enklaste och väsentligaste principerna för hur organismen mottar, organiserar och utnyttjar information i anpassningens tjänst. Någon uppmärksamhet kan alltså här ägnas åt den rena sinnespsykologin, men huvudvikten bör läggas på principerna för struktureringen av det registrerade materialet och den personlighetspsykologiskt färgade tolkningen av informationen. Särskilt det senare momentet bör ägnas en omsorgsfull behandling med hänsyn till dess betydelse för vår anpassning till omvärlden — både den fysikaliska och den psykologiska. Den roll behoven spelar vid tolkningen bör särskilt betonas liksom varseblivningens selektiva karaktär. Det bör vidare framhållas, att. vår varseblivning av yttervärlden kan modifieras av tidigare erfarenheter och påverkas av människor i vår omgivning, vilket är av socialpsykologiskt intresse. Den betydelse som de påvisade egenskaperna hos varseblivningen har i all subjektiv bedömning understrykes likaså. Därvid diskuteras hur denna bedömning vilar på information, som tagits emot, organiserats och tolkats av bedömaren, varvid hans egna behov, konflikter etc. spelar in och medverkar till slutresultatet. Systematiska fel såsom medelvärdestendensen, centraltendensen och haloeffekten analyseras liksom också möjligheterna att minska subjektivitetens omfattning eller verkningar i praktiska sammanhang såsom vid vittnesmål, betygsättning och anställning av personal. Momentet lämpar sig synnerligen väl för anknytning till elevernas praktiska erfarenheter, experimentella demonstrationer och hänvisning till aktuell forskning på den tilllämpade psykologins område. Behandlingen av människors olikheter har en naturlig bakgrund i kunskapen om hur beteenden förvärvas och modifieras. Människors olikheter kan betraktas som

217 resultat av en inlärningsprocess, där individens egenskaper utvecklas och modifieras. Detta sker inom de gränser, som de fysiologiska förutsättningarna bestämmer, och genom påverkan från faktorer, som ligger i miljön. Vid denna undervisning bör i viss utsträckning fakta från undervisningen i genetik kunna utnyttjas. De får ge grunden för en behandling av arvets och miljöns betydelse för uppkomsten av skillnader mellan individer ifråga om begåvning, intressen, behov etc. Därvid påpekas hur skillnader — framför allt i fråga om vissa beteenden — mellan grupper från olika miljöer, mellan kön och mellan raser ofta och i stor utsträckning kan förklaras med skillnader i miljö. Mänskliga egenskapers fördelning samt egenskapers mångfald och samband tas upp till behandling. De viktigare utvecklingspsykologiska fakta som skall behandlas i detta sammanhang bör i första hand gälla principerna för utvecklingsförloppen inom olika områden, samspelet mellan mognad och inlärning etc. Det är därvid av vikt att betona dels det likartade i individernas utvecklingsförlopp, dels faktorer som betingar skillnader i utvecklingsresultatet. Med hänvisning till fysiologiska faktorers inverkan, fördelningen av mänskliga egenskaper samt inlärningsprocessens betydelse för uppkomsten av beteenden och upplevelser tas även avvikande beteenden och upplevelse1- upp till behandling. Betydelsen av att man tar hänsyn till differentialpsykologiska fakta i samband med människobedömning betonas särskilt. Mot denna bakgrund redovisas de metoder som kommer till användning inom den differentiella psykologin för att bestämma skillnader ifråga om begåvning, intressen och andra personlighetsfaktorer och hur resultaten utnyttjas för diagnos, yrkesvägledning, urval och placering inom t. ex. mentalsjukvård, skolväsen, industri och försvar. Det är angeläget, att man gör klart för

eleverna metodernas begränsningar och varnar för övertro. Även om psykometriska resonemang ej bör införas på gymnasiet, bör eleverna ges en orientering om de tillförlitlighetskrav, som fackmannen på området ställer på sina instrument. Momentet socialpsykologins grunder har i viss utsträckning föregripits vid behandlingen av tidigare moment. Det inledes därför lämpligen med en hänvisning till att omgivningens betydelse för våra upplevelser och beteenden redan tidigare påvisats under kursen. De exempel, som därvid anförts för att belysa hur socialpsykologin griper in på en mångfald områden, summeras nu. Mot denna bakgrund ges en fylligare behandling av frågan om påverkan mellan individer, mellan grupp och individ och mellan olika slag av grupper. Ifråga om attityderna fastslås, att individens tolkning av varseblivningens innehåll påverkas och förändras, när han befinner sig i en gruppsituation. Diskussionen bör ske mot bakgrunden av vad som sagts tidigare om modifiering av beteenden och upplevelser under inverkan av motivationsfaktorer. Sherifs experiment kan bilda utgångspunkt för en diskussion om hur gruppmedlemmarnas attityder påverkas och om hur denna påverkan blir kraftigare ju större osäkerheten är i de referensramar, inom vilka attityden utbildas. Här bör uppmärksammas hur propaganda och reklam utnyttjar detta faktum. Visst utrymme kan vidare beredas åt metoder för mätning av attityder och beskrivning av grupper (sociometri). Även om den tillämpade psykologin erhållit en egen rubrik i kursplanen, har denna även i tidigare delar erbjudit tillfällen till redovisning av hur principer från olika grenar av psykologin har sin tillämpning i olika sammanhang i samhällslivet. Under detta moment bör därför en sammanfattning ske av de viktiga områden, där psykologin kommit att spela en allt större roll, bl. a. reklam, propaganda, in-

218 formationsverksamhet av olika slag, mentalsjukvård, yrkesvägledning och bioteknologi, d. v. s. anpassningen av maskiner, instrument, verktyg och arbetsförhållanden i övrigt till människans förutsättningar. 16.4.1.3. Planering och samverkan Åtskilliga synpunkter på planering och samverkan har getts i kommentarerna till de enskilda kursmomenten. Insatserna från lärarens sida kan sägas vara av två olika slag: han skall dels hänvisa till och betona de sammanhang, som råder inom det egna ämnet, dels låta detta utgöra en påbyggnad till vad som grundlagts inom ett annat ämne respektive vid utformningen av det egna ämnet ha i tankarna, att detta skall kunna utgöra en grund för ett angränsande ämne. De olika momenten i kursplanen hänger intimt samman och griper mycket ofta in i varandra på ett påtagligt sätt. Detta måste också komma till tydligt uttryck i undervisningen. Ifråga om samverkan mellan ämnen kan här erinras om den biologiska förankring som psykologiundervisningen bör ha och hur vissa enklare psykometriska resonemang skall kunna baseras på statistikundervisningen. När det gäller studietekniken bör läraren kunna knyta an till den orientering eleverna redan fått eller kommer att få i naturvetenskap eller biologi, samtidigt som han bör sträva efter att ge motsvarande moment i sin egen undervisning en stadga, som gör att eleverna i sin fortsatta studietekniska skolning verkligen har nytta av vad psykologiundervisningen bjudit. Då socialkunskap läses, förutsattes en gemensam planering mellan de båda ämnena av undervisningen i de psykologiska, socialpsykologiska och sociologiska delarna. 16.4-1-4. Koncentration Psykologiämnet koncentreras obligatoriskt med två respektive fyra timmar i veckan till halva läsåret.

16.4-1.5.

Beting

Vad den pedagogiska organisationen av stoffet beträffar, lämpar sig detta väl för betingsläsning. Kursen består av sex egentliga huvudmoment, om det introducerande momentet borträknas. Vart och ett av dessa bör kunna få utgöra en helhet, som introduceras av läraren och därvid belyses med smärre experimentella studier. Som lämpliga arbetsuppgifter kan därefter ingå att — individuellt eller i grupp — insamla, bearbeta och diskutera ytterligare information på grundval av litteraturstudier och eventuellt också egna systematiska iakttagelser, då så är möjligt och lämpligt. 16.4.2.

Verksamhetsformer

16.4-2.1. Allmänna rer

metodiska

kommenta-

Den metodiska utformningen av psykologikursen bör återspegla vad som sagts i kommentarerna till de speciella kursmomenten: Några få generella — för eleverna lätt gripbara — principer skall gå som en röd tråd genom hela undervisningen. För att principerna skall kunna klart upplevas av eleverna, förutsattes vissa fakta rörande beteenden och upplevelser. Inte sällan strider dessa fakta mot tidigare föreställningar, som undervisningen bör sikta till att befria eleverna från. Eftersom undervisningen skall läggas upp så att eleverna verkligen får klart för sig, att den handlar om dem själva, bör man kunna utgå från ett starkt elevengagemang i undervisningen. Den frågande (heuristiska) undervisningsformen bör överväga vid den egentliga klassundervisningen. Vissa frågeställningar av mer komplicerad natur och med krav på längre tid för eftertanke kan lämpligen hänvisas till gruppdiskussioner. Läraren presenterar muntligt eller skriftligt en eller flera frågeställningar, som görs till föremål för diskussion i grupper om 4—6 elever. Efter grupparbetet bör

219 följa redovisning och »plenardiskussion» i anslutning till denna. En vinst med gruppdiskussionerna är bl. a. att de mer tystlåtna och tillbakadragna eleverna lättare aktiveras. Man bör också beakta, att en del elever tidigare har stiftat bekantskap med psykologiska undersökningsmetoder bl. a. i samband med anlagsorientering. Detta kan utnyttjas vid fördelning av beting och andra arbetsuppgifter liksom också vid diskussioner av differentialpsykologiska frågeställningar. Även om det här rör sig om en relativt begränsad kurs, kan en viss individualisering i arbetet tänkas. Åtskilliga moment kan endast beröras flyktigt i den undervisning, som får betraktas som grundkurs. Det bör emellertid finnas möjligheter att ge intresserade elever tillfälle till breddning eller fördjupning av vissa moment, varvid redovisningen av detta extra arbete lämpligen kan ske i elevföredragets form. Vid sidan av lärarens direktundervisning och demonstrationer samt de laborativa momenten måste läroboken betraktas som den väsentligaste informationskällan för eleverna. Även undervisningsfilmer lämpade för stadiet kan verksamt bidra till att öka elevernas insikter i ämnet. För vissa moment i kursen kan dessutom skönlitteratur och dramatik bidra med exempel på företeelser, som behandlats i undervisningen. I6.42.2.

Studieteknik

Som framgår av kommentarerna till kursmomenten syftar ett av dessa till att ge en inlärningspsykologisk — och i viss mån personlighetspsykologisk — bakgrund till de studietekniska rekommendationer eleverna mött redan tidigare. Det är emellertid viktigt, att även utformningen av undervisningen i ämnet ger eleven möjlighet att träna upp sin studieteknik. Ett sådant arbetssätt har antytts i det föregående och skall något utvecklas längre fram. En viss betingsläsning rekommenderas (se 16.4.1.5).

E t t sådant arbetssätt kan väl förenas med ett annat, där man ger eleverna problemställningar till vilka de skall söka svar i läroboken eller ger dem i uppgift att analysera ett visst kursavsnitt och som resultat av analysen presentera vissa problemställningar. De gruppdiskussioner, som omnämnts tidigare, skall även de ses som en nyttig inskolning i ett studiesätt, som kommer att dominera mer, ju längre eleverna kommer i sina studier. Rapporteringen från gruppdiskussionerna utgör vidare en nyttig träning i att muntligt vidarebefordra information och diskussionsresultat. Läraren bör uppmuntra eleverna att göra anteckningar under lektionerna och underlätta denna elevernas aktivitet i största möjliga utsträckning. De tidigare omnämnda elevföredragen kan även de tjäna som underlag för elevanteckningar. Om de lyssnande kamraterna vet, att läraren kommer att diskutera deras anteckningar, rikta några kontrollfrågor till auditoriet på innehållet i föredraget eller ta upp några diskussionspunkter i anslutning till detta, stimuleras lyssnandet. För föredragshållaren är det mera tillfredsställande att uppträda inför en sådan aktiv publik. Psykologiämnet har vidare möjligheter att öva upp elevernas färdigheter både i fråga om att avläsa och framställa tabeller och diagram. I6.42.3.

Självständiga

arbetsformer

Det förslag till betingsorganisation, som nämnts, är med hänsyn till ämnets karaktär av nybörjarämne ganska blygsamt och kräver därför inga mer detaljerade anvisningar. Några synpunkter må dock framhållas. Varje betingsavsnitt beräknas omfatta cirka 6 å 8 lektionstimmar, av vilka vissa utgörs av laborativa moment. Avsnitten torde vartdera motsvaras av ett tiotal lärobokssidor. Härtill kommer den information som eleverna själva insamlar. Tillsammans

220 med diskussionssynpunkter och resultat från laborationer på lektioner utgör detta det pensum, som skall redovisas vid respektive förhörstillfälle. För att motverka en anhopning av studiearbetet till dagarna närmast före förhören kan det vara lämpligt att successivt förse eleverna med konkreta frågeställningar i anslutning till i undervisningen behandlade avsnitt för att därigenom stimulera eleverna till att — medan stoffet är aktuellt — söka svaren på frågorna. På samma sätt bör läraren fortlöpande tillhandahålla de mera intresserade eleverna litteraturhänvisningar m. m. för fördjupning av kursen. Redovisningen av betingen behandlas nedan under 16.4.2.5. Som exempel på specialarbete i psykologi kan anföras: 1. Illustrera individens selektiva funktionssätt med exempel från trafiken. Vilka faktorer tycks påverka sannolikheten för att bilförare upptäcker t. ex. trafikmärken? Undersökningen kan tas som utgångspunkt för en mer generell belysning av problemet om hur vår varseblivning påverkas av behov, känslor och attityder. 2. Ett amerikanskt företag har påstått, att subliminal presentation av orden »ät popcorn» och »drick coca-cola» på ett uppseendeväckande sätt stimulerade försäljningen av respektive produkter till den biopublik, som mottog stimulationen. Det är inte svårt att inse de etiska konsekvenserna av användningen av en sådan teknik. Sanningsvärdet i påståendet är emellertid lågt. Vad är det i varseblivningens funktionssätt som reser principiella hinder för framgångsrik subliminal annonsering? 3. Den vardagsmässiga människobedömningen är bemängd med felkällor av olika slag. Systematisera felkällorna och sök förankra dem i principer från varseblivnings-, behovs- och socialpsykologin. 4. Konstruera en enkät för undersökning av skolelevers inställning till olika skolämnen. Diskutera valet av frågor och frågor-

nas formulering. Använd enkäten i någon eller några skolklasser och genomför en enkel statistisk bearbetning av svaren. (Lämpligt som grupparbete.) 16.4-2.4- Laborationer, studiebesök Möjligheterna är stora att belysa innehållet i de olika momenten av psykologikursen med experiment av olika slag. Svårigheten torde snarast ligga i att sovra fram de experiment, som blir särskilt givande och meningsfulla. Det är önskvärt, att laborationerna fördelas någorlunda jämnt mellan de olika kursavsnitten. Det bör även observeras, att vissa laborativa moment kan utföras som gruppförsök med läraren eller en i förväg instruerad elev som försöksledare och med klassen i övrigt som försöksgrupp. Sålunda organiserade experiment kan innebära en icke obetydlig tidsvinst och ändå ge samma behållning som individuellt ordnade försök. De har också den förtjänsten att de kan smidigt inpassas i en vanlig lektion. Eleverna hinner som regel inte få en tillräcklig ämnesbakgrund för att kunna tillgodogöra sig omfattande studiebesök. Vad som möjligen i begränsad omfattning kan förekomma är styrda iakttagelser på småbarnsinstitutioner, skolor för handikappade, psykotekniska institut, personalavdelningar på vissa industriföretag eller dylikt. Besöken bör lämpligen ske i smågrupper, som senare redovisar iakttagelser och reaktioner för sina kamrater i klassen, och kan lämpligen ingå i betings uppgifterna. 1642.5.

Bedömning

Det har i 16.4.1.5. föreslagits, att psykologikursen uppdelas i ett mindre antal någorlunda stora undervisningsenheter och att varje sådan del avslutas med en kontroll av hur eleverna tillgodogjort sig respektive pensum. Av flera skäl kan det vara lämpligt att låta förhörsmomentet stanna vid detta. De arbetsformer, som rekommenderas, bygger

221 på förutsättningen, att eleverna i största möjliga utsträckning engagerar sig i undervisningssamtal och diskussioner. E t t villkor för att eleverna verkligen skall våga framföra synpunkter och frågor är att de kan vara säkra på att utvärderingen av deras insikter och färdigheter är skild från de egentliga undervisningsmomenten. Ett sätt att grundlägga en större frimodighet är en bestämd gränsdragning mellan inlärningssituationer och utvärderingssituationer. Ifråga om kunskapskontrollens utformning torde av flera skäl de skriftliga förhören vara att föredra. Alla elever får samma frågor vid samma tillfälle, en omständighet som ur rättvisesynpunkt är väsentlig. För att inte de elever som har svårigheter att uttrycka sig skriftligt skall bli lidande, bör om möjligt varje skriftligt prov utformas så att huvudparten av uppgifterna är av objektiv typ. Den form av elevaktivering som tidigare nämnts och som innebär att eleverna på lektionstid eller som hemarbete får vissa uppgifter att lösa med bokens hjälp — självständigt eller i mindre grupper — innebär en anpassning till den skriftliga prov-

situationen. De får nämligen därigenom övning att uttrycka ett tankeinnehåll i skrift — koncist och med egna ord. Denna inskolning bidrar till att färre elever misslyckas vid proven på grund av ovanan vid provsituationen eller oförmåga att klä sina tankar i ord. Det kan vara lämpligt att komplettera de skriftliga proven med ett muntligt förhör av sammanfattande karaktär, där avsikten mer är att utröna elevernas förmåga till överblick och insikt i ämnet än hur de receptivt tillägnat sig stoffet. 16.4.3.

Hjälpmedel

De laborativa inslagen bör inte ensidigt röra ett eller annat av kursmomenten. Det bör emellertid stå läraren fritt att välja metoder och material för de experimentella inslagen efter eget och elevernas intresse. Några bestämda anvisningar i fråga om utrustning för de laborativa momenten kan därför ej ges. De audivisuella hjälpmedlen är värdefulla för att belysa de fenomen som kursen behandlar.

17. Samhällskunskap 17.1.

Mål

Undervisningen i samhällskunskap har till uppgift att förmedla kunskaper om befolkning, bebyggelse, näringsliv, ekonomi samt sociala och politiska förhållanden i det nutida samhället, att genom tillämpning av kunskaperna främja förmågan att förstå hur samhället fungerar samt att mot bakgrund av förvärvade kunskaper och färdigheter söka klargöra vissa viktiga samhällsproblem.

17.2.

Huvudmoment

Befolkning, bebyggelse och näringsliv i länder med skiftande naturmiljö och olika politiska, ekonomiska och sociala förhållanden. Internationell politik. Befolkning och samhällsstruktur i Sverige med beaktande av den yrkesorienterande aspekten. Sveriges näringsliv. Samhällsekonomi. Impulsspridning och opinionsbildning. Samhällsplanering.

222 Den politiska processen. Ett urval av viktigare samhällsproblem.

17.3. Kursplan med årskursför delning 17.3.1. Årskurs 1 Översikt över befolkningen Jordens befolkning. Tätbygd och glesbygd. Tätbygdernas inbördes variationer. Nativitet och mortalitet. Befolkningsstrukturen och dess regionala skillnader samt dess förhållande till näringslivets struktur och utvecklingsnivå. Migration. Folkomflyttningar. Överbefolkningshotet. Sveriges befolkning och samhällsstruktur. Befolkningsutvecklingen. Emigration och immigration. Den inrikes omflyttningen. Flyttningstendens och flyttningsfrekvens. Fördelning på yrkesgrupper och omgrupperingsprocessen inom dessa. Yrkesvärlden ur funktionell synpunkt. Inkomst- och förmögenhetsstruktur. Sociala strata och social rörlighet. Bebyggelsen Lantbebyggelsen; byar och enstaka gårdar. Tätorterna och deras bildning. Tätorternas inbördes storlek och tätortshierarkin. Tätortens inre differentiering. Städer i olika delar av världen och under olika epoker. På den inre differentieringen inverkande faktorer. Näringslivet En översikt över jordens näringsliv. Jordbrukets uppkomst och spridning. Produktionstyper. Lokaliseringsförhållanden. De viktigaste livsmedlen och textilfibrerna. Världens livsmedelsförsörjning. Jordens kraftkällor och mineraltillgångar. Industrilokalisering och industriproduktion, systematisk framställning. Några viktiga industrigrenar: järn- och metallindustri, textilindustri, kemisk industri, skogsindustri.

Samfärdseln och dess utveckling. 0)lika transportgrenar. Världshandeln. Handelns förutsa ttniingar, handels-, bytes- och betalningsbahans. Utrikeshandelns struktur i olika länider. Handelsvägar och handelsområden. De internationella ekonomiska organisationerna. Internationellt ekonomiskt ssamarbete. Ekonomisk tillväxt i länder av olika tteknisk och ekonomisk utvecklingsgrad. Sveriges näringsliv. Jordbruk och skogsbruk. Energiförsörjningen och energibalansen. Industrin, uppdelad på de viktigaste industrigrenarna, såsom verkstadsindustri, järnindustri, gruvbrytning, skogsindustri, livsmedelsindustri, kemisk-teknisk industri, textilindustri, byggnadsindustri. Samfärdsel, distribution, servicenäringar. Företagsformer. Aktuella utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv. Produktionsteknikens utveckling. Arbetsmarknadsorganisationerna, deras uppbyggnad och verksamhet. Kollektivavtal. Företagsnämnder. Utrikeshandeln och dess sammansättning. Sveriges bytes- och betalningsbalans. Utbildningsfrågor Utbildningsfrågor mot bakgrund av samhällets sociala och ekonomiska struktur. Skol- och utbildningsväsendet. Utbildningspolitiken. Växelspelet utbildning — yrke — arbetsmarknad — samhälle. 17.3.2. Årskurs 2 (Samhällsvetenskaplig och ekonomisk lärokurs) Det ekonomiska kretsloppet och försörjningsbalansen Grundbegreppen i det ekonomiska kretsloppet. Försörjningsbalansen och dess uppbyggnad. Sammansättningen av försörjnings-

223 balansens olika poster. Försörjningsbalansens förändringar i tiden. Skillnaden mellan nominella och reala storheter. Prisindex. Levnadsstandarden och dess förändringar. Reallön. Prisbildning och resursallokering Utbuds- och efterfrågebegreppen. De viktigaste kostnadsbegreppen i ett företag. Efterfrågans känslighet för förändringar i pris och inkomst. Jämviktsprisbildning. Effekter på priser, produktion, resursallokering och sysselsättning härrörande från förändringar i utbuds- och efterfrågekurvorna, exempelvis förändrad produktionsteknik och förändrad smak hos konsumenterna. Effekter på kort och lång sikt. Reklam och konsumentupplysning. Avvikelser från fri-konkurrensprisbildningen och dess konsekvenser. Samband mellan kostnader och priser. Karteller. Statlig intervention i prisbildningen. Lagstiftning angående konkurrensbegränsning. Priskontroll och ransonering. Statlig styrning av prisbildningen genom punktskatter och subventioner. Samhällsekonomisk

balans

Innebörden i begreppet samhällsekonomisk balans. Varumarknaden: uppdelning på konsumtionsvaror och kapitalvaror. Faktorer, som bestämmer utbud och efterfrågan. Konsumtionsfunktionen. Sparandets realekonomiska betydelse. Arbetsmarknaden: faktorer som bestämmer utbud och efterfrågan. Lönebildning. Avtalsförhandlingar och löneglidning. Arbetslöshet och arbetskraftsbrist. Teori för nationalinkomstens och sysselsättningens bestämning (multiplikatorteorin). Regional översikt Fördjupat studium av några länders produktionsförutsättningar, grundat på kän-

nedom om naturtillgångar och övriga produktionsfaktorer. Några typländer ut väljes: Förenta staterna, Sovjetunionen, ett västeuropeiskt land och ett land från vardera Sydamerika, Afrika och Asien. Följande moment bör beaktas: Befolkningsförhållanden och utbildningsnivå, naturtillgångarnas storlek och läge, näringslivet och dess uppbyggnad, försörjningsbalans och levnadsstandard, sysselsättningen i ekonomier av olika struktur, ekonomisk politik. 17.3.3.

Årskurs 3

17.3.3.1. Samhällsvetenskaplig misk lärokurs

och ekono-

Samhällsplanering Regioner av olika storleksordning: regionens interna funktion och externa relationer. Praktisk samhällsplanering. Problem beträffande kommunikationsväsendet, rekreationsområden. Problem i samband med det tekniska framåtskridandet. Samhället och naturtillgångarna. Jordförstöring. Grundvattnet. Vattentillgång och vattenförstöring. Den fysisk-geografiska orientering, som är erforderlig för förståelse av den praktiska samhällsplaneringen. Impulsspridning och opinionsbildning De personliga kontakterna; kontaktfrekvens. Nyhetsspridningens förlopp och lagbundenhet. Innovationsförloppets karaktär. Kulturdiffusion i stort. Masskommunikationernas struktur. Massmedia som opinionsbildare. »Den tredje statsmakten». Konkret exemplifiering, t. ex. psykologisk krigföring, politisk propagandas uppbyggnad och effekt, reklam. Demokrati och diktatur Demokratin som statsform. Fri- och rättigheter. Majoritetsprincipen. Styrelse genom diskussion, minoriteternas problem. De styrande och de styrda. Påfrestningar på

224 sammanhållningen. Problem i länder med olika utvecklingsgrad. Diktaturen som kontrast till demokratin. Den totalitära staten. Den politiska processen Politiskt beteende. Klass och parti. Politiskt ställningstagande mot bakgrund av den sociala strukturen. Partiväsendet: ideologier och handlingsprogram. Organisation och arbetsformer. Partidemokratin: medlemsinflytandet, nomineringar, relationerna ledning — medlemmar. Valen. Intressegrupperna och politiken. Aktivitet och former för medverkan. Huvuddragen av det svenska statsskicket. Den kommunala självstyrelsens huvuddrag och kommunernas verksamhetsformer. De politiska och förvaltande organen. Lagstiftnings-, beskattnings- och förvaltningsprocessen. Kontrollen över förvaltningen. Effektivitet och rättssäkerhet. Några väsentliga problem inom svensk politik: exempel hämtade från utrikes-, försvars- och socialpolitik. Politiska förhållanden och samhällsproblem i andra länder, valda så att de belyser motsvarande förhållanden i demokratiska — parlamentariska och icke parlamentariska — och totalitära stater. Internationell

politik

Försöken att skapa kollektiv säkerhet. Legalism i internationella förbindelser. Strävanden till internationell rättsordning. Aktuella utvecklingstendenser. Globala och regionala institutioner. Stormakternas säkerhetspolitik som internationell jämviktsfaktor. De världsstrategiska förutsättningarna. Paktpolitikens inriktning på fält som kompletterar de militärpolitiska. Svensk utrikespolitik mot bakgrunden av legalism och maktpolitik.

Samhällsekonomisk balans Kreditmarknaden: faktorer som bestämmer utbud och efterfrågan. Kreditmarknadsinstitutionerna. Sambandet mellan sparande och kreditutbud. Kreditexpansion. Prisbildningen på kredit. Samband mellan kreditmarknad, varumarknad och arbetsmarknad. Samspel mellan räntor, löner och priser. Expansionsoch kontraktionsprocesser. Efterfrågeinflation och kostnadsinflation. Konjunkturutveckling och konjunkturproblematik. Tillväxtteori: avvägningen mellan konsumtion och investering. Utgifter för utbildning och forskning. Utrikeshandelsteori Internationell arbetsfördelning. De komparativa kostnadernas teori med tillämpning på Sveriges utrikeshandel. Utrikeshandelns betydelse för den samhällsekonomiska balansen. Kapitalimport och kapitalexport. Valutamarknaden. Växelkursernas bestämning. Ekonomisk politik Den ekonomiska politikens mål. Målens karaktär av politiska värderingar. Den ekonomiska politikens medel. Finanspolitik: statens och kommunernas inkomster och utgifter. Skatternas realekonomiska betydelse. Statsbudgeten som konjunkturinstrument. Arbetsmarknads-, penning- och handelspolitik. Ekonomisk-politiska problem: målkonflikter. Institutionella begränsningar i de ekonomisk-politiska medlens användning. Olika ekonomiska system. Den offentliga sektorns betydelse. 17.3.32. Humanistisk, naturvetenskaplig och teknisk lärokurs Det ekonomiska kretsloppet och försörjningsbalansen Grundbegreppen i det ekonomiska kretsloppet.

225 Försörjningsbalansen. Skillnaden mellan nominella och reala storheter. Levnadsstandard.

valtningsförfarandet och politiska förhållanden i andra länder nedskäres.

Prisbildning och resursallokering Utbuds- och efterfrågebegreppen. Marknadsprisbildningen som mekanism för produktionsinriktning och resursallokering. Avvikelser från fri-konkurrensprisbildningen. Sambandet mellan kostnader och priser.

Samma kurs som i 17.3.3.1.

Samhällsekonomisk balans Innebörden i begreppet samhällsekonomisk balans. Varumarknaden och arbetsmarknaden: faktorer som bestämmer utbud och efterfrågan. Sparandets realekonomiska betydelse. Lönebildning och arbetskraftsbalans. Teori för nationalinkomstens och sysselsättningens bestämning (multiplikatorteorin). Kreditmarknadsinstitutionerna. Prisbildningen på kredit. Samband mellan kreditmarknad, varumarknad* och arbetsmarknad. Konjunkturer. Efterfråge- och kostnadsinflation. Utrikeshandel: internationell arbetsfördelning, de komparativa kostnadernas teori. Samhällsplanering Problem i regioner av olika storleksordning. Praktiska samhällsplaneringsproblem, som illustrerar principerna. Impulsspridning och opinionsbildning Nyhetsspridningens förlopp och lagbundenhet. Masskommunikationsmedlens struktur. Massmedia som opinionsbildare. »Den tredje statsmakten». Demokrati och diktatur Samma kurs som i 17.3.3.1. Den politiska processen Momenten politiskt beteende, intressegrupperna och politiken utgår eller ges starkt förkortad behandling. Kommunernas verksamhetsformer, för8 Läroplan för gymnasiet

Internationell Ekonomisk

politik politik

Den ekonomiska politikens mål och medel. Finanspolitik: statsbudgeten och dess användning som konjunkturinstrument. Kommunal ekonomi. Penningpolitik. Arbetsmarknadspolitik. Handelspolitik. Exempel på målkonflikter. Den offentliga sektorns betydelse.

17.4. Anvisningar och kommentarer 17.4.1.

Lärostoffet

I7.4.I.I. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Grundskolans studium av de samhällsorienterande ämnena är i allt väsentligt deskriptivt. Det ger en förhållandevis 'ik beskrivning av det egna landet och närsamhället samt någon utblick över geografiska och politiska förhållanden i andra länder. Dessutom behandlas ett urval av politiska, ekonomiska och sociala problem av betydelse för individen. De systematiska avsnitten är begränsade och den djupare problematiken har endast i mindre omfattning behandlats. Från grundskolans samhällsstudium bör gymnasiet skilja sig genom ett mera analytiskt betraktelsesätt. Syftet med undervisningen i samhällskunskap på gymnasiet är att uppnå en utvidgning och fördjupning av kunskaper och färdigheter samt att ge en mer vidsträckt överblick. De enskilda ämnesområdena bör ses i större sammanhang och mot en teoretisk bakgrund. Samhällslivet betraktas ur såväl geografisk, ekonomisk, politisk som social synvinkel. Avsikten är emellertid ej att samhället skall beskrivas och analyseras, så att var och en av dessa aspekter isoleras. Ämnesstoffet skall bilda en helhet. Någon strikt

226 gränsdragning mellan geografiska, ekonomiska etc. element skall ej ske. Vägledande vid urvalet av stoff i kursplanen har varit önskan att uppnå överblick över samhällsproblem och insikt om dessas natur. Vid behandlingen av ett moment bör man därför anknyta till och belysa även andra. Det är med andra ord eftersträvansvärt att sammanfläta momenten med varandra. På så sätt kan termer, begrepp och problem inom ett område få en ändamålsenlig introduktion på ett tidigt stadium, något som bidrar till att förbereda stoff, som behandlas senare. En möjlighet att förverkliga detta är att låta kunskapsinhämtandet utmymia i problemdebatt och sammanhangsanalys. Att med en sådan uppläggning utesluta vissa synpunkter därför att de ej »hör hemma» i det aktuella undervisningsmomentet ter sig då föga ändamålsenligt och motverkar strävan till problemanalys. När man sedan ger sig i kast med näringsgeografiska synpunkter på jordbruket bör de kompletteras med jordbrukspolitiken och jordbruksregleringens allmänpolitiska och ekonomiska aspekter, med uppgifter om jordbrukets organisationer och deras politik. På samma sätt kan skildringen av den ekonomiska politikens mål och medel ge anledning till aktualisering av olika politiska ideologier och handlingsprogram, av kreditmarknadens organisation och av den ekonomiska förvaltningsapparaten. Lika viktigt som att all adekvat belysning kan ges de samhällsproblem som behandlas är, att dessa kan tas upp till förnyad behandling i andra sammanhang. Organisationsväsendet behandlas naturligt i samband med näringslivet och strukturproblemen i första årskursen, men det återkommer i samband med opinionsbildning, politisk process och ekonomisk politik i senare årskurser. Samhällsekonomiska problem kan ges konkret belysning genom att en näringsgren tas upp med hänsyn till naturtillgångar, avsättningsförhållanden,

arbetskraftstillgång, utrikeshandel, de anställdas utbildning och fackliga krav. Överhuvud betjänas integrationen avstoffet inom ämnet av en koncentrisk behandling. De kunskaper som inlärts och de problem som behandlats redan i kursens början kan man successivt återknyta till och tillföra nytt stoff och nya synpunkter senare under studiegången. På så sätt hålles data och problem aktuella samtidigt som eleverna vänjes att betrakta samhällsförhållanden och samhällsproblem ur en mindre snäv synvinkel. När undervisningens tyngdpunkt vid sidan av kunskapsinhämtande läggs på analys, problemlösning och diskussion har detta konsekvenser inte bara för verksamhetsformerna utan även för lärostoffets omfång. De båda kurserna i samhällskunskap, den större och den mindre, omfattar enligt läroplanen i stort sett samma stoff. De begränsningar som gjorts i den mindre kursen kan i förhållande till timtalet förefalla otillräckliga. Avsikten är emellertid ej att de båda kurserna stoffmässigt skall uppvisa stora skillnader. Samma stoff skall behandlas i båda, men den längre tid, som ställs till förfogande för den större kursen skall ej utnyttjas för att öka lärostoffets kvantitet i motsvarande grad, utan den bör framför allt användas till mer inträngande analys, kunskapstillämpning och diskussion. Den ekonomiska kursen behandlas på ett lägre timtal än den samhällsvetenskapliga. Denna tidsskillnad uppvägs av att vissa modifikationer i kursen kan göras med hänsyn till övriga ämnen. Sålunda kan icke obetydlig tidsvinst göras genom samarbete med företagsekonomin. I det administrativa alternativet kan dessutom de avsnitt som berör kommunal och statlig förvaltning ges en mer översiktlig behandling. I teknisk lärokurs är timtalet lägre än i naturvetenskaplig och humanistisk. De modifikationer detta lean medföra, bör kunna avgöras av elevernas intresseinriktning.

227 Belysning av samhällskunskapens ämnesstoff kan lämnas av andra ämnen. Undervisningen i samhällskunskap bör därför ske i nära kontakt med dessa. Det gäller såväl historia (de politiska idéernas historia, industrialiseringen, statsskickets utveckling) som matematik (statistik och funktionslära i anknytning till samhällsekonomisk teori), psykologi (socialpsykologi), socialkunskap (socialpolitik), naturvetenskap och fysik (de geofysiska avsnitt som hänger samman med samhällsplaneringens problem) och företagsekonomi (företagsorganisation, distribution). 174-1-2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

Befolkning, bebyggelse ock näringsliv Inledningsvis uppmärksammas främst befolkningens utbredning samt omflyttningen. Med utgångspunkt i nativitet och mortalitet kan olika stadier i befolkningsutvecklingen diskuteras, gärna med historiska tillbakablickar. Befolkningstillväxten kan jämföras med den ekonomiska utvecklingen. De mångskiftande problemen av befolkningsmässig natur inför överbefolkningshotet beröres. Efter en systematisering av landsbygdens bebyggelseformer tas tätorten upp till behandling. Denna ägnas huvudparten av intresset. Principerna för tätortsbildningen bör ingående behandlas. Tätortsbildningen under olika epoker och i olika delar av världen genomgås. Relationerna mellan tätorten och dess omland studeras för tätorter av olika storlek. Anknytning kan göras till bland annat näringslivets struktur och samfärdseln. Tätortshierarkin uppmärksammas. Den moderna stadstrafiken kan tagas till utgångspunkt för en framställning av stadens inre differentiering. Historiskt stoff kan föras in, och bebyggelse och planering kan studeras på ort och ställe. — Tätortens funktion betonas och industrikulturens stadssamhälle karaktäriseras.

Avsnittet om jordens näringsliv kan behandlas på olika sätt — deduktivt och induktivt. Man kan tänka sig en inledande diskussion om dess utveckling och om vissa ekonomiska sammanhang. Kostnadsfrågan kan behandlas, t. ex. som den framträder i löner, priser och transporter. Naturfaktorernas betydelse bör ingående dryftas. Till behandling kan också tagas upp några av de viktigaste livsmedlen och världshandelsvarorna, exempelvis vete, ris, kol, olja och järnmalm, för att konkret belysa samverkan mellan produktionsfaktorerna. Man kan också tänka sig en behandling av typländer, där de inledningsvis behandlade faktorerna ytterligare belyses. Både en regional och systematisk behandling kan emellertid visa sig vara ändamålsenlig. Eleverna måste få fortsatt övning i att själva söka sitt material, och härför är detta avsnitt väl lämpat. En systematisk skolning i att på kartor utläsa relevanta fakta bör bedrivas. Mera omfångsrika skolatlaser med specialkartor kan med fördel användas. Statistiska publikationer — t. ex. Statistisk årsbok — och vissa facktidskrifter kan här komma till användning. Inlärning av fakta bör ske i den utsträckning att eleverna är i stånd att handskas med sitt material. — Eleverna bör också tränas i att själva söka efter problem och att i görligaste mån finna lösningen på dem. Som exempel härpå kan man tänka sig, att de — enskilt eller i grupp — får analysera livsmedelsförsörjningens problem i ett industrialiserat västeuropeiskt land eller diskutera de problem byggandet av en järnväg med given sträckning medför i ett tekniskt och ekonomiskt outvecklat tropiskt land. Vid genomgången av näringslivet bör även utvecklingen av befolkning och bebyggelse uppmärksammas liksom förändringar i bebyggelsen och i människornas livsföring i samband med det moderna näringslivets framväxande. — En upp-

228 läggning av studierna enligt problemlösningsmetoden torde kunna skapa erforderliga garantier för att kunskaperna också kommer till användning. Sveriges befolkning och samhällsstruktur Sveriges befolkning bör bli föremål för en ingående behandling. Utgångspunkten bör vara dess rumsliga fördelning, som kan studeras på en specialkarta. Befolkningskartor från olika perioder kan ge en god illustration till flykten från landsbygden. Befolkningsutvecklingen studeras t. ex. i Statistisk årsbok. Den inrikes omflyttningen kan behandlas på grundval av uppgifter i samma publikation. De väsentliga regionala skillnaderna i fråga om befolkningens flyttningsvägar inom landet, liksom aktuella tendenser beaktas. Den regionala omflyttningen kompletteras med uppgifter om den sociala och ekonomiska strukturförändringen. Den sociala rörligheten analyseras mot ett historiskt perspektiv och med internationella jämförelser. Inkomst- och förmögenhetsstruktur behandlas på likartat sätt. Viktigt är att för hela samhällslivet väsentliga problem belyses: försämringen av servicen på landsbygden, kommunal och regional indelning, bostadsbristen i vissa städer, pendlingen o. s. v. — Elevernas egna erfarenheter kan också här bilda en lämplig utgångspunkt. Vidare kan till skildringen av sociala och ekonomiska strukturförändringar knytas olika konkreta samhällsåtgärder. Socialpolitiken kan behandlas som medverkande till eller konsekvens av strukturförändringarna, t. ex. socialförsäkringarna, bostadspolitiken, familjepolitiken, arbetsmarknadspolitiken. I det sista fallet kan åtgärder för att dirigera arbetskraft ge konkret anknytning. Med denna anknytning vinnes att de principiellt betydelsefulla synpunkterna kan få försteg framför detaljkunskaperna. Även andra socialpolitiska problem bör tas upp t. ex. nykterhetspolitik och åldrings-

vård, eventuellt i samverkan med socialkunskap. Den yrkesorienterande aspekten bör tillvaratas i detta huvudmoment genom belysning av yrkesgrupperna och dessas förändringar samt genom behandling av yrkesvärlden ur funktionell synpunkt. Det är därvid angeläget att göra eleverna förtrogna med att varje form av verksamhet i samhället tar olika yrken i anspråk, att inom varje företag eller förvaltning finns olika funktioner gentemot vilka olika yrken och yrkesutbildningar svarar. Eleverna bör få klart för sig att valet av ett företag eller verksamhetsgren ej behöver betyda ett slutgiltigt val av yrke. Vidare diskuteras utbildningens nivå och inriktning och möjligheterna att utveckla samma intresse på olika utbildningsnivå och inom olika yrken. Hur yrkesvalet och yrkesverksamheten förändrats med strukturomvandlingen i samhället bör diskuteras. I detta sammanhang bör även frågor om hur detta påverkar mäns och kvinnors funktioner i samhälls-, yrkes- och familjeliv behandlas. Sveriges näringsliv Eleverna har genom sina tidigare studier fått perspektiv på jordens näringsliv, och det blir möjligt att sätta in det egna landets produktionsförhållanden i ett större sammanhang. Det är emellertid viktigt, att landets egna resurser, vare sig det gäller de av naturen givna eller genom mänsklig aktivitet åstadkomna, hela tiden beaktas. Eftersom industrin numera är huvudnäringen måste den få huvudparten av intresset. En anknytning till historiskt stoff, åtminstone från 1800-talets mitt, ter sig ändamålsenlig. Det blir då möjligt att med den europeiska industrialiseringsprocessen som bakgrund följa utvecklingen exempelvis av den svenska skogsindustrin i dess olika faser. På samma sätt kan man tänka sig behandlingen av järnet i Sveriges näringsliv. Det måste dock betonas, att den

229 aktuella situationen är det väsentliga, och studiet bör utmynna i att eleverna göres bekanta med och får ta ställning till näringslivets aktuella problematik. För skogsindustriernas del kan exempelvis nämnas arbetskraftstillgången i skogarna, virkestransporterna, rationaliseringen, industrigrenens utveckling i Sydsverige, marknadssituationen. Eftersom förhållandena snabbt ändras, är det av vikt, att utvecklingstendenserna noga observeras. Detta kan lämpligast ske genom studium av facktidskrifter från de olika näringsgrenarna och genom beaktande av aktuell statistik. Även om jordbruket sysselsätter en allt mindre del av landets befolkning, måste det ändå ägnas en betydande uppmärksamhet. Särskild vikt bör läggas på jordbrukets fortgående mekanisering. Både i fråga om industri och jordbruk kan det vara möjligt och lämpligt för diskussionerna att hämta uppslag och finna anknytningspunkter i den offentliga debatten. Också i fråga om jordbruket kan man tänka sig en anknytning till framställningen i historia, varvid omställningsprocessen från produktion för egen konsumtion till konsumtion för avsalu kan studeras. Det iir emellertid också tänkbart, att man utgår från näringslivets aktuella situation och söker få fram åtminstone några av de väsentliga faktorer, som inverkat på den givna situationen. Inte minst bör därvid det tekniska kunnandet som produktionsfaktor uppmärksammas. Det torde ha betydande fördelar att ge belysning åt den aktuella situationen genom att isolera en (dier ett par variabler t. ex. arbetskraftstillgång eller produktionskostnader. Därigenom kan problemställningarna göras mera preciserade och problemen få en skarpare relief. Transportväsendet behandlas dels i anslutning till näringslivet, dels mot bakgrunden av den pågående folkomflyttningen. Även trafikpolitiska frågor kan tas upp.

Utrikeshandeln torde också vinna på att ses mot en historisk bakgrund men även mot bakgrund av exempelvis den förbättrade tekniken inom samfärdseln. Inom utrikeshandeln råder, och kommer inom överskådlig tid att råda, stora omställningsproblem. Dessa kan framför allt studeras i fackorganen men också på dagstidningarnas handelssidor. Som vanligt bör de internationella förhållandena bilda bakgrunden, och eleverna kan få uppgifter inom olika exportnäringar, t. ex. situationen på en redan inarbetad marknad eller det läge som uppkommer då en ny marknad skapas. Svenska storföretag kan följas och deras förhållanden till och beroende av sina exportmarknader iakttagas, o. s. v. — Men också importen är förtjänt av stor uppmärksamhet. Tillgängliga aktuella publikationer kan utnyttjas och importens vägar och aktuella fluktuationer bestämmas. Utbildningsfrågor Momentet skall aktualisera och fördjupa den kunskap om skola och utbildning som eleverna fått i grundskolan samt komplettera den teoretiska yrkesorienteringen som föregående moment givit. Utbildningspolitiken kan ses som ett symptom både på samhällets omstrukturering och på en internationellt sett likartad arbetsmarknadspolitik. Hur prognoser göres, vilka syften de skall uppfylla och hur de påverkar utbildningsväsendets dimensionering och arbetsmarknaden, bör vara av intresse för eleverna med tanke på deras skol- och utbildningsval. En givande aspekt är skolväsendets inriktning och nivå som grund för utbildningsväsendet i övrigt. Debatten om meritokrati kan tas upp liksom den konkreta innebörden av olika allmänbildningsbegrepp. Det ekonomiska ningsbalansen

kretsloppet

och försörj-

Framställningen bör utgå från ett enkelt kretslopp, i vilket visas hur produktionsfaktorernas tjänster användes i produk-

230 tionsprocessen för framställning av varor och tjänster, som sedan köpes av produktionsfaktorernas ägare, konsumenterna, för de inkomster de erhåller genom sin medverkan i produktionen. Kretsloppet utbygges dels genom att produktionen uppdelas på konsumtionsoch investeringsvaror, dels genom att även kreditmarknad, stat och kommun samt utrikeshandeln införes. Företagssektorn uppdelas lämpligen på produktionsföretag och distributionsföretag. Varuströmmar och inkomstströmmar demonstreras. De visar att en ökning av kapitalmängden genom investering kräver att konsumenterna avstår från konsumtion. Identiteten mellan realiserad investering och realiserat sparande visas. I den större kursen bör en fördjupning kunna ske genom att ett större antal konkreta problem analyseras i kretsloppsresonemang. Storleken av de olika strömmarna i kretsloppet åskådliggöres med hjälp av en aktuell försörjningsbalans, vars uppbyggnad analyseras, med särskild hänsyn till de olika posternas relativa storlek. Nationalinkomstens fördelning mellan löner och kapitalinkomster och mellan olika näringsgrenar granskas i anknytning till befolknings- och näringsavsnitten. Vidare genomgås konsumtionens sammansättning och förändringar liksom investeringarnas fördelning mellan olika näringsgrenar. Man kan här exempelvis ta upp till studium utvecklingen inom speciella sektorer, såsom bostäder, offentlig konsumtion, varaktiga konsumtionsvaror etc. Investeringarnas fördelning mellan olika typer av kapitalvaror, och dennas utveckling i tiden, kan också diskuteras. En diskussion av levnadsstandarden och olika sätt att mäta den avslutar lämpligen avsnittet. Ett sådant studium förutsätter kännedom om metoder för korrektioner för prisförändringar. Innebörden i en prisindex förklaras (lämpligen Laspéyres'). Socialstyrelsens konsumentprisindex presente-

ras. Levnadsstandarden i olika länder järnföres med understrykande av svårigheten att finna användbara mått. Försörjningsbalansen behandlas mer översiktligt i den mindre kursen. Sålunda behöver de enskilda posternas sammansättning inte redovisas. Genomgången av deflateringsförfarandet förenklas. Prisindexformel behöver ej nödvändigtvis genomgås i den mindre kursen. Prisbildning och resursallokering Avsnittet tar sin utgångspunkt i en genomgång av utbuds- och ef ter frågebegreppen, som redan från början bör få grafisk illustration. Olika varors priskänslighet diskuteras. Vidare behandlas de viktigaste kostnadsbegreppen i ett företag och sambandet mellan dem samt deras beroende av produktionens storlek. En distinktion göres mellan fasta och rörliga samt mellan totala, genomsnittliga och marginella kostnader. På denna punkt finns stora möjligheter att i framställningen utnyttja elevernas kunskaper i funktionslära. Undervisningen kan här lämpligen kompletteras med räkneexempel. För ett företag i fri konkurrens visas på vilket sätt den producerade mängden beror av det givna priset. Prisbildningen på en marknad med fri konkurrens analyseras. Sambandet mellan prisbildningen på varu- och faktormarknaden belyses. Tyngdpunkten i framställningen bör läggas på en diskussion av prisbildningens betydelse för produktionsinriktning och resursallokering. Man kan exempelvis analysera verkningarna av förändringar i produktionsteknik, konsumtionsinriktning, offentlig verksamhet eller löner. Detta moment bör tillmätas stor vikt eftersom det ger möjlighet att tilllämpa tidigare behandlade analysmetoder. Även här kan framställningen lämpligen illustreras med räkneexempel i anknytning till elevernas matematikkunskaper. Analysen av avvikelser från fri-konkur-

231 rensprisbildning kan läggas upp på olika sätt. En möjlighet är att utgå från det enskilda företagets pris- och produktionspolitik och att diskutera sambandet mellan kostnader och priser vid andra marknadsformer än fri konkurrens. En annan möjlighet är att utifrån prisbildningen på en marknad med fri konkurrens analysera effekterna av kartellsammanslutningar och deras prispolitik. Man kan sålunda visa att företagen genom att sammansluta sig i en kartell, och begränsa produktionen, under vissa förutsättningar kan öka branschens samlade vinst. Mot bakgrunden av detta resonemang kan sedan pris- och kartellnämndens verksamhet omnämnas. Avsnittet om statlig intervention i prisbildningen bör till stor del ägnas åt en diskussion av konkreta näringspolitiska åtgärder i Sverige. När det gäller bostadspolitiken kan man behandla bostadssociala åtgärder och hyreskontroll. Diskussionen av jordbrukspolitiken kan ta sin utgångspunkt i uppställda mål, och i anknytning därtill tas jordbruksregleringen upp. Även andra områden kan naturligtvis väljas. Undervisningen bör på denna punkt anknyta till den aktuella debatten, exempelvis i pressen. I den mindre kursen kan härledningen av utbuds- och efterfrågekurvorna, samt beskrivningen av deras egenskaper, göras mycket summarisk. Vidare skärs analysen av avvikelser från fri-konkurrensprisbildning ned i förhållande till den större kursen, medan diskussion om statlig intervention i prisbildningen bör kunna utgå. Samhällsekonomisk balans Till att börja med klargörs att begreppet samhällsekonomisk balans innebär en samtidig balans på alla marknader i ekonomin. För att undvika en alltför detaljerad framställning slås de olika marknaderna ihop till tre grupper, varumarknaden, arbetsmarknaden och kreditmarknaden. (Valutamarknaden tas lämpligen upp senare i sam-

band med framställningen om utrikeshandelns problem.) Skillnaden mellan konsumtion och investering klargöres. Framställningen läggs lämpligen upp som en aggregerad utbuds- och efterfrågeanalys. Vid genomgång av konsumtionsfunktionen bör visst empiriskt material presenteras. Arbetsmarknadsorganisationernas betydelse för lönebildningen betonas och olika problem i samband med deras lönepolitik penetreras. Begreppen arbetslöshet och arbetskraftsbrist preciseras som utbudsrespektive efterfrågeöverskott på arbetsmarknaden. I en enkel multiplikatormodell visas hur jämviktsinkomsten och sysselsättningen bestäms och hur de förändras vid autonomt förändrade investerings- och konsumtionsutgifter. Framställningen bör göras mycket konkret med en genomgång av sambandet mellan produktionsökning och inkomstbildning led för led i produktionsprocessen. Genomgång av några numeriska exempel underlättar förståelsen av teorin. I framställningen bör elevernas matematikkunskaper utnyttjas. Kreditmarknadsavsnitten kan lämpligen utformas i anslutning till en redogörelse för kreditinstitutionernas verksamhet, där även riksbankens funktioner uppmärksammas. Marknaden kan uppdelas på penningmarknad och kapitalmarknad. Faktorer som bestämmer de olika kreditinstitutens förmåga och villighet att ge kredit redovisas. Sambandet mellan ränta och obligationskurs kan klargöras med hjälp av enkel matematik. Sambanden mellan de olika marknaderna, särskilt mellan vara- och arbetsmarknaden, bör klarläggas. En sammanhållande utgångspunkt för sambandsanalysen vinnes enklast genom en utförlig behandling av inflations- och deflationsprocessen. Lönernas dubbla roll som kostnadsfaktor och efterfrågeskapande faktor förklaras. Effekten av förändringar i det ekonomiska systemet som t. ex. förändrad pro-

232 duktivitet, konsumtionsbenägenhet, ränta och löner kan då belysas. Genomgången av konjunkturproblematiken anknytes lämpligen till svenska erfarenheter. Olika faktorer, som påverkar den ekonomiska tillväxttakten, såsom kapitalbildningen, den tekniska utvecklingen och utbildningen, diskuteras. Härvid förtjänar forskningens och det teknisk-vetenskapliga kunnandets roll att särskilt belysas. Vid genomgången av tillväxtteori uppmärksammas investeringarnas dubbla roll som efterfrågeskapande och kapacitetshöj ande faktor. Framställningen bör även på denna punkt anknytas till svenska erfarenheter. I den mindre kursen bör framställningen kunna koncentreras på teorin för inkomstbildningen och multiplikatorprocessen samt inflations- och arbetslöshetsproblem. Kreditmarknaden kan ges en mer schematisk behandling, liksom konjunkturfluktuationernas problem. Regional översikt Avsnittet är att betrakta som en ytterligare fördjupning av avsnittet om befolkning, bebyggelse och näringsliv i första årskursen. Eftersom grundläggande samhällsekonomiska avsnitt tidigare genomgåtts, finns det nu möjligheter att belysa typländernas problematik från nya utgångspunkter. Då vidare utgångsläget i fråga om hushållningen med resurserna är så olika i olika länder, bör avsnittet också användas för en ytterligare konkretisering av de ekonomiska kursmomenten. Exempel på ett sådant avsnitt är försörjningsbalansen. Medan dess förändringar i tiden beaktats i samband med framställningen av det ekonomiska kretsloppet, kan nu de rumsliga skillnaderna uppmärksammas. Härvid kan jämförelser göras mellan nutida förhållanden i tekniskt och ekonomiskt outvecklade länder och tillståndet i industriländerna före industrialiseringsprocessens begynnelse. Även om sålunda den ekonomiska och

sociala aspekten fördjupas, bör detta kursavsnitt dock framför allt användas till att ge eleverna riktiga föreställningar om hur människan under olika förutsättningar bygger upp sitt samhällsliv. Momentet ger också möjlighet till ett mer inträngande studium av respektive länders politiska förhållanden, som ej bör stanna vid formella synpunkter på statsskick och politisk organisation. Ständiga jämförelser mellan de valda länderna bör göras och härvid bör den rumsliga aspekten inte försummas. Samhällspla nering En rad av de tidigare genomgångna avsnitten rörande t. ex. bebyggelse och näringsliv blir åter aktuella inom samhällsplaneringen, där de sammanföres och praktiskt utnyttjas för att belysa myndigheternas planeringsåtgärder. En möjlighet är att börja studierna med kommunens problem, varvid studiebesök lämpligen kan göras på ett stadsarkitektkontor, varefter perspektiven vidgas att omfatta ett större område. Regioner med olika storlek och funktion kan ställas i relation till varandra. Om utgångspunkten är teoretisk, bör en rik exemplifiering göras med praktisk samhällsplanering, t. ex. problem i en enskild kommun, en storstadsregion beträffande trafik och transporter, vattenförsörjningen, tekniken och samhällsutvecklingen. Även miljöproblem i den enskilda kommunen bör upptas till behandling t. ex. bostadsområdenas läge och utformning, fritidsområden och kommunikationer. För förståelse av den praktiska samhällsplaneringen är det nödvändigt med viss fysisk-geografisk orientering. Det är därför lämpligt att anknyta till de geografiska kunskaper som inhämtats i naturvetenskap. Visar det sig nödvändigt med en kort repetition av de vanliga fysisk-geografiska agentierna, kan det tänkas ske genom studium av bildsviter. Det torde då vara ändamålsenligt att dessa sättes in i sitt sam-

233 manhang. Först därigenom får eleverna de perspektiv på aktuella situationer, som är nödvändiga. Exempel på problem, som kan behandlas i anknytning till fysisk geografi, är jordförstöringen, grundvattnet, sjöregleringar (t. ex. fördämningar för att utvinna vatten för elenergi och för irrigation), utnyttjandet av rullstensåsarna och de problem av samhällelig och estetisk art detta leder till, o. s. v. Eftersom tiden kan bedömas bli ganska knapp, och då studiematerial i fältet endast i begränsad utsträckning står till buds, är det möjligt att för dessa ändamål utnyttja bilder. Impulsspridning Innovationsförloppet kan förslagsvis studeras med utgångspunkt i en modell, kompletterad med lämpligt empiriskt material. Sådant bör väljas ej blott från vårt eget land; även den internationella idéspridningen bör beaktas. Härvid bör ej minst ett historiskt material kunna komma till användning. Studiet av innovationer bör läggas så, att det blir berikande för framför allt genomgången av opinionsbildningen, och vidare måste det samordnas med motsvarande avsnitt inom psykologin. Opinionsbildning Opinionsbildningsprocesserna bör ges ett betydande utrymme. En allmän belysning kan ges vid genomgången av organisationer och partier, men detta moment är så betydelsefullt, att det förtjänar en väl tillmätt samlad behandling. En översikt över opinionsbildningens vägar och spridning bör inleda momentet. De personliga relationernas betydelse bör betonas. Psykologisk krigföring kan därvid ge exempel. Vid genomgången av opinionsbildningsprocessen bör ett icke ringa intresse ägnas den politiska pressen och organisationernas organ. Jämförande studier av samma frå-

gas behandling i tidningar och tidskrifter, som representerar olika partier och intressen, kan ge underlag för diskussioner om åsiktsbildningens beroende av informationernas karaktär och av propagandan. På liknande sätt kan masskommunikationsmedlen i övrigt behandlas. Pressens uppgift som allmänt kontrollorgan bör inte försummas. Till diskussion kan det också vara intressant att ta upp något eller några problem kring ägandeförhållanden och nyhetsförmedling, ägare och redaktörer, tryckfriheten. En skoltidnings uppgifter och problem kan ge konkret belysning åt problemen. För konkretionens skull kan stoffet samlas kring ett bestämt fall, t. ex. inom politisk propaganda eller reklam och konsumentupplysning, varvid uppbyggnad och effekt diskuteras. Ett annat fält som bör kunna uppmärksammas är den religiösa opinionsbildningen, dess vägar och instrument. Demokrati och diktatur Behandlingen av demokratins problem kan lämpligen ta sin utgångspunkt i den tidigare framställningen av opinionsbildningsprocessen. Några huvudlinjer kan dras upp därifrån. Man kan exempelvis diskutera i vilka former medborgarna kan göra sitt inflytande gällande i organisationer, partier och allmänpolitiska sammanhang, hur medborgarna kan uttrycka sina åsikter om samhällsangelägenheterna, vilka rättigheter som måste garanteras medborgaren för att hans vilja och åsikt skall ha genomslagsförmåga. En framställning av demokratins problem bör dock inte stanna vid de statsrättsliga garantierna för demokrati utan även sikta till att ta upp till diskussion i första hand demokratins praktiska funktionssätt, men även demokratins mer intrikata problematik, exempelvis behovet av värdegemenskap, tvånget till kompromiss och nödvändigheten av allmän folkbildning. Nödvändighe-

234 ten av att dessa problem uppmärksammas understrykes av att den statsrättsliga utformningen av styrelsesättet i vår tid kan vara formellt lika i demokratiska och totalitära stater. En parallell behandling av institutioner, rättigheter och värderingar i demokrati och diktatur är att rekommendera, inte minst därför att det för över ideologiska spörsmål till ett konkret plan. Den politiska processen En lämplig inledning är en diskussion av den enskilde medborgarens politiska beteende och av de faktorer som medverkar till ställningstagande för ett parti eller en samhällsåskådning. Därvid bör även studeras hur olika intressen och lojaliteter påverkar den enskilde, t. ex. social och religiös miljö, arbetsförhållanden, utbildning och yrkesställning. En lämplig utgångspunkt kan fås i aktuella valanalyser. Partiapparaten bör bh föremål för en realistisk funktionell framställning. Partiernas handlingsprogram och formerna för partiarbetet bör prioriteras framför mer formella synpunkter. Partiaktiviteten ställd i relation till de historiska ideologierna ger ett intressant perspektiv på målsättningars förändring vid kontakt med praktisk-politiskt arbete och på hur de långsiktiga ideologiska målsättningarna speglar sig i mer kortsiktiga handlingsprogram. Partiernas relationer till folkrörelser och organisationer behandlas som en övergång till organisationsväsendet. Härvid kan t. ex. olika fackliga och religiösa gruppers anknytning till politiska åskådningar och deras programmässiga aktivitet behandlas. Organisationsväsendets medverkan i den politiska processen måste tillmätas stort intresse. Skildringen av de stora organisationerna kan därför inordnas under synpunkter på deras aktivitet som opinionsbildande och utredande organ. Deras utrednings- och planeringsarbete, funktioner som remissinstanser och med statsmakterna

överläggande parter liksom aktivitet som påtryckningsgrupper bör ges stort intresse. Undervisningen förutsätter en repetition och någon utökning av grundskolans kunskaper om organisationsväsendets uppbyggnad, men tyngdpunkten får ej förläggas till detta moment. Lämpligt stoff för undervisningen ges i organisationernas årsberättelser. Behandlingen av den kommunala och statliga politiska organisationen och förvaltningen följer som en utveckling av demokratins problematik. Vad som framför allt bör undvikas vid skildringen av detta avsnitt av kursen är att de statliga och kommunala institutionerna framstår endast som en formell organisation för beredning, beslut och registrering. En viktig uppgift är att ge en levande bild av arbetet inom statsmakterna och den kommunala och statliga förvaltningen. Eftersom den politiska utvecklingen behandlas i historieämnet kan samhällskunskapen koncentreras till nuvarande praxis och funktionssätt. När detta moment tas upp i undervisningen kan det därför vara fördelaktigt att arbetet bedrives samlat kring några problemställningar, som kan belysas med tillgängligt material. Konkreta anknytningar kan ofta erhållas genom det material som presenteras i press, radio och TV. Ur detta kan problem tas upp till behandling. Detta kan grupperas kring några frågeställningar, t. ex. hur en lag kommer till, hur statens inkomster bestäms, hur förvaltningen omsätter ett riksdagsbeslut i tillämpning. En annan möjlighet är att anknyta till vissa sakfrågor från exempelvis socialpolitikens eller försvarspolitikens fält. Förvaltningsapparaten kan i den mindre kursen behandlas relativt kortfattat. Momenten politiska förhållanden i andra länder har i kursfördelningen placerats efter genomgången av svenska förhållanden. Detta innebär inte att det skulle vara den fördelaktigaste placeringen i undervisningen. (Se t. ex. regional översikt.) Dessa mo-

235 ment bör ej behandlas fristående utan avser att ge belysning åt andra moment. De svenska förhållandena bör hela tiden ses i relation till motsvarande företeelser i andra länder. För att inte göra jämförelserna alltför omfångsrika kan det vara lämpligt att utvälja några typländer med vilka kontinuerliga jämförelser görs. E t t tänkbart urval är Sovjet, USA, ett västeuropeiskt land och ett utvecklingsland. Om internationella samarbetsorgan behandlas i detta sammanhang bör tyngdpunkten ligga på deras verksamhet snarare än på organisationsformerna. De europeiska samarbetsorganen får ytterligare politiskt intresse, om de ses mot bakgrunden av funktionalism respektive federalism i efterkrigstidens Europa och om de praktisk-politiska åtgärderna behandlas i det perspektivet. En delstudie av ett visst verksamhetsområde ger ofta en tillräckligt informerande bild av en organisations målsättning. Internationell

politik

Undervisningen i internationell politik kan som bakgrund ta upp den historiska utvecklingen efter andra världskriget, som vid denna tidpunkt är behandlad i historiekursen. Därvid kan mot varandra ställas de två huvudlinjerna i säkerhetspolitiken, den som söker realisera en internationell rättsordning och den som söker lösningen i militärpolitisk jämvikt. Under denna huvudsynpunkt kan instrumenten för systemen behandlas, t. ex. FN och NATO respektive Warszawapakten. Därvid vinnes fördelen att den organisatoriska sidan inskränkes till vad som är relevant för att belysa den funktionella. Det är angeläget att framställningen ej idealiseras. Sålunda bör konstateras, att FN på nuvarande utvecklingsstadium ej kan fylla den uppgift det har enligt stadgan, men att det tillfört den internationella politiken nya dimensioner, å ena sidan sekretariatets hemliga diplomati, å den andra den extremt öppna diplomatin i säkerhetsråd och gene-

ralförsamling. De möjligheter denna diplomati öppnat för småstaterna bör belysas. Mot bakgrund av en diskussion av jämviktspolitiken som fredsgaranti kan småstaternas speciella säkerhetsproblem tas upp. Motiveringar för neutral utrikespolitik. En skildring av svensk utrikespolitik avslutar på ett naturligt sätt detta avsnitt. Några huvudlinjer kan följas. Den ena är alliansfriheten med försvarspolitiken som medel att hindra att landet automatiskt dras in i stormaktskrig. Den andra är försöken till folkrättsliga lösningar som svensk linje vid internationella konflikter. Utrikeshandelsteori De komparativa kostnadernas teori klargöres med ett enkelt exempel. Implikationerna för världshandeln och den internationella arbetsfördelningen illustreras. Med anknytning till multiplikatorteorin diskuteras importens och exportens roll i konjunkturutvecklingen. Beroendet av internationella konjunkturer bör även beröras. Vid genomgången av de internationella kapitalrörelserna bör i första hand kapitalimportens och kapitalexportens realekonomiska betydelse understrykas. Den mindre kursen begränsas till en behandling av de komparativa kostnadernas teori och den internationella arbetsfördelningen. Ekonomisk

politik

Behandlingen av den ekonomiska politiken är i första hand en tillämpning på den tidigare genomgångna ekonomiska teorin men bör även anknyta till övriga avsnitt i kursen. Det är till att börja med nödvändigt att understryka mångfalden av målsättningar för den ekonomiska politiken. Framställningen koncentreras lämpligen till de mål som spelat särskilt stor roll under efterkrigstiden, såsom full sysselsättning, stabilt penningvärde och balans i utrikeshandeln. Med utgångspunkt häri analyseras olika

236 ekonomisk-politiska medel och deras verkningar. Som exempel på ekonomisk-politiska problem som kan tas upp till diskussion kan nämnas frågan om möjligheterna att förena full sysselsättning och fast penningvärde och frågan om det internationella utrymmet för en självständig inhemsk konjunkturpolitik. Även den ekonomiska tillväxttaktens beroende av den ekonomiska politiken kan diskuteras. Det är naturligtvis också möjligt att ta upp problem inom exempelvis bostads-, jordbruks-, handels-, utbildnings- eller socialpolitiken. När det gäller utvecklingsländernas problem uppmärksammas särskilt kapitalbildningsproblemet, det ekonomiska livets organisation, utbildningsfrågorna, religiösa och ideologiska föreställningars betydelse liksom den ofta förekommande frånvaron av ekonomiska incitament. Överbefolkningsproblemet, som tidigare behandlats, kan även tas upp. De ekonomiskt betonade avsnitten inom ämnet samhällskunskap avslutas lämpligen med en genomgång av olika ekonomiska system. Därvid bör en aktuell och realistisk uppläggning göras. Mest ändamålsenligt torde vara att klassificera olika länder dels med hänsyn till äganderätten till produktionsmedlen, dels med hänsyn till fri och styrd prisbildning och variationer i fråga om graden av statlig aktivitet. I den mindre kursen lägges tyngdpunkten i analysen av ekonomisk politik på finanspolitiken, medan övriga områden av den ekonomiska politiken behandlas mer översiktligt. 174.1.3.

Planering och samverkan

Varje enskilt huvudmoment i ämnet samhällskunskap ger stora möjligheter till fördjupning och stoffutvidgning. En risk är att vissa moment överbetonas i förhållande till andra; en annan risk är att detaljer kan ta intresset i anspråk i alltför stor utsträckning. För att motverka detta är det nöd-

vändigt att planera undervisningen omsorgsfullt såväl när det gäller kursfördelningen som helhet inom gymnasiet som när det gäller de enskilda årskurserna. I årskurs 1 bör tyngdpunkten i undervisningen läggas på avsnitten om jordens och Sveriges näringsliv. Dessa båda moment bör vardera erhålla ungefär lika stor del av den tillgängliga tiden. I årskurs 2 bör avsnitten det ekonomiska kretsloppet och försörjningsbalansen, prisbildning och resursallokering samt samhällsekonomisk balans tillmätas förslagsvis tre fjärdedelar av tiden. I den större kursen i årskurs 3 ägnas inemot halva tiden åt momenten samhällsekonomisk balans, utrikeshandelsteori och ekonomisk politik, varvid tyngdpunkten bör läggas på ekonomisk politik. Momenten demokrati och diktatur och den politiska processen bör ägnas ungefär en tredjedel av tiden. I stort sett kan de olika momenten ges likartade proportioner i den mindre kursen. Att mera exakt fastställa de olika momentens inbördes proportioner är inte lämpligt. I viss mån måste fördelningen av stoffet bero på lärarens egen bedömning. Planeringen bör emellertid inte enbart avse den yttre tidsramen och frågan vilken arbetstakt som måste tillämpas för att kursinnehållet skall täckas. Betydelsefullare är stoffplaneringen, avvägningen mellan mer och mindre väsentligt, bestämningen av de huvudmoment som skall ägnas ett mer intensivt intresse och eventuellt inverka styrande på de övriga. Lika väsentligt vid planeringen är att undersöka vilka naturliga avgränsningar som kan göras för betingens periodicering (17.4.1.5.). Särskilt viktig är planeringen av den första årskursen, eftersom de elever som läser den mindre kursen i samhällskunskap, kommer att återuppta studiet först efter ett läsårs paus. Den första årskursen måste därför utformas så att den bildar ett avslutat helt. Den sammanhangsanalys och den färdig-

237 hetsträning som åsyftas med studierna bör lättast kunna nås genom att det deskriptiva stoffet begränsas och underordnas den analytiska uppläggningen. Ett exempel på detta är den föreslagna organisationen av huvudmomentet internationell politik. Behandlingen av olika internationella organisationer, t. ex. FN, liksom av stormaktspolitikens institutionella yttringar underordnas huvudintresset säkerhetspolitikens utformning. På detta sätt undvikes att fakta presenteras i ett icke funktionellt sammanhang. Vid urvalet av problem för illustration och analys aktualiseras ytterligare ett planeringsproblem. För att skapa helhet och sammanhang i elevernas kunskap om samhället på det sätt som nämnts i 17.4.1.1 bör sådana problem väljas som har anknytning till innehållet i följande årskurser och där kan vidareutvecklas. På så sätt kan viktiga sociala och politiska begrepp successivt införas i t. ex. ett regionalt eller ekonomisk-teoretiskt sammanhang i stället för att helt bindas till en formell genomgång av den politiska organisationen i samhället. En viss belysning av socialpolitiken kan ges i första årskursen i samband med behandlingen av strukturproblematiken. Ytterligare belysning åt socialpolitiska frågor ges i senare årskurser i samband med det politiska avsnittet och den ekonomiska politiken. I andra och tredje årskursen möter planeringsproblem av principiellt samma karaktär. Speciell uppmärksamhet måste vid planeringen av dessa årskurser ägnas åt uppläggningen i närmast underliggande årskurs för att tillgodose anknytningen till de problem som där behandlats. För att tillgodose denna kontinuitet i undervisningen bör eleverna delta i planeringen, så att deras intressen får vägas mot andra faktorer vid det slutgiltiga fastläggandet av undervisningens innehåll. I läroplanen eftersträvas samverkan mellan olika ämnen med anknytande lärostoff.

Främst bör nämnas psykologi, filosofi, matematik, historia, företagsekonomi, rättskunskap, socialkunskap samt den studieoch yrkesorienterande verksamheten inom gymnasiet. Om samverkan skall fungera och målsättningen uppnås krävs såväl informations- som arbetskontakt mellan företrädare för de olika ämnena. Klasskonferensen och ämneskonferensen är de naturliga kontaktorganen, men de utesluter inte behovet av informell kontinuerlig kontakt mellan olika ämnesföreträdare. Informationen bör avse den planering som göres för närliggande ämnen och det ungefärliga tidsschema som bör följas för att anknytningar skall kunna göras. Rationell samverkan kan också innebära att överenskommelse träffas om vilket ämne som skall påta sig ansvaret för gemensamma ämnesmoment. I samarbetet bör även språklärarna innefattas. Språkundervisningens val av saktexter kan ge ett ytterligare tillskott till samhällsorienteringen och det är därför värdefullt om lärarna tillsammans kan överenskomma om ett sådant val att det samtidigt vidgar språklig färdighet och samhällelig orientering. Ett avsnitt ur »Economist» eller »New Statesman and Nation» ger både sakinformation och modern engelsk tidskriftprosa. 17.4-14Koncentration En analyserande, probleminriktad undervisning betjänas bäst av ett relativt stort veckotimtal. Om timtalet blir för lågt kan detta bedömas ha negativ effekt på undervisningen genom att intervallerna mellan lektionstillfällena blir för stora. Problemdiskussion och sammanhangsanalys kräver att ett material får genomarbetas under en kortare tidrymd, så att den eftersträvade översikten inte splittras. Timtalet för samhällskunskap, både för den större och den mindre kursen, är i de flesta årskurser och lärokurser så högt att

238 det bör kunna tillgodose kontinuitetsbehovet. I de fall där veckotimtalet understiger tre skall det dock koncentreras till större veckotimtal under en del av läsåret. Givetvis kan ämnet också koncentreras partiellt för att möjliggöra koncentration av andra ämnen. Behovet av koncentration framstår ännu klarare om den studieorganisation tillämpas, som behandlas under följande rubrik. I7.4.I.5.

Beting

Stoffets planering är betydelsefull för att ge den i gymnasiet eftersträvade förmågan till självständigt arbete. Men eleverna kan inte oförmedlat ställas inför uppgifter som ställer stora krav på arbetsplanering och förmåga till överblick och sammanfattning. Det är därför nödvändigt att de stoffavsnitt som görs till föremål för redovisning avvägs så att en successiv tillvänjning till större uppgifter blir möjlig. Under början av årskurs 1 bör fordringarna på uppgifternas omfattning ej ställas alltför högt. Dagläxan kan från början vara den naturliga formen för redovisningen av arbetet. Även om eleverna fått studieteknisk träning i grundskolan, kräver övergången till en ny skolform en viss anpassningsperiod. Under årskurs 1 bör emellertid en övergång från dag- till långläxa äga rum för att ge spelrum åt den överblickande behärskningen av stoffet. Vad som därvid särskilt är att uppmärksamma vid sidan av det studietekniska (se 17.4.2.2.) är att lärostoffet ej får uppdelas efter mekaniska, strikt kvantitativa synpunkter. Väsentligt är att uppgifterna för redovisning omfattar avgränsade sammanhängande områden. Denna synpunkt är lika betydelsefull när studium på beting börjar att tillämpas i årskurs 2. I årskurs 1 kan som exempel på moment som med fördel bör behandlas sammanhängande anges: De viktigaste livsmedlen och textilfibrerna. Här kan eleverna mot bakgrunden

av jordbrukets lokaliserings förhållanden självständigt få undersöka utbredningen och produktionen av exempelvis sädesslagen. Jordens kraftkällor och mineraltillgångar. Några viktiga industrigrenar. En gruppvis eller individuellt utförd inventering sedan industrilokalisering och industriproduktion har behandlats. Sveriges näringsliv kan behandlas på liknande sätt. I årskurs 2 och 3 kan betingsuppdelning av kursen tillämpas mer systematiskt. Det är därvid av vikt att tillse att detta av eleven ej uppleves som en teknikomställning. Arbetsuppgifternas omfattning bör i årskurs 1 anpassas så att en naturlig övergång kan ske från långläxa till beting. Uppgiftens omfattning, ej arbetstekniken, skiljer dessa åt. Som uppgifter lämpliga för beting under höstterminen i årskurs 3, humanistisk, samhällsvetenskaplig och teknisk lärokurs, kan anges: 1. Grundbegreppen i det ekonomiska kretsloppet. Inledningsavsnitt som även innefattar repetition av några delar av årskurs 1. Precisering av begrepp och problem. Genomföres i form av långläxor. 2 veckor. 2. Prisbildning och resursallokering. Utbuds- och ef ter frågebegreppen. Marknadsprisbildningen. Fri-konkurrensfallet. Beting 2 veckor. 3. Prisbildning och resursallokering. Avvikelser från fri-konkurrensprisbildningen. Sambandet kostnader-priser. Beting 2 veckor. 4. Samhällsekonomisk balans. Begreppet varu-, arbets- och kreditmarknad. Beting 4 veckor. 5. Samhällsekonomisk balans. Utrikeshandeln. Beting 2 veckor.

239 6. Samhällsplanering. Planregioner. Praktiska planeringsproblem. Beting 4 veckor. 17.4.2. Verksamhetsformer 174-2.1. Allmänna metodiska kommentarer Undervisningen i samhällskunskap kan ej utformas efter några generellt giltiga regler eller bindas i några schematiska former. Undervisningsformerna och arbetssättet måste tillåtas variera inom ett rikt register för att öka elevernas intresse och engagemang. Samhällskunskapens målsättning innebär att data och fakta aldrig får bli självändamål utan skall tjäna som verktyg för analys av politiska, sociala och ekonomiska sammanhang. Det är nödvändigt att inlärningen av fakta och förmågan att handskas med dem sker under ständig växelverkan. Undervisningen skall vidare skapa förtrogenhet med de begrepp som utnyttjas i samhällsdebatten liksom med den elementära teoribildningen. Det påverkar naturligtvis både undervisningens och kontrollens utformning. Så snart sig göra låter, måste problemställningar fixeras, till en början av enkel natur och så korta, att flera kan lösas under en vanlig lektion. Efter genomgång av exempelvis jordbrukslokaliseringen bör speciella problem i anslutning till denna presenteras och eleverna övas i att självständigt söka komma fram till lösningar av acceptabelt slag. Det får förutsättas, att problemen successivt ges ökad svårighetsgrad. Problemlösningen kan till en början få grupparbetets form, men den individuella träningen bör inte försummas. Vill man konsekvent sätta samhällsproblemen i förgrunden erbjuder metoden att anknyta till aktuella händelser stora fördelar. De fångar lätt elevernas intresse och lämpligt material för illustration av undervisningen står oftast till buds. Helt kon-

sekvent torde denna metod dock ej kunna användas, eftersom i kursplanen momenten byggts upp så att de förutsätter en viss ordningsföljd. En del moment av kursen kan vidare endast med svårighet anknytas till det aktuella skeendet. Andra kan löpa risken att bli obeaktade. Vilken metod som här än tillämpas kan dock samhällsstudiet med fördel utmynna i tvärsnitt, varvid problemkomplexen får sin belysning ur olika synvinklar. En lämplig väg att främja elevernas aktivitet i undervisningen är diskussionen. Den är en undervisningsform som möjliggör för lärare och elever att gemensamt belysa ett stoff, och den bör från början få stort utrymme. Många av de ämnen som tas upp till behandling kan eleverna samtidigt stifta bekantskap med i den allmänna debatten. Formerna kan skifta från en resonerande dialog mellan lärare och elev till en förberedd regelrätt diskussion med ordförande och inledare. Förutom den tekniska debatträning detta ger tvingar det de agerande att mera genomtänkt precisera sina tankegångar samt leder dem ofta till en ökad förståelse för ifrågavarande spörsmål. Om diskussionen avslutas med en sammanfattning blir den dessutom av ökad betydelse för de mera tystlåtna eleverna, som dock alltid måste beredas möjlighet till mer aktiv medverkan vid andra tillfällen. Elevaktiviteten ökas dessutom om eleverna själva spårar och relaterar data och informationer ur det material som kan vara till finnandes i lektionsrum eller bibliotek, t. ex. kartor eller statistiska uppgifter. Deskriptiva avsnitt som är nödvändiga som bakgrund för undervisningen men inte lämpligen passar som hemuppgifter, och ej är avsedda att memoreras, kan överlåtas till enskilda elever att presentera i form av en demonstration eller ett kortare föredrag. Det är angeläget att eleverna tidigt förs i kontakt med det för samhällsstudiet ka-

240 raktäristiska källmaterialet och övas att på egen hand ta fram de upplysningar som är relevanta. (Se 17.4.3.) Källmaterial bör i görligaste mån ingå i varje undervisningsavsnitt. Ibland kan det vara fördelaktigt att bygga något moment helt på källor och skjuta läroboken åt sidan. Det gäller särskilt avsnitt som är beroende av material av den typ som förändras från år till år, men det gäller också generellt. Läroböcker i samhällskunskap blir snabbt föråldrade vad gäller data. Det måste därför vara naturligt för eleven att kontinuerligt kontrollera och komplettera de uppgifter som ges i texten. Efter introduktionen i ämnet i början av årskurs 1 bör det eftersträvas att varje lektion innehåller flera av de nämnda verksamhetsformerna eller åtminstone de väsentligaste av dem. Den nödvändiga introduktionen i ett nytt ämnesstoff utföres av läraren. Till detta knytes problemlösning och informationsinhämtande utfört av eleverna enskilt eller i grupp. Materialet redovisas och kan belysas i en sammanfattande diskussion. Lärarens uppgift blir under arbetet främst att svara för planeringen av den nödvändiga handledningen och att vid redovisningen svara för den sammanhangsanalys som eleverna ej kan prestera. Eftersom undervisningen betonar färdigheterna och analysförmågan måste konsekvenser av detta dras vid redovisningen. Ett muntligt förhör bör avse oundgängliga fakta och begrepp och följas av en analyserande diskussion. Samhällsundervisningen behandlar ofta stoff av politiskt kontroversiell natur, antingen det gäller dagspolitik eller mer ideologiskt betonade frågor. Det självklara kravet på objektivitet kan ofta i praktiken bli svårt att uppfylla, om läraren själv är starkt politiskt engagerad. Visserligen torde det i allmänhet låta sig göra utan större svårighet att sakligt referera olika ståndpunkter, men ibland kan det vara påkallat att läraren öppet deklarerar sin egen stånd-

punkt. Eleverna har då större möjlighet att vara på sin vakt mot eventuella subjektiva värderingar. Samtidigt bör eleverna vänjas att göra klar boskillnad mellan fakta och omdömen och att prestera en sakligt underbyggd argumentation för de senare. Ett samarbete med filosofin är därför betydelsefullt. De bör också få övning i att avhandla politiskt brännande frågor i en korrekt och sansad ton, något som givetvis inte får sätta hämsko på deras intresse. 174.2.2.

Studieteknik

En viktig uppgift är att förvissa sig om att eleverna har eller får sådana studievanor, att de på ett ändamålsenligt sätt skaffar sig kunskaper. Den uppgiften måste ses som en integrerad del av samhällskunskapsstudiet och kontinuerligt uppmärksammas under studiegången. Redan från början bör eleverna göras förtrogna med de referenser de har att vända sig till inom ämnet. Kännedomen bör också innefatta referensmaterialets redovisningsprinciper. Det kan innefatta t ex. principerna för propositionsskrivning och förmåga att snabbt hitta i en proposition och i riksdagstrycket. Det statistiska materialet spelar en stor roll inom samhällskunskapen. Det vanligaste referensmaterialet bör vara känt för eleverna. De bör lära sig att snabbt och säkert ta fram siffror och data samtidigt som träningen bör innefatta även en bedömning av materialets representativitet och användbarhet. Kartstudiet är av avgörande betydelse för många avsnitt. Att förstå kartan och få fram relevant kunskap ur den är av väsentlig betydelse. Detsamma gäller bildstudiet i mer vidsträckt mening, d. v. s. innefattande även specialkartor och diagram. Det är viktigt att eleverna rätt uppfattar detaljerna, analyserar innehållet, drar riktiga slutsatser och gör en syntes på ett tillfredsställande sätt. Bildstudiet får aid-

241 rig vara ett självändamål utan ett medel att nå fördjupad kunskap. Till studietekniken i ämnet bör också räknas förmågan att på ett sammanhängande sätt redovisa kunskaper, muntligt eller skriftligt. Som förberedelse till betingsstudierna bör detta uppmärksammas. Anknytning kan sökas till svenskans muntliga framställning och resuméskrivning. 174-2.3. Självständiga arbetsformer Studietekniken utvecklas bäst om eleverna får tillfälle att pröva den på självständiga arbetsuppgifter. Det är därför av vikt att undervisningen utformas så att eleverna i successivt växande omfattning får ta ansvar för sitt eget arbete (se 17.4.1.5.). Redan inhämtande av det mindre stoff som redovisas i form av hemuppgift från lektion till lektion bör kunna innefatta någon form av självständig bearbetning av ett stoff, om uppgifterna varieras. Enbart memorering av ett begränsat textavsnitt bör därför ej vara regel som redovisningsuppgift. Den bör kompletteras med uppgifter som avser tolkning av ett givet material eller lösning av ett problem. Särskilt när redovisningen utökas till långläxans omfång, bör detta vara ett obligatoriskt inslag. Om inkomst- och förmögenhetsstruktur behandlas som långläxa kan t. ex. som tolkningsuppgift ges en analys av den offentliga statistikens förmögenhetsredovisning relaterad till näringsgrenar och yrkesgrupper. När studierna organiseras som långläxor kan också lektion avsättas för självständigt arbete. Det kan därvid gälla små undersökningar på egen hand eller med hjälp av några kamrater och avse att spåra eller tolka ett material. Uppgiften kan t. ex. vara att med hjälp av ett begränsat antal referenser belysa befolkningsförhållanden eller yrkesstruktur i ett land. När stoffet uppdelas i beting öppnas ytterligare möjligheter till arbetsteknisk träning och uppövande av förmågan till

självständig bearbetning. Denna motivering för betingsstudierna bör hållas klart i minne. Ändamålet är att tillägna sig stoffet på ett nytt sätt, ej att bygga ut lärokursen. Läraren måste därför uppmärksamma elevernas arbetsbörda, så att ej ändamålet motverkas av ökad arbetskvantitet. I årskurserna 2 och 3, där betingsorganisation mer genomgående kan tillämpas, måste utrymmet för elevernas egen verksamhet öka. Undervisningen bör därvid i större utsträckning än tidigare få karaktären av handledning, problemanalys och diskussion av hjälpmedel. Med den gemensamma undervisningen som bas får eleverna under ett större antal lektionstimmar i skolan — eller ock i hemmet — ge sig i kast med en bearbetning av ämnesstoffet. Betydelsefullt är att betinget förbereds genom att en relativt detaljerad studiehandledning ställs till elevernas förfogande. Den bör vara så detaljerad att eleven kan övervinna initialsvårigheterna och fortsätta sitt arbete utan alltför stor insats av lärarhandledning. På så vis kan lärarhandledningen inriktas på de individuella problemen. Eleven får genom studiehandledningen reda på vad som väntas av honom. Den bör innehålla: Översikt över betingets innehåll; de aktiviteter som förutsattes genomförda individuellt eller i grupp, dels sådana som är gemensamma för alla, dels sådana som kan utnyttjas för individuella fördjupningar; ett förslag till schema för betinget; betingsreferenser, litteratur, hjälpmedel av annat slag; redogörelse för de former av kontroll som avslutar betinget. E t t beting som behandlar kommunen kan organiseras sålunda: Betingsperioden inledes med gruppvis studium av handläggningen av olika kommunala ärenden. Detta innefattar också en repetition av grundläggande begrepp.

242 Gruppstudiet avslutas med diskussion kring den kommunala demokratins funktionssätt. Betinget fortsattes med individuellt eller gruppvis utförda studier, t. ex. staten och kommunerna; relationerna mellan väljare och förtroendemän, organisationernas inflytande, hur ansvaret utkräves, tidningarnas intresse för kommunala angelägenheter; den kommunala demokratins organisation; fullmäktige och nämnder; förtroendemän och tjänstemän. Material: Lärobok, kommunens tryckta eller stencilerade handlingar, kommunallagarna, kommunförbundens tidskrifter, lokaltidningar, förteckningar över styrelser i lokala organisationer, debattböcker kring kommunala frågor, handbok i offentlig hushållning, SOS: Årsbok för Sveriges kommuner, Kommunskolans studiematerial och AV-produktion. Bedömningen av ett sådant beting bör omfatta kunskaper, förmågan att utnyttja hjälpmedel för att kunna bedöma kommunala frågor men även elevens förmåga att reflektera och redovisa grunder för en åsikt i en samhällsfråga. De två första aspekterna kan tillgodoses genom någon form av entydiga prov eller essäprov, det sista genom en diskussion eller en enkät. Vad man särskilt har att observera är, att bedömningen avser förmågan, ej åsikten. I årskurs 3 förutsattes varje elev utföra ett specialarbete. Lärarens uppgift är därvid huvudsakligen handledarens. Han skall biträda vid valet av uppgift och det är därvid angeläget att bevaka att de valda uppgifterna är anpassade till elevens förmåga och väl avgränsade. Under arbetets gång blir lärarens uppgift närmast att gå till hända med upplysningar om material, diskutera uppkomna problemställningar, ge råd för arbetets utförande och — icke minst — se till att arbetsuppgiften inte tar oproportionerligt lång tid. För att förebygga detta bör elevens första uppgift vara

att presentera en tidsplan som diskuteras med läraren. En betydelsefull studieteknisk färdighet är att anpassa sina arbetsuppgifter till den givna tidsramen. Som exempel på arbetsuppgifter som kan avgränsas men ge ett fält fritt för egna undersökningar kan nämnas: Pressundersökningar Kartering av lokaltidningars spridning inom en tätort eller ett län. Till detta kan anknytas kommunikations- och opinionsundersökande studier. A ttity dundersökningar Med avdelningen eller någon del av skolan som underlag undersökes inställningen till alkohol, rasproblem o. dyl. Sådana uppgifter bör avse att ge en bild av intervjuundersökningens metod och dess statistiska bearbetning. De nämnda exemplen kan med fördel genomföras i grupp. Redovisningen får då regelmässigt ske i form av en skriftlig rapport. Rapporten bör inte bara redovisa undersökningsresultatet utan även den tidsplan man haft, de metoder som tillämpats, uppgifter om arbetsfördelning inom gruppen. Som exempel på innehåll och arbetsmetod för ett enstaka specialarbete kan följande anföras. Den europeiska och amerikanska industrialiseringens inverkan på jordbruket i något eller några typländer. 1. Industrialiseringsprocessen studeras i England, och några punkter fixeras, som är relevanta för livsmedelsförsörjningen. 2. Från 1870-talet kan den amerikanska industrialiseringen anknytas till den europeiska, varvid den stigande levnadsstandarden poängteras som källan till lyxkonsumtion. 3. Det engelska jordbruket och dess omvandling i samband med industrialiseringen: igenläggning av odlingsjord, import av livsmedel från utlandet.

243 4. Det danska jordbrukets omvandling från spannmåls- och animalieproduktion med avsättningen riktad söderut till produktion av animalier av hög kvalitet, baserad på export till England. 5. Det italienska jordbrukets produktion: å ena sidan produktion av vin- och citrus för lyxkonsumtion, å andra sidan ett autarkiskt präglat jordbruk med sociala svårigheter. 6. Indonesiens jordbruk som exponent för plantagejordbruket. Hög utveckling avvissa exportprodukter: socker, kaffe, kautschuk m. m. under tiden fram till andra världskriget, sedan svåra försörjningsproblem till följd av våldsamt stigande nativitetssiffror samt som följd därav övergång till produktion av livsmedel för hemmakonsumtion. 7. Etiopien som exempel på ett jordbruk som endast i mycket ringa grad berörts av impulser utifrån och som till följd av svåra kommunikationsförhållanden har att övervinna isolering med därav följande sociala problem. Gång och källor. Anknytning kan till en början göras till framställningen i historiska läroböcker och till tillgängliga uppslagsböcker. Förhållanden i England och Förenta staterna behandlas tämligen utförligt i även på svenska tillgängliga handböcker, både äldre och yngre, vilka kan penetreras med avseende på just dessa förhållanden. I de ekonomiska tidskrifterna finns fakta både om industriländer och uländer. Som grand för framställningen kan statistiska data framletas t. ex. ur äldre årgångar av Statistisk årsbok. Diagram och kartor kan konstrueras. 17.42.4. Studiebesök och exkursioner Som ett led i undervisningen är väl planerade studiebesök av stort värde. Som objekt bör väljas företeelser, institutioner och miljöer som kan ge andra intryck och

informationer än de som kan förmedlas i lärorummet. Urvalet bör därför ske med största omsorg och en avvägning alltid ske mot den förmodade effekten av andra undervisningsformer. I vissa fall kan en »gästföreläsning» ge mer om en institutions verksamhet än ett studiebesök. Ett besök av t. ex. en företrädare för nykterhetsnämnden ger ofta en bättre konkretion åt dess problem än ett studiebesök i en kommunal förvaltning. Undervisningen bör förbereda eleverna på studiebesöket. Uppgifter för iakttagelser, intervjuer och faktasamlande fördelas på förhand och det samlade materialet bearbetas senare i skolan. Det är av vikt, att efterbehandlingen blir fyllig, då härigenom intrycken kan systematiseras och nödvändiga överblickar och sammanfattningar göras. Studieföremålets art får avgöra, huruvida besöket skall avse hela avdelningen eller fördelas på grupper med olika uppgifter. Man bör emellertid ha som allmänt riktmärke, att gruppen inte får vara för stor. Lämpliga föremål för studiebesök är stadsplanekontor, kommunikationscentra, en större tätorts cityområde, tidningsredaktion och -officin, ett par representativa företag, banker, kommunal och statlig förvaltning. Genom planering i ämneskonferens kan man undvika upprepning av studiebesök som gjorts i tidigare årskurs. Programmet på gymnasiet bör också taga hänsyn till vad som gjorts på ett tidigare stadium. 17 4-2-5.

Bedömning

Kontrollen av att undervisningen haft avsedd effekt bör utformas så att de olika elementen i ämnets målsättning uppmärksammas. Framför allt är det angeläget att ej överbetona reproduktion av minneskunskaper. Ett förhör, muntligt eller skriftligt, som enbart ger tillfälle att återge fakta ur det studiematerial som eleven tillägnat sig, förbiser väsentliga mål för samhällskun-

244 skapen. Förhöret måste kontrollera även så betydelsefulla ting som förmågan att tolka och värdera ett källmaterial, förmåga att tillämpa det inhämtade på nya problem och förmåga att reflektera över samhällsfrågor. Detta innebär att som grund för bedömningen bör ligga en rad iakttagelser som omfattar både kunskaper och arbetssätt. Betoningen av förhör blir därmed mindre accentuerad. Vare sig ett muntligt förhör har formen av ett samtal eller en direkt kontroll av att ett avsnitt av lärokursen är inhämtad bör det läggas upp så att det ger tillfälle för eleven att redovisa sammanhängande huvudlinjer och göra reflexioner kring problem. Det innebär att det ofta kan vara ändamålsenligt att eleven har olika hjälpmedel till sitt förfogande. På så sätt kan viktiga sidor av färdighetsträningen få uttryck vid förhöret. En uppgift kan t. ex. vara att besvara en fråga angående jordbrukets rationaliseringsgrad genom att kombinera uppgifter ur olika tabeller i Statistisk årsbok. Det sista gäller icke minst i de högre årskurserna där redovisningsintervallen blir större genom långläxor och beting. För att redovisningen skall kunna begränsas till rimligt tidsomfång bör den koncentreras till sådana uppgifter som visar förmågan till överblick över materialet. Betingsredovisningen kan i tidsbesparande syfte ofta utföras skriftligt. De krav som ovan ställts på det muntliga förhöret gäller självklart också skriftliga. De skriftliga förhören får sålunda ej utföras som en memoreringskontroll. Uppgifterna bör i stället vara av sådan karaktär att det främst för eleven gäller att lägga sin bedömning på ett stoff som presenterats i frågan eller att tillämpa en i frågan framställd princip eller teori på ett nytt stoff. Frågorna kan också, särskilt när det gäller samhällsekonomisk teori, utformas som räkneproblem. I stor utsträckning bör behovet av

skriftliga prov kunna tillgodoses genom prov med entydiga svar. Stor omsorg måste emellertid nedläggas på provets konstruktion för att det skall svara mot syftet. Dessa provs begränsning ligger däri att de ej ger eleven tillfälle att argumentera. På vissa avsnitt av kursen är detta betydelsefullt. När det gäller att bedöma t. ex. ekonomiskt politiska medel kan ofta inte alternativ uppställas som utesluter varandra. Likaså krävs en argumentering som förklarar valet av ett visst alternativ. I sådana fall kan någon form av essäprov vara tjänlig. (Se I I : 4.4.4.) Vid varje form av redovisning är det viktigt att iaktta att syftet även är diagnostiskt. Den information ett prov ger skall inte tjäna enbart betygsättningen. Det skall också ge de informationer som är nödvändiga för planeringen av undervisningen och för rådgivning angående den enskilde elevens studier. 17.4.3.

Hjälpmedel

Kravet på ökad självständighet i elevernas arbete med lärostoffet accentuerar behovet av hjälpmedel. De centrala hjälpmedlen blir liksom förut lärarens handledning och det tryckta studiematerialet. Men eleven bör vänjas att själv arbeta med ett material utan dessas kontinuerliga stöd. För elevernas eget arbete är det betydelsefullt att de kan inhämta information ur sådana källor som de som yrkesutövare, studerande eller medborgare kommer a t t möta. Det gäller dagspress och tidskriftslitteratur, kartor av olika slag, statistiska, sammanställningar, olika slag av informationer utgivna av offentliga myndigheter, företag, organisationer, partier, stat och kommun. Centrala uppslagsverk av typen Statskalendern, Statsverkspropositionen, SOS, UN Statistical Yearbook, Svenska aktiebolag är betydelsefulla. Man måste utgå ifrån att det finns möjligheter att använda bilder i undervisningen. Till bilder räknas här inte bara foton

245 av mänsklig aktivitet i natur- och kulturmiljö utan också specialkartor och diagram. Hjälpmedlen skall vare sig de används av läraren för genomgång eller av eleven för stoffbearbetning vara ett led i arbetet. De får ej reserveras för vissa moment, vissa övningar eller vissa lektioner. De skall

vara just hjälpmedel, medel att bygga upp framställning och information, d. v. s. vara det naturliga verktyg man alltid begagnar sig av. Inte minst betydelsefullt är det att eleverna vid egna demonstrationer och redovisningar inför klassen lär sig att spela på flera instrument för framställningen.

18. Socialkunskap 18.1.

Mål

Undervisningen i socialkunskap har till uppgift att ge eleverna kunskaper om olika sociala problem och samhällets sätt att genom socialpolitiska och andra åtgärder möta och lösa dessa problem, att ge eleverna en utvecklings- och socialpsykologisk bakgrund till sociala problem och socialpolitiska åtgärder samt att genom tillämpningsövningar visa hur kunskaperna kommer till användning i det socialvårdande arbetet.

18.2.

Huvudmoment

Människans situation och problem som sa mhällsmedlem. Sociala problem i det moderna samhället. Den svenska socialpolitikens mål, metoder och organisation. Familjegruppen i socialpsykologisk belysning. Utbildningsproblem och ungdomsfrågor. Människan i arbete och på fritid. Åldrandets problem. Internationella aspekter på sociala problem.

18.3. Kursplan med årskursfördelning 18.3.1.

Årskurs 2

Människans situation och problem som samhällsmedlem. Människan och den so-

ciala miljön. Människan som gruppmedlem.. Primär- och sekundärgrupper, medlems- och referensgrupper. Gruppfunktioner och socialt beteende. Gruppnormer och deras uppkomst. Några orsaker till gruppmotsättningar. Den ömsesidiga påverkan människamiljö. Människan i arbetsliv och fritidsliv. Sociala problem i det moderna samhället. Samhällets åtgärder för att möta och lösa dessa problem. Den svenska socialpolitikens mål, metoder och organisation. Socialförvaltningens organisation. Centrala, regionala och lokala organ, främst den kommunala socialvårdsorganisationen. Enskilda organ och institutioner. Organisatoriska problem. Familjeprincip och funktionsprincip inom socialvården. 18.3.2.

Årskurs 3

Familjegruppen i socialpsykologisk belysning. Problem om arv och miljö. Hemmet och familjen som utvecklingsmiljö. Relationer föräldrar—barn. Splittrade hem. Barnets inväxande i familjegruppen. Hur sociala normer inläres. Skillnader mellan familjer i olika socialgrupper. — I samband härmed belyses och exemplifieras samhällets familjevårdande verksamhet genom mödravård, barnavård, fosterbarnsvård, barnbidrag, barndaghem, daghem och förskolor. Utbildningsproblem och ungdomsfrågor. Kort orientering om aktuella skolproblem.

246 Specialkurser av olika slag. Socialpedagogiska åtgärder. Yrkesval och yrkesutbildning. Puberteten och frigörelse från föräldrarna. Gängbildningens betydelse. Ligor och social felutveckling, kriminalitet och alkoholmissbruk. — Samtidigt härmed belyses samhällets insatser när det gäller utbildnings- och ungdomsproblem, såsom upprättande av olika skolor, specialklasser och speciella anordningar. Skolpsykologer och psykisk barn- och ungdomsverksamhet. Hemgårdar, fritidsverksamhet och studiegrupper bland ungdom. Samhällets ungdomsvård när det gäller kriminalitet och alkoholmissbruk. Människan i arbete och på fritid. Anpassning till arbetsplatsens tekniska och sociala miljö. Konflikt och solidaritet mellan anställda. Anställda och företagsledning. Ledarskap på arbetsplatsen. Kontinuerlig drift. — Lagar om arbetstid och arbetarskydd. Semester. Femdagarsvecka. Sjuklön. Avtal. Tvister. Konflikter. Åldrandets problem. Fysiologiska förändringar, sociala status-förskjutningar. Fritidssysslor, hobby. — Pensionering. Åldringsvård. Internationella aspekter på sociala problem. Tillväxten av jordens befolkning. Kampen mot sjukdomar och hunger. Analfabetismen. Rasmotsättningar. — Internationella hjälporganisationer som Röda Korset, WHO, UNESCO.

18.4- Anvisningar och kommentarer 18.4.1.

Lärostoffet

18.4.1.1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Undervisningen i socialkunskap avser att ge en fördjupad kunskap om vård- och hjälpbehov i samhället samt om samhällets sätt att söka tillgodose dem. Den skall också ge sådana kunskaper och färdigheter som kan vara av värde för kommande verk-

samhet inom olika vård- och serviceyrken. Målet är dock inte att ge kunskaper avdeskriptiv art utan undervisningen bör — samtidigt som de praktiska aspekterna ständigt uppmärksammas — ge kunskaper av mer principiell och analytisk karaktär. Underlaget för undervisningen i socialkunskap är grundskolans kurs i samhällskunskap, som ger en huvudsakligen deskriptiv bild av det svenska samhället, samt gymnasiets med socialkunskapen delvis parallella kurs i samma ämne och i psykologi. Eleverna har inte haft tidigare kontakt med socialkunskap som särskilt ämne. Fackskolans och gymnasiets kurs i socialkunskap skiljer sig främst däri att gymnasieundervisningen ger en mera principiell och analytisk inriktning och i årskurs 2 mer uppmärksammar de psykologiska aspekterna. Kursplanen har disponerats så att undervisningen utgår från människans situation och problem som samhällsmedlem, varefter perspektivet vänds till anpassningsproblem i arbetsliv och fritidsliv och några sociala problem i vårt moderna samhälle samt samhällets åtgärder för att komma till rätta med dessa problem. Slutligen behandlas socialpolitikens mål, metoder och organisation. I årskurs 3 behandlas den psykologiska bakgrunden till socialpolitikens verksamhetsformer. Därvid bör eftersträvas en skiftesvis behandling, dels från social- och utvecklingspsykologiska aspekter, dels från sociallagstiftningens synpunkt. 18.4-12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

Studiet inledes med en sociologisk orientering kring individen och gruppen. Individens medlemskap i olika grupper såsom familj, skolklass, arbetsgrupp och förening behandlas, varvid gruppens betydelse för norm- och attitydbildning poängteras. Gruppmotsättningar, motsättningar mellan individ och grupp samt gruppens sanktio-

247 ner, liksom attityder till andra grupper och till det irrationella inslaget i attityder, normer och fördomar diskuteras. Mot denna bakgrund studeras miljöns betydelse och inverkan på gruppbildning och individ. Den ömsesidiga påverkan människa-miljö och individens möjligheter att forma miljön diskuteras, varvid olika studiebesök kan utgöra utgångspunkt för undervisningen. Slutligen uppmärksammas frågan om anpassning-missanpassning i arbetsliv och fritidsliv. Här kan belysande exempel hämtas från olika arbetsmiljöer och fritidsgrupper. Efter denna sociologiska orientering kring individen och gruppen kan ett närmare studium ske av olika sociala problem i vårt moderna samhälle. Det kan gälla sjukvård, åldrandets problem, de utvecklingsstördas och de handikappades situation eller de problem som följer av bristande anpassning i arbetsliv och fritidsliv, såsom kriminalitet och andra former av avvikande beteende. Härefter vänds perspektivet till samhällets åtgärder för att möta och lösa sociala problem. Eleverna bör få en ingående orientering om socialpolitikens mål, metoder och organisation så att de får en levande bild av verksamheten inom socialförvaltningen. Undervisningen kan samlas kring några centrala frågeställningar som kan belysas med material från den egna kommunen, exempelvis de olika nämndernas arbete. Förvaltningssidan bör behandlas med utgångspunkt i människornas kontakt med olika myndigheter. Under den senare årskursen lägges huvudvikten på den utvecklings- och socialpsykologiska bakgrunden till samhällets socialpolitiska åtgärder. Med utgångspunkt i familjegruppen studeras barnens anpassning i familjemiljön. Härvid bör särskilt framhållas de tidiga barndomsårens grundläggande betydelse för individens senare utveckling, vad goda relationer mellan föräldrar och barn betyder, hur sociala vanor grundlägges och sociala beteenden uppövas

samt hur splittring och upplösning av familjemiljön påverkar individens inställning och upplevelse. Samtidigt med att dessa förhållanden studeras och genomarbetas undersökes och fastställes på vad sätt samhället kan ingripa hjälpande och skyddande till förmån för familjen och barnen med olika socialpolitiska åtgärder. På ett liknande sätt bearbetas och behandlas även övriga huvudmoment. För att göra undervisningen levande och motiverande för självständiga studier bör man åtminstone som inledning till olika huvudmoment presentera konkreta fall (»cases») eller filmer, som kan bilda utgångspunkter för diskussion och vara stimulans till fördjupade studier av något eller några huvudmoment. 184.1.3.

Planering och samverkan

Socialkunskapens ämnesstoff utgöres av till viss grad artskilda moment. Även om ämnesinnehållet så långt möjligt integreras,, vilket är önskvärt för att eleverna skall få en helhetsbild av hur socialvården fungerar, kommer en del kursavsnitt att bli helt olikartade med avseende på innehåll och undervisningsmetoder. En god planering av undervisningen på längre sikt är nödvändig om man skall uppnå nödig effektivitet och önskad variation i undervisningen. Med ledning av läroplanens förslag till årskursfördelning bör respektive lärare utarbeta plan för hela gymnasiet, för årskursen och för terminen,, varvid stoffet grupperas i mindre enheter och möjligheterna att utnyttja hjälpmedel och studiebesök inventeras. Särskilt värdefullt är att ha en tidsplan för grupparbete och individuella uppgifter av motsvarande karaktär. Planeringen bör dock inte bara avse den yttre tidsramen; det är också viktigt att uppnå en avvägning mellan och inom de olika momenten, att bestämma vad som bör ägnas större eller mindre uppmärksamhet.

248 De olika momenten i kursplanen hänger nära samman och griper ofta in i varandra. Detta måste komma till uttryck i undervisningen. Det kan ofta vara lämpligt att återknyta till kunskaper som inhämtats tidigare under kursen för att på så sätt träna elevernas förmåga till överblick och sammanhangsanalys. Planeringen av arbetet bör i görligaste mån utföras i samråd med eleverna. Det bidrar till förståelse och intresse för ämnet om eleverna kan påverka dess utformning. Undervisningen i socialkunskap bör i stor utsträckning samverka med undervisningen i andra samhällsorienterande ämnen, främst samhällskunskap och psykologi. Genom grundskolans undervisning i samhällskunskap har eleverna fått en bred deskriptiv bild av det svenska samhället, bl. a. om huvudlinjerna i det svenska samhällets politiska organisation. I gymnasiet utvidgas och fördjupas kunskapsstoffet. Gymnasiets undervisning i psykologi är förlagd till årskurs 2 eller 3 (Ek) och kan koncentreras till höst- eller vårtermin vilket bör uppmärksammas vid planeringen. Undervisningen i socialkunskap kan samverka med och till viss del utgå från det kunskapsstoff av allmänteoretisk natur som givits inom nämnda ämnen. Som exempel på stoff som kan ge anledning till samverkan mellan socialkunskap och samhällskunskap kan nämnas frågor rörande befolkning, samhällsstruktur och sociala strukturförändringar. Samverkan mellan socialkunskap och psykologi avser hela det senare ämnet och särskilt socialpsykologin. Vid gemensamma klass- och ämneskonferenser bör inför varje läsår fastställas vilka moment som är lämpade för samordning och en tidsindelad studiegång bör uppgöras. 18.4.1.4. Beting Undervisningen bör i betydande utsträckning utformas som betingsläsning. Genom successiv övergång till större uppgifter och

långläxa kan en smidig övergång till betingsläsning uppnås. Under årskurs 2 kan ett beting omfatta en sammanfattande översikt av dagens sociala problem i landet med uppgifter från hemkommunen som exempel. Ett annat kan behandla den kommunala socialvårdsorganisationen. Under årskurs 3 kan beting lämpligen omfatta de fem sista huvudmomenten. Dessa utgör var sin helhet som efter introduktion av läraren kan genomarbetas gruppvis eller individuellt under lärarens ledning med hjälp av lämpligt studiematerial och litteratur. 18.4.2.

Verksamhetsformer

1842.I. Allmänna metodiska kommentarer Undervisningen i socialkunskap kan inte utformas efter några generellt giltiga regler. Undervisningsformer och arbetssätt måste variera med hänsyn bl. a. till lokala förhållanden, som avgör i vilken omfattning studiebesök kan ingå i undervisningen. Målet bör vara att använda arbetssätt som främjar en integration av teoretiska och praktiska moment i undervisningen. Undervisningen måste i betydande utsträckning ge utrymme för praktiska övningar, gärna i anknytning till olika grenar av vårdverksamhet inom kommunen. Genom studium av praktikfall kan man på ett levande sätt belysa vårdorganisation och vårdmetoder. Undervisningen bör därför i stor utsträckning bygga på studiebesök, medverkan av förtroendemän, tjänstemän och annan vårdpersonal. Härigenom kan samverkan ske mellan studier i skolan, praktisk information ute på fältet och övningsuppgifter i anknytning till praktiska exempel. En stor del av undervisningen bör ske i form av enskilda och gr upp visa uppgifter. Eleverna kan — exempelvis genom föredrag, referat och diskussioner — själva bidra till att belysa det stoff som behand-

249 las. Många uppgifter är väl lämpade att utföras som gruppuppgifter. Det torde vara en fördel om viss del av undervisningen kan meddelas i form av dubbeltimmar. Vissa av de övningsmoment som bör ingå i undervisningen kan nämligen knappast genomföras under en enkeltimme. 18 4.2 2.

Studieteknik

Eleverna får både i grundskolan och i gymnasiet handledning i studieteknik och därigenom ökad förmåga att på egen hand fullgöra allt större uppgifter. Som en integrerad del av undervisningen i socialkunskap bör eleverna få fortsatt träning i studieteknik, främst i att bearbeta förelagda kursavsnitt och utföra givna arbetsuppgifter. Eleverna bör få handledning inför individuella och gruppvisa uppgifter. Anvisningar bör lämnas bl. a. om hur man gör anteckningar, sammanfattningar och redovisningar. 184-2.3.

Självständiga

arbetsformer

Undervisningen bör utformas så att hög grad av självständighet i studierna uppnås. Eleverna bör individuellt och gruppvis genomföra uppgifter av växande omfång och svårighetsgrad. Stoff organisation i form av beting och specialarbete ger här stora möjligheter. Betinget bör förberedas genom en relativt detaljerad studiehandledning, som bör innehålla en översikt över betingets innehåll, förslag till arbetsfördelning och schema, anvisningar på litteratur och övriga hjälpmedel samt lämplig redovisning av betinget. Ett beting som behandlar den kommunala socialvårdsorganisationen kan omfatta de kommunala organens befogenheter och skyldigheter, samarbetet mellan olika kommunala organ och mellan dessa organ och staten, andra kommuner, organisationer och enskilda. Betinget kan organiseras på följande sätt:

1. Kontakt med kommunens socialbyrå,, som kan tänkas ställa material till förfogande. 2. Handledning beträffande disposition av arbetet och anvisningar rörande litteratur och hjälpmedel. Lämpligt underlag är, förutom läroboken, kommunallagen, speciallagstiftningen rörande barnavårdsnämnd m. fl. nämnder, kommunförbundens tidskrifter etc. 3. Eleverna tar kontakt med socialbyrån och intervjuar någon förtroendeman och byråns ledande personal, varvid samarbetet mellan olika nämnder på förtroendemanna- och tjänstemannaplan kartlägges. 4. Fortsatt handledning. 5. Eleverna tar förnyad kontakt med socialbyrån för studium av organens verksamhetsformer. 6. Redovisning av arbetet i form av uppsats eller rapport. Ett beting som behandlar ungdomens anpassningsproblem kan lämpligen organiseras som grupparbete där varje grupp genomarbetar ett av följande delmoment: 1. Anpassningen i hemmet till föräldrar och syskon. 2. Anpassningen i skolan till kamrater och lärare. 3. Anpassningen på arbetsplatsen till arbetskamrater och förmän. 4. Anpassning till fritiden. Hobbyverksamhet. 5. Anpassning till det motsatta könet. Även mindre delproblem kan med fördel studeras som beting. Exempel: Skillnaden i uppfostran i olika sociala miljöer. Yrkesval och yrkesanpassning. Den första arbetsanställningens problem. Ungdomsvårdsskolorna. 18.42.4-

Studiebesök

Studiebesök är värdefulla för att ge en konkret bild av verkligheten. Särskilt kan

250 nämnas besök på socialbyråer och kommunalkontor, polisstationer, arbetsförmedling, försäkringskassor, personalavdelning och olika vårdavdelningar, såsom barnhem, ålderdomshem, ungdomshem, ungdomsvårdsskolor och fängelser. Det är viktigt att studiebesöken noggrant planeras och sätts in på lämplig plats i undervisningen och att de efteråt kommenteras. Genom samverkan i planeringen av studiebesök bör man undvika att upprepa besök som gjorts tidigare, t. ex. i samhällskunskap och psykologi. Studiebesöken bör även kompletteras med besök i skolan av olika experter, t. ex. förtroendemän och tjänstemän inom socialvården. 184-2.5.

Bedömning

Kontrollen av elevernas kunskaper bör utformas så att den mäter deras förmåga till överblick och självständigt tänkande. Förståelse för sammanhang är viktigare än enskilda fakta. Proven bör läggas upp så att de delvis återspeglar konkreta situationer

inom vård- och serviceyrken, exempelvis analys av praktikfall. 18.4.3.

Hjälpmedel

För att underlätta undervisningen, intressera och aktivera eleverna och skapa omväxling i arbetet bör olika hjälpmedel systematiskt utnyttjas. Tidningar, tidskrifter och andra publikationer, utgivna av myndigheter, institutioner och organisationer, såsom ämbetsverk, banker och försäkringsbolag, kan ge värdefulla upplysningar och hjälpa till att konkretisera undervisningen. Även fackböcker och uppslagsverk kan ge underlag för enskilda och gruppvisa uppgifter. Praktiska exempel (cases) kan ge en levande bild av hur myndigheterna möter och löser olika sociala problem och hur individen upplever denna hjälp. I fråga om vissa moment kan situationsspel vara en lämplig undervisningsform. Härvid kan en bandspelare vara ett värdefullt hjälpmedel. Aktuellt stoff från tidningar, radio och television bör utnyttjas i undervisningen.

19. Matematik 19.1.

Mål

19.2.

Huvudmoment

Undervisningen i matematik har till uppgift

19.2.1. Na turvetenskaplig-teknisk lärokurs (NT) 1

att göra eleverna förtrogna med några väsentliga begrepp och metoder inom algebra, geometri och funktionslära,

Egenskaper hos olika talmängder (naturliga, hela, rationella, reella och komplexa tal). Potenser och logaritmer. Räknestickan.

att ge dem kunskaper i elementär sannolikhetslära och statistik,

att uppöva deras färdighet i numerisk räkning även med tekniska hjälpmedel samt att ge dem inblick i matematikens användning inom andra ämnesområden.

I huvudmoment och kommentarer användes följande förkortningar: E =z ekonomisk lärokurs S = samhällsvetenskaplig lärokurs NT = naturvetenskaplig-teknisk lärokurs

251 Vektorer i planet och rummet. Rätvinkligt koordinatsystem. Trigonometri. Areaoch volymberäkning. Det allmänna funktionsbegreppet. Gränsvärde, kontinuitet, derivata och integral. Rationella och trigonometriska funktioner. Exponential- och logaritmfunktioner. Sannolikhetslära. Beskrivande statistik. Statistisk inferens. 19.2.2. Samhällsvetenskaplig-ekonomisk lärokurs (SE) Egenskaper hos olika talmängder (naturliga, hela, rationella och reella tal). Potenser. Räknestickan. Rätvinkligt koordinatsystem. Det allmänna funktionsbegreppet. Gränsvarde, kontinuitet, derivata och integral. Polynom, exponential- och logaritmfunktioner. Sannolikhetslära. Beskrivande statistik. Statistisk inferens.

19.3. Kursplan med årskursfördelning

7 NT Potenser: Potens med godtycklig reell exponent. Räkning med potenser. 8 NTSE Närmevärden: Begreppet närmevärde. Absolut och relativt fel. Räkning med närmevärden. Linjär interpolation. 9 N T Vektorer i planet: Vektorbegreppet. Längd av vektor. Enhetsvektor. Addition, subtraktion och multiplikation med skalär. Uppdelning i komponenter. Koordinatframställning. Ortsvektor. 10 S Vektorer i planet: Vektorbegreppet. Räkning med vektorer. Koordinatframställning. 11 NTSE Rätvinkligt koordinatsystem i planet: Koordinater för en punkt. Grafisk framställning av funktioner. 12 NTSE Den linjära funktionen: Riktningskoefficient. Grafisk framställning. Proportionalitet. (På E behandlas allt utom proportionalitet i årskurs 2.) 13 N T Logaritmer: Definition av logaritmer. Tabeller. Användning av logaritmer vid numerisk räkning. 14 NTSE

Räknestickan.

19.3.1. Årskurs 1 1 NTSE Elementär mängdlära: Mängd och delmängd. Något om räkning med mängder (union, snitt och komplementärmängd).

15 NT Trigonometriska funktioner: Definition av trigonometriska funktioner. Grafisk framställning. Trigonometriska tabeller och formler för användning av dessa. Solvering av rätvinkliga trianglar.

2 NTSE Det allmänna funktionsbegreppet: Avbildning av en mängd på en mängd. Definitionsmängd och värdemängd.

16 S Trigonometriska funktioner: Definition av trigonometriska funktioner. Grafisk framställning.

3 NTSE Rationella tal: Översikt av egenskaper hos de naturliga, hela och rationella talen. Tallinjen. Absolutbelopp. Algebraiska reduktioner. Division med polynom.

17 NT Skalärprodiikt av vektorer: Definition av och räkning med skalärprodukt. Skalärprodukten i koordinatframställning. Avstånd mellan två punkter i koordinatsystemet. Vinkeln mellan två vektorer.

4 NTSE Linjära ekvationer, olikheter och ekvationssystem.

18 NT Triangelteoremen: Sinus- och cosinusteoremet. Trigonometriska ytformeln. Enkla triangelsolveringar.

5 NTSE

Reella tal.

6 NTSE tionen.

Kvadratrötter.

Andragradsekva-

19 NTSE Beskrivande statistik: Frekvenstabell. Stolpdiagram. Histogram. Läges-

252 mått (medelvärde, median, kvartiler, typvärde). Spridningsmått (variationsbredd, varians, standardavvikelse). Summationssymbolen. Användning av räknemaskiner. 20 E Index: Olika typer av index. Statistiskt källmaterial. 19.3.2.

Årskurs 2

21 NT Rationella funktioner: Faktorteoremet för polynom. Lösning av enkla ekvationer och ekvationssystem av högre grad. Rationella funktioners tecken. Olikheter. 22 S Polynom: Faktorteoremet. Något om högregradsekvationer. Polynoms tecken. Olikheter. 23 NT mått.

Trigonometriska

formler.

Båg-

24 NT

Gränsvärde: Definition av gräns-

värde. Räkneregler för gränsvärden. Oegentliga gränsvärden. Höger- och vänstergränsvärden. Asymptoter. Gränsvärdet lim x^-0

x

25 NT Kontinuitet: Definition av kontinuitet. Satser om kontinuerliga funktioner. Kontinuitet hos rationella och trigonometriska funktioner. 26 SE

Gränsvärde och

kontinuitet.

27 NT Derivata: Defintion av derivata. Derivata av en summa, produkt och kvot av funktioner. Derivata av rationella och trigonometriska funktioner. Derivatans geometriska betydelse. Differential. 28 SE Derivata: Definition av derivata. Derivata av summa och produkt av funktioner. Derivata av polynom. Derivatans geometriska betydelse. 29 NT Sammansatt funktion: Definition av sammansatt funktion. Kontinuitet och deriverbarhec hos sammansatta funktioner. Implicit derivering. 30 N T Samband mellan derivata och monotonitet. Maxima och minima: Defini-

tion av monotonitet. Bestämning av en funktions monotonitet, maxima och minima med derivatan. Grafisk framställning av rationella och trigonometriska funktioner. Grafisk lösning av ekvationer. 81 NT Högre derivator: Definition högre derivator. Konvexitet.

av

32 NT Integraler: Definition av integral. Bäkmeregler. Samband mellan integral och primitiv funktion. Integration av enkla rationella och trigonometriska funktioner. Areaberäkning. 33 NT Logaritmfunktioner: Definition av den naturliga logaritmfunktionen. Räknelagar. Monotonitet och kontinuitet. Derivatan. Definition av talet e. Tabeller. 34 N T Inversa funktioner: Definition av invers funktion. Existens och kontinuitet. Derivatan. Cyklometriska funktioner. 35 NT Exponentialfunktioner: Definition av exponentialfunktionen xr\ex. Räknelagar. Kontinuitet och monotonitet. Derivatan. Tabeller. Funktionen xr\ax. 36 NT Potensfunktioner: Egenskaper hos funktionen xr\xa. Derivatan. 37 SE Exponential- och logaritmfunktioner: Definition av potens med reell exponent. Definition av logaritmfunktionen. Råknelagar. Naturliga logaritmer och talet e. Derivata till exponential- och logaritmfunktionen. Principerna för numerisk räkning med logaritmer. 38 SE Samband mellan derivata och monotonitet. Maxima och minima: Definition av monotonitet. Bestämning av en funktions monotonitet, maxima och minima med derivatan. Grafisk framställning av polynom, exponential- och logaritmfunktioner. Grafisk lösning av ekvationer. 19.3.3.

Årskurs 3

39 S Integraler: Definition av integral. Samband mellan integral och primitiv

253 funktion. Integration av polynom. Areaberäkning. 40 NT Komplexa tal: Definition av och räkning med komplexa tal. Geometrisk representation. 41 NT Differentialekvationer: Linjära differentialekvationer med konstanta koefficienter av första och andra ordningen. 42 N T Integrationsmetoder: Partiell integration och integration med substitution i enkla fall. 43 NT Approximation av funktioner med polynom: Maclaurins formel. 44 NT Vektorfunktioner: Definition av vektor funktion. Derivata av vektorfunktion. Kurvkonstruktioner. Den räta linjens ekvation i vektorform. Avstånd från punkt till rät linje. 45 N T Kägelsnitt: Cirkelns, ellipsens, hyperbelns och parabelns ekvationer. Hyperbelns asymptoter. Några fall av tolkning av allmänna andragradsekvationer med koordinatbyte. 46 N T Inledande rymdgeometri: Något om punkter, räta linjer och plan i rymden. Definition av parallellitet och vinkelräthet. Vinklar mellan linjer och plan. Vinkelrät projektion. 47 NT Vektorer i rymden: Vektorbegreppet. Längd av vektor. Enhetsvektor. Addition, subtraktion och multiplikation med skalär. Uppdelning i komponenter. Framställning i rätvinkligt koordinatsystem. Skalärprodukt. Ortsvektor. 48 N T Rätvinkligt koordinatsystem i rymden: Koordinater för en punkt. Räta linjens, planets och sfärens ekvationer. 49 N T Volymberäkning: Volymberäkning med integraler. Volym av kon, cylinder och sfär. 50 N T

Arean av några buktiga

ytor.

51 NTSE Talföljder och serier: Aritmetiska och geometriska talföljder och serier.

Definition av konvergens och divergens av oändliga serier. Den oändliga geometriska serien. (Inom E i årskurs 1.) 52 NTSE Elementär kombinatorik: Multiplikationsprincipen. Permutationer. Binomialteoremet. Induktionsbevis (endast på NT). 53 NTSE Sannolikhetslära: Det klassiska sannolikhetsbegreppet. Sannolikheter vid ändliga utfallsrum. Räknelagar för sannolikheter. Väntevärde, varians och standardavvikelse. Binomialfördelningen. Något om sannolikheter i allmänna utfallsrum. Normalfördelningen. 54 NTSE Statistisk inferens: Allmän diskussion av statistisk inferens. Anpassning av normalfördelning. Konfidensintervall. Något om regression. 55 E Tidsserier: Grafisk representation av tidsserier med diskussion av långtidsvariationer eller trend, säsongvariationer, konjunkturvariationer och tillfälliga variationer. 56 E Stickprovsteori: Grunderna av stickprovsteorin. Enkelt slumpmässigt stickprov, stratifiering och »cluster»-förfarande.

19.4. Anvisningar och kommentarer 19.4.1.

Lärostoffet

I94.I.I. stoffet

Allmänna synpunkter

på ämnes-

Grundstommen i matematikkursen kan inrymmas under de traditionella rubrikerna algebra, geometri, funktionslära, sannolikhetslära och statistik. Någon strikt gränsdragning mellan dessa områden skall emellertid ej förekomma utan i möjligaste mån skall allmänna principer läggas till grund för en integrerad matematikkurs. I kursen skall begrepp och symboler från mängdläran användas. Rätt utnyttjat innebär detta stora fördelar. För införande av det allmänna funktionsbegreppet är mängd-

254 begreppet nödvändigt liksom inom vissa avsnitt av sannolikhetsläran. Någon formell kurs i mängdlära med tillhörande symbolik skall ej ges utan eleverna skall successivt vänjas vid mängdlärans betraktelsesätt. Det bör för övrigt framhållas att dess symbolik ej är det väsentliga utan dess metodik. Framställningen måste här liksom på alla punkter i matematiken utgå från det konkreta. Endast därigenom kan man motivera införandet av ett allmännare betraktelsesätt. Endast ett fåtal av eleverna kommer senare att ägna sig åt matematik som vetenskap. För de flesta kommer matematiken att vara ett instrument, som är nödvändigt för fortsatta studier eller fortsatt yrkesverksamhet. Matematikundervisningen bör utformas med detta som utgångspunkt. Det gäller samtliga lärokurser. Det är av synnerligen stor vikt att matematikens tillämpning inom andra ämnesområden beaktas i undervisningen. Kursen bör på alla punkter belysas med meningsfyllda tillämpningar. Det är naturligt, att dessa hämtas från t. ex. ekonomi och samhällsvetenskap i SE-kursen och från naturvetenskap och teknik i NT-kursen. Som tidigare framhållits skall matematiken i möjligaste mån framställas som en enhet, där algebra, geometri och funktionslära ingår som integrerade delar. Detta innebär bland annat att mängdlärans metoder utnyttjas på ett enhetligt sätt, att det allmänna funktionsbegreppet, som införs redan i första årskursen, kommer till riklig användning, att de funktionsteoretiska aspekterna av trigonometrin framhålls o. s. v. Kursplanen innebär ett förslag till en sådan integrerad kurs, där de olika momenten i stort sett uppräknats i en tänkbar kronologisk ordning. Helt konsekvent har denna uppräkning ej kunnat göras, då detta skulle ha medfört en alltför stor splittring av kursen i små delmoment. Det bör framhållas, att många andra anordningar är logiskt och pedagogiskt möjliga.

I detta sammanhang kan nämnas att undervisningen bör ge historiska aspekter och utblickar på matematiken. Detta har stort principiellt värde och underlättar ofta elevernas förståelse för matematiken. Eleverna bör t. ex. få höra något om babyloniernas, egypternas och grekernas matematik. Ett annat exempel är differential- och integralräkningens historia, t. ex. Arkimedes och Newtons insatser. Vidare kan sannolikhetsräkningens historia framhållas. Kunskap om den historiska utvecklingen av sannolikhetsbegreppet underlättar förståelsen av detsamma. För närvarande pågår en intensiv utveckling av matematikmaskinerna mot alltmer kompakta, snabba och lättprogrammerade enheter. Även användningen av dessa maskiner inom forskning, teknik, administration och förvaltning växer mycket kraftigt. Matematikundervisningen på gymnasiet skall ge eleverna en orientering om detta så att de får en uppfattning om vilka möjligheter matematikmaskinen erbjuder. Denna orientering skall förläggas till tredje årskursen och bör om möjligt ske i anslutning till studiebesök vid en matematikmaskinanläggning. På den naturvetenskaplig-tekniska lärokursen uppmärksammas särskilt matematikmaskinernas användning inom teknik och naturvetenskap och på den samhällsvetenskaplig-ekonomiska läggs vikten på användning inom administration och förvaltning. I målsättningen ingår att uppöva den numeriska räknefärdigheten. Detta skall beaktas inom kursens samtliga avsnitt. Matematikundervisningen skall vänja eleverna vid ett klart och exakt uttryckssätt vid genomförande av bevis och logiska resonemang. Detta är naturligtvis en målsättning som ej tillkommer matematiken enbart. Matematiken erbjuder emellertid kanske mer än flertalet ämnen tillfällen till analys och genomförande av resonemang, till diskussion av betydelsen av väldefinierade begrepp o. s. v.

255 För undervisningen inom de olika kurserna gäller följande:

NT-kursen I kursplanen och i kommentarerna i 19.4.1.2 nedan har ingen skillnad gjorts på den naturvetenskapliga och den tekniska kursen. Man bör dock för tekniskt inriktade elever välja tillämpningsexempel från tekniken i större utsträckning än i den naturvetenskapliga kursen.

S-kursen Undervisningen bör ske mot bakgrunden av att eleverna studerar matematik från andra utgångspunkter än elever, som läser NT-kursen. Detta gäller framför allt i årskurs 1. De som läser denna kurs i årskurs 1 består dels av sådana, som slutar sin matematik med detta år, dels av sådana, som fortsätter sina studier i ytterligare två år. Undervisningen skall därför inriktas på att ge de förstnämnda en i möjligaste mån avrundad kurs men även att ge de senare de förkunskaper de behöver för studiet av funktionslära, sannolikhetslära och statistik i de två högsta årskurserna. Många avsnitt har i den detaljerade kursplanen och i kommentarerna samma lydelse som i NT-kursen. Detta innebär naturligtvis inte att undervisningen skall vara densamma. Ytterst viktigt är att man inom S-kursen beaktar matematikens tilllämpning inom ämnesområden, som intresserar eleverna.

E-kursen Vad som ovan sägs om S-kursen gäller också denna kurs. Undervisningen skall främst inriktas på att ge eleverna den matematiska träning, som de behöver för sin fortsatta verksamhet. Inom det ekonomiska

livet användes matematiska och statistiska hjälpmedel i stor utsträckning. Oavsett vilken studiekurs eleverna väljer i de senare årskurserna kan åtskilliga av dem i förvärvslivet förmodas möta uppgifter av direkt beräkningskaraktär. I årskurs 1 koncentreras därför undervisningen på behandling av moment, som fordras för att lösa sådana uppgifter. Sålunda bör inom varje avsnitt ges tillämpningar av främst ekonomisk natur. Merkantila förlopp och därtill hörande terminologi hör till andra ämnen, t. ex. redovisning, vilket förutsätter ett nära samarbete mellan ämnena. Braket av räknemaskiner av olika slag påverkar matematikundervisningen på flera sätt. Sedan eleverna i maskinräkning (jfr 29) lärt sig att rent manuellt handskas med räknemaskiner, skall de lära sig att utnyttja dem på det mest lämpliga sättet. Detta måste i viss utsträckning överlåtas till matematikundervisningen. Räknestickan och räknemaskinen skall användas vid numeriska räkningar. Förmåga till överslagsräkning i olika situationer är väsentlig och skall tränas. Till illustration av det allmänna funktionsbegreppet erbjuder ekonomin många exempel, såsom utbudsfunktion, efterfrågefunktion, totalkostnad, medelkostnad och intäkt. Som motivering för derivatans införande kan förutom dess geometriska betydelse användas exempel från ekonomin, såsom gränskostnad och elasticitet. Bland maximi- och minimiproblem kan behandlas bestämmande av maximal vinst, maximal intäkt, minimal kostnad, minimal medelkostnad o. s. v. 194-12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

Nedan ges anvisningar för behandlingen av de olika avsnitten av kursplanen. I många fall ges en precisering av kursens omfattning. Kommentarerna är endast att anse

256 som rekommendationer angående vad som bör behandlas. Numreringen är här identisk med den i kursplanen givna. 1 NTSE Elementär mängdlära: I hela kursen skall då så är lämpligt användas symboler och uttryckssätt från den elementära mängdläran. Följande begrepp och symboler bör användas: mängd, delmängd (symbolerna c och c ) , symbolerna £ och (£, symbolerna = och ¥=, union (symbolen \J), snitt (symbolen f | ) , komplementärmängd (symbolen Q), symbolen {ÖJ, C2, . . . , o n } som beteckning för en mängd med elementen av a^.. . , an, symbolen {x [ x har egenskapen P} som beteckning för en mängd vars element har egenskapen P samt den tomma mängden (symbolen 0). Avsikten är inte att ge en självständig kurs i mängdlära utan att underlätta förståelsen och beskrivningen av begrepp och satser såsom vid diskussioner av olika talområden, lösning av ekvationer och olikheter, induktionsbevis, definition av funktion och gränsvärde, definition av integral och vid räkning med sannolikheter. Det är lämpligt att inte ge alla begrepp och beteckningar från mängdläran i ett sammanhang utan att successivt införa dem allt eftersom de kommer till användning. De logiska symbolerna => »medför» och o »är ekvivalent med» bör användas. I samband härmed diskuteras några begrepp inom logiken såsom implikation, ekvivalens och negation. 2 NTSE Det allmänna funktionsbegreppet: Begreppet definieras som en avbildning av en mängd (definitionsmängd) på en annan mängd (värdemängd) så att till varje element i definitionsmängden hör exakt ett element i värdemängden. I vissa fall känner man ej värdemängden utan uppfattar funktionen som en avbildning in i en annan mängd, till vilken värdemängden är en delmängd. Funktionsbegreppet exemplifieras

med funktioner av olika slag som åskådliggöres med mängdfigurer såsom i nedanstående figurer.

Om funktionen f avbildar x på f(x) används beteckningen x r*f(x)-1 Det är emellertid komplicerat att konsekvent använda denna beteckning i fortsättningen t. ex. vid sammansatta funktioner. Efter det att eleverna blivit förtrogna med funktionsbegreppet införs ett mer lätthanterligt beteckningssätt. Med anknytning till behandlingar i grundskolan av enkla funktioner såsom xr^ x2, tas den grafiska framställningen i koordinatsystemet upp. Funktioner av flera variabler beröres. Funktionsbegreppet behandlas mer ingående längre fram i kursen. 3 NTSE Rationella tal: Från grundskolan är eleverna bekanta med de naturliga talen (A7) ( = de positiva hela talen), de hela talen (Z) (positiva, negativa och 0), de rationella talen (Q) och i någon mån de reella talen samt räkning inom dessa talmängder. Samtidigt som dessa kunskaper befästes och utvidgas bör en mera systematisk genomgång göras av de olika talmängderna för att underlätta för eleverna att förstå och lära känna de olika talmängdernas egenskaper. Genomgången bör leda fram till en förtrogenhet med lagarna för räkning i mängden av rationella tal: 1

I denna läroplan framlagda förslag angående beteckningar och terminologi bör, innan de definitivt fastställes, ytterligare övervägas av vederbörande centrala skolmyndigheter bl. a. med hänsyn till andra skolor, framför allt fackskolan.

257 Till varje par av rationella tal a och b Till varje par av rationella tal a och b finns det exakt ett rationellt tal a + b, som finns det exakt ett rationellt tal a • b, som kallas deras summa kallas deras produkt a + b = b + a a •b = b •a (kommutativ lag) (a + b) + c = a+(b + c) (a • b) • c = a • (b • c) (associativ lag) a-(b + c) = a'b-\-a-c (distributiv lag) a+0 = a a ' 1= a (neutralt element) a •0= 0 a= b a + c= 6+ c a = b o ac = be (cy^O) Ekvationen a + x = b har exakt en lös ning

Ekvationen ax = b har exakt en lösning

(a^O)

För varje par av rationella tal a och b gäller en och endast en av möjligheterna a > b eller a = b eller a<C.b Vidare gäller (a < b och b < c) => ( a < c ) a < fr o a - f - c < b + c a<6 <>ac<öc(c>0) Man behöver ej ge en uppsättning lagar, som fullständigt karaktäriserar de rationella talen. Problemställningen bör dock beröras. Framställningen bör börja med de naturliga talen och de lagar som gäller för räkning i denna mängd. Den utvidgas sedan att omfatta de hela talen så att alla subtraktioner blir utförbara. Denna mängd utvidgas sedan till de rationella talen så att divisioner med tal =^ 0 blir utförbara. För att förstå den fundamentala roll, som t. ex. de kommutativa och associativa lagarna spelar vid räkning inom en talmängd, kan man låta eleverna syssla med andra kompositionsregler, d. v. s. regler som till ett par av tal tillordnar ett annat tal. Till talen a och b kan man tillordna t. ex. talet a—b, a:b, a + 2b, 2a + 2b, den största gemensamma faktorn till a och b, a + b — 2, resten vid addition modulo 6, a&. Eleverna kan göra upp tabeller för någon ändlig delmängd av naturliga tal och undersöka om kompositionsregeln är kommutativ och associativ och om det finns något neutralt element. En annan fördel med denna verksamhet är att eleverna får räknemässig träning. I detta sammanhang kan gruppbegreppet beröras. 9 Läroplan för gymnasiet

Vid arbetet med de olika talmängderna utgör tallinjen ett utmärkt hjälpmedel. Elevernas kunskaper i räkning med rationella tal befästes. Vid räkning med absolutbelopp behandlas bl. a. triangelolikheten. Målsättningen med momentet är att ge grunden för det fortsatta arbetet i matematik på gymnasiet. Det bör behandlas väsentligt grundligare på NT-kursen än på de övriga studiekurserna. Potens med hel exponent behandlas. Överslagsberäkning övas. Division med polynom behandlas ej i E-kursen. I S-kursen utförs endast division med förstagradsdivisor. 4 NTSE Linjära ekvationer, ekvationssystem och olikheter: Behandlingen av detta moment kan man ta upp parallellt med föregående. Det skall på detta stadium ingående klarläggas vad en ekvation innebär. Här är mängdläran till stor nytta. Begreppet lösningsmängd införes såsom den mängd, vars element är de värden på variabeln, för vilka ekvationen är satisfierad. Ekvationer vars lösningsmängd är hela Q, olika delmängder av Q eller den tomma mängden 0 behandlas. Ekvationer med parametrar eller där

258 absolutbelopp ingår ger ett rikt diskussionsmaterial. Vid lösningen av ekvationer tillses att räkningarna kan ske i båda riktningar eller att prövning genomföres. Motsvarande gäller ekvationssystem och olikheter. Linjära ekvationssystem med fler än två obekanta löses. Diskussionen av lösbarheten av ett ekvationssystem med två obekanta bör illustreras i koordinatsystemet. Lösning av olikheter kräver inte ringa övning. Som tillämpningsuppgifter bör behandlas problemställningar, som är typiska för studiegången. 5 NTSE Reella tal: Inledningsvis kan man visa att ekvationen x2 = 2 saknar lösning i Q. Man utvidgar mängden Q till att omfatta alla reella tal, så att alla punkter på tallinjen kan tilldelas en koordinat. De reella talen införes exempelvis som oändliga decimalbråk. Någon fullständig teori för reella tal kan inte ges. Man får nöja sig med en diskussion av de reella talens »kontinuitetsegenskap» samt omtala att de vanliga räkne- och ordningslagarna gäller. Mängden av reella tal kallas i fortsättningen R. 6 NTSE Kvadratrötter. Andragradsekvationen: Elevernas kunskaper från grundskolan repeteras av räknelagar för kvadratrötter härleds. Vid andragradsekvationen bör ej någon ingående diskussion av samband mellan rötter och koefficienter och diskriminantens roll göras. Avsnittet kan behandlas kortfattat. 7 N T Potenser: Exponentialfunktionen tas upp till behandling senare i funktionsläran. Det är därför lämpligt att i årskurs 1 postulera denna funktions existens. Ett sätt att införa potenser med godtycklig reell exponent är följande: ax är redan definierad för x £ Z. Man vill nu för ett godtyckligt men fixt tal a > 0, definiera en funktion x r^ ax med definitionsmängden R på sådant sätt att

1) ax har kvar sin tidigare innebörd då x £ Z 2) axi • aXi = aXl + X2 för xx och x, € R 3) (0*i)*2 — axx • x2 för

X j o c h Xi2

£ R

4) (a • b)x = ax • bx för x G R och b > 0. ( axi > aX2 för a > 1 5) x1>X2=>\ aXx = aX2 för a = 1 l a ri < aX2 för a < 1 Man meddelar sedan att dessa egenskaper räcker för att definiera ax entydigt och visar att a<? enligt 3) måste vara lösningen till xQ = aP. Övriga potenslagar härleds. Skrivn. —

l —

sättet y a för än omnämns, men någon räkning med högre rötter skall ej förekomma. 8 NTSE Närmevärden: I samband med exempel diskuteras de fyra räknesättens användning på närmevärden. Det visas att vid addition och subtraktion av närmevärden de absoluta felen adderas och att vid multiplikation och division de relativa felen approximativt adderas. Härigenom erhålles också en förberedelse för gränsvärdesbehandlingen senare. Räkning med närmevärden är ett viktigt avsnitt icke minst för många tillämpningar av matematiken. Hithörande problem får ej försummas t. ex. när det gäller numeriska data i uppgifter. Linjär interpolation behandlas. Avsnittet vinner på en ej alltför koncentrerad behandling. 9 N T Vektorer i planet: Elevernas geometrikunskaper från grundskolan bör repeteras. Denna repetition göres lämpligen successivt i samband med att de olika begreppen och satserna används i gymnasiets geometriundervisning. Vid införandet av vektorbegreppet kan flera vägar väljas. Man inför t. ex. begreppet riktad sträcka och kallar två riktade sträckor ekvivalenta, om de är parallella och lika långa. På detta sätt blir de riktade sträckorna i planet indelade i klasser. Varje sådan klass kallas en vektor. Nollvektor definieras.

259 Här kan begreppet ekvivalensrelation behandlas. De kommutativa och associativa lagarna för addition av vektorer bevisas. Om man definierar vektorer som en klass av riktade sträckor, ingår i ett fullständigt bevis att man visar att ett resultat gäller oförändrat vilken representant i klassen av riktade sträckor man än väljer. Att göra detta konsekvent tynger emellertid framställningen. Man kan nöja sig med att påpeka behovet. Redan här är det lämpligt att ta upp olika användningar av vektorbegreppet såsom hastighet, kraft. Med utgångspunkt från 2 v = v + v och v->rv + v = 3v definieras multiplikation med en skalär c • v där c är ett godtyckligt reellt tal. De kommutativa, associativa och distributiva lagarna diskuteras. En fullständig genomgång av alla fall beroende på skalärens tecken behöver ej göras. Behandlingen av subtraktion beror på behandlingen av subtraktion i algebran. Man visar exempelvis att ekvationen a + x = b har exakt en lösning, vilken kallas skillnaden mellan b och a och betecknas b — a. Det visas att en vektor kan uppdelas i en summa av två vektorer parallella med två givna icke-parallella vektorer. Entydighetsbevis behöver ej genomgås. Innan man behandlar koordinatframställning av vektorer i planet, kan man visa att alla vektorer som är parallella med en given vektor v kan skrivas t • v och på detta sätt erhålla koordinatframställning av endimensionella vektorer. Begreppet basvektor införes. Räkneregler för koordinater till en vektor behandlas t. ex. (%, Vt) + (x2, y2) = ( ^ + x2, yx + y.2) (xv Vi) = (cxv cx2) o. s. v.

c

10 S Vektorer i planet: Jämfört med NTkursen måste genomgången göras mycket kortfattad. Vektorer åskådliggöres geometriskt, adderas och multipliceras med skalär och koordinatframställning av vektorer be-

handlas. Samtidigt repeteras den geometri som behövs. 11 NTSE Det rätvinkliga koordinatsystemet: Den grafiska framställningen av funktioner innefattar åskådliggörande av linjära och andra enkla funktioner genom prickning av punkter, diskussioner av villkoret för att en kurva är bilden av en funktion, anpassning av en kurva till numeriskt givna värdepar och en förberedande diskussion av kontinuitetsbegreppet. Även funktioner med diskreta definitionsmängder och värdemängder åskådliggöres. I NT-kursen beräknas koordinaterna för en sträckas mittpunkt och en triangels tyngdpunkt. 12 NTSE Den linjära funktionen: I NTSkursen visas med hjälp av vektorer att den grafiska bilden av den linjära funktionen xr\kx + l är en rät linje, som inte är parallell med 7/-axeln, samt ömvändningen till denna sats. I .E-kursen kan framställningen ej bygga på vektorbegreppet. Formeln k = — x

i

- (x± ¥* x%) för riktningskoeffi^2

cienten genomgås. Övning i att bestämma linjära funktioner ur givna villkor ges. Begreppet proportionalitet behandlas med praktiska tillämpningar. Den allmänna formen ax 4- by 4- c = 0 för den räta linjen behandlas. Linjära olikheter i två variabler och linjär interpolation belyses grafiskt. 13 NT Logaritmer: Avsikten med denna förberedande behandling av logaritmer är att ge eleverna de kunskaper i numerisk räkning som fordras för vissa tillämpningar. Behandlingen inskränks därför till 1 O-logaritmer. På grund av definitionen av potens (villkor 5) inser man att ekvationen 10x = a (a > 0) har högst en lösning. Man accepterar att den har precis en och betecknar denna log a. Man kan här beröra begreppet invers funktion. Om man så önskar behöver

260 ej några logaritmlagar härledas, utan numerisk räkning kan helt återföras på räkning med potenser. Användning av hithörande tabeller inläres och principerna för numerisk räkning med fyrställig tabell av enkla uttryck a

av grundtyperna a • b,— och a° genomgas. b Vid numerisk räkning skall normalt räknestickan användas. När dennas noggrannhet ej räcker eller det gäller beräkningar för vilka många räknestickor saknar skalor (t. ex. 2,3 1, 7 ), måste dock eleverna kunna använda fyrställig logaritmtabeU. Eleverna skall behärska interpolation i tabellerna. I de flesta fall bör man dock använda tabellerna utan att interpolera. I praktiken har man i regel tillgång till bättre hjälpmedel än interpolation i en tabell, om större noggrannhet krävs. Eleverna bör av givna data i en uppgift kunna avgöra vilken noggrannhet som krävs och om räknesticka, logaritmtabell med eller utan interpolering eller ännu noggrannare metoder måste tillgripas. Framgår detta ej ur de givna värdena bör efter uppgiften meddelas vilken noggrannhet som fordras. Ekvationer av typerna xa = b och ax = b löses. 14 NTSE Räknesticka: Eleverna övas i att multiplicera, dividera, beräkna kvadratrötter och använda reciprokskalan. På NTkursen skall man dessutom behandla bestämning av logaritmer och trigonometriska funktioner samt användning av exponentialskala. På NT-kursen genomgås räknestickans teori, vilket på övriga kurser får uppskjutas tills logaritmer behandlats. Avsnittet bör på NT-kursen för fysikens, kemins och teknologins skull påbörjas tidigt på höstterminen med de enklaste momenten. 15 NT Trigonometriska funktioner: Genom att införa vinklar såsom vridningar av en stråle i positiv eller negativ led generaliseras vinkelbegreppet. En stråles (vektors)

riktningsvinkel i ett koordinatsystem definieras som vinkeln från positiva z-axeln till strålen (vektorn). Man kan redan här införa bågmått för vinklar och i fortsättningen arbeta parallellt med grader och radianer. De trigonometriska funktionerna definieras för godtyckliga vinklar. Cotangenten behandlas sparsamt. Period definieras. Formeln v = r (cos Q, sin ©), där r = |i?| och Q är riktningsvinkeln för v, behandlas. Vid användning av de trigonometriska tabellerna behöver man formler för 90°-t>, 180°-?;, ^-180°, 360°-v och -v. Vid utnyttjandet av de trigonometriska funktionerna arbetas normalt med en decimals noggrannhet på vinkeln, vilket i allmänhet är tillräckligt för tillämpningarna. Triangelsolveringar inskränkes till enkla fall. 16 S Trigonometriska funktioner: Behandlingen inskränks till definition av de trigonometriska funktionerna med hjälp av enhetscirkeln och grafisk framställning av funktionerna x n< sin x och xr^cos x. Avsnittet omfattar högst två lektioner. 17 NT Skalärprodukt av vektorer: Skalärprodukten a • b definieras t. ex. som |«| • 161 • cos v, där v är vinkeln mellan vektorerna, varvid det urartade fallet där a eller b är nollvektorn behandlas separat. Vidare behandlas räkneregler för skalärprodukt, skalärprodukten i koordinatframställning (denna kan alternativt tas som definition på skalärprodukt), sambandet |o| 2 = a • a = a 2 , beräkning av vinklar mellan vektorer (även med koordinater), projektion av en vektor på en annan vektor, normalvektor till en given vektor och formeln för triangelns area i koordinatsystemet. Användningen av skalärprodukt i fysiken belyses. 18 NT Triangelteoremen: Sinus- och cosinusteoremet härleds. Cosinusteoremet erhålles direkt ur räknelagar för skalärprodukt. Den trigonometriska formeln för triangelns area (ytteoremet) behandlas.

261 Endast omedelbara tillämpningar på dessa teorems användning vid triangelsolveringar ges. 19 NTSE Beskrivande statistik: Eleverna skall läras att behärska de vanligaste grafiska metoderna att presentera statistiska material samt att beräkna numeriska storheter, som karaktäriserar väsentliga egenskaper hos det statistiska materialet. Man bör emellertid i samband härmed inledningsvis diskutera statistikens övriga uppgifter, såsom olika problemställningar kring insamlandet och tolkandet av statistiska material. Skillnaden mellan stickprovs- och totalundersökningar kan t. ex. framhållas. Redan på detta stadium kan man också motivera varför man behöver sannolikhetsbegreppet i statistiken. Vid sammanställning i frekvenstabell genomgås klassindelning av material med diskussion av olika möjligheter att välja klassbredden samt hur man bör förfara med eventuella observationer, som sammanfaller med klassgränserna. Distinktionen mellan frekvenser och relativa frekvenser skall understrykas. Man kan i detta sammanhang även visa några exempel på hur man populärt brukar illustrera statistiska material vid jämförelser genom att teckna bilder av den eller de storheter det gäller. Exempel på missbruk av sådan metodik bör demonstreras. Man bör lära eleverna att grafiska framställningar av material alltid skall förses med text, så att de kan läsas och förstås utan att man behöver söka efter förklaring i en bifogad redogörelse. Koordinataxlarna skall ha korrekta skalor med måttsenhet utsatt och diagrammen skall förses med text, av vilken framgår vilken eller vilka storheter figuren avser. De material, som demonstreras för eleverna och som användes vid problemlösning, skall visa olika tillämpningar av statistiken inom t. ex. fysik, biologi, teknik, ekonomi, sociologi m. m. Desssutom kan de

väljas så att de belyser att material kan ha olika spridning, olika snedhet m. m. Man skall använda lämpliga, konsekventa och vedertagna beteckningar för olika statistiska måttstorheter. Benämningen medelvärde är det lämpligt att reservera för det aritmetiska medelvärdet. Medianen definieras som den mittersta observationen vid ett udda antal observationer och som medelvärdet av de två mittobservationerna vid ett jämnt antal observationer. Beräkning av median och kvartiler med linjär interpolation vid klassindelat material genomgås dock utan några explicita formler. Numerisk beräkning av medelvärde, varians och standardavvikelse skall beUandlas. Man skall härvid även betrakta klassindelat material. Man bör undvika en alltför omfattande formelapparat. Man kan t. ex. inskränka härledningen av hithörande formler till fallet med tre eller fyra observationer. Formlerna kan också lämpligen härledas direkt i anslutning till någon tillämpning. Eleverna skall lära sig att använda räknemaskiner. Detta kan lämpligen ske i samband med numeriska räkningar i statistik. För att belysa standardavvikelsens betydelse som spridningsmått kan man nämna något resultat från Tjebysjevs olikhet, t. ex. att utanför intervallet (x — 3 s, x + 3 s) kan högst 1/9 av observationerna befinna sig. Summationssymbolen införes och man visar några räknelagar, t. ex.

2 (at + bi) = 2 a{ 4 - 1 &< ;=i n

i=\

;=i

2 k = nk i= l n

n

2 ka-% = k 2 ai ;= i

i=\

Om antalet observationer är N och medelvärdet x definieras variansen s2 såsom

s2=1J—2(xi-x)2 N — l

l= 1

262 Medelvärde och varians beräknas även vid klassindelat material, dock utan en omfattande formelapparat. 20 E Index: Avsnittet inleds lämpligen med att de kunskaper, som eleverna fått i grundskolan i procenträkning, befästes och utvidgas. Som exempel på omproportionering av tal kan nämnas jämförelse av produktionsvolym eller försäljningsvolym under två eller flera tidsperioder, då volymen för den ena perioden sätts lika med 100, eller jämförelse av försäljningsvolym i olika distrikt, då den genomsnittliga försäljningsvolymen sätts lika med 100. Betydelsen att välja basen på olika sätt framhålles. Laspeyres, Paasches och Fishers index samt kedjeindex införes med hjälp av förenklade exempel med endast ett fåtal varuslag. Eleverna bör även göras förtrogna med några viktiga officiella index såsom konsumentprisindex och Industriförbundets produktionsindex. De skall även veta var dessa index publiceras. 21 NT Rationella funktioner: En systematisk genomgång av de fyra räknesätten med polynom görs. Man visar att två polynom definierar samma funktion med de reella talen som definitionsmängd endast om motsvarande koefficienter är lika. Entydigheten vid division av polynom visas. Faktorteoremet bevisas liksom att ett n:te grads polynom ej kan ha mer än n faktorer av formeD x—a. Lösning av ekvationer av högre grad än två inskränks till enkla typer, där rötterna kan erhållas genom faktoruppdelning eller kan återföras på andra enkla ekvationer samt ekvationer där man känner någon rot. Metoden för uppsökande av heltals- och rationella rötter behöver ej genomgås. Av ekvationssystem av högre grad behandlas endast enkla fall, där ena ekvationen är linjär eller man omedelbart kan erhålla en linjär ekvation. De flesta ekvationer och ekvationssystem av högre grad kan ej lösas med algebraiska

metoder. Därför bör även i gymnasiet det principiellt viktigaste sättet att lösa dem vara på grafisk väg. Detta behandlas mer ingående under avsnitt 30. Som en inledning till användning av derivator genomförs teckendiskussioner för rationella funktioner med hjälp av faktoruppdelningar. Som tillämpning löses icke-linjära olikheter genom teckendiskussioner. 22 S Polynom: En genomgång av de fyra räknesätten med polynom göres och faktorteoremet bevisas. Högregradsekvationer behandlas mycket kort. Som en inledning till funktionsläran diskuteras polynoms tecken genom faktoruppdelningar. Som tillämpning löses någon icke-linjär olikhet genom teckendiskussion. 23 NT Trigonometriska formler. Bågmått: Vid härledning av additionsformler bör vektorer användas. Formler för dubbla och halva vinkeln härleds. Eventuellt kan införandet av bågmått göras i samband med gränsvärdet lim , då man är i stånd x +o x att ge en bättre motivering för detta mått. 24 N T Gränsvärde: Man börjar lämpligen med gränsvärde då x-+ + oo. I detta fall känner man ett behov av ett nytt begrepp eftersom man inte som i de flesta fall vid gränsvärde då x -»• a genom insättning kan bestämma gränsvärdet. Gränsvärdet

lim f(x) = a X-> 4- oo

ges en korrekt definition med hjälp av »£resonemang». Såsom illustration ritas funktioner i koordinatsystem och med mängdfigurer, varvid begreppet omgivning kan användas. Vidare ges exempel på funktioner som saknar gränsvärde och funktioner med oegentligt gränsvärde [f(x)-> + oo då x—>• 4- oo]. I något fall görs en bestämning till ett givet £ av ett a> sådant att x^> a> =>

\f(x)-a\<eRäkneregler för gränsvärden genomgås

263 omfattande summa, produkt och kvot av gränsvärden samt eventuellt regeln Kx) ^ g(x) => lim f(x) < lim g(x). x -> oo

x-> oo

liggöra begreppen geometriskt. Bestämningar av de gränsvärden, som behövs för härledning av derivator kan genomföras intuitivt.

Man kan göra dem troliga utan bevis eller bevisa någon av dem. Gränsvärden då

27 NT Derivata: Eleverna övas i att beräkna derivatan till enkla funktioner direkt x —» oo behandlas också. ur definitionen. Termen deriverbar funktion införes och det visas att deriverbarhet medM e d hjälp a v räknereglerna och lim — = 0 x -$• oo 3J för kontinuitet men ej omvänt. Tangentens beräknas gränsvärden för rationella funk- ekvation skrivs upp i några exempel. tioner. Begreppet asymptot definieras. Differentialbegreppet användes ofta vid Gränsvärdet då x —>• a behandlas på mot- tillämpningar inom exempelvis teknik och svarande sätt. naturvetenskap och bör därför diskuteras Därefter behandlas oegentliga gränsvär- i matematikundervisningen. Differentialen den samt höger- och vänstergränsvärden. De senare typerna belyses med asymptotberäk- tolkas geometriskt och beteckningen — för dx ningar vid brutna rationella funktioner. derivatan förklaras. 25 N T Kontinuitet: En funktion / säges vara kontinuerlig i en punkt x = a, om den är definierad för x = c, har ett gränsvärde då x-+a och det gäller lim f(x)=f(a). Exempel på kontinuerliga och diskontinuerliga funktioner ges. Följande satser ges: en summa, skillnad, produkt och kvot (nämnaren ¥= 0) av kontinuerliga funktioner är kontinuerlig, en kontinuerlig funktion på ett slutet, begränsat intervall är begränsad, en kontinuerlig funktion på ett slutet, begränsat intervall har ett största och ett minsta värde och en i ett intervall kontinuerlig funktion antar alla värden mellan två antagna. Vissa av satserna är konsekvenser av räkneregler för gränsvärden. Inga bevis behöver genomgås. Genom motexempel visar man när förutsättningen om slutet intervall är väsentlig. Det bevisas att rationella och trigonometriska funktioner är kontinuerliga i sin definitionsmängd. 26 SE Gränsvärde och kontinuitet: Begreppen genomgås mycket översiktligt. Man får i huvudsak inskränka sig till att åskåd-

28 SE Derivata: Eleverna övas i att beräkna derivatan till enkla funktioner direkt ur definitionen. Deriveringsregler härleds och polynom deriveras. Derivatan till en sammansatt funktion behöver ej genomgås men däremot kan man visa att derivatan till j {ax 4- b) är a • f(ax 4- b). Tangentens ekvation skrivs upp i några exempel. 29 N T Sammansatt funktion: Härledning av derivatan till den sammansatta funktionen S A y given genom y — f(u), u = g(x) för ett värde x = a behöver ej omfatta det fall då Au har nollställe i varje punkterad omgivning till x = a. Vid delivering av exempelvis funktionen från x till y definierad genom ekvationen x3 + y3 = 1 kan man använda så kallad implicit derivering. Att det i detta fall existerar en funktion från x till y inser man genom att lösa ekvationen med avseende på y. Metodens beroende av kännedom om att ekvationen definierar en funktion och att denna får deriveras betonas. Avsnittet görs kort. 30 NT Samband mellan derivata och monotonitet. Maxima och minima: En funk-

264 tion f säges vara växande i ett intervall I om x{ > x2 => f(xt) ^ f(x2) för alla xv x2 £ I. Även strängt växande, avtagande och strängt avtagande definieras. Satsen f(x) > 0 => f(x) strängt växande i /, som behövs vid kurvkonstruktioner och extremvärdesbestämningar, bevisas lätt med differentialkalkylens medelvärdessats. Denna säger att om f är deriverbar i det slutna intervallet I gäller /Oi)—f(* 2 ) = ( * l - * 2 ) f(£) iÖTXi och a;2 G J för något £ mellan x1 och z 2 . Medelvärdessatsen görs plausibel genometriskt och beviset utelämnas. Att enbart definiera begreppet växande i en punkt och sedan utan bevis dra slutsatsen att en funktion, som är växande i varje punkt i ett intervall I, har egenskapen x

l >

x

2 =>• /(^l)

^ ^2)

för

alla

*l» x 2 G '

får anses otillfredsställande. Det är här som i övrigt i matematikundervisningen att föredra att öppet erkänna svårigheterna och i stället noggrant ange någon sats, som behövs för en korrekt framställning, men lämna den obevisad. Motsvarande sats för f(x) <C 0 ges och någon form av omvändningssats anges. Lokala maxima och minima definieras. Det bevisas att om funktionen är deriverbar så är derivatan = 0 då funktionen har maximum eller minimum. Vidare visas att om derivatan är positiv (negativ) i en punkterad vänsteromgivning och negativ (positiv) i en punkterad högeromgivning till x — a har funktionen maximum (minimum) för x — a. Det framhålles att satsen ej kan omvändas. Ovanstående tillämpas på konstruktion av kurvor till rationella och trigonometriska funktioner samt på maximi- och minimiuppgifter. Stoff till de senare uppgifterna kan fås bl. a. från geometrin, naturvetenskaperna, tekniken och ekonomin. Vid kurvkonstruktioner och extremvär-

desbestämningar hos trigonometriska funktioner uppstår behov av att lösa trigonometriska ekvationer. Man bör ej välja mer komplicerade funktioner än att de uppkomna trigonometriska ekvationerna inskränker sig till ett fåtal enkla typer. Särskild uppmärksamhet ägnas funktionen a sin x + b cos a;, som är av stor betydelse inom fysik och teknik. Genom att skriva den a sin x + b sin (x + —) kan den tolkas som 2/-koordinaten hos en vektor v, som är summan av de vinkelräta vektorerna a (cos x, sin x) och b [cos (x + —), sin (x 4- —)]. _

.4

Vektorn v skrives c [cos (x 4- cp), sin (x 4- q>)], där c och cp bestämmes med hjälp av en rätvinklig triangel i koordinatsystemet. Detta förfaringssätt används inom eliäran vid representation av växelströmmar. Man erhåller på detta sätt en metod att lösa ekvationen a sin x + b cos x 4- d = 0. Grafisk lösning av ekvationer erbjuder ett utmärkt fält för övning av numeriska räkningar och räkning med närmevärden. Eleverna bör lära sig att göra förstoringar för att erhålla bättre närmevärden samt kombinera det med metoder med systematisk prövning. Fullgörande av dylika uppgifter kräver ofta lång tid, varför räkningarna ej får göras omfattande. 31 NT Högre derivator: Derivator av andra och högre ordning definieras. Orientering lämnas om inflexionspunkter och konvexitet. En kurva till en deriverbar funktion säges vara konvex om den ligger över sin tangent. Avsnittet görs kort. 32 NT Integraler: Som inledning till integraler kan man diskutera areaberäkning och därvid använda en liknande metod som vid definition av integral. Man kan också behandla något exempel från fysiken, exempelvis arbetsberäkning vid variabel kraft.

265 Integralen till en funktion f på ett intervall a ^ x ^ b kan definieras på följande sätt. Man inför en sträckvis konstant funktion g g(x) = c{ för x{ _ t < x < %{ %— 1, 2, 8 , . . . n där c- (i = 1, 2, 3 , . . . n) är tal och cr.0 ( = a), XpX2 .. . ,xn ( = b) är en indelning av intervallet a ^ x ^ b. Man definierar integralen till gr såsom summan n 2 ' C; (^ — ^ _ j ) . i=l

Därefter bildar man mängden av integraler till alla sträckvis konstanta funktioner, vilka är mindre än eller lika med /, och mängden av integraler till alla sträckvis konstanta funktioner, vilka är större än eller lika med /. Om det finns exakt ett tal, som är större än eller lika med alla tal ur den första mängden och mindre än eller lika med alla tal i den andra mängden, är funktionen f integrerbar och detta tal är funktionens infe tegral, som skrivs ff(x) dx. I numeriska a

exempel beräknas approximativt integralen för några polynomfunktioner med hjälp av sträckvis konstanta funktioner. Det meddelas utan bevis att kontinuerliga funktioner är integrerbara. Följande räknelagar bör genomgås varvid huvuddragen av bevisen kan antydas. b

c

b

J f(x)dx=

J~f(x)dx

a

a

+ f f(x)dx sedan c

b

man definierat C f(x)dx för

b^a.

a b

b

fkf(x)dx a

= k

ff(x)dx a

b

f\j(x) a

b

b

+ 9(x)]dx =ff(x)dx+ a

fg(x)dx. a t

Följande sats visas: Om F(t) =

ff(x)dx a

och f är kontinuerlig gäller F'(t) = f(t). Denna sats utnyttjas för att med hjälp av en primitiv funktion till f beräkna integraler. Med hjälp av medelvärdessatsen visas att två primitiva funktioner till en funktion skiljer sig åt med en konstant. Det är lämpligt att dröja med att införa symbolen / (x)dx för primitiv funktion. När man senare kommer till partiell integration och integration med substitution är dock denna beteckning mycket praktisk. Med hjälp av integraler utföres beräkning av arean av olika områden. Tillämpningar på integraler från fysik m. m. ges, såsom beräkning av arbete, tyngdpunkt, tröghetsmoment, hastighet ur given acceleration. 33 N T Logaritmfunktioner: När behandlingen av logaritm- och exponentialfunktionerna här återupptas är målet bl. a. att studera deras derivator. Talet e och naturliga logaritmer måste därför införas. Detta kan göras på flera sätt. Den naturliga logaritmen In x kan införas med hjälp av integraler. Man definierar då för x >• 0 i rdt In. x = / — .

i* Med hjälp av egenskaper hos integraler och kontinuerliga funktioner kan visas: In x är deriverbar (och kontinuerlig) med derivatan —, den är monoton och värdex mängden är hela R och den uppfyller logaritmlagarna. Talet e definieras sedan som lösningen till In x = 1. Ett närmevärde för e beräknas. Att genomföra alla detaljer är tidskrävande. För en annan metod se avsnittet 35 nedan. 34 NT Inversa funktioner: Villkor för existens av invers funktion anges och åskådliggöres grafiskt. Strängt monotona funktioner visas ha invers, varvid det meddelas utan fullständigt bevis att denna blir kontinuerlig om den ursprungliga funktionen

266 är det. Formeln för derivatan till den inversa funktionen härleds. Vid exemplifieringen kan man förutom de rationella funktionerna använda de cyklometriska funktionerna x r* arcsin x, xr\ arccos x och x r* arctg x. Denna funktionsklass behandlas dock kortfattat. 35 N T Exponentialfunktioner: Om logaritmfunktionen införes som i avsnittet 33 kan funktionen x r\ ex introduceras med hjälp av invers funktion. Man kan också införa e på annat sätt t. ex. starta med att x n

• I/ 14-—I\ definiera ex såsom gränsvärdet lim

och via invers funktion införa logaritmfunktionen. Användandet av tabeller övas. Tillämpningar ges med t. ex. kontinuerlig ränta, organisk tillväxt och radioaktivt sönderfall. Funktionen xr\ax kan definieras för x£ R som ex'lna, varvid man måste verifiera att detta ger samma funktionsvärden för x £ Z, som med definitionen av po tens i årskurs 1. Funktionen In x jämförs med funktionen log x, varvid man konstaterar, att det finns en konstant k sådan att log x = k • In x. Användande av hithörande tabeller övas. Logaritmisk funktionsskala samt användning av enkel- och dubbellogaritmiskt papper behandlas. 36 NT Potensfunktionen: Egenskaperna hos potensfunktioner härleds med hjälp av omskrivningen xa = ea'lax för x > 0. Särskild uppmärksamhet ägnas funktionen xn* Vx och sammansatta funktioner med kvadratrötter såsom x r* (1 — x 2 )* och x r*

(l-x)h 37 SE Exponential- och logaritmfunktioner: För införandet av potens se avsnitt 7. Derivatan till ax kan ej härledas inom denna kurs. Man kan dock göra följande. Derivatan till ax definieras som _ aJx X ax+4x— ax lim = ax • lim Ax Ax Ax-+0 Ax-+0

I det sista uttrycket är sista faktorn oberoende av x. Genom numeriska exempel eller grafisk metod görs troligt att detta gränsvärde existerar och beror på a. Talet e definieras som den bas för vilket detta gränsvärde har värdet 1. Med hjälp av invers funktion definieras logaritmfunktionen. Funktionens egenskaper såsom logaritmlagarna diskuteras. Principerna för tiologaritmernas användning vid numeriska beräkningar genomgås. Vid utförandet av numeriska räkningar skall i allmänhet räknestickan användas. Ekvationer av typerna ax = b och xa = b löses. Den naturliga logaritmfunktionens derivata bestämmes. Praktiska tillämpningar ges. Principen för räknestickan genomgås. 38 SE Samband mellan derivata och monotonitet. Maxima och minima: Monotonitet definieras som i avsnitt 30. De satser, som behövs vid bestämmande av en funktions monotonitet, maxima och minima, anges utan formella bevis. Vid diskussionen av derivatans tecken hos polynom behöver man inga satser om faktoruppdelning av polynom, om man, sedan derivatans nollställen beräknats, bestämmer derivatans tecken genom att beräkna ett värde för derivatan mellan nollställena. Man kan också avgöra om nollställen till derivatan motsvarar maximum eller minimum genom att beräkna funktionsvärden mellan derivatans nollställen. I synnerhet på E-kursen där man ej har faktorteoremet måste sådana metoder tillgripas. Tillämpningar av olika slag ges såväl från ekonomi och samhällsvetenskap som naturvetenskap och teknik. Grafisk lösning av ekvationer är ett viktigt avsnitt, som erbjuder ett utmärkt fält för övning i numeriska räkningar och räkning med närmevärden. Eleverna skall lära sig att göra förstoringar och kombinera dem med metoder med systematisk prövning för att få bättre närmevärden. Fullgörande

267 av dylika uppgifter kräver ofta lång tid, varför räkningarna ej får göras omfattande. 39 S Integraler: Som en introduktion kan man såsom föreslogs i avsnitt 32 syssla med areaberäkning. Arean under en kurva beräknas genom rektangelapproximation. Integralen definieras genom ett liknande resonemang. Sambandet mellan integralen och den primitiva funktionen visas, varvid huvuddragen av beviset anges. Enkla polynom och exponentialfunktioner integreras och även andra tillämpningar än areaberäkning ges. 40 N T Komplexa tal: Vid utvidgning av de reella talen till de komplexa bör man, på grundval av elevernas erfarenheter från tidigare utvidgningar t. ex. från naturliga tal till hela tal, göra en mer fullständig diskussion. Med hjälp av principen om räknelagarnas permanens kan man analysera hur man skall räkna i en talmängd där ekvationen x2 = — 1 har en lösning och som omfattar de reella talen samt där de räknelagar, som gäller för reella tal, också gäller. Man kan också diskutera frågan hur man med utgångspunkt från de reella talen kan konstruera de komplexa talen t. ex. genom talpar. Argument och absolutbelopp för komplexa tal definieras. Det visas att vid multiplikation adderas argumenten och multipliceras absoluta beloppen. De komplexa talen åskådliggöres grafiskt och man utreder sambandet mellan vektorer och komplexa tal. Ett komplext tal skrives på polär form och de Moivres formel behandlas. Man definierar ex+iy — ex ( c o s y 4- i sin y)

Funktioner med de reella talen som definitionsmängd och de komplexa som värdemängd omnämns liksom derivation och integration av sådana funktioner. Algebrans fundamentalsats berörs. 41 NT Differentialekvationer: Av differentialekvationerna av andra ordningen behandlas huvudsakligen de homogena där den karaktäristiska ekvationen har reella rötter. Som tillämpning på räkning med komplexa tal kan även fall där den karaktäristiska ekvationen har icke-reella rötter genomgås. Till inhomogena ekvationer med enkla högerled kan man verifiera lösningen. Exempel från fysik och teknik ges. Existens och entydighetsfrågor diskuteras. 42 N T Integrationsmetoder: Avsnittet görs relativt kort. Exempel på integration med partialbråksuppdelning ges i enkla fall. Generaliserade integraler beröres. 43 NT Approximation av funktioner med polynom: Felet i approximation av polynom med andra polynom, då termer av högre gradtal utelämnas, undersöks liksom approximation av andra funktioner med polynom. Maclaurins formel med restterm omnämns. Faran av approximation utan uppskattning av resttermen eller felet betonas.

e*l+*2 = ezl - ez2

44 NT Vektorfunktion: Med vektorfunktion avses en funktion från R till mängden av vektorer, d. v. s. tn*v. I koordinatform kan funktionsvärdet v(t) skrivas v(t) =s [/(*)» £(*)]• Om [f(t), g (t)] uppfattas som koordinaterna för en punkt erhålles en kurva, som säges vara given i parameterform. Några enkla exempel ges. Derivatan till vektorfunktionen definieras genom v '(t) = \j'(t), g'(t)]. Funktionen c(cos cot, sin ojt), som är av speciellt intresse i fysiken behandlas. Den räta linjens framställning i vektorform behandlas:

(zv z 2 komplexa tal).

r = r 0 4- t v

(i2 =

—l,x,yeR)

och meddelar vilka lagar som gäller för räkning med komplex exponent. Det räcker att bevisa t. ex.

268 där r och r 0 är ortsvektorn för en rörlig resp. fix punkt på linjen, v är en vektor parallell med linjen och t£R. Efter övergång till koordinater erhålls parameterframställningen av den räta linjen. Om parametern t är tiden kan vektorformen åskådliggöra en partikels rörelse i planet med konstant hastighet. En rät linje som i ett koordinatsystem har normalvektorn (a, b) visas med utnyttjande av skalärprodukt ha ekvationen ax + by 4- c = 0. Att avståndet från en punkt (xQ, y0) till en rät linje ax + by + c = 0, där (a, b) är en enhetsvektor, är \ax0 4- by0 4- c\ visas med hjälp av vektorer. I detta sammanhang kan man orientera om problemställningen vid linjär programmering. 45 NT Kägelsnitt: Ekvationen för en cirkel med godtycklig medelpunkt härledes ur avståndsformeln. I ett numeriskt exempel bestämmes tangentens ekvation med skalärprodukt. Ingen formel för tangentens ekvation ges. Kurvorna definierade genom

t-2 ++ ^2 = l o c h 2^ _ ^2 = + l a

b

a

b

46 N T Inledande rymdgeometri: En korrekt uppbyggnad av rymdgeometrin är omständlig. Man kan därför nöja sig med att utan bevis presentera ett antal »åskådningsmässigt klara» satser som behövs i fortsättningen om punkter, räta linjer och plan. Ytförhållandet vid projektion behandlas. 47 NT Vektorer i rymden: Motsvarigheterna till avsnitten 9 och 17 i tre dimensioner genomgås. Teorin kan behandlas mycket kortfattat, då endast satser och bevis som skiljer sig avsevärt från motsvarande i planet behöver behandlas fullständigt. I övriga fall kan man hänvisa till tidigare satser i planet. 48 NT Rätvinkligt koordinatsystem i rymden: Avståndsformeln och koordinaterna för en sträckas mittpunkt behandlas. Den räta linjen framställs i vektorform och parameterform. Planets ekvation ax + by 4- cz 4d = 0 härleds med hjälp av skalärprodukt såsom normalplan till en vektor (a, b, c). Skärning mellan linje och plan, mellan två plan samt vinkel mellan linje och plan, två plan eller två linjer behandlas. 49 N T

~

konstrueras. Hyperbelns asymptoter härleds här eller i funktionsläran. Benämningen kägelsnitt förklaras ev. med någon historisk kommentar. Därjämte omnämns att ellipsen kan erhållas genom vinkelrät projektion ur cirkeln. När man har mängdbegreppet, är begreppet »geometrisk ort» överflödigt och ersätts med »mängden av punkter med egenskapen . . . » . Kägelsnittens brännpunktsegenskaper omnämns. I några numeriska exempel visas hur man genom kvadratkomplettering och koordinatbyte kan bestämma den geometriska betydelsen av en allmän andragradsekvation (även med xy-tevm). Även något fall med urartad kurva behandlas. Det visas att xy = k (k¥=0) är en hyperbel. Ingen systematisk teori ges i detta avsnitt.

Volymberäkningar:

Formeln V =

b

x)dx där T(x) är arean av snittytan o

läggs till grund för volymberäkningen. Formeln bevisas under speciella förutsättningar om T(x). Funktionen T förutsattes t. ex. vara kontinuerlig och sådan att projektionen på i/s-planet av snittytan T(x1) är en delmängd av projektionen på yzplanet av snittytan T(x2) för x-^ <C x2. Formler för volymen av kon, cylinder, prisma, pyramid och sfär härleds. Inga särskilda formler för stympade koner, sfäriskt segment o. s. v. ges. Volym av dylika kroppar kan beräknas som en numerisk övning direkt ur integralen. Begreppet volymskala omnämnes. 50 NT Arean av några buktiga ytor: Formlerna för arean av cylinderns och ko-

269 nens mantelyta repeteras. Formeln 4 nr2 för sfärens area göres plausibel. 51 NT Talföljder och serier: Man bör skilja på begreppen talföljd och serie. Aritmetiska talföljder och serier behandlas mycket kortfattat. På E-kursen ges tilllämpningar med sammansatt ränta. Behandlingen av gränsvärde för en oändlig talföljd kan på NT-kursen återföras på gränsvärden av funktioner då i - > + oo genom att talföljden kan uppfattas som en funktion med de naturliga talen som definitionsmängd. Summan av en oändlig serie definieras och begreppen konvergens och divergens införs. En kortfattad behandling av den oändliga geometriska serien ges inom samtliga kurser. Detta avsnitt får ej göras omfattande och inga konstlade problem får förekomma. 52 NTSE Elementär kombinatorik: Multiplikationsprincipen åskådliggörs grafiskt. Den kombinatoriska betydelsen av fakulteter och binomialkoefficienter utreds och illustreras med enkla exempel. Binomialteoremet härleds i NT-kursen på kombinatorisk grundlag. Behandlingen av detta avsnitt förlägges lämpligen i anslutning till sannolikhetsläran. 53 NTSE Sannolikhetslära: Undervisningen i sannolikhetslära skall ge eleverna en inlevelse i och en korrekt uppfattning av själva sannolikhetsbegreppet. Samtidigt skall de lära sig att räkna med sannolikheter i sådan utsträckning att det blir möjligt att senare behandla vissa grundläggande tankegångar i den matematiska statistiken. Inom många av skolmatematikens områden kan man bygga på en hos eleverna tidigt grundlagd intuitiv förståelse för de matematiska begrepp, som skall studeras. Ofta har eleverna också en empirisk erfarenhet, som kan utnyttjas som utgångspunkt. I sannolikhetsläran kan man ej utgå från en sådan grund utan får börja med en intuitiv inledning till sannolikhets-

läran och samtidigt även ge några empiriska resultat, som kan tjäna som utgångspunkt för den senare matematiska framställningen. Rent intuitivt kan man lätt föra eleverna fram till den klassiska definitionen av sannolikheten för en händelse som kvot mellan antalet för händelsen gynnsamma fall och totala antalet fall. Man bör också på detta stadium härleda några enkla egenskaper hos klassiska sannolikheter, såsom att sannolikheten för en säker händelse är lika med 1, att sannolikheten för en »omöjlig» händelse är lika med 0, samband mellan sannolikheter för komplementära händelser och ömsesidigt uteslutande händelser. Härvid skall mängdlärans symbolik utnyttjas. Den klassiska definitionens begränsning skall klargöras för eleverna. Man bör också på detta inledande stadium demonstrera praktiskt att de relativa frekvenserna för en händelse, som inträffar vid ett försök, har en tendens att bli konstanta, om man bara upprepar försöket ett stort antal gånger. Eleverna bör själva få utföra slampförsök och man kan visa resultatet av redan utförda försök såsom kast med tärning, mynt o. s. v. Det är viktigt att eleverna härvid får stifta bekantskap både med försök, där »symmetri» föreligger, och sådana där så ej är fallet. Härefter behandlas sannolikheter i samband med försök med ett ändligt antal utfall. Mängden av försökets samtliga utfall benämnes försökets utfallsrum och eleverna vänjes vid att betrakta händelser som delmängder av detta. Sannolikheter införes genom att varje enskilt utfall tillordnas en viss elementarsannolikhet. Sambandet med den klassiska definitionen crhålles genom att dessa elementarsannolikheter antages inbördes lika. Sannolikhetslagarna för komplementära och ömsesidigt uteslutande händelser skall behandlas, däremot ej den allmänna additionslagen. Begreppet oberoende händelser skall också behandlas, då det är av stor betydelse för

270 fortsättningen t. ex. vid binomialfördelningen och för statistiken. Problemlösningen skall inskränkas till enkla tillämpningar av sannolikhetslagarna. Några fall där kombinatorik används skall dock behandlas, såsom enkla tillämpningar av multiplikationsprincipen, permutationer och den kombinatoriska betydelsen av binomialkoefficien terna. Erfarenheten visar att det erbjuder svårigheter att på detta stadium införa begreppet stokastisk variabel. Det är därför lämpligt att till en början endast tala om sannolikhetsfördelningar utan att diskutera motsvarande stokastiska variabel. Användning av stokastiska variabler innebär emellertid att man får en mycket lätthanterlig nomenklatur t. ex. vid tillämpningar av binomialfördelningen, normalfördelningen och inom statistiken. Man kan därför på ett senare stadium införa ett begrepp kallat stokastisk variabel, som bekvämt kan användas för att beskriva händelser i utfallsrummet. Väntevärde, varians och standardavvikelse definieras för ändliga sannolikhetsfördelningar. Det är härvid lämpligt att anknyta till dessa storheters karaktär av mått på läge och spridning hos sannolikhetsfördelningen. Som tillämpning kan man beräkna väntevärde och varians för en diskret, rektangulär sannolikhetsfördelning. Tjebysjevs olikhet kan nämnas men ingår ej obligatoriskt i kursen. Härledningen av binomialfördelningen behöver ej nödvändigt ske för det allmänna fallet men n stycken oberoende upprepningar av samma försök med två utfall. Man kan t. ex. nöja sig med att betrakta två, tre och fyra upprepningar och sedan utan bevis ange att sannolikheterna i det allmänna fallet fås genom utveckling enligt binomialteoremet av (p 4- q)n. Användningen av binomialfördelningen illustreras med enkla exempel från t. ex. dragning med återläggning eller med tillämpningar från genetiken. Härledningen av vänte-

värde och varians för binomialfördelningen kan likaledes inskränkas till de ovan nämnda specialfallen. Det är ej möjligt att inom gymnasiekursen mer utförligt behandla utvidgningen av sannolikhetsläran till oändliga utfallsrum. Man får nöja sig med att ge så mycket att eleverna får en korrekt uppfattning av hur sannolikheter beräknas med en frekvensfunktion så att det blir möjligt att införa normalfördelningen. Man kan nämna att det är möjligt att med några få axiom ge en sträng uppbyggnad av sannolikhetsläran för detta fall, men detta får ske utan alltför mycket detaljer. Väntevärde, varians och standardavvikelse definieras och beräknas t. ex. för rektangulära och triangulära sannolikhetsfördelningar. Normalfördelningen skall definieras och dess betydelse skall diskuteras. Man bör med exempel visa att den ofta kan användas i praktiken. Betydelsen av de i den normala frekvensfunktionen ingående konstanterna anges utan bevis. Eleverna skall läras att använda en tabell över normalfördelningen. Tillämpningsuppgifter där en sådan tabell utnyttjas skall behandlas. Slutligen skall man behandla hur binomialfördelningen kan approximeras med en normalfördelning. Detta kan demonstreras praktiskt med något specialfall. Hur de ingående konstanterna skall väljas i den approximerande normalfördelningen skall klargöras för eleverna. 54 NTSE Statistisk inferens: Undervisningen i statistik i årskurs 3 skall anknyta till det stoff, som behandlats tidigare i årskurs 1 i kursmomentet beskrivande statistik. Det är lämpligt att börja med en repetition av det tidigare genomgångna, varvid man dock kan vidga perspektivet genom att mer i detalj än vad tidigare skett diskutera vilka statistiska frågeställningar som är aktuella vid en analys av ett erhållet statistiskt material. Man bör

271 dessutom med ytterligare exempel söka iå eleverna att leva sig in i de frågeställningar, som behandlas vid statistisk inferens. Av vikt är att eleverna får klart för sig, att en statistisk analys alltid bygger på vissa klart preciserade förutsättningar, t. ex. på antagandet att en binomial- eller normalfördelning föreligger. Eleverna torde få stor inlevelse i dessa frågeställningar, om de individuellt eller i grupp får insamla statistiska material genom intervjuundersökningar i klassen eller i skolan eller ur tillgängliga publikationer. Eleverna kan utföra såväl insamlandet av materialet som redovisningen och den slutgiltiga analysen. Man får därvid även möjlighet att diskutera författandet av frågeformulär och andra problem vid intervjuoch enkätundersökningar. En sådan praktisk undersökning kan också utföras som specialarbete av en eller flera elever. Jämför »Självständiga arbetsformer» (19.4.2.3). Statistisk inferens innebär att man drar slutsatser av mer eller mindre allmän giltighetsgrad med hjälp av ett erhållet stickprov. Som exempel på detta skall behandlas anpassning av normalfördelning samt beräkning av konfidensintervall för väntevärde vid normalfördelning och för en okänd sannolikhet. Anpassning av normalfördelning skall ske så att ur ett antal observerade värden på en variabel som kan antas vara åtminstone approximativt normalfördelad räknas stickprovsmedelvärde x och standardavvikelse s, varefter normalfördelningens väntevärde och standardavvikelse sättes lika med x och s. Sambandet mellan de ursprungliga värdena och den anpassade normalfördelningen demonstreras grafiskt. Vidare ges några exempel på hur man kan dra slutsatser av den anpassade normalfördelningen. De numeriska beräkningarna får ej göras alltför omfattande. Eventuellt kan man även behandla grafisk anpassning med hjälp av normalfördelningspapper.

Någon form av konfidensintervall diskuteras ej i detta sammanhang. Begreppet konfidensintervall införes lämpligen i direkt anslutning till att man via någon tillämpning diskuterar intervallskattning av medelvärdet i en normalfördelning med känd standardavvikelse. Man kan t. ex. betrakta en fysikalisk mätserie med en metod, vars spridning, d. v. s. vars standardavvikelse, kan antagas vara given. Som tillämpning kan också behandlas konfidensintervall för en okänd sannolikhet för sådana fall att approximation med normalfördelning kan äga rum. I avsnittet om regression får man så gott som uteslutande inskränka sig till de beskrivande momenten. Frågor om statistisk inferens vid regressionsmodeller kan endast antydningsvis behandlas. Eleverna skall lära sig att konstruera tvådimensionella prickdiagram och skall även lära sig att förstå färdigställda sådana. De behandlade tillämpningarna skall vara sådana att de visar exempel på större eller mindre grad av samband mellan variablerna samt även exempel på positiv och negativ korrelation. Även klassindelning vid tvådimensionella statistiska material kan behandlas. Eleverna bör också få se något material, där uppenbarligen ej linjär regression föreligger. Eleverna skall även se anpassning av räta linjer till tvådimensionellt material. Denna anpassning kan ske antingen med ögonmått eller också till medelvärden för den beroende variabeln för olika nivåer på den andra variabeln. Även minsta kvadratmetoden för anpassning av rät linje skall diskuteras. Ekvationen för denna linje härleds t. ex. på följande sätt. Med eller utan bevis anges att linjen går genom punkten (x, y), varefter riktningskoefficienten härleds för t. ex. fyra givna punkter. Eventuellt kan man kortfattat beröra korrelationskoefficientens betydelse i sammanhanget. Man kan t. ex. med hjälp av

272 några tillämpningar visa dess betydelse av mått på »graden av det linjära sambandet mellan variablerna». 55 E Tidsserier: Avsnittet inleds med en diskussion av begreppet tidsserie. Man bör göra klart för eleverna, att i vissa observationsserier har tiden eller ordningsföljden mellan observationerna ingen betydelse. I andra är det däremot ytterst viktigt att observationerna beaktas i sin tidsordning. Begreppet trend, säsongvariation, konjunkturvariation och tillfällig variation skall införas och illustreras med exempel. När det gäller grafisk och numerisk behandling av tidsserier, får man inskränka sig till att konstruera diagram över tidsserier, att skatta trenden med frihandskurva eller med löpande medelvärde och att beräkna säsongvariationer genom att jämföra med löpande medelvärde. Säsongrensning kan också beröras. 56 E Stickprovsteori: Framställningen av stickprovsteorin skall klargöra skillnaden mellan totalundersökningar och stickprovsundersökningar. Vidare skall man nämna fördelen med stickprovsförfaranden (mindre kostnader, snabbare resultat, resultat med större räckvidd och med större precision). Man bör även något beröra de olika stegen i en stickprovsundersökning: klargörande av ändamålet med undersökningen, definition av den population, som undersökningen skall omfatta, beslut om vilka data som skall bestämmas och hur mätningen av dessa data skall ske, val av arbetsenhet, val av stickprovsmetod, organisation av fältarbetet samt sammanställning och analys av det erhållna statistiska materialet. Med exempel klargöres sedan kortfattat innebörden av några enkla stickprovsförfaranden, nämligen enkelt slumpmässigt stickprov, stratifierat urvalsförfarande samt »cluster»-förfarande. Eventuellt kan man även beröra systematiska stickprov.

194-1-3.

Planering och samverkan

Vid planeringen av matematikkursen måste hänsyn tagas till dels matematikens egna krav på en både logisk och pedagogisk ordning mellan de olika avsnitten och dels till andra ämnens krav på att eleverna skall ha vissa kunskaper i matematik. Detta gäller framför allt fysik, kemi och tekniska ämnen men i viss utsträckning även samhällskunskap, filosofi och ekonomiska ämnen. Som nämnts i allmänna synpunkter på ämnesstoffet (se 19.4.1.1) har i kursplanen de olika momenten i stort sett uppräknats i en lämplig kronologisk ordning. Det är emellertid uppenbart att andra anordningar är tänkbara från både matematikens och andra ämnens synpunkt. Det är väsentligt att matematikkursen presenteras i en enhetlig kurs utan alltför markerad gränsdragning mellan de olika kursmomenten. Detta är även lämpligt från inlärningssynpunkt. Det underlättar för eleverna om liknande resonemang och metoder används inom olika områden av matematikkursen. Sålunda bör mängdlärans betraktelsesätt konsekvent tillämpas både inom algebra, geometri, funktionslära och sannolikhetslära. De grundläggande räknelagarna skall diskuteras både för element i de olika införda talområdena cch för vektorer. Behandlingen av närmevärden i algebran bör utgöra en förövning till gränsvärden o. s. v. Undervisningen skall ej ge enbart formella bevis utan skall få eleverna att leva sig in i de matematiska frågeställningarna. Vad skall bevisas och hur skall det bevisas? Införandet av allmänna begreppsbildningar bör ske först sedan de motiverats med konkreta exempel. Man kan t. ex. i många fall behandla ett specialfall före det allmänna fallet. I själva verket är detta att föredra ur pedagogisk synpunkt. En god vägledning kan ofta den genetiska principen vara. Det som historiskt sett gått före

273 något annat skall om möjligt även göra det i undervisningen. Från pedagogisk synpunkt är det också lämpligt att matematikundervisningen planeras så att mer teoretiska avsnitt omväxlar med partier av mer räknemässig karaktär. I detta sammanhang bör möjligheten till parallelläsnmg av vissa avsnitt framhållas. Sålunda är det t. ex. fullt rimligt att läsa sannolikhetslära och statistik samtidigt med andra kursavsnitt. Det är av största vikt att matematikundervisningen planeras så att, när ett moment av kursen behövs i ett annat ämne, det är behandlat i matematiken. Endast i undantagsfall bör man avstå från denna princip. På NT-kursen bör matematikläraren alltid konferera med framför allt lärarna i fysik, kemi och tekniska ämnen. På grund av varierande uppläggningar i dessa ämnen måste kanske matematikkursen planeras på olika sätt i olika klasser och olika år. Här skall nämnas några synpunkter på planeringen av matematikkursen med hänsyn tagen till kemi, fysik, tekniska ämnen, samhällskunskap och filosofi. En bärande princip vid val av stoff till matematikkursen har varit att tillfredsställa andra ämnens krav på matematikkunskaper hos eleverna. Det är viktigt för tillämpningarna att räknestickans användning repeteras i början av årskurs 1. Detta är även väsentligt ur matematikens egen synpunkt. För kemi, fysik och tekniska ämnen är det viktigt att eleverna övas i att utföra numeriska beräkningar. E t t ömsesidigt utbyte äger här rum, då ju numeriska beräkningar ingår i stor utsträckning i dessa ämnen. För kemins skull är det också angeläget att behandlingen av potenser med godtycklig exponent kommer så tidigt som möjligt. Från fysikens och de tekniska ämnenas synpunkt är det viktigt att integralbegreppet kommer så tidigt som möjligt i årskurs 2 på NT-kursen. Detta avsnitt kan också

tas upp när som helst efter det att definitionen av derivata är genomgången. Vidare bör behandlingen av differentialekvationer förläggas tidigt under höstterminen i årskurs 3. I målsättningen för fysiken sägs det, att denna skall ge eleverna vana vid att matematiskt behandla enkla fysikaliska problem. Fysikkursen blir med andra ord starkt beroende av matematikkursen. Införandet av vektorer och räkning med vektorer kommer att starkt påverka avsnitt av fysikkursen och vissa tekniska ämnen. Detta gäller framför allt mekaniken och elläran, där vektorer är ett utomordentligt hjälpmedel. Vidare kommer kursen i funktionslära med bl. a. en grundlig genomgång av den bestämda integralen att få stor betydelse. Det är av stor vikt att en verklig samordning kommer till stånd mellan fysiken, de tekniska ämnena och matematiken, så att samma betraktelsesätt och metodik som kommer till användning inom matematiken även kommer att tillämpas där. Detta gäller framför allt behandlingen av funktionsbegreppet, derivator, differentialer, integraler och icke minst vektorer. Icke oväsentliga anknytningar föreligger mellan matematiken och filosofin i gymnasiet. Detta gäller framför allt den elementära logiken. Vissa begrepp inom denna behandlas i matematiken redan i årskurs 1 i samband med införandet av mängdlärans betraktelsesätt och det allmänna funktionsbegreppet. Samordning bör ske så att dessa begrepp behandlas analogt i de båda kurserna. Speciellt kan framhållas, att relationsbegreppet visserligen ej ingår i matematikkursen, men däremot behandlas det allmänna funktionsbegreppet, som är ett specialfall av relationsbegreppet. Speciella ordningsrelationer studeras också mycket tidigt i matematiken. Det är naturligt att filosofin anknyter till detta. Axiomatiska system och deduktion i dessa har eleverna också mött i matematiken. Vidare bör matematiken, filosofin och fysiken gemensamt

274 för eleverna klargöra innebörden av begreppet matematisk modell. Anknytning mellan samhällskunskap och matematik föreligger inom statistikmomentet i matematikkursen. Det bör observeras att i årskurs 3 har eleverna en större kurs i statistik även omfattande statistisk inferens. Detta kan i viss utsträckning påverka samhällskunskapens användning av statistik på olika lärokurser. Det ligger i sakens natur att i matematiken de matematiska aspekterna av statistiken kommer att dominera. Frågor rörande källor för statistiskt material av t. ex. regional, nationell eller internationell karaktär kommer att endast i förbigående behandlas i matematiken. Denna och andra aspekter av statistiken har däremot sin naturliga plats i samhällskunskapen. Det är av vikt att samordningen mellan de båda ämnena företages på denna punkt. Tillämpningarna av matematiken kommer att såsom redan nämnts i 19.4.1.1 spela en stor roll i matematikundervisningen. Stoffet skall hela tiden belysas med exempel på tillämpningar inom andra ämnesområden. Det är av stor vikt att dessa samordnas med de ämnen i gymnasiet, varifrån de hämtas. I9.4.I4. Koncentration I de kurser där matematikens veckotimtal ej understiger tre timmar är det ej befogat med någon koncentration. I sådana årskurser kan dock under vissa perioder timmarna omfördelas så att utrymme ges åt andra ämnens koncentration. Detta bör då ske så att matematikens veckotimtal ej understiger tre timmar, om ämnet förekommer under terminen. I årskurs 2, samhällsvetenskaplig lärokurs, koncentreras ämnet obligatoriskt. I9.4.I.5.

Beting

Organisationen av matematiken framgår av kursplan med årskursfördelning (19.3), där stoffet angivits i en tänkt kronologisk

ordning, som i stora drag skall kunna tilllämpas vid undervisningen. Det föreligger stora möjligheter att i matematikundervisningen redan från årskurs 1 tillämpa olika självständiga undervisningsformer, såsom betingsläsning och långläxor. Avsnitt lämpade för betingsläsning kan erhållas inom alla delar av kursen genom sammanslagning av olika kursmoment i årskursförteckningen. Exempelvis kan man på NT-kursen i årskurs 2 ha följande beting: 1. Rationella funktioner. 2. Trigonometriska formler. 3. Gränsvärde I. 4. Gränsvärde II. Kontinuitet. 5. Derivata. Sammansatt funktion. 6. Samband mellan derivata och monotonitet. Maxima och minima. Högre derivator. 7. Den bestämda integralen. 8. Logaritmfunktioner. 9. Inversa funktioner. 10. Exponentialfunktioner. Potensfunktioner. I matematik föreligger också möjligheten att när organiserad betingsläsning ej förekommer ge uppgifter för problemlösningen under längre tidrymder. 19.4.2.

Verksamhetsformer

I9.42.I. Allmänna metodiska kommentarer Undervisningen i matematik skall metodiskt utformas så att målen för gymnasiets matematikkurs förverkligas på ett rationellt och effektivt sätt inom ramen för den tillgängliga tiden för skol- och hemarbete. Undervisningen skall naturligtvis anpassas till elevernas förutsättningar och intressen. Följande allmänna synpunkter skall dock i görligaste mån beaktas av läraren. Undervisningen skall metodiskt utformas så att samtliga elever förstår det genomgångna matematiska stoffet. Detta kräver att eleverna verkligen får tid att leva sig in i varje nytt moment i kursen. Matema-

275 tiska begrepp och tankegångar ter sig ofta vid första anblicken svårtillgängliga. Först efter en mognadsprocess kan man helt anamma det nya. Undervisningen skall karaktäriseras av ett aktivt samarbete mellan lärare och elev och bör därför ofta bedrivas i diskussionsform. Elevernas insikt blir bättre om de själva får medverka när nya begrepp, metoder och satser införs. Detta gäller även för det individuella arbetet, vilket ställer särskilda krav på läroböcker och övriga hjälpmedel. Det är vidare viktigt, att eleverna klart förstår varför man utformat en matematisk definition på ett visst sätt eller varför man gjort vissa förutsättningar i ett matematiskt teorem. Läraren måste göra klart för sig vad som är kärnan i kursen och i övrigt lägga undervisningen så att stor hänsyn tas till elevernas individuella förutsättningar. Vid genomgången av nytt stoff är det angeläget att eleverna får aktivt medverka med synpunkter och frågor. Det nya området bör introduceras på ett intresseväckande sätt, t. ex. genom att göra en historisk anknytning eller genom aU uppställa ett enkelt problem, som framtvingar nya metoder och leder till nya satser. Vid genomgång är det i de allra flesta fall lämpligt att använda skrivtavlan. Härvid kan antingen läraren eller en elev skriva. I båda fallen bör emellertid den som skriver på tavlan endast fungera som sekreterare åt den gemensamt arbetande klassen. Man kan på detta sätt hålla även en stor klass i aktivitet. Varje elev bör ha känslan att han bidragit något till diskussionen eller arbetet under lektionerna. I detta sammanhang kan framhållas att för den elev, som skriver på tavlan, kan det ofta vara svårare att överblicka en uppgift än för eleverna i klassen. Nya matematiska begrepp och satser bör i regel prepareras i skolan. Vissa därtill lämpade områden kan dock överlämnas till eleverna att själva inhämta. Vidare kan visst

stoff gås igenom på lektioner vid vilka närvaro är frivillig. En sådan metod kan då och då vara lämplig vid betingsläsning. Inom varje område av kursen skall eleverna förvärva viss säkerhet i fråga om att lösa enkla tillämpningsuppgifter. Problemlösningen kan ske gemensamt med hela klassen eller individuellt. Vid den gemensamma problemlösningen bör eleverna skriva i sina böcker och en elev tjänstgöra vid tavlan som sekreterare. Denna form av undervisning får dock ej bli det dominerande inslaget under lektionerna. De uppgifter som behandlas skall penetreras omsorgsfullt ur olika synpunkter. Sådana frågeställningar som varför vissa förutsättningar varit nödvändiga eller om resultatet kan generaliseras skall ibland tas upp till diskussion. Den formella framställningen är viktig vid all problemlösning. En uppgift bör behandlas på svarta tavlan under samma formella krav som en uppgift som löses under ett skriftligt prov. Eleverna skall alltid ange motiveringar vid de olika stegen i lösningar och bevis. Användning av implikations- och ekvivalenssymbolerna => och <*• rekommenderas. Att det tar tid för eleverna att skriva motiveringar uppväges av att de bättre tillägnar sig lösningen. Eleverna får också därvid träning i skriftlig framställning. Eleverna skall vänjas vid en fast och konsekvent nomenklatur. Denna skall användas korrekt både vid skriftlig och muntlig framställning. Utfärdade normer angående nomenklatur, förkortningar m. m. skall följas. Eleverna skall alltid genomföra fullständiga lösningar av problemen. Det är viktigt att de ej får för vana att endast föra lösningen så långt att de ser eller tror sig se att den inslagna vägen leder till resultat. De problem som behandlas skall vara av enkel natur och oftast utgöra direkta tilllämpningar av det genomgångna stoffet. Problem som kräver kombination av kun-

276 skaper från flera olika kursmoment får endast krävas för högre betyg. Eleverna bör behandla problem med anknytning till praktiska meningsfyllda frågeställningar. Matematikens tillämpning inom naturvetenskap, teknik och socialvetenskaper bör demonstreras i anslutning till problemlösningen. Problemen bör vara sådana att de prövar om eleverna verkligen förstått de införda matematiska begreppen och metoderna. Vissa problem bör också knyta samman olika områden av matematiken. I den mån man gemensamt med hela klassen behandlar problem av mer avancerad karaktär eller ger sådana problem i uppgift är det viktigt att detta meddelas eleverna, så att det ej begärs, att alla skall kunna klara av dessa problem. Med en individualiserad undervisning ökas möjligheterna att låta vissa elever arbeta med mer avancerade problem och frågeställningar. Andra elever har därvid en mera ingående diskussion av mer elementära delar av stoffet. Problemlösningen får ej koncentreras på vissa speciella typer. Genom att öva eleverna i problemlösning inom en smal sektor av kursen kan man bibringa dem ett skenbart större kunnande, men det är föga troligt, att den sålunda uppövade förmågan inom ett speciellt område kommer att visa sig vara av något större värde för eleverna i framtiden. Den individuella problemlösningen bör arrangeras så att eleverna får tillfälle att arbeta i den takt, som de själva finner effektivast. Man kan t. ex. avsätta en viss del av tiden till enskilt arbete, varvid läraren hjälper eleverna individuellt och eleverna även får tillfälle att hjälpa varandra. Stoffet bör emellertid vara så pass väl preparerat att eleverna klarar de förelagda uppgifterna på egen hand. Närvaro vid det individuella arbetet behöver ej nödvändigtvis vara obligatorisk. När eleverna ges ett visst antal uppgifter, som skall vara lösta till en angiven dag, bör de i viss utsträck-

ning få avgöra själva om de väll utföra detta arbete på lektionstid eller i hemmet. Självständiga arbetsformer berörs utförligare under 19.4.2.3. En viss del av undervisningstiden torde oberoende av arbetsform behöva användas till genomgång av uppgifter, vilka eleverna först har behandlat individuellt. Genom lämpliga former för denna genomgång kan den dock utföras på relativt kort tid. Man kan t. ex. låta någon elev redogöra muntligt för uppgiften eller låta elever samtidigt skriva lösningar till flera uppgifter på tavlan, varvid eleverna ifråga avslutar med en muntlig sammanfattning av lösningen. Med dessa metoder övas även eleverna i muntlig framställning. 19.422. Studieteknik Läraren skall utnyttja alla tillfällen i matematikundervisningen att hos eleverna uppträna och befästa goda studievanor. Detta skall ske i anslutning till gymnasiets allmänna studieträningsprogram. Av särskild betydelse är det att vänja eleverna vid ett alltmer självständigt arbetssätt. Matematikstudier ger många möjligheter till uppövning av allmänna studiefärdigheter. Först och främst skall läraren organisera arbetet så att eleverna får tillfälle till och inser nödvändigheten av att planera det egna arbetet. Detta gäller framför allt vid betingsläsning inom olika avsnitt av kursen. Eleverna bör också uppmuntras till att samarbeta sinsemellan. En allmän studiefärdighet med intim anknytning till matematiken är förmågan att ställa och analysera problem. Läraren skall alltid uppmuntra eleverna till att själva söka ställa problem och till att analysera ur olika aspekter det stoff, som har behandlats. I samband med undervisning i statistik inom kursen kan läraren i viss mån uppöva elevernas förmåga att spåra och registrera information. Detta kan ske i anslutning till den beskrivande statistiken i årskurs 1,

277 där man något behandlar olika statistiska källmaterial i form av statistiska publikationer, årsböcker m. m. Även förmågan att tolka och värdera information har anknytning till statistikmomentet. Förutom ovanstående allmänna synpunkter på studieteknik och matematikundervisning bör följande speciella möjligheter att befrämja elevernas studievanor beaktas. Eleverna skall uppmuntras att utnyttja läroböckerna i matematik inte bara som en källa för övningsuppgifter. Efter det att nytt stoff har behandlats i skolan bör eleverna tillrådas att hemma gå igenom bokens framställning eller eventuella anteckningar. När en elev ej klarar ett problem, bör han tillrådas att i första hand söka ledning i läroboken. Eleverna skall tillrådas att alltid tänka igenom om ett erhållet resultat är rimligt, om det stämmer med konstruerade figurer eller lätt insedda specialfall o. s. v. Möjligheterna att lösa samma uppgift med flera metoder skall också beaktas. Det bör understrykas att inlärning av matematik ofta kräver avsevärd tid. Det inhämtade stoffet behöver mogna. En lämplig metod vid uppkomna svårigheter kan vara att lämna området i fråga en tid för att senare återvända till detsamma. 1942.3.

Självständiga

arbetsformer

Som förut framhållits kan betingsläsning förekomma inom samtliga avsnitt av matematikkursen. Metoden bör dock tillämpas med försiktighet i årskurs 1, då de flesta elever där torde sakna den vana vid och mognad för självständigt arbete, som betingsläsningen förutsätter. Betingsperioderna bör omfatta förslagsvis en tid av två till fyra veckor. När ett nytt beting börjar skall läraren angiva betingets innehåll i detalj genom att meddela eleverna vilka kursmoment och arbetsuppgifter, som betinget omfattar. Dessa problem skall först och främst bestå av ett rik-

haltigt och representativt urval av relativt enkla uppgifter inom kursmomentet. Dessutom bör betinget innehålla ett visst antal repetitionsuppgifter för att befästa och repetera tidigare inlärt stoff samt problem av något mer avancerad karaktär, frivilliga för eleverna. Dessa sista problem får ej utgöra villkor för högre betyg. Eventuellt kan man överväga att göra samtliga uppgifter frivilliga för eleverna. Lektionstiden under betinget skall till största delen användas till genomgång av nytt stoff och genomgång av belysande tilllämpningsuppgifter. Individuellt arbete under lektionerna med möjlighet för eleverna att få råd av läraren skall också förekomma. Närvaro vid den lektion som anslås till individuellt arbete behöver ej vara obligatorisk. Läraren skall under betingets förlopp i största möjliga utsträckning kontrollera och handleda elever, som har svårigheter. Rätt utnyttjad ger betingsläsningen läraren ökade möjligheter att individuellt ägna sig åt dessa. I förekommande fall kan även elever som ligger väl framme i kursen tjänstgöra som biträdande handledare. Sista tidpunkt då betinget skall vara avklarat skall alltid angivas vid betingets utdelande. Vid betingstidens slut kan en genomgång av vissa moment visa sig nödvändig. När det gäller problem kan härvid eleverna muntligt få redogöra för sina lösningar. Mönsterlösningar kan utarbetas av enskilda elever eller elevgrupper och anslås i klassrummet. Eleverna kan då de arbetar individuellt fastna i klumpiga metoder vid problemlösningen. Läraren bör ha uppmärksamheten riktad på detta under betingets förlopp och i förekommande fall leda in eleverna på bättre lösningsmetoder. I möjligaste mån skall läraren undvika att avbryta elevernas individuella arbete under lektionstid med meddelanden till hela klassen. Ett sådant avbrott måste naturligtvis ibland tillgripas för att leda in eleverna på lämpligt spår.

278 Läraren får en god överblick över betingsarbetets förlopp i stort genom att upprätta en betingstablå, som under betingstiden får cirkulera i klassen och där eleverna successivt kan markera hur långt de hunnit och ange lösta uppgifter. Hur lång tid som skall ägnas åt de olika momenten i betinget beror på det behandlade områdets karaktär. På ett lättare område (t. ex. beting nr 2 om trigonometriska formler i avsnitt 19.4.1.5) behöver för genomgång hela klassen vara samlad ungefär hälften av tiden. När det gäller mer komplicerade kursavsnitt kan annan fördelning av tiden tänkas. Om förslagsvis 15 lektioner anslås åt beting nr 3 om gränsvärden i 19.4.1.5 kan cirka 10 användas med hela klassen samlad, de övriga till individuellt arbete med frivillig närvaro och redovisning. För elever med särskild fallenhet och intresse för matematik finnes många olika tänkbara uppgifter för specialarbete i ämnet. Eleven kan få i uppgift att i lärobok gärna på ett främmande språk eller speciellt skriven handledning studera nytt matematiskt stoff, lösa uppgifter inom detta och redovisa sitt kunnande med någon form av tentamen. Uppgiften kan också bestå i att genomföra ett praktiskt statistiskt arbete med insamlande, bearbetande, analys och presentation av ett statistiskt material och lämpar sig då särskilt bra för grupparbete. Uppgiften kan väljas så att den innebär tillämpning av sådan statistisk metodik som behandlats i den ordinarie skolkursen. Den kan emellertid också innebära att eleven får lära känna någon ny statistisk metod. Man kan vidare tänka sig en uppgift inom numerisk analys, där eleven får sätta sig in i någon numerisk metod, t. ex. interpolation eller numerisk beräkning av rötter till ekvationer. Uppgiften kan då innebära, att eleven får lära sig metodens teori och sedan tillämpar denna för att lösa förelagda numeriska uppgifter. Med tanke på den utveckling som för när-

varande äger rum inom matematikmaskinernas område mot allt enklare kodningsmetoder kan man även tänka sig i något specialfall, att uppgiften gäller numerisk programmering och beräkning på en datamaskin. Det normala torde dock vara, att eleverna fullgör det numeriska arbetet på vanliga bordsräknemaskiner, som skolan bör ha tillgång till t. ex. på fysiklaboratoriet. Uppgifter för specialarbete kan vidare väljas inom t. ex. följande av matematikens områden: differentialekvationer, funktioner av flera variabler, matriser, modern algebra, icke euklidisk geometri, talteori, olikheter, topologi, statistisk inferens, linjär programmering. Lärarens handledning är ofta väsentlig för att specialarbetet skall lyckas väl. Även en liten uppgift kan erbjuda eleverna oöverstigliga hinder, om han eller hon inte vet hur den skall angripas. Arbetet kan läggas upp på följande sätt: Eleven och läraren kommer överens om en bok eller avsnitt ur en bok, som skall behandlas. Eleven studerar texten på egen hand. Lärare och elev träffas några gånger för diskussion av texten och arbetet avslutas med ett skriftligt eller muntligt förhör. Som en praktisk statistisk uppgift kan en grupp av elever t. ex. få genomföra en undersökning över klass- eller skolkamraters rökvanor. Eleverna och läraren planlägger härvid undersökningen och beslutar vad man skall belysa och vilka statistiska metoder som skall användas. E t t frågeformulär utarbetas och detta besvaras av kamraterna. Materialet insamlas och redovisas i tabeller och diagram. Någon uppställd hypotes prövas med statistiska metoder, t. ex. Röker barn till föräldrar, som är rökare, mer än barn till icke-rökare? Röker flickor mer än pojkar? Slutligen sammanställes en skriftlig rapport över undersökningen och en redovisning ges inför klassen vid någon lektion. I en praktisk statistisk uppgift av enklare karaktär kan

279 vissa delar av ovanstående utelämnas, t. ex. alltför svårbemästrade hypotesprövningar. 19.42.4.

Studiebesök,

exkursioner

Om möjlighet härtill föreligger, bör eleverna få göra studiebesök vid någon numerisk beräkningscentral, datamaskins- eller hålkortsanläggning. 19.42.5.

Bedömning

Kontrollen av studieresultatet skall utformas i samstämmighet med gymnasiets allmänna mål samt målet för matematikundervisningen. Inte minst skall gymnasiets mål att fostra eleverna till goda arbetsvanor beaktas. Utformningen och bedömningen av de skriftliga proven måste anpassas till de förutsättningar som tidsramen ger. Sålunda bör man i regel inte kräva att eleverna skall göra en särskild renskrivning av sina lösningar. Givetvis måste ändå lösningarna vara snyggt och ordentligt uppställda. Det är därför av vikt att de vid skol- och hemarbete tillägnat sig goda arbetsvanor. De bör vänjas vid att omedelbart åstadkomma en konsekvent framställning. En praktisk metod är att låta eleverna använda lösbladssystem varvid i allmänhet ett blad anslås åt varje uppgift. De vid de skriftliga proven givna uppgifternas karaktär och svårighetsgrad skall varieras. Sålunda bör varje prov innehålla uppgifter både av huvudsakligen räknemässig karaktär och av teoretisk natur. En uppgift av det senare slaget kan vara att bevisa en sats, som ansluter till någon genomgången. En sådan uppgift kan gärna innehålla flera moment av olika svårighetsgrad. Uppgifterna av detta slag skall ej vara ett förhör på t. ex. lärobokens bevis utan ge utrymme åt elevernas egen kombinationsförmåga. Varje skriftligt prov bör i regel gälla både områden, som nyligen behandlats i undervisningen och områden, som behandlats tidigare. De teoretiska uppgifterna bör dock avse moment, som ej

ligger alltför långt tillbaka. Vidare bör man undvika alltför speciella problem på tidigare avsnitt. Eleverna bör alltid veta vilka avsnitt, som kan komma i fråga vid de skriftliga proven. Läroplanen föreskriver för ämnet schemalagda skrivningar. I vardera av årskurserna 2 och 3 är ett av dessa prov centralt utfärdat. Se närmare II: 4.4.8. Det centrala provet i årskurs 2 bör omfatta t. o. m. avsnitt 30 och i årskurs 3 på NT-kursen t. o. m. avsnitt 50 och på SE-kursen t. o. m. avsnitt 52 eller 53. Vid val av uppgifter är det viktigt att läraren beaktar målen och de allmänna anvisningarna för matematikkursen. Övervägande delen av uppgifterna bör vara sådana att de kan lösas av flertalet elever. Skrivningarna bör också ge de bättre eleverna möjlighet att visa sin förmåga. Vilka uppgifter som är av större svårighetsgrad bör dock framgå för eleverna t. ex. genom deras placering eller genom att maximipoäng för rätt lösning anges (jfr nedan). Proven skall utformas så att eleverna ej uppmuntras att förbereda sig genom att lösa ett stort antal problem inom ett litet område av kursen. Eleverna skall alltid kunna veta vad som kan anses såsom en medelprestation och vad som erfordras för de olika betygsstegen. Om resultaten blir avsevärt sämre än vad man väntat sig, bör detta medföra en korrigering av betygsskalan. Vid rättningen av de skriftliga proven användes poängmetod, varvid varje uppgift tilldelats en för eleverna känd maximipoäng, som ges vid fullständigt korrekt behandling. Väsentliga formella brister, räknefel m. m. medför poängavdrag. I undantagsfall kan mycket förtjänstfulla lösningar ges extrapoäng utöver maximipoängen. Svårighetsgraden bör vara sådan att 50—60 % av totalpoängen skall motsvara medelgod prestation. Läraren skall vid rättningen kommentera felaktigheter så att eleverna utan svårighet inser vari felen ligger. Skriv-

280 ningarna bör återlämnas snarast och helst ej senare än efter en vecka. Vid genomgången av skrivningen kan läraren kommentera vanliga fel och diskutera olika lösningsalternativ. Mönsterlösningen kan anslås i klassrummet eller demonstreras i skriftprojektor. Vid de skriftliga proven bör eleverna få använda formelsamling. Det bör klargöras för eleverna att ett aktivt behärskande av formler och definitioner är en förutsättning för att de skall lyckas. Om så visar sig erforderligt kan läraren genom något kort skriftligt förhör under de ordinarie matematiklektionerna kontrollera elevernas formelkunskaper. Den ovan föreslagna typen av skrivningar med uppgifter av varierande teoretisk och mer räknemässig karaktär torde ganska väl kontrollera och diagnostisera elevernas sätt att arbeta med en lagom avvägning mellan övningsräkning och teoristudium. För att hjälpa eleverna att få översikt över olika områden av kursen kan det vara lämpligt att några gånger per termin ha ett muntligt förhör över ett större område av kursen, t. ex. omfattande flera beting. Bedömningen av elevernas kunskaper i matematik får inte grundas enbart på skriftliga prov utan skall också ske genom direkt observation av deras aktivitet vid matematikundervisningen och med hjälp av muntliga förhör. Läraren bör skaffa sig kännedom om hur eleverna fullgör sina hemuppgifter så att han kan lämna särskild hjälp åt elever, som behöver stöd. En stickprovskontroll någon gång är att rekommendera. 19.4.3.

Hjälpmedel

Mönsterlösningar till olika uppgifter är det betydelsefullt att kunna demonstrera i undervisningen. Det bör därför finnas möj-

lighet att anslå sådana i lärosalen. Om sådana behöver visas för hela avdelningen samtidigt kan det t. ex. ske med hjälp av skriftprojektor. Denna kan även utnyttjas för demonstration av diagram, tabeller m. m. För undervisning i användandet av räknemaskiner krävs tillgång till sådana. Dessa bör vara tillgängliga för eleverna även i samband med laborationer i t. ex. fysik. Möjligheterna att använda programmerade hjälpmedel av olika slag bör prövas. För undervisningen i rymdgeometri kan det vara lämpligt med några rymdgeometriska modeller. För sannolikhetsläran och statistiken fordras någon apparatur av enkelt slag för utförande av slumpförsök såsom tärningar och apparat för demonstration av normalfördelning. De använda läroböckerna skall vara läroböcker och ej enbart exempelsamlingar. De bör innehålla en fullständig genomgång av hela matematikkursen. Bevisen får ej vara så knapphändiga att det uppstår svårigheter för eleverna att följa resonemangen. Läroböckerna bör vidare innehålla olika lösta tillämpningsuppgifter. Under vissa förhållanden kan det vara fördelaktigt om läraren vid genomgången undviker just dessa tillämpningar och själv konstruerar sådana. Lärobokens lösta uppgifter kan eleverna själva gå igenom. Tryckt material är det ojämförligt viktigaste medlet för kunskapsinhämtning i matematik. I viss utsträckning kan annat åskådningsmaterial användas såsom film, bildband, planscher och geometriska modeller. I sannolikhetsräkningen kan man med fördel utföra praktiska försök för att illustrera empiriska egenskaper hos relativa frekvenser. Även statistiska material kan demonstreras för eleverna i form av färdigställda diagram på planscher.

20. Fysik 20.1.

Mål

Undervisningen i fysik har till uppgift att ge eleverna sammanhängande kunskap om de viktigaste företeelserna, erfarenhetslagarna och teorierna inom fysiken samt viss kännedom om fysikens utveckling, att ge dem kunskap om den fysik som är grundläggande för några viktiga tekniska användningsområden samt någon kännedom om vissa tekniska tillämpningar, att göra dem förtrogna med experimentell undersökningsmetod samt att vänja dem vid att med matematiska metoder analysera och behandla enkla fysikaliska problem.

20.2.

Huvudmoment

Mekanik med värmelära: Partikelns kinematik och dynamik. Materiens mekaniska och termiska egenskaper i olika aggregationstillstånd. Elektricitetslära: Det elektriska fältet. Likström. Det magnetiska fältet. Elektromagnetisk induktion. Växelström. Elektronik. Vågrörelselära med optik: Allmän vågrörelselära. Den elektromagnetiska strålningens spektrum. Geometrisk optik. Atomfysik: Ljuskvanta och materievågor. Atomens byggnad. Elementär elektronfysik för fasta kroppar. Kärnprocesser och med dessa förknippad strålning. Kosmisk fysik och geofysik: Elementär relativitetsteori. Gravitationen. Geofysisk orientering. Astrofysisk orientering. Mätteknik.

20.8. Kursplan med årskursfördelning För årskursen föreskrivna kursmoment kan givetvis av läraren behandlas i en tidsföljd som avviker från den ordningsföljd

i vilken momenten nedan förtecknas. Dock torde beaktas vad som anförs i 20.4.1.3.

20.3.1. Årskurs 1 1. Mekanik, inledande kurs 1:1 Längd och tid. Hastighet och acceleration vid rätlinjig rörelse. 1:2 De kinematiska lagarna för rätlinjig rörelse med konstant acceleration. Fritt fall. 1:3 Massa. Kraft. Tyngd. 1:4 Lagen om verkan och mot verkan. Friktion. Arbete. Energi. Energiprincipen. Effekt. 2. Materiens mekaniska och termiska egenskaper 2:1 Täthet. Tryck. Tryck av vätskepelare. 2:2 Gasers struktur. Boyles lag. Daltons lag. 2:3 Absoluta temperaturskalan. Gasernas allmänna tillståndslag. Ändring av en gasmassas inre energi vid temperaturändring. 2:4 Fasta kroppars egenskaper i anslutning till gitterstrukturen. 2:5 Vätskors egenskaper i anslutning till deras struktur. 2:6 Ångbildnings- och kondensationsförloppen. Ångors egenskaper. 3. Allmän vågrörelselära 3:1 Period och frekvens vid svängningsrörelse. 3:2 Fortskridande transversell och longitudinell vågrörelse. Våglängd. Sambandet mellan våglängd, frekvens och utbredningshastighet. Ljud. Ultraljud. Dopplereffekten. 3:3 Stående transversell och longitudinell vågrörelse. Sambandet mellan nodavstånd och våglängd. 3:4 Vågrörelsers interferens vid gångdifferens. Böjning. Huygens princip. 3:5 Ljusets böjning. Något interferensfenomen med ljus. Vågmodellen för ljuset.

282 20.3.2.

Årskurs 2

4- Det elektriska fältet 4:1 Ledare och isolatorer. Elektrisk ström och laddning. 4:2 Det elektriska fältet och dess representation med fältlinjer. Fältstyrka. Coulombs lag. Dielektricitetskonstant. 4:3 Elektrisk spänning och potential. Elektriskt elementarkvantum. 4:4 Laddningsförhållanden hos konduktör. Kapacitans hos kondensator. 5. Likström 5:1 Resistans. Ohms lag. Resistivitet. 5:2 Elektromotorisk spänning. Energiförvandlingar i en elektrisk strömkrets. 5:3 Kirchhoffs lagar. Motståndskopplingar. 5:4 Metoder för mätning av resistans. Kompensationsmätning. 6. Det magnetiska fältet och elektromagnetisk induktion 6:1 Det magnetiska fältet och dess representation med flödeslinjer. 6:2 Kraftverkan på en elektrisk laddning, som rör sig i ett magnetfält, och på en strömförande ledare i ett magnetfält. Magnetisk flödestäthet och magnetiskt flöde. Flödestätheten utanför en lång rak ledare. Magnetisk permeabilitet. 6:3 Magnetfält i spole. Vridspole- och vridjärnsinstrument. 6:4 Olika induktionsförlopp. Lenz' lag. Faradays induktionslag. 6:5 Självinduktion. Induktans. 7. Mekanik, utvidgad kurs 7:1 Sammansättning och uppdelning av krafter, som ligger i ett plan och har gemensam angreppspunkt. Krafters vridmoment. 7:2 Tröghetskraft i ett system, som befinner sig i rörelse med konstant acceleration i förhållande till ett referenssystem. 7:3 Kaströrelse. 7:4 Cirkulär rörelse hos en partikel vid konstant banhastighet. 7:5 Harmonisk svängningsrörelse.

8. Växelström och elektronisk apparatur 8:1 Vakuumdiod, -triod, -pentod. Elektronstrålerör, -oscilloskop. 8:2 Sinusspänning och sinusström vid resistiv belastning. Effektivvärden. 8:3 Samband mellan spänning och ström vid ytterligare några enkla belastningstyper. Impedans. 8:4 Effektomsättning i en växelströmskrets. 8:5 Några tekniska och mättekniska tilllämpningar av inducerad ström, särskilt växelström. 20.3.3.

Årskurs 3

9. Kinetisk

gasteori

9:1 Impuls och rörelsemängd. Lagen om rörelsemängdens bevarande. Stöt. 9:2 Gaskinetisk behandling av allmänna tillståndslagen. Sambandet mellan absoluta temperaturen och medelvärdet av gasmolekylernas translatoriska rörelseenergi. 10. Elektromagnetiska

vågor

10:1 Elektrisk svängningskrets. 10:2 Elektromagnetisk vågrörelse från antenn. 10:3 Den elektromagnetiska ljusteorin. Ljusets hastighet. Ljusets linjära polarisation. 10:4 Reflexionslagen. 10:5 Brytningslagen. Avbildning medelst tunn lins. Linsformeln. 10:6 Några fotometriska storheter. 10:7 Optiska instrument. 10:8 Gitterspektrum. Det synliga ljusets våglängdsområde. 10:9 Några interferensfenomen vid tunna skikt. 10:10 Ultraviolett och infrarött ljus. Lagar för temperaturstrålning. 10:11 Röntgenstrålning. 11.

Atomfysik

11:1 Bestämning av e/m för elektroner. 11:2 Fotoelektrisk effekt. Ljuskvanta. Materievågor. 11:3 Atommodeller. Linjespektra och energinivåer.

283 11:4 Elektrisk ström genom gaser. 11:5 Fasta kroppars elektronfysik. 11:6 Olika slag av strålning från radioaktiva preparat. Absorptionsförhållanden och registreringsmetoder. Strålningsfaran. 11:7 De relativistiska sambanden mellan hastighet, massa och energi. 11:8 Atomkärnan och dess förändringar vid naturlig radioaktivitet. 11:9 Någon typ av partikelaccelerator. Några kärnreaktioner, framkallade av partikelbestrålning. Neutronstrålning. Konstgjord radioaktivitet. Elementarpartiklar. 11:10 Fissions- och fusionsreaktioner. Reaktorer. 12. Kosmisk fysik och geofysik 12:1 Några drag ur den speciella relativitetsteorin. 12:2 Gravitationslagen jämte några tilllämpningar. 12:3 Jordens inre byggnad. Atmosfären under inverkan av den elektromagnetiska strålningen från solen. Solens partikelstrålning. Kosmisk strålning. Möjligheter att utnyttja solstrålningens energi. 12:4 Metoder att mäta stjärnornas fysikaliska data. Energiomsättningar i stjärnorna, särskilt solen. Stjärnornas och universums utveckling.

20.4. Anvisningar och kommentarer 20.4.1.

Lärostoffet

20.4-1-1- Allmänna synpunkter stoffet

på ämnes-

För att sambandet mellan fysikens olika områden redan tidigt i lärogången skall bli uppenbart för eleverna bör materiens termiska egenskaper behandlas atomistiskt och elektricitetsläran elektronfysikaliskt. Kännedom om och räkning med materialkonstanter kan däremot i viss utsträckning få stå tillbaka. Det förstnämnda syftet möjliggöres genom att fysikstudierna inledes med en kurs i mekanik.

Eftersom dennas främsta uppgift avses vara att stödja de övriga delarna av fysiken, har dynamiken skjutits i förgrunden på statikens bekostnad. Elektricitetsläran har getts en framskjuten ställning dels därför att den spelar en väsentlig roll i den fysikaliska lärobyggnaden, dels därför att den utgör grundvalen för viktiga tekniska tillämpningar. En inledande genomgång av den allmänna vågrörelseläran ger tillika med behandlingen av det elektriska och det magnetiska fältet den nödvändiga bakgrunden för förståelsen av elektromagnetisk vågrörelse, som är av central betydelse i den moderna naturuppfattningen. I detta sammanhang blir den geometriska optiken aktuell och belyses främst med ett antal mättekniska tillämpningar. Även om atomistiska synpunkter anlagts vid undervisningen om materiens termiska egenskaper och i elektricitetsläran, är det först efter genomgången av elektromagnetisk vågrörelse som det blir möjligt att behandla atomfysiken med samma matematiska fasthet, som använts inom fysikstudierna i övrigt. Men även helt nya aspekter skall tillkomma inom atomfysiken, bl. a. synpunkter på den principiella begränsningen i människans förmåga att nå kunskap om atomära fenomen. På denna punkt bör samordning ske med filosofiämnet. Intresset för vissa delar av fysiken kan stegras genom att de insätts i sitt kunskapshistoriska sammanhang. Särskilt givande är detta inom atomfysiken. De studier av några drag i stjärnornas, det interplanetariska rummets och jordens fysik, som avslutar fysikkursen, lämnar tillika med atomfysiken intresseväckande bidrag till en orientering om vår världsbild. Det bör vara angeläget, att eleverna får assimilera nytt vetenskapligt tänkande. Mot bakgrunden av de kunskaper i den moderna fysikens klassiska förutsättningar, som de tidigare delarna av fysikkursen har

284 gett, bör de moderna föreställningarna framstå i tydlig relief. Vid uppläggningen av fysikkursen måste vissa aspekter skjutas i förgrunden, bl. a. med tanke på kommande högre studier. Kunskapsstoffet behandlas matematiskt vid högskolestudier inom matematisk-naturvetenskapliga och tekniska ämnen. Fysikundervisningen skall bl. a. ge eleverna vana vid att matematiskt angripa enkla fysikaliska uppgifter. Härigenom beredes också eleverna en för studierna i matematik värdefull övning i att tillämpa sina inom detta ämne nyligen vunna kunskaper. Den matematiska behandlingen bidrar också till att ge eleverna god förtrogenhet med de väsentligaste fysikaliska begreppen, vilket är ett av huvudmålen för fysikstudierna. Fysikundervisningen bör också ge eleverna kunskap om vissa tillämpningsområdens fysikaliska grunder, såsom lik- och växelströmslära. Studier av dessa områden utgör en nödvändig förutsättning för genomförandet av laborationer, eftersom elektriska hjälpmedel blivit redskap inom all laboratorieteknik. Däremot är det icke fysikens uppgift att ge annat än en översiktlig orientering om rent tekniska tillämpningar. Tid måste avsättas till fysiklaborationer, om gymnasiet skall kunna förbereda till laborativt arbete vid tekniska, medicinska och naturvetenskapliga studier. I undervisningen skall enkel instrumentbeskrivning ingå och den experimentella arbetsmetodens betydelse för den fysikaliska forskningen framhävas. Kursplan med årskursfördelning är disponerad med hänsynstagande till elevernas mognad på olika stadier i studiegången. Sålunda påbörjas elektricitetsläran, som vid gymnasial behandling förutsätter genomgång av fältbegreppet, först i årskurs 2. Likaså uppskjutes den matematiska behandlingen av den kinetiska gasteorin till årskurs 3.

Vidare har kursplanen disponerats så att åtskilliga områden inom fysiken kommer att behandlas vid två eller flera, från varandra långt avlägsna tidpunkter. Vid den repetition, som sker vid det senare tillfället, har eleverna väsentligt större kunskaper i övriga områden av fysiken samt i matematik. Man nalkas då stoffet från en annan utgångspunkt än tidigare, och repetitionen blir inte en enformig upprepning utan kommer att avslöja samband mellan ämnesdelarna, som tidigare varit fördolda. Om mindre stringenta beskrivningar måste tillgripas vid första genomgången, kan stundom den matematiska formuleringen av de fysikaliska lagarna användas vid den upprepade behandlingen. Sålunda behandlas i början av årskurs 1 mekaniken väsentligen induktivt och med tillämpning på föremål inom människans värld men i årskurs 2 deduktivt med hjälp av derivation och integration och med tillämpning på elektroner och joner, under det att med orienteringen i den relativistiska mekaniken får anstå till årskurs 3 tillika med gravitationslagen och dennas tillämpning på celesta objekt. Den kinetiska gasteorin behandlas i årskurs 1 resonerande i anslutning till försök, men under utnyttjande av impulsbegreppet matematiskt i årskurs 3. Undersökningen av vågrörelse i årskurs 1 leder fram till att ljuset förefaller uppträda som en sådan. Denna vågrörelses natur kan icke förstås förrän efter införande av det elektriska och det magnetiska fältet i årskurs 2, varför studiet av ljuset som vågrörelse återupptages först i årskurs 3. Om alltså i viss utsträckning en uppdelning av fysikens stora områden på olika årskurser skett, är det å andra sidan från motivationssynpunkt angeläget, att eleverna snarast efter behandlingen av ett teoretiskt avsnitt får tillämpa detta på ett område med mer praktisk anknytning. Sålunda bör läran om det elektriska fältet omedelbart efterföljas av likströmslära.

285 Överhuvud taget bör man tillvarataga tillfällen att förknippa olika avsnitt med varandra. Ur kursplanen kan några exempel anföras. Växelströmslära hopkopplas med behandlingen av elektronisk apparatur, impulsbegreppet med kinetisk gasteori, behandlingen av cirkulär centralrörelse med elektroners rörelse i ett magnetfält, det relativistiska sambandet mellan massa och energi med räkningar på kärnreaktioner. Det kan för elever med särskild fallenhet och intresse vara stimulerande att ge sig i kast med mer avancerade uppgifter inom kursens ram eller att genom litteraturstudier, problemlösning eller experiment arbeta vidare inom mindre avsnitt, som har nära anknytning till den för alla gemensamma kursen. I Kommentarer till speciella kursmoment har några exempel anförts. Elever, som är intresserade av sådana vidgade eller fördjupade studier, bör själva när som helst under läsåret få utvälja något eller några kortare avsnitt, som anknyter till årets fysikkurs. Största försiktighet måste naturligtvis i detta sammanhang iakttagas, så att elevernas arbetsbörda ej blir för stor och så att den för övriga ämnens studium erforderliga tiden icke inknappas. Av ämnet särskilt intresserade elever kan naturligtvis i tredje årskursen i stället med fördel syssla med specialarbete i fysik. Det kan vara lämpligt att någon gång för eleverna betona att fysikaliska förlopp i allmänhet är mer komplicerade än vad gymnasiekursen ger vid handen, för eleverna antyda vilka vida fält av fysikaliskt vetande som lämnas utanför skolstudierna samt kanske även presentera ett och annat av vetenskapen olöst problem. 20.4-12. Kommentarer kursmoment

till speciella

1. Mekanik, inledande kurs 1:1 Efter orientering om längd- och tidmätning samt experimentell undersökning

av något föremåls linjära rörelse kan hastighet och acceleration definieras i anslutning till grafisk representation. 1:3 Man kan anknyta storheten massa till vägning med balansvåg, som eleverna stiftat bekantskap med i grundskolan. Om man utgår från att oförändrad sträckning av ett fjädrande föremål innebär oförändrad dragkraft, visas lätt experimentellt, att accelerationen är direkt proportionell mot kraften och omvänt proportionell mot massan hos den kropp, som utsattes för kraften. Dessa samband förknippas i kraftekvationen. Enheten 1 newton införes. Att särskilja begreppen tung och trög massa torde icke vara nödvändigt på detta stadium. 1:4 Vid samordningen mellan matematikoch fysikundervisningen i årskurs 1 måste bl. a. beaktas att begreppet vektor, som införes i matematiken, har många användningar i fysiken. Om man så vill kan dock sammansättning av icke parallella krafter med gemensam angreppspunkt samt beräkning av arbete, då väg och kraft icke är parallella, uppskjutas till årskurs 2. Potentiell och kinetisk energi skall behandlas. Med sambandet mellan massa och energi kan anstå till årskurs 3, men man bör i mom. 1:4 eller i avsnitt 2 Materiens mekaniska och termiska egenskaper erinra om övriga från grundskolan kända energiformer och aktualisera energiprincipen. 2. Materiens mekaniska och termiska egenskaper 2:1 Framställningen av vätskors tryck bör göras kortfattad. Genom att i olika fall beräkna den verksamma vätskepelarens massa, tyngd och tryck kan man verifiera faktorerna i en förvandlingstabell med tryckenheter. Studierna av vätskors tryck syftar väsentligen blott till förtrogenhet med vätskemanometer och -barometer, och vid behandlingen av dessa utnyttjas nämnda tabell. Även andra manometertyper bör beröras. Eftersom Arkimedes princip torde

286 ha studerats både i årskurs 7 och årskurs 9 av grundskolan, bör behandling inom gymnasiets fysikkurs vara överflödig. 2:2 Genom försök påvisas för eleverna att materien är uppbyggd av atomer eller molekyler. Framförallt uppmärksammas Browns rörelse. Eleverna bör i detta sammanhang bibringas en uppfattning om storleksordningarna inom mikrokosmos under utnyttjande av Avogadros (Loschmidts) tal, som införts i kemin. Boyles lag bör härledas experimentellt, men också motiveras resonemangsvis ur molekylstötarna mot väggarna. 2:3 Temperaturen kan definieras av att ett linjärt samband skall råda mellan temperatur och tryck i en gastermometer, med vars hjälp man bestämt tryckändringen mellan isens smältpunkt och vattnets kokpunkt. På detta stadium torde det — åtminstone experimentellt — vara omöjligt att införa vattnets trippelpunkt vid definition av temperaturskalan. Gasernas allmänna tillståndslag kan erhållas genom sammansättning av Boyles lag och temperaturdefinitionen. Det kan räcka med att i fysiken ge tillståndslagen den enkla formen pV = konst. • T. Att molekylernas rörelseenergi växer med temperaturen kan sättas i samband med allmänna tillståndslagen. Temperaturändringen vid kompression och expansion bör motiveras gaskinetiskt. Begreppet inre energi införes i anknytning till molekylernas energi, men specifikt värme hos gaser kan förbigås. Matematisk behandling av den kinetiska gasteorin bör anstå till årskurs 3. 2:4 Beträffande kristallgitter torde eleverna kunna hänvisas till den genomgång, som gjorts i kemin. Specifikt värme införes. Detta kan ske genom ett försök med friktionsarbete, som ger upphov till temperaturstegring hos en metallcylinder. Härvid blir den naturliga enheten 1 J/g grad. Det bör klargöras för eleverna, att den inre energin i fasta krop-

par är sammansatt av kinetisk och potentiell energi hos atomer eller molekyler. Bland övriga egenskaper hos fasta kroppar kan man för behandling välja elastiska egenskaper, längdändring med temperaturen och/eller värmeledning. 2:5 Smältnings- och stelningsförloppen bör redan ha behandlats både i grundskolans fysikkurs och i gymnasiets kemikurs, årskurs 1. Man bör emellertid ånyo betona det samband, som smältvärmet och specifika värmet hos vätskor har med de atomära eller molekylära förloppen. Kalorimetri bör eleverna ha stiftat bekantskap med i grundskolan, men en förnyad kort diskussion av energiomsättning vid blandning kan vara av värde. Vätsketermometrar bör ha behandlats tillräckligt i grundskolan. Bland mekaniska egenskaper hos vätskor torde främst ytspänningen böra beröras, men utan matematisk behandling. Fallrörelse vid viskös bromsning bör också uppmärksammas. Detta kan ske utan att räkningar med inre friktionskoefficienten behöver utföras. 2:6 Ångbildnings- och kondensationsförloppen samt ångbildningsvärmet och mättningstrycket diskuteras molekylärt. Eleverna bör få kännedom om ångtryckstabell eller -kurva samt definitionen på luftfuktighet, men endast ett fåtal, mycket enkla problem på ångtryck bör ges. Värmekraftmaskiner torde vara tillräckligt behandlade i grundskolan. En orientering om några drag i lågtemperaturtekniken kan bilda en intresseväckande avslutning på värmeläran. 3. Allmän vågrörelselära 3:1 Svängningsrörelsen är avsedd att på detta stadium beskrivas utan visarrepresentation och utan införande av vinkelfrekvens samt utan dynamisk analys. Om stroboskopisk observationsmetod icke redan använts vid studiet av avsnitt 1. Mekanik, inledande kurs, bör den införas här.

287 3:2—3 Studiet av vågrörelser skall vara experimentellt inriktat. Det skall leda fram till att eleverna genom skisser av utslagens storlek på olika ställen och tider kan karaktärisera både fortskridande och stående, transversella och longitudinella vågrörelser. Som en tillämpningsövning kan man härleda frekvenssambandet mellan olika transversella delsvängningar i en mjuk, mellan två fasta punkter spänd sträng. Med hjälp av högtalare och tongenerator, vars verkningssätt helt kan förbigås, kan man experimentellt antyda innebörden av begreppen tonhöjd och hörbarhetsgränser. Matematisk beskrivning av hur utslaget i vågrörelsen beror av läge och tid samt matematisk behandling av Dopplereffekten och svängningarna i blåsinstrument kan undvaras. Man bör orientera om utbredningsförhållanden i olika material. Följande moment behandlas däremot icke: Utbredningshastighetens beroende av olika storheter, musikens tonskalor, ljudintensitet, ljudnivå, ljudstyrka och ljudabsorption. 3:4—5 Försök med vattenvågor är ett lämpligt hjälpmedel vid studiet av böjning och interferens. Matematisk behandling av böjningen åsyftas icke. Youngs försök lämpar sig väl som stöd för vågmodellen. Vad det är för en storhet som varierar periodiskt i ljuset skall behandlas i årskurs 3, där också ljushastighetens bestämning kan inrymmas. 4- Det elektriska

fältet

4:1 Elektricitetsläran inledes lämpligen med en orientering om elektroner i fasta kroppar. Storheten elektrisk ström och enheten 1 A kan till att börja med anföras utan stränga definitioner. Då kan elektrisk laddning framställas som produkten av ström och tid. 4:2 Speciell uppmärksamhet bör ägnas åt fältlinjebilden mellan två laddade plattor och kring en laddad sfär. Fältstyrkans vek-

torkaraktär understrykes. Analogin mellan det homogena elektriska fältet mellan två plattor och gravitationsfältet vid jordytan bör påpekas. Det kan vara lämpligt att framställa Coulombs lag som en experimentellt erhållen lag. 4:3 Potentialens karaktär av skalär storhet framhålles. Styrkan av det homogena fältet mellan två plattor bör beräknas. Millikans metod kan få en enkel behandling, om de undersökta klotens massor förutsattes kända. 4:4 Laddningsförhållandena hos konduktörer bör beskrivas i korthet. Senare sker komplettering enligt mom. 7:1. Byggnad och verkningssätt hos en elektrostatisk voltmeter och en bandgenerator bör antydas. Vid införandet av kapacitansbegreppet kan upp- och urladdning av kondensator påvisas med ballistisk galvanometer, givetvis utan galvanometerteori. Det kan vara en frivillig uppgift att beräkna sambandet mellan laddningstäthet och fältstyrka vid en elektriskt laddad klotyta och därur bestämma uttrycket på kapacitansen hos en plattkondensator. 5.

Likström

5:1 Resistivitetens temperaturberoende bör uppmärksammas, men temperaturkoefficienten är icke obligatorisk. I teknisk lärokurs kan det vara lämpligt att antyda principen för trådtöjningsgivare. Några halvledaregenskaper kan belysas experimentellt och beskrivande redan på detta stadium. En mer ingående behandling följer i årskurs 3. 5:2 Framställningen bör innefatta en orientering om energiförvandlingar och potentialförlopp i stora drag i spänningskällorna: Galvaniskt element, ackumulator, termoelement och generator samt i belastningarna: Resistivt motstånd, ackumulator (vid laddning) och motor.

288 5:3 Behandlingen av Kirchhoffs andra lag kan begränsas till en strömkrets utan förgreningar. Problemen skall endast omfatta enkla, naturliga kopplingar. I problemen bör bl. a. behandlas förkopplingsmotstånd och shuntar till volt- och amperemetrar. 5:4 Wheatstones brygga bör behandlas. Korrektion för instrumentresistanserna vid voltamperemetoden är icke obligatorisk. 6. Det magnetiska fältet och elektromagnetisk induktion 6:1 En orientering om det magnetiska fältet dels kring en permanent magnet, dels kring en strömgenomfluten ledare bör ges. 6:2 Endast mot varandra vinkelräta vektorer behöver behandlas. Regeln för kraftriktningen kan lämpligen givas den formen att kraften bildar ett högersystem med ström och flödestäthet. Försök med strömvåg och elektromagnetisk våg bör ingå i behandlingen av kraftverkan mellan parallella strömmar och kraftverkan på en ström i fältet från en permanentmagnet. Enheten 1 A skall definieras. Det numeriska sambandet mellan enheterna 1 Vs/m 2 och 1 gauss bör angivas. 6:3 Magnetfält i spolar gives en orienterande framställning. Med tanke bl. a. på en tillämpningsövning i mom. 6:5 kan man framhålla betydelsen av antalet amperevarv för flödestätheten. Intresserade elever kan rekommenderas att studera magnetisk hysteres. Likströmsmaskiner och växelströmsmaskiner har många drag gemensamma, varför en samlad framställning lämpligen uppskjutes till avsnitt 8. Växelström och elektronisk apparatur. Instrumenten behandlas endast beskrivande och demonstrativt. 6:4 Induktionslagen bör härledas, t. ex. för en rak ledare, som rör sig vinkelrätt mot det magnetiska fältet och vinkelrätt mot sin egen längdriktning. Härledningen kan utgå från kraftverkan på elektronerna i ledaren.

6:5 Tillämpningsövning: Man anför uttittrycket på flödestätheten i en toroidspole te eller en lång solenoid, och med utgångspvspunkt häri beräknas induktansen hos spolen, i. 7. Mekanik, utvidgad kurs 7:1 Detta och några av följande monoment i avsnitt 7 kan, om de matematiska k kunskaperna så medger, lämpligen studeras as parallellt med eller före avsnitt 6. Det n magnetiska fältet och elektromagnetisk indnduktion. Utgående från studiet av vektorer i i matematiken bör man visa, att arbetet it vid transport mellan två punkter i ett hohomogent fält är oberoende av transportvävägen och att en konduktörs yta är en ekvkvipotentialyta. Som tillämpningsövning kan väljas is att beräkna vridmomentet på en elektrisk sk dipol i ett homogent elektriskt fält eller v vridmomentet på en strömgenomfluten rekektangulär strömslinga i ett homogent magagnetfält. Tyngdpunkt bör definieras. VillkJkoren för stela kroppars jämvikt, jämviktslsproblem och tyngdpunktsberäkningar kakan i naturvetenskaplig lärokurs överlåtas åt it särskilt intresserade elever att studera. I I teknisk lärokurs ingår dessa uppgifter i telteknologin. 7:3 De kinematiska lagarna för linjär är rörelse med konstant acceleration bör f härledas genom integration. Kaströrelse behöver icke genomgås m matematiskt men bör, om den matematatiska behandlingen uteblir, ägnas laborativt t och beskrivande studium. Laddade partikiklars rörelse i elektriskt fält beröres. 7:4 Införes centrifugalkraften, bör dessss karaktär av tröghetskraft framhållas. Man bör konstatera, att en laddad i partikel i ett magnetfält följer en cirkelbibana, om hastigheten är vinkelrät mot flclödeslinjerna. Banradien bör uttryckas i i hastigheten, men med beräkningen av dess samband med accelerationsspänningegen i

289 elektronkanonen kan anstå till årskurs 3. 7:5 Differentialekvationen för en partikels linjära rörelse, då den återförande kraften är proportionell mot utslaget och ingen dämpning finnes, bör uppställas, varefter man visar, att ekvationen satisfieras av en sinusfunktion av tiden. Detta bör tillämpas på fri svängning hos elastiskt kopplad partikel och på en matematisk pendel, som svänger plant med liten amplitud. Även svängningsrörelse hos en oro eller torsionspendel bör beaktas. Tröghetsmoment och vinkelacceleration är begrepp, som i naturvetenskaplig lärokurs kan överlåtas åt särskilt intresserade elever att studera. Den i matematiken genomgångna representationen av en sinusfunktion medelst roterande visare bör utnyttjas i någon tilllämpningsövning. Diskussion av energiförluster och energimatning vid ett svängande system bör genomföras. Detta kan ske, utan att uttrycket på svängningens energi behöver beräknas. Skillnaden mellan fri svängning och tvungen svängning bör klargöras. Experimentellt upptagande av resonanskurva kan vara en uppgift för intresserade elever. Resonansfenomenet bör demonstreras och dess tekniska vådor och mättekniska utnyttjande beröras. I samband med en orientering om tidmätning kan svängningar med självstyrning beaktas. 8. Växelström och elektronisk apparatur 8:1 För att möjliggöra experimentell illustration av växelströmsläran kan det vara lämpligt att parallellt med denna studera viss elektronisk apparatur. En orientering i vakuumteknik kan här vara på sin plats. En fördjupning av grundskolans framställning av elektronrör bör ske, och man bör anknyta till vad som tidigare i årskurs 2 sagts om elektroners rörelse i ett elektriskt fält. En mer ingående beskrivning av den termiska elektronemissionen 10 Läroplan för gymnasiet

kan anstå till studierna av fasta kroppars elektronfysik i årskurs 3. Man kan förbigå rörparametrarna. Enstegs motståndskopplad förstärkare bör beskrivas, och en tillämpningsövning kan vara att bestämma förstärkningens storlek med hjälp av resistanslinjen, dragen över en typisk karaktäristikskara. Elektronstrålerörets optik genomgås endast i mycket grova drag. E t t fördjupat studium av elektronstråleoscilloskopet kan vara en uppgift för intresserade elever. 8:2—3 Inledningsvis bör metoden att generera spänning medelst roterande slinga i homogent magnetfält genomräknas. De i matematiken genomgångna momenten: representation av en sinusfunktion medelst visare, som roterar med viss vinkelhastighet, och addition av likfrekventa sinusförlopp med olika fas och amplitud medelst visare bör tillämpas. I anslutning till problemlösning bör klargöras, att grafisk lösning med visare — under utnyttjande av linjal och gradskiva — är lika godtagbar som en med trigonometriska formler arbetande metod och att visarfiguren alltså icke blott är en hjälp för uppställande av ekvation. Läraren får icke avskräcka eleverna från att använda den grafiska metoden genom överdrivna krav på noggrannhet i resultatet. Följande belastningstyper bör behandlas utöver den rent resistiva: a) spole med enbart induktans, b) spole med resistans och induktans, c) kondensator (enbart kapacitans), d) spole och kondensator i serie, varvid serieresonans påpekas. Innan räkning på den rent kapacitativa belastningen utföres, torde det vara nödvändigt att klargöra, att strömstyrka kan uppfattas som derivatan av den transporterade laddningen med avseende på tiden. De sammansatta belastningsfallen, mom. b och d, bör behandlas uteslutande medelst visare, varvid impedansens samband med resistans och reaktans beräknas. Formler för impedansberäkning inläres icke, utan

290 eleverna vänjes vid att rita visare i varje särskilt problem. 8:4 Inledningsvis beröres momentaneffekten, men den huvudsakliga uppmärksamheten ägnas förbrukad medeleffekt och effektfaktorn. 8:5 Elektrisk energiöverföring och transformatorn bör behandlas, men endast kortfattat orienterande. Genom experimentellt studium kan kännedom om likriktarkopplingar snabbt vinnas, om man ej ställer anspråk på genomarbetning av verkningssättet. Två eller tre viktiga typer av instrument för mätning av växelström och -spänning bör genomgås i korthet. Wattmeter och kilowattimmätare kan omnämnas, utan att man går in på deras konstruktion och inkoppling. Virvelströmmar bör uppmärksammas. Principerna för likströmsgenerator och likströmsmotor bör antydas utan matematisk behandling och utan genomgång av tekniska detaljer, såsom ankarlindningens utformning, kommutatorns konstruktion och olika sätt att mata magnetiseringslindningen. En orientering bör också ges om generator för trefas växelström med inskränkningar som ovan. Studium av trefasmotorns princip kan överlåtas åt särskilt intresserade elever. Triangel- och stjärnkoppling i trefassystem bör presenteras, och sambandet mellan huvud- och fasspänning kan klargöras som en tillämpningsövning. En orientering bör lämnas om elektrisk ljudalstring och elektrisk registrering av mekaniska svängningar. Det sistnämnda kan betonas i teknisk lärokurs där i gengäld behandlingen av elektriska maskiner torde kunna uteslutas. 9. Kinetisk gasteori 9:1 Vid genomgången av stöt beaktas, att endast några enkla exempel på rak, central, fullkomligt elastisk stöt behöver behand-

las matematiskt. Speciellt uppmärksammas de båda specialfallen då partiklarnas massor är lika stora och då den enas massa är mycket större än den andras. Studium av andra former av stöt än rak, central, fullkomligt elastisk kan — liksom begreppet impulsmoment — överlåtas åt intresserade elever. 9:2 Vid behandlingen av den gaskinetiska bakgrunden till allmänna tillståndslagen torde det vara nödvändigt att göra vissa förenklande antaganden, t. ex. att molekylerna endast rör sig i tre mot varandra vinkelräta riktningar och att alla molekyler har samma hastighet. Det bör inte krävas av eleverna, att de skall återge bevisen. I samband med behandlingen av molekylernas oordnade rörelser bör eleverna få kännedom om något diffusionsfenomen. Det bör betonas, att molekylerna vid varje temperatur har en bred hastighetsfördelning. En antydan om Maxwells fördelningslag bör ges i grafisk form. 10. Elektromagnetiska

vågor

10:1 Differentialekvationen för fri svängning i svängningskrets utan resistans uppställes och löses. Eventuellt verifieras blott lösningen. Tvungen svängning bör behandlas genom en återblick på mom. 8:3 fall d. Något exempel på en koppling som ger svängning med självstyrning kan lämpligen anföras, utom i eltekniskt alternativ. 10:2 Hur värdefullt det än skulle vara att söka motivera uppkomsten av elektromagnetisk vågrörelse genom att uppställa och utnyttja Maxwells ekvationer i enkel form, torde ett dylikt projekt vara alltför tidskrävande för att kunna göras obligatoriskt. Det må vara tillfyllest med en beskrivning av vågrörelsen, dels medelst elektriska och magnetiska fältlinjer, dels medelst elektriska och magnetiska fältvektorer, utan att utbredningshastighetens uttryck i dielektricitetskonstant och permeabilitet an-

291 föres. Däremot måste kännedom naturligtvis meddelas om utbredningshastighetens storlek i luft och i vakuum. Vågrörelsen bör också påvisas, t. ex. genom interferensförsök med mikrovågor. Vid dessa försök observeras också vågrörelsens polarisation. En orientering om radiotelefoni är här på sin plats utom i eltekniskt alternativ. Eleverna bör få en uppfattning om modulationstyperna samt om svängningskretsens roll i sändare och mottagare. Det kan vara lämpligt att repetera vad i grundskolan anförts om radar. Behandling av modulations- och demodulationsförfaranden och undersökning av elektromagnetisk vågrörelse längs växelströmsgenomfluten dubbelledare kan överlåtas åt därav särskilt intresserade elever. 10:3 Med anknytning till den i årskurs 1, mom. 3:5 presenterade vågmodellen för ljuset framlägges den elektromagnetiska ljusteorin. Eleverna bör få kännedom om något sätt att bestämma ljusets hastighet, men matematisk behandling av den valda metoden ingår icke i kursen. Inför genomgången av ljusets brytning bör eleverna veta, att hastigheten är lägre i materia än i vakuum och lägre i fasta kroppar och vätskor än i luft. På gymnasiet torde det ej vara nödvändigt att skilja mellan fas- och grupphastighet. Ljusets linjära polarisation behandlas kort orienterande. 10:4 Elementär geometrisk optik, mom. 10:4, 5 och 7, är ett studieområde, inom vilket grundskolan torde ha givit ganska fasta kunskaper, vilka det gäller att i gymnasiet repetera, systematisera, anknyta till vågrörelseläran samt i viss utsträckning göra till föremål för matematisk behandling. Att reflexionslagen står i överensstämmelse med Huygens princip bör visas. Avbildning medelst plan spegel repeteras. Studiet av buktiga speglar samlas kring bränn-

punktsbegreppet. Man kan som en tillämpningsövning rita strålgångarna i ett par avbildningsfall. 10:5 Brytningslagens överensstämmelse med Huygens princip bör visas. Problemlösningen på brytningslagen bör inskränkas till några få uppgifter. Strålgången i ett prismas huvudsnitt behöver icke diskuteras matematiskt, men deviation och dispersion demonstreras. Matematisk behandling av avbildning vid brytning i plan och i buktig yta är icke obligatorisk. Repetitionen av linser skall leda fram till säkerhet i bildkonstruktionen både vid reellt och virtuellt föremål. Det bör stå läraren fritt att presentera linsformeln i den form han finner lämpligast. Problemlösning på linsformeln ges starkt begränsad omfattning. Den linjära förstoringen bör uppmärksammas. En experimentell orientering om avbildningsfel bör ges. Beräkning av brännvidden hos en lins ur krökningsradie och brytningsindex kan vara en frivillig uppgift. 10:6 Bland de fotometriska storheterna torde ljusflöde och belysning vara de väsentligaste vid diskussion av de optiska instrumenten i mom. 10:7. Om man begränsar framställningen till dessa storheter, måste enheterna 1 lumen och 1 lux införas utan hjälp av grundenheten 1 candela, vilket är systematiskt otillfredsställande men icke torde medföra några större praktiskt metodiska svårigheter. Skillnaden mellan de fysikaliska storheterna effekt och intensitet å ena sidan och de psykofysiska storheterna ljusflöde och belysning å den andra bör i detta sammanhang betonas. 10:7 Projektionsapparat, kamera, öga, lupp, kikare och mikroskop bör behandlas. Belysningssystemets roll i projektionsapparaten bör illustreras experimentellt. Öppningsförhållandet hos kameraobjektiv bör ägnas någon uppmärksamhet. Diskussion av djupskärpans beroende av blän-

292 daröppningen kan överlåtas åt särskilt intresserade elever. Ögat beskrives kortfattat utan anatomiska detaljer. Då ögat användes i anslutning till okular, anses det vara normalsynt och ackommodationsfritt. Luppens, den astronomiska kikarens och mikroskopets vinkelförstoringar behandlas. Av kikartyper bör dessutom någon typ av spegelteleskop beskrivas, varjämte prismakikaren omnämnes. Kikarens ljussamlande verkan bör beaktas. Vid behandlingen av mikroskopet bör kondensorsystemets roll uppmärksammas. Demonstration av mikroprojektion är önskvärd. Utgående från visningen av ljusets böjning i en spalt, mom. 3:5 i årskurs 1, bör man giva en beskrivande framställning av den begränsade upplösningsförmågan t. ex. hos ögat och mikroskopobjektivet. 10:9 Om Michelsons interferometer ej behandlats i annat sammanhang, kan här vara platsen att lämna en orientering om dess konstruktion och användning. 10:10 Efter experimentell demonstration av Kirchhoffs strålningslag kan den ideala temperaturstrålaren diskuteras. Plancks strålningslag bör framställas i grafisk form vid några olika temperaturer men StefanBoltzmanns lag givas algebraisk form. En orientering om värmeövergång kan vara lämplig i teknisk lärokurs, där i stället Michelsons interferometer bör kunna utelämnas. 10:11 Braggs lag bör genomgås. Som tilllämpningsövning kan sambandet mellan Avogadros (Loschmidts) tal och atomavstånd i något ämne med enkel gitterstruktur beräknas. 11.

Atomfysik

11:1 Energienheten 1 eV bör införas, om så ej skett tidigare, och beräkning göras av sambandet mellan accelerationsspänningen i det elektriska fältet i en elektronkanon eller jonkälla och banradien i ett magnetiskt fält, som står vinkelrätt mot

partikelns rörelseriktning. I samband härmed bestämmes e/m för elektronen. 11:2 Väsentligt är att klargöra hur kvantteorin för ljuset förklarar den fotoelektriska effekten. Bl. a. bör en beräkning av gränsvåglängdens samband med Plancks konstant och utträdesarbetet göras. En viss orientering om vakuumfotocellernas användning inom tekniken bör ges. Bl. a. kan en fotocellstyrd regleranordning beskrivas medelst blockschema. I varje fall bör i något sammanhang enkla självreglerande förlopp exemplifieras och deras betydelse i det moderna samhället framhållas. Sekundäremission jämte multiplikatorfotocell bör beröras. Studium av röntgenspektras gränsvåglängd kan vara en frivillig uppgift. Under anknytning till t. ex. Braggs lag redogöres för påvisande av materievågor och presenteras uttrycket för de Broglievåglängden. Sambandet mellan vågrörelsens amplitud och partikelns uppehållssannolikhet antydes. Elektronmikroskopets företräde framför de optiska mikroskopen kan nu beröras, samtidigt som principerna för dess konstruktion skisseras. Det bör framhållas hur beroende den mänskliga tanken är av modellföreställningar och att det icke varit möjligt att ge en sammanhängande åskådlig framställning av vare sig ljusstrålning eller s. k. partikelstrålning. Detta sker i naturvetenskaplig lärokurs under anknytning till kursen i den empiriska vetenskapens arbetssätt inom ämnet filosofi. 11:3 Det kan vara lämpligt att referera spridningsförsök och utan matematisk analys ange de resultat beträffande dimensionerna hos atomen och dennas kärna, som därur dragits. Väteatomen kan behandlas enligt Rutherford—Bohrs atommodell, och därvid kan existens av diskreta energier sättas i samband med en materievåg längs elektronbanan. Olika excitationsförlopp bör behandlas, bl. a. det termiska i anknytning till beräk-

293 ningen av molekylernas medelenergi i värmerörelsen, enligt mom. 9:2. Denna behandling av väteatomen kan genomföras matematiskt under aktualiserande av ett flertal lagar ur den tidigare fysikkursen, men tillhörande problemlösning bör begränsas till ett litet antal enkla uppgifter. Om man går igenom hur den ena modellen för väteatomen har avlöst den andra, återstår tid endast för en kort orientering om den vågmekaniska modellen utan uppställande av Schrödingers vågekvation. Om det befinnes möjligt att vågmekaniskt — utan banbetraktelse — motivera, att bestämda energinivåer existerar i väteatomen, må en dylik behandling väljas och framställningen av den historiska utvecklingen reduceras. Studierna av atommodeller bör för enkelhets skull koncentreras på väteatomen, men därefter bör en överblick ges över andra atomers elektronhöljen, vilka tidigare presenterats i kemikursen men som nu kan ses mot en bakgrund av fastare begrepp. Det måste för eleverna betonas, att även i dessa atomer endast vissa bestämda energinivåer för elektronerna är möjliga. Pauliprincipen bör anföras översiktligt så att det konstateras, att varje nivå endast rymmer ett bestämt antal elektroner. Studium av karaktäristiska röntgenspektra samt molekylspektra kan vara frivilligt. 11:4 Glimurladdning och ljusbåge bör beskrivas, varvid uppmärksamhet särskilt ägnas stötjonisation och stötexcitation. Tekniska tillämpningar kan undersökas av särskilt intresserade elever. 11:5 Eleverna bör ges en viss föreställning om elektronernas fördelning i energiband, men matematisk behandling av Fermifördelningen hör icke till kursen. I förbigående kan man uppmärksamma, att existensen av energiband i st. f. vitt skilda energinivåer är orsaken till att fasta kroppar emitterar ett kontinuerligt spektrum i st. f.

ett linjespektrum. Även det övriga av mom. 11:5 torde böra få en väsentligen kvalitativ behandling. Denna kan tänkas disponerad på följande sätt: Av de förbjudna gapens vidd betingade skiljaktigheter i elektrisk ledningsförmåga hos metaller, halvledare och isolatorer. Elektronernas fördelning i ledningsbandet hos en metall vid olika temperaturer och förloppen vid elektronemission från en metallyta, särskilt termisk och fotoelektrisk emission. Elektronernas fördelning i valens- och ledningsband hos en egenhalvledare. Elektron- och hålvandring. Termistor. Något om störhalvledares framställning och egenskaper. Likriktningsförloppet i gränsskikt mellan n- och p-halvledare. Transistorverkan och beskrivning av någon enstegs transistorförstärkare utan hjälp av karaktäristiker; bör utelämnas i eltekniskt alternativ. Spärrskiktfotoceller samt termoelektriska effekter vid halvledare, utan elektronfysikalisk diskussion. Kort orientering om förlopp vid luminiscens. För intresserade elever erbjuder mom. 11:5 ett rikt fält för frivilliga studier. 11:6 För a-, j3- och y-strålnings natur redogöres. Uppbromsning av a- och ^-partiklar genom jonisation diskuteras, och eleverna bibringas en viss uppfattning om räckviddsförhållandena. Olika y-absorptionsförlopp beröres i korthet, och exponentiallagen för absorption bör genomgås. Detaljerad genomgång av dosenheter och preparatstyrkeenheter samt problemlösning i anslutning till dylika enheter hör icke till kursen. Eleverna bör få en viss kännedom om kärnfysikaliska detektorer. 11:7 Genomgång av hur ^-partiklars hastighet och massa kan bestämmas medelst vinkelräta elektriska och magnetiska fält ger en god utgångspunkt för angivande av

294 sambandet mellan massa och hastighet. Ljushastighetens karaktär av gränshastighet bör framhållas. Om man vill motivera sambandet mellan massa och energi, kan man beräkna den kinetiska energin ur impulslagen genom integration. Men eleverna skall ej vara skyldiga att kunna reproducera detta bevis. Det är bekvämt för problemlösningen inom kärnfysiken, om sambandet mellan universella massenheten och 1 MeV en gång för alla framräknas. Det bör visas, att det vid lägre hastigheter nyttjade uttrycket på den kinetiska energin utgör en approximation av det relativistiska. Skillnaden mellan strålningskvanta å ena sidan och partiklar i vedertagen mening å den andra diskuteras. 11:8 Kärnans byggnad genomgås under anknytning till undervisningen i kemi. Eleverna bör få kännedom om någon typ av masspektrometer. Stabiliteten hos en atomkärna bör undersökas genom jämförelse mellan kärnans och dess komponenters vilomassor. Vid beskrivningen av kärnans förändring under radioaktivt sönderfall betonas det slumpartade i reaktionen, varvid man bör anknyta till laborativt erhållna värden på registrerade pulsantal. Sönderfallslagen bör genomgås. 11:9 Några kärnreaktioner diskuteras i avseende på vilomassans och rörelseenergins förändringar. En eller ett par neutronproducerande reaktioner bör anföras, neutronens uppbromsning vid rak central fullkomligt elastisk stöt mot kärna i vila behandlas, energin hos termiska neutroner uppskattas samt några exempel på kärnreaktioner vid neutronstöt anföras. Konstgjord radioaktivitet kan presenteras i samband med en orientering om några av dess tillämpningar. Vid behandlingen av antimateria bör problemlösningen inskränkas till beräkning av

den för bildandet av ett partikelpar erforderliga energin. Neutrino, myoner och mesoner behandlas summariskt. En översikt över mesoners och andra partiklars roll som förmedlare av utbyteskrafter torde icke böra anses obligatorisk. 11:10 Reaktorer genomgås endast orienterande. I teknisk lärokurs kan även vissa tekniska frågor beträffande reaktorkonstruktioner vara värda beaktande. 12. Kosmisk fysik och geofysik 12:1 Man kan välja att utgå från Michelson—Morleys försök och — eventuellt utan matematisk analys av detta — anföra som resultat, att ljushastigheten i vakuum är oberoende av i vilket koordinatsystem ljushastigheten mätes. Genom en diskussion av samtidighetsbegreppet kan därefter uttrycket på längdkontraktionen härledas, utan att Lorentztransformationen behöver genomgås. Eleverna skall icke behöva återge härledningen. Formeln för tidsdilatationen kan också anföras. Det kan slutligen vara lämpligt att nämna, att de i mom. 11:7 studerade relationerna mellan hastighet, massa och energi kan härledas genom att man bygger vidare på de nyss genomförda tankegångarna. 12:2 Som tillämpningsövningar på gravitationslagen kan väljas bestämning av jordens och solens massor, omloppsfrekvensen hos en jordsatellit med cirkulär bana samt flykthastigheten vid jordytan och månens yta. De sistnämnda räkningarna kan ge upphov till en diskussion av möjligheten för himlakroppar att behålla sin atmosfär, varvid tillfälle ges att anknyta till enligt mom. 9:2 gjorda beräkningar av molekylhastigheter i gaser. Sambandet mellan trög och tung massa diskuteras och i korthet orienteras om några drag i den allmänna relativitetsteorin, utgående från föreställningen om ekvivalens mellan gravitation och acceleration.

295 12:3 Den geofysiska orienteringen kan t. ex. disponeras på följande sätt: Informationer om jordens inre, som erhållits genom studiet av jordbävningsvågor. Radioaktivt utförd uppskattning av jordens ålder. Översiktlig framställning av den atmosfäriska absorptionen av vissa våglängdsområden i solens elektromagnetiska strålning, förvandlingen av strålningsenergi till värmeenergi vid absorptionen i jordytan samt återutstrålningen. Rekapitulation av något exempel på hur det industrialiserade samhället indirekt försörjes med energi från solen. Möjligheter att direkt överföra solstrålningens energi till elektrisk energi. Drivhuseffekten i anknytning till förskjutningen av Plancks fördelningskurva med temperaturen; dess betydelse för temperaturen vid jordytan. Förändringar i atmosfärens egenskaper med höjden över jordytan med beaktande av hur solstrålningens absorption ger upphov till joniserade skikt och påverkar temperaturfördelningen . Atmosfärens vertikala rörelse och i samband därmed allmänna synpunkter på molnbildning och nederbörd. Något om atmosfärens horisontella rörelser. Solens emission av laddade partiklar, det jordmagnetiska fältet och magnetosfären. Kosmisk strålning, en kort orientering med omnämnande av C-14-metoden. För intresserade elever är raketer och rymdfärder ett tacksamt fält för frivilliga studier. 12:4 Hur strålningsintensiteten från en punktkälla beror av avståndet från källan kan studeras i intresseväckande sammanhang, då stjärnornas strålning skall behandlas. Ett förslag till disposition av den astrofysiska orienteringen: Några metoder att mäta avstånd och utstrålad effekt under utnyttjande av nyss-

nämnda samband och de kunskaper i astronomi, som erhållits i grundskolan. Bedömning av yttemperatur ur strålningsfördelningen på olika våglängder. Stjärnradiens beräkning ur yttemperatur och utstrålad effekt medelst Stefan—Boltzmanns lag. Stjärnspektra och stjärnornas kemiska sammansättning. Något om stjärnornas massor. Kärnreaktioner i stjärnorna, särskilt solen, som orsak till bildningen av värmeenergi. Stjärnornas utveckling. Något om radioastronomi och interstellar materia. Rödförskjutningen i galaxernas ljusspektra. Aktuella kosmologiska hypoteser. 204-1-3. Planering och samverkan Eftersom de olika momenten i fysikkursen i regel skall ges enkel matematisk behandling, blir undervisningen i fysik effektiv, endast om eleverna får till sitt förfogande de matematiska hjälpmedel, som de vid varje särskilt tillfälle behöver. Av systematiska skäl måste några moment i fysiken behandlas, innan de i och för sig önskvärda matematiska kunskaperna är för handen. Det fysikaliska kunskapsstoff, som så inhämtas, kan i gengäld utgöra grund för införandet av nya begrepp och för exemplifiering inom matematikundervisningen. Det är som synes av största vikt, att en intim samordning åstadkommes mellan matematik och fysik. Till 1:1—3: Det allmänna funktionsbegreppet, som eleverna skall ha stiftat bekantskap med i grundskolan, bör samtidigt med tillämpandet i fysiken befästas i matematiken. Sammansättning av en funktions proportionella beroende av flera variabler till en gemensam formel genomgås i ett aktuellt fall i fysiken. Fysiken lämnar material för införande av begreppet derivata genom introduktion

296 av hastighet och acceleration på grafisk framställning av rörelse, men begreppet derivata genomgås icke i fysiken. Vektorbegreppet omnämnes i fysiken redan på ett tidigt stadium, men begreppet analyseras närmare i matematiken, där också vektorräkning genomgås med exempel bl. a. på hastigheter och krafter. Till 1:5 och 2:3: Eleverna bör från matematiken vara förtrogna med beräkning av kvadratrötter med räknesticka eller tabell respektive utförande av sammansatt multiplikation och division med räknesticka. Till 3:2: Eleverna bör ha åskådliggjort sinusfunktionen grafiskt. Till 6:5 och 7:3: Nödvändiga är begreppet derivata samt den bestämda integralen till ett polynom. Behandlas kaströrelse icke matematiskt i fysiken, kan den ge lämpliga tillämpningsövningar i matematiken. Till 7:1—i: Den i matematiken genomgångna vektorräkningen ges i fysiken några väsentliga tillämpningar: beräkning av arbete som skalär produkt, kraftparallellogrammen, sammansättning och uppdelning av hastigheter. Till 7:5: Differentialekvationen för odämpad fri svängning uppställes i fysiken och det visas, att den satisfieras av en sinusfunktion. Därvid måste andra derivatan av en sinusfunktion kunna beräknas. Denna differentialekvation kan senare behandlas på mer allmänt sätt i matematiken. En förutsättning för att växelströmsläran skall kunna medhinnas i avsedd omfattning är att representation av sinusfunktion med roterande visare samt visaraddition av två sinusfunktioner med samma vinkelhastighet men olika amplitud och fas har genomgåtts i matematiken. Lämpligt är att denna genomgång åtminstone påbörjats före mom. 7:5. Till 8:2 och 8:4: Från matematiken måste förvandlingen av produkten av två sinusfunktioner till en summa vara bekant. Funktionen y = sin2wt bör ha tecknats i

matematiken, och det är önskvärt att integration av en sinusfunktion kan verkställas. Till 10:1: Differentialekvationen för odämpad fri svängning bör nu helst vara behandlad, eljest får insättningsförfarande som i mom. 7:5 tillgripas. Till 11:3 och 11:6: Eleverna måste kunna lösa differentialekvationen för strainingsabsorption. På laborationerna bör de i matematiken under rubriken Närmevärden i årskurs 1 genomgångna reglerna för felfortplantning beaktas. Undervisningen i matematik sörjer väsentligen för introduktion och behandling av statistiska begrepp. Men viss anknytning till statistiken bör i fysiken kunna ske vid behandlingen av den kinetiska gasteorin och framförallt vid laboration på radioaktivt sönderfall. Det kan också vara lämpligt att på en laboration bestämma standardavvikelse med utgångspunkt från genomgången i Beskrivande statistik i årskurs 1. Grafiska metoder, som genomgåtts i matematiken, kan komma till användning vid laborationer i fysik. Framför allt bör grafisk bestämning av riktningskoefficient utnyttjas i anknytning till framställningen av den linjära funktionen i årskurs 1. Hur man använder enkellogaritmiskt papper kan däremot genomgås i fysiken vid eller före en laboration i årskurs 3. Fysik och kemi är två närbesläktade vetenskaper, som använder liknande metoder och hjälpmedel och som i viss utsträckning belyser samma fenomen från olika utgångspunkter. Det är därför naturligt med en intim samverkan mellan dessa båda ämnen. Fysiken bör göra eleverna förtrogna med energibegreppet, innan detta användes i kemin. Eftersom energibegreppet är avsett att utnyttjas mycket tidigt i kemikursen, är det lämpligt att fysik koncentrationsläses

297 under första hälften av höstterminen i årskurs 1 och kemi under andra hälften. Vid överslagsräkningarna på atomära dimensioner utnyttjas i fysiken Avogadros (Loschmidts) tal. Den orientering, som kemin under höstterminen givit om aggregationsformerna, möjliggör att det fasta tillståndets gitterstruktur och det atomära förloppet vid smältning kan förutsättas bekanta för eleverna vid den behandling av aggregationsformerna ur fysikalisk synpunkt, som sätter in på vårterminen i årskurs 1. I fysiken härledes i årskurs 1 allmänna tillståndslagen i den enkla formen p V = konst. • T, och i kemin bygges denna ut till p V = n R T i årskurs 2 efter genomgång av begreppet molvolym, varefter man återkommer till allmänna tillståndslagen i fysiken vid de gaskinetiska räkningarna i årskurs 3. Jonvandring vid elektrolys, elektrodpotentialer och elektrodförlopp i galvaniska element studeras uteslutande i kemin. Å andra sidan beskrives isotopseparation endast i fysiken. Den radioaktiva strålningens karaktär behandlas inledande i kemin och mera ingående i fysiken i årskurs 3, varvid även strålningsfaran poängteras. Byggnaden av atomens elektronhölje beskrives i kemin i årskurs 1 men behandlas enkelt matematiskt i fysiken i årskurs 3 under utnyttjande av elektricitets- och vågrörelselära. Atomkärnans byggnad genomgås i kemikursen, medan i fysikkursen kärnreaktioner vid naturligt radioaktivt sönderfall och vid partikelbombardemang behandlas. Fysik och teknologi skall i viss mån parallellt med varandra lägga grunden till ett antal tekniska tillämpningsämnen. Studiet av mekanik och av materialkonstanters innebörd har uppdelats mellan de två ämnena. Hur gränsdragningen är avsedd att göras framgår av kursplanerna jämte kommentarer (jfr 34.3).

Teknologin använder redan på ett tidigt stadium kraft-, energi- och effektbegreppen. Det är därför lämpligt, att man i fysiken genom koncentrationsläsning under första hälften av höstterminen i årskurs 1 blir i tillfälle att snabbt arbeta ut dessa begrepp. Kraftparallellogrammen och krafters vridmoment torde komma att behandlas tidigare i teknologin än i fysiken. Några praktiska olägenheter torde emellertid icke uppstå. Kraftparallellogrammen är nämligen avsedd att introduceras och exemplifieras i matematikens vektorräkning, så att fysik och teknologi parallellt med och oberoende av varandra kan utnyttja denna. De få problem, som i fysiken är avsedda att behandla vridmoment, är valda inom elektricitetsläran och kan knappast utgöra något väsentligt stöd för teknologin. Rotationsrörelse bör i de två ämnena behandlas i den ordningsföljd, som bestämmes av att fysiken skall klargöra det grundläggande i fråga om denna rörelsetyp och teknologin ge praktiska tillämpningar. Matematik, fysik, kemi och teknologi är intimt förknippade med varandra, och det är lämpligt att i teknisk lärokurs anordna för dessa ämnen gemensamma ämneskonferenser för att i detalj lösa samordningsproblemen. Eltekniska ämnen. För att t. ex. växelströmslära icke skall studeras i fysiken i årskurs 3 samtidigt som studier i elteknik eller eliära och mätteknik påbörjas, har kursplanen disponerats så att elektricitetsläran i fysiken är på det hela taget avslutad i årskurs 2. Blott svängningskrets och vissa elektroniska tillämpningar samt fasta kroppars elektronfysik återstår. Tillämpningar av detta sista moment i ämnet elektronik har i årskurs 3 förlagts så sent att behandlingen i fysiken bör kunna vara avslutad dessförinnan. Fysikalisk kemi. Genomgången av väteatomens struktur inom fysiken bör föregå den grundliga och till andra atomer ut-

298 sträckta behandlingen av atomens elektronhölje, som den fysikaliska kemin har att ge. Även beträffande halvledare bör samma ordningsföljd iakttagas. Konstruktion och energi. Genomgången av stöten och den kinetiska gasteorin i fysiken i årskurs 3 bör föregå de mer ingående beräkningarna på stöt och de gaskinetiska betraktelserna i respektive ämnen. Denna samordning bör lätt etableras, om momenten i fråga vid fysikstudierna placeras som i kursplanen angivits. Då atomfysiken i årskurs 3 börjar studeras och då den moderna fysikens världsbild börjar byggas upp för eleverna, är det av värde, att dessa i ämnet filosofi fått kännedom om hur världsbilden under tidigare sekler förändrats. När man inom fysiken på ett par punkter relativt detaljerat diskuterar, hur forskningen arbetar, bör man också utnyttja de synpunkter på induktiv och deduktiv metod, som eleverna blivit förtrogna med inom filosofin. Textböckerna i främmande språk bör bl. a. kunna innehålla avsnitt med fysikalisk anknytning. Man kan t. ex. välja texter, som ställer några från fysiken bekanta lagar i samband med biografiska upplysningar om fysiker, som gjort stora insatser vid deras utformning. Det förutsattes därvid att de förgrundsgestalter, som skildras, i sina skrifter använt språket i fråga, så att även citat kan anföras. För att öka den studietekniska träningen kan man låta vissa avsnitt av kurslitteraturen i fysik vara skrivna på främmande språk. Detta kan exempelvis gälla moment 10:7 Optiska instrument, delar av eller hela avsnitt 11 Atomfysik eller 12 Kosmisk fysik och geofysik. Endast avsnitt på svenska må ingå i betingsuppgift. Bredvidläsningslitteratur på främmande språk kan rekommenderas intresserade elever. Läraren i svenska och läraren i fysik

skall samarbeta, då det gäller att uppöva elevernas färdigheter i att avfatta laborationsredogörelser, så att dessa får en uppfattning om de krav, som det praktiska livet kan komma att ställa, när redogörelser med ett strängt sakligt innehåll skall avgivas. Det här anförda gäller icke de kortfattade protokoll, som jämlikt Laborationernas utförande (20.4.2.5) skall utgöra redovisning för flertalet laborationer. 204-14Koncentration Timantalet är varje läsår så högt att det bör tillgodose kontinuitetsbehovet. Höstterminen i årskurs 1 erbjuder dock vissa problem. I Kommentarer till speciella kursmoment har påpekats fördelen av att koncentrationsläsning kan ske på sådant sätt att fysik läses med 4 veckotimmar under första hälften av höstterminen. Med hänsyn till att en del av timtalet disponeras för laborationer bör partiell koncentration utöver den i årskurs 1 föreslagna planeras ingående. 204.1.5. Beting I behandlingen av avsnitt 1 Mekanik, inledande kurs möter eleverna för första gången den matematiska organisationen av naturvetenskapen, och det torde därvid vara lämpligt att arbeta uteslutande med dagläxa. Avsnitt 2 Materiens mekaniska och termiska egenskaper innebär en systematisering av stoff, som fläckvis belysts i grundskolan, och avsnittet är endast delvis förknippat med matematisk behandling. Här bör långläxor praktiseras. Det kan också vara möjligt att göra ett första försök med kort beting, utsträckt över ca 2 veckor. Exempel: Allmänna tillståndslagen (mom. 2:3 i Kursplan med årskursfördelning) eller Fasta kroppars egenskaper (2:4) eller Ångors egenskaper (2:6). Stora krav på begreppsbildningen — men icke på de matematiska färdigheterna

299 — ställer avsnitt 3 Allmän vågrörelselära, och här torde en ganska detaljerad lärarhandledning jämte vanliga dagläxor vara att rekommendera. Fr.o.m. årskurs 2 bör långläxor ses som det normala tillsammans med betingsläsning. I nedanstående exempel på beting avses de mindre få en utsträckning på 2—3 veckor, de större 4—5 veckor. Exempel på beting i årskurs 2: Likströmskretsar (5:3) eller likströmskretsar och mätmetoder (5:3—4). Induktion (6:4—5) eller svängningsrörelse (7:5). Växelströmskretsar (8:3—4). Samtliga är mindre beting. Exempel på beting i årskurs 3: Geometrisk optik med optiska instrument (10:4—7), större beting. Elektronen och fotonen (11:1—2), mindre beting, eller den fria atomen (11:3—i), mindre beting. Kärnfysik (11:6, 11:8—10), större beting. Mom. 11:7 bör ha behandlats före betinget. Geofysik (12:3), mindre beting. Där betingsläsning organiseras för hel termin kan kursen uppdelas på följande sätt: Under höstterminen i årskurs 3 bör sammanlagda betingstiden ej omfatta de två första veckorna, under vilka den kinetiska gasteorin studeras, och ej sträcka sig längre än till det centralt utgivna provet. Betingsavsnitten kan utgöra: Radiovågor och den elektromagnetiska ljusteorin (10:1—3 och delar av 10:4—5), mindre beting. Geometrisk optik (10:4—5), mindre beting. Optiska instrument och fysikalisk optik (10:6—9 och delar av 10:10), större beting. Under vårterminen i årskurs 3 kan betingsavsnitten utgöra: Elektroner i fria atomer och i fasta kroppar (delar av 11:2, 11:3—5), större beting.

Relativistisk mekanik (11:7), långläxa. Kärnfysik (11:6, 11:8—10), större beting. Kosmisk fysik med geofysik (12:1—i), större beting.

20.4.2.

Verksamhetsformer

204-2.1. Allmänna kommentarer

metodiska

Man bör sträva efter att i stor utsträckning presentera lärostoffet induktivt. Detta förknippas naturligt med det som i 20.4.2.5 sägs om experimentets stora roll i undervisningen. Eleverna bör även stifta bekantskap med den deduktiva metoden. I detta sammanhang beaktas avsnittet om matematisk behandling av det fysikaliska kunskapsstoffet. Båda metoderna används inom framställningen av mekaniken: den inledande kursen genomgås väsentligen induktivt, den utvidgade deduktivt. Den induktiva metoden är tidskrävande och den deduktiva ofta matematiskt krävande. Läraren behöver icke väja för att framställa betydande delar av kunskapsstoffet utan kartläggning av de vägar, längs vilka detta byggts upp. Inlärande av nytt stoff bör måhända stundom i årskurs 1 stödjas därigenom att läraren vid resonerande klassundervisning ger en framställning parallell med lärobokens. Så småningom torde denna form av preparation böra trängas tillbaka och genomgången av nytt stoff kunna inskränkas till laborationsförsök, demonstrationsförsök, filmvisning och samtal i anslutning därtill. Efter detaljerad rådgivning beträffande studierna av läroboken och eventuell bredvidläsningslitteratur får eleverna bedriva studier på egen hand. Det är väsentligt, att läraren klargör minimifordringarna och graderar svårighets- och angelägenhetsgrad i text och problem. Lektionerna bör i övrigt ägnas diskussion om den av eleverna redan studerade fram-

300 ställningen i läroboken och olika lösningsvarianter till förelagda problem. Som komplement till räkneproblem kan det vara värdefullt att lämna eleverna sådana övningsuppgifter som kan lösas utan räkningar men vilkas besvarande fordrar, att eleverna förstått de fysikaliska tankegångar, som bildar grunden för det aktuella avsnittet. Dylika uppgifter kan, sedan eleverna satt sig in i dem, bli utgångspunkter för diskussion i klassen. Beträffande muntliga och skriftliga förhör på lektionstid hänvisas till vad som anföres under Bedömning (20.4.2.6). 204.2.2. Studieteknik Användning av de arbetsformer som rekommenderas i 20.4.2.1 förutsätter att eleverna under grupptimmarna i årskurs 1 får individualiserad handledning i studieteknik. Vid dessa lektioner kan man utgå från ett experiment inom det behandlade området. Slutsatser diskuteras. Om försöket icke är beskrivet i läroboken, får eleverna råd om anteckningsteknik. Den skiss över uppställningen som göres bör kompletteras med anteckningar om förutsättningar och resultat, d. v. s. i regel den fysikaliska princip som försöket avser att illustrera. Det är angeläget att läraren kontrollerar hur anteckningarna utföres. I allmänhet bör emellertid försöket vara beskrivet i elevernas fysiklitteratur, och då gäller det för läraren att få eleverna att se sambandet mellan det utförda försöket och diskussionen å ena sidan samt litteraturframställningen å den andra. Eleverna kan övas häri exempelvis genom att redogöra för skiljaktigheter mellan i litteraturen och på lektionen presenterat stoff. Vissa grupptimmar kan helt ägnas litteraturstudium och därmed förknippad teknik. Eleverna kan då studera ett förelagt avsnitt i mindre grupper. Härvid kan läraren med varje liten grupp diskutera hur man i det ifrågavarande fallet kan klar-

göra argumentationens gång och hur denna kan fixeras genom markeringar i boken, hur sammanhanget med det tidigare studerade uppsöks, hur dispositionen klargöres och markeras samt hur det väsentliga framletas och utmärkes. Eleverna skall också kontrollera att de utan tillgång till läroboken kan skissera väsentliga figurer till det lästa avsnittet och att de uppfattat formlernas innebörd, ej blott inlärt den bokstavskombination som formeln bildar. Vid problemlösning betonas den hjälp som det innebär att teckna skisser över i problemet beskrivna tillstånd och i skisserna införa beteckningar på storheter av intresse samt betydelsen av att man kontrollerar att resultatet är rimligt. Eleverna bör tillrådas att då de träffar på problem som förefaller dem omöjliga att komma tillrätta med söka analysera svårigheterna, så att de kan specificera dem för läraren. Därigenom ökas deras möjligheter att få effektiv hjälp. Fysik är ett för vissa elever svårtillgängligt ämne. Övergången från fenomen till beskrivning i verbal eller matematisk form eller konkretiseringen av det skeende, som döljer sig bakom en beskrivning, bjuder ofta på svårigheter. Vid den mer individualiserade undervisning som grupptimmarna medger bör läraren stimulera eleverna att fråga om sådant i läroboken eller i lärarens framställning som de ej förstått. Vid övriga lektioner blir arbetstakten i regel snabbare än på grupptimmarna, och möjligheterna att individualisera reduceras därmed, men det är angeläget att läraren bl. a. genom anvisningar vid utdelandet av elevuppgifterna vidmakthåller den studieteknik som förvärvats på grupptimmarna. Den för laborationerna speciella arbetstekniken, framförallt omfattande mätteknik och direkt tabellering av mätvärden, inövas givetvis på laborationstid.

301 Den för fysiken karaktäristiska studietekniken syftar framför allt till att knyta samman experiment och vetenskaplig teori. I kursen överväger laborationsexperiment över demonstrationsexperiment. Anknytningen mellan laborationer och teoristudium måste därför bli så intim som möjligt.

2O.42.3. Den matematiska behandlingen av det fysikaliska kunskapsstoffet Momenten är avsedda att behandlas matematiskt och förknippas med lösandet av enkla tillämpningsuppgifter, utom då detta medför uppenbara svårigheter eller då annat behandlingssätt rekommenderas i 20.4.1.2. Härigenom vinner framställningen i fasthet. Att eleverna i gymnasiet får vana vid att räkna med fysikaliska storheter inom fysikens alla huvudområden är också väsentligt för efterföljande högskolestudier och för arbetet inom tillämpningsämnen i teknisk lärokurs. Även vissa mer omfattande härledningar är så betydelsefulla att de bör genomarbetas. De kan dock vara så krävande att ett inlärande av dem för flertalet elever skulle medföra ett arbete, som icke förefaller skäligt. Då skall redovisningsskyldighet icke åvila eleverna. Detta har markerats i Kommentarer till speciella kursmoment (se 20.4.1.2). Det är heller icke avsett, att där omnämnda tillämpningsövningar skall behöva redovisas av eleverna. Man får icke taga för givet, att eleverna erhåller aktiv kunskap om den matematiska behandlingen av ett fysikaliskt samband i och med att de fysikaliska sammanhangen är utredda och det matematiska instrumentet är för handen. Erfarenheten visar, att eleverna har påtagliga svårigheter i att tillämpa sina i matematiken förvärvade kunskaper, då mätetalen ingår i andra storheter än dem de blivit förtrogna med i matematiken.

Ett par exempel: 1) Hur man kan bestämma temperaturkoefficienten för resistivitetcn hos en metall genom grafiskt utnyttjande av värdepar på resistans och temperatur är för eleverna icke omedelbart klart, även efter utförlig behandling av räta linjens ekvation i matematiken och presentation av formeln för resistivitetens temperaturberoende. 2) Att studera funktionen y = sin2x synes eleverna icke på långt när så avskräckande som uppgiften att grafiskt representera momentaneffekten i en resistiv belastning på en växelström skälla som funktion av tid eller tidsvinkel. Man måste därför avsätta viss tid till att förverkliga kursplanens intentioner i detta avseende. Det är väsentligt, att eleverna redan från början får klart för sig sambandet mellan fysikalisk storhet, mätetal och enhet, att de vänjes vid att bokstäverna i allmänna fysikaliska formler i regel betecknar storheter och att enhetsförvandlingar skall genomföras i algebraisk form. Beteckningar enligt svenska normer (SEN och TNC) bör användas. Normalt bör Internationella enhetssystemet, Sl-systemet (MKSA-systemet), användas i räkningarna. CGS-systemet omnämnes. Enheten 1 kp underlättar ofta beräkningar inom statiken och torde icke kunna undvaras. Tills vidare måste eleverna också få kännedom om enheterna 1 cal och 1 hk, men det bör framhållas att användningen av dessa enheter vanligen komplicerar behandlingen av en uppgift. De i matematikkursen genomgångna reglerna för felfortplantning bör utnyttjas i samband med laborationer, och eleverna bör övas i att uppskatta osäkerheten i en mätning och ungefärligt bedöma hur denna inverkar på resultatet samt låta detta komma till uttryck i antalet i resultatet medtagna siffror.

302 Beträffande problemens formulering och behandling må följande iakttagas. Flertalet uppgifter bör vara så valda och så förberedda att de flesta av klassens elever kan lösa dem på egen hand. Diskussion av olika varianter av utförda lösningar bör beredas ett visst utrymme. Lösning av mer krävande uppgifter för särskilt intresserade elever kan utarbetas av en elevgrupp och efter lärargranskning anslås. Uppgifterna bör i regel vara sådana att eleverna övas i att rätt uppfatta den fysikaliska innebörden i en frågeställning, att bedöma vilken lag som skall användas och vilka sifferuppgifter som behövs för lösningen. Den matematiska behandlingen av uppgifterna får icke vara tidskrävande och icke utgöra det huvudsakliga syftet. I synnerhet i årskurserna 1 och 2 måste varsamhet vid valet av problem iakttagas, så att problemlösningen icke verkar avskräckande för eleverna och hämmar intresset för fysikstudierna. Tvärtom skall problemlösningen vara stimulerande genom att ge känslan av tillfredsställelse över ett genomfört arbete. I årskurs 1 bör endast mycket enkla numeriska värden förekomma i problemen. Det måste huvudsakligen ankomma på matematikämnet att ge träning i numerisk räkning. Då eleverna skall övas i att låta noggrannheten i resultatet av en mätning komma till uttryck i antalet medtagna siffror, måste det vara angeläget, att problemtexterna i detta avseende är förebildliga och att man kontrollerar, att elevernas svar icke ges med omdömeslöst stort eller litet antal siffror. Uppgifterna bör i allmänhet vara så formulerade att logaritmtabell eller räknemaskin icke skall behöva användas. Räknestickan skall normalt ge tillräcklig noggrannhet. I lösningarna till uppgifterna skall införda beteckningar förklaras (ev. i en åtföljande skiss), använda enheter utsättas och uppställda ekvationer motiveras. Då

figur till en uppgift begäres, skall den vara så utformad att det väsentliga tydligt framgår. Uppgiftens behandling skall avslutas med ett tydligt markerat svar. Elevernas omdöme och förmåga att inhämta information uppövas, om i problemtexten konstantvärden ej anges utan eleverna vid problemlösningen (även i skriftliga prov) till sitt förfogande har en mindre, för ändamålet sammanställd handbok, innehållande fysikaliska grundkonstanter, materialkonstanter, fysikaliska och matematiska formler samt matematiska tabeller. 20.4.2.4. Självständiga

arbetsformer

Utöver vad i anvisningarnas allmänna del säges beträffande betingens genomförande gäller speciellt för fysiken, att laborationerna bör spela en framträdande roll, särskilt i årskurs 2. I betinget Likströmskretsar och mätmetoder (jfr 20.4.1.5) kan en laboration inläggas: Upptagande av karaktäristiker för olika belastningar, eller: Voltamperemetoden med fortplantning av fel, för att göra eleverna förtrogna med uppkopplingstekniken och avläsningen av instrumenten. Redovisningen av betinget kan delvis ske på en andra laboration: Mätning av resistans och elektromotorisk spänning. Vid denna får eleverna visa upp dels vad de lärt sig på föregående laboration, dels vad de inhämtat ur läroboken om övriga mätmetoder. I redovisningen skall ingå de gjorda kopplingarna, den muntliga presentationen av kopplingen, teorin för mätmetoden samt mätresultaten. Det kan visa sig nödvändigt att vid dylik redovisning låta hälften av laborationsavdelningen bedriva enskilda studier för att vidga möjligheterna till individualisering av de praktiska uppgifter, som förelägges den andra hälften. Förmågan att lösa problem inom likströmsläran prövas på nästa schemalagda skrivning.

303 Betinget Svängningsrörelse kan inledas med en laboration: Undersökning av svängande system, där man studerar vinkelfrekvensens beroende av direktionskonstant och massa vid fri svängning hos elastisk pendel eller matematisk pendel eller möjligen tröghetsmomentets inverkan vid vridsvängning. Men betinget kan i stället förhöras på en laboration, där eleverna berättar om svängningstypernas gruppering efter olika slag av krafter och energimatning samt visar hur man experimentellt kan verifiera det matematiskt deducerade sambandet mellan vinkelfrekvens, direktionskonstant och massa eller tröghetsmoment. Betinget Växelströmskretsar kan redovisas dels i avseende på problemlösning på schemalagd skrivning, dels i avseende på mätteknik på en laboration, som för olika elevgrupper kan innehålla olika uppgifter: Trevoltmetermetod på kondensator, mätning av impedans hos spole, påvisande av serieresonans. Specialarbete i fysik bör till sin centrala del utgöras av en experimentell undersökning, vid vilken den självständiga bedömningen tränas, men kan för särskilt teoretiskt inriktade elever bestå uteslutande av litteraturstudium jämte redovisning. Hur arbetet kan tänkas genomfört i detalj framgår av nedanstående exempel. 1.

Luftmotstånd

Uppgiften är att bestämma luftmotståndet hos ett hinder som funktion av hastigheten och hindrets beskaffenhet. Förutsättning: 1. Läraren visar eleven cirkulära skivor av olika diameter, enkomponentvåg och vindtunnel samt påpekar, att det svårbestämbara är luftströmmens hastighet. Han ger litteraturanvisningar för studium av Bernoullis lag och dess tillämpning på Prandtls rör. 2. Eleven studerar enligt 1 och förbereder muntlig redogörelse inför läraren.

3. Läraren övertygar sig om att eleven uppfattat principen för Prandtls rör. Läraren ställer ett sådant till förfogande och man diskuterar tryckmätningen liksom den numeriska uträkningen av hastigheten. Eleven uppmanas att protokollföra samtliga mätningar. 4. Eleven mäter luftmotståndet hos cirkulära skivor av olika diameter vid olika hastighet. 5. Läraren uppmanar eleven, under hänvisning till någon bok om matematiskt utnyttjande av experimentella data, att sammanfatta siffermaterialet i en formel. 6. Eleven arbetar enligt 5. 7. Lärare och elev diskuterar igenom siffermaterialet. 8. Eleven gör kompletterande mätningar. 9. Läraren ger eleven litteraturanvisning om virvelbildning som orsak till luftmotståndet. 10. Eleven gör litteraturstudier och mäter motståndet hos kroppar av olika form och ytbeskaffenhet. 11. Läraren ger eleven anvisningar om slutredovisning. 12. Eleven utarbetar skriftlig redovisning. Uppskattad tid motsvarande ca 40 lektioner. 2. Undersökning av svängningar med oscilloskop. Resonans Uppgiften är att bestämma egenfrekvensen och resonansfrekvensen vid transversell svängning hos en ensidigt inspänd tunga av mjukt bandstål som funktion av den fria längden. 1. Läraren visar eleven ståltungan med inspänningsanordning, en induktiv givare, oscilloskop och eventuell förförstärkare, vilket är den huvudsakliga utrustning, som behövs för studiet av den fria svängningen. Läraren upprepar sina vid laborationer givna råd om skydd mot den elektriska faran och försiktighetsmått mot

304 apparatförstöring. Eleven uppmanas att protokollföra samtliga mätningar. 2. Eleven ritar schema och gör uppkoppling. 3. Läraren inspekterar uppkopplingen och eleven prövar densamma. 4. Eleven bygger eventuellt en enstegs förförstärkare. 5. Läraren fäster uppmärksamheten på frekvensbestämningsproblemet och antyder några möjligheter, bland vilka eleven får välja efter att ha tänkt igenom deras förtjänster och svagheter. 6. Eleven gör frekvenskalibrering på något sätt och mäter egenfrekvensen vid olika längd hos tungan. 7. Läraren ger eleven litteraturanvisning för omsättande av mättabellen till en algebraisk formel. Eleven får i uppdrag att driva tungan i tvungen svängning medelst tongenerator och spole och undersöka resonansfrekvensens beroende av tungans längd. 8. Eleven arbetar med både mätningar och räkningar enligt 7. 9. Läraren och eleven diskuterar detaljer i de utförda försöken, såsom de genom överlagring av egensvängning och tvungen svängning uppträdande svävningarna. Läraren efterlyser en uppskattning av osäkerheten i bedömningen av resonansfrekvensen — frånsett osäkerheten i frekvenskalibreringen — och rekommenderar därför att en grov bestämning av resonanskurvans halvvärdesbredd göres. Eleven får i uppdrag att tänka ut något sätt att göra denna bestämning. 10. Eleven utarbetar något förslag. 11. Lärare och elev diskuterar detta och eventuellt andra möjligheter. 12. Eleven arbetar på bestämning av halvvärdesbredden enligt någon metod. 13. Läraren ger eleven anvisning om den skriftliga redovisningen. 14. Eleven utför denna. Uppskattad tid motsvarande ca 30 lektioner.

Denna uppgift kan, om erforderlig apparatur är tillgänglig, byggas ut så att den passar en elev med större förutsättningar. I centrum kan t. ex. ställas studiet av kopplingar för derivation och integration av en tidsberoende spänning. Svängningsregistreringen skulle då komma att utgöra exempel på ett användningsområde, och uppgiften skulle avslutas med demonstration inför klassen. Benämningen kunde bli Elektrisk derivation och integration. 3.

Halleffekt Uppgiften är att undersöka Halleffekten hos en halvledare och antyda, hur Halleffekten kan användas. 1. Läraren ger eleven anvisning på litteratur om Halleffekten och om bestämning av magnetfält med provspole och ballistisk galvanometer. (Detta kan ske fastän halvledarnas inre byggnad ej studeras förrän under vårterminen i årskurs 3.) 2. Eleven studerar enligt 1. Han förbereder redovisning av teorin för flödestäthetsmätning med ballistisk galvanometer. 3. Inför läraren sker muntlig redovisning enligt 2. Läraren visar en lämplig elektromagnet och en ballistisk galvanometer samt orienterar om strömkällor och motstånd. 4. Eleven gör schema och uppkoppling för bestämning av sambandet mellan flödestätheten i magnetgapet och magnetiseringsströmmen. 5. Läraren inspekterar och eleven provar anordningen. 6. Eleven mäter och protokollför flödestätheten vid olika magnetiseringsströmmar. 7. Läraren ställer halvledare, instrument, strömkälla och regleringsdon till förfogande för undersökning av Hallspänningens beroende av styrström och flödestäthet. 8. Eleven gör schema och uppkoppling enligt 7. 9. Läraren inspekterar och eleven provar anordningen. Läraren påpekar, att resultatet skall redovisas i lämpligt koncentrerad form.

305 10. Eleven mäter enligt 7 och sammanställer resultatet. 11. Läraren påpekar för eleven den principiella möjligheten att använda Halleffekten för modulering och föreslår eleven att göra en koppling som realiserar denna möjlighet. Oscilloskop och tongenerator ställs till förfogande. 12. Eleven gör schema och uppkoppling. 13. Läraren inspekterar och eleven provar anordningen. 14. Eleven prövar ut modulationsförfarandet. 15. Utarbetande av skriftlig redovisning. Denna uppgift är relativt krävande och tiden kan uppskattas till motsvarande ca 50 lektioner. Eventuellt kan den skriftliga redovisningen ersättas av demonstration. Arbeten av detta omfång bör endast undantagsvis förekomma. 204-2-5.

Experiment

Vid lab orationerna skall små elevgrupper efter viss handledning självständigt arbeta laborativt och självständigt bearbeta observationsmaterialet. Vid demonstrationerna skall en större grupp under fortlöpande ledning och aktivt deltagande av läraren studera ett fenomen experimentellt på en gemensam försöksuppställning och gemensamt behandla observationsmaterialet. Om här i kommentarer och anvisningar endast benämningarna demonstrations- och laborationsförsök nyttjas, innebär detta icke, att alla försök måste utföras just på något av de två sätt, som nyss beskrivits. Ett utsuddande av gränserna mellan demonstrations- och laborationsförsök kan ofta vara på sin plats. Variation i uppläggningen av den experimentella undervisningen är stimulerande för eleverna. Fördelarna med laborationer framför demonstrationer är större självständighet och större aktivitet hos eleverna. I synnerhet försök, där mätningar med efterföljande uträkningar spelar stor roll, är av den ka-

raktär att det är svårt att akti visera eleverna, om demonstrationsformen väljes, varför det förutsattes som normalt med laborationsform för dylika försök. Syften med experimenten. Eleverna bör förvärva kunskap om några för den fysikaliska naturuppfattningen betydelsefulla experiment, några allmänna principer för experimentell undersökning samt mätteknik. Det är på grund av stoffets karaktär naturligt att just dessa kunskaper så långt som möjligt förvärvas genom experiment. Även annat kunskapsstoff kan emellertid med fördel inhämtas under utnyttjande av experiment i undervisningsmetodiken. I många experiment nås flera av de syften, som här anförts, och någon skarp gläns behöver ej dras på grund av olika inriktning. Vår kunskap om naturen har vunnits genom många forskares mödosamma och avancerade observations- och experimentarbete. Man kan icke i undervisningen ens i förenklad form rekapitulera den väg, forskningen gått till den nuvarande naturuppfattningen. Den alldeles övervägande delen av forskningens resultat måste accepteras av eleverna utan redogörelse för hur de uppnåtts. Men eleverna bör stifta bekantskap med några försök som haft betydelse för den vetenskapliga utvecklingen, t. ex. Young-Fresnels interferensfenomen och Rutherfords försök över a-partiklars spridning vid kollision med en tung atomkärna. Det är naturligtvis önskvärt, att detta sker genom eget laborativt arbete, men p. g. a. experimentella svårigheter får här demonstrationsförsök, filmade försök eller enbart beskrivning i läroboken ofta träda i laborationens ställe. Man måste göra klart för eleverna, att sådana i skolan utförda eller beskrivna försök utgör förenklade varianter till de vetenskapliga. Vid en typ av laborationer sker en undersökning av hur en storhet beror av andra storheter, varefter resultatet sammanfattas i en formel. Exempel: Experimentell här-

306 ledning av Boyles lag. Undersökning av accelerationens beroende av kraft och massa. Kraftverkan på strömgenomfluten ledare i magnetfält. Sådana laborationer är i princip mycket värdefulla, därför att de ger en inblick i den experimentella undersökningsmetodiken. Laborationer av denna typ får emellertid ej utnyttjas okritiskt. Ofta blir nämligen underlaget för sammanfattningen i en formel svagt på grund av brister i apparatur och metod samt ovana vid laborativt arbete. Ett visst mått av precision måste fordras vid dessa undersökningar. De är elevernas första försök till vetenskapligt tillvägagångssätt. Man måste också beakta, att eleverna i vissa fall finner de sökta sambanden så självklara, att de inte anser dem behöva experimentellt verifieras. I andra fall kan det vara så, att eleverna förledes att söka svaren på frågorna i den egna läroboken i stället för att draga slutsatser ur mätserierna. Vid introduktion till ett fenomen utföres ofta försök helt utan mätningar. Ett samband kan på detta sätt göras troligt, utan att man syftar till experimentell härledning av en lag. I dessa fall kan demonstrationen vara överlägsen laborationen genom de möjligheter, som bjuds att låta försökets olika faser ledsagas av samtal mellan lärare och elever. Att utföra försök av detta slag som laborationsexperiment kan dock stegra elevernas intresse genom att de själva får arbeta manuellt och tvingas att individuell! draga slutsatser. Denna laborationstyp kan i viss mån illustrera experimentell undersökningsmetod, fastän mätningar icke utföres, och bör vinna tillämpning särskilt som entimmeslaboration i årskurs 1. Som exempel kan nämnas försök med vattenvågor. I sådana introducerande försök bör elevernas uppmärksamhet icke inriktas mot apparaturen och de bör icke vara skyldiga

att redovisa denna. De studerade förloppen skall helt träda i förgrunden. Annorlunda är förhållandet vid mättekniskt inriktade försök. Kunskap om instrumentens byggnad och verkningssätt erhålles genom litteraturstudier och demonstrationer, men förtrogenhet med instrument och deras handhavande samt allmän laboratorievana kan endast vinnas genom laborationer. Det är framförallt tvåtimmarslaborationerna i årskurserna 2 och 3 som ägnar sig för en dylik mätteknisk inriktning. Laborationer, där värden på fysikaliska storheter, bl. a. materialkonstanter och allmänna naturkonstanter, bestämmes, har i detta sammanhang sin stora betydelse. Exempel: bestämning av resistivitet och dennas temperaturkoefficient, e/m för elektronen samt ljusvåglängder. Elevernas uppfattning om olika grad av noggrannhet skarpes, om de får utföra både grova bestämningar, som ger storleksordningen, och noggrannare bestämningar, som ger en antydan om vad som menas med precision. Laborationer nas förläggning. Under det att laborationer, som syftar till konstantbestämning, med fördel placeras efter lektionsbehandling av det aktuella momentet, bör laborationer, där eleverna letar fram sambandet mellan olika storheter genom resonerande eller matematisk analys av ett skeende förläggas före. Skall laborationerna ge en redovisningsbar behållning, måste de inriktas mot kunskapsinhämtande och ej blott mot mätteknisk träning, och framförallt får de icke bilda en fristående laborationskurs utan integreras i det övriga fysikstudiet genom att man på lektionerna anknyter till och bygger på vid laborationerna vunna erfarenheter. Det är angeläget att läraren omsorgsfullt utnyttjar de möjligheter till att förlägga laborationerna till lämpliga tidpunkter som schemat medger. Laborationernas utförande. Eleverna bör samarbeta i grupper på 2 eller i försök med

307 vidlyftigare apparatuppställning 3 deltagare. Det normala bör vara, att samtliga grupper utför försök med samma uppgift. En arbetsordning, där laborationsuppgifterna vandrar från grupp till grupp under successiva laborationspass, medför vissa organisatoriska svårigheter och låter för många elever det utförda försöket komma för tidigt eller för sent i förhållande till kursen. En sådan arbetsordning kan vara tänkbar i årskurs 3 men får icke medföra, aft eleverna serveras färdiggjorda uppställningar. Lärarens anvisningar kan vid de första laborationerna i årskurserna 1 och 2 vara ganska detaljerade men bör i så fall under läsårets gång inskränkas, så att eleverna i allt större utsträckning själva planlägger uppställningar, uppkopplingar och mätningar. Lärarens muntliga anvisningar kan ersättas av skrivna laborationsanvisningar, som studeras före laborationstillfället. Anvisningen bör dock ej vara så skriven, att den styr laborationen i så hög grad att intet rum lämnas åt elevernas eget initiativ. Vid elektriska försök bör läraren ge råd för undvikande av den elektriska faran och för skyddande av materielen för skada på grund av överbelastning. Under laborationerna bör läraren stundom kontrollera pålitligheten i elevernas avläsningar och skattningar av tiondels skaldelar. Felkällor och noggrannhet skall diskuteras — åtminstone vid vissa laborationer. Vid bearbetning av siffermaterialet är det angeläget att tillvarataga möjligheterna till övning i matematiska färdigheter. Särskilt grafisk redovisning uppmärksammas. Se 19.4.1.2 och 19.4.1.3. Redogörelserna kan utföras på två olika sätt. Flertalet laborationer bör kunna redovisas med ett under laborationen av gruppen fört protokoll, som vid dennas slut

inlämnas till läraren. Protokollet bör innehålla uppgiftens lydelse, mätvärden, uträkningar och resultat, vid tvåtimmarslaborationer även figur över anordningen (kopplingsschema), men en berättelse om hur försöket utfördes är överflödig. De formella kraven på ett dylikt protokoll får i stort sett inskränkas till att man fordrar läslighet och reda i uppställningen. Avsikten är, att eleverna skall tvingas till överskådlighet vid förandet av originalprotokoll. En del laborationer är till sin natur sådana att de måste avslutas med ett ganska omfattande räknearbete, utan att ytterligare kontakt med apparaturen är nödvändig. I sådana fall må uträkningen kunna förläggas utom laborationstid och utföras som grupparbete (inom 2—3-mansgruppen), varefter redogörelse kan inlämnas i ett enda exemplar, för vars innehåll samtliga inom gruppen är ansvariga. Framförallt nu nämnda laborationer bör vara ägnade att givas en mer ingående redogörelse, som bl. a. skall innehålla en kort beskrivning av försöksprincipen. Att utarbetande av dylika redogörelser bör krävas efter några laborationer i årskurserna 2 och 3 är angeläget, därför att många elever känner tillfredsställelse i att prestera ett mer avrundat arbete än det snabbt åstadkomna protokollet kan bli, men även därför att färdighet i detta avseende är av värde i framtiden, likaväl som det snabba protokollförandet. På en sådan redogörelse bör högre formella krav ställas än på protokollet. Protokoll och redogörelser skall givetvis granskas och rättas av läraren samt snarast efter inlämnandet ställas till elevernas förfogande. Speciellt laborationsstoff. Det förhållandet att ett moment icke upptagits i kursplanen eller rekommenderats till behandling i kommentarerna till denna behöver icke innebära, att det bör uteslutas från laborationerna. T. ex. bestämning av temperatur-

308 koefficienten hos någon metalls resistivitet kan vara en mycket lämplig laborationsuppgift trots att temperaturkoefficienten icke ingår i den obligatoriska kursen, bl. a. med tanke på det tillfälle till grafisk konstantbestämning, som laborationen erbjuder. Karaktäristikskaror för elektronrör är ett liknande arbetsobjekt. Vid några enstaka laborationer kan gruppen vidgas till att omfatta ca 15 elever. Så kan vara lämpligt vid laborationer med radioaktiv strålning, då eleverna inte får handskas med radioaktiva preparat, och vid laborationer, som fordrar så dyrbar materiel, att denna endast kan anskaffas i en uppsättning. Demonstrationsförsökens utförande. Det måste beaktas, att samtliga elever skall kunna följa försökets gång och avläsa instrumenten. Försöksanordningen bör ofta förtydligas med en schematisk skiss på svarta tavlan och läraren bör samtalsvis övertyga sig om att eleverna uppfattat det väsentliga i uppställningen. Den normala arbetsgången bör vara, att läraren efter presentation av uppgiften och försöksanordningen genomför försöket och därefter låter eleverna draga slutsatser ur detta. Beträffande försök med strålning från röntgenrör, urladdningsrör och radioaktiva preparat bör läraren observera de av vederbörande myndigheter utfärdade skyddsföreskrifterna. Undervisningsfilm har en uppgift att fylla i fysikundervisningen, då det är fråga om försök, som kräver avancerad apparatur eller lång tid men anses betydelsefulla för studierna. Filmade försök har den stora förtjänsten, att de kan återgiva i tiden sammanträngda (eller förlängda) förlopp. I motsats till televisionsöverförda fihner kan i lärosalen direktprojicerade filmer sättas in vid lämplig tidpunkt i undervisningen. Filmerna bör vara korta (ca 10 min.) och blott visa själva försöket utan vidlyftiga

kommentarer. Efter framförandet bör filmen diskuteras. Den tecknade filmen bör kunna spela en stor roll för åskådliggörandet av modellföreställningar. I atomfysiken är kedjan mellan fenomenet och den lärobyggnad, som de vetenskapliga undersökningarna lett fram till, längre än inom andra områden av den i skolan studerade fysikkursen. Demonstrations- och laborationsexperiment är därför icke klargörande i samma utsträckning som tidigare i kursen. Det sagda får icke utesluta, att vissa experiment, icke minst laborativa, göres i anslutning till detta kursområde, om än experimenten förlägges glesare än tidigare. Röntgenstrålning och radioaktivitet kan — på grund av strålningsfaran — endast i begränsad omfattning belysas med experiment. Även om eleverna på det stadium i studiegången, dit atomfysiken förlagts, har nått en sådan mognad, att deras inhämtande av nya begrepp icke behöver så starkt stöd som tidigare, är filmer, i synnerhet tecknade, av värde för att levandegöra vissa avsnitt inom detta område. Vid behandlingen av den kosmiska fysiken och geofysiken är experiment och observationer svårutförbara. Filmer enligt ovan bör här fylla en lucka i raden av hjälpmedel. Besök vid industriella anläggningar bör kunna vara betydelsefulla för studie- och yrkesorienteringen. Sådana besök kan bl. a. anordnas i samband med lägerskola. Man bör beakta möjligheten att ersätta studiebesöket med förevisandet av en film, som belyser förfaringssätt, som tillämpas inom ifrågavarande industri. För den egentliga fysikundervisningen kan studiebesök vid laboratorier vara av större värde än industribesök. 2O.42.6.

Bedömning

Kunskapskontrollen skall utformas så att man utvärderar elevernas kunskaper om

309 fysikaliska förlopp och förmåga att uppfatta den fysikaliska innebörden i en frågeställning. Förhör med avsikt att kontrollera kunskaper och omdöme bör i årskurs 1 vara korta och komma tätt men i de högre årskurserna vara mer omfattande och förekomma mer sparsamt. Då det gäller betingsredovisning kan uppfattning om studieresultatet snabbt och säkert vinnas genom skriftligt förhör av den typ, som föreslås i II: 4.4.4.5. Men man bör å andra sidan i största möjliga utsträckning tillvarataga de goda möjligheter fysiken lämnar till träning i muntlig framställning. I detta sammanhang bör också beaktas vad som nämnts angående laborativ redovisning av beting (se 20.4.2.4). Normalt bör flertalet uppgifter på de schemalagda skriftliga proven vara problem, som fordrar matematisk behandling, men även andra slag av uppgifter kan förekomma, t. ex. sådana som nämns i 20.4.2.1. Dessa uppgifter kan utformas så att en skriftlig försöksbeskrivning följes av frågor, som prövar elevens förmåga att draga slutsatser av vid försöket gjorda observationer. Beträffande uppgifternas inriktning, formulering och behandling gäller f. ö. vad som anförts under rubriken Den matematiska behandlingen av det fysikaliska kunskapsstoffet (20.4.2.3). Eleverna skall sålunda vid proven utnyttja den handbok, som de använder i undervisningen. Skillnaden i svårighetsgrad mellan skrivningens första uppgift och dess sista bör vara betydande, ty skrivningen får ej verka avskräckande på de svagare eleverna, men ej heller förefalla alltigenom trivial för de mer begåvade. Vad som ovan anförts om schemalagda skriftliga prov, sammansatta av gruppens lärare eller ämneskonferenser, äger tillämpning även på de centralt utfärdade proven. Men medan de förra proven kan ge utrymme för kursuppläggningar i enlighet

med den individuella lärarprofilen, måste de senare underkastas följande restriktioner: Uppgifterna skall kunna lösas medelst kunskaper i de områden, som i kursplanen förtecknats och/eller i kommentarerna till speciella kursmoment angivits böra studeras. Uppgifterna skall icke vara sådana att deras lösande förutsätter kunskaper om moment, 1. vilka i kommentarerna till speciella kursmoment betecknas som tillämpningsövningar, som exempel på hur ett stoffurval kan göras, som icke obligatoriska, som frivilliga eller som ägnade att behandlas av intresserade elever, 2. vilka i kursplanen eller kommentarerna förutsatts erhålla orienterande behandling. Det sagda utesluter icke, att uppgifternas fysikaliska innehåll kan ligga inom nyss uppräknade eller i kursplan och kommentarer icke alls omnämnda kunskapsområden, men i så fall skall problemen kunna lösas medelst från de obligatoriska områdena bekanta metoder, om den nödvändiga faktabakgrunden lämnas i problemtexten. Uppgifterna kan också förutsätta kunskap om allmän laborationsteknik, även om dennas innehåll icke specificerats i Kommentarer till speciella kursmoment. Enligt anvisningarna i läroplanens allmänna del (11:4.4.8) skall under årskurserna 2 och 3 schemalagda skrivningar förekomma. I årskurs 2 förlägges sålunda två skrivningar till höstterminen och två till vårterminen samt i årskurs 3 två skrivningar till höstterminen och två till vårterminen. Det centralt utgivna provet i årskurs 2 är nummer tre under läsåret och förlägges till mars månad. Det centralt utgivna provet i årskurs 3 är nummer två under läsåret och förlägges till december månad. Preliminärt kan följande sammanställning visa vilka uppgifter som bör kunna ingå i proven.

310 På det centrala provet i årskurs 2 medtages uppgifter företrädesvis inom mom. 5:1—4, 6:1—5, 7:1—4. I viss utsträckning kan uppgifter väljas också från mom. 1:1— 4 och 4:1—4, då behärskande av dessa moment utgör en förutsättning för förståelse av de först uppräknade momenten. På det centrala provet i årskurs 3 medtages uppgifter företrädesvis inom mom. 9:1—2, 10:2—9. I viss utsträckning kan uppgifter väljas också från mom. 3:4—5, som lämpligen repeteras i samband med avsnitt 10, samt från mom. 8:1—4 och 10:1. Betygsättningen skall ske i enlighet med anvisningarna i II: 4. Hänsyn skall tagas till resultaten av de schemalagda skriftliga proven, inklusive de centralt utfärdade, till elevernas prestationer i muntliga och eventuella skriftliga förhör och i lektionssamtalen samt elevernas sätt att utföra och redovisa laborationerna. 20.4.3.

Hjälpmedel

Vid de laborationer, som i årskurs 1 tjänar att föra in eleverna i den mekaniska uppfattningen av fysikaliska förlopp, kan i stor utsträckning en ganska primitiv apparatur nyttjas. Men man får ej välja så grov apparatur, att kraven på att kompensera bristerna i apparaturen med manuell skicklighet blir för stora. Vid laborationerna i årskurserna 2 och 3 beaktas att, om övningarna i laborationsteknik skall ha något värde som förberedelse till mer avancerade mätningar vid högskolor och universitet eller ingenjörsverksamhet, mätningarna måste utföras med sådana typer av instrument och laboratorieutrustning, som används på forsknings- och industrilaboratorier, även om

man måste välja de enklare modellerna. Eleven skall under fysikstudierna föras in i verksamheten på ett laboratorium. För synliggörande av demonstrationsexperiment kan en inom institutionen befintlig TV-anläggning ha en stor uppgift att fylla. För att åskådliggöra fysikaliska förlopp samt för att ge apparatkännedom kan utöver demonstrations- och laborationsutrustning följande hjälpmedel vara lämpliga: Skriftprojektor kan användas i likhet med skrivtavlan för att under lärarens hand låta bilder växa fram, detalj efter detalj. Den kan även användas för visning av färdiga bilder, såsom duplikat till läroboksillustration vid läxpreparation och för visning av föremål och försök i projektion. Väsentliga funktioner har också diaskop och diapositiv, ljudfilmsprojektor och filmkopior samt apparatdelar och modeller. Vid laborationsexperiment på schemalagd tid och framförallt vid laborativt specialarbete användes tabellverk, handböcker för experimentella metoder och för det matematiska utnyttjandet av experimentellt erhållna data samt laborationshandledningar. Vid sådant specialarbete, som helt bygger på litteraturstudium, och vid förberedelserna till laborativt specialarbete utnyttjas böcker och tidskrifter, som inom ett mindre område ger en mer fördjupad behandling än läroboken eller övrig litteratur. Med viss varsamhet får man hänvisa eleverna till valda kapitel i större monografier och beakta de svårigheter i fråga om förståelsen, som här kan uppträda. Tidskriftsartiklar kan mången gång vara att föredraga.

21. Kemi 21.1.

Mål

Undervisningen i kemi har till uppgift

21.3. Kursplan med årskursjördelning

att ge sådan kunskap om atomernas byggnad och den kemiska bindningens natur som leder till förståelse för materiens byggnad och för kemiska egenskaper och skeenden,

21.3.1.

att mot bakgrunden av fysikalisk-kemiska lagar och principer ge kunskap om viktigare oorganiska och organiska ämnesgrupper,

2. Materiens atomistiska struktur Atomkärnans byggnad, atomnummer, masstal, isotoper. Elektronstrukturen hos de 20 första elementen. Grundämnenas periodiska system. Något om elektronernas energinivåer eventuellt med utgångspunkt från joniseringsenergin. Begreppet elektronmoln. Ädelgaserna och ädelgasstrukturens stabilitet. Valenselektroner. Atomernas storlek och vikt. Atomvikt. Avogadros tal. Molbegreppet.

att genom matematisk behandling av väsentliga områden öka förståelsen för de kemiska sammanhangen samt att ge en viss kännedom om betydelsefulla kemiska metoders, ämnens och ämnesgruppers användning inom industri och samhällsliv.

21.2.

Huvudmoment

Atomernas byggnad och grundämnenas periodiska system. Kemisk bindning. Gitterstruktur. Molekylstruktur och isomeri. Oxidation och reduktion. Syra-basbegreppet. Termokemi. Elektrokemi. Kemisk jämvikt. Stökiometri. Det fasta tillståndets kemi, lösningars egenskaper, gasreaktioner. Den oorganiska och den organiska kemins viktigaste ämnesgrupper. Oorganisk och organisk reaktionslära. Radioaktiva ämnen. Mineral. Analytisk kemi. Tillämpad kemi.

Årskurs 1

1. Grundläggande begrepp Grundämne, kemisk förening, blandning, kemisk reaktion.

3. Den kemiska bindningen Jonbindning och jongitter, t. ex. NaCl och CaO. Atomjoners laddning och storlek. Typiska saltegenskaper. Den metalliska bindningen. Tätpackning och koordination. Metallers typiska egenskaper. Kovalent bindning i grundämnesmolekyler, t. ex. väte, halogener, syre (ozon), svavel och kväve. Jämför med diamant- och grafitstrukturerna. Polära molekyler och vätebindning hos halogenväten, vatten (is), svavelväte, ammoniak och metan. Molekylernas rymdstruktur. van der Waalska krafter. Elektronformler. Atom-, molekyl- och kristallgittermodeller. Molekylvikt, formelvikt, molvolym.

312 4. Aggregations former Något om värmets natur, värmerörelse. Grundämnens och enkla kemiska föreningars aggregationstillstånd sedda i förhållande till den kemiska bindningens natur. Övergång mellan aggregationsformerna. Smältoch kokpunkter som ett approximativt mått på bindningsstyrka. Vattens speciella egenskaper. Vatten som lösningsmedel. Lösningars koncentration, molaritet och molalitet. 5. Oxidation och reduktion Definition med hjälp av elektronövergång och ändring av oxidationstalet. Enkla typiska redoxreaktioner, såsom förbränningar i syre och klor, termisk sönderdelning av en förening i grundämnena, processer i lösningar under medverkan av fri halogen, anod- och katodförlopp vid elektrolys i smälta och lösning.

Av syrorna behandlas särskilt halogenvätesyrorna, svavelsyrlighet och svavelsyra, salpetersyra, fosforsyra, kolsyra och kiselsyra, bland baserna ammoniak och de mot syrorna korresponderande anjonbaserna. 21.3.2.

Årskurs 2

10. Organisk kemi Kolväten, halogenföreningar, alkoholer, fenoler, aldehyder, ketoner, karboxylsyror, estrar, hydroxisyror, ketosyror, aminer, nitroföreningar. Särskild uppmärksamhet ägnas åt molekylstruktur (rymdmodeller), olika slag av isomeri, bindningens natur, funktionella grupper och laddningsfördelningens inflytande på molekylens egenskaper. Följande reaktionstyper behandlas: substitution, addition, elimination, kondensation och polymerisation.

6. Termokemi

11. Kemisk

Exoterma och endoterma reaktioner, reaktionsvärme, aktiveringsenergi. Energirika och energifattiga föreningar. Termisk stabilitet.

Reaktionshastighet och dess beroende av temperatur och koncentration. Något exempel på reaktionsmekanism. Aktiveringsenergi. Katalys. Kinetisk härledning av massverkans lag. Vattnets jonprodukt, vätejonkoncentration och pH-begreppet. Tillämpning av massverkans lag på svaga syrors och basers protolys. Sambandet mellan syra- och baskonstanten hos ett syra-baspar. Beräkning av pH i enkla buffertlösningar. Aminosyror och deras protolys. Amfojon. Löslighetsprodukt. Extraktion, fördelningsjämvikt.

7. Icke-metaUer och deras oxider Förekomst i naturen, framställningsförfaranden. Bindningstyp och molekylstruktur. Fysikaliska och kemiska egenskaper. Oxidernas karaktär av syraanhydrider. 8. Metalloxider Förekomst i naturen, framställning. Bindningstyp och i något fall kristallstruktur. Fysikaliska och kemiska egenskaper med betoning av deras övervägande basiska karaktär. Användningsområden för metalloxider. Hydroxider. 9. Syror och baser Definition av begreppen syra och bas enligt Brönsted. Syrornas allmänna egenskaper. Starka och svaga syrors protolys. Flerprotoniga syror. Anjonbas, katjonsyra, amfolyter. Neutralisation, neutralisationsvärme. Salt.

jämvikt

12. Organisk kemi (forts.) Lipider. Kolhydrater: monosackarider, disackarider och polysackarider. Något om proteinernas byggnad och viktigaste egenskaper. Särskilt studeras isomeriförhållanden, samband mellan kemiska egenskaper och molekylstruktur, och hydrolytisk spjälkning av lipider, kolhydrater och proteiner. Syntetiska makromolekylära ämnen.

313 13. Metaller och legeringar

17. Kvantitativ

Några grupper av kemiskt besläktade metaller. Metallernas förhållande till luft och vatten vid vanlig och högre temperatur, förhållandet till syror.

Syra-bas-titrering, pH-indikatorer, indikatorval. Redoxtitrering. Gravimetri. Kolorimetri.

Metallernas elektrokemiska spänningsserie, elektrodpotentialer, elektrodförlopp och energiomsättning i ett galvaniskt element, kvalitativ diskussion av koncentrationselement. Metallernas förekomst och fördelning i jordskorpan. Mineral, bergarter. Allmänna metoder för metallframställning. Viktiga legeringar, deras egenskaper och användning. Korrosion. Korrosionsskydd. 14. Salter Saltartade föreningars bindningstyp och allmänna egenskaper, nomenklatur och stabilitet. Salters löslighet och lösningarnas egenskaper. Salternas förekomst, framställning och användning. 15.

Komplexkemi

Komplexa joner och föreningar i allmänhet. Hydratiserade joner, deras rymdstruktur och storleksförhållande, jonladdning, koordinationstal och stabilitet. Akvojonernas syrakaraktär, amfotera hydroxider, jämvikternas förskjutning vid ändring av lösningarnas surhetsgrad. Kristallvatten. Ammoniakkomplexer. Stabilitet och komplexkonstant. Upplösning med hjälp av komplexjonbildning. 16. Reaktionslära Utfällning av svårlösliga föreningar i allmänhet. Fällningsbetingelser: Fullständig utfällning, temperaturinflytande, eventuellt pHberoende, förändring av lösningsmedlet, tvättning. Utfällning och upplösning av hydroxider med stark bas och med ammoniak. Diskussion av jämvikterna med hjälp av massverkans lag.

analys

18. Allmänna gaslagen och gasjämvikter Allmänna gaslagen i kemisk formulering. Avogadros lag. Gasvolymer vid kemiska omsättningar. Homogena gasjämvikter. Matematisk behandling med massverkans lag. Jämviktsförskjutning vid temperaturändring. 19. Några ytterligare egenskaper hos lösningar Olika slag av lösningar. Lösningars ångtryck, frys- och kokpunkter, kryoskopisk molviktsbestämning. Diffusion. Kolloida lösningar (dispersion, kondensation, koagulation, dialys). 20. Adsorption. Jonbytare. 21. Radioaktiva ämnen

Kromatografi

Naturlig radioaktivitet. Begreppet halveringstid. Radioaktiva isotoper som spårelement. 22. Tillämpad

kemi

Petroleumindustri och kemiska industrier på acetylenbas. Fettindustri. Cellulosaindustri. Plaster. Vattenrening, vattenavhärdning, tvättmedel. Svavelsyra- och ammoniakframställning, handelsgödsel. Kloralkalielektrolys, sodaframställning, glas, porslin och cement. Fotografi. Stålframställning.

21.4. Anvisningar och kommentarer 21.4.1.

Lärostoffet

214-1 -1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Undervisningen inriktas i första hand på att mot bakgrunden av de erfarenheter ele-

314 verna förvärvat i grundskolan och med stöd av ett begränsat och så långt som möjligt genom experiment underbyggt, nytt kunskapsstoff klargöra kemiska sammanhang och skeenden. Så tidigt som möjligt presenteras en bild av den nuvarande uppfattningen om atomernas byggnad och elektronstruktur. Eleven skall icke uppleva kemiska fenomen som ett magiskt spel av schematiska regler utan som resultat av atomära skeenden, vilka det är möjligt att i en eller annan form modellmässigt åskådliggöra. Strukturläran och de fysikalisk-kemiska lagarna och principerna skall bilda den grundval på vilken undervisningen vilar. För att de teoretiska resonemangen skall få verklighetsunderlag och bli meningsfyllda för eleverna, måste de rikligt illustreras med experiment, exempel, fakta och modeller hämtade från såväl den oorganiska som den organiska kemins områden. Endast sådana ämnen eller ämnesgrupper tas upp till behandling som verkligen används för demonstration av någon allmän lag eller princip eller som kan bedömas vara av särskilt värde för annat skolämne, t. ex. biologin, eller för fortsatta studier. Hänsyn måste dock härvidlag också tagas till kemiska ämnen som har vidsträckt allmännyttig användning. Experimentet och dess analys måste inta en central ställning. För att bilda en fast grundval för studierna måste experimenten — såväl demonstrationer som laborationer — vara väl förberedda, ändamålsenligt anordnade och planmässigt infogade i lärogången. Viktigt är att experimenten göres enkla och utformas så att det väsentliga i försöksuppgiften framträder. Analysen av experimenten bör ske på ett sådant sätt att det för eleverna klart framgår å ena sidan vilka fakta försöken givit vid handen, å andra sidan vilka tolkningar dessa rön kan leda till. För att befästa kemikunskaperna över huvud taget och för att skapa full förståelse

för de kvantitativa sammanhangen inom kemin måste stor vikt läggas på den matematiska behandlingen av problem såväl ifråga om ren stökiometri som också beträffande uppgifter inom jämviktslärans olika områden, inom termo- och elektrokemin samt vid molekylviktsbestämningar. Räkneuppgifterna bör anknytas till undervisningen i övrigt på ett naturligt sätt och bör vara enkla ur matematisk synpunkt. Den kvantitativa analysen liksom fysikalisk-kemiska experiment lämnar ett gott material för problembehandling. För att kontrollera undervisningens effekt i här berört avseende skall prov anställas. Eleverna bör vänjas vid att använda räknesticka. Samtliga i kursplanen angivna moment skall upptagas till behandling. I händelse av tidsbrist må dock sådana moment inom den tillämpade kemin som varit föremål för behandling i grundskolan kunna helt eller delvis förbigås. Det betraktas såsom önskvärt — då tiden och omständigheterna i övrigt så medger — att något eller några kursmoment, valda med hänsyn till såväl elevernas som lärarens intresseinriktning, blir föremål för ett fördjupat studium. Ett sådant mera ingående studium av ett kursområde får inte innebära anhopning av en mängd isolerade detaljkunskaper beträffande några tidigare icke behandlade ämnen eller ämnesgrupper. I stället bör det fördjupade studiet leda till att nya begrepp presenteras för eleverna, begrepp vilkas studium kan leda till ökad förståelse av de kemiska sammanhangen. Exempel på ämnesområden lämpade för fördjupat studium är termokemin, studiet av reaktionsmekanismer, elektrokemin och jämviktsläran. Det är angeläget att i lämpliga sammanhang ge korta, stimulerande utblickar över några av kemins nyare landvinningar och aktuella forskningsområden. Därigenom kan eleverna vinna ökad förståelse för kemins betydelse för framåtskridandet inom samhällslivets olika områden.

315 214-12. Kommentarer kursmoment

till speciella

Numreringen motsvarar den i Kursplan med årskursfördelning (21.3). Ordningsföljden mellan de olika momenten i kursplanen är icke bindande för lärogången men antyder en möjlig sådan. 1. Innebär en repetition av begrepp som behandlats i grundskolans kemikurser. 2. Vid beskrivningen av atomernas elektronstruktur användes orbitalbegreppet i dess mest allmänna formulering utan närmare diskussion av orbitalernas geometriska form. Energinivåerna för en elektron i olika orbitaler kan belysas genom en diskussion av den energi som skall tillföras respektive avges från ett system i vilket en negativt laddad partikel avlägsnas från respektive närmas till en positivt laddad partikel. Med utgångspunkt från elektronstrukturen infogas de 20 första grundämnena i periodiska systemet, och den kemiska släktskapen mellan ämnen i samma grupp belyses för att behandlas närmare sedan moment 3 genomgåtts. Periodiska systemet behandlas ytterligare i samband med momenten 7, 8 och 13. Atomviktens karaktär av mätetal för atomens vikt, då massaenheten är en atomviktsenhet, skall framhållas och omvandlingsfaktorn 1 atom viktsenhet = 1,66 • 10~ 2 4 g införas. En mol definieras sedan lämpligen som 6,02 • 10 23 st (Avogadros tal), varur direkt fås att massan i gram av en mol av ett partikelslag med vikten A atomviktsenheter är 6,02 • 10 23 • 1,66 • 10—24 A g = A g. Begreppen gramatom, grammolekyl, gramjon och gramformelvikt ersattes lämpligen med ett enda, nämligen grammolekyl som alltså får betyda vikten i gram av en mol (6,02 • 10 23 st) av ett partikelslag, oavsett om det gäller atomer, molekyler, joner, jonpar etc. Man talar alltså om en grammolekyl kloratomer, klormolekyler, kloridjoner etc. 3. Vid behandlingen av den kemiska bind-

ningen lägges huvudvikten vid de två huvudtyperna kovalent bindning och jonbindning. Den gradvisa övergången från polär kovalent bindning till jonbindning bör betonas. Den semipolära bindningen kan behandlas redan här men kan också tagas upp t. ex. i samband med beskrivningen av svaveldioxidmolekylen under moment 7. Man bör redan här påpeka, att bindningsförhållanden för atomer av element tillhörande period tre och högre kan vara mera komplicerade än blott och bart ett tillämpande av oktettregeln ger vid handen. Läran om den kemiska bindningen skall göras till föremål för ett ingående studium. Sambandet mellan å ena sidan kemisk bindning, molekyl- och ev. kristallstruktur och å den andra ämnenas fysikaliska och kemiska egenskaper skall klart komma till synes. Framställningen görs åskådlig med atom-, molekyl- och gittermodeller. För varje särskilt slag av modeller och modellföreställningar måste deras begränsning i olika avseenden klart framhållas. För återgivning i planet begagnas elektronformler och gängse strukturformler. Behandlingen av den kemiska bindningen måste stödjas och illustreras av en på experiment grundad genomgång av valda delar av halogenernas och övriga icke-metallers kemi. Den får således icke bli av enbart teoretiskt beskrivande natur. 4. Smältnings- och stelnings- samt förgasnings- och kondensationsförloppens samband med värmerörelsen hos partiklarna i respektive gitter, vätska och gas betonas. Detta moment är närmast fysikaliskt men skall behandlas grundligt i kemikursen, då det inte tas upp förrän i slutet av årskurs 1 i gymnasiets fysikkurs. Skillnaden mellan kovalenta föreningar och jonföreningar i avseende på smält- och kokpunkter diskuteras. 5. Avsnittet oxidation och reduktion inleds lämpligen genom att begreppet oxidationstal definieras och regler ges för dettas användande. Oxidationstalets karaktär av

316 räknestorhet skall betonas. Oxidation och reduktion definieras sedan som ökning respektive minskning i oxidationstalet. Därefter kan i förlopp där partiklarnas laddning ändras sambandet mellan oxidationstalsändring och elektronöverförande diskuteras. Detta tillämpas sedan speciellt på elektrodförlopp vid elektrolys. I samband med moment 10 bör även viktigare organiska redoxförlopp behandlas. 6. I samband med detta moment kan begreppet kemisk jämvikt införas och kvalitativt tillämpas på lämpliga gasreaktioner, t. ex. vattens, jodvätes och ammoniaks termiska disssociation. 7—9. Kapitlen om metallernas och ickemetallernas oxider behandlas med utgångspunkt från den kemiska bindningens natur. Kännedom om de viktigaste icke-metalloch metalloxidernas struktur och kemiska reaktioner är av värde för exemplifieringen vid diskussionen av syror och baser och dessas reaktioner. Icke-metalloxidernas syraanhydridkaraktär och metalloxidernas basiska karaktär diskuteras i anslutning till moment 9. Begreppet kemisk jämvikt användes kvalitativt i samband med diskussionen av icke-metalloxidernas vattenlösningar. De kemiska förlopp som behandlas åskådliggöres och diskuteras med reaktionsformler. Eleverna bör vänjas vid att i varje särskilt fall ge dessa formler en adekvat form. Så snart molbegreppet definierats, diskuteras reaktionsformlernas kvantitativa betydelse. I årskurs 1 skall säkerhet eftersträvas ifråga om ren stökiometri, vari inkluderas beräkning av lösningars halt. Här ges också de grundläggande principerna för fastställandet av koefficienterna i formlerna vid redoxreaktioner. 10, 12. Kursen i organisk kemi i årskurs 2 avser att ge en systematisk framställning av den organiska kemins uppbyggnad och viktigare ämnesgrupper. Antalet föreningar som upptas till behandling för att illustrera molekylstruktur och isomeriförhållanden,

funktionella grupper och väsentliga reaktionstyper måste starkt begränsas och väljas med stor omsorg med hänsyn också till deras betydelse ur systematisk, teknisk och biologisk synvinkel. Kursen i organisk kemi skall behandla allmänna principer ifråga om de organiska ämnenas struktur och nomenklatur, funktionella gruppers reaktioner och olika reaktionstyper. Av kolväten medtages alkaner, cykloalkaner, alkener, alkyner och aromatiska kolväten. Vid behandlingen av övriga ämnesklasser diskuteras alifatiska och aromatiska representanter inom klassen lämpligen tillsammans, och deras egenskaper järnföres. De allmänna principerna för polymerisation och kondensation diskuteras i samband med de olika ämnesklassernas reaktioner, medan karaktäristiska exempel på olika typer av syntetiska makromolekylära ämnen och deras framställning diskuteras först sedan kolhydrater och proteiner behandlats. Diskussionen av lipider, kolhydrater och proteiner bör utformas speciellt med tanke på att de erhållna kunskaperna skall utnyttjas för biologin. 11. Katalysfenomenet bör illustreras inte endast med oorganiska katalysatorer utan även med enzymer. Detta kan speciellt göras i samband med behandlingen av kolhydraters hydrolytiska spjälkning (moment 12). Den kinetiska härledningen av massverkans lag utföres med användande av någon lämplig reaktion med enkel, känd mekanism. Förskjutning av jämvikter vid koncentrations-, temperatur- och tryckändringar diskuteras för lämpliga jämvikter. I samband med jämviktsläran kan också tas upp till diskussion drivkraften bakom en kemisk reaktion. Som utgångspunkt kan väljas ett enkelt endotermt förlopp, som sker spontant. Ett enkelt resonemang kan föras, utan att begreppen entropi och fri energi införes. Den kvantitativa behandlingen av protolysjämvikter skall vara enkel ur såväl kemisk

317 som matematisk synpunkt. Sålunda beräk- även utföras som elevlaboration respektive nas pH endast i lösningar innehållande en- lärardemonstration. protoniga syror eller baser samt i rena salter 18. I fysiken, årskurs 1, har allmänna och buffertar av sådana protolyter. Såväl gaslagen behandlats under formen p • V = experimentellt som med åtföljande matema- konst • T. I kemin bör eleverna göras väl tisk utredning visas i något fall hur tillsats förtrogna också med formen p • V = n • av en måttlig mängd stark protolyt påver- R • T. kar pH i en buffertlösning. 19. Begreppet ångtrycksnedsättning tages Den matematiska behandlingen av be- till utgångspunkt för härledning av lösninggreppet löslighetsprodukt inskränkes till ars kokpunktshöjning och fryspunktssänkföljande fall: beräkning av lösligheten ur ning. Såväl experimentell som matematisk löslighetsprodukten, beräkning av löslighets- behandling kan här inskränkas till den kryoprodukten ur lösligheten, beräkning av ett skopiska metoden. salts löslighet vid närvaro av ett gemensamt 21. Inom kärnkemin behandlas endast jonslag, då approximation utan tvekan är den naturliga radioaktiviteten och radiotillåten. Med något matematiskt exempel aktiva ämnens analytiska användning. Kärnbör upplösning medelst komplexjonbildning reaktioner i övrigt behandlas i fysiken, årsbelysas. kurs 3. 13. Metallers förhållande till luft och vat22. Den tillämpade kemin kan åtminstone ten och deras oxiders reducerbarhet jämfö- delvis med fördel anslutas till lämpliga avres med metallernas plats i den elektroke- snitt i den tidigare framställningen. Väsentmi iska spänningsserien. ligt är att det rika material som står till I anslutning till att metallernas förekomst buds sovras, så att stoffet befrias från rent och fördelning i jordytan genomgås nämns tekniska förfaranden och detaljer och framde vanligaste mineralen samt de viktigare ställningen kommer att illustrera kemins allbergarterna. männa lagar, principer och företeelser. Så14. Här kan lämpligen, utöver de all- lunda behandlas svavelsyrafabrikationen enmänna synpunkterna, nämnas något om sili- ligt kontaktförfarandet och Haber-Boschkaternas uppbyggnad samt om den roll de metoden som tillämpningar av jämviktsspelar i mineral och bergarter. läran på homogena gasreaktioner. Fotografi 16. Reaktionsläran lämpar sig väl för är exempel på både en fotokemisk process kvalitativ laborativ behandling. Enkla och användning av komplexjonbildning för kvantitativa beräkningar på utfällning och upplösning. upplösning bör även utföras. Svårlösliga metallhydroxider utgör lämpligt material. 2I.4.I.3. Planering och samverkan 17. Den kvantitativa analysen behandlas Planering inom kemins ram såväl laborativt som teoretiskt. Upptagning Utgångspunkt för kemistudiet är grundav titrerkurvor för syra-bastitreringar med ämnenas atomistiska byggnad och elektronhjälp av pH-meter kan demonstreras av struktur. På grundval härav byggs det perioläraren. Bestämning av titrerlösningars kon- diska systemet efter hand upp. Det ankomcentration medelst titrering av uppvägd mer på ämneskonferensen och den enskilde mängd standardsubstans bör utföras av eleläraren att med omsorg välja illustrationsverna innan lösningarna användes för ana- material i form av experiment och modeller lys av prov. Såväl syra-bas- som redoxtitresamt att anknyta till från grundskolan känring och eventuellt komplextitrering bör ut- da fakta. Efter hand som nya ämnen och föras som elevlaborationer. Någon enklare ämnesgrupper tas upp till behandling sättes gravimetrisk och kolorimetrisk analys bör de in i ett större sammanhang.

318 Kemiämnets natur är sådan att det ofta inte är möjligt att vid den första konfrontationen med ett nytt fenomen eller en ny ämnesgrupp genomföra en slutgiltig och uttömmande behandling. På ett tidigt stadium i årskurs 1 görs en grundlig genomgång av olika slag av kemisk bindning, men härmed får detta avsnitt inte betraktas som avslutat. Så snart nya ämnesgrupper tas upp till behandling skall deras egenskaper, då så är möjligt, ses i belysning av den kemiska bindningens natur. Syra-bas-begreppet införes i årskurs 1, och de viktigaste oorganiska syrorna blir föremål för en övervägande deskriptiv behandling. Studiet kan emellertid inte fullföljas förrän jämviktsläran introducerats. Först efter matematisk behandling av syra-basjämvikter och när protolyskonstanterna införts som mått på de svaga protolyternas styrka kan eleverna vinna en säkrare förståelse på området. Samverkan med fysiken Från att ha varit en rent deskriptiv vetenskap har kemin utvecklats till en alltmer systematisk-logisk lärobyggnad. Det deskriptiva elementet finns visserligen kvar men får en alltmer undanskymd plats. Den moderna kemin vilar på fysikalisk grund och begagnar i stor utsträckning rent fysikaliska undersökningsmetoder och betraktelsesätt. Mellan kemi och fysik bör råda en intim samverkan. Redan för den första grundläggande kemiundervisningen i årskurs 1 spelar energibegreppet en avgörande roll. Det är därför önskvärt att detta begrepp införes i fysiken innan det används i kemiundervisningen. Ur kemins synpunkt är därför den i 21.4.1.4 föreslagna koncentrationen, som innebär att fysiken får ett större timtal under höstterminens förra hälft och kemin motsvarande under dess senare hälft, ytterst värdefull. Den behandling av aggregationsformerna och övergången mellan dem som inom ke-

min sker under höstterminen i årskurs 1 skall visserligen ses framförallt i förhållande till den kemiska bindningens natur men bör ändock vara av stort värde för den under vårterminen följande behandlingen av samma begrepp sedda ur rent fysikalisk synvinkel. Inom fysiken härledes den allmänna tillståndslagen för gaser i årskurs 1 under den pV enkla fysikaliska formeln — = konstant. I

årskurs 2 bygger kemin vidare på denna lag och ger den för kemin lämpligare formeln pV = nRT. Då i årskurs 2 inom fysiken likströmsläran behandlas under höstterminen, kan) mot dess slut metallernas spänningsserie, elektrodpotentialer, elektrodförlopp och energiomsättning i galvaniska element studeras inom kemin. Endast naturlig radioaktivitet och radioaktiva isotoper som spårelement genomgås i kemin. Kärnaktioner och strålningsfaran överlåtes åt fysiken.

Samordning med biologin Samordningsproblemet mellan ämnena kemi och biologi är i stort sett löst därigenom att kemiämnet avslutas i årskurs 2, medan biologin är helt förlagd till årskurs 3. Biologiundervisningen kan alltså stödja sig på en inom kemiämnet avslutad kurs i organisk kemi. Detta innebär att lipider, kolhydrater och proteiner inom kemiämnet studeras med hänsyn till sammansättning, struktur och allmänna kemiska egenskaper, medan deras roll i livsprocesserna behandlas i biologin. Nukleinsyrorna har helt förts til] biologiämnet.

Att beakta är vidare att diffusion disku-

teras i kemin, medan osmos överlåtes åt bio-

logiämnet. Samordning med matematiken Den matematiska behandlingen av framföi allt stökiometri och jämviktslära förutsatte] att eleverna lärt vissa moment i matematik

319 Redan under höstterminen i årskurs 1 bör eleverna ha förvärvat förmåga att tolka och använda potenser med negativ heltalsexponent. För de stökiometriska beräkningarna i denna ring är räknestickan det naturliga hjälpmedlet. Det är värdefullt att eleverna från matematiken är förtrogna med räknestickans användning ifråga om utförande av sammansatt multiplikation och division i så god tid att hjälpmedlet blir tillgängligt under höstterminens senare del. I årskurs 2 krävs att eleverna till fullo behärskar logaritm- och potensbegreppen, så att de utan tankemöda med stickans hjälp kan transformera varje reellt tal till en potens av 10 och tvärt om. 214.14 - Koncentration Då laborationerna med tanke på lärostoffet bör förläggas till vårterminen, är det fördelaktigt att timtalet i årskurs 1 fördelas med 2 vtr under hösten och 3 vtr (varav 1 vte laboration) under vårterminen. Genom denna anordning möjliggöres periodläsning med fysik och kemi under höstterminen. Se 20.4.1.4. 21.4.1.5.

Beting

Under de första veckornas kemistudier i årskurs 1 möter eleverna en mångfald nya begrepp, särskilt ifråga om momenten 2 och 3 i kursplanen. Här krävs en synnerligen detaljerad lärarhandledning, och läxor från dag till dag torde vara mest lämpliga. Från och med moment 4 kan en successiv övergång till långläxor ske. Mot slutet av årskursen kan man pröva beting på två eller högst tre veckor. Som exempel på betingsuppgifter kan nämnas stökiometri, några metalloxider (ur moment 8), några syror (ur moment 9). Med de studievanor som eleverna bör ha förvärvat genom matematikundervisningen torde stökiometrin för eleverna framstå som en naturlig betingsuppgift. Vid de övriga betingen kan lämpligen en laboration inarbetas i uppgiften.

I årskurs 2 bör långläxor vara det normala. Då så befinnes lämpligt kan beting användas. Som exempel på beting kan nämnas: Kvantitativ tillämpning av massverkans lag och begreppet löslighetsprodukt. Kolhydrater och proteiner. Metallerna, deras förekomst och framställning. Tillämpad kemi. I de fall betingsläsning skall omfatta hel termin, kan den till exempel organiseras på nedanstående sätt: Hösttermin. 15 effektiva arbetsveckor. Moment i kursplan Genomgång av betingsmetodik » » laborationsprogram 10 Organisk kemi 11 Kemisk jämvikt 12 Organisk kemi 13 Metaller och legeringar 14 Salter Slutgenomgång Summa veckor

Tid i veckor

}• 3 3 3 1 15

Vårtermin. 17 effektiva arbetsveckor. Moment i kursplan Genomgång av betingsmetodik » » laborationsprogram 15 Komplexkemi 16 Reaktionslära 18 Allmänna gaslagen och gasjämvikter 19 Några ytterligare egenskaper hos lösningar 20 Adsorption, jonbyten, kromatografi 21 Radioaktiva ämnen 22 Tillämpad kemi Slutgenomgång Summa veckor

Tid i veckor

320 2I.4.2.2. Studieteknik Vad som torde bereda eleverna största svårigheten vid studiet av kemi är dels formelspråket, dels den mängd fakta som skall läras in. 21.4.2. Verksamhetsformer Eleverna bör vänjas vid att betrakta den 2I.42.I. Allmänna metodiska kemiska formelskriften som det naturliga kommentarer sättet att uttrycka kemiska förlopp. De bör Undervisningen skall främst inriktas på alluppmanas att samtidigt som de lär in nya männa lagar och principer i syfte att öka reaktioner och skriver formler för dessa då elevernas förståelse för kemiska skeenden. och då repetera formlerna för tidigare stuSom diskussionsunderlag och medel att be- derade reaktioner. Dessutom bör de för egen lysa de kemiska sammanhangen kan fakta övning erhålla anvisning på övningsuppgifsamlade i diagram eller tabeller tjäna. Själva ter för formelskrivning. inlärandet av fakta får däremot ej bli ett Föreliggande kursplan har till ändamål självändamål. att utgående från atomernas byggnad och Under 21.4.1.1. har experimentets stora den kemiska bindningens natur ge förståelse roll i kemiundervisningen betonats. Så långt för materiens byggnad och för kemiska egenmöjligt bör också nytt stoff introduceras skaper och skeenden. Genom denna målsättexperimentellt genom lärarens demonstra- ning har studiet av de enskilda kemiska förtioner eller under elevernas laborationer. I eningarna inskränkts och systematiserats. viss utsträckning kan och bör undervisningÄndock kan det ej undvikas att faktainlären sålunda bedrivas induktivt. En alltigeningen blir avsevärd. Därför bör läraren nom induktiv framställningsmetod skulle redan från början ge eleverna anvisning och dock bli alltför tidskrävande och kan dess- hjälp härmed. Det är då icke tillfyllest att utom ej konsekvent genomföras. endast ge en beskrivning av kemistudiets Vissa moment lämpar sig för en deduktiv speciella inlärningsteknik en enda gång t. ex. presentation. Stundom kan de båda meto- i början av höstterminen i årskurs 1. Väderna kombineras. Sålunda kan för något sentligt är att läraren då och då och i syneller några enkla fall laborativt visas att en nerhet vid genomgång av svåröverskådliga reaktions hastighet är proportionell mot de och faktaspäckade kursdelar ger eleverna reagerande ämnenas koncentrationer (innödiga anvisningar. duktion). Härur kan sedan massverkans lag Enligt 21.4.1.5 skall eleverna i årskurs 1 för en reaktion med känd mekanism kineförst ha läxor till varje lektion för att senare tiskt härledas (deduktion). övergå till långläxor. Läraren bör vid genomMånga gånger måste undervisningen med gång av nya arbetsuppgifter ge eleverna annödvändighet få en mera dogmatisk karakvisning om hur man genom understrykningtär. Presentationen av vår uppfattning om ar, nyckelord, numreringar och kommentaatomernas elektronstruktur och den kemiska rer framhäver det väsentliga. Omkring denbindningen må tjäna som exempel. Här na stomme bör sedan övrigt stoff grupperas. måste framställningen stödjas av i läroboken Kommentarer och hänvisningar bör göras eller på annat sätt meddelade fysikaliska direkt i läroboken. fakta rörande joniseringsenergier, atomerVid inlärning av nytt stoff bör eleven nas verknings- och jonradier m. m. Efterfölvänjas vid att gå tillbaka till tidigare avjande experiment, vilkas tolkning blir möjlig snitt av liknande karaktär, där han med med hjälp av det presenterade stoffet, bidrar hjälp av där befintliga understrykningar och till att konkretisera behandlingen.

Under hela den tid betingsläsningen pågår fullgör eleverna laborationsprogrammet i eller parallellt med betingen (se 21.4.2.3).

321 kommentarer lätt får anknytning. Läraren bör betona detta genom att då och då göra återblickar samt genom att repetera väsentligheter. Härigenom erhålles dels en bättre faktainlärning, dels det åsyftade sammanhanget inom ämnet. Den helhetsbild av kemin som studiemålet avser erhålles även genom att eleverna vänjes vid att systematisera sin kunskap om de enskilda reaktionerna med hjälp av sina alltmer ökade kunskaper om den kemiska bindningen och om de egenskaper som kan förväntas hos de enskilda ämnena med tanke på deras elektronstruktur. Det periodiska systemet är härvid till stor hjälp, varför eleven bör vänjas vid att anknyta till detta. När övergång sker till långläxor eller till större beting skall eleven vänjas vid att planera sitt arbete. Även om han nu bör ha förmåga att i större utsträckning på egen hand systematisera sin inlärning, bör läraren någon gång ge anvisning om hur man dels disponerar stoffet, dels fördelar inlärningen i tiden med hjälp av en första inlärning med därpå följande repetitioner. Det lämpligaste sättet för eleven att själv kontrollera sina kunskaper bör även diskuteras. I sitt självständiga arbete bör de studerande vänjas vid arbetsplanering. Vid studiet av den litteratur som läraren eventuellt gett anvisning på bör eleven tillhållas att koncentrera sig på sådant som är väsentligt för uppgiften, så att han ej förlorar sig i detaljer som tar onödigt lång tid. Han skall vidare läras att på lämpligt sätt anteckna vad som erhållits vid detta litteraturstudium. Detta kontrollerar läraren lätt vid den genomgång som göres. Vid den laborativa fortsättningen av det självständiga arbetet skall eleven lära sig att göra iakttagelser samt att föra anteckningar under den tid försöket pågår. För att ej i onödan belasta elevens tid bör han erhålla ett schema för eller anvisning om hur försöket skall redovisas. Enligt kursplanen skall en avsevärd del av numerisk behandling ingå i kemiämnet. 11 Läroplan för gymnasiet

Studietekniken härför överensstämmer i stort med den teknik som anges under ämnet matematik (se 19.4.2.2). 21.42.0. Självständiga arbetsformer Då kemistudiet avslutas i årskurs 2, kan betingen i ämnet ej göras alltför omfattande. Väl lämpade för betingsstudium är stökiometri och övrig matematisk behandling av stoffet. Sedan läraren gemensamt med hela klassen under några lektioner gått igenom de teoretiska förutsättningarna för betingsstudiet delas uppgifterna ut. Under de närmast följande lektionerna är eleverna sysselsatta med dessa, och läraren står till tjänst med enskild handledning. Då större svårigheter uppstår för ett flertal elever, kan klassen samlas till en gemensam diskussion eller genomgång, varefter arbetet fortsätter. Under lämpligt antal lektioner skall arbetsformerna vara så fria att närvaro icke krävs. Beträffande redovisningen av ett beting av detta slag torde en gemensam provräkning vara mest naturlig. I övrigt hänvisas till II: 4.4. Den tillämpade kemin i årskurs 2 är ett område där individualiserade beting lämpligen kan användas. Här kan man tänka sig att olika elevgrupper får helt skilda arbetsuppgifter, t. ex. petrokemi, cellulosakemi eller plaster. Under en ä två lektioner ger läraren litteraturanvisningar, allmänna anvisningar för arbetets uppläggning, genomförande, redovisning m. m. När grupperna kommit i gång med litteraturarbetet, diskuterar läraren med grupp efter grupp lämpliga experiment som kan infogas i arbetet. Under en följande laborationsövning utprovas experimenten, varvid experimentböcker även på främmande språk kan tjäna som handledning. Läraren följer arbetet och ger kontinuerligt anvisningar, där så- krävs. Den slutliga redovisningen kan här tänkas ske genom skriftliga redogörelser eller alternativt genom föredrag inför klassen åtföljda av experiment och bildvisning. I 21.4.1.5 har givits exempel på hur kemi-

322 studierna i årskurs 2 kan uppdelas i betingsperioder. Laborationerna, som hela tiden löper parallellt med teorin, kan i vissa fall tas med i betinget. I andra fall är det kanske lämpligare att låta dem förlöpa på vanligt sätt. Läraren måste av säkerhetsskäl alltid vara tillstädes vid laborationstillfallena. Den första veckan ägnas åt genomgång av terminens arbetsuppgifter och av det arbetssätt som skall användas. Speciellt genomgås laborationsprogrammet. Genomförandet av betingen sker enligt de riktlinjer som ges ovan. Grupparbete och individuella studieuppgifter kan anordnas inom flera avsnitt. Normalt bör specialarbeten i kemi ha experimentell karaktär. De kan utgöras av några organiska synteser, uppgifter ur organisk reaktionslära, kvantitativa oorganiska analyser eller fysikalisk-kemiska bestämningar. Naturligtvis är också rena litteraturstudier tänkbara, speciellt sådana där eleven i anslutning till stoffet gör egna beräkningar. Exempel på specialarbete: 1.

Löslighetsprodukt

Uppgiften kan vara att bestämma löslighetsprodukterna för silverhalogeniderna. 1. Läraren ger anvisningar på litteratur som gör det möjligt för eleven att stifta bekantskap med Nernsts formel för koncentrationselement. 2. Läraren diskuterar en experimentell anordning som möjliggör en bestämning av en lösnings silverjonkoncentration. 3. Eleven får anvisningar för studium av begreppet jonaktivitet och beräkning av aktivitetsfaktorer. 4. Läraren övertygar sig om att eleven förstått de teoretiska kapitlen. 5. Läraren demonstrerar en potentiometer och ger nödiga föreskrifter för dess användning. 6. Eleven får utföra några mätningar av E. M. K. som övning.

7. Eleven får efter diskussion med läraren till uppgift att bereda de lösningar som krävs för mätningarna. 8. Apparatur byggs färdig och läraren kontrollerar. 9. Mätningarna utförs. 10. Beräkningarna genomförs. 11. Skriftlig redogörelse lämnas. 2. Organiska synteser och organisk reaktionslära Ett visst avsnitt inom den organiska kemin väljes, t. ex. alifatiska oxoföreningar. Detta avsnitt kan lämpligen lämnas som uppgift åt tre eller flera elever. 1. Läraren ger anvisning på litteratur där eleverna i någorlunda kortfattad framställning får stifta bekantskap med oxoföreningarna och deras sätt att reagera. En enkel sammanfattning göres. 2. Läraren diskuterar med eleverna de lämpliga försök som kan göras inom detta område. Följande kan föreslås: A. Ett par karaktäristiska synteser. B. E t t antal karaktäristiska reaktioner. C. Någon eller några typiska identifikationsmetoder. A l . En lämplig syntes utväljes, t. ex. kondensation av aceton till diacetonalkohol och dess överföring till mesityloxid. A2. Eleven får med lärarens hjälp söka fram en lämplig syntesmetod. A3. Apparaturen diskuteras och eleven erhåller den materiel som behövs. A4. Läraren meddelar nödvändiga föreskrifter i synnerhet med hänsyn till eldfara o. dyl., varefter apparaturen byggs upp och försöket igångsattes. A5. Eleven gör observationer under försökets gång och antecknar vad som iakttagits. A6. Eleven får redogöra för den pro-

323 dukt som erhållits, dess mängd, utbyte och renhet. A7. En redogörelse utformas. B l . Eleven diskuterar med läraren vilka reaktioner som bör utföras, t. ex. kondensations-, polymerisations- eller karaktäristiska färgreaktioner. Läraren föreslår lämplig litteratur för handledning. B2. Eleven redovisar en plan för försöken. B3. Materiel och utrustning diskuteras och utlämnas. B4. Försöken göres, varvid eleven hela tiden antecknar de observationer som göres. B5. En redogörelse ges. Cl. En lämplig identifikationsmetod, t. ex. medelst semikarbazid eller difenylhydrazin, tas upp till behandling. Eleven erhåller en lämplig lärobok i identifikation. C2. En plan görs upp för arbetet. C3. Materiel och utrustning diskuteras och utlämnas. C4. Reaktionerna göres. Eleven observerar och antecknar. C5. De framställda preparaten renas, och smältpunktsprov göres på dem. C6. Som avslutning erhåller eleven uppgift att med hjälp av den undersökta reaktionen identifiera en eller två okända substanser. C7. En redogörelse lämnas. Vid redovisningen av försök där, som ovan beskrivits, flera elever arbetat inom samma område kan lämpligen en kort muntlig redovisning lämnas inför läraren och de kamrater med vilken eleven delat området. Viktigt är att uppgifterna för specialarbetet avgränsas, så att eleven kan överskåda det och ser att han kan slutföra det på den tid som står till förfogande. En omsorgsfull tidsplanering skall göras och visas för läraren.

Lämpliga specialarbeten kan läraren utvälja ur de många handböcker, samlingsverk och laborationsanvisningar som finnes utgivna, i regel på främmande språk. 21.42.4. Demonstrationer, laborationer och studiebesök Demonstrationer Lärarens undervisning bör, där så är möjligt, utgå från eller illustreras av experiment. I vissa fall kanske det endast blir fråga om att visa en enkel färgreaktion, en gasutveckling, en upplösning eller ett utslag på ett instrument. I andra fall kanske läraren genomgår ett kvantitativt försök, där observationer antecknas och sammanställs så att slutsatser kan dras om något kemiskt sammanhang. Önskvärt är att orienterande beskrivning, matematisk behandling, kemiska formler, modeller, bilder och experiment sammanvävs, så att eleven får en på olika sätt belyst men enhetlig bild av en kemisk företeelse. Ett försök som visas för eleverna får således ej vara en fristående företeelse utan bör införas i det ögonblick undervisning lämpligen bör ges i form av ett experiment. Detta skall vara enkelt i princip och skall belysa något väsentligt. Varje försök måste vara väl förberett, så att det kan genomföras utan störande avbrott och tidsspillan. Apparater och annan materiel måste kunna ställas upp på så sätt och vara av sådan beskaffenhet att eleven tydligt ser vad som försiggår och kan överblicka sammanhanget. Laborationer Eleverna skall göra enkla försök avsedda att illustrera och förklara de avsnitt som vid samma tid behandlas under lektionerna. I årskurs 1, där laborationer skall utföras under en veckotimme under vårterminen, kan följande utföras: enkla reaktioner som belyser grundämnenas egenskaper; enkla typiska redoxreaktioner, såsom för-

324 bränningar i syre och klor, termisk sönderdelning, processer i lösningar under medverkan av fri halogen, elektrolys; bestämning av molvolym, t. ex. i gasmätrör med Mg -f HC1; reaktioner som visar egenskaper hos ickemetalloxider och metalloxider; reaktioner som visar enskilda syrors och basers egenskaper; någon oorganisk syntes; bestämning av neutralisationsvärme. I årskurs 2, där laborationerna omfattar en veckotimme hela året, kan följande göras: organiska reaktioner, typiska för de ämnesgrupper och reaktionstyper som behandlas i kursen; någon enkel organisk syntes; försök på reaktionshastighet; elektrodpotentialer, pH-bestämningar; fällnings- och upplösningsreaktioner samt komplexbildning; kryoskopisk molviktsbestämning; destillation av vätskeblandningar i enkla laboratoriekolonner; jonbytare, kromatografi; kvantitativ analys, med syra-bastitrering, redoxtitrering, gravimetri och kolorimetri. De kvantitativa analyserna kan även användas för bestämning av andra storheter. Som exempel på syra-bastitrering kan Ca(OH) 2 :s löslighet bestämmas vid olika temperaturer. Vattnets hårdhet och komplexbildning kan belysas genom en EDTAtitrering. Studiebesök Om ett studiebesök t. ex. vid en industri göres, skall eleven vara orienterad om vad besöket åsyftar för att det avsedda utbytet skall ernås. För att erhålla allsidigast möjliga utbyte bör ett samarbete ske mellan de lärare vars ämnen berör verksamheten, t. ex. fysik, kemi, teknologi, biologi, samhällskunskap och företagsekonomi. 2142.5.

Bedömning

Se allmänna synpunkter i II: 4.4.

Kunskapskontrollen sker, då schemalagda skrivningar ej anordnas, helt inom ämnets egna timmar. När vitsord ges, skall hänsyn tas icke blott till kunskaper och förmåga att lösa problem utan även till hur laborationerna utförts. 21.4.3.

Hjälpmedel

Moderna hjälpmedel bidrar till att göra undervisningen i kemi konkret, omväxlande och fängslande. Planscher samt bilder, tabeller, diagram hämtade från böcker, tidskrifter, firmabroschyrer m. m. kan ofta lättare än en muntlig beskrivning göra klart för eleverna hur en sak ser ut, hur storheter beror av varandra, hur enheter infogas i ett större sammanhang o. s. v. En annan fördel är att man på så sätt lätt kan föra in aktuellt stoff i undervisningen. Några exempel kan nämnas. Den kunskap om materiens byggnad och den kemiska bindningens natur som kemiundervisningen vill ge erhålles bl. a. genom att eleven ideligen konfronteras med de gängse geometriska modellföreställningarna. Lämpligt valda bilder ur aktuella tidskrifter och läroböcker kan här ge god hjälp. En reaktion eller en reaktionsmekanism beskrives ibland klarast genom en figur. De olika kemiska ämnena har i läroplanen sammanförts till grupper såsom metalloxider, metaller, salter. Vid studiet av dessa kan ofta en god översikt erhållas medelst tabeller och diagram som visar hur egenskaper varierar t. ex. som funktion av atomnumret. Den tillämpade kemin kan åskådliggöras genom fotografier, skisser, diagram o. dyl. Behövs en bild endast en enstaka gång, kan den visas med episkop. Behövs den ofta, kan den fotograferas med omvändningsfilm, gärna i färg, och sålunda erhållas som diapositiv. Skall eleverna få ett exemplar var, mångfaldigas en bild lätt med elektrostencil. För vissa avsnitt kan bildband vara till stor hjälp. Radio och TV kan vara till nytta om sändningstiden sammanfaller med lämplig lek-

325 tionstid. För att vara oberoende av sändningstid kan läraren låta ljudbandsinspelningar av radioprogram och ljudfilmskopior av TV-program ersätta direktsända program. Möjlighet bör finnas att visa film i lärosalen eller ett närbeläget rum, så att kortare undervisnings- eller dokumentärfilmer kan visas och kommenteras i anslutning till det avsnitt som just behandlas. Längre filmvisningar, där ett antal filmer samlats från olika delar av kemin och visas för flera klasser samtidigt, får ofta ej avsedd verkan. Lämpliga filmer bör kunna erhållas från AV-centraler men även från firmor etc. De flesta avsnitt av kemikursen bör konkretiseras och belysas med hjälp av materialprover, modeller och experiment. Eleven bör ha fått tillfälle att se, känna och i vissa fall lukta och smaka på de ämnen vars egenskaper han lär sig. Så t. ex. bör man vid behandlingen av polymerisations- och kondensationsreaktioner, som är grundreaktionerna för bl. a. framställning av plaster, kunna illustrera detta icke blott med ämnesprover från olika reaktionsstadier utan även med prover från olika användningsområden, t. ex. färdigpressade plastdetaljer. Material som används vid demonstrationer i klassundervisningen bör vara av sådan storlek att eleverna ser den och ser vad lära-

ren gör. Stora instrument, stora provrör, stora apparater och stora modeller bör därför användas, och en överskådlig uppställning skall eftersträvas. Utförandet bör också vara sådant att sammanfogning och uppställning går fort. Icke blott större förberedda försök bör förekomma. Läraren bör t. ex. när som helst kunna visa en karaktäristisk fällnings- eller färgreaktion. Förutsättning för detta är givetvis att lämpliga lösningar och kemikalier samt viss utrustning är tillgänglig i lärosalen. Önskvärt är att huvudläraren utformar ett rikhaltigt demonstrationsprogram. Till detta bör skaffas utrustning som jämte kortfattad handledning finnes tillgänglig för samtliga lärare. I de fall läraren måste demonstrera små detaljer är en för hela skolan gemensam TV-demonstrationsutrustning en utomordentlig tillgång. En rikhaltig samling läroböcker, monografier, populärvetenskapliga framställningar, tidskrifter, såväl vetenskapliga som mera populära, handböcker, kataloger och broschyrer är en väsentlig tillgång både för undervisning i klass, för grupparbete och för de elever som önskar fördjupning inom visst avsnitt eller som har specialarbete i ämnet.

22. Biologi 22.1.

Mål

Undervisningen i biologi syftar till att belysa problem, som har att göra med omsättningen och jämvikten i naturen samt med människans försörjning, att ge kunskap om evolutionens vägar och orsakssammanhang, att ge kunskap om genetikens grunder och praktiska tillämpningar,

att ge kunskap om livsprocesserna och de fysiologiska sammanhangen med särskild hänsyn till människan samt att ge någon färdighet i biologiska arbetsmetoder.

22.2.

Huvudmoment

Växt- och djurgrupper, som ger exempel på omsättningen och jämvikten i naturen

326 eller är väsentliga för människans hälsa och försörjning. Ryggradsdjurens onto- och fylogeni. Genetik och evolution. Biokemi och molekylärbiologi. Cell- och allmän fysiologi. Etologi.

22.3. 1.

Kursplan

Botanik

En översikt över växtrikets huvudgrupper. Följande typer bör behandlas närmare. 1:1 Bakterier. Byggnad och fysiologi. Saprofyter, parasiter (patogena), autotrofer. Förruttnelse och andra nedbrytningsprocesser. Industriellt utnyttjade bakterier. Födoämneskonservering. 1:2 Alger. Kiselalger, grönalger, plankton, sjöarnas och havens näringsproduktion. 1:3 Svampar. En basidiesvamps byggnad och livsfunktioner. Skogsförnans nedbrytning. Några exempel på svampar som symbionter (mykorrhiza, lavar). — En rostsvamps utvecklingscykel. Skogens och kulturväxternas skadesvampar och deras bekämpning. Fungicider. Jästsvamparna och deras industriella betydelse. Antibiotika och resistensproblem. 1:4 Örtartade fröväxter. En kärlväxts byggnad och tillväxt. Blommans och fröets byggnad och funktioner. Tillväxthormoner. Kortdags- och långdagsväxter. Hur växterna överlever. Ärtväxterna som proteinproducenter och sädesslagen som kolhydratproducenter för människan. 1:5 Skogbildande fröväxter. Barrträd, lövträd. Stammens byggnad och tjocklekstillväxt. 2. Zoologi En översikt över djurrikets huvudgrupper. Följande typer behandlas närmare. 2:1 Protozoer. E t t encelligt djurs byggnad och livsfunktioner. Malaria, sömnsjuka. 2:2 Maskar. En ringmasks byggnad och livsfunktioner. Parasitiska maskar. Värdväxling.

2:3 Leddjur. Ett leddjurs byggnad och livsfunktioner. Kräftdjurens roll i näringskedjor. Vissa etologiska problem (instinktbegreppet). Några exempel på insekterna i organismernas växelspel (t. ex. pollination, smittobärare, skadegörare i jord- och skogsbruk). Insekticider. 2:4 Ryggradsdjur. En fisks byggnad och livsfunktioner. Fiskproduktionen och fiskets betydelse. Huvuddragen av ryggradsdjurens fylogeni. Fossila fiskar och övergången från vattenliv till landliv. Amfibie- och reptiliestadiet. Växelvarma och jämnvarma djur. E t t däggdjurs byggnad och livsfunktioner med huvudvikt på människan. Huvuddragen av ryggradsdjurens ontogeni med särskild hänsyn till människans embryonalutveckling. Vissa sexualfrågor (könsmognad, menstruationscykeln, befruktnings- och födelsekontroll m.m.). Människans fylogeni. Biologiska synpunkter på människan som samhällsbildare. 3. Genetik med tillämpningar 3:1 Allmän genetik. Cellkärnans byggnad: arvssubstans, befruktning och kärndelningsmekanism (kromosomer, gener, alleler, mitos, meios). Monohybrid klyvning; homo- och heterozygoti, di- och polyhybrid klyvning, koppling och crossing-over. Könsbestämning och könsbundet arv. Polymera faktorer, letalgener. — Genotyp, fenotyp, modifikationer, mutationer (genmutation, kromosommutation, polyploidi). Mutagena faktorer. Radioaktiv strålning. 3:2 Växt- och djurförädling. Bio typ, population, urval (massurval, individurval, pedigreemetod), ren linje, klon. Kombinations- och transgressionsförädling. Heterosis, polyploidy artkorsning, nya arter.

327 Genomgående korsning och insemination. Växt- och djurförädlingens ekonomiska betydelse. 3:3 Humangenetik. Arv- och miljöproblemet och tvillingforskningen. Medicinsk genetik. Isolat och isolatbrytning. Populationsgenetik. Arvshygien (positiva och negativa åtgärder, strålningsrisker för arvsmassan). Ras och rasproblem. 3:4 Genetiken och evolutionsläran. Lamarckism. Darwinism. 4. Cell- och allmän fysiologi med biokemi 4:1 Biokemi. Lipider, kolhydrater, proteiner, nukleinsyror. Enzymer och deras verkningssätt. Praktiska övningar i några viktiga biokemiska arbetsmetoder. 4:2 Cellens mikroskopiska och submikroskopiska byggnad. Cellvägg, membraner, plastider, mitokondrier, mikrosomer, cellkärna med kromosomer, upplagsnäring. 4:3 Vatten- och ämnestransport. Diffusion, osmos, permeabilitet, aktiv transport. Människans blod, blodomlopp och utsöndring. Växtens transpiration och ämnestransport. Vattnet som ekologisk faktor. 4:4 Energitransformeringen i fotosyntesen. Bladets byggnad, ldoroplasterna och klorofyllet. Fotosyntesens biokemiska förlopp och allmänna biologiska betydelse. 4:5 Energiutvinningen och ämnesomsättningen. De biokemiska förloppen vid glykolys och cellandning. Vissa vitaminers roll. Några drag ur den intermediära metabolismen. Hemoglobinet och syretransporten. Muskelkontraktion. Några arbetsfysiologiska problem. 4:6 De livsviktiga grundämnena och näringsproduktionen. De viktigaste grundämnenas kretslopp. Begränsande faktorer (tilllämpningar på lantbruk och skogsbruk). Jämvikten i naturen. Mänsklighetens försörjningsproblem. Betydelsen av naturvård. Vattenhushållning och jordförstöring.

4:7 Information och tillväxt. Molekylär genetik (genernas byggnad, nukleinsyrornas funktion, proteinsyntes). Virus: natur och verkningssätt. Biologisk specificitet och differentieringsprocesser. Cancer. Immunbiologi (vävnadstransplantation och blodgrupper, kroppens försvarsmekanismer, allergier). 4:8 Retbarhet och reglering. Ögats byggnad och funktioner hos olika djur. Nevronens byggnad. Impulsens fortplantning och överföring. Nevralhormoner. Några drag ur nervsystemets funktion. Alkohol och narkotika. Vissa etologiska problem. Något om den inre-sekretoriska regleringsmekanismen .

22.4. Anvisningar och kommentarer 22.4.1.

Lärostoffet

22.4.I.I. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Biologiundervisningen har till uppgift att bibringa eleverna vissa kunskaper som är nödvändiga eller önskvärda vid fortsatta studier med biologisk inriktning. Den skall vidare meddela orientering i biologi för elever med naturvetenskaplig yrkesinriktning av icke biologisk natur. Den skall slutligen ge viss kännedom om biologiska företeelser och skeenden med speciell hänsyn till den roll sådana spelar för individ och samhälle. Genom att eleverna avslutat gymnasiets kurs i kemi och tillgodogjort sig stora delar av den i fysik, då biologiämnet börjar i tredje årskursen, kan undervisningen i biologi utnyttja dessa ämnen till ett fördjupat studium av livsprocessernas mekanismer. Studiet av dessa intar därför i kursen en central plats, som motsvarar deras betydelse ur medicinsk-hygienisk, agrikulturell och industriell synpunkt. Av väsentlig betydelse för detta studium blir moment från

328 biokemin och molekylärbiologin liksom delar av cell- och organfysiologin och genetiken. Den framträdande plats som studiet av livsprocesserna intar i kursplanen återverkar på utformningen av det övriga innehållet. Sålunda begränsas undervisningen till att behandla några få typorganismer, valda å ena sidan så att de bildar den nödvändiga bakgrunden för förståelsen av livsprocesserna, å den andra så att de belyser allmänbiologiska företeelser och sammanhang. Därvid bör speciell uppmärksamhet ägnas organismer som är av betydelse för människan — hennes hälsa och försörjning. Det är således väsentligt att läraren i sin undervisning inte förlorar sig i naturens mångfald av växter och djur utan tar fasta på den helhetssyn som den moderna forskningen givit. Den ekologiska synpunkten är därvid i många sammanhang betydelsefull. Undervisningen bör sålunda söka klargöra hur organismerna lever i beroende av varandra och av marken, vattnet och andra ståndortsfaktorer som det står i människans makt att påverka. Eleverna bör få en uppfattning om hur den dynamiska jämvikten i den levande naturen upprätt hålles, framför allt om hur den gröna växtvärldens uppbyggnadsprocesser balanseras av mikroorganismers, djurs och människors verksamhet i motsatt riktning. Mot denna bakgrund kan sedan vissa praktiskt betydelsefulla frågor behandlas, såsom näringsproduktionen på land och i vatten, samt mänsklighetens försörjningsproblem. Biologins utvecklingsbegrepp är av så stort värde ur idéhistorisk och livsåskådningssynpunkt att dessa måste tas upp till behandling. Med tanke på människan själv ställer det sig naturligast, att evolutionen konkretiseras genom en översiktlig skildring av ryggradsdjurens, inklusive människans, fylogeni såsom den i dag framträder framförallt i paleontologins och den jämförande anatomins ljus. Individens ut-

veckling från ägg till fullbildad individ åskådliggöres lämpligast med exempel från ryggradsdjurens embryonalutveckling. Eleverna bör även bli förtrogna med principen i de mekanismer som verkar i evolutionen. Med tanke på att människan i våra dagar fått möjlighet att med teknikens hjälp påverka denna mekanism är genetiken av väsentlig betydelse. Efter en genomgång av den allmänna genetiken bör detta avsnitt leda över till ärftlighetslärans praktiska tillämpningar i växt- och djurförädlingen liksom i människosamhället. Med hänsyn till humanbiologins stora betydelse är det nödvändigt att denna intager en central ställning inom gymnasiets biologiundervisning. Humanbiologi finns icke upptagen som särskilt moment i kursplanen, eftersom det är synnerligen angeläget, att den inordnas i det allmänbiologiska sammanhanget. Sålunda bör i samband med genomgången av ryggradsdjuren delar av människokroppens funktionella anatomi tas upp till behandling i omedelbar anslutning till undervisningen om däggdjurens byggnad. I detta sammanhang genomgås även människans embryonalutveckling, sexualfrågor, människans fylogeni samt biologiska synpunkter på människan som samhällsbildare. På liknande sätt behandlas lämpligast människans fysiologi icke som ett självständigt avsnitt utan som en integrerad undervisning i cell- och allmänfysiologi. Genom att lägga cellfysiologin som grund möjliggöres att kunskapsstoff, som är gemensamt för växt- och djurfysiologi, molekylärbiologi, mikrobiologi, kan bli föremål för en enhetlig behandling samtidigt som moment från människans organfysiologi (andning, blodkärlssystem, arbetsfysiologiska problem m. m.) direkt kan anslutas till de cellfysiologiskt-biokemiska avsnitten. Förutom att en sådan uppläggning tillåter en avsevärd rationalisering av undervisningen bidrar den till att ge både vidare och mer fördjupad uppfattning om människokroppens byggnad och funktion,

329 samtidigt som den placerar in människan på hennes plats bland övriga organismer. Självfallet måste de teoretiska studierna kompletteras med instruktiva demonstrationsförsök, elevdaborationer och exkursioner. Även på gymnasiestadiet bör lärjungarna uppmuntras till ett aktivt naturintresse i form av ekologiska och andra naturstudier och till eget samlande av t. ex. växter och insekter. Läraren bör därvidlag lämna dem som så önskar behövlig handledning. 22.4.I2. Kommentarer till speciella kursmoment Den här angivna ordningsföljden mellan och inom de olika momenten i kursplanen är icke att uppfatta som orubblig för lärogången utan blott som en i vissa avseenden lämplig sådan (jfr för övrigt 22.4.1.3.). 1.

Botanik

Av växtrikets huvudgrupper behandlas, i enlighet med de i »Allmänna synpunkter» (22.4.1.1) utvecklade riktlinjerna, endast följande fyra: bakterier, alger, svampar och fröväxter. 1:1 Bakterier. Under det att bakteriernas byggnad kan behandlas tämligen summariskt bör deras levnadssätt, fysiologiska egenskaper och oerhörda ekologiska betydelse genomgås tämligen utförligt. I anknytning till bakteriernas förökningssätt bör man ej försumma att meddela åtminstone några viktiga fakta rörande bakteriegenetik för att underlätta förståelsen av vissa senare kursavsnitt, där antibiotikaresistens och vissa molekylärbiologiska frågor kommer att behandlas (4:7). De för människan patogena typerna får ej komma att dominera framställningen. För att skapa ett underlag för förståelsen av jämvikten i naturen och vissa livsviktiga grundämnens kretslopp (4:6) är det nödvändigt att man redogör för några ekologiskt viktiga typer, såsom förruttnelsebakterier, kvävefixerande bakterier och

nitrifikationsbakterier. De sistnämnda är ju också såsom kemoautotrofer en teoretiskt intressant parallell till de fotoautotrofa gröna växterna. Eventuellt kan i detta sammanhang även järn- och svavelbakterier diskuteras. Bland de av människan direkt utnyttjade bakterietyperna kan nämnas ättiksyraoch mjölksyrajåsarna samt reningsanläggningarnas saprofyter. Av de åtgärder, som människan å andra sidan lärt sig vidtaga för att skydda sig från ovälkomna bakterier, bör livsmedelskonserveringen beskrivas, givetvis dock med tyngdpunkten lagd på principerna, ej på de tekniska detaljerna. Frågan om hur den mänskliga organismen själv kan skyddas mot bakterieinfektioner eller dessas verkningar kan givetvis beröras redan här men torde lämpligare behandlas under 4:7. Detsamma gäller virus, inklusive bakteriofager. 1:2 Alger. Inledningsvis kan de blågröna algerna i korthet presenteras: fotosyntetiserande växter med klorofyll men med vissa drag gemensamma med bakterierna och betydelsefulla som kvävesamlare i vissa tropiska länder. För algerna i övrigt torde det icke bli möjligt att lämna mer än en ytterst summarisk karaktäristik av de viktigaste hithörande grupperna. Framställningen måste i stället främst syfta till att klargöra algernas roll i sjöarnas och havens näringskedjor. Därvid är självfallet planktonalgerna viktigast och utgör ju också ett lättillgängligt och givande material för mikroskopiskt studium. Åtminstone någon flercellig typ med förökningskroppar, lämpligen grönalg eller brunalg, bör emellertid demonstreras för att klargöra algernas egenskap av sporväxter med i regel sexuell förökning. 1:3 Svampar. Efter en kort översikt av svamparnas stora huvudgrupper bör man bygga upp framställningen på en mera utförlig genomgång av förslagsvis tre från helt olika synpunkter viktiga svamptyper. Det är därvid lämpligast att först behandla

330 någon för alla välkänd hattsvamp, som bildar mykorrhiza hos skogsträd, t. ex. smörsopp eller flugsvamp. En basidiesvamps livscykel beskrives och mykorrhizasymbiosens stora ekologiska betydelse göres klar för eleverna. I anknytning till detta kan även andra hattsvampar med helt avvikande ekologi diskuteras, såsom de cellulosa- och ligninnedbrytande vedrötesvamparna. Vidare bör man i anknytning till mykorrhizan gå igenom lavarna som det andra stora exemplet på symbios i naturen. Därefter behandlas någon av de parasitsvampar, som angriper människans kulturväxter. Som typexempel bör kanske svartrost i första hand komma i fråga på grund av sin intressanta värdväxling och stora ekonomiska betydelse. Andra alternativ kan emellertid tänkas. I detta sammanhang tar man upp frågan om skadesvamparnas bekämpning genom fungicider och resistensförädling. Som tredje typ behandlas en jästsvamp, med vanlig bagerijäst som exempel. Jästsvamparnas byggnad, förökningssätt och fysiologiska egenart skildras i korthet. Principen för brödframställning och ev. även öl- och vinjäsning ldargöres. Möjligheten att genom korsning förädla jäst kan eventuellt beröras. Framställningen bör syfta till att sätta in svamparna på deras plats i naturens omsättningssystem. Utgående från fenomenen symbios och antibios i naturen kan man — gärna i form av en historisk framställning — komma in på hur människan lyckats utnyttja de antibiotiska substanserna som ett försvarsmedel mot bakterier. Strålsvamparna, som visat sig vara våra bästa antibiotikaproducenter, kommer därmed också in i bilden. Uppkomsten av resistenta bakteriemutanter kan också behandlas i detta avsnitt. 1:4 Örtartade fröväxter. Som inledning till fröväxterna måste de för denna växtgrupp utmärkande särdragen preciseras: utbild-

ningen av blomma och frö samt det som regel autotrofa levnadssättet. Vidare bör de väsentliga olikheterna mellan gymnospermerna och angiospermerna samt bland de senare mellan mono- och dikotyledonerna omnämnas. Innan man tar upp något typexempel till behandling bör grundskolans kurs rörande blommans byggnad och funktioner repeteras. I detta sammanhang kan man diskutera pollinationsbiologi, korsbefruktning, apogami och spridningsbiologi. Ett viktigt fenomen, som måste behandlas, är blombildningens beroende av fotoperioden: kortdags- och långdagsväxter. Några olika mekanismer för fördröjning eller inducering av frögroning bör nämnas som exempel på anpassning inom växtriket. I detta sammanhang bör man också påvisa hur hela den nordiska vegetationen präglas av nödvändigheten att kunna klara övervintringen (Raunkiaers »livsformer») och hur vintern i vissa fall, t. ex. hos bienna växter, ingår som en oundgänglig fas i den normala utvecklingscykeln. Som typexempel bör man välja ett par välkända, lättodlade arter, gärna kulturväxter och helst en dikotyledon och en monokotyledon. En ärtväxt erbjuder möjligheten att demonstrera de symbiotiska, kvävefixerande bakterierna i rotknölarna och ärtväxternas därav betingade betydelsefulla roll i jordbruket. Monokotyledonen kan lämpligen representeras av ett gräs, exempelvis vete eller havre. Något bör sägas om de stärkelseproducerande växterna, framförallt gräsen, som grundvalen för människans försörjning med föda. Den örtartade fröväxtens inre byggnad skildras så pass utförligt som krävs för att eleverna skall kunna begripa vissa väsentliga fysiologiska och ekologiska företeelser, som behandlas i detta eller andra kursavsnitt. Bladets anatomi kan behandlas här eller i samband med fotosyntesen (4:4) eller ev. transpirationen (4:3). Det gentemot djuren helt avvikande tillväxtsättet

331 hos fröväxterna genomgås i anknytning till mikroskopiska studier (t. ex. celldelningen i meristemvävnader) och laborationer (t. ex. sträckningstillväxten). Auxinernas roll vid sträckningstillväxten bör omnämnas och hur dessa grundforskningsresultat fått tilllämpning vid ogräsbekämpning med herbicider och i andra praktiska sammanhang. 1:5 Skogbildande fröväxter. Som typ för en skogbildande fröväxt kan man välja tall eller gran, eftersom dessa bildar huvuddelen av vårt lands skogar och för övrigt är våra ekonomiskt viktigaste trädslag. Undervisningen bör här, parallellt med mikroskopiska studier, ge en klar bild av hur en trädstam är uppbyggd och hur den tillväxer i tjocklek och längd. Skildringen måste föras fram innanför gränsen till den organiska kemin, så att eleverna verkligen får en helhetsbild av vad trä är och hur det bildas. Man bör vidare ge en inblick i principerna för en rationell skogsskötsel och exemplifiera konsekvenserna av skogsskövling. Eleverna bör slutligen få någon kännedom om vissa av trädens mera iögonenfallande och praktiskt betydelsefulla livsfunktioner, framförallt de fysiologiska processer, som ligger bakom inträdandet i vintervila (lövfällningen, tillväxtens upphörande) och brytandet av densamma (knoppsprickningen). 2. Zoologi De typdjur som i detta sammanhang föreslås till undersökning är vanliga djur och representerar betydelsefulla grupper inom djurriket. Andra representanter för dessa grupper än de föreslagna kan tänkas, men de valda djuren bör kunna anskaffas i flera exemplar och helst en kortare eller längre tid hållas levande på institutionen. Överhuvud taget bör inte det praktiska studiet av ett typdjur inskränka sig till enbart dissektion av döda exemplar utan det måste vidgas till en helhetssyn av organismen, där dess rörelsesätt, närings-

fångst och allmänna beteende iakttages samt diskuteras mot bakgrunden av dess byggnad och livsmiljö. 2:1 Protozoer. Bland protozoer är toffeldjuret ett lämpligt typdjur. Med detta som utgångspunkt diskuteras protozoernas byggnad och livsbetingelser. Uppmärksamhet ägnas även de parasitiskt levande arterna, som framkallar malaria och sömnsjuka. Med hänsyn till dessa sjukdomars betydelse bör man också uppmärksamma människans möjligheter att bekämpa dessa organismer. 2:2 Maskar. Daggmasken är här ett användbart typdjur. Man skapar större förståelse för biologiska sammanhang genom att ingående behandla daggmasken i stället för att mer ytligt syssla med samtliga maskgrupper. Med tanke på den skadegörelse som många parasitiska maskar åsamkar människan, måste dock uppmärksamhet ägnas även dessa. Därvid bör framställningen främst ta fasta på hur kunskapen om dessa parasiters livscykel öppnat vägar för människan att undgå dem. Någon genomgång av de parasitiska tråd- och plattmaskarnas byggnad i övrigt bör således inte förekomma. 2:3 Leddjur. För undersökning av ett leddjur lämpar sig kräftan eller hummern. Om ett kräftdjur studeras laborativt, torde tiden knappast medge undersökning även av en insekt, varför kräftdjuret får belysa principen i leddj ursorganismens byggnad i dess helhet. Flera skäl talar för att biet bland insekterna behandlas mer ingående. Dess instinktiva beteende har varit föremål för intensiva studier, vilka kan utgöra en lämplig introduktion till etologin. Biets samhällsbildning representerar en annan form av flerindividig samverkan än människans och är därför ett intressant jämförelsematerial vid diskussionen av människosamhället. Den omätligt betydelsefulla

roll, som

332 kräftdjur och insekter spelar i naturen, bör belysas med konkreta exempel, vilka kan inleda diskussioner kring sådana ämnen som naturens näringskedjor, skadeinsekterna och jämvikten i naturen, insekterna som överförare av smitta och pollen m. m. Angeläget är att man vid dessa diskussioner behandlar människans beroende av dessa processer och hennes möjlighet att påverka dem. 2:4 Ryggradsdjur. Framställningen av ryggradsdjuren måste ges en något annorlunda uppläggning än den av övriga djurgrupper. Sålunda måste den på flera punkter syfta till att fördjupa förståelsen av människan själv och hennes relation till övriga varelser. För att klargöra människans ursprung måste därför huvuddragen av ryggradsdjurens fylogenetiska utveckling inta en central plats i framställningen. En klar föreställning därom vinnes genom att stoff från paleontologi och jämförande anatomi ställes samman så att fossila fiskar, amfibier och reptiler blir till mellanled i utvecklingskedjor, som räknar fåglar och däggdjur som de senaste länkarna. Framställningen kan koncentreras kring två typdjur: fisken och däggdjuret. Eftersom en benfisk, t. ex. en gädda, kan hållas i akvarium, är en sådan att föredraga som studieobjekt framför en broskfisk. Vid genomgången av gädda presenteras den principiella byggnaden av ryggradsdjuren och illustreras det vattenlevande stadiet i ryggradsdjurens fylogeni. Med hänsyn till den stora roll som fisket spelar för människans försörjning ägnas viss uppmärksamhet åt havens fiskproduktion och dess beroende av tillgången på plankton. Av amfibier och reptiler behandlas blott sådana detaljer, som visar deras anpassning till luftliv (landliv). Någon genomgång av dessa djurs anatomi och livsfunktioner i deras helhet skall således ej ske. Den i jämförelse med reptiler större anpassningen till luftliv hos fåglar och däggdjur

diskuteras. Därvid uppmärksammas särskilt den konvergens i utvecklingen, som lett till en jämnvarm kroppstemperatur hos båda dessa grupper. Av däggdjur, lämpade som studieobjekt, torde råttor eller marsvin vara lättast att anskaffa. Framställningen av däggdjurets anatomi skall framförallt ge den nödvändiga bakgrunden till de fysiologiska momenten. Därvid bör särskild uppmärksamhet ägnas andnings-, cirkulations- och utsöndringsorganen, synsinnet samt nervsystemet. Någon jämförande anatomisk studie av dessa organ i hela ryggradsdjursserien skall således icke förekomma. Med tanke på utvecklingsläran bör dock något av ryggradsdjurens organ bli föremål för ett jämförande studium. Härtill lämpar sig framför allt extremiteterna, vilkas förändring från fenor till fötter, vingar och händer låter sig ovanligt tydligt demonstreras. I samband med fågelvingen beröres fåglarnas flygteknik. I fråga om människans fylogeni bör man mer sträva efter att få fram de principiella linjerna än efter fullständighet i skildringen av olika apmänniskor och hominider. Från biologiska utgångspunkter kan i omedelbar anslutning till människans släktutveckling även hennes samhällsbildning diskuteras, varvid frågor som individens specialisering och den sociala utvecklingen kan ställas under debatt. Även människans fosterutveckling bör ses mot bakgrunden av förhållandena hos andra ryggradsdjur för att rätt kunna förstås. Sålunda bör fisk- och grodäggets utveckling liksom fågeläggets diskuteras innan människoägget behandlas. Utvecklingen från ägg till unge fullföljes sedan med den från unge till fullbildad individ, varvid de hormonala förändringarna vid puberteten liksom kvinnans menstruationscykel tas upp till behandling. I samband därmed kan befruktningskontrollerande åtgärder diskuteras.

333 3. Genetik med tillämpningar 3:1 Allmän genetik. Vid genomgång av cytologin behandlas cellkärnans byggnad, delningsmekanismer etc. i den utsträckning som är nödvändig för förståelsen av den allmänna genetiken. En utförligare behandling av celläran och den molekylära genetikens grunder bör lämpligen förekomma efter studiet av biokemin (4:1, 4:2, 4:7). Angående befruktningen torde det vara tillfyllest att konstatera sammansmältningen av maternell och paternell kärnsubstans och att i samband därmed motivera meiosen.

banan. Givetvis måste mutationernas roll vid evolutionen ges en fyllig framställning. 3:2 Växt- och djurförädling. Undervisningen beträffande växt- och djurförädling måste syfta till att ge eleverna någon inblick i principerna för förädlingsarbetet och i dess ekonomiska betydelse. Läraren får inte låta sin ambition förleda sig till för långt gående agrikulturella resonemang. Väsentligt är att begreppen biotyp, population, ren linje och klon blir utredda och exemplifierade samt att de viktigaste metoderna för förädling av kulturväxter och husdjur blir belysta. Heterosiseffekten bör ägnas ett relativt stort utrymme och exemplifieras från både växt- och djurförädling.

De vanliga mendelklyvningarna 1:2:1, 3:1, 9:3:3:1 etc. skall naturligtvis eleverna behärska. Väsentligt är också att de förEtt hithörande väsentligt avsnitt är ockstår den bakomliggande mekanismen. så möjligheten inom växtriket att genom Koppling och crossing-over kan här om- polyploidisering göra en steril artbastard nämnas ganska flyktigt. fertil (rågvete, raps). Denna utvecklingsLämpligt torde däremot vara att ta upp vägs stora betydelse inom evolutionen, de olika könsbestämningsmekanismerna till framför allt bland högre växter, bör också en mera fyllig diskussion och i samband ihågkommas. därmed diskutera den sexuella fortplantEn givande utblick kan göras beträffanningen och dess selektionsvärde överhuvud de skillnaden mellan växt- och djurriket i taget. En utblick över organismer med polyploidifrekvens och dennas orsaker. vegetativ förökning samt apomikter kan i Även den för vårt land i framtiden sädetta sammanhang göras givande och be- kerligen betydelsefulla förädlingen av rika elevernas uppfattning av hur selek- skogsträd bör ägnas någon uppmärksamtionen och evolutionen arbetar. het. I samband med behandlingen av genoDe första momenten typ, fenotyp och modifikationer bör man 3:3 Humangenetik. tarvar knappast någon kommentar. Arvgivetvis ta med arv- och miljöfrågan. Till och miljöproblemets allmänna aspekter bör humangenetiken (se 3:3) sparas de speciella som förut nämnts behandlas i samband frågor som gäller människan. med genotyp, fenotyp och modifikationer, Likaså kan man mycket väl i samband men enär vår egen art torde vara den som med mutationer och mutagena faktorer är mest modifierbar och alldenstund probdirekt behandla strålningsriskerna och därlemet arv contra miljö intar en central pomed sammanhängande problem. (Se även avsnitt 4:7.) Väsentligt är också att i un- sition i uppfostrings- och därmed den alldervisningen framhålls hur stor risken är männa kulturdebatten bör området göras att en mutation har negativ effekt för bätill föremål för fördjupad diskussion i samraren jämfört med chansen att den är po- band med en genomgång av humangenesitiv. Det är också viktigt att eleverna lär tiska spörsmål. Tvillingforskningens och sig förstå att det från populationsgenetisk den medicinska genetikens resultat är väl synpunkt är väsensskilt om en mutation lämpade att belysa hithörande frågor. träffar en somacell eller en cell i groddElementär populationsgenetik och i sam-

334 ena sidan måste man ta upp de biologiska band därmed isolatbegreppet bör införas i kursen, och lärjungarna bör konfronteras mekanismer som reglerar evolutionen, beskriva och förklara dem. Möjligen kan med isolatbrytningen och dess effekt framexempel från bakteriegenetik och biokemisk för allt i svenska bygder. genetik (4:7) här upptagas till behandling Momentet arvshygien är svårbehandlat för att belysa mutations- och urvalsmekamen innehåller värdefulla diskussionsområnismer. Ä den andra sidan måste man ge den. Å ena sidan bör här framhållas möjen idéhistorisk bakgrund till den moderna ligheten för biologiämnet att påpeka varje evolutionsläran. (Se vidare 22.4.1.3.) individs unika uppsättning arvsanlag och alltså bidra till aktningen för individualite- 4. Cell- och allmän fysiologi med biokemi ten och vördnaden inför det enskilda män- 4:1 Biokemi. Det förutsattes att eleverna niskolivet. Å den andra sidan har inom inom kemiämnet erhållit någon kunskap människoarten evolutionens kraft i viss utom byggnaden och de kemiska egenskapersträckning satts ur spel och för arten skadna hos de viktigaste lågmolekylära substanliga anlag får möjligheter att breda ut sig ser som bygger upp den biologiska matei populationen, för så vitt inte samhället rian. Vid genomgången av olika substansvidtar arvshygieniska åtgärder. Åtgärderna klasser lägges därför här främst vikt på bör bl. a. ses mot denna bakgrund. I samsådana egenskaper som är av betydelse ur band med de negativa åtgärderna (sterilibiologisk synpunkt. Vid genomgången av sering, vissa detaljer i abortlagstiftningen, dessa biokemiska moment spelar experiinternering o. s. v.) finns anledning gå in mentet en viktig roll varvid användes såpå den frivilliga befruktningskontrollen och dana arbetsmetoder som t. ex. dialys, krode möjligheter människan har att på den matografi, fotometri, elektrofores och isovägen komma till rätta med ett annat av de globala problemen, nämligen försörj- topteknik. Teorin för dessa metoder förutsattes härvid vara behandlad tidigare ningskrisen och svälthotet. Befruktningsinom kemi- och fysikämnena varför den ej kontroll kan ersätta svälten som individbehöver genomgås i detta sammanhang. antalsbegränsande faktor i mänskliga poOlika typer av lipider behandlas summapulationer. riskt. Betydelsen av lipidernas löslighetsLika svårbemästrat stoff levererar kursförhållanden för deras biologiska funktioplanens nästa moment: ras och rasproblem. Väsentligt är väl att man för eleverna på- ner exemplifieras. Kolhydraternas och fetternas relativa roll som energikällor klarpekar att inomrasvariationema torde vara större än de genomsnittliga mellanrasvaria- göres. Skillnaden mellan enkla och samtionerna, varför biologiska fakta inte utan mansatta kolhydrater påvisas, varvid olika att våldföras kan åberopas som försvar för polysaccharides funktion att vara antingrasdiskriminering och -förföljelse. I vissa en reservnäring eller stödsubstanser uppfall kan t. o. m. en viss heterosiseffekt göra märksammas. sig gällande vid rasblandningar. UndervisNukleinsyrornas kemi — DNA och RNA ningen bör också syfta till att genom upp- — behandlas endast ur den synpunkten att lysning och biologiska fakta ge eleverna de är bärare och förmedlare av den genemöjlighet att genomskåda ovederhäftig rastiska kontinuiteten i biologisk materia. propaganda. Härvid fästes vikt vid ett klargörande av bassekvensernas variationsmöjligheter och 3:4 Genetiken och evolutionsläran. Under momentet genetiken och evolutionsläran variationens genetiska betydelse. Dessa förbör man behandla två problemkomplex. Å hållanden bör utgöra grunden för genom-

335 gången av bas-parningen m. m. under mom. 4:7. Samma synpunkter gäller även genomgången av proteinerna. En indelning av proteinerna i olika typer är sålunda icke nödvändig eller ens önskvärd. Däremot uppmärksammas de egenskaper som betingas av att de är makromolekyler, att de besitter laddade ytgrupper och att de är am fotera protolyter. Huvudvikten lägges på behandlingen av deras strukturella egenskaper. Begreppet primärstruktur (aminosyrasekvens) och dess genetiska betydelse belyses med lämpliga exempel. Sekundäroch tertiärstruktur behandlas summariskt. Enzymernas medverkan vid livsprocesserna såsom katalysatorer understrykes. Några av enzymkemins viktigaste grundbegrepp upptages härvid till kort behandling. Enzymernas verkningssätt illustreras lämpligast genom att man behandlar en hydrolytisk och en elektronöverförande process. 4-2 Cellens mikroskopiska och submikroskopiska byggnad. Ljusmikroskopiska övningar och elektronmikroskopiskt illustrationsmaterial får anses utgöra betydelsefulla hjälpmedel vid genomgången av detta avsnitt. Om principerna för biologins optiska hjälpmedel, inkl. elektronmikroskopet, inte behandlats förut i annat sammanhang, bör de i korthet genomgås här. Det är risk att elektronmikroskopiska bilder ger ett intryck av att cellstrukturerna är statiska och permanenta. Dynamiken i organisationen av cellerna kan här åskådliggöras med hjälp av film. På detta sätt kan man då t. ex. visa de ständiga förändringarna i cellernas membransystem vid pseudopodiebildning, fagocytos eller pinocytos, mitokondriernas pumprörelser, befruktningen, celldelnings- och differentieringsmekanismer, etc. Kristallen och viruspartikeln kan ställas mot varandra som exempel på enkla oorganiska resp. organiska organisationsfor-

mer. Vid behandlingen av cellernas finstruktur är det viktigt att poängtera den mera komplicerade planmässigheten i uppbyggnaden. Det bör emellertid betonas att det är ett relativt litet antal olika byggstenar, som med små variationer och i olika proportioner bildar alla olikartade cellstrukturer såväl i växt- som i djurvärlden. Härvid uppmärksammas hur finstrukturernas utseende och funktioner bestämmes av deras molekylära uppbyggnad. Vid genomgången av olika cellstrukturer är det väsentligt att sambanden mellan struktur och funktion ständigt beaktas. Behandlingen av cellkärne- och kromosomstruktur, delningsspolen m. m. bör således sikta på ett förtydligande av genetiska mekanismer. Vid behandlingen av mitokondrier och kloroplaster uppmärksammas enzymkedjornas strikta anordning på membranunderlag som grundvalar för de metaboliska processer som beskrives i avsnitt 4:4 och 4:5. Beskrivningen av nukleol kärnmembran och endoplasmatiskt retikulum bör utgöra underlag för behandling av informationsförmedling och proteinsyntes i avsnitt 4:7. En jämförelse mellan den submikroskopiska byggnaden hos en snabbt tillväxande cell och den hos en som producerar substanser för export bör kunna tjäna till att belysa funktionen hos olika cellorganeller. Ciliernas byggnad kan utgöra exempel på ett konservativt mönster som utan större variationer återkommer i cellernas rörelseapparat hos både protozoer, växter och djur. Även vid en eventuell genomgång av formbestämmande element (t. ex. växtcellernas vägg, benvävnadens apatitkristall) och upplagsnäring (stärkelsekorn, fettdroppar) betonas att de ingående substanserna på olika sätt deltager i cellernas livsförrättningar. 4:3 Vatten- och ämnestransport. Det torde här kunna förutsättas att eleverna från kemiämnet besitter vissa kunskaper om de lagar som gäller för diffusion och osmos. Inom detta avsnitt gäller det därför främst

336 att laborativt och teoretiskt belysa dessa fenomens grundläggande betydelse för cellernas vatten- och ämnesupptagande. Med en kort och schematisk beskrivning av cellmembranens molekylära uppbyggnad som grund (ev. tidigare behandlad i 4:2) bör dess semipermeabla natur exemplifieras något mera ingående. Det är emellertid av vikt att den aktiva transporten av substanser med och mot koncentrationsgradienter uppmärksammas som ett mycket väsentligt led i lösandet av närings- och transportproblem hos den levande materian. En belysning av hur ämnestransporten fungerar hos de högre djuren, framförallt människan, erhålles genom att närmare behandla blodet som transportorgan. Blodets sammansättning och viktigaste egenskaper (bl. a. blodkoagulation) genomgås härvid summariskt tillika med några drag ur blodomloppets fysiologi varvid några hos människan förekommande cirkulationsrubbningar kan diskuteras. En organfysiologisk tillämpning av de ovan berörda cellfysiologiska fenomenen erhålles vidare genom att i anslutning till blodomloppet behandla utsöndringen i njurarna. Växternas från djurens helt avvikande mekanism för vatten- och ämnestransport beskrives med de i 1:4 och 1:5 givna anatomiska kunskaperna som underlag. Bladets anatomi och klyvöppningarnas funktionssätt kan behandlas antingen här eller i 4:4. Transpirationens betydelse klargöres och existensen av ett rottryck bör åtminstone omnämnas. I detta sammanhang kan vattnets betydelse som ekologisk faktor framhållas, och anpassningar till extrema levnadsförhållanden (vattenväxter, ökenväxter) diskuteras. 4:4 Energitransformeringen i fotosyntesen. Vare sig bladets anatomi behandlats redan tidigare eller genomgås först nu, måste bladets byggnad här främst ses mot bakgrunden av dess funktion som fröväxternas viktigaste fotosyntetiserande organ. Klyvöppningsmekanismens dubbla uppgift berö-

res. Något bör också sägas om det strukturella underlaget för fotosyntesen: kloroplasterna, där processen i sin helhet försiggår. Framställningen av fotosyntesens biokemi kan med fördel inledas med en kort historisk återblick fram till situationen i början av 1940-talet då det avgörande genombrottet kom på denna forskningsfront. Man vinner därigenom ett idéhistoriskt perspektiv och får möjlighet att genom några åskådliga exempel belysa hur nya tekniska hjälpmedel, i detta fall papperskromatografi och isotopteknik, möjliggjort en framgångsrik behandling av tidigare olösliga problem. De viktigaste delprocessernas natur måste klarläggas i sina huvuddrag, liksom hur de är kopplade till varandra. En detaljerad framställning är här icke tillrådlig, dels emedan överblicken då lätt går förlorad, dels emedan många punkter, i synnerhet beträffande den fotokemiska fasen, är kontroversiella. Det väsentligaste är att eleverna får klart för sig grundprinciperna i fotosyntesen, där strålningsenergi överföres till för cellens omsättningar användbar kemisk energi. Slutligen bör fotosyntesen behandlas som ett ekologiskt och globalt fenomen, där många aspekter, såsom frågan om assimilatproduktionen på land och i världshaven, möjligheten av masskultur av alger och förekomsten av variationer i jordatmosfärens koldioxidhalt, anknyter till problemet om mänsklighetens livsmedelsförsörjning (4:6). 4:5 Energiutvinningen och ämnesomsättningen. I avsnitt 4:4 har fotosyntesens betydelse belysts. I detta avsnitt visas organismernas utnyttjande av energin i olika former och vikten av energiförsörjningen för olika livsförrättningar. Det mera primitiva anaeroba energiutnyttjandet ställes mot det mera effektiva aeroba. En viss uppmärksamhet ägnas åt teorierna för livets uppkomst på jorden. Det visas att de första livsformerna tro-

337 ligen var anaeroba då atmosfären saknade syre, vars sannolika biologiska ursprung påpekas. De strukturella förhållanden som är väsentliga för förståelsen av ämnesomsättningsförloppen har genomgåtts i avsnitt 4:2. De kemiska förloppen som ligger till grund för energiutvinningen (glykolys och citronsyrecykel) behandlas nu här i ett sammanhang. Härvid är det inte meningen att processerna skall behandlas i detalj. Väsentligt är att man ger en schematisk överblick över olika principer för energiutvinning ur substrat och över grunderna för de anaeroba och aeroba förloppens olika effektivitet. Andningskedjan och dess enzymer behandlas likaledes schematiskt. Fosfatets och nukleotidernas roll poängteras, varvid uppmärksammas ATP-molekylens betydelse som energiackumulator i cellmetabolismen. Med några bristsjukdomar som utgångspunkt illustreras vitaminernas roll av coenzym. Ett litet antal exempel från den intermediära metabolismen bör kunna tjäna till att visa hur cellernas olika byggstenar bygges upp, brytes ned eller omvandlas. Viktigt är härvid att man i första hand uppmärksammar enhetligheten i den intermediära metabolismen hos alla celler. För att illustrera viktiga drag i energiförsörjningen hos högre organismer torde hemoglobinets och de röda blodkropparnas roll som transportör av syre och CO2 behandlas något mera ingående. Cellernas energiutnyttjande bör även kunna utgöra utgångspunkten för behandlingen av organfysiologiska problemställningar, främst med hänsyn till människan. Muskelns förmåga till såväl glykolys som andning bildar således bakgrunden till förståelsen av arbetsfysiologin. Det kan harvad visas hur kort och intensivt arbete kräver glykolys medan långvarigt arbete kräver andning. Fettets och kolhydratets roll som substrat för muskelarbete kan härvid behandlas.

4:6 De livsviktiga grundämnena och näringsproduktionen. Först ges en översikt av de livsviktiga grundämnena med uppgifter om deras olika funktioner i växt- och djurorganismen. Kolets och kvävets kretslopp i naturen återges i stora drag, något som kan göras rätt snabbt, om kursavsnittet 2 (botanik) redan är genomgånget. Utgående från några exempel på mineralbristsjukdomar kan man klargöra den för länt- och skogsbruk fundamentala principen om begränsande faktorer. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas människans bidrag till det rörliga näringskapitalets förskingring och ersättande. Den praktiska betydelsen av naturvård måste här ges en osentimental behandling, som klargör både motiv och metoder. Därvid måste givetvis speciell uppmärksamhet ägnas jordmånen och vattnet i deras egenskap av två av våra viktigaste naturtillgångar — eller, om man så vill, råvaror — och biologiska aspekter anläggas på deras utnyttjande och förslösande. I detta sammanhang kan problemen beträffande mänsklighetens livsmedelsförsörjning tas upp till behandling. Väsentligt är, att eleverna får en uppfattning om hur de rörliga jämviktssystemen mellan organismerna och miljöfaktorerna fungerar och hur olika slag av ingrepp utifrån, främst mänskliga åtgärder, kan rubba dessa jämvikter. 4:7 Information och tillväxt. Det levandes mångfald är i sista hand baserad på det oändligt stora antal variationsmöjligheter i de makromolekyler som bygger upp den organiska materian. I avsnitt 4:1 har eleverna erhållit vissa insikter i hur dessa molekyler är uppbyggda ur elementärbeståndsdelar och vari variationerna består. I detta stycke meddelas nu hur det genetiska informationsmönstret mångfaldigas och bevaras, något om de mekanismer som reglerar dessa skeenden och några av deras viktigaste yttringar. Som inledning torde det vara lämpligt

338 att här eller i avsnitt 4:2 något mera ingående än i avsnitt 3:1 behandla kromosomstruktur och kromosomduplikation. Det understrykes att nukleotidsekvensen i DNA är bärare av den genetiska informationen (kodningsproblemet). Basparningens roll vid såväl DNA-reduplikation som informationsöverföring till RNA klargöres. Detta bör lämpligast utgöra underlaget för ett klargörande av hur den genetiska koden överföres medelst RNA till de centra i cytoplasman (ribosomema) där huvudparten av proteinsyntesen äger rum. E t t lämpligt exempel ur humanbiologin på genernas verkningssätt utgör hemoglobinet, där det kan visas hur det genetiskt determinerade utbytet av enskilda aminosyror i molekylernas polypeptidkedjor kan leda till olika funktionella störningar och patologiska tillstånd. Exempel från fag- och bakteriegenetik är här särskilt ägnade att visa hur man lyckats att kartlägga genernas finstruktur och hur genernas aktivitet regleras av inre och yttre miljöfaktorer. Härvid beröres även olika mutagena faktorer (t. ex. strålning) och deras verkningssätt. Även animala virus natur och verkningssätt upptages till behandling, varvid deras betydelse som patogener uppmärksammas. Den biologiska specificitet som är ett uttryck för genernas verkan kan illustreras på många sätt. Det torde vara motiverat att kort beröra olika regleringsmekanismer hos högre organismer i samband med tillväxt, differentiering och regeneration. Med hänvisning till dess stora medicinska betydelse är det lämpligt att i detta sammanhang även beröra cancerproblemet. Tumörbildningen bör härvid utgöra ett exempel på hur ärftliga faktorer kan göra celler oberoende av de kontrollmekanismer som reglerar celltillväxten hos de högre organismerna och vilka följder detta har för organismen i dess helhet. Bildningen av antikroppar kan tjänstgöra som illustration till en hithörande reg-

leringsmekanism som spelar en viktig roll både vid försvaret mot infektionssjukdomar och inom humanpatologin (allergierna). Det understrykes att makromolekylernas genetiskt fastlagda finstrukturer är ansvariga för deras antigena egenskaper. Med transplantationsimmunologin som utgångspunkt visas att sådana genetiska skillnader förekommer även hos individer inom en art. Människans blodgrupper (ABO-systemet och Rh-systemet) behandlas något mera ingående som exempel på dylika individuella skillnader. Den radioaktiva strålningens effekt på immunförsvaret kan tjäna till att illustrera en av denna strålnings allvarliga biologiska skadeverkningar. 4:8 Retbarhet och reglering. Efter en repetition av människoögat kan ögats byggnad inom olika djurgrupper kort presenteras, varvid synelementens principiella likheter understrykes och deras generella byggnad och funktion diskuteras. Teorin för ljusoch mörker- samt för färgseendet bör härvid i korthet beröras. Viss uppmärksamhet kan ägnas de accessoriska mekanismerna, såsom brytningsfenomenen, samordningen mellan ögats olika element och ögats adaption. Med sinnesceller som utgångspunkt behandlas cellernas retbarhet som en generell företeelse och några av retningsfysiologins viktigaste fenomen genomgås härvid. Dessa bör kunna utgöra bakgrunden till en diskussion av nevronens byggnad med speciell hänsyn till impulsens fortplantning och överföring i synapserna. I anslutning härtill behandlas några drag ur funktionen av nervsystemets olika delar, framför allt hos människa. Minne och beteende uppmärksammas som neurofysiologiska problem och etologiska frågeställningar diskuteras lämpligen i detta sammanhang. Farmakologiska synpunkter på organfunktionernas reglering bör kunna ligga till grund för en mera ingående behandling av alkoholens och narkotikas effekter och skadeverkningar.

339 En behandling av den inre-sekretoriska regleringsmekanismen hos de högre djuren torde lämpligast förekomma i detta avsnitt. Menstruationscykeln och könsmognaden som exempel har redan behandlats i avsnitt 2:4. Här lämnas ytterligare exempel avsedda främst att belysa det hormonella samspelet, varvid några av de viktigare störningarna hos människa kan utgöra utgångspunkten. 22.4.I.3. Planering och samverkan Biologistudiet i gymnasiet kan som här angivits börja med botaniken och zoologin. Lämpligt är då att inleda läsåret med sådana kursmoment som kräver exkursioner och/eller studium av levande material insamlat i naturen, även om man på så sätt ej alltid kommer att behandla växt- och djurgrupperna i systematisk ordning. Ett annat alternativ är att i direkt anslutning till den i föregående årskursen avslutade kemikursen inleda studierna med genomgång av biokemi, cellfysiologi och allmän genetik. Därefter skulle följa botanik och zoologi samt resterande moment av genetik och fysiologi. Andra alternativ kan givetvis tänkas. Kursplanen bör således främst ses som en fördelning av kursinnehållet, där ordningsföljden både inom och mellan kursmomenten bör kunna varieras på olika sätt. Läsåret måste emellertid planeras så att möjligheterna till fältstudier utnyttjas. Genom att kemistudierna i sin helhet avslutats i årskurs 2, tarvar samverkan med kemiämnet inga kommentarer. Biokemin kan direkt bygga på kemikunskaperna från föregående årskurs. I övrigt bör viss samverkan ske mellan å ena sidan biologiämnet, å den andra svenska, samhällskunskap, gymnastik och främmande språk, främst engelska. Vid behandlingen av avsnittet 4:5 (Energiutvinningen och ämnesomsättningen) torde ett fruktbärande samarbete kunna etableras med ämnet gymnastik. Den teo-

retiska diskussionen om andnings- och cirkulationsorganens arbete kan på ett utmärkt sätt kompletteras med organfysiologiska mätningar under gymnastiklektionerna. Biologi- och gymnastiklärare kan således på denna punkt etablera ett sådant samarbete att vissa gymnastiklektioner kan tjäna som laborativa komplement till biologiundervisningen. Samverkan med historia och samhällskunskap bör ske dels beträffande idéhistorien, främst hur darwinismen påverkade samhällsteoretikema under 1800-talets senare hälft, dels beträffande visst ämnesstoff inom avsnitten humangenetik med arvshygien, populationsgenetik, befruktningskontroll och mänsklighetens försörjningsproblem. Beträffande det sista momentet måste gränsområden som geofysik (erosion) och marklära fördelas mellan ämnena. Behovet av samverkan med svenska inskränker sig till darwinismens och utvecklingslärans genombrott och den inverkan dessa idéer hade på dåtida och senare litteratur. Behandlingen av de idéhistoriska momenten bör bli föremål för samarbete mellan berörda lärare. Självfallet måste de självständiga arbetsformerna medföra att utländsk facklitteratur görs tillgänglig för eleverna. Samverkan måste därvidlag ske med i första hand ämnet engelska. Man kan t. ex. tänka sig att texter med biologisk fackprosa behandlas på engelsk-lektionerna. 22.4.1.4. Koncentration Timtalet för biologi i årskurs 3 är så högt att en ytterligare koncentration av undervisningen icke torde medföra några väsentliga fördelar. I samband med koncentration av andra ämnen kan partiell koncentration av biologin äga rum, t. ex. med 6 vtr den ena terminen och 4 den andra. Därvid måste dock laborationernas fördelning ägnas särskild uppmärksamhet.

340 22.4.1.5.

Beting

M e d h ä n s y n till a t t eleverna r e d a n under a n d r a årskursen t r ä n a t s i betingsläsning, k a n biologistudierna från början läggas u p p som betingsläsning. E t t förslag till kursens uppdelning i a v snitt vid betingsläsning följer nedan. D e t bör emellertid betonas a t t konferenser och enskilda lärare h a r full frihet a t t fördela betingen p å a n n a t s ä t t . 1. Botanik 2 beting om 2 veckor 2. Zoologi 2 beting om 4 veckor 3. Etologi, sexualfrågor etc. 4. Genetik 1 beting om 4 veckor 5. Biokemi 1 beting om 3 veckor 6. Fysiologi 2 beting om 4 veckor 1 beting om 2 veckor Planering etc. Lov, friluftsdagar m. m.

=. 4 veckor = 8 veckor = 2 veckor = 4 veckor = 3 veckor =: 8 veckor = 2 veckor = 2 veckor = 5 veckor

S:a

38 veckor

22.4.2.

Verksamhetsformer

22.4.2.I. Allmänna metodiska kommentarer Undervisningen i biologi skall främst inrikta sig p å a t t eleverna bibringas förståelse för de biologiska s a m m a n h a n g e n , b å d e fysiologiska förlopp som fotosyntes och cellandning och s a m m a n h a n g som samspelet i n a t u r e n mellan uppbyggande och n e d b r y t a n d e processer, evolutionen och instinktsmekanismen. F ö r denna förståelse krävs naturligtvis a t t eleverna behärskar en hel del biologiska fakta och för inlärningen t a r v a s en viss insikt i ä m n e t s terminologi. Faktainlärningen skall alltså aldrig v a r a ett självständigt mål u t a n städse stå i sammanhangsanalysens tjänst. D e n centrala källan för information i biologi m å s t e v a r a n a t u r e n själv. Experim e n t och undersökningar, exkursioner och bearbetningar a v material från dem, studier a v levande och konserverat material j ä m t e p r e p a r a t m å s t e alltid v a r a det väsentligaste. D e naturliga arbetsgrupperna blir klassen,

laborationslaget,

laborationsgruppen

och den enskilde eleven. Självfallet kan, d ä r för ändamålet l ä m p a d e lokaler finns, vissa avsnitt med fördel diskuteras i smärre grupper (»bikupesystem»), vilkas resultat samfällt diskuteras i klass. I e t t ä m n e som biologi blir under laborationer elevaktiviteten självfallet dominerande, antingen arbetsuppgiften ä r i hävdv u n n e n mening experimentellt undersökande eller m e r a studiebetonad, t. ex. jämförande undersökning a v t ä n d e r n a hos skallar av olika däggdjur eller en dissektion. P å lektionerna m å s t e aktiviteten växla på s a m m a s ä t t som inom m å n g a a n d r a ä m nen. Ytterligheterna härvidlag markeras a v lärarföreläsningen eller demonstrationsförsöket å ena sidan och diskussionen eller elevföredraget å den a n d r a . Vidare k a n och bör m a n under vissa m o m e n t även p å lektionerna a r b e t a laborativt. Vissa k u r s m o m e n t l ä m p a r sig speciellt väl för behandling i form a v diskussioner. Dessa diskussioner k a n ibland få formen a v seminarieövningar, d ä r någon elev förberett en del a v ä m n e s a v s n i t t e t och håller e t t inledningsanförande eller d ä r e t t p a r elever förberett inledningar och förfäktar m o t s a t t a s t å n d p u n k t e r . Särskilt l ä m p a d e avsnitt för sådan behandling ä r rasfrågor (människans raser), befolkningsutveckling och försörjningsproblem, fylogeni, evolutionsmekanismer, humangenetik, a r v s h y gien, sexualfrågor. 22.42.2.

Studieteknik

E n färdighet a v största betydelse för biologistudier är a t t k u n n a forma det biologiska v e t a n d e t i teckningar. E l e v e r n a b ö r därför u p p m a n a s a t t anskaffa en för ä m n e t speciell rit- och anteckningsbok, som d e alltid h a r med sig vid lektioner och laborationer. D e mer eller mindre schematiska s n i t t bilderna spelar en stor roll i biologistudiet. Eleverna skall därför p å e t t tidigt s t a d i u m lära sig inte b a r a a t t r ä t t förstå u t a n också a t t själva rita sådana bilder. N ä r tillfälle

341 ges, skall läraren därför inför eleverna rita snittbilder på tavlan även om goda sådana finns i läroboken. Eleverna skall därvid samtidigt i sina ritböcker efterbilda lärarens teckningar. Följer de på detta sätt med hur bilden av t. ex. ett organs byggnad successivt växer fram, har de mycket lättare att förstå och minnas detta än om de hade ställts inför en plansch av organet med alla detaljer serverade på en gång. Av liknande betydelse som snittbilderna är för det anatomiska studiet är molekylsymboler för det fysiologiska. Självfallet skall eleverna i de biokemiska och fysiologiska studierna utnyttja det kemiska formelspråket i dess grunddrag. Vid behandlingen av molekylärbiologin bör man emellertid på detta stadium icke gå in alltför mycket i detaljer på makromolekylernas atombyggnad utan i stället inrikta sig på att använda schematiskt tecknade symboler för molekylernas byggstenar. Härvid är det angeläget att symbolerna utformas så att de återger det väsentliga av byggstenarnas stereostruktur. Med hjälp av sådana symboler kan eleverna lättare förstå makromolekylernas uppbyggnad och funktion och över huvud taget göra sig en åskådlig bild av livsprocessernas riktade kemiska reaktioner.

3 timmars laborationer. Lag 1: Undersökning av mitos och meios i mikroskop. Modellförsök av meiosklyvning med hjälp av slantsingling eller svarta och vita kulor. Statistisk bearbetning av materialet, enklast med chi2metod. 2 lektioner. Demonstration av monohybrid och dihybrid klyvning, koppling och crossing-over, könskromosombundet arv. Diskussion av genotyp-fenotyp-fenomenen. Vecka 2. 1 lektion. Föreläsning om polymera gener, letalgener, mutationer, polyploidi. 3 timmars laborationer. Lag 2 = lag 1. 2 lektioner. Friställd tid, då eleverna har tillgång till lärosalen och dess undervisningsmaterial. Läraren är disponibel för frågor och diskussioner. Vecka 3. 2 lektioner. Föreläsning om växt- och djurförädling. Diabilder, eventuellt film. 3 timmars laborationer. Lag 1: Undersökning av förut sådda kornmutanter. Räkning av antalet korn i 100 g diploid resp. tetraploid råg. Räkneövningar i populationsgenetik. 2 lektioner. Seminariediskussioner kring humangenetik, arvshygien, rasproblem.

En av eleven omsorgsfullt förd rit- och anteckningsbok kan bli till något mer än en annotationsbok. Den kan bli till en oumbärlig studiebok, rymmande ett av eleven själv hopsamlat och bearbetat vetande, och kan på så sätt bilda ett värdefullt komplement till läroboken.

Vecka 41 lektion. Diskussion kring genetik och evolutionslära. 3 timmars laborationer. Lag 2 = lag 1. 2 lektioner. Friställd tid (se vecka 2). För elevernas eget arbete friställd tid kan givetvis utökas utöver ovan angivna minimum.

22.42.3.

Vecka 5.

Självständiga

arbetsformer

Som exempel på arbete under betingsläsning lämnas här nedan en närmare analys av hur arbetet kan läggas upp under beting 4. Genetik. Vecka 1. 2 lektioner. Föreläsning om kromosomer, gener, mitos, meios. Diabilder och film.

1 lektion. Skriftlig redovisning. Biologiämnet lämpar sig utomordentligt väl för specialarbete genom att det erbjuder så många olika typer av arbetsuppgifter. Allt efter läggning, intresse eller framtidsplaner kan eleven få en experimentell uppgift, ett arbete, som mest innebär stu-

342 dier av material eller också en ekologisk undersökning. Inom alla dessa områden finns rika variationsmöjligheter. Nedan lämnas en förteckning över några experimentellt betonade biokemiska, fysiologiska och genetiska specialarbeten: 1. Undersökning av ett enzyms aktivitet vid varierad temperatur och varierat pH. 2. Papperselektrofores av blodserum. 3. Preparering av blodproteiner eller enzym medelst fällning, kromatografi, gelfiltrering eller elektrofores. 4. Graviditetstest på blod eller urin. 5. Precipitinreaktion med t. ex. difteritoxin och antitoxin. 6. Socker- och äggvitebestämning i urin. 7. Förfärdigande av molekylmodeller (t. ex. DNA). 8. Differentialräkning av vita blodkroppar. 9. Bestämning av blodgrupper inom en klass eller en släkt. 10. Andningsförsök på möss eller andra smådjur under olika betingelser. 11. Undersökning av trötthetsgraden hos en försöksperson vid olika tider på dagen och i veckan. 12. Bestämning av grodhjärtats slaghastighet vid varierad temperatur och saltmiljö. 13. Nerv-muskel-försök på preparat av groda. 14. Bestämning av reaktionstiden hos försökspersoner under olika betingelser. 15. Odling av hönsgroddskivor. 16. Bestämning av fosfatupptagning hos fiskar (alt. fröväxter) genom radioautografi. 17. Odling av encelliga grönalger vid olika tillgång på ljus och närsalter. 18. Undersökning av växters fotoperiodism. 19. Veteplantors tillväxt i olika näringslösningar. 20. Undersökning av foto- och geotropism.

21. Frögroning under olika betingelser. 22. Bestämning av bakteriehalten i klassrum och korridorer vid olika klockslag. 23. Undersökning av de relativa avstånden mellan tre gener i samma kromosom hos bananfluga. Som exempel på de många materialstudieuppgifter som kan tänkas anges här endast: 24. Undersökning av ett antal skelett av vertebratextremiteter jämte de olika elementens homologiförhållanden. 25. Dissektion av ett par vertebrathjärnor. 26. Preparation av djur- eller växtorgan. 27. Undersökning av kromosomtalet hos en lämplig art. På grund av våra klimatiska förhållanden måste en ekologisk uppgift i de flesta fall utföras under sommarferierna, d. v. s. innan studierna i ämnet biologi i gymnasiet startar. Detta är en allvarlig svårighet. Dock bör man hålla i minnet att åtskilliga elever är intresserade av fältbiologi och därför kan tänkas välja sådant specialarbete. Som exempel på fältbiologiska arbeten kan nämnas: 28. Ekologisk undersökning av växtoch/eller djurlivet i en mindre insjö. 29. Undersökning av sötvattens- eller marint plankton. 30. Inventering (bonitering) av flora och/eller fauna inom ett begränsat område. 31. Insamling och bestämning av material, tillhörande ett visst fauna- eller floraavsnitt (t. ex. åkerogräs, en viss växt- eller insektsfamilj, landmollusker). Redovisning kan ske genom inlämning av uppsats, försöksprotokoll o. s. v. samt eventuellt genom föredrag inför klassen. Uppläggningen av arbetet måste naturligtvis inom vida gränser variera med uppgiftens art och elevens läggning och förkunskaper. Ä ena sidan finns t. ex. den fältbiologiintresserade och vid fältiakttagel-

343 ser vana eleven, som själv föreslår en arbetsuppgift och är kapabel att efter lärarens godkännande av densamma genomföra arbetet helt på egen hand. Som andra ytterlighet kan man tänka sig en elev som efter samtal med läraren väljer en experimentell eller materielstudieuppgift, där han under arbetets lopp är beroende av kontakt med och råd från läraren. I det följande lämnas ett exempel på hur i det senare fallet specialarbetet kan läggas upp. a) Eleven och läraren diskuterar val av lämplig uppgift och kommer överens om undersökning av kromosomantalet hos någon art gräshoppa, t. ex. Mecostethus grossus. Denna diskussion kan äga rum redan under slutet av vårterminen i årskurs 2. I så fall överlämnar läraren till eleven litteratur angående artbestämning och inscktanatomi samt recept på lämpliga fixeringsvätskor. b) Eleven får under sommaren insamla, bestämma och fixera material. De dissekerade insekterna konserveras för sig (för kontroll av artbestämningen), testas för sig. Konserverat testesmaterial av gräshoppor kan också av läraren iordninggöras under sommaren för den händelse någon elev under loppet av sista årskursen skulle välja uppgift av här diskuterat slag. c) Nästa fas är att läraren med eleven diskuterar tillverkningen av mikroskopiska preparat och överlämnar litteratur, där Feulgen-squashmetoden behandlas. d) Eleven studerar litteraturen och tillverkar preparat. Väsentligt är att han tillhålls sparsamhet med det fixerade materialet, så att han kan göra nya preparat, om han misslyckas i början. e) Eleven studerar sina preparat. Läraren undervisar honom om användningen av mikroskopets korsbord, så att han kan återfinna en gång studerade kärnor. Eleven uppmanas att rita ett antal metafasplattor av mitos och meios. f) Läraren överlämnar litteratur angående Orthopterkromosomer.

g) Eleven kollationerar sina resultat med litteraturen och diskuterar dem med läraren. h) Redovisning sker genom redogörelse med teckningar och/eller mikrofotografier. Givetvis kan denna redovisningsform kombineras med föredrag inför klassen, ev. med epi- eller diabilder. 22.42.4. Laborationer, exkursioner studiebesök

och

Eftersom eleverna under tredje året skall arbeta mer självständigt än under tidigare, är det önskvärt att stora delar av den schemabundna tiden anslås till ett laborativt arbetssätt. Under förutsättning att undervisningssalarna tillåter kan inom vissa områden av biologin ett laborativt studiesätt förekomma även med hel klass. Om emellertid detta skall kunna genomföras utan jäkt och alltför stor tidsspillan bör lektionstimmarna vara dubbeltimmar. Till laborationer med delad klass är 1,5 vte anslagen, vilken lämpligen utnyttjas som 3 timmars laboration varannan vecka. Under laborationsarbetet skall eleverna framför allt få tillfälle att komma i direkt kontakt med det material, som behandlas under lektionerna. Härigenom kan deras kunskaper om detsamma konkretiseras och fördjupas. I många fall, såsom vid dissektioner, får eleverna det största utbytet av sådan kontakt, om de teoretiska studierna föregår de praktiska. Om de inte blivit orienterade innan, förstår de endast delvis det, som de ser. I andra fall, såsom vid vissa biokemiska och fysiologiska experiment, kan det för eleverna vara mer stimulerande och givande, om läraren vid laborationens början blott ställer problemet och sedan låter försöket ge svaret på frågan. Det är i varje fall angeläget att läraren långt i förväg noggrant planerar, hur laborationsarbetet skall läggas upp. Detta gäller inte minst anskaffningen och förvaringen av typdjuren. Dessa bör finnas levande på institutionen så att eleverna

344 även kan studera deras rörelsesätt och allmänna beteende. Det är därför önskvärt att institutionen kan utrustas med såväl terrarier som akvarier. Av akvarierna bör åtminstone ett rymma minst 100 liter. Under laborationerna skall eleverna även lära känna en del av de verktyg, med vilka man undersöker det levande. Bland dessa intar mikroskopet en tätplats. Redan i grundskolan har eleverna lärt sig att någorlunda hantera ett sådant. Läraren kan •därför från början använda mikroskopet i undervisningen. Det är därvid nödvändigt att varje elev har ett mikroskop. Först när en elev i lugn och ro får titta i ett mikroskop, lär han sig att se och göra upptäckter i dess mikrovärld. Viktigt är, a t t eleven på ett tidigt stadium får upp ögonen för dimensionerna i den världen. Om han redan vid första mikroskoperingen med en mikrometer bestämmer synfältsdiameterns längd vid de olika linskombinationerna, kan han sedan lätt beräkna ett föremåls ungefärliga längd. Läraren skall kräva att eleverna på teckningar av mikroskopiska preparat alltid anger föremålens storlek. Värdefullt är om läraren i direkt anslutning till mikroskopiska studier av cellstrukturer demonstrerar elektronmikroskopiska bilder av dessa och på så sätt knyter samman den mikroskopiska och submikroskopiska världen. Mikroskopet bör utnyttjas för kvantitativa bestämningar. Så kan, t. ex. vid studiet av bladets klyvöppningar, eleverna få till uppgift inte bara att rita av dessa utan också att beräkna deras antal per cm 2 . Det är mycket värdefullt, om eleverna ibland får just sådana uppgifter, som de endast kan besvara genom att själva noggrant undersöka materialet. Härigenom tränas de att göra iakttagelser. När botanik- och zoologiavsnitten behandlas blir som regel laborationer av typen dissektioner och mikroskoperingar de lämpligaste. Undersökningar av bakterier i mikroskop ger dock på detta stadium

jämförelsevis litet. Man kan därför i samband med studiet av bakterierna gå igenom odling av mikroorganismer och den därvid använda steriltekniken. Eleverna bör få tillfälle att utföra steriliseringar och ympningar. Det är angeläget att de därvid icke serveras alltför mycket färdigberett utan att de t. ex. själva iordningställer såväl substrat som odlingsskålar. Genom att eleverna engageras även i förberedelserna till vissa försök blir bakgrunden till och innehållet i dessa djupare för dem samtidigt som de övas i ett mer självständigt arbetssätt. Sådana laborationer kräver jämförelsevis mycken tid men med en laborationstid av 3 tim. kan de genomföras. En lång laborationstid erbjuder i övrigt stora möjligheter vid val av biokemiska och fysiologiska experiment. Vid uppläggningen av de fysiologiska försöken kan det vara lämpligt att ge dem en sådan utformning att de erhållna resultaten kan evalveras siffermässigt och bli föremål för en statistisk eller grafisk behandling. I övrigt bör läraren vid planeringen av laborationerna i fysiologi välja experimenten så att eleverna vid kursens slut fått någon förtrogenhet med de vanligaste biologiska arbetsmetoderna. Elevernas gruppering under laborationsarbetet är beroende av tillgång på material och apparater. Man bör eftersträva att gruppen ej omfattar fler än två. Vid mikroskopering bör varje elev kunna förfoga över ett mikroskop. Eleverna bör lära sig att under laborationerna direkt i sina anteckningsböcker föra korta, precisa anteckningar och exakta försöksprotokoll, vilkas resultat på ett enkelt sätt kan sammanställas grafiskt eller tabellariskt. Deras teckningar över preparat, snitt, försöksapparatur m. m. bör vara enkla och schematiska. Läraren måste därför från första början på tavlan för eleverna demonstrera vad de skall notera och hur de i dessa fall skall teckna. Eleverna bör således inte ha någon speciell skriv-

345bok för laborationsredogörelser, vilka hemma renskrivas och fintecknas från kladd och vilka sedan rättas av läraren. Behållningen av dylika renskrivningsövningar är för elevens del ringa, arbetet dock många gånger betungande. (Jämför 22.4.2.2. Studieteknik.) Det är angeläget att eleverna även får upp ögonen för de ekologiska sammanhangen. Under höstterminen bör därför två exkursioner anordnas, förslagsvis en limnologisk eller marinbiologisk och en markbiologisk. Om man har nära till sjö och skog kan laborationstid anslås därtill. I annat fall bör om möjligt ett utbyte av lektioner ske för detta ändamål. Exkursionerna bör vara väl förberedda. Varje grupp om 3—5 elever skall ha fångstredskap och insamlingskärl samt noga preciserade arbetsuppgifter. Viktigt är att exkursionen fullföljes på laboratoriet. Om t. ex. exkursionen förlagts till laborationstid, kan det insamlade materialet bearbetas på följande dubbeltimme. På detta stadium är det angeläget att studiet huvudsakligen inriktas på de lägre organismernas (alger, svampar, maskar, leddjur) verksamhet och betydelse för omsättningen i sjöar och mark. Med hänsyn till detta kan närmaste damm eller sjö, resp. skogsbacke undersökas. Särskilt fågelrika sjöar hör till den elementära biologiundervisningens mål och bör således i detta sammanhang ej väljas. Av stor betydelse är också att eleverna får tillfälle att se hur ett modernt laboratorium arbetar. Bestämmande för sådana studiebesök blir självfallet de lokala förhållandena. Lämpliga mål kan vara reningsverk, ett laboratorium tillhörande ett större sjukhus, en livsmedels- eller läkemedelsindustri, en forskningsanstalt etc. Utbytet av dylika besök blir mycket större om eleverna på förhand är insatta i saken, likaså om de får i uppgift att under besöket ta reda på vissa fakta, för vilka de senare skall kunna redogöra.

224-2.5.

Bedömning

Utöver vad som i allmänna anvisningarna är sagt om bedömning av eleverna (II: 4.4) gäller för ämnet biologi att det icke blott är måttet av inhämtad kunskap, som måste bli föremål för kontroll och bedömning,, utan också den laborativa förmågan. Det är väsentligt att vissa prov utformas för att kontrollera denna. Detta sker genom att eleven vid laborativt arbete ställs inför prov, t. ex.: Bestäm till vilken blodgrupp detta prov hör! 22.4.3.

Hjälpmedel

Utöver vad i allmänna anvisningarna (11:4.3) sägs om hjälpmedel gäller speciellt för biologiämnet följande. Den biologiska institutionen bör kunna erbjuda eleverna tillgång till kompletterande litteratur, dels andra läroböcker än de som används vid skolan, dels uppslags- och handbokslitteratur och tidskrifter. Bland sådan litteratur kan nämnas bestämningslitteratur över växter och djur samt moderna handböcker i ämnets skilda delar. Populärvetenskapliga bokserier och tidskrifter håller kontakt med utvecklingen i ämnet. Diabilder, film o. s. v. har sin givna plats i biologiundervisningen. Inte minst den tecknade filmen är många gånger ett värdefullt komplement till andra hjälpmedel, t. ex. för att åskådliggöra biokemiska förlopp eller ontogenetiska skeenden. På samma sätt kan dynamiska förlopp ofta klargöras bäst med hjälp av antingen ultrarapid- eller time-lapsefilmer. Planscher bör användas med försiktighet och undvikas, där motsvarande preparat eller levande material kan uppdrivas. Eleverna måste vänjas vid kontakten med den biologiska verkligheten som informationskälla. Dock bör elektronmikroskopiskt bildmaterial utnyttjas i stor utsträckning. I biokemi kan modeller för eleverna åskådliggöra den för molekylernas biologiska funktion väsentliga rymdstrukturen.

23. Naturvetenskap 23.1.

Mål

232.2.2.

Alternativ 11 (E2)

Undervisningen i naturvetenskap syftar till att ge eleverna förståelse för naturvetenskapliga företeelser och skeenden med speciell hänsyn till den roll sådana spelar för individ och samhälle, att ge eleverna någon kännedom om utvecklingen av några centrala naturvetenskapliga idéer samt att ge eleverna kunskap om några väsentliga drag i modern naturvetenskap.

Materiens struktur. Kemiska reaktioner. Jordytan. Atmosfären. Organisk kemi. Biokemi och cellära. Fysiologi (med grundläggande anatomi). Genetik. Evolution. Ekologi.

23.2.

23.3. Kursplan med årskursfördelning

Huvudmoment

23.2.1. Humanistisk-samhällsvetenskaplig lärokurs (SH) Elektronik. Vågrörelselära. Ljusets natur. Atomens elektronhölje och kärna. Kemisk bindning. Materiens struktur. Kemiska reaktioner. Jordytan. Atmosfären. Kosmisk fysik. Organisk kemi. Biokemi och cellära. Fysiologi (med grundläggande anatomi). Genetik. Evolution. Ekologi. 23.2.2.

Ekonomisk lärokurs (E)

232.2.1.

Alternativ I (Et)

Vågrörelselära. Ljusets natur. Atomens elektronhölje och kärna. Materiens struktur. Kemiska reaktioner. Jordytan. Atmosfären. Kosmisk fysik.

23.3.1.

Årskurs 1

1 SH

Elektronen och det elektriska fältet

1:1 Det elektriska fältet, åskådliggjort med fältlinjer. 1:2 Den fria elektronens rörelse i ett elektriskt fält. Energienheten 1 eV. 1:3 Vakuumdiod och -triod. Elektronstråleoscilloskop. 1:4 Elektroner i metaller. 2 SH

Elektronen och det magnetiska

fältet 2:1 Kraftverkan på en elektron, som rör sig i ett homogent magnetfält. 2:2 Elektromagnetisk induktion och dess utnyttjande för växelströmsgenerering. 3 SH E x Vågrörelselära 3:1 Fortskridande transversella och longitudinella vågor. Sambandet mellan våglängd, frekvens och utbredningshastighet. 3:2 Vågrörelsers interferens vid gångdifferens. Böjning. 3:3 Vågrörelsemodellen för ljuset. Gitter. Olika slag av spektra. 4 SH 4:1

Elektromagnetisk

vågrörelse

Alstring av radiovågor.

347 4:2 Radiovågornas och ljusets hastighet. Den elektromagnetiska ljusteorin. 5 SH E x

Ljuskvanta

och materievågor

5:1 Den fotoelektriska effekten. Ljuskvanta. 5:2 Materievågor. 6 SH E x

Atommodeller

0: 1 Några skäl för atomteorin. 6:2 Rutherfords spridningsförsök. Rutherford-Bohrs atommodell. Vågmekanisk atommodell. Uppkomsten av spektra. 7 SH E]E 2 Kemisk riens struktur

bindning och mate-

7:1 Ädelgasernas kemiska egenskaper och elektronstruktur. 7: 2 Kovalent bindning. Molekyler. Molekylgitter. 7: 3 Jonbindning. Jongitter. 7: 4 Metallisk bindning. Atomgitter. 7:5 Samband mellan struktur och fysikaliska och kemiska egenskaper. Övergång mellan aggregationsformer. 8 SH EjE 2

Kemiska

reaktioner

8:1 Typer av kemiska reaktioner. Periodiska systemet. Syra-basförlopp. Redoxförlopp. 8:2 Stökiometri. 8: 3 Energiomsättning vid kemiska reaktioner. Reaktioners hastighet. Katalys. Kemisk jämvikt. 8:4 Metallernas elektrokemiska spänningsserie och allmänna reaktioner. Galvaniska element. 9 SHEj

Kärnfysik

9:1 Strålning från radioaktiva ämnen, dess absorption och dess påvisande. 9:2 Atomkärnan och dess förändring vid naturlig radioaktivitet. Isotoper. 9:3 Någon typ av partikelaccelerator. Konstgjord radioaktivitet. Antimateria. 9: 4 Det relativistiska sambandet mellan energi och massa. Diskussion av olika kärnors stabilitet.

9:5 Fissionsreaktioner och principen för atomreaktorn. Fusionsreaktioner och energialstringen i stjärnorna. 10 SH E X E 2

Atmosfären

10:1 Allmän meteorologi; luftens temperatur och rörelser. Moln och nederbörd. 10:2 Klimattyper och deras regionala utbredning. 10: 3 Mikroklimat och lokalklimat. 10:4 Klimatförändringar. 11 SH E X E 2

Jordytan

11:1 De viktigaste mineralen och bergarterna. 11: 2 Endogena processer: veckning, förkastning, vulkanism och jordbävning. 11:3 Exogena processer: vittring; det rinnande vattnets, isens, havets och vindens arbete. 11:4 Jordarter och jordmåner. Människan och naturen. 11:5 Jordens storformer och hypoteser om jordens inre. 12 SH E i

Kosmisk

fysik

12:1 Jordens strålningsbälten. Kosmisk strålning. Gravitationen. 12: 2 Metoder att mäta stjärnornas fysikaliska data. Kosmologiska hypoteser. 13 1 E 2 Organisk kemi 141 E 2 Biokemi och cellära 15 1 E 2 Valda fysiologiska problem (med grundläggande anatomi) 161 E 2 Genetik 171 E 2 Evolution 1 18 E 2 Omsättningen och jämvikten i naturen 23.3.2.

Årskurs 2

13 SH Organisk kemi 13: 1 Organiska ämnens struktur. Isomeri. Funktionella grupper och ämnesklasser. 1

För detaljer i dessa moment, se motsvarande moment i årskurs 2 samt kommentarer till speciella kursmoment (23.4.1.2.).

348 13:2 Kolväten, alkoholer, aldehyder, ketoner, syror och estrar och deras reaktioner. 13:3 Syntetiska makromolekylära ämnen. 14 SH

Biokemi och cellära

14:1 Lipider, kolhydrater, proteiner, nukleinsyror. Enzymer och deras verkningssätt. 14: 2 Cellvägg, membraner, kärna, plastider, mitokondrier, mikrosomer, upplagsnäring. 15 SH Valda fysiologiska grundläggande anatomi

problem

med

15:1 Vatten- och ämnestransport. Människans blod, blodomlopp och utsöndring. Fotosyntes, glykolys och cellandning. Syretransport. Muskelkontraktion. Några arBetsfysiologiska problem. 15: 2 Reglering och tillväxt: Något om •den inresekretoriska regleringsmekanismen. Ämnesomsättnings- och regulationsrubbningar hos människan. Vissa sexualfrågor (könsmognad, menstruationscykel). Tillväxt, differentiering, människans embryonalutveckling. Blodgrupper. Cancer. 15:3 Infektioner och immunbiologi: Parasitism och parasiter. Virus och bakterier. Immunförsvar och överkänslighetssjukdomar. Bekämpningsåtgärder. 15:4 Sinnesfysiologi och etologi: Allmän retningsfysiologi. Ögats och örats byggnad och funktion hos människan. De kemiska sinnena. Några drag ur nervsystemets byggnad och funktion. Minnet, instinkt- och förståndshandlingar. Vissa etologiska proDlem. Alkohol, narkotika. Mentalsjukdomar. 16 SH

Genetik

16:1 Cytologi och molekylär genetik: Cellkärnans byggnad och delningsmekanismer (mitos, meios). Nukleinsyrornas funktion som förmedlare av den genetiska informationen. Virus byggnad och verkningssätt. 16: 2 Allmän genetik: Gener, alleler. Mo-

nohybrid klyvning; homo- och heterozygoti; di- och polyhybrid klyvning, koppling och crossing-over. Könsbestämning och könsbundet arv. Polymera faktorer, letalgener. Genotyp, fenotyp, modifikationer, mutationer. Mutagena faktorer. 16: 3 Växt- och djur förädling: Urval, ren linje, klon, kombinationsförädling. Växtoch djurförädlingens ekonomiska betydelse. 16:4 Humangenetik: Arv- och miljöproblemet och tvillingforskningen. Medicinsk genetik. Isolat och isolatbrytning. Populationsgenetik. Arvshygien (positiva och negativa åtgärder, strålningsrisker och kemiska risker för arvsmassan). Rasbegrepp och rasdiskussion. 17 SH

Evolution

17:1 Kort översikt över växt- och djurriket. 17:2 Ryggradsdjurens, särskilt människans fylogeni. Biologiska synpunkter på människan som samhällsbildare. 17:3 Utvecklingsteorier: Lamarckism och darwinism. Utvecklingsmekanismer. 18 SH turen

Omsättningen och jämvikten

i na-

18:1 Den totala energi- och ämnesomsättningen: Årsomsättningen av energi och koldioxid inom biosfären. De tillgängliga förrådens storlek. Kolets och kvävets kretslopp. Möjligheten av slutna system (»ekosystem») i dynamisk jämvikt. 18: 2 Näringsproduktionen i vatten: Näringskedjan i en svensk insjö: planktonalger, kräftdjur, fiskar. Bakteriernas roll i näringsämnenas kretslopp. Rubbningar i jämviktssystemet, förorsakade av mänskliga åtgärder. De begränsande faktorernas betydelse. Vattenvård. Något om produktionen i världshaven. Valdjuren. Möjligheterna att mer effektivt utnyttja havets näringsproduktion. 18:3 Näringsproduktionen på land: Viktiga ståndsortsfaktörer på land. Marken

349 som miljö och näringskälla. Näringskedjan i en svensk skog. Fröväxterna. Svamparna som symbionter och nedbrytare. Djurens, speciellt insekternas, roller i systemet. 18: 4 Betydelsen av mänskliga åtgärder: Människans bidrag till näringskapitalets förskingring och ersättande. Naturvårdsåtgärder. Mänsklighetens livsmedelsförsörjning. Produktionsbefrämjande åtgärder. Livsmedelsindustrins betydelse. Födelsekontroll.

23.4. Anvisningar och kommentarer 23.4.1.

Lärostoffet

23.4.I.I. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Ämnet utgör icke en systematiskt uppbyggd naturvetenskaplig kurs. Studiet bör i huvudsak centreras kring vissa områden med anknytning till aktuell naturvetenskaplig problematik. Generellt gäller, att alla de i huvudmomenten ingående delarna således inte behöver ges en lika utförlig behandling, men studiet måste läggas så att någon del av de i ämnet ingående avsnitten från de fysiska, kemiska, geovetenskapliga och biologiska disciplinerna blir mera utförligt penetrerad. Samtliga huvudmoment skall emellertid behandlas. I fråga om enskilda kursmoment kan det därvid bli nödvändigt att friska upp och eventuellt komplettera i grundskolan inhämtade kunskaper i exempelvis fysik (mekanik) och biologi. Inom denna ram kan kursen utvecklas i olika riktningar i fråga om innehåll i undervisningen. Nedan följer först en närmare presentation av de synpunkter, som varit vägledande vid sammanställningen av de olika årskurserna. Därefter ges mer preciserade förslag till studiegång. I vissa fall bör givetvis en annan studiegång kunna tänkas, och läraren rekommenderas att utesluta vissa moment och fördjupa studiet av de återstående hellre än att presentera en

ytlig men hela kunskapsstoffet täckande framställning. För de olika kurserna gäller följande: Årskurs 1. SH-Jcursen och E-kursen alternativ I (Ej) I de här presenterade kurserna riktas studierna främst mot atomen, elektronen, elektromagnetisk vågrörelse, planeten jorden och i viss utsträckning världsalltet, under det att kunskapsområden som mekanik, värmelära, allmän kemisk reaktionslära och varukännedom samt geometrisk optik skjutes i bakgrunden. Alltefter klassens och lärarens intresseinriktning bör emellertid kursen kunna utvecklas i olika riktningar, och stor frihet ges när det gäller val av innehåll i undervisningen. I anslutning till behandlingen av de naturvetenskapliga upptäckternas tekniskt sociala verkningar kan inläggas en orientering om själva den naturvetenskapliga forskningens organisation och omfattning. Forna tiders privatforskare kontrasteras mot den moderna forskningsindustrin. Dennas omfattning ger oss skäl att förvänta en snabb och radikal omgestaltning av våra levnadsvillkor. Avslutningsvis kan man eventuellt skissera några aktuella utvecklingslinjer inom tillämpad forskning, såsom automation, elektronisk databehandling och väderleksprognoser med hjälp av satelliter. Årskurs 1. E-kursen alternativ II (E2) Alternativ I I inom den ekonomiska lärokursen har givits en kemisk-geovetenskaplig-biologisk inriktning. Det kemiska stoffet omfattar materiens struktur, kemiska reaktioner och organisk kemi. De båda första momenten avser att ge en åskådlig bild av materiens atomära struktur och en modellmässig uppfattning om de allmänna vägar på vilka denna struktur genom kemiska reaktioner kan förändras. Momentet organisk kemi avser att ge den elementära kunskap om vissa orga-

350 ningen av stoffet måste givetvis tagas hänsyn till att eleverna på S-kursen har mindre omfattande naturvetenskapliga förkunskaper. Innan de fysiologiska studierna påbörjas måste föregående årskurs' fysik och kemi kompletteras med moment från den organiska kemin och biokemin. Eleverna bör därpå få en viss inblick i några viktiga celloch allmänfysiologiska förlopp. Den för förståelsen av livsprocesserna nödvändiga anatomin bör här behandlas i sitt sammanhang. Självfallet skall fysiologiundervisningen lägga huvudvikten på människan, varvid även några viktiga sjukdomstyper diskuteras. Undervisningen bör här gå ut på att belysa dessas fysiologiska bakgrund. Som ett viktigt led i samhällsorienteringen är det också motiverat att undervisningen understryker de stora folksjukdomarnas samhällsekonomiska betydelse och diskuterar hälsovårdens roll i sammanhanget. För att förstå den biologiska variationen och dess betydelse krävs kunskaper i genetik. Eleverna bör därför erhålla viss kännedom om dess grunder och praktiska tillämpningar. Mot denna bakgrund diskuteras arv- och miljöproblemet, rasproblemen och betydelsen av människans åtgärder för sin och andra arters utveckling. Utvecklingsläran är av så stort värde från idéhistorisk och livsåskådningssynpunkt att den måste tas upp till behandling. På basis av en mycket summarisk översikt över växt- och djurriket bör unÅrskurs 2. S-kursen dervisningen i evolutionslära ge en kort reKursplanen följer till sin huvudsakliga upp- sumé över ryggradsdjurens, inklusive mänläggning de principer som närmare angivits niskans, fylogeni. De i evolutionen verkande i kommentarerna till biologiämnet inom den mekanismerna diskuteras i anslutning till naturvetenskapliga lärokursen (22.4.1.1.). genetiken. Uppmärksamhet ägnas vidare organismer Problemen har emellertid valts med hänsom är av betydelse för människan, hennes syn till intresseinriktningen hos eleverna inom den samhällsvetenskapliga lärokursen. hälsa och försörjning. Undervisningen bör därvid syfta till att ge en helhetssyn på orFrämst sådana frågor behandlas som det ganismernas samspel. Den bör sålunda söka kan förväntas att eleverna i många fall klargöra hur organismerna lever i beroende kommer att möta vid sin senare yrkesutav varandra och av miljön, som det står i övning eller vidareutbildning. Vid upplägg-

niska ämnesklasser som är nödvändig för beskrivning av biokemiskt viktiga ämnesgrupper. De geovetenskapliga avsnitten är uppdelade i två kapitel: atmosfären och jordytan. Båda syftar till att ge eleverna en viss kännedom om de i luften och på jordytan verkande krafterna och tar således framför allt sikte på dynamiken. Härvid är de rumsliga synpunkterna väsentliga, och kartstudiet är ett nödvändigt wioment. Det biologiska ämnesstoffet representerar ett urval av några för nutidsmänniskan väsentliga problemställningar. Biologins anknytning till fysik och kemi markeras genom en behandling av elementär biokemi och cellära, givetvis anpassad till elevernas intresseinriktning och naturvetenskapliga förkunskaper. På denna bygger sedan en genomgång av ett fåtal valda fysiologiska problem, presenterade tillsammans med den grundläggande anatomin. Undervisningen bör här bl. a. syfta till att ge eleverna på något område en fördjupad och integrerad allmänbiologisk syn på människokroppens reaktioner vid hälsa och sjukdom. Kännedom om genetik och evolution måste anses viktiga i en tid då människan själv med teknikens hjälp ingriper i evolutionsmekanismerna samt också upplever sin egen arts uppsplittring som ett problem. Kunskap i ekologi är nödvändig för förståelsen av omsättningen och jämvikten i naturen som väsentliga för människans försörjning.

351 människans makt att påverka. Eleverna bör få en uppfattning om hur den gröna växtvärldens uppbyggnadsprocesser balanseras av mikroorganismers, djurs och människors verksamhet i motsatt riktning. Mot denna bakgrund skall sedan vissa praktiskt betydelsefulla frågor behandlas, såsom näringsproduktionen på land och i vatten samt mänsklighetens försörjningsproblem. Årskurs 2. H-kursen Denna kurs är identisk med årskurs 1, alternativ E 2 , i vad gäller den organiska kemin och det biokemisk-biologiska ämnesstoffet. De allmänna kommentarerna till denna kurs är således tillämpliga även här. Principerna för uppläggningen av dessa båda kurser är i sin tur desamma som för årskurs 2, S-kursen (se ovan). Beträffande skillnaden i behandlingen av de olika momenten hänvisas till kommentarer till speciella kursmoment nedan. 23.4.12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

2 SH

Elektronen och det magnetiska

fältet 2:1 Det är tillfyllest att representera det magnetiska fältet med flödeslinjer. Räkning med flödestäthet är icke obligatorisk. 2: 2 Induktionsfenomenet behandlas utan matematiska hjälpmedel. En kort orientering om självinduktion kan lämnas. Sambandet mellan frekvens och period repeteras. Metoden att generera en växelspänning medelst en roterande slinga antydes. Däremot upptages det tekniska utförandet av elektriska generatorer inte till behandling. 3 SH E x

Vågrörelselära

3:1 Studiet av vågrörelser skall vara övervägande experimentellt inriktat. Matematisk beskrivning av hur utslaget i vågrörelsen beror av läge och tid utelämnas. 3:2 Försök med vatten vågor är ett lämpligt hjälpmedel vid studiet av böjning och interferens. Matematisk behandling av böjningen kommer ej i fråga. 3:3 Youngs försök lämpar sig väl som stöd för vågmodellen för ljuset och medger en uppskattning av det synliga ljusets våglängdsområde. I anslutning till behandlingen av optiska gitter, kan man beröra röntgenstrålars interferens i kristallgitter.

1 SH Elektronen och det elektriska fältet 1:1 Med tanke på beskrivningen av den elektromagnetiska vågrörelsen är det önskvärt med en viss orientering om det elektriska fältet med hjälp av fältlinjerepresentation. Begreppet fältstyrka kan presenteras som fältlinjetäthet, men räkningar med fältstyrka kan undvaras. Coulombs lag be- 4 SH Elektromagnetisk vågrörelse höver inte behandlas. 4:1—2 Vågrörelsen kring en antenn be1: 2—3 I samband med atom- och kärn- skrives medelst elektriska fältlinjer och fysiken kommer eleverna att ofta möta en- magnetiska flödeslinjer. Experimentellt påheten 1 eV. För att ge eleverna den bak- visas vågrörelsen t. ex. genom interferensgrund, som behövs för att förstå denna en- försök med mikrovågor. het, bör man repetera begreppen laddning och potentialdifferens. 5 SH E x Ljuskvanta och materievågor Elektronens rörelse i ett elektriskt fält 5:1—2 Man bör poängtera, hur kvantstuderas väsentligen experimentellt i an- teorin för ljuset förklarar den fotoelektriska slutning till elektronstråleröret. effekten. En beräkning av gränsvåglängdens 1:4 Ohms och Joules lagar repeteras. samband med Plancks konstant och utträNågon förtrogenhet med lösning av pro- desarbetet bör göras. En viss orientering blem, förknippade med dessa lagar, torde om vakuum fotocellernas användning inom vara önskvärd. tekniken bör ges. I detta sammanhang kan

352 eventuellt ett enkelt självreglerande system beskrivas. Med anknytning till röntgenstrålars interferens i kristallgitter redogöres för påvisandet av materievågor och de Broglies relation presenteras. Elektronmikroskopets företräde framför de optiska mikroskopen kan nu beröras. Det bör framhållas, hur beroende den mänskliga tanken är av modellföreställningar, och att det icke varit möjligt att ge en sammanhängande åskådlig framställning av vare sig ljusstrålning eller s. k. partikelstrålning. 6 SH Ej

Atommodeller

6:1 Som inledning till behandlingen av atommodeller kan det vara lämpligt att beröra några fenomen, som antyder existensen av molekyler eller atomer, t. ex. Browns rörelse, monomolekylära skikt, radioaktivt sönderfall, röntgenkristallografi. 6:2 Man kan referera Rutherfords spridningsexperiment och ange de resultat beträffande dimensionerna hos atomen och dennas kärna som därur dragits. Väteatomen kan behandlas enligt Rutherford-Bohrs atommodell, och därvid kan existensen av diskreta energier sättas i samband med en materievåg längs elektronbanan. Om möjligt bör en antydan ges om den vågmekaniska modellen. Studierna av atommodeller torde för enkelhets skull böra koncentreras på väteatomen, men därefter bör en summarisk överblick ges över andra atomers elektronhöljen. I samband härmed betonas, att även i dessa atomer endast vissa bestämda energinivåer för elektronerna är möjliga. 7 SH EiEa Kemisk riens struktur

bindning och mate-

7:1—5 Med atomernas byggnad som utgångspunkt ges en modellmässig bild av de sätt på vilka atomer hopbindes till större enheter. Modeller av atom-, molekyl- och jongitter studeras. I samband med en kort

diskussion av värmets natur behandlas övergångar mellan aggregationsformer. De fysikaliska egenskapernas samband med molekyl- och gitterstruktur diskuteras, speciellt hårdhet och smältpunkt. Det amorfa tillståndet, fasta lösningar och legeringar behandlas också. 8 SH E X E 2

Kemiska

reaktioner

8:1 Olika typer av enkla kemiska reaktioner behandlas och åskådliggöres med adekvata reaktionsformler. Speciellt behandlas syra-bas-förlopp och enkla redoxförlopp. Sambandet mellan ett grundämnes plats i periodiska systemet och dess kemiska egenskaper ber öres. 8: 2 Stökiometrin grundas på begreppet grammolekyl och skall innefatta beräkning av lösningars halt. 8: 3 I samband med energiomsättningen vid kemiska reaktioner behandlas energirika och energifattiga föreningar, termisk stabilitet, explosiv förbränning, bränslen och deras utnyttjande under olika epoker och för olika ändamål. I samband med reaktioners hastighet och katalys diskuteras aktiveringsenergi. 8:4 I anslutning till metallernas elektrokemiska spänningsserie, allmänna reaktioner och galvaniska element behandlas korrosion och korrosionsskydd samt metalliska material i teknik och samhälle. 9 SH E x

Kärnfysik

9:1 Efter en redogörelse för a-, j3- och -/-strålningens natur ges en kort beskrivning av a- och ^-partiklars uppbromsning genom jonisation samt av olika y-absorptionsförlopp. Eleverna bör få en viss kännedom om några hjälpmedel vid studiet av strålning från radioaktiva ämnen, t. ex. GeigerMiillerrör, scintillationsräknare, dimkammare, fotografisk emulsion. 9:2 I samband med en redogörelse för atomkärnans byggnad kan man anföra exempel på kärnreaktioner, som indikerar,

353 att kärnan innehåller protoner och neutroner. Vid beskrivningen av kärnans förändring under radioaktivt sönderfall betonas det slumpartade i reaktionen. I detta sammanhang kan möjligen kausaliteten diskuteras. 9:3 Konstgjord radioaktivitet kan presenteras i samband med en orientering om några av dess tillämpningar. Strålningsfaran behandlas lämpligen i årskurs 2 i anslutning till strålningens biologiska verkningar. 9:4 Energiprincipen och lagen om materiens oförstörbarhet, två viktiga satser i den klassiska fysiken, repeteras. Därefter diskuteras hur dessa satser skall uppfattas i belysning av det relativistiska sambandet mellan energi och massa. Stabiliteten hos en atomkärna bör undersökas genom jämförelse mellan kärnans och dess komponenters vilomassor. 9:5 Atomreaktorer genomgås endast orienterande, men deras betydelse för mänsklighetens energiförsörjning understrykes. 10 SH E X E 2

Atmosfären

10:1 En repetition av jordens ställning som himlakropp (förhållandet till solen och jordaxelns lutning i förhållande till jordens omloppsbana) torde vara nödvändig. Vid genomgången av den allmänna cirkulationen och element tillhörande väderleksläran beaktas betydelsen av förhållandena i övre luftlager. 10:2 Nederbördsförhållandena under skilda betingelser genomgås, och nederbördens regionala fördelning studeras på kartan. Det kartografiska framställningssättet utnyttjas, så fort utbredningsförhållanden i rummet diskuteras. 10:3 Mikroklimatet behandlas så att anknytning kan ske till de biologiska kursmomenten. Särpräglade klimattyper av lokal karaktär, såsom stadsklimatet och dess förändring med bebyggelsens expansion dis12 Läroplan för gymnasiet

kuteras, ävensom vattenytornas, topografins och vegetationens betydelse. 10:4 Vid diskussion av klimatförändringar beaktas såväl kortvariga fluktuationer som långperiodiska variationer (istider, pluvialtider etc). Möjligheterna att med olika hjälpmedel studera dessa omnämnes. 11 SH E 1 E 2

Jordytan

11:1—5 Även om det ur dispositionssynpunkt kan vara önskvärt med en systematisering av mineral och bergarter, bör dessa framför allt behandlas i samband med jordens utvecklingshistoria, Huvudvikten bör fästas vid de yttre egenskaperna. En integrering måste ske med övriga kursmoment. Vid behandlingen av bergskedjevecklingen bör således bergarternas metamorfos framhållas och likaså petrifieringen i samband med sedimentationen. De endogena och exogena processerna kan till en början behandlas isolerade från varandra för att få deras speciella mekanism belyst, men studiet bör utmynna i att de ställes samman, så att de uppbyggande och nedbrytande krafterna på jordytan uppfattas som ett helt. Härvid kan anknytning ske till jordytans storformer och till den uppfattning man har om jordens inre. Jordarterna kan behandlas i anslutning till de exogena processerna samtidigt som en viss systematisering bör ske. Jordmånstypernas rumsliga fördelning studeras och relationerna mellan de fysisk-geografiska och klimatologiska agentierna påvisas. Avsnittet kan avslutas med att jordförstöringen behandlas, och i samband härmed kan människans roll för naturens omdaning belysas. Exemplifieringen av processer och ytformer bör ske med hjälp av kart- och flygbildsanalys, och en del av det timantal, som är anslaget till laborationer, kan förslagsvis användas på detta sätt. Eleverna bör få lära sig att ställa samman data från olika kartor och kartogram till en helhetsbild över jordytans tillstånd. I sådana fall, då lämpliga närbelägna studieobjekt förekom-

354 mer, kan en eller ett par kortare exkursioner komma i fråga. 12 SH E x

Kosmisk

fysik

12:1 I samband med en beskrivning av jordens strålningsbälten kan det vara lämpligt att beröra det jordmagnetiska fältet och eventuellt magnetfält i rymden. I anslutning till en orientering om den kosmiska strålningen kan åldersbestämning med C-14-isotopen nämnas. En översikt lämnas över olika kroppars banor under inflytande av gravitationen. 12: 2 En redogörelse bör lämnas för den världsbild, som de moderna astronomiska undersökningarna lett fram till. Härvid bör redogöras för vår nuvarande uppfattning om vårt solsystem samt stjärnornas beskaffenhet och utveckling. Några moderna kosmologiska hypoteser bör nämnas. 13 SH E 2 Organisk kemi 13:1—3 Den organiska kemin skall utformas så att de erhållna kunskaperna kan utnyttjas för en senare behandling av biokemiskt viktiga ämnesgrupper. Den skall därför omfatta dels en enkel behandling av allmänna principer i fråga om de organiska ämnenas struktur och isomeriförhållanden, dels en behandling av vissa funktionella gruppers viktigare reaktioner. De ämnesklasser som därvid skall behandlas är: kolväten, alkoholer, aldehyder, ketoner, syror och estrar. Syntetiska makromolekylära ämnen och deras framställning skall kort diskuteras. 14 SH E 2

Biokemi och cellära

S-kursen 14:1 Kursmomentet biokemi har till uppgift att ge eleverna den bakgrund som är nödvändig för en förståelse av hur den levande materian är uppbyggd och hur den fungerar. Behandlingen av lipider och kolhydrater torde i princip kunna följa de riktlinjer som

angivits för biologi (se 22.4.1.2, avsnitt 4:1, biokemi). Dock behandlas enkla sockerarter och polysackarider i ett sammanhang, varvid glykosidbindningens egenskaper beröres i första hand. Före behandlingen av proteinerna lämnas exempel på några olika typer av aminosyror. Peptidkedjornas principiella uppbyggnad beröres. Med t. ex. ultracentrifugering och elektrofores som utgångspunkt belyses betydelsen av att proteinerna är laddade makromolekyler. Nukleinsyrornas uppbyggnad bör behandlas schematiskt. Över huvud taget gäller vid behandlingen av detta och följande moment att man i så stor utsträckning som möjligt måste begagna sig av biokemins symbolspråk, som på ett schematiskt och lättöverskådligt sätt visar det väsentliga. Detta gäller inte minst för behandlingen av proteinernas och nukleinsyrornas primärstrukturer (aminosyre- resp. bassekvenser). Dessa åskådliggöres här med enkla bokstavs- eller symbolsekvenser (se vidare avsnitt 16:1). Enzymernas natur och väsentliga roll belyses på samma sätt men mera summariskt än vad som angetts för biologi. 14:2 Cellens byggnad: Uppläggningen bör kunna följa den som angivits för motsvarande moment inom biologikursen för den naturvetenskapliga lärokursen men behandlingen bör vara mera summarisk. Främst framhäves några för all levande materia gemensamma drag, varjämte olikheter mellan mikroorganismer samt växtoch djurceller illustreras med exempel som belyser dessa organismers livsfunktioner. Sambanden mellan struktur och funktion bör understrykas. HE2-kursen Här behandlas givetvis blott den biokemi som är absolut nödvändig för förståelsen av aktuella biologiska problemställningar. Undervisningen bör därför i första hand inriktas på de viktigaste elementära fakta rörande nukleinsyror, proteiner och enzy-

355 matiska förlopp, vilka beskrives schematiskt såsom ovan angivits. Behandlingen av momentet cellens byggnad bör kunna vara densamma i samtliga kurser. 15 SH E 2 Valda fysiologiska problem med grundläggande anatomi Inom detta avsnitt behandlas sådana fysiologiska förlopp som förklarar vissa viktiga humanbiologiska och ekologiska sammanhang. Undervisningen bör bygga på biokemisk-cellfysiologisk grund, givetvis under hänsynstagande till elevernas mindre omfattande naturvetenskapliga förkunskaper och annorlunda intresseinriktning. De för förståelsen av de fysiologiska förloppen nödvändiga anatomiska detaljerna måste här behandlas i sitt sammanhang. S-kursen 15:1 Den kemiskt-cellfysiologiska bakgrunden för vatten- och ämnestransporten behandlas här mera summariskt än i avsnitt 4 : 3 , 22.4.1.2. För övrigt torde genomgången dels av växternas vatten- och ämnestransport dels av människans blod, blodomlopp och utsöndring följa de riktlinjer som där angivits. Blodsjukdomar och cirkulationsrubbningar hos människan behandlas lämpligast i detta moment. Fotosyntes, glykolys och cellandning behandlas såsom angivits för biologi (se 22.4.1.2). Framställningen får ej vara för detaljerad så att de större sammanhangen förloras. Av stor vikt är att den göres schematisk och med förenklad formelskrivning som framhäver det från biologisk synpunkt väsentliga i de kemiska förloppen. Syretransport och muskelkontraktion kan logiskt anslutas till föregående stycke och bör i sin tur kunna ligga till grund för en något fylligare organfysiologisk behandling av arbetsfysiologiska problemställningar. 15:2 Reglering och tillväxt: Den inresekretoriska regleringsmekanismen och det

hormonella samspelet bör givas en relativt framträdande plats. Härvid behandlas bl. a. könsmognaden och menstruationscykeln. Bland människans ämnesomsättningsrubbningar utgör sockersjukan ett lämpligt exempel. Tillväxt- och differentieringsmekanismer bör kunna behandlas med cellfysiologisk utgångspunkt. Blodgrupper och tumörbiologi kan tjänstgöra som viktiga exempel på hithörande problemkomplex från humanbiologin. Vikt lägges på genomgång av människans embryonalutveckling. 15:3 Infektioner och immunbiologi: Någon kort allmän överblick över parasitismen, dess biologiska och ekonomiska roll, olika typer av parasiter, värdväxling och olika bekämpningsåtgärder, kan här utgöra utgångspunkten för en något fylligare behandling av människans infektionssjukdomar och dessas samhällsekonomiska betydelse. Bland patogenerna uppmärksammas givetvis virus och bakterier i första hand. Det är viktigt att klargöra skillnaden mellan dessa. Några korta drag ur bakteriefysiologin och genetiken bör kunna ligga till grund för en behandling av principerna för verkan av antibiotika och de viktiga resistensproblemen. De högre organismernas immunförsvar och dess betydelse för sjukdomsprofylax genomgås i korthet. Att de immunologiska reaktionerna även kan vara patogenetiska illustreras med några allergiska sjukdomar. 15:4 Sinnesfysiologi och etologi: Med hänsyn till elevernas intresseinriktning måste detta moment erhålla en relativt ingående behandling. Genomgången av retningsfysiologins grunder samt av sinnesoch nervfysiologin bör i stort sett följa de riktlinjer som angetts för biologi (se 22.4.1.2). Synen, hörseln och de kemiska sinnena behandlas. Vid genomgången av nervsystemets byggnad och funktion lägges vikt på att ge den neurofysiologiska och etologiska bakgrunden till problem som behandlas inom psykologiämnet i årskurs 2. Exem-

356 pel ur vertebratetologin bör härvid givas en relativt fyllig behandling. Mentalsjukdomarna beröres i detta moment. HE2-kursen Den begränsade tid som på denna kurs står till förfogande omöjliggör en genomgång av samtliga moment i avsnitt 15. Det måste också anses vara värdefullare att mera grundligt behandla ett eller två moment än att ytligt beröra samtliga. Läraren bör således kunna välja ett eller ett par av de ovan angivna intresseområdena. 16 SH E 2

Genetik

Framställningen kan i det hela följa den som angivits för biologi (se 22.4.1.2). I det följande anges därför blott, när den bör få en från denna avvikande uppläggning. S-kursen 16:1 Cytologi och molekylär genetik: Som inledning kan det vara lämpligt att behandla kromosomernas uppträdande under mitos och meios. Med utgångspunkt från de fakta om nukleinsyrornas byggnad som meddelats i avsnitt 14:1 redogöres här helt schematiskt för hur DNA-molekylen kan duplicera sig själv och dess nukleotidsekvens vara bärare av den genetiska informationen. Helt översiktligt kan också klargöras hur den i kärnan lagrade informationen kan dirigera proteinsyntesen i plasman. I samband med genomgången av den molekylära genetiken kan även viruspartikelns, främst bakteriofagens byggnad och förökningssätt diskuteras. 16:2 Allmän genetik: Uppläggningen här avviker från den av motsvarande moment inom biologiundervisningen i årskurs 3 endast däri att könsbestämningsmekanismer, liksom koppling och crossing-over bör behandlas mycket översiktligt. 16:3 Växt- och djurförädling: Undervisningen bör här syfta till att ge principerna för själva förädlingsarbetet såsom det framförallt verkar vid urval och kors-

ning. Självfallet skall förädlingsarbetets ekonomiska betydelse framhållas och exemplifieras. 16:4 Humangenetik: Jämför motsvarande moment inom biologi. HE2-kursen Undervisningen i denna kurs kan följa uppläggningen för den samhällsvetenskapliga linjen. Dock bör genetikens tillämpning inom växt- och djurförädling kunna utelämnas och avsnitt 16:1—2 behandlas något mera summariskt. 17 SH E 2

Evolution

S-kursen 17:1 Kort översikt över växt- och djurriket: Eftersom kursplanen ej särskilt behandlar viktiga växt- och djurgrupper, måste en summarisk översikt över växt- och djurriket lämnas för att ge den nödvändiga bakgrunden till genomgången av utvecklingsläran (jfr biologi). 17:2 Ryggradsdjurens, särskilt människans, fylogeni: Undervisningen skall framför allt söka konkretisera utvecklingen genom att översiktligt skildra ryggradsdjurens fylogeni såsom den framkommer ur speciellt paleontologins men även den jämförande anatomins rön. Därvid kan framställningen lämpligen börja med fylogenetiskt intressanta fisktyper från silur- och devontiden för att sedan behandla uppkomsten av amfibier och reptiler. Därvid bör den olika anpassningen till landliv (luftliv) hos dessa djurtyper diskuteras. Självfallet skall av dessa djurs anatomi endast sådant tas upp till behandling som belyser denna anpassning. Vid genomgången av fåglar och däggdjur diskuteras på samma sätt helt översiktligt drag i deras byggnad som möjliggör för dem att hålla kroppstemperaturen konstant. I fråga om människans fylogeni bör man begränsa sig till att i grova drag skildra de anatomiska förändringar i däggdjurskroppen som lett fram till den moderna människan. Även män-

357 niskans samhällsbildning bör diskuteras från biologiska utgångspunkter, varvid sådana begrepp som arbetsfördelning, specialisering och samverkan i den flercelliga respektive flerindividiga organismen kan beröras. 17:3 Utvecklingsteorier: I omedelbar anslutning till genomgången av ryggradsdjurens fylogeni ges en idéhistorisk framställning av utvecklingsläran med tyngdpunkten lagd på lamarckism och darwinism. Dessa båda läror skärskådas sedan i genetikens ljus och utvecldingsmekanismerna diskuteras såsom forskningen av idag ser dem. HE2-kursen På grund av den begränsade tiden för denna kurs finns för momenten 17:1 och 17:2 icke plats för mer än en översiktlig framställning av människans ursprung, medan avsnitt 17:3 bör kunna få samma utrymme som i S-kursen. 18 SHE 2 naturen S-kursen

Omsättningen

och jämvikten

i

18: 1 Den totala energi- och ämnesomsättningen: Framställningen av detta avsnitt kan göras antingen deduktiv eller induktiv. Att välja den deduktiva vägen kan anses motiverat av att de i detta sammanhang fundamentala processerna, fotosyntes och andning, tidigare behandlats från cellfysiologisk synpunkt och att man alltså redan då tangerat frågan om energins omvandlingar och kolets kretslopp. Dessa processer sätts nu in i ett globalt sammanhang med approximativa siffror på den totala årsomsättningen av energi och koldioxid, effektiviteten av den gröna vegetationens utnyttjande av solenergin, omfattningen av det tillgängliga förrådet koldioxid och eventuella sekulära förändringar av detta o. s. v. Det bör framhållas att även andra biogena grundämnen än kol passerar ett

kretslopp. Kvävets kretslopp beskrives i sina huvuddrag. Denna inledande behandling av hela biosfären som ett system i dynamisk jämvikt måste med nödvändighet bli tämligen abstrakt. När emellertid därmed de allmänna principerna klarlagts kan deras tillämplighet demonstreras även på mindre system (»eko-system»), där ämnesutbytet likaledes följer ett i stort sett slutet kretslopp men där sammanhangen ter sig betydligt åskådligare. 18:2 Näringsproduktionen i vatten: En insjö torde erbjuda det bästa exemplet på en funktionell enhet, där energi visserligen tillföres och avgår men där ämnesutbytet är i stort sett slutet inom systemet. Energins och de skilda grundämnenas vandring genom den s. k. näringskedjan ligger här ovanligt klar och sammanhanget kan lätt åskådliggöras genom t. ex. en »produktionspyramid». Producentgruppen får representeras enbart av planktonalgerna, som ju också utgör den viktigaste autotrofa komponenten. Planktonprov bör studeras och något sägas om dessa algers förökmingssätt och livsvillkor. Kräftdjur som »primära konsumenter» och fiskar som »sekundära konsumenter» ges likaledes en översiktlig men relativt allsidig behandling. Slutligen nämnas de bakterier, vilka som »destruenter» bryter ned döda individer av nyssnämnda organismer och därigenom återför näringsämnena i löslig form till vattnet. Exempel på rubbningar, som genom människans åtgöranden kan uppkomma i insjövattnens jämviktssystem, torde finnas att tillgå invid varje tätort. Dessa exempel bör emellertid uppfattas icke enbart som avskräckande utan även som lärorika. De på organiskt material rika avloppsvattnen visar syrehaltens betydelse, medan de på mineralsal ter rika demonstrerar de begränsande faktorernas betydelse för den naturliga jämvikten i systemet.

358 Även om världshavet ej på samma sätt som insjön erbjuder möjligheter till åskådningsundervisning kan givetvis icke havets ofantliga »eko-system» helt förbigås. Bl. a. tillkommer där valdjuren, som jämte fiskarna kröner toppen på produktionspyramiden. Orsaken till olika oceanområdens olika produktivitet bör diskuteras, liksom också människans nuvarande och ev. framtida möjligheter att effektivt tillgodogöra sig denna produktivitet. 18:3 Näringsproduktionen på land: Några för landlivet karaktäristiska och viktiga ståndortsförhållanden bör presenteras: vattenfaktorns fundamentala roll, jordmånens sammansättning och andra egenskaper, de vanligen betydande temperaturvariationerna, övervintringsproblemet. En vanlig svensk barrskog kan få exemplifiera en näringskedja i analogi med den som tidigare behandlats för insjön. Producentgruppen, som här främst företrädes av fröväxterna, kräver en förhållandevis utförlig behandling. Vidare bör bl. a. skildras den roll som svamparna spelar, dels som mykorrhizabildare, dels som nedbrytare av cellulosa och lignin, landvegetationens dominerande assimilationsprodukter. Djurens, speciellt insekternas, betydelse i ekologiska sammanhang måste här också belysas. 18: 4 Betydelsen av mänskliga åtgärder: Människans bidrag till det rörliga näringskapitalets förskingring och ersättande tas upp till behandling. Särskild uppmärksamhet ägnas därvid erosion, vattenhushållning, gödsling, växt- och djurförädling, kampen mot växt- och djurparasiter samt betydelsen av naturvårdsåtgärder. Mot denna bakgrund diskuteras frågan om mänsklighetens livsmedelsförsörjning. Förutom åtgärder, som syftar till en förbättring av lantbrukets avkastning, bör livsmedelsindustrins betydelse och framtida möjligheter nämnas. Slutligen behandlas födelsekontrollen som en på längre sikt nödvändig åtgärd för att lösa försörjningsproblemet.

HEz-kursen Med hänsyn till den begränsade tid som står till förfogande inom denna kurs måste även detta moment här få en mera kortfattad behandling. För att ge ett underlag för behandlingen av de ekologiska problemen bör man anknyta till den inom samhällskunskapen genomgångna frågan om mänsklighetens livsmedelsförsörjning och dess i våra dagar kritiska läge. Hithörande problem bör nu behandlas med biologiska och geovetenskapliga utgångspunkter och utformas till en analys av de möjligheter som kan föreligga att dels öka livsmedelsproduktionen, dels minska nativiteten. Det kan då vara lämpligt att först göra en snabb återblick på de biologiska skeenden som bär upp den dynamiska jämvikt som normalt råder i naturen. I anslutning härtill bör de begränsande miljöfaktorernas betydelse för de gröna växternas produktion av organiskt material framhållas och något sägas om markens ur produktionssynpunkt viktiga egenskaper, dess halt av salter etc. Undervisningen måste här ansluta sig till och komplettera de geovetenskapliga moment som upptagits under avsnitt 10 och 11 eller har anknytning till samhällskunskapen inom årskurs 1 (exempel på naturlig avtappning av det för organismerna tillgängliga rörliga kapitalet av biogena grundämnen, nytillskott genom mineralvittring och kvävefixering, erosionens betydelse, historiska och aktuella exempel på jordförstöring genom mänskliga åtgärder etc). Betydelsen av naturvårdsåtgärder måste här beröras, i synnerhet den som syftar till att motverka jordförstöring och utrotning av arter (»förskingring av geokapital»). Därefter ges en överblick av de åtgärder, som kan leda till en ökad livsmedelsproduktion: restaurering av jord, gödsling, bevattning, växt- och djurförädling e t c , varjämte livsmedelsindustrins ökande betydelse i detta sammanhang klargöres. Möjligheten

359 att i större utsträckning utnyttja världshavens produktion av organiskt material diskuteras liksom eventuellt också planerna på algkultur i stor skala. Det måste emellertid göras klart för eleverna, att dessa åtgärder på lång sikt är fullständigt otillräckliga för att lösa mänsklighetens försörjningsproblem och att födelsekontroll troligen är den enda utvägen att förhindra fortsatt överbefolkning. 23.4.I.3.

Planering och samverkan

Kursplanen bör främst ses som en fördelning av kursinnehållet, där ordningsföljden både inom och mellan kursmomenten bör kunna varieras på olika sätt. Såsom framhållits i 23.4.1.1 har läraren stor frihet att lägga tyngdpunkten i undervisningen på vissa moment, medan andra kan behandlas mer översiktligt. Härvid måste emellertid vissa samordningssynpunkter beaktas. Årskurs 2 innehåller moment från biologin och den organiska kemin. För att eleverna skall kunna följa denna undervisning är det nödvändigt att en tillfredsställande grund lagts i årskurs 1 i moment såsom kemisk bindning och materiens struktur, kemiska reaktioner, atmosfären och jordytan. De nyss nämnda fysikaliskt-kemiska och geovetenskapliga avsnitten förekommer i samtliga alternativ för årskurs 1. Årskurs 1, alternativ E 2 , innehåller dessutom endast organisk kemi samt olika biologiska moment. Dessa är identiska med dem som också förekommer i årskurs 2 inom den humanistiska lärokursen. Detta möjliggör för elever som under första årskursen i den ekonomiska lärokursen valt den fysikalisk-kemisk-geovetenskapliga alternativkursen E x att i andra årskursen tillvälja den biologisk-kemiskt upplagda kursen i den humanistiska lärokursen. Inom ämnet finns moment i såväl biologin (ekologi) som geovetenskaperna som kräver samverkan med samhällskunskap.

Anknytning bör sökas t. ex. i fråga om energi- och livsmedelsförsörjningen, nya material för industrin, jordförstöring etc. Detta gäller också behandlingen av vissa humanbiologiska avsnitt (folksjukdomar, sjukvårdens betydelse). Noggranna överväganden måste vid ämneskonferenser göras ifråga om uppdelningen av följande moment mellan ämnena naturvetenskap och filosofi. Naturvetenskapens arbetsmetoder (naturobservation, laboratorieexperiment, erfarenhetslagar, induktion, idealisering, modellbildning, deduktion) samt den naturvetenskapliga världsbildens utveckling. Hur den moderna världsbilden vuxit fram synes i varje fall höra till naturvetenskap. Beträffande samverkan med gymnastik, svenska och engelska hänvisas till 20.4.1.3 och 22.4.1.3. 23.4.14 • Koncentration Timtalet i årskurs 1 (S och H) samt årskurs 2 (S) är så högt att det bör kunna tillgodose kontinuitetsbehovet. Årskurs 2 (H) koncentreras till halva läsåret. På övriga lärokurser kan koncentration övervägas. 23.4.I.5.

Beting

I tillämpliga delar gäller vad som säges om beting i ämnena fysik, kemi och biologi (se 20.4.1.5, 21.4.1.5 och 22.4.1.5). 23.4.2.

Verksamhetsformer

23.42.I. Allmänna kommentarer

metodiska

Ämnet avser att bidraga till att göra eleverna förtrogna med människans uppfattning av omvärlden och ställa in naturvetenskapen i dess sammanhang med samhällslivet. Det väsentliga vid anläggandet av tekniska eller sociala aspekter är icke främst kunskap om tekniska konstruktioner och förfaringssätt utan kännedom om allmänna naturvetenskapliga principer och den roll,

360 dessa spelar i samhällslivet. Med hänsyn till elevernas humanistisk-samhällsvetenskapliga intresseinriktning torde i många fall en idéhistorisk framställning vara av värde. 23.42.2.

Studieteknik

Man måste beakta de stora svårigheterna i naturvetenskaplig begreppsbildning för ifrågavarande elevkategori. Den matematiska behandlingen, som vid naturvetenskapligt inriktade studier är ett så utmärkt hjälpmedel vid begreppsbildningen, gör mindre god tjänst för elever, för vilka det matematiska uttryckssättet icke är det mest naturliga. Härmed är icke sagt att formler skall undvikas i framställningen eller att sifferräkning icke skall förekomma. Men formlerna blir mer en sammanfattning av erhållna och på andra vägar förstådda resultat än en hjälp till beskrivning av fenomenet. Egentlig problemlösning torde icke heller vara på sin plats i denna utbildningsform, utan sifferräkningar bör utföras endast som enkla överslagsräkningar. Beträffande studietekniken för övrigt hänvisas till 20.4.2.2, 21.4.2.2 och 22.4.2.2. I fråga om momenten jordytans fysik och atmosfären måste studierna ske i anslutning till kartor och kartogram, som tillsammans med bilder måste bli föremål för analys. Eleverna skall lära sig förstå huvuddragen av den fysiska kartan och hur fenomenen på jordens yta åskådliggöres på denna. Såväl i fråga om geomorfologin som vad det gäller klimatet måste den rumsliga aspekten beaktas. Samspelet mellan atmosfären och jordytans former betonas. 23.42.3.

Självständiga

arbetsformer

Om beting se 23.4.1.5. 23.4.2.4. Laborationer

och

exkursioner.

Uppfattningen av naturen och dess lagar underlättas genom lärarexperiment och demonstrationer samt elevlaborationer. Till

de senare anslås 1 vte inom årskurs 1, HSkursen samt inom årskurs 2, S-kursen, vilka lämpligast utnyttjas som dubbeltimmeslaboration varannan vecka. För årskurs 1, E1 och E 2 , anslås 0,5 vte. Även här bör laborationstiden koncentreras. Antalet vtr för H-kursen i årskurs 2 är så begränsat, att tiden här icke tillåter några elevlaborationer. Laborationerna i de fysikaliska och kemiska momenten torde i stor utsträckning böra göras kvalitativa, eller bör det kvantitativa inskränkas till undersökning av proportionalitet mellan storheter. Den övning i mätteknik, som är så väsentlig för blivande naturvetare och tekniker, kan man här helt avstå ifrån. För de geovetenskapliga avsnitten kan man under den tid, som laborationerna omfattar, tänka sig en analys av kartor och bilder, som på så sätt kan ge en fördjupad kännedom om jordytans morfologi. För den biologiska laborationen gäller vad som sagts i 22.4.2.4. För förståelsen av de geovetenskapliga och ekologiska sammanhangen är det angeläget att exkursioner kan anordnas. Jämför 22.4.2.4. 23.4.3.

Hjälpmedel

Den skisserade uppläggningen kring intresseområden och aktuella problem ställer stora krav på lärarens aktivitet och uppfinningsförmåga. Under förutsättning att ett centralt producerat material, t. ex. studieplaner, bygger kring intresseområden och inte strävar efter systematik har läraren frihet att välja mellan de olika uppslagen samt mellan dessa och av honom själv framställt material. Så bör vara fallet med undervisningsfilm, som har en viktig roll att fylla. Icke minst är tecknade filmer av värde, därför att de kan åskådliggöra förlopp, som ej på annat sätt kan synliggöras, t. ex. atomära skeenden, biokemiska förlopp, etc. Film kan

361 också visa fundamentala försök, som är alltför krävande eller tidsödande för att kunna göras i lärosal eller laboratorium. För de geovetenskapliga avsnitten krävs tillgång till en fyllig atlas innehållande också specialkartor. Det är också betydelse-

fullt, att ett på lämpligt sätt sammansatt bildarkiv står till förfogande. Lärobokens roll får icke underskattas. Framställningen synes böra vara relativt fyllig. Jämför i övrigt 22.4.3.

24. Företagsekonomi Ek 24.1.

Mål

Undervisningen i företagsekonomi syftar till att bibringa kunskaper om företaget såsom en organisation, i vilken personella och materiella resurser samordnas enligt ett ekonomiskt handlingsprogram, och om företagets ställning i och kontakter med samhälle och näringsliv, att ge kännedom om ekonomiska sammanhang, betraktade från företagets synpunkt samt att därvid grundlägga förmågan att förstå och kritiskt bedöma olika företeelser, problemställningar och utvecklingstendenser av betydelse för företaget.

24.2.

Huvudmoment

Företagets uppbyggnad, målsättning och arbetssätt. Företagets miljö. Företagets kostnads- och intäktsstruktur. Företagets redovisning. Företagets marknadsföring. Företagets administration. Företagets totalplanering.

24.3. Kursplan med årskursfördelning 24.3.1. Årskurs 1 Kombination av olika produktionsfaktorer inom företaget. Översikt av privata före-

tagsformer med hänsyn till ägarintressen samt offentliga företagsformer. Företagets målsättning och organisatoriska uppbyggnad. Företagets kontakter med olika institutioner av betydelse för dess verksamhet. Översikt över det svenska marknadssystemet, produktionen, distributionen och konsumtionen. Redovisningens ändamål och utformning med hänsyn till lagstiftning och praxis. Den dubbla bokföringens principer. De vanligaste affärstransaktionerna och deras redovisning. Resultatberäkning och bokslut. Bokföringstekniska hjälpmedel. 24.3.2.

Årskurs 2

Redovisningsproblem av mera komplicerad natur. Bokslut och årsredovisning i olika företagsformer. Viktigare värderingsföreskrifter i samband därmed. Skattelagarnas bestämmelser av betydelse för företaget. Taxerings- och uppbördsförfarandet. Företagets kostnader och intäkter samt dessas beroende av sysselsättningsgrad och prissättning. Grunderna i industriell redovisning och kalkylation. Översikt av principerna för den statliga och kommunala redovisningen. Distributionens struktur och kostnader. Offentlig reglering av distributionen.

362 Konkurrens och konkurrensmedel. Organisationsprinciper i företaget. Företagets målsättning och politik. 24.3.3.

Årskurs 3

Orientering om personaladministrativa metoder. Fördelning av arbetsuppgifter och organisationens utformning med hänsyn till företagets syfte och resurser. Uppgörande av befattningsschema och arbetsbeskrivning. Formell och informell organisation. Kommunikation och information i företaget. Företagsdemokrati. Samarbetsorgan och deras verksamhet. Arbetsgruppen. Företagets planering på kort och lång sikt genom budgetering. Delbudget och totalbudget. Budgetarbetets organisation. Budgetkontroll. Jämförelse mellan företagets och den offentliga förvaltningens budgeteringsprinciper.

244' Anvisningar och kommentarer 24.4.1.

Lärostoffet

244-1-1. stoffet

Allmänna synpunkter

på ämnes-

Företagsekonomi behandlar företagets inre förhållanden, både dess resurser, uppbyggnad och arbetssätt och den omgivande miljön och företagets relationer utåt. Lärostoffet omfattar avsnitt, vilka till sin struktur är så olika som exempelvis företagets kontakter med banker och försäkringsföretag, beskrivning av distributionssystemet och företagets redovisning och kalkylation. Det är nödvändigt att eleverna får en helhetsbild av företagets ställning och verksamhet. Samhörigheten mellan de olika ämnesdelarna måste ständigt uppmärksammas.

Ämnesinnehållet måste ständigt hållas aktuellt. Nya idéer, rön och problemställningar måste beaktas. Möjligheterna till materialinsamling från företag och institutioner samt genom studium av branschtidskrifter och dagspress bör härvidlag tillvaratas. Vid undervisningen bör användas enhetlig och allmänt vedertagen modern terminologi. Uppgifter, exempel och problem bör vara så utformade, att de blir belysande utan att vara onödigt tidskrävande. Därav följer, att de kan återge en förenklad eller renodlad situation. Undervisningens uppgift är att bibringa eleverna en allmän företagsekonomisk orientering, som gör det möjligt för dem att förstå och fasthålla grundläggande termer och sammanhang. Stoffet bör därför sovras starkt och koncentreras kring vissa bärande ämnesavsnitt såsom företagets organisation och arbetssätt, principerna för företagets redovisning samt beskrivning av distributionsapparaten. Avsnittet om företagets organisation och arbetssätt skall översiktligt behandla företagsledningens samordning av de resurser, som utgöres av de anställdas kapacitet och kunskaper med andra resurser som är tillgängliga för företaget, allt i avsikt att nå de mål, som företagsledningen uppställt. De kunskaper, som inhämtas, skall möjliggöra en kortfattad översikt över fältet och ge möjligheter till en orientering i den verklighet, som eleverna senare kommer att möta på arbetsplatsen. Det är därför av vikt, att orienteringen göres allmän utan att därför bli abstrakt. De olika företagsorganisationstyper, som är vanligast i vårt land, skall behandlas med konkret exemplifiering av hur man fördelat arbetsuppgifter och beslutanderätt och vilka delfunktionerna är. I avsnittet om redovisning genomgås de affärstransaktioner och förhållanden, som bildar bakgrunden till de olika redovisningsåtgärderna. Detta avsnitt ställer krav på exakta kunskaper samt ordning och noggrannhet. Stor vikt bör läggas på redovis-

363 ningsarbetets rationella och ändamålsenliga utformning med hänsyn till att redovisningen skall lämna företagsledningen informationer för beslut om olika åtgärder och för bedömningar av resultaten. Eleverna bör vänjas att analysera och bedöma redovisningens siffermaterial, speciellt med avseende på företagets kostnads- och intäktsstruktur. Manuella och maskinella hjälpmedel för redovisningsarbetet bör i lämplig utsträckning användas eller demonstreras. De avsnitt, som avser distributionsekonomiska sammanhang, bör behandlas så att en allmän orientering av beskrivande art ges om centrala frågor. Tekniker och metoder samt deras praktiska tillämpning bör däremot ej behandlas. Undervisningen skall hållas aktuell genom att anknytas till verkliga distributionsproblem. Dessa kan med fördel vara lokalt betonade. De olika avsnitten bör behandlas etappvis så att de återkommer en eller flera gånger, varje gång för mer djupgående behandling. I årskurs 3 skall undervisningen skänka eleverna kännedom om sådana delar av företagsekonomin, som kan anses vara av intresse för samtliga elever, oberoende av studieinriktning. Det stoff, som genomgås, bör vara av sådan art, att det är ägnat att öka elevernas förmåga att förstå och bedöma företeelser och problem, som är relevanta för företaget som helhet. Därvid bör eleverna få möjlighet att tillämpa sina kunskaper från de olika företagsekonomiska ämnena. Företagets samordningsproblem bör beredas stort utrymme, och elevernas uppmärksamhet bör inriktas på de krafter, som måste vara verksamma för att samordna företagets olika resurser. Det är därvid av vikt, att eleverna lär sig skilja mellan fakta och omdömen. Det må här framhållas, att undervisningen inte kan ge handlingsalternativ eller lösningar, som alltid är tillämpliga, utan att lösningen av en situations problem ständigt måste innebära sär-

skilda hänsyn till denna situation. Dynamiken i anpassningsåtgärderna och kraven på flexibilitet i dem måste komma fram. 244-12. Kommentarer kursmoment

till speciella

Årskurs 1. Undervisningen bör börja med en beskrivning av begreppet företag sett både ur organisatorisk och juridisk synpunkt. Vidare bör beskrivas de olika produktionsfaktorer, som erfordras för företagets verksamhet, liksom de viktigaste delfunktionerna inom företaget. Översikten av de olika företagsformerna bör omfatta de viktigaste bestämmelserna om firmanamn, registrering, ägarnas kapitalinsats och ansvarighet. Exempel på statliga och kommunala företag och affärsdrivande verk bör behandlas liksom viktigare likheter och olikheter mellan enskilda och offentliga företags organisation, arbetssätt, och målsättning. Företagets målsättning och organisatoriska uppbyggnad bör behandlas som en samordning av arbetsuppgifter i delfunktioner i företaget. Delfunktionerna, exempelvis inköp, försäljning, tillverkning, beskrives blott i korthet. Målsättningen bör diskuteras med utgångspunkt från olika intressenters inställning till företaget, varvid hänsyn tas till olika synsätt hos berörda grupper i samhället. Beskrivningen av företagets kontakter med den omgivande miljön skall innehålla en elementär genomgång av institutioner av betydelse för företaget, exempelvis bank-, försäkrings- och transportväsen. Här bör vidare genomgås viktigare fakta och terminologi i samband med kreditformer, försäkringsfrågor, betalning, transport, förtullning och dylikt ävensom uppgiftsskyldighet gentemot olika myndigheter och organisationer. Genomgången av marknadssystemet inledes lämpligen med att tillgängliga data rörande efterfrågans fördelning och sannolika utveckling redovisas. Distributionsföre-

364 tagens storlek, art och geografiska läge genomgås i översiktlig form. Redovisningsavsnittet inledes med behandling av ägarens, kreditgivarens och samhällets krav på bokföringen. De första egentliga bokföringsuppgifterna bör vara mindre s. k. T-kontouppgifter. En företagsform bör väljas där ett fåtal affärshändelser bokföres och bokslut uppgöres enligt en för uppgiften lämpad enkel kontoplan. De valda exemplen bör genomgående vara av vanligen förekommande art (t. ex. serviceföretag). Vidare behandlas varuredovisning, redovisning av öppna fordringar och skulder, växelfordringar och växelskulder, banktillgodohavanden och låneskulder, kassarabatter och räntor samt diskontering och omsättning av växlar med avskrivnings- och nedskrivningsproblem, redovisning av anställdas och egna skatter. Periodisering av inkomster och utgifter till intäkter och kostnader bör ägnas förhållandevis stor uppmärksamhet som en introduktion till kostnads-intäktsanalysen. Sambandet mellan de olika bokföringsböckerna inbördes samt mellan dem och övrigt räkenskapsmaterial, t. ex. kassaverifikationer, fakturor och andra allegat, beskrives och exemplifieras. Avsnittet om bokföringstekniska hjälpmedel avser i första hand att ge en orientering om bokföringsmaskiner av additionstyp och manuella genomskriftshjälpmedel samt dessas användningssätt. Årskurs 2. Vissa av de i årskurs 1 genomgångna kursmomenten inom redovisningen bör kompletteras med mera avancerade problem. Kapitalredovisningen i aktiebolag och ekonomisk förening bör omfatta en översiktlig genomgång av lagbestämmelser och redovisningsåtgärder i samband med bildande av dylika företag. Huvudvikten bör dock läggas på fondredovisning och vinstdisposition. Även i övrigt bör viktigare lagbe-

stämmelser, berörande bokslut och årsredovisning i olika företagsformer, genomgås och exemplifieras. I samband med den industriella redovisningen och kalkylationen behandlas översiktligt företagets kostnads- och intäktsstruktur. Här behandlas den centrala begreppsterminologin inom kostnads-intäktsanalysen. Dess användning illustreras genom enkla exempel. Beträffande budgetering bör genomgås innebörden av begreppet budget, varför budget uppgöres samt något om metoderna för uppgörandet av budget. Genomgången av skattelagarnas bestämmelser bör begränsas till vad som anses vara av central betydelse, t. ex. vad som brukar förekomma i de större bankernas deklarationsupplysningar, dock med utökning av avsnittet om deklaration för rörelse. Eleverna bör känna till vad som menas med beskattningsår, taxeringsår, beskattningsort, inkomstberäkning enligt kontantprincipen respektive enligt bokföringsmässiga grunder. I fråga om rörelse lägges tyngdpunkten på deklaration på grundval av dubbel bokföring med vinst- och förlustkonto. Eleverna bör i stora drag känna till gången i taxeringsförfarandet samt hur skatterna beräknas och betalas preliminärt och slutligt. Översikten av den statliga och kommunala redovisningen grundas på en redogörelse för grunddragen av statens och kommunernas redovisningssystem och skall framförallt visa de principiella skillnaderna mellan denna redovisning och företagens. Inom distributionsavsnittet genomgås distributionsstrukturen, dess utveckling, organisationstendenser inom den svenska distributionen, olika slag av organ och deras arbetssätt samt distributionsdata. Vid genomgången av de alternativa distributionssätten lägges samhällsekonomiska synpunkter på effektiviteten. Lagstiftningen mot konkurrensbegränsning m. m. och mot illojal konkurrens genomgås som exempel på

365 offentlig reglering av distributionen. Samtidigt redogöres för branschöverenskommelser samt näringslivets opinionsnämnd och dess sätt att arbeta. Vid genomgången av de särskilda företagen och deras sätt att arbeta i distributionen redogöres för faktorer som påverkar konkurrenssättet samt grundsatser för val mellan alternativa konkurrensmedel. Kostnads- och intäktsaspekter lägges på insättandet av konkurrensmedel. En kort översikt ges av konkurrensmedlens innebörd och användning i olika företag och på olika nivåer. Avsnittet om organisationsprinciper bör hållas kortfattat framför allt med hänsyn till att frågeställningar av detta slag lätt blir abstrakta och att det teoretiska underlaget för en diskussion f. n. är mycket bristfälligt. Principerna är i regel vagt formulerade och definierade och utgör oftast iakttagelser av subjektiv karaktär. Det är emellertid motiverat, att principerna behandlas, eftersom de är av stor praktisk betydelse för företagen, som i många fall byggts upp på idéer som ligger bakom dessa principer. Principerna kan lämpligen behandlas i samband med uppgörande av befattningsschema och befattningsbeskrivningar. Sålunda bör t. ex. beröras för- och nackdelar med olika vanligen förekommande organisationsformer i företaget, delegering av ansvar och beslutanderätt. Företagets målsättning behandlas mer ingående än i årskurs 1, varvid diskuteras hur målsättningen lämpligen bör formuleras. Härvid betonas nödvändigheten av ekonomiskt baserad målsättning, eftersom företaget måste fortleva och vara konkurrenskraftigt. Härvidlag skiljer sig företaget från andra institutioner i samhället som exempelvis skolor och sjukhus, för vilka man inte kan formulera en målsättning som primärt är ekonomisk, utan där andra faktorer är mera betydelsefulla. Företagspolitiken som ett medel för att uppnå målsättningen behandlas i anslutning till diskussion kring målsättningsproblemen.

Årskurs 3. Undervisningen bör börja med orientering om personaladministrativa metoder, eftersom detta ämnesavsnitt kan behandlas utan föregående studier i redovisning eller distribution. Härvid bör sådana områden beröras, som kan genomgås med hjälp av konkreta exempel, t. ex. rekryteringsproblemet i ett företag, hur man löser det och vilka resultat lösningsförsöken kan ge. Förutom rekrytering bör behandlas personalurval, utbildning, personalvård, arbetsmotiv, personalanalys och arbetsanalys. Vid behandlingen av dessa spörsmål bör man huvudsakligen hålla sig till sådant, som eleverna själva kan komma i kontakt med, såsom t. ex. intervjuer, psykologiska prov, referenser och värdering av betyg. Vid behandlingen av personalurval betonas konflikten mellan lösningen och urvalsproblemet för ögonblicket och på lång sikt. Karriärmöjligheterna bör också här beröras. Under utbildning behandlas introduktionen i företaget och den instruktion, som ges i företagsspecifika arbetsuppgifter. Vid behandlingen av personalvård betonas, att företaget har vissa hälsovårdande uppgifter och att olycksfalls- och yrkesskadesäkert arbete är ett åliggande för företaget. Exemplifiering ges av de konkreta åtgärder detta medför. Under rubriken personanalys betonas särskilt meritvärderingen i dess olika former och under arbetsanalysen olika arbetsvärderingstekniker. Efter avsnittet om personaladministration repeteras i korthet företagets målsättning och syften. Fördelningen av arbetsuppgifterna inom företaget, utgör grundvalen för företagsorganisationen. Vilka åtgärder som skall vidtas bestämmes av företagets syften. Dessa två punkter, fördelningen av arbetsuppgifter och beslut om åtgärder, utgör inledningen till företagsorganisationens problem. När företagets syfte diskuteras måste betonas, att målsättningen för företagsledningen i dagens svenska samhälle icke enbart är vad som vagt uttryckes som lönsamhet på lång sikt. Vikten av andra mål,

366 exempelvis att bereda arbete under former, som av de anställda och övriga intressenter befinnes acceptabla, skall understrykas. Den roll samhället förväntar sig, att företaget skall spela, bör också markeras, liksom betydelsen av gängse värderingar av företagsledningens åtgärder. Kostnadssynpunkter måste ständigt betonas. Den formella och informella organisationen bör noggrant behandlas liksom informationen inom företaget samt informationens roll i företagsdemokratiska sammanhang. Det är lämpligt att ta upp diskussioner om företagsdemokratin och dess bakgrund. Företagets relationer till samhället, dess roll av givare och tagare, betonas också, liksom hur exempelvis företagets sociala åtaganden måste ställas i relation till vad samhället åtar sig gentemot företaget och dess anställda. Skillnaden mellan en anställds beteende såsom medlem i en arbetsgrupp och i andra grupper betonas. Vid sidan av individens arbetsinsatser som sådana diskuteras arbetsgruppens prestationer och den individuella anpassningen i gruppen. Vid behandlingen av ovan nämnda företagsorganisatoriska avsnitt bör uppmärksamheten alltid vara riktad på syftet att ge eleverna en helhetsbild av företaget. Kunskaper, som inhämtas inom de olika ekonomiska alternativens ämnen, bör således omsättas och användas till nytta för företagsekonomin. Eftersom budgeten i företaget ligger till grund för planering, kontroll och samordning, erbjuder detta kursavsnitt ytterligare möjligheter till samarbete mellan elevgrupper från de olika ekonomiska alternativen. Vid behandlingen av budgetens syften bör särskilt framhållas, att den inte enbart är en utveckling av bokföringen. Därefter bör tidsmomentet i budgeteringen behandlas. Skillnaden mellan kortsiktig och långsiktig budget vid den ekonomiska planeringen betonas liksom anledningen till val

av olika perioder, beroende på branschens och företagets karaktär samt konsekvenserna av fattade beslut. Budgeteringen syftar bl. a. till att uppställa målsättningar för företagets likviditets- och resultatsutveckling samt för kostnader och intäkter hänförbara till ansvariga chefer i företaget. Detta innebär att budgeteringen berör dels den totala verksamheten, dels delar av denna. Totalbudgeten och delbudgeten behandlas enligt olika alternativ. Handlingsprogram för kort- och långsiktig budgetering bör belysas med exempel. Vid behandlingen av budgetarbetets organisation bör betonas, att budgetarbetet inte är en uppgift enbart för företagsledningen och redovisningsavdelningen utan för alla chefer, som kan påverka kostnader och intäkter av någon betydelse. Det bör i detta sammanhang understrykas, att budgeteringens utformning är beroende av företagets organisation och av en ändamålsenlig uppläggning av redovisningen i företaget. Då det gäller budgetkontroll bör främst betonas det faktum att informationer och ekonomiska data får ett helt annat värde, när budget finns och därmed möjlighet till jämförelser mellan verkligt utfall och vad som är planerat. Slutligen bör en jämförelse göras mellan budget och budgetarbetet i ett enskilt företag och inom statlig och kommunal verksamhet. Olikheter i budgeteringsprinciperna bör behandlas och beträffande det enskilda företaget bör speciellt betonas budgeteringen som ett medel för rörlig planering. 244-1-3. Planering och samverkan I årskurserna 1 och 2 läses ämnet företagsekonomi av alla, medan det i årskurs 3 endast läses av eleverna inom de kamerala, distributiva och administrativa alternativen. Kursinnehållet för de båda första årskurserna måste därför bilda en avslutad helhet. Omdisponering av kursmoment mellan första och andra årskursen är däremot tänkbar.

367 Kursinnehållet i årskurserna 1 och 2 är, i motsats till vad som gäller för årskurs 3, avsett att ge elementära kunskaper inom ett större ämnesområde och ej i första hand inriktat på att ge utbildning för praktiska arbetsuppgifter av speciell art, t. ex. kvalificerat boksluts- eller kalkylationsarbete. Alltför invecklade problem bör således undvikas. Detta gäller speciellt avsnittet redovisning. Skrivandet i bokföringsböcker kan inte uteslutas men bör inskränkas till en kortare period i årskurs 1. Kursavsnittet redovisning är centralt, men bör ej vara dominerande. Här kommer företagets hela verksamhet in i bilden och därigenom utsuddas i viss mån gränsen mellan redovisning och övriga ämnesavsnitt, vilket självfallet bidrar till att skapa en helhetsbild av företagets verksamhet. Avsnittet får inte uppfattas alltför snävt. 1 begreppet redovisning måste nämligen innefattas en mängd företeelser och detaljer, som aktualiseras i samband med det dagliga arbetet på ett företags redovisningsavdelning. För årskurs 3 blir behovet av planering synnerligen angeläget. Här måste den tillgängliga tiden delas mellan företagets organisation, med speciell hänsyn till planeringsfunktionen, och företagets administration, framför allt de personaladministrativa arbetsmetoderna. Vid planeringen av ämnet i årskurs 3 bör hänsyn tas till att det har en samordnande uppgift mellan de kamerala, distributiva och administrativa alternativen. De delar av kursen som understryker denna samverkan, t. ex. planeringsoch budgeteringsfrågor samt vissa organisatoriska frågor, bör därför få stort utrymme. Vissa frågeställningar tillhörande företagsorganisationen har behandlats i årskurs 2 och kan beröras i en inledande repetition. Det är emellertid nödvändigt att denna återblick blir kortfattad. Genomgången av personaladministrativa arbetsmetoder bör sedan så snart som möjligt påbörjas. Då

detta ämnesavsnitt fordrar vissa kunskaper i psykologi bör det behandlas i samarbete med läraren i detta ämne. Denna samordning med psykologiundervisningen medför, att vissa delar av ämnesavsnittet personaladministration måste förläggas till vårterminen i årskurs 3. Där är det vidare angeläget att samverkan sker först och främst med ämnena redovisning, distribution och förvaltning. Sålunda kan centrala planeringsfrågor behandlas i ett sådant sammanhang. Stoff till detaljplaneringen inhämtas därvid från de olika alternativens kursinnehåll. Samma teknik kan med fördel användas vid uppgörandet av totalbudget, där delbudgeterna utarbetas av eleverna inom de tre aktuella alternativen. Samverkan bör vidare sökas med ämnena matematik, samhällskunskap och maskinskrivning (se vidare 17, 19, 29). De kunskaper och färdigheter, som inhämtas i dessa ämnen, t. ex. statistik, samhällsekonomi och funktionslära, underlättar förståelsen av vissa avsnitt i företagsekonomin eller är direkt tilllämpliga och användbara i detta ämne. En tidsmässig samordning bör därför eftersträvas. 244-14-

Koncentration

Veckotimtalet för ämnet i årskurserna 1 och 2 är 4 respektive 6. Koncentration av undervisningstimmarna i dessa årskurser är därför ej nödvändig. För att bereda möjlighet till koncentration av andra ämnen kan emellertid olika former av partiell koncentration tänkas. I årskurs 3, där ämnet företagsekonomi har en samordningsfunktion i förhållande till redovisning, distribution och förvaltning, är veckotimtalet 3. Här är en partiell koncentration med 4 timmar per vecka under senare delen av läsåret värdefull. Att koncentrationen bör förläggas till senare delen av läsåret, beror på att undervisningen i företagsekonomi i årskurs 3 samverkar med de nämnda ämnena, vilka påbörjas i denna årskurs och därför inte kan tänkas

368 erbjuda lika stora möjligheter till samverkan i början av läsåret. 24.4.I.5.

Beting

Betingsavsnitten kan vara grupperade kring större sammanhang, problem eller funktioner. Betingsperioden bör omfatta minst två veckor och kan förlängas efterhand som elevernas allmänna förmåga till självständigt arbete uppövats. Betingsläsningen bör förberedas genom långläxor. Före betingsperioden orienterar läraren eleverna om avsnittets innehåll och omfattning samt om hur arbetet skall bedrivas och om de hjälpmedel som erfordras. Till ledning för planeringen av en hel betingstermin ges följande förslag till uppdelning av kursen under höstterminen i årskurs 3: 1. Planering och organisation. 2 veckor. 2. Studium av personalfunktioner m. m. 2 veckor. 3. Redovisningsperiod. 1 vecka. 4. Rekrytering och personalurval, introduktion och utbildning, personalbudget. 3 veckor. 5. Redovisningsperiod. 1 vecka. 6. Företagsdemokrati och företagsnämnder, kollektivavtal och tjänsteavtal, arbetslagstiftning, parterna på arbetsmarknaden. 3 veckor. 7. Sammanfattning av hela perioden, redovisning. 2 veckor. 24.4.2.

Verksamhetsformer

2442.I. Allmänna kommentarer

metodiska

Företagsekonomi är ett rikt fasetterat ämne, där studieobjektet också finns inom räckhåll för eleverna. Detta förhållande gör det möjligt för läraren att utnyttja alla tillfällen till variationer och praktiska anknytningar, som verkar stimulerande för undervisningen. Även om ämnets huvudmoment upptar

vissa speciella och relativt avgränsade områden av hela kursinnehållet får detta ej ha till följd att de olika momenten uppfattas som isolerade enheter. Ett företag är en levande och dynamisk organism där alla arbetsgrenar och funktioner är intimt beroende av varandra och tillsammans avgör verksamheten. Det är därför grundläggande för undervisningen i ämnet att läraren på olika sätt hjälper eleverna att successivt uppleva helheten. Inte minst kan detta ske genom att låta varje nytt avsnitt eller moment organiskt knytas samman med redan tidigare inhämtade kunskaper och erfarenheter. I varje grupparbete eller individuell uppgift, som inte endast har en tillfällig kunskapskontroll som målsättning, bör därför inpassas sådana detaljer, som ständigt aktualiserar för eleverna, att de för ögonblicket arbetar endast med en begränsad sektor som intimt hör samman med företagets övriga verksamhet. Vissa avsnitt av kursen ligger väl till för klassundervisning, medan mycket stora partier med fördel kan bearbetas individuellt eller i grupp. Självverksamheten måste därför få en framträdande plats i undervisningen då ju denna också blir den vanligaste arbetsformen ute i det praktiska livet. I linje härmed är det naturligt att vänja eleverna vid att själva söka samråd med kamrater som har en nära liggande uppgift eller ett arbete, vars resultat påverkar den egna uppgiften. En sådan arbetsmetodik gynnar förståelsen av hur ett företag fungerar i praktiken. Undervisningen bedrives så att studierna blir omväxlande och ger goda möjligheter till självständig aktivitet. För vissa delar av ämnet, i första hand de ämnesavsnitt som tillhör redovisning, är klassundervisning och individuellt arbete troligen den lämpligaste undervisningsformen. Andra kursmoment, exempelvis avsnitt av företagsorganisation och distribution, bör erbjuda goda förutsättningar för grupparbete.

369 244-2.2.

Studieteknik

Eleverna bör stimuleras till självverksamhet inte bara genom hemuppgifter utan även under arbetet på skoltid. De arbetsuppgifter av företagsekonomisk art, som eleverna tilldelas under sin framtida verksamhet inom företag eller förvaltning, ställer stora krav på noggrannhet. Detta gäller speciellt arbete med redovisning. Det är nödvändigt, att eleverna vänjer sig vid att lika stränga krav ställes på deras arbetsinsatser i samband med studierna. Hemuppgifterna bör varieras och presenteras på ett sådant sätt att eleverna uppfattar dem som en organisk del av skolarbetet. En viktig förutsättning är att eleven behärskar den teknik och de arbetsmetoder, som är nödvändiga för uppgiftens genomförande. För att kunna klara av större hemuppgifter måste eleverna lära sig att själva planera sitt arbete så att de undviker onödiga toppbelastningar omedelbart före en redovisning eller ett förhör. En systematisk och förnuftig organisation av hemarbetet blir av särskilt stor betydelse vid betingsläsning och större specialarbeten. (Se vidare II: 4.2.3.3). 244-2.3.

Självständiga

arbetsformer

Vid tillämpning av beting är det lämpligt att i början av terminen använda viss tid för att organisera terminens arbete, lämna anvisningar och instruktioner om hur det skall bedrivas, göra gruppindelning av elever o. dyl. Betingsarbetet bör utformas så, att eleverna får tillämpa tidigare inhämtade kunskaper såväl i företagsekonomin som i närliggande ämnen, såsom samhällskunskap, rättskunskap, matematik och maskinskrivning. I årskurs 3 spelar dessutom kunskaperna i redovisning, distribution och förvaltning en stor roll. Under redovisningsperioden redovisar eleverna sina kunskaper och arbetsresultat vid

muntliga eller skriftliga förhör i form av uppsats eller promemoria eller genom att föredra dem som inledning till en diskussion. En disposition över terminens arbete bör tillsammans med en studiehandledning ställas till elevernas förfogande. Härigenom lämnas möjligheter för eleverna att snabbare bedöma arbetets omfattning och sättet för arbetets bedrivande, varjämte läraren friställes för mer individuell handledning under betingsperioderna. Studiehandledning kan exempelvis innehålla: 1. De för terminen planerade betingens omfattning och innehåll. 2. Arbetsperioder med tidsplanering. 3. Individuellt arbete — grupparbete. 4. Studiebesök, litteratur och övriga hjälpmedel. 5. Redovisningsperioder. 6. Formen för kunskapskontroll. En betingsperiod av den art som skisserats i 24.4.1.5 kan organiseras och bedrivas enligt följande exempel: Betingsperioden inledes med gruppvis studium av personalfunktionen i ett företag och insamlande av befattningsschema och befattningsbeskrivningar från olika företag. Speciell hänsyn bör därvid tagas till personalavdelningens uppbyggnad och arbetsuppgifter. Grupparbetet redovisas i form av skriftliga sammanställningar. Den del som behandlar arbetsuppgifterna på personalavdelningen lägges till grund för kommande betingsperioder, som t. ex. kan omfatta: Rekrytering och personalurval Introduktion och utbildning Personalbudget Företagsdemokrati och företagsnämnder Kollektivavtal och tjänsteavtal Arbetslagstiftning Parterna på arbetsmarknaden Material: Lärobok, kartotek över olika företags befattningsschema, skrifter från

370 PA-rådet, LO och SAF; SOS: Befolkningsstatistik m. m., kollektivavtal från olika branscher, arbetsdomstolens domar; filmer och bildband. Bedömningen av ett beting enligt ovan bör omfatta kunskaper redovisade genom skriftliga prov eller förhör men även genom diskussionsinlägg, rapporter o. dyl. Lärarens undervisning får under betingsperioden formen av kontinuerlig studiehandledning och rådgivning åt enskilda elever eller åt grupper av elever. I slutet av en redovisningsperiod kan en sammanfattning av de olika elevernas eller elevgruppernas studieresultat vara önskvärd. Vid terminens slut kan det vara nödvändigt att använda en eller annan vecka för återblick och komplettering, men i övrigt skall betingsläsning bedrivas under hela terminen. Elevernas förmåga att arbeta självständigt skall uppövas genom betingsläsning. Under tredje årskursen skall dessutom ett specialarbete utföras av eleverna. I företagsekonomin kan i årskurs 3 följande exempel på arbeten vara tänkbara: 1. Om arbetsrutiner. Kartläggning av jämförelse mellan olika faktureringsrutiner. Avlöningssystemet vid X-företaget. Synpunkter och förenklingsförslag. Om krav och inkassering av kundfordringar. En jämförelse mellan ett detaljhandels- och ett grosshandelsföretag. Kassarutinen vid ett verkstadskontor. Manuell rutin omarbetas till maskinell. 2. Om företagsorganisation. Organisationen vid X-företaget. Befattningsschema och befattningsbeskrivningar. Företagsledningens kontroll av den anställdes prestationer. Ekonomichefens ställning och arbetsuppgifter. Företagsnämnden — ett forum för information och samråd. Budgeteringsprinciper vid X-företaget.

3. Om personaladministration. Arbetsledning på kontor. Rekryteringsprinciper inom X- och Yföre tagen. Personalavdelningens arbetsuppgifter i en mekanisk industri jämfört med en textilindustri. Fackliga konfliktorsaker mellan arbetsgivare och tjänstemän. De exempel på arbeten, som lämnats ovan, har hämtats från ämnesinnehållet i tredje årskursens kursplan. Valet är emellertid ej begränsat till tredje årets avsnitt utan kan göras även bland tidigare avsnitt. Arbetet kan också spänna över flera ämnen. Genomgående bör så långt möjligt är väljas exempel från ett visst företag eller en viss institution. Ett specialarbete kan av lärare och elev i samråd planeras på följande sätt. Kartläggning av och jämförelse olika faktureringsrutiner.

mellan

1. Kontakt med företag, som kan tänkas ställa material till förfogande. 2. Handledning beträffande disposition av arbetet (A) och anvisningar om litteratur och hjälpmedel (B). A. Reglementen och instruktioner. System- och metodval. Organisationsstruktur. Personalförteckning. Arbetsflödet. Arbetsvolym. Kontorstekniska hjälpmedel. Rapporter och statistik. Arkivbildning. B. Litteratur. Översiktsschema, arbetsrutinschema och operationsschema. 3. Eleverna tar kontakt med X-företaget och kartlägger. 4. Handledning beträffande utkast till operationsschema. 5. Eleverna tar kontakt med Y-företaget och kartlägger.

371 6. Eventuell handledning. 7. Redovisning av arbetet i form av uppsats eller rapport. Då det gäller handledningen bör initiativet helst tagas av eleverna, som bör vänjas vid att fråga den sakkunnige till råds. Handledaren skall dock självmant ingripa om eleverna ej själva tar sådant initiativ. 24.42.4.

Studiebesök

Ämnet företagsekonomi erbjuder många tillfällen till kontakter med företag, institutioner och organisationer genom studiebesök, föredrag av representanter för företag och institutioner eller genom förmedling av åskådningsmaterial. Dessa externa kontakter blir av speciellt värde i samband med betingsläsning och elevernas egna specialarbeten. Studiebesök bör arrangeras för att ytterligare möjligheter skall ges eleverna till samarbete då det gäller att samla, tolka och värdera information. Studiebesöken kan arrangeras på olika sätt, men gemensamt för olika former är att de omsorgsfullt måste förberedas och följas av genomgång och sammanställning av intrycken och eventuell redovisning av arbetsresultat. En uppdelning av eleverna i grupper före studiebesöken kan vara lämplig. De olika grupperna bör tilldelas vissa arbetsuppgifter för vilka redogörelse skall lämnas efter besöket. Oftast erfordras lämplig introduktion, redogörelser eller diskussioner under ett studiebesök för att detta skall vara av värde. Man bör därför utverka att företaget, som står som värd för ett studiebesök, ställer sådan personal till förfogande som kan lämna erforderlig information. Då det gäller studiebesök för att studera exempelvis maskinella hjälpmedel för kontoret kan kortare instruktioner vara tillräckliga. När man däremot avser att klargöra organisationsprinciper i ett företag torde föredrag

med diskussion vara det mest värdefulla. De företag, som besökes, bör således informeras om de önskemål och förväntningar som ställes i samband med studiebesöket. Tiden för studiebesöket bör vara rildigt tilltagen och minst tre lektionstimmar bör kunna disponeras. 2442.5.

Bedömning

Större delen av det kunskapsstoff, som behandlas i årskurs 1, är grundläggande för de fortsatta studierna i ämnet och bör vara ordentligt inhämtat, för att eleverna skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i de följande årskurserna. Därför måste läraren på detta stadium utöva sådan kontroll av elevernas förmåga att tillgodogöra sig kunskapsstoffet, att han genast upptäcker en elevs svårigheter och kan hjälpa denne till rätta. Till en början bör kunskapskontrollen ske i form av kontinuerliga läxförhör. Stor uppmärksamhet måste ägnas ämnets centrala begrepp och terminologi, eftersom dessa är oundgängliga verktyg för de fortsatta studierna. Så småningom bör förhören dock allt mera inriktas på kontroll av elevernas förmåga att tillämpa sina kunskaper genom att självständigt jämföra, bedöma och analysera olika företagsekonomiska företeelser och förhållanden. I vissa ämnesavsnitt kommer undervisningen att i stor utsträckning inriktas på problemlösningar. Detta gäller speciellt de redovisningstekniskt betonade delarna i ämnet men även t. ex. distribution och planering. Här är kunskapskontrollen ur praktisk synpunkt lättare att genomföra, eftersom resultatet av elevernas studier och arbetsuppgifter måste bli mera entydigt och påtagligt. Det kan vara fördelaktigt att eleven har olika hjälpmedel till sitt förfogande. På så sätt kan viktiga sidor av färdighetsträningen få uttryck vid förhör. En uppgift kan t. ex. vara att besvara en fråga om kapitalredovisning i aktiebolag genom att hämta uppgifter ur "Svenska Aktiebolag".

372 I stället för läxförhör bör kunskapskontrollen successivt utformas på sådant sätt, att eleverna i ett sammanhang redogör för allt större avsnitt av ämnesstoffet. Undervisningen i företagsekonomi ger läraren rika tillfällen att iaktta och bedöma elevernas samarbetsförmåga och studiemetoder. På så sätt får han möjligheter att avgöra hur och när han bör ingripa med påpekanden och anvisningar. Många arbetsuppgifter i ämnet är väl lämpade att utföra som grupparbeten, t. ex. förslag till kontoplaner för olika företag, planering genom budgeter, utarbetande av befattningsschema. Den kontinuerliga kunskapskontrollen måste kompletteras med skriftliga prov. Dessa bör utformas på varierande sätt. En del kursavsnitt kan redovisas på så sätt att eleverna kan lämna kortfattade och entydiga svar; i andra och speciellt i tredje årskursen bör eleverna ges sådana provuppgifter, att de måste prestera lösningar i form av kortfattade utredningar och förslag till beslut och åtgärder. Provuppgifterna för de olika klassavdelningarna bör ha ungefär samma utformning och vara av samma svårighetsgrad för att möjliggöra en likformig bedömning och betygsättning av elevernas prestationer.

25. 25.1.

24.4.3.

Hjälpmedel

Vid undervisningen i vissa delar av företagsekonomi är det av stor vikt att använda hjälpmedel för att ge eleverna en konkretare bild av det som studeras. Det är angeläget att skolan kan visa t. ex. en utrustning av moderna kontorstekniska hjälpmedel för att de elever, som efter slutad skolgång i gymnasiet går till arbetsmarknaden skall kunna få en uppfattning om den verklighet som de möter. Sådana hjälpmedel kan demonstreras t. ex. av en välutrustad yrkesskola. Vidare är stillbilder och film med eller utan ljud värdefulla hjälpmedel. Sådant material kan bl. a. erhållas från förlag, banker och försäkringsbolag, från företag och offentliga institutioner samt genom egen tillverkning. Dessutom bör finnas möjlighet att utnyttja skriftprojektor, som för vissa uppgifter är den enklaste projektionsmöjligheten. Värdefullt material kan också framställas via fotostatkopiering och elektrostencilering. Med dessa hjälpmedel kan eleverna själva framställa klassupplagor av aktuella årsredovisningar, befattningsschema och överhuvud taget alla slag av tryckt material som kan vara till nytta i undervisningen.

Redovisning

Mål

Undervisningen i redovisning syftar till att vidga och fördjupa kunskaperna om företagets kostnader och intäkter, redovisning och beskattning, att uppöva förmågan att utforma en ändamålsenlig redovisning samt att analysera och begagna sig av denna redovisning för olika ändamål.

25.2.

Huvudmoment

Bokföringsorganisation. Industriell redovisning. Kostnads- och intäktsanalys. Kalkylering. Balanslära med företagsbeskattning. Räkenskapsanalys. Finansiell planering.

25.3.

Kursplan

Bokföringsorganisation Samlingsplan och kontoplan. Bokföringsmaskiner och genomskriftsmetoder. Orientering om automatisk och integrerad databehandling. Industriell redovisning Den industriella redovisningens uppgifter. Sambandet mellan affärsbokföring och kostnadsbokföring. Den industriella redovisningens utformning. Kalkylerande resp. icke-kalkylerande bokföring. Standardkostnadsredovisning. Industriella kontoplaner. Kostnads- och intäktsanalys Kostnadsstruktur och sysselsättningsgrad. Intäktsstruktur. Resultatplanering. Kalkylering Metoder för produktkalkylering, produktoch orderurval. Metoder för investeringskalkyler. Balanslära med företagsbeskattning Årsredovisningens syften. Värdering av tillgångar och skulder enligt värderingsteorier samt enligt bokföringslagen, aktiebolagslagen och kommunalskattelagen. Värderingens inflytande på årsresultat och beskattning. Kapitalredovisning och ägareansvar i enskild firma, handelsbolag, aktiebolag och ekonomisk förening. Finansieringstekniska spörsmål. Årsredovisningens utformning för olika företagsformer enligt lagstiftning och praxis. Deklaration och skatteberäkning för olika företagsformer. Uppbördssystemet och skatteredovisningen. Räkenskapsanalys Företagsrisker.

Bedömning av ett företags ställning och resultat. Intern och extern analys. Finansiell planering Beräkning av kapitalbehov för anläggningar och drift. Likviditetsplanering. Täckande av kapitalbehov genom eget och främmande kapital.

25.4. Anvisningar och kommentarer 25.4.1.

Lärostoffet

25.4.I.I. stoffet

Allmänna synpunkter

på ämnes-

Målet för undervisningen är att ge eleverna kunskaper om företagens kostnads- och intäktsstruktur, om lagstiftningen för olika företagsformer och beskattningen samt om olika redovisningsmetoder. En del av dessa kunskaper bör ha inhämtats i företagsekonomin i årskurserna 1 och 2. Stor vikt bör läggas på att öva upp elevernas förmåga att bygga upp en ändamålsenlig redovisning samt att analysera och begagna sig av redovisningens informationsmaterial. Redovisningen bör nämligen främst tillgodose ledningens krav på sådan information som kan ligga till grund för beslut. I många sammanhang måste man räkna med att de personer, som har behov av denna information, inte har möjlighet eller tid att utläsa den ur den traditionella redovisningen. Det är därför väsentligt att kunna presentera redovisningens siffermaterial i form av lättlästa och aktuella rapporter exempelvis i diagram form. Avsikten är icke att utbildningen skall sätta eleverna i stånd att fatta väl underbyggda, rationella beslut på företagsledarnivå. Detta bör dock inte hindra att man i redovisning ger eleverna en föreställning om planerings- och beslutsproblemens art och svårighetsgrad. Hela tiden bör då som

374 bakgrund framhållas företagens kostnadsoch intäktsstruktur, finansiella uppbyggnad och beskattningsförhållanden. Dessa olika ämnesdelars karaktär av nödvändiga led för att möjliggöra planering och beslut blir då mer uppenbara och därmed även motiverade i undervisningen. 25.4.I2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

En stor del av lärostoffet i redovisning har behandlats i årskurserna 1 och 2 inom företagsekonomi men skall nu konsolideras och fördjupas. Man kan därför mycket väl behandla de i kursplanen ingående momenten i valfri ordningsföljd. Bokföringsorganisation och industriell redovisning utgör en repetition och utvidgning av de kunskaper i företagsekonomi, som förvärvats i årskurs 1 och 2. De industriella kontoplanerna måste emellertid ägnas speciell uppmärksamhet. I den del av kursen, som behandlar kostnads- och intäktsanalys bör eleverna läras att utnyttja redovisningens siffermaterial för analys av kostnadernas och intäkternas sammansättning och se deras beroende av företagets sysselsättningsvolym och inriktning. I avsnittet om kalkylering bör eleverna utnyttja redovisningens siffermaterial och kunskapen om kostnads- och intäktsstrukturen för produktkalkylering, produkt- och orderurval i olika kalkylsituationer samt den mera långsiktiga kalkylering, som måste ligga till grund för investeringsbeslut. Dessa avsnitt bör kunna ge material till vissa aspekter på den helhetssyn som skall lämnas i ämnet företagsekonomi. I årskurserna 1 och 2 ges i ämnet företagsekonomi de grundläggande reglerna för värdering av tillgångar och skulder enligt lagstiftning och praxis. I redovisning ingår Balanslära med företagsbeskattning. Värderingsfrågorna tas här upp i en vidare aspekt och behandlas mera ingående.

Stor vikt bör läggas på den synpunkten att årsredovisningen i ett företag oftast innebär en kompromiss mellan ledningens och ägarnas önskemål, bokförings- och aktiebolagslagens maximivärderingsregler och skattelagarnas minimivärderingsregler. Sambandet mellan bokslutet och deklarationen betonas liksom de dolda reservernas möjlighet till resultatförskjutning. Räkenskapsanalysen bör bygga på balansläran. Eleverna bör lära sig att ur ett tillgängligt räkenskapsmaterial utläsa något om ett företags ställning och resultat samt att härav bilda sig en uppfattning om detta företags framtida möjligheter. Man bör därvid skilja mellan extern och intern analys. I avsnittet om finansiell planering är det väsentligt att eleverna upplever de olika ämnesdelarna som en helhet. De bör alltså utnyttja kunskaperna från alla de föregående momenten för en planering av kapitalbehov för drift och anläggningar samt söka bedöma hur detta behov skall täckas med hjälp av eget och främmande kapital. Detta avsnitt kan sålunda sammanbinda dels delarna inom ämnet, dels de andra företagsekonomiska ämnena med redovisning. 254-1-3. Planering och samverkan I företagsekonomi framhålles sambandet mellan de företagsekonomiska ämnena. Undervisningen i kostnads- och intäktsanalys bör fortlöpande ha utomordentligt nära kontakt med motsvarande avsnitt i distribution. Tekniken är i stora drag densamma. En samordning av kostnads- och intäktsanalysen i redovisning och distribution kommer än mer att öka förståelsen för att ämnena i sista hand åskådliggör samma problem sedda ur olika synvinkel. Vidare bör undervisningen i bokföringsorganisation nära samplaneras med avsnittet om personaladministration i företagsekonomi. 25.4-14.

Koncentration

— se 24.4.1.4.

375 254.1.5.

Beting

Betingsperioderna bör kunna organiseras med ledning av de avsnittsrubriker som upptagits under resp. huvudmoment. Exempel på olika lämpliga beting lämnas nedan: Hösttermin Planering och organisation av arbetet Bokföringsorganisation Industriell redovisning Kostnads- och intäktsanalys Kalkylering Repetition av terminens kurs . . . .

vecka 1 2— 3 4— 8 9—11 12—14 15—16

Vårtermin

vecka

Planering och organisation av arbetet 1 Balanslära med företagsbeskattning 2— 6 Räkenskapsanalys 7— 9 Finansiell planering 10—12 Repetition av hela kursen 13—16 Reservtid 17—18 Under betingsperioderna erhåller eleverna erforderlig lärarhandledning (se 25.4.2.3). 25.4.2.

Verksamhetsformer

25.42.I. Allmänna metodiska rer — se 24.4.2.1.

kommenta-

25.422.

Studieteknik

— se 24.4.2.2.

2542.3.

Självständiga

arbetsformer

För att bereda eleverna möjlighet att självständigt bearbeta och tillägna sig ett betingsavsnitt är en omsorgsfull planering betydelsefull. Till ledning för betingsarbete i redovisning ges här ett exempel på detaljplanering av en betingsperiod avseende huvudmomentet Räkenskapsanalys. Betingsperioden antages därvid omfatta 2 1/2 veckor ä 7 tim. = 18 tim. Litteratur: Framställning angående den externa räkenskapsanalysens möjligheter och begränsning, då det gäller svenska aktiebolags årsredovisningar samt någon kort-

fattad framställning om inflationens verkningar på ett företags ställning och resultat. Klassundervisning: Företagsriskerna och behovet av räkenskapsanalys. Den externa analysens uppgifter och metoder. Grupparbete: Några aktiebolags publicerade årsredovisningar anafyseras av elevgrupper efter lärarens anvisningar. Gemensam genomgång av vunna erfarenheter. Klassundervisning: Den interna analysens uppgifter och möjligheter jämfört med den externa analysens. Grupparbete: Eliminering av frivilliga vinstreglerande åtgärders inflytande på resultatet. Klassundervisning: Inflationens snedvridande inverkan på ställning och resultat. Skenvinster, realvinster och realförluster. Grupparbete: Eliminering av inflationens verkningar genom indexomräkning av ett företags balansräkningar. Redovisning: Skriftligt prov. Specialarbeten i redovisning torde i allmänhet lämpa sig både som enskilda arbeten och som grupparbeten. Exempel på specialarbeten: Kontoplaner hos industrier på orten. Omläggning av kontoplan efter någon branschkontoplan. Kalkyleringsmetoder i företaget X. Produktionsvalsproblem i företaget X. Rapportering av redovisningsavdelningens material till beslutsfattande personal inom företaget X. Årsredogörelsens utformning. En jämförelse mellan ett antal företags publicerade årsredogörelser. Extern analys av ett eller flera företags publicerade årsredogörelser. Hur har inflationen påverkat företaget X:s ställning och resultat? Uppgörande av likviditetsbudget och bedömning av dess utfall inom företaget X. Beräkning av kapitalbehov vid upptagande av en ny tillverkning inom företaget X.

376 Exempel på uppläggning av ett specialarbete avseende kontoplaner hos industrier på orten: I samband med studiebesök hos några industrier på orten får eleverna tillgång till företagens kontoplan. Eventuellt får de intervjua företagens ekonomichef om de principer efter vilka planen upplagts och motiven till dess mer eller mindre speciella utformning. Specialarbetet kan disponeras på följande sätt: Kontoplanen i industriföretaget X. Beskrivning av företagets tillverkningsprocess och övriga förhållanden, som bör påverka kontoplanens utformning. Företagsledningens behov av information hämtad ur redovisningen.

26. 26.1.

25.42.4.

Studiebesök — se 24.4.2.4.

254-2.5.

Bedömning — se 24.4.2.5.

25.4.3.

Hjälpmedel — se 24.4.3.

Distribution

Mål

Undervisningen i distribution syftar till att ge en allmän orientering om centrala distributionsekonomiska problem, att ge kunskaper om aktuella data inom distributionen och dess olika funktioner samt att lära eleverna metoder för distributionsarbetet.

26.2.

Kortperiodiska rapporter över ställning, resultat etc. Kalkyleringsuppgifter. Finansiell planering. Beskrivning av kontoplanens principiella uppbyggnad. Kontoklasser och kontobeteckningar. Grafisk framställning av kontoplanen. Synpunkter på kontoplanens ändamålsenlighet. Eventuella förslag till förbättringar av kontoplanen. Eventuella förslag till anpassning av kontoplanen till någon existerande branschkontoplan.

Huvudmoment

Distributionens uppbyggnad och arbetssätt. Marknadsföringens principer. Kostnads- och intäktsanalys i distributionen. Inköpets organisation och metoder. Den personliga försäljningens organisation och metoder. Reklamens organisation och metoder. Marknadsanalys och marknadskontroll.

Distributionens driftsorganisation. Organisation och metoder inom import- och exporthandeln. Samhällelig reglering av distributionen.

26.3.

Kursplan

Distributionens uppbyggnad och arbetssätt Fördjupning och breddning av i företagsekonomi inhämtat kunskapsstoff. Marknadsföringens principer Val av konkurrensmedel och distributionsväg. Leveransformer och leveranstider. Konkurrensmedel såsom kundurvalspolitik, produktutformning, personlig bearbetning, reklam, service, pris- och rabattpolitik. Kostnads- och intäktsanalys i distributionen Kostnadsfördelning och lönsamhetsbedömning med speciell anknytning till distribu-

377 tionsområdet. Priskalkylering och prispolitik, rabattsystem, orderpremiesystem. Inköpets organisation och metoder Organisation och metoder för planering och verkställande av inköp. Analys av företagets inköpsbehov. Inköpsbudgetering. Uppläggning av leverantörsregister. Offertförfrågan. Offertbedömning. Inköpskontroll. Den personliga försäljningens och metoder

organisation

tionsväg inom exporten. Metoder för marknadsanalys. Tekniska frågor vid utrikeshandel, såsom dokumentfrågor, försäkringsfrågor, betalnings- och kreditfrågor. Samhällelig reglering av distributionen Samhällsekonomiska synpunkter på distributionen. Lagstiftning och branschöverenskommelser. Lagen om konkurrensbegränsning och näringslivets opinionsnämnd.

Försäljningsorganisatoriska problem, exempelvis försäljningsorganisationens uppbyggnad i företaget, metoder för urval av försäljare, deras utbildning och avlöningsförhållanden. Försäljningsteknik. Försäljarens hjälpmedel.

26.4- Anvisningar och kommentarer

Reklamens organisation och metoder Översikt över reklammarknadens struktur: Reklamens karaktär, reklammedlen och metoder för val av reklammedel. Reklamens tekniska och innehållsmässiga utformning. Utformning och utvärdering av reklamkampanj. Reklamens etik och dess juridiska ram.

I syfte att bredda elevernas föreställningsram utöver de kunskaper, som förvärvats i företagsekonomi under de två första årskurserna, bör till en början en så vid täckning som möjligt eftersträvas av hela området. Kursen bör härvid liksom i företagsekonomi i årskurs 1 och 2 närmast inriktas på en beskrivning av institutionerna och distributionsfrågorna från strukturekonomisk synpunkt. Vissa företagsekonomiska aspekter tages upp, dock mera deskriptivt än normativt. Denna allmänna genomgång följes av ett studium av delfunktioner inom distributionen. Det bör härvid tillses att varje sådan delfunktion studeras för olika distributionsnivåer, om detta är nödvändigt. Denna uppdelning bör ske när problemställningarna är av olika karaktär, t. ex. producentens prissättning jämförd med detaljistens prissättning. Vid vissa andra frågeställningar, t. ex. rörande allmänna principer för lagerhållning, behöver någon sådan uppdelning ej göras. I samband därmed bör viss hänsyn kunna tas till problem som rör skolortens lokala avsättningsområde (t. ex. i Borås textildistributionen och postorder, i Västerås distributionen av producentvaror, i Göteborg sjöfartsekonomi).

Marknadsanalys och marknadskontroll Tryckta källpublikationer och hur de användes. Olika metoder för fältundersökningar och deras praktiska användbarhet. Grosshandelsområden och detaljhandelsområden. Servicecentra med olika kapacitet. Undersökningar av köpvanor och konsumtionsvanor. Beräkningar av den framtida avsättningen. Försäljningsdistriktens uppläggning. Distributionens driftsorganisation Organisationsprinciper och teknik vid transport-, lager- och hanteringsfrågor inom distributionens olika led. Frågor rörande orderoch faktureringsrutiner. Organisation och metoder inom import- och exporthandeln Utrikeshandelns organisations- och kontaktformer. Principer rörande valet av distribu-

26.4.1.

Lärostoffet

26-4-1 -1. Allmänna synpunkter stoffet

på ämnes-

378 Undervisningen bör anknytas till konkreta, praktiska problem. Detta kan gälla både strukturekonomiska och företagsekonomiska problem. Gemensamt för dem bör dock vara, att de i stort är beroende av distributionsmiljön. Som exempel på sådana problem kan nämnas butiksstrukturen och stadsplaneringen, utvecklingen mot nya butikstyper, urbaniseringens betydelse för stads- och butiksplanering, aktuella fall inom konkurrenslagstiftningens tillämpning, konsumentupplysningens medel, hur ett lokalt företag arbetar (postverket, hamnen, trafikföretag etc). Kursens tyngdpunkt bör hela tiden ligga på inlärandet av vissa vanliga metoder, vilka direkt kan tillämpas i distributionsarbetet. Då eleverna efter sin utbildning kan komma att syssla med distribution både av varor och av tjänster (t. ex. resebyråarbete och försäkringsverksamhet), måste de distributionsmetoder, som utläres, kunna appliceras över ett brett register. Härvid bör särskilt tillses att distributionen av producentvaror beaktas. I kursen bör framförallt hänsyn tagas till principiella metoder och principiella resonemang med största möjliga allmängiltighet. Utpräglad specialisering bör hänskjutas till utbildning efter gymnasiestudiernas slut. 26.4-1.2. Kommentarer till speciella kursmoment Marknadsföringens principer Hela problemet rörande val av konkurrensmedel och val av distributionsväg behandlas. Undervisningen omfattar bl. a. konkurrensmedel i form av företagets kundurvalspolitik, produktutformning, personlig bearbetning, reklam, service, pris- och rabattpolitik. Vidare omfattar den avvägning vid valet mellan dessa alternativa medel mot bakgrund av efterfrågans karaktär, konkurrensen och företagets produktionssituation. Det är lämpligt att en stor del av

undervisningen på detta område sker i form av praktikfall. Kostnads- och intäktsanalys i distributionen I detta avsnitt behandlas aktuella problem rörande kostnadsfördelning och lönsamhetsbedömning med speciell anknytning till distributionsområdet. Även priskalkylering och prispolitik behandlas, varvid icke enbart själva priset diskuteras utan även rabattsystem, orderpremiesystem e t c En noggrann övervägning av hur kostnads- och intäktsanalysen skall fördelas mellan distribution och redovisning måste göras. I första hand bör i distribution specialproblem behandlas. Inköpets organisation och metoder Betydelsen för företaget av ett effektivt inköpsarbete framhålles och exemplifieras. Inköpsorganisatoriska problem av olika slag behandlas, såsom inköpsorganisationens uppbyggnad i olika företag, inköpsplanering, kvalitetskontroll, räkningsgranskning m. m. I detta sammanhang bör även förrådsorganisationen i företaget beröras i form av konkreta exempel. Detsamma gäller inköpsteknik, inköpsetik och utbildningsfrågor. Den personliga försäljningens och metoder

organisation

Försäljningsorganisatoriska problem av olika slag behandlas, såsom försäljningsorganisationens uppbyggnad i företaget (varvid även beröres övriga avdelningar såsom marknadsavdelningar samt produktutvecklingsavdelningar när det gäller t. ex. produktionsföretag), metoder för försal jar urval, försäljaravlöning, försäljarutbildning, försäljarstimulans. Speciellt behandlas försäljningsteknik och hjälpmedel vid olika slag av försäljning. Beträffande de rent psykologiska aspekterna på försäljningen måste en noggrann avvägning gentemot ämnet psykologi göras. Reklamens organisation och metoder Avsnittet inledes med en översikt över reklammarknadens struktur och sätt att ar-

379 beta. Varudeklaration och konsumentupplysning uppmärksammas. Därefter behandlas reklamens karaktär, reklammedlen och metoder för val av reklammedel. Speciellt behandlas reklamens tekniska och innehållsmässiga utformning samt hur en reklamkampanj kommer till. För de rent psykologiska aspekterna på reklamtekniken gäller vad nyss sagts ovan. Avsnittet avslutas med en översikt över etiska och juridiska aspekter på reklamen och dess användning. Marknadsanalys och marknadskontroll Mot bakgrund av undervisningen i statistik i matematikkursen behandlas här de vanligaste metoderna för insamling av material från fältet och från publicerade statistiska data. Stort avseende fästes vid praktisk källkunskap. Bland lämpliga undersökningsområden märkes köpvaneundersökningar, konsumtionsundersökningar, detaljistundersökningar, geografiska omlandsundersökningar. Även beräkningen av den framtida avsättningen genom någon form av prognosverksamhet behandlas liksom effektmätningar av försäljningsarbetet och reklamarbetet. I samband med det senare beröres bl. a. försäljardistriktens uppläggning, försäljarbudgeten, försäljarkvoten samt metoder för mätning av minnesvärdet av reklam. Distributionens driftsorganisation I detta avsnitt redovisas organisationsprinciper och teknik vid transport-, lager- och hanteringsfrågor inom distributionens olika led. Speciellt studeras frågor rörande orderoch faktureringsrutiner. Undervisningen bör i största möjliga utsträckning stödjas av studiebesök, då detta avsnitt bör behandlas praktiskt. En avgränsning mot redovisning och förvaltning måste göras. Organisation och metoder inom importoch exporthandeln Utrikeshandelns organisations- och kontaktformer tas upp till behandling liksom principer rörande valet av distributionsväg

inom exporten t. ex. vid introduktion av produkter på nya marknader. I samband härmed behandlas metoder för marknadsanalys. Även mera tekniska frågor vid utrikeshandel genomgås, såsom dokumentfrågor, försäkringsfrågor, betalnings- och kreditfrågor. En avgränsning gentemot undervisningen i redovisning och rättskunskap måste göras. 264-1.3.

Planering och

samverkan

Kännedom om de stora dragen i näringslivets uppbyggnad och funktion måste förutsättas, och därmed får distribution en given anknytning till samhällskunskap. Kursen har emellertid också en nära anknytning till företagsekonomi och redovisning. I distributionen behandlas utförligt en sida av företaget, men många av de problem som därvid uppkommer kräver för sin lösning även kunskaper om och förståelse för företagets övriga delar. Undervisningen i distribution bör samordnas med undervisningen i företagsekonomi i årskurs 3, så att vissa allmänna förutsättningar, t. ex. i kostnads- och intäktsanalys, först behandlas översiktligt i ämnet företagsekonomi och därefter speciellt i distribution. Detta gäller även vissa personaladministrativa frågor, vilka aktualiseras i avsnittet om försäljarutbildning m. m. I övrigt kan uppläggningen lämpligen följa den disposition som ovan angivits i huvudmomenten. Först genomgås med viss fördjupning det allmänna stoff som i tidigare årskurser meddelats om distributionens uppbyggnad och arbetssätt. Därefter behandlas med utgångspunkt från det enskilda företagets situation principerna för företagets marknadsföring. I anslutning till denna diskussion följer så en genomgång av de ekonomiska bedömningarna i distributionsarbetet, varvid grundläggande kostnads- och intäktsbegrepp behandlas. Mot denna bakgrund genomgås övriga ämnesområden, såsom inköpsorganisation

380 och försäljningsorganisation. Därefter är det lämpligt att återknyta till totalsynen på företagets distributionsekonomiska problem genom att ånyo, men mera i detalj, taga upp frågan om val mellan olika konkurrensmedel i marknadsföringen. 264.1.4-

Koncentration — se 24.4.1.4.

26.4.1.5.

Beting

Undervisningen bör få en analytisk prägel och i många fall kommer förståelsen för problemställningar att betyda mer än inhämtandet av specifika data. Det kan därför vara ändamålsenligt att använda betingsläsning under större delen av kursen. Dagläxor bör alltså endast undantagsvis förekomma. Betingsläsningen kan utformas på olika sätt. Den vanligaste formen blir den, där betingsläsningen användes för att få eleven att bättre integrera genomgånget kursmaterial och härigenom få bättre översikt över kunskaperna. Samtidigt bör betinget innehålla vissa för hela klassen gemensamma arbetsuppgifter i anslutning till särskilda kursavsnitt. Dessa uppgifter kan bestå i inhämtandet av visst material. Som exempel kan nämnas studium av butikslokalisering (branscherna fördelas mellan eleverna), förekomsten av prisskillnader i detaljhandeln (olika elever svarar för skilda produktgrupper), studier av argumentering i annonsreklam (eleverna får skilda media eller produktgrupper att granska). Betinget har i detta fall till uppgift att exemplifiera det övriga kursinnehållet och att härigenom bättre motivera elevernas kunskapsinhämtande. Som angivits ovan under 26.4.1.3 är det lämpligt att behandla lärostoffet enligt dispositionen under huvudmoment. Huvudmomenten kan i princip även vara lämpliga indelningsgrunder för betingsläsningen. Vissa mer omfattande avsnitt bör då delas upp i mindre partier, framförallt Den personliga försäljningens organisation och me-

toder, Reklamens organisation och metoder samt Marknadsanalys och marknadskontroll. Inom de båda sistnämnda huvudmomenten kan med fördel viss del av betingsläsningen utgöras av för samtliga elever gemensamma praktiska arbetsuppgifter, såsom tidigare nämnts. Nedan lämnas ett exempel på hur huvudmomenten kan läggas till grund för betingsläsningen. Höstterminen

vecka

1. Distributionens uppbyggnad . . 1— 2 2. Marknadsföringens principer. . 3— 5 3. Kostnads- och intäktsanalys . . 6— 7 . 8—10 5. Den personl. försälj .-org. . .. . 11—14 Repetition av höstens kurs .. . 15—16 Vårterminen

vecka

. 1— 4 7. Marknadsanalys . 5— 8 8. Distr. driftsorganisation . .. . 9—10 9. Import- och exporthandel .. . 11—12 10. Samhällelig reglering av distr. 13 Repetition av hela kursen . .. . 14—16 Reservtid . 17—18 26.4.2.

Verksamhetsformer

26.42.1. Allmänna metodiska tarer — se 24.4.2.1.

kommen-

26.42.2.

Studieteknik

— se 24.4.2.2.

264-2.3.

Självständiga

arbetsformer

E t t beting som behandlar marknadsanalys i ämnet distribution kan exempelvis organiseras och bedrivas enligt följande: Perioden inledes med gemensam genomgång och diskussion av marknadsanalysens syfte, gärna i anslutning till något praktikfall. Därefter genomgås de olika mätmetoder man använder sig av vid marknadsundersökningar och klassen får till uppgift att mot bakgrand av ett givet problem upprätta en undersökningsplan och göra upp t. ex. ett frågeformulär. Därefter diskuteras och bedömes de inkomna förslagen och ett för klassen gemensamt frågefor-

381 mulär utarbetas. Med stöd av detta får så varje elev till uppgift att utföra t. ex. 5—10 intervjuer valda på visst sätt. När materialet insamlats diskuteras hur det skall bearbetas och bearbetningen fördelas mellan eleverna. Därefter dragés gemensamt slutsatser från den genomgångna undersökningen. Betingsperioden avslutas med kontroll i form av skrivning eller förhör på ämnesavsnittet. Material till användning: lärobok, praktikfall, statistiska data över den population som skall studeras. Vid utformningen av specialarbete bör sådana arbeten väljas, som innebär insamling av visst fältmaterial då dessa bäst förbereder eleven för de praktiska arbetsuppgifter han senare kommer att möta i näringslivet. För den teoretiskt intresserade kan emellertid specialarbetet utformas till större delen som ett litteraturarbete. Framförallt vissa praktiska arbetsuppgifter lämpar sig också väl för grupparbete. Som exempel på ämnen lämpliga för specialarbeten kan nämnas: Val av distributionsväg inom X-branschen. Strukturförändringarna i detaljhandeln. Organisation av importarbete inom Ybranschen. Metoder för inköp inom kommunal förvaltning. Principer för försäljarargumentering enligt litteraturen. Missionary salesmen och deras arbetsuppgifter. Lokalannonseringens veckovariationer. Förekomsten av färgannonsering inom olika branscher. Utformningen av en reklamkampanj inom Z-före taget. Analys av kundunderlaget för speciella detaljistföretag. Nyare principer vid utformning av kolonialvarulager. Några fall ur Näringsfrihetsrådets praxis (t. ex. rörande diskriminering).

En reklambyrås arbete med introduktion av en ny produkt. Reklamens uppläggning vid försäljning av kapitalvaror resp. konsumtionsvaror. Ett specialarbete i ämnet distribution kan läggas upp på följande sätt: Lokalannonseringens

veckovariationer

1. Tillsammans med handledaren fastställes syftet med arbetet. Handledaren hänvisar till en början till litteratur, framför allt rörande detaljhandelns annonseringsproblem men även till mera generell litteratur. 2. Därefter diskuteras arbetets uppläggning och fastställes vilket delområde som skall avses. Man kan här tänka sig att eleven eller elevgruppen tar kontakt med stadens tidning eller tidningar, att vissa butiker utväljes för intervju samt att själva annonseringen i tidningarna studeras. 3. För varje ovan angivet delområde gör eleven upp förslag till undersökningsplan omfattande val av undersökningsobjekt och undersökningsmetod. Mätinstrument utarbetas och uppvisas för handledaren för eventuella kompletteringar och slutligt godkännande. Det måste i detta sammanhang poängteras att intet fältarbete får utföras utan att det först godkänts av handledaren, så att undersökningen ej löper risken att bli meningslös både för undersökare och undersökningsobjekt. 4. I anslutning till undersökningsplaneringen uppgöres förslag till analysplan. Då materialet efter hand kommer in sker statistisk bearbetning och analys. 5. Eleven eller elevgruppen framlägger därefter arbetet i stencilerad form, eventuellt för gruppdiskussion i klassen. 26.42.4.

Studiebesök — se 24.4.2.4.

264.2.5.

Bedömning — se 24.4.2.5.

26.4.3.

Hjälpmedel — se 24.4.3.

27. Förvaltning 27.1.

Mål

Undervisningen i förvaltning har till uppgift att vidga och fördjupa elevernas kunskaper om den statliga och kommunala förvaltningens organisation och verksamhetsformer, att ge en orientering om sociala problem och samhällets sätt att genom socialpolitiska åtgärder komma till rätta med dessa problem, att ge kunskaper om offentlig redovisning samt att genom tillämpningsövningar visa användningen av förvärvade kunskaper och färdigheter inom det praktiska förvaltningsarbetet.

27.2.

Huvudmoment

Den statliga och kommunala förvaltningsorganisationen. Centralisering och decentralisering. Förvaltningens verksamhetsformer. Ärendenas gång. Offentlighet och sekretess. Rättssäkerhet. Besvär. Förvaltningskontroll. Socialpolitikens mål, medel och verksamhetsformer, främst gällande arbetsmarknad, bostäder, socialförsäkring samt hälso- och sjukvård. Statens och kommunernas redovisningssystem. Den kommunala budgetens och de kommunala räkenskapernas uppgifter och utformning. Kommunal finansiering.

27.3.

Kursplan

Förvaltningsuppgifterna. Kompetensfördelningen mellan stat och kommun. Centralisering och decentralisering.

Den statliga förvaltningsorganisationen. Kungl. Maj:t. De centrala ämbetsverken. De allmänna lokala förvaltningsorganen. Den kommunala förvaltningsorganisationen. Kommunal indelning. Borgerliga primärkommuner. Landstingskommuner. Kyrkliga kommuner. Kommunal samverkan. Förvaltningens verksamhetsformer. Förberedande åtgärder. Beredning. Föredragning och beslut. Beslutens registrering och delgivning. Förvaltningsarbetets teknik. Offentlighet och sekretess inom statlig och kommunal förvaltning. Rättssäkerhet och effektivitet i förvaltningen. Besvärsförfarandet. Besvärsrätt. Instansordning. Former för anförande av besvär. Besvärsprövning. Förvaltningskontrollen. Tillsyn och revision. Förvaltningspersonalen. Den personella förvaltningsorganisationen. Relationen förtroendemän — tjänstemän. Kontakten med allmänheten. Anställningsförhållanden i statlig och kommunal tjänst. Personalorganisationerna. Några sociala problem i vårt moderna samhälle. Samhällets socialpolitiska åtgärder för att komma till rätta med dessa problem. Socialpolitikens metoder, kostnader och finansiering. Den socialpolitiska lagstiftningen, främst rörande arbetsmarknad, bostäder, socialförsäkring samt hälso- och sjukvård. Kommunernas kapital-, anslags- och kostnadsredovisning. Uppgörande av budget, förande av räkenskaper samt upprättande av bokslut i kommuner. För- och efterkalkylering av kommunala kostnader. Ansökning om och redovisning av ersättningar från staten, andra kommuner och enskilda. Debiteringsoch uppbördsredovisning. Avlönings- och förrådsredovisning.

383 Huvuddragen i den statliga budgetens uppställning. Sambandet statsbudget — kommunal budget.

27.4. Anvisningar och kommentarer 27.4.1.

Lärostoffet

2"!4-1-1. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Huvuduppgiften är att ge eleverna de speciella kunskaper och färdigheter, som utgör en grund för arbetsuppgifter inom i första hand kommunal men också statlig förvaltning. Grundskolans undervisning ger eleverna en bred deskriptiv bild av det svenska samhället. Gymnasiets undervisning i samhällskunskap avser att ur olika aspekter ge en samlad kunskap om det moderna samhället. Målet är inte i första hand att öka elevernas kunskaper av deskriptiv art utan att ge studiet en mer principiell och analytisk inriktning. Samhällskunskapen i gymnasiet koncentrerar sålunda intresset mindre till samhällets organisation än till dess funktion. De för alla moderna samhällsstrukturer utmärkande karaktäristika blir studiets grundval. Från dessa förutsättningar har undervisningen i ämnet förvaltning att utgå. Grundskolans samhällsbeskrivning och gymnasiets samhällsteoretiska kunskaper utgör underlaget för den yrkesinriktade undervisning om offentlig förvaltning, som är ämnets huvuduppgift. En förhållandevis ringa tid ägnas därför åt kunskapsstoff av allmänteoretisk art. Nödvändigt är emellertid att de för förvaltningsarbete principiella momenten upptas till ingående diskussion. Undervisningen skall förmedla kunskaper och färdigheter, som är direkt förberedande för arbete inom offentlig förvaltning. Kursinnehållet har därför en starkt konkretiserad karaktär. Varje moment måste ge eleverna intryck av att innehålla fakta eller

problem, som kommer att möta dem i det framtida yrket. Undervisningen bygger sålunda i stor utsträckning på fortlöpande övningar i enklare förvaltningsuppgifter. Under studiernas gång kompliceras dessa övningar till att samtidigt omfatta allt större del av lärostoffet. Kursplanen har disponerats så att den först presenterar förvaltningens organisation och verksamhetsformer sedda från myndigheternas sida. Därefter vänds perspektivet till medborgarnas kontakt med myndigheterna. Studiet koncentreras här till de problem som möter individerna på det socialpolitiska området. Med den bakgrunden kan sedan förvaltningens verksamhet på det socialpolitiska fältet göras till föremål för mer ingående studium. Som en speciell aspekt på den offentliga förvaltningens verksamhet behandlas statens och kommunernas redovisningssystem. Kursplanens moment är förhållandevis många i relation till undervisningstiden. De olika momenten skall emellertid ej uppfattas som kvantitativt likvärdiga. Avsnitt som gäller statlig förvaltningsorganisation, rättssäkerhet och effektivitet samt besvärsförfarande måste ges ett tämligen begränsat utrymme. Det blir helhetssynen på den lokala förvaltningsorganisationens uppgifter och verksamhet, som bestämmer hur dessa speciella frågor kommer in i undervisningen. Denna kan med fördel centreras kring vissa huvudproblem som framgår av 27.4.1.2 och 27.4.1.3. 27.4.I.2. Kommentarer kursmoment

till speciella

Förvaltningsuppgifterna. Studiet av den offentliga förvaltningens organisation och verksamhetsformer inledes med fördelningen av samhällsuppgifterna dels mellan den offentliga och privata sektorn, dels mellan olika typer av offentliga förvaltningsorgan. De olika motiv, som bestämmer uppgifternas fördelning, diskuteras. Lämpligen sker detta med utgångspunkt i sådana motsatta

384 önskemål som enhetlighet — lokal variation; centralisering — decentralisering. Detta ger anledning till närmare studium a\ den kommunala självstyrelsens roll i den offentliga förvaltningsorganisationen. Särskild uppmärksamhet ägnas också de små och stora kommunernas problem i det expanderande samhället. Den kommunala förvaltningsorganisationen. Här presenteras de olika typerna av kommunal organisation. Tyngdpunkten i detta moment ligger emellertid i studiet av den borgerliga primärkommunens förvaltningsorganisation. Det beslutande organet och olika organ för förvaltning och verkställighet samt organens sammansättning och arbetsformer liksom befattningshavarnas ställning behandlas utförligt. Undervisningen kompletteras med studiebesök på kommunalkontor (drätselkontor) och andra kommunala organ. Förvaltningens verksamhetsformer. Kursmomentet skall direkt sikta till verklighetstrogna övningar i olika förvaltningsmoment. Eleverna skall med konkret material följa stadierna i ärendenas handläggning och själva få uppgifter att bereda, föredraga och besluta i relativt okomplicerade frågor. Övningarna bör successivt utvecklas till förvaltningsspel i vilka fler elever deltar med roller som föredragande, beslutande och protokollförande tjänstemän. Stor uppmärksamhet ägnas åt att utveckla en god föredragningsteknik, i samband varmed den objektiva föredragningens betydelse i förvaltningsarbete understrykes. Några sociala problem i vårt moderna samhälle. Undervisningen skall ge en inblick i de sociala problem, som samhället söker bemästra. Det kan gälla sjukvård, åldrandets problem, sysselsättning, kriminalitet och andra former av avvikande beteende. Problemen belyses dels med diskussion kring socialstatistiska data, dels genom konkreta fallstudier, exempelvis verklighetstrogna utredningar från sociala myndigheter.

Den socialpolitiska lagstiftningen. Huvudvikten lägges här på förvaltningsaspekten — hur myndigheterna möter och löser sociala problem. Det materiella innehållet i lagstiftningen behandlas däremot mer överskådligt. Även här bör övningar i handläggning av ärenden ge den konkreta belysningen av ämnesstoffet. Kommunernas kapital-, anslags- och kostnadsredovisning. Kommunallagarnas bestämmelser om utgifts- och inkomststat studeras. I anslutning härtill redogöres för budgetens uppgifter: att utgöra underlag för anslagsredovisning och utdebitering, att vara ett kontrollinstrument för förmögenhetsskyddet och att tjäna som underlag för kontroll av förvaltningens effektivitet. Med utgångspunkt från budgetens uppgift att vara ett ekonomiskt handlingsprogram uppmärksammas maktfördelningen mellan det beslutande organet och de verkställande och förvaltande organen i kommunerna. Härvid betonas att kommunernas beslutande organ genom budgeten och genom att knyta villkor till den anger de ekonomiska ramar inom vilka nämnderna skall verka. Kommunallagarnas bestämmelser om kommunernas uttaxeringsrätt samt kapitalbegreppet i kommunal redovisning genomgås, varvid skillnaderna mellan företagsekonomisk och kommunalekonomisk redovisning belyses. Kommunernas rätt att ta upp lån studeras med beaktande av kommuuallagarnas bestämmelser, gällande lånepraxis och den aktuella kreditmarknadssituationen. Den kommunala normalkontoplanen, Kplanen, studeras och dess tillämpning belyses, varvid olika redovisningssystem, såväl en fullständig tillämpning av planen genom användande av maskiner för hålrems- och hålkortsmetodik som en begränsad tillämpning genom användande av traditionella bokföringsmetoder, diskuteras. Budgetarbetet och arbetsgången i kommunerna, vid budgetens uppgörande, beredning och fastställande behandlas. Särskild uppmärksam-

385 het ägnas åt nämndernas upprättande av specialförslag, styrelsens behandling och sammanställning av förslaget till utgiftsoch inkomststat samt det beslutande organets behandling och fastställande av densamma. Relativt stor uppmärksamhet ägnas åt den kommunala bokföringen och bokslutstekniken, varvid särskilt beaktas överskottsoch underskottsavräkningen gentemot budgeten samt de olika budgetregleringsposterna. Behovet av kostnadsredovisning i kommunerna framhålles. Övningar skall ske rörande för- och efterkalkylering av kostnader och kapitalutgifter. Prestationsredovisning behandlas med beaktande av de speciella problem, som föranledes av att en stor del av den kommunala verksamheten finansieras med skattemedel. Urvalet och utformningen av lämpliga enhetskostnader, som kan läggas till grund för jämförelser i tiden och i rummet, t. ex. med andra kommuner och med enskilda företag, uppmärksammas. Information och rapportgivning till nämnder, kommunens styrelse och dess beslutande organ diskuteras vad gäller såväl behovet och omfattningen som metodiken. Frågor rörande kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna uppmärksammas. Härvid lägges huvudvikten på statsbidragssystemet. Information lämnas om de mest betydelsefulla statsbidragen i fråga om såväl konstruktion som ansöknings- och rekvisitionsförfarandet. Liknande uppmärksamhet ägnas förekommande kommunbidrag till staten och frågor rörande interkommunala ersättningar. Den i kommunerna speciella redovisningen rörande avräkningar av olika slag av utgifter, inkomster och av kommun förmedlade medel behandlas. Särskilt uppmärksammas socialregisteravräkningarna, redovisningen av statliga bostadslån och familjebostadsbidrag samt debiteringar och uppbörd av kommunala avgifter av olika 13 Läroplan för gymnasiet

slag, t. ex. vatten- och avloppsavgifter, renhållningsavgifter och el-avgifter. Den kommunala avlöningsredovisningen studeras med beaktande av gällande avlöningsbestämmelser i författningar och centrala avtal. Förråds- och upphandlingsfrågor belyses såväl metodiskt som rättsligt. 27.4.I.3. Planering och samverkan Ämnets lärostoff utgöres av till viss grad artskilda moment. Även om ämnesinnehållet så långt möjligt integreras, vilket är önskvärt för att eleverna skall få en helhetsbild av statens och kommunernas verksamhet, kommer en del kursavsnitt att bli helt olikartade med avseende på innehåll och undervisningsmetoder. Studiet av den offentliga redovisningen upptar problem som är av speciell karaktär. Detta studium bör äga rum parallellt med den övriga undervisningen och pågå hela läsåret. Det bör emellertid vara möjligt att i viss mån koncentrera speciellt övningsmomenten till perioder av mer intensiv undervisning. Likartad koncentration kan vara lämplig även för andra avsnitt, som domineras av övningar. Sålunda torde momenten förvaltningens verksamhetsformer och den socialpolitiska lagstiftningen väl lämpa sig för en koncentrerad undervisning. Samordningen inom ämnet skall ha till ändamål att successivt tillföra eleverna kunskaper, som utgör underlag för praktiska övningar. Som en exemplifiering kan anges att momentet offentlighet och sekretess meddelar principerna för allmänna handlingars sekretessbeläggande. I övningsmomenten ingår sedan att konkret ta ställning också till frågor av detta slag. Det kan vara lämpligt att i övningarna anknyta till kunskaper som inlärts tidigare under kursen för att på så sätt träna elevernas förmåga till överblick och analys av sammanhangen. Ämnets olika moment utgår i stor utsträckning från kunskaper som meddelats inom andra ämnen. Planering måste därför ske i intim samverkan med andra ämnen i gymnasiets

386 tredje årskurs. För att denna samverkan skall fungera fordras nära kontakt mellan lärare i olika ämnen, dels genom klass- och ämneskonferenser, dels genom informell kontinuerlig kontakt. Förvaltning har beröringspunkter med ett flertal andra ämnen. Sålunda är samhällskunskapens behandling av den demokratiska statsformen och den politiska beslutsformen en förutsättning för de grundläggande studierna i ämnet förvaltning. Företagsekonomins orientering i personaladministration bör också utgöra en förutsättning för studiet av förvaltningspersonalens speciella problem. I samband med behandlingen av frågeställningar som är utmärkande för den statliga och kommunala förvaltningen bör anknytning ske till och jämförelser göras med liknande problem inom den privata sektorn. Rättskunskapens orientering i straff- och processrätt utgör vidare en förutsättning för behandling av den socialpolitiska lagstiftningen. Undervisningen i psykologi bör kunna skapa underlag för studiet av det moderna samhällets sociala problem; gymnasiets yrkesorientering måste också väl samordnas med den yrkesinriktade undervisning som ämnet förvaltning syftar till. En speciell samordning kan åstadkommas mellan olika övningsmoment i förvaltning, exempelvis föredragning och utredning, och i svenska bedrivna övningar i skriftlig och muntlig framställning. 274-14Beting Genom betingsläsning övas elevernas förmåga till överblick, sammanfattning och självständig bearbetning. Undervisningen bör därför i betydande utsträckning utformas som betingsläsning. Med hänsyn till att förvaltning studeras först i årskurs 3 kan denna arbetsform emellertid användas först mot slutet av höstterminen. Även om eleverna tidigare fått studieteknisk träning och genom samhällskunskapen inhämtat grundläggande kunskaper om förvaltningens or-

ganisation och verksamhetsformer behövs en introduktionsperiod i ämnet. Genom långläxor kan uppnås en smidig övergång till betingsläsning. Under höstterminen kan ett beting omfatta redovisning, som eleverna torde ha goda förutsättningar för genom tidigare studier i företagsekonomi. E t t annat beting kan gälla den kommunala förvaltningens verksamhetsformer. En sådan uppgift gynnas av tidigare studier i samhällskunskap. Ett beting som behandlar redovisning kan omfatta inkomst- och utgiftsstatens utformning och innehåll, K-planens allmänna uppbyggnad, budgetens ställning som ekonomiskt handlingsprogram och underlag för kontroll över förvaltningens effektivitet. Vårterminen kan i sin helhet organiseras som betingsläsning. Följande indelning kan exemplifiera en lämplig disposition: 1. Planering av terminens betingsläsning (vecka 1—2). 2. Hemkommunens förvaltningsorganisation (vecka 3—i). 3. Insyn i och kontroll över kommunal förvaltning (vecka 5—7). 4. Förvaltningspersonal och förtroendemän (vecka 8—9). 5. Dagens sociala problem i landet och i hemkommunen (vecka 10—13). 6. Den kommunala socialvårdsorganisationen (vecka 14—16). 7. Den kommunala kostnadsredovisningen (vecka 17—18). 8. Sammanfattning av terminens undervisning (vecka 19—20). 27.4.2.

Verksamhetsformer

27.42.I. Allmänna kommentarer

metodiska

Eleverna bör bibringas fasta kunskaper om de institutionella förhållandena och gällande lagstiftning. Enskilda data och fakta får emellertid inte bli huvudsaken. Läraren bör sträva efter att ge undervisningen en kon-

387 kret inriktning. Undervisningen måste i betydande utsträckning ge utrymme för praktiska övningar och anknytas till praktiska exempel. Genom övningar i allmän förvaltningslära, såsom utrednings- och föredragningsteknik, uppsättande av protokoll, beslut och skrivelser, kan eleverna få en levande bild av förvaltningsarbetet. Övningarna bör till en början begränsas till enklare förvaltningsuppgifter, exempelvis protokollskrivning, för att successivt utbyggas till beredning, föredragning och beslutfattande i realistiska cases. Material för undervisningen torde i betydande utsträckning kunna hämtas från den egna kommunen. Övningarna måste komma in i ett naturligt sammanhang och tjäna ett bestämt syfte, nämligen att öva färdigheter som är av betydelse för det praktiska arbetet inom förvaltningen. Omväxling i arbetsrytm och arbetsmetoder kan verka stimulerande på elevernas intresse. Genom god planering av arbetet bör det vara möjligt att inom detta ämne uppnå sådan omväxling. Eleverna bör från början utveckla aktivitet genom egna biolrag till undervisningen, exempelvis genom praktikfall och situationsspel. Det torde vara en fördel om viss del av undervisningen meddelas under dubbeltimmar. Vissa av de övningsmoment som bör ingå i undervisningen kan nämligen knappast genomföras under en enkeltimme. Undervisningsgruppens storlek kan variera med hänsyn till huvudmomentets karaktär. En väsentlig del av undervisningen bör emellertid ske i grupp eller i form av individuellt arbete. Värdet av handledningen ökar väsentligt om man kan arbeta i mindre grupper. Vid exempelvis föredragnings- och sammanträdesövningar torde det för flertalet elever vara att föredra om övningarna kan ske i små grupper. 27.42.2.

Studieteknik

Eleverna har i grundskolan och i gymnasiets två första årskurser fått handledning

i studieteknik och ökad förmåga att på egen hand fullgöra allt större uppgifter. De har fått träning i att planera sitt arbete, i att förbereda sig för skrivningar och förhör, i att samla in och sammanfatta material och i att utnyttja den hjälp skolan kan erbjuda i form av bibliotek och samlingar. Som en integrerad del av undervisningen i förvaltning övas studieteknik bland annat genom att självständigt bearbeta förelagda kursavsnitt och utföra givna arbetsuppgifter. Det är av särskild vikt att öva anteckningsteknik och referatteknik samt att träna förmågan att läsa och förstå lagar och författningar och annan offentlig text. Eleverna bör vidare lära sig att utnyttja det statistiska materialet, att snabbt och säkert ta fram siffror och data och samtidigt kunna bedöma representativitet och användbarhet. 274-2.3. Självständiga arbetsformer Undervisningen bör som nämnts utformas så att en hög grad av självständighet i studierna uppnås. Detta kan ske bland annat genom beting och specialarbete. Betinget bör förberedas genom en relativt detaljerad studiehandledning, som bör innehålla en översikt över betingets innehåll, förslag till arbetsfördelning och schema, anvisningar på litteratur och övriga hjälpmedel samt lämplig redovisning av betinget. E t t exempel på uppläggningen av ett beting som behandlar den kommunala socialvårdsorganisationen ges under 18.4.2.3. I årskurs 3 förutsätts varje elev utföra ett större arbete, specialarbete, på egen hand. Läraren skall biträda vid val av uppgift, lämna upplysningar och material och ge råd för arbetets utförande. Som exempel på arbetsuppgifter i förvaltning kan nämnas: barnavårdsnämndens verksamhet; socialförsäkringarnas organisation; familjevårdsprincipen inom socialvården;

388 sjukhusförvaltning; budgetarbetet i primärkommunerna. De nämnda uppgifterna kan med fördel utföras i grupp. 27.42.4.

Studiebesök

Särskilt viktiga är studiebesök vid fullmäktigesammanträden, på kommunal- eller drätselkontor, socialbyråer och sociala institutioner. Dessa besök kan kompletteras eller ibland ersättas av besök av tjänsteman inom statlig eller kommunal förvaltning. Genom samverkan i planeringen av studiebesök bör man undvika att upprepa besök som gjorts tidigare, t. ex. i samhällskunskap. Studiebesöken bör noggrant förberedas och efteråt kommenteras så att de på ett naturligt sätt fogas in i den övriga undervisningen. Det kan vara lämpligt att i förväg dela ut uppgifter för iakttagelser, intervjuer och faktasamlande. 274-2.5.

Bedömning

Elevernas arbetsinsats bör successivt kontrolleras genom skriftliga och muntliga prov. I fråga om vissa moment är en kontroll emellertid möjlig först på ett senare stadium. Proven bör utformas så att de mäter elevernas förmåga till överblick och självständigt tänkande. Förståelse för sammanhang är viktigare än enskilda fakta. Med hänsyn till ämnets yrkesinriktning bör proven delvis läggas upp så att de återspeglar konkreta förvaltningssituationer, som eleverna får ta ställning till. Sådana prov är analys av praktikfall, problemlösning, analys av kommunala budgeter och bokslut etc. Till grund för bedömningen bör ligga iakttagelser rörande både kunskaper och färdigheter.

27.4.3.

Hjälpmedel

I undervisningen bör i första hand utnyttjas det officiella källmaterialet, t. ex. riksdagstrycket, statskalendern, lageditioner, Svensk författningssamling och Statistisk årsbok samt kommunala myndigheters protokoll och övriga handlingar. Lagtexter bör främst användas för att göra eleverna förtrogna med deras språk och uppställningar. Genom handböcker och uppslagsböcker kan eleverna få kompletterande fakta och upplysningar. Tidningar, tidskrifter och andra publikationer utgivna av arbetsmarknadens organisationer och myndigheter eller av banker och försäkringsbolag kan vara av värde i undervisningen. Eleverna bör vara orienterade om den viktigaste handboks- och tidskriftslitteraturen i ämnet. Praktiska exempel kan ofta vara en lämplig utgångspunkt för undervisningen. Exempel på protokoll och skrivelser bör ingående studeras. Även olika blanketter bör användas i undervisningen. Bildmaterial kan ofta vara klargörande när det gäller att åskådliggöra exempelvis förvaltningsförfarandet. Flanelltavla, blädderblock, bildband, planscher och broschyrer bör därför utnyttjas i undervisningen. Situationsspel kan användas exempelvis när det gäller övningar i föredragnings- och sammanträdesteknik. Bandspelare kan härvid vara ett värdefullt hjälpmedel. Det kan vidare i många fall vara lämpligt att anknyta till aktuella händelser och den allmänna debatten i press, radio och television.

28. 28.1.

Rättskunskap

Mål

Undervisningen i rättskunskap syftar till att bibringa kunskap om sådana delar av civil-, process- och straffrätten som är av väsentlig betydelse inom affärslivet.

28.2.

Huvudmoment

Rättskällorna. Civilrätt. Processrätt. Straffrätt.

28.3.

Kursplan

Rättskällorna Lagarna. Högsta domstolens och regeringsrättens vägledande avgöranden. Sedvanerätt. Civilrätt Rättssubjekten: Fysiska personers rättshandlingsförmåga. Juridiska personer. Olika företagsformer, ideella föreningar. Firmalagstiftningen. Allmän avtalslära: Avtalets tillkomst. Fullmakt och prokura. Rättshandlingars ogiltighet. Köpavtal: Köplagen. Lagen om avbetalningsköp. Köp av fast egendom. Försträckning: Lagen om skuldbrev. Säkerhet för fordran: borgen, pant och inteckning. Preskription. Ränta. Växel- och checkrätt: Växeln som betalnings- och kreditmedel. Växelpersonerna och växelansvaret. Protest. Checken som betalningsmedel. Ansvarsbestämmelser. Arbetsrätt: Kollektivavtal och enskilda avtal. Arbetarskydd. Arbetstid. Arbetsdomstolen. Immaterialrätt:

Patent. Varukännetecken. Upphovsrättslagen. Konkurrenslagstiftning: Näringsfrihetsförordningen. Lagarna mot illojal konkurrens och skadlig konkurrensbegränsning. Näringslivets opinionsnämnd. Försäkringsrätt: Socialförsäkringar och privata försäkringar. Livförsäkringar. Sakförsäkringar. Pensionsrätt. Skadestånd: Skadestånd i obligatoriska och utomobligatoriska förhållanden. Avsiktlig skada, vållande och våda. Strikt ansvar. Bilansvarighetslagen. Kausalitet. Skadeståndets omfattning. Barns och föräldrars skadeståndsskyldighet. Familjerätt: Äktenskapets rättsverkningar: makars skulder och egendom. Giftorätt, äktenskapsförord och bodelning. Arv och testamente. Boutredning och arvskifte. Den avlidnes skulder. Processrätt Indrivning av fordringar: Betalningsföreläggande och lagsökning. Utmätning. Införsel i lön. Konkurs. Ackord. Rättegången i tvistemål: Processordningen. Fullföljd av talan. Laga kraft. Resning. Rättegångskostnader och fri rättegång. Skiljedom: Skiljemännen. Kostnaderna. Straffrätt Samhällets reaktion mot brott: Kort översikt av strafflagsbrotten, särskilt gäldenärs- och bokföringsbrott samt deklarationsbrott. Specialstraffrätt med särskilt avseende vid skattestrafflagen. Kort översikt av straffen. Straffets ändamål. Rättegången i brottmål: Allmänt och enskilt åtal. Försvarare. Målsägande. Fullföljd av talan.

28.4- Anvisningar och kommentarer 28.4.1.

Lärostoffet

284-1.1. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Eleverna har i grundskolan stiftat begränsad bekantskap med juridiken. Dess värld är i stor utsträckning främmande för dem. Härtill medverkar att de i allmänhet saknar erfarenhet av elementära juridiska förhållanden och handlingar, som den vuxne är förtrogen med. Visst stöd torde dock undervisningen få av de kunskaper eleverna förvärvat i samhällskunskap. Tillämpningen av de lagregler, som behandlas, förutsätter ostridiga eller bevisbara fakta. Betydelsen av klara, otvetydiga avtal och utfästelser skall därför understrykas. Gränsdragning mellan å ena sidan en tillrådlig säkring av framtida bevis och å andra sidan en överdriven misstänksamhet eller nonchalant godtrogenhet bör göras i olika sammanhang. Elevernas kunskaper skall hjälpa dem att undvika rättstvister, inte att lösa dem. De skall få klart för sig vikten av att i tid anlita sakkunnig rådgivare och lära sig att i en sådan situation framlägga de fakta, som är av betydelse för den juridiska bedömningen. Det är därför angeläget att invecklade juridiska problem undvikes i undervisningen. När rättskunskap valts som frivilligt ämne av elev med annan lärokurs än ekonomisk, bör en viss omfördelning av innehållet kunna ske med hänsyn till intresseinriktning. 284.12. Kommentarer kursmoment

till speciella

Rättskällorna En schematisk genomgång av lagstiftningen bör ske i anslutning till lagboken. Svensk författningssamling och Högsta domstolens m. fl. vägledande avgöranden.

Rättssubjekten Vid behandlingen av fysiska personers rättshandlingsförmåga bör särskild vikt fästas vid omyndiga (underåriga). Bland företagsformer bör framför allt handelsbolag, aktiebolag och ekonomiska föreningar genomgås. Köpavtal Köplagen intar en central plats i kursen. Trots detta kan den blott ägnas ett begränsat utrymme. Undervisningen måste koncentreras till att avse endast väsentliga avsnitt. Urvalet bör ske så att allmängiltiga normalregler behandlas på bekostnad av specialbestämmelser för ovanliga situationer. Gränsfall och komplikationer bör undvikas. Det för praktiskt bruk nyttiga skall framhållas. Sålunda är det exempelvis av större vikt att veta när och hur man framställer en reklamation än att kunna reglerna om skadestånd vid olika kontraktsbrott. Växel- och checkrätt Med anledning av checkens ökade användning genom checklön bör checklagen behandlas relativt utförligt. Försäkringsrätt Tonvikt bör läggas på en del vanliga och för försäkringstagaren väsentliga begrepp. I samband med genomgången av livförsäkring bör sålunda behandlas förmånstagare, återköp och fribrev, vid genomgången av sakförsäkring över- och underförsäkring. Familjerätt Här bör undervisningen inskränkas till de ekonomiska förhållanden som är aktuella i äktenskapet och vid dödsfall och som samtidigt är av särskild betydelse för en rörelseidkare. Rättegången i tvistemål Inom processordningen bör en mycket kortfattad redogörelse lämnas för muntlighetsprincipen, domstolens och parternas roll,

391 något om bevisskyldigheten och bevismedlen samt de olika rättegångsmomenten stämning, förberedelse och huvudförhandling. Rättegången i brottmål Denna bör jämföras med rättegången i tvistemål (åklagarens bevisskyldighet, stämning och huvudförhandling). 284-1.3.

Planering och

samverkan

Lärostoffet innehåller moment av högst olika svårighetsgrad. Den konkretisering i praktiska exempel, som alltid bör eftersträvas, måste ofta kompletteras med abstrakta resonemang om rättsprinciper, på vilka lagstiftningen bygger. Som exempel må nämnas den allmänna avtalsläran samt skuldebrevsrätten, särskilt överlåtelse av löpande skuldebrev. Det är av vikt, att hänsyn tages till dessa förhållanden vid lärostoffets fördelning under läsåret. Inledningsvis bör sålunda behandlas konkreta ting, t. ex. lagstiftning och andra rättskällor, domstolars och vissa andra myndigheters organisation samt olika företagsformer. Först när eleverna fått en viss förtrogenhet med rättssystemet och juridiskt tänkande bör de mer abstrakt-teoretiska momenten införas. Denna fördelning måste ske under hänsynstagande till att undervisningen får en logisk uppbyggnad. Avtalsläran bör exempelvis icke behandlas efter köplagen. En del moment i ämnet rättskunskap behandlas även i andra ämnen. Detta sker dock ur andra synpunkter än de rent juridiska. Som exempel må nämnas de olika företagsformerna samt växel och check, vilka även behandlas i ämnet företagsekonomi. Samordning av ämnena i dessa delar är därför viktig. Det lär icke vara möjligt eller ens önskvärt att utesluta moment, som redan behandlats i ett annat ämne. Aspekterna på en viss frågeställning är icke desamma i företagsekonomi och rättskunskap. Den i tiden senare undervisningen

bör dock anpassas så att den befäster och kompletterar tidigare förmedlade kunskaper samtidigt som frågan belyses ur en ny synvinkel. Vid en sådan samordning vinnes också i endera ämnet tid, som kommer de för ämnet exklusiva momenten tillgodo. Har i företagsekonomin t. ex. behandlats växelns utseende och personer, behöver detta ej behandlas i rättskunskap. Samordning är dessutom nödvändig för att undgå risken att ett gemensamt moment blir otillräckligt behandlat på grund av att båda lärarna förutsätter att stoffet tillhör det andra ämnet och behandlas där. 28.4.I.4.

Beting

En planering av höstterminens kurs i beting kan förslagsvis omfatta följande moment: Vecka 1. Planering och organisation Orientering om rättskällor . . . . 1— 2 2. Rättssubjekt Fysiska personer Juridiska personer 3— 4 3. Redovisning 5 4. Allmän avtalslära Avtalets tillkomst Fullmakt och prokura Köpavtal Köplag Lag om avbetalningsköp 6— 7 5. Redovisning 8 6. Försträckning Skuldebrev Växel- och checkrätt 9—11 7. Arbetsrätt 8. Sammanfattning 12—14 28.4.2.

Verksamhetsformer

28.4.2.I. tarer

Allmänna metodiska

kommen-

Med hänsyn till att undervisningen syftar till översiktliga och icke detaljerade kunskaper lämpar sig ämnet icke för inläsning genom att små avsnitt i sänder ges som

392 läxa. Redovisningen bör avse relativt stora områden (t. ex. omyndigas rättshandlingsförmåga, de olika säkerheterna för fordran, företagsformerna) och syfta till att inskärpa principen och sammanhanget inom det behandlade rättsområdet. Det måste klargöras, att man sällan får korrekt kunskap om en viss bestämmelse genom att läsa endast den lagparagraf, där ifrågavarande bestämmelse återfinnes. En lag skall tvärtom betraktas som en enhet, där de olika paragraferna korresponderar med varandra. Detta sker i regel så intimt att studiet av en paragraf lösryckt från de övriga blir meningslöst. Översiktligheten torde också öka den praktiska nyttan av kunskaperna. Det bör med detta system t. ex. vara lättare att vid behandling av försträckning bedöma vilken säkerhet eller kombination av säkerheter, som är lämpligast i ett visst fall. Det är givet, att det nu sagda icke utesluter kravet på detaljkunskaper. Det ligger tvärtom i ämnets natur, att även sådana måste krävas. Dessa avsnitt bör emellertid inskränkas till vad som kan vara nyttigt och nödvändigt för praktiskt bruk. Sålunda bör eleverna läras att på ett korrekt och samtidigt enkelt sätt formulera elementära juridiska handlingar såsom kvitto, fullmakt, skuldebrev, borgensmening och eventuellt även något mer avancerade handlingar som ansökan om betalningsföreläggande och lagsökning. Kravet på ett korrekt och kortfattat innehåll bör vara strängt. Eleverna får härigenom klart för sig den inom juridiken genomgående betydelsen av klara och otvetydiga uttalanden. I detta sammanhang bör framhållas, att lagboken icke lämpar sig som lärobok. Eleverna bör endast göras någorlunda förtrogna med lagspråket och lagbokens systematik så att de med hjälp av registren kan finna en lag. Här är frågan om en allmän orientering och ej undervisning i lagtolkning.

Inlärningen bör utgå från praktiska exempel, som eleverna uppmanas att lösa. Som framhållits i Allmänna synpunkter på lärostoffet skall gränsfall och komplikationer undvikas. Exemplen bör avse vardagliga situationer, som varje person kan råka in i. Några tänkbara exempel från köplagens område må anföras: Ett varuhus har åtagit sig att skicka en inköpt vara hem till kunden. När budet kommer, finnes ingen hemma, varför varan lämnas till en granne. Medan den förvaras där skadas den av grannens minderårige son. Har köparen rätt att fordra ny leverans? En man köper en hundvalp. Han betalar kontant och överenskommer med säljaren att valpen skall hämtas följande fredag. Köparen ämnar då bila ut till familjen på lantstället. Köparen blir emellertid förhindrad att resa till landet. Han lämnar inget meddelande till säljaren. Följande vecka blir han uppringd av säljaren, som omtalar att hunden just avlidit i valpsjuka. Har köparen rätt att få tillbaka sina pengar? Kan han fordra att få en annan hundvalp? I samband med exemplen måste läraren framhålla, att i verkligheten ofta tillkommer en betydelsefull svårighet — nämligen olika uppfattningar om ett avtals eller en utfästelses innehåll. Betydelsen av att kunna bevisa påståenden skall understrykas. I de olika exemplen bör även undersökas hur detta lämpligen kan ske. 28.4-22.

Självständiga

arbetsformer

Som specialarbete kan tänkas Om underförsäkring och frekvensen därav vid sakförsäkring i samband med skadereglering inom försäkringsbolaget X. Referat av rättegång i tvistemål. Referat av rättegång i brottmål. Gäldenärs- och bokföringsbrott. Om barns och föräldrars skadeståndsskyldighet.

393 28.42.3.

Studiebesök

Om de lokala förhållandena så medger kan studiebesök arrangeras vid domstol (underrätt). Undervisningens inriktning synes därvid göra ett tvistemål lämpligast som studieobjekt. Erfarenheten har dock visat, att utbytet av ett sådant studiebesök blir ringa. Tvistemålen är nämligen ofta av invecklad natur och dom meddelas sällan i anslutning till huvudförhandlingen. Besöket bör därför istället avse brottmål av ringa omfattning, t. ex. trafikmål. Alla de för processordningen väsentliga momenten (muntligheten, domstolens och parternas roll, bevisupptagningen etc.) kan bättre överblickas i detta mindre format. Härtill kommer det ökade intresse, som erhålles genom att dom i regel avkunnas i anslutning till målets handläggning. Studiebesöket måste förberedas väl med genomgång av de olika skeenden, som kominer att möta åhörarna. Det bör även följas upp med en genomgång under lektionen efter besöket. 28.4-2.4.

Bedömning

Som tidigare framhållits lämpar sig ämnet icke för inlärning genom att små avsnitt i sänder ges som läxa. Den fortlöpande kunskapskontrollen bör avse större områden (t. ex. omyndigas rättshandlingsförmåga, företagsformerna). Användes skriftliga prov kan tre frågetyper tänkas komma till användning: 1. Definitionsfrågor enligt modellen: "Vad är a) handelsköp, b) dispositiv lag" etc. 2. Rättsfallsfrågor, i vilka eleven ges fakta i en enkel rättstvist och uppmanas besvara en därur uppkommen fråga. Som exempel må nämnas: I ett aktiebolag ägs aktierna av två familjer. Den större aktieägargruppen beslutar sälja en av bolaget ägd fastighet och försäljningen godkännes på bolagsstämma trots den mindre gruppens protester att

priset är för lågt. Kan den mindre gruppen hindra försäljningen? Det bör givetvis fordras, att eleverna motiverar sina svar. 3. Kombinerade kunskaps- och resonemangsfrågor. I uppgiften återges några ur Post- och inrikes tidningar hämtade kungörelser, avseende anmälan till handelsregister, konkurs etc. Eleverna uppmanas att analysera kungörelserna och nedteckna sin uppfattning om det bakomliggande rättsförhållandet, kungörelsernas rättsverkan, fackuttryckens betydelse o. s. v. — med andra ord att redovisa allt, som kan sägas ha någon anknytning till kungörelserna. Denna frågetyp är mer kvalificerad än de andra två och ger kunniga elever bättre möjlighet att visa sin kunskap och mognad. Utom muntliga förhör och skriftliga prov av nu angiven typ kan kontroll även vara lämplig i fråga om elevernas förmåga att formulera enkla juridiska handlingar såsom kvitto, fullmakt, borgensmening etc. Detta kan exempelvis ske i form av ett skriftligt prov, där eleverna ges en skildring av ett händelseförlopp (fastighetsförsäljning genom ombud, reverslån med avbetalningar etc.) och uppmanas att formulera därtill hörande handlingar. 28.4.3.

Hjälpmedel

Som åskådningsmaterial bör i största möjliga utsträckning äkta formulär och handlingar användas (fullmakt, skuldebrev, växel m. m.). Bankernas olika skriftserier är till god hjälp. Bankerna torde också i viss utsträckning stå till tjänst med annat material. Vidare torde formulär kunna erhållas från branschorganisationer (avbetalningskontrakt) och andra sammanslutningar (hyreskontrakt). I vissa avsnitt kan undervisningen utgå från en genomgång av dylika allmänt använda handlingar, så t. ex. i fråga om de båda sistnämnda formulären.

29. Maskinskrivning 29.1.

Mål

Undervisningen i maskinskrivning syftar till att bibringa färdighet i skrivning och räkning enligt touchmetoden samt att utveckla sinnet för disposition och uppställning med hänsyn till sakmaterialets beskaffenhet och utskriftens ändamål.

29.2.

Huvudmoment

Skrivmaskinens samt additions- och kalkylationsmaskinens konstruktion. Anslagsövningar. Skrivning av löpande text. Övningar i räkning enligt de fyra räknesätten. Systematisk maskinskrivning. Duplicering. Direkt och indirekt diktamen.

29.3.

Kursplan

29.3.1. Årskurs 1 Skrivmaskinens konstruktion och skötsel. Skrivställning. Anslagsövningar enligt touchmetoden. Skrivövningar omfattande såväl allmän som kommersiell löpande text. Regler för systematisk maskinskrivning. I samband därmed uppställningsövningar omfattande olika typer av brev och fakturor. Översiktlig genomgång av olika typer av additions- och kalkylationsmaskiner. Övningar i riktig fingersättning enligt de fyra räknesätten, vart för sig och i kombination. 29.3.2. Årskurs 2 Fortsatta skrivövningar med löpande text, även på främmande språk. Fortsatta uppställningsövningar av inom affärsliv och förvaltning förekommande handlingar. Utskrift av blanketter. Direktdiktamen. Utskrift efter handskrivna manuskript. Utskrift efter diktafon. Skrivning av stencil och origram och i samband därmed genomgång av stencilering och spritduplicering.

29.4. Anvisningar och kommentarer 29.4.1.

Lärostoffet

29.4.I.I. stoffet

Allmänna

synpunkter

på läro-

Inlärandet av touchmetoden är ett väsentligt moment i maskinskrivningsundervisningen. Lika viktigt är emellertid att lära eleverna att ställa upp och disponera det text- respektive siffermaterial, som kan komma i fråga för utskrift på maskin. Här ingår standardiseringstekniken med dess moderna uppställningsprinciper som ett viktigt moment. Undervisningen bör också göra eleverna förtrogna med de moderna hjälpmedel som kommer till användning i samband med maskinskrivningsarbete såsom sprit- och färgduplikator samt diktafon. I undervisningen bör stort utrymme ägnas åt säkerheten vid utskrift och olika uppställningsmetoder. Förutsättningarna för att hög skrivhastighet skall vara av värde är nämligen att säkerheten i utskriften är hög. Hastighetsträningen bör därför komma i bakgrunden. Det bör tillses, att eleverna inte blott vänjer sig vid en maskin av ett visst märke utan att de får pröva på olika skrivmaskiner, inklusive elektriska. 29.4.I2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

Eleverna bör förvärva en översiktlig kunskap om olika skrivmaskiners konstruktion och manöverorgan, så att de rätt kan utnyttja deras olika tekniska finesser. Med kännedom om maskinens arbetssätt bör också följa insikt om den dagliga skötseln och vården av maskinen. Från början bör vikten av en god arbetsställning både ur effektivitets- och hälsosynpunkt betonas. Därför bör läraren stan-

395 digt kontrollera att elevernas arbetsställning är riktig. För att motverka och bortarbeta yttringar av överansträngning bör då och då avspännings- och uppmjukningsrörelser läggas in. Reolan från början bör en riktig anslagsteknik tränas in och sedan fortlöpande kontrolleras. Anslaget på tangenterna skall vara kort och snärtigt. Tangenterna får inte tryckas ner — på många skrivmaskinstyper uppstår då en ful skuggbildning — utan de skall slås ned. Sedan eleverna skrivit fristående ord för att lära tangentbordet, följer skrivning av löpande text. I samband därmed bör ges instruktion i systematisk maskinskrivning, varmed avses moderna uppställningsprinciper i fråga om olika marginal- och rubrikalternativ, liksom beträffande de rekommendationer som lämnas av Grafiska Standardiseringskommittén om standardiserad blankettifyllning. Tillämpningsövningarna kan exempelvis bestå av utskrift av brev i koncept med bilagor, såsom fakturor, kvitton, växlar etc, renskrift av konton och tabeller från övningar i t. ex. företagsekonomi, protokollsutskrivning efter handskrivet koncept. Med indirekt diktamen avses skrivning efter diktafon eller annan dylik apparat. 294-1-3.

Planering och

samverkan

Samarbete med läraren i stenografi är mycket angeläget. Eleverna skall nämligen skriva ut sina stenogram på maskin. Samarbete kan även upptas med undervisningen i språk och företagsekonomi för att bereda eleverna tillfälle att renskriva övningar i dessa ämnen (uppsatser, utskrivning av affärsbrev, även på främmande språk, och renskrift av vinst- och förlusträkningar). Detta samarbete bör kunna leda till att eleverna i tredje årkursen, där ingen maskinskrivningsundervisning meddelas, utför sådana uppgifter för att erhålla extra träning.

Undervisningen i maskinräkning koncentreras lämpligen till höstterminen (ca 20 timmar) och bör vara avslutad, innan undervisningen i maskinskrivning påbörjas. Det är här av vikt att ett samarbete med matematik och företagsekonomi upprättas så att eleverna utan onödig tidsspillan får börja tillämpa den erhållna färdigheten. 29.4.2.

Verksamhetsformer

29.42.1. tarer

Allmänna metodiska

kommen-

I maskinskrivningsundervisningen bör alltefter vad som är mest ändamålsenligt en kombination av klassundervisning och individuellt arbete förekomma. På nybörjarstadiet blir det mest fråga om individuellt arbete. Dock kan även här med fördel inläggas gemensamma genomgångar och övningar. Läraren visar t. ex. på väggkartan hur fingrarnas sträckningsrörelser från grandtangenterna till tangenterna på annan rad skall utföras, varefter eleverna upprepade gånger gemensamt skriver samma ordkombination under lärarens överinseende. Även om säkerheten på detta stadium är det viktigaste, torole man genom sådana gemensamma övningar förutom inlärandet av tangentbordet även på kortare tid träna in snabbheten i fingerrörelserna. När nybörjarstadiet passerats, bör varje nytt avsnitt genomgås gemensamt, varefter följer individuellt arbete inom avsnittets ram i form av tillämpningsövningar. Dessa bör bestå olels av avskrifter av lärobokens förebilder, dels av övningar. Eleven bör då i uppställning av det givna materialet självständigt tillämpa sina kunskaper. Vid behov kan ges läxor på genomgångna moment. Elever som tidigare har maskinskrivningsutbildning kan utföra extrauppgifter även av högre svårighetsgrad inom avsnittets ram. Det är väsentligt för elevernas kommande arbetsutövning, att de från första lektionen lär sig ordning och reda på arbets-

396 platsen (maskinskrivningssalen) liksom en förnuftig hantering av maskiner, papper och övrigt arbetsmaterial. Skrivmaskinens olika delar och vården av maskinen inläres successivt. Det är sålunda icke önskvärt att detta moment koncentreras till början av utbildningen. De olika delarna bör så vitt möjligt behandlas i sitt naturliga sammanhang. Det är viktigt, att läraren kontrollerar, att eleven från början får rätt skrivställning, rätt fingersättning och riktigt anslag. Vid inövandet av dessa grundläggande moment står flera hjälpmedel till förfogande, av vilka kan nämnas blindskärmar, blindtangenter, anslagskorrektor och testograf. Kontroll av sittställning, fingersättning och anslag måste göras kontinuerligt under utbildningstiden. När eleven inlärt touchsystemet och genom träning på löpande text erhållit säkerhet och viss hastighet inlägges raderingsövningar. I samband med genomgång av tabulatorn bör reglerna för systematisk maskinskrivning inläras, varvid Grafiska Standardiseringskommitténs rekommendationer bör följas. Övningarna bör börja med enkla och okomplicerade exempel, varefter svårighetsgraden successivt ökas. De praktiska övningarna bör till en del bestå av handskrivna manuskript, omfattande olika slag av skrivelser och tabeller. Säkerhets- och hastighetsövningar bör kontinuerligt inläggas i undervisningen sedan eleven inlärt touchsystemet. Det bör från början göras klart för eleven att säkerheten i skrivningen är viktigare än hastigheten. Hastighetsträningen kan ha formen av skalövning, d. v. s. samma mening eller stycke skrives upprepade gånger. Det primära i maskinräkningsundervisningen är att lära eleven touchmetoden. Man börjar därför med övningar för att inlära riktig fingersättning, rätt hand- och kroppsställning samt ett korrekt anslag med vänsterhandsräkning.

Efter en översiktlig genomgång av olika typer av additions- och kalkylationsmaskiner genomgås successivt de fyra räknesätten vart för sig och i kombination. Lämpligast torde vara att börja med kalkylationsmaskin med tangenter. Därefter genomgås additionsmaskin och sist kalkylationsmaskin med spakar. 29.4.22.

Bedömning

I maskinskrivningen kontrollerar läraren genom den ständiga tillsynen elevens arbetsmetod. De färdiga elevarbetena genomgås och granskas av läraren. Provskrivningar bör visa elevens skrivsäkerhet, snabbhet och förmåga att göra korrekta uppställningar. Möjligheten till självkontroll ökas genom användning av kontrollkort eller arbetsblad på de uppgifter, som skall medhinnas. Där införes lämpligen övningens nummer, övningens art och högsta antalet tillåtna fel respektive raderingar. Vidare bör finnas plats för datum för rättningen av övningen och plats för lärarens signum att övningen godkänts samt slutligen en anmärkningskolumn. I anmärkningskolumnen kan t. ex. noteras de typer av fel som eleven gör. Lämpliga övningar för att bortarbeta återkommande fel kan då snabbt sättas in och fortlöpande kontroll äga rum så att inte felen upprepas. Även för proven rekommenderas, att varje elev har en tabell, i vilken resultaten noteras. Genom en sådan tabell kan eleven kontrollera sina prestationer. 29.4.3.

Hjälpmedel

För att de angivna huvudmomenten och övningarna skall kunna genomföras bör skrivmaskinerna vara försedda med blindtangenter eller kunna förses med skärmar. I maskinskrivningssalen bör finnas tillgång till hand- och anslagskorrektor samt eventuellt testograf. Planscher, filmslingor och bildband samt tillgång till grammofon kan underlätta undervisningen.

30. Stenografi 30.1.

Mål

Undervisningen i stenografi syftar till att ge förmåga att säkert kunna uppta diktamen på svenska och främmande språk, att bibringa förmåga att göra korrekta utskrifter av upptagna stenogram samt att uppöva förmågan att självständigt utforma brev och referat efter stenografiska stolpar.

30.2.

Huvudmoment

Systemet i dess grundform. Förkortningar och förkortningsprinciper. Diktamensskrivning. Utskrivning av stenogram. Redigering. Stenografins historia. Systemets tillämpning på främmande språk.

30.3. Kursplan med årskursfördelning 30.3.1.

Årskurs 2

Stenograf isy stemets skrivtecken. Skrivteknik. Obligatoriska förkortningar. Snabbläsningsövningar. Skalövningar. Överföringsövningar. Förkortningsprinciper. Fria förkortningar. Diktamensskrivning av texter med företrädesvis allmänt innehåll. Utskrivning av stenogram. 30.3.2.

Årskurs 3

Fortsatta läs- och skrivövningar. Ytterligare förkortningar av ord och uttryck, speciellt hämtade från den merkantila terminologin. Skrivning efter diktamen av såväl allmän text som handelstext med successivt ökad hastighet. Stenogramutskrifter. Redigeringsövningar. Kort översikt av stenografins historia.

Stenografisystemets tillämpning på främmande språk. Nytillkommande tecken. Förkortningar. Snabbläsningsövningar. Skalövningar. Överföringsövningar. Skrivning efter diktamen av allmänna texter och affärsbrev. Utskrivning av stenogram.

30.4- Anvisningar och kommentarer 30.4.1.

Lärostoffet

304-1-1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Eleverna bör bibringas sådan insikt och färdighet i ämnet att de kan stenografera i praktiskt yrkesarbete. Förmågan att snabbt läsa stenografiska noteringar och att göra korrekta och snabba utskrifter av upptagna stenogram är således av stor betydelse. Arbetet att ge eleverna goda systemkunskaper skall därför ske parallellt med hastighets- och redigeringsövningar. Det är bättre att eleven med ett och annat systemfel skriver utan att tveka än att han långsamt åstadkommer ett systemriktigt stenogram. Alltför stränga krav på systemriktighet kan därvid bli till skada för hastighetsskrivningen. Stor vikt måste läggas på språkligt sett korrekta utskrifter. När det gäller den utländska stenografin lämnas valfrihet att tillämpa systemet på två eller tre språk, varav engelska är obligatoriskt. 304-1-2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

En riktig skrivteknik skapar förutsättningar för snabbskrivning. Det gäller därför att hjälpa eleverna till en driven stenografisk stil, d. v. s. att skriva mjukt och flytande. Väsentligt är att ge akt på elever-

398 nas sittställning, pennhållning och pennföring. Skriften bör vara lätt. Därigenom blir det möjligt att markera tryckning vid dubbelkonsonant och vokalsymboliken. Tecknen måste ha riktiga proportioner och korrekt lutning. För stora krav på skönskrift bör dock inte ställas. Förmågan att skriva stenografi hänger nära samman med förmågan att läsa stenografi. Varje nytt stycke i läroboken bör därför snabbläsas under tidtagning. Som hemuppgift kan t. ex. ges att inom viss angiven tid kunna läsa det aktuella stycket. Skalövningen går ut på att eleverna genom upprepad skrivning av samma fraser och samma meningar lär in och automatiserar ordbilderna. Förmågan att flytta pennan från en ordbild till en annan på kortast möjliga tid är väsentlig för hastigheten. Genom skalövning kan denna förmåga uppövas. Överföring av långskrift till stenografi bör bidra till att konsolidera systemkunskaperna. De skall emellertid också vara ett hjälpmedel att vårda stilen. Fria förkortningar är beteckningen på förkortningar utöver systemets obligatoriska för att underlätta snabbskrivning. Alla arbetsområden kan emellertid inte täckas. Eleverna bör delges förkortningsprinciper, så att de själva kan konstruera förkortningar. Diktamenshastigheten bör i början vara låg. Så småningom blir skillnaden i stenografisk färdighet mellan olika elever allt större. Stor uppmärksamhet bör därför ägnas åt att hålla alla elever sysselsatta under en lektion genom diktamen på olika hastigheter. Vid utskrivning av stenogram bör särskild uppmärksamhet ägnas åt stavning, avstavning och interpunktion. Utskriften sker i början för hand, men eleverna bör också så snart som möjligt skriva ut på skrivmaskin. Detta bör så småningom bli det regelmässiga. I årskurs 3 bör maskin-

skrivningssalen under någon stenografitimme i veckan vara disponibel för utskrift av stenogram. En stenograf måste ha goda kunskaper i svenska. Stenografen skall ju inte blott överföra till långskrift utan även kunna redigera texten. Svenskundervisningen har bär lagt grunden. Samverkan med svenska är därför angelägen. Genom praktiska övningar tränas elevernas förmåga att på egen hand utforma brev, referat o. dyl. efter stenografiska stolpar och deras förmåga att redigera språkligt mindre korrekta diktamenstexter. Stenografins historia bör något beröras redan i årskurs 2 för att ge eleverna en historisk bakgrund till stenograf in. Det kan vara lämpligt att vid en kort introduktion av det nya ämnet ge några glimtar ur stenografins historia. En mer ingående behandling kan ske i årskurs 3. 304.1.3. Planering och samverkan Systemets skrivtecken och de obligatoriska förkortningarna (grundskriften) bör inläras under höstterminen i årskurs 2 med hjälp av snabbläsningsövningar, skalövningar och diktat. Vårterminen ägnas åt fortsatta läsoch skrivövningar, överföringsövningar och diktamensskrivning med utskrivning av stenogram, i stor utsträckning på skrivmaskin. Förkortningsprinciper och fria förkortningar ägnas stor uppmärksamhet. I årskurs 3 fortsattes inlärandet och automatiseringen av lärostoffet. Redigeringsövningar bör påbörjas under höstterminen för att intensifieras under vårterminen. Under höstterminen i årskurs 3 genomgås grunderna för stenografisystemets tilllämpning på engelska. Nya tecken och förkortningar inläres. Även detta sker med hjälp av snabbläsningsövningar, skalövningar, överföringsövningar och diktamensskrivning. Diktamen bör till en början omfatta enklare allmänna texter för att senare även omfatta affärsbrev. Parallellt med

399 engelskan genomgås under vårterminen systemets tillämpning på andra språk. Samarbete bör äga rum mellan stenografi, svenska och främmande språk för övningar i sådana språkvårdsfrågor som blir aktuella för sekreterare och korrespondenter. Kontakt med svenskan kan också vara värdefull vid utarbetande av praktiska redigeringsövningar. Samarbete med maskinskmmmswundervisningen är också nödvändigt. Eleverna bör vänjas att skriva ut sina stenogram på maskin. Stenografin bör om möjligt utnyttjas av eleverna även i andra ämnen. 304-1-4.

Beting

Stenografins kursinnehåll låter sig relativt lätt arrangeras i större eller mindre avsnitt. Ämnet kan därför under längre perioder uppdelas i avsnitt om två eller flera veckors samlat arbete. En termin kan därför efter ett inledande planeringsavsnitt indelas i betingsperioder, där varje period innehåller ett eller flera av momenten hastighetsträning, inlärning av avancerade förkortningar och förkortningsprinciper, överföringsuppgifter samt redigerings- och luckövningar. 30.4.2.

Verksamhetsformer

304-2.1. tarer

Allmänna metodiska

kommen-

Eftersom vissa elever har förkunskaper i ämnet kan det vara lämpligt att från början individualisera undervisningen. Elever med goda systemkunskaper kan sysselsättas med t. ex. överföringsuppgifter och läsning av stenografisk text men bör också beredas tillfälle till hastighetsträning, vilket ibland också kan ske med hjälp av bandspelare. För att de elever som tränar med hjälp av bandspelare skall få största möjliga utbyte är det lämpligt att vid intalning av bandet lämna uppgift om såväl hastigheten som svårare ordbilder och förkortningar i texten.

Eleven bör på ett tidigt stadium lära sig att en felskriven eller en slarvigt skriven ordbild lämpligast strykes över med ett kraftigt streck. Vid stenografering efter diktamen hinner eleven nämligen inte radera. Preparationen av hemuppgift bör göras på ett sådant sätt att eleven inte svävar i tvivelsmål om hur tecken och ordbilder skall utföras. Inlärningen och automatiseringen av stoffet bör dock ske hemma. Ordbildernas placering vållar ibland eleverna bekymmer. För stor vikt bör dock inte läggas på denna. Eleverna känner så småningom hur ordbilderna bör placeras. Läraren bör vid genomgången söka härleda skrivsätten och förklara de principer efter vilka förkortningarna bildats. Framställningen blir intressantare och inlärningen underlättas. Redan på nybörjarstadiet under systemgenomgången tillämpar eleven olika förkortningsprinciper, vilka allt eftersom utbildningen fortskrider bör förklaras närmare. Exemplifiering av tidigare inlärt stoff på nybörjarstadiet sker genom långsam diktamen av ord eller något lämpligt stycke, varvid läraren undan för undan kommenterar det riktiga skrivsättet. Stycket dikteras därefter flera gånger med något stegrad hastighet allt efter elevernas förmåga. Läsning av stenografisk text är inte minst på nybörjarstadiet av stor vikt. Det är lämpligt, att eleverna vid läsningen med pennan följer med ovanför den lästa skriften, d. v. s. formar ordbilden i luften. En hemuppgift i stenografi kan omfatta ett eller flera av följande moment: Snabbläsning. Inlärning och automatisering av tecken, förkortningar, ordbilder, fraser, meningar och så småningom hela stycken. Överföring från långskrift till stenografi. Utskrivning av stenogram för hand och på skrivmaskin. Övningsuppgifter för att utöka elevernas ordförråd och förbättra ordkunskapen.

400 Luckövningar. Redigeringsövningar. När som hemuppgift ges ett stycke att läsa på tid är det viktigt att ge de studietekniska anvisningar som erfordras för att snabbt läsa in stycket. Då eleven har att lära in och automatisera ett stycke med nya förkortningar kan detta ske på följande sätt: Förkortningarna inläres först genom läsning och genom skalövningar i ordens grundform, i olika böjningsformer, i sammansättningar och i små fraser. Därefter bör eleven arbeta sig igenom hela stycket fras för fras, mening för mening. Slutligen kan det vara lämpligt att eleven kontrollerar att han behärskar styckets samtliga ord genom att från långskrift överföra stycket i dess helhet till stenografi och rätta efter den stenografiska versionen. Alla stycken som eleven får i uppgift att skriva bör han även lära sig att läsa flytande från sina stenogram. Preparerade texter dikteras med successivt ökad hastighet för att till slut ligga betydligt över den hastighet som eleverna klarar på okänd text. En långsam diktamen som avslutning på ett sådant övningsmoment är lämplig för att återställa stilen och få eleverna att känna att de hinner med. Bandspelaren kan här utnyttjas genom att läraren talar in stycket med olika hastigheter. Övningsskrivning kan med fördel omfatta diktat under kortare tid än 5 minuter men bör även ibland uppta diktat under längre tid, exempelvis 15—20 minuter. Ett lämpligt övningsmoment är övning på obekanta texter. Till en början kan det vara lämpligt att läraren samtidigt som han långsamt dikterar för eleverna skriver hela det obekanta stycket på tavlan, så att eleverna kan rätta. Så småningom behöver eleverna endast förberedas på nya förkortningar och svårskrivna ordbilder i stycket. Texten dikteras lämpligen först som skal-

övning. Till sist dikteras texten i sin helhet på tid. Eleverna bör inlära en viss rutin vid utskrivningen av stenogram, exempelvis: genomläsning av upptaget stenogram, då förtydliganden och interpunktion göres; överföring av stenogrammet till långskrift; kollationering av stenogram mot utskrift; genomläsning av utskriften med särskild tanke på innehåll, stavning, avstavning och interpunktion. Mot slutet av studierna kan det vara lämpligt att varje vecka diktera okända texter med varierande hastighet, som eleverna skriver ut. De olika hastigheterna kan på lämpligt sätt fördelas på veckans lektioner, så att alla elever får sin hastighet dikterad en gång i veckan. Under en följande lektion kan utskriften med angivande av interpunktion snabbt läsas upp av någon elev, eller också uppmanas eleverna att med varandra jämföra sina utskrifter och vid behov rådfråga läraren. Utskriften bör ibland också lämnas till läraren för rättning. Utöver att ordentligt inlära och automatisera varje uppgift kan eleven rekommenderas följande träningsmetoder: s. k. tankestenografering, varvid i tankarna texter på skyltar och affischer samt ord och meningar stenograferas; blindstenografering med stålpenna mellan raderna vid läsning av tidningar och tidskrifter; brevväxling på stenografi; överföring av läxor i andra ämnen till stenografi; överföring av en större kvantitet annan text till stenografi; stenografisk upptagning av predikningar och föredrag, som framföres med en för vederbörande elev lämplig hastighet, t. ex. i radio. Den första stenografilektionen i systemets tillämpning på ett främmande språk börjar lämpligen med diktamen av ord,

401 fraser eller korta meningar, som eleven kan skriva med de kunskaper han har i svensk stenografi. Därefter inlärs för respektive språk tillkommande skrivtecken och förkortningar. Läs- och skrivövningarna bör företrädesvis omfatta affärsbrev men även enklare allmänna texter. Vid provskrivningarna ges endast treminutersdiktat. Under någon del av årskurs 3 bör eleverna ges möjlighet att utföra ett självständigt arbete. Detta kan ha formen av överföring till stenografi av viss kvantitet text inom lämpligt ämnesområde eller av ett mer eller mindre koncentrerat referat av ett föredrag eller en diskussion. Det kan också bestå i att eleven tillägnar sig en mera avancerad förkortningsteknik. Stor frihet kan lämnas i fråga om formerna för det självständiga arbetet, men det bör resultera i ett skriftligt arbete på stenografi, eftersom däri ligger ett träningsmoment. 304-2.2. Självständiga arbetsformer Betingsstudium fordrar en mycket noggrann planering från lärarens sida och en sådan handledning att eleverna kan följa planen. Elevernas träning i skrivning efter diktamen får inte eftersättas under betingsperioderna. De bör i skolan erhålla regelbunden träning på såväl kända som okända texter. Sedan eleverna under några veckor fått in en riktig arbetsrutin vid utförandet av de uppgifter som kommer att föreläggas dem, kan betingsläsningen uppta exempelvis följande moment: 1. Inlärande av ett visst antal förkortningar med tillhörande övningsstycken att efter grundlig genomarbetning kunna läsas och skrivas snabbt. 2. Utskrivning av ett större antal diktat av brev, promemorior etc. på skrivmaskin. 3. Omredigering av dikterade språkligt mindre korrekta stenogram. 4. Uppgift att utforma brev, referat o. dyl.

efter stenografiska stolpar, nedtecknade på stenografitimmar, under föredrag eller under timmar i andra ämnen. En klass kan därvid uppdelas i grupper, som inom ramen för ett beting kan ägna sig åt olika uppgifter. 3O.42.3.

Bedömning

Utformningen av förhör är givetvis beroende av vari uppgiften bestått. Som exempel kan nämnas: Läsning av en uppgift på tid. Längre fram kan detta varieras så att uppgiften först dikteras ganska långsamt, varefter någon eller några snabbläser det dikterade. Diktamen av hemuppgift eller delar av den. Provet tas in för rättning. Enkla ord, fraser eller små meningar med tillämpning av tidigare inlärda tecken dikteras och rättas. Då uppgiften består i att inlära nya förkortningar eller ett speciellt stycke, sker förhöret lämpligast genom diktamen på tid. Flera hastigheter dikteras, och eleven lämnar in det stenogram som visar högsta hastighet. Om en elev på okänd text klarar 75 stavelser/min., bör han klara 25 stavelser mer på känd text, d. v. s. 100 stavelser/ min. Utöver förhören bör elevernas kunskaper kontrolleras genom prov av följande slag: Prov i systemkunskap, som antingen kan dikteras mycket långsamt eller också skrivas som överföring från maskinskriven text. Förkortningsskrivningar. Diktamensskrivningar för utskrift. Vid sådana prov bör skilda texter med olika hastigheter dikteras, så att eleverna har möjlighet att välja den hastighet som passar. Vid rättning av prov bör läraren anteckna de typer av fel eleverna gör såväl i stenogram som i utskrift. Den provkarta som erhålles blir till nytta i undervisningen, inte minst vid utarbetandet av redigeringsövningar.

402 30.4.3.

Hjälpmedel

Som påpekats kan det ibland uppstå problem att under en lektion hålla alla elever sysselsatta genom diktamen på olika hastigheter. Vid sådana tillfällen är bandspelare en värdefull tillgång. Med dess hjälp kan de skickligaste eleverna i ett annat rum sysselsättas med diktamen på den hastighet som passar dem, medan lä-

raren kan ägna sig åt de övriga eleverna i klassen. Individualiseringen av övningarna är förutom av bandspelaren också betjänt av tillgång till stenografisk litteratur, ordböcker och lexikon. Tillgång till tidtagarur är värdefull vid t. ex. snabbläsningsövningar.

31. Praktiskt sekreterararbete 31.1.

Mål

Undervisningen i praktiskt sekreterararbete syftar till att göra eleverna förtrogna med på kontor förekommande arbetssätt och tekniska hjälpmedel samt orientera om yrkeshygien.

31.2.

Huvudmoment

Sekreterarens roll i företaget. Sekreterarens arbetsuppgifter. Yrkeshygien och yrkespsykologi.

31.3.

Kursplan

Sekreterarens uppgifter inom ramen för ett företags personalorganisation. Grundläggande praktiska övningar i sekreterargöromål, t. ex. föredragning av ärenden, upprättande av minneslistor och arbetsschema, sortering, registrering och arkivering av handlingar, handhavande av företagsbibliotek och klipparkiv, trycksaksframställning, blanketteknik, annonsering och PR-frågor, teletjänst, förberedelser för resor, konferenser och sammanträden. Yrkeshygien och yrkespsykologi.

31.4. Anvisningar och kommentarer Undervisningen bör företrädesvis bedrivas i form av praktiska övningar som kan an-

vändas för att belysa olika problem. Representanter från näringslivet kan ibland medverka för att undervisningen skall bli så konkret som möjligt. Sekreterarens uppgifter i ett företags organisation varierar allt efter dess art och storlek (t. ex. sekreterare till inköpschef, direktionssekreterare och läkarsekreterare). Undervisningen bör därför uppmärksamma skilda arbetsuppgifter vid sidan av dem som är generella för varje sekreterarverksamhet. Till allmänna frågor som är värda uppmärksamhet hör sekreterarens ställning mellan chef och övrig personal och vidare sekreterarens tystnadsplikt, eftersom sekreteraren ofta får handlägga ärenden av konfidentiell natur. En sekreterare får ofta arbeta självständigt. Stora krav ställs därför på ordningssinnet. Olika registrerings- och arkiveringsmetoder bör därför tas upp till behandling (t. ex. mikrofilmning). Likaså minneslistor och arbetsscheman, vare sig det gäller uppdrag av mera tillfällig natur eller regelbundet återkommande arbetsuppgifter. Eleverna bör tränas i att föra vårdade telefonsamtal, inte minst på främmande språk. De bör veta hur i telefon vanligen förekommande fraser lyder på engelska, tyska och franska. Kursmomentet teletjänst bör också behandla telegramskrivning och telegrafkunskap överhuvud taget samt tel-

403 ex. Fördelaktigt är att genom studiebesök på någon bank eller större exportfirma visa eleverna hur en telexanläggning fungerar och hur den skötes. Sekreteraren får ofta medverka vid utarbetande eller översättning av reklambroschyrer, tryckta instruktioner o. dyl. och måste för den skull ha en viss kännedom om trycksaksframställning, tryckeritekniska problem, olika stilar, korrekturläsning m. m. Läraren bör under en lektion behandla de på ett kontor vanligen förekommande blankettyperna. Vissa praktiska övningar bör också förekomma. Ofta får en sekreterare handha firmans annonsering, och eleverna bör därför informeras om TS-boken, olika annonsorgan och annonskostnader. PR-frågor tas i detta sammanhang också upp till behandling och upplysningar bör ges om hur kontakten med press och andra informationsorgan bör skötas. En stor del av sekreterarens arbete består i förberedelser av olika slag, t. ex. för resor, rums- och biljettbeställningar. Eleverna övas i att lämna utförliga och sakliga uppgifter per telefon. Praktiska övningar med bandspelare bör förekomma med efterföljande kritik. På många företag får sekreteraren också förbereda konferenser och sammanträden, både interna och externa. Här bör material från näringslivet, t. ex. deltagarlistor, kallelser och föredragningslistor användas, och med detta material övas eleverna att självständigt utarbeta liknande. I detta sammanhang kan man också ta upp kursmomentet föredragning av ärenden. Eleverna bör ges tillfälle att sakligt och kortfattat redogöra för ett ärende av mer eller mindre komplicerad natur. Här går det utmärkt att anordna ett kontorsspel, i vilket då bör ingå förberedelserna för en konferens, konferensen med föredragning av ärenden och diskussioner, stenografering och bandupptagning av dessa samt utskrift av referat och protokoll.

Eleverna skall lära känna de på ett kontor förekommande facktidskrifterna och handböckerna. Läraren har också som sin uppgift att lära eleverna biblioteksteknik. Detta moment bör övas på ett bibliotek, där var och en får sin uppgift att lösa medelst olika källor. På vissa företag får sekreteraren själv fungera som bibliotekarie. För den skull är det värdefullt om eleverna under några lektioner får följa en bibliotekaries arbete på nära håll. Tekniken att lägga upp och sköta ett klipparkiv bör också ingå i undervisningen. Då en sekreterare bör veta vikten av en riktig arbetsställning, god belysning och lämpliga möbler i arbetsrummet, bör man under ett par lektioner ta upp yrkeshygieniska frågor. I samband med yrkespsykologiska frågor bör sekreterarens kommunikationer med över-, sido- och underordnade diskuteras. Klassundervisning är ofta nödvändig vid genomgång av nya moment. Ämnet sekreterargöromål inbjuder emellertid för övrigt till sådana arbetsformer som betingsläsning och diskussioner, gärna i sammanträdesform, av praktikfall eller ett givet ämne. Redovisning i form av protokoll, referat och P M kan föreslås eleverna som specialarbeten. Föredrag av utomstående, gärna sekreterare, demonstrationer, studiebesök och intervjuer är att rekommendera. E t t kontorsspel vari ingår olika kontorstekniska hjälpmedel kan läggas in i slutet av vårterminen. För undervisningen krävs att läraren iordningställer arbetsmaterial i stor utsträckning. Från företag torde en hel del material (cases) kunna erhållas. Samarbete med lärarna i maskinskrivning, stenografi, språk och företagsekonomiska ämnen bör upptas, så att lärostoffet på ett naturligt sätt kan anknytas till dessa ämnen. Grupparbete är i stora delar av kursen

404 det mest naturliga arbetssättet. Det avsnitt som handlar om yrkeshygien kan organiseras sålunda: Klassen indelas i grupper. Grupp 1: belysningen i sekreterarens arbetsrum. Grupp 2: lokalytor, lämpliga textilier och färger. Grupp 3: lämpliga möbler. Grupp 4: kontorsmaskiner och övriga hjälpmedel för sekreterare.

Grupp 5: rätt klädsel. Grupp 6: ett välvårdat yttre. Uppgifterna genomföres med hjälp av intervjuer, besök på firmor, bok- och biblioteksstudier m.m. Resultatet kan redovisas genom en muntlig redogörelse för intervjun, en demonstration av olika kontorsmaskiner och en diskussion om sekreterarens allmänna uppträdande. Slutligen utarbetas gemensamt en PM över hela arbetsresultatet.

32. Kontorsteknik Undervisningen i kontorsteknik syftar dels till att vidga elevernas möjligheter att begagna sina teoretiska kunskaper i samband med praktik på kontor, dels att underlätta förståelsen för vissa teoretiska moment i olika berörda ämnen under de fortsatta studierna. Undervisningen bör förläggas till slutet av årskurs 1. Eleverna har då en viss referensram för dessa tillämpade avsnitt. De bar vidare kunskaperna aktuella vid början av eventuell praktik under sommaren mellan årskurs 1 och 2. Elevernas förmåga att handha vissa kontorstekniska hjälpmedel bör uppövas. De bör exempelvis få en viss teknisk färdighet i att utföra ljuskopiering eller att utföra bokföringsnoteringar på genomskriftsplatta. Detta senare moment illustrerar att undervisningen med fördel bör förläggas till slutet av årskursen. Eleverna måste nämligen ha vissa elementära kunskaper i bokföring för att rätt kunna handha plattan. De bör vidare genom översiktliga demonstrationer av kontorstekniska hjälpmedel lära känna hjälpmedlens användbarhet för olika uppgifter samt deras plats i arbetsrutinen. Det kan vara lämpligt att börja med en

kort genomgång av några arbetsuppgifter, som förekommer på så gott som alla kontor, t. ex. postbehandling. Sådana hjälpmedel som frankeringsmaskin, postböcker, sorterare, stämplar, diarieböcker och diarietalonger demonstreras relativt ingående. I direkt anslutning till detta avsnitt demonstreras olika slag av pärm- och mappsystem m. fl. förvaringsanordningar för handlingar. Härvid genomgås lämpligen reglerna för ordnandet av handlingar enligt olika principer exempelvis den alfabetiska, numeriska och kronologiska. Denna översiktliga genomgång bör kompletteras med praktiska övningar att ordna handlingarna enligt olika system. Som avslutning på detta avsnitt kan ett arkiv och dess utrustning demonstreras. I samband med att man ger olika exempel på hur korrespondensarbetet kan vara upplagt i ett par skilda företag, lämnas en översiktlig orientering om några vanliga hjälpmedel såsom dikterings- och dupliceringsmaskiner. Härvid demonstreras olika typer, exempelvis dikteringsmaskiner med magnetband och sådana med platta eller manschett, sprit- och färgduplikatorer, fotokopierings- eller snabbkopieringsappara-

405 ter. Fortlöpande göres jämförelser mellan de olika fabrikaten, deras användbarhet och begränsning. I detta avsnitt bör även nämnas betydelsen av att anpassa valet av maskin efter det beräknade behovet på företaget. På så sätt uppmärksammas vikten av att blott anskaffa sådan utrustning som är räntabel. Fortlöpande bör kontakt uppehållas med andra ämnen, främst maskinskrivning, eftersom diktafoner och spritduplikatorer även behandlas i detta ämne. Här blir det olock ofta fråga om att lära sig ett fabrikat. Undervisningen i kontorsteknik skall däremot ge kunskaper om olika fabrikat. Även telex behandlas samt kontorets möjligheter att ordna interna signal- eller sökarsystem.

Uppmärksamhet bör ägnas åt olika uppslagsböcker på kontoret. Praktiska övningar för att snabbt kunna finna vissa uppgifter bör utföras, bl. a. i samband med genomgång av registreringsprinciper. Bokförings- och räknemaskiner ägnas en avslutande genomgång, varvid olika typer visas och jämföras med varandra. Den manuella träningen i maskinräkning bör däremot ske i maskinskrivningsundervisningen. Träning i att läsa uppgifter på hålkort bör förekomma. I många fall torde det bästa utbytet av undervisningen kunna ernås genom att stuoliebesök anordnas på utställningar av olika, slag eller på representativa kontor.

33. Ergonomi 33.1.

Mål

Undervisningen i ergonomi har till uppgift att med utgångspunkt i de krav som ställs i arbetslivet ge en kort sammanfattning av människokroppens byggnad och funktioner samt av grundläggande principer för människans upplevelser och beteende, att orientera eleverna om de faktorer som berör samspelet mellan människan och hennes arbete och som är av särskild betydelse för hälsa, effektivitet och trivsel samt att förbereda eleverna för produktionsoch personalledande arbetsuppgifter.

33.2.

Huvudmoment

Tekniska grunder: Fundamentala maskinoch miljöfaktorer; utvecklingsbetingade förändringar. Arbetsmedicinska och arbetsfysiologiska grunder: Biologiska begränsningar och möjligheter.

Psykologiska, sociala och sociologiska faktorer av särskild betydelse för människan i arbetslivet. Arbetshygien och omgivningshygien med huvudsaklig begränsning till objektiva mätmetoder, olika standardvärden och kriterier,, deras tillämpning och tolkning samt profylaktiska grundprinciper. Tillämpningar: Typfall belysande begreppet optimala arbetsbetingelser diskuteras och användes som övningsexempel. Tekniska krav sammanställes med människans förmåga att uppfylla kraven. Samverkan mellan samhälle och näringsliv, arbetsgivare och arbetstagare. Andra faktorer av väsentlig betydelse för ett produktivitetsbefrämjande ledarskap.

33.3. 1.

Kursplan

Introduktion

Definitioner, målsättning och omfattning.

406 2. Den tekniska arbetsmiljön Produktion och de tekniska förändringarna: manuellt, mekaniserat och automatiserat arbete, integrationen människan—maskinen. Arbetsmiljön: Mekaniska, fysikaliska, kemiska, psykologiska miljöfaktorer; samverkande och motverkande faktorer. 3. Människokroppens funktioner

byggnad och

Förändringar betingade av arbetet och dess utveckling. Människans åldersförändringar. Skelettet och dess förbindningar, muskulaturen, nervsystemet, blodomloppet och andningen, sinnesorganen, ämnesomsättningen, utsöndringsorganen, huden. Samspelet mellan olika kropps- och sinnesfunktioner. Kroppens arbete och energiomsättning, arbete i värme och kyla, arbetsförmåga och kondition, raster och pauser. Arbetsställningar och arbetsrörelser, kroppsmått, belastningar på rygg, leder, andning och blodomlopp, återhämtning och förslitning. 4. Psykologiska faktorer Varseblivningens psykologi med tillämpningar. Människans olikheter. Utveckling— inlärning—anpassning. Behov. Motivationens betydelse. Arbetspsykologi. Trötthet av arbetet — trötthet på arbetet. Arbetskrav — arbetsförmåga. Arbetslivets socialpsykologi. Klagomål och invändningar, ansvar och trivsel. Gruppnormer och attityder. Solidaritetsproblem. Växelverkan mellan faktorer i och utanför arbetet. 5. Standardvärden för optimala arbetsbetingelser Exempel på belastningsbegränsningar och driftvillkor för maskiner och maskinsystem. Standardvärden och ergonomiska regler för människan: regler för arbetsrörelser och arbetsställningar, utformning av verktyg,

mätdon, instrumentpaneler, signalanordningar, arbetsplatsens disposition. Tillåtliga och tolerabla påfrestningar av typen skakningar, vibrationer, buller. Regler för god belysning och färgplanering. Riktvärden för värme, kyla, joniserande strålning, gaser, ångor, vätskor, damm. Mätmetoder, mätningarnas utförande och mätresultatens värdering. 6. Skadeverkningar, förslitning, obehag Några principiellt viktiga yrkesbetingade kroppsliga förändringar, yrkessjukdomar, skador och obehag: rygg- och ledbesvär; yrkesskador orsakade av buller, värme, kyla, joniserande strålning; synförändringar: inverkan av kemiska ämnen, såsom akut och kronisk förgiftning, överkänslighetsreaktioner (allergier), cancer och ärftlig— hetsförändringar; smittspridning och infektionsrisker, epidemier; rökning, alkohol, narkotika och andra stimulantia. 7. Teknisk elimination och profylax Ergonomisk utformning av produktionssystem, maskiner och arbetslokaler. Personlig skyddsutrustning. Samhällets bullerproblem samt vatten- och luftföroreningar. Industriförläggning och samhällsplanering. Kontroll och uppföljning av olika åtgärder. 8. Företagets organisation Orientering om de olika avdelningarnas allmänna arbetsuppgifter. Specialfunktioner. Företagsnämnd, skyddskommitté. Samverkan med externa konsulter och institutioner för rekrytering, utbildning, forskning och utredningar. 9. Rekrytering, anställning och placering Analys av de krav arbetet ställer. Tillgång till arbetskraft. Metoder för personurval och placering. Olika anställningsavtal.

407 10. Introduktion, utbildning och personalutveckling Introduktion och introduktionsprogram. Utbildningsbehov i företaget. Inlärningspsykologiska tillämpningar. Undervisningsmetoder och utbildningsprogram. Kontroll av utbildningsresultat. Bedömning, omplacering, befordran. 11. Information inom företaget Syfte; informella informationsvägar, ryktesspridning; formella informationsvägar, informationsformer och metoder. 12. Ordergivning Olika typer av order. Kontroll. 13. Arbetsrätt, arbetarskydd och hälsovård Arbetsrättsliga bestämmelser: arbetsavtal, arbetstid, arbetarskydd. Inspekterande och kontrollerande organ. Betydelsen av att individer och grupper känner ansvar för och följer gällande regler och bestämmelser. Korrektiva samtal. Skyddstjänst, industrihälsovård, industrisjukvård och rehabilitering. Frånvaro och personalomsättning.

33.4. Anvisningar och kommentarer 33.4.1.

Lärostoffet

33.4.I.I. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Frågor som rör samspelet mellan människan och hennes arbete ägnas mycket stort intresse och man försöker att i möjligaste mån analysera dem med objektiva metoder för att kunna vidtaga adekvata åtgärder. De genomgripande förändringar av arbetet som följer av den tekniska utvecklingen och i ökande grad även av arbetskraftens förskjutning mot högre åldrar gör det nöd-

vändigt att så långt det är möjligt i förväg söka utreda de nya villkoren och anpassa arbetet till människans förutsättningar. De problem som skall bemästras är flera. Ibland dominerar direkta risker, t. ex. inom atomindustrin men även i olika konventionella tillverkningsprocesser. Ibland uppkommer nya former av påfrestningar eller arbetskrav, fysiska eller psykiska, som föranleder en nyanserad arbets- och kapacitetsbedömning. Arbetsledning och personaladministration är andra frågor som har hög aktualitet och som ställer stora krav på ingenjörers kunskaper och förmåga. De ergonomiska åtgärderna avser dels själva arbetet och arbetsmetoderna, dels miljön på arbetsplatsen. Dessa faktorer kan man mer eller mindre framgångsrikt förändra på teknisk väg. I betydligt mindre utsträckning kan människan förändras, men frågor sådana som »rätt man på rätt plats» samt riktiga utbildnings- och inträningsmetoder och ett positivt psykiskt arbetsklimat har stor betydelse. I gymnasiets ergonomikurs bör huvudvikten läggas på helhetsbilden och de viktigaste ergonomiska grundreglernas till— lämpning i praktisk verksamhet. Det är därför viktigt att samtliga kursmoment behandlas och att de illustreras med exempel i första hand hämtade från elevernas erfarenhetsområde. Om man blir förtrogen med arbetsmetoderna kan man vanligen utan större svårighet applicera dem på nya uppgifter. Det bör understrykas i undervisningen att man vanligen rör sig med kombinationer av flera slags åtgärder. Genom samverkan med de tekniska, tilllämpade ämnena kan anknytning till tidigare tekniska problemlösningar erhållas, och genom samarbete med företagsekonomins avsnitt om personaladministration kan något större tyngd läggas på de moment som behandlar företagets organisation samt vissa psykologiska frågor t. ex. arbetsledning.

408 •334-1-2- Kommentarer till speciella kursmoment 1.

Introduktion

Ergonomins målsättning att skapa optimala arbetsbetingelser bör diskuteras både från företagets synpunkt och från individens. Kursplanens huvudmoment ger en översikt över de objektiva möjligheter man har att fastställa vilket arbete som bäst passar individens förutsättningar samt vilka krav av framför allt teknisk natur som bör ställas på moderna arbetsformer och modern arbetsmiljö. Huvudvikten bör läggas på de praktiska åtgärder som kan vidtagas för att åstadkomma och upprätthålla en hög individuell duglighet under sunda, säkra, ändamålsenliga och i övrigt trivsamma arbetsförhållanden. 2. Den tekniska

arbetsmiljön

Den industriella strukturomvandlingens konsekvenser för människan bör beskrivas från ergonomisk synpunkt. Människans möjligheter och begränsningar i arbetslivet samt de krav som måste ställas på såväl arbetet som på arbetsmiljön kan enklast illustreras genom konkret genomgång av några olika typer av manuellt, mekaniserat och automatiserat arbete. I manuellt arbete kan exempelvis handverktygens ergonomiska utformning vara en god utgångspunkt. Mekanisering och automatisering kan belysas med exempel från mekanisk bearbetning, tempoarbeten och fjärrstyrd processkontroll. Skiljaktigheterna i åtgärder som berör integrationen människa — maskin behandlas härvid mera ingående. Upprättande av arbetskravsprofiler, möjligheter till arbetsförenkling, användning av tid- och metodstudieteknik för ergonomiska undersökningar genomgås. Olika miljöfaktorer exemplifieras i sitt praktiska sammanhang. 3. Människokroppens funktioner

byggnad och

Detta avsnitt bör dels upptaga en samman-

fattande repetition av de biologiska kunskaper som inhämtats tidigare, dels omfatta en elementär genomgång av vissa viktiga arbetsfysiologiska fakta. Åldersförändringar såsom minskande snabbhet, förändringar i leder, muskulatur etc. bör särskilt behandlas. Fysiologiska krav på ar betsrytm, vila och omväxling samt synpunkter på rätt arbetsteknik, arbetsplanering, träning och olika förebyggande åtgärder bör helst genomgås i anslutning till arbetsplatsbesök och laborationer som konkretiserar frågeställningarna. Eleverna bör få lära sig att använda olika hjälpmedel, bl. a. antropometriska data samt olika mätmetoder. 4. Psykologiska

faktorer

De grundläggande psykologiska faktorerna bör likaledes genomgås i anslutning till företagets och arbetsplatsens problem. Till de varseblivningspsykologiska momenten bör sålunda anknytas tillämpningar inom problemområdet människan — maskinen men också subjektiv personbedömning i samband med anställning och befordran. Momenten inom arbetslivets socialpsykologi kan lämpligen behandlas med utgångspunkt i praktikfall. Människans olikheter, motivationens betydelse, familjeliv och fritid samt samspelet mellan arbetsmiljö och hemmiljö i industrisamhället är lämpliga uppgifter för grupparbeten kring praktikfall. 5. Standardvärden arbetsbetingelser

för optimala

Beskrivningen av olika biologiska standardvärden och ergonomiska regler bör åskåolliggöras med väl valda tillämpningsexempel. Hygieniska gränsvärden i arbetslokaler diskuteras. Ergonomisk bedömning av arbetsförhållandena, uppmätning och utvärdering av mekaniska, kemiska och fysikaliska miljöfaktorer kan med fördel läggas till grund för konstruktionsuppgifter och beräkningar av enklare eliminationstekniska åtgärder. Särskild vikt bör läggas på använd-

409 ning av checklistor, systematisk analys och protokollskrivning. 6. Skadeverkningar, förslitning, obehag Skillnaoler i uppkomstmekanism och symtombild för akuta skadeverkningar, kroniska förändringar och långtidseffekter på grund av mindre lämpliga arbetsförhållanden bör i möjligaste mån beskrivas och exemplifieras. Stressfaktorernas sammansatta natur torde lättast kunna åskådliggöras med hjälp av inträffade och utreolda fall. 7. Teknisk elimination och profylax I detta avsnitt bör tyngdpunkten läggas på ölet metodiska utnyttjandet av olika analytiska hjälpmedel och på planering och kontroll av mera omfattande åtgärder. Industriernas förläggning i samhället, topografiska och meteorologiska faktorers betydelse för spridningen av buller, luft- och vattenföroreningar samt industrilokalernas och arbetsprocessernas ergonomiska utformning bör belysas med exempel som visar hur olika åtgärder griper in i varann. Eleverna bör genom aktuella exempel få lära sig något om hur man beräknar kostnaderna för olika alternativ. 8. Företagets organisation Detta avsnitt anknytes dels till undervisningen om olika organisationsteorier, som behandlas i ämnet företagsekonomi, dels till elevernas egna iakttagelser vid studiebesök och eventuell praktiktjänstgöring. Exempel ges på specialfunktioner, som svarar för t. ex. personalvård, skyddstjänst, industrisjukvård, produktionsteknik. 9. Rekrytering, anställning och placering Först analyseras de krav som måste uppställas för varje särskild anställning. Här görs anknytning till moment 2, den tekniska arbetsmiljön. Dessa krav kan innebära t. ex. tekniska kunskaper, speciell manuell färdighet, goda kroppskrafter eller fullgod syn och hörsel.

De krav som uppställs för en viss befattning får i allmänhet anpassas efter arbetsmarknadsläget, d. v. s. tillgången på arbetskraft. Här kan anknytning ske till samhällskunskap. De vanligaste åtgärderna och metoderna för att välja ut lämplig person för anställning behandlas. Skol- och arbetsbetyg, referenser, läkarundersökning, intervjuer, psykologiska undersökningar samt systematisk subjektiv bedömning är de hjälpmedel som används. De vanliga formerna för anställning, såsom muntliga och skriftliga avtal, genomgås. Provtjänstgöringen diskuteras, varvid dess värde för en ingående bedömning ställs mot dess rekryteringshämmande verkan, som är starkt varierande för olika slags anställningar. 10. Introduktion, utveckling

utbildning och personal-

Här informeras om att introduktionens syfte bl. a. är att underlätta individens anpassning till den nya arbetsgruppen och att tillfredsställa dennes sociala behov. Härvid anknytes till psykologiundervisningen och till elevernas egna erfarenheter och upplevelser av nya miljöer med nya vanor, beteendemönster och personkontakter; att förebygga olycksfall i arbetet; att skapa positiv attityd till företaget, arbetet och arbetsmiljön samt att minska personalomsättningen och därigenom nedbringa anställningskostnaderna. Vid brist på personal med för företaget nödvändig utbildning måste företaget täcka detta utbildningsbehov genom planerad och systematisk intern och/eller extern utbildning. Sådan utbildning syftar också till att utnyttja begåvningsreserven i företaget och underlätta omplacering och befordran av lämplig personal. Detta förutsätter också en systematisk bedömning av personalen.

410 11. Information inom företaget

33.4-1.3. Planering och samverkan

Utbytet av information mellan befattningshavare i ett företag har bl. a. till syfte att överföra data som är nödvändiga för ett effektivt arbetsresultat; att skapa motivation för den egna arbetsinsatsen; att skapa en gynnsam attityd till företaget samt att förebygga motstånd mot förändringar som vidtas av företaget, t. ex. ifråga om organisation, produktion och arbetsmetoder.

De rent ergonomiska avsnitten genomgås i huvudsak under höstterminen. Härigenom vinnes att avsnitten om säkerheten i arbetet och arbetsplatsens utformning behandlas samtidigt som de nya tekniska tilllämpningsämnena introduceras. Personalledningsavsnitten genomgås lämpligen under vårterminen. Då har organisationsteorin behandlats i företagsekonomin och eleverna bör ha större förutsättningar för att tillgodogöra sig undervisningen i personalledning. Ämnet kräver en synnerligen omsorgsfull planering och koncentration till väsentligheter. Samtliga moment skall behandlas. Nedanstående timfördelning ger en lämplig avvägning mellan de olika momenten.

12. Ordergivning En order skall vara tydlig och ändamålsenlig. Den måste därför noga planeras. Or der givaren skall ha ett klart mål, han måste överväga hur detta skall nås, vilka hjälpmedel som skall begagnas och vem som bäst kan utföra arbetet. Det måste också noga övervägas när ordern skall ges samt om den skall vara skriftlig eller muntlig. Kontroll bör ske att ordern uppfattas rätt. 13. Arbetsrätt, arbetarskydd och hälsovård Här ges en kortfattad information om att i företaget gällande bestämmelser om arbetstid och arbetarskydd vilar på lagar och avtal. Hos eleverna skall väckas förståelse för att det ur trivsel-, säkerhets- och produktivitetssynpunkt är viktigt att all personal känner ansvar för och följer dessa bestämmelser. Arbetarskyddets organisation genomgås och de institutioner som arbetar med hithörande frågor, Arbetsfysiologiska institutet, Statens institut för folkhälsan och de yrkesmedicinska centralerna samt arbetsmarknadens parter, behandlas kortfattat. Den förebyggande och rehabiliterande verksamhet som företagen själva ordnar genom specialutbildade läkare, sköterskor och ingenjörer beskrives.

Antal lektioner

Moment 1. Introduktion 2. Den tekniska arbetsmiljön . . .

3. Människokroppens byggnad och funktioner 4. Psykologiska faktorer

5. Standardvärden för optimala arbetsbetingelser 6. Skadeverkningar, förslitning, obehag 7. Teknisk elimination och pro15 8. Företagets organisation 9. Rekrytering, anställning och placering

10. Introduktion, utbildning och personalutveckling 11. Information inom företaget 12. Ordergivning 13. Arbetsrätt, arbetarskydd och hälsovård

15 Summa

60 Fördelningen är ett förslag avsett att ligga till grund för ämneskonferensens avvägning.

411 Samverkan bör ske med de ämnen som förbereder ergonomistudierna eller för vilka ergonomiska betraktelsesätt är väsentliga. Praktik: Elevernas förmåga att tillgodogöra sig ämnet är starkt beroende av kontakten med praktiska problem. Därför bör någon information ges om ergonomiska betraktelsesätt i samband med skol- och m il j öpraktiken. Företagsekonomi: Före genomgången av avsnitten om arbetsledning bör företagets inre organisation ha behandlats i företagsekonomi. Maskintekniskt, byggtekniskt, eltekniskt och kemitekniskt alternativ: Det är viktigt att samverkan sker i tillämpliga delar med ämnena konstruktion, produktion, energi, elteknik, maskinteknik, byggteknik, planering, anläggning, elmaterial, elmaskiner, elanläggning, elkraft, biokemi, analys, apparatlära och teknisk kemi. Så förutsattes olika säkerhetsfrågor behandlade mera i detalj i respektive ämnen, medan principerna och kriterierna kommer att sammanfattas i ergonomi. Den ergonometriska utformningen av arbetsprocesser, maskiner och miljö bör betonas i ovannämnda ämnen. Särskilt i konstruktionsövningarna bör ergonomiska synpunkter på exempelvis form och hanterbarhet, armatur och belysning, färgplanering, stoftavskiljning och luftbehandling, byggnadsakustik och bullerbekämpning, kemiska och fysikaliska risker beaktas. Arbetsstudier: Då den teknik som användes för tids- och metodstudier även har betydelse för ergonometriska utredningar bör samverkan ske med arbetsstudieorienteringen. 334.1.4-

Koncentration

Koncentration är lämplig. 33.4.I.5.

Beting

En indelning av kursen kan tänkas i t. ex. 4 beting, varvid lämpliga avsnitt kan er-

hållas med hjälp av tidplaneringen i 33.4.1.3. Ett förslag är att momenten i kursplanen sammanförs på följande sätt: 1—3, 4—6, 7—9 och 10—13. 33.4.2.

Verksamhetsformer

33.42.1. Allmänna kommentarer

metodiska

Undervisningen bör anknytas till och samordnas med framför allt de tillämpade tekniska ämnena. Diskussioner och övningar bör ingå. De exempel som skall illustrera den teoretiska bakgrunden bör i första hand hämtas från arbetslivet och elevernas praktik. Eftersom ett mycket stort intresse ägnas åt olika ergonomiska åtgärder inom företagen och forskningen på området är omfattande, är det värdefullt om besök av experter från företag, institutioner och näringslivets organisationer kan inläggas i undervisningen. 33.42.2.

Studieteknik

Eleverna skall lära sig att använda lämpliga hjälpmedel såsom monografier, handböcker, facktidskrifter, broschyrer, mät- och beräkningsmetoder, testförfaranden. Ämnet får icke ges sådan form att det blir alltför deskriptivt, utan det bör stimulera elevernas självverksamhet och förmåga att allsidigt och objektivt använda sig av kunskapsstoffet. 33.4.2.3.

Självständiga

arbetsformer

I 33.4.1.5 har getts exempel på hur hela kursen kan tänkas indelad i beting. Då ergonomi läses i årskurs 4, torde eleverna ha en rätt stor erfarenhet av betingsläsning. Den omfattning de föreslagna betingen har behöver därför ej föranleda svårigheter. Betingsstudierna utformas enligt läroplanens allmänna anvisningar (11:4.2.3.3). Elever med speciellt intresse för ämnet har möjlighet att enskilt eller gruppvis utföra självständiga utredningar. Olika in-

412 dustriella cases, utredningar och tillämpningar hämtade från företag och institutioner lämpar sig även väl för seminarieövningar, grupparbeten och diskussioner. Några företagsproblem, i största möjliga utsträckning hämtade från elevernas egen praktik eller från studiebesök, diskuteras och genomgås som grupparbeten. I möjligaste mån belyses härvid frågor som berör samverkande faktorer på och utanför arbetsplatsen. Laborationer, övningar och grupparbeten bör uppläggas så att de befrämjar den självständiga användningen av olika hjälpmedel för objektiva analyser och mätningar samt tolkning av olika insamlade data. De bör dels innehålla övningsuppgifter av fundamental betydelse för konstruktions-, beräknings- och planeringsstadierna, dels även exempel på undersökningar och kontroller av arbetsplatser där klagomål, onormal frånvaro etc. förekommit. 88424. Demonstrationer, studiebesök

laborationer,

Följande laborationer kan tänkas: Konditionsprov (cykelergometer), varvid samverkan med gymnastik är lämplig (se 81), fysiologisk arbetsanalys av t. ex. ett enkelt bänk- eller maskinarbete, ett psykologiskt lämplighets- eller skicklighetstest, en oktavbandsanalys av maskinbuller, en luftundersökning med avseende på exempelvis koloxid, en undersökning av strömningsprofiler kring en lokal utsugningsanordning, användning av checklistor. För att följa utvecklingen och belysa olika avsnitt i utbildningen är studiebesök lämpliga. Dessa kan ofta med fördel samordnas med studiebesök som ingår i andra ämnen. Samarbete bör ske med den

personal inom företagen som har ergonomiska arbetsuppgifter, såsom industriläkare, skyddsingenjörer, ergonomer (bioteknologer) och personaltjänstemän. Studiebesöket bör förberedas med genomgång av det aktuella företagets ergonomiska problem. 33.42.5.

Bedömning

Vid kunskapskontrollen bör sådana uppgifter och problem ges, som kan innefatta en syntesuppgift vari ingår tillämpningar på flera avsnitt av ämnet, framförallt tekniska beräkningar. Vid besvarandet bör läroböcker, handböcker och andra hjälpmedel vara tillåtna. 33.4.3.

Hjälpmedel

Väsentligt är att det utom lämplig lärobok finnes tillgång till aktuellt studie- och arbetsmaterial, så att eleverna har underlag för den självständiga verksamhet som är önskvärd. Läraren kan få råd, anvisningar och uppgifter om lämpligt material från pågående forskning vid Arbetsfysiologiska institutet, Statens institut för folkhälsan, de yrkesmedicinska centralerna, Personaladministrativa rådet och de psykologiska och fysiologiska institutionerna vid universiteten. Arbetsmarknadens parter, arbetarskyddsverket och arbetarskyddsnämnden, PA-rådet, branschorganisationerna och företagen lämnar uppgifter rörande tillämpningen av ergonomiska principer. De filmer, bildband, flanellografserier etc. som framställes för information och efterutbildning inom näringslivet är mycket användbara för undervisningsändamål. För olika övningsuppgifter användes handböcker, monografier, tabellverk, läroböcker och facktidskrifter.

34. Teknologi 34.1.

Mål

Undervisningen i teknologi har till uppgift att ge eleverna elementära kunskaper i de för samtliga tekniska fack gemensamma grundläggande ämnena, att genom sammanförande av kunskapsstoff från flera ämnesområden understryka sambandet mellan dessa, att med hjälp av syntesexempel utveckla elevernas förmåga att självständigt och systematiskt använda sig av kunskapsstoffet samt att göra eleverna väl förtrogna med ingenjörens vanligaste arbetshjälpmedel, såsom facklitteratur, handböcker, standardblad och normer, kataloger och broschyrer.

34.2.

Huvudmoment

Materiallära: De vanligaste materialens egenskaper och användning. Tillverkning: Olika sätt att formbilda med hänsyn till material och andra styrande aspekter såsom behov, funktion, pris, säkerhet, kvalitet, produktion, attraktivitet, organisation, service. Konstruktionselement: I anslutning till syntesexempel beskrivande genomgång av några vanliga konstruktionselement. Mekanik: Grundläggande kurs om kroppars jämvikt och rörelse. Hållfasthetslära: Behandling av i övervägande grad statiska belastningsfall. Ritteknik och projektionslära: Grundläggande kunskap om och färdighet i utförandet av tekniska ritningar, förmåga att läsa och förstå ritningar samt färdighet att avbilda föremål i olika projektioner.

34.3.

Kursplan

Årskurs 1 och 2 Materiallära Kolstål och legerade konstruktionsstål. Stålgjutgods, gjutjärn och aducergods.

Lättmetaller: Aluminium och magnesium samt deras vanligaste legeringar. Koppar och dess vanligaste legeringar. Plast: Plasternas natur och indelning. Benämning efter utgångsmaterial och vanliga handelsnamn. Utseende och användning. Betong: Delmaterial och proportionering. Allmänna bestämmelser och anvisningar. Trä: Träets byggnad samt allmänna och fysikaliska faktorer. Handelsformer (träprodukter). Kvalitetsbestämmelser. Konservering. Övriga material såsom sten, tegel, textilier, läder och skinn. Tillverkning I anslutning till syntesexempel orienterande genomgång av olika möjligheter att formbilda med hänsyn till materialval och andra styrande aspekter. Frånskiljning, såsom klippning, stansning, hyvling, borrning, svarvning, fräsning, slipning. Hopfogning, såsom svetsning, lödning, limning. Tillformning, såsom olika gjutmetoder för järn och stål, pressgjutning (metall), formsprutning (plast), formpressning (plast), kall- och varmdeformationsmetoder för metaller. Grundläggande kostnadsanalys vid alternativa val av produktens konstruktionsutformning med hänsyn till material, tillverkningsmetod och andra omständigheter. Konstruktionselement I anslutning till de valda syntesexemplen genomgås, i huvudsak beskrivande, konstruktionselement såsom svets-, nit-, lim-, skruv-, kil-, krymp-, press- och friktionsförband, axlar och tappar, axelkopplingar, glid- och rullningslager, remmar, kilrep och kedjor, linor, kugghjul och växlar, bromsar och fjädrar.

414 Mekanik Jämviktsvillkor vid krafter i planet: Allmänna jämviktsvillkor. Aktiva och passiva krafter. Normaltryck. Förbindningskrafter i linor och stag. Statiskt bestämda och obestämda jämviktsproblem. Att iakttaga vid lösandet av jämviktsproblem. Stabilitet. Jämvikt med friktion: Friktion, friktionskoefficient, friktionsvinkel. Analytisk behandling av jämviktsproblem med friktion. Mekaniskt arbete och verkningsgrad. De enkla maskinerna såsom hävstången, vindspelet, blocket, lutande planet, kilen och skruven. Rullningsmotstånd. Kinematik (komplement till fysikkursen): Rotationsrörelse. Rörelsers sammansättning. Kaströrelsen. Kinetik (komplement till fysikkursen): Rörelseekvationerna, praktiska problem. Tröghetskraften vid translations- och centralrörelse, praktiska tillämpningar. Den koniska pendeln (centrifugalregulatorn). Arbete, effekt, energi och verkningsgrad, praktiska tillämpningar. Det materiella systemets dynamik: Masströghetsmoment och svängmoment. Rörelseekvationer vid rotation kring fix axel. Praktiska tillämpningar. Hållfasthetslära Dragning och tryck: Samband mellan spänning och formändring. Den mekaniska materialprovningen. Elasticitets- och proportionalitetsgräns. Den tillåtna spänningen vid statisk belastning. Utmattningspåkänningar, allmänt. Sammantryckning. Skjuvning: Skjuvspänning. Sambandet mellan skjuvspänning och skjuvning. Vridning: Vridspänningar vid cirkulära och rörformiga tvärsnitt. Polärt tröghetsmoment. Vridmotstånd och grundekvationen för vridning. Vridningsvinkeln. Formler för överslagsberäkning av axlar. Böjning: Allmänna antaganden vid böjning. Den allmänna böjningsekvationen. Tröghetsmoment och böjmotstånd, allmänt och för vanliga ytor. Olika belastningssätt

för balkar. Tvärkraft och böjande moment. De fyra enklaste belastningsfallen. Beräkning av balkars nedböjning. Nedböjning vid de enklaste belastningsfallen. Knackning: Olika knäckningsfall, allmänt. Dimensioneringssynpunkter och tilllåten belastning samt beräkningsmetodik. Sammansatt hållfasthet: Algebraiskt adderbara spänningar. Något om jämförelsespänning. Orientering om beräkningsnormer såsom bestämmelser för järnkonstruktioner i byggnadsverk, byggsvets-, tryckkärl-, pannsvets-, kran-, SEN-, SEMKO- och andra normer. Ritteknik och projektionslära Proportionsriktig frihandsskissning av enkla kroppar. Övningar i snabbskissning av enklare föremål och av geometriska figurer. Skissövningar i parallellperspektiv och i projektioner. Övningar för utveckling av rymdseendet. Ritningsläsning. Projektionslärans grunder, skugglära och perspektivlära. Olika slag av ritningar, t. ex. sammanställnings-, verkstads-, monterings- och installationsritningar, kopplingsscheman, våningsplan. Ritmaterial och ritningsformat. Huvudregler för tekniska ritningars utförande enligt gällande normer. Ritningssymboler inom maskin-, elektro-, byggnadssamt VVS-facket. Beteckningar på element och material enligt svensk standard och »Ändamålsenliga handlingar för byggnadskonstruktioner» av HALTH-gruppen. Beteckningar för toleranser och ytjämnhet. Orientering om system för ritningsbeteckning och arkivering, kopieringsmetoder.

344- Anvisningar och kommentarer 34.4.1. Lärostoffet 344.1.1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Av den som skall göra ett tekniskt utredningsarbete, t. ex. en konstruktion, fordras

415 färdigheter och kunnande på en rad tekniska områden, förmåga till ekonomisk beräkning och bedömning samt insikt i mänskliga beteenden. Ur en samlad fond av kunskaper och insikter skall vissa bestämda element väljas ut och kombineras på lämpligt sätt. Vid tillverkning enligt den utförda konstruktionen krävs det inte enbart skisser och beskrivning. För att klargöra alla önskemål rörande tillverkningen erfordras en teknisk ritning, som skall kunna förstås av allt verkstadsfolk. Allt detta betyder att undervisningen redan från början bör inriktas på en integration av väsentliga element från respektive materiallära, hållfasthetslära, mekanik, projektionslära och ritteknik med den grundläggande utbildningen i konstruktion och produktion. Därigenom utvecklas den helhetsuppfattning som bör eftersträvas icke blott för dem som direkt sysslar med konstruktion och produktion utan som är väsentlig för alla ingenjörer. Teknologi är därför utformat som ett ämnesblock innehållande ett flertal av de grundläggande tekniska ämnesområdena. Kunskaper i matematik, fysik och kemi samt erfarenheter från skolverkstad och annan praktisk erfarenhet kommer dessutom till direkt användning. Det är viktigt att speciellt betona att läraren vid genomgång av lärostoffet inom ämnesblocket ej spaltar upp ämnesområdena och ordnar en undervisning i ritteknik, en i materiallära etc. utan i huvudsak anknyter erforderliga kunskaper i anslutning till valda uppgifter, s. k. syntesexempel, och således behandlar lärostoffet i dess naturliga sammanhang. Med »syntesexempeh avses här en känd konstruktion, som blir föremål för analys och syntes. Då i valda syntesexempel alla delar inom huvudmomenten mekanik, hållfasthetslära och projektionslära icke kan behandlas och då dessa inte återkommer senare i vissa

alternativ, t. ex. kemitekniskt, måste dessa avsnitt kompletteras med separat undervisning. Huvudmomenten bör avrundas till en kvantitativ och kvalitativ helhet inom ramen för den angivna kursplanen. Det förutsattes dock, att större delen av ämnesområdena skall kunna anknytas till de valda syntesexemplen. 344-12. Kommentarer kursmoment

till speciella

Uppdelning på årskurser av olika moment har ej gjorts, emedan fördelningen av ämnesstoffet till stor del beror på den serie syntesexempel som väljes. Materiallära Materialläran skall ge besked om vilka material som besitter de för det aktuella syntesexemplet nödvändiga användning sbetingade materialegenskaperna (t. ex. elektrisk ledningsförmåga, motståndskraft mot smörjolja, giftfrihet). Materialläran skall lämna uppgift om dessa materials användningstekniska egenskaper (t. ex. graden av elektrisk ledningsförmåga, sträckgräns, brottgräns) för att man skall kunna bedöma eller eventuellt beräkna detaljens materialbetingade dimensioner. Materialläran skall dessutom ge besked om dessa materials tillverkningstekniska egenskaper (t. ex. gjutbarhet, skärbarhet), vilka är nödvändiga att känna till för att man skall kunna välja tillverkningsmetod och tillverkningsbetingade dimensioner. Eleverna skall dessutom lära sig att med hjälp av normblad, kataloger, firmabroschyrer, handböcker m.m. skaffa upplysningar om olika materials sammansättning och egenskaper samt om de standardkvaliteter och de manufakturformer som kan erhållas. För metalliska material definieras för materialläran grundläggande begrepp, egenskaper och konstanter som ej behandlas i fysik. De provningsmetoder som används för att erhålla riktiga materialkonstanter beskrivs eller demonstreras kortfattat. Tern-

416 peraturens inverkan omnämnes och förklaras. För metalliska material behandlas egenskapernas variation med sammansättning, framställning, bearbetning och övrig behandling. Temperaturens och i synnerhet värmebehandlingens avgörande roll behandlas, varvid strukturens betydelse omnämns. Svensk standard för metalliska material genomgås mycket kortfattat. För plaster och elaster ges uppbyggnad och framställningsprinciperna i kemi. I teknologi bör huvudvikten läggas på att eleverna lär sig särskilja de olika grupperna, deras egenskaper och användning. Möjligheterna att modifiera egenskaperna med olika fyllmedel påpekas. Betong, trä och övriga material behandlas relativt kortfattat. Tillverkning Med ledning av ett sammanställningsschema lämnas en sammanfattande orientering om olika tillverkningsmetoder. I anslutning till syntesexempel diskuteras sedan den aktuella detaljens utformning. Tillsammans med detaljens användnings- och materialbetingade dimensioner avgör materialets tillverkningstekniska egenskaper vilka framställningsmetoder som bör anlitas. Dessa framställningsmetoder kan därvid ges en något fylligare beskrivning än vad den sammanfattande orienteringen gav. Detaljens funktionella och estetiska krav får ej helt dominera undervisningen utan det skall även framhållas, att den slutgiltiga konstruktionen skall vara så utformad och anpassad, att den möjliggör produktion till ett konkurrenskraftigt pris. De ekonomiska faktorerna kan på detta tidiga stadium inte beröras ingående men bör behandlas så att eleverna får en uppfattning om deras betydelse. Lämpligen erhåller eleverna en kortare orienteringskurs om självkostnad, fördelning av kostnader samt kalkyler.

Konstruktionselement I vissa syntesexempel bör det ingå vanliga konstruktionselement, såsom skruv- och svetsförband, lager. Dessa element kan genomgås dels beskrivande och funktionellt, dels beräkningsmässigt till vissa delar. För skruvar som är standardiserade lämnas en översikt över olika typer med benämningar och gängformer enligt SMS-blad. Tillverkning med materialsynpunkter behandlas i stora drag för att bl. a. belysa inverkan på brottgräns vid skuren respektive pressad gänga. Beräkning av skruvens kärnsektion vid statisk belastning kan genomgås på tidigt stadium i årskurs 1. Skruvens mekanik kan däremot anstå till ett senare skede i årskurs 2. Vid svetsförband lämnas en översiktlig framställning av olika svetsmetoder, grundmaterial för svetsning och svetsfogar. Enklare hållfasthetsberäkning av svetsfogar behandlas, varvid bör framhållas sådana faktorer som inverkar på styrkan av en svetsfog. Vid speciella svetskonstruktioner skall uppmärksamhet fästas på rådande bestämmelser för beräkning och tillverkning enligt t. ex. tryckkärls-, pann- och byggsvetsnormerna. Beträffande glidlager lämnas en allmän orientering om olika typers utformning och arbetssätt. I valda maskinkonstruktioner diskuteras lämpliga lagermaterial med erfarenhetsmässiga värden på bärighet, lagerspel etc. Härvid kan också orienteras om nötning, varmgång och hopskärning. Kuloch rullager kan behandlas i anslutning till SKF-katalog. De viktigaste kul- och rulllagertyperna presenteras och samband mellan belastning, livslängd och ekvivalent lagerbelastning genomgås. Dimensionera efter katalogen t. ex. ett enradigt spårkullager. Vid kugghjul genomgås begreppet modul och geometriska förhållanden för cylindriska hjul med rak kugg. Kortfattat beskrivs olika typer av kugghjul och växlar jämte material, varvid också genomgås rotations-

417 riktning, kuggtal och utväxlingsförhållande. Även förluster, uppvärmning och kylning jämte smörjning bör beröras. Ovanstående urval får tjäna som förebild till hur konstruktionselement i anslutning till syntesexempel kan genomgås. Huvudsakligen skall endast lämnas nödvändig orientering om utformning och arbetssätt. Mekanik I fysik behandlas mekanik framförallt i syfte att stödja de övriga delarna av ämnet, varför dynamiken skjutits i förgrunden på statikens bekostnad. I teknologin med dess syntesexempel kommer tillämpningen i första hand på statik. De första syntesexemplen i årskurs 1 bör väljas med enkla kraftförhållanden. I vissa fall kan också resonemangsvis kraftspelet förenklas till vinkelräta krafter i planet, vilket ju ofta sker i praktiken. I varje fall bör inte statiken genomgås förrän vektorer i planet behandlats i matematiken. I anslutning dels till matematiken, dels till syntesexempel behandlas begreppen resultant, statiskt moment, kraftpar, aktiva och passiva krafter, stabilitet samt statiskt bestämd och obestämd jämvikt utan och med friktion. Kunskaperna befästes genom analytisk behandling av praktiska jämviktsproblem. Fysik börjar i årskurs 1 med en inledande kurs i dynamik, vilken torde vara tillräcklig för teknologin i årskurs 2. I årskurs 2 fortsätter fysiken med en utvidgad kurs i mekanik, varvid krafters vridmoment med tillämpning inom elektricitetsläran först genomgås. Därefter behandlas tröghetskraft i ett system som befinner sig i rörelse med konstant acceleration i förhållande till ett referenssystem. Sist kommer kaströrelse och cirkulär rörelse hos en partikel vid konstant banhastighet. I slutet av årskurs 2 kan teknologins mekanikdel kompletteras dels i anslutning till syntesexempel och dels separat, varvid praktiska tillämpningar ges. Lärostoffet bör huvudsakligen genomgås i anslutning till problem14 Läroplan för gymnasiet

lösning. Därvid måste stor vikt läggas på urvalet av övningsexempel, som bör ha en utpräglat teknisk och praktisk anknytning. Tyngdpunktsbegreppet kan införas på ett tidigt stadium i teknologin, trots att det matematiska underlaget ej förefinnes för en fullständig härledning. En preliminär definition lämnas och tyngdpunkten för enklare ytor och kroppar erhålles från handböcker eller direkt genom läraren. Den matematiska härledningen kan senare lämpligen behandlas i matematikkursen. Hållfasthetslära På tidigt stadium i årskurs 1 genomgås i anslutning till syntesexempel elementära hållfasthetsbegrepp, som inte kräver några avancerade beräkningar. Sådana moment i kursplanen är dragning, tryck och skjuvning. Även grundekvationer för vridning och böjning kan genomgås. Därvid presenteras och användes tröghetsmoment, vridoch böjmotstånd. Begreppen definieras och förklaras lämpligen med dimensionsanalys. De formella härledningarna får anstå till årskurs 2, då det matematiska underlaget finnes. Om man preliminärt vill förtydliga begreppet tröghetsmoment kan acceptabla närmevärden för enkla ytor, t. ex. en rektangel, beräknas. En rektangulär yta med höjden h och bredden b uppdelas i ett antal strimlor genom att höjden h delas i ett antal lika delar. Vid en uppdelning av höjden i 12 delar får man exempelvis summan 143 bh 3

... , „ _ , , . , vilket varde ligger mycket nära

144 12 bh 3 Det polära tröghetsmomentet för en cirkelyta kan beräknas på ett analogt sätt. De moment av kursplanen som inte direkt anknyter till syntesexempel får behandlas separat i årskurs 2. Det kan t. ex. gälla olika belastningssätt för balkar, tvärkraft och böjande moment, de fyra enklaste belastningsfallen, balkars nedböjning samt knackning. Vid genomgång av momenten kompletteras med praktiska typexempel..

418 Större delen av kursplanen bör dock anslutas till syntesexempel. Rittek?iik och projektionslära Först lämnas en allmän orientering, vari bl. a. ingår olika ritmaterial med hantering och vård, standardisering, skalor. Därefter inlägges övningsuppgifter i textning, linjedragning o. dyl. I anslutning till syntesexemplet övas i frihandsskissning snedprojektion. Därvid kan också inläggas separata träningsuppgifter. Härefter följer en grundläggande framställning om rätvinklig parallellprojektion med övning på enkla föremål, varefter det aktuella syntesexemplet uppritas. De allmänna reglerna för måttsättning, ytjämnhet, toleranser e t c inläres jämte övningar, innan syntesexemplet kan fullbordas till en fullständig arbetsritning. Sambandet mellan formgivning, måttsättning och tillverkning måste ständigt beaktas. Gängse sätt för avbildning är parallellprojektion. Då det krävs en mer åskådlig framställning eller ett förtydligande av en detalj användes snedprojektion och perspektiv. Eleverna bör övas i att på fri hand göra uppmätningsskisser i perspektiv och att med ledning av denna framställa en arbetsritning i rätvinklig parallellprojektion. Beträffande projektionsläran i övrigt bör följande behandlas: Användandet av hjälpprojektion, enkla figurer med en hjälpprojektion. Linjers verkliga längd och plana ytors verkliga storlek. Plana hjälpsnitt, vinkelräta mot horisontal-, vertikal- eller sidoplan. Ytutbredningar. Skruvlinjer, skruvytor och gängor. Skugglära, orientering. Perspektivbildens konstruktion. Av ovanstående kan ytutbredningar och perspektivbildens konstruktion anknytas till syntesexempel. Övriga moment får behandy las med separat undervisning jämte övningsuppgifter, t. ex. genom betingsläsning.

Eleverna bör dessutom vid lämpliga tillfällen övas i att läsa och förstå olika slag av ritningar. Detta gäller även speciella ritningar som t. ex. plan av våning, installationsritningar, kopplingsscheman. I övrigt bör beaktas att byggnads- och anläggningsindustrin använder en annan projektionsmetod än den inom maskintekniken, att måttsättningen sker efter andra principer än den inom maskintekniken samt att toleransuttrycken inte har någon likhet med ISO-systemets. 344-1-3.

Planering och samverkan

Det är av största vikt, att den blivande ingenjören redan på ett tidigt stadium får utveckla sin kombinationsförmåga och tränas i behandling av olika uppgifter. Situationen försvåras då eleven saknar en mängd av de upplysningar och kunskaper som erfordras. Lärarens uppgift blir således att i anslutning till lämpligt valda syntesexempel dels med eleverna diskutera alla de väsentliga faktorer som man måste ta hänsyn till, dels lämna nödvändig information om de delar inom ämnet som behövs för att lösa det förelagda syntesexemplet. Lämpligen bör här även inläggas en överskådlig presentation, t. ex. medelst principschema, av ett företags produktutvecklingsorganisation. Syntesexemplen bör väljas ur elevernas egen erfarenhetssfär, gärna föremål som finnes inom skolans laboratorier och övriga lokaliteter eller i anslutning till den lokala industrin. Eleverna har då större möjlighet att aktivt engagera sig vid diskussionen av de synpunkter som skall bilda underlag för lösandet av uppgiften. Det kunskapsstoff som i anslutning härtill måste delges eleverna får då en motivering. Om man t. ex. utgår från ett så vanligt och till synes enkelt bruksföremål som en matsked, utgör först och främst dess funktion utgångspunkt för en diskussion av användningsbetingade dimensioner och materialegenskaper.

419 Matskeden måste ha både lämplig form och attraktivt utseende. Användningen ställer vissa krav beträffande temperatur- och korrosionsbeständighet (t. ex. tålighet mot diskmedel), styvhet, hållfasthet etc. Man finner, att flera material är lämpliga, gör ett visst urval och går igenom kursmomenten för dessa material. De valda materialen ställer vissa krav på dimensioneringen, s. k. materialbetingade dimensioner, och dessutom bestämmer materialet tillverkningsmetoden. Är matskeden av stål eller lättmetall utgår man t. ex. från plåt som stansas och pressas. Tillverkningsmetoden återverkar i sin tur på utformningen av skeden. Seriestorlek påverkar tillverkningstekniken. Efter varje kombination av alternativa utföranden ifråga om material, dimensioner och tillverkningsmetod göres en överslagsmässig konstnadsanalys. De olika alternativens kostnader måste vägas inbördes och dessutom ställas mot företagspolitik, investeringsbehov och andra förhållanden. Efter detta börjar man skissa föremålet. Man inlär grundläggande principer i utförandet av en ritning samt de termer, uttryck och symbolbeteckningar som är nödvändiga. Härvid inlägges övningsmoment i ritmaterialens användning, linjedragning, textning etc. för erhållande av en grundläggande ritningsträning, innan man kan utföra den eller de ritningar som hör ihop med syntesexemplet. I årskurs 1 kan först väljas föremål, som ej kräver genomgång av moment i hållfasthetslära och mekanik. Dessa föremål, t. ex. sked, kniv, handverktyg och andra bruksföremål, kan dels diskuteras på grundval av elevernas teoretiska och praktiska förutsättningar, dels anknytas till valda delar av materiallära, tillverkning, ritteknik och konstruktionsprinciper. Uppgifternas svårighetsgrad kan sedan stegras i en logisk följd. Nya kursmoment införes i den mån det behövs och i anslutning till det nyinlärda lärostoffet i de grundläggande naturvetenskapliga ämnena.

Statiska problem kan behandlas i årskurs 1. I anslutning till matematikens vektorräkning i årskurs 1 kan i teknologin jämviktsvillkor vid krafter i planet genomgås. Samtidigt kan följande moment i hållfasthetslära behandlas såsom drag-, tryck- och skjuvspänning samt formändring, t. ex. töjning jämte begreppet elasticitetsmodul och Hookes lag. Härvid är det lämpligt att illustrera sambanden genom ett dragprov. Vidare kan vridning vid cirkulära och rörformiga tvärsnitt, vridningsvinkeln, formler för överslagsberäkning av axlar och den allmänna böjningsformeln genomgås och tillämpas. De formella härledningarna får anstå till årskurs 2, då det matematiska underlaget förefinnes. Att eleverna på detta tidiga stadium och i direkt anslutning till syntesexempel får en tillämpning på enklare dimensionering bör vara fruktbärande, då man senare, t. ex. på vårterminen i årskurs 2, mera teoretiskt och systematiskt behandlar vridning och böjning. Syntesexempel av det antal som behövs för tillämpning på hela kursinnehållet i mekanik, hållfasthetslära och projektionslära kan det vålla stora svårigheter att genomföra. Det synes därför nödvändigt att de avsnitt, som ej anknyter till syntesexempel, gås igenom separat och i anslutning till kursmomenten i matematik och fysik. Dessa moment kan mycket väl anordnas som beting. Det bör dock betonas att kursinnehållet så långt möjligt är skall behandlas i samband med syntesexempel. Det är viktigt att eleverna i anslutning till uppgifternas lösande övar sig i att skriftligt motivera sina synpunkter och andra ståndpunktstaganden. Lämpligt är att ett genomarbetat syntesexempel distribueras till eleverna, varvid detta får utgöra diskussionsunderlag för den skriftliga redovisningen. Lärarna i svenska och teknologi bör härvid samarbeta.

420 Skolpraktiken utgör ett visst stöd för teknologin, när det gäller diskussion av tillverkningsteknik och materialfrågor. Läraren i teknologi bör informera sig om genomgångna moment i skolpraktiken och anknyta detta till de uppgifter, som behandlas i teknologin. I vissa fall kan lämpligen syntesexempel väljas i samverkan med skolpraktiken, vilket förutsätter samarbete mellan lärarna i teknologi och skolpraktik. Eleverna kan i skolpraktiken, om så är möjligt och lämpligt, få tillverka den detalj som de i teknologin utfört arbetsritning på. Då en veckotimme kan beräknas ge åtminstone 30 effektiva lektionstimmar bör teknologins 11 ge ca 330. De föreslås fördelade på följande sätt: Materiallära Tillverkning Konstruktionselement Mekanik Hållfasthetslära Ritteknik Projektionslära

40 lektionstimmar 30 » 30 » 60 » 60 » 80 » 30 »

Summa

330 lektionstimmar

344.14Koncentration Veckotimtal och ämnets planering gör att koncentration ej behövs. 34.4.I.5.

Beting

Ämnets art och organisation är sådan att det övar eleverna till självständighet och förmåga att överblicka och hantera större ämnesstoff. Mindre beting kan lämnas i följande moment: Mekanik, övningsräkning. Ritteknik, övningsmoment. Hållfasthetslära, övningsräkning. Projektionslära, övningsmoment. I syntesexemplet »Strykjärn» (34.4.2.1) kan vid diskussion av olika material fabrikanternas broschyrer först genomgås kortfattat av läraren och därefter lämnas till

eleverna för studium som mindre beting. Likaså kan ske med SEMKO:s broschyrer. Vid ritning kan som beting utlämnas övningsblad i linjedragning, textning, skalor, vyer, snitt och snittmarkering, måttsättning, toleranser och ytjämnhet, perspektivskissning etc. Genom syntesexemplen och den genomgång som göres i samband med dem samt den självständiga verksamhet som förekommer när exemplen utformas finns möjligheter till en långtgående betingsläsning under hel termin i årskurs 2 enligt de allmänna riktlinjerna. Se läroplanen II: 4.2.3. Då undervisningens uppläggning emellertid styrs av de syntesexempel som väljs, kan något förslag till generell betingsindelning ej ges. 34.4.2.

Verksamhetsformer

344-2.1. Allmänna kommentarer

metodiska

Undervisningen bör bedrivas som ett aktivt samarbete mellan lärare och elev. Uppgifterna skall vara sådana att eleven redan med hjälp av sin erfarenhet och sina kunskaper skall kunna ge åtminstone vissa kvalitativa synpunkter på faktorer som t. ex. produktens funktionering, hållfasthet, materialfrågor, formgivning, tillverkning. Vid denna samlade diskussion kan läraren peka på behovet av saklig information inom olika ämnesområden för att kunna lösa den förelagda uppgiften. Olika material och övriga teknologiska moment presenteras i anknytning till diskussionsunderlaget. Eleverna göres samtidigt förtrogna med ingenjörens traditionella hjälpmedel, såsom broschyrer och kataloger, standardnormer, handböcker, facklitteratur. Uppgiften (föremålet) får inte vara för avancerad till sin konstruktion. Den får inte ge anledning till en mycket omfattande information, som dels kan förstöra kontinuiteten vid genomgången, dels kan föranleda att man i månader uppehåller sig vid samma föremål. Till en början

421 måste det vara enkla föremål, där i huvudsak endast material, tillverkning och formgivning är aktuella. Materialslag bör begränsas till ett par stycken. När senare material- och tillverkningsfrågor behandlats i en del syntesexempel kan uppgifter väljas, där även kraft- och dimensioneringsfaktorer tillkommer. Man bör då bygga på genomgånget lärostoff i fråga om material och tillverkning och komplettera med moment i mekanik och hållfasthetslära. Eleverna bör vid analys av ett föremål stimuleras att själva lämna förslag till nykonstruktion, som därvid kan penetreras och ytterligare berika diskussionen. Vid presentation av nytt lärostoff kan det vara nödvändigt att inlägga speciella övningsuppgifter. Detta gäller huvudsakligen inom områdena mekanik, hållfasthetslära, ritteknik och projektionslära. Vid problemlösning i mekanik och hållfasthet räknar läraren med hela klassen ett fåtal utvalda typexempel. Därefter lämnas ett antal problem för individuell lösning. Detta avsnitt kan genomföras som beting. Nedan följer disposition av ett syntesexempel : Strykjärn (med ritning). Förutsättningar Strykningens syfte och utförande genom-

bottensula

Sammanfattningsvis redogöres för de vanligaste textilmaterialen samt fuktighetens, värmets och tryckets inverkan på de olika fibermaterialen. Principerna för en riktig temperaturfördelning i bottenplattan och betydelsen därav åskådliggöres genom brännprov. Sättet att stryka, de stora olikheterna mellan klädesplaggen, de svåråtkomliga ställena, t. ex. ärmar, underslag och knappar, nödvändigheten att kunna ställa ifrån sig järnet, tvånget att eliminera sladdbesväret o. s. v. skall beaktas. Formgivning De funktionella synpunkterna analyseras och utnyttjas för att ge strykjärnet en form som både är ändamålsenlig och säljande. Självklart kommer det att bli svårt att på ett överskådligt sätt kunna omtala för eleverna hur ett sådant arbete i verkligheten tillgår, men genom några stegvis upplagda skisser kan de ändock få en viss föreställning om förloppet. Sammanfattning av de krav som bör ställas på ett strykjärn Lätt att använda: vikt, storlek och form av bottenplatta, handtagets form, placering av termostatratt, driftstemperatur hos olika delar, anslutningssladd.

termostat

422 Hållbart och stabilt: material, ytbehandling, mekanisk hopsättning, form. Riskfritt: placering av elledare och isolering. Historik Denna bör göras mycket sammandragen och med hjälp av ljusbilder samt ha till uppgift att bibringa eleverna kunskap om att de apparater vi i vårt dagliga arbete använder oss av sällan är resultatet av en engångskonstruktion utan utgör länkar i en lång utvecklingskedja. Konstruktionsarbete Här gäller det att för eleverna redogöra för hur man efter de första grundläggande formgivningsutkasten skall med tillgängliga prototyper och attrapper kunna utforma ett produktionsmässigt riktigt strykjärn. Redan från början måste största intresse ägnas åt ett antal viktiga faktorer. Utvecklings-konstruktionsarbetet måste utföras med inriktning på den maskinpark och de metoder som är tillgängliga inom företaget. Detaljer som ej kommer att tillverkas inom fabriken utan blir köpdetaljer måste få sin speciella behandling. Således bör redan här för eleven påpekas skillnaden mellan inom och utom fabriken tillverkade detaljer. Med hjälp av ett principschema över ett företags organisation och rutin vid produktutveckling kan man peka på de kontakter mellan olika avdelningar som är nödvändiga, t. ex. mellan beredningsavdelningar och verkstad för att de specialister som finnes tillgängliga på ett tidigt stadium skall kunna lämna sina synpunkter. Det är också nödvändigt för konstruktören att följa utvecklingen inom sina områden även ur bearbetningssynpunkt. Här kan framhållas betydelsen av en rationalisering av tillverkningsmetoderna, en förenkling av detaljernas utformning för att erhålla billigast möjliga verktyg och ett mi-

nimum av detaljer. Hanteringskostnaderna kan här också beröras. Det material som utarbetas i samband med konstruktionsarbetet, såsom materiallistor, arbetskort och ritningsunderlag, kan demonstreras. Sist göres en snabb genomgång av kalkylen och olika sätt att kalkylera, där även sättet att göra en förkalkyl ytligt kan behandlas. Därvid framhålles nödvändigheten av ett gott samarbete mellan konstruktör och verkstad för erhållande av ett gott resultat i kalkylhänseende. Vidare kan den utredning som lägges till grund för bedömning av produktens ekonomiska bärighet beröras för att därigenom på ett tidigt stadium eleven skall förstå de ekonomiska villkoren för produktion. Det bör vara möjligt att på ett par timmar genomgå denna punkt. Fullständig uppföljning av strykjärnets vuddelar

hu-

Komplett strykjärn och strykjärnets deldetaljer bör finnas för demonstration. a) Bottenplattan

(bottensulan)

Materialvalet diskuteras varvid kraven på användningsbetingade egenskaper beaktas. Gjutjärn, pressgjuten aluminium eller stålplatta kan komma ifråga. Dessa material genomgås allmänt. Tillverkningen av plattan ger möjlighet att gå igenom alternativa metoder för gjutning, bearbetning, smärgling, förnickling och förkromning. Värmespiralens inläggning behandlas. De ekonomiska konsekvenserna av olika tillverkningsalternativ diskuteras. Olika typer av elektriska element i bottenplattan kan användas. De beräknas för olika spänningar och effekter. Inbakning av element med förbättrad överledning, rörelement och olika slag av motståndsmaterial diskuteras. Härvid lämnas upplysning om SEMKO och de krav som SEMKO ställer på strykjärnet från elektrisk synpunkt.

423 SEMKO :s upplysningsskrifter kan ges till eleverna för självstudium. Till slut skall eleverna läras att skissa och göra en förenklad ritning. Härvid får, om ej den grundläggande ritningstekniken genomgåtts i samband med något tidigare syntesexempel, inläggas speciella övningsmoment. Övningsritning kan göras på delarna i termostaten, som samtliga ur ritteknisk synpunkt är relativt enkla och termostaten kan därvid behandlas före bottensulan. Givetvis kan också en komplettritning utföras. Därigenom får eleverna en uppfattning om hur omfattande en ritning måste utarbetas för att produkten skall finna sin rätta form och massproduktion bli möjlig. Om ej komplett ritning utföres, kan en befintlig sådan från strykjärnsfabrikanten demonstreras och genomgås. b) Överdel Detaljen utföres i stål eller aluminiumplåt. De tillverkningsmetoder som kommer ifråga och som behandlas är klippning, dragning, bockning, smärgling och efterföljande ytbehandling. Plåtämnet för dragning kan bli föremål för diskussion och beräkning, varvid projektionslärans ytutbredning kan behandlas. Skisser och ritningar kan göras. c) Handtag Handtagets utveckling kan lämpligen beskrivas. Ursprungligen var det en gjuten ten. Den avlöstes av en järnbygel med trähandtag, som sedan ersattes med bakelit. Nu utföres hela handtaget jämte parkeringshäl i konstmaterial. Plaster av olika slag samt deras sammansättning och egenskaper kan genomgås, likaså de maskiner och de verktyg som användes för pressning och bearbetning av dem. Endast en förenklad ritning är tänkbar, då en komplett sådan är mycket komplice-

rad. Någon enstaka elev med god ritningspraktik och intresse samt anlag för ritning kan givetvis få utföra den, om han så önskar. d)

Termostat

Termostatens uppbyggnad och funktion genomgås. Materialvalet i termostatens olika delar med hänsyn till användningsbetingade och tillverkningstekniska faktorer innehåller mycket intressanta och varierande lösningar. Ett flertal material beröres såsom fjäderstål, rostfritt stål, mässing, brons, bimetall, keramik, double (silver + koppar). Som tidigare framhållits är delarna mycket lämpliga ur grundläggande ritteknisk synpunkt. e)

Anslutningsdon

En snabb genomgång göres av sladd och stickpropp, SEMKO-krav, provningar och provningsmetoder. Tillverkningen av detaljerna diskuteras ej särskilt. De plastmaterial som ingår kan behandlas i samband med tillverkningen av handtaget. Ritning skall ej utföras. Ovanstående syntesexempel är rätt omfattande och bör föregås av ett något mindre. 344-2.2.

Studieteknik

Eleverna skall övas att använda hjälpmedel såsom kataloger, firmabroschyrer, normer, handböcker och övrig facklitteratur. De bör därvid stimuleras till eget initiativ vid anskaffandet av speciella broschyrer, tidskriftsartiklar o. dyl. Härvid kan de övas i att vid studiet av tidningar och andra facktidskrifter ge akt på artiklar och firmaannonser och de nyheter som där presenteras. Lämpligt är att även låta eleverna föreslå och anskaffa lämpliga föremål som kan utarbetas till syntesexempel i undervisningen. Ämnets inslag av konstruktion gör att en viss del av undervisningen bedrivs i delad

424 klass. Läraren har därvid även möjlighet att lämna individuell handledning i studieteknik. Det är väsentligt att ge eleverna goda vanor vid redovisningen av arbetet, lära dem att skriftligt motivera sina synpunkter, göra en åskådlig och prydlig uppställning, komplettera med fotografier och bildmaterial, rita och texta snyggt etc. 3442-3-

Självständiga

arbetsformer

Den i detta ämne individuella och sammanhängande redovisningen utgör i sig själv en form av självständigt arbete, som senare i årskurs 2 kan bli rätt omfattande. Såsom tidigare redovisats kan vid genomgång av speciella kursmoment lämnas mindre beting, varvid läraren först vid ett par lektioner själv på tavlan löser ett antal demonstrationsexempel. Betingsuppgifterna utdelas, och eleverna får sedan ett par lektioner behandla några uppgifter. Under dessa lektioner finnes läraren till hands för handledning. Resterande uppgifter kan därefter användas för individuell övning. Elever med förutsättningar och intresse för något speciellt område inom ämnesblocket kan, om de så önskar, få uppgifter för självstudier. Exempel på sådana arbeten är: Framställning av något material och dess vidare bearbetning till manufakturformer, form- och designfrågor, speciella ritningar såsom sprängskisser, röntgenbild, tillverkning av modeller. I anknytning till exemplet »Strykjärn» har under 34.4.1.5 redovisats en del självständigt arbete. Dessutom kan enstaka elever rita handtaget komplett, utarbeta materiallistor och arbetskort för tillverkning av t. ex. bottensulan, detaljarbeta anslutningsdonen, utföra ritning av hela strykjärnet i olika skärningar (sammanställningsritning), detaljstudera någon tillverkning t. ex. pressgjutning eller gjutning av bottensula, formpressning av handtag, ytbehandling.

34424-

Studiebesök

Väljes som syntesexempel föremål från den lokala industrin bör klassen vid studiebesök få följa produktens framställning. Vid genomgång av speciella tillverkningsmetoder, som normalt ej utföres i skolpraktiken, t. ex. pressgjutning, formsprutning, formpressning, sank- och varmsmide, djuppressning o. dyl., bör klassen beredas tillfälle att få se dessa i verkligheten. Eleverna har på detta tidiga stadium föga erfarenhet inom till verkningsområdet. Inom skolan lokaler finnes också möjligheter att besöka materialprovningsavdelningen och där följa olika provningar, som antingen demonstreras av läraren eller av elever i högre årskurs i samband med laborationer. 344-2.5.

Bedömning

Varje genomgång av syntesexempel åtföljes av en kontinuerlig redovisning, som skall inlämnas för kontroll vid ett bestämt datum. Under redovisningens gång bör läraren fortlöpande ta del av det enskilda arbetet även hos elever som inte självmant påkallar hans uppmärksamhet. Läraren kan därvid lära känna eleverna och samtidigt bilda sig en uppfattning om deras engagemang och förståelse för arbetsuppgiften. Samarbete eleverna emellan är önskvärt, men läraren bör övervaka att ingen direkt avskrivning eller sådan arbetsfördelning förekommer som på detta tidiga stadium kan medföra att eleven kan gå miste om väsentliga grundläggande moment i kursplanen. De i samband med ritnings- och projektionslära lämnade övningsuppgifterna inlämnas kontinuerligt för kontroll. De speciella mindre beting i mekanik och hållfasthetslära som tidigare beskrivits under 34.4.1.3 och 34.4.2.1 kan redovisas muntligt — individuellt eller i grupp om 2 a 3 elever — vid de lektioner som bedrives i halvklass. Redovisningen bör ej sträcka sig över längre tidsperiod än ca 2 veckor. Mekanik och hållfasthetslära bör lämp-

425 ligen delvis redovisas skriftligt (se II: 4.4.8) med en skrivning på vårterminen i årskurs 1 och en skrivning per termin i årskurs 2. 34.4.3.

Hjälpmedel

De bruksföremål som är aktuella vid syntesexempel måste finnas för demonstration. Är föremålet sammansatt av flera deldetaljer kan dessa hängas upp på t. ex. en masonitskiva. Därvid bör även föremålet finnas i monterat skick. Deldetaljernas tillverkningsstadier är värdefulla att ha vid demonstration av tillverkningsgången. AV-hjälpmedel bör komma till stor användning. Vid konstruktionsövningarna an-

vändes uppslagsverk, handböcker, facklitteratur, tidskrifter, standardblad och broschyrer. I samband med genomgång av exemplet »Strykjärn» kan vid materialstudiet film visas om stålframställning, framställning av manufakturformer, plasttillverkning etc. Vid redovisning av olika tillverkningar kan dessa illustreras med diapositivbilder eller bildband. Formgivningsarbetet och historiken kan demonstreras med hjälp av bildband. Planscher är lämpliga att använda vid diskussion av ett företags organisation och rutin vid produktutveckling, sammanställning av olika tillverkningsmetoder, ritningar o. dyl.

35. Företagsekonomi Te 35.1.

Mål

Undervisningen i företagsekonomi syftar till att ge eleverna kunskaper om det moderna företaget och dess sätt att arbeta.

35.2.

Huvudmoment

Företagets mål. Företagets yttre organisation. Företagets inre organisation. Företagets redovisning. Kostnader och kostnadsberäkning. Företagets försäljningsfrågor. Företaget och kapitalmarknaden.

35.3.

Kursplan

1. Företagets mål 2. Företagets yttre organisation 2:1 Företagets juridiska former. 2:2 Lokaliseringsfaktorer. 2:3 Företagets storlek.

3. Företagets inre organisation 3:1 Organisationsteorierna linjeorganisation, funktionell organisation och linjestabsorganisation. 3:2 Inköps-, förråds- och försäljningsorganisation. 3:3 Personaladministration; personalavdelningens uppgifter. 4. Företagets

redovisning

4:1 Redovisningens olika uppgifter. 4:2 Den dubbla bokföringens principer. 4:3 Årsredovisning. Periodisering. Definition av begreppen kostnader och intäkter. Värdering av tillgångar. Avskrivningar. Vinst- och förlusträkning, balansräkning. Balansanalys. 4:4 Kontons systematisering i kontoplan. 5. Kostnader och

kostnadsberäkning

5:1 Kostnadsberäkning mot bakgrund av begreppen fasta och rörliga kostnader

426 samt sam- och särkostnader. Självkostnadsberäkning enligt påläggsmetoden och begränsad omkostnadsfördelning. 5:2 Budget och budgetanslag. Standardkostnader. 5:3 För- och efterkalkyler. 5:4 Investeringskalkyler. 5:5 Företagets möjlighet att täcka risker genom försäkring. 6. Företagets försäljnings frågor 6:1 Förutberäkning av intäkter genom marknadsundersökning av konsumenternas efterfrågan på företagets produkter. 6:2 Orientering om de medel som står till buds för att påverka konsumenternas efterfrågan: public relations, reklam, service, produktutformning, prispolitik etc. 6:3 Konkurrens och samverkan med andra företag. Karteller, lagstiftning mot konkurrensbegränsande åtgärder. Orientering om den svenska patentlagstiftningen. 6:4 Orientering om de problem som kan uppstå i samarbetet mellan försäljare och tekniker. 7. Företaget och

kapitalmarknaden

7:1 Eget och främmande kapital. Finansieringens betydelse. 7:2 Aktier, obligationer, inteckningslån, varuväxlar, varukrediter, bankernas och postverkets betalningsförmedling m. m. 7:3 Handeln med värdepapper. 7:4 Lagfart och inteckningar. 7:5 Det svenska kreditväsendet. Affärsbankernas verksamhet.

35.4. Anvisningar och kommentarer 35.4.1.

35.4-12. Kommentarer kursmoment

Lärostoffet

354-1-1. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

ling medför ökad betydelse för planering med därav följande ökade krav på samverkan mellan teknik och ekonomi. E t t industriföretags uppgift är ej enbart att producera en viss mängd varor utan först och främst att producera säljbara varor till sådana kostnader, att intäkterna medger en acceptabel förräntning av det investerade kapitalet. Företagsledningen måste därför bedöma den teknik och utrustning företaget använder för att nå sina produktionsmål ej i första hand som något som sätter företaget i stånd att producera utan som något som ger företaget möjlighet att producera lönsamt. För att uppställda mål skall nås, måste de anställda dels vara medvetna om målet, dels ha kunskaper om de medel som står till buds. För en ingenjör är arbetsuppgifterna primärt av teknisk art, medan kunskaper i företagsekonomi skall möjliggöra att ingenjörens tekniska kunskaper utnyttjas på ett ur företagets synpunkt ekonomiskt och organisatoriskt rationellt sätt. Liksom undervisning i samhällskunskap skall ge eleverna kunskaper om det samhälle de lever i, skall företagsekonomin ge eleverna kunskaper om den företagsvärld inom vilken de kommer att verka. Deltar en ingenjör i t. ex. företagsnämndens arbete, måste han ha sådana kunskaper att han förstår verkligheten bakom företagets olika sifferuppgifter. Ämnet bör behandlas från ett företags synpunkt men bör i princip ej anknytas till någon särskild bransch.

på

Utvecklingen inom företagen går i riktning mot fortsatt automation inom såväl produktion som administration. Denna utveck-

till speciella

1. Företagets mål Undervisningen bör understryka att företagets primära mål är att förränta det investerade kapitalet. Sekundära mål av samhällsekonomisk

427 och social natur bör också behandlas. Motiven för sådana engagemang bör belysas. 2. Företagets yttre

organisation

2:1 De olika företagsformerna enskild näringsidkare, handelsbolag, kommanditbolag, aktiebolag och ekonomisk förening bör beskrivas med sina karaktäristika. Avsnittet om aktiebolag kan lämpligen göras fylligare än de övriga. Som specialform av ekonomisk förening kan bostadsrättsförening omnämnas. 2:2 De lokaliseringsfaktorer som omnämnes bör vara allmänna och i princip beskriva orsakerna till att olika industrityper lokaliseras till geografiskt och demografiskt skilda områden. I övrigt kan man diskutera olika lokaliseringsfaktorer och deras vikt för ett planerat företag. 2:3 Med utgångspunkt i det kända faktum att i vårt näringsliv arbetar företag av olika storlek belyses de faktorer som är positiva resp. negativa för stordrift. Härjämte bör orsakerna till att små företag fortfarande drives med framgång anges. 3. Företagets inre organisation 3:1 I organisationsavsnittet genomgås organisationsteorierna linjeorganisation, funktionell organisation och linje-stabsorganisation. Organisationsformernas för- och nackdelar anges jämte deras begränsning i renodlad form för företag i praktiken. I anslutning härtill kan lämpligen samarbets- och informationsproblemen inom ett företag belysas. Kommittéer av olika typer och deras betydelse som samarbets- och informationsorgan bör också anges. 3:2 Som utvidgning av organisationsavsnittet behandlas organisationsfrågor i samband med funktionerna inköp, förråd och försäljning. 3:3 Personaladministrationens huvudproblem genomgås. Härjämte orienteras om de viktigaste områdena för personalavdel-

ningens arbete, t. ex. rekrytering av arbetskraft, dess urval, placering och utbildning. Något bör dessutom sägas om industriföretagens sociala anordningar, t. ex. hälsovård och bostadsbyggande. 4. Företagets redovisning 4:1 Till redovisningens uppgifter hör att lämna underlag för ledningens åtgärder för samordning, planering och kontroll. Det bör särskilt understrykas att redovisning är ett aktivt begrepp, ej ett passivt registrerande av data. Det kan också vara lämpligt att belysa hur redovisningens siffror kan göras användbara för t. ex. en avdelningsingenjör, som önskar få en samlad bild av sin avdelnings prestationer och av hur uppsatta mål i fråga om produktion och kostnader uppnåtts. En allmän orientering, lämpligen i samband med studiebesök, bör ges om databehandling. Då avsnittet kan vara svårbemästrat, får det bero på lärarens bedömning hur omfattande orienteringen bör vara. 4:2 Den dubbla bokföringens principer bör klargöras genom övningsuppgifter på T-konton, varvid någon för undervisning lämplig kontoteori kan utgöra grund. Kontona bör redan från början systematiseras i en enkel kontoplan för överskådlighet. Rena konton bör eftersträvas. De affärshändelser som lämnar underlag för bokföringen kan hämtas från områdena inköp, försäljning och produktion men bör ej göras alltför komplicerade. Medger tiden, kan ett antal affärshändelser också bokföras i kolumndagbok. Övningsuppgiften kan ersättas av en demonstration av dagbokens utseende och användning. Bokföringslagens regler om bokföringsskyldighet och hur den skall uppfyllas bör omnämnas, lämpligen genom läsning av lagtexten. Samverkan mellan dagbok och huvudbok visas t. ex. genom ett schema.

428 4:3 När kontona skall avslutas vid bokföringsårets slut, kan det vara lämpligt att i övningsuppgifterna först förutsätta enskild näringsidkare eller handelsbolag för att därefter visa hur resultats- och förmögenhetsredovisningen sker i ett aktiebolag. Problemet periodisering måste tas upp vid årsbokslutet. Begreppen kostnader och intäkter definieras. Lagens föreskrifter om värdering av omsättnings- och anläggningstillgångar beröres. I fråga om det viktiga begreppet avskrivningar bör redogöras för dess orsaker och innebörd samt något om begreppen teknisk och ekonomisk livslängd. Avskrivningarnas behandling vid årsbokslutet och dess betydelse för företagets resultat och kostnadsberäkning anges också. Aktiebolagslagens föreskrifter om redovisningshandlingarnas schematiska uppställning och innehåll genomgås genom läsning av lagtexten. Lämpligen kan som exempel på hur årsredovisningen utformas i praktiken ett större aktiebolags publicerade årsredovisning genomgås. En verklig eller fingerad balansräkning granskas i avsikt att därur få upplysningar om företagets finansiering, kapitalanvändning, likviditet och räntabilitet. 4:4 Redan i den första större bokföringsövningen bör kontoplanbegreppet ha införts. Sedan eleverna fått klarhet i den dubbla bokföringens principer och om hur kontona samverkar dels under året, dels vid årsbokslutet, kan någon allmänt accepterad branschkontoplan beskrivas. Framställningen bör vara översiktlig. Redovisningsavsnittet får ej behandlas så grundligt att det tar alltför mycken tid från andra delar av företagsekonomin. Undervisningen i detta avsnitt skall begränsas till en orientering och skall ej inriktas på att ge eleverna djupare kunskaper om bokslutsteknik eller bokföringsmetoder.

5, Kostnader och kostnadsberäkning 5:1 Kostnadsberäkningens olika begrepp genomgås och exemplifieras. Läraren bör också klargöra kostnadsberäkningens relativitet och dess syften. Undervisningen kan lämpligen begränsas till självkostnadsberäkning enligt påläggsmetoden samt begränsad omkostnadsfördelning. Kostnadsberäkningens samband med företagets prissättning och prispolitik bör också något beröras. Genom lämpligt valda övningsuppgifter bör eleverna få kostnadsberäkningens praktiska genomförande exemplifierat. För val av övningsuppgifter bör samarbete ske med lärare i produktionstekniska ämnen. Se även 35.4.1.3. I synnerhet för maskin- och byggtekniskt alternativ är det väsentligt att undervisningen tillrättaläggs, så att metoder och övningsuppgifter anpassas till branschen. 5:2 I avsnittet om budget och budgetanslag orienteras eleverna om det allmänna syftet med en budget, hur en budget kommer till, hur budgetanslag beräknas och om några olika typer av budget. En orientering lämnas om begreppet standardkostnader och dess användning. 5:3 När för- och efterkalkylbegreppen genomgås, bör särskilt betonas vikten av att förkalkylernas förutberäknade data järnföres med de verkliga i efterkalkylerna, för att man skall kunna dra lärdom av avvikelserna och uppnå bättre tillförlitlighet i framtida förkalkyler. Den förbättring som kan uppnås genom korrigerade påläggsprocent för olika slag av omkostnader omnämnes. 5:4 I investeringskalkyler spelar kalkylräntebegreppet en framträdande roll, och några faktorer som bestämmer dess storlek bör omnämnas. Huvudprinciper vid investeringskalkyler bör översiktligt genomgås. Någon lämplig metod för värdering av framtida intäkter och framtida kostnader bör genomgås i form av räkneövningar.

429 5:5 I avsnittet om försäkringar bör först anges försäkringens teoretiska bakgrund (riskfördelning). Värderingsregler för försäkringsvärden (dagsvärde, återanskaffningsvärde) beröres. Något om personförsäkring bör ingå, men huvudvikten bör ligga på de försäkringsformer som har intresse för ett industriföretag.

Något bör dessutom sägas om skydd för varumärken och upphovsmannarätt. 6:4 I ett företag är det väsentligt att samarbetet mellan personal med tekniska och ekonomiska funktioner är gott. Undervisningen bör något beröra hur detta samarbete främjas genom lämplig organisation, information och samråd.

6. Företagets

7. Företaget och

försäljningsfrågor

kapitalmarknaden

7:1 Ett företag finansieras genom dels 6:1 För utberäkning av intäkter är eget, dels främmande kapital. Här bör påvansklig men måste utföras, om företagen pekas vikten av lämpliga proportioner melskall ha utgångspunkter för sin planering. lan dessa kapital och anges hur finansieMarknadsundersökningar på fältet och vid skrivbordet (hopsamling av tillgänglig sta- ringen i stort kan tillgå. 7:3 I avsnittet om värdepappershantistik och bearbetning av denna) är de medeln bör redogöras för fondbörsens arbete del som står till buds. Undervisningen kan lämpligen ge en ori- och dess betydelse. I samband härmed beskrives hur värdet entering dels om den officiella statistiken, dels om hur en marknadsundersökning för av teckningsrätter och fondandelar beräkt. ex. en varaktig konsumtionsvara uppläg- nas. Lämpligen kan en i en dagstidning pubges i princip. licerad aktielista med där angivna benäm6:2 Företaget måste sälja sina produkningar genomgås. Aktier och obligationer ter och har därvid ett flertal medel till sitt som form för sparande belyses. förfogande för att påverka konsumenternas 7:4 Tillvägagångssättet vid lagfartsefterfrågan. och inteckningsförfarandet beskrives kortI undervisningen bör skillnaden mellan fattat, och dess betydelse anges. försäljning av kapitalvaror och konsum7:5 En orientering ges om de kreditintionsvaror belysas. stitutioner till vilka företagen kan vända 6:3 Det privata näringslivet bygger i princip på konkurrens, men samarbete i sig för att få sitt lånebehov fyllt. En allolika former är också vanlig. Ofta syftar mänt hållen redogörelse lämnas för affärsbankernas verksamhet som förvaltare av samarbetet till att i kartellens form reglera allmänhetens sparande och företagens överkonkurrensformerna mellan företagen. Som skottsmedel och som långivare till allmänexempel på vanliga kartellformer kan anges het och näringsliv. försäljnings-, områdes-, kvot-, pris- och villAffärsbankernas övriga verksamhet såkorskarteller. som notariatrörelse m. m. omnämnes. Huvudprinciperna i den svenska lagstiftFör de byggtekniska alternativen bör finingen mot samhällsskadlig konkurrensbenansieringen av ett husbygge dels under gränsning genomgås. I samband härmed byggnadstiden, dels efter färdigställandet beröres pris- och kartellnämndens samt näbehandlas. ringsfrihetsrådets och näringsfrihetsombudsmannens uppgifter. Den svenska lagstiftningen om patent 35.4.I.3. Planering och samverkan genomgås översiktligt. Ett patentärendes I vissa tekniska ämnen, framför allt i progång från idé till patent beskrives. duktion, ingår avsnitt med ekonomisk an-

430 knytning. För att undvika dubbelläsning och för att möjliggöra att undervisningen i andra ämnen kan bygga på kunskaper som eleverna inhämtat i företagsekonomi förutsattes samverkan — lämpligen inom ämneskonferensens ram — mellan lärarna i företagsekonomi och övriga berörda ämnen. Vid detta samarbete bör bestämmas bl. a. den ordning i vilken ämnenas olika avsnitt skall läsas, avgränsning mellan ämnena i den mån en sådan ej redan gjorts i kursplanen och val av tillämpningsexempel. Följande avsnitt bör särskilt beaktas: Byggteknik. Allmänna byggnadstekniska problem. Värmeisolering: Ekonomiska faktorer (vid kostnadsjämförelse mellan olika värmeisoleringar). Produktion B. Byggnadsföretagets organisation: Organisationsformer. Byggföretagets speciella försäkringsfrågor. Produktionssystem, arbetsmetoder och arbetsteknik. Produktionens kostnader. Maskiner och maskinkostnader: Maskinkostnader. Avskrivningsmetoder. Optimal användningstid och utbyteskalkyl. Kostnader för driftavbrott och reparationer. Inköp och materialhantering: Inköpens organisation. Förrådsorganisation. Kostnadsanalys och kalkyler: Investeringskalkyler. Olika kostnadsslag. Kostnadsfördelning. Självkostnadsberäkning. Anbudskalkyl. Efterkalkyl. Kontoplan. Byggfinansiering: Avsnittet kan alternativt behandlas helt inom företagsekonomi eller produktion. Fastighetsekonomi: Finansiering. Avskrivning och amortering, övriga kostnader. Räntabilitetskalkyl. Planering. Städers och andra samhällens funktioner och planering. Lokaliseringsfrågor.

Produktion M. Tillverkningsekonomi: Tillverkningskostnadens sammansättning och analys av delkostnaderna. Produktionsteknik: Metodstudier inom ett verkstadsföretag. Materialhantering och förrådsorganisation. Anm. Läraren i företagsekonomi bör särskilt beakta vad som i 41.4.1.3 sägs om framställning av kostnadssammanhang i diagramform. Konstruktion B och M. Där ekonomiska synpunkter anläggs på konstruktionsuppgifterna kan samverkan med företagsekonomi sökas. Elanläggning. Elkraftekonomi: Ekonomisk elkrafthushållning. Produktions-, överförings- och distributionskostnader. Självkostnadsberäkning. Räntabilitetskalkyler. Ekonomisk dimensionering. Elkraftförsäljning. Elinstallationer: Anläggnings- och installationskostnader. Olika kostnadsslag. Kostnadsfördelning. Självkostnadsberäkning. Anbudskalkyl. Efterkalkyl. Kontoplan. Teknisk kemi. Ekonomisk processkalkyl: Lönsamheten som funktion av produktionsvolymen. Framställning av en slutprodukt från olika råvaror. Lönsamheten vid tillvaratagande av biprodukter. Ergonomi. Speciellt för följande avsnitt är samarbete med läraren i ergonomi aktuellt: Företagets mål. Personaladministration. Orientering om de problem som kan uppstå i samarbete mellan försäljare och tekniker. Vid genomgång av speciellt de två senare avsnitten kan övervägas en sammanslagning av undervisningen, varvid både läraren i ergonomi och läraren i företagsekonomi kan medverka.

431 Kursplanens olika avsnitt kan förslagsvis fördelas på följande sätt. (Varje veckotimme antages ge ca 30 effektiva lektioner.) ir Moment

,lektioner , ,.Antal Företagets mål "1 Företagets yttre organisation } 20 Företagets inre organisation J Företagets redovisning 20 Kostnader och kostnadsberäkning . . . . 30 Företagets försäljningsfrågor 10 Företaget och kapitalmarknaden . . . . 10 Summa lektioner

90 Kursen bör uppbyggas så att de olika avsnitten kommer i lämplig ordning med hänsyn tagen till både samarbetet med andra ämnen och logisk följd. Vissa kursavsnitt måste bli rent deskriptiva, medan andra låter sig behandla som övningsuppgifter eller principdiskussioner. Lämpliga personer, sysselsatta i praktiskt ekonomiskt arbete, kan inför klassen få redogöra för sina arbetsområden. 354.1.4-

Koncentration

För att underlätta undervisningen i ämnen med anknytning till företagsekonomin (särskilt produktion) kan en koncentration av företagsekonomin till höstterminen övervägas. E t t alternativ är att förskjuta lektionsantalet så att ämnet läses under höstterminen med 4 vtr och under vårterminen med 2 vtr. 35.4.I.5.

Beting

Vissa avsnitt av kursen lämpar sig väl för betingsläsning. Se 35.4.2.3. Här nedan visas ett exempel på hur hela kursen kan fördelas på betingsperioder. I exemplet har avsnitten tagits i den ordning de redovisas i kursplanen. Ämnet förutsattes ha 3 vtr under hela läsåret.

nn-j .

Betingsavsnitt

, veckor

Introduktion, betingsmetodik, företagets mål och yttre organisation 4 Företagets inre organisation 4 Företagets redovisning del 1 4 Företagets redovisning del 2 4 Kostnader och kostnadsberäkning del 1 5 Kostnader och kostnadsberäkning del 2 5 Företagets försäljningsfrågor 3 Företaget och kapitalmarknaden, sammanfattning 3 Summa veckor 32 Beträffande formerna för kunskapskontrollen se 35.4.2.5 och 11:4.4.

35.4.2.

Verksamhetsformer

35.4.2.I. Allmänna kommentarer

metodiska

I den mån samordningen med andra ämnen tillåter kan läraren antingen först gå igeom de allmänna deskriptiva delarna, därpå redovisningsavsnittet och sist kostnadsberäkningen. E t t alternativ är att först gå igenom så mycket av de deskriptiva delarna som behövs för att göra redovisningen och kostnadsberäkningen meningsfylld och sedan behandla övriga deskriptiva avsnitt då och då, när anknytning till övriga avsnitt är naturlig. Undervisningen i företagsekonomi syftar ej enbart till inlärning av fakta och färdigheter utan också till att ge eleven en uppfattning om hans blivande ställning som ingenjör i en producerande organisation» där hans insatser ej enbart kommer att bedömas ur teknisk synpunkt utan också ur ekonomisk. Det är därför värdefullt att läraren, utgående från egna och andras erfarenheter från arbete i näringslivet, exemplifierar olika situationer.

432 E t t värdefullt och stimulerande inslag i undervisningen kan vara besök av representanter för det lokala näringslivet. E t t studiebesök kan t. ex. föregås av ett sådant besök. Ett exempel: före ett studiebesök hos ett industriföretag där inköps- och försäljningsorganisationen skall studeras kan en inköpares och en försäljares redogörelser under en lektion få förbereda besöket. 35.4-22.

Studieteknik

Med den mognad eleverna har nått i fjärde årskursen bör lärarens preparation av de deskriptiva delarna avse så fullständiga avsnitt som möjligt och elevernas studier inriktas på hela avsnitt. Förhören bör också avse ett eller flera avsnitt. I bokföring och kostnadsberäkning bör dock läraren i avsnittens början kontrollera att eleverna från lektion till lektion förstår och lär in erforderliga begrepp och fakta. 354-2.3.

Självständiga

arbetsformer

I fråga om betingsläsning hänvisas till de allmänna anvisningarna i läroplanen 11:4.2.3.3. Vissa avsnitt lämpar sig väl att läsas som beting, nämligen yttre (2) och inre (3) organisation, försäkringar (5:5), försäljningsfrågor utom sista delen (6:4) samt företaget och kapitalmarknaden (7). Avsnitten redovisning (4) samt kostnader och kostnadsberäkning (5) fordrar en ingående handledning, varför beting i dessa moment ej kan göras så fritt som inom övriga områden. Exempel på beting Uppgift: Företagets inre organisation. Betingsperiod 4 veckor. Vecka 1. En lektionstimme. Genomgång av betingets omfattning och uppläggning, litteraturanvisning.

Vecka 2. En lektionstimme. Diskussion om t. ex. informell organisation. Obligatorisk närvaro. Vecka 3. En lektionstimme. Diskussion om t. ex. personaladministration. Obligatorisk närvaro. Vecka 4. Två lektionstimmar. Förhör, alternativt diskussion om olika delar av betingsavsnittet, gemensamt lösande av en uppgift eller diskussion av ett praktikfall (»case»). Övriga lektionstimmar 2 i var och en av veckorna 1—3 och 1 i vecka 4 är friställd tid, då elevernas närvaro ej är obligatorisk. Läraren står dock denna tid till förfogande för elever som önskar handledning. De två seminariediskussionerna, som är inlagda under vecka 2 och 3 med obligatorisk närvaro, kan avhandla något avsnitt som eleverna funnit särskilt besvärligt eller som läraren bedömt som speciellt viktigt och lämpligt att belysa utifrån erfarenheterna från egen praktisk verksamhet. Under de två (eller möjligen tre) sista lektionstimmarna under vecka 4 kan läraren ordna ett formellt muntligt förhör eller i diskussionens form utröna vilka kunskaper eleverna tillägnat sig. Man kan även gemensamt lösa en uppgift, som i detta fall skulle kunna bestå i att organisera ett företag utifrån vissa uppgifter om företagets storlek, bransch o. s. v. Ett annat alternativ är praktikfall (case), varvid läraren presenterar ett företag med viss organisation och andra data. Elevernas uppgift blir sedan att diskutera huruvida organisationsformen är den lämpliga, om t. ex. inköps- och försäljningsfunktionerna fått lämplig organisation o. s. v. Väljer läraren praktikfallsmetoden kan han få hjälp med val av lämpliga praktikfall hos vissa näringslivsorganisationer.

433 35.42.4-

Studiebesök

Studiebesöken kan lämpligen avse att studera någon begränsad aktivitet hos ett företag. Studieområdet bör ej göras alltför omfattande, så att eleverna får svårighet att bringa reda i intrycken. Besöken bör förberedas genom preparation under lektionstid av läraren eller representanter för det företag som skall besökas. Det kan vara lämpligt att studiebesöken planeras på en ämneskonferens. De bör dessutom kunna samordnas så att en teknisk och en ekonomisk funktion studeras under samma besök. 354.2.5.

Bedömning

Förhören bör vare sig de är skriftliga eller muntliga avse större avsnitt. Dock bör vad som sagts om bokföring och kostnadsberäkning under 35.4.2.2 beaktas. De förhör som avser redovisning och kostnadsberäkning bör vara skriftliga.

Beträffande formerna för ev. skriftliga förhör se II: 4.4. 35.4.3. Hjälpmedel Uppslagsböcker i ekonomiska ämnen, broschyrer, tidskrifter, tabeller och olika läroböcker kan användas för att belysa vissa avsnitt. Filmer — rörliga filmer samt stillbilder med eller utan ljudband — kan med fördel användas. Läraren kan få råd och anvisningar om filmer och vissa andra hjälpmedel genom kontakt med olika organisationer inom näringslivet (exempelvis Svenska Bankföreningen, PA-rådet, RATI, ASTI). De broschyrer som bl. a. banker och försäkringsbolag utarbetar kan ibland vara till hjälp i undervisningen. De stora dagstidningarnas handelssidor innehåller aktuellt och ofta lämpligt stoff att hänvisa till. Exempelvis kan vid genomgång av avsnittet om värdepappershandel aktielistan granskas och kommenteras.

36. Praktik 36.1.

Mål

Praktiken syftar till att ge eleverna grundutbildning i yrkesarbete, att lära dem tillverkningsmoment, tillhörande utrustning och operationsföljd samt skötsel av maskiner och apparater, att ge dem kunskap om den industriella verksamhetens organisation, att genom arbetsgemenskap ge dem kännedom om olika personalkategoriers arbetsvillkor och lära dem förstå reaktioner och beteenden hos enskilda individer i olika situationer på arbetsplatsen samt

att ge dem en uppfattning om ingenjörens arbetsuppgifter och arbetssätt.

36.2.

Huvudmoment

Skolpraktik: tekniskt yrkesarbete. Miljöpraktik: industriell verksamhet.

36.3.

Kursplan

36.3.1. Skolpraktik 1. Bänkarbete. 2. Mätning. 3. Skärande bearbetning: Borrning, sup-

434 portsvarvning, rundslipning, fräsning, planslipning och hyvling. 4. Plastisk bearbetning: Smide. 5. Svetsning och lödning. 6. Gjutning. 7. Byggarbete: Enklare tillämpningsövningar i murare-, byggnadsträ- och specialarbetareyrket. Kombinerade tillämpningsövningar. 8. Elarbete. 36.3.2.

Miljöpraktik

36.4. Anvisningar och kommentarer 36.4.1.

Lärostoffet

364-1-1. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Skolpraktiken avser att ge eleverna den i 36.1 nämnda grundutbildningen i yrkesarbete men även att lära dem vissa tillverkningsmoment jämte skötsel av verktyg och maskiner. Miljöpraktiken syftar till vidare kunskaper i sistnämnda avseende men därjämte och framför allt till att ge eleverna den förståelse för och inblick i arbetslivets praktiska förhållanden som uttrycks i målsättningen. Kursplanen för skolpraktiken är omfattande i synnerhet beträffande mekaniskt verkstadsarbete. Skälet härtill är att denna kurs, om bygg- och elpraktik ej kan ordnas, skall utgöra hela skolpraktiken (se vidare 36.4.1.3). För vissa moment inom mekanisk verkstadsteknik (36.3 moment 1—6) har nedan i 36.4.1.2. angivits en tilläggskurs, som i sådant fall kan ersätta momenten bygg- och elarbete. Även i annat fall kan ur denna tilläggskurs väljas extra uppgifter för särskilt kunniga och intresserade elever. För att miljöpraktiken skall ge största möjliga utbyte skall eleverna åläggas att utöver det egentliga praktikarbetet utföra vissa observations- och utredningsuppgifter. Se därom närmare under Miljöpraktik i 36.4.1.2.

364-12. Kommentarer kursmoment

till speciella

Skolpraktik 1. Bänkarbete Bänkarbetet är grundläggande för utbildning i mekaniskt verkstadsarbete. Först sedan eleverna lärt sig använda vanliga handverktyg och lärt noggrannhet, ordning och systematik kan de få övergå till dyrbarare maskiner, verktyg och utrustningar. I bänkarbetet bör följande ingå: Ritsning. Olika typer av verkstadsfilar. Övning i filförning. Bågfilning, val av blad, sågövning. Hammare. Filning efter rits; filning efter radie. Skruvnycklar: typer och användning. Gängning med handgängtappar. Skruvmejslar. Putsning med slipduk. Siffer- och bokstavsstansar. Mejslar. Mejsling. 2. Mätning Det är av största vikt att eleverna lär sig de olika mätverktygens uppgift och användning, så att de har praktiskt underlag, när mätteknik behandlas i den teoretiska undervisningen i ett flertal ämnen och i synnerhet i produktion. Övning i mätning bör ske i samband med andra arbeten under hela skolpraktiken. Följande bör behandlas: Stålskala. Skjutmått och djupmått. Anslagsvinkel. Måttsatser — passbitar. Mikrometer. Mikrometerdjupmått. Håltolk. Haktolk. Mätklocka. Hålindikator. Vinkelmätare (gradvinkel). Gängtolk och gängringtolk. Gänghaktolk. Egglinjal. Vinkelcylinder. Sinuslinjal. Gängmall. Radiemall. Bladmått (slitsmått, slitstolk). Kon tolk och konringtolk. Kilspårsdjupmått. Ställbara stickmått. Hålmikrometer. Toleransindikator. Mikrokator i stativ. Mätbygel. Ytindikator. 3. Skärande bearbetning Borrning: Orientering om borrning. Skyddsföreskrifter. Borrmaskinens manövrering. Fastspänning av arbetsstycken. Val av skärverktyg. Fastspänning av skärverktyg. Val av skärhastighet. Borrning av genomgående

435 hål. Konisk försänkning. Borrning av hål under 3 mm. Borrning av bottenhål. Cylindrisk försänkning. Brotschning av cylindriska hål. Borrning av hål för gängor. Supportsvarvning: Orientering om svarvning. Skyddsföreskrifter. Supportsvarvens manövrering. Fastspänning av arbetsstycke. Smörjning av maskin. Fastspänning i chuck och stålfäste. Plansvarvning (handmatning). Plansvarvning (automatisk matning). Längdsvärvning (handmatning). Längdsvarvning (automatisk matning). Dubbhålsborrning, längdsvarvning (chuck-dubb). Svarvstålens skärvinklar. Avstickning. Verktygsmaterial. Val av svarvstål. Borrning i svarv. Riktlinjer för skärdata. Invändig svarvning. Brotschning i svarv. Längdsvarvning mellan dubbar. Gängning med gängsnitt, utvändig svarvning. Gängning med gängtapp. Lettring. Svarvning av utvändig kona. Svarvning av invändig kona. Tilläggskurs: Mera avancerade uppgifter kan väljas såsom uppriktning och svarvning på planskiva och gängning med stål. Rundslipning: Orientering om slipning. Skyddsföreskrifter. Rundslipmaskinens manövrering. Orientering om olika sätt för fastspänning av arbetsstycken. Smörjning av maskin. Svarvning och rivning av slipskiva. Rundslipning mellan dubbar. Nedtagning, uppsättning och balansering av slipskiva. Rundslipning av arbetsstycke på dom. Rundslipning av arbetsstycke i chuck. Rundslipning av kona. Val av skärhastighet. Arbetsstyckets periferihastighet. Val av slipskiva. Felsökningsschema. Instickslipning i rundslipmaskin. Tilläggskurs: Slipning av kona. Rundslipning av arbetsstycke med flera diametrar. Rundslipning av arbetsstycke på gängad friändsdorn. Rundslipning av arbetsstycke med ansats mellan dubbarna. Insticksslipning av kona. Rundslipning med automatisk längd och tvärmatning. Rundslipning med stöddocka. Fräsning: Orientering om fräsning. Skydds-

föreskrifter. Fräsmaskinens manövrering. Smörjning av maskin. Fastspänning av arbetsstycket. Orientering om fräsar. Fastspänning av fräsar. Fräsning med pinnfräs. Planfräsning med valsfräs. Material, som bearbetas. Fräsning med slitsfräs. Verktygsmaterial. Planfräsning med ändplanfräs. Val av varvtal, skärhastighet och matning. Enkel delning i delningsdocka. Tilläggskurs: Fräsning med kilspårsfräs. Fräsning av T-spår. Fräsning med satsfräsar. Fräsning med vinkelfräs. Borrning och brotschning. Vinkeldelning med delningsdocka. Arborrning. Planslipning: En grundlig orientering om skyddsföreskrifter bör ges innan eleverna får arbeta i maskinen. Följande moment kan behandlas: Orientering om slipning. Planslipmaskinens manövrering. Smörjning av maskin. Svarvning och rivning av slipskiva. Nedtagning av slipskiva, uppsättning och balansering av ny slipskiva. Orientering om olika sätt för fastspänning av arbetsstycke. Val av slipskiva. Val av skärhastighet. Renslipning av två motstående sidor. Slipning av två motstående sidor. Planslipning av icke magnetiskt material. Slipning av plan på en mantelyta. Orsaker till slipfel. Momenten svarvning och rivning av slipskiva, nedtagning av slipskiva, uppsättning och balansering av nya slipskiva göres antingen i rundslipnings- eller planslipningsmomentet. Hyvling: Eleverna skall ges en föreställning om vad hyvling innebär och hur den utföres. Endast mindre arbeten bör utföras. Följande moment kan föreslås: Orientering om hyvling. Skyddsföreskrifter. Hyvelns manövrering. Hyvelns smörjning. Fastspänning och uppriktning av arbetsstycket. Hyvelstål och deras fastspänning. Skärhastighet. Verktygsmaterial. Planhyvling med bordmatning och arbetsstycket fastspänt i skruvstycke. Hyvling till bestämd vinkel med arbetsstycket fastspänt i skruvstycke. Hyvling av spår.

436 4. Plastisk bearbetning En orientering om och en samtidig demonstration av smide torde vara tillfyllest. Tilläggskurs: Uppvärmningsanordningar. Frismide, hjälpverktyg. Räckning. Ansättning. Stukning, Bockning. Vridning. Hålslagning. Klyvning. Skrotning. Vällning. Nitning. Maskinhammare. Pressar. Sänksmide. Enkelt maskinsmide t. ex. grindar, räcken och byggnadssmide etc. Arbeten i plåt. Verktygssmide. Värmebehandling.

5. Svetsning och lödning Kunskap i svetsning är av betydelse för alla ingenjörer och i synnerhet för byggnadsbranschens. Mycket måste demonstreras men några enkla övningar skall eleverna göra. I tabellerna 1 och 2 visas vaol som kan ingå. En tilläggskurs kan t. ex. innebära att eleverna själva utför ett antal av de övningar som demonstreras. Mjuklödning bör behandlas ganska ingående även om längre tid ej används. I syn-

Tabell 1. Uppgifter i gassvetsning Grundmaterial

Godstjocklek mm

Fogtyp

Svetsläge

Övriga uppgifter

—

—

—

—

Instruktion: svetsapparaturen, dess montering, skötsel och vård. Olika tillbehör.

—

—

—

—

Tandning, reglering och släckning av svetslågan. Åtgärder vid bakeld.

Stål

1 Kantfog

H

Frånsvetsning utan tillsatsmaterial.

>

3—4

I-fog

»

Motsvetsning.

» »

Varierande

— —

— —

Gasskärning manuellt.

5—6 5—6

» » » > »

Stål, koppar, massing, aluminium

Instruktion: gasskärning i maskin för fogberedning.

V-fog

H

Motsvetsning.

3—4

I-fog

SV

Motsvetsning uppifrån och ned.

4—6

»

»

Frånsvetsning nedifrån och upp.

3—4

»

LV

Motsvetsning. Instruktion: normalisering av svets i rundstång. Jämförelse av brottytor hos onormaliserad och normaliserad svets. Demonstration: svetsning i gjutjärn, rostfritt stål och aluminium.

013—20

1—3

Varierande

Beteckningar: H = horisontalläge SV = stående vertikalläge LV = liggande vertikalläge U = underuppläge

Varierande

Hårdlödning av plåt, rör, nipplar e. d.

437 nerhet blivande elektroingenjörer har användning härför. De moment som kan ingå är: Orientering om lödning. Orientering om olika mjuklödningsmetoder. Lödverktyg. Mjuklod. Flussmedel. Olika metallers lödbarhet. Val av lödkolv. Lödkolvens skötsel. Inverkande faktorer på lödfogens hållfasthet. Förbehandling av detaljer och rengöring. Olika fogtypers lämplighet. Lödningsövningar t. ex. lödning av skarv på klenare ledare. Lödning på lödöron. Lödning och utbyte av komponenter på tryckta kretsar. Lödning av plåtfog.

6. Gjutning Gjutpraktik torde i regel ej kunna åstadkommas, men om den kan göras kan följande ingå: Kort orientering om gjutning. Instruktioner i gjutning. Modeller. Sandberedning. Handformning. Maskinformning. Kärntillverkning. Smältning. Avgjutning. Uppslagning. Rensning. Värmebehandling. Det föreslagna får betraktas som en tilläggskurs. 7. Byggarbete Om arbetsplats kan beredas alla skolans elever, kan följande program för 4 veckors arbete genomföras. Se sid. 438.

Tabell 2. Uppgifter i bågsvetsning Grundmaterial

Godstjocklek mm

Fogtyp

Svetsläge

Övriga uppgifter

—

—

—

—

Instruktion: Olika strömkällor och deras inställningsmöjligheter. Elektrodhållare, kablar och diverse tillbehör.

Stål

10—16

—

H

Bågens tandning och släckning. Raka friliggande strängar av olika bredd.

•

>

—

SV

Raka friliggande strängar nedifrån och upp samt uppifrån och ned.

»

— —

LV

Raka friliggande strängar.

•

• »

»

5—6

I-fog

H

> •

10—13

V-fog

>

»

—

—

Instruktion: rotmejsling mekaniskt, med elektrod och med gas.

»

•

V-fog

H

Icke häftade plåtar. Mejsling och eftersvetsning av roten. Demonstration: svetsning av gjutjärn, rostfritt stål och aluminium. Demonstration: svetsning med hårdsvetselektroder samt inträngningsoch högutbyteselektroder. Gasbågsvetsning, motståndssvetsning m.m. i mån av resurser.

»

U

Beteckningar se tabell 1.

»

»

438 Under den första veckan göres några enkla arbeten enligt följande: Verktygen, deras skötsel och användning. Enkla murningsarbeten, såsom %-stens murhörn i %-stens förband och ^-stens murhörn i %-stens förband. Enkla träarbeten, såsom tillverkning av höjdmått, geringslåda, arbetsbock och fönsterkarm. Enkelt specialarbete, såsom pelararmering. Under 3 veckor (2—4) göres kombinerade tillämpningsövningar som i sig kan innefatta t. ex. Murning av betonghålsten och tegel. Upptagning av fönsteröppning. Fogning. Valvslagning. Putsning och slamning. Tillverkning av höjdmått, form för betongplatta, ställningsbock och murarställning. Uppsättning av valvbåge. Insättning av fönsterkarm. Uppsättning av regelverk, isolering, väggpanel och smygpanel. Beklädnad med träfiberskivor. Uppsättning av foder. Armering och gjutning av betongplatta. Golvläggning. Arbetet göres gemensamt av hela avdelningen, varvid alltför långt gående specialisering av de enskilda elevernas arbete bör undvikas. 8. Elarbete Elarbete skall ge eleverna kännedom om såväl elkraft- som teletekniska arbeten. Det är främst avsett för elever som ämnar fortsätta inom eltekniskt alternativ men har stort intresse även för övriga elever och i synnerhet för byggtekniker och kemister. För de senare har svagströms- och apparaturarbetena särskild betydelse. Elarbetet kan omfatta: Förläggning av installationsledningar och rör för starkström med tillbehör: Övningar i användandet av de vanligaste handverktygen vid montering. Förläggningsövningar på vägg och i tak med den vanligaste installationsmaterielen för starkström.

Montering av matar- och säkringscentraler: Övningar i uppsättning och inkoppling av mätaranordningar och säkringscentraler för belysning och kraft, såväl okapslade som kapslade i gjutjärn, stålplåt och lättmetall. Motor inställa tioner: Övningar i inkoppling av motorer med start-, skydds- och reglerapparater. Jordkabelarbete: Övningar i montering av muffar för såväl pappersjordkabel som plast jordkabel högst 1 kV. Svagströmsinstallationer: Övningar i de vanligaste kabelarbetena. Förläggningsövningar på vägg med den vanligaste installationsmaterielen för signal- och telefonanläggningar. Lindningsarbeten: Övningar i lindning med lindningsmaskiner. Apparatarbeten: Övningar i chassiarbeten, montering och inkoppling av komponenter. Miljöpraktik Miljöpraktiken skall fullgöras på arbetsplatser som svarar mot det alternativ som eleven valt. Medan skolpraktiken helt är inriktad på manuella färdigheter och på att ge kunskap om enskilda arbetsmoment, avser miljöpraktiken dessutom att ge eleverna inblick i den industriella verksamhetens organisation, samspelet mellan tillverkande avdelningar, planering, beredning, konstruktion, kontroll, materialtillförsel, hantering, service m. m. Vidare erbjuds en möjlighet att lära känna olika personalkategoriers arbetsvillkor, lära sig förstå deras tänkesätt, reaktioner i olika situationer på arbetsplatsen, personalorganisationers roll m. m. Praktikanten kan även få en uppfattning om ingenjörens verksamhet. Den praktik som fullgörs ute bland och i gemenskap med andra anställda är synnerligen värdefull, och åtminstone en sommar bör därför ägnas åt s. k. arbetarpraktik, där eleven får arbeta direkt i produktionen och där han t. ex. om lagackord tillämpas om möjligt bör tillhöra ackordslaget.

439 U n d e r den sista p r a k t i k s o m m a r e n k a n d e t ibland v a r a lämpligt a t t l å t a eleven a r b e t a som biträde å t ingenjörer, v e r k m ä s t a r e och förmän t. ex. för undersökning, beräkning, m ä t n i n g och kontroll. D e n n a form av praktik är mycket vanlig inom t. ex. byggnadsbranschen. R i t k o n t o r s p r a k t i k ger ej den allmänna erfarenhet och de k u n s k a p e r som är önskv ä r d a , varför sådan endast bör tillgripas som en nödfallsutväg. F ö r kemisterna gäller d e t s a m m a om laboratoriepraktik. E j heller bör specialarbeten som isolerar eleven från övriga anställda förekomma. Utlandspraktik, om s å d a n k a n beredas, bör förläggas till den sista p r a k t i k s o m m a ren. F ö r a t t praktikens mål skall nås bör eleverna vid vårterminens slut av särskilt utsedda lärare få i u p p d r a g a t t speciellt studera något problem inom den industri där han anställs. U p p d r a g e t skall innebära a t t eleven m å s t e göra iakttagelser, samla u p p lysningar och u t r e d a vissa frågor. Sommaren mellan årskurserna 2 och 3, den första miljöpraktiksommaren, bör som ovan n ä m n t s förbehållas arbetarpraktik, och elevens u p p m ä r k s a m h e t bör d å huvudsakligen riktas p å psykologiska och sociala problem, men även enklare organisatoriska uppgifter med n ä r a a n k n y t n i n g till den arbetsuppgift p r a k t i k a n t e n har k a n ges. U n d e r den sista p r a k t i k s o m m a r e n k a n eleverna erhålla mera komplicerade uppgifter rörande organisation och produktion. Vid återkomsten till skolan skall eleven ge en skriftlig redogörelse för praktiken och för den eller de uppgifter h a n fått i u p p d r a g a t t särskilt undersöka. Granskning sker a v de facklärare som utses härtill. Inför klassen redovisar sedan eleverna sina uppgifter, varefter diskussion bör följa. Lämpliga lektionstimmar ä r t. ex. svenska eller samhällskunskap i årskurs 3 och ergonomi i årskurs 4. A n k n y t n i n g k a n även ske till yrkesorienteringen.

Facklärare från det fack p r a k t i k e n gäller bör v a r a n ä r v a r a n d e , dels för a t t ge synp u n k t e r och delta i diskussionen, dels för a t t få en uppfattning om h u r eleverna utn y t t j a t praktiken. Som ledning lämnas n e d a n förslag till praktikantuppdrag: Arbetsplatsens personalorganisation samt fördelning av arbetsuppgifter på arbetsledning och övriga personalkategorier, t. ex. produktionstekniker. Arbetsledarens dagsrutiner. Arbetsledaren som personalledare. Arbetsledaren som tekniker och teknisk ledare. »Manliga» och »kvinnliga» arbeten. Varför denna indelning? Arbetslagens sammansättning, arbetsuppgifter, funktion; löneprinciper. Produktivitets- och effektivitetspåverkande faktorer. Order- och informationsvägar på arbetsplatsen. Olika löneformer (timlöner, ackord; hur fastställes dessa?). Informationsverksamheten på arbetsplatsen, målsättning och genomförande (anslagstavla, personaltidning etc). Avtalet om företagsnämnder; nämndens avsedda och verkliga funktion. Introduktion av nyanställd (behov, omfattning, utformning). Upplärning av nyanställd. Arbetsplatsens utbildnings- och upplärningsverksamhet. Krav på normprestationer. Arbetsplatsens arbetstidsschema. Olika slags spilltider och deras orsaker. Arbets- och ordningsföreskrifter samt efterlevnaden. Produktionsplaneringen ur arbetarens synvinkel; finns rätt material på rätt plats vid rätt tidpunkt? Vilken utnyttjandegrad har olika delar av maskinparken? Arbetarnas attityd mot företaget. Fackföreningen; organisation, funktion, livaktighet. Arbetarnas attityd mot arbetsledningen. Utbildningsverksamheten i företaget. Arbetarnas intresse för sitt yrke och sina arbetsuppgifter. Är arbetsplats och arbetsmetoder rationellt upplagda? Hur förbättra? Arbetarskyddsorganisation och arbetarskyddsverksamhet; bestämmelser, efterlevnad. Skyddsutrustning och dess användning. Fritidsverksamhet (studiecirklar, idrott, föreningar). Arbetsplatsens klimat (temperatur, fuktighet, buller, ventilation). Arbetsplatsens belysningsförhållanden (luxtal, skuggning, blandning).

440 Dagsrytmen hos arbetarna ifråga om prestation och ansträngning. Kan arbetsplatsen bättre anpassas efter arbetaren? Repetitiva arbeten, trötthet, monotoni. Ackordssättning — ackordsförhandlingar. Tidskrivning och tidkontroll. Materialutnyttjning, materialspill. Kassation (orsaker, möjligheter att undvika eller nedbringa den). Arbetsritningar (kvalitet, entydighet). Materialhantering till och från arbetsplatsen. Ställtider, ställare, väntetider, lönefrågor i samband härmed. Reparationer och underhåll. Verktygsutlämning (förråd, underhåll, kontroll). Organisationen av förrådet. Organisation av lagret. Avfallshantering. Intresse för och attityder till företaget och arbetsledningen. Kunskap om slutproduktens funktion, kvalitet, marknad. Ordning och reda (arbetsplats, omklädningsrum). Praktikantens egen upplärning (instruktörer, instruktioner, egna initiativ, praktiktidens utnyttjandegrad, önskemål framförda och icke framförda). Bedömning av praktiken. Några

organisatoriska

och

ekonomiska

frågor lämpliga för studier i k o n t a k t med stabsavdelningar: Intern transportorganisation. Arbetsanalys och arbetsförenkling. Finns några uppenbara flaskhalsar i produktionen? Vad är orsaken till dessa? Hur skall de avhjälpas? Kassationsanalyser. Kvalitetsavdelningens (kontrollavdelningens) uppgifter. Kostnadsredovisning, för- och efterkalkyler. Konteringens uppgifter, styrka och svagheter. »Kostnader för kvaliteten». Ankomstkontroll (av t. ex. råmaterial). Arbetsstudiemannens uppgifter. Planeringsavdelningens uppgifter.

Period årskurs 1 sommaren efter årskurs 1 årskurs 2 sommaren efter årskurs 2 sommaren efter årskurs 3

Kalkylering av tillverknings- respektive självkostnad. Påläggskalkyler, alternativkalkyler, bidragskalkylering. Skyddsombudens uppgifter, hur de utses etc. Avhjälpande och förebyggande underhåll. Företagets energiförsörjning. Som exempel och ledning lämnas följande uppgifter lämpliga för p r a k t i k inom byggnads-, anläggnings- och vägbyggnadsindustrierna: Arbetsplatsens arkitektri tningar. Arbetsplatsens konstruktionsritningar. Arbetsplatsens kvalitetskontroll. Kontakter med beställare. Samordningen huvudentreprenör — sidoentreprenör — underentreprenör. Arbetsplatsens grundläggningsmetod. Arbetsplatsens stombyggnadsmetod. Arbetsplatsens ställningsbyggen. Arbetsplatsens sprängningsarbeten. Arbetsplatsens transporter och snabbförflyttningar. Arbetsplatsens maskiner, deras utnyttjande, underhåll och service. Arbetsplatsens energiförsörjning. Arbetsplatsens inköpsorganisation. Arbetsplatsens materialleveranser och materialkontroll. Arbetsplatsens situationsplan (uppställning av maskiner, lokalisering av förråd m. m.). Grovplanering av produktionen. Planering av byggnadsdetalj. Ackordsmätningar och deras genomförande. Uppgifterna i d e t sista stycket k a n tjäna som ledning för uppgifter inom a n n a t slag a v industri. 36.4-1.3.

Planering

och

samverkan

Praktikens planering i stort framgår a v u p p ställningen nedan. Skolpraktiken skall, där så är möjligt, förläggas till yrkesskola och utgöra en av yrkes-

Praktikens art skolpraktik

» miljöpraktik

»

Tid motsv. ca 2 veckor 4 » motsv. ca 2 » minst 6 » minst 6 » Minst 20 veckor

441 skolans kurser. Undervisningen skall skötas av yrkeslärare. Där skola för mekaniskt verkstadsarbete ej finns kan en av högstadiets skolverkstäder kompletteras och användas. Byggpraktiken, som ej gärna kan splittras på 4-timmarspass under terminerna, förläggs till sommaren mellan årskurserna 1 och 2. På orter där ej yrkesskola finnes kan en plats i det fria användas, dit verktyg, bygglaboratoriets betongblandare och övriga utrustning för byggarbete kan föras. Ett enkelt skärmtak eller en presenning kan sättas upp som regnskydd. Byggpraktiken bör om möjligt omfatta samtliga 4 praktikveckor mellan årskurserna 1 och 2. Fördelningen anges i 36.4.1.2, moment 7. Kan på grund av lokala förhållanden byggpraktik ej ges i full utsträckning, kan man t. ex. låta hälften få byggpraktik under de två första veckorna, medan återstoden har mekaniskt verkstadsarbete eller elpraktik. Efter 2 veckor byter i så fall grupperna arbete. Arbetsuppgifter för verkstadsarbete erhålles antingen ur den obligatoriska kursen eller ur tilläggskursen. Skall elarbete ingå, följes kursplanen, moment 8. Skolpraktiken under terminerna i årskurserna 1 och 2 kan t. ex. planeras på följande sätt, varvid sammanlagt 32 arbetspass om 4 timmar vardera bör kunna tas ut:

Moment

Timmar

Bänkarbete och mätning Borrning Supportsvarvning Rundslipning Fräsning Planslipning Hyvling Plastisk bearbetning Svetsning och lödning Elarbete

20 4 16 12 12 8 4 4 16 32 Summa

128 Elpraktiken, som är svår att ordna på många platser, bör i första hand ges åt blivande elektriker. De övriga får i stället ökad kurs i mekaniskt verkstadsarbete. Uppgifter återfinns i tilläggskurserna i 36.4.1.2. Praktikplatser för miljöpraktik förmedlas av arbetsförmedlingen i samarbete med skolan, där en eller flera lärare utses till kontaktmän. Anvisningar härför utarbetas av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen. De speciella uppgifter som omtalas i 36.4.1.2, miljöpraktik, utdelas av därtill utsedd lärare. I årskurs 2 kan, om antalet elever ej är för stort, en enda lärare ansvara för utdelningen, och han kan även ta hand om praktikanternas redovisningar vid höstterminens början i årskurs 3. Uppgifterna för den sista praktiksommaren utdelas i årskurs 3. Då eleverna här är uppdelade på olika alternativ och branschinriktade uppdrag kan ges, bör facklärare representerande olika alternativ utdela eller medverka vid utdelningen av praktikuppgifter. I de gymnasier som avlämnar elever till årskurs 4 vid annan skola bör uppgifterna utdelas i samråd med mottagande skola. Stor hänsyn skall tagas till elevernas egna önskningar, intressen och förutsättningar vid val av uppdrag. De inom ett alternativ utdelade uppgifterna bör täcka största möjliga fält, så att redovisningen ger en allsidig bild av den industriella verksamheten. Inför klass bör endast sådant redovisas som är av pedagogiskt intresse.

36.4.2.

Verksamhetsformer

Skolpraktiken bör bedrivas enligt den metodik som användes inom yrkesskolan. Dock gäller att de kvalitetskrav på arbetet som ställs på yrkesskolans elever ej kan upprätthållas vid denna kortare utbildning.

442 Utbildningen bedrives efter de skriftliga arbetsinstruktioner skolöverstyrelsen meddelar. Arbetsinstruktionerna är avsedda att ligga till grund för de instruktioner läraren ger eleverna enskilt eller i grupp. De anger kortfattat och steg för steg vad som skall företas och vad som är viktigt att iaktta vid utförandet av arbetet. Varje arbetsinstruktion utgör ett avslutat helt. Tiden mellan lärarens instruktioner använder eleven för tillämpningsövningar på de kunskaper och färdigheter som tidigare delgivits honom. Han skall då ha tillgång till de skrivna arbetsinstruktionerna för att själv snabbt få svar på olika frågor, även om läraren är upptagen av andra elever. Arbetsinstruktionerna innehåller dels grundläggande arbetsmoment, dels förslag till tillämpningsövningar. Bland dessa kan

läraren göra ett urval, eller kan han själv utarbeta liknande övningar. Inlärandet anpassas individuellt för olika elever. Eleven får instruktion och tillfälle till övning i ett avsnitt, och när han nått ett tillfredsställande resultat, övergår han till en ny arbetsuppgift. Skrivna instruktioner gör det lättare att anpassa utbildningen efter elevernas olika inlärningsförmåga. Elever som fortare inhämtat avsedda färdigheter får mera tid för tillämpningsarbeten, vilkas svårighetsgrad stegvis ökar. Det är inte nödvändigt att arbetsuppgifterna kommer i någon viss bestämd följd; denna kan läraren själv bestämma. Vid kursens början skall läraren praktiskt informera eleverna om risker för olycksfall i arbetet, ge anvisningar till förhindrande av olycksfall och lämna upplysningar om förfaringssätt vid eventuellt olycksfall.

37. Arbetsstudier 37.1.

Mål

Undervisningen i arbetsstudier avser att orientera om syftet med arbetsstudier, att orientera om hur arbetsstudier utförs och hur de används för planering av företagets verksamhet, att därigenom öka förståelsen för rationellt uppbyggda arbetsmetoder och bättre arbetsförhållanden.

37.2.

Huvudmoment

Arbetsstudiernas betydelse. Arbetsstudiernas metodik. Arbetsstudiernas användning inom företagets verksamhet.

37.3.

Kursplan

1. Allmänna

synpunkter

Historik: Arbetsstudiernas uppkomst och utveckling. Taylor, Gilbreth m. fl. Arbetsstudiernas utveckling. Syfte: Höjning av produktivitet och levnadsstandard. Rationalisering. Arbetsstudieutbildningen i Sverige.

2. Metodik och hjälpmedel Metodstudier (metodning). Arbetsförenklingsmetodik. Rörelsestudieteknik: Standardelementtider och mikrorörelser. Rörelseekonomiprinciperna och klassificering av rörelser. Ele-

443 mentarbetssystem. MTM-systemet och några tillämpningsformer, t. ex. UMS. Tidmätning och prestationsbedömning: Tidtagning för arbetet. Bearbetning av siffermaterialet från tidtagningen. Olika löneformer; ackordssättning. Frekvensstudieteknik: Teori. Utförande. 3. Tillämpningar Metodstudier av processer och operationer, t. ex. i maskinoperationer, transporter. Framtagning av tidsunderlag (för t. ex. ackord, kalkyler). Metodbeskrivningar — arbetsinstruktioner.

37.4. Anvisningar och kommentarer 37.4.1.

Lärostoffet

37.4.I.I. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Utvecklingen inom företagen i vårt land går, såvitt man kan bedöma, i riktning mot en alltmer planerad och styrd verksamhet såväl inom produktion som på kontor. Man eftersträvar rationella metoder i företagets alla funktioner och ett rationellt tänkande hos de anställda, framför allt hos de tekniskt skolade. I den allt hårdare konkurrensen är det nödvändigt att förbättra arbetsmetoder och arbetsförhållanden. Erfarenheten har visat att riktigt utförda arbetsstudier utgör ett effektivt hjälpmedel för detta. För flertalet ingenjörer är det värdefullt att ha en viss kännedom om arbetsstudiernas metodik och hjälpmedel för att bättre förstå dels sammanhangen i en process eller arbetsoperation, dels problem som berör den rena tillämpningen i rationaliserings-, organisations- och ackordssättningsfrågor. Undervisningen i arbetsstudier får betraktas som en kortfattad översiktlig orientering. För de el- och kemitekniska alter-

nativen är denna grundkurs en avslutad översikt, medan den för de bygg- och maskintekniska är en introduktion till fortsatt fördjupning (se 41 och 49). Väsentligt är att eleverna får stifta bekantskap med den grundsyn som kännetecknar allt rationaliseringsarbete och därigenom får insikt om vikten av att i sin kommande ingenjörsverksamhet organisera sitt eget och andras arbete på ett rationellt sätt. 374-12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Allmänna synpunkter. Ämnets historik behandlas lämpligen som en kortfattad introduktion till varför arbetsstudier i dag har fått betydelse som ett värdefullt instrument i ett alltmer mekaniserat och rationaliserat näringsliv. I denna introduktion fås samtidigt en god överblick över olika arbetsstudiemetoder och hur dessa vuxit fram och ständigt utvecklas. Syftemålet med arbetsstudier framstår härmed för eleverna på ett naturligt och följdriktigt sätt. Arbetsstudiernas roll i höjandet av produktivitet och levnadsstandard bör starkt understrykas. Ämnets terminologi bör presenteras i den takt som nya uttryck och begrepp framkommer i lärostoffet. Avslutningsvis bör presenteras befintliga möjligheter till arbetsstudieteknisk grundutbildning och fortbildning för olika kategorier. 2. Metodik och hjälpmedel. I samband med genomgången av metodstudier belyses arbetsstudiernas betydelse för såväl processer som operationer, varvid tyngdpunkten lägges på arbetsförenklingsmetodiken med dess olika scheman och frågerutiner. Med hjälp av dessa symboler och scheman får eleven en inblick i tillvägagångssättet att analysera metoder från arbetsbesparande och ekonomisk synpunkt; att konstruera nya och förbättra gamla metoder samt att skapa ett underlag för information och instruktion till andra berörda parter.

444 I denna metodik kommer eleven i kontakt med ett symbolspråk som möjliggör för honom att se skeendet i processen eller operationen på ett nytt och mer överskådligt sätt. Dessa scheman och frågerutiner bör framställas på ett från inlärningssynpunkt stimulerande sätt. Olika enklare exempel, hämtade från industrin, förslagsvis från företag med anslutning till de olika alternativen, bör här genomgås och diskuteras. Rörelsestudierna, som i viss mån utvecklats ur metodstudierna, bör behandlas i direkt anslutning till de senare. Begreppet standardelementtider definieras ingående med hänsyn till deras betydelse för konstruktionen av PTS-metoderna. Rörelseekonomiprinciperna beröres däremot periferiskt, t. ex. som en sammanfattning av regler, enär dessa har direkt anknytning till ergonomin och där utförligt behandlas. Som exempel på elementartidsystem behandlas MTM-metoden, dess konstruktion och användning. Ett enklare exempel genomgås i avsikt att analysera en arbetsoperation och metodförbättra denna. I samband härmed uppmärksammas speciellt valet av ändamålsenligt rörelsemönster samt de ekonomiska aspekterna på den föreslagna metodförbättringen. Exemplet kan lämpligen utformas så att det i färdiglöst skick kan användas som en principiell modell för en metodförbättring i större eller mindre skala. Eleven bör få klart för sig att M T M icke är ett unikt system utan ett bland flera. Andra, t. ex. Work Factor, omnämnes. Tidtagning av arbetet och bearbetning av erhållet siffermaterial behandlas endast i korta huvuddrag. Prestationsbedömning och inkörningsförlopp är så komplicerade att de endast kan exemplifieras (inlärning + upparbetning). Eleven bör ingående uppmärksammas på det betydelsefulla sambandet mellan metod och tid genom t. ex. jämförelse med MTM-studien. Av vikt är att något mera ingående be-

lysa hur ackordstid och ett ackordspris beräknas. I detta sammanhang genomgås lämpligen olika avlöningsformer, raka och blandade ackord. Frekvensstudietekniken har direkt anknytning till den tidigare meddelade undervisningen i matematisk statistik (jfr 19.3.3., moment 53 och 54), varför ekvationen I N direkt kan användas vid bestämning av antalet nödvändiga slumpmässigt valda observationer och därmed erhållen spridning. Något enklare exempel hämtat från praktiken, »verkstadsexempel», gärna kompletterat med en undersökning i klassen, kan med fördel belysa metodiken. Diagramformer som resultat av frekvensstudier liksom deras betydelse för t. ex. analys av beläggning, transporter, förråd- och lagerhållning, kontorsrutiner etc. bör särskilt beaktas. Jämförelse göres mellan konventionerna klockstudiet och frekvensstudiet. Hålkortsbearbetning av data omnämnes. 3. Tillämpningar. Avsnittet rationaliseringsstudier behandlas överskådligt, förslagsvis i schematiska uppställningar. Målsättningen med rationaliseringen är det primära, handlingsprogrammet och utredningsarbetet det sekundära. Genom användande av arbetsstudiemetodik kan utredningsarbetet steg för steg utföras. Framför allt bör detta avsnitt belysa metodstudiernas betydelse. Ett eller flera praktikfall, som systematiskt belyser handlingsprogrammet och endast kräver en mycket kortfattad handledning för att eleverna på egen hand skall förstå sammanhangen, kan behandlas. Sådana praktikfall kan lämpligen omfatta utredningsarbetet för en process, en operation, en transport etc. Vid behandlingen av ackordsstudier bör eleverna få kännedom om principerna för syntetisk och funktionell tidsbestämning

445 samt hur man med hjälp härav kan bygga upp standardtider och tidformler. Något enklare beräkningsexempel, kompletterat med grafisk återgivning, kan lämpligen genomgås. Kravet att arbetsstudieverksamheten skall för företaget vara lönsam måste vid presentationen av tillämpningarna tillmätas stor betydelse och eleverna skall lära sig räkna med denna faktor som en självklar sak. 37.4.I3.

Planering och samverkan

Ämnet skall behandlas på 10 föreläsningstimmar, som placeras utanför timplanen i årskurs 3. De olika kursmomenten bör komma i en logisk följd. Det torde för den skull å ena sidan vara angeläget att som en orienterande inledning sammanställa allmänna synpunkter, så att de dels återspeglar arbetsstudieutvecklingen i historisk belysning, dels framhäver arbetsstudierna av idag som ett viktigt och effektivt hjälpmedel. Å andra sidan kan det anses motiverat att skilja mellan de olika formerna av arbetsstudiemetodik och tillämpningen av dessa former. Sålunda måste det vid behandlingen av t. ex. rationaliseringsstudier vara gynnsammare att åskådliggöra framkomliga vägar för att uppnå den aktuella rationaliseringen, om man vet hur de olika arbetsstudietekniska hjälpmedlen fungerar. Detta kan belysas enligt följande: Vid analys av en process är vanligen metodstudiet och arbetsförenklingstekniken att föredraga, vid analys av en arbetsoperation tidsstudier och/eller rörelsestudier (MTM) ofta i kombination med arbetsförenklingsteknik, vid en transportanalys frekvensstudier o. s. v. För att ämnet icke skall splittras för mycket och ej heller omspänna för lång tidrymd torde det vara lämpligt att fördela de till buds stående 10 timmarna på 5 dubbelföreläsningar. Ungefärlig fördelning av momenten: Allmänna synpunkter

2 Metodik och hjälpmedel Tillämpningar

5,5 2,5

Undervisningen bör samverka med följande ämnen. Ergonomi: Vid behandlingen av de arbetsfysiologiska och arbetspsykologiska avsnitten kräves av naturliga skäl att sambanden mellan arbetsstudier och människan i arbetet ingående belyses. Produktion M och B: Eftersom arbetsstudier är upptagna i respektive ämnens kursplaner, kan arbetsstudiekursen utgöra en introduktion, som senare fördjupas. Företagsekonomi: En samordning vad beträffar kostnadsanalysen kan vara motiverad för förståelsen av rationella metoders lönsamhet men kan givetvis behandlas mycket summariskt. Samverkan med arbetsstudietekniska organisationer såsom RATI och ASTI samt vissa yrkesföl bund och branschorganisationer är absolut nödvändig, dels för att hålla kursmomenten kontinuerligt aktuella, dels för utformning av lämpliga hjälpmedel. 37.4.2.

Verksamhetsformer

Lärostoffet kan presenteras i storklasser. Den huvudsakliga delen av lärostoffet framställes deskriptivt. För att lärostoffet skall få verklighetsunderlag och bli meningsfyllt för eleverna, måste det rikligt illustreras med exempel och praktikfall. För överskådlighetens skull är det välbetänkt att presentera visst stoff i schematisk form. Då många nya begrepp möter eleverna under en mycket begränsad tid bör vissa delar av stoffet framställas i populär form för att stimulera elevernas intresse. 37.4.3. Hjälpmedel I detta ämne, där läxläsning och kunskapskontroll ej kan komma ifråga, är det givetvis värdefullt att presentera lärostoffet i en välplanerad och trevligt upplagd handbok, vilken bl. a. innehåller färdigbehandlade analys- och syntesexempel, som endast

446 kräver en kort handledning från lärarens sida för att förstås av eleverna. Olika scheman har tidigare berörts. Film, särskilt anpassad för ämnet och med en varaktighet av högst 10—12 minuter, bör användas i sådana moment där den kan ge utbyte. Demonstrationsutrustning av enkel och klargörande utformning kan

komma till användning, t. ex. vid genomgången av MTM-rörelser och frekvensstudieteknik. Det är uppenbart att de olika arbetsstudieorganisationerna kan medverka med värdefulla hjälpmedel genom att till eleverna utdela broschyrer, folders och informationsblad av olika slag.

38. Maskintekniska ämnen (gemensamma anvisningar för ämnena 39—45)

38.1—3. Mål, huvudmoment samt kursplaner med årskursfördelning anges särskilt för varje ämne 39—45.

38.4. Anvisningar och kommentarer 38.4.1.

Lärostoffet

384.1.1. stoffet

Allmänna synpunkter

på ämnes-

Maskintekniskt alternativ är odifferentierat och avses ge en grund för elevernas framtida verksamhet inom skilda områden med maskinteknisk anknytning. Där läses följande maskintekniska ämnen: konstruktion, energi, produktion, reglerteknik och specialarbete. Elteknik ingår även. Dessutom förekommer maskinteknik B på byggtekniskt och maskinteknik El på el tekniskt alternativ. Konstruktion är ett blockämne, bestående av mekanik, hållfasthetslära, konstruktionselement och konstruktionsövningar. Kursen avser att fördjupa och vidga i teknologin givna kunskaper om mekanik och hållfasthetslära och anknyta till vad där inhämtats om konstruktionselement och materiallära. På grundval därav studeras konstruktionselements utformning och dimensionering samt i samband därmed transportdon och

allmän maskin- och apparatbyggnad. Med dessa kunskaper som grund genomförs övningar i konstruktion av vanliga don, apparater och maskiner. I energi studeras grundläggande teori om hydromekanik, termodynamik, strömningslära, förbränningslära och värmeöverföring. På grundval därav studeras i tekniken viktiga maskiner och anläggningar såsom förbränningsmotorer, gasturbiner, pumpar, fläktar, kompressorer ånganläggningar och kylanläggningar samt ges inblick i mätteknik och kunskap om belastnings- och driftsegenskaper. Kursen i produktion skall fördjupa och vidga i teknologin givna kunskaper i materiallära samt behandla de olika tillverkningsmetoderna tillformning, frånskiljning och hopfogning. Samtidigt studeras mätteknik, verktyg och maskiner samt bearbetningsekonomi, produktionsberedning och arbetsstudier. Reglerteknik syftar till att ge eleverna kunskaper om automatisering och reglering av processer och förlopp. I kursen ingår studium av mekaniska, pneumatiska, hydrauliska och elektriska komponenter och deras utnyttjande i automatiserade förlopp och reglertekniska kretsar. Även en orientering om logisk systembyggnad ingår i kursen. Specialarbete skall ge eleverna i årskurs 4 tillfälle att under självständiga arbetsfor-

447 mer fördjupa sig inom något ämne med maskinteknisk anknytning, dock företrädesvis inom ämnena konstruktion och produktion. Maskinteknik B avser att ge elever inom byggtekniskt alternativ kännedom om maskinelement och om de viktigare maskiner som används inom byggnadsbranschen. Maskinteknik El skall ge eleverna inom eltekniskt alternativ kännedom om de vanligaste maskinelementen samt uppbyggnad och driftsegenskaper hos energiorgan, strömningsmaskiner och anläggningar. 38.4.12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

anges särskilt för varje ämne 39—45. 384.1.3.

Planering och samverkan

Mellan gymnasium med treårig teknisk lärokurs och det med fyraårig bör en samplanering ske, så att övergången till fjärde årskursen underlättas. Kursplanens ordningsföljd är på intet sätt bindande för den ordning i vilken momenten inom varje årskurs behandlas. På grund av gymnasiets konstruktion är det dock väsentligt att flyttning av moment mellan årskurserna ej sker i konstruktion, energi och produktion samt ej heller i elteknik M — se tabell nedan.

Exempel på timfördelning Nr

Speciella synpunkter på planeringen ges för varje enskilt ämne (39—45). Där ges exempel på hur lektionstimmarna kan fördelas på de olika momenten. Därvid antages varje veckotimme motsvara 30 effektiva lektionstimmar. Dessa exempel är avsedda att tjäna som ledning för den planering som varje skola gör och är på intet sätt tvingande. Samverkan mellan tekniska ämnen är naturlig och nödvändig. En viss samverkan med språken kan också förekomma. Inom språkundervisningen kan lättare tekniska texter användas, så att eleverna får vana att läsa utländsk facktext. Författandet av rapporter innebär samverkan med svenslca, och det är av stor vikt att undervisning i rapportskrivning sker redan på ett tidigt stadium av gymnasieundervisningen. En mycket väsentlig fråga, som kräver samverkan mellan naturvetenskapliga och tekniska ämnen, gäller beteckningar och måttsystem. När icke standardiserade beteckningar används, bör orsaken härtill påpekas för eleverna. Ibland utnyttjas andra enhetssystem än det internationella, bl. a. då tabeller, diagram och litteratur ej finns för detta system. De båda ämnena ergonomi och företags-

för maskintekniskt

alternativ Årskurs 3

Ämne Ht

33 35 39 40 41 42 43 64

Ergonomi Företagsekonomi Konstruktion

5 4 3

Produktion Reglerteknik Specialarbete Elteknik M Summa

12 Årskurs 4 Vt

Ht

3 6 5 7 4 5 4

6 3

Vt 4 3 5 5 8 4 5 34

448 ekonomi har beröringspunkter med samtliga tekniska ämnen. Ergonomiska och ekonomiska synpunkter bör ges inom varje tekniskt ämne; särskilt angeläget är detta i ämnena konstruktion och produktion. Samverkan mellan dessa ämnen vid planering av studiebesök är även nödvändig. För varje enskilt ämne ges speciella synpunkter på samverkan. 384.1.4Koncentration Enligt III: 7.7 skall maskinteknik B och E samt energi koncentreras. För maskintekniskt alternativ ges å sid. 447 ett exempel på hur ämnenas timtal kan fördelas på höst- och vårtermin. För årskurs 4 har därvid medtagits samtliga ämnen, således även elteknik M, som skall koncentreras, ergonomi och företagsekonomi. I årskurs 3 föreslås energi bli koncentrerat till höstterminen och elteknik till vårterminen, vilket är lämpligt för samordning med matematik och fysik. I årskurs 4 föreslås elteknik koncentrerat till höst- och ergonomi till vårterminen. Därigenom kan kunskaper från elteknik utnyttjas i de maskintekniska ämnena och främst då i reglerteknik. 384.1.5.

Beting

I varje ämne ges exempel på beting och lämpliga betingsperioder. Läsåret beräknas ge minst 32 arbetsveckor, varför detta tal genomgående används vid betingsindelning. Viss samordning mellan olika ämnen är nödvändig för att undvika anhopning av betingsredovisningar. I övrigt hänvisas till II: 4.2.3.3. 38.4.2.

Verksamhetsformer

384-2.1. Allmänna kommentarer

metodiska

Undervisningen koncentreras till väsentliga avsnitt, varvid främst principiella synpunkter anläggs. Övriga avsnitt behandlas översiktligt. Eleverna skall systematiskt övas

att ur handböcker, tidskrifter och övrig litteratur hämta sakuppgifter. De skall dessutom översiktligt eller informatoriskt ständigt ges utblickar för att få en uppfattning om de problem och svårigheter som möter en praktiskt arbetande ingenjör. I praktiken arbetar man ofta med förenldade antaganden och approximativa metoder och efter uppgjorda mallar. Undervisningen skall läggas upp så att eleverna får kännedom om detta arbetssätt. Samtidigt som den utgår från grundläggande teoretiska samband, bör utbildningen vara praktisk på teoretisk grund. Lärostoffet är emellertid ofta av sådan natur att överskådlighet och metodik försvåras. Det är därför en av lärarens huvuduppgifter att ge eleverna lämplig handledning genom att instruera dem om vad som är väsentligt och måste behandlas ingående och vad som kan studeras översiktligt och summariskt. Eleverna skall successivt tränas till aktivt och självständigt studiearbete, så att de blir skickade för självverksamhet vid övningar och för kommande verksamhet. Lärarens uppgift bör i huvudsak vara utredande och handledande. Läraren kan behandla många avsnitt ganska snabbt och översiktligt. Ett tidskrävande arbete på tavlan kan ersättas eller kompletteras med AV-hjälpmedel, vilket bör kunna ske även med många teoretiska avsnitt. Efter metodisk rådgivning om lärobok, handbok och andra hjälpmedel får eleverna fördjupa och befästa insikterna genom betingsstudier. Denna studieform bör användas i så stor utsträckning som möjligt, ty den skolar eleverna i hög grad för deras kommande verksamhet. Läraren bör observera faran i att betingsarbete kan medföra utökat kursomfång, vilket inte är meningen. Det är väsentligt att läraren klargör de minimifordringar som skall uppfyllas och anger angelägenhetsgrad och svårighetsgrad.

449 Man bör sträva efter att så långt som möjligt presentera lärostoffet i form av problem och beräkningsuppgifter i avsikt att utveckla elevernas förmåga att tänka metodiskt och analytiskt. Även på rent deskriptiva delar är det möjligt att uppställa praktiska problem. Problem och beräkningsuppgifter jämte däri ingående storheter måste ha verklighetsunderlag och vara tydligt tekniskt inriktade. Flertalet beräkningsuppgifter skall lösas rent matematiskt. I vissa fall är en grafisk lösning mest praktisk. Diagram och nomogram ger överskådlighet, vilken ofta saknas i den matematiska uträkningen. Eleverna måste lära sig att se hur en variabel inverkar på resultaten för att därigenom förstå sammanhangen. I undervisningen är de grafiska metoderna utmärkta instrument för att skapa åskådlighet. Dessutom går de vanligen lätt och snabbt att tillämpa och stimulerar därför elevernas själv verksamhet. Genom att använda problem, beräkningsuppgifter och experiment kommer man ifrån mycket av det beskrivande, och undervisningen vinner i åskådlighet. Problemen leder ofta till kompromisslösningar. Metodiken bör då inriktas på att ge optimal lösning. Stor vikt bör läggas på bedömning av om beräknat resultat är rimligt. Värden bör inte anges med större siffernoggrannhet än vad som betingas av givna premisser samt av den använda beräkningsmetoden. I samband härmed bör påpekas svårigheten att välja data och olika marginaler. För att ge historisk aspekt på ämnet bör läraren, när tillfälle finns, ge någon tillbakablick på det som gjorts i gångna tider. En kortfattad behandling av framstående uppfinnare och föregångsmän inom ämnesområdet kan berika undervisningen. 384-2.2.

Studieteknik

Undervisningen måste inriktas på att eleverna ges sådan studieteknik att de själva 15 Läroplan för gymnasiet

kan skaffa sig erforderliga kunskaper ur läroböcker och annan litteratur. Läsningen skall syfta till att lära eleverna uppfatta vad som är väsentligt och skilja detta från det som har mer sekundär betydelse. Läraren kan medverka därtill genom att visa hur understrykningar, nyckelord, numreringar och kommentarer framhäver det väsentliga. Omkring denna stomme bör sedan övrigt stoff grupperas. Ofta kan studierna av en bild eller ett diagram ersätta en ganska omfattande text. Då beting förekommer skall eleven vänjas vid att planera arbetet. Även om han kan förmodas ha förmåga att i en viss utsträckning på egen hand systematisera sin inlärning, bör läraren någon gång ge anvisning eller handledning om hur man dels disponerar stoffet, dels fördelar inlärningen i stegvisa avsnitt med därpå följande repetitioner. I det självständiga arbetet bör eleven redan från början göra upp en arbetsplan med tidsschema och diskutera mål och medel. Eleven bör i sina studier koncentrera sig på sådant som är väsentligt för uppgiften, så att han ej förlorar sig i detaljer. Han skall på lämpligt sätt anteckna vad som erhållits vid litteraturstudier eller som resultat av försök. En god studieteknik befrämjas av att läraren, då så är möjligt, ställer frågor som kräver en sammanhängande framställning i svaret. För eleverna bör framhållas att ett kontinuerligt studium med inlagda repetitioner har mycket större värde än koncentrerad läsning före ett förhör. Man kan möta den uppfattningen att kunskap bäst befästes genom räkning av ett stort antal uppgifter. Härigenom får dock det räknemässiga arbetet för stort utrymme, och eleverna föranleds att undervärdera det principiella i ett avsnitt. En bättre förståelse och inlärning erhålls, om en problemställning skärskådas från olika håll och beräkningsmetodiken behandlas systematiskt.

450 38.4-2.3. Självständiga

arbetsformer

Gymnasiestudier förutsätter i stor utsträckning självständigt arbete från elevernas sida. Betingsstudier, lösande av övningsuppgifter och konstruktionsuppgifter samt laborationsarbete utgör exempel på självständiga arbetsuppgifter inom hela den tekniska sektorn av gymnasiet. Flera av dessa uppgifter utföres enskilt av eleverna, medan andra utföres som grupparbete. I arbetslivet är lagarbete den vanliga arbetsformen, och det är därför mycket lämpligt att söka bedriva arbetet i stor utsträckning på samma sätt redan i gymnasiet. Inom gruppen organiseras arbetet av eleverna själva, medan läraren är handledande och rådgivande. Förslag till lämpliga uppgifter för grupparbete ges i respektive ämnen. Betingsstudier har berörts i 38.4.1.5. Denna arbetsform torde vara den mest rationella, samtidigt som den av eleven kräver ett visst mått av självdisciplin. Det kan vara lämpligt att i vissa ämnen i årskurs 3 omväxla mellan betingsstudium och mera bunden lektionsundervisning. Betingsstudium kan ske såväl i lektionssalen som i form av hemarbete. Elever med olika begåvning och olika förmåga till självständighet kan därvid ges olika stor frihet. Viss tid av varje beting skall friställas för samtliga elever. Läraren skall då finnas tillgänglig för rådgivning och enskild handledning. Läraren kan dessutom befria duktiga elever från ytterligare lektioner. Han får därigenom tid att hjälpa svagare elever. Elevernas arbete bör fördelas någorlunda jämnt över hela betingsperioden. Ett beting bör avslutas med muntligt förhör eller skriftlig redovisning eller i vissa fall med en teknisk rapport. De konstruktionsövningar som utförs i flera ämnen och i synnerhet i konstruktion genomförs lämpligen som beting. I 39.4.1.2 moment 5 och 10 samt i 39.4.2.1 beskrivs ingående hur de utformas.

Laborationer kan utföras som särskilt beting, men de bör helst ingå som del av det beting där tillhörande teori behandlas. Specialarbete i årskurs 3, omfattande ca 30 timmar, skall utföras vid sidan av ordinarie undervisning. Det kan utföras enskilt eller i grupp. Avsikten är att eleven skall få tillfälle att visa sin förmåga till självständig verksamhet. Anvisningar och förslag ges inom respektive ämnen. Allmänna synpunkter på självständiga arbetsformer återfinnes i II: 4.2.3. 38.42.4. Demonstrationer, studiebesök

laborationer,

Demonstrationer av lämpliga studieobjekt inför klassen i samband med genomgång av olika kursmoment är naturliga inslag i undervisningen. Demonstrationsobjekt kan vara maskindetaljer, materialprov etc. men givetvis också laboratorieutrustningen. Laboratorierna bör utnyttjas icke blott under ordinarie laborationstid utan även under lektionstid, varigenom den teoretiska undervisningen bättre knytes till reella objekt. Den dyrbara utrustningen kommer då också att rationellt utnyttjas, i synnerhet om i lokalerna finns tillgång till sittplatser, skrivtavla och AV-hjälpmedel. Ett annat sätt att ge vidgad syn på läroämnen är att låta en specialist besöka klassen och hålla föredrag inom något lämpligt område. Besöket får ökat värde om det åtföljes av en frågestund. Laborationer skall ingå som del av studierna i energi, produktion och reglerteknik och kan utföras i övriga maskintekniska ämnen. Speciella anvisningar ges under de enskilda ämnena. Laborationernas innehåll skall inriktas på kunskapsinhämtande, ej endast på träning i försöksmetodik och laborationsteknik. Laborationerna måste därför anpassas till den teoretiska undervisningen, inpassas rationellt i betingsstudierna och inplaceras vid lämplig tidpunkt. Genom att laborationstiden är schemabunden i de flesta ämnen

451 begränsas dock möjligheterna till tidsplanering. Experimentets och laborationens värde för undervisningen är stort. I vissa fall kan det vara tillräckligt med laborativ demonstration. Laborationerna åsyftar: att komplettera, konkretisera och fördjupa utbildningen samt att verifiera teoretiska lagar och förlopp; att utveckla kunskapen om användning, användbarhet och skötsel av maskiner, verktyg och olika slags mätutrustningar; att träna eleverna i experimentell undersökningsmetodik och i att göra observationer, tabellera dessa, föra anteckningar och draga slutsatser ur mätserier och erhållna data; att utveckla elevernas förmåga att arbeta på egen hand och taga ansvar i samarbetet med sina kamrater inom laborationsgruppen samt att ge eleverna träning i att skriftligt redovisa sina laborationsresultat i en redogörelse, ett protokoll eller en teknisk rapport. En laborationshandledning kan vara värdefull att studera före laborationen. Elevernas arbete underlättas genom att förutsättningar för och syftemål med laborationen angives. En sådan handledning eller P M kan uppläggas t. ex. efter följande mall: 1. Allmänt, vari förutsättningar och anknytning till undervisningen redovisas. 2. Utrustning, vari hjälpmedel av olika slag för laborationen redovisas. 3. Uppgift, vari laborationen konkretiseras och anvisningar gives. Handledningen kan kompletteras med figurer, schema och tabeller för att underlätta elevernas arbete. I vissa fall kan det vara önskvärt att de olika gruppernas uppgifter inom samma laboration kompletterar varandra och att resultaten uppföljes gemensamt för att åskådliggöra ett större sammanhang och ge vidare perspektiv.

Under de båda första årskurserna utför eleverna verkstadsarbete och under somrarna därefter industripraktik. Som komplettering till dessa och till undervisningen bör i årskurs 3 och 4 ett lämpligt antal studiebesök vid industrier göras. Dessa skall inte enbart avse maskinindustrier, utan olika slags processindustrier bör också komma ifråga. För att studiebesöket skall få avsedd verkan bör det förläggas till den tidpunkt då ifrågavarande lärostoff behandlats. Besöket bör organiseras gemensamt av läraren och industrirepresentanten med en inledande introduktion om företaget, dess verksamhet och produkter, varefter anläggningarna beses under sakkunnig ledning. Studiebesöket bör avslutas med frågestund. Studiebesök bör bestämmas i ämneskonferens. Studiebesök bör utnyttjas för flera ämnen samtidigt. En väl planerad studieresa om ca en veckas längd bör om möjligt utföras i årskurs 4. 384-2.5.

Bedömning

Elevernas förmåga att inhämta kunskaper kontrolleras främst genom skriftliga eller muntliga prov efter avslutade betingsperioder. Emellertid får enbart dessa prov inte utgöra bedömningsgrund för betygssättning. Studierna går ju ut på att förbereda för en kommande praktisk verksamhet som ingenjör. Lika viktigt som kunskaperna är förmågan att utnyttja dem, vilken förmåga sällan kommer fram vid ett kort förhör eller en skrivning på några timmar. Läraren bör följaktligen vid betygsättningen ta avsevärd hänsyn till elevens prestationer vid konstruktionsövningar, laborationer och andra uppgifter, då eleven har möjlighet att arbeta i sin egen takt och med tillgång till alla hjälpmedel. Proven skall, såvida annat ej anges i II: 4.4.8, ske på ämnets egna timmar. Om

452 schemat ej medger tillräcklig skrivningstid på dessa, kan tid erhållas genom lektionsbyte med annat ämne. Principer för kunskapskontroll ges i II: 4.4. 38.4.3. Hjälpmedel Läroböcker och handböcker utgör de främsta hjälpmedlen. Några generella regler för läroböcker i olika ämnen är svåra att ge förutom allmänna krav på aktualitet, överskådlighet, logik, lämplig omfattning, tydlig och lättläst text, tydliga och väl valda figurer och diagram. Betingsläsningen ställer krav på att läroböckerna även skall kunna utnyttjas för självstudier. Lämpliga handböcker på svenska med standardiserade beteckningar och helst i internationella enheter är ett önskemål. Givetvis kan tyska eller engelska handböcker även utnyttjas, om detta medför fördelar i form av större aktualitet. Svensk och utländsk standard, SMS, ISA, DIN e t c , bör finnas tillgänglig i bibliote-

ket liksom annan teknisk litteratur av betydelse. Kataloger och firmabroschyrer utgör även viktigt undervisningsmaterial. Ritningar och planscher av aktuella konstruktioner är betydelsefulla och självklara hjälpmedel. För att möjliggöra en effektiv undervisning bör AV-hjälpmedel finnas lätt tillgängliga. Dessa hjälpmedel bör användas ofta och under korta tidsperioder, annars blir eleverna lätt passiva. För denna undervisning krävs riklig tillgång till bilder, varjämte en god fotografiutrustning är önskvärd. För att berika undervisningen krävs god tillgång till demonstrationsföremål, som bör användas dels direkt i undervisningen, dels som utställningsmaterial. Synpunkter på hjälpmedlens användning m.m. ges i de olika ämnena. Undervisningen berikas och underlättas om skolan har tillgång till elektrostencilapparat och god ljuskopieringsapparat för ritningar. Se för övrigt I I : 4.3.

39. Konstruktion M 39.1.

Mål

Undervisningen i ämnet konstruktion M syftar till att fördjupa och vidga elevernas kunskaper i mekanik och hållfasthetslära, att bibringa eleverna kunskaper om vanliga konstruktionselements utformning och beräkning med val av material och tillverkningsmetoder under beaktande av förekommande standard och ekonomisk tillverkning, att ge eleverna insikter om konstruktiv utformning av allmänna maskinkonstruktioner, apparater och transportdon med syn-

punkter på funktion, kapacitet och ekonomi samt att grundlägga och utveckla elevernas förmåga att metodiskt angripa och lösa konstruktionstekniska problem.

39.2.

Huvudmoment

Mekanik. Hållfasthetslära. Konstruktionselement och maskinbyggnad. Transportdon. Apparatbyggnad. Konstruktionsövningar.

39.3. Kursplan med årskursfördelning 39.3.1. 1.

Årskurs 3

Mekanik

Statik. Kinematik. Materiella partikelns dynamik. Materiella systems dynamik. 2.

Hållfasthetslära

Dragning, tryck, skjuvning, vridning, böjning och knackning. Kälverkan, dynamisk belastning och utmattningshållfasthet. Skjuvspänningar vid böjning. Sammansatt hållfasthet och jämförelsespänning. Elementarfall vid böjning. 3. Konstruktionselement och maskinbyggnad Allmän maskinbyggnad. Fasta förband. Motor- och maskindrift. Kuggväxlar, remmar, kopplingar och bromsar. Axlar och lager. 4.

Transportdon

Konstruktionselement. Kontinuerligt arbetande apparater. Intermittent arbetande apparater och maskiner. 5.

Konstruktionsövningar

Enkla uppgifter i anslutning till undervisningen om konstruktionselement. 39.3.2. 6.

Årskurs 4

Mekanik

Svängningsrörelser och stöt. Vevrörelsens mekanik. 7.

Hållfasthetslära

Speciell draghållfasthet. Utvidgad hållfasthetslära. 8. Konstruktions element Fjädrar. Vev- och kamrörelser. 9.

Apparatbyggnad

Behållare, cisterner och tryckkärl. Rörledningar och armatur.

10. Konstruktionsövningar Övningar i konstruktion av don, apparater och enkla maskiner innefattande teknisk utredning samt sammanställnings- och arbetsritningar.

39.4. Anvisningar och kommentarer 39.4.1.

Lärostoffet

39.4.I.I. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Undervisningen i konstruktion har som sin väsentliga uppgift att lära eleverna förstå och bedöma konstruktioner, att utveckla förmågan till konstruktivt arbete och att utföra funktions- och dimensionsberäkningar. De skall därvid läras att arbeta självständigt, enskilt eller i grupp, särskilt under konstruktionsövningarna, då läraren i huvudsak bör vara handledare. I ämnet teknologi har eleverna fått kunskaper i ritteknik, färdighet i att utföra arbetsritningar samt grundläggande insikter i materiallära, mekanik, hållfasthetslära och i någon omfattning kännedom om konstruktionselement. I samband därmed har de fått viss vana att välja material och tillverkningsmetod. Teknologin förbereder därigenom studierna i konstruktion. Syftemålet med undervisningen i årskurs 3 är främst att ge fortsatt utbildning i mekanik och hållfasthetslära samt att ge kunskap om konstruktionselements funktion, konstruktiva utformning och dimensionering. Huvuddelen av fjärde årskursen ägnas åt att utveckla elevernas förståelse för konstruktiva problem genom konstruktionsövningar rörande vanliga apparater och maskiner. Ett konstruktionsarbete i industrin börjar med en förutsättningslös och systematisk utredning om tekniska lösningsprinciper, material och tillverkningsmetoder. Därefter görs preliminära funktions- och dimen-

454 sionsberäkningar, utreds de ekonomiska förutsättningarna för tillverkning och drift samt undersöks attraktiviteten på köpare. Eventuellt görs en marknadsanalys. På grundval av dessa arbeten göres ev. kompromisser och sker val av förutsättningarna för konstruktionsarbetet, som kan gå fram efter flera olika alternativ. Arbetet med sammanställnings- och arbetsritningar kan fortlöpa samtidigt med ständiga justeringar och omarbetningar, så att konstruktionen blir ändamålsenlig, hanterbar och ekonomisk i tillverkning och drift samt får en tilltalande form. Tillverkningsmetoder och produktionsgång diskuteras kontinuerligt med verkstadens planeringsavdelning. Konstruktionsarbetet kan behöva avbrytas och börja på nytt därför att nya synpunkter tillkommit under arbetets gång. I vissa fall kan särskild beräkningsavdelning inkopplas och speciell formgivare konsulteras. Av exemplet framgår, att konstruktion utgör en sammanfattande kunskap i många av gymnasiets ämnen, av vilka främst produktion må framhållas. Ämnet konstruktion är inriktat på att eleverna skall utföra självständiga konstruktiva uppgifter i årskurs 4. Undervisningen och övningarna bör läggas upp så, att eleverna läres arbeta efter ovan skisserade arbetsgång samt skolas i att systematiskt söka sig fram till lämpliga konstruktiva lösningar. 39.4-12. Kommentarer kursmoment

till speciella

Väsentliga avsnitt bör behandlas så allsidigt som möjligt och kunskaperna bör befästas med problemlösning och enkla konstruktionsövningar. Vissa avsnitt studeras översiktligt eller i informationssyfte. I det följande ges synpunkter i dessa avseenden. En tänkbar fördelning av ämnets timmar framgår av 39.4.1.3. Hur undervisningen bör bedrivas beskrivs i 39.4.2.

Varje årskurs bör inledas med att läraren orienterar eleverna om utbildningens mål, redogör för de kursmoment som skall behandlas samt överlägger med dem om hur arbetet skall bedrivas. 1. Mekanik Teknologins kurs i statik och dynamik fördjupas. Problemlösning övas med exempel om möjligt hämtade från maskinteknisk tillämpning. I mekanik bör man använda det internationella måttsystemet med kraftenheten newton. Eleverna bör dock tränas i omräkning mellan olika enhetssystem. Vissa lagar verifieras med demonstrationsförsök. Statik: Repeteras kortfattat lagarna för kraftjämvikt, tyngdpunktens läge för enkla linjer, ytor och kroppar, Guldins regler samt villkoren för statisk stabilitet. Huvudvikten läggs på problemlösning för jämvikt med friktion. Det teoretiska underlaget för de enkla maskinerna repeteras i samband med konstruktionselementen skruvar, remmar, bromsar, friktionskopplingar, linor och kuggväxlar. Kinematik: Repeteras lagarna för lik- och olikformigt accelererad rörelse, kroklin jig rörelse och rotationsrörelse samt rörelsers sammansättning. Kursen fördjupas med följande moment, varvid huvudvikten läggs på problemlösning: Kaströrelsen. Rörelsers sammansättning. Något om plan rörelse med begreppet polbana. Partikeldynamik: Repeteras accelerationslagen, begreppen impuls och rörelsemängd, tröghetskraft och centripetalkraft, arbete och effekt, läges- och rörelseenergi samt dynamisk stabilitet. Kursen fördjupas med problemlösning avseende allmän partikeldynamik och koniska pendeln. Systemdynamik: Repeteras rörelseekvationerna för translations- och rotationsrö-

455 relse. Kursen fördjupas med följande, varvid huvudvikten läggs på problemlösning avseende praktiska problem, t. ex. rörliga maskindelar i fordon, transportdon och verktygsmaskiner: Masströghetsmoment. Likformigt accelererad translations- och rotationsrörelse. Centrifugalkraft och axelbelastning. Koniska pendeln. Plan rörelse. 2.

Hållfasthetslära

Teknologins kurs fördjupas och vidgas. Huvudvikten bör läggas på problemlösning avseende konstruktionselement. I samband med problemlösning bibringas eleverna kunskaper om material och ges vana att använda materialtabeller. I vissa fall kan föreskrivna normer användas, t. ex. för byggnadsverk. Stor vikt bör läggas på innebörden av säkerhetsgrad mot kvarstående formändring och mot utmattningsbrott samt på deformationsberäkningar. Vissa lagar verifieras med demonstrationsförsök. Enkel hållfasthet: Repeteras kortfattat begreppen statiskt moment, kraftpar, aktiva och passiva krafter, verkan och motverkan samt statiskt bestämd och obestämd jämvikt. Repeteras hållfasthetslärans metod att lösa problem, nämligen: att lägga snitt, betrakta av snittet avskuren konstruktionsdel i statisk jämvikt och beräkna i snittet tillsatt normalkraft, tvärkraft, böjmoment och vridmoment medelst statikens jämviktsekvationer; att beakta att dessa snittkrafter och snittmoment är uttryck för normal- och skjuvspänningarna i snittet samt att förenkla komplicerade spänningsförhållanden så att man snabbt antingen får en uppfattning om säkerhetsgraden eller stänger in sökta dimensioner mellan tämligen snäva gränsvärden. Repeteras spänningslagarna för dragning, tryck, medelyttryck, vridning, böjning och knackning. Eulers andra knäckningsfall här-

leds sedan differentialekvationer behandlats i matematiken. Repeteras deformationslagarna för dragning, tryck och vridning. Repeteras användning av formler (hämtade ur handbok) för utböjning och vinkeländring. Kursen utvidgas med: Kälverkan med formfaktor, kälkänslighet och anvisningsfaktor, varvid materialets och belastningsartens inverkan beaktas. Utmattningshållfasthet med Wöhlerkurvor, utmattningsdiagram, säkerhetsgrader och kälverkan. Skjuvspänningar vid böjning, dels för korta balkar, dels för långa balkar bestående av flera längsgående delar, hopfästade med svetsar, skruvar eller nitar. Superpositionslagen, bl. a. för deformation vid böjning. Orienteras om de förhållanden då statiskt obestämd belastning föreligger. Orienteras om spänningar vid belastning av fritt fallande massa. Sammansatt hållfasthet omfattar: Elasticitetsteori för plant spänningstillstånd. Flythypoteser och jämförelsespänning. Sammansatt hållfasthet vid adderbara spänningar. Sammansatta normal- och skjuvspänningar. Hookes generaliserade lag. Tunn- och tjockväggiga rörs hållfasthet. De teoretiska avsnitten om plant spänningstillstånd och tjockväggiga rör bör endast ges i informatorisk form. Tyngdpunkten bör läggas på sammansättning av spänningar. Relationen mellan den största enkla spänningen och jämförelsespänningen observeras. Vid dynamisk belastning eller spänning bör eleverna tränas i att dimensionera för statisk belastning med vald tillåten påkänning och sedan kontrollera att säkerhetsgraden mot utmattningsbrott är betryggande. På detta sätt erhålls ett underlag för de vid beräkning av konstruktionselement så vanliga överslagsberäkningarna.

456 Böjning: I samband med konstruktionselementet axlar utvidgas hållfasthetsläran med följande: Repeteras kortfattat utmattningsdiagrammets användning. Orienteras om Bachs metod med ansträngningsförhållande. Genomgås uttryck för jämförelsemoment. Härleds utböjning och vinkeländring för några enkla böjfall. Behandlas superpositionsprincipen för sammansatta böjfall. Huvudvikten bör läggas på problemlösning rörande axlar med användning av elementarfallstabell och superposition. 3. Konstruktionselement byggnad

och maskin-

I tredje årskursen studeras huvuddelen av de fasta och rörliga konstruktionselementen. De väsentligaste elementen behandlas så allsidigt som möjligt avseende grundläggande teori, funktion, konstruktiv utformning, materialval, hållfasthet, standard, toleranser och tillverkningsmetoder. Därvid beaktas alternativa utföringsformer och anläggs ekonomiska synpunkter. Härigenom utvecklas elevernas förmåga att tänka konstruktivt. Vissa element behandlas endast beskrivande, orienterande eller informatoriskt. De ekonomiska synpunkterna bör ständigt beaktas under arbetet. Det bör framhållas för eleverna att med fördelaktig ekonomisk konstruktion menas inte blott låg tillverkningskostnad utan också låga kostnader för service, underhåll och drift. Eleverna bör observera att dessa kostnader ofta står i motsatsförhållande till varandra, så att en kompromisslösning blir nödvändig. De olika elementen bör, när så är möjligt, betraktas syntetiskt, d. v. s. den tekniska lösningen, material, tillverkningsmetod och konstruktiv utformning studeras förutsättningslöst och det lämpligaste valet diskuteras fram. Vid undervisningen påpekas hur den konstruktiva utformningen starkt betingas av

de olika tillverkningsmetoderna tillformning, frånskiljning och hopfogning. Det kan vara lämpligt att elementen studeras samtidigt med vissa avsnitt av hållfasthetslära och mekanik. Synpunkter härpå ges i 39.4.1.3, 39.4.1.5 och 39.4.2. Några element bör bli föremål för demonstrationsförsök. Allmän maskinbyggnad: I samband med undervisningen i konstruktionselement visas bilder och diskuteras konstruktiv utformning hos don, apparater och maskiner som förekommer inom hushåll, hantverk, kommunikationer och industri. Därvid illustreras hur konstruktionselementen användes och inbyggs samt hur ändamålsenliga konstruktioner är uppbyggda, utformade och uppställda. Därvid bör bl. a. även visas hur höljen, hus och fundament är utformade. I ämnet teknologi har eleverna givits viss vana vid att använda toleranser och rekommenderade passningar. Dessa kunskaper repeteras och tillämpas i förekommande fall i undervisningen om konstruktionselement, särskilt beträffande nav, pressförband, remskivor, kugghjul, axlar och lager med synpunkter på funktionskrav och ekonomisk tillverkning. Det bör påpekas att det ibland, t. ex. för axlar, kan vara konstruktivt lämpligt och ekonomiskt fördelaktigt att använda en passning som inte är vare sig hålet eller axeln bas. Eleverna ges någon träning i att, utgående från visst spel eller grepp, bestämma lämpliga passningar. Fasta förband: Kursen bör börja med en redogörelse över olika typer av fasta förband. De olika förbandstyperna diskuteras i förhållande till varandra med avseende på lösbarhet, materialåtgång, lämplighet för olika fall samt tillverkningskostnad. Förbandens lämplighet i förhållande till andra metoder, t. ex. gjutning, diskuteras, och olika utförda konstruktioner visas. Även

457 balkar, sammansatta av flera längsgående delar, hopfästade med svetsar, skruvar eller nitar, behandlas. Några element bör bli föremål för konstruktionsövningar. Skruvförband: Repeteras kortfattat de vanliga gängtyperna samt dimensions- och ritningsnormer. Huvudvikten läggs på konstruktiv utformning av förband, materialval, mutteroch skruvmoment, verkningsgrad för rörelseskruvar samt dimensionering. Orientering ges om tillverkningsmetoder, om den ojämna lastfördelningen på gängor, om belastningsdeformationsdiagram för längsbelastade skruvar med flänsar samt om kälverkans och utmattningshållfasthetens betydelse vid dynamisk belastning. Svetsförband: Repeteras olika svetstyper samt ritnings- och måttsättningsnormer. Betydelsefulla är synpunkter på lämpligt utformade och placerade svetsar vid statisk och dynamisk belastning, material, lämpade för svetsning samt krympspänningar. Huvudvikten läggs på dimensionering av förband utsatta för statisk dragning, skjuvning, vridning, böjning och sammansatt hållfasthet. Härvid bör byggsvetsnormerna läggas som grund, men även andra metoder bör användas. E t t viktigt avsnitt är hopsvetsade balkprofiler, utsatta för böjning, varvid skjuvspänningar nas betydelse beaktas. Kortfattat behandlas dynamiskt belastade förband, dels enligt byggsvetsnormerna, dels i utmattningsdiagram. Orienteras om problem avseende profilbalkar, utsatta för vridning. Orientering ges om svetsmetoder och svetskontroll med bl. a. röntgen och ultraljud. Nitförband: Repeteras olika nittyper, nitningsmetoder och lämpliga nitmaterial. Kortfattat påvisas flytområdets betydelse, skillnaden i kraftöverföringen vid

kall- och varmslagna nitar samt konstruktiv utformning av förband. Huvudvikten bör läggas på tunnplåtförband. Kortfattat utreds orsaken till den ojämna lastfördelningen på nitar i rad i belastningsriktningen samt till att nitar inte bör belastas i sin längdriktning. Endast informatoriskt berörs kraftförhållandena i förband, utsatta för böjmoment. Löd- och limförband samt övriga förbandstyper studeras i huvudsak beskrivande. Informatoriskt behandlas olika lod- och limtyper, lödnings- och limningsmetoder samt hållfasthet. Övriga förband, bl. a. finmekaniska förband, beskrivs kortfattat. Pressförband: Först utreds sambanden mellan hållfasthet och deformation hos tunn- och tjockväggiga rör (se Hållfasthetslära). Visas översiktligt hur dessa samband omformas till uttryck, lämpliga för pressoch krympförband. Huvudvikten läggs på att för given belastning och tillåtna påkänningar beräkna erforderliga grepp och bestämma lämplig rekommenderad passning och ytjämnhet med hänsyn till profilglättning samt beräkna erforderlig hoppressningskraft resp. lämplig monteringstemperatur. Därvid kan också grafiska metoder användas. Exemplen kan avse både stora och små dimensioner samt såväl axelnavförband som ring på hjulkropp. Orienteras om vanliga förekommande presspassningar. Orienterande visas spänningsfördelningen i hoppressade delar. Faran för stora spänningar i ytterdel av gråjärn beaktas. Diskuteras för- och nackdelarna i jämförelse med andra hopfogningsmetoder och visas några konstruktionsexempel i anslutning härtill. Motor- och maskindrift: Redogörs översiktligt för olika drivmotorers karaktäristiska egenskaper och särskilt deras startmoment. Kolvmaskinernas olikformighet i varvtal påpekas.

458 Redogörs översiktligt för olika drivna maskiners karaktäristiska egenskaper, framför allt i kravet på varierande drivmoment. Något om maskinfaktor nämns. Redogörs för de olika element som används vid kraft- och rörelseöverföring. Kuggväxlar: Repeteras begreppet modul samt geometriska förhållanden för cylindriska hjul med rakskuren kugg. Kuggteori: Konstruktion av evolventflank, underskärningskurva och ingreppstal för cylindriskt hjul med rak kugg. Det kan vara lämpligt att eleverna ritar några kuggar för att illustrera kuggantalets inverkan på kuggformen. Översiktligt redogörs för villkoret för konstant vinkelhastighet samt för kuggens glidning, andra kuggformer, kuggkorrigering, kugglapp, profilmodifikationer och oljud. Kuggväxlars geometriska förhållanden: Huvudvikten bör läggas på cylindriska kuggväxlar med rak- och snedskuren kugg, koniska växlar med rak kugg och skruvväxlar med cylindrisk snäcka med avseende på konstruktiv utformning samt utväxlingstal, normal- och periferimodul, ingreppstal, underskärning, hjuldimensioner, lämpliga kuggantal, skenbart kuggantal, axelavstånd, verkningsgrad och lämpliga material. Kortfattat behandlas kuggväxlars förluster, uppvärmning och kylning samt ges synpunkter på lämplig smörjolja och driftstemperatur. Kortfattat beskrivs andra typer av kuggväxlar, såsom skruvhjuls växlar, koniska växlar med krökt kugg, hypoidväxlar och planetväxlar. Hjul till några enkla kuggväxlar med givna data bör ritas i skala av eleverna. Dessa uppgifter kan senare kompletteras med hållfasthet, axlar och lager. Orienterande beskrivs vanliga metoder för tillverkning av kuggar. Orientering ges om uppbyggnad och funk-

tion hos växellådor, bakaxelväxlar och styrdon för fordon. Kuggväxlars ingrepps- och lagerkrafter: Utreds periferi-, radial- och axialkrafternas storlek och riktning för vanliga kuggväxlar med beaktande av rotationsriktningar och vilket hjul som är drivande. Utreds hur ingreppskrafterna överförs till axellagren för vanliga kuggväxlar. Huvudvikten bör läggas på uppgifter rörande beräkning av ingrepps- och lagerkrafter samt konstaterande av relationen mellan lagerbelastningar beräknade på detta sätt och beräknade för enbart periferikraften. Kuggväxlars hållfasthet och livslängd: Utreds kortfattat sambanden för kuggrotspänningar, både enligt approximativa och mer noggranna metoder. Utgående från Hertz' formler för yttryck mellan cylindrar utreds sambanden mellan flankyttryck, materialkvalitet och flanklivslängd. Dessa samband bör ges principiellt utseende. Motsvarande formler och diagram i handböcker förklaras. Kortfattat påvisas lämplig säkerhetsgrad för kuggroten för pulserande belastning samt lämpliga krav på flanklivslängd för olika användningsområden. Huvudvikten läggs på att ge eleverna förmåga att använda handböcker för dimensionering av vanliga kuggväxlar samt att välja lämpliga material. Skillnaden i beräkningsmetod för »krafthjul» och »arbetshjul» påvisas. Diskuteras kuggväxlarna i jämförelse med andra don för energiöverföring med avseende på kapacitet, kostnad, underhåll, tillförlitlighet, oljud och krav på utrymme. Axlar: Beskrivs olika typer av axlar, deras principiella utformning, lämpliga material samt olika metoder att fästa hjul och andra don vid axlar. Ekonomiska synpunkter diskuteras, särskilt för serietillverkning. Redogörs för metoder att dimensionera

459 axlar samt för de kontrollberäkningar, t. ex. säkerhetsgrad mot utmattning i hålkäl, utböjning, snedställning och kritiska varvtal, som kan vara erforderliga i olika fall. Riktlinjer för tillåtna deformationer diskuteras. Redogörs för hur böjkrafter i olika plan kan samverka till ett resulterande böjmomentdiagram. Påvisas hur ansatsaxel kan approximeras till jämntjock axel när det gäller överslagsmässig beräkning av deformationer. Härleds formel för kritiskt varvtal för jämntjock axel, belastad med böjning av en punktmassa, och orienteras om förhållandena vid under- och överkritisk rotation. Informeras om enkla formler för approximativ beräkning för axel med flera punktmassor. Lämpligen kan tidigare räknade exempel om kuggväxlar kompletteras med axeldimensionering med påföljande kontrollberäkningar. Det bör beaktas att axelns mått inte kan fastställas förrän i samband med lagerval. Orienterande visas och diskuteras några typiska axelkonstruktioner, t. ex. till pumpar, motorer, fordon, transportdon och verktygsmaskiner. Beskrivs olika slag av tätningar för axlar och i samband därmed också för t. ex. glas och luckor. Fasta axelkopplingar: De vanligaste axelkopplingarna beskrivs kortfattat och orientering ges om val med hjälp av handböcker, kataloger och broschyrer. Orienteras om slirkopplingar. Glidlager: Orienterande beskrivs något om axelns läge, tryckfördelningen och smörjoljespårets lämpliga plats i glidlager samt ges approximativa regler för val av lämpligt medelspel och passning samt val av smörjolja. Vidare diskuteras uppvärmnings- och avkylningsproblem. Endast informatoriskt berörs principerna för den hydrauliska glidlager teorin. Orienteras om problem vid plana lagerytor.

Huvudvikten bör läggas på beskrivning av olika lagertyper och riktlinjer ges för lämpliga material i axlar och lager. Några enkla exempel bör ges över approximativ lagerdimensionering utgående från handboksuppgifter om medelyttryck. I samverkan med läraren i ämnet energi behandlas oljors viskositet och dess temperaturberoende. Orienteras om cirkulationssmörjning av kolvmaskiner. Rullningslager: Erinras om vad som genomgåtts i ämnet teknologi. Denna kurs utvidgas med beskrivning och beräkningsmetodik för flera lagertyper och för mer komplicerade fall. Tillägg för dynamiska tillskottskrafter beaktas. Huvudvikten bör läggas på konstruktiva utformningar samt på beräkning och val av lager, utsatta för såväl radial- som axialkrafter. Stor vikt läggs på att lagervalet blir ekonomiskt, varvid beaktas att inte blott lagrets kostnad utan också lagerhusets storlek och bearbetningskostnad, axelkostnaden och seriestorleken har betydelse. Endast informatoriskt bör mer svårberäknade lager behandlas, såsom enkelverkande vinkelkontaktkullager, koniska rulllager och sfäriska axialrullager. Diskuteras för- och nackdelar i jämförelse med glidlager. Lämpligen kan tidigare genomförda uppgifter om axlar kompletteras med lagerval, varvid axelns utformning slutgiltigt fastställs. Plana remmar: Påpekas att planremdriftens principer också gäller för kilremmar, bromsar, bandtransportörer och remelevatorer. Repeteras mekanikens samband för lina över fast cylinder. Några konstruktiva utformningar visas. Kortfattat redogörs för principen för fastställande av tillåten påkänning, räknad på periferikraften, och används nomogram för bestämning av lämplig rem i något be-

460 räkningsexempel under beaktande av standard på remskivor och rembredder. Genomförs något exempel på beräkning av remkrafter och axelbelastning, varvid förspänningens, friktionens och centrifugalkraftens inverkan konstateras. Översiktligt beräknas erforderlig tryckkraft på spännskiva och beskrivs några olika sätt för dess anordnande. Informatoriskt visas formel för remmens nedhängning. Kilremmar: Översiktligt behandlas olika remtyper och deras lämplighet för olika fall samt monterings- och driftförhållanden. Huvudvikten läggs på konstruktiv utformning samt på dimensionering av kilremöverföring, dels med båda skivorna spårade, dels med stora skivan plan. Därvid används firmakataloger eller grafiska metoder. Vid beräkningar bör gällande standard för remprofil, remlängd och skivdiametrar användas. På erfarenhet grundade uppgifter för val av lämplig remprofil bör verifieras genom alternativa beräkningar, gärna i tabellform, varefter lämpligaste val diskuteras. Övningsuppgift kan genomföras med konstruktion av skiva med axel och lager. Beskrivs några utföranden av variatorer. Friktionskopplingar: Huvudvikten läggs på principer och konstruktiv utformning; orienterande synpunkter ges på dimensionering och på erforderliga krafter för tillslagning, hållning och urkoppling. Andra kopplingar, såsom magnet- och vätskekopplingar, beskrivs informatoriskt. Kortfattat beskrivs några utföranden av kraftöverföring med friktionshjul. Bromsar: Huvudvikten läggs på vanliga back- och bandbromsars kraftförhållanden, konstruktiva utformning och användningsområden. Översiktligt utreds erforderlig bromskraft och bromstyngd samt beskrivs magnetlyftare. Kortfattat beskrivs andra bromstyper såsom trum- och skivbromsar.

4.

Transportdon

Beskrivs konstruktiv utformning av vanliga element för transportdon, dels enkla sådana såsom linor, kedjor, krokar, skivor och hjul, dels sammansatta don såsom trummor, spärrverk och skopor. Redogörs i korta drag för hållfasthetstekniska underlaget för de enkla elementen samt för de regler, normer och bestämmelser som finns för dessa. Några enkla exempel ges, i förekommande fall med hjälp av firmabroschyrer. Vanliga transportdon beskrivs orienterande med avseende på uppbyggnad, funktion och verkningssätt, och synpunkter ges på driftsförhållanden och kapacitet. Följande don bör behandlas: Transportörer, glid- och rullbanor samt elevatorer. Pneumatiska transportörer. Lyftdon, telfrar och traverser. Hissar och kranar. Häng- och linbanor. Lastvagnar, truckar och traktorer. Gräv- och lastningsmaskiner. Huvudvikten bör läggas på allmänt förekommande transportanordningar inom mekanisk och kemisk industri. Väsentligt är att diskutera de olika apparaternas användningsområde med synpunkter på kapacitet, inköps- och driftkostnad samt driftsäkerhet. 5.

Konstruktionsövningar

Innan den första uppgiften börjar, bör läraren undervisa om och diskutera den arbetsgång som bör vara norm för konstruktionsuppgifter. I årskurs 3 inläggs förslagsvis sex konstruktiva övningar för att konkretisera undervisningen om konstruktionselement. Uppgifterna bör avse relativt enkla don såsom rörelseskruv, skruvförband, svetsad bärfot, nitförband, kilremskiva, kugghjul, fast elastisk axelkoppling, axlar och stålager. Kugghjul kan bl. a. avse gjuten eller svetsad hjulkropp med påkrympt kuggkrans. Dessa uppgifter behöver inte utmynna i fullständig ritning, utan de kan utföras på

461 t. ex. rutat papper. Ritningarna eller skisserna skall dock ritas i skala samt vara fullständiga med avseende på måttsättning, ytjämnhet, toleranser, styckelista och speciella föreskrifter. Se 39.4.1.3. Dessutom ritas några andra uppgifter, t. ex. kuggkonstruktioner, evolventflank, underskärningslinje samt grafisk bestämning av ingreppstal. Uppgifterna kan vara desamma för relativt stora grupper av elever med endast smärre variationer i givna data. Inom en mindre grupp kan eleverna ha samma funktionsdata men behandla olika materialval, konstruktiv utformning och tillverkningsmetod. 6.

Mekanik

Svängningsrörelser bör samläsas med konstruktionselementet fjädrar (se nedan). Repeteras fysikens kurs i harmonisk svängningsrörelse med begreppen resonans samt fri och tvungen svängning. Kursen fördjupas med följande, varvid det matematiska underlaget behandlas kortfattat: Amplitud-tidsdiagram för reell fjäder i fri odämpad svängning. Inverkan av dämpning. Tvungen odämpad svängning för verklig fjäder med amplitudfrekvensförhållandediagram med begreppen resonans samt underoch överkritisk svängning. Fjädrande uppställning av maskiner. Inverkan av dämpning. Orientering om matematiska och fysiska pendeln, torsionspendeln och torsionssvängningar. Lagarna för central stöt och orientering om förhållandena vid excentrisk stöt. Vevmekanik bör läsas samtidigt med att vev- och kamrörelser (se nedan) behandlas ur konstruktiv synpunkt såsom konstruktionselement. Kursen avser att studera: Ekvationerna för kolvväg, kolvhastighet och kolvacceleration samt orientering om grafisk konstruktion av kolvaccelerationskurva.

Kolvkrafter, vevstakskraft och vevkrafter. Gas- och accelerationskraftsdiagram för kolv under en arbetscykel för en vald maskin. Orientering om hur krafterna överlagras och överförs till tangentialkraftsdiagram på veven. Orientering om metod för svänghjulsberäkning och begreppet olikformighetsgrad för rotationshastigheten. 7.

Hållfasthetslära

Denna kursdel omfattar: Drag- och tryckhållfasthet för sammansatta material. Värmespänningar vid oelastisk och elastisk inspänning. Rotationsspänningar i rak jämntjock stång och i jämntjocka skivor. För dessa avsnitt utreds det teoretiska underlaget och illustreras detta med några enkla praktiska exempel för att belysa dessa i tekniken viktiga förhållanden. Orienteras om speciella problem typer, såsom vridning av raka stänger med icke cirkulärt tvärsnitt, böjning av plana plattor, böjning av enkelkrökta stänger bestående av cirkelbåge, knackning av sammansatta pelare med tvärförband och diagonalstänger. 8.

Konstruktionselement

Fjädrar bör behandlas i samband med att svängningsrörelser studeras i mekaniken. Cylindriska skruvfjädrar av rund tråd: Informatoriskt utreds sambanden för vridpåkänning och fjädring och beaktas giltighetens beroende av formförhållandet. Visas uppritning av fjädrar, särskilt med hänsyn till ändarnas utformning. Huvudvikten läggs på dimensionering av tryckfjädrar för t. ex. ventilmekanism och pressverktyg med användning av nomogram under beaktande av förefintlig standard samt på materialval. Alternativa beräkningar kan genomföras i tabellform och lämpligaste val diskuteras. Resultatet bör i något fall kontrolleras med beräkning. Om tiden medger kan enkelt fjäderförsök göras.

462 Några konstruktioner med fjädrar visas, t. ex. pressverktyg och ventilfjädrar. Övriga metallfjädrar: Kortfattad orientering om övriga fjäder ty per genom studium av handbok, varvid beräkningsformlerna förklaras med utgångspunkt från hållfasthetsläran. Fordonsfjädring beskrivs kortfattat. Gummifjädrar: Informatoriskt påvisas fjäderkaraktäristikans beroende av belastningsarten och övriga materialegenskaper. Olika konstruktiva utföranden beskrivs kortfattat. Orientering ges om vibrationsdämpande element samt om förhållanden vid under- och överkritisk svängning. Vev- och kamrörelser bör studeras samtidigt med att vevrörelsen behandlas i mekaniken. Beskrivs kortfattat vevrörelsens element med synpunkter på konstruktiv utformning, lämpliga material, smörjning, kylning och krav på olikformighetsgrad för olika fall. Informatoriskt beskrivs några typer av kamkurvor. 9. Apparatbyggnad Beskrivs konstruktiv utformning av vanliga behållare, cisterner och tryckkärl. Erinras om teoretiska underlaget för rörs hållfasthet (se Hållfasthetsläran) samt genomgås översiktligt gällande regler och normer för dimensionering. Därvid ges synpunkter på sambandet mellan svetsfaktor, svetskontroll och ekonomisk tillverkning. Något enkelt exempel ges. Orienteras om normer för dimensionering av gavlar och flänsförband. Informatoriskt redogörs för normer för vanliga rörledningar och rörförband. I någon mån berörs isolering och beklädnad. Informatoriskt redogörs för vanlig apparat- och rörledningsarmatur. 10.

Konstruktionsövningar

I fjärde årskursen genomförs förslagsvis tre eller högst fyra konstruktionsuppgifter som

utmynnar i sammanställningsritning och detaljritningar för tillverkning. Här är avsikten att träna eleverna i självständigt konstruktivt arbete, såväl enskilt som i grupp. Uppgifterna bör helst avse allmänna konstruktioner inom hushåll, hantverk och industri. En uppgift kan även omfatta enklare don, apparat eller maskin från tillverknings- och energiområdet. Även verktyg, transportdon eller regleringsdon är tänkbara som uppgifter. Innan första uppgiften påbörjas, bör läraren diskutera lämplig arbetsgång och tidsplanering samt meddela sina krav på arbetet och på ritningarna. När ritarbetet börjar bör läraren ge en kort repetition om ritningstekniska regler. Karaktären av den första uppgiften kan vara densamma för en relativt stor grupp av elever med variationer i utgångspremisser. Eleverna kan dessutom skiljas åt beträffande val av teknisk lösning, material och tillverkningsmetod. Påföljande uppgifter bör vara mer individuella och elevernas speciella intressen bör om möjligt tillgodoses. Relativt stora grupper av elever kan ha uppgift av samma karaktär. Grupparbete bör stimuleras, ty denna arbetsform är den vanligaste i industrin. Eleverna bör ges uppgifter med svårighetsgrad avpassad efter deras skicklighet och arbetsförmåga. De bör ha klart för sig att det är uppgiftens svårighetsgrad, den konstruktiva tanken, det rittekniska utförandet, kopierbarheten, snabbheten och arbetsinsatsen som är väsentliga för värderingen. Hänsyn bör tagas till förhållandena under hela den tid arbetet pågått och inte endast till det slutliga resultatet. Arbetet med en konstruktionsuppgift kan indelas i teknisk utredning, funktions- och dimensionsberäkning, skissritning samt uppgörande av sammanställnings- och arbetsritningar. Vid konstruktionsarbete i skolan ligger

463 det nära till hands att tyngdpunkten läggs för mycket på funktions- och dimensionsberäkningar samt på uppgörande av sammanställningsritning. Det är väsentligt att övningarna blir allsidiga. Som en allmän riktlinje kan gälla att tiden för en uppgift fördelas med 30 % på utrednings- och beräkningsarbete, 20 % på skissritning och 50 % på ritningsarbete. Uppgiftens art kan naturligtvis medföra förskjutningar. I den tekniska utredningen bör de konstruktiva idéerna ges stor plats. Teknisk lösningsprincip (t. ex. vev-, kam- eller excenterrörelse) med val av material och tillverkningsmetod (tillformning, frånskiljning eller hopfogning) bör bli föremål för verkligt val mellan uppställda genomtänkta alternativ. Det bör observeras att materialet kan vara egenskapsbetingat (t. ex. krav på korrosionsbeständighet), användningsbetingat (t. ex. krav på slitstyrka) och tillverkningsbetingat (t. ex. gjut-, svets- eller skärbart). Utgående från givna premisser och den valda tekniska lösningen gör man funktionsoch dimensionsberäkningar. Dessa bör i första hand ske under förenklade antaganden och enligt approximativa metoder. Dessa beräkningar utmynnar i en konstruktionsskiss, gärna på rutat papper men i skala. Skissritning måste få avsevärt utrymme. Åtminstone några alternativ bör konkretiseras för att utmynna i verkligt val. Det bör framhållas för eleverna att en konstruktion bör utformas med just den kvalitet som erfordras för dess ändamålsenliga funktion och tänkta livslängd. Sammanställningsritning utförs enligt det valda alternativet. Måttsättningen bör ha den omfattning som krävs för montering, utrymme och transport samt för uppställning på fundament och för anslutning till annan apparat eller maskin. Ritningen skall vara komplett även med avseende på detaljnummersättning och styckelista.

Detaljritningarna bör bli föremål för noggrant arbete, där val av material, tillverkningsmetod, toleranser och ytjämnhet diskuteras. Det bör observeras att mått är såväl funktions- och tillverkningsbetingade. Ritningarna skall vara fullständiga med avseende på mått, ytjämnhet, toleranser, styckelista och eventuella föreskrifter. Arbetsritningar torde inte behöva uppgöras för alla i konstruktionen ingående detaljer. Smärre avvikelser mellan dessa ritningar bör kunna tillåtas. För att undvika större skillnader kan det vara lämpligt att sammanställningsritningen färdigställs slutgiltigt ungefär samtidigt med arbetsritningarna. I den tekniska utredningen kan dimensionsberäkningarna vara grundade på approximativa metoder och på tillåtna påkänningar. I samband med skissritningen eller senare kan de följas upp med kontrollberäkningar över att vissa deformationer inte överstiger tillåtna värden samt att säkerhetsgraden mot materialets flytning respektive mot utmattningsbrott har lämplig storlek. 394-1.3. Planering och samverkan även 38.4.1.3.

— se

Ämnet konstruktion disponerar 5,5 vtr i vardera av årskurserna 3 och 4. Det är angeläget att konstruktionsövningarna i årskurs 3 får sådan omfattning att i teknologi förvärvade färdigheter i ritteknik och förmåga till konstruktivt arbete bibehålls och fördjupas. Det är lämpligt att integrera undervisningen i hållfasthetslära och konstruktionselement. I hållfasthetsläran löses främst problem rörande element, och i momentet konstruktionselement befästes hållfasthetslärans kunskaper. Därigenom kommer dessa båda moment att förstärka varandra. I undervisningen bör de bilda en enhet. Motsvarande gäller i viss mån momenten mekanik och konstruktionselement. I mekaniken bör, när tillfälle ges, problemen avse

464 rörliga element exempelvis axlar, svänghjul, kopplingar, bromsar, fjädrar, vev- och kamrörelser samt rörliga delar i maskiner och verktygsmaskiner. I tabell 2 ges exempel på hur lektionstimmarna kan fördelas på de olika huvudmomenten.

För konstruktionsarbete i årskurs 4 är det angeläget att 3 till 4 timmar i följd får ägnas däråt. Enstaka timme bör undvikas. Som hjälp vid detaljplaneringen ges i tabellerna 1 och 3 ett utförligt exempel. Därvid har förutsatts att ämnet har 5 vtr under höstterminen samt 6 vtr under vårterminen

Tabell 1. Årskurs 3 Antal timmar Del

Ämnesavsnitt

för avsnitt ',

för del

Enkel hållfasthetslära: repetition (3), kälverkan och utmattning (5), skjuvspänningar vid böjning (4), demonstrations14

1 Element: skruvar (6), svetsar (6), nitar (2), övriga förband utom pressförband (1), konstr.övn. (3), demonstr. (1)

33 Sammansatt hållfasthet: adderbara spänningar (4), elasticitetsteori och hypoteser (2), jämförelsespänning (6), tunn- och 14 Element: pressförband (4), konstr.övn. (2,5), demonstr. (0,5)

3 Kuggväxlar: motor- och maskindrift (1), kuggteori (5), geometri (4), krafter (3), hållfasthet (4), konstr. övn. (3)

4 Element: axlar (6), glidlager (2), rullningslager (5), fasta axel-

20 7 20

27 Rörliga element: planremmar (3), kilremmar (5), friktions- och övriga kopplingar (2), bromsar (3), konstr.övn. (3), demon17 6 Kinematik: rep. och kaströrelsen (2), rörelsers sammansättning

6 Partikeldynamik:

rep. (1), allmänna problem (4), koniska pen6

18 Systemdynamik: rep. (1), masströghetsmoment (2), allmänna problem (8), axelbelastning och koniska pendeln (2), plan 18

8 Transportdon: element (3), kontinuerliga arbetsdon (3), inter12 Summa lektionstimmar i årskurs 3

465 Tabell 2 Timmar Huvudmoment

ÅrsÅrs- Totalt kurs 3 kurs 4

Konstruktionselement . Transportdon Apparatbyggnad Konstruktionsövningar Summa

5 140

45 40 75 10 5 155

35 35 70 10

10 5 5

i årskurs 3, samt att 2 vtr ägnas åt teori under höstterminen i årskurs 4. 1 vte antages ge 14 effektiva lektioner under hösten och 16 under våren. Återstående tid i årskurs 4 disponeras för konstruktionsövningar. Hur övningarna planeras framgår av 39.4.1.2 avsnitt 10. Lärare i konstruktion måste ha god kontakt med lärare i teknologi, så att han anknyter till behandlade avsnitt i ritteknik, materiallära, mekanik, hållfasthetslära och Tabell

3. Årskurs

konstruktionselement på bästa sätt. Detsamma gäller även fysik och matematik med avsende på svängningsläran och dess matematiska behandling. Undervisningen i konstruktionselement berör materialfrågor, tillverkningsmetoder m. m. En god samverkan måste därför åstadkommas med läraren i ämnet produktion, så att hänvisning kan ske till detta ämnes utförligare behandling av materialegenskaper, materialprovning, värmebehandling, toleranser och passningar samt tillverkningsmetoder och mätteknik. Av vissa materialslag finns en rikhaltig flora. De båda lärarna bör överenskomma om lämpligt urval. Drivmotorers och andra maskiners karaktäristiska egenskaper har stor betydelse vid dimensionering av konstruktionselement. Eltekniska utrustningar används ofta i samband med maskintekniska konstruktioner, t. ex. för lyftdon. Konstruktionselement blir föremål för behandling i ämnena produktion, energi och reglerteknik. Samverkan måste ske mellan berörda lärare.

4 Antal timmar

Del

1 Ämnesavsnitt

Element: vev- och kamrörelser

för avsnitt

för del

1 3

4 Element: tryckfjädrar av rund tråd (4), övriga metallfjädrar 6 2

Svängningsrörelser: repetition, amplitudtids-diagram (1), frekvensförhållandediagram (2), pendlar och central stöt (2), 6

4 Hållfasthet: sammansatta material (2), värmespänningar (2), rotationsspänningar och utvidgad hållfasthet (2) Apparatbyggnad:

allmänt (2), hållfasthet (2), rörledningar och 6 Teoretisk undervisning under höstterminen i årskurs 4

466 För övningarna i konstruktionsteknik i årskurs 4 ligger allmänna maskinkonstruktioner närmast till hands. Det kan också vara lämpligt att välja någon apparat från produktion, energi eller reglerteknik. I så fall måste ett samarbete åstadkommas med lärarna i dessa ämnen, bl. a. så att tidpunkten blir lämplig. Oberoende av uppgiftens art måste samverkan ske med ämnena produktion och företagsekonomi, så att konstruktionen blir lämpligt utformad för tillverkning och ekonomiskt fördelaktig. Någon uppgift bör kunna fullständigas med en ekonomisk kalkyl, särskilt om det gäller en produkt avsedd för massfabrikation.

utgör långt drivet betingsarbete, där varje uppgift kan sträcka sig över flera månader. Tablåerna på denna sida ger exempel på hur undervisningen i årskurs 3 och under höstterminen i årskurs 4 kan indelas i betingsperioder, där konstruktionerna i årskurs 4 lagts som särskilda beting. Jämför med 39.4.1.3. Årskurs 4. Teoriundervisning under höstterminen, 15 veckor a 2 vtr. Period

Tid i veckor

Ämnesavsnitt Vev- och kamrörelser Fjädrar, svängningsrörelser och stöt Värme- och rotationsspänningar Apparatbyggnad

39.4.1.4. Koncentration —se även 38.4.1.4. I årskurs 3 kan 5 vtr förläggas till höstterminen och 6 vtr till vårterminen.

Summa 39.4.1.5. Beting — se även 38.4.1.5. Ämnet konstruktion lämpar sig väl för beting. Särskilt de konstruktiva övningarna Årskurs 3, ht 15 veckor a 5 vtr, vt 17 veckor a 6 vtr.

Konstruktionsövningarna får lämpligen utgöra särskilda beting i årskurs 4. Väljes 3 uppgifter kan perioderna vara t. ex. 10, 10 och 12 veckor. 39.4.2.

Tid i veckor

Period

Ämnesavsnitt

1 Enkel hållfasthetslära och fasta förband utom pressför-

2 Sammansatt hållfasthet och

3 4

Kuggväxlar Utvidgad böjning samt axlar, lager och fasta axelkopp-

5 Remmar, bromsar och övriga

6 Statik, kinematik och partikel-

7 4 4

5 3 3 4 2

7 8 Summa

15 Verksamhetsformer

3942.I. Allmänna metodiska rer — se även 38.4.2.1.

kommenta-

Stor vikt bör läggas på förenklade metoder för dimensionering av konstruktions element. I sådana fall, samt då diagram och nomogram används, bör några värden verifieras medelst regelrätt beräkning. Sinne för proportioner kan uppövas genom att eleverna får gissa resultat innan beräkning genomförs. Så ofta som möjligt bör alternativa dimensioner bestämmas, betingade av olika premisser och av olika material. Sådan beräkning sker med fördel i tabellform. Därmed ernås god överskådlighet. Det lämpligaste valet diskuteras med klassen. Så kan med fördel ske bl. a. vid dimensionering av

467 nitförband, skruvförband, kilremmar, kugghjul, rullningslager och fjädrar. Läraren bör ibland inskränka sig till att ge en problemställning. Diskussion med klassen kan avgöra teknisk lösning, materialval, beräkningsmetod och tillverkningsmetod. Det bör observeras att val av tillverkningsmetod ofta är ekonomiskt betingat av seriestorleken. Förekommande standard bör beaktas, såväl SMS, SIS och MNC som firmastandard. Det bör dock framhållas att det vid stora serier kan hända att ett frångående från standard ger en mer ekonomisk konstruktion. Användning av standard komplicerar ofta beräkningen. Ett bra exempel härpå utgör dimensionering av kilremsdrift. Här skall remtyp, remlängd och skivstandard användas och kombineras på sådant sätt att önskad effekt, önskat varvtal och önskvärt axelavstånd erhålls så nära som möjligt. Konstruktionsövningarna utgör långt drivet betingsarbete. Eleverna bör vid början av uppgiften få ungefärlig tidpunkt för dess inlämning bestämd. I industrin sker allt konstruktivt arbete i grupp och i samarbete med planeringsoch tillverkningsavdelningar. Grupparbete bör därför stimuleras redan i skolan. Vid utlämnandet av uppgiften bör läraren lämna en uppställning över utgångsdata, krav på prestanda och en kortfattad behandlingsgång. I denna bör minimikrav för arbetets omfattning preciseras, liksom exempel på frivillig utvidgning. Läraren bör i görligaste mån inskränka sig till att vara handledande och granskande. Eleverna bör lämna skriftlig redogörelse över sitt arbete. Denna kan utformas som en teknisk rapport. Den påbörjas med de ledande premisserna när uppgiften erhålles och bör fortsättas under hela arbetet. Läraren bör kontinuerligt diskutera, granska, bedöma och rätta redogörelsen. Eleverna bör läras att skriva och räkna snyggt redan i första utskriften. Renskriv-

ning av ett av läraren granskat och signerat arbete bör ske endast i undantagsfall. Utredning, som inte fört till avsett mål och därför ersätts med ny, bör behållas, om den har värde för slutredovisningen. I funktions- och dimensionsberäkningen bör formler med storheter och enheter presenteras ordentligt. Likaså bör källan redovisas. Val av grundläggande data och ställningstaganden till alternativa resultat motiveras i redogörelsen. Beräkningar bör genomföras enligt samma regler som anges för dimensionering av konstruktionselement. Skissritningar redovisas och kommenteras också i redogörelsen. Så bör även ske med de ändringar och kompletteringar som vidtages under utarbetandet av sammanställnings- och arbetsritningar. Konstruktionsskiss bör ritas upp i skala så snart huvuddimensionerna erhållits. Beräkning av detaljdimensioner bör ske hand i hand med konstruktionsarbetets fortskridande. Det bör framhållas för eleverna att en driven konstruktör i stor utsträckning kontrollberäknar dimensioner som valts »på känn» eller efter erfarenhet. Även ritningarna bör diskuteras, granskas och bedömas under arbetets gång. Arbetet bör granskas och godkännas dels i skissartad utformning, dels när ritning, gärna ljuskopia, är färdig med undantag för mått och text. Måttsättning, detaljnummersättning och stycklisteifyllning kan med fördel ske på ljuskopia, som granskas innan ritningen färdigställs. Eleverna bör i samband med skissritningen eller senare följa upp den i tekniska utredningen utförda approximativa dimensionsberäkningen med kontrollberäkningar. Av tidsbrist torde sådan beräkning inte kunna genomföras av alla elever. Ljuskopia bör tagas på ritningarna och även dessa bör inlämnas. Detta skärper för eleverna kravet på god kopierbarhet. Tiden och erfarenheten kan vara otillräckliga för att åstadkomma den lämpligaste lösningen, särskilt om de ekonomiska syn-

468 punkterna kommer i konflikt med de funktionella. Det torde då vara riktigt att eleven får gå sin egen väg, om blott ställningstagandet motiveras. Konstruktionsarbetet blir särskilt berikande om tiden medger att några elever får inför klassen redogöra för de principer efter vilka uppgiften lösts. Redogörelserna kan följas av diskussion. 394-2.2.

Studieteknik

— se 38.4.2.2.

39.42.3. Självständiga arbetsformer — se även 38.4.2.3. Undervisningen kan med fördel genomföras som ett antal beting — se 39.4.1.5. Konstruktionsövningarna utföres normalt som beting. Riktlinjer härför ges i 39.4.1.5, 39.4.1.2 avsnitt 10 och 39.4.2.1. Exempel på beting i årskurs 3: Betingsperiod 3 om kuggväxlar förutsattes disponera 4 veckor a 5 vtr, d. v. s. sammanlagt ca 20 effektiva lektionstimmar. Betinget kan läggas upp på flera olika sätt med omväxlande genomgång och självständigare elevarbete. Här visas ett exempel, där den teoretiska genomgången är uppdelad i två perioder om 2 och 8 lektionstimmar. Delperiod 1, genomgång (2 tim): Kuggteori: Kort repetition samt kortfattat om villkor för konstant vinkelhastighet, flankglidning, olika kuggformer och kuggmodifikationer (i huvudsak användes AVhjälpmedel) . Konstruktion av evolventflank och underskärningskurva samt ingreppstal (tavlan och AV). Kortfattat om kuggkorrigering, kugglapp och oljud (tavlan och AV). Delperiod 2, självständigt arbete (3 tim): Konstruktion av evolventflank och kuggfotkurva för cylindriskt hjul med 10, 20 och 40 kuggar. Uppritning av cyl. kuggväxel (kuggarna ritas som cirkelbågar) och bestämning av ingreppstal med grafisk metod.

Delperiod 3, genomgång (8 tim): Geometriska förhållanden: moduler, hjuldimensioner, skenbart kuggantal och axelavstånd (tavlan och AV). Förluster och kylning samt material och tillverkning (i huvudsak tavlan). Konstruktiv utformning av olika växlar (AV). Ingrepps- och lagerkrafter. Motor- och maskindrift. Kugghållfasthet med problemlösning. Orienteras om dimensionering av hjulkropp. Delperiod 4, självständigt arbete (5 tim): Beräkning av kuggväxlar: modul, axel (för antagen tillåten vridpåkänning), ingreppsoch lagerkrafter (med gissade lageravstånd). Konstruktion av hjulkropp. Delperiod 5, skriftligt prov (2 tim). Av uppställningen framgår, att lektionerna för genomgång av teori måste läggas upp omsorgsfullt för att tiden skall räcka till. God lärobok, lämpliga bilder och tillgång till diaskop eller skriftprojektor är nödvändiga förutsättningar. Även övningsuppgifterna måste planeras noga. Avsnittet kuggväxlar är tämligen svårtillgängligt. Befrielse från lektioner torde därför kunna medges i endast liten utsträckning. E t t antal duktiga elever kan få i uppdrag att i förväg studera valda delar av de teoretiska avsnitten och föredraga dessa inför klassen. Läraren måste se till att tillmätt tid inte överskrids. Elevernas arbete i delperiod 4 bör kontrolleras och rättas före provet. Det får därför övervägas om detta bör uppskjutas några dagar. Det är dock med hänsyn till nästa beting lämpligast om provet kan genomföras i omedelbar anslutning. Provet bör främst avse kontroll av att det teoretiska underlaget och övriga förhållanden inhämtats samt att eleverna erhållit färdighet i beräkningar.

469 Exempel på beting i årskurs 4: Konstruktion av pressverktyg. Denna konstruktion förutsätts gå som sista uppgift och disponera ca 12 veckor a 5 vtr, sammanlagt ca 60 lektionstimmar. Arbetet föreslås uppdelat i fyra delbeting och den tillgängliga tiden kan planeras enligt följande: Delperiod 1, (ca 10 tim): Utlämning och genomgång av uppgiften i stora drag. Visning av olika verktygskonstruktioner (med AV) och utdelning av bilder över de visade principiella utförandena. Material- och tillverkningsfrågor diskuteras. Elevens arbete börjar. Lämpliga principer för de aktuella fallen diskuteras. Preliminära val godkänns. Beräkning av krafter för stansning, bockning, dragning. Beräkningarna genomgås och godkänns. Delperiod 2, (ca 15 tim): Skissning (gärna på rutat papper) av några tänkbara principiella utföranden någorlunda i skala och med gissade fjädrar. Preliminärt fastställande av princip. Skissen godkänns för vidare utarbetning. Krafter bestäms för plåthållning, avstrykning, utkastning. Beräkningarna godkänns. Beräkning av fjädrar, alternativt skruv- och brickfjädrar. Beräkningarna godkänns. Ny skissritning för att avpassa tänkt konstruktion till beräknade fjädrar. Eventuellt måste annan princip eller andra fjädrar användas. I så fall ny skiss. Slutgiltigt utförande fastställs och godkänns för utarbetande av ritningar. Delperiod 3, (ca 15 tim): Material i stansar och dynor. Tillverkningsmetoder. Val fastställs. Hållfastheten kontrolleras. Ställningstaganden godkänns. Sammanställningsritning uppgörs. På kopia diskuteras utföranden etc. Eventuella ändringar verkställs. Ritningen godkänns för utarbetande av arbetsritningar.

Delperiod 4, (ca 20 tim): Detaljritningar utarbetas (alla detaljer behöver inte ritas). På kopia utsätts mått, toleranser, ytjämnhet, material. Godkänns för slutligt utritande. Sammanställning fullbordas. På kopia utsätts mått, text, detaljlista. Godkänns för fullbordande. I redogörelse diskuteras vissa principer angående verktygets användbarhet samt framförs eventuella tvivel angående rätt funktion. Diskussion med klassen. Inlämning. Om flera elever erhåller liknande uppgifter bör läraren gå igenom uppgiften i stora drag, gärna med hjälp av AV. Läraren står sedan till tjänst i lärosalen med vägledning, anvisningar, beräkningskontroll, ritningsgranskning m. m. I årskurs 3 kan grupparbete utföras vid genomgång av vissa teoretiska och beskrivande avsnitt, där studiet befordras av diskussion och tankeutbyte. Problemlösning, där det gäller att befästa kunskaper och ge färdighet, torde dock bäst bedrivas enskilt. Uppgifter, som fordrar val av lösningsprincip samt val av data, material och tillverkningsmetod, kan genomföras som grupparbete. I konstruktionsövningarna är grupparbete en utmärkt arbetsform. Det ställer emellertid stora fordringar på samverkan och anpassning. Elevernas olika arbetstakt kan utgöra en svårighet. Uppgiftens karaktär har därvid stor betydelse. Fördjupning i form av självständiga litteraturstudier torde få förbehållas särskilt intresserade och duktiga elever. Ämnet lämpar sig utmärkt väl för elevföredrag. När det gäller de grundläggande ämnesdelarna kan elev få uppdraget att i förväg gå igenom visst kursavsnitt och föredraga detta inför samlad klass såsom inledning till beting och grupparbete.

470 Det är fördelaktigt, om tiden medger det, att konstruktionsövning avslutas med att elever inför samlad klass får redogöra för principerna för sitt arbete, för olika alternativ och för hur uppgiften lösts. En efterföljande diskussion kan bli mycket givande. Lämpliga uppgifter för specialarbete konstruktion i årskurs 3 är följande:

i

1. Konstruktionsuppgift, exempelvis utvidgning av en uppgift i årskurs 3. Det kan gälla skruvförband (med kraft-deformationsdiagram), svetsad konstruktion, kuggväxelhus, friktionskoppling eller broms. Uppgiften kan också vara helt fristående med huvudvikten lagd på konstruktiv utformning som utvidgning av teknologins kurs. 2. Beräkningsuppgift, grundad på kunskaper erhållna i årskurs 3. 3. Teoretisk fördjupning i mekanik, hållfasthetslära eller konstruktionselement. Denna kan fordra något litteraturstudium. 39.42.4. Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 38.4.2.4. Laborationer i de grundläggande delarna av ämnet konstruktion kan utföras men ersättes hellre med demonstrationer. Exempel härpå utgör följande: Mekanik: Friktionsförsök, t. ex. lutande planet, lina över fast cylinder. Fjädersvängning. Hållfasthetslära: Dragprovdiagram för olika material för att illustrera kurvans olika förlopp (flytområde, brytpunkt, kontinuitet). Deformation vid vridning. Spänning (med trådböjningsgivare) och deformation vid böjning. Knackning. Konstruktionselement: Skruv- och muttermoment. Demonstration av pressoljeförband. Försök med skruvfjädrar. Demonstration av slirkoppling. En del av dessa försök kan ske i lärosal, medan andra förläggs till maskinlaboratoriet.

394-2.5. Bedömning — se även 38.4.2.5. Ämnet konstruktion består av två väsentligt olika delar, de grundläggande ämnesdelarna och konstruktionsövningarna. Det är inte ovanligt att elever visar stor skillnad mellan kunskaper i de förra och färdighet, initiativförmåga och konstruktiv begåvning när det gäller konstruktionsarbetet. Läraren bör beakta detta och, när det gäller slutbetyget, ta vederbörlig hänsyn till idérikedom, konstruktiv förmåga och god arbetsinsats. Det är lämpligt att eleverna fortlöpande underrättas om lärarens bedömning av prov och alster. Särskilt gäller detta konstruktionsuppgifterna. Den fortlöpande kontrollen och bedömningen av dessa möjliggör att eleven relativt snart efter uppgiftens inlämnande kan få besked om lärarens sammanfattande bedömning av densamma. Detta bör utgöra en sporre för det fortsatta arbetet. Obligatoriska skriftliga prov förekommer i den utsträckning som anges i II: 4.4.8. 39.4.3.

Hjälpmedel — se även 38.4.3.

Läroböcker: För läroböckerna i konstruktion måste vissa bestämda krav uppställas för att undervisningens mål skall uppnås. Läroböckerna i mekanik och hållfasthetslära skall ha problem av i övervägande grad praktisk och konkret art. I annat fall kan den integrering försvåras som anges i 39.4.1.3. Läroboken i konstruktionselement bör ha väl avvägd omfattning. Om stoffet är för omfattande, blir risken stor att tidsplaneringen sätts ur spel och undervisningen inte blir allsidig. Utvidgningar över minimikurs bör presenteras i form av tillägg. Det är väsentligt att boken är lättöverskådlig. Boken bör alltid ange det teoretiska underlaget och, när detta är för omfattande, hänvisa till tillägg eller till litteratur. Praktiska formler, diagram och nomogram samt erfarenhetsregler skall redovisas. Det torde

471 vara lämpligt att dessa samlas i ett tilläggshäfte som komplement till handboken. För varje element bör avsnitten om teori, konstruktiva synpunkter, material, standard, beräkningsregler, tillverkning och speciella synpunkter klart avgränsas från varandra. Principen bör vara att eleverna lätt skall kunna friska upp vissa kunskaper, som behövs för konstruktionsarbetet i årskurs 4. Varje grupp av element bör förses med översikt. När så är möjligt skall ekonomiska synpunkter anläggas, även om dessa endast kan vara relativa. Beräkningsexemplen och övningarna skall avse konkreta problem med verklighetsunderlag. Elementen bör ständigt ses som en del av en större helhet. Andra hjälpmedel: Undervisningen måste ständigt exemplifieras med avseende på konstruktiv utformning av apparater och maskiner. Det är troligt att bildprojektor behöver komma till användning någon stund under ungefär halva antalet lektioner om konstruktionselement, varför sådan bör stå till förfogande. Den bör kunna användas utan mörkläggning.

Episkop bör finnas tillgängligt för att visa bilder ur broschyrer, tidskrifter och böcker. Fotoutrustning kan många gånger vara av värde. Skriftprojektor är lämplig i många fall, t. ex. för kuggteori och när en konstruktion skall byggas upp från en given grund. Exempel härpå utgör axel-, hölje- och fundamentkonstruktioner. Bläddertavla och flanellograf kan vara lämpliga vid schematiska genomgångar, t. ex. för att beskriva lämplig behandlingsgång för en beräkning och konstruktion. Tillgång till stencil- och elektrostencilapparat är ovärderlig. Visade bilder får avsevärt större värde om exemplar av dessa kan utdelas till eleverna. Uppställningar av beräknings- och övningsexempel m. m. utdelas ofta. Åskådningsmaterial, främst demonstrationsföremål, måste finnas i riklig mängd för att illustrera konstruktionselements konkreta utformning. Dessa måste finnas lätt tillgängliga, och de bör vara så placerade att de väcker elevernas intresse utan att de behöver påvisas särskilt.

40. Energi 40.1.

Mål

Undervisningen i ämnet energi syftar till att vidga och fördjupa elevernas kunskaper i för ämnet grundläggande teori, att ge dem förståelse för hur de grundläggande teorierna, t. ex. från matematik, mekanik, fysik och kemi, omsattes och utnyttjas i praktiskt ingenjörsarbete, att ge eleverna en orientering om belastnings- och driftskaraktäristikor, ekonomiska eller andra begränsande faktorer samt prin-

cipiella beräkningsmetoder för de vanligaste energitekniska processerna, maskinerna och anläggningarna samt att göra eleverna förtrogna med energiteknisk mätteknik, provning och kontroll.

40.2.

Huvudmoment

Förbränningslära med tillämpningar. Termodynamik med tillämpningar. Strömningslära med tillämpningar. Värmeöverföring med tillämpningar.

472 Energins användning i industriella anläggningar. Problemlösning, beräknings- och konstruktionsövningar.

40.3. Kursplan med årskursfördelning 40.3.1.

Årskurs 3

1. Orientering om mål och

huvudmoment

2. Bränslen och förbränningslära. Definitioner. Bränsleanalyser. Reaktionsformler. Luft- och gasmängder: Gasmängdens samt C0 2 - och 0 2 -halternas beroende av luftmängden. Oförbränt. Förbränningsgasers entalpi: Entalpi-temperatur-diagram, avgasförlust. Daggpunkt: H 2 0 och S0 3 . Bränsledata: Värme värde, ask- och fukthalt, volymvikt, lagringsegenskaper, priser. 3. Ideala gasers termodynamik. Definitioner: De viktigaste elementära värmetekniska grundbegreppen såsom täthet, tryck, temperatur, värmemängd, arbete, effekt, specifikt värme och ideal gas. Gaslagar: Ideala gaser, gasblandningar, tillståndslagen. Första huvudsatsen: Första huvudsatsen i form av energibalans, volymändringsarbete, gaskonstanten och sambandet mellan spec, värme vid konstant tryck och konstant volym. Tekniskt arbete och entalpi. Tillståndsändringar: Tillståndsstorheter, tryck-volymdiagram, enkla tillståndsändringar. Kretsprocesser: En godtycklig kretsprocess såsom arbetsprocess, kylprocess och värmepumpprocess, begreppen termisk verkningsgrad, köldfaktor och värmefaktor. Carnotprocessen och dess utbytesfaktorer. Entropi och andra huvudsatsen: Entropin som tillståndsstorhet, temperatur-entropidiagrammet, entalpin i temperatur-entropi-diagrammet, entalpi-entropi-diagrammet. Entropi vid icke omvändbara förlopp.

4. Förbränningsmotorprocesserna. Termodynamik: Otto- och dieselprocesserna. Bränslens egenskaper. Indikator diagram. Turbouppladdning. Arbetsprinciper och hjälpapparater: 2takt och 4-takt. Förgasare och bränslepump. Förluster och total verkningsgrad: Termodynamiska, mekaniska, förbrännings- och övriga förluster. Moment och effekt: Samband mellan moment, effekt, varvtal, verkningsgrad, bränsleförbrukning. Kvantitets- och kvalitetsreglering. 40.3.2.

Årskurs 4

5. Kompressorer. Tekniskt arbete, skadligt rum, melankylning. En- och flerstegskompression. Verkligt kompressorarbete. Driftsdata. 6. Gasturbinprocesser. Åtgärder i förbättrande syfte som regenerering, mellankylning och stegvis förbränning. Öppna och slutna system. 7. Ångor och ångdiagram. Aggregationstillstånd, jämviktsvillkor. Fuktig, torr, mättad och överhettad ånga: Empiriska tillståndssamband. Tryck-volym-, temperatur-entropi- och entalpi-entropidiagram för vattenånga och köldmedier. Elementära tillämpningar. 8. Fuktig luft. Mollierdiagrammets uppbyggnad. Elementära tillämpningar på luftbehandling. 9. Strömningslära. Friktionsfri strömning: Energibalansen vid volymkonstanta mediers strömning, kontinuitetsvillkoret, tillämpningar. Kompressibla mediers strömning med tillämpning. Strömning med friktion: Viskositetsbegreppet. Laminär och turbulent strömning.

473 Likformighet vid strömning. Tryckförluster genom friktion och genom stöt vid areaförändringar, teoretiska och praktiska data. Mätmetoder vid strömning: Metoder för mätning av tryck, hastighet och mängd. 10. Värmeöverföring. Värmeledning: Definition av värmeledningstal. Värmeöverföring genom konvektion: Konvektionsbegreppet. Dimensionslösa tal vid värmeöverföring. Experimentella och praktiska resultat vid påtvingad strömning, fri konvektion, förångning och kondensering. Värmeöverföring genom strålning: StefanBoltzmanns lag. Kirchhoffs lag. Strålningsutbytet vid några enklare fall. Värmetransmission: Plan vägg. Koncentriska skikt. Ytförstorande element. Medeltemperaturskillnad vid värmeöverföring: Medeltemperaturskillnad. Värmeutbyte vid med-, mot- och tvärström. Diagram och approximativa beräkningsmetoder. Värmeöverföring vid våta ytor: Orientering om värmeutbytet i fuktig luft med enklare tillämpningar. 11. Värmeöverförande organ. Värmeväxlare: Konstruktiva, materialbetingade och ekonomiska synpunkter på värmeväxlare för olika ändamål. Äng- och värmepannor: Utvecklingsmässiga, konstruktiva och användningsbetingade synpunkter på t. ex. värmeöverförande ytor, eldningsanordningar och uppbyggnad. Värmebalans och driftskaraktäristik, ekonomiska synpunkter. Matarvattenteknik. Bestämmelser och normer vid tillverkning och drift av ångpannor och tryckkärl. 12. Strömningsmaskiner. Grundläggande teori: Vätskors rotation (centrifugen). Definition av hastighetstrianglar. Löp- och ledhjul, steg. Stråltryck och reaktionskrafter vid fasta och rörliga ytor. Eulers ekvation och modellagarna: Eulers

ekvation vid strömningsmaskiner. Affinitets- och likformighetslagarna. Specifika varvtal. Hydromaskiner och fläktar: Aktion och reaktion i strömningsmaskiner. Tryckmarginal relativt ångtrycket vid vätskor, kavitation, korrosion. Karaktäristikor, förluster och energibalans vid olika belastningar och anläggningar. Praktiska utföringsformer samt regleringsmöjligheter. Ångturbiner: Turbintyper. Förluster och verkningsgrader inom turbinen. Regleringsoch driftskaraktäristikor, stryp- kontra partialreglering, ångmängds-ef f ektdiagram. 13. Ångmotorprocesser. Clausius-Rankineprocessens termiska verkningsgrad. Modifikationer av C-R-processen i avsikt att förbättra verkningsgraden: inverkan av kondenseringstryck (mottryck), admissionsångans tryck och temperatur, ångavtappning för matarvattenförvärmning, mellanöverhettning i ett eller flera steg, tvåmediaprocesser. 14. Kylanläggningar. Kylprocesser: Kallluftmaskin. Kompressordrivna förångningsprocesser. Absorptionsprocesser. Praktiska och ekonomiska synpunkter: Karaktäristiska driftsdata för olika processer och anläggningar. 15. Luftkonditionering. Klimatiska och andra faktorer. Luftbehandling: Uppvärmning, kylning, befuktning, avfuktning. Stoftavskiljning. Praktiska och ekonomiska synpunkter. Centralanläggningar och enhetsaggregat. 16. Distribution och industriell användning av energi. Globala och svenska energitillgångar, balanser och utvecklingstendenser. Distribution av värmeenergi: Fjärrvärme, centralvärme, hetvattensystem, ångsystem och kondensatnät, system med andra värmebärare.

474 Speciella användningsområden: Torkning. Indunstning, återvinning av värme, utnyttjning av sekundära värmekällor. Anläggningar: Ackumulering. Vattenkraftverk. Ångkraftverk för enbart el-energi. Kombinationer för el-energi och värme. Gasturbinverk. Kärnkraftverk. Jämförande synpunkter på driftsegenskaper och ekonomi. 17.

Konstruktionsövningar

4O.4. Anvisningar och kommentarer 40.4.1.

Lärostoffet

404-1-1. Allmänna synpunkter stoffet — se även 38.4.1.1

på ämnes-

Undervisningen i ämnet energi har som sin väsentligaste uppgift att ge eleverna kunskaper i till ämnet hörande teori och dess tillämpning. De tekniska tillämpningsämnena är av sådan natur att de kräver fortlöpande kontakt med det tekniska framåtskridandet. Nya erfarenheter och den ständigt pågående tekniska utvecklingen bör successivt påverka läroämnets uppläggning. De grundläggande delarna av ämnet, termodynamiken med angränsande områden strömningslära, förbränningslära och värmeöverföring, utgör emellertid en mindre tidsbunden kärna, som bör utgöra tyngdpunkten i stoffet. Eleverna bör successivt tränas i att arbeta med de termodynamiska teorier, som är nödvändiga för förståelse av funktion och prestanda vid de energitekniska processerna, maskinerna och anläggningarna. En väsentlig del av tiden måste anslås till problemlösning. Beräknings- och konstruktionsövningar kompletterar den teoretiska undervisningen i synnerhet under sista läsåret. De uppgifter, som ges vid dessa övningar, bör syfta till att hos eleverna utveckla förmågan till kritiskt be-

dömande och självständigt arbete. De får samtidigt övning i att utnyttja facklitteratur i form av tidskrifter, monografier, handböcker och kataloger. Vid laborationer och demonstrationsförsök samt även i samband med studiebesök får eleverna viss förtrogenhet med energiteknisk mätteknik, provning och kontroll. Av samordningsskäl är det nödvändigt att undervisningen i årskurs 3 bedrives likartat vid skilda gymnasier. I årskurs 4 kan däremot tänkas att undervisningen i ämnet företer smärre avvikelser vid skilda gymnasier. Skolan har möjlighet att inom huvudmomentens ram välja lärostoff och även påverka ämnets tyngdpunkt i sådan riktning som kan anses vara motiverad av den tekniska utvecklingen. Det i kursplanen angivna stoffet skall behandlas i sådan omfattning att eleverna erhåller överblick över och orientering om vad som är väsentligt inom ämnesområdet.

4O.4.I2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

2. Bränslen och förbränningslära. Endast de slutgiltiga reaktionerna behandlas. Mellanstadierna bör endast kortfattat omnämnas. Entalpibegreppet kan tills vidare föras in som en funktion av temperaturen men utan hänsyn till tryckvariationer. Den exakta definitionen ges senare i termodynamiken. Vattenångans kondensationsvärme vid nedkylning av förbränningsgaserna bör påpekas liksom den högre daggpunkten och korrosionsrisken vid svavelhaltiga bränslen. Bränsledata kan lämpligen ges i tabellform. Laborationer utföres inom avsnittet. Se 40.4.2.4. 3. Ideala gasers termodynamik. Detta avsnitt av kursen utgör den huvudsakliga grunden för den fortsatta behandlingen av

475 ämnet. Det är därför viktigt, att alla definitioner blir klara och entydiga. Den elementära termodynamiken syftar i främsta rummet till att ge ett teoretiskt underlag för de olika energiprocesserna. Eleverna skall göras förtrogna med de termodynamiska begreppen, framför allt entropin. Första huvudsatsen är en energibalans, som anger tänkbara energiutbyten. Skillnaden mellan kompressionsarbetet (eller expansionsarbetet) och det tekniska arbetet bör klart betonas. Den teoretiska behandlingen bör anknytas till praktiska problem varje gång så är möjligt, varigenom framställningen kan göras intressantare och lättare tillgänglig för eleverna. Det bör påvisas hur beräkningen av de energitekniska processerna och maskinerna är baserade på ett termodynamiskt underlag. Förloppet i en kretsprocess diskuteras med hjälp av första huvudsatsen. Därefter definieras verkningsgrader eller utbytesfaktorer vid en arbetsprocess, kylprocess eller värmepumpprocess. Carnotprocessen presenteras som den ideala kretsprocessen och dess utbytesfaktorer beräknas som funktion av temperaturgränserna. Det kan vara lämpligt att redan här göra en första bedömning av utbytesfaktorerna vid de vanligaste motor-, kyloch värmepumpprocesserna med hänsyn till av omständigheterna betingade temperaturgränser. Med utgångspunkt från carnotprocessen kan entropibegreppet införas på traditionellt sätt. Det är emellertid enklare och för eleverna mera lättfattligt att beskriva entropin som ett matematiskt hjälpmedel, med vars hjälp överförda värmemängder vid en tillståndsändring kan beräknas. Det är sedan ingen svårighet att visa, att entropin är en tillståndsstorhet. Tillståndsändringar och kretsprocesser i temperatur-entropi-diagram resp. entalpientropi-diagram kan diskuteras.

4. Förbränningsmotorprocesserna. Kolvmotorprocesserna ger god tillämpning på kretsprocesser och bör diskuteras ingående. Vid genomgång av otto- och dieselprocesserna kan biandprocessen (seiligerprocessen) omnämnas, men teoretisk härledning av verkningsgraden för den sistnämnda krävs ej. Begränsningarna i kompressionsförhållandet, som vid ottoprocessen (förgasarmotorn) förorsakas av bränslets egenskaper (sambandet mellan »knackning» och oktanvärde) och vid dieselprocessen (bl. a. dieselmotorn) av de mekaniska påkänningarna, bör diskuteras. Vid de senare bör även tändfördröjning och bränslets cetantal behandlas. Förluster och verkningsgrader kan lämpligen åskådliggöras med hjälp av sankeydiagram. To tal verkningsgradens uppdelning på förbrännings-, teoretisk termisk, indikerad och mekanisk verkningsgrad diskuteras. Den indikerade verkningsgraden anger förhållandet mellan indikatordiagrammets yta och det teoretiska diagrammets, som beräknats på gängse sätt med hjälp av gaslagarna. Det teoretiska diagrammet skall då ge en verkningsgrad motsvarande den teoretiskt termiska. Som exempel på ett verkligt indikatordiagram kan visas ett sådant för en långsamtgående dieselmotor (erhålles enklast från något rederi). Ur diagrammet beräknas indikerat medeltryck och eventuellt även polytropkoefficienten för kompressions- och expansionskurvorna. Behandlingen av verkningsgraderna enligt ovan avser närmast att orientera eleverna om för värmemotorer normala verkningsgrader samt om svårigheten att i praktiken fixera dessa data. Resonemanget bör avslutas med uppgifter på specifika bränsleförbrukningen för olika motorer och omräkning av dessa värden till totalverkningsgrader. Samband mellan moment, effekt etc. som funktion av varvtalet vid en motor visas teoretiskt och kan beräknas med ledning av

476 givna motordata. Även medelkolvhastigheten bör behandlas. Vid laboration med motorer får eleverna praktiskt bestämma de samband, som behandlats teoretiskt. Se 40.4.2.4. Turbouppladdning omnämnes som ett exempel på hur ytterligare energi kan utvinnas genom förbränningsgasernas expansion i en avgasturbin. Även nyare motorkonstruktioner bör omnämnas, t. ex. wankelmotor och frikolvsaggregat. 5. Kompressorer. Med anknytning till vad som tidigare nämnts om tekniskt arbete vid kompression, diskuteras först möjligheterna att minska erforderligt arbete genom kylning. I samband med detta visas på möjligheterna att genom flerstegskompression och mellankylning till begynnelsetemperaturen söka efterlikna isoterm kompression. Ideala mellantrycket vid tvåstegskompression med mellankylning till begynnelsetemperaturen härledes, varefter påvisas hur ideala tryckförhållandet per steg vid flerstegskompression erhålles. Det bör beaktas, att samma betraktelsesätt gäller för såväl kolvkompressorer som andra kompressorkonstruktioner. För kolvkompressorer diskuteras inverkan av skadligt rum och hur detta tillsammans med tryckförhållandet påverkar valet av antalet steg. I korthet omnämnes regleringsmöjligheter genom strypning, ändring av skadliga rummets storlek eller frikoppling av en eller flera cylindrar genom att tvångsöppna sugventilerna till dessa. Framställningen kompletteras med en översikt av olika kompressorkonstruktioner och de resultat, som man uppnår. Härvid jämföres med den teoretiskt erforderliga effekten vid isoterm kompression. Förloppen vid turbokompressorer beröres ej här, men det är lämpligt att omnämna att även andra maskinelement än cylinder och kolv kan utnyttjas i kompressortekniken.

6. Gasturbinprocesser. Avsnittet behandlas översiktligt. Synpunkter ges på möjligheterna att få bättre verkningsgrad genom regenerering, stegvis kompression med mellankylning och stegvis förbränning. Med hjälp av temperatur-entropidiagrammet påvisas hur alla sådana strävanden leder till mera om carnotprocessen påminnande förlopp. Med hjälp av entalpi-entropidiagrammet kan ett räkneexempel belysa betydelsen av att kompressorer och expansionsmaskiner har höga termodynamiska verkningsgrader, samt hur processens verkningsgrad begränsas av den maximala gastemperaturen. Öppna och slutna system diskuteras, varvid påpekas risken av beläggning på skovlarna av metalloxider vid tjockolja och öppet system. Möjligheterna att utnyttja gasturbiner som stationära och transportabla kraftverk eller som kraftkälla för kommunikationsmedel av olika slag bör diskuteras. 7. Ångor och ångdiagram. Avsnittet syftar främst till att göra eleverna förtrogna med de termodynamiska begreppen för vattenånga och köldmedier. Stor vikt måste läggas på övning att utnyttja ångtabeller och ångdiagram, främst givetvis temperatur-entropi- och entalpi-entropi-diagrammen. De elementära tillståndsändringarna i samband med ångbildning bör främst behandlas. Det kan även vara lämpligt att redan nu behandla Clausius-Rankine-processen (utan överhettning) och göra en jämförelse mellan denna och carnotprocessen ur verkningsgradssynpunkt. Denna process återkommer senare vid behandlingen av ånganläggningar. 8. Fuktig luft. Väsentligt i detta avsnitt är att eleverna får en god kännedom om Mollier-diagrammets uppbyggnad och användning. Tillämpningarna bör främst utgöra exempel på vanliga luftbehandlingsproblem så-

477 som uppvärmning, kylning, befuktning, avfuktning och blandning av luftmängder. Förloppet vid avdunstning i fuktig luft behandlas senare i samband med värmeöverföring. 9. Strömningslära. Efter genomgång av definitioner på tryckhöjd, hastighetshöjd och strömlinje framställes förloppen vid friktionsfri strömning med hjälp av energibalanser för såväl volymkonstanta media som kompressibla. För de senare härledes även sambanden vid kritisk hastighet. Tilllämpningar är t. ex. pitotröret, lavalmunstycket, läckor. Avsnittet strömning med friktion introducerar viskositetsbegreppet. Det syftar främst till att ge praktiskt användbara metoder och riktvärden för bestämning av strömningsmotstånd i rörledningar och vid areaförändringar. Beräkning av tryckfall genom friktion baseras på likformighet vid strömning (Reynolds tal). Den senare behandlas enklast med Rayleighs algebraiska metod (dimensionsanalys). Tryckfallet vid laminär strömning (Poiseuilles lag) kan härledas om tiden medger det. Olika mätmetoder för bestämning av tryck, hastighet och mängd behandlas ingående. Främst gäller detta utnyttjande av stryporgan för mängdmätning, varvid mätnoggrannhet och inbyggnadskrav betonas. Vid laborationerna får eleverna tillfälle att utnyttja mätmetoder av olika slag. 10. Värmeöverföring. För värmeledning ges definition på värmeledningstal samt exempel på ledning dels genom en sektion med konstant area, varvid påpekas att temperaturgradienten är konstant, dels genom ett koncentriskt skikt, t. ex. ett isoleringsskikt. I samband med konvektion diskuteras fysikalisk likformighet vid värmeövergång. Nusselts tal introduceras. Övriga dimensionslösa karaktäristiska tal kan omnämnas men behöver ej utnyttjas i beräknings-

exempel. Reynolds tal är tidigare känt från strömningsläran. Praktiska värden vid konvektion anges, varvid klart bör framhållas inom vilka gränser och under vilka förutsättningar de empiriska ekvationerna gäller. Avsnittet om strålning utgör en utvidgning av fysikkursen att omfatta enkla exempel på strålningsutbyte. Gasstrålning och flamstrålning kan eventuellt även beröras. Värmetransmission genom plan vägg behandlas teoretiskt för att klarlägga det konventionella k-värdets uppbyggnad. Koncentriska skikt kan möjligen också behandlas matematiskt, medan ytförstorande element endast omnämnes. Uttrycket för logaritmiska medeltemperaturskillnader kan härledas, om tiden medger detta. Begreppet temperaturverkningsgrad bör omnämnas, men någon matematisk härledning och behandling av detta krävs ej. Däremot kan det vara värdefullt med en orientering om diagram och approximativa beräkningsmetoder. Avdunstning i fuktig luft och det resulterande värmeutbytet behandlas med utgångspunkt från Lewis sats om diffusion samt ekvationerna för värmeövergång, varvid Merkels ekvation erhålles som en approximation vid måttliga temperaturer. Något exempel med konstanta värden för luft och vatten bör räknas. Om tiden medger kan möjligen även något exempel ges med varierande tillstånd på luft och (eller) vatten. 11. Värmeöverförande organ. Väsentligt är att eleverna får klart för sig, att de kapitalvärden, som beror av eller är investerade i värmeväxlare, ång- och värmepannor, är oerhört stora, varför särskild vikt måste läggas på de ekonomiska synpunkterna. Olika värmeväxlarkonstruktioner beskrivs, t. ex. dubbelrörs-, multipelrörs- och tubpanne-, platt-, lamell- och spiralvärmeväxlare. Lämpligt utförande med hänsyn

478 till termiska synpunkter, rengöringsmöjligheter, korrosionssynpunkt och ekonomisk synpunkt vid olika användningsområden diskuteras. Ång- och värmepannor behandlas i huvudsak beskrivande. En orientering ges om vanliga moderna pannors allmänna konstruktiva utformning. Synpunkter bör ges på bl. a. värmeöverförande ytor och eldningsanordningar. De krav som ställs på höga ångtryck och ångtemperaturer bör beaktas. Matarvattenteknik omnämnes med tanke på dess betydelse, men någon mera ingående behandling avses ej. Stor vikt bör läggas på bestämmelser och normer vid tillverkning och drift av ångpannor och tryckkärl. Värmebalans och driftskaraktäristik för en ång- eller värmepanna behandlas räknemässigt och följes av laboration eller demonstration. 12. Strömningsmaskiner. Den grundläggande teorin har delvis tidigare behandlats i strömningslära och mekanik och kompletteras nu med de speciella avsnitt, som krävs för härledning av Eulers ekvation. Tyngdpunkten i avsnittet lägges på behandlingen av maskinernas, främst pumpars och fläktars praktiska utnyttjande. För de sistnämnda diskuteras olika karaktäristikor och deras praktiska användning. Med hjälp av kataloguppgifter beräknas t. ex. lämpliga varvtal och erforderlig effekt för en pumpanläggning. Regleringsmöjligheter och förluster diskuteras för ändrade driftsförhållanden. För fläktanläggningar behandlas även utnyttjande av kataloguppgifter för medier med annan täthet än de i diagrammen angivna. Vattenturbiner behandlas översiktligt och beskrivande. Olika ångturbiners karaktäristiska egenskaper beträffande konstruktion och driftsdata diskuteras.

Laborationer utföres inom avsnittet. Se 40.4.2.4. 13. Ångmotorprocesser. Clausius-Rankineprocessen utan överhettning beskrives först, och dess termiska verkningsgrad beräknas och jämföres med carnotprocessen vid samma temperaturgränser. Möjligheterna att förbättra verkningsgraden genom lägre kondensortryck, högre admissionstryck och genom överhettning diskuteras. Ett räkneexempel visar direkt förbättringen. Med hjälp av temperatur-entropidiagrammet påvisas, att ytterligare förbättring kan ernås genom mellanöverhettning, varvid syftet är att få förloppet mera likt carnotprocessen. Inverkan av ångavtappning för matarvattenförvärmning beskrives även. Framställningen avslutas lämpligen med genomräkning av en process med mellanöverhettning och en eller flera avtappningar för matarvattenförvärmning, varvid även de för anläggningen betydelsefulla verkningsgraderna diskuteras. 14. Kylanläggningar. Kalluftmaskinens princip anges medelst TS-diagrammet, och som exempel kan nämnas philipsmaskinen. Ytterligare behandling av dessa maskiner är ej nödvändig. Kompressordrivna förångningsprocesser bör däremot ges en något fylligare genomgång. Förångningsprocessen vid enstegs kylmaskiner diskuteras. Köldfaktorn för en förlustfri anläggning utan underkylning beräknas och jämföres med carnotprocessens mellan samma temperaturgränser. Därefter kan med hjälp av praktiskt erhållna värden diskuteras de förluster, som erhålles i anläggningen. Möjligheten att nedbringa effektbehovet genom uppdelning i steg behandlas och åskådliggöres i diagram och genom kopplingsschema. Användningen av kompressordrivra kylanläggningar för olika ändamål reröres,

479 t. ex. inom livsmedelsindustri, kemisk industri, för luftbehandling etc. Absorptionsprocessen behandlas beskrivande och som ett specialfall förklaras Platen-Munters princip. Det bör omnämnas, att absorptionsprocessen blir ekonomiskt fördelaktig vid relativt låga temperaturer, och då tillgång finnes på billig värmeenergi. Under en laboration bör eleverna få bestämma karaktäristiska data för en kylanläggning med kompressordrift. 15. Luftkonditionering. Tidigare har de termiska grunderna getts för behandling av luft. I detta avsnitt ges först en översikt över de faktorer, som kräver luftbehandling, nämligen klimatförhållanden, fabrikationsprocesser, arbetsplatser av speciell natur, såsom skyddsrum, gruvor, ubåtar etc. Därefter diskuteras den utrustning, som krävs för olika behandlingsmoment, såsom uppvärmning, kylning, befuktning, avfuktning och stoftavskiljning. Praktiska och ekonomiska synpunkter på olika förekommande system för konditionering kan även diskuteras. 16. Distribution och industriell användning av energi. Avsnittet är avsett att utgöra en avrundning av och överblick över vissa delar av kursinnehållet. En diskussion av de globala och svenska energitillgångarna ger en sammanfattning av de förutsättningar, som ligger till grund för dagens utbyggnad av energiproduktionen. Metoder för distribution av värmeenergi diskuteras, och de problem som är förknippade med hetvatten- resp. ångsystem penetreras. Speciella områden för användning av värme bör omnämnas, t. ex. torkning, indunstning m. m. Dock medger ej tiden någon mera ingående behandling av dessa. De enskilda maskinernas funktioner och inbördes förhållande i en anläggning skall behandlas. Jämförande synpunkter på an-

läggningar för alstring av el-energi ger perspektiv på de olika anläggningarnas speciella för- och nackdelar i olika sammanhang. En analys av den tidigare utvecklingen och ett försök till extrapolering av utvecklingstendenserna i framtiden avslutar kursen. 17. Konstruktionsövningar. I årskurs 4 anslås 1 veckotimme med delad klass för problemlösning och konstruktionsövningar. Syftet med dessa övningar är att ge eleverna möjlighet att behandla uppgifter, som utvecklar förmågan till kritiskt bedömande och konstruktivt arbete. Samtidigt får de övning i att utnyttja facklitteratur i form av tidskrifter, monografier, handböcker och kataloger. I de uppgifter, som ges, bör beräkningsarbetet vara det väsentliga. De ritningar, som göres, kan vara utförda som måttsatta skisser eller »utslag», gärna i A4-format. Konstruktionsövningarna utgöres lämpligen av separata uppgifter för mindre delar av kursen. Dessa löses successivt och parallellt med den fortlöpande undervisningen. Större uppgifter kan ges såsom grupparbete. Se självständiga arbetsformer 40.4.2.3. Följande förslag kan tjäna som ledning för val av uppgifter. 1. Bestäm huvuddimensionerna för en luftkompressor med givna data för insugen volym, skadligt rum, varvtal och tryckförhållande. 2. Bestäm termiska verkningsgraden för en öppen gasturbinanläggning med givna data för kompressor, mellanbrännkammare, gasturbin och regenerator. 3. Bestäm kostnaden för uppeldning av ångpanna. 4. Bestäm värmemängder samt strömningsförluster för en enkel konditioneringsanläggning.

480 5. Dimensionera en värmeväxlare för en konditionerings- eller kemisk anläggning. 6. Dimensionera en konvektionsyta för en ångpanna, t. ex. överhettare. 7. Analysera en ångpannas driftsegenskaper, då data är givna för maximal belastning. 8. Analysera termiska verkningsgraden för en ånganläggning för enbart elenergi, då kopplingsschema, värmeytor, delverkningsgrader, k-värden m. m. är givna. 9. Dimensionera en kompressorkylanläggning för ett givet ändamål. 10. Dimensionera en konditioneringsanläggning för ett givet ändamål. 4O.4I.3. Planering och samverkan även 38.4.1.3.

— se

Den föreslagna ordningsföljden mellan kursplanens olika avsnitt kan tjäna som mönster men får ej betraktas som definitiv och fastlåst. Alla avsnitt skall behandlas, och det är därför nödvändigt med en tidsplanering. Till ledning för en sådan anges följande förslag till fördelning av de olika avsnitten. Med en timfördelning av 2 vtr för årskurs 3 och 5 vtr för årskurs 4, d. v. s. totalt 7 vtr, erhålles, om varje veckotimme antages ge minst 30 effektiva lektionstimmar, totalt 210 timmar. Nedan ges förslag till fördelning: Moment

Timmar

Årskurs 3. 2 vtr 1. Repetition av värmeläran 2. Bränslen och förbränning 3. Ideala gasers termodynamik . . . . 4. Förbränningsmotorprocesserna . . Laborationer

7 6 9 13 13 13 6 4 5

Totalt i årskurs 4

4 30 30

I årskurs 3 har upptagits 6 timmar för laborationer. Dessa kan lämpligen koncentreras till slutet av vårterminen. Vid gymnasier, som saknar laboratorium för förbränningsmotorer, måste eleverna resa till närmast belägna gymnasium med sådan utrustning. Laborationer och konstruktionsövningar har i årskurs 4 upptagits med vardera 1 veckotimme. Dessa timmar bör förläggas som 2 timmar varannan vecka. Vid vissa tillfällen kan för laboration krävas längre tid än 2 timmar, varför planeringen av schemat bör vara sådan att en förlängning av laborationstiden är möjlig. Under laborationstid bör även konstruktionssalar och institutionsbibliotek vara disponibla för eleverna. Samverkan med matematik. För att termodynamiken skall kunna läsas med full förståelse krävs att eleverna har de matematiska grunderna av integralkalkylen. Be-

fdx

stämda integraler av formen y = k /

—

och y = k /~x n • dx utnyttjas i årskurs 3 vid definitionen av volymändringsarbete och tillståndsändringar.

6 4

Samverkan med fysik och kemi. I fysik har grunderna till värmeläran givits i årskurs 2,

6 Totalt i årskurs 3

Årskurs 4. 5 vtr 5. Kompressorer 6. Gasturbiner

2 8 34 10

7. Ångor och ångdiagram 8. Fuktig luft 9. Strömningslära 10. Värmeöverföring 11. Värmeöverförande organ 12. Strömningsmaskiner 13. Ängmotorprocesser 14. Kylanläggningar 15. Luftkonditionering 16. Distribution och industriell anv. etc 17. Konstruktionsövningar Laborationer

481 där tryck, t ä t h e t , specifik värme, temperatur, termisk utvidgning s a m t de allmänna gaslagarna definierats. Dessa begrepp behöver därför e n d a s t k o r t f a t t a t repeteras. I kemin h a r aggregationsformer samt de elementära förbränningsekvationerna klarlagts redan i årskurs 1. S a m v e r k a n med produktion. I årskurs 4 krävs samverkan med ä m n e t produktion m e d t a n k e p å materialval, korrosionssynp u n k t e r etc. S a m v e r k a n med konstruktion.

Med ämnet

k o n s t r u k t i o n krävs samverkan främst vid behandlingen

av

beräkningsövningarna

med elteknik.

Laborationerna

ger möjlighet till samverkan med elteknik. D e t k a n gälla uppkopplingen av m ä t t e k nisk a p p a r a t u r , bestämning av tillförd

Period

ef-

fekt med 2-wattmetermetoden, studium av s t a r t a u t o m a t i k för el-motorer etc.

3 4

Årskurs 4. 3 v t r + 1 v t e l a b . + l vte konstr. , J veckor

Period

Moment i kursplanen

5 Kompressorer 6 Gasturbinprocesser 7 Ångor och ångdiagram 8 Fuktig luft 9 Strömningslära 10 Värmeöverföring 11 Värmeöverförande organ . . . . 12 Strömningsmaskiner 13 Ångmotorprocesser 14 Kylanläggningar 15 Luftkonditionering 16 Distribution och industriell användning

6 7 8 9 10

F ö r studium

a v processreglering krävs samverkan med ä m n e t reglerteknik.

40.4.1.4.

, ' veckor

1 Repetition av värmeläran 2 Bränslen och förbränning 3 3 Ideala gasers termodynamik: Definitioner, gaslagar, första huvudsatsen, tillståndsändringar 4 Kretsprocesser, entropi 4 4 Förbränningsmotorprocesser Laborationer 4 Summa 15

11 S a m v e r k a n med reglerteknik.

Moment i kursplanen

i

ämnet. Samverkan

Årskurs 3. 4 v t r en termin, t. ex. ht.

Summa

Koncentration

Enligt timplanen läses ä m n e t energi med 2 v t r i årskurs 3 och med 5 v t r i årskurs 4.

4 5 7 4 5 4

3 32

Laborationer och konstruktionsövningar (1 vte vardera) k a n b e t r a k t a s som betingsuppgifter, som eleverna fullgör parallellt med ovan föreslagna. Se vidare 40.4.2.3.

I årskurs 3 skall ä m n e t koncentreras med 4 v t r under halva läsåret (se 11:7.7). I årskurs 4 k a n beroende p å planeringen maskintekniska former

av

ämnen

som

helhet

partiell koncentration

olika

tänkas.

För övrigt hänvisas till 38.4.1.4.

40.4.1.5.

Beting

— se även 38.4.1.5

Ä m n e t ger stora möjligheter till betingsläsning såväl i årskurs 3 som i årskurs 4. Följande förslag visar en möjlighet till periodindelning a v kursens olika m o m e n t . 16 Läroplan för gymnasiet

40.4.2.

Verksamhetsformer

4O.42.I.

Allmänna

för metodiska

kommenta-

rer — se även 38.4.2.1 Ä m n e t energi är ett tekniskt tillämpningsä m n e , vilket innebär, a t t den teoretiska behandlingen ständigt måste a n k n y t a s till praktiska tillämpningar. M a t e m a t i k , mekanik, fysik, kemi och kanske främst termodynamik med angränsande områden strömningslära, förbränningslära och värmeöverföring m å s t e b e t r a k t a s som hjälpmedel

482 för lösande av energitekniska problem. Behandlingen av energitekniska processer, komponenter och anläggningar kräver i regel ett integrerat kunnande på dessa områden, även om enstaka förlopp ibland kan behandlas separat. En ångpanneanläggnings prestanda och utformning kräver sålunda insikter i kemi beträffande förbränningsförlopp, korrosionsfrågor och matarvattenberedning, i fysik, strömningslära och mekanik beträffande stoftavskiljning och strömningsmotstånd, i termodynamik och värmeöverföring beträffande värmeöverförande ytors utformning etc. Även hållfasthetsproblem, byggnadsmaterialfrågor m. m. ingår i detta problemkomplex. Emellertid är det inte lämpligt att på ett tidigt stadium av utbildningen föra in för många faktorer samtidigt. Kursplanen är därför uppbyggd i delavsnitt, som i regel studeras helt separat. Det ankommer sedan på läraren att infoga dessa i helheten. Den successiva utbyggnaden av materialet ger eleverna nya perspektiv på tekniska företeelser. De rent teoretiska avsnitten ges i regel deduktivt, d. v. s. med hjälp av härled-

ningar. Laborationer och demonstrationsförsök syftar i sådana fall till att bekräfta de härledda satserna och till att fästa dem i minnet. Tiden medger inte induktiv behandling av stoffet i någon större utsträckning. Dock är sådan tänkbar, t. ex. för bestämning av polytropkoefficienten vid kompression. Vissa laborationer kan betraktas som induktiv behandling, t. ex. bestämning av friktionsmotstånd vid strömning i rör, bestämning av kritiska värdet för Reynolds tal etc. Det stoff som presenteras i ämnet är mycket stort, vilket innebär, att eleverna ej kan ha alla fakta aktuella i minnet. De bör därför vänja sig att utnyttja hjälpmedel i form av formelsamlingar och handböcker. Hjälpmedlen vid prov bör motsvara de hjälpmedel, som en praktiskt arbetande ingenjör utnyttjar. Ämnets karaktär av praktiskt tillämpningsämne innebär som nämnts att stoffet måste anknytas till praktiska fall, vilket sker genom demonstrationer, laborationer och studiebesök samt i många fall genom elevernas praktik. Förslag till laborationer

Exempel på beting i årskurs 3 (4 vtr) Period 1: Repetition av värmeläran. Bränslen och förbränning. Betingstid: 3 veckor. Vecka 1

Lektioner

Genomgång av betingets omfattning. Repetition av värmeläran. Bränslens värmevärden, bränsleanalyser. Reaktionsformler. Luft- och gasmängder.

Vecka 2

Lektioner

Förbränningsgasers entalpi.

Diskussioner

Daggpunkt. Bränsledata. Repetition.

Vecka 3

Friställd tid 2 tim. Betingsredovisning 2 tim.

483 framgår av avsnitt 40.4.2.4, där även lämpliga studiebesök diskuteras. 40.4.22.

Studieteknik.

Se 38.4.2.2.

4O.42.3. Självständiga arbetsformer — se även 38.4.2.3 Enligt 40.4.1.5 kan hela kursen uppdelas i beting. Laborationer och konstruktionsuppgifter kan ingå i betingen eller utgöra självständiga beting, vilka utföres i grupp eller enskilt. Betingens genomförande kräver noggrann planering av tiden. E t t par exempel visar hur de kan genomföras. Dessa två beting representerar typer, där lärarens handledning spelar stor roll. Ämnet energi är teoretiskt krävande, varför läraren får lägga ned mycken tid och möda att gå igenom begrepp, teorier och tillämpning av teorierna. Den friställda tiden blir därför ganska liten. Specialarbete i årskurs 3: Konstruktionsoch beräkningsuppgifter är lämpliga, och även experimentella arbeten kan tänkas. Dessa kan givetvis kombineras med litteraturstudier, men omfånget måste begränsas, så att inte den anslagna tiden överskrides.

Några förslag till specialarbete: 1. Analys av ett fast bränsle: bestämning av förbränningsgasernas sammansättning, daggpunkter samt tempera turentalpi-diagram vid varierande luftöverskott. 2. Bestämning av avgasernas sammansättning för en motor vid varierande belastning. 3. Analys av wankelmotorns arbetsprincip. Grupparbete är den normala arbetsformen vid laborationer. Gruppen bör omfatta högst fem elever. (Om antalet observationspunkter kräver fler än fem observatörer bör försöket utföras som demonstration med läraren som försöksledare.) Se vidare 40.4.2.4. Laborationen bör instuderas och organiseras av eleverna själva, varvid protokollförare och eventuell försöksledare samt observatörer utses. Lärare och laboratoriepersonal övervakar arbetet men bör i övrigt undvika att ingripa. Konstruktionsuppgifterna lämpar sig även för grupparbete. Det har visat sig vara mycket stimulerande för intresset med sådant samarbete, då möjligheten att ge större och mer intresseväckande uppgifter ökar. Varje gruppmedlem känner sig ha del

Exempel på beting i årskurs 4 (3 vtr) Period 5: Kompressorer Gasturbinprocesser. Betingstid: 4 veckor. Vecka 1

Lektioner 3 tim.

Genomgång av betingets omfattning. Kompressorer.

Vecka 2

Lektioner 3 tim.

Gasturbinprocesser.

Vecka 3

Diskussion 1 tim. Grupparbete 2 tim.

Närvaro ej obligatorisk.

Vecka 4

Friställd tid 1 tim. Betingsredovisning 2 tim.

484 i ett kvantitativt större arbete och i ett ofta kvalitativt bättre resultat än vid de individuella uppgifterna. Gruppens storlek kan vara lägst två och i regel högst fyra elever. Lärarens uppgift är att hjälpa gruppen i gång vid starten av en uppgift och därefter att vara handledare. I 40.4.1.2 har under »Konstruktionsövningar» föreslagits flera uppgifter, som är väl lämpade för grupparbete.

40.4.2.4. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 38.4.2.4 Demonstrationer. Avsikten med demonstrationsförsök kan vara att klargöra för eleverna ett förlopp, en process eller en maskins funktion. Ett åskådligt försök fastnar också bättre i minnet och kan ge impuls till egna initiativ. Det är därför lämpligt att undervisningen i ämnet energi stöds av demonstrationer, som utföres i klassrummet eller i laboratoriet. Vissa av de nedan föreslagna laborationerna lämpar sig väl som demonstrationer. Laborationer. Laborationernas syfte är att göra eleverna förtrogna med energiteknisk mätteknik, provning och kontroll. Arbetsuppgifterna skall omfatta experimentellt studium av energitekniska förlopp, maskiner och anläggningar samt utvärdering av mätresultat. Laborationerna bör vardera i regel ej omfatta mer än ett fåtal »enhetsoperationer» . Eleverna får troligen bättre behållning av flera mindre omfattande laborationer än av ett fåtal mera komplicerade. I regel skall uppgifterna utföras av eleverna själva i grupper om högst 5 elever. Vissa mera komplicerade laborationer kan under lärarens ledning utföras som demonstrationer med hel eller halv klass. I årskurs 3 utföres 3 laborationer och i årskurs 4 ca 10 om vardera 2—4 timmar. Följande utgör exempel på lämpliga laborationer:

1. Analys av förbränningsgas med orsatapparat. 2. Värmevärdesbestämning med Junkers gaskalorimeter. 3. Bestämning av karaktäristiska driftskurvor för förbränningsmotor. 4. Bestämning av kolvkompressors volymskapacitet. 5. Bestämning exempelvis med strypkalorimeter av tillståndet för fuktig vattenånga. 6. Bestämning av friktionsförluster och stötförluster vid vattens strömning i rör, ventiler och krökar. 7. Bestämning av koefficienter för utströmning av vatten genom munstycke och bestämning av vattenstråltryck mot ytor. 8. Hastighets- och mängdmätning vid strömning. 9. Bestämning av vätskors viskositet. 10. Bestämning av kritiska värdet för Reynolds tal vid olika inströmningsförhållanden. 11. Analys av k-värdet för värmeväxlare. 12. Studium av isoleringsisotermer. 13. Bestämning av värmebalans för ångeller värmepanna. 14. Försök med roterande kärl. 15. Bestämning av karaktäristiska kurvor för pump eller fläkt. 16. Försök med vattenturbin. 17. Försök med ångturbin. 18. Bestämning av karaktäristiska data för kylanläggning med kompressordrift. 19. Försök med luftbehandlingsaggregat. Som exempel på andra laborationer kan nämnas försök med strömning i laval-munstycke, elektriska analogier för värmeströmning, försök med stoftavskiljning, modellförsök vid vattenströmning, vindtunnelförsök, laboration med gasturbin etc. Studiebesök. För en god förståelse av tilllämpningsämnen såsom ämnet energi är studiebesök nödvändiga. Givetvis bör i

485 första hand närbelägna studieobjekt studeras, såsom laboratoriets utrustning, skolans värmesystem, stadens reservkraftverk etc. För studium av anläggningar, industrilaboratorier och energitekniska enheters tillverkning blir även studieresor nödvändiga. Samplanering krävs med övriga tillämpningsämnen för en längre studieresa om ca 1 vecka, som bör kunna ingå i årskurs 4.

4O.42.5.

Bedömning

Obligatoriska skriftliga prov förekommer i den utsträckning som anges i II: 4.4.8. I övrigt sker redovisningen lämpligen genom prov på ämnets egna timmar. Jämför 38.4.2.5. Om hjälpmedel vid proven se ovan 40.4.2.1. 40.4.3.

Hjälpmedel — se 38.4.3.

41. Produktion M 41.1.

Mål

Undervisningen i produktion M syftar till att vidga och fördjupa elevernas kunskaper om tekniska material, deras egenskaper och konstruktiva användning, och om grundläggande metoder för materialens framställning, bearbetning och behandling jämte därvid använda utrustningar, maskiner, verktyg och mätdon, så att de får en klar uppfattning om sambanden mellan olika för tillverkningstekniken aktuella områden samt om den moderna utvecklingen, att bibringa dem kunskaper om olika produktionstekniska faktorer och förståelse för kvalitetsbegrepp och noggrannhetskrav samt att göra dem förtrogna med experimentell mät- och provningsmetodik.

41.2.

Huvudmoment

Materiallära. Tillverkningsteknik. Produktionsteknik.

41.3. Kursplan med årskursfördelning 41.3.1.

Årskurs 3

1. Beskrivande orientering om ämnet

2. Materiallära 2:1 Provningsmetoder: Mekanisk materialprovning. Kemisk materialprovning. Homogenitetsundersökning. 2: 2 Metallografiska grundbegrepp: Metallisk bindning, substitutions- och additionsgitter. Tillståndsdiagram. Smal tom vandling, smält- och stelningsförlopp. Omvandling i fasta faser. Diffusionsverkan. Elastisk och plastisk formändring. Korngränsförskjutning, rekristallisation. Något om dislokation. 2:3 Stål och gjutjärn: Framställning, metoder och utrustning. Tillståndsdiagrammet Fe—-Fe3C. Austenitomvandling, TTTdiagram. Värmebehandlingar. Egenskaper, användning och aktuella värmebehandlingar för kolstål, låglegerade och höglegerade stål, gjutstål, olegerade och legerade gjutjärn, aducergods. 2: 4 övriga metaller och deras legeringar: Egenskaper, användning och aktuella värmebehandlingar för koppar, aluminium, magnesium och deras legeringar. Ferrolegeringsmetaller. Titan. Mjukmetaller. Framställning, egenskaper och användning för pulvermetallurgiska material, såsom hårdmetall, sinterstål, lagermetaller etc. 2:5 Icke metalliska material: Plaster, såsom olika huvudtyper av termo- och duroplaster jämte skiljaktigheter i framställ-

486 ning, egenskaper och användning. Gummi — egenskaper och användning. Trä — egenskaper och variation med bl. a. fukthalten. Impregnerings- och skyddsmedel, övriga material såsom olika slags keramiska material, lim, isolerings- och tätningsmaterial jämte egenskaper och användning. 3.

Tillverkningsteknik

3: 1 Hopfogningsmetoder: Svetsning: Svetsbarhet, något om smältmetallurgi vid svetsning, översikt över moderna svetsmetoder, gas- och elsvetsmetoder. Svetskontroll, svetsgodsfel och svetsgodsegenskaper. Apparatur och utrustning, säkerhetsföreskrifter. Lödning: Lödningsmetoder, löd- och flussmedel, utrustning. Limning: Limningens teori, limtyper, förbehandling, utrustning. Nitning: Typer, utföringsformer, utrustning. Falsning och liknande metoder. 3:2 Tillformning medelst gjutning: Gjutbarhet, smältmetallurgi vid gjutning, omvandling vid stelning. Modelltillverkning, formtillverkning, smältning, gjutning, rensning, efterbehandling. Sandgjutning, kokillgjutning, pressgjutning. Form- och sprutpressning av plaster. Gjutgodskontroll, gjutgodsfel och gjutgodsegenskaper. Regler för gjutgodskonstruktioner. Synpunkter på gjutning — svetsning. 41.3.2.

Årskurs 4

2. Materiallära 2:6 Korrosionsfrågor: Olika slag av korrosion och medel mot korrosion. Korrosionsskyddsfrågor. Ytbehandling. 2: 7 Materialegenskapsanpassning: Olika möjligheter att anpassa materialens egenskaper. Begrepp för materialvärdering. Konstruktions- och tillverkningstekniska synpunkter på materialval.

3. T Ulv erkningsteknik 3:3 Verkstadsmätteknik: Toleranser och passningar för produkter, verktyg och mätdon i anslutning till ISO-systemet. Kvalitetsbegreppet. Tolerans — ytjämnhet — kostnad. Mätverktyg i samband med grundläggande mätteknik. Avsyning och statistisk kvalitetskontroll. 3:4 Tillformning medelst plastisk bearbetning: Plastisk bearbetbarhet vid kalloch varmbearbetning. Olika bearbetningsmetoder: valsning, dragning, smidning, varmpressning, strängpressning, strängsprutning, flytpressning, djuppressning, sträckformning, tryckning, bockning, riktning och höghastighetsformning. Arbetsmaskiner, verktyg och övrig utrustning. 3:5 Frånskiljning: Oxy genskär n ing. Klippande bearbetning: Klippning, stansning och teori för klippningens förlopp. Maskiner och verktyg härför. Materialutnyttjning. Spånskärande bearbetning: Skärande bearbetningens mekanik samt grundprinciperna för verktyg och verktygsmaskiner, bearbetningsdata. Spånskärande bearbetbarhet. Ekonomisk verktygsutslitning. Olika bearbetningsmetoder såsom svarvning, hyvling, driftning, sågning, borrning, försänkning, brotschning, gängning, fräsning, slipning och speciella finbearbetningsmetoder, metoder för kugghjulstillverkning. Begreppen grovbearbetning — finbearbetning. Maskiner och verktyg härför. Elgnistbearbetning och kemisk bearbetning m. m. 3:6 Maskiner för tillverkning: Allmänna konstruktionsprinciper. Olika maskintyper jämte vissa beräkningar av därtill hörande organ såsom växelh julsberäkning, varvtals- och matningsberäkning, effektberäkning. Maskinindikering och noggrannhet, fjädringar och vibrationer. 3:7 Verktyg: Uppspännings verktyg: universalverktyg, fixturer och jiggar. Bear-

487 Hård konkurrens och utveckling mot längre serier påfordrar noggrant val av produktionsmetoder och ökade kunskaper om material- och tillverkningstekniska data. Utvecklingen mot automatisering beaktas. Undervisningen har därför som sin vä4. Produktionsteknik sentliga uppgift å ena sidan att giva ele4:1 Arbetsstudier: Metodik och hjälpverna kunskaper om materiallära, tillverkmedel. Olika ackordsättningsmetoder. Utningsoch produktionsteknik och å andra redningsarbete och val av analysmetod. Mesidan att utveckla deras förmåga att se todstudier inom ett verkstadsföretag. Arsambanden och den nödvändiga samverkan bets- och meritvärdering. framför allt mellan produktion, konstruk4:2 Planeringsfunktioner: Produktionstion, reglerteknik och ekonomi. Produkplanering med huvudplanering, beredning, tionstekniken bör dessutom ses som en uppdetaljplanering och bevakning. Lokalplaneföljning av behandlat stoff i materiallära ring. Materialhantering och förrådsorganioch tillverkningsteknik. sation. Rent deskriptiv undervisning bör i möjligaste mån undvikas. För att de teoretiska resonemangen skall få verklighetsunderlag 41.4- Anvisningar och och bli meningsfyllda är det väsentligt att kommentarer belysa dem med realistiska exempel och 41.4.1. Lärostoffet övningsuppgifter. Genom sådana utvecklas 4I.4.I.I. Allmänna synpunkter på ämnes- elevernas förmåga att tänka analytiskt och att se sambanden mellan olika händelseförstoffet lopp eller data samt deras känsla för storValet av metoder vid tillverkning av en leken och betydelsen av ingående storheprodukt är av avgörande ekonomisk betyter. delse. Detta val är intimt förbundet med Schematiska uppställningar liksom mode krav på tillverkningen som produktens deller befrämjar överskådligheten. funktion ställer. Framställningssättet är en Experimentet och dess analys måste inta fråga som bör avgöras i samarbete mellan en central ställning vid presentationen av verkstad och konstruktionskontor. Organistoffet. Såväl demonstrationer som labosatoriskt innebär detta att varje tillverk- rationer måste vara väl förberedda, ändaning kräver ett utredningsarbete, där hän- målsenligt anordnade och planmässigt insyn måste tagas till konstruktionsutform- fogade i läroplanen. Viktigt är att experining, teknologiska frågor och arbetsekonomi, menten göres enkla och utformas så att det så att lägsta möjliga kostnad erhålles vid väsentliga i uppgiften framträder. erforderliga kvalitets- och funktionskrav. För att skapa förståelse för sammanhang Ställning måste således tagas till pro- och funktionella samband måste stor vikt duktdetaljernas konstruktiva utformning, läggas på den matematiska behandlingen materialval, ytjämnhet, toleranser, mått- av problem såväl i verkstadsmättekniken sättning och arbetsman, partistorlekens insom beträffande uppgifter inom plastisk, verkan, produktionsmetod med data, ope- styckskärande och spånskärande bearbetrationernas ordningsföljd och antal, kost- ning samt på vissa avsnitt av metallogranaden i olika produktionsmedel, verktyg, fiska grundbegrepp och tillverkningstidsbetransportdon etc. stämningar.

betnings- och formningsverktyg. Mät- och kontrollverktyg. 3:8 Tillverkningsekonomi: Tillverkningskostnadens sammansättning och analys av delkostnaden.

488 De funktionella sambanden framställes ofta för överskådlighetens skull grafiskt och förutsätter att eleverna får kännedom om konstruktion och användning av diagram och nomogram. Vissa diagram och nomogram bör eleven själv konstruera, t. ex. lönsamhetsdiagram, sågdiagram, Taylors utslitningsekvation etc. Eleverna bör förstå innebörden av diagram av typen Fe—Fe 3 C, TTT-diagram etc. I samband med produktionsberedning och arbetsstudier är det väsentligt att eleverna får stifta bekantskap med metodblanketter, protokoll etc. Förmågan att ifylla och handha dylika inläres. 414-12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

Numreringen motsvarar den i 41.3. Ordningsföljden mellan de olika delmomenten i kursplanen är icke bindande men utvisar en möjlig studiegång. 1. Beskrivande orientering om ämnet En beskrivande orientering om ämnets omfattning och syftemål, gärna kompletterad med en schematisk översikt, inleder studierna. Det är i detta inledande skede av stor vikt att dels anknyta till det kunskapsstoff som eleverna inhämtat under de båda första årskurserna, teoretiskt i ämnet teknologi, praktiskt i skolpraktiken, dels orientera eleverna om betydelsen av samordning med andra ämnen. 2. Materiallära 2:1 Mekanisk materialprovning repeteras från teknologikursen med utvidgning av teknologiska prov. Dragprovet exemplifieras. Jämförelser göres mellan olika hårdhetstal och deras tillämpningar. Utmattningsprovet åskådliggöres med Wöhler-diagrammet och slagseghetsprovets betydelse för bedömning av bearbetbarheten belyses. En kortfattad orientering ges om kemisk materialprovning. Korrosionsprov bör hän-

skjutas till 2: 6. Vid beskrivning av homogenitetsundersökningarna bör det vara väsentligt att göra jämförelser mellan de olika metoderna med hänsyn till kostnad och användbarhet t. ex. för svetskontroll och gjutgodskontroll. 2: 2 Den metalliska bindningen i gitter är i princip känd från kemin och fysiken, varför endast en kort återblick fordras. Användningen av gittermodeller är önskvärd. Presentationen av tillståndsdiagrammet kan lämpligen utgå från Gibbs fasregel. Endast olika typer av binära diagram bör behandlas på detta stadium. Betydelsefullt för förståelsen är att exempellösning med hjälp av »hävstångsregeln» utföres. Däremot medger ej tiden att man går in på tillståndsdiagrammens termodynamiska bakgrund. Diffusionens betydelse för händelseförloppen i smält- och fasomvandlingar understrykes liksom dess betydelse för uppkomsten av segringar, korngränsförskjutning och rekristallisation. Mera översiktligt behandlas principen för några enkla typer av dislokation. Det bör redan här påpekas att kännedom om metallernas atomistiska uppbyggnad är en förutsättning för att rätt förstå värmebehandlingsproblem samt metallers gjutbarhet, svetsbarhet och bearbetbarhet. 2:3 Först repeteras översiktligt och schematiskt järn- och stålframställningen med betoning på de fysikalisk-kemiska förloppen i processerna. Huvudvikten läggs på järn-kol-diagrammet, vilket blir en ren tillämpning på metallografiska grundbegrepp. Vid behandlingen av austenitomvandlingen förklaras medelst TTT-diagram met avkylningssättets inverkan på strukturomvandlingen. I samband härmed bör ferrolegeringsmetallernas påverkan på TTT-kurvan exemplifieras för att åskådliggöra härddjup (Jominy-kurvan) och val av härdmedium. Utgående från atomernas diffusionsförmåga, Fe—Fe 3 C- och TTT-diagrammen diskuteras metodik och syftemål med de olika värmebehandlingarna. Hän-

489 delseförloppen i de viktigare värmebehandlingarna bör åskådliggöras med schematiska strukturbilder. Presentationen av olika stål och gjutjärn bör göras översiktlig och jämförande i anslutning till studiet av normblad och materialkataloger, varvid kolhaltens och legeringsämnenas inverkan på egenskaper och behandling särskilt påvisas. Speciell uppmärksamhet bör ägnas de höglegerade stålen, då man lämpligen bör förklara kromoch kromnickelstålens egenskaper och strukturer med hjälp av ternära tillståndsdiagram. Innebörden av de på normbladen angivna TTT- och anlöpningsdiagrammen samt Jominy-kurvan diskuteras. Genomgången av de olika verktygsstålens egenskaper och behandlingar bör i viss mån hänskjutas till resp. användningsområden i samband med bearbetningstekniska avsnitt. 2: 4—2: 5 Repetitionen av övriga metaller och deras legeringar samt icke metalliska material bör göras kortfattad och överskådlig. Särskild uppmärksamhet ägnas tillståndsdiagrammen för mässing, tennbrons och de härdbara lättmetallegeringarna. Sintermetodiken vid framställning av pulvermetallurgiska material genomgås och jämföres med smältmetallurgin med hänsyn till behandling och egenskaper. Stor vikt bör även läggas på plasterna och deras särarter, varvid något om deras kemiska uppbyggnad som högpolymerer bestående av stora molekyler i kovalenta bindningar bör behandlas. Skillnaden mellan polykondensation och polymerisation klargöres med hänsyn till tillformningsmetoder och egenskaper. En jämförelse mellan plasternas och metallernas egenskaper, t. ex. med hänsyn till styvhetstalet, bör särskilt företagas. Standardiserade material kan studeras i anslutning till normblad och materialkataloger. 2: 6 Vid behandlingen av korrosionsfrågor bör speciellt begreppet passivitet introduceras. Informatoriskt behandlas lämpligen några vanliga typer av korrosionsprov.

2:7 Framställningen bör syfta till en systematisk sammanfattning av förfaringssätten att åstadkomma materialegenskapsanpassningar hos olika materialgrupper i avsikt att underlätta materialvalen för konstruktionselement. Utgångspunkterna för materialvärdering kan variera, beroende på vilken eller vilka egenskaper som eftersträvas. Ett principiellt exempel kan förtydliga innebörden: För en viss materialegenskap finns ett antal alternativa material med olika prestation att välja mellan. Priset per kg varierar för dessa material. Genom att taga kvoten mellan varje materials prestation och dess pris erhålles en meritsiffra. Materialet med den högsta meritsiffran bör i detta fall väljas. På rätt sätt uppgjorda och tillämpade meritsiffror kan i hög grad underlätta konstruktörens materialval. Styvhetstalet är ett annat exempel på materialvärdering. 3.

Tillverkningsteknik

3:1 Hopfogningsmetoder: Av trycksvetsmetoder bör företrädesvis motståndssvetsningen diskuteras och endast en kortare information ges om övriga metoder. E t t alltför ingående studium av svetsaggregatens karaktäristiska och framför allt dynamiska egenskaper torde ej vara möjligt, även om vissa automatsvetsningsmetoder därmed blir knapphändigt beskrivna. Väsentligt är emellertid vid ljusbågssvetsning att se sambanden mellan Ijusbågskaraktäristikan och maskinkaraktäristikan för val av rätt strömstyrka. Olika krav på elektrodegenskaper och elektrodanvändning behandlas relativt ingående. Eftersom lödning och limning är i stark utveckling bör jämförelser göras mellan dessa metoders egenskaper och användning och svetsningens. 3:2 Tillformning medelst gjutning: Ett schema över gjutprocessens olika funktioner ger en god överskådlighet. Vid behandlingen av formtillverkning bör särskilt uppmärksammas skiljaktigheter mellan olika engångsformar och långlivs-

490 formar, som dels användes vid kokillgjutning, dels som formverktyg vid pressgjutning och plasttillformning. I samband härmed bör lämpligen ett pressgjutnings- eller plastformningsverktyg mera ingående behandlas med hänsyn till kraftpåkänningar, temperatur- och korrosionsfrågor, materialval och konstruktiv utformning. Mekaniseringen av en sandgjuteriprocess kan lämpligen diskuteras i ett större sammanhang, sedan de olika processfunktionerna behandlats för att exemplifiera betydelsen av arbetsbesparande metodik och en rationellt upplagd materialhantering. Genomgången av regler för gjutgodskonstruktioner kan lämpligen exemplifieras med demonstrationer av gjutgodsfel, varvid orsaken till felaktigheterna påvisas. 3:3 Verkstadsmätteknik: ISO-systemet repeteras och en allsidig tabelluppställning bör presenteras för att underlätta passningsval. Exempel på olika spel och grepp behandlas matematiskt, varvid även teorin för beräkning av sannolika spel- och greppvariationer matematiskt och grafiskt åskådliggöres. Med hjälp av SMS-502 bestämmes tillverkningstoleranser för fasta mätdon samt slitmåns- och tvistgränser. Kvalitetsbegreppet bör redan nu kunna behandlas, då eleverna genom skolpraktiken fått tillräckligt underlag att bedöma noggrannheten hos olika bearbetningsmetoder och samtidigt en viss förståelse för kostnadens betydelse. Eftersom eleverna fått en viss förtrogenhet att handhava vanligare mätverktyg bör en orienterande beskrivning av dem vara tillräcklig. Betydelsefulla är synpunkter på passbitskombinationens roll vid inställning och kontroll av mätdon liksom korrektionens anpassning till systematiska fel. Eleverna bör tränas i att bedöma de systematiska och tillfälliga felens inverkan på mätresultatet och dess felkällor. Undervisningen i kvalitetskontroll bör syfta till att beräkningsmässigt och grafiskt

behandla diagrammetoderna, varvid även frekvenskurvor och normalfördelningspapper bör komma till användning. Den partiella kontrollen med konstruktion och beräkning av OC-kurvan är däremot ej nödvändig att införa. Metodernas allmängiltighet för olika slags produktionsmässig kontroll kan lämpligen belysas med exempel från praktiken. Den ekonomiska konsekvensen av större eller mindre standardavvikelser hos mätresultaten bör beaktas, inte minst med hänsyn till val av t. ex. den mest lönsamma produktionsmetoden. 3:4 Tillformning medelst plastisk bearbetning: Tyngdpunkten bör läggas på behandlingen av den plastiska bearbetbarheten för att eleverna skall få den rätta bakgrunden till materialens egenskapsändringar i samband med de plastiska tillformningsmetoderna. Klar åtskillnad göres mellan kall- och varmdeformation såväl beträffande materialomvandlingar som kvalitet, ekonomi och egenskaper. De olika bearbetningsmetoderna behandlas dels översiktligt och jämförande, dels mera fördjupat var för sig, varvid problem med praktisk anknytning kan behandlas som beräkningsuppgifter, matematiskt eller med hjälp av nomogram och diagram. Särskild uppmärksamhet bör ägnas tunnplåttillformning. Rörframställning och stångpressning kan behandlas kortfattat och orienterande med hänsyn till metodernas starka specialisering. Studiet av processgången t. ex. i ett valsverk är vanligen mera givande än att fördjupa sig i konstruktionsdetaljer hos maskiner eller utrustning. Arbetsmaskiner och utrustning bör därför som regel behandlas översiktligt. Vissa vanliga arbetsmaskiner såsom pressar beskrives dock fylligare. Aktuella verktygsfrågor berör mera påtagligt deformationsförloppet och bör därför behandlas åskådligt. Det kan vara lämpligt att vid t. ex. smidning göra en jämförande kostnadsanalys med hjälp av lönsamhetsdiagram mellan

491 exempelvis hammarsmide, hejarsmide och sänksmide av en detalj för att bedöma seriestorlekens inverkan på metodval. Verktygsfrågan kan härvid bli föremål för ett mera ingående studium. 3:5 Frånskiljning: Begreppet klippbarhet introduceras, varvid såväl klippning med raka skär som stansning behandlas. Klipp- och stansningsförloppen genomgås, varvid spelets betydelse för verktygsförslitning, kantkvalitet samt mått- och formnoggrannhet diskuteras. Stanskraftdiagrammet studeras för att sambandet mellan å ena sidan spel och stanskraft, å andra sidan stanskraft och stansarbete skall klarläggas. Lämpliga problem bör behandlas matematiskt eller med nomogram för att förtydliga sambanden mellan olika storheter. En allmän översikt över olika typer av stansningsverktyg och kombinationsverktyg göres, varvid för något verktyg, t. ex. ett följdstansverktyg, de ingående detaljerna utförligare behandlas med hänsyn till standard, materialval, stansdata, plåthållarkraft, materialutnyttjning etc. I skolpraktiken har eleverna fått en viss erfarenhet av det spånskärande förloppet, av verktygsformer — svarvstål, fräsar, borrverktyg, slipskivor — och maskiner — svarvar, fräs-, borr- och slipmaskiner — samt av dessa verktygs och maskiners funktionssätt. Det torde därför icke vålla större svårigheter för dem att förstå principen för den skärande eggen. Sambanden mellan metall-, trä- och plastbearbetning bör redan nu diskuteras, även om metallbearbetningen i fortsättningen blir det primära. De olika spånformerna och deras beroende av arbetsmaterial och verktygsutformning kräver ett mera ingående studium av bearbetningens mekanik och händelseförloppet i materialen. Skärstället bör ses dels som ett värmebalansproblem, vilket påverkar val av verktygsmaterial, dels som ett skärkraftcentrum, vilket kräver stabilitet och erforderlig maskineffekt. I båda fallen

måste en anpassning vid val av skärdata ske. Synpunkter på materialval för skärverktyget bör behandlas i anslutning till krav på verktygsmaterialets värme- och anlöpningsbeständighet, hårdhet, motstånd mot nötning och eggskärpa, slitstyrka etc. Karbidhaltens inverkan på dessa faktorer och produktiviteten bör vidare åskådliggöras. Såväl kolstål som snabbstål, gjuten och sintrad hårdmetall, keramiska skär och diamant bör därvid behandlas och jämföras. Även arbetsmaterialets metallurgiska lämplighet för skärbarheten bör översiktligt klargöras. Liksom vid den plastiska bearbetningen är det väsentligt att grundläggande kännedom ges om bearbetbarheten och andra påverkande faktorer. Begreppet skärbarhet och bearbetbarhetstal införes i undervisningen i samband med fastställande av utslitningskriterier. Några metoder för skärdatabestämning vid ekonomisk livslängd belyses, såsom Taylors förslitningsförsök, fas- och gropförslitningsförsök, temperaturmätningsförsök samt försök med varierande matningar, skärdjup och skärgeometri. Bestämning av ekonomisk utslitningstid bör lämpligen härledas med hjälp av allmänna kostnadsekvationen, varvid den erhållna kostnadskurvans principiella utseende bör kommenteras och förklaras. Hänsyn tages även till ställtidens och partistorlekens inverkan på den ekonomiska utslitningstiden. Skillnaden i syftemålet mellan grovbearbetning och finbearbetning bör klart utredas. Det är väsentligt att genom problemlösning och experiment åskådliggöra hur de olika variablerna påverkar valet av skärdata. De olika bearbetningsmetoderna behandlas dels beskrivande, dels i beräkningsuppgifter. I anslutning till genomgången av metoderna ges en orientering om maskiner

492 och verktyg, varvid tidigare synpunkter på värdefull för eleverna. I anslutning till denna bör lämpligen jämförelser göras med skärförlopp och data bör kommenteras. Olika metoder för kuggframställning be- andra likartade verktygstyper. Som exempel kan anföras ett pressgjutningsverktyg, skrives kortfattat och översiktligt. En kort information ges om elgnist- och en borrjigg, en monteringsfixtur eller mätfixtur. kemisk bearbetning. 3:8 Tillverkningsekonomi: Avsnittet be3:6 Maskiner för tillverkning: Lämpligen presenteras en översikt över olika van- lyses lämpligen med hjälp av beräkningsligare förekommande tillverkningsmaskiner, uppgifter. Tillverkningskostnadens betydelgrupperade efter metod och funktion, even- se för självkostnaden och produktpriset åskådliggöres. Kostnadsanalyser åskådligtuellt med angivande av prestanda. Generellt och översiktligt behandlas syn- göres med styckekostnads- och totalkostpunkter på stativkonstruktion, olika rörel- nadsdiagram. Vid analys av kostnaden bör sesystem och därtill hörande element såsom även verktygskostnaderna diskuteras. Indrivsystem, växellådselement, kopplingsele- vesteringens betydelse för lönsamhet vid ment, programstyrningselement och element metodförbättringar exemplifieras. för överförande av roterande rörelse till rät4. Produktionsteknik linjig eller intermittent. 4:1 I anslutning till kursen i arbetsstuI samband med varvtals- och matningsdier, se ämne 37, sker en fördjupning i avberäkningar bör maskintidberäkningar besnittet metodik och hjälpmedel med bl. a. lysas. Sågdiagram kan lämpligen konstruetillämpningsövningar och demonstrationer. ras som exempel på en nomogramkonstrukVid behandlingen av ackordssättningstion. Varvtalsdiagrammet belyser den geometriska varvtalsserien men behöver ej metoder bör lämpligen en tidsstudieövning nödvändigt behandlas. Rörelseschemat ge- utföras för att visa ackordstidsbestämning nomgås och bör i enkel form användas vid och uträkning av ackord, varvid också skillgenomgång av växelhjulsberäkningar såväl naden mellan raka och blandade ackord klargöres. för gängning som för delningsapparaten. Prestationsbedömningen bör behandlas En fördjupning i behandlingen av någon för sig, även den lämpligast som en tillämpviss maskintyp kan vara värdefull. Olika rörelseelement, konstruktiva principer och ningsövning. Enkla exempel på funktionell och synteberäkningar kan då lämpligen göras i antisk ackordsbestämning bör mera princislutning till denna genomgång. Som exempiellt behandlas. pel kan anföras en excenterpress eller en Avsnittet »Utredningsarbete och val av re vol ver svarv. analysmetod» bör ses dels mot bakgrunden 3:7 Översiktligt genomgås olika verkav arbetsförenklingen, dels som ett viktigt tygstyper med hänsyn till material- och användningsbetingade egenskaper som en led i all rationaliseringssträvan. I avsnittet »Metodstudier inom ett verkkoncentrerad repetition och uppföljning av tidigare behandlingar i olika avsnitt. Före- stadsföretag» framlägges synpunkter på hur fintlig verktygsstandard bör studeras, spe- metodstudier bör bedrivas och vilka faktociellt för det nytillkomna avsnittet fixturer rer som det därvid är av särskild vikt att och jiggar, bl. a. med hänsyn till biotekno- beakta och taga hänsyn till. Huvudvikten bör läggas på metodstudier av direkta arlogiska synpunkter. Monteringsfixturer och -jiggar behandlas. beten, som belyses med exempel. Exempel En fördjupning i behandlingen av någon bör även ges på sådana ofta förekommanviss verktygstyp eller kategori kan vara de situationer som motiverar lönsamhets-

493 kalkyler såsom metodändring med eller utan investering i verktyg, val mellan två befintliga arbetsmaskiner med olika mekaniseringsgrad, val mellan att tillverka själv eller köpa utifrån etc. Behandlingen av arbetsvärdering göres relativt kort, men olika värderingssystem, särskilt poängsystemet, bör belysas. Något beröres meritvärdering. 4:2 Produktionsplaneringens olika moment, syftemål och hjälpmedel behandlas översiktligt och kortfattat, gärna belysta med praktikfall. Lokalplaneringen behandlas kortfattat såväl externt som internt med huvudvikt på olika metoder för samordning av arbetsplatser. Materialhantering och förrådsorganisation bör något belysa layout av transportvägar mellan företagets olika avdelningar, transportanalys och synpunkter på val av transportmedel samt förrådshållningens interna uppläggning och synpunkter på ekonomisk förrådshållning. 41.4-1-3- Planering och samverkan även 38.4.1.3.

— se

Det rikliga ämnesstoffet gör att en metodisk planering av undervisningen är nödvändig. Materialläran är av grundläggande betydelse för tillverkningstekniken, och denna i sin tur hör intimt samman med de maskiner och verktyg som används. Produktionstekniken är en uppföljning av övriga huvudmoment. Huvudmomenten får därför icke isoleras, utan sambandet mellan dem skall betonas vid behandlingen av delmomenten. Det är därför uppenbart att omflyttningar av delmoment i kursplanen kan vara motiverade för att erhålla en fördelaktig sammansmältning av lärostoffet. Fördelningen av stoffet mellan tredje och fjärde årskurserna måste vara klart avgränsad.

I årskurs 3 skall ämnets 3 vtr delas upp på orientering, materiallära, tillverkningsteknik och laborationer. Följande förslag visar hur lektionstimmarna kan disponeras för olika moment. Timmar

Moment Orientering och materiallära (2:1—2: 5) Tillverkningsteknik (3:1—3: 2) . . Summa

45 30 15 90

Större delen av materialläran (2: 1—2: 5) behandlas, varvid eftersträvas att behandlingen av de metallografiska grundbegreppen påbörjas så tidigt som möjligt. En viss koncentration i början kan vara välbetänkt, innan man parallellt med materialläran börjar läsa tillverkningsteknikens avsnitt hopfogning och tillformning medelst gjutning. Samtidig behandling av de metallurgiska och metallografiska frågorna är därvid önskvärd. Inplacering av laborationer i materialläran under vårterminen är också aktuell, men vissa laborationer kan med hänsyn till bl. a. utrustningen vid skolor med enbart 3-årig teknisk utbildning avslutas först i årskurs 4. I årskurs 4 kan ämnets 7,5 vtr fördelas på följande sätt: Moment

Timmar

Materiallära (2: 6—2: 7) Tillverkningsteknik (3: 3—3: 8) . .

15 105 45 60

Laborationer Summa

225 Materialläran bör avslutas så snart som möjligt, vilket främst motiveras av samordningen med konstruktion. De olika momenten i årskurs 4 har i kursplanen uppräknats i en tänkt kronologisk ordning, men det är uppenbart att an-

494 nan ordning är tänkbar. Den plastiska tillformningens teorier är så materialbetonade att de blir en nyttig repetition och fördjupning av redan inhämtat stoff i materialläran, som därför ej bör ligga för avlägset i tiden. Maskintidekvationen bör presenteras i samband med den spånskärande bearbetningen, även om varvtals- och matningsberäkningar kommer först senare i delmomentet maskiner. Ett sammanförande av den spånskärande bearbetningen och maskiner vad beträffar vissa för bearbetningen förtydligande maskinberäkningar (varvtalsoch matningsberäkningar, växelhjulsberäkningar etc.) kan vara välmotiverad. Produktionstekniken bör omfatta en fördjupning i arbetsstudier (4:1) från grundkursen (ämne 37) samt planeringsfunktioner (4:2). I det senare avsnittet ingår viss information om produktionsberedning. Följande uppställning visar hur det tillgängliga antalet lektionstimmar i årskurs 3 och 4 kan fördelas på olika moment. Moment

Teori tim.

Laborationer Summa tim. tim.

Orientering och materiallära Tillverkningsteknik . . . Produktionsteknik . . .

60 135 45

30 45

90 180 45

Summa

315 Förslag till fördelning inom momenten: Orientering Materiallära

2 timmar

2:1 2:2 2: 3 2: 4 2:5 2: 6 2:7

5 timmar 14 timmar 14 timmar 5 timmar 5 timmar 7 timmar 8 timmar Summa

60 timmar

Tillverkningsteknik 3:1 3:2 3: 3 3:4 3:5 3:6 3:7 3:8

15 timmar 15 timmar 16 timmar 20 timmar 30 timmar 25 timmar 10 timmar 4 timmar Summa 135 timmar

Produktionsteknik 4:1 4:2

20 timmar 25 timmar Summa

45 timmar

Samverkan med matematik: En ofta förekommande form av matematisk behandling är de grafiska framställningssätten i form av diagram och nomogram. Funktionsläran spelar härvid stor roll. Då någon egentlig undervisning i nomografi ej förekommer i matematiken, måste vissa begrepp introduceras. Den matematiska statistiken och sannolikhetsläran kommer till användning i verkstadsmättekniken (statistisk kvalitetskontroll) och produktionstekniken (frekvensstudier, i någon mån operationsanalys). Samverkan med fysik och kemi: Den atomistiska uppbyggnaden av material, bindnings- och strukturbegrepp, aggregationstillstånden från atomistisk synpunkt, fysikalisk-kemiska reaktioner och kemiska angrepp på material vid metallurgiska processer är exempel på avsnitt från fysiken och kemin som eleverna bör ha grundläggande kännedom om för att rätt förstå materiallärans problem. Samverkan med skolpraktik: Den praktiska verksamheten är ett värdefullt komplement till de i tillverkningen senare teoretiskt och laboratoriemässigt bedrivna studierna. Den vana eleverna får att handskas med maskiner, verktyg och utrustning bör ge dem goda förutsättningar att bättre förstå metoder och teoretiska sammanhang.

495 Även om skolpraktiken är avsedd för alla elever, sålunda icke blott för blivande maskintekniker, är det väsentligt med hänsyn till verkstadsarbetena att lärarna i produktion och skolpraktik diskuterar lämpliga arbetsprogram och i övrigt samarbetar. Givetvis får ej detta medföra en alltför ensidig maskinteknisk inriktning. Samverkan med teknologi: Den materiallära och tillverkningslära som behandlas i teknologin skall vara grundläggande för den fördjupning som sker i produktion. Sålunda bör eleverna ha kommit i kontakt med vanligare förekommande tekniska material, deras egenskaper, sammansättning, framställningssätt etc. jämte materialprovning. I tillverkningsläran bör de ha fått viss kunskap om olika hopfognings-, tillformningsoch frånskiljningsmetoder. Lärarna i teknologi och produktion bör använda samma beteckningar, måttsystem, beräkningsmetoder etc. Beträffande samverkan mellan ämnet produktion och specialarbete M (ämne 43) hänvisas till där framförda synpunkter. Samverkan med konstruktion: Det är angeläget att redan på skolstadiet grundlägga det betydelsefulla samarbetet mellan konstruktionskontor och verkstad. I ämnet teknologi löses detta genom att grunderna av både konstruktion och produktion ingåi däri. Denna samverkan måste fortsätta även sedan ämnena i årskurs 3 skilts åt. Valet av produktionsmetod är intimt förknippat med konstruktiv utformning, materialfrågor och frågor som berör ytjämnhet, toleranser, måttsättning och arbetsman, d. v. s. konstruktionen skall vara anpassad till materialegenskaper och tillverkning. Vid behandlingen av dessa frågor skall synpunkter på konstruktionsutformningen ges, och omvänt bör gälla att i samband med konstruktionsövningarna synpunkter ges på tillverknings- och produktionstekniska frågor. Flera avsnitt såsom 2:7, 3:2 (regler för gjutgodskonstruktioner), 3:6 och 3:7 har direkt anknytning till konstruk-

tionsämnet. Vissa konstruktionsövningar bör planeras i samverkan mellan lärarna i de båda ämnena. Samverkan med reglerteknik: Det alltmer ökade kravet på mekanisering och programstyrning av maskiner och verkstadsutrustning gör det nödvändigt att redan på skolstadiet samordna undervisningen i de båda ämnena. Ett flertal komponenter, mekaniska, pneumatiska, hydrauliska och elektriska, behandlas utförligt i reglertekniken och tillämpas på det tillverkningstekniska området. I undervisningen om exempelvis verktygsmaskiner har eleverna nytta av denna kunskap för att förstå olika system för programstyrning. Reglersystem som eleverna möter vid reglering av t. ex. ugnstemperatur, valsverk och transportsystem blir för dem mera meningsfyllda när de behandlas i sin praktiska tillämpning. I samband med laborationer användes ofta olika slags reglerkomponenter, givare etc. Planeringen av lärostoffet göres i samverkan mellan de båda ämnena. Samverkan med företagsekonomi: Organisationsfrågor är i hög grad en företagsangelägenhet som berör samtliga tekniska avdelningar. Det är därför viktigt att eleverna har de grundläggande kunskaperna om organisationsformer, uppläggning och förlopp. Produktionsplanering, materialhantering och förrådsorganisation samt andra rationaliseringsfunktioner är avsnitt som direkt anknyter till organisationsproblem. Lönsamhetskalkyler och kostnadsanalys behandlas i ett flertal kursavsnitt. Användningen av kostnadsdiagram får därför inte vara eleverna främmande. Exemplifiering av hithörande problemställningar bör göras. Det är lämpligt att vid behandlingen av självkostnadskalkyler och kostnadsanalyser i företagsekonomin använda exempel som bygger på tekniska förutsättningar. För att undvika dubbelundervisning måste »kostna-

496 der och kostnadsberäkning» i företagsekonomin komma tillräckligt tidigt, enär kostnadsanalyser bör göras redan vid behandlingen av spånskärande bearbetning. Samverkan med produktion B: Eftersom arbetsstudier är upptagna i respektive ämnens kursplaner blir arbetsstudiekursen en gemensam introduktion, som senare fördjupas i respektive ämne. 414-1-4- Koncentration — se 38.4.1.4. 41-4-1-5. Beting Följande förslag visar en möjlighet till periodindelning av kursens olika moment: Årskurs 3. 3 vtr varav 0,5 vte lab. 2: 1 Provningsmetoder 2:2 Metallografiska grundbegrepp 2:3 Stål och gjutjärn 2: 4 Övriga metaller och deras legeringar 2:5 Icke metalliska material 3:1 Hopfogningsmetoder . . . 3:2 Tillformning medelst gjutning Summa

3 veckor 5 7

» »

5 6

» »

»

32 veckor

Årskurs 4. 7,5 vtr, varav 2 vtr lab. och 2 vtr konstr. 2: 6 Korrosions frågor 2:7 Materialegenskapsanpassning 3 veckor 3:3 Verkstadsmätteknik . . . . 4 » 3: 4 Tillformning medelst plastisk bearbetning . . . . 4 » 3:5 Frånskiljning 5 » 3:6 Maskiner 3:7 Verktyg 3:8 Tillverkningsekonomi . . 7 » 4:1 Arbetsstudier 4 » 4:2 Planeringsfunktioner . . . 5 » Summa

32 veckor

Konstruktioner och övningar t. ex. beredningsövningar förutsattes ingå i betingen, medan laborationerna kan räknas in i dem eller kan bilda självständiga beting.

41.4.2.

Verksamhetsformer

414-2-1. tarer

Allmänna

metodiska

kommen-

Lärostoffet är i stor utsträckning av deskriptiv natur. Kursen bör uppbyggas så att de olika kursmomenten kommer i logisk följd. Detta utesluter icke att vissa utvikningar eller viss fördjupning göres, där ämnets karaktär så medgiver eller kräver och där undervisningen vinner i fråga om fyllighet och klarhet. Efter rådgivning beträffande studierna i läroboken och eventuell bredvidläsningslitteratur får eleverna bedriva studium på egen hand. Denna elevernas egen läsning torde icke möta några större svårigheter, då de genom praktiken och teknologin redan inhämtat visst kunskapsstoff och viss praktisk färdighet. Även beträffande deskriptiva delar är det möjligt att uppställa praktiska problem, såsom följande exempel visar: Eleven erhåller en skiss på en detalj som skall gjutas under vissa givna betingelser. Hans uppgift är att besvara ett antal frågor i anslutning till förutsättningarna. Frågorna bör vara av den art han kommer att möta i praktisk verksamhet. Vid lösandet av problem och beräkningsuppgifter bör grafiska metoder komma till användning. Ett exempel må anföras: Med hjälp av Taylors förslitningsekvation v • T x = C vill man bestämma en viss utslitningstid, T e k . Genom att upprita kurvan på dubbellogaritmiskt papper för några givna punkter fås den sökta lösningen T e k direkt i diagrammet, men dessutom åskådliggöres tydligt hur v inverkar på T. Känner man dessutom ett annat samband, v • T = Cj, fås lösningen i skärningspunkten mellan de båda kurvorna. Tabellen tjänar samma syfte som diagrammet eller nomogrammet men är ej så snabb och åskådlig. Som komplement till räkneproblem kan det vara värdefullt att lämna eleverna så-

497 dana övningsuppgifter som kräver en viss behandlingsmetodik för att lösas, t. ex. en MTM-studie eller en enklare konstruktionseller beredningsuppgift. Så långt som möjligt bör också nytt stoff introduceras experimentellt genom lärarens demonstrationer eller under elevernas laborationer. Undervisningen skall i de grundläggande avsnitten inriktas på fakta- och sambandsinlärning. Eftersom de tillverkningstekniska problemen ofta leder till kompromisslösningar eller anpassningar, är det nödvändigt att eleverna kan analytiskt penetrera ett problem för att exempelvis få en optimal lösning. Inom produktionstekniken är den analytiska behandlingen så dominerande att speciella analysmetoder har utvecklats. För att lära eleverna sammanhangsanalys måste en fördjupning inom det aktuella avsnittet göras. Tiden medger icke alltför många sådana fördjupningar, varför de måste väljas med omsorg och med målsättningen att skapa en modell som kan tillämpas på andra liknande problem. Som exempel kan anföras: Den nödvändiga verktygsinvesteringen för att kunna tillverka en produkt snabbare med bibehållen eller bättre kvalitet måste stå i relation till seriestorleken. Man är tvungen att visa var lönsamhetsgränsen ligger, vilket överskådligast göres med ett styckekostnads- och totalkostnadsdiagram, där man jämför olika metoder och utvärderar dessa mot varandra. Den modell läraren här presenterar kan sedan tillämpas på andra tillverkningsmetoder. Så småningom kan eleverna självständigt göra liknande analyser. Modelltänkandet har den största betydelse för detta ämne, därför att så många variabler vanligen förekommer i problemställningarna. Det bör observeras att produktionsmetoderna och materialvalen ofta är ekonomiskt betingade av seriestorleken. Undervisningen bör avse intressanta, tidsenliga och praktiska problemställningar.

4I.422.

Studieteknik

— se 38.4.2.2.

4142.3. Självständiga arbetsformer — se även 38.4.2.3. Enligt 41.4.1.5 kan hela kursen uppdelas i beting. Laborationer samt konstruktionsoch beredningsuppgifter kan ingå i betingen eller utgöra självständiga beting, vilka utföres i grupp eller enskilt. Exempel på beting i årskurs 3. Uppgift: Metallografiska 5 veckor. 3 vtr.

grundbegrepp.

Vecka 1. Lektion 3 timmar. Genomgång av betingets omfattning. Metallisk bindning, substitutions- och additionsgitter. Binära tillståndsdiagram. Legeringar. Vecka 2. Lektion 3 timmar. Vecka 3. Lektion 3 timmar. Smältomvandling, smält- och stelningsförlopp. Omvandling i fasta faser. Diffusionsverkan. Legeringars tillståndsdiagram. Strukturförändringar vid deformation. Korngränsförskjutning, rekristallisation. Dislokation. Vecka 4. Grupparbete 1 timme. Instruktion. Arbetet påbörjas. Friställd tid 2 timmar. Vecka 5. Grupparbete 1 timme. Närvaro ej obligatorisk. Prov 2 timmar. Exempel på beting i årskurs 4. Uppgift: Verkstadsmätteknik. 3 veckor. 5 vtr. Vecka 1. Lektion 4 timmar. Genomgång av betingets omfattning. Repetition av toleranser och passningar. Toleranser för fasta mätdon. Mätverktyg. Övningsuppgifter 1 timme. Vecka 2. Lektion 3 timmar. Mätverktyg. Kvalitetsbegrepp. Kvalitetskontroll. Övningsuppgifter 2 timmar. Vecka 3. Lektion 1 timme. Kvalitetskontroll.

498 Övningsuppgifter 2 timmar. Närvaro ej obligatorisk. Friställd tid 2 timmar. Vecka 4. Övningsuppgifter 2 timmar. Friställd tid 2 timmar. Betingsredovisning 1 timme. Laborationer i verkstadsmätteknik med 2 vtr kan ingå i betinget, men torde lämpligen förläggas utanför då de mättekniska laborationerna måste omfatta längre tid än 3 veckor. Slutredovisning av verkstadsmättekniken bör göras först då laborationerna slutförts. Specialarbeten i årskurs 3 kan utgöras av beräknings-, utrednings- och experimentella arbeten. Dessa bör vanligtvis kombineras med litteraturstudier. Några förslag till specialarbeten: 1. Utvärdering av resultat från en provserie i samband med någon materialprovningsmetod . 2. En fördjupad analys av värmebehandlingars inverkan på struktur- och hållfasthetsegenskaper. 3. Undersökning av korrosions- och ytbehandlingsfrågor för ett visst material eller en materialgrupp. 4. Utvärdering av resultat från en provserie i samband med svetsning. 5. Studium av ett materials egenskaper och egenskapsanpassning. Exempel på avsnitt som kan tänkas ske som grupparbete är konstruktions- och beredningsövningar, frekvensstudie- och metodstudieundersökningar. Antal elever i gruppen får anpassas till uppgiften men bör vara lågt för att ge avsedd effekt, högst 4—5, gärna blott 2—3. 4I.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 38.4.2.4. Demonstrationer är synnerligen väl lämpade för de flesta ämnesavsnitten. Olika ma-

terial, olika slags materialfel, ytbehandlingar och typiska formprodukter jämte atommodeller, modeller av ternära tillståndsdiagram etc. är utmärkta komplement till undervisningen i materiallära. I tillverkningstekniken är det aktuellt med demonstrationer i svetsning: av elektroder, svetsprover, viss utrustning; i gjutning: av modeller, kämlådor, brätt, formar, gjutna detaljer och gjutgodsfel; i verkstadsmätteknik: av mät verktyg, statistisk fördelning; i plastisk bearbetning: av olika tillformade detaljer, verktyg etc; i frånskiljande bearbetning av stansverktyg, olika slags bearbetningsverktyg, provkroppar med olika ytjämnhet, olika typer av spånor; i maskiner: av enkla modeller som visar huvudfunktionerna, kamkurvor etc; i verktyg: av fixturer och jiggar. För produktionsteknikens del är det väsentligt att i arbetsstudierna kunna demonstrera metodanalys (t. ex. MTM) och metodförbättringar såväl medelst modeller som genom att tillämpa praktikfall och utföra prestationsbedömningar, klockstudier och frekvensstudier. Vid genomgång av planeringsfunktioner bör lämpligen demonstrationer tillämpas för beredningsexempel, varvid en ritning eller detalj presenteras jämte därtill hörande operationskort och orderlista. Transport- och lokallayout bör demonstreras med lämpliga modeller. Olika produktionsprocesser kan genomgås som demonstration medelst planschverk eller schematiska modeller. Processerna bör omfatta olika industribranscher. Vissa demonstrationer är lämpliga att utföra i laboratorierna i anslutning till där befintlig utrustning. Experimentets och i första hand laborationens, betydelse för tillverkningen är av naturliga skäl stor (se fördelning i kursplanen). Laborationer skall ingå i under-

499 visningen inom de flesta avsnitten i kursplanen: i materialläran: 2:1, 2:2, 2:3, 2:4, 2:5 och 2:6; i tillverkningstekniken: 3:1, 3:2, 3:3, 3:4 med 3:6 och 3:7, 3:5 med 3:6 och 3:7; i produktionstekniken: 4 : 1 . Vissa avsnitt är viktigare att belysa med laborationer än andra. Ofta kan en kombination laboration — demonstration vara lämplig. Valet av laboration är dock främst beroende av den tillgängliga utrustningen. I stort sett torde en tvåtimmarslaboration varannan vecka per elev för materiallärelaborationer och en tre eller fyra timmars laboration varannan vecka per elev för övriga laborationer vara lämplig. Laborationerna utförs i grupp med om möjligt högst 4 elever. Kräver ett försök flera elever kan detta demonstreras med läraren som försöksledare. I vissa fall kan det vara önskvärt att de olika gruppernas uppgifter inom samma laboration kompletterar varandra. Exempel: Vid metallografiska strukturundersökningar medger icke tiden att en grupp behandlar mer än ett eller två värmebehandlingsproblem för ett material. En annan grupp kan göra samma undersökningar för ett annat material o. s. v. Samtliga grupper redovisar skriftligt ett gemensamt resultat, där varje grupp bidrager med vissa delresultat. I vissa andra fall kan det vara lämpligt att de olika grupperna inom samma laboration får utföra likartade uppgifter med variation av hjälpmedel. Exempel: Studiet av ett förslitningsförsök vid fastställt utslitningskriterium kan av en grupp utföras i svarv, av en annan grupp i borrmaskin etc. En gemensam genomgång av resultaten göres i form av anföranden, då varje grupp svarar för och redovisar sina resultat. Den skriftliga redogörelsen avser varje grupps försök.

Varje laboration skall redovisas med redogörelse, protokoll eller teknisk rapport innehållande aktuella data, mätvärden, uträkningar, resultat och ett slutomdöme där felkällor, analysförfarande etc. kommenteras. Bearbetning av primärvärden kan utföras som grupparbete. Redogörelser etc. skall rättas av läraren och ställas till elevernas förfogande. Exempel på lämpliga laborationer: Dragprovförsök, bestämning av 0,2-gräns och elasticitetsmodul (E). Tryck-, böj- och vridhållfasthetsbestämningar. Försök med trådtöjningsgivare. Hårdhetsmätningar: Brinell, Rockwell, Vickers. Slaghållfasthetsbestämningar. Utmattningshållfasthetsbestämningar. Oförstörande materialprovning. Metallografiska undersökningar. Härdningsprov, åldringsprov. Glödgningar. Utskiljningshärdning av aluminium. Skärvätskeprov. Korrosionsprov. Gjutning. Mätningar: mikrometer, indikatorklocka, mikrokator, toleranstolkar. Kontroll med tolkar, passningsdemonstration. Ytjämnhetsmätningar. Svarvning: skärhastighet, matning, skärkraft, arbetsmetoder, ytjämnhet. Fräsning: skärhastighet, matning, skärkraft, arbetsmetoder, ytjämnhet. Borrning: skärhastighet, matning, skärkraft, arbetsmetoder. Slipning: slipmetoder, slipmedel, ytjämnhet. Utslitningsprov. Skärkraftprov. Delningsapparat i fräsmaskin. Svetsning, gas- och elsvets, gasskärning. Provning av formmaterial, formdragning, smidning, bockning.

500 Metodstudier, tidsstudier, frekvensstudier. Studiebesök — se 38.4.2.4. 4I.42.5.

Bedömning

— se även 38.4.2.5.

Ämnet består av två väsentligt olika delar, de grundläggande ämnesdelarna och laborationsövningarna. Det är inte ovanligt att vissa elever visar stor skillnad mellan kunskaperna i de förra och färdighet, initiativförmåga och praktisk begåvning när det gällar laborationsarbetet. Läraren bör beakta detta vid betygsättningen. 41.4.3.

Hjälpmedel — se även 38.4.3.

Lämpliga moderna hjälpmedel kan effektivisera och stimulera undervisningen i de deskriptiva ämnesavsnitten. Planschverk samt bilder, tabeller och diagram hämtade från aktuella tidskriftsartiklar, tekniska meddelanden, firmabroschyrer etc. gör det möjligt att bedriva undervisningen i takt med den tekniska utvecklingen. Genom dessa hjälpmedel presenteras nya material, tillverknings- och produktionsmetoder, analysmetoder, maskiner och verktyg etc. Då ämnets olika avsnitt ofta fordrar överskådlighet och en schematisk framställning utgör flanellografen ett värdefullt hjälpmedel. Ett antal tillverkningsprocesser åskådliggöres ofta effektivare medelst kortare fil-

mer än genom muntlig framställning. Som exempel kan anföras ett antal processer inom materialframställning, materialomvandlingar, plastiska och skärande bearbetningsprocesser etc. Bildband eller en serie diapositiv lämpar sig utmärkt för åskådliggörande av de flesta ämnesavsnitten. De flesta avsnitten av produktionskursen bör konkretiseras och belysas med demonstrationer och laborationer. Utrustningarna måste därvid vara ändamålsenliga och praktiskt lättillgängliga för eleverna samt möjliggöra variation av försöken. Den maskinella utrustningen måste kompletteras med verktyg av olika slag, mätutrustningar e t c Provningsmaskiner och utrustning för provning skall på ett enkelt och verklighetstroget sätt åskådliggöra provningsmetodik. Samtlig utrustning bör vid sidan av rena laborationsförsök stå tillgänglig för demonstrationer i direkt anslutning till undervisningen samt betjäna undersökningar i samband med specialarbeten. En rikhaltig samling läroböcker, inhemska och utländska fackhandböcker, speciallitteratur och facktidskrifter, kataloger och broschyrer, nomenklaturskrifter och aktuell UDK-förteckning är en väsentlig tillgång både för undervisning i klass, för grupparbeten och för de elever som önskar fördjupning inom visst avsnitt eller som har specialarbete i ämnet.

42. Reglerteknik M 42.1. Mål Undervisningen i reglerteknik syftar till att bibringa eleverna kunskap om de teoretiska grunderna för uppbyggnad av

reglersystem och automatiskt styrda system, deras konstruktion och egenskaper, att göra dem förtrogna med praktisk uppbyggnad av system där olika slags komponenter ingår, samt

501 att hos dem grundlägga och utveckla förmågan att kritiskt och självständigt behandla problemställningar och lösa problem inom automatiserings- och regleringstekniken.

42.2.

Huvudmoment

Mekanisering. Logisk systembyggnad. Reglersystem.

3. Logisk

Binära talsystem och logisk algebra. Logiska enhetsfunktioner, och-, eller-, invers- och fördröjningsfunktioner. Sammansatta funktioner, minnes- och pulsfunktioner, räknare. Logisk uppbyggnad av system. Exempel med hålremsa som informationsbärare. Något om numerisk styrning av t. ex. verktygsmaskiner. 4.

42.3.

Kursplan

1. Orientering om reglerteknik Automatiseringsteknikens plats inom industri och annan teknik. Behov av automatiska förlopp. Krav på ett automatiksystem. Central- och följdautomatik. 2.

Mekanisering

Mekaniska utrustningar: Mekaniska komponenter, såom styraxlar, kurvkroppar, matare, gripdon, in- och utmatningsanordningar, ordnare, manöverdon. Exempel på mekanisk styrning, t. ex. automatmaskin. Pneumatik: Fordringar på tryckluft. Luftkostnader. Pneumatiska komponenter, såsom enkel- och dubbelverkande cylindrar, tryckluftdosor, membranmotorer, tryckstegrare, ackumulatorer, ventiler, komponenter för pneumatiska ledningar. Tryckluftkretsar och scheman med standardiserade symboler. Hydraulik: Komponenter, såsom hydrauliska motorer, cylindrar och ventiler samt organ för lagring, rening och transport av tryckmediet. Arbetstryck. Hydrauliska system och scheman. Elektriska utrustningar: Elektriska komponenter, såsom el ven tiler, elmotorer, räknare, skrivare, reläer, halvledare för automatiskt styrda system. Elektriska manöversystem. Val av utrustning.

systembyggnad

Reglersystem

4:1 öppna och slutna system och kretsar; reglerkretsar. Exempel från naturen och tekniken. 4:2 Reglersystemets egenskaper: Statiska och dynamiska egenskaper, såsom noggrannhet, stabilitet, insvängningsförlopp och snabbhet. Komponenters och reglersystems överföringsfunktioner. 4:3 Reglerformer: Tvålägesreglering. Proportionell reglering. Integrerande reglering med flytande reglering. Deriverande reglering. Sammansatta reglerformer, PI-, PD-, PID- och kompenserande reglering. 4:4 Reglertekniska komponenter: Mätorgan, t. ex. för temperatur, tryck, vätskenivå, mängd, vikt, täthet, varvtal, vinkel, läge, hastighet, acceleration, fuktighet och viskositet. Indikerande och registrerande instrument. Mätvärdesomformare, såsom dysa/klaff, pneumatiska förstärkare, differentialtransformatorer, dp-celler, trådtöjningsgivare, elgoner. Verkställande organ (servomotorer), såsom hydraulisk kolv och motor, pneumatisk kolv, likströmsmotorer, enfas- och tvåfasmotorer, Ward-Leonard-system. Regulatorer. 4:5 Orientering om frekvensanalys. Bode- och Nyquist-diagram. 4:6 Analogimaskiner. 4:7 Tillämpningar.

42.4. Anvisningar och kommentarer 42.4.1.

Lärostoffet

42.4.I.I. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Undervisningen i reglerteknik syftar bland annat till att klargöra för eleverna vad som ur automatiseringssynpunkt är tekniskt och ekonomiskt möjligt, förutsättningarna för och anledningen till att man automatiserar. Stor vikt bör läggas på komponenters uppbyggnad och användning. I samarbete med konstruktion och produktion ges några översiktliga synpunkter på produktkonstruktionens och beredningsarbetets anpassning till automatiserad produktion. 42.4.I.2. Kommentarer kursmoment

till speciella

1. Orientering om reglerteknik Efter en kort historisk översikt av mekaniseringens och automatiseringens utveckling behandlas automatiseringens plats inom industri och annan teknik samt behovet av automatiska förlopp och de krav som ställs på ett automatiksystem. Orsaker till intensifierat automatiseringsarbete kan vara tvånget till ökad produktion per man och maskintimme på grund av konkurrensen inom och utom landet, löneutvecklingen med krav på höjd levnadsstandard och arbetskraftsbristen, nödvändigheten att underlätta tungt och farligt arbete och kraven på jämnare produktkvalitet. Syftet med automatiseringen är att öka effektiviteten i en arbetsoperation eller i en process. Detta kan ske genom att man ökar produktionsmedelskapaciteten, bättre utnyttjar produktionsmedlet genom färre stillestånd, bättre samordnar arbetare och maskin samt bättre utnyttjar arbetarens kapacitet. Inriktningen skall vara att göra automatiseringen lönsam. Lämplig mekaniserings-

grad jämförd med investeringens storlek vid olika slag av rationaliseringar skall beaktas. Det bör också påpekas att en riktig ekonomikalkyl måste ta hänsyn till alla kostnader, såsom metodarbete, konstruktion, komponentköp, tillverkning och inkörning. Central- och följdautomatik: Behandlingen av automatiska maskiners styrsätt kan inledas med informationen, d. v. s. de data med vilka maskinen skall instrueras. Detta sker genom kopplings- respektive väginformationer. Kopplingsinformationen ger uppgift om vilka funktioner som skall inkopplas, i vilken ordning detta skall ske o. s. v. Väginformationen beskriver de punkter eller den bana, som verktyget rör sig i. Här omnämnes lägesstyrning och såväl begränsad som generell konturstyrning. Kopplings- och väginformationen kan tillföras maskinen på olika sätt, vilket lämpligen åskådliggöres med blockscheman på öppna och slutna system. Här bör ges en definition på analoga och digitala storheter. De båda styrningsmetoderna centralstyrning och följdstyrning beskrives sedan schematiskt. Enklast göres detta med hjälp av bilder. Metodernas användbarhet kan nämnas, men den vidare behandlingen måste anstå, till dess kursavsnittet mekanisering är genomgånget. Då är det lämpligt att ta upp problemet igen och visa exempel på användning av såväl mekaniska, pneumatiska, hydrauliska och elektriska utrustningar som kombinationer av dessa. 2.

Mekanisering

Detta avsnitt skall behandlas rätt ingående, så att eleverna blir insatta i de hjälpmedel man har vid automatiseringen. Här studeras lämpligen i tur och ordning mekaniska, pneumatiska, hydrauliska och elektriska utrustningar. För samtliga avsnitt gäller att man först bör gå igenom allmänna synpunkter och därefter göra systematiserade beskrivningar

503 av de komponenter som finns uppräknade i kursplanen. Därefter visas vanligen förekommande, elementära uppkopplingar och slutligen hur dessa används i större kretsar och manöversystem. Proportionsvis lång tid får ägnas åt de elektriska utrustningarna. Beträffande kompressorer och pumpar hänvisas till energitekniken. Standardiserade pneumatiska, hydrauliska och elektriska symboler skall givetvis användas vid all schemateknik. Genomgången bör kompletteras med praktiska räkneexempel på t. ex. dimensionering av ledningar och ventiler med hjälp av tabeller, diagram och nomogram. I den mån tiden räcker till kan man beröra exempelvis följande problem: Drivorganens mekanik: drivorganens styvhet, komponenternas reaktionstider och styrsystemets snabbhet. Positionering: mekaniken vid stoppandet av rörelser, bromskraft, friktion, retardation, bromssträcka, spridning av stoppläge och hastighetens betydelse. Val av utrustning: I detta avsnitt får eleverna använda sin kunskap om komponenter för att bland flera föreliggande möjligheter välja den utrustning som i varje särskilt fall är den bästa. Som exempel på faktorer som inverkar på valet av komponenter kan nämnas: Snabbhet och reaktionstid. Noggrannhet, t. ex. upprepningsnoggrannhet. Tillförlitlighet vid olika driftsförhållanden. Livslängd vid normala och ökade påfrestningar. Komponenttypernas kvalitets jämnhet. Utrymmesbehov. Välbekanta standardkomponenter bör användas. Nya komponenttyper bör först prövas på mindre viktiga funktioner. Komponent bör utbytas i god tid, innan den är utsliten. Snabbutbytbarhetsprincipen, som innebär att komponenten kan utbytas med ett enda handgrepp, bör i möjligaste mån användas.

Halvledarkomponenterna bör användas i större omfattning än hittills i industriella sammanhang, då de arbetar utan mekanisk förslitning och med hög arbetsfrekvens och stor tillförlitlighet. Fotoelementen har fått stor betydelse som signalgivare av olika slag, då ju signalen erhålles utan mekanisk påverkan. I digitala styrsystem användes tidigare reläer som grundelement, men på grund av deras tröghet och korta livslängd vid stor repetitionsfrekvens bör man överväga att övergå till transistorer och dioder som grundelement. För att kunna lösa problem med informationsbehandlande system bör man dock ha kännedom om de logiska reglerna, vilka behandlas i nästa avsnitt. 3. Logisk systembyggnad I detta huvudmoment behandlas kopplingskomponenter i standardutförande, avsedda att ingå som mellandel i kopplingskretsar för att uppfylla en viss logisk funktion i dessa. Målet är att åstadkomma en sådan förenkling, standardisering m.m. av kopplingsscheman att projekteringsarbetet väsentligt underlättas och att tillverkningen av styrningen blir billigare. Även för andra än eltekniker är det möjligt att konstruera styrningar med elektriska enheter, om styrningarna kan göras enkla och okomplicerade. Detta förutsätter att man känner till Booles kopplingsalgebra, som inläres med exempellösning. De standardiserade symboler man använder för de logiska kretsarna behandlas, varigenom kretsarnas funktion kan göras avsevärt överskådligare än med vanliga symboler för de skilda elementen i kretsarna. Symbolerna inläres i samband med genomgång av de logiska funktionerna. Vanligen byggs kontrollkretsarna som elektriska kretsar, men man kan mycket väl bygga upp dem på t. ex. pneumatisk väg. Normala pneumatiska komponenter, mest ventiler blir dock i de flesta fall onödigt stora och klumpiga för reglerändamål.

504 Som tillämpning på de logiska funktionerna kommer logisk uppbyggnad av system. Detta bör ske först teoretiskt och sedan praktiskt i logiksimulator med reläer, halvledarelement, tryckluftkomponenter o. s. v. Denna utrustning kan användas både vid demonstrationer och laborationer. Tillämpningar bör hämtas från såväl transport- som produktionsteknik. Genomgång av binära talsystem och deras eventuella kombinationer med decimalsystem erfordras för förståelsen av exemplen med hålremsa som informationsbärare. Numerisk styrning behandlas mycket summariskt som komplement till kursen i produktion. Styrningens princip genomgås, gärna i blockschemaform. Dessutom redogöres i korthet för hur man uppgör det förutbestämda schema, följddiagram, efter vilket maskinen skall arbeta. Detta schema ligger sedan till grund för programmering av den s. k. informationsbäraren, efter vilken maskinen får sina väg- och kopplingsinformationer. Väginformationen, den »ritning som maskinen förstår», uppgöres lämpligen av ritkontoret. Kopplingsinformationen ger maskinen uppgift om teknologiska data, såsom matnings- och skärhastigheter samt uppdelning i arbetssteg, ett arbete som kommer på arbetsberedn ingen. 4.

Reglersystem

4: 1 Genom att välja några enkla reglerfall, t. ex. inställning för hand av rätt temperatur på varmvattnet från duschen i badrummet, varvtalsreglering med centrifugalregulator och därefter t. ex. automatisk reglering av varmvattenberedare medelst en elektrisk värmeväxlare med termostat och relätillslagning av värmeelementet, är det lätt att klargöra definitionerna på reglerkretsens viktigaste storheter och huvudkomponenter. Den grafiska framställningen av reglersystemet i form av blockschema genomgås samtidigt. 4:2 Då det karaktäristiska för ett reg-

lerobjekt är dess beroende av tiden, bör man vid genomgång av reglerkretsens dynamiska egenskaper klargöra begreppen tidkonstant, tröskeltid, dödtid, transporttid. För att beskriva de dynamiska förhållandena i reglerkretsen måste differentialekvationer tillgripas. Det är lämpligt att börja med att studera hur en vanlig termometer (med en tidkonstant) svarar på en plötslig temperaturändring. En exponentialkurva erhålles, som är lösningen till en differentialekvation av l:a ordningen. Som exempel på system som ger en differentialekvation av 2:a ordningen väljes ett fjäder-massystem, t. ex. en pneumatiskelektrisk omformare, där rörelsen på kolven i en pneumatisk cylinder bromsas dels visköst, dels med en fjäder. Kolvstångens rörelse överföres till en potentiometer, varigenom en pneumatisk signal kan omformas till en elektrisk. Övergången från ett jämviktsläge till ett annat beskrives med en differentialekvation, som uppställes och löses. Insvängningsförloppet visas grafiskt såsom förhållandet mellan ut- och insignal vid oscillatoriskt förlopp, vid kritisk och vid överdämpad insvängning. Reglersystemets överföringsfunktion behandlas mera ingående i samband med orienteringen om frekvensanalys och tillämpningar. 4:3 Här poängteras att regleringen av en process har till uppgift att föra en processvariabel till ett givet värde (referensvärde, önskevärde, börvärde) och att om möjligt hålla den där. Vid yttre påverkningar (störningar), som får denna processvariabel att avvika från önskevärdet, skall regulatorn föra den åter till utgångsläget. Karaktäristiska egenskaper hos olika reglersystem behandlas. Därvid fästes större avseende vid förloppen, mindre vid regulatorutrustningens fysikaliska uppbyggnad. Tvålägesreglering belyses med t. ex. en enkel av-på-reglering för en elektrisk ugn.

505 Ugnens temperatur (ärvärdet) kommer att svänga mellan två temperaturlägen. Stegreglering såsom en variant av tvålägesreglering bör även omnämnas. Som exempel på proportionell reglering är centrifugalregulatorn lämplig, då det blir lätt att klargöra de viktiga begreppen proportionella området, verkningsområdet, proportionalitetsfa^ktor (känslighet) och proportionalitetsband. Det är även lämpligt att visa en temperaturreglering där ett temperaturmätdon i förbindelse med en reglerpotentiometer medelst bryggkoppling påverkar en reversibel reglermotor över ett balansrelä och en återföringspotentiometer. I diagram bör visas sambandet mellan är- och börvärde, belastning och ventilläge. I diagrammet visas att en avvikelse från önskat värde erhålles. Avvikelsens storlek och stabilitetens beroende av proportionalitetsbandets bredd bör påvisas. Medelst en nivåreglering kan integralreglering och derivateffekt visas, liksom kombinationerna PI-, PD- och PID-reglering. I diagram visas för samtliga fall sambandet mellan är- och börvärde, belastning och ventilläge. För samtliga reglersystem uppritas blockschema, så att denna teknik inläres. Det är viktigt att göra en sammanfattning av de reglereffekter som finns för automatisk reglering, varvid följande bör framhållas: Tvålägesregleringen är mycket använd, vilket i första hand beror på att den är enkel och dessutom billig i drift. I många fall är den fullt tillräcklig för en regleruppgift. Den användes ofta som säkring för en annan typ av reglering. En ren I-reglering användes sällan ensam på grund av sitt oscillerande regleringsförlopp. Derivatreglering är övergående till sin natur och måste kombineras med P- eller PI-reglering.

P-reglering användes rätt ofta som ensam reglering. Den kan dock användas endast under förutsättning att förändringarna i belastning eller störning ej är för stora och att den avvikelse som är resultatet av dessa förändringar inte har nämnvärt inflytande på kvaliteten av den produkt som framställs. När processens krav på snabb och noggrann kontroll gör det nödvändigt, använder man regleringskombinationer, i vilka man söker tillvarata de olika regleringseffekternas fördelar. PI-regulatorn arbetar med en P-funktion med brett band ( = små svängningar), som ensamt skulle ge stort reglerfel. Detta kan man emellertid eliminera genom tillsats av den integrerande delen. Man kan uttrycka detta så att genom införande av den integrerande delen i det proportionella systemet åstadkommes den erforderliga förstärkningen vid långsamma förlopp, samtidigt som den proportionella regulatorns stabilitet utnyttjas vid snabba belastningsvariationer. Derivatverkan kombinerad med P-reglering ger en regulator som lämpar sig för processer med stor tidkonstant eller flera tidkonstanter. Derivateffekten motverkar den stora tidsfördröjning man skulle få i ett system med enbart P-reglering. Derivateffekten kan icke eliminera varaktiga fel. Den reducerar dock storleken av felet, emedan smalare proportionalitetsband kan användas i denna regleringskombination än om man har enbart P-effekt. I de fall där D-funktionen är önskvärd men den kvarstående proportionella avvikelsen icke kan tillåtas förses PD-regulatorn dessutom med integrerande funktion. Man kan då injustera graden av de enkla reglereffekterna efter behovet med hänsyn till processens art och kravet på exakt kontroll. Genom den starka överreglering som först sker genom D-funktionen följer ärvärdet snabbare efter hörvärdet även vid

506 reglerobjekt med stor tröghet, och genom I-funktionen motverkas den proportionella avvikelsen. I diagram bör också visas hur en PIDregulator reagerar för en sinusformad störning som påtryckes systemet. 4: 4 En systematisk sammanställning av reglertekniska komponenter bör finnas tillgänglig i lärobok försedd med ett rikligt bildmaterial. Komponenternas tillförlitlighet och miljökänslighet bör belysas. Firmornas broschyrlitteratur bör också beaktas. 4:5 Orientering om frekvensanalys avser behandling av de vanligaste metoderna för analys och syntes av framför allt linjära system med konstanta koefficienter. Det torde vara nödvändigt med en kort repetition av den s. k. symboliska metoden, som tidigare använts i eltekniken. Härefter visas hur man får fram det stationära svaret på en sinusformad störning genom beräkning av partikulärlösningen till en differentialekvation med godtycklig ordning och med konstanta koefficienter. För lösning av differentialekvationer av förhållandevis komplicerad karaktär tillgripes ofta Laplacetransformen, varigenom det är möjligt att skaffa en översikt över relativt komplicerade systems verkningssätt utan att gå vägen över en vanlig klassisk lösning av differentialekvationer. Normalt kan ett inlärande av denna metod ej ingå i kursplanen. Då emellertid varje reglertekniker vid studium av reglerteknisk litteratur (böcker och tidskrifter) omedelbart konfronteras med den komplexa variabeln, betecknad med s eller p, är det på sin plats att åtminstone intresserade elever som bredvidläsning med lärarens hjälp och med anvisning på lämplig litteratur har möjlighet att sätta sig in i denna metod. Överföringsoperatorn, d. v. s. kvoten i operatorform mellan ut- och instorhet, tecknas för öppet och slutet system. Operatorformen kan uttryckas med symboliska

metoden (jco-metoden för stationärt svar på sinusformad instorhet) eller kan utgöras av Laplace-transform. För elektriska kretsar användes nästan uteslutande joj-metoden. För övriga system (mekaniska, hydrauliska, termiska m.m.) är det lämpligt att teckna differentialekvationerna och lösa dessa med jco-metoden. Analogier med elektriska kretsar påvisas. Blockdiagramalgebrans regler för seriekoppling, återkoppling och parallellåterföring måste också inläras. För diskussion om nödvändiga och tillräckliga stabilitetsvillkor införes bl. a. begreppen nollpunkter och poler. Då det i allmänhet är lättare att använda grafiska än matematiska metoder vid analys och syntes av reglersystem, uppritas Nyquist-diagrammet för det öppna systemets överföringsoperator F, som kan uppdelas i en konstant faktor K och en frekvensberoende faktor G(joj), d. v. s. F = =K • G(jco). Vektorn F avsattes därvid i ett polärt diagram med co som parameter, varvid elementets frekvenskurva erhålles. Det är lämpligt att upprita det normerade diagrammet, d. v. s. med K = 1, varefter man kan beräkna det värde på K som gör det återkopplade systemet instabilt. Hur nära man kan gå instabilitetsgränsen, diskuteras med hänsyn till det återkopplade systemets snabbhet, noggrannhet m.m. Härefter visas hur det återkopplade systemets överföringsfunktion kan erhållas genom direkt mätning av vektorerna F och 1 + F, varefter förhållandet mellan IF | och 11 -f- Fl uppritas som funktion av a>. Då detta sätt är ganska tidsödande, visas i mån av tid hur man i Nyquistdiagrammet kan rita in s. k. M-cirklar för olika konstanta värden på ovannämnda förhållande. Även s. k. A^-cirklar för konstant fasvinkel kan inritas och deras användning förklaras. Uppritande av Bodediagrammet för det öppna systemets överföringsoperator ge-

507 nomgås. Färdigheten att direkt kunna upprita asymptotiska diagram övas. Mall kan användas för korrigering av det asymptotiska diagrammet. Sambandet mellan amplitudkurvans lutning och fasvinkeln observeras och utnyttjas i problem. Fas- och förstärkningsmarginalerna definieras och användes som karaktärer på systemets stabilitet. Hur det slutna systemets Bodediagram kan erhållas, då det öppna systemets kurva är känd, genomgås. Som en hjälp att genomföra numerisk behandling omnämnes Nicholsdiagrammet. 4:6 Den elektroniska analogimaskinens principiella uppbyggnad och användning genomgås i korthet. Likaså teorin för den återkopplade likspänningsförstärkaren. 4:7 Några exempel på industriella reglersystem, förslagsvis nivå-, tryck-, temperatur-, varvtals- eller lägesreglering bör beskrivas. Beskrivningen bör kombineras med studiebesök eller laboration. Närmare studium av reglersystem eller del därav kan tas upp som specialarbete. 42-4-1-3. Planering och samverkan Den föreslagna ordningsföljden mellan kursplanens olika avsnitt kan tjäna som mönster, men får ej betraktas som bindande. Till ledning för tidsplaneringen anges följande förslag till fördelning av de tillgängliga ca 120 timmarna.

Samverkan med svenska bör ske i samband med rapportskrivning av företrädesvis laborationsredogörelser. Det är även viktigt att eleverna får lära sig att utforma korta men innehållsrika svar på beskrivande frågor. En inblick i kopplingssystem, innehållande elektriska element såsom elmotorer, reläer, halvledare, transistorer m.m., kräver kännedom om dessas byggnad och verkningssätt, varför samverkan med elteknik är av stor vikt, i synnerhet för behandling av frekvensanalysen och den logiska systembyggnaden. Samverkan med produktion är nödvändig för att exempel på Verkstadstekniska automatiseringsåtgärder skall kunna behandlas ur reglerteknisk synpunkt. Samverkan med företagsekonomi bör särskilt gälla lönsamhetsberäkningar i samband med automatisering. Samverkan med energi erfordras, så att exempel på processreglering kan lösas. 42.4.14. Koncentration — se 38.4.1.4. 424-1.5. Beting — se även 38.4.1.5. För helt genomförd betingsläsning kan följande exempel ges: Moment

Veckor

Orientering Mekanisering: mekaniska och pneumatiska utrustningar Mekanisering: hydrauliska och elektriska utrustningar, val av ut-

5 Moment

5 Orientering Mekanisering Logisk systembyggnad Reglersystem Laborationer Summa

Samverkan med matematik är av vikt, så att matematiska lösningar av bl. a. differentialekvationer kan göras efter en mycket snabb repetition.

Logisk systembyggnad: binära talsystem, logisk algebra, logiska funktioner Logisk systembyggnad: uppbyggnad av system, hålremsastyrning, numerisk styrning . . . . Reglerkretsar, exempel, reglersystems egenskaper, reglerformer . . Reglertekniska komponenter . . . . Frekvensanalys Analogimaskiner. Tillämpningar .

5 3 5 2

Summa

508 42.4.2.

Verksamhetsformer

424.2.I. Allmänna metodiska rer — se 38.4.2.1. 42.4.22.

Studieteknik

kommenta-

— se 38.4.2.2.

424.2.3. Självständiga arbetsformer — se även 38.4.2.3. Enligt 42.4.1.5 kan hela kursen uppdelas i beting. Laborationer och konstruktionsuppgifter kan ingå i betingen eller utgöra självständiga beting, vilka utföres i grupp eller enskilt. Exempel på disposition av betingsperiod omfattande 5 veckor samt 3 veckotimmar teori. Uppgift: Frekvensanalys. Vecka 1. Lektion 3 timmar. Genomgång av betingets omfattning. Repetition av jco-metoden genom exempellösning. Överföringsoperatorer för öppna och slutna system. Blockdiagramalgebra. Vecka 2. Lektion 2 timmar. Stabilitetsvillkor. Friställd tid. 1 timme. Vecka 3. Lektion 2 timmar. Nyquistdiagrammet. Friställd tid. 1 timme. Vecka 4. Lektion 3 timmar. Bodediagrammet. Vecka 5. Friställd tid 1 timme. Prov 2 timmar. 424.24.

Demonstrationer,

laborationer,

studiebesök — se även 38.4.2.4. Demonstrationer

är lämpliga i många äm-

nesavsnitt. I vissa fall användes särskild demonstrationsutrustning, såsom uppskurna cylindrar och ventiler vid genomgång av pneumatiken. Elektriska utrustningar demonstreras med olika typer av reläer m. m. För att visa effekten hos olika reglerfor-

mer bör finnas en utrustning, t. ex. en elektronisk modell, för demonstration av reglerkrets innefattande olika slag av reglerformer. En logiksimulator bör finnas för demonstration av logisk uppbyggnad av system. Vissa demonstrationer är lämpliga att utföra i laboratorierna med där befintlig utrustning. Laborationens betydelse för reglertekniken är stor. Laborationer skall ingå i undervisningen inom avsnitten mekanisering, logisk systembyggnad och reglerteknik. Valet av laboration blir beroende av den tillgängliga utrustningen. Laborationerna utförs i grupp med om möjligt högst fyra elever. Varje laboration skall redovisas med redogörelse, innehållande aktuella data, mätvärden, uträkningar, resultat och ett slutomdöme, där felkällor och analysförfaranden kommenteras. Exempel på lämpliga laborationer: Tidkonstanter för olika slag av termometrar. Termisk fördröjning. Klaff-dysa. E-transformator. Elgoner. Uppbyggnad av logiska system i logiksimulator: med hålremsastyrning, med styrning från reläer, halvledarelement eller räknare samt med pneumatiska komponenter. Uppbyggnad av pneumatiska kretsar. Automatisering av verktygsmaskin (svarv, pneumatisk borrenhet e. dyl.). Upptagning i funktionsanalysator av frekvenskurvor för öppet och slutet system, stegsvar för det öppna systemet och uppmätning av hastighetskonstanten Kv. Undersökning av instabilitet. Mätning på nivåreglersystem. Om studiebesök se 38.4.2.4. 4242.5.

Bedömning — se 38.4.2.5.

42.4.3.

Hjälpmedel — se 38.4.3.

43. Specialarbete M 48.1.

Mål

Specialarbete M avser att huvudsakligen i konstruktion eller produktion under självständiga arbetsformer fördjupa elevernas kunskaper.

43.2.

Exempel på specialarbete

43.2.1.

Konstruktion

Specialarbetet syftar till att öka elevernas förmåga till konstruktivt och beräkningstekniskt arbete med sikte på ingenjörsanställning inom industrins konstruktionskontor. Med denna allmänna inriktning är det lämpligt att ge en allsidig teoretisk fördjupning jämsides med att eleven får utföra en större kvalificerad konstruktionsuppgift. Vid den teoretiska fördjupningen kan följande moment behandlas: Mekanik: Svängningsrörelser och stöt, vev- och kamrörelser. Hållfasthetslära: Speciell draghållfasthet med beräkningsexempel för sammansatta material, värmespänningar och rotationsspänningar. Grafostatik. Statiskt obestämda balkar och axlar med elastiska linjens differentialekvation samt superposition av utböjningar och vinkeländringar. Orientering om speciella problem såsom vridning av raka stänger med icke cirkulärt tvärsnitt, böjning av plana plattor, böjning av enkelkrökta stänger bestående av cirkelbåge, knackning av sammansatta pelare med tvärförband och diagonalstänger, sned böjning, enkla ramstänger och kontinuerliga balkar. Konstruktionselement: Fjädrar. Vevrörelsens element. Apparatbyggnad: Gavlar, skruvar och flänsar till enkla tryckkärl, beräknade enligt tryckkärlsnormernas bestämmelser. Dimensionering av rörledningsnät.

De teoretiska studierna kan ta i anspråk ungefär en tredjedel av den tid som beräknas för hela specialarbetet. Konstruktionsövningen, på vilken huvuddelen av arbete och tid skall läggas och som ofta kan innebära ytterligare litteraturstudier, bör ges som en enda större uppgift som engagerar eleven och sätter hans förmåga på prov. Uppgiften skall vara väl definierad. Huvudvikten kan läggas på konstruktiv utformning eller på utredning och beräkning. Kraven på utredningsarbete, konstruktiva avväganden, skissritning, kontiollberäkningar, rittekniskt utförande, tidsplanering och snabbhet skall givetvis ställas högre än för motsvarande arbete i det obligatoriska konstruktionsämnet. Uppgiften kan avse verktygskonstruktion, del av verktygsmaskin, transportdon, maskinkonstruktion såsom pump, fläkt, tryckkärl eller apparatkonstruktion för kemisk industri, enklare reglerdon eller VVSinstallation. Arbetet kan med fördel utföras i grupp. Samarbete med industrin är värdefullt och uppgiften kan med fördel anknytas till ortens industri. Stor omsorg bör ägnas planeringen, och detaljerade studieplaner bör uppgöras för varje typ av specialarbete. Annan uppläggning av specialarbetet, särskilt ifråga om det teoretiska avsnittet, kan väljas. Väsentligt är endast att elevernas kunskaper och allmänna förmåga att utföra konstruktionsarbete befordras. 43.2.2. Produktion Specialarbetet skall förbereda elevens direkta verksamhet inom produktionen genom att fördjupa hans kunskaper i väsentliga moment samt öva honom i att självständigt utföra arbetsuppgifter inom området.

510 Utökade kunskaper behövs främst inom den egentliga tillverknings- och produktionstekniken. Förslag till moment som bör studeras ges nedan. Bearbetbarhet: Teorin för plastisk bearbetbarhet och klippbarhet. Spånbildningsteori och skärbarhet. Mätning av bearbetbarhet. Bearbetningsekonomi: Bearbetningskostnaden och dess sammansättning. Bearbetningstider med sammanfattning av bearbetningsdata för maskin-, hand- och ställtider. Jämförelser mellan olika operationers tillverkningstider och val av ekonomiska bearbetningsmetoder. Bearbetningsnoggrannhet. Kvalitet och kostnad vid olika bearbetningsmetoder. Produktionsberedning: Beredningens funktioner. Inverkan av faktorer som konstruktion, ritningar, material, maskiner, verktyg, transportdon, avsyning och kontroll. Beredning av detaljer och produkter. Val av produktionsmetod. Mekaniseringens och automatiseringsgradens inverkan på lönsamhet, kvalitet etc. Programstyrning av maskiner. Produktionsberedningen är här väsentligast och större delen av tiden och arbetet bör ägnas däråt. Produktionsberedning är i hög grad ett tekniskt tillämpningsämne. Den bygger på förut genomgånget stoff främst i materiallära och tillverkningsteknik men också i teknologi, reglerteknik, konstruktion och företagsekonomi. Dessutom måste beredningsuppgifterna anknyta till eller utgöra praktiska tillämpningar. Eleven skall läras att kritiskt analysera och utarbeta tillverkningsmetoder. Han bör därvid ha tillgång till ett rikligt underlag av data, blanketter, tabeller och handböcker. Arbetssättet bör så långt som möjligt överensstämma med det som användes i industrin. Beredningsuppgifterna bör lämpligen utföras som grupparbete, där lärarens handled-

ning minskar allteftersom elevernas säkerhet ökar. Ungefär halva den tid som anslås åt specialarbete bör ägnas åt en större självständig arbetsuppgift. Detta arbete syftar till en utveckling av elevens förmåga att mera självständigt planera, utföra och ansvara för en större arbetsuppgift, varvid hänsyn skall tagas till elevens särintressen. Arbetet kan tänkas utfört i skolan, i en industri eller på annan arbetsplats eller delvis i skola, delvis i industri. Vissa arbeten kan vara av den arten att de bör utföras av två elever tillsammans. Detta är till fördel, då de kan diskutera sina problem gemensamt, hjälpa och komplettera varandra och utveckla sin samarbetsförmåga. Avsnitt som kan bli föremål för sådana arbetsuppgifter är t. ex. materialegenskapsanpassning, undersökning av strukturomvandling i material under vissa betingelser, provning av viss materialegenskap, undersökningar av viss tillverkningsmetod, mätmetoder, produktionstekniska frågor i samband med rationalisering, arbetsstudier och planering. Anknytning till företagsekonomi är naturlig. Samverkan mellan produktion och ergonomi torde mest komma att beröra metodoch rationaliseringsfrågor. Anknytning till reglerteknik är tänkbar i ett flertal sammanhang, t. ex. i fråga om programstyrda maskiner eller mekanisering av operationer och processer. Samarbete med konstruktion är också naturligt, t. ex. i en större beredningsuppgift. Det väsentliga är att arbetet utformas som ett avancerat studium och sålunda blir en längre gående fördjupning i något ämnesavsnitt än som normalt sker i den övriga undervisningen.

44. Maskinteknik B 44.1.

Mål

Undervisningen i maskinteknik B avser att ge kännedom om enkla och sammansatta maskinelement samt svetsning, att ge kännedom om de vanligaste maskiner som används inom byggnadsindustrin samt deras skötsel och vård samt att ge kännedom om säkerhetsföreskrifter för vissa maskiner.

44-%-

Huvudmoment

Enkla och sammansatta maskinelement. Svetsning. Inom byggnadsindustrin förekommande maskiner.

44-3.

Kursplan

Maskinelement Skruvar och nitar. Axlar och lager. Kedjor, remmar, linor. Kopplingar. Bromsar. Växlar och variatorer. Maskinuppställning, fjädrar, vibrationsdämpning. Skötsel och vård. Svetsar och svetsning Svetstyper och svetsmetoder. Gassvetsning. Bågsvetsning, elektrodtyper, ekonomi. Svetsprovning. Maskiner Förgasar- och dieselmotorer. Transportanordningar: Enkla transportanordningar. Hissar. Kranar. Lastningsmaskiner och övriga transportanordningar. Säkerhetsföreskrifter. Tryckluft teknik: Kompressorer. Tryckkärl. Tryckluftsverktyg. Säkerhetsföreskrifter. Uppvärmningsanordningar: By ggtorkar. Varmluftpannor och aerotemprar. Ångpannor och generatorer. Säkerhetsföreskrifter.

Pumpar: Hydromekanik. Vattenpumpar. Slampumpar. Sug- och tryckledningar. Serie- och parallellkoppling. Hydraulisk kraftöverföring. Skötsel och vård: Förebyggande åtgärder. Underhållande åtgärder. Reparationer.

44-4- Anvisningar och kommentarer 44.4.1.

Lärostoffet

444-1-1. stoffet

Allmänna synpunkter

på ämnes-

Undervisningen i maskinteknik avser främst att ge erforderliga kunskaper för ett riktigt val av mindre enheter och en god skötsel av maskiner som användes inom byggnadsindustrin. Undervisningen skall ge eleverna färdighet i bruk av standardblad, handböcker, kataloger och broschyrmaterial. Även reklambetonade prospekt skall begagnas, varvid eleverna ges nödvändig övning i att sovra väsentliga fakta från betydelselösa detaljer. Kunskapsstoffet behandlas med ett undantag rent beskrivande. För avsnittet pumpar göres en kortfattad teoretisk genomgång av hydromekanikens grundlagar, som även ligger till grund för de fortsatta studierna i VVS och anläggning. Stor vikt måste läggas på jämförande beskrivning av olika typer, deras funktion och användningsområden. En noggrann genomgång av inom maskintekniken använda enheter och beteckningar är erforderlig. Särskild vikt skall vidare läggas på maskinernas skötsel och vård, varvid både förebyggande och underhållande åtgärder beaktas, samt på säkerhetsföreskrifter.

512 444-12moment

Kommentarer

till speciella kurs-

Maskinelement Detta avsnitt genomgås i huvudsak beskrivande. Fördelen med standardiseringen betonas och exemplifieras vid de olika momenten. Skruvar behandlas ingående, varvid både olika typer och material genomgås. Skruvars hållfasthet beaktas särskilt; för spänning genomgås; momentnyckel behandlas. Vid genomgång av nitar behandlas även nitningsmetoder. Vid genomgång av lager göres en jämförelse mellan rullnings- och glidlager. Krafternas inverkan på rullningslagrens livslängd visas medelst räkneexempel. Smörjningsproblemet beröres och rullningslagrens känslighet för föroreningar och åverkan betonas. Ett schematiskt beräkningsexempel för kilremmar genomgås. Betydelsen av efterspänning av remmar samt förfaringssättet vid rembyte beröres. Föreskrifter för linberäkning namnes. Genomgången av kopplingar, bromsar, växlar och variatorer göres rent beskrivande med tonvikt på funktion och skötsel. Svetsar och svetsning Olika svetstyper och metoder genomgås med huvudvikten på bågsvetsning. Hänvisning göres till gällande normer. Maskiner Förgasar- och dieselmotorer: Efter genomgång av arbetsprinciperna ges en orientering om metoder för bränsletillförsel samt kvantitets- och kvalitetsreglering. Sambandet mellan varvtal och effekt samt verkningsgradens beroende av belastningen visas. Transportanordningar: Huvudvikten lägges på transportanordningar inom byggnadsindustrin, såsom spel, betonghissar och tornsvängkranar. Genomgången göres beskrivande. Särskild vikt lägges på säkerhetsanordningar och -föreskrifter.

Tryckluftteknik: Av tryckluftsmaskinerna behandlas endast kolvkompressorer. En snabborientering av en- och tvåstegskompressioner samt betydelsen av mellankylning ges. Säkerhetsföreskrifter för tryckkärl genomgås. Tryckluftsverktygen behandlas endast beskrivande. Kondenseringsproblemet beröres. Uppvärmningsanordningar: Efter en orientering om typer och funktion lägges tonvikten på säkerhetsföreskrifterna. Fordringarna på matarvatten för ångpannor behandlas. Pumpar: Hydrostatiken behandlas mycket kortfattat. Tryckcentrum genomgås ej. Behandlingen av hydrodynamiken ges praktisk inriktning. Med utgångspunkt från en allmän energibalans diskuteras Bernoullis ekvation för ideala vätskor. Förlustterm införes. Friktions- och stötförluster behandlas. Funktion och användningsområden för kolvpump, diafragmapump, vattenring- och centrifugalpump behandlas. Olika typer av specialutföranden omnämnes. Pumpkaraktäristikor genomgås även för parallell- och seriekopplade pumpar. Hydraulisk kraftöverföring genomgås med tillämpning på exempelvis någon grävmaskin. Skötsel och vård: Under momentet »förebyggande åtgärder» behandlas inspektion, reservdelshållning, skyddsanordningar såsom luft-, bränsle- och smörjoljefilter och matarvattenbehandling. I momentet »underhållande åtgärder» behandlas smörjning, kylning, sotning m.m. 444-1-3-

Planering och samverkan

Den i kursplanen angivna ordningsföljden och dispositionen bör icke anses fastlåst. Beträffande ordningsföljden kräves dock att första huvudmomentet, maskinelement, läses först. Förslag till fördelning av de ca 45 effektiva lektionstimmar som kan erhållas:

513 Maskinelement Svetsar och svetsning Maskiner: motorer transportanordningar tryckluftteknik uppvärmningsanordningar. . pumpar skötsel och vård

13 timmar 7 » 3 » 5 » 3 » 2 » 8 » 4 »

Summa

45 timmar

Avsnittet maskinelement är en logisk följd och en vidareutveckling av avsnittet konstruktionselement i ämnet teknologi. Teknologins grundidé, en allmän och grundläggande teknisk kännedom, återfinnes i flera av maskinteknikens moment, dock här med en mera praktiskt fackbetonad målsättning. Samverkan med teknologi: En vertikal samverkan med teknologin kräves för att undvika onödig dubbelläsning. Alla möjligheter att utbyta genomgång mot repetition måste tillvaratagas till förmån för övriga delar av kursen. Samverkan med skolpraktik: Samverkan bör ske med praktiken i synnerhet beträffande avsnittet svetsning. Samverkan med byggtekniska ämnen: En vertikal samverkan med konstruktion bör ske främst i avsnitten skruvar och nitar samt svetsning och med VVS och anläggning i avsnittet hydromekanik. Läraren skall deltaga i ämneskonferenserna i byggtekniska ämnen. 444-14-

Koncentration — se även 111:7.7.

Då ämnet endast omfattar 1,5 vtr under en årskurs är det nödvändigt med koncentrationsläsning. Förslagsvis bör ämnet läsas under vårterminen, varvid antalet veckotimmar blir 3. 444-1-5- Beting — se även 38.4.1.5. Lärostoffet medger en uppdelning i mindre, från varandra relativt fristående avsnitt. 17 Läroplan för gymnasiet

Följande utgör ett förslag till betingsperioder under förutsättning av koncentration till 3 vtr under en termin: Period 1 2 3 4 5

Moment

, veckor 4 2

Maskinelement Svetsar och svetsning Motorer, transportanordningar 3 Tryckluft, uppvärmning . . 2 Pumpar, skötsel och vård . . 4 Summa 15

Vissa avsnitt torde vara lämpliga att utföra som betingsläsning för grupper, se nedan under självständiga arbetsformer.

44.4.2.

Verksamhetsformer

4442-1- Allmänna metodiska kommentarer — se även 38.4.2.1. Undervisningen skall utformas så att eleverna bibringas förståelse för de maskintekniska problemställningarna. Faktainlärning bör inskränkas. Målet bör vara att eleverna ges erforderliga kunskaper för att med hjälp av befintlig facklitteratur och övriga hjälpmedel kunna lösa uppkommande problem. Undervisningen skall ske under aktivt samarbete mellan lärare och klass. Samarbetet måste i stor utsträckning bygga på elevernas praktikerfarenhet, till vilken läraren anknyter. I betings- och i synnerhet grupparbetets mera fria former kommer detta speciellt till sin rätt. Värdefullt är att elever med speciell eller längre praktik aktivt medverkar och hjälper läraren att anknyta till verkligheten på arbetsplatserna. Vid genomgång bör förutom läroboken användas handböcker, katalog- och broschyrmaterial, där särskilt det sistnämnda kan ge aktuellt bildmaterial av hög klass.

514 44422Studieteknik — se även 38.4.2.2. I samband med betingsläsningen är det studietckniskt viktigt att eleven får lära sig att planera och organisera sitt eget arbete. Därnäst måste han lära sig att arbeta i lag, vilket nedannämnda grupparbete ger möjlighet till, både beträffande fördelning av arbetsuppgifter och träning i samarbete.

444-2.3. Självständiga arbetsformer Betingsläsningen förutsätter bl. a. att eleverna har god tillgång till facklitteratur samt att läraren har utarbetat noggranna handledningar för varje beting. Vissa avsnitt, t. ex. motorer och transportanordningar, kan genomgås med hjälp av betingsläsning gruppvis. Varje grupp får då en deluppgift att genomarbeta. Arbetsresultatet renskrives och dupliceras. Eventuellt får någon ur var grupp inför klassen redogöra för resultatet. Detta system är speciellt lämpat för den del av kursen som

eventuellt saknar lärobok. En noggrann handledning för varje deluppgift dirigerar innehåll och uppläggning av elevernas arbeten, som genom dupliceringen blir tillgängliga för varje elev i klassen. Betingen genomföres enligt de generella anvisningania i 38.4.2.3.

44424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 38.4.2.4. Ett större antal demonstrationer under lektionstid bör göras i skolans maskinlaboratorium. Studiebesök på industrier utgör ett viktigt komplement till undervisningen i skolan. Tiden torde dock endast medge ett fåtal studiebesök om högst en halv dag.

4442.5.

Bedömning — se 38.4.2.5.

44.4.3.

Hjälpmedel — se 38.4.3.

45. Maskinteknik El

45.1.

Mål

Undervisningen i maskinteknik El avser att ge kännedom om enkla och sammansatta maskinelement samt transportanordningar, att ge kännedom om hydromekanik, energitekniska maskiners funktion och driftegenskaper samt energitekniska anläggningar samt att ge kännedom om säkerhetsföreskrifter för vissa maskiner.

45.2.

Huvudmoment

Enkla och sammansatta maskinelement. Transportanordningar. Hydromekanik. Energitekniska maskiner. Energitekniska anläggningar.

45.3.

Kursplan

Maskinelement Skruvar, nitar och svetsar. Axlar och la-

515 ger. Kedjor, remmar, linor. Kopplingar. Bromsar. Växlar och variatorer. Maskinuppställning, fjädrar, vibrationsdämpning. Skötsel och vård. Transportanordningar Enkla transportanordningar. Hissar och övriga transportanordningar. Säkerhetsföreskrifter. Hydromekanik Hydrostatik: Hydraulisk kraftöverföring. Hydrodynamik: Friktionsfri strömning. Bernoullis ekvation. Strömning med förluster. Energitekniska maskiner och enheter Elångpannor. Kolvkompressorer och förbränningsmotorer. Pumpar och fläktar. Vatten-, ång- och gasturbiner. Karaktäristikor, effekt-, verkningsgrads- m. fl. diagram. Energitekniska anläggningar Ängkraftverk, värmekraftverk. Vattenkraftverk. Gasturbinverk.

45.4. Anvisningar och kommentarer 45.4.1.

Lärostoffet

454-1-1stoffet

Allmänna synpunkter

på ämnes-

Undervisningen i maskinteknik avser främst att ge erforderliga kunskaper om driftsegenskaper hos energitekniska maskiner, kopplade till elektriska motorer eller generatorer. Undervisningen skall ge eleverna färdighet i bruket av standardblad, handböcker, kataloger och broschyrmaterial. Även reklambetonade prospekt skall begagnas, varvid eleverna ges nödvändig övning i att sovra väsentliga fakta från betydelselösa detaljer av reklamkaraktär. Undervisningen skall vara praktiskt inriktad för elteknikens behov. Endast den teori som är nödvändig för förståelsen medtages.

Stor vikt måste läggas på prestanda och verkningsgrader hos olika typer av kraftöverföringar samt vid funktion och driftsegenskaper hos energitekniska maskiner. Särskild vikt skall vidare läggas på ekonomiska synpunkter samt på säkerhetsföreskrifter. 45.4-12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

Maskinelement Detta avsnitt genomgås i huvudsak orienterande. Fördelen med standardiseringen betonas och exemplifieras vid de olika momenten. För skruvar och nitar genomgås olika typer och material. Skruvars hållfasthet beaktas; även förspänning genomgås; momentnyckel behandlas. Olika svetstyper och deras användningsområden behandlas kortfattat. Vid genomgången av lager göres jämförelse mellan rullnings- och glidlager. Krafternas inverkan på rullningslagrens livslängd visas medelst räkneexempel. Rullningslagrens känslighet för föroreningar och åverkan betonas. E t t schematiskt beräkningsexempel för kilremmar genomräknas. Föreskrifter för linberäkning genomgås kortfattat. Begreppet utväxling behandlas. Största vikten lägges på kopplingar, varvid funktion och prestanda beaktas, samt på växlar, varvid för olika typer prestanda och verkningsgrad behandlas. Transportanordningar Huvudvikten lägges på personbefordrande transportanordningar samt på säkerhetsanordningar och -föreskrifter. Hydromekanik Hydrostatiken behandlas mycket kortfattat. Tryckcentrum genomgås ej. Rehand-

516 lingen av hydrodynamiken ges praktisk inriktning. Med utgångspunkt från en allmän energibalans genomgås Bernoullis ekvation för ideala vätskor. Förlustterm införes. Friktions- och stötförluster behandlas. Energitekniska maskiner Elångpannor: Fordringar på behandling av matarvatten genomgås. Säkerhetsföreskrifter beaktas. Kolvkompressorer och förbränningsmotorer: Arbetsprinciperna genomgås. Betydelsen av mellankylning vid kompression visas. En orientering ges om metoder för bränsletillförsel samt kvantitets- och kvalitetsreglering. Samband mellan varvtal och effekt samt verkningsgradens beroende av belastningen visas. Olikformighetsgraden beröres. Pumpar och fläktar: Olika typer, funktion och driftsegenskaper genomgås. Effektbehovets samband med höjd (tryck) och mängd (volym) visas. Pumpkaraktäristikor genomgås även för parallell- och seriekopplade pumpar. Fläktdiagrammet genomgås. Turbiner: Olika typer, funktion och driftsegenskaper genomgås beskrivande. Energitekniska anläggningar De olika huvudtyperna av anläggningar beskrives, varefter ett jämförande studium göres med hänsyn till anläggningstekniska, driftstekniska och ekonomiska synpunkter. Metoder för förbättring av den totala verkningsgraden diskuteras. Samköming mellan olika anläggningar beröres.

454-1-3. Planering och samverkan — se 44.4.1.3 i tillämpliga delar. De ca 60 effektiva lektionstimmar som erhålles kan förslagsvis fördelas på följande sätt: Maskinelement 10 timmar Transportanordningar 5 » Hydromekanik 10 » Energitekniska maskiner 20 » Energitekniska anläggningar . 1 5 » Summa

60 timmar

45.4.14. Koncentration — se 111:7.7. Då ämnet endast omfattar 2 vtr under en årskurs skall det vara föremål för koncentrationsläsning, varvid antalet veckotimmar blir 4. 45.4.I.5. Beting — se 44.4.1.5 i tillämpliga delar. Förslag till betingsindelning under förutsättning av koncentration till 4 vtr under en termin: Period 1 2 3 4 5

Tl 1 f veckor Maskinelement och transportanordningar 4 Hydromekanik 2 Ångpannor, motorer, pumpar 3 Turbiner, karaktäristikor . . 2 Anläggningar 4 Summa 15

Moment

45.4.2. 38.4.2.

Verksamhetsformer — se 44.4.2 och

45.4.3.

Hjälpmedel — se 38.4.3.

46. Byggtekniska ämnen (Gemensamma anvisningar för ämnena 4~—53)

46.1—3. Mål, huvudmoment och kursplaner med årskursfördelning anges särskilt för varje ämne 47—53.

46.4. Anvisningar och kommentarer 46.4.1.

Lärostoffet

46.4.I.I. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Det byggtekniska alternativet är i årskurs 3 odifferentierat. I årskurs 4 finnes två alternativ, anläggningstekniskt (Ba) och husbyggnadstekniskt (Bh). Differentieringen omfattar 9 vtr. I det förra alternativet ges ämnena konstruktion och planering något mindre utrymme och i stället meddelas en relativt omfattande undervisning i ämnet anläggning. I det senare alternativet läggs huvudvikten på konstruktion och planering, medan föga tid ägnas åt anläggning. Följande byggtekniska ämnen läses: byggteknik, konstruktion, produktion, planering, anläggning, geodesi och VVS. Ämnet byggteknik omfattar byggnadsmateriallära, allmänna byggnadstekniska problem samt husbyggnad. Kursen avser att bibringa eleverna sådan insikt i byggtekniken, att de självständigt kan lösa olika byggnadstekniska detaljer och problem. Ämnet konstruktion omfattar allmän hållfasthetslära, betong-, murverks-, stål- och träkonstruktioner, geoteknik och grundläggning. Kursen avser att ge eleverna kunskaper om beräkning och konstruktion av byggnader av olika slag. Ämnet produktion omfattar byggnadsindustrins roll i samhället, myndigheter och arbetsmarknadsorganisationer, byggnadsföretags organisation, produktionssystem, arbetsmetoder och arbetsteknik, arbetsstu-

dier, arbetsplatsens planering och organisation, kostnadsanalys och kalkyler, byggfinansiering och entreprenadfrågor. Kursen avser att ge eleverna kunskaper om byggandets förutsättningar och praktiska utförande samt om förutsättningar och metoder för produktionstekniskt utvecklingsarbete. Ämnet planering omfattar byggnaders samt städers och andra samhällens funktioner och planering. Kursen avser att ge eleverna insikter om de funktionella, estetiska och ekonomiska kraven i planeringen av samhällen och byggnader. Ämnet anläggning omfattar vägteknik, trafikteknik, brobyggnad, vattenförsörjningsteknik, avloppsteknik samt kraftförsörjningsteknik. Kursen avser att ge eleverna kunskaper om projektering och utförande av vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar samt trafikleder. Dessutom ges orientering om kraftförsörjningsteknik. Ämnet geodesi omfattar geodetiska mätmetoder samt stakning och kartering. Kursen avser att ge utbildning i de vanligaste mätningsförfarandena. Ämnet VVS omfattar värmeteknik, ventilationsteknik och sanitetsteknik. Kursen avser att ge eleverna insikt om de värme-, ventilations- samt vatten- och avloppsinstallationer som normalt förekommer i byggnader. 46-4-12- Kommentarer moment

till speciella kurs-

anges särskilt för varje ämne 47—53. 46.4.I.3.

Planering och samverkan

För varje ämne ges förslag till fördelning av tillgänglig tid på olika moment. Varje veckotimme beräknas därvid ge 30 effektiva lektionstimmar. Denna fördelning av tiden är

518 på intet sätt tvingande utan skall uppfattas som exempel och ledning för den planering av ämnet som görs av varje särskild skola. Den ordningsföljd i vilken de olika momenten upptas i kursplanen är ej heller bindande utan skall uppfattas som förslag. Samtliga byggtekniska ämnen är så intimt förbundna med varandra, att en ständig samverkan dem emellan måste ske. Ämneskonferenserna i berörda ämnen planerar och organiserar denna samverkan. Mellan gymnasium med treårig teknisk utbildning och det med fyraårig, som övertar övervägande delen av det förras elever på teknisk sektor, bör ett intimt samarbete råda, så att övergången ej försvåras för eleverna. Gemensamma ämneskonferenser för lärarna i de tekniska specialämnena bör anordnas, så att kursuppläggning, kunskapsfordringar, läroböcker och skrivningar överensstämmer. Se II: 3.4. Samverkan med ämnena matematik, fy sik och kemi skall förekomma. För de ämnesspecifika synpunkterna på planering och samverkan hänvisas till varje särskilt ämne (47—53). 46.4.I.4.

Koncentration

Ämnet geodesi i årskurs 3 skall koncentreras. I konstruktion och planering finnes en för

båda alternativen gemensam grundkurs. För husbyggnadstekniskt alternativ ges i årskurs 4 i båda ämnena en tilläggskurs. Då det är lämpligt att tilläggskursen bygger på en avslutad grundkurs koncentreras lämpligen dessa ämnen. I tabell nedan lämnas exempel på timfördelning vid ett sådant arrangemang. I flera fall torde självständiga klasser av Ba och Bh kunna organiseras. Även då skall emellertid ämnena VVS och elteknik samt byggteknik i årskurs 4 koncentrationsläsas. Se respektive ämnen. 464-1-5-

Beting

Lärokurserna uppdelas i lämpliga betingsperioder. Betingsexempel ges för varje särskilt ämne. Under ett läsår bör man kunna erhålla ungefär 32 betingsveckor. 46.4.2.

Verksamhetsformer

46.42.I. Allmänna kommentarer

metodiska

Kursomfånget i samtliga byggtekniska ämnen är stort. Detta beror på att undervisningens målsättning är att utbilda ingenjörer med vidsträckt kompetens inom det byggtekniska facket. Då lärostoffet spänner över stora områden och dessutom är mycket detaljrikt,

Exempel på timfördelning i årskurs 4> om gemensam klass Ba och Bh anordnas Nr

Ba

Ämne ht

33 35 47 48 48 49 50 50 51 51 53 65

Ergonomi Företagsekonomi Byggteknik Konstruktion (gemensam kurs) Konstruktion (obl. tilläggskurs) Produktion Planering (gemensam kurs) Planering (obl. tilläggskurs) Anläggning (Ba) Anläggning (Bh) VVS Elteknik

Bh vt

ht

vt

3 4 15 3 6

IS 2 Summa

519 måste det noga övervägas vad som skall behandlas mera ingående och vad som endast behöver genomgås översiktligt. Faktainlärningen får ej ta så stor del av tiden att eleverna ej hinner lösa problem, konstruera eller på annat sätt lära sig kombinera och arbeta med inhämtade kunskaper. Dock måste poängteras att en solid grund av fakta behövs för att göra elevernas självverksamhet meningsfylld. Undervisningssituationen kompliceras förutom av det stora kursomfånget även av det starka aktualitetskravet. Frånsett vissa teoretiska delar, som anknyter till stoff av mera tidlöst slag, präglas den tekniska tillämpningen inom byggområdet av stora förändringar och snabb utveckling. Undervisningen måste planläggas så att dessa krav tillgodoses och eleverna föres fram till kunskap om modern byggteknik. Därigenom ökas avsevärt elevernas förmåga att efter genomgången lärokurs verksamt arbeta inom byggnadsindustrin. För att underlätta elevernas planering av studierna samt även öka deras intresse utges lämpligen en mera detaljerad studiehandledning. Denna skall ange de avsnitt ur läroböcker, handböcker, broschyrer m. m. som kurserna omfattar samt annan väsentlig litteratur. Se även anvisningar i 11:4.3.1.3. De olika kursavsnitten skall studeras så att sammanhanget inom ämnet respektive mellan de olika ämnena klarlägges. Arbetet får således ej vara ensidigt detaljstudium utan helheten skall framhållas. Lärokurserna uppdelas i lämpliga betingsperioder. Betingsexempel återfinnes under respektive ämne. Betingsperiodernas längd kan variera mellan 2 och 6 veckor. Genom en sådan uppdelning, där läxor icke förekommer, ökas överblicken över ämnet. Normalt sker undervisningen i hel klass, men vid konstruktionsövningar och laborationer sker delning av klass i den utsträckning som framgår av timplanerna. Individuell handledning vid konstruktionsövningar är mycket väsentlig. Genom

den nämnda delningen ges tillfälle härtill. Läraren får härigenom god kontakt med eleverna, kan lättare bedöma om de förstått genomgånget lärostoff och får tillfälle och tid till individuell granskning av skisser och ritningar. Det är viktigt att producerade skisser och ritningar är utförda på ett tekniskt riktigt sätt. Övningsuppgifterna bör om möjligt rättas i elevens närvaro. Tillämpade tekniska problem är oftast av sådan art att entydiga lösningar ej föreligger. Olika lösningar av problemen måste därför diskuteras med hänsyn till såväl funktion som ekonomi. Eleverna bör även göra överslagsberäkningar samt vänjas vid att alltid bedöma storleksordningar och rimlighet av erhållna resultat. Räknestickan skall på ett tidigt stadium införas som ett normalt hjälpmedel vid beräkningar. Bestämda inlämningsdagar för konstruktionsuppgifter och laborationsredogörelser bör fastställas och hållas, då en ingenjör i praktisk verksamhet ständigt ställes inför uppgiften att redovisa förelagda arbetsuppgifter vid bestämda tidpunkter. För att öka elevernas aktivitet kan individuella utgångsdata ges för en och samma konstruktionsuppgift. Härigenom måste alla eleverna redovisa olika resultat utan att dock möjligheterna till värdefulla diskussioner och lärorikt samarbete går förlorade. Ämneskonferenserna bör förlägga inlämningsdagar för konstruktions- och övningsuppgifter samt laborationsredogörelser på ett sådant sätt att elevernas arbetsbörda blir så jämn som möjligt över hela läsåret. Laborationerna skall bl. a. tjäna till att klarlägga olika byggtekniska samband. Detta innebär att laborationerna måste vara väl planerade samt att förutsättningar och resultat diskuteras ingående. Ibland kan laborationer med ena hälften av klassen under lärarens ledning pågå samtidigt som den andra hälften har ritövningar eller annan verksamhet.

520 Även vid studiebesök kan det ibland vara lämpligt att klassen uppdelas i grupper. Halva klassen gör då tillsammans med läraren studiebesök, medan den andra delen av klassen sysselsattes med övningsuppgifter eller annan självverksamhet i lärosalen. 464-2.2.

Studieteknik

Eleverna har i årskurserna 1 och 2 successivt övergått från dagläxor till långläxor eller beting, varför den ovan föreslagna undervisningsmetodiken icke torde vålla några svårigheter. Läraren bör vid lämpliga tillfällen ge anvisning om hur man lämpligen disponerar stoffet samt planerar och genomför inlärningen. Eleverna bör uppmanas att kontinuerligt läsa in vid varje lektionstillfälle genomgånget stoff. Kurserna är så omfattande och problemrika, att detta förfarande torde vara det bästa för att eleverna skall kunna inlära, förstå och tillämpa de aktuella kunskaperna. Studierna får icke koncentreras till kortare inlärningsperioder före respektive redovisningstillfälle. Vid studierna bör eleverna uppmanas att koncentrera sig på väsentligheter och ej fördjupa sig i onödiga detaljer. Kunskaperna måste grundas på förståelse av det genomgångna lärostoffet, så att ren utantillärning undvikes. Eleven skall ges handledning i att finna uppgifter och data i facklitteratur samt att utnyttja bibliotek rationellt. Vid inlärandet av byggnadstekniska detaljutformningar bör eleverna på fri hand rita (skissa) olika lösningar och på så sätt komma underfund med problemen. Eleverna bör självständigt uppöva räknerutinen. Räknestickan skall framstå som det självklara hjälpmedlet vid beräkningsarbete, emedan dess noggrannhet är fullt tillräcklig för de flesta byggnadstekniska ingenjörsproblem. 46.4-2.3. Självständiga arbetsformer Inlärning av under en beti7igsperiod presenterat lärostoff, lösande av övningsuppgifter

samt konstruktionsövningar och laborationer är exempel på förekommande självständiga arbetsformer. Dessa kan försiggå såväl i lektionssalen som i form av hemarbete. Problemlösning för befästande av genomgångna teorier är lämpliga betingsuppgifter som med fördel kan utföras som hemarbete. Lärostoff som i huvudsak är beskrivande lämpar sig för betingsuppgifter, vilka utlämnas efter endast översiktlig genomgång. Betingsperioderna bör ej vara längre än 6 veckor. Beträffande redovisning av beting hänvisas till 46.4.2.5. Under respektive ämne lämnas betingsexempel. Större konstruktions- och övningsuppgifter utlämnas efter endast orienterande genomgång. Efter en tids enskild verksamhet, varvid läraren ger individuell handledning, bör klassen samlas till gemensam genomgång och diskussion av de problem som eleverna stött på under sitt självständiga arbete. Därefter fortsätter arbetet med omväxlande självständigt arbete och gemensamma genomgångar till betingsperiodens slut. I årskurs 3 skall samtliga elever utföra ett specialarbete som normalt bör omfatta ca 30 timmar. Valet är icke begränsat till ämnena i årskurs 3. Det bör dock grundas på kunskaper som förvärvats under årskurserna 1—3 och bör icke föregripa undervisningen i årskurs 4. Under de byggtekniska ämnen som kan komma i fråga ges exempel på dylika arbeten. För allmänna synpunkter på arbetenas planläggning och utförande hänvisas till 11:4.2.3.5. 46.42.4. Demonstrationer, studiebesök

laborationer,

Vid genomgång av materialläran bör eleverna få tillfälle att se och känna på prover på de vanligaste byggmaterialen. Vid genomgång av byggnadstekniska och konstruktiva detaljlösningar bör skalenliga modeller demonstreras, t. ex. stålförband, regelstomme, takstolar. Detta bidrager till att i elevernas minne inpränta en riktig bild

521 av de olika detaljernas utformning och uppöva det konstruktiva tänkandet. Beträffande laborationer hänvisas till respektive ämne. Studiebesöken är väsentliga för undervisningen i tillämpade ämnen och bör planeras av ämneskonferenserna, så att om möjligt ett och samma studiebesök utnyttjas för flera olika ämnen. Lämpliga studiebesök föreslås i anvisningarna för respektive ämne. Studiebesöken måste vara väl planerade och åtföljas av diskussion. Kontakt bör tagas med större byggnadsfirmor på orten, så att klassen vid upprepade tillfällen kan besöka ett och samma projekt. Entreprenören bör ombedjas att ställa gällande handlingar såsom entreprenadkontrakt, ritningar, byggnadsbeskrivning etc. till lärarens förfogande. På detta sätt kan eleverna få en ingående inblick i de olika problemen som uppkommer på ett bygge. Kontakt bör även tagas med byggföretagets olika konsulter, så att dessa när så anses lämpligt kan vara behjälpliga med förklaringar och förtydliganden rörande deras specialområden. En väl planerad studieresa på ca 1 vecka bör ingå i årskurs 4. 464-2.5.

Bedömning

Eftersom systemet med dag- och långläxor ej tillämpas, måste läraren genom stickfrågor under lektioner och övningar kontrollera att eleverna har förstått tidigare genomgångna kursavsnitt. Efter avslutad betingsperiod redovisar eleverna sina kunskaper vid muntliga eller skriftliga förhör. Kontakten med eleverna under konstruktionsövningar och laborationer bidrager till att ge läraren en uppfattning om elevernas kunskaper och färdigheter. I ämnena byggteknik och konstruktion anordnas i årskurs 3 schemabundna skrivningar. Se läroplanens allmänna del II: 4.4.8. I övrigt tillämpas de principer för bedömning som anvisas i I I : 4.4.

Om möjligt bör skrivningarna i de tekniska specialämnena i årskurs 3 vara gemensamma för de gymnasier som avlämnar elever till samma årskurs 4. Samverkan beträffande skrivningar bör äga rum (se 11:3.4). 46.4.3.

Hjälpmedel

Moderna hjälpmedel av olika slag måste användas för att göra undervisningen intressant och givande. För beskrivande och grundläggande avsnitt skall sådana läroböcker användas att självverksamhet i form av betingsläsning möjliggöres. Handböcker användes i stor utsträckning i ingenjörsverksamheten, varför eleverna måste göras väl förtrogna med dylika. En god handbok kan utgöra stomme. Den måste dock kompletteras och förtydligas med ytterligare text, härledningar och figurer. Även kataloger och tillverkarbroschyrer bör användas. Många delar av de olika ämnena, t. ex. rörande konstruktionsdetaljer, byggnadsstommar och materialtillverkning, kan avsevärt förtydligas med hjälp av filmer och ljusbilder. Användning av film och bilder kan i vissa fall vara mera givande än studiebesök. Föredömliga ritningar, konstruktionsberäkningar till aktuella byggnadsverk samt fullständiga byggnadshandlingar för såväl byggnadsföretag som anläggningsföretag bör finnas tillgängliga i ritsalarna. Gällande bestämmelser och förordningar rörande byggfacket kan i viss utsträckning användas direkt som kurslitteratur. Eleverna skall även göras så förtrogna med de delar av bestämmelser och förordningar, som inte blivit föremål för mera ingående studium, att de i stort känner till sakinnehåll samt var och hur önskade uppgifter skall återfinnas. Läsning av förordningar får givetvis inte bli något självändamål utan måste placeras in i sitt rätta sammanhang.

47. Byggteknik 47.1.

Mål

Undervisningen i byggteknik har till uppgift att ge kunskap om olika byggnadsmaterial, att ge kunskap om allmänna byggnadstekniska problem samt att ge kunskap om utförandet av byggnader.

47.2.

Huvudmoment

Materiallära omfattande material som användes inom byggnadsindustrin. Allmänna byggnadstekniska problem såsom värmeisolering, fuktisolering, ljudisolering, akustik, brandskydd. Husbyggnad.

3. Husbyggnad Utförande av olika byggnadsdelar såsom väggar, bjälklag, yttertak, trappor, snickerier etc. 47.3.2.

4. Allmänna byggnadstekniska problem Brandskydd: Statliga bestämmelser. Utförandeproblem. Brandskydd på arbetsplats. Akustik: Teori. Akustiska material. Lokalutformning. 5. Husbyggnad Komplettering av kursen i årskurs 3. Elementbyggnad. Industribyggnad.

47.4. Anvisningar och kommentarer 47.4.1.

47.3. Kursplan med årskursfördelning 47.3.1.

Årskurs 3

1. Materiallära Betong inklusive delmaterial. Trä och träprodukter. Stål och metaller. Lättbetong. Kalk- och cementbruk. Tegel. Värmeisoleringsmaterial. Asfalt och tjära. Byggnadspapp. Asbestcementprodukter. Målningsmaterial. Glas. Plast. Andra för byggnadsindustrin viktiga material. 2. Allmänna byggnadstekniska problem Värmeisolering: Värmeströmning, k-värde. Ekonomiska faktorer. Utförandeproblem. Fuktisolering: Diffusion. Kondensrisker. Diffusionsskydd. Fuktskydd. Vattentät betong. Membranisolering. Gjutasfaltisolering. Utföran deproblem. Ljudisolering: Teori. Enkla och dubbla väggar. Bjälklag. Fönster. Dörrar. Statliga bestämmelser. Utförandeproblem.

Årskurs 4

Lärostoffet

47-4-1-1. Allmänna synpunkter

på ämnes-

stoffet Ämnet byggteknik består av tre skilda delar, materiallära, allmänna byggnadstekniska problem samt husbyggnad. Eleverna skall bibringas sådan insikt i byggteknik, att de självständigt kan lösa olika byggnadstekniska detaljer och problem på ett tekniskt riktigt sätt, varvid hänsyn även tages till ekonomiska och praktiska synpunkter. 474.I.2. Kommentarer kursmoment

till speciella

1. Materiallära Vid genomgången av materialläran bör största vikt läggas på materialens egenskaper och användning. Eleverna skall få en uppfattning om storleksordningen på egenskapssiffror m. m. men skall icke betungas med detaljerade sifferuppgifter. För olika material gällande bestämmelser genomgås.

523 Avsnittet betong omfattar även betongproportionering. 2. Allmänna byggnadstekniska problem Huvudavdelningarna värmeisolering, fuktisolering och ljudisolering genomgås teoretiskt ganska ingående. Tillämpningar studeras förutom under denna rubrik även i avsnittet husbyggnad. Gällande bestämmelser skall för varje avsnitt genomgås.

474-1-3. Planering och samverkan — se även 46.4.1.3. De för ämnet tillgängliga timmarna kan fördelas på de olika momenten enligt nedan: Timmar

Moment Årskurs 3. 4 vtr

25 Allmänna byggnadstekniska 25 40 30

Husbyggnad

3. Husbyggnad Avsnittet avser den byggtekniska detaljutformningen men ej den konstruktiva beräkningen, vilken genomgås i ämnet konstruktion. Vissa avsnitt av den byggtekniska detaljutformningen studeras i ämnet planering. Vid genomgång av de olika byggnadsdelarna såsom väggar, bjälklag etc. poängteras ytterligare de använda materialens egenskaper och användning samt påvisas tillämpningar på värmeisolering, fuktisolering och ljudisolering. Praktiska och ekonomiska synpunkter på utförandet skall behandlas och diskuteras. I ämnet byggteknik behandlas ej problem rörande grundläggning. Dessa problem studeras i ämnet konstruktion. 4. Allmänna byggnadstekniska problem Liksom fallet är i årskurs 3 vid behandling av värmeisolering etc. berörs här i samband med brandskydd och akustik aktuella materialproblem samt praktiska tillämpningsproblem. Kurserna i såväl brandskydd som akustik är avsedda som orienteringskurser. 5. Husbyggnad Komplettering av kursen i årskurs 3. Avsnitten elementbyggnad och industribyggnad avser den byggnadstekniska detaljutformningen. De problem som uppstår vid elementbyggeri bör behandlas ingående. Även stålbyggnadsmetoder genomgås.

Summa Årskurs 4- 2 vtr Allmänna byggnadstekniska

15 45

Husbvggnad Summa

CO

De i ovanstående tabell angivna timtalen bör ej tydas så att man i exempelvis årskurs 3 först studerar materialläran separat 25 timmar och därefter allmänna byggnadstekniska problem 30 timmar etc, utan planeringen bör vara sådan att vid slutet av läsåret den för respektive avsnitt använda totala tiden blir ungefär den föreslagna. Vissa delar av materialläran genomgås samtidigt med den byggtekniska detaljutformningen, varigenom elevernas förståelse för helheten ökas och nödvändigheten av god kännedom om material och materialegenskaper blir uppenbar. Laborationerna har till avsikt att fördjupa elevernas kunskap om materialen och deras egenskaper samt om allmänna byggnadstekniska problem, t. ex. ljudisolering. Föreslagen laborationstid är ca 30 timmar, som bör fördelas på tvåtimmars laborationspass. Laborationerna bör om möjligt utföras i samband med att motsvarande kursavsnitt behandlas. Ingenting hindrar emellertid att laborationerna koncentreras till längre sammanhängande perioder, vilket torde bli nödvändigt om laborationerna skall utföras på annan ort där gymnasium med byggtekniskt laboratorium finnes.

524 47.4-14-

Koncentration — se 46.4.1.4.

47.4.I.5. Beting — se även 46.4.2.3. Hela kursen kan uppdelas i beting. Med hänvisning till den tidsfördelning som ges i 47.4.1.3 kan t. ex. följande betingsindelning göras: Årskurs 3. 3 vtr. (1 vte lab. ingår ej i betingen.) Period 1—2 Materiallära 9 veckor » 3—4 Allmänna byggnadstekniska problem. . 8 » » 5—7 Husbyggnad 15 » Summa 32 veckor Årskurs 4. 4 vtr en termin, t. ex. ht. Period 1 Brandskydd. Akustik. 4 veckor » 2 Husbyggnad, komplettering av kursen i årskurs 3 3 » » 3 Elementbyggnad . . . . 4 » » 4 Industribyggnad . . . . 4 » Summa 15 veckor 47.4.2.

Verksamhetsformer

474-2.1. Allmänna metodiska rer — se 46.4.2.1. 47.4.22.

Studieteknik

kommenta-

— se 46.4.2.2.

474.2.3. Självständiga arbetsformer — se även 46.4.2.3. Följande exempel visar hur ett beting kan genomföras: Uppgift: Materiallära i årskurs 3, första hälften. 5 veckor. 3 vtr. Vecka 1. Genomgång av betingets omfattning. Översiktlig genomgång av materialläran. Vecka 2—3. Filmförevisning, studiebesök hos materialtillverkare, handledda studier på lärosalen. Vecka 4. Diskussion, friställd tid. Vecka 5. Friställd tid, prov.

Specialarbete i detta ämne utgöres lämpligen av olika materialundersökningar, ljudisoleringsmätningar i byggnader, modelltillverkning eller större övningsuppgift rörande lösning av olika byggnadstekniska detaljer.

4742.4. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 46.4.2.4. Som exempel på lämpliga laborationer kan nämnas: bestämningar av fukthalt, humushalt, ler- och slamhalt, specifik vikt, volymvikt, korngradering m. m. hos olika sandoch stenmaterial. Proportionering, blandning, konsistensmätning, lufthaltsmätning och gjutning av betong. Provtryckning av betongkuber. Bestämning av böjdraghållfasthet samt spännings-stukningsdiagram för betong. Provdragning och bestämning av spännings-töjningsdiagram och hårdhet för stål. Undersökning av trä, tegel, lättbetong m. m. Mätning av ljudisolering. Antalet elevlaborationer bör vara minst 10 i årskurs 3. Utöver dessa kan demonstrationslaborationer göras. Laborationsrapporter (redogörelser) skall upprättas och inlämnas. Studiebesök årskurs 3 bör göras vid husoch industribyggnader där olika byggnadsmetoder användes samt hos materialtillverkare. Studiebesök i årskurs 4 bör företagas på byggplatser där färdigtillverkade element användes samt vid större industribyggnader.

4742.5.

Bedömning — se även 46.4.2.5.

Obligatoriska skriftliga prov förekommer i den omfattning som framgår av II: 4.4.8.

47.4.3.

Hjälpmedel — se 46.4.3.

48. Konstruktion B 48.1.

Mål

Undervisningen i konstruktion B har till uppgift att ge kunskap om grunder för beräkning och konstruktion av byggnader samt att ge de kunskaper som i samband därmed erfordras för att lösa de inom byggnadstekniken förekommande vanligare statiska problemen. Den obligatoriska tilläggskursen skall fördjupa kunskaperna i vissa för husbyggnadstekniker väsentliga områden.

48.2.

Huvudmoment

Allmän hållfasthetslära. Statiskt bestämda bärverk. Statiskt obestämda bärverk. Stångbärverk. Betongkonstruktioner. Murverkskonstr uktioner. Stålkonstruktioner. Träkonstruktioner. Geoteknik. Grundläggning.

den. Influenslinjer och maximalmomentdiagram. 4.

Stångbärverk

Graf ostatik: Linpolygon. Knutpunktsmetoden. Cremonas kraftplan. Culmanns snittmetod. Analytiska metoder: Knutpunktsmetoden. Ritters snittmetod. Stångbärverk i rymden. 5.

Betongkonstruktioner

Betongens och armeringens samverkan. Dimensionering och spänningsberäkning av tvärsnitt påverkade av moment. Skjuvning och skjuvarmering. Vidhäftning. Dimensionering och spänningsberäkning av centriskt och excentriskt tryckta konstruktioner. Brotteori för beräkning av armerad betong. Statliga betongbestämmelser. 48.3.2.

Årskurs 4. Gemensam kurs

6. Betong konstruktioner

48.3. Kursplan med årskursfördelning 48.3.1.

Plattor. Väggar och pelare. Trappor. Grunder. Vattentät betong. Statliga bestämmelser.

Årskurs 3

1. Allmän

hållfasthetslära

Repetition och komplettering av i teknologin genomgångna kursavsnitt. Dragning och tryck. Skjuvning. Vridning. Böjning. Knackning. Sammansatt hållfasthet. 2. Statiskt bestämda bärverk Statiskt bestämda balkar. Treledsbågar. Influenslinjer och maximalmomentdiagram. 3. Statiskt obestämda bärverk Vinkeländringsmetoden. Primärmomentmetoden. Successiva momentutjämningsmeto-

7.

Murverkskonstruktioner

Murverks egenskaper. Väggar. Balkar. Statliga bestämmelser. 8.

Pelare.

Stålkonstruktioner

Nitförband. Skruvförband. Svetsförband. Stålkonstruktionselement. Konstruktiv utformning. Statliga bestämmelser. 9.

Träkonstruktioner

Träets tekniska egenskaper. Spikförband. Skruvförband. Balkar. Takstolar. Formar. Ställningar. Statliga bestämmelser.

526 10.

Geoteknik

Jordarternas egenskaper. Provtagning, grundundersökning. Jordtryck. Glidytor. 11. Grundläggning Grundmurar. Plintar. Plattor. Pålar. Övriga grundläggningssätt. Grundförstärkning. Sponter. Statliga bestämmelser. 12.

Konstruktionsuppgifter

48.3.3. Årskurs 4. Obligatorisk tilläggskurs för husbyggnadstekniskt alternativ (Bh) 13. Komplettering kursen

av den

gemensamma

Betongkonstruktioner. Stålkonstruktioner. Träkonstruktioner. Geoteknik och grundläggning. Konstruktionsuppgifter.

perna får inte bestå enbart av formelkunnande. Byggnaders statiska verkningssätt vid olika konstruktionssystem skall klargöras. Inverkan av alla de belastningar och belastningsfall som förekommer vid olika konstruktioner behandlas. Förmågan att uppgöra beräkningar, konstruktionsritningar och rapporter är väsentlig för en ingenjör, varför eleverna måste bibringas dessa färdigheter. Vikten av ett gott samarbete såväl mellan de olika konsulterna inbördes som mellan konsulter och entreprenörer framhålles. Ett dylikt samarbete är en viktig förutsättning för att ett fullgott resultat skall erhållas. 48.4.I.2. moment 1. Allmän

48.4. Anvisningar och kommentarer 48.4.1.

Lärostoffet

48.4.I.I. stoffet

Allmänna synpunkter

på ämnes-

Ämnet konstruktion skall ge kunskaper om grunderna för beräkning och konstruktion av byggnader. Eleverna skall bibringas kännedom om beräkningsmetoder samt lära och öva konstruktivt tänkande, varvid de skall vänja sig vid att ständigt beakta såväl ekonomiska som praktiska synpunkter på problemen. Obligatoriska tilläggskursen för de elever som valt det husbyggnadstekniska alternativet i årskurs 4 skall fördjupa kunskaperna i vissa ämnesavsnitt såsom problem vid byggnader med större spännvidder, användningen av noggrannare beräkningsmetoder, utvidgade kunskaper om byggnaders stabilitet. Beräkningsförutsättningarna skall studeras för att ge större inblick i och förståelse för de konstruktiva problemen. Kunska-

Kommentarer

till speciella kurs-

hållfasthetslära

Här repeteras och kompletteras de i ämnet teknologi genomgångna delarna av hållfasthetsläran. Kapitlen om böjning, knackning och sammansatt hållfasthet kräver en mer ingående behandling än vad som är möjligt att ge i ämnet teknologi. Beräkning av nedj

M

bommgar med ——-metoden genomgas. Brotthypoteser som behandlas skall belysa problemen vid svetsspänningar. Hållfasthetslärans tillämpningsexempel skall i största utsträckning hämtas från byggfacket. 2. Statiskt bestämda bärverk Beräkning och uppritning av moment-, tvärkrafts- och normalkraftsdiagram behandlas ingående. Det är viktigt att eleverna vänjes vid att vid problemlösning införa samtliga snitt- och reaktionskrafter, så att jämviktsvillkoren uppfylles. 3. Statiskt obestämda bärverk Avsnittet omfattar huvudsakligen balkar och ramar.

527 Såväl primärmomentmetoden som successiva momentutjämningsmetoden är tilllämpningar på vinkeländringsmetoden och så pass likartade, att eleverna bör känna till båda metoderna. Likheterna metoderna emellan bör påtalas för att underlätta förståelsen. Enhetliga teckenregler för moment, tvärkrafter, vinklar m.m. bör användas. Inverkan av stödförskjutningar medtages. Temperaturinverkan omnämnes. Influenslinjer för statiskt obestämda balkar visas. Kort orientering om statiskt obestämda bågar ges. De praktiska tillämpningarna och användningarna av de genomgångna metoderna exemplifieras. Metoder för överslagsberäkning och feluppskattning övas. 4.

Stångbärverk

Avsnittet avser grafiska och analytiska metoder för beräkning av krafter i stångbärverk. Betydelsen av noggrannhet vid användande av grafiska metoder poängteras. Avsnittet om linpolygoner får ej göras alltför omfattande. Den logiska uppbyggnaden av Cremonas kraftplan utgående från knutpunktsmetoden påpekas. Culmanns snittmetod är relativt opraktisk men kan öka förståelsen för kraftspelet i ett stångbärverk. Acceptabla fel vid grafiska metoder kan påvisas genom jämförelse mellan grafisk och analytisk behandling av samma problem. Influenslinjer beräknade med jämviktsekvationer medtages. Avsnittet om stångbärverk i rymden behandlas endast orienterande. 5.

Betongkonstruktioner

Avsikten med detta kursavsnitt är att ge eleverna kunskaper om beräkningen av armerade betongkonstruktioner. Hänvisning till materiallärans avsnitt om betongens egenskaper göres, varvid speciellt observeras betongens allmänna deformationsegenskaper, krympning och krypning. Jämförelse mellan klassiska beräkningsmetoder och brottlastmetoder kan göras. Osäkerheterna

i beräkningsmetoderna påpekas. Samtliga gällande bestämmelser som berör beräkning av betong genomgås. Metoder för inläggning av armering behandlas. Praktiska och ekonomiska synpunkter på dimensionering av betongkonstruktioner skall ständigt beaktas. Eleverna bör utföra en konstruktionsuppgift, vilken lämpligen kan utgöras av en enkel statiskt bestämd konstruktion bestående av balk, pelare och enkelspänd platta. 6.

Betongkonstruktioner

Detta avsnitt omfattar såväl beräkning som konstruktiv utformning. Metoderna A och B i »Massiva betongplattor» genomgås. Därutöver bör någon metod för andra upplagstyper, t. ex. brottlinjeteorin, genomgås. Orientering om planbjälklag (pelardäck) lämnas. I avsnittet om konstruktiv utformning av väggar behandlas även väggbalkar och skivor samt deras funktion. Avsnittet om beräkning och konstruktiv utformning av grunder omfattar den betongtekniska beräkningen av plintar, grundplattor, fundament o. d. I avsnittet om vattentät betong anknytes till i materialläran erhållna kunskaper om proportionering och tillverkning av vattentät betong samt genomgås dimensioneringsmetoder för erhållande av små sprickor. De praktiska konsekvenserna av betongens allmänna egenskaper såsom krympning, krypning och temperaturrörelser för utförande av gjutfogar och rörelsefogar behandlas. Hänvisning till gällande statliga bestämmelser för betongkonstruktioner skall ständigt ske. Betongkonstruktionernas praktiska utförande på arbetsplatsen genomgås i ämnet produktion. 7. Mur

verkskonstruktioner

Detta avsnitt omfattar såväl beräkning som konstruktiv utformning. Likheten i beräkningen av armerade te-

528 gelkonstruktioner och armerade betongkonstruktioner visas. Beträffande utformningen av olika detaljer hänvisas till ämnet byggteknik och beträffande utförandet av olika murförband till skolpraktiken. 8.

Stålkonstruktioner

Detta avsnitt omfattar såväl beräkning som konstruktiv utformning. Den principiella skillnaden i verkningssätt mellan nit- och skruvförband å ena sidan samt svetsförband å andra sidan framhålles. Konstruktioner med höghållfasta bultar i friktionsförband behandlas. Vid genomgången av svetsförband förutsattes att eleverna har kännedom om såväl svetsmetoder som teorin om fleraxliga spänningstillstånd. I byggsvetsnormerna angivna beräkningsmetoder användes. Utarbetandet av svetsplaner behandlas. Avsnittet om stålkonstruktionselement omfattar utformning och beräkning av nitade och svetsade balkar e t c , val av lämpliga sektioner samt användningen av färdigvalsade profiler och rör. Avsnittet konstruktiv utformning omfattar sammanfogning av stålkonstruktionselement till färdiga byggnadsverk av olika slag, varvid praktiska och ekonomiska synpunkter skall beaktas. Utformningen av erforderliga rörelsefogar m. m. beskrives. Vid lämpliga tillfällen hänvisas till gällande bestämmelser och föreskrifter. Beträffande material- och brandskyddsfrågor hänvisas till ämnet byggteknik. 9.

Träkonstruktioner

Detta avsnitt omfattar såväl beräkning som konstruktiv utformning. Den konstruktiva inverkan av träets olika egenskaper i dess olika riktningar påtalas. Beträffande materialegenskaper hänvisas till ämnet byggteknik. Inverkan av ett träförbands relativt stora deformationer på en konstruktions stabilitet framhålles.

Vid beräkning och konstruktiv utformning av takstolar bör godkända tabellmetoder användas, varför endast en orientering om beräkningsmetoderna erfordras. Beträffande dimensionering av betongformar hänvisas till tabellverk. Avsnittet om beräkning och konstruktiv utformning av ställningar kan göras översiktligt. 10.

Geoteknik

Den anslagna tiden medger endast att eleverna bibringas begränsad inblick i detta relativt stora och problemrika ämnesavsnitt. Jordtrycken beräknas enligt klassiska jordtrycksteorier. Tryckfördelningen under grundplattor behandlas. Stabilitetsberäkningar med plana, cirkulärcylindriska och andra glidytor genomgås, varvid i förekommande fall diagrammetoder användes. Stabilitetsberäkningar för stödmurar utföres. Viktigt är att osäkerheterna vid använda beräkningsmetoder påtalas. Beträffande tjälproblemen hänvisas till ämnet anläggning. 11. Grundläggning Detta avsnitt omfattar såväl beräkning som konstruktiv utformning. Den byggnadstekniska detaljutformningen vid olika grundläggningssätt studeras. Vikten av att tillförlitliga grundundersökningar och provtagningar föreligger vid den konstruktiva utformningen av byggnadsgrunder framhålles. Endast plana pålgrupper behandlas. Med sponter avses huvudsakligen normala arbetssponter. Risker för bottenupptryckning bedömes. Beräkning och konstruktiv utformning skall ske i överensstämmelse med gällande bestämmelser. 12. Konstruktionsuppgifter Vid konstruktionsövningarna måste den i ämnet teknologi inlärda rittekniken repeteras och uppövas. Mycket väsentligt är att eleverna bibringas en god ritkunnighet samt förmåga att presentera beräkningar och tekniska rapporter.

529 Som exempel på övningsuppgifter kan nämnas: dimensionering och uppritning av betongbalkar, bjälklag till bostadshus eller industribyggnader, stödmurar, pålgrupper, bultade och svetsade plåtbalkar, betongformar, ställning. I ritsalarna bör konstruktionsritningar gällande hela byggnadsverk finnas tillgängliga som åskådningsmaterial. 13. Komplettering kursen

av den gemensamma

Synpunkter anförda under momenten betong-, stål- och träkonstruktioner, geoteknik och grundläggning samt konstruktionsuppgifter i den gemensamma kursen gäller i tillämpliga delar. Synpunkter anförda under resp. avsnitt i den gemensamma kursen gäller i tillämpliga delar. Kunskaperna från den gemensamma kursen i ämnet i årskurserna 3 och 4 skall i denna tilläggskurs fördjupas. Samtliga i moment 13 av kursplanen nämnda ämnesområden genomgås, men huvudvikten kan förläggas till ett eller ett par moment. Här studeras även brobyggnad, vilket utgör tillämpningsexempel på de studerade avsnitten. Kort orientering om mera komplicerade konstruktioner såsom förspänd betong, skal och linkonstruktioner lämnas. Konstruktionsuppgifterna i tilläggskursen bör vara mer omfattande och fullständiga än vad de är i den allmänna kursen. Som exempel kan nämnas kompletta beräkningar och ritningar till enklare byggnad eller bro. 484-1-3- Planering och samverkan även 46.4.1.3.

— se

De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på de olika kursavsnitten enligt nedan: Samverkan med övriga byggtekniska ämnen samt företagsekonomi är väsentlig. Ämneskonferenserna i berörda ämnen planerar och organiserar denna samverkan. Den inbördes ordningen mellan ämnets

Moment

Timmar

Årskurs 3. 6 vtr Allmän hållfasthetslära Statiskt bestämda bärverk Statiskt obestämda bärverk Stångbärverk Summa

40 10 50 10 70 180

Årskurs 4 (gemensam kurs). 7,5 vtr 40 10 35 20 20 40 60

Murverkskonstruktioner Stålkonstruktioner Träkonstruktioner Geoteknik Grundläggning Summa

225 Årskurs 4 (obligatorisk tilläggskurs

för Bh). 4 vtr Betongkonstruktioner Stålkonstruktioner Träkonstruktioner Geoteknik och grundläggning . . . . Konstruktionsuppgifter m. m

15 15 15 15 60

Summa

olika avsnitt samt hur den till förfogande stående övningstiden skall fördelas mellan de olika kursavsnitten bestämmes av ämneskonferensen. Förekommande övningsoch konstruktionsuppgifter bör fortgå parallellt med genomgången av resp. kursavsnitt. Vid konstruktionsövningar får klass delas enligt i I I I : 7.1 meddelade bestämmelser. Elevantalet i laborationsgrupperna bestämmes från fall till fall beroende på laborationens art samt tillgänglig utrustning. De elever som icke laborerar sysselsattes lämpligen med konstruktionsuppgifter eller annan själ v verksamhet i lärosalen. 48'4.14.

Koncentration — se 46.4.1.4.

484.1.5.

Beting — se även 46.4.2.3.

Med ledning av fördelningsförslaget i 48.4.1.3 göres en lämplig betingsindelning av hela

530 årskursen. I årskur 3 är 6—8 beting lämpligast. I årskurs 4 beror betingsindelningen mycket på den grad av koncentration som företas. Vid den starka koncentration som exemplifieras i 46.4.1.4, där den gemensamma kursen helt läses färdig under 15 veckotimmar helt förlagda till höstterminen, kan den teoretiska kursen fördelas på 4 till 5 beting. Konstruktionsövningarna kan löpa jämsides som särskilda beting, och härför skall minst 4 av de 15 veckotimmarna reserveras. För tilläggskursen är en betingsindelning efter momenten naturlig. Konstruktionerna kan även här få utgöra särskilda beting. 48.4.2.

Verksamhetsformer

48.4.2.I. Allmänna metodiska rer — se 46.4.2.1. 48.42.2.

Studieteknik

kommenta-

— se 46.4.2.2.

48.4.2.3. Självständiga arbetsformer — se även 46.4.2.3. Specialarbete i detta ämne utgöres lämpligen av en konstruktionsuppgift eller något speciellt problem i någon del av den allmän-

na hållfasthetsläran, eller betongteorin.

byggnadsstatistiken

48.42.4. Demonstrationer, laborationer, studiebesök —se även 46.4.2.4. Endast en a två elevlaborationer bör förekomma i årskurs 4. Exempel på lämpliga laborationer är provning av betongbalkar, tegelbalkar eller stålbalkar, olika typer av förband samt grundundersökningar. Laborationerna bör utföras på vetenskapligt riktigt sätt med sådana mätmetoder och arrangemang, att de resultat som erhålles kan anses vara tekniskt tillfredsställande. Detaljerade laborationsrapporter (redogörelser) skall upprättas och inlämnas. Stor vikt bör läggas vid diskussionsavsnittet i redogörelserna. Utöver elevlaborationer utföres demonstrationslaborationer. Studiebesöken skall om möjligt väljas så att samtliga i kursen ingående huvudmoment belyses. 48.42.5. Bedömning — se 46.4.2.5. Obligatoriska skriftliga prov förekommer i den omfattning som framgår av II: 4.4.8. 48.4.3.

Hjälpmedel — se 46.4.3.

49. Produktion B 49.1.

Mål

Undervisningen i produktion har till uppgift att ge orientering om förutsättningarna för byggandet ur ekonomiska, tekniska, juridiska, sociala och personella aspekter, att ge kunskap om produktionsmetoder, att ge kunskap om byggarbetets planering och organisation samt att ge kunskap om förutsättningar och

metoder för produktionstekniskt lingsarbete.

49.2.

utveck-

Huvudmoment

Byggnadsindustrins roll i samhället. Byggnadsbestämmelser och myndigheter. Arbetsmarknaden och dess organisation. Byggföretagets organisation. Produktionssystem, arbetsmetoder och arbetsteknik.

531 Maskiner och maskinkostnader. Inköp och materialhantering. Arbetsstudier. Produktionsplanering. Kostnadsanalys och kalkyler. Byggfinansiering. Fastighetsekonomi. Entreprenadfrågor.

49.3.

Kursplan

1. Byggnadsindustrins roll i samhället Byggnadsinvesteringarna. Byggnadsindustrins struktur. Byggnadsindustrins produktionsresurser. 2. Byggnadsbestämmelser och myndigheter Lagar och förordningar. Organisationer och myndigheter. Byggnadsärendets gång. 3. Arbetsmarknaden och dess organisation Arbetsmarknaden och arbetskraften. Arbetsmarknadens organisationer. Kollektivavtal och löner. Sociala frågor. Arbetarskydd. 4. Byggföretagets organisation . Organisationsformer. Arbetsfördelning och kontroll. Företaget ur juridisk synpunkt. Byggföretagets speciella försäkringsfrågor. 5. Produktionssystem, och arbetsteknik

arbetsmetoder

Produktionens kostnader. Produktionsmetoder. Arbetsteknik för byggarbeten. Bergsprängningsteknik. 6. Maskiner och maskinkostnader Mekaniseringsprocessen. Val av maskintyp. Maskinkostnader. Driftkontroll och driftstatistik. Avskrivningsmetoder. Optimal användningstid och utbyteskalkyl. Kostnader för driftavbrott och reparationer. Hyrespriser. 7. Inköp och materialhantering Inköpens organisation. Expeditionsgång. Förrådsorganisation. Handelsrättsliga frågor.

8. Arbetstudier Rationalisering. Arbetsstudier. Produktion och verksamhetsanalys. Metodutveckling. Tidsdata för skilda ändamål. Tidsformler. Arbetsmätningsteknik. Produktionstekniskt utvecklingsarbete. Samarbete. 9. Produktionsplanering Produktionsplaneringens syfte. Arbetsplatsens ledning och kontroll. Planeringssystematik. Planeringsteknik. Byggnadsområdets disponering. Byggnadsskeden. Transporter. Tidsplan. Arbetskraftsplan. Maskinplan. Materialleveransplan. Utvecklingstendenser. 10. Kostnadsanalys och kalkyler Investeringskalkyler. Olika kostnadsslag. Kostnadsfördelning. Mängdberäkning. Självkostnadsberäkning. Anbudskalkyl. Efterkalkyl. Kontoplan. 11.

Byggfinansiering

12.

Fastighetsekonomi

Finansiering. Avskrivning och amortering. Övriga kostnader. Hyresbestämmelser. Räntabilitetskalkyl. Fastighetsvärdering. Fastighetsförvaltning. 13.

Entreprenadfrågor

Egen regi — entreprenad. Olika upphandlingsformer. Entreprenadkontrakt. 14.

Övningsuppgifter

49.4. Anvisningar och kommentarer 49.4.1.

Lärostoffet

49.4.I.I. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Ämnet produktion skall ge en orienterande kännedom om de samhällsekonomiska förutsättningarna för byggandet — avvägningen mellan önskemål och resurser, mellan konsumtion och investering och fördelningen av investeringsresurserna på olika

532 investeringsområden. Arbetsmarknadens struktur och dess inverkan på byggandet bör belysas. Ämnet produktion skall vidare ge kännedom om grunderna för de olika skedena i ett byggnadsobjekts tillblivande och om samordningen av dessa skeden till ett fullgott resultat ur funktionell och ekonomisk synpunkt. Härvid skall särskilt behandlas betydelsen av samarbetet mellan arbetsgivare, arbetstagare, konsulter, beställare, entreprenörer och myndigheter. Myndigheter och organisationer behandlas i anslutning till de bestämmelser och förordningar vederbörande utger eller övervakar. Ämnet skall ge kännedom om olika produktionsmetoder och förutsättningarna för produktionsmetodernas utveckling. Kursen skall ge kännedom om det tekniska underlag som fordras för en systematisk produktionsplanering och kunskaper om hur planeringen för ett enskilt byggnadsobjekt utföres. Härvid behandlas särskilt arbetsstudier som hjälpmedel vid anskaffandet av underlag för produktionsplaneringen och rationaliseringen av produktionen. Särskild vikt skall läggas på de konstruktiva delarna av kursen. Det analytiska tänkande som är naturligt inom konstruktionstekniken skall eleverna lära sig tilllämpa även vid produktionsplaneringen. Olika faktorer som påverkar byggnadskostnaderna skall genomgås, varvid särskilt projekteringens och planeringens betydelse för begränsning av byggnadskostnaderna skall poängteras. 49.4.I2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Byggnadsindustrins roll i samhället Detta avsnitt utgör endast en översiktlig orienterande inledning till ämnet. Orienteringen kan exempelvis omfatta: a) Byggnadsinvesteringarna ur samhällsekonomisk synpunkt, deras omfattning och fördelning på olika investeringsobjekt, b) Byggnadsindustrins näringsgeografiska struktur, c) Samhällets byggnadsbehov och byggnadsin-

dustrins samlade produktionsresurser — maskin-, material- och arbetskraftsresurser. 2. Byggnadsbestämmelser och myndigheter Avsnittet behandlas översiktligt i kursens början men får sedan regelbundet återkomma genom att man vid behandlingen av kursens olika delar anknyter till förefintliga lagar och bestämmelser. Frågorna rörande bestämmelser och myndigheter bör behandlas så att behovet av reglerande bestämmelser i en viss fråga först analyseras, varefter man tar upp de bestämmelser som finns och slutligen de myndigheter och institutioner som via bestämmelserna kontrollerar och reglerar byggnadsverksamheten. Myndigheterna skall alltså behandlas ur funktionell och inte ur institutionell synpunkt. Behandlingen blir överskådlig om den sker på så sätt att ett konkret byggnadsärende kontinuerligt följes genom de olika instanserna. 3. Arbetsmarknaden och dess organisation Under detta avsnitt behandlas frågor rörande arbetskraftens geografiska och yrkesmässiga rörlighet, arbetsmarknadsstyrelsens, länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas verksamhet. Vidare belyses yrkesoch åldersstrukturen, rekrytering och utbildning för byggnadsindustrins arbetskraft. Arbetslösheten och dess orsaker beröres. Sociala frågor avser lagstiftning och bestämmelser rörande arbetstid, sjukförsäkring, semester m. m. 4. Byggföretagets organisation Avsnittet »organisationsformer» avser en redovisning dels av organisationsformer för olika företagstyper inom byggbranschen — konsultföretag, entreprenadföretag, förvaltningsföretag o. dyl. —, dels företags organisationsformer vid olika företagsstorlek och produktionsinriktning. Exempel ges på funktionell organisation, linjeorganisation och linje-stabsorganisation. Försäkringsfrågor i allmänhet genomgås i

533 ämnet företagsekonomi, varför här endast medtages de för byggföretagen speciella ansvars- och försäkringsfrågorna, exempelvis frågor rörande skada å grannfastighet vid schaktning. 5. Produktionssystem, arbetsteknik

arbetsmetoder

och

Produktionens fasta och rörliga kostnader behandlas, varvid särskilt produktionskostnadernas fördelning på materiel-, maskinoch arbetskraftskostnader visas. Exempel ges på löneintensiv och maskinintensiv produktion. Jämförelser göres mellan kostnadsstrukturen för byggnadsindustrin och annan industri. Olika produktionsmetoder för husbyggnader — stombyggnadsmetoder, stomkompletteringsmetoder o. s. v. — och för vägbyggnader — massförflyttningsmetoder, beläggningsmetoder o. s. v. — behandlas. Arbetsteknik vid olika slag av husbyggnads- och anläggningsarbeten redovisas. För husbyggnad redovisas rivning, schaktning, spontning, paining, formsättning, armering, gjutning, murning, stålarbeten, plåtarbeten och inredningsarbeten. Från anläggningssidan medtas schaktning, komprimering och beläggningsarbeten. Särskild vikt lägges på problemen kring vinterbetongarbeten. Bergsprängningstekniken är av sådan betydelse för såväl husbyggnads- som anläggningsbranschen att detta avsnitt bör få en särskilt ingående behandling, eventuellt med anlitande av speciallärare. Avsnittet anknytes till den i maskintekniken i årskurs 3 behandlade trycklufttekniken. Följande moment behandlas: Sprängningens teori och förlopp. Sprängämnen och tändmedel. Utrustning för borrning, laddning, lastning och transport. Beräkningsmetoder. Planering och arbetsmetoder. Skrotning och förstärkning. Säkerhetsföreskrifter. 6. Maskiner och

maskinkostnader

Mekaniseringsprocessen belyses med exempel på maskinparkens storlek och utveck-

ling inom olika grenar av byggnadsindustrin. Avsnittet »Val av maskintyp» avser en orientering om olika maskiner och deras användningsområden. Här anknytes till vad som genomgåtts i ämnet maskinteknik i årskurs 3 om maskinernas konstruktion och arbetssätt. En orientering ges om de olika kostnadsposter som konstituerar maskinkostnaden — avskrivning, ränta, drivmedel, reparationskostnad o. s. v., varvid anknytning bör ske till de allmänna synpunkter på dessa frågor som behandlats i ämnet företagsekonomi. Exempel ges på beräkning av kostnader för driftavbrott, varvid särskilt bör belysas de totala avbrottskostnaderna när en enhet i en produktionskedja havererar. Hyresprislistan och dess användning redovisas. 7. Inköp och materialhantering Här genomgås materialkostnadernas stora andel av de totala byggnadskostnaderna och inköpens och materialhanteringens därav betingade betydelse för produktionsresultatet. Inköpspolitik avser sådana frågor som hänsyn till pris, kvantitet, kvalitet, leveranstid, leveransort, säljarens vederhäftighet osv. Under detta avsnitt bör även behandlas inköpens och materialleveransernas anpassning, kvantitativt och tidmässigt, till behoven på arbetsplatsen. 8.

Arbetsstudier

Med utgångspunkt i kravet på rationalisering, såsom detta kan härledas dels ur samhällets intresse, dels ur det enskilda företagets intresse, diskuteras arbetsstudier som rationaliseringsinstrument. Olika arbetsstudiemetoder behandlas, varvid huvudvikten lägges på den systematik som tillämpas. Likaledes bör presentationen inriktas på bearbetningen av insamlade data och tillämpningsområden. Härvid be-

534 röres också ackordsättning med anknytning till den tidigare behandlingen av lönefrågorna. På samma sätt ges en anknytning till planeringsavsnittet genom en diskussion om planeringsdata. Beskrivningen av arbetsmätningsteknik såsom klockstudier, frekvensstudier, elementartidsystem göres helt kortfattad. Avsnittet om arbetsstudier sammanfattas i ett program för produktionstekniskt utvecklingsarbete och hur detta organiseras i företaget. I detta sammanhang behandlas arbetsstudieavtalet och samarbetet överhuvud taget för ett framgångsrikt utvecklingsarbete. 9. Produktionsplanering Motiven för ett allt större intresse för produktionsplanering diskuteras ur ekonomisk, teknisk och arbetsmarknadssynpunkt. Genomförandet av ett byggnadsobjekt med speciell hänsyn till arbetsplatsens ledning och kontroll belyses. Planeringssystematik ger en disposition för den fördjupade behandlingen av de olika faserna i planeringens genomförande. Innan dessa steg vidareutvecklas presenteras den teknik som kan utnyttjas för att lösa olika delar av den totala planeringsuppgiften. I avsnittet byggnadsområdets disponering, byggnadsskeden samt transporter belyses olika praktiska situationer och hur dessa behandlas i planeringshänseende. Planeringens utmynnande i direkta anvisningar för arbetets genomförande redovisas i de avsnitt som behandlar produktionsprogrammen såväl för enskilda arbetsuppgifter som för totalplanen. Produktionsplaneringen är i ett skede av snabb utveckling. Det gäller såväl nya tekniska möjligheter, t. ex. databehandling, som nya organisatoriska grepp i syfte att nå ett bättre samspel mellan konstruktion och produktion. Dessa utvecklingstendenser belyses i detta kursavsnitt. 10. Kostnadsanalys och kalkyler Frincipen för utförande av kostnadsjämförelser mellan olika utförandeformer och ar-

betsmetoder behandlas. Exempel ges på jämförande kostnadsberäkning vid exempelvis platstillverkning och prefabricering. Insamling av erforderliga data för anbudskalkylering genomgås. Vikten av att noggranna efterkalkyler göres och efterkalkylens betydelse som grund för anbudskalkyleringen skall belysas. 11.

Byggfinansiering

Med anknytning till de allmänna finansieringsfrågor som behandlats i ämnet företagsekonomi genomgås här finansiering av det enskilda byggnadsföretaget under byggnadstiden och efter färdigställandet. 12.

Fastighetsekonomi

Detta avsnitt ges en relativt översiktlig behandling. Med utgångspunkt från de allmänna ekonomiska sammanhang som genomgåtts i företagsekonomin behandlas de speciella fastighetsekonomiska frågeställningarna. En översikt ges över de olika fasta och rörliga kostnadsposterna och över hur de olika kostnaderna påverkar hyran. Olika förvaltningsformer för bostadsfastigheter samt förvaltningsformens inverkan på finansieringen av fastigheten genomgås. 13.

Entreprenadfrågor

Olika upphandlingsformer är huvudentreprenad, totalentreprenad, generalentreprenad, löpande räkning och fast arvode. Entreprenadkontrakt behandlas i form av genomgång av ett kontrakt och information om kontraktets allmänna bestämmelser. 14.

Övningsuppgifter

Övningsuppgifterna bör differentieras på husbyggnads- och anläggningsuppgifter med hänsyn till elevernas studieinriktning. Övningsexemplen kan exempelvis omfatta: Planering av arbetsplats. Tidsplan för betonggjutning. Planering av massförflyttning. Borrnings-, laddnings- och tändningsplan för tunnelsprängning. Frekvensstudie. Upprättande av leveransplan. Kostnads-

535 analys, t. ex. jämförelse mellan kostnader vid platstillverkning och prefabricering av något byggnadselement. Enklare fastighetsvärdering, t. ex. värdering av saneringsfastighet med hänsyn till tomtkostnad vid nybebyggelse. På den anslagna tiden kan endast ett fåtal av ovan angivna exempel medhinnas. 49.4.I.3. Planering och samverkan — se även 46.4.1.3. De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på de olika momenten enligt nedan: Moment

Timmar

Årskurs 4- 5 vtr. Byggnadsindustrins roll i samhället Byggnadsbestämmelser och myn-

2 2

49 4.14.

8 4

Studierna i produktion kräver förkunskaper i framför allt byggteknik, konstruktion och företagsekonomi. Ämnet bör därför komma så sent som möjligt under studietiden, och med hänsyn till detta helst koncentreras till vårterminen i årskurs 4.

Arbetsmarknaden och dess organiByggföretagets organisation Produktionssystem, arbetsmetoder och arbetsteknik Maskiner och maskinkostnader .. Inköp och materialhantering . . . .

Kostnadsanalys och kalkyler . . . .

321 4 5 10 30 13 2 5 30

Summa | 1

ekonomiska frågorna, medan ämnet produktion utifrån kursen i företagsekonomi specialiserar frågorna på byggbranschen. Sålunda skall i det förra ämnet allmänna principer för företags organisation genomgås, medan produktionstekniken skall ge kännedom om de för byggbranschen specifika organisationsformerna. Samma gäller exempelvis försäkringsfrågor, avtalsfrågor, finansieringsfrågor. Maskiner och maskinkostnader bygger på kursen i maskinteknik i årskurs 3.1 maskintekniken skall behandlas byggmaskinernas konstruktion och allmänna tekniska egenskaper, medan frågor rörande arbetssätt, kapacitet och kostnader genomgås i ämnet produktion.

150 Därav ca 12 timmar bergsprängningsteknik.

Vid planeringen av ämnet bör hänsyn tas till att vissa avsnitt, exempelvis delen byggnadsbestämmelser, griper in i ett flertal andra delar av kursen och därför inte bör läsas isolerat. En intim samverkan bör etableras med ämnet företagsekonomi, eftersom flera avsnitt av kursen behandlar företagsekonomiska spörsmål. Gränsdragningen mellan de båda ämnena bör ske efter principen att företagsekonomin behandlar de allmänna

49.4.I.5.

Koncentration — se även 46.4.1.4.

Beting — se även 46.4.1.5.

Betingsindelning och betingsperiodernas längd beror i hög grad av den form av koncentration som väljs. För det i 46.4.1.4 valda exemplet med 3 veckotimmar under höstterminen och 7 veckotimmar under vårterminen kan följande indelning diskuteras. Byggnadsindustrins roll i samhället, arbetsmarknaden och dess organisationer och byggföretagets organisation sammanförs till ett beting på 5 veckor. Åt produktionssystem, arbetsmetoder och arbetsteknik utom bergsprängningsteknik ägnas 6 veckor. Bergsprängningstekniken får sedan avsluta höstterminen med ett fyraveckorsbeting. Skulle tiden ej räcka får undantagsvis det sista betinget avslutas under första veckan av vårterminen.

536 Under vårterminen avskiljes övningsupp-1gifterna som en särskild del med två veckotimmar. Återstoden sammanförs till högstt 4 beting. Momentet byggnadsbestämmelserr och myndigheter behandlas därvid på dee ställen i kursen där dessa frågor aktualiseras.i. 49.4.2.

Verksamhetsformer

49.4.2.I. Allmänna metodiska rer — se 46.4.2.1. 49.4-22.

Studieteknik

49.42.3. Självständiga även 46.4.2.3.

kommenta-

— se 46.4.2.2. arbetsformer — se

Följande exempel visar hur ett beting kan1 genomföras. Uppgift: Bergsprängningsteknik. 4 veckor. 3 vtr. Vecka 1—2. Genomgång av betingets omfattning. Repetition av tryckluftstekniken. Genomgång av teoriavsnitten.

Vecka 3. Övningsräkning, enskilt grupp, Vecka 4. Friställd tid och prov.

eller

49.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 46.4.2.4. Studiebesöken i ämnet göres lämpligen på husbyggnads- och anläggningsarbetsplatser. Studiebesöken kan vara gemensamma för ämnena produktion, byggteknik och konstruktion respektive för produktion och anläggning. Studiebesöken bör förberedas så att man före besöket går igenom situationsplan, arbetsplatsens organisation o. dyl. Vid studiebesöken bör vikt läggas på de produktionstekniska frågorna så att arbetsmetodiken och transportorganisationen särskilt studeras. Studiebesöken bör uppföljas med genomgång och diskussion. 49.42.5.

Bedömning — se 46.4.2.5.

49.4.3.

Hjälpmedel — se 46.4.3.

50. Planering 50.1.

Mål

Undervisningen i planering har till uppgift att ge orientering om grundläggande drag i planering av samhällen och byggnader, att ge orientering om byggnadsfunktioner och dessas betydelse för planlösning, att ge kännedom om byggnadsdelars utformning samt att ge undervisning i utförande av arbetsritningar.

50.2.

Huvudmoment

Städers och andra samhällens funktioner och planering. Byggnaders funktioner och planering.

i

Byggnadsdelar ningar.

och upprättande

50.3.

Kursplan

50.3.1.

Gemensam kurs

1. Städers och andra samhällens och planering

av

rit-

funktioner

Befolkning och samhälle. Näringslivets struktur. Lokaliseringsfrågor. Transportväsendet. Trafikens planläggningsproblem. De olika planelementen. Markförhållanden. Klimatiska förhållanden. Planinstituten. Markexploatering. Lagar och förordningar. 2. Byggnaders funktioner och planering Hushåll, bostad och gemensamma anlägg-

537 ningar. Funktionsanalyser. Dimensionering och disposition av utrymmen. Byggnaders planlösning. Hustyper. Lagar och förordningar. 3.

Övningsuppgifter

50.3.2.

Obligatorisk tilläggskurs för Bh

4. Byggnadsdelar och upprättande av ritningar: Trappor. Balkonger. Inredningar. Fönster. Dörrar. Rökrör och kanaler. Golv. Väggoch takbeklädnader. Målning. Hängrännor, stuprör och andra liknande arbeten. Svensk standard. Modulsamordning. Ritningar. Beskrivningar. Lagar och förordningar. 5.

504-12. moment

Övningsuppgifter

Lärostoffet

504.1.1. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Städers och andra samhällens och planering

0O.4. Anvisningar och kommentarer 50.4.1.

Övningsuppgifterna skall på ett realistiskt sätt anpassas till det meddelade kunskapsunderlaget. Övningar som avser att ge inblickar i planering av samhällen och byggnader bör därför ges formen av analyser av utförda planer, ritningar och beskrivningar eller av utförda bebyggelseområden och byggnader. De elever som valt det husbyggnadstekniska alternativet skall ges viss träning i att utföra byggnadshandlingar såsom planritningar, förteckningar och detaljritningar. Oaktat ämnesstoffet grundas på dagens förutsättningar bör i olika avsnitt exempel från byggnadskonstens historia kunna belysa såväl funktionella som tekniska problem och deras lösning.

på

Läroämnet planering skall ge eleverna en förståelse för de funktionella, estetiska och ekonomiska kraven i planeringen av samhällen och byggnader. Eleverna skall uppmärksammas på miljöfrågornas betydelse och bibringas kännedom om vilka faktorer som konstituerar miljöer av olika slag. Obligatoriska tilläggskursen för de elever som valt det husbyggnadstekniska alternativet är avsedd att ge mer fördjupade kunskaper i vissa byggnadsdelars detaljutformning med hänsyn till funktionella, estetiska och ekonomiska krav. Byggnadsdelarna skall således behandlas ur sådana aspekter som icke närmare beröres i ämnena byggteknik och konstruktion. Vidare skall ytbeklädnads- och målningsfrågor studeras. Eleverna skall i ämnets skilda delar få insikt i lagars och förordningars krav.

funktioner

Avsnittet befolkning och samhälle avser att belysa dels de samhällsvetenskapliga synpunkterna på befolkningsstruktur och befolkningsomflyttningar, dels de sociologiska synpunkter som är av speciell betydelse vid stadsplanering, dels ock bostadsförsörjningens förutsättningar och genomförande. Olika miljöer och deras betydelse för människan skall analyseras. Förutsättningarna för planeringen genom näringslivets struktur, företagslokalisering och transportväsendets utveckling skall visas. Vidare skall redogöras för samhällsundersökningar och prognoser och för dessas användning i planeringen. Fördelningen mellan individuell och kollektiv trafik skall visas liksom trafikens konsekvenser för planeringen, gators och vägars kapacitet, gatuoch vägtyper för olika uppgifter samt parkeringsfrågor. De olika planelementen skall beskrivas: bostadsområden, gemensamma byggnader och anläggningar, butiker, hantverk, serviceföretag, industriområden, rekreations-

538 områden, anläggningar för vatten, avlopp, värme m. m. De topografiska och geologiska förhållandenas betydelse för planeringen skall behandlas i avsnittet om markförhållanden. Såväl regionala som lokala problem skall behandlas i avsnittet om klimatiska förhållanden. Avsikten med avsnittet om planinstituten är att ge eleverna en orientering om översikts- och detaljplaner samt planernas formella avfattning och administrativa behandling. 2. Byggnaders funktioner och planering Bostaden bör i första hand tjäna som exempel för att belysa byggnaders funktioner och den därav beroende planeringen. Som inledande avsnitt bör behandlas förutsättningarna för rums och byggnaders dimensionering och disposition. En orientering skall således ges om olika hushållsstorlekar och hushållstyper, länt- och stadshushåll, hushållens organisation och konsekvenserna för bostadens och de gemensamma anläggningarnas storlek och disposition. Samspelet mellan de gemensamma anläggningarna och bostaden skall beskrivas. En orientering skall vidare ges om olika former av funktionsanalys, såsom bostäders användning och bedömning i relation till människors vanor och värderingar, tids- och rörelsestudier i bostäder samt studier av mått för utrustning, möbler och människokroppens rörelser vid dimensionering av rumsinredning och installationer. De olika åldrarnas anspråk på bostaden och dess utformning bör särskilt uppmärksammas. Vid behandlingen av olika utrymmens dimensionering och disposition bör även ingå tomtmarkens olika funktioner och anordningar samt bostadens förhållande till gata och väg. Under avsnittet om byggnaders planlösningar skall med utgångspunkt från bostaden visas exempel på olika planorganisation och på olika grad av differentiering, visas sambanden mellan utrymmenas dimensionering och planlösning samt

diskuteras rumsorientering och rumssammanhang. Vidare skall visas planlösningens relationer till produktionssystem, konstruktivt system, uppvärmningssätt och ledningssystem. Eleverna skall erhålla en översikt över olika hus- och bostadstyper, speciellt olika typer av småhus och deras planlösningskonsekvenser, sambandet mellan tomt och hus, olika tomters användningsmöjligheter. Eleverna bör uppmärksammas på de olika indelningsgrunderna av hustyper efter boendesätt, förvaltningsform, planteknisk organisation, grad av sammanbyggning m.m. och bör få belysande exempel härpå. 3.

Övningsuppgifter

Avsikten med övningarna är att ge eleverna en inblick i metodiken att lösa detaljplaner, såsom stadsplan och byggnadsplan, eller byggnader, såsom planlösningar av bostäder i flerfamiljshus eller småhus. Övningarna skall utgå från utförda planer, ritningar och beskrivningar och tillgå så att eleverna analyserar ett givet ritningsmaterial. I fråga om stadsplanen eller byggnadsplanen skall planelementen beskrivas och bedömas, i fråga om bostadsplanen utrymmenas dimensionering och disposition, organisation och samband beskrivas och bedömas. Även utförda bebyggelseområden och byggnader kan göras till föremål för kritiska bedömningar, varvid också i dessa fall de funktionella aspekterna skall dominera. Produktionssystems, konstruktiva systems och ledningssystems betydelse för planlösningar bör ävenledes behandlas i övningarna. Analyserna bör ges formen av skriftliga redogörelser eller föredrag. 4- Byggnadsdelar och upprättande av ritningar Avsikten med detta kursavsnitt är att ge eleverna kännedom om byggnadsdelars jämte rums- och fasadytors utformning med hänsyn till funktionella, estetiska och

539 ekonomiska krav samt viss träning i utförande av arbetsritningar. Olika ritningars innehåll och utförande skall genomgås liksom utformningen av en byggnadsbeskrivning. Med avsnittet svensk standard avses att ge eleverna en inblick i motiveringarna varför en standardisering utföres, när den tilllämpas, hur den utarbetas och hur den ananvändes. Vidare skall en orientering ges om innebörden av modul och modulsamordning. 5.

Övningsuppgifter

Övningarna skall exempelvis ha följande omfattning: Utförande av plan-, sektionoch fasadritningar i skala 1: 50 av en given byggnad, måttsättningar, littreringar, hänvisningar m. m. Detaljritningar av olika knutpunkter såsom anslutning fönster— vägg, överbyggnad—sockel, takfot, gavelanslutning m.m. Uppställnings- och detaljritningar till vissa byggnadsdelar såsom trappa, balkong, entréplan, fasadbeklädnad, skärmvägg. Förteckningar och detaljritningar till fönster, dörrar och andra inredningar. I övningarna bör också ingå att analysera vissa delar av en byggnadsbeskrivning och en rumsbeskrivning. Beskrivningarnas samband med Bygg AM A bör visas. I övningarna ingår också studiebesök, se 46.4.2.4.

Moment

Timmar

Årskurs 4 (gemensam kurs). 3 vtr Städers och andra samhällens funktion och planering Byggnaders funktion och planering Övningsuppgifter m. m

35 25 30

Summa

90 Årskurs 4 (obligatorisk tilläggskurs för Bh). 3 vtr Byggnadsdelar och upprättande av ritningar (inkl. övningar m. m.)

kursens övningsuppgifter utföres individuellt. Resultaten av grupparbetena presenteras dels i skriftliga redogörelser, dels i föredrag inför klassen. Angående delning av klass vid övningar se 111:7.1. 5O.4.I4.

— se 46.4.1.4.

504-1.5. Beting — se även 46.4.1.5. För detta ämne torde det vara naturligast att läsa den gemensamma kursen 6 vtr under höstterminen och tilläggskursen 6 vtr under vårterminen. Lämpligen indelas då varje termin i tre eller högst 4 beting, varvid övningsuppgifterna bör ingå i dem. 50.4.2.

Verksamhetsformer

50.42.1. Allmänna metodiska rer — se 46.4.2.1. 50.42.2.

504-1-3. Planering och samverkan även 46.4.1.3.

Koncentration

Studieteknik

kommenta-

— se 46.4.2.2.

— se

De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på de olika momenten enligt tablå på vidstående spalt. Samverkan med ämnet byggtelcnik är väsentlig, emedan såväl planering som byggteknik behandlar byggnadsteknisk detaljutformning. Vid arbete med övningsuppgifter uppdelas klassen i grupper. Övningar tillhörande den gemensamma kursen utföres av arbetsgrupper med 2—3 elever/grupp. Tilläggs-

50.42.3. Självständiga arbetsformer — se även 46.4.2.3. Nedan visas i ett exempel hur beting inom planering kan utformas. Det förutsattes att den gemensamma kursen läses färdig under höstterminen, samt att den indelas i tre beting i vilka övningarna ingår. De två betingen behandlar städers och andra samhällens funktion och planering, och för dem beräknas sammanlagt 9 veckor. För det tredje betinget vars planering visas nedan återstår således 6 veckor.

540 Uppgift: Byggnaders funktioner och planering. 6 veckor. 6 vtr.

Vecka 5. Övningsuppgifterna diskuteras och bearbetas.

Vecka 1. Genomgång av betingets omfattning. Hushåll, bostad och gemensamma anläggningar behandlas. Yecka 2. Funktionsanalyser genomgås. Övningsuppgifter delas ut. Yecka 3. Dimensionering och disposition avv utrymmen genomgås. Övningsuppgifterna bearbetas. Vecka 4. Byggnaders planlösning, hustyper, lagar och förordningar behandlas. Övningsuppgifterna bearbetas.

Vecka 6. Friställd tid och prov. 5O.424. Demonstrationer, studiebesök — se 46.4.2.4.

laborationer,

Förutom studiebesök vid byggnader bör även institutioner såsom stadsplanekontor, byggnadsnämnd etc. besökas. 5O.42.5.

Bedömning — se 46.4.2.5.

50.4.3.

Hjälpmedel — se 46.4.3.

51. Anläggning 5 1 Ba. Anläggningstekniskt alternativ

SI Bal.

Mål

Undervisningen i anläggning för anläggningstekniskt alternativ har till uppgift att ge kunskap om de teoretiska förutsättningarna för och det praktiska utförandet av trafikleder och broar, att ge kunskap om de teoretiska förutsättningarna för och det praktiska utförandet av vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar samt att ge någon kännedom om kraftförsörjningsteknik.

51 Ba.2.

Huvudmoment

Vägteknik. Trafikteknik. Brobyggnad. Hydromekanik. Hydrologi. Vattenförsörjningsteknik. Avloppsteknik. Kraftförsörjningsteknik.

Vägbyggandets organisation och ekonomiska förutsättningar i Sverige. Vägens geometriska utformning: trafikens inverkan och krav, vägsektionens utformning, vägens linjeföring, väganslutningår och trafikanordningar. Jordartslära: jordarternas uppkomst och klassificering, tjälproblemet, jordartsundersökningar, dimensionering av överbyggnad. Vägprojektering: vägstakning och kartering, arbetsplan, fotogrammetriska karteringsmetoder, massberäkning med EDB, arbetsplanens formella behandling. Vägbyggnad: terrassering, överbyggnad, övriga arbeten (diken, trummor, räcken o. s. v.), grundförstärkning, vägmaskiner. Vägunderhåll. 2. Trafikteknik Trafikleders kapacitet. Trafikundersökningar. Utformning av trafikplatser. 3.

51 Ba.S. 1.

Kursplan

Vägteknik

Vägbyggandets historia.

Brobyggnad

Belastningsbestämmelser. Brotyper. Bärande system. Brobanor. Lager. Underbyggnad. Ställningar och monteringsmetoder.

541 4.

Hydromekanik

Hydrostatik: hydrostatiskt tryck, flytande kroppars jämvikt, nivåytor, ytspänning och kapillärkrafter. Hydrodynamik: olika rörelsetillstånd, Bernoullis lag, friktionsförluster i ledningar, avbördning, icke stationär strömning. 5. Hy dr ologi Nederbörd. Avdunstning. Avrinning. Vattenstånd och vattenföring. Sjöreglering. Grundvatten. 6. Vattenförsörjningsteknik Vattenbehov och vattenförbrukning. Vattenförekomst och vattenutvinning. Vattenuppfordring. Vattenmagasinering. Vattendistribution. Vattenbeskaffenhet och vattenundersökningar. Vattenrening. 7.

Avloppsteknik

Beräkning av avloppsvattenmängd. Ledningssystem. Dimensionering av ledningsnät. Utformning av ledningsnät. Pumpstationer. Vattnets självreningsprocess. Avloppsrecipienter. Reningsverk. 8.

Kraftförsörjningsteknik

Dammar. Kraftverk. Vattenrätt. 9.

Kraftdistribution.

Konstruktionsuppgifter

51 Ba.4. Anvisningar och kommentarer 51 Ba.4.1.

Lärostoffet

61 Ba.4-1.1. ämnesstoffet

Allmänna synpunkter på

tur. Tidsmässigt bör dessa avsnitt begränsas till förmån för de teoretiska och beräkningsmässiga delarna. Eftersom tiden inte medger analys av alla de problem ämnesområdet rymmer, är det väsentligt att undervisningen inriktas på att ge allmänna teoretiska grunder, med vars hjälp praktiska problem av olika karaktär kan lösas. Kursen bör behandlas så att eleverna får träning i utredningsmetodik. Eleverna bör alltså själva få insamla och bearbeta data samt utföra prognoser. I dessa avseenden är det värdefullt om undervisningen bedrives i kontakt med lokala tekniska institutioner (vägförvaltningar, byggnadskontor), varigenom eleverna kan få inblick i och arbeta med aktuella och reella tekniska frågeställningar. Undervisningen bör sikta till att göra eleverna förtrogna med moderna projekterings- och produktionsmetoder och att skapa intresse för metodutveckling. Större delen av anläggningstekniken behandlar byggnadsteknik, där samhället är i hög grad aktivt engagerat. Det är därför väsentligt, att de samhällsekonomiska aspekterna på ämnet ges utrymme. De viktiga miljö- och naturvårdsfrågor som vägbyggandet, avloppstekniken och framför allt kraftverksbyggandet berör skall beaktas och får inte ges en ensidigt teknisk behandling. 51 Ba.4.1.2. kursmoment 1.

Målsättningen för kursen i anläggning är att ge eleverna tekniskt-teoretiskt underlag för verksamhet som ingenjörer, främst inom vägbyggnads- samt vatten- och avloppsbranscherna. Huvudvikten skall alltså läggas på de avsnitt av kursen som behandlar dessa frågor, medan övriga delar genomgås mera översiktligt. En stor del av kursinnehållet är av beskrivande na-

Kommentarer

till

speciella

Vägteknik

Vägbyggandets och vägunderhållets finansiering samt frågan om samhällets vägbyggnadsbehov och vägbyggnadsresurser behandlas. Vägplanen genomgås och i anslutning härtill ges frågor rörande prognoser och långtidsplanering en mer allmän behandling. Vägens geometriska utformning genomgås i anslutning till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens anvisningar. Särskild vikt bör läggas på de dynamiska grunderna och övriga förutsättningar för

542 vägens utformning i plan och profil. Vägens linjeföring behandlas ur såväl tekniska som estetiska aspekter. Tjälproblcmet behandlas ingående, varvid särskild vikt lägges på träning i jordartsbedömning. Övning bör ges i fältmässiga metoder för analys av jordmaterials tjälfärlighet. Utearbete för arbetsplaner genomgås i anslutning till de stakmings- och mätningsövningar som utförts vid fältkursen i geodesi. Balansering och massberäkning behandlas såväl enligt konventionella metoder som med databehandlingsmetoder. Vägstakning på fotokartmaterial bör om möjligt demonstreras. De geotekniska frågor som har samband med vägprojektering bör ges stor vikt. Kursen skall här ansluta till det avsnitt om grundundersökning som genomgåtts i ämnet konstruktion. I avsnittet vägbyggnad skall delen vägbeläggningar ges stort utrymme. Byggnadsmaterialläran kompletteras här med betongens böj-draghållfasthetsegenskaper och tillsats av luftporbildande medel. De olika vägbeläggningamas trafiktekniska och ekonomiska egenskaper behandlas. Vägmaskiner behandlas endast med avseende på användningssättet, övriga maskinfrågor hänförs till ämnena maskinteknik och produktion. 2.

Trafikteknik

Detta avsnitt kan endast ge en orienterande översikt över de mycket omfattande trafiktekniska problemen. Någon inblick bör ges i insamling och bearbetning av trafikdata, och vidare bör understrykas vikten av att projekteringen av trafikleder bygger på ett utförligt och korrekt grundmaterial. Utformningen av trafikplatser inskränker sig till demonstrationsexempel på hur olika problem lösts, gärna i anslutning till lokala förhållanden. 3.

Brobyggnad

Avsnittet är omfattande och kan endast ges en översiktlig och beskrivande behand-

ling. Brotyper genomgås i anslutning till redovisning av färdiga byggnadsverk, varvid tekniska, ekonomiska och estetiska synpunkter på olika konstruktioner behandlas. Avsnitten om bärande system och övriga konstruktionsdelar behandlas ej ur beräkningsmässig synpunkt utan endast beskrivande. Beträffande beräkningar hänvisas till ämnet konstruktion. 4.

Hydromekanik

Ämnet behandlas med sikte på de hydromekaniska problemställningar som är av intresse inom vattenbyggnadstekniken. De teorier som genomgås ges en korrekt teoretisk behandling, men praktiska räknemetoder och överslagsberäkningar skall övas. Särskild vikt bör läggas på beräkning av rörledningar. Nomogram för ledningsberäkning avseende såväl helt som delvis fyllda ledningar skall genomgås. 5. Hydrologi Avsikten med kursen är att ge grundkunskaper för studiet av vattenförsörjningsoch kraftförsörjningstekniken. Ett kort avsnitt om allmän meteorologi bör inleda hydrologin. Metoder för bestämning av vattenföring och vattenstånd genomgås. Frågorna om vattentillgång och vattenföringens säsongmässiga variationer behandlas. Exempel ges på beräkning av regleringsmagasin och regleringshöjd. Teorierna för endimensionell grundvattenströmning och metoder för grundvattensänkning genomgås. 6.

Vattenförsörjningsteknik

Frågan om vattenbehov och vattenförbrukning analyseras med utgångspunkt i lokala förhållanden och förutsättningar. De faktorer som påverkar vattenbehovet penetreras och metoder för utförande av prognos över vattenförbrukningen genomgås. Metoder för vattenuppfordring behandlas med anknytning till avsnittet pumpar i maskintekniken. Under avsnittet vattendistri-

543 bution behandlas beräkning av olika typer av rörnät, vidare genomgås principer för beräkning av vattenavgifter. Metoder för fysikalisk-kemisk resp. bakteriologisk vattenanalys behandlas med anknytning till kemikursen. Om möjligt bör eleverna få tillfälle att själva utföra en vattenanalys. Vattnets kolsyrebalans behandlas och krav på vatten för olika ändamål genomgås. 7.

Avloppsteknik

Metoder för beräkning av sannolika regnvattenmängder samt retardation i långa ledningar genomgås. Ekonomiska och praktiska aspekter på olika ledningssystem belyses. Under avsnittet utformning av avloppsledningar behandlas bräddavlopp och dykarledningar, varvid beräkningsmetoder genomgås. Vattnets självreningsprocess och konsekvensen av för hög belastning på avloppsrecipienter skall behandlas ingående, varvid metoder för analys av syrebalansen i ett vattendrag belyses. Gällande lagbestämmelser samt ekonomiska, hygieniska och estetiska aspekter på avloppsvattenproblemet behandlas. 8.

Kraftförsörjningsteknik

delen vägteknik, hydrologi, vattenförsörjning och avloppsteknik utföres. Konstruktionsuppgifterna kan exempelvis omfatta följande: Reglering av vattendrag för kraft- eller vattenförsörjningsändamål omfattande bestämning av avvattningsområde, analys av vattenföring, analys av vattenbehov samt beräkning av erforderlig magasinsvolym och regleringshöjd. Överslagsmässig projektering av vattenförsörjningsanläggning omfattande prognos över befolkningsutveckling och vattenbehov, beräkning av rörledningar, pumpar, reservoarer samt dimensionering av del av distributionsnät. Projektering av avloppsnät, omfattande beräkning av spillvatten- och regnvattenmängder för ett mindre område samt dimensionering av rörledningar och bräddavlopp. Upprättande av arbetsplan för kortare vägsträcka. 51 Ba.4-1-3. Planering och samverkan — se även 46.4.1.3. De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på de olika momenten enligt nedan:

Avsnittet kraftförsörjningsteknik behandlas endast översiktligt. En beskrivning ges av olika dammtyper, varvid även fångdammar och tillfälliga anläggningar behandlas. Vattenkraftverkets principiella uppbyggnad genomgås och en kortfattad redogörelse ges för tunnlar, svallschakt, tuber och luckor. Ångkraftverk baserade på konventionella bränslen och atombränslen beröres kortfattat. Under avsnittet kraftdistribution behandlas endast de byggnadstekniska frågorna rörande linjebyggnad. 9.

Konstruktionsuppgifter

Tiden för utförande av konstruktionsuppgifter ingår i tidsramen för respektive huvudavsnitt. En större uppgift på vardera

Moment

Timmar

Årskurs 4- 9 vtr. Trafikteknik Brobyggnad

Vattenförsörjnings teknik Avloppsteknik Kraftförsörjningsteknik Konstruktionsuppgifter m. m. . . . Summa

80 10 10 30 5 60 50 25 i

1 Tiden för konstruktionsövningar m. m. inräknad i tiden för resp. kursavsnitt. Genom att ämnet omfattar relativt många veckotimmar behöver de olika av-

544 snitten inte läsas i ordning efter varandra. Sålunda kan exempelvis vägtekniken och de vattenbyggnadstekniska avsnitten mycket väl läsas parallellt. Detta förfarande är fördelaktigt om olika lärare undervisar i de vägbyggnadstekniska och de vattenbyggnadstekniska delarna av ämnet. Samverkan med ämnena geodesi, maskinteknik, produktion, byggtelcnik och konstruktion är väsentlig. Ämneskonferenserna i berörda ämnen planerar och organiserar denna samverkan. 51 Ba.4.14.

Koncentration — se 46.4.1.4.

51 Ba.4.1.5. Beting — se även 46.4.1.5. Betingsindelningen kommer att i högsta grad bero av den grad av koncentration som väljes. I de fall mer än en lärare undervisar i ämnet kan det även inverka på indelningen. Denna kan utföras på grundval av den tidsplanering av huvudmomenten som föreslås i 51 Ba.4.1.3. Vissa huvudmoment får därvid delas upp och vissa får sammanföras. Undervisar mer än en lärare i ämnet kan beting löpa jämsides. Väljes koncentrationsexemplet i 46.4.1.4, som innebär 18 vtr under vårterminen, kan betingen lämpligen omfatta lägst 2 och högst 4 veckor. På så sätt erhålles 5—7 beting. I dessa ingår konstruktionsuppgifter m. m.

51 Ba.4.2.

Verksamhetsformer

51 Ba.4.2.1. Allmänna mentarer — se 46.4.2.1. 51 Ba.42.2.

metodiska

kom-

Studieteknik — se 46.4.2.2.

51 Ba.42.3. Självständiga arbetsformer — se även 46.4.2.3. Följande exempel visar hur ett beting kan genomföras. Uppgift: Hydromekanik. 2 veckor. 18 vtr.

Vecka 1. Genomgång av betingets omfattning och arbetets planläggning. Genomgång av hydrostatik. Laboration och övningsräkning. Genomgång av hydrodynamik. Vecka 2. Laboration och övningsräkning. Friställd tid. Prov. Laboration och övningsräkning utföres som grupparbete. Om alla grupper ej kan laborera samtidigt omväxlar de mellan laboration och övningsräkning. Om två hela veckor anses för mycket för detta avsnitt, kan betinget givetvis avslutas, medan ännu några av veckans lektioner i ämnet återstår. 51 Ba.42.4. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 46.4.2.4. Laborationskurs i ämnet är ej nödvändig, men förståelsen för de hydromekaniska sammanhangen underlättas, om ett mindre antal laborationer utföres på avsnittet hydromekanik. Kursen kan exempelvis omfatta följande laborationer: Undersökning av laminär och turbulent strömning samt bestämning av kritiska hastigheter. Kvalitativ undersökning av Bernoullis ekvation. Bestämning av utströmningskoefficient vid utströmning genom hål. Kalibrering av bräddöverfall. Bestämning av rörförluster. En kurs omfattande dessa laborationer kräver ca 6 lektionstimmar. I vägteknik kan några laborationer avseende materialundersökning genomföras. En laborationskurs på 6—8 veckotimmar kan exempelvis omfatta: Undersökning av tjälfarlighet för jordmaterial genom kapillaritetsbestämning, utrullnings- och skakprovning samt genom bestämning av kornfördelning. Undersökning av stenmaterial för bituminös beläggning omfattande bestämningav korngradering, flisighet, sprödhet och styrkegrad. Undersökning av asfalt för bituminös beläggning, omfattande bestämning av vis-

545 kositet, mjukpunkt, penetration, duktilitet o. s. v. Analys av beläggningsmassa. Studiebesök bör göras vid lokala anläggningar på vattenförsörjnings- och avloppsområdet, såsom pumpstationer, reservoarer och reningsverk. Dessa studiebesök bör förberedas genom en noggrann genomgång

av förutsättningarna beträffande vattentillgång, typer av ledningsnät, recipienter, ekonomiska förutsättningar o. s. v. I vägteknik bör studiebesök göras på projekteringskontor och på vägbyggnadsföretag. Vidare bör asfaltverk och oljegrusverk studeras. 51 B a.4 2.5.

Bedömning — se 46.4.2.5.

51 Ba.4.3.

Hjälpmedel — se 46.4.3.

5 1 B h . Husbyggnadstekniskt alternativ

olBh.l.

Mål

Undervisningen i anläggning för husbyggnadstekniskt alternativ har till uppgift att ge elever med husbyggnadsteknisk studieinriktning en orientering om vattenförsörjningsteknik, avloppsteknik och vägteknik samt någon inblick i kraftförsörjningsteknik.

51 Bh.2.

Huvudmoment

Vattenförsörjningsteknik. Avloppsteknik. Vägteknik. Kraftförsörjningsteknik.

51 Bh.3.

Kursplan

1. Vattenförsörjningsteknik Hydromekanik. Vattnets cirkulation i naturen. Yt- och grundvatten. Vattenbehov och vattentillgång. Vatteninsamling och vattendistribution. Vattenbeskaffenhet och vattenundersökningar. Vattenrening. 2.

Avloppsteknik

Avloppsvattenmängder. Avledning av avloppsvatten. Vattnets självreningsprocess. Avloppsvattenrening. 3.

Vägteknik

Vägväsendets organisation. Vägens geometriska utformning. Vägprojektering. Vägbyggnad. Vägbeläggningar. Trafikteknik. 18 Läroplan för gymnasiet

4.

Kraftförsörjningsteknik

Sjöreglering. Dammar. Kraftverk.

51 Bh.4. Anvisningar och kommentarer 51 Bh.4.1.

Lärostoffet

51 Bh.4-1-1- Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Kursen avser att ge en översiktlig orientering om anläggningstekniken, framför allt med avseende på de delar av ämnesområdet som en husbyggare normalt kommer i kontakt med. Målsättningen innebär också att de husbyggnadstekniskt inriktade eleverna skall bli orienterade om de sektorer av vägtekniken och vattenbyggnadstekniken som är av betydelse för samhällsplaneringen. Ämnesstoffet är omfattande och ämnet måste därför till största delen vara beskrivande. Det är önskvärt att eleverna kommer i kontakt med och får information om de samhällsinstitutioner som handhar vägoch vattenbyggnadsfrågorna, varför relativt stort utrymme bör ges åt studiebesök och gästföreläsningar. Med hänsyn till elevernas huvudinriktning på konstruktionsteknik bör de konstruktiva problemen vid projektering av vägar och VA-anläggningar belysas i kursen.

546 51 Bh.4.12. kursmoment 1.

Kommentarer

till

speciella

Vattenförsörjningsteknik

Ett kort avsnitt om hydromekanik, avseende tryck i vätska, Bernoullis teorem och strömning i ledningar inleder kursen. Avsnittet begränsas till att omfatta de delar som är nödvändiga för förståelsen av vattnets strömning i rörledningar. Under rubriken »Vattnets cirkulation i naturen» behandlas kortfattat nederbörd, avrinning och infiltration. Egenskaperna hos yt- och grundvatten redovisas. Vidare behandlas grundvattenströmning och grundvattensänkning. En översiktlig redogörelse ges för tillgång och behov av vatten på olika platser och för skilda verksamheter. Tendenser i vattenbehovens utveckling belyses och en kort orientering ges om vattenbehovsprognoser. Metoder för vattenanalys beskrives och en redogörelse ges för de krav som ställes på vatten för olika ändamål. 2.

byggnadsbehov och vägbyggnadsresurser behandlas. En kort beskrivning ges över principerna för vägars utformning i plan och profil. Innehållet i en arbetsplan redovisas och en kort orientering ges om projekteringsarbetet. Viss vikt bör läggas på de geotekniska frågorna och tjälproblemet bör särskilt belysas. De viktigaste problemen vid byggandet av väg redovisas översiktligt varvid särskilt behandlas beläggningsfrågorna. Olika vägbeläggningars ekonomiska och trafiktekniska egenskaper redovisas. En redogörelse ges för trafikundersökningar, trafikleders kapacitet samt planering av trafikplatser. Parkeringsproblemet beröres. 4. Kraftförsörjningsteknik Den principiella uppbyggnaden av olika kraftanläggningar genomgås. I anslutning till frågan om dammar behandlas även tillfälliga dammanläggningar.

Avloppsteknik

En översiktlig redogörelse ges för spillvatten- och regnvattenmängdernas storlek och för spillvattenmängdens ökning med hänsyn till befolkningskoncentration och ökad vattenförbrukning. Olika ledningssystem och deras för- och nackdelar, särskilt med hänsyn till reningsproblemet, beskrives. Ledningsmaterial och problem vid utförandet av avloppsledningar redovisas, varvid särskilt behandlas ledningar från fastigheter. Vattnets självreningsprocess och konsekvensen av för hög belastning på recipienten samt olika principer för rening av avloppsvatten genomgås. De samhällsekonomiska aspekterna på avloppsvattenproblemet belyses kortfattat. 3. Vägteknik Vägbyggandets och vägunderhållets organisation och finansiering samt samhällets väg-

51 Bh.4.1.3. Planering och samverkan — se även 46.4.1.3. De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på de olika momenten enligt nedan: Timmar

Moment Årskurs 4- % vtr.

25 15 15 5 Summa

60 Men hänsyn till kursens orienterande och översiktliga karaktär är det lämpligt att filmer och bildband användes i stor utsträckning. Avsnitten om vattenförsörjning och avloppsteknik bör anknyta till ämnet VVS. 51 Bh.4-1-4- Koncentration

— se 46.4.1.4.

547 51 Bh.4-1-5. Beting — se även 46.4.1.5. Vart och ett av de tre första huvudmomenten kan utgöra ett beting. Det fjärde, kraftförsörjningsteknik, kan ingå i något av de övriga. 51 Bh.4.2.

Verksamhetsformer

51 Bh.42.1. Allmänna mentarer — se 46.4.2.1.

metodiska

51 Bh.4.22.

— se 46.4.2.2.

Studieteknik

kom-

Uppgift: Vägteknik. 4 veckor. 4 vtr. (Ämnet koncentreras till en termin.) Vecka 1—2. Genomgång av betingets omfattning. Översiktlig genomgång av vägtekniken. Vecka 3—4. Självständiga studier. Diskussioner. Prov. 51 Bh.42 4- Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 46.4.2.4. Studiebesök göres vid vattenverk, avloppsreningsverk och på vägarbetsplatser.

51 Bh.42.3. Självständiga arbetsformer — se även 46.4.2.3.

51 Bh.42.5.

Bedömning — se 46.4.2.5.

Följande exempel visar hur ett beting kan genomföras:

51 Bh.4.3.

Hjälpmedel — se 46.4.3.

52. Geodesi 52.1.

Mål

Undervisningen i geodesi har till uppgift att ge kunskaper om geodetiska mätinstrument och geodetiska mätmetoder samt att ge kännedom om kartering.

52.2.

Huvudmoment

Geodetiska instrument. Geodetiska mätmetoder. Stakning. Kartering.

52.3. Kursplan med årskursfördelning 52.3.1.

Årskurs 3

1.

Bandmätning

2.

Avvägning

Avvägningsinstrumentets konstruktion och justering. Fixpunktsavvägning. Profilavvägning. Ytavvägning.

3.

Vinkelmätning

Vinkelprismat. Teodoliten. Vinkelmätningsmetoder. 4. Stakning och utsättning 5.

Kartering

52.3.2. 6.

Årskurs 4

Fältövningar

Stakning. Kartering. Polygonmätning. Inskärning av punkt.

52.4. Anvisningar och kommentarer 52.4.1.

Lärostoffet

52.4-1.1. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Kursen i geodesi avser endast att ge utbildning i de vanligaste mätningsförfarandena — längdmätning, utsättning och avvägning. I övrigt kan kursen endast ge en orientering rörande vinkelmätning och kartering.

548 Kursen skall bibringa eleverna insikt om betydelsen av noggrannhet vid mätningar och förmåga att uppskatta storleken av de fel som uppstår vid olika mätmetoder, övning skall även ges i val av mätmetod med hänsyn till önskad mätnoggrannhet. Eleverna skall lära sig handha instrument och bör bibringas förståelse för betydelsen av en omsorgsfull instrumentvård. I anslutning till kursen skall ges en orientering om de institutioner som handhar och kontrollerar mätningsväsendet. 524-12. moment 1.

Kommentarer

till speciella kurs-

Bandmätning

Följande avsnitt behandlas: Val av band och mätmetod med hänsyn till erforderlig noggrannhet. Utförande av bandmätning vid kortare och längre mätsträckor samt över hinder. Korrektioner vid noggrann mätning med hänsyn till bandlutning, temperatur, nedböjning o. s. v. En orientering bör vidare ges om optiska längdmätningsmetoder, deras användningsområden, noggrannhet och ekonomi. 2. Avvägning Genomgång och övningar bör i huvudsak utföras med konventionella instrument, men självhorisonterande instrument skall finnas för demonstration. Instrumentet användes även för något kortare övningsmoment, varvid jämförelse göres med konventionellt instrument. Uppställning, horisontering och avläsning övas på läro- eller ritsal, varvid även justering av instrumentet behandlas. Övning i instrumentjustering utföres dock ej. Övning i fixpunktsavvägning utföres under kursen i årskurs 3, medan resten av avvägningsövningarna genomgås under fältövningarna i årskurs 4. Vid övningarna skall särskild vikt läggas på träning i protokollskrivning.

3.

Vinkelmätning

Vinkelprismat genomgås och dess användning övas på lärosalen. Strålgång och prismats konstruktion behöver ej behandlas. Teodolitens konstruktion genomgås endast i de delar som är av betydelse för förståelsen av instrumentets verkningssätt. Uppställning och avläsning övas på lärosalen under kursen i årskurs 3, så att ingen tid behöver anslås till dessa moment under fältövningarna. Instrumentfel och deras avhjälpande behandlas endast i den mån felen kan elimineras genom speciella mätmetoder (genomslagning av tub, mätning i satser o. s. v.). Principen för optisk mikrometer och metoder för noggrann avläsning genomgås. Alla övningar utföres på moderna instrument. 4.

Stakning

Principer och metoder för stakning av räta linjer och cirkulära kurvor genomgås. Orientering ges om klotoidkurvor och andra övergångskurvor, men stakningsmetoder för dessa behandlas ej. 5. Kartering En inledande orientering ges om koordinatsystem, triangel- och polygonnät samt om metoder för stommätning. Olika karttyper demonstreras. Principer och metoder för ortogonal och polär detaljmätning behandlas varvid tachymeterns användning genomgås och övas. Beräkningshjälpmedel (räknesnurra, tabellverk) och hjälpmedel för uppritning av kartor (rutmall, stickapparat, koordinatografer) demonstreras och genomgås. 6. Fältövningar 4 dagar före höstterminens början i årskurs 4 Avsikten med fältövningarna är att ge eleverna tillfälle till praktisk tillämpning av de teorier som genomgåtts i årskurs 3. Utöver själva mätningsarbetet skall även mätningsresultaten redovisas och behandlas på den anslagna tiden, varför övningarna mås-

549 te organiseras noggrant, övningsterrängen skall väljas så att den ger tillfälle till ordentlig övning på samtliga moment. Den skall också vara sådan att tidsödande röjningar undvikes. Följande övningar kan exempelvis utföras : Stakning: Våglinje bestående av raklinjer och en cirkulär kurva stakas och längdmätes. Huvudpunkterna befästes. Längd- och tvärprofiler avväges och uppritas. Kartering: Ett område — exempelvis området kring den stakade vägen — uppmätes, till en del ortogonalt, till en del polärt med tachymeter. Grundkarta uppritas över det mätta området. Polygonmätning: Längd- och vinkelmätning utföres på ett polygontåg med ett fåtal sidor. Längd- och vinkelmätning korrigeras. Tåget koordinatberäknas och utjämnas. För att mätningen skall medhinnas väljes polygonsidorna mindre än 100 meter, så att de kan mätas utan mellanpunkter. Beräkningen utföres med 6-ställig tabell och räknesnurra. Inskärning av punkt: En punkt koordinatbestämmes genom inskärning med teodolit från två kända punkter. 524-1-3. Planering och samverkan — se även 46.4.1.3. De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på de olika momenten enligt nedan: Timmar

Moment Årskurs 3. 1 vte

3 8 7 6 6 Summa Årskurs 4- 4 dagars fältövning

30 För att ett godtagbart resultat skall erhållas av den mycket korta fältövningskursen fordras att övningarna noggrant planeras och att varje instruktör har ett begränsat antal övningsgrupper att leda och instruera. Området för övningarna skall vara rekognoscerat i detalj i förväg, så att övningarna kan igångsättas omedelbart vid kursens början. Övningarna bör utföras i grupper med 5 elever i varje grupp. Varje instruktör bör omhänderha högst 3 grupper. Samtliga grupper skall ha fullständig instrumentuppsättning för samtliga övningar (tachymeter och teodolit undantagna) tillgänglig på central plats inom övningsområdet. Elevernas rättigheter och skyldigheter gentemot markägaren skall vara ordentligt klargjorda innan övningarna börjar. 52-4-14- Koncentration — se även 46.4.1.4. Kursen koncentreras till 2 vtr under halva läsåret, varvid vårterminen bör föredragas. 52.4-1.5. Beting — se även 46.4.1.5. Kursen indelas i 2—4 beting. Följande exempel visar hur ett beting kan genomföras: Uppgift: Bandmätning och avvägning. 6 veckor. 2 vtr. Vecka 1. Genomgång av betingets omfattning samt bandmätningens teori. Vecka 2. Övningsräkning samt mätningsövning. Vecka 3—4. Genomgång av avvägningens teori samt demonstration av instrumenten. Vecka 5. Avvägningsövning (utomhusövning i grupp). Vecka 6. Redovisning av mätningsresultat samt förhör. 52.4.2.

Verksamhetsformer

52-4-2-1- Allmänna rer — se 46.4.2.1.

metodiska

kommenta-

550 524-2.2.

Studieteknik

— se 46.4.2.2.

52.4-2.3. Självständiga 46.4.2.3.

arbetsformer — se

52.42.4. Demonstrationer, studiebesök — se 46.4.2.4.

laborationer,

52.42.0. Bedömning — se även 46.4.2.5. Vid betygsättningen skall hänsyn tagas till prestationerna såväl i årskurs 3 som under fältövningarna i årskurs 4. 52.4.3.

Hjälpmedel — se 46.4.3.

53. VVS 58.1.

Mål

Undervisningen i VVS syftar till att ge eleverna kännedom om de faktorer som inverkar på rumsklimatet samt att ge dem kännedom om de värme-, ventilations-, vatten- och avloppsinstallationer som normalt förekommer i byggnader.

53.2.

Huvudmoment

Fysiologiska grunder. Värmeteknik. Ventilations- och luftbehandlingsteknik. Sanitetsteknik.

53.3.

Kursplan

1. Fysiologiska grunder 2.

Värmeteknik

4.

Sanitetsteknik

Sanitär inredning. Vattenledningar. loppsledningar. Installationsteknik.

Av-

53.4. Anvisningar och kommentarer 53.4.1.

Lärostoffet

53.4.I.I. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Undervisningen syftar främst till att ge eleverna en allmän orientering om VVS-teknikens målsättning, byggnadstekniska bedömningar av alternativa utföranden samt de fordringar som kan ställas på installationer. Olika faktorers inverkan på människans välbefinnande och komfort bör diskuteras vid behandlingen av ämnet. Vid genomgång av de olika kursavsnitten skall motsvarande moment i författningar och normer beaktas, särskilt de som har betydelse för byggnadens utformning. Ekonomiska synpunkter skall behandlas.

Byggnaders värmebehov. Uppvärmningssystem: varmvattensystem, varmluftsystem, strålningsuppvärmning, övriga uppvärmningssystem. Värmealstring: bränslen, pannor och panncentraler, värmeväxlare, varmvattenberedare, värmedistribution. Installationsteknik.

53.4.I2. moment

3. Ventilations- och luftbehandlingsteknik Erforderliga luftmängder. Luftbehandlingsaggregat. Ventilationstrummor och fläktar. Ventilationsanläggningar.

1. Fysiologiska grunder Klimatfaktorernas (luftens temperatur, rörelse, fuktighet och renhet samt väggtemperaturen) inverkan på hälsotillstånd och

Kommentarer

till speciella kurs-

551 arbetsprestation beaktas. Luftens halt av damm och gaser behandlas i avsnittet om luftbehandling.

Typiska installationsexempel i bostads-, kontors- och affärsbyggnader, samlingslokaler, garage och badhus visas och diskuteras.

2. Värmeteknik Repetition och komplettering av i ämnet byggteknik genomgångna avsnitt behandlande värmegenomgång, värmebehov samt ekonomisk väggtjocklek. Värmeförlusten genom grundplatta till källarlösa hus genomgås. Schema för olika uppvärmningssystem med driftstekniska kommentarer lämnas. Värmarnas placering och utformning behandlas. Beskrivande genomgås värmeals trande enheter med jämförande driftstekniska och ekonomiska värderingar. Värmedistribution och värmeväxlare behandlas. Konventionella och nyare installationstekniska materials egenskaper jämföres. Byggnadstekniska och ekonomiska synpunkter på platsmontering resp. montering av prefabricerade enheter diskuteras. Toleranskrav. Samverkan och planering på såväl konsult- som entreprenadstadiet behandlas. Intrimning av värmesystem omnämnes.

4.

3. Ventilations- och luftbehandlingsteknik Redogörelse ges för de krav som bör ställas på lufttillstånd med hänsyn till syrebrist, vattenavgivning, luftförskämning och stoft i olika lokaler. Sambandet mellan värmeinläckning och dess tidsfördröjning vid olika väggkonstruktioner framställes grafiskt. i-x-diagrammets konstruktion och användning genomgås. Luftbehandlingsenheternas utformning och allmänna egenskaper redovisas. Beskrivande genomgås kanalers och trummors utformning, fläktarnas placering, ljuddämpare och ventilationsöppningar. Utsugnings- och inblåsningsförloppen behandlas.

Sanitetsteknik

Sanitär inredning och armatur genomgås med utgångspunkt från såväl funktionella som produktionstekniska synpunkter. Vatten- och avloppsledningar behandlas huvudsakligen med hänsyn till materialval och kommunaltekniska bestämmelser. Typiska installationsexempel presenteras, varvid hänvisning sker till rådande bestämmelser och fordringar. Platsmontering alternativt prefabricerade enheter diskuteras. 53-4-1-3. Planering och samverkan De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på de olika momenten enligt nedan: Moment

Timmar

Årskurs 4- 1 vte Fysiologiska grunder Värmeteknik Ventilations- och luftbehandlingsteknik Sanitetsteknik Summa

4 10 10 6 30

Grundläggande kunskap om pumpar, fläktar m. m. lämnas i ämnet maskinteknik, varför samverkan bör ske mellan detta ämne och VVS. Samverkan med byggtekniska ämnen är väsentlig och VVS-aspekter bör ingå som en integrerande del i byggnadstekniska konstruktions- och produktionsuppgifter. VVS har många beröringspunkter med ergonomi varför samverkan bör ske med detta ämne. 53-4-14- Koncentration — se 46.4.1.4. 53.4.I.5. Beting — se även 46.4.2.3. Ämnet kan med fördel läsas som beting i sin helhet eller uppdelas i två avsnitt med

552 fysiologiska grunder och värmeteknik i den ena samt ventilations- och luftbehandlingsteknik samt sanitetsteknik i den andra delen. 53.4.2.

Verksamhetsformer

53.42.I. Allmänna metodiska rer — se även 46.4.2.1.

kommenta-

53.42.3. Självständiga 46.4.2.3.

arbetsformer — se

53.4-2.4- Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 46.4.2.4. Inga laborationer utan endast demonstrationer förekommer. Studiebesök speciellt för VVS-anläggningar erfordras ej, men dessa skall beaktas vid studiebesök i byggnadstekniska ämnen.

Ämnesavsnitten bör lämpligen genomgås i den ordning som de upptagits i kursplanen.

53.42.5.

Bedömning — se 46.4.2.5.

53.422.

53.4.3.

Hjälpmedel — se 46.4.3.

Studieteknik

— se 46.4.2.2.

54. Eltekniska ämnen (Gemensamma anvisningar för ämnena 55—66)

54.1—3. Mål, huvudmoment och kursplaner med årskursjördelning anges särskilt för vart och ett av de eltekniska ämnena 55—66.

54-4- Anvisningar och kommentarer 54.4.1.

Lärostoffet

544-1 -1- Allmänna synpunkter stoffet

på ämnes-

För eltekniska studier finns två alternativ, teletekniskt (Elt) och elkrafttekniskt (Elk). I årskurs 3 sker ingen delning, utan där studeras gemensamt ellära, elektronik och maskinteknik. I årskurs 4 är förutom ergonomi och företagsekonomi även elmaterial och reglerteknik gemensamma ämnen, medan alla övriga är speciellt utformade för de båda alternativen. Ämnena elektronik, telekommunikation, systemteknik och elkraft är speciella ämnen

för teleteknisk inriktning, medan elektronik (mindre kurs), elmaskiner och elanläggning studeras inom elkrafttekniskt alternativ. Ellära skall på fysikkursens grund vidga och fördjupa elevernas kunskaper om de elektriska och magnetiska fälten samt om växelströmsläran, göra dem förtrogna med elektriska mätinstrument och mätmetoder samt träna deras förmåga att utföra laborativt arbete inom ämnesområdet. Elmaterial ger eleverna kunskap om materians elektriska och magnetiska egenskaper samt övriga fysikaliska och kemiska egenskaper av betydelse för användning i elektriska maskiner och apparater. Ämnet omfattar materians struktur, laddningsrörelser i elektriska och magnetiska fält, elektronstrukturen hos kristalliserade fasta kroppar, särskilt med hänsyn till egenskaperna hos ledare, halvledare och isolatorer, samt vätskors elektriska egenskaper. Elektronik har för årskurs 3 en gemensam grundkurs, som omfattar de olika elektronrörens grundläggande tekniska egen-

553 skaper. För teleteknikerna ges i årskurs 4 en grundlig fortsättningskurs omfattande elektroniska komponenter, apparater, utrustningar, mätmetoder och system. Elkraftteknikerna får i årskurs 4 en förkortad kurs jämte grunderna för radio-, telefonoch signalteknik samt viss nätteori. I reglerteknik läggs huvudvikten på den elektriska utrustning som används för att styra och reglera maskiner och processer. Eleverna får lära sig det viktigaste om återkopplade system, deras egenskaper, dimensionering, komponenter och användning vid automatisering. Telekommunikation ger såväl de allmänna grunderna för som det praktiska utnyttjandet av de metoder man använder för att överföra meddelanden och signaler. Huvudsakligen behandlas telefon, telefonsystem, signalteknik, radio- och mikrovågteknik. Systemteknik omfattar studiet av elektroniska system såsom puls-, analogi- och digitaltekniska, telekommunikationstekniska system såsom modulations- och mikrovågstekniska samt praktisk tillämpning av något system i ett speciellt fall. Eleverna kan fördjupa sig inom något avsnitt av systemteknisk tillämpning, t. ex. hur man sammansätter elektroniska enheter till ett system med vars hjälp man kan följa och reglera produktionen i en verktygsmaskin. Elkraft, som sammanfattar vad teleteknikern bör kunna om elektriska maskiner och anläggningar, ger en orientering om utförandet av elektriska starkströmsanläggningar, om risker och erforderliga skyddsåtgärder samt om kraftekonomiska frågor. Vidare ges någon kännedom om elektriska maskiners och apparaters viktigaste driftsegenskaper och användning. Elmaskiner skall göra eleverna förtrogna med uppbyggnad, verkningssätt och driftegenskaper för viktigare elektriska maskiner, roterande och statiska, samt ge en god överblick över de elektriska maskinernas användning i kraftproduktion och industri.

Elanläggning omfattar huvudsakligen projektering, utförande, drift och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar samt de författningar, föreskrifter och normer som reglerar denna verksamhet. Eltekniska ämnen förekommer även inom andra alternativ nämligen elteknik M inom maskintekniskt, elteknik B inom byggtekniskt och elteknik K inom kemitekniskt alternativ. Elteknik M syftar till att ge eleverna kännedom om elektriska apparaters, maskiners och utrustningars viktigaste driftegenskaper och användning. I ämnet ges även en orientering om starkströmsanläggningars utförande samt risker och föreskrifter vid dessa. Dessutom ger eltekniken vissa grunder för regler tekniken. Elteknik B avser att ge en orientering av de vanligast förekommande elektriska maskinerna samt om installationstekniken. Elteknik K skall ge kännedom om elektriska apparaters, maskiners och utrustningars viktigaste driftegenskaper och användning. Undervisningen skall även orientera om elektriska starkströmsanläggningars utförande i stort drag samt om de risker som är förknippade med sådana anläggningar och de viktigaste föreskrifterna rörande dem. Kursplanerna upptar de olika momenten i stort sett i den ordning i vilken de lämpligen kan studeras, men ordningsföljden inom varje årskurs är på intet sätt bindande. Det eltekniska ämnesstoffet måste begränsas till det för lärokursen väsentliga. Samtliga huvudmoments och delmoments ämnesinnehåll avser i huvudsak elementära grunder, principer och metoder. Det är viktigt att beakta att ämnesstoffet i elteknik för icke fackelektriker ej skall omfatta sådana detaljer som sammanhänger med teori, konstruktion och tillverkning av t. ex. elkomponenter och elapparater annat än i den omfattning som krävs för att ge förståelse för dessa byggdelars driftegenskaper och användningsmöjligheter.

554 Elevernas kunskaper i matematik och fysik utnyttjas med fördel till en elementär teoretisk behandling av viktigare elkomponenters och elsystems fundamentala driftegenskaper. Den beskrivande och teoretiska genomgången av lärostoffet måste åtföljas av demonstrationer och experiment. Viss tid måste anslås till experiment, vilka främst måste vara analyserande. Genom den experimentella verksamheten blir kunskapsstoffet mera konkretiserat och eleverna får en positiv inställning till och vidgad syn på elutrustningars användningsmöjligheter inom deras eget tekniska fackområde. Någon strikt gränsdragning mellan olika kursavsnitt inom ett elteknikämne skall ej upprätthållas, utan i görligaste mån skall en integrerad elämneskurs eftersträvas. För läsåret föreskrivna kursmoment kan då, om så behövs, behandlas i en annan ordningsföljd än den som förtecknas i kursplanerna, om sådan förändring är förenlig med god samordning i tiden med övriga läroämnen. Normenliga benämningar, beteckningar och grafiska symboler skall användas. Lärostoffets och problemens svårighetsgrad och nivå skall anpassas efter elevernas förmåga. Elever som är speciellt intresserade av ett ämne bör ges möjlighet att i form av litteraturstudier, problemlösning eller experiment ägna sig åt mera avancerade uppgifter inom ett mindre avsnitt av den gemensamma lärokursen. Elever, som är intresserade av sådana fördjupade studier, får själva när som helst under läsåret utvälja ett kortare avsnitt ur årets kurs i elämnet. Detta får dock ej inkräkta på elevernas studier i övriga ämnen och ej heller anges som villkor för högre betyg. Speciella anvisningar ges under de enskilda ämnena. 544-12- Kommentarer till speciella kursmoment anges särskilt för varje ämne 55—66.

544-1-3. Planering och samverkan Som förut nämnts är kursplanerna ej bindande för ordningsföljden mellan momenten inom varje årskurs. Däremot kan, då gymnasiets konstruktion medför att större delen av eleverna byter skola mellan årskurserna 3 och 4, en överflyttning av moment mellan årskurserna ej tillåtas. Vid uppläggningen av kursen i varje särskilt ämne måste hänsyn tagas dels till ämnets egna krav på en logisk och pedagogisk ordning mellan de olika kursavsnitten, dels till andra ämnens krav. Ur pedagogisk synpunkt är det också lämpligt att undervisningen planeras så att mer teoretiska och räknemässiga avsnitt omväxlar med partier av mer praktisk och beskrivande karaktär. I detta sammanhang bör möjligheten till parallelläsning av vissa kursavsnitt framhållas. Sålunda är det t. ex. fullt rimligt att inom ämnet elteknik läsa ellära parallellt med elmätteknik, elmaskiner parallellt med elmotoranläggningar och elinstallationer parallellt med elfara och ellagstiftning. Det är av största vikt att undervisningen i ett ämne, t. ex. elteknik (M, B eller K) planeras så att, när ett moment av dess kurs behövs i något av de övriga tekniska ämnena, det då är behandlat. Stoffsammanställningen inom elteknik är ett steg i integrationssträvan mellan matematiken, fysiken, elteknikämnena och de andra tekniska fackämnena. Överhuvud betjänas integrationen av stoffet inom ämnet av en samlande och kombinerande behandling längre fram i kursen. De kunskaper, som inlärts, och de problem, som behandlats redan i kursens början, kan man successivt återknyta till och tillföra nytt stoff och nya synpunkter senare under studiegången i anslutning till eltekniska tillämpningar. På så sätt erhålles data och problem sammanfogade i mera aktuella frågor för eleverna, samtidigt som dessa vänjes att studera eltekniska förhållanden ur en vidare synvinkel. Ämnets stoff skall belysas med exempel på tillämpningar icke blott från

555 det egna ämnet utan även från andra berörda ämnen. Kursen i de eltekniska ämnena bygger direkt på matematiken och fysiken. Eftersom de teoretiska momenten i en elämneskurs skall ges en enkel matematisk och fysikalisk behandling, är det värdefullt om eleverna får till sitt förfogande de matematiska och fysikaliska hjälpmedel, som de vid varje särskilt tillfälle behöver för att undervisningen i elämnet skall bli effektiv. Under varje enskilt ämne ges förslag till tidsplanering av ämnet. Där anges det antal lektionstimmar som bör beräknas för varje huvudmoment eller större avsnitt. Därvid har det antagits att en veckotimme ger 30 effektiva lektionstimmar per läsår. I många ämnen anslås tid för laborationer och konstruktioner. I I I I : 7.1 anges i vad mån delning får ske under dessa timmar. Givetvis föreligger intet hinder att ha laborations- eller konstruktionsövningar utöver den tid varunder klass får delas för detta ändamål. Under varje enskilt ämne ges speciella synpunkter på planering och samverkan. Se även 11:4.1.2.5 och 11:4.1.3.

544-14Koncentration En analyserande och probleminriktad undervisning betjänas bäst av ett relativt stort veckotimtal. Om timtalet blir för lågt, kan det bedömas ha negativ effekt på undervisningen genom att intervallerna mellan lektionstillfällena blir för stora. Problemdiskussion och sammanhangsanalys kräver att ett material får genomarbetas under en kortare tidsrymd, så att ej den eftersträvade översikten splittras. Ej heller är det möjligt att med en spridning av lärokursen åstadkomma den planering, samverkan, samordning och integration som förutsatts nödvändig och eftersträvansvärd i föregående avsnitt. För ämnet elteknik ges koncentrationsförslag under 38.4.1.4, 46.4.1.4 och 67.4.1.4. I årskurs 3 av eltekniskt alternativ kan elektronik tänkas bli koncentrerad, och maskintekniken skall koncentreras. För årskurs 4, där det finns 5 veckotimmar ergonomi och företagsekonomi och 29 veckotimmar för eltekniska studier karaktäristiska ämnen, ges nedan ett exempel på hur dessa ämnens lektioner kan fördelas under läsåret.

Exempel på timfördelning i årskurs 4 på elkrafttekniskt och teletekniskt (Elt) alternativ

(Elk)

(I ergonomi och företagsekonomi, som är gemensamma ämnen för hela den tekniska sektorn och i vilka samläsning med andra alternativ sker, antages att koncentration ej företas). Veckotimmar Nr

56 57 58 59 60 61 62 63

Ämne

Elt

Elk

Elektronik

ht

vt

ht

vt

3 4 4

3 4 5

3 8 4 10

3 4 5 4 9

8 10

7 10 4

29 Elkraft Summa

556 För elkrafttekniskt alternativ företages ingen koncentration. För de teletekniska studierna är det av värde att så mycket som möjligt av elektronik och telekommunikation har behandlats, innan det tillämpas i systemteknik. Under de enskilda ämnena ges speciella synpunkter på denna fråga. 544-1-5.

Beting

Eleven tränas genom betingsläsning att på egen hand inhämta kunskaper och genom grupparbete att samarbeta med andra elever. Den träning i friare studieformer och självständigt arbete, som eleverna erhållit i lägre årskurser genom bl. a. betingsläsning, bör utnyttjas vid undervisningen i elämnen. Betingsstudierna kräver dock en nära samverkan mellan läraren och eleverna. Detta kan endast bli möjligt, om undervisningen kan koncentreras till ett veckotimtal av minst 3—4 vtr under en hel termin. Endast därigenom kan erforderlig tid för kontinuerlig handledning, genomgång, diskussion, grupparbete och självständigt arbete åstadkommas inom lektionstidens ram. Organisationen av kursen i ett elteknikämne framgår av kursplanerna med årskursfördelning, där stoffet angivits i en tänkt kronologisk ordning, som i stora drag skall kunna tillämpas vid undervisningen. För inlärningen av sådana kursmoment, som ställer stora krav på begreppsbildningen, torde en ganska detaljerad lärarhandledning vara att rekommendera. Det föreligger stora möjligheter att i elteknikundervisningen redan från årskurs 3 tilllämpa självständiga arbetsformer såsom långläxor och betingsläsning. Avsnitt lämpade för betingsläsning kan erhållas inom alla delar av kursen. I årskurs 4 bör betingsläsning vara den normala studieformen. Betingsperioderna inom en årskurs bör vara av ungefär samma längd. Betingsperiodernas längd kan i årskurs 3 vara 3—6 veckor

och i årskurs 4 ännu längre. Under varje enskilt ämne ges särskilda anvisningar härom. Se även II: 4.2.3.3. 54.4.2.

Verksamhetsformer

544-2.1. tarer

Allmänna metodiska

kommen-

Undervisningen i de eltekniska ämnena skall utformas så att målen för gymnasiets eltekniska kurser förverkligas på ett rationellt och effektivt sätt inom ramen för den tillgängliga tiden för skol- och hemarbete. Kursen skall begränsas till det väsentliga och fordringarna får avvägas så att samtliga elever kan uppnå tillfredsställande studieresultat. Undervisningen skall ske genom aktivt samarbete mellan läraren och samtliga elever. Det är önskvärt att läraren kan introducera nya kursmoment på ett intresseväckande sätt, t. ex. genom ett enkelt problem, en enkel figur, ett experiment, en diskussion eller dylikt. Vid genomgången av nytt stoff är det angeläget att läraren får eleverna att aktivt medverka med synpunkter och frågor. Problemlösning skall ske gemensamt eller individuellt. Vid den gemensumma problemlösningen eller det gemensamma experimentet skall eleverna skriva i sina arbetsböcker och en elev kan tjänstgöra vid tavlan som sekreterare. Stor vikt bör läggas på den formella framställningen. En uppgift bör behandlas på svarta tavlan med samma formella krav som en uppgift som löses under en skrivning. Eleverna skall vänjas att alltid ange motiveringar för sina åtgärder liksom att använda en fast och enhetlig nomenklatur enligt gällande normer. Alla problem och uppgifter bör anknyta till praktiska meningsfyllda frågeställningar inom eltekniken och dess tillämpningsområden. Problemen bör vara sådana att de prövar om eleverna verkligen förstått de införda eltekniska begreppen och metoderna. Uppgifter av speciell karaktär bör ej förekomma. Figur-

557 och schemaritning bör ofta tillämpas vid problemlösning. Eleverna bör tillhållas att i sina uppgiftslösningar göra klara uppställningar, skriva snyggt och rita tydliga och snygga figurer. Eleverna skall i lämplig grad tränas att vid problemlösning använda tabellverk, handböcker, normhäften och materialkataloger. Läraren bör sträva efter att i stor utsträckning presentera lärostoffet induktivt. Detta sammanhänger självfallet med experimentets stora roll i elteknikundervisningen. Den induktiva framställningsmetoden är emellertid ganska tidskrävande och är ej alltid användbar. Vissa kursmoment lämpar sig bättre för en deduktiv presentation, men den deduktiva metoden är ofta matematiskt krävande. Läraren kan dock framställa betydande delar av det tekniska kunskapsstoffet utan kartläggning av uppbyggnadsvägarna. Många gånger måste undervisningen med nödvändighet få en mera dogmatisk karaktär. Undervisningen skall icke blott ge formella kunskaper utan även få eleverna att leva sig in i de eltekniska frågeställningarna: Varför är det så, vad skall det användas till och hur skall det användas? Införandet av allmänna begreppsbildningar bör ske först sedan de motiverats med konkreta exempel. Undervisningen skall främst inriktas på allmänna lagar, principer och metoder i syfte att öka elevernas förståelse för eltekniska förhållanden. Endast lärostoff av mera bestående värde skall genomgås i undervisningen. Stoff som endast har begränsad tillämpning eller som snabbt föråldras bör undvikas. Undervisningen skall beakta elevernas kunskaper och färdigheter från skolpraktiken och industripraktiken. Inlärandet av nytt kunskapsstoff bör i början av kursen stödjas av läraren genom resonerande klassundervisning parallellt med en lämplig lärobok. Särskilt i årskurs 4 bör genomgången av nytt lärostoff kunna inskränkas till experiment, demonstrationer,

filmvisning och samtal i anslutning därtill. Efter detaljerad rådgivning beträffande studierna av läroboken och eventuell bredvidläsningslitteratur får eleverna bedriva studier på egen hand. Det är väsentligt att läraren klargör de fordringar som bör uppfyllas och att eleverna antecknar lärarens anvisningar. Lektionerna bör i övrigt användas till diskussion om redan inhämtade kursavsnitt jämte tillämpningar på dessa, såsom problemlösning, elevlaborationer, konstruktionsövningar, studiebesök och dylikt. Speciella synpunkter redovisas under de enskilda ämnena. 544.2.2.

Studieteknik

Undervisningen skall hos eleverna uppträna och befästa goda studievanor i enlighet med gymnasiets allmänna studieprogram. Av särskild betydelse är att successivt skola eleverna till ett självständigt arbetssätt. Läraren skall organisera sitt arbete så att eleverna får tillfälle till och inser nödvändigheten av att planera det egna arbetet. När övergång sker till långläxor eller till större beting, skall eleven därför vänjas vid att planera sitt arbete på ett rationellt sätt. Även om eleven i årskurs 3 och 4 bör ha förmåga att på egen hand systematisera sina större inlärningsuppgifter, bör läraren någon gång ge anvisningar om disponering av lärostoffet. Läraren bör således vid behov ge eleverna individuell handledning i studieteknik. Läraren bör vid genomgången av nya arbetsuppgifter ge eleverna anvisning om hur man genom understrykningar, kommentarer och hänvisningar direkt i läroboken framhäver det väsentliga. Efter det att nytt lärostoff har behandlats i skolan, bör eleverna tillrådas att hemma gå igenom bokens framställning eller eventuella anteckningar. Eleverna bör vid inlärningen av nytt stoff vänjas att då och då göra återblickar samt att repetera väsentligheter. Härigenom erhålles dels en bättre faktainlärning, dels det åsyftade sam-

558 manhanget inom ämnet. Till goda studievanor hör att skriva snyggt och att rita tydliga figurer. Eleverna bör uppmuntras att samarbeta och att förhöra varandra. Eleverna skall även kontrollera, att de kan skissera väsentliga figurer och skriva upp formler till det lästa avsnittet utan tillgång till läroboken samt att de uppfattat formlernas innebörd. Vid problemlösning är det en god hjälp att teckna skisser över i problemet beskrivna tillstånd och att i skisserna införa beteckningar på storheter av intresse. Vidare betonas betydelsen av att man kontrollerar, att resultatet har rimlig storleksordning. Läraren bör stimulera eleverna att på lektionerna fråga om sådant som de ej förstår. Han bör även förvissa sig om att eleverna uppfattar och förstår det som genomgås. Den individuella handledning som betingen ger ökad möjlighet till underlättar detta. Eleverna bör tillhållas att koncentrera sig på sådant som är väsentligt föp uppgiften och ej förlora sig i detaljer. Se även I I : 4.2.2. 544-2-3. Självständiga arbetsformer Beting. Många kursavsnitt inom de eltekniska ämnena i årskurs 3 och 4 torde, såsom förut framhållits, vara lämpade för betingsläsning. Lärostoffet i ett ämne uppdelas i ett begränsat antal större kursavsnitt eller huvudmoment, som vart och ett inläses av eleverna på egen hand såsom beting under en viss angiven betingsperiod. Studieresultatet redovisas inför läraren vid betingsperiodens slut. Betingsperiodernas längd kan vara 3 veckor eller mera. Se 54.4.1.5. E t t beting omfattar lärostoff, problemlösning och laborationer. I vissa av de eltekniska ämnena i årskurs 4 tillkommer dessutom konstruktioner. För varje beting måste läraren utarbeta en utförlig studiehandledning. När ett nytt beting börjar, skall läraren sålunda angiva betingets innehåll, omfattning, arbetsmoment, tidplan etc. i detalj. Lektionstiden un-

der vissa delar av betingsperioden användes till mera översiktlig genomgång av själva stoffet med klassen samlad. Andra delar av perioden användes till räkne- och konstruktionsövningar samt laborationer med delad klass, i grupper eller individuellt. Härvid är närvaro obligatorisk vid alla laborationer samt ev. vid vissa övningar, och läraren står till elevernas förfogande som handledare under schemalagd laborations- och övningstid. Betingsperiodens sista del användes till elevernas redovisning av studieresultaten. För exempel på betingens genomförande hänvisas till de olika eltekniska ämnena. Specialarbete. I årskurs 3 skall eleverna individuellt eller i grupp utföra ett specialarbete, omfattande ca 30 timmar. Valet är ej begränsat till tredje årskursens ämnen eller till karaktärsämnena inom lärokursen. Specialarbete bör dock väljas så att elevens grundkunskaper från årskurserna 1—3 är till fyllest. Arbete som föregriper undervisningen i årskurs 4 bör vanligen ej väljas. Specialarbete i eltekniskt ämne kan omfatta litteraturstudier, experimentella arbeten, beräkningsuppgifter e t c För exempel på specialarbeten hänvisas till de olika eltekniska ämnena. Det självständiga arbetet bör noga planeras av lärare och elev gemensamt. Gången av ett arbete, vare sig det sker individuellt eller i grupp, blir följande: Eleven eller en grupp av elever som valt att utföra arbete inom ett visst ämne diskuterar med vederbörande lärare den speciella arbetsuppgiften. Härvid bör elevernas önskemål angående arbetets art tillmötesgås så långt detta är möjligt med hänsyn till skolans resurser och uppgiftens omfattning. Sedan arbetsuppgiften preciserats ger läraren hänvisning till lämplig litteratur, med vars hjälp eleven snabbt orienterar sig om sin uppgift, uppgör en studieplan och diskuterar den med läraren. Läraren ger nödiga anvisningar till studieplanen och därefter genomförs arbetet, som kan vara ett litteraturstudium, en

559 konstruktions-, laborations- eller ren beräkningsuppgift. En litteraturuppgift skall lära eleven att överblicka ett arbetsfält och att utvälja vad som behövs för en bestämd uppgift. Läraren skall utan att självständigheten i arbetet eftersattes hjälpa eleven att arbeta efter dessa riktlinjer. En laborativ uppgift, som bör vara förenad med litteraturstudier och beräkningar, genomföres på samma sätt. Här måste planläggningen av det experimentella arbetet diskuteras mycket omsorgsfullt med hänsyn till materieltillgång, mätteknik samt riskmoment. Grupparbete är här en lämplig form. Se vidare 54.4.2.4. En konstruktionsuppgift eller en ren beräkningsuppgift bör även inledas med litteraturstudier, varefter arbetet detaljplaneras och utföres enligt riktlinjerna nedan under rubriken Konstruktioner. Arbete av denna typ lämpar sig väl som grupparbete. Flera elever kan tillsammans utarbeta en större konstruktion, där var och en får en deluppgift som han utför i samarbete med övriga gruppmedlemmar. Sättet för redovisningen av ett specialarbete måste avgöras från fall till fall beroende på arbetets art och omfattning. Eleverna bör här ha viss valfrihet. Grupparbete är den normala arbetsformen vid konstruktionsövningar och laborationer. Gruppen bör i regel omfatta högst 3 a 4 elever. Beträffande organisationen och genomförandet av konstruktionsövningar och laborationsövningar se nedan och 54.4.2.4. Problemlösning. I flertalet eltekniska ämnen är problemlösning en viktig del av kursen och betingsarbetet. De eltekniska problemen kan vara av mycket olika karaktär, såsom rena elfysikaliska räkneuppgifter, elteknisk teori, schemaritning, systemlösningar, ekonomiska kalkyler, tillämpning av säkerhetsföreskrifter, val av elmateriel etc. För betingsarbetet torde det därför vara nödvändigt att det jämsides med läroböc-

kerna finns utförliga exempelsamlingar, som även bör innehålla olika lösta tillämpningsuppgifter. Vissa moment i de eltekniska ämnena är avsedda att behandlas med enkla matematiska metoder, varigenom framställningen vinner i skärpa och fasthet. Det är värdefullt att eleverna får träna att räkna med fysikaliska, eltekniska och ekonomiska storheter inom elteknikens alla huvudområden. Inom vissa eltekniska ämnen, t. ex. elmaskiner och elanläggning, kan statistiska räknemetoder komma till användning. Elevernas svårigheter att tillämpa sina matematikkunskaper på eltekniska räkneproblem måste beaktas vid problem uppställningen. Flertalet uppgifter bör vara så valda och så förberedda att flertalet elever kan lösa dem på egen hand. Uppgifterna bör i regel ej vara sådana att de kan lösas enbart genom direkt insättning i en formel. Den matematiska behandlingen av uppgifterna får dock ej vara tidskrävande och icke utgöra huvudsyftet. Uppgifterna bör i allmänhet vara så utformade att logaritmtabell eller räknemaskin icke skall behöva användas. Räknestickan skall normalt ge tillräcklig noggrannhet. Konstruktioner. Dessa är en viktig del av det självständiga arbetet i vissa ämnen, t. ex. elmaskiner och elanläggning, inom de eltekniska alternativen i årskurs 4. Genom skol- och miljöpraktiken har eleverna förvärvat vissa eltekniska fackkunskaper, vilka bör kunna underbygga ej endast teoristudiet och laborationerna utan även konstruktionerna. I ämnet teknologi i årskurserna 1 och 2 har eleverna dessutom fått en grundläggande utbildning i allmänna tekniska konstruktionsprinciper i anslutning till enkla, huvudsakligen maskintekniska, syntesexempel. Konstruktionsövningarna i de högre årskurserna skall vara enbart fackinriktade och avser att träna eleverna att tillämpa sina teoretiska och praktiska kunskaper på större konstruktionsuppgifter inom det eltekniska området. Vidare bör skolarbetet på ritsalar

560 i så stor utsträckning som möjligt ske som individuellt arbete och grupparbete under ungefär samma former och förhållanden som på rit- och konstruktionskontor inom industriföretagen. Konstruktionsövningarna skall utveckla elevernas förmåga att tänka konstruktivt och att självständigt analysera, planera och genomföra mera omfattande tekniska arbetsuppgifter av det slag som de själva kan möta i sin kommande eltekniska ingenjörsverksamhet. Konstruktionsuppgifterna skall genomföras med stöd av facklitteratur, handböcker, tabellverk, normsamlingar, materielkataloger etc. Om konstruktionerna skall ge en redovisningsbar behållning, måste de även inriktas mot kunskapsinhämtande och ej endast mot konstruktiv träning. Konstruktionerna får således ej utgöra en fristående kurs utan skall ingå som en integrerad del i den övriga kursen. Konstruktionsövningarna bör därför inpassas rationellt i betingen, om sådana genomförs under längre tid. Konstruktionsuppgifterna i eltekniska ämnen, t. ex. elmaskiner och elanläggning, avser i regel planering, projektering, beräkning och konstruktion av elkomponenter, elsystem och elanläggningar med hänsyn till tekniska och ekonomiska faktorer. Antalet konstruktionsuppgifter skall vara måttligt. Övningarna i skolan bör omfatta sammanhängande 3—4 timmar varje eller varannan vecka per elev i perioder och med delad klass i den mån detta medgives. Närvaro bör ej vara obligatorisk. Eleverna kan samarbeta i grupper om 2—3 deltagare. För att underlätta elevernas konstruktionsarbete bör det finnas en utförlig konstruktionshandledning. Den skall innehålla uppgift om konstruktionens ändamål, förutsättningar, omfattning och utförande jämte uppgift om litteratur och hjälpmedel. Varje konstruktionsuppgift skall av varje elev redovisas med beräkningsprotokoll och ritningar. I de eltekniska ämnena får själva ritarbetet ej vara dominerande och ritningar i blyerts bör vara det normala.

Fördjupning inom speciella kursavsnitt. I vissa eltekniska ämnen med stort timtal, t. ex. elmaskiner och elanläggning, kan det eventuellt vara lämpligt att under vårterminen i årskurs 4 låta alla elever självständigt få fördjupa sig i ett begränsat kursavsnitt inom respektive ämnen. E t t sådant kursavsnitt väljer eleverna individuellt och i samråd med läraren i god tid före vårterminen. Dessa elever bör få en motsvarande reduktion till minimikurs i ett eller flera andra avsnitt inom ämnet. Arbetsuppgifter kan väljas inom hela det eltekniska ämnet, d. v. s. inom teori, laborationer och konstruktioner. Fördjupningen kan avse t. ex. enbart eller i kombination litteraturstudier, en statistisk undersökning, en beräkningsuppgift, en experimentell undersökning, en konstruktionsuppgift eller en teknisk-ekonomisk undersökning. Uppgifterna skall ha rimlig omfattning och lärarens handledning blir väsentlig för ett lyckat genomförande av arbetet. Resultatet kan eleverna få redovisa med en skriftlig redogörelse eller någon form av prov. I övrigt hänvisas beträffande »Självständiga arbetsformer» till de olika eltekniska ämnena samt till II: 4.2.3.

54424. Demonstrationer, och studiebesök

laborationer

Demonstrationer Elevernas kunskapsinhämtande underlättas genom åskådliga demonstrationer. Sådana fastnar också bättre i elevernas minne. Det är därför nödvändigt att undervisning i de eltekniska ämnena även innefattar demonstrationer, som utföres i klassrummet eller i laboratoriet. I en del fall kan demonstrationen avse att visa elkomponenters uppbyggnad, eltekniska förlopp eller en elmaskins funktion. I andra fall kanske läraren genomför ett kvantitativt försök på en elanordning, varvid observationer antecknas och sammanställs, så att slutsatser kan dras om något eltekniskt sammanhang. E t t de-

561 monstrationsförsök skall vara enkelt i princip och skall belysa något väsentligt. Det är önskvärt att beskrivning, eltekniska formler, modeller och experiment sammanvävs till en för eleven enhetlig bild av en elteknisk företeelse eller anordning. Varje demonstration måste vara väl förberedd, så att den kan genomföras utan störande avbrott eller tidspillan. Elapparater och annan elmateriel måste kunna ställas upp överskådligt och vara av sådan utformning att eleven tydligt kan se förlopp och överblicka sammanhanget. Laborationer En betydelsefull del av det självständiga arbetet är elevdaborationer. I skolpraktiken, industripraktiken och fysiken har eleverna fått viss vana att använda diverse verktyg, apparater, maskiner och mätinstrument i andra sammanhang, vilket torde underlätta elevernas laborativa arbete i högre årskurser. Laborationer i eltekniska ämnen skall tjäna flera syften. Laborationerna skall komplettera och konkretisera den teoretiska utbildningen samt skall i görligaste mån anknyta till elteknikens praktiska och industriella tillämpningar. Genom laborationerna får eleverna på egen hand aktivt deltaga i undersökningen av eltekniska företeelser och lära sig handskas med elteknisk mätapparatur och eltekniska anordningar under fullt driftmässiga förhållanden. Kunskap om elinstrumentens och elapparaternas byggnad och verkningssätt erhålles genom litteraturstudier och demonstrationer, men förtrogenhet med sådana elkomponenter och deras handhavande samt allmän laboratorievana kan endast vinnas genom laborationer. Dessa skall stegra elevernas intresse genom att de själva får arbeta manuellt och tvingas att individuellt draga slutsatser. Laborationerna skall träna eleverna i experimentell undersökningsmetodik, i att göra observationer, föra anteckningar och draga slutsatser ur mätserier. Laboratio-

nerna avser i regel undersökning av egenskaperna hos eller normenliga prov på olika slag av elkomponenter och elsystem. Om ellaborationerna skall ge en redovisningsbar behållning, måste de även inriktas mot kunskapsinhämtande och ej endast mot mätteknisk träning. Laborationerna måste därför inpassas rationellt i betingsstudierna. Kraven på laborationstäthet och laborationstidens längd är olika i olika eltekniska ämnen och kan variera från 2 till 4 timmar. Eleverna bör samarbeta i grupper på 2—3 deltagare. Det normala bör vara att samtliga grupper utför försök med samma uppgift samtidigt. För att underlätta elevernas laborationsarbete kan det vara lämpligt med en utförlig laborationshandledning, som studeras före laborationstillfället. Denna bör innehålla uppgift om laborationens ändamål, teori, kopplingsschema, materielbehov, utförande och bearbetning. Varje laboration skall redovisas med ett protokoll, innehållande materialförteckning, mätvärden, uträkningar och resultat. Uträkningar må utföras som grupparbete. För laborationerna skall finnas särskilda föreskrifter med hänsyn till den elektriska faran och skyddandet av elmaterielen. Studiebesök Genom skolpraktiken och industripraktiken har eleverna dels deltagit i bl. a. manuellt maskin- och elarbete, dels fått viss inblick i industriell verksamhet inom deras eget fackområde. Behovet av studiebesök i de högre årskurserna torde därför vara begränsat. Några enstaka givande studiebesök om en halv eller någon gång en hel dags längd vid olika eltekniska studieobjekt, vilkas verksamhet ligger inom ämnenas ram, kan dock vara ett värdefullt komplement till teoriundervisningen i skolan. Av värde är studiebesök vid industrier som tillverkar elmateriel, elkomponenter eller elutrustningar, vid materielutställningar, byggnadsplatser, industri- och forsk-

562 ningslaboratorier, elkraftanläggningar, olika slag av elkraftanvändande företag samt telefon-, radio- och TV-stationer. Om ett studiebesök skall ge avsett utbyte, måste eleverna först orienteras om studiebesökets syftemål. Ett studiebesök kan beröra flera ämnesområden. I sådant fall bör lärarna i berörda ämnen samarbeta. I övrigt hänvisas till de olika eltekniska ämnena. 5442.5.

Bedömning

I II: 4.4 ges riktlinjer för bedömningen av eleverna. För eltekniska ämnen ges nedan vissa förtydliganden. Valet av bedömningsmetoder är beroende av en rad faktorer, då förutsättningarna kan vara olika dels i olika eltekniska ämnen, dels för eltekniker och icke-eltekniker. I första hand bör redovisningen ske genom ett skriftligt prov, gemensamt för hela klassen. Detta prov bör vara kombinerat och sålunda omfatta räkneproblem, beskrivande uppgifter och frågor. Provet skall förläggas till läroämnets egna timmar, såvida ej enligt II: 4.4.8 schemalagda skrivningar skall anordnas. Härigenom kan, om beting användes, tiden för provet smidigt anpassas till betingsperiodens slut, då betingets teoretiska arbete, laborationer och konstruktioner skall vara avslutade. Proven bör vara så konstruerade att de visar elevernas förmåga att använda sina kunskaper för att lösa tekniska problem. Handböcker, formelsamlingar och i allmänhet även läroböcker bör få användas. Därigenom kommer bedömningen av eleven i skolan att mera överensstämma med den bedömning av honom som senare görs i arbetslivet. Räkneuppgifter, laborationer och konstruktionsuppgifter utgör i regel goda instrument för en bedömning av elevernas förmåga att tillgodogöra sig och tekniskt tillämpa lärostoffet. Varje sådan uppgift skall därför betygsättas och påverka slut-

betyget i ämnet. Vid slutet av varje betingsperiod skall varje elev redovisa arbetsresultatet inför läraren. 54.4.3.

Hjälpmedel

För den gemensamma delen av lärokursen behöver eleverna förutom sina egna läroböcker och handledningar för betingsarbete, räkneövningar, laborationer och konstruktionsövningar disponera var sitt exemplar av materielkataloger, kurvblad, handböcker, elföreskrifter e t c Gemensamt för hela klassen kan det i vissa elämnen dessutom erfordras en enda större huvudmaterielkatalog, en enda hel serie normhäften o. s. v. För bredvidläsning, fördjupning och specialarbeten behövs inhemska och utländska fackböcker och facktidskrifter, handböcker och tabellverk. Med viss varsamhet kan man hänvisa eleverna att studera valda kapitel i större böcker. Mången gång kan tidskriftsartiklar vara att föredraga, då dessa behandlar aktuella problem och ofta är kortfattade. I synnerhet för specialarbetet är detta senare värdefullt, då eleven därigenom kan orienteras inom ett område, där han erhåller en arbetsuppgift. Förmedlandet av tekniska kunskaper till eleverna underlättas avsevärt genom en åskådlig undervisning. För den löpande undervisningen och den översiktliga genomgången av nytt lärostoff erfordras därför diverse åskådnings- och demonstrationsmateriel. Visserligen kan det vara värdefullt för eleverna att se hur figurer, kopplingsscheman, problemlösningar etc. successivt växer fram detalj efter detalj på skrivtavlan, men då metoden är tidsödande kan större effektivitet ofta nås, om en skriftprojektor finnes eller om diapositiv, ljudfilm eller planscher användes. Ibland kan det vara lämpligt att låta eleverna rita av, ibland kan det vara bättre att efter visningen ge dem ett stencilblad eller annan reproduktion av en visad bild.

563 Härtill kommer att en hel mängd åskådningsmateriel kan visas i naturlig storlek eller i modell för direkt visning, såsom monterad elmaterial, monterade elkomponenter, elapparater, elutrustninga- och apparatdelar. Demonstrationsmateriel för klassundervisning skall vara utformad i så stort format att eleverna tydligt ser materielen och vad läraren gör. Utrymme skall finnas för en överskådlig uppställning. Utförandet skall vara sådant att uppställning, sammanfogning och hopkoppling går fort. Vidare skall elapparater för demonstrationer vara tåliga, lättskötta och driftsäkra. För mera avancerade eltekniska demonstrationsexperiment under lektionerna erfordras dessutom diverse små färdiguppkopplade modeller av elkomponenter, elapparater, elmotorer och elsystem, som kan köras i full drift inför klassen. För synliggörande av dylika demonstrationsexperiment har en special-TV-anläggning en stor uppgift att fylla. Viktigt är att i tillämpningsämnena modern materiel visas, så att eleverna får en uppfattning om de instrument, apparater och maskiner som de möter i sin kommande verksamhet. Önskvärt är att huvudläraren utformar ett demonstrationsprogram för användning av den materiel som skolan förfogar över. Elevlaborationer i eltekniska ämnen förekommer både i årskurs 3 och årskurs 4. Antalet samtidiga laborationsgrupper är olika i olika ämnen. Vid enkla laborationer med billig utrustning kan man välja 8 grupper med 2 elever i varje grupp, vid mera

omfattande laborationer med måttligt dyrbar utrustning 5 grupper med 3 elever i varje grupp. Vid laborationer med mycket dyrbar materiel är 1 ä 2 laborationsgrupper och cirkulerande laborationssystem en lämplig anordning. Vid laborationerna i årskurs 3 kan i stor utsträckning en ganska enkel och billig apparatur nyttjas. Den får dock ej vara för primitiv, så att dess användning ställer alltför stora krav på elevernas laborativa förmåga och manuella skicklighet. Vid laborationerna i årskurs 4, som är fackinriktade, erfordras däremot mera högklassig materiel. Om de eltekniska laborationerna i denna årskurs skall ha något värde som förberedelse till mer avancerade mätningar vid ingenjörsverksamhet, bör mätningarna utföras med sådana typer av laborationsmateriel som användes på forsknings- och industrilaboratorier. Eleverna i eltekniska studiekurser skall under studierna föras in i verksamheten på ett eltekniskt laboratorium och vänjas vid handhavande av elmateriel. Den eltekniska laborationsmaterielen för varje laborationsgrupp skall i stort sett omfatta sladdledningar, kopplingsapparater, reglerapparater, mätinstrument, provapparater, provmaskiner, provutrustningar e t c Härtill kommer självfallet ellaboratorier med strömkällor och distributionsnät. Laborationsmaterielen skall vara enkel, överskådlig, ändamålsenlig, tålig, slitstark och driftsäker. Materielen skall vara så utformad att uppkopplingar kan ske fort och att användningen i drift med hänsyn till bl. a. elfaran blir så riskfri som möjligt.

55. Ellära 55.1.

Mål

Undervisningen i ellära syftar till att med fysikkursen som grund vidga och fördjupa elevernas kunskaper om elektriska och magnetiska fält, att ge dem färdighet att solvera elektriska nät, att göra dem förtrogna med viktigare elektriska mätinstrument och mätmetoder samt att träna deras förmåga att utföra laborativt arbete och att kritiskt bedöma erhållna mätresultat.

55.2.

Huvudmoment

Likströmskretsar. Det elektriska fältet. Det magnetiska fältet. Växelströmslära. Mätteknik.

3. Det elektriska fältet 3: 1 Det elektriska fältets storheter. 3:2 Kapacitansberäkning vid geometriskt enkla anordningar i luft (vakuum). Serie- och parallellkoppling av kondensatorer. 3:3 Superposition. Spegling. Potentialoch kapacitansberäkning för system av punktladdningar och oändligt långa linjeladdningar. Dubbelledningens kapacitans. Delkapacitanser och driftkapacitans. 3:4 Vridspolegalvanometern som Asmeter. Kapacitansmätning med ballistisk galvanometer. Kondensatorer med dielektrikum. 3:5

Dielektrika. Elektrisk

4. Det magnetiska

55.3.

Kursplan

1. Mätning och mätnoggrannhet 1: 1 Vridspolegalvanometern som voltoch amperemeter. 1:2 Instrumentfel; noggrannhetsklasser. 1:3 Tillfälliga och systematiska mätfel. Medelvärde och medelfel. Något om felfortplantning. 2.

Likströmskretsar

2:1 Resistansmätning. Korrektioner och mätnoggrannhet. 2:2 Resistivitetens temperaturberoende. Olinjära resistanser och nätelement. 2:3 Kompensatorn. Normalelementet. Kalibrering av instrument och normaler. 2:4 Effekt, energi. Förluster, verkningsgrad, anpassning. 2:5 Nätteori. 2:6 Strömningsfältet.

hållfasthet.

3:6 In- och urkopplingsförlopp i RCkrets. Energiinnehåll och energitäthet i det elektriska fältet. Mekaniska krafter.

4:1

fältet

Magnetfältets storheter.

4:2 Magnetisk induktion. In- och urkopplingsförlopp i RL-krets. 4:3 tans.

Självinduktans,

ömsesidig

induk-

4: 4 Mätning av magnetiskt flöde. Järnets magnetiska egenskaper. Magnetiska material. 4: 5 Enkla magnetiska kretsar. Magnetisk läckning. Reluktans och permeans. Formell ekvivalens med den elektriska strömkretsen. 4:6 Energiinnehåll och energitäthet i det magnetiska fältet. Hysteresförluster. Metoder för spänningsbegränsning vid urkoppling av induktiva nätelement. 4:7 Dubbelledningens självinduktans. 4:8 Mekaniska krafter i magnetfältet. Dragkraften på ett magnetankare. 4: 9 Permanenta magneter.

565 5. Elektriska

mätinstrument

Mätverk. Princip, byggnad, skalkaraktär, känslighet, egenförbrukning, felkällor. Temperaturkompensation, astatisering, skärmning och dämpning. Utökning av mätområdet. 6.

Växelströmslära

6:1 Växelströmmens (och -spänningens) amplitudvärde, period, frekvens och begynnelsefas. Dess effektivvärde, medelbelopp och formfaktor. 6: 2 Mätning av växelström och växelspänning. Mättransformatorer. 6:3 Visarrepresentation. Serie- och parallellkretsar med R, L och C. Resistans, reaktans och impedans. Fasförskjutning. 6:4 Aktiv, reaktiv och skenbar effekt. Mätning av den aktiva effekten. Wattmetern och dess inkoppling. Korrektion för wattmeterns egenförbrukning. 6:5 Ekvivalent resistans och reaktans. Växelströmsresistansen i en ledare. Strömförträngning. Tillsatsförluster. Förlustvinkel, förlustfaktor för kondensator och spole. 6:6 Resonans i en seriekrets. 6:7 Den komplexa ekvationen för en enkel seriekrets med R, L och C. Symboliska reaktanser. Komplex spänning, ström och impedans. 6:8 Tillämpning på den enkla parallellkretsen. Admittans, konduktans, susceptans. Förluster representerade som serie- eller parallellresistans, omräkning. Parallellkretsen i resonans. 6: 9 Tillämpning av tidigare funna satser i nätteorin på växelströmskretsar. Dimensioneringsvillkor. Växelströmsbryggor. Effekten i komplex form. 6:10 Den symmetriska trefasspänningen. Momentanvärdesekvationer, visare, komplex representation. 6:11 Symmetrisk belastning. Y- och Dkoppling. Samband mellan spänningar och strömmar. Konsekvenserna vid omkoppling av strömkälla respektive belastning. Den ekvivalenta Y-kopplingen.

6:12 Aktiv, reaktiv och skenbar effekt vid symmetrisk trefasbelastning. Mätning av aktiv effekt. Wattmeterkopplingar. 6: 13 Parallellkopplade trefasbelastningar. Resulterande effekter, huvudström, förluster och spänningsfall. Faskompcnsering. 6:14 Symmetrisk spänning, osymmetrisk belastning. Tre- och fyrledarsystem. Strömmar, nollpunktsspänning, effekt. 6:15 Växelströmskretsar med järn. Transformatorns princip.

55.4. Anvisningar och kommentarer 55.4.1.

Lärostoffet

55.4.I.I. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet — se även 54.4.1.1. Undervisningen bör syfta till att ge eleverna överblick över kunskapsområdet och förmåga att föra enkla principdiskussioner rörande tekniska tillämpningar samt genom utblickar mot de tekniska tillämpningar som eleverna kommer att närmare studera i fackämnena följande år stimulera och vidmakthålla intresset. Eleverna skall övas i matematisk behandling av eliärans problem. Tillkrånglade och tidsödande problem bör dock undvikas. Eleverna bör även övas att välja den angreppsmetod av flera möjliga som enklast för till målet med hänsyn till givna förutsättningar samt att göra approximationer och bedöma approximationsgraden. Likaså bör de kunna bedöma om det erhållna resultatet är rimligt eller ej. Dimensionsbetraktelser användes som hjälpmedel för kontroll av härledda samband. I eliäran inrymmes även elektrisk mätteknik. Den syftar till att öva elevernas förmåga att bedöma mätnoggrannhet och mätfel och dessas inverkan på slutresultatet, att i någon mån öva deras förmåga att se felkällor och minska dessas inflytande på mätresultat och i beräkningar samt att inse

566 sambandet mellan ökad mätnoggrannhet och uppoffringen i tid och pengar. Denna träning får eleverna vid laborationerna, vilka utgör ett väsentligt inslag i undervisningen. Vissa delar av kursen kan behandlas rätt kortfattat. Det gäller främst mera tekniskt betonade avsnitt, som behandlas på nytt i respektive ämnen, t. ex. transformatorn, spänningsfall och förluster i ledningar, växelströmsbryggor. Materialegenskaper diskuteras endast i den utsträckning så fordras för förståelsen. Genomgången av ledningars kapacitans och induktans liksom avsnittet om permanenta magneter kan också kortas ner. Andra formler än de nödvändigaste bör ej inläras. Vissa avsnitt kan ges en fylligare framställning, om tiden så medger. Det fördjupade studiet kan t. ex. syfta till att ytterligare förbereda studierna i något av ämnena i årskurs 4 eller att skaffa eleverna vidgade möjligheter att analysera elkretsar. Exempel på sådana ämnesområden är olinjära (magnetiska) kretsar, Fourieranalys, symmetriska komponenter och kretsteori. 554-1-2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Mätning och mätnoggrannhet 1:1 Fysikkursens genomgång av vridspolegalvanometern utökas med synpunkter på det tekniska utförandet av mätinstrument för spänning och ström. 1: 2 Olika felorsaker såsom skaldelningsfel, lagerfriktion, temperaturinflytande, inflytande av yttre magnetfält och injusteringsfel diskuteras kvalitativt. Avläsningsfel berörs. Instrumentens noggrannhetsklasser presenteras och exempel ges på användningsområden som ställer olika krav på noggrannhet. 1:3 Tillfälliga och systematiska mätfel exemplifieras. I anslutning till matematikens kurs diskuteras medelfel och fel i sum-

ma och produkt. Indikeringsfel och korrektion för mätinstrument definieras. Uppritning och användning av fel-, korrektionsoch kalibreringskurvor för mätinstrument behandlas. 2.

Likströmskretsar

2:1 VA-metoden diskuteras med hänsyn till instrumentens egenförbrukning. Systematiska fel i mätningen diskuteras. Thomsonbryggan behandlas som exempel på en metod att minska kontaktresistansens inflytande vid mätningen. Ohmmetrar av olika utförande kan utgöra exempel på förenklat mätförfarande vid lägre krav på mätnoggrannhet. Korsspoleinstrumentet som kvotinstrument för resistansmätning omnämnes. 2:2 Inverkan av resistivitetens temperaturberoende kan exemplifieras med temperaturfelet hos en ampere- eller voltmeter. Bryggkopplingar för temperaturmätning är ett annat exempel. De olinjära resistanserna behandlas endast som kretselement. De fysikaliska aspekterna tas upp till behandling i elmaterial i årskurs 4. Enkla grafiska lösningar studeras. Några tekniska tillämpningar omnämnes i korthet, t. ex. termistorn, varistorn och halvledarventilen. Trådtöjningsmätningens princip kan behandlas. 2: 3 Principkopplingar för kalibrering av instrument och motstånd behandlas. Fordringar på nollinstrument diskuteras. Noggrannheten diskuteras. Kompensatorns tekniska utförande demonstreras, om så är möjligt. 2: 4 Olika uttryck för effekt och energi härledes och användes. Anpassningens principiella innebörd behandlas och effektverkningsgraden diskuteras. Orientering lämnas om elkraftteknikens och teleteknikens skilda anpassningskrav. 2:5 Momentet nätteori syftar till att ge eleverna färdighet i nätsolvering och

567 öva deras blick för förenklingar och tillåtna approximationer. Resulterande resistansen för enklare kombinationer av serie- och parallellmotstånd bör t. ex. kunna tecknas direkt. Likaså grenströmmar och delspänningar i parallellresp. seriekretsar. Kirchhoffs ekvationer skall övas. Triangel-stjärntransformationen och dess ömvändning samt superposition behandlas. Maxwells cirkulerande strömmar, reciprocitetssatsen, Helmholz-Thevenins teorem och den aktiva tvåpolens spännings- och strömekvivalenter är exempel på vanliga hjälpsatser som kan övas. Exempel bör också lämnas på nät som kan förenklas genom ekvipotentialförbindningar eller bortkoppling av strömlösa grenar. Utrymme för ett flertal frivilliga uppgifter finns inom momentet. 2: 6 Begreppen strömningsrör, ström täthet och fältstyrka definieras. Resistivitet och konduktivitet införes, och sambandet mellan ström täthet och fältstyrka härledes. De homogena, sfäriska och cylindriska fälten behandlas. Energin per volymenhet och kraften på laddningen härledes. Potentialbegreppet diskuteras. 3. Det elektriska fältet 3:1 Med anknytning till strömningsfältet diskuteras motsvarande elektrostatiska fält. Fältet inuti en konduktör diskuteras och slutsatser dragés beträffande influens, skärmning och laddningsfördelning (i symmetriska fält). Laddningsbeläggning, förskjutningsflöde och elektrisk förskjutning definieras. 3:3 Dubbelledningens kapacitans härleds för ledare med lika tvärsnitt och på samma höjd över marken. Endast sambandet mellan delkapacitans och driftkapacitans klarläggs. Potential- och kapacitanskoefficienter hör ej till kursen. 3:4 Den ballistiska galvanometerns egenskaper studeras experimentellt. Dielektricitetstalet definieras och införes i kapa-

citansuttrycken. Även kondensatorer vilkas dielektrikum skiktats längs ekvipotentialytor behandlas. Speciellt uppmärksammas fältstyrkan i dessa. 3:5 Den elektriska dipolen och dipolmomentet samt olika polarisationsförlopp beröres. Begreppen sann, inducerad och skenbar laddningsbeläggning införes. Ett närmare studium av dipolfältet ligger dock utanför den obligatoriska kursen. Läckningen behandlas. Andra materialegenskaper som elektrostriktion och piezoelektricitet kan eventuellt beröras i korthet. Spetsverkan och elektrisk hållfasthet demonstreras. Metoder att minska de elektriska påkänningarna kan beröras i korthet. Likaså kan en orientering lämnas om utrustning och metoder att prova den elektriska hållfastheten samt om gnistförsening och tidkurvor och de praktiska konsekvenserna av dessa fenomen. Bandgeneratorn demonstreras, och principen för Marxkopplingen beröres. Ett flertal frivilliga uppgifter kan anknytas till detta moment. 3:6 Exponentialuttrycken för ström och spänning vid in- och urkoppling av RCkrets härledes och verifieras experimentellt. Kretsens tidskonstant definieras. Den elektrostatiska voltmetern bör demonstreras i anslutning till genomgången av de mekaniska krafterna i elfältet. 4. Det magnetiska fältet 4:1 Biot-Savarts lag formuleras och tillämpas på några enkla fall. Sambandet mellan ^Q, E0 och ljushastigheten c påvisas. Amperevarvstätheten definieras, och cirkulationssatsen (Amperes lag) härledes för en lång, rak, strömgenomfluten ledare samt generaliseras. Den kan tillämpas på några fall av flödesberäkning. 4: 2 Induktionslagen, som blivit härledd i fysiken, formuleras om för olika beräkningsändamål och verifieras experimentellt. Polaritetsbestämning eller teckendiskussion ägnas stor omsorg. Virvelströmmar och virvelströmsförluster diskuteras och påvisas.

568 Inverkan av laminering behandlas principiellt. Exponentialuttrycken för ström och spänning vid inkoppling av RL-krets härledas och verifieras. Kretsens tidskonstant diskuteras. 4: 3 Induktanserna definieras dels ur det omslutna flödet, dels med hjälp av den inducerade spänningen. Experimentellt visas att den ömsesidiga induktansen mellan två linjära kretsar är entydigt bestämd av deras utförande och läge. Kopplingsfaktorn införes. 4: 4 Flödesmätning kan göras med både ballistisk och integrerande galvanometer. Vs-meterns egenskaper visas med försök. Järnets magnetiska egenskaper visas med experimentellt bestämda kurvor. Permeabilitet, magnetisering, susceptibilitet, dia-, para- och ferromagnetism, hysteres, remanens och koercitivkraft diskuteras. Magnetostriktion kan också omnämnas. Den fysikaliska bakgrunden kan beröras i korthet. En mer ingående analys göres i elmaterial i årskurs 4. 4:5 Grafiska lösningar vid krökt magnetiseringskurva övas. Kretsar med luftgap och givet amperevarvtal kan ges som frivillig uppgift. Vid rak magnetiseringskurva härleds och övas Ohms lag för den magnetiska kretsen. Konstlade problem undvikes, och lösningarnas approximativa karaktär framhålles. 4:6 Olika uttryck för fältets energi diskuteras med avseende på innebörd, förutsättningar och användbarhet. De totala förlusterna vid växelflöden i magnetiska kretsar med järn diskuteras. Ur RLC-kretsens energitillstånd kan egensvängningsförloppet härledas och diskuteras. Resultatet verifieras experimentellt. 4:8 Som frivillig uppgift kan härledningen av momentet mellan två varandra skärande primära fält göras. 4:9 Magnetmaterialets godhetstal definieras. Några enkla tillämpningsuppgifter ges.

5. Elektriska

mätinstrument

Här behandlas främst instrument med elektromagnetiska mätverk. Genomgången bör i huvudsak ske demonstrativt. Vridmomentets funktion av mätstorheten bör utredas. Skalkaraktärens beroende av mätverkets utformning diskuteras. 6.

Växelströmslära

6:1 De i fysikkursen givna begreppen kompletteras. Beräkning av effektiv värde, medelbelopp och formfaktor övas även för några icke sinusformade förlopp. 6:2 Förutom vrid järnsinstrument bör här likriktarinstrument och termoomformare behandlas. Olika kopplingar av likriktarinstrument påpekas. Det effektivvärdesgraderade likriktarinstrumentets felvisning vid annan kurvform än sinuskurvans exemplifieras. Synpunkter ges på användningen av mätinstrument vid växelström, bl. a. frekvensberoendet och möjligheterna att utöka instrumentens mätområde. Principen för mättransformatorer behandlas. 6: 3 Effektivvärdesskalan införes i visardiagrammet. Två eller flera visares summa och skillnad beräknas med användande av rätvinkliga komposanter. Tillämpning göres på serie- och parallellkretsar. Kombinationer av serie- och parallellkopplade impedanser behandlas dock ej här. Visarstorheterna bör kunna tolkas i en momentanvärdesekvation och vice versa. 6:4 Den elektriska kretsens momentaneffekt härleds och diskuteras för en elektrisk krets med resistans, induktans och kapacitans. Aktiv, reaktiv och skenbar effekt (P, Q och S) definieras och uttryckes med hjälp av dels fasförskjutningen, dels impedansens komponenter. Effekttriangeln ritas, och den reaktiva effektens tecken diskuteras. 6:5 Strömförträngningen behandlas endast beskrivande. Som exempel på andra tillsatsförluster kan väljas förluster i järnkärnor och skärmburkar.

569 Förlustfaktorns beroende av konstruktion och materialval framhålles. 6:6 Gränsfrekvens och relativ bandbredd definieras, och deras samband med kretsens förlustfaktor påvisas i serieresonanskrets. 6: 7 Den stationära lösningen i komplex form sokes till den linjära kretsens differentialekvation. Lösningen diskuteras, och det symboliska skrivsättet introduceras. 6:8 Parallell- och seriekretsarna i och vid resonans jämföres med varandra. Ortkurvorna för kretsarnas komplexa impedanser och admittanser kan tecknas, om tiden det medger. 6:9 De i likströmsläran genomgångna satserna ur nätteorin kan här ges en vidare innebörd. Tyngdpunkten bör ligga på träning av elevernas rutin vid nätsolvering. 6:10 En kortfattad orientering om genereringen av en symmetrisk trefasspänning lämnas. Begreppet fasföljd klarläggs och standardiserade beteckningar (RST) användes. 6:14 Om tiden medger, kan man även ge en kort orientering om symmetriska komponenter. 6:15 Vid laboration kan magnetiseringsströmmens kurvform studeras på oscilloskop och förklaras. I samband med kurvstudiet kan eventuellt Fourieranalysens principer beröras. Den ekvivalenta sinusströmmen införes. Resistansens och reaktansens beroende av strömstyrkan uppritas i ett diagram och förklaras. Impedansens förändring vid likströmsmagnetisering kan även studeras experimentellt och förklaras. Inverkan av tomgångsström och spänningsfall på transformatorns visardiagram beröres i korthet.

måste en tidsplanering göras. Nedan ges förslag till sådan planering, varvid särskild hänsyn tagits till förkunskaperna i fysik. Moment

Timmar

1. Mätning och mätnoggrannhet .

5 35 25 35 5 60 45

3. Det elektriska fältet 4. Det magnetiska fältet 5. Elektriska mätinstrument 6. Växelströmslära Laborationer

....

Summa

210 Eftersom eliäran redan introducerats i fysikkursen och de grundläggande sambanden och mätinstrumenten är genomgångna, kan man här frångå den logiska ordningsföljden elfältet — likströmskretsen — magnetfältet — växelströmskretsen och börja med likströmskretsen. Det underlättar bl. a. uppläggningen av laborationerna och medger en tidig och integrerad genomgång av mättekniken. Samordning med matematiken: Genom att i elläran senarelägga genomgången av elfältet hinner differentialekvationer behandlas i matematiken, innan de behövs för studiet av RC-kretsen. Samordning med fysiken: Ellära i fysik är i huvudsak förlagd till årskurs 2 och avslutad innan studierna i ellära påbörjas i de eltekniska lärokurserna. I fysik ges en avslutad gemensam kurs för samtliga elever inom naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. Elläran måste planeras så att den både med avseende på tid och innehåll ansluter till fysiken.

— se

Samordning med elektroniken: Mellan elläran och elektroniken i årskurs 3 fordras horisontell samverkan.

För att samtliga kursmoment skall få en lämplig andel av den disponibla lektionstiden

Samordning med övriga ämnen: Elläran är avslutad, när studiet av övriga tekniska specialämnen påbörjas i årskurs 4. Gränsdrag-

554-1-3. Planering och samverkan även 54.4.1.3.

570 ningen mellan elläran och övriga ämnen bestäms i stort därav att elläran skall vara en allmän grund för båda de eltekniska alternativen. Den omformning och vidareutveckling av synsätt och beräkningsmetoder som fordras bör lämnas av respektive ämne. Gränsdragningen mellan ellära och elmaterial bör lämpligen ske så att elläran vid behov diskuterar materialegenskaper i form av konstanter och karaktäristikor och studerar deras inverkan på förloppen samt utnyttjar karaktäristikorna i beräkningar. De fysikaliska orsakssammanhangen utredes i elmaterial. Viktigt är att nomenklatur, beteckningar och symboler överensstämmer i fysik, ellära och övriga ämnen samt väljes i överensstämmelse med fastställda normer. Matematikens uttryckssätt bör användas vid matematisk behandling av lärostoffet. 55.4-14-

Koncentration

— se 54.4.1.4.

55.4.I.5. Beting — se även 54.4.1.5. Elläran kräver en omfattande handledning, kombinerad med långläxor, speciellt i de avsnitt där nya begrepp eller metoder skall introduceras. Vissa avsnitt lämpar sig särskilt för betingsstudier. Som exempel kan följande nämnas: Moment i kursplanen

Tid i veckor

Resistans- och spänningsmätning 2:1—2: 3 Det elektriska fältet 3:1—3: 5 . . Magnetiska material; magnetiska

2 3 2

Växelström, visarrepresentation 6 : 1—6: 3 Symmetriska trefassystem 6 : 10—6:13

2 2

Skall betingsläsningen omfatta en hel termin, kan den förslagsvis disponeras på följande sätt:

Höstterminen. Moment i kursplanen

Elektriska mätmetoder 1:1—2: 3 . Nätberäkningar 2: 4—2: 5 Strömningsfältet; det elektriska fältet 2: 6—3: 5 Elfältets energi 3:6 Magnetfältet; magnetisk induktion 4:1—4 : 3 Slutgenomgång Summa veckor

Tid i veckor 1 2 3 3 2 3 1 15

Vårterminen. Moment i kursplanen

Tid i veckor

Magnetiska material; magnetiska 2 Magnetfältets energi; elinstrument 4:6—4:9; 5 Växelströmskretsar: visarsolvering 6:1—6: 6 Den symboliska metoden 6: 7—6: 9

3 3 4 2

Växelströmskretsar med järn; 2 1 Summa veckor

17 För betingens utformning hänvisas till 54.4.2.3. 55.4.2.

Verksamhetsformer

554-2-1- Allmänna metodiska rer — se även 54.4.2.1.

kommenta-

Elläran är ett grundläggande ämne för de båda eltekniska alternativen i årskurs 4. Ämnet skall vara tekniskt inriktat och anpassas till de krav som övriga ämnen ställer. Demonstrationer, laborationer och problemlösning bör omväxla med rent teoretisk framställning. Rika tillfällen till självverksamhet för eleverna erbjuds.

571 Tillsammans med lämpligt utformat textmaterial kan demonstrationen snabbt göra eleverna förtrogna med instrument, mätanordningar, uppkopplingar och tekniska tillämpningar. Även ett väl utvalt bildmaterial har här en viktig uppgift att fylla. Såväl stillbild som film kan ifrågakomma. Texter som utnyttjas i detta sammanhang kan med fördel vara skrivna på de främmande språk som eleverna studerar. En dogmatisk framställning kan inte helt undvikas. Ofta kan emellertid samband som deduceras ur detta stoff i sin tur verifieras med ett experiment. Huvudparten av lärostoffet torde med fördel presenteras på deduktiv väg, varvid demonstrationen eller laborationen blir medlet att verifiera de slutsatser som dragits. Ehuru den induktiva metoden ofta är tidsödande, kan den dock med fördel användas i en del sammanhang. Sålunda bör instruments och olinjära kretselements karaktäristika, materialegenskaper o. s. v. med fördel introduceras genom experiment. Även satser ur nätteorin, t. ex. tvåpolsatsen, kan presenteras på detta sätt. Demonstrationerna bör i regel ske under medverkan av eleverna. De kan antingen sikta till att verifiera något samband som tidigare härletts eller också avse att utgöra grundvalen för en kommande diskussion. Mättekniken bör integreras med det övriga lärostoffet. Så t. ex. är mätinstrument eller mätmetoder ofta goda exempel på de lagar och samband som skall inläras. Vad som förloras i systematik med en sådan uppdelning av kunskapsstoffet kan eventuellt tillgodoses genom en kortfattad, samlad genomgång i slutet av kursen. Handledningen torde i regel böra få formen av rådgivning beträffande studiet av läroboken och eventuell bredvidläsningslitteratur, medverkan, övervakning och anvisningar vid demonstrationsförsök, laborationer och räkneövningar samt diskussion av mätanordningar, mätresultat och problem-

lösningar. Memorering av invecklade eller långa formler bör inte krävas, utan eleverna skall ha tillgång till en lämpligt avvägd formelsamling jämte tabellverk och kunna använda sig av dessa på rätt sätt. 5542.2. Studieteknik — se även 54.4.2.2. Vissa avsnitt, speciellt de som behandlar de elektriska och magnetiska fälten, är utpräglat abstrakta. Inlärningen bör där inriktas på de grundläggande definitionerna och sambanden, innebärande inte bara formelkunskap utan även förståelse för deras innebörd. Eleverna bör öva sig att återge enklare härledningar som bygger på dem. De bör stundom anvisas att söka sig fram till resultatet längs andra vägar än lärobokens. Vid allt sådant arbete skall eleverna vänjas att rita figurer och med omsorg föra in referensriktningar och beteckningar. Till väsentliga delar är kursen i ellära en färdighetsträning inför kommande fackstudier. Färdigheten att solvera elektriska nät uppövas främst genom problemlösning. Även här är schema- och figurritning med val av beteckningar och referenser ett väsentligt drag i studietekniken. Jämförelser mellan olika angreppsmetoder ökar rutinen. Övning i att göra rimliga approximationer och att bedöma resultatets rimlighet och siffernoggrannhet tränar omdömet. Den laborativa färdigheten tränas under laborationer och demonstrationer. Aktgivande på och diskussion av felkällor inskärper uppkopplingstekniken. Att ställa upp tabeller, att göra notationer, att rita och tolka diagram är färdigheter som skall övas, likaså att skriftligt redovisa iakttagelser, resultat och slutsatser i koncis form. 554-2.3. Självständiga arbetsformer — se även 54.4.2.3. I den mån specialarbetet helt eller delvis ligger inom eliärans ram gäller vissa begränsningar i ämnesvalet. Sålunda bör det inte fordras nämnvärda kunskaper i sådana avsnitt som penetreras först under senare delen

572 av vårterminen. I sådana fall måste nämligen huvudparten av arbetet uppskjutas alltför länge med en icke önskvärd arbetsanhopning och forcering som följd. Med hänsyn till elevernas arbetsbörda och tillgången till försöksutrustning får uppgiften inte vara alltför avancerad. Ej heller torde det i regel vara lämpligt att föregripa sådana avsnitt som senare blir föremål för ett ingående studium i något av ämnena i årskurs 4. Som exempel på tänkbara uppgifter för specialarbetet kan nämnas: Teoretiskt och experimentellt studium av galvanometern. Det plana strömningsfältet som hjälpmedel i studiet av andra plana fält. Studium av integrerande och deriverande kretsar med tillämpningsuppgift. Studium av avmagnetiseringsförlopp i en induktiv krets. Metoder att nedbringa tidskonstanten. Studium av mekaniska svängningar med hjälp av en elektrisk analogikrets. Studier av mätvärdesomformare med elektrisk utgång. Vidgning av nätteorin. Hur arbetet kan tänkas genomfört exemplifieras nedan. Uppgift: Bestäm kapacitansen hos ett plant elektriskt fält och reluktansen hos ett plant magnetfält i ett luftgap med hjälp av analoga strömningsfält. Arbetsplan

(utkast):

1. Litteraturanvisningar lämnas. 2. Efter ett första litteraturstudium diskuteras material, mätanordningar och spänningar. Resistanspapper och övrig utrustning utlämnas, och eleven anvisas laborationsplats. 3. Papperets resistivitet (och eventuellt anisotropi) undersökes. Mätanordningen kopplas upp och dimensioneras. 4. Ett förberedande försök på ett slutet, symmetriskt system utföres. Mätmetodiken förfinas.

5. Efter diskussion och litteraturstudier uppritas och utvärderas fältbilden. 6. Ett öppet system (uppgiftens) mätes och ritas upp. Inverkan av papperets begränsning diskuteras. 7. Metod att inmäta ortogonaltrajektorierna till nivålinjerna bestämmes. 8. Inmätning göres och jämföres med den grafiska lösningen. 9. Översättning till ett elstatiskt fält (eller eventuellt andra potentialfält) göres. Kapacitans och energifördelning beräknas. 10. Förutsättningarna för metodens tilllämpning på magnetfältet i ett luftgap diskuteras. 11. Magnetfältet mellan två polytor av given utformning bestämmes och utvärderas. Redovisningen sker skriftligt eller genom föredrag med demonstration inför klassen. Beräknad tid ca 35 lektionstimmar. Ovanstående uppgift kan påbörjas samtidigt med att strömningsfältet studeras, d. v. s. under senare delen av oktober. Det är viktigt att eleven utarbetar en plan, så att han kan överblicka arbetets omfattning, och att lärare och elev vid de första diskussionerna kommer överens om ett tidsschema som sedan följes. 55-42-4. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 54.4.2.4. Exempel på laborationer: 1. Resistansmätning med VA-metoden: Eleverna får en given utrustning att arbeta med och en eller ett par mätuppgifter som de skall genomföra med bästa möjliga mätnoggrannhet, innebärande val av mätområden och koppling. Uppgiften kan t. ex. innebära bestämning av karaktäristikan för en olinjär resistans. Feldiskussion ingår i uppgiften. 2. Resistansmätning med Thomsonbrygga: Resistansmätning av lågresistiva

573 motstånd. Studium av kontaktmotståndens inverkan. Inkoppling av en lågresistiv normal. 3. Mätning med kompensator: Tillämpning av principkopplingen vid kalibrering av en ampere- och/eller voltmeter samt en resistansdekad. Diskussion av systematiska fel och krav på nollinstrumentet. 4. Mätning på sammansatta nät: Experimentell verifiering av satser ur nätteorien. 5. Studium av strömningsfält: Uppritning av experimentellt bestämda ekvipotentiallinjer på ett resistanspapper. Komplettering med strömningslinjer. Studium av fältstyrkan. Kan följas upp med en beräkning av strömningsfältets konduktans, omräkning till det elstatiska fältet o. s. v. 6. Undersökning av spegelgal vanometer: Bestämning av statisk och ballistisk konstant. Kan kompletteras med en mätuppgift, t. ex. studium av termo-elektricitet. Beräkning av medelvärde och medelfel. 7. Mätning av kapacitans och läckning: Mätning av elladdning med ballistisk galvanometer. Som variant kan sambandet mellan delkapacitanser och driftkapacitans studeras. 8. Studium av RC-kretsar: Arbete med katodstråleoscillografen. Spännings- och tidaxelkalibrering. Grafisk bestämning av tidskonstanten. Verifiering av uttrycket för tidskonstanten. 9. Uppmätning av det jordmagnetiska fältet: Deviationsmätning med kompassnål (eventuellt även inklinationsmätning) i centrum av en solenoid. Bestämning av fältstyrkan i närheten av strömförande ledare. 10. Kalibrering av Vs-meter. Mätning av magnetiskt flöde. Spänningsdelning och tidmätning. Diskussion av mätnoggrannheten. 11. Upptagning av magnetiserings- och hystereskurvor: Mätning med Vs-meter av flödet i ett ringprov. Avmagnetisering. Utjämningsräkning. Beräkning av hysteresförluster.

12. Studium av magnetisk hysteres med oscilloskop: Användning av integrerande RC-krets. Utvärdering av kurvan. 13. Studium av självsvängande RLCkrets: Studium med hjälp av oscilloskop. Egenfrekvens och dämpning vid olika kombinationer av R, L och C. 14. Trevoltmeter- och treamperemetermätning på växelströmskrets: Bearbetning med hjälp av visardiagram. Beräkning av

R, X, och L. 15. Undersökning av och mätning med wattmeter: Inkoppling av wattmetern. Mätning vid växelström. Korrektioner för egenförbrukning. Bestämning av effektfaktor, R och X. 16. Studium av serie- och parallellresonanskrets: Upptagning av resonanskurvor. Beräkning av kretsdata. Bandbredd och förlustfaktor. 17. Mätning med växelströmsbrygga: Grundkopplingar vid tonfrekvens. Jämförelser. 18. Mätningar på symmetriska och osymmetriska trefassystem: Verifiering av samband. Ström i nolledare. Nollpunktsspänning. Bearbetning och kontroll med hjälp av visardiagram. 19. Effektmätning i trefassystem: Användning av olika kopplingar. Utvärdering. Förutsättningar och begränsning i respektive metoder. Fasförskjutningens inverkan. Bestämning av fasförskjutningens tecken. 20. Studium av växelströmskrets med järn: Studium av magnetiseringsströmmens kurvform på oscilloskop. Jämförelse mellan vrid järns- och likriktarinstrument. Bestämning av formfaktorn. Ekvivalent resistans och reaktans. Resistansens och reaktansens förändring med strömstyrkan. Inverkan av luftgap i järnkärnan. De uppräknade laborationerna utgör endast exempel. Varje skola utformar sitt laborationsprogram. Laborationstiden kan variera från 2 till 4 lektionstimmar. Om tretimmarspass tillämpas, kan 13—15 laborationer utföras per läsår. De kan lämpligen

574 fördelas med högst 40 % på likströmskretsar och elektriskt fält. Återstoden reserveras för magnetiskt fält och växelströmslära, där den senare bör ges något företräde. Laborationer som gjorts i fysikkursen kan upprepas i ellära, om nya moment eller synpunkter av väsentligt värde därvid kan införas. Om kalibrering av ampere- eller voltmeter göres i fysiken med hjälp av normalinstrument, kan den i elläran belysa kompensatorns princip och användningsmöjligheter. Resistansmätning med VA-metoden kan i elläran utformas som en mycket självständig uppgift för eleverna och samtidigt införa de olinjära komponenterna i blickfältet. Laborationerna på seriekretsen kan i elläran omfatta även ett studium av förluster och bandbredd m. m. Vid betingsstudier bör laborationerna kunna ingå i betingen.

Några av laborationsexemplen kan med fördel genomföras som demonstrationer vari klassen aktivt deltager men där resultaten icke behöver redovisas i form av protokoll och redogörelser. Det är t. ex. fallet med kalibrering av den statiska, ballistiska och integrerande galvanometern. Laborationerna bör om möjligt utföras i anslutning till de kursmoment som de avser att belysa. Önskvärt är att, om utrustningen tillåter det, samtliga grupper samtidigt utför samma laboration (parallellaborationer). Angående laborationsanvisningar och protokoll hänvisas till 54.4.2.4. 554-2.5. Angående 11:4.4.8. 55.4.3.

Bedömning — se 54.4.2.5. schemabundna

skrivningar

se

Hjälpmedel — se 54.4.3.

56. Elmaterial 56.1.

Mål

Undervisningen i elmaterial syftar till att ge eleverna förståelse för och kunskap om sambanden mellan å ena sidan de elektriska och magnetiska egenskaperna och å andra sidan övriga fysikaliska och kemiska egenskaper hos fasta kroppar, vätskor och gaser, att lära dem lagarna för de fria laddningsbärarnas uppträdande, rörelser och beroende av olika parametrar i ledare, halvledare och isolatorer, att orientera dem om tekniken för hanteringen av elmaterialen och deras bearbetning till olika slag av komponenter samt om sådana bristfälligheter hos komponenterna, som kan återföras till bristfälligheter i hanteringen, att införa dem i nomenklaturen på området samt att ge dem kunskap om de halvledarkomponenter samt dielektriska och mag-

netiska komponenter som utvecklats liksom förståelse för deras funktionssätt.

56.2.

Huvudmoment

Materians atomära, molekylära och kristallina struktur. Sambanden mellan materialens strukturer och deras fysikaliska egenskaper. Laddade partiklars rörelser i elektriska och magnetiska fält i vakuum och gaser. Den elektroniska strukturen hos kristalliserande fasta kroppar. Lagarna för de fria laddningsbärarnas rörelser, alstring och rekombination i fasta kroppar. Metallernas egenskaper och användning. Halvledarnas egenskaper och användning. Isolatorernas egenskaper och användning. Vätskornas dielektriska egenskaper och användning.

56.3.

Kursplan

1. Materians atomära, molekylära och kristallina struktur Den klassiska atommodellen med tyngdpunkt på elektronernas energinivåer. Grunderna av det kvantmekaniska framställningssättet. Elektronernas spin och magnetiska moment. Pauli-principen och elektronparbildningen. Fyllda och ofyllda elektronskal. Valenselektroner och valensnivåer. Valensbanornas rymdfördelning. De olika kemiska bindningstyperna och deras betydelse för aggregationsform, struktur och andra fysikaliska egenskaper. Gaser och vätskor. Amorfa och kristalliserande fasta tillstånd. Mono- och polykristallina system. Gitterfel, dislokationer och fasgränser. 2. Laddade partiklars rörelser i elektriska och magnetiska fält i vakuum och gaser De fysikaliska egenskaperna hos starkt förtunnade system. Rörelserna hos laddade partiklar, som i starkt förtunnade system utsätts för enkla och sammansatta fält. Egenskaper hos rymdladdningar. Tillämpningar: Elektriska och magnetiska linser, olika elektronrör. Elektronkanonen och instrument, som utnyttjar den. Vakuumförångning och katodförstoftning. Gasen som isolator. Rörelserna hos laddade partiklar i en gas under inverkan av enkla och sammansatta fält. Den fria våglängden och dess beroende av trycket. Kollision, excitation, jonisation, lavingenombrott och plasma. 3. Den elektroniska strukturen hos kristalliserande fasta kroppar Zon- och bandteoriernas grunder. Den termiska energins fördelning på valenselektronerna. Bundna och rörliga laddningsbärare.

4. Metallernas egenskaper och användning Valenselektronernas fördelning i olika metaller och deras samband med metallernas mekaniska, optiska och elektriska egenskaper. Lagarna för laddningsbärarnas rörelser genom metallgittret. Termoelektricitet och termisk emission. Materialhantering: Jämförelser mellan ideala strukturer och gitter med normalt uppträdande störningar. Rena metaller och inverkan av föroreningar. Legeringarnas elektronbalans samt strukturella och övriga fysikaliska egenskaper. Egenskaper hos tunna skikt och hos pulvermetallurgiska system. Metallernas kemiska reaktivitet: Getter, oxidskikt och korrosion. 5. Halvledarnas egenskaper och användning Utvidgning av bandteorin. Alstring och rekombination av fria laddningsbärare, deras rörlighet och livslängd. Egenledningens storlek och temperaturberoende. Seebeckoch Hall-effekterna. Störledning av n- och p-typ. Kompensering. Inverkan av fononer, fotoner och gitterdeformationer. Viktiga halvledarmaterial, t. ex. kisel, germanium, selen, intermetalliska föreningar, oxidhalvledare, termoelektriska material och organiska halvledare. Materialhantering. Framställning av pn-övergångar och deras funktioner. Halvledarkomponenternas uppbyggnad och funktioner. 6. De kristallina och amorfa isolatorernas egenskaper och användning Tillämpningar av bandteorin. Mekanismerna för strömtransport genom dielektrika. Rekombinationsfenomen. Dielektrisk polarisation, susceptibilitet och permittivitet. Ferroelektriska material. Piezoelektriska material.

576 Magnetiska material: Dia- och paramagnetism. Ferro- och antiferromagnetism. Kopplat och okopplat elektronspin. Domäner. Glas och keramik. Organiska isolatorer. Materialhantering. 7. Vätskornas dielektriska egenskaper och användning Dielektriska egenskaper hos polära och icke polära vätskor. Jonledning. Gränsskiktens förhållanden.

56.4. Anvisningar och kommentarer 56.4.1.

Lärostoffet

56.4-1-1. Allmänna synpunkter stoffet — se även 54.4.1.1.

på ämnes-

Möjligheterna till fortsatt tekniskt framåtskridande och utveckling bygger i ständigt växande grad på att vi fördjupar våra kunskaper om de material som denna teknik arbetar med och att vi därvid lär oss att förbättra dem och utnyttja dem effektivare. Den snabba takten i denna utveckling, som i allra högsta grad gjort sig märkbar i fråga om elmaterialen, beror på att man i en växande utsträckning förstått att samordna undersökningsmetoder och erfarenheter från den klassiska matematiken, fysiken, kemin och metallografin med metoder och hjälpmedel från olika tekniska områden. Denna »horisontella» organisation av forskning och utveckling har särskilt två aspekter som det är viktigt att klargöra för eleverna vid undervisningen. Den första aspekten är att man för att förstå utvecklingen och dess tekniska konsekvenser liksom funktionssätten hos de nya materialen och de av dem framställda komponenterna måste lära sig att hämta den erforderliga teoretiska och praktiska bakgrunden från alla de rena vetenskaperna. Eleverna måste bibringas förståelse för

sambanden mellan teknikens och vetenskapens skilda fält. Den andra aspekten är att de utvecklingsresurser som vi på detta sätt lärt oss mobilisera och koncentrera mot tekniskt vitala problem har en enorm kapacitet och avkastar tekniska resultat i form av nya eller förbättrade material och nya komponenter i en strid ström. Eleverna måste därför få klart för sig att de själva måste lära sig hitta i den aktuella facklitteraturen och vänjas vid att ständigt följa denna för att kunna hålla sitt vetande aktuellt och flytta fram sina tekniska positioner. De nya materialen och de nya komponenterna uppvisar ju inte bara förbättrade prestanda utan ofta även helt nya funktioner, som ofta möjliggör helt nya tekniska konstruktioner och problemlösningar. Den teoretiska bakgrunden till många av de nya material- och komponentfunktionerna är emellertid i många fall långt ifrån lättillgänglig. Det torde vara nödvändigt att i stor utsträckning klargöra förlopp och förhållanden med bilder, kurvor och diagram. Särskilt fruktbart torde det i många fall vara att underlätta förståelsen för abstrakta uttryck och beskrivningar med hjälp av analogier. För att vidga och befästa kunskaperna hos eleverna och för att göra dem förtrogna med dimensioneringen av eller gränsprestanda hos elmaterialen bör de olika avsnitten innehålla beräkningsuppgifter. Vid laborationer och demonstrationer samt studiebesök bibringas eleverna praktisk förtrogenhet med elmaterialens egenskaper, provningsnormer o. dyl. 56.4-12. moment

Kommentarer

1. Materians atomära, kristallina struktur

till speciella kursmolekylära

och

Det inledande momentet anknyter till framställningar som eleverna tidigare mött i såväl fysiken som kemin. Delar av detta av-

577 snitt kan därför ges en i huvudsak repeterande och orienterande karaktär. Det är dock nödvändigt att göra detta avsnitt relativt utförligt, eftersom hela den följande framställningen i viktiga avseenden måste bygga på den nomenklatur och de betraktelsesätt som byggs upp i detta moment. Det är sålunda önskvärt att eleverna ges en relativt utförlig framställning av förhållandena och villkoren vid elektronernas förflyttningar mellan olika energinivåer under upptagande eller avgivande av fotoner med karaktäristiska energivärden. I samband med Pauli-principen diskuteras egenskaperna hos fyllda och ofyllda elektronskal som en nödvändig bakgrund till framställningen av bandteorin. Det kvantmekaniska framställningssättet berörs endast i den utsträckning, som är oundgängligen erforderlig med hänsyn till den fortsatta framställningen. Matematisk framställning bör här undvikas. I anslutning till beskrivningen av materians olika aggregationsformer bör sambanden diskuteras mellan elektronbindningarna och de med dem förbundna fysikaliska egenskaperna. För de kristalliserande fasta tillstånden beskrivs uppträdande strukturtyper för några olika ämnen och föreningar med anknytning till valensbanornas rymdfördelning och bindningstypen. 2. Laddade partiklars rörelser i elektriska och magnetiska fält i vakuum och gaser Det torde vara lämpligt att inleda framställningen med en översikt över de absoluta och relativa koncentrationerna och de inbördes avstånden mellan atomerna i en fast kropp och atomerna respektive molekylerna i en gas från höga tryck ned till de lägsta tryck som man hittills uppnått. I anslutning därtill behandlas de olika former i vilka partildarna upplagrar energi och hur utbytet av energi kommer till stånd. De olika fysikaliska formuleringarna av energiinnehållet hos en partikel jäm19 Läroplan för gymnasiet

förs. Sambandet mellan den fria våglängden och den energi, som en laddad partikel hinner förvärva mellan två kollisioner, när den faller genom ett elektriskt fält, ägnas särskild uppmärksamhet. I fråga om tillämpningarna, som bör vara bekanta från fysiken och elektroniken, bör huvudvikten här läggas på en diskussion av störningar och sekundärfenomen som kan uppträda i sådana system och som härrör från vakuum eller materialfel. I samband härmed kan man med fördel ge en framställning av vakuumförångning av fasta material, vanlig och reaktiv katodförstoftning samt av de fysikaliska egenskaperna hos de skikt och tunna filmer, som framställs med sådana metoder och som utnyttjas för förångade kretsar, för ytpassivering e t c (se moment 4—6). Anknyt diskussion av getter. 3. Den elektroniska strukturen stalliserande fasta kroppar

hos kri-

Framställningen skall här syfta till ett klarläggande av de fria elektronernas och hålens egenskaper och lagarna för deras rörelser genom och interferens med gittret. 4. Metallernas egenskaper och användning Jämför storleken av elektronernas termiska energi vid rumstemperatur och deras potentiella energi vid Fermi-nivån. Inför lämpligen redan här begreppen heta elektroner och kalla elektroner. Diskutera elektronernas termiska hastighet och deras kollisioner med gittcrstörningar, deras avböjning och acceleration i elektriska fält och magnetiska fält. Här kan man också införa sambanden mellan elektrisk och termisk ledningsförmåga, konduktivitetens temperaturberoende och ett avsnitt om supraledare. I samband med jämförelsen mellan rena metaller och legeringar utvidgas diskussionen till en jämförelse mellan ideala strukturer och normalt uppträdande gitterstörningar, mellan mono- och polykri-

578 ställer, till korngränser, föroreningar, elastisk och plastisk deformation, kallbearbetning och rekristallisation. Tillämpningsexemplen kan uppta: Motståndstråd, termoelement, töjningsgivare, kontakter, oxidskikt, tunna metallskikt och tryckta kretsar. Som ett särskilt kapitel behandlas metallernas magnetiska egenskaper. Begreppen kopplat och okopplat elektronspin introduceras liksom dia- och paramagnetism, ferro- och antiferromagnetism, susceptibilitet och permittivitet. Därefter diskuteras elektronfördelningen mellan valensnivåerna hos övergångsmetallerna, inducerad och permanent magnetisering, uppträdande av domäner, magnetisk mättnad, koercitivkraft, hysteres och frekvensberoende. Diskussionen byggs ut att omfatta magnetiska legeringar och deras elektronstrukturer. Tillämpningarna bör dels omfatta en sammanställning över magnetiska metalllegeringar, dels deras användningar i permanentmagneter, transformatorplåtar, magnetiska filmer och minnen. 5. Halvledarnas egenskaper och användning Det är här väsentligt att systematiskt bygga upp den nomenklatur som gäller för halvledarna och att med hjälp av åskådliga figurer göra framställningen så lättfattlig som möjligt. Den vedertagna bandschema-framställningen är här oumbärlig. Viktiga begrepp är: Valens- och ledningsband, energigap, laddningsbärare och deras effektiva massa, Fermi-nivån och dess läge i olika halvledare, villkoren för alstring av hål-elektronpar, störnivåer (störcentra), rekombinationsnivåer, fällor, dopning, kompensation, n- och p-ledning. I fråga om de olika halvledarmaterialen är det i denna framställning viktigast att överskådligt jämföra deras kristallbyggnad,

deras energigap, störnivåcrnas lägen och laddningsbärarnas rörligheter och olika effektiva massor. I fråga om tillämpningar bör man om möjligt ta med: Kryosarer, töjningsgivare, Hall-element, termistorer, termoelektriska generatorer och Peltier-element, likriktare, lavindioder, zenerdioder, tunneldioder, varaktorer, fotoelement, partikeldetektorer, IR-detektorer, transistorer, pnpn-dioder, tyristorer och lysdioder (halvledarlasrar). Funktionerna hos dessa element beskrivs mot bakgrund av deras uppbyggnad och materialegenskaper. I direkt samband med en genomgång av materialhanteringen för tillverkning av dessa komponenter diskuteras de elektriska egenskapernas beroende av den grad av fulländning med vilken materialet behandlats. Materialbehandlingen bör exemplifieras med kemisk och fysikalisk rening av t. ex. kisel, med metoder för att odla monokristaller, för mekanisk bearbetning, etsning, diffusion och legering, kontaktering och upplödning — med eller utan mekaniska spänningar — samt för ytskydd och kapsling. 6. De kristallina och amorfa isolatorernas egenskaper och användning Bandteorin utbyggs vidare, varvid analogierna med halvledarna framhävs. Det kan vara lämpligt att inleda med beskrivning av förhållandena hos diamant, kiselkarbid och t. ex. galliumarsenid, där energigapets roll är lätt att påvisa och bindningstypen är i huvudsak kovalent. Utbyggnaden med en serie smala energiband i oxidiska system kan tas ganska ytligt. Viktigt är emellertid att påpeka förekomsten av stora mängder fällor och rekombinationscentra, som gör att laddningsbärare som på ena eller andra sättet introduceras i ledningsbandet snabbt fångas upp och förintas. Det är sedan logiskt att gå vidare med en beskrivning av mekanismen i luminiscenta material liksom i de lasrar som byggs på kromdopad rubin

579 eller på glas dopat med sällsynta jordartsmetaller. Den dielektriska polarisationens mekanism bör ägnas relativt stort utrymme och därvid bör behandlas: Spontan polarisation, polarisationsdomäner, relaxationstid, hysteres och Curie-temperatur. För de ferroelektriska materialen diskuteras: Strukturomlagringar, permittivitetens temperaturberoende och hysteres. Som tillämpningar beskrivs: Elektreter, kapacitanser och frekvensmodulerade oscillatorer. Den piezoelektriska effekten hos isolatorer kan beskrivas i direkt anslutning till de ferroelektriska materialen. Bland tekniskt intressanta tillämpningar kan nämnas: Högspänningsalstrande tryckgivare, töjningsgivare, fördröjningsledningar, minnen, elektromekaniska filter och resonatorer (kvartskristaller).

finieras och exemplifieras. Konduktivitetens temperaturberoende beskrivs och de fenomen som inträffar vid glasets mjukningsintervall utreds. Bland tillämpningarna upptas: Isolatorer och skyddsbeläggningar. För organiska isolatorer beskrivs deras speciella struktur, deras mekaniska och fysikaliska egenskaper, t. ex. deras större eller mindre benägenhet att uppta fukt, och temperaturbegränsningen för deras användning. Fenomenen yt- och krypöverslag kan delvis anknyta till betraktelserna över glas och keramik. Diskussionen av det elektriska genombrottet bör lämpligen anknyta till föregående diskussioner av genombrott i gaser och i halvledare. Bland tillämpningarna upptas t. ex. ledningsisolering, kondensatorbelägg, inkapsling och ytskydd. Fördelarna och nackdelarna hos olika typer av organiska isolermaterial jämförs med oxid-, glas- och keramikbeläggningar. Åldringsfenomen beskrivs.

I anslutning till beskrivningen av de ferromagnetiska materialen beskrivs uppbyggnaden av ferriter och deras egenskaper i kärnor och minnen, t. ex. spinellstrukturer och magnetiska granater, och deras högfrekvensegenskaper jämförs. Bland tillämpningarna kan nämnas: Magnetiska minnen, förstärkare, transfluxorn, modulatorer, frekvensmultiplikatorer, isolatorer, gyratorer, mikrovågsswitchar, magnetometrar, antenner, magnetostriktiva givare, och speciellt beskrivs elementens utformning som magnetiska filmer.

Vätskorna betraktas först som ett specialfall av isolatorerna. De dielektriska egenskaperna hos polära och icke polära vätskor beskrivs, t. ex. dielektrisk förlust och dielektriskt genombrott. Speciellt bör man nog också beskriva sådana åldringsfenomen hos vätskor som kan bero på deras sönderdelning eller på att de i sig upptar främmande substanser.

I fråga om glas och keramik bör man kanske framförallt efter en diskussion av deras strukturella uppbyggnad redogöra för deras mekaniska egenskaper, styrka, porositet, omvandlingspunkter och utvidgningskoefficienter. Vidare diskuteras de olika materialens benägenhet att på ytan adsorbera eller absorbera elektriskt ledande ytföroreningar, som kan leda till ytöverslag, när glaset eller keramiken används som isolator. Kraven på krypsträckor de-

Bland dielektriska vätskor nämns t. ex. kondensatorol j an. För de polära vätskorna tillkommer en diskussion av begreppet jonledning med direkt referens till kemins och fysikens elektrolytiska system. Förhållandena i gränsskikt mellan vätska och fast fas eller vätska och gasfas behandlas utförligt, och i anslutning därtill beskrivs mekanismen för ytledning i en vätskefilm och de förhållanden som där utbildas.

7. Vätskornas dielektriska egenskaper och användning

580 Bland viktiga tillämpningsexempel kan framhållas elektrolytkondensatorn och bränslecellen samt olika typer av batterier och ackumulatorer samt galvaniska celler. 564.1.3. Planering och samverkan även 544-1-3.

— se

Den föreslagna ordningsföljden mellan kursens olika moment, som på intet sätt avser att binda den enskilda skolan, utgör ett försök att uppbygga en logiskt sammanhängande kedja, där ett följande moment i viktiga avseenden bygger på framställningen i ett föregående. Ämnet har 3 veckotimmar i årskurs 4, d. v. s. totalt ca 90 timmar, som förslagsvis disponeras enligt följande tablå: Timmar

Moment

8 2. Laddade partiklars rörelse i 8

56.4.2.

Verksamhetsformer

56.4.2.1. Allmänna metodiska rer — se även 54-42.1.

kommenta-

Utöver de för alla tekniska ämnen gemensamma synpunkterna på hur studierna bör organiseras och materialet presenteras må särskilt framhävas kravet på ett riktigt utnyttjande av en bildmässig framställning jämsides med den teoretiska genomgången. I kursen måste därför användas en rikhaltig sortering av diapositiv med illustrationer, som lämpligen kan hämtas ur framförallt den engelskspråkiga facklitteraturen. Detta gäller såväl analogimässiga »bilder» av elektronfördelningar, energiband, laddningsbärarrörelser etc. som kurvor över funktionssambanden och tablåer över materialdata. Aktuella komponenter bör finnas tillgängliga, uppsatta på tavlor och där eventuellt kompletterade med snittbilder. 56.42.2.

Studieteknik

— se 544.2.2.

56.42.3. 5442.3.

Självständiga arbetsformer — se

3. Den elektroniska strukturen i 4. Metallerna 5. Halvledarna 6. Dielektrika i fast tillstånd . . . 7. Vätskor Laborationer

4 10 14 10 6 30

Summa

90 Undervisningen i elmaterial bör bygga på de grundläggande kunskaper eleverna inhämtat i matematik, fysik, kemi, ellära och elektronik under de tre första årskurserna. Då materialfrågor har betydelse för samtliga tillämpade elämnen, är det väsentligt att samarbete sker med övriga lärare inom eltekniskt alternativ. 56-4-14.

Koncentration — se 544-14-

56.4.I.5. Beting — se även 544-1-5. Betingsindelning kan göras med ledning av tidsplanen i 56.4.1.3.

56.42.4. Demonstrationer, och studiebesök — se även

laborationer 54424.

Elmaterialens egenskaper åskådliggörs ofta bäst med demonstrationer, som därför bör utnyttjas i största möjliga utsträckning för att stöda inlärningen av de mer teoretiska avsnitten. Laborationernas syfte är här liksom i andra ämnen att skapa en djupare förankring av lärdomarna om elmaterialens utseende, uppförande och funktioner samt om den mätteknik som är lämplig för studium av deras egenskaper. Syftet med laborationerna är dessutom att göra eleverna närmare förtrogna med de elektriska fenomenen och funktionerna hos de elmaterial och på dem byggda komponenter som diskuteras under kursen. Vid övningarna bör de få tillgång till lämp-

581 liga monografier och annan facklitteratur. Det är viktigt att försöksmaterial och utrustningar är så väl förberedda att elevernas hela tid kan ägnas åt de pedagogiskt väsentliga momenten i laborationen. Laborationen bör också tjäna till att ge eleverna orientering om lämplig mätteknik och om de hjälpmedel härför som hämtas från angränsande ämnen. Laborationer kan utföras inom följande områden: Jämförande mätning av konduktiviteten och dess temperaturberoende hos metaller, halvledare och isolatorer. Temperaturmätning och temperaturkompensation med termistorer studeras. Undersökning av termospänning hos metaller, halvledare och isolatorer. Särskilt jämförs n- och p-ledande halvledarmaterial. I anslutning härtill studeras en termoelektrisk generator och kylning med Peltier-effekt. Laddningsbärare i vakuum. Demonstration av och användning av vakuumpumpar och vakuummetrar. Urladdningens karaktär och beroende av trycket. Laddningsbärarnas energi och jonisationsfenomen. Egenskaper hos plasmat. Fotoeffekter. Försök med partikeldetektor, solcell och IR-detektor. Egenskaper hos enkla pn-övergångar. Studium av karaktäristikan i led, spärr och

vid genombrott hos en skiktdiod. Undersökning av temperatur beroendet. Jämförelse mellan en vanlig högspärrande diod, en lavindiod, en zenerdiod och en tunneldiod. Egenskaper hos sammansatta pn-övergångar. Varistorn (pnp-dioden), transistorns funktion och grundparametrar, pnpn-dioden och tyristorn. Magnetiska material. Undersökning av hysteres och mättnadsfenomen hos några material. Jämförelse mellan egenskaper hos några viktiga legeringar och ferriter. Isolatorer. Studium av krypöverslag och genombrott. Studiebesöken ger eleverna en direkt kontakt med de praktiska krav som industrin just för dagen ställer på materialen. De kan under studiebesök också ges tillfälle att få se och höra om pågående utvecklingsarbeten i fråga om materialen och om de nyare mätmetoder som ständigt utvecklas för deras undersökning. 5642.5.

Bedömning — se

5442.5.

56.4.3.

Hjälpmedel — se även 54-4-3.

I 56.4.2.1 har framhållits det stora behovet av bildmaterial för att stöda framställningen av annars svårfattbara teoretiska begrepp. Man kan med fördel också använda sig av lämpliga filmer i undervisningen.

57. Elektronik 57.1.

Mål

Undervisningen i elektronik har till uppgift att bibringa eleverna grundläggande kunskap om viktigare elektroniska komponenter, apparater och instrument, att ge dem kunskap om och förståelse

för elektronikens grundläggande begrepp och metoder, att hos dem grundlägga och utveckla förmågan till självständigt systematiskt tänkande och rationellt grepp på tekniska problemställningar inom elektroniken, att ge dem en orientering om elektro-

582 niska icke telekommunikationsinriktade tillämpningar samt att ge elever inom elkrafttekniskt alternativ orientering om telekommunikation.

57.2.

Huvudmoment

57.2.1.

Huvudmoment Elt

Elektroniska komponenter. Förstärkarteknik. Oscillatorer. Elektronisk mätteknik. Analogimaskinteknik. Strömriktning och stabilisering. Pulsteknik. Digitalteknik. 57.2.2.

Huvudmoment Elk

Förstärkarteknik. Oscillatorer. Strömriktning och stabilisering. Elektronisk mätteknik. Analogimaskinteknik. Radioteknik. Telefonteknik. Telesignalteknik. Telegraf teknik.

57.3. Kursplan med årskursjör delning 57.3.1.

Årskurs 3

1. Elektroniska komponenter 1 — vakuumrör Dioden. Trioden. Tetroden och pentoden. Strålröret. Sekundäremissionsrör. 2. Förstärkarteknik 1 — inledande avsnitt Det motståndskopplade förstärkarsteget. Småsignalegenskaper. Andra förstärkarkopplingar. 3. Elektroniska komponenter II — gasrör och fotorör Glimröret. Tyratronen. Fotorör. 4. Elektronisk mätteknik I Rörvoltmetrar för likspänning. Katodstråleoscilloskop. Indikatorrör.

5. Elektroniska komponenter III — halvledare Ledningsmekanismen i halvledare. Halvledardioden. Transistorn. Tyristorn. Fotohalvledarelement. 6. Förstärkarteknik transistorförstärkare

II

— inledning

till

Transistorns karaktäristiska kurvor. Transistorsstegets viloinställning. Grafisk bestämning av förstärkning. Småsignalegenskaper. 57.3.2.

Årskurs 4 Elt

7. Förstärkarteknik tisk kurs

III Elt — systema-

Motståndskopplade förstärkare i vakuumrörutförande. Motståndskopplade transistorförstärkare. Distorsion. Effektförstärkare. Återkopplade förstärkare. Likspänningsförstärkare. Förstärkning av mycket svaga signaler. Magnetförstärkare. 8. Oscillatorer Elt 9. Elektronisk mätteknik II Elt Rörvoltmetrar för växelspänning. Frekvensmätning. Fasmätning. Elektroniska instrument, omvandlare och mätmetoder för icke elektriska storheter. 10. Analogimaskinteknik Analogimaskinens blockschema. tionsförstärkare. Problemkörning.

Opera-

11. Strömriktning och stabilisering Elt Ostyrda likriktare. Likspänningsstabilisatorer. Styrda likriktare. Likspänningsomvandlare. 12. Pulsteknik Pulssignaler. Linjära passiva pulsnät. Klippkretsar. Låskretsar. Omkopplare. Multivibratorer. Tidaxelgeneratorer. Blockingoscillatorn. 13.

Digitalteknik

Kopplingsnät. Digitalmaskiner.

583 57.3.3.

Årskurs 4 Elk

14- Förstärkarteknik III Elk Inledning. Motståndskopplade vakuumrörförstärkare. Motståndskopplade transistorförstärkare. Distorsion. Effektförstärkare. Avstämda förstärkare. Återkopplade förstärkare. Likspänningsförstärkare. Förstärkning av mycket svaga signaler. 15.

Oscillatorer Elk

RC-oscillatorer. LC-oscillatorer. 16. Strömriktning och stabilisering Elk Likriktare. Stabilisatorer. 17.

Elektronisk mätteknik

II Elk

Katodstråleoscilloskopet. Rörvoltmetrar för växelspänning. 18. Analogimaskinteknik Analogimaskinens blockschema. Operationsförstärkaren. Problemkörning. 19.

Radioteknik

Radioförbindelsens blockschema. Radiovågornas utbredning. Radiomottagare för AM. Radiosändare för AM. Frekvensmodulering (FM). Television. Radar. 20.

Telefonteknik

Telefonapparater. Telefonväxlar. förbindelser. 21.

Telefon-

T elesignalteknik

Signal- och alarmanläggningar. Kopplingsnät. Fjärrmätning och fjärrmanövrering. 22.

T ele gr af teknik

Principer. Fjärrskrivmaskiner. Bildtelegrafi. Telexförbindelser.

57.4- Anvisningar och kommentarer 57.4.1.

Lärostoffet

574-1-1. Allmänna synpunkter stoffet — se även 54.4.1.1.

på ämnes-

Elektronikundervisningen skall ha en utpräglat teknisk inriktning. Den skall speciellt syfta till att uppöva förmågan att överblicka och förstå sammanhanget i en följd av sammankopplade elektroniska element. Inriktningen och karaktären av undervisningen skall vara sådan att ämnesstoffet till en mycket stor del behandlas matematiskt, samtidigt som den fysikaliska förståelsen för orsakssammanhangen väl beaktas. Formelkunskap och annan memorerad kunskap bör starkt begränsas. Förstärkartekniken skall inta en mycket central plats i kursplanen och utgöra en inledning till en grundläggande systemkunskap. Erfarenhet om elektriska förlopp måste vinnas genom mätningar, varför tid måste ägnas åt laborativ verksamhet baserad på god kännedom om instrument och mätmetoder, vilka i regel kan genomgås i anslutning till behandling av de moment där mätmetoden behövs, där den illustrerar en genomgången princip eller där den utgör en logisk tillämpning på ett visst avsnitt. Någon skarp gräns mellan de två läroämnena elektronik och telekommunikation, som tillsammans konstituerar teleteknik, har inte dragits. Viktigare är det att fixera den kunskapsmässiga huvudinriktningen för de två områdena. Elektroniken kan betraktas dels som ett grundläggande teletekniskt läroämne, dels som ett tillämpningsämne. I den första egenskapen utgör det en grund för bl. a. telekommunikationen men dessutom en grund för elektroniska icke kommunikationsinriktade tilllämpningar. Huvudprincipen vid fördelningen av lärostoffet är att sådant elektroniskt stoff som är av intresse nästan uteslutande för telekommunikationens tilllämpningar läses i telekommunikation. Exempel härpå är radiofrekvensförstärkare inklusive avstämda förstärkare och LCoscillatorer. RC-oscillatorer däremot studeras inom elektroniken såsom en naturlig

584 tillämpning på teorin för återkopplade förstärkare eller, mera generellt, teorin för återkopplade system. Denna systemteori, som underbyggs av regler tekniken, får sin logiska tillämpning i analogitekniken, som utgör ett första steg mot storsystembehandling. Vid sidan av förstärkartekniken är pulstekniken ett kunskapsområde av fundamental betydelse. Utöver de grunder som är av vikt för såväl telekommunikationen som elektroniken behandlas pulstekniken inom systemtekniken. En lämplig övergång från förstärkarna och deras tillämpningar till pulstekniken utgör ett studium av strömriktning och stabilisering. Förutom att ett sådant studium bestäms av målsättningskravet att bibringa eleverna grundläggande kunskap om viktiga elektroniska apparater och utrustningar ger det en utmärkt övning i att angripa problem inom elektroniken. Kursplanens sista moment, digitalteknik, får för elever vilkas systemtekniska studier har elektronisk inriktning ses som ett inledande avsnitt. För övriga elever är det ett orienteringsavsnitt. För elkrafttekniskt alternativ utgör förstärkartekniken den centrala delen av elektronikkursen. En annan för elkrafttekniska facket viktig del av elektroniken är den elektroniska mättekniken. Som fristående moment behandlas emellertid endast oscilloskopet och rörvoltmetern. Även oscillatorer har en viktig mätteknisk funktion. Mätmetodik i övrigt finns utspridd över hela kursen. Ytterligare andra delar av vikt för elkrafttekniken är analogimaskintekniken och digitaltekniken. Den förra ges en orienterande behandling och den senare får en mycket kort framställning under rubriken kopplingsnät i anslutning till telesignalteknik. Telekommunikationsdelen av ämnet måste ha karaktären av en allmän orientering.

Härifrån kan kopplingsnät samt i någon mån fjärrmätning och fjärrmanövrering undantagas, då de båda senare momenten är av mycket stor betydelse för elkrafttekniker. 57.4-12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Elektroniska komponenter I — vakuumrör Dioden En lämplig inledning till elektroniken torde vara en kortfattad överblick över diodens tidigare historiska utveckling. En sådan historisk överblick kan leda fram till Edisoneffekten och dess tekniska användning. Edisoneffekten får sin förklaring i och med elektronteorins tillkomst. Här kan en anknytning till fysiken göras. Diodens uppbyggnad I (inledning): Diodens tekniska utförande kan lämpligen behandlas i två omgångar. I första omgången medtages exempelvis diodens huvuddelar (evakuerad kolv, anod, katod och sockel). I direkt anslutning härtill genomgås diodens schemasymbol, begreppen referenspolaritet för u A och referensriktning för i A , indirekt och direkt uppvärmning av katoden samt diodens inkoppling i en enkel strömkrets. Benämning A- och B-batteri införes. Utföringsformerna enkeldiod och dubbeldiod omnämnes. Diodens karaktäristiska kurvor presenteras: Man kan härvid tänka sig en diod med metallkatod. Lämpligen börjar man med genomgång av i A u A -kurvan och dess indelning i begynnelseområde, rymdladdningsområde och mättningsområde. Kurvans utseende diskuteras. Mättningsströmmens temperaturberoende påpekas. De teoretiskt härledda uttrycken för anodströmmen inom de tre arbetsområdena kan ges. Rymdladdningslagen kan som laborationsuppgift verifieras experimentellt. Benämningarna ledriktning och spärriktning införes. Exempel

585 på kommersiella dioders kurvor anges. Diodens uppbyggnad I I (fortsättning): Sedan eleverna blivit förtrogna med diodens fundamentala egenskaper kan de lätt inhämta olika detaljer. Man klargör att vad som genomgås i anslutning till dioden i tillämpliga delar även gäller andra vakuumrör. De olika kolvmaterialen glas, metall och keramik omnämnes. Erforderligt vakuum och behov av getter omnämnes likaså. Vid studium av katoden kan man börja med att ställa upp kraven på katodmaterialet: lågt utträdesarbete och hög smältpunkt. Begreppet emissionsförmåga införes. De vanliga katodtypernas utförande — rena metallkatoder (wolfram), torierade katoder och oxidkatoder —, deras värden på emissionsförmåga, tålighet och användning omnämnes. I anslutning till anoduppvärmning och tillåtna krav på anodtemperaturen införes begreppet anodförlust. Begreppet total anodförlust omnämnes. Exempel på anodmaterial anföres. Vid genomgång av glödtråden bör exempel på glödtrådsmaterial och likaså standardvärden på glödströmmar och glödspänningar ges. Parallellkoppling och seriekoppling av glödtrådar vidröres också. En kort orientering av olika sockeltyper och om stiftens numrering på sockelschema bör ges. Som en avslutning på den tekniska uppbyggnaden ges en översikt över rörproduktionen. Dioden som kretselement: Dioden är ett olinjärt element och som sådant tilldelas den en likströmsresistans R io och en småsignalresistans R;. Bestämning av R io och Rj från tillgängliga i A u A -kurvor bör utföras. Ström-spänningtillståndet för en diod i serie med källa och resistans bestämmes grafiskt. Härvid införes begreppen resistanslinje och vilopunkt. Som exempel på diodens användning kan en enkel enpulslikriktare och en enkel klippkrets diskuteras kortfattat. Diodens inre mekanism: Detta avsnitt kan lämpligen behandlas mot slutet av års-

kurs 3. Endast ett summariskt kunskapsåtergivande bör krävas av eleverna. Med hänvisning till fysikkursens moment 11 (atomfysik) — särskilt moment 11:5 — bör följande genomgås: Emissionsförloppet: Förslagsvis betraktas en metalls ledningselektroner som elektrongaspartiklar. Kraftverkan på en elektron som föres ut genom en metallyta diskuteras, och begreppet utträdesarbete införes. Fotoemission, termisk emission, sekundäremission och fältemission omnämnes. Kontaktpotentialbegreppet kan diskuteras. Rymdladdning: Man kan utgå från det laddningsfria fältet i en planparallell kondensator och potentialfördelningen häri. En enstaka elektrons rörelse i fältet studeras repetitionsvis. Man kan påvisa att då många elektroner finns mellan katod och anod modifieras fältbilden. Begrepp som bör kunna klargöras under diskussionen är schottkyeffekten, virtuell katod och katodtröskel. Utgående från Langmuir-Schottkys rymdladdningsformel kan elektronhastigheten, fältstyrkan och potentialen beräknas som funktioner av avståndet från katoden. Vidare kan visas att diodkapacitansen hos varm diod är cirka en tredjedel större än för ett kallt rör. Trioden En kort historisk orientering, som utgår från att Lee de Forrest år 1907 i dioden införde en gallerelektrod mellan katoden och anoden, kan inleda behandlingen av trioden. Triodens uppbyggnad: Elektrodstruktur och elektroddimensioner omnämnes. Triodens schemasymbol införes. Motivet för galler anges. Karaktäristikor: Koppling för upptagning av kurvor redovisas. Såväl anodspänning-anodströmkurvan som anodström-gallerspänningskurvan diskuteras. Begreppet strypspänning införes. Gallerströmmen som funktion av gallerspänningen omnämnes.

ir— .b) 5pänningsekvivalen+en

a) StrÖmekvivalenten

Fig. 1. Triodens

Begreppet gränsgallerspänning införes. Begreppet dynamisk karaktäristika diskuteras. Trioden som kretselement: Ström- och spänningstillståndet för en triod i serie med motstånd och anodspänningskälla bestämmes grafiskt. Gallerförspänningen erhålles från en källa (C-batteri). Med hjälp av rörkurvor och inritad resistanslinje visas att ett fast värde, vilovärde, på gallerspänningen ger ett visst vilotillstånd. Förstärkning: Med hjälp av ändringsbetraktelser införes förstärkningsbegreppet. Förstärkningens tecken observeras. Man visar hur förstärkningen kan bestämmas grafiskt. Triodens småsignalegenskaper: Definitionerna på branthet, inre resistans och förstärkningsfaktor presenteras med såväl signal- som ändringsbeteckningar. Som övningsexempel genomföres grafisk bestämning av rörkoefficienter. Man demonstrerar hur rörkoefficienterna kan bestämmas med hjälp av mätbrygga. Triodens signalekvation framtages geometriskt. Med signalekvationen som utgångspunkt härledes Barkhausens rörformel. Man observerar att anodströmsändringen utgör summan av två termer. I ett nät motsvaras detta av två parallella branscher; en avläsning av signalekvationen möjliggör således en direkt uppteckning av ett ekvivalent nät

signalekvivalenter.

— strömekvivalenten. Även spänningsekvivalenten deduceras. De båda signalekvivalenterna ritas med tydligt angivande av signalelektroder, se figur 1. Triodens inre funktion: I beskrivande form genomgås potentialfördelning i en triod. Något om öbildningen vid katoden kan diskuteras. Man kan också diskutera hur rörkoefficienterna beror på rörets geometriska uppbyggnad. Tetroden och pentoden Tetrodens uppbyggnad: Skärmgaller införes mellan strypgaller och anod i en triod. Schemasymbol och beteckningar införes. Tetrodens egenskaper: i A u A -kurvan redovisas. Sekundäremissionen påpekas och diskuteras. Begreppet negativ resistans införes. Strömfördelningen i en tetrod redovisas. Pentodens uppbyggnad: Bromsgaller införes i tetroden för att motverka sekundäremissionen och därmed den ström svacka som erhålles i en tetrod. De olika utföringsformerna högfrekvens- och effektpentod noteras. Pentodens egenskaper: Pentodens i A u A kurva diskuteras. Begreppet gränslinje och gränslinjeresistans införes. Begreppet signalelektroder (katod, galler och anod) införes. Typvärden på rörkoefficienterna på

587 en högfrekvenspentod anges. Att förstärkning kan erhållas mellan olika elektroder påvisas. Någon matematisk behandling avseende simultan signaladaption till flera elektroder införes dock ej. Reglerpentoden: Reglerverkan genom parallellkoppling av rör med olika branthet kan diskuteras. Reglerverkan i ett rör med variabel stigning i gallerspiralen kan behandlas. Strålröret Strålrörets uppbyggnad och verkningssätt genomgås. Dess kurvor jämföres med effektpentodens. Olikheter vid låga anodspänningar observeras. Sekundäremissionsrör Elektronmultiplikatorns principiella uppbyggnad genomgås. Elektronoptiska synpunkter behandlas endast resonemangsvis. Begreppet elektronutbyte vid sekundäremission införes. Olika tekniska utföringsformer ägnas någon uppmärksamhet. Typiska datavärden kan anges som orientering. 2. Förstärkarteknik avsnitt

olika för likström och signal införes. En beskrivande motivering till utbyggnaden av ett schema bör alltid införas. Tekniken att rita in signalresistanslinjen i rörkurvan för bestämning av förstärkningen uppmärksammas. Som övningsproblem införes andra typer av anodresistans, t. ex. transformatorkoppling med ideal transformator och avstämd anodkrets med förluster representerade i form av parallellresistans. Sedan steg med fast gallerförspänning genomarbetats införes glidande gallerförspänning. Grafisk bestämning av vilopunkt i steg med dylik gallerförspänning bör behandlas. Förstärkningen för ett sådant steg med och utan överbryggat katodmotstånd bestämmes. Motkopplingsbegreppet införes genom elementär överläggning. Någon systematisk genomarbetning av olika motkopplingsfall genomföres icke här. Med något exempel kan motkopplingens linjariserande inverkan påvisas. Vid problemlösning bör medtagas val av resistans i effektsteg så att maximal anodförlust icke överskrides. Fabrikanters rekommendationer (rörhandböcker) bör observeras.

I — inledande

Det motståndskopplade förstärkarsteget Sedan triodens förstärkande egenskaper påvisats genomföres en systematisk uppbyggnad av det motståndskopplade förstärkarsteget i utförande med gemensam katod. Signal definieras i anslutning härtill som ändringen från ett vilotillstånd. Då annat ej anmäles, förutsattes signaler vara sinusformade. Först studeras steg med fast gallerförspänning. Signaltillförsel och signaluttagning sker med kondensatorer vilkas reaktanser anses vara mycket små. Totaltillståndet betraktas som summan av vilooch signaltillstånd. Även schemat delas upp i viloschema och signalschema. Förstärkarstegets komplexitet ökas successivt. Kopplingar vars anodresistans är

Småsignalegenskaper I en förstärkares signalschema införes förstärkarrörets signalekvivalent. Förstärkningen beräknas. Begreppen utgångsresistans och ingångsresistans införes och metoder för bestämning härav behandlas. Denna metodik övas genom problemlösning. Användning av såväl ström- som spänningsekvivalent bör härvid beaktas. Andra förstärkarkopplingar Katodföljare (GA) och gemensamtgallersteg (GG) kan t. ex. behandlas som övningsproblem. Sedan eleven genom problemlösning kartlagt egenskaperna hos GKsteg, GA-steg och GG-steg,kan genom sammanställning av resultaten en jämförelse av egenskaperna ske. Vidare kan eleven via

588 övningsproblem komma i kontakt med olika kopplingar, såsom stackade rörkopplingar och fasvändarkopplingar. 3. Elektroniska komponenter II — gasrör och fotorör Glimröret Efter en presentation av ett glimrörs principiella uppbyggnad och schemasymbol redovisas dess ström- och spänningskurva. Begreppen tänd- och driftspänning (brinnspänning) klarlägges. Mot bakgrunden av det fysikaliska skeendet i urladdningen diskuteras kortfattat anodström-anodspänningskurvans olika områden. Glimrörets tekniska utformning som stabilisatorrör men även som lågeffektförbrukande signallampa redovisas. Enkla spänningsstabilisatorer diskuteras. Begreppet stabiliseringsgrad införes. Typvärden på driftstorheter för kommersiella stabilisatorrör uppmärksammas. Begreppet avjoniseringstid införes. Om gallerglimrör och glimrör för generering av modulerat ljus kan en kort orientering ges. Problemlösning på själva urladdningsförloppet bör icke förekomma. Problemlösning på övriga delar bör inskränkas till några få tekniskt klarläggande uppgifter. Tyratronen Tyratronen presenteras som en gasfylld triod. Det grundläggande tekniska utförandet, tändkurvan, anodström- och anodspänningskurvan för tänt rör samt gallerströmkurvan diskuteras. Tyratronens schemasymbol anges. En orientering om olika tekniska utföringsformer ges, och deras inverkan på karaktäristikan påvisas. Det fysikaliska skeendet i urladdningsförloppet bör här inte göras till föremål för djupare behandling. Tyratronens användning i sågtandgeneratorer (tidaxelgeneratorer) studeras. Synkronisering av självsvängning behandlas. Problemställningen härvid belyses med enkla exempel. En kort orientering

om tyratronens användning i styrda likriktare kan ges. Fotorör Mot bakgrunden av fysikkursens avsnitt om fotoelektrisk emission behandlas vakuumfotorörets uppbyggnad och karaktäristiska kurvor. Metoder för mätning av karaktäristikorna diskuteras. Fotocellers spektrala känslighet och dess jämförelse med människoögats tas upp till översiktsbehandling. Exempel på tekniska utföringsformer visas. En kortfattad orientering ges om gasfotorören och om hur de skiljer sig från vakuumrören. En kort orientering kan ges om några typiska tekniska tillämpningar såsom relästyrning, användning vid ljudreproduktion, faksimilsystem och för ljusmätning. Fotorör bör ej vara föremål för matematisk behandling. 4. Elektronisk mätteknik I Rörvoltmeter för likspänning Rörvoltmetrar tillgodoser krav på stor inresistans. En rudimentär rörvoltmeter erhålles om en mikroamperemeter kopplas i anodkretsen på ett enkelt förstärkarsteg. Inget gallermotstånd behövs i en dylik koppling. Val av gallervilospänning diskuteras. Kretsar med och utan källor för utbalanseringen av nollströmmen behandlas. De viloströmskompenserade rörvoltmeternätens karaktär av bryggkopplingar uppmärksammas. Vilopunktsdrift hos vakuumröret och dess upphov till nollpunktsdrift för rörvoltmetern behandlas. Viktigare orsaker till nollpunktsdrift, såsom fluktuerande spänningskällor, motståndsuppvärmning, slumpartade rörfluktuationer och röråldring uppmärksammas. Möjligheter att eliminera ifrågavarande instabilitet diskuteras, varvid differentialförstärkaren behandlas. Det principiella utförandet av belastningsskydd,

589 U

A1£

AuAZ

A»M

AuA2

<-B

CB

l\

,r^c

UA1L

1 1

Uj

"A2L

1 1

Uj+

u

I i

ui

+

o

Fig. 2. Yttrefunktionell beskrivning av bistabil multivibrator.

nollställningsarrangemang och områdesomkoppling genomgås. Linjarisering behandlas endast orienterande. Rörvoltmeterkretsar bör behandlas matematiskt med hjälp av ekvivalenta signalscheman och grafiskt med hjälp av rörkurvor. Katodstråleoscilloskop Katodstråleröret har tidigare behandlats i fysiken. En kortfattad genomgång av den tekniska uppbyggnaden göres. Man begränsar denna väsentligen till rör med elektrisk avböjning och elektronkanon av triodtyp. Fokusering och elektronacceleration genomgås beskrivande. Avböjning av elektronstrålen mellan planparallella plattor förutsattes bekant. Plattornas tekniska utföringsform uppmärksammas. Problemet med elektronavledning från skärmen omnämnes. Likaså omnämnes elektromagnetisk avböjning och elektronkanoner av högre utvecklingsgrad än triodtypen. Behov av efteraccelerationsanod uppmärksammas. Jonfällor behandlas icke. Bildskärmens fysik diskuteras schematiskt. Möjlighet att framställa skärmar med olika ljusfärg och med olika efterlysning diskuteras kortfattat. Bilduppteckning: Man förutsätter tillgång till en linjär tidaxelspänning som får styra horisontalspänningen. En periodisk spänning (t. ex. sinusspänning) får styra vertikalavböjningen. Man utgår exempelvis från att periodtiderna för horisontaloch vertikalförloppen är lika. Signalbilden erhålles genom geometrisk sammansättning. Tidaxelgeneratorer: Triggstyrda tidaxel-

generatorer behandlas. Skillnaden mellan triggning och synkning klarlägges. Tidaxelgeneratorns uppbyggnad och funktion kan studeras i blockschemats form, varvid blockschemat får omfatta delarna bistabil, katodkopplad multivibrator, integrator, återföringsnät och stabilitetskontroll. Multivibratorn beskrives yttrefunktionellt. Multivibratorblocket tilldelas en ingång (u) och två utgångar (u A1 och u A2 ). Sambandet mellan Uj och u A1 respektive u A2 redovisas grafiskt, se figur 2. Begreppen triggnivå och hysteres införes. Integratorn beskrives som en anordning vars funktion är att leverera en utspänning som är integralen av inspänningen. Den väsentliga mekanismen i återföringsnätet representeras av en kapacitivt belastad katodföljare som återger positiva pulsförlopp bra men negativa språng betydligt sämre. Stabilitetskontrollen beskrives som en potentiometer för inställning av multivibratorns ingångsspänning Uj. Vid beskrivning av tidaxelgeneratorns funktion kan man utgå ifrån att inspänningen ligger strax ovanför u ; och att en startpuls (triggpuls) föres till ingången och att integratorn direktintegrerar det positiva språnget från multivibratorn. Även triggpulsgeneratorn kan beskrivas yttrefunktionellt. Den utgör en komparator med inställbar spänningsnivå, som när den överskrides av en styrsignal — vanligen signalen som skall oscilloskoperas — efter derivering ger den för tidaxelgeneratorn erforderliga startpulsen.

590 Katodstråleoscilloskopets uppbyggnad: Katodstråleoscilloskopet presenteras exempelvis som ett system bestående av katodstrålerör och för bilduppteckning erforderlig hjälpapparatur, som sammanbyggts till en konstruktiv enhet. Oscilloskopets spänningskällor beskrives endast som en ruta i blockschemat. Exempel på potentialnivåer i oscilloskopet lämnas. Signal- och avböjningsförstärkare representeras i blockschemats form. Oscilloskopets kontrollrattar och inre förbindelser genomgås. Härvid uppmärksammas särskilt sådana funktioner som ej behandlats i tidigare moment, t. ex. triggväljare, bildcentrering, intensitetsmodulering och uttag 'från tidaxelgenerator för nedtagning av intensiteten hos återgående stråle. Ett särskilt kopplingsschema för oscilloskop bör demonstreras, varvid man observerar de olika funktionsenheterna. Fas- och frekvensmätning med hjälp av oscilloskopet genomgås. Bildfel vid oscilloskopering genomgås kortfattat. Indikatorrör Exempel på indikatorrörs tekniska byggnad genomgås beskrivande. Skuggområdets (lysområdets) utbredning som funktion av styrspänningen demonstreras. Exempel på indikatorrörets känslighet och på dess användningsområden ges. 5. Elektroniska komponenter III — halvledare Ledningsmekanismen i halvledare Detta avsnitt avser uteslutande att ge en enkel beskrivande bild av den fysikaliska mekanismen. Fullständigare behandling härav sker i läroämnet fysik och slutbehandling sker i elmaterial. Inledningsvis ges en sammanställning av konduktiviteten för några olika material som representerar hela området från ledare till isolatorer. Mellangruppen halvledare observeras. Som

tekniskt viktiga representanter framhålles germanium och kisel. Av dessa utväljes t. ex. germanium till huvudtyp för framställningen. Man genomgår den plana representationsformen av kristallbyggnaden för rent germanium; vid absoluta nollpunkten är alla valenselektroner engagerade i kovalenta bindningar och materialet är en isolator. Kovalenta bindningars upplösning och den därigenom erhållna elektronhålparexciteringen belyses och dess påföljd — egenledningen — uppmärksammas. Femvärda och trevärda föreningars betydelse för framställning av p- och n-skikt diskuteras. Begreppen laddningsbärare, majoritetsbärare och minoritetsbärare införes. Man gör produktformen n - p = konstant plausibel. Ledningsmekanismen i en pn-övergång diskuteras, varvid skillnaden mellan fältström och diffusionsström bör klargöras. Gränsskiktets potentialbarriär och övergångens likriktande verkan beskrives. II alvledar dioden Skiktdioden kan presenteras som en pnskarv i tekniskt utförande. Sedan diodens schemasymbol och referenser för ström och spänning införts, kan dess ström-spänningskurvor visas. Dess exponentiella karaktär kan framhållas och tagas som tecken på att laddningsspärrarna har exponentiell energifördelning. Efter att ha uppmärksammat spärrströmmen kan man framställa Shockleyekvationen som en teoretiskt härledd ekvation vilken kan bekräftas experimentellt. Resonemangsvis kan temperaturens inverkan på diodkurvan behandlas. Att den ökande spärrströmmen beror på den ökande egenledningen bör klargöras. Här kan lämpligen riktvärden ges på den temperatur vid vilken egenledningen börjar dominera över störledningen. Experimentellt uppmätta kurvor över spärrströmmen som funktion av temperaturen bör demonstreras. Vidare kan den matematiska lagen för nämnda beroende ges utan bevis. Det elek-

591 triska genombrottet i en halvledardiod vid hög spärrspänning beskrives som en lavineffekt. Begreppen Zener- och lavineffekt omnämnes, och Zenerdioden beskrives. Som en introduktion av spetsdioden angives riktvärden på en skiktdiods kapacitans. Några tekniska utföringsformer av spetsdiod redovisas. Likheten i verkningssättet mellan de båda diodtyperna illustreras. En kort orientering om fabrikationen av halvledardioder bör medtagas. Denna bör innefatta ett schematiskt klarläggande av begreppen zonrening, kristallodling och legeringsprocess. Tunneldioden: För den beskrivande framställning som här avses kan det vara lämpligt att utgå från den tunnelverkan som erhålles i tunna skikt (storleksordningen 100 Å) med hög fältstyrka och som Zenereffekten utgör exempel på. En beskrivning av hur ett tunt skikt kan (framställas genom hög dopning av såväl p- som n-skikten ges. Anodström-anodspänningskurvan diskuteras mot bakgrunden av det schematiskt beskrivna fysikaliska förloppet.

av rekombination i basen uppmärksammas. Som riktvärde kan kollektorströmmen anges vara 2 % mindre än emitterströmmen. Att ungefär samma ström erhålles vid den lågohmiga E-dioden (ledriktning) som i den högohmiga C-dioden (spärriktning) tages som tecken på att transistorn har förstärkande egenskaper. Den högohmiga kollektorkretsens ström styres genom att man styr E-diodens potentialbarriär. Transistorn jämföres med vakuumtrioden. Skillnaden i storleksordning på galler- och basström observeras. Transistorns schemasymbol med referenser och storhetsbeteckningar införes. De grundläggande förstärkarkopplingarna (GB, GE, GC) presenteras och jämföres diskussionsvis med motsvarande vakuumrörförstärkare. Olika tekniska utföringsformer beskrives översiktligt, varvid fabrikationsprocessen beröres schematiskt. Legering, diffusion och epitaktisk odling är exempel på metoder som nu kan behandlas. Transistortyper sådana som drift-, fält- och mesatransistorn kan omnämnas. Effekttransistorns uppbyggnad anges schematiskt.

Transistorn

Tyristorn (pnpn-transistorn) Tyristorns principiella uppbyggnad redovisas. För att ange dess verkningssätt som »halvledartyratron» kan elementet betraktas som en fyrskikt-diod. Hur de båda mittre halvledarskikten med hjälp av styrbasspänningen kan bringas in i genombrottsområdet beskrives. Exempel på tekniska utföringsformer och karaktäristikor bör redovisas.

Transistorns principiella uppbyggnad redovisas, varvid skiktbenämningarna emitter, bas och kollektor samt typbenämningarna pnp och npn införes, pnp-transistorn kan till exempel väljas som huvudtyp för framställningen. Att potentialbarriärer utbildas i de båda gränsskikten på samma sätt som i en diod kan påpekas. Benämningarna emitterdiod (E-diod) och kollektordiod (Cdiod) införes. Man påvisar resonemangsvis att när E-dioden förspännes i ledriktning och C-dioden i spärriktning (aktivt område) når väsentligen alla majoritetsbärare som lämnar emittern fram till kollektorn — förutsett att basen är tunn och har relativt låg dopningsgrad. Den negativa kollektorspänningens inverkan på den verksamma basvidden beskrives. Transistorns strömmar diskuteras. Strömförlust till följd

Fotohalvledar element Om detta inte förut skett klarlägges att elektron-hålpar kan exciteras genom att en halvledare utsattes för belysning. Som exempel på fotokonduktiva element ges en orientering om fotomotstånd, fotodioder och fototransistorer. Exempel på karaktäristikor anges för fototransistorn. Man kan låta orienteringen inkludera omnämnandet

592 av den fotokonduktiva effektens utnyttjande i vissa TV-kamerarör. En kort orientering om spärrskiktcellens uppbyggnad, egenskaper och användning kan ges. 6. Förstärkarteknik transistorförstärkare

II — inledning

till

Framställningen begränsas till förstärkare med resistiv belastning. I huvudsak behandlas motståndskoppling. Transistorns karaktäristiska kurvor För framställningen väljes förslagsvis pnptransistorn som huvudtyp. Efter genomgången bör eleverna själva kunna tillämpa resonemangen på en npn-transistor. Med hänsyn till resonemangsuppbyggnaden av transistorkurvorna torde det vara lämpligt att först behandla GB-kopplingens karaktäristik. GB-kopplingen: Man börjar med utkaraktäristikan (kollektordiagrammet). Överväganden bör göras huruvida emitterströmmen eller emitterspänningen skall vara parameter. Före slutgiltigt ställningstagande bör kurvor enligt båda valen presenteras. Förslagsvis börjar man med emitterströmmen som parameter då kurvskaran lätt bygges upp med diodkurvan som utgångspunkt. Då kollektordiagrammet ritas upp med emitterspänningen som parameter, erinras om det exponentiella sambandet mellan diodspänning och diodström. När de båda kurvskarorna jämföres, iakttages rådande nästan linjära samband mellan ingångsström och utgångsström hos transistorn, medan det råder ett exponentiellt samband mellan inspänning och utström. Man säger med hänsyn till den rådande strömlinjariteten att transistorn är strömstyrd. I utkaraktäristikan definieras transistorns aktiva område, dess mättningsområde och strypningsområde. En förstärkningsfaktor A för stora signaler kan införas. Inkaraktäristikan (emitterkurvan) redovisas. Resonemangsvis kan klarläggas

att kollektorspänningen måste vara parameter och att sambandet mellan instorheterna endast mycket litet påverkas av kollektorspänningen. Man bör klargöra att för praktiskt bruk kan inkaraktäristikan representeras av en enda kurva. GE-kopplingen: De karaktäristiska kurvorna diskuteras med GE-kurvorna som utgångspunkt. En storsignalströmförstärkningsfaktor B kan tillskrivas transistorn. GC-kopplingen: Dess karaktäristikor kan framdiskuteras som övningsuppgift. Det bör emellertid vara tillfyllest att redovisa fabrikanters kurvor. I anslutning till att eleverna gör sig förtrogna med någon eller några fabrikanters sätt att publicera kurvor över sina produkter bör andra karaktäristikformer än inoch utkaraktäristikan uppmärksammas. Av särskilt intresse är spänningskaraktäristikan. Grafisk bestämning av vilopunkt Grafisk metod att bestämma ett transistorstegs vilopunkt redovisas lämpligen i anslutning till det GE-kopplade steget i tvåbatteriutförande. I övningsexemplets form kan det genomgångna tillämpas på andra kopplingar. Det observeras vad som händer med vilopunkten då transistortemperaturen ändras. Utan att fullständigt behandla det termiska stabiliseringsproblemet demonstreras grafiskt att inkopplingen av ett emittermotstånd (gärna överbryggat) stabiliserar vilopunkten. Ett-batterikopplingen införes och grafisk bestämning av vilopunkten övas. Enkla regler för praktisk dimensionering meddelas. Grafisk bestämning av förstärkning Begreppen strömförstärkning, spänningsförstärkning och effektförstärkning införes. Man uppmärksammar att olika definitioner på effektförstärkning förekommer. Den grafiska förstärkningsbestämningen behandlas på i princip samma sätt som vid vakuumrörförstärkarna. Genomgången kan

593 mycket väl begränsas till GE-kopplingen. Metodiken tillämpas i övningsexemplets form på de båda andra kopplingstyperna. Det bör göras klart att t. ex. GB-kopplade förstärkarsteg i princip kan behandlas med hjälp av kurvor för GE-transistorer. Övningsexemplen bör omfatta även kaskadkoppling av steg och rent resistiva transformatorkopplingar. Småsignalegenskaper GB-koppling: Det kan här vara lämpligt, ehuru ej nödvändigt, att börja med den GB-kopplade transistorn. Man förutsätter att signalerna är så små att transistorns karaktäristikor i närheten av vilopunkten kan anses vara fullt linjära. De fyra hparametrarna h x l h 1 2 h 2 1 h 22 definieras, varvid deras fysikaliska karaktär och geometriska representation i karaktäristikorna observeras. Riktvärden på h-parametrarna anges. Man erinrar om hur signalekvationen för en vakuum-triod deducerades grafiskt. Man bör därefter kunna överlåta åt eleverna att som övning själva deducera h-parameterekvationerna. Genom avläsning av dessa signalekvationer ritas motsvarande signalekvivalent. Att man ofta kan försumma h 12 och att den därigenom erhållna ekvivalenten så när som på den låga inresistansen påminner om strömekvivalenten för ett vakuumrör uppmärksammas. Begreppet transistorns branthet omnämnes. h-ekvivalenten användes för beräkning av förstärkning samt av ut- och inresistans. Optimal belastning och optimal inresistans diskuteras. Utgående från h-parameterekvationerna kan man lösa ut inspänning och utspänning uttryckta i de båda strömmarna. Strömkoefficienterna betecknas z-koefficienter (impedanskoefficienter). Som övning kan tillhörande signalekvivalent uppritas. Till självständig uppgift bör framtagandet av admittansparameterekvationerna (y-ekvationerna) kunna föreläggas eleverna, z- och y-ekvivalenten behöver inte ägnas någon

större uppmärksamhet vid tillämpningsoch beräkningsuppgifter, z-ekvivalenten användes närmast som utgångspunkt för att deducera transistorns fysikaliska Tekvivalent, som man får fram genom att i nämnda ekvivalent eliminera spänningskällan i ingångsmaskan. Såväl den fysikaliska spännings- som strömekvivalenten behandlas. Ekvivalentens nära anknytning till det fysikaliska förloppet i en transistor påvisas. Lämpligen framhålles att strömekvivalenten är den bekvämare vid räknemässig behandling. Vid förstärkningsberäkning kan förslagsvis strömförstärkningen beräknas genom superposition. Ut- och inresistansberäkningar övas. GE-koppling: h-parametrar definieras på motsvarande sätt som för GB-kopplingen, varefter — eventuellt som övningsuppgift — h-ekvationer och h-ekvivalenter framtages. Riktvärden anges. Den fysikaliska T-ekvivalenten kan lämpligen tagas fram direkt från GB-ekvivalenten. GC-koppling: Det bör här vara tillräckligt att ange beteckningar för transistorns h-parametrar och deras storleksordning samt att direkt rita upp ekvivalenten.

7. Förstärkarteknik III Elt — systematisk kurs Frågan om förstärkningens frekvensberoende tas upp resonemangsvis. Begreppet strökapacitans sammansatt av nät och rörkapacitanser införes. Riktvärden på rörets delakapacitanser diskuteras. Millereffekten behandlas. En översikt över andra förstärkartyper än motståndskopplade bör ges. Motståndskopplade förstärkare i vakuumrörutförande Prototypsteg: Lämpligt är att införa ett motståndskopplat steg i prototyputförande. Som sådant kan man välja ett pentodsteg med glidande gallerförspänning och avkopplingslänkar i såväl anod- som skärm-

594 gallertilledningar. I prototypschemat införes kopplingskondensator till ett efterföljande steg och dettas gallermotstånd. Strökapacitanser markeras. För analysens skull definieras ett steg från rörets galler fram till efterföljande rörs galler. Schemat beskrives detalj för detalj, och det bör kunna konstateras att prototypschemat — strökapacitanser undantagna — inte innehåller något väsentligt nytt jämfört med tidigare genomgången förstärkarteknik. Förstärkningens frekvensberoende: För behandling av förstärkningens frekvensberoende kan man anse att alla kapacitanser utom kopplingskondensatorns kapacitans och strökapacitanser är små. Man kan resonemangsvis kartlägga hur förstärkningen beror av frekvensen. I anslutning till en grovt skissad kurva över förstärkningens beroende av frekvensen kan begreppet mittfrekvensförstärkning, nedre och övre gränsfrekvenser samt bandbredd införas. Med signalschemat som utgångspunkt kan uttryck för förstärkningen härledas. Man kan konstatera att beräkningen leder till ett tämligen svåröverskådligt uttryck. Signalschemat bör därför delas upp i lågfrekvens-, mittfrekvens- och högfrekvensschema. Frekvenskurvor: Man diskuterar möjligheter att grafiskt representera förstärkningen som funktion av frekvensen. Nära tillhands ligger det att representera beloppet och fasen var för sig som frekvenskurvor i ett rätvinkligt koordinatsystem. Bodediagrammet införes. Då Bode-diagrammet över det motståndskopplade stegets förstärkning upprättas, arbetar man lämpligen med relativ förstärkning. Asymptoterna till Bode-diagrammets beloppkurva bestämmes och dess asymptotkurva definieras. Benämningen brytfrekvens för karaktäristisk frekvens får sin förklaring. Begreppet enhetslutning införes. Beloppkurvans läge i förhållande till asymptotkurvan fastlägges. Symmetrin observeras. Sambandet mellan beloppkurvans lutning och för-

stärkarens fasvridning bör i anslutning till övningsuppgifter observeras. Flerstegsförstärkare: För en flerstegsförstärkare uttryckes förstärkningen i de enskilda stegens förstärkning. Man visar hur flerstegsförstärkarens Bode-diagram erhålles ur de enskilda stegens. Det kan påvisas att den resulterande bandbredden aldrig blir större än det smalaste stegets och att beloppkurvans slutlutning för mycket höga och mycket låga frekvenser alltid blir en heltalsmultipel av 6dB per oktav. Bredbandsegenskaper: För ett förstärkarsteg införes begreppet kvalitetstal och förstärknings-bandbreddsprodukt. Kvalitetstal för bredbandsrör införes. Man kan visa att i en förstärkare med lika steg erhålles maximal bandbredd vid föreskriven förstärkning då stegförstärkningen är 1.65 gånger. Shunt- och seriekompensering behandlas. Förstärkningens belopp och faskurvor presenteras. Ur handbok kan erhållas dimensioneringsvillkor, t. ex. sådana som innebär »maximalt plan» amplitud- och faskurva. Bredbandsförstärkarens transientegenskaper behandlas företrädesvis i pulstekniken. En orientering om fördelad förstärkning kan ges. Tillståndskurvor: I en motståndskopplad förstärkares mittfrekvensområde följer tillståndpunkten i A /u A signalens resistanslinje, som då är en tillståndskurva. I låg- och högfrekvensområdena observeras att anodimpedansen icke är resistiv. Man kan lämpligen behandla ett fall då anodimpedansen Z a utgöres av en resistans parallell med en kapacitans, varvid signalkurvan erhålles genom punkt-för-punktaddition av den resistiva och kapacitiva strömmen. En formell matematisk behandling bör undvikas. Övningsuppgifter på andra tekniskt representativa Za-fall än ovan angivna kan behandlas. Katodföljaren: I en översikt sammanställes för katodföljaren egenskaper som tidigare framkommit i samband med olika övningsproblem. I signalschemat införes

595 rör- och nätkapacitanser och katodföljarens frekvensberoende behandlas. Olika utföringsformer demonstreras. Olägenheter med pentod i katodföljarkopplingar omnämnes. Signalförmågan visas grafiskt. Val av rör för katodföljare kan illustreras i anslutning till övningsproblem. Man uppmärksammar risk för brum från glödströmstransformator via katod-glödtrådkapacitans, då katodmotståndets resistans är hög. Motståndskopplade transistorförstärkare De centrala problemen i detta avsnitt är att dels visa hur kunskap om nät och vakuumrör kan tillämpas på och överflyttas till nät med transistorer, dels uppmärksamma de speciella problem som transistorisering innebär. Man kan här som för vakuumrören börja med ett prototypsteg. Signalegenskaper behandlas med transistorns h- eller T-ekvivalent. För bestämning av högfrekvensegenskaper kan strökapacitans i allt väsentligt försummas och hänsyn behöver endast tagas till transistorns eget frekvensberoende, som kartlägges med hjälp av en enkelt frekvensberoende strömförstärkningsfaktor. Vilopunktsstabiliteten vid temperaturvariation och vid byte av transistor uppmärksammas. Stabiliseringsfaktorn införes. Emittermotståndets stabiliserande inverkan undersökes. Även andra stabiliseringsmetoder, t. ex. likspänningsåterkoppling, undersökes. Olinjär stabilisering t. ex. med termistor och diod behandlas. Vilopunktsdrift till följd av egenuppvärmning och begreppet termisk rusning kan behandlas här eller i anslutning till effektförstärkare. Användning av värmesänkor omtalas. Transistorns elektriska hållfasthet och dess inverkan på förstärkardimensionering diskuteras.

uppkomst vid olinjär karaktäristik, varefter man med räkneexempel kan visa hur signaler med dubbelfrekvens, trefaldig frekvens o. s. v. erhålles. Fourierserien uppmärksammas. Formler för seriekoefficienterna ges och serien göres plausibel t. ex. genom grafisk syntes av någon signalform eller senare genom experimentell verifiering. Fourierserien skrives även under sådan form att varje komponentdel tilldelas amplitud och fasvinkel. Begreppen riktström (riktspänning) och deltoner (delsvängningar) införes; likaså grundton och övertoner. Som mått på förstärkarens olinjaritet anges övertonshalten; övertonsfaktorn d införes (»distorsion»). Begreppet deltonsfaktor omnämnes och klirrfaktorn k anges som alternativt olinjaritetsmått. Framställningen kan lämpligen illustreras genom omnämnandet av tillåten distorsion i ljudförstärkaranläggningar av olika kvalitetsklasser. Som exempel på instrument för experimentell bestämning av distorsionen kan signalanalysatorn (våganalysatorn) och någon klirrfaktorbrygga behandlas. Grafisk övertonsbestämning med hjälp av rörkurva genomföres. Den olinjära oharmoniska distorsionen (kombinationstonbildningen) kan illustreras med enkla räkneexempel, varvid begreppet kombinationstoner införes; benämningen intermodulation kan omnämnas. Den linjära distorsionen delas upp i amplituddistorsion och fasdistorsion, som behandlas var för sig. Framställningen härav sker i allra största utsträckning grafiskt. Villkor för frihet från fasdistorsion och amplituddistorsion diskuteras. Formell matematisk behandling bör undvikas. Effektförstärkare

Distorsion Både linjär och olinjär distorsion behandlas. Man börjar lämpligen med den olinjära harmoniska distorsionen. Inledningsvis kan man grafiskt illustrera distorsionens

I detta avsnitt är det inte nödvändigt att strikt skilja framställningen av vakuumrörförstärkare från den av transistorförstärkare. Förutsatt att transistorns termiska egenskaper behandlats tidigare kan här

596 vissa delar av framställningen illustreras med vakuumrörkopplingar och andra med transistorkopplingar. Om så inte är fallet bör den inledande behandlingen ske med vakuumrörkopplingar. Effektröret betraktas som effektomvandlare. Anodverkningsgrad definieras. Klassindelning genomföres. Sedan kopplingsschemat för transformatorkopplat steg i klass A redovisats kan behandling börja med ett studium i rörets i A u A -kurva, vari maximaldata markeras. I anslutning till härledning av teoretisk maximal anodverkningsgrad kan begreppet utstyrningsgrad införas och riktvärden på praktiskt maximal anodverkningsgrad anges. Förstärkarstegets frekvensberoende kan genom anknytning till teleteknikens behandling av transformatorn behandlas kortfattat. I anslutning till genomgång av en experimentell dimensionering av en förstärkare — största uteffekt för given distorsion — införes begreppet optimal anodresistans, och tumregel för dess storlek ges. Vidare behandlas val av rör i en klass A-förstärkare (överslagsberäkningar). Transformatorkopplat A-mottaktsteg behandlas. Man börjar med ett kopplingsschema i vilket fasvändaren utgöres av en transformator med mittpunktuttag på sekundärsidan. Kopplingens verkningssätt diskuteras. Transformatorn påvisas bli fri från likströmsmagnetisering. Signalförloppet studeras med hjälp av de enskilda rörens dynamiska anodströmgallerspänningskurvor. Utsläckning av jämna deltoner påvisas. I övrigt kan för den principiella behandlingen transformatorerna anses vara ideala. Begreppet mottaktekvivalent rör införes. Den teoretiskt maximala anodverkningsgraden för klass B-förstärkare och vid vilken utstyrning denna inträffar beräknas. Den från klass B-steg med givet rör uttagbara effekten jämföres med den från klass A-steg med samma rör. En undersökning av distorsionen klarlägger behovet av mottakt-

koppling. Mottaktsteget behandlas med hjälp av mottaktekvivalenta rör. Som grundtyp för fasvändare kan enkel triod med lika motstånd i anod och katodledning anges. Andra fasvändarkopplingar kan presenteras. Speciella transistorsynpunkter uppmärksammas. Möjligheten att använda komplementär symmetri och kompoundsteg uppmärksammas. Exempel på praktiska utföringsformer visas. Återkopplade förstärkare Framställningen begränsas i huvudsak till återkopplade förstärkare med enkel återkopplingsslinga. Begreppen öppen och återkopplad förstärkare införes. Blockschemat för återkopplad förstärkare med enkel återkopplingsslinga redovisas. Begreppen med- och motkoppling klargöres. Återkopplingsekvationen härledes. Begreppen återkopplingskvot, slingförstärkning och återkopplingsfaktor (»återkoppling») definieras. Med utgångspunkt i återkopplingsekvationen visar man återkopplingens inverkan, förstärkningsfluktuationer och olinjär distorsion. Vid denna punkt i framställningen kan man börja diskutera önskvärdheten av med- och motkoppling. Man kan fortsätta med att visa återkopplingens inverkan på en förstärkares bandbredd. För att leda till rätt bedömning bör återkopplad förstärkare jämföras med öppen förstärkare som ger samma förstärkning och/eller samma uteffekt. I exemplets form kan återkopplingens inverkan på störsignaler illustreras. Begreppen shunt- (spännings-) och serie(ström-) återkoppling införes. Renodlade typiska återkopplingsfall som även innehåller blandad återkoppling presenteras och diskuteras. Bestämning av inre impedanser illustreras genom beräkning av utimpedans för shunt- och serieåterkoppling. Barkhausens stabilitetskriterium deduceras genom ett fysikaliskt resonemang. Kri-

597 teriet tolkas i slingförstärkningens Nyquistdiagram, i vilket också mot- och medkopplingsområdena kartlägges. Stabilitetskriteriet tillämpas i representativa övningsproblem. Särskild uppmärksamhet ägnas instabilitetsrisken vid höga och låga frekvenser till följd av gemensamma impedanser och risken för mittfrekvensinstabilitet till följd av strökapacitanser i stegpar. Man kan göra en antydan om Nyquists stabilitetskriterium, som tagits upp till behandling i reglertekniken. Grafisk behandling av återkoppling kan redovisas genom att anoddiagrammet för effektsteg uppritas med inspänning i stället för gallerspänning som parameter. Likspänningsförstärkare Direktkopplade förstärkare presenteras som förstärkare i vilka alla stegen är likspänningssteg. Behandlingen börjar med en diskussion av mellanstegsnätet och det potentialanpassningsproblem som därigenom föreligger. Typiska tekniska lösningar diskuteras. Nollpunktsdrift och nollpunktsstabilisering ägnas relativt stor uppmärksamhet. Viktigare orsaker till nollpunktsvandringen anges. Nollpunktsstabiliserande kopplingar såsom differentialsteget och Millersteget behandlas. Framställningen skall exemplifiera direktkopplade förstärkare med såväl vakuumrör som transistorer. Likaså bör återkoppling och effektförstärkare behandlas. Vid övningsproblem kan lämpliga exempel på servoförstärkare medtagas. Den chopperstabiliserade likströmsförstärkarens principiella uppbyggnad genomgås och dess karaktär av bärfrekvenssystem påvisas. Exempel på utföringsformer redovisas. En orientering om förstärkningens frekvensberoende ges. Förstärkning av mycket svaga signaler Genom en fysikalisk diskussion kan bruset som känslighetsgräns införas. Brusets karaktär illustreras. Johnsons formel för ter-

misk brusspänning över en resistans ges utan bevis men göres plausibel genom en fysikalisk diskussion. Begreppet tillgänglig bruseffekt införes. Orsaker till brus i elektronrör (vakuumrör, gasrör och transistorer) diskuteras. Begreppen signal-brusförhållande, brustal, brusbandbredd, brustemperatur och brusresistans införes. Brustalet för en förstärkare med kaskadkopplade steg uttryckes i brustalen för de enskilda stegen och vikten av brusfattigt ingångssteg påvisas. En orienterande diskussion om brusreducering genomföres, varvid kaskodkopplingen kan behandlas. I anslutning till en genomgång av brusfaktormätning kan brusdioden behandlas som exempel på brusgeneratorer. Magnetförstarkare Behandlingen av magnetförstärkare kan t. ex. starta från en idealiserad mättningsinduktor, vars flöde mellan mättningsgränsefna visas vara proportionellt mot tidsintegralen av tillförd spänning. Härefter kan man i steg — induktor i serie med resistiv last; induktor i serie med resistiv last och likriktarevent.il — bygga upp en styrd självmättande krets (Rameyförstärkare) i enpuls- och tvåpulsutförande. Behandlingen av den självmättande typen kan avslutas med en genomgång av styrlindning, försteg och konstruktionsexempel. 8.

Oscillatorer Elt

LC-oscillatorer behandlas i telekommunikation. Här behandlas RC-oscillatorer av fasskift och frekvensselektiv typ. Framställningen knytes till återkopplade förstärkare, och villkoren för självsvängning samt självsvängningsfrekvens beräknas. En orientering om RC-oscillatorernas användningsområden och en allmän jämförelse med LC-oscillatorn bör verkställas. 9, Elektronisk mätteknik Rörvoltmetrar

II Elt

för växelspänning

De grundläggande rörvoltmeterkretsarna för mätning av medelvärde och toppvärde

598 kan genom hänvisning till likriktartekniken ges en relativt koncentrerad framställning. Denna bör utan olägenhet kunna begränsas till mätkretsar i diodutförande. Om betydelsen av vakuumdiodens temperaturspänning i rörvoltmeterkretsar orienteras, och kompenseringskopplingar för ifrågavarande effekt exemplifieras. Något eller några exempel på hur man kan åstadkomma en mätkrets för effektivvärdesmätning kan diskuteras. Förstärkarrörvoltmetrar behandlas genom en översiktsorientering. I anslutning härtill visas olika ingångskretsar och metoder för omkopplingar av mätområden. Frekvensmätning I tidigare avsnitt har frekvensmätning med hjälp av oscilloskop och signalanalysator behandlats. Sedan pulsteknikens grundelement behandlats kan som tillämpning någon digital frekvensmätningsmetod beskrivas. Fasmätning Oscilloskopets användning för fasmätning har tidigare behandlats. I reglertekniken behandlas faskänsliga detektorer. Som en pulsteknisk tillämpning kan en pulsteknisk metod för fasmätning diskuteras. Elektroniska instrument, omvandlare och mätmetoder för icke elektriska storheter En översiktlig och på principiella synpunkter inriktad framställning bör ges, varvid hänvisningar angående detaljutformning av apparater och mätmetoder bör kunna ske till en för ändamålet särskilt utarbetad mätteknisk handbok. Se 57.4.3. 10. Analogimaskinteknik I blockschemats form införes de tre grundläggande linjära räknedonen koefficientpotentiometern, summatorn och integratorn. I anslutning till exempel redogöres för begreppen problem ekvation, problem variabel, maskinekvation, maskinvariabel och

skalfaktor. Ävenså i exemplets form redovisas hur ett blockschema över en maskinuppkoppling upprättas. Härvid redovisas såväl differentialanalysator- som simulatormetoden. Operationsförstärkaren redovisas som en likströmsförstärkare med udda antal steg (teckenvändning). Man kan kortfattat redovisa hur operationsförstärkaren genom återkoppling förvandlas till en summator eller integrator. Hur en maskin förberedes för problemkörning och hur problemet kopplas upp kan demonstreras på något enkelt fall. Maskinkörning bör dessutom förekomma som laboration. 11.

Strömriktning

Ostyrda

och stabilisering

Elt

likriktare

Vid den principiella behandlingen av likriktare kan man förutsätta att transformatorn är ideal och att ventilerna har ideal karaktäristik. Belastningen förutsattes vara resistiv. Enpuls- och tvåpulslikriktarnas kopplingsscheman och verkningssätt behandlas. Utgångsspänningens fourierserie, likspänningskomposant, pulsering och brumfaktor bestämmes. Likaså bestämmes ventilernas spärrspänning och likriktarens verkningsgrad. Inverkan av fysikaliska ventilers egenskaper diskuteras. Begreppet reglering införes. Filtreringsförloppet vid shuntkondensatorfiltrering diskuteras i anslutning till tvåpulslikriktare. Slutvinkeln och brytvinkeln beräknas, varigenom strömvinkeln erhålles. För beräkningsproblem bör kurvor över ström vinkeln finnas tillgängliga. Likriktarfilter med induktiv och kapacitiv ingång behandlas. Den förra typen betecknas LC och den senare betecknas CLC. Behandlingen sker i anslutning till tvåpulslikriktare. För LC-filter beräknas likspänning och brumfaktor under förutsättning av att filterkondensatorns reak-

599 tans är liten i förhållande till belastningsresistansen. Hänsyn tages till resistans i filterspolen. Begreppen kritisk induktans och bleederresistans införes och beräknas. För CLC-filter beräknas likspänning och brum faktor under förutsättning av att kondensatorerna har praktiskt acceptabla storlekar. Hänsyn tages till resistans i filterspolen. En jämförande granskning avseende de båda filtertypernas likspänning, reglering och påfrestning på ventilerna verkställes. En översiktlig orientering om olika ventiltyper (halvledare, vakuum och gasrör) ges. Översikten kan avslutas med en dimensioneringsuppgift, varvid en likriktare dimensioneras med hjälp av handboksdata och fabrikanters ventildata. Med en i huvudsak beskrivande framställning ges en översiktlig orientering om spänningsmultiplicerande enpuls- och tvåpulslikriktare samt om brygglikriktare. Likspänningsstabilisatorer Glimstabilisatorn har eleverna tidigare varit i kontakt med. Här uppställes stabilisatorns tre dimensioneringsvillkor: stabilisatorröret måste kunna tända, rörströmmen får ej överskrida föreskrivet maximivärde och ej underskrida föreskrivet minimivärde. Olika dimensioneringsexempel behandlas. Dessa bör även omfatta stabilisatorer med Zenerdioder. Stabilisatortypens begränsning till användningar med små variationer i belastningsströmmen uppmärksammas. Den förstärkande shuntrörsstabilisatorn behandlas, varvid dess kopplingsschema redovisas, dess spänningsfluktuationer till följd av variationer i inspänningen beräknas och dess användningsområde anges. Vid behandlingen av serierörstabilisatorn beräknas spänningsfluktuationer till följd av variationer i såväl inspänningen som belastningsströmmen.

Styrda

likriktare

I en orienterande översikt ges en sammanställning av riktdata över några olika ventiltyper för styrd likriktning. Som exempel kan denna översikt omfatta tyratroner, ignitroner och tyristorer. Huvudbehandlingen av den styrda likriktaren kan ske genom en i huvudsak beskrivande framställning. Den kan illustreras med en av de angivna ventiltyperna. I framställningen medtages metoder för såväl horisontalstyrning som vertikalstyrning av gallerförspänningen. Som exempel på användningen av styrda likriktare kan någon utföringsform av elektronisk motorstyrning beskrivas. Den styrda likriktarens karaktär av likströmsförstärkare kan härvid uppmärksammas. Likspänningsomv andlare I en beskrivande framställning gives en kort orientering om likspänningsomvandlare. 12.

Pulsteknik

Pulssignaler De grundläggande ideala pulsformerna rektangelpuls och sågtandpuls införes. I anslutning till dessa definieras begreppen pulslängd (pulsbredd) och pulsspänning. Pulsföljden och dess storheter pulsfrekvens (periodtid), pulsmedelvärden och pulsförhållanden behandlas. Fourieranalys av de ideala pulsföljderna kan genomföras. Linjära passiva pulsnät Språngs var och rampsvar för RC-nät, RLnät och resonanskretsar genomgås. Begreppen stigtid, falltid och toppfall klarlägges. Behandling sker med hjälp av differentialekvationer. Direktupptecknandet av lösningen av differentialekvation av första ordningen bör uppmärksammas och övas. Klippkretsar Toppklippare, basklippare och tvåvägsklippare i serie- och shuntdiodutförande be-

600 handlas. Överföringskurvorna framtages. Vakuumdiodens och halvledardiodens lämplighet för klippkretsar diskuteras. Klippkretsar med såväl fast som glidande (automatisk) referensspänning belyses. Exempel på klippkretsars användning ges. Låskretsar Låsning av en nätpunkt till en viss potential innebär att den relativt lågohmigt kopplas till potentialen ifråga. Olika exempel på diod- och triodkretsar behandlas. Svårigheten att topplåsa en pulsföljd med litet pulsförhållande illustreras. Omkopplare Elektroniska omkopplare i såväl vakuumrör- som transistorutförande behandlas. Begreppen omkopplares verkningsgrad och effektförstärkning kan genomgås. För vakuumröromkopplare bestämmes strökapacitansernas inverkan på omkopplarens stigtid och falltid. D-kondensatorns (deriverande kondensatorns och »speed-up»kondensatorns) inverkan redovisas som en kompenseringskondensator i en kapacitivt belastad spänningsdelare. Vid genomgången av transistorns statiska egenskaper som omkopplare behandlas beräkning av bottenspänning, kollektorresistans och strypström (restström, läckström). De dynamiska egenskaperna kan behandlas genom diskussion och beräkning av stigtid, efterledning och falltid. Multivibratorer Behandlingen av den bistabila vippan bör förutom beskrivning av kopplingsschema och allmän funktion omfatta bestämning av strömmar och spänningar i såväl anodkopplad som katodkopplad vippas stabila lägen. Metoder för symmetrisk och osymmetrisk triggning genomgås. Triggmetodernas tillförlitlighet diskuteras. Diskussion kan genomföras av begreppet upplösningsförmåga. Resonemangsvis kan påvisas vilka krav som måste tillgodoses för god upplösning.

Bestämning av katodkopplad vippas hysteres utföres. Vid prövning av elevernas självständiga problembehandlingsförmåga bör kunskapsproven i allt väsentligt endast inriktas på kopplingsschemat, allmän funktion, stabila lägen och den katodkopplade vippans hysteres. Den monostabila vippan i anodkopplat och katodkopplat utförande samt astabil vippa i anodkopplat utförande behandlas. Denna behandling bör omfatta: Redovisning av kopplingssätt och en diskussion av vippans allmänna funktion; bestämning av förloppet i ett stabilt läge; bestämning av vippans signalformer sedan den i erforderliga fall triggats; synkronisering av astabil vippa. För att illustrera multivibratorns användning kan förslagsvis en eller flera av följande fall tagas upp till orienterande behandling: Den bistabila vippan som puls-spänningskomparator (jämför triggpulsgenerator i det triggstyrda oscilloskopet); den stabila vippans användning i pulsräknare, 'frekvensmätare, tidintervallmätare och fasmätare; den monostabila vippan som pulsfördröjare; den astabila vippan som pulsgenerator. Tidaxelgeneratorer Endast behandling av svepgeneratorer för spänningspulser, ej strömpulser, bör här vara obligatorisk. Eehandlingen bör omfatta en beskrivning av Millergeneratorns kopplingsschema och allmänna funktion samt i t. ex. övningsproblemets form ett matematiskt studium av signalformen. Härvid bör analys av spänningssprånget vid svepstarten genomföras och metoder för dess undertryckning diskuteras. Framställningen kan begränsas till Millergeneratorn i triodutförande. Hänvisning till analogimaskinens integrator göres. Rehandlingen kan som ett icke obligatoriskt komplement omfatta olika tekniska utföringsformer av Millergeneratorn.

601 Blockingoscillatorn I en huvudsakligen beskrivande framställning behandlas såväl den stabila som astabila multivibratorn. Härvid bör uppmärksammas möjligheter att justera pulslängd och i förekommande fall pulsfrekvens. Metoden att ta ut pulssignaler och att dämpa översving bör behandlas. Grafisk bestämning av pulsspänning och pulsström kan genomgås exempelvis i anslutning till övningsproblem. 13.

Digitalteknik

Kopplingsnät Detta kursmoment avser att ge en introduktion till den logiska behandlingen av kopplingsnät. Detta innebär bl. a. att en elektrotekniskt betonad redogörelse för Booles algebra ges. Lämpligen illustreras den principiella framställningen med reläkontaktnät. Exempel på olika utföringsformer kan behandlas i form av övningsproblem. Framställningen illustreras genomgående med enkla demonstrationsexempel och övningsproblem avseende manöveroperationer och aritmetiska operationer. Inledningsvis kan kopplingsnätets schemasymbolik presenteras. Enkla serie- och parallellkombinationer diskuteras, och man påvisar hur nätförenklingar kan ske. Härvid kan begreppet dualnät redovisas och dess användning för nätförenkling illustreras. Som ett komplement till schemasymboliken införes en algebraisk symbolik. Man arbetar förslagsvis uteslutande med enheten hindrans, som tilldelas värdet 1 för avbrott och 0 för kontakt. De allra viktigaste satserna ur Booles algebra kan byggas upp genom fysikalisk genomgång av motsvarande kopplingsnät. För att illustrera algebrans egna möjligheter kan en eller annan sats visas utan hjälp av kopplingsnät. Begreppet Booleansk funktion (kopp-

lingsfunktion) kan införas. Hur nätförenkling av såväl tvåpols- som flerpolsnät kan ske med hjälp av Karnaughs tablå kan exemplifieras. Enkla sekvenskretsar kan tas upp till behandling. Härvid kan införas relä-sekvenskretsens byggelement och användning av sekvenstabeller och sekvensdiagram belysas. Digitalmaskiner I en beskrivande framställning ges en orientering om digitalmaskinens uppbyggnad. Framställningen kan ske i anslutning till ett blockschema. Genom enkla exempel bör redogöras schematiskt för hur en enadressoch en tvåadressmaskin arbetar. Framställningen kan även omfatta en orientering om hjälpapparaturen till digitalmaskinen. 14- Förstärkarteknik

III Elk

Kursdispositionen är i stora drag densamma som för teletekniskt alternativ men genomgången göres mera kortfattad, och bortsett från behandlingen av grundläggande begrepp och metoder måste framställningen något få karaktären av en orientering. I avsnittet om avstämda förstärkare, som för teletekniker behandlas i telekommunikation, medtages en orientering om enkelavstämning och dubbelavstämning. Förekommande beräkningar genomföres med hjälp av nomogram. Magnetiska förstärkare behandlas i elmaskiner. Enkla räkneexempel skall ges. 15.

Oscillatorer Elk

RC-oscillatorn ses i princip som en instabil förstärkare. Fasskift- och frekvensselektiva förstärkare behandlas. Beräkning av svängningsfrekvens och svängningsvillkor bör kunna genomföras som övningsproblem. Enkla räkneexempel och övningsproblem bör förekomma. LC-oscillatorns självsvängningsvillkor och frekvens kan beräknas för transformator-

602 kopplad oscillator med avstämd anodkrets. Vid beräkningen är det tillräckligt att representera kretsförlusterna med en parallell resistans. Gallerförspänningsgenerering med gallerläcka och gallerkondensator behandlas beskrivande. Endast enkla räkneexempel och övningsproblem bör förekomma. 16. Strömriktning

och stabilisering Elk

För elkrafttekniskt alternativ behandlas likriktare i läroämnet elmaskiner. Vissa synpunkter kan göras till föremål för genomgång i elektroniken. Likspänningsstabilisator i form av glimrör samt shunt- och serierörstabilisatorer beskrives. Enkel matematisk analys kan utföras för någon av typerna. En kort orientering om strömstabiliseringens problematik kan ges. Enkla räkneexempel och övningsproblem kan förekomma. 17. Elektronisk mätteknik

II Elk

Katodstråleoscilloskop med triggstyrd tidaxelgenerator och rörvoltmetrar för växelspänning behandlas på samma sätt och i stort sett i samma utsträckning som för teleteknisk studiegång. Eftersom elkraftteknikerna inte studerar något särskilt avsnitt om pulsteknik, behandlas multivibratorn och integratorn i anslutning till katodstråleoscilloskopet. 18. Analogimaskinteknik 19.

— se moment 10.

Radioteknik

Radioförbindelsens

blockschema

En skissartad översikt över utrustning för radiokommunikation ges. Begreppet modulation införes. Radiovågornas utbredning I en beskrivande översikt, som inkluderar viss repetition av fysikens framställning, behandlas den slutna och öppna sväng-

ningskretsen. Begreppen strålningsresistans och strålningsverkningsgrad införes. Olika antenntyper redovisas. Begreppen närområde och strålningsområde kring en sändareantenn, markvåg och rymdvåg, tyst zon och skipdistans införes. Formeln för fältstyrkan i strålningsområdet för ett idealiserat fall kan ges. Radiomottagare för AM: Den enkla detektormottagaren beskrives och demonstreras. Den bygges ut i steg till en rak mottagare först med en TF-förstärkare och högtalare — sedan med en radiofrekvensförstärkare. Nackdelar hos den raka mottagaren diskuteras och superheterodynen införes. Automatisk volymkontroll och avstämningsindikator kan beskrivas. Ett i princip fullständigt kopplingsschema bör demonstreras och kommenteras. Endast mycket enkla problem bör förekomma. Radiosändare för AM: Endast en mycket kortfattad orientering i blockschemats form ges. Matematisk behandling bör ej förekomma. Frekvensmodulering (FM): Genom en beskrivande framställning ges en orientering om principerna för FM, någon enkel modulationsmetod och en FM-detektor. FM jämföres resonemangsvis med AM, varvid frekvensutrymme och störningsresistens uppmärksammas. Matematisk problembehandling bör ej förekomma. Television (TV): Man kan exempelvis genom ett beskrivande resonemang, som startar med en elementär radioöverföring av optisk signal bygga upp en TV-transmission och härunder redogöra för positiv och negativ modulation, bildelement, TVkameran, bildavsökning genom radsprång, avböjningsmönster, bildfält, den fullständiga TV-signalen, sändarens och mottagarens blockschema, erforderligt frekvensomfång, TV-kanalens uppbyggnad i europeiska systemet, mottagareantenner och begreppet spökbild. Special-TV kan demonstreras. Matematisk problembehandling bör ej förekomma.

603 Radar: Utgående från radarstationens blockschema beskrives fundamenta. För katodstrålerörets användning som indikator redogöres. Radarsändare och olika riktantenner beskrives. Mottagarekänslighet och räckvidd kan diskuteras. Matematisk problembehandling bör ej förekomma. 20.

Telefonteknik

Telefonapparater: Som en kort inledning kan den enkla telefonförbindelsen beskrivas. LB-apparaten och dess signaldon beskrives. CB-apparaten beskrives i anslutning till att CB-principen behandlas. Slutligen kan CB-apparaten byggas ut till en AT-apparat. Matematisk problembehandling bör ej förekomma. Telefonväxlar: Behandlingen kan begränsas till en kortfattad beskrivning av principerna för manuella och automatiska telefonväxlar samt telefonstationer. Matematisk problembehandling bör ej förekomma. Telefonförbindelser: Den enkla fysikaliska förbindelsen beskrives, varvid redogöres för begreppen fantomisering och överdrag. En kort orienterande behandling av ledningsteori kan ges. Det principiella utförandet av bärfrekvensförbindelser beskrives, varvid ringmodulatorn behandlas. Trådlösa telefonförbindelser behandlas ej. Endast mycket lätta exempel och problem behandlas. 21.

Telesignalteknik

Signal- och alarmanläggningar: Behandlingen begränsas till en kort orientering om akustiska och optiska signalsystem samt till några tillämpningar på arbetsströmoch vilströmsprincipen för brand- och tjuvalarmsystem. Kopplingsnät — se moment 13. Fjärrmätning och fjärrmanövrering: Man ger en översikt över några av de möjligheter elektroniken, teletekniken och reglertekniken erbjuder för fjärrmätning och

fjärrkontroll. Man behandlar intensitetsoch impulseringsmetoden för fjärrmätning. Erforderlig instrumentering beskrives. Fjärrmätning och fjärrkontroll med hjälp av bärfrekvensöverföring på kraftledningar behandlas. I huvudsak behandlas inga problem matematiskt. 22.

Telegraf teknik

En kort orientering kan ges om morse- och femenhetsalfabetenas uppbyggnad, om system med öppen och med sluten strömkrets. Någon typ av fjärrskrivmaskin beskrives i stora drag, likaså bildtelegraferingens idé samt telexförbindelser. 574-1-3. Planering och samverkan — se även 54.4.1.3. I följande tabeller lämnas ett förslag till ungefärlig tidsplanering. Årskurs 3. 3,5 vtr varav 1 vte laborationer: Moment

Timmar

1. Elektroniska komponenter I . 2. Förstärkarteknik I 3. Elektroniska komponenter n 4. Elektronisk mätteknik I (ingår även i övriga moment) . . 5. Elektroniska komponenter H l 6. Förstärkarteknik H

15 15 10

Summa

10 10 15 30 105

Årskurs 4. Elt. 6 vtr varav 1 vte laborationer: Moment

Timmar

7. Förstärkarteknik I I I 8. Oscillatorer 9. Elektronisk mätteknik H . . . 10. Analogimaskinteknik 11. Strömriktning och stabilisering 12. Pulsteknik 13. Digitalteknik Laborationer

70 5 15 10 15 25 10 30

Summa

604 Årskurs 4. Elk. 4 vtr varav 0,5 vte laborationer: Timmar

Moment

16. Strömriktning och stabilisering 18. Elektroniska analogimaskiner

Summa

40 5 7 10 8 12 8 10 4 16 120

Laborationer utföres med delad klass i den mån detta medges i I I I : 7.1. Vid detaljplanering bör viss tid avsättas för särskilda repetitionsperioder. Förslagsvis bör ca 10 % av hela timtalet anslås för sådan särskild repetition av större kursavsnitt. Kursplanen och kommentarerna utgör i stora drag förslag till en kronologisk lärogång som dock på intet sätt är bindande. Det är pedagogiskt lämpligt att kursen planeras så att teoretiska avsnitt omväxlar med deskriptiva partier eller partier av mer räknemässig art. Ur kunskapssynpunkt är det önskvärt att elektronikkursen presenteras utan en alltför markerad gränsdragning mellan olika kursmoment. Ett område bör närhelst så är möjligt framställas som en tillämpning på eller en vidareutveckling av ett tidigare genomgånget område. Metoden att kartlägga komponenters och apparaters elektriska egenskaper med hjälp av karaktäristika och kurvornas utnyttjande för grafiska bestämningar gäller hela elektronikkursen och kommer även till användning inom andra teletekniska såväl som elkrafttekniska läroämnen. En vertikal samordning med matematik erhålles genom kursplanen. Exempel på områden där samordningen

med fysik bör observeras är (fysikmomentet namnes först): Elektronfysik — katoder; glimurladdning — gasrör; fotoeffekt — fotorör; halvledarfysik — halvledarkomponenter. I stora drag erhålles en god samordning med ellära genom kursplanen. Stor omsorg bör emellertid ägnas samordningen i detalj. Exempel på områden där en aktiv horisontell samverkan kan ske är fält- och potentialfördelningen i vakuumrör samt elektroniska mätinstrument. Detaljplanering av halvledarkomponenterna och av laborationsserier i elektronik och elmaterial bör ske i samråd mellan de båda lärarna. Elmaterialkursens undervisning skall i vissa stycken anknyta till elektronikens behandling. Läroämnet telekommunikation bygger i stor utsträckning på förkunskaper i elektronik, företrädesvis sådana delar som tillhör årskurs 3. I detta avseende erhålles vertikal samordning genom kursplanen. Några av de för telekommunikation erforderliga momenten ingår i årskurs 4 av elektroniken. Exempel härpå är förstärkarteknik och mätteknik. Vidare fordrar elektronik i årskurs 4 vissa förkunskaper i telekommunikation, exempelvis transformatorn. Vertikal samordning med systemteknik bör eftersträvas. Se 54.4.1.4. Kursmoment som bör samordnas med elkraft är t. ex. strömriktning och magnetförstärkare. Beröringspunkterna mellan elektronik och reglerteknik är många. Ur samordningssynpunkt är bl. a. följande väsentligt: Behov av kunskap om frekvenskurvor (Bode- och Nyquistdiagram) uppstår först i elektroniken och genomgås därför i detta ämne. Kunskapen kan senare breddas och utvidgas i reglertekniken. Differentialekvationer och med dem sammanhörande överföringsfunktioner genomgås i reglertekniken men användes även i stor utsträckning i pulstekniken. Grunderna av självsvängning i återkopplade system genomgås naturligt-

605 vis endast i ena ä m n e t men u t n y t t j a s i båda. D e n för reglertekniken erforderliga kunskapen om förstärkare skall i r ä t t tid v a r a genomgången i elektroniken.

Årskurs

E n viss s a m v e r k a n med svenska och moderna språk ä r i tillämpliga delar t ä n k b a r efter s a m m a linjer som i fysik (se 20.4.1.3).

till mångfalden n y a begrepp, dels till den

Genomgång av betingsmetodik och laborationsprogram Dioden (ej inre mekanism). Trioden (uppbyggnad och egenskaper. Karaktäristikor och kretsegenskaper) Trioden avslutas (ej inre mekanism). Motståndskopplat förstärkarsteg, småsignalegenskaper (endast med triod) Andra förstärkarkopplingar. Rörvoltmetrar för likspänning Strålröret, Sekundäremissionsröret. Glimröret

för ä m n e s t y p e n erforderliga studietekniken

Summa

57.4.1.4.

Koncentration

57.4.1.5.

Beting

— se 54.4.1.4.

— se ä v e n 54.4.1.5.

I årskurs 3 möter eleverna i elektroniken en för dem n y ä m n e s t y p — e t t elektrotekniskt tillämpningsämne. M e d h ä n s y n dels

3, höstterminen. 3 vtr. 15 veckor. Moment

Veckor

I

4 3

torde det v a r a lämpligt a t t åtminstone till en början a r b e t a med lärarhandledd

un-

Årskxirs

3, vårterminen. 4 vtr. 17 veckor.

dervisning. Efter h a n d som studiemetodiMoment

ken t r ä n a t s k a n för vissa avsnitt en övergång till beting praktiseras. I årskurs

a) T e t r o d e n och pentoden s a m t förstärkare med dylika rör (delar av förstärkarteknik I ) .

Tyratronen. Katodstråleoscilloskopet Tetroden och pentoden. Avslutning av förstärkarteknik I. Fotorör. Indikatorrör Vakuumrörens och gasrörens inre mekanism. Elektroniska komponenter I I I Förstärkarteknik I I Sammanfattning

b) Glimröret, t y r a t r o n e n , fotoröret och in-

Summa

bör emellertid klassen under betingsperioderna av o v a n n ä m n d a skäl i viss utsträckning hållas samlad. Som exempel p å beting k a n n ä m n a s :

dikatorröret. Årskurs

4. Elk. 4 vtr.

c) Transistorns karaktäristiska kurvor och transistorstegets viloinställning. d) Grafisk

bestämning

av

Moment

transistorstegs

förstärkning och småsignalegenskaper. I årskurs 4 bör studier med beting v a r a det normala. Där termin

betingsläsning

organiseras

för

hel

(läsår) k a n som exempel en be-

tingsuppdelning

ske

enligt

nedanstående

tabeller. L a b o r a t i o n e r n a förutsattes ingå i betingen.

Förstärkarteknik t. o. m. distortion Förstärkarteknik, återstoden Oscillatorer, strömriktning och stabilisering samt elektronisk mätteknik Elektroniska analogimaskiner och radioteknik Telefon-, telegraf- och telesignalteknik Summa

606 Årskurs 4- Elt. 6 vtr. Moment Förstärkarteknik HL Inledning och motståndskopplade förstärkare Distorsion. Effektförstärkare. Magnetförstärkare Återkopplade förstärkare. Oscillatorer Analogimaskinteknik I och likspänningsförstärkare Förstärkning av mycket svaga signaler. Elektronisk mätteknik n Strömriktning och stabilisering .. Pulsteknik I t. o. m. bistabil multivibrator Avslutning av pulsteknik I Digitalteknik. Sammanfattning .. Summa

32 Om med hänsyn till systemtekniken fullständig eller partiell koncentration av elektroniken företas, kan veckotimtalet bli så stort att ovan givna betingsperioder blir för korta. En sammanslagning av perioder kan då göras. 57.4.2.

Verksamhetsformer

57.42.I. Allmänna metodiska kommentarer — se även 54.4.2.1 och i tillämpliga delar 55.4.2.1. Undervisningen skall inriktas på förståelse av de lagar och metoder som kommer till användning i läroämnet. Med hänsyn härtill bör problemlösning inte vara någon formeldrill. Problembehandlingen kan i stor utsträckning snarare skapa än använda formler. Standardformler och även beräkningsdiagram bör emellertid komma till användning, då räknearbetet eljest skulle bli synnerligen tidskrävande. Denna senare synpunkt är väsentligen aktuell för undervisningen i årskurs 4. Formelsamling med erforderliga beräkningsnomogram bör då komma till användning. För att uppfylla målsättningens krav

måste schematekniska kunskaper byggas upp. Dessa innebär förtrogenhet med läroämnets gängse schemasymboler, krav på att fritt kunna återge viktigare grundläggande principscheman, att kunna läsa scheman och att i viss utsträckning kunna komponera scheman. Det schematekniska arbetet skall målmedvetet inriktas på logisk metodik. Beträffande schemaritningen skall ritteknisk prydlighet eftersträvas. Vid laborationerna skall elevernas laborativa färdighet byggas upp. Härvid skall förmågan att snabbt och säkert göra uppkopplingar, att vid behov verkställa felsökning och rätta ett fel samt att riktigt bedöma mätresultat speciellt övas. Nytt kunskapsstoff presenteras ofta lämpligen medelst AV-hjälpmedel såsom stillbilder, filmer, ljudband o. dyl. samt genom demonstrationer av modeller, komponenter och apparater. Vid demonstration av elektroniska komponenter kan demonstrations-TV användas. Skulle TV inte finnas tillgänglig, bör demonstrationen inskränkas att visa planscher o. dyl. Det egentliga demonstrationsobjektet kan ställas ut för observation i anslutning till laborationspass eller ställas ut i ett för eleverna lättillgängligt utställningsskåp. Elektronik är liksom övriga teletekniska läroämnen till sin art sådan att demonstrationsförsök är möjliga att genomföra endast i tämligen begränsad utsträckning. Laborationer måste därför utföras i nära anslutning till de kursmoment som de avser att belysa. Vid den inledande kontakten med nytt lärostoff kan en viss dogmatik i framställningen vara pedagogiskt välmotiverad; den möjliggör ofta att eleverna snabbt bibringas en för den fortsatta behandlingen fruktbärande översiktskunskap. Det kan av samma skäl vara motiverat att vissa delar av kunskapsstoffet meddelas utan att det redovisas längs vilka vägar kunskapen byggts upp. När sådana

607 i och för sig mycket otillfredsställande luckor lämnas i en kunskapsbyggnad, bör detta klart anmälas och orsak till åtgärden motiveras. Då luckor i en bevisföring förekommer eller ett bevis helt utelämnas, bör resultaten göras plausibla genom exempelvis ett resonemang eller ett experiment. De telekommunikationsmoment som ingår i elektronik för elkrafttekniskt alternativ i årskurs 4 är, som tidigare framhållits, närmast att betrakta som orienterande. Demonstrationer och i anslutning till dessa resonerande diskussioner torde för denna del vara den centrala undervisningsformen. Någon form av bevisföring behöver här icke förekomma.

57422.

Studieteknik

— se även 54.4.2.2.

Eleverna bör övas i att i komplicerade sammanhang se helheten bland detaljerna och att på egen hand genomföra detaljarbetet när de stora dragen är kända. De skall därför i härledningar och bevis vänja sig att inte memorera detaljer; vad de skall lägga på minnet är gången i stora drag. När ett nytt område skall angripas, bör de göra klart för sig vad som verkligen är nytt och vad som endast är en tilllämpning av tidigare förvärvad kunskap. Ett område inom elektroniken där vikten och innebörden av god studieteknik mycket klart kan belysas är transistorns småsignalegenskaper. Utan studieteknik föreligger risk för en ytlig kunskap. Med studietekniskt riktigt grepp blir det utöver några få definitioner endast fråga om en för stadiet tämligen elementär tillämpning av ellära och matematik. Vid problemlösning bör eleverna vänja sig vid att rita tydliga figurer och att häri markera referensriktningar och referenspolariteter. De bör också vänja sig att verkligen utnyttja figuren vid problembehandlingen; rätt nyttjad ökar den problemöverblicken samt reducerar antalet ekvationer

och skrivled. Därigenom sjunker felrisken väsentligt och kontrollmöjligheten förbättras. I lösningar skall i erforderlig utsträckning införda beteckningar förklaras, använda enheter utsättas och ekvationer motiveras. Internationella enhetssystemet, SIsystemet (MKSA-systemet) skall användas. Ett antal problem bör vara så avpassade att de för eleverna medger en enkel självkontroll dels av faktainhämtandet, dels av förståelsen av genomgångna begrepp. I samband med problemlösning skall även förmågan att bedöma rimligheten av erhållna resultat och förmågan att genomföra av problemställningen betingade approximationer övas. Som ett led i den studietekniska träningen bör tekniken vid schemaläsning klargöras och övas. Eleverna vänjes att läsa scheman så att de mer eller mindre automatiskt kan läsa av funktionerna. 5742.3. Självständiga arbetsformer — se även 54.4.2.3. I den mån det specialarbete som skall utföras i årskurs 3 väljes helt eller delvis inom elektroniken bör det inte fordra kunskaper i sådana avsnitt som behandlas under senare delen av vårterminen. Vid val av uppgifter är det olämpligt att föregripa vad som senare blir föremål för obligatoriskt studium. Då specialarbetet är av mätteknisk art, kan en samverkan mellan ellära och elektronik vara lämplig. Som exempel på tänkbara uppgifter för specialarbete kan nämnas: Experimentellt studium av rörvoltmeterkopplingar för likspänningsmätning. Utveckling och/eller experimentellt studium av stabiliseringskretsar och stabiliseringsteknik för likspänningsrörvoltmetrar. Experimentellt studium av tändförlopp och dejoniseringstid i gasrör. Experimentellt studium av bildförvrängningar i katodstråleoscillografer.

608 Konstruktion och uppbyggnad av en förstärkare (enkel spänningsförstärkare; utvärderas vid fast frekvens). Experimentell och teoretisk undersökning av stackade rörkopplingar. Arbetsgången vid genomförandet av ett specialarbete exemplifieras av följande utkast till arbetsplan: Uppgift: Experimentellt studium av kretsar för stabilisering av nollpunkter hos likspänningsvoltmetrar.

kursmoment. De kan förslagsvis väljas enligt följande: Rörundersökningar (dioden, trioden, tetroden och pentoden), trioden som förstärkare, rörvoltmetrar för likspänning, katodstråleoscilloskop (undersökning av triggstyrd tidaxelgenerator), enkla halvledarförsök (undersökning av halvledarkomponenter sker även i elmaterial i årskurs 4), motståndskopplad transistorförstärkare i GE.

1. Litteraturanvisningar ges. 2. Eleven anmodas att efter ett första litteraturstudium göra ett utkast till arbetsplan. 3. Arbetsplanen diskuteras och arbetsomfattning fastställes preliminärt. 4. Eleven utarbetar ett förslag till mätprogram och upprättar förteckning över erforderlig utrustning. 5. Sedan program och utrustning enligt punkt 4 diskuterats, påbörjas det experimentella arbetet. 6. Sedan eleven efter inledande mätningar fått viss erfarenhet, diskuteras metodikens lämplighet och sker en preliminär granskning av om mätningarna tycks stämma med i litteraturen angivna resultat. 7. Sedan eventuella modifikationer införts i metodik och arbetsprogram fortsattes det mättekniska arbetet. 8. Mätdata sammanställes och representationsmetoden finputsas. 9. Försök göres att från mätresultaten nå konstruktionsrekommendationer. 10. En skriftlig rapport upprättas.

För årskurs 4, elkrafttekniskt alternativ, bör laborationer väljas efter samma princip som i årskurs 3. Följande områden kan lämpligen komma i fråga: Motståndskopplad förstärkare, effektförstärkare, analogimaskin, återkoppling och logikkretsar.

Många specialarbeten kan som grupparbeten.

genomföras

För årskurs 4, teletekniskt alternativ, bör laborationer av mer utredande eller konstruktiv art väljas. Följande områden bör i första hand vara representerade: Förstärkningens frekvensberoende. Effektförstärkning, distorsion och anpassning. Återkoppling. Brus (kan ev. utföras i telekommunikation). Analogimaskinen. Likriktning och/eller stabilisering. Vakuumrörs och transistorers egenskaper som omkopplare. Pulskopplingar. Som exempel på enskilda laborationer kan följande nämnas: Motståndskopplade förstärkare. Entakt effektförstärkare i klass A. Mottakt effektförstärkare i klass B. Återkopplade förstärkare. RC-oscillatorer. Brusmätning. Magnetiska förstärkare. Analogimaskinen. Nätlikriktare, stabilisering. Elektroniska omkopplare, klippkretsar, nivålås. Den bistabila multivibratorn. Den mono- och astabila multivibratorn. Blockingoscillatorn. Millerintegratorn.

57.4.2.4. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 54.4.2.4, 56.4.2.4 och 60.4.2.4.

Elektronisk mätteknik är ej särskilt angiven i listan. Den förutsattes bli behandlad i de flesta laborationer.

Laborationerna i årskurs 3 bör direkt ansluta sig till och illustrera genomgångna

5742.5.

Bedömning — se 54.4.2.5.

609 57.4.3.

Hjälpmedel — se även 54.4.3.

I 57.4.1.2 moment 9 har påpekats behovet av en handbok för elektroniska instrument, omvandlare och mätmetoder för icke-elektriska storheter. Med hänsyn till reglertekniken bör denna handbok omfatta även icke elektroniska mätmetoder, instrument och omvandlare som har intresse för undervisningen i något av de båda nämnda läroämnena. I läroboken bör stoffet samlas kapitelvis efter den storhet som skall mätas. Varje kapitel bör inledas med en grafisk eller tabellarisk översikt över instrumentens eller metodens användbarhet. I kapitlets sakavsnitt beskrives instrumentets metod kortfattat och

koncist. Handboken ifråga kan förslagsvis omfatta följande kapitel: Längd- och tjockleksmätning. Vinkelmätning. Tid- och hastighetsmätning (även vinkelhastighet). Accelerationsmätning (även vinkelacceleration). Gyron. Temperaturmätning. Nivåmätning. Tryckmätning. Flödesmätning (vätskor och gaser). Kraft och vridmomentmätning. Ljudmätning. Ljusmätning. Mätning av radioaktiv strålning. Registrerande instrument. Någon fullständighet beträffande innehållet kan inte komma i fråga. De avhandlade metoderna, omvandlarna och instrumenten bör vara sådana som används i industrin eller för laboratoriebruk.

58. Reglerteknik El 58.1.

Mål

58.3.

Kursplan

Undervisningen i reglerteknik syftar till att ge eleverna förståelse för ändamålet med och egenskaperna hos återkopplade system och dynamiska förlopp i allmänhet, att ge dem kunskap om och förståelse för reglerteknikens grundläggande begrepp och metoder, att hos dem grundlägga och utveckla förmågan att självständigt och systematiskt gripa sig an med problemställningar inom reglertekniken samt att bibringa dem kännedom om reglertekniska komponenter.

1:2 Reglersystemets statiska egenskaper. Regleravvikelse. 1:3 Reglersystemets dynamiska egenskaper. Regleravvikelse, snabbhet och stabilitet. 1:4 Användningsområden. Utföringsformer. Linjära och olinjära system. Kontinuerlig och diskontinuerlig reglering.

58.2.

2. Analys med hjälp av ner

Huvudmoment

Systembeskrivningar. Teori för återkopplade system. Reglertekniska komponenter. Mätteknik. Tillämpningar. 20 Läroplan för gymnasiet

1. Reglersystem — en beskrivning 1:1 Reglersystemets uppbyggnad. Öppet och återkopplat styrsystem. Manuell och automatisk återkoppling. Styrning och reglering. Blockschema.

differentialekvatio-

2:1 Linjära differentialekvationer med konstanta koefficienter. 2:2 Svängningssystemets differentialekvation. 2:3 Reglersystemets differentialekvation.

610 11. Hydrauliska och pneumatiska

3. Överföringsfunktioner 3:1 Definition av överföringsfunktion och överföringsoperator. 3:2 Beräkning av överföringsfunktioner. 3:3 Det öppna och slutna reglersystemets överföringsfunktion. 3:4 Överföringsfunktionens uppbyggnad av faktorer. 3:5 Exempel på experimentell bestämning

12. Avancerad systemteknik ring

av överföringsfunktioner.

15. Tillämpningar

system

11:1 Hydrauliska reglersystem. 11:2 Pneumatiska reglersystem. — en oriente-

13. Komponenter 14.

Mätteknik

4. Blockschemats algebra 5. Felkoefficienter 5:1 Statiska felkoefficienter. Reglersystemets typnummer. 5:2 Dynamiska felkoefficienter. 6. Nyquistdiagrammet 6:1 Konstruktion av Nyquistdiagram. 6:2 Experimentell frekvensanalys. 7. Stabilitetskriterier och stabilitetsmått 7:1 Nödvändiga och tillräckliga villkor för stabilitet. 7:2 Nyquists stabilitetskriterium. 7:3 Praktiska stabilitetsmått. Fasmarginal och amplitudmarginal. 8. Bodedigrammet 8:1 Linjära överföringsfunktioner av l:a och 2:a ordningen. 8:2 Reglersystemets Bodediagram. 8:3 Bedömning av reglersystemets dynamiska egenskaper. 9. Stabiliseringsmetoder 9:1 Stabiliseringsproblemet. 9:2 Seriestabilisering. PD-, PI- och PIDstabilisering. 9:3 Stabiliserande återkoppling. 10. Bärfrekvenssystem 10:1 Bärfrekvenssystemets uppbyggnad. 10:2 Bärsignal. 10:3 Stabilisering. 10:4 Blandade system. 10:5 Bärfrekvenskomponenter.

58.4. Anvisningar och kommentarer 58.4.1.

Lärostoffet

584.1.1. Allmänna synpunkter stoffet — se även 54.4.1.1.

på ämnes-

Reglerteorin bygges upp kring ett tänkt typsystem. I direkt anslutning till detta system kan grundläggande begrepp klargöras och olika komponenter behandlas. Den klassiska analysen av ett linjärt dynamiskt system med hjälp av differentialekvationer genomgås. Överföringsfunktionen införes såsom det allmänna sambandet mellan in- och utstorheter såväl vid enstaka element som vid kombinationer av sådana. Överföringsoperatorn införes såsom kvoten i operatorform mellan utstorhet och instorhet baserad på symboliska metoden och s-visaren. Metodiken för beräkning av överföringsfunktioner redovisas och övas för såväl elektriska och mekaniska som elektromekaniska komponenter och system. Vidare studeras den allmänna uppbyggnaden av överföringsfunktioner för minimalfasdon. En orientering om Laplacetransformen kan ges någon gång under läsåret. Genom blockschemats algebra redovisas hur stora system ganska enkelt reduceras till en ekvivalent form som är lik typsystemets. Teorin kan förenklas genom att knytas till typsystemet utan att den förlorar i allmängiltighet.

611 För många överslagsberäkningar av ett reglersystems noggrannhet är de generaliserade felkoefficienterna mycket användbara. Dessa behandlas därför tämligen ingående. I många praktiska fall kan överföringsfunktionen för en komponent eller ett system vara svår att beräkningsmässigt erhålla, varför den tekniska behandlingen måste baseras på experimentell frekvensanalys. Resultatet redovisas enklast som Nyquist- eller Bodediagram. Hur system med hjälp av sådana diagram skall bedömas och åtgärdas — vanligen stabiliseras — utgör ett resultat av teoriavsnittets innehåll. Under hela framställningen exemplifieras teorin med praktiskt klargörande och utredande problemställningar, varvid såväl komponentläran som mättekniken införes i sammanhanget. En kortfattad behandling av bärfrekvenssystem samt beskrivande orientering om några avancerade systemteoretiska synpunkter kan ges. 58.4.12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Reglersystem — en beskrivning 1:1 Reglerteknikens ändamål och principiella problemställning kan konkret klargöras i anslutning till ett resonemangsvis uppbyggt reglersystem. Exempelvis kan väljas ett enkelt servosystem (ett elektromekaniskt reglersystem med mekanisk utgång) för inriktningsändamål. Detta system kan sedan fungera som typsystem. System utan återföring, öppet system och system med manuell återföring och med automatisk återföring kan behandlas. Jämförande betraktelser göres och begreppen styrning och reglering klarlägges. De komponenter som införes vid systembyggnaden behandlas endast beskrivande. Som jämförare kan nämnas den mekaniska differentialen (mekanisk återföring) och motstånds-

nät (elektrisk återföring). symbolik införes.

Blockschemats

1:2 Regleravvikelsen för typsystemet, då dess utgång utsattes för ett vridande moment, kan uppskattas genom ett enkelt räkneexempel. Begreppet systemstyvhet införes. Man kan med enkla exempel visa hur ett styvt reglersystems återgivning av instorheten är tämligen oberoende av systemparametrarna till skillnad från ett motsvarande öppet systems återgivning. 1:3 Den första kontakten med reglersystemets dynamiska egenskaper kan göras beskrivande i anslutning till demonstrationer av ett typsystem. Ledstorheten får i tur och ordning beskriva en språngfunktion, en rampfunktion och en sinusfunktion (frekvensanalys). För varje ledstorhetstyp undersökes återgivningens beroende av förstärkning, systemets tröghetsmoment och systemfriktion. Självsvängningsrisk och samband mellan språngfunktionsprovets översving och frekvensanalysens resonanstopphöjd observeras. 1:4 I en beskrivande och rikligt illustrerad framställning bör ett urval av reglersystemets användningsområden och utföringsformer redovisas. Som exempel på användningsområden kan ges automatisk kurshållning av fartyg, styrning av flygplan, servostyrning av svarv, varvtalsreglering, temperaturreglering o. dyl. Som exempel på olika utföringsformer kan elektriska, hydrauliska och pneumatiska system anges. Vidare bör begreppen linjärt och olinjärt system klargöras samt att det linjära systemet i regel är en approximation. Exempel ges på kontinuerlig och diskontinuerlig reglering. 2. Analys med hjälp av ner

differentialekvatio-

2:1 Egenskaperna hos den linjära differentialekvationen av 2:a ordningen med konstanta koefficienter repeteras och förtydligas dels med högra ledet=0, dels med högra ledet = konstant och dels med högra ledet

612 = en sinusfunktion. Sambandet mellan den sistnämnda lösningen och den symboliska metoden visas, s-visaren införes. Exempel på högre ordningens differentialekvation genomräknas, dess karaktäristiska ekvation uppställes, faktoruppdelning genomföres och uppställning av lösningen företas. Normeringsstorheterna £ och w0 införes för 2:a ordningens differentialekvation, varvid även studeras lösningens egenskaper som funktion av £. Superpositionssatsens betydelse vid linjära system framhålles, och begreppen fortfarighetstillstånd (stationärlösning) samt transientlösning klargöres. Begreppet stabilitet införes, och villkoret härför — att ingen av den karaktäristiska ekvationens rötter har positiva realdelar — härledes. 2:2 Differentialekvationerna för ett fåtal fysikaliska system uppställes, exempelvis för ett mekaniskt torsionssvängningssystem med tröghetsmoment, viskös friktion och torsionsfjäder eller för ett elektriskt system med spole, kondensator och motstånd. Instorheter behandlas jämte systemens begynnelsevillkor. 2:3 Det tidigare genomgångna typsystemets differentialekvation uppställes. Inställnings- och återföringspotientiometrar karaktäriseras härvid med hjälp av potentiometerkonstanter; förstärkaren kan anses tröghetsfri (reell förstärkning); motorn kan vara en separatmagnetiserad likströmsmotor med linjär moment-varvtalskaraktäristika som ges grafiskt; växeln kan anses ideal och lasten karaktäriseras av tröghetsmoment och viskös friktion. Övningsexempel avseende bestämning av systemets dynamiska egenskaper behandlas. Resultaten härav jämföres med de tidigare experimentellt bestämda. Resonemangsvis kan inverkan av tröghet hos förstärkaren på systemets stabilitet behandlas.

3. Överföringsfunktioner 3:1 Överföringsfunktionen anger det allmänna sambandet mellan in- och utstorheter såväl vid enstaka element som vid kombinationer av sådana. Överföringsfunktionen kan beskrivas t. ex. genom differentialekvationer, överföringsoperatorer, frekvenskurvor samt stegsvar. Överföringsoperator anger kvoten i operatorform mellan utstorhet och instorhet. Vanligen utgöres denna av kvoten mellan Laplacetransformerna. 3:2 Överföringsfunktionerna för ett urval av för reglertekniken viktiga elektriska nät och andra komponenter beräknas. Dessa beräkningar kan till stor del utföras som övningsproblem, varvid deras fysikaliska egenskaper kommenteras. Följande nät och komponenter bör behandlas: deriverande och integrerande RCnät, PD- och Pl-nät, likströmsförstärkaren (i elektroniken), potentiometern, växeln och differentialen samt den belastade och obelastade motorns överföringsfunktion. Kaskadkoppling av överföringsdon genomgås. l:a och 2:a ordningens system behandlas. Begreppet tidkonstant och brytfrekvens definieras. Vid behandling av motor, växel och last uppmärksammas växelns transformation av tröghetsmoment och viskös friktion. Begreppen verksamt tröghetsmoment och verksam friktion införes. 3:3 Typsystemets återföring brytes upp och det öppna systemets överföringsfunktion G bestämmes. Hur det slutna systemets överföringsfunktion M erhålles av G och återkopplingens överföringsfunktion härledes. 3:4 Man anknyter till tidigare genomgång av faktoruppdelning av differentialekvationens karaktäristiska ekvation samt till kaskadkoppling av överföringsdon samt framhåller att överföringsfunktionen kan delas upp i ett antal faktorer av system av l:a och 2:a ordningen, vilket är av mycket stor betydelse vid den fortsatta behandlingen med hjälp av diagramteknik.

613 3:5 Hur överföringsfunktionen kan uppskattas med hjälp av experimentellt bestämda frekvenskurvor och språngfunktionssvar genomgås. Denna genomgång kan förslagsvis göras i anslutning dels till komponenter vars överföringsfunktion tidigare beräknats, dels till sådana vilkas överföringsfunktion är obekant för eleverna. 4. Blockschemats

algebra

Genom en beskrivande framställning redovisas något reglersystem med multipla återföringar. Härigenom klargöres för eleverna behovet att med enkel metodik bestämma överföringsfunktioner för mer komplicerade system. Utgående från definitionen av överföringsfunktionen (-operatorn) och jämföraren visas de enkla matematiska räkneregler som gäller för blockalgebra. Begreppet invers överföringsfunktion införes. Flödesdiagram med tillhörande metodik kan genomgås men är ej obligatoriskt. 5. Felkoefficienter 5:1 För det enkla direkta ter kopplade systemet införes typnummerdefinitionen, och exempel på typ-O, typ-1 och typ-2 system anges. Kännetecknet på det öppna systemets överföringsfunktion för ett typ-n system behandlas. Positionsfelet sv och positionskoefficienten K p , hastighetsfclet EV och hastighetskoefficienten K^ samt accelerationsfelet £a och accelerationskoefficienten K a införes. Vidare behandlas villkoren för att stationär regleravvikelse skall vara noll för olika slags ledstorheter. 5:2 De dynamiska eller generaliserade felkoefficienterna definieras genom en formell serieutveckling av felet som funktion av instorheten. Felkoefficienternas fysikaliska innebörd klarlägges med enkla exempel. Metoder för felkoefficienternas beräkning behandlas. Tillämpningsexempel genomgås.

6. Nyquistdiagrammet 6:1 Nyquistdiagrammet som begrepp har behandlats i elektroniken. De i punkterna 3:2 och 3:3 beräknade överföringsfunktionerna uppritas här som Nyquistdiagram. PD- och Pl-nätens fasvridande egenskaper uppmärksammas. Utan att närmare gå in på den funktionsteoretiska bakgrunden införes benämningarna G-plankurva (eller motsvarande) för öppet respektive M-plankurva för slutet reglersystems Nyquistdiagram. Man exemplifierar de olika faktorernas inverkan på den totala G-plankurvan vid seriekoppling av flera element. Man bör behandla hur man med hjälp av M- och a-cirklar (belopp och fas av M) i G-planet kan bestämma M-planskurvan, då G-planskurvan är given. 6:2 Den experimentella frekvensanalysen blir huvudsakligen föremål för behandling i anslutning till laborationer. På lektionstid kan en orientering om kommersiella utrustningar för frekvensanalys ges. 7. Stabilitetskriterier och stabilitetsmått 7:1 Man anknyter till det i 2:1 införda begreppet stabilitet och visar att som nödvändigt och tillräckligt villkor gäller att inga av systemets poler ligger på den imaginära axeln eller i den högra halvan av s-planet. Genom exempel visar man svårigheten att numeriskt använda sig av detta kriterium. 7:2 Härledning av Nyquists stabilitetskriterium eller en fullständig redogörelse för detsamma tillhör ej kursen. I stället ges med hjälp av exempel en för tekniskt bruk lämplig framställning. 7:3 Som praktiskt stabilitetsmått kan resonanstopphöjden M m a x eller översvingets relativa storlek tjäna. Man påvisar att M m a x är bestämd av G-plankurvans avstånd från instabilitetspunkten. Som ett mått på detta avstånd tas fasmarginalen eller amplitudmarginalen.

614 8. Bodediagrammet 8:1 Bodediagrammet som begrepp har klarlagts i elektroniken. Man kan därför börja med ett 1 :a ordningens system för att därefter övergå till tekniken att rita diagram för ett godtyckligt antal faktorer av l:a ordningen i täljare och nämnare. Färdigheten att direkt kunna skissa beloppets asymptotkurva och därefter den verkliga beloppskurvan övas. Genomgången ledsagas och illustreras av bestämning av Bodediagram för komponenter vars överföringsfunktioner och Nyquistdiagram tidigare bestämts. Sedan diagramtekniken inhämtats, utsträckes denna att omfatta överföringsfunktioner av 2:a ordningen. Korrektions- och faskurvor bör härvid finnas tillgängliga. Sambandet mellan beloppkurvans lutning och fasvinkel observeras och utnyttjas i problemen. 8:2 Med den kartlagda diagramtekniken kan Bodediagrammet för ett öppet reglersystem lätt skisseras, då komponenternas överföringsfunktioner är kända. I det öppna systemets diagram kan fasmarginalen och därmed systemstabiliteten bestämmas. I övningsproblem undersökes olika system. Med hjälp av fasvinkelns (restvinkelns) frekvensgång kan eventuell tendens till villkorlig stabilitet iakttagas. Hur det slutna systemets Bodediagram kan erhållas, då det öppna systemets kurva är känd, genomgås. Som ett hjälpmedel härvid införes Nicholsdiagrammet. 8:3 Från teknisk synpunkt är det väsentligt att undervisningen ger god förståelse för de dynamiska egenskaperna hos återkopplade system. Bodediagrammet är dels ett medel att ge en sådan förståelse, dels ett verktyg vid praktiskt tekniska bedömningar av dylika egenskaper. Dynamiska egenskaper kan bedömas utifrån stabilitet, transient snabbhet och stationära dynamiska fel. Hur nämnda egenskaper kan bedömas med hjälp av det öpp-

na reglersystemets Bodediagram genomgås först i anslutning till ett system av 2:a ordningen, vars egenskaper lätt kan kontrolleras med hjälp av dess differentialekvation. Kunskapen vidgas därefter till system av högre ordning. Man iakttar möjligheten till 2:a ordningens approximation av högre ordningens system. 9. Stabiliseringsmetoder 9:1 Orsaken till att ett system självsvänger diskuteras fysikaliskt. När utstorheten svänger över presumptivt viloläge sker det med för stor hastighet. En motkoppling med en signal som beror av utsignalens derivata bör således verka stabiliserande. Instabilitet kan också sägas bero på att G-plankurvan går på fel sida om instabilitetspunkten. Stabilisering fordrar då att G-plankurvan kränges över på rätt sida om och förlägges på tillräckligt stort avstånd från instabilitetspunkten; fasmarginalen ökas. Ytterligare ett sätt att se instabiliteten: öppna systemet har ett Bodediagram vars beloppkurva skär noll-dBnivån för brant. Stabilisering kan således ske genom att göra skärningen mindre brant; fasmarginalen ökas. 9:2 Inlänkningen av ett PD-nät i serie med reglerobjektet efter jämföraren ger en reglerande storhet som, mot bakgrunden av det fysikaliska resonemanget ovan, innebär stabilisering. PD-filtret är som klargjorts tidigare ett fasavancerande nät. En ursprungligen otillräcklig fasmarginal kompenseras således med PD-nätet. Ett annat sätt att se stabiliseringen är följande: PDnätet har i sitt kompenseringsområde en positiv derivata som användes att kompensera lutningen vid korsningsfrekvensen hos det ursprungliga systemet. PI-filtrets stabiliserande verkan diskuteras på motsvarande sätt. Med hjälp av övningsproblem verkställes jämförelse mellan P D - och Pl-stabilisering. Fördelen av ett snabbt system vid PD-stabilisering väges mot nackdelen med

615 stor brusbandbredd och därmed stor störningskänslighet . I övningsproblemets form dimensioneras PD- och Pl-stabilisatorer. Genomgången av PID-stabilisering kan begränsas till allmänt resonemang. 9:3 Behandlingen av den stabiliserade återkopplingen kan ske i form av övningsproblem. Som typexempel på stabiliserande återkoppling kan system med takometeråterkoppling väljas. Övningsproblem i vilket stabiliserande återkoppling jämföres med seriestabilisering bör förekomma. Stabiliteten hos system med instabil innerslinga kan behandlas i något problem. 10. Bärfrekvenssystem 10:1 Man kan börja med en orientering om att i det tidigare införda typsystemet sker en direkt fysikalisk signalöverföring. Direktsignalsystem har i elektriskt utförande brister — nollpunktsdrift hos förstärkare, kommutatorns underhåll för motorer samt potentiometerns begränsningar — som kan avlägsnas genom övergång till ett bärfrekvenssystem. Ett rudimentärt sådant erhålles genom att i typsystemet byta ut likströmsmatningen mot växelströmsmatning, likströmsmotorn mot en tvåfasmotor och förstärkaren mot en växelströmsförstärkare. Ett sådant system kan vara lämpligt som utgångspunkt för vidare studier av signalöverföringen i bärfrekvenssystem. 10:2 Bärsignalens allmänna utseende studeras. Man visar att bärsignalen består av ett undre och ett övre sidband och att någon bärfrekvent komposant inte föreligger. Vid enkel sinusformad signal kan bärsignal representeras av balanserade sidbandsvisare. 10:3 Utgående från bärsignalens visarrepresentation kan man demonstrera innebörden av signalderivering och signalintegrering. Begreppen överföringsfunktion för signal och för bärsignal införes. Regler för transformation av ett direktsignalnät till

ett motsvarande bärsignalfilter kan ges. Man kan begränsa framställningen till att gälla ett lågt värde på förhållandet mellan signalfrekvens och bärfrekvens. 10:4 En orientering om orsaken till användning av blandade system ges. I anslutning härtill kan modulatorer och demodulatorer i diodutförande behandlas. 10:5 Några vanliga bärfrekvenskomponenter beskrives. Bland induktionskomponenter kan E-transformatorn, elgonen och induktionspotentiometern behandlas. Olika utföringsformer och användningar av elgoner diskuteras; momentelgoner för följevisarepar, elgoner för indikering av vinkelskillnader (jämförare i reglersystem) och differentialelgoner. Matematisk behandling av bärfrekvenskomponenterna behöver icke genomföras. Tvåfasmotorn förutsattes vara behandlad i ämnet elkraft. Dess överföringsfunktion bestämmes och dess egenskaper jämföres med likströmsmotorns. Med kunskapen om komponenterna som grund kan olika bärfrekvenssystem behandlas såväl beskrivande som i någon mån i form av beräkningsproblem. I I . Hydrauliska och pneumatiska system 11:1 Pump- och ventilstyrda reglersystem beskrives. Olika typer av ventiler uppmärksammas och typiska ventilkaraktäristikor studeras. I något demonstrationsproblem kan en enklare överslagsanalys genomföras. Hydraulsystemets egenskaper jämförda med det elektriska systemet bör diskuteras. 11:2 Enkla pneumatiska komponenter och reglersystem kan beskrivas. Vissa komponenters egenskaper kan redovisas med hjälp av karaktäristikor. En jämförande betraktelse av de tre systemutförandena (elektriska, hydrauliska och pneumatiska) kan anställas. 12. Avancerad systemteknik ring

— en oriente-

616 E n k o r t beskrivande orientering om olinj ä r a system, system med i n t e r m i t t e n t information (»samplade» system) och/eller systembrus k a n ges. S å d a n orientering bör illustreras av demonstrationer, filmer o. dyl. Orienteringen om olinjära system k a n omfatta en presentation av fasplanmetoden eller beskrivningsfunktionen. M e n orienteringen k a n också inskränkas till a t t v a r a en demonstration med k o m m e n t a r e r . I fråga om samplade system k a n någon heuristisk analysmetod diskuteras. Möjligheten a t t tilldela bruset e t t frekvensspektrum verifieras experimentellt. Av eleverna bör endast e t t ytligt återgivande a v orienteringen i d e t t a m o m e n t krävas. 13.

Komponenter

K o m p o n e n t e r n a behandlas huvudsakligen i form av exempel och övningsproblem i anslutning till genomgången i övrigt. E n systematisk sammanställning av komponent e r n a bör dock finnas tillgänglig i lärobok eller särskild handbok. Jämför 57.4.1.2 mom e n t 9 (elektronisk mätteknik) och 57.4.3. Firmornas broschyrlitteratur bör ägnas uppmärksamhet. K o m p o n e n t s t u d i e t bör k u n n a bedrivas p å s ä t t som angivits i anslutning till elektronisk m ä t t e k n i k . K o m p o n e n t e r n a s tillförlitlighet och miljökänslighet bör belysas. Utöver komponentgrupper som angetts i elektronisk m ä t t e k n i k bör h a n d b o k e n omfatta jämförare, referensdon samt h y d r a u liska och pneumatiska komponenter. 14.

Mätteknik

M ä t t e k n i k e n blir u p p m ä r k s a m m a d h u v u d sakligen i anslutning till laborationer. Följ a n d e m o m e n t bör studeras: M ä t n i n g av stegsvar, upptagning a v frekvenskurvor s a m t m ä t n i n g a r på system som hjälp vid trimning och som kontroll av p r e s t a n d a . 15.

Tillämpningar

N å g o t exempel p å ett industriellt reglersystem (eller motsvarande), såsom process-

reglering, styrning av verktygsmaskiner, spänningsreglering eller varvtalsreglering, bör beskrivas. Om möjligt kombineras d e t t a med studiebesök. N ä r m a r e studium av reglersystem eller del d ä r a v k a n ske i ä m n e t systemteknik.

584.1.3.

Planering

och samverkan

— se

ä v e n 54.4.1.3. I nedanstående tabell ges e t t

ungefärligt

tidplansförslag för ä m n e t s ca 135 lektionstimmar.

Timmar

Moment 1. Reglersystem — en beskrivning 2. Analys med hjälp av differentialekvationer 3. Överföringsfunktioner 4. Blockschemats algebra 5. Felkoefficienter 6. Nyquistdiagrammet 7. Stabilitetskriterier och stabilitetsmått 8. Bodediagrammet 9. Stabiliseringsmetoder 10. Bärfrekvenssystem 11. Hydrauliska och pneumatiska system 12. Avancerad systematik — en orientering 15. Tillämpningar Laborationer Summa

10 15 5 10 10 5 10 10 5

5 10 30 135

D e allmänna s y n p u n k t e r som angivits för elektronik (57.4.1.3) gäller även för reglertekniken. Vid detaljplanering av kursen b ö r för teletekniskt alternativ samordningen och möjligheter till s a m v e r k a n med elektronik, elkraft och systemteknik uppmärksammas. P å m o t s v a r a n d e s ä t t bör för elkrafttekniskt alternativ samordning och s a m v e r k a n med elektronik, elmaskiner och elanläggning beaktas.

617 Exempel på moment i de olika läroämnena där samordning med reglerteknik bör förekomma: Elektronik: Allmänt om förstärkning, överföringsfunktion, frekvenskurvor (Bode- och Nyquistdiagram) och självsvängning. Elkrafttekniska ämnen: Likströmsmotorn, tvåfasmotorer, transduktorer, strömriktare och maskinförstärkare. Systemteknik: Analogiteknik, digitalteknik och tillämpningar.

58.4.2.

Verksamhetsformer

584-2.1. Allmänna metodiska kommentarer — se 54.4.2.1 och speciellt 57.4.2.1. 58.4.22. Studieteknik speciellt 57.4.2.2.

— se 54.4.2.2 och

584-2.3. Självständiga arbetsformer — se även 54.4.2.3.

58.4.I.4. Koncentration — se även 54.4.1.4.

Den självständiga arbetsuppgift som under årskurs 4 utföres inom systemtekniken kan, då denna ges elektronisk inriktning, delvis eller helt utgöras av en reglerteknisk uppgift. Se 60.4.2.3.

Förslagsvis kan reglerteknik läsas med 4 vtr under höstterminen och 5 vtr under vårterminen.

58.42.4. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 54.4.2.4.

584.1.5.

Beting — se även 54.1.5.

Skall betingsläsningen omfatta hela läroämnet, kan den förslagsvis disponeras på följande sätt. Laborationer har inräknats i betingen. Vid indelningen har det antagits att ämnet läses med 4 vtr under höstterminen och 5 vtr under vårterminen.

Tid i veckor

Moment 1—2

Reglersystem — en beskrivning. Analys med hjälp av dif-

3—4

Överföringsfunktionen. Blockschemats algebra Felkoefficienter. Nyquistdia-

5—6

6 6

7—8

Stabilitetskriterier och stabilitetsmått. Bodediagram

5 3

9 10—12 Bärfrekvenssystem, hydrauliska och pneumatiska system samt avancerad systemteknik 15

4 4

Summa

32 Såväl klarläggande som utredande och konstruktivt inriktade laborationer bör förekomma. Förslagsvis utföres 8 laborationer om vardera 4 lektionstimmar. Följande exempel ges: Experimentellt studium av ett servosystem: En introduktiv laboration. Anpassning förstärkare — motor — last: Denna laboration kan vara experimentellt utredande och/eller innehålla en enkel konstruktionsuppgift. Termiskt system: Laborationen kan avse en ugn (eller lödkolv) vars differentialekvation (överföringsfunktion) bestämmes med språngfunktionsprov och genom frekvensanalys. Utgående från mätuppgifterna konstrueras ett temperaturreglerande system. Hydrauliskt system: I ett hydraulsystem studeras komponenter. Mätmetoder för frekvens och språngfunktionsprov genomarbetas. Mätningar utföres. (Samarbete med reglerteknik M.) Analys och stabilisering av servosystem med hög förstärkning. Studium av reglersystem i analogimaskin: Analogimaskinen användes som simulator. Olinjära förlopp såsom glapp o. dyl. medtages.

I

618 Bärfrekvenssystem och bärfrekvenskomponenter: Studium av elgonsystem, tvåfasmotor samt modulator och demodulator, stabilisering av bärfrekvensservosystem med kaskadnät och takometeråterkoppling. Servostyrning av operationer i arbetsmaskin. (Samarbete med reglerteknik M.)

Studium av industriregulator: Mätningar och trimningar. 584-2.5.

Bedömning — se 54.4.2.5.

58.4.3.

Hjälpmedel — se 54.4.3.

59. Telekommunikation 59.1.

Mål

Undervisningen i telekommunikation syftar till att ge eleverna en god överblick över olika slag av telekommunikation samt att därutöver ge dem kunskaper om viktigare principer för upptagning och återgivning av signaler samt överföring av dem medelst såväl elektriska ledningar som fri elektromagnetisk strålning.

59.2.

Huvudmoment

Signaler och signalomvandling. Strömkretsteori. Elektromagnetisk strålning. Radio- och televisionsteknik. Trådbunden telekommunikation. Mikrovågteknik. Mätteknik.

59.3.

Kursplan

1. Signaler och

signalomvandling

1:1 Telegraftecken, distorsioner, störningar. 1:2 Ljud och hörsel. 1:3 Mikrofoner, hörtelefoner och högtalare. 1:4 Ultraljudteknik. 1:5 Ljus och synsinne. Kamerarör, bildrör, televisionsignaler. 1:6 Infrarödteknik.

2. Strömkretsteori 2:1 Allmän nätteori. 2:2 RC-nät. 2:3 Transformatorer. 2:4 Resonanskretsar. 2:5 Faskompenserande nät. 2:6 Fyrpoler. 2:7 Filter. 2:8 Ledningar. 3. Elektromagnetisk

strålning

3:1 Den plana elektromagnetiska vågen. 3:2 Dipolstrålaren. 3:3 Antenner. 3:4 Vågledare. 3:5 Vågutbredning. 4. Radio- och

televisionsteknik

4:1 LC-oscillatorer. 4:2 Amplitudmodulering, amplitudmodulerade sändare. 4:3 Frekvensmodulering, frekvensmodulerade sändare. 4:4 AM-mottagarens princip, demodulering. 4:5 Superheterodynmottagare. 4:6 FM-mottagare. 4:7 Televisionsteknikens grunder. 4:8 Orientering om speciella radiotekniska system. 5. Trådbunden

telekommunikation

5:1 Telefonapparater. 5:2 Telefonväxlar.

619 5:3 Transmissionsteknik. 5:4 Telesignalteknik. 5:5 Telegraf teknik.

diskuteras distorsion av olika slag samt störningar. Slutligen beröres sådana moment som elektroakustik, elektrooptik samt ultraljud- och infrarödteknik. Viktigt är att 6. Mikrovågteknik här som i övrigt göra framställningen kon6:1 Generatorer och förstärkare. kret. Ämnet telekommunikation erbjuder 6:2 Mikrovågkomponenter. stora möjligheter i detta avseende. 6:3 Mikrovågantenner. Strömkretsteorin hör till de allra vik6:4 Radarteknikens grunder. tigaste huvudmomenten i ämnet. Här bör alla avsnitt utom fyrpoler och filter be7. Mätteknik handlas så utförligt att de inte vidare behöver bearbetas i vare sig ämnena elektronik eller systemteknik, bortsett från lättare re59.4. Anvisningar och petitioner. Momenten fyrpoler och filter kommentarer bör få sin slutliga behandling i systemtek59.4.1. Lärostoffet niken. Även momenten elektromagnetisk strål59.4.I.I. Allmänna synpunkter på ämnesning, de grundläggande fenomenen i vågstoffet — se även 54.4.1.1. ledare, principen för amplitud- och freDet är inte lämpligt att behandla ämnets kvensmodulering och -demodulering, LCskilda delar med samma grad av grundlig- oscillatorer och mikrovågrör får inom detta het. Inte alla elever på teletekniskt alter- ämne sin slutgiltiga behandling. Övriga i nativ kommer att bh telekommunikation- kursplanen uppräknade moment liksom tekniker, och de som blir det kommer att mera ingående bedömningar av t. ex. olika behöva tränga djupare endast inom någon modulerings- och demoduleringsmetoder viss del av området, somliga inom automat- måste i förekommande fall få sin slutliga telefonin, andra inom rundradiotekniken, behandling i systemtekniken. återigen andra inom radartekniken, alla inPrinciperna bör belysas genom väl valda bördes mycket olikartade tekniska verk- övningsexempel som även kan ge en uppsamhetsfält. För de teletekniska eleverna fattning om storleksordningen av använda som grupp är det därför i första hand av storheter. Problemlösning utgör dessutom värde att få goda kunskaper om allmänna en utmärkt form av inlärning och repeprinciper samt en överblick över ämnet. tition. Den bör för detta ändamål kombiMellan elektronik, telekommunikation neras med diskussion av de bakomliggande och systemteknik är en uppdelning gjord, fysikaliska och tekniska sammanhangen. så att grundläggande stoff som är gemen- Problemens matematiska svårighetsgrad samt för elektronik och telekommunikation får inte vara så stor att det som skall bebehandlas i ettdera av ämnena, medan den lysas blir bortskymt. På grund av ämnets tillämpning som avser systembyggnad sker omfattning måste antalet problem inom i ämnet systemteknik. varje avsnitt bli begränsat. Det första huvudmomentet syftar till att Eleverna bör övas i förmågan att läsa lägga den allmänna grunden för ämnet. scheman och att därvid även kunna överHär introduceras därför viktiga principer blicka ett större sammanhang. De bör t. ex. som den spektrala synen på signalerna, ur schemat kunna utläsa hur en större erforderligt frekvensutrymme och signaler- superheterodynmottagare fungerar. I en nas förläggning till för fjärröverföring del fall lämpar sig inte scheman över verklämplig frekvens genom modulering. Vidare liga fabrikat, nämligen om dessa är utförda

620 för att kunna prestera specialfunktioner. Sådana är ägnade att skymma de grundläggande principerna, på vilka undervisningen med nödvändighet måste koncentreras. Detta gäller bl. a. om automatiska telefonväxlar. I sådana fall måste läraren anskaffa eller själv konstruera principscheman. Det är viktigt att eleverna lär sig att använda normenliga grafiska symboler och bokstavsbeteckningar. E t t icke ringa mått av schemaritteknik hör till kursen. Övningar häri kan lämpligen bedrivas i kombination med problemlösning eller med förhör beträffande scheman. Laborationerna i ämnet är av stor betydelse. De syftar främst till att ytterligare belysa viktigare kursmoment, att ge eleverna tillfälle att lära känna i praktiken använda mätinstrument och mätmetoder samt att öva dem i laborativt arbete. Laborationernas innehåll skall betraktas som en integrerande del av kursen. Diskussioner i klassrummet bör, då så är lämpligt, utgå från utförda laborationer. Vissa övningsexempel och skrivningsproblem kan lämpligen vara så konstruerade att de för sin lösning kräver kännedom om något laborationsmoment. 59.4.I.2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Signaler och signalomvandling Detta avsnitt ges lämpligen formen av en översikt över telekommunikationstekniken. 1:1 Telegraftecken lämpar sig utmärkt väl som grund för elementär signalteori. Morseoch femenhetsalfabetenas uppbyggnad klargöres. Telegraferingshastighet i normalord per minut och i baud definieras. Tidsdiagrammet för en oavbruten serie »punkter» (»telegrafväxel») studeras och dess fourierserie anges. Amplitudspektrum ritas. Den amplituddistorsion som uppstår, om alla deltoner utom de tre lägsta undertrycks, demonstreras grafiskt. Även ifasdistorsion

av den av de tre deltonerna sammansatta signalen åskådliggöres grafiskt. Frekvensutrymmesbehovet om endast grundtonen erfordras och dess samband med telegraferingshastigheten diskuteras. Telegrafväxel vid växelströmstelegrafering ritas. Det påpekas att tidsfunktionen är produkten av växelströmmens tidsfunktion och den likformiga rektangelfunktionen med amplituden 1, vars fourierserie angavs tidigare. Övre och undre sidsvängningarna härleds genom trigonometrisk omformning. Alla utom grundtonens sidsvängningar antas undertryckta. Amplitudmoduleringens princip och spektrala verkan är därmed angivna. Frekvensutrymmesbehovet påpekas. Störningar och signal/störningsförhållandet kan diskuteras. Frekvensskifttelegrafering diskuteras och frekvensmoduleringens princip antyds. 1:2 Ljud, ljudstyrkeskala och phon definieras. Örats byggnad och okänslighet för fasdistorsion omnämnes. Musik- och talljud samt för dess återgivning erforderliga signalbandbredder och frekvenser diskuteras. Utrymmesbehoven för amplitudmodulerade signaler anges. 1:3 Här beskrivs kolkorns-, elektromagnetisk, elektrodynamisk, kondensator- och kristallmikrofoner, elektromagnetisk hörtelefon (obalanserad och balanserad), elektrodynamisk högtalare, tonkurvor samt akustiska åtgärder för bättre signalomvandling. En orientering om grunderna för dimensionering av högtalaranläggningar inomhus kan ges. 1:4 Översiktligt behandlas ultraljudfrekvenser samt piezoelektriska och magnetostriktiva ultraljudgeneratorer och mottagare. Exempel på användning av ultraljud ges. 1:5 En kort redogörelse för ögats byggnad och funktion ges. Om ljussvängningarnas frekvensområde, om färgseende och flimmerkänslighet orienteras. Principen för

621 bildöverföring vid television, antal bildelement, bildfrekvens och signalbandbredd genomgås. Kamerarör, t. ex. bildortikonen, vidikonen och bildröret, beskrives. 1:6 En orientering om källor och detektorer för infraröd strålning samt dess räckvidd och användningsområden kan ges i beskrivande form. 2.

Strömkretsteori

2:1 Den allmänna nätteorin behandlas lämpligen inte i ett sammanhang, utan de olika satserna införes varefter de behövs i strömkretsteorins övriga avsnitt. De ideala elkällorna och de reella källorna i serie- och parallellform repeteras. Proportionalitetslagen för det passiva, linjära nätet framhålles. Superpositionssatsen repeteras. Reciprocitetsteoremet i sina två former kan anges utan bevis. Helmholtz-Thévenins teorem för aktiva, linjära nät kan härledas som en speciell tillämpning av superpositionssatsen. Dualitet och inversion kan beröras genom att den formella analogin mellan ström- och spänningsekvationerna för en serie- och en parallellkrets påvisas och utvidgas. Omvandling av ett nät till dess duala motsvarighet övas genom några exempel. Begreppet immitans omnämnes. 2:2 Frekvensgången hos överföringen genom ett RC-nät bestående av ett kapacitivt IT mellan en resistiv källa och en resistiv belastning, d. v. s. RC-koppling mellan två förstärkarrör, studeras både med avseende på spänningskvot och fasförskjutning. Gränsfrekvenserna och den geometriska medelfrekvensen definieras. Den för denna överföring karaktäristiska frekvensfunktionen uppträder även vid behandlingen av transformatorn, resonanskretsarna och bandfiltren. Bodediagrammet införes. 2:3 Den ideala transformatorn definieras fysikaliskt och matematiskt. Reduktion av samtliga kretsar, först lämpligen två, till

en enda krets genomgås liksom anpassning mellan last och källa. Begreppet driftdämpning införes. Det ekvivalenta schemat för den förlustfria transformatorn med magnetisk läckning härleds lämpligen i form av ett L-nät följt av en ideal transformator. Transmissionen genom transformatorn studeras. Den matematiska behandlingen bör därvid vara den enklast möjliga. Man kan t. ex. begränsa sig till det fall där anpassning råder vid medelfrekvensen. Driftdämpningens eller spänningsomsättningens frekvensberoende bör studeras. Gränsfrekvenserna beräknas och approximationerna vid stor relativ bandbredd anges. Inverkan av sekundär kapacitans kan anges. Transformatorn med förluster beröres helt lätt. Driftdämpningsformeln kan anges efter jämförelse med det förlustfria fallet, driftdämpningens bottenvärde kan påvisas och gränsfrekvenserna definieras. Mätning av driftdämpningen utan och med hjälp av dämpningslikare kan behandlas. Den avslutade dämpningslikaren med förkopplingsmotstånd kan därvid framställas som en driftdämpningsnormal, vars driftdämpning utläses ur rattarnas ställningar. Betydelsen av balans till jord i vissa kopplingar kan belysas, och den skärmade och balanserade transformatorns uppgifter i detta sammanhang liksom dess principiella uppbyggnad och egenskaper kan anges. Metoderna för mätning av transformatorns obalans kan antydas. Den dubbelskärmade transformatorns användning i impedansmätbryggor kan lämpligen exemplifieras. Mätningar på transformatorn genomgås, eventuellt i samband med en laboration. Delningstransformatorns princip kan lämpligen belysas med exemplet balanserad taltransiformator i en telefonapparat i CBkoppling. Transmissionsegenskaperna anges utan härledning för den ideala, anpassade delningstransformatorn.

622 2:4 Serieresonanskretsen, som behandlats i elläran, studeras här mera ingående. Restreaktansen och strömmen normaliseras. Faktorn Q, gränsfrekvenserna, bandbredden och relativa bandbredden införes. Parallellresonanskretsen behandlas på motsvarande sätt. Bandbreddens och Q-värdets ändring då källan är reell beräknas. Mätningar på resonanskretsar bör behandlas, varvid bestämning av Q genom variation av frekvensen, kapacitansen och resistansen diskuteras. Q-metern samt mätning av spolars induktans och egenkapacitans bör genomgås. Motstånd, spolar och kondensatorer för teletekniskt bruk, deras konstruktion och egenskaper bör behandlas, likaså några mätinstrument — bl. a. bryggor — och mätmetoder för komponentundersökning. 2:5 Det påpekas att seriekopplad spole och kondensator, vardera med parallellmotstånd, kan uppvisa frekvensoberoende impedans utan argument. Det duala nätet bör härledas. Tvåpoler med negativ induktans och kapacitans inom ett visst frekvensområde kan lämpligen studeras, och användningsexempel från mättekniken anföras, t. ex. induktanskompensering av en vridjärnsvoltmeter. 2:6 I detta ämne bör endast elementa av fyrpolsteorin inläras, så att en tillräcklig grund för filter- och ledningsteorierna läggs. Bland det som bör inläras kan nämnas de elementära fyrpolsstrukturerna, begreppen balans och symmetri, kortslutningsimpedans, tomgångsimpedans, inimpedansen vid godtycklig avslutning, spegelimpedanserna och överföringsimpedansen samt motsvarande admittanser. Vidare definieras storheterna spegeldämpning, spegelfasändring och komplex spegeldämpning. Början göres lämpligen med den symmetriska fyrpolen, innan den osymmetriska behandlas. Karaktäristikmätaren kan eventuellt behandlas. Fyrpolens ekvivalenta T- och ir-

nät bör resoneras fram. Av dem följer fyrpolsekvationerna i impedans- och admittansform. Ström- och spänningsöverföringen genom en spegelavslutad, osymmetrisk fyrpol kan lämpligen härledas, t. ex. med hjälp av det ekvivalenta T:t, likaså inimpedansen vid godtycklig avslutning. Reflexionsfaktorn definieras. Ur uttrycket för den allmänna inimpedansen härleds lätt uttryck för fyrpolens kortslutnings- och tomgångsimpedanser. I detta sammanhang definieras de hyperboliska funktionerna för reellt och komplext argument. Metoden att beräkna fyrpolens spegelimpedanser och komplexa spegeldämpning ur kortslutningsoch tomgångsimpedanserna bör härledas. Endast enkla belysande problem bör förekomma. 2:7 Endast i princip rent reaktiva filter bör studeras. Definitioner och schemasymboler för lågpass-, högpass-, bandpass- och bandspärrfilter anföres. Inledningsvis kan man lämpligen studera det bandpassfilter, som bildas av två kopplade kretsar. Eftersom filtret är avsett att bestå av denna enda länk, används inte de fyrpolsteoretiska begreppen. Studiet förenklas betydligt om överföringsadmittansens frekvensberoende försummas. I fortsättningen studeras lämpligen filterlänkar avsedda att kaskadkopplas till filterkedjor; den fyrpolsteoretiska aspekten skall därför anläggas. Det kan vara lämpligt att i detta sammanhang genomgå kortslutnings- och tomgångsimpedansernas användning för en första filteranalys. Elementa av teorin för Zobelfilter med konstant impedansprodukt, »konstant-kfilter», kan behandlas. En orientering om m-deriverade Zobelfilter kan ges kortfattat. Kristallfilter omnämnes. Piezokristallens schemaekvivalent anges. 2:8 Den homogena ledningens karaktäristik, dämpningskonstant, faskonstant och transmissionskonstant kan härledas med

623 stöd av fyrpolsteorin. Med hjälp av formeln för spänningens momentanvärde i en godtycklig punkt på en reflexionsfritt avslutad, med sinusspänning matad ledning kan man påvisa vågutbredningen, dess fashastighet och våglängd i relation till faskonstanten. Ledningens primära konstanter definieras t. ex. med hjälp av ett kort ledningselement, av vilket även ledningens karaktäristik och transmissionskonstant uttryckta i de primära konstanterna kan beräknas med stöd av fyrpolsteorin. De primära konstanterna för olika slag av ledningar bör härledas eller anges. Fridhs formler för dämpningskonstanten, faskonstanten och fashastigheten kan härledas. Transmissionsstorheternas storlek och frekvensberoende för olika slags ledningar, blankledning, kabel, koaxialledning samt Heavisides ideala ledning kan undersökas eller anges; räckviddsbetraktelser bör göras. Krarupisering och pupinisering av kabelledningar för fysikalisk förbindelse motiveras kortfattat. Pupinkabelns gränsfrekvens kan härledas, och formlerna för dess karaktäristik, dämpningskonstant och faskonstant med hänsynstagande även till förlusterna kan anges. Ståendevågbildning på ledningar, särskilt förlustfria sådana, behandlas. Ström-, spännings- och impedanskurvorna studeras. Smith-diagrammet härleds och används vid lösningen av olika problem. Dämpningens inverkan bör studeras. Ståendevågmetern och dess användning behandlas. En kort orientering om exponentialledningen kan lämnas. 3. Elektromagnetisk strålning 3:1 Som inledning kan man behandla förskjutningsströmmens existens och magnetiserande verkan. Den fortskridande elektromagnetiska vågen kan betraktas som ett faktum. Man kan utgå från den fortskridande magnetiska vågen och med hjälp av

från elläran kända satser härleda uttrycken för den elektriska vågen, strålningsstyrkan S och mediets fältresistans Z 0 för plan våg. 3:2 Hur fältstyrkan i strålningszonen omkring en dipolstrålare varierar med avståndet kan härledas, och hur den varierar med riktningen kan mycket plausibelt förklaras. Den allmänna formeln för strålningsstyrkan S och därmed för fältstyrkan vid given utstrålad effekt kan därefter härledas. Uttrycket för strålningsresistansen anges. Begreppet direktivitet kan införas; dess storlek för dipolstrålaren framgår av tidigare gjorda beräkningar. 3:3 Strålningsfältet omkring en rak antenn på ideal jord och med rektangulär strömfördelning härleds ur dipolstrålarens egenskaper. Ramantennen och dess riktkurva studeras. Den raka mottagarantennen och dess verkan som källa i förhållande till en ansluten mottagare behandlas. Skärmning och balansering av nedledningen från mottagarantenner som medel för minskning av störningsupptagning behandlas. Riktkurvorna för antenner med annan än rektangulär ström fördelning kan omnämnas. 3:4 Det elektriska och magnetiska fältets riktning vid ytan av en ideal ledare behandlas. En vågledare med rektangulär sektion exciteras. Vågmönstret måste bli sådant att villkoren vid väggarna blir uppfyllda. Två system av plana TEM-vågor som korsar varandra under en bestämd vinkel kan visas uppfylla villkoret. Klippvåglängd, fas- och grupphastighet härleds. Olika moder för TE-vågor studeras. TEvågens fältresistans härleds med stöd av teorin för den plana TEM-vågen i moment 3:1. Strålningseffekten beräknas. TE- och TM-vågor i koaxialledningar och vågledare med cirkulärt tvärsnitt studeras i avseende på fältbilderna. Klippvåglängden anges. In- och utkopplingsanordningar för vågledare, såsom sönder, slingor och hål be-

624 handlas översiktligt; likaså reaktiva vågledardämpare. Problem rörande ståendevågförhållande och impedanstal behandlas med hjälp av Smith-diagrammet. Den plana TEM-vågens inträngning i ett absorberande medium har ett allmännare intresse och kan studeras. Det ekvivalenta inträngningsdjupet beräknas därvid och tilllämpas på strömförträngningen i raka trådar och i koaxialledningar. 3:5 Radiovågors utbredning utefter jordytan och genom rymden samt vågutbredningens beroende av våglängden och andra förhållanden studeras. 4. Radio- och televisionsteknik 4:1 LC-oscillatorns uppbyggnad genomgås. Villkor för självsvängning framdiskuteras. Fasvillkoret studeras bl. a. vid spänningsdelningsåterkoppling enligt Hartley m. fl. Orsaker till frekvensinstabilitet kan härledas ur svängningsvillkoren. Piezokristallstyrning av oscillatorer studeras. Principen för radiosändare för kontinuerliga vågor genomgås. 4:2 Principen för en telegrafisändare studeras. Här moduleras oscillatorsvängningarna med telegraftecken. Man framhåller att samma idé tillämpas vid radiotelefoni. Amplitudmodulering kan genomgås på följande sätt. Experiment visar att amplituden för en sändares antennström varierar linjärt med spänningen hos oscillatorns anodkälla. Om i serie med denna läggs en signalspänningskälla, kommer antennströmmens amplitud att variera linjärt med signalspänningen. Resultatet åskådliggöres grafiskt. Den sinusformigt modulerade svängningen analyseras algebraiskt och visardiagrammatiskt. En telefonisändare med Heising-modulator behandlas. Högnivå- och lågnivåmodulering beskrives. Klass C-förstärkarens användning diskuteras. Kretsselektivitetens ofördelaktiga inverkan på moduleringsgra-

dens frekvensgång påpekas, och motkoppling som linjariseringsmedel anges. Även förkorrektion kan omnämnas. Sändarförstärkare med neutralisering eller gemensamt galler behandlas. Telefonisändare för ett sidband kan beröras. 4:3 Frekvensmoduleringens idé studeras på ett visardiagram. Svängningens vinkelfrekvens definieras som den momentana fasvinkelns tidsderivata. Sambandet mellan frekvenssving och fassving härleds. Frekvensmodulering med hjälp av reaktansrör behandlas. Automatisk frekvensreglering i detta fall kan beröras. Fasmodulering av kristallstyrd oscillator t. ex. enligt Armstrong kan behandlas. Störningskänsligheten hos amplitud- och frekvensmodulerad signal jämföres inbördes. 4:4 En rak AM-mottagare behandlas med avseende på kopplingen till antennen, gallerkretsens avstämning, eventuell återkoppling, demodulering samt tonfrekvensförstärkning. Särskilt studeras dioddemodulatorns verkningssätt. 4:5 Superheterodynmottagarens idé behandlas. Blandarrörets verkan kan analyseras kortfattat. Den avstämda radiofrekvensförstärkaren med krav på viss bandbredd diskuteras. Utom bandfilter i form av kopplade kretsar diskuteras sicksackstämda anodkretsar. Automatisk förstärkningsreglering behandlas. Schemat för en större superheterodynmottagare genomgås. Automatisk frekvensreglering kan studeras av särskilt intresserade elever. Transistormottagare bör beröras. 4:6 Diskriminatorns och kvotdetektorns funktion diskuteras. Schemat för en FMmottagare genomgås. 4:7 Behandlingen av detta avsnitt bör vara väsentligen beskrivande. TV-kanalernas frekvenser omnämnes. Signalbandets utsträckning repeteras. Linjepulser, bildpulser och den sammansatta

625 TV-signalen studeras. Radsprång berörs. Sändaren och dess blockschema studeras översiktligt. Sändarantennen omnämnes. Huvuddragen av TV-mottagarens uppbyggnad och dess blockschema behandlas. TVförstärkaren samt bildröret och dess kretsar bör studeras. Problem i samband med mottagning och särskilt mottagarantennens roll diskuteras. 4:8 Man kan här beröra radiopejlingens princip samt något eller några system för radionavigering och instrumentlandning. Radiolänkar behandlas kortfattat. 5. Trådbunden telekommunikation 5:1 Den avbrottsfria mikrofonkapseln beskrives. LB- och CB-principerna för mikrofonmatning diskuteras. Apparatscheman, även automattelefonapparatens, genomgås. Betydelsen av balanserad taltransformator diskuteras. 5:2 Det elektromagnetiska telefonrelät behandlas beskrivande, varvid huvudvikten läggs på schemasymbol för relät med en och flera lindningar och för kontaktgrupperna. Uppbyggnad och funktion hos några enkla kontaktgrupper skall inövas. Några enkla fall av lindningsberäkning genomföres och övas. Reläts normala till- och frånslagstider samt metoder för att öka dessa bör eleverna känna till. Det polariserade relät med permanent magnet och med elektromagnet genomgås. Jackar, proppar, omkastare och stegmekanismer bör eleverna kunna förklara med enkla scheman eller skisser. Manuella växlar genomgås kortfattat. Skillnaden mellan en- och flerplatsiga växelbord framhålles. Multipelprincipen behandlas. Som exempel på studiegång vid behandling av automattelefonin kan följande anföras: Rundgående väljare studeras som ledningsväljare. Impulsserierelä införes. Skelettschemat för en 100 nrs strowgerväxel med 1 O-linjers FV och 100-linjers LV bör eleverna kunna rita, likaså skelettschemat

för en 100 nrs växel med 100-linjers sökare och LV. Växlarnas kapacitet utökas till 1000 och slutligen till 10 000 abonnenter. Ett fullständigt schema för 100-nummersväxeln med sökare kan eventuellt genomgås. LME:s maskindrivna 500-väljare kan studeras. Behovet av register påvisas. Lämpligen kan skelettschemat för en 500 nrs automatväxel med 500-väljare och register genomgås. Slutligen kan skelettschemat för en 9000 nrs automatväxel med 500-väljare och register anges. Koordinatväljarens allmänna uppbyggnad och dess tillslagsmekanism behandlas. Koordinatväljaren som minnesdel i ett register kan beröras, likaså markörsystemets idé. Några antydningar görs om de vägar som utvecklingen av elektroniska automatväxlar följer. 5:3 Fantomisering av ledningar kan behandlas. Tvåtråds- och fyrtrådsöverdragen och med dem utrustade ledningar studeras. Instabilitetens roll för begränsning av tvåtrådsförbindelsernas räckvidd och fyrtrådsförbindelsernas överlägsenhet i detta hänseende genomgås. Eko och ekospärrar samt tonsignalering och tonimpulsering beröres. En orientering ges om gångtidsdistorsion och samtalssvårigheter vid förbindelser på långa pupinkablar, beroende på deras relativt låga grupphastighet. Bärfrekvensteknikens idé belyses. Ringmodulatorn behandlas. Enkanalsystem för blankledning genomgås. En översikt över bärfrekvenssystem för tvåtråds- och fyrtrådsledningar görs. Successiva moduleringar berörs. Moduleringens karaktär av frekvenstransponering framhålles. Bredbandssystem omnämnes. 5:4 Telesignaltekniken definieras och exemplifieras. Personsökare och sjukhussignalsystem kan härvid genomgås. Induktorbrandalarmsystemet studeras liksom automatiska brandalarmsystem med termokontakter, jondetektor och flammdetektor. Några metoder för fjärrmätning diskuteras, och impulsfrekvensmetoden kan analyseras något mera ingående. Pulsmodulation

626 av olika slag behandlas översiktligt. Principen för fjärrmanövrering beröres. 5:5 Översiktligt behandlas telegraf system med öppen och med sluten krets, simplexoch duplexsystem, dubbelströmstelegrafi, telegraföverdrag, wheatstonesändaren och baudotfördelaren. Fjärrskrivmaskinernas princip och konstruktion behandlas liksom bildtelegrafering. Telexsystemet bör beaktas.

6.

Mikrovågteknik

6:1 Man bör behandla mikrovågtrioder, kavitetsmagnetronen, tvåkammarklystronen, reflexklystronen och vandringsvågrör. Behandlingen bör stödjas av räkneexempel. 6:2 Detta avsnitt bör behandlas kortfattat och huvudsakligen beskrivande. Det kan exempelvis omfatta mikrovågblandare, kavitetsresonatorer, vågledargreningar, flänskopplingar, roterbara fogar, pinnar, bländare, riktkopplare, dämpare och riktdämpare. 6:3 Principerna för yagi-, horn- och reflektorantenner behandlas, huvudsakligen beskrivande. Olika metoder för matning av reflektorantenner beröres. Därvid antydes hur mikrovågantenner kan användas för avsökning. 6:4 Radarprincipen framställes med stöd av blockschemat för radarsändaren. Radarekvationen uppställes, och några räkneexempel rörande effekt och räckvidd behandlas. Några av sändarens kretsar, t. ex. pulsgeneratorn, kan analyseras. Mottagarens blockschema diskuteras och några indikatorer behandlas kortfattat. Roterande antenn, elgonutrustning, samt något om riktnings- och avståndsbestämning namnes. Avslutningsvis kan andra av radarteknikens möjligheter, såsom automatisk målfölj ning, antydas.

7.

Mätteknik

Kännedomen om mätinstrument och mätmetoder är av stort värde, inte endast på grund av vikten att skaffa fram experimentella data utan också emedan mätmetoderna ofta belyser och förtydligar de teoretiska delarna av ämnet. Mätmetoderna bör därför behandlas i samband med tillhörande teori och ej sammanföras till ett fristående mättekniskt avsnitt. I föregående anvisningar föreslås således i ett antal moment behandling av mätning och mätinstrument. Som exempel kan nämnas: Mätningar på resonanskretsar, Q-metern och andra instrument, metoder för komponentundersökning, mätning av driftdämpning, mätningar på ledningar samt ståendevågmetern och dess användning. Dessa och andra mätningar ingår i de i 59.4.2.4 föreslagna laborationerna.

59.4.I.3. Planering och samverkan — se även 54.4.1.3. I följande tabell lämnas ett förslag till tidsfördelning av ämnets 7 veckotimmar mellan de olika huvudmomenten och laborationerna. Tid i timmar

Moment 1. Signaler och signalomvandling 3. Elektromagnetisk strålning . . . 4. Radio- och televisionsteknik .. 5. Trådbunden telekommunikation

20 50 20 40 30 20

7. Mätteknik (ingår i övriga mo30 Summa

210 Viss tid kan lämpligen avsättas för särskilda repetitionsperioder. Förslagsvis kan ca en åttondel av hela timantalet, d. v. s. omkring 20 timmar, anslås till sådan särskild repetition av större kursavsnitt.

627 De olika huvudmomenten bygger i viss mån på tidigare moment i kursplanen. Lämpligt är därför att de i stort sett tas i den ordning i vilken de förekommer i kursplanen. Detta hindrar inte att vissa delmoment kan brytas ut och behandlas antingen tidigare eller senare än huvudmomentet i övrigt. Detta gäller t. ex. för delmomenten Ultraljudteknik och Infrarödteknik, som kan behandlas när som helst, samt Ljus, synsinne. Kamerarör e t c , som kan behandlas i samband med momentet Televisionsteknikens grunder. En särskild anledning till att bryta ut kursmoment ur sin plats i planen är att förbereda laborationer.

Ämnet telekommunikation bygger på elläran och på huvudsakligen den del av elektroniken som behandlas i årskurs 3. Något samordningsproblem i detta avseende föreligger alltså inte. I årskurs 4 krävs i ämnet elektronik att eleverna har kunskap om RC-kretsar och transformatorer, vilka behandlas i momentet strömkretsteori i ämnet telekommunikation. De nämnda avsnitten bör alltså behandlas tidigt under höstterminen. Angående samverkan med systemteknik se 60.4.1.3.

59.4.14. Koncentration — se 54.4.1.4 med förslag till partiell koncentration av ämnet gentemot systemteknik.

594.1-5.

Beting — se även 54.4.1.5.

Nedan ges exempel på dels individuella beting, som kan ges när generell betingsindelning ej förekommer i ämnet, dels en genomgående betingsindelning för hela läsåret. Då ämnet med hänsyn till systemtekniken i regel torde koncentreras totalt eller partiellt har tiden angivits i timmar. Veckotalet för varje avsnitt beror på hur koncentrationen genomförs.

Individuella

beting Moment

Tid i timmar

1:1—1:6 3:3, 3:5, 4 : 1 , 4:2, 4:4, 4:5 . . . 5:1, 5:2 4:3, 4:6, 4:7, 4:8 6

15 15 10 20 20

Betingsindelning

för helt läsår. " Tid i timmar

Moment Inledning jämte 2: 2, 2: 3, 2: 4, 2: 5, 2:1 1:1—1:6 2: 6, 2: 7 2:8 3:1—3: 5 4:1—4: 6 4:7, 4:8, 5:4, 5:5 5:1, 5:2, 5:3 6: 1—6: 4 jämte sammanfattning .

25 15 15 15 20 25 20 25 20

Summa

180 Koncentreras undervisningen i ämnet mycket starkt, så att timtalet under viss tid blir högt bör varje beting ha större omfattning. Ovanstående beting kan då t. ex. sammanslås två och två. Laborationerna är ej inräknade i betingen. Då så är möjligt bör de ingå. Angående utformning av beting hänvisas till 54.4.2.3 samt 11:4.2.3.3. 59.4.2.

Verksamhetsformer

59.42.I. Allmänna metodiska kommentarer — se även 54.4.2.1 och 57.4.2.1. I detta ämne ingår ett stort antal elektriska scheman av större eller mindre komplikation och större eller mindre principiell betydelse. Icke alltför komplicerade grundläggande scheman bör eleverna kunna rita upp ur minnet och förklara, andra bör de lära in så att de ur schemat kan utläsa

628 funktionen hos den apparat eller det system av apparater för vilka schemat gäller. Eleverna bör även övas att komplettera ett schema i vilket ett antal ledare eller andra schemaelement saknas eller t. o. m. helt konstruera ett enklare schema så att en beskriven funktion kan utföras. Sådana schemaproblem brukar omfattas med intresse och kan lämpligen förekomma både som hemuppgifter och som skrivningsproblem. Vissa avsnitt är utpräglat matematiskt inriktade. Man bör fordra att eleverna skall kunna återge vissa härledningar som inte är allt för komplicerade. Det är givetvis lärarens uppgift att ständigt söka enkla, klara härledningar och en lättfattlig framställning av lärostoffet. Snabbare metoder kräver ofta en större intellektuell anspänning. Med den allmänna nätteorins hiälp kan exempelvis en myckenhet mer eller mindre rutinmässigt räknearbete ersättas med logiska resonemang, som snabbare och elegantare leder till målet. 59.4-22.

Studieteknik

— se 54.4.2.2.

594-2.3. Självständiga arbetsformer — se 54.4.2.3. 59.42.4- Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 54.4.2.4. Konkretisering av undervisningen kan i många kursmoment ske genom demonstration av modeller av de tekniska artiklar som är under diskussion såsom spolar, kondensatorer, telefonreläer och automatväljare. En riklig samling sådana föremål bör därför finnas. Ofta bör föremålen vara skurna så att den inre byggnaden framträder. Demonstrationer kan vidare ske med hjälp av särskilt konstruerade modeller, t. ex. en modell som illustrerar vågfortplantning utefter en ledning. Det bör dock framhållas att eleverna oftast mera direkt och ingående kommer

i kontakt med föremål och företeelser under laborationer än de gör under ett demonstrationsförsök. Det bör även påpekas att uppkoppling av försöksapparatur kan innebära en god träning för eleverna och ett prov på deras förmåga att praktiskt använda teoretiska kunskaper. Nedan ges exempel på områden inom vilka laborationer kan väljas. Resonanskretsar: Q-värdet för en resonanskrets bestämmes ur resonanskurvan, genom kapacitansvariation och enligt metoden med tillsatsmotstånd. Spolens Q, induktans och egenkapacitans mäts med en Q-meter. Även ömsesidiga induktansen mellan spolen och en med denna kopplad spole mäts. Tonfrekvenstransformator: Följande utföres: induktansmätning, omsättningsmätning, anpassningsprov, upptagning av transmissionskurvor, linjaritetsprov samt undersökning av egensvängningars uppkomst genom pulsmatning av transformatorn. Fyrpol: På en resistiv fyrpol mäts inimpedansen från tomgång till kortslutning i en wheatstonebrygga. I bryggan som karakteristikmätare mäts spegelimpedansen. Driftdämpningen mäts med tonfrekvent spänning vid olika grader av missanpassning. Filter: För ett lågpassfilter upptas en spegeldämpningskurva och driftdämpningskurvor vid ett par olika generator- och avslutningsresistanser. Ledning: På en konstledning motsvarande en kabelsträcka mäts tomgångs- och kortslutningsimpendanserna vid tre frekvenser. Härav beräknas kabelns transmissionskonstanter och primära konstanter. Automatväxel: En rundgående 30-stegsväljare jämte erforderliga 4 reläer används som ledningsväljare för en-, två- och tresiffriga abonnentnummer. De olika lystringsfallen undersöks. Anodmodulering: Två mottagartrioder kopplas som Hartley-oscillator och Heising-

629 modulator. Den modulerade svängningen och trapetsbilden studeras med hjälp av ett oscilloskop. Bärvågsfrekvensen mäts med en heterodynfrekvensmeter. Frekvensmodulering: Antingen undersöks en oscillator med reaktansrör eller också en kvotdetektor. Rundradiomottagare: Mätningar på högtalarens svängspole, uppmätning av mottagarens känslighet samt undersökning av den automatiska förstärkningsregleringen och mottagarens selektivitet. Ståendevågmeter: Tomgångsimpedansen hos en kort koaxialkabel mäts med en ståendevågmeter vid ett antal frekvenser. Impedansens resistans- och reaktansdel beräknas och avsätts i ett diagram som funktioner av frekvensen.

Vågledare: En ståendevågmeter av vågledartyp matas av en reflexklystron, vars moder undersöks. Vissa vågledaravslutningars komplexa impedans- och admittanstal mäts. En reflektorskärm placeras i strålningsfältet från ett horn på vågledaren. Skärmens inverkan på fältet i vågledarens inre undersöks. E t t eller två studiebesök bör anordnas i detta ämne. Lämpliga studieobjekt är en radio- och televisionsindustri, en telefon-, radio- eller radarstation eller den teletekniska utrustningen på en flygplats. 59.42.5.

Bedömning — se 54.4.2.5.

59.4.3.

Hjälpmedel — se 54.4.3

60. Systemteknik 60.1.

Mål

Undervisningen i systemteknik syftar till att med allmänna teletekniska ämnen som grund ge eleverna fördjupade kunskaper inom något större område av teletekniken, såsom tillämpad elektronik, radio- och mikrovågteknik eller telefonteknik, att uppöva elevernas förmåga att överblicka uppbyggnaden och funktionen hos ett större eller mera komplicerat system samt att ge eleverna möjlighet att mera ingående analysera vissa systemdetaljer såväl teoretiskt som experimentellt samt att dimensionera systemkomponenter.

60.2.

Huvudmoment

Teori. Apparater. Systemuppbyggnad.

60.3.

Kursplan

Kursplaner ges för två huvudalternativ av systemtekniska studier, nämligen elektroniska system och radio- och mikrovågtekniska system. 60.3.1.

Elektroniska system

1. Pulsteknik Tidaxelgener atorer. Pulstransformatorn. Fördröjningsledningar. Transmissionsgrindar. Spänningskomparatorer. Pulsräknare. Tidmod ulering och tidmätkretsar. Pulssystem. 2. Analogiteknik Multiplikatorer och divisionsdon. Funktionsgeneratorer. Fel. Kontrollmetoder. Problemberedning. Direktanalogier. Orientering om några problem och lösningsmetoder. 3. Digitalteknik Digital presentation. Analogi-digitalomvandlare. Logikgrindar. Aritmetiska don. Styr-

630 nät. Minnen. Indon och utdon. Kodning och programmering. 4.

Systemtillämpningar

5. Större arbetsuppgift 60.3.2. system

Radio- och mikrovågtekniska

6. Signalteori Kretsteori. Informationsteori. 7.

Radioteknik

Strålning. Antenner. Television. 8.

Moduleringssystem.

Mikrovågteknik

Komponenter. Generatorer och förstärkare för mikrovågor. System som utnyttjar mikrovågor. 9. Större

arbetsuppgift.

60.4. Anvisningar och kommentarer 60.4.1.

Lärostoffet

604-1-I- Allmänna synpunkter på ämnesstoffet — se även 54.4.1.1 I systemtekniken skall tidigare erhållna kunskaper i elektronik eller telekommunikation vidgas. Företrädesvis skall sambandet mellan systembyggnad och systemfunktion uppmärksammas. Den starka utvecklingen av elektronik och telekommunikation som förorsakats av deras stora användbarhet inom skiftande, viktiga områden har medfört en stor variation i tillämpning och i utförande, varför en mångfald system byggts upp. En bred behandling av alla system är varken möjlig eller ur pedagogisk synpunkt lämplig. I ämnet systemteknik får därför eleverna lära principerna för systembyggnad genom att en viss typ av system ingående behandlas samt genom att de får

genomföra en större självständig arbetsuppgift inom ett speciellt system. I kursplanen har två huvudalternativ angivits, nämligen elektroniska respektive radio- och mikrovågtekniska system. Inom varje alternativ finns stora möjligheter att variera genom val av olika tillämpningar. Stora möjligheter till individualisering av undervisningen finns, i synnerhet som eleverna bör studera detta ämne under så självständiga former som möjligt. Val av huvudalternativ samt möjligheten att tillfredsställa elevernas önskningar om olika inriktning beror av skolans resurser, lärartillgången och antalet teletekniska undervisningsavdelningar. Till de kommentarer till speciella kursmoment som ges nedan kan fogas att elevernas förståelse för systembyggnad ökar, om viss tid ägnas åt genomgång av något större eller mera komplicerat system eller åt en djupare behandling av någon del av ett förut bekant system. Jämte den större arbetsuppgiften utgör laborationerna en mycket stor del av ämnesstoffet. De bör utföras under former som befordrar elevernas förmåga att arbeta självständigt. 60.4.12. Kommentarer till speciella kursmoment 1. Pulsteknik Nedan angivna pulstekniska element kan förslagsvis i anslutning till ett i blockschemats form deducerat eller presenterat system tagas upp till behandling. De system kring vilka genomgången byggs upp kan väljas fritt. Alla momenten behöver ej genomgås i anslutning till ett och samma system. Behandlingen bör alltid börja med en beskrivning av det valda systemet. Som förslag till system kan anges: Pulssystemet i en TV-mottagare eller en radarindikator, automatiskt målföljningssystem för radar ( = automatisk strob) eller ett pulstekniskt mätsystem (t. ex. ett större pulsoscilloskop). En möjlighet är att behandla elementen i

631 anslutning till genomgången av vissa analogi- eller digitaltekniska kretsar. Tid axelgeneratorer: Såväl fantastronen som bootstrapgeneratorn kan behandlas. En av dem kan bytas ut mot en svepgenerator för strömpulser. Utföringsformer med såväl grindstyrning som triggstyrning bör diskuteras. Linjariteten analyseras och linjaritetsförbättringar diskuteras. Pulstransformatorn och fördröjningsledningar: Pulstransformatorns kapacitans uppskattas och införes i ekvivalenta schemat, varefter transformatorns stigtid och toppfall kan bestämmas. Som ett tillämpningsproblem kan en blockingoscillators stigtid och pulsbredd bestämmas. Eleverna skall givetvis inte åläggas att memorera de delvis empiriska beräkningsformler som gäller för blockingoscillatorn. Däremot bör de vara medvetna om hur transformatordata kvalitativt påverkar blockingoscillatorns funktion.

dekadräknare. Möjligheten att öka upplösningsförmågan med hjälp av grindrör kan illustreras. En orientering om ringräknare och stegräknare kan medtagas. Tidmodulering och tidmätning: I den mån som tidmodulering och tidmätning tidigare ej behandlats kan en separat diskussion härav ske i blockschemats form. En dylik behandling kan omfatta något av följande detaljmoment: Tidmodulering med hjälp av fasmodulering i enkel och multipel skala, tidmodulering med fördröjningsledning och tidmätsystem av såväl analog som digital typ. I anslutning till sista punkten genomgås i beskrivande form någon typ av pulskoincidenskrets. 2.

Analogiteknik

Transmissionsgrindar: Följande områden bör göras till föremål för behandling: Enoch tvåvägsgrindar samt typiska tillämpningsområden, tvåvägsgrindar i två-, fyraoch sexdiodutförande samt synkronlåskretsar och deras funktion.

Multiplikatorer och divisionsdon: Servomultiplikatorn genomgås beskrivande. Dess frekvenskaraktäristik kan diskuteras resonemangsvis. Bland helelektroniska multiplikatorer ägnas uppmärksamhet företrädesvis åt tiddelningsmultiplikatorn. Endast en behandling i blockschemats form är här nödvändig. I anslutning till övningsproblem genomgås multivibratorns användning för division. Problem som i blockschemats form behandlas i anslutning till genomgången av multiplikation kan till exempel vara van der Pols ekvation, Mathieus differentialekvation, simulatoruppkoppling för ballistiskt problem, elektronrörelse i elektriskt och magnetiskt fält samt något eldledningsproblem.

Spänningskomparatorer: Spänningskomparatorns princip kan redovisas i anslutning till en icke regenerativ komparatorkoppling. Som exempel på regenerativa komparatorer behandlas multiaren och den katodkopplade bistabila vippan. Pulsräknare: Den binära kedjan som frekvensdelare och räknare diskuteras. Genom återkoppling i den binära kedjan erhålles

Funktionsgeneratorer: I anslutning till genomgång av glapp- och dödzon-simulering behandlas allmänt brytdiodgeneratorn för generering av funktioner av beroende variabel. I form av övningsproblem med ledande anvisningar kan generering av potens, rotoch trigonometriska funktioner med hjälp av i analogimaskin gjorda uppkopplingar

Med utgångspunkt från den i telekommunikation behandlade ledningsteorin beräknas pulssvaret för en homogen ledning och för en konstledning med diskreta storheter. Pulsgenerering med hjälp av fördröjningsledningar kan behandlas. Exempel på styrning av pulslängden hos blockingoscillatorer kan genomgås.

632 behandlas. Med hjälp av demonstrationsexempel kan en orientering om maskinuppkopplingar för generering av exponential-, logaritm- och felfunktioner ges. I anslutning till problem avseende koordinattransformering och navigering kan sinus-cosinusresolvern (i potentiometerutförande) behandlas. Som exempel på generering av tidfunktioner behandlas förslagsvis språng-, rampoch sinusfunktioner samt transportfördröjning. Funktionsgenerering med hjälp av maskinuppkopplingar bör i huvudsak behandlas i form av övningsproblem. Någon brusgeneratortyp för analogimaskinbruk bör genomgås. Fel och kontrollmetoder: Exempel på fel som kan uppmärksammas och i viss utsträckning analyseras: Summators och integrators fel till följd av operationsförstärkarens drivning, ändliga inimpedans och ändliga förstärkning, fel i integrator till följd av kondensatorläckning samt potentiometerfel i form av linjaritetsfel och belastningsfel. Krav på maskinens blockschema — inga differentiatorer, stabila hjälpslingor och hjälpslingor med integratorer — och åtgärder för kontroll av maskinlösningar kan exemplifieras. Problemberedning: Principen för amplitud- och tidskalning gås igenom och övas i tillämpningsproblem. Synpunkter på engångs- och repeterlösningar diskuteras. Olika hjälputrustningar kan tas upp till en orienterande behandling. Direktanalogier: I många viktiga tillämpningar kan en operationsförstärkare kopplas upp så att dess dynamiska egenskaper direkt avbildar dynamiken hos ett betraktat förlopp. En orientering ges om den metodik som i sådana fall kommer till användning. Orientering om några problem och lösningsmetoder: I en huvudsakligen beskrivande framställning kan några allmänintressanta problem och lösningsmetoder tagas upp till diskussion. Som exempel kan näm-

nas maskinlösning av diffusionsekvationen i endimensionell form, lösning av linjära algebraiska ekvationssystem, speciella nätanalysatorer och en orientering om växelströmsmaskiner. 3. Digitalteknik Det vore värdefullt att kunna ge den digitaltekniska undervisningen sådan omfattning att ett helt datamaskinsystem skulle kunna genomarbetas. E t t sådant företag skulle emellertid bli alltför tidskrävande. I stället får man söka sig fram efter andra vägar. Man kan till exempel i grova drag disponera framställningen som om en fullständig bearbetning vore möjligt men låta den till ett system sammanbindande framställningen vara beskrivande, i vissa stycken t. o. m. mycket översiktlig. Inom vissa delavsnitt försöker man driva framställningen så att denna kan vara utgångspunkt för eget systemarbete inom ett litet delsystem. Kursplanens olika moment kan exempelvis utformas enligt nedanstående förslag. Digital presentation: I en beskrivande framställning bör skillnaden mellan analog och digital presentation klargöras och olika tekniska utföringsformer såsom neonbank, mekaniska räkneverk och digitalrör redovisas. Analogi-digitalomvandling: Någon eller några typiska omvandlare studeras. Digitalskivan för transformering av vridningsrörelse till digital storhet får anses vara obligatorisk. Den digitala koden härför kan behandlas kortfattat. Mera generella analogidigitalomvandlare enligt tidmoduleringsprincipen kan behandlas beskrivande. Detta kan även vara fallet med självbalanserande potentiometrar. Vidare kan som exempel digitala rörvoltmetrar tas upp till behandling. Logikgrindar och aritmetiska don: I anslutning till en genomgång av Och-grindar, Eller-grindar, Icke-grindar samt kombina-

633 tionstyperna inhiberingsgrindar och exklusivt-Ellergrindar övas tekniken att gå från logikschema till motsvarande Boolefunktion och omvänt. Logikgrindarnas schemasymboler redovisas. Behandling av talsystem kan begränsas till decimalsystemet och det binära systemet. För omvandling mellan de båda talsystemen och för den binära aritmetiken redogöres. Den senare kan begränsas till en tabellframställning. Begreppen serie- och parallelloperation vid digital räkning behandlas. Enkla additionsdon och subtraktionsdon redovisas i serie- och parallellutförande. Som exempel på register kan det direkt binära registret, skiftregistret och det dynamiska registret (cirkulationsregistret) i någon utföringsform behandlas. Med något enkelt exempel kan man redovisa en serieräknande aritmetisk enhet för addition och subtraktion samt för multiplikation och division. Aritmetisk enhet i parallellutförande kan studeras som större arbetsuppgift. De ovan angivna logiknäten och deras tekniska utföringsformer redovisas och diskuteras. Såväl relä- som vakuumrör och transistorutförande kan redovisas. Styrnät: Som en inledning kan några av de i en digitalmaskin förekommande styrfunktionerna beskrivas. Härvid bör klockstyrning, kodning och avkodning behandlas. Kod- och dekodnäts logiska byggnad behandlas som tillämpningsexempel på logisk algebra. I övrigt kan exempelvis instruktionsdekodrar, klockpulsgeneratorer, registerstyrning, styrning av adressväljare och instruktionssekvens samt styrningens organisation behandlas. Denna behandling bör i huvudsak vara beskrivande. Minnen: I en i huvudsak beskrivande framställning behandlas trumminnen, ferritminnen och någon typ av fördröjningsledning som minne. Dessutom kan en kort översikt över andra minnestyper, deras min-

neskapacitet och accesstid ges. Även yttre minnen bör exemplifieras. Indon och utdon: I en väl illustrerad beskrivande framställning ges en orientering om indon och utdon för hålremsor, hålkort och magnetband. Genomgången bör även omfatta kringutrustningen för ifrågavarande transportmedia. Kodning och programmering: Endast en orienterande behandling kan ifrågakomma. Eleverna skall bibringas någon insikt i de principer som ligger bakom definitioner och instruktioner. Framställningen kan bindas till enkla exempel. Vid behandlingen kan man börja med en fyradressmaskin, ty instruktionen i en sådan omfattar alla för en instruktion nödvändiga beståndsdelar. Man kan sedan i steg minska ner adressantalet och diskutera för- och nackdelar som maskinen härigenom får. Genomgången bör omfatta instruktionssekvenser, kodbeslut, flödesdiagram och symbolisk kodning. Om allmännare programmering gives endast en kortfattad beskrivande orientering. 4. Systemtillämpningar Som förslag till systemtekniska tillämpningar kan anges (se även reglerteknik): Navigeringssystem. Instrumentering i atomreaktorer. Styrsystem för verktygsmaskiner eller del (delar) därav. System för trafikkontroll och trafikövervakning. System för driftkontroll och driftövervakning i elkraftanläggningar eller del därav. 5. Större arbetsuppgift — se 60.4.2.3. 6. Signalteori Kretsteori: I ämnet elektronik har i samband med behandlingen av harmonisk distorsion Fourierserien för en periodisk funktion berörts. Här kan eventuellt uttrycken för termernas koefficienter härledas och några enkla fall av koefficientbestämningar genomräknas. Begreppet linjespektrum har införts i ämnet telekommunikation. Syn-

634 punkter ges på betydelsen av att kunna välja mellan att skriva en funktion som direkt tidsfunktion eller i spektral form. Här kan tillämpningar inläggas på mycket enkla nät som belyser de båda möjligheterna. Spektrum för en oändligt lång pulsföljd kan deduceras. För en icke periodisk funktion visas övergången till Fourierintegralen och begreppet kontinuerligt spektrum förklaras. En diskussion av sambandet mellan signalvaraktighet och spektrums bredd kan anknytas främst till rektangulära pulser. Inverkan av ett näts överföringsfunktion på en signals spektrum, form och fördröjning bör diskuteras. Impulsfunktionen kan eventuellt behandlas. Som en betydelsefull tillämpning kan eventuellt behandlas optimal signalfiltrering vid förekomst av brus. Denna behandling kan inskränkas till huvudsakligen fysikaliska resonemang, kompletterade med enkla räkningar, och omfatta rektangulära signalpulser i vitt brus. I mån av tid kan en något mera matematisk och allmännare diskussion genomföras. Målet får här vara att ge en inblick i problemets betydelse, viss förståelse för orsakssammanhanget samt kännedom om lösningar i viktiga fall. Informationsteori: Informationsbegreppet diskuteras. E t t brukligt sätt att ange informationsmängd kan visas och belysas med några enkla exempel. Begreppet systemeller kanalkapacitet definieras. Från ämnet elektronik antas begreppet signal-brus-förhållande vara bekant. Uttryck för ett systems kapacitet kan anges utan helt täckande utredning och motivering, och brusets och bandbreddens betydelse vid överföring av information diskuteras. Behandlingen av detta avsnitt synes ej böra syfta till att ge eleverna förmåga att självständigt utnyttja informationsteorin utan snarare till kännedom om benämningarnas innebörd och elementära sammanhang. Dock bör förståelse ernås i sådan grad att enkla

informationsteoretiska synpunkter kan läggas på den fortsatta systembehandlingen. 7. Radioteknik Strålning: En utvidgad men alltjämt huvudsakligen beskrivande behandling av vågutbredningen genomföres. Orsaker till jonosfärens brytande egenskaper beröres; eventuellt kan en kortfattad härledning av brytningsindex göras med hjälp av begreppet förskjutningsström. Markvågsutbredningens beroende av masker, jordytans kurvatur, markytans beskaffenhet och anomalier beröres. Förbindelse med hjälp av spridning (scattering) antydes. E t t begränsat antal räkneexempel kan införas i detta avsnitt, men de bör i mycket ringa grad anknyta till fältteorin. De bör i stället anknyta till geometriska förhållanden vid vågutbredningen, för vilken enkla matematiska uttryck kan antas vara kända. Här bör syftas till kännedom om väsentliga fenomen vid vågutbredning samt någon insikt i deras fysikaliska bakgrund. Antenner: Den grundläggande strålningen från en dipol i fri rymd och vertikalt mot jordytan behandlas i ämnet telekommunikation. Här kan en utvidgning mot sammansatta antenner och riktantenner göras. Kvartvåg- och halvvågantennen, inklusive den vikta halvvågantennen, diskuteras med enkla approximativa härledningar. Deras riktdiagram, som ej behöver härledas, och strålningsresistanser jämförs sinsemellan och med motsvarande för den korta dipolen. Strålningsegenskaper hos olika arrangemang av en halvvågantenn vid och ovan jordytan diskuteras, främst med hänsyn till halvvågantennens användning som sändarantenn till radiostationer. Räknemässigt bestäms exempelvis maximi- och nollstrålningsriktningarna. Kombinationer av antennstavar i sammansatta antenner berörs. Sådana fall torde bäst behandlas med relativt många räkneexempel främst avsende riktdiagrammens maximi- och nollstrålningsriktningar samt lobbredder. En viss

635 färdighet att kombinera ett flertal visare bör eftersträvas hos eleverna. Speciellt gäller detta, då enkla förhållanden råder för stavarnas avstånd samt för antennströmmarnas storlek och fasvinklar. Syftet bör vara att ernå förståelse för möjligheten att justera strålningsdiagrammet för exempelvis en rundradioantenn samt principen för riktantemier med aktiva antennstavar och enkla stavreflektorarrangemang. Principen för Yagi-antennen med reflektor och direktorer berörs. Principerna för hornantenner och antenner med sammanhängande reflektor med primärstrålare anges. Betydelsen av den plana vågfronten diskuteras liksom sammanhanget mellan strålningens fördelning över antennöppningen och riktförmågan samt sidolobernas storlek. Det senare problemet kan i mån av tid och beroende på klassens förmåga bli föremål för matematisk behandling med hjälpmedel från kretsteorin. Moduleringsystem: En jämförelse ur signal-brus-synpunkt mellan i första hand AMoch FM-system bör göras, där även enkla informationsteoretiska synpunkter beaktas. Vid AM diskuteras transmission med dubbla och enkla sidband, eventuellt även med undertryckt bärvåg. Vid FM diskuteras betydelsen av bandbredd, expansion och kompression för signal-brus-förhållandet. I samband härmed berörs fysikaliskt och med enkel räknemässig framställning hur bruset undertrycker svaga signaler vid enveloppdemodulering och hur detta kan undvikas genom koherent demodulering. Anknytning bör göras till aktuella system. E t t pulsmodulerat system bör även behandlas, exempelvis ett PPM- eller PCMsystem. Signal-brus-egenskaper i detta system kan diskuteras och jämföras med de ovan nämnda systemen. Praktiska synpunkter på respektive system, såsom bandbreddskrav, komplexitet och tillförlitlighet, samt hur de olika systemens fördelar framkommer vid olika användningar bör disku-

teras. Framställningen bör bindas till ett praktiskt tekniskt system, som kan väljas exempelvis efter lokala intressen. Television: Som repetition beskrives televisionsmottagaren i stora drag, varefter några delar berörs mera i detalj. Exempelvis behandlas ingångssteget, MF-förstärkarens förstärkningskurva, demodulering och separering av bild- och ljudsignal, separering av synkpulserna från den egentliga bildsignalen och bild- och radpulser sinsemellan, avböjningssystem, bildrör samt alstring av högspänning för bildröret. Bandbreddskrav och synpunkter på val av bärvågsfrekvens samt moduleringstyp för bild och ljud för televisionstransmissionen diskuteras även. Televisionssignalens tidsfunktion och spektrum diskuteras. På sändarsidan kan funktionen hos några TV-kamerarör såsom bildortikonen och vidikonen beröras. Synpunkter kan ges på utförandet av rundstrålande riktantenner vid de höga frekvenser som erfordras för television. 8. Mikrovågteknik Komponenter: Principen för och exempel på utförande av delningsknutar, riktkopplare, SM-växlare vid mikrovåg, mikrovågblandare och don för effektmätning kan anges. Utan någon ingående fysikalisk diskussion kan ferriters användning i riktkopplare och variabla dämpare beröras. En utförlig behandling av ferriters egenskaper vid mikrovåg kan knappast hinnas med och synes ej heller vara motiverad i detta sammanhang. Ferriters grundläggande egenskaper behandlas i ämnet elmaterial. Speciella synpunkter på mikrovågantenner, såsom utförandet av reflektorer och primärstrålare, kan lämpligen tas upp i detta avsnitt. Som exempel på primärstrålare kan anges dipoler, horn och slitsade vågledare. Generatorer och förstärkare för mikrovåg: Som komplettering till den beskrivande

636 framställning av mikrovåggeneratorer och -förstärkare som inrymmes i ämnet telekommunikation ges i detta avsnitt en något utvidgad behandling av magnetronen, klystronen och vandringsvågrören. Synkroniseringsvillkor och möjligheter att variera frekvensen kan behandlas med approximativ teori, varefter räkneexempel tillgrips för att belysa framställningen. Principen för »masrar» och parametriska förstärkare samt deras viktigaste egenskaper och användning anges i korthet. I detta sammanhang kan principen för automatisk frekvensreglering vid mikrovåg beröras. Som exempel kan beskrivas frekvensreglering av en reflexklystron använd som lokal oscillator. System som utnyttjar mikrovågor: Det viktigaste exemplet på ett mikrovågsystem torde vara ett radarsystem. Inledningsvis anges huvudprincip och uppgift för ett sådant. Orsaken till val av mikrovåg för bärfrekvensen kan diskuteras med synpunkter bland annat på bandbreddskrav, antennens riktverkan och sändareffekten. Ett relativt fullständigt blockschema över en pulsradarstation presenteras. De ingående enheterna behandlas sedan med synpunkter på funktion och utförande. Utseendet av antennens strålningsdiagram, avsökningsmetoder m.m. diskuteras. Vidare behandlas pulsformning med konstledning, olika sändarrör, vågledare och mikrovågkomponenter, bländare och lokaloscillator samt mottagarens MF-del och videodel. Pulstekniska synpunkter kan läggas på kretsarna för svepalstring och avståndsmätning. Beskrivningen av antennrörelsens överföring till indikatorn utgör en servoteknisk tillämpning. I detta sammanhang bör en demonstration av en radarstation eftersträvas. Räckviddsproblemet är fundamentalt i radarsammanhang, och därför bör ett kvantitativt resonemang ledande till radarekvationen genomföras. Vid användning av den

färdiga radarekvationen undanskymmes lätt den grundläggande diskussionen. Våglängdens, sändareffektens, känslighetens och antennstorlekens betydelse för räckvidden diskuteras. Synpunkter ges även på detektion av svaga signaler i närvaro av brus. En orientering kan lämpligen göras om olika radartillämpningar. Exempelvis kan särdragen i radarsystem för spaning, målföljning och navigering beröras. I mån av tid kan principen för MTI- och CW-radar även anges, men här torde målet ej få sättas högre än att ge viss kännedom om deras grundprincip och användningsmöjlighet. Andra system som utnyttjar mikrovågor behandlas orienterande. För exempelvis radiolänkförbindelser och kommunikation via satelliter kan ges synpunkter på våglängd, bandbredd, länkdistans, antennstorlek, sändareffekt och sändarrörstyper. 9. Större arbetsuppgift — se 60.4.2.3.

60.4.1.3. Planering och samverkan — se även 54.4.1.3. Av de i timplanen för ämnet systemteknik upptagna 4,5 vtr skall minst 2 vtr anslås åt laborationer och en större självständig arbetsuppgift. I 111:7.1 medgives att klass får delas under 2 vtr för detta ändamål. Nedan ges exempel på en ungefärlig tidsplanering för dels elektronisk, dels radio- och mikrovågteknisk systeminriktning. Elektronisk

systeminriktning Timmar

Moment

20 15 25 15 30 30 Summa

637 Radio- och mikrovågteknisk inriktning

system-

Timmar

Moment

25 30 20 30 30 Summa

604-1-5. Beting — se även 54.4.1.5. Den utvidgning och fördjupning av de teletekniska kunskaperna som ämnet systemteknik avser att ge ställer stora krav på handledningen vid betingsläsning. Nedan ges exempel på lämpliga betingsavsnitt. Tiden har angetts i lektionstimmar eftersom veckotimtalet genom olika grad av koncentrationsläsning kan variera. Laborationer har inräknats i betingen. Elektronisk

Laborationerna utgör en betydelsefull del av undervisningen, och de bör utföras i anslutning till motsvarande kursavsnitt. Systemtekniken bör ej påbörjas förrän huvuddelen av ämnena elektronik och telekommunikation har avslutats. De allmänna teletekniska ämnena skall nämligen utgöra grunden för de systemtekniska tillämpningarna i ämnet. En vertikal samverkan med de båda ämnena elektronik och telekommunikation bör alltså eftersträvas. Vissa begränsade förskjutningar i ämnesstoff mellan ämnena elektronik, telekommunikation och systemteknik kan företas i sådana fall då uppenbara fördelar erhålles härigenom, exempelvis förbättrad kontinuitet i undervisningen.

60.4-14Koncentration Med hänsyn till att vertikal samverkan bör eftersträvas med ämnena elektronik och telekommunikation koncentreras systemtekniken lämpligen till vårterminen. (Eventuellt kan koncentrationen drivas så långt att systemtekniken läses under endast viss del av vårterminen). Då ett någorlunda konstant totalt veckotimtal för teleämnena bör bibehållas under hela året medför detta givetvis en motsvarande förskjutning av ämnena elektronik och telekommunikation till höstterminen. Ett förslag till ett sådant arrangemang återfinnes under 54.4.1.4.

systeminriktning Timmar

Moment

25 20 30

Radio- och mikrovågteknisk inriktning

system-

Timmar

Moment

7 9 Generatorer och förstärkare för 9 4

Skall betingsläsningen omfatta hela ämnesstoffet kan om hela ämnet koncentreras till vårterminen följande indelning göras: (även här är laborationerna inräknade i betingen — jfr 60.4.1.3): Elektronisk

systeminriktning Veckor

Moment

3 5

Summa

638 Radio- och mikrovågteknisk inriktning

system-

Veckor

Moment \

/ Informationsteori, strålning och 4 5

Moduleringssystem och television

1 4 Summa

J

17 Den större arbetsuppgiften förutsattes genomsnittlig pågå under två veckotimmar hela vårterminen.

60.4.2.

Verksamhetsformer

60.4.2.1. Allmänna metodiska kommentarer — s e 54.4.2.1 och i tillämpliga delar 57.4.2.1 och 59.4.2.1.

60.42.2. Studieteknik — se 54.4.2.2 och i tillämpliga delar 57.4.2.2.

604.2.3. Självständiga arbetsformer — se 54.4.2.3 och i tillämpliga delar 57.4.2.3. För att betingsläsning i ämnet systemteknik skall kunna genomföras med gynnsamt resultat kräves av läraren en omfattande handledning med noggranna anvisningar om vilka avsnitt som skall studeras i tillgänglig litteratur. För de avsnitt där så är möjligt kan betinget förslagsvis avslutas med en laboration, där uppgifterna är så valda att deras genomförande kräver god förståelse av det kunskapsområde som betinget omfattar. I detta fall kan eventuellt redovisningen av betingets studieresultat sammanfattas i en laborationsredogörelse som göres fylligare än normalt beträffande den teoretiska bakgrunden.

Den större arbetsuppgiften bör omfatta ca 30 timmar och kan utföras individuellt eller i grupp. Den kan vara en litteraturstudieuppgift, teoretiskt utredande uppgift, projektuppgift, konstruktionsuppgift, experimentell utredning eller en experimentellt genomförd konstruktion. Exempel på specialarbeten med elektronisk systeminriktning: Konstruktion och uppbyggnad av styrnät. Studium av don för analogimaskiner av växelströmstyp. Studium och konstruktion av digital fasmeter. Insamlande av data för projektering av ett trafikövervakande system. Exempel på specialarbeten med radio- och mikrovågteknisk inriktning: Konstruktion och/eller experimentell undersökning av någon viktig krets inom telekommunikationtekniken. Teoretisk och/eller experimentell undersökning av en enkel antenn. Studium av ett telekommunikationsystem. Teoretisk och/eller experimentell undersökning av någon komponent eller princip i ett telekommunikationsystem. Projektering av ett enkelt telekommunikationsystem. Konstruktion av en del av ett telekommunikationsystem. Arbetsgången för ett specialarbete inom radio- och mikrovågtekniska system kan exempelvis avse konstruktion, uppkoppling och experimentell undersökning av frekvensdiskriminator och förlöpa i etapper enligt nedan: 1. Planering av uppgiften med ungefärligt uppskattad tidplan. 2. Litteraturstudium. 3. Beräkning av data för i konstruktionen ingående komponenter. 4. Planering av uppkopplingen. 5. Uppläggning av mätförfärande med hänsyn till tillgängliga instrument. 6. Uppkoppling. 7. Utlaborering av kopplingen, varvid ej alltför stora krav får ställas på överensstämmelse mellan praktiska resultat och teoretiska förutsägelser. 8. Protokoll med redovisning av beräk-

639 ningar, mätresultat och erhållna erfarenheter. Diskussion av orsaker till brister hos kopplingen. 6O.42.4. Demonstrationer, laborationer,•t studiebesök — se 54.4.2.4 och i tillämpligaä, delar 57.4.2.4 och 59.4.2.4. Exempel på laborationer ges i nedanståendea uppställningar. Förslagsvis utföres cirka1 åtta laborationer a fyra timmar.

För elektronisk systeminriktning bör såväl klarläggande som utredande och konstruktivt inriktade laborationer förekomma. Bland de 12 föreslagna laborationerna har som exempel sammanställts 3 laborationsprogram (markerade med X). Närkonstruktionsuppgift (markerad med X k) ingår i en laboration, måste man räkna med att två laborationspass erfordras.

1. Fantastron och Bootstrapgenerator 2. Komparatorkretsar 3. Transmissionsgrindar och differentiallikriktare 4. Tidmätkrets (ev. en konstruktionsuppgift som byggs upp och kontrolleras i laboratoriet) 5. Funktionsmultiplikator (ev. en konstruktionsuppgift) . . . 6. Studium av ett systemproblem med analogimaskin, t. ex. navigeringsproblem, trafikkontrollproblem, fartygsstabilisering 7. Digitala mätkretsar 8. Analogi-digitalomvandlare 9. Digital addition och subtraktion 10. Digital multiplikation (ev. en konstruktionsuppgift) 11. Register 12. Digital systemstyrning (programstyrning)

A X

B X

C X X

Xk X

Xk

X Xk

X

X X X

X

X X

X X

X

Xk

För radio- och mikrovågteknisk systeminriktning kan t. ex. 7 ä 8 iav nedanstående laborationer utväljas: 1. Grundläggande undersökning av något informationsteoretiskt begrepp. 2. Selektionskretsars inverkan på signaler och brus. 3. Demodulatorers inverkan på signaler och brus. 4. Mätningar i ett antennfält och på antennens matarledning. 5. Prov med frekvensmodulering. 6. Mätningar på TV-mottagare. 7. Mätningar på mikrovågkomponenter. 8. Mätningar beträffande interferensmottagning vid mikrovågor. 9. Undersökning av mikrovåggenerator.

Studiebesök inriktade på elektroniska system kan avse produktion av elektronisk eller reglerteknisk apparatur, automatiserad produktion eller matematikmaskincentral. Radio- och mikrovågtekniska system kan studeras vid rundradiostation, TV-station, radiolänkstation, flygplats och industri med

tillverkning av radio- eller mikrovågteknisk apparatur. 6O.4.2.5. Bedömning — se 54.4.2.5.

60.4.3.

Hjälpmedel — se 54.4.3.

61. Elmaskiner 61.1.

Mål

Undervisningen i elmaskiner syftar till att göra eleverna förtrogna med uppbyggnad, verkningssätt och driftegenskaper hos viktigare stillastående och roterande elmaskiner samt att ge dem en god inblick i elmaskinernas användning inom kraftproduktion, industri, samfärdsel och annan verksamhet.

61.2.

Huvudmoment

Grundprinciper. Stillastående maskiner. Roterande maskiner. Maskinsystem.

61.3.

Kursplan

1. Grundprinciper Elmagnetiska grunder. Elmaskinernas princip. Elmekanisk energiomvandling. Elmaskinernas förluster och uppvärmning. 2. Stillastående maskiner Transformatorer. Strömriktare. Reaktorer. Transduktorer. 3. Roterande maskiner Synkronmaskiner. Asynkronmaskiner. Likströmsmaskiner. Speciella maskiner. 4. Maskinsystem Övergångsförlopp. Maskinkombinationer. Elkraftsystem. Elmotorsystem.

61.4. Anvisningar och kommentarer 61.4.1.

Lärostoffet

61.4.1.1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet — se även 54.4.1.1. Elmaskinerna utgör oumbärliga komponen-

ter inom alla områden av den tillämpade eltekniken och i synnerhet inom elkrafttekniken. Ämnesstoffet i elmaskiner skall behandla endast viktigare stillastående och roterande elmaskiner samt elmaskinsystem. I stort sett skall behandlingen av varje maskin omfatta uppbyggnad, verkningssätt, driftegenskaper och användning. Stillastående maskiner bör genomgås lika grundligt som roterande maskiner. Strömriktarna exempelvis har numera stor teknisk användning. I lärokursen ingår ej konstruktion, beräkning och dimensionering av elmaskiner i egentlig mening utan endast principerna härför i begränsad omfattning och endast i anslutning till enstaka enkla uppgifter. Lärostoffet skall i stället lägga huvudvikten på elmaskinernas driftegenskaper, främst i stationär drift och delvis även i icke-stationär drift. Stor vikt skall också läggas på elmaskinernas styrning, reglering och användning i industriella och reglertekniska sammanhang. Elmaskiner är i stor utsträckning tillämpad, utvidgad och fördjupad ellära med tonvikt på elmagnetism och strömkretsteori. Det är därför oundvikligt att ämnet blir relativt teoretiskt. Elevernas förkunskaper i matematik, fysik, ellära och mätteknik skall utnyttjas för erforderlig teoretisk behandling av vissa kursavsnitt. I ämnesstoffet skall även ingå maskinsystem. Stor vikt bör således läggas på schemaritning och på styrande och verkställande elkomponenters användning och kombination till kompletta system, i vilka elmaskiner, elanläggning, elektronik och reglerteknik tillämpas samtidigt. Detta kan ske med enkla konstruktions- eller laborationsuppgifter.

61.4-12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

641 1.

Grundprinciper

Elmagnetiska grunder: Inledningsvis genomgås uppkomsten av elmagnetiskt flöde, elmotorisk spänning och eldynamisk kraftverkan. Därefter behandlas principerna för omvandling mellan elektrisk och mekanisk effekt samt omformning av elektrisk effekt till annan spänning eller frekvens. Enkla räkneexempel skall ingå i framställningen. Elmaskinernas princip: En kort orientering ges om olika slag av elmaskiner och deras indelning. Därefter behandlas den allmänna uppbyggnaden och det principiella verkningssättet dels hos stillastående och roterande elmagnetiska maskiner, dels hos icke elmagnetiska maskiner. Samverkan mellan magnetfält och arbetsström i en roterande maskin studeras. Enkla räkneexempel skall ingå. Elmekanisk energiomvandling: I detta avsnitt behandlas en generaliserad maskin med utefter luftgapet sinusformigt fördelad flödestäthet och strömbeläggning. Härledning sker av moment, inducerad elmotorisk spänning samt därur beräknad mekanisk och elektrisk effekt. De härledda uttrycken tillämpas på de olika roterande maskinerna. Enkla räkneproblem måste ingå. Elmaskinernas förluster och uppvärmning: En kort orientering lämnas om viktigare konstruktionsmaterial, normer och märkdata för elmaskiner. Därefter behandlas rent allmänt elmaskiners belastningsförhållanden, förluster och verkningsgrad samt uppvärmning och ventilation. Slutligen orienteras något om provning av elmaskiner. Enkla räkneproblem skall ingå i detta moment. Laboration: Transformatorn. Konstruktion: Stillastående maskin.

2. Stillastående maskiner Transformatorer: Först genomgås transformatorns princip, uppbyggnad och verkningssätt. I samband härmed behandlas lämpligen järnkärnan och lindningarna. Därefter 21 Läroplan för gymnasiet

genomgås teori och driftegenskaper för transformatorn i tomgång, belastning och kortslutning. I anslutning härtill behandlas ekvivalent schema, överreduklion av impedans, procentuellt spänningsfall, förluster och verkningsgrad. Stor vikt skall läggas på trefastransformatorers olika kopplingar, osymmetriska belastning, parallellkoppling och omsättningsreglering. Något bör nämnas om kopplingar för ändring av fastal, sparkoppling, kylningsmetoder och mättransformatorer. Provning och normer genomgås. Räkneexempel bör ingå. Konstruktion: Stillastående maskin (forts, av 1). Strömriktare: Allmänna begrepp och definitioner genomgås, såsom likriktare, växelriktare och omriktare, ledriktning och spärrriktning. Därefter behandlas ostyrda och styrda ventiltyper, likriktarkopplingar, pulstal, kommutering, vakuumhållning och tandning. Stor vikt skall läggas på styrning för likriktning och växelriktning, gallerstyrning vid jonventiler, styrbara halvledarventiler, tyristorer och styrdon. Relativt utförligt studeras serie- och parallellkoppling av ventiler, strömsugare, överbelastbarhet, spänningsfall och glättning. Något namnes om provning och normer. Eventuellt genomgås här elackumulatorer och laddningsanordningar. Enkla räkneexempel skall förekomma. Laboration: Strömriktare. Konstruktion: Stillastående maskin (forts.). Reaktorer: Endast krafttekniska reaktorer behandlas. Först genomgås kapacitiva reaktorer, d. v. s. kondensatorer, såsom kondensatorelement, en fas och trefas kraftkondensatorer och kondensatorbatterier, deras princip, uppbyggnad, teori och verkningssätt. Därefter genomgås detsamma även för induktiva reaktorer, d. v. s. induktorer. Av dessa behandlas i stora drag fasta och reglerbara enfas och trefas serieinduktorer, enfas och trefas shuntinduktorer samt nollpunktsinduktorer. I detta avsnitt kan även elmagneter för likström och växelström genomgås. Enkla räkneexempel ingår.

642 Konstruktion: Stillastående maskin (forts.). Transduktorer: I stora drag behandlas transduktorns princip, uppbyggnad, teori och verkningssätt. Inledningsvis genomgås idealiserade materialkurvor, olika transduktorelement samt serie- och parallelltransduktorn. Därefter studeras verkningssätt och egenskaper hos den separatmagnetiserade, självmagnetiserade och sparsjälvmagnetiserade transduktorn. Härvid genomgås strömstyrning och spänningsstyrning samt sambandet mellan styrström och absorberad spänningsyta. Vidare behandlas kombination av transduktorelement till olika enfas- och trefaskopplingar samt transduktorer för mätning, förstärkning, styrning och reglering. Något bör också nämnas om snabba transduktorer. Enkla räkneexempel kan förekomma. Laboration: Transduktor. Konstruktion: Stillastående maskin (forts.). 3. Roterande maskiner Synkronmaskiner: Detta huvudmoment inledes med en orientering om synkronmaskinens princip, uppbyggnad och verkningssätt. I anslutning härtill genomgås olika rotortyper, den magnetiska kretsen och olika typer av enfas, tvåfas och trefas statorlindningar. Därefter behandlas synkronmaskinens driftegenskaper i tomgång, belastning och kortslutning som generator. I samband härmed studeras ankarreaktion, spänningsfall och karaktäristiska kurvor. Sedan synkrona reaktansen införts, genomgås synkronmaskinens parallelldrift som generator och motor, infasning, belastningsförhållanden och spänningsreglering. Något namnes om synkronmotorer och synkrona faskompensatorer. Kortfattat behandlas viktigare speciella synkronmaskiner, förluster och verkningsgrad, provning och normer. Räkneexempel skall förekomma. Laboration: Synkronmaskin. Konstruktion: Roterande maskin. Asynkronmaskiner: Inledningsvis genomgås trefas asynkronmotorns princip, uppbyggnad och verkningssätt. I samband här-

med behandlas den magnetiska kretsen, olika rotortyper och arbetslindningar. Sedan studeras asynkronmaskinens egenskaper i tomgång och belastning, luftgapseffektens uppdelning, momentkurvor, ekvivalenta schema och cirkeldiagram. Maskiner med släpringade och kortslutna rotorer jämföres. Stor vikt skall läggas på drift, som motor, generator och broms, samt på startning och hastighetsstyrning. En kort orientering bör ges om enfas asynkronmotorer med bl. a. kondensatorstart och om tvåfas asynkronmotorer med bl. a. styrbar spänning i en fas samt om induktionsregulatorer. Förluster, verkningsgrad, provning, normer och räkneexempel skall också ingå. Laboration: Asynkronmaskin. Konstruktion: Roterande maskin (forts.). Likströmsmaskiner: Momentet inledes med en orientering om likströmsmaskinens princip, uppbyggnad och verkningssätt. I anslutning härtill behandlas den magnetiska kretsen, magnetiseringslindningar, ankarlindningar, ankarreaktion, kommutering, kommuteringspoler och kompenseringslindning. Därefter genomgås olika magnetiseringssystem. Relativt ingående studeras likströmsmaskinens egenskaper och karaktäristiska kurvor vid drift som generator och motor. Vid generatordrift behandlas tomgångsspänning, spänningsfall, spänningsstyrning och parallelldrift. Vid motordrift studeras tomgångshastighet, hastighetsminskning, rusningsrisker, startning och hastighetsstyrning. Något namnes om WardLeonardaggregat. Slutligen behandlas förluster, verkningsgrad, provning och normer. Enkla räkneexempel skall förekomma. Laboration: Likströmsmaskin. Konstruktion: Roterande maskin (forts.). Speciella maskiner: En översiktlig framställning ges av princip, uppbyggnad, verkningssätt, driftegenskaper och användning gällande några viktigare roterande speciella maskiner. Framställningen skall vara i stort sett beskrivande. Elementär matematisk behandling i begränsad omfattning kan dock

643 förekomma, där sådan underlättar förståelsen av maskinens arbetssätt och egenskaper. De maskintyper, som bör behandlas, är enankaromformare, enfas och trefas växelströms-kommutatormaskine*- (inklusive Schragemotorn), småmotorer för servotekniken, roterande förstärkarmaskiner och bågsvetsgeneratorer. Enkla räkneproblem kan förekomma. Konstruktion: Roterande maskin (forts.). 4.

Maskinsystem

Övergångsförlopp: I de föregående huvudmomenten har elmaskinernas egenskaper i stationär drift behandlats. I detta avsnitt skall ges en kortfattad och elementär framställning av de viktigaste elmaskinernas dynamiska egenskaper i icke-stationär drift. Detta skall ske med hänsyn till deras användning som länkar i kraft-, driv-, styroch reglersystem. Elevernas förkunskaper i reglerteknik och elektronik skall utnyttjas. Studiet skall begränsas till transformatorer, strömriktare, transduktorer, likströms- och förstärkarmaskiner samt synkron- och asynkronmaskiner. I tillämpliga fall genomgås för varje maskintyp plötsliga ändringar i ett stationärt vilo- eller drifttillstånd och därav följande övergångsförlopp till ett nytt stationärt tillstånd av elektrisk, mekanisk eller termisk natur. I förekommande fall studeras tidkonstant, anloppskonstant, dämpning, dödtid, förstärkning och godhetstal. Enkla räkneexempel skall ingå. Konstruktion: Maskinsystem. Maskinkombinationer: I detta avsnitt studeras lokal mekanisk och elektrisk hopkoppling av två eller flera elmaskinenheter. Här bör kortfattat och elementärt behandlas motorgeneratorer, viktigare kaskadkopplingar, Ward-Leonardaggregatet och olika typer av svetsaggregat och deras statiska och dynamiska egenskaper samt återverkan på elkraftnätet. Det torde vara lämpligt att även ge en kort orientering om viktigare syngonsystem, såsom instrumentsyngoner

och kraftsyngoner. Enkla räkneexempel kan förekomma. Laboration: Generatorreglering. Konstruktion: Maskinsystem (forts.). Elkraftsystem: En elementär framställning bör ges om den långväga elkraftöverföringens teoretiska grunder och driftproblem. Kortfattat genomgås samköming mellan två synkronmaskiner över en långlinje, synkron stabilitet, pendlingar, driftstörningar, spänningsreglering och faskompensering. Eventuellt kan här nämnas något om kraftöverföringssystem med likoch växelriktare och med högspänd likström som mellanled. Enkla räkneproblem kan ingå. Konstruktion: Maskinsystem (forts.). Elmotorsystem: Principerna för elmaskiners användning inom industriell motordrift behandlas. Orientering ges om olika drivsystem, motordriftens dynamik, olika driftarter, kylnings- och skyddsformer, driftövervakning, val av maskintyp, hastighetsområden, stabilitet, styrnings- och reglerproblem. Stor vikt skall läggas på användningen och kombinationen av transduktorer, transistorer, tyristorer och strömriktare vid styrning och reglering av elmotorer samt energiåtermatning till nätet. Exempel kan hämtas från verkstads-, pappers- och textilindustri samt från valsverk och gruvspel. Laboration: Motorreglering. Konstruktion: Maskinsystem (forts.). 61.4.1.3. Planering och samverkan — se även 54.4.1.3. Ämnet elmaskiner för elkrafttekniker bygger direkt på matematik, fysik, ellära och maskinteknik, vilka är avslutade i årskurs 3. Eftersom ämnet elmaskiner är helt förlagt till årskurs 4, finns inga samordningsproblem gentemot dessa ämnen. De teoretiska momenten skall ges en enkel matematisk-fysikalisk behandling. Ett förslag till fördelning av det disponibla antalet lektionstimmar på de olika huvudmomenten ges i följande tabell.

644 Timmar

Moment Årskurs k- 7,5 vtr, varav 1 vte laborationer och 1,5 vtr konstruktioner.

20 40 50 40 30 45

2. Stillastående maskiner 4. Maskinsystem

Summa

225 Laborationer och konstruktioner utföres med delad klass och fördelas jämnt över läsåret. En omsorgsfull samordning i tiden med ämnet elanläggning är nödvändig. Exempelvis bör transformatorer och elmotorer genomgås i elmaskiner före elektrisk ledningsberäkning respektive elmotoranläggningar i elanläggning. Vid teorigenomgång, laborationer, konstruktioner och studiebesök finns möjligheter till samverkan med elanläggning. Viss samverkan med ämnet elmaterial är värdefull med tanke på materialegenskaper, materialval etc. Vid genomgång av strömriktare och elmagnetiska förstärkare samt vid vissa laborationer behövs samverkan med ämnet elektronik. För studiet av automatisk styrning och reglering av elmaskiner och elmaskinsystem erfordras samverkan med ämnet reglerteknik. 614.14. Koncentration — se även 54.4.1.4. Timtalet för elmaskiner i årskurs 4 (7,5 vtr) tillgodoser kontinuitetskravet, varför koncentration sett enbart från ämnets synpunkt ej behövs. •614.1.5. Beting — se även 54.4.1.5. Eftersom betingen i elmaskiner bör omfatta ej endast teori utan även grupplaborationer och större sammanhängande konstruktionsuppgifter, bör betingsperioderna vara relativt långa.

Exempel på betingsindelning: Period 1. Grundprinciper » 2. Stillastående maskiner » 3. Roterande maskiner » 4. Maskinsystem Summa

4 veckor 9 10 9

» » »

32 veckor

Laborationer (1 vte) och konstruktioner (1,5 vtr) kan även betraktas som betingsuppgifter, vilka utföres parallellt med ovan föreslagna beting. Se vidare 61.4.2.3 och 61.4.2.4.

61.4.2.

Verksamhetsformer

61.42.1. Allmänna rer — se 54.4.2.1. 61.4.22.

metodiska

Studieteknik

kommenta-

— se 54.4.2.2.

614.2.3. Självständiga arbetsformer — se även 54.4.2.3. Beting. Enligt 61.4.1.5 kan hela kursen uppdelas i beting. E t t exempel visar hur de kan genomföras. Därvid har laborationer (1 vte) och konstruktioner (1,5 vtr) tänkts förlöpa parallellt som särskilda beting. Period 3. Roterande maskiner, 10 veckor, 5 vtr. Vecka 1. 5 tim. Lektion: Genomgång av betingets omfattning. Synkronmaskiner. Vecka 2. 5 tim. Lektion: Synkronmaskiner. Asynkronmaskiner. Vecka 3. 5 tim. Lektion: Asynkronmaskiner. Vecka 4. 5 tim. Lektion: Likströmsmaskiner. Vecka 5. 5 tim. Lektion: Likströmsmaskiner. maskiner.

Speciella

645 Vecka 6. 5 tim. Lektion: Speciella maskiner. Vecka 7. Grupparbete. 2 tim. Instruktion m. m. Friställd tid. 3 tim. Vecka 8. Grupparbete. 3 tim. Närvaro ej obligatorisk. Friställd tid. 2 tim. Vecka 9. Grupparbete. 2 tim. Närvaro ej obligatorisk. Friställd tid. 3 tim. Vecka 10. Friställd tid. 1 tim. Redovisning. 4 tim. Konstruktioner. Enligt 61.4.1.1 ingår konstruktionsövningar i kursen. För detta ändamål används 1,5 vtr med delad klass. Uppgifterna skall avse principerna för dimensioneringsberäkningar och driftpunktsberäkningar på enkla elkomponenter, elmaskiner och elmaskinsystem. Beräkningsarbetet skall vara det väsentliga, medan ritningsarbetet skall vara av mindre omfattning. Eleverna bör få utföra såväl mindre som större sammanhängande uppgifter. Konstruktionsuppgifterna bör utföras som grupparbete med 2—4 elever per grupp. Antalet uppgifter bör begränsas till tre. Förslag till konstruktionsuppgifter: Stillastående maskin. Roterande maskin. Maskinsystem (jämför 61.4.1.2).

61.4.2.4. Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 54.4.2.4. Stor vikt bör läggas på demonstration av elmaskindelar och maskinlindningar. Detsamma gäller även kompletta elmaskiner och elmaskinsystem samt start-, regler- och skyddsapparater, vilka bör visas dels i vila, dels i funktion. Laborationerna. i detta ämne får vanligen utföras i grupper på 3—4 elever. Materieltillgången verkar här starkt begränsande på antalet grupper. Är betingsläsning helt genomförd, kan laborationerna ingå i betingen eller utföras parallellt med dem i anslutning till den teoretiska genomgången. Se 61.4.1.2. Laborationerna skall väljas och utformas så att de i så stor utsträckning som möjligt underbygger elmaskinteorin och elmaskinernas användning, särskilt inom ämnena elanläggning och reglerteknik. I regel skall laborationerna avse normenligt prov och undersökning av driftegenskaperna hos provobjekten. Förslag till laborationer: Transformator. Strömriktare. Transduktor. Synkronmaskin. Asynkronmaskin. Likströmsmaskin. Generatorreglering. Motorreglering. Några enstaka studiebesök om högst en dags längd bör förekomma. Dessa bör förläggas till närliggande elmaskinverkstäder, laboratorier, kraftverk, elverk, industrier, elmaterielutställningar etc. 6142.5.

Bedömning — se 54.4.2.5.

61.4.3.

Hjälpmedel — se 54.4.3.

62. Elanläggning 62.1.

Mål

Undervisningen i elanläggning syftar till att bibringa eleverna grundläggande kunskaper om projektering, utförande, drift och skötsel av elektriska starkströmsanlägg-

ningar inom elkraftförsörjning och elkraftanvändning, att orientera dem om elkraftförsörjningens ekonomiska grunder och om teknisk-ekonomiska anläggningsfrågor,

646 att ge dem god kännedom om de risker som är förbundna med elektriska starkströmsanläggningar och om erforderliga skyddsåtgärder samt att göra dem förtrogna med de lagar, författningar, föreskrifter och normer som gäller för sådana anläggningar.

62.2.

Huvudmoment

Elkraftproduktion. Elkraftöverföring. Elkraftdistribution. Elkraftanvändning.

62.3.

Kursplan

1. Elkraftproduktion Sveriges energiförsörjning. Kraftstationer. Kraftverksdrift. Kraftekonomi. 2. Elkraftöverföring Kraftledningar. Ledningsberäkning. tionsapparater. Stationsanläggningar.

Sta-

3. Elkraftdistribution Distributionsnät. Husinstallationer. Industriinstallationer. Speciella installationer. 4. Elkraftanvändning Elmotoranläggningar. Elbelysningsanläggningar. Elvärmeanläggningar. Elfara och ellagstiftning.

62.4. Anvisningar och kommentarer 62.4.1.

Lärostoffet

624-1-1- Allmänna synpunkter på ämnesstoffet — se även 54.4.1.1. Elanläggning sysslar med sammanfogning av elmaskiner, ledningar och elapparater till tekniskt och ekonomiskt riktiga anläggningar för produktion, överföring, distribution och användning av elkraft för belysning, motordrift, uppvärmning m. m. Ämnesstoffet skall behandla endast viktigare utföringsformer av starkströmsanläggningar

för såväl lågspänning som högspänning inom elförsörjning och elanvändning. I stort sett skall behandlingen av varje huvudmoment omfatta principer och metoder angående projektering, utförande, drift och skötsel samt ekonomi, föreskrifter och säkerhet enligt svenska förhållanden och krav. Det förutsattes att eleverna genom skolpraktiken och miljöpraktiken under sommarferierna erhåller fackinriktad elpraktik inom starkströmsområdet med huvudsaklig inriktning på elmaskin- och installationsarbete samt byggande, drift och skötsel av starkströmsanläggningar. Därigenom kan rena hantverks-, montage- och materialfrågor samt rutinmässiga drift- och skötselproblem behandlas kortfattat. Ämnesstoffet skall i stället ges ett mera teoretiskt och konstruktivt innehåll med tonvikt på väsentliga tekniska problem. Det är därför oundvikligt att vissa delar av lärostoffet i elanläggning kan bli relativt teoretiska, t. ex. elkraftekonomi, ledningsteori, driftövervakning etc. Elevernas förkunskaper i matematik, fysik och ellära skall därvid utnyttjas till erforderlig teoretisk behandling av vissa kursavsnitt i lämplig grad och omfattning. Ämnesstoffet skall även behandla viktigare elkomponenter, som ej ingår i ämnet elmaskiner. Särskilt betydelsefulla delar av kursen är elkraftekonomi, elkraftöverföring, elinstallationer och elkraftanvändning. Stor vikt skall läggas på schemaritning, kostnadsberäkning och systemteknik. Tillämpningsövningarna i systemteknik bör utformas så att moment inom ämnena elanläggning, elmaskiner, elektronik och reglerteknik kommer till användning. Detta kan ske genom enkla konstruktions- eller laborationsuppgifter. 624.1.2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Elkraftproduktion Sveriges energiförsörjning: Inledningsvis ges en kort orientering om olika slag av energikällor, om Sveriges energitillgångar och

647 energibehov nu och i framtiden. Därefter behandlas vattenkraften och dess utnyttjande samt vattenreglering. Något namnes också om atomkraftens framtida roll samt om elkraftutbyte mellan olika länder. Avslutningsvis genomgås principerna för produktion, överföring och distribution av elkraft i Sverige. Enkla räkneexempel bör förekomma. Konstruktion: Ledningsanläggning. Kraftstationer: I stora drag genomgås uppbyggnad, verkningssätt och egenskaper hos olika huvudtyper av kraftstationer, såsom vattenkraft-, värmekraft- och atomkraftstationer och i dem ingående huvudkomponenter. Elevernas förkunskaper i maskinteknik utnyttjas. Princip- och kopplingsscheman över värme- och elsystem kan ingå. Enkla effekt- och energiberäkningar, helst i anslutning till belastningskurvor, skall förekomma. Konstruktion: Ledningsanläggning (forts.). Kraftverksdrift: En kort orientering lämnas om krafthushållning, kraftbehovet och dess variationer, samköming mellan kraftstationer och kraftsystem, kraftblock och driftledning. Därefter genomgås i huvuddrag principerna för frekvensreglering samt spänningsreglering i kraftstationer, kraftnät och distributionsnät. Vidare namnes något om driftsäkerhet, driftstörningar, driftorganisation, elfara och elföreskrifter. Enkla räkneexempel kan ingå. Konstruktion: Ledningsanläggning (forts.). Kraftekonomi: Först behandlas det viktigaste om olika konsumentkategorier, statistik över kraftförbrukning, belastningskurvor, sammanlagring och belastningsberäkningar. Därefter genomgås förluster i ledningar, kostnader för produktion, överföring och distribution av elkraft, kraftförsäljningens principer, krafttransitering, taxor och kraftkostnadskalkyler. Slutligen namnes något om elmätare, specialmätare och mätutrustningar. Enkla räkneexempel skall förekomma. Laboration: Elmätare. Konstruktion: Ledningsanläggning (forts.).

2. Elkraftöverföring Kraftledningar: Inledningsvis göres en jämförelse mellan luftledningar och kabelledningar ur olika synpunkter. Sedan ges en allmän orientering om luftledningars utförande, materiel, påkänningar och skyddsanordningar. Något namnes om planering av luftledningsnät. Därefter ges en allmän orientering om kabelledningar, kabeltyper, förläggning och skyddsanordningar. Något namnes om planering av jordkabelnät. Slutligen genomgås något om ledningsfel och felsökning. Enkla räkneexempel kan ges. Konstruktion: Ledningsanläggning (forts.). Ledningsberäkning: Avsnittet inledes med allmänna beräkningsvillkor, belastningsantaganden, föreskrifter och ledningsmateriel. Därefter genomgås olika energifördelningssystem, dimensionering av ledningar och ledningsnät för likström och växelström med hänsyn till uppvärmning, spänningsfall, förluster och ekonomi. Stor vikt skall läggas på kortslutning och jordslutning samt jordströmskompensering. Slutligen namnes något om spänningsreglering, faskompensering och nätstabilitet. Rikligt med räkneexempel skall förekomma på hela avsnittet. Laboration: Trefasledning. Konstruktion: Stationsanläggning. Stationsapparater: Stationsapparater och materiel för hög- och lågspänning skall behandlas. Först genomgås föreskrifter, isolationsstandard, isolatorer, genomföringar, samlingsskenor, strömbrytare, frånskilj are, kontaktorer och säkringar. Sedan behandlas reläer, reläskyddskopplingar, överströms-, kortslutnings- och jordfelsskydd samt överspänningar och överspänningsskydd. Slutligen orienteras om mätinstrument, mättransformatorer, manöver-, övervakningsoch kontrollorgan. Stor vikt skall läggas på schemaritning och räkneexempel. Laboration: Faskompensering. Konstruktion: Stationsanläggning (forts.). Stationsanläggningar: Inledningsvis lämnas en kort orientering om föreskrifter och normer för högspänningsanläggningar. I

648 allt lågspänning i industribyggnader ocn liknande. Lämpligen orienteras om ledningsnätens och materielens utformning och anordning med hänsyn till stora effektbehov och kortslutningseffekter, svåra lokalförhållanden, krav på driftsäkerhet, flexibilitet och kostnader. Industriinstallationernas mångskiftande karaktär och storleksordning framhålles. Exempel från mindre och större industrier bör visas. Enkla räkneexempel kan ingå. Laboration: Installationskontroll. Konstruktion: Elinstallation (forts.). Speciella installationer: En kort orientering lämnas om viktigare föreskrifter, normer, schemabeteckningar, materiel, plane3. Elkraftdistribution Distributionsnät: En kort orientering läm- ring, installation, utförande och kontroll av nas om viktigare tekniska, ekonomiska och byggnadsåskledare, svagströms- och telelokala faktorer som är bestämmande för ut- anläggningar i bostadshus och liknande formningen av distributionsnät för hög- samt vissa speciella starkströmsinstallatiooch lågspänning. Därefter behandlas i stora ner, såsom exempelvis inom lantgårdar, drag projektering av utomhus distributions- byggnadsplatser, laboratorier, bågsvets-, nät inom städer, samhällen och industrier lysrörs- och röntgenanläggningar etc. Evensamt på landsbygden. Belastningsprognoser, tuellt kan här även nämnas något om elbelastningstätheter, val av spänning, nät- installationer i vissa offentliga lokaler, typer och nätstationer, driftsäkerhet, drift- brand- och explosionsfarliga rum o. dyl. övervakning och kostnader diskuteras. Enkla ritningsexempel kan förekomma. Enkla räkneexempel ingår. Laboration: Konstruktion: Elinstallation (forts.). Överströmsskydd. Konstruktion: Elinstalla4. Elkraftanvändning tion. Husinstallationer: I detta avsnitt behand- Elmotoranläggningar: Relativt utförligt belas elinstallationer för lågspänning i bo- handlas elmotorers driftegenskaper, utföstadshus och liknande. Med hänvisning till ringsformer, uppställning och inkoppling. elfaran och ellagstiftningen orienteras om Därefter genomgås driftarter, uppvärmning, föreskrifter och allmänna skyddsåtgärder. drivkraftöverföring, belastningstyper, moRelativt utförligt genomgås ledningar och tordriftens dynamik och stabilitet. I stora ledningsförläggning, installationsapparater, drag studeras startning, hastighetsstyrning anslutna föremål, planering, installations- och bromsning samt start-, regler- och ritningar, tekniska och ekonomiska beräk- skyddsapparater. Exempel bör ges på inningar. I stora drag behandlas utförande, dustriell motordrift samt automatisk styrkontroll och underhåll av elinstallationer i ning och reglering av elmotorer. Något bör bostadshus o. dyl., varvid stor vikt lägges nämnas om fjärrkontroll och manövercentraler. Enkla räkneexempel och ritningsuppvid utrymmesbehov och kostnader. Enkla räkneexempel kan förekomma. Konstruk- gifter kan förekomma. Hela avsnittet har tion: Elinstallation (forts.) central betydelse och bör därför genomgås Industriinstallationer: Som en direkt fort- synnerligen omsorgsfullt. Laboration: Elmosättning på föregående avsnitt behandlas tordrift. Konstruktion: Förbrukningsanläggi detta moment elinstallationer för framför ning.

stora drag studeras huvuddelar, allmän anordning och hjälputrustning hos generator-, transformator- och omformareanläggningar. Utförligare behandlas utomhus- och inomhusställverk, såsom huvuddelar, principoch kopplingsscheman, allmän anordning, utrymmen och skyddsåtgärder. I anslutning härtill behandlas manöver- och kontrollanläggningar. Slutligen bör ges exempel på mindre och större transformatorstationer. Stor vikt skall läggas på schemaritning och räkneexempel. Konstruktion: Stationsanläggning (forts.).

649 Elbelysningsanläggningar: Inledningsvis genomgås ljustekniska grundbegrepp och enheter. Därefter orienteras om ögat, seendet och fordringar på god belysning. Utförligare behandlas olika slag av ljuskällor, ljusarmaturer och ljusfördelningskurvor. Viktigare beräkningsmetoder studeras. Stor vikt bör läggas på planering, beräkning och utförande av belysningsanläggningar utomhus och inomhus. Något skall nämnas om belysningsekonomi och om ljustekniska mätningar. Exempel på belysningsanläggningar skall visas. Enkla räkneexempel kan ingå. Laboration: Elbelysning. Konstruktion: Förbrukningsanläggning (forts.). Elvärmeanläggningar: En kort orientering lämnas om användningen av elvärme inom hushåll, hantverk och industri. Summariskt behandlas olika metoder för alstring av elvärme, viktigare konstruktionsmaterial för elvärmeapparater och olika metoder för temperaturreglering jämte erforderlig utrustning härför. Därefter beskrives kortfattat principiell uppbyggnad, arbetssätt och användning av viktigare elvärmeapparater, elugnar och elångpannor. Något bör nämnas om högfrekvensuppvärmning och elsvetsning. Principerna för planering, beräkning och utförande av enklare eluppvärmningsanläggningar bör genomgås. Elvärmeekonomi bör diskuteras. Enkla räkneexempel kan förekomma. Laboration: Eluppvärmning. Konstruktion: Förbrukningsanläggning (forts.). Elfara och ellagstiftning: Stor vikt skall läggas på hela detta kursavsnitt. Inledningsvis orienteras om olika risker vid elektriska starkströmsanläggningar. Därefter behandlas brandfaran och personfaran i olika slag av elanläggningar. Statistik, orsaker, förlopp och verkningar samt förebyggande åtgärder och erforderliga åtgärder i samband med elbrand och elolycksfall genomgås. En relativt utförlig orientering skall lämnas om innehåll och tillämpning av viktigare lagar, författningar, säkerhetsföreskrif-

ter, specialbestämmelser och normer gällande utförande, drift och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar. Något bör även nämnas om arbetarskyddslagstiftning samt om organisationer och avtal av intresse för den eltekniska arbetsmarknaden. Konstruktion: Förbrukningsanläggning. 624-1-3. Planering och samverkan — se även 54.4.1.3. Ämnet elanläggning för elkrafttekniker bygger direkt på matematiken, fysiken, elläran och maskintekniken, vilka är avslutade i årskurs 3. Eftersom elanläggning ar helt förlagd till årskurs 4, finns inga samordningsproblem gentemot dessa ämnen. De teoretiska momenten i elanläggning skall ges en enkel matematisk-fysikalisk behandling. Härför erforderliga kunskaper förutsattes eleverna ha. Ett förslag till fördelning av det disponibla antalet lektionstimmar på de olika huvudmomenten ges i följande tabell. Timmar

Moment Årskurs 4-10 vtr, varav 1 vte laborationer och 2 vtr konstruktioner.

40 60 60 50 30 60

3. Elkraftdistribution

Summa

300 Laborationerna och konstruktionerna utföres med delad klass och fördelas jämnt över läsåret. Samverkan bör ske med andra eltekniska ämnen. Framför allt är elmaskiner beroende av samverkan med elanläggning. En omsorgsfull samordning i tiden mellan dessa båda ämnen är därför nödvändig. Exempelvis bör transformatorer och synkronmaskiner genomgås i elmaskiner före elektrisk ledningsberäkning på flerspänningssystem respektive kortslutningsberäkningar i elan-

650 läggning. Likaså bör elmotorer i elmaskiner ligga före elmotoranläggningar i elanläggning. Vid teorigenomgång, laborationer, konstruktioner och studiebesök finns även i övrigt behov av samverkan med ämnet elmaskiner. Viss samverkan med ämnet elmaterial är värdefull med tanke på materialegenskaper, materialval, isolationsproblem, elurladdningar, överspänningsfrågor etc. Samverkan med elektronik kan komma ifråga vid genomgång av t. ex. fjärrkontroll, fotocellstyrning av processer samt vid laborationer och konstruktioner. Vid studiet av reglering i elkraftanläggningar och i förbrukningsanläggningar behövs samverkan med ämnet reglerteknik.

62.4-1.4- Koncentration — se även 54.4.1.4. Enligt timplanen skall elanläggning inom elkrafttekniskt alternativ disponera 10 vtr i årskurs 4. Med detta timtal bör kontinuitetsbehovet kunna tillgodoses utan koncentration.

62.4.1.5. Beting — se även 54.4.1.5. Eftersom betingen i elanläggning bör omfatta ej endast teorikurs utan även grupplaborationer och större sammanhängande konstruktionsuppgifter, bör betingsperioderna vara relativt långa. Exempel på betingsindelning (7 vtr -f 1 vte lab. -f 2 vtr konstr.): Period » » »

1. 2. 3. 4.

Elkraftproduktion Elkraftöverföring . . Elkraftdistribution Elkraftanvändning

6 veckor 9 » 9 » 8 »

Summa

32 veckor

Laborationer (1 vte) och konstruktioner (2 vtr) kan även betraktas som betingsuppgifter, vilka utföres parallellt med ovan föreslagna beting. Se vidare 62.4.2.3 och 62.4.2.4.

62.4.2.

Verksamhetsformer

624-2.1. Allmänna rer — se 54.4.2.1. 62.42.2.

metodiska

Studieteknik

kommenta-

— se 54.4.2.2.

624-2.3. Självständiga arbetsformer — se även 54.4.2.3. Beting. Enligt 62.4.1.5 kan hela kursen uppdelas i beting. Ett exempel visar hur ett beting kan genomföras. Period 2. Elkraftöverföring, 7 vtr.

9 veckor,

Vecka 1. 7 tim. Lektion: Genomgång av betingets omfattning. Kraftledningar. Vecka 2. 7 tim. Lektion: Ledningsberäkning. Vecka 3. 7 tim. Lektion: Ledningsberäkning. Vecka 4. 7 tim. Lektion: Stationsapparater. Vecka 5. 7 tim. Lektion: Stationsanläggningar. Vecka 6. Grupparbete. 3 tim. Instruktion m.m. Friställd tid. 4 tim. Vecka 7. 7 tim. Grupparbete: Närvaro ej obligatorisk. Vecka 8. Grupparbete. 3 tim. Närvaro ej obligatorisk. Friställd tid. 4 tim. Vecka 9. Friställd tid. 3 tim. Redovisning. 4 tim. Laborationer (1 vte) och konstruktioner (2 vtr) har här tänkts förlöpa parallellt med detta beting. Konstruktioner. Enligt 62.4.1.1 ingår konstruktionsövningar i kursen. För detta ändamål används 2 vtr med delad klass.

651 Dessa övningar är en viktig del av un-L- skydds- och förbrukningsapparater i driftdervisningen. Syftet med konstruktions-;- koppling och i funktion, övningarna är att låta eleverna behandlaa Laborationerna i detta ämne måste i reuppgifter som utvecklar förmågan till kri-i- gel på grund av materialtillgången försiggå tiskt bedömande och konstruktivt arbetee med grupper på 3—4 elever. Är betingsläsoch samtidigt ger övning i att utnyttjaa ning fullt genomförd kan laborationerna facklitteratur, kataloger m.m. Uppgifternaa ingå i betingen eller utföras parallellt med skall normalt avse principerna för tekniskk dem. I varje fall skall laborationer och teooch ekonomisk planering, beräkning och di- retisk genomgång följas åt. Se 62.4.1.2. Lamensionering av mindre och medelstoraa borationerna skall väljas och utformas så starkströmsanläggningar på både produk- att de underbygger elanläggningsteorin och tions- och konsumtionssidan. Beräknings- utnyttjar samverkan mellan elanläggning, arbetet skall vara det väsentliga, medan1 elmaskiner, elektronik och reglerteknik. I ritningsarbetet skall vara av mindre omfatt- regel bör laborationerna avse normenliga ning. Eleverna bör få utföra såväl mindre3 prov och undersökning av driftegenskauppgifter som större sammanhängande upp- perna dels hos separata elanläggningskomgifter. Konstruktionsuppgifterna bör utfö- ponenter, dels hos kompletta elanläggningsras som grupparbete med 2—4 elever perr system. grupp. Antalet uppgifter bör begränsas till1 Förslag till laborationer: Elmätare. Trefyra. fasledning. Faskompensering. ÖverströmsFörslag till konstruktionsuppgifter: Led- skydd. Installationskontroll. Elmotordrift. ningsanläggning. Stationsanläggning. Elin- Elbelysning. Eluppvärmning. stallation. Förbrukningsanläggning. Några enstaka studiebesök om högst en dags längd kan förekomma och bör för62.4-2.4. Demonstrationer, laborationer ochi läggas till närliggande elkraftverk, elverk, studiebesök — se även 54.4.2.4. elverkstäder, elindustrier, installationsanStor vikt bör läggas på demonstration av läggningar, byggnadsplatser, transportanluftlednings- och jordkabelmateriel, ställ- läggningar, elmaterielutställningar etc. verks-, manöver-, mät- och kontrollapparater, installationsledningar och installations- 624.2.5. Bedömning — se 54.4.2.5. apparater, elmätare, motorer, belysningsoch elvärmeapparater m. m. Vidare är det nödvändigt att visa viktigare anläggnings-, 62.4.3. Hjälpmedel — se 54.4.3.

63. Elkraft 63.1.

Mål

Undervisningen i elkraft syftar till att ge eleverna någon kännedom om elektriska maskiners och apparaters viktigaste driftegenskaper och användning, att orientera dem om utförandet av elektriska starkströmsanläggningar och om vik-

tigare bestämmelser rörande dessa, att orientera dem i kraftekonomiska frågor samt att ge dem kännedom om de risker som är förbundna med elektriska starkströmsanläggningar och om erforderliga skyddsåtgärder.

63.2.

Huvudmoment

Elmaskiner. Elkraftförsörjning. Elinstallationer. Elkraftanvändning.

63.3.

Kursplan

1. Elmaskiner Allmänt om elmaskiner. Likströmsmaskiner. Växelströmsmaskiner. Transformatorer. Strömriktare. Speciella maskiner. 2. Elkraftförsörjning Elkraftproduktion. Elkraftdistribution. Elkraftekonomi. 3. Elinstallationer Starkströmsinstallationer. Svagströmsinstallationer. Speciella elinstallationer. 4. Elkraftanvändning Elmotoranläggningar. Elvärmeanläggningar. Elbelysningsanläggningar. Elfara och ellagstiftning.

63.4. Anvisningar och kommentarer 63.4.1.

Lärostoffet

634.1.1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet — se även 54.4.1.1. Ämnesstoffet i elkraft inom teletekniskt alternativ skall dels ge en sammanhängande översikt av det elkrafttekniska området, dels vara anpassat till teleteknikernas mera fackbetonade behov. I elkraft skall läggas vikt på både styrande och verkställande elkomponenters användning och kombination till kompletta system. Med användning av princip-, blockoch kopplingsscheman tränas eleverna att logiskt och systematiskt bygga upp och studera enkla elkraftsystem även med tele-

teknisk-elektronisk anknytning. Elevernas kunskaper i matematik, fysik och ellära skall utnyttjas till teoretisk behandling av vissa kursavsnitt. Vikt skall även tillmätas det installationstekniska utförandet av elanläggningar.

63.4-12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Elmaskiner Allmänt om elmaskiner: Inledningsvis göres en allmän indelning av elmaskinerna. Därefter beskrives de roterande elmagnetiska maskinernas allmänna uppbyggnad och principiella verkningssätt. Den elmekaniska energiomvandlingens teori genomgås i förenklad form. Slutligen namnes något om normer, elmaterial, märkdata, uppvärmning och ventilation gällande elmaskiner. Enkla räkneexempel kan förekomma. Likströmsmaskiner: En orientering ges om likströmsmaskinernas uppbyggnad, verkningssätt och magnetisering. Grunddragen av viktigare likströmsgeneratorers driftegenskaper, användning, spänningsstyrning och parallelldrift behandlas. Mera utförligt genomgås likströmsmotorer, varvid huvudvikten lägges på driftegenskaper, startning, hastighets- och momentegenskaper samt olika metoder för hastighetsstyrning. Eventuellt kan Leonard-omformaren beskrivas i detta avsnitt. Enkla räkneexempel skall ingå. Laboration: Likströmsmaskin. Växelströmsmaskiner: Kursavsnittet inledes med en orientering om synkronmaskinens uppbyggnad samt egenskaper och användning som generator och motor. Vid genomgången av övriga roterande växelströmsmaskiner lägges huvudvikten på trefas asynkronmaskinen. Hos denna studeras i stora drag uppbyggnad, verkningssätt, driftegenskaper, startning, hastighets- och momentegenskaper samt hastighetsstyrning. Mera kortfattat behandlas enfas och tvåfas asynkronmotorn samt de vanligaste växelströms-kommutatormotorerna. Symboliska

653 metoden kan användas. Enkla räkneexempel skall förekomma. Laboration: Asynkronmaskin. Transformatorer: En kort orientering ges om enfas och trefas krafttransformatorers uppbyggnad, verkningssätt, driftegenskaper, användning och driftövervakning. Något namnes även om speciella transformatorer, reglertransformatorer och induktionsregulatorer. Symboliska metoden får användas. Eventuellt kan transduktorn behandlas i detta avsnitt. Enkla räkneexempel skall ingå. Laboration: Transformatorn. Strömriktare: Relativt utförligt behandlas ventiltyper, kopplingar, utförande, verkningssätt, driftegenskaper och användning hos enfas och trefas strömriktare för kraftändamål. Särskild vikt lägges på styrda likriktare. Principen för växelriktning genomgås. Exempel på strömriktarstyrning av elmotorer skall ges. Eventuellt kan det viktigaste om ackumulatorbatterier, laddningsanordningar och glättningsdon genomgås i detta avsnitt. Enkla räkneexempel kan förekomma. Laboration: Strömriktaren. Speciella maskiner: En utförlig orientering ges om uppbyggnad, verkningssätt, driftegenskaper och användning gällande viktigare typer av transduktorer, roterande förstärkarmaskiner, småmotorer, syngonelement. I stora drag genomgås principerna för elektriska maskiners dynamiska egenskaper och användning som element i reglerkedjor. Symboliska metoden brukas. Överföringsfunktioner studeras. Enkla räkneexempel bör förekomma. Laboration: Transduktorn. 2.

Elkraftförsörjning

Elkraftproduktion: En kort orientering ges om Sveriges elkraftförsörjning och om principerna för produktion, överföring och distribution av elkraft. Något namnes om olika primärkraftkällor, elkraftverkens elutrustning, belastningsförhållanden, vattenreglering och samköming. Enkla räkneexempel kan ifrågakomma.

Elkraftdistribution: Först behandlas viktigare energifördelningssystem, den principiella utformningen av distributionsnät för hög- och lågspänning samt något om utförandet av luftlednings- och jordkabelnät samt servisledningar. En kort orientering ges om principerna för elektrisk ledningsdimensionering, varvid diskuteras uppvärmning, spänningsfall, förluster, faskompensering, kortslutning och jordslutning. Relativt utförligt behandlas transformatorstationer, särskilt abonnentstationer, och i dem ingående utrustningar. Enkla räkneexempel skall förekomma. Laboration: Kraftöverföring. Elkraftekonomi: En kort orientering bör ges om elkraftkonsumenters effekt- och energiuttag och om viktigare faktorer som påverkar kostnaderna för produktion och distribution av elkraft. I detta kursavsnitt lägges huvudvikten på vanligare hög- och lågspänningstaxor och beräkning av kraftkostnader vid elkraftinköp. Något bör även nämnas om mätutrustningar och mätarkontroll. Enkla räkneexempel kan förekomma. 3. Elinstallationer Starkströmsinstallationer: Huvudsakligen behandlas permanenta installationer för lågspänning i byggnader. Med hänvisning till elfaran och ellagstiftningen orienteras om gällande installationsföreskrifter och normer samt allmänna skyddsåtgärder. Relativt utförligt genomgås installationsledningar, ledningsförläggning, installationsapparater, anslutningsobjekt, grafiska symboler och installationsritningar. En kort orientering ges om planering, utförande och kontroll av hus- och industriinstallationer. Enkla räkneexempel och beskrivande uppgifter kan förekomma. Laboration: Överströmsskydd. Svagströmsinstallationer: Endast permanenta svagströmsinstallationer i byggnader beröres. Först ges en orientering om viktigare föreskrifter, normer och schemabeteck-

654 ningar för svagströms- och teleanläggningar. Därefter lämnas en kortfattad beskrivning av materielslag, installation av och utrymmesbehov för vanligare telefon-, signal-, larm-, tid- och centralantennanläggningar. I detta avsnitt kan något nämnas om installation av strömförsörjningsutrustningar för svagströmsanläggningar. Beskrivande övningsexempel bör förekomma. Speciella elinstallationer: En kort orientering ges om föreskrifter, normer, materialslag, installation och kontroll gällande vissa speciella starkströmsanläggningar, exempelvis bågsvetsanläggningar, lysrörsanläggningar, röntgenanläggningar, laboratorieanläggningar, provisoriska anläggningar vid byggnadsplatser, byggnadsåskledare. 4.

Elkraftanvändning

Elmotoranläggningar: Detta kursavsnitt är det viktigaste inom detta huvudmoment. Relativt utförligt behandlas elmotorers uppvärmning och ventilation, skyddsformer, uppställning, inkoppling och idriftsättning. Vidare genomgås grundprinciperna för elmotordrift, start-, regler- och skyddsapparater samt hastighetsstyrningsmetoder. Exempel bör ges på industriell motordrift samt automatisk styrning och reglering av motorer. Något namnes också om fjärrkontroll och manövercentraler. Enkla räkneexempel och beskrivande uppgifter skall förekomma. Laboration: Elmotordrift. Elvärmeanläggningar: Mycket summariskt genomgås det viktigaste om olika metoder för elvärmealstring, temperaturmätning och temperaturreglering. Något namnes om elvärmeapparater, elugnar, elångpannor och elsvetsning. Enkla beskrivande övningsexempel kan förekomma. Elbelysningsanläggningar: En kort orientering ges om viktigare belysningstekniska grundbegrepp, de vanligaste elektriska ljuskällorna, belysningsfordringar vid olika slags arbete, anordning av belysning i olika slags lokaler samt belysningsmätningar. Enkla räkneexempel kan komma ifråga.

Elfara och ellagstiftning: Detta kursavsnitt skall behandlas relativt utförligt. Först genomgås brandfaran och personfaran vid elektriska starkströmsanläggningar, orsaker, förlopp och verkningar, förebyggande åtgärder samt erforderliga åtgärder i samband med elbrand och elolycksfall. Slutligen ges en orientering om viktigare lagar, författningar, föreskrifter och normer angående huvudsakligen elektriska starkströmsanläggningar. Enkla beskrivande övningsuppgifter bör förekomma.

634-1 -3. Planering och samverkan — se även 54.4.1.3. Ämnet elkraft för teletekniker bygger direkt på matematik och ellära, vilka är avslutade i årskurs 3. Eftersom elkraftämnet är helt förlagt till årskurs 4, finnes inga samordningsproblem gentemot dessa ämnen. De teoretiska momenten i elkraft skall ges en enkel matematisk-fysikalisk behandling. E t t förslag till fördelning av det disponibla antalet lektionstimmar på de olika huvudmomenten ges i följande tabell:

Timmar

Moment Årskurs 4- h vtr, varav 1 vte laborationer.

45 15 15 15 30 Summa

120 Laborationerna bör utföras med delad klass och vara jämnt fördelade över läsåret. Inom teletekniskt alternativ är elkraftämnet i stort sett ett orienteringsämne. Elektronik och telekommunikation torde ej vara nämnvärt beroende av elkraft, varför några egentliga samordningsproblem ej finns mellan dem.

655 För läroämnet reglerteknik däremot är elkraft delvis ett stödämne. Detta gäller särskilt vissa delar av elmaskiner och elmotoranläggningar. Då elmaskiner genomgås under höstterminen, torde dock några väsentliga samordningsproblem ej heller finnas mellan elkraftämnet och reglertekniken. 63.4.14. Koncentration — se även 54.4.1.4. Elkraft har 4 vtr i årskurs 4. Koncentration är sett från ämnets synpunkt ej nödvändig. 634-1-5. Beting — se även 54.4.1.5. Det torde vara lämpligt att uppdela det stora momentet elmaskiner i flera betingsavsnitt. Exempel på betingsindelning (3 vtr + 1 vte lab.): Period 1. Allmänt om elmaskinerj Likströmsmaskiner

63.4.2.

Verksamhetsformer

634-2.1. Allmänna metodiska rer — se 54.4.2.1. 63.42.2.

Studieteknik

kommenta-

— se 54.4.2.2.

63.42.3. Självständiga arbetsformer — se även 54.4.2.3. Enligt 63.4.1.5 kan hela kursen uppdelas i beting. I exemplet nedan visas hur ett sådant kan genomföras. Period 5. Elinstallationer. 5 veckor, 3 vtr. Vecka 1. 3 tim. Lektion: Genomgång av betingets omfattning. Starkströmsinstallationer. Vecka 2. 3 tim. Lektion: Starkströmsinstallationer. Vecka 3. 3 tim. Lektion: Svagströmsinstallationer. ciella installationer.

Spe-

Vecka 4. Grupparbete. 1 tim. Instruktion m. m. Friställd tid. 2 tim.

Period 2. Växelströmsmaskiner Transformatorer

Vecka 5. Grupparbete. 1 tim. Närvaro ej obligatorisk. Redovisning. 2 tim.

Period 3. Strömriktare Speciella maskiner

Laborationerna (1 vte) tankes här som grupparbete parallellt med detta beting.

Period 4. Elkraftförsörjning

»

Period 5. Elinstallationer

»

Period 6. Elkraftanvändning

»

Summa 32 veckor

Laborationer (1 vte) kan betraktas som betingsuppgifter, vilka utföres parallellt med ovan föreslagna beting eller ingår i dem. Se vidare 63.4.2.4.

63.42.4. Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 54.4.2.4. Stor vikt bör läggas på demonstration av elmateriel, elapparater och elmaskiner som användes inom tillämpningar av telekommunikation, elektronik och reglerteknik. För laborationer i detta ämne användes samma materiel som för elmaskiner och elanläggning, varför gruppstorleken även här vanligen blir 3—4 elever. Är betingsläsning fullt genomförd, kan laborationerna ingå i betingen eller utföras parallellt med dem.

656 Se 63.4.1.5. Laborationerna skall väljas så att de underbygger de elkrafttekniska tilllämpningarna inom det teletekniska alternativet. Förslag till laborationer: Likströmsmaskin. Asynkronmaskin. Transformatorn. Strömriktaren. Transduktorn. Kraftöverföring. Överströmsskydd. Elmotordrift. Några enstaka studiebesök om högst en

dags längd bör förekomma. Dessa skall avse elkrafttekniska studieobjekt vid närliggande tele-, radio-, TV-, elektronik- och automatikanläggningar samt materielutställningar.

63.42.5.

Bedömning — se 54.4.2.5.

63.4.3.

Hjälpmedel — se 54.4.3.

64. Elteknik M 64.1.

Mål

Undervisningen i elteknik M syftar till att med fysikkursens ellära som grund meddela eleverna kännedom om elektriska apparaters, maskiners och utrustningars' viktigaste driftegenskaper och användning, att orientera om elektriska starkströmsanläggningars utförande i stora drag samt' om de risker som är förknippade med sådana anläggningar och de viktigaste föreskrifterna rörande dessa samt att ge en grund för den eltekniska delen av reglertekniken.

64.2.

Huvudmoment

Ellära. Elektronik. Elmätteknik. Elmaskiner. Elkraftdistribution. Elkraftanvändning.

64.3. Kursplan med årskursfördelning

2. Elektronik Passiva komponenter. Elektronrör och halvledarkomponenter. Elektroniska funktionsenheter. Elektroniska styrkretsar. 3. Elmätteknik Elektriska mätinstrument. Mätning av elektriska storheter. Elmätning av ickeelektriska storheter. Mätvärdesöverföring. 64.3.2. Årskurs 4 4. Elmaskiner Likströmsmaskiner. Växelströmsmaskiner. Transformatorer och omformare. Speciella maskiner. 5. Elkraftdistribution Kraftproduktion. Distributionsnät. Elinstallationer. Elkraftekonomi. 6. Elkraftanvändning Elmotoranläggningar. Elvärmeanläggningar. Elbelysningsanläggningar. Elfara och ellagstiftning.

64.4- Anvisningar och kommentarer

64.3.1. Årskurs 3 1. Ellära Symmetriska trefassystem. Symboliska metoden. Strömkretsteori.

64.4.1.

Lärostoffet

644-1-1- Allmänna synpunkter stoffet — se även 54.4.1.1.

på ämnes-

657 I undervisningen i elteknik inom maskintekniskt alternativ bör huvudvikten läggas på momenten elektronik, elmätteknik och elmaskiner samt deras tillämpningar inom elektriska styr-, regler- och drivsystem, medan momenten elkraftdistribution, elbelysning och elvärme skall vara kort orienterande. I undervisningen i elteknik skall stor vikt läggas på både styrande och verkställande elkomponenters användningar och deras kombination till kompletta system inom maskintekniken. Eltekniken består av en grundläggande del, som omfattar ellära, elektronik och elmätteknik, och en tillämpande del, som omfattar elmaskiner, elkraftdistribution och elkraftanvändning. Den mindre materiel- och laboratoriekrävande grundläggande delen är förlagd till årskurs 3, medan den mera krävande tilllämpande delen är förlagd till årskurs 4. I denna årskurs skall största vikt läggas på elmotorer, elmotoranläggningar och elinstallationer.

644-12- Kommentarer m oment

till speciella ktirs-

utvidgas. Komplexa tal uttryckes i rätvinklig, polär och exponentiell form. De fundamentala räkneoperationerna med komplexa tal studeras grafiskt medelst komplexa visare. I anslutning till en elementär växelströmskrets införes begreppen komplex spänning, ström och impedans. Komplex admittans är ej obligatorisk. Den symboliska metoden tillämpas på några enkla växelströmskretsar med serie- och parallellkopplade impedanser. Strömkretsteori: Detta moment avser att ge en kort orientering om kopplings- och överföringsegenskaperna hos några impedansnät som är vanliga inom elektrotekniken. Först behandlas in- och urkopplingsförlopp i likströmskretsar. Därefter orienteras något om fyrpoler, svängningskretsar, kopplade kretsar och filter, varvid symboliska metoden bör tillämpas. Eventuellt kan begreppen överföringsfunktion, dämpning, återkoppling och stabilitet beröras. Vidare kan icke sinusformiga växelströmmar eventuellt omnämnas. För experimentell illustration av kretsegenskaperna användes från fysiken känd apparatur, bl. a. sinusgeneratorn och katodstråleoscilloskopet. Laboration: Växelströmskretsar.

1. Ellära Symmetriska trefassystem: Eleverna får på egen hand repetera den tidigare genomgångna fysikkursen i ellära, speciellt enfas växelströmskretsar och principen för trefassystemet. Visarmetoden har introducerats i matematiken och tillämpats i fysiken. I detta kursmoment införes symmetriskt belastade trefassystem med och utan nollledare samt med enbart resistans hos fasledarna. Med några enkla räkneexempel behandlas strömmar, spänningar, trefaskopplingar, aktiv, reaktiv och skenbar effekt samt effektfaktor. Symboliska metoden: Fördelarna med den symboliska eller komplexa metoden för lösning av växelströmsproblem framhålles för eleverna. Det tidigare i matematiken genomgångna kursavsnittet om komplexa tal

2. Elektronik Passiva komponenter: En kort beskrivning bör ges av viktigare passiva linjära teletekniska komponenter som förekommer i bl. a. elektroniska och mättekniska utrustningar. Sådana komponenter är olika typer av fasta och variabla motstånd, spolar och kondensatorer. Man bör omnämna skillnaden i elektriskt avseende mellan ideella och verkliga tekniska komponenter. Eventuellt kan icke linjära motstånd behandlas, antingen i detta moment eller senare i nästa. Elektronrör och halvledarkomponenter: Principerna för elektronrör och halvledare jämte ett par tillämpningar har behandlats i fysiken. Här ges en orienterande framställning av arbetssätt, egenskaper och användning av högvakuumrör, gasfyllda rör, halv-

658 ledardioder, transistorer, tyristorer, fotoelement och icke linjära motstånd. Karaktäristiska kurvor, i vissa fall parametrar och elementära arbetskopplingar, behandlas kortfattat. Med elektronstråleröret bör få anstå till moment 3. Elektroniska funktionsenheter: I detta moment behandlas kombination av passiva och aktiva elektroniska komponenter till större funktionsenheter, såsom spänningsoch effektförstärkare, återkopplade förstärkare, likriktare, sinusgeneratorer, pulsgeneratorer, modulatorer och demodulatorer samt strömförsörjningsaggregat. Endast de vanligaste typerna medtages. Kort orientering om data, principscheman, arbetssätt, egenskaper och användning lämnas. Elektroniska mätinstrument behandlas lämpligen i moment 3. Laboration: Elektroniska förstärkare. Elektroniska styrkretsar: Eleverna bör få en kort orientering om elektriska kretsar som användes att styra arbetsoperationer och att utföra räkneoperationer. Man kan ge enkla exempel på styr- och reglerkretsar, deriverande och integrerande kretsar. Något utförligare genomgås elmagnetiska och elektroniska reläer, grindar och elektroniska räknare. Slutligen antydes principerna för digitala kretsar och logiska kretsar, vilket bör anknytas till enkla tillämpningsexempel. Laboration: Digitala och logiska kretsar.

3. Elmätteknik Elektriska mätinstrument: Huvuddragen av byggnad och fysikaliskt arbetssätt hos de vanligaste elektriska mätinstrumenten behandlas, såsom direktvisande instrument, universalinstrument, elektroniska instrument, registrerande instrument, oscillografer och oscilloskop. I samband härmed namnes något om normer, användning och mätnoggrannhet. Eventuellt kan här medtagas något om diverse hjälpapparater som behövs för elektriska mätningar.

Mätning av elektriska storheter: Avsnittet om mätning av elektriska storheter utgör grundvalen för de närmast följande momenten. De elektriska mätmetoderna bör därför behandlas ganska ingående. Dessa bör främst omfatta mätning av ström, spänning, effekt och energi i likströms- och växelströmskretsar. Mätning av resistans, impedans, frekvens och fasvinkel skall även ingå i kursen. 2-wattmetermetoden är viktig. Demonstrationer och enkla räkneexempel är nödvändiga. Elmätning av icke-elektriska storheter: Elektriska metoder att mäta icke-elektriska storheter utgör numera viktiga» tillämpningar inom olika områden av maskintekniken. De vanligaste typerna av mätgivare och mätvärdesomvandlare för elmätning av exempelvis läge, temperatur, kraft, tid och varvtal måste behandlas. Självfallet bör i detta sammanhang trådtöjningsgivaren och dess olika användningsmöjligheter beröras. Enkla räkneexempel bör ingå. Mätvärdesöverföring: Enkelheten att på elektrisk väg överföra mätvärden från ett matställe till ett annorstädes beläget observationsställe bör framhållas. Principerna för viktigare system för avståndsöverföring av data i digital eller analog form behandlas kortfattat. Endast trådbundna förbindelser ingår i kursen. Eventuellt kan något om fjärrmätning och fjärrmanövrering vid driftövervakning av industriella processer omnämnas. Laboration: Elmätning av storheter. 4.

Elmaskiner

Likströmsmaskiner: En kort orientering om likströmsmaskinernas uppbyggnad och verkningssätt ges. Grunddragen av viktigare likströmsgeneratorers driftegenskaper och användning behandlas. Något utförligare genomgås likströmsmotorer, varvid huvudvikten lägges på startning, hastighetsoch momentegenskaper samt olika metoder för hastighetsstyrning. Eventuellt kan Leonard-omformaren behandlas i detta avsnitt.

659 Enkla räkneexempel bör ingå i framställningen. Växelströmsmaskiner: Detta kursavsnitt inledes med en kort orientering om synkronmaskinen som generator och motor. Därefter behandlas lämpligen övriga vanliga växelströmsmaskiner, varvid huvudvikten lägges på trefas asynkronmaskinen. Hos denna studeras främst uppbyggnad, startning, hastighets- och momentegenskaper samt hastighetsstyrning, delvis i anslutning till enkla räkneexempel. Slutligen namnes något om de vanligaste växelströms-kommutatormotorerna. Laboration: Elektriska motorer. Transformatorer och omformare: Principerna för enfas och trefas transformatorer behandlas med tonvikt på driftegenskaper och användning. Viktigare roterande omformare genomgås kortfattat. Enkla räkneexempel skall ges på transformatorer och omformare. I detta kursmoment presenteras även strömriktare. Dessa behandlas relativt utförligt, varvid huvudvikten lägges på ventiltyper, driftegenskaper, spänningsstyrning och användning. Enkla räkneproblem kan förekomma. Speciella maskiner: I detta kursavsnitt behandlas huvuddragen av uppbyggnad, verkningssätt, driftegenskaper och användning av viktigare typer av elmagnetiska förstärkare, småmotorer för reglerutrustningar, syngonelement och takometergeneratorer. Eventuellt kan i detta avsnitt genomgås något även om andra slag av elmagnetiska apparater, vilka användes som manövrerande eller verkställande organ inom maskintekniken. Enkla räkneexempel kan ges. Laboration: Elenergiomformare. 5.

Elkraftdistribution

Kraftproduktion: En kort orientering lämnas om Sveriges elkraftförsörjning, om principerna för produktion, överföring och distribution av elkraft. Något beröres primärkraftkällor, belastningsförhållanden, vattenreglering och samköming.

Distributionsnät: Det viktigaste om strömfördelningssystem för likström och växelström samt utformningen av distributionsnät för hög- och lågspänning behandlas. I detta kursavsnitt lägges huvudvikten på elektrisk ledningsberäkning, tillåtna belastningar, spänningsfall, förluster, faskompensering, kortslutning och jordslutning Kort orientering lämnas om högspänningsanläggningar. Enkla räkneexempel ges på hela kursavsnittet. Elinstallationer: Endast lågspänningsinstallationer avses. En kort orientering ges om säkerhetsföreskrifter och allmänna skyddsåtgärder. Därefter behandlas viktigare typer av installationsledningar och installationsapparater och deras användning. Principerna för planering, dimensionering och utförande av elinstallationer i verkstäder och industrier genomgås i anslutning till exempel. Något namnes om skötsel och underhåll av elanläggningar. Laboration: Överströmsskydd. Elkraftekonomi: En kort orientering bör ges om vissa elbelastningars effekt- och energibehov, om viktigare faktorer som påverkar kostnaderna för produktion och distribution av elkraft, om hög- och lågspänningstaxor och kraftkostnader vid elkraftinköp och om uppmätning och debitering av elkraftleveranser. Eventuellt kan något nämnas om samarbete mellan elkraft och värmekraft. Enkla räknexempel kan förekomma. 6.

Elkraftanvändning

Elmotoranläggningar: Detta kursavsnitt är det viktigaste inom detta huvudmoment. Relativt utförligt behandlas elmotorers uppvärmning och ventilation, utföringsformer, motordriftens dynamik, val av motortyp, start-, regler- och skyddsutrustning, hastighetsstyrningsmetoder, uppställning, idriftsättning och skötsel. Exempel på motoranläggningar inom olika branscher bör ges. Enkla räkneproblem skall förekomma. Laboration: Elektronisk motorstyrning.

660 Elvärmeanläggningar: En kort orientering lämnas om olika metoder för elvärmealstring, temperaturmätning och temperaturreglering. Något namnes om elvärmeapparater, elugnar och elångpannor. Mera utförligt behandlas elsvetsutrustningar. Räkneexempel kan förekomma. Elbelysningsanläggningar: Ytterst summariskt genomgås det viktigaste om belysningstekniska grundbegrepp, de vanligaste elektriska ljuskällorna, belysningsfordringar vid olika slags arbete, anordning av belysning i olika slags arbetslokaler samt belysningsmätningar. Enkla räkneexempel kan förekomma. Elfara och ellagstiftning: Kortfattat behandlas brandfaran och personfaran vid elektriska starkströmsanläggningar, orsaker, förlopp och verkningar, förebyggande åtgärder samt åtgärder vid elbrand eller elolycksfall. Slutligen ges en kort orientering om viktigare lagar, förordningar, föreskrifter och normer gällande elanläggningar. 644.1.3. Planering och samverkan — se även 54.4.1.3. Ett förslag till fördelning av det disponibla antalet lektionstimmar på de olika huvudmomenten ges i följande tabell. Laborationerna utföres med delad klass Timmar

Moment Årskurs 3. 2 vtr, varav 0,5 vte laborationer.

15 15 15 15 Summa

60 Årskurs 4- 2 vtr, varav 0,5 vte laborationer. 20 12 13 15

5. Elkraftdistribution

Summa

och skall vara jämnt fördelade över terminerna. Av matematikkursen i årskurs 3 behöver eltekniken i första hand ha tillgång till komplexa tal och differentialekvationer som underlag för strömkretsteorin inom elläran redan i början av elteknikkursen. Inom matematiken torde nämnda kursavsnitt genomgås under höstterminen. Detta komplicerar samordningen. Om emellertid undervisningen i elteknik förlägges enbart till vårterminen, uppstår inga problem med samordningen mellan matematik och elteknik i årskurs 3. Eltekniken i årskurs 3 är en direkt fortsättning och utvidgning av fysikkursen i ellära och elektronik, som är i stort sett avslutad redan i årskurs 2. Det är ur samordningens synpunkt värdefullt att eleverna i fysiken inhämtat de fysikaliska grunderna för eltekniken, innan detta tillämpningsämne påbörjas. Vidare har eleverna inhämtat viss färdighet i matematisk behandling av enklare problem i ellära och i självständigt laborativt arbete, vilket kommer undervisningen i elteknik till godo. Av fysikkursen i årskurs 3 behöver eltekniken dock här vissa kursmoment att bygga på redan på ett tidigt stadium, nämligen elektrisk svängningskrets, fotoelektrisk effekt, elektrisk ström genom gaser och fasta kroppars elektronfysik. I fysiken torde dessa kursmoment genomgås under höstterminen, vilket gör samordningen mycket besvärlig. Om kursen i elteknik i stället förlägges enbart till vårterminen, försvinner alla problem med samordningen mellan fysik och elteknik i årskurs 3. Samordningen mellan eltekniken och de maskintekniska ämnena i årskurs 3 erbjuder ej några problem, enär dessa ämnen då knappast torde ha behov av elteknik. I årskurs 4 däremot måste eltekniken i största möjliga utsträckning anpassas efter de maskintekniska ämnenas krav på förkunskaper i elteknik. Flertalet maskintekniska ämnen i årskurs 4 torde ganska tidigt

661 under läsåret ställa dylika krav. Det är framför allt kännedom om elmotorer och elmotorutrustningar som erfordras för val av eldrivsystem för hiss- och transportanordningar, pumpar, fläktar och kompressorer, verktygsmaskiner etc. Senare under läsåret och kanske redan under höstterminens senare del torde kraven öka på elevernas eltekniska kunskaper i användning och systemkombination av elinstrument, elkomponenter och elmaskiner för styrning och reglering vid konstruktioner och laborationer inom de maskintekniska ämnena. För att underlätta samordningen mellan eltekniken och maskintekniken kan det eventuellt vara lämpligt att i elteknik behandla elmotoranläggningar i anslutning till elmaskiner. Om elteknik förlägges helt till höstterminen, försvinner automatiskt alla väsentliga problem med samordningen mellan eltekniken och de maskintekniska ämnena i årskurs 4. 644-14- Koncentration — se även 38.4.1.4 och 54.4.1.4. Enligt timplanen skall eltekniken inom maskintekniskt alternativ disponera 2 vtr i var och en av årskurserna 3 och 4. En koncentration av undervisningen till ett större veckotimtal skall ske (se I I I : 7.7). Den lämpligaste lösningen torde vara att undervisningen koncentreras till 4 vtr under vårterminen i årskurs 3 och till 4 vtr under höstterminen i årskurs 4. Ett sådant arrangemang löser också alla väsentliga samordningsproblem.

6 veckor

Summa

»

»

15 veckor

Det förutsattes i dessa betingsexempel att eltekniken koncentreras till 4 vtr under vårterminen i årskurs 3 och 4 vtr under höstterminen i årskurs 4. Laborationer (1 vte) i båda årskurserna kan betraktas som betingsuppgifter, vilka utföres parallellt med ovan föreslagna beting eller ingår i dem. Se vidare 64.4.2.3.

64.4.2.

Verksamhetsformer

644-2-1- Allmänna metodiska rer — se 54.4.2.1. 644.2.2.

Studieteknik

kommenta-

— se 54.4.2.2.

644-2-3. Självständiga arbetsformer — se även 54.4.2.3. Beting. Enligt 64.4.1.5 kan hela kursen uppdelas i beting i både årskurs 3 och årskurs 4. Ett par exempel visar hur de kan genomföras.

Period 3. Elmätteknik, 5 veckor, 3 vtr.

Exempel på betingsindelning: Årskurs 3 (vt. 3 vtr + 1 vte lab.) 6 veckor

Summa

Period 4. Elmaskiner Period 5. Elkraftdistribution Period 6. Elkraftanvändning

Exempel på beting i årskurs 3:

644-1-5- Beting — se även 54.4.1.5.

Period 1. Ellära Period 2. Elektronik Period 3. Elmätteknik

Årskurs 4 (ht. 3 vtr + 1 vte lab.)

»

»

17 veckor

Vecka 1. 3 tim. Lektion: Genomgång av betingets omfattning. Elmätinstrument. Vecka 2. 3 tim. Lektion: Mätning av elstorheter. Vecka 3. 3 tim. Lektion: Elmätning av icke-elstorheter. Mätvärdesöverföring.

662 Vecka 4. 1 tim. Grupparbete: Instruktion m. m. 2 tim. Friställd tid. Vecka 5. 1 tim. Grupparbete: Närvaro ej obligatorisk. 2 tim. Redovisning. Exempel på beting i årskurs 4: Period 5. Elkraftdistribution, 4 veckor, 3 vtr. Vecka 1. 3 tim. Lektion: Genomgång av betingets omfattning. Kraftproduktion. Distributionsnät. Vecka 2. 3 tim. Lektion: Elinstallationer. Elkraftekonomi. Vecka 3. Grupparbete. 1 tim. Friställd tid. 2 tim. Vecka 4. Grupparbete. 1 tim. Närvaro ej obligatorisk. Redovisning. 2 tim. Laborationerna har i båda exemplen antagits löpa parallellt med och utanför betingen. Specialarbetet i årskurs 3 kan utgöras av beräknings-, utrednings- och experimentella arbeten. Dessa bör vanligtvis kombineras med litteraturstudier. Några förslag till specialarbeten: Studium

av kopplingsförlopp i elkretsar. Undersökning av fyrpolers dämpning. Analys av elstyrkretsars arbetsprincip. Olika metoder för elmätning av tryck. Överföring av mätvärden i digital form. 644.24. Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 54.4.2.4. Demonstrationer är synnerligen väl lämpade för de flesta ämnesavsnitten. Stor vikt bör läggas på demonstration av elmateriel och elapparater som användes inom det maskintekniska området. Laborationerna skall väljas så att de i så stor utsträckning som möjligt underbygger de eltekniska tillämpningarna inom det maskintekniska alternativet. Förslag till laborationer: Årskurs 3: Växelströmskretsar. Elektroniska förstärkare. Digitala och logiska kretsar. Elmätning av storheter. Årskurs 4: Elmotorer. Energiomformare. Överströmsskydd. Elektronisk motorstyrning. Om tiden medger några enstaka studiebesök, bör dessa avse eltekniska studieobjekt vid närliggande hiss- och transportanläggningar, mekaniska verkstäder, kraftoch värmeanläggningar etc. 644-2.5.

Bedömning — se 54.4.2.5.

64.4.3.

Hjälpmedel — se 54.4.3.

65. Elteknik B 65.1.

Mål

Undervisningen i elteknik B avser att med fysikkursens ellära som grund ge eleverna en orientering om de vanligaste elektriska maskinerna, att ge en orientering om elkraftdistribu-

tion i tätorter och om elinstallationer i byggnader och på byggnadsplatser samt att ge en orientering om elkraftens användning i byggnader och på byggnadsplatser samt om de risker som är förknippade med elanläggningar och de viktigaste föreskrifterna rörande dessa.

65.2.

Huvudmoment

Ellära. Elmaskiner. Elkraftförsörjning. Elinstallationer. Elkraftanvändning.

65.3.

Kursplan

1. Ellära Symmetriska trefassystem. Elektronik med teleteknik. Elmätteknik. 2.

654-1.2. moment

Elmaskiner

Likströmsmaskiner. Växelströmsmaskiner. Transformatorer och omformare. 3.

Elkraftförsörjning

Elkraftproduktion. Elkraftdistribution. Elkraftkostnader och taxor. 4.

Elinstallationer

Starkströmsinstallationer. Svagströmsinstallationer. Provisoriska elinstallationer. 5.

Elkraftanvändning

Elmotoranläggningar. Elvärmeanläggningar. Elbelysningsanläggningar. Elfara och ellagstiftning.

65.4. Anvisningar kommentarer 65.4.1.

maskiner, elkraftförsörjning, elinstallationer och elkraftanvändning. Ämnesstoffet i elteknik för byggare bör innehålla minsta möjliga teori och i stället vara i huvudsak beskrivande samt i görligaste mån inriktat på praktiska tillämpningar inom byggområdet. Grafiska framställningar förutsattes få viss användning i stället för komplicerade formler. Stor vikt bör läggas på användningen av grafiska symboler i elscheman och installationsritningar.

och

Lärostoffet

654-1-1. Allmänna synpunkter stoffet — se även 54.4.1.1.

på ämnes-

Ämnesstoffet i elteknik inom de byggtekniska alternativen skall dels ge en sammanhängande översikt av det eltekniska området, dels vara anpassat till byggteknikens mera fackbetonade behov. Då de båda studieriktningarna husbyggnad och anläggning skall ha gemensam kurs i elteknik, måste det fackinriktade ämnesstoffet omfatta el-

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Ellära Symmetriska trefassystem: Eleverna får på egen hand repetera fysikkursen i ellära, varvid särskild vikt bör läggas på enfas växelströmskretsar och principen för trefassystemet. Visarmetoden, som är känd från matematiken och fysiken, skall tillämpas. I detta kursmoment ges en kort orientering om symmetriskt belastade trefassystem utan och med nolledare jämte några enkla räkneexempel på strömmar, spänningar, trefaskopplingar, aktiv, reaktiv och skenbar effekt samt ef fekt faktor. Elektronik med teleteknik: En mycket kortfattad beskrivning lämnas av principerna för förstärkare, signalgeneratorer, fotoceller, reläer, signal- och telekomponenter och elementära telesystem med anknytning till byggtekniska tillämpningar. Elmätteknik: En mycket kort orientering lämnas om de vanligaste elektriska mätinstrumenten och deras användning för mätning av viktigare elektriska storheter. Vidare orienteras om elektriska mätinstrument och mätmetoder för uppmätning av diverse mekaniska och fysikaliska storheter hos byggmaterial och bygganläggningar. 2.

Elmaskiner

Likströmsmaskiner: Huvuddragen av likströmsmaskinernas byggnad och verknings-

664 sätt genomgås. Något namnes om likströmsgeneratorers viktigaste driftegenskaper och användning. Mera utförligt behandlas likströmsmotorer, varvid huvudvikten lägges på startning, hastighets- och momentegenskaper samt hastighetsstyrningsmetoder. Enkla räkneexempel och demonstrationer skall ingå. Växelströmsmaskiner: Inledningsvis ges en kort orientering om synkronmaskinens princip och dess användning som generator och motor. Av övriga växelströmsmaskiner lägges huvudvikten på trefas asynkronmotorn. Hos denna studeras främst uppbyggnad, startning, hastighets- och momentegenskaper samt hastighetsstyrningsmetoder. Som avslutning på detta moment namnes något om viktigare enfas växelströmsmotorer. Framställningen skall kompletteras med demonstrationer och enkla räkneexempel. Transformatorer och omformare: Enfasoch trefastransformatorers uppbyggnad, driftegenskaper och användning behandlas relativt utförligt. Något namnes om roterande omformare och svetsomformare. I detta kursmoment behandlas även likriktare. Dessa behandlas något utförligare, varvid huvudvikten lägges på halvledarlikriktarna, deras koppling, verkningssätt, driftegenskaper och användning. Enkla räkneexempel skall förekomma. 3.

Elkraftförsörjning

Elkraftproduktion: En kort orientering ges om Sveriges elkraftförsörjning och om principerna för produktion, överföring och distribution av elkraft. Något namnes om vattenreglering, elkraftverkens utrustning och samköming mellan olika kraftverk. Elkraftdistribution: Huvudvikten lägges på eldistribution i tätorter. Först behandlas kortfattat viktigare energifördelningssystem, den principiella utformningen av distributionsnät för hög- och lågspänning samt utförandet av luftlednings- och jordkabelnät samt servisledningar. En kort orientering ges sedan om principerna för

elektrisk ledningsdimensionering, varvid diskuteras uppvärmning, spänningsfall, förluster, faskompensering, kortslutning och jordslutning. Avslutningsvis namnes något om transformatorstationer och i dem ingående utrustningar. Enkla räkneexempel kan förekomma. Elkraftkostnader och taxor: I detta avsnitt behandlas det viktigaste om elkraftkonsumenters belastningsförhållanden och inverkan på elkraftens produktions- och distributionskostnader. De vanligaste högoch lågspänningstaxorna genomgås i anslutning till några enkla räkneexempel på kraftinköp. 4.

Elinstallationer

Starkströmsinstallationer: I detta avsnitt behandlas endast permanenta installationer för lågspänning i byggnader. Med hänvisning till elfaran och ellagstiftningen orienteras om gällande installationsföreskrifter och normer samt allmänna skyddsåtgärder. Relativt utförligt behandlas installationsledningar, ledningsförläggning, installationsapparater, anslutningsobjekt, grafiska symboler och installationsritningar. En utförlig orientering ges om planering och utförande av hus- och industriinstallationer, varvid stor vikt lägges på utrymmesbehov och kostnader. Slutligen namnes något om anläggningskontroll och byggnadsåskledare. Beskrivande övningsexempel kan förekomma. Svagströmsinstallationer: Endast permanenta svagströmsinstallationer i byggnader behandlas. Först ges en kort orientering om viktigare föreskrifter, normer och schemabeteckningar för svagströms- och teleanläggningar. Enkla beskrivande exempel kan beskrivning av princip, verkningssätt, materiel, installation och utrymmesbehov hos viktigare telefon-, signal-, larm-, tid- och centralantennanläggningar. Något kan nämnas om strömförsörjning av svagströmsanläggningar. Enkla beskrivande exempel kan förekomma.

665 Provisoriska elinstallationer: I detta kursavsnitt behandlas endast provisoriska elanläggningar för starkström vid byggnadsplatser och i byggnader. En kort översikt ges om viktigare föreskrifter och normer samt standardmateriel för sådana anläggningar. Sedan genomgås i stora drag elbehov, eltaxor, planering, utförande och skötsel av utomhus- och inomhusledningar för elbelysning och elmotoranläggningar. Eventuellt kan val av ledningar, centraler, lampor och motorer med tillbehör diskuteras här i anslutning till ett enkelt exempel på en provisorisk elanläggning på en byggnadsplats. Stor vikt bör läggas på kostnader.

5. Elkraftanvändning Elmotoranläggningar: Kortfattat beskrives elmotorers uppvärmning, ventilation, utföringsformer, start-, regler- och skyddsutrustning, uppställning, idriftsättning och skötsel. Exempel på elmotoranläggningar inom byggområdet skall ges. Elvärmeanläggningar: En kort orientering ges om viktigare elvärmeapparater och temperaturregleringsmetoder som användes vid exempelvis matlagning, uppvärmning och kylning i bostäder, affärs- och industrilokaler. Elbelysningsanläggningar: Mycket kortfattat genomgås det viktigaste om belysningstekniska grundbegrepp, de vanligaste elektriska ljuskällorna, belysningsfordringar vid olika slags arbete och anordning av belysning i olika slags lokaler. Elfara och ellagstiftning: I stora drag behandlas brandfaran och personfaran vid elektriska starkströmsanläggningar, orsaker, förlopp, verkningar och motåtgärder. Slutligen ges en kort orientering om viktigare lagar, föreskrifter och normer gällande sådana anläggningar. 654-1-3. Planering och samverkan även 54.4.1.3.

— se

Ett förslag till fördelning av det disponibla antalet lektionstimmar på de olika huvudmomenten ges i följande tabell: Timmar

Moment

9 9 6 12 9 Summa

45 Eftersom ämnet elteknik är förlagt helt till årskurs 4, finns inga samordningsproblem gentemot matematiken och fysiken. Eltekniken kan därför utan vidare bygga på dessa ämnen. Genom fysikkursen har eleverna fått ett visst mått av kunskaper i elteknikens fysikaliska grunder. Om elteknikkursen utsprides över hela läsåret, kan besvärliga samordnings- och integrationsproblem uppstå mellan den tillämpade eltekniken och de byggtekniska ämnena. Det torde därför vara lämpligast att förlägga elteknikkursen enbart till höstterminen, varigenom samordningsproblemen i stort sett försvinner. 654-14- Koncentration — se även 46.4.1.4 och 54.4.1.4. Enligt timplanen för byggtekniskt alternativ skall eltekniken i årskurs 4 disponera 1,5 vtr. Då koncentration av undervisningen skall äga rum (se III: 7.7), torde det vara lämpligast att ämnet läses 3 vtr under höstterminen i årskurs 4. 654-1-5.

Beting — se även 54.4.1.5.

Exempel på betingsindelning: Period 1. Ellära 1 „,. .. > 6 veckor Llmaskiner ) Period 2. Elkraftförsörjning ^ Elinstallationer j Period 3. Elkraftanvändning 3 » Summa 15 veckor

666 I betingsexemplet å föregående sida förutsättes att eltekniken koncentreras till 3 vtr under höstterminen i årskurs 4.

65.4.2.

654-2.2.

Vecka 5. Friställd tid: 3 tim.

Verksamhetsformer

654-2.1. Allmänna rer — se 54.4.2.1. Studieteknik

metodiska

Vecka 4. Lektion: 1 tim. Tranformatorer och omformare. Grupparbete: 2 tim. Instruktion m. m.

kommenta-

— se 54.4.2.2.

654-2.3. Självständiga arbetsformer — se även 54.4.2.3. Enligt 65.4.1.5 kan hela kursen uppdelas i beting. Ett exempel visar hur ett beting kan genomföras. Period 1. Ellära och elmaskiner. 6 veckor. Vecka 1. Lektion: 3 tim. Genomgång av betingets omfattning. Symmetriska trefassystem. Vecka 2. Lektion: 3 tim. Elektronik med teleteknik. Elmätteknik. Vecka 3. Lektion: 3 tim. Likströmsmaskiner. Växelströmsmaskiner.

Vecka 6. Grupparbete: 1 tim. Närvaro ej obligatorisk. Redovisning: 2 tim. 6542-4- Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 54.4.2.4. Stor vikt bör läggas på demonstration av elmateriel och elapparater som användes inom det byggtekniska området i provisoriska och permanenta anläggningar. Eftersom laborationer ej ingår i ämnet, är det nödvändigt att läraren visar elinstrument, elapparater och elmaskiner i drift. Om tiden medger några enstaka studiebesök, bör dessa avse eltekniska studieobjekt vid närliggande elmaterielutställningar, byggnadsplatser, bygganläggningar och husbyggnader. 6542.5.

Bedömning — se 54.4.2.5.

65.4.3.

Hjälpmedel — se 54.4.3.

66. Elteknik K 66.1.

Mål

Undervisningen i elteknik K syftar till att med fysikkursens ellära som grund meddela eleverna kännedom om elektriska apparaters, maskiners och utrustningars viktigaste driftegenskaper och användning samt att orientera om elektriska starkströmsanläggningars utförande i stora drag samt om de risker som är förknippade med så-

dana anläggningar och om de viktigaste föreskrifterna rörande dessa.

66.2.

Huvudmoment

Ellära. Elektronik. Elmätteknik. Elmaskiner. El kraftdistribution. Elkraftanvändning.

66.3.

Kursplan

1. Ellära Symmetriska trefassystem. 2.

Elektronik

Passiva komponenter. Elektronrör och halvledarkomponenter. Elektroniska funktionsenheter. Elektroniska styrkretsar. 3.

Elmätteknik

Elektriska mätinstrument. Mätning av elektriska storheter. Elmätning av ickeelektriska storheter. Mätvärdesöverföring. 4. Elmaskiner Likströmsmaskiner. Växelströmsmaskiner. Transformatorer och omformare. Speciella maskiner. 5.

Elkraftdistribution

Elkraftproduktion. Distributionsnät. Elinstallationer. Elkraftekonomi. 6. Elkraftanvändning Elmotoranläggningar. Elvärmeanläggningar. Elkemianläggningar. Elfara och ellagstiftning.

66.4. Anvisningar och kommentarer 66.4.1.

Lärostoffet

66.4-1-1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet — se även 54.4.1.1. Ämnesstoffet i elteknik inom kemitekniskt alternativ skall dels ge en sammanhängande översikt av det eltekniska området, dels vara anpassat till kemiteknikens, d. v. s. laboratorieteknikens samt drift- och processteknikens, mera fackbetonade behov. Lärostoffet i elteknik måste därför omfatta elektronik, elmätteknik, elmaskiner, elkraftdistribution och elkraftanvändning. Huvudvikt bör dock läggas på elektronik och elmätteknik samt elmotorer och elvärme.

Med användning av princip- och blockscheman kan eleverna ges en överskådlig bild av enkla kompletta system, innehållande mätande, styrande och verkställande elkomponenter inom kemitekniken. Enär inga elevlaborationer skall förekomma, måste demonstrationer, visande elkomponenterna i användning och drift, utgöra en betydande del av undervisningen. 66.4-12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Ellära Symmetriska trefassystem: Eleverna får på egen hand repetera den tidigare genomgångna kursen i ellära, speciellt enfas växelströmskretsar och principen för trefassystemet. Visarmetoden är känd från matematiken och fysiken. I detta kursmoment ges en kort orientering om symmetriskt belastade trefassystem utan och med nolledare jämte några enkla räkneexempel på strömmar, spänningar, trefaskopplingar, aktiv, reaktiv och skenbar effekt samt effektfaktor. 2. Elektronik Passiva komponenter: En kort beskrivning bör ges av viktigare passiva linjära teletekniska komponenter som förekommer i bl. a. elektroniska och mät tekniska utrustningar, såsom fasta och variabla motstånd, spolar och kondensatorer. Eventuellt kan icke linjära motstånd behandlas i nästa moment. Elektronrör och halvledarkomponenter: Principerna för elektronrör och halvledare genomgås i fysiken. Här ges en orienterande framställning av arbetssätt, egenskaper och användning av högvakuumrör, gasfyllda rör, halvledardioder, transistorer, tyristorer, fotoelement och icke linjära motstånd. Elektronstråleröret bör få anstå till moment 3. Elektroniska funktionsenheter: I detta moment gives en kort orientering om data, arbetssätt, egenskaper och användning av

668 de vanligaste typerna av elektroniska funktionsenheter, såsom spännings- och effektförstärkare, återkopplade förstärkare, likriktare, sinusgeneratorer, pulsgeneratorer och strömförsörjningsaggregat. Elektroniska mätinstrument behandlas lämpligen i moment 3. Elektroniska styrkretsar: En kort orientering ges om principerna för några typiska styr- och reglerkretsar och i dem ingående elkomponenters arbetsuppgifter. Enkla tilllämpningsexempel hämtas från det kemitekniska området.

3. Elmätteknik Elektriska mätinstrument: Huvuddragen av uppbyggnad, arbetssätt och användning av de vanligaste elektriska mätinstrumenten behandlas, såsom direktvisande och registrerande instrument, universalinstrument, elektroniska instrument, oscillografer och oscilloskop. Något om normer och mätnoggrannhet samt om felkorrigering bör nämnas. Enkla räkneexempel kan ingå. Mätning av elektriska storheter: De elektriska mätmetoderna, som är grundläggande för nästa moment, bör behandlas ganska ingående. Främst studeras mätning av ström, spänning, effekt och energi i likströms- och växelströmskretsar. Mätning av resistans, impedans, frekvens och fasvinkel skall också ingå i kursen. Demonstrationer och enkla räkneexempel är nödvändiga. Elmätning av icke-elektriska storheter: Elektriska metoder att mäta icke-elektriska storheter utgör numera viktiga tillämpningar inom olika områden av kemitekniken. De vanligaste metoderna för elmätning av viktigare mekaniska, fysikaliska och kemiska storheter skall därför behandlas relativt utförligt. Demonstrationer och enkla räkneexempel bör ingå. Mätvärdesöverföring: En kort orientering lämnas om principerna för omvandling och avståndsöverföring av mätvärden på elektrisk väg. Eventuellt kan något nämnas om

fjärrkontroll vid driftövervakning av industriella arbetsprocesser. 4. Elmaskiner Likströmsmaskiner: Huvuddragen av likströmsmaskinernas uppbyggnad och verkningssätt behandlas. Något beröres likströmsgeneratorers viktigaste driftegenskaper och användning. Mera utförligt genomgås likströmsmotorer, varvid huvudvikten lägges på startning, hastighets- och momentegenskaper samt olika metoder för hastighetsstyrning. Eventuellt kan Leonardomformaren och dess användning behandlas i detta avsnitt. Enkla räkneexempel och demonstrationer skall ingå. Växelströmsmaskiner: Inledningsvis ges en kort orientering om synkronmaskinens princip och dess användning som generator och motor. Av övriga växelströmsmaskiner lägges huvudvikten på trefas asynkronmotorn. Hos denna studeras främst uppbyggnad, startning, hastighets- och momentegenskaper samt hastighetsstyrningsmetoder. Som avslutning på detta moment namnes något om enfas asynkronmotorn och de vanligaste växelströms-kommutatormotorerna. Framställningen skall kompletteras med demonstrationer och enkla räkneexempel. Transformatorer och omformare: Enfasoch trefastransformatorer samt de vanligaste roterande omformarna, deras viktigaste egenskaper och användning behandlas kortfattat. I detta kursmoment studeras även strömriktare. Dessa behandlas något utförligare, varvid huvudvikten lägges på ventiltyper, kopplingar, verkningssätt, driftegenskaper och användning. Enkla räkneexempel kan förekomma. Speciella maskiner: En kort orientering ges om viktigare typer av elmagnetiska förstärkare, servomotorer och elmagnetiska apparater för manövrering, styrning och reglering av vissa eldrivna komponenter inom kemisk apparat- och processteknik.

669 5. Elkraftdistribution Elkraftproduktion: Huvuddragen av Sveriges elkraftförsörjning och principerna för produktion, överföring och distribution av elkraft genomgås. Något namnes om konsumtion, egenproduktion och inköp av elkraft inom vårt lands elkemiska industri. Distributionsnät: De vanligaste strömfördelningssystemen för likström och växelström samt utformningen av distributionsnät för hög- och lågspänning studeras. En kort orientering ges om elektrisk ledningsdimensionering samt om uppvärmning, spänningsfall, förluster, faskompensering, kortslutning och jordslutning. Något namnes om högspänningsanläggningar och i dem ingående komponenter. Enkla räkneexempel kan förekomma. Elinstallationer: Inledningsvis ges en kort orientering om säkerhetsföreskrifter och allmänna skyddsåtgärder. Därefter studeras viktigare installationsledningar och installationsapparater samt deras användning. Principerna för planering, dimensionering och utförande av elinstallationer i kemiska industrier och laboratorier genomgås i anslutning till exempel. Något namnes om drift, skötsel och underhåll av elanläggningar. Elkraftekonomi: En kort orientering bör ges om elkraftkonsumenternas belastningsförhållanden och inverkan på elkraftens produktions- och distributionskostnader. De vanligaste hög- och lågspänningstaxorna behandlas i anslutning till några enkla tilllämpningsexempel på kraftinköp. Eventuellt namnes något om samköming mellan vattenkraft och värmekraft. 6. Elkraftanvändning Elmotoranläggningar: Kortfattat behandlas elmotorers uppvärmning och ventilation, utföringsformer, val av motortyp, start-, regler- och skyddsutrustning, uppställning, idriftsättning och skötsel. Exempel på elmotoranläggningar inom kemisk industri ges. Räkneexempel skall förekomma.

Elvärmeanläggningar: En kort orientering lämnas om olika metoder för elvärmealstring, temperaturmätning och temperaturreglering samt om elvärmeapparater, elugnar och elångpannor inom kemisk industri. Elkemianläggningar: I detta moment namnes något om elutrustningar för galvanisk ytbehandling, elektrolys och elektrometallurgi samt för rökgasfilter. Räkneexempel kan förekomma. Elfara och ellagstiftning: I stora drag behandlas brandfaran och personfaran vid elektriska starkströmsanläggningar, orsaker, förlopp, verkningar och motåtgärder. Avslutningsvis ges en kort översikt över viktigare lagar, förordningar och föreskrifter gällande elkraftanläggningar. 664-1-3- Planering och samverkan — se även 54.4.1.3. Ett förslag till fördelning av det disponibla antalet lektionstimmar på de olika huvudmomenten ges i följande tabell: Moment

Timmar

1. Ellära 2. Elektronik 3. Elmätteknik 4. Elmaskiner 5. Elkraftdistribution 6. Elkraftanvändning

8 8 16 12 8 8 Summa

60 I årskurs 3 behöver eltekniken ha tillgång till bestämda integraler och differentialekvationer som underlag för elektroniken och elmättekniken redan i början av elteknikkursen. Inom matematiken torde nämnda kursmoment genomgås under höstterminen. Detta komplicerar i viss mån samordningen mellan matematik och elteknik. Om emellertid undervisningen i elteknik förlägges enbart till vårterminen, elimineras automatiskt alla samordningsproblem. Elteknikkursen är en direkt fortsättning och utvidgning av fysikkursen i ellära och elektronik, som är i stort sett avslutad i

670 årskurs 2. Det är från samordningens synpunkt värdefullt att eleverna i fysiken inhämtat de fysikaliska grunderna för eltekniken, innan detta tillämpningsämne påbörjas. Vidare har eleverna inhämtat viss färdighet i matematisk behandling av enklare problem i ellära och i laborativt arbete, vilket kommer undervisningen i elteknik till godo. Eltekniken behöver dock redan på ett tidigt stadium vissa kursmoment av fysikkursen i årskurs 3, nämligen elektrisk svängningskrets, fotoelektrisk effekt, elektrisk ström genom gaser och fasta kroppars elektronfysik. I ämnet fysik torde dessa kursmoment genomgås under höstterminen, vilket gör samordningen mycket besvärlig. Om kursen i elteknik i stället kan förläggas enbart till vårterminen, försvinner alla problem med samordningen mellan fysiken och eltekniken. Samordningen mellan eltekniken och de kemitekniska ämnena i årskurs 3 torde ej erbjuda några nämnvärda problem. De kemitekniska ämnena här torde knappast behöva mer ellära, elektronik och elmätteknik än vad fysikkursen ger. Det torde vara först i årskurs 4, som de kemitekniska ämnena ställer större krav på vissa förkunskaper i elteknik hos eleverna.

separat undervisning 2—1 vtr i elmaskiner, elkraftdistribution och elkraftanvändning. 66.4-1-5. Beting — se även 54.4.1.5. I exemplet nedan förutsattes att eltekniken koncentreras till 4 vtr under vårterminen i årskurs 3. Exempel på betingsindelning: Period 1. Ellära Elektronik

5 Veck

Period 2. Elmätteknik

»

Period 3. Elmaskiner

»

Period 4. Elkraftdistribution Elkraftanvändning

66.4.2.

Enligt timplanen skall eltekniken inom den kemitekniska lärokursen under hela läsåret disponera i medeltal 2 vtr i årskurs 3. Enligt III: 7.7 skall ämnet koncentrationsläsas. Lämpligast torde vara att undervisningen koncentreras till 4 vtr under vårterminen i årskurs 3. Ett sådant arrangemang löser också alla väsentliga samordningsproblem. Vidare möjliggör detta i viss utsträckning samläsning i elteknik mellan maskintekniskt och kemitekniskt alternativ i årskurs 3, vilket kan bli nödvändigt vid mindre skolenheter. Samläsning kan då ske i ellära, elektronik och elmätteknik med 2—3 vtr, medan kemisterna parallellt härmed får

°r

1 j Summa

17 veckor

Verksamhetsformer

66.42.1. Allmänna rer — se 54.4.2.1. 66.42.2.

66.4.14- Koncentration — se även 54.4.1.4 och 67.4.1.4.

1 /

metodiska

Studieteknik

66.4.2.3. Självständiga även 54.4.2.3.

kommenta-

— se 54.4.2.2. arbetsformer — se

Enligt 66.4.1.5 kan hela kursen uppdelas i beting. Exemplet nedan visar hur ett sådant kan genomföras. Det förutsattes att minst 2 lektioner ligger i tföljd varje vecka. Period 2. Elmätteknik, 4 veckor, 4 vtr Vecka 1. Lektion: 4 tim. Genomgång av betingets omfattning. Elmätinstrument. Mätningav elstorheter. Vecka 2. Lektion: 4 tim. Elmätning av icke-elstorheter. Mätvärdesöverföring.

671 Vecka 3. Grupparbete: 2 tim. Instruktion m. m. Friställd tid: 2 tim. Vecka 4. Grupparbete: 2 tim. Närvaro ej obligatorisk. Redovisning: 2 tim. Specialarbetet kan utgöras av beräknings-, utrednings- eller experimentella arbeten. Dessa bör vanligtvis kombineras med litteraturstudier. Några förslag till specialarbeten: Undersökning av en elförstärkares egenskaper. Studium av fotocellstyrda arbetsprocesser. Olika metoder för elektrisk temperaturmätning. Startning och hastighetsstyrning av elmotorer. Olika slag av likriktare inom kemitekniken. Krav på elinstallationer i kemiska industrier.

66.42.4. Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 54.4.2.4. Stor vikt bör läggas på demonstration av elmateriel och elapparater som användes inom det kemitekniska området. Eftersom laborationer ej ingår i kursen, är det nödvändigt att läraren visar elinstrument, elapparater och elmaskiner i drift. Om tiden medger några enstaka studiebesök, bör dessa avse eltekniska studieobjekt vid närliggande kemiska laboratorier, anläggningar och industrier.

66.42.5.

Bedömning — se 54.4.2.5.

66.4.3.

Hjälpmedel — se 54.4.3.

67. Kemitekniska ämnen (Gemensamma anvisningar för ämnena 68—74)

67.1—3. Mål, huvudmoment samt kursplaner med årskursför delning anges särskilt för varje ämne 68—74.

67.4. Anvisningar och kommentarer 67.4.1.

Lärostoffet

674.1-1- Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Kemitekniskt alternativ är odifferentierat och avser att ge en grund för elevernas framtida verksamhet inom skilda kemitekniska områden. De kemitekniska ämnena utgörs av fysikalisk kemi, organisk kemi, biokemi, ana-

lytisk kemi, apparatteknik, teknisk kemi och specialarbete K. De bygger på den allmänna grund som lagts främst av ämnena matematik, fysik, kemi och teknologi samt praktik. Kemitekniska ämnen förekommer ej inom annat alternativ. Ämnet fysikalisk kemi har till uppgift att visa hur man med hjälp av fysikaliska metoder och lagar förklarar kemiska företeelser. Där behandlas materiens byggnad, kemisk bindning, det fasta tillståndets fysik och kemi, kemisk termodynamik och kinetik. I kursen ingår metallografi, d. v. s. metallers och metallegeringars fysikaliska och tekniska egenskaper samt vanliga metoder att undersöka dem i dessa avseenden.

672 Undervisningen i organisk kemi syftar till att ge eleverna en elektron-teoretiskt underbyggd kännedom om de kemiska egenskaper som är karaktäristiska för de viktigare ämnesklasserna. Grundläggande kunskap skall ges om biologiskt viktiga ämnesgrupper och om tekniskt viktiga organiska råmaterial, processer och produkter. Dessutom genomgås den kemiska litteraturens användning, dokumentationsmetoder samt skrivandet av tekniska rapporter, uppsatser etc. Följande moment ingår i biokemi: Översikt över cellernas byggnad och livsprocessernas kemi, mikroorganismerna och deras livsfunktioner samt grunderna för biokemins och mikrobiologins tekniska tillämpningar. Undervisningen i analytisk kemi syftar till att lära eleverna moderna principer och metoder för att identifiera och kvantitativt bestämma de ämnen som ingår i tekniskt viktiga material. En systematisk genomgång av olika enhetsoperationer (delförlopp) görs. Automatisk analyskontroll behandlas. Undervisningen i apparatteknik skall ge kunskaper om viktiga enhetsoperationer inom kemisk tillverkning samt grunderna för värmeenergins ekonomiska utnyttjande. I samband därmed behandlas maskinlära för kemisk industri och grunderna för reglerteknik och automatisering. Undervisningen i teknisk kemi omfattar viktiga kemiska enhetsprocesser, materialproblem för den kemiska industrin samt grunderna för ekonomisk tillverkningskalkylering. Till ämnet hör också undervisning i industriell forsknings- och utvecklingsplanering. Vidare skall ett specialarbete utföras. Här får eleven möjlighet att fördjupa studierna inom ett avsnitt som intresserar honom. Härigenom öppnas även en möjlighet till specialisering på visst område, såsom cellulosateknik, livsmedelskemi, gjuterikemi, metallurgi, metallografi, färgeri- och appreturteknik. Detta specialarbete beräknas ofta

kunna utföras i samarbete med industriföretag. 674-12. Kommentarer till speciella kursmoment anges särskilt för varje ämne 68—74. 674-1-3. Planering och samverkan Mellan gymnasium med treårig teknisk lärokurs och det med fyraårig bör en samplanering ske, så att övergången till fjärde årskursen underlättas (se 11:3.4). Speciella synpunkter på planeringen ges för vart och ett av ämnena 68—74. Där ges förslag till hur lektionstimmarna kan fördelas på de olika momenten. Därvid antas varje veckotimme motsvara 30 effektiva lektionstimmar. Dessa förslag är avsedda att tjäna som ledning för den planering som varje skola gör och är på intet sätt bindande. Samverkan mellan tekniska ämnen är naturlig och nödvändig. En viss samverkan med språk kan också förekomma. Inom språkundervisningen kan lättare tekniska texter användas, så att eleverna får vana att läsa utländsk facktext. Författandet av rapporter innebär samverkan med svenska, och det är av stor vikt att undervisning i rapportskrivning sker redan på ett tidigt stadium av gymnasieundervisningen. En mycket väsentlig fråga, som kräver samverkan mellan naturvetenskapliga och tekniska ämnen, gäller beteckningar och måttsystem. När icke standardiserade beteckningar används, bör orsaken härtill påpekas för eleverna. Ibland utnyttjas andra enhetssystem än det internationella, i synnerhet som tabeller, diagram och litteratur ej alltid finns för detta system. En enhetlig kemisk nomenklatur bör eftersträvas inom samtliga kemiska ämnen, och därvid bör anslutning ske till internationellt gängse system. I organisk kemi, där nomenklaturfrågan har avgörande betydelse för systematisering av mängden av

673 föreningar, ägnas den speciell uppmärksamhet — se kursplanen för detta ämne. Den stora internationella kemiska litteraturen, bestående av tidskrifter, handböcker, tabellverk och monografier måste varje kemist kunna använda sig av. Alla ämnen måste härvid samverka. De ekonomiska synpunkterna spelar en viktig roll då det avgörs om en kemisk produkt skall tillverkas eller då val sker mellan olika tillverkningsmetoder och råvaror. I företagsekonomi erhåller eleverna underlag för att göra den kostnadskalkyl som bör ligga till grund för ett ekonomiskt riktigt val. Samverkan med företagsekonomi är därför angelägen. Ergonomiska synpunkter kan ges inom samtliga ämnen och i synnerhet i biokemi. Samverkan mellan kemiämnen både vertikalt och horisontellt skall ägnas särskild omsorg. Kemistudierna från och med årskurs 1 till och med årskurs 4 skall bilda en enhetlig och sammanhängande lärogång, där dubbelläsning och kunskapsluckor beroende på dålig anknytning mellan ämnena ej får finnas. Praktiken och dess utformning bör uppmärksammas. Den kan utgöra ett ovärderligt stöd i första hand för undervisningen i analytisk och teknisk kemi samt apparatteknik, företagsekonomi och ergonomi. Exempel på timfördelning för kemitekniskt

Vid planering av studiebesök bör samverkan ske, så att samtliga ämnen tillgodoses — se vidare 67.4.2.4. För varje särskilt ämne ges speciella synpunkter på samverkan. Dessutom ges allmänna anvisningar i II: 4.1.2.5 och II: 4.1.3. 674-1-4-

Av de kemitekniska ämnena i årskurs 3 kan den fysikaliska kemins 4,5 vtr lämpligen fördelas med 4 vtr på höstterminen och 5 på vårterminen, medan den organiska kemin med fördel läses med lika timtal under hela läsåret. Om hänsyn till andra ämnen så kräver, kan dock organisk kemi koncentreras partiellt till höst- eller vårtermin. Det i kemitekniskt alternativ ingående ämnet elteknik K skall koncentreras — se 111:7.7 och 66.4.1.4. De kemitekniska ämnenas timtal i årskurs 4 är i intet fall så litet att totalkoncentration av den anledningen är nödvändig. För biokemi kan den dock diskuteras — se 70.4.1.4. Specialarbetet kan givetvis helt överföras till vårterminen, så att eleverna dels har större förkunskaper, dels kan få en hel dag per vecka friställd för detta ändamål. Det senare kan vara av betydelse om arbetet i större utsträckning fullgöres i en industri. Om specialarbetet koncentreras alternativ

Årskurs 3 Nr

Årskurs 4 alt. 1

Årskurs 4 alt. 2

Ht

Vt

Ht

Vt

2 3

2 3

4 3

3 11 9 2 4

3 11 5 6 4

6 11 8 2

34 Ämne

Ht 33 Ergonomi 35 Företagsekonomi 68 Fysikalisk kemi 70 71 72 73 74 66

Koncentration

4 6

Biokemi Analytisk kemi Apparatteknik Teknisk kemi Specialarbete Elteknik K

5 6

4 Summa

22 Läroplan för gymnasiet

Vt

11 6 6 8

674 till vårterminen, bör biokemi koncentreras till höstterminen. I analytisk kemi och apparatteknik är den i 72.4.1.4 föreslagna partiella koncentrationen naturlig. I tabell på sid. 673 ges exempel på timfördelning för ergonomi, företagsekonomi och tekniska specialämnen i kemitekniskt alternativ. 674-1-5.

Beting

I varje ämne ges exempel på beting och lämpliga betingsperioder. Läsåret beräknas ge minst 32 arbetsveckor, varför detta tal genomgående används vid betingsindelning. I årskurs 4 bör elevernas studievana tillåta att alla årskursens ämnen eller åtminstone större delen av dem läses som beting. I så fall är en koncentration enligt alternativ 2 i 67.4.1.4 att föredraga. Omfattar betingsläsningen ett flertal ämnen, bör betingsperioderna vara längre och betingsperiodernas slut fördelas, så att anhopning ej förekommer. I övrigt hänvisas till II: 4.2.3.3 och till de enskilda ämnena. 67.4.2.

Verksamhetsformer

67.42.1. Allmänna metodiska kommentarer I samtliga ämnen är stoffet rikhaltigt. Mängden av kemiska föreningar, de skiftande tillverkningsmetoderna, apparaternas mångformighet, analysmetodemas mångfald och detaljrikedom, svårigheten att avgränsa biokemi och fysikalisk kemi från de stora ämnena biologi och fysik gör att största omsorg måste ägnas åt att sovra stoffet. Undervisningen måste därför sikta till att huvudsaldigen ge kunskap om principer och kännedom om systematik. För varje enskilt ämne betonas detta. I analytisk kemi t. ex. skall undervisningen inriktas på att ge eleverna kunskap om för ämnet väsentliga lagar, principer och generella metoder. En systematisk genomgång av enhetsoperationer skall göras, och ele-

verna får lära sig att bygga upp analysmetoder med hjälp av dem. Analys av bestämda ämnen skall exemplifiera framställningen. I organisk kemi betonas systematiseringen medelst funktionella grupper starkt. De enskilda föreningar som nämns bör vara typiska exempel inom dessa grupper eller vara av stor teknisk betydelse. Även om undervisningen på så sätt kan befrias från detaljfakta, måste dock eleven läras att finna de fakta som han behöver. För den skull måste eleven övas i att hitta i den internationella kemiska litteraturen, så att han kan använda de tidskrifter, handböcker, tabellverk, monografier, referatlitteratur och index som finns. Detta betonas särskilt i organisk kemi, där det intagits bland huvudmomenten och där läroplanen innehåller särskilda föreskrifter därom. I övriga ämnen kan undervisning om kemisk litteratur ske i anslutning till det som genomgåtts i organisk kemi. Lärarens framställning måste understryka det ovan sagda. Han skall särskilt ägna sig åt den principiella uppläggningen av ämnet, åt det teoretiska underlaget och systematiken och åt att ge översikter. Detaljstudier bör överlämnas åt eleverna. I övrigt bör hans funktion vara handledande, utredande och rådgivande. Läraren kan underlätta arbetet genom att i undervisningen använda lämpliga hjälpmedel — se 67.4.3. I undervisningen skall den teoretiska framställningen samt demonstrationer, laborationer och studiebesök tillsammans ge en konkret förståelse för och kunskap om ämnet. Planering och förberedelse måste därför ägnas stor omsorg, och valet av lämpliga hjälpmedel ingår som en viktig del häri — se 67.4.2.4 och 67.4.3. Studietiden avser icke blott att ge eleverna de kunskaper som fordras i ingenjörsarbetet utan även att träna dem för detta arbete. De för hela gymnasiet gemensamma självständiga arbetsformerna är här värde-

675 fulla — se 67.4.2.3. Laborationerna bör även utformas så att de tjänar detta syfte. Praktiken och dess utformning bör uppmärksammas. Om den utformas lämpligt, ger den bl. a. kunskap om företagsorganisation och om ingenjörens arbetssätt. Specialarbetet i årskurs 4 ger eleven möjlighet att under lärarens handledning införas i ingenjörsarbete under former som överensstämmer med industrins. 67.4-22.

Studieteknik

I II: 4.2.2 ges gymnasiets studieträningsprogram. För de kemitekniska ämnena kan vissa speciella synpunkter tillfogas. I årskurserna 1 och 2 har eleverna fått stifta bekantskap med det kemiska formelspråket och lärt sig använda det för att uttrycka kemiska förlopp. I årskurs 3 utvidgas denna kunskap ytterligare, främst genom studiet av organisk kemi. Eleverna skall systematiskt tränas i att använda formler, att uttrycka kemiska förlopp i formler och att ur de enskilda ämnenas formler utläsa till vilken grupp ämnet hör och de egenskaper det kan väntas ha. I organisk kemi är det väsentligt att eleven ur den i planet skrivna formeln kan associera till rymdstrukturen. Då allt detta är en träningssak, bör eleverna tillhållas att i sina egna studier öva sig i att skriva formler både för reaktioner och ämnen. I årskurs 4 bör eleverna ha fått sådan förtrogenhet med formler, formelskrivning och formelläsning att de helt kan utnyttja dem för de vidare studierna där. Även om undervisningen inriktas på att framhäva principer och sammanhang och försöker begränsa detalj uppräkningar och detaljbeskrivningar, kan det ej undvikas att stoffet blir omfattande. Mängder av föreningar och metoder och med dem sammanhängande fakta måste nämnas eller beskrivas för att allmänna principer skall belysas och förstås. I synnerhet vid självstudiet kan eleverna, om detaljrikt studie-

material används, förledas till meningslös faktainlärning. Läraren bör därför då och då ge studietekniska anvisningar. Han bör lära eleverna att sovra och rangordna det material som skall läras in. En viss kärna av absolut fasta kunskaper är nödvändig. Vissa fakta tjänar endast att exemplifiera principer, sammanhang, reaktioner eller metoder. Ibland är de väsentliga och bör läras in, men ofta tjänar de endast till att ge en föreställning om ett områdes omfång och betydelse eller att belysa, förklara och exemplifiera och kan därför glömmas, när de tjänat sitt syfte. Läraren bör hjälpa eleverna vid denna inlärningssovring, som kan bli svår i synnerhet om tidskriftsartiklar, broschyrer, handböcker eller annat för direkt undervisningsbruk ej avsett material används. Han bör t. ex. visa hur man genom understrykningar, nyckelord, numreringar och kommentarer framhäver det väsentliga. Omkring denna stomme bör sedan övrigt stoff grupperas. Kommentarer och hänvisningar bör göras direkt i läroboken. Eleverna skall lära sig att använda den internationella kemiska litteraturen. Detta kräver en speciell sovringsteknik, om de ej skall drunkna i en svåröverskådlig mängd av fakta. De måste läras att snabbt ögna igenom en artikel för att se om där finns vad de söker. Sedan måste de läras att sålla ut vad som är väsentligt och lämna resten åsido. Vidare måste de läras att i anteckningar sammanfatta vad de funnit. Även om lärarens undervisning enligt läroplanerna bör läggas upp så att allmänna lagar, principer och sammanhang tydligt framgår, kan den bli utan verkan, om elevens studieteknik ej tillrättaläggs härför. Vid inlärning av nytt stoff bör eleverna därför vänjas vid att gå tillbaka till tidigare avsnitt av liknande karaktär, där de med hjälp av befintliga understrykningar och kommentarer lätt får anknytning. Häri-

676 genom erhålls dels en bättre faktainlärning, dels sammanhang inom ämnet. Läraren kan understryka detta genom att ge översikter och återblickar samt genom att då och då repetera huvudpunkterna i ett större avsnitt av ämnet. Elevemas arbete har, i synnerhet i årskurserna 3 och 4, där de kemitekniska ämnena studeras, en mycket självständig karaktär. Beting eller långläxor är helt genomförda. Detta ställer stora krav på elevernas förmåga att planera sitt arbete. En jämn fördelning av inlärningen skall eftersträvas under hela betinget eller långläxan. Läraren bör hjälpa eleverna vid denna planering. Då och då bör han ge anvisning om hur man dels disponerar stoffet, dels fördelar inlärningen i tiden med hjälp av en första inlärning med därpå följande repetitioner. Det lämpligaste sättet för eleverna att själva kontrollera sina kunskaper bör även diskuteras. I de fall beräkningsarbete utförs gäller i tillämpliga delar vad som anförts i matematik — se 19.4.2.2. 674-2.3. Självständiga arbetsformer Gymnasiet skall fostra eleverna att arbeta självständigt. De arbetsformer som främst utformats för detta syfte är långläxan, betinget och specialarbetet. Arbete kan utföras såväl individuellt som i grupp. Utöver det som nämns i II: 4.2.3 bör följande beaktas. Beting. I synnerhet i årskurs 4 med dess studievana elever får betinget anses vara den lämpligaste arbetsformen. Den tillåter både lärare och elever att tillsammans särskilt koncentrera sig på det som är väsentligt och det som erbjuder speciella svårigheter. Det övriga kan överlämnas åt elevernas själ v verksamhet. Betingen bör i årskurs 4 kunna vara mera omfattande än i årskurserna 2 och 3 — se 67.4.1.5. Betingen bör väljas så att de bildar en avslutad enhet. Är ett område för stort för

ett beting, bör man söka göra en med hänsyn till stoffet naturlig delning. Laborationer kan ingå i betingen eller löpa parallellt med dem. Säkerhetshänsyn gör att laborationstiden måste schemaläggas och ske under läraruppsikt. För varje betingsperiod skall göras en noggrann planering. Läraren skall ange betingets omfattning, vad som skall genomgås under lektionerna och vad eleverna skall studera på egen hand. Han skall vidare ge ett tidsschema för lektioner med obligatorisk och frivillig närvaro. Friställd tid skall finnas, då läraren står till förfogande för frågor och handledning men då eleven för övrigt själv förfogar över sin tid. Om grupparbete skall ingå, skall detta planeras och viss tid skall avsättas härför. Hjälpmedels frågan är väsentlig. Läroböcker och annat tryckt material bör finnas tillgängliga. Kompletteras dessa med en utförlig studiehandledning, underlättas elevens arbete avsevärt. De i 67.4.3 nämnda hjälpmedlen bör stå till förfogande. Lokaler bör reserveras för arbetet. Vissa timmar behöver lärosalen eller laboratoriet kompletteras med grupprum, varjämte bibliotek och läsrum ofta behöver vara tillgängliga. För redovisning av beting se 67.4.2.5. Specialarbete i årskurs 3, omfattande ca 30 timmar, skall utföras vid sidan av ordinarie undervisning. Det kan utföras individuellt eller i grupp. Avsikten är att eleverna skall få tillfälle att visa sin förmåga till självständig verksamhet. Utöver de allmänna anvisningarna i II: 4.2.3.5 kan följande nämnas: Specialarbetet är ej bundet till ämnen i årskurs 3 utan stor valfrihet ges. Eleven bör dock utan alltför speciella studier kunna lösa uppgiften med hjälp av de kunskaper han erhåller under de tre första årskurserna. Att välja ett arbete som tvingar honom att i årskurs 3 inhämta kunskaper som senare meddelas i årskurs 4 är därför olämpligt.

677 Exempel på lämpliga specialarbeten ges för de enskilda ämnen som läses i årskurserna 1—3. För specialarbete i årskurs 4 hänvisas till ämne 74. Specialarbetet kan omfatta en litteraturstudie, en utredning, ett bedömningsarbete eller ett experimentellt arbete. Arbetet måste noga planläggas. För ett experimentellt arbete kan vissa moment påpekas.

eleverna själva. Läraren handleder, hjälper och övervakar. Grupparbete kan användas inom betingsstudierna och är en lämplig form för specialarbete och laborationer.

67.4-24. Demonstrationer, studiebesök

laborationer,

Demonstrationer. Läraren bör där så är lämpligt demonstrera kemiska föreningar, molekylmodeller och apparater. I teknisk 1 Genom litteraturstudier får eleven kun- kemi och apparatlära kan råvaror, halvfabskaper om det område inom vilket han rikat och färdiga produkter visas, medan apparatur och anläggningar får demonstreskall arbeta. 2. Den experimentella uppgiften definieras, ras medelst principskisser, ritningar, fotooch eleven får planlägga försöket i de- grafier o. dyl. Där så är möjligt bör undervisningen uttalj. 3. Läraren granskar och kommenterar ele- gå från eller illustreras av experiment. I vens förslag samt ställer erforderlig ma- vissa fall kanske det endast blir fråga om att visa en enkel färgreaktion, en gasutteriel till förfogande. 4. Apparaturen byggs upp och kontrolle- veckling, en upplösning eller ett utslag på ras av läraren, varvid erforderliga säker- ett instrument. I andra fall kanske läraren genomgår ett kvantitativt försök, där obserhetsföreskrifter ges. 5. Det experimentella arbetet, som kan vationer antecknas och sammanställs så att vara t. ex. en mätning, en syntes, en slutsatser kan dras om något kemiskt samseparationsmetod, en bestämning eller manhang. Önskvärt är att orienterande beskrivning, en identifikationsmetod, genomförs. 6. Försöksmaterialet bearbetas eller kon- matematisk behandling, kemiska formler, modeller, bilder och experiment sammantrolleras. 7. Arbetet redovisas på sätt som överens- vävs, så att eleven får en på olika sätt belyst men enhetlig bild av en kemisk förekommits med läraren. teelse. Detaljutförande av några experimentella E t t försök som visas för eleverna får specialarbeten redovisas i 20.4.2.4 och således ej vara en fristående företeelse utan 21.4.2.3. bör införas i det ögonblick undervisning Specialarbetet skall utföras med den ut- lämpligen bör ges i form av ett experiment. rustning skolan normalt förfogar över och Detta skall vara enkelt i princip och skall i de lärosalar och institutionslokaler som belysa något väsentligt. används i övrigt skolarbete. Noggrann planVarje försök måste vara väl förberett, så läggning av apparat- och lokalanvändning att det kan genomföras utan störande avär därför nödvändig. Lämpligt är dock att brott och tidsspillan. Apparater och annan något utrymme reserveras för apparatur materiel måste kunna ställas upp på så sätt som ej omedelbart kan monteras ned eller och vara av sådan beskaffenhet att eleven flyttas. tydligt ser vad som försiggår och kan överGrupparbete fostrar eleverna till samar- blicka sammanhanget. bete. Lagarbete är vanligt i arbetslivet. Laborationerna spelar en väsentlig roll i Inom gruppen bör arbetet organiseras av kemisk undervisning. För varje ämne i vil-

678 ket laborationer utförs ges förslag till sådana. Dessutom ges speciella kommentarer. Vissa allmänna synpunkter kan här framhållas. Laborationerna bör utgöra en del av undervisningen, så att eleverna får vissa kunskaper i teorisalen och vissa i laboratoriet. Man bör ej tveka att i samband med laboration meddela viss teoriundervisning, som sedan ej behöver upprepas under de vanliga teorilektionerna. Laborationerna kan syfta till att praktiskt komplettera teoretisk genomgång, att ge underlag för en teoretisk behandling av en företeelse, att ge kunskap om och träning i undersöknings- och mätmetodik, att lära eleverna sammanställa och bearbeta observationer samt att öva dem i att avfatta en teknisk rapport, att ge kännedom om i laboratorier och fabriker förekommande apparatur samt dess användning och skötsel samt att utveckla elevernas förmåga till självverksamhet. Om beting tillämpas, bör om möjligt laborationerna inarbetas i dem. Går ej detta, bör de få bilda särskilda beting, där dock sambandet med övrig undervisning skall betonas. Då målet är att öva eleverna för deras kommande verksamhet, skall de övningar som görs, de metoder som lärs och den apparatur som används så nära som möjligt ansluta sig till vad som används i arbetslivet. Delning av klass vid laborationer får ske enligt 111:7.1. Studiebesök skall ingå i undervisningen. De bör omsorgsfullt planeras och förberedas samt ske i samverkan med andra ämnen för vilka studiebesöket kan ha intresse. Samarbete med industrin är här väsentligt. Värdefullt är även om vid behandling av

vissa frågor industrimän inbjuds att hålla föredrag eller lektioner. 674-2.5.

Bedömning

Bedömning skall ske enligt i II: 4.4 meddelade anvisningar. Eleverna redovisar sina kunskaper på ämnets timmar. Behövs tid för skriftligt prov utöver den som schemat medger, får byte av lektioner efter rektors tillstånd göras med annat ämne. 67.4.3.

Hjälpmedel

I 21.4.3 redogörs för hur hjälpmedlen bör användas i den grundläggande kemiundervisningen. I tillämpliga delar gäller detta även för de kemitekniska ämnena. Följande kan därvid tilläggas. I tillämpade ämnen har demonstrationsmaterial särskilt stort värde, då det ofta är svårt att beskriva eller på tavlan åskådliggöra material, tekniska processer, apparater och anläggningar. Beskrivningen av föreningar och reaktioner kan ofta förtydligas och konkretiseras genom visning av preparat, strukturmodeller, sammanställningar, översiktstabeller och skisser över reaktionsförlopp och framställningsmetoder. En samling väl valda diapositiv kan här avsevärt underlätta undervisningsarbetet. För undervisning i teknisk kemi bör det finnas prov på råmaterial, halvfabrikat, prov på mellanprodukter i processerna och ett rikhaltigt sortiment av slutprodukter i olika utföranden. I både teknisk kemi och apparatteknik bör läraren demonstrera modeller, tillverkningsscheman, skisser och fotografier av apparater och anläggningar, materialprover, apparatdetaljer och då så är möjligt även apparater. Apparater och anläggningar studeras dessutom vid studiebesök i industrier och forskningslaboratorier. För att ge eleverna kännedom om konstruktion och användning av de många in-

679 strument och smärre apparater som används inom kemiteknik bör läraren kunna visa beskrivningar, principskisser, kopplingsscheman, ritningar och i vissa fall modeller.

De instrument och apparater som används för demonstrationer och laborationer bör vara sådana som brukas inom industri och forskning,

68. Fysikalisk kemi 68.1.

Mål

Undervisningen i fysikalisk kemi syftar till att vidga och fördjupa elevernas kunskaper i oorganisk kemi, att vidga och fördjupa elevernas kunskaper om materians struktur och den kemiska bindningen, att bibringa dem grunderna av den kemiska termodynamiken, kinetiken och det fasta tillståndets fysik och kemi, att ge dem kännedom om metallers och metallegeringars egenskaper och användning samt att uppöva deras färdighet att matematiskt behandla kemiska problem.

68.2.

Huvudmoment

Atomers, molekylers och kristallers byggnad. De kemiska bindningarnas struktur och egenskaper. Det fasta tillståndets fysik och kemi i enkel och åskådlig framställning. Metallers och metallegeringars materiallära. Grunderna av kemisk termodynamik och kemisk kinetik. Matematisk behandling och problemlösning i anslutning till genomgånget lärostoff.

68.3.

Kursplan

1. Repetition och fördjupning av oorganisk kemi

2. Atomers, byggnad

molekylers

och

kristallers

Atomers och joners elektronstruktur och det periodiska systemet. Kvanttal, Paulis princip. Kristallstruktur. 3. Kemiska bindningars struktur Kovalenta bindningar. Jonbindningar och koordinationsföreningar. Dipolbindningar och dispersionskrafter. Vätebindningar. 4. Det fasta tillståndets fysik och kemi. Materiallära Elektronstrukturen hos kristalliserande fasta kroppar: Zon- och bandteorier. Ferminivå. Metaller. Halvledare. Magnetiska ämnen. Kristallgitters bildning, struktur och deformation i åskådlig framställning. Något om dislokation, hålrum och kemisk reaktivitet. Elektrisk ledningsförmåga: Metaller och isolatorer, halvledare, supraledning. Provning av metalliska material: Materialkonstanter. Mekanisk provning. Homogenitetsundersökningar. Metallografiska grundbegrepp: Tillståndsdiagram, smältomvandling, smält- och stelningsförlopp, omvandling i fasta faser, diffnsionsverkan i fasgränser, korngränsförskjutning, rekristallisation, elastisk och plastisk formändring. Stål och gjutjärn: Framställning, värmebehandling, egenskaper och användning av kolstål, låglegerade stål, höglegerade stål,

680 olegerade och legerade gjutjärn, aducergods och gjutstål. Övriga metaller och deras legeringar: Egenskaper, aktuella värmebehandlingar och användning för koppar, aluminium, magnesium och deras legeringar. Pulvermetalliska material, deras framställning, egenskaper och användning som hårdmetall, sinterstål och lagermetaller. Dispergerade system: Adsorption, kolloider. 5.

Termodynamik

Energibegreppet och olika energiformer. Termokemi vid kemiska reaktioner. Kemisk termodynamik. Tillståndsfunktioner och huvudsatser. Elektrodreaktioner (cellförlopp och elektrodpotentialer). Andra kemiska tillämpningar. Fasövergångar, Gibbs fasregel, fördelningsjämvikter. Begreppet kemisk jämvikt (massverkans lag). 6. Kemisk

kinetik

Mätmetoder. Matematisk enkla fall.

behandling av

68.4. Anvisningar och kommentarer 68.4.1.

Lärostoffet

68.4-1-1. Allmänna synpunkter stoffet

på ämnes-

Kursen i fysikalisk kemi bygger på de två första årskursernas kemi och fysik. Viss repetition av genomgångna kursmoment är nödvändig och värdefull, men direkt upprepning och parallellbehandling bör undvikas. Detta bör särskilt uppmärksammas vid genomgång av atomstruktur, kemisk bindning och molekylstruktur. Genom de fysikaliska aspekternas utveckling och ökade användning inom kemin kan allt flera kemiska problem behandlas matematiskt på samma sätt som problem inom den experimentella fysiken. I föreliggande

ämne eftersträvas en fysikalisk och matematisk behandling av de kemiska problemen. Även i de fall då problemlösning inte kan baseras på det genomgångna materialet är det värdefullt att återge lagar och samband i matematisk form med användning av klart definierade storheter. Den fysikaliska kemin kan därigenom utvecklas från en deskriptiv till en mer matematisk och analyserande framställning. Lektionerna i fysikalisk kemi är förlagda till årskurs 3, medan laborationerna i detta ämne och i analytisk kemi är sammanförda till en enhetlig laborationskurs i årskurs 4. Läraren bör därför i årskurs 3 visa apparater och demonstrera försök i anslutning till den teoretiska genomgången. Sådana demonstrationer kan tidvis göras av intresserade elever och bli en viss ersättning för laborationer i årskurs 3. Då i fysikalisk kemi skall ingå materiallära i samma utsträckning som i ämnet produktion M, införes de moment därav som ej på annat sätt täcks i de olika kemiämnena i samband med att det fasta tillståndets fysik och kemi behandlas. E t t antal demonstrationer och några laborationer bör belysa den. Dessa laborationer bör göras i årskurs 3. 68.4.I.2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Repetition och fördjupning av oorganisk kemi Grundämnenas egenskaper behandlas i en översikt. Först repeteras de 20 första elementen, varefter genomgången utsträckes till alla viktigare grundämnen. Begreppen sura och basiska oxider genomgås och deras bindningsförhållanden och saltbildning behandlas. 2. Atomers, byggnad

molekylers

och

kristallers

Det periodiska systemets uppbyggnad baserad på atomernas elektronstruktur be-

681 skrives. Begreppet elektronskal (K, L, M, N, O, P, Q) repeteras och skalens komplettering vid högre atomnummer genomgås. Elektronernas olika kvanttal och spin i atomernas elektronskal behandlas i anslutning till Paulis princip vid uppbyggnaden av elektronskalen (s, p, d, f-elektroner). Utfyllnaden av elektronskal vid jonisering och kemisk bindning beskrives med exempel. Kristallgitters uppbyggnad vid olika symmetrityper behandlas och begreppet enhetscell genomgås i samband med en översikt av grunderna för röntgendiffraktion. Olika morfologiska kristalltyper beskrives i relation till symmetriegenskaperna. Typiska exempel på molekyl- och jonkristaller ges.

tondonerande och protonaccepterande grupper behandlas som en speciell dipoleffekt. Bindningsstyrkans temperaturberoende beskrives och vätebindningarnas betydelse för polymer a system (t. ex. cellulosa och nylon) och biologiska substanser (proteiner och nukleinsyror) diskuteras.

4. Det fasta tillståndets fysik och kemi. Materiallära Elektronstrukturen hos fasta kristalliserande kroppar genomgås i så stor utsträckning att eleven förstår de teorier och matematiska samband angående ledare, halvledare, magnetiska ämnen och intermetalliska föreningar som kan härledas därur. Kristallgitters bildning genom kristalltillväxt omkring skruvdislokationer beskrivs 3. Kemiska bindningars struktur åskådligt liksom även deformation av gitter Kovalenta bindningar: Enkel-, dubbel- och genom dislokationers stegvisa förflyttning trippelbindningar och aromatiska system vid glidplan. innehållande o- och ^-elektroner behandlas. Dislokationers uppkomst (t. ex. som hålDet fyrvärda kolets elektronstruktur be- rum och inklusion av främmande atomer) skrives som en effekt av hybridisering. vid kristallisation och dislokationernas samKonjugerade dubbelbindningars egenskaper band med kemisk reaktivitet och katalytisk och resonans- och isomeristrukturer disku- effekt hos fasta faser behandlas som strukteras, och fria radikaler innehållande udda turproblem. Framkallande av dislokationer elektroner med okopplade spinn behandlas. genom mekanisk deformation och metoder Jonbindningar och koordinationsförening- för påvisande av dislokationer beskrives. Elektrisk ledningsförmåga för metaller ar: Joners bildning och elektronstruktur och (ledare), halvledare och isolatorer (dielektjonbindning i molekyler och kristallgitter beskrives och exemplifieras. Koordinations- rika) behandlas deskriptivt som effekter av föreningar av joner och polära molekyler elektroners fördelning och rörelse i fasta och deras koordinationstal och elektron- ämnen. Halvledares framställning, struktur, egenskaper och användning inom elektronistruktur diskuteras. Dipolbindningar och dispersionskrafter: ken och supraledningen och dess tekniska Bindningsenergin för huvudvalenser och se- möjligheter ges i form av en översikt. Med teknologikursen som grund genomkundära bindningskrafter (van der Waalska gås viktigare materialkonstanter och deras krafter) jämföres. Dipolbindningars uppkomst vid polära grupper (permanenta di- bestämning, varvid särskilt dragprovet poler) och dispersionskrafters (London- exemplifieras. Jämförelser göres mellan olika hårdhetstal och deras betydelse. Utmatteffekters) allmänna förekomst och deras tolkning som en växelverkan mellan elek- ningsprovet åskådliggöres med Wöhler-diatronmoln och atomkärnor hos närbelägna grammet och slagseghetsprovets betydelse grupper genomgås deskriptivt utan mate- för bedömning av bearbetbarheten belyses. De viktigaste metoderna att undersöka matisk behandling. Vätebindningars uppkomst mellan pro- homogenitet genomgås. Därvid bör det vara

682 väsentligt att göra jämförelser mellan de olika metoderna med hänsyn till kostnad, användbarhet m.m. De metallografiska grundbegreppen genomgås i samband med att olika typer av binära tillståndsdiagram ges. Gibbs fasregel, nyare teorier om intermetalliska föreningar, fördelningsjämvikter samt kinetiska synpunkter ger bakgrund åt framställningen. Diffusionens betydelse för händelseförloppen i smält- och fasomvandlingar understrykes, liksom dess betydelse för uppkomsten av segringar, korngränsförskjutning och rekristallisation. Lämpligt är att delar av termodynamiken (se avsnitt 5) genomgås före de metallografiska grundbegreppen. Vid behandlingen av stål och gjutjärn läggs huvudvikten på jämkoldiagrammet. Avkylningssättets inverkan på austenitomvandlingen ger anledning att ta upp TTTdiagrammet och dess användning. Utgående från atomernas diffusionsförmåga, Fe-Fe 3 C- och TTT-diagrammen diskuteras metodik och syftemål med olika värmebehandlingar. Händelseförloppen bör åskådliggöras med schematiska strukturbilder. Ternära tillståndsdiagram genomgås och exemplifieras vid diskussion av de legerade stålen. Vid behandlingen av övriga metaller och deras legeringar ägnas särskild uppmärksamhet åt tillståndsdiagrammen för mässing, tennbrons och de härdbara lättmetalllegeringarna. Sintermetodiken vid framställning av pulvermetallurgiska material genomgås och jämföres med smältmetallurgin med hänsyn till behandling och egenskaper hos det framställda materialet. Demonstrationer eller laborationer inom mekanisk materialprovning och strukturundersökning bör göras i samband med att avsnitten genomgås. Dispergerade systems framställning såsom kolloidala suspensioner beskrives, och

deras egenskaper, t. ex. Z-potential, stabilitet och utfällning, diskuteras. Begreppen lyofila och lyofoba kolloider klargörs.

5.

Termodynamik

Energibegreppet och olika energiformer, såsom mekanisk energi (potentiell och kinetisk), värmeenergi, elektrisk energi och kemisk energi, och deras inbördes relationer beskrives, och kvantitets- och intensitetsstorheter för de olika energiformerna definieras. Termokemi vid kemiska reaktioner: Begreppen reaktionsvärme (entalpi) och bildningsenergi för kemiska föreningar och metoder för deras bestämning genomgås. De termodynamiska tillståndsfunktionerna definieras i samband med genomgång av termodynamikens första och andra huvudsats. Begreppen entropi, kemisk potential och aktivitet ägnas särskild uppmärksamhet. Bestämning av termodynamiska data ur cellreaktioner och elektrodpotentialer behandlas ingående och termodynamiska beräkningar göres över olika kemiska reaktioners förlopp i gas och vätska. Fasövergångar gas — vätska — fast fas behandlas som termodynamiska problem liksom även Gibbs fasregel och olika fördelningsjämvikter mellan två faser. Begreppet kemisk jämvikt behandlas ingående, massverkans lag tillämpas på några viktiga reaktionstyper och metoder för bestämning av jämviktskonstanter genomgås.

6. Kemisk

kinetik

Några olika metoder för mätning av reaktionshastighet vid långsamma och snabba förlopp beskrives. Enkla kinetiska förlopp behandlas matematiskt, i första hand reaktioner av första och andra ordningen. Därvid integreras differentialekvationerna för hastighetsförloppen och resultaten tillämpas på några enkla reaktioner.

683 Kemiska räkneuppgifter I anslutning till genomgångna kursmoment behandlas kemiska räkneuppgifter av lämplig svårighetsgrad. Räknesticka, grafiska metoder, räknemaskin och tabellverk utnyttjas som matematiska hjälpmedel både vid problemlösning och vid bearbetning av laborationsmaterial. 684.1.3.

Planering och samverkan

De olika momenten i kursplanen bör i stort sett genomgås i den ordning de upptagits i 68.3. Termodynamiken bör dock läsas innan metallografi studeras. I 68.4.1.5 ges ett förslag till ordningsföljd. Det är då inte möjligt att bygga framställningen av atomernas struktur på fysikkursens atomfysik, som normalt bör genomgås först under vårterminen i årskurs 3. Elevemas kunskaper i matematik är av stor betydelse t. ex. för behandling av termodynamik och kinetik, där det är nödvändigt att de behärskar räkning med potenser och logaritmer samt att de kan lösa vissa enkla differentialekvationer. Dessa samordningsproblem bör bli föremål för de sammansatta ämneskonferensernas uppmärksamhet. Beträffande elektrokemi blir den allmänna kemikursen fördjupad bl. a. genom införande av begreppet jonrörlighet och den termodynamiska behandlingen av elektrodförlopp. Erfarenheten visar dessutom att de blivande kemiingenjörerna behöver upprepad repetition av grundbegreppen och ingående övning i formelmässig behandling t. ex. av redoxförlopp. Det fasta tillståndets fysik och kemi bör genomgås i nära anslutning till kursmomenten om atomers, molekylers och kristallers byggnad. Det är väsentligt att eleverna får en så åskådlig föreställning som möjligt om mekaniska och elektriska fenomen i fasta faser som grund för vidare utbildning i materiallära. Den materiallära som lagts in i läroämnet bör motsvara vad maskinteknikerna lär sig

i produktion M (se 41.3.); dock skall ej så stor vikt läggas på detaljstudium av användningsbetingade egenskaper. Avsnittet får ej läsas fristående utan skall sammansmältas med den fysikaliska kemin på sådant sätt att ämnenas egenskaper och förändringar, t. ex. vid värmebehandling, exemplifierar fysiska och kemiska lagar. Det kan därför bli nödvändigt att läsa vissa delar av termodynamiken innan materialläran behandlas. Ämnets ungefär 135 effektiva lektionstimmar kan förslagsvis fördelas på följande sätt: Moment 1. Repetition och fördjupning av oorganisk kemi 2. Atomers, molekylers och kristallers byggnad 3. Kemiska bindningars struktur . 4. Det fasta tillståndets fysik och kemi. Materiallära 5. Termodynamik 6. Kemisk kinetik Summa

135 Ämnet kemi, som utgör grund för framställningen i fysikalisk kemi, avslutas i årskurs 2, varför samordningen ej bör ge problem. Förhållandet till fysiken har berörts i inledningen till planering ovan. Med organisk kemi blir samordningen aktuell inom flera områden, t. ex. kemiska bindningars struktur och kemisk kinetik. Med ämnet analytisk kemi i årskurs 4 måste en intim samverkan ske, eftersom detta ämne tillämpar kunskaper från fysikalisk kemi och eftersom de båda ämnenas laborationer sammanförts inom analytisk kemi. 68.4.I.4. Koncentration — se även 67.4.1.4. Fysikalisk kemi har 4,5 vtr, som från ämnets synpunkt lämpligen bör fördelas på

684 4 vtr under höstterminen och 5 vtr under ;r vårterminen. 684-1-5. Beting — se även 67.4.1.5. Vissa avsnitt, såsom repetition och fördjup). ning av oorganisk kemi, är enkla att an-t . ordna som beting. Andra moment, som erbjuder teoretiska svårigheter, exempelvis is termodynamik, fordrar omsorgsfull plan1läggning om självständigare arbetsformer:r skall kunna tillämpas. Skall betingsläsning för hela ämnet genomföras, kan följande indelning göras, varvid höstterminen antages omfatta 4 ochk vårterminen 5 vtr: Höstterminen. 15 veckor, 4 vtr Introduktion samt repetition och fördjupning av oorganisk kemi Atomers, molekylers och kristallers byggnad Kemiska bindningars struktur. . Elektronstruktur hos kristalliserande fasta kroppar samt kristallgitters bildning

4 veckorr 4> » 3 »

»

Summa 15 veckorr Vårterminen. 17 veckor, 5 vtr Termodynamik, första hälften. . » , andra hälften. . Elektrisk ledningsförmåga, provning, metallografiska grundbegrepp Stål, gjutjärn, övriga metaller, pulvermetallurgiska material samt dispergerade system . . . Kemisk kinetik

4 veckor 4 »

»

4 2

» »

Summa 17 veckor' 68.4.2.

Verksamhetsformer

68.4.2.1. Allmänna metodiska kommentarer — se även 67.4.2.1. I fysikalisk kemi är elevernas förståelse av ämnet viktigare än inlärandet av (fakta. Ämnet är mer teoretiskt och kräver större

vana vid abstrakta begrepp och matematisk behandling än andra grenar av kemin. Ämnet bör dock inte göras så teoretiskt att det blir svårt att följa. Diskussion av begreppen kan rekommenderas, intressanta tillämpningar bör beskrivas och demonstrationsförsök om möjligt göras. 68.4.22.

Studieteknik

— se 67.4.2.2.

68.42.3.

Självständiga

arbetsformer

Hur beting genomföres beskrives i 67.4.2.3. I fysikalisk kemi är elevemas självverksamhet en mycket viktig förutsättning för inlärningen. Efter genomgång av ett visst kursavsnitt bör materialet grundligt diskuteras, helst i mindre studiegrupper. De olika grupperna bör få mindre problem att behandla, t. ex. kolets fyra valenser, olika slag av vätebindningar, härledning av osmotiska trycket i en ideal lösning, tryckets inverkan på jämvikten vid gasreaktioner. Specialarbete kan väljas inom ett flertal områden. Teoretisk eller experimentell uppgift kan väljas. I det senare fallet kan materialresurserna begränsa arbetsmöjligheterna i synnerhet vid gymnasier som saknar årskurs 4. Teoretiska uppgifter kan väljas inom samtliga avsnitt. Som exempel kan nämnas olika kristalltyper, reaktiva och stabiliserade fria radikaler, lyofila och lyofoba kolloider, halvledarteori, aktivitetsbegreppet, beräkning av jämvikter av termokemiska data, reaktioner i fast tillstånd, katalys. Experimentella uppgifter kan framförallt väljas inom metallografi och kinetik. Hur specialarbete genomföres beskrives i 67.4.2.3. 68.4.2.4. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 67.4.2.4. Demonstrationsförsök är av stor betydelse vid genomgång av de olika kursmomenten. Exempel på lämpliga försök är följande: Kristalltillväxt från lösning av Salter med

685 olika gittertyper och genom sublimering av t. ex. svavel och naftalin, värmeutveckling och volymkontraktion vid blandning av två vätskor (t. ex. vatten och aceton) resp. värmeförbrukning och volymexpansion (t. ex. hexan och aceton), fasseparation vid blandning av två vätskor (t. ex. vatten till metyletylketon och omvänt), utfällning av en hydrofob kolloid med elektrolyt, ökning av reaktionshastighet genom katalys (t. ex. sönderdelning av väteperoxid med och utan tillsats av järn- eller mangansalter). Demonstrationsförsök kan göras också av

enskilda elever eller mindre arbetsgrupper av elever. Laborationer inom momentet materiallära kan omfatta följande försök: Ljusmikroskopets användning för strukturanalys (transmission, reflekterat ljus, polariserat ljus och faskontrast). Framställning och undersökning av slipprov av metaller och mineral. Mekanisk materialprovning. 68.42.5.

Bedömning — se 67.4.2.5.

68.4.3.

Hjälpmedel — se 67.4.3.

69. Organisk kemi 69.1.

Mål

Undervisningen i organisk kemi syftar till att ge eleverna en elektronteoretiskt underbyggd kunskap om karaktäristiska egenskaper hos de funktionella serierna (ämnesklasserna) av organiska ämnen, att lära dem grunderna av internationellt antagen nomenklatur och systematik och sätta dem i stånd att självständigt hämta information från handböcker och referattidskrifter, att bibringa dem grundläggande kunskap om biologiskt viktiga ämneskategorier, att ge dem sådan kännedom om tekniskt viktiga, organiska råmaterial, processer och produkter att den kan tjäna som underlag för undervisningen i teknisk kemi samt att göra dem förtrogna med organiskkemisk laboratorieteknik.

69.2.

Huvudmoment

Nomenklaturer och systematik. Den kemiska litteraturen och dess användning.

Organiska molekylers tredimensionella struktur och bindning ur elektronteoretisk synpunkt. De viktigaste funktionella serierna såväl av alifatisk som karbo- och heterocyklisk natur. Sambandet, mellan elektronfördelning och kemiska egenskaper. Reaktionsmekanismer. Kortfattad genomgång av biokemiskt viktiga ämneskategorier. Det kemiska skeendet vid några viktigare råmaterials industriella förarbetning till organisk-kemiska produkter. Laboratorieteknik.

69.3.

Kursplan

1. Nomenklaturer Geneve- (IUPAC-) nomenklaturen och dess användning. Trivialnamn, substitutionsnamn, språkolikheter. Chemical Abstractsnomenklaturen. Orientering rörande förslag till sifferkod för datamaskiner.

686 2. Den kemiska litteraturen och dess användning; kemisk informationsteknik Större läroböcker och monografier. Viktiga handböcker; deras användning. Regler för formelregister. Referattidskrifter; deras användning. Presentation av data; skrivande av försöksprotokoll och rapporter. 3. Struktur molekyler

och bindning hos organiska

Elektronegativitetsskalan. Lewissyror och -baser. Bindningsenergier och atomavstånd. Induktiv effekt. Orbitaler hos kol- och väteatomen. Hybridisering av atomorbitaler. Atomorbitalernas rymdgeometri. Begreppet resonans; orientering rörande kvantkemins utgångspunkter och resultat. Hybridiseringar inom molekylen som förklaring till den mättade kolatomens tetraederbindning; eten-, etyn- och bensenbindningen. Begreppen a-bindning och ji-bindning (a- respektive rc-molekylorbitaler), elektromer effekt (resonanseffekt). Fria radikaler och deras reaktioner, positivt kol (karboniumjon), negativt kol (metallorganiska föreningar). Elektrofila och nukleofila reagens. Reaktionsmekanismer: addition till eten- och etynbindning, addition till karbonylgruppen, utbytesreaktioner, aromatisk substitution, exempel på omlagring. Stereoisomeri: geometrisk isomeri och optisk isomeri. 4. Alifatiska och karbocykliska föreningar Alifatiska föreningar: Kolväten (alkaner, alkener, alkyner). Alkylhalider, metallorganiska föreningar. Alkoholer, etrar, aldehyder, ketoner. Karboxylsyror och deras derivat (hydroxi- och ketosyror; syraklorider, anhydrider, estrar, amider). Aminer, aminosyror. Några svavel- och fosforhaltiga föreningar. Karbocykliska föreningar: Kolväten, aro-

matisk substitution (halogenering, nitrering, sulfonering, Friedel-Crafts' reaktion). Arylhalider. Fenoler, fenoletrar; kinoner. Alkoholer, aldehyder, ketoner, syror. Nitroföreningar, aminer, diazoniumföreningar. 5. Några heterocykliska

föreningar

6. Biokemiskt viktiga ämneskategorier; kortfattad framställning Lipider. Kolhydrater. Proteiner. 7. Några utgångsmaterial, organisk-kemiska reaktioner och produkter av industriell betydelse Cellulosa; något om cellulosaderivat. Petroleum; orientering rörande petrokemi. Alkoholer, aldehyder och syror; inbördes sammanhang och tekniskt viktiga föreningar. Polymerer, polymerisationsreaktioner (additions- och kondensationsreaktioner). Något om polymerers egenskaper och användning som plaster, elaster, syntetfibrer, folier, ytbehandlingsmaterial. 8.

Laboratorieteknik

69.4. Anvisningar och kommentarer 69.4.1. 694-1-1. stoffet

Lärostoffet Allmänna synpunkter

på ämnes-

Det faktum att antalet hittills kända organiska föreningar uppskattas till mer än en miljon innebär en uppenbar svårighet vid undervisningen i organisk kemi. Enda möjligheten att något så när överblicka den enorma mängden fakta ligger i utnyttjandet av den väl utvecklade systematik som bygger på att ett organiskt ämnes egenskaper i första hand kan hänföras till de funktionella grupperna i ämnets molekyler. Emellertid kvarstår nödvändigheten av att för kursen göra ett starkt begränsat ur-

687 val av deskriptiva fakta och att ägna större uppmärksamhet åt elektronfördelningens samband med de kemiska egenskaper som är karaktäristiska för de viktigaste funktionella serierna. Endast därigenom får eleverna möjlighet att finna sammanhang i den skenbart disparata, brokiga mångfalden av egenskaper som kännetecknar de organiska ämnena. Läroplanens uppdelning av ämnena i alifatiska, karbocykliska och heterocykliska föreningar hindrar givetvis ej att alla ämnen med samma funktionella grupp behandlas samtidigt.

69.4-12. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Nomenklaturer och 2. Den kemiska litteraturen och dess användning; kemisk informationsteknik Dessa moment syftar bl. a. till att ge eleverna en god förmåga att utnyttja den kemiska facklitteraturen. Utöver en mer översiktsbetonad och teoretiskt hållen genomgång av nomenklaturerna bör kännedom om de viktigare kemikaliernas, apparaternas och processernas benämningar på engelska och tyska bibringas eleverna. Bristfälliga kunskaper om sådant kan förorsaka experimentella misslyckanden, någon gång olycksfall. I sammanhanget bör uppmärksammas att de latinska farmakopénamn som ännu (förekommer på åtskilliga kemikalieförpackningar lätt misstolkas (t. ex. Kalium Cyanatum = kaliumcyanid, Kalium Cyanicum = kaliumcyanat, Kalium Jodatum = kaliumjodid, Kalium Jodicum — kaliumjodat). Även om huvudvikten läggs på organiskkemisk nomenklatur och litteratur, bör dock övriga grenar av kemin jämväl tillgodoses i detta sammanhang. Övningar i litteraturforskning, presentation av data, skrivande av försöksprotokoll och rapporter torde lämpligen böra ingå som moment i härför lämpade laborationer.

3. Struktur och bindning hos organiska molekyler Som utgångspunkt vid diskussion av bindningar och reaktionsmekanismer behandlas den enkla kovalenta bindningen, etenbindningen och etynbindningen. Dessa bindningars egenskap av olika slags orbitalhybridiseringar må till en början huvudsakligen belysas åskådligt med skisser och rymdmodeller för att senare (när atomfysik behandlats inom fysiken) ges en något mer teoretisk bakgrund. Olika grader av elektronförskjutning inom kovalenta bindningar sätts i samband med de inblandade atomernas eller gruppernas tendens till elektronattraktion; begreppet induktiv effekt införs i detta sammanhang. Den elektromera effekten, som lämpligen beskrivs i samband med addition till eten- och etynbindning, kan väsentligen karaktäriseras som en ömsesidig polarisation av den omättade bindningens 7r-elektronmoln och reagensets elektronmoln. I förhållande till den hos molekylerna permanenta induktiva effekten kan den elektromera effekten uppfattas som en temporär effekt, som endast ger sig till känna i samband med reaktioner. Från sådana utgångspunkter torde det vara möjligt att ge en i huvudsak enhetlig tolkning av mekanismerna för de viktigaste organisk-kemiska reaktionerna. Eftersom eleverna kan förutsättas vara väl förtrogna med grunderna av den kemiska bindningsläran redan från kemiundervisningen i årskurs 1 och 2 (se ämne 21) och med mer avancerade åskådningar från den samtidigt i årskurs 3 pågående undervisningen i fysikalisk kemi (se ämne 68), torde införandet av de för den teoretiska organiska kemin speciella begreppen och tankegångarna inte bereda dem några idémässiga svårigheter och inte heller kräva någon längre tid. 4. Alifatiska och karbocykliska föreningar Urvalet av deskriptiva fakta bör vara starkt begränsat till förmån för översikten. För varje funktionell serie genomgås i till-

688 lämpliga delar följande moment: nomenklatur, rymdstruktur, isomeriförhållanden, preparativa metoder, kemiska egenskaper och reaktioner, varvid särskilt elektronfördelningens inflytande uppmärksammas. Reaktionerna klassificeras som utbytes-, additions-, eliminerings- och omlagringsreaktioner.

aminosyror med tillhörande formler; kravet på minneskunskaper bör emellertid ställas lågt. Elementära fakta rörande proteinernas struktur och allmänna egenskaper meddelas.

5. Några heterocykliska föreningar Framställningen torde kunna göras ytterst kortfattad och utan krav på sträng systematik. Någon enstaka representant för alkaloiderna, t. ex. koniin eller nikotin, kan beskrivas formelmässigt.

Undervisningen bör framhäva det kemiska skeendet och i övrigt utformas som en grund för kommande undervisning i teknisk kemi. Den bör ge översikt snarare än detaljkunskap. Riklig tillgång till demonstrationsmaterial förutsattes.

6. Biokemiskt viktiga ämneskategorier Lipiderna klassificeras som enkla (fetter och växer) eller sammansatta (fosfolipider och glykolipider), vartill kommer hydrolysprodukter (t. ex. steroler). Detaljerad formelkunskap bör inte krävas i fråga om de mer komplicerade ämnena.

8. Laboratorieteknik

Huvuddelen av intresset ägnas åt fetterna, deras sura och basiska hydrolys, hydrering och autooxidation, varjämte den förmodade korrelationen mellan blodets kolesterolhalt och födans halt av mättade, respektive fleromättade fettsyror lämpligen diskuteras. Kolhydrater: Studiet koncentreras till glykosen, vars strukturer och reaktioner behandlas ingående. Det steriska sambandet med D-glycerolaldehyd påvisas i samband med presentation av projektionsformler. Bland övriga enkla sockerarter bör förutom fruktos pentoserna ribos och xylos uppmärksammas, dock utan krav på att eleverna skall kunna återge konfigurationen. De vanligaste disackariderna och polysackariderna behandlas något mer ingående än i årskurs 2; särskilt beaktas cellulosamolekylens struktur och reaktionsmöjligheter. Proteiner: Eleverna bör ha sett en förteckning över i protein förekommande

7. Några utgångsmaterial, organiskkemiska reaktioner och produkter av industriell betydelse

694-1.3.

— se 69.4.2.4.

Planering och samverkan

Kursplanens uppställning är väsentligen systematisk och utarbetad med tanke på klarast möjliga redovisning av kursinnehållet. Den systematiska uppställningen kan emellertid inte till alla delar sammanfalla med en från pedagogisk synpunkt lämplig tidsföljd. Sålunda förekommer i kursplanen viktiga teoretiska avsnitt, t. ex. rörande reaktionsmekanismer, som inte kan läsas helt fristående utan som bör vävas in i och exemplifieras med deskriptivt stoff under läsårets gång. Över huvud taget måste man försöka få till stånd en integration av teoretiskt och deskriptivt stoff. Förslagsvis inleds lärokursen med kursplanens moment 1, som till en början exemplifieras med alifatiska kolväten m. m. ur moment 4. Moment 3 ägnas därefter en första översikt, men i samband med den systematiska genomgången av moment 4, som utgör kursens egentliga huvuddel, blir det nödvändigt att gång på gång anknyta till momenten 1 och 3. Ungefär i mitten av höstterminen kan det vara lämpligt att inskjuta moment 2; eleverna bör då vara tillräckligt insatta i nomenklaturfrågorna

689 för att kunna tillgodogöra sig detta avsnitt. Moment 5 genomgås lämpligen efter moment 4. Beträffande momenten 6 och 7 torde man antingen kunna läsa avsnitten fristående som i kursplanen eller också sammanföra det ingående stoffet med närmast motsvarande avsnitt i moment 4. Lektionstimmarna (3,5 vtr) kan lämpligen fördelas på 4 vtr under höstterminen och 3 vtr under vårterminen, laborationstimmarna (2,5 vtr) på 2 vtr under höstterminen och 3 vtr under vårterminen. Om möjligt bör en motsvarighet till periodläsning anordnas för höstterminens laborationer, så att dessa koncentreras till 4 vtr under höstterminens senare hälft. Vinsten med ett sådant arrangemang ligger i att eleverna kan komma mycket bättre förberedda till sin första laboration — både när det gäller kunskaper i ämnet och i fråga om säkerhetsföreskrifter och laboratorieteknik — och i att långa, relativt närliggande laborationspass rent tekniskt är att föredraga i den organiska kemin. Jämför med 69.4.2.4. De ungefär 105 lektionstimmar som står till förfogande kan fördelas enligt tabellen nedan. Timmar

Moment

2. Den kemiska litteraturen . . . . 3. Struktur och bindning 4. Alifatiska och karbocykliska föreningar 5. Några heterocykliska föreningar 6. Biokemiskt viktiga ämneskate-

3 5 20 55 2

ningen i varje avsnitt planeras att bygga på denna grund. För den slutgiltiga behandlingen av moment 3 fordras kännedom om dels fysikkursens atomfysik, dels motsvarande avsnitt i ämnet fysikalisk kemi. De fysikaliskkemiska kursavsnitten torde komma att genomgås under höstterminens lopp i årskurs 3, medan fysikkursens atomfysik blir aktuell först under vårterminen i årskurs 3. Detta medför dock inga större svårigheter, eftersom det enligt vad som ovan anförts finns naturlig anledning att många gånger under läsårets gång ta upp strukturoch bindningsproblemen. Viktigt är dock att möjligheten till samverkan och fördjupad behandling utnyttjas. Motsvarande synpunkter gäller också beträffande vissa andra avsnitt av kursen i fysikalisk kemi, t. ex. dispergerade system, termodynamik, fördelningsjämvikter och kemisk kinetik. Moment 6 och moment 7 har en klar anknytning till ämnena biokemi, respektive teknisk kemi i årskurs 4. Där så ske kan, bör inom kursplanens ram utformningen av dessa moment ske i samverkan med de lärare som svarar för undervisningen i nämnda ämnen i årskurs 4.

69.4.1-4- Koncentration — se 67.4.1.4.

10 10 Summa

105 Vad beträffar förhållandet till andra ämnen bör först konstateras att lärokursen i ämnet kemi, som avslutas med årskurs 2, utgör en grundval för de flesta avsnitten i den organisk-kemiska lärokursen. Det är därför av synnerlig vikt att undervis-

694.1.5.

Beting — se även 67.4.1.5.

Huvuddelen av kursen i organisk kemi lämpar sig väl för betingsläsning. En inte alltför kort inledande period, då nomenklatur, struktur och bindning får en första genomgång, torde vara att rekommendera. Skall betingsläsning genomföras för hela ämnet föreslås följande indelning:

690 Höstterminen. 15 veckor, 4 vtr Inledande period Genomgång av betingsmetodik Genomgång av laborationsprogram Alifatiska kolväten Den kemiska litteraturen Alkylhalider Metallorganiska föreningar Alkoholer Etrar

69.4.2.

694-2.1. Allmänna metodiska rer — se även 67.4.2.1. 2 veckor 4

»

»

Aldehyder, ketoner Karboxylsyror Estrar, amider Aminer, aminosyror Några svavel- och fosforhaltiga föreningar 4

»

Slutgenomgång

1 vecka Summa 15 veckor

Vårterminen. 17 veckor, 3 vtr Genomgång av betingsmetodik Genomgång av laborationsprogram

Verksamhetsformer kommenta-

Läraren bör med alla till buds stående hjälpmedel visualisera — tredimensionellt — de organiska molekylernas elektronmoln och få eleverna därhän att de uppfattar de organisk-kemiska reaktionerna som logiska följder av kända elektronformationers växelverkan. Den nödvändiga konkretiseringen av undervisningen sker genom demonstrationer och laborationer, gärna också genom enstaka studiebesök. Det torde vara möjligt och lämpligt att låta varje elev bekanta sig med typiska och viktiga representanter för alla organisk-kemiska ämnesklasser som förekommer i kursen. I de fall laborationer med ämnena inte förekommer bör eleverna i vart fall få tillfälle att titta, lukta och — med beaktande av uppenbara riskmoment — smaka på substanserna. De sinnesassociationer som på så sätt förvärvas utgör inte bara en i sig värdefull materialkunskap utan torde också verksamt underlätta inlärandet av det deskriptiva stoffet.

1 vecka

Aromatiska kolväten Aromatisk substitution Arylhalider Fenoler, fenoletrar, kinoner . . . . Aromatiska alkoholer » aldehyder » ketoner » syror » nitroföreningar » aminer Diazoteringsreaktioner

4 veckor

Några heterocykliska föreningar Biokemiskt viktiga ämneskategorier

4 veckor

Några utgångsmaterial m.m. . .

3 veckor

Slutgenomgång

1 vecka

4 veckor

69.422. Studieteknik — se även 67.4.2.2. Vad som anförts om studieteknik i ämnet kemi (21.4.2.2.) är också giltigt för ämnet organisk kemi. 694-2.3. Självständiga även 67.4.2.3.

Summa 17 veckor

arbetsformer — se

Som tidigare påpekats (69.4.1.5) lämpar sig större delen av kursen i organisk kemi väl för betingsläsning. Det torde vara lämpligt att någon form av experiment normalt ingår i betingen. Däremot torde det vara lämpligt att undanta laborationerna, då dessa oftast inte kan löpa helt parallellt med lärokursen. För specialarbetet i organisk kemi torde en experimentell uppgift lämpa sig bäst; den bör emellertid obligatoriskt inrymma litteraturforskning och redovisas med en

691 skriftlig rapport. Specialarbetet bör helst gälla organiska synteser eller organisk reaktionslära. Den internationella handbokslitteraturen är på dessa områden överväldigande rik, och det erbjuder inga svårigheter att finna adekvata uppgifter inom detta väl etablerade område. Hur specialarbete och beting genomförs beskrivs i 67.4.2.3. O9.42.4. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 67.4.2.4. Betydelsen av demonstrationer och laborationer har berörts tidigare (69.4.2.1). Laborationskursen i organisk kemi bör utformas så att den dels utgör ett verksamt stöd för inlärandet av kursen, dels tillåter eleverna att förvärva organisk-kemisk laboratorieteknik. Med hänsyn till risken för person- och materialskador bör laborationsövningarna inledas med några lektioner i förebyggande av olycksfall, i åtgärder vid inträffade olycksfall och i grunderna för kemisk laboratorieteknik. Huvuddelen av laborationstiden föreslås bli ägnad åt organisk reaktionslära och synteser, medan en mindre del av tiden kan anslås till identifikationer. Därvid är att märka att en del av de försök som avser att illustrera reaktionsläran med fördel kan utföras som s. k. småsynteser (utbyten av storleken 0,3—1 g) eller ingå som led i identifikationsexperimenten. Önskvärt är att varje funktionell grupps viktigaste reaktionssätt belyses på det ena eller andra sättet. Den bästa kontakten med den organiska kemins speciella laboratorieteknik torde emellertid fås genom synteser i något större skala, förslagsvis 4 ä 5. Av dessa bör en utformas som »apparatsyntes» i normal laboratorieskala (reaktionskärlets volym ca 0,5—1 1; reaktion som fordrar mekanisk omrörning samtidigt med återloppskylning, temperaturkontroll m.m.), medan de övriga 3 ä 4 synteserna lämpligen kan göras i något mindre skala (t. ex. i 50 å 100 ml kolv).

Alla elever bör om möjligt göra samma inledande synteser, t. ex. av nitrobensen och anilin. Härigenom vinner man en fast introduktion i väsentliga delar av den organisk-kemiska laboratorietekniken, samtidigt som ett tävlingsmoment gör sig gällande. Övriga synteser bör i så fall varieras så mycket som möjligt, så att laborationsavdelningens samlade syntespreparat uppvisar ett rikt register av dofter och färger och på så sätt speglar den stora mångfalden av organiska ämnen. Det bör givetvis tillses att elevernas skilda erfarenheter från synteserna kommer hela klassen till godo. Syntesbeskrivningarna bör i princip hämtas ur den internationella handbokslitteraturen (innebär även översättningsövning för eleverna). För särskilt intresserade och duktiga elever kan en av synteserna vara litteratursyntes. På de framställda preparaten (detta gäller även småsyntesema) bestäms de fysikaliska data som behövs för karaktärisering (smältpunkt, kokpunkt, brytningsindex, ev. täthet, optisk aktivitet etc). Av vikt är slutligen att syntespreparaten förpackas och etiketteras på ett ifackmässigt sätt och att laborationsredogörelscrna ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Identifikationsexperimenten, som visat sig vara mycket stimulerande, kan lämpligen börja som förprov på av eleverna kända substanser (förbränningsprov, Lassaignes prov, halogenföreningars förhållande till silvemitrat, dubbelbindningsprov, hydroxigruppen i olika ställningar, karbonylgruppen, estrar, kvävehaltiga föreningars reaktioner). Därefter kan eleverna få var sin substans, innehållande 1 a 2 funktionella grupper, för identifikation; undersökningsprotokoll bör skrivas. 6942.5.

Bedömning — se 67.4.2.5.

69.4.3.

Hjälpmedel — se 67.4.3.

70. Biokemi 70.1.

Mål

Undervisningen i biokemi har till uppgift att ge eleverna en allmän översikt av den levande cellens kemi, att bibringa dem kunskaper om viktiga biokemiska processer, att behandla egenskaper hos biokemiska substanser av teknisk betydelse samt att lämna en översikt av på bioteknik grundad industriell verksamhet.

70.2.

Huvudmoment

Cellens byggnad. Proteinernas struktur. Energitransport och ämnesomsättning i cellen. Genetisk information. Fysiologiska förlopp hos växter och djur. Mikrobiologi. Bioteknik.

70.3.

Kursplan

1. Redogörelse för kända cellelement hos djur, högre växter och bakterier 2. Proteinernas struktur och betydelse De 19 allmänna aminosyrorna och prolin. Primär-, sekundär-, tertiär- och kvartarstruktur. Molekylära egenskaper som en konsekvens av strukturen. Rening och karaktärisering. Proteinerna som katalysatorer (enzymer). Några exempel på olika enzymer. Aktiv yta. Enkel enzymkinetik (enzym-substratkomplex). Strukturprotein (hår, ylle, silke, läder). De så kallade »nödvändiga» aminosyrorna. 3. Reduktions- och oxidationsprocesser Redoxbegreppet. Koppling av processer. Hydrolys av »energirik» bindning. ATP och

andra exempel på föreningar med energirika bindningar. Coenzymbegreppet (vitaminer). NAD, NADP, flavin, cytokrom. Andningskedjan. 4.

Energiomsättningen

Fotosyntesen: upptagande av ljuskvanta, koldioxidassimilationen. Uppbyggandet av glykogen genom aktivt glykos. Nedbrytning av glykogen. Anaerob nedbrytning. Aerob nedbrytning. Kortfattat om fettemas uppbyggnad och nedbrytning. Omvandling av kemisk energi till muskelenergi och andra energiformer. 5. Några valda omsättningar Aminosyrornas allmänna metabolism. Ornitincykeln. 6. Den genetiska informationens väg DNA- och RNA-molekylens struktur. DNA och RNA som bärare av information. Proteinsyntesen. Virus. Mutationsbegreppet (.strålningsrisken). 7. Biokemiska förlopp hos högre djur Matsmältningen och dess enzym. Glykosomsättningen i kroppen. Något om blodets biokemi. Hormoner. Gifter och njutningsmedel. Näringslära. 8. Biokemiska förlopp hos högre växter Växtnäring. Växthormoner. Cellulosa och andra polysackarider. 9. Teknisk

mikrobiologi

Mikroorganismernas uppdelning på olikatyper. Sterilteknik. Diverse tillväxtfaktorer. Industriell tillverkning av etanolhaltiga drycker. Andra slutprodukter av anaerob eller aerob omsättning. Framställning av dextran, enzym, vitaminer, penicillin, streptomycin o. s. v. Vattenrening. Mikrobiologi

693 och jordbruk. Mikrofloran och jämvikten i naturen. 10. Industriell bearbetning av »biokemiska» råvaror Livsmedelsindustrin: Mejeriindustrin. Konserveringsindustrin. Övrig livsmedelsproduktion. Specialprodukter ur högre växter (enzym, parfym, vissa oljor, medicinska preparat). Textilier. Skinn och hudar. Specialprodukter från slakterierna (medicin m.m.). 11. Enzymteknik

m.m.

70.4. Anvisningar och kommentarer 70.4.1.

teinkaraktär, och viktiga slutsatser kan dras från näringsfysiologisk synpunkt. Sedan en fast grund lagts genom studiet av omsättningen i cellen, kan framställningen vidgas till att ge några aspekter av allmän fysiologisk art på djur och växter och avslutas med en mera direkt inriktning på bioteknik. Det bör också påpekas att även grundläggande fenomen inom biokemin ännu befinner sig under utforskning, och det är därför väsentligt att ge eleverna en sådan bakgrund att de senare kan förstå tillkomsten av nya ännu okända fakta.

Lärostoffet

70-4-1-1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet — se även 67.4.1.1. Målsättningen bör vara att ge eleverna kännedom om den levande cellens förmåga att upptaga substanser från omgivningen och under koppling med energigivande processer uppbygga egna, ärftligt bestämda, högt organiserade molekylsystem. Bakom denna målsättning ligger åsikten att den enskilda cellens kemi är grundläggande för förståelsen av den biologiska världen. Det är då viktigare att betona energiomsättning och information (delvis lika med ärftlighet) än att i detalj redogöra för ett flertal metaboliska förlopp. Detta bör dock givetvis inte hindra en presentation av t. ex. glykolys och jäsning och hänvisning till tekniska tillämpningar redan på detta grundläggande stadium. Cellen kan beskrivas som ett högt organiserat och väl förpackat multienzymsystem där alla enzymer är proteiner. Det är av vikt att beskriva proteinernas allmänna uppbyggnad och i stora drag deras egenskaper som katalysatorer. Denna framställning kan leda till allmänna anvisningar om hur man handskas med naturprodukter av pro-

7O.4.I2. Kommentarer till speciella kursmoment 1. Här avses endast en kort namngivning av cellens olika delar. Visning av film för att betona cellernas dynamiska tillstånd rekommenderas. 2. Proteinernas allmänna egenskaper behandlas i första hand i den ordning momenten anger. Rening och karaktärisering av proteiner bör även exemplifieras genom demonstrationer eller laborationer. Proteinernas betydelse som ämnesgrupp bör starkt understrykas, medan enstaka protein bör presenteras med sparsamhet. Termen »protein» föredras före »äggviteämne». 2—4. I samband med enzymernas aktiva yta, andningskedjans organisation i mitokondrierna och kloroplasternas struktur är det utomordentligt väsentligt att påpeka att i cellen finns makromolekyler i noga organiserade strukturer, varvid en mängd invanda begrepp från »vattenlösningarnas kemi» inte längre kan användas. Vid en fördjupning av det meddelade lärostoffet bör detta ske genom att eleverna ges en antydan om den olika graden av säkerhet i olika avsnitt, från försöksresultat, och relativt säkra teorier till kontroversiella hypoteser. 5. Avsnittet behandlas ganska kortfattat. Någon av de givna omsättningarna kan utbytas mot annat lämpligt exempel.

694 6. Informationsbegreppet är här det väsentliga. Nukleinsyrornas kemiska och fysikalisk-kemiska egenskaper i övrigt behandlas kortfattat. Forskningens särskilt snabba utveckling inom detta område måste beaktas vid undervisningen. Valet av tryckta hjälpmedel, demonstrationsmaterial o. s. v. måste anpassas efter utvecklingen. 7, 8. Dessa båda avsnitt skall orientera eleven om några väsentliga biokemiska förlopp hos djur och växter. Stoffurvalet är gjort icke från biologisk synpunkt utan med hänsyn till tekniken och biokemin. Här bör särskilt framhållas sådant som kan få industriell betydelse, t. ex. framställning av gammaglobulin ur blod. 9. Olika typer av mikroorganismer behandlas kortfattat, varvid de företrädesvis ur biokemisk och teknisk synpunkt betydelsefulla utväljes. Olika odlingsmetoder genomgås, och de faktorer som har betydelse för tillväxten beskrivs. Eleverna bör i laborationerna få någon vana vid sterilarbete, så att de förstår de allmänna reglerna för denna arbetsteknik. Etanoljäsningens genomförande studeras. Endast principiella synpunkter på processen berörs. Apparatur och dylikt tillhör ämnet apparatteknik. Några andra jäsningsprocesser behandlas, t. ex. butanol- och ättiksyrajäsning. Mjölksyrajäsning behandlas i avsnittet mejeriindustrin. Vikt skall här läggas på odlingsvillkoren för mikroorganismerna. I fråga om dextran, vitaminer, penicillin, streptomycin m. fl. behandlas dels framställningsmetoder som grundar sig på mikroorganismers verksamhet, dels substansernas isolering ur det biologiska materialet. Jämvikten i naturen och mikroflorans betydelse därvidlag behandlas. Kvävebindningen genom bakterier och jordberedningens allmänna beroende av bakterielivet betonas. I samband härmed behandlas syrekoldioxidjämvikten. Vattnets biologiska rening, inverkan av

utsläpp av avfall samt de åtgärder som bör vidtas för att förhindra förstörelse beskrivs. Jämte biologiska reningsmetoder bör även kemiska och mekaniska behandlas. 10. De biokemiska förändringar som leder till olika mjölkprodukter och mikroorganismernas roll i denna produktion är huvudpunkter vid studiet av mejeriindustrin. Apparatbeskrivningar skall undvikas. I momentet konservering diskuteras varför matvaror konserveras, de biokemiska processer som bör avbrytas, de metoder som kan tänkas, hur dessa metoder inverkar på de biokemiska processerna och i samband därmed på varans hållbarhet, kvalitet och smak. En kort orientering ges om konserveringsindustrins omfattning och möjligheter. Av övrig livsmedelproduktion kan kortfattat omnämnas t. ex. stärkelse-, sockeroch matfettsframställning. Specialprodukter ur högre växter behandlas översiktligt. I avsnittet textilier behandlas de kemiska egenskaperna hos huvudgrupperna bomull, ylle och konstfiber av olika slag. I momentet skinn och hudar genomgås garvämnenas inverkan, de kemiska processerna vid garvning och dessas inverkan på den färdiga produkten. Biprodukter från slakterierna kan nämnas. Vid all behandling av tekniska processer i biokemi bör stoffet befrias från rena tekniska detaljer till förmån för de huvudsakliga principerna bakom den tekniska processen. 11. Momentet »Enzymteknik m.m.» har införts som ett påpekande av nya möjligheter inom biotekniken. Isolerade enzym kan t. ex. användas för att styra kemiska processer i industriell skala. Enzympreparat användes för närvarande på ett likartat sätt vid analys av vissa naturprodukter. Möjligheter bör ges till diskussion av nya landvinningar inom biotekniken jämte utblickar mot framtiden.

695 70-4-1-3. Planering och samverkan Den ordningsföljd som kursplanen anger är ej bindande. Det är väsentligt att en tidsplanering görs i början av läsåret, så att ej för mycken tid ägnas åt de inledande och i och för sig mycket intressanta avsnitten till förfång för den starka betoning som bör läggas på den tekniska tillämpningen. För de olika momenten kan följande tidsindelning föreslås för de 2 veckotimmar som ägnas åt teoretisk genomgång. Siffrorna i vänstra kanten är desamma som i kursplanen: 1— 2 Redogörelse för kända cellelement etc, proteinernas struktur och betydelse . . 10 tim. 3— 5 Reduktions- och oxidationsprocesser. Energiomsättningen. Några valda omsättningar 15 » 6— 8 Den genetiska informationens väg. Biokemiska förlopp hos högre djur och växter 10 » 9—11 Teknisk mikrobiologi. Industriell bearbetning av »biokemiska» råvaror. Enzymteknik m.m 25 » Summa

60 tim.

Härtill kommer laborationer under 30 timmar. Biokemikursen bygger direkt på grundläggande moment som genomgåtts i tidigare årskurser. Utom med de allmänna begrepp som lärs i ämnet kemi i årskurserna 1 och 2 har eleverna i organisk kemi i årskurs 3 bl. a. stiftat bekantskap med »Struktur och bindning hos organiska molekyler» och med »Biokemiskt viktiga ämneskategorier». Det första momentet presenterar grundläggande principer för bindningsenergi, orbitaler, resonans o. s. v., medan det senare avsnittet avser att ge en kortfattad framställning

från organisk-kemisk synpunkt av lipider, kolhydrater och proteiner. Proteinmolekylernas egenskaper torde vidare vara lättare att förstå med goda kunskaper från den organiska kemikursens avsnitt om polymerer. Inom den fysikaliska kemin i årskurs 3 presenteras »Kemiska bindningars struktur» och två för enzymkemi och metabolism grundläggande avsnitt om »Termodynamik» och »Kemisk kinetik». Den analytiska kemin behandlar under årskurs 4 avsnitt som kan finna anknytningar till biokemin, t. ex. »Redoxförlopp och redoxpotentialer» (jämför andningskedjan) och »Komplexbildningsreaktioner», (enzymmekanismer). Vissa avsnitt av »Sambandet mellan materia och elektromagnetisk strålning» torde vara av intresse vid behandlingen av fotosyntesen och av strålningsrisker. Ett flertal separationsmetoder begagnas såväl inom analytisk kemi som inom biokemi. En god kontakt bör alltså hållas mellan undervisningen i biokemi och analytisk kemi. Detta är desto naturligare som ett antal laborationer delvis med analytisk inriktning bör utföras för att belysa biokemiska problem och biokemisk teknik. Vid undervisningen i biokemi måste givetvis repetitioner göras, men i huvudsak kan man bygga på en tidigare lagd grund och därför helt presentera biokemi i den ordning som synes lämplig ur detta ämnes synpunkt. 704-14- Koncentration — se även 67.4.1.4. Koncentration kan ske med hänsyn till övriga ämnen men är ej nödvändig då ämnet har 3 vtr. Vid koncentration bör den ovan nämnda samordningen med analytisk kemi beaktas. 704-1-5. Beting — se även 67.4.1.5. Biokemikursen lämpar sig väl för betingsläsning i synnerhet med tanke på den studievana eleverna förvärvat sig under föregående 3 årskurser.

696 En betingsindelning göres lämpligen i direkt anslutning till den gruppering av momenten som gjorts i tidsplaneringen i 70.4.1.3 vilket ger följande: 1— 2 Redogörelse för kända cellelement e t c , proteinernas struktur och betydelse 3— 5 Reduktions- och oxidationsprocesser. Energiomsättningen. Några valda omsättningar . . . 6— 8 Den genetiska informationens väg. Biokemiska förlopp hos högre djur och växter 9—11 Teknisk mikrobiologi. Industriell bearbetning av »biokemiska» råvaror. Enzymteknik m. m.: Del 1 Del 2 Summa

5 veckor

»

»

7 7

» »

32 veckor

Laborationerna kan förlöpa parallellt med betingen eller om möjligt inarbetas i dem. 70.4.2.

Verksamhetsformer

704-2.1. Allmänna rer — se 67.4.2.1. 704.2.2.

metodiska

Studieteknik

kommenta-

— se 67.4.2.2.

704-2.3. Självständiga arbetsformer — se även 67.4.2.3. Betingsstudierna kan läggas upp i enlighet med de allmänna anvisningarna. Dock bör man, då timtalet för ämnet ej är så stort, försöka inarbeta laborationerna i teoribetingen. Detta kan innebära en viss förskjutning av de föreslagna betingens tidsutsträckning, eftersom laborationerna ej är jämnt fördelade på de olika momenten.

70.42.4- Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 67.4.2.4. Exempel på demonstrationer och laborationer: Vissa enkla färgreaktioner. Dialys. Uppdelning av bladfärgämnen i spenat på sockerpelare (adsorptionskromatografi). Molekylsiktning på i handeln tillgänglig dextrangel. En-dimensionell papperskromatografi av aminosyrablandning. Zonelektrofores av extrakt från rödbeta på hängande papper (fordrar särskild apparat). Zonelektrofores av blodserum (fordrar särskild apparat). Salivamylas-aktivitetens beroende av pH och temperatur (viskosimetri). Demonstration av cozymas-apozymaskomplexet (med jäst). Bestämning av succinodehydrogenas-aktiviteten i muskel medelst Thunbergteknik. Bestämning av glykos med hjälp av i handeln tillgängliga enzympreparat (fordrar spektrofotometer för synligt ljus). Hills reaktion med kloroplaster (helst vår och tidig höst). Isolering av ATP från muskel medelst kromatografi (fordrar spektrofotometer för ultraviolett ljus). Prov på ATP med i handeln tillgängliga preparat av eldflugestjärtar. Produktion av levan från Streptococcus salivarius (från munhålan) på sukros-medium i jämförelse med samma kultur på glykos + fruktos. Jämförelse mellan bakteriehalten i klassrum och korridor vid olika klockslag. Renodling av bagerijäst genom spridning på agarplatta. Studium av en bakteriekulturs tillväxt (fordrar enkel ljusabsorptionsmätare). Anrikningskulturer i selektiva substrat t. ex. av alger, nitrifikationsbakterier, svavelbakterier och cellulosa-nedbrytande bakterier.

697 Svårigheten vid demonstrationer och laborationer enligt förslaget ovan ligger främst i att de ofta måste utsträckas över en längre tid. Demonstration/laboration plus vanlig lektion kan i vissa fall lösa problemet men oftast måste samma försök få fortgå under flera undervisningstillfällen. Ofta fordrar igångsättandet ett par laborationstimmar, varefter man kan lämna försöket att sköta sig självt. Resultatet kan sedan snabbt konstateras i samband med lämplig lektion.

Några av de särskilt instrumentkrävande laborationerna torde kunna utföras i samarbete med lokala industri- eller sjukhuslaboratorier. Studiebesöken bör vara väl förberedda och bestämmes givetvis av hemtraktens möjligheter. 7042.5.

Bedömning — se 67.4.2.5.

70.4.3.

Hjälpmedel — se 67.4.3.

71. Analytisk kemi 71.1.

Mål

Undervisningen i analytisk kemi har till uppgift att lära eleverna principer och metoder för att identifiera och kvantitativt bestämma de ämnen som ingår i ett komplext material.

71.2.

Huvudmoment

Den analytiska kemins fysikalisk-kemiska grunder. Enhetsoperationer inom kemisk analys. Automatisk analytisk kontroll av processer och produkter. Laboratorieteknik.

71.3.

Kursplan

1. Repetition och fördjupad genomgång av den analytiska kemins fysikalisk-kemiska bakgrund 1:1 Kemisk bindning. 1: 2 Massverkans lag.

1: 3 Redoxförlopp och redoxpotentialer. 1: 4 Komplexbildningsreaktioner. Metoder för beräkning av jämviktsdata och bestämning av lämpliga försöksbetingelser för analys. 1:5 Sambandet mellan materia och elektromagnetisk strålning. Emission och absorption. 1:6 Övriga specifika fysikaliska egenskaper hos materien som utnyttjas för analys.

2. Enhetsoperationer inom kemisk analys 2:1 Provtagning. 2:2 Provberedning. 2:3 Separation. 2:4 Preparering. 2:5 Bestämning. 2: 6 Bedömning av metoder och resultat.

3. Automatisk analytisk cesser och produkter 4.

Laboratorieteknik

kontroll av pro-

71.4- Anvisningar och kommentarer 71.4.1.

Lärostoffet

714-1.1. stoffet

Allmänna synpunkter

på ämnes-

Undervisningen skall inriktas på moderna analysmetoder och bör främst ge eleverna kunskap om för ämnet väsentliga lagar, principer och generella metoder. Uppbyggnaden av en analysmetod med hjälp av enhetsoperationer bör ägnas stor uppmärksamhet. Analys av bestämda ämnen skall exemplifiera framställningen. Inlärning av detaljerade procedurbeskrivningar bör därvid undvikas. Däremot bör faktorer av väsentlig betydelse som aktualiseras vid tilllämpning på ett enskilt fall, t. ex. systematiska felkällor såsom medfällning, kontamination, förluster m. m., tas upp till behandling och diskuteras ur mera generella synpunkter. I kvalitativ analys skall undervisningen inriktas på de metoder som nu används på forsknings- och kontrollaboratorier. Äldre numera ej använda metoder skall utmönstras. Eleverna bör få klart för sig den analytiska kemins stora betydelse i industrin. Många viktiga tekniska och ekonomiska beslut är ytterst baserade på analytiska resultat. Kunskaper om detta förhållande gör också ämnet mer stimulerande. Även om undervisningen främst skall vara koncentrerad till grundläggande principer, måste eleverna få en god kännedom om modem analytisk instrumentering.

7I.4.I2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Repetition och fördjupad genomgång av den analytiska kemins fysikalisk-kemiska bakgrund Repetitionen skall ske i anslutning till undervisningen i motsvarande analytiska tilllämpningar. Repetitionen skall sålunda in-

arbetas i den övriga undervisningen i analytisk kemi. Det bör påpekas att repetition av vissa delar av fysiken också är nödvändig, t. ex. optiken. 1:2 Massverkans lag bör tillämpas på syra-basreaktioner och lösningsjämvikter. 1:3 Oxidation-reduktion bör ges en överskådlig behandling. Bl. a. bör förmäla redoxpotentialer användas. 1: 4 Moderna metoder för beräkning av jämviktsdata, d. v. s. användning av konditionella konstanter, bör inövas. I samband härmed inlägges räkneövningar, där eleverna får beräkna lämpliga försöksbetingelser för någon viss bestämning genom att ta reda på uppgifter om stabilitetskonstanter etc. ur samlingsverk. Beräkning av titrerfel bör läggas in här. 1:5 Kunskap om den elektromagnetiska strålningens uppkomst, dess reaktion med materia och dess utbredning bör bibringas eleverna, då dessa frågor berör så många av de moderna metoderna för analys. Det elektromagnetiska spektrets principiella enhetlighet från röntgenområdet till det infraröda bör särskilt understrykas. Detta hjälper eleverna att inse att många metoder är variationer av samma grundläggande princip. 1:6 Fysikaliska fenomen och egenskaper av betydelse för analytisk kemi genomgås i den mån de ej behandlats i 1:1—1:5, t. ex. kokpunkt, smältpunkt, viskositet, brytningsindex, ytspänning, diffusion, elektriska och magnetiska egenskaper, radioaktivitet. Elevernas uppmärksamhet bör fästas på de möjligheter den fortlöpande forskningen ger att använda alltfler ämnesegenskaper i kemisk analys. 2. Enhetsoperationer inom kemisk analys Lärostoffet bör disponeras kring de olika enhetsoperationerna för att framställningen skall bli logisk. På det sättet får också ele-

699 verna klart för sig att analysen innehåller andra moment än bestämningsmetoden. 2:1 Det bör understrykas att en riktig provtagning är nödvändig för att den efterföljande analysen skall ha någon mening. Provtagningens noggrannhet skall diskuteras i relation till kostnader och det krav som analysmetodens noggrannhet ställer. Studier av provtagning blir närmast en tilllämpning av statistiska metoder. Praktiska anordningar för provtagning bör studeras vid större företag i samband med skrothantering eller lastning och lossning av material etc. 2:2 Vid behandling av olika metoder för beredning av prover bör särskilt förlustoch kontaminationsrisker uppmärksammas. Följande förfaranden skall behandlas: Krossning, målning och slipning. Upplösning och uppslutning. Torr och våt inaskning av organiskt material. 2:3 Experimentella bestämningar och teoretiska beräkningar av utbyte och renhet hos olika separationsförfaranden bör utföras. Grundläggande gemensamma drag i olika separationer bör belysas. Speciellt bör följande behandlas: Mekanisk separation, fällningar, extraktion, jonbyte, kromatografi även gaskromatografi och elektrolys. 2:4 Här behandlas preparering av prover för spektralanalys, röntgenfluorescens, infrarött etc. Metoderna kan vara slipning, pressning av briketter m. m. Isoformering bör behandlas här. 2:5 Det är ej möjligt att ge en likformig teoretisk och praktisk genomgång av alla de bestämningsmetoder som används. Alla viktigare bör dock omnämnas. De vanligaste samt de ur principiell och pedagogisk synpunkt viktigaste bör behandlas mera ingående. I förteckningen nedan på de bestämningar som bör genomgås har de som bör ägnas mera ingående behandling kursiverats. Laborationer bör utföras på dessa avsnitt så långt tillgänglig apparatur medger.

Gravimetri och volymetri: Vågar, mätkärl, beredning av standardlösningar e t c Absorptionsspektrof otometri: Kärnmagnetisk resonans, infrarött, ligt ljus, ultraviolett och röntgen. Kolorimetri och turbidimetri.

syn-

Emissionsspektrometri: Emission och fluorescens inom det optiska området. Emission, fluorescens och diffraktion inom röntgenområdet. Masspektrometri. Elektrometri: Potentiometri, amperometri, polarografi, konduktometri och coulometri. Kärnkemiska metoder. Aktiveringsanalys och isotoputspädning. Särskild uppmärksamhet bör ägnas bestämningsmetoder som utnyttjar specifika egenskaper hos materien och som därför många gånger kan genomföras utan mer omfattande provberedning och separation. När det gäller spektralanalys och röntgenfluorescens bör särskilt betonas den kapacitet och den snabbhet dessa metoder ger och exempel tas från den metallurgiska industrin. Vid sidan av den traditionella användningen av masspektrometri för analys av isotoper och radikaler bör de nyare tilllämpningarna för spårelementsanalyser direkt på fasta prover beröras. 2:6 En kort genomgång av teorin för analysfel med definition av de viktiga begreppen precision, noggrannhet och säkerhet. Statistisk behandling av analysdata bör övas. Analyskostnaden behandlas i relation till noggrannhet, snabbhet och kapacitet. 3. Automatisk analytisk kontroll av processer och produkter I industrin är tendensen att flytta ut den analytiska kontrollen från laboratorierna direkt i fabrikerna. Exempel på sådana

700 analytiska kontroller bör behandlas, t. ex. gaskromatografi inom petroleumindustrin. 4. Laboratorieteknik — se 71.4.2.4. 714-1.3.

Planering och

samverkan

Av ämnets timtal avses 4 vtr för teoretisk genomgång och 7 vtr för laboratorieteknik d. v. s. laborationer. Delning av klass tilllåts enligt timplanen under 7 vtr. En relativt kort och översiktlig genomgång av de viktigaste principerna och metoderna bör föregå de egentliga detaljstudierna. Enhetsoperationernas betydelse skall särskilt framhävas, och eleverna skall lära sig använda dem för att bygga upp en analysmetod. Efter översikten kommer repetition av de delar av den fysikaliska kemin som är av särskild betydelse för analytisk kemi. Under förutsättning att ämnet först översiktligt behandlats bör undervisningen planeras att löpa i stigande svårighetsgrad. Det kan vara lämpligt att gruppera vissa avsnitt kring grundläggande fysikaliska och fysikalisk-kemiska fakta. Exempelvis bör komplexometrins tillämpningar för separation och bestämning behandlas samtidigt. Spektrala absorptions- och emissionsmetoder bör anknytas till en elementär framställning av termschema. Ett förslag till fördelning av den teoretiska undervisningens 4 veckotimmar på olika avsnitt ges i nedanstående tabell. Moment

Timmar

Inledande översikt Repetition av fysikalisk kemi och

10 10

Provtagning ^ ProvberedningJ Separation Preparering Bestämning

5 30 5 55 5 Summa

120 Laborationer och demonstrationer behandlas i 71.4.2.4. Här skall endast understrykas att dessa måste direkt ansluta sig till det genomgångna lärostoffet. Den systematiska träningen i vanliga laboratorieprocedurer, vägning, filtrering, uppslutning etc, skall komma i början och under den tid då den teoretiska undervisningen ägnas översikten. De fysikalisk-kemiskt betonade laborationerna skall huvudsakligen genomföras i samband med repetitionen av detta ämne. Först därefter kommer de egentliga laborationerna i analytisk kemi. Studiebesök bör ske under vårterminen, när eleverna fått vissa insikter i ämnet. Eftersom de för den analytiska kemin grundläggande ämnena matematik, fysik, kemi, fysikalisk och organisk kemi alla har behandlats i tidigare årskurser finns inga schemamässiga samordningsproblem. De synpunkter som framförs i det följande avser att peka på den analytiska kemins viktigare beröringspunkter med övriga ämnen. Fysikalisk kemi: Det är önskvärt att där så är möjligt samma lärare undervisar i fysikalisk och analytisk kemi, dels för att garantera samordningen, dels därför att laborationerna är gemensamma. Organisk kemi: Ett samarbete mellan lärarna i analytisk och organisk kemi är nödvändigt för att laborationer eller demonstrationer i organisk analytisk kemi skall bli planerade så att de kompletterar de laborationer som utförts i årskurs 3. Det kan gälla gaskromatografi eller titreringar av organiskt material. Teknisk kemi: Många av de separationer som den analytiska kemin använder sig av har tekniska tillämpningar inom produktionen, exempelvis jonbyte för framställning av sällsynta jordmetaller, produktion av elektrolytfritt glycerin och vattenrening. Analytiska bestämningsmetoder används som givare vid kontroll och styrning av tekniska processer, t. ex. gaskromatografi eller

701 specifik absorption av infraröd- och röntgenstrålning. En viss samordning vore här önskvärd inte minst för att illustrera att kunskaper och erfarenheter i analytisk kemi är användbara inom vidare gränser än den kemiska analysen. Elteknik: Läraren bör anknyta till kursen i elteknik och de där behandlade mätprinciperna, när han förklarar instrumentens funktion. Eleverna bör lära sig förstå och arbeta med givare, signal, förstärkning, diskriminering, indikering och registrering. Biokemi: Detta ämne har en laborationstimme i årskurs 4. Vissa separationer och bestämningar bör hellre göras i biokemi än i analytisk kemi, t. ex. separeringar av äggviteämnen med elektrofores eller andra metoder, enzymatiska reaktioner som alkoholbestämning med enzym. Matematik: Eleverna skall lära sig att göra beräkningar av olika alternativa försöksbetingelser. Deras kunskaper i matematik, där även statistik ingår, tillåter dem att lösa även mera avancerade problem inom t. ex. kinetik och provtagning. Fysik: Det är väsentligt att kursen i fysikalisk kemi ansluter sig väl till fysikkursen, så att å ena sidan onödig dubbelläsning undvikes, å den andra eleverna ej får luckor i sitt vetande. Språk: Vid såväl den muntliga som den skriftliga framställningen bör stora krav ställas på behandlingen av svenska språket. Samarbete med läraren i svenska bör ske. Då den svenska analytiska litteraturen är mycket obetydlig, måste eleverna lära sig använda läroböcker, handböcker och tidskrifter på främmande språk. Arbetsstudier: I kursen i arbetsstudier kan exempel tas från drifts- och kontrollaboratorier, där metod och frekvensstudier används i samband med rationaliseringar.

rad. Den föreslagna översiktliga genomgången och en viss repetition av den fysikaliska kemin bör vara avslutad innan laborationerna i analytisk kemi börjar. Följande fördelning av veckotimmarna för teoretisk undervisning och laborationer kan föreslås. ht vt Teori 5 3 Laborationer 6 8

7I.4.I.5.

Beting

Skall ämnets teoridel läsas som beting, kan följande uppdelning föreslås, varvid antas att höstterminen har 5 vtr och vårterminen 3. Moment

Veckor

Inledande översikt Repetition av fysikalisk kemi och fysik Provtagning, provberedning, separation, preparation och bestämning. Ämnesstoffet delas upp i ett antal naturliga avsnitt, som kan skära över kursplanens indelning. Ungefär 6 beting om 3—5 veckor Övrigt samt sammanfattning . . .

25 3

Summa

2 Laborationer genomförs som beting eller på ett betingsliknande sätt. Individuella uppgifter lämpade efter varje elevs kvalifikationer finns möjlighet att ge. Dessas omfattning kan variera från en enkel bestämning till en större analytisk uppgift, t. ex. analys av en legering, som kanske kan kräva 5 a 6 veckor. 71.4.2.

Verksamhetsformer

71.4.14- Koncentration — se även 67.4.1.4.

7I.4.2.I. Allmänna metodiska rer — se även 67.4.2.1.

kommenta-

En viss koncentration av den teoretiska undervisningen till höstterminen är motive-

När det gäller den teoretiska delen skall undervisningen främst ta sikte på principer

702 och begränsa det deskriptiva till vad som är nödvändigt för en förståelse av principerna. Laborationerna skall syfta till att lära eleverna metodiskt experimentellt arbete mera än att komplett genomföra analyser. Det kan exempelvis vara värdefullare att systematiskt studera olika parametrars inverkan på medfällning än att låta eleverna helt genomföra en analys med tidskrävande separationer. Eftersom den analytiska kemin ofta kan anvisa ett stort antal alternativa lösningar lämpar den sig väl för undervisning i diskussionens form. Detta gäller kanske i synnerhet repetitioner där läraren formulerar en analysuppgift, som anpassas efter de inhämtade kunskaperna och som diskuteras av klassen. 714.2.2.

Studieteknik

— se även 67.4.2.2.

Analytisk kemi är i högsta grad ett experimentellt ämne; därför måste samspelet mellan den teoretiska undervisningen och laborationer och demonstrationer vara mycket intimt. En speciell svårighet i analytisk kemi är ämnets stora omfång och detaljrikedom. För att kunna bemästra detta måste eleverna vänjas vid att systematisera sina kunskaper och lära sig skilja på väsentligt och mindre betydelsefullt. De i tidigare årskurser inhämtade insikterna i kemisk bindning och elektronstruktur är till hjälp för systematisering. Periodiska systemet skall alltid vara en naturlig referens. En elementär framställning av termschema hjälper till att ge sammanhang i spektralanalys, röntgen, ultraviolett, synligt ljus, infrarött m. m. 714.2.3.

Självständiga

arbetsformer

För beting på den teoretiska delen hänvisas till 67.4.2.3. Laborationsbeting avseende enstaka analyser skall föregås av en diskussion om valet av analysgång.

Laborationsbeting, särskilt de mer omfattande, skall ta sikte på träning i praktisk bedömning av olika faser i analysgången. Ofta är det lämpligt att analysen genomföres med två av varandra oberoende metoder. Läraren skall anvisa lämplig litteratur och ge eleverna tillfälle till ofta återkommande diskussioner under arbetets gång. Se för övrigt 71.4.1.5.

714-24- Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 67.4.2.4 och 71.4.1.3. En effektiv undervisning fordrar att demonstrationer görs nära nog varje lektionstimme. Erforderlig apparatur skall i förväg vara uppställd och demonstrationen så förberedd att ingen lektionstid förspills. Exempel: Demonstration av olika fällningsreaktioner. Potentiometrisk permanganattitrering. Den elektriska och visuella omslagspunkten jämföres. Komplexbildningsreaktioner och extraktioner som åtföljs av färgförändringar. Gaskromatografi. Kromatografi på aluminiumoxidkolonn av organiska färgämnen. Separering på anjonbytarkolonn av de starkt färgade kloridkomplexen av Co, Cr, Ni, Fe. Eluering med saltsyra av stigande utspädning. Innan eleverna tillätes företa laborationer på egen hand skall de utkvittera säkerhetsföreskrifter, som läraren går igenom med klassen. Förslag till laborationer. Metodisk träning i ofta manuella operationer:

återkommande

Vägning med bestämning av vågens reproducerbarhet och känslighet. Pipettering och kalibrering av pipetter och byretter. Filtrering.

703 Uppslutning av organiskt och oorganiskt material. Fysilcalisk-kemiska

laborationer:

Fasdiagram genom upptagning av avsvalningskurvor för biandsmältor och lösningar. Mätning av vätskors viskositet, ytspänning, densitet och specifik yta. Destillationsdiagram för vätskeblandningar. Molekylviktsbestämningar genom mätning av fryspunktsnedsättning. Kalorimetrisk mätning av reaktionsvärmet vid till exempel neutralisation av syra och bas. Mätning av fördelningsjämvikt i tvåfassystem av vätskor. Bestämning av löslighetsprodukt genom mätning av elektrodpotential. Kinetisk mätning av rörsockerinversion i sur lösning. Jonrörlighet. Analytisk-kemiska

laborationer:

Fällningsreaktioner: fullständighet, selektivitet och renhet beroende av miljöfaktorer (pH, jonstyrka, temperatur), tidsfaktorer (åldring), övriga faktorer (sätt att tillsätta reagens etc); t. ex. fällning av bariumsulfat, arseniksulf id, hydroxider. Jonbyte: tillverkning av jonbytarkolonner, tillämpade på kvantitativt katjonbyte av enkla system, framställning av avjoniserat vatten. Destination: hopsättning av destillationsapparatur för exempelvis rening av organiska lösningsmedel och oorganiska syror, separering av vissa metaller (As, Sn) som klorider. Extraktion: järnklorid eller guldbromid med isopropyleter, dithizonutskakningar i kloroform. Bestämningar (laborationer i bestämningsmetoder kan vara direkt på provet eller kombinerade med separationsmetoder

inkluderande maskering). Nedan ges exempel på en rad bestämningar lämpliga som laborationer: Gravimetri: elektrolytisk kopparbestämning, bariumsulfat, silverklorid, stökiometriska organiska reagens. Titrering: syra-bas, jodometri, redox, EDTA; vid de olika titreringarna indikeras omslagspunkter visuellt eller med elektriska eller fysikaliskt-kemiska hjälpmedel. Polarografi: bestämning av Cd, Zn i lösningar. Spektrofotometri: uppgörande av kalibreringskurvor på enkla system, Beers lag, absorbans-våglängdsdiagram för prov och blindprov. Flamanalys: bestämning av Na, K. Spektralanalys: identifieringar och översiktanalys av prover som ger relativt linjefattiga spektra, exempelvis aluminium- och kopparlegeringar. Infrarött: Identifiering av enkla organiska preparat med diskussion av funktionella grupper. Diverse typanalyser: kvävebestämning enligt Kjeldahl, vattenbestämning enligt Karl Fischer. Gasanalys: Orsat eller liknande. Papperskromatografi. De uppräknade demonstrationerna och laborationerna är endast exempel. I nedanstående tabell föreslås fördelning av laborationstiden: Systematisk träning i manuell operation 5 timmar Fysikalisk-kemiska laborationer 50 » Analytisk-kemiska laborationer 155 » 210

»

Den kortare tiden för utpräglat fysikalisk-kemiska laborationer kompenseras av att de analytiska laborationerna i stor utsträckning utgör tillämpad fysikalisk kemi. Eftersom gymnasierna inte själva kan

704 skaffa dyrbar modern apparatur i större utsträckning, är studiebesök på institutioner och industrilaboratorier nödvändiga. Besöken måste vara väl underbyggda med genomgång av principerna för den apparatur och de metoder som kommer att visas. De laboratorier som skall besökas bör också förberedas, så att de kan lägga upp visningarna på ett pedagogiskt lämpligt sätt. Jämför 71.4.1.3. Exempel på studieobjekt är industriella anordningar för provtagning, direktregistrerande spektralanalys, automatisk processkontroll byggd på analytiska metoder, preparativ gaskromatografi, masspektrometri, mikrosond teknik. 7I.42.5.

Bedömning

— se även 67.4.2.5.

Kunskapskontrollen bör avse större avsnitt av kursen och skall i första hand gälla de

fundamentala frågorna, inkluderande matematisk behandling av analysproblem. Utom genom skriftliga och muntliga förhör får läraren ett gott underlag för bedömning av eleven genom laborationsredogörelser och det sätt på vilket eleven arbetar i laboratoriet. Gemensamma diskussioner om analytiska frågor bör också ge läraren en god bild av de olika elevernas kunskaper. 71.4.3.

Hjälpmedel — se även 67.4.3.

Utöver de hjälpmedel som är gemensamma, för de kemitekniska ämnena bör undervisningen utnyttja de ofta mycket instruktiva filmer som producenter av instrument tillhandahåller, exempelvis filmer om vågar och vägning och om röntgendiffraktion. Ofta kan också pedagogiskt värdefulla planscher illustrerande principer och metoder erhållas från instrumenttillverkare.

72. Apparatteknik 72.1.

Mål

Undervisningen i apparatteknik avser att ge eleverna kunskaper om viktiga enhetsoperationer inom kemisk processteknik, att bibringa dem grunderna för värmeenergins ekonomiska utnyttjande samt att i samband därmed behandla maskinteknik för kemisk industri och grunderna för mät- och reglerteknik.

72.2.

Huvudmoment

Måttsystem. Maskinteknik Värmeteknik. Enhetsoperationer. Mät- och reglerteknik.

72.3.

Kursplan

1. Måttsystem SI-systemet. Andra måttsystem. 2.

Maskinelement

3. Maskinlära Strömningslärans grunder. Pumpar, fläktar, kompressorer. Tryckkärl. Rörledningar, ventiler, tätningar. Omrörare. 4. Värmeteknikens grunder Tillämpad termodynamik. Värmeöverföring. Värmeväxlare. Ängans termodynamik. Kylteknik. Bränsle och förbränning. Ängpannor. Förbränningsmotorer och gasturbiner. 5. Enhetsoperationer Sönderdelning och separering. Filtrering, centrifugering och pressning. Extraktion,

705 absorption och adsorption. Indunstning och torkning. Kristallisation. Destination. Reaktorer. 6. Transportanordningar inom kemisk industri 7. Mät- och reglerteknik

72.4. A nvisningar och kommentarer 72.4.1.

Lärostoffet

72.4.I.I. Allmänna synpunkter stoffet — se även 67.4.1.1.

på ämnes-

Tyngdpunkten inom huvudmomenten maskinteknik, som omfattar momenten maskinelement, maskinlära och transportanordningar inom kemisk industri, och värmeteknik skall läggas på sådant som är av betydelse för undervisningen i huvudmomentet enhetsoperationer. Sådana väsentliga områden är strömningslära, värmeöverföring och värmeväxlare. Som en komplettering till teknologin i tidigare årskurser göres en kortare systematisk genomgång av de vanligaste maskinelementen med enkla beräkningar. Väsentliga moment inom maskinläran är pumpar och i samband därmed rörledningar, ventiler och tätningar. Beräkningar, laborationer och demonstrationer av modern materiel måste ingå i undervisningen inom detta för en kemiingenjör betydelsefulla område. Detsamma gäller omrörare. Den kemiska industrins tillverkningsmetoder och de speciella apparater som används analyseras och beskrivs i form av enhetsoperationer. De väsentligare av dessa enhetsoperationer genomgås, och där så är möjligt utföres beräkningar. Utformningen och konstruktionen av kemisk apparatur diskuteras under hänsynstagande till konstruktiva, hållfasthetsmässiga, fysikaliska, kemiska och ekonomiska synpunkter. Eleverna måste även lära sig att noga beakta yrkeshygieniska synpunkter och olycksfallsrisken. 23 Läroplan för gymnasiet

Industriella typfall kan lämpligen användas som förebilder och åskådliggöra sammansättningen av flera apparatenheter till fabriksenheter. Området mät- och reglerteknik torde få behandlas i huvudsak deskriptivt. För eleverna klargörs vilka möjligheter tillgänglig kommersiell apparatur på detta område erbjuder den kemiska processtekniken. 72.4.I2. moment

Kommentarer

till speciella kurs-

1. Måttsystem och dimensionsanalys I samband med genomgången av SI-systemet (tidigare benämnt MKSA-systemet) redogörs för väsentliga grundenheter och grundbegrepp inom kemisk teknik. Även andra brukliga måttsystem nämns och deras omräkning till SI-systemet övas. 2. Maskinelement Kortare systematisk genomgång med enklare beräkningar av de vanligare maskinelementen, såsom axlar, kugghjul och växlar, svetsförband och skruvförband samt remmar görs. 3. Maskinlära Strömning av vätskor och gaser, energiförhållanden, strömningsformer, Reynolds tal, strömningsmotstånd, strömningsförlopp i ledningar och utströmning behandlas kortfattat. Det teoretiska underlaget skall beröras men ej detaljutredas. Kortfattat behandlas även strömning av inhomogena medier. För de vanligaste inom den kemiska industrin förekommande pumparna (även tjockmassepumparna) beskrives konstruktion och funktionssätt. Med hjälp av kataloguppgifter genomgås karaktäristika, driftsegenskaper och specifikationer. Speciell uppmärksamhet ägnas åt axeltätningar. I samband härmed behandlas packboxlösa pumpar och de s. k. kemipumparna. Även vakuumpumpar genomgås.

706 En orientering lämnas om axial- och centrifugalfläktar, deras karaktäristika och användningsområden. Elementa av högtryckstekniken behandlas jämte de vanligaste kompressorerna. En kort information lämnas om högtryckskompressorer. Orientering lämnas om tryckkärlsnormerna, olika typer av tryckkärl, säkerhetsanordningar samt speciell armatur. I avsnittet rörledningar, ventiler, tätningar behandlas dimensionering, hållfasthetsoch materialfrågor, normer och säkerhetsbestämmelser samt standardisering av rörkrökar, ventiler, flänsar m. m. Orientering lämnas om upphängning och isolering av rör, val av lämpligaste ventiler, manövrering av ventiler samt val av tätningar. Olika slag av omrörare använda inom den kemiska industrin genomgås, och rekommendationer lämnas för val av omrörare. I samband med beräkningar behandlas kraftbehovet. Eventuellt kan användningen av modellteori för beräkning av omrörare kortfattat genomgås. Även apparater för blandning av fasta och halvfasta substanser, bländare och knådmaskiner, behandlas inom detta avsnitt. 4. Värmeteknikens grunder Termodynamikens grundbegrepp, gaslagarna, termodynamikens första och andra huvudsats, begreppen entalpi och entropi, tillståndsändringar och kretsprocesser, genomgås. Den teoretiska behandlingen bör anknyta till praktiska problem, där så är möjligt, så att framställningen får större intresse och blir lättare tillgänglig för eleverna. Olika slag av värmeöverföring, såsom ledning, konvektion och strålning genomgås. Vid ledning behandlas värmegenomgång såväl genom plana som koncentriska väggar. Alfa- och k-värdenas beroende av strömningshastigheter och materialdata belyses. Medeltemperaturdifferenser beräknas. I detta avsnitt behandlas även värmeisolering och dess betydelse för värmeekonomin.

De vanligaste värmeväxlarkonstruktionerna genomgås, såsom tub-, spiral- och plattvärmeväxlare, och deras användning i medström, motström och korsström behandlas. I anslutning till kataloguppgifter diskuteras användningsområden för olika värmeväxlare, tryckfall, k-värden samt konstruktionernas för- och nackdelar. I avsnittet ångans termodynamik behandlas vattenångans olika tillstånd och dess specifika volym och värmeinnehåll. Eleverna bör lära sig att utnyttja ångtabeller och ångdiagram, främst temperatur-entropi och entalpi-entropidiagram. Orientering lämnas om den ekonomiska betydelsen av att utnyttja högtrycksånga som mottryckskraft i ångturbiner. I kylteknik behandlas i första hand kompressorkylmaskinens princip, kretsprocess och praktiska utförande samt dess användning inom livsmedelsindustri, kemisk industri och för luftkonditioneringsändamål. Orientering lämnas om absorptionskylmaskiner. Olika slags fasta, flytande och gasformiga bränslen behandlas. I förbränningsläran behandlas reaktionsformler, luft- och gasmängder (C0 2 -halt) och förbränningsgasernas entalpi. Förbränningsdata kan lämpligen ges i tabellform. Orientering lämnas om olika typer av ångpannor med hjälpaggregat, såsom luftförvärmare, vatteninmatning, economiser och överhettare. I detta sammanhang informeras även om upphettning med Dowtherm. Kort framställning ges om förbränningsmotorers och gasturbiners arbetssätt, arbetsdiagram och verkningsgrad. 5. Enhetsoperationer Malningsförloppet och dess teori genomgås tillsammans med krossningslagarna. De viktigaste krossarna och kvarnarna beskrives. I samband med siktanalysen genomgås de vanligaste siktarna samt vindsiktning. I avsnittet separering behandlas elektrostatisk och magnetisk separation samt våtmekanisk

707 separation, sedimentation och flotation. Till detta avsnitt föres även cykloner för gaser och vätskor. Teorin för filtrering genomgås kortfattat och olika faktorers inverkan på filtreringen diskuteras, liksom tvättningen av filterkakan och lämpligaste filtermedel och arbetsbetingelser. De olika filterapparaterna beskrives: diskontinuerliga såsom nutschar, sandfilter, säckfilter, filterpressar, Kelly-, Sweetland- och Vallezfilter samt kontinuerliga såsom trum-, skiv- och bandfilter. I avsnittet centrifugering genomgås beräkningen av centrifugaltrycket och orienteras om de vanligaste centrifugtyperna. Av siktcentrifugerna behandlas såväl de äldre periodiska som de moderna kontinuerliga centrifugerna, som är försedda med skrapsnäckor eller andra skrapanordningar. Även de siktlösa centrifugerna behandlas, såsom centrifuger med bräddavlopp, tallrikscentrifuger (separatorer) och supercentrifuger. Informatoriskt behandlas snäckpressar och etagepressar. Inom avsnittet extraktion, absorption och adsorption bör förhållandevis stort utrymme ges åt teori och beräkningar. Såväl fast kropp-vätskeextraktion som vätske-vätskeextraktion behandlas. De viktigaste såväl periodiska som kontinuerliga extraktionsapparaterna genomgås med beräkningsexempel. Absorptionsmomentet bör innefatta beräkning av jämviktskurvan samt beräkning av bottenantalet vid absorptionstorn. Orientering lämnas om de viktigaste absorptionsapparaterna. Användningen av adsorption åskådliggöres med några tekniska adsorptionsprocesser såsom återvinning av lösningsmedel och torkning av luft. Inom avsnittet indunstning behandlas indunstning i enkeleffekt, indunstning i vakuum, tunnskiktsindunstare och indunstning i multipeleffekt. I samband härmed omnämnes tillsatsapparater såsom saltavskiljare och kondensorer. Beräkningsexem-

pel på indunstare i såväl enkel- som multipeleffekt genomgås. Orientering lämnas om indunstning med värmepump. Torkningsförloppets teori och principerna för beräkningarna behandlas. Användningen av Mollierdiagram vid beräkningarna övas. Information lämnas om de vanligaste torkanläggningarna, periodiska såsom kammartorkar och vakuumtorkar och kontinuerliga såsom bandtorkar, kanaltorkar, torktrummor, valstorkar och spray-torkar. Kristallisationsteorin behandlas kortfattat. Tyngdpunkten lägges på beskrivningen av de vanligaste kristallisationsapparaterna, periodiska med eller utan omrörning och kylning, kontinuerliga Swenson-Walker-kristallisatörer samt vakuumkristallisatörer. Momentet destination begränsas till att huvudsakligen omfatta binära system. Det teoretiska underlaget för beräkningar genomgås, såsom ångtryck och kokpunkt, kokpunktsdiagram, Raoults lag, temperaturkoncentrationsdiagram och jämviktsdiagram. Beräkning av destillationsapparater övas i synnerhet i fråga om konstruktion av förstärkarelinje och avdrivarelinje samt bestämning av teoretiskt bottenantal. Destination av i varandra olösliga ämnen, t. ex. destination med mättad eller överhettad vattenånga, liksom azeotrop och extraktiv destination skall även behandlas. Av reaktorer beskrives endast de vanligen inom tekniken använda. Här behandlas lämpligen även reaktorer där värmetillförseln sker genom upphettat kornigt eller finfördelat material (fluid catalyst) i kretslopp. 6. Transportanordningar inom kemisk industri Information lämnas om de vanligaste transportörerna såsom transportband, skakrännor, snäcktransportörer och redlertransportörer, deras lämplighetsområde och möjligheter. Vidare behandlas pneumatiska transportanordningar, kranar, traverser, hissanordningar, mobiltransportdon och enhetslaster.

708 7. Mät- och reglerteknik Olika anordningar för mätning av tryck, temperatur och nivå beskrives. Kortfattat genomgås reglerprinciper och reglersystem, speciellt det pneumatiska reglersystemet. Orientering lämnas om industriell processreglering och begreppet automation.

tabellen nederst på denna sida förslag tiU fördelning av de olika momenten. Laborationer skaU utföras under 1 veckotimme. Dessa timmar kan förläggas som 2 timmar varannan vecka. Vid vissa laborationer kan längre tid krävas, varför hänsyn härtill bör tagas vid schemaläggningen.

724-1-3. Planering och samverkan — se även 67.4.1.3. och 73.4.1.3. Maskinteknik, värmeteknik, enhetsoperationer samt mät- och reglerteknik är i det kemitekniska alternativet sammanförda i ett ämnesblock, apparatteknik. Därigenom kan en bättre samordning erhåUas meUan de olika ämnesområdena. Möjlighet finnes dock, om så är lämpligt i något särskilt fall, att uppdela ämnet på flera lärare, t. ex. ett par i industrin verksamma ingenjörer. Fördelningen av ämnesstoffet på de olika lärarna bör då avgöras från faU till faU. Den föreslagna ordningsföljden mellan huvudavsnitten maskinlära, värmeteknikens grunder och enhetsoperationer bör följas. Inom dessa avsnitt kan dock ordningsföljden mellan de olika delarna ändras, om så befinnes lämpligt. Avsnitten transportanordningar och mät- och reglerteknik kan mycket väl få ingå som delar av huvudmomentet enhetsoperationer. Alla huvudmoment skall behandlas, och en tidsplanering är därför nödvändig. Till ledning för en sådan planering anges i

Ämnesstoffet inom åtskilliga moment, såsom måttsystem och dimensionsanalys, maskinelement och maskinlära, anknyter till teknologi i årskurserna 1 och 2. Om en noggrann anpassning till detta ämnes lärostoff sker, vinnes mycken tid. Vid genomgången av värmeteknikeus grunder bör den teoretiska behandlingen grundas på kunskaper från fysik och fysikalisk kemi. Mät- och reglerteknik ansluter sig utom till fysik även tiU elteknik och analytisk kemi. Vid genomgången av enhetsoperationer bör de kunskaper eleverna erhållit i synnerhet genom laborationerna i kemi och organisk kemi komma till användning. Samarbete bör etableras med lärarna i ovannämnda ämnen, vilka aUa utom analytisk kemi avslutas i årskurs 3. Undervisningen i apparatteknik och teknisk kemi hör nära samman. Kan man ha samma lärare i dessa ämnen eller i varje fall i avsnittet enhetsoperationer av apparatteknik och i teknisk kemi, är detta en fördel Under alla förhållanden måste undervisningen i dessa ämnen noggrant samordnas. Såsom exempel kan anföras att före undervisningen i enhetsoperationer ämnet materialproblem i teknisk kemi bör vara genomgånget. Genom samordning i undervisningen kan de båda ämnena komplettera och stödja varandra, samtidigt som dubbelläsning undvikes.

Timmar

Moment

5 15 30 30 80

Värmeteknikens grunder Transportanordningar

in om

ke5 15 30

Mät- och reglerteknik . . Summa

72.4-14. Koncentration — se även 67.4.1.4. Eftersom stora delar av apparattekniken utgör grund för den tekniska kemin är det

709 lämpligt att koncentrera apparattekniken till höstterminen och låta huvuddelen av den tekniska kemin falla under vårterminen. Följande fördelning kan rekommenderas: Årskurs 4 Apparatteknik Teknisk kemi

Ht

Vt

9 vtr 2 vtr

5 vtr 6 vtr

Med hänsyn till att laborationerna skall utgöra tillämpningar av så många olika delar av apparattekniken torde det icke vara lämpligt att koncentrera laborationerna till viss del av läsåret utan de bör fördelas lika mellan höst- och vårtermin. 724J.5. Beting — se även 67.4.1.5. Uppdelningen av apparattekniken på flera från varandra förhållandevis fristående avsnitt inbjuder till betingsläsning. En detaljerad genomgång av hela lärostoffet är ej tänkbar, ej heller att avsevärd tid avsattes åt muntlig kunskapskontroll. En stor del av lektionstiden måste ägnas åt räkneövningar. Det blir därför naturligt att låta eleverna mera självständigt inhämta sina kunskaper ur läroböcker eller annan anvisad litteratur och sedan betingsmässigt i huvudsakligen skriftliga prov redovisa sina kunskaper. Följande förslag visar en möjlighet till periodindelning, där hela kursen delats i 8 avsnitt. Det femte antages börja under höstterminens sista vecka och avslutas 3 veckor in på vårterminen. Den under 72.4.1.4. föreslagna koncentrationen antages gäUa. Höstterminen. 15 veckor. 9 vtr varav 1 vte laboration. 1. Introduktion. Måttsystem. Maskinelement 2. Maskinlära 3. Värmeteknikens grunder . . . 4. Enhetsoperationer: Sönderdelning och separering. Filtrering, centrifugering och pressning 5. Extraktion, absorption, adsorption

2,5 veckor 4 » 4,5 »

»

»

Vårterminen. 17 veckor. 5 vtr varav 1 vte laboration. 5. (forts.) 6. Indunstning och torkning. Kristallisation 7. Destination. Reaktorer . . . . 8. Transportanordningar. Mätoch reglerteknik. Sammanfattning

3 veckor 5 5

» »

»

Summa 32 veckor Ca 50 % av tiden inom en period kan användas för lektioner. Om 1—2 timmar i perioden avsätts för kunskapskontroll kan resten av den tillgängliga tiden användas för handlett arbete, grupparbeten och självständiga studier — se även 67.4.2.3.

72.4.2.

Verksamhetsformer

724-2.1. Allmänna metodiska kommentarer Kursplanen för ämnet apparatteknik är uppbyggd av ett flertal delavsnitt, som studeras separat och är av väsentligt olika art. Det kan vid vissa skolor bli nödvändigt att uppdela undervisningen på flera lärare. Det blir lärarens eller lärarnas uppgift att samordna undervisningen i dessa avsnitt så att den blir meningsfylld för eleverna. Undervisningen i maskinläran och värmetekniken skall ge eleverna den grund på vilken avsnittet enhetsoperationer skall bygga. Kunskaperna om enhetsoperationerna å sin sida ger underlag för förståelse av den tekniska kemin och ger teknikern möjlighet att lösa de problem som möter t. ex. vid överförandet av en laboratoriesyntes i fabriksskala. Det stoff som presenteras inom ämnet apparatteknik är mycket stort. Man kan därför ej rimligen begära att eleverna skall ha alla fakta aktuella i minnet. De bör därför vänja sig att utnyttja hjälpmedel i form av formelsamlingar och handböcker. Tilllåtna hjälpmedel vid prov bör motsvara de hjälpmedel som en praktiskt arbetande ingenjör använder.

710 72.4-22.

Studieteknik

— se 67.4.2.2.

72.42.3. Självständiga arbetsformer — se 67.4.2.3. 72424Demonstrationer,laborationer och studiebesök — se även 67.4.2.4. Väl genomtänkta och genomförda demonstrationer blir inom apparattekniken en värdefull stimulans för eleverna. Som komplettering till demonstrationerna kan filmförevisning med fördel användas. Denna måste emellertid både förberedas och uppföljas för att kunna bli av värde för eleverna. Laborationerna bör inom maskinläran omfatta framför allt tillämpningar på strömningsläran såsom utströmningsförsök, tryckfall i ledningar, pumpar och fläktar. Med laborationer omfattande omrörare kan modeUteorins användning för dimensionering av kemisk apparatur åskådliggöras. I laborationerna i värmeteknik bör tyngdpunkten läggas på värmeöverföring och eleverna få tillfälle att arbeta med moderna värmeväxlare.

Det är av betydelse att laborationer även utförs inom området enhetsoperationer. Lämpliga objekt kan här vara målning och siktning, filtrering, extraktion, absorption, indunstning, destination, bestämning av bottenverkningsgrad och teoretiskt bottenantal, kristallisation och centrifugering. Vissa mer komplicerade laborationer kan under lärares ledning utföras som demonstrationer med hel eller halv klass. Även i ett välutrustat laboratorium blir det aldrig möjligt att ha tillgång till all den apparatur som ingår i ämnet apparatteknik. Därtill kommer att den tekniska utvecklingen inom detta ämnesområde går utomordentligt snabbt. Det blir därför nödvändigt att i möjligaste mån kombinera undervisningen med studiebesök vid kemisk industri. Dessa studiebesök måste planeras i samråd med läraren i teknisk kemi. 7242.5.

Bedömning — se 67.4.2.5.

72.4.3.

Hjälpmedel — se 67.4.3.

73. Teknisk kemi 73.1.

Mål

Undervisningen i teknisk kemi avser att ge eleverna kunskaper om viktiga kemiska processer och deras industriella utformning, att behandla materialproblem för den kemiska processtekniken, att ge en översikt av världens energitillgångar och den kemiska industrins råvaruförsörjning, att bibringa eleverna grunderna för ekonomisk processkalkyl samt att ge en kort översikt av svensk kemisk industri.

73.2.

Huvudmoment

Organisk-kemiska enhetsprocesser och deras industriella utformning. Kemiska processer inom cellulosaindustrin. Viktigare processer inom oorganisk-kemisk industri. Materialproblem inom kemisk processteknik. Världens energitillgångar och den organiskkemiska industrins råvaruförsörjning. Ekonomisk processkalkyl. Industriöversikt. IndustrieU forskningsplanering.

73.3.

Kursplan

1. Organisk-kemiska enhetsprocesser deras industriella utformning

och

Nitrering. Sulfonering. Klorering. Förestring och förtvålning. Oxidation. Hydrering och dehydrering. Polymerisation. 2. Kemiska strin

processer inom

cellulosaindu-

Massaframställning. Blekning och förädling. Biprodukter. 3. Viktigare processer inom oorganiskkemisk industri Svaveldioxid och svavelsyra. Klor och alkali. Fosfater och fosforsyra. Ammoniak, salpetersyra och andra kväveföreningar. Silikater. Metallurgiska processer. 4. Materialproblem teknik

inom kemisk

process-

Järn och stål. Syrafasta stål. Andra metalliska material. Keramiska material. Korrosionsskydd genom ytbehandling och ytbeläggning. Polymera material. 5. Världens energitillgångar och den organisk-kemiska industrins råvaruförsörjning Förekomsten av kol, oljeskiffer, oljesand, råolja och naturgas, reaktorbränslen och vattenkraft. Produkter av ved och kol som kemiska råvaror. Petroleumraffinering. Petrokemiska processer. 6. Ekonomisk processkalkyl Lönsamheten som funktion av produktionsvolymen. Framställning av en slutprodukt från olika råvaror. Lönsamheten vid tillvaratagande av biprodukter. 7.

Industriöversikt

Svensk kemisk industri. Cellulosa- och pappersindustri. Metallurgisk industri.

8. Industriell forskningsplanering Tekniska förbättringar. Produktutveckling. Långsiktig forsknings- och utvecklingspla-

73.4. A nvisningar och kommentarer 73.4.1.

Lärostoffet

73.4.I.I. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet — se även 67.4.1.1. I teknisk kemi betonas de kemiska processernas utformning, materialproblem och ekonomi. Det kompletteras av ämnet apparatteknik, som behandlar processernas genomförande. Vid genomgång av kemiska processer bör man sträva efter att sätta deras utformning i klart samband med de grundläggande kemiska reaktionernas förlopp, reaktionsmekanism, kinetik och termodynamik. På detta sätt kan undervisningen bli både repetition och tillämpning av viktiga kursmoment inom allmän, organisk och fysikalisk kemi. Framställningen bör vara mera analyserande och klarläggande än deskriptiv i detaljfrågor. Beträffande processernas genomförande bör i framställningen hänvisas till motsvarande moment i ämnet apparatteknik. I samband med genomgången av de olika enhetsprocesserna bör genom aktueUa exempel från i första hand svensk kemisk industri belysas var en viss process tillämpas och hur den insätts i sitt produktionstekniska sammanhang. Sådana utblickar väcker elevernas intresse och bildar bakgrunden tiU den industriöversikt som ges såsom det näst sista momentet i kursplanen. Det bör observeras att processerna inom oorganisk-kemisk industri inte kan behandlas som enhetsprocesser på samma sätt som de organisk-kemiska. I stället görs uppdelningen av processerna efter substanser och industrigrenar. Produkternas användning och sambandet mellan olika processer är av stort intresse, t. ex. användningen av sva-

712 velföreningar, klor och alkali inom ceUulosaindustrin, likaså fosfor- och kväveföreningars användning som konstgödsel. Vid behandling av silikater läggs huvudvikten på de fasta material som ingår i cement, glas, porslin och keramik. Materialproblemen inom kemisk industri bör behandlas både från mekanisk (hållfasthet, formbarhet etc.) och kemisk synpunkt (korrosion, åldring etc). Beträffande metaller bör framställningen bygga på kursmomenten om det fasta tillståndets fysik, som ingår i ämnet fysikalisk kemi i tredje årskursen. Behandlingen av keramiska material bör bygga på föregående kursmoment om silikater. Genomgången av polymera material, ytbeläggning för korrosionsskydd etc. bör ansluta till motsvarande kursmoment om polymerisation i ämnet organisk kemi i tredje årskursen. Det är lämpligt att som en introduktion tiU detta kursmoment ge en tekniskt inriktad allmän polymerisatöversikt, där mekaniska och kemiska egenskaper diskuteras. I kursmomentet om järn och stål bör ges en översikt av järnoch stålindustrins viktigaste processer. Vid den ekonomiska processkalkylen är det väsentligt att framställningen läggs upp i nära anslutning till aktueUa industriproblem. Det bör således mer bli fråga om en teknisk-ekonomisk än en företagsekonomisk behandling av valda, existerande typfall. 73.4.I2. Kommentarer kursmoment

till speciella

1. Organisk-kemiska enhetsprocesser och deras industriella utformning Nitrering av kolväten till nitroföreningar och av alkoholer till nitrat bör behandlas och exemplifieras genom framställning av trinitrotoluen (jfr glyceroltrinitrat) respektive cellulosanitrater. Alifatiska nitroföreningar bör kort omnämnas. Sulfonering kan främst behandlas som en additionsreaktion av svaveltrioxid tUl ett kolväte. Andra sulfoneringsreagens omnäm-

nes helt kort. Som exempel kan anföras det syntetiska tvättmedlet dodecylbensensulfonat och den katjonaktiva jonbytaren polystyrensulfonat. Sulfatering omnämnes. S0 2 additionen genomgås i samband med sulfitoch sulfatmetoden i avsnitt 2. Klorering genomgås såsom radikal- och jonreaktion, och framställningen begränsas till additionsklorering med Cl2 till multipelbindning, hydro- och dehydroklorering (addition av HC1 respektive avspaltning av HC1), substitutionsklorering (väte eller atomgrupp ersätts av klor), och addition av hypoklorit (HCIO). Framställning av vinylklorid, tri- och tetrakloretylen, etylenklorhydrin, och aromatiska klorföreningar behandlas som tillämpningar av de generella metoderna. Förestring och förtvålning behandlas som en jämviktsreaktion, och principerna för en förestringsdestillation till högt utbyte genomgås med ett exempel (etylacetat), likaså förtvålning av fett och fettspaltning. Oxidation begränsas till de industrieUt viktiga oxidationsmedlen luft och syrgas med framstäUning av etylenoxid och ftalsyror (inkl. ftalsyraanhydrid) som exempel. Andra mer specifika oxidationsmedel, såsom ozon, väteperoxid, peroxiföreningar, salpetersyra, perklorat och perjodat, omnämnes. Hydrering och dehydrering behandlas som typiska katalyserade processer. Efter genomgång av vätgasframställning (genom elektrolys, ur vattengas, ur generatorgas eller vid petroleumreformering) kan fetthärdning, reduktion av aldehyder och framställning av formaldehyd ur metanol ges som exempel. Reaktionsförloppen vid och den tekniska utformningen av emulsionspolymerisation med radikalmekanism (av exempelvis styren-butadien-gummi) och kondensationspolymerisation av en fenoplast (av fenol och formaldehyd) eller ett alkydharts (t. ex. av ftalsyraanhydrid och glycerol) genomgås såsom viktiga typexempel.

713 2. Kemiska processer inom cellulosaindustrin Massaframställning med sulfit- och sulfat(eller kraft-)processen genomgås som kemiska ligninreaktioner med viss nedbrytning av hemicellulosa och ceUulosa. Blekning med klor, hypoklorit och klordioxid (ligninutlösande processer) genomgås liksom även utbytesbevarande blekning genom oxidation eller reduktion med exempelvis peroxid respektive hyposulfit. Utlösning av ligninrester och nedbrutna kolhydrater genom alkaliförädling presenteras som kort översikt. Cellulosaindustrins biprodukter och deras användning som kemiska industriråvaror presenteras, t. ex. sulfitsprit, tallolja, terpentin och ligninprodukter. 3. Viktigare processer inom oorganiskkemisk industri Framställning av svaveldioxid och svavelsyra genom förbränning av svavel med luft eller röstning av svavelkis genomgås som typiska tunga kemiska industriprocesser, likaså svaveltrioxidens framställning genom katalytisk oxidation av S0 2 . Klor-alkali-framställning genom elektrolys av koksalt i vattenlösning, som är vår viktigaste elektrokemiska industriprocess, beskrives, och dess nära samordning med cellulosaindustrin betonas. Framställning av fosfater och fosforsyra genom behandling av apatit med svavelsyra genomgås och särskild vikt lägges på bearbetningen till superfosfat och dubbelsuperfosfat för konstgödning. Ammoniakframställning genom katalytisk reaktion av väte och kväve och ammoniaks förbränning tiU kväveoxider och salpetersyra behandlas. Karbidprocessen och framställning av acetylen, kalciumcyanamid, kalkkväve och melamin och produkternas användning i konstgödsel och som polymerråvara beskrivs översiktligt. För metallurgiska processer ges en sam-

manfattande redogörelse, som exemplifieras med för landet betydelsefulla metoder för att framställa t. ex. koppar, guld, bly, tenn och silver. Järn- och stålframställningen behandlas i avsnitt 4. En kemiskt inriktad beskrivning ges av silikater som råmaterial för glas, porslin, keramik, emalj och cement, och i en översikt behandlas deras bearbetning till bruksmaterial. Vattenglas och dess användning omnämnes. 4. Materialproblem processteknik

inom kemisk

Metallernas egenskaper behandlas i anslutning till lärostoffet i det fasta tillståndets fysik och kemi, som läses i ämnet fysikalisk kemi i årskurs 3. Då järnkoldiagrammet, strukturläran, värmebehandlingens betydelse, provningsmetoder m. m. tidigare har lästs, bör för järn och låglegerade stål följande genomgås: de viktigaste järnmalmerna, masugnsprocesser, stålframställning, materialens kemiska egenskaper samt olika typer av specialstål. Av de höglegerade stålen behandlas särskilt rostfria och syrafasta ståls framställning, egenskaper och användning inom kemisk industri. Översiktligt redogörs för aluminium, koppar, nickel, krom, bly, titan och tantal och deras användning inom kemisk industri. Några legeringar med särskild kemisk resistens bör beaktas. Av keramiska material nämns lergods, porslin och glas och dessutom de nya asbest-cement-kompositionerna som konstruktionsmaterial. Olika slag av korrosionsskydd behandlas. Därvid genomgås i korthet vanliga sätt att skydda stål, såsom målning, lackering, fosfatering, svartoxidering, emaljering och ytbeläggning med metaller enligt olika metoder. För övriga metaller uppmärksammas särskilt passivering, anodoxidering samt ytbeläggning med emalj och organiska polymerer. Härdlacker och epoxihartser genom-

714 gås särskilt. De olika behandlingarnas och beläggningarnas skyddsverkan och användbarhet diskuteras. Översikt ges av vanliga polymertyper, såsom termoplaster, härdplaster, gummityper. Nyare polymertyper med goda korrosionsegenskaper, t. ex. fluor-kol-polymerer, silikoner och polyoxetaner presenteras och demonstreras. 5. Världens energitillgångar och den organisk-kemiska industrins råvaruförsörjning Kända förekomster av kol, råolja och naturgas på jorden, utvunna mängder och deras användning som bränsle, drivmedel och kemisk råvara omnämnes. För reaktorbränslens förekomst, utvinning och nyttiggörande ges en kort översikt. Jordens vattenkraft och dess användning samt Sveriges energitillgångar och energiförsörjning behandlas översiktligt. Generatorgas, gas- och koksverkens biprodukter och cellulosaindustrins biprodukter nämns som exempel på produkter av kol och ved som kemiska råvaror. Av petroleumraffinering genomgås fraktionering av råolja och dess upparbetning till motorbensin, brännolja, eldningsolja, smörjolja, paraffin, vax och asfalt. Krackning, reformering, reningsprocesser e t c behandlas därvid. Avsnittet petrokemiska processer kan lämpligen omfatta: Utvinning av kemiska produkter ur råolja och naturgas såsom olefiner, aromater och acetylen. Något om vidarebearbetningen inom petrokemisk industri. Några viktiga petrokemiska processer, t. ex. ångkrackning, framställning av styren och dodecylbensen, separation av C6—C9-aromatiska kolväten. 6. Ekonomisk processkalkyl Lönsamheten som funktion av produktionsvolymen beräknas för en viss slutprodukt, framställd av vissa råvaror med angivna processer. Råvaru- och produktpriser, fasta

och rörliga kostnader, kända eller uppskattade, diskuteras. En viss slutprodukt som kan framställas på olika sätt och av olika råvaror utväljes. Förädlingsvärde, investeringsbehov och lönsamhet undersökes med kända och uppskattade förutsättningar för de olika alternativen och jämföres. Lönsamheten vid tillvaratagande av en viss biprodukt undersökes som funktion av volymen för ett aktuellt fall, t. ex. framställning av sulfitsprit. 7. Industriöversikt I korthet namnes de viktigaste svenska företagen, deras produktionsinriktning, fabriker, laboratorier och andra anläggningar, storlek (kapacitet, produktion och årsförsäljning) och utveckling under senare år. I mån av tid kan översikten utvidgas till exempelvis plastbearbetande industri, gummibearbetande industri och färg- och lackindustri. 8. Industriell forskningsplanering Med hänsyn till kundernas anspråk och konkurrensen på marknaden tvingas ett producerande företag till tekniska förbättringar och en fortgående produktutveckling. Den mer långsiktiga forsknings- och utvecklingsplaneringen avser att för företagets verksamhet utnyttja större tekniska framsteg, förutse nya produktionsmöjligheter och marknader och därigenom vara företagsledningen till hjälp vid företagets planering på längre sikt. 734.13. Planering och samverkan — se även 67.4.1.3. Inom ämnet teknisk kemi finner stora delar av lärostoffet främst i allmän, fysikalisk och organisk kemi sin tillämpning i industrieUa sammanhang. Detta innebär repetition och illustration och i många faU en fördjupning av kemikunskaperna. Samtidigt kan elevernas kunskaper förankras i viktiga kemiska industriprocesser, vilket givetvis är betydelsefullt för en blivande kemiingenjör.

715 De viktigaste kursmomenten är de kemiska processerna (73.3 moment 1, 2 och 3). Materialproblemen bör begränsas tiU de för kemisk industri mest väsentliga. E t t förslag till fördelning av undervisningens 4 veckotimmar på olika avsnitt av kursen ges i nedanstående tabell. Moment

Timmar

Organisk-kemiska enhetsprocesser. Kemiska processer inom cellulosaindustrin Oorganisk-kemiska processer . . . . Materialproblem Världens energitillgångar etc

Forskningsplanering Summa

30 30 15 10 15 15 5

form (titrering, densitetsmätning, kolorimetri) eUer med instrumentella hjälpmedel (ljusabsorption i infrarött eller ultraviolett, röntgendiffraktion, isotop- och strålningskemiska metoder). De metoder som behandlas bör anknytas till den samtidiga undervisningen i analytisk kemi i årskurs 4. Samordning med apparatteknik är nödvändig, eftersom teknisk kemi ger processerna och apparatteknik den utrustning i vilken de genomförs. För att underlätta samverkan mellan ämnena föreslås i 72.4.1.4. en partieU koncentration av apparatteknik till höstterminen och teknisk kemi till vårterminen.

73.4.1.4. Koncentration — se 72.4.1.4. och 67.4.1.4.

120 Som redan berörts i 67.4.1.3 är både momentens ordningsföljd och tidsberäkningen ovan endast förslag. Ofta kan det t. ex. vara lämpligt, i synnerhet om den i 72.4.1.4 rekommenderade koncentrationen genomföres, att börja med materialproblemen för att på så sätt stödja undervisningen i apparatlära. Samverkan med ett flertal ämnen bör eftersträvas. Undervisningen i teknisk kemi kan till stor del direkt bygga på, komplettera och utvidga stoff från teknologi, matematik, fysik, kemi, organisk kemi och fysikalisk kemi. Reaktionerna i de olika kemiska processerna skall behandlas på formeUt samma sätt som i grundkurserna, så att eleverna utan svårighet kan göra anknytningen. Beteckningar på olika storheter bör vara enhetliga inom samtliga ämnen. Fysikaliska, elektrokemiska, termodynamiska och kinetiska synpunkter bör anläggas vid diskussion av de tekniska processernas förutsättningar och förlopp. Kontroll och styrning av kemiska processer — med eller utan automation — bygger på användningen av analytisk kemi i enkel

73.4.1.5. Beting — se även 67.4.1.5. Delar av ämnet läses med fördel som beting, t. ex. de kemiska processerna inom ceUulosaindustrin och avsnittet om energi- och råvaruförsörjningen. Andra delar av kursen ställer större krav på genomgång och ingående handledning, varför betingsläsning där kräver mycket god planering och goda hjälpmedel. SkaU hela kursen läsas som beting, göres lämpligen följande indelning:

Höstterminen. 15 veckor, 2 vtr. 1. Organisk-kemiska enhetsprocesser, del 1 6 veckor 2. Organisk-kemiska enhetsprocesser, del 2 5 » 3. Kemiska processer inom cellulosaindustrin 4 » Summa 15 veckor Som förut nämnts kan avsnittet materialproblem placeras först, om så befinnes lämpligt med hänsyn till apparattekniken.

716 Vårterminen. 17 veckor, 6 vtr. 4. Oorganisk-kemiska processer 5 veckor 5. Materialproblem 3 » 6. Världens energitiUgångar etc. \ Ekonomisk processkalkyl .. . / 7. Industriöversikt 1 . • >4 » Forskningsplanering J Summa 17 veckor 73.4.2.

Verksamhetsformer

73.42.I. Allmänna metodiska kommentarer — se även 67.4.2.1. Undervisningen i teknisk kemi bör inte göras alltför detaljerad. Det är värdefuUare att studera de allmänna principerna och huvudreaktionernas förlopp än att diskutera t. ex. oväsentliga biprodukter eller speciella processers utformning. Ämnet teknisk kemi ställer stora krav på överblick och förmåga att se det väsentliga i komplicerade industrifrågor, där samspelet mellan råvaru-, process- och marknadsfrågor avgör produktionens inriktning. Där det genomgångna lärostoffet ger tillräckligt underlag för diskussion av alternativa processer, bör eleverna ges tillfälle härtill. Ämnet ger goda möjligheter till fördjupning, t. ex. projektering av en kemisk produktion baserad på vissa givna råvaror. Läraren bör stimulera elevernas intresse genom att ange industrier där behandlade processer och konstruktionsmaterial användes. 73422.

Studieteknik

— se 67.4.2.2.

734.2.3. Självständiga arbetsformer — se även 67.4.2.3. Exempel på lämplig betingsindelning har givits i 73.4.1.5. För planering och genomförande av beting hänvisas till 67.4.2.3. Lärostoffets anknytning till existerande kemiska industriföretag ger stora möjligheter till fördjupning genom självständiga studier inom ett mindre avsnitt av kursen. Uppgiften kan gälla en utredning av ett

visst företags produktionsinriktning och utveckling under de senaste decennierna. Det kan också gäUa den tekniska utformningen av en viss viktig, ny eUer på annat sätt intressant process. Uppgifter för fördjupning kan också avse allmänna frågor t. ex. patentlagstiftningen och dess tillämpning inom den kemiska industrin. Resultatet av sådana självständiga arbetsuppgifter bör läggas fram som en kort redogörelse och en genomgång inför klassen.

73.42.4. Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 67.4.2.4. Demonstrationer bör ingå som en viktig del i undervisningen, i synnerhet som laborationer ej ingår i ämnet. Prover på råvaror, mellanprodukter och marknadsvaror bör visas, liksom flytscheman och instruktiva planscher, diagram, beskrivningar och annat material rörande industriföretag, processer och produktionsformer. Sådant material kan i regel erhållas från de olika företagen. Studiebesök, som skaU utföras gemensamt för teknisk kemi och apparatteknik, utgör en viktig del av undervisningen. Sådana besök bör vara väl förberedda. Det material som nämns i föregående stycke kan med fördel användas vid denna förberedelse. Eleverna eller en grupp av elever kan få som uppgift att hjälpa till därmed. 734.2.5. Bedömning — se även 67.4.2.5. Kunskapskontrollen bör avse större avsnitt av kursen och skall i första hand omfatta mer grundläggande frågor, t. ex. huvudreaktionen vid en viss kemisk process, principerna för processens industriella utformning, jämförelse mellan olika processer för framställning av en viss produkt, diskussion av råvaru- och energifrågor, den svenska kemiska industrins allmänna inriktning under de senaste decennierna.

73.4.3.

Hjälpmedel — se 67.4.3.

74. Specialarbete K 74.1. Mål Specialarbete K avser att under självständiga arbetsformer fördjupa elevernas kunskaper inom något avgränsat område av kemin.

74.2. Exempel på specialarbeten 74.2.1.

Fysikalisk kemi

Kemiska bindningars struktur; ett fördjupat studium av moderna teorier. Koordinationsföreningars struktur och tekniska användning inom analytisk kemi, läkemedelsindustri etc. Arbetet bör bedrivas både teoretiskt och experimentellt. Bestämning av molekylvikt med kryoskopiska, ebullioskopiska och osmotiska metoder. Byggande av enkel apparatur för laborationer i årskurs 4. Strukturbestämning med röntgendiffraktion. Tihampning på enkla kristallgitter med hög symmetri, t. ex. koksalt, diamant, grafit och svavel (rombiskt). Kemisk kinetik; modern teori för reaktioner och reaktionsmekanismer. Experimentell tiUämpning på enklare fall. Polymerers framställning och fysikaliska egenskaper. Teoretisk och systematisk översikt jämte experimentellt arbete inom ett visst ämnesområde eller en systematisk undersökning av hur en tekniskt betydelsefull egenskap varierar för olika polymerer. Materialegenskaper kan behandlas även inom teknisk kemi, och för övriga material hänvisas dit. 74.2.2.

Organisk kemi

Syntetiska arbeten kan väljas inom ett flertal områden. Ofta är det lättast att fånga elevernas intresse om arbetet har anknytning till en kemisk industri eller verksamhet i närheten. Som exempel på sådana områden kan nämnas läkemedels-, livsmedels-,

petro- eller cellulosakemi; framställning av klorföreningar, produkter erhållna ur alkoholer eUer acetylen, insektbekämpningsmedel, växthormoner, högpolymera material. Undersökning av organiska ämnens fysikaliska egenskaper och reaktioner kan även göras i organisk, fysikalisk eller analytisk kemi, medan identifikation och analys av organiska ämnen lämpligen förs till analytisk kemi. Användningen av organiska ämnen som inhibitorer, acceleratorer, mjukgöringsmedel, konserveringsmedel eUer rostskyddsmedel hänförs lämpligen tiU teknisk kemi, men speciella synpunkter kan läggas som gör det naturligt att behandla dessa ämnen i organisk kemi. 74.2.3.

Biokemi

Separation och fraktionering av protein (utfäUning, elektrofores, gelfiltrering, kromatografi, principerna för centrifugering). Fördelningskromatografi av biologiska substanser (diverse tvåfassy stem, uppbyggnad av enkel motströmsextraktionsapparat, papperskromatograf i). Studier av ett enzym (aktivering, inhibering, kinetik). Blodet (koagulering, fraktionering, immunitet o. s. v.). Enzymers användning vid kvantitativ analys (socker, alkohol, ATP o. s.v.). Anrikningskulturer i selektiva substrat (sterilteknik, studier av mikroorganismers tillväxt, mikroorganismernas roll för jämvikten i naturen). Mikroteknik i laboratorieskala. 74.2.4.

Analytisk kemi

Isotoparbeten: Studier av separationsmetoders utbyte (exempelvis fällningar, jonbyte och extraktion). Som objekt för arbetet bör väljas faU

718 där mera vanliga bestämningsmetoder är osäkra eUer komplicerade. Arbetet bör omfatta följande: Träning i handhavande av radioaktiva isotoper, säkerhetsbestämmelser, separation, mätteknik (detektorer, pulsmätare). Röntgen: Studier av någon metod för röntgenabsorptionsbestämningar med exempelvis radioaktiv röntgenkälla. Infrarött: Studier av substitutions- eller additionsreaktioner (samordning med organisk kemi och biokemi). Preparationsteknik för varierande typer av material. Identifikation och kvantitativ bestämning. Instrumentella parametrars inverkan på analysresultatet: I spektrofotometri kan t. ex. undersökas inverkan av ljuskäUa, spaltbredd, detektor, förstärkning, koncentration, temperatur. Motsvarande undersökning kan göras för flamfotometri, där dessutom matrixeffekter bör studeras. Byggande av enkla analytiska instrument: Ett samarbete kan lämpligen etableras mellan elever från teleteknisk och kemiteknisk studiegång. Apparatur för elektrokemiska analyser kommer främst i fråga för konduktometri, högfrekvenstitrering, polarografi och elektrolys vid konstant elektrodpotential. Specialarbete i analytisk kemi bör inriktas på studier av en metod eller delar av en metod och i princip omfatta följande huvudmoment: Litteraturstudier. Beräkning av försöksbetingelser ur tillgängliga data där detta är möjligt. Experimentellt arbete. Metodbeskrivning, som bör innehåUa följande i tillämpliga delar: Metodens användningsområde. Princip. Reagenser, normaler etc. Instrument. Receptur (provtagning, provberedning, uppslutning, separation, bestämning). Uträkning och korrektioner. Bedömning av precision och noggrannhet och i samband därmed risker för systematiska fel. Det är i synnerhet två aspekter på spe-

cialarbetet som bör beaktas. Det bör ge träning i att behandla litteraturdata och i att använda moderna instrumenteUa metoder. Om inte kemiinstitutionens utrustning räcker till, bör det experimenteUa arbetet helt eUer delvis kunna läggas till närbelägna industrilaboratorier. 74.2.5.

Apparatteknik

Specialarbete bör lämphgen väljas inom avsnittet enhetsoperationer. Man kan där välja sådana områden som har direkt anknytning tiU maskinlära, värmeteknik eller reglerteknik. Som exempel på sådana arbeten kan nämnas: Konstruktion och beräkning av en reaktionsapparatur med tiUhörande värmeväxlare. Konstruktion och beräkning av en större kontinuerlig destillationskolonn. Beräkningarna i de båda exemplen utförs efter av läraren givna förutsättningar och kan även tiU en del baseras på fysikaliska data erhållna genom laboratorieförsök. Det experimentella arbetet kan även skjutas i förgrunden. Så kan t. ex. ett specialarbete omfatta att på grundval av i laboratoriet utförda modellförsök konstruera en omrörare till ett reaktionskärl i full skala. Ett annat exempel är projektering av en enkel processenhet inom oorganiskkemisk industri, t. ex. anläggning för hydrometaUurgisk extraktion av värdefulla beståndsdelar ur fast gods. Det experimentella arbetet kan omfatta läknings-, filtrerings- och torkningsförsök. På basis av försöksresultat och litteraturuppgifter uppgörs material- och energibalanser. Alternativa förslag till sammanställning av lämpliga apparatenheter uppgörs. Beräkningar av investerings- och driftskostnaderna utförs för de olika alternativen. Arbeten med reglerteknisk anknytning kan väljas, t. ex. konstruktion och uppbyggnad av en programstyrd enhetsoperation.

719 Apparattekniska arbeten görs med fördel i eUer i samarbete med industrin. 74.2.6.

Teknisk kemi

Begränsade uppgifter inom kemisk processteknik, gärna med anknytning till industri i orten, exempelvis studier av reaktionshastighet, materie- och värmeöverföringsproblem samt strömningsförhållandenas betydelse vid genomförande av oorganiskkemiska processer i reaktorer av olika utformning, t. ex. kopparsulfatframstäUning ur metall, svavelsyra och luft. Materialtekniska problem där t. ex. olika faktorers inverkan på håUfastheten systematiskt undersöks. Kan apparatur erhåUas, bör även textilier och gummi kunna undersökas. Materialprovning medelst ultraljud och röntgen. Korrosionsundersökningar. 74.2.7. Övriga områden Arbeten som innebär mera specialiserade studier inom en bransch kan även tänkas. Som exempel kan nämnas färgeri- och appreturteknik, lack- och femisstillverkning, mikrobiologi anpassad för livsmedelsteknik, garvämnestillverkning och garvning.

74-3. Specialarbetets genomförande För att eleverna skall få största möjliga utbyte av specialarbetet måste det planläggas omsorgsfuUt. Om möjligt bör elevernas val vara avgjort redan i slutet av det tredje läsåret, varvid samarbete mellan skola med 4-årig studiegång och skolor som avlämnar elever tiU denna förutsätts äga rum. På grundval av elevemas önskemål, vederbörande skolas resurser och den lokala industrins möjligheter planeras specialarbetet för grupper och enskilda elever. Som regel är grupparbete lämpligast, men arbetet kan även utföras individueUt. Beträffande planläggningen kan följande moment påpekas.

1. Litteraturstudier bör inleda varje specialarbete. Härvid skaU inhämtas dels mera aUmänna teorier och metoder som är nödvändiga för att eleven skall förstå och få överblick över det område inom vilket han arbetar, dels de för uppgiften speciella kunskaper och fakta som behövs. Läraren bör anvisa lämpliga läroböcker för de mera allmänna teoretiska studierna. Han bör hjälpa eleven med teoretiskt besvärliga avsnitt. Om gruppstudier ordnas, får läraren lättare att medhinna detta. Speciella uppgifter, metoder och fakta bör däremot eleven själv få söka fram ur handböcker, tidskrifter o. dyl. Dessa studier bör redovisas som kortfattade referat med hänvisning till källan. 2. Jämsides med litteraturstudiet planläggs den konstruktiva eller experimentella arbetsuppgiften. Arbetsuppgiften definieras. Om grupparbete utförs, kan man dels definiera gruppens uppgift, dels den enskilda elevens. Det kan t. ex. vara lämpligt att låta hela gruppen få arbeta på en större uppgift som spänner över flera ämnen. Om en grupp t. ex. har fått till uppgift att undersöka en viss process och hur den skall genomföras, kan ett par elever arbeta med de kemiska reaktionerna, andra med apparatur, någon med materialproblem och åter andra med analys- och reglermetoder. En grovplanering utförs, som sedan under arbetets gång detaljutformas. 3. Sedan läraren granskat och korrigerat elevernas arbetsplan skall han anvisa arbetsplats, lämna ut apparatur, kemikalier m. m. samt ge instruktion om den arbetsrutin som gäller och om de tider då eleven förfogar över arbetsplats och utrustning. Särskilt om eleven skall arbeta ute i en industri måste arbetet vara noggrant planerat ur dessa synpunkter. 4. Eleven redovisar för och diskuterar med läraren hur arbetet fortskrider. Läraren bör låta eleven arbeta så självständigt som möjligt men bör samtidigt hjälpa honom, så att han ej fastnar i detaljer eller

720 förlorar målet för undersökningen ur sikte. Litteraturstudierna fortsätter vid behov under hela arbetet. 5. Läraren bör särskilt övervaka den apparatur som byggs upp eller används med avseende på säkerhetsbestämmelser (el-, eld- och förgiftningsfara). 6. Läraren bör under arbetets gång modifiera arbetsupgifterna efter elevens eller gruppens förmåga och arbetets svårighet. 7. Eleven eller gruppen bör ge regelbundna arbetsrapporter, som används som underlag för den slutrapport som bör lämnas. 8. Specialarbetet bör i så stor utsträckning som möjligt utföras i enlighet med industrins sätt att arbeta. I allmänhet bör specialarbetet syfta till en fördjupad kunskap inom ett mindre avsnitt. Väljes specialarbetet så att översiktliga kunskaper inom ett större område eftersträvas, t. ex. inom mikrobiologi, bör

handledningen i teoretiska studier få större utrymme, en laborationskurs kan eventuellt läggas in, och det självständiga arbetet ges en mindre omfattning. Specialarbetet är ej bundet till ämnen som läses i årskurs 4. En vidsträckt ämnesintegration bör om så är lämpligt förekomma. För specialarbete gäller i tillämpliga delar vad som i 67.4.2 anförs om verksamhetsformer. Hjälpmedlen, vars användning berörs i 67.4.3, har stor betydelse för specialarbetet. Bibliotek, apparatur, samlingar och verkstad fyller här liknande funktion som i en industri eller i ett forskningsinstitut. Då så är lämpligt och möjligt, bör även samarbete med sådana inledas, så att anspråken på skolans resurser hålls inom måttliga gränser.

75. Konst- och musikhistoria 75.1.

Mål

Undervisningen i konst- och musikhistoria har till uppgift att förmedla en djupare förståelse för estetiska värden i privat och samhällelig miljö. Den skall utveckla elevernas förmåga att uppleva skilda epokers kulturliv samt ge kunskap om de sköna konsternas betydelse för människan.

75.2.

Huvudmoment

De stora stilepokerna inom konst och musik, dels översiktligt, dels mer ingående behandlade med utgångspunkt i belysande verk av framstående mästare. Element och former inom konst och musik. Litterär, främst dramatisk, illustration ur representativa verk.

75.3. Kursplan med årskursfördelning 75.3.1. Årskurs 1 Integrerade program omfattande allmän orientering om de olika stilarterna, konstnärerna och uttrycksmedlen från äldsta tid t. o. m. 1800-talet. Medeltids-, renässansoch barockstilarna i direkt anknytning till undervisningen i historia. Aktivt deltagande av eleverna i form av sång, instrumentalmusik, bildframställning eller dramatisk framställning. 75.3.2. Årskurs 2 Fortsatt orientering om stilarterna, uttrycksmedlen, konstens och musikens utveckling och om förgrundsgestalterna inom konst och musik med särskild tonvikt på nyare tid. Liksom i årskurs 1 deltar eleverna aktivt i undervisningen.

75.4. Anvisningar och kommentarer 75.4.1. former

Lärostoff och verksamhets-

754-1.1. Allmänna synpunkter Med hänsyn till elevernas olika förutsättningar är den första kontakten med en mera vittsyftande orientering i konstens och musikens historia av stor betydelse. Undervisningen bör ta till utgångspunkt något som appellerar till elevernas mottaglighet för estetiska värden. För dem välbekanta företeelser i vår tid — inom musiken exempelvis jazzen, inom bildkonsten exempelvis filmen — kan visa sig användbara för att skapa den kontakt mellan elev och lärare som är en oundgänglig förutsättning för en framgångsrik undervisning. Populära anknytningspunkter får dock icke tillämpas så att undervisningen får en form som endast vädjar till elevernas mottaglighet för aktualiteter. Med utgångspunkt i lättfattliga exempel skall uppmärksamheten riktas på det historiska sammanhanget, den sociala bakgrunden, stilistiska förstadier och utvecklingen. E t t krav på att i alla stilarter finna samma resonans hos eleverna är orealistiskt. Sättet att uppleva konst och musik liksom teater och film kan vara helt emotionellt, d. v. s. utan att man t. ex. frågar efter verkens byggnad och historia. Undervisningen skall inriktas på att levandegöra konst och musik genom ett rikt urval av exempel samt då och då illustreras med scener ur dramatiska verk eller ifilmer där olika tidsbilder och konstströmningar framställes. Det teoretiska kunnandet befrämjas genom direkt studium av konstverk, ej blott genom läsning av läroböcker. Ingen konstupplevelse blir så bestående som den man erfarit vid personlig medverkan i konst- och musikutövning eller dramatisk framställning. Dramatiska illustrationer kan utföras av elever ur årskurserna 2 och 3 inom den dramatiska specialiseringen eller av frivilliga grupper. Scenerna bör förberedas i nära samverkan

med konst och musik, eftersom teatern är starkt beroende av dessa konstarter för att nå full verkan. Det krävs enkelt antydd verkningsfull dekor, dräkter och ofta olika musikinslag för att ange pjäsens stil och stämning. I samband med dessa framföranden ges en viss teaterhistorisk orientering. Scenframföranden kan beräknas till 10—15 minuter. Under förutsättning att skolan har dramatisk specialisering på schemat kan betydande epoker och stilströmningar belysas under timme till förfogande med dramatik som tyngdpunkt, stödd av musik och bildkonst. För att tillgodose elevernas intresse och inom skolans ram skapa ett levande konstliv bör så ofta det är möjligt, helst en gång under varje termin, förekomma besök av någon känd konstnär eller ett framförande av skådespel och dramatiska scener eller visning av någon värdefull film eller vandringsutställning. Detta bör samtliga årskurser bli delaktiga av. Den samordnade undervisningen i konstoch musikhistoria skall utgöra ett kulturhistoriskt komplement till undervisningen i historia och svenska. Så kan till exempel renässansen eller barocken som stilhistorisk period eller impressionismen som konstnärlig strömning belysas på ett allsidigt sätt. Stilhistoriska orienteringar bör börja med för eleverna enkla och påtagliga exempel. Att skilja en menuett från en vals eller gregorianik från jazzmusik, Watteau från Picasso eller Michelangelo från Arne Jones, torde inte vara svårt, ej heller att placera dem någorlunda rätt i tiden. Vad som är viktigt i sammanhanget är att eleverna själva märker att det ej är svårt att placera dem rätt. Denna upptäckt skärper uppmärksamheten, då det gäller svårare uppgifter. Efter hand kan de olika stilepokerna presenteras med sina beteckningar. När dessa är kända torde inga större svårigheter iförefinnas att placera de musikexempel och de namn ur konst- och musik-

722 historia som representerar de olika stilepokerna. Undervisningen skall organiseras så att varannan vecka under två på varandra följande lektionstimmar två klassavdelningar sammanföres till en undervisningsavdelning under gemensam ledning av en teckningsoch en musiklärare. Undervisningstiden kan i de olika avsnitten uppdelas allt efter stoffets omfång i de olika delarna av ämnet. Genom denna samverkan åstadkommes en allsidig och lättillgänglig belysning av konstens och musikens väsen, stilarter och former. I avsnitt där gemensamma uttrycksformer och stildrag är uppenbara skall växelverkan ske i olika detaljer, under det att i avsnitt där en mera sammanhängande framställning är att föredraga lektionen kan indelas i större lektionsavsnitt, där antingen konst eller musik dominerar. Där relevanta beröringspunkter saknas kan konst och musik skiljas från varandra, varvid teckningsrespektive musiklärare undervisar var sin avdelning under en veckotimme. I 75.4.1.2 presenteras ett förslag till en studieplan. Denna avser endast att vara ett exempel på hur undervisningstiden kan disponeras. Stoffet har under varje punkt presenterats relativt rikhaltigt och bör följaktligen betraktas som en förteckning ur vilken läraren bör göra ett lämpligt urval. I den aktuella undervisningssituationen kan det mången gång vara lämpligt att uppehålla sig en längre tid vid något avsnitt som intresserar eleverna särskilt. Genom sådan koncentration till vissa epoker eller stilarter blir det också möjligt att tillämpa arbetssätt som bygger på elevernas egen aktivitet. I studieplanen presenteras även parallellt med konst- och musikinslagen förslag till dramatisk illustration och lämpliga filminslag. Den första lektionen om stilepokerna är avsedd att genom påvisande av karaktäristiska drag och en allmän orientering ge en överblick över olika stilarter. Den andra

lektionen om konstens och musikenss uttrycksmedel avser att klargöra olikaa begrepp som är oundgängliga för att elewerna skall kunna följa den fortsatta framställningen i konst- och musikhistoria. Dessssa två inledande lektioner skall icke endast: förbereda den historiska framställningen utan även bereda möjlighet att närmare lära känna elevernas konst- och musikinttresse och intresseinriktning och med ledning; härav anpassa den fortsatta undervisningen. Förutsättningen för en väl planlagdl undervisning är att hänsyn tas till elevrernas personliga sätt att uppfatta konst ochi musik. Man måste sålunda utgå ifråm att sättet att se och att lyssna och förmiågan att tillgodogöra sig konst och musik med alla dess uttrycksmöjligheter varierar lhögst betydligt. I musiken fångas elevens intresse ofta av någon enstaka egenskap som exempelvis »att den svänger», har en vaicker melodi eller vackra klanger. Genom presentation med upprepade exempel i teorii och praktik av vart och ett av uttrycksmedlen och grundelementen kan eleven ledas? till nya upptäckter och därigenom till viidare fält för ett bättre och rikare musiklyssnande och en mer nyanserad konstupplevelse. De insikter eleverna får genom studiet av konst och musik från skilda stilepoker bör på ett meningsfullt sätt anknytas till den egna praktiska verksamheten i teckning och musik. Även i andra avseenden är sättet att uppleva musik högst olika. Några lyssnar rent känslomässigt, andra mera intellektuellt, några frammanar fantasibiller av olika slag, andra intresserar sig för instrumentala klanger och åter andra för formen. Den omedelbara musikupplevelsen kan vara mera intensiv än den fackmässiga, så även i fråga om konsten. Hur eleven ser oeh lyssnar och vilket intryck konsten och nusiken gör på honom eller henne är omöj.igt att göra sig en säker föreställning om. Att med tvång leda eleverna i bestämda tankebanor

723 eller att påtvinga dem ett bestämt sätt att lyssna till musik eller att uppfatta konst, är att frånhända dem en personlig uppfattning i estetiska ting. Konstverket bör framstå som en kompositörens och konstnärens idé, förverkligad genom de uttrycksmedel som står till hans förfogande. Av det ovan sagda torde klart framgå att utformningen av lektionerna är betingad av många olika faktorer. Hänsyn till den personliga uppfattningen och undervisningsavdelningens möjligheter att tillgodo-

75.4.12.

göra sig framställningen måste härvid vara vägledande. För eleverna är självfallet konst och musik icke något som endast är förbehållet tiden för skolans undervisning. Tiden i skolan medger ej en fullständig genomgång av ämnena utan avser i första hand endast att väcka eller underhålla elevernas intresse för ett fortsatt umgänge med konst, musik och teater. Undervisningen bör därför ge ungdomarna mångsidiga impulser till kontakt med god konst, musik, teater och film.

Förslag till studieplan1

Årskurs 1 1.

Presentation av de olika

stilepokerna

Kortfattad överblick Den äldsta konsten Antiken Medeltiden Renässans Barock Rokoko Nyklassicism Romantik, realism Impressionism Nutida konst

Den äldsta musiken Medeltiden Renässans Barock Wienklassicism Romantik Impressionism Nutida musik

2. Uttrycksmedel inom konst och musik Form Rytm Färg Melodi Material Harmoni Anteckningar och Klangfärg skisseringsövningar (Absolut musik — programmusik) 3. Gammalkristen och bysantinsk konst Romansk konst Gotisk konst

1 Medeltiden Gregoriansk sång Ballad Trubadur-, minne- och mästersång Mässan

v. Hofmannsthal: En scen ur Det gamla spelet om Envar, eller Balladen om Ebbe Skammelson

I de fall där konst- och musikinslagen är delade genom lodrätt streck avses separat undervisning i konst resp. musik. Den tredje spalten avser förslag till inslag av dramatik eller film inom ramen för ämnet eller eventuellt under timme till förfogande.

724 4.

En konstnär i sin tid

Goya

Beethoven: Symfoni nr 5

Buchner: Scen ur Woyzecck

5. Gryende renässans Giotto Ungrenässansen i Italien

Beethoven Berwald Brahms

Timme till förfogande: Anntiken Sofokles: Ur Antigone Aischylos: Ur Agamemnonn

6. Renässans Högrenässansen Polyfoni, homofoni Italien: da Vinci, Rafael, Palestrina, Lasso Michelangelo Norr om Alperna: Durer, Brueghel, Bosch

7.

Barock

Italien, Spanien, Flandern Holland, Frankrike

8.

Kanon, fuga, concerto grosso, svit Bach, Handel, Roman

Arkitektur

9.

Passion, oratorium, opera, (monodi) Bach, Handel, Monteverdi

Rokoko

Högre ståndsmåleri, genremåleri, svensk rokokokonst

11.

Racine: Fedra, eller Commedia dell'arte, t. ex. Holberg: Scen ur Den Osynliga

Barock

Arkitekturen genom tiderna även innefattande kyrkorummets historia och scenbildens historia

10.

Shakespeare: Scen ur Romneo och Julia eller Köpmannenn i Venedig

Klassisk konst nyklassicism

—

Romantiska bildkonsten

drag i

Wienklassicismen Haydn, Mozart, Beethoven

Romantik Schubert, Schumann, Mendelssohn, Chopin

12. Realism och två särpräglade 1800-talsmålare van Gogh, Gauguin

13. Monet, Renoir, Degas, Toulouse-Lautrec Pointillism Seurat, Cézanne

Timme till förfogande: Moliére: Scen ur Misantropen, eller Bellmansrapsodi

Timme till förfogande: Almquist: Scen ur Drottningens juvelsmycke Ingmar Bergman: Ansiktelt

Operan Mozart, Weber, Wagner

Operan Wagner, Verdi

Impressionism Debussy, Ravel, (Nystroem)

Timme till förfogande: Sjöström: Körkarlen

Strindberg: Ur E t t drömspel eller Tjechov: Scen ur Måsen

725 Årskurs

14. Nutida konst och musik Presentation av den moderna Den nutida musikens utkonsten trycksmedel: Polyrytmik, bi(poly)tonalitet, atonalitet, seriell musik (bl. a. tolvton), konkret musik, punktmusik, elektronisk musik, »slumpmusik» Schönberg, Berg, Webern 15. Picasso

16.

Två

kameleonter Stravinskij

Expressionism

Matisse och fauvismen Orientalisk konst Munch, tysk expressionism 17.

Naivism

18. Surrealism Chagall, Dali, Chirico

19.

Några

Klee, Kandinsky, Mondrian

20.

Ramuz: Historien om en soldat

Stravinskij Musorgskij Rimskij-Korsakov Tjajkovskij Hindemith: Mathis der Maler

Timme till förfogande: Expressionism Lagerkvist: Den svåra stunden I

Repetition av Hindemith Bartök Folkmusik

Timme till förfogande: Det folkliga Lorca: Scen ur Blodsbröllop (alt. det surrealistiska Strindberg: Scen ur Spöksonaten)

nutida konstnärer och tonsättare om sina idéer och verk Repetition av Bartök Hambraeus, Bäck, Lidholm, Wirén

Två diktare, en tonsättare, en konstnär

Martinson, Lindegren, Blomdahl, Erixon: Aniara Rörelsekonstens historia Andra verk av Blomdahl Futurism — Tinguely Calder Film 21. Människan i konsten Hur människan framställts i konsten under skilda epoker (alt. Klädedräkten genom tiderna)

Timme till förfogande: Non-figurativ film Absurd dramatik: Ionesco: Den skalliga primadonnan eller Stolarna »Kemisk teater»

Texten och

musiken

Diktaren och tonsättaren Gullberg-Larsson: Förklädd gud Bergman-Rangström: Vingar i natten Karlfeldt—Peterson-Berger: Längtan heter min arvedel, Sång efter skördeanden

Brecht: Ur Tolvskillingoperan eller Tredje rikets fruktan och elände

726 22. Landskapsmåleri Landskapsmåleriet genom tiderna

Texten och musiken Gullberg-Rosenberg: Den heliga natten

23. Svenskt 1900-tal Svenskt 1900-tal med tillbakablickar på den internationella konsten

Texten och musiken Repetition av Rosenberg Alfvén, (Rangström), Stenhammar Sibelius, Nielsen

24. Opponenterna, nordisk 1800-talskonst

Nordisk nationalromantik Söderman, Peterson-Berger, Alf ven, Grieg, Sibelius

25.

Lied och romans Schubert, Schumann Brahms Grieg, Sibelius, (Sjögren)

Miljöfrågor

Bostad, miljö och ting (Smakdiskussion)

Ibsesn: Ur Peer Gynt Karlfeldtrapsodi

26. Sammanfattning Sammanfattning av kursen med anknytning till de första lektionernas epokpresentation.

754-1-3. Kommentarer till studieplanen Vissa avsnitt i de skisserade lektionsförslagen kan förberedas genom grupparbete, så att de olika grupperna får till uppgift att bearbeta olika stoff, som sedan demonstreras vid en gemensam lektion. Det blir då nödvändigt att förkorta eller kanske helt stryka andra avsnitt. Betydelsen av elevernas personliga engagemang i olika uppgifter kan inte nog starkt framhållas. Uppgifterna bör anpassas efter varje grupps förmåga och syfta till inlevelse i en viss stilperiod eller vissa verk. Så kan t. ex. lektionsförslaget om barocken bli föremål för grupparbete ungefär enligt följande: Grupp 1 arbetar med några kanonmelodier antingen helt vokalt eller, om instrumentalister finns tillgängliga, med dessa som förstärkning i de olika stämmorna. Grupp 2 studerar med hjälp av noter och grammofonskivor en fuga och gör upp en schematisk bild av ifrågavarande komposition. Grupp 3 studerar med hjälp av uppslagsböcker, noter och grammofonskivor begreppet concerto grosso.

Grupp 4 studerar på likartat sätt sviten. Grupp 5 studerar med hjälp av konstlitteratur och olika slags bildmaterial arkitekturen under 1600-talet. Grupp 6 studerar på likartat sätt olika tendenser inom barockmåleriet. Elever med estetisk specialisering kan enligt förslaget studera in instrumental- och övriga stämmor till något avsnitt ur Bondekantaten, Judas Mackabeus etc. När grupperna slutfört sina uppgifter, redovisas resultatet vid en gemensam lektion om barocken. Vid de lektioner som äger rum med konst- och musikhistoria var för sig kan diskussioner och övningar företas med gruppen i sin helhet. Om det visar sig lämpligt kan även en uppdelning i mindre grupper göras. Det kan då i vissa fall vara ändamålsenligt att ena klassavdelningen använder en dubbeltimme för konst, medan den andra ägnar sig åt musik. Vid följande lektion redovisar avdelningarna sitt arbete för varandra. I sådant fall bör lärarna tillse att respektive klassavdelning vid ett annat tillfälle ägnar en dubbeltimme åt den andra delen av ämnet.

727 Om exempelvis den ena klassavdelningen ägnar sig åt studium av den moderna konsten och den andra åt den nutida musikens uttrycksmedel och vid en gemensam lektion delger varandra sina intryck av olika konstoch musikverk, kan lektionsförslaget »Två kameleonter» (15) bilda en naturlig och lämplig fortsättning, som kanske kan påbörjas redan under denna gemensamma dubbeltimme samt slutföras som grupparbete och redovisas under följande lektion. Lärarna tjänstgör som handledare och lämnar bl. a. anvisningar om var i mediateket stoff till de olika arbetsuppgifterna kan sökas. Uppmärksamhet bör även ägnas möjligheten till elevaktivitet genom att några eller en större grupp av elever vid lämpliga tillfällen övertar lärarens roll, när det gäller att demonstrera ett visst ämnesområde. De elever i undervisningsavdelningen, som deltar i estetisk specialisering eller frivillig verksamhet i form av körsång, instrumentalmusik, teckning och dramatik, kan aktivt medverka genom framföranden och demonstrationer av vad de sysslat med i den mån detta låter sig naturligt infogas i den konst-musikhistoriska kursen. Speciellt intresserade elever kan under dessa timmar få handledning och instruktioner, som gör det möjligt för dem att vara verksamma som ledare för vissa grupper, om lärarna har svårt att få tiden att räcka till för handledning av samtliga grupper. Möjligheten att kunna anpassa undervisningen efter elevintressen har gjort det önskvärt att ange kursmoment och musikverk som, om de skulle återges i sin helhet, skulle ta mera tid i anspråk än vad undervisningstiden tillåter. Angivna kursmoment avser i regel sålunda endast kortare karaktäristiska avsnitt ur musikverken, så att de i varje särskilt fall anpassas efter elevernas mottaglighet. I början torde endast avsnitt på omkring fyra eller fem minuter tillåta ett koncentrerat lyssnande. Det helhetsintryck av kompositionen som härige-

nom förloras kompenseras av en bättre detaljanalys och framför allt genom ett vidmakthållet intresse. Eleverna bör göras uppmärksamma på möjligheten att höra verket i sin helhet vid konserter, i radio, i TV etc. Genom växelverkan av musik och intresseväckande kommentarer torde i stort sett angivna kursmoment i musik kunna utnyttjas så att de ger en god behållning för eleverna. En rätt samverkan mellan konst och musik har från denna synpunkt en viktig funktion att fylla. 1. Presentation av de olika stilepokerna. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst och musik. Ehuru de konst- och musikhistoriska stilarterna icke alltid sammanfaller helt till tiden och deras karaktärsdrag av naturliga skäl måste få helt olika uttryck, talar pedagogiska skäl för en gemensam benämning. Med hänsyn till den tid som står till förfogande för detta kursavsnitt kan endast korta, för de olika stilarna karaktäristiska avsnitt komma ifråga. Varje elev får en tablå med karaktäristik av de olika epokerna, där de själva bör anteckna rubrikerna ( = epokernas namn). Förslagsvis behandlas ett antal konstverk från olika tider i form av en rapsodisk historisk översikt med tonvikten på Västerlandets konst och med eventuella utblickar mot andra världsdelars kulturer. Inom musiken exemplifieras de olika epokernas stildrag genom typiska musikexempel. Det är angeläget att även elevernas självvalda intresseområde blir företrätt i detta sammanhang. Jazzmusikens olika stilarter (New Orleans, Chicago, Dixieland etc.) erbjuder härvid ett tacksamt och lättillgängligt material ifråga om det gehörsmässiga bedömandet av form och stil inom sin art. För att ge bästa möjliga minnesbild skall lektionen utformas med växelverkan mellan konst och musik. Genom att se och höra samma stilart kan elevernas personliga iakttagelseförmåga skärpas.

728 E t t exempel: När barocken behandlas visas förslagsvis Berninis Den heliga Teresas hänryckning, Rubens Lansstöten och Rembrandts Nattvakten, varefter eleverna får lyssna till ett avsnitt ur exempelvis Händels Messias och/ eller Bachs Toccata och fuga i d-moll. 2. Uttrycksmedel inom konst och musik. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst och musik och avser att genom detaljstudium av uttrycksmedlen skapa större förtrogenhet med dessa konstarter. Teckningsläraren inleder med synpunkter på bildbetraktande. Genom bildvisning eller på annat sätt påvisas: Form: Linjers, ytors och volymers uttrycksvärden och gränsfunktioner. Statisk och rörlig komposition. Linjens och ytans rumsbildande egenskaper. Rytm. Färg: Något om färgers egenskaper, aktiva och passiva, varma och kalla färger. Färgsymbolik. Harmoniska och disharmoniska färgkombinationer. Material: Om materials visuella och taktila uttrycksvärden. Musikläraren exemplifierar därefter: Rytm: En översiktlig repetition av olika taktarter i samband med kända sånger och musikexempel. Gehörsmässigt bestämmande av dansrytmer. Komplicerade rytmer. (Afrikanska rytmer i samband med jazzmusikens ursprung.) Polyrytmik. Jämförelser med rytmiska begrepp inom andra områden såsom poesin (ordens betoning, ordramsor och versmått). Framställningen skall främst ta sikte på att förmedla en upplevelse av rörelsen i det musikaliska förloppet, mindre på ett studium av notvärden. Melodi: En musikhistorisk exposé över det tonförråd som olika tidsavsnitt inom den västerländska musikodlingen använt för att bilda en melodi. Från melodins renaste uppenbarelseformer, gregorianiken och folkvisan, fram till vår tid genom pentatoniken, kyrkotonema, dur- och molltonaliteten, hel-

tonsskalan, tolvtonstekniken, talsång och elektronikens möjligheter. En allmän orientering om motiv-period-tema. Harmoni: De enklaste harmoniska principerna kan illustreras genom att inom ramen för tonika-subdominant-dominant-treklangerna låta eleverna genom gehörsmässigt prövande själva välja ett acceptabelt harmoniskt underlag för en känd melodi. Härigenom väckes ett intresse för klangen, vilket brukar vara det mest svårtillgängliga området för en musiklyssnare. För jazzintresserade elever är dessutom det ovan nämnda förslaget om val av huvudtreklangerna aktuellt vid närmare studium av bluesen. Det är dessutom ett bra underlag för improvisation och eget val av ackompanjemang. En överblick över flerstämmighetens utveckling fram till polytonalitet och atonalitet demonstreras med musikexempel liksom begreppen polyfoni-homofoni. Teckningsläraren fortsätter med synpunkter på: Innehåll: Föreställande och icke föreställande konst. Motivet ur olika aspekter (historiska, religiösa e t c ) . Uttryck: Formen och färgen som bärare av uttrycket. Symbol- och associations verkan. Materialkännedom: Genomgång av olika arbetsmaterial såsom akvarell, olja, mosaik, batik och grafiska tekniker. Anteckningar och skisseringsövningar är lämpliga. Musikläraren avslutar med olika exempel på: Klangfärg: Vokalmusik (röstlägen, kompositionsformer) . Instrumentalmusik (musikinstrument, kompositionsformer). Konstens och musikens rytmbegrepp kan ställas i relation till filmens rytmik. S. k. konstfilm är härvidlag ett bra diskussionsunderlag. Absolut musik — programmusik: Eftersom dessa begrepp endast vid detta lektionstillfälle kan beröras mer ingående, bör

729 de uppmärksammas i den fortsatta framställningen.

ganska litet engagerande, kan det här vara lämpligt med en kort utblick mot Wagner i form av något välkänt avsnitt ur Tannhäuser och Mästersångarna. Likaså kan man påvisa hur den i medeltida konst ofta förekommande symbolen lyckohjulet användes i Carl Orffs sceniska kantat »Carmina Burana», där texten utgöres av vagantdikter. Elever ur den dramatiska specialiseringen kan eventuellt framföra de sceniska avsnitten till den del av musiken som spelas. Lyssnargruppen bör ha textblad med originalspråket jämte översättning.

3. Medeltiden. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst, musik och dramatik samt anknyter till historieundervisningen. Ur det rika material som detta långa tidsavsnitt ger måste man välja exempel som visar det medeltida kulturlivet från olika sidor. Konsthistoria: Lektionen kan antingen ge en översikt över medeltida bildframställningar från gammalkristen till gotisk konst eller begränsas i omfattning till ett eller ett Den första flerstämmighetens främmande par enstaka områden, exempelvis svenska klangkaraktär kan eleverna få uppleva gebildstenar och kyrkomålningar, bysantin- nom att tralla en välbekant melodi i två ska mosaiker, gotiska glasmålningar, bok- stämmor med ett kvartintervalls avstånd, illuminationer, bildhuggarkonst etc. Den varjämte de får lyssna på någon inspelning medeltida byggnadskonsten tas upp till be- av medeltida tvåstämmighet. Det bör då handling i arkitekturen genom tiderna. stå klart för dem vilken utveckling som Samtidigt som eleverna får stifta bekant- ägt rum på musikens område under tidsskap med den bysantinska och gammal- perioden fram till exempelvis Messe Notre kristna konsten, bör de få uppleva kyrkans Dame av Machaut. musik under denna tid i form av gregoHur mässans text i våra dagar inspirerat riansk sång, dels genom att själva sjunga musik som naturligt nog ligger eleverna någon sådan melodi (elever som valt musik närmare visar den kongolesiska Missa Luba. utnyttjas som försångare), dels genom att Scener ur moraliteten »Det gamla spelet lyssna på någon god inspelning, varvid de om Envar» av v. Hofmannsthal. bör ha tillgång till texten. En kort genomgång av medeltidsteaterns Till bildstensvisningen läses en samman- scenbild och motivet »De sju dödssynställning av runinskrifter. derna». Nödigt referat och sammanbindande En del medeltida kyrkomålningar (t. ex text göres av en elev, så att åskådaren får svenska) och bokilluminationer i bl. a. rid- en helhetsuppfattning. Ytterst enkelt andarromaner behandlar samma ämnessfär tydd dekor och dräkter med riktiga stilsom de medeltida balladerna, trubadur- och drag kan berika framställningen. minnesångerna. Såvida inte elever i den Alternativ i pastischerande stil: dramatiska specialiseringen kan framföra en T. S. Eliot: Mordet i katedralen. ballad som dansvisa i tidsenliga dräkter, Ingmar Bergman: Trämålning. Första bör samtliga elever få sjunga ett antal stro- scenen t. o. m. Häxans monolog. fer ur en sådan med utvalda försångare. Alternativ med äkta medeltida litteratur: Vid visning av Albertus Pictors målningar Voluspa kan läsas i talkör och soli som kan läsas valda delar ur landskapslagarna, exempel på kristet påverkad nordisk världst. ex. »Om lekares r ä t t . . . » . Trubadur- och bild. Dramatisk uppläsning ur en isländsk minnesång avlyssnas och i samband härmed saga (Nials eller Egil Skallagrimsons). beröres också mästersången. Eftersom den Ur Birgittas Uppenbarelser. medeltida musiken för många elever är Ur Dantes Divina Commedia.

730 Balladen om Ebbe Skammelson dansad med färösteg och dramatiskt utformad, eller herr Karls klosterrov. 4. En konstnär i sin tid. Denna lektion bygger på en samverkan mellan konst och musik. Lektionen skall åskådliggöra olika konstnärers sätt att framställa hur individen formar sin tillvaro och samhället. Genom korta citat ur Beethovens brev, ur det s. k. Heiligenstadt-testamentet och andra uttalanden av tonsättaren ger man eleverna en bild av den personlighet vars musik de skall få uppleva. För Beethoven som människa och konstnär var den individuella friheten en nödvändighet, och han var på ett helt annat sätt än tidigare musiker intresserad av och öppen för andliga och politiska strömningar i sin egen tid. Eventuellt kan man berätta om Beethovens reaktion, när han fick veta att Napoleon låtit utropa sig till kejsare, samt om ändringen av titelbladet till Eroican, varefter eleverna får höra början av denna symfoni. Goya behandlas med utgångspunkt från »Exekutionen 1808» (ett uttryck för konstnärens reaktion mot den behandling som civilbefolkningen i Madrid utsattes för av Napoleons soldater). Goyas anklagelser mot våldet framträder även i skildringarna från spanska inbördeskriget. Jämförelse kan göras med Picassos Guernica och med exempel från den radikala tyska expressionismen, företrädd av bl. a. Kollwitz och Grosz. Som exempel på en betydande dramatiker med socialt engagemang som hävdat individens rätt föreslås Georg Buchner med »Woyzeck». Förslagsvis väljs de scener där det framgår att doktorn använder Woyzeck som medium :för sina försök och hur Woyzeck därav blir sinnesförvirrad. Av de många korta scenerna kan man välja följande: Kaptenen och Woyzeck i barberarstugan Woyzeck, doktorn och kaptenen

Woyzeck och Marie (mordet och självmordet) . För musikens vidkommande skall lektionen framför allt inriktas på ett djupare inträngande i Beethovens femte symfoni. I samband med första satsen kan sonatformen i stora drag beröras, men huvudvikten bör läggas på att få eleverna att uppleva den dynamiska utvecklingen i satsen, som avlyssnas i sin helhet. Lektionstiden torde inte medge att hela symfonin spelas, men av de övriga satserna presenteras så långa avsnitt att eleverna får en klar bild av deras olikartade karaktär och av hur de trots detta bildar en oupplöslig enhet. 5. Gryende renässans. Den antika traditionen, som upptas av renässansen, har betytt mycket också för den medeltida konsten. Lektionen anknyter därför till denna konst där speciellt Giotto och hans målningar i Arena-kapellet i Padua blir föremål för studium. Utmärkande drag för ungrenässansen i Italien, såsom inflytandet från antiken och intresset för människan och naturen, påvisas i verk av t. ex. Masaccio, Donatello (jfr antik skulptur), della Francesca, Andrea del Verrocchio, Fra Angelico, Botticelli, Bellini och Mantegna. Jämförelser kan göras med mästare norr om Alperna, såsom Jan och Hubert van Eyck och Hans Memling. Beethoven, Berwald, Brahms. Eleverna bör även få kontakt med Beethovens nionde symfoni genom två väsentliga avsnitt ur finalsatsen: »O Freunde, nicht diese Töne . . . wo dein sanfter Fliigel weilt» samt »Seid umschlungen, Millionen!...». Sedan eleverna sjungit avsnittet »Freude, schöner Götterfunken ...» får de uppleva hur denna enkla melodi kan infogas i ett sammanhang av monumental verkan, när de lyssnar till ovannämnda vokalpartier. De

731 bör ha tillgång till texten jämte svensk översättning. Eleverna bör uppmanas att lyssna till hela symfonin, när tillfälle härtill finnes. För dem som valt musik bör möjligheten tillvaratas att under en påföljande musiklektion lyssna till hela verket, medan det är aktuellt för dem. Franz Berwald, vår förste symfoniker, kan presenteras endast genom korta avsnitt ur hans kompositioner. Det spirituella draget i hans stil, den rytmiska skärpan och livfullheten bör komma till uttryck i de valda avsnitten. Begynnelsetakterna ur »Sinfonie singuliére» är ett originellt och belysande exempel på en tematisk uppbyggnad genom sekvensverkan, lätt att belysa och lätt för eleverna att följa. Samma symfonis scherzo förbunden med den långsamma satsen har liknats vid något av en svensk midsommarnattsdröm. För att ge någon möjlighet till historiskt perspektiv i framställningen bör Brahms nämnas och presenteras med avsnitt ur något symfoniskt verk. Trots den knappa tid som kan anslås härtill påvisas Brahms framträdande ställning inom den västerländska musikkulturen. Härvid bör eleverna göras uppmärksamma på de rika tillfällen att höra Brahms musik som står musikintresserade till buds. 6. Renässans. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst, musik och dramatik samt anknyter till historieundervisningen. Inom konsten påvisas för högrenässansen karaktäristiska drag. Jämförelser görs mellan de främsta konstnärerna i Florens (da Vinci, Rafael med t. ex. »Skolan i Aten», Michelangelo) och i Venedig (Giorgione, Tizian, Tintoretto), varjämte några renässansmästare norr om Alperna presenteras (Diirer, Holbein, Bosch, Brueghel). Stilbegreppet renässans kan i musiken icke tolkas som ett uttryck för den antika kulturens pånyttfödelse. Tidsperioden mel-

lan medeltid och barock uppvisar emellertid inom musikhistorien markanta strävanden som summariskt kan representeras av Palestrina och Lasso. Renässansdrag i musiken är bl. a. starkt framträdande subjektivitet, ökat intresse för klangen (Palestrinas motett »Sicut servus») och för instrumentalmusiken samt strävan mot homofoni. Palestrina med sin strävan att i sin musik levandegöra ordet representeras bäst genom sin Missa papae Marcelli, som är en mäktig avslutning på den nederländska stilutvecklingen. Mässordinariets olika delar Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei förklaras. Jämförelser kan göras med den svenska högmässans motsvarande delar. Mässdelen Agnus Dei kan utgöra musikunderlag för Albrecht Durers »Kopparstickspassionen» eller för träsnittsverket »Den lilla passionen». En flerstämmig profan visa av Hans Leo v. Hassler, »Tanzen und springen», kan även lämpligen representera en form för sen renässans (bör sjungas i stämmor). Till Brueghels bildframställningar kan Susatos Danserye bidraga med lämpliga musikavsnitt. Orlando di Lassos madrigaler representerar vad man främst bör tolka som musikalisk renässans — människans pånyttfödelse till individ genom en subjektivt livfull, ofta dramatisk stil. En hövisk och en burlesk scen ur någon av Shakespeares pjäser kan framföras för att ytterligare belysa det både aristokratiska och grova under denna epok, exempelvis Romeo och Julia Akt I I scen I I (balkongscenen) eller Akt I I I scen V (bröllopsnatten) samt Akt II scen V (amman bär Romeos bud till Julia). Köpmannen i Venedig Akt IV scen I (Domstolsscenen). Hamlet: Dödgrävarscenen. Hamlet och Ofelia (med början vid Vara-monologen). Inledningsvis berörs den elisabethanska teatern, dess scen, dess verkningsmedel och

732 dess publik. E t t kort referat av pjäsens innehåll ges. För att få snabba scenväxlingar kan dekoren göras med förvandlingsbara element. Ett palats kan antydas med ett par lätta bågar. Bågarna sönderbrutna blir träd i skog och liknande. Man kan även spela i ett neutralt rum och tidstroget genom en affisch upplysa om var scenen utspelas: en skog, ett palats, en flodstrand, ett slagfält o. s. v. Dräkterna kan göras med valda stildrag. De höviska scenerna kan beledsagas av lutmusik ur den elisabethanska skolan. 7. Barock. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst, musik och dramatik samt anknyter till historieundervisningen. För att i någon mån ge eleverna en bild av epoken låter man dem se en svit av barockkonst från olika länder, medan de lyssnar till tidstypisk musik. Historieämnets presentation av barocken kan inte tänkas omfatta olika bildbyggnadsprinciper eller musikens struktur. Man bör därför inom musiken gå närmare in på begreppen imitation, kanon och fuga. Gruppen bör naturligtvis sjunga någon kanon. Vad Ifugan beträffar, kan det i vissa grupper kanske vara lämpligt att anknyta till jazzen med t. ex. Modern Jazz Quartet's pastischartade »Vendome» eller sviten Fontessa, där man har anledning att komma in på commedia dellarte, vilket är särskilt lämpligt, om den dramatiska specialiseringen skall framföra någon scen ur ett verk i denna genre. Fugan ur »Bach goes to town» är också ett användbart exempel. Vid studerandet av en fuga av Bach eller Handel bör eleverna bli så bekanta med temat genom att få höra det och sjunga det att de med hjälp av någon form av schematisk framställning av kompositionen ifråga kan följa temats vandring från stämma till stämma. På konstens område påpekar man exempelvis inom måleriet våldsamma rörelser,

starka förkortningar och formupplösning hos vissa konstnärer, inom skulpturen målerisk rörlighet och kraftfull massverkan, inom arkitekturen symmetri, skenarkitektur och monumentalitet. Eftersom musiken bör få spela en dominerande roll under denna dubbeltimme bör också concerto grosso-typen och sviten kunna presenteras, den förra genom något avsnitt ur en av Brandenburgkonserterna, den senare genom någon sats ur Händels och Romans verk. I samband med Roman bör svenskt barockmåleri och -arkitektur beröras och med tanke på hans tydliga anknytning till den galanta stilen kanske även den begynnande rokokon. För det gemensamma sjungandet kan som lämpliga verk framhållas Bondekantaten av Bach, där eventuellt den estetiska specialiseringen i musik kan medverka i instrumental- och understämmor, samt Händels »See, the conqu'ring hero comes!» ur Judas Mackabeus. Någon scen ur The beggar's opera, vars moderniserade form, Tolvskillingsoperan, torde vara mera bekant för eleverna, kan utgöra ett lämpligt ämne för den dramatiska specialiseringen. 8. Arkitekturen genom tiderna. Lektionen avser att ge en sammanfattning av byggnadskonstens utveckling från antiken, innefattande även ornamentala detaljer och inredningar. Här behandlas exempelvis kyrkorummets och teaterscenens utformning genom tiderna (Drottningholmsteatern). Barock. Det fortsatta studiet av barockens musik bör koncentreras kring några av de största verken. Sedan man i korthet redogjort för begreppet monodi (samt generalbas, recitativ, aria) och omtalat sambandet med de första operaförsöken, får eleverna höra exempelvis recitativet Tu se' morta ur Monteverdis Orfeo och för att de skall få en uppfattning om utvecklingsmöjligheterna hos detta nya uttrycksmedel

733 även något dramatiskt recitativ ur Matteuspassionen (t. ex. folkets val mellan Jesus och Barrabas eller när förlåten i templet rämnar). Läraren bör skapa stämning kring det fortsatta lyssnandet till verk som Matteuspassionen och Messias genom lämpliga citat ur vad som skrivits om dessa mästerverk och deras tillblivelse (Rabe, Lellky, Zweig). För att eleverna skall få största möjliga behållning av lyssnandet, bör de ha tillgång till texten på originalspråket och eventuellt även till en översättning. Det bör framhållas för eleverna att Matteuspassionen och liknande stora barockverk skapats för att klinga under en kyrkas valv och därför på intet sätt kan göras rättvisa vid mekanisk återgivning i en musiksal. Något avsnitt ur en Händelopera (Alcina) avlyssnas. Inom dramatiken är det mest representativa verket Racines Fedra, då Moliére helst bör presenteras mera fullständigt, eventuellt under timme till förfogande. Man kan välja den scen där Fedra förklarar Hippolytos sin kärlek eller den där hon visar sin förtvivlan inför Oenone vid avslaget. Symmetrin i scenbild och spelstil bör understrykas. Det patetiska och ändå behärskade rörelseschemat måste återges. Betydligt enklare är att visa oppositionen mot barocken med exempelvis Moliéres De löjliga preciöserna (Mascarilles entré och konversation med Cathos och Madelon). Andra möjligheter är dramatisering av Stiemhielms Herkules eller Samuel Columbus Lustwijns gavott eller commedia dell' arte. Inledningsvis visas bilder från Drottningholmsteaterns scen och erinras om perspektivscenens betydelse för spelstil och scenbild samt rollbilder från tidsenliga uppföranden. Teaterns sociala funktion som hovteater till furstens ära bör beröras. Man kan även erinra om sådana oppositionella teaterformer som commedia delTarten och

Moliéres måttligare opposition inom hovteaterns ram. Det dramatiska inslaget kan som framgår av 75.4.1.2. även ske i samband med punkt 7. 9. Rokoko. Wienklassicism. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst och musik. Innan man går närmare in på wienklassicismen med allt vad den innebär för musikens del, bör den musikaliska rokokon beröras med några ord. Då instrumentalklangerna gehörsmässigt kan uppfattas som en bild av begreppet rokoko, bör instrument med vekare, mildare ton, som den galanta och känslosamma stilen kräver, kunna illustrera detta. Så kan man exempelvis tala om hur valthornet med sin drömmande och oboen (oboe d'amore) med sin pastorala klang karaktäriserar den idylliska och sentimentala herdepoesien. Musikexempel: Små pianostycken av Francois Couperin och Ph. Em. Bachs sonata i c-moll. En viss jämförelse kan göras mellan rokokons instrumentation och koloriten i måleriet med de ljusa pastellfärgerna (rosa, blekgult, ljusgrönt och ljusblått). Högreståndsmåleriet presenteras med verk av Watteau, Boucher och Fragonard. Genremåleriet representeras av exempelvis Chardin, Hogarth och Hilleström. Porträttkonsten studeras i verk av Gainsborough, Reynolds och Roslin. Det vaknande naturintresset kan visas bl. a. i Elias Martins landskapsmålningar liksom även i Sergels tidigare skulpturer. Hans teckningar ger på samma sätt som Bellmans sånger en levande föreställning om miljön och andan i tiden. Inom arkitekturen får det pompösa vika för en lättare och sirligare ornamentik och byggnadskonst. Denna tidsperiod kännetecknas av en social frigörelseprocess som kulminerar i den franska revolutionen. Denna utveckling återspeglas i de wienklassiska kompositörernas, Haydns, Mozarts och Beethovens, lev-

734 nadsförhållanden och framträder även i deras verk: en menuett av Haydn med folkligt melodimotiv, Mozarts val av Figaros bröllop som operaämne, den socialt frie Beethovens tonspråk i femte symfonin. Genom att på detta sätt göra eleverna uppmärksamma på en utveckling i musiken, som har sin upprinnelse i ett historiskt skeende, kan man ge dem större förståelse för och en allsidigare minnesbild av det kulturhistoriska händelseförloppet. Den korta tid som står till förfogande gör det nödvändigt att vid val av musikexempel från denna viktiga period koncentrera sig på några verk som representerar kompositionsformer vilka ännu inte berörts. Kammarmusiken kan lämpligen exemplifieras med någon stråkkvartett av Haydn. Då symfonin tidigare varit föremål för behandling och operan kommer i ett senare avsnitt, kan Mozart här företrädas med någon solokonsert. Beethoven har som symfoniker tidigare behandlats och kan därför här representeras genom en sats ur någon mera känd pianosonat. 10. Klassisk konst och nyklassicism. Här behandlas den antika konstens förgrundsgestalter: Feidias, Polykleitos, Myron, Apelles, Praxiteles m. fl. Därefter påvisas antika drag i exempelvis renässansen och andra epoker fram till nyklassicismen, som studeras genom verk av David, Ingres, Thorvaldsen, Sergel m. fl. Romantik. Den rika stilutveckling som är karaktäristisk för denna tid skapar en mängd nya fria former, varav endast ett fåtal kan behandlas. Den romantiska musiken har här begränsats att omfatta 1800talet. Karaktärsstycket, det stämningsbetonade kortare instrumentalstycket, kan representeras av något impromptu eller moment musical av Schubert eller något avsnitt ur Kinderszenen av Schumann. Romantikens rikare och färgstarkare harmonik och djär-

vare modulationer kan illustreras med Schuberts musik och den mera känslomässigt stämningsbetonade med Schumann. Chopins produktion intresserar alltid eleverna både rytmiskt och genom sin eleganta bravurmässighet. Något exempel på dessa olika karaktärsdrag i Chopins musik bör eleverna hinna stifta bekantskap med. Symfoniska dikten (programsymfonin, rapsodin), konsertuvertyren bör företrädas med något musikexempel. (Liszts symfoniska dikter, Symphonie fantastique av Berlioz.) I dessa exempel skall kompositörens egen beskrivning, satsrubrik eller andra kommentarer till innehållet i verket meddelas. Av konsertuvertyrerna kan lämpligen Hebriderna av Mendelssohn eller 1812 av Tjajkovskij tjäna som exempel. Schuberts symfoni i h-moll (»den ofullbordade») kan användas som exempel på övergång från wienklassicism till romantik genom sin tendens till friare form, rikare och mera omväxlande harmonik och djärvare modulationer. Romantiken är kanske den stilart som omedelbarast fängslar de elever som tidigare icke intresserat sig för musiken i högre grad. För dessa torde den romantiska musiken utgöra den bästa kontaktmöjligheten för en närmare inblick i musikens stil och formvärld. Denna omständighet gör det angeläget att i undervisningen fästa stor uppmärksamhet vid detta avsnitt och att återkomma till romantiken närhelst tillfälle därtill bjuds. I karaktärsstycket så som det representeras exempelvis av Chopin och Schumann speglas icke bara en kulturhistorisk miljö. Det inbjuder även till närmare studium vid upptäckten av intressanta harmoniska vändningar och passager, som icke enbart är bländverk utan ofta röjer en fin lättförstådd variationsteknik. Den romantiska operan, som blir föremål för särskild framställning, kompletterar bilden av den romantiska musiken. Ingmar Bergmans film »Ansiktet» ger

735 både i stil och innehåll en modern spegling av romantikens idévärld. 11. Romantiska drag i bildkonsten. Med utgångspunkt exempelvis från Géricault och Delacroix göres utblickar framåt och bakåt i tiden, varvid påvisas olika uttryck för en romantisk konst i skilda länder.

11 och 12. Operan. Man börjar lämpligen med det avsnitt ur en barockopera, som eleverna tidigare fått höra, berättar i korthet om reaktionen mot den senare barockoperans överdrifter och eventuellt om Glucks operareform samt om hur Mozarts musik och hans förmåga att i toner återge sina scengestalters karaktär, känslor och reaktioner i olika situationer medför en ny höjdpunkt i operans historia. När det sedan gäller att skapa det rätta stämningsläget kring lyssnandet på ett visst avsnitt ur t. ex. Figaros bröllop, hänger mycket på lärarens förmåga att på ett levande och medryckande sätt berätta handlingen kring det valda avsnittet. Upplösningen i en spännande scen avslöjas inte, utan eleverna får uppleva den, när de försedda med textblad lyssnar till avsnittet i fråga. Scenen i Vargklyftan ur Webers Friskytten kan bilda en lämplig och intresseväckande upptakt till elevernas kontakt med den romantiska operan och dess uttrycksmöjligheter. Eleverna görs uppmärksamma på hur operan Friskytten speglar romantikens intresse för äldre tider och dess sagor, för naturen och det övernaturliga och hur utnyttjandet av instrumentens klangliga egenart visar en ny orkesterbehandling. Hur idéerna om allkonstverket utvecklades och fullföljdes av Wagner får eleverna uppleva i något lämpligt avsnitt ur Mastersångarna i Niimberg eller Tristan och Isoide. Begreppen ledmotiv och talsång klargöres. Det är av stor vikt att eleverna blir väl förtrogna med de viktigaste av de

motiv som förekommer i det avsnitt de skall lyssna på. Unisont kan sjungas ur Friskytten Agathes bön »Leise, leise ...» och ur Mastersångarna hyllningssången till Hans Sachs »Wach auf!» Nibelungens ring kan naturligtvis endast i korthet beröras och något litet avsnitt ur musiken spelas, t. ex. Slutscenen ur Valkyrian med eldmotivet. Av Verdi bör något avsnitt ur En maskeradbal presenteras med hänsyn till verkets speciella anknytning till den svenska historien. Den stora triumfscenen i andra akten ur Aida ger exempel på det magnifika i Verdis konst, medan gravscenen i sista akten ger ett prov på kompositörens förmåga att tonsätta en tragisk scen. E t t lämpligt sätt att öka elevernas operaintresse är naturligtvis ett besök vid en föreställning, vilket då bör ha förberetts genom att man gjort eleverna bekanta med det viktigaste musikaliska materialet och handlingen i stora drag. Eftersom operans värld ibland visar sig ligga utanför många elevers intressesfär kan Porgy and Bess av Gershwin utnyttjas som mera lättillgängligt exempel. Många av sångerna, t. ex. Summertime och I got plenty o' nuttin', kan sjungas unisont. 12. Realism och två särpräglade 1800-talsmålare. Efter en kort genomgång av 1800talets realistiska konst med utgångspunkt från Millais, Courbet och Manet och med ev. anknytning till tidigare epokers genremåleri får större delen av lektionen utgöra en skildring av Vincent van Goghs och Paul Gauguins liv och verk. Visning av Sjöströms filmatisering av »Körkarlen» ger god belysning åt relationen mellan realism och romantik. 13. Impressionism. Denna lektion bygger på en samverkan mellan konst, musik och dramatik. Utan inledande kommentarer ges eleverna

736 en visuell-auditiv upplevelse genom att de får se något bildband med impressionistisk konst och samtidigt får höra musik av Debussy, exempelvis avsnitt ur Tre nocturner, Förspel till En fauns eftermiddag, Clair de lune, Voiles, eventuellt också avsnitt ur Ravels Jeux d'eau, Alborada del gracioso, eller Daphnis et Chloé. Eleverna får redogöra för sina intryck. Därefter behandlas lämpligen de moment som kan anses jämförbara inom de båda konstarterna, t. ex. färgens betydelse jämförd med klangen som primär faktor inom musiken, formupplösningen i konsten och i musiken. I övrigt behandlar teckningsläraren ögonblicksbilden (jfr kameran), skissen accepterad som färdigt konstverk, ljusets inverkan på färgerna i motivet. Formupplösning kontra fast form studeras med utgångspunkt från konstverk av exempelvis Monet, Manet, Renoir, Degas, Toulouse-Lautrec. Neoimpressionismens färgsystem (optisk färgverkan) och fasta form i konstverk av Seurat, Signac m. fl. Musikläraren redogör för begreppen pentatonik, heltonsskala, alteration, kromatik, ackordets utvidgning och parallella ackord samt exemplifierar med Debussys pianokompositioner. I samband med studiet av harmoniken kan man påvisa liknande strävanden i jazzen med till treklangen tillagd sext, septima och nona samt ett visst utnyttjande av de impressionistiska klangerna hos Ellington, Gershwin, Bill Evans m. fl. Man kan också tänka sig en utblick mot svensk musik och den personliga impressionismen hos Gösta Nystroem. Något verk av Debussy eller Ravel avlyssnas i sin helhet eller i varje fall ett längre avsnitt därav. Om man väljer Förspel till En fauns eftermiddag, bör eleverna få ett sammandrag av Mallarmés dikt. Ett annat alternativ är någon del av Debussys opera Pelléas et Mélisande, speciellt som motsats till Wagners musikdrama. Elever med dramatisk specialisering kan

tänkas framföra någon scen ur dramat Pelléas och Mélisande av Maeterlinck. Då det knappast finns någon ren impressionistisk dramatik av verklig betydenhet (Pelléas och Mélisande undantagen) men väl stor dramatik som påverkats av impressionismen och sett människan som skiss och mosaik och där teckningen av atmosfären är viktig, kan det vara berättigat att ta upp Strindbergs Ett drömspel, även om det därjämte är både symbolistiskt och surrealistiskt. Förslagsvis väljes Officerens väntan på Viktoria i akt I, eller scenen i vindarnas grotta i akt I I . Alternativt till detta kan tänkas Tjechov: Måsen, t. ex. akt I Nina och Treplev och Nina och Trigorin eller slutet av akt IV Treplev och Nina. 14. Nutida konst och musik. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst och musik och skall ge eleverna en uppfattning om rikedomen i de nya uttrycksmedlen inom konst och musik i vårt eget århundrade. Teckningsläraren presenterar det moderna måleriet efter impressionismen. Han berör därvid exempelvis pointillism, expressionism, fauvism, kubism, naivism, futurism, dadaism, purism, konstruktivism, surrealism, den nya sakligheten och nonfigurativ konst. Musikläraren förklarar och låter genom musikexempel eleverna uppleva polyrytmik (Våroffer), bi- (poly-)tonalitet (Petrusjka), atonalitet (Schönberg: Sechs kleine Klavierstiicke op 19), seriell musik — bl. a. tolvton — (Krenek: Zwölftonkontrapunktstudien, 12 short piano pieces), punktmusik (Hambraeus: Växelspel), konkret musik (Shaeffer: Concert de Bruits), elektronmusik (Stockhausen), »slumpmusik» (Bo Nilsson: Zwanzig Gruppen). (Eventuellt utomeuropeisk musik och dess inflytande på nutida tonsättare.) Extremt experimentell jazz. Schönbergs »Sprechgesang» studeras i något suggestivt avsnitt ur Pierrot Lunarie

737 och dess vidare utveckling i Alban Bergs Wozzeck, reaktionen mot romantikens överväldigande klangmassa och omfångsrika kompositioner observeras i ovannämnda Klavierstiicke av Schönberg samt i Anton Weberns aforistiska orkestersatser. Konstdemonstrationen sker med utgångspunkt från Cézanne, varvid tonvikten lägges på kubismen och utvecklingen mot den nonfigurativa konsten samt dess betydelse även för miljöns utformning. 15. Två kameleonter, Picasso och Stravinskij. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst, musik och dramatik. Konstnärernas mångsidighet och förmåga att assimilera intryck från olika perioder och kulturer påvisas. Där en direkt jämförelse kan ske samordnas bild och musik, exempelvis påvisas klassiska drag hos Stravinskij och hos Picasso; inflytande från jazzen hos Stravinskij (Ragtime för 11 instrument; Ebony Concerto för Woody Hermans jazzband) och från negerkonst hos Picasso. Bland ytterligare inspirationskällor för Picasso kan nämnas religiös spansk skulptur. Förslagsvis studeras olika perioder av hans måleri, skulptur, keramik och poetiskt gestaltade teaterdekorationer. Picassos betydelse som ledande gestalt i 1900-talets måleri framhålles. För att komplettera bilden av den rikt fasetterade tonsättaren presenteras även avsnitt ur Eldfågeln (Prinsessornas dans), Petrusjka (inledningen), Våroffer (Dansavsnittet efter inledningen), Historien om en soldat (scenen vid bäcken), Oedipus Rex, Psalmsymfonin och Symfonin i tre satser, varjämte man påpekar att Stravinskij i sina senare verk bl.a. utnyttjat serieteknik. Operan Rucldarens väg och dess anknytning till 1700-talsoperan omnämnes. Om tiden medger, kan Våroffer bli föremål för närmare studium. Som illustration till Stravinskijs intresse för kombinationen talat ord och musik väljs 24 Läroplan för gymnasiet

Ramuz: Historien om en soldat, exempelvis scenen vid bäcken. Pjäsen behandlar den gamla Faust-legenden i modern version: den återvändande soldaten efter första världskriget. Den är exempel på koncentrerad teater med endast fyra roller och minsta möjliga utanverk. Den lämpar sig väl att utföras som marionetteater, men rollerna är också tacksamma att utföra sceniskt. 16. Expressionism. Med utgångspunkt från van Goghs personligt uttrycksfulla konst studeras Edvard Munch och den tyska expressionismen, en radikal, starkt känslobetonad konst företrädd bl. a. av Ludwig Kirchner och »Die Briicke». Betydelsen för bl. a. filmkonsten kan påpekas. Jämförelser med expressionistiska drag i tidigare epoker. Matisse (och fauvisterna) behandlas som företrädare för en expressionism där uttrycket uppnås genom dekorativ omtolkning av naturens former och ofta med stark och ren färgverkan. Anknytning till den orientaliska konsten. Musiklektionen inleds med en repetition av Våroffer och med utgångspunkt härifrån presenteras några verk av andra ryska kompositörer, Musorgskij (Klockscenen ur Boris Godunov, Tavlor på en utställning), Rimskij-Korsakov (Scheherazade) och Tjajkovskij (Pianokonserten i b-moll, 5:e symfonin). 17. Naivism. Presentation av barnteckningar och bakgrunden till barnens bildskapande i olika åldrar. Därefter behandlas omedvetet och medvetet naiva drag inom konsten med utgångspunkt från 1900-talets naiva konst och Henri Rousseau. Jämförande studier med exempelvis medeltida konst och allmogemålningar. Hindemith: Mathis der Maler, symfoni. Eleverna bör som introduktion till verket

738 få veta något om tillkomsten av operan Mathis der Maler. Genom huvudpersonen, 1500-talsmålaren Matthias Grunewald, och hans problem under bondeupproret ger Hindemith uttryck för sin uppfattning att konstnärens viktigaste uppgift är att tjäna sina medmänniskor genom sitt konstnärliga skapande. De tre avsnitt ur operan som Hindemith sammanställt till en symfoni anknyter till tre av målningarna från Griinewalds berömda Isenheimaltare. De tre satserna Änglakonsert, Kristi gravläggning och Den heliga Antonius frestelse är enligt tonsättaren »ett försök att med musikaliska medel återge samma känslointryck som bilderna ger åskådaren». Eleverna bör få se reproduktioner av detta altarskåp och speciellt dessa tre målningar samt sjunga den melodi »Es sungen drei Engel» som förekommer i början av första satsen. Sedan de lyssnat på ett avsnitt av resp. sats för att få en uppfattning om deras olika karaktär och anknytning till stämningen i de tre målningarna spelar man det viktigaste av det övriga melodiska materialet i första satsen. Detta bör finnas i notskrift på tavlan eller på någon typ av lyssnarblad som stöd för ett avlyssnande av satsen i dess helhet. Mänskliga problem i vår tid kan man finna behandlade i jazzmusik, t. ex. Max Roach: Freedom now suite; Billie Holiday: Strange Fruit. 18. Surrealism. Marc Chagall behandlas i detta sammanhang och därefter surrealismen med anknytning till litteratur- och psykologiundervisningen. Verk av bl. a. Chirico, Max Ernst, Dali Miro och Halmstadsgruppen presenteras. Jämförelser görs med Hieronymus Bosch m. fl. och surrealistisk film. Hindemith. Bartök. Lektionen inleds med att någon del av Mathis der Maler repeteras, och eventuellt får eleverna höra yt-

terligare något av Hindemith (klarinettkonserten, Tema med variationer — »De fyra temperamenten» — för stråkorkester och piano; elever ur den estetiska specialiseringen i musik kan sjunga några av hans Acht Kanons etc). Bartöks intresse för folkmusik framhålles och exemplifieras med stycken ur For children och Mikrokosmos, ur vilket senare verk även spelas andra för hans stil belysande avsnitt. Elever ur den estetiska specialiseringen kan framföra exempelvis några av hans slovakiska folkvisor. Folkmusik från olika länder. Som jämförelse kan även spelas Miles Davis: Sketches of Spain. Om man bland Bartöks orkesterverk väljer konsert för orkester, kan man berätta något om tillkomsten av kompositionen i fråga (Koussevitzkij-stiftelsens beställning av verket etc). Någon av satserna bör avlyssnas i sin helhet, sedan dess uppbyggnad i stora drag genomgåtts. Lyssnarblad av något slag är lämpligt. 19. Några nutida konstnärer och tonsättare om sina idéer och verk. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst, musik och dramatik. Lektionen inleds eventuellt med kort repetition av Bartok. Musikläraren introducerar med citat ur Modern Nordisk Musik Bengt Hambraeus Växelspel och låter eleverna höra ett avsnitt. Eleverna får se några Kleereproduktioner. Teckningsläraren påvisar hur konstnären prövat och utnyttjat de mest skiftande färgstoffer och färgunderlag samt arbetat med olika blandtekniker. Konstnärens egna åsikter citeras (Exakte Versuche im Bereich der Kunst; Pädagogisches Skizzenbuch). Sven-Erik Bäck skriver i Modern Nordisk Musik om sin opera Tranfjädrarna. Valda delar därur kan ge eleverna en bild av tonsättarens arbete. De får sedan lyssna till en sats ut Bäcks Kammarsymfoni.

739 Genom ett antal konstverk visas Kandinskys rytmiska konstruktioner och »själslandskap» samt hans stora inflytande på den moderna konsten. Konstnärens åsikter citeras (Uber das Geistige in der Kunst; hans självbiografi). Kortfattad genomgång av Bauhausskolans konstmetodik. I »Tankar kring Ritornell för orkester» (Modern Nordisk Musik) ger Ingvar Lidholm sin syn på tonsättarens förhållande till traditionen. Denna inledning jämte något av hans analys av Ritornell kan utgöra en lämplig inledning till ett lyssnande på något avsnitt ur detta verk. Unisont kan sjungas några av hans »Sex sånger». Mondrian, en av neoplasticismens huvudgestalter, studeras genom ett antal reproduktioner, som visar hur konstnären renodlar oljemåleriet (endast använder grundfärgerna gult, rött och blått) och helt avstår från att söka återge naturen. Mondrians betydelse för funktionalismen påvisas. Även Dag Wiréns fjärde stråkkvartett kan lämpligen presenteras för eleverna med utdrag ur tonsättarens reflexioner och analys av verket i Modern Nordisk Musik. Parallellt med studiet av svenska kompositörer under denna och några följande lektioner kan svensk jazz presenteras. Bert Brecht presenteras som framstående experimentator inom modern teater med krav på direktkontakt med publiken, socialt engagemang och didaktisk tendens. Hans egna uttalanden om vad han anser vara teaterns funktion citeras. Förslag: Bert Brecht: Scen ur Tolvskillingsoperan, Tredje rikets fruktan och elände eller Den goda människan från Sezuan. 20. Två diktare, en tonsättare, en konstnär. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst och musik. I god tid före denna lektion bör man ta kontakt med svenskläraren, så att avdelningen i förväg får åtminstone någon kontakt med diktverket Aniara. Någon repre-

sentativ del av verket presenteras i ord (textblad), ton (inspelning) och bild (reproduktioner av X-ets dekor och någon scenbild), Konst: Genomgång av rörelsekonstens historia med utgångspunkt från futurismen och filmen men med tonvikten lagd på skulpturer av Calder och Tinguely. »Kemisk teater». Musik: Avsnitt ur Blomdahls egen skildring (Modern Nordisk Musik) av hur idén till ett verk föds och hur detta verk så småningom tar gestalt får bilda ingress till hans symfoni Facetter. Delar ur verket avlyssnas, helst med någon form av lyssnarblad. 21. Människan i konsten. Hur människan framställts i bildkonsten under skilda epoker. (Alternativ: Klädedräkten genom tiderna.) Texten och musiken I. Diktaren och tonsättaren. Musikens förmåga att understryka och förstärka diktens stämningar skall under denna lektion levandegöras. Sambandet mellan ord och ton, hur musiken föds genom dikten, har många tonsättare omvittnat. I många fall kan eleverna intuitivt uppleva detta, men ibland kan en varsam genomgång av texten bidra till djupare förståelse iför verket. Under lyssnandet bör de alltid ha tillgång till texten. Ur Förklädd gud väljes avsnitt som ger eleverna en så fullständig bild som möjligt av verkets olika uttrycksmedel: orkester, recitation, kör, solo, duett. Övriga kompositioner, Rangström: Vingar i natten, Peterson-Berger: Längtan heter min arvedel, Sång efter skördeanden (m. fl.), utgör endast förslag till urval ur den rika svenska romanskonsten. Man bör i detta sammanhang framhålla för eleverna svenska tonsättares speciella intresse för att sätta musik till dikter och peka på traditioner ända från 1700-talet. Några lämpliga sånger sjungs unisont. Svensk jazz med vokalt inslag.

740 22. Landskapsmåleriet genom tiderna. Förslagsvis behandlas kulisslandskapet, renässansens landskapsuppfattning, centralperspektivet, människan och naturen, det klassiskt statiska och heroiska landskapet, det romantiska, det för-impressionistiska och impressionistiska landskapet, det statiska, fast uppbyggda landskapet (som det tolkas av Cézanne), landskapet i fasettkubism, dynamiken i landskapet (futurismen) det dekorativt utformade landskapet (Dufy och Marquet), landskapet i naivistisk tolkning, den nya saklighetens landskapsskildring, landskapets roll i surrealismen, det »abstrakta landskapet» (Mondrian), landskapsvisioner och strukturala fragment tolkade inom olika konstriktningar, det symboliska landskapet (Klee). Texten och musiken II. Lektionen inleds med något avsnitt ur Förklädd gud. Man påpekar sedan för eleverna att detta verk är representativt för en viss period av L. E. Larssons skapande, omnämner hans tidigare radikala kompositioner och låter eleverna som exempel på hans senare stil höra någon del av exempelvis Missa brevis. En annan kompositörs tonsättning av en Hj. Gullbergtext får eleverna uppleva i Rosenbergs juloratorium Den heliga natten. Svensk jazz eller — med anknytning till Den heliga natten — negergudstjänst, gospels. 23. Svenskt 1900-tal. Några nu levande och andra under 1900-talet verksamma konstnärer, såsom Vera Nilsson, Sigrid Hjertén, Gösta Adrian-Nilson, Nils von Dardel, Leander Engström, Karl Isakson och Karl Kylberg, Carl Milles, Otto G. Carlsund, Helmer Osslund, presenteras och studeras, varvid jämförelser göres med den internationella konsten. Texten och musiken III. Något avsnitt ur Den heliga natten får inleda lektionen. Liksom ifråga om L. E. Larsson bör eleverna få kontakt med något verk som är

representativt för andra drag i Rosenbergs alstring, t. ex. någon av de senare stråkkvartetterna. Korta avsnitt ur exempelvis Alfvéns En skärgårdssägen, Rangströms Kung Eriks visor, Stenhammars Sverige och pianokonsert nr 2, Sibelius Finlandia och Symfoni nr 2 samt Nielsens Sinfonia espansiva får ge eleverna en bild av mångsidigheten och storheten i den nordiska musikodlingen under denna tid. Svensk jazz med anknytning till folkmusik, exempelvis Jan Johansson: Jazz på svenska; Getz-Hallberg: Ack Värmeland . . . 24- Nordisk nationalromantik. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst, musik och dramatik och är ett försök att skildra gemensamma drag inom konst och musik med samma eller likartad inspirationskälla. Hugo Alfvéns egen redogörelse för innehållet i hans rapsodi Midsommarvaka läses, varefter musiken spelas i sin helhet eller de två första avsnitten. I samband härmed visas lämpliga konstverk, t. ex. Zorns Midsommardans och (främst under verkets andra del) Eug. Janssons, Carl Nordströms och andras sommarnattsskildringar. Med hjälp av lämpligt bildmaterial påvisar teckningsläraren olika uttryck för nordisk nationalromantisk konst, t. ex. svenskt historiemåleri, 90-talssymbolismen (Ernst Josephson) och olika nordiska nationella särdrag i friluftsmåleriet. Wilh. Peterson-Berger: Amljots hälsningssång och lämpliga delar ur Lapplandssymfonin jämföres med konstverk av Johan Tirén, J. F. Höckert eller andra norrlandsmålare, Aug. Söderman: Ett bondbröllop med några lantliga bröllopsscener i svensk konst, J. Sibelius: Tuonelas svan eller Lemminkäinen i Tuonela med Axel GallénKallelas »Lemminkäinens moder». Edvard Griegs pianokonsert i a-moll bör omnämnas i samband med denna lektion och spelas så snart tillfälle därtill ges.

741 Ytterligare exempel på svensk folkmusik i jazzen, t. ex. Bengt-Arne Wallin: Old folklore in Swedish modern. Dramatiken representeras av Ibsen: Peer Gynt. Pjäsen är visserligen starkt kritisk emot norrmännen men är inte desto mindre genomsyrad av en stark kärlek till det norska. Den poetiska formen och överdådet i livskänslan ger den ett romantiskt drag, hur satiriskt man än vill uppfatta dem. Förslagsvis spelas ur akt I Peer ljuger om bockritten för Åse eller Åses död. I dessa scener är skådespelarprestationerna det centrala och dekoren ganska oviktig. En projektion av norskt fjällandskap kan utgöra bakgrund. Alternativ: Ur Strindbergs Mäster Olof. Karlfeldtrapsodi: Kort inledning om dalmålningarna som konst. Några Karlfeldtdikter, tonsatta av Peterson-Berger, sjunges. Uppläsning av några dalmålningar. En lätt dramatisering av sådana dikter som Jonae havsfärd och Yttersta domen på så sätt att man fördelar olika partier på olika röster, manliga eller kvinnliga, omväxlande med talkörer. Lindström: Ett spel om en väg som till Himla bär. Scenen där Mats möter profeterna. Musik av Håkan Norlén. 25. Bostad, miljö och ting. Här behandlas stilimitationens arkitektur. Jugendstilen och funktionalismen med utgångspunkt i exempelvis amerikansk bildesign eller villabyggande (från romantiska kråkslott till radhus i glas och lättbetong). En diskussion om smak och material. Konsthantverk, anteckningar och bildskisser. Lied och romans. Med anknytning till vad som under en tidigare lektion sagts om förhållandet mellan ord och ton låter man eleverna uppleva hur ackompanjemanget i exempelvis Schuberts Erlkönig framhäver diktens innehåll och förlänar den förtätad dramatisk kraft och spänning. Ackompanje-

mangets roll i Die Forelie påpekas också (eventuellt kort anknytning till Forellkvintetten). Förslagsvis behandlas också Brahms: Meine Liebe ist g r i i n . . . Wir wandelten . .. Grieg: Med en Primula veris, En Svane, Sibelius: Säv, säv susa . . . (Schumann, Sjögren). 26. Sammanfattning. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst och musik. En kronologisk kavalkad genom tiderna av konst och musik som eleverna gärna vill se och höra på nytt. 754-14- Planering och samverkan Planeringen inom ramen för studieplanen skall anpassas till elevernas intressen och tidigare kunskaper. Studieplanens två första avsnitt, »presentation av olika stilepoker» och »uttrycksmedel inom konst och musik» har till syfte dels att ge en allmän orientering, dels att diagnostisera elevernas kunskapsstandard. Därigenom blir det möjligt att planera undervisningen på ett ändamålsenligt sätt. Elevernas självverksamhet kan stimuleras genom att en grupp får en bestämd studieuppgift, t. ex. att redovisa intryck från musikaliska evenemang av olika slag (även i radio och TV) eller att instudera vokala eller instrumentala verk. Resultatet av studierna redovisas under lektionerna. Samverkan är en viktig princip i undervisningen. Den bör ske så att lämpliga kursmoment samtidigt belyses i olika ämnen. Direkt samarbete är föreskrivet med ämnet historia beträffande avsnitten medeltid, renässans och barock. Som exempel på andra ämnen där samverkan har mycket att ge kan främst nämnas svenska, moderna språk och religionskunskap. Alla tillfällen till samverkan med den estetiska specialiseringen bör tillvaratagas. Till en god planering hör även att man tillvaratar de möjligheter som yppar sig att besöka konserter, operaföreställningar, tea-

742 terf öreställningar och konstutställningar. TV:s konst- och musikprogram bör jämte filmen utnyttjas i undervisningen. Besök bör ordnas på museer och — om så kan ske — i konstnärsateljéer.

754-1-5.

Bedömning

Vid bedömningen av elevernas kunskaper bör utgångspunkten vara iakttagelser av aktiviteten under lektionerna. Därvid ger inte minst deltagandet i diskussionerna lämpliga tillfällen att bedöma deras förmåga att tillgodogöra sig kunskapsstoffet. Skriftlig redovisning av studieresultaten bör kunna komma till användning bl. a. för att tillgodose kravet på objektiv bedömning. Endast en del av en lektion bör tas i anspråk för dylika prov, som bör vara konstruerade så att de snabbt kan besvaras och rättas. Vid grupparbeten av olika slag bör lärarna observera elevens förmåga att delta i planläggning, genomförande och redovisning av gruppens arbete. Sådana grupparbeten jämte individuella uppgifter i form av föredrag, demonstrationer (när det gäller musik eventuellt i samband med vokala och instrumentala framträdanden) bör av lärarna planläggas i så god tid att samtliga elever kan få pröva på dylika arbetsuppgifter. Speciellt intresserade elever eller en grupp av dylika kan få till uppgift att på sin fritid studera ett speciellt intresseområde (exempelvis genom besök på museer, konserter o. dyl.). Vid redovisningen av resultatet av sådana studier får lärarna möjlighet att bedöma inte endast elevernas kunskaper utan även deras förmåga att bilda sig en personlig uppfattning om konst och musik.

75.4.2.

Hjälpmedel

Undervisningen i konst- och musikhistoria bör utnyttja olika slag av projektorer för återgivande av bilder av olika slag, not-

exempel, schematisk bild av en komposition etc. Planschverk av så stort format att de kan studeras av hela gruppen samtidigt bör användas, t. ex. vid tillfällen då ett flertal konstverk skall bli föremål för jämförande studium. Grammofon och bandspelare erbjuder många möjligheter. Grammofonen är lämpligast, när det gäller återgivning av längre avsnitt, men erbjuder vissa svårigheter, när man önskar presentera speciella avsnitt inuti ett verk. Det bästa tillvägagångssättet är då att till en bandspelare överföra de aktuella avsnitten. Möjligheten att genom sifferavläsning direkt finna dem och vid behov snabbt kunna repetera dem är en god hjälp i arbetet. Bandspelaren utnyttjas även för inspelning av lämpliga skolradioprogram, aktuell musik i radio, elevernas grupparbeten etc. Bildbandet har en viktig funktion att fylla. E t t partitur kan på bildband göras tillgängligt för en stor undervisningsavdelning. Bandet kan också förmedla intresseväckande bilder av t. ex. äldre och sällsynta instrument, tonsättarporträtt, musiken i konsten. Skriftprojektorn ger möjligheter till återgivning av temata, diagram och annat material, som kan ritas upp i förväg eller skissas under pågående lektion. Stenciler av olika slag är av speciellt värde för åstadkommande av klassuppsättningar av material som man vill låta eleverna behålla. Film, radio och TV bör utnyttjas när lämpligt material för undervisningen är tillgängligt. Läraren bör härvid i förväg göra sig förtrogen med materialet för att med förklaringar av exempelvis facktermer och andra orienteringar göra objektet mera tillgängligt. Pågående visning bör i regel ej störas av någon analyserande framställning, men kortare påpekanden kan stundom vara på sin plats.

76. Teckning 76.1.

Mål

Undervisningen i teckning syftar till att ge eleverna vidgad och fördjupad förmåga att uppleva bildframställning i alla former, stärka deras intresse för konst och konstnärliga värden samt tillvarata och utveckla deras praktiska och konstnärliga anlag i fri skapande verksamhet.

Kompositionsövningar Ornamentala förenklingar och rapportmönster i anslutning till egna verklighetsavbildningar och intuitiva kompositioner. Ytfördelningsövningar; pappersklipp med kvadraten, cirkeln och triangeln som grundform. Positiv och negativ form. Olika bildbyggnadsprinciper. Färg- och

76.2.

Huvudmoment

Bildskapande och formgivning i olika material och tekniker. Kompositionsövningar. Färg- och formkunskap. Bildanalys. Materialkännedom. Någon kännedom om textning och reklam, teknisk ritning och teknisk illustration.

76.3. Kursplan med årskursfördelning 76.3.1.

Årskurs 1

Bildskapande och formgivning Teckning. Bildmässigt återgivande av en föreställning eller känsla. Kontroll av den avbildande förmågan, proportionssinne, perspektivkunskaper. Studier och skisser av plana och tredimensionella föremål. Figur-, interiör- och exteriörteckning. Minnesteckning. Målning. Experimentella färgkompositioner. Övningar i att blanda färg och att se andra färger än lokalfärger. Kontroll av förmågan att upptäcka och återge färg i ett studieobjekt. Modellering. Fria formövningar. Kontroll av förmågan till tredimensionell avbildning. Övningar avsedda att utröna och träna måttminne och sinne för dimensioner.

formkunskap

Färglära. Definition av begreppet färg, färgämne, synförnimmelse. Färgens syfte i olika sammanhang, praktiska och estetiska. Färgernas egenskaper: färgton, ljushet, färgstyrka etc. Ljushetsskalan och dess fixpunkter vitt och svart. Färgtonskretsen och dess fixpunkter grundfärgtonerna. Formlära. Egenskaper såsom fasthet, tyngd, rytm, uppåtsträvande karaktär, labilitet, stabilitet hos olika enkla eller sammansatta kroppar, med utgångspunkt exempelvis i kuben, prismat, pyramiden, cylindern, könen, klotet och olika kombinationer med delar av dessa grundformer. Bildanalys Bildens utformning och färgbehandling i anslutning till egna arbeten och till den under den konsthistoriska orienteringen förekommande bildanalysen. Materialkännedom Orientering om olika konstnärliga material, uttrycksmedel och tekniker såsom akvarell, pastell, gouache, tempera, olja, lavering, frottage, collage, olika grafiska metoder, rundskulptur, relief, hålrelief. Textning, reklam, teknisk ritning och illustration Tecknade och textade alfabet. Bokstävernas grundformer och proportioner.

744 Bild—skriftarrangemang: Annons. Harmoniska och kontrasterande arrangemang bild—skrift. Märke. Grafisk förenkling ur reproduktionsteknisk synvinkel. Plakat. Förenklingar baserade på avståndsverkan. Bild—skrift—gestaltning avstämd till innehållets atmosfär. Förpackning. Uppmärksamhetseffekt, atmosfär, grafisk förenkling. Teknisk ritning: Kontroll av förmågan att använda ritinstrumenten. Kortfattad repetition för elever som tidigare ej erhållit undervisning i ämnet. 76.3.2.

Materialkännedom Orientering om olika material (struktur och kvalitet), tekniker och hjälpmedel inom skilda konstnärliga verksamhetsgrenar och hur dessa har använts under olika tidsperioder. Färger och papper, garner, textilier, sömnadssätt, glas och keramik, metaller och silversmide, träslag och intarsiaarbeten, träsnideri m. m. Textning,

reklam

Bild- och skriftarrangemang som i föregående årskurs och i anslutning till vald verksamhetsgren.

Årskurs 2

Bildskapande och kompositionsövningar Fritt valda tecknings- och målningsuppgifter: Form, färg och belysningsstudier. Rörelsestudier. Tidsbestämda skisseringsuppgifter. Illustrationsuppgifter i anslutning till läst eller berättad text. Miljöteckning. Reportageteckning. Kompositionsövningar med hänsyn till intresseinriktning och valda verksamhetsgrenar. Färg- och formkunskap Färgens stämningsväckande egenskaper. Symbolfärger och färgsymboler. Färgernas betydelse för den känslomässiga upplevelsen. Färgkaraktärer: varma, kalla, aktiva och passiva färger. Mönsterverkan, volym- och djupverkan genom färg. Studier av småbarnens färgval. Färgsättningsövningar i anslutning till valda verksamhetsgrenar. Form- och rörelseproblem i statiskt och kinetiskt bildskapande såväl två- som tredimensionellt. Även begreppen volym och vikt. Bildanalys Analys av barnteckningar och bakgrunden till barnens bilduttryck under olika åldersstadier. I övrigt som i föregående årskurs.

Teknisk ritning och teknisk illustration Dels självständig, dels i anslutning till annan vald verksamhetsgren. Projektionslära i två eller flera plan, vinklars och ytors verkliga storlek ur givna projektioners utbredning. Geometriska kroppars skärningar. Skugglära. Teknisk illustration.

76.4. Anvisningar och kommentarer 76.4.1.

Lärostoffet

764-1.1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Undervisningen skall bibringa samtliga elever vissa grundkunskaper i de i huvudmomenten upptagna aktiviteterna. Inom ramen för dessa bör eleverna ha största möjliga frihet vid val av arbetsuppgifter. Därvid bör eleverna emellertid engageras på ett sådant sätt att deras bildskapande ej stannar på en alltför låg nivå. Vid val av arbetsuppgifter skall hänsyn tas till vars och ens egenart och begåvningsinriktning. Vid sidan av de fria uppgifter som eleverna själva — eller i samråd med läraren

745 — väljer bör de även i vissa fall kunna föreläggas ett gemensamt, obligatoriskt studieobjekt. Två obligatoriska hemskisser med givet tema bör förekomma varje termin. Hemskissens bildformat kan även med fördel vara givet. Vid genomgång av skisser och genomgång av resultatet från andra övningar med gemensamt tema ges tillfällen för eleverna att lära av varandra genom studium av kamraters olika lösningar av samma uppgift. Tillfällen till grupparbeten bör tillvaratas. Sådana erbjuder exempelvis arbeten med kulisser och dekorationer till teaterverksamhet och skolfester samt övningsuppgifter i heminredning. Även andra målningsoch teckningsuppgifter kan med fördel utföras som gruppövningar. I anslutning till huvudmomenten har eleven även möjlighet att inrikta sin skapande verksamhet på ett eller flera konsthantverksbetonade fack. Detta kan ske företrädesvis i årskurs 2 och i frivillig teckning. Följande verksamhetsgrenar bör kunna komma i fråga: grafiska tekniker (träsnitt, torrnål etc), textilt inriktad verksamhet (tygtryck, tygapplikation, batik, konstsömnad), keramik, emalj, metall, skulptur (arbeten i lera, gips, trä, metall, glas, lättbetong, ståltråd etc), dekorativ verksamhet i teatersammanhang (marionetteater, skuggspelsteater etc), fotogram, foto och film, bostadskunskap. Kursen i teknisk ritning i årskurs 2 är avsedd som frivilligt vald verksamhetsgren för speciellt intresserade elever. Dessa bör ha möjlighet att ägna större delen av läsåret enbart åt detta moment. För elev som ej valt teknisk ritning som verksamhetsgren i årskurs 2 kan speciell kurs i teknisk ritning anordnas inom den frivilliga teckningen. Denna kurs kan påbörjas i andra årskursen och avslutas i tredje årskursen. 25 Läroplan för gymnasiet

Genom muntlig framställning, tavelteckning och demonstrationer bör eleverna ges tillfälle att inför sina kamrater presentera valda verksamhetsgrenar inom teckningsämnet och olika områden inom andra skolämnen där bildframställning, tavelarbete, planscher och diagram ingår som en väsentlig del. Även hängningar och demonstrationer av tillfälliga elevutställningar bör kunna anförtros åt eleverna själva. I anslutning till fritids- och föreningsverksamheten inom skolan erbjuds rika tillfällen till samarbete med teckningsundervisningen: affischer till skoldanser och fester, programblad och dekorationer till teaterverksamhet. 76.4.12. Planering och samverkan Den praktiska verksamheten i teckning bör stå i intim kontakt med konst- och musikhistoria. De insikter eleverna får genom studiet av konst från skilda epoker bör på ett meningsfullt sätt komma den egna praktiska verksamheten till del. Givetvis är intim samverkan med övriga estetiska ämnen betydelsefull. 76.4.2.

Verksamhetsformer

764-2.1. tarer

Allmänna metodiska

kommen-

Med hänsyn till elevernas skiftande förkunskaper i teckningsämnets olika grenar ägnas de första lektionerna åt att testa deras förmåga att uttrycka sig i bild. Undervisningen bör därefter anpassas till resultatet av denna undersökning och sträva efter att vidareutveckla elevernas personliga färdigheter och konstnärliga anlag. Teckningsövningarna kan omfatta följande moment: Övningar i form av streck och krumelurer utan inriktning på att åstadkomma föreställande bilder. Träning i att teckna olika linjer, raka, krokiga, cirklar och ellipser i syfte att uppöva handens säkerhet och en känslighet för linjens uttrycksvärden. Variationer i linjetjocklek. Övningar i att åstadkomma rytm, att ut-

746 veckla föreställningsförmågan om linjers, ytors och volymers rörelse och gränsfunktioner samt att upptäcka olika ritredskaps förmåga att ge linjerna växlande karaktär. Valörstudier. Teckningsövningar av detta slag kan bedrivas som ett slags intuitiv teckningslek, som då och då bör återupptagas och som även kan kombineras med ett medvetet föreställande tecknande. Övningar i att översätta synintryck i bild kan exempelvis bestå i uppövande av förmågan att återge plana eller tredimensionella studieobjekt med riktiga proportioner och formriktiga perspektiviska förkortningar. Såväl naturföremål som tillverkade föremål av olika slag utgör här lämpliga arbetsuppgifter för teckning och målning. Studium av föremålens form sådana de uppfattas med hänsyn till ljusets och färgens växlande spel. Centralperspektivisk interiörframställning övas i både frontalt och snett perspektiv. Landskaps- och stadsbildsmotiv övas främst genom utestudier, varvid horisontens betydelse för perspektivbildens utformning och färgens förändring med hänsyn till avståndet påvisas. Den perspektiviska återgivningen bör varieras i fria omtolkningar. Teckningsövningarna utföres i blyerts, kol, krita, tusch eller som penselteckning. Målningsövningar i form av intuitiva färgexperiment, färgmodulationer och färgträffningsövningar. Övningar att se och utnyttja färger i skilda arbetsuppgifter exempelvis i ett kamratporträtt. Utnyttjande av olika arbetsmaterial såsom pastell, akvarell, tempera, oljefärg, lackfärg, varvid materialets speciella karaktärer uppmärksammas. Jämförelser kan göras med skilda epokers sätt att utnyttja olika material. Modelleringsövningarna utföres i form av skisser företrädesvis i lera och omfattar såväl rundskulptur som arbeten med förkortad tredje dimension. Experimentella övningar i andra plas-

tiska material såsom papier maché, ståltråd, trä och gips. Kompositionsövningar: Studier i verklighetsavbildning — verklighetsombildning. Studierna genomgår successiva form- och färgförändringar, tills önskat resultat uppnås. Kompositioner med utgångspunkt från mikrostudier. Bauhausskolans speciella bildbyggnadsmetodik bör uppmärksammas. Undervisning i färg- och formkunskap och materialkännedom bör i första hand ske genom praktiska demonstrationer på ett för eleverna lättillgängligt och stimulerande sätt. De egna praktiska övningarna utföres som laborationer såväl enskilt som i grupp. Denna undervisning bör även stå i intim kontakt med elevernas eget bildskapande. Demonstrationsmateriel och ett rikhaltigt bildmaterial bör finnas tillgängliga. Bildanalysen bör vara det centrala momentet i undervisningen och ske med utgångspunkt dels i elevernas egna arbetsresultat, dels i bildbetraktandet i konstoch musikhistoria. Här behandlas bildelement såsom linje, yta, volym och rumsbildning, färg-, ljus- och rörelseproblem. Formens och färgens symbol- och associationsverkan beaktas. Vid studium av småbarnens färgval och analys av barateckningar bör tillgång finnas till ett rikhaltigt bildmaterial i form av originalalster eller diabilder av barnteckningar. Vid all bildanalys skall eleverna ges tillfälle att redovisa självständigt gjorda jämförelser och egna värdeomdömen. Tillfällen till utställnings- och museibesök bör tillvaratas. Någon kännedom om och praktisk övning av de vanligaste förekommande texttyperna, såväl uppåtstående som kursivskrift, bör förekomma. Den praktiska tillämpningen av undervisningen i textning och reklam omfattar fyra i kursplanen upptagna grunduppgifter förlagda till årskurs 1. Om tiden ej medger detta, kan någon av uppgifterna få sparas till årskurs 2.

747 Förslagsvis kan collage med utklippta tidningsbilder och utklippta rubrikrader användas till annonsen eller affischen, tusch och stålpenna eller pensel till annonsen och märket, plakatfärg, flatpenslar eller rundpenslar till affischen och förpackningen. Med grafisk förenkling avses ett utförande avpassat till reproducering i tryck. Teknisk ritning: Nödvändigheten av att i vissa fall använda ett tredje projektionsplan påvisas. Metoder för härledning av sträckors, vinklars och ytors verkliga storlek inläres. I samband härmed övas utbredning av de geometriska kropparna: pyramid, cylinder, kon etc. Som tillämpning på utbredning kan eleverna få utföra olika föremål i papp- eller metallslöjd. Geometriska kroppars skärningar: Vid runda kroppars skärning med varandra bör gränsen mellan synlig och osynlig del hos skärningslinjens projektioner noggrant fastställas. I skuggläran bör såväl synlig som osynlig skuggyta redovisas. Teknisk illustration: Sned parallellprojektion, exempel med varierande vinklar och skalor för bortåtgående linjer. Perspektivlära enligt indirekt metod. Avbildning av föremål i skala eller verklig storlek. Övningar med spegling.

76.42.2.

Bedömning

Som framhållits i 76.4.2.1 bör elevernas kunskaper i ämnet prövas redan under de första lektionerna. Kursinnehållet skall presenteras och helst motiveras för eleverna vid läsårets början. Val av arbetsuppgifter och verksamhetsgrenar bör göras i samråd med läraren, som även skall ge anvisning om hur redovisning av dessa skall tillgå. Färdiga elevarbeten bör efter hand sam-

las i pärmar och förvaras inom teckningsinstitutionen under läsåret. Med hänsyn till svårigheterna att rättvist bedöma elevernas prestationer i teknisk ritning, där inte endast precision utan även det tekniska kunnandet måste bedömas, må ett skriftligt prov kunna anställas i denna ämnesgren. Vid betygsavvägningen i övrigt bör hänsyn tas till konstnärlig förmåga, manuell och teknisk färdighet och idérikedom. 76.4.3.

Hjälpmedel

Eleverna bör ha tillgång till ett rikhaltigt arbetsmaterial av god kvalitet, som tillåter ett variationsrikt uttryckssätt. Undervisningen bör äga rum i en teckningsinstitution, som ger möjlighet till effektiv handledning i ett bildskapande där eleven är sysselsatt med bild i fri eller bunden form. Institutionen bör kunna erbjuda möjlighet till god ljusbildsförevisning och därigenom rikta elevernas intresse mot bilden som uttrycksform. Detta gäller såväl bildkonst som bild i illustrationens eller reklamens tjänst. I institutionen bör finnas lämplig utrustning med inventarier och verktyg för undervisningens olika konsthantverksbetonade grenar. För att underlätta det självständiga arbetet bör till varje verksamhetsgren inom teckningsämnet utarbetas enkla och överskådliga kompendier med uppgifter om arbetsmaterial och tekniska tillvägagångssätt. Exempel på konsthantverksprodukter av olika slag bör finnas. Dessa skall även kunna användas som modeller för teckning, målning och teknisk illustration. Modellsamlingen bör innehålla andra såväl gamla som nya föremål av skilda slag. Lämplig konstlitteratur är ett värdefullt komplement till modellsamlingen och fyller delvis samma funktion som denna.

7 7 . Teckning, estetisk specialisering 77.1.

Mål

Undervisningen i teckning, estetisk specialisering, avser att tillvarata konstnärligt begåvade och övriga specialintresserade elevers önskemål om en grundläggande konstnärlig utbildning med eller utan sikte på framtida yrkesval. Den skall ge kunskaper om sådana kvaliteter som form, färg, komposition och struktur, idémässigt och psykologiskt innehåll samt stimulera till komparativa studier, som kan ge vidgade konst- och kulturhistoriska aspekter.

77.2.

Huvudmoment

Bildskapande och formgivning i olika material och tekniker i två- och tredimensionell form. Valfri konstnärlig eller konsthantverksbetonad verksamhetsgren. Konsthistoria med konstteori.

77.3. Kursplan med årskursfördelning 77.3.1.

Årskurs 2

Förutsättningslösa formövningar även med tredimensionella material. Genomgång av olika tecknings- och målningsmaterial samt plastiska och skulpturala material. Teckning och målning av enkla naturformer och andra föremål: Praktiska och teoretiska studier i olika former av perspektivisk bildframställning. Studier och skisseringsövningar i skugglära. Figurteckning: Enkla anatomiska begrepp, mått och proportioner. Porträtteckning, helfigurteckning. Figurdetaljer såsom hand, fot, ben. Studier och snabbskissering. Ornament och mönsterteckning: Kompositionsövningar med enkla geometriska mo-

tiv (upprepning och rytm). Ytfördelningsövningar med hjälp av pappersklipp efter vissa regler. Svart-vitt montage. Flerfärgscollage. Dekorationsuppgifter i anslutning till valfri verksamhetsgren. Textning och skrifthistoria: Bokstävernas grundformer och proportioner. I samband härmed genomgång av skriftens historiska utveckling. Arbetsuppgifterna differentieras med hänsyn till vald verksamhet. Orientering lämnas om typografi och i samband därmed övas skisseringsteknik. Valfria verksamhetsgrenar: 1. Målning, teckning och grafiska tekniker. Reklam och illustration. 2. Textilt inriktad verksamhet, modeteckning, heminredning och bostadskunskap. 3. Plastisk och skulptural form. Konsthantverk i olika tredimensionella material, keramik, emalj, silver etc. 4. Dekorativ målning, utsmyckning och färgsättning. Teaterdekor. Skuggspelsteater. Marionetteater. 5. Film och TV. 6. Foto. 7. Teknisk ritning och teknisk illustration. Konsthistoria omfattande ca 12 lektioner av diskussionskaraktär och behandlande företrädesvis svensk byggnadskonst, skulptur, måleri och nyttokonst samt den rörliga bildens historia. I konsthistoria kan förekomma en frivillig, begränsad läskurs. Så ofta tillfälle därtill ges bör även inom konsthistorieundervisningen anknytning göras till elevernas egen skapande verksamhet. 77.3.2.

Årskurs 3

Naturstudier: Olika naturformer studeras och visualiseras som linje- och valörteck-

749 ning tillämpad i olika tekniker. Makro- och mikrostrukturer studeras som funktionell strukturform och som textur (mönster). Studium av naturformer som uttryck för plastisk och skulptural form, som suggestion ur materialets stabila eller instabila konsistens, som tung-, lätt- eller trögflytande materia. Figurteckning: Studium av människokroppens proportioner samt form och rörelseproblem. Teckning efter modell. Dräktstudier. Tusch och grafiska tekniker Lavering: Penselteckningsteknik. Målningsövningar med akvarell: Lasurteknik. Valfria verksamhetsgrenar: Som i årskurs 2. Konsthistoria: Som i årskurs 2.

77.4. Anvisningar och kommentarer 77.4.1

Lärostoff och verksamhetsformer

774-1-1. Allmänna synpunkter Den estetiska specialiseringen avser att ge kunskaper och kännedom om estetiska kvaliteter hos alla former av bilduttryck, såväl två- som tredimensionella. Gränserna för den estetiska toleransen bör behandlas och diskuteras i anslutning till den praktiska och teoretiska verksamheten. Skillnaden mellan skönhetssinne och konstsinne bör klargöras. Den estetiska diskussionen bör ske i form av gruppövningar. Dessa bör utgå från situationen i dagens samhälle och behandla olika bild- och formgivningsfunktioner. Härvid bör även elevernas egna arbetsresultat uppmärksammas. Eleverna bör alltid ha frihet att själva välja arbetsuppgifter. Kursinnehållet bör betraktas som ett förslag, och förändringar av detta bör göras med hänsyn till elevernas intressen och deras personliga uppfattning samt till arbetstid och lokala förhållanden. Särskild hänsyn' bör tas till elevernas

intressefördelning i fråga om avbildning och fritt skapande inom de olika övningsmoment som är gemensamma. Här bör dock även kunna förekomma ett antal givna uppgifter, gemensamma för samtliga elever, vilket innebär för dem en möjlighet att se ett stort antal variationer och lösningar på bildkompositioner och olika sätt att i avbildning presentera ett studieobjekt. I anslutning till de valda verksamhetsgrenarna bör förekomma två hemskisser per termin. 774.I2. Metodiska kommentarer De förutsättningslösa formövningarna avser att uppöva den manuella färdigheten, frigöra elevernas experimentella fantasi samt att ge praktisk kännedom om material och tekniker. Övningarna kan utföras individuellt och i grupp. Rörelseövningar kan även utföras på skrivtavlan till musik. Studium av linjers, ytors, färgers och volymers uttrycksmöjligheter. Som tillämpningsövningar till verksamheterna teckning och målning samt figurteckning ges följande övningsuppgifter: Jämförande studier mellan volym- och silhuetteckning. Miljöteckning. Reportageteckning. Enkel uppmätning och färgläggning av exempelvis bruksföremål. De i årskurs 3 upptagna momenten tusch och grafiska tekniker, lavering och målningsövningar med akvarell kan dels bedrivas som självständiga gemensamma övningar, dels anpassas till övningarna inom olika verksamhetsgrenar, t. ex. textil och reklam. Övningarna i textning omfattar allt efter elevernas val av verksamhetsgren dels skrivna, dels tecknade bokstavsformer: Fri pennskrift. Plattpenselskrift. Snabbtextningsteknik. Bild — skrift. Montage med hjälp av utklippta bokstäver och utklippta bilder. De valfria verksamhetsgrenarna är som nämnts i 77.4.1.1 naturligtvis beroende av elevernas intresseinriktning. När i det föl-

750 jande vissa tänkbara verksamhetsgrenar behandlas avser det ej att begränsa urvalet utan är endast en exemplifiering. 1. Målning, teckning, grafiska tekniker. Reklam, illustration Målning: Färg- och teknikövningar. Målning efter enkla stilleben — uppställningar och utomhusstudier i akvarell, tempera, krita etc. Teckning: Övning i olika teckningstekniker med varierande arbetsmaterial såsom blyerts, kol, krita, stålpenna och pensel. Pennteckningstekn iker och lavering med pensel. Grafiskt arbete: Översiktlig genomgång av olika grafiska metoder såsom etsning, akvatint, mezzotint, torrnålsgravyr, litografi, träsnitt och trägravyr. Fria praktiska övningar i sådana grafiska tekniker för vilka skolan har erforderlig utrustning. Inom vart och ett av områdena målning, teckning och grafiska tekniker bör förekomma analys av elevernas egna arbetsresultat och studium av konstnärers verk. Reklam och illustration: Teori. Bildens funktioner och betydelse i dagens samhälle. Stil, färg och form i relation till olika ändamål, material och tekniker. Tryck och reproduktionsteknik. Teoretiska övningar (även i studiecirkelform). Reklampsykologi. Övningar i stilisering av reklamtexter i samband med undervisningen i svenska. Layout. Fackteckning: Kompositionsövningar exempelvis med utgångspunkt från Bauhausmetodikens speciella bildbyggnadsövningar. Ytmönster, varuteckning, annonser med layout. Bokillustrationer och bokomslag. Pappersskulpturer och andra tredimensionella kompositioner i papper, papp och gips. Varuförpackning. Reklammobiler. Textning och bokstavskonst: Bokstävernas och siffrornas grundformer. Sammanställning av text till kompositioner för olika reklamändamål. Typografisk genomgång.

2. Textilt inriktad verksamhet, modeteckning, heminredning och bostadskunskap Momenten naturstudier, figurteckning samt ornament och mönsterteckning är av grundläggande betydelse för denna verksamhetsgren. Stor vikt lägges därför på dessa övningar, vilka avser att utveckla fantasi och sinnet för färg och proportioner. Eleverna bör likaså ha inhämtat elementära kunskaper i allmän färglära och i textning. Textila konsthantverkstekniker, textil fackteckning: Naturstudierna bearbetas och anpassas efter textila tekniker. Ornamentoch mönsterstudierna bör om möjligt även kunna förläggas till museer, hembygdsgårdar eller kyrkor. Fackteckningen avser att meddela kunskap i komposition och mönsterteckning för följande textila arbetsområden: Broderi: Genomgång av olika sömnadstekniker. Sydda studier efter äldre förebilder samt egna kompositioner i varierande tekniker. Fria sömnadsexperiment utan i förväg upptecknade mönster. Applikation: Sydda eller klistrade tygapplikationer efter egna kompositioner. Bandapplikationer och kantiljbroderi. Vävning: Genomgång av olika vävnadstekniker. Provvävning (i skolor där sådan verksamhet utan svårighet kan bedrivas). Syftet med vävningen är att genom kunskap och praktisk övning lära eleverna bedöma olika teknikers möjligheter till mönsterbildning. Övningarna kan bedrivas på bords vä vstolar. Tryck: Praktiska övningar i linoleumtryck, schabloneringstryck, filmtryck. Utförande av egna kompositioner. Textiltryckets historia. Batik: Sidenfärgning. Bomullsfärgning. Genomgång av andra typer av utspamingstekniker, exempelvis »tie and dye». Modeteckning: För elever med speciellt intresse och med goda kunskaper i figurteckning och stoff teckning samt lavering komponerande av kläder, skor, väskor. Särskilt avseende fästes vid färgsättning.

751 Heminredning och bostadskunskap: Bostadsmiljön, hemmets planering och dess inredning studeras med utgångspunkt från aktuell heminredningslitteratur och mot bakgrunden av den historiska utvecklingen. Därvid behandlas planlösningar, möbler, textilier m.m. under beaktande av praktiska, ekonomiska och estetiska synpunkter. Särskilt avseende fästes vid färgsättning. Någon praktisk övning kan behandla interiörfärgsättning med förslag till tapeter, textilier, träslag. Studiebesök i heminredningsaffär och på auktionskammare eller i antikaffär. 3. Plastisk och skulptural form. Konsthantverk i tredimensionella material Teori: Studium av skulpturala utsmyckningar och arkitekturdetaljer samt olika former av bruks- och prydnadsföremål ur funktionell och estetisk synpunkt. Skulptur: Modellering, relief och rundskulptur. Gipsgjutning, förlorad form och släppform. Träskärning eller skärning i lättbetongblock. Ståltrådskompositioner. Kompositionsövningar exempelvis med utgångspunkt från Bauhausskolans speciella metodik. Keramik: Fackteckning. Studier efter naturen, mönsterteckning. Arbetsritningar till keramikföremål. Museistudier. Verkstadsarbete. Modellering och drejning. Engobering och glasering. Bränning. Metallarbete: Fackteckning. Studier av olika föremål; studierna kan förläggas till museum, kyrka eller annan offentlig byggnad med tillgång till metallföremål och smidesdetaljer. Verkstadsarbete. Enklare filnings- och sågningsarbeten. Tillverkning av föremål med användning av plåtsax, fil och hammare. Formgivning genom drivning och häckning. Ornamentskompositioner med gravering och trådarbeten. 4. Dekorativ målning Undervisningen omfattar teknikerna olja, tempera, gouache, pastell och akvarell samt

genomgång av sådana inom måleriet förekommande specialtekniker som mosaik, fresco, intarsia, textilapplikationer och batik. Tillfälle bör ges till studier av de olika målningsteknikerna i original. Praktisk kännedom om och övningar i sådana tekniker som förekommer inom teaterdekoration. övningar kan ske i samarbete med den dramatiska specialiseringen. Modellarbete. 5. Film och TV Apparatkunskap. Filmens uttrycksmedel och språk: Den fotografiska bilden och filmens teknik. Filmen i relation till andra former av bildande konst. Principerna för kameran och projektionsapparaten. Bildformat och filmremsa. Den statiska bildens estetik. Den rörliga bildens estetik, t. ex. rörelse i bildmotivet, rörelse genom kamerans vridning i höjd och sidled, rörelse genom förflyttning (åkning), rörelse i tid och rum (montagerytm). Ljud och bild-ljudmontage, varvid kan påvisas hur en film kan bygga direkt på musikens rytm samt släktskapet mellan filmatisk och musikalisk rytm. Koloritens användbarhet inom filmkonsten. Filmens berättarstilar: Elementärt montage. Impressionistiskt montage. Expressionistiskt montage. Parallellhandling. Sammansatt berättarstil. Elevproduktion av film: Elevproduktionen kan omfatta t. ex. film tecknad direkt på filmremsan, tecknad film, utarbetande av synopsis och manuskript och inspelning av egen film, varvid vissa övningar kan utföras i samband med de gemensamma övningarna. Den valfria verksamhetsgrenen film och TV avser att ge kunskap om och förståelse för filmen som uttrycksform. Den skall ge förmåga till en konstnärlig värdering av film.

752 För att öka elevernas upplevelseförmåga samt ge dem större förståelse för film och TV bör ett antal film- och TV-program tas upp till mer ingående diskussion. Vid sidan av den regelmässiga analysen av innehåll och estetisk kvalitet bör även diskuteras hur filmerna behandlar och tar ställning till individens och samlevnadens problem och hur olika tekniker psykologiskt påverkar åskådaren. Filmen bör också diskuteras som ett kommunikationsmedel för information och underhållning. Därvid bör också framhållas att filmen kan ge sitt meddelande extra tyngd genom att den framför det på sitt eget språk. Därigenom får filmen stor betydelse som konstart. Den bildmässiga analysen bör ske i intimt samband med teckningsundervisningen. Vid elevproduktion av film är känsla för form och färg samt kunskap om olika tekniker inom andra former av bildframställning av största betydelse. Eleverna bör få i uppgift att själva inleda filmvisningar och diskussioner för att därigenom få träning i muntlig framställning. Samarbete med svenska bör även kunna förekomma genom att eleverna får uppsatsämnen exempelvis i form av recensioner av visade filmer. Undervisningen bör vidare stå i intim kontakt med undervisningen i dramatik och musik. Vid planering bör om möjligt tid avsättas för studiebesök hos någon filmfotograf eller studieresa till en filmindustri. Även teaterbesök och besök på museer och konstutställningar bör kunna förekomma. Den teoretiska delen av ämnet omfattar fördjupat studium av signifikativa epoker i filmens historia. Jämförande studium av filmens och televisionens dramatisk-estetiska grunddrag och uttrycksmedel, gemensamma och skiljande egenskaper samt relation till litteratur och andra konstarter. Uppmärksamhet ägnas icke endast de dramatisk-episka funktionerna utan även

rent estetiska relationer som t. ex. relationerna mellan abstrakt film, mobilkonst och icke föreställande måleri. Studium av en eller flera syntaktiskt oppositionella stilriktningar (t. ex. »free cinema», »nouvelle vague»). Studium av någon estetisk-psykologisk problemställning, t. ex. stiliseringsmöjligheter i gråskala (färgfilm och television). Den praktiska delen omfattar dramatiskt uttryck i närbildsteknik (mimik och plastik). Mikrofonteknik. Det aktiva filmskapandet organiseras som grupparbete, avseende både dokumentär och dramatisk-fiktiv framställning inriktad på film och TV-mässig förevisning. 6. Foto Fotografering skall inte i första hand betraktas som en självständig verksamhet utan bör i tillämpliga delar kunna förekomma i anslutning till annan vald konstnärlig verksamhetsgren, exempelvis reklam, mönsterkomposition eller film och TV. Tyngdpunkten är lagd på konstnärlig fotografering och bildkomposition. Undervisningen kan omfatta: Press-, reportage-, reklam-, mode- och porträttfotografering. Retusch och layout. Fotohistoria. Studium av fotografiskt bildmaterial. Idédiskussioner och analys av arbetsresultaten. Fotolaboratorium bör stå till förfogande för undervisningen. Studiebesök på ateljéer, laboratorier och tryckerier. 7. Teknisk ritning och teknisk illustration Teknisk ritning och teknisk illustration bör inte i första hand betraktas som en självständig verksamhetsgren utan bör förenas med reklamtecknings- och varuutformningsuppgifter (design) eller anknytas till olika tekniska intressen. Undervisningen avser att ge avancerade kunskaper i projektions- och perspektivlära och omfattar: Olika vyplaceringsmetoder. Måttsättningsregler. Snitt. Konstruktion av skärningslinjer. Plana spår och skär-

753 ningar. Utbredning av plansidiga och runda kroppar. Skruvlinjer, skruvytor och gängor. Sned parallellprojektion. Något om kartprojektioner. Perspektivkonstruktion enligt indirekt metod. Perspektivkonstruktion enligt direkt metod. Perspektivkonstruktion med rundhorisont. Trepunktsperspektiv. Perspektivisk skugglära. Affischkonstens speciella perspektivframställningsmetoder (överdrivet perspektiv). Kortfattad överblick över ritteknikens historia. 77.4.I.3.

Bedömning

Det viktigaste underlaget för kontroll av elevernas kunskaper utgör deras egna arbeten. Dessa bör under hand samlas in och förvaras i teckningsinstitutionen under läsåret. Enskilda arbetsuppgifter i form av fördjupade studier inom vald verksamhetsgren eller något av ämnets övriga grenar kan redovisas på olika sätt: utställningar

av teckningar och målningar eller andra utförda föremål, skriftlig redogörelse illustrerad med teckningar eller fotografier, föredrag inför klassen, förhör inför läraren. 77.4.2.

Hjälpmedel

Ritborden bör kompletteras med staffli och uppställbara skärmar för större elevarbeten. Utrustning av verktyg och redskap bör anpassas för de i kursplanen föreslagna verksamhetsgrenarna. För övningarna i verklighetsavbildning erfordras en utvald modellsamling. Tillgång till AV-hjälpmedel, främst för bildvisning, samt reproduktioner av konst är nödvändig bland annat för jämförande bildstudium. Institutionen bör förfoga över ett referensbibliotek med handledningar, uppslagsverk och tidskrifter för studium av konst och konsthantverk.

78. Musik 78.1.

Mål

Undervisningen i musik skall ge eleverna tillfälle att utöva musik. Genom detta aktiva musicerande, genom att lyssna till musik och genom att erhålla närmare kännedom om musikens uttrycksformer bör eleverna på olika sätt kunna öka sin förståelse för och sina insikter i musiken som konstart.

78.2.

Huvudmoment

Unison och flerstämmig sång. Tonbildning och talteknik. Ensemblespel. Musiklära. Harmonilära. Koraler och delar ur svenska mässan.

Musiklyssnande. Den musikaliska formlärans grunder. Musikhistoria.

78.3.

Kursplan

Musicerande i form av unison och flerstämmig sång, så långt möjligt i anslutning till konst- och musikhistoria. Övningar i tonbildning och talteknik. Musicerande efter elevernas vokala och instrumentala färdigheter och som förberedelse till framföranden vid den musik- och konsthistoriska framställningen. Koraler och delar ur svenska mässan främst med avseende på melodier i kyrkotonarter. Aktivt lyssnande genom studier av den musikaliska formläran i anslutning till genomgång av några karaktäristiska verk

754 (motiv, period, tema, vis- och dansformer, variation, rondo, sonatform). Homofonioch polyfoni. Några av de vanligaste barockformerna (concerto grosso, fuga, passacaglia). Formernas omvandling i den nutida musiken. Jazzens stilistiska utveckling och uttrycksmedel.

78.4. Anvisningar och kommentarer 78.4.1.

Lärostoffet

784-1.1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Undervisningen bör präglas av aktivt musicerande. Elevernas egen musikaliska illustration till den musikhistoriska och musikteoretiska framställningen är det bästa underlaget för en meningsfylld undervisning. Den allmänna musikläran och ackordlärans övningar bör icke stanna vid teoretiska uppgifter utan göras levande genom att de sjunges eller utföres på instrument. Det är lärarens uppgift att lära känna varje elevs musikaliska förmåga samt att med ledning härav lämna lämpliga uppgifter till utförande. Särskilt begåvade elever bör hänvisas till den frivilliga undervisningen utanför timplanen. Anvisningar om undervisning utanför skolan kan också ges, då sådan anordnas genom kommunens försorg. Det aktiva lyssnandet bör tillgodoses genom åhörande av större musikverk i dess helhet. Härvid bör bl. a. sådana verk komma i fråga som delvis upptagits till behandling och analys under konst- och musikhistorielektioner. 78.4-1.2. Planering och samverkan Undervisningen bör utformas så att den musikaliska färdigheten — vokal eller instrumental — hos varje elev i gruppen utvecklas under gemensamt musicerande. Sedan läraren bildat sig en första uppfattning om elevernas olika förutsättningar, bör han planera läsårets arbete på sådant

sätt att varje elev genom sång eller spel och lyssnande får en fördjupad upplevelse av musiken. I vissa fall kan det vara lämpligt att gruppens musicerande samlas kring ett speciellt verk eller några avsnitt ur ett sådant, exempelvis en kantat eller ett sångspel. Vid planeringen bör också hänsyn tas till kursen i konst- och musikhistoria, så att ämnesområden som där endast kunnat beröras under musiklektionerna tas upp till diskussion och mera ingående studium. Samverkan med andra ämnen — svenska (röstvård, olika kompositörers tonsättningar av dikter), moderna språk (sånger med utländsk text), religionskunskap (koraler, svenska mässan), och gymnastik (danser) — bör planeras vid ämneskonferenser, och där så är möjligt bör en samordning av kursmomenten ske. Samverkan med andra ämnen bör tjäna till att ytterligare belysa musikens betydelse på olika områden. 78.4.2.

Verksamhetsformer

784-2.1. tarer

Allmänna metodiska

kommen-

För de elever som valt ämnet bör musiken främst bli en form för musicerande eller en aktiv kontakt med musik. Aktiviteten skall främst bestå i sång där alla eller åtminstone de flesta i avdelningen kan deltaga. Man bör emellertid också uppmärksamma att musikintresserade men icke sångbegåvade elever kan välja musik för att få möjlighet till grundligare musiklyssnande än vad konst- och musikhistoria kan erbjuda. Stor vikt skall fästas vid tonbildningsövningar, bl. a. därför att många elever efter längre uppehåll på grund av målbrott har behov därav. I detta avseende ger läroplan för grundskolan anvisningar som är tillämpliga även på gymnasiet. Vid valet av sånger är anknytningen till litteraturundervisningen värdefull. Stor uppmärksamhet skall ägnas textinnehållet. Utan en klar bild av textens mening och innebörd kan ele-

755 verna ej uppfatta hur musiken framhäver och speglar diktens stämning. Litterära visor, vars texter kan vara otillgängliga för yngre elever, kan på detta stadium förklaras. Att ge något av tidsmiljö och personliga data kring poet och kompositör kan bidra till intresset för och förståelsen av en sång. Sånger på främmande språk bör prepareras av vederbörande språklärare icke endast vad beträffar översättningen och det direkta textuttalet utan även med hänsyn till de långa vokalljuden vid sång. De anvisningar för musiklyssnande som lämnas i konst- och musikhistoria (75.4.1.1) bör tillämpas även i musik. Hur långt man kan gå i detaljanalys är beroende av avdelningens mottaglighet. Avsikten är att underlätta och berika musiklyssnandet. Kommentarerna skall vara ett medel, ej ett mål. Målet bör vara aktivt genomlyssnande av bl. a. verk som undervisningen i konst- och musikhistoria endast delvis hunnit beröra. Elever som deltar i undervisningen i instrumentalmusik eller eljest behärskar något instrument kan demonstrera detta både teoretiskt och genom att musicera. Genom demonstration av olika instrument kan eleverna icke endast lära känna deras klangfärg utan även få uppgifter om instrumentets svårighetsgrad, dess möjligheter som soloinstrument, ungefärliga anskaffningskostnad och skötsel. Eleverna bör på alla sätt uppmuntras till aktivt musicerande genom att såväl vokal- som instrumentalensembler av olika slag anordnas inom gruppen. 78.42.2.

Bedömning

Bedömningen av en elev får inte ensidigt inriktas på de strikt kunskapsmässiga och lätt mätbara prestationerna. Under diskussioner, arbete i grupper och ensembler av olika slag liksom vid uppgifter av mera individuell art bör läraren iaktta och söka bedöma elevens förmåga att ta initiativ, att samarbeta och att ta ansvar för uppgiftens fullföljande. Speciellt i samband

med individuella prestationer har läraren tillfälle att bedöma elevens förmåga till självständigt tänkande och konstnärlig uppfattning. För bedömning av eleverna bör de rent praktiska färdigheterna — vokala och/eller instrumentala — stå i förgrunden men hänsyn skall även tas till insikter i musikens teori och historia. Stundom kan någon form av skriftligt prov vara lämpligt. 78.4.3. Hjälpmedel För återgivande av kompositioner som ej kan framföras av i skolan tillgängliga krafter utnyttjas grammofon och bandspelare. Den senare användes med fördel för att spela in temata och andra avsnitt som man vill ha möjlighet att presentera för eleverna, innan hela kompositionen avlyssnas. Bandspelaren bör även utnyttjas vid tal- och tonbildningsövningar. Det är lättare för eleverna att förstå påpekanden om fel som de själva fått avlyssna, liksom det blir en uppmuntran till fortsatta ansträngningar, om de efter en tid får jämföra en senare inspelning med en tidigare och upptäcka en förbättring. Även då det gäller kritisk granskning av egna musikprestationer är bandspelaren till god hjälp. Skilda typer av dupliceringsapparater bör utnyttjas för framställning av sådant material som ej lämpar sig för återgivning via projektor, t. ex. sångtexter och olika typer av lyssnarblad. Bland projektorerna bör särskilt skriftprojektorns tydliga återgivningsmöjligheter observeras (kortare notexempel, schematisk återgivning av något kompositionsavsnitt etc). För partituråtergivning kan bildbandet vara lämpligt. I ett välförsett mediatek kan eleverna självständigt eller efter lärarens anvisningar söka material till individuellt eller grupparbete (musiklitteratur, bildmaterial, inspelningar av musik) och bearbeta materialet för redovisning genom inspelning av eget eller gruppens arbetsresultat eller göra kombinationer av tal, musik och bildinslag.

7 9 . Musik, estetisk specialisering 79.1.

Mål

Undervisningen i musik, estetisk specialisering, skall tillgodose de elever som vill tillfredsställa sitt musikintresse genom att själva utöva musik, genom a t t lyssna till verk i ett större sammanhang och genom att djupare tränga in i musikens teori.

79.2.

Huvudmoment

Unison och flerstämmig sång. Tonbildning och talteknik. Ensemblespel och försök till framförande av större musikverk. Musiklära. Harmonilära. Kontrapunkt. Musiklyssnande. Analys av större musikverk, partiturstudium. Musikhistoria.

79.3.

Kursplan

Musicerande i form av unisona och flerstämmiga sånger från olika skeden av musikhistorien och så långt möjligt i anslutning till undervisningen i övriga ämnen, främst svenska, historia och främmande språk. Övningar i tonbildning och talteknik. Gehörs- och rytmövningar, a vistaövningar, melodiska och rytmiska improvisationsövningar. Instrumentala och vokala ensembler. Försök till framförande av större musikverk såsom sångspel, operor, oratorier. Aktivt lyssnande på större musikverk, varav några efter grundligare analys. Repetition av den musikaliska formläran. Partiturstudium. Harmonilära, skriftliga övningar. Analys av enkel 2-, 3- och 4stämmig sats. Något om modulation. Nå-

got om kontrapunkt. Något om atonalitet och polyrytmik i anslutning till orientering om nutida tonkonst. Musikens historia, bl. a. med avseende på de musikaliska formernas utveckling, t. ex. symfonin, operan, solosången. Folkmusik. Utomeuropeisk musik. Tredje årskursen bör huvudsakligen omfatta nutida tonkonst och avslutas med en översikt av musikhistorien.

79.4- Anvisningar och kommentarer 79.4.1

Lärostoffet

79.4.I.I Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Undervisningen i den estetiska specialiseringen bör främst bygga på gemensamt praktiskt musicerande och musiklyssnande, men det utesluter inte att den kan individualiseras. Läraren äger därför stor frihet att i samråd med eleven fördela de olika kursmomenten. Eleven skall ha möjlighet att ägna sig åt den form av musikalisk verksamhet som bäst passar hans intresse och fallenhet. Kunnighet i harmonilära kan föra till vidare studier i kontrapunkt och komposition. E t t gott gehör förenat med ledaregenskaper kan via partiturstudier leda till dirigentuppgifter. Sångbegåvade elever med litterärt intresse bör ha tillfälle till särskild undervisning om den ackordik som är oundgänglig för föredragandet av en visa med ackompanjemang samt få sitt förråd av melodier utökat. Kammarmusik i olika former är en angelägen uppgift. Lämplig ensemblemusik för olika sammankomster inom skolan torde här kunna förberedas liksom musikillustrationer till konst- och musikhistoriens program för belysande av stilepoker och idéströmningar. Elever med sådant speciellt intresse för musik att de avser att ägna

757 sig åt musikstudier vid högskola eller universitet bör beredas tillfälle att utforma ett sådant arbetsprogram att det kan stödja deras vidare studier. Elever med fallenhet för jazzmusik kan övas i jazzmusikens harmoniska schema och i improvisation samt undervisas om olika former och stilar. Varje musikintresserad elev skall i undervisningen finna gensvar för sitt intresse. 79.4.I2. Planering och samverkan Eleverna kommer i många fall att företräda så olika intresseområden inom musiken, ibland även med yrkesinriktning, att det är av största vikt att läraren efter sin första kontakt med eleverna planerar arbetet så att varje moment i kursplanen får ett för eleverna lämpligt tidsavsnitt under läsåret. Områden som i huvudsak bör bygga på elevernas självverksamhet måste i detalj planeras, så att erforderligt material finns tillgängligt och uppgifternas svårighetsgrad anpassas efter varje speciell elevgrupps förmåga. Omväxling i undervisningen bör åstadkommas genom avvägning mellan diskussioner, klassundervisning och övningar av olika slag. Specialiseringen erbjuder rika möjligheter till samverkan med andra ämnen genom att vissa elevers eller hela gruppens musicerande inriktas på områden som är eller kommer att bli aktuella inom andra ämnen, exempelvis historia och svenska. Under lektioner i dessa ämnen kan eleverna framträda med belysande vokal- och instrumentalkompositioner eller genom kommentarer till verk återgivna på grammofon bidra till en vidgad kännedom om musikens plats i kulturhistorien. Arbetet i tecknings-, musik- och dramatikspecialiseringarna bör samordnas genom täta konferenser med berörda lärare, så att de olika grupperna kan framträda med gemensamma kulturhistoriska demonstrationer vid lämpliga tillfällen.

79.4.2. Verksamhetsformer 79.42.1. Metodiska kommentarer Den estetiska specialiseringen möjliggör en avsevärd utökning av lärostoffet utöver vad som givits i musik samt konst- och musikhistoria och ger vidgade möjligheter till ett levande musicerande genom elevernas medverkan och större utrymme för ett lugnt genomlyssnande även av stora musikverk. Den levande musiken som centralt element skall bestämma utformningen och genomförandet av de för denna undervisning föreskrivna momenten. Den estetiska specialiseringen skall tillgodose elevernas behov av en undervisning som kan anknyta till deras speciella intresseområden eller inriktning på ett blivande yrke. Detta kan ske genom att eleverna tidvis sammanföres i lämpliga studiegrupper, som arbetar i skilda rum med läraren som ambulerande instruktör. Undervisningen bör t. ex. då det gäller elever som har för avsikt att bli klasslärare anpassas så att den anknyter till de olika moment som förekommer vid såväl undervisningen i musik som andra ämnen i grundskolan. Studierna bör inriktas på färdigheter som fordrar längre tid, såsom att kunna spela de för undervisningen i musik och andra ämnen aktuella sångerna och koralmelodierna, att kunna ge stöd åt sångerna genom ett improviserat harmoniskt underlag, att preludiera till koraler, att lära känna för skolundervisningen speciellt lämpad musik från olika epoker, att kunna behärska för gruppundervisning aktuella instrument och att lära känna medel, som gör undervisningen i musikteori intressant och fängslande. Eftersom sången intar en central plats i grundskolans musikundervisning, bör eleven även så tidigt som möjligt få lära att använda sin röst på ett föredömligt sätt. Röstvård med taltekniska övningar och tonbildning är därför viktiga moment. Övningar i att instruera kör och mindre instrumentalensembler bör även ingå i undervisningen.

758 För sådana elever som t. ex. har för avsikt att studera musikforskning vid universitet bör studierna kunna inriktas på ett sådant urval av moment som kan vara av intresse för och underlätta senare studier. Dit hör färdighet i notläsning, förmåga att läsa melodier och rytmer från bladet, elementär instrumentkännedom, elementära kunskaper i harmonilära samt ett visst mått av kännedom om den musikaliska standardrepertoaren från 1700 till nutiden. För elever som ämnar fortsätta studierna vid högre musikläroanstalt bör undervisningen i någon mån kunna anpassas efter de praktiska och teoretiska kunskaper som är av intresse för sådana anstalter. Betydelsefullt är att vidga kontakten med värdefull musik. Genom möjligheten att under handledning lyssna till berömda, föredömliga verk eller till framstående solister befordras på ett gynnsamt sätt den konstnärliga smaken och det goda omdömet. Goda förebilder leder till större konstnärlig mognad. Att förmedla kontakten med god musik under de för konstintryck betydelsefulla uppväxtåren är en angelägen uppgift för undervisningen i den estetiska specialiseringen. Specialiseringen i musik har emellertid sin kanske viktigaste funktion att fylla för dem som icke har för avsikt att välja yrke där särskilda musikkunskaper är betydelsefulla men som gärna trakterar något instrument, sjunger eller lyssnar till musik. Så bör till exempel elever med speciellt sångintresse få sjunga i av gruppen skapade ensembler och i lämpliga fall även framträda som solister, få stifta bekantskap med vokalmusik från olika tider och kulturer genom sjungande och lyssnande, efter sin förmåga få ledning i att ackompanjera sig själva på något ackordinstrument och för övrigt deltaga i alla moment som svarar mot deras intresseinriktning. Då vissa grupper är sysselsatta med mer avancerade teoretiska skrivövningar o. dyl., bör andra elever bilda en grupp som ägnar sig

åt praktisk musikutövning eller musiklyssnande. Eleverna kan på ett verksamt sätt biträda med musik vid skilda tillfällen i skolans verksamhet. De kan därvid även lämna orienterande kommentarer om så erfordras. Vid undervisningen i sin egen klassavdelning kan de uppmärksamma avsnitt i olika ämnen, där musikillustrationer eller demonstrationer kan komplettera framställningen, samt medverka med musikaliska inslag vid samlingar och vid timmar till förfogande. Med beaktande av rimliga konstnärliga krav bör försök göras att utföra även mera avancerade verk såsom sångspel, operor, kantater, mässor. Dessa försök, som fordrar lång och ingående förberedelse, får icke forceras. Genom lämplig fördelning av solouppgifter och andra arbetsinsatser kan de samfällda prestationerna leda till framgångsrika resultat utan att andra angelägna undervisningsmoment därigenom äventyras. Arbetet i den estetiska specialiseringen lämpar sig mycket väl för enskilda uppgifter av olika slag: avsnitt ur harmoniläran, kompositionsförsök, instrumentering av enklare kompositioner, självständigt instuderande av något soloparti, någon sonat eller solokonsert, partiturstudium, konstaterande och namngivande av kyrkotoner i svenska psalmboken och svenskt missale, instrumentens ursprung och historia (orgeln, violinen m. fl.) etc. Sådana intresseväckande specialstudier främjar den viktiga personliga kontakten med musiken under självständigt arbete. Samordning mellan musikhistoria och den musikaliska formläran bör ske. Det kan ibland vara till fördel att följa en forms utveckling genom tiderna, såsom solosången, kyrkomusiken, kammarmusiken, symfonin, operan. Detta vidgar de historiska perspektiven och skapar förståelse för nya vägar och uttrycksformer. Liksom i fråga om musikundervisningen i övrigt

759 skall strävan att nå så bred kulturell orientering som möjligt ske genom intimt samarbete med undervisningen i religionskunskap, historia, svenska, konst- och musikhistoria samt främmande språk. Fördelningen av undervisningsmomenten teori — musicerande — musiklyssnande skall anpassas efter elevernas behov och} mottaglighet. De teoretiska momenten bör alltid levandegöras genom elevernas praktiska musicerande.

Kontrapunkt: genomgång av enkla kontrapunktiska exempel (tvåstämmig vokalsats). Komponerande av någon kanon.

Gehöret skall såsom grundläggande moment för all musikverksamhet utvecklas och ständigt tränas genom a vistasång, musikdiktat (rytmiska, melodiska och harmoniska), minnesuppteckningar av rytmer, melodier och klanger. Härigenom får eleverna träning i den musikaliska »innanläsningen». Uppövande av sinnet för rytm bör ske i en form som direkt ansluter sig till elevernas musikaliska sysselsättning. Sådana övningar bör därför baseras på en samverkan mellan rörelse och musik.

79.4.22. Bedömning De skiftande uppgifter som förekommer inom den estetiska specialiseringen ger läraren rika tillfällen att iaktta elevens utveckling i fråga om såväl kunskaper och färdigheter som konstnärlig uppfattning och gestaltningsförmåga. Vid bedömningen bör huvudvikten läggas på det vokala och instrumentala kunnandet, men för högre betyg bör god förmåga att musicera vara förenad med goda kunskaper i den del av musikens teori som ingår i kursen samt goda insikter i musikens historia. Sådana kunskaper redovisas dels under de skriftliga övningarna, dels vid skriftliga prov under terminerna. Elev som byter verksamhet inom den estetiska specialiseringen bör inhämta erforderliga delar av tidigare genomgångna moment.

Följande moment bör under det praktiska musicerandet bli föremål för studier: Tonens egenskaper: svängningar, tonhöjd, styrkegrad, tidslängd, övertoner, klangfärg, resonans. Notskriften. Musiktermer. Skaltyper och andra tonsystem: pentatonik, kyrkotoner, dur-, moll-, kromatiska och heltonsskalor. Polytonalitet. Atonalitet, tolvtonssy stemet. Intervall: namn, storlek, karaktär. Harmonilära: elementär ackordlära, improvisation, skriftliga uppgifter i enkel fyrstämmig sats, analys och harmonisering av koraler, generalbas, modulationer, ackompanjemang av givna melodier. (Studiet av harmonilära är i hög grad beroende av elevernas intresseinriktning och begåvning. Den i anvisningarna omnämnda gruppindelningen är här aktuell.)

Kompositionsförsök. Musikhistoria: tidsskeden och stilarter, som anges för konst- och musikhistoria, behandlas här mera ingående. Olika musikaliska former skall ytterligare belysas men icke som torra scheman utan som uttryck för levande musikaliskt skapande.

79.4.3. Hjälpmedel Utöver vad som sägs om hjälpmedel vid undervisningen i konst- och musikhistoria samt musik bör för den estetiska specialiseringen beaktas alla de möjligheter till berikande av undervisningen som en god teknisk utrustning erbjuder, om ett rikhaltigt material ställs till elevernas förfogande för bearbetning och användning i olika skolsituationer, t. ex. vid lektioner och timmar till förfogande där musik- och bildinslag är lämpliga. Bandspelaren bör kunna utnyttjas t. ex. för inspelning av en eller flera stämmor i

760 en komposition som skall inövas av elever med skilda undervisningstimmar, så att samövningen kan förberedas oberoende av de medverkandes olika schematider. Vidare bör eleverna till en viss grad kunna arbeta utan lärarens ledning vid instudering av soli och ensembler, om de via en bandinspelning får tillfälle att flera gånger avlyssna verket framfört av goda förebilder. Vid grupparbeten med lyssnarmoment kan det ibland vara fördelaktigt att notbilden på något sätt projiceras på en vägg, så att hela gruppen kan följa de detaljpåpekanden som kan göras av gruppens mest initierade elev. Om en mindre grupps arbete resulterar i en schematisk framställ-

ning av förloppet i en komposition, kan bilden därav lätt göras tillgänglig för större grupper genom återgivning via en skriftprojektor. Eftersom ämnet bör sträva efter att tillgodose alla intresseriktningar och särskilda studiemål inom gruppen, är studiehandledningar och korrespondenskursartat material som underlättar självständiga individuella studier eller grupparbeten synnerligen betydelsefulla hjälpmedel. Vissa delar av musik- och harmoniläran bör eleverna sålunda kunna studera på egen hand, medan läraren handleder en annan grupp inom annat ämnesområde.

80. Dramatik 80.1.

Mål

Undervisningen i dramatik syftar till att med utgångspunkt i dramat och den sceniska konsten bibringa eleverna fördjupad estetisk-humanistisk kunskap. att lära eleverna att utifrån det skrivna dramat leva sig in i och sceniskt gestalta skilda människonaturer, miljöer och livsproblem samt att härigenom frigöra elevernas uttrycksmedel.

80.2.

föring. Scenframställning. Scenbild dräkt. Ljus- och ljudeffekter.

80.3.

Kursplan

Sceniskt

formspråk

och

Teaterns och scenbildens historia i nära anknytning till konst- och musikhistoriens epokgenomgångar. I samband därmed dräkt- och kostymkunskap. Teaterns sociala funktion genom tiderna. Allmän översikt av strömningar och stildrag i dramats historia.

Huvudmoment Litterärt

Sceniskt formspråk. Teaterns, scenbildens, dramats och filmens historia med konsthistoriska utblickar. Litterärt studium. Pjäskunskap med studium av dramats, filmens och hörspelets teknik. Scenisk konst och dess teknik. Rörelseteknik och scenplastik. Talteknik och replik-

studium

Pjäskunskap: Dels översiktlig kunskap om pjäser från olika tider och i olika genrer, dels grundlig läsning av några huvudverk, analyserade ur synpunkter som är viktiga för det praktiska utformandet av en pjäs och för teaterarbetet. Dramats teknik. Genomgång av olika arter och olika verkningsmedel inom dramatiken och den sce-

761 niska konsten. I samband därmed övningar i dramatisering av episkt stoff. Filmens historia och uttrycksmedel. Hörspelets teknik och uttrycksmedel. Scenisk konst och dess teknik Färdighetsövningar i rörelseteknik och replikföring, situations- och rumsupplevelse, grupp- och kompositionsövningar, pantomim och improvisation, dansövningar. Röst- och talvård. Scenframställning: Scener ur pjäser representerande olika genrer, såsom komedi, fars, drama, lustspel, musical, hämtade från olika epoker och i olika stilar eller med motiv och karaktärer som ligger eleverna nära. Regiuppgifter: Miljö: Scenerilösningar. Dekor och kostymstudier. Ljussättning. Atmosfär: Färgens, grupperingens, ljussättningens, ljudeffektens och musikens stämningsskapande värden. Karaktär: Rollbesättning. Personinstruktionsövningar. Filmstudium: Dramatiskt uttryck i närbildsteknik, mimik och plastik. Mikrofon teknik. Aktivt skapande avseende både dokumentär och dramatisk-fiktiv framställning inriktad på film- och/eller TV-mässig förevisning.

8O.4. Anvisningar och kommentarer 80.4.1.

Lärostoffet

804-1.1. Allmänna synpunkter ämnesstoffet

på

Kursplanen är ej uppdelad i årskurser, då det beror av lärarens och elevgruppens läggning, förutsättningar och intresse var tyngdpunkten bör läggas. I den orienterande delen ges förslagsvis de historiska översikterna i andra årskursen och de mera formella kunskaperna, dramats teknik m. m., successivt i samband med scenanalysen. En sammanfattande framställning ges i tredje

årskursen. De praktiska övningarna bör gå från teknisk färdighet till gestaltningsförmåga. I tredje årskursen kan eleverna gruppvis arbeta med olika moment, såsom scenframställning, regiuppgifter eller filmstudium. Dramatikundervisningens tyngdpunkt ligger på studiet av den sceniska konsten och dess verkningsmedel och på gestaltningen av dramat. För detta krävs en kulturhistorisk orientering kring dramat som återgivare av bland annat skilda epokers estetiska, sociala och idéhistoriska förhållanden, ett studium av skilda konstströmningar och av dramatisk teknik samt framför allt övningar i skilda former av dramatisk gestaltning. Ämnet syftar dock först och främst till att vara ett praktiskt utövande av konstarten. Alla teoretiska kunskaper inhämtas för att berika och förverkliga den sceniska framställningen och förståelsen av ett dramatiskt verk. Minst två tredjedelar av tiden bör ägnas åt praktiskt utövande och högst en tredjedel åt teoretiska och orienterande studier. Den litterära och teaterhistoriska orienteringen kan ofta inarbetas i det praktiska arbetet. Scen framställning bör ske på dubbeltimmar. Det är fördelaktigt att kunna koncentrera och gruppera ämnet på olika sätt under olika perioder av årskursen. Dramatik skiljer sig från de flesta andra ämnen däri att det framför allt gäller att mobilisera kunskaper och insikter eleven redan har och att lära honom använda sitt vetande i inlevelsens och gestaltningens tjänst. Detta nås genom övning i fritt skapande dramatik och improvisation, d. v. s. en systematisk övning i samspelet mellan intellekt, känsla och motorik. Kring pjäs och roll samlas de teoretiska och praktiska kunskaper som är nödvändiga för att ge en adekvat illusion av en scen. Eleverna bör lära sig att analysera ett litterärt verk så klart och så självständigt som möjligt för att kunna skapa en gestalt eller en miljö.

762 I arbetet med olika roller er b judes eleven en serie identifikationer som kan hjälpa den personliga växten. Genom att lära sig att uppleva andra människonaturer och miljöer och försöka ge känslorna uttryck kan fantasin uppövas så att man bättre kommer att förstå andra människor. 80.4-12. Kommentarer kursmoment 1. Sceniskt

till speciella

formspråk

Teaterns och scenbildens historia är en utmärkt utgångspunkt för ett studium av stilhistorien och kulturhistorien, eftersom konst- och musikriktningar, olika sociala uppfattningar och livsåskådningar speglas så tydligt i teaterns värld. Teaterns sociala funktion genom tiderna och dess förhållande till publiken bör diskuteras. Genomgången förenas med bildvisning och olika spelstilar demonstreras genom uppspelning av avsnitt ur pjäser på grammofon eller band. Denna genomgång löper jämsides med en allmän översikt av strömningar och stildrag i dramats historia. I samband med detta studium skall eleverna lära sig att självständigt utnyttja uppslagsverk, konstböcker och andra hjälpmedel. 2. Litterärt

studium

Pjäskunskap avser dels litteraturkännedom, dels materialkunskap. Det finns litterärt medelmåttiga pjäser som är stimulerande teater. På detta område ges en översiktlig orientering. Huvudvikten läggs på den värdefullare dramatiken. Pjäskunskapen och studiet av den dramtiska tekniken i olika verk är en tämligen snabb väg att orientera sig i de internationella litterära strömningarna, nutida och äldre, och ger eleverna en möjlighet att på ett konkret sätt få kontakt med hur betydande författare sett på människan och hennes livssituation under olika tider. För att presentera en pjäs så levande som möjligt kan en grupp elever förbereda rolläsning av de viktigaste scenerna och göra korta referat av mellanliggande par-

tier. Även större pjäser kan på så sätt framföras inom tidsramen för en lektion. Presentationen kan kombineras med bildvisning och teaterhistoriska upplysningar. I en följande lektion sätts pjäsen in i tids- och idéhistorien. Därefter diskuteras motivet, karaktärerna, förloppet, kompositionen, den dramatiska tekniken och längre fram olika scenlösningar och spelsätt. När man behandlar det moderna dramat faller det sig naturligt att jämföra med filmens teknik. Anledning ges då att gå in på filmens historia och viktigaste riktningar. Filmens uttrycksmedel studeras i relation till andra konstarter samt till dess speciella stiliseringsmöjligheter i »gråskala» (se vidare 77.4.1.2). Undervisningen i pjäskunskap kan göras kronologisk och behandla epoker och strömningar — en viss hänsyn måste tas till att den dramatiska specialiseringen skall kunna illustrera konst- och musikhistoriens epokbehandling (se 75.4.1.1) — men mer intresseväckande är sannolikt att studera de stora genomgående idéerna och vandrande motiven samt de stora kompositionsformerna. Viktigt är att det moderna dramat med för eleverna angelägna motiv behandlas fylligt och likaså att några få klassiska dramer behandlas så grundligt att de står fullt levande för eleverna. Pjäskunskapen bör inte dubblera utan fullständiga och stödja dramatikläsningen i svenska. Här nedan ges några exempel på representativ pjäslitteratur och olika behandling och gruppering av stoffet. De inom parentes satta verken hör till dem som kan behandlas i svenska. Epokstudium Antik tragedi: Aischylos: Agamemnon, (Sofokles: Antigone). Antik komedi: Aristofanes: Fåglarna, (Lysistrate), Euripides: Kyklopen. Moralitet: Hoffmansthal: Det gamla spelet om Envar. Renässans: Shakespeare: (Hamlet), Trettondagsafton, Romeo och Julia.

763 Barock: (Racine: Fedra), Moliére: Misantropen, (Tartuffe). Upplysningen: (Holberg: Jeppe på Berget), Wessel: Kaerlighet uden Strömpe. Romantik: (Goethe: Faust), Schiller: Maria Stuart, (Almqvist: Drottningens juvelsmycke), Musset: Lek ej med kärleken. Naturalism: Ibsen: Gengangere, (Vildanden), Strindberg: Fadren, (Fröken Julie). Impressionism: Tjechov: Måsen. Surrealism och symbolism: Strindberg: (Ett drömspel), Spöksonaten, Påsk. Lagerkvist: (Mannen som fick leva om sitt liv). Expressionism: Hj. Bergman: En skugga, Lagerkvist: Den svåra stunden. Poetiskt folkligt drama: (Ibsen: PeerGynt), Synge: Hjälten på Gröna ön, Lorca: Blodsbröllop, jfr Moberg, Lidman, Höijer. Poetiskt intellektuellt drama: T. S. Eliot: Cocktail party, Chr. Fry: Damen bör inte brännas. Socialt, didaktiskt drama: Shaw: Major Barbara, Giraudoux: Tokiga grevinnan, Brecht: Tredje rikets fruktan och elände, Max Frisch: Andorra, Miller: En handelsresandes död. Journalistisk teater: Wilder: Vår lilla stad, Maxwell Andersson: Johanna av Lothr ingen. Existentialister: Sartre: Flugorna, Anouilh: Eurydike. Arga unga män: Osborne: Se dig om i vrede. Absurdister: Beckett: I väntan på Godot, Ionesco: Noshörningen. Amerikanerna: O'Neill: Klaga månde Elektra eller E t t stycke poet, Tennessee Williams: Linje Lusta. Som exempel på vandrande motiv kan nämnas Fedramotivet, Antigonemotivet, Agamemnonmotivet, Sankta Johanna-motivet, Romeo och Julia-motivet, moraliteten. De stora kompositionsformerna E t t annat sätt är att utgå från de stora arketyperna där kompositionen är uttryck för en livshållning. Antikt (Ödets ofrånkomlighet): Racine, Ibsen, Strindbergs Fadren och Fröken Julie, Lorca, Anouilh, Sartre, O'Neill. Shakespeareanskt (Livets mångfald på gott och ont): Romantikerna, Strindberg, Brecht, Giraudoux, Fry. Drömspel (Den förbiglidande verkligheten): Strindberg, Lagerkvist, Tjechov, Wilder, Ingmar Bergman, Absurdisterna.

Skuldbegreppet Med tanke på skuldbegreppets betydelse i dramatiken — Aischylos omvandlade Agamemnonmyten från blodshämndsdrama till skulddrama — kan man behandla dramat ur följande synpunkter: Skulddramer: (med försoning) Aischylos, Sofokles, Euripides, Racine, O'Neill, Kaj Munk, Eliot; (utan försoning) den naturalistiske Strindberg, Anouilh, Sartre, Diirrenmatt, Lagerkvist, Ingmar Bergman. Oskuldsdramer: (Romantikens dröm om ett oskuldstillstånd) Almqvist, Giraudoux, (Freudianism. Drift bortom rätt och orätt): Tennessee Williams, Fry, Osborne, Genet. Sociala dramer (Skulden ligger hos samhället): Moliére, Holberg, Ibsen, Shaw, Brecht, Miller, Moberg. Drömspelsdramer (Livet skildras som en mer eller mindre skuldbelastad dröm): Moraliteten, Shakespeare: Hamlet, Strindberg: E t t drömspel; Tjechov, Absurdisterna. Farsen kan behandlas här som det hjärtlösa drömspel den ofta är. 3. Scenisk konst och teknik Momentet bör huvudsakligen uppdelas i rollförberedelser, scenplastik samt talteknik och replikföring. Till rollförberedelserna hör främst taloch rörelseövningar. För såväl tal som rörelse är god andningsteknik av största betydelse. I alla tal- och rörelseövningar bör därför andningen uppmärksammas och övas Rörelseövningarna bör börja med fritt skapande dramatik som syftar till övning och utvidgning av det personliga rörelse- och uttrycksschemat. Att ge kroppsligt uttryck åt sinnestillstånd och karaktärer som upplevts eller iakttagits uppövar förmågan att återge karaktärsdrag och att reagera spontant. Övningarna bör först ske utan tal (pantomim) och med spontant tal (improvisation). Först därefter prövas att fylla det bundna talet (rollen) med liv. Scenplastiken kan läggas upp som en serie övningar med stegrad svårighetsgrad. Grundläggande är förmågan att röra sig på scenen. Sedan den övats ingående är det lämpligt att övergå till entréer och sortier och moment som står i samband därmed,

764 t. ex. förmåga att omedelbart efter en entré inta scenen, hälsningsseder från olika epoker och länder, övningar i att bära olika klädedräkter. Varje övning bör uppdelas i två moment, dels den rena rörelseövningen, dels rörelsen utförd i olika känslolägen. Detta syftar till att mekanisera rörelserna, så att ej det praktiska förehavandet utan repliken och sinnesstämningen blir det centrala. När man nått så långt kan scenplastiken övergå till mer komplicerade scener, t. ex. kärleksscener, masscener, aggressiva scener. Dessa övas i olika stilarter samt t. ex. i komisk eller dramatisk genre. Värdefullt för plastiken är också dansövningar, t. ex. stildans, folkdans eller jazzbalett. Det mesta av scenplastiken övas i samband med scenframställningen. Det är dock nyttigt att särskilja vissa moment, framför allt grunderna till separata, intensiva uppmjukningsövningar. Fritt skapande dramatik kan t. ex. underlätta många av scenplastikens moment och uppöva situationsoch rumskänsla. Talteknik och replikföring bygges ut från de grundläggande övningarna i svenska och i fritt skapande dramatik. Övningarna fortsättes med att språkets klangliga och rytmiska element genomarbetas. Det bör ske i olika tonlägen och tonstyrka, så att eleven lär sig behärska sin rösts möjligheter. Särskilt det svenska legatot övas för att få fram röstens klang och bärighet. Språkets prosodi, frasering och pausering bör också övas med särskilt aktgivande på t. ex. komeditonens, den dramatiska tonens och vardagstonens krav. Diktionsövningar i olika röstlägen, tempi, rytmer och växlingar. Replikföringen övas som karaktärstolkningsmedel i anslutning till olika texter och med varierade tonlägen. Dessa övningar kan ske som talkörer, monologer eller rolläsning. I det sista fallet tillägnar sig eleven dessutom texten litterärt och kan lära sig hur man med intonationens och satsrytmens hjälp fångar stämningarna och pulsen i en scen.

Scenframställningen sker i form av övning av nyckelscener från olika stilepoker, i olika genrer och med för eleverna intressanta motiv. Valet av scener bör ta hänsyn till konst- och musikhistoriens behov av dramatiska illustrationer och till elevernas läggning och intresseinriktning. De scener som väljs bearbetas så att arbetet omfattar scenlösning och dekor, sceneri, karaktärisering och rollgestaltning, kostym, rytmen och dynamiken i scenen och rollen, ljussättning, ljudeffekter och scenmusik. För den metodiska gången vid inövningen av en scen se 80.4.2. 8O.4.I.3. Planering och samverkan Dramatiken sammanväver inslag från en rad olika områden, varför den ger rika möjligheter till samverkan med andra ämnen. Den sceniska konsten skiljer sig från andra konstarter däri att den är ofullständig utan medverkan av den bildande konsten för dekoren och mycket ofta är beroende av musiken. Dramatik är också en huvudform inom litteraturen. Teater är både ordkonst och bildkonst. Samverkan med svenska och estetiska ämnen är alltså naturlig. Dramatiken kan bidra till att belysa historien. Från de flesta historiska epoker finns levande dramatik, där problemen ännu intresserar och där tidsbilder och livsåskådning kan konkretiseras. Med följande moment inom andra ämnen hänger dramatiken nära samman: Svenska: Röst- och talvården i årskurs 1, litteraturläsningen i årskurs 2, framför allt avsnittet om teatern. Konst- och musikhistoria: Utbyte mellan dramatik och konst- och musikhistoria vid behandlingen av olika stilepoker. Bidrag med dramatiska illustrationer inom detta ämne eller på timmar till förfogande. I årskurs 1 kan dramatikillustrationer knytas till avsnitten medeltiden, en konstnär i sin tid, barocken, impressionismen och i års-

765 kurs 2 till avsnitten två kameleonter, några nutida konstnärer och tonsättare om sina idéer och verk och nordisk nationalromantik. Olika stilar och konstströmningar som kan visas på timmar till förfogande i anslutning till konst- och musikhistorien är antiken, renässansen, Moliére eller rokokon, absurdism, expressionism, det folkliga dramat, naturalism och surrealism (jfr 75.4.1.2). Gymnastik: Dansövningar och viss rörelseteknik. Teckning och musik: Samarbete med estetisk specialisering i dessa ämnen kring scenframställningens olika problem. Dessa kan anknytas till de förslag till dramatisk illustration till konst- och musikhistoria som ovan förtecknats. Filmstudiet kräver särskilt samarbete med teckning. 80.4.2.

Verksamhetsformer

804-2.1. Metodiska kommentarer Beroende på undervisningens art bör den bedrivas i grupper med varierande storlek. De orienterande avsnitten kan vanligtvis presenteras i klassundervisning. Färdighetsmomenten däremot kräver en uppdelning i mindre grupper som var för sig tränar en sak. Fritt skapande dramatik och scenplastik bör bedrivas i mindre grupper liksom också taltekniska övningar. För att lärarens instruerande uppgift skall kunna genomföras bör lämpligen olika grupper samtidigt syssla med olika moment. Medan en grupp övar talteknik, som kräver handledning, kan en annan arbeta med rollläsning. E t t särskilt organisationsproblem erbjuder scenframställningen, eftersom alla ej samtidigt kan öva sina roller. En lösning är att de elever som i den fritt skapande dramatiken utvecklat en stark scenkänsla kan vara till hjälp vid instruktion av grupper som ej står under lärarens direkta ledning utan blott då och då får dennes direktiv och hjälp. Samtidigt kan också andra grupper sysselsättas med tekniska eller de-

korativa uppgifter för en scen eller pjäs. Alla elever bör någon gång få ägna sig åt sådana uppgifter. Olika elever kan ha olika intresseinriktning, och ämnesstoffet kan därför koncentreras till vissa intresseområden. Eleverna kan då fördelas på t. ex. regigrupp, filmgrupp, radiospelsgrupp, kritikergrupp, skådespelargrupp och dekorationsgrupp. För en regigrupp bör stor vikt läggas på pjäskunskap, teaterhistoria samt dräkt- och kostymkunskap. Huvudvikten lägges dock på övning i att analysera pjäser och karaktärer. Personinstruktion läres först genom fritt skapande dramatik och fortsattes genom inövande av scener med kamrater under lärarens handledning. Övning i bildseende ernås genom arbete med scenerier på modellscener kombinerat med konst- och miljöstudier. Talet övas i replikskiften av olika karaktär. Likaså bör förmågan att urskilja dynamiska växlingar i en pjäs övas. Regi utgår antingen från talet, ofta kombinerat med musik, eller från rörelsen och bildseendet beroende på vederbörandes läggning. Båda sidor bör emellertid övas. Övningar avseende ljusschema, färgskala för dekor och ljudeffekter bör också förekomma. I en filmgrupp bör huvudvikten läggas på bildseende och ljus och studium av olika slag av berättarteknik i bild. Närbildsaktion är också betydelsefull. En sådan grupp bör givetvis samarbeta med de elever som inom teckning, estetisk specialisering, valt att specialisera sig på film. I en radiospelsgrupp bör huvudvikten läggas på talets uttrycksmedel, musikaliska effekter och ljudeffekter liksom vid mikrofonteknik. Övningarna kan också omfatta försök att överföra episkt och lyriskt stoff till radio i featureprogram. I en skådespelargrupp bör tyngdpunkten läggas på färdigheterna talet, rörelsen och dansen. Färdighetsövningen kan läggas upp som fantasiövningar, systematiska människostudier, rollanalyser och pjäskunskap.

766 Fritt skapande dramatik och scenframställning bör vara centrala moment. Scenframställningen är det moment som studiet utmynnar i och den bestämmer det övriga arbetet. Till ledning för den metodiska gången vid inövningen av en scen lämnas här en mer utförlig kommentar. Arbetet bör börja med analys av hela pjäsen, dess handling, idé och stil för att på den vägen komma fram till en scenlösning, d. v. s. bestämma i vilken miljö scenerna skall utspelas. Därefter bestämmes spelplatser, entréer, utnyttjandet av rummet och färgskala. E t t så enkelt hjälpmedel som en skiss av scenen på kartong är ett betydelsefullt stöd för att för aktörerna konkretisera situationer och placera agerandet rumsligt. När denna analys är avslutad, diskuteras och prövas spelstilen. När den bestämts bör den understrykas genom valet av dekor, färgskala, musik och ljussättning, ett val som mycket väl kan träffas även om scenbilden blott finns i form av skisser och ej i form av färdig scen. En god hjälp vid valet ger t. ex. konsthistorisk och teaterhistorisk referenslitteratur, och råd kan inhämtas av de elever som sysslar med estetisk specialisering i teckning eller uppslag hämtas från film och teater. Scenbilden skall vara lätt att röra sig i, den får inte innehålla onödiga detaljer, allting skall vara betingat av pjäsens innehåll och användas i spelet. En god scenbild är ett väl fungerande scenmaskineri. Den kan vara enkel och ändå suggestiv. Även om dekoren ej genomförs i alla detaljer, bör den dock finnas som inre rumskänsla hos aktören, som med sin röst och sin kropp som instrument skall spela som om allt detta funnes omkring honom. Sedan dekoren är genomförd eller skisserad blir nästa moment att gå in på sceneri och personinstruktion. En genomgång sker av var personerna skall befinna sig i olika situationer och hur de skall bete sig i stora drag. Det är viktigt att från början få in

denna rörlighet i sceneriet, då rörelsen underlättar känsloflödet och uttrycket. Mycket av tolkningen av pjäsen ligger i sceneriet, som bör läggas av regissören/läraren, även om eleverna allt efter arbetets gång och ju djupare man kommer in i pjäsen kan bidra med förslag till förändringar. När sceneriet bestämts följer rollgestaltningen. Gestalterna diskuteras och regissören ger uppslag om hur olika drag kan åskådliggöras. Hos eleven utkristalliseras så småningom en egen uppfattning, där somligt anammas och utvecklas och annat utrensas och modifieras och de egna idéerna börjar ta form. Att få eleven att ta steget till gestaltande kan vara svårt. För elever med tveksam eller förbehållsam läggning kan ibland en starkt uppfordrande stimulans behövas. Andra måste behandlas varsamt och med stort tålamod. Jämsides med karaktäriseringen arbetas dräkten och masken ut. Därefter kan avstämningen av scenen och arbetet på det dynamiska förloppet börja. Växlingarna förhöjs eller dämpas allt efter behov. Ljussättning bestäms, t. ex. färg och modulation, liksom ljudeffekter. Dynamiken i en god roll eller en god pjäs kan bäst upplevas av eleverna om de spelar hela pjäsen. Då blir det lättare att så långt möjligt fånga växlingen mellan t. ex. långsamt-snabbt, häftigt-lugnt, outhärdligt-ljuvligt och samtidigt uppleva helheten. Att lära sig uppfatta både sammanhanget och komplikationen i ett konstverk är både regissörens och aktörens sak. Eleverna kan övas att upptäcka växlingarna i en pjäs och i att använda sin lyhördhet och uppfinningsförmåga till att åskådliggöra dessa. Framför allt den regiintresserade måste lära sig detta. Arbetet med inövningen av en scen tar tid, cirka 3 ä 4 dubbeltimmar. I tredje årskursen torde dock flera scener kunna förberedas samtidigt och eleverna kan arbeta i självständiga grupper, i synnerhet om några av dem är regiintresserade. Läraren

767 måste dock lägga upp instuderingen för eleverna och ge direktiv. Ett mindre arbetsamt sätt är att göra bandinspelningar av vissa scener och arbeta med hörspelsteknik. Fullföljandet av hela pjäser får eventuellt hänskjutas till frivillig verksamhet. Vid årskursernas början skall spelplanerna i stort meddelas eleverna, t. ex. vilka dramatiska illustrationer till konst- och musikhistoria man ämnar göra. Detta ger en viss ryggrad åt studiet. Vidare bör huvudmomenten och avsikten med undervisningen meddelas eleverna, så att de inte förlorar sig i mångfalden utan får en inriktning för sin självverksamhet. 8O.4.22.

Bedömning

Arbetet med dramatisk framställning innebär ofta återkommande tillfällen till bedömning av prestationerna. Visserligen är scenframställningen gemensam, men det är dock möjligt att tydligt urskilja den enskilda prestationen. Vid bedömningen bör hänsyn tas till olika faktorer, t. ex. intresse, arbetsinsats och begåvning, och dessa bör vägas in i det betyg som ges i ämnet. Det innebär att en skådespelarbegåvad elev ej får negligera sådana områden som teaterhistoria och pjäskunskap. Största vikt bör dock läggas på det praktiska utövandet. Därmed avses allt som ingår i den sceniska tolkningen. Motsvarande bedömning bör göras i andra grupper där scenisk tolkning ersattes av andra praktiska moment.

80.4.3.

Hjälpmedel

Dramatikens viktigaste hjälpmedel är scenen. Den fungerar som yttre ram för elevernas färdighetsövningar, och det är därför betydelsefullt att den kan utformas så att eleverna får konfronteras med de praktiska och tekniska problem som uppställer sig vid scenframställning. Bandspelaren fyller en viktig uppgift för olika träningsmoment. Främst gäller det taltekniken. Den kräver möjlighet till upptagning av övad och improviserad läsning. Genom bandspelare kan också ges prov på föredömligt tal och på olika spelstilar. Mikrofon- och ljudteknik kan också övas med bandspelarens hjälp. Musik för rörelsetekniken kan återges med bandspelare eller grammofon. Bilden spelar en viktig roll i undervisningen. Genom bildband eller film kan den teaterhistoriska genomgången göras mer levande. Stilhistoriska inslag kan likaså förmedlas bäst genom bilden, liksom dräktoch kostymkunskap. För filmkunskapen är det givetvis grundläggande att kunna ge prov på alla framställningsmöjligheter i bild. Det tryckta materialet har sin största betydelse för pjäskunskapen men användes i de flesta moment. Därvid bör inte bara pjäsmaterialet uppmärksammas utan även t. ex. recensionssamlingar.

81. Gymnastik 81.1.

Mål

Undervisningen i gymnastik skall ge eleverna rekreation och omväxling, skapa god kondition och ge en allsidig träning av rörelseapparaten. Den skall vidare ge kunskap om och färdighet i arbetsteknik samt

skapa förståelse och bestående intresse för fysisk aktivitet. Den skall bl.a. genom lagspel främja samarbetsvilja och organisationsförmåga. Möjligheterna att i ämnet ge utlopp för estetiskt intresse skall tas tillvara.

81.2.

Huvudmoment

81.3. Anvisningar och kommentarer

Gymnastik Fristående gymnastik. Musikalisk-rytmisk gymnastik. Rörelseimprovisationer. Redskapsgymnastik. Dans Svenska och utländska folkdanser. Modern dans. Bollspel och lek Teknik- och taktikövningar i de stora lagspelen och i individuella spel. Lekar. Fri idrott Löpning på bana och i terräng, hopp, kast och stafettlöpning. Orientering Olika orienteringsvarianter, dock huvudsakligen fri orientering. Simning Simkunnighetsprov. Övning av tekniken i olika simsätt. Simträning. Simhopp. Livräddning och konstgjord andning. Skridskoåkning Hastighetsåkning och konståkning. Bandy och ishockey. Iskunskap. Skidåkning Längdlöpning, utförsåkning och backhoppning. Fjällkunskap. Arbetsteknik Instruktion och övning i att sitta, gå, bära och lyfta rätt. Några vanliga arbetsställningar. Hygieniska råd. Funlctionärsskap, förmåga

ledarskap,

organisations-

Teori Träningslära. Arbetsteknik. Naturvård. Funktionärsskap. Information om den frivilliga idrottsrörelsen.

81.3.1. Lärostoff och verksamhetsformer 81.3.1.1. stoffet

Allmänna synpunkter

på ämnes-

Gymnastikens uppgift är bl.a. att ge tillfälle till fysisk träning och utveckling. Det är därför viktigt att en del av den för gymnastik anslagna tiden utnyttjas för en allsidig och effektiv träning av konditionen och rörelseapparaten. Vid genomförandet av gymnastiken i konditionstränande avseende skall följande förhållanden motivera valet av rörelser och övningar. Kärlförsörjningen av skelett- och hjärtmuskler förbättras genom träning. En väl utvecklad bålmuskulatur kan minska belastningen på ryggraden och därigenom minska eller förebygga besvär av eventuella sjukliga förändringar i kotpelaren. Ledbroskens ämnesomsättning förbättras, då leden tages i anspråk i dynamisk rörelse, men försämras i vila eller i ännu högre grad vid långvarig statisk belastning. Felaktig kroppställning och arbetsteknik kan öka belastningen på muskler och leder och därigenom framkalla mer eller mindre invalidiserande symptom. Organismen är dimensionerad för aktivitet, och den funktionella kapaciteten (för andning, blodomlopp, rörelseorgan) bestämmes således i hög grad av individens träningstillstånd. En nedsatt kondition innebär i många fall också sämre psykisk prestationsförmåga. En annan väsentlig uppgift för gymnastiken är att med utgångspunkt i människokroppens byggnad och funktion förklara varför man bör vara fysiskt aktiv7 och hur en träning bör läggas upp. Många hithörande problem kan belysas med utgångspunkt i idrottsutövning. Avdelningarnas storlek och de lokala resurserna bör anpassas så att eleverna ges tillfälle att pröva och lära olika motionsformer och

769 så att de om möjligt finner idrotter de trivs med. Eftersom elevernas konstitution och intressesfär är olika, är det önskvärt att övningstimmarna i skolan ger plats för individuell träning och motion. Detta är en viktig förutsättning för skapandet av ett kvarstående intresse för motionsidrott. Inom gymnastiken skall också vissa bioteknologiska problem beröras. Se nedan under momentet arbetsteknik. Både i enkla lekar och i komplicerade lagspel kan eleverna systematiskt, åskådligt och aktivt läras att respektera regler och bestämmelser. I gymnastikundervisningen med dess ofta samarbetande mindre arbetsgrupper skapas lätt en naturlig laganda, kamratskap och samarbetsvilja. Lag- och gruppsammansättning bör med vissa mellanrum växlas för att bygga nya relationer bland eleverna. Ofta uppstår situationer där också hjälpsamhet och hänsyn spontant kan komma till uttryck. I sysselsättningar där lag- eller gruppverksamhet förekommer erbjuds rikliga tillfällen att framhålla och utveckla olika sidor av ledarskap. Detta väcker insikt om och förståelse för ansvarets allvar i fråga om såväl kamrater som materiel. Läraren måste fördenskull uppmärksamma de moment i undervisningen vilka för eleverna illustrerar innebörden av sådana begrepp som samarbete, kamratskap och hänsyn till andra och påpeka att reglernas efterlevnad är viktigare än egna eller det egna lagets eventuella fördelar. Ämnet bör göras till föremål för en viss teoretisk undervisning med socialpsykologiska och sociologiska aspekter. I denna undervisning kan gymnastikläraren samarbeta med lärarna i psykologi och samhällskunskap. Den musikalisk-rytmiska gymnastiken och dansen ger rika möjligheter att utveckla elevemas förmåga till inlevelse och fantasi. Gymnastik förutsätter icke musikbeledsagning, men gymnasten stimuleras i

hög grad därav. Musiken kan förfina rörelserna, främja rörelseglädjen och ge en estetiskt tilltalande växling mellan aktivitet och avspänning. Även inom skolidrotten finns grenar där de estetiska kvaliteterna är framträdande, såsom konståkning på skridskor, simhoppning, backhoppning och utförsåkning på skidor. För eleverna på gymnasiet bör friluftsdagarna i största utsträckning organiseras så att eleverna får välja sådana övningar som de är intresserade av. Många uppgifter kan också vara lämpliga som grupparbeten, varigenom eleverna lär sig att samarbeta i organisatoriska frågor. Ofta kan det vara svårt att på gymnastiktimmarna hinna ut till sådana områden där egentligt friluftsliv eller övningar som fordrar terräng kan bedrivas. För många elever blir friluftsdagarna enda möjligheten att på skoltid få utöva grenar som skidlöpning, orientering, långfärd på skridsko, ridning, segling, rodd, tennis och golf. 81.3.1.2. Kommentarer kursmoment

till speciella

Gymnastik De fristående övningarna bör i första hand vara motionsgivande och befrämja ett rytmiskt arbetssätt, styrka och smidighet. Övningar av totalbetonad karaktär eftersträvas, medan övningar vilka kräver lång instruktion undantagsvis bör förekomma. Övningar med lösa redskap såsom bollar och hopprep innebär en omväxling i arbetet. Sammanställning av övningarna till en serie, utförd i följd, betyder ofta en stimulerande intensifiering av arbetet, i synnerhet om övningarna utföres till musik. I flickornas program är det framför allt motionsgivande fristående gymnastik med övningar som tar stora muskelgrupper i anspråk samt övningar med en ständig växling mellan aktivitet och avspänning, som bör förekomma. Utförd till lämplig

770 musik, med eller utan handredskap, har en sådan gymnastik stora förutsättningar att väcka intresse och stimulera känsla och fantasi. Improvisationer och fritt skapande övningar, individuellt, parvis eller i grupp, kan med fördel användas. Konditionsbefrämjande övningar i form av löpträning eller gångarter bör ingå i varje gymnastiklektion. Vid redskapsövningarna bör ledaren genom en för varje dagövning anpassad organisation ge eleverna möjlighet till full aktivitet. Det är av största vikt att läraren ger tydliga anvisningar för att undvika olyckstillbud, vilket inte minst gäller mottagare och redskapens handhavande. Övningar vilka innebär stort riskmoment får inte förekomma. Gymnastik med belastning, t. ex. skivstänger, skall av pojkarna utövas under iakttagande av försiktighet och individuell anpassning. Hävövningar och hopp bör för flickornas del ställa större krav på tekniskt kunnande och estetiskt utförande än på styrka och djärvhet. Träning av arm- och bålmuskulatur bör dock ej försummas. Vid redskapsgymnastik och färdighetsövningar skall alltid tagas hänsyn till elevernas olika förutsättningar och skicklighet. För att eleverna skall uppleva glädjen av framsteg i färdighet och kroppsbehärskning måste de få tillfälle att verkligen öva och genom en metodisk stegring ställas inför överkomliga prestationer. Skolgymnastik avser för skolungdom avpassade övningar — ej elitgymnastik. Särskilt pojkar vill som regel gärna kunna mäta träningens inverkan på prestationsförmågan och på ett konkret sätt få påvisat att de utvecklats. En viss periodindelning av övningarna är i detta avseende att rekommendera. Det ankommer på läraren att finna en lämplig avvägning av perioderna för ämnets olika delar. I undervisningen bör läraren eftersträva

individuell anpassning av färdighetsövningarna. De som har svårt att följa med bör erhålla för dem avpassade övningar — ofta utförda vid andra redskap. Dans Dans är en värdefull form av kroppsrörelse, därför att den förutom att den är motionsgivande också skapar stil och hållning. Danserna bör utgöras av svenska och utländska folkdanser och modern dans. Intresserade elever kan själva få komponera och leda danser. Bollspel och lek Bollspelen är för många elever en lustbetonad och därför populär övningsform. Det är därför naturligt att de får en relativt stor plats på övningsprogrammet. Undervisning i bollspel bör omfatta såväl teknik som taktik. Bollspelslektionerna bör därför innehålla moment av undervisning, antingen så att man före själva spelet går igenom några tekniska övningar eller så att man i samband med spelet övar taktiska moment. Den tekniska utbildningen kan också förläggas till andra lektioner som bedrives med stationssystem, varvid bollteknik övas vid vissa stationer. På detta sätt kan det bli möjligt att på en bollspelstimme hinna med en serie inom klassen. Effektiv teknikträning, lämplig utrustning samt kännedom om och respekt för regler bidrar till att minska risken för olyckshändelser. Vid alla bollspel skall läraren ta hänsyn till elever med synnedsättning eller andra svagheter som gör det svårt för dem att deltaga i ett ofta snabbt och hårt spel. Där förutsättningar finns bör eleverna ges tillfälle att utöva individuella bollspel som tennis, bordtennis, badminton och golf, bl. a. under friluftsdagarna. Fri idrott Lektionerna i fri idrott bör alltid inledas med ett uppvärmningspass, där löpningen

771 dominerar. Därefter måste avdelningen oftast delas upp i grupper som tränar olika grenar, så att varje elev får göra många kast, hopp eller t. ex. starter. Vid sådan uppdelning är det viktigt att läraren går igenom instruktion och säkerhetsbestämmelser för varje grupp. Särskild uppmärksamhet måste ägnas kasten, därför att de kan bli farliga för övriga grupper. Spjut och diskus bör inte övas i grupp annat än under lärarens direkta ledning, då kasten får ske på kommando. Instruktionerna för hämtning av redskapen måste vara så klara att icke någon elev befinner sig på kastfältet när kast skall ske. Instruktion och träning är viktigast men utesluter inte tävlingar. På gymnasiestadiet bör stor frihet ges i valet av tävlingsgrenar, så att eleverna får välja dem som de har lust och fallenhet för. Kravet på allsidig träning får tillgodoses i samband med den gemensamma uppvärmningen i början av lektionerna. En övningsform som har alldeles speciellt värde som konditionsträning är terränglöpning. På eller i närheten av skolgården uppmärkes en löpslinga på 500— 700 m. Det är icke nödvändigt att den går i skogsterräng, även om detta är en fördel. Eleverna får sedan löpa slingan i form av intervallträning, varvid läraren anger omfattningen avpassad efter elevens löpförmåga. Löpträning enligt ett sådant system kombinerad med korta moment av styrkeoch smidighetsgymnastik är ett enkelt och effektivt medel att skaffa eleverna den konditionsreserv som är önskvärd för att de skall orka med sitt skolarbete. Eftersom denna träningsform är ganska ansträngande och för många kanske synes tråkig, bör den vara endast en del av programmet. Orientering De orienteringsövningar som man utöver teoretisk undervisning kan hinna med på gymnastiktimmar inskränker sig till vissa detaljer som stegning, kompassgång och

måhända någon kartläsningsövning. Orienteringen måste i övrigt förläggas till friluftsdagarna. Fria orienteringar på lätta banor inom ett från säkerhetssynpunkt tillfredsställande område är en för eleverna lämplig form av orientering. Orienterings varianter som linjeorientering, rapportorientering till fots eller på cykel samt kartminnesorientering är lämpliga former som eleverna någon gång bör få pröva. Om det finns möjlighet, bör en orienteringspromenad ordnas för sådana som har dåliga kunskaper i orientering. Möjligheterna att kombinera orienteringsövningarna med naturkunskap och naturvård bör tillvaratagas. Fasta kontroller inom ett avgränsat område är till stor hjälp när det gäller banläggningen, vilken annars blir mycket tidsödande. Att banorna därigenom blir relativt lätta är endast en fördel, eftersom alla deltagare bör ha möjlighet att ta sig runt banan. Simning Om skolan disponerar simhall, kan en av lektionerna per vecka användas för simning. Eleverna bör därvid öva de olika simsätten, gärna med specialisering på någon viss gren. Likaså bör livräddning och konstgjord andning övas. Träningen bör även i simning bedrivas så att eleverna får ett visst pensum avpassat efter deras förmåga. Simning är också en gren som kan användas som »veckans konditionsträning». Ofta har en skola möjlighet till simning endast på friluftsdagarna. Undervisningen bör då i första hand ta sikte på den färdighet som fordras för att avlägga simkunnighetsprov. För mera avancerade kan intresset stimuleras genom stafetter, klasstävlingar och vidareutbildning i tekniskt hänseende. Övning av simhopp förutsätter små grupper samt en effektiv avspärrning av

772 övningsplatsen, så att olyckstillbud icke riskeras. Skidåkning På gymnastiktimmarna torde det i de flesta fall bli fråga om längdlöpning. Åkningen kan arrangeras antingen som konditionsträning i ett spår eller som teknikträning i ett tillämpningsspår. Den senare formen fordrar vissa förberedelser, så att tekniken blir rolig att öva. Utförsåkning bör för det stora flertalet elever bedrivas som teknikåkning med syfte att klara en utförslöpa med säkerhet och god stil. För de mera avancerade bör träningen bedrivas dels som friåkning, dels och framför allt i portar. För pojkarna är backhoppning en utomordentlig idrottsform, som dock fordrar en väl preparerad backe. I de flesta skolor kommer skidåkningen att kunna bedrivas endast på friluftsdagarna. Under dessa bör eleverna få tillfälle att lära sig teknikens grunder. I undervisningen bör instruktion i vallning och anvisningar om utrustning och beteende under skidåkning i fjällterräng ges. Arbetsteknik Eleverna skall erhålla någon orientering om bioteknologiska problem: hygien, arbets- och viloställningar, arbetsrörelser, arbetsplatsens utformning, hur arbetsförmågan påverkas av olika miljöfaktorer (t. ex. värme, kyla, buller), synpunkter på kost och vätsketillförsel. Några av de nämnda problemen kan belysas med utgångspunkt i idrottsutövning. I samband med en teoretisk analys av rörelseorganens funktion bör instruktion i att ligga, sitta, lyfta, bära e t c ske praktiskt i gymnastiksal eller på idrottsplats. Funktionärsskap, ledarskap, organisationsförmåga Många av eleverna i gymnasiet har ett stort intresse för idrott och gymnastik. Erfarenheten visar att det tack vare intres-

set för idrott är lätt att väcka intresse framför allt för organisatoriska uppgifter. Gymnastikläraren bör i sitt arbete med eleverna tillvarata de rika möjligheterna till ledarutbildning som finns inom ämnet. I gymnastiksalen kan eleverna få tjänstgöra som instruktörer för mindre grupper. I bollspelen bör eleverna användas som domare och instruktörer. Deras förståelse för domarens uppgift ökar därigenom. På friluftsdagarna kan eleverna få ansvara för instruktion och ledning av idrott för eleverna i de lägre klasserna. Läraren bör då ge så omfattande informationer om övningens uppläggning att eleven kan klara uppgiften. I undervisningen i orientering med yngre elever kan gymnasister som behärskar ämnet bli en mycket god hjälp, därför att det då ofta är nödvändigt att arbeta med små grupper. Även för så kvalificerade uppgifter som banläggning vid orientering och organisation av orienteringstävlingar kan en gymnasist vara lämpad. En intresserad elev kan också ges tillfälle att leda en fritidsgrupp med yngre kamrater, vilket är en god övning för organisatoriska uppgifter och en värdefull skolning till ledare. Även skolidrottsföreningen kan bli en betydelsefull faktor genom att idrottsintresserade elever ledes in på organisatoriska uppgifter. Teori Även om vissa avsnitt av kroppsövningarnas teori behandlas i anslutning till andra ämnen i skolan, är det önskvärt att några gymnastiklektioner ägnas åt teoretiska frågor för att sammanfattande motivera övningsval och arbetssätt. Härvid tas också upp de teoretiska momenten inom arbetstekniken. En kort framställning av träningens inverkan på organismen samt en fysiologiskt grundad motivering till förnuftig motion bör ges.

773 Naturvård bör också behandlas i samverkan med biologiundervisningen. Funktionärskap och regelkännedom fordrar också viss teoretisk genomgång, innan eleverna får praktiska tilllämpningsövningar. I anslutning till skolidrottsföreningens arbete bör information ges om den frivilliga idrottsrörelsen. Bl. a. bör fritidsgruppsverksamheten för ungdom behandlas.

81JS.1.3. Planering och

samverkan

Vid planeringen av verksamheten för läsåret uppdelas stoffet på vanliga lektioner och friluftsdagar. Vid fördelningen av huvudmomenten är det i gymnasiet liksom i grundskolan önskvärt att rörelsevalet blir allsidigt, men denna synpunkt är icke längre så dominerande, därför att gymnasisterna prövat på det mesta av stoffet redan i grundskolan. I gymnasiet bör framför allt kravet på att eleverna får sådana övningar som passar deras förutsättningar och deras intresseinriktning tillgodoses så långt som de yttre förhållandena tillåter. Detta kan medföra att det blir ett visst motsatsförhållande mellan t. ex. kravet på att övningarna skall vara konditionsbefrämjande och de estetiska kraven eller elevernas önskemål. Vid planläggningen före terminens början bör lektionerna i stort fördelas på de olika huvudmoment som läraren har för avsikt att använda. Till skillnad från många av skolans ämnen behöver i gymnastiken icke alla huvudmoment förekomma. Klimat- och lokalförhållanden inverkar i stor utsträckning på vilka av huvudmomenten som väljes och avgör i hög grad om övningarna skall förläggas inom- eller utomhus. Eftersom det i detta ämne icke är någon enskild övning eller rörelseform som oundgängligen måste utövas för att målsättningen för ämnet skall förverkligas, har läraren stor frihet i valet av övningar.

Kursplanen är därför inte så detaljerad och kan av läraren anpassas så att eleverna får tillfälle att utvecklas efter sina anlag. Undervisningen skall dock innehålla några av huvudmomenten. Dagövningar och program för utomhusövningar skall göras med en viss stegring. Särskilt omsorgsfull planering fordrar friluftsdagarna såväl i fråga om det årliga schemat som den speciella organisationen av varje enskild friluftsdag. Planeringsproblemen blir större på gymnasiet än i grundskolan, emedan friluftsdagarna i största utsträckning bör organiseras så att eleverna har flera olika alternativ att välja emellan. För att friluftsdagarna skall kunna genomföras tillfredsställande behöver gymnastikläraren ofta hjälp av andra lärare. Härigenom ges också lärare och elever möjlighet att lära känna varandra i en ny undervisningssituation. Gymnastikundervisningen är i många hänseenden betjänt av samverkan med andra ämnen. I synnerhet gäller detta ämnen som kan bidra till förståelsen av vad som sker i människoorganismen vid fysisk aktivitet. Friluftsdagarna inbjuder också till samarbete med andra ämnen. I biologiundervisningen finns avsnitt som behandlar människokroppens anatomi och fysiologi, där arbetsfysiologi och effekten av träning på ett naturligt sätt kan genomgås (jfr 22.4.1.3). I biologi kan även matsmältningsprocessen och den intermediära ämnesomsättningen beröras för förståelsen av energiomsättning och kost. I fråga om momentet arbetsteknik är samverkan med ergonomi naturlig (se 33.4.2.4). Jämför nedan om hjälpmedel. Samverkan med psykologi och samhällskunskap är nämnd i 81.3.1.1. Med musiken kan ett fruktbärande samarbete ske dels i fristående gymnastik, dels i folkdans och annan dans.

774 81.3.1.4- Metodiska kommentarer Arbetssättet bör präglas av att eleverna uppnått ett högre åldersstadium och i viss utsträckning känner till olika övningar från tidigare skolformer. I största möjliga utsträckning bör övningarna bedrivas som grupparbete eller individuell träning, varvid elevernas initiativkraft och ledarförmåga stimuleras och utvecklas. De som av någon anledning är handikappade bör ägnas särskilt intresse, så att de får lämpliga övningar som bidrar till deras fysiska utveckling. Varje lektion bör innehålla några övningar som verkar konditionstränande. Den egentliga konditionsträningen bör dock förläggas till en särskild lektion i veckan, då eleverna får gå igenom ett ordentligt träningsprogram enligt »intervallprincipen». För att nå effekt måste träningsintensiteten hållas relativt hög. Det är därför lämpligt att den effektiva arbetstiden förkortas och god tid tas till dusch och vila före nästa lektion. Om möjligt bör denna intensiva träning dock läggas omedelbart före frukostrast eller på dagens sista timme. Tävlingar är ett stimulerande och uppfostrande moment som kan vara av stort värde i undervisningen. Det är dock icke alla elever som är lämpade t. ex. för vissa individuella idrotter. Andra är av annan anledning rädda för att tävla. Sådana elever bör icke tvingas härtill utan bör intresseras för övningsformer där de kan jämföra prestationerna med sina egna tidigare och slipper jämföras med andra. I lagtävlingar, t. ex. bollspel, kan det vara fördelaktigt att dela upp avdelningen så att jämbördiga spelare får möta varandra. Det blir annars lätt så att de som är mindre skickliga eller har något handikapp inte får vara med i spelet utan bara får stå och titta på. Hänsyn måste sålunda visas mot alla kategorier av elever.

81.3.2. Hjälpmedel För att få tillfälle att genomföra de olika delarna av kursplanen är det värdefullt att ha tillgång till även andra lokaler än gymnastiksalen. Inom kommunen befintliga idrottsanläggningar som idrottshall, simhall eller idrottsplats med bollplaner vidgar betydligt möjligheterna att variera ämnets innehåll och uppläggning. Organiserandet av olika träningsformer kräver att tillräckliga förberedelser gjorts för att eleverna skall kunna utnyttja tiden på ett effektivt sätt. I skolans närhet bör därför terrängslingor och fasta orienteringsbanor anordnas. Vintertid bör, om terrängförhållandena det medger, skidspår läggas ut och andra anordningar för vinteridrotter vidtas. Redskapsövningarna utgör ett viktigt inslag i gymnastiken. Lämpliga redskap är gymnastikbollar, hopprep och käglor. Utrustning för olika slag av bollspel bör också finnas. Beledsagande musik har en betydelsefull funktion för komponerade gymnastikprogram och danser. I gymnastiksalen bör därför finnas grammofon med förstärkare, bandspelare eller piano. Tillgång till lektionssal i anslutning till eller i närheten av gymnastiksal och idrottsplan underlättar teoretiska lektioner. Den bör för att rätt kunna utnyttjas vara försedd med projektionsapparat för film och bildband. För att demonstrera och öva livräddning och iskunskap bör finnas materiel, t. ex. övningsmask för konstgjord andning, ispik, livlinor samt isdubbar och plankor att öva isättningen. För att utföra mätningar av träningseffekt är en ergometercykel ett utmärkt hjälpmedel. Eleven kan se vilken effekt träningen haft, och effekten av olika typer av övningar kan prövas. Ergometercykeln är också lämplig för demonstrations- och laborationsövningar i arbetsteknik i samverkan med biologi och ergonomi (se ovan 81.3.1.3 samt 22.4.1.3 och 33.4.2.4).

775 Bilaga

Gymnasieutredningens läroplansexperter Experter för orienteringsämnen, språkämnen, matematisk-naturvetenskapliga ämnen, estetiska ämnen och för allmänna undervisningsfrågor Avdelningschefen Lennart Sandgren, Nacka, ordf. Rektorn Erik Nordeli, Kalmar, vice ordf. Lektorn Hans-Erik Östlundh, Malmö, sekr.

Orienteringsämnen Adjunkten Gunnar Änder, Stockholm Professorn Ragnar Bentzel, Uppsala Redaktören Carl-Erik Gustafsson, Malmö Docenten Ingrid Hammarström, Uppsala Lektorn Erik Hörnström, Uppsala Docenten Ingvar Johannesson, Stockholm Fil. lic. Östen Johansson, Upplands-Väsby Docenten Assar Lindbeck, Upplands-Väsby Lektorn Folke Lägnert, Lund Universitetslektorn David Magnusson, Lidingö Lektorn Ingemar Mundebo, Lidingö Byråchefen Ejnar Neymark, Stocksund Rektorn Erik Sjöberg, Stockholm Professorn Anders Wedberg, Djursholm Lektorn Hans-Erik Östlundh, Malmö

Språkämnen Rektorn Gustaf Anderson, Göteborg Universitetslektorn Ingemar Boström, Lidingö Lektorn Ragnar Dahlin, Malmö Adjunkten Bengt Duvhammar, Gävle Professorn Alvar Eliegård, Göteborg Lektorn Gottfried Grunewald, Malmö Rektorn Hartwig Hermansson, Gävle Rektorn Ragnar Höistad, Uppsala Preceptorn Gunnar Jacobsson, Göteborg Avdelningschefen Bertil Junel, Stockholm Docenten Bertil Maler, Stockholm Lektorn Martin Melander, Gävle Lektorn Bengt Melin, Stockholm Lektorn Ivar Thorén, Stockholm

Matematisk-naturvetenskapliga ämnen Skoldirektören Axel Assarsson, Örebro Lektorn Lars Bjellerup, Lund Lektorn Bertil Boren, Stockholm Professorn Nils Fries, Uppsala Lektorn Sven Glad, Malmö Lektorn Matts Hastad, Stocksund Docenten Peter Perlmann, Lidingö Universitetslektorn Lennart Rade, Göteborg Lektorn Richard Westöö, Solna Rektorn Torsten Wickbom, Tisnarbro Lektorn Lars-Olof Öhman, Djursholm

Estetiska

ämnen

Musikdirektören Carl Ahlberg, Lidingö Adjunkten Ingegerd Aschan, Västerås Musikdirektören Kajs Bergsten, Stockholm Teckningsläraren Erik Palmer, Norrköping Teckningskonsulenten Hasse Wahrby, Stockholm

Allmänna undervisningsfrågor Intendenten Sten Sture Allebeck, Saltsjöbaden Adjunkten Lennart Berggren, Linköping Rektorn Börje Holmberg, Malmö Lektorn Gunnar Holmberg, Stockholm Lektorn Esse Lövgren, Sigtuna Lektorn Sten-Erik Mörtstedt, Örebro Lektorn Jon Naeslund, Stockholm Konsulenten Bengt Ohlson, Stockholm Adjunkten Olof Storm, Sigtuna Rektorn Sigurd Åstrand, Stockholm

776 Experter för ekonomiska ämnen Byrådirektören Emil Stetler, Stockholm, sammankallande Ämnesläraren Olle Adlerborn, Solna Rådmannen Curt Böre, Stockholm Ämnesläraren Evy Ekström, Västerås Rektorn Birger Forsberg, Södertälje Direktören Arne Henriksson, Stockholm Rektorn Hans Meijer, Saltsjöbaden Lektorn Ingemar Mundebo, Lidingö

Lektorn Gösta Rankloo, Malmö Civilekonomen Nils Sjöblom, Göteborg Lektorn Erik Sternerup, Malmö Professorn Thomas Thorburn, Tumba Ekon. lic. Bo Wickström, Mölndal Lektorn Hans-Erik Östlundh, Malmö

Experter för tekniska ämnen Avdelningschefen Mats Hultin, Sigtuna, ordf. Lektorn Kjell Malm, Jönköping, sekr., t. o. m. den 31 december 1962 Skoldirektören Axel Assarsson, Örebro, sekr., fr. o. m. den 1 januari 1963 Professorn Bertil Agdur, Danderyd Rektorn Bo Ahlström, Växjö Rektorn Klas-Erik Almberger, Östersund Rektorn Thure Alvemark, Borlänge Skoldirektören Axel Assarsson, Örebro Överingenjören Börje Bergsman, Västerås Rektorn Erik Bergström, Skövde Överingenjören Lennart Borg, Västerås (på egen begäran entledigad fr. o. m. den 25 augusti 1962) Lektorn Birger Bäcklund, Norrköping T. f. professorn Erik Carlberg, Stockholm Fil. lic. Allan Danielsson, Sollentuna Lektorn Gerhard Embring, Stockholm Lektorn Stellan Engström, Hälsingborg Lektorn Folke Ericsson, Borlänge Universitetslektorn Gösta Frick, Uppsala Civilingenjören Gideon Gerhardsson, Stockholm Rektorn Nils Hansson, Karlskrona Lektorn Folke Hedström, Stockholm Professorn Gunnar Henriksson, Stockholm

Lektorn Alf Jergling, Borlänge T. f. byråchefen Nils Kaby, Lidingö Lektorn Sigvard Kruse, Stockholm Direktören Hugo Larsson, Stockholm Direktören Elof Ljungkvist, Göteborg Lektorn Gunnar Ljunglöf, Härnösand Fil. lic. Dick Lundkvist, Stockholm Lektorn Karl Bertil Lundqvist, Hälsingborg Lektorn Kjell Malm, Jönköping Lektorn Bertil Molin, Linköping Direktören John Munck af Rosenschöld, Saltsjöbaden Direktören Kurt Månsson, Danderyd Lektorn Sten-Erik Mörtstedt, Örebro Lektorn Egon Nilsson, Stockholm Civilingenjören Erik Persson, Västerås Professorn Gösta Rosenblad, Göteborg Professorn Bengt Rånby, Djursholm Lektorn Paul Schoster, Stockholm Rektorn Bertil Sjöberg, Malmö Professorn Thomas Thorburn, Tumba Lektorn Erik Welander, Eskilstuna

Experter för fysisk fostran Gymnastikdirektören Marianne Ekelund, Lidingö Rektorn Paul Högberg, Lidingö

Professorn Nils Lundgren, Stockholm Docenten Per Olof Åstrand, Näsbypark

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963 1. 0resunds-forbindelsen. 1. del. 2. Fiske och flottning i gränsvattnen mellan Finland och Sverige. 3. Opprettelse av »Nordens Hus» i Reykjavik.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

Utlännings tillträde till offentlig tjänst. [7] Författningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. [16] Del 2. Motiv. [17] Del 4. Bilagor. [19] Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. [20] Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. [23] Trafikmål. [27] Utsökningsrätt II. [28] Skadestånd I. [33] Utrikesdepartementet Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. [3] Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. [4] U-länder och utbildning. [34] Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbistånd. [d7J

Ecklesiastikdepartementet En teknisk institution inom Stockholms universitet. [1] 1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Universitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [13] 1960 års gymnasieutredning 1. Vägen genom gymnasiet. [15] 2. Kraven på gymnasiet. [22] 3. Specialutredningar om gymnasiet. [41] 4. Ett nytt gymnasium. [42] 5. Läroplan for gymnasiet. [43] . 1958 års utredning kyrka-stat. I. Religionens betydelse som samhällsfaktor. [26] Lärare på grundskolans mellanstadium. [35] Jordbruksdepartementet Listerlandets ålfisken. [32] Handelsdepartementet

Försvarsdepartementet

Översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. [12] Papper och annan skrivmateriel. [25] Malmen i Norrbotten. [36]

Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. [5] Försvar och fiskerinäring. [31] Socialdepartementet

Inrikesdepartementet

Den statliga konsulentverksamheten på socialvårdens område. [30] Arbetsföreläggande. [38]

Kommunalrättskommittén IV. Kommunalförbundens lånerätt. [2] V. Kommunala renhållningsavgifter. [29] Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena. [6] •'•..Uppehållstillstånd m. m. för utländska studerande. L11J Sjukhus och öppen vård. [21] _ Mentalsjukhusens personalorganisation. Del I. Intervju- ocn frekvensundersökningar m. m. [24]

Finansdepartementet Preliminär nationalbudget för år 1963. [8] Undersökning av taxeringsutfallet. [14]

IVAR H i E G G S T B Ö M S T R Y C K E R I STOCKHOLM

1963 AB