Lagstiftning om värdepappersfonder m.m. och om stämpelskatt på värdepapper

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Lagstiftning om

Värdepappersfonder m.m. och om

Stämpelskatt på värdepapper

Aktiefondsutredningen Stockholm 1969

Statens offentliga utredningar 1969

Kronologisk förteckning

1. Faktisk brottslighet biand skolbarn. Esselte. J u . 2. Om sexuallivet i Sverige. Esselte. U. 3. Ny sjöarbetstidslag. Esselte. K. 4. Bostadsrätt. Esselte. J u . 5. Utsökningsrätt IX. Norstedt & Söner. J u . 6. Offentliga tjänstemäns bisysslor. Esselte. C. 7. Kungörelseannonsering. Beckman. J u . 8. Sexualkunskapen på grundskolans högstadium. Esselte. U. 9. A D B inom inskrivningsväsendet. Esselte. J u . 10. Ny gruvlag. Svenska Reproduktions A B . J u . 1 1 . Internationell adoptionsrätt. Norstedt & Söner. J u . 12. Regionmusik. Esselte. U. 13. Förenklad obligationshantering. Esselte. Fi. 14. Filmen- censur och ansvar. Haeggström. U. 15. Växtförädlarrätt. Esselte. Jo. 16. Lagstiftning om värdepappersfonder m.m. och om stämpelskatt på värdepapper. Esselte. Fi.

A n m . Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

Statens offentliga utredningar 1969:16 Finansdepartementet

Lagstiftning om

Värdepappersfonder m. m. och om

Stämpelskatt på värdepapper

Ak tief ondsu tredningen Stockholm 1969

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1969

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och chefen för finansdepartementet Förslag till Lag om värdepappersfondrörelse Förslag till Lag om avbetalningsförsäljning av värdepapper, m. m Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt . . . Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt . Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt Förslag till Förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623) Förslag till Förordning om ändring i stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 (nr 308) Kapitel 1 Utredningsdirektiven m. m. . I

Värdepappersfondrörelse

Kapitel 2 Investment företag i allmänhet 2.1 Begreppet »investmentföretag» . . 2.2 Investmentf öretagens juridiska form 2.3 Slutna och öppna fonder . . . . 2.4 Placeringen av fondmedel . . . . 2.5 Fonder placerade i fast egendom . 2.6 Vinstutdelning och s.k. tillväxtfonder 2.7 Leverage-principen SOU 1969: 16

9 21

2.8 Investmentf öretagens betydelse för spararna och för kapitalmarknaden 2.9 Socialpolitisk betydelse Kapitel 3 Investmentföretag och lagstiftning om sådana företag i vissa främmande länder 3.1 Storbritannien 3.2 Amerikas förenta stater . . . . 3.3 Schweiz 3.4 Förbundsrepubliken Tyskland . . 3.5 Österrike 3.6 Nederländerna 3.7 Frankrike 3.8 Belgien 3.9 Luxemburg 3.10 Italien 3.11 De nordiska länderna (utom Sverige) Kapitel 4 Investmentföretag i Sverige . 4.1 Allmänt om investmentf öretagen 4.2 Investmentföretag i bolagsform . 4.3 Aktiefondsföretag i egentlig mening 4.4 Aktiesparklubbar

47 49

50 50 53 55 58 61 62 64 65 67 68 68 69 69 70 71 77

43 — 43 43 43 44 45 46 46 47

Kapitel 5 Behovet av lagstiftning om investmentföretag 5.1 Investmentbolag 5.2 Aktiefondsföretag i egentlig mening

79 Kapitel 6 Lagstiftningens allmänna uppläggning

84 Kapitel 7 Lagstiftningens huvudfrågor . 7.1 Lagens tillämpningsområde . . . 7.2 Tillståndstvång och tillsynsmyndighet

79 79

88 88 89

7.3 Värdepappersfondföretagets juridiska form 7.4 Tillståndsvillkoren; återkallande av tillstånd 7.4.1 Ekonomiska förhållanden 7.4.2 Bolagets ledning 7.4.3 Bolagets v e r k s a m h e t . . . 7.4.4 Olämplighet 7.4.5 Återkallande av tillstånd . 7.5 Inflytande för ägarna av fondandelsbevis 7.6 Fondbolagets åligganden; utövande av rösträtten för de i fonden ingående aktierna 7.7 Värdepappersfondens ställning såsom en fristående förmögenhetsmassa 7.8 Regleringen av rättsförhållandet mellan fondbolag och fondandelsägare 7.9 Placering av värdepappersfonds medel 7.9.1 Allmänt 7.9.2 Placeringsobjekt 7.9.3 Riskfördelningsgrundsatsen 7.9.4 Förhindrande av maktkoncentration 7.10 Förvaringsbank 7.11 Fondandel och fondandelsbevis . 7.11.1 Begreppet fondandel . . . 7.11.2 Fondandelsbevisens form. 7.11.3 Fondandelsbevisens likställande i huvudsak med löpande skuldebrev . . . 7.11.4 Fondandelsbevisens utgivningspris 7.11.5 Skyldigheten att inlösa fondandelsbevis 7.11.6 Fondandelsbevisens inlösningspris 7.12 Redovisning 7.13 Fondförvaltningens övergång, m. m 7.14 Tillsyn 7.15 Skadestånd 7.16 Ansvarsbestämmelser 7.17 Övergångsbestämmelser . . . . Kapitel 8 Beskattningsfrågor 8.1 Gällande skattebestämmelser . . 8.2 Rättspraxis 8.3 Vissa tidigare förslag till särbestämmelser för fondföretag . . . 8.4 Utredningens överväganden och förslag

92 94 94 97 98 99 100 100

110 113 113 114 117 120 121 124 124 125

127 129 130 131 132 133 136 138 138 139 140 140 143 145 146

Kapitel 9 Bankinstituts rätt att förvärva fondandelsbevis, m.m II

Värdepappersförsäljning mot förskottsbetalning

Kapitel 10 Värdepappersförsäljning mot förskottsbetalning 10.1 Nuvarande förhållanden . . . . 10.2 Utredningens överväganden och förslag

159 159 162

I I I Stämpelskatter på värdepapper

169 Kapitel 11 Inledande ord

169 Kapitel 12 Emissionsstämpel 12.1 Inledning 12.2 Aktier i svenska bolag 12.2.1 Gällande ordning . . . . 12.3 Insatser i svenska bolag . . . . 12.3.1 Gällande ordning . . . . 12.4 Svenska obligationer m. m. . . . 12.4.1 Gällande ordning . . . . 12.4.2 Särskilda framställningar om stämpelfrihet för obligationer 12.4.3 Yttranden över de särskilda framställningarna . 12.5 Andelsbevis i svenska värdepappersfonder 12.5.1 Gällande ordning . . . . 12.5.2 Stämpelutredningen . . . 12.5.3 Yttrandena över stämpelutredningens förslag . . . 12.5.4 1964 års stämpelskatteproposition 12.6 Certifikat på svenska värdepapper 12.6.1 Gällande ordning . . . . 12.6.2 Stämpelutredningen . . . 12.6.3 Yttrandena över stämpelutredningens förslag . . . 12.6.4 1964 års stämpelskatteproposition 12.7 Utländska värdepapper 12.7.1 Gällande ordning . . . . 12.7.2 Stämpelutredningen . . . 12.7.3 Yttrandena över stämpelutredningens förslag . . . 12.7.4 1964 års stämpelskatteproposition 12.8 Gemensamma bestämmelser . . 12.9 Aktiefondsutredningens förslag .

170 170 170 170 171 171 171 171

172 173 175 175 175 176 177 177 177 177 177 177 178 178 178 178 178 178 179

SOU 1969: 16

Kapitel 13 Fondstämpel 13.1 Gällande ordning 13.2 Stämpelutredningen 13.3 Yttrandena över stämpelutredningens förslag, m. m 13.4 1964 års stämpelskatteproposition 13.5 Aktiefondsutredningens överväganden och förslag 13.5.1 Bakgrund 13.5.2 Utredningen

184 184 186

IV

193 Sammanfattning

Bilagor 1. Försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolag 2. Förslag till Fondstämpelförordning 3. Motivering till förslaget till ny fondstämpelförordning 4. Förslag till Fondstämpelkungörelse 5. Motivering till förslaget till fondstämpelkungörelse 6. Emissionsstämpelns skattesatser . 7. Överlåtelsestämpelns skattesatser. 8. Stämpelskatt. Emissions- resp. införselstämpel 9. Fondstämpelavgiften 10. Utländska kapitalomsättningsskatter på värdepapper A. Stämpelskatt på emission av värdepapper B. Särskild kapitalomsättningsskatt vid bolagsbildning m. m. i vissa utomnordiska länder. . . C. Stämpelskatt på överlåtelse av värdepapper D. Skatteharmoniseringen inom EEC

SOU 1969: 16

186 187 187 187 189

200 206 212 223 227 229 230 231 232 233 233

238 241 245

Till Statsrådet och chefen för finansdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 februari 1963 tillkallade chefen för finansdepartementet samma dag regeringsrådet Åke Martenius (ordförande), direktören Max Dinkelspiel, numera statsrådet Sven-Eric Nilsson, numera generaldirektören Malte Oredsson samt f. d. regeringsrådet, direktören Sven Strömberg med uppdrag att verkställa utredning rörande vissa former av handeln med värdepapper samt översyn av bestämmelserna angående stämpelavgift för fondpapper. Samtidigt uppdrogs åt numera kanslirådet Stig Wernlund att såsom expert biträda de sakkunniga. På begäran entledigades Nilsson genom beslut den 14 maj 1964 från uppdraget att vara utredningsman. Samtidigt uppdrog departementschefen åt Wernlund att vara ledamot av utredningen. Utredningsmännen har antagit benämningen aktiefondsutredningen. Till utredningens sekreterare förordnades den 30 september 1963 numera hovrättsrådet Per Ihrfelt samt till biträdande sekreterare den 15 februari 1963 numera departementssekreteraren Birgit Warholm. Till utredningen har den 1 mars 1963 överlämnats två särskilda den 1 och den 4 oktober 1962 till finansdepartementet inkomna skrifter, i vilka Aktiebolaget Företagskredit och Aktiebolaget Svensk Exportkredit anhållit om undantag från stämpelplikt för bolagens obligationer enligt förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften samt, såvitt rör sistnämnda bolag, även enligt förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Vidare har under hand överlämnats en den SOU 1969:16

23 november 1961 dagtecknad skrift från Aktiebolaget Industrikredit, vari bolaget anhållit om frihet från stämpelavgift vid emission av obligationer. Utredningens ordförande och sekreterare har efter medgivande från departementschefen under tiden den 11-25 juli 1965 företagit en resa till Västtyskland, Österrike och Schweiz för att studera där förefintlig lagstiftning på det område, som omfattas av utredningens uppdrag, ävensom den verksamhet, vilken på detta område utövas av myndigheter och företag i dessa länder. Sedan utredningsuppdraget slutförts får utredningen härmed överlämna betänkande angående Lagstiftning om värdepappersfonder m. m. och om stämpelskatt på värdepapper. Stockholm den 23 maj 1969.

Åke Martenius Max Dinkelspiel

Malte Oredsson

Sven Strömberg

Stig Wernlund I Per Ihrfelt Birgit Warholm

Förslag till Lag om värdepappersfondrörelse Härigenom förordnas som följer. Inledande bestämmelser 1 §. Med värdepappersfondrörelse förstås i denna lag rörelse, som har till ändamål att förvalta en huvudsakligen av aktier, obligationer eller andra värdepapper bestående och från rörelsens övriga egendom skild förmögenhet (värdepappersfond) samt att erbjuda allmänheten att insätta medel i fonden mot bevis om rätt till andel i fondens vid varje tidpunkt beräknade värde (fondandelsbevis). Värdepappersfondrörelse får utövas endast av aktiebolag som erhållit tillstånd därtill av bankinspektionen (fondbolag) och i den ordning som i denna lag sägs. I fråga om sådant bolag skall gälla vad angående aktiebolag i allmänhet är föreskrivet i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas. Vill någon eljest erbjuda allmänheten att deltaga i gemensamt förvärv av värdepapper, får det ske endast genom inbjudan att teckna aktie i aktiebolag eller andel i ekonomisk förening, som avser att idka sådan verksamhet. 2

§.

Tillstånd enligt 1 § får meddelas endast om bolagsordningens bestämmelser står i överensstämmelse med de i 5—7 §§ angivna förutsättningarna samt bolaget ej finnes olämpligt att utöva rörelse av ifrågavarande slag. Bankinspektionen kan återkalla lämnat tillstånd om fondbolaget förlorat över en tredjedel av aktiekapitalet och bristen ej blivit fylld inom tre månader efter det den yppades eller om bolaget genom överträdande av denna lag eller uppenbart åsidosättande av fondandelsägares intresse eller annorledes visat sig olämpligt att utöva värdepappersfondrörelse. 3

§.

Annan än fondbolag får ej i sin firma eller eljest vid angivande av sin verksamhet använda orden värdepappersfond, aktiefond, obligationsfond, investmentfond, placeringsfond eller sammansättning med dessa ord eller annan därmed förväxlingsbar beteckning. 4 §. Fondbolag skall stå under tillsyn av bankinspektionen. SOU 1969: 16

Fondbolag 5 §. Fondbolags aktiekapital skall uppgå till minst 100 000 kronor. Aktiekapitalet skall vara till fullo inbetalt innan rörelsen påbörjas. Bolaget är befriat från vad i lag stadgas rörande skyldighet för aktiebolag att verkställa avsättning av vinstmedel med hänsyn till förhållandet mellan bolagets skulder och summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregleringsfond. 6 §. Fondbolags styrelse skall bestå av minst fem ledamöter. Av styrelseledamöterna skall minst en utses med särskild uppgift att vaka över att fondandelsägarnas intresse vederbörligen beaktas. Sådan styrelseledamot skall enligt bestämmelse, som skall vara intagen i bolagsordningen, utses av fondandelsägarna eller av intressegrupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande av bankinspektionen. Han får ej vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget. Vad i denna lag finns stadgat om styrelseledamot skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant för styrelseledamot. 7

§.

Fondbolag får ej driva annan verksamhet än värdepappersfondrörelse. 8 §.

Fondbolag åligger att under iakttagande av vad i denna lag eller eljest finns stadgat samt i överensstämmelse med gällande fondbestämmelser självständigt och i eget namn förvalta av bolaget bildad värdepappersfond. Bolaget äger därvid förfoga över all den egendom, som ingår i fonden, samt utöva alla ur denna egendom härflytande rättigheter. Vid värdepappersfondens förvaltning, inbegripet utövande av rösträtt för aktier i fonden, skall bolaget uteslutande handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Bolaget får ej annat än för särskilt fall överlåta rösträtten till annan och skall, om så sker, utfärda noggranna anvisningar för dess utövande. 9 §. Styrelseledamot får ej för egen räkning från bolaget förvärva värdepapper, vilka ingår i värdepappersfond, som bolaget förvaltar, eller till bolaget sälja värdepapper avsedda att ingå i dylik fond. 10 §. För sin förvaltning av värdepappersfond äger fondbolag åtnjuta ersättning ur fonden enligt de grunder för beräkning härav, vilka finns angivna i fondbestämmelserna.

Värdepappersfond

och dess förvaltning

11 §. Värdepappersfond består av de medel, som för fonden tillföres fondbolag, och därför anskaffade värdepapper liksom all ersättning för och avkastning av denna egendom jämte alla ur densamma härflytande rättigheter. Värdepappersfond skall åsättas beteckning, varigenom den tydligt kan skiljas från andra värdepappersfonder.

10 SOU 1969: 16

12 §. Värdepappersfond skall hållas skild från fondbolagets övriga medel. Den i värdepappersfond ingående egendomen får ej överlåtas som säkerhet eller pantsättas. Avtal, som träffas i strid häremot, är ogiltigt. Fordran hos fondbolag får ej begagnas till kvittning mot fordran, som bolaget har för värdepappersfonds räkning. 13 §. Till värdepappersfond hörande egendom får ej tagas i mät. Vid fondbolagets konkurs skall fondegendomen ej ingå i bolagets konkursbo. Övergår jämlikt 34 § andra stycket eller 36 § första stycket förvaltningen av värdepappersfond från fondbolaget till förvaringsbanken, åligger det banken att med anlitande av fondens medel fullgöra alla de förpliktelser, vilka bolaget under iakttagande av bestämmelserna i denna lag ådragit sig för fondens räkning. Motsvarande skall gälla vid överlåtelse av fonden till annat fondbolag. 14 §. För varje värdepappersfond skall finnas av fondbolaget upprättade fondbestämmelser. Dessa skall ange: 1) fondens beteckning; 2) de allmänna riktlinjerna för placering av fondens medel med angivande av huruvida fonden delvis eller helt skall bestå av utländska värdepapper; 3) i vilken omfattning utdelning skall ske till fondandelsägarna eller, därest utdelning ej skall äga rum, bestämmelse härom; 4) de tillägg till fondandelsvärdet, som bolaget till täckande av försäljningskostnader m. m. högst får göra vid bestämmande av utgivningspriset för fondandelsbevis; 5) de avdrag från fondandelsvärdet, som bolaget till täckande av inlösningskostnader m. m. högst får göra vid bestämmande av inlösningspriset för fondandelsbevis; 6) den ersättning bolaget äger åtnjuta för sin förvaltning av fonden; 7) den ersättning förvaringsbanken äger åtnjuta för sitt omhänderhavande av fonden; samt 8) fondens räkenskapsår och de tider då kvartalsredogörelser skall upprättas. Fondbestämmelserna skall fastställas av bankinspektionen. 15 §. Fondbestämmelse, som avses i 14 § första stycket 2) och 3), får ej ändras utan medgivande från samtliga fondandelsägare. Fattas beslut om sådan ändring, skall det underställas bankinspektionen för fastställelse. Vill fondbolag ändra annan fondbestämmelse än sådan, som avses i första stycket, skall bolaget med angivande av skälen härför ansöka om tillstånd hos bankinspektionen. Om inspektionen finner att den föreslagna ändringen är skälig och ej strider mot fondandelsägarnas intressen, får inspektionen lämna bolaget tillstånd till ändringen. Denna får ej träda i tillämpning förrän tre månader efter det tillståndet meddelats. Om offentliggörande av ändringen äger inspektionen meddela behövliga föreskrifter. 16 §. Fondbolag får besluta om utbetalning av medel, som ingår i värdepappersfond, endast för något av följande ändamål, nämligen: 1) förvärv av värdepapper till fonden; SOU 1969: 16

2) utbetalning av ersättning enligt fondbestämmelserna för bolagets kostnader för fondandelsbevisens utfärdande och utgivande; 3) inlösen av fondandelsbevis, inbegripet den ersättning bolaget enligt fondbestämmelserna äger tillgodogöra sig för inlösningsförfarandet; 4) utdelning till fondandelsägare; 5) utbetalning till bolaget av den ersättning bolaget enligt fondbestämmelserna äger erhålla för förvaltningen av fonden; eller 6) betalning av skatter, som belöper på fonden, eller fullgörande av andra förpliktelser, som avser fonden. 17 §. I värdepappersfond ingående medel skall, i den mån behov av likvida medel icke förefinns, så snart det bedömes lämpligen kunna ske användas för förvärv av värdepapper. 18 §. Till värdepappersfond får förvärvas endast följande slag av värdepapper: 1) vid Stockholms fondbörs inregistrerade svenska aktier, obligationer och andra värdepapper; 2) andra svenska aktier, obligationer eller värdepapper, som noteras på lista utgiven av sammanslutning av svenska fondkommissionärer; 3) utländska aktier, obligationer och andra värdepapper, om förvärv av sådana är förutsatt i fondbestämmelserna och värdepapperen är föremål för handel och notering vid större fondbörs; 4) aktier, obligationer och andra värdepapper, som utbjudes till försäljning under sådana förhållanden att sannolika skäl finns för antagande att de inom kort kommer att inregistreras vid Stockholms fondbörs eller eljest bli föremål för sådan handel och notering, som under 2)—3) sägs; samt 5) av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar för kortvarig placering av likvida medel. Värdepapper som förvärvats med stöd av stadgandet under 4) skall, om där angiven förutsättning icke uppfyllts inom sex månader från förvärvet, avyttras så snart lämpligen kan ske. Med aktier jämställes bevis om rätt till förvärv eller utbekommande av aktier. 19 §. Värdepapper med en och samme utfärdare får ej mot vederlag förvärvas till värdepappersfond i vidare mån än att i fonden ingående värdepapper, som utfärdats av honom, efter förvärvet uppgår till högst fem procent av fondens värde. Bankinspektionen får dock för viss eller vissa utfärdares värdepapper medge, att nämnda gräns överskrides intill högst tio procent av fondvärdet. Förvärv på grund av tidigare aktieinnehav av nya aktier vid nyemission i aktiebolag får ske utan hinder av vad i första stycket stadgas. Fondbolaget skall dock senast inom sex månader från dylikt förvärv avhända fonden den del av de sålunda förvärvade aktierna, som ej vid något tillfälle efter förvärvet kunnat inrymmas inom de i första stycket angivna gränserna. Fondbolag bör ägna särskild uppmärksamhet däråt, att värdepapper utfärdade av företag, som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, icke förvärvas i sådan omfattning, att intresset av riskfördelning ej i erforderlig mån tillgodoses.

12 SOU 1969:16

20 §. Fondbolag får ej i värdepappersfonder inneha mer än fem procent av aktierna i ett och samma aktiebolag eller, om aktier med olika röstvärde finns, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier i aktiebolaget. Vad sålunda stadgats skall när aktierna i flera fondbolag äges eller på därmed jämförligt sätt innehaves — direkt eller genom förmedling av juridisk person — av väsentligen samma fysiska eller juridiska personer ha avseende på samtliga dessa bolags sammanlagda innehav av aktier. Förvaringsbank 21 §. För varje värdepappersfond skall finnas en av fondbolaget utsedd förvaringsbank. Därtill får utses endast kreditinrättning, som står under bankinspektionens tillsyn och har notariatavdelning. Om särskilda skäl därtill föranleder kan Konungen medge, att även annat under inspektionens tillsyn stående företag än sådan kreditinrättning, som avses i första stycket, utses till förvaringsbank. 22 §.

Förvaringsbanken skall uppbära alla fondbolaget för värdepappersfondens räkning tillkommande medel samt ombesörja alla utbetalningar ur fonden. Medel, som förvaringsbanken uppburit för värdepappersfondens räkning, skall omedelbart insättas på särskild för fonden hos banken öppnad bankräkning. Värdepapper, som ingår i fonden, skall vara nedsatta i öppet förvar hos banken. Om utländska värdepapper ingår i fonden, får banken anförtro förvaringen av dessa värdepapper åt lämplig utländsk kreditinrättning. Anmälan därom skall göras till bankinspektionen. Utfärdade men icke utgivna samt jämlikt 31 § inlösta och ej ånyo utgivna fondandelsbevis skall omhänderhas av förvaringsbanken. Om inlösta fondandelsbevis ej ånyo skall utges, skall de makuleras i betryggande ordning. Vad nu sagts skall även gälla fondandelsbevis som utbytts mot annat sådant bevis. 23 §.

Fondandelsbevis får förvaringsbanken utlämna endast mot inbetalning av belopp motsvarande utgivningspriset. Vid försäljning eller byte av värdepapper, som ingår i värdepappersfond, får förvaringsbanken utlämna värdepapperen endast mot erhållande av avtalad köpeskilling eller de med bytet avsedda värdepapperen. 24 §.

Förvaringsbanken får utbetala medel från den i 22 § andra stycket avsedda bankräkningen endast när fondbolagets beslut om utbetalningen avser ändamål, som anges i 16 §. För förvärv av värdepapper eller för inlösen av fondandelsbevis får utbetalning verkställas endast mot erhållande av ifrågavarande värdepapper eller fondandelsbevis. 25 §. För sitt omhänderhavande av värdepappersfond äger förvaringsbank åtnjuta ersättning i enlighet med de för fonden fastställda fondbestämmelserna. Denna ersättning SOU 1969: 16

får banken tillgodogöra sig av fondens medel utan hinder av vad i 24 § första stycket sägs. Fondandel och

fondandelsbevis

26 §. Andelar i värdepappersfond skall vara lika stora och innefatta samma rätt. Fondandels värde utgör fondens värde delat med antalet fondandelar (fondandelsvärdet). Detta värde skall fortlöpande beräknas av fondbolaget. Fondens värde framräknas genom att från tillgångarna göres dels avdrag för på fonden belöpande skulder, dels, om så är angivet i fondbestämmelserna, avdrag för framtida skatter i enlighet med vad fondbestämmelserna föreskriver. Värderingen av tillgångarna skall, såvitt angår värdepapper, ske med ledning av gällande marknadsvärden. 27 §.

Fondandelsbevis skall vara ställda till innehavaren eller till viss man eller order. De skall vara försedda med uppgift om värdepappersfondens beteckning och vara numrerade. Bevisen får avse en eller flera fondandelar. Fondandelsbevis skall innehålla dels en förklaring av fondbolaget om den rätt till andel i värdepappersfondens värde, som beviset medför, dels en bekräftelse av förvaringsbanken, att banken åtagit sig fondens förvaring under iakttagande av bestämmelserna i denna lag. Därvid får styrelseledamots eller firmatecknares namnteckning återges genom tryckning eller på annat dylikt sätt. På fondandelsbevis skall anges att beviset vid anfordran inlöses av bolaget i enlighet med föreskrifterna i denna lag samt att även i övrigt denna lag är tillämplig på rättsförhållandet mellan fondandelsägaren och bolaget. Fondandelsbevis skall upptaga erinran om att de för fonden gällande fondbestämmelserna är fogade vid de årsberättelser, som upprättas för fonden, med upplysning tillika om var dessa årsberättelser finns tillgängliga. Fondbolag får ej utge fondandelsbevis, innan bankinspektionen fastställt de för värdepappersfonden upprättade fondbestämmelserna. 28 §.

Beträffande fondandelsbevis skall, där ej annat följer av vad i denna lag sägs, gälla vad i lagen om skuldebrev stadgas om löpande skuldebrev. På utdelningskuponger till fondandelsbevis skall tillämpas vad i 23 och 25 §§ lagen om skuldebrev stadgas om räntekuponger. 29 §. Den rätt till andel i värdepappersfonds värde, som fondandelsbevis medför, är ej föremål för preskription i vidare mån än som framgår av 40 §. 30 §.

Utgivningspriset för fondandelsbevis skall utgöra det på utgivningsdagen gällande värdet av det antal fondandelar, som beviset avser, med tillägg av, i den mån fondbestämmelserna så medger, dels kostnader för bevisets utfärdande och utgivande, dels kostnader vid inköp av värdepapper svarande mot fondandelsvärdet. 31 §. Det åligger fondbolag att på begäran av ägare av fondandelsbevis, som utfärdats av bolaget, med anlitande av värdepappersfondens medel inlösa beviset. 14

SOU 1969: 16

Inlösen skall ske omedelbart om likvida medel finns. Måste medel för inlösningen anskaffas genom försäljning av värdepapper skall sådan försäljning äga rum så snart ske kan och senast inom fem börsdagar från den dag begäran om inlösen framställts till bolaget, varefter inlösningen skall fullgöras så snart försäljningslikviden influtit. Föreligger sådana särskilda förhållanden, att inlösen kan antagas medföra ett väsentligt missgynnande av övriga fondandelsägares intressen, får den angivna femdagarsfristen överskridas. Vid begäran om inlösen, som ej verkställs omedelbart, äger bolaget fordra, att för inlösen avsett fondandelsbevis överlämnas till förvaringsbanken mot vederbörligt kvitto. Framställningen om inlösen får därefter ej återkallas. 32 §.

Inlösningspriset för fondandelsbevis skall utgöra det på inlösningsdagen gällande värdet av det antal fondandelar, som beviset avser, med avdrag, i den mån fondbestämmelserna så medger, för dels kostnader för inlösningsförfarandet, dels kostnader vid försäljning av värdepapper svarande mot fondandelsvärdet.

Redovisning 33 §.

Fondbolag skall kvartalsvis på tid som anges i fondbestämmelserna avge redogörelse för varje av bolaget förvaltad värdepappersfond. Redogörelsen skall för den dag redogörelsen avser utvisa antal och slag av de värdepapper, som ingår i fonden, värdet av de olika slagen av värdepapper, storleken av de på bankräkning innestående medlen, på fonden belöpande skulder samt antalet fondandelar. Vid utgången av varje räkenskapsår skall fondbolag upprätta en årsberättelse för varje av bolaget förvaltad värdepappersfond. Denna skall innehålla, förutom de uppgifter, som skall intagas i kvartalsredogörelse, uppgift om den under året uppkomna avkastningen av fondförmögenheten, de kostnader, som under året belöpt på fonden, och storleken av den utdelning, som under året ägt rum på fondandelsbevisen. I årsberättelsen skall dessutom meddelas de övriga upplysningar, som är av betydelse för bedömande av fondens ställning. Vid årsberättelsen skall fogas de för fonden gällande fondbestämmelserna. Om kvartalsredogörelse och årsberättelse skall avges samtidigt, får årsberättelsen ersätta kvartalsredogörelsen. Kvartalsredogörelse och årsberättelse skall, så snart det kan ske, hållas tillgängliga för fondandelsägarna hos fondbolaget samt på de försäljningsställen, där bolagets fondandelsbevis tillhandahålles allmänheten.

Fondförvaltningens

övergång, m. m.

34 §.

Vill fondbolag upphöra med förvaltningen av värdepappersfond, får bolaget ej besluta att förvaltningen skall upphöra tidigare än tre månader efter det att bolaget genom kungörelse i nedan angiven ordning tillkännagivit beslutet. Vid den tidpunkt, då bolagets förvaltning av värdepappersfonden upphör, skall förvaltningen övergå till förvaringsbanken. Bolaget får dock med bankinspektionens medgivande träffa överenskommelse med annat fondbolag att vid den angivna tidpunkten övertaga förvaltningen. SOU 1969: 16

Kungörelse om fondbolags beslut att upphöra med förvaltningen av värdepappersfond skall av bolaget införas i allmänna tidningarna och i tidning inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, samt hållas tillgänglig för fondandelsägarna på de försäljningsställen, där bolagets fondandelsbevis tillhandahålles allmänheten. I kungörelsen skall anges den tidpunkt, då bolagets förvaltning av fonden upphör. Har överenskommelse träffats om förvaltningens övertagande av annat fondbolag, skall kungörelsen innehålla uppgift därom. Föreligger ej sådan överenskommelse, skall i kungörelsen lämnas upplysning om att förvaltningen skall övergå till förvaringsbanken samt erinras om innehållet i 37 och 38 §§. 35 §. Fondbolag får ej, utan att skyldighet därtill enligt lag föreligger, besluta att träda i likvidation, innan dess förvaltning av samtliga värdepappersfonder, som bolaget innehar, upphört. 36 §. Har bankinspektionen återkallat fondbolags tillstånd att driva värdepappersfondrörelse eller har bolaget trätt i likvidation eller försatts i konkurs, skall förvaltningen av värdepappersfond, som bolaget innehar, omedelbart övergå till förvaringsbanken. Kungörelse om att förvaltningen av värdepappersfond enligt första stycket övergått till förvaringsbanken skall genom bankens försorg offentliggöras i den ordning, som i 34 § tredje stycket sägs. I kungörelsen skall erinras om innehållet i 37 och 38 §§. 37 §.

Medan förvaltningen av värdepappersfond omhänderhas av förvaringsbanken, får inlösen av fondandelsbevis jämlikt 31 § eller utgivande av nya fondandelsbevis ej äga rum. Förvaringsbanken skall, sedan den övertagit fondförvaltningen, antingen, efter inhämtande av bankinspektionens medgivande, överlåta fonden till annat fondbolag eller upplösa fonden. För det arbete och den kostnad, som därigenom kan komma att åsamkas banken, är banken berättigad att ur fonden åtnjuta skälig ersättning med belopp, som godkänts av bankinspektionen. 38 §.

Skall fonden upplösas, åligger det banken att, så snart lämpligen kan ske, försälja de värdepapper, som ingår i fonden. Influtna medel skall tillföras den i 22 § andra stycket avsedda bankräkningen. Sedan försäljningen slutförts och all fonden åvilande gäld blivit betald eller erforderliga medel därtill avsatts, skall den behållna fondförmögenheten snarast möjligt utskiftas till fondandelsägarna mot återbekommande av fondandelsbevisen. Förslår ej värdepappersfonds tillgångar till täckande av dess skulder och kan förlikning ej träffas, skall tillgångarna av förvaringsbanken fördelas enligt de regler, som gäller vid konkurs. 39 §. Har förvaringsbanken träffat överenskommelse om överlåtelse av värdepappersfond till annat fondbolag eller beslutat att upplösa fonden, skall banken omedelbart utfärda kungörelse därom. Vid upplösning skall banken dessutom så snart det kan ske kungöra när och på vilket sätt utskiftat belopp kommer att hållas tillgängligt för lyftning. 16

SOU 1969: 16

Kungörelserna skall genom bankens försorg offentliggöras på sätt, som i 34 § tredje stycket sägs. 40 §.

Har fondandelsägare ej inom fem år från den dag, då utskiftat belopp enligt 38 § blivit tillgängligt för lyftning, anmält sig att lyfta honom tillkommande belopp, är han förlustig sin rätt därtill. Sådant belopp ävensom restbelopp, som vid utskiftningen ej kunnat fördelas på samtliga fondandelsägare, skall tillfalla allmänna arvsfonden. 41 §. Övergår förvaltningen av värdepappersfond i enlighet med vad ovan sagts till annan förvaltare, skall denne i fråga om förvaltningens handhavande anses ha trätt i stället för det bolag, som bildat fonden.

Om tillsyn 42 §. Bankinspektionen skall övervaka att fondbolaget i sin verksamhet ställer sig till efterrättelse de lagar och andra författningar, som avser fondbolag, ävensom den för bolaget gällande bolagsordningen samt de fondbestämmelser och övriga föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag eller bolagsordning meddelats av bolagsstämma eller styrelse. Det åligger inspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa fondbolagets verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden, som kan inverka på bolagets eller av bolaget förvaltad värdepappersfonds säkerhet eller eljest är av betydelse för en sund utveckling av värdepappersfondrörelsen. Inspektionen är ej på grund av vad här föreskrivits pliktig att övervaka iakttagandet av bestämmelser, som avser enskild aktieägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande till fondbolaget eller till annan aktieägare eller som angår bolagets inre angelägenheter. Om inspektionen finner det behövligt, får inspektionen meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av fondbolagets räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar och om inventering av dessa. 43 §.

Bankinspektionen skall för fondbolaget förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagets räkenskaper. Inspektionen äger när som helst återkalla förordnande, som här avses, och i stället utse ny revisor. 44 §.

Bankinspektionen äger sammankalla fondbolagets styrelse, när sådant prövas nödigt. Har styrelsen ej efterkommit av inspektionen framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra bolagsstämma, får kallelse utfärdas av inspektionen. Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen äger närvara vid bolagsstämma eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna. SOU 1969: 16 1—914147

45 §. Har fondbolagets styrelse, verkställande direktör eller bolagsstämma fattat beslut, som står i strid mot lag, bolagsordning eller fondbestämmelser, får bankinspektionen förbjuda verkställighet av beslutet. Inspektionen får också förelägga styrelsen eller verkställande direktören att, om beslut som nyss sagts verkställts, göra rättelse om så kan ske samt att fullgöra vad styrelsen eller verkställande direktören åligger enligt lag eller bolagsordning. Sådant föreläggande får dock ej, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning, av inspektionen meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff. Även om avvikelse från lag, bolagsordning eller fondbestämmelser ej skett, äger inspektionen meddela de erinringar i fråga om bolagets verksamhet, som inspektionen kan finna påkallade. 46 §. Bankinspektionen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud enligt denna lag. 47 §. Fondbolagets styrelse och verkställande direktör åligger: att, så snart beslut fattats om styrelsens sammansättning eller om förändring i denna, anmäla beslutet till bankinspektionen; att till inspektionen lämna uppgift om den bank, som utsetts till förvaringsbank för värdepappersfond, vilken bolaget förvaltar; att när som helst för den befattningshavare hos inspektionen, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda inspektionen, hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning; att på tider, som inspektionen bestämmer, och enligt av inspektionen fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter, utvisande bolagets tillgångar och skulder; att, så snart det kan ske, till inspektionen insända i avskrift dels styrelsens och verkställande direktörens förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning, revisionsberättelsen med tillhörande handlingar liksom protokoll över förhandlingarna vid ordinarie bolagsstämman dels i 33 § föreskrivna kvartalsredogörelser och årsberättelser; att, när bolaget finner sig ej kunna iakttaga den i 31 § andra stycket angivna femdagarsfristen, ofördröjligen till inspektionen anmäla detta med angivande av skälen; att, då bolaget beslutat att upphöra med förvaltningen av värdepappersfond eller trätt i likvidation eller försatts i konkurs, ofördröjligen underrätta inspektionen härom; att även i övrigt meddela inspektionen och sådan befattningshavare där, som ovan sagts, alla de upplysningar rörande bolaget och av bolaget förvaltad värdepappersfond, som begärs av dem; samt att, om inspektionen finner anledning till antagande att bolaget gjort sådana förluster att tio procent av aktiekapitalet förlorats, på inspektionens anmodan ofördröjligen låta upprätta bokslut och kalla revisorerna att granska detta. 48 §.

Till bestridande av kostnaden för bankinspektionens tillsynsverksamhet skall varje fondbolag årligen erlägga bidrag efter visst förhållande till varje av bolaget förvaltad 18

SOU 1969: 16

värdepappersfonds värde vid utgången av nästföregående kalenderår. Närmare föreskrifter om fastställande och erläggande av bidrag meddelas av Konungen. Det åligger bolaget dessutom att till revisor, som förordnats enligt 43 §. utge ersättning med belopp som inspektionen bestämmer. 49 §. Ledamot av eller befattningshavare hos bankinspektionen får ej vara l e d r : . . . i styrelsen för eller revisor i eller anställd hos fondbolag. Ej heller får ledamot av eller befattningshavare hos inspektionen vara aktieägare i sådant bolag. 50 §. Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Inspektionens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan däremot föres, om ej Konungen annorlunda förordnar. Skadestånd 51 §. Har fondandelsägare tillskyndats skada genom att fondbolaget överträtt denna lag eller gällande fondbestämmelser, är bolaget pliktigt att utge ersättning för sådan skada. Vad nu sagts angående fondbolaget skall äga motsvarande tillämpning i fråga om förvaringsbanken. A nsvarsbestämmelser 52 §. Den som här i riket driver värdepappersfondrörelse utan att vara berättigad därtill eller bryter mot bestämmelsen i 1 § tredje stycket domes till böter eller fängelse i högst ett år. Den som bryter mot bestämmelsen i 3 § domes till böter. 53 §. Till böter eller fängelse i högst ett år dömes: 1) styrelseledamot eller befattningshavare hos fondbolag, vilken vid ansökan om tillstånd att driva värdepappersfondrörelse uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift; 2) styrelseledamot hos fondbolag, vilken förvärvar eller säljer värdepapper i strid mot bestämmelserna i 9 §; 3) den som förfogar över egendom, som ingår i värdepappersfond, i strid mot bestämmelserna i 12 § andra stycket; samt 4) styrelseledamot eller verkställande direktör hos fondbolag, vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i översikt, som avses i 47 §, eller vid lämnande av upplysning enligt samma lagrum. Vad ovan sägs om styrelseledamot eller verkställande direktör hos fondbolag skall, där förvaltningen av värdepappersfond övergått till förvaringsbanken, i stället avse styrelseledamot eller verkställande direktör hos banken.

Denna lag träder i kraft den Den som vid ikraftträdandet förvaltar s. k. aktiefond äger utan hinder av vad i lagen sägs fortsätta denna verksamhet intill den SOU 1969: 16

Vill förvaltare, som i det föregående stycket avses, träffa överenskommelse med fond bolag om övertagande av aktiefondens förvaltning, skall i tillämpliga delar gälla vad i la. gen stadgas angående överenskommelse mellan fondbolag om övertagande av förvaltningen av värdepappersfond. Har sådant övertagande skett, får andelsbevis, som dessförinnan utgivits av den tidigare fondförvaltaren, bibehållas utan hinder av att de ej uppfyller föreskrifterna i 27 § och skall de därvid gälla som fondandelsbevis i lagens mening. Är' andelsbevis ställda till viss man skall de efter fondförvaltningens övergång till fondbolag anses vara ställda till viss man eller order.

20 SOU 1969: 16

Förslag till Lag om avbetalningsförsäljning av värdepapper, m. m. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Denna lag har tillämpning på yrkesmässig verksamhet som bedrives av annan än bankinstitut eller fondkommissionär och som innefattar: 1. försäljning av värdepapper mot betalning i särskilda poster och under villkor att köparen ej skall äga rätt att få värdepapperen utlämnade till sig innan köpeskillingen eller viss del därav blivit erlagd; eller 2. mottagande av uppdrag att fortlöpande inköpa värdepapper eller kvotdelar av värdepapper åt uppdragsgivaren för medel, som denne enligt avtalad plan inbetalar i skilda poster. Lagen gäller dock ej handel med svenska statens premieobligationer. 2 §.

Verksamhet som avses i 1 § första stycket får utövas endast av aktiebolag som erhållit tillstånd därtill av bankinspektionen. Tillstånd får meddelas endast under förutsättning, att bolaget ej finnes olämpligt att driva rörelse av ifrågavarande slag. Tillståndet kan återkallas, om bankinspektionen finner anledning därtill.

3 §.

Vid försäljning av värdepapper på villkor, som anges i 1 § första stycket under 1., skall värdepapperen omedelbart sättas i förvar hos kreditinrättning som står under tillsyn av bankinspektionen och har notariatavdelning. Vid nedsättningen skall göras förbehåll att värdepapperen ej får utlämnas till någondera parten, såvida ej motparten medger det eller säljaren visar att köpet blivit hävt. Underlåter köparen att erlägga förfallen betalningspost, får säljaren inte på grund därav häva köpet, utkräva post, som eljest ej skulle vara förfallen, eller göra annan i köpeavtalet stadgad särskild påföljd gällande förrän tidigast en vecka efter det att skriftlig påminnelse om försummelsen avsänts till köparen. Vid hävning får säljaren ej såsom skadestånd tillgodoräkna sig mera än som motsvarar dels det belopp varmed värdepapperens marknadsvärde vid hävningstillfället må understiga uppburen betalning, dels ytterligare en tiondel av den avtalade köpeskillingen. I den mån skadeståndsvillkor i köpeavtalet är strängare mot köparen än nu sagts är villkoret ogiltigt. SOU 1969: 16

4 §. När värdepapper anskaffats till fullgörande av uppdrag, som avses i 1 § första stycket under 2., skall värdepapperet, om det ej genast utlämnas till uppdragsgivaren, omedelbart sättas i förvar för uppdragsgivarens räkning hos kreditinrättning som står under tillsyn av bankinspektionen och har notariatavdelning. Därvid skall göras förbehåll att värdepapperet ej får utlämnas till annan än uppdragsgivaren, såvida ej bolaget visar att dennes rätt till detsamma upphört. 5 §. Om särskilda skäl därtill föranleder kan Konungen medge att nedsättning enligt 3 § första stycket eller 4 § får äga rum även hos annat under bankinspektionens tillsyn stående företag än sådan kreditinrättning, som där avses. 6 §. Bolag, som avses i denna lag, skall stå under tillsyn av bankinspektionen. 7

§.

Bankinspektionen skall övervaka att bolaget i sin verksamhet ställer sig till efterrättelse de lagar och andra författningar, som avser bolag av här ifrågavarande slag, ävensom den för bolaget gällande bolagsordningen samt de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag eller bolagsordning meddelats av bolagsstämma eller styrelse. Det åligger inspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa bolagets verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden, som kan inverka på bolagets säkerhet. Inspektionen är ej på grund av vad här föreskrivits pliktig att övervaka iakttagandet av bestämmelser, som avser enskild aktieägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande till bolaget eller till annan aktieägare eller som angår bolagets inre angelägenheter. Om inspektionen finner det behövligt, får inspektionen meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av bolagets räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar och om inventering av dessa. 8 §.

Bankinspektionen äger, om så finnes erforderligt, förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagets räkenskaper. Inspektionen äger när som helst återkalla förordnande, som här avses, och i stället utse ny revisor. 9 §. Bankinspektionen äger sammankalla bolagets styrelse, när sådant prövas nödigt. Har styrelsen ej efterkommit av inspektionen framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra bolagsstämma, får kallelse utfärdas av inspektionen. Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen äger närvara vid bolagsstämma eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna. 10 §. Har bolagets styrelse, verkställande direktör eller bolagsstämma fattat beslut, som står i strid mot lag eller bolagsordning, får bankinspektionen förbjuda verkställighet av beslutet. Inspektionen får också förelägga styrelsen eller verkställande direktören

22 SOU 1969: 16

att, om beslut som nyss sagts verkställts, göra rättelse om så kan ske samt att fullgöra vad styrelsen eller verkställande direktören åligger enligt lag eller bolagsordning. Sådant föreläggande får dock ej, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning, av inspektionen meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff. Även om avvikelse från lag eller bolagsordning ej skett, äger inspektionen meddela de erinringar i fråga om bolagets verksamhet, som inspektionen kan finna påkallade. 11 §. Bankinspektionen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud enligt denna lag. 12 § Bolagets styrelse och verkställande direktör åligger: att när som helst för den befattningshavare hos bankinspektionen, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda inspektionen, hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning; att på tider, som inspektionen bestämmer, och enligt av inspektionen fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter, utvisande bolagets tillgångar och skulder; att, så snart det kan ske, till inspektionen insända i avskrift styrelsens och verkställande direktörens förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning, revisionsberättelsen med tillhörande handlingar liksom protokoll över förhandlingarna vid ordinarie bolagsstämman; att även i övrigt meddela inspektionen och sådan befattningshavare där, som ovan sagts, alla de upplysningar rörande bolaget, som begärs av dem; samt att, om inspektionen finner anledning till antagande att bolaget gjort sådana förluster att tio procent av aktiekapitalet förlorats, på inspektionens anmodan ofördröjligen låta upprätta bokslut och kalla revisorerna att granska detta. 13 §. Till bestridande av kostnaden för bankinspektionens tillsynsverksamhet skall varje bolag, som omfattas av tillsynen, årligen erlägga visst bidrag. Närmare föreskrifter om fastställande och erläggande av bidrag meddelas av Konungen. Det åligger bolaget dessutom att till revisor, som förordnats enligt 8 §, utgiva ersättning med belopp som inspektionen bestämmer. 14 §. Ledamot av eller befattningshavare hos bankinspektionen får ej vara ledamot i styrelsen för eller revisor i eller anställd hos bolag av nu ifrågavarande art. Ej heller får ledamot av eller befattningshavare hos inspektionen vara aktieägare i sådant bolag. 15 §. Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Inspektionens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan däremot föres, om ej Konungen annorlunda förordnar. SOU 1969:16

16 §. Den som här i riket driver rörelse av det slag, varom i denna lag är fråga, utan att vara berättigad därtill domes till böter eller fängelse i högst ett år. 17 §. Styrelseledamot eller verkställande direktör hos bolaget, vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i översikt, som avses i 12 §, eller vid lämnande av upplysning enligt samma lagrum, domes till böter eller fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den

24 SOU 1969: 16

Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) Härigenom förordnas, dels att 35 § 3 mom., 38 § 1 mom. och punkt 3 av anvisningarna till 38 § kommunalskattelagen den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall till 53 § fogas ett nytt mom., betecknat 5 mom., till anvisningarna till 38 § fogas en ny punkt, betecknad punkt 6, och till anvisningarna till 39 § en ny punkt, betecknad punkt 4, av neda angiven lydelse. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

35 §. 3 m o m. Avyttras aktie, andel i aktiefond, fondandel eller teckningsrätt till aktie eller andel i ekonomisk förening eller i handelsbolag eller avyttras annan rättighet som är jämförlig med här avsedd andelsrätt eller aktie, dock ej aktie eller andel i bostadsaktiebolag eller i bostadsförening som avses i 24 § 3 mom., räknas som skattepliktig realisationsvinst:

om egendomen innehafts mindre än 2 år 2 år men mindre än 3 år 3 år men mindre än 4 år 4 år men mindre än 5 år Avyttrar skattskyldig Kan tillämpning Har egendom Bestämmelsen i Från skatteplikt Har fastighet 1

100 % av vinsten 75 % av vinsten 50 % av vinsten 25 % av vinsten

3 m o m . Avyttras aktie, interimsbevis, teckningsbevis, teckningsrättsbevis, delbevis eller annat bevis om rättighet som är jämförlig med aktie, fondandelsbevis eller andel i ekonomisk förening eller i handelsbolag eller avyttras annan rättighet som är jämförlig med här avsedd andelsrätt eller aktie, dock ej aktie eller andel i bostadsaktiebolag eller i bostadsförening som avses i 24 § 3 mom., räknas som skattepliktig realisationsvinst: om egendomen innehafts mindre än 2 år 100 % av vinsten 2 år men mindre än 3 år 75 % av vinsten 3 år men mindre än 4 år 50 % av vinsten 4 år men mindre än 5 år . . . . 25 % av vinsten detta stycke. avyttringen sker. för avyttringen. detta moment. lös egendom. av fångeshandlingen.

Senaste lydelse av 35 § 3 mom. se 1968:275, av 38 § 1 mom. se 1957:72 samt av punkt 3 av anvisningarna till 38 § se 1943:45.

SOU 1969: 16

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

38 §.

1 m o m . Till intäkt av kapital räknas: ränta å obligationer och å utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel, utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt å andelar i utländska bolag, så ock intäkt genom överlåtelse av rätt till utdelning å aktier eller andelar, som nyss sagts, där ej aktierna eller andelarna samtidigt överlåtits, allt såvitt icke intäkten är att hänföra till intäkt av rörelse. För den, som genom köp, byte eller därmed jämförligt avtal förvärvat rätt till utdelning å svensk aktie eller å andel i svensk ekonomisk förening eller i utländskt bolag, skall såsom intäkt upptagas endast det belopp, varmed utdelningen eller, om förvärvaren i sin tur överlåtit rätten till utdelning, den därvid erhållna valutan överstigit det vid förvärvet utgivna vederlaget för rätten till utdelning.

Såsom utdelning

1 m o m. Till intäkt av kapital räknas: ränta å obligationer och å utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel, utdelning å svenska aktier och fondandelsbevis, andelar i svenska ekonomiska föreningar samt andelar i utländska bolag och värdepappersfonder, så ock intäkt genom överlåtelse av rätt till utdelning å aktier, fondandelsbevis eller andra andelar, som nyss sagts, där ej aktierna, fondandelsbevisen eller andelarna samtidigt överlåtits, allt såvitt icke intäkten är att hänföra till intäkt av rörelse. För den, som genom köp, byte eller därmed jämförligt avtal förvärvat rätt till utdelning å svensk aktie eller svenskt fondandelsbevis eller å andel i svensk ekonomisk förening eller i utländskt bolag eller i utländsk värdepappersfond, skall såsom intäkt upptagas endast det belopp, varmed utdelningen eller, om förvärvaren i sin tur överlåtit rätten till utdelning, den därvid erhållna valutan överstigit det vid förvärvet utgivna vederlaget för rätten till utdelning. övertagande föreningen.

53 §. 5 mom. Värdepappersfond enligt lagen om värdepappersfondrörelse taxeras för inkomst av tillgångar som ingår i fonden. Anvisningar till 38 §. 3. Beträffade avkastning I det Har, då Innehade den, Har däremot Vad som gäller utdelning å svensk aktie skall äga motsvarande tillämpning beträffande utdelning å andel i svensk ekonomisk förening samt aktie eller annan andel i utländskt bolag.

för lyftning. utan betydelse. för denne. sin helhet. tio år. Vad som gäller utdelning å svensk aktie skall äga motsvarande tillämpning beträffande utdelning å svenskt fondandelsbevis, andel i svensk ekonomisk förening, aktie eller annan andel i utländskt bolag eller andel i utländsk värdepappersfond. SOU 1969: 16

(Föreslagen

lydelse)

(Nuvarande

lydelse)

6. Avkastning av tillgångar ingående i värdepappersfond, som avses i 53 § 5 mom., utgör inkomst av kapital för fonden. till 39 §. 4. Värdepappersfond, som avses i 53 § 5 mom., får göra avdrag för utdelning å fondandelsbevis såsom för ränta å gäld.

Denna lag träder i kraft den övergår förvaltningen av en s. k. aktiefond enligt övergångsbestämmelserna till lagen om värdepappersfondrörelse till fondbolag skall icke vare sig den som tidigare förvaltat fonden eller fonden beskattas på grund av överföringen. Vid avyttring av värdepapper, som ingår i en sådan fond, skall skattepliktig realisationsvinst och avdragsgill realisationsförlust beräknas såsom om tillgången förvärvats vid den tidpunkt, då den tillförts fonden. Såsom anskaffningsvärde skall anses det värde tillgången då hade.

SOU 1969: 16

Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

10 §. 2 m o m . Den statliga inkomstskatten utgör: a) för svenska aktiebolag, svenska föra) för svenska aktiebolag, svenska försäkringsanstalter som icke äro aktiebolag säkringsanstalter som icke äro aktiebolag, samt sådana utländska juridiska personer värdepappersfonder enligt lagen om värdesom ej beskattas enligt 1 mom.: pappersfondrörelse samt sådana utländska juridiska personer som ej beskattas enligt 1 mom.: fyrtio procent beskattningsbara inkomsten. Vid tillämpningen å livförsäkringsrörelsen.

Denna förordning träder i kraft den

28 Senaste lydelse av 10 § 2 mom. se 1959:295. SOU 1969: 16

Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. och 6 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse) 3

1 m o m. Vid förmögenhetsberäkningen d) kapital, som finnes kontant tillgängligt eller utlånats eller nedlagts i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes eller bestått av andra fordringar eller av aktier eller andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier eller av andel i oskiftat dödsbo som vid taxering till statlig inkomstskatt skall behandlas såsom handelsbolag, i den mån samma kapital icke är att hänföra till i c) här ovan nämnd egendom; e) lös egendom

lydelse)

§.

och dylikt; d) kapital, som finnes kontant tillgängligt eller utlånats eller nedlagts i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes eller bestått av andra fordringar eller av aktier, fondandelsbevis eller andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier eller av andel i oskiftat dödsbo som vid taxering till statlig inkomstskatt skall behandlas såsom handelsbolag, i den mån samma kapital icke är att hänföra till i c) här ovan nämnd egendom; beskattningsårets utgång.

6 §. utländska bolag: 1 m o m . Skyldighet att för den förmögenhet, de vid beskattför den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång haft här i riket nedlagd, ningsårets utgång haft här i riket nedlagd, till den del den icke utgjorts av svenska till den del den icke utgjorts av svenska aktier, dock att skattskyldighet föreligger aktier eller svenska fondandelsbevis, dock för sådana aktier, som äro nedlagda i rö- att skattskyldighet föreligger för sådana aktier och fondandelsbevis, som äro nedrelse här i riket. lagda i rörelse här i riket. bedriven livförsäkringsrörelse. Medlem av 2 m o m. Med här c) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar icke ingå under b) i detta mom. När skattskyldighet

bedrives; samt c) svenska aktier, svenska fondandelsbevis och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar icke ingå under b) i detta mom. skattskyldigheten avser. (Se vidare anvisningarna.)

Denna förordning träder i kraft den 1

Senaste lydelse av 3 § 1 mom. se 1968:732, 6 § 1 mom. se 1966:726.

SOU 1969: 16

Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 12 februari 1943 om kupongskatt 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

1 §• Skyldighet att utgöra stadig förvärvat aktien. Skyldighet att utgöra kupongskatt skall från kupongskatt. Skyldighet att utgöra kupongskatt föreligger — — — statlig inkomstskatt. I den erforderligt belopp. Vad i denna förordning sägs om aktie gäller även bevis om andel i svensk värdepappersfond. Denna förordning träder i kraft den

30 Senaste lydelse av 1 § se 1951:327. SOU 1969: 16

Förslag till Förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623) Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom., 43 § 1 och 2 mom. samt 47 § taxeringsförordningen den 23 november 19561 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

22 §. 1 m o m . Nedannämnda skattskyldiga 1) aktiebolag och ekonomisk förening ävensom sådan stiftelse, fond eller inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen,

(självdeklaration), nämligen: 1) aktiebolag, ekonomisk förening och värdepappersfond enligt lagen om värdepappersfondrörelse ävensom sådan stiftelse, fond eller inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen, 2) annan juridisk skattepliktig inkomst. Vid bedömandet statlig förmögenhetsskatt. Hava makar, stycket kommunalskattelagen. Skall skattskyldig — — — — — — deklarationsskyldighetens bedömande. Vid tillämpning riket bosatta. I fråga den avlidne.

43 §.

1 m o m . Envar, som utbekommit utdelning å svenska aktier, så ock envar, som här i riket utbekommit a) utdelning å Uppgift avfattas 2 m o m. Med uppgifter, som avgivits enligt 1 mom. och röra utdelning å svenska aktier, skall förfaras på sätt stadgas i förordningen om kupongskatt. Övriga enligt — Enligt 1 mom. 1

1 m o m . Envar, som utbekommit utdelning å svenska aktier eller svenska fondandelsbevis, så ock envar, som här i riket utbekommit kupongen förvärvats. betalning sker. 2 m o m. Med uppgifter, som avgivits enligt 1 mom. och röra utdelning å svenska aktier eller svenska fondandelsbevis, skall förfaras på sätt stadgas i förordningen om kupongskatt. upplysning härom. de förstöras.

Senaste lydelse av 22 § 1 mom. se 1965:81.

SOU 1969: 16

(Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

47 §• Skyldighet att 5) för annan deklarations- eller uppgiftsskyldig än enskild person och dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman, förvaltare eller ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, samt

6) för annan än här ovan omförmäld juridisk person, som ej längre består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.

boets egendom, 5) för annan deklarations- eller uppgiftsskyldig än enskild person och dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman, förvaltare eller ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, 6) för värdepappersfond enligt lagen om värdepappersfondrörelse av det fondbolag, som handhar förvaltningen av fonden, eller, om förvaltningen övergått till förvaringsbanken, av denna samt 7) för annan än här ovan omförmäld juridisk person, som ej längre består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.

Denna förordning träder i kraft den

32 SOU 1969: 16

Förslag till Förordning om ändring i stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 (nr 308) Härigenom förordnas, dels att 21—23 §§ stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 skall upphöra att gälla, dels att 24—27 §§, 30 § 2 mom., 32 och 51 §§ samt rubriken närmast före 19 § samma förordning 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

Aktier och obligationer m. m.

lydelse)

Aktier m. m. 19 §. 24 §.

Har till riket införts aktiebrev i utländskt bolag eller obligation, som utgetts utom riket, skall stämpelskatt erläggas för handlingen, om denna överlates eller pantsättes här i riket eller om innehavaren dessförinnan avlider och handlingen enligt lag skall upptagas i bouppteckning som registreras här i riket. Dock inträder icke skatteplikt på grund av pantsättning för skuld, vari utländsk medborgare som är bosatt utom riket eller utländsk juridisk person häftar.

Har till riket införts aktiebrev i utländskt bolag skall stämpelskatt erläggas för aktiebrevet, om detta överlåtes eller pantsättes här i riket eller om innehavåren dessförinnan avlider och aktiebrevet enligt lag skall upptagas i bouppteckning som registreras här i riket. Dock inträder icke skatteplikt på grund av pantsättning för skuld, vari utländsk medborgare som är bosatt utom riket eller utländsk juridisk person häftar,

Skatten för aktiebrev utgår med belopp, som gäller i fråga om svensk aktie. och beräknas på aktiens nominella belopp eller, om aktien lyder på viss andel, på värdet av denna. Skatten för obligation utgår med belopp, som gäller för här i riket utgiven obligation. Vad nu Utfärdas här Vad i

Skatten för aktiebrev utgår med belopp, som gäller i fråga om svensk aktie, och beräknas på aktiens nominella belopp eller, om aktien lyder på viss andel, på värdet av denna.

ekonomisk art. tiU rffcet samma handling.

25 §. Vid utbyte av eller påskrift på handJing, som avses i 24 §, skola bestämmelser1

Vid utbyte av aktiebrev i utländskt aktiebolag

i samband

med

dödning

eller

Senaste lydelse av 30 § 2 mom. se 1964: 803.

SOU 1969: 16 3—914147

(Nuvarande lydelse) na i 23 § äga motsvarande tillämpning. Har utbyte eller påskrift skett utom riket, äger innehavaren, efter deklaration i den ordning 27 § föreskriver, erhålla bevis på handlingen om orsaken till att den ej är försedd med stämpel.

(Föreslagen lydelse) eljest mot nya aktiebrev i samma bolag, skall skatt icke erläggas för de nya aktiebreven, om de utbytta aktiebreven blivit behörigen försedda med stämpel. Gälla nya aktiebrev för högre sammanlagt belopp än utbytta, skall skatt erläggas för överskjutande belopp. Aktiebrev, som enligt första stycket utlämnas utan att vara försett med stämpel till fullt belopp, skall vara försett med anteckning av bolaget om orsaken därtill. Har utbyte skett utom riket, äger innehavaren, efter deklaration i den ordning 27 § föreskriver, erhålla bevis på aktiebrevet om orsaken till att det ej är försett med stämpel. Bestämmelserna i denna paragraf äga motsvarande tillämpning vid utbyte av handling, som avses i 24 § tredje stycket, samt vid utbyte av certifikat mot handlingar, för vilka certifikatet gäller, eller mot annat sådant certifikat.

26 §. Skatteplikt föreligger icke för handling, som avses i 21 eller 24 §, om handlingen är utfärdad eller garanterad av sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan till vilket Sverige anslutit sig, och ej heller när handling, som avses i 24 §, överlåtes av eller till sådant organ.

Skatteplikt föreligger icke för handling, som avses i 24 §, om handlingen är utfärdad eller garanterad av sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan till vilket Sverige anslutit sig, och ej heller när handling, som avses i 24 §, överlåtes av eller till sådant organ.

27 §.

Den som har att erlägga stämpelskatt i fall, som avses i 19, 20, 21 eller 24 §, skall till ledning vid fastställande av skatten inkomma med deklaration till kontrollstyrelsen. Deklarationen skall avges på heder och samvete samt avfattas på blankett enligt formulär, som kontrollstyrelsen fastställer. I fråga om aktie skall deklaration, som ej är undertecknad av bolagets styrelse, vara åtföljd av protokollsutdrag, som visar att styrelsen beslutat lämna de uppgifter deklarationen innehåller. Deklaration skall a) 19 §,

34 Den som har att erlägga stämpelskatt i fall, som avses i 19, 20 eller 24 §, skall till ledning vid fastställande av skatten inkomma med deklaration till kontrollstyrelsen. Deklarationen skall avges på heder och samvete samt avfattas på blankett enligt formulär, som kontrollstyrelsen fastställer. I fråga om aktie skall deklaration, som ej är undertecknad av bolagets styrelse, vara åtföljd av protokollsutdrag, som visar att styrelsen beslutat lämna de uppgifter deklarationen innehåller. avses i blivit registrerat; SOU 1969: 16

(Nuvarande

lydelse)

b) 20 §, inom två månader från det att kommanditdelägarens utfästelse blivit registrerad; c) 21 §, innan där angiven handling utlämnas; samt d) 24 §, inom två månader från den överlåtelse eller pantsättning som föranlett skatteplikt eller, då skatteplikt inträtt till följd av dödsfall, inom den tid som gäller för ingivande av bouppteckningen till registrering. Deklaration rörande handling, som avses i 21 eller 24 §, skall åtföljas av de i deklarationen angivna skattepliktiga handlingarna. Är fråga om aktiebrev, annat andelsbevis, delaktighetsbevis eller lottbrev i utländskt företag av ekonomisk art och lyder handlingen på viss andel i företaget, skall på begäran tillika inges värdebevis av beskattningsmyndighet i det land, där företaget har sitt säte.

(Föreslagen lydelse) b) 20 §, inom två månader från det att kommanditdelägarens utfästelse blivit registrerad; samt

c) 24 §, inom två månader från den överlåtelse eller pantsättning som föranlett skatteplikt eller, då skatteplikt inträtt till följd av dödsfall, inom den tid som gäller för ingivande av bouppteckningen till registrering. Deklaration rörande handling, som avses i 24 §, skall åtföljas av de i deklarationen angivna skattepliktiga handlingarna. Är fråga om aktiebrev, annat andelsbevis, delaktighetsbevis eller lottbrev i utländskt företag av ekonomisk art och lyder handlingen på viss andel i företaget, skall på begäran tillika inges värdebevis av beskattningsmyndighet i det land, där företaget har sitt säte.

30 §. 2 m o m. Myndighet, som är beskattningsmyndighet. Skatteplikt inträder, registrering sker; f) 21 §, när handlingen utlämnas, g) 24 §, när överlåtelse eller pant/) 24 §, när överlåtelse eller pantsättsättning sker eller innehavaren dessförinning sker eller innehavaren dessförinnan nan avlider; samt avlider; samt h) 28 §, när dragning sker. g) 28 §, när dragning sker. 32 §. I förhållande skatteplikt inträtt; d) obligation, som avses i 21 §, och d) här i riket utfärdat certifikat, som här i riket utfärdat certifikat, som sägs sägs i 24 §, utfärdaren; i 21 eller 24 §, utfärdaren; e) annan handling anordnar detta. När flera dem solidariskt. Skattskyldig är skattens erläggande. 51 Till dagsböter dömes den som underlåter att inom föreskriven tid avge deklaration eller avlämnar deklaration med så bristfälligt innehåll, att den uppenbarligen icke är ägnad att ligga till grund för fastställande av skatt; eller SOU 1969: 16

§. Till böter dömes den som underlåter att inom föreskriven tid avge deklaration eller avlämnar deklaration med så bristfälligt innehåll, att den uppenbarligen icke är ägnad att ligga till grund för fastställande av skatt. 35

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

utlämnar handling, som avses i 23 § första stycket, utan att handlingen är behörigen försedd med stämpel eller anteckning om orsaken till att den utlämnas utan stämpel.

Denna förordning träder i kraft den

36 SOU 1969: 16

1 Utredningsdirektiven m. m.

I en den 5 augusti 1960 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj:t framhöll Kungl. bank- och fondinspektionen numera bankinspektionen - att handeln med aktier under de senaste åren kommit att delvis ske i andra former än tidigare. Inspektionen anförde härvid, att sedan ett par år tillbaka ett nybildat företag, Stiftelsen Aktietjänst, tillhandahållit allmänheten andelar i olika av företaget förvaltade »aktiefonder», varvid stiftelsen till bevis om dessa andelar utgav s. k. aktiefondsbevis, samt att ett annat ungefär samtidigt bildat företag, Aktiebolaget Aktieköp, med ett aktiekapital på 5 000 kr. startat en försäljning av aktier, som kännetecknades av att betalningen erlades i förskott genom regelbundna s. k. insatser. Tillkomsten av dessa företag, rörande vilkas konstruktion och verksamhet närmare uppgifter sammanförts i en vid skrivelsen fogad bilaga, fick enligt inspektionens mening ses mot bakgrunden av strävandena att tillföra aktiemarknaden nytt riskvilligt kapital genom en popularisering av aktieägandet. Efter att ha konstaterat att företag av den typ Aktietjänst representerar var vanliga utomlands och där kommit att spela en inte obetydlig roll på aktiemarknaden, anförde inspektionen i skrivelsen vidare. Från principiell synpunkt torde icke finnas någon anledning att hindra eller motverka en utveckling sådan som den nyss angivna. Tvärtom är strävandena att sprida aktieägandet värSOU 1969: 16

da att uppmuntras såsom ägnade att underlätta företagsamhetens finansiering. Emellertid ligger det i sakens natur, att de nystartade företagen med sin reklam vänder sig främst till ett klientel, som saknar tidigare erfarenhet av placering i aktier och som delvis består av småsparare. Det är därför särskilt angeläget, att försäljningspropagandan icke innehåller tendentiösa överdrifter utan lämnar de tilltänkta köparna vederhäftiga informationer om de med denna sparform förenade fördelarna och riskerna. Det är vidare viktigt, att handeln sker i sädana former och på sådana villkor, att spararna icke utsattes för andra risker än dem som med nödvändighet följer av spärobjektets speciella art, och slutligen är det ett allmänt intresse, att handeln icke oskäligt fördyras. Inspektionen, som med uppmärksamhet följt utvecklingen på området, avser att i det följande närmare redogöra för sina iakttagelser. Dessförinnan vill verket dock göra några allmänna påpekanden. De nya former, i vilka fondhandeln delvis kommit att drivas, är sådana, att verksamheten icke faller in under lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. Verksamheten är följaktligen icke underkastad tillsyn av bankoch fondinspektionen. Den förutsätter icke heller tillstånd av offentlig myndighet utan kan bedrivas av praktiskt taget vem som helst. Av företagaren eller företagsledningen krävs från det allmännas sida icke - såsom fallet är beträffande exempelvis den reguljära fondkommissionärshandeln - speciella insikter i yrket eller tillgång till visst minimikapital. I stort sett är verksamheten oreglerad och det är uppenbart, att det skydd för sparkapitalet, som man på andra områden sökt skapa lagstiftningsvägen (jfr lagarna om banker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor m. fl.), här saknas. Än mindre finns några garantier för att övriga synpunkter, som berörts i det föregående, be-

aktas vid verksamhetens bedrivande. Beträffande härefter de praktiska erfarenheterna av den i nya former bedrivna fondhandeln, vill inspektionen till en början erinra om att de båda företag som hittills ägnat sig däråt arbetar med ett mycket ringa kapital. Detta är en svaghet, som blir särskilt påtaglig då säljaren, såsom fallet är med Aktieköp, baserar sin verksamhet på »insatser» av köparna i förskott; det kan icke gärna av någon med allvar göras gällande att ett aktiekapital på 5 000 kronor skulle stå i rimlig proportion till de med verksamheten i detta fall förenade riskerna. I händelse av ett kraftigt kursfall måste man räkna med att vissa köpare underlåter att fullfölja avtalen och att företaget därigenom lätt kan tillskyndas förluster, som gör det omöjligt för detsamma att fullgöra förpliktelserna mot övriga köpare. Inspektionen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att några sådana anordningar till köparnas skydd icke vidtagits, som svarar mot den pantsättning av säkerheterna hos allmänna ombud, som i hypoteksbolagen verkställes till förmån för obligationshavarna. Någon garanti finns därför icke för att de aktier, som företaget enligt reklamen utfäster sig att »reservera» för köparna, verkligen står till dessas förfogande, då de fullgjort sina inbetalningar. Aktierna kan till äventyrs ha lämnats såsom pant på annat håll - exempelvis i bank vid upplåning av medel för rörelsens finansiering. Vidare förtjänar framhållas, att de köp som likvideras medelst successiva, i förskott presterade insatser icke är avbetalningsköp i juridisk mening utan s. k. prenumerationsköp. Både av denna anledning och på grund av köpeobjektets art är lagen om avbetalningsköp icke tillämplig å desamma och det är därför ovisst, hur rättsförhållandet mellan säljare och köpare skall regleras, i den händelse den senare fullgjort vissa inbetalningar men icke fullföljer avtalet. Företagets publicerade »bestämmelser för aktieköp» lämnar icke full klarhet på den punkten. De innehåller endast ett uttalande om att köparen »kan» återfå de gjorda inbetalningarna med visst avdrag. Huruvida företaget i alla situationer anser sig också juridiskt förpliktat att återbetala de gjorda insatserna är osäkert. Som av uppgifterna i bilagan framgår, bedriver nyssberörda företag försäljningen av aktier i nära samverkan - både organisatoriskt och finansiellt - med ett annat företag, som sedan länge varit av riksgäldskontoret auktoriserat som försäljare av premieobligationer. Då sistnämnda företag torde ha betydande ekonomiska resurser och detsamma gäller om de bakom företaget stående intressenterna, kan det möjligen sägas, att frånvaron av nämnvärda egna resurser i det aktieförsäljande företaget och

den påtalade oklarheten i fråga om köpevillkoren mer är skenbara än reella svagheter. Emellertid kvarstår att eventuella anspråk från aktieköparnas sida mot det med säljaren samverkande företaget eller dess intressenter icke torde kunna grundas på några juridiskt bindande utfästelser av vare sig företaget eller intressenterna. I vilken utsträckning dessas resurser verkligen utgör ett skydd för köparna förblir därför ovisst. Den form av fondhandel, som nu senast berörts, blir uppenbarligen ganska dyrbar för köparna. Kostnadstäckning måste krävas inte bara för det betydande arbete, som är förenat med den successiva inbetalningen av insatserna, utan också för en omfattande försälj arorganisation och en intensiv propaganda. Särskilt i förhållande till de courtageavgifter, som fastställts för den reguljära fondkommissionshandeln, ter sig de avgifter, som uttages av köparna, höga. Sagda förhållande har också påtalats av Svenska fondhandlareföreningen i en skrivelse till inspektionen den 13 september 1958. Beträffande den av Aktietjänst bedrivna försäljningen av aktiefondsbevis synes tveksamt hur man juridiskt skall definiera den rätt köparna förvärvar till aktiefonderna och de däri ingående aktierna. De ekonomiskt viktigaste funktionerna av äganderätten, nämligen rätten till fondernas värde och avkastning, tillkommer i princip fondbevisens innehavare. På dessa faller också de med aktievärdenas fluktuationer förenade vinstchanserna och förlustriskerna. Stiftelsen behåller för sin del av avkastningen endast så mycket som erfordras för täckning av de direkta förvaltningskostnaderna. Med hänsyn härtill skulle möjligen den rätt fondbevisen medför kunna betecknas som en äganderätt (jfr också de i reklamen använda uttrycken andelsägare m. fl.). I rättsligt avseende skulle situationen med andra ord vara snarlik den som uppkommer, då konsortiemedlemmar uppdrager förvaltningen av gemensam egendom åt utomstående person såsom syssloman och samtidigt i gemensamt intresse underkastar sig vissa begränsningar i förfoganderätten till egendomen. Å andra sidan finnes åtskilligt som talar för att förhållandet mellan innehavarna av fondbevisen och stiftelsen betecknas som ett fordringsförhållande. Sålunda framträder stiftelsen formellt såsom ägare till aktierna. Dessa inköpes i stiftelsens namn och denna kan tydligen låta inregistrera aktierna å sig och väl också utöva rösträtt för dem å bolagsstämma. Innehavarna av fondbevisen kan som en konsekvens härav själva icke å bolagsstämma eller eljest såsom aktieägare bevaka sina intressen i vederbörande bolag. De har vidare icke något inflytande på fondens sammansättning och de saknar rättslig möjlighet att utfå eller förfoga över de i fonden ingående SOU 1969: 16

aktierna. Vilkendera tolkning man accepterar, kvarstår som väsentligt i detta sammanhang, att fondbevisens innehavare är starkt beroende av stiftelsen och dess ledning. Det bör kanske tillläggas, att »andelsägarnas» rätt att påkalla inlösen av bevisen i betydande utsträckning är villkorlig. Av § 7 i stadgania för Koncentra framgår sålunda, att stiftelsen icke är skyldig verkställa inlösen förrän medel för lösenbeloppets utbetalande tillförts Aktietjänst genom försäljning av aktier i fonden med iakttagande av övriga andelsägares intressen. Med stöd härav kan ju stiftelsen för längre eller kortare tid uppskjuta en inlösen exempelvis på grund av en vikande marknad för aktier. Mot bakgrunden av det senast sagda framstår det såsom anmärkningsvärt, att fondbevisens innehavare icke beretts någon möjlighet att påverka sammansättningen av stiftelsens styrelse - denna förnyar sig enligt stadgarna framdeles själv - eller att i annan ordning bevaka sina intressen i stiftelsen. Formellt än mera anmärkningsvärt är att stiftelsens revisorer enligt stadgarna tillsättes i en ordning som icke motsvarar eljest allmänt uppställda krav på en fri och obunden ställning för sådana funktionärer. Tillsättningen sker sålunda under medverkan av bl. a. personer, vilkas verksamhet skall bli föremål för granskning och i förhållande till vilka revisorerna kan intaga en underordnad och beroende ställning. Innehavarna av fondbevisen - de verkliga intressenterna i företaget - har med andra ord icke ens det skydd, som består i stadgeenliga krav på fullt ojäviga och oberoende revisorer. Man har också anledning att fråga sig till vem revisorerna skall framställa sina anmärkningar, om de finner sådana motiverade, och vilka garantier det finnes för att anmärkningarna verkligen blir beaktade. I detta sammanhang förtjänar nämnas, att stiftelsen, vars egna kapital ju fastställts så lågt som till 5 000 kronor, på den grund automatiskt är fritagen från den tillsyn av KB, som eljest utövas enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftelser. De svagheter i stiftelsens konstruktion och verksamhetens allmänna uppläggning, som ovan påpekats och som torde göra det svårt för innehavarna av aktiefondsbevisen att rättsligen hävda sina intressen, kan synas mindre väsentliga så länge stiftelsens ledning ligger i händerna på kunniga och ansvarskännande personer. Inspektionen vill i detta sammanhang framhålla, att någon anledning till anmärkning mot de utsedda revisorernas kapacitet hittills icke funnits. För »aktiespararna» innebär det också en trygghet, att aktierna i detta fall överlämnas till banks notariatavdelning att av denna innehavas såsom pant till säkerhet för den rätt, som tillkommer fondbevisens innehavare. I sagda avseenden kan emellertid förhållandena SOU 1969: 16

lätt ändras på ett för fondbevisens innehavare olyckligt sätt; utan deras medverkan kan styrelsen få en annan sammansättning, andra revisorer tillsättas och stiftelsens stadgar få ett nytt innehåll. I det föregående har inspektionen sökt belysa, hur fondhandeln under senare år tagit sig delvis nya former. Att utvecklingen, som enligt inspektionens mening företer åtskilliga positiva drag, också medfört risker för den aktieplacerande allmänheten torde ha framgått av det sagda. Även om dessa risker - med hänsyn till de intressen, som står bakom de berörda företagen - hittills icke synts oroväckande, kan förhållandena, som framhållits, lätt ändras. Nya företag med liknande verksamhet på sitt program kan startas utan att ett mot riskerna svarande eget kapital finnes disponibelt och utan att i ledningen finnes någon, som besitter nödiga insikter och erfarenhet på området. Skulle därtill i sådana fall även de moraliska kvalifikationerna brista, finnes all anledning befara, att verksamheten resulterar i förluster för aktiespararna - och därigenom bakslag för strävandena att bredda aktieägandet. Det vore av denna anledning enligt inspektionens mening värt att undersöka, om icke till förebyggande av en sådan befarad utveckling även fondhandeln i de nu beskrivna formerna borde regleras och underkastas någon form av offentlig kontroll. En undersökning synes påkallad särskilt med hänsyn till det tidigare påpekade förhållandet, att de placeringsmöjligheter, varom här är fråga, är avsedda att utnyttjas även - och kanske främst - av småsparare. En reglering på förevarande område, något som skett mångenstädes i utlandet, kan synas naturlig även med hänsyn till att den reguljära fondkommissionshandeln i vårt land sedan länge är underkastad offentlig kontroll. Bankinspektionen avslutade sin skrivelse med att, samtidigt som verket sålunda bringade de anmärkta förhållandena till Kungl. Maj:ts kännedom, hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning i ämnet. Genom beslut den 15 februari 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande vissa former av handeln med värdepapper samt översyn av bestämmelserna angående stämpelavgift för fondpapper. Direktiven för utredningen, vilken sedermera antagit benämningen Aktiefondsutredningen, innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet samma dag av chefen för

finansdepartementet, statsrådet Sträng. Departementschefen anförde därvid efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter bl. a. följande. Handeln med värdepapper är delvis reglerad genom lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fond börs verksamhet. Med fondkommissionsrörelse förstås därvid yrkes.mässig verksamhet för köp och försäljning i kommission av fondpapper, dvs. aktier och andra delaktighetsbevis i bolag samt obligationer. Sådan rörelse kräver enligt lagen tillstånd av Kungl. Maj:t eller bankinspektionen. Tillstånd för annan än bankaktiebolag förutsätter bl. a. viss tids väl vitsordad tjänstgöring i branschen samt tillgång till visst minimikapital, för enskild person i regel 200 000 kronor och för aktiebolag 500 000 kronor i aktiekapital. Fondkommissionärens provision på de av honom slutna avtalen är i fråga om fondbörshandeln författningsmässigt reglerad. I sin verksamhet står fondkommissionär under tillsyn av bankinspektionen. Handeln med premieobligationer är ytterligare reglerad genom kungörelsen den 19 maj 1939 med vissa bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobligationer. Under senare år har handeln med aktier kommit att delvis ske i nya former. En sådan är försäljning av bevis om andel i s. k. aktiefond. En annan form - här kallad prenumerationsköp - innebär att aktier säljes mot betalning i förskott genom regelbundna s. k. insatser. De nu åsyftade aktiefonderna har bildats av en stiftelse med ett kapital om 5 000 kronor, vilket är deponerat i banks notariatavdelning. Ledamöterna av stiftelsens styrelse utsågs första gången av stiftarna. Ny ledamot utses av styrelsen. Dennas förvaltning och stiftelsens räkenskaper skall granskas av revisorer vilka, så länge stiftelsens kapital är deponerat i samma bank, skall vara antingen tjänstemän med anknytning till bankens notariatavdelning eller auktoriserade revisorer. I sistnämnda fall skall revisorerna första gången utses av stiftarna och därefter av direktionen för den ifrågavarande banken. Stiftelsen har bildat såväl öppna som slutna aktiefonder. De öppna fondernas aktieinnehav är inte bestämt till innehåll eller omfång utan kan ändras efter beslut av stiftelsens styrelse. Varje sluten fond har däremot ett från början bestämt aktieinnehav. Inköp till fonderna sker i stiftelsens namn. Till bevis om andel i varje fonds värde utger stiftelsen till innehavaren ställda s. k. aktiefondsbevis, som lyder på en eller flera andelar och är försedda med kuponger vilka berättigar till del i fondens avkastning. Förvärv av aktiefondsbevis innebär enligt fondernas stadgar,

att förvärvaren till alla delar godkänner dessa stadgar med de ändringar däri som stiftelsens styrelse kan komma att besluta. Stadgarna föreskriver, att fonden skall förvaltas av den ifrågavarande bankens notariatavdelning samt att stiftelsen, såvitt avser öppna fonder, skall bestämma om inköp och försäljning av aktier. Enligt stadgarna medför en fondandel vid varje tidpunkt rätt till fondens värde dividerat med antalet utelöpande fondandelar. Detta andelsvärde jämte ett mindre kostnadstillägg bestämmer försäljningspriset för aktiefondsbevisen. För utdelning på dessa skall tagas i anspråk utdelningar på fondens aktier och räntor på fondens bankräkning efter avdrag för förvaltningskostnader och skatter. Stiftelsen är enligt fondstadgarna skyldig att ur fondens kapital inlösa aktiefondsbevis men först sedan detta avlämnats och medel för lösenbeloppets utbetalande tillförts stiftelsen genom försäljning av aktier i fonden med iakttagande av övriga andelsägares intressen. Stiftelsen är å sin sida berättigad att uppsäga utelöpande aktiefondsbevis till inlösen. Prenumerationsförsäljning av aktier bedrives för närvarande av ett aktiebolag med ett aktiekapital om 5 000 kr. Verksamheten bedrives i nära samarbete med ett annat aktiebolag, vilket köper och äger alla aktier som skall säljas. Allmänheten erbjudes att mot månatliga s. k. insatser, som erlägges i förskott, förvärva aktieposter, vilka omfattar vissa angivna börsnoterade aktier. När den första insatsen erlägges, får köparen ett s. k. aktiebevis, vari bestämmelserna för aktieköpet anges. Samtidigt förbinder sig köparen skriftligen att fullgöra inköpsvillkoren. Sedan den sista insatsen betalats, erhåller köparen aktierna jämte tillhörande kuponger. Först därmed övergår äganderätten till aktierna och - som huvudregel - rätten till avkastningen av dem på köparen. Fullföljer köparen inte inbetalningsplanen, kan han enligt försäljningsbestämmelserna återfå erlagda insatser, dock med visst avdrag. De nu nämnda nya formerna av handel med värdepapper omfattas inte av lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. Lagstiftningen om tillsyn över stiftelserär på grund av den ringa omfattningen av stiftelsens eget kapital ej heller tillämplig på den stiftelse, som förvaltar aktiefonderna. Den här ifrågavarande fondhandeln kommer därför att, till skillnad från den traditionella fondhandeln, bedrivas utan tillstånd eller tillsyn av offentlig myndighet. Den prövning av de personliga kvalifikationerna och de ekonomiska förutsättningarna för yrkesmässig fondpappershandel, som i fråga om denna handel i övrigt sker från det allmännas sida, har sålunda inte någon motsvarighet beträffande de nya fondhandelsformerna. Därmed saknas här sådana garantier till säkerhet för aktieköparna, som SOU 1969: 16

ansetts motiverade på närliggande områden. Detta förhållande torde vara värt särskilt beaktande, då fondhandeln i de nya formerna speciellt vänder sig till kategorier av sparare som saknar tidigare erfarenheter av aktieköp. Slutligen saknas varje reglering av försäljningsprovision och liknande ersättning. Till det nu nämnda kommer att oklarhet i skilda hänseenden torde råda om rättsförhållandet mellan förvärvarna av aktiefondsbevis och den förvaltande stiftelsen liksom mellan aktieköparna vid prenumerationsköp och det säljande aktiebolaget. Till skydd för innehavarna av aktiefondsbevis och för prenumerationsköparna kan särskilda bestämmelser tänkas vara behövliga. Även i förhållandet till tredje man torde de nya fondhandelsformerna skapa rättsliga problem. Bland de spörsmål, som sålunda aktualiseras, må beträffande aktiefonderna nämnas frågorna om inflytandet på val av styrelse och revisorer, bestämmandet över fondens sammansättning, rätten att utfå aktier och att påkalla inlösen av aktiefondsbevis, beslutanderätten i fråga om fondens stadgar och utövandet av rösträtt för fondens aktier. I fråga om prenumerationsköpen må särskilt nämnas frågorna om säkerställande av de försålda aktierna före deras överlämnande till köparen och om reglering av förhållandet mellan säljare och köpare i fall då avtalet inte fullföljes. Bankinspektionen har i framställning till Kungl. Maj:t hemställt om utredning angående behovet av lagstiftning rörande de nya formerna av fondhandel. De problem, vilka är förenade med fondhandeln i sådana nya former som här angivits, har i flera länder föranlett särskild lagstiftning. I andra länder är frågan om en sådan lagstiftning under utredning. De företag, som här i landet utnyttjat de nya verksamhetsformerna, står under sakkunnig ledning, och bakom dem finns betydande ekonomiska intressen. Utvecklingen här har därför hittills inte varit ägnad att inge oro, och önskemålet om en utredning i ämnet innebär således inte någon kritik mot de hittillsvarande förhållandena. De tidigare berörda problemen, som allmänt sett är förenade med de nya formerna av fondhandel, kan emellertid få en helt annan betydelse, om nya företag under andra betingelser skulle ägna sig åt likartad verksamhet. Departementschefen uttalade härefter, att risken för en sådan utveckling liksom det förhållandet, att den svenska fondhandeln i övrigt är underkastad laglig reglering, syntes böra föranleda att, liksom i andra länder, frågan om behovet och utformningen av en lagstiftning rörande de SOU 1969: 16

nya formerna av fondhandel utreddes. Han tillstyrkte därför bankinspektionens hemställan om en sådan utredning. Departementschefen tillade. Den nu förordade utredningen bör avse inte endast de nu förekommande, oreglerade formerna av fondhandel utan även - i den mån detta visar sig motiverat - andra likartade former av sådan handel. Målsättningen för utredningen bör vara att tillgodose det berättigade intresset av skydd för spararna samt att i övrigt pröva behovet av regler angående rättsförhållandet mellan dem och de företag som ägnar sig åt denna handel. Även förhållandet till tredje man liksom andra spörsmål, som aktualiseras av de nya fondhandelsformerna, bör beaktas i den mån utredningen ger anledning därtill. Särskilt kan härvid nämnas frågan, om bank - som i princip inte får förvärva aktier - bör ha rätt att förvärva aktiefondsbevis. Även skattefrågor kan förtjäna uppmärksamhet i sammanhanget. Vid sina överväganden bör utredningen eljest inte vara bunden av några på förhand uppdragna riktlinjer utan ha att förutsättningslöst pröva den föreliggande frågan. I fortsättningen erinrade departementschefen om att i det år 1961 avgivna betänkandet om stämpel- och expeditionsavgifter (SOU 1961:37) föreslagits att aktiefondsbevis, för vilka enligt gällande ordning ej uttas vare sig emissions- eller fondstämpel, i fortsättningen skall beläggas med sådana stämpelavgifter samt att till följd härav i betänkandet, såvitt avser fondstämpeln, framlagts förslag till ändring i 1908 års fondstämpelförordning. I anslutning härtill anförde departementschefen. Denna förordning var vid den utredning, som resulterade i det nyss nämnda betänkandet om övriga stämpelavgifter, inte föremål för översyn i vidare mån än som föranleddes av utredningens förslag rörande dessa avgifter. En allmän översyn av den nu mer än femtio år gamla fondstämpelförordningen framstår emellertid från olika synpunkter som motiverad. Det synes lämpligt att en sådan utredning äger rum i nu förevarande sammanhang, och jag tillstyrker därför att så sker. Vid utredningen som bör vara förutsättningslös - bör särskilt uppmärksammas frågan rörande fondstämpelavgiften vid affärer mellan enskilda utan medverkan av fondhandlare. Frågan om fondstämpelpliktens omfattning och utformning har visst samband med motsvarande problem beträffande emissionsstäm41

peln på fondpapper. Sedan betänkandet om stämpel- och expeditionsavgifter avgavs, har dessa problem aktualiserats genom framställningar om stämpelfrihet för olika kreditinstituts obligationer. Därvid har framträtt behov av en mera allmän omprövning av principerna för emissionsstämpelplikten beträffande fondpapper. Frågan härom bör lämpligen utredas i detta sammanhang.

42 SOU 1969: 16

Värdepappersfondrörelse 2

2.1 Begreppet

Investmentföretag i allmänhet

»investmentföretag»

Aktiefond är ett i vårt land nytt begrepp. Det anknyts i allmänhet till en verksamhet av ungefär det slag, som sedan 1958 bedrivs av Stiftelsen Aktietjänst genom Koncentrafonderna. Verksamheten innebär, såsom framgår av utredningens direktiv, att personer, som vill placera sina besparingar i aktier, inbjuds att teckna andelar i en av stiftelsen förvaltad, i princip från stiftelsens förmögenhet fristående fond, bestående av börsnoterade aktier i olika aktiebolag. Alla andelar är lika stora. Stiftelsen inlöser vid anfordran varje andelsbevis till dess vid inlösningstillfället gällande värde, beräknat efter hela fondens värde vid samma tid. Verksamhet av detta slag har sedan lång tid tillbaka och i stor omfattning bedrivits i såväl Storbritannien som Amerikas förenta stater samt, huvudsakligen efter andra världskriget, även i flertalet av de i ekonomiskt avseende mest utvecklade länderna på den europeiska kontinenten. Terminologin är av naturliga skäl oenhetlig. Någon skarp gräns kan därför ofta ej urskiljas mellan företag med en verksamhet av det slag som i vårt land utövas av de s. k. investmentbolagen, som för sina aktieägares räkning förvaltar en värdepappersportfölj, och företag, vilka bedriver sin verksamhet i huvudsak i samma former som Stiftelsen Aktietjänst (aktiefondsföretag i egentlig mening). Även företag, som enligt vårt språkbruk närmast SOU 1969: 16

skulle vara att hänföra till investmentbolag, räknas alltså i andra länder ofta till samma grupp företag, som hos oss närmast skulle anses utgöra aktiefondsföretag i egentlig mening. Gemensamt för alla företag av här ifrågavarande slag kan sägas vara, att de har till ändamål att för allmänhetens räkning inköpa och förvalta aktier eller andra värdepapper eller i undantagsfall andra varaktiga investeringsobjekt såsom t. ex. fast egendom. Med ett gemensamt namn skulle dessa typer av företag efter utländska förebilder kunna benämnas »investmentföretag». Utmärkande drag för ett investmentföretag är, att varje penningplacerare, som anförtror medel åt företaget, blir delaktig i de av företaget för alla penningplacerarnas räkning förvärvade investeringsobjekten (dvs. vanligen aktier) i förhållande till sin insats. Stundom upprättar investmentföretaget flera olika fonder med olika inriktning. I detta fall blir penningplaceraren i stället delaktig i den särskilda fond, som han avser med sin placering, likaledes i förhållande till sin insats. Ett ytterligare karakteristiskt drag är, att investmentföretaget genom en ändamålsenlig fördelning mellan olika placeringsobjekt eftersträvar att fördela förekommande risker för kursfall. 2.2 Investment)löretagens

juridiska form

Såväl i England och Amerikas förenta stater som i de kontinentala länderna förekommer

det, att investmentföretag bedrivs såsom aktiebolag eller föreningar bildade i enlighet med de för dessa företagsformer vanliga juridiska reglerna. Lika vanligt eller kanske t. o. m. ännu vanligare är emellertid, att verksamhet bedrivs i en juridisk form, som bygger på den anglosachsiska rättens »trust»-begrepp. I det förra fallet förvärvar den enskilde spararen aktier (eller föreningsandelar) i bolaget (föreningen). Bolagets (eller föreningens) sålunda anskaffade egna kapital placeras i aktier eller andra värdepapper. Aktierna (föreningsandelarna) i investmentföretaget representerar i detta fall spararens andel i investmentföretagets värdepappersportfölj och de för spararnas räkning förvärvade aktierna eller andra värdepapperen ägs alltså av bolaget (föreningen). De enskilda spararna är sålunda ej delägare direkt i värdepappersförmögenheten, utan är delägare i det aktiebolag (den förening), som äger värdepapperen, i förhållande till sitt aktieinnehav (innehav av föreningsandelar). Genom att i vanlig ordning utöva sin rösträtt vid bolagsstämma (föreningsstämma) kan den enskilde spararen utöva inflytande på bolagets styrelse. Spararna blir sålunda i princip själva delaktiga i förvaltningen av värdepappersförmögenheten. Då investmentföretagets verksamhet bedrivs i en form, som bygger på det anglosachsiska trustbegreppet, utgör åter de av den enskilde spararen till företagets aktiefond eller aktiefonder inbetalade beloppen och de därför förvärvade aktierna och andra värdepapperen i princip en fristående förmögenhetsmassa, helt skild från det förvaltande organets egen förmögenhet. Enligt den anglosachsiska rätten är äganderätten till fonden dubbel. Den tillkommer såväl den som omhänderhar fonden (trustee, vanligen en bank eller ett försäkringsbolag) som dem vilka anförtrott sina medel till fonden(andelsägarna), medan det förvaltande organet (the manager) icke har någon annan uppgift än att mot fastställd avgift för delägarnas räkning handha den affärsmässiga skötseln av fonden. Andelsägarna har i detta fall i allmänhet icke något som helst formellt inflytande över fondens förvaltning. På den

europeiska kontinenten, där det icke finns någon juridisk motsvarighet till den anglosachsiska rättens trustbegrepp, kom däremot svarande förvaltningsformer likväl på många håll till användning, ehuru detta i åtskilliga hänseenden från juridisk synpunkt föranledde svårigheter eller oklarhet. I Tyskland, Österrike och Schweiz har på grund därav efterhand tillskapats särskild lagstiftning i avsikt att säkerställa aktiefondernas ställning som en från det förvaltande organet fristående förmögenhetsmassa. Enligt den österrikiska lagen har detta skett genom att andelsägarna förklarats ha ett särskilt slags samäganderätt till fonden (Miteigentumskonstruktion). Den tyska lagen ger aktiefondsföretagen rätt att välja mellan att låta andelsägarna äga fonden med ett slags samäganderätt liksom i Österrike (Miteigentumslösung) eller att låta aktiefondsföretaget såsom sådant stå såsom ägare till fonden för andelsägarnas räkning (Treuhandlösung). För båda fallen finns särskilda regler som föreskriver att fonden skall hållas skild från aktiefondsföretagets förmögenhet och att densamma ej får tas i anspråk för aktiefondsföretagets skulder.

2.3 Slutna och öppna fonder Ett investmentföretags fonder kan vara av två olika slag, nämligen slutna (closed-endfunds) eller öppna (open-end-funds). Med en sluten fond menas en fond av en från början bestämd storlek. Antalet andelar i fonden är alltså begränsat till ett visst antal och kan ej ökas eller minskas, utan att bestämmelserna för fonden ändras. Med denna konstruktion följer i allmänhet, att fonden icke inlöser utelöpande andelsbevis, aktier eller föreningsandelar - (Prinzip der geschlossenen Tiir). Sedan det för fonden bestämda antalet andelsbevis, aktier eller föreningsandelar utgivits kan förvärv av andelar i fonden endast ske från personer, som är villiga att sälja sina andelar. Vill en andelsinnehavare förvandla sina andelar i reda pengar måste han söka finna en köpare till de av honom innehavda andelsbevisen, aktierna eller föreningsandelarna. Köp och SOU 1969: 16

försäljning sker i allmänhet på börsen. Priset på en andel blir därmed beroende på tillgång och efterfrågan. Även om priset i stort sett naturligen måste vara avhängigt av andelens matematiska värde i förhållande till hela fondens värde vid försäljningstillfället är det icke något som hindrar att priset, om det råder en tillfällig stark efterfrågan på andelar, blir högre än det matematiska värdet, liksom priset för en andel, om det på grund av konjunkturerna är svårt att finna köpare, kan bli lägre. Utöver den risk, som alltid måste vara förbunden med innehav av aktier på grund av oväntade kursfall, tillkommer alltså för andelshavaren i en sluten fond ett ytterligare riskmoment. Med en öppen fond menas en fond, vars storlek icke är bestämd på förhand, utan som kan fritt både ökas eller minskas. Alla andelar i fonden har samma värde. En ökning av fonden sker genom insättning i fonden mot nya andelsbevis, nya aktier eller nya föreningsandelar. För varje nytt andelsbevis (resp. ny aktie eller föreningsandel) betalar insättaren en andels matematiska värde, beräknat efter hela fondens värde vid tillfället. Allteftersom nya medel på sådant sätt tillförs fonden förvärvas ytterligare värdepapper till fonden. Minskning av fonden sker genom att fonden inlöser andelsbevis (aktier, föreningsandelar) med ett belopp motsvarande fondandelens matematiska värde beräknat efter fondens hela värde vid inlösningstillfället. Vanligen har fondförvaltaren förpliktat sig att (utom i särskilda undantagsfall) med fondens medel inlösa utelöpande andelsbevis (aktier, förenings andelar) till deras matematiska värde vid inlösningstillfället grundat på hela fondens vid samma tidpunkt beräknade värde. Medel för inlösningen erhålls genom försäljning i erforderlig utsträckning av fonden tillhöriga värdepapper. Genom att innehavaren av andelsbevis (aktier, föreningsandelar) i en öppen fond när han så önskar kan få sina andelsbevis (aktier, föreningsandelar) inlösta till deras matematiska dagsvärde, är uppenbart att han har en bättre ställning än innehavare av andelsbevis i en sluten fond. På grund härav och då öppna fonder även från SOU 1969: 16

andra synpunkter erbjuder fördelar har öppna fonder i flertalet länder kommit att bli den numera mest använda formen för investmentföretags verksamhet. Enär bolagsrätten i Amerikas förenta stater medger att ett aktiebolag formlöst utger nya aktier eller inlöser egna aktier, förekommer det att öppna fonder i Amerika organiserats i bolagsform. Även i Holland tillåter bolagsrätten, att öppna fonder organiseras i form av aktiebolag; i Frankrike har på senare år likaledes öppnats möjlighet att organisera aktiebolag med växlande aktiekapital. I England och i flertalet länder på den europeiska kontinenten medger däremot gällande lagstiftning icke en ökning eller minskning av ett aktiebolags aktiekapital annat än i strängt formbunden ordning. Öppna aktiefonder har därför i dessa länder alltid organiserats i en form, som ansluter sig till det anglosachsiska trustbegreppet.

2.4 Placeringen av fondmedel Vare sig ett investmentföretag driver sin verksamhet i bolagsform eller i en sådan form, som bygger på trustbegreppet, och vare sig fonden är sluten eller öppen kan den, som förvaltar fonden, ha större eller mindre frihet när det gäller att placera fondens medel. Förvaltningsorganet kan sålunda i många fall ha fullständig frihet att efter eget skön placera och omplacera fondens medel (s. k. »management trusts» eller »flexible trusts»). I andra fall åter kan förvaltningsorganets befogenhet härutinnan vara ytterst begränsad genom att fondens sammansättning redan från början bestämts till ett visst antal värdepapper av vissa angivna slag och utan rätt för organet att göra omplaceringar (s. k. »fixed trusts»). Förvaltningsorganets frihet att efter eget skön handha fondens placering har ibland ansetts möjliggöra en osund spekulation, som vid en plötslig nedgång av aktievärdena kunnat få olyckliga följder för andelsinnehavarna. Då anordningen med fixed trusts å andra sidan i många fall ansetts vara en alltför stel form, har man ibland utan att ge förvaltningsorganet fria händer likväl genomfört en mindre

stei ordning, i det förvaltningsorganet fått rätt att inom vissa på förhand angivna gränser självständigt bedöma placeringen av fondens medel (semifixed trusts). Vanligt förekommande är, att det för en aktiefond fastställts bestämmelser om viss specialisering i fråga om fondens placeringar. Medan vissa fonder enligt de för fonden gällande bestämmelserna endast skall bestå av inhemska värdepapper eller medger att fonden endast till viss mindre del må placeras i utländska värdepapper, kan för andra fonder vara förutsatt att fonden skall bestå endast av värdepapper från ett eller flera främmande länder. Även en specialisering till förvärv av aktier i företag inom viss eller vissa branscher är vanlig (branschfonder). Mestadels är aktieinnehavet därvidlag sammansatt av aktier i företag inom en viss bransch i flera olika länder men kan också vara begränsat till viss bransch i det egna landet eller till viss bransch i ett eller ett fåtal främmande länder. I investmentföretagens barndom förekom i många fall fonder inriktade på att förvärva värdepapper med fast ränta, t. ex. obligationer av olika slag, framför allt dylika värdepapper från utomeuropeiska länder. Behovet av sådana fonder berodde väsentligen på de risker som vid denna tid var förbundna med att förvärva utländska värdepapper eftersom det då icke förefanns några internationella avtal om betalningsväsendet eller någon internationell rättshjälp. Internationella lån blev därför då nödlidande i betydligt större utsträckning än vad i våra dagar är fallet. Något behov av värdepappersfonder av detta slag är därför knappast längre för handen. Någon som helst anledning att bilda en fond för förvärv av inhemska obligationer eller andra värdepapper med fast ränta finns naturligen ej, då härigenom endast uppkommer onödiga kostnader för spararna. De kan ju med lika stor fördel var och en för sig förvärva sådana värdepapper. Emellanåt förekommer dock att fonder med inriktning på förvaltning av aktier till en mindre del placeras i värdepapper med fast ränta, vanligen i syfte att erhålla en högre förräntning av fondförmögenheten. Ännu vanligare är att 46

bestämmelserna för en aktiefond medger en tillfällig placering av medel i värdepapper med fast ränta, mestadels sådana vinstmedel, som inom kort skall användas till utdelning. 2.5 Fonder placerade i fast egendom Framför allt i Schweiz förekommer s. k. »Immobilien-Fonds», dvs. fonder, som ej avser placering i aktier eller andra värdepapper utan i fast egendom. Av tekniska skäl ägs fastigheterna därvid ej direkt av aktiefonden utan av ett aktiebolag, vars aktier innehas av fonden. En särskild svårighet vid immobiliefonderna är av naturliga skäl värderingen av fondens fastighetsinnehav. 2.6 Vinstutdelning och s. k.

tillväxtfonder

En för insättaren betydelsefull skillnad är för handen mellan å ena sidan sådana aktiefonder, som enligt sina bestämmelser årsvis eller halvårsvis till innehavarna av andelsbevis utdelar sådan vinst, som uppkommit genom utdelning å aktier och andra värdepapper eller genom realisationsvinster vid försäljning av värdepapper för omplacering i andra papper, och å andra sidan fonder, som enligt sina bestämmelser icke utdelar uppkommen vinst utan i stället använder hela vinsten till nyinköp av värdepapper (s. k. tillväxtfonder). Vill en innehavare av andelsbevis i en fond av sistnämnda slag tillgodoföra sig uppkommen vinst kan han göra detta genom att inlösa eller sälja sina andelar; genom att uppkommen vinst kvarstår i fonden stiger andelarnas matematiska värde i motsvarande mån. En mellanform är att fondens genom utdelningar uppkomna vinst utdelas men att realisationsvinster får kvarstå i fonden och användas till nyinköp av värdepapper. Erfarenheten utomlands synes visa, att en sparare i många fall förefaller att föredra, att uppkommen vinst utdelas framför att den får innestå i fonden och detta även i sådana fall, då spararen avser att placera vinsten i nya andelsbevis; han får i detta fall ett mera påtagligt bevis på SOU 1969: 16

sin förmögenhetsökning än när denna ger sig till känna enbart genom ett förhöjt andelsvärde. Otvivelaktigt medför emellertid systemet med att uppkommen vinst får kvarstå i fonden ett förbilligande av förvaltningskostnaderna. 2.7

Leverage-principen

Särskilt i ett tidigare skede var vanligt att man bland investmentföretagen skilde mellan »leverage» (hävstångsanordning; hävstångsverkan) och »non-leverage Companies». Med »leverage» eller »gearing» (utväxling) avses i detta sammanhang, att ett investmentföretag upptar lån eller utger limiterade preferensaktier med maximerad utdelningsrätt i syfte att kunna förvärva aktier i större utsträckning än som svarar mot de egentliga penningplacerarnas insatser. Då företagets innehav av värdepapper stiger i värde kommer hela värdeökningen de egentliga penningplacerarna till godo. Man kan för dessas del därigenom tala om en viss »hävstångsverkan» eller »utväxling». Minskar värdet av företagets värdepappersinnehav kommer naturligen på samma sätt dock hela värdeminskningen att drabba dem. Eftersom leverageprincipen under den ihållande börshaussen under 1920-talets senare hälft kommit till användning i ett mycket stort antal amerikanska investmentföretag ledde detta vid 1929 års börskris till sammanbrott för ett stort antal av dessa företag. 2.8 Investment företagens betydelse för spararna och för kapitalmarknaden Från den enskilde spararens synpunkt sett fyller investmentföretagen otvivelaktigt en viktig uppgift. Spararen vill i allmänhet placera sina besparingar så säkert och samtidigt så vinstgivande som möjligt samt dessutom på ett sätt som gör det möjligt för honom att relativt lätt förvandla kapitalet i reda pengar, om så skulle erfordras. En penningplacering, som uppfyller dessa anspråk, har av ålder ansetts vara förvärv av börsnoterade värdepapper. För småspararen föreligger emellertid så stora svårigheter att plaSOU 1969: 16

cera medel i börsnoterade aktier, att denna möjlighet knappast står öppen för honom. Han saknar i allmänhet den kunskap om näringslivets förhållanden, som gör det möjligt för honom att utvälja de vid en viss tidpunkt för förvärv lämpligaste aktierna. Vanligen har han inte heller vare sig tid eller förmåga att fortlöpande följa utvecklingen inom näringslivet, så att han genom i rätt tid gjorda omplaceringar kan skydda sig mot förluster. Och, kanske viktigast av allt, han har ej tillräckligt stort kapital för att kunna köpa aktier i ett så stort antal företag att erforderlig riskfördelning åvägabringas. Dessa svårigheter för småspararen att själv placera sina besparingar i aktier har kunnat undanröjas genom tillkomsten av investmentföretagen, som för spararnas räkning ombesörjer placering och förvaltning av större och mindre kapitalbelopp i aktier och andra värdepapper. Av naturliga skäl har investmentföretagen härvidlag störst värde för småsparare i de stora industriländerna, där aktiemarknaden är avsevärt mera svåröverskådlig än t. ex. i vårt land. Om det kan vara svårt för en privatperson att i erforderlig mån hålla sig underrättad om företagen på aktiemarknaden i sitt eget hemland, är det uppenbart att detta är långt svårare när det gäller utländska aktiemarknader. Med hänsyn härtill torde investmentbolagen, i den mån som kapitalmarknaden kan väntas bli mera internationell, få allt större betydelse för dem, som vill placera medel i andra aktier än sådana som utges av det egna landets företag. När de första investmentföretagen kom till stånd och fick nämnvärd betydelse (under 1860- och 1870-talen i Storbritannien) var företagen i främsta rummet inriktade just på placering av kapital i utländska, i första hand utomeuropeiska obligationer och aktier, och verksamheten sågs till största delen som ett sätt att minska de enskilda kapitalplacerarnas risker vid sådana placeringar. Sedermera och i första hand under den blomstringsperiod som investmentföretagen upplevde i Storbritannien och Amerikas förenta stater under mellankrigsåren kom verksamheten väsentligen att ses som

ett medel att ge allmänheten möjlighet att bli delaktig i den för kapitalplacerarna gynnsamma utvecklingen av aktiemarknaden. Även om denna grundsyn på investmentföretagens verksamhet varit och alltjämt torde vara den vanliga också under det betydande uppsving, som investmentföretagen fått under efterkrigstiden, har nya synpunkter också kommit att anläggas vid bedömning av investmentföretagens betydelse. Särskilt i Tyskland men även i vårt land har sålunda bl. a. betonats värdet av att investmentföretagen genom sin verksamhet tillför aktiemarknaden nytt riskvilligt kapital genom att den populariserar aktieägandet och gör grupper av sparare, som tidigare icke haft någon tanke på att förvärva aktier, förtrogna med den form av sparande, som består i placering av sparmedel i aktier och andra liknande värdepapper. De kan härigenom komma att i framtiden även köpa aktier direkt i rörelsedrivande företag. Man har sett det såsom en fördel för kapitalmarknaden om en bred allmänhet, i synnerhet arbetstagare, som i allmänhet berörs föga av likviditetsfluktuationer, kunde vinnas för tanken att placera besparingar i aktier, eftersom detta skulle komma att utgöra en stabiliserande faktor. Härmed har även förbundits förhoppningen att medel, som tidigare helt använts för konsumtionsändamål, härigenom skulle komma att i framtiden i ökad utsträckning tillföras kapitalmarknaden. Den tanken har i detta sammanhang dock framförts, att en ökning av investmentföretagens andel av kapitalmarknaden skulle kunna åtminstone i någon mån föranleda en minskning av kapitaltillflödet genom andra traditionella sparformer (t. ex. genom penninginstitut, försäkringsbolag etc). Erfarenheterna från Amerikas förenta stater, där investmentföretagen hittills fått störst omfattning, har emellertid ansetts mycket tydligt ge vid handen, att detta icke är fallet. Farhågor har också gjort sig gällande för att en ökning av investmentföretagens verksamhet på det stora hela taget skulle medföra större skada än nytta, eftersom investmentföretagen icke i egentlig mening skulle tillföra kapitalmarknaden riskvilligt kapital 48

utan framför allt intressera sig för förvärv av säkra standardpapper med påföljd att kurserna på dessa papper skulle komma att stiga mer än vad som eljest blivit fallet. Undersökningar rörande förhållandena i detta hänseende i Tyskland har emellertid ansetts visa, att någon direkt påverkan på utvecklingen av aktiekurserna icke ägt rum genom investmentföretagens tillväxt. Såsom förklaring härtill har angetts, att de belopp, som tillförts investmentföretagen, icke varit av sådan storlek, att ds t. ex. kunnat förstärka en pågående hausse på börsen. Det torde också utan vidare stå klart, att en sådan effekt skulle fordra, att investmentföretagen finge en avsevärt starkare ställning på marknaden, än den de f. n. har i något land. Det har i anledning av de framförda farhågorna också anförts, att varje investmentföretag självklart inte så snart de erhållit medel för placering i aktier genast till vilket pris som helst köper aktier, om detta till äventyrs skulle kunna tänkas förstärka en pågående hausse. I stället torde ett investmentföretag noggrant överväga, huruvida man ej bör vänta med sina aktieköp till dess haussen avklingat eller det åtminstone uppstått en svacka i kursutvecklingen. Genom att investmentföretagen på detta sätt uppträder »anticykliskt» skulle de enligt mångas uppfattning i stället rent av kunna anses utöva ett hälsosamt inflytande på kapitalmarknaden, eftersom de alltså genom sin verksamhet kommer att i viss mån motverka en extrem utveckling av aktiekurserna både uppåt och nedåt. Uppenbarligen bör dock betydelsen härav icke överdrivas, då investmentföretagens aktieköp enligt vad som nyss anförts ej är av sådan storlek att de normalt torde kunna påverka kursutvecklingen. Stundom har vid reklam för sparande genom investmentföretagen åberopats, att denna sparform vid en fortgående urholkning av penningvärdet ger högre värdebeständighet åt besparingarna än andra slag av penningplacering. Detta torde dock vara ett ganska vanskligt påstående, eftersom det av investmentföretaget i aktier och andra värdepapper placerade kapitalet, i vilket spararna har del, kan vara underkastat betySOU 1969: 16

dande värdefluktuationer. Medan lånekapitals inre värde i främsta rummet är avhängigt av penningvärdets stabilitet, är värdet av andelskapitalet i ett investmentföretag i första hand beroende på rörelseresultaten hos de företag, i vilkas aktier kapitalet är placerat. Sjunker aktiekurserna på grund av överlag dåliga rörelseresultat kan en stor del av det åt investmentföretagen anförtrodda sparkapitalet gå förlorat. 2.9 Socialpolitisk

betydelse

Det må slutligen anmärkas, att man i Tyskland också lagt vikt vid investmentföretagens socialpolitiska betydelse. I Västtyskland där man bekant sig till en fri, demokratisk samhällsordning, har man, i syfte att motverka tendenser till en totalitär kollektivism, ansett det viktigt att skapa så många egendomsägare som möjligt med en i görligaste mån konjunkturstabil och varaktig egendom. Eftersom den industriella produktionsapparaten i ett högindustrialiserat samhälle som Västtyskland befinner sig i ständig tillväxt har det ansetts särskilt betydelsefullt, att vid sidan av de traditionella slagen av egendom (i första hand egna lägenheter, egna hem och annan fast egendom) skapa så vidsträckt spridning som möjligt av äganderätten till produktionsställen och produktionsmedel. Investmentföretagen har ansetts kunna spela en betydelsefull roll härvidlag, då man härigenom på bästa tänkbara sätt undgår alla de svårigheter av såväl praktiskt som psykologiskt slag, som motverkat småspararnas förvärv av aktier, något som i Tyskland av olika orsaker mött större motstånd än på många andra håll. Det har därför också ur allmän synpunkt i Västtyskland ansetts angeläget att på bredast möjliga bas popularisera aktiesparande genom investmentföretagen.

SOU 1969: 16 A—914147

3 Investmentföretag och lagstiftning om sådana företag i vissa främmande länder

3.1 Storbritannien

Redan för ungefär hundra år sedan hade skotska förmögenhetsförvaltare, som yrkesmässigt sysslade med placering av andra personers kapital, erfarit hur stora fördelar, som kunde vinnas med en gemensam placering av flera uppdragsgivares medel. Vid denna tidpunkt gällde detta särskilt vid kapitalplaceringar utomlands. Den enskilde investeraren besparades härvid i stor utsträckning de kostnader, som var förenade med ett enskilt utförande av hans placeringsuppdrag, och erhöll dessutom en förmånligare riskspridning i fråga om sina placerade medel. Dessutom öppnades möjligheter för den, som endast förfogade över ett mindre kapital, att placera detta på ett mera räntabelt sätt utan att samtidigt behöva vidkännas alltför hög risk. För den rättsliga gestaltningen av nu ifrågavarande verksamhet visade sig den anglosachsiska rättens trustbegrepp komma till nytta. En trust kan i princip sägas uppstå genom att en person överlämnar en sak eller en förmögenhetsmassa till en trustee med skyldighet för denne att förvalta den mottagna egendomen till förmån för viss person (benificiarie) eller för ett bestämt ändamål. Enligt den engelska Common Law blir trustee härigenom ägare till saken eller förmögenheten i fråga. Härtill kommer emellertid att trustee enligt den del av det engelska rättssystemet, som går under beteckningen 50

Equity, dessutom blir förpliktad att uppfylla sådana skyldigheter som att förvalta förmögenheten i den berättigades intresse, att inte själv dra någon nytta av sin funktion och att ej för egen räkning ingå några avtal med avseende på den anförtrodda egendomen. Den genom trusten berättigade har å sin sida i första hand ett eget anspråk på att det anförtrodda uppdraget skall fullgöras. Dessutom har han ett anspråk på att den anförtrodda egendomen, vari innefattas inte endast den ursprungligen överlämnade utan även vad som kan ha trätt i dess ställe, skall återlämnas. Detta gäller såväl gentemot borgenärer hos trustee i händelse av dennes konkurs som gentemot en tredje man med undantag för en köpare, vilken är i god tro. Enligt Equity-rätten får således den genom trusten berättigade med avseende på trustegendomen en ställning som närmast motsvarar en ägares. Trustformen synes ha utgjort en lämplig rättslig grundval för den verksamhet, varom nu är fråga. De kapitalförvaltande trusterna synes till en början ha haft en ganska begränsad kundkrets. Så småningom blev emellertid allt flera personer anslutna till varje sådan trust, och det blev vanligt att var och en av deltagarna av förmögenhetsförvaltaren - trustee - erhöll ett slags certifikat, vilket utgjorde bevis om storleken av hans insats och därmed hans andel i den gemensamma trustegendomen. Det första försöket att engagera allmänSOU 1969: 16

heten i värdepapperstruster torde i Storbritannien ha gjorts av Foreign and Colonial Government Trust, som bildades år 1868. Ändamålet med trusten angavs vara att ge den, som innehade endast ett mindre kapital, möjlighet att placera detta med lika förmånlig riskspridning som ägare till större kapital. De allmänna riktlinjerna för trustens verksamhet sammanfattades i en särskild handling. Försöket blev framgångsrikt och under åren 1868-1875 tillkom ytterligare 15 truster av liknande slag. Sedan svårigheter uppkommit för vissa av trusterna att betala utfästa räntor till andelsägarna, uppkom frågan om trusternas laglighet. Enligt ett domstolsutslag av år 1879 befanns den ifrågavarande trustverksamheten stå i strid med gällande aktiebolagslagstiftning. Detta utslag blev visserligen senare upphävt i högre instans, men redan dessförinnan hade i det närmaste samtliga trustföretag antingen upplösts eller ombildats till aktiebolag. Denna i bolagsform bedrivna investmentverksamhet kom att gå under beteckningen »investment trust company». Härvid intog de enskilda investerarna ställning som aktieägare i ett bolag, vars förmögenhet utgjorde den fond, i vilken de genom sitt aktieinnehav blev delägare. Investeraren erhöll icke något certifikat utan aktier. Verksamheten underlättades av att enligt engelsk rätt ett aktiebolag har möjlighet att inom vissa gränser fortlöpande ge ut nya aktier. Den som förvärvat aktier i ett investment trust company kan inte göra anspråk på att få sina aktier inlösta av bolaget, men har å andra sidan en på aktieinnehavet grundad rätt att utöva inflytande på förvaltningen av bolagsförmögenheten, dvs. fonden. Den förvaltning av en fond, vilken tidigare utövats av en trustee, övertogs nu av bolagets ledning. I den mån en slags trustee bibehölls, fick denne till uppgift att enbart förvara fondegendomen, vilken uppgift stundom förenades med en viss skyldighet att kontrollera bolagsledningens åtgärder. Den nu ifrågavarande formen för investmentverksamhet blev snart helt dominerande och den fick också en mycket gynnsam utveckling fram SOU 1969: 16

till år 1 890, då en börskris inträffade. Det visade sig då att det av investerarna tillskjutna kapitalet ofta av spekulativa skäl koncentrerats till ett alltför ringa antal olika näringsgrenar och till ett fåtal typer av värdepapper. Detta föranledde ett kraftigt bakslag för denna verksamhet. Återhämtningen kom dock relativt snabbt, bl. a. genom att man sökte tillämpa en mera försiktig placeringspolitik. Man tillkännagav vilka olika typer av värdepapper, som avsågs skola ingå i en fond, och det bestämdes även vissa procen tuella gränser för innehav av samma slag av värdepapper i fonden. Dessutom anförtroddes förvaringen av fonden åt en bank och ledningen av fonderna lades i händerna på personer med stor erfarenhet av börsaffärer. Från att ursprungligen huvudsakligen ha varit en annan form för den tidigare berörda trustverksamheten utvecklade sig sedermera investment trust companies i Storbritannien till att bli företag av en typ, som närmast kan jämföras med de svenska investmentbolagen. Någon särskild lagstiftning beträffande dessa företag har inte tillskapats, utan man synes ha ansett att de allmänna aktiebolagsrättsliga bestämmelserna erbjuder tillräckliga garantier mot missbruk. År 1965 fanns i Storbritannien 296 investment trust companies med sammanlagda tillgångar till ett marknadsvärde av 3 144 milj. pund. I början av 1930-talet bildades ånyo investmentföretag av trusttyp i Storbritannien. Denna verksamhet, som där utgör den närmaste motsvarigheten till aktiefondsverksamheten i Sverige, kom att gå under beteckningen »unit trusts». Den består - liksom de tidigare trusterna - i sammanförande av ett stort antal mindre penningsummor tillhörande olika insättare i en gemensam fond. Pengarna placeras för insättarnas räkning av ett särskilt bolag (manager) och de sålunda förvärvade tillgångarna omhänderhas av en trustee. Både manager och trustee är parter i ett slags trustkontrakt (trust deed), vilket fastslår deras resp. skyldigheter. Olika unit trusts kan variera i detaljer men i huvudsak fungerar de på följande sätt. Av allmänheten insatta pengar placeras i värdepapper. Genom sin insats erhåller varje 51

insättare viss andel i de samlade värdepapperen. Härom utfärdas andelsbevis. Avkastningen från de sålunda verkställda investeringarna utgör trustens inkomster och utbetalas, efter avdrag för trustens förvaltningskostnader, till insättarna i förhållande till storleken av de av dem gjorda insatserna. Inom trusten är manager ekonomiskt och på andra sätt ansvarig för administrationen av trusten, däri inbegripet skötseln av den värdepappersportfölj, som trustförmögenheten innefattar, och av fördelningen av inkomsterna. En manager skall även omhänderha försäljning och återköp av andelarna och i samband därmed fastställa priset på andelarna. Den främsta funktion, som tillkommer trustee, är att ha hand om trustförmögenheten och ansvara för dess bestånd. Inom vissa unit trusts har trustee - som vanligen är en bank eller ett försäkringsbolag även till uppgift att utöva viss kontroll över den förvaltning, som manager utövar. Under 1930-talet ökade unit trusts snabbt i popularitet och vid andra världskrigets utbrott år 1939 fanns nästan 100 sådana truster med sammanlagda tillgångar på omkring 80 milj. pund. De äldsta av dessa truster var av typen fixed trusts, vilket innebar att trustens värdepappersinnehav var från början fastställt. Utvecklingen gick emellertid snart i riktning mot s. k. flexible trusts, där manager äger att fortlöpande bestämma i vilka värdepapper fondmedlen skall placeras. Samtidigt övergick man allt mer till s. k. open-end-funds. Dessa fonder har icke någon på förhand bestämd storlek utan kan både ökas genom utgivande av nya andelsbevis eller minskas genom återlösen av redan utgivna bevis. Under nu ifrågavarande tidsperiod arbetade dessa truster utan någon på dem inriktad laglig reglering. De gjordes emellertid till föremål för två utredningar, den ena av en kommitté tillhörande fondbörsen (1935) och den andra av Board of Trade (1936). Båda utredningarna gav vid handen att trusterna fyllde ett behov, men visade också att någon form av laglig reglering var önskvärd för att skapa ett skydd för allmänheten. En lagstiftning i ämnet följde år 1939 genom

52 Prevention of Fraud (Investments) Act, 1939, vilken på grund av krigsförhållandena inte trädde i kraft förrän år 1944. Denna lag har sedermera ersatts av nu gällande Prevention of Fraud (Investments) Act, 1958. Efter en viss stagnation under krigsoch efterkrigsåren har unit trusts alltsedan år 1953 nått en allt större popularitet i Storbritannien. Härtill har bl. a. bidragit att trustföretagen byggt upp sparplaner med periodiskt återkommande insatser och automatisk reinvestering av avkastningen. Ett annat förfaringssätt har varit att söka kombinera unit trusts med livförsäkringsverksamhet. Vid utgången av år 1965 fanns i Storbritannien 121 unit trusts med en sammanlagd förmögenhet av 500 milj. pund, varav omkring 95 % var placerade i aktier. Enligt 1958 års lag får endast sådana unit trusts, som erhållit auktorisation av Board of Trade, genom cirkulär erbjuda andelsbevis åt allmänheten. Sådan auktorisation må meddelas därest följande villkor befinns uppfyllda. Såväl trustee som manager skall utgöra en sammanslutning bildad enligt lag inom samväldet och äga driftställe i Storbritannien. Det företag som är trustee skall ha ett emitterat kapital om minst 500 000 pund, varav minst hälften skall ha blivit inbetalt, och dess tillgångar skall vara tillräckliga för att infria dess förbindelser. Vidare skall manager vara oberoende av trustee och slutligen skall det finnas ett trustkontrakt (trust deed), vilket måste innehålla föreskrifter beträffande vissa särskilt angivna förhållanden. Hit hör till en början det sätt, på vilket manager skall fastställa andelarnas pris vid försäljning och återköp, ävensom regler för hur avkastningen av andelarna skall beräknas. Vidare skall varje andelsinnehavare tillerkännas rätt att fordra att manager återköper andelen för det pris, som på angivet sätt blivit fastställt. Sättet för utfärdande och utgivande av andelsbevis skall likaså vara reglerat i trustkontraktet. I detta skall dessutom finnas föreskrifter till säkerställande av att inte något andelsbevis utfärdas eller utges innan tillfredsställande åtgärder blivit vidtagna till tryggande av att den egendom, som beviset SOU 1969: 16

avser, blivit överlåten åt trustee. Ett annat förhållande av nu ifrågavarande slag avser förbud mot eller begränsning av en managers rätt att annonsera eller att utge cirkulär eller andra handlingar avseende inbjudan att köpa andelsbevis eller uppgifter om fördelarna av att inneha sådana bevis, därest inte samtidigt lämnas uppgift om avkastningen från andelsbevisen. Det måste även genom trustkontraktet säkerställas, att handlingar av nyssnämnda slag inte utges innan de underställts trustee för godkännande. I trustkontraktet erfordras vidare föreskrifter beträffande bildandet av en fond, som skall användas för att bestrida utgifterna för trustens administration, och beträffande regler för denna fonds användande. Ytterligare erforderliga föreskrifter avser revision av trustförvaltningen och offentliggörande av trustens räkenskaper. Slutligen skall trustkontraktet innehålla föreskrift om skyldighet för manager att upphöra med sin förvaltning av trusten, därest trustee intygar, att det är i andelsbevisägarnas intresse att han gör detta. Det kan tillläggas, att Board of Trade enligt lagen tillerkänts rätt att i vissa fall meddela dispens från gällande bestämmelser samt att på närmare angivna grunder återkalla en lämnad auktorisation. Board of Trade kan även tillsätta en eller flera inspektörer för att närmare undersöka ledningen för en trust, om detta är i andelsbevisägarnas och det allmännas intresse. Vidare åligger det Board of Trade att ombesörja, att närmare upplysningar rörande varje auktoriserad unit trust publiceras på lämpligt sätt minst en gång om året. År 1959 tillsattes en kommitté (the Company Law Committee) för att bl. a. göra en översyn av 1958 års lag. Ett av kommittén år 1962 avgivet betänkande har enligt uppgift ännu inte föranlett ändring av gällande lagstiftning. 3.2 Amerikas förenta stater Under senare delen av 1800-talet och fram till första världskriget fanns i Amerikas förenta stater mycket få investmentföretag i SOU 1969: 16

modern bemärkelse. Detta torde bl. a. ha berott på att det under denna tidsperiod erbjöds mycket goda möjligheter till direktplacering av kapital och att innehav av disponibla penningmedel inte alls var på samma sätt utbrett som senare blivit fallet. De investmentföretag som fanns var i allmänhet bildade i form av aktiebolag, i vilka investerarna erhöll aktier och vars aktiekapital utgjorde en slags gemensam fond, placerad i värdepapper. Denna typ av företag kom sedermera under 1920-talet att uppleva mycket stor framgång. Den amerikanska allmänheten, som under kriget köpt statsobligationer, hade fått upp ögonen för värdepappersplaceringar och med stigande inkomster och standard följde intresset för kapitalinvesteringar med högre avkastning än skuldförbindelser med fast ränta. Fram till år 1929 steg de amerikanska investmentföretagens antal till omkring 700 med sammanlagda tillgångar på över 7 miljarder doliars. Hälften av dessa företag föll emellertid offer för den börskris, som inträffade sistnämnda år. Anledningarna till detta bakslag var många. Investmentföretagen hade sålunda ofta haft en starkt spekulativ karaktär och underlåtit att beakta erforderlig riskfördelning vid sina kapitalplaceringar, vilka dessutom i stor utsträckning skett med anlitande av upplånade eller på liknande sätt anskaffade medel. Härtill kom att många av företagen var i ekonomiskt hänseende nära förbundna med varandra. Dessa förhållanden hade i hög grad underlättats av att företagen ägde en struktur, vilken medgav företagsledningarna mycket fria händer såväl vid valet av placeringsobjekt som över huvud taget vid förvaltningen av företagen (s. k. »management trusts»). Ytterligare omständigheter, som visade sig vara till stor nackdel för investerarna i den uppkomna krissituationen, var att företagen hade ett fastställt antal medlemmar och inte var skyldiga att återlösa sina egna aktier (s. k. »closed-end-trusts»). Genom svårigheter att finna köpare kom härvid dessa aktier att sjunka under det värde de egentligen representerade. 53

Den reaktion, som följde på investmentföretagens misslyckanden i samband med 1929 års börskris, föranledde en övergång till en sådan företagsform, där sammansättningen av företagets värdepappersportfölj är fastslagen på förhand och företagsledningen saknar möjlighet att ändra densamma (s. k. »fixed trusts»). Det visade sig emellertid att dessa låsta portföljer utan aktiv ledning inte medgav någon större kapitaltillväxt eller utdelning och intresset för denna verksamhetsform avtog. Man började i stället övergå till ett slags mellanting mellan de båda formerna management trust och fixed trust, vid vilket företagets värdepappersbestånd visserligen från början i stor utsträckning fastslagits, men där företagsledningen tillagts möjlighet att under vissa särskilda omständigheter ändra sammansättningen av detta (s. k. »semi-fixed trusts»). För att ytterligare skydda investerarna mot förluster infördes även efter hand en återlösningsrätt (»right of redemption»), som gav varje investerare möjlighet att när han så önskade återlämna sin aktie till företaget och därvid erhålla ett belopp, motsvarande aktiens dagsaktuella värde. Dessutom förbehöll sig investmentföretagen mycket ofta rätten att utge nya aktier allt eftersom efterfrågan uppstod och de fick sålunda härigenom ett variabelt aktiekapital. I motsats till den tidigare formen closed-end-trusts övergick företagen till att bli av typen open-end-trusts (även betecknade »mutual funds»). En annan viktig förändring, som torde vara föranledd av erfarenheterna från 1929 års kris, var att investmentföretagen i mycket stor utsträckning avstod från att upplåna kapital. Jämsides med den senast berörda utvecklingen började man även att starta investmentföretag, vilka hade den ursprungliga engelska trustformen till förebild. Man undvek härigenom den omständliga bolagsbildningen, enär en dylik trust kan komma till stånd genom privaträttsligt avtal. Investerarna erhöll visserligen inte såsom vid bolagsformen medbestämmanderätt över trustförvaltningen, men denna brist ersattes i viss mån av att det i samband med trustöverenskommelsen uppställdes vissa villkor rörande 54

denna förvaltning. De dåliga erfarenheterna av investmentföretagen i samband med 1929 års börskris gav anledning till ingående statliga undersökningar rörande dessa företags verksamhet. Detta resulterade i att år 1940 en särskild lagstiftning, »Investment Company Act», tillkom. Genom denna lag, som omfattar över 300 paragrafer, söker man bekämpa de missförhållanden, som tidigare visat sig. I inledningen till lagen anges särskilt vissa omständigheter, som ansetts innebära skada såväl ur allmän synpunkt som för de enskilda investerarna. Härvid nämns först bristfälliga och felaktiga upplysningar beträffande de av vederbörande investmentföretag utfärdade aktierna eller delaktighetsbevisen, företagets allmänna politik eller det ekonomiska ansvar, som åvilar företaget eller dess ledning. Andra angivna former av missförhållanden är att ett investmentföretags värdepappersportfölj utväljs i företagsledningens i stället för investerarnas intresse, att de av företaget utfärdade andelsbevisen av olika slag innehåller obilliga eller diskriminerande bestämmelser eller att kontrollen över företaget är otillräcklig. Vidare nämns vilseledande bokföring, otillfredsställande revision eller förändring av ett investmentföretags organisation eller inriktning utan investerarnas samtycke. Slutligen anges i förevarande sammanhang sådana förhållanden som att ett investmentföretag i spekulativt syfte i alltför hög grad skuldsätts och att företaget arbetar utan tillräckligt reservkapital. Investment Company Act äger tillämpning på såväl investmentföretag av trusttyp (unit investment trust) som sådana företag av bolagstyp (management investment company), vare sig dessa senare har öppen eller sluten form. I fråga om företagen av bolagstyp skiljer lagen mellan»diversified» och »non-diversified companies». För att betraktas som diversified får investmentföretaget beträffande minst 75 % av sina tillgångar varken ha mer än 5 % därav placerade i värdepapper med samme utställare eller äga mer än 10 % av rösträtten i ett och samma företag. Denna indelning är grundad SOU 1969: 16

på en önskan att söka upplysa investerarna om karaktären av ett investmentföretags värdepappersportfölj och har även tillagts viss betydelse för den skatterättsliga behandlingen av investmentföretagen. Utöver de nu nämnda båda huvudtyperna av investmentföretag avser den amerikanska lagen även s. k. »face-amount certificate companies». I ett sådant äger investeraren rätt att efter viss tid erhålla antingen ett bestämt engångsbelopp eller periodiska utbetalningar av fastställda belopp. Alla investmentföretag skall enligt lagen registreras hos »Securities and Exchange Commission» (SEC). I samband härmed skall uppgifter lämnas beträffande bl. a. den typ av verksamhet företaget ämnar bedriva, dess upplåning av medel eller utlåning av egna medel, ev. koncentration av företagets investeringar till viss bransch m. m. Ett sålunda inregistrerat investmentföretag får sedan inte utan ett av investerarna fattat majoritetsbeslut avvika från den företagspolitik, som angivits vid registreringen. SEC är berättigat att i det allmännas och investerarnas intresse utfärda föreskrifter för investmentföretagen i flera olika avseenden. Dessutom äger SEC att, när det kan anses att investmentföretagens tillväxt skapar problem för det allmänna eller investerarna, verkställa undersökningar rörande detta förhållandes inverkan på investmentföretagens investeringspolitik och på värdepappersmarknaden över huvud taget ävensom på frågan om maktkoncentration och på de företag, i vilka investmentföretagen äger intressen. Lagen föreskriver vidare att investmentföretag av typ opsn end måste ha ett kapital om minst 100 000 dollars för att få utbjuda sina aktier till allmänheten. Styrelsen i ett investmentföretag skall väljas av röstberättigade investerare. Minst 40 % av denna skall utgöras av personer, vilka varken är finansiella rådgivare åt företaget eller anställda i dess tjänst. Lagen kräver inte att ett investmentföretags fondförmögenhet skall finnas i förvar hos oberoende person eller organ. Den får placeras hos en bank av visst angivet slag eller hos en börsmedSOU 1969: 16

lem, men den kan även få omhänderhas av företaget självt. I sistnämnda fall kan SEC utfärda erforderliga skyddsföreskrifter. I lagen återfinns även vissa regler för beräknandet av utdelningar till investerarna. Däremot saknas bestämmelser till ledning för uträknandet av priset på investmentföretagens aktier eller andelsbevis vid försäljning och återlösen. Lagen har i stället öppnat möjlighet att låta en därtill utsedd sammanslutning inom värdepappershandeln få befogenhet att utfärda föreskrifter rörande vissa beräkningsmetoder vid denna prissättning. Slutligen kan nämnas att investmentföretagen genom lagen ålagts en omfattande uppgiftsskyldighet i förhållande till SEC och dessutom är skyldiga att minst halvårsvis tillställa investerarna rapporter angående bl. a. företagets finansiella ställning och dess värdepappersinnehav. Även om en viss förnyad tillit till de amerikanska investmentföretagen kunde förmärkas under 1930-talet, medförde uppenbarligen tillkomsten av Investment Company Act ett kraftigt ökat förtroende för nu ifrågavarande verksamhet. Särskilt de investmentföretag, som är uppbyggda efter principen open end, har efter andra världskrigets slut vunnit stora framgångar. Antalet sådana företag - vilka utgör över 90 % av samtliga amerikanska investmentföretag - uppgick år 1966 till omkring 200 med sammanlagda tillgångar på ungefär 180 miljarder kr.

3.3 Schweiz Schweiz tillhör i likhet med Storbritannien och Amerikas förenta stater de länder, där investmentföretagen kan sägas ha nått sina största framgångar. De tidigaste schweiziska investmentföretagen drev sin verksamhet i bolagsform på grundval av aktiebolagsrättens bestämmelser. I motsats till vanliga rörelsedrivande aktiebolag hade dessa företag, vars aktier utspreds bland allmänheten, icke något annat syfte än att placera de för aktierna inbetalade beloppen (dvs. aktiekapitalet) i värdepapper och förvalta denna värdepappersfond. De personer, som placerade 55

medel genom bolagen, hade i sin egenskap av aktieägare allt det inflytande över bolagets förvaltning och det skydd för sina intressen i bolaget, som den schweiziska aktiebolagsrätten tillförsäkrade dem. En nackdel med bolagsformen var, att då någon skyldighet för bolaget att återlösa utgivna aktier inte var lagligen genomförbar, bolagens värdepappersfonder måste ha karaktären av slutna fonder. För att möjliggöra bildandet av s. k. »öppna» fonder och med hänsyn även till andra praktiska fördelar utvecklades emellertid i Schweiz under 1930-talet en ny typ av investmentföretag, bedrivna i en form, som i allt väsentligt bygger på den anglosachsiska rättens trustbegrepp. Denna är den numera förhärskande typen av investmentföretag i Schweiz. De första företagen av detta slag var »Société internationale de placements» (SIP), som tillkom år 1930, och »Aktiengesellschaft fiir Verwaltung von Investmenttrusts» (INTRAG), som började sin verksamhet år 1938. Båda företagen har sedermera bildat ett mycket stort antal investmentfonder av olika slag. Ehuru den schweiziska rätten står helt främmande för den rättsliga konstruktion, som trusten utgör, har de ifrågavarande schweiziska företagen så långt som möjligt sökt efterlikna de motsvarande engelska företagens uppbyggnad. Fondledningen utgörs i regel av ett aktiebolag, som har förvaltning av investmentfonder till enda uppgift. Bolaget beslutar om utgivande och återtagande av de certifikat, som utgör bevis om andel i fonderna, och bestämmer de pris, vilka härvid ifrågakommer. Vidare beslutar bolaget om placeringen av fondmedlen. Ursprungligen skedde detta efter mycket stela principer (fixed trusts) men sedermera har man övergått till att i ett för varje fond upprättat fondreglemente meddela vissa mer eller mindre noggrant angivna allmänna placeringsföreskrifter, som bolaget har att iaktta (semifixed trusts och management trusts). En s. k. »Treuhänder», motsvarande den engelska trustee - i regel en bank - har hand om förvaringen av fondegendomen och utför de inköps- och 56

försäljningsuppdrag för fondens räkning, vilka beslutes av det fondförvaltande bolaget, samt handhar utgivandet och återtagandet av certifikat. Dessutom åligger det Treuhänder att överenskomma med bolaget om innehållet i fondreglementet samt att övervaka att bolaget iakttar gällande placeringsföreskrifter. Det kunde synas som om den bank, som är Treuhänder, skulle vara en slags ställföreträdare för investerarna i förhållande till bolaget. I praktiken är så emellertid knappast fallet, enär bolagen i regel såväl ekonomiskt som personellt är uppbyggda av vederbörande bank och beroende av denna. Investerarna erhåller certifikat som bevis på sin rätt till andel i en fond. De äger inte något som helst inflytande på förvaltningen av fonden men har däremot rätt att när som helst begära att bolaget återlöser certifikaten till deras dagsaktuella värde (open-end-trusts). Vid sidan av de nu berörda investmentfonderna, vars tillgångar är placerade i huvudsakligen värdepapper, förekommer i Schweiz i stor omfattning även s. k. »Immobilien-Fonds», vilka i stället avser placering av fondförmögenheten i fast egendom. Härvid omhänderhas i allmänhet förvärvet och förvaltningen av den fasta egendomen av särskilda aktiebolag, vars aktier ingår i investmentfonden. Vid utgången av år 1964 fanns i Schweiz 233 investmentfonder, av vilka 68 var värdepappersfonder och 165 avsåg innehav av fast egendom. Fondernas sammanlagda tillgångar var för vardera fondtypen omkring 3,5 miljarder francs. Ofta är fonderna specialiserade till exempelvis aktier från visst land eller aktier i företag inom viss bransch. Investmentföretagen i Schweiz var länge inte underkastade någon speciell lagreglering. Efter långvariga förarbeten har emellertid en lag beträffande dessa företag (Bundesgesetz iiber die Anlagefonds) tillkommit, vilken trätt i kraft den 1 februari 1967. Lagen är tillämplig på alla investmentfonder (Anlagefonds), vars ledning har sitt säte i Schweiz. Det schweiziska förbundsrådet kan även förklara lagen tillämplig på andra fonder av liknande beskaffenhet samt SOU 1969:16

har också tillagts befogenhet att till skydd för investerarna utfärda erforderliga föreskrifter beträffande utländska investmentföretag, som är verksamma i Schweiz. En Anlagefonds definieras i lagen såsom en förmögenhet, vilken med stöd av offentlig reklam har anskaffats från olika investerare för att åstadkomma en gemensam kapitalplacering och som av fondledningen förvaltas för investerarnas räkning i överensstämmelse med grundsatserna för riskfördelning. Beteckningen Anlagefonds är förbehållen förmögenhetsmassor av nu angivet slag. Fonderna kan antingen bestå av värdepapper eller vara s. k. immobilienfonder. För investmentverksamhetens bedrivande erfordras tillstånd av en tillsynsmyndighet. Sådant tillstånd får endast meddelas antingen en bank eller sådant aktiebolag eller sådan ekonomisk förening, som har till uteslutande ändamål att förvalta investmentfonder. Vissa föreskrifter meddelas beträffande storleken av en fondlednings eget kapital och om förhållandet mellan detta och de förvaltade fondernas storlek. Förbundsrådet har med stöd av bemyndigande i lagen bestämt, att en fondledning måste ha egna medel, som motsvarar 1 % av den del av den utav ledningen förvaltade samlade fondförmögenhet, som inte överstiger 100 miljoner francs, *U % av den del av samma förmögenhet, som överstiger 100 men inte 500 miljoner francs, samt V« % av den del av förmögenheten som överstiger 500 miljoner francs. De egna medlen behöver dock aldrig uppgå till mer än 10 miljoner francs och de kan ersättas av en på visst sätt beskaffad borgen, vilken i så fall skall utgöra säkerhet för investerarnas fordringar gentemot fondledningen. Om fondledningen inte är en bank, måste en särskild depåbank utses. För verksamhet som depåbank krävs tillstånd av tillsynsmyndigheten. Bortsett från immobilienfonderna får de i en fond ingående medlen endast placeras i värdepapper, som dock inte får vara utställda av fondledningen. Högst 7Vi % av en fondförmögenhet får vara placerad i samma företag. I en fond får inte heller vara representerat mer än 5 % av rösträtten i ett SOU 1969: 16

och samma företag. Har flera fonder samma fondledning eller med varandra förbundna fondledningar, kan sistnämnda procentsiffra för fonderna gemensamt få höjas till 10. Lagen innehåller en omfattande avdelning med privaträttsliga bestämmelser. Där anges till en början innebörden av det avtal (Kollektivanlagevertrag), som skall anses ligga till grund för rättsförhållandet mellan fondledningen och investerarna och som de senare anses godkänna genom sitt förvärv av certifikat gällande andel i fonden. Genom Kollektivanlagevertrag förpliktar sig fondledningen att dels låta investerarna få del i en Anlagefonds allt efter storleken av sina investeringar och dels mot ersättning förvalta denna fond i enlighet med lagen och bestämmelserna i ett för fonden upprättat reglemente; fondledningen skall också överlämna andelsbevis till investerarna och på begäran återta dessa bevis. Fondreglementet upprättas av fondledningen och depåbanken och fastställs av tillsynsmyndigheten. I fondreglementet skall anges bl. a. riktlinjerna för placeringen av fondens medel, sättet för beräknandet av utgivnings- och återlösenpriset för andelsbevisen, användningen av fondens nettobehållning och realisationsvinster samt storleken av den ersättning, som fondledning och depåbank skall äga uppbära. Om särskilt viktiga skäl föreligger kan fondreglementet ändras enligt beslut av domstol i särskild ordning. Beslutet skall offentliggöras. Fondledningen har att självständigt och i eget namn förvalta fonden, därvid det åligger fondledningen att tillvarata andelsbevisägarnas intressen. Den skall bl. a. fastställa utgivningspriset på andelsbevisen och storleken av vinstutdelningen från fonden. Utgivningspriset skall beräknas på grundval av fondförmögenhetens värde vid utgivningstillfället delat med antalet redan utgivna andelar. Fondegendomen skall förvaras på betryggande sätt och får ej pantsättas eller överlåtas som säkerhet. Fondledningen får inte skaffa sig några egna ekonomiska förmåner när den handlar på fondens vägnar och förbjuds även att för egen räkning, driva andra affärer med fonden än försälj-

ning av värdepapper till gällande börspris. Särskilda räkenskaper skall föras för varje fond. Inom sex månader efter ett räkenskapsårs utgång skall fondledningen offentliggöra en verksamhetsberättelse. För den händelse fondledningen skulle gå i konkurs, skall fondegendomen inte ingå i konkursboet. Kvittning mellan fondledningens egna skulder och fordringar, som tillkommer en fond, får ej äga rum. Depåbanken åligger att förvara fondförmögenheten och att tillse att densamma inte placeras i objekt, som är otillåtna enligt lagen eller fondreglementet. För dessa ändamål har den att ombesörja utgivandet och återtagandet av andelsbevis samt att över huvud taget omhänderha fondens kassa. Byte av depåbank kan äga rum under vissa särskilt angivna omständigheter. Den som investerar medel i en Anlagefonds anses enligt lagen härigenom erhålla en fordran gentemot fondledningen på att bli delaktig i fondförmögenheten och den vinst som kan uppkomma på denna. Till bevis om investerarnas rättigheter skall utfärdas särskilda värdepapper (andelsbevis) utan angivande av nominellt belopp. Andelsbevis får utges endast mot kontant betalning av det gällande utgivningspriset. Det skall uppta fondreglementet och vara undertecknat av såväl fondledning som depåbank. Andelsbevisägaren skall enligt lagen äga rätt att när som helst mot återlämnande av sitt andelsbevis få värdet av sin fondandel utbetalt till sig. Återlösenpriset skall beräknas efter liknande grundsatser som när fråga är om utgivningspriset. Om för återlösen erforderliga kontanta medel saknas i fonden, åligger det fondledningen att genom försäljning av fondegendom anskaffa sådana. Tillsynsmyndigheten kan, om utomordentliga förhållanden föreligger, bevilja en fondledning uppskov med återlösenskyldighetens fullgörande. Lagen ålägger fondledningen att lämna erforderliga besked till den andelsbevisägare, som gör troligt att han har ett berättigat intresse av att få närmare upplysningar beträffande viss affärshändelse under det gångna året eller rörande grunderna för beräkning58

en av andelsbevisens utgivnings- eller återlösenpris. Fondledningen är dock inte förpliktad att låta en andelsbevisägare få ta del av dess bokföringshandlingar och korrespondens. Domstol kan föreskriva att en revisor skall undersöka visst förhållande, som kan anses kräva förklaring, och avge redogörelse härför till andelsbevisägarna. Om en fondledning inte skulle uppfylla sina förpliktelser, kan andelsbevisägarna enligt lagen väcka fullgörelsetalan vid domstol. Fondledning, som bryter mot sina förpliktelser, är skyldig att ersätta andelsbevisägarna den skada dessa härigenom lidit, såvida den inte kan visa att något vållande inte ligger den till last. Förutom närmare bestämmelser rörande immobilienfonderna innehåller lagen slutligen föreskrifter beträffande förfarandet vid upplösning av en fond och om den offentliga tillsynen samt revisions- och straffbestämmelser. 3.4 Förbundsrepubliken

Tyskland

I Tyskland förekom de tidigaste ansatserna att bilda företag för investmentsp ärande under 1920-talet. Försöken avsåg investment företag i förenings- och bolagsform. De upphörde emellertid relativt snart, vilket inte minst torde ha berott på att företag av denna typ intog en ogynnsam ställning i skattehänseende. Det kom sedan att dröja ända fram till år 1949 innan ett nytt tyskt investmentföretag började verksamhet, denna gång emellertid i en form, som byggde på den anglosachsiska rättens trustbegrepp. Företaget, som var beläget i Miinchen, rönte en inte obetydlig framgång. År 1956 tillkom ytterligare fyra västtyska investmentföretag. F. n. är antalet investmentföretag nio med en sammanlagd förvaltad förmögenhet vid utgången av år 1967 av omkring 5,5 miljarder kronor. Vid uppbyggandet av de första nya investmentföretagen i Tyskland kom den praxis, som på förevarande område utbildats i Schweiz, att spela en betydelsefull roll. Förutom den nära släktskapen mellan tysk och schweizisk rätt torde en starkt bidragande SOU 1969: 16

orsak härtill ha varit en önskan att i likhet med de schweiziska företagen av motsvarande slag bilda investmentfonder av s. k. öppen typ. Eftersom den västtyska aktiebolagsrätten lika litet som den schweiziska medger ett fortlöpande utgivande av nya aktier eiler ett återtagande av aktier kunde en motsvarighet till de amerikanska investmentföretagen i aktiebolagsform av typen open end ej ifrågakomma. Trots att det tyska rättssystemet liksom det schweiziska saknar motsvarighet till det anglosachsiska trustbegreppet sökte man därför även i Tyskland låta investmentföretagen bedriva sin verksamhet i en form som så långt som möjligt bygger på trustbegreppet. Man kom sålunda att i Västtyskland begagna sig av en konstruktion, enligt vilken en investmentfond bildar en från investmentföretagets egen förmögenhet helt skild förmögenhetsmassa, placerad i förvar hos i allmänhet en bank. I fonderna erhåller investerarna rätt till viss andel, vars storlek är beroende på insatt kapital och vars värde varierar allt efter fondens dagsaktuella värde. För att ge investerarna skydd för sina investerade medel i händelse av investmentföretagets konkurs användes därvid till en början en sådan juridisk konstruktion, att delägarnas rätt i fonden kunde betecknas såsom en form av äganderätt, enär detta var den enda framkomliga vägen att förhindra att fonden skulle komma att ingå i konkursmassan vid investmentföretagets konkurs. Uppkomsten och tillväxten av de västtyska investmentföretagen i förening med att det av naturliga skäl förefanns en viss oklarhet i fråga om dessa företags rättsliga ställning föranledde de västtyska statsmakterna att år 1957 utfärda en särskild lag beträffande företag av ifrågavarande slag: »Gesetz iiber Kapitalanlagegesellschaften». Det främsta syftemålet med lagen är att åstadkomma skydd för spararna mot missbruk samt att skapa lämpliga skattemässiga bestämmelser för verksamhet av nu ifrågavarande slag. Vid lagens tillkomst utgick man från uppfattningen att det var lämpligast att i SOU 1969: 16

stort sett godta den utveckling, som dittills ägt rum på förevarande område i Västtyskland, och sökte därför att skapa en sådan rättslig konstruktion för investmentföretagen, Kapitalanlagegesellschaften (KAG), som så smidigt som möjligt anpassade denna utveckling till det bestående tyska rättssystemet. KAG definieras i lagen såsom företag, vars ändamål är att med insatta pengar i eget namn för insättarnas gemensamma räkning enligt grundsatsen om riskfördelning tillskapa en av värdepapper bestående förmögenhetsmassa, som är skild från företagets egen förmögenhet, samt att utfärda andelsbevis rörande de rättigheter, som insättarna genom sina insatser förvärvat. KAG får drivas endast i form av aktiebolag eller bolag med begränsat ansvar (GmbH). Aktierna skall vara ställda till viss man och får inte överlåtas utan bolagets medgivande. KAG är enligt lagen att betrakta som kreditinstitut, varav följer att för rörelsens bedrivande erfordras tillstånd av »Bundesaufsichtsamt fiir das Kreditwesen». Sådant tillstånd får endast meddelas, därest företaget inte driver annan rörelse än investmentverksamheten samt har ett »tillräckligt stort» och till fullo inbetalt eget kapital, vilket skall uppgå till minst 500 000 DM. Vad som skall förstås med »tillräckligt stort» är inte angivet i lagen men av förarbetena framgår att uttrycket ej innefattar något krav på ett bestämt förhållande mellan aktiekapitalet och det förvaltade fondkapitalet. Styrelseledamöterna i KAG skall tillvarata andelsbevisägarnas intressen. Varken styrelseledamöterna eller annan med ledande ställning inom företaget får bedriva värdepappersaffärer med företaget. Val av styrelseledamot skall ofördröjligen anmälas till »Bundesaufsichtsamt». Hos KAG insatta medel och därför anskaffade värdepapper skall bilda en särskild förmögenhetsmassa eller fond, s. k. »Sondervermögen», vilken det åligger företaget att hålla skild från sin egen förmögenhet. Denna förmögenhetsmassa kan - i enlighet med vad som bestämts i de nedan närmare berörda, för varje fond upprättade »Ver59

tragsbedingungen» - antingen tillhöra företaget (Treuhandlösung) eller utgöra andelsbevisägarnas gemensamma egendom (Miteigentumslösung). Vilkendera av dessa former som väljs saknar egentlig praktisk betydelse. Att i lagen medtagits Miteigentumslösung beror väsentligen därpå, att såsom ovan anförts, det var denna konstruktion som vid lagens tillkomst redan var i bruk inom de då befintliga aktiefondsföretagen. Ett företag får bilda flera fonder, vilka i så fall måste åsättas olika beteckningar och hållas åtskilda. Vad beträffar sammansättningen av en fond upptar lagen vissa inskränkande föreskrifter, vilka syftar till att åstadkomma en lämplig riskfördelning. Sålunda får i regel endast börsnoterade värdepapper förvärvas. Högst en tiondel av fondförmögenheten får utgöras av gruvlotter (Kuxe) och inte till fullo inbetalda aktier. Värdepapper utgivna av samme utställare får inte överstiga 5 % av fondmedlen. Med tillstånd av Bundesaufsichtsamt kan procentsatsen dock höjas till 7Vi. Därvid betraktas en koncern som en enda utställare. Även under vissa andra förhållanden kan 5-procentgränsen få överskridas. En annan begränsning av rätten att förvärva värdepapper till en fond avser att förhindra, att ett investmentföretag erhåller för stort inflytande i de företag, vars aktier är representerade i företagets fonder. Sålunda får KAG aldrig inneha mer än 5 % av aktierna i samma bolag. Vidare kan nämnas att KAG till en fond inte får förvärva andelsbevis i andra sådana fonder. Förfoganderätten över fondegendomen tillkommer i princip KAG, som därvid även erhåller rösträtten för de aktier som ingår i fonden. Vad som tillhör fonden får dock inte förpantas eller eljest belånas. Ej heller är det tillåtet att verkställa kvittning mellan en fordran gentemot KAG och en fordran som tillkommer en fond. Vid sin förvaltning av en fond skall KAG tillvarata andelsbevisägarnas intressen, vilket, såsom särskilt framhålles, även gäller vid utövandet av rösträtt för fondens aktier. För de av företaget ingångna förbindelserna blir fonden aldrig ansvarig och detta gäller också föi 60

sådana förpliktelser, som företaget ådragit sig för andelsbevisägarnas räkning. Kostnaderna för fondförvaltningen kan endast uttas ur fonden; andelsbevisägarna har inte något personligt ansvar härför. Andelsbevisägare har inte rätt att begära upplösning av en fond. Däremot har varje andelsbevisägare rätt att mot återlämnande av sitt andelsbevis få sin andel av fonden utbetald. Fondegendomen skall enligt lagen för förvaring anförtros åt ett annat kreditinstitut, benämnt depåbank. Denna skall även omhänderha utgivandet och återtagandet av andelsbevisen ävensom uppbära fonden tillkommande medel och verkställa av företaget beslutade utbetalningar. Förvärv av värdepapper får härvid ske högst till dagskurs och försäljning lägst till dagskurs. Sina egna förvaltningskostnader får depåbanken täcka ur fondförmögenheten endast med företagets medgivande. Depåbanken är vidare berättigad och förpliktad att i eget namn göra gällande andelsbevisägarnas anspråk gentemot såväl företaget som tidigare depåbank. Valet av depåbank skall av KAG meddelas Bundesaufsichtsamt, som kan ålägga företaget att byta sådan bank. Förvaltningen av en fond kan bl. a. bringas att upphöra genom uppsägning från KAG:s sida eller genom konkursförfarande mot företaget. Härvid gäller den för andelsbevisägarna viktiga föreskriften, att fondförmögenheten inte ingår i företagets konkursbo. När företagets förvaltningsrätt över en fond upphört, åligger det depåbanken att ta hand om fonden. Depåbanken skall därvid avveckla fonden och utdela tillgångarna till andelsbevisägarna. Med tillstånd av Bundesaufsichtsamt kan depåbanken dock i stället överlåta förvaltningen av fonden till ett annat KAG. Rättsförhållandet mellan KAG och andelsbevisägarna skall närmare regleras i särskilda s. k. »Vertragsbedingungen». Dessa skall godkännas av Bundesaufsichtsamt samt vara återgivna på andelsbevisen. För att kunna godkännas måste Vertragsbedingungen innehålla närmare föreskrifter SOU 1969: 16

i följande hänseenden: grunderna för utväljandet av de värdepapper, som skall ingå i fonden; fondens status, dvs. om fonden tillhör företaget eller är föremål för andelsbevisägarnas gemensamma äganderätt; hur stor del av fonden, som får bestå av banktillgodohavanden ; förvaltningskostnadernas beräkning; fastställandet av försäljningspriset för andelsbevisen; förutsättningarna för och villkoren i samband med företagets återlösen av andelsbevisen; redovisningshandlingarnas offentliggörande samt principerna för vinstutdelning. Utdelning av realisationsvinster får endast ske, därest detta är förutsatt i Vertragsbedingungen. Andelsbevisen skall bestyrka dess innehavares rätt gentemot KAG och måste vara undertecknade av såväl företaget som depåbanken. De kan vara ställda till innehavaren eller till viss man. Bevisen, som kan gälla en eller flera andelar, får inte ha olika rätt utan måste avse samtliga tillgångar i fonden. De får utges endast mot full kontant betalning. Utgivningspriset skall motsvara andelens aktuella värde med ett tillägg för täckande av utgivningskostnaderna. I lagen anges regler för uträknandet av nyssnämnda andelsvärde. Vid utgivandet av de första andelsbevisen måste fonden vara uppdelad i så många andelar, att varje andels värde icke överstiger 100 DM. Efter utgången av varje räkenskapsår skall KAG för varje av företaget förvaltad fond offentliggöra en reviderad räkenskapsberättelse. Förutom vinst- och förlusträkning skall berättelsen innehålla en uppställning över dels de värdepapper, som ingår i fonden, med angivande av art, antal och kursvärde och dels ställningen å de konton, som tillhör fonden. En liknande förmögenhetsuppställning måste dessutom offentliggöras vid mitten av ett räkenskapsår. Dessutom åligger det KAG att tillhandahålla Bundesaufsichtsamt en uppställning över fondförmögenheten den 31 januari och den 31 juli varje år. I beskattningshänseende skall en fond enligt lagen betraktas som ett särskilt skattesubjekt, en »Zweckvermögen» i bolagsSOU 1969: 16

skattelagens mening. För att förhindra en tredubbel beskattning - nämligen, förutom av vederbörande aktiebolag, av såväl fond som andelsägare - har emellertid fonden befriats från alla inkomst- och förmögenhetsskatter. I stället har lagen intagit den ståndpunkten att fondens vinster skall beskattas hos andelsbevisägarna vid mottagandet av desamma. Detta medför att alla vinster som utdelas flyter genom fonden utan skatteplikt för fonden och tages till beskattning först vid utdelningen till andelsbevisägarna, vilka därvid har att skatta för utdelningen såsom kapitalinkomst. Ett undantagslöst genomförande av den angivna principen har emellertid ansetts medföra avsteg från den av lagstiftaren omfattade grundsatsen, att en andelsbevisägare inte skall vara sämre ställd än den som direkt äger aktier. I utdelningen från en fond kan nämligen ingå inte endast av fonden uppburna aktieutdelningar och räntor utan även realiserade kursvinster och likvider för försålda teckningsrätter. För en privat aktieägare är nyssnämnda likvider helt fria från inkomstskatt, medan realiserade kursvinster är underkastade sådan skatt endast i den mån mindre än sex månader förflutit mellan inköp och försäljning av det realiserade objektet. Med hänsyn härtill har privata andelsbevisägare förklarats skattepliktiga endast för den del av utdelningen från en fond, som härstammar från aktieutdelningar och räntor. I fråga om realisationsvinster har sålunda andelsbevisägaren i viss utsträckning behandlats förmånligare än aktieägaren. Vinster för en fond, vilka varken utdelas eller åtgår till täckande av fondens kostnader, skall i viss ordning likaledes beskattas hos andelsbevisägarna. 3.5 Österrike I Österrike startade det första investmentföretaget (Österreichische Investment-Gesellschaft m.b.H., Wien) i slutet av år 1956. Detta företag förvaltar numera fem investmentfonder. Den sammanlagda fondförmögenheten uppgick år 1963 till omkring 560 61

miljoner schilling. I fonderna finns såväl österrikiska som utländska aktier. Bakom företaget står en av Österrikes största banker och denna fungerar även som depåbank för fonderna. År 1965 har ytterligare ett investmentföretag tillkommit. De österrikiska investmentfonderna var fram till år 1963 icke föremål för någon särskild lagstiftning. Den 10 juli 1963 utfärdades emellertid en »Bundesgesetz iiber Kapitalanlagefonds (Investmentfondsgesetz)». Lagen var inte föranledd av någon kritik mot det bestående investmentföretaget utan tillkom för att förhindra ev. framtida missförhållanden och för att skydda investerarna mot skada. Den överensstämmer i sak i stort sett med den motsvarande västtyska lagstiftningen av år 1957; endast på några få punkter kan skiljaktigheter påvisas. Hit hör till en början att en investmentfond i Österrike inte kan ägas av investmentföretaget utan endast kan vara föremål för andelsägarnas gemensamma äganderätt. Det i den tyska lagen upptagna kravet på ett »tillräckligt stort» eget kapital för investmentföretagen saknas i den österrikiska lagen, som i detta hänseende endast föreskriver ett inbetalt grundkapital av 2 miljoner schilling, varav minst hälften skall vara placerat på sådant sätt som föreskrivs om omyndigas medel enligt förmynderskapslagen. Bestämmelsen om visst minimikapital avser väsentligen att avskräcka personer utan erforderligt kapital från att inlåta sig på att driva aktiefondsverksamhet. För varje investmentföretag skall det österrikiska finansministeriet förordna en »Staatskommissär», vilken skall kallas till företagsorganens sammanträden. Han har närmast karaktären av en slags god man för andelsbevisägarna. I motsats till förhållandet i Västtyskland är det i Österrike inte nödvändigt att utgivandet av andelsbevis sker mot kontant betalning. Det är även möjligt att såsom likvid mottaga värdepapper, vars värde därvid skall beräknas till högst den aktuella dagens börskurs. Den österrikiska lagen uppställer också krav på att den årliga nettovinsten av en investmentfond skall utdelas till andelsägar62

na. Lagen skapar även vissa möjligheter för en andelsbevisägare att vid upplösning av en fond kunna få sina andelsbevis inlösta, inte med kontanta medel utan med i fonden ingående värdepapper. Slutligen kan nämnas att värdepapper av samme utställare liksom enligt den västtyska lagen i princip endast får utgöra 5 % av en fondförmögenhet men att det österrikiska finansministeriet har möjlighet att höja denna gräns till 1 0 % . Motsvarande siffra är som förut nämnts i Västtyskland 7V« % . Även gränsen för en fonds innehav av aktier i samma bolag är liksom i den västtyska lagen 5 %, men enligt den österrikiska lagen finns det möjlighet för finansministeriet att lämna tillstånd till en höjning av gränsen till 7V2 %. Den österrikiska lagen innehåller även vissa skatterättsliga bestämmelser. Av förarbetena till lagen framgår att en fond enligt tolkning av gällande skattelagar ej är skattskyldig för vare sig inkomster, vinster eller förmögenhet. Däremot skall enligt lagen utdelningarna från en fond utgöra skattepliktig inkomst för andelsbevisägarna, dock endast i den mån de inte består av hos fonden uppkomna realisationsvinster inbegripet förtjänster på försålda teckningsrätter. Dessutom blir andelsbevisägare skattskyldig för realisationsvinst om han säljer eller begär inlösen av sitt andelsbevis inom ett år från förvärvet. 3.6

Nederländerna

I Nederländerna förekommer investmentföretag av två olika slag, nämligen dels s. k. placeringsfonder, dels investmentbolag. Ingen av dessa verksamhetsformer är underkastad speciallagstiftning. För placeringsfonderna finns dock ett av fondbörsföreningen utfärdat reglemente, vars föreskrifter måste iakttas av de placeringsfonder, som önskar bli noterade på börsen i Amsterdam. För investmentbolagen gäller de allmänna aktiebolagsrättsliga bestämmelserna samt vissa särregler i skattehänseende. Placeringsfonderna kan vara såväl öppna SOU 1969:16

som slutna. Den slutna fondtypen, som stammar från förkrigstiden, har numera föga betydelse. Rörande de öppna fonderna stadgar fondbörsföreningens reglemente i huvudsak föl^ jande. Fonden skall förvaltas av en särskild förvaltare, som vanligtvis är en bank men ibland kan vara ett särskilt förvaltningsorgan. Förvaltaren har att fatta beslut angående placeringspolitiken inom ramen för ett för placeringsfonden upprättat särskilt reglemente. I vissa fall måste förvaltaren inhämta yttrande från en självständig rådgivande nämnd, som kan jämföras med styrelsen i ett aktiebolag. Fondens verkställande organ kallas »förvarare». Denne skall bl. a. förvara värdepappersportföljen, inlösa kuponger, utfärda andelsbevis och liknande. Uppgiften omhänderhas i regel av ett s. k. administrationskontor, vilket vanligtvis kontrolleras av samma bank eller inrättning som utövar förvaltarskapet. Som kontrollorgan finns en god man, i allmänhet en notarius publicus. Denne skall tillse att förvararen och förvaltaren håller sig inom de befogenheter, som tillkommer dem jämlikt placeringsfondens reglemente, i synnerhet beträffande utfärdande och dödande av andelsbevis samt mottagande och utlämnande av aktier, obligationer och liknande handlingar. Gode mannen skall underteckna andelsbevisen. Fondbörsföreningens reglemente reglerar närmare förhållandet mellan de nu nämnda parterna. Bestämmelser meddelas även om sammanträden med innehavarna av andelsbevis samt om reglering av tvister och debitering av omkostnader för förvaltarens och förvararens verksamhet. Investmentbolagen är den i Holland mest betydande formen av investmentföretag. De tillgångar som förvaltas av investmentbolagen överstiger sammanlagda tillgångarna hos de båda förutnämnda slagen av placeringsfonder. Bolagen kan vara av både typen closed-end och open-end. De allmänna bestämmelserna om aktiebolag i nederländsk lagstiftning (handelslagen: »Wetboek van Koophandel») skiljer beträffande ett bolags SOU 1969: 16

kapital mellan aktiekapital i vidsträckt mening (maatschappelijk kapitaal) och »placerat kapital» (geplaatst kapitaal). I fråga om det förra ger lagen inga föreskrifter om minimikapital men kräver däremot att aktiekapitalets maximibelopp skall anges i bolagsordningen. Nyteckning av aktier kan ske i obegränsad utsträckning så länge man håller sig under detta tak. Maximigränsen får endast ändras på bolagsstämma enligt reglerna för ändring av bolagsordning. Det »placerade kapitalet» motsvarar det tecknade aktiekapitalet och kan minskas genom att bolaget köper upp eller löser in sina egna aktier. Genom bestämmelse i bolagsordningen kan bolagsledningen ges befogenhet att öka det placerade kapitalet. I fråga om det placerade kapitalets minskning genom återköp av aktier på begäran av aktieägare får detta enligt lagen ske intill en nedre gräns som skall vara bestämd i bolagsordningen. Den nederländska bolagslagstiftningens distinktion mellan aktiekapital i vidsträckt mening och placerat kapital gör det möjligt för investmentbolagen att använda open-end-konstruktionen. Det största bolaget »Rotterdamsch Beleggingsconsortium N. V.» (ROBECO) är av open-end-typ och har ett aktiekapital, som uppgår till 500 miljoner floriner, fördelat på 10 miljoner aktier envar lydande på 50 floriner, varav nära 6,5 miljoner var placerade den 31 mars 1964. Styrelsen har enligt bolagsordningen befogenhet att emittera aktier, som inte är placerade, på villkor och till kurser som styrelsen beslutar i samråd med bolagets ekonomiska rådgivare. Bolaget har vidare rätt att köpa upp sina egna aktier intill 30 % av nominella beloppet av bolagets placerade kapital. ROBECO torde vara det till omfattningen största internationella investmentföretaget i Europa såväl i fråga om portföljens sammansättning som beträffande aktieägarnas nationalitet. ROBECO:s aktier noteras på åtskilliga fondbörser i Europa. Bolaget har utöver den sedvanliga försäljningen introducerat en sparplan med möjlighet för allmänheten att göra periodiska investeringar. 63

Vidare har genom samarbete med ett livförsäkringsbolag getts tillfälle för dettas försäkringstagare att erhålla återbäringar och ersättningar i form av ROBECO-aktier. I skattehänseende har, som förut nämnts, speciella skatteregler införts för investeringsbolagen. Bestämmelser härom finns i författningar utfärdade åren 1942 och 1947. Sistnämnda författning definierar förvaltningsbolag såsom »aktiebolag, vilka har till föremål för sin verksamhet att uteslutande eller huvudsakligen förvärva, äga, förvalta och sälja värdepapper». Författningen skiljer mellan bolag av allmän eller enskild (»besloten») typ beroende på om deras aktier noteras på fondbörserna i Amsterdam och Rotterdam eller ej. Denna distinktion är av betydelse ur skattesynpunkt. Beträffande de förra, dvs. i allmänhet investmentbolag, är utdelningar och realiserade, ej utbetalda kursvinster inte underkastade bolagsskatt. Detta stadgande anses ha spelat stor roll för investmentbolagens snabba utveckling. Sammanlagda tillgångarna hos de nederländska investmentföretagen utgjorde vid utgången av år 1962 omkring 2 miljarder floriner. 3.7

Frankrike

I Frankrike finns numera investmentbolag av såväl sluten som öppen typ. De slutna bolagen (»sociétés d'investissement») har sin verksamhet reglerad i en lag den 2 november 1945. Vad angår de öppna bolagen bemyndigades den franska regeringen genom en lag den 26 juni 1957 att i gällande civil-, handels- och skattelagstiftning göra erforderliga ändringar för att möjliggöra bildande av såväl investmentbolag med variabelt kapital (»sociétés d'investissement å capital variable») som varje annan form av bolag eller allmänt investeringsföretag, som har till föremål för sin verksamhet att förvalta en kollektiv fond av värdehandlingar. Med stöd av sistnämnda lag har två dekret utfärdats den 28 december 1957. Det ena av dessa avser investmentbolag av öppen typ och det andra s. k. allmänna place-

ringsfonder (»fonds communs de placement»), vilka sistnämnda till sin rättsliga konstruktion i viss utsträckning motsvarar de svenska aktiefonderna. Dekreten bemyndigar finansministern att utfärda tilllämpningsföreskrifter rörande de öppna investmentbolagen och sådana har trätt i kraft i slutet av år 1963. I fråga om de allmänna placeringsfonderna har tillämpningsföreskrifter ännu inte utfärdats, varför dylika fonder f. n. inte finns i Frankrike. Vad först angår de slutna investmentbolagen måste bolagets ändamål uteslutande vara att förvalta en portfölj med aktier, obligationer eller andelar. Vidare gäller den inskränkningen, att av ett och samma bolags kapital inte mer än 10 % får vara i investmentbolagets ägo. Även i fråga om vinstutdelningen gäller begränsningar. Å andra sidan åtnjuter investmentbolagen påtagliga skatteförmåner. De slutna investmentbolagen måste drivas i form av aktiebolag och delägarskap i den av bolaget förvaltade värdepappersportföljen kan alltså endast vinnas genom att man förvärvar aktier i bolaget. Aktiekapitalet i dessa bolag kan endast liksom hos vanliga aktiebolag höjas genom beslut av bolagsstämma. Alla investmentbolag med visst bestämt kapital, som bildas efter den 30 september 1963, skall ha ett eget kapital om minst 20 miljoner francs. Vidare skall dessa bolag kunna utdela gratisaktier, då beloppet av deras reserver uppnår hälften av aktiekapitalet. Vad härefter angår de öppna investmentbolagen kan de i enlighet med open-endprincipen ständigt öka sitt kapital för att uppta nya aktieägare och reducera kapitalet genom att återinlösa sina aktier från de aktieägare, som så önskar. Bolaget skall i sitt firmanamn föra beteckningen »société d' investissement å capital variable». För att bilda öppna bolag och för att ombilda slutna bolag till öppna krävs tillstånd i förväg av finansministern, efter utlåtande av börskommittén. Bolagets startkapital får inte vara lägre än 20 miljoner francs. Å andra sidan får inte återinlösen SOU 1969: 16

av bolagets aktier ske i så stor utsträckning att aktiekapitalet blir lägre än 10 miljoner francs. Aktierna i bolaget får inte erbjudas allmänheten förrän publicering härom skett. Aktierna skall vid aktieteckningen vara helt fria. Sedan ett öppet bolag blivit definitivt bildat, skall emission och återinlösen av aktierna i bolaget ske till det pris, som erhålls genom att bolagets nettovärde delas med antalet utelöpande aktier, varvid priset höjs eller sänks med hänsyn till omkostnader och provisioner, på sätt som närmare regleras i bolagsordningen. Enligt förordningen skall provision få utgå med högst 5 % av nettovinsten under ett räkenskapsår. Genom beslut av börskommittén kan fixeras ett maximum och ev. även ett minimum för beloppet av dessa omkostnader och provisioner. Ett öppet bolags aktier kan köpas eller säljas direkt på bankkontor, utan att det är nödvändigt att anlita börsen. Priset på aktierna kommer genom de nämnda författningsbestämmelserna att vara känt i förväg, såväl vid köp som försäljning. För att tillförsäkra ett maximalt skydd åt det sparande, som kommer att söka sig till de öppna bolagen, har lagstiftaren fastställt regler beträffande sammansättningen av bolagets värdepappersportfölj och utdelning av vinsterna från denna. Reglerna är: a) minst 90 % av värdepapperna måste ha varit föremål för emission till allmänheten eller blivit börsnoterade eller bestå av skattkammarkvitton och grundfondsbevis avseende banker; b) minst 30 % skall utgöras av värdepapper med fast avkastning - nämligen statsobligationer och obligationer lydande på francs, som varit föremål för emission till allmänheten eller blivit börsnoterade, skattkammarkvitton och grundfondsbevis avseende banker - vilket innebär att bolaget kan ha utländska värdepapper, noterade på utländska börser, endast intill 70 % av tillgångarna; c) högst 5 % får vara placerade i värdepapper, utgivna av ett och samma bolag; d) förvaltningskostnaderna skall vara beSOU 1969: 16 5—914147

gränsade till högst 1 % av kapitalet; e) portföljens avkastning skall i sin helhet utdelas till aktieägarna. Förordningen befriar de öppna bolagen i vissa fall från de formaliteter som gäller för deposition och återtagande av kapital. Särskilt värdefullt med dessa bestämmelser har det ansetts vara, att tvånget att en viss procentuell andel av värdepapperen skall utgöras av papper med fast avkastning bidrar till att förbättra medelavkastningen, samtidigt som aktiedelen av portföljen - oavsett kursfluktuationerna på börsen - ger en viss garanti mot förluster på grund av sänkning av penningvärdet genom att erbjuda en möjlighet till mervärde hos det investerade kapitalet. Därigenom anses de öppna investmentbolagen erbjuda spararen en lätt utväg att placera sina besparingar och få dem för lång tid indexreglerade efter landets utveckling, utan att denne behöver bekymra sig om börsteknik och börskomplikationer. Investmentbolagen åtnjuter viss skatteförmån därigenom att de inte behöver erlägga källskatt. Aktieägaren uppbär sina utdelningar som om han personligen var ägare till värdepapperen i portföljen. Vid utgången av år 1964 fanns i Frankrike 38 slutna investmentbolag noterade på börsen med tillgångar på sammanlagt 4.7 miljarder francs samt åtta öppna bolag med tillgångar på 689 miljoner francs. 3.8 Belgien I Belgien startades en s. k. allmän placeringsfond (»fond commun de placement») år 1947. Härefter hade fram till år 1963 ytterligare sju fonder kommit till. Civilrättsliga bestämmelser rörande placeringsfonderna infördes genom en lag den 27 mars 1957. Fonderna är vidare underkastade bestämmelserna i kungörelse den 22 april 1958 och anvisningar utfärdade av den belgiska bankinspektionen den 3 april 1958 och godkända av Konungen. Enligt bestämmelse i 1957 års lag skulle lagen upphöra att gälla den 31 december 1961, men den har förlängts på obestämd

tid. Orsaken till att lagstiftningen från början gavs en begränsad giltighetstid var att den berörde ett relativt nytt område. De lagstiftande myndigheterna fann därför det lämpligt att tills vidare nöja sig med tillfälliga bestämmelser i avvaktan på erfarenheterna av tillämpningen under de första åren. Enligt den legala definitionen avses med allmänna placeringsfonder oskiftade tillgångar av värdepapper, som förvaltas eller administreras för ägarnas gemensamma räkning, varvid ägarnas rättigheter fastslagits i särskilda värdehandlingar. En fond är inte en självständig juridisk person utan endast en form av samäganderätt. Fondens tillgångar tillhör således andelsägarna. Som belgiska anses sådana fonder som förvaltas eller administreras i Belgien. En fond leds eller administreras av ett bolag och är deponerad hos en bank (depåbank). Utländska fonder, som ofta har formen av handelsbolag, är inte underkastade 1957 års lag men måste på grund av näringslagstiftningen begära tillstånd av finansministern. Det förutsätts därvid att tillståndet förses med sådana villkor och begränsningar som är analoga med dem i 1957 års lag. Endast bolag, som erhållit tillstånd av bankinspektionen, kan förvalta eller administrera belgiska allmänna placeringsfonder och rikta uppmaning till allmänheten att delta i sådana fonder. Konungen beslutar, efter hörande av bankinspektionen, villkoren för godkännandet av dessa förvaltningsbolag, men kan till inspektionen delegera rätten att medge ändringar i villkoren. Därvid är det förbjudet att ge ständig rätt åt förvaltningsbolaget att utöva rösträtten för aktierna i fonden. Förvaltningsbolaget måste enligt 1958 års kungörelse vara bildat i överensstämmelse med belgisk rätt och ha sitt säte i Belgien. Bolagets finansiella och tekniska organisation skall vara betryggande. Dess inbetalade aktiekapital skall utgöra minst 5 miljoner belgiska francs. Bolagets tecknade kapital och dess reserver skall vidare enligt kungörelsen minst motsvara 1 procent av sam66

manlagda värdet av de placeringsfonder som bolaget förvaltar. Bolagets egna tillgångar är avsedda att utgöra en garanti för de enskilda ägarna av fonderna, vilkas rätt bolaget har att tillvarata. Bolagsförmögenheten måste därför vara placerad i lätt realiserbara värden. Förvaltningsbolaget får inte heller genom bestämmelse i bolagsordningen undandra sig ansvarighet gentemot fonddelägarna. Enligt lagen erfordras tillstånd av bankinspektionen för att ett förvaltningsbolag skall äga sprida, publicera eller affischera dokument, rapporter eller skrivelser angående fonder, som det förvaltar eller administrerar. Förvaltningsbolagens verksamhet detaljregleras genom reglementen, som upprättas av bankinspektionen och som skall godkännas av finansministern. Dessa skall publiceras i »Moniteur» (motsvarigheten till Post- och Inrikes Tidningar). Bankinspektionen äger därvid meddela föreskrifter rörande förvaltningen av belgiska allmänna placeringsfonder samt beträffande det offentliga utgivandet av de värdepapper, som fastslår de enskilda ägarnas rättigheter. I reglementena kan t. ex. i riskfördelningssyfte fastställas vissa gränser för fondernas förvärv av värdepapper med samme utställare. Även storleken av fondernas innehav av värdepapper i ett och samma företag kan begränsas. Bolagen kan dock aldrig genom reglementena åläggas att till fonderna förvärva bestämda värdepapper, utan valet av värdepapper är fritt. Bankinspektionen kan medge avvikelser från bestämmelserna i reglementena. Vidare kontrollerar bankinspektionen iakttagandet av reglementena enligt de närmare villkor Konungen bestämmer efter hörande av inspektionen. Däremot skall inspektionen inte kontrollera förvaltningen som sådan. De anvisningar som utfärdats av bankinspektionen innehåller bl. a. bestämmelser även om depåbanken. Denna är liksom förvaltningsbolaget ansvarig inför fonddelägarna för vården av värdehandlingarna i fonden. Banken får därvid inte avhända sig någon del av tillgångarna i fonden utan att SOU 1969: 16

samtidigt ha erhållit däremot svarande värde. Depåbanken inkasserar utdelningar och räntor samt utlämnar och återinlöser andelsbevis. Andelsbevisen skall vara kontrasignerade av banken. Försäljningen av andelsbevisen sker genom auktoriserade ombud såsom banker och mäklare. Endast sådana banker som är bolag enligt belgisk lag och upptagna i den belgiska bankförteckningen får vara depåbanker. Bankinspektionen har emellertid rätt att godta även annan än bank som depositarie, om denne erbjuder likvärdiga garantier ur säkerhetssynpunkt. Om givna bestämmelser inte respekteras, kan bankinspektionen återkalla tillståndet för förvaltningsbolaget att ha placeringsfonder. Bankinspektionen beslutar då de åtgärder som är nödvändiga för den framtida förvaltningen av fonderna eller för likvidation av dessa. Överträdelser av bestämmelserna i lagen är även i stor utsträckning straffbelagda. Varje år skall bankinspektionen publicera en rapport om lagtillämpningen. I fråga om utländska fonder gäller vissa strängare regler. Varje uppmaning till allmänheten att delta i utländska fonder kräver bankinspektionens godkännande i förväg. Bankinspektionen kan därvid begränsa beloppet och tidslängden för en sådan uppmaning. Vidare skall inspektionen bestämma de närmare villkoren för sitt tillstånd. Om villkoren inte iakttas kan tillståndet återkallas. 1957 års lag innehåller även skatteregler för allmänna placeringsfonder och för andelsbevisen i dylik fond. Reglerna innebär bl. a. att fondernas inkomster inte taxeras. Detta gäller i allmänhet även vinster, som utdelas till andelsägarna, ty för normalfall föreligger en presumtion för att utdelade vinster redan tidigare varit föremål för beskattning. I syfte att förbehålla andelsbevisen åt småsparare och hindra att företag som drivs i vinstsyfte köper upp sådana bevis har införts ogynnsammare värderingsregler än normalt för dylika företags innehav av andelsbevis. De åtta belgiska placeringsfonder, som SOU 1969: 16

1963 utövade verksamhet i Belgien, var alla av öppen typ. De är samtliga grundade av banker och förvaltade av fyra förvaltningsbolag, som i själva verket är filialer till bankerna i fråga. Tillsammans förvaltade de ca 5,5 miljarder belgiska francs, av vilket belopp drygt hälften belöpte på ett enda förvaltningsbolag som äger fyra fonder. Fonderna är i viss utsträckning specialiserade i geografiskt hänseende. Tre av fonderna har endast amerikanska värdepapper. Fyra fonder är internationella, varav en innehåller endast obligationer. Endast en fond består uteslutande av belgiska värdepapper. Rörande antalet andelsägare finns ej någon statistik. Fondandelarnas pris beräknas dagligen av förvaltningsbolaget och baseras i allmänhet på föregående dags avslutskurs för värdepapperen i fonden. Priset ökas med ett försäljningstillägg av 3 å 4 %. Alla fondernas andelsbevis är noterade på fondbörsen. Huvuddelen av handeln med andelarna sker hos bankerna. Utvecklingen av de belgiska fonderna synes i viss mån stagnera och på grund av beskattningsreglerna har en orientering skett mot köp av andelar i utländska fonder, främst sådana som hör hemma i Luxemburg. 3.9

Luxemburg

I Luxemburg finns nio investment trusts domicilierade. Verksamheten leds emellertid i stor utsträckning från utlandet. Någon lagstiftning för investment trusts finns inte, men vissa särbestämmelser har införts i skattelagstiftningen. Trusterna har utformats efter utländska förebilder. Varje fond har tre intressenter: 1) ett administrerande bolag - vanligen ett konsortium, av internationella banker - 2) delägarna i trusten, som är en fond baserad på samäganderätt, samt 3) depåbanken eller förvaltaren av värdepappersportföljen. Förvaltaren kan vara associerad med det administrerande bolaget. Samma administrationsbolag får inte leda mer än en trust. En viss tillsyn utövas genom finansmi67

nistern i Luxemburg. Stiftarna skall sålunda lämna vissa uppgifter om den tillämnade trusten. Aktieägarna i det administrerande bolaget måste ställa vissa ekonomiska garantier. Upplysning om dessa skall lämnas och de avtal som reglerar rättsförhållandet mellan trustens olika intressenter skall företes. Trusterna inkomstbeskattas inte i Luxemburg. Inkomst som distribueras till personer bosatta utomlands är också fri från skatt. Det administrerande bolaget är emellertid underkastat lagen den 21 juli 1929 om investmentbolag och måste erlägga en årlig förmögenhetsskatt för fondens tillgångar. Frånvaron av inkomstbeskattning har i hög grad bidragit till en internationell inriktning hos trusterna, vilka har tillgångar placerade i många länder och vars andelsbevis säljs på åtskilliga internationella marknader. Endast en av fonderna är emellertid noterad på fondbörsen i Luxemburg. Trusternas sammanlagda tillgångar uppgick år 1963 till omkring 6 miljarder francs.

3.10 Italien I Italien saknas f. n. särskild lagstiftning för investment trusts av såväl sluten som öppen typ. Formellt föreligger ej hinder för bildandet av investeringsföretag av sluten typ i form av holdingbolag. Emellertid möter ett dylikt bolag allvarliga hinder i den serie av skatter som det har att betala. Vad angår investment trusts av öppen typ torde den gällande italienska rätten lägga hinder i vägen för sådana. En italiensk lag angående investmentföretagen har flera gånger varit uppe till diskussion men ännu inte antagits.

3.11 De nordiska länderna (utom Sverige) Bortsett från Sverige och ett i Finland verksamt företag (Finska Värdepapper AB) förekommer i de nordiska länderna inhemska investmentföretag endast i Danmark. 68

Där bildades redan år 1928 ett aktiebolag benämnt Investor, som hade till ändamål att i riskspridningssyfte placera sina medel i ett flertal danska aktiebolag. Intresset för verksamhet av denna typ växte i Danmark efter andra världskrigets slut. Det befanns emellertid därvid att det från skattemässig synpunkt var ofördelaktigt att driva sådan verksamhet i aktiebolagsform. I stället övergick man till att bilda föreningar, vilka mottog medel från medlemmarna och för dessa medel inköpte aktier. Föreningen som sådan ägde inte någon förmögenhet och saknade därför skattepliktiga intäkter. Det sammanlagda värdet av de sålunda förvärvade aktierna uträknades årligen och detta värde uppdelades på de enskilda föreningsmedlemmarna i förhållande till de belopp, som de inbetalt till föreningen. Denna konstruktionsform utnyttjades första gången år 1952 av en grupp personer, anställda i samma företag. Föreningsmedlemmarna utövade därvid själva beslutanderätten i fråga om föreningens angelägenheter. Fyra år senare tillkom en liknande förening, »Almindelig Investeringsforening», som dock inte var begränsad till en bestämd grupp av personer utan vände sig till allmänheten. Senare har ytterligare föreningar tillkommit. Sålunda bildades bl. a. år 1958 »Aktieforvaltnings-Instituttet», varjämte det nyssnämnda aktiebolaget Investor år 1962 ombildades till investeringsförening. Numera finns i Danmark sammanlagt sju sådana föreningar, varav tre inte vänder sig till allmänheten. De fem största föreningarna hade år 1967 en sammanlagd förmögenhet av omkring 135 miljoner danska kronor. De danska investmentföretagen är för närvarande inte underkastade statlig tillsyn eller kontroll. I februari 1961 tillsatte den danska regeringen en kommitté med uppdrag bl. a. att utreda frågan om en ev. lagstiftning beträffande den verksamhet som investmentföretagen utövar. Kommittén har år 1968 avgivit ett betänkande, benämnt »Kollektiv investering i aktier».

SOU 1969: 16

4 Investmentföretag i Sverige

4.1 Allmänt om

investment)'öretagen

Det är svårt att klart ange en bestämd innebörd av det svenska begreppet investmentföretag. I anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen har emellertid genom en lagändring den 7 april 1967 intagits en definition av vad som enligt denna lag är att betrakta som investmentföretag. I paragrafens fjärde stycke beskrivs först begreppet förvaltningsföretag såsom aktiebolag eller ekonomisk förening, som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom. Därefter sägs i anvisningarna att med investmentföretag förstås förvaltningsföretag, vars uppgift väsentligen är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda aktieägare eller andeisägare riskfördelning och vars aktier eller andelar ägs av ett stort antal fysiska personer. Den angivna bestämningen synes ge en så tillfredsställande bild som möjligt av vad som i dagligt tal brukar gå under beteckningen investmentföretag. Bland de svenska investmentföretagen finns två olika typer. Dessa skiljer sig från varandra främst genom den rättsliga ställning, som tillkommer de värdepapper eller den andra egendom, vilken är föremål för företagets förvaltning. Vid den ena formen av investmentföretag, vilken när företaget drivs i form av aktiebolag brukar gå under benämningen SOU 1969: 16

investmentbolag, utgör de för kapitalplacerarnas räkning förvärvade aktierna eller andra värdepapperna inte en från bolagets förmögenhet fristående fond utan de förvärvas i bolagets namn med anlitande av bolagets eget kapital och förvaltas inom bolaget såsom andra dess egna tillgångar. Vill en sparare eller annan kapitalplacerare åstadkomma en viss riskfördelning kan han i stället för att själv köpa aktier i ett flertal rörelsedrivande företag köpa aktier i ett investmentbolag. I sin egenskap av aktieägare i investmentbolaget blir han delägare i detta och därmed även i bolagets värdepappersportfölj i förhållande till sitt aktieinnehav i bolaget samt får dessutom det inflytande över bolagets förvaltning som tillkommer en aktieägare. Företag av nu berörd typ kan betecknas såsom investmentföretag i bolagsform. Den andra formen av investmentföretag karakteriseras framför allt därav att den värdepappersportfölj eller »aktiefond», som företaget förvaltar, anordnats såsom en från företagets egen förmögenhet i princip fristående förmögenhetsmassa. Det förvaltande företaget utger till innehavaren ställda andelsbevis lydande på en eller flera andelar i fonden, vilka andelsbevis utbjuds till allmänheten. Innehavarna av andelsbevis har en mot andelsbevisen svarande rätt till andel i fondens dagsaktuella värde. Fondens förvaltning omhänderhas helt av det förvaltande företaget på eget ansvar 69

och utan att fonddelägarna i allmänhet har formell möjlighet att göra sitt inflytande gällande. Nu ifrågavarande företagstyp skulle kunna rubriceras såsom aktiefondsföretag i egentlig mening. I dagligt tal betecknas dessa företag ofta helt enkelt såsom aktiefonder. 4.2 Investment jöretag i bolagsform Bolag med huvudsakligt syfte att äga och förvalta aktier i andra företag är inte någon ny företeelse i Sverige. Till denna typ av företag kan bl. a. räknas de s. k. emissionsföretagen, vars främsta ändamål är att medverka vid emissioner. Sistnämnda slag av företag var särskilt vanliga under 1910talet och väckte en påfallande uppmärksamhet under första världskriget genom sina stora nominella vinster. Sedan inflationen efter krigsslutet avlösts av deflation, råkade emissionsföretagen ut för sammanbrott. Förvaltningsföretagen över huvud taget kom därefter länge att betraktas med misstro av allmänheten. På Stockholms fondbörs noterades under lång tid aktierna i endast ett förvaltningsbolag, nämligen det år 1915 bildade AB Investor. Under andra världskriget och särskilt därefter har den form av verksamhet, som förvaltningsföretagen och framför allt då investmentföretagen utövar, kommit att tillvinna sig allt större intresse. Sålunda finns numera ett flertal i aktiebolagsform organiserade företag, vilka kan sägas stå den kapitalplacerande allmänheten till tjänst med en på lämpligt sätt riskfördelad portfölj av värdepapper. Detta synes emellertid inte vara det enda ändamålet för dessa företag. De torde även nyttjas som instrument i olika avseenden för sina stiftares och ägares ekonomiska intressen. Såsom aktievinstutredningen framhållit i sitt betänkande (SOU 1965:72 s. 187) ingår numera i dessa företags verksamhet inte endast rena förvaltningsuppgifter. Utvecklingen har gjort att verksamheten alltmer kommit att - i syfte bl. a. att främja strukturrationaliseringar - omfatta köp och försäljningar av hela företag, vilket vanligt-

vis sker genom köp och försäljning av aktierna i bolag. Aktievinstutredningen ifrågasatte om inte denna senare verksamhet utgör en form av rörelse och framhöll, att även i övrigt investmentbolagens verksamhet ligger på gränsen mellan vad som kan anses utgöra ren förvaltningsverksamhet och mera rörelsebetonad verksamhet. Bland investmentbolagen kan urskiljas vissa olika grupper. Den största av dessa utgör de företag, som grundats av olika affärsbanker i samband med avvecklingen av deras företagarintressen. Särskilt under krisen 1920-1923 tvingades bankerna att överta aktiemajoriteten i en rad företag, som kommit på obestånd, för att därigenom skydda sina fordringar. Sedan företagen genom bankernas försorg på nytt iståndsatts, måste dock bankerna med hänsyn till förbudet för bank att äga aktier sälja sina aktier i dessa företag. Bankerna fann det därvid lämpligt att bilda särskilda förvaltningsbolag, som övertog ifrågavarande aktier. Härvid torde det förutnämnda AB Investor, vilket bildats av Stockholms Enskilda Bank, ha tjänat som förebild. Till denna typ av investmentbolag hör vidare AB Custos och Säfveåns AB, grundade av Skandinaviska Banken år 1937 resp. år 1959, AB Industrivärden, startat av Svenska Handelsbanken år 1944, samt Förvaltnings AB Providentia, bildat av Stockholms Enskilda Bank år 1946. En annan grupp av investmentbolag utgör de i början av 1960-talet tillkomna Investment AB Asken och AB Fannyudde. De är bildade av tidigare fabriksbolag, som innehaft så betydande portföljer av aktier i främmande bolag att man av skattetekniska skäl ansett det lämpligt att omorganisera dem till investmentföretag. Ett särfall representerar Investment AB Öresund, som år 1962 i samband med försäljning av företagets rörelsedrivande verksamhet förvandlades till rent investmentbolag. En ytterligare grupp utgör de investmentbolag, som bildats av olika familjeföretag. I dessa fall kan man ofta bakom bolagens tillkomst spåra en önskan hos familjeföretagen att genom investmentSOU 1969: 16

bolagets introduktion på börsen nå kontakt med aktiemarknaden. Hit hör Förvaltnings AB Ratos, Investment AB Kinnevik och Förvaltnings AB Sanna. Samtliga nu berörda investmentbolag är introducerade på Stockholms fondbörs. Det nuvarande aktiekapitalet uppgår i AB Custos till 103,5 milj. kr., i AB Industrivärden till 93,6 milj. kr., i AB Ratos till 65 milj. kr. samt i AB Investor och Förvaltnings AB Providentia till vardera 60 milj. kr. Förvaltnings AB Sanna har ett aktiekapital på 9 milj. kr., medan aktiekapitalet hos övriga omnämnda bolag varierar mellan 20 och 40 milj. kr. De börsnoterade investmentbolagen är mycket välkonsoliderade, enär huvuddelen av deras aktieinnehav är nedskrivet långt under dagsvärdet. I jämförelse med marknadsvärdet på detta aktieinnehav måste börskurserna på investmentbolagens aktier bedömas såsom låga, trots att kurserna oftast ligger långt över pari. 4.3 Aktiefondsföretag

i egentlig mening

Det äldsta av de svenska företag, som kan sägas utgöra aktiefondsföretag i egentlig mening, är AB Svenska aktier. Detta bolag grundades år 1932. Enligt bolagsordningen skall bolaget ha till föremål för verksamheten att köpa och sälja aktier och andra värdehandlingar ävensom driva annan därmed förenlig verksamhet. Aktiekapitalet skall vara minst 100 000 och högst 300 000 kr. Det uppgår f. n. till 150 000 kr. Styrelsen väljs å bolagsstämma och skall bestå av högst sju ledamöter. För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper utser bolagsstämman årligen en revisor för tiden intill nästa ordinarie stämma. Bolaget arbetar med slutna fonder. Förändringar i fondernas storlek skall alltså normalt inte ske. Fonderna är uppdelade i sju serier, som var och en omfattar ett antal aktieenheter. Varje aktieenhet utgörs av en på visst sätt sammansatt grupp aktier. Inom varje serie har varje enhet likadant aktiesortiment. Bolaget utger till inneSOU 1969: 16

havaren ställda andelsbevis, svarande mot en aktieenhet eller del av sådan enhet. Den ursprungliga serien, numera benämnd serien I, har dock bolaget inte försålt sedan år 1939. En enhet representeras av 1 000 andelar. Andelsbevisen åtföljs av utdelningskuponger. Försäljningspriset på andelarna bestäms efter säljkursen på de i resp. enheter ingående aktierna jämte courtage och fondstämpel. Härtill kommer administrations-, distributions- och stämpelkostnader, tillsammans inte överstigande 3,5 %, samt så stor del av innestående, inte utdelad avkastning, som belöper sig på varje äldre andel av samma serie. Andelsbevisen innebär, att varje andelsbevisägare har en fordran hos bolaget till det belopp, som vid varje tid svarar mot värdet av hans andel i en aktieenhet. De i fonderna ingående aktierna utgör säkerhet för andelsbevisägarnas rättigheter. Bolaget äger inte rätt att återta, överlåta eller pantsätta säkerheten. Rättsförhållandet mellan bolaget och andelsbevisägarna kan efter den 1 januari 1959 uppsägas av bolaget. Andelsbevisägarna kan däremot å sin sida inte bringa förhållandet att upphöra. Bolaget har dock förbundit sig att på begäran återköpa andelsbevis till ett pris, som inte med mer än 50 öre per andel understiger summan av på varje andel belöpande nettobelopp, som skulle kunna uppnås vid försäljning samma dag på Stockholms fondbörs av i enheten ingående aktier, och innestående utdelningsbelopp. Ägare av andelsbevis på tillhopa 1 000 andelar av samma serie äger, när helst han så önskar, mot avlämnande av andelsbevisen utfå värdet av en aktieenhet. Om bolaget anser, att någon aktiepost i fonderna bör utgå, kan denna försäljas, dock först efter samtycke av en kommitté, vilken representerar andelsbevisägarna. Denna kommitté består av tre personer, vilka väljs av andelsbevisägarna för tre år i sänder. De i fonderna ingående aktierna skall vara deponerade hos Stockholms Enskilda Banks notariatavdelning och förvaltas av densamma. Avkastningen på aktierna inkasseras sålunda av banken och insätts 71

på särskilt konto för varje serie för att sedan utbetalas till andelsbevisägarna efter avdrag av kostnader. Notariatavdelningen tecknar bekräftelse på andelsbevisen om verkställd deposition av säkerheten. Enligt bolagets årsredovisning för år 1966 var antalet utelöpande andelar 67 000, motsvarande aktier till ett dagsvärde av 4 365 000 kr. 6 559 andelar redovisades såsom osålda. Antalet slag av aktieenheter har i stort sett varit oförändrat sedan 1939. Bolaget drivs så, att vinst å verksamheten inte uppkommer. Efter tillkomsten av AB Svenska aktier dröjde det ända fram till år 1958 innan en ny verksamhet av liknande slag startades. Den 16 januari nämnda år bildades av Gösta och Ragnar Åhlén Stiftelsen Aktietjänst med angivet ändamål att främja aktiesparandet i Sverige. Enligt stadgarna för stiftelsen skall dess kapital utgöra 5 000 kr. och vara deponerat hos Svenska Handelsbankens notariatavdelning i Stockholm. Stiftelsens styrelse skall bestå av högst tolv personer jämte högst fem suppleanter för dem. Styrelseledamöterna, vars ålder inte får överstiga 72 år, utsågs första gången av stiftarna men utses därefter av styrelsen. Styrelsen äger att handla å stiftelsens vägnar och dess förvaltning ävensom stiftelsens räkenskaper skall granskas av en eller flera revisorer. Så länge stiftelsens kapital är deponerat hos Svenska Handelsbankens notariatavdelning, skall dessa revisorer vara antingen minst två till nämnda banks revisionsavdelning knutna tjänstemän eller minst två auktoriserade revisorer. För den händelse auktoriserade revisorer skall förekomma, skall dessa första gången utses av stiftarna och vid därefter inträffande ledighet av Svenska Handelsbankens direktion. I syfte att stimulera aktiesparandet bildade Aktietjänst under åren 1958-1960 ett antal aktiefonder - de s. k. Koncentrafonderna - nämligen tre öppna och fyra slutna sådana, av vilka de sistnämnda numera upphört. Till bevis om andel i en fonds värde utger stiftelsen s. k. aktiefondsbevis. Enligt ett mellan Aktietjänst, firma

72 Åhlén & Holm och Svenska Handelsbankens notariatavdelning träffat avtal har Åhlén & Holm åtagit sig att vara generalagent för Aktie tjänst vid försäljning av aktiefondsbevis till allmänheten. Denna verksamhet skall bedrivas så, att varken vinst eller förlust uppkommer för Aktietjänst. I enlighet härmed skall uppkommande vinst eller förlust hos Aktietjänst i sin helhet tillfalla resp. påföras Åhlén & Holm. För sitt arbete som generalagent är Åhlén & Holm berättigat att av allmänheten utta provisioner i samband med försäljningen av aktiefondsbevis. För varje aktiefond har Aktietjänst upprättat särskilda stadgar, vilka närmare reglerar rättsförhållandet mellan stiftelsen och innehavare av aktiefondsbevisen. Enligt samtliga stadgar innebär förvärv av aktiefondsbevis, att förvärvaren godkänner de för fonden i fråga gällande stadgarna. Beträffande de öppna fonderna är stadgarna av följande lydelse: »Aktiefondsbevis § 1. Till bevis om andel i fondens värde (fondandel) utgiver Stiftelsen Aktietjänst till innehavaren ställda aktiefondsbevis lydande å en eller flera andelar. Aktiefondsbevis skall vara försett med påskrift av Svenska Handelsbankens notariatavdelning om förvaltning av fonden enligt § 3. Vid varje aktiefondsbevis fogas ett kupongark, omfattande utdelningskuponger och en talong för utbekommande av nytt kupongark. Firma Åhlén & Holm omhänderhar i egenskap av generalagent försäljningen av aktiefondsbevis. Förvärv av aktiefondsbevis innebär, att förvärvaren till alla delar godkänner dessa stadgar med de ändringar, som vederbörligen vidtagas enligt § 9. §2. Varje fondandel medför vid varje tidpunkt rätt till fondens värde dividerat med hela antalet utelöpande fondandelar. Fondens förvaltning §3. Svenska Handelsbankens notariatavdelning skall förvalta fonden i öppet förvar enligt de allmänna bestämmelser, som gälla för sådan SOU 1969: 16

förvaltning, och under följande särskilda villkor med iakttagande jämväl av stadgarna i övrigt: 1) Samtliga genom försäljning av aktiefondsbevis inflytande medel med undantag av det i § 4 angivna tillägget skola omedelbart tillföras fonden genom insättning å för ändamålet öppnad räkning hos notariatavdelningen. 2) Å bankräkningen innestående medel skola - i den mån de av Aktietjänst icke bedömas erforderliga för utdelning till andelsägare, nyteckning, inlösen av aktiefondsbevis eller eljest - så snart lämpligen kan ske användas för köp av aktier enligt Aktietjänsts bestämmande. Aktierna skola förvaras i ovannämnda öppna förvar. 3) I fonden ingående aktier må säljas enligt Aktietjänsts bestämmande. Därvid influtna medel skola gottgöras bankräkningen. 4) Utdelning å aktier ingående i fonden skall, så snart den blir tillgänglig, lyftas och gottgöras bankräkningen. Även övriga från fonden härflytande inkomster skola gottgöras bankräkningen. 5) Fonden skall utgöra säkerhet för samtliga andelsägares rätt enligt dessa stadgar. Särskild förklaring härom har utfärdats av Aktietjänst och för samtliga andelsägares räkning deponerats hos notariatavdelningen. Försäljningspris §4. Aktietjänsts försäljningspris för aktiefondsbevis skall uppgå till ett belopp per fondandel motsvarande det enligt § 2 framräknade värdet dagen före försäljningsdagen 1 med av Aktietjänst fastställda tillägg till täckande av kostnaderna för bevisens utfärdande och försäljning inklusive å bevisen eventuellt utgående stämpelavgift. Aktiernas värde skall i förevarande hänseende uträknas av Aktietjänst i samråd med notariatavdelningen på grundval av gällande marknadsvärde. Årsberättelse § 5. Efter utgången av varje räkenskapsår, som omfattar tiden den 1 juni - 31 maj, upprättar Aktietjänst en årsberättelse med redogörelse för fondens sammansättning sistnämnda dag, antalet utelöpande andelar samma dag, den avkastning, som under året uppburits å fondens kapital, å fonden belöpande kostnader, å varje fondandel belöpande utdelning samt i övrigt de upplysningar rörande fonden, som Aktietjänst finner kunna vara av betydelse för fondandelsägarna. Årsberättelsen skall snarast möjligt efter räkenskapsårets utgång tillhandahållas andelsägarna hos Firma Åhlén & Holms auktoriserade försäljares samtliga kontor. SOU 1969: 16

Utdelning §6. Utdelning å aktiefondsbevis kan från och med den 1 juni lyftas hos Svenska Handelsbankens, Skandinaviska Bankens och Stockholms Enskilda Banks samtliga kontor mot avlämnande av vederbörlig utdelningskupong. För utdelning skall tagas i anspråk 1) under räkenskapsåret uppburen avkastning å fondens kapital, vartill är att hänföra dels till betalning förfallna kontanta utdelningar å fondens aktier, dels förfallna räntor å fondens bankräkning; 2) annan under räkenskapsåret eventuellt influten avkastning än ovan nämnts, i den mån Aktietjänst icke finner, att denna avkastning skall tillföras fondens kapital; och 3) från tidigare räkenskapsår eventuellt kvarstående restbelopp av då utdelningsbart belopp, sedan från det på sådant sätt framräknade sammanlagda beloppet avdrag gjorts med dels tre promille av fondens värde vid räkenskapsårets utgång till täckande av förvaltningskostnaderna för fonden, dels erforderligt belopp för betalning av å fonden belöpande eventuella skatter. Utdelningen per andel bestämmes genom att hela det belopp, som enligt ovan skall tagas i anspråk för utdelning, fördelas lika å fondandelarna. Skulle härvid brutet öretal per andel uppstå, skall ett däremot svarande restbelopp överföras till ny räkning att inräknas i det belopp, som nästföljande år skall tagas i anspråk för utdelning. Inlösen §7. Det åligger Aktietjänst att på begäran av andelsägare ur fondens kapital inlösa aktiefondsbevis. Lösenbeloppet per andel skall utgöra andelsvärdet den dag inlösen verkställes efter avdrag med dels Vi % därav, dock lägst 1 kr. per aktiefondsbevis, som gottgöres Aktietjänst till täckande av lösenkostnaderna, dels ett belopp motsvarande kostnaderna för stämpel och courtage för försäljning av aktier för ett belopp motsvarande lösenbeloppet före nämnda avdrag. Aktietjänst är icke skyldig verkställa inlösen förrän - sedan beviset avlämnats - medel för lösenbeloppets utbetalande tillförts Aklietjänst genom försäljning av aktier i fonden med iakttagande av övriga andelsägares intressen. Inlösen må dock verkställas tidigare, om Aktietjänst finner det kunna ske utan att övriga andelsägares intressen eftersättas. Begäran om inlösen och avlämnande av aktiefondsbevis för detta ändamål kan ske hos Firma Åhlén & Holms auktoriserade försälja1 Av praktiska skäl skall dock detta värde avrundas uppåt resp. nedåt till närmast liggande femtioöres- eller krontal.

res samtliga kontor. Därvid skall aktiefondsbeviset vara åtföljt av kupongark, omfattande talong och samtliga icke förfallna utdelningskuponger. Uppsägning § 8.

Aktietjänst är berättigat uppsäga utelöpande aktiefondsbevis till inlösen. Uppsägningen skall verkställas genom annonsering i allmänna tidningarna och två i Stockholm utkommande dagliga tidningar. Sedan uppsägning verkställts, skall Aktietjänst, så snart lämpligen kan ske och med iakttagande av andelsägarnas intressen, föryttra samtliga i fonden ingående aktier. Den därvid erhållna valutan skall ofördröjligen gottgöras bankräkningen. I övrigt gäller för inlösen efter uppsägning från Aktietjänsts sida vad i § 7 säges, dock att i nämnda paragraf första stycket angivna avdrag må belastas fonden, så snart samtliga däri ingående aktier föryttrats. Stadgeändring §9. Ändring av dessa stadgar må ske endast genom enhälligt beslut därom av Aktietjänsts styrelse och må träda i kraft tidigast tre månader efter det att ändringsbeslutet kungjorts på sätt i § 8 om uppsägning föreskrives.» I fråga om de slutna aktiefonderna var stadgarna av liknande innehåll, dock med de ändringar, som betingades av att såväl fondernas aktieinnehav som antalet fondandelar var från början fastslaget. Aktietjänst startade sin egentliga verksamhet i maj 1958 genom att utbjuda till försäljning andelar i två slutna aktiefonder, benämnda 1 A och 2 A, om vardera 5 000 andelar samt en öppen fond med beteckningen Koncentra. De båda slutna fonderna fulltecknades omedelbart och följdes snart av ytterligare två slutna fonder - 1 B och 2 B - om vardera 10 000 andelar. Även dessa andelar såldes på kort tid. Priset på dessa var då 52 å 53 kr. per styck. I Koncentrafonden började andelarna säljas för ett pris av 50 kr. och vid första räkenskapsårets utgång den 31 maj 1959 hade detta pris stigit till 66 kr. Under denna tid hade erhållits inbetalningar för sammanlagt omkring 161 500 fondandelar, och fondens tillgodohavande nyssnämnda dag uppgick till något över 10,5

milj. kr. Utdelningen för första verksamhetsåret blev 1 krona 93 öre per andel. Vid senast förflutna räkenskapsårs utgång den 27 maj 1968 uppgick Koncentrafonden till ca 71 milj. kr. fördelat på omkring 666 000 andelar. Fondandelspriset var då 112 kr. och utdelningen uppgick till 3 kr. 59 öre. I mitten av februari 1960 startade Aktietjänst två nya öppna aktiefonder, benämnda Högkoncentra och Lågkoncentra, vilka med hänsyn till sammansättningen av aktieinnehavet beräknades ge, den förra god avkastning men långsam kapitaltillväxt och den senare låg avkastning men snabbare kapitaltillväxt. Andelarna i dessa fonder började säljas för ett pris av 100 kr. Vid räkenskapsårets utgång 1968 uppgick Högkoncentrafonden till ca 7,7 milj. kr. fördelat på 56 700 andelar och Lågkoncentrafonden till omkring 24,8 milj. kr. med 176 000 andelar. Vid samma tidpunkt var i Högkoncentra fondandelspriset 142 kr. och utdelningen 5 kr. 48 öre, medan motsvarande belopp för Lågkoncentra var 147 kr. och 3 kr. 30 öre. De fyra slutna aktiefonderna uppsades av Aktietjänst till inlösen per den 1 juni 1963. Innehavarna av andelsbevis i dessa fonder erbjöds samtidigt att utbyta sina andelar mot andelar i Koncentrafonderna. Enligt Aktietjänsts förvaltningsberättelse för verksamhetsåret 1962/63 hade erfarenheter både från utlandet och från den egna marknaden visat, att öppna fonder är de lämpligaste för andelsägarna. Från den 29 maj 1968 har nyförsäljning av andelar i Högkoncentra upphört medan möjligheten till återlösen kvarstår. Anledningen härtill är enligt uppgift från Aktietjänst att efterfrågan på andelar i en högavkastande aktiefond inte motsvarat förväntningarna och att det också varit svårt att bibehålla fondens karaktär av ren avkastningsfond. Försäljningen av andelar i Aktietjänsts fonder sker genom banker, sparbanker, fondmäklare, Åhlén & Holms aktieavdelning samt vissa av Aktietjänst auktoriserade ombud. Det kostnadstillägg, som enligt fondstadgarna § 4 skall utgå vid andelsSOU 1969: 16

försäljning, är fastställt till 4,5 % av andelens nettovärde. Under våren 1964 introducerade Aktietjänst en försäljningsform, vilken innebar att den, som utnyttjade densamma, varje månad fick sig tillsänt en eller flera andelar i Koncentrafond mot postförskott till expeditionsdagens kurs. Hösten 1967 presenterade Åhlén & Holms aktieavdelning en ny sparform i fråga om Koncentraandelar, s. k. månadskonto. Härvid sker månadsinbetalningar med vissa överenskomna jämna belopp mellan 50 och 500 kr. För varje gjord inbetalning köper aktieavdelningen för inbetalarens räkning andelar i utvald Koncentrafond till försäljningspriset jämte visst courtage per den sista i samma månad. Hela det inbetalade beloppet placeras i fondandelar och del av fondandel. I juni månad varje år översänder aktieavdelningen till inbetalaren aktiefondsbevis på det antal fondandelar, som denne uppnått under tiden fr. o. m. juni månad föregående år. Aktiefondsbevisen förvaras under året för aktieavdelningens räkning hos Svenska Handelsbankens notariatavdelning. Antalet andelar som blivit inlösta på begäran av andelsägare har hittills varierat mellan 1 och 6 % av hela antalet utelöpande andelar. Tidigare betingade sig Aktietjänst i enlighet med stadgarna § 7 viss ersättning i samband med inlösenförfarandet, men sedan år 1966 har sådan ersättning inte uttagits. Sammansättningen av de olika fondernas aktieinnehav publiceras varje kvartal i tidningen Affärsvärlden/ Finanstidningen. Kvartalsuppställningarna tillhandahålls även på de olika försäljningsställena. År 1965 genomfördes en undersökning beträffande fördelningen på yrkesgrupper bland dem som regelbundet månadssparade i Koncentraandelar. Denna visade följande procentsiffror, nämligen företagare och jordbrukare 13,1, akademiska yrken 16,5, tjänstemän 49,0, arbetare 14,7 och obestämt yrke eller intet svar 6,7. En annan stiftelse med syfte att förvalta aktiefonder är Stiftelsen NykterhetsSOU 1969: 16

folkets aktiefonder. Den har grundats av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund (SNL) och dess stadgar antogs den 25 februari 1965. Stiftelsens styrelse består av sju personer, varav ordförande och två ledamöter utses av SNL. De kristna samfundens nykterhetsrörelse (DKSN) och Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling (SNR) utser vardera två ledamöter. Enligt § 3 i stadgarna är stiftelsens ändamål att främja ett värdebeständigt sparande, företrädesvis i aktier, dels - på riksoch lokalplan - bland organisationer och samfund, som är anslutna till SNL eller som har samma inställning i nykterhetsfrågan som dessa, dels bland enskilda medlemmar i angivna organisationer och samfund samt bland andra personer, som utan sådant medlemskap iakttar motsvarande levnadssätt. Till fullföljande av det angivna ändamålet har stiftelsen hittills bildat en aktiefond, benämnd A-fonden serie 3. För denna fond gäller ett reglemente, som i stor utsträckning överensstämmer med de ovan berörda stadgarna för Koncentrafonderna. Bland skiljaktigheterna kan nämnas att de till bevis om andel i A-fonden utgivna aktiefondsbevisen skall vara ställda till viss man och att dessa bevis vid försäljning från stiftelsen endast får förvärvas av organisationer, samfund eller personer, som anges i stiftelsens stadgar § 3. Från annan än stiftelsen får dock vem som helst förvärva sådana bevis. Överlåtelse av fondandel, vilket sker genom överlåtelse av däremot svarande aktiefondsbevis, skall tecknas på beviset och får endast ske till viss man, inte till innehavaren eller in bianco. Förvärv av aktiefondsbevis är gentemot stiftelsen gällande först sedan förvärvet registrerats av stiftelsen. Den som vid utgången av ett räkenskapsår av stiftelsen senast registrerats som ägare av aktiefondsbevis, skall genom stiftelsens försorg tillställas å aktiefondsbeviset belöpande utdelning. I reglementet fastslås vidare, att Aktie-Ansvar AB i egenskap av generalagent skall omhänderha försäljningen av aktiefondsbevisen i kommission för stif75

telsen samt att Skandinaviska Bankens notariatavdelning skall förvalta fonden i öppet förvar. Andelarna i A-fonden började att säljas till ett pris av 50 kr. och fondens storlek uppgick vid utgången av november 1968 till drygt 1 milj. kr. Det omkostnadspåslag, som vid andelsförsäljning tillkommer utöver fondandelsvärdet, uppgår till 4 %. Stiftelsen betingar sig även viss ersättning i samband med inlösen av andelsbevis. Under år 1967 har tillkommit ytterligare två stiftelser för förvaltning av aktiefonder. Den ena bildades den 20 juli 1967 och bär beteckningen Stiftelsen Sparinvest. Bakom denna står det svenska sparbanksväsendet. Enligt stadgarna för stiftelsen är dess ändamål att förvärva aktier och andra värdepapper noterade på Stockholms fondbörs eller på ledande fondbörs i utlandet, att förvalta nämnda värdehandlingar jämte stiftelsens tillgångar i övrigt - med undantag av eget kapital - såsom en öppen aktiefond, att utbjuda andelar i aktiefonden till allmänheten samt att i övrigt bedriva aktiefondsverksamhet. Stiftelsekapitalet skall vara minst 100 kr. Stiftelsens angelägenheter handhas av en styrelse, som skall bestå av lägst fem och högst tolv personer, valda av styrelsen för Svenska sparbanksföreningen. Till bevis om »andel i stiftelsens värde (fondandel)» utger Sparinvest aktiefondsbevis. I övrigt innehåller stiftelsens stadgar bestämmelser, som i det närmaste helt överensstämmer med de ovan återgivna stadgarna för Koncentrafonderna. Vad som enligt sistnämnda stadgar åvilar Svenska Handelsbankens notariatavdelning skall beträffande Sparinvest dock fullgöras av Sparbankernas Banks notariatavdelning, medan huvudparten av de uppgifter, som tillkommer firma Åhlén & Holm i fråga om Koncentrafonderna, av Sparinvest i stället anförtrotts ett särskilt av sparbankerna bildat företag, Sparbankernas aktiefondsbolag Robur aktiebolag. Detta bolag har till föremål för sin verksamhet att biträda vid förvaltningen av Sparinvest, att genom köp, försäljning och 76

förmedling av aktiefondsandelar utgivna av Sparinvest verka för att bland sparbankerna och allmänheten stimulera intresset för aktiefondssparande samt att bedriva övrig: i samband härmed stående verksamhet. Aktiekapitalet skall vara lägst 50 000 och högst 100 000 kr. och aktierna ägs av sparbankernas centrala organisationer. Styrelsen skall bestå av minst en representant för vardera Sparbankernas Bank, Sparfrämjandet och Svenska sparbanksföreningen. För sitt arbete uppbär Robur av Sparinvest det förvaltningsbidrag på 2 promille av fondens värde vid räkenskapsårets utgång, som Sparinvest enligt sina stadgar äger avdra från utdelningsbart belopp. Vid introduktionen av Sparinvest i mitten av oktober 1967 utgjorde aktiefondens tillgångar omkring 2 milj. kr. I aktieportföljen ingick härvid aktier i större och mindre poster i närmare fyrtiotalet svenska företag. Varje fondandels värde var ca 106 kr. I mitten av december 1968 var fondens omslutning 17,2 milj. kr. och antalet utelöpande andelar omkring 125 000 st. Värdet per andel hade stigit till 138 kr. 50 öre. Vid försäljning av andelar tillkommer ett pålägg av 4 kr. 50 öre till täckning av samtliga försäljnings- och expeditionskostnader. Av sistnämnda belopp går 1 kr. 50 öre till säljande bank och återstoden till Robur. Vid återlösen av andel utbetalas ett belopp, motsvarande andelens värde med avdrag för en återlösenavgift om 0 , 7 % . Den andra av de båda under år 1967 nytillkomna stiftelserna har bildats av Skandinaviska Banken och bär namnet Stiftelsen Skandifond. Enligt stiftelseurkunden av den 22 september 1967 är stiftelsens ändamål att genom en särskild fond främja ett värdesäkert sparande för allmänheten i utländska aktier och i andra utländska värdepapper, varvid i fonden får ingå svenska aktier och andra värdepapper, dock högst intill en tredjedel av fondens tillgångar. Stiftelseförmögenheten uppgår till 5 000 kr. Styrelsen för stiftelsen består av högst sex ledamöter, utsedda av styrelsen för SOU 1969: 16

Skandinaviska Banken. Till fullföljande av sitt ändamål har stiftelsen bildat Skandifonds öppna aktiefond. För denna fond gäller ett reglemente, som i det närmaste helt överensstämmer med det som gäller för den förut berörda Nykterhetsfolkets A-fond. Skandifonds aktiefondsbevis är emellertid ställda till viss man eller order och någon sådan begränsning av förvärvsrätten, som gäller för A-fondens bevis, föreligger inte beträffande dessa. Skandinaviska Banken skall i egenskap av generalagent omhänderha försäljningen av aktiefondsbevis i kommission för stiftelsen och bankens notariatavdelning skall förvalta fonden i öppet förvar. Vidare äger stiftelsen enligt reglementet rätt att utdela fondens kapitalavkastning och andra influtna medel endast i den mån stiftelsen inte finner att nu avsedda belopp skall tillföras fondens kapital. Förvaltningskostnaderna beräknas till 0,5 % av fondens värde. Andelarna i Skandifond kan antingen förvärvas direkt från Skandinaviska Banken till fondens försäljningspris, som utgörs av andelsvärdet ökat med 5 %, eller också köpas till marknadspris på börsen, varvid sedvanligt courtage tillkommer. Andelarna noteras på Fondhandlareföreningens kurslista. Skandifond har förpliktat sig att återlösa andelarna till andelsvärdet med avdrag för dels 2 % avseende återlösenkostnader, dels ett belopp motsvarande kostnaderna för stämpel och courtage för försäljning av värdepapper svarande mot de inlösta andelsbevisen. Det kan tilläggas att vid varje värdering gällande switchkostnad inräknas i andelsvärdet. Antalet utgivna andelar i Skandifond har stigit från 200 000 vid den första emissionen i oktober 1967 till drygt 270 000 vid utgången av september 1968. Totala antalet andelsägare uppgick då till över 5 000. Fondens utgivningspris för nya andelar uppgick vid emissionstillfället till 55 kr. och den 30 september 1963 till ca 63 kr. Fondens förmögenhet, beräknad exkl. switchrätten, belöpte sig vid sistnämnda tidpunkt till omkring 14,3 milj. kr. Något över hälften av fondens placeringar har skett i SOU 1969: 16

Amerikas förenta stater och återstoden i Västeuropa. I Linköping finns sedan mars 1965 ett företag, Aktiebolaget Östgötafinans, som förvaltar en aktiefond, benämnd L-fonden. Bolagets aktiekapital uppgår till 5 000 kr. och är placerat i fonden. Till grund för förvaltningen ligger en fondordning. Enligt denna skall ordinarie fondstämma hållas i början av februari varje år, varvid årsredovisning och revisionsberättelse skall framläggas. Även extra fondstämma kan förekomma. Vid fondstämma äger fondandelsägarna rösträtt. Dessa finns förtecknade i en särskild andelsbok. Vid varje veckoskifte beräknas värdet på en fondandel. Nyteckning av fondandelar kan ske hos fondförvaltaren, varvid likvid samtidigt skall erläggas. Andelspriset bestäms på grundval av föregående veckoskiftes andelsvärde. Fondförvaltaren är skyldig att efter anmodan inlösa fondandelsägares i andelsboken införda andelar, dock varje vecka högst 5 % av antalet ej inlösta fondandelar. Fonden uppgick i november 1968 till omkring 125 000 kr.

4.4 Aktiesparklubb ar En i Sverige förekommande mera privat form av aktiefondsverksamhet utgör de s. k. aktiesparklubbarna. Dessa består av ett antal personer, som slutit sig samman för att gemensamt placera sparmedel i aktier. Personerna i fråga har oftast någon personlig anknytning till varandra eller är exempelvis anställda vid samma företag. Till skillnad från aktiefonderna vänder sig således aktiesparklubbarna inte till allmänheten. De närmaste anledningarna till att enskilda personer slår sig samman i aktiesparklubbar i stället för att köpa aktier på egen hand torde vara ungefär desamma som i allmänhet ligger bakom förvärv av andelsbevis i aktiefonder. Det är följaktligen avsaknad av tillräckligt stort kapital för att möjliggöra en önskvärd riskspridning vid ett direkt aktieägande och vidare bristande kunskaper och erfarenhet i fråga om aktier och aktieaffärer. Idén med aktie-

sparklubbar har alltsedan mitten av 1950talet rönt en inte obetydlig framgång såväl i Sverige som i Amerikas förenta stater, varifrån den ursprungligen härstammar. Liksom aktiefonderna kan aktiesparklubbarna på sitt sätt bidra till ett ökat sparande och en spridning av aktieägandet. Det torde av naturliga skäl vara svårt att utan en ingående undersökning få en klar bild av arten och omfattningen av aktiesparklubbarnas verksamhet. En dylik undersökning har aktiefondsutredningen inte funnit erforderlig för fullgörande av sitt uppdrag. I en av Svenska Handelsbanken i augusti 1966 utgiven småskrift, Att spara till aktier, har antalet på nu ifrågavarande sätt organiserade aktiesparare i Sverige uppskattats till över 10 000, representerande alla samhällsklasser. Medlemsantalet i en aktiesparklubb torde av praktiska skäl oftast vara ganska begränsat och kan genomsnittligt sett beräknas till 10-15 medlemmar; men även klubbar med betydligt större antal medlemmar förekommer, t. ex. vid stora industriföretag. Det övervägande antalet aktiesparklubbar torde vara organiserade i form av enkla bolag, varvid i princip alla klubbmedlemmar äger delta i förvaltningen av klubbens angelägenheter. Det synes dock inte vara ovanligt att rätten att inköpa aktier för klubbens räkning överlåtes till klubbens förtroendemän eller ev. till sakkunnig person hos exempelvis den bank som klubben anlitar. Ett vanligt förekommande sparbelopp i en aktiesparklubb synes vara 50 kr. per månad och medlem. I motsats till vad som är förhållandet när det gäller aktiefonderna utfärdas i allmänhet inte någon särskild handling till bevis om medlemmarnas rätt till andel i en aktiesparklubb.

78 SOU 1969: 16

5.1 Behovet av lagstiftning om investmentföretag

Investmentbolag

Av redogörelsen för förhållandena i Sverige framgår, att i vårt land sedan länge förekommer ett flertal mycket betydande investmentföretag i aktiebolagsform, s. k. investmentbolag. De fullföljer såsom tidigare anförts i princip samma syfte som de egentliga aktiefonderna, nämligen att för sparares och andra kapitalplacerares räkning ombesörja placering av kapital i aktier och andra värdepapper på ett sakkunnigt sätt och under iakttagande av principen om riskfördelning samt att för deras räkning på bästa sätt förvalta dessa tillgångar. Eftersom investmentbolagen utgör aktiebolag är de, och därmed även förvaltningen av bolagens aktieportföljer, underkastade bestämmelserna i aktiebolagslagen. Denna innehåller detaljerade bestämmelser om styrelse och verkställande direktör, om årsredovisning, om revision och registrering samt föreskrifter i andra hänseenden, som är av betydelse för delägarnas rätt. Hinder torde i och för sig inte möta mot att investmentverksamhet av samma slag som den som investmentbolagen bedriver utövas i form av en ekonomisk förening enligt lagen om dylika föreningar, ehuru detta hittills ej synes förekomma. Också i dylikt fall skulle för verksamheten komma att finnas detaljerade lagbestämmelser. Såväl i fråga om akSOU 1969: 16

tiebolag som ekonomiska föreningar gäller bl. a., att aktieägarna resp. andelsägarna vid bolagsstämma resp. föreningsstämma har rätt att delta i handhavandet av bolagets eller föreningens angelägenheter. Den enskilde spararen eller kapitalplaceraren kan därmed själv i princip göra sitt inflytande gällande i fråga om förvaltningen av de av bolaget (föreningen) för aktieägarnas (andelsägarnas) räkning omhänderhavda förmögenhetstillgångarna. Några särskilda lagbestämmelser eller andra föreskrifter i syfte att skapa ökad trygghet för de sparare eller andra kapitalplacerare, som anförtror sina medel å)t investmentbolagen genom att köpa aktier i dem, eller att av andra skäl underkasta bolagen statlig tillsyn eller att eljest på särskilt sätt reglera deras verksamhet, har inte meddelats. Med undantag för Amerikas förenta stater synes man utomlands inte heller ha funnit erforderligt att underkasta företag av här ifrågavarande slag särskild tillsyn. Utredningen finner inte heller för sin del anledning föreslå någon form av statlig tillsyn över investmentbolagen. 5.2 Aktiefondsföretag

i egentlig mening

Vid sidan av investmentbolagen förekommer i vårt land såsom förut anförts också den typ av investmentföretag, som i det föregående betecknats »aktiefondsföretag i 79

egentlig mening». Ett av dessa företag AB Svenska aktier - påbörjade sin verksamhet redan under 1930-ta!et medan det företag, som gjort företagsformen mera känd biand allmänheten - Stifteisen Aktietjänst med Koncentrafonderna - påbörjade sin verksamhet först år 1958. Det sistnämnda företagets verksamhet har i allt väsentligt utformats i överensstämmelse med de tyska aktiefonder, som utövar sin rörelse på grundval av den tyska lagstiftningen om aktiefonder av år 1956 och som under det sista decenniet fått stor framgång. Liksom på den europeiska kontinenten saknas i vårt land rättsregler, som kan sägas motsvara den anglosachsiska rättens trustbegrepp. För rättsförhållandet mellan den förmögenhetsförvaltande organisationen och innehavarna av andelsbevis torde i vårt land närmast gälla de rättsregler, som avser en sysslomans handhavande av uppdrag för en huvudmans räkning. Den förmögenhetsförvaltande organisationen företar såsom syssloman på uppdrag av alla de olika andelshavarna såsom huvudmän (var och en för sig) alla de rättshandlingar, som erfordras för att placera de av andelshavarna inbetalda medlen i aktier eller andra värdepapper och för att fortlöpande för deras räkning förvalta den för andelsbevisinnehavarna gemensamma aktiefonden. Den svenska rättens regler om sysslomanskap, som i huvudsak återfinns i 18 kap. handelsbalken, ger icke nämnvärd ledning för en närmare bedömning av parternas inbördes rättigheter och skyldigheter. I första hand beror de berörda parternas rättigheter och skyldigheter därför på vad som kan anses avtalat mellan dem eller på vad som med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit deras avsikt. I övrigt gäller, utöver vad som framgår av de berörda bestämmelserna i handelsbalken, vad som kan anses följa av allmänna rättsgrundsatser. Det är uppenbart, att i enlighet härmed och i avsaknad av en uttrycklig reglering av parternas förhållande till varandra och till tredje man, såsom an80

förts i utredningens direktiv, oklarhet kan komma att råda i flera viktiga hänseenden. I fråga om den ur såväl praktisk som teoretisk synpunkt betydelsefulla frågan huruvida äganderätten till fonden vid den här ifrågavarande konstruktionen skall anses tillkomma den förvaltande organisationen eller andelsägarna gemensamt, torde för den svenska rättens del i första hand böra hänvisas till lagen den 5 maj 1944 om redovisningsmedel. I denna stadgas, att medel, som någon mottagit med redovisningsskyldighet och som han för redovisningsändamål har innestående på räkning i bank, skall vara förbehållna huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan dröjsmål. Har den redovisningsskyldige medel för ändamålet avskilda på annat sätt, gäller samma regel. Är bankräkning eller kassa avsedd för flera huvudmäns medel stadgar lagen vidare, att de inbördes skall njuta lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran. I anslutning till tillkomsten av lagen om redovisningsmedel vidtogs samtidigt en lagändring i 17 kap. 2 § handelsbalken i syfte att undanröja tvekan om möjligheten att sätta annan egendom i sådan egendoms ställe, som finns i en gäldenärs bo och som tillhör annan. Därest den förmögenhetsförvaltande organisationen i likhet med vad Stiftelsen Aktietjänst gjort, åtagit sig att på begäran av andelsägare ur aktiefondens kapital inlösa andelsbevis med dess på visst sätt beräknade andelsvärde, torde organisationen få anses ha iklätt sig skyldighet att redovisa för de från andelsägaren mottagna medlen. Föreligger av sådan eller annan grund redovisningsskyldighet för den förvaltande organisationen (sysslomannen) och håller organisationen fonden avskild, torde andelsägarna på grund av den angivna lagen ha ett sakrättsligt skydd för sina i aktiefonden placerade medel, envar i förhållande till sin redovisningsfordran. Andelsägarna torde därmed vara skyddade mot förvaltningsorganisationens borgenärer, därest dessa skulle göra anspråk gällande på fonden. Anses den förvaltande orSOU 1969: 16

ganisationen däremot inte ha redovisningsskyldighet för mottagna andelsmedel eller hålls aktiefonden ej avskild, torde andelsägarna däremot allenast ha en vanlig fordringsrätt i förhållande till förvaltningsorganisationen, som därmed också i dylika fall torde få anses ha äganderätt till fonden. De företag, som hitintills i vårt land kunnat åsättas beteckningen aktiefondsföretag i egentlig mening, står, såsom anförts redan i utredningens direktiv, under sakkunnig ledning, bedriver sin verksamhet i seriösa former och, såvitt utredningen kunnat finna, under stark känsla av ansvar för sin kundkrets, dvs. innehavarna av andelsbevis. Enligt stadgar för vederbörande fond, som andelsbevisägarn;;, genom köpet av andelsbeviset anses godkänna, sker i allmänhet en närmare reglering av de viktigaste rättsfrågor, som uppkommer i förhållandet mellan aktiefondsföretaget och andelsbevisinnehavarna. Avsaknaden av lagbestämmelser vilka kan ge ledning för bedömning av rättsfrågor mellan parterna, som icke finner sin lösning i vad som sålunda kan anses avtalat mellan dem, är därför icke särskilt framträdande. Under normala förhållanden synes icke heller den omständigheten, att rättsförhållandet gentemot tredje man i vissa fall kan framstå såsom oklart, förorsaka olägenheter. Utredningen vill för sin del därför helt ansluta sig till den i utrednings direktiven anförda uppfattningen, att utvecklingen på det här ifrågavarande området hittills inte varit ägnad att inge oro. Vid sitt övervägande av frågan, huruvida aktiefondsverksamheten bör göras till föremål för särskild lagstiftning, har utredningen emellertid kommit till den uppfattningen att en rättslig reglering av förhållandena, oaktat det nyss anförda, har flera väsentliga uppgifter att fylla och att en lagstiftning angående denna verksamhet därför obetingat bör komma till stånd. Till grund för denna ståndpunkt ligger följande synpunkter. 1. Antalet aktiefondsföretag är visserligen åtminstone än så länge litet i vårt land; de aktiefonder som förvaltas av StiftelSOU 1969: 16 6—914147

sen Aktietjänst är dock förhållandevis stora. Enligt vad som upplysts av Aktietjänst, innehas det alldeles övervägande antalet andelsbevis av ett mycket stort antal enskilda personer, som torde kunna hänföras under beteckningen småsparare. Antalet personer som berörs av företagets verksamhet torde därmed få anses vara tämligen betydande. Utvecklingen kan komma att medföra att antalet aktiefonder ökas, särskilt om kapitalmarknaden blir friare genom att de hinder undanröjs, som alltjämt består för kapitalrörelser mellan vårt land och utlandet. 2. Om de gällande svenska civil- och associationsrättsliga reglerna torde kunna sägas, att de icke ger ett i alla avseenden lämpligt rättsligt underlag för en aktiefondsverksamhet av det slag, varom här är fråga. Då aktiefondsverksamhetens utveckling synes ge vid handen, att denna verksamhet fyller ett visst behov, finns befogad anledning att lagstiftningsvägen åstadkomma en lämplig rättslig grund för densamma. Icke minst torde detta vara av betydelse i fråga om rättsförhållandet till tredje man. 3. De regler, som i civilrättsligt hänseende gäller i fråga om förhållandet mellan aktiefondsföretaget, å ena, och innehavare av andelsrätter i fonden, å andra sidan, är såsom av det föregående framgått knapphändiga och i viss utsträckning oklara. Parterna lämnas stor frihet att genom avtal reglera sina inbördes förhållanden. Därvid står i allmänhet ett kapitalstarkt företag, i stånd att i alla avseenden väl tillvarata sina intressen, mot ett stort antal enskilda personer som vanligen är alldeles utan erfarenhet av de förhållanden, varom det är fråga, och som ej heller har praktisk möjlighet till inbördes samverkan för att därmed kunna stärka sin ställning. Några anordningar har inte heller från företagens sida vidtagits för att möjliggöra medverkan i någon form från andelsägarnas sida i fråga om aktiefondsföretagets skötsel eller förvaltningen av fonderna. Icke heller har andelsbevisägarna beretts rättighet till någon form av insyn beträffande 81

fondernas förvaltning eller till medverkan vid utseende av revisorer. Även om de här berörda omständigheterna såsom ovan anförts i dagens läge ej gett anledning till missförhållanden, kan detta komma att ändras, därest nya, mindre nogräknade företag skulle påbörja verksamhet av ifrågavarande art. Ur principiell synpunkt synes det också rimligt, att rättsordningen på detta område, liksom tidigare skett på andra områden (t. ex. i fråga om avbetalningsköp, arrende- och hyresförhållanden), ingriper till stöd för de svagare parterna genom att i viss utsträckning upphäva avtalsfriheten och i stället meddela tvingande lagbestämmelser. I fråga om andra förhållanden på detta område synes det också måhända vara lämpligt att rättsordningen ger normerande regler för lösandet av sådana spörsmål, varom avtal ej träffats mellan parterna. 4. De egentliga aktiefonderna synes bedriva en verksamhet som från allmänhetens synpunkt har viss likhet med bankernas inlåningsrörelse. I motsats till aktieägaren i ett investmentbolag har innehavaren av andelsbevis i en egentlig aktiefond icke något inflytande på företagets skötsel och aktiefondens förvaltning och icke heller möjlighet till insyn på annat sätt i fråga om aktiefondens handhavande. Såsom bankinspektionen anfört i sin skrivelse till Kungl. Maj:t av den 5 augusti 1960 är det bl. a. angeläget, att försäljningspropagandan icke innehåller tendentiösa överdrifter utan lämnar de tilltänkta köparna av andelsbevis vederhäftiga informationer om de med denna sparform förenade fördelarna och riskerna, liksom att försäljningen av andelsbevisen sker i sådana former och på sådana villkor, att spararna icke utsätts för andra risker än dem som med nödvändighet följer av sparobjektets speciella art. På sätt bankinspektionen vidare anfört är det också ett allmänt intresse, att handeln med sparbevisen icke onödigt fördyras. För att tillgodose småspararnas berättigade krav på trygghet, när de anförtror sina sparmedel åt ett aktiefondsföretag för placering genom företagets för82

sorg i aktier och andra värdepapper, synes det därför på goda grunder kunna krävas, att aktiefondsföretagen på samma sätt som affärsbanker, sparbanker och andra penninginrättningar görs till föremål för särskild tillsyn från statsmakternas sida. 5. Såsom redan bankinspektionen anfört i sin nyssnämnda skrivelse till Kungl. Maj:t och som framgår även av framställningen i kap. 4.3 torde tillkomsten av aktiefondsföretagen i vårt land delvis böra ses som resultat av strävanden att tillföra kapitalmarknaden nya källor av riskvilligt kapital. I enlighet med vad bankinspektionen uttalat torde från principiell synpunkt icke finnas anledning att hindra eller motverka dylika strävanden att sprida aktieägandet till nya kretsar. Därest dessa strävanden kan vara ägnade att underlätta företagsamhetens finansiering torde de såsom bankinspektionen funnit tvärtom vara värda att uppmuntras. Betydelsen av aktiefondsverksamheten för den inhemska kapitalmarknaden från ovan anförda synpunkter torde dock icke utan mera ingående undersökningar kunna bedömas med säkerhet. För fullgörande av sitt utredningsuppdrag har utredningen för sin del icke ansett det vara erforderligt att verkställa sådana undersökningar. Huru härmed än må förhålla sig torde nämligen vara uppenbart, att verksamheten åtminstone i viss utsträckning måste vara ägnad att främja sparandet inom samhället. Med hänsyn till den knapphet på kapital som alltjämt råder torde detta ur samhällelig synpunkt i och för sig vara värt att stödja. En lagstiftning rörande aktiefondsverksamheten i syfte att tillgodose spararnas krav på trygghet och som i övrigt genomför en närmare rättslig reglering av förhållandena på området bör av naturliga skäl vara ägnad att stärka verksamhetens ställning i det allmänna medvetandet och därmed också främja det sparande, som kan vinnas på denna väg. Även dessa omständigheter finner utredningen tala till förmån för lagstiftningstanken. 6. Ett ytterligare stöd för uppfattningen att en särskild lagstiftning bör komma till stånd SOU 1969: 16

beträffande aktiefondsverksamhet av här ifrågavarande slag, finner utredningen den omständigheten utgöra, att i praktiskt taget alla länder, där sådan verksamhet erhållit nämnvärd omfattning, särskild lagstiftning befunnits vara erforderlig.

SOU 1969: 16

6 Lagstiftningens allmänna uppläggning

Vill man i en allmän formel ange målsättningen för en svensk lagstiftning om aktiefonder i egentlig mening torde oenighet knappast råda om att lagstiftningens allmänna syfte bör vara att skapa trygghet för de sparare och andra penningplacerare, som anförtror sina medel åt en aktiefond; en trygghet, som med hänsyn till de betydande värdefluktuationer som aktier och andra värdepapper alltid kan undergå, naturligen dock inte kan avse annat än att medlen förvaltas på ett så ändamålsenligt och säkert sätt som möjligt. En grundläggande förutsättning härför är att lagstiftningen ger ett lämpligt rättsligt underlag för det särskilda slag av rörelse, som aktiefonderna utgör, samt att den på ett tillfredsställande och klart sätt reglerar rättsförhållandet mellan aktiefondsföretagen, innehavarna av andelsrätter i fonderna samt tredje man. För att tillgodose trygghetskravet synes lagstiftningen härutöver böra meddela från säkerhetssynpunkt erforderliga bestämmelser om fondernas handhavande och förvaltning. Frågorna om andelsägarnas rätt till insyn i fondernas förvaltning och ställning samt huruvida och i jakande fall på vilket sätt de bör medges rätt till medinflytande över ledningen av fonderna påkallar i anslutning härtill sin lösning. Ett ytterligare spörsmål, som i detta sammanhang bör prövas, är huruvida fonderna skall ställas under offentlig tillsyn. Som av det föregående framgår är de

aktiefonder i egentlig mening, som finns i vårt land, på det stora hela taget organiserade i former, som i allt väsentligt bygger på den anglosachsiska rättens trustbegrepp. Anledningen till att denna för vår och den kontinentala rätten främmande konstruktion kommit till användning torde - förutom inflytandet från England och Amerika, där aktiefonderna fått sin hittills största betydelse - närmast vara att det svenska rättssystemet inte ställt någon för detta särskilda slag av rörelse lämplig företagsform till förfogande. Av framställningen i kap. 2.2 framgår, att ett investmentföretag i princip väl kan organiseras såsom ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. De livskraftiga svenska investmentbolagen, vilkas verksamhet, såsom av det föregående framgår, avser förvaltning av värdepapper i enlighet med principen om riskfördelning är också alla organiserade såsom aktiebolag på grundval av den svenska aktiebolagslagen. Utformningen av aktiebolagslagen och den svenska lagen om ekonomiska föreningar medför emellertid, att ett i bolags- eller föreningsform organiserat investmentföretag alltid måste ha karaktären av en »sluten» fond. Eftersom vid ett i bolags- eller föreningsform organiserat investmentföretag den av investmentföretaget förvärvade värdepappersportföljen ägs av bolaget (föreningen) medan investeraren genom sitt innehav av aktier (andelar) i bolaget (föreningen) i sin tur äger del i bolaget (föreningen) kan vid SOU 1969: 16

denna organisationsform inom ett och samma investmentföretag inte heller bildas olika fonder. I kap. 2.3 har lämnats en redogörelse för de båda typerna slutna och öppna fonder. Därav framgår att i en sluten fond antalet andelar är från början bestämt och i princip ej kan ökas eller minskas. Med denna konstruktion följer även i allmänhet att fonden inte inlöser utelöpande andelsbevis eller motsvarande handlingar och att priset på en andel därmed blir beroende på tillgång och efterfrågan. Om det t. ex. på grund av konjunkturerna är svårt att finna köpare till en andel, kan priset sålunda bli lägre än andelens matematiska värde i förhållande till hela fondens värde. Den öppna fondens storlek är däremot inte bestämd på förhand utan kan ökas eller minskas under fondens bestånd. Fonden ökas genom insättning av medel mot utgivande av nya andelsbevis och minskas genom att fondförvaltaren med fondens medel inlöser andelsbevis. Såväl insättning som inlösen sker med belopp som i huvudsak motsvarar en andels aktuella matematiska värde. Vanligen har också fondförvaltaren förpliktat sig att inlösa andelsbevisen till nyss angivna värde med avdrag endast för vissa inlösenkostnader. Enligt utredningens mening måste det vara av stor betydelse för en andelsbevisägare att veta att han kan räkna med att, när han så önskar, utfå i stort sett andelens värde och att han således inte vid en avyttring av sitt bevis behöver vara beroende av ett vid tillfället rådande, på tillgång och efterfrågan baserat marknadsvärde. Enär en andelsbevisägare oftast saknar möjlighet att själv påverka förvaltningen av fonden, kan det vidare vara av värde för honom att i händelse av missnöje med fondförvaltningen kunna få sitt andelsbevis inlöst och sålunda ej behöva riskera ytterligare ekonomiska förluster. Med hänsyn till det anförda har utredningen ansett det vara med andelsbevisägarnas intresse mest förenligt att den föreslagna lagstiftningen utformas på sådant SOU 1969: 16

sätt att de där avsedda fonderna skall vara av öppen typ med inlösningsskyldighet för fondförvaltaren. Den som önskar driva rörelse med slutna fonder får hänvisas till andra former för sin verksamhet, t. ex. investmentbolagsformen. Det kan tilläggas att den omständigheten att aktiefonderna skall vara öppna ej kan anses innebära, att en fondförvaltare skall vara skyldig att så länge efterfrågan föreligger öka fondens värde genom utgivande av nya andelsbevis. Denne bör själv få avgöra var gränsen för fondens storlek skall gå. Skulle man utan hänsyn till att de i vårt land befintliga företagen med aktiefonder i egentlig mening redan fått en för dem karaktäristisk utformning söka konstruera en lämplig form för öppna aktiefonder i anslutning till gällande lagstiftning, skulle det ligga närmast till hands att för detta ändamål vidta erforderliga ändringar i aktiebolagslagen eller lagen om ekonomiska föreningar. Att övriga i vårt land förekommande former för samverkan för ekonomisk verksamhet (t. ex. enkelt bolag, handelsbolag, ideell förening) av praktiska skäl ej kan läggas till grund för en lagstiftning om öppna aktiefonder torde vara uppenbart. Såsom förut anförts tillåter amerikansk och holländsk lagstiftning att öppna fonder organiseras såsom aktiebolag och i Frankrike har man genomfört sådan lagändring, att detta blivit möjligt även i sistnämnda land. I Danmark förekommer aktiefonder konstruerade såsom ekonomiska föreningar. Ett aktiebolag är enligt svensk rätt i princip en sluten organisation. Att för aktiefondernas skull genomföra sådana ändringar i aktiebolagslagen, att aktiebolag med växlande aktiekapital kunde anordnas, skulle därför innebära ett så långtgående avsteg från de principer, som hittills tilllämpats på denna associationsform, att det knappast synes böra sättas i fråga. Den ekonomiska föreningen är däremot i princip en öppen association. Antalet medlemmar i en förening kan växla utan ändring av föreningens organisation. Föreningsfor85

men skulle därför i och för sig väl lämpa sig för att anordna en öppen fond. Gällande lag om ekonomiska föreningar skulle på grund av sin utformning dock knappast kunna vinna tillämpning på aktiefonder i egentlig mening utan så pass betydande ändringar och modifikationer att det sannolikt skulle bli mest praktiskt att utfärda en särskild föreningslag för aktiefonderna på samma sätt som redan skett t. ex. för bostadsrättsföreningar. Enligt en dylik särskild föreningslag för aktiefonder skulle föreningen ha till syfte att främja sina medlemmars ekonomiska intressen genom att för deras gemensamma räkning under iakttagande av riskfördelningsgrundsatser placera de genom insatserna sammanskjutna medlen i aktier och andra värdepapper samt att förvalta den därigenom bildade fonden på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Varje insats i föreningen skulle motsvara en andel i fonden. Den som ville placera medel i fonden skulle inträda i föreningen med en eller flera insatser; ville en medlem förvandla sina i föreningen placerade medel till kontanter skulle han kunna uppsäga sig till utträde ur föreningen och därvid erhålla åter den på sina föreningsinsatser belöpande andelen av fonden. Genom bestämmelser om styrelse, årsredovisning, revision, föreningsstämma m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i dessa hänseenden föreskrivs i lagen om ekonomiska föreningar skulle bl. a. frågorna om fondandelsägarnas medinflytande över fondens förvaltning och insyn i förvaltningen få en enkel och naturlig lösning. Från lagen om ekonomiska föreningar avvikande bestämmelser skulle däremot erfordras beträffande medlems intagande och avgång, varjämte kompletterande stadganden torde tillkomma rörande fondens sammansättning och förvaltning och därmed sammanhängande spörsmål samt ev. för att anordna offentlig tillsyn över verksamheten. Vid den här diskuterade föreningsformen skulle aktiefonden komma att förvaltas direkt av den å förenings- eller fullmäktigestämma valda föreningsstyrelsen. Någon 86

särskild, vid sidan av fonden förefintlig förvaltande organisation skulle alltså ej erfordras. Man skulle därför ej behöva ge närmare föreskrifter om förhållandet mellan den förvaltande organisationen och den från denna fristående fonden. Från såväl lagstiftnings- som tillämpningssynpunkt skulle detta innebära en väsentligt enklare lösning än om fonden utgör en från den förvaltande organisationen fristående förmögenhetsmassa. Vid sina överväganden har utredningen emellertid stannat för att föreslå en lagstiftning om de egentliga aktiefonderna, som i princip bibehåller den ordning, i vilken dessa fonder hittills utövat sin verksamhet i vårt land och som alltså kan sägas innebära, att man för de egentliga aktiefondernas del accepterar en utformning, som i själva verket har sitt ursprung i den anglosachsiska rättens trustbegrepp. Då utredningen intagit denna ståndpunkt har den främsta anledningen därtill varit den, att man härigenom i huvudsak i tämligen oförändrade former kan bibehålla de i vårt land redan befintliga egentliga aktiefonderna och sålunda bygga vidare på den grund som redan lagts. Såsom av det föregående framgått har några anmärkningar inte riktats mot aktiefondernas verksamhet och de synes också ha kunnat tillvinna sig allmänhetens förtroende. Att vid dylikt förhållande lagstiftningsvägen tvinga verksamheten över i en i väsentliga hänseenden annorlunda form, vilket skulle ske vid en lösning enligt det ovan diskuterade föreningsalternativet, torde inte böra göras av huvudsakligen teoretiska skäl och utan att starka sakliga grunder kan åberopas därför. Några dylika synes emellertid knappast kunna anföras. Den lagstiftning om aktiefonder, som genomförts i Tyskland, Österrike och Schweiz, där civil- och associationsrätten i många hänseenden överensstämmer med den svenska, visar tvärtom, att en lagstiftning av detta slag utan alltför stora svårigheter väl låter sig inpassa i det gällande rättssystemet. Vissa praktiska fördelar torde otvivelaktigt också vara förenade med denna organisationsform, bl. a. såSOU 19t9: 16

som ovan antytts att ett och samma företag kan handha förvaltningen av flera sidoordnade fonder med olikartad inriktning. Utredningens förslag till lagstiftning vill sålunda ge en särskild legal form för det slag av rörelse som avser, att ett företag för fonddelägarnas gemensamma räkning förvaltar en genom insatser från sparare och andra kapitalplacerare bildad fond såsom en från företagets egen förmögenhet helt fristående förmögenhetsmassa bestående av aktier, obligationer och andra liknande värdepapper. Väsentligt är härvidlag lagbestämmelser som garanterar att fondens medel inte sammanblandas med företagets egna medel och som förhindrar att fonden tas i mät för företagets skulder eller att fonden vid företagets konkurs kommer att ingå i konkursmassan. I förslaget har beteckningen »aktiefond» bytts ut mot den mera vidsträckta benämningen »värdepappersfond». Även om en fond av här ifrågavarande slag alltid till väsentlig del måste komma att utgöras av aktier kan densamma till en mindre del komma att bestå också av obligationer, skattkammarväxlar och andra liknande värdepapper. Aktiefond har därför ansetts vara en i en lagtext alltför snäv beteckning. Lagförslaget har i enlighet härmed benämnts »förslag till lag om värdepappersfondrörelse». De grunder, på vilka den föreslagna lagstiftningen vilar, är i huvudsak följande: 1. Värdepappersfondrörelse får utövas endast av aktiebolag, som erhållit tillstånd därtill av bankinspektionen. 2. Tillstånd får meddelas endast för bolag, som uppfyller vissa angivna förutsättningar i fråga om bl. a. aktiekapital, styrelse och verksamhet (fondbolag). 3. Fondbolag skall stå under tillsyn av bankinspektionen. 4. Fondbolag skall självständigt och i eget namn förvalta av bolaget bildad värdepappersfond, varvid det åligger bolaget att uteslutande handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse. 5. Den i en värdepappersfond ingående egendomen skall hållas skild från fondboSOU 1969: 16

lagets övriga medel och vara fredad från bolagets borgenärer vid utmätning eller konkurs. 6. För varje värdepappersfond skall finnas av fondbolaget upprättade fondbestämmelser, vilka skall ange vissa allmänna grunder för bolagets förvaltning av fonden. 7. Fondbolag äger inte besluta om utbetalning av värdepappersfonds medel annat än för vissa i lagen angivna ändamål. 8. Till värdepappersfond får förvärvas endast i lagen angivna slag av värdepapper och värdepapper utfärdade av en och samme utfärdare får ej förvärvas till en fond annat än i viss procentuellt begränsad utsträckning. 9. Fondbolag får inte i sina värdepappersfonder inneha mer än viss procentsats av aktierna i ett och samma aktiebolag. 10. För varje värdepappersfond skall finnas en av fondbolaget utsedd förvaringsbank, vilken det åligger att uppbära alla fonden tillkommande medel och ombesörja alla utbetalningar ur fonden ävensom att förvara all fondegendom, däri inbegripet ej utgivna fondandelsbevis. 11. Andelarna i en värdepappersfond skall vara lika stora och innefatta samma rätt; andelsvärdet skall utgöra fondens värde delat med antalet gällande fondandelar. 12. Till bevis om insättares andel skall fondbolag utge till innehavaren eller till viss man eller order ställda fondandelsbevis; bolaget skall vara skyldigt att på begäran inlösa utgivet fondandelsbevis på villkor, som närmare anges i lagen. 13. Fondbolag åligger att minst en gång i kvartalet lämna fondandelsägare redogörelse för värdepappersfondens förvaltning. 14. Avveckling av ett fondbolags förvaltning av en värdepappersfond skall ske under iakttagande av särskilt i lagen angivet förfaringssätt. 15. Skadestånds- och straffpåföljder kan drabba den som förfar i strid mot lagens föreskrifter. En redogörelse för lagförslagets huvudfrågor och utredningens överväganden i anslutning därtill lämnas i följande kapitel.

7.1 Lagens

Lagstiftningens huvudfrågor

tillämpningsområde

Av den föregående framställningen framgår, att utredningen ansett behov av särskild lagstiftning förefinnas i fråga om sådana investmentföretag, som i det föregående betecknats såsom »aktiefondsföretag i egentlig mening», medan särskilda lagstiftningsåtgärder inte befunnits erforderliga beträffande de s. k. investmentbolagen eller för investmentverksamhet av liknande slag, därest rörelsen skulle utövas i den ekonomiska föreningens form. Såsom karakteristiskt för aktiefonder i egentlig mening har angivits att investmentföretagets värdepappersportfölj (eller aktiefonden) förvaltas såsom en från företagets egen förmögenhet i princip fristående förmögenhetsmassa samt att företaget utger andelsbevis, lydande på en eller flera andelar i fonden, medan i fråga om investmentbolagen värdepapperen förvaltas inom bolaget såsom andra dess egna tillgångar. För att från den föreslagna lagstiftningens omfattningsområde utesluta investmentbolagen och därmed likställd verksamhet i föreningsform, har värdepappersfondrörelse i lagförslaget (1 §) definierats på ett sätt som helt anknyter till den angivna karakteristiken av de egentliga aktiefonderna. Med värdepappersfondrörelse förstås sålunda rörelse, som har till ändamål att förvalta en huvudsakligen av aktier, obligationer eller andra värdepapper bestå8nde och från rörelsens övriga egen-

dom skild förmögenhet (värdepappersfond) samt att erbjuda allmänheten att insätta medel i fonden mot bevis om rätt till andel i fondens vid varje tidpunkt beräknade värde (fondandelsbevis). Genom den angivna definitionen avses alla andra former av investmentverksamhet bli uteslutna från den tillämnade lagstiftningens tillämpningsområde. Enär i lagförslaget upptagits förslag till tvingande bestämmelser om att fondens tillgångar skall placeras på sådant sätt att riskfördelning vinnes, har det ej funnits anledning att i definitionen ange att förmögenhetsförvaltningen skall ske med iakttagande av principen om riskfördelning. Såsom i det föregående anförts sker aktiesparande förutom i investmentbolag och aktiefonder i egentlig mening också i ganska stor utsträckning i s. k. aktiesparklubbar eller i samverkan mellan en större eller mindre grupp personer i andra liknande former. I allmänhet karakteriseras sådan verksamhet därav, att den är begränsad till en på ett eller annat sätt avgränsad krets av personer, t. ex. anställda vid ett visst företag. Även om en sådan på en begränsad krets personer inriktad verksamhet skulle ha i huvudsak samma form, som den som bedrivs av ett aktiefondsföretag i egentlig mening, synes det inte finnas anledning att låta verksamheten bli underkastad den nya lagstiftningens bestämmelser. En väsentlig uppgift för denna torde nämligen vara att i görlig mån åstadkomma SOU 1969: 16

ett tillfredsställande skydd för den allmänhet, som vill begagna sig av den möjlighet till aktiesparande, som aktiefonderna erbjuder. Inriktas verksamheten endast på en begränsad krets av personer synes det ur allmän synpunkt inte finnas lika stor anledning att omgärda verksamheten med alla de av trygghetskravet betingade säkerhetsföreskrifter, som föreslås i denna lagstiftning. Eftersom den enskilde bör ha frihet att i största möjliga utsträckning själv bestämma om sina ekonomiska förhållanden, synes det inte heller finnas anledning att underkasta en verksamhet, som ej vänder sig till allmänheten, sådana begränsningar, som inte är från allmän synpunkt oundgängligen erforderliga. Lagstiftningen torde därför böra avse endast sådana former av värdepappersfondrörelse, som vänder sig till allmänheten med inbjudan att insätta medel i fonden. Detta har också kommit till uttryck i den förut omförmälda definitionen av begreppet värdepappersfondrörelse. En i vart fall teoretiskt tänkbar form av gemensamt aktiesparande, som torde falla utanför den angivna definitionen av värdepappersfondrörelse, är det enkla bolaget, som erbjuder allmänheten delägarskap. Bolagets värdepappersportfölj utgör här inte en från företagets förmögenhet fristående förmögenhetsmassa och fondandelsbevis torde inte utfärdas. En anordning av detta slag skulle möjliggöra en verksamhet som företer stora likheter med värdepappersfondrörelse utan att vara underkastad de för fondbolagen gällande bestämmelserna. Syftet med densamma kunde befaras vara att söka kringgå den lagliga regleringen av värdepappersfondverksamheten. Detta torde innebära risker inte minst för investerarna. Även om en bolagsman formellt har inflytande över bolagets förvaltning, torde dock den enskilde delägaren i ett enkelt bolag med obegränsat antal medlemmar i praktiken sakna allt reellt inflytande över bolaget. En verksamhet av nu angivet eller ev. liknande slag bör enligt utredningens mening inte tillåtas. Det bör i stället krävas att, om någon vill på annat SOU 1969: 16

sätt än genom värdepappersfondrörelse erbjuda allmänheten att delta i gemensamt förvärv av värdepapper, detta måste ske genom inbjudan att teckna aktie i aktiebolag eller andel i ekonomisk förening, som avser att idka sådan verksamhet. Såsom tidigare framhållits (kap. 5.1) synes några allvarligare erinringar inte kunna resas mot investmentverksamhet utövad i bolags- eller föreningsform. En särskild bestämmelse härom har intagits i lagförslagets 1 § tredje stycket. I utlandet förekommer det såsom anförts i kap. 2.5 och kap. 3, att investmentföretag av samma typ som de svenska aktiefondsföretagen placerar de från allmänheten inbetalade fondmedlen i fast egendom (s. k. »Immobilien-Fonds»). En sådan placering av fondmedlen skulle kräva särskilda föreskrifter av förhållandevis invecklad natur i flera hänseenden, bl. a. rörande fondegendomens värdering. Något behov av en fondbildning av detta slag synes inte förefinnas i vårt land. Utredningen har därför funnit det vara ändamålsenligt, att lagstiftningen endast får avseende på sådan rörelse, som åsyftar att förvalta en huvudsakligen av aktier, obligationer eller andra värdepapper bestående förmögenhet. 7.2 Tillståndstvång och

tillsynsmyndighet

Grundtanken i utredningens lagförslag är såsom i det föregående anförts att ge en legal form åt det slag av rörelse, som innebär att ett företag förvaltar en genom insatser från sparare och andra kapitalplacerare bildad fond såsom en från företagets egen förmögenhet helt fristående förmögenhetsmassa. En för lagförslagets utformning betydelsefull fråga, som man därför bör ta ställning till på ett tidigt stadium, är huruvida för utövande av dylik rörelse bör krävas särskilt tillstånd eller ej. Liksom i praktiskt taget alla länder med en samhällsordning liknande vår bygger rättsordningen i vårt land på näringsfrihetens princip. Detta innebär att rätten att driva vilken näring som helst i princip står öppen för varje medborgare. Emellertid har principen aldrig kunnat tillämpas 89

helt utan inskränkningar. Av intresse i förevarande sammanhang är i första rummet, att bankverksamhet, försäkringsverksamhet samt fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet inte utgör fria näringar, utan att utövande av sådan verksamhet kräver särskilt tillstånd. I allt väsentligt torde detta tillståndstvång ha sin grund i att det framstått såsom önskvärt, att samhället på detta sätt tar ansvaret för att allmänheten på dessa områden inte utsätts för de ekonomiska risker, som otvivelaktigt kunde bli en följd av att vem som helst utan någon som helst kontroll kunde ägna sig åt dessa verksamheter. Från allmänhetens synpunkt sett kan den verksamhet, som ett värdepappersfondföretag utövar, såsom redan förut anförts (kap. 5.2 under punkt 4) sägas ha en viss likhet med bankernas inlåningsrörelse. Företaget kan i själva verket sägas inta ställningen såsom förvaltare av allmänhetens medel. Såsom anförts i utredningens direktiv torde man också om man så vill kunna se rörelsen såsom på visst sätt jämförbar med fondkommissionsrörelse. Företaget kan sägas köpa värdepapper för andelsbevisägarnas räkning. Det är på sätt tidigare uttalats angeläget, att de som anförtror sina medel åt ett värdepappersfondföretag får vederhäftiga informationer om denna särskilda slags sparform samt att de inte utsätts för andra risker än dem, som nödvändigtvis följer av medlens placering i aktier och andra värdehandlingar. Allmänhetens berättigade krav på trygghet vid anlitande av denna särskilda sparform synes knappast kunna tillgodoses enbart genom att den nya lagstiftningen ger ett tillfredsställande rättsligt underlag för detta slags rörelse, reglerar därur härflytande rättsförhållanden samt meddelar bestämmelser om fondernas handhavande och förvaltning. De aktiefonder i egentlig mening, som hittills kommit till stånd i vårt land, har inte gett anledning till oro från de synpunkter varom här är fråga. Om antalet företag, som bedriver värdepappersfondrörelse, emellertid i framtiden kommer att bli större, ökas därmed även riskerna för att missförhål90

landen kan komma att ge sig tillkänna. Trygghetskravet torde därför påkalla, att i lagen anges vissa allmänna förutsättningar i fråga om företagets ekonomiska förhållanden och ledning, som måste vara uppfyllda för att ett företag skall få rätt att utöva värdepappersfondrörelse. På liknande sätt som gäller i fråga om affärsbanker, sparbanker och andra penninginrättningar samt fondkommissionärer torde värdepappersfondföretagen av i stort sett samma anledning som föranlett övervakningen över de förstnämnda verksamhetsslagen böra vara underkastade offentlig tillsyn. Det har för utredningen därför framstått såsom ofrånkomligt att föreslå tillståndstvång för rätten att utöva värdepappersfondrörelse. Mot införande av tillståndstvång skulle måhända kunna anföras, att en sådan reglering skulle komma att stå i strid med de allvarliga strävanden från statsmakternas sida, som under efterkrigstiden på olika sätt kommit till uttryck i syfte att främja fria konkurrensförhållanden inom näringslivet. Redan vid tillkomsten av lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet förutsattes emellertid, att offentliga regleringar med konkurrensbegränsande verkningar av olika skäl även i framtiden skulle kunna komma att befinnas nödvändiga. Ett sådant fall föreligger enligt utredningens uppfattning alldeles otvivelaktigt i fråga om värdepappersfondföretagen. Emellertid underströks i förarbetena till konkurrensbegränsningslagen, att då särskilda regleringar erfordras av sociala, sanitära, polisiära eller andra skäl, de bör utformas på ett sådant sätt, att bestämmelserna inte onödigtvis hämmar en fri tävlan eller erbjuder lämpligt underlag för enskilda konkurrensbegränsningar (prop. 1953: 103 s. 65 och 226). Utredningen har i sina förslag sökt beakta detta. Den tillståndsbeviljande myndigheten skall sålunda enligt utredningens förslag endast ha att pröva om de i lagen angivna förutsättningarna är uppfyllda eller ej. Någon rätt att pröva om det föreligger behov av den rörelse, för vilken tillstånd söks, eller annan liknande prövning av diskretionärt slag skall SOU 1969: 16

inte tillkomma myndigheten. Av naturliga skäl bör meddelat tillstånd kunna återkallas om grundad anledning därtill uppkommit. Befogenhet att återkalla tillståndet torde böra tillkomma samma myndighet som har att meddela tillstånd. I fråga om förutsättningarna för återkallelse hänvisas till avsnitt 7.4.5 nedan. Det kan tilläggas, att i lagförslagets 52 § första stycket föreslagits straff för den som här i riket driver värdepappersfondrörelse utan att vara berättigad därtill. Vad slutligen angår frågan vilken myndighet, som bör anförtros tillsynen över värdepappersfondföretagen, torde med hänsyn till uppgifternas art någon annan myndighet än bankinspektionen knappast kunna ifrågakomma. Inspektionen utövar redan nu tillsyn över affärsbanker, sparbanker, kreditaktiebolag samt jordbrukets kreditkassor och deras riksorganisation ävensom över fondkommissionärer och fondbörs. Många av de arbetsuppgifter, vilka härvid möter inspektionen, torde nära överensstämma med dem, som kommer att föranledas av en blivande tillsyn över värdepappersfondföretagen. Att såsom skett inom bankoch försäkringslagstiftning kräva Kungl. Maj:ts medverkan vid beviljande av tillstånd torde knappast kunna anses erforderligt. Även som tillståndsgivande myndighet framstår enligt utredningens mening därför bankinspektionen såsom den lämpligaste, då det förefaller naturligt att tillsyn och tillståndsgivning omhänderhas av samma myndighet. Det erinras om att bankinspektionen redan förut har till uppgift att meddela tillstånd enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet till idkande av fondkommissionsrörelse i alla andra fall än för bankaktiebolag. Om ett tillståndsförfarande genomförs i fråga om rätten att utöva värdepappersfondrörelse och särskilda lagregler uppställs för denna form av verksamhet, bör enligt utredningens mening beteckningen värdepappersfond och liknande uttryck förbehållas den som enligt den föreslagna lagstiftningen är berättigad att driva sådan rörelse. Andra företag eller enskilda persoSOU 1969: 16

ner bör inte genom att begagna en förväxlingsbar beteckning få ge sig sken av att utöva värdepappersfondrörelse. I enlighet härmed har i lagförslagets 3 § intagits förbud för annan att i sin firma eller eljest vid angivande av sin verksamhet använda orden värdepappersfond, aktiefond, obligationsfond, investmentfond, placeringsfond eller sammansättning med dessa ord eller annan därmed förväxlingsbar beteckning. Överträdelse av förbudet har straffbelagts enligt lagförslagets 52 § andra stycket. Det kan tilläggas att det enligt förslaget givetvis inte föreligger skyldighet för den som erhållit tillstånd till värdepappersfondrörelse att begagna någon av de angivna beteckningarna. I förevarande sammanhang torde böra erinras om att firmautredningen i sitt betänkande med förslag till firmalag m. m. (SOU 1967: 35) upptagit regler avsedda att skydda allmänheten mot vilseledande genom firma. Firma får sålunda enligt den föreslagna firmalagen ej registreras om den är ägnad att vilseleda allmänheten (10 §). Vidare skall domstol äga meddela förbud mot användningen av firma som vilseleder och detta vare sig firman är registrerad eller ej (16 §). I anslutning härtill har i betänkandet (s. 217) framhållits, att användningen av firmor, som på ett vilseledande sätt anger verksamhetens art, i vissa fall förbjuds genom föreskrifter i speciallagarna. Det kan enligt firmautredningen här vara fråga om förbud för annat företag att i firma inta något som utmärker verksamhet vilken bedrivs under någon form av statlig kontroll eller med statligt bidrag, som ju ger verksamheten en särställning. Som exempel på föreskrifter av detta slag har bl. a. angivits det i 2 § lagen om bankrörelse intagna förbudet mot användning av firma som innehåller ordet bank. Firmautredningen konstaterar härvid att, i den mån firma är ägnad att vilseleda om verksamhetens art, det i 10 § intagna förbudet blir tillämpligt. Som konsekvens härav har firmautredningen sökt utrensa ett antal firmarättsliga bestämmelser som f. n. finns i andra lagar. 91

Med anledning härav vill aktiefondsutredningen framhålla att det skydd som kan erhållas enligt 10 och 16 §§ i den föreslagna firmalagen inte kan anses likvärdigt med det som ges i 3 § i förslaget till lag om värdepappersfondrörelse. Man kan sålunda inte utgå från att varje användning av de där avsedda beteckningarna i firma för annan än fondbolag skulle bli betraktat såsom vilseledande. Vidare bör beaktas att förbud enligt 16 § i firmalagsförslaget ej kan meddelas mot användande av dessa beteckningar i sådant sammanhang att de inte framstår som beståndsdel av en firma. 7.3 Värdepappersfondföretagets form

juridiska

I och för sig skulle det kunna synas likgiltigt, vilken juridisk form ett värdepappersfondföretag har, dvs. om det drivs av en enskild näringsidkare eller av en juridisk person såsom ett handelsbolag, ett kommanditbolag eller ett aktiebolag. Emellertid synes betydande praktiska fördelar vara förenade med att verksamheten drivs i form av aktiebolag. I aktiebolagslagen meddelas nämligen mycket utförliga bestämmelser om bokföringen och om årlig redovisning genom framläggande av balansräkning, vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse. Årsredovisningen, som skall framläggas för aktieägarna på bolagsstämma, är avsedd inte blott att innefatta bolagsledningens redovisning gentemot aktieägarna för det sätt, på vilket den handhaft sina åligganden, utan skall också gentemot borgenärer och andra, som är intresserade av bolagets ekonomiska förhållanden, klarlägga bolagets ställning och rörelseresultat. Lagen omfattar vidare ingående regler om revision. Årsredovisningen och revisionsberättelsen skall insändas till patent- och registreringsverket, där handlingarna hålls tillgängliga för envar som vill se dem; redovisningen är alltså fullt offentlig. Bl. a. till skydd för bolagens fordringsägare upptar aktiebolagslagen också bestämmelser, som syftar till att bolagets förmögenhet och soliditet såvitt möjligt upp92

rätthålls. Slutligen innehåller lagen såvitt i nu förevarande sammanhang är av betydelse en utförlig reglering av de bestämmande, verkställande och kontrollerande organens uppgifter, befogenheter och ansvar. Den lagstiftning som gäller angående enskilda företagare samt om handelsbolag och kommanditbolag saknar på det hela taget motsvarighet till aktiebolagslagens berörda bestämmelser. Enär värdepappersfondföretagets verksamhet såsom förut anförts kan karaktäriseras såsom innebärande en förvaltning av allmänhetens medel, är det uppenbart, att en så fullständig reglering av företagets förhållanden, som en tillämpning av aktiebolagslagens bestämmelser medför, måste anses vara av stort värde. På grund härav och då några praktiska behov ej torde föreligga av att ett dylikt företag drivs av en enskild näringsidkare eller såsom ett handelsbolag eller ett kommanditbolag, har utredningen för sin del funnit att det får anses mest ändamålsenligt, att värdepappersfondrörelse endast utövas av aktiebolag. En motsatt lösning innebärande att också en enskild företagare eller ett handelsbolag eller kommanditbolag finge möjlighet att utöva sådan rörelse, torde kräva, att i den föreslagna lagen upptogs åtminstone ett flertal bestämmelser i sådana hänseenden som ovan sagts. Den föreslagna lagen skulle därmed komma att tyngas med en rad bestämmelser motsvarande dem, som redan finns i aktiebolagslagen. En tredje lösning, som utredningen övervägt, skulle innebära, att i den föreslagna lagen på samma sätt som skett t. ex. i lagen om sparbanker och i lagen om försäkringsrörelse, inarbetades alla erforderliga stadgandea av associationsrättslig natur. Detta skulle emellertid ge anledning till en i förhållande till sitt ändamål alltför vidlyftig lagstiftning, utan att detta kunde anses vara påkallat av behovet. Utredningen föreslår därför, att värdepappersfondrörelse endast får utövas av aktiebolag och i den ordning, som i den föreslagna lagen sägs. Ett sådant bolag med förut berörda tillstånd av bankinspekSOU 1969: 16

tionen har av utredningen föreslagits erhålla beteckningen fondbolag. I fråga om dylika bolag föreslås skola gälla vad angående aktiebolag i allmänhet är föreskrivet i den mån ej annat följer av vad i den nya lagen stadgas. Mot ett dylikt stadgande korresponderar 228 § andra stycket aktiebolagslagen, som föreskriver bl. a., att vad i aktiebolagslagen är stadgat ej gäller i den mån i lag eller författning särskilda bestämmelser ges i fråga om aktiebolag för verksamhet av visst slag. De avvikelser från aktiebolagslagens bestämmelser, som befunnits erforderliga, avser endast bolagets styrelse (6 §) och aktiekapital {5 § första stycket), varjämte viss befrielse föreslagits för fondbolagen från skyldigheten att verkställa avsättning av vinstmedel ( 5 § andra stycket). Exempel på en liknande lagteknisk lösning föreligger, såvitt utredningen funnit, i bl. a. lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet samt lagen om kreditaktiebolag. Av framställningen i kap. 4 framgår, att de flesta aktiefonderna i vårt land bildats av stiftelser, som i detta fall alltså intar ställningen av värdepappersfondföretag. Någon fullständig lagstiftning rörande stiftelses uppkomst och civilrättsliga förhållanden finns inte i vårt land. Lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser, som väsentligen innehåller bestämmelser om offentlig tillsyn av vissa slags stiftelser avsedda att främja ett allmännyttigt ändamål, upptar dock vissa civilrättsliga regler rörande styrelseledamots ansvar för skada, som styrelsen genom att överträda de för stiftelsen gällande föreskrifterna eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat stiftelsen, jämte regler för talan vid domstol därest styrelse eller styrelseledamot gör sig skyldig till missvård av stiftelsens angelägenheter. En stiftelse uppstår genom att någon anslår egendom att såsom självständig förmögenhet fortvarande tjäna ett bestämt ändamål. Sedan länge har stiftelser i rättspraxis räknats såsom juridiska personer, när de haft en organisation av viss stadga och fullföljt ett lovligt ändamål. Vanligast är att en stifSOU 1969: 16

telse bildas med syfte att för framtiden trygga en verksamhet med t. ex. vetenskapligt eller välgörande mål eller för att trygga anställdas framtida pensionering. Med hänsyn till den bristfälliga rättsliga regleringen i vårt land av institutet stiftelse finner utredningen, att stiftelse lika litet som enskild person, handelsbolag eller kommanditbolag bör ifrågakomma såsom form för utövande av värdepappersfondrörelse. Utredningen har inte heller ansett lämpligt att föreslå några bestämmelser som skulle möjliggöra för de nuvarande stiftelserna att fortsätta sin verksamhet i oförändrad form. I stället har utredningen framlagt förslag till sådana övergångsbestämmelser som kan underlätta en övergång från stiftelsetill aktiebolagsformen. En vanligt förekommande företagsform, den ekonomiska föreningen, har inte berörts i detta sammanhang. Anledningen härtill är den att det skulle möta betydande svårigheter av såväl praktisk som teknisk art att inom ramen för gällande lagstiftning rörande ekonomiska föreningar driva ett värdepappersfondföretag. Enligt lagen om ekonomiska föreningar kan en förening vinna registrering såsom ekonomisk förening endast om föreningen har till ändamål att främja sina medlemmars ekonomiska intressen genom ekonomisk (dvs. affärsmässig) verksamhet, i vilken medlemmarna deltar såsom avnämare eller leverantörer eller genom begagnande av föreningens tjänster eller på annat dylikt sätt. Den ekonomiska föreningen skall med andra ord alltid ha en kooperativ karaktär. Den som önskade förvärva andelsbevis i en av en ekonomisk förening förvaltad fond skulle därför vara tvungen att först inträda som medlem i föreningen. Med hänsyn till de regler i föreningslagen, som gäller för föreningsmedlems in- och utträde, skulle detta medföra så stora praktiska svårigheter för omsättning av fondandelsbevis att föreningsformen knappast kan anses utgöra ett lämpligt underlag för värdepappersfondsverksamhet, där fonden förvaltas såsom en från föreningens övriga förmögenhet fristående förmögenhetsmassa. 93

7.4 Tillståndsvillkoren; av tillstånd

återkallande

7.4.1 Ekonomiska förhållanden För registrering såsom aktiebolag krävs inte ett högre aktiekapital än 5 000 kr. Att driva en värdepappersfondrörelse torde i allmänhet i och för sig fordra ett förhållandevis blygsamt rörelsekapital, och bolagets eget kapital behöver därför utifrån rent företagsekonomiska synpunkter inte vara stort. Med hänsyn till att ett fondbolag har till ändamål att omhänderta och förvalta allmänhetens medel torde det emellertid vara olämpligt, att vem som helst, som kan anskaffa ett belopp som ej är högre än 5 000 kr., skulle kunna starta och driva en värdepappersfondrörelse. För att säkerställa att endast ekonomiskt vederhäftiga personer står såsom intressenter bakom ett fondbolag torde fordringarna på aktiekapitalets storlek för den skull böra sättas väsentligt högre. I förevarande sammanhang torde det inte sakna intresse att erinra om att enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet ett aktiebolag, som inte driver bankrörelse, kan erhålla tillstånd att idka fondkommissionsrörelse endast under förutsättning, att bolagets aktiekapital uppgår till minst 500 000 kr. Enligt de sakkunniga, som förberedde den ifrågavarande lagstiftningen, skulle syftet med det uppställda kravet på rörelsekapital vara dels att för verksamheten skapa en viss ekonomisk grundval, som skulle skydda fondkommissionären mot att alltför lätt råka ut för ekonomiska svårigheter och ekonomiskt beroende, och dels att tillsynsmyndigheten skulle kunna ur de skiftningar, kapitalets storlek kan undergå, sedan verksamheten påbörjats, något så när avläsa den ekonomiska ställningen, för att, om denna avsevärt försämras, vidta nödiga åtgärder. Indirekt skulle härigenom de ifrågavarande bestämmelserna också komma att tjäna till att skydda kundkretsen från att göra förluster på fondkommissionären. I anslutning härtill framhöll de sakkunniga, att bestämmelserna däremot uppenbarligen inte

avsåg att skapa en förmögenhetsmassa med direkt ändamål att säkerställa kundkretsen i förut nämnt hänseende. De sakkunniga hade beträffande en anordning i sistnämnda riktning haft under övervägande, huruvida såsom villkor för tillstånd att driva fondkommissionsrörelse borde krävas, att sökanden ställde säkerhet för visst belopp. De anförde härom: »Rörande namnsäkerhet förefinnes emellertid den olägenheten, att det erbjuder betydliga svårigheter såväl att från början effektivt pröva densamma som ock att hålla nöjaktig kontroll över att den vid varje tidpunkt är fullt betryggande. Att begära nedsättande av realsäkerhet torde åter med hänsyn till de betydande belopp, vilka härigenom komme att undandragas vederbörandes rörelse, icke kunna bliva tal om. De sakkunniga anse fördenskull det lämpligare att av en sökande, i stället för ställande av säkerhet, kräves att han visar sig innehava ett mera betydande rörelsekapital. Förefintligheten av ett dylikt utesluter visserligen icke att fondkommissionären kan komma på obestånd men stärker naturligtvis hans ställning i avsevärd grad. Härtill kommer att, därest kravet på begynnelsekapital förbindes med skyldighet för kommissionären att, för den händelse begynnelsekapitalet till viss del gått förlorat, upphöra med sin rörelse, möjlighet beredes fondinspektionen att tvinga en kommissionär, som gjort förluster, att inställa rörelsen på ett så tidigt stadium, att någon skada ännu icke uppkommit för kunderna.» Ehuru vid remissförfarandet flera myndigheter och organisationer i frågan om ställande av säkerhet uttalat sig för en lösning i den riktning, som de sakkunniga avvisat, ställde sig vederbörande departementschef, statsrådet Thorsson, på samma ståndpunkt som de sakkunniga. Han påpekade därvid bl. a., att någon verklig trygghet för att den ställda säkerheten bleve tillräcklig ändock ej skulle komma att förefinnas. Att på annat sätt bereda en fondkommissionärs kundkrets företrädesrätt till erhållande av täckning för sina fordringar hos kommissionären ur dennes tillgångar eller viss del av dem fann departementschefen också vara vanskligt, enär andras berättigade intressen därvid lätt kunde komma att trädas för nära. Han delade däremot den av de sakkunniga uttalade uppfattningen, att man borde söka sörja för att fondSOU 1969: 16

kommissionären ägde en viss allmän ekonomisk grundval för sin rörelse. Han ansåg i likhet med de sakkunniga, att en dylik anordning också kunde i någon mån indirekt bidra till att skapa trygghet för att de kunder, som anförtrott en fondkommissionär penningar och värdepapper, inte skulle komma att göra förlust på honom. Det kan naturligen inte förnekas, att skillnaden mellan ett fondkommissionärsbolags verksamhet och den rörelse ett fondbolag utövar är betydande. Så till vida finns ju emellertid en i förevarande sammanhang betydelsefull likhet, att båda arterna av verksamhet innebär, att den breda allmänheten anförtror företagen i förra fallet penningar och värdepapper, i senare fallet enbart penningar, men i detta fall för placering i värdepapper. En viktig skillnad föreligger därutinnan, att ett fondbolag enligt den föreslagna lagen skall ha skyldighet att låta en särskild förvaringsbank omhänderha de anförtrodda medlen och de för dem förvärvade värdepapperen. Man skulle på grund därav kanske vara benägen att säga att det ur säkerhetssynpunkt knappast kan ha så stor betydelse, om fondbolaget inte har nämnvärt eget kapital. Säkerheten för allmänhetens åt bolaget anförtrodda medel garanteras ju ändå genom att förvaringsbanken omhänderhar fonden. Till en del är detta naturligtvis riktigt; för fondens bestånd garanterar förvaringsbanken. Emellertid torde det kunna uppkomma situationer, då fondbolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot andelsägare. I ett dylikt fall måste fondbolaget ha ett tillräckligt stort eget kapital för att kunna hålla de skadelidande skadeslösa. Det torde också förhålla sig så, att om ett bolag med alltför litet eget kapital gör exempelvis inte alltför obetydliga förluster på förvaltningen av fonden och därmed kommer på obestånd, det kan tänkas uppstå en viss risk för att bolagets ledning kan bli benägen att söka komma över en som tillfällig bedömd svårighet genom att på obehörigt sätt förfoga över fondegendomen. Härigenom skulle en säkerhetsrisk alltså kunna uppkomma. Även för fondbolagens del torSOU 1969: 16

de det därför finnas fullgod anledning att uppställa fordran på ett tillräckligt stort aktiekapital. Ett dylikt krav kommer å ena sidan att utgöra ett avskräckande moment för sådana personer som ej är önskvärda såsom företagare inom denna verksamhetsgren och ett hinder för sådana som inte är tillräckligt kapitalstarka och därmed mindre lämpliga att utöva rörelse av detta slag, samt å andra sidan garantera att de, som ägnar sig åt att utöva värdepappersfondrörelse, har en erforderlig allmän ekonomisk grundval för densamma. Med en viss rätt skulle det såsom aktiekapital fordrade beloppet sålunda kunna karaktäriseras såsom ett »anständighetskapital». Det torde också anses vara en från ekonomisk synpunkt sett sund princip att den, som ämnar bedriva en rörelse avsedd att omhänderta andras medel, kan ställas inför utsikten att ett visst, ej alltför ringa eget kapital kan komma att gå förlorat om rörelsen av en eller annan anledning blir mindre framgångsrik eller om den missköts. På grund av vad sålunda anförts har utredningen ansett sig böra föreslå, att på liknande sätt som gäller för fondkommissionärer - såsom villkor för tillstånd att utöva värdepappersfondrörelse skall gälla, att bolaget har ett visst minsta aktiekapital. I Tyskland, där motsvarande bestämmelser gäller enligt den tyska lagstiftningen om värdepappersfondföretag, diskuterades vid lagens tillkomst, att aktiekapitalets storlek borde föreskrivas skola stå i visst förhållande till fondernas storlek. Man hade emellertid funnit, att en sådan regel inte lämpligen kunde genomföras. I Schweiz har däremot regler av angivet slag uppställts. Med hänsyn till syftet med en bestämmelse om visst minsta aktiekapital har utredningen för sin del ansett, att en regel av antytt innehåll ej skulle vara motiverad i den tillämnade svenska lagen. Utredningen har därvid fäst visst avseende vid att en dylik reglering otvivelaktigt erbjuder rätt stora tillämpningssvårigheter samt att därav skulle följa att aktiekapitalet kan komma att bli onödigt stort, när fonderna vuxit till betydande belopp. 95

Av i huvudsak samma skäl som på sin tid anfördes mot en bestämmelse av innebörd att en fondkommissionär skulle ha att ställa viss säkerhet, har utredningen funnit, att sådana föreskrifter ej heller bör ifrågakomma för fondbolagens del. Det torde i själva verket finnas så mycket mindre anledning till en föreskrift om ställande av sådan säkerhet för fondbolagens del. som föreskrifterna om fondens förvaring hos en särskild förvaringsbank redan är avsedd att bl. a. förekomma den risk, som ställandet av viss säkerhet torde vara avsedd att möta. När det slutligen gäller att fastställa det minsta belopp, till vilket aktiekapitalet bör föreskrivas skola uppgå, saknas säkra hållpunkter för bedömningen. Med beaktande av den ledning, som den utländska lagstiftningen möjligen kan erbjuda, borde beloppet måhända fastställas till ungefär detsamma, som enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet gäller för tillstånd för aktiebolag, som inte driver bankrörelse, att idka fondkommissionsrörelse, eller 500 000 kr. Emellertid torde inte kunna helt bortses från farhågor för att ett krav på ett aktiekapital av denna storleksordning, som i enlighet med vad som förut anförts måste förmodas vara långt högre än vad som i och för sig torde erfordras såsom rörelsekapital, skulle kunna lägga en viss hämsko på tillkomsten av nya fondbolag, som ju i vårt land är en relativt ny och oprövad verksamhet. Utredningen har för den skull enat sig om att stanna vid att för sin del föreslå, att det minsta aktiekapitalet fastställs till ett belopp av 100 000 kr. Därest ett krav på ett visst minsta aktiekapital skall kunna tjäna sitt syfte, torde av naturliga skäl böra uppställas fordran på att hela aktiekapitalet skall vara inbetalt, innan rörelsen påbörjas. I anslutning härtill har i utredningen diskuterats huruvida därjämte också borde meddelas föreskrift om att ett belopp motsvarande hel.i eller viss del av aktiekapitalet skulle vara placerat på betryggande sätt. En sådan bestämmelse skulle avse att förhindra, att det såsom aktiekapital inbetalda beloppet sedan 96

tillståndet beviljats exempelvis utbytes mot reverser av mer eller mindre tvivelaktigt värde. Det erinras om att enligt den österrikiska lagen minst hälften av ett fondbolags aktiekapital skall vara placerat på samma säkra sätt, som föreskrivs i fråga om omyndigas medel. Emellertid har en uttrycklig bestämmelse av dylik innebörd inte ansetts erforderlig. Skulle ett fondbolag avsiktligt byta ut säkra tillgångar mot osäkra på ett sådant sätt, att dess ekonomiska ställning skulle komma att påverkas därav, torde detta knappast kunna undgå tillsynsmyndighetens uppmärksamhet och, om ej rättelse genast sker, böra föranleda återkallelse av tillståndet. Enligt 71 § aktiebolagslagen skall årlig avsättning till reservfond med 10 procent av aktiebolags årsvinst äga rum till dess reservfonden uppgår till 20 procent av aktiekapitalet. Samma årliga avsättning till reservfonden eller en skuldregleringsfond skall enligt 72 § 1 mom. samma lag fortsätta i bolag med viss relativt stark skuldsättning, nämligen i bolag vars skulder enligt balansräkningen överstiger summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregleringsfonden (bolagets bundna kapital). För bolag med dylik skuldsättning skall även gälla den begränsningen i rätten att utdela vinst, att utdelningen inte får överstiga 5 procent av bolagets behållna förmögenhet, med mindre ett lika stort belopp som det vilket därutöver utdelas avsätts till reservfonden eller skuldregleringsfonden. Enligt 3 mom. samma paragraf kan Kungl. Maj:t medge bolag undantag, helt eller delvis, från bestämmelserna i 1 mom., om med hänsyn till arten av bolagets verksamhet och övriga omständigheter synnerliga skäl föranleder därtill. Med hänsyn till att fondbolag ej får bedriva annan rörelse än värdepappersfondrörelse och mot bakgrund av vad utredningen tidigare anfört om behovet av aktiekapital synes det vara överflödigt att för dessa bolags del kräva större fondering än normal avsättning till reservfond. Enligt utredningens mening bör därför fondbolag befrias från vad i lag stadgas rörande skyldighet för aktiebolag att verkställa avsättning SOU 1969: 16

av vinstmedel med hänsyn till förhållandet mellan bolagets skulder och summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregleringsfond. En bestämmelse härom har intagits i lagförslaget. Ett liknande stadgande, vilket avser fondkommissionär som är aktiebolag, återfinns i 5 § sista stycket lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. 7.4.2 Bolagets ledning Enligt aktiebolagslagen skall för aktiebolag finnas en styrelse bestående av en eller flera ledamöter. Överstiger aktiekapitalet enligt bolagsordningen 500 000 kr., skall styrelsen bestå av minst tre ledamöter. När styrelsen för ett aktiebolag består av tre eller flera ledamöter, skall styrelsen utse en verkställande direktör inom eller utom styrelsen. Då det endast finns en eller två styrelseledamöter får däremot ej utses verkställande direktör. I fråga om bankaktiebolag föreskriver lagen om bankrörelse, att styrelsen skall bestå av minst fem och högst aderton ledamöter. Försäkringsaktiebolags styrelse skall enligt lagen om försäkringsrörelse bestå av minst tre ledamöter, av vilka minst en - i alla andra bolag än återförsäkringsbolag utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse vederbörligen beaktas. Lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet uppställer däremot ej krav på visst minsta antal styrelseledamöter för att aktiebolag skall kunna erhålla tillstånd att utöva fondkommissionsrörelse. De synpunkter, som ligger till grund för aktiebolagslagens princip, att varje större bolag alltid skall äga en styrelse med minst tre ledamöter samt verkställande direktör, torde, oavsett att fondbolagets aktiekapital enligt utredningens förslag inte behöver uppgå till så högt belopp som 500 000 kr., vara tillämpliga på fondbolagen. Ett dylikt bolag torde i regel komma att förvalta betydande belopp, som inflyter från småsparare och andra kapitalplacerare. Verksamhetens art är alldeles otvivelaktigt sådan, att allmänheten äger befogade krav på en kvalificerad ledning av företaget. SOU 1969:16 1—914147

Kollegial sammansättning av styrelsen jämte en inför styrelsen ansvarig verkställande direktör är en förvaltningsform, som måste anses vara ägnad att tillgodose detta krav. För att intresset av en allsidig fackkunskap alltid skall kunna tillgodoses i ett fondbolag har utredningen ansett sig böra gå ett steg längre än aktiebolagslagen och vill föreslå att antalet styrelseledamöter i ett sådant bolag bestäms till minst fem. Enär direkt av aktiebolagslagen följer, att verkställande direktör skall utses, när styrelsen består av tre eller flera ledamöter, erfordras inte något särskilt stadgande om verkställande direktör i den föreslagna lagen om värdepappersfondrörelse. Även i övrigt kommer med den av utredningen föreslagna konstruktionen av lagen att gälla, vad som i aktiebolagslagen föreskrivs om styrelse, verkställande direktör och firmateckning. Styrelseledamöterna skall sålunda vara myndiga och, där ej för särskilt fall Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar annat tillåter, här i riket bosatta svenska medborgare. Ett fondbolag bör inte vara skyldigt att utse suppleanter för ledamöterna i bolagets styrelse. För den händelse så sker bör dock av naturliga skäl vad i lagen om värdepappersfondrörelse finns stadgat om styrelseledamot i tillämpliga delar gälla beträffande styrelsesuppleant. En föreskrift härom har i likhet med vad som skett i 80 § första stycket aktiebolagslagen intagits i lagförslaget. Det måste anses vara av stor vikt att en styrelseledamot i ett fondbolag vid utövandet av sin beslutanderätt i fråga om boxagets värdepappersfonder inte har personliga intressen som står i strid med de intressen han har att tillvarata för fondernas räkning. Med hänsyn härtill har i lagförslagets 9 § intagits förbud för en sådan styrelseledamot att för egen räkning från bolaget förvärva värdepapper, vilka ingår i värdepappersfond, som bolaget förvaltar, eller till bolaget sälja värdepapper avsedda att ingå i dylik fond. Överträdelse av förbudet har föreslagits bli straffbelagd i 53 § första stycket 2.

I lagstiftning föreskrivna krav på viss kompetens, s. k. legala kompetensvillkor, för rätten att idka rörelse förekommer ytterst sparsamt i vårt land. Efter ett flerårigt utredningsarbete avböjde statsmakterna år 1932 (prop. 1932:41) från näringslivets håll framförda krav på legala kompetensvillkor inom handeln och hantverket. Denna ståndpunkt har därefter vidhållits. Såsom ett undantag från denna allmänna regel är att betrakta de i lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet ännu förekommande bestämmelserna, att enskild person kan erhålla tillstånd att idka fondkommissionsrörelse endast om han bl. a. uppnått 25 års ålder och företer intyg om minst tre års väl vitsordad tjänstgöring såsom biträde hos fondkommissionär eller kan genom annan under minst enahanda tidrymd utövad verksamhet anses ha vunnit för yrket nödig erfarenhet samt inte i övrigt enligt tillgängliga upplysningar befinnes olämplig för yrket. Beträffande fondkommissionsaktiebolag, som inte driver bankrörelse, föreskrivs på motsvarande sätt, att samtliga ledamöter i bolagets styrelse och deras suppleanter skall ha uppnått 25 års ålder medan kravet på särskild utbildning endast behöver uppfyllas av minst en av styrelseledamöterna; härtill kommer att bolaget såsom sådant inte enligt tillgängliga upplysningar får befinnas olämpligt att utöva rörelsen. I fråga om bankaktiebolag och försäkringsbolag saknas däremot varje legalt krav på särskild kompetens för styrelseledamöterna. När kravet på allmänna legala kompetensvillkor för handelns och hantverkets del avvisades, anfördes i fråga om krav på viss tids praktik bl. a., att en väsentlig svaghet för handelns del i ett sådant krav låg däri, att ej annat än ytterst liberala bestämmelser sannolikt kunde uppställas och sålunda praktik även i mycket underordnad ställning måste komma att godtas. Sådan praktik kunde inte kvalificera till en självständig ledning av ett större företag. På i huvudsak samma grund synes krav på viss tids praktik för en eller flera av ledamöterna i ett fondbolags styrelse av innebörd motsvarande dem, som uppställts enligt 98

lagen om fondkommissionsrörelse, böra avvisas. Inom utredningen har emellertid diskuterats huruvida såsom en ersättning härför måhända borde uppställas en fordran på att styrelseledamöterna i ett fondbolag skulle visas äga för uppdraget erforderlig insikt i ekonomiska frågor. Goda skäl torde tala för att de personer, som åtar sig att förvalta allmänhetens till dem anförtrodda medel, verkligen äger härför erforderlig kompetens. Ett stadgande av angivet slag skulle väl kunna tänkas vara ägnat att understryka kravet härpå. Emellertid måste en bestämmelse av detta slag med hänsyn till sitt vaga innehåll förutses komma att bli svår att tillämpa. Inte heller ger den i och för sig möjlighet att utestänga för uppgiften olämpliga personer, eftersom en persons olämplighet måhända oftare torde bero på brister i moraliskt avseende än på bristande ekonomiska insikter. Härtill kommer, att det torde ligga i sakens natur att ett fondbolag, som vill bygga upp en framgångsrik rörelse, måste ha ett starkt eget intresse av att ha en väl kvalificerad och representativ styrelse, inte minst för att bolaget därigenom skall kunna tillvinna sig allmänhetens förtroende. En bestämmelse av detta slag måste därför antas få mycket liten praktisk betydelse. På grund härav och då några motsvarande föreskrifter inte upptagits i vare sig banklagen eller försäkringslagen, där bestämmelser av detta slag uppenbarligen i och för sig skulle haft samma berättigande, har utredningen avstått från att i lagförslaget uppta en föreskrift av antytt innehåll. Däremot uppställes - såsom framgår av det följande ett allmänt lämplighetskrav för bolaget, vilket givetvis även äger tillämpning på styrelseledamöterna. Under avsnitt 7.5 kommer att behandlas frågan om fondandelsägarna bör tillerkännas inflytande i fondbolaget. 7.4.3 Bolagets verksamhet En viktig förutsättning för att ett fondbolag skall erbjuda allmänheten trygghet, är bl. a., SOU 1969: 16

att bolaget fortlöpande är solvent och har en tillfredsställande likviditet. Därest bolaget vid sidan av värdepappersfondrörelsen driver annan verksamhet kan detta, om sidoverksamheten ger dåligt utbyte eller kanske rent av betydande förluster, komma att på ett oförutsebart sätt påverka bolagets ekonomiska ställning i ogynnsam riktning. Genom att bolaget vid sidan av värdepappersfondrörelsen utövar också annan rörelse skulle i vissa fall också kunna uppstå för fondandelsägarna ofördelaktiga intressekollisioner inom fondbolaget mellan de olika rörelsegrenarna. Den övervakning, som bankinspektionen avses skola utöva, kan därigenom också komma att bli i hög grad försvårad. Det är därför ett naturligt krav, att ett fondbolag inte vid sidan av värdepappersfondrörelsen utövar också annan rörelse. Såsom ett villkor för tillstånd att utöva värdepappersfondrörelse har utredningen på grund av vad sålunda anförts i lagförslaget upptagit en bestämmelse av innehåll, att ett fondbolag i princip inte får driva annan verksamhet än värdepappersfondrörelse. Häremot svarande bestämmelse torde böra finnas intagen i bolagets bolagsordning. I den tyska lagen om fondbolag finns upptagen en bestämmelse motsvarande den här föreslagna. Enligt denna får ett sådant bolag, förutom förvaltning av sitt eget kapital, endast driva sådan verksamhet som består i placering av de i en värdepappersfond insatta medlen och utfärdande av fondandelsbevis. Bestämmelsen har emellertid visat sig medföra vissa svårigheter när tyska fondbolag - bl. a. för att möta viss konkurrens från amerikanska investmentföretag - sökt kombinera försäljning av fondandelsbevis med ett regelbundet sparande i denna form av värdepapper. Från fondbolagens sida har man sålunda velat äga rätt att av en investerare motta regelbundna insatser under viss tidsperiod av ett fast belopp för att så långt de sålunda insatta medlen förslår omsätta dessa i vederbörande bolags fondandelsbevis. Dessa bevis skulle sedan kvarbli i förvar hos en depåbank under spartiden och deras avkastning skulle SOU 1969: 16

reinvesteras i fonden. Omhändertagandet av insatsbeloppen och de försålda fondandelsbevisen har emellertid ansetts vara åtgärder från ett fondbolags sida, som inte faller inom ramen för det av den tyska lagen tillåtna verksamhetsområdet för sådana bolag. Med hänsyn till bl. a. erfarenheterna från den tyska lagstiftningen har utredningen ansett sig böra överväga, huruvida ett fondbolag borde beredas möjlighet att vid sidan av värdepappersfondrörelsen utöva en därmed förenlig verksamhet, som på ett naturligt sätt kompletterar denna. Detta skulle i så fall kunna få äga rum efter tillstånd i varje särskilt fall av bankinspektionen. En sådan lösning skulle vara betingad uteslutande av en önskan, att den föreslagna lagen ej skall bli alltför stel i sin tillämpning. Enligt utredningens mening kan emellertid inte bortses från att vissa risker för fondandelsägarna otvivelaktigt är förbundna med exempelvis det slag av verksamhet, som tyska fondbolag enligt vad ovan anförts önskat genomföra. Det synes utredningen lämpligare att t. ex. en sparfrämjande verksamhet av nu ifrågavarande slag överlåts till en bank eller annat liknande organ. Man kan även tänka sig ett för ändamålet särskilt bildat bolag. Detta kommer då att bli underkastat den av utredningen föreslagna lagen om avbetalningsförsäljning av värdepapper, m. m. Utredningen har därför inte ansett sig böra föreslå, att möjligheter skapas till undantag från den förut berörda principen, att ett fondbolag inte får driva annan verksamhet än värdepappersfondrörelse. 7.4.4 Olämplighet Den verksamhet, som ett fondbolag utövar, måste uppenbarligen i mycket hög grad vila på det förtroende, som bolaget åtnjuter hos allmänheten. När utredningen för fondbolagens del föreslagit tillståndstvång och offentlig tillsyn har grunden härtill, som av det föregående framgått, uteslutande varit att tillgodose kravet på trygghet för den penningplacerande allmänheten. Det är därför 99

naturligt, att den tillståndsprövande myndigheten måste ha både rätt och skyldighet att vägra tillstånd till företag, som kan förväntas komma att driva rörelsen på ett olämpligt sätt, vare sig detta beror på att i företagets ledning finns personer, för vilka man på grund av deras tidigare verksamhet eller på grund av andra faktiska omständigheter har anledning att ej hysa odelat förtroende, eller att bakom företaget står dylika personer. Även varje annan omständighet, som kan ge grundad anledning till antagande att rörelsen skulle komma att skötas på ett felaktigt sätt. bör naturligen även kunna beaktas vid tillståndsprövningen. Utredningen har därför i det framlagda lagförslaget slutligen upptagit också det allmänna kravet för tillstånds meddelande, att bolaget inte befinns vara olämpligt att utöva rörelsen. Det erinras om att en motsvarande regel återfinns i lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. 7.4.5 Återkallande av tillstånd Såsom ovan under 7.2 framhållits bör ett meddelat tillstånd att utöva värdepappersfondrörelse kunna återkallas, om grundad anledning därtill uppkommit. Härvid bör bl. a. uppmärksammas att det måste vara av stor vikt inte minst för fondandelsägarna att ett fondbolag, som kan befaras komma på obestånd, på ett så tidigt stadium av detta som möjligt tvingas att upphöra med sin värdepappersfondrörelse. I sådant syfte har vitredningen föreslagit att lämnat tillstånd kan återkallas om bolaget förlorat över en tredjedel av aktiekapitalet och bristen ej blivit fylld inom tre månader efter det den yppades. Ett i huvudsak motsvarande stadgande gäller enligt 14 § 3) lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet beträffande fondkommissionär som är aktiebolag. Vidare bör återkallelse kunna ske om fondbolaget genom sitt handlande visat sig olämpligt att fortsätta värdepappersfondrörelse. Utredningen, som härvidlag vill åberopa vad ovan anförts under 7.4.4, har även i detta avseende funnit lämpligt att ange förutsättningarna för åter-

kallelse i ordalag, som nära överensstämmer med vad som enligt 15 § nyssnämnda lag gäller i fråga om vissa fondkommissionärer. Återkallelse bör sålunda kunna äga rum om bolaget genom överträdande av lagen om värdepappersfondrörelse eller uppenbart åsidosättande av fondandelsägares intresse eller annorledes visat sig olämpligt att utöva värdepappersfondrörelse. Enligt vad likaledes tidigare anförts bör befogenheten att återkalla tillstånd tillkomma samma myndighet som har att meddela detsamma, dvs. bankinspektionen. 7.5 Inflytande bevis

för ägarna av

fondandels-

I utredningens direktiv har berörts bl. a. frågan om fondandelsägarnas inflytande. Bland de spörsmål, som kunde aktualiseras under utredningen, nämns sålunda beträffande aktiefonderna »frågorna om inflytande på val av styrelse och revisorer, bestämmandet över fondens sammansättning» samt »beslutanderätten i fråga om fondens stadgar och utövandet av rösträtt för fondens aktier». Ett fondbolags huvudsakliga uppgift kan sägas vara att på ett för fondandelsägarna fördelaktigt sätt förvalta de medel, som de anförtrott bolaget för placering i dess fonder. Det ligger därför i sakens natur, att fondandelsägarna i än högre grad än aktieägarna i bolaget har intresse av att de i fonden insatta medlen placeras i värdepapper på ett så fördelaktigt sätt som möjligt under beaktande tilllika av att placeringen erbjuder tillräcklig säkerhet. Men även sådana omständigheter som att bolaget över huvud drivs effektivt och i överensstämmelse med god ordning är naturligtvis av betydelse för dem. Det är därför uppenbart att det bör framstå såsom ett intresse: för fondandelsägarna, att de bereds möjlighet till inflytande i någon form på förvaltningen av den värdepappersfond, i vilken de är delaktiga. Det kan i detta sammanhang vara förtjänt att framhållas, att enligt svensk försäkringslagstiftning sedan länge förefunnits skyldighet att åt försäkringstagarna inrymSOU 1969: 16

ma visst inflytande över försäkringsaktieturligtvis även kunna tänkas, att stämman bolags förvaltning. Enligt 70 § lagen om förägde rum å viss bestämd dag och plats varsäkringsrörelse skall sålunda i försäkrings- je år. Någon särskild kallelse skulle då inte aktiebolag, som inte uteslutande driver åter- behövas. försäkring, minst en av styrelseledamöterVad angår stämmans genomförande kan na utses med uppgift att särskilt vaka över däremot vissa svårigheter uppkomma. Det att försäkringstagarnas intresse vederbörli- kan således knappast väntas, att en stämma gen beaktas. Sådan ledamot får inte vara - och detta gäller särskilt om stämman enaktieägare eller befattningshavare i bolaget. dast har att välja en representation för fondEnligt bestämmelse, som skall vara intagen andelsägarna - förmår att i allmänhet fånga i bolagsordningen, utses han av försäkrings- något större antal fondandelsägares intresse. tagarna eller av intressegrupp, som har anDe allra flesta fondandelsägare torde ha knytning till dem, eller genom förordnande förvärvat sina andelar i en värdepappersav Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet. fond i stället för aktier just för att de saknar Angående de synpunkter, som varit vägle- tid eller intresse för eller tillräcklig erfadande vid tillkomsten av de här berörda renhet av de problem, som uppkommer vid bestämmelserna hänvisas till bilaga 1, »För- förvaltning av värdepapper. De kan med säkringstagarinflytandet i försäkringsaktiefog anse sig ha överlämnat sina i fondbolag». andelsbevis placerade medel åt specialister När det gäller att bereda möjlighet för på värdepappersförvaltning, och det synes ett sådant inflytande åt fondandelsägarna, då naturligt, att de mycket ofta måste anse som antytts i utredningsdirektiven, kan i sig sakna anledning till den egna aktivioch för sig flera lösningar tänkas. tet, som ett deltagande i en fondandelsägarstämma innebär. Det måste också förDen åtgärd, som måhända kunde synas ligga närmast till hands, skulle vara att in- utses, att fondandelsägarna är spridda över hela landet och att för flertalet av dem kostföra bestämmelser, som påbjöd en stämma, i vilken alla till en och samma värdepap- naderna för att delta i en stämma därför persfond anslutna andelsägare ägde delta. kan bli prohibitiva. Att låta kostnaden för deltagande i en stämma bäras av fonden En sådan stämma kunde ges en karaktär i torde medföra, att denna skulle komma att viss mån liknande en bolagsstämmas och belastas med alltför stora förvaltningskostsålunda tilläggas vissa direkta eller rådgivannader. Det förefinns således risk för att de befogenheter beträffande fondens förresultatet av en utlyst stämma kan bli ett valtning, t. ex. i fråga om fondmedlens playtterst ringa deltagande. För att en stämma cering. Men det kunde även tänkas, att stämman endast fick till uppgift antingen över huvud taget skulle kunna genomföras att välja ett fondandelsägarnas eget organ kunde fondbolaget kanske stundom t. o. m. bli tvunget att förmå bolaget närstående med möjlighet till visst inflytande över fondfondandelsägare att besöka stämman. Detbolagets förvaltning eller att utse en eller ta skulle uppenbarligen medföra, att syftet flera representanter för fondandelsägarna i bolagets styrelse. Att sammankalla en stäm- med en fondandelsägares egen stämma förfelades. ma av nu avsett slag torde varken vara tekniskt svårt eller ställa sig särskilt dyrbart. Det kan emellertid å andra sidan inte Fondandelsägarna är visserligen i princip heller uteslutas att uppkomna meningsbrytokända för fondbolaget och kan därför inte ningar eller andra speciella omständigheter nås med personliga kallelser till stämman. vid ett visst tillfälle skulle kunna föranleda Genom någon form av kungörelseförfaranett mycket livligt deltagande i en stämma. de för kallelsen torde emellertid ett tillDe till en värdepappersfond anslutna fondfredsställande och ej särskilt dyrbart sätt andelsägarna torde inte sällan kunna räkatt bringa kallelse till fondandelsägarnas nas i tiotusental eller mera. Även om enkännedom kunna anordnas. Det skulle nadast en ringa del av samtliga fondandelsSOU 1969: 16

ägare skulle infinna sig, skulle en sådan stämma ändock kunna komma att bli mycket svårhanterbar. Att i en dylik församling diskutera förvaltningsfrågor av olika slag torde merendels komma att ställa sig mycket besvärligt eller vara alldeles omöjligt. Svårigheterna att genomföra en gemensam stämma för fondandelsägarna måste enligt utredningens uppfattning i själva verket komma att bli så stora, att anordnandet av en sådan stämma knappast kan förordas. För att undgå de svårigheter, som otvivelaktigt måste uppkomma med en gemensam stämmosammankomst, men likväl åstadkomma en av fondandelsägarna utsedd representation skulle måhända ett skriftligt valförfarande kunna tänkas. Detta kunde exempelvis tillgå på det sättet, att fondbolaget genom annonsering beredde fondandelsägarna tillfälle att med begagnande av en vid annonsen fogad kupong delta i en omröstning beträffande å en särskild förteckning uppförda representanter för fondandelsägarna. Härvid möter emellertid vissa svårigheter redan när det gäller frågan vem som skall upprätta ifrågavarande förteckning. Att låta fondbolaget göra detta förefaller knappast lämpligt. Ett annat sätt vore att överlåta åtgärden åt någon opartisk, sakkunnig instans. I dylikt fall synes det dock naturligare att låta instansen i fråga direkt utse representationen. Att låta varje fondandelsägare utan särskild ledning själv ange visst eller vissa namn på en valsedel torde knappast kunna förutses i allmänhet ge ett tillfredsställande resultat. En ytterligare praktisk svårighet, som uppkommer vid ett skriftligt valförfarande, är frågan hur de i omröstningen deltagande personerna skall kunna legitimera sig som fondandelsägare. Utredningen har av angivna skäl inte heller ansett sig böra förorda ett skriftligt valförfarande. Om det sålunda synes vara förenat med stora praktiska svårigheter att låta fondandelsägarna själva vid en gemensam stämma eller genom ett skriftligt valförfarande utöva inflytande på fondförvaltningen, kunde en ersättning härför vara att låta en eller flera representanter för fondandelsägar102

na ingå i fondbolagets styrelse. En lösning av dylikt slag har, som den ovan lämnade redogörelsen för försäkringslagstiftningen ger vid handen, kommit till användning beträffande försäkringsaktiebolagen. En särskilt utsedd företrädare för fondandelsägarnas intresse i fondbolagets styrelse skulle inte ha till huvuduppgift att tillföra bolagets styrelse någon särskild sakkunskap. Han skulle i stället närmast ha att i fondandelsägarnas intresse fullgöra en huvudsakligen övervakande funktion och skulle på dylikt sätt även kunna utgöra ett komplement till den av bankinspektionen utövade tillsynsverksamheten. Det kan naturligtvis invändas, att en dylik företrädare för fondandelsägarna har svårt att från sin utsiktspunkt i bolaget upptäcka missförhållanden, som man medvetet vill dölja för honom. Även ur andra synpunkter kan det ifrågasättas, huruvida en företrädare för fondandelsägarna verkligen har någon egentlig funktion att fylla såsom ledamot av ett fondbolags styrelse. Härvid kan främst framhållas att dessa bolag föreslås skola stå under kontinuerlig tillsyn av bankinspektionen, som också skulle ha att förordna revisor i bolagen. Härtill kommer de beträffande värdepappersfonderna i den föreslagna lagen utförligt angivna placeringsföreskrifterna, som fondbolagen skall vara skyldiga att följa och som avser att skydda fondandelsägarna mot olämplig sammansättning av en fond. Det regelbundna offentliggörande av fondernas värdepappersinnehav, som bolagen skall ha att iaktta, avser att skapa möjlighet för fondandelsägarna att själva utöva kontroll över verksamheten. Ytterligare garantier mot missbruk ligger i det av utredningen föreslagna kravet på att fondförmögenheten skall vara nedsatt i förvar hos bank samt i lagens många föreskrifter om samverkan mellan fondbolag och förvaringsbank. Det kan i detta sammanhang även erinras om att en fondandelsägare givetvis alltid har möjlighet att fästa bankinspektionens uppmärksamhet på ev. missförhållanden inom ett fondbolag. De mot nu ifrågavarande lösning redovisade invändningarna har enligt utredningSOU 1969:16

ens mening utan tvekan ett visst berättigande. Det måste dock konstateras, att även om nyttan av en anordning av antytt slag kan diskuteras, det dock aldrig torde kunna lända till skada att en särskilt utsedd företrädare för fondandelsägarnas intressen får delta i förvaltningen av en värdepappersfond. Från allmän synpunkt torde det kunna anses vara av värde, att den allmänna övervakningen över ett fondbolag på detta sätt kompletteras med en företrädare för fond andelsägarnas intresse, som så att säga inifrån har möjlighet att fortlöpande följa bolagets verksamhet. Utredningen har därför ansett sig böra föreslå en föreskrift av innehåll, att minst en av ledamöterna i ett fondbolags styrelse skall ha till särskild uppgift att vaka över att fondandelsägarnas intresse vederbörligen beaktas. I styrelser med ett större antal ledamöter kan det synas lämpligt att antalet särskilda ledamöter sätts i viss proportion till styrelsens storlek. När det gäller det sätt, på vilket ledamot med nu ifrågavarande uppgift skall utses, synes det av såväl naturliga som principiella skäl vara mest tillfredsställande att fondandelsägarna själva - i likhet med vad som enligt försäkringslagstiftningen gäller i fråga om försäkringstagare - får direkt inflytande härvidlag. Även om utredningen, såsom torde framgå av vad ovan anförts, är tveksam om de praktiska möjligheterna att genomföra ett valförfarande bland fondandelsägarna, har utredningen därför ansett sig böra i lagförslaget såsom ett första alternativ uppta, att den särskilde styrelseledamoten skall utses av fondandelsägarna. I andra hand har, fortfarande med försäkringslagstiftningen såsom förebild, uppgiften att utse ledamoten ansetts böra anförtros åt intressegrupp, som har anknytning till fondandelsägarna. Utredningen är emellertid medveten om att det i fråga om fondbolagen, som ju skall vända sig till allmänheten, ofta torde komma att visa sig svårt att finna en godtagbar dylik intressegrupp. Även inom försäkringsväsendet har det befunnits ofta vara förenat med svårigheter att i praktiken genomföra de båda nu berörda alternativen. I lagen om försäkringsrörelse har SOU 1969: 16

därför såsom ett ytterligare alternativ för utseende av den särskilde ledamoten upptagits förordnande av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet. En liknande utväg bör utan tvivel finnas även för fondbolagens del. Utredningen har emellertid icke funnit erforderligt att belasta Kungl. Maj:t med frågor av denna art utan ansett det tillfyllest att förordnandet ges av offentlig myndighet. Det kan erinras om att Kungl. Maj:t genom sin koncessionsbeviljande verksamhet intar en annan ställning på försäkringsväsendets område än vad som avses bli fallet enligt den blivande lagstiftningen om värdepappersfondrörelse. Den myndighet, som i fråga om fondbolagen synes ligga närmast till hands och även förefaller att vara den lämpligaste, är bankinspektionen. Det kan i detta sammanhang förtjäna nämnas att hinder inte ansetts föreligga för att försäkringsinspektionen utser styrelseledamot i försäkringsaktiebolag som står under dess tillsyn. Utredningen vill därför föreslå att bankinspektionen direkt i lagen anges såsom myndighet för nu ifrågavarande uppgift. Med hänsyn till det anförda har i lagförslaget intagits en föreskrift av innehåll, att sådan styrelseledamot, vilken har till särskild uppgift att vaka över att fondandelsägarnas intresse beaktas, skall utses av fondandelsägarna eller av intressegrupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande av bankinspektionen. Bestämmelse härom skall enligt samma föreskrift vara intagen i fondbolagets bolagsordning. Den person, som utses på sätt nu sagts, bör givetvis vara helt obunden i förhållande till fondbolaget. Han får således inte vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget. En uttrycklig föreskrift härom har ansetts böra upptas i lagförslaget. För den händelse suppleant skall utses för nu ifrågavarande styrelseledamot gäller - i enlighet med vad tidigare anförts - i tilllämpliga delar vad i lagen finns stadgat om ordinarie ledamot. Detta innebär bl. a. att även suppleanten skall utses i ovan angivna ordning. Det kan i anslutning härtill erinras om att den österrikiska lagen föreskriver, att

för varje investmentföretag skall förordnas en »Staatskommissär», vilken skall kallas till företagsorganens sammanträden. Man anser sig i Österrike ha haft goda erfarenheter av denna anordning. Varken den tyska eller den schweiziska lagen upptar några bestämmelser avsedda att möjliggöra inflytande från andelsägarnas sida på förvaltningen av en värdepappersfond. Frågan var föremål för ingående diskussioner vid tillkomsten av den tyska lagen. Man fann det därvid emellertid vara svårt att skapa ett lämpligt organ och då man inte kunde finna någon tillfredsställande lösning för att tillgodose ett dylikt intresse avstod man från att fullfölja tanken. Man hade också funnit det vara tvivelaktigt om ett inflytande för fondandelsägarna skulle komma att fylla något egentligt ändamål. Då man anordnat offentlig tillsyn över värdepappersfondföretagen ansåg man det inte vara erforderligt med någon statlig representant i företagens organ. 7.6 Fondbolagets åligganden; utövande av rösträtten för de i fonden ingående aktierna Grundtanken i utredningens förslag till lagstiftning om värdepappersfondrörelse är såsom av det föregående framgår, att det är fondbolaget, som skall ha den primärt ansvariga rollen i det samspel, som äger rum mellan bolaget, förvaringsbanken och fondandelsägarna. Fondandelsägarna har anförtrott sina medel till fondbolaget för att få dem placerade genom bolagets försorg, och förvaringsbanken har den om man så vill mera passiva uppgiften att förvara fondens tillgångar på ett betryggande sätt och se till att de ej används för ovidkommande ändamål. Fondbolaget såsom den aktive parten har naturligen i första hand att igångsätta värdepappersfondrörelsen genom att försäkra sig om medverkan av lämplig bankinrättning som förvaringsbank samt genom att organisera försäljningen av fondandelsbevis och träffa alla i anslutning därtill erforderliga praktiska föranstaltningar. Fondbolagets huvuduppgift är härefter att under iakttagande av de närmare bestämmelser, som fö104

reslås skola gälla för drivande av värdepappersfondrörelse, förvalta den eller de av bolaget bildade fonderna. Häri ingår i första hand inköp av aktier och andra värdepapper för placering av fondmedlen samt vidare alla de åtgärder, som erfordras för fondens bibehållande och förkovran, t. ex. omplaceringar, utnyttjande av erbjudanden om nyemissioner samt val av lämpliga aktier för försäljning, om medel måste anskaffas för återinlösen av fondandelsbevis. Av grunderna för lagförslaget följer, att bolaget därvid har att handla självständigt och i eget namn. Med hänsyn till den centrala betydelsen av fondbolagets förvaltningsfunktion har utredningen i syfte att klargöra omfattningen av denna funktion och bolagets däri grundade befogenheter ansett det vara lämpligt att föreslå ett särskilt stadgande av innebörd, att det åligger fondbolag att under iakttagande av vad i den föreslagna lagen eller eljest finnes stadgat och i överensstämmelse med gällande fondbestämmelser självständigt och i eget namn förvalta av bolaget bildad värdepappersfond samt att bolaget därvid äger förfoga över all den egendom, som ingår i fonden, samt utöva alla ur denna egendom härflytande rättigheter. Förvaltningen bör naturligen bedrivas med andelsägarnas bästa för ögonen. Detta följer av allmänna rättsregler och ligger normalt också i fondbolagets eget intresse, bl. a. därför att bolagets intäkter i form av förvaltningsersättning merendels ökar om fonden tillväxer genom anslutning av nya fondandelsägare. En förutsättning för sådan tillväxt är uppenbarligen att fonden sköts på ett sätt som tillvinner sig allmänhetens förtroende. Emellertid är det inte utelutet att ledningen för ett fondbolag i något undantagsfall skulle kunna frestas att företa dispositioner som gynnar bolagets aktieägare eller dem närstående personer men inte gagnar eller kanske rent av är till nackdel för fondandelsägarna. Fondbolaget skulle t. ex. kunna tänkas låta fonden köpa vissa aktier för att därmed till förmån för intressenter i bolaget stödja aktiernas kurs. Omvänt skulle bolaget också kunna till närSOU 1969: 16

stående intressenter försälja fondens innehav av vissa aktier med en förväntad gynnsam kursutveckling och därav betingat begränsat utbud på börsen. På grund av vad sålunda anförts har utredningen ansett det vara av värde att i lagförslaget uppta ett direkt stadgande av innehåll, att fondbolaget vid värdepappersfondens förvaltning uteslutande skall handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Till bolagets befogenheter måste uppenbarligen höra att ur fonden uttaga ersättning för sitt förvaltningsarbete i den mån sådan ersättning betingats i de i sjätte punkten i kap. 6 omnämnda fondbestämmelserna. En erinran härom har intagits i lagförslaget. Rösträtten för aktier. Enligt aktiebolagslagen utövas aktieägares rätt att delta i handhavandet av bolagets angelägenheter å bolagsstämma. Är aktiebreven ställda till viss man äger varje aktieägare, som införts i aktieboken och anmält sig till deltagande i förhandlingen, rösträtt vid stämma, medan om aktiebreven är ställda till innehavaren rösträtten tillkommer envar, som anmäler sig till deltagande i förhandlingarna och därvid företer aktiebrev eller eljest styrker sin äganderätt till aktie. Rösträtten för aktier är alltså i princip knuten vid äganderätten till desamma (jfr 115 § aktiebolagslagen). Frågan om rösträttens utövande för de i en aktiefond ingående aktierna har på många håll utomlands visat sig vara kontroversiell. Att bedöma den enbart med utgångspunkt från formella äganderättsbegrepp torde inte böra ifrågakomma. Det avgörande bör vara vad som bäst främjar allmänna och enskilda intressen. Anledningen till att frågan om rösträtten för aktierna föranlett meningsskiljaktigheter är främst att ett fondföretag utan att besitta nämnvärt eget kapital kan komma att för andra personers räkning i sina fonder förvalta mycket betydande belopp. Om företaget får rösträtt för aktierna i sina fonder kommer alltså de intressenter som står bakom företaget att kunna utöva ett större inflytande inom näringslivet än som står SOU 1969: 16

i proportion till deras egna kapitalinsatser i fondföretaget. Detta förhållande har på vissa håll ansetts kunna på ett från allmän synpunkt sett olyckligt sätt öka den fara för en alltför stor maktkoncentration inom näringslivet som den allmänna ekonomiska utvecklingen efter hand fört med sig. Riskerna för en sådan olämplig maktkoncentration växer naturligen i den mån som värdepappersfonderna får allt större omfattning och särskilt om de intressen, som står bakom fondbolagen, är desamma som de, vilka utövar inflytandet över särskilda företagsgrupper inom näringslivet. Faran för en sådan ökad maktkoncentration inom näringslivet genom värdepappersfondernas tillväxt torde dock ej böra överdrivas. En sådan ökning av värdepappersfonderna i vårt land, att de kan bli av nämnvärd betydelse i här berört hänseende, torde knappast kunna förutses komma till stånd inom överskådlig tid. Såsom framgår av punkten 9 i kap. 6 om lagstiftningens allmänna uppläggning föreslår utredningen vidare att fondbolag inte skall få rätt att i en värdepappersfond inneha mer än viss procentsats av aktierna i ett och samma aktiebolag (se härom närmare nedan under 7.9.4). Ett fondbolags möjlighet att utöva ett otillbörligt stort inflytande över ett aktiebolag eller en grupp av aktiebolag genom att utöva rösträtten för de i fonden ingående aktierna torde därför knappast kunna anses vara särskilt påtaglig. Anledning att på grund av hänsyn till faran för ökad maktkoncentration inom näringslivet förbjuda fondbolagen att utöva rösträtt för de i värdepappersfonderna ingående aktierna torde därför saknas. Ett annat skäl som kan anföras mot att ge fondbolaget rätt att utöva rösträtten för de i en värdepappersfond ingående aktierna är, att bolaget eller dess intressenter inte utan vidare kan förutsättas alltid ha ett med innehavarna av fondandelsbevisen sammanfallande intresse, när det gäller att bestämma vare sig de berörda aktiebolagens allmänna affärspolitik eller deras utdelningspolitik. Av föregående avsnitt framgår att utred105

ningen av väsentligen praktiska skäl inte funnit det vara möjligt att tillskapa någon för innehavarna av fondandelsbevis gemensam representantförsamling. Att låta varje innehavare av fondandelsbevis utöva rösträtten för den på honom belöpande andelen av de i fonden ingående aktierna är uppenbarligen omöjligt. Därest man av sådana skäl som här anförts skulle anse det vara olämpligt att låta fondbolaget utöva rösträtten för de i fonden ingående aktierna och därför förbjuda bolaget att begagna rösträtten måste detta leda till att rösträtten för de i fonden liggande aktierna överhuvud inte skulle komma att kunna utövas. Detta skulle emellertid medföra att fondandelsägarnas intressen inte alls skulle komma att företrädas vid handhavandet av aktiebolagens angelägenheter. Uppenbarligen skulle detta under vissa förhållanden kunna vara till betydande nackdel för dem, i första hand och kanske mest påtagligt vid fastställande av ett bolags utdelningspolitik men naturligen också i andra hänseenden. En sådan sterilisering av rösträtten för en del av aktierna i ett bolag, som ett förbud för fondbolag att utöva rösträtt för de i en värdepappersfond liggande aktierna innebure, skulle också i själva verket betyda, att de övriga aktierna i bolaget finge ett i förhållande till bolagets hela 'aktiestock ökat röstvärde. En sådan omfördelning av aktiernas röstvärde skulle i sin tur kunna göra det lättare för innehavare av en större minoritetspost av aktier i ett bolag att ensamma utöva bestämmanderätten i bolaget. Ett sådant förhållande måste naturligen betecknas såsom i och för sig inte önskvärt. Vid en avvägning mellan de olika intressen, som sålunda talar för och emot att ett fondbolag får rätt att utöva rösträtten för de i en värdepappersfond liggande aktierna, har utredningen därför för sin del utan tvekan ansett sig böra föreslå, att någon inskränkning i ett fondbolags rätt att utöva rösträtten för de i en värdepappersfond ingående aktierna inte kommer till stånd men att i lagtexten får komma till uttryck, att bolaget vid utövningen av rösträtt för aktier i fonden liksom eljest vid värdepappers106

fondens förvaltning skall ha att uteslutande handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Ett häremot svarande stadgande har upptagits i lagförslaget (8 § andra stycket). I den tyska lagen förekommer i anslutning till ett motsvarande stadgande angående rösträttens utövande en bestämmelse av innehåll, att fondbolaget i regel självt skall utöva rösträtten (dvs. genom sin affärsledning eller genom därför lämplig hos bolaget anställd person) samt att bolaget endast för enstaka tillfällen får befullmäktiga annan att utöva den bolaget tillkommande rösträtten; bolaget skall därvid också meddela erforderliga anvisningar för rösträttens utövande. Bolaget äger alltså aldrig meddela en generell och tills vidare gällande fullmakt att utöva rösträtten. Avsikten med dessa föreskrifter torde vara att man därmed velat förhindra eller i vart fall försvåra, att fondbolagen låter dem närstående intressenter eller andra intressegrupper inom näringslivet eller exempelvis vederbörande aktiebolags styrelse fritt och efter eget skön utnyttja rösträtten för en värdepappersfonds aktier såsom det bäst passar dem. Enligt utredningens mening bör rösträtten för de aktier, som ingår i en värdepappersfond, utövas av fondbolaget, givetvis utan att det för bolaget lika litet som för annan aktieägare föreligger skyldighet att utöva densamma. Om bolaget emellertid i visst fall önskar utöva sin rösträtt men saknar möjlighet att företrädas av egen representant, bör bolaget inte vara betaget rätten att för detta tillfälle överlåta utövandet av rösträtten till utomstående. I sådant fall bör dock bolaget vara skyldigt att meddela noggranna anvisningar, vid vars utfärdande uppenbarligen skall iakttas bestämmelsen om att bolaget vid rösträttens utövande uteslutande skall handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Det bör däremot inte vara tillåtet för ett fondbolag att utfärda generella och för flera tillfällen gällande fullmakter för annan att utöva rösträtten. Om detta vore möjligt, skulle bl. a. den nyssberörda bestämmelsen till skydd för fondandelsägarna kunSOU 1969:16

na bli utan egentligt värde och främmande intressen i stället lätt få ett avgörande inflytande. Med hänsyn till det anförda har i 8 § andra stycket i lagförslaget intagits en föreskrift, enligt vilken ett fondbolag inte får annat än för särskilt fall överlåta sin rösträtt till annan och skall, om så sker, utfärda noggranna anvisningar för dess utövande. 7.7 Värdepappersfondens ställning en fristående förmögenhetsmassa

såsom

Vill man skapa trygghet för de sparare och andra penningplacerare, som anförtror sina medel åt ett fondbolag, är det viktigt att värdepappersfonden på liknande sätt som är fallet enligt den anglosachsiska rättens trustbegrepp får karaktären av en från fondbolagets egen förmögenhet fristående förmögenhetsmassa. Av väsentlig betydelse är härvidlag att fonden inte kan tas i anspråk för betalning av sådana fondbolagets skulder, som inte direkt hänför sig till fonden. Enligt den anglosachsiska rätten är detta utan vidare fallet i fråga om all egendom, som överlämnats till en trustee med skyldighet för denne att förvalta den mottagna egendomen. Någon särskild lagstiftning har därför inte erfordrats för detta ändamål vare sig i Storbritannien eller Amerikas förenta stater. I den kontinentala europeiska rätten saknas såsom i andra sammanhang anförts i allmänhet motsvarighet till det anglosachsiska trustbegreppet. Trots detta har värdepappersfondverksamheten i exempelvis Västtyskland och Schweiz tagit former som kan sägas ha sitt ursprung i den engelska trusten. Det visade sig härvid att oklarhet kom att råda bl. a. angående värdepappersfondernas juridiska ställning i förhållande till såväl fondbolagen som utomstående tredje man. I den särskilda lagstiftning angående värdepappersfondsverksamheten, som efterhand tillskapats i nyssnämnda länder, blev därför en av huvuduppgifterna att säkerställa värdepappersfondernas ställning som en från det förvaltande organet fristående förmögenhetsmassa. Den tyska lagen angående fondbolag fastslår till en början att värdepappersSOU 1969: 16

fonden skall bilda en särskild förmögenhetsmassa (Sondervermögen), vilken det åligger fondbolaget att hålla skild från sin egen förmögenhet. Bolaget äger rätt att i eget namn förfoga över fondförmögenheten i enlighet med reglerna i lagen och särskilda fondbestämmelser samt att utöva alla ur densamma härflytande rättigheter. Den i fonden ingående förmögenheten ansvarar emellertid inte för några förbindelser, som fondbolaget ingår, vare sig bolaget åtar sig dessa för egen eller för fondens räkning. Även för fordringar, som bolaget ådragit sig direkt för fondandelsägarnas gemensamma räkning, svarar sålunda endast bolagets egen förmögenhet. Vidare stadgar den tyska lagen, att en värdepappersfond i händelse av fondbolagets konkurs inte skall ingå i bolagets konkursbo. Den till fonden hörande egendomen övergår i dylikt fall i stället till förvaringsbanken. En annan bestämmelse i den tyska lagen, som är av betydelse i nu förevarande sammanhang, föreskriver, att egendom som ingår i en värdepappersfond inte får pantsättas eller eljest belånas och inte heller överlåtas som säkerhet; ett förfogande i strid häremot blir ogiltigt i förhållande till fondandelsägarna. Fordringar gentemot bolaget och fordringar som tillkommer en fond kan enligt den tyska lagen inte heller kvittas mot varandra. Även den schweiziska lagen om värdepappersfonder stadgar att den egendom och de rättigheter, som ingår i en värdepappersfond, inte skall indras i fondbolagets konkursmassa utan i stället skall avskiljas därifrån till förmån för fondandelsägarna. Därvid skall dock förbehåll ske för de anspråk, som kan resas från bolagets sida på att få ersättning för sina förvaltningskostnader och utlägg och att bli befriat från de förbindelser, som ingåtts för fondens räkning. Inte heller enligt den schweiziska lagen får fondegendomen pantsättas eller överlåtas som säkerhet. Vidare innehåller denna lag bestämmelse om att sådana bolagets skulder, som inte hänför sig till förvaltningen av fonden, ej kan kvittas mot fordringar, som tillkommer fonden. Såsom tidigare framhållits i kap. 6 inne107

bär även det av utredningen framlagda lagförslaget en utformning av värdepappersfondsverksamheten, som kan sägas ha sitt ursprung i den anglosachsiska rättens trustbegrepp. En värdepappersfond utgör sålunda enligt lagförslaget inte någon självständig juridisk person utan ligger under fondbolagets förvaltning. Enär även i svensk rätt motsvarighet saknas till nyssnämnda trustbegrepp, följer inte av allmänna regler att den i en värdepappersfond ingående egendomen erhåller en fristående ställning inom fondbolaget. Med hänsyn till vad inledningsvis anförts angående önskvärdheten av att en värdepappersfond bereds en sådan fristående ställning har utredningen ansett det erforderligt att särskilda regler i sådant syfte tillskapas. Såsom en första förutsättning för att en värdepappersfond skall få ställningen av en fristående förmögenhetsmassa kan uppställas att det genom en klar gränsdragning fastslås vad som skall ingå i en värdepappersfond. Härigenom kan en skiljelinje dras mellan fondförmögenheten och fondbolagets övriga förmögenhetsmassa. Till en värdepappersfond skall sålunda till en början självfallet höra de medel, som fondbolaget erhåller vid utgivande av bevis om andel i fonden. I en värdepappersfond skall vidare av naturliga skäl ingå alla de värdepapper, som anskaffats för de medel, som tillförs fonden eller med anlitande av fondens värdepappersinnehav. Till en fond hör givetvis även den avkastning i form av räntor och utdelningar samt de realisationsvinster, som härrör från fondegendomen. Slutligen skall till en värdepappersfond uppenbarligen räknas alla de rättigheter av olika slag - t. ex. teckningsrätter, rätt till teckning av aktier i andra bolag etc. - vilka härflyter ur de i fonden ingående värdepapperen. Regler, som på angivet sätt bestämmer en värdepappersfonds innehåll, återfinns i lagförslagets 11 § första stycket. För att ytterligare individualisera fondförmögenheten har föreslagits en bestämmelse i samma paragrafs andra stycke, enligt vilken varje värdepappersfond skall åsättas en beteckning, varigenom densamma tydligt kan skil-

jas från andra värdepappersfonder. För att säkerställa ett avskiljande av den på detta sätt beskaffade värdepappersfonden bör enligt utredningens mening uppställas krav på att all den egendom, som ingår i en sådan fond, rent faktiskt skall hållas skild från fondbolagets övriga egendom på ett sådant sätt att risk för någon sammanblandning inte uppkommer. Förslag till föreskrift härom har införts i 12 § första stycket av lagförslaget. Det faktiska avskiljandet av fondegendomen, som sålunda äger rum, bör naturligen kompletteras med att värdepappersfonden hos fondbolaget även bokföringsmässigt redovisas särskilt. I enlighet med vad som mestadels gäller utomlands har utredningen funnit det vara mest ändamålsenligt och med hänsyn till de intressen, till vars skydd avskiljandet sker, säkrast att den förmögenhet som ingår i fonden ej heller förvaras hos fondbolaget, utan att förvaringen får ankomma på ett fristående och av fondbolaget oberoende särskilt företag. Framställningen återkommer härtill nedan i avsnitt 7.10 »Förvaringsbank». Emellertid kan de sålunda föreslagna bestämmelserna inte anses tillräckliga för att skapa ett i alla avseenden verksamt skydd för fondandelsägarnas intressen. Härför måste nämligen dessutom krävas, att den i en värdepappersfond ingående egendomen inte skall kunna utmätas för fordringar gentemot fondbolaget eller bli indragen i en konkurs, som drabbar bolaget. Vad härvidlag först gäller sådana skulder, som ett fondbolag ådragit sig för egen och alltså inte för en värdepappersfonds räkning eller för en fonds räkning i strid med lagens föreskrifter, torde det ligga i sakens natur, att bolagets värdepappersfonder inte bör bära något ansvar och således inte heller bör kunna tagas i mät för gäldandet av dylika skulder. Detsamma synes emellertid böra gälla även när fråga är om infriande av förbindelser, som bolaget behörigen ingått för en fonds räkning, eller om fullgörande av andra förpliktelser, vilka kan sägas direkt avse fondegendomen. Även om det kunde förefalla att finnas fog för att SOU 1969: 16

vid dylika skulder tillåta utmätning i fondegendomen, kan det nämligen befaras att praktiska svårigheter uppkommer vid sådan utmätning. Bl. a. torde det stundom kunna vara svårt att i ett utmätningsärende avgöra vilka skulder som har avseende på värdepappersfonden och vilka skulder som avser bolaget. Utredningen har därför ansett den lämpligaste utvägen vara att den i en värdepappersfond ingående egendomen görs fri från varje utmätning. En bestämmelse därom har upptagits i 13 § första stycket i lagförslaget. En dylik undantagsställning för värdepappersfonderna anser utredningen även kunna genomföras utan att borgenärer, vilka äger sådan fordran hos ett fondbolag som hänför sig till en värdepappersfond, därigenom kommer att lida förfång. Det förefaller sålunda till en början otroligt, att ett fondbolag utan rimlig anledning skulle vägra att av en värdepappersfonds medel låta betala en skuld, som bolaget ådragit sig för fondens räkning. Härvid bortses givetvis från sådan betalningsskyldighet, varom tvist råder och vars existens följaktligen först får prövas i vanlig rättslig ordning. Därest bolaget ändock skulle underlåta att betala en dylik skuld, torde utmätning för en sådan fordran kunna erhållas i den del av bolagets egendom, som inte utgörs av värdepappersfond. Om denna egendom ej skulle förslå till fordringsbeloppets gäldande och bolaget därför på grund av sin bristande betalningsförmåga blir försatt i konkurs, skall enligt 36 § i lagförslaget förvaltningen av värdepappersfond, som bolaget innehar, omedelbart övergå till förvaringsbanken. Härvid bör av naturliga skäl följa skyldighet för banken att med anlitande av fondens medel fullgöra alla de förpliktelser, vilka fondbolaget under iakttagande av bestämmelserna i lagen om värdepappersfondrörelse ådragit sig för fondens räkning. En uttrycklig bestämmelse härom har för tydlighetens skull intagits i 13 § andra stycket i lagförslaget. Motsvarande bör gälla om förvaltningen av fonden övergår på annat fondbolag. Föreskrift härom föreslås i samma stycke. Vad beträffar skulder, som avser en fond och SOU 1969: 16

uppkommit lagenligt, finns därför inte anledning befara att någon borgenär kommer att kunna lida förlust på den grund att fondegendomen görs utmätningsfri. Vad åter beträffar den borgenär, vilken äger sådan fordran hos ett fondbolag som uppkommit i strid med bestämmelserna i lagen, får denne räkna med att för utfående av sitt fordringsbelopp hålla sig enbart till bolagets »eget» kapital. Detta får anses vara en naturlig följd av de föreskrifter, som till fondandelsägarnas skydd reglerar de ändamål vartill fondegendomen får användas, och utgör ett förhållande, vilket den som ingår förbindelse med ett fondbolag har att ta med i beräkningen. En följd av att den till en värdepappersfond hörande egendomen ej får tas i mät är att den inte heller kan indras i fondbolagets konkurs. Enligt 27 § konkurslagen skall nämligen till konkursbo endast räknas sådan konkursgäldenären tillhörig egendom, som är av beskaffenhet att kunna för gäld tas i mät. Utredningen har emellertid ansett det vara i klarhetens intresse lämpligt att i lagförslagets 13 § första stycket även inta en föreskrift av innehåll, att fondegendom vid fondbolags konkurs ej skall ingå i bolagets konkursbo. Den lösning av nu ifrågavarande problem, vartill utredningen sålunda kommit, överensstämmer i huvudsak med vad som gäller enligt tysk och schweizisk rätt. För att ytterligare förhindra ett obehörigt förfogande över fondegendomen har i 12 § andra stycket i lagförslaget - i likhet med vad som skett i de tyska och schweiziska lagarna - upptagits ett förbud mot att överlåta fondförmögenheten såsom säkerhet eller att pantsätta densamma. Risken för att ett fondbolag skall kunna exempelvis pantsätta egendom, som ingår i en värdepappersfond, torde vara ganska ringa med hänsyn till att denna egendom alltid skall finnas i förvar hos en bank. Det skulle emellertid kunna tänkas, att bolaget genom avtal upplät panträtt i fondegendomen. Är den tillämnade panthavaren därvid i god tro, bör han äga rätt att hos banken kräva att utfå den egendom, 109

som avses med den avtalade panträttsupplåtelsen. I den föreslagna lagtexten har därför även uttryckligen angivits, att avtal som träffats i strid mot nu ifrågavarande förbud är ogiltigt. Överträdelse av förbudet har föreslagits bli straffbelagd i 53 § första stycket 3) i lagförslaget. De nu berörda bestämmelserna till skydd mot obehöriga förfoganden beträffande fondegendomen skulle i vissa fall kunna bli satta ur spel genom att en fordran hos ett fondbolag begagnas till kvittning mot belopp, som tillkommer bolaget för värdepappersfonds räkning. Detta förhållande har, som ovan angetts, uppmärksammats i tysk och schweizisk lagstiftning. Enligt utredningens mening förefaller det lämpligt, att ett förbud mot kvittning av ifrågavarande slag upptas även i den svenska lagen. En bestämmelse härom återfinns i lagförslagets 12 § tredje stycket. Utredningen har slutligen funnit att de sålunda föreslagna reglerna till skydd för den i en värdepappersfond ingående egendomen bör kompletteras med bestämmelse som begränsar fondbolags rätt att besluta om utbetalning av medel, vilka ingår i en sådan fond. Dylika beslut synes endast böra få avse ändamål, som kan anses ingå som naturliga led i förvaltningen av en värdepappersfond. Hit bör räknas förvärv av värdepapper till fonden, utbetalning av ersättning enligt fondbestämmelserna för bolagets kostnader för fondandelsbevisens utfärdande och utgivande, inlösen av fondandelsbevis inbegripet den ersättning, vilken bolaget enligt fondbestämmelserna äger tillgodogöra sig för inlösningsförfarandet, utdelning till fondandelsägare, utbetalning till bolaget av den ersättning bolaget enligt fondbestämmelserna äger erhålla för förvaltningen av fonden samt betalning av skatter, som belöper på fonden, eller fullgörande av andra förpliktelser, som avser fonden. Förslag till stadgande av nu berört innehåll har intagits i 16 §. Jämför vad nedan anföres om fondbestämmelser i avsnitt 7.8.

7.8 Regleringen av rättsförhållandet fondbolag och fondandelsägare

mellan

Tidigare har angetts att ett fondbolag har att förvalta en värdepappersfond självständigt och i eget namn. Det kan dock inte såsom även i det föregående antytts - vara rimligt att ett fondbolag vid denna förvaltning får förfara med de bolaget anförtrodda medlen enbart efter eget gottfinnande. Ett uttryck för denna inställning återfinns i den förut behandlade föreskriften att ett fondbolag vid förvaltningen av en värdepappersfond uteslutande skall handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Det kan dock knappast vara tillfyllest för fondandelsägarna att endast ha att lita till en sådan allmän bestämmelse i fråga om fondförvaltningen. Enligt utredningens mening bör det dessutom krävas att fondbolaget på förhand uppdrar vissa närmare riktlinjer för förvaltningen. Inom ramen för de tvingande bestämmelser som lagen om värdepappersfondrörelse innehåller synes det härvid kunna överlämnas åt bolaget att självt utforma dessa riktlinjer. De sålunda tillskapade reglerna har av utredningen föreslagits erhålla beteckningen fondbestämmelser och skyldigheten för fondbolaget att för varje värdepappersfond upprätta sådana har angivits i lagförslagets 14 § första stycket. Rättsförhållandet mellan fondbolag och fondandelsägare kommer sålunda att regleras inte endast genom lagen utan även genom fondbestämmelserna. För att markera detta har i 8 § första stycket i lagförslaget upptagits en föreskrift om att bolaget är skyldigt att följa fondbestämmelserna. v För att fondbestämmelserna skall kunna tillfredsställande tjäna sitt syfte bör det enligt utredningens mening uttryckligen fastslås, vilka frågor som måste regleras i dessa. Dessa frågor har därför ansetts böra anges i lagtexten. Hinder för att även andra frågor kan behandlas i fondbestämmelserna torde av naturliga skäl inte anses kunna ligga i ett dylikt stadgande. En av de för förhållandet mellan fondandelsägare och fondbolag viktigaste fråSOU 1969: 16

gorna är den placeringspolitik, som bolaget avser att följa vid sin förvaltning av fondmedlen. Såsom i kap. 2 framhållits finns härvidlag många olika principer, som kan tillämpas. En värdepappersfond kan exempelvis vara begränsad till att enbart omfatta inhemska värdepapper medan en annan fond kan bestå av såväl inhemska som utländska värdepapper. Det förekommer även sådana värdepappersfonder i vilka ingår enbart värdepapper från ett eller flera främmande länder. En annan vanlig form av specialisering avser förvärv av aktier i företag inom viss eller vissa branscher (branschfonder). För fondandelsägarna måste det vara av betydelse att på förhand känna till, vilken placeringsform fondbolaget avser att anlita för de medel som placeras i en viss fond. Av särskild vikt synes det därvid enligt utredningens mening vara att det tillkännages huruvida utländska värdepapper skall ingå i fonden. Det bör därför krävas, att bolaget i fondbestämmelserna anger de allmänna riktlinjerna för placering av fondens medel med angivande av huruvida fonden delvis eller helt skall bestå av utländska värdepapper. En annan i förevarande sammanhang väsentlig fråga avser de principer fondbolaget ämnar följa vid disponerandet av den avkastning som värdepappersfonden ger. I flertalet sådana fonder torde hela avkastningen vid på förhand bestämda tidpunkter utdelas till fondandelsägarna. Såsom i kap. 2 nämnts finns det emellertid i utlandet även s. k. tillväxtfonder, där man låter fondens avkastning kvarstå i fonden och använder denna till förvärv av ytterligare värdepapper. Även mellanting mellan de båda berörda formerna kan förekomma. Då fondandelsägarna på förhand bör äga kännedom om de principer, som härvidlag kommer att följas, har i lagförslaget upptagits skyldighet för fondbolaget att i fondbestämmelserna ange i vilken omfattning utdelning skall ske till fondandelsägarna eller, därest utdelning ej skall äga rum, bestämmelse härom. Såsom nedan i avsnitt 7.11.4 och 6 av förevarande kapitel kommer att närmare beSOU 1969: 16

röras bör ett fondbolag vara berättigat att, om det så önskar, i samband med utgivandet och inlösen av fondandelsbevis påföra andelsägaren ersättning för vissa kostnader. Bolaget bör sålunda kunna förbehålla sig rätt att vid utgivandet av fondandelsbevis göra tillägg till det aktuella värdet av den andel i fonden, som beviset avser, för dels kostnader för bevisets utfärdande och utgivande, dels kostnader vid inköp av värdepapper svarande mot fondandelsvärdet. På motsvarande sätt bör vid inlösen av fondandelsbevis avdrag från fondandelsvärdet kunna få göras för dels kostnader för inlösningsförfarandet, dels kostnader vid försäljning av värdepapper svarande mot nyss nämnda värde. Storleken av dylika kostnadsersättningar är enligt utredningens mening av sådan betydelse för fondandelsägarna att det bör krävas att i fondbestämmelserna anges i vart fall det högsta tillägg resp. avdrag som fondbolaget avser att i förevarande sammanhang tillämpa. Andra kostnader av sådan betydelse att deras storlek bör anges i fondbestämmelserna är ersättningen till fondbolaget för dess förvaltning av värdepappersfonden och till förvaringsbanken för dess omhänderhavande av fonden. Naturligt torde vara att ersättningens storlek bestämmes efter någon lätt tillgänglig schablon, t. ex. viss promille av fondens värde. Utredningen har övervägt huruvida i fondandelsägarnas intresse härvidlag någon viss högsta gräns borde anges i lagen. Enligt utredningens mening torde emellertid den lämpligaste lösningen vara att frågan om förvaltningskostnadernas storlek överlämnas åt den fria konkurrensen mellan olika fondbolag. Härigenom torde i längden uppnås den för fondandelsägarna förmånligaste prissättningen. I förevarande avseende har därför i lagförslaget endast föreslagits den föreskriften att fondbestämmelserna skall ange den ersättning bolaget äger åtnjuta för sin förvaltning av fonden och den ersättning förvaringsbanken äger åtnjuta för sitt omhänderhavande av fonden. Om det på sätt ovan anförts i fondbestämmelserna anges, att det vid utgivan111

de av fondandelsbevis skall få göras visst tillägg för kostnaderna för bevisets utfärdande och utgivande bör fondbestäm melserna också tydligt utvisa huruvida detta tilläggsbelopp skall tillfalla fondbolaget eller fonden. Motsvarande bör gälla i fråga om sådana avdrag som enligt fondbestämmelserna kan få göras vid inlösning av fondandelsbevis för kostnaderna för inlösningsförfarandet. Upptager fondbestämmelserna ej uttryckliga föreskrifter om att bolaget äger tillgodogöra sig de angivna tilläggen resp. avdragen, bör de tillfalla fonden, och bolaget bör få åtnöjas med den allmänna förvaltningsersättning som skall utgå enligt fondbestämmelserna och vars storlek bestämts där. De tillägg till fondandelsvärdet, som vid försäljning av fondandelsbevis kan ifrågakomma för kostnaderna vid inköp av värdepapper för det belopp, som tillföres fonden (dvs. courtage och ev. stämpelkostnad), bör uppenbarligen alltid tillfalla fonden. Detsamma gäller motsvarande avdrag vid inlösning av fondandelsbevis. Dessa tillägg och avdrag har ju till syfte att skaffa täckning för utgifter som bestrids med fondmedel. Vad sålunda anförts om tillägg och avdrag har beaktats vid utformningen av de bestämmelser om fondbolags rätt att besluta om utbetalningar som upptagits i 16 § av lagförslaget och som behandlats ovan i avsnitt 7.7 i detta kapitel. Slutligen bör enligt utredningens mening krävas att i fondbestämelserna intas några uppgifter av rent upplysande karaktär. Här avses angivande av fondens beteckning, fondens räkenskapsår och de tider då de kvartalsredogörelser, vilket det åligger fondbolaget att avge, skall upprättas. De nu berörda föreskrifterna om vad som skall anges i fondbestämmelserna återfinns i lagförslagets 14 § första stycket. Den betydelse, som med hänsyn till det ovan anförda bör tillmätas fondbestämmelserna, gör det angeläget att de utgör en godtagbar grundval för rättsförhållandet mellan fondbolag och fondandelsägare. För att tillgodose detta krav bör enligt utred112

ningens mening upprättade fondbestämmelser på förhand fastställas av bankinspektionen. En föreskrift härom har införts i 14 § andra stycket. En sådan fastställelse skall i första hand avse ett konstaterande av att tydliga besked lämnats i samtliga frågor, som enligt lagen måste regleras genom fondbestämmelserna. Det kunde naturligtvis vidare tänkas att fastställelsen även skulle innefatta en prövning av innehållet i bestämmelserna. Enligt utredningens uppfattning skulle emellertid i vart fall en mera ingående sådan prövning föra för långt. Det skulle dessutom kunna föranleda till att bankinspektionen framstod såsom ett slags garanti för fondbestämmelsernas lämplighet, vilket givetvis inte får vara fallet. Å andra sidan bör inspektionens åtgärd inte vara inskränkt till att enbart godta vad som föreslagits. I den mån de upprättade fondbestämmelserna innehåller bestämmelser, som synes vara för fondandelsägarna uppenbart oskäliga, bör det åligga inspektionen att inskrida genom att vägra fastställelse. Bankinspektionens beslut om fastställelse bör enligt sakens natur föreligga redan innan fondbolaget börjar utge fondandelsbevis avseende den fond bestämmelserna avser. Detta har kommit till uttryck i lagförslagets 27 § sista stycket. För att säkerställa att köpare av fondandelsbevis får tillfälle att ta del av fondbestämmelserna har i 33 § andra stycket i lagförslaget upptagits föreskrift att de för en värdepappersfond gällande fondbestämmelserna skall finnas fogade vid den årsberättelse, som enligt samma lagrum skall upprättas för varje sådan fond. Dessutom skall enligt 27 § andra stycket fondandelsbevisen uppta erinran om nyssnämnda förhållande med upplysning tillika om var årsberättelserna för fonden finns tillgängliga. Eftersom fondbestämmelserna såsom av det föregående framgår ligger till grund för regleringen av rättsförhållandet mellan fondbolaget och fondandelsägarna samt de senare i princip får förutsättas ha förvärvat sina andelar på grundval av sin kännedom om fondbestämmelsernas innehåll, ligger det i sakens natur att fondbolaget icke bör helt SOU 1969: 16

på egen hand kunna ändra de fondbestämmelser, som blivit i vederbörlig ordning fastställda. Ingen invändning kan tydligen riktas mot att fondbestämmelserna ändras genom ett gemensamt beslut av fondbolaget och samtliga fondandelsägare eller efter medgivande av samtliga fondandelsägare och att ändringen därefter får fastställas av bankinspektionen. Emellertid är det uppenbart, att det normalt framstår såsom av praktiska skäl ogenomförbart att åstadkomma ett gemensamt beslut av fondbolaget och samtliga fondandelsägare eller att inhämta alla fondandelsägarnas medgivande till en ändring av fondbestämmelserna. Som ett alternativ kunde därför övervägas att i stället låta ändringen godkännas av något organ eller någon myndighet som kunde anses företräda fondandelsägarna (jfr de föreslagna reglerna om utseende av styrelseledamot med särskild uppgift att vaka över att fondandelsägarnas intressen vederbörligen beaktas). När det gäller fondbestämmelsernas centrala delar, dvs. riktlinjerna för fondmedlens placering, rätten att placera fondmedel i utländska värdepapper samt fondens utdelningspolitik har utredningen emellertid ansett att en fondandelsägare bör ha rätt att veta att dessa grundläggande regler för fondens förvaltning ej kommer att kunna ändras utan att han samtyckt därtill. Utredningen föreslår därför att ändring av fondbestämmelserna i dessa delar ej skall få ske utan medgivande av samtliga fondandelsägare. Om ändrade förhållanden medfört att de bestämmelser, som gäller i dessa hänseenden, icke vidare är lämpliga men samtycke till ändring ej kan inhämtas från alla andelsägare, får fondbolaget taga under övervägande att upplösa fonden och att i dess ställe bilda en ny fond med andra och mera ändamålsenliga fondbestämmelser. Vad beträffar fondbestämmelsernas övriga innehåll har ett motsvarande resonemang synts utredningen föra alltför långt. Det gäller härvidlag vanligen, förutom fondens beteckning och räkenskapsår samt tiden för avgivande av kvartalsredogörelser, SOU 1969: 16 8—-914147

de tillägg till och avdrag från fondandelsvärdet, som bolaget berättigats göra vid utgivande och inlösen av fondandelsbevis, samt den ersättning fondbolaget och förvaringsbanken skall äga åtnjuta. Berättigat behov av jämkningar i vad som ursprungligen bestämts härom torde kunna uppkomma ganska ofta. Det skulle därför knappast vara förenligt med fondandelsägarnas bästa att även i fråga om dessa regler tillämpa en ordning som i praktiken skulle innebära att ändringar så gott som aldrig skulle kunna genomföras på annat sätt än genom att fonden upplöstes och en ny fond bildades i dess ställe. En ändring av fondbestämmelserna i här angivna delar bör enligt utredningens mening därför få komma till stånd om bankinspektionen finner, att ändringen är skälig och ej stridande mot fondandelsägarnas intressen. För att lämna möjlighet för den fondandelsägare, som ej vill godta en blivande ändring, att i förväg inlösa sitt fondandelsbevis bör en ändring ej få träda i tillämpning förrän viss tid, förslagsvis tre månader, efter det att tillståndet meddelats. Om offentliggörande av ändringen bör inspektionen äga meddela behövliga föreskrifter. Föreskrifter om ändring av fondbestämmelser har intagits i lagförslagets 15 §.

7.9 Placering av värdepappersfonds

medel

7.9.1 Allmänt Ändamålet med en värdepappersfond är att erbjuda allmänheten en möjlighet att under så betryggande former som möjligt placera medel i aktier och andra värdepapper. De i fonden ingående värdehandlingarna måste vara av sådant slag att de lätt kan omsättas i penningar för att möjliggöra inlösen av utgivna fondandelsbevis. Fonden bör därför bestå endast av sådana värdepapper, som är föremål för en fortlöpande kursnotering eller för vilka det i allt fall finns en sådan marknad att deras värde utan svårighet kan fastställas. Detta är även 113

av betydelse för att fondens värde lätt skall kunna fastslås. Vidare bör fondens totala värdepappersbestånd vara sammansatt på sådant sätt att en effektiv riskspridning föreligger. För att förhindra en ur samhällelig synpunkt olämplig maktkoncentration inom näringslivet bör också skapas garantier för att fondbolagen inte får möjlighet att med stöd av de i fonderna ingående aktierna skaffa sig allt för stort inflytande i de företag, vars aktier ingår i fonderna. Nu angivna förhållanden har i utländsk lagstiftning på hithörande område befunnits vara av sådan vikt att man mycket ofta uppställt noggranna regler, som närmare bestämmer den sammansättning en fond får äga med hänsyn till nyssnämnda omständigheter. Det finns emellertid även exempel från utlandet på att man i fråga om värdepapperens art tillåter förvärv av praktiskt taget vilka värdepapper som helst. I länder, där särskilda regler meddelats om vilka värdepapper som får förvärvas, har från fondbolagshåll också stundom uttalats den kritiken, att föreskrifterna kan innebära ett hinder för fondbolagens verksamhet och innefattar en alltför långt gående detaljreglering. Kritiken synes emellertid överdriven, och avsaknaden av sådana regler kan medföra risk för att tillsynen över värdepappersfondsverksamheten måste ytterligare ökas. Utredningen finner därför att föreskrifter av mera utförligt slag i samtliga nu ifrågavarande hänseenden bör ingå i en blivande svensk lagstiftning. Sådana bestämmelser har därför föreslagits i 18-20 §§. I 18 § har sålunda angivits, vilka olika slag av värdepapper som under beaktande av önskemålet om marknadsunderlag får förvärvas till värdepappersfonder, medan 19 § innehåller regler, som med hänsyn till önskemålet om riskspridning till storleken begränsar de enskilda fondernas innehav av värdepapper i ett och samma eller varandra närstående företag. I 20 § har slutligen upptagits föreskrifter, som avser att förhindra att ett fondbolag kan få ett alltför stort inflytande i ett företag med stöd av det i en värdepappersfond nedlagda aktieinnehavet.

7.9.2 Placeringsobjekt Vad till en början angår de olika slag av värdepapper, som med hänsyn till det berörda marknadskravet enligt utredningens mening bör få förvärvas till värdepappersfond, kommer i första hand i fråga svenska aktier, som är inregistrerade vid Stockholms fondbörs. Den fortlöpande kursnotering, som här förekommer, gör det lätt att dagligen fastställa värdet på dessa aktier och de torde även i de allra flesta fall vara lätta att omsätta i kontanta medel. Härtill kommer att en lämplighetsprövning äger rum från fondbörsstyrelsens sida innan inregistrering sker. Enligt 19 § andra stycket börsordningen för Stockholms fondbörs skall sålunda ansökan om inregistrering av svenska aktier vid fondbörsen vara åtföljd av bl. a. uppgift å aktiernas ungefärliga marknadsvärde och det antal aktier, som vunnit spridning bland allmänheten, ungefärliga antalet aktieägare samt årsredovisningar och revisionsberättelser för de fem senaste räkenskapsåren. Kravet på uppgift om spridningsfrekvensen torde vara föranlett av det förhållandet, att en tillräcklig spridning ger bättre möjlighet att beräkna en akties marknadsvärde. Även efter inregistreringen utövar börsstyrelsen i viss utsträckning en fortlöpande kontroll. Enligt 26 § börsordningen skall sålunda företag, vars aktier är inregistrerade vid fondbörsen, för varje räkenskapsår till börsstyrelsen avge årsredovisning och revisionsberättelse. Även andra företagets meddelanden, som är avsedda för aktieägarna, skall tillställas styrelsen. Börspapper, som inte längre uppfyller för inregistrering fastställda villkor, skall enligt 27 § första stycket börsordningen under vissa förutsättningar avföras från notering vid börsen. Med de börsnoterade svenska aktierna bör kunna jämställas obligationer och förlagsbevis avseende sådana svenska obligations- och förlagslån, vilka blivit inregistrerade på Stockholms fondbörs. Dessa lån finns upptagna på de av fondbörsen utgivna kurslistorna och värdet på ifrågavarande obligationer och förlagsbevis kan därför likaledes lätt fastställas. SOU 1969: 16

Dessa värdepapper torde även vara lätta att nomföras, när det gäller vilka slag av såförsälja. Dessutom gäller för inregistreringdana värdepapper, som bör få förvärvas en av desamma i stort sett motsvarande till en dylik fond. En rimlig inskränkning i krav som i fråga om aktier. I lagförslaget förvärvsrätten synes enligt utredningens mehar därför under 18 § första stycket 1) ning kunna uppnås genom krav på att det upptagits föreskrift om att till värdepappersutländska innehavet endast får avse värdefond får förvärvas vid Stockholms fondpapper, som är föremål för handel och nobörs inregistrerade svenska aktier, obligatering på en större fondbörs. Det torde få tioner och andra värdepapper. förutsättas att även utländska sådana börVid sidan av de börsnoterade värdepapser utövar en viss uppsikt beträffande de peren finns ytterligare vissa svenska värdevärdepapper som där omsätts. Genom ett papper, som från nu relevanta synpunkter dylikt krav vinns även att det tämligen lätt kan anses i viss mån jämförliga med de vid går att fastslå gällande värde på värdepapfondbörsen inregistrerade. Här avses de peren i fråga. Möjligheterna att utan större som är redovisade på Svenska fondhandlasvårighet kunna försälja de utländska värreföreningens kurslista för vissa aktier och depapperen torde även härigenom öka beobligationer. Kurslistan publiceras regelbuntydligt. En bestämmelse av antytt slag bör det på de större dagstidningarnas handelsinte begränsas till endast utländska större sidor, varigenom värdet av de på listan uppbörser utan bör gälla även Stockholms fondtagna värdepapperen lätt kan fastslås. Fondbörs, enär det inte är uteslutet att där kan handlareföreningen prövar ansökningar om inregistreras sådana utländska värdepapper, upptagande på listan och avgör även eljest som inte är föremål för handel och notenär ett värdepapper skall uppföras till noring vid annan större fondbörs. I enlighet tering på listan eller avföras därifrån. Ermed det anförda har i lagförslagets 18 § farenheterna från denna speciella kurslista, första stycket 3) upptagits en föreskrift, vilken funnits i mer än femtio år, har givit enligt vilken till värdepappersfond får förvid handen, att de där redovisade värdevärvas utländska aktier, obligationer och papperen måste anses ur här relevanta synandra värdepapper, därest förvärv av sådapunkter i stort sett jämförbara med de börsna är förutsatt i fondbestämmelserna och noterade. Enligt utredningens uppfattning värdepapperen är föremål för handel och bör fondbolagen medges rätt att till värdenotering vid större fondbörs. pappersfonderna förvärva även nu avsedda En särskild ställning intar sådana ännu aktier och obligationer i den mån de är onoterade värdepapper, som enligt sina svenska. Enär det får anses mindre lämpemissionsvillkor avses inom en snar framtid ligt att införa den ifrågavarande privata bli börsintroducerade eller eljest föremål kurslistan som ett begrepp i lagen, har den för regelbunden notering. Dylika värdeföreslagna lagtexten i denna del givits en papper betingar inte sällan ett lägre pris mera allmän formulering. Enligt 18 § försinnan de blivit noterade än därefter och beta stycket 2) i lagförslaget får sålunda till traktas därför ofta såsom förmånliga plavärdepappersfond förvärvas svenska aktier, ceringsobjekt. Enligt utredningens mening obligationer eller andra värdepapper, som måste det vara av värde att ett fondbolag noteras på lista utgiven av sammanslutning bereds möjlighet att förvärva värdepapper av av svenska fondkommissionärer. detta slag till en värdepappersfond. Någon Såsom framgår av vad ovan under avsnitt 7.8 i detta kapitel anförts bör enligt utredningens mening även utländska värdepapper få ingå i en värdepappersfond i den mån förvärv av sådana är förutsatt i fondbestämmelserna. Det synes emellertid uppenbart att en viss begränsning måste geSOU 1969: 16

skillnad mellan inländska och utländska värdepapper synes härvidlag inte finnas anledning att upprätthålla. I 18 § första stycket 4) i lagförslaget har därför upptagits en bestämmelse, enligt vilken till värdepappersfond får förvärvas aktier, obligationer och andra värdepapper, som utbjuds till för115

säljning under sådana förhållanden att sannolika skäl finns för antagande att de inom kort kommer att inregistreras vid Stockholms fondbörs eller eljest bli föremål för sådan handel och notering, som sägs i samma lagrum under 2) och 3). Såvitt fråga härvid är om utländska aktier, avses givetvis endast sådana aktier som får förvärvas enligt gällande fondbestämmelser. Om det berörda antagandet sedermera skulle visa sig felaktigt, måste enligt utredningens mening den riktiga åtgärden vara att låta de under nu ifrågavarande förutsättning förvärvade värdepapperen genom försäljning utgå ur fonden. En tidsfrist av sex månader från förvärvet har härvidlag ansetts vara tillräcklig. Har värdepapperen i fråga efter utgången av denna tid inte börsintroducerats eller upptagits på fondhandlareföreningens kurslista, bör de sålunda avyttras så snart detta lämpligen låter sig göra. Ehuru det av naturliga skäl är angeläget att värdepapper av här angivet slag inte kommer att kvarligga i fonden under längre tid, har utredningen dock inte ansett det vara ändamålsenligt att någon slutdag anges för innehavet, eftersom fondbolaget därigenom under ogynnsamma förhållanden skulle kunna tänkas åsamkas onödig förlust genom tvångsförsäljning. Bestämmelse av senast berört innehåll har upptagits i lagförslagets 18 § andra stycket. Kontroll av att bestämmelsen efterlevs torde inrymmas under bankinspektionens tillsynsverksamhet. En särskild typ av värdepapper, i vilken det stundom kan vara lämpligt för ett fondbolag att kortvarigt kunna placera likvida värdepappersfondsmedel, är skattkammarväxlar, som utfärdats av svenska staten. En bestämmelse, vilken medger en dylik placering, har i lagförslaget intagits i 18 § första stycket 5). I sista stycket av 18 § har i lagförslaget upptagits en bestämmelse, enligt vilken med aktier skall jämställas bevis om rätt till förvärv eller utbekommande av aktier. Elär avses teckningsbevis, teckningsrättsbevis och delbevis samt ev. andra bevis som kan sägas äga en liknande funktion. Detta förhållande torde ligga i sakens natur, men utredningen 116

har ändock ansett att en föreskrift härom försvarar sin plats i lagen för undvikande av varje tvivelsmål på denna punkt. Utredningen har övervägt huruvida - i likhet med vad som skett i den västtyska lagstiftningen - förbud borde införas mot förvärv till värdepappersfond av fondandelsbevis avseende andra värdepappersfonder. Till stöd för ett sådant förbud kan åberopas olika skäl. Sålunda torde ett förvärv av fondandelsbevis på grund av de med dessa värdepapper förenade särskilda utgivningsoch förvaltningskostnaderna ställa sig dyrare än direkta aktieförvärv och därför i allmänhet vara oförmånliga för fondandelsägarna. Vidare kan ett fondbolag tänkas utnyttja placering i fondandelsbevis som en likviditetsregulator med hänsyn till den med dessa bevis förenade inlösningsskyldigheten. Ett sådant utnyttjande av fondandelsbevis är främmande för värdepappersfondsverksamhetens idé och kan leda till svårigheter för det fondbolag, vars andelsbevis begagnas för dylikt ändamål. Ytterligare kan framhållas att förvärv av sådana fondandelsbevis, som avser fonder med icke öppen redovisning av värdepappersbeståndet, skulle omöjliggöra en fullständig och klar redovisning av den förvärvande fondens innehåll. Dessutom skulle förvärv av fondandelsbevis till en värdepappersfond kunna tänkas medföra ett visst kringgående av de i lagförslagets 19 § upptagna reglerna, som med hänsyn till önskemålet om riskspridning till storleken begränsar en värdepappersfonds innehav av värdepapper i ett och samma eller varandra närstående företag. Slutligen kan anföras att ömsesidiga förvärv av fondandelsbevis i olika fonder kan göra fonderna beroende av varandra vid beräknande av deras värde och omöjliggöra ett fastställande av gällande fondandelsvärden. A andra sidan kan inte bortses från att vissa fördelar kan vara förenade med förvärv av fondandelsbevis till en värdepappersfond. Det kan sålunda t. ex. ibland i fråga om länder med en liten aktiemarknad vara lättare att anskaffa fondandelsbevis än aktier. Vidare kan i vissa fall en placering SOU 1969: 16

av fondmedel i en välskött värdepappersfond framstå som en lämplig åtgärd. Det kan exempelvis vara fråga om en utländsk fond eller en branschfond, där det kan vara av värde att kunna utnyttja den speciella sakkunskap, som ledningen för en sådan fond kan anses besitta. Emellertid bör i detta sammanhang erinras om att riksbanken beträffande tillämpningen av valutaförordningen i januari 1969 föreskrivit att aktier och andelar i investmentbolag eller investmentfonder ej skall kunna förvärvas genom switch. Vid övervägande av nu anförda synpunkter har utredningen funnit att ett fondbolag torde sakna anledning att placera fondmedel i de i förhållande till en direktplacering i aktier kostsammare fondandelsbevisen i sådan omfattning att kostnadsökningen blir till förfång för fondandelsägarna. De med denna form av penningplacering förenade särskilda kostnaderna torde även göra det föga troligt att fondandelsbevis kommer att utnyttjas såsom någon form av likviditetsregulator. Inte heller synes riskerna för placering av fondmedel i värdepappersfonder utan öppen redovisning böra överdrivas med hänsyn till bl. a. de publicitetskrav utredningen föreslår för de svenska värdepappersfondernas del och den tendens till krav på offentliggörande av värdepappersfondernas innehåll, som återfinns jämväl i utländsk lagstiftning och praxis. Även det överskridande av de i riskspridningssyfte föreskrivna maximigränserna, som förvärv av fondandelsbevis skulle kunna medföra, torde, bl. a. på grund av den riskfördelning som redan finns representerad i varje fondandelsbevis, knappast komma att få några mera allvarliga konsekvenser. Om det av detta skäl skulle vara förbjudet att låta fondandelsbevis ingå i en värdepappersfond, kunde f. ö. med lika stort fog göras gällande, att inte heller aktier i investmentbolag finge ingå i en sådan fond. Att införa ett förbud av sist berört slag har utredningen funnit icke böra ifrågakomma. Vad slutligen angår frågan om fastställande av fondvärde vid ömsesidiga innehav av fondandelsbevis i olika fonder SOU 1969: 16

gäller de berörda svårigheterna uppenbarligen ej fondandelsbevis, vilka är föremål för sådan regelbunden notering som i lagförslagets 18 § uppställts som förutsättning för förvärv av värdepapper till värdepappersfond. Då det givetvis inte finns anledning att i förevarande hänseende ge fondandelsbevisen en särställning i förhållande till andra arter av värdepapper, torde fråga aldrig uppkomma om införlivande med värdepappersfond av andra än sådana fondandelsbevis, vars värde kan fastslås med stöd av regelbundna noteringar av nyssnämnt slag. Med hänsyn till det anförda och då det kan tänkas att förvärv av fondandelsbevis till en värdepappersfond i vissa fall kan vara ur fondandelsägarnas synpunkt fördelaktiga, har utredningen inte funnit skäl föreligga att införa ett förbud mot sådant förvärv. Fondandelsbevisen bör i stället följa de allmänna reglerna för värdepappersförvärv i lagförslagets 18 §. 7.9.3 Riskfördelningsgrundsatsen En av de grundläggande principerna för värdepappersfondsvcrksamhet är - såsom förut berörts - att det i en värdepappersfond nedlagda kapitalet skall placeras på sådant sätt att riskerna för förluster såvitt möjligt fördelas på bästa sätt (riskfördelningsgrundsatsen). Detta innebär med tilllämpning av den gamla regeln att man ej skall lägga »alla ägg i en korg» att fondförmögenheten bör placeras i värdepapper utgivna av olika från varandra fristående företag. I nästan all i det föregående redovisad utländsk lagstiftning på hithörande område förekommer också bestämmelser, som begränsar ett fondbolags möjligheter att placera allt för stor del av en värdepappersfonds förmögenhet i sådana värdepapper som är utgivna av samma företag eller stundom av samma företagskoncern. Även i länder, där dylik lagstiftning saknas, tillämpar man i praktiken liknande regler. Vanligen sätts en högsta gräns för förvärv av värdepapper med samme utställare. Gränsen brukar uttryckas i ett procentuellt 117

förhållande mellan värdet av dylika värdepapper och värdepappersfondens sammanlagda värde. Det står enligt utredningens mening klart, att även blivande svensk lagstiftning om värdepappersfonder måste innehålla bestämmelser av liknande slag. Tillämpningen av de berörda bestämmelserna bör begränsas till den situation, som föreligger då fråga uppkommer om förvärv av visst slag av värdepapper. Föreskrifterna bör i enlighet härmed inte hindra en fond från att behålla värdepapper av samme utställare i fall där innehavet av dylika värdepapper visserligen överstiger en i lagen angiven procentsats, men gör detta på grund av värdestegring, som inträffat efter förvärvet. Det kan enligt utredningens mening knappast vara riktigt att framtvinga en försäljning till viss del av t. ex. en aktiepost, som överskridit den tillåtna gränsen på grund av en - kanske rentav tillfällig kursstegring. Inte heller bör bestämmelserna lägga hinder i vägen för ett mottagande av de fondaktier, som aktieinnehavet i fonden berättigar till. Vid diskussion av vilken procentuell gräns, som kan bedömas såsom lämplig med hänsyn till förhållandena i vårt land, har Stiftelsen Aktietjänst anfört, att de gränser som anges i t. ex. den tyska lagstiftningen (5 % med rätt att under vissa förutsättningar öka procentsatsen till 772%) med det större urval av aktier, som där finns att tillgå, måhända är alltför snäva för svenska förhållanden. Stiftelsen har för sin del velat rekommendera, att i Sverige måtte sättas en gräns av 10 %. Till belysning av stiftelsens förslag kan framhållas att enligt en kvartalsuppställning per den 16 december 1967 ingick i Koncentrafonderna aktier i följande antal företag med en procentuell andel av resp. fonds totala fondvärde överstigande 5 %, nämligen i Koncentra ett med 8,9 %, i Lågkoncentra fem med 14,9-5,2 % samt i Högkoncentra likaledes fem med 9,7-5,8 %. Såvitt det är för utredningen känt har man utomlands knappast någonstädes som huvudregel föreskrivit en så hög procentsats som den sålunda föreslagna. Under 118

intryck av vad som visat sig vara brukligt i utländsk lagstiftning och praxis har utredningen därför funnit sig böra stanna för att föreslå, att i den blivande svenska lagstiftningen gränsen sätts till 5 %. Genom en sådan regel för förvärvsbegränsning tvingas ett fondbolag att sprida ut en värdepappersfonds innehav av värdepapper över åtminstone ett tjugutal olika företags aktier. Ur riskfördelningssynpunkt torde detta vara avsevärt mera tillfredsställande än om, vilket skulle kunna bli fallet vid den av stiftelsen föreslagna procentsatsen, en fond innehåller endast ett tiotal olika företags aktier. Enligt utredningens uppfattning torde den svenska värdepappersmarknaden även vara av tillräckligt stor omfattning för att några större svårigheter inte bör förväntas uppkomma när det gäller att under iakttagande av den föreskrivna gränsen utvälja lämpliga placeringsobjekt för värdepappersfonder med enbart svenska värdepapper. Det kan erinras om att omkring 110 svenska aktiebolag f. n. har sina aktier inregistrerade vid Stockholms fondbörs och att ett fyrtiotal inhemska företag nu finns representerade på fondhandlareföreningens kurslista. På grund av vad sålunda anförts har i 19 § första stycket i lagförslaget upptagits en föreskrift av innehåll, att värdepapper med en och samme utfärdare ej får mot vederlag förvärvas till värdepappersfond i vidare mån än att i fonden ingående värdepapper, som utfärdats av honom, efter förvärvet uppgår till högst 5 % av fondens värde. Med värdepapper med samme utfärdare förstås såväl aktier och obligationer som andra sorters värdepapper, som är utställda av samma företag. Ehuru det måhända torde sakna nämnvärd praktisk betydelse har utredningen ansett att även statspapper bör drabbas av inskränkningen. Enligt utredningens förslag får således i en värdepappersfond inte heller ingå mer än föreskriven procentsats av obligationer, som utfärdats av svenska staten. Emellertid kan den föreslagna 5-procentsregeln under vissa förhållanden tänkas komma att visa sig alltför stel och i den SOU 1969: 16

praktiska tillämpningen visa sig medföra mindre lämpliga konsekvenser. Det kan exempelvis befinnas särskilt värdefullt att placera fondmedlen i ett visst företags aktier. Den gynnsamma utvecklingen av dessa aktier kan ha medfört en kraftig värdestegring på aktierna med påföljd att 5procentsgränsen uppnåtts. Det har därför synts utredningen lämpligt, att det skapas möjligheter för fondbolagen att, om de så önskar, i en dylik situation förvärva ytterligare aktier av ifrågavarande slag. Det kan även t. ex. tänkas att häftiga kursrörelser på börsen medför ett oförutsett överskridande av den angivna gränsen. Fondbolagets styrelse kan ha fattat beslut om inköp av en ^iss aktiepost, som med hänsyn till aktiernas värde vid tidpunkten för beslutet inte skulle medföra ett överskridande av den tillåtna maximigränsen. Vid inköpstillfället stiger så aktierna i fråga plötsligt kraftigt med påföljd att förvärvet av den aktiepost beslutet avser föranleder att 5-procentsregeln inte kan följas. Med hänsyn till bland andra nu berörda förhållanden har föreslagits en föreskrift, enligt vilken 5-procentsgränsen för viss eller vissa utfärdares värdepapper kan få överskridas intill högst 10 % av fondvärdet. En förutsättning för ett dylikt överskridande bör emellertid vara att bankinspektionen lämnat medgivande härtill. Ett dylikt tillstånd torde inte alltid böra vara förenat med villkor om en återgång till 5-procentsgränsen inom viss tid utan torde även kunna avse en obegränsad tidsrymd. Tillståndet bör naturligtvis kunna avse en lägre procentsiffra än den högsta tillåtna. En annan situation, då ett överskridande av de angivna maximigränserna kan synas befogad, uppkommer vid nyemissioner i sådana aktiebolag, i vilka fonden innehar aktier i en sådan utsträckning, att gränserna 5 och 10 % redan uppnåtts eller skulle komma att överskridas, om den fonden tillkommande rätten till nyteckning utnyttjades. Enär aktiebolagen vid en nyemission fastställer ett pris på de nya aktierna, som vanligen understiger det gällande värdet för de gamla aktierna, kan den aktieägarna till"SOU 1969: 16

kommande företrädesrätten till de nyemitterade aktierna medföra en ekonomisk fördel. Även om teckningsrätterna visserligen kan överlåtas, skulle det ofta kunna tänkas, att en underlåtenhet att utnyttja rätten till nyteckning skulle innebära en klar ekonomisk nackdel. Utredningen har därför ansett, att förvärv på grund av tidigare aktieinnehav av nya aktier vid nyemission i aktiebolag bör få ske utan hinder av att de berörda procentsatserna därigenom kommer att överskridas. Det bör emellertid enligt utredningens mening åligga fondbolaget att senast inom sex månader från dylikt förvärv avhända fonden den del av de sålunda förvärvade aktierna, som inte vid något tillfälle efter förvärvet kunnat inrymmas inom de regelmässigt tillåtna gränserna för aktieinnehavet. Bestämmelser härom återfinns i 19 § andra stycket i lagförslaget. Den riskfördelning, som är avsedd att åstadkommas genom den föreskrivna utspridningen av en värdepappersfonds medel på värdepapper av olika utställare, har bl. a. till syfte att mildra de ogynnsamma verkningar, som skulle inträda, därest en mycket stor del av fondförmögenheten vore placerad i ett företag, som råkade ut för ekonomiska svårigheter eller rent av försattes i konkurs. Det kan emellertid tänkas att flera företag är så nära förbundna med varandra att ekonomiska svårigheter för ett av dessa företag får betydande återverkningar även på de övriga företagen. Om under sådana förhållanden en värdepappersfonds medel visserligen fördelats på värdepapper av ett antal olika utställare men dessa är ekonomiskt sett nära förbundna med varandra, kan den säkerhet, som man velat uppnå genom kravet på riskfördelning, lätt bli illusorisk. Med hänsyn till den nu antydda faran har i sista stycket av 19 § i lagförslaget upptagits en bestämmelse av innebörd, att fondbolag bör ägna särskild uppmärksamhet däråt, att värdepapper utställda av företag, vilka är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, ej förvärvas i sådan omfattning, att intresset av riskfördelning inte i erforderlig mån tillgodoses. 119

Det från 60 § i banklagen hämtade uttrycket »förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap» avser inte endast sådana fall, där företagen ingår i samma koncern, utan över huvud taget sådana situationer, där ett företag på ett eller annat sätt har ett dominerande inflytande över ett annat företag. Det är tydligt, att det stundom kan vara svårt för en utomstående att kunna konstatera huruvida ett förhållande av sist angivet slag föreligger. Den föreslagna lagbestämmelsen har emellertid inte heller erhållit ett klart kategoriskt innehåll utan utformats som en erinran om vikten att riskfördelningstanken ägnas stor omsorg av fondbolagen. 7.9.4 Förhindrande av maktkoncentration I ett fondbolags konstruktion ligger att bolaget och dess styrelse kan utöva inflytande i de företag, vars aktier är företrädda i bolagets värdepappersfonder, med endast en ringa egen kapitalinsats. Detta inflytande är i stället i allmänhet huvudsakligen grundat på de anonyma fondandelsägarnas tillskott till fonderna. Med hänsyn till detta förhållande ävensom till önskemålet om att förhindra en ur samhällelig synpunkt föga önskvärd maktkoncentration inom näringslivet bör enligt utredningens mening vissa garantier skapas för att fondbolagen inte får möjlighet att utöva alltför stort inflytande med stöd av aktier, som ingår i värdepappersfonder. Utredningen har därför i lagförslagets 20 § första stycket upptagit en föreskrift av innebörd att fondbolag inte får i värdepappersfonder inneha mer än 5 % av aktierna i ett och samma aktiebolag eller, om aktier med olika röstvärde finns, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst 5 % av röstetalet för samtliga aktier i aktiebolaget. Den angivna procentsiffran är i viss mån godtyckligt vald men ansluter sig till den maximigräns, som enligt lagen om försäkringsrörelse gäller för försäkringsbolagens aktieinnehav. Redan ett innehav av 5 % av aktierna i ett företag kan mången gång ge ett starkt inflytande över företaget. I avsikt att förhindra att ett fondbolag

genom att bilda flera värdepappersfonder kringgår den nu berörda inskränkningen i aktieförvärvsrätten bör vid ifrågavarande beräkning hänsyn tas till det sammanlagda innehavet i bolagets samtliga fonder av aktier i samma företag. Därest samme ägare eller samma intressen finns bakom flera fondbolag följer som en konsekvens av det sagda att samtliga dessa bolags alla värdepappersfonder i nu ifrågavarande avseende skall betraktas som en enhet och alltså tillsammans endast bör få inneha högst 5 % av aktierna eller rösträtten i ett och samma aktiebolag. Med hänsyn till det anförda har i 20 § andra stycket i lagförslaget upptagits en föreskrift om att nu ifrågavarande förvärvsbegränsning i sådana fall, där aktierna i flera fondbolag ägs eller på därmed jämförligt sätt innehas - direkt eller genom förmedling av juridisk person - av väsentligen samma fysiska eller juridiska personer, skall ha avseende på samtliga dessa bolags sammanlagda innehav av aktier. Avslutningsvis kan framhållas att det måste anses strida mot värdepappersfondsverksamhetens idé att låta de till en värdepappersfond inbetalade medlen i någon större omfattning endast innestå på bankräkning. Den som investerar i en värdepappersfond gör givetvis detta för att vinna just de fördelar, som han anser sig finna i en placering i värdepapper. Även om vad nu anförts kan synas ligga i sakens natur, har utredningen funnit det dock inte vara ur vägen att i lagen intas en föreskrift om att de till en värdepappersfond inflytande medlen skall användas för inköp av värdepapper. En dylik föreskrift kan naturligen inte göras alltför kategorisk, enär det ofta kan föreligga situationer, i vilka omedelbart inköp av värdepapper kan anses mindre lämpligt med hänsyn till exempelvis kursutvecklingen på börsen eller ett inom kort uppkommande behov av likvida fondmedel. Att under sådana förhållanden tvinga ett fondbolag att omsätta på bankräkning innestående fondmedel i värdepapper kan inte vara tillfredsställande. Bolaget bör givetvis i stället beredas möjlighet att i viss utsträckning välja den enligt dess mening SOU 1969: 16

lämpligaste tidpunkten för värdepappersförvärv. De nu berörda synpunkterna har i lagförslaget kommit till uttryck genom en i 17 § intagen bestämmelse, enligt vilken i värdepappersfond ingående medel skall, i den mån behov av likvida medel inte förefinns, så snart det bedöms lämpligen kunna ske användas för förvärv av värdepapper. 7.10

Förvaringsbank

En av de väsentligaste uppgifterna för en lagstiftning beträffande värdepappersfonderna är att söka skapa så goda garantier som möjligt för att den till en sådan fond hörande förmögenheten ständigt finns i full utsträckning bevarad och tillgänglig. Det gäller härvid inte enbart att tillse att fondegendomen är förvarad på betryggande sätt utan även att skapa regler som hindrar eller försvårar obehöriga eller mot fondandelsägarnas intressen direkt stridande förfoganden från fondbolagets sida beträffande fonden. Den mest ändamålsenliga lösningen härvidlag synes vara att låta hela den till en värdepappersfond hörande förmögenheten omhänderhas av en för ändamålet särskilt utsedd bank eller motsvarande kreditinrättning. Ett dylikt organ har av utredningen föreslagits att i denna sin egenskap erhålla beteckningen förvaringsbank. Denna bör ha tillgång till väl kvalificerad personal med erfarenhet från förmögenhetsförvaltning. Såsom förvaringsbank bör därför enligt utredningens mening endast få anlitas en kreditinrättning, som står under bankinspektionens tillsyn och har notariatavdelning. Begreppet notariatavdelning torde numera vara så inarbetat och entydigt att det har ansetts kunna införas i den föreslagna lagtexten. I övrigt bör det stå fondbolaget fritt att till förvaringsbank utse vilken kreditinrättning som helst, som uppfyller de angivna behörighetsvillkoren. Någon form av godkännande från bankinspektionens sida av valet utav förvaringsbank har utredningen icke funnit erforderlig med hänsyn till de krav som uppställts beträffande de kreditinrättningar som kan komma i fråga. I lagförslaget har begagnats uttrycket SOU 1969: 16

kreditinrättning i stället för bank för att klargöra att även sådana företag som sparbanker och jordbrukets kreditkassor skall kunna fungera som förvaringsbanker i den mån de i övrigt är behöriga. Det kan enligt utredningens mening finnas anledning att under vissa särskilda förhållanden även annat företag än en kreditinrättning av nu avsett slag skulle kunna anförtros uppgiften som förvaringsbank. För att i speciella fall möjliggöra en annan förvaringsform än den förut angivna har utredningen därför ansett, att Kungl. Maj:t bör tilläggas rätt att under särskilda förhållanden medgiva att även annat företag än sådan kreditinrättning som förut sagts får utses till förvaringsbank. Ett dylikt medgivande synes inte böra lämnas annat än beträffande företag, som genom tillgång till juridisk sakkunskap och tillfredsställande förvaringsanordningar kan anses i förevarande hänseende jämställda med ifrågavarande kreditinrättningar. De nu behandlade, inledande bestämmelserna om förvaringsbank, återfinns i lagförslagets 21 §. Såsom tidigare framhållits är det fondbolagets uppgift att självständigt förvalta den eller de av bolaget bildade fonderna. Häri ingår t. ex. inköp av värdepapper till fonden, alla åtgärder, som krävs för fondens bibehållande och förkovran, samt försäljning av värdepapper i samband med återinlösen av fondandelsbevis. Den uppgift åter, som tillkommer förvaringsbanken, är att mottaga och förvara fondens egendom samt ombesörja de kassamässiga och andra förfoganden med egendomen som krävs för att bolagets beslut skall kunna omsättas i praktiken. Det torde dock därvid - såsom av det följande framgår böra åligga banken att utöva viss kontroll över att bolagets förvaltningsbeslut står i överensstämmelse med lagens föreskrifter. Förvaringsbankens omhänderhavande av en värdepappersfond måste avse all fondegendom, dvs. inte endast samtliga värdepapper, som ingår i fonden, utan även alla fonden tillhöriga penningmedel. I fråga om värdepapperen bör det enligt 121

utredningens mening krävas att de är nedsatta i öppet förvar hos banken. För dylikt förvar har bankerna i stort sett enhetliga regler. Enligt dessa skall banken bl. a. beträffande svenska obligationer i god tid före betalningsdagen underrätta deponenten om utlottningar och uppsägningar, som tillkännages i Post- och Inrikes Tidningar eller Ekonomiska meddelanden från Svenska bankföreningen, och likaså på förfallodagen förete till inlösen kuponger ävensom obligationer, vilkas utlottning eller uppsägning blivit tillkännagiven på samma sätt eller meddelats av deponenten. Bankens åtagande omfattar även att på förfallodagen lyfta vinst, som enligt dragningslista utfallit på premieobligation. I fråga om svenska aktier har banken bl. a. att, därest tid och ort för inlösen av kupong antingen kungjorts i någon av förutnämnda publikationer eller meddelats av deponenten, förete sådana kuponger till inlösen ävensom att underrätta deponenten om ny- eller fondemission, som kungjorts på nyssnämnt sätt. I sådana fall, där utländska värdepapper ingår i en värdepappersfond, bör enligt utredningens mening av praktiska skäl skapas möjlighet för förvaringsbanken att kunna anförtro förvaringen av dessa värdepapper åt lämplig utländsk kreditinrättning. Därest så sker bör emellertid anmälan härom göras till bankinspektionen. Bestämmelser i nu berörda avseenden återfinns i lagförslagets 22 § andra stycket. De penningmedel, som förvaringsbank innehar för värdepappersfonds räkning, bör vara insatta på särskild för fonden hos banken öppnad bankräkning. Ett dylikt förhållande kan måhända ur bankmässig synpunkt synas självklart. Utredningen har emellertid för klarhetens skull i 22 § andra stycket i lagförslaget upptagit en tvingande föreskrift om de ifrågavarande medlens anbringande på angivet sätt. För att en förvaringsbank rätt skall kunna fylla sin förut berörda uppgift som en sorts garant för värdepappersfondens rätta bestånd och hinder för obehöriga förfoganden fordras emellertid vidare, att banken direkt får uppbära alla de medel, vilka skall

tillhöra fonden. Därest dylika medel i stället först skulle tillföras fondbolaget och av detta därefter inlevereras till banken, kan föreligga risk för att av förbiseende eller av uppsåt icke alla fonden tillkommande medel verkligen kommer fonden till godo. Det är även av vikt för det fortlöpande beräknandet av fondens värde att hela den del av fondförmögenheten, som ej är placerad i värdepapper, vid varje tidpunkt finns samlad hos förvaringsbanken. En betydelsefull del av de medel som tillkommer en värdepappersfond utgörs av de belopp, vilka inflyter vid utgivande av fondandelsbevis. För att säkerställa att dessa belopp omedelbart tillförs fonden bör enligt utredningens mening krävas, att alla fondandelsbevis, som ännu inte utgivits, liksom alla inlösta eller utbytta sådana skall omhänderhas av förvaringsbanken. Härtill bör fogas ett förbud för banken att utlämna fondandelsbevis utan att tillse att värdepappersfonden samtidigt tillförs ett belopp, som svarar mot det vid tillfället gällande fondandelsvärdet för den eller de andelar beviset avser jämte ev. kostnadstillägg. Andra slag av medel, som kan tillkomma värdepappersfonderna, är utdelning på aktier, som ingår i fonderna, eller annan från fondförmögenheten härflytande avkastning liksom belopp, vilka inflyter vid försäljning av teckningsrätter eller dylikt. Även samtliga dessa medel bör av samma skäl, som nyss anförts, uppbäras direkt av förvaringsbanken. Detta torde knappast behöva medföra några praktiska svårigheter, enär alla värdepapper, som tillhör en fond, skall finnas i förvaringsbankens besittning. Även de belopp, som inflyter vid försäljning av värdepapper, som ingår i en värdepappersfond, skall direkt tillföras banken. Föreskrifter av nu behandlat innehåll har i lagförslaget intagits under 22 § första och tredje styckena samt 23 § första stycket. Det kan tilläggas att det berörda kravet på att ännu icke utgivna liksom inlösta eller utbytta fondandelsbevis skall omhänderhas av förvaringsbanken inte bör lägga hinder i vägen för att makulera bevis, som ej skall utges på nytt. Om makulering sker, måste SOU 1969: 16

denna emellertid genomföras i betryggande ordning, t. ex. i närvaro av revisorerna och under protokollering av åtgärden. Bestämmelse härom återfinns i lagförslagets 22 § tredje stycket. Förvaringsbankens befattning med de till en värdepappersfond hörande medlen bör emellertid - såsom ovan antytts - inte inskränkas endast till att omhänderha och uppbära desamma. Detta får ses mot bakgrunden av att förfoganderätten över den i en värdepappersfond ingående egendomen tillkommer fondbolaget och att enbart den omständigheten att denna egendom finns placerad i bank inte i princip innebär någon inskränkning i denna rätt. Bolaget kan sålunda ej härigenom anses förhindrat att begagna fondegendomen på oegentligt sätt eller eljest till förfång för fondandelsägarna. Det synes därför utredningen önskvärt att - såsom även skett i utländsk lagstifning söka förena förvaringsbankens omhänderhavande av fonden med en form av spärr, som hindrar banken att utbetala fondmedel för andra än sådana syften, som kan anses förenliga med värdepappersfondsverksamhetens ändamål. I lagförslaget har därför i 24 § första stycket upptagits ett förbud för förvaringsbanken att utbetala fondmedel i andra fall än då utbetalningen avser att täcka sådana ändamål beträffande vilka fondbolaget enligt lagförslagets 16 § äger rätt att fatta beslut om utbetalning. Den kontrollerande funktion, som sålunda föreslagits skola åvila förvaringsbanken, måste naturligtvis helt ligga på det formella planet och inte innefatta någon bedömning av t. ex. lämpligheten av att förvärva vissa värdepapper eller storleken av en beslutad utdelning. De utbetalningar från värdepappersfond, som banken sålunda äger medverka till, skall beslutas av fondbolaget men de bör verkställas direkt från banken till den berättigade och sålunda inte ske genom bolagets förmedling. Skälet härför är detsamma, som anförts för att banken direkt skall uppbära fonden tillkommande medel, nämligen att säkerställa att fondmedlen kommer till rätt användning. I lagförslaget har nu angivna förhållande kommit till uttryck genom SOU 1969: 16

en i 22 § första stycket intagen föreskrift, enligt vilken förvaringsbanken skall ombesörja alla utbetalningar ur värdepappersfonden. Utöver nu berörda föreskrifter har utredningen ansett lämpligt att förorda ytterligare en grupp sådana, vilka kan sägas ha till ändamål att förhindra att medel ur en värdepappersfond utges utan att däremot svarande valuta samtidigt tillförs fonden. Sålunda skall enligt 24 § andra stycket i lagförslaget utbetalning för förvärv av värdepapper inte få göras utan att förvaringsbanken samtidigt erhåller värdepapperen i fråga för fondens räkning. Inte heller skall enligt samma stadgande medel få utges för inlösen av fondandelsbevis utan att samtidigt de för inlösen avsedda fondandelsbevisen överlämnas till banken. Även vid utbetalning till fondandelsägarna av utdelningsbelopp bör naturligen i det fall att fondandelsbevisen är försedda med utdelningskuponger vederbörlig utdelningskupong inlämnas i samband med utbetalningen. Samma syfte tjänar en i 23 § andra stycket i den föreslagna lagtexten intagen bestämmelse, enligt vilken en förvaringsbank vid försäljning eller byte av värdepapper, som ingår i en värdepappersfond, får utlämna värdepapperen endast mot erhållande av avtalad köpeskilling eller de med bytet avsedda värdepapperen. Utöver de uppgifter, vilka enligt vad ovan anförts tillagts förvaringsbanken, tillkommer enligt utredningens förslag ytterligare vissa åligganden i samband med att fondbolagets förvaltning av en värdepappersfond upphör. Vad som härvidlag bör ankomma på förvaringsbanken har angivits i lagförslagets 34 och 36-39 §§ och kommer att närmare behandlas under avsnitt 7.13 i detta kapitel. För sitt omhänderhavande av värdepappersfond bör förvaringsbanken, såsom tidigare anförts under kapitelavsnitt 7.8, äga åtnjuta ersättning i enlighet med vad som angivits i de för fonden fastställda fondbestämmelserna. Denna ersättning bör banken få tillgodogöra sig av fondens medel utan att särskilt beslut härom föreligger från 123

fondbolagets sida. Bestämmelser om ersättningen till förvaringsbanken har upptagits i lagförslagets 25 §. 7.11 Fondandel och fondandelsbevis 7.11.1 Begreppet fondandel Av den i lagförslagets 1 § angivna definitionen på begreppet värdepappersfondrörelse framgår att den som insatt medel i en värdepappersfond skall erhålla rätt till andel i fondens vid varje tidpunkt beräknade värde och att till bevis härom skall utfärdas ett s. k. fondandelsbevis. Vad angår den rättsliga karaktären av ett fond andelsbevis, synes olika uppfattningar kunna föreligga. Det torde sålunda å ena sidan kunna hävdas, att den som förvärvar ett fondandelsbevis erhåller en överlåtbar fordringsrätt mot fondbolaget, med vilken följer rätten till viss avkastning (ränta). Ett sådant bevis skulle i dylikt fall vara att betrakta såsom en fordringshandling och närmast som ett "innehavarepapper" av löpande skuldebrevs natur. Fordringsrätten och rätten till avkastning är visserligen inte på förhand siffermässigt fastställda men i gengäld noga angivna i lagen och gällande fondbestämmelser. Mot att den rätt, som innehavaren av ett fondandelsbevis äger, karakteriseras såsom en fordringsrätt talar dock att fondmedlen enligt utredningens förslag alltid skall hållas skilda från fondbolagets övriga förmögenhet samt det sakrättsliga skydd för fondandelen och avkastningen, som föreligger därigenom att fonden enligt lagförslaget vid bolagets konkurs ej ingår i konkursboet och att fonden ej heller kan utmätas för bolagets skulder1. Å andra sidan torde icke utan fog kunna göras gällande att den rätt, som tillkommer innehavaren av ett fondandelsbevis, mera är att jämställa med den andelsrätt, som tillkommer innehavare av s. k. korporationspapper, t. ex. delägare i aktiebolag, handelsbolag eller andra besläktade bolag, ekonomiska föreningar e. d. (andelsrätter i en juridisk person). Värdepappersfonden är otvivelaktigt icke en särskild juridisk person. En fondandelsägare saknar också praktiskt taget allt inflytande över värdepappersfonden och dess förvaltning,

inbegripet köp och försäljning av värdepapperen, men han är - i motsats till vad som i allmänhet är fallet vid ett rent fordringsförhållande - delaktig i den vinst eller förlust, som uppkommer i fonden. Han saknar med andra ord väl delaktighet i vad som när det gäller att beskriva de rättigheter, som följer med korporationspapperen, brukar kallas förvaltningsbefogenheterna (märk dock det surrogat härför som får anses föreligga därigenom, att en ledamot i fondbolagets styrelse skall utses med uppgift att särskilt vaka över att fondandelsägarnas intresse beaktas) men åtnjuter del i vad som i dylikt sammanhang brukar kallas de ekonomiska rättigheterna. I betraktande av att en värdepappersfond såsom ovan antytts skall förvaras skild från fondbolagets övriga förmögenhet och med hänsyn till den separationsrätt i fondbolagets konkurs, som föreslagits för värdepappersfonderna, torde måhända också kunna sägas, att fondandelsbeviset har betydande likheter med vissa s. k. »sakrättsliga papper», t. ex. sådana certifikat, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätten över vissa angivna värdepapper, som förblir deponerade exempelvis i den bank, som verkställt inköpet. Fondandelsbevisen låter sig dock i själva verket knappast helt och fullt inordnas i någon förefintlig kategori av värdepapper. Enligt utredningens uppfattning ligger det därför närmast till hands att betrakta fondandelsbevisen som värdepapper »sui generis». Den rätt de medför får sitt innehåll genom den föreslagna lagstiftningens stadganden och de för den särskilda fonden gällande fondbestämmelserna, bl. a. om utmätningsfriheten för fonden och den därmed förbundna separationsrätten för fondegendomen i fondbolagets konkurs, skyldigheten att inlösa utelöpand^ fondandelsbevis, föreskrifterna om inlösningsbeloppets storlek, utdelning etc. En fondandel utgör vid s. k. öppna värdepappersfonder inte någon bestämd bråkdel av hela fondförmögenheten utan är x Jfr Knut Rodhe »Obligationsrätt, s. 653 ff, och Undén, Svensk Sakrätt I, 4:e uppl., s. 7 ff, 22 ff och 71 ff.

SOU 1969: 16

Vid varje tillfälle beroende av det antal andelar, för vilka fondandelsbevis då utgivits. Ett dylikt förhållande kan inte möta betänkligheter under förutsättning att varje andel alltid har samma värde som alla andra andelar. Detta blir automatiskt fallet om värdepappersfonden vid varje nytt utgivande av fondandelsbevis tillförs ett belopp, som svarar mot det då gällande värdet av en fondandel. Värdet av en fondandel vid ett visst tillfälle uträknas genom att värdepappersfondens aktuella värde delas med antalet fondandelar. Vid fondvärdets fastställande skall hänsyn givetvis tas till fondens samtliga tillgångar, varvid värdepapperens värde skall beräknas med ledning av gällande marknadsvärde. Med hänsyn till de regler, som föreslagits skola gälla i fråga om vilka slag av värdepapper, som får ingå i en värdepappersfond, torde i allmänhet ej uppkomma någon tvekan om det belopp, vartill det gällande marknadsvärdet uppgår. Skulle i undantagsfall osäkerhet därom föreligga ankommer det på bolaget att göra en så realistisk värdering, som förhållandena medger. Från tillgångarna skall avdras de skulder, som belastar fonden, såsom beslutade utdelningar och debiterade skatter. Dessutom bör, om regler därom intagits i fondbestämmelserna, avdrag även få göras med hänsyn till möjligen uppkommande framtida skatter. Till frågan om sådant avdrag återkommer utredningen i kap. 8. Vid uträkningen skall tas i betraktande alla de andelar, beträffande vilka fondandelsbevis utgivits och därefter inte återinlösts med anlitande av fondens medel. Det sålunda beräknade värdet av en andel har av utredningen föreslagits erhålla beteckningen fondandelsvärdet. Ett fastställande av fondandelsvärdet är av naturliga skäl erforderligt såväl vid försäljning som inlösen av fondandelsbevis. I vart fall när fråga är om större värdepappersfonder torde därför detta värde behöva fastställas så gott som dagligen. Det bör även för fondandelsägarna vara ett intresse att andelarnas värde fastställs så ofta SOU 1969: 16

som möjligt, enär det av många anledningar kan vara värdefullt för dem att ha tillgång till det dagsaktuella värdet av ett fondandelsbevis. Utredningen har därför övervägt huruvida i lagen borde uppställas krav på ett fastställande av detta värde exempelvis varje börsdag. Med hänsyn till att framräknande av en värdepappersfonds värde är förenat med visst besvär och vissa kostnader och då omsättningen av fondandelsbevis torde medföra, att fastställandet av bevisens värde i allmänhet även utan att någon föreskrift meddelas i lagen måste ske mycket ofta, har utredningen emellertid stannat för att inte föreslå något krav av nyssnämnt slag. Såsom en antydan om att fondandelsvärdet inte bör uträknas alltför sällan har dock i lagförslaget intagits föreskrift om att beräknandet av detta värde skall ske fortlöpande. Uppgiften att på sätt ovan sagts framräkna fondandelsvärdet bör enligt utredningens mening åvila fondbolaget. I sakens natur ligger att alla fondandelar bör ha samma rätt. En fondandel bör alltså ej kunna omfatta allenast vissa värdepapper i fonden eller vissa slag av de däri ingående värdepapperen. Vad som här avses är vidare t. ex. rätten till inlösen, till utdelning eller till annan förmån som kan utgå till fondandelsägare. Om så inte skulle vara fallet skulle följden kunna bli att olika sorters andelar — oavsett att de avser samma kvotdel av fonden - likväl skulle kunna komma att ha olika värde med påföljd att den för fastställande av försäljningspris och inlösningspris erforderliga likformigheten beträffande fondandelarna inte skulle vara för handen. Bestämmelser i de avseenden, som berörts i förevarande avsnitt, återfinns i 26 § i lagförslaget. 7.11.2 Fondandelsbevisens form Vad beträffar fondandelsbevisens innehåll har utredningen funnit en mera uttömmande reglering härav önskvärd. Fondandelsbeviset torde i allmänhet vara en fondandelsägares enda bevis om hans insats i en värdepappersfond och är dessutom bärare av de rättigheter, som innehavet av en rätt 125

till andel i en värdepappersfond medför. Fondandelsbevis torde i princip kunna ställas till viss man, till innehavaren eller till viss man eller order. Emellertid torde andelsbevis ställda till viss man illa lämpa sig för den allmänna omsättning, för vilken fondandelsbevis närmast är avsedda. Ehuru fondandelsbevis ställda till viss man f. n. faktiskt förekommer i vårt land, bör det enligt utredningens mening därför föreskrivas i lagen att fondandelsbevis skall vara ställda till innehavaren, eller till viss man eller order. Fondandelsbevisen bör vara försedda med uppgift om den beteckning, som i enlighet med 11 § andra stycket i den föreslagna lagen åsatts fonden. Detta får anses vara ett naturligt krav för att underlätta bevisens individualisering. För att särskilja fondandelsbevis, som avser samma värdepappersfond, bör bevisen dessutom vara numrerade. Detta kan även underlätta kontrollen över att endast sådana bevis utgetts, för vilka fonden samtidigt gottgjorts valuta. Många gånger måste det vara en praktisk åtgärd att utställa fondandelsbevis som avser inte endast en fondandel utan flera, t. ex. fem, tio, femtio eller hundra andelar. Några skäl att lägga hinder i vägen härför torde inte förefinnas. Det är givet att fondandelsbevis alltid måste innehålla uppgift om det antal fondandelar som beviset avser. För att ett fondandelsbevis skall kunna tjäna sitt ändamål som bevis om viss rättighet bör det innehålla en förklaring av fondbolaget om den rätt till andel i värdepappersfondens värde, som beviset medför. Storleken av denna andelsrätt är givetvis beroende av hur många fondandelar beviset avser. I övrigt torde förklaringen böra innefatta en utfästelse från fondbolagets sida att fullgöra de förpliktelser, som enligt lagen om värdepappersfondrörelse och de för fonden gällande fondbestämmelserna åvilar bolaget. Det bör enligt utredningens mening klart framgå av fondandelsbevisets lydelse, att lagen om värdepappersfondrörelse är tillämplig på rättsförhållandet mellan fondandelsägaren och bolaget. Däremot torde det knappast finnas anledning att krä126

va att lagtexten skall finnas återgiven på beviset. Detta skulle säkerligen i onödan tynga beviset och dessutom medföra svårigheter om lagen skulle ändras efter det att bevisen utgetts. En särskild i lagen reglerad fråga synes emellertid vara av så stor betydelse för den som har ett fondandelsbevis. att en erinran om densamma bör återfinnas på varje bevis, nämligen föreskriften om skyldigheten för fondbolaget att vid anfordran inlösa fondandelsbeviset. Denna skyldighet bör därför enligt utredningens mening klart framgå av beviset. Av likartad betydelse som lagtexten är för fondandelsägaren de fondbestämmelser som gäller för värdepappersfonden. Här skulle det måhända ligga närmare till hands än när fråga är om lagtexten att uppställa krav på ett återgivande av dessa bestämmelser på fondandelsbcviset, då deras innehåll ej kan utläsas ur någon offentlig urkund. Men även fondbestämmelserna avses ju, såsom framgår av 15 § i lagförslaget, kunna ändras och äldre fondandelsbevis skulle därför kunna komma att innehålla felaktiga upplysningar om deras lydelse. Utredningen har därför funnit den lämpligaste utvägen vara att låta fondandelsbevisen vara försedda med uppgift om hur fondandelsägaren lättast kan få tillgång till fondbestämmelserna i deras senast fastställda lydelse. Fondandelsbevisen föreslås därför skola uppta erinran om att dessa bestämmelser finns fogade vid de årsberättelser, som upprättas för fonden, med upplysning tillika om var dessa årsberättelser finns tillgängliga. Vid sidan av den berörda förklaringen från fondbolagets sida synes det vara av ett visst värde att även vederbörande förvaringsbank, som ju har ett flertal viktiga funktioner att fylla beträffande en värdepappersfond, tecknar en liknande form av förklaring på fondandelsbevisen. Denna bör lämpligen bestå av en bekräftelse av förvaringsbanken, att banken åtagit sig fondens förvaring under iakttagande av bestämmelserna i lagen om värdepappersfondrörelse. Vid förklaringen från fondbolagets sida och bekräftelsen från förvaringsbankens siSOU 1969: \6

da bör av praktiska skäl styrelseledamots eller firmatecknares namnteckning kunna få återges genom tryckning eller på annat dylikt sätt. Såsom redan tidigare under avsnitt 7.8 framhållits, bör ett fondbolag inte få utge fondandelsbevis, innan bankinspektionen fastställt de för värdepappersfonden upprättade fondbestämmelserna. Bestämmelserna angående fondandelsbevisens form återfinns i lagförslagets 27 §. Det övervägande antalet svenska aktiefonder utdelar f. n. vinst mot avlämnande av utdelningskuponger, som åtföljer aktiefondsbevisen. Två aktiefonder (Nykterhetsfolkets A-fond och Skandifond) använder emellertid inte detta system utan tillställer den, som hos fondförvaltaren registrerats såsom ägare av ett aktiefondsbevis, genom förvaltarens försorg den på beviset belöpande utdelningen. Utredningen anser att båda de angivna förfaringssätten kan godtas. Det är enligt utredningens mening över huvud taget knappast erforderligt att lagen tar ställning till det sätt på vilket utdelning till fondandelsägarna skall verkställas. Denna fråga bör i stället kunna överlämnas till fondbolagets eget avgörande. Det torde därför inte böra komma i fråga att i lagen uppta krav på att utdelningskuponger skall vara fogade vid fondandelsbevisen. Det kan tilläggas att fondbörsutredningen i ett nyligen avgivet betänkande framlagt förslag om ett utbetalningssätt i fråga om utdelningar på aktier, som inte är grundat på kupongavskiljande utan på ett registreringsförfarande. Med hänsyn härtill kan det måhända förväntas att registreringssystemet kommer att få en viss rättslig reglering. Bestämmelserna i förevarande lagstiftning torde i så fall få anpassas därefter. Den som förlorat ett fondandelsbevis kan enligt bestämmelserna i lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling utverka bevisets dödande. Om en sådan handling i enlighet härmed blir dödad, åligger det enligt 9 § nämnda lag fondbolaget att utfärda nytt fondandelsbevis som svarar mot det dödade. Jämlikt 38 § första stycket aktiebolagslagen skall aktiebrev, som i samSOU 1969: 16

band med dödning utges i stället för annat sådant brev, innehålla uppgift därom. Vidare återfinns i andra stycket sistnämnda paragraf en motsvarande föreskrift beträffande aktiebrev, som utges i utbyte mot annat. Med hänsyn till att antalet utelöpande fondandelar ständigt växlar har utredningen inte funnit erforderligt att i händelse av dödning eller utbyte av fondandelsbevis kräva påskrift av liknande slag. Däremot har efter förebild av 38 § andra stycket aktiebolagslagen i lagförslagets 22 § tredje stycket, såsom i det föregående antytts, intagits en föreskrift om att utbytta men ej ånyo utgivna fondandelsbevis skall omhänderhas av förvaringsbanken samt att, om sådana bevis ej på nytt skall utges, de skall i betryggande ordning makuleras. 7.11.3 Fondandelsbevisens likställande i huvudsak med löpande skuldebrev Även om fondandelsbevis inte - såsom inledningsvis anförts - kan jämställas med vanliga skuldebrev, torde de dock, om de ställs till innehavaren eller till viss man eller order, från praktisk synpunkt komma att stå de löpande skuldebreven nära. Det bör också enligt utredningens uppfattning vara lämpligt att i så stor utsträckning som möjligt göra de rättsregler, vilka gäller för dylika skuldebrev, tillämpliga på fondandelsbevis. I den föreslagna lagtexten har därför i 28 § första stycket intagits en föreskrift om att beträffande fondandelsbevis skall, där ej annat följer av vad i lagen om värdepappersfondrörelse sägs, gälla vad i lagen om skuldebrev stadgas om löpande skuldebrev. Att utdelning å fondandelsbevis därvid bör jämställas med ränta å skuldebrev har ej ansetts behöva särskilt anges. Bland de bestämmelser i skuldebrevslagen, vilka sålunda blir tillämpliga på fondandelsbevisen, märks till en början de i 13 § skuldebrevslagen intagna legitimationsreglerna. Detta innebär att i fall, där fondandelsbeviset är ställt till innehavaren, den som har det i händer skall förmodas äga rätt att göra fordringen gällande, dvs. påfordra inlösen av beviset. Denne behöver 127

härvid inte på annat sätt än genom sitt innehav styrka, att han förvärvat fondandelsbeviset eller hur han förvärvat det. Om fondandeisbeviset åter är ställt till viss man eller order och innehas av annan än den till vilken det är ställt, skall också den som har det i händer förmodas äga rätt att begära inlösen, om han till stöd för sin rätt kan åberopa lydelsen av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser, även om någon av dem är ställd till innehavaren eller tecknad in bianco. Och fondbolaget blir - på grund av innehållet i 19 § skuldebrevslagen - å sin sida i fall där fondandelsbeviset är ställt till innehavaren befriat från sin inlösningsskyldighet genom att till denne erlägga gällande inlösningspris. Skulle det sedan visa sig att innehavaren inte var ägare till fondandelsbeviset eller behörig att å dennes vägnar uppbära beloppet i fråga, är betalningen ändock giltig, förutsatt att bolaget inte kände till att beloppet kom i orätta händer eller åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttas. I fråga om fondandelsbevis ställt till viss man eller order gäller samma regel, om betalningen för beviset uppbärs av den, som enligt den nyssnämnda legitimationsregeln skall förmodas äga rätt att påfordra inlösen av detsamma, eller av någon som skäligen kan hållas för denne eller antas vara berättigad att handla å hans vägnar. I 15-17 §§ skuldebrevslagen finns upptagna vissa bestämmelser beträffande frågan vilka invändningar en gäldenär är berättigad att framställa mot den som, efter överlåtelse, i god tro kommit i besittning av löpande skuldebrev. Ett huvudsyfte med denna typ av skuldebrev är att man vid förvärv därav skall kunna utgå från att man får en fordringsrätt mot gäldenären utan att man närmare skall behöva utröna om det mellan gäldenären och föregående borgenär förefanns någon omständighet som gjorde, att gäldenären inte var skyldig att infria skuldebrevet hos denne. Enligt skuldebrevslagens bestämmelser går därför en hel del av de invändningar, som gäldenären kunnat framställa mot den förutva128

rande borgenären, förlorade gentemot en ny borgenär, vilken i god tro förvärvat skuldebrevet. Om dessa regler tillämpas på förhållandet mellan ett fondbolag och den som förvärvat ett fondandelsbevis från annan än bolaget, torde bl. a. framgå, att bolaget inte mot en godtroende förvärvare av beviset kan invända, att detsamma utan bolagets vilja kommit ur dess besittning. Däremot torde bolaget med utsikt till framgång kunna åberopa, att fondandelsbeviset är förfalskat. Ett karakteristiskt drag för de löpande skuldebreven är att de kan vara föremål för s. k. godtrosförvärv. Bestämmelser härom återfinns i 14 § skuldebrevslagen. I fråga om fondandelsbevisen innebär detta att, om ett sådant bevis är ställt till innehavaren, den som i god tro förvärvar detta och får det i sin besittning blir ägare till beviset även om den, från vilken förvärvet skett, inte var bevisets rätte ägare eller behörig att å ägarens vägnar förfoga över beviset. Detsamma gäller beträffande fondandelsbevis till viss man eller order, där överlåtelsen verkställs av den, som enligt den förut berörda legitimationsregeln skall förmodas äga rätt att begära inlösen av beviset, eller av någon som skäligen kan hållas för denne eller antas vara berättigad att handia å hans vägnar. I förevarande sammanhang kan även hänvisas till 22 § första stycket skuldebrevslagen. Tillämpat på fondandelsbevisen medför detta stadgande att den som förvärvar ett dylikt bevis inte vinner skydd mot överlåtarens borgenärer förrän han fått beviset i sin besittning. I 23 och 25 §§ skuldebrevslagen har meddelats vissa särskilda bestämmelser rörande räntekuponger till obligationer och andra s. k. masspapper. Enligt utredningens mening bör dessa regler göras tillämpliga även beträffande utdelningskuponger till fondandelsbevis. En föreskrift härom har intagits i 28 § andra stycket i lagförslaget. Innebörden härav är framför allt att innehavaren av utdelningskupongen blir ensam behörig att mot överlämnande av kupongen uppbära utdelningen samt att preskription inträder efter tre år. SOU 1969: 16

I detta sammanhang uppkommer fråga huruvida även själva fondandelsbeviset bör jämställas med skuldebrev när det gäller preskription. Enligt Kungl. förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer preskriberas en »fordran hos annan i penningar, eller vad det är» tio år »från den dag, då skuldebrev eller annan handling, vara fordran grundad är, gavs, eller fordringen annorledes tillkom». Däremot är s. k. andelsrättsliga anspråk inte föremål för preskription, liksom ej heller s. k. sakrättsliga anspråk. I avsnitt 7.11.1 ovan har framhållits, att fondandelsbevis enligt utredningens mening närmast bör betraktas såsom värdepapper av särskilt slag, som får sitt innehåll av den föreslagna lagstiftningen. Med detta betraktelsesätt kommer preskriptionsförordningen inte att bli tillämplig på fondandelsbevis. Preskriptionslagstiftningens väsentliga ändamål torde vara att medverka till att fordringsförhållanden avvecklas inom rimlig tid. Vad beträffar rättsförhållandet mellan fondandelsägaren och fondbolaget kan detta sägas vara inriktat på fortbestånd under avsevärd tidrymd och det synes inte förefinnas något egentligt behov av att detta förhållande skall kunna avvecklas på andra sätt än genom inlösen av fondandelsbeviset eller upplösning av värdepappersfonden. Med anledning härav anser utredningen att fondr andelsbevisen inte heller bör vara föremål för preskription. För att förebygga varje tvekan härom har ett stadgande i ämnet upptagits i 29 § i lagförslaget. En annan sak är att rätten att efter upplösning av en fond lyfta därvid utskiftat belopp av praktiska skäl bör vara tidsbegränsad. Förslag till sådan tidsbegränsning framläggs i 40 §, därvid motsvarande stadgande i 164 § fjärde stycket aktiebolagslagen fått tjäna såsom förebild. Att fondandelsägares rätt till vinstutdelning, som förfaller till betalning vid visst tillfälle, i de fall då utdelningskupong icke begagnas, preskriberas i vanlig ordning, torde ej behöva särskilt anmärkas.

SOU 1969: 16 9—914147

7.11.4 Fondandelsbevisens utgivningspris Vad angår det pris, som ett fondandelsbevis vid utgivandet skall betinga, har man, som ovan antytts, att utgå från att varje nytillträdande fondandelsägare alltid måste för sitt bevis erlägga först och främst ett belopp, som svarar mot det vid förvärvstillfället gällande fondandelsvärdet. Detta belopp utgör själva insatsen i värdepappersfonden. Härutöver bör emellertid ett fondbolag äga rätt att, såsom tidigare anmärkts i avsnitt 7.8, om det så önskar, göra vissa tillägg för kostnader, som kan anses oundgängligen förenade med fondandelsbevisens saluförande. Det rör sig här om sådana direkta kostnader, som bolaget fått vidkännas för dels bevisens utformande, tryckning och hantering innan utgivandet, dels själva utgivningsförfarandet. En annan grupp av kostnader, som bolaget bör kunna få tillägga vid utgivningsprisets fastställande, är courtage, ev. stämpel och andra ofrånkomliga direkta utgifter vid de inköp av värdepapper till fonden, som utgivandet av fondandelsbevis medför. Ett skäl för att uttaga dessa kostnader genom särskilda tillägg till utgivningspriset är att de i annat fall torde komma att belasta värdepappersfonden och därmed även de tidigare fondandelsägarna. Andra skäl, kanske inte minst av praktisk art, kan däremot måhända tala för ett motsatt förfaringssätt. Ett fondbolag bör därför knappast åläggas att uttaga dessa kostnader på nu angivet sätt. För den händelse bolaget avser att göra detta, bör det emellertid, såsom ovan i avsnitt 7.8 anförts, krävas att upplysning härom intages i fondbestämmelserna. De olika kostnadstilläggen kan naturligtvis inte fastställas i varje särskilt fall, utan deras storlek får grundas på genomsnittsberäkningar. De beräkningsmetoder som kommer till användning måste härvid finnas angivna i fondbestämmelserna. Förslag till föreskrifter om bestämmandet av utgivningspriset för fondandelsbevis återfinnes i lagförslagets 30 §. Det kan tilläggas att vad nu anförts givetvis inte är avsett att utgöra hinder för bank eller mäklare att vid försäljning av 129

fondandelsbevis uttaga sedvanlig expeditionsavgift. Utomlands har man stundom föreskrivit att värdet av en fondandel vid utgivandet av det första fondandelsbeviset inte får överskrida visst belopp. Avsikten med dylika bestämmelser är att söka förhindra bildandet av värdepappersfonder med så höga fondandelsvärden att det skulle medföra svårigheter för småsparare att förvärva andelsrätter i dessa. Utredningen har inte funnit behov föreligga av en motsvarande bestämmelse. 7.11.5 Skyldigheten att inlösa fondandelsbevis Såsom tidigare i kap. 6 framhållits är det en huvudpunkt i utredningens förslag att den fondandelsägare som önskar utfå sin andel i en värdepappersfond skall kunna få sitt fondandelsbevis inlöst av fondbolaget till ett pris som motsvarar andelens värde (med eventuellt avdrag för vissa av inlösningsförfarandet föranledda kostnader). I lagförslaget har i överensstämmelse härmed i 31 § första stycket intagits föreskrift om skyldighet för fondbolaget att på begäran av ägare av fondandelsbevis, som utfärdats av bolaget, inlösa beviset, varvid priset skall beräknas på visst i lagen angivet sätt. Den sålunda föreskrivna inlösningsskyldigheten bör genomföras på det sätt att ett mot fondandelsbevisets fondandelsvärde svarande belopp, med eventuellt avdrag för kostnader i samband med inlösningsförfarandet, uttages direkt ur fonden samtidigt som det för inlösen avsedda fondandelsbeviset överlämnas till förvaringsbanken. Det är således inte meningen att fondbolaget skall anlita sina egna medel för att fullgöra denna skyldighet. Detta har i den föreslagna lagtexten kommit till uttryck genom att fondbolagen ålagts att inlösa fondandelsbevisen med anlitande av värdepappersfondens medel. Vad angår den tid, inom vilken inlösningsskyldigheten skall fullgöras, kan till en början framhållas, att de västtyska fondbolagen i sina fondbestämmelser (Vertrags-

bedingungen) i allmänhet intagit en bestämmelse, enligt vilken de förpliktat sig att när som helst med anlitande av fondens medel inlösa fondandelsbevis. Man har dock samtidigt förbehållit sig rätt att inte behöva fastställa inlösningspriset och återtaga beviset förrän bolaget försålt fondegendom till ett värde, som motsvarar inlösningssumman. Sådan försäljning har angivits skola ske »unverziiglich, jedoch interessewahrend». Enligt den schweiziska lagstiftningen på förevarande område kan en fondandelsägare när som helst begära att få sin andel i en värdepappersfond utbetald mot återlämnande av fondandelsbeviset. Om fonden därvid inte innehåller de kontantmedel, som erfordras för utbetalningen, skall fondbolaget ofördröjligen anskaffa dessa genom försäljning av fondegendom. Om utomordentliga förhållanden föreligger, kan tillsynsmyndigheten en eller flera gånger medge fondbolag uppskov med återbetalningen. Enligt utredningens mening bör även i den svenska lagstiftningen huvudregeln vara, att inlösen skall verkställas omedelbart efter att framställning därom gjorts. Detta kan naturligtvis endast genomföras under förutsättning att tillräckliga medel finns innestående på värdepappersfondens bankräkning. Om så icke är fallet måste bolaget få viss tid på sig för att i erforderlig utsträckning sälja värdepapper som ingår i fonden och därigenom få likvida medel. Inlösningsförfarandet bör emellertid icke heller i detta fall tillåtas ta alltför lång tid. I lagförslaget har i 31 § andra stycket därför intagits en bestämmelse, enligt vilken försäljningen av värdepapper skall äga rum så snart ske kan och senast inom fem börsdagar från den dag begäran om inlösen framställts till bolaget. Den sålunda angivna tidsfristen har utredningen funnit utgöra en skälig och tillräcklig tidrymd för att medge ett normalt realiserande av lämpliga värdepapper. Det kan givetvis med visst fog hävdas, att ett fastslående av en bestämd tidsfrist härvidlag kan medföra risker för att fondbolaget tvingas att realisera värdepapper vid ur kursutvecklingssynpunkt olämpliga tidpunkter. Utredningen har emelSOU 1969: 16

lertid funnit de härmed förenade olägendagarsfristen, ofördröjligen underrätta bankheterna vara mindre än de som skulle uppinspektionen härom. Utredningen har ankomma om icke någon som helst tidsfrist sett den nu angivna lösningen vara en lämpföreskrevs. Den berörda bestämmelsen har ligare utväg än att, såsom skett i Schweiz, kompletterats med föreskrift om att inlölägga i tillsynsmyndighetens hand att medsen sedan skall fullgöras så snart försäljge uppskov med inlösningsskyldighetens ningslikviden influtit. Vid försäljning av fullgörande. värdepapper inom landet torde denna inflyNär ett fondbolag icke är i stånd att ta inom ett fåtal dagar, medan vid försäljomedelbart tillmötesgå en begäran om inning utomlands en ofta inte ringa tidrymd lösen, måste bolaget vidta åtgärder för att kan förflyta innan fondbolaget erhåller beskaffa erforderliga kontanta medel. Det kan talning. Att under sådana förhållanden i under sådana förhållanden icke vara rimlagen fastställa någon yttersta tidsfrist för ligt att en fondandelsägare skall äga rätt inlösningsskyldighetens fullgörande ställer att, sedan framställning om inlösen gjorts, sig enligt utredningens mening svårt. återta denna begäran. Om så bleve fallet Det kan emellertid tänkas vissa kata- skulle fondbolag och värdepappersfonder strofbetonade situationer, då ett fasthålkunna få vidkännas kostnader på grund av lande vid en viss tidsfrist skulle medföra dylika framställningar, vilka gjorts exempelallvarliga olägenheter för de fondandelsvis i spekulationssyfte. I lagförslaget har ägare, som inte önskar inlösa sina bevis därför i 31 § tredje stycket intagits en beutan vill kvarstå i fonden. En sådan situastämmelse, enligt vilken fondbolaget vid betion skulle exempelvis kunna uppkomma för gäran om inlösen, som ej verkställs omeden händelse ett mycket stort antal fondandelbart, äger påfordra, att för inlösen avdelsägare samtidigt begärde inlösen av sina sett fondandelsbevis överlämnas till förvabevis. Om fondbolaget i sådant fall skulle ringsbanken mot kvitto. Enligt samma bevara tvunget att göra en större utförsäljning stämmelse får framställningen om inlösen för inlösningsskyldighetens fullgörande skul- därefter inte återkallas. le detta kunna framkalla ett prisnedpressande tryck på marknaden och dessutom 7.11.6 Fondandelsbevisens inlösningspris medföra att en eventuell skatt på realisationsvinst helt finge bäras av de kvarvaSåsom ovan nämnts skall inlösningspriset rande fondandelsägarna. Utredningen har för ett fondandelsbevis beräknas på visst i därför i 31 § andra stycket i lagförslaget sålagen angivet sätt. Till grund för detta pris som en slags katastrofklausul intagit en fömåste av naturliga skäl ligga det vid inreskrift, enligt vilken den förut berörda lösningstillfället gällande fondandelsvärdet femdagarsfristen får överskridas, därest såav det antal andelar i fonden som beviset dana särskilda förhållanden föreligger, att avser. Det är detta värde, som fondandelsinlösen kan antas medföra ett väsentligt ägaren i princip bör ha rätt att få ut för missgynnande av övriga fondandelsägares sitt fondandelsbevis. Inlösningsförfarandet intressen. Att härvidlag ange någon ny ytär emellertid förenat med vissa kostnader tersta tidsfrist har utredningen inte ansett framför allt i sådana fall, där för inlösvara möjligt med hänsyn till de skiftande ningsskyldighetens fullgörande erfordras omständigheter, som kan förefinnas. Det försäljning av värdepapper ur fonden. Det måste emellertid vara av vikt att tillsyns- kan synas rimligt att härvid uppkommande myndigheten snarast möjligt får vetskap om direkta kostnader i sista hand stannar på den situation som uppkommit. Enligt en i den fondandelsägare, som genom sin begälagförslagets 47 § föreslagen bestämmelse ran om inlösen föranlett desamma i stälhar därför fondbolagets styrelse och verklet för att, såsom annars torde bli fallet, ställande direktör ålagts att, där bolaget ej drabba värdepappersfonden och därmed finner sig kunna iaktta den angivna femsamtliga fondandelsägare. Enligt utredningSOU 1969: 16

praxis, som i förevarande avseende utvecklat sig här i landet, har också stor vikt fästs vid en öppen redovisning av förvaltningen av värdepappersfonderna. Enligt utredningens mening bör även i lagen om värdepappersfondrörelse intas föreskrifter om skyldighet för fondbolagen att lämna sådan redovisning. Den offentliga redovisningen bör inte ske med alltför långa mellanrum. Samtidigt bör emellertid beaktas att fondbolagen inte onödigt betungas och föranleds att nedlägga betydande kostnader på olika redovisningar. Utredningen har härvid stannat vid att föreslå, att ett fondbolag skall vara skyldigt att kvartalsvis lämna en redogörelse för varje av bolaget förvaltad värdepappersfond. Redogörelsen synes böra innehålla uppgift om antal och slag av de värdepapper, som vid redovisningstillfället ingår i fonden, med angivande av värdet av de olika slagen av värdepapper. Likaså bör i redogörelsen lämnas upplysning om storleken av de å bankräkning innestående medlen, de skulder, som åvilar fonden, samt antalet fondandelar. Kvartalsredogörelserna bör enligt utredningens mening kompletteras med en mera utförlig årsberättelse. Denna, som det bör åligga fondbolagen att avge vid utgången 7.12 Redovisning av varje räkenskapsår, bör först och främst innehålla alla de uppgifter, som ingår i en En vidsträckt publicitet i fråga om värdekvartalsredogörelse. Om en kvartalsredogöpappersfondernas förvaltning får anses vara relse och en årsberättelse skall avges samett av de effektivaste medlen mot misstidigt, bör därför årsberättelsen få kunna bruk. Att fondbolagen får offentligt redoersätta denna kvartalsredogörelse. Dessutom visa sina åtgärder kan ofta utgöra ett mera bör emellertid årsberättelsen lämna upplysverkningsfullt hinder mot olämpliga förning om under året uppkommen avkastning faranden än många i samma syfte tillkomav fondförmögenheten, de kostnader, som na speciella föreskrifter eller förbud. Offentlighetsprincipen får även anses utgöra ett under året belöpt på fonden, ävensom storlämpligt komplement till den av bankin- leken av den utdelning, som under året ägt rum på fond andelsbevisen. Fondbolaget bör spektionen utövade tillsynen. Det kan också även utnyttja tillfället att i årsberättelsen framhållas, att fondbolagens verksamhet i meddela övriga upplysningar, som kan vara mycket stor utsträckning måste bygga på av betydelse för bedömande av fondens förtroende från fondandelsbevisägarnas och ställning. Det bör föreligga skyldighet för allmänhetens sida och det måste därför bolaget att vid årsberättelsen foga de för även ur bolagens synpunkt vara av intresse fonden i fråga gällande fondbestämmelseratt offentligen redogöra för hur dess värna. depappersfonder förvaltas. I utländsk lagDe angivna redovisningshandlingarna kan stiftning på hithörande område liksom i den

ens mening bör därför det fondbolag, som så önskar, få möjlighet att uttaga ifrågavarande kostnader av den som inlöser ett fondandelsbevis. Då det naturligtvis inte alltid är erforderligt med försäljning ur värdepappersfonden i anledning av en inlösen och över huvud taget knappast går att för varje inlöst fondandel beräkna hur stora de berörda kostnaderna är, bör fondbolaget i så fall äga rätt att vid varje inlösen göra ett schablonmässigt beräknat avdrag för täckande av dels själva lösningskostnaderna dels ett belopp motsvarande kostnaderna för courtage, stämpel och andra ofrånkomliga direkta utgifter vid försäljning av värdepapper motsvarande inlösningsbeloppet. Detta avdrag bör ske från det belopp, till vilket bevisets fondandelsvärde uppgår, och medför då ett i motsvarande mån minskat inlösningspris. En förutsättning för ett sådant förfaringssätt måste emellertid vara att fondbestämmelserna lämnar upplysning om att visst avdrag kan komma att göras från fondandelsvärdet vid inlösen för täckande av inlösningskostnaderna ävensom om hur stort detta avdrag högst får vara. Bestämmelser i nu berört avseende återfinns i 32 § i lagförslaget.

132 SOU 1969: 16

inte av fondbolaget tillställas de enskilda fondandelsägarna, då dessa är i princip okända för bolaget. Utredningen anser därför ett lämpligt tillvägagångssätt vara att handlingarna hålls tillgängliga för fondandelsägarna hos bolaget samt på de försäljningsställen, där bolagets fondandelsbevis tillhandahålls allmänheten. I fall där fondbolagets verksamhet är av större omfattning synes det naturligt att redovisningshandlingarna mångfaldigas och tillhandahålls i erforderligt antal exemplar. Kvartalsredogörelserna och årsberättelserna kan naturligtvis även offentliggöras genom annonsering. Utredningen har emellertid inte velat uppställa något krav härpå, enär ett sådant tillvägagångssätt i åtskilliga fall torde kunna medföra onödigt stora kostnader. Bestämmelserna om redovisning återfinns i lagförslagets 33 §. 7.13 Fondförvaltningens

övergång, m. m.

En fondandelsägare, som är missbelåten med fondbolagets sätt att sköta förvaltningen av fonden eller som av annat skäl inte längre vill ha sina medel placerade i fonden, skall, såsom förut anförts, alltid ha möjlighet att få sitt fondandelsbevis inlöst av bolaget. Någon anledning att ge en enskild fondandelsägare eller en grupp av fondandelsägare rätt att påkalla upplösning av en värdepappersfond har därför inte ansetts föreligga. Fondbolaget bör emellertid inte vara betaget möjligheten att upphöra med förvaltningen av en fond, som bolaget av någon anledning inte önskar inneha längre, eller att helt nedlägga sin värdepappersfondsverksamhet. Sådana åtgärder bör dock inte kunna vidtas från bolagets sida utan ltt fondandelsägarna i god tid dessförinnan delgivits bolagets avsikter och därmed fått möjlighet att vidta de dispositioner, som de kan finna lämpliga. Enär fondandelsbevisens ägare i princip är okända för fondbolaget, saknas möjligheter att nå fondandelsägarna med personliga meddelanden i saken. I stället bör bolaget vara skyldigt att genom kungörelse bringa sitt beslut att upphöra med förSOU 1969: 16

valtningen av en värdepappersfond till allmän kännedom. Denna kungörelse synes böra införas såväl i Post- och Inrikes Tidningar som i tidning inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Bolaget bör dessutom vara skyldigt att hålla kungörelsen tillgänglig för fondandelsägarna på de försäljningsställen, där bolagets fondandelsbevis tillhandahålls allmänheten. Av kungörelsen skall framgå vid vilken tidpunkt bolagets förvaltning av fonden upphör. Den tid, som fondandelsägarna bör erhålla för ev. åtgärder i anledning av den nya situationen beträffande fondens förvaltning, får inte tillmätas för knappt. Enligt utredningens mening bör härvid en tidrymd av tre månader kunna anses tillräcklig. Fondandelsägarna bör under en sådan tidsfrist kunna ta ställning till frågan huruvida de anser sig böra inlösa sina fondandelsbevis, innan bolagets förvaltning upphör, eller ha dem kvar. Med hänsyn till det anförda har i lagförslaget upptagits föreskrift om att fondbolag inte får besluta att förvaltningen av en värdepappersfond skall upphöra tidigare än tre månader efter det att bolaget genom kungörelse tillkännagivit sitt beslut härom. Vad nu sagts har främst tagit sikte på det fall att ett fondbolag önskar upphöra med förvaltningen av någon eller några värdepappersfonder, som bolaget förvaltar, men i övrigt vill fortsätta sin värdepappersfondrörelse. Om bolaget däremot önskar upphöra med all värdepappersfondsverksamhet, bör även i dylikt fall det ovan angivna tillvägagångssättet med kungörelseförfarande komma till användning beträffande samtliga fonder, som bolaget förvaltar. Först när efter ett sådant förfarande bolagets förvaltning av alla fonder bringats att upphöra, bör bolaget äga rätt att träda i likvidation. En bestämmelse härom har intagits i 35 § i lagförslaget, varvid samtidigt undantag gjorts för vissa speciella situationer, i vilka bolaget enligt särskilda regler i aktiebolagslagen är skyldigt att omedelbart träda i likvidation. Vad härefter angår frågan om vad som skall ske med en värdepappersfond, när

fondbolagets förvaltning upphört, synes den lämpligaste utvägen vara att låta förvaltningen tills vidare övergå till förvaringsbanken, som därefter får ta ställning till hur med fonden i fortsättningen skall förfaras. Undantag härifrån bör dock göras i sådant fall, där bolaget träffat överenskommelse med annat fondbolag om att efter tremånadersfristens utgång överta förvaltningen. I fondandelsägarnas intresse bör dock härvid krävas, att bankinspektionen lämnat sitt medgivande till överenskommelsen i fråga. Föreligger en dylik överenskommelse, bör krävas att uppgift härom lämnas i den förut berörda kungörelsen om upphörandet av bolagets förvaltning. I annat fall skall i kungörelsen erinras om att förvaltningen skall övergå till förvaringsbanken. Även i vissa andra fall synes förvaltningen av värdepappersfond böra övergå till förvaringsbanken. Här åsyftas sådana fall, där bolaget inte längre kan anses lämpligt att handha denna uppgift och därför bör vara skyldigt att avstå härifrån. Detta gäller i första hand, då bankinspektionen återkallat bolagets tillstånd att driva värdepappersfondrörelse. Liknande situationer föreligger då bolaget måst träda i likvidation eller försatts i konkurs. I här avsedda fall bör förvaltningen omedelbart övergå från bolaget till förvaringsbanken. Härvid bör även genom bankens försorg på förut berört sätt kungöras att förvaltningen av fonden övergått till förvaringsbanken. Förvaringsbankens förvaltning av en värdepappersfond får betraktas som ett slags interimsförvaltning i avbidan på att andra åtgärder vidtas beträffande fonden. Medan alltså härvid en viss oklarhet råder om fondens framtida öde, synes det mindre lämpligt att nya fondandelsbevis utges. Den marknad som skulle kunna finnas för sådana bevis torde snarast vara av spekulationsartad karaktär. Likaså synes inlösen av fondandelsbevis inte böra tillåtas under den tid banken förvaltar fonden. Särskilt i sådana fall, där fonden utan föregående kungörelseförfarande övergått till banken, skulle annars föreligga risk för en omfattande 134

inlösen av i viss mån panikartat slag. Detta skulle inte endast medföra fara för kursförluster utan även kunna försvåra framtida åtgärder med fonden. I förevarande sammanhang kan erinras om innehållet i lagförslagets 13 § andra stycket. Enligt detta stadgande åligger det förvaringsbanken att under sin förvaltning med anlitande av värdepappersfondens medel fullgöra alla de förpliktelser, vilka fondbolaget under iakttagande av bestämmelserna i lagen om värdepappersfondrörelse ådragit sig för fondens räkning. Vad angår de åtgärder, som kan vidtas beträffande en under förvaringsbankens förvaltning ställd värdepappersfond, synes endast två möjligheter kunna komma i fråga. Den ena är att banken överlåter fonden till annat fondbolag och den andra består av en upplösning av fonden i förening med en utskiftning av fondförmögenheten till fondandelsägarna. Om den första utvägen tillgrips, bör banken vara skyldig att inhämta bankinspektionens medgivande till överlåtelsen. För den händelse överlåtelse inte kommer till stånd, bör upplösning och utskiftning äga rum så snart detta lämpligen kan ske. Förvaringsbanken har i dylikt fall att först försälja de värdepapper, som ingår i fonden, för att därigenom erhålla kontanta medel för utskiftningen. Försäljningen av värdepapperen måste inte ovillkorligen genomföras helt omgående utan en från försäljningssynpunkt lämplig tidpunkt bör inom rimliga gränser kunna avvaktas. Det kan även vara tillrådligt att inte fondens hela värdepappersinnehav utbjuds till försäljning samtidigt. Detta skulle kunna medföra ett starkt pristryck. Vid försäljning influtna medel bör givetvis omedelbart tillföras fondens bankräkning. Sedan fondens värdepapper realiserats och de skulder, som åvilar fonden, betalats eller medel härför avsatts, skall banken snarast möjligt utskifta den kvarstående fondförmögenheten till fondandelsägarna mot återbekommande av fondandelsbevisen. Därest den föga troliga situationen skulle uppkomma, att en värdepappersfonds tillSOU 1969: 16

gångar ej förslår till täckande av dess skullertid ansett, att en bestämmelse härom i der, bör det, för den händelse förlikning tydlighetens intresse bör införas i lagen. I inte kan träffas, åligga förvaringsbanken 13 § andra stycket i lagförslaget har dessatt fördela tillgångarna enligt de regler som utom, såsom i det föregående anförts (7.7), gäller vid konkurs. angivits att det åligger förvaringsbanken I utländsk lagstiftning har fondandels- eller det nya fondbolaget att med anlitande ägarna stundom tillerkänts rätt att vid en av fondens medel fullgöra alla de förplikfonds upplösning i stället för kontanter ertelser, vilka det tidigare bolaget under iakthålla värdepapper ur fonden till ett värde tagande av bestämmelserna i lagen om värmotsvarande fondandelsbevisens fondandelsdepappersfondrörelse ådragit sig för fondens värde. Emellertid torde det möta stora svåräkning. Med hänsyn till denna bestämmelse righeter att på detta sätt rättvist fördela synes det inte erforderligt att fondandelsfondens värdepappersinnehav. Lika stora bevis, som utfärdats av ett tidigare fondsvårigheter torde möta när det gäller att bolag, utbyts mot nya bevis utställda av tillhandahålla värdemässigt sett lämpliga det övertagande bolaget. värdepapper allt efter storleken av de oliI det fall ett fondbolags förvaltning av en ka belopp, som skall tillkomma de enskilvärdepappersfond upphör och detta föranda fondandelsägarna. Utredningen har med leder en upplösning av fonden genom uthänsyn härtill inte funnit skäl föreligga för skiftning av fondförmögenheten till fondanatt fondandelsägarna skulle tillerkännas rätt delsägarna uppkommer fråga hur det skall att utbekomma värdepapper ur fonden. förfaras med de andelsbelopp, som inte blir Förvaringsbankens åtgärder med en värlyfta utan kvarstår på fondens bankräkning depappersfond i nu ifrågavarande avseenhos förvaringsbanken. Dessa bör enligt utden bör vara förenade med skyldighet redningens mening såsom förut i 7.11.3 för banken att utfärda kungörelse därom. anförts - i likhet med vad som skett beSådan kungörelse bör utfärdas omedelbart träffande vissa skiftesbelopp enligt 164 sedan avtal om överlåtelse av fonden eller § fjärde stycket aktiebolagslagen - vara beslut om dess upplösning träffats. Vid underkastade en preskriptionstid av fem upplösning skall banken dessutom så snart år, varvid utgångspunkten bör vara den dag det kan ske kungöra när och på vilket sätt då utskiftat belopp blivit tillgängligt för lyftutskiftat belopp kommer att hållas tillgängning. Vad gäller de belopp av ifrågavaranligt för lyftning. de slag, vilka blivit preskriberade, finns För det arbete och den kostnad, som kan knappast någon som med fog kan göra ankomma att åsamkas förvaringsbanken i språk på dessa. Utredningen har - likasamband med överlåtelse eller upplösning ledes i överensstämmelse med det nyss åbeav en värdepappersfond, bör banken vara ropade lagrummet i aktiebolagslagen - anberättigad att av fondens medel åtnjuta skäsett den lämpligaste utvägen vara att låta lig ersättning. För att tillvarata fondandelsdem tillfalla allmänna arvsfonden. Med nu ägarnas intresse av att ett för högt ersättningsavsedda belopp bör jämställas sådana restbelopp inte uttas bör enligt utredningens belopp, vilka på grund av sin ringa stormening beloppet godkännas av bankinspeklek vid utskiftningen inte kunnat fördelas tionen. å samtliga fondandelsägare, liksom ränta som kan ha uppkommit under preskripDärest förvaltningen av en värdepapperstionstiden. fond i enlighet med vad ovan sagts övergår från ett fondbolag till annat sådant boBestämmelser rörande de i detta kapitellag eller till förvaringsbanken, skall den avsnitt berörda frågorna har i lagförslaget nye förvaltaren i fråga om förvaltningens intagits under 34-41 §§. handhavande anses ha trätt i stället för det bolag som bildat fonden. Detta synes ligga i sakens natur. Utredningen har emelSOU 1969: 16

7.14 Tillsyn

I förevarande kapitel har ovan under 7.2 framhållits att fondbolagen på liknande sätt som gäller i fråga om penninginrättningar och fondkommissionärer bör vara underkastade tillsyn av bankinspektionen. De grundläggande bestämmelserna om tillsyn över affärsbanker, sparbanker, kreditaktiebolag samt jordbrukets kreditkassor och deras riksorganisation återfinns i lagarna den 31 mars 1955 om bankrörelse, den 3 juni 1955 om sparbanker, den 26 april 1963 om kreditaktiebolag och den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen. I likhet med dessa lagar synes även lagen om värdepappersfondrörelse böra innehålla närmare föreskrifter rörande utövandet av tillsynen. Bankinspektionens tillsynsfunktioner är i allt väsentligt desamma för samtliga de angivna kreditinstituten även om den systematiska uppställningen är något varierande i de olika lagarna. Enligt utredningens mening förefaller det naturligt och lämpligt att även den nu föreslagna lagstiftningens tillsynsregler så nära som möjligt anknyter till vad som gäller enligt de förut berörda lagarna. Även ordalydelsen i dessa lagar har utredningen sökt att så långt som möjligt bevara för att undvika ev. tveksamhet om bristande överensstämmelse i materiellt hänseende mellan lagen om värdepappersfondrörelse och dessa lagar. De avvikelser som föreslås är i allt väsentligt betingade av de speciella förhållanden under vilka fondbolagen arbetar och som t. ex. medför att vid tillsynens utövande hänsyn måste tagas till att fondbolagen har att iakttaga inte endast den för bolagen gällande lagstiftningen utan även fondbestämmelserna. I 42 § i lagförslaget har samlats föreskrifter som berör bankinspektionens åligganden vid tillsynens utövande. Inspektionen skall sålunda övervaka att fondbolaget följer de lagar - i första hand naturligen lagen om värdepappersfondrörelse och aktiebolagslagen - samt andra författningar, som har avseende å fondbolag, ävensom gällande bolagsordning samt de fondbestämmelser och övriga föreskrifter, som med stöd 136

av stadgande i lag eller bolagsordning meddelats av bolagsstämma eller styrelse. Vidare åläggs inspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa fondbolagets verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden, som kan inverka på bolagets eller värdepappersfonds säkerhet eller eljest är av betydelse för en sund utveckling av värdepappersfondrörelsen. Inspektionen har dock uttryckligen fritagits från skyldighet att övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som avser enskild aktieägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande till bolaget eller annan aktieägare eller som angår bolagets inre angelägenheter. Paragrafen avslutas med ett stadgande, som ger inspektionen rätt att, om så finns behövligt, meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av fondbolagets räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar och om inventering av dessa. Enligt 43 § skall bankinspektionen för varje fondbolag förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagets räkenskaper. I 44 § har inrymts bl. a. rätt för inspektionen att sammankalla fondbolagets styrelse och att utlysa extra bolagsstämma. Bankinspektionens allmänna befogenheter gentemot fondbolagen har reglerats i 45 §. Här behandlas bl. a. påföljder för den händelse bolagets styrelse, verkställande direktör eller bolagsstämma fattat beslut, som står i strid mot lag, bolagsordning eller fondbestämmelse. I dylika fall skall bankinspektionen få förbjuda verkställighet av beslutet eller om beslutet redan verkställts förelägga styrelsen eller verkställande direktören att göra rättelse. Ett sådant föreläggande - som enligt 46 § kan kombineras med vitesföreskrift - skall dock inte, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning, få meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff. I vissa nya författningar - exempelvis livsmedelsstadgan (99 §), hälsovårdsstadgan (71 §) och allmänna ordningsstadgan (31 §) - har liknande begränsningar i myndighets rätt att SOU 1969: 16

förelägga vite borttagits. Det har därvid ansetts att skäl stundom kan föreligga att föreskriva vite för att framtvinga iakttagandet av en bestämmelse, som redan är straffsanktionerad. Denna möjlighet har därvid bedömts vara av betydelse för att man skall komma till rätta med fortsatt tredska efter utdömande av straff, antingen då ytterligare straff ej kan ådömas eller då ett kanske relativt ringa förnyat bötesstraff inte kan förväntas få vederbörande att vidta viss åtgärd. Med hänsyn till att de inledningsvis i detta avsnitt nämnda lagarna, vars utformning i förevarande avseende utredningen på anförda skäl ansett önskvärt att så långt som möjligt följa, innehåller nu ifrågavarande begränsning i tillsynsmyndighetens rätt att meddela vitesföreläggande har utredningen emellertid inte funnit tillräckliga skäl föreligga att i förevarande lagstiftning bortta densamma. Frågan torde f. ö. vara av ringa praktisk betydelse med hänsyn till att bankinspektionen föreslagits få möjlighet att på de i 2 § andra stycket i lagförslaget angivna grunderna återkalla vederbörande fondbolags tillstånd att utöva värdepappersfondrörelse. Slutligen ger 45 § bankinspektionen rätt att, även om avvikelse från lag, bolagsordning eller fondbestämmelser ej skett, meddela de erinringar i fråga om fondbolagets verksamhet, som inspektionen kan finna påkallade. Lagförslagets 47 § innehåller regler om de skyldigheter som åligger fondbolags styrelse och verkställande direktör gentemot bankinspektionen. Till stor del överensstämmer dessa föreskrifter med vad som gäller enligt lagarna för kreditinstituten. Liksom enligt dessa lagar skall det sålunda enligt förslaget åligga bolagsledningen att när som helst hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning, att efter inspektionens bestämmande upprätta och till inspektionen insända översikter, utvisande bolagets tillgångar och skulder, samt att tillhandahålla inspektionen bolagets årsredovisningshandlingar m. m. (Sistnämnda handlingar skall givetvis enligt 126 § 1 mom. SOU 1969: 16

tredje stycket aktiebolagslagen insändas även till patent- och registreringsverket.) Närmast efter förebild av banklagen har bolagsledningen även ålagts att, om inspektionen finner anledning till antagande att fondbolaget gjort sådana förluster att tio procent av aktiekapitalet förlorats, på inspektionens anmodan ofördröjligen låta upprätta bokslut och kalla revisorerna att granska detta. Paragrafen har emellertid kompletterats med bestämmelser om vissa speciella åligganden som utredningen funnit böra gälla i fråga om fondbolagen. Ledningen för fondbolag har sålunda ålagts att till inspektionen lämna uppgift om vilken bank som är förvaringsbank. Vidare har föreskrivits skyldighet att till inspektionen insända de för fonden eller för fonderna upprättade kvartalsredogörelserna och årsberättelserna samt att, om bolaget finner sig ej kunna iaktta den i 31 § andra stycket angivna femdagarsfristen, ofördröjligen anmäla detta med angivande av skälen. Slutligen har bolagsledningen ålagts att till inspektionen anmäla styrelsens sammansättning och förändringar i denna ävensom att i fall, när bolaget beslutat att upphöra med förvaltningen av värdepappersfond eller trätt i likvidation eller försatts i konkurs, ofördröjligen underrätta inspektionen därom samt att även i övrigt meddela inspektionen alla de upplysningar rörande bolaget och dess värdepappersfonder, som inspektionen begär. De speciella föreskrifter som sålunda tillskapats för fondbolagen har, i den mån kommentarer ansetts erforderliga, berörts i tidigare avsnitt av detta kapitel. Det kan framhållas att i lagförslaget inte upptagits föreskrift om skyldighet för fondbolag att till bankinspektionen inge stiftelseurkunder, bolagsordning, registreringsbevis och liknande handlingar. Det får nämligen förutsättas att dessa tillställs inspektionen i samband med bolagets ansökan om tillstånd till värdepappersfondrörelse. I likhet med vad som gäller för kreditinrättningarna och fondkommissionärerna synes kostnaderna för bankinspektionens till-

synsverksamhet i fråga om fondbolagen böra bestridas genom årliga bidrag från varje fondbolag. Till grund för kostnadernas fördelning mellan fondbolagen kan lämpligen läggas det sammanlagda värdet av de värdepappersfonder varje bolag förvaltar. En bestämmelse av angivet innehåll återfinns i lagförslagets 48 § första stycket, där även Kungl. Maj:t bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om fastställande och erläggande av bidragen. Efter förebild av banklagen och lagen om kreditaktiebolag har dessutom i paragrafens andra stycke intagits föreskrift, enligt vilken det åligger fondbolag att till den av inspektionen utsedde revisorn utge ersättning med belopp som inspektionen bestämmer. I 49 § har intagits förbud för ledamot av eller befattningshavare hos bankinspektionen att vara aktieägare, styrelseledamot, revisor eller anställd i fondbolag. En motsvarande bestämmelse återfinns i banklagen. Slutligen har i 50 § upptagits stadgande om att talan mot bankinspektionens beslut skall föras hos Kungl Maj:t genom besvär. Samtidigt har föreskrivits att inspektionens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan om ej Kungl. Maj:t annat förordnar. Detsamma gäller enligt de lagar som avser kreditinstituten och fondkommissionärerna. Det kan tilläggas att i lagförslagets 53 § första stycket 4) föreslagits en bestämmelse om straff för styrelseledamot eller verkställande direktör hos fondbolag, vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i översikt, som avses i 47 §, eller vid lämnande av upplysning enligt samma lagrum. 7.15

Skadestånd

Om ledningen för ett fondbolag vållar andelsägarna skada genom att inte följa de i lagen om värdepappersfondrörelse givna föreskrifterna eller gällande fondbestämmelser, bör andelsägarna uppenbarligen ha rätt till skadestånd av bolaget. Skulle andelsägarna lida skada på grund av en mot138

svarande överträdelse från förvaringsbankens sida, bör skadeståndsskyldighet åvila banken. Skadeståndsbestämmelser av nu angivet innehåll har intagits i lagförslagets 51 §. Däremot har utredningen inte funnit erforderligt att - såsom skett i banklagen, sparbankslagen och lagen om jordbrukskasserörelsen - genom särskilda bestämmelser ålägga vissa organpersoner i värdepappersfondbolag eller förvaringsbank egen skadeståndsskyldighet i nu ifrågavarande avseenden. En skada av nu berört slag torde för den enskilde fondandelsägaren i allmänhet komma att avse ett så ringa belopp att han knappast ensam kan ta risken av att anställa talan mot fondbolaget eller förvaringsbanken. Däremot synes det inte uteslutet att ett antal fondandelsägare kan sammansluta sig för sådant ändamål. Utredningen har övervägt att genom ett särskilt stadgande ge befogenhet för bankinspektionen att föra skadeståndstalan för fondandelsägarnas gemensamma räkning. Det synes dock mindre lämpligt att ålägga inspektionen en sådan uppgift, som skulle ligga helt vid sidan av dess vanliga verksamhet. Skadeståndsfrågor torde f. ö. bli ytterst sällsynta. 7.16 A nsvarsbestämmelser I lagförslagets 52 och 53 §§ har upptagits ansvarsbestämmelser. Den som här i riket bedriver värdepappersfondrörelse utan att vara berättigad därtill eller bryter mot bestämmelsen i 1 § tredje stycket skall enligt 52 § första stycket dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Enligt andra stycket i samma paragraf skall annan än fondbolag, som i sin firma eller eljest vid angivande av sin verksamhet använder ordet värdepappersfond eller därmed förväxlingsbar beteckning, dömas till böter. I 53 § stadgas straff av böter eller fängelse i högst ett år för lämnande av oriktig eller vilseledande uppgift till bankinspektionen i ansökan om tillstånd att driva värdepappersfondrörelse eller i vissa andra sammanhang. Samma påföljd föreskrivs för stySOU 1969: 16

relseledamot, som köper värdepapper från eller säljer värdepapper till en av bolaget förvaltad fond, samt för sådan företrädare för bolaget som pantsätter eller medverkar till säkerhetsöverlåtelse av egendom i fonden. Paragrafen avslutas med en bestämmelse enligt vilken i sådana fall, där förvaltningen av värdepappersfond övergått till förvaringsbanken, vad som förut sagts om styrelseledamot eller verkställande direktör hos fondbolag i stället skall avse styrelseledamot eller verkställande direktör hos banken. 7.17

Övergångsbestämmelser

De flesta svenska aktiefonderna förvaltas f. n. av stiftelser. Vid ett genomförande av det utav utredningen föreslagna kravet att värdepappersfonder skall förvaltas av särskilda fondbolag, måste uppenbarligen dessa aktiefonders förvaltningsform ändras. Härvid synes böra medges en viss övergångstid, under vilken verksamhetens bedrivande får fortsätta i den tidigare formen. Denna tidrymd bör tillmätas på sådant sätt att den medger avveckling av de aktiefonder, som ej längre skall bestå, och vidtagande av åtgärder för ändring av förvaltningsform för övriga fonder. Enligt utredningens mening bör en sådan tid uppgå till minst ett år efter lagens ikraftträdande. Vad beträffar de aktiefonder, som skall bestå, bör krävas att förvaltningen av dessa under övergångstiden överförs till fondbolag. Det lämpligaste tillvägagångssättet bör enligt utredningens mening härvidlag vara att låta de tidigare behandlade reglerna för överlåtelse av en fondförvaltning från ett fondbolag till ett annat komma till användning i tillämpliga delar. Detta innebär att förvaltaren av aktiefonden med bankinspektionens medgivande kan träffa överenskommelse med ett fondbolag att vid viss tidpunkt övertaga fondens förvaltning. Denna tidpunkt får inte sättas tidigare än tre månader efter det att beslutet om förvaltningens överförande och tidpunkten härför tillkännagivits genom kungörelse. Denna skall av överlåtaren införas i allmänna tidningarna och i tidning inom den ort, där överSOU 1969: 16

låtaren är bosatt eller överlåtarens styrelse har sitt säte, samt hållas tillgänglig för aktiefondsbevisägarna på de försäljningsställen, där bevisen i fråga tillhandahålles allmänheten. Vid lämnande av medgivande till överlåtelse av nu ifrågavarande slag bör bankinspektionen särskilt tillse att överlåtelsen kan ske utan förnärmande av den rätt, som tillkommer andelsägare i aktiefonden, samt att för aktiefondens förvaltning inte gäller bestämmelser, som är oförenliga med föreskrifterna i lagen om värdepappersfondrörelse. För att onödiga kostnader och besvär skall kunna undvikas bör enligt utredningens mening sådana aktiefondsbevis, som den tidigare fondförvaltaren utgivit innan fondförvaltningen övergått till fondbolaget, inte behöva utbytas utan de bör få gälla som fondandelsbevis i lagens mening utan hinder av att de inte uppfyller de föreskrifter angående innehåll och form, vilka upptagits i lagförslagets 27 §. Det kommer härvid visserligen att bli annan än bevisens utfärdare som skall svara för däri lämnade utfästelser, men detta torde inte behöva medföra någon större oklarhet bl. a. med hänsyn till den i lagförslagets 13 § andra stycket intagna bestämmelsen. Enligt denna skall det nämligen vid överlåtelse av värdepappersfond från ett fondbolag till annat sådant bolag åligga det sistnämnda bolaget att med anlitande av fondens medel fullgöra alla de förpliktelser, vilka det överlåtande bolaget under iakttagande av bestämmelserna i lagen om värdepappersfondrörelse ådragit sig för fondens räkning. Är de av en befintlig aktiefond utgivna aktiefondsbevisen ställda till viss man och sålunda ej av löpande karaktär, torde, för att oklarhet ej skall uppstå, erfordras särskilda regler i övergångsbestämmelserna. Med hänsyn till det i 28 § föreslagna stadgandet torde i detta hänseende böra föreskrivas, att dylika fondbevis efter fondförvaltningens övergång till fondbolag skall anses vara ställda till viss man eller order. Förslag till övergångsbestämmelser av nu berört innehåll har utarbetats av utredningen och intagits sist i lagförslaget. 139

8.1 Gällande

Beskattningsfrågor

skattebestämmelser

De svenska skatteförfattningarna saknar i stort sett särskilda bestämmelser för företag av den typ, som i det föregående benämnts aktiefondsföretag i egentlig mening, liksom för andelsägarna i de av dessa företag bildade aktiefonderna. Det kan därför vara lämpligt att till en början lämna en redogörelse för de allmänna beskattningsregler, vilka kan tänkas vinna tillämpning på nu ifrågavarande skattesubjekt. Enligt kommunalskattelagen (KL) utgår kommunal inkomstskatt för inkomst av bl. a. rörelse, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital. Till rörelse hänförs bl. a. bank-, emissions- och annan penningrörelse (27 § KL). Som intäkt av rörelse anses allt vad som av här i riket bedriven rörelse kommit rörelseidkaren till godo. Särskilt har angivits, att räntor samt utdelningar på aktier och andelar i ekonomiska föreningar räknas såsom intäkt av rörelse, såvitt de influtit från kapital, som tillhört rörelsen (28 § 1 mom. KL). Från bruttointäkten av rörelse får avdrag göras för allt som är att anse som driftkostnad (29 § 1 mom. KL). Vad som återstår, sedan avdragen gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt av rörelse (30 § 1 mom. KL). Sedan från denna nettointäkt gjorts avdrag även för garantibelopp för fastighet som kan ha ingått i rörelsen, utgör vad som 140

därefter återstår inkomst av rörelse (30 § 5 mom. KL). Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet räknas bl. a. - i viss, i lagen närmare angiven utsträckning - vinst genom icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, s. k. realisationsvinst (35 § 1 mom. KL). Beträffande avyttring av lös egendom skiljer KL mellan å ena sidan aktier och därmed likartade värdepapper och å andra sidan annan lös egendom, vartill även räknas obligationer. För annan lös egendom än aktier och därmed jämställda värdepapper gäller att vinst vid avyttringen är skattefri om egendomen innehafts minst fem år. Har egendomen innehafts under kortare tid än fem år beskattas vinsten efter en fallande skala (35 § 4 mom. KL). Om egendomen innehafts mindre än 2 år beskattas 100 % av vinsten, 2 år men mindre än 3 år beskattas 75 % av vinsten, 3 år men mindre än 4 år beskattas 50 % av vinsten, 4 år men mindre än 5 år beskattas 25 c/c av vinsten. En förutsättning för vinstbeskattningen är att egendomen förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång medan skatt i allmänhet inte utgår om den avyttrade egendomen erhållits genom benefikt eller arvs- eller familjerättsligt fång. Har egendomen erhållits som gåva av make eller skylSOU 1969: 16

deman eller genom bodelning i vissa fall kan under särskilda omständigheter dock vinsten beskattas. Såsom ett undantag från dessa regler stadgas att skatteplikt inte föreligger om egendomen tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller eljest avyttrats under sådana förhållanden, att tvångsförsäljning måste anses vara för handen, och det skäligen inte kan antagas, att avyttringen skulle ha ägt rum även om tvång inte förelegat. Grunden för stadgandet är den, att det ej ansetts tillfredsställande att en person, som efter viss kort tid efter förvärvet tvingats avstå från sin egendom till förmån för ett allmänt intresse, drabbas av skatt för realisationsvinsten, under det att han, om den ifrågavarande tvångslösen icke mellankommit, skulle ha kunnat behålla egendomen utöver den tid, inom vilken skatt för realisationsvinst utgår, och sålunda undgå skatt för vinsten. Från realisationsvinst får avdrag göras för realisationsförlust, dock endast om den uppkommit samma år. Realisationsförlust beräknas efter samma grunder, som gäller för beräkning av realisationsvinst (punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 36 § KL). Den fallande skalan gäller alltså i motsvarande mån beträffande förlusterna. För att förlusten skall få avdragas fordras vidare att, om avyttringen i stället skett med vinst, denna skulle ha varit skattepliktig. I fråga om vinst vid avyttring av aktier gäller fr. o. m. den 1 juli 1966 särskilda bestämmelser (prop. 1966: 90, BeU 66, rskr 266), som grundar sig på aktievinstutredningens betänkande (SOU 1965:72). Dessa avser förutom aktier även andel i värdepappersfond, delbevis på fondaktier, teckningsrätt till aktie, andel i ekonomisk förening eller handelsbolag samt annan rättighet som är jämförlig med här avsedd andelsrätt eller aktie. Bestämmelserna innebär att beskattningen sker oberoende av innehavstidens längd och oberoende av om säljaren förvärvat värdepapperen genom köp eller byte eller på annat sätt t. ex. genom gåva eller arv (35 § 3 mom. KL). Den skattepliktiga vinsten beräknas på olika sätt SOU 1969: 16

beroende på om värdepapperen innehafts under kortare tid än fem år eller om de innehafts under längre tid än fem år. Om aktien vid avyttringen innehafts mindre än fem år skall vinsten inkomstbeskattas efter den ovan angivna fallande skalan. Har aktien innehafts längre tid gäller en schablonregel enligt vilken som skattepliktig realisationsvinst - i de fall då skattefrihet ej föreligger enligt nedan angivna regler - räknas ett belopp motsvarande 10 procent av försäljningssumman efter avdrag av kostnaden för avyttringen. Tiden för innehavet beräknas med utgångspunkt från den dag då aktien i fråga senast var föremål för köp, byte eller liknande förvärv mot vederlag. Från mellankommande överföring av äganderätten genom gåva, arv e. d. bortses alltså. Vid avyttring av aktier, som innehafts en tid av minst fem år, föreligger skattefrihet, om det framstår som sannolikt att avyttringen skett utan vinst eller med vinst, som inte överstiger 5 procent av försäljningssumman. Vidare gäller för vinstberäkningen vid avyttring av femårsaktier, att den skattskyldige, i förekommande fall gemensamt med sin make, från den skattepliktiga realisationsvinsten under ett beskattningsår får göra avdrag med 500 kr., dock inte med högre belopp än som svarar mot summan av sådan realisationsvinst som beräknats enligt schablonregeln. Den tidigare omnämnda regeln om undantag från skatt på realisationsvinst vid tvångsförsäljning har i fråga om aktier och därmed likställda värdepapper modifierats sålunda, att om värdepapper avyttrats under sådana förhållanden, att tvångsförsäljning måste anses vara för handen, skattepliktig realisationsvinst aldrig beräknas till högre belopp än som motsvarar 10 procent av vad den skattskyldige erhållit för värdepapperen efter avdrag för kostnaden för avyttringen. Förlust som uppkommer vid avyttring av aktier eller likartade värdepapper något av de första fem åren från förvärvet får i samma utsträckning som gäller för lös egendom i allmänhet avdragas från reali141

sationsvinst, som uppkommit under samma år som förlusten. Avdrag får därvid ske även mot vinst som beräknats enligt schablonregeln. Förlust som uppkommer vid försäljning av aktier, som innehafts under längre tid än fem år, får däremot inte avdragas. Till intäkt av kapital räknas dels ränta på obligationer och på utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel, dels utdelning på svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt på andelar i utländska bolag, dels ock intäkt genom överlåtelse av rätt till utdelning på aktier eller andelar som nyss sagts, om inte aktierna eller andelarna samtidigt överlåtits; allt såvitt inte intäkten är att hänföra till intäkt av rörelse (38 § KL). Från uppkommen bruttointäkt får avdrag göras för bl. a. förvaltningskostnad och ränta på gäld (39 § KL). Fysisk person får utöver kostnadsavdraget också åtnjuta ett extra avdrag med 400 kr. (39 § 3 mom. KL), eller för makar 800 kr. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger bl. a. fysisk person för tid, under vilken han varit bosatt här i riket, för all inkomst, som förvärvats av honom här i riket eller på utländsk ort, ävensom - med vissa undantag - svenska aktiebolag samt stiftelser för all inkomst, som förvärvats här i riket eller på utländsk ort (53 § 1 mom. KL). För att lösa frågan om beskattningen av moder- och dotterföretag gäller i fråga om svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar - med vissa modifikationer, varom här ej är fråga - den undantagsregeln att de är frikallade från beskattning för utdelning på sådan aktie i svenskt aktiebolag och sådan andel i svensk ekonomisk förening, som ej innehas i kapitalplaceringssyfte. Härigenom förhindras uppkomsten av den kedjebeskattning, som eljest skulle bli följden av att ett företag organiserats på det sättet, att särskilda rörelsegrenar omhänderhas av för ändamålet inrättade särskilda bolag eller föreningar. Att aktier som innehas i kapitalplaceringssyfte icke är befriade från kedjebeskattning har sin grund 142

i den risk för missbruk av skattefrihetsbestämmelserna, som föreligger vid sådant aktieinnehav. Emellertid har den kedjebeskattning, som uppkommer för ett företag vid innehav av kapitalplaceringsaktier, ansetts leda till obilliga resultat beträffande s. k. förvaltningsföretag, dvs. aktiebolag eller ekonomiska föreningar, som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom. Förvaltningsföretag har därför frikallats från skattskyldighet för utdelning i den mån sammanlagda beloppet av den utdelning, som företaget uppburit under beskattningsåret, motsvaras av utdelning, som företaget beslutat för samma beskattningsår. Beträffande s. k. investmentföretag gäller därutöver den särskilda förmånsregeln, att skattefriheten i viss utsträckning gäller även för uppburen utdelning, som fonderas i företaget (beslutad utdelning ökad med en fjärdedel). Med investmentföretag förstås därvid förvaltningsföretag, vars uppgift väsentligen är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda aktieägare eller andelsägare riskfördelning och vars aktier eller andelar ägs av ett stort antal fysiska personer (punkt 1 av anvisningarna till 54 §KL). I fråga om den statliga inkomstskatten gäller enligt förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt regler, som motsvarar de regler enligt KL, för vilka redogörelse här lämnats. Vad angår förmögenhetsbeskattning är aktiebolag enligt svensk rätt i allmänhet inte underkastade sådan beskattning. Andra stiftelser än familjestiftelser är enligt förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt skattskyldiga till förmögenhetsskatt, samtliga dock endast om och i den mån de är skyldiga att erlägga skatt för inkomst. Fysiska personer, som är bosatta här i riket, är skattskyldiga för förmögenhet medan fysiska personer, som ej är bosatta här i landet, är skattskyldiga endast för förmögenhet, som de har här nedlagt till den del den ej utgöres av svenska aktier dock att skattskyldighet föreligger för sådana aktier, som är nedlagda i rörelse här SOU 1969: 16

i landet. Slutligen kan erinras om att enligt förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt vissa skattesubjekt ålagts skyldighet att utgöra statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning på aktie i svenskt aktiebolag. Kupongskatten är i princip en definitiv källskatt, som uttages när aktieutdelning lyfts av bl. a. den som inte är bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige. 8.2

Rättspraxis

Det är i förevarande sammanhang av intresse att undersöka hur man - med utgångspunkt från de allmänt gällande skattereglerna - i praktiken behandlat de skattefrågor, som uppkommit i samband med aktiefondsverksamheten. Vad angår Stiftelsen Aktietjänst synes stiftelsen ha betraktat den löpande avkastningen från sina aktiefonder, dvs. aktieutdelningar och räntor, såsom skattepliktig inkomst för stiftelsen. Praktiskt taget hela denna inkomst har emellertid årligen överförts till ägarna av aktiefondsbevisen, varvid överförda belopp avdragits såsom ränteutgift. Någon slutlig vinst har således härvidlag inte uppkommit för stiftelsen. I fråga om realisationsvinst har slutlig sådan vinst vid förvaltning av stiftelsens öppna fonder förekommit endast vid ett tillfälle. Stiftelsen överförde denna vinst till andelsägarna och betraktade därvid även denna överföring såsom en ränteutgift. Vid upplösningen år 1963 av stiftelsens slutna fonder torde stiftelsen ha ansett uppkommen realisationsvinst utgöra amortering vilket medförde, att stiftelsen inte gjorde avdrag och att beskattningen hos andelsägarna bedömdes efter realisationsvinstreglerna. Beträffande beskattningen av ägarna av aktiefondsbevis synes aldrig ha ifrågasatts annat än att de är skattskyldiga för den årliga avkastningen på sina aktiefondsbevis till fulla beloppet under inkomst av kapital. Vad gäller deras skattskyldighet vid försäljning eller inlösning av bevisen torde även ha ansetts klart, att gällande regler för beSOU 1969: 16

skattning av realisationsvinst är tillämpliga. AB Svenska aktier betraktar inte den löpande avkastningen från bolagets aktiefonder såsom inkomst för bolaget. Man bortser helt från bolaget vid beskattningen av denna avkastning och anser att den direkt tillfaller andelsägarna. Vad beträffar realisationsvinst från bolagets fonder medför fondernas karaktär, att någon omplacering genom försäljning eller inköp av aktier knappast kan förekomma och att därför någon vinst eller förlust inte uppkommer i sådant sammanhang. Däremot finns en bestämmelse i andelsbevisägarnas kontrakt med bolaget, som innebär att fondaktier samt rätt att teckna nya aktier eller erhålla andel i fondaktier alltid skall försäljas. Härigenom influtna medel uppsamlas och tillgodoförs andelsbevisägarna två gånger om året. Denna avkastning rubricerar bolaget sedan gammalt såsom skattefri. I fråga om beskattningen av andelsbevisägarna synes inte råda någon tvekan om att dessa är skattskyldiga såsom för inkomst av kapital för den del av den löpande avkastningen, som tillkommer dem. Vad åter angår de belopp, som andelsbevisägarna på sätt nyss sagts erhåller för försålda fondaktier o. d., har bolaget i fondnoteringsuppgifterna per den 31 december varje år betecknat avkastningen av denna typ som skattefri. Vid försäljning av andelsbevis inbegripet återförsäljning till bolaget bedöms andelsbevisägarnas skatteplikt enligt realisationsvinstreglerna. Vad angår förmögenhetsbeskattningen torde Aktietjänst i sin egenskap av stiftelse anse sig principiellt skyldig att uppta värdet av de i aktiefonderna ingående aktierna och andra medel som förmögenhetstillgång. Emellertid anser sig stiftelsen samtidigt ha avdragsgilla skulder till andelsägarna med motsvarande belopp, varför någon beskattning av fondförmögenheten aldrig blir aktuell. I fråga om AB Svenska aktier medför dess egenskap av aktiebolag, att skattskyldighet till förmögenhetsskatt inte föreligger. Ägare av aktiefondsbevis eller andelsbe143

vis är skyldig att som skattepliktig förmögenhetstillgång uppta det aktuella värdet av bevisen. Kupongskatt uttas aldrig av den som lyfter belopp enligt kupong, tillhörande de av Stiftelsen Aktietjänst utfärdade aktiefondsbevisen. Däremot uttas sådan skatt - om förutsättningarna i övrigt föreligger - av den som uppbär belopp på kupong tillhörig andelsbevis i AB Svenska aktier. Därvid avräknas enligt proportioneringsmetod visst belopp, som belöper på den såsom skattefri betraktade delen av avkastningen. De av Stiftelsen Aktietjänst tillämpade beskattningsprinciperna vinner i viss utsträckning stöd av ett utav riksskattenämnden år 1959 fattat beslut i ett förhandsbeskedsärende, vilket beslut i viss del överklagats till regeringsrätten av vederbörande taxeringsintendent. I detta ärende gällde det bl. a. att ta ställning till frågan huruvida stiftelsen skall anses bedriva penningrörelse eller förvalta kapital. Om det förra är fallet, blir stiftelsen skattskyldig inte endast för de utdelningar, som uppburits för de i aktiefonderna ingående aktierna, utan även - enär dessa aktier då anses utgöra varulager - för all inkomst genom försäljning av dylika aktier. Häremot svarar att avdrag i sådant fall alltid medges för kostnader för inköp av aktier och därmed sammanhängande utgifter. Om det däremot anses att stiftelsen endast förvaltar kapital, blir det i allmänhet gällande inkomstbegreppet tillämpligt. Den principiella skattskyldigheten för utdelning kvarstår härvid men inkomst vid försäljning av aktier är skattepliktig för företaget endast enligt reglerna för beskattning av realisationsvinst. I sitt beslut förklarade riksskattenämnden, att stiftelsen såsom sådan (och inte de olika aktiefonderna) utgjorde skattesubjekt samt uttalade, att stiftelsen — så länge försäljning av aktier skedde endast i mindre utsträckning och i syfte att omplacera stiftelsens tillgångar - inte drev handel med värdepapper. Under sådan förutsättning skulle således vinst och förlust vid försäljning av aktier beskattas enligt reglerna för beskattning av realisationsvinst. Vederbörande taxe144

ringsintendent anförde beträffande nu ifrågavarande del av beslutet besvär hos regeringsrätten. Dessa gick ut på att förhandsbesked inte bort lämnas. Regeringsrätten lämnade emellertid besvären utan bifall. En annan i förevarande sammanhang betydelsefull fråga, som bedömdes i nu ifrågavarande förhandsbeskedsärende, är hur de av Stiftelsen Aktietjänst utgivna aktiefondsbevisen skall betraktas från skattemässig synpunkt. Bevisens karaktär härvidlag är i sin tur beroende av hur man ser på förhållandet mellan ägarna av bevisen och stiftelsen. Riksskattenämnden fann i sitt beslut, att fondbevisen är förbindelser av obligationsrättslig natur och sålunda för innehavarna innefattar bevis om fordringsrätter. På grund härav förklarade nämnden, att »ränta, s. k. utdelning, å aktiefondsbevis utgjorde avdragsgill omkostnad i stiftelsens verksamhet». Bakom detta besked torde ligga uppfattningen att stiftelsen såsom skattepliktig intäkt har att redovisa samtliga aktieutdelningar, räntor, försäljnings- och inlösningsprovisioner samt att förutom nyssnämnda ränta även försäljnings- och administrationskostnader samt förvaltningskostnader är avdragsgilla. I denna del av förhandsbeskedet anförde taxeringsintendenten besvär i materiellt hänseende, varvid yrkandet formulerades allmänt till »ändring». Som grund åberopades ett ur principiell synpunkt annat betraktelsesätt än det, som låg bakom riksskattenämndens förhandsbesked. Taxeringsintendenten ansåg sålunda, att ett bolagsförhållande förelåg mellan å ena sidan stiftelsen samt å andra sidan ägarna till fondbevisen. Även i denna del lämnade emellertid regeringsrätten besvären utan bifall. Beträffande AB Svenska aktier finns två rättsfall, vilka visserligen närmast gäller beskattningen av andelsbevisens avkastning men även i viss mån belyser hur man i praxis sett på förhållandet mellan andelsbevisägarna och bolaget. Rättsfallen ger vid handen, att kupongskatt - om förutsättningar i övrigt föreligger - skall uttagas å den del av andelsbevisägare tillkommande avkastning, som härrör från utdelning å aktier SOU 1969: 16

(RÄ 1945 ref. 24), och vidare att den del av avkastningen, som motsvarar likvid för försålda värdepapper, inte utgör skattepliktig inkomst av kapital för ägare av andelsbevis (kammarrättens utslag den 5 mars 1946). Motiven till dessa avgöranden är något oklar. I kupongskattemålet åberopades beträffande förhållandet mellan andelsbevisägarna och bolaget att samäganderätt förelåg och i inkomstskattemålet att AB Svenska aktier endast var kommissionär för andelsbevisägarna. Avgörandet i det sistnämnda målet bör inte heller tillmätas alltför stor betydelse enär de föreliggande besvären hade tillstyrkts av det allmännas representant med hänsyn till utgången av kupongskattemålet och målet inte fördes upp i högsta instans. Den rättsliga prövningen av beskattningsfrågorna beträffande AB Svenska aktier får därför tills vidare anses ofullständig. 8.3 Vissa tidigare förslag till särbestämmelser för fondföretag Aktievinstutredningen (SOU 1965:72 s. 192-193) konstaterade, att frågan om fondföretagens beskattning i vissa avseenden var oklar och att detta också kunde återverka på andelsägarnas skattskyldighet för realisationsvinster. Hur skattefrågorna slutgiltigt borde lösas måste enligt aktievinstutredningen givetvis bli beroende av bl. a. hur de civilrättsliga och andra frågor, som i första hand ankom på aktiefondsutredningen, kunde bli reglerade. Med hänsyn härtill borde det enligt aktievinstutredningens mening ankomma på aktiefondsutredningen att ompröva särskilt reglerna angående beskattningen av fondföretagen. Enligt aktievinstutredningens uppfattning kunde det inte gärna ifrågakomma att i sammanhang med dess förslag till införande av nya realisationsvinstregler undanta de ifrågavarande andelarna i form av andelsbevis och aktiefondsbevis från den nya vinstbeskattningen. Dessa bevis vore till sin karaktär att jämställa med börsnoterade aktier och borde därför i beskattningshänseende behandlas på samma sätt som sådana aktier. Inte SOU 1969:16 10—914147

heller hade aktievinstutredningen funnit anledning att föreslå särskilda undantagsregler för vinstbeskattningen av fondföretagens egna aktieinnehav. Det gällde här sådana aktier, som i första hand åsyftas i direktiven för aktievinstutredningen, dvs. börsnoterade aktier. Det sagda uteslöt emellertid inte enligt aktievinstutredningens mening, att modifikationer i reglerna för vinstbeskattningen senare kunde tänkas bli aktuella i samband med de förslag, som kunde komma att framläggas av aktiefondsutredningen. I sitt remissyttrande över aktievinstutredningens betänkande förklarade sig aktiefondsutredningen dela uppfattningen, att det inte gärna kunde komma i fråga att vid den nya aktievinstbeskattningen undanta andelar i s. k. aktiefonder i form av andelsbevis och aktiefondsbevis. En kommande aktiefondslagstiftning kunde emellertid, såsom aktievinstutredningen förutsatt, göra vissa modifikationer i aktievinstbeskattningen nödvändiga. Aktiefondsutredningen var emellertid inte då beredd att framlägga förslag till lösning av beskattningsfrågorna. I prop. 1966: 90 angående införandet av en icke tidsbegränsad aktievinstbeskattning anförde departementschefen (s. 110), att han i likhet med aktiefondsutredningen kunde ansluta sig till aktievinstutredningens uppfattning, att det inte gärna kunde ifrågakomma att då från den föreslagna aktievinstbeskattningen undanta andelar i s. k. aktiefonder. Vad angår vinstbeskattningen av de aktier, som ingår i en aktiefond, anförde departementschefen, att dessa enligt då gällande rätt var underkastade de vanliga beskattningsreglerna och att även dessa försäljningar borde omfattas av de speciella bestämmelserna för aktievinster. De förslag som aktiefondsutredningen kunde komma att framlägga beträffande aktiefonder kunde dock enligt departementschefen föranleda, att beskattningsfrågan för dessa fonder och för delägarna i dem finge tagas upp till ny prövning. Vid behandlingen av aktievinstfrågan vid 1966 års vårriksdag yrkades i motioner (I: 746, II: 915, 919), att försäljning av ak145

tier innehavda av aktiefonder och investmentbolag inte skulle bli föremål för beskattning, sedan aktierna innehafts fem år. Förslaget i motionerna I: 746 och II: 915 motiverades av att man önskade underlätta näringslivets kapitalförsörjning. Till stöd för yrkandet i motionen II: 919 anfördes i huvudsak följande: För den som valt att inte direkt förvärva börsaktier utan i stället göra detta indirekt genom köp av aktier i investmentbolag eller andelsbevis i aktiefonder innebär förslaget en allvarlig olägenhet. Det uppkommer nämligen en dubbel vinstbeskattning, först hos förvaltningsföretaget vid aktieförsäljning från dess sida och därefter hos intressenten i företaget vid aktie- resp. andelsförsäljning från intressentens sida. Denna förvaltningsform, som vuxit fram för möjliggörande av aktieförvärv av småsparare och andra liknande kategorier, blir belastad i en omfattning, som gör förvaltningsformen oekonomisk. Om svensk industri skall kunna fortsätta sin expansion, måste aktier med årligen ökat värde kontinuerligt finnas utplacerade hos allmänheten. Beskärs genom den dubbla beskattningen den stora publikens speciella placeringsform, motverkas såväl fördelningssyftet som den önskvärda expansionen av industrin. Det bottenavdrag på 500 kr., som avses bl. a. underlätta vidare förvärv av aktier, förlorar sitt värde vid försäljningar från förvaltningsföretagens sida, eftersom avdraget i fråga icke ökar på grund av att intressenterna i företagen är många. - Därtill kommer att i skarven mellan det svenska skattesystemet och de utländska kan uppkomma icke önskvärda verkningar av aktievinstskatten. I de flesta länder saknas aktievinstskatt. Vidare bildas investmentbolag och liknande organisationer av naturliga skäl framför allt i sådana länder, där aktievinstskatt saknas och inte förväntas. Något principiellt hinder föreligger inte för utländska organisationer, fria från aktievinstskatt, att förvärva jämväl svenska aktier. Om de svenska motsvarande organisationerna inte befrias från aktievinstskatt, diskrimineras de i konkurrensen med de utländska om placerarnas kapital. Det finns redan nu utländska investmentbolag, som specialiserat sig på skandinaviska aktier. Bevillningsutskottet (BeU 1966: 46 s. 27), som avstyrkte bifall till motionerna, framhöll att aktiefonderna enligt då gällande principer för beskattningen torde vara skattskyldiga för försäljningsvinster i samband med omplacering av förvaltade aktier, om de sålda aktierna innehafts kortare tid än

fem år. Även ägare av aktiefondsbevis ansåg utskottet vara skattskyldiga för den vinst, som uppkommer vid försäljning av beviset. Utskottet delade departementschefens uppfattning, att särskilda undantagsregler för vinstbeskattningen av fondföretagens aktievinster inte då borde införas. Detta uteslöt emellertid enligt utskottet inte att modifikationer i reglerna för vinstbeskattningen senare kunde tänkas bli aktuella i samband med de förslag, som kunde komma att framläggas av aktiefondsutredningen. I motioner till 1967 års vårriksdag (I: 153 och II: 236) yrkades ånyo, att aktiefonders och investmentbolags försäljningar av s. k. femårsaktier inte skulle bli föremål för beskattning och att lagstiftningen på denna punkt omedelbart ändrades. Därvid åberopades samma skäl som i förenämnda motioner till 1966 års riksdag, dvs. framför allt att innehavare av aktier och andelar i sådana företag blir utsatta för dubbel vinstbeskattning. I likhet med föregående år framhöll bevillningsutskottet (BeU 1967:26 s. 7), att modifikationer i reglerna för vinstbeskattningen kunde bli aktuella i samband med aktiefondsutredningens förslag. Någon anledning att, innan utredningens förslag föreligger, införa särskilda undantagsregler för aktiefondernas realisationsvinster fanns enligt utskottets mening inte. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. 8.4 Utredningens överväganden och förslag Av det tidigare anförda framgår, att oklarhet i flera avseenden råder om beskattningen av aktiefondsföretag och ägare av delaktighetsbevis i aktiefonder (andelsägare). Det saknas särskilda lagbestämmelser i fråga om dessa skattesubjekt, och förefintlig rättspraxis ger inte tillräcklig vägledning. Enligt utredningens mening är det därför nödvändigt att en blivande lag beträffande värdepappersfondsverksamheten kompletteras med särskilda skattebestämmelser. Vid ställningstagandet till frågan om vilka beskattningsregler, som bör gälla för värdeSOU 1969: 16

pappersfonderna, synes man till en början böra avgöra huruvida de av ett fondbolag förvaltade fonderna var och en för sig bör utgöra särskilda skattesubjekt eller om ett fondbolag inbegripet de av bolaget förvaltade fonderna skall utgöra ett enda skattesubjekt. Såsom tidigare anförts har riksskattenämnden i ett avgivet förhandsbesked förklarat, att Stiftelsen Aktie tjänst såsom sådan utgjorde ett skattesubjekt. I enlighet härmed har i praxis stiftelsen med de av denna förvaltade fonderna ansetts utgöra ett enda skattesubjekt. De olika fonderna har sålunda ej var för sig ur skattesynpunkt ansetts utgöra särskilda enheter. Ville man följa den praxis som sålunda utbildats skulle ett fondbolag och de av bolaget förvaltade fonderna alltjämt behandlas såsom ett enda skattesubjekt. Eftersom fonderna enligt utredningens lagförslag uppenbarligen inte kan anses utgöra självständiga juridiska personer, torde en sådan lösning också - oavsett att värdepappersfonderna enligt förslaget vid fondbolagets konkurs inte ingår i bolagets konkursbo samt att fondandelsägarna därigenom och på andra sätt avses skola få en stark ställning till skydd för sina andelsrätter - på goda grunder kunna påstås stå i god överensstämmelse med den juridiska konstruktion, som utredningen föreslagit för fondbolagen och de till dem anknutna fonderna. Många praktiska skäl talar emellertid starkt till förmån för den motsatta lösningen. Till en början må härvid erinras om att utredningens förslag till lagstiftning (se kap. 7.11.1) utgår från att skatter, som belöper på en viss fond, skall betalas ur denna fond. Eftersom bolaget enligt lagförslaget (16 §) såvitt nu är i fråga för varje fond får besluta om utbetalning av medel endast för betalning av de skatter, som belöper på fonden, måste det anses vara av visst värde från praktisk synpunkt, att de skatter, som avser en viss fond, direkt av skattemyndigheterna påförs fonden. Man undgår därigenom, att bolagets styrelse själv får taga ansvaret för fördelningen av skatten på de olika fonderna och det blir alltid alldeles oomtvistligt, vad skatten SOU 1969: 16

för en viss fond uppgår till. Av större betydelse är emellertid att de särskilda skattebestämmelser, som erfordras för att ge en säker grund för beskattningen av fonderna, i många hänseenden kan göras avsevärt enklare och dessutom blir lättare att tillämpa, om fonderna var för sig får utgöra särskilda skattesubjekt. Särskilt framträdande blir detta beträffande reglerna för det fall, att förvaltningen av en eller flera fonder kommer att övergå från det fondbolag, som bildat fonderna, till förvaringsbanken och från banken till ett annat fondbolag. Beskattas varje fond som ett särskilt skattesubjekt erfordras inte några särskilda bestämmelser för det fall att fondförvaltningen övergår till ny förvaltare, eftersom genom bytet av fondförvaltare inte inträffar något som kan påverka fondens beskattning. Utgör däremot fondbolaget och de olika fonderna en enhet ur skattesynpunkt, erfordras tämligen komplicerade särregler för beskattningen för att inte för fondandelsägarna mycket obilliga skattekonsekvenser skall bli följden, väsentligen avseende skatten för realisationsvinster. Det skulle vidare bli nödvändigt att meddela särskilda bestämmelser för behandlingen av utdelningar på värdepapper, som innehas av fondbolaget för egen räkning, t. ex. aktier som fondbolaget förvärvat för placering av det egna aktiekapitalet. Uppenbarligen skulle det också kunna komma att framstå såsom egendomligt, att en fond under den längre eller kortare tid den kan komma att förvaltas av förvaringsbanken skulle beskattas såsom en bankens egen förmögenhetsmassa. Skulle man med hänsyn därtill vilja gå en medelväg och låta fonderna utgöra särskilda skattesubjekt endast i det fall att förvaltningen undantagsvis omhänderhas av banken, skulle även härför erfordras särregler av ganska ingående slag. En följd av att varje värdepappersfond anses utgöra ett särskilt skattesubjekt blir, att överföring av aktier från en fond till en annan av samma fondbolag förvaltad fond mot gottgörelse i en motsvarande överföring i motsatt riktning av t. ex. banktillgodohavanden kommer att föranleda 147

samma skattekonsekvenser som om överföringen av aktierna skett genom köp. Detta innebär att den fond från vilken överföringen sker kommer att drabbas av den skatt för realisationsvinst, som uppkommer genom överföringen, eller att fonden kommer att få begagna sig av den rättighet till avdragsgill realisationsförlust, som kan uppkomma såsom en följd av överföringen. För den fond till vilken överföringen sker kommer överföringen på motsvarande sätt att medföra att dagen för överföringen - och ej den dag då fondbolaget förvärvat aktierna - kommer att tagas till utgångspunkt för beräkning av skattepliktig realisationsvinst eller avdragsgill realisationsförlust för fonden samt att såsom anskaffningsvärde för fonden skall anses det värde aktierna hade vid överföringen. Eftersom de olika fonder mellan vilka överföringen i det tänkta fallet sker måste antas ha i allt väsentligt skilda andelsägare, torde denna skattekonsekvens emellertid i allmänhet i själva verket få anses bidraga till en rättvis fördelning av skatten mellan fondandelsägarna i de olika fonderna, som ju ytterst drabbas av den ifrågavarande beskattningen. En på sätt och vis liknande följd av att varje värdepappersfond blir ett särskilt skattesubjekt uppkommer om i en fond föreligger en skattepliktig realisationsvinst och i en annan av samma fondbolag förvaltad fond en avdragsgill realisationsförlust. Anses de båda fonderna utgöra var sitt särskilda skattesubjekt kan uppenbarligen någon avräkning av den senare fondens förlust mot den förra fondens vinst inte äga rum. Anses fondbolaget och de av bolaget förvaltade fonderna ur beskattningssynpunkt utgöra en enhet skulle en sådan avräkning däremot kunna förekomma. Även i detta fall torde emellertid beskattningen av fonderna såsom särskilda skattesubjekt i själva verket av samma skäl som nyss åberopats leda till en mera rättvis beskattning av dem, som i sista hand får bära skatten, nämligen fondandelsägarna. Utredningen har för sin del inte ansett de här berörda konsekvenserna av att vär148

depappersfonderna ur skattesynpunkt anses såsom särskilda skattesubjekt vara av beskaffenhet att böra hindra en sådan lösning. S. k. osjälvständiga stiftelser, som enligt rättsvetenskapens betraktelsesätt ej utgör egna rättssubjekt och som i regel saknar särskild förvaltning, åsätts det oaktat enligt skatterättslig praxis i många fall egen taxering. Även om en värdepappersfond av många uppenbara skäl väl ej kan anses utgöra en osjälvständig stiftelse, har den likväl alldeles otvetydigt väsentliga likheter med en sådan stiftelse. Det torde därför i och för sig inte vara ägnat att väcka betänkligheter att - i analogi med vad som redan i praxis kommit att gälla för de osjälvständiga stiftelserna - föreskriva att de av ett fondbolag förvaltade fonderna skall utgöra särskilda skattesubjekt. På grund av vad sålunda anförts och då beskattningsreglerna vare sig de utformas efter den ena eller den andra metoden med ovan anmärkta undantag kan ges ett sådant sakligt innehåll, att resultatet ur beskattningssynpunkt blir detsamma, har utredningen funnit sig böra föreslå, att ett fondbolags fonder var för sig skall anses utgöra särskilda skattesubjekt. Bestämmelse härom torde lämpligen kunna införas i kommunalskattelagen såsom ett nytt 5 mom. av 53 §. Därest beskattningsreglerna skulle ha utformats på ett sådant sätt att fondbolaget och de av bolaget förvaltade värdepappersfonderna ansetts utgöra ett enda skattesubjekt, skulle den statliga inkomstskatt, som träffat fonderna, i enlighet med bestämmelserna i 10 § 2 mom. första stycket a) förordningen om statlig inkomstskatt, ha utgjort fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten. Anledning torde saknas att låta den omständigheten att en värdepappersfond anses utgöra ett särskilt skattesubjekt föranleda att värdepappersfonderna beskattas efter en lägre procentsats. Utredningen har därför föreslagit en sådan ändring i den förutnämnda paragrafen, att därav kommer att framgå, att värdepappersfonderna beskattas efter samma proSOU 1969:16

centsats som aktiebolag. Anses värdepappersfonderna utgöra särskilda skattesubjekt torde vidare genom tilllägg i 22 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen böra fastställas, att värdepappersfonderna har skyldighet att avlämna självdeklaration samt genom tillägg i 47 § taxeringsförordningen anges, att skyldigheten skall fullgöras av det fondbolag eller den förvaringsbank som handhar förvaltningen av fonden. Av väsentlig betydelse för värdepappersfondernas beskattning är bedömningen av deras skattemässiga karaktär. Såsom av det föregående framgår kommer nämligen ganska olika beskattningsregler att gälla om värdepappersfonderna anses driva penningrörelse och därmed beskattas såsom rörelsedrivande eller om fonderna endast anses förvalta kapital och intäkterna sålunda hänförs till intäkt av kapital. På sätt i det föregående anförts har riksskattenämnden i ett beträffande Stiftelsen Aktietjänst avgivet förhandsbesked förklarat, att stiftelsen, så länge försäljning av aktier skedde endast i mindre utsträckning och i syfte att omplacera stiftelsens tillgångar, inte drev handel med värdepapper. I utredningens förslag till lagstiftning (1 §) har värdepappersfondrörelse definierats såsom en rörelse, som har till ändamål att förvalta en huvudsakligen av aktier, obligationer eller andra värdepapper bestående förmögenhet. För sin förvaltning av den eller de av bolaget bildade fonderna skall bolaget på sätt framgår av 10 § lagförslaget äga åtnjuta ersättning ur fonderna för att täcka de med verksamheten förenade kostnaderna (arvoden åt styrelse och personal, kontorskostnader m. m.) och att bereda aktieägarna skälig vinst. Denna förvaltningsverksamhet är uppenbarligen att hänföra till rörelse. Beskattningen av fondbolaget såsom sådant skall därför naturligen ske enligt KL:s regler om inkomst av rörelse. Beträffande den i en värdepappersfond nedlagda förmögenheten måste av naturliga skäl såsom ett väsentligt led i förvaltningen ingå en bevakning av att förmögenheten SOU 1969: 16

är placerad i värdepapper, som med hänsyn till de vid varje tidpunkt rådande förhållandena kan bedömas vara lämpliga placeringsobjekt. För detta ändamål måste nästan ständigt ske en fortlöpande omplacering av delar av värdepappersinnehavet genom försäljning av sådana värdepapper, som på grund av de rådande förhållandena måste anses mindre lämpade såsom placeringsobjekt, och nyinköp av sådana värdepapper, som befinns utgöra en säkrare eller eljest mera gynnsam placering. Det torde i fråga om vissa utländska värdepappersfonder otvivelaktigt förhålla sig så, att fondförvaltningen härvidlag även medvetet eftersträvar att genom att hemtaga kursvinster öka fondens utdelningsbara vinst. Emellertid är det säkerligen i många fall svårt att avgöra, när en dylik strävan utgör ett så dominerande motiv för köp och försäljning av en fonds värdepapper, att förvaltningen i själva verket fått karaktären av penningrörelse, särskilt som en helt av förvaltningshänsyn betingad omplacering vid vissa tider av naturliga skäl kan komma att bli tämligen omfattande. Fasthåller man vid att ett fondbolag enligt den av utredningen föreslagna lagstiftningen skall ha till väsentlig uppgift att för delägarnas räkning förvalta en värdepappersfond, är det uppenbart att ett dylikt bolag i allmänhet inte kan genom fondförvaltningen anses driva penningrörelse. Vid dylikt förhållande kan naturligen inte heller värdepappersfonderna såsom sådana anses driva rörelse. Eftersom värdepappersfonderna enligt utredningens förslag i beskattningshänseende skall anses utgöra särskilda skattesubjekt blir utdelning och räntor från fondförmögenheten enligt gällande beskattningsregler därför att hänföra till intäkt av kapital för fonden. För att undanröja all tveksamhet synes det emellertid lämpligt att det i KL uttryckligen anges, att sådan ränteintäkt och utdelning å aktier och andra värdepapper, vilken hänför sig till viss av ett fondbolag förvaltad fond, är att räkna såsom intäkt av förvärvskällan kapital. En regel av detta innehåll föreslås skola upptas i anvisningarna till 38 §

KL såsom en ny punkt 6. Att vinst å avyttring av aktier och andra värdepapper, vilka ingår i en värdepappersfond, i enlighet härmed måste anses utgöra intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, torde ej behöva särskilt utmärkas. De s. k. förvaltningsföretagen - dvs. aktiebolag eller ekonomiska föreningar som uteslutande förvaltar värdepapper - har på sätt framgår av den föregående redogörelsen för gällande skattebestämmelser inte ansetts böra drabbas av den kedje* beskattning, som skulle uppkomma om de beskattades för utdelningar på sitt värdepappersinnehav. Förvaltningsföretagen, inbegripet investmentbolagen, har därför frikallats från skattskyldighet för uppburen utdelning från svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening i den mån sammanlagda beloppet därav motsvaras av utdelning till aktieägarna (resp. föreningsmedlemmarna). Avkastningen av ett investmentbolags värdepappersportfölj kan alltså sägas rinna igenom bolaget utan att bli föremål för beskattning hos bolaget. Investmentbolagen har därjämte fått möjlighet till en viss skattefri fondering. Resultatet blir att avkastningen av värdepappersportföljen kommer att beskattas endast en gång, nämligen hos ägarna av aktierna i bolaget, när de beskattas för sin från bolaget uppburna aktieutdelning. Ett fondbolag jämte av bolaget förvaltade värdepappersfonder kan såsom av framställningen i kap. 2 och 4 framgår anses utgöra ett särskilt slag av förvaltningsföretag, närmast av typen investmentbolag, som i princip skiljer sig från investmentbolagen endast därigenom att värdepappersfonden eller värdepappersfonderna utgör en från fondbolagets egen förmögenhet fristående förmögenhetsmassa medan investmentbolagens värdepappersportfölj ingår i bolagsförmögenheten och förvaltas såsom bolagets egna medel. Sakligt sett kan därför ett fondbolags utdelning till innehavarna av fondandelsbevis och ett investmentbolags utdelning till sina aktieägare anses helt motsvara varandra. Det står därför klart att avkastningen av ett investmentbolags 150

värdepappersportfölj och den i ett fondbolags värdepappersfonder förvaltade förmögenheten i enlighet med principen om en likformig och rättvis beskattning i möjlig mån bör beskattas på samma sätt. Beträffande Stiftelsen Aktietjänst har såsom i det föregående anförts riksskattenämnden i ett förhandsbesked funnit aktiefondsbevisen vara förbindelser av obligationsrättslig natur och sålunda innefatta bevis om fordringsrätter samt därför förklarat utdelningen på aktiefondsbevisen, »räntan», vara avdragsgill omkostnad i stiftelsens verksamhet (enligt 39 § KL). Eftersom all utdelning på de aktier, som ligger i stiftelsens fonder, delas ut till innehavarna av aktiefondsbevisen, kommer härigenom hela fondavkastningen - på liknande sätt som sker i fråga om investmentbolagen - att rinna igenom stiftelsen utan att påföras någon skatt. Fondavkastningen kommer alltså att beskattas endast en gång, nämligen hos ägarna av aktiefondsbevisen, när de beskattas för sin uppburna utdelning. I praxis har alltså värdepappersfonderna redan nu befriats från den kedjebeskattning, som skulle uppkomma om fondavkastningen beskattades hos fondbolaget, ehuru detta resultat uppnåtts på en annan väg än den som kommit till användning för investmentbolagens del. Såsom tidigare anförts (se 7.11.1) har utredningen för sin del velat se fondandelsbevisen såsom ett värdepapper av särskilt slag, med praktiskt sett drag av såväl skuldebrev som bevis om sådan andelsrätt, som delägare i aktiebolag, handelsbolag, ekonomisk förening etc. innehar. Eftersom fondandelsbevisen även med detta betraktelsesätt i praktiken har stora likheter med skuldebrev bör något hinder ej kunna anses föreligga för att utdelningen skatterättsligt sett likställs med »ränta» på skuldebrev och därmed blir att anse såsom en avdragsgill omkostnad. Vid valet mellan de två olika metoder som kommit till användning för att hindra en obillig kedjebeskattning av investmentbolag och aktiefonder har utredningen därför ej ansett något hinder föreligga för att i fråga om värdepappersfonderna den i SOU 1969: 16

praxis redan tillämpade metoden bibehålls. Då en lösning efter denna linje också befunnits medföra praktiska fördelar, har utredningen för sin del ansett sig böra föreslå detta. Ett lagfästande av en sådan beskattningsregel torde enklast kunna ske genom ett tillägg till anvisningarna till 39 § KL. Förslag härtill framlägges av utredningen. I den mån uppburen avkastning eller skattepliktig realisationsvinst inte utdelas till innehavarna av fondandelsbevis, kommer den enligt förslaget att beskattas hos värdepappersfonden enligt vanliga regler. Icke skattepliktiga delar av realisationsvinster kommer att kunna fonderas utan skattekonsekvenser. De olikheter i fråga om beskattningen av investmentbolagen och fondbolagens värdepappersfonder, som uppkommer vid en lösning efter den föreslagna linjen, torde knappast få nämnvärd betydelse. Den mest iögonfallande skillnaden blir, att värdepappersfonderna inte på samma sätt som investmentbolagen kommer att åtnjuta skattefrihet för viss fondering av uppburna utdelningar. Anledningen till att investmentbolagen fått denna förmån är den, att investmentbolagen ansetts kunna förväntas ta vissa risker i samband med finansiering av strukturrationaliseringar och rekonstruktioner samt att en viss fondering ansetts vara nödvändig för dessa bolag för att möjliggöra jämna utdelningar (prop. 1960: 162 s. 66). De anförda skälen för den skattefria fonderingen har emellertid knappast tillämpning på värdepappersfonderna. En i sak kanske betydelselös skillnad kommer vidare att föreligga därutinnan, att ett investmentbolag inte kan erhålla skattefrihet för utdelning i form av ränta å innehavda obligationer, medan för värdepappersfondernas del även sådana ränteinkomster blir skattefria i den mån den uppburna räntan föres vidare till innehavarna av fondandelsbevisen. En motsvarande skillnad kommer också att förefinnas i fråga om beskattningen av utdelningar från utländska bolag. För investmentbolagens del föreligger nämligen såsom av det föregående framgått endast möjlighet till skattefriSOU 1969: 16

het i fråga om utdelningar, som uppburits från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, medan för värdepappersfondernas del verkan av den föreslagna avdragsrätten blir att även från utländska bolag uppburna utdelningar befrias från skatt i den mån de utdelas till andelsinnehavarna. Investmentbolagens något oförmånligare ställning i detta hänseende neutraliseras emellertid i en rad fall genom de dubbelbeskattningsavtal, som Sverige ingått med främmande stater. Vid den här föreslagna lösningen blir slutligen också sådana realisationsvinster, som kan uppkomma hos en värdepappersfond vid försäljning av värdepapper i omplaceringssyfte eller för att möjliggöra inlösen av fondandelsbevis, fria från skatt hos fonden i den mån de föres vidare till fondandelsägarna, där skatt i stället uttas. Den förmånligare ställning vid beskattningen av realisationsvinster, som värdepappersfonderna härigenom får i förhållande till investmentbolagen, torde i viss mån kunna sägas uppväga den förmånsställning, som investmentbolagen å sin sida åtnjuter därigenom, att de erhållit möjlighet till viss skattefri fondering. I detta sammanhang torde det också böra framhållas, att fondbolagen i mycket stor utsträckning vänder sig till småsparare och därmed likställda för att ge dem möjlighet att genom förmedling av fondbolaget bli ägare av värdepapper. Om realisationsvinst, som uppkommer vid förvaltningen av en värdepappersfond, skulle beskattas såväl hos fonden som hos fondandelsägarna, när den utdelas till dem, skulle placering av medel i aktier via en värdepappersfond kunna bli alltför oförmånlig i förhållande till direkt aktieägande, särskilt i betraktande av att innehavaren av fondandelsbevis drabbas av skatt även på den realisationsvinst, som kan uppkomma vid inlösen eller försäljning av fondandelsbeviset. I den mån uppburen avkastning eller skattepliktig realisationsvinst inte utdelas till andelsägarna skall den, såsom ovan angivits, beskattas hos värdepappersfonden. Detta kan ge upphov till vissa problem i sam151

band med den kontinuerliga beräkningen av fondandelsvärdet under löpande beskattningsår. Allteftersom avkastning inflyter eller skattepliktiga realisationsvinster görs, uppkommer tills vidare en latent skatteskuld. Om hänsyn till denna ej tas vid beräkningen av fondandelsvärdet, kommer vid återinlösen av andelsbevis den utträdande andelsägaren att undgå allt ansvar för den skatt, som senare kan komma att fastställas på grundval av ställningen vid beskattningsårets slut. Denna skatt kommer i stället att i sin helhet indirekt få bäras av de kvarvarande andelsägarna. I allmänhet torde väl detta ej vara av någon nämnvärd betydelse. Konsekvenserna skulle emellertid kunna bli ganska allvarliga om utträde sker i mycket stor omfattning, så att endast ett jämförelsevis ringa antal andelsägare kvarstår i fonden vid beskattningsårets utgång. I sådana fall finns det också risk för att den latenta skatteskulden successivt ökar i takt med anmälningarna om utträde. Varje ny begäran om inlösen kan nämligen framtvinga en försäljning av värdepapper som i sin tur ger upphov till skattepliktig realisationsvinst. Om inlösen av ett antal stora poster andelsbevis av någon anledning begärs i en mindre fond, skulle den nu berörda faran för skatteökning och skatteövervältring åtminstone teoretiskt kunna tänkas framkalla en kedjereaktion genom att ytterligare andelsägare anmälde sig till utträde just för att undgå förväntad skattebelastning. Följden kunde bli att hela skattebördan till sist föll på ett litet fåtal andelsägare. Dessa skulle då ha råkat i något som skulle kunna kallas en »svartepetter»-situation. För att komma till rätta med de problem, som sålunda antytts, kunde det synas ligga nära till hands att föreskriva, att vid beräkning av fondandelsvärdet avdrag skall göras ej endast för eventuellt debiterade skatter utan även för den vid varje tillfälle föreliggande latenta skatteskulden. Såvitt denna latenta skuld avser realisationsvinstbeskattning borde den naturligtvis i så fall beräknas enligt nettometod, dvs. på sådant sätt, att de skattepliktiga realisationsvinster, som ansamlats under tiden fram till beräk152

ningstillfället, minskades med under samma tid lidna avdragsgilla realisationsförluster. Det kan med visst fog hävdas att, om man på nu angivet sätt gör avdrag även för latenta skatteskulder, så kommer andelsbevisen alltid att åsättas sitt för ögonblicket rätta matematiska värde. En andelsägare, som utträder under löpande beskattningsår, skulle med detta system också alltid komma att få lämna ett bidrag till betalningen av den skatt som kan komma att påföras värdepappersfonden för inkomst som fonden före utträdet haft i form av räntor och utdelningar eller i form av realisationsvinst, som måhända delvis orsakats av honom själv genom att medel till inlösen av hans andelar måst anskaffas genom försäljning av värdepapper. Någon övervältring, som till sist kunde ge upphov till en »svartepetter»-situation, skulle således inte kunna förekomma. Det finns emellertid också starka skäl som talar mot att vid bestämmande av fondandelsvärdet ta hänsyn till latent skatteskuld. Bland annat skulle det möta svårigheter att fastställa hur stor den latenta skatteskulden rätteligen bör anses vara. Vad beträffar ränte- och utdelningsinkomster kan visserligen en något så när tillfredsställande uppskattning i detta avseende göras, men så är inte fallet i fråga om inkomster som är att hänföra till realisationsvinst. En fonds innehav av aktier i ett visst bolag består i allmänhet av ett flertal poster som inköpts vid skilda tider och till olika pris. Om en del av aktieinnehavet försäljs, är det i praktiken i allmänhet omöjligt att fastställa, ur vilka poster de sålda aktierna tagits. I praxis brukar i stället fondledningen vid räkenskapsårets slut bestämma, vilka aktier som skall anses sålda. Först i samband därmed blir det alltså klarlagt om vid försäljningen uppkommit någon skattepliktig realisationsvinst eller någon avdragsgill realisationsförlust samt hur stor vinsten eller förlusten i så fall varit. En förhandsberäkning därav redan i samband med försäljningen skulle därför ofta bli missvisande. En mera avgörande invändning är, att SOU 1969: 16

det ingalunda är säkert att den latenta skatteskulden någonsin behöver betalas. Skattskyldigheten kan ju komma att helt eller delvis bortfalla genom att utdelning sker till andelsägarna eller genom att uppkomna realisationsvinster sedermera kan kvittas mot avdragsgilla realisationsförluster. Systemet med avdrag för latent skatteskuld kan alltså medföra att en andelsägare, som utträder under löpande beskattningsår, får ut ett lägre pris för sina andelar än han rätteligen borde ha haft, och att personer, som inträder i fonden genom nyförvärv av andelsbevis, gör en oberättigad vinst. Detta måste enligt utredningens mening betraktas som en lika stor »orättvisa» som den skatteövervältring, som kan uppkomma om avdrag inte sker och som i normala fall inte torde få större ekonomisk betydelse. Slutligen skulle en föreskrift om obligatoriskt avdrag för latent skatteskuld kunna vålla betydande övergångssvårigheter för de redan befintliga aktiefondsföretagen, där sådant avdrag för närvarande inte tillämpas. En helt tillfredsställande lösning av det nu ifrågavarande problemet torde vara svår att åstadkomma. Utredningen har emellertid funnit att mycket skulle kunna vinnas genom att fondbolag ges rätt att, om bolaget så önskar, vid beräkning av fondandelsvärdet göra avdrag med hänsyn till möjligen uppkommande framtida skatter. Som förutsättning för sådan rätt bör krävas, att regler om avdraget och dess storlek intagits i fondbestämmelserna. Dessa regler synes lämpligen kunna utformas på sådant sätt att avdraget sätts i relation till något faktum, som kan ha betydelse från skattesynpunkt. Det kan t. ex. bestämmas till viss procentuell andel av tillgångarnas värde vid beräkningstillfället eller av då uppburen avkastning eller då föreliggande värdestegring på innehavda värdepapper. En möjlighet till ett frivilligt avdragsförfarande i enlighet med nu angivna riktlinjer kan uppenbarligen bli av värde i s. k. tillväxtfonder där utdelningen hålles låg och större delen av intäkterna fonderas. Den kan också i andra fall utnyttjas av fondbolag som vill bereda sig ett skydd mot risken för »svartepetter»-situaSOU 1969: 16

tioner. På grund av vad sålunda anförts har, såsom tidigare anmärkts i avsnitt 7.11.1, bestämmelser om rätt att vid den kontinuerliga beräkningen av fondandelsvärdet göra avdrag för framtida skatter upptagits i 26 § i lagförslaget. Övergår förvaltningen av en värdepappersfond från ett fondbolag till ett annat eller till förvaringsbanken eller från förvaringsbanken till ett fondbolag kan vid det förhållandet att värdepappersfonden i beskattningshänseende anses utgöra ett särskilt skattesubjekt någon därav föranledd inkomstbeskattning inte komma i fråga. Eftersom det även sedan förvaltningen övergått på en ny förvaltare alltjämt är fråga om ett och samma skattesubjekt är det vidare uppenbart, att såsom utgångspunkt för beräkning av skattepliktig realisationsvinst och avdragsgill realisationsförlust skall gälla den tidpunkt då ett visst värdepapper tillförts fonden. Samma betraktelsesätt bör naturligen gälla även när vid ikraftträdande av den föreslagna lagen om värdepappersfondrörelse ett aktiefondsföretag övergår från stiftelseform eller föreningsform till aktiebolagsformen. För att förekomma osäkerhet på denna punkt har utredningen föreslagit, att en erinran härom intages i övergångsbestämmelserna till ändringarna i KL. Har en stiftelse eller annan förvaltare av aktiefonder påförts sådan vid taxering till statlig inkomstskatt avdragsgill skatt, som skall erläggas till kommun eller annan kommunal samfällighet, torde denna skatt, även om den avser aktiefonder, icke bli avdragsgill vid taxering av fonden sedan dess förvaltning enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna till lagen om värdepappersfondrörelse övergått på ett fondbolag. Enär förhållandet torde sakna praktisk betydelse, har utredningen ej funnit anledning att föreslå en särskild övergångsbestämmelse för att möjliggöra sådant avdrag. Beträffande fondandelsägarnas inkomstbeskattning för utdelning på fondandelsbevis är det uppenbart att, vilken juridisk karaktär andelsbevisen än må anses ha, utdelningen måste anses vara att hänföra 153

till intäkt av kapital. Eftersom utredningen såsom förut anförts för sin del närmast velat se andelsbevisen såsom ett särskilt slags värdepapper, bör i enlighet härmed i förtydligande syfte göras ett tillägg till 38 § 1 mom. första stycket KL. Enär vid överlåtelse av fondandelsbevis icke, på sätt som sker i fråga om obligationer, hänsyn tas till upplupen »ränta», utan fondandelsbevisen i detta hänseende följer samma regler som aktier och andelar i ekonomiska föreningar, bör motsvarande tillägg även göras i andra stycket av samma moment. Fondandelsägares realisationsvinst vid inlösen eller försäljning av fondandelsbevis beskattas enligt 35 § 3 mom. KL på samma sätt som realisationsvinst vid avyttring av aktier eller andelar i ekonomisk förening eller handelsbolag och därmed likartade värdepapper. Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon ändring i detta hänseende. Ordalagen i 35 § 3 mom. KL bör dock jämkas till överensstämmelse med den av utredningen använda terminologin. Förmögenhetsbeskattningen torde för värdepappersfondernas del inte komma att föranleda några problem vare sig fonderna vid inkomsttaxeringen behandlas såsom självständiga subjekt eller deras inkomster taxeras hos fondbolaget. Enligt 6 § i förordningen om statlig förmögenhetsskatt kommer nämligen i intetdera fallet förmögenhetsskatt att utgå. Enär fondandelsbevisen såsom förut anförts enligt utredningens uppfattning närmast är att anse såsom ett särskilt slags värdepapper bör - i enlighet med vad som föreslagits beträffande 38 § 1 mom. KL i uppräkningen i 3 § 1 mom. d) och 6 § 2 mom. första stycket c) förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt särskilt angivas även fondandelsbevis. Såvitt avser kupongskatten synes fondandelsbevisen böra jämställas med aktier. Härav betingade tillägg till kupongskatteförordningen och till 6 § 1 mom. första stycket c) förmögenhetsskatteförordningen bör därför göras. Beträffande taxeringsförordningen bör 154

skyldigheten att lämna uppgift om erhållen utdelning på fondandelsbevis vara densamma som nu gäller i fråga om aktieutdelning. Detta föranleder tillägg till 43 § 1 och 2 mom., på sätt av utredningen framlagt förslag utvisar.

SOU 1969: 16

9 Bankinstituts rätt att förvärva fondandelsbevis, m. m.

I direktiven för aktiefondsutredningen har framhållits att utredningen bör beakta, bl. a., frågan om bank - som i princip inte får förvärva aktier - bör ha rätt att förvärva aktiefondsbevis. De huvudsakliga bestämmelserna angående bankaktiebolags rätt att förvärva egendom återfinns i 54 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse (banklagen). Enligt nämnda paragraf får bankbolag ej - med vissa i 55 och 56 §§ samma lag angivna undantag, vilka i förevarande sammanhang saknar betydelse - för egen räkning driva handel med eller förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom s. k. förlagsbevis. Bland undantagen kan i förevarande sammanhang nämnas att bankbolag, som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden, får förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen samt att sådant bolag får förvärva annan än i 54 § avsedd egendom för att skydda sig för förlust. För närvarande skulle måhända kunna göras gällande att de nuvarande aktiefondsbevisen har karaktär av en sorts löpande skuldebrev och att de därför är att betrakta som sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, vilka bankbolagen enligt nyssnämnda stadgande äger rätt att förvärva. Utredningen har emellertid - såsom framgår av kap. 7.11.1 - intagit den ståndSOU 1969: 16

punkten att fondandelsbevisen enligt den av utredningen föreslagna lagen om värdepappersfondrörelse inte kan anses vara jämställda med skuldebrev utan närmast är att betrakta som värdepapper av en egen typ (»sui generis») med den rätt som denna lag ger dem. Med ett sådant betraktelsesätt står det klart att fondandelsbevisen inte kan hänföras till den kategori värdepapper, som bankbolagen enligt gällande banklagstiftning äger rätt att förvärva. Vid ett godtagande av utredningens lagförslag erfordras sålunda ändring av banklagen för den händelse det befinnes önskvärt att låta bankbolagen få förvärva fondandelsbevis. Vid bedömande av frågan om bankbolagen bör medges rätt att förvärva fondandelsbevis torde det ligga nära till hands att göra en jämförelse med vad som gäller i fråga om bankbolagens rätt att förvärva aktier. Av det nyss nämnda stadgandet i banklagen framgår att det i princip råder förbud för bankbolagen att förvärva aktier. Denna begränsning av banks aktieförvärvsrätt tillkom genom en år 1933 vidtagen ändring i då gällande banklag. Till grund för denna låg utredningar av 1924 års bankkommitté och 1932 års banksakkunniga. 1924 års kommitté föreslog att den tidigare gällande, mera vidsträckta rätten för bankerna att förvärva aktier skulle upphöra och anförde härom: Aktieförvärvsrätten hade haft mindre goda

verkningar. Bankernas tidigare innehav av aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen bestode i att förvalta eller driva handel med aktier och fast egendom, hade visserligen numera helt avförts från aktieportföljerna. Men också då aktieförvärvsrätten inriktats på andra slag av aktier, hade bankerna under den senaste krisperioden lidit avsevärda förluster på aktieinnehav. Särskilt de stora krediterna till dotter- och sidobolag, vilka krediter i allmänhet använts just för aktieförvärv, ådagalade, att aktieförvärvsrätten i bankverksamheten infört ett spekulationsmoment, som i viss mån torde hava påverkat bankverksamheten i dess helhet. Det vore därför, ansåg kommittén, ur bankverksamhetens egen synpunkt lyckligast om aktieförvärvsrätten försvunne. Till samma resultat komme man, om saken såges ur näringslivets synpunkt. I den mån en yrkesmässigt driven emissionsrörelse ur det allmännas synpunkt ansåges önskvärd, vore det bättre, att den bedreves helt skild från bankerna av självständiga, för ändamålet särskilt bildade bolag. Det stöd, företagen i övrigt kunde behöva, lämnades bäst genom bankkrediter. 1932 års sakkunniga anslöt sig till kommitténs förslag om aktieförvärvsrättens borttagande och uttalade följande: De sakkunniga utginge därifrån, att bankverksamheten borde i möjligaste mån befrias från sådana spekulativa inslag, som kunde medföra fara för det åt bankerna anförtrodda insättarekapitalet. Förlust å ett aktieförvärv kunde vara en förlust, som en bank kunde bära utan större svårighet, men aktieinnehavet kunde å andra sidan, såsom 1924 års kommitté framhållit, föranleda en bank till en kreditgivning, som innebure en förlustrisk av betydligt större omfattning än den, som vore förknippad med aktieinnehavet i och för sig. Rätten att förvärva aktier medförde lätt nog, att banken blev företagare och ej endast kreditgivare, men en sådan utveckling syntes lagstiftningen ej böra befrämja. Den med kreditgivningen förenade risken vore så avsevärd, att bankerna därutöver ej borde påtaga sig även företagarerisk. Tillätes bankerna förvärva aktier, torde man svårligen kunna förhindra bankerna att genom bolag driva verksamhet av allehanda slag, varigenom de lagbestämda gränserna för tillåten bankverksamhet skulle väsentligt förlora i betydelse. Om det med fog kunde påstås, att ett borttagande av bankernas aktieförvärvsrätt skulle medföra svårigheter för näringslivets kapitalförsörjning, vore detta givetvis ett argument, vartill ej ringa hänsyn borde tagas. Emellertid torde de senare årens erfarenheter ej giva stöd åt ett dylikt påstående. I den mån bankerna 156

borde tillgodose näringsföretagens kajitalbehov, skedde detta lämpligast genom kreditgivningen. I den proposition (1933: 167), son låg till grund för 1933 års ändring i då gällande banklag, anslöt sig föredragande departementschefen till den av såväl 1924 års kommitté som 1932 års sakkunniga hävdade ståndpunkten, att rätt för bank att förvärva aktier i princip bör vara utesluten. Han åberopade till stöd för denna ståncpunkt de skäl, som av kommittén och de sakkunniga härutinnan anförts. Dessa kunde enligt departementschefen i huvudsak sanmanfattas sålunda, att å ena sidan en banks innehav av aktier i viss mån innebär en risk för osund och för bankens egentliga verksamhet främmande spekulation, cch att å andra sidan ett förbud för bankena att inneha aktier ej kan anses medföra någon olägenhet för näringslivet, vilket barkerna lämpligare än genom att såsom delägare insätta kapital i företagen borde stödja genom kreditgivning. En särskild anledning till att låta bankerna förvärva fondandelsbevis är att detta skulle kunna komma att på ett förmånligt sätt underlätta omsättningen av sådana bevis. Erfarenheterna från Västtyskland visar nämligen att flertalet av de banker, som äger eller är delägare i fondbolag, fö: egen räkning återköper bolagets fondandelsbevis till ett förmånligare pris än som kan uppnås vid ett inlösenförfarande i enlighet med de för fonden gällande fondbestämmelserna. Genom att bankerna på nytt säljer bevisen minskar de den med det reguljära inlösenförfarandet förenade kostnaden. Det kan enligt utredningens mening inte uteslutas att även de svenska bankbolagen skulle vara beredda att - om de medgåves rätt att förvärva fondandelsbevis - från fondandelsägare köpa sådana bevis till ett pris, som överstiger vad vederbörande fondbolag betalar vid inlösen av bevisen. De skäl, som åberopats såsom grund för förbudet för bankbolag att förvärva aktier, har ej samma styrka när fråga är om förvärv av fondandelsbevis. Emellertid torde det i vart fall teoretiskt SOU 1969:16

inte helt kunna bortses frän risker för en olämplig kreditgivning till förmån för de företag, vars aktier är representerade i värdepappersfonder, i vilka banken äger fondandelsbevis, eller för fondbolag, som förvaltar sådana fonder. Teoretiskt sett skulle det också kunna tänkas att en bank genom förvärv av fondandelsbevis kunde föranleda ett fondbolag att förvärva aktier i ett bolag, som banken önskade stödja. På grund härav och under beaktande av det klara fasthållande vid de tidigare principerna för bankbolagens egendomsförvärv, som kommit till uttryck i prop. 1968: 143 angående vissa ändringar i banklagstiftningen, har utredningen ansett sig sakna tillräcklig anledning att framlägga förslag om rätt för bankinstituten att förvärva fondandelsbevis. I förevarande sammanhang vill utredningen framhålla att, om dess uppfattning om fondandelsbevisens karaktär av värdepapper av särskild typ godtas, ändringar måhända bör vidtas i de definitioner på begreppet fondpapper, som finns intagna i 1 § lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet samt 1 § lagen samma dag med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper. Utredningen har emellertid inte funnit det erforderligt att i dessa avseenden framlägga förslag till ny lagtext. Det är även tänkbart att den omständigheten att ett fondandelsbevis kommer att betraktas som ett särskilt slag av värdepapper bör föranleda vissa ändringar eller förtydliganden i gällande valutareglerande föreskrifter.

SOU 1969: 16

Värdepappersförsäljning mot förskottsbetalning 10

Värdepappersförsäljning mot förskottsbetalning

10.1 Nuvarande

förhållanden

Såsom i utredningsdirektiven angetts har handeln med aktier under senare år bl. a. kommit att ske i den formen, att aktier säljs mot förskottsbetalning i mindre poster. Denna försäljningsform har en föregångare i den sedan länge existerande avbetalningshandeln med svenska statens premieobligationer. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 19 maj 1939 med vissa bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobligationer får endast riksgäldskontoret eller den, som erhållit dess medgivande, vid yrkesmässig försäljning av premieobligation uppta betalning i särskilda poster eller innehålla obligation såsom säkerhet för köpeskillingen. Sådan avbetalningsförsäljning bedrivs, efter tillstånd av riksgäldskontoret, f. n. av två företag, nämligen Bonniers Obligationsavdelning AB och Åhlén & Holm AB. I samband med tillståndens beviljande har bolagen fått förplikta sig att iaktta vissa i särskilt tillståndsbevis närmare angivna bestämmelser. Dessa avser bl. a. det försäljningspris, som bolaget i fråga äger utta på såväl de obligationer, vilka övertas från riksgäldskontoret, som de obligationer, vilka bolaget förvärvar annorstädes. Också den tidrymd, inom vilken köparens avbetalningar skall vara fullgjorda, samt förfaringssättet, därest avbetalning ej fullgörs på bestämd tid, finns angivna i bestämmelSOU 1969: 16

serna. Riksgäldskontoret har även tillförsäkrat sig rätt att utöva den kontroll över försäljningen, som kan finnas erforderlig. Mellan riksgäldskontoret och bolagen upprättas dessutom särskilda avtal, som närmare reglerar bolagens övertagande av obligationer för försäljning till allmänheten. Enligt dessa avtal skall obligation utlämnas till bolagen törst sedan full likvid erlagts för densamma. Intill dess så skett, skall obligationen kvarligga hos riksgäldskontoret såsom pant för fullgörande av bolagens betalningsskyldighet enligt avtalet. Vid avbetalningsköp av premieobligationer erhåller köparen inte originalobligationerna förrän samtliga avbetalningar fullgjorts. I samband med den första avbetalningen brukar köparen i stället tillställas ett inköpsbevis, på vilket de försålda obligationernas serie och ordningsnummer samt årgång angetts. Beviset innehåller även en inbetalningsplan och inköpsregler. Köparen erhåller full vinsträtt på de med inköpsbeviset avsedda obligationerna i dragningarna under avbetalningstiden. Försäljning av aktier i former som liknar avbetalningshandeln med premieobligationer bedrivs f. n. av två företag, nämligen Bonniers Obligationsavdelning AB och Aktiespararnas Investerings AB, som står nyssnämnda bolag nära. Den av Bonniers Obligationsavdelning AB bedrivna aktieförsäljningen, som numera går under benämningen Bonniers Aktieav159

delning, utövades tidigare av ett särskilt bolag, AB Aktieköp. Detta bildades år 1958. Enligt bolagsordningen skulle bolaget äga och driva handel med värdepapper samt idka därmed förenlig verksamhet. Aktiekapitalet skulle utgöra minst 5 000 kr. och högst 15 000 kr. Bolaget var som kommissionsbolag knutet till Bonniers Obligationsavdelning AB, vilket, såsom förut nämnts, har riksgäldskontorets tillstånd att försälja premieobligationer på avbetalning. Sistnämnda bolag, som f. n. har ett aktiekapital på 390 000 kr. jämte en dispositionsfond på 2 milj. kr., hade genom internt avtal med Aktieköp åtagit sig att svara för fullgörandet av Aktieköps samtliga förbindelser. Med försäljningen av premieobligationer som förebild hade Aktieköps rörelse lagts upp som en försäljning av aktier på avbetalning. Genom annonser i pressen erbjöd man allmänheten att förvärva aktier i svenska börsnoterade företag genom insatsköp med månatliga insatser. Sex å sju olika typer av aktieköp förekom, vilka under senare år betingade en kostnad mellan 750 och 5 000 kr. Varje aktieköp utgjorde ett »paket» med aktier från skilda bolag. Köpens sammansättning varierade från tid till annan, beroende på växlingar i aktiekurserna. Köparen skulle vid beställningen erlägga en grundinsats av 5 % av priset för aktieköpet och därefter betala nio månadsinsatser om vardera 10 % samt en slutinsats på 5 %. Efter erläggandet av grundinsatsen erhöll köparen ett aktiebevis, som angav de aktier köpet omfattade, den insatsplan, efter vilken köpet skulle fullföljas, samt övriga bestämmelser för aktieköpet. Aktiebeviset, som var försett med ett kontrollnummer, fick inte överlåtas av köparen på annan utan medgivande av Aktieköp. När den första månadsinsatsen erlagts av köparen »reserverades» aktierna för honom av Aktieköp. Efter det att slutinsatsen betalats, översändes de inköpta aktierna med tillhörande kuponger till köparen. Först i och med detta övergick äganderätten till aktierna och rätten till avkastning på köparen. Utdelning på aktierna under avbetalningstiden tillföll Aktieköp, medan rätten till ny- och 160

fondemissioner under samma tid tillkom köparen. Om denne inte fullföljde inbetalningsplanen, kunde han återfå erlagda insatser med undantag av ett belopp om 15 % av aktieköpet, motsvarande grundinsatsen och första månadens investering. Detta belopp behöll bolaget som täckning för ombudsprovisioner, omkostnader och riskpremie för ev. kursfall under investeringstiden. Förutom genom annonsering skedde försäljningen genom ombud, som delvis var gemensamma för Aktieköp och Bonniers Obligationsavdelning AB. Aktieköp hade emellertid även särskilt utbildade ombud enbart för aktieförsäljningen. Ombuden gjorde hembesök, som oftast var föregångna av meddelande per brev eller telefon. Deras försäljningsprovision utgjorde llh % av varje aktieköp. På grund av att aktieköpen betingade fasta priser - som förut nämnts mellan 750 och 5 000 kr. - kom omkostnadspåläggen att variera. Aktieköps rörelse hade sin största omfattning år 1965, då försäljningen uppgick till mellan 4 och 5 milj. kr. En under år 1966 genomförd omläggning av verksamheten innebar att verksamheten därefter drivs direkt av Bonniers Obligationsavdelning AB, såsom nyss anförts, under benämningen Bonniers Aktieavdelning. Försäljningen genom ombud övergavs och all försäljning sker numera medelst annonsering och cirkulär. Vidare borttogs systemet med fasta priser för varje aktieköp och i samband därmed ändrades principerna för aktiepaketens sammansättning. Nu säljs fasta kombinationer av aktier, där priset varierar med hänsyn till börspriserna på de i kombinationen ingående aktierna. Köparen kan således nu välja mellan aktiepaket av skilda typer, representerande viss bransch (t. ex. verkstadsaktier) eller sammansatta med tanke på hög avkastning, tillväxt, stor riskspridning osv. 1 april 1967 bestod sortimentet exempelvis av tre »grupper» verkstadsaktier, en »Högavkastningsgrupp», en »Marknadsexpansiv grupp», två »allmänna grupper» och två »finansgrupper». Om en köpare önskar investera i andra aktier än de SOU 1969: 16

som ingår i de erbjudna paketen, kan bolaget även åta sig att ordna speciellt sammansatta paket. Priserna på aktiepaketen grundas på börspriserna den dag köparens beställning inkommer till bolaget. Till dessa priser kommer ett tillägg av dels 5lk % för räntekostnader och dels 4-7V2 %, beroende på köpets storlek, för administrativa kostnader, inbegripet courtage och stämpelavgifter. Paketpriserna varierade t. ex. den 4 april 1967 mellan 940 kr. för den billigaste verkstadsgruppen och 9 580 kr. för den dyraste »allmänna gruppen». Insatserna skall betalas med lika stora belopp under tio månader. För paketpris överstigande 3 000 kr. kan dock insatstiden fördubblas till 20 månader. Priset på aktiepaketet, vars innehåll således bestämts i och med beställningen, blir bindande för bolaget då köparens första investering, grundinsatsen, kommit bolaget tillhanda. Samtidigt reserveras de önskade aktierna för köparens räkning och bibehålls sedan reserverade under förutsättning att investeringsplanen fullföljs och övriga för köpet gällande bestämmelser iakttas. Bolaget har ett lager av aktier och den reservering, som äger rum, sker enbart bokföringsmässigt. Köparen tillgodoräknas ej utdelning på aktie, som blir tillgänglig för lyftning under investeringstiden, men äger däremot rätt till fond- och nyemissioner under samma tid. Ev. emissioner, som inträffar under insatstiden, bevakas av bolaget för köparens räkning. Uppkomna kursvinster och kursförluster blir givetvis köparens. Vid underlåtenhet att inom fastställd tid verkställa insatserna äger bolaget viss tid efter ohörsammad påminnelse annullera insatsköpet, varvid köparen förlorar sin rätt till de reserverade aktierna. Han erhåller emellertid efter sådan annullering rätt till återbetalning av erlagt belopp upp till 100 % av börsvärdet den dag annullering sker med undantag för grundinsatsen, som bolaget behåller som ersättning för sina kostnader. En motsvarande återbetalning kan den köpare erhålla, som ej önskar fullfölja investeringsplanen. När köpet fullföljs erhåller köparen efter slutbetalning aktierna med tillhörande kuponger samt avräkningsSOU 1969: 16 U—914147

nota. Aktieavdelningens verksamhet har hittills inte haft större omfattning. Aktiespararnas Investerings AB (Aktieinvest) bildades år 1960. Föremål för bolagets verksamhet är enligt bolagsordningen att driva handel med aktier och andra värdepapper samt idka annan därmed förenlig verksamhet. Aktiekapitalet skall vara minst 5 000 kr. och högst 15 000 kr. Styrelsen skall bestå av högst sju ledamöter. Den av Aktieinvest tillämpade försäljningsformen skiljer sig i hög grad från den som Bonniers Aktieavdelning tillämpar. Den bygger på den från Amerikas förenta stater hämtade s. k. dollar-cost-averaging-principen. Denna innebär, att ett och samma belopp med regelbundna mellanrum används för inköp av ett och samma slags aktier oberoende av den vid inköpstillfället rådande aktiekursen. Det genomsnittliga inköpspriset för aktierna under en viss inköpsperiod kommer då att bli lägre än aktiernas genomsnittskurs under perioden. Detta gynnsamma resultat är en naturlig följd av att när aktiekursen är låg man för samma belopp förvärvar flera aktier än när kursen är hög. Den som vill förvärva aktier genom Aktieinvest får teckna ett avtal med bolaget, enligt vilket han förklarar sig ämna varje månad genom bolaget investera ett visst fast belopp, minst 150 kr., för aktier eller kvotdelar av aktier i ett angivet börsnoterat bolag så långt det inbetalade beloppet förslår. Detta bolag får investeraren - av Aktieinvest benämnd aktiesparare - själv ange, men Aktieinvest rekommenderar vissa bolag, som enligt dess mening bäst lämpar sig för de investeringsprogram som Aktieinvest erbjuder. Enligt avtalet mellan Aktieinvest och aktiespararen har denne att inbetala de månatliga likviderna senast den tredje i varje månad. Priset på de aktier och aktieandelar, för vilka aktiespararen sålunda betalar, skall i fråga om investeringsmedel, som kommit Aktieinvest tillhanda senast den tredje dagen i månaden, vara börskursen på den femte börsdagen i samma månad. För medel som inkommer senare än tredje dagen en månad skall priset vara börskursen på den femte börsdagen i 161

påföljande månad. Så snart aktieinvestering skett, tillställs aktiespararen en avräkningsnota, som utgör bevis om investeringen. På denna anges även aktiespararens totala innehav av aktier och aktieandelar. Aktieinvest deponerar de inköpta aktierna i en banks notariatavdelning i sitt namn, men överlämnar månatligen till banken uppgifter om samtliga aktiesparares namn och adresser samt om det totala antal aktier av olika slag som aktiespararna gemensamt är berättigade till. Sistnämnda uppgifter skall vara kontrollerade genom försorg av Aktieinvests auktoriserade revisor, som ansvarar för att de överensstämmer med Aktieinvests bokföring. Banken underrättas om att de deponerade aktierna utgör säkerhet för aktiespararnas anspråk gentemot Aktieinvest. Till depån hörande värden får utlämnas till Aktieinvest endast sedan det genom revisorns försorg konstaterats, att vad som kvarligger i depån täcker samtliga aktiesparares aktieanspråk, eller att utlämnandet erfordras för att Aktieinvest skall kunna vidta vissa speciella åtgärder. De utdelningar, som faller på aktiespararens aktier och aktieandelar, utkvitteras av Aktieinvest, som mottager dessa som likvid för ytterligare aktieandelar som förvärvas av aktiespararen. Vid fondemissioner ombesörjer Aktieinvest att aktiespararens aktieinnehav automatiskt utökas med de fondaktier och aktieandelar, till vilka aktiespararens innehav före emissionen berättigar denne. Vid nyemissioner köper Aktieinvest de teckningsrätter, som belöper på aktiespararens innehav av aktier och andelar, och reinvesterar likviden för aktiespararens räkning, önskar aktiespararen hemtaga aktier, som Aktieinvest förvarar för hans räkning, kan han beordra detta i den mån hans innehav uppgår till jämna tiotal aktier. För att möjliggöra aktiespararens deltagande i bolagsstämma i det bolag, vari aktiespararen förvärvat aktier, åtar sig Aktieinvest att på begäran låta inregistrera aktiespararens först slutbetalade hela aktie, som därefter översänds till aktiespararen. Aktiespararen äger när som helst begära, att Aktieinvest återköper hans aktier och ak162

tieandelar. Vid sådan försäljning erhåLer aktiespararen ett pris motsvarande börskursen på den andra börsdagen efter den dag då försäljningsordern mottagits. Aktieinvjst äger härvid debitera aktiespararen 0,9 % av försäljningssumman jämte kostnaderna för stämpel och courtage. Om aktiespararen uppsäger det med Aktieinvest träffade avtalet, skall han samtidigt lämna bolaget instruktioner om hur det skall förfaras ned hans aktieinnehav. Uppsägs avtalet av Aktieinvest, skall bolaget samtidigt begära aktiespararens instruktioner i berört hänseende. För sin service betingar sig Aktieinvest en avgift, vilken varierar från 4,8 % rid investering som understiger 500 kr. -ill 1,95% vid investering över 5 000 kr. I denna avgift ingår courtage och stämpelavgifter. Härtill kommer en förvaringsavgift av 0,35 % av dagsvärdet på aktiespararens aktier, vilken debiteras en gång per år. Aktieinvests rörelse har hittills inte haft någon större omfattning. Under senare tid har även fondandelsbevis börjat försäljas mot förskottsbetalning. Såsom framgår av kap. 4 introducerade Åhlén & Holms aktieavdelning hösten 1967 en sådan försäljningsform i fråga om andelsbevis i de s. k. Koncentrafondema. Köparen får därvid öppna ett s. k. månadskonto och har att månatligen inbetala vissa överenskomna jämna belopp mellan 50 och 500 kr. För varje gjord inbetalning köper aktieavdelningen för inbetalarens räkning andelar i en av denne vald Koncentrafond till försäljningspriset jämte visst courtage per den sista i samma månad. Hela det inbetalade beloppet placeras i fondandelar och del av fondandel. I juni månad varje år översänder aktieavdelningen till inbetalaren aktiefondsbevis på det antal fondandelar, som denne uppnått under tiden fr. o. m. juni månad föregående år. Aktiefondsbevisen förvaras under året för aktieavdelningens räkning hos Svenska Handelsbankens notariatavdelning. 10.2 Utredningens överväganden och förslag Av den föregående framställningen framgår att försäljning av värdepapper mot betalSOU 1969: 16

ning i förskott genom regelbundna insatser f. n. sker på två olika sätt. I det ena fallet är det fråga om en försäljning av redan fr. o. m. köpeavtalets ingående för köparens räkning reserverade värdepapper, varvid dock köparen ej får dem utlämnade till sig innan köpeskillingen eller viss del därav blivit erlagd. Frånsett att värdepapperen inte redan i samband med köpeavtalets slutande överlämnas till köparen, påminner denna försäljningsform i mycket om vanlig avbetalningshandel. Den andra verksamhetsformen består i mottagande av uppdrag att för medel, som uppdragsgivaren enligt avtalad plan inbetalar i skilda poster, fortlöpande inköpa och tills vidare förvalta visst eller vissa slag av värdepapper eller, om insatt belopp ej förslår till förvärv av helt sådant papper, kvotdelar därav. Detta försäljningssätt innebär i princip att värdepapperen av säljaren-uppdragstagaren anskaffas först när vederbörlig insatspost kommit honom till hända. I båda de berörda fallen uppkommer ett antal olika spörsmål av rättslig natur beträffande förhållandet såväl mellan avtalsparterna som till utomstående tredje man. Flertalet av dessa problem torde finna en tillfredsställande lösning i avtals- och köplagarna samt annan redan gällande rätt. Det bör dock härvid framhållas, att lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp endast har avseende på försäljning av lösöre, vilket begrepp inte omfattar värdepapper. Det föreligger emellertid vid båda verksamhetsformerna en framför allt för förvärvaren väsentlig fråga, som f. n. inte är tillfredsställande löst, nämligen hur köparens rätt till värdepapperen skall kunna säkerställas innan dessa kommit i hans besittning. Vidare medför den omständigheten att avbetalningslagen inte är tillämplig på värdepappersförsäljning att den, som förvärvar värdepapper på avbetalning, inte kommer i åtnjutande av det skydd som avbetalningslagen lämnar köparen i de fall denne underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet och säljaren därför vill återta godset. Slutligen kan framhållas att de berörda verksamhetsformerna är av sådan art, SOU 1969: 16

att det från allmän synpunkt måste anses önskvärt att de, i likhet med fondhandel i allmänhet, underkastas viss kontroll. Med hänsyn till framför allt nyssnämnda omständigheter anser utredningen en viss lagreglering på nu ifrågavarande område önskvärd. Denna torde dock kunna i huvudsak begränsas till bestämmelser angående de angivna väsentliga frågorna. Vad angår tillämpningsområdet för en lagstiftning av angiven art bör enligt utredningens mening lagen endast avse sådan verksamhet som sker yrkesmässigt. Det torde sålunda saknas anledning att särskilt reglera alla de mer eller mindre tillfälliga enskilda avtal mellan två parter av ett innehåll, som kan täckas av i lagen upptagna definitioner. Från tillämpningsområdet synes vidare böra undantas avbetalningshandeln med svenska statens premieobligationer, beträffande vilken, såsom tidigare anförts, redan finns en författningsmässig reglering. Utredningen har inte heller funnit erforderligt att verksamhet av nu berört slag, som kan komma att bedrivas av bankinstitut eller fondkommissionärer, underkastas lagens bestämmelser. I fråga om den avbetalningsliknande verksamhetsformen synes lagen endast böra vara tillämplig på sådan försäljning av värdepapper som sker mot betalning i särskilda poster och som är förknippad med villkoret att köparen ej skall äga rätt att få värdepapperen utlämnade till sig innan köpeskillingen eller viss del därav blivit erlagd. Det är endast i fall där sådant villkor uppställs som frågan om värdepapperens säkerställande för köparens räkning kräver särskilda bestämmelser. Om säljaren däremot redan i samband med köpeavtalets ingående överlämnar värdepapperen till köparen, föreligger inte något sådant behov. Vad beträffar den andra verksamhetsformen torde lagen böra begränsas till sådana fall, där uppdrag lämnats att den ena avtalsparten fortlöpande skall under viss tid eller tills vidare inköpa värdepapper eller kvotdelar av värdepapper för den andra partens räkning med skyldighet för den sistnämnde att i princip i förskott er163

lägga betalning i poster enligt en särskild plan. Enstaka eller mera tillfälliga uppdrag att förvärva värdepapper åt annan person bör sålunda inte omfattas av lagstiftningen även om betalningen skall erläggas successivt. De nu berörda bestämmelserna om lagens tillämpningsområde har intagits i den föreslagna lagens 1 §. Enligt utredningens mening torde kravet på trygghet för den som anlitar nu ifrågavarande former av sparande knappast kunna tillgodoses enbart genom att en reglering i lag sker av de förut berörda speciella frågorna. I likhet med vad som gäller i fråga om bank- och fondkommissionärsverksamhet och av utredningen föreslagits skola gälla beträffande värdepappersfondrörelse torde såsom förutsättning för utövande av verksamhet av nu ifrågavarande slag böra uppställas krav på tillstånd av myndighet. Likaså torde verksamheten böra underkastas offentlig tillsyn. Det synes härvid ligga närmast till hands att såväl den tillståndsgivande uppgiften som uppdraget att vara tillsynsmyndighet anförtros åt bankinspektionen. Vad utredningen tidigare i kap. 7.2 anfört till stöd för sitt förslag om tillståndstvång och om tillsynsmyndighet för fondbolagen har i sina huvuddrag giltighet även i nu förevarande avseende. I förslaget till lag om värdepappersfondrörelse har utredningen vidare på anförda skäl (se 7.3) upptagit krav på att sådan rörelse får utövas endast i aktiebolagets form. Vad utredningen anfört till stöd därför äger i stort sett motsvarande tillämpning beträffande de verksamhetsformer, varom nu är fråga. Utredningen har på grund härav ansett sig böra föreslå att även dylik verksamhet får utövas endast av aktiebolag. Utöver kravet på aktiebolagsform anser utredningen - i likhet med vad som föreslagits i fråga om fondbolagen - att såsom förutsättning för tillstånd bör gälla att bolaget inte befinns olämpligt att utöva rörelse av nu ifrågavarande slag. Vad utredningen ovan under kap. 7.4.4 anfört rörande olämplighet att utöva värdepappersfondrörelse kan åberopas även i föreliggande hän164

seende. Däremot har utredningen inte funnit tillräcklig anledning att, på sätt som skett beträffande fondbolagen, föreslå krav på visst minimikapital såsom villkor för erhållande av tillstånd. Ett meddelat tillstånd bör av naturliga skäl kunna återkallas om grundad anledning uppkommit. Befogenheten därtill bör ankomma på samma myndighet som har att meddela tillstånd. Föreskrifter om företagsform och tillståndsgivning har upptagits i lagförslagets 2 § och om tillsynsmyndighet i 6 §. Vad härefter angår den betydelsefulla frågan hur de försålda värdepapperen skall kunna säkerställas för köparens räkning, innan denne fått dem i sin besittning, bör till en början erinras om bestämmelsen i 36 § 3 mom. aktiebolagslagen. Enligt detta lagrum är överlåtelse eller pantsättning av aktiebrev ej gällande mot överlåtarens eller pantsättarens borgenärer, med mindre den till vilken överlåtelse eller pantsättning skett fått handlingen i besittning. Motsvarande torde gälla för samtliga värdepapper, som synes kunna ifrågakomma för avbetalningsförsäljning. Detta innebär vid den avbetalningsliknande försäljningsformen att köparen inte har något skydd mot säljarens borgenärer i fråga om det värdepapper, som han håller på att betala eller ev. redan betalt, innan han fått värdepapperet överlämnat till sig. Inte heller har köparen i händelse av säljarens obestånd något särskilt rättsskydd för de redan inbetalade medlen utan likställs t. ex. vid säljarens konkurs med dennes övriga oprioriterade borgenärer. Vid den verksamhetsform, som har karaktär av fortlöpande inköpsuppdrag, är situationen likartad. Även här saknar uppdragsgivaren sakrättsligt skydd för inköpta värdepapper, som är kvar i säljarens besittning, eller för inbetalade medel, för vilka värdepapper ej förvärvats. Nu angivna förhållanden måste anses klart otillfredsställande. Vid övervägande av olika lösningar av det föreliggande problemet har utredningen funnit den lämpligaste utvägen vara att uppställa krav på att de värdepapper, som är SOU 1969: 16

föremål för förvärv i nu ifrågavarande ordning, skall vara nedsatta i förvar hos utomstående tredje man med skyldighet för denne att inte utlämna värdepapperen till någondera avtalsparten till motpartens förfång. I avbetalningsfallet bör sålunda nedsättningen ske omedelbart i samband med försäljningen och bör i princip innefatta förbud att utlämna värdepapperen till någondera parten såvida ej motparten medger detta. Med hänsyn till att det i fall, där säljaren hävt köpet, skulle kunna tänkas bli förenat med svårigheter för denne att få ett uttryckligt medgivande från köparen att utfå värdepapperen, har utredningen emellertid ansett att säljaren också utan sådant medgivande skall kunna få värdepapperen utlämnade till sig, om han kan visa att köpet blivit hävt. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att en nedsättning av angivet slag inte torde medföra att värdepapperen därigenom kan anses ha kommit i köparens besittning. Säljaren synes därför inte på grund av förhållande, som avses i 28 § andra stycket köplagen, ha förlorat sin hävningsrätt under avbetalningstiden. Även om det skulle befinnas att värdepapperen genom nedsättningen kommit i köparens besittning, torde säljaren ändock inte kunna anses betagen sin rätt att häva köpet, enär de förutsättningar, under vilka värdepapperen nedsatts, måste anses innefatta sådant förbehåll om bibehållen hävningsrätt, varom förmäles i nyssnämnda lagrum. Vad härefter angår det fall att värdepapper anskaffats till fullgörande av fortlöpande inköpsuppdrag av i lagen avsett slag bör värdepapperet - om det ej genast utlämnas till uppdragsgivaren - nedsättas hos tredje man omedelbart efter det att det anskaffats. I detta fall får den fulla äganderätten till värdepapperet anses övergå till uppdragsgivaren så snart detta nedsatts och det förbehåll, som bör träffas i samband med nedsättningen, synes därför böra innebära att värdepapperet ej får utlämnas till annan än uppdragsgivaren, såvida ej bolaget kan visa att dennes rätt SOU 1969: 16

till värdepapperet upphört. För den händelse att det av en uppdragsgivare inbetalade beloppet ej förslår till inköp av mera än en kvotdel av värdepapper, skall dock ett värdepapper av det med köpet avsedda slaget avsättas till säkerhet för denna kvotdel. Om flera av bolagets uppdragsgivare av nu angiven anledning skulle vara berättigade till kvotdelar av värdepapper av samma slag, bör bolaget äga rätt att för dessas gemensamma räkning nedsätta det antal värdepapper, som motsvarar de sammanlagda kvotdelarna. För härvid ev. slutligen överskjutande kvotdel bör bolaget ha att nedsätta ytterligare ett värdepapper. Nedsättningar, som sker på sätt nu angetts, torde inte endast säkerställa förvärvarens rätt till värdepapperet utan även enligt allmänna rättsgrundsatser medföra att utmätning av nedsatt värdepapper inte kan verkställas för någondera partens skuld utan att motpartens rätt till värdepapperet respekteras. Den föreslagna nedsättningen av värdepapper bör inte få verkställas hos vilken tredje man som helst. Med hänsyn till att olika problem av såväl juridisk som förmögenhetsförvaltande natur kan uppkomma beträffande de nedsatta värdepapperen, bör härvidlag samma krav uppställas som av utredningen föreslagits i fråga om förvaringsbank för värdepappersfond. Bestämmelser om nedsättning av försålda värdepapper har intagits i lagförslagets 3 § första stycket samt 4 och 5 §§. Avbetalningskontrakt har tidigare i andra sammanhang ofta visat sig innehålla mycket stränga bestämmelser angående påföljden av att köparen brister i sin betalningsskyldighet. Med hänsyn härtill har i lagen om avbetalningsköp intagits vissa bestämmelser med syfte att förhindra att en dylik särskilt avtalad påföljd görs gällande i sådana fall, där det dröjsmål, som ligger köparen till last, kan anses vara av ringa betydelse. I 2 § nämnda lag stadgas sålunda bl. a. att, om köparen underlåter att erlägga förfallen avbetalningspost eller eljest fullgöra sin betalningsskyldighet, säljaren inte på grund därav äger rätt att taga 165

godset åter, utkräva post, som eljest ej var förfallen, eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre köparens underlåtenhet avser belopp, som utestår oguldet minst fjorton dagar utöver förfallodagen och detta belopp uppgår till viss närmare angiven del av avbetalningspriset. Enligt utredningens mening är det rimligt att ett liknande skydd bereds den som förvärvar värdepapper på avbetalning. Om köparen skulle underlåta att erlägga en förfallen betalningspost bör sålunda säljaren inte äga rätt att omedelbart häva köpet och därigenom få möjlighet att utbekomma de försålda värdepapperen från den kreditinrättning som förvarar dessa. I överensstämmelse med vad som gäller enligt avbetalningslagen bör säljaren i en sådan situation inte heller genast få utkräva en avbetalningspost, som eljest ej skulle vara förfallen, eller göra annan i köpeavtalet stadgad särskild påföljd gällande. Vad beträffar den tid, som i förevarande fall bör stå köparen till buds, innan säljaren får vidta någon av de berörda åtgärderna, måste beaktas, att värdepapper inte är helt jämförbara med de objekt, som vanligen är föremål för avbetalningshandel. Sålunda kan t. ex. en akties värde i motsats till vad som i regel är fallet beträffande annat avbetalningsgods - snabbt förändras och det kan för säljaren vara till stor nackdel redan att ha frågan om köpets bestånd svävande även under en kortare tid. Härtill kommer att köparens intresse av att få behålla avbetalningsgodset och fullfölja köpet i allmänhet torde vara vida starkare vid avbetalningsköp av de - redan i hans besittning komna - varaktiga bruksföremål dessa köp i allmänhet avser än när fråga är om förvärv på avbetalning av värdepapper. Utredningen har därför inte funnit det lämpligt eller erforderligt att i förevarande lagstiftning bibehålla den i avbetalningslagen angivna tidsfristen om fjorton dagar utan vill i stället föreslå, att säljaren skall äga rätt att vid avbetalningsförsäljning av värdepapper redan efter en vecka göra någon av de förut angivna påföljderna gällande. Det synes 166

emellertid rimligt att säljaren underrättar köparen om sin avsikt härvidlag. Utgångspunkt för beräkningen av den berörda veckan bör därför lämpligen angivas till den dag skriftlig påminnelse om den försummade betalningen avsänts till köparen. Den föreslagna respittiden om en vecka innebär endast att köparen kan vänta en vecka med betalningen utan att drabbas av de påföljder, som kontraktet kan innehålla för dröjsmål med likviden. Däremot föranleder ifrågavarande stadgande inte en framflyttning av förfallotiden för de särskilda avbetalningsposterna, utan säljaren är bibehållen vid sin rätt att, om ej betalning erläggs på utsatt tid, omedelbart låta i vanlig ordning indriva sin förfallna fordran. Det särskilda förfaringssättet vid köparens dröjsmål med betalning har reglerats i lagförslagets 3 § andra stycket. Det viktigaste skydd avbetalningslagen ger den, som köpt ett föremål på avbetalning, är att säljaren i fall, där han återtar godset, har ålagts att föranstalta om en på i lagen närmare angivet sätt anordnad uppgörelse av parternas mellanhavande i anledning av det mellan dem ingångna avtalet. Härvid skall, förutom ersättning för vissa kostnader, värdet av godset, då det återtas, räknas köparen till godo. medan säljaren tillgodoräknas bl. a. det oguldna beloppet av avbetalningspriset, dock med visst avdrag på den del därav, som ännu inte hunnit förfalla till betalning. Om godsets värde visar sig överstiga det belopp, som sålunda räknats säljaren till godo. äger denne inte återbekomma godset utan att gottgöra köparen för överskottet. Är åter godsets värde mindre än vad säljaren på sätt nyss sagts har att fordra, äger denne inte utkräva mer än det överskjutande beloppet. Enligt utredningens mening bör även vid avbetalningsförsäljning av värdepapper vissa regler uppställas för vad säljaren äger tillgodoräkna sig för den händelse avbetalningsköpet blir hävt. Om hävning skett har säljaren - såsom av vad tidigare anförts framgår - rätt att utbekomma de SOU 1969:16

försålda värdepapperen från den kreditinrättning, som omhänderhar dem och får därigenom tillgodonjuta deras gällande värde. Han bör då enligt utredningens uppfattning vara skyldig att till köparen återgälda den del av köpeskillingen som redan erlagts, varvid han dock bör vara berättigad att såsom en form av skadestånd göra visst avdrag för bl. a. täckande av de kostnader, vilka det hävda köpeavtalet kan ha förorsakat honom. För att förhindra missbruk från säljarens sida bör detta avdrag i lagen maximeras. Utredningen har ansett skäligt att det högsta belopp, som härvidlag bör få ifrågakomma, bestämmes till 10 % av köpeskillingen. För den händelse de försålda värdepapperens marknadsvärde vid hävningstillfället skulle visa sig understiga av säljaren redan uppburen betalning, är det emellertid enligt utredningens mening knappast rimligt att denne skall behöva till köparen återbära det belopp, varmed den redan erlagda köpeskillingen överstiger värdepapperens gällande värde. Detta belopp bör säljaren ävenledes äga rätt att behålla som en form av skadestånd. Någon ytterligare ersättning i liknande syfte synes säljaren däremot inte böra berättigas till. Enligt avbetalningslagen har en säljare visserligen rätt att, när avbetalningsgodsets värde vid den föreskrivna uppgörelsen är mindre än vad säljaren har att fordra, utkräva det överskjutande beloppet. Situationen är emellertid en helt annan vid vanlig avbetalningshandel än vid avbetalningsförsäljning av värdepapper. I förstnämnda fall har en värdeminskning av godset i allmänhet uppkommit till följd av bruk och slitning eller olyckshändelse och har därför ansetts böra drabba köparen. Vid försäljningen av värdepapper har däremot en ev. värdeminskning av värdepapperen uppkommit helt oberoende av köparens handlande. Utredningen har därför inte funnit anledning att föreslå någon motsvarighet till nu berörda bestämmelse i avbetalningslagen. Avsaknaden av ett sådant stadgande har emellertid föga praktisk betydelse med hänsyn till säljarens möjlighet att, där köparen är solvent, i stället för att häva köSOU 1969: 16

pet kräva dess fullföljande och härigenom komma i åtnjutande av det ifrågavarande överskjutande beloppet. Med hänsyn till vad sålunda anförts har i lagförslagets 3 § tredje stycket intagits föreskrift om att säljaren vid hävning ej får såsom skadestånd tillgodoräkna sig mera än som motsvarar dels det belopp varmed värdepapperens marknadsvärde vid hävningstillfället må understiga uppburen betalning, dels ytterligare en tiondel av den avtalade köpeskillingen. Denna bestämmelse bör av naturliga skäl vara av tvingande natur. I samma lagrum har därför upptagits ett stadgande att, i den mån skadeståndsvillkor i köpeavtalet är strängare mot köparen än nu sagts, villkoret skall vara ogiltigt. Vidare har i den föreslagna lagtexten upptagits bestämmelser om tillsynsmyndigheten och tillsynens utövande, vilka nära överensstämmer med såväl utredningens förslag i fråga om fondbolagen som vad som redan gäller för banker, sparbanker m. fl. Närmare kommentar till dessa bestämmelser synes därför knappast vara erforderlig. Bestämmelserna återfinns i lagförslagets 6-15 §§. Slutligen bör lagen innehålla bestämmelser, som stadgar straff för den som här i riket driver rörelse av det slag, varom i lagen är fråga, utan att vara berättigad därtill liksom för den styrelseledamot eller verkställande direktör hos bolag av nu ifrågavarande slag, vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift till bankinspektionen. Bestämmelser härom har intagits i lagförslagets 16 och 17 §§.

III

Stämpelskatter på värdepapper

11 Inledande ord

På grundval av stämpelutredningens betänkande »Stämpel- och expeditionsavgifter» (SOU 1961: 37) framlade chefen för finansdepartementet genom proposition den 28 februari 1964 (nr 75) bl. a. förslag till stämpelskatteförordning, som skulle ersätta 1914 års förordning angående stämpelavgiften, samt ett i samband därmed utarbetat förslag till förordning om vissa tekniska ändringar i den s. k. fondstämpelförordningen, dvs. förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Såvitt avsåg värdepapper godtog riksdagen förslagen utan någon ändring (BeU 42, rskr 167). Den nya stämpelskatteförordningen (i det följande benämnd SSF) utfärdades den 21 maj 1964 (nr 308) och trädde i kraft den 1 januari 1965. Samtidigt utfärdades förordning om ändring i fondstämpelförordningen (nr 309). Sedermera har utfärdats tillämpningsbestämmelser till stämpelskatteförordningen genom stämpelkungörelsen den 29 oktober 1964 (nr 619) och till fondstämpelförordningen genom kungörelse den 27 november 1964 (nr 754). I stort sett har vid 1964 års stämpelskattereform de materiella reglerna lämnats oförändrade. Som tidigare nämnts var fondstämpelförordningen vid stämpelutredningens arbete inte föremål för översyn i vidare mån än som föranleddes av stämpelutredningens nyssnämnda förslag rörande stämpelSOU 1969: 16

och expeditionsavgifter. Enligt direktiven för aktiefondsutredningen framstod en allmän översyn av den nu mer än femtio år gamla fondstämpelförordningen från olika synpunkter som motiverad. Departementschefen fann det lämpligt att en sådan utredning ägde rum i samband med utredningen rörande värdepappersfonderna. Översynen av fondstämpelförordningen borde vara förutsättningslös. Därvid borde särskilt uppmärksammas frågan rörande fondstämpelavgiften vid affärer mellan enskilda utan medverkan av fondhandlare. Departementschefen framhöll vidare att frågan om fondstämpelpliktens omfattning och utformning hade visst samband med motsvarande problem beträffande emissionsstämpeln på fondpapper. Sedan betänkandet om stämpel- och expeditionsavgifter avgavs hade dessa problem aktualiserats genom framställningar om stämpelfrihet för olika kreditinstituts obligationer. Därvid hade framträtt behov av en mera allmän omprövning av principerna för emissionsstämpelplikten beträffande fondpapper. Frågan härom borde enligt departementschefens mening lämpligen utredas i detta sammanhang.

12 Emissionsstämpel

12.1 Inledning När stämpelavgift vid utgivande av värdepapper (emissionsstämpel) infördes år 1894 avsåg den endast obligationer, in- och utländska. Sedermera utvidgades stämpelplikten år 1906 till aktier i inländska bolag och lottbrev i solidariska bankbolag, år 1914 till lottbrev i kommanditbolag, år 1921 till aktiebrev och andelsbevis i utländska företag samt år 1927 till certifikat å utländska värdepapper. Beträffande skattens karaktär må nämnas att då emissionsstämpel för obligationer infördes detta motiverades med den då förhärskande grundtanken i stämpelbeskattningen av handlingar, som förmedlade omsättningen av det rörliga kapitalet, nämligen att kapital borde träffas av en komplementär beskattning, »då det övergår från en hand till en annan och sålunda liksom visar sig». Därvid framhölls att detta kapital tillför sina ägare större skatteförmåga än den som medföljer inkomst av arbete. Vidare påpekades, att kapitalet till följd av sin natur hade lätt att undandra sig den allmänna inkomstbeskattningen. Avgiften för utländska värdepapper betecknades som en införselavgift, avsedd att drabba placering av svenskt kapital i utlandet. När emissionsstämpel för aktier tillkom år 1906 uttalades däremot, att denna stämpelskatt mindre var att anse såsom en ka170

pitalomsättningsskatt än såsom en särskild avgift till staten för de fördelar staten bereder kapitalet genom att möjliggöra dess användning för ekonomisk verksamhet under formen av aktiebolag. Emellertid har uppfattningen om denna stämpelavgifts karaktär sedermera ändrats och den betraktas sedan länge allmänt som en verklig omsättningsskatt (jfr W- a - P r o P- 1 9 6 4 : 7 5 s 40). SSF har i en särskild avdelning med rubriken »Aktier och obligationer m. m.» samlat bestämmelsernna om emissionsstämpel, dvs. stämpelskatt för aktier i svenska bolag (19 §), insatser i svenska kommanditbolag (20 §), svenska obligationer och vissa andra svenska värdepapper (21-23 §§) samt utländska värdepapper (24 och 25 §§). Dessutom innehåller avdelningen gemensamma bestämmelser om dessa skatteobjekt (26 och 27 §§).

12.2 Aktier i svenska bolag 12.2.1 Gällande ordning I fråga om aktier är skatteplikten knuten till bildandet av aktiebolag och till ökning av bolags aktiekapital. Skatteplikten inträder när registrering sker av fullgjord inbetalning å aktier eller, vid ökning av aktiekapitalet, när beslutet om ökningen registreras (30 § 2 mom. och 27 §). I det senare fallet skall skatt utgå endast för de nya SOU 1969:16

aktierna. Skatt erlägges icke för sådan aktie som förklarats förverkad (jfr 43 och 60 §§ aktiebolagslagen). Skatten utgår med 10 öre för varje fullt 10-tal kr. av aktiens nominella belopp, dvs. med i princip 1 %. Om högre belopp skall betalas för aktien beräknas dock skatten på det högre beloppet. När betalning för aktie sker genom tillskott av annan egendom än pengar, skall för aktien erläggas samma skatt som för aktie, vilken betalas med pengar. Sistnämnda regel har motiverats med att man därigenom slipper värdering av apportegendomen och inte belastar beskattningsmyndigheten med några vanskliga bedömanden. Skall samtliga aktier betalas genom tillskott av annan egendom än pengar, utgår skatten efter aktiens nominella belopp. Skattenivån har sedan länge varit oförändrad. Vid 1964 års vårriksdag väcktes i motion II: 249 yrkande om sänkning av skattesatsen till samma nivå som för obligationer, dvs. 0,6 %. Bevillningsutskottet avstyrkte och erinrade om att skillnaden i skattesats mellan aktier och obligationer är betingad av att aktierna i regel har längre omloppstid än obligationerna. Utskottet ansåg sig inte böra föregripa resultatet av aktiefondsutredningens arbete genom att då ingå på prövning av de sedan länge gällande skattesatserna. Stämpelskatten för aktier inbragte för budgetåren 1965/66-1967/68 24,8, 15,4 och 19,8 milj. kr. Eftersom tiden för stämpelskattens erläggande knutits till det faktum, att aktie blivit till fullo betald, har anledning ansetts saknas att ta ut skatt redan vid utgivande av de handlingar, som representerar aktierätten innan aktien emitterats. Skatteplikten för interimsbevis och interimskvitto har därför i 1964 års SSF slopats. Följaktligen skall skatt inte heller betalas för teckningsbevis eller teckningsrättsbevis.

SOU 1969: 16

12.3 Insatser i svenska bolag 12.3.1 Gällande ordning Stämpelskatten för kommanditdelägares insats i kommanditbolag har utformats i nära anslutning till stämpelskatten för aktie (20 §). Skattskyldigheten har emellertid anknutits till registrering av utfästelsen om insats (30 § 2 mom.). Skatten skall erläggas även om något formligt lottbrev inte utfärdas. Skatten utgår med 10 öre för varje fullt 10-tal kr. av den utfästa insatsen, dvs. med i princip 1 % (20 §). Skulle registrerad utfästelse om insats i något fall inte fullföljas, kan Kungl. Maj:t enligt 56 § medge befrielse från eller återbetalning av skatten. Stämpelskatten för ifrågavarande insatser inbragte för budgetåren 1965/66-1967/68 36 000, 76 000 och 96 000 kr.

12.4 Svenska obligationer ra. ra. 12.4.1 Gällande ordning För obligationer inträder skatteplikten när handlingen utlämnas (30 § 2 mom.). Stämpelskatt erläggs med 60 öre för varje påbörjat 100-tal kr. av obligationens nominella belopp, dvs. med 0,6 % (21 §). Grunden till att emissionsstämpeln för obligationer är lägre än för övriga värdepapper är, såsom redan nämnts, främst att obligationer antages äga en kortare livslängd än aktier och insatser i kommanditbolag. Stämpelskatten för obligationer inbragte för budgetåren 1965/66-1967/68 3,9, 7,1 och 9,4 milj. kr. Vad som i SSF sägs om obligation gäller även andra skuldebrev, som utges i större antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen, t. ex. förlagsbevis. Under förarbetena till SSF hade statskontoret ifrågasatt, om man inte borde taga ut stämpelskatt på all kapitalomsättning. I propositionen till SSF framhöll emellertid departementschefen (s. 180), att denna fråga inte var ny utan hade behandlats vid ett flertal tillfällen, bl. a. när den allmänna stämpelplikten för växel slopades. Det hade 171

därvid rått enighet om att en allmän stämpelskatteplikt för skuldebrev inte är praktiskt genomförbar, eftersom kontrollmöjligheter saknas. Man hade därför tidigare begränsat skatteplikten för andra skuldebrev än obligationer och liknande förskrivningar till fall, då skuldebrev företetts inför offentlig myndighet för vinnande av inteckning eller betalning för fordran. Departementschefen ansåg det fortfarande inte vara realistiskt att genomföra en allmän stämpelskatteplikt för kapitalomsättning. Genom SSF har införts skatteplikt för en ny typ av certifikat, som avser ännu inte framställda obligationer men som ger innehavaren rätt att på begäran få ut obligationerna. Syftet med dessa certifikat är att den, som tar upp obligationslån, skall slippa kostnaderna för tryckning och handhavande av obligationshandlingar. Långivaren å sin sida slipper genom certifikaten bestyret med att förvara obligationshandlingar och att klippa kuponger. I 2 § SSF stadgas att staten inte är skattskyldig enligt förordningen. På grund härav är statliga obligationer fria från skatt. Enligt särskilda föreskrifter i SSF gäller vidare skattefrihet för vissa slag av obligationer. Sålunda föreligger frihet från skatt för sådana obligationer som staten garanterar (22 §). Skatteplikt föreligger vidare inte heller för obligationer, som utfärdas av svensk kommun eller landstingskommun eller av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan 1 , Svenska skeppshypotekskassan, Skeppsfartens sekundärlånekassa, Kommunkredit Aktiebolag, Kommunlåneinstitutet Aktiebolag eller för obligationer som utfärdas av svenskt aktiebolag, vilket har till ändamål att idka belåning av fast egendom eller tomträtt (22 §). Slutligen stadgas skattefrihet för handling som är utfärdad eller garanterad av sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan, till vilket Sverige anslutit sig, t. ex. Världsbanken (26 §). Kungl. Maj:t har med stöd av riksdagens bemyndigande (prop. 1960: 138, BeU 56, rskr 269) genom brev till general172

poststyrelsen den 30 juni 1960 förordnat om frihet från emissionsstämpel avseende förlagsbevis tillhörande Scandinavian Airlines System's förlagslån av år 1960. I den mån skatteplikt föreligger för en obligation får den i regel inte utlämnas utan att ha blivit försedd med stämpel (23 och 38 §§ SSF). 12.4.2 Särskilda framställningar om stämpelfrihet för obligationer Aktiebolaget Industrikredit, Aktiebolaget Företagskredit och Aktiebolaget Svensk Exportkredit har i skilda framställningar hemställt om frihet från emissionsstämpel för obligationer som utfärdas av dessa bolag. Över dessa framställningar har, efter remiss, yttranden avgetts av bankinspektionen, generalpoststyrelsen, statskontoret, Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen och Svenska bankföreningen. Framställningarna jämte remissyttrandena har den 1 mars 1963 överlämnats till aktiefondsutredningen för att övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag. Aktiebolaget Industrikredit, som har till ändamål att lämna bottenlån till mindre och medelstora näringsföretag, har till stöd för sin framställning åberopat dels den dominerande roll belåningen av fast egendom och tomträtt spelar i bolagets verksamhet, dels att staten äger 50 % av aktierna i bolaget, dels att staten genom sin garantiförbindelse å 12 milj. kr. indirekt kommer att delvis garantera bolagets obligationer. Aktiebolaget Företagskredit är ett sekundärlåneinstitut på samma område som Industrikredit. I sin framställning om skattebefrielse anför bolaget att det är ett allmänt intresse att de mindre och medelstora företagen kan tillhandahållas långfristiga sekundärkrediter till fördelaktigast möjliga kostnad för att underlätta deras rationaliseringssträvanden och stärka deras konkurrenskraft på såväl den inhemska som utländska marknaden. 1

Svenska bostadskreditkassan har fr. o. m. den 1 januari 1969 uppgått i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. 22 § SSF föreslås ändrad i prop. 1969: 99. SOU 1969: 16

Aktiebolaget Svensk Exportkredit har enligt bolagsordningen till föremål för sin verksamhet att medverka vid finansieringen av svensk export av varor eller tjänster genom utlämnande av lån. Bolagets aktiekapital äges till ena hälften av staten och till andra hälften av tolv affärsbanker. I framställningen om skattefrihet för sina obligationer anför bolaget, att det för att kunna fullgöra sina exportfrämjande uppgifter är i behov av att dels kunna upplåna medel på kapitalmarknaden, dels kunna ge lån på sådana villkor att inte exportörerna får betala mer för sina krediter hos bolaget än som är rimligt för att de skall kunna hävda sig i en alltmer hårdnande internationell kreditkonkurrens. Ur dessa synpunkter och då bolaget måste arbeta med marginaler tillräckliga för att kunna avsätta medel till erforderliga fonder, är det enligt bolagets mening angeläget, att villkoren för bolagets upplåning inte blir tyngre än som kan gälla för andra liknande institut med allmännyttiga syften. 12.4.3 Yttranden över de särskilda framställningarna Framställningarna från Aktiebolaget Industrikredit, Aktiebolaget Företagskredit och Aktiebolaget Svensk Exportkredit om stämpelfrihet för bolagens obligationer har avstyrkts av bankinspektionen och statskontoret men tillstyrkts av övriga i ärendet hörda remissorgan, nämligen generalpoststyrelsen, Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen och Svenska bankföreningen. Såväl bankinspektionen och statskontoret som generalpoststyrelsen har i detta sammanhang begärt en omprövning av bestämmelserna om emissionsstämpel för obligationer. Bankinspektionen föreslår att man nu tar upp hela spörsmålet om emissionsstämpel på obligationer till omprövning. För att inte föregripa resultatet av en sådan utredning borde enligt inspektionens mening frågan om stämpelbefrielse för de tre sökandebolagen få vila. Inledningsvis framhåller inspektionen, att man vid beviljandet av unSOU 1969: 16

dantag från emissionsstämpel hittills följt två huvudlinjer: antingen skall obligationsemissionen avse främjandet av statliga eller kommunala ändamål eller också finansiering av fastighetsproduktionen. Bankinspektionen anför vidare. De i förevarande ärende aktuella bolagen har emellertid till ändamål att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora näringsföretag respektive av svensk export. Ett bifall till framställningen skulle därför innebära ett avsteg från tidigare tillämpad praxis och ett accepterande av nya grunder för stämpelbefrielse. En sådan utveckling skulle också skapa ömtåliga gränsdragningsproblem. Andra företag, som uppträder såsom kreditgivare åt industri och handel, skulle - liksom industrioch handelsföretagen själva - med fog kunna göra gällande, att deras verksamhet borde med hänsyn till ändamålet i skatteavseende behandlas lika med dem, som sökandena avser att främja genom sin kreditförmedling. Den omständigheten, att staten tecknat aktier - och i ett par av bolagen även garantifondsbevis - innebär icke, vilket sökandebolagen gör gällande, att staten iklätt sig borgen för de obligationer som bolagen kommer att utgiva. Vidare är uppenbart, att den stämpelbefrielse varom här är fråga i sista hand skall komma låntagarna till godo genom den lägre ränta, som bolagen kan bjuda dem. Den synpunkt, som här bör vara avgörande, är därför icke vem som är långivare utan vem som är låntagare. Vad saken här gäller är m. a. o. huruvida de nu ifrågavarande bolagens presumtiva kunder är mer än andra industrioch handelsföretag förtjänta av krediter på särskilt förmånliga villkor. Enligt inspektionens mening kan detta knappast med fog göras gällande rent generellt. Å andra sidan är det ju för hela vårt näringsliv och särskilt för våra exportföretag av största vikt att erhålla krediter på så förmånliga villkor som möjligt så att de kan hävda sig i den allt hårdare konkurrensen. Inspektionen vill därför ifrågasätta, huruvida icke emissionsstämpeln helt bör slopas beträffande obligationer. Att i nuvarande läge med en statlig avgift belasta just de företag, som ordnar sin kapitalförsörjning genom obligationsupplåning, ter sig knappast motiverat. Tilläggas må att emissionsstämpeln å obligationer under de senaste åren icke inbragt mer än ett par miljoner kronor årligen, varför stämpelns slopande för statsverket skulle vara en åtgärd av ringa finansiell betydelse. Statskontoret framhåller att de skäl som bolagen åberopat för en utökad stämpelfrihet hänför sig till statens delaktighet som aktieägare i bolagen, till av staten utfärdad

garantiförbindelse, till det allmännyttiga syftet med bolagens verksamhet samt till att utlåning väsentligen säkerställs genom inteckningar i fast egendom eller tomträtt. Dessa skäl finner statskontoret vara av helt annat slag än dem som hittills torde ha varit normgivande vid prövning av frågan om stämpelfrihet. Sett med utgångspunkt från bestämmelsens tillkomst och i densamma vidtagna förändringar, kan statskontoret inte tillstyrka de nu gjorda framställningarna. Statskontoret anför härom. Det må särskilt understrykas, att de statliga bolagen är underkastade stämpelskyldighet med avseende å sina såväl aktier som obligationer. Därest statens egenskap av aktieägare eller bolagens allmännyttighet skulle tillmätas betydelse för befrielse från stämpelskyldighet, torde bestämmelsen få ges en helt annan utformning. Den statliga garantiförbindelsen kan vidare icke, såvitt statskontoret kan finna, innebära, att staten i författningens mening garanterat obligationerna. Bestämmelsen härom torde i analogi med det föregående avse allenast fall, då statsmakterna av en eller annan anledning fattat beslut om statsgaranti för visst lån t. ex. beträffande Svenska skifferoljeaktiebolagets 5 l/t % lån 1958. - Som skäl för stämpelfrihet har vidare åberopats, att belåning av fast egendom eller tomträtt spelar en dominerande roll (AB Industrikredit). Detta argument kan synas bestickande med hänsyn till att stämpelfrihet för obligationer åtnjutes beträffande »svenskt aktiebolag, som har till ändamål att idka belåning av fast egendom eller tomträtt». Förenämnda sökandebolag kan likväl icke anses falla in under bestämmelsen, enär syftet med bolagets verksamhet är att underlätta näringslivets kreditförsörjning. Att bolaget väsentligen måste säkerställa sin utlåning genom inteckningar i fast egendom eller tomträtt kan uppenbarligen icke förändra karaktären av verksamheten. Statskontoret ifrågasätter, om inte en omprövning av problemet om emissionsstämpel i dess helhet bör ske. Vid en sådan prövning borde övervägas, om statens fiskaliska intresse av emissionsstämpelavgiften för obligationer alltjämt talar för dess bibehållande. Skulle så anses vara förhållandet, bör enligt statskontoret prövas, vilka omständigheter som skall grunda stämpelfrihet, och om inte en skärpning av gällande bestämmelser bör ske, så att stämpelfrihet förbehålls uteslutande för av sta174

ten utfärdade obligationer. Härför talar enligt statskontorets mening svårigheterna att med generella bestämmelser vinna en entydig gränsdragning mellan stämpelfria och stämpelpliktiga värdepapper. Generalpoststyrelsen ifrågasätter om inte de motiveringar, som framförts då det tidigare gällt att underlätta kapitalanskaffning och bereda billigare lånemöjligheter inom viss sektor och som föranlett undantagande från stämpelplikt för obligationer till förmån för bl. a. ett ökat bostadsbyggande, numera kan tagas till intäkt även för att underlätta kreditmöjligheterna för de näringsgrenar, som sökandebolagen skall betjäna. Det kan måhända även anses inkonsekvent, att staten betungar kreditinstitut, i vilka staten är delägare och som har till ändamål att bereda vissa näringsgrenar bättre och billigare lånemöjligheter, med stämpelavgifter för av bolagen genom obligationsemissioner upplånade medel i synnerhet som dessa stämpelavgifter ur statsfinansiell synpunkt saknar nämnvärd betydelse. Med hänsyn härtill och till betydelsen ur samhällets synpunkt av en bibehållen och ökad investeringsverksamhet inom näringslivet och till behovet av att underlätta exportnäringens finansieringsproblem anser generalpoststyrelsen det rimligt, att frihet från emissionsstämpel införs för obligationer utfärdade av de tre ifrågavarande bolagen. Generalpoststyrelsen framhåller emellertid att det vore önskvärt om frågan, efter vilka grunder gränsdragningen bör ske mellan obligationer som bör undantas från stämpelplikt och andra obligationer, blir föremål för närmare utredning. Med hänsyn till den ringa betydelse emissionsstämpeln för obligationer har ur statsfinansiell synpunkt - under kalenderåret 1961 inflöt endast omkring 1,9 milj. kr. - kan, anför styrelsen vidare, måhända även lämpligheten av denna stämpelavgifts bibehållande upptas till prövning. Stockholms fondbörs framhåller att det samarbete mellan staten och näringslivet som etablerats genom de tre bolagen visar att man inom förevarande kreditområden SOU 1969: 16

velat bredda riskfördelningen, vilket emellertid i sin tur bör leda till förbilligade kreditvillkor. Uttagande av emissionsstämpel på bolagens obligationer skulle mindre väl harmoniera med den grundtanke som ligger bakom de tre bolagens tillkomst. Att den ifrågasatta befrielsen från emissionsstämpel formellt sett inte står i överensstämmelse med de grundsatser som bär upp stämpelförordningens kategoriklyvning beträffande stämpelplikt för obligationer kan enligt börsstyrelsen ej förnekas, men det kan häremot invändas att den associationsform, aktiebolaget, som man valt för de tre kreditföretagen, ej bör få vara avgörande i detta sammanhang. Inte heller anser börsstyrelsen att rent fiskaliska skäl med fog kan åberopas mot den begärda stämpelbefrielsen. I första hand tillstyrker därför börsstyrelsen bifall till de remitterade framställningarna om befrielse från emissionsstämpel. Vidare hemställer börsstyrelsen att motsvarande stämpelfrihet medges för alla företag som faller in under lagen om kreditaktiebolag.

12.5 Andelsbevis fonder

i svenska

värdepappers-

12.5.1 Gällande ordning Gällande stämpelskatteförfattningar innehåller i likhet med 1914 års stämpelförordning inte några uttryckliga bestämmelser om andelsbevis i värdepappersfonder. I praxis har däremot frågan om skatteplikt varit föremål för prövning. I ärende angående emissionsstämpel för aktiefondsbevis utfärdade av Stiftelsen Aktietjänst beslöt generalpoststyrelsen d. 30 april 1958, att bevisen skulle stämpelbeläggas såsom obligationer. Sedan besvär över beslutet anförts i regeringsrätten, uttalade statskontoret i infordrat yttrande d. 22 juni 1959 att bevisen, såvitt statskontoret kunnat finna, icke vore sådana förskrivningar vilka fölle under stämpelbestämmelsen rörande obligation; rättsförhållandet mellan stiftelsen och innehavare av bevisen vore icke det med nämnda bestämmelse SOU 1969: 16

åsyftade. Statskontoret fann för den skull generalpoststyrelsens beslut icke författningsenligt grundat. Genom utslag d. 10 febr. 1959 (RÅ 1959 not. Fi 287) undanröjde regeringsrätten generalpoststyrelsens beslut enär ifrågavarande aktiefondsbevis icke kunde anses utgöra sådana handlingar, som enligt gällande stämpelförordning skulle stämpelbeläggas såsom obligationer. En skiljaktig ledamot ansåg aktiefondsbevisen äga natur av obligationer. 12.5.2 Stämpelutredningen Stämpelutredningen fann det något tveksamt om utgivandet i den allmänna marknaden av andelsbevis rörande aktier och obligationer borde drabbas av emissionsstämpel. Det förhållandet i och för sig att bevisen utgjorde substitut för aktier eller obligationer ansåg stämpelutredningen knappast kunna åberopas som skäl för att ta ut emissionsstämpel, eftersom stämpelavgift erlagts för aktie- och obligationsemissionen. Vid jämförelse mellan utgivandet i den allmänna marknaden av ifrågavarande slag av bevis och andra stämpelpliktiga emissioner framträdde emellertid enligt stämpelutredningens uppfattning sådana likheter att konsekvensen syntes fordra, att de behandlas på samma sätt i stämpelhänseende. Om för delägarskapet i stället för stiftelse använts förvaltningsaktiebolag skulle emissionsstämpel ha utgått för aktierna i förvaltningsbolaget, oavsett att för de värdepapper som bolaget förvaltade hade utgått stämpelavgift. Sakligt befogad ansåg stämpelutredningen vara även en jämförelse med obligationsutgivningen. De stiftelser som dittills bildats hade mycket litet eget kapital. Det kapital varpå värdepappersinnehavet grundades erhölls därför väsentligen genom andelsägarnas insatser. Denna kapitalanskaffning genom försäljning i den allmänna marknaden av andelsbevis framstod för stämpelutredningen som likartad med kapitalupplåning mot obligationer, låt vara att andelsägarna erhöll del i värdestegring och vinst liksom de fick bära ev. förlust. 175

Stämpeiutredningen föreslog därför, att bevis avseende andelsrätt i aktier eller obligationer skulle beläggas med emissionsstämpel, om bevisen utgavs i större antal och uppenbarligen var avsedda för den allmänna rörelsen. I fråga om skattesatsen föreslog stämpelutredningen med hänsyn till önskvärdheten av enhetlig behandling att denna skulle vara densamma som för aktier, dvs. 1 %. Eftersom bevisen inte lyder på visst belopp föreslog stämpelutredningen att skatten skulle beräknas på insatsens storlek, dvs. storleken av det vederlag mot vilket företaget tillhandahåller bevisen. Även om en sådan regel var förenad med vissa praktiska olägenheter till följd av att priset fluktuerar med börsvärdet på värdehandlingarna i fonden, ansåg stämpelutredningen svårigheterna inte vara oöverkomliga. 12.5.3 Yttrandena över stämpelutredningens förslag Vid remissbehandlingen tillstyrktes förslaget att införa emissionsstämpelplikt för aktiefondsbevis och dylika andelsrättsbevis av bank- och fondinspektionen, statskontoret och Skyddsföreningen för utländska värdepapper. Bank- och fondinspektionen framhöll att genom förslaget en lucka i nuvarande bestämmelser komme att fyllas. Skyddsföreningen för utländska värdepapper ansåg att dessa bevis borde behandlas på samma sätt som andra svenska och utländska värdepapper. Avstyrkande yttranden avgavs av Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen, Svenska bankföreningen, näringslivets skattedelegation, Skånes handelskammare och Stiftelsen Aktietjänst. Stockholms fondbörs, med vilken Svenska fondhandlareföreningen instämde, ansåg uttagande av emissionsstämpel innebära en dubbelbeskattning som man eljest velat undvika. Svenska bankföreningen fann skatteskärpningen strida mot strävandena inom den europeiska gemenskapen att få till stånd en harmonisering av dylika skatter. Närings-

livets skattedelegation föreslog att beskattningsområdet skulle bibehållas oförändrat till dess klarhet vunnits om den pågående harmoniseringen av motsvarande skatter inom den gemensamma marknaden. Stiftelsen Aktietjänst ansåg att stiftelsens andelsrättsbevis borde vara helt fritagna från stämpel med hänsyn till bevisens speciella karaktär och stiftelsens syfte. Stiftelsen anförde härom. Även om andelsbevisen i vissa avseenden förete likheter med andra slag av fondpapper, skilja de sig i andra avseenden avsevärt från dessa och kunna icke vare sig formellt eller reellt jämställas med några av dem. Från aktier skilja sig andelsbevisen bl. a. därigenom, att till dem icke är knuten någon rösträtt eller medbestämmanderätt i stiftelsen. Obligationens egenskap av rent lånebevis å visst fixerat belopp saknas hos andelsbeviset, vilket ger innehavaren rätt till del i vinst och värdestegring respektive skyldighet att vidkännas förlust och värdeminskning, något för obligationsbegreppet helt främmande. Vidare skilja sig andelsbevisen från fondpapper i övrigt därigenom, att syftet med bevisens utgivande är ett annat. Det är här icke fråga om kapitalanskaffning i vanlig bemärkelse, utan stiftelsen har bildats i syfte att främja aktiesparandet bland allmänheten, i synnerhet småspararna. Att denna kategori utgör andelsägarnas huvuddel, utvisar resultatet av under år 1958 gjorda undersökningar. Sålunda torde ca 85 % av antalet försäljningar samt ca 70 % av antalet försålda andelsbevis vid denna tidpunkt vara att hänföra till gruppen småsparare. Någon senare undersökning har på grund av banksekretessen icke kunnat genomföras, men enligt stiftelsens uppfattning torde nyssnämnda resultat alltjämt väsentligen svara mot de faktiska förhållandena. Stiftelsen menar, att möjligheterna för den mindre kapitalstarka allmänheten att placera smärre belopp i aktier med riskfördelning under betryggande former varit föga tillgodosedda i vårt land och att stiftelsen här har en uppgift att fylla. Utvecklingen på aktiemarknaden under senare år har nämligen visat, att aktiespararna överlag kunnat tillgodogöra sig vinster och att aktier i de börsnoterade företag, varom här är fråga, visat sig giva ett gott skydd mot den inflation av vårt penningvärde, som ägt rum. Sett mot denna bakgrund torde det därför vara ett allmänt intresse, att möjligheter öppnas för en allt större del av vårt folk att placera mindre belopp i aktier. Genom att i stiftelsens olika fonder ingå aktier i ett stort antal företag, representerar varje andelsbevis en andel i lika många företag. SOU 1969: 16

Härigenom tillgodoses det krav på riskfördelning, som varje försiktig kapitalplacerare brukar eftersträva. Samtidigt erhålles också en viss garanti för att andelsbevisens värde kommer att följa den allmänna utvecklingen på aktiebörsen, vilket ur den oerfarna aktieplacerarens synpunkt kan kännas som en extra trygghet. Med hänsyn till att stiftelsen sålunda kan sägas väsentligen främja småspararnas intressen torde det ur allmän synpunkt vara önskvärt, att i möjligaste mån skatter och stämplar undvikas vid utgivning och överlåtelse av andelsbevisen. Extra pålagor av detta slag träffa icke stiftelsen som sådan utan den enskilde spararen. Då andelsbevisen som ovan nämnts i väsentliga avseenden skilja sig från övriga i handeln förekommande fondpapper, torde ej heller några speciella problem behöva uppstå, om de i stämpelhänseende behandlas på annat sätt än övriga fondpapper. I fråga om storleken av stämpeln för ifrågavarande bevis uttalades vid remissbehandlingen delade meningar. Bank- och fondinspektionen anslöt sig till stämpelutredningens uppfattning att stämpel alltid borde utgå med samma belopp som för aktie. Däremot föreslog Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen och Svenska bankföreningen att skatten för bevis som uteslutande avsåg obligationer skulle vara densamma som för obligationer.

12.5.4 1964 års stämpelskatteproposition Vid 1964 års stämpelskattereform uttalade departementschefen (prop. 1964:75 s. 177) att man i avvaktan på aktiefondsutredningens förslag inte borde göra några andra sakliga ändringar på detta område än sådana som var oundgängligen nödvändiga. Departementschefen fann sig därför inte böra då föreslå skatteplikt för aktiefondsbevis eller liknande bevis.

12.6 Certifikat på svenska

12.6.2 Stämpel utredningen Stämpelutredningen ansåg att om stämpelskatt infördes för aktiefondsbevis det var påkallat med stämpelskatt om i den allmänna marknaden utges bevis som i stället för att avse andelar innefattar förfoganderätt över vissa värdepapper. För certifikat avseende förfoganderätt över svenska aktier och obligationer föreslog stämpelutredningen därför skatteplikt, om certifikaten utges i större antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen. Från skatteplikten föreslog utredningen dock undantag för certifikat avseende endast obligation som med hänsyn till utfärdarens status skall vara fri från stämpelskatt. I fråga om skattebeloppet föreslog utredningen att enhetlig skatt skulle tas ut för alla certifikat och att skatten skulle bli densamma som föreslagits för aktiefondsbevis. 12.6.3 Yttrandena över stämpelutredningens förslag Stämpelutredningens förslag att införa emissionsstämpelplikt för certifikat på svenska värdepapper tillstyrktes av bank- och fondinspektionen men avstyrktes av Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen, Svenska bankföreningen, näringslivets skattedelegation och Skånes handelskammare. Bank- och fondinspektionen fann konsekvensen fordra stämpelplikt, om sådan infördes för andelsrättsbevisen. Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen och Svenska bankföreningen anförde att förslaget medför dubbelbeskattning. I fråga om certifikatavgiftens storlek föreslog bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen att för certifikat, som avser endast obligationer, skulle tas ut samma skatt som för obligation.

värdepapper

12.6.1 Gällande ordning

12.6.4 1964 års stämpelskatteproposition

För certifikat avseende förfoganderätt över redan utgivna svenska värdepapper finns f. n. skatteplikt inte stadgad.

I stämpelskattepropositionen uttalade departementschefen att eftersom frågan om skatteplikt för aktiefondsbevis fick anstå

SOU 1969: 16 12—914147

borde inte heller förslaget om införande av skatteplikt för certifikat avseende redan utgivna svenska värdepapper då föranleda någon åtgärd.

12.7 Utländska

värdepapper

12.7.1 Gällande ordning Beträffande utländska värdepapper föreligger enligt 24 § SSF skatteplikt för hit införda aktiebrev i utländskt bolag, obligationer som utgetts utom riket, andra andelsbevis, delaktighetsbevis eller lottbrev i utländskt företag av ekonomisk art samt certifikat avseende förfoganderätt över handling som nu sagts. Skatten på utländska värdepapper är i princip avsedd att vara en införselavgift. Av praktiska skäl, främst av hänsyn till kontrollsvårigheterna, har man emellertid avstått från att göra skatteplikten gällande i andra fall än om värdepapperet blir föremål för överlåtelse eller pantsättning här i riket eller om innehavaren dessförinnan avlider och handlingen enligt lag skall upptagas i bouppteckningen. Skattesatserna för utländska värdepapper ansluter sig till skattesatserna för svenska värdepapper (24 §). För aktiebrev utgår skatten sålunda med samma belopp som för svensk aktie, dvs. 1 %, och beräknas på aktiens nominella belopp eller, om aktien lyder på viss andel, på värdet av denna. Skatten för obligation utgår med belopp som gäller för här i riket utgiven obligation, dvs. 0,6 %. För certifikat utgår skatten med samma belopp som skulle ha utgått för de värdepapper som anges i certifikatet, om dessa värdepapper överlåtits efter införsel till riket. Stämpelskatten för utländska värdepapper inbragte för budgetåren 1965/661967/68 endast 11326, 61788 och 5 631 kr.

12.7.2 Stämpelutredningen Stämpelutredningen hade föreslagit skatteplikt även för bevis avseende andelsrätt

i utländska skattepliktiga värdepapper, dvs. utländska aktiefondsbevis. Detta kunde enligt stämpelutredningen möjligen innebära en utsträckning av stämpelplikten. Beloppet skulle enligt stämpelutredningens förslag vara detsamma som för aktie eller, om handlingen avsåg endast obligationer, som för obligationer.

12.7.3 Yttrandena över stämpelutredningens förslag Vid remissbehandlingen av stämpelutredningens förslag tillstyrktes skatteplikt för utländska andelsbevis av statskontoret, bank- och fondinspektionen samt Skyddsföreningen för utländska värdepapper men avstyrktes av Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen, Svenska bankföreningen, näringslivets skattedelegation och Skånes handelskammare. I fråga om storleken av skatten för andelsrättsbevis föreslog bank- och fondinspektionen att skatten alltid skulle beräknas som för aktie.

12.7.4 1964 års stämpelskatteproposition I prop. 1964: 75 fann departementschefen utredningens förslag klart innebära en utvidgning av det skattepliktiga området. Av samma skäl som anförts i fråga om andelsrättsbevis avseende svenska värdepapper har inte heller andelsrättsbevis avseende utländska värdepapper gjorts skattepliktiga. I avvaktan på aktiefondsutredningens förslag ansågs det inte heller kunna komma i fråga att i detta sammanhang slopa skatteplikten för utländska aktier och obligationer.

12.8 Gemensamma

bestämmelser

Den som har att erlägga emissionsstämpelskatt är skyldig att avlämna deklaration till kontrollstyrelsen och att i samband därmed insätta motsvarande skattebelopp på kontrollstyrelsens postgirokonto. Om kontrollstyrelsen finner att skatten i deklaraSOU 1969:16

tionen beräknats för lågt, infordrar kontrollstyrelsen genom särskild anmaning det felande beloppet. Redovisning av inbetald skatt sker, när det är fråga om svenska obligationer, svenska obligationscertifikat eller utländska värdepapper, genom att kontrollstyrelsen sätter stämpelmärken på handlingarna. För att möjliggöra detta skall handlingarna insändas till kontrollstyrelsen samtidigt med deklarationen. Beträffande svenska aktier och insatser i svenska kommanditbolag tilllämpas ett enklare redovisningsförfarande. 12.9 Aktiefondsutredningens

förslag

Vid kapitalanskaffning genom utgivande av aktier - som till sin natur utgör bevis om deläganderätt i ett företag - utgår sedan länge i vårt land och flertalet västeuropeiska länder särskild stämpelskatt, s. k. emissionsstämpel. Några önskemål om slopande av emissionsstämpeln för aktier har inte framförts. Inte heller aktiefondsutredningen finner det ha framkommit skäl, som motiverar upphävandet av denna skatt. Skatteplikten vid aktieemission bör alltjämt knytas till aktiebolags bildande och till ökning av bolags aktiekapital. Några undantag från emissionsstämpeln för aktier har aldrig funnits. Förslag i denna riktning har inte heller framförts under senare tid. Detta innebär att skattskyldigheten gäller även för helstatliga, halvstatliga och kommunala bolag. Någon ändring därvidlag finner utredningen inte anledning att föreslå. Skattesatsen 1 % har gällt ända sedan skatten infördes år 1906. Något förslag eller några skäl till ändring av denna skattesats har inte framkommit. Även i Danmark och Norge utgår skatten med 1 %. Av bilaga 6 framgår att skattesatsen i vissa andra främmande länder växlar mellan 0,1 % och 6 %. Den svenska skattesatsen om 1 % överensstämmer med vad som föreslagits som huvudregel vid harmoniseringssträvandena inom EEC. Utredningen anser på grund av vad sålunda anförts att den gällande skattesatsen är väl SOU 1969: 16

avvägd och därför bör lämnas oförändrad. Stämpelskatten för insatser i svenska bolag är i princip av samma natur som stämpelskatten för aktier, i det att den träffar upplåtelse av andelsrätt i ett företag av ekonomisk art. Även skattesatsen är densamma som för aktier. Inte heller i fråga om denna skatt har utredningen funnit skäl att föreslå några ändringar i vad som nu gäller. Stämpelskatt vid emission av obligationer har såsom inledningsvis anförts funnits i vårt land ända sedan år 1894. Den är därmed den äldsta skatten av detta slag. Liksom i fråga om aktier finns en motsvarande stämpelavgift i praktiskt taget alla de västeuropeiska länderna och även i USA. När man har att ta ställning till frågan om emissionsstämpeln för obligationer torde man till en början böra beakta att dessa värdepapper har annan karaktär än aktier. Medan aktie utgör bevis om andelsrätt i ett bolag utgör en obligation bevis om en fordringsrätt. Obligationen är med andra ord till sin natur ett skuldebrev. Vad som skiljer obligationer från vanliga skuldebrev är endast att obligationerna utges i större antal och att de uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen. Innebörden av dessa båda rekvisit beträffande obligationer har inte närmare utvecklats vare sig i lagstiftningen eller förarbetena. I stället har i förarbetena uttryckligen anförts, att de båda rekvisiten liksom tidigare får prövas från fall till fall. Gränsen mellan obligationer och andra skuldebrev är därför flytande och stundom svår att fastställa. Konsekvensen av den nuvarande beskattningen av emission av obligationer är att ett företag som upptar ett lån mot en vanlig revers slipper betala stämpelskatt även om lånet avser ett mycket stort belopp under det att ett företag som vänder sig till allmänheten för att upplåna medel genom att utge ett stort antal reverser på mindre belopp (dvs. obligationer) måste betala stämpelskatt och dessutom får kostnad för tryckning och hantering av obligationer179

denna uppfattning. na. Denna olikhet mellan lån mot vanlig Den enda framkomliga vägen att åstadrevers och obligationslån anser utredkomma likformighet i fråga om stämpelningen principiellt otillfredsställande. Från beskattning vid utgivande av skuldebrev är kapitalomsättningssynpunkt måste det endärför att avskaffa skatteplikten för obliligt utredningens uppfattning te sig likgilgationer. För en sådan reform kan, uttigt, om en låntagare fördelar lånesumman över vad som förut anförts, åberopas att på ett litet eller på ett stort antal reverser några rationella skäl knappast kan anföras eller obligationer. Vill man följa den allför en strängare behandling av obligationsmänna skatterättsliga principen om att en upplåning än av annan upplåning. Obligaskatt såvitt möjligt skall vara likformig och tionslån har i praktiken alltid till syfte att rättvis bör därför såväl obligationer som skaffa medel till finansiering av näringslivanliga skuldebrev oavsett formen behandvets investeringar eller andra samhälleligt las lika i stämpelskattehänseende. viktiga ändamål. Vanliga reverslån kan därEtt sådant ståndpunktstagande leder till emot ha vilket syfte som helst, t. o. m. att att man antingen bör införa skatteplikt för möjliggöra en lyxkonsumtion. Från samalla vanliga reverser eller slopa skattehällssynpunkt vore det därför egentligen plikten för obligationer. Frågan om införande av stämpelskatt på all kapital- mest rimligt, att obligationer vore skattefria och andra skuldebrev skattepliktiga. omsättning har behandlats vid ett flertal Ett klart bevis för att emissionsstämpeln tillfällen. Det har därvid rått enighet om på obligationer är föga rationell från allatt en allmän stämpelskatteplikt för skuldemänt samhällsekonomisk aspekt utgör de brev inte är praktiskt genomförbar, eftersom undantag från stämpelplikten som det bekontrollmöjligheter saknas. Utvecklingen funnits nödvändigt att göra för att icke har också gått mot en begränsning av fördyra kommunernas, jordbrukets, bostämpelplikten genom att man efter hand stadsbyggandets och rederinäringens kapiavskaffat stämpelplikten först på växlar talförsörjning. Enligt aktiefondsutredoch sedan på sådana skuldebrev för vilka ningens mening kan det med fog göras betalning söks vid domstol. Skatteplikten gällande att samma behov av att slippa för andra skuldebrev än obligationer (och jämförliga förskrivningar) har sålunda be- extra pålagor vid kapitalanskaffning numera föreligger för näringslivet över hugränsats till fall, då skuldebrev företes för inskrivningsdomare för vinnande av inteck- vud. På senare tid har näringslivet nämligen för sin finansiering blivit betydligt ning. Anledning till att häri se ett skäl mer beroende av upplåning än tidigare. för att ett utgivande av även icke intecknaPå grund av vad sålunda anförts förede skuldebrev bör beläggas med skatt föreslår utredningen att emissionsstämpeln för finns dock ej, eftersom viktiga skillnader obligationer och därmed jämförliga skuldeföreligger mellan intecknade skuldebrev och brev slopas. andra skuldebrev. Stämpelskatten på intecknade skuldebrev motiveras nämligen Om man trots de skäl utredningen nu dels med det skydd som inteckningsförfaanfört likväl vill bibehålla stämpelskatterandet medför för fordringen och dels det plikten för obligationer, kvarstår problenära sambandet med stämpelskatten på den met om undantag från den subjektiva intecknade egendomen. Några motsvarande skattskyldigheten. skäl för stämpelskatt på skuldebrev som Bestämmelserna om skattefrihet för vissa ej in tecknas finns inte. I stämpelskattepropositionen uttalade de- emittenter har tillkommit vid skilda tillfällen och med olika motiveringar. Friheten partementschefen också, att det inte syntes vara realistiskt att genomföra en allmän för obligationer, som staten garanterar, har motiverats av att de obligationer, för vilka stämpelskatteplikt för kapitalomsättning. staten övertagit betalningsansvaret, endast Aktiefondsutredningen ansluter sig helt till 180

SOU 1969: 16

till formen skiljer sig från sådana obligationer som utfärdas av staten själv och för vilka på grund därav skatt inte utgår. Skattefriheten för Sveriges allmänna hypoteksbank har gällt sedan år 1904 och motiverades med att banken, genom den garanti den erhållit från staten i form av statsobligationer till grundfonden, intog en sådan ställning att den i viss mån kunde betraktas som en statsinstitution. När Konungariket Sveriges stadshypotekskassa bildades år 1909 ansågs kassan böra beviljas samma stämpelfrihet som tillkom allmänna hypoteksbanken. Därvid framhölls att staten tillskjutit kassans grundfond och att kassan skulle stå under statens omedelbara vård. Vid tillkomsten av Svenska bostadskreditkassan år 1929 motiverades stämpelfriheten med att kassan var i stort sett organiserad efter samma linjer och avsedd för liknande ändamål som stadshypotekskassan. Beträffande den samma år inrättade Svenska skeppshypotekskassan anfördes helt kort, att de förmåner som tillkom hypoteksbanken och stadshypotekskassan skäligen borde utsträckas även till skeppshypotekskassan. Motsvarande skattebestämmelser ansågs böra gälla även för den år 1965 inrättade Skeppfartens sekundärlånekassa. Den år 1930 införda skattebefrielsen för landsting och kommuner motiverades med de statliga uppgifter som lagts på kommunerna och för vilkas fullföljande de även kunde vara i behov av att ta upp lån. Den samtidigt införda skattefriheten för de s. k. inteckningsbolagen (inteckningsgarantibolag, hypotekskassor, tomträttskassor) dikterades av en önskan att förbilliga fastighetskrediten. I detta hänseende ansågs nämligen dessa enskilda företag ha en uppgift att fylla vid sidan av de halvstatliga anstalterna. Slutligen har skattefriheten för Kommunkredit AB och Kommunlåneinstitutet AB sin grund i att dessa båda bolag har till ändamål att lämna lån till kommuner, vilka lån skulle blivit stämpelfria om kommunerna själva stått som obligationsutgivare. Som framgår av den nu lämnade redoSOU 1969: 16

görelsen har flertalet av de icke offentligrättsliga subjekt, som hittills erhållit skattebefrielse, till syfte att med statligt stöd främja jordbrukets, bostadsbyggandets eller sjöfartsnäringens finansiering. Av de tre bolag som nu ansöker om frihet från emissionsstämpel har AB Industrikredit och AB Företagskredit till uppgift att underlätta de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjning. AB Svensk Exportkredit har till ändamål att genom kapitaltillförsel stärka exportföretagens konkurrenskraft. I samtliga tre bolag har staten satsat halva aktiekapitalet. I och för sig kunde det därför förefalla följdriktigt och väl befogat att de tre sökandebolagen frikallades från emissionsstämpel. I så fall skulle emellertid även vissa andra befintliga kreditanstalter på lika goda grunder kunna göra anspråk på skattebefrielse. Som exempel kan nämnas Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekundärkredit AB. Det är också tänkbart att nya institutioner av liknande art kan tillkomma i framtiden. Man måste därför befara att ett bifall till de tre sökandebolagens framställningar kunde bli inledningen till en långtgående uppluckring av skattskyldigheten. En sådan uppluckring kan enligt utredningens mening ej anses lämplig om emissionsstämpeln över huvud skall vara kvar. Tvärtom borde i så fall egentligen alla undantag från skatteplikten avskaffas. En så vittgående åtgärd torde emellertid i praktiken knappast vara möjlig att genomföra. Det måste t. ex. onekligen väcka betänkligheter att i dagens läge införa skatteplikt för kommun- och bostadsobligationer. För det fall att emissionsstämpel för obligationer bibehålies vill utredningen på grund av det anförda förorda att de nuvarande reglerna om undantag från skatteplikten lämnas oförändrade. Andelsbevis i svenska värdepappersfonder (fondandelsbevis) är som tidigare nämnts i praxis undantagna från stämpelskatt. Frågan om deras skatterättsliga ställning i visst avseende har även under senare 181

tid varit föremål för bedömning. Sålunda har aktievinstutredningen i sitt betänkande »Aktievinsters beskattning» (SOU 1965: 72 s. 193) uttalat att dessa bevis till sin karaktär är att jämställa med aktier och därför bör i realisationsvinsthänseende behandlas på samma sätt som sådana. Aktiefondsutredningen anslöt sig i sitt yttrande över betänkandet (se prop. 1966:90 s. 66) till aktievinstutredningens uppfattning att det inte gärna kan ifrågakomma att vid den nya aktievinstbeskattningen undanta andelar i s. k. aktiefonder. Även departementschefen anslöt sig till denna uppfattning (prop. 1966:90 s. 110) i sitt förslag till aktievinstbeskattning. I enlighet därmed har i 35 § 3 mom. kommunalskattelagen (jfr SFS 1967: 748) andel i aktiefond jämställts med aktie när det gäller beskattning av realisationsvinster. Den omständigheten att fondandelsbevis vid realisationsvinstbeskattningen likställts med aktier utgör emellertid icke något hållbart skäl för att genomföra en motsvarande likformighet när det är fråga om emissionsstämpel. Från emissionssynpunkt föreligger en väsentlig skillnad mellan å ena sidan aktier och obligationer samt å andra sidan fondandelsbevis. De senare bevisen är inte långtidspapper utan kan på grund av inlösningsrätten ha en synnerligen begränsad livslängd jämfört med såväl aktier som obligationer. Att emissionsstämpel tas ut på aktier i investmentbolag - som ju också förvaltar aktier i andra företag är således knappast något avgörande skäl att ta ut sådan stämpel på andelsbevis i aktiefonder. (En annan sak är att emissionsstämpel givetvis bör utgå för aktiefondsföretagets eget aktiekapital). Från emissionssynpunkt föreligger även den skillnaden att fondandelsbevis emitteras fortlöpande, i mycket små poster och till växlande värden, under det att aktie- och obligationsemissioner av en och samme emittent sker med långa tidsintervaller, i stora poster och till ett betydande enhetligt värde. Aktiefondsbevis bör, såsom utredningen anfört i avdelning I, ses som ett värdepapper sui generis, praktiskt sett som en sorts mellan182

form mellan aktier och obligationer, ocn kräver därför särskild behandling i skattehänseende. För ett aktiefondsföretag skulle uttagande av emissionsstämpel skapa betydande praktiska svårigheter på grund av det sätt på vilket fondandelsbevis säljs och med hänsyn till de små posterna. Det skulle ej heller vara möjligt att tillämpa det nya deklarationssystem som infördes vid stämpelskattereformen 1964, utan emissionsstämpels uttagande skulle kräva en återgång till ett föråldrat system med stämpelmärken på varje enskilt fondandelsbevis. Detta förfarande har man frångått när det gäller aktier, genom att skatteplikten inte längre är knuten till det enstaka aktiebrevet utan till registreringen av själva aktiekapitalet. Ett införande av en stämpelskatt för fondandelsbevis skulle vidare verka synnerligen ekonomiskt betungande för aktiefondsföretagen, som redan nu arbetar med små marginaler och vanligen inte ens har ett vinstsyfte. Om ett aktiefondsföretag skulle bli tvunget att höja försäljningspriset på fondandelsbevisen med ett belopp motsvarande en stämpelskatt, skulle bevisen bli alltför dyra i förhållande till de underliggande aktierna och således föga attraktiva för småspararna. Vid ett direkt köp av aktier som varit föremål för tidigare omsättningar slipper ju småspararen däremot att betala någon emissionsstämpel för den förvärvade aktien. En stämpelskatt vid emission av fondandelsbevis skulle således i praktiken kunna omöjliggöra aktiefondsföretagens verksamhet. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att den nu i praxis och lagstiftning gällande friheten från emissionsstämpelskatt för fondandelsbevis bibehålles. I fråga om certifikat som avser förfoganderätt över utgivna stämpelpliktiga svenska värdepapper hade stämpelutredningen, såsom förut nämnts, föreslagit införande av skatteplikt. Detta förslag betingades uppenbarligen av att stämpelutredningen samtidigt SOU 1969: 16

föreslog stämpelplikt för fondandelsbevis. När nu aktiefondsutredningen däremot föreslagit stämpelfrihet för fondandelsbevis bjuder konsekvensen att även ifrågavarande certifikat lämnas fria från stämpelskatt. Vidare vill utredningen erinra om att certifikat av ifrågavarande typ icke förekommer på den svenska marknaden. Aktiefondsutredningen föreslår därför att stämpelplikt tills vidare inte införs för sådana certifikat. Beträffande certifikat på obligationslån, där obligationerna ännu inte utgivits, har gällt särskilda regler. Någon anledning att överföra dessa regler till aktier som inte utgivits föreligger inte, eftersom skatteplikten ej längre är knuten till utgivandet av aktiebrev utan till registreringen av aktiekapitalet som sådant. Angående utländska värdepapper vill utredningen föreslå den ändringen att införselstämpeln för utländska obligationer avskaffas. Förslaget härom får ses som en konsekvens av utredningens förslag att avskaffa emissionsstämpeln för svenska obligationer. Utredningen vill samtidigt erinra om att införselstämpeln för utländska värdepapper totalt ger ett mycket ringa belopp, för budgetåret 1967/68 endast ca 5 000 kr. Även beträffande utländska fondandelsbevis, som numera i viss utsträckning är föremål för handel i Sverige, talar övervägande skäl enligt utredningens mening för att införselstämpel inte tas ut. Däremot bör skatteplikten för övriga utländska värdepapper, varav aktier utgör den största delen, enligt utredningens mening av principiella skäl lämnas oförändrad. I fråga om förfarandet vid skattens uttagande, t. ex. deklaration och redovisning, anser utredningen det saknas anledning att föreslå några ändringar, eftersom det år 1964 införda systemet fungerat på ett tillfredsställande sätt och skatteplikten av utredningen inte utsträckts till några nya slag av värdepapper. Straffbestämmelserna i 51 § bör ändras SOU 1969: 16

till överensstämmelse med brottsbalkens terminologi. Uttrycket dagsböter bör därför ersättas med böter,

13 Fondstämpel

13.1 Gällande ordning Stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper (fondstämpel) infördes i vårt land år 1908 genom den ännu gällande s. k. fondstämpelförordningen (FSF), dvs. förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. I fråga om karaktären av denna skatt har gjorts en del uttalanden i förarbetena. Redan i samband med att ett förslag om införande av sådan skatt avslogs av 1906 års riksdag (prop, nr 126) framhölls i riksdagsskrivelsen (nr 170), att syftet med den ifrågavarande beskattningen torde vara att träffa, inte så mycket själva överlåtelsen av aktien som fastmera de vanligen förekommande »aktieaffärerna». När fondstämpeln sedermera infördes år 1908 (prop, nr 152) ansåg sig föredragande departementschefen (statsrådet Swartz) böra uttala en härifrån i viss mån avvikande mening. Visserligen torde skatten komma att till en viss grad lägga hämsko på de alltför talrikt förekommande, rent spekulativa affärerna i aktier. En sådan verkan ansåg han i viss mån kunde tala för skattens införande. Givet var dock, att skatten skulle träffa icke blott rena spekulationsaffärer utan även, och under normala ekonomiska förhållanden framför allt, fullt legitima transaktioner. Den bärande grunden för fondstämpelskatten kunde enligt departementschefens mening 184

icke vara annan än kravet på ökade skattekällor och skattebördornas jämna fördelning. Stämpelplikten borde därför betraktas såsom ett led i den skattskyldighet med avseende på det rörliga kapitalet, som redan gjordes gällande eller eljest kunde anses påkallad. Kapitalomsättningsskatten avser att träffa kapitalet, när det söker sin placering eller omplacering. Medan förmögenhetsskatten var en personlig skatt, avsedd att såsom ett komplement till inkomstskatten träffa den verkliga skatteförmågan, var kapitalomsättningsskatten åter snarare att förlikna vid »en objektskatt, som träffar kapitalet, när detsamma så att säga visar sig eller flyter till ytan». I motsats till förmögenhetsskatten skulle fondstämpeln ta »kapitalets egen inneboende skattekraft i anspråk». De värdepapper som träffas av fondstämpel benämns fondpapper och uppräknas i 1 § FSF. De viktigaste fondpapperen är aktier i svenska och utländska aktiebolag samt obligationer. Såsom obligationer anses enligt förordningen även förskrivningar, vilka visserligen inte betecknats som obligation men enligt 21 § SSF skall stämpelbeläggas på samma sätt som obligationer, dvs. skuldebrev som utges i större antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen. Härmed åsyftas bl. a. förlagsbevis och participating debentures. Vidare upptas i förordningen som fondpapper lottSOU 1969: 16

brev, andelsbevis eller delaktighetsbevis i kommanditbolag. Med överlåtelse av fondpapper jämställer FSF överlåtelse av rätt till teckning av fondpapper eller där teckning skett överlåtelse av den därpå grundade rätten. Härmed avses dels teckningsrättsbevis som utgör bevis om företrädesrätt vid nyteckning av aktie i fall då inte varje gammal aktie berättigar till teckning av en hel ny aktie, dels motsvarande bevis vid fondemission, nämligen delbevis, dels ock interimsbevis och teckningsbevis, vilka i motsats till de nyssnämnda bevisen representerar en på grund av verkställd teckning redan förvärvad aktierätt (se 56, 64 och 35 §§ aktiebolagslagen). Slutligen likställs med fondpapper handling varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över fondpapper, s .k. certifikat. Av samma skäl som i fråga om emissionsstämpel föreligger vidare fondstämpelplikt för certifikat, som utlämnas i stället för svenska obligationer för att tills vidare undvika framställning av obligationerna. Alla andra värdepapper än sådana, som i förordningen anges såsom fondpapper, går fria från fondstämpelavgiften. Utanför skatteplikten faller således andelsbevis i andra svenska bolag än de särskilt uppräknade, såsom i handelsbolag, gruvbolag, rederibolag m. fl. ävensom i sammanslutningar av annat slag t. ex. svenska och utländska ekonomiska föreningar eller värdepappersfonder. Skatteplikt enligt FSF föreligger endast, såsom framgår redan av förordningens rubrik, vid köp och byte; i fråga om byte närmast för att man inte genom bytesavtal skall kunna kringgå skatteplikten för köp. I fråga om byte av fondpapper anses förordningen endast ha avseende på sådana fall, då fondpapper går i byte med varandra men ej på byten där vederlaget utgörs av annat förmögenhetsföremål, t. ex. en fastighet. Om ett förvärv av sistnämnda slag är att anse såsom köp eller ej har i praxis varit föremål för olika meningar. Fondstämpelns belopp är olika bestämt för å ena sidan obligationer och å andra SOU 1969:16

sidan samtliga övriga fondpapper. I fråga om obligationer utgår skatten med 10 öre för varje påbörjat belopp av 100 kr. av obligationernas sammanlagda värde (0,1 %) och vid överlåtelse av andra fondpapper med 30 öre för varje påbörjat belopp av 100 kr. av fondpapperens sammanlagda värde (0,3 % ) . Till stöd för att skatten för obligationer fastställts till väsentligt lägre belopp än för övriga fondpapper anfördes i 1908 års proposition två olika omständigheter. I första hand framhölls, att det kapital, som nedlagts i obligationer, med ganska stor säkerhet kan beräknas allt emellanåt åter bli föremål för omsättning, enär obligationerna så gott som undantagslöst är amorteringsbara eller efter viss tid uppsägbara och därigenom ofta kommer att träffas av en kapitalomsättningsskatt. Aktier däremot inköps i syfte att verkligen placera kapital och det är då sannolikt att detta en vida längre tidrymd stannar på samma hand och därigenom undgår kapitalomsättningsskatten. I andra hand framhölls såsom skäl för en »något kraftigare beskattning» av aktier, att dessa på grund av sin natur i sig bör ha utsikter till högre vinst vid gynnsamma konjunkturer, varemot obligationerna är begränsade till en fix, under alla förhållanden bestämd avkastning. Frihet från fondstämpel föreligger i en rad i FSF särskilt angivna fall, bl. a. för obligationer, som utfärdats eller garanterats av svenska staten, för fondpapper som utfärdats eller garanterats av sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan, till vilket Sverige anslutit sig, samt vidare vid alla överlåtelser av aktier eller obligationer, när den ene av parterna är svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan 1 , Svenska skeppshypotekskassan eller Skeppsfartens sekundärlånekassa ävensom vid överlåtelse av fondpapper till eller från sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan, till vilket Sverige anslutit sig. 1

Jfr prop. 1969: 99 och not s. 172. 185

För fondstämpelns erläggande har efter tysk förebild tillskapats en särskild handling, s. k. avräkningsnota. Avräkningsnotan utgör underlaget för beskattningen. Stämpelmärkena fästs på notan och inte på fondpapperet. I syfte att förenkla förfarandet för fondhandlarna, för vilka avräkningsnotornas förseende med stämpelmärken innebar en betungande arbetsuppgift, har bankinspektionen enligt en 1964 införd ändring i FSF bemyndigats att i samråd med kontrollstyrelsen medge fondhandlare att fullgöra stämpelplikten på annat sätt än genom stämpelbeläggning av avräkningsnotorna (8 a § ). Inspektionen äger därvid meddela de föreskrifter som skall iakttas. Åsidosättande av sådan föreskrift är förenad med straffansvar (14 §). I fråga om redovisningen av fondstämpeln i övrigt har den 27 november 1964 utfärdats en särskild tillämpningsförfattning (1964:754), som nära anknyter till och hänvisar till stämpelkungörelsen. 13.2

Stämpelutredningen

Beträffande FSF tog stämpelutredningen inte upp frågor om andra ändringar än sådana som föranleddes av eller hade närmare samband med utredningens förslag i övrigt, särskilt i fråga om emissionsstämpeln. Av de skäl som redovisats vid emissionsstämpeln föreslog stämpelutredningen införande av skatteplikt för svenska andelsrättsbevis avseende aktier eller obligationer, o m andelsbevisen utges i större antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen. Härmed åsyftades i första rummet andelsbevis i värdepappersfonder. I fråga om skattebeloppet för sådant bevis fann utredningen det tydligt, att för bevis som avser aktier skulle tillämpas den högre skatt som stadgas för aktier, och utredningen ansåg övervägande skäl tala för att denna skatt skulle tas ut även om beviset avsåg endast obligationer. Vidare föreslog stämpelutredningen för vinnande av överensstämmelse med 186

emissionsstämpeln - sådan utvidgning av fondstämpelplikten för utländska värdepapper, att med aktier i utländskt bolag jämställs annat andelsbevis i utländskt företag av ekonomisk art. Härmed avsågs bl. a. utländska fondandelsbevis. 13.3 Yttrandena över stämpelutredningens förslag, m.m. Stämpelutredningens förslag att införa skatteplikt för svenska fondandelsbevis och andra svenska andelsrättsbevis tillstyrktes av bank- och fondinspektionen, Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen och Skyddsföreningen för utländska värdepapper men avstyrktes av näringslivets skattedelegation, Skånes handelskammare och Stiftelsen Aktietjänst. Svenska bankföreningen uttalade tveksamhet om lämpligheten av förslaget. Flertalet remissorgan åberopade därvid i stort sett samma skäl som redovisats beträffande emissionsstämpeln. Stockholms fondbörs och fondhandlareföreningen inskränkte sig dock till att förklara, att de inte hade något att erinra mot införande av fondstämpelavgift för sådana bevis. I fråga om beloppet av skatten för andelsrättsbevis föreslog Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen och Svenska bankföreningen att skatten för bevis avseende enbart obligationer skulle vara densamma som för obligation, samt att beviset skulle vara fritt från skatt om det avser enbart obligationer som utfärdats eller garanterats av svenska staten. Stämpelutredningens förslag att införa skatteplikt för andelsbevis i alla utländska företag av ekonomisk art mötte inte någon erinran. Bank- och fondinspektionen fann förslaget följdriktigt, eftersom sådana bevis redan då var underkastade emissionsstämpel. I detta sammanhang har inspektionen framfört några principiella synpunkter beträffande fondstämpeln. Inspektionen påpekar att denna avgift inbringar ett mycket obetydligt belopp samt att de fondtransaktioner som företas utan fondhandlares medverkan, t. ex. mellan två privatpersoner, SOU 1969: 16

praktiskt taget helt ligger utanför inspektionens kontroll. Inspektionen har därför antagit, att dessa överlåtelser i viss utsträckning inte blir stämpelbelagda, ofta på grund av kontrahenternas ovetskap om gällande bestämmelser. Enligt inspektionens mening borde man undersöka, om inte fondstämpeln i sin helhet kunde slopas eller eventuellt omvandlas till en avgift, som tas ut av de vid fondbörsen ackrediterade bolagen. I fråga om redovisningssystemet har bank- och fondinspektionen sedermera i yttrande den 1 februari 1962 över ett av 1961 års utredning angående tillsynen över sparbankerna avgivet betänkande väckt frågan om överflyttning av fondstämpelgranskningen till annan myndighet. Inspektionen har därvid anfört. Enligt sin instruktion har bank- och fondinspektionen även att utöva tillsyn över efterlevnaden av föreskrifterna i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Denna uppgift, som tidigare tillkom länsstyrelserna, tillades inspektionen i samband med att den blev tillsynsmyndighet beträffande fondkommissionsrörelsen. Åliggandet att granska stämpelbeläggningen av avräkningsnotorna är emellertid en rent fiskalisk kontrolluppgift, som icke har något gemensamt med de uppgifter, som åvilar inspektionen enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. Vad som kunnat iakttagas vid stämpelgranskningen har i varje fall under senare år icke varit av något värde för inspektionen vid fullgörandet av dess övriga uppgifter. Inspektionen finner därför tiden nu vara mogen för att fondstämpelgranskningen överflyttas till annan lämpligare myndighet. Ett stöd för en sådan åtgärd har inspektionen i 1956 års postutredning, som i remissutlåtande den 6 december 1961 över betänkandet angående stämpel- och expeditionsavgifter framfört tanken att generalpoststyrelsens granskning av emissionsstämplarna skulle kunna övertas av kontrollstyrelsen, vilken på grund av sin befattning med indirekta skatter vore tänkbar såsom central myndighet för stämpelväsendet. Om postutredningens förslag på denna punkt förverkligas, bör i konsekvens härmed även inspektionen befrias från sin del av stämpelgranskningen. För närvarande sysselsätter inspektionens stämpelgranskning en kansliskrivare och ett kanslibiträde. Dessa har emellertid även arbetsuppgifter för fondbyråns tillsynsverksamhet. Skulle fondstämpelgranskningen kunna överföras till annan myndighet, kan inspektioSOU 1969: 16

nen avstå från kanslibiträdestjänsten, varigenom en besparing i personalstaten erhålls. 13.4 1964 års stämpelskatte proposition Med hänsyn till att aktiefondsutredningen fått i uppdrag bl. a. att företa en allmän och förutsättningslös översyn av FSF, uttalade departementschefen i 1964 års proposition med förslag till stämpelskatteförordning, m. m. (prop. 1964: 75), att i FSF skulle då vidtas endast sådana ändringar som var direkt föranledda av förslaget till stämpelskatteförordning. På grund härav infördes inte någon skatteplikt för svenska fondandelsbevis eller för andelsbevis i utländska företag av ekonomisk art. 13.5 Aktiefondsutredningens och förslag

överväganden

13.5.1 Bakgrund Enligt direktiven för aktiefondsutredningen har utredningen att verkställa en allmän och förutsättningslös översyn av fondstämpelförordningen. Någon sådan har inte skett sedan förordningens tillkomst år 1908. I samband med att stämpelutredningen år 1961 framlade sitt betänkande »Stämpeloch expeditionsavgifter» (SOU 1961:37) förklarade sig nämnda utredning inte ta upp frågor om andra ändringar i fondstämpelförordningen än sådana som föranleddes av eller hade närmare samband med utredningens förslag i övrigt, särskilt förslaget till förordning angående stämpelavgiften. Vid remissbehandlingen av stämpelutredningens betänkande år 1961 väckte dock såsom redan nämnts ett remissorgan, nämligen bank- och fondinspektionen, frågan om slopande av fondstämpeln. Inspektionen anförde att fondstämpeln inbringade ett mycket obetydligt belopp. Vidare påpekade inspektionen att de fondtransaktioner som företas utan fondhandlares medverkan, t. ex. mellan två privatpersoner, praktiskt taget ligger helt utanför inspektionens kontroll. Det fanns därför enligt inspektionens mening anledning antaga att dessa överlåtelser 187

i viss utsträckning inte blir stämpelbelagda, ofta på grund av kontrahenternas ovetskap om gällande bestämmelser. Enligt inspektionens mening borde man undersöka om inte fondstämpeln i sin helhet kunde slopas eller eventuellt omvandlas till en avgift som tages ut av de vid fondbörsen ackrediterade bolagen. I samband med tillkomsten av den nya stämpelskatteförordningen år 1964 uttalade departementschefen att man då - med hänsyn till aktiefondsutredningens uppdrag att företaga översyn av fondstämpelförordningen - borde vidtaga endast sådana ändringar som var direkt föranledda av det framlagda förslaget till stämpelskatteförordning. Aktievinstutredningen har i sitt betänkande »Aktievinsters beskattning» (SOU 1965: 72 s. 204, 296) avvisat tanken på att bryta ut aktievinstbeskattningen ur den allmänna inkomstbeskattningen. För en sådan utformning kunde visserligen anföras att skatten därmed skulle bli fix och inte påverkad av inkomstskattens höjd i det enskilda fallet, varför skatteeffekten lättare kunde överblickas. En sådan omläggning skulle närmast ge beskattningen karaktär av en indirekt beskattning. Mot denna utomlands förekommande beskattningsprincip kunde emellertid enligt aktievinstutredningen anmärkas, att det i princip saknas anledning att betrakta realisationsvinster på annat sätt än övrig inkomst och att sålunda på sådana vinster anlägga annan aspekt än den för vårt skattesystem grundläggande skatteförmågeprincipen. Vid remissbehandlingen av aktievinstutredningens betänkande ifrågasatte några remissinstanser om man inte, i stället för att beskatta vinsten vid försäljningar av aktier, borde ta ut en stämpelavgift e. d. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasatte sålunda om inte aktievinstbeskattningen borde utformas som ett helt fristående komplement till inkomstbeskattningen och t. ex. närmare anknytas till den allmänna varubeskattningen som en särskild aktieomsättningsskatt med fix procentsats. En sådan skatt skulle enligt länsstyrelsen bli betydligt

enklare att administrera och kontrollera än beskattning enligt inkomstskattesystemet. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhöll att endast om en schablonmässig beskattning konstruerades som en från inkomstbeskattningen i övrigt fristående lågprocentig skatt på omsättning av värdepapper kunde det försvaras att beskatta en försäljning som medfört förlust. Folksambolagen föreslog beskattning efter en fix skattesats (s. k. flatrate-system) med beskattning vid källan. Aktiebrevets mantel skulle vid varje köp förses med stämpel angivande inköpsdag och inköpskurs. Vid försäljning kunde sedan kommissionären lätt räkna ut realisationsvinsten och göra ett beskattningsavdrag med en fast procentsats samt inbetala detta till skattemyndigheterna. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslog möjlighet till frivillig avskattning genom att vid avräkningsnotans upprättande inbetalas en viss fast procentsats av den på notan upptagna bruttovinsten. En motsatt lösning, nämligen avskaffande av fondstämpeln, föreslogs däremot av ett par remissinstanser. Styrelsen för Stockholms fondbörs framhöll att - om en aktievinstskatt av den typ utredningen föreslagit genomfördes - det fanns anledning överväga att samtidigt avskaffa fondstämpeln. Den föreslagna beskattningen och särskilt den 10-procentiga schablonregeln verkade nämligen som en transaktionsbeskattning av samma karaktär som fondstämpeln. Bankinspektionen ansåg det föga rationellt att vid sidan av varandra ha två omsättningsskatter för ett så begränsat område som aktiehandeln, vilket skulle bli fallet om utredningens förslag genomfördes. Inspektionen ansåg det därför vara ett lämpligt tillfälle att avskaffa fondstämpeln i samband med införande av den nya aktievinstskatter. Den minskning i statsinkomsterna som fondstämpelns avskaffande skulle innebära iunde kompenseras genom en höjning av procentsatsen i aktievinstskatten. Vid den slutliga utformningen av aktievinstskatten gjordes schablonmetoden obligatorisk, dvs. den skattepliktiga realisationsvinsten vid avyttring av aktier som inneSOU H69: 16

hafts minst fem år skall beräknas till 10 % av försäljningspriset. Undantag gäller bl. a. för det fall att det framstår som sannolikt att avyttringen skett utan vinst. I samband härmed uttalade departementschefen (prop. 1966: 90 s. 110) att det kunde göras gällande att beskattningen mer får karaktär av en omsättningsskatt eller en avgift än av en vinstbeskattning i egentlig mening. I stämpelavgiftsfrågan anförde departementschefen vidare. »Jag anser det emellertid uteslutet att för försäljningar under den första femårsperioden övergå från inkomstbeskattning till en stämpelavgift. Det är dock här fråga om en inkomst som bör beskattas enligt i huvudsak de principer som gäller för annan inkomst. Att införa en stämpelavgift enbart för de fall när avyttringen sker fem år eller mera efter förvärvet torde av praktiska skäl knappast kunna ifrågakomma. Om en stämpelavgift infördes skulle man därför vid försäljningar under de första fem åren få såväl stämpelavgift som inkomstbeskattning. Därtill kommer att en stämpelavgift måste utgå oavsett om försäljningen gett vinst eller förlust. Enligt min mening synes det vara i princip riktigt att den progressiva beskattningen får påverka storleken av även den skatt som skall erläggas för vinst som uppkommer efter femårsperioden även om denna vinst av praktiska skäl beräknas enligt schablon. Jag har därför inte heller ansett mig kunna förorda att aktievinstbeskattningen sker efter en »flat rate», dvs. en särskild skatteskala proportionell mot vinsten eller mot försäljningspriset. Det sagda behöver emellertid inte hindra att, om man i en framtid får bättre förutsättningar från kontrollsynpunkt för uttagande av en stämpelavgift, man prövar om en sådan avgift delvis kan ersätta inkomstbeskattningen av vinster på aktieförsäljningar. Om den nu utgående stämpelavgiften skall bibehållas eller ej är en fråga som prövas av aktiefondsutredningen.»

13.5.2 Utredningen Sedan direktiven för utredningen meddelats får hela frågan om fondstämpeln anses ha kommit i ett nytt läge genom att nya schablonregler för beskattning av vinster på aktier, som innehafts mer än 5 år, införts fr. o. m. den 1 juli 1966. Tidigare var det närmast aktuellt med en teknisk översyn och modernisering av fondstämpelbestämSOU 1969: 16

melserna samt en omprövning av stämpelpliktens omfattning. Nu är det snarare frågan, om fondstämpeln över huvud bör bibehållas, som har trätt i förgrunden. Utredningen vill därför först ta upp denna fråga. Enligt aktiefondsutredningens mening är den nya, på schablonmässig vinstberäkning grundade aktievinstskatten i viss mån att anse som en kapitalomsättningsskatt. Den utgår nämligen även om förlust föreligger men inte kan göras sannolik. I praktiken torde det ofta bli svårt att visa anskaffningsvärdet för aktierna, varför beskattning av förlustförsäljningar kan komma att bli ganska vanlig. Därmed har den avgörande skillnaden mellan realisationsvinstskatt och fondstämpel i stor utsträckning försvunnit. Föremålet för de båda skatterna är också till stor del detsamma. Visserligen omfattar fondstämpeln även obligationer, men handeln med aktier är större än handeln med skattepliktiga obligationer. Båda skatterna utgår vid samma slags transaktioner nämligen köp. Vidare beräknas såväl den nu ifrågavarande aktievinstskatten som fondstämpeln på samma belopp, nämligen köpeskillingen. Till sin natur är de båda skatterna således högst likartade. Utredningen finner det från principiell synpunkt oriktigt, att på detta sätt ha två formellt olika omsättningsskatter på samma område. Fondstämpeluppbörden har under de senaste tio åren växlat mellan 3 och 14 milj. kr. (se bil. 9). Sin topp nådde skatten år 1966 med 14,6 milj. kr., vilket sammanhängde med den ökade omsättningen i maj och juni 1966 inför den nya aktievinstbeskattningens ikraftträdande. Under år 1967 var börsomsättningen betydligt lägre än 1966, vilket ledde till att skatteuppbörden minskade till 11,4 milj. kr. Av den totala uppbörden avser endast en mindre del obligationer, medan huvudparten belöper på aktier. Den totala fondstämpeluppbörden måste alltså betraktas som tämligen liten såväl absolut som i relation till den skatteökning med ca 100 milj. kr., som beräknades följa av den nya aktievinstbeskattningen. Även om sistnämnda skatteökning ej blivit fullt 189

så stor med hänsyn till minskad börsomsättning, är den dock så stor att den väl kompenserar ett eventuellt bortfall av fondstämpelintäkterna. Det förefaller då rimligt att låta fondstämpeln så att säga gå upp i aktievinstskatten. Från internationell synpunkt är det angeläget att om möjligt avskaffa skatterna på kapitalrörelser. Visserligen utgår stämpelavgift vid köp av värdepapper alltjämt i de västeuropeiska länder utredningen undersökt samt i USA (bil. 7 och 10). Emellertid pågår harmoniseringssträvanden inom såväl OECD som EEC. Målet för dessa strävanden är att helt avskaffa fondstämpelavgiften i medlemsstaterna. Ett slopande av fondstämpeln i Sverige ligger därför helt i linje med utvecklingen på det internationella området. När det gäller handeln mellan enskilda utan förmedling av fondkommissionär (enskilda affärer) har bankinspektionen som tidigare nämnts antagit att överlåtelser i viss utsträckning inte blir stämpelbelagda. Med anledning härav har aktiefondsutredningen undersökt hur mycket av den totala fondstämpeluppbörden, som belöper på enskilda affärer. Under tioårsperioden 1958-1967 har denna andel växlat mellan 38-58 % (bil. 9). Det är påfallande att för år 1966 redovisats nästan dubbelt så stor avgiftsuppbörd för enskilda affärer som för år 1965, trots att fondkommissionärernas uppbörd och börsomsättningen i stället visat sjunkande tal. Delvis kan förklaringen vara den, att den nya aktievinstbeskattningen trädde i kraft 1966, och att parterna i aktieöverlåtelser velat genom en stämpelbelagd avräkningsnota skaffa sig ett bevismedel i fråga om aktiernas ingångsvärde. Under år 1967 hade fondstämpeluppbörden från enskilda affärer sjunkit kraftigt, ungefär till sin tidigare nivå, och den procentuella andelen för enskilda affärer var då endast 40 %. De sålunda redovisade siffrorna är emellertid i själva verket av föga intresse i nu förevarande sammanhang. De medger nämligen inte några säkra slutsatser om och i vilken utsträckning det förekommit skatteflykt. Man kan endast 190

konstatera, hur mycket skatt som inbetalats på enskilda affärer, men det är helt ogörligt att beräkna omfattningen av de enskilda affärer, som undgått skatt. Att ett visst skattesvinn föreligger har framkommit i de få fall, då bankinspektionen kunnat utöva kontroll. Förfrågningar hos bankinspektionen av parter i enskilda affärer visar också att allmänheten haft bristande kännedom om fondstämpelplikten. På grund av vad sålunda anförts måste enligt utredningens mening fondstämpeln betraktas som en ganska olämplig skatteform. Från praktisk synpunkt måste det vidare anses mindre lämpligt att för uppbörd av skatt på aktieförsäljningar ha två helt olika »taxeringsorganisationer» och skilda uppbördsmyndigheter. Därtill kommer att uträkningen och redovisningen av fondstämpelskatten medför ett ganska omfattande arbete såväl för bankinspektionen, kontrollstyrelsen, poststyrelsen och postanstalterna som för fondhandlarna. Om man väger kostnaderna för detta arbete mot de inkomster skatten ger, så torde det visa sig, att den samhällsekonomiska vinsten blir ganska ringa. Slutligen kan mot fondstämpeln riktas samma anmärkning som mot emissionsstämpeln på obligationer, nämligen att den i viss mån fördyrar näringslivets kapitalförsörjning. Under åberopande av det sålunda anförda föreslår utredningen, att fondstämpeln avskaffas. Om fondstämpeln trots de skäl utredningen nyss anfört likväl anses böra bibehållas, bör det - oavsett om sakliga ändringar är påkallade eller ej - utfärdas helt nya författningar i ämnet. Den nuvarande förordningen innehåller nämligen åtskilliga bestämmelser, som är av den karaktären att de i stället bör utfärdas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Även i övrigt är en modernisering av författningsbestämmelserna erforderlig. Utredningen har därför - i syfte att om utredningens huvudförslag ej skulle godtagas likväl fullgöra sitt uppdrag att överse fondSOU 1969: 16

stämpelförordningen - upprättat förslag till ny »fondstämpelförordning» och en ny tilllämpningskungörelse, kallad »fondstämpelkungörelse». Dessa förslag har såsom bilagor fogats vid betänkandet (bil. 2 och 4).

SOU 1969: 16

IV

Sammanfattning

Handeln med aktier har under senare år kommit att delvis ske i nya former. En sådan är försäljning av bevis om andel i s. k. aktiefond. En annan form innebär att aktier säljs mot betalning i förskott genom regelbundna s. k. insatser. Denna värdepappershandel omfattas inte av lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet och till skillnad från den traditionella fondhandeln kan den därför bedrivas utan tillstånd eller tillsyn av offentlig myndighet. Härtill kommer att oklarhet i flera hänseenden råder om rättsförhållandet mellan den som förvärvar bevis om andel i en aktiefond och fondens förvaltare liksom mellan den som köper aktier mot förskottsbetalning och säljaren av dessa aktier. Även i förhållandet till tredje man skapar de nu berörda fondhandelsformerna rättsliga problem. I många länder har det befunnits erforderligt att tillskapa särskild lagstiftning beträffande aktiefondsverksamhet, medan i andra länder frågan om en sådan åtgärd är under utredning. I direktiven för aktiefondsutredningen har framhållits att de företag, som här i landet utnyttjar de nya verksamhetsformerna, står under sakkunnig ledning och har betydande ekonomiska intressen bakom sig, varför utvecklingen hittills inte varit ägnad att inge oro. Det konstateras emellertid samtidigt att de nyss berörda problemen kan få en helt annan betydelse om nya företag under andra betingelser skulle ägna sig åt likartad verksamhet. Risken för en sådan utveckling SOU 1969: 16 13—914147

liksom det förhållandet, att den svenska fondhandeln i övrigt är underkastad laglig reglering, har enligt direktiven varit den närmaste anledningen till det aktiefondsutredningen anförtrodda uppdraget att utreda frågan om behovet och utformningen av en lagstiftning rörande de nya formerna av fondhandel. Vid sidan av nu angivna uppdrag har utredningen tilldelats uppgifterna att göra en allmän översyn av 1908 års fondstämpelförordning samt att verkställa en allmän omprövning av principerna för emissionsstämpelplikten beträffande fondpapper. Vad till en början angår aktiefondsverksamheten har utredningen av flera skäl funnit behov föreligga av en lagstiftning beträffande denna. De främsta anledningarna härtill kan sammanfattas på följande sätt. Antalet aktiefondsföretag är visserligen än så länge litet i vårt land, men det alldeles övervägande antalet andelsbevis torde innehas av ett mycket stort antal enskilda personer, som kan hänföras under beteckningen småsparare. Antalet personer som berörs av aktiefondsverksamheten får därför anses vara tämligen betydande. Det är inte heller otroligt att utvecklingen kan komma att medföra en ökning av antalet aktiefonder. De gällande svenska civil- och associationsrättsliga reglerna ger inte ett i alla avseenden lämpligt rättsligt underlag för den aktiefondsverksamhet som nu bedrivs. Inte minst torde detta vara av betydelse i fråga 193

om rättsförhållandet till tredje man. Enär de regler, som i civilrättsligt hänseende gäller beträffande förhållandet mellan aktiefondsföretaget, å ena, och innehavare av andelsbevis, å andra sidan, är knapphändiga och i viss utsträckning oklara, har parterna lämnats stor frihet att genom avtal reglera sina inbördes förhållanden. Från principiell synpunkt synes det rimligt att rättsordningen på detta område liksom tidigare skett på andra områden ingriper till stöd för den svagare parten genom att i viss utsträckning upphäva avtalsfriheten och i stället meddela tvingande lagbestämmelser. I fråga om andra förhållanden på detta område synes det lämpligt att rättsordningen ger normerande regler för lösandet av sådana spörsmål, varom avtal ej träffats mellan parterna. Härtill kommer att aktiefondsföretagen bedriver en verksamhet som från allmänhetens synpunkt har viss likhet med bankernas inlåningsrörelse. För att tillgodose småspararnas berättigade krav på trygghet, när de anförtror sina sparmedel åt ett dylikt företag, kan det på goda grunder krävas att aktiefondsföretagen på samma sätt som bankerna görs till föremål för särskild tillsyn från statsmakternas sida. En lagstiftning rörande aktiefondsverksamheten i syfte att tillgodose spararnas krav på trygghet och att i övrigt genomföra en närmare rättslig reglering av förhållandena på området bör av naturliga skäl vara ägnad att stärka verksamhetens ställning i det allmänna medvetandet och därmed också främja det samhällsnyttiga sparande, som kan vinnas på denna väg. Slutligen kan framhållas att i praktiskt taget alla länder, där aktiefondsverksamheten erhållit nämnvärd omfattning, särskild lagstiftning befunnits vara erforderlig. Mot bakgrund av vad nu anförts föreslår utredningen införandet av en särskild lagstiftning beträffande aktiefondsverksamhet. Utredningen har härvid funnit det lämpligaste tillvägagångssättet vara att söka skapa en lagstiftning, som i princip bibehåller den ordning, i vilken de svenska aktiefondsföretagen hittills utövat sin verksamhet. Denna ordning innebär bl. a. att en aktiefond förvaltas såsom en självständig förmögenhets194

massa, skild från aktiefondsföretagets egen förmögenhet. I den föreslagna lagen har beteckningen »aktiefond» utbytts mot den mera vidsträckta benämningen »värdepappersfond» med hänsyn till att i en fond av detta slag bör kunna ingå även andra värdepapper än aktier. Det framlagda lagförslaget har i överensstämmelse härmed betecknats såsom lag om värdepappersfondrörelse. Med sådan verksamhet förstås i den föreslagna lagen rörelse, som har till ändamål att förvalta en huvudsakligen av aktier, obligationer eller andra värdepapper bestående och från rörelsens övriga egendom skild förmögenhet (värdepappersfond) samt att erbjuda allmänheten att insätta medel i fonden mot bevis om rätt till andel i fondens vid varje tidpunkt beräknade värde (fondandelsbevis). Värdepappersfondrörelse skall enligt lagförslaget få utövas endast av aktiebolag, som erhållit tillstånd därtill av bankinspektionen. Ett dylikt bolag har föreslagits erhålla beteckningen fondbolag. Tillstånd skall få meddelas endast om bolagsordningens bestämmelser står i överensstämmelse med vissa i lagen uppställda krav på bl. a. aktiekapitalets storlek och styrelsens sammansättning samt under förutsättning att bolaget ej befinns olämpligt att utöva rörelse av ifrågavarande slag. Det föreslås sålunda att ett fondbolags aktiekapital skall uppgå till minst 100 000 kr. samt att fondbolags styrelse skall bestå av minst fem ledamöter. Minst en av styrelseledamöterna skall på ett i förslaget närmare angivet sätt utses med särskild uppgift att vaka över att fondandelsägarnas intresse vederbörligen beaktas. Fondbolag skall stå under tillsyn av bankinspektionen och skall ej få driva annan verksamhet än värdepappersfondrörelse. Ett fondbolags uppgift skall vara att förvalta en eller flera av bolaget bildade värdepappersfonder. Detta skall enligt lagförslaget ske självständigt och i eget namn och bolaget skall därvid äga att förfoga över all den egendom, som ingår i fonden, samt utöva alla ur denna egendom härflytande rättigheter. För att särskilt understryka att ett fondbolag intar ställning såsom SOU 1969: 16

förvaltare av andras medel har i den föreslagna lagtexten intagits en föreskrift, enligt vilken bolaget vid en värdepappersfonds förvaltning, inbegripet utövande av rösträtt för aktier i fonden, uteslutande skall handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse. En grundläggande princip i utredningens förslag är att en värdepappersfond skall hållas skild från fondbolagets övriga medel. Vid fondbolagets konkurs skall fondegendomen ej ingå i bolagets konkursbo. Den i en värdepappersfond ingående egendomen får ej heller överlåtas som säkerhet, pantsättas eller tas i mät. Såsom i det följande kommer att närmare beröras har även uppställts krav på att fondens tillgångar skall omhänderhas av en därtill särskilt utsedd kreditinrättning, s. k. förvaringsbank. För att en värdepappersfond skall kunna avgränsas i förhållande till bolagets egen förmögenhet har genom en föreslagen särskild bestämmelse fastslagits vad som skall ingå i en sådan fond. Ett fondbolag har ansetts böra vara skyldigt att i grundläggande avseenden på förhand uppdra riktlinjer för en fonds förvaltning. Detta föreslås skola ske genom åläggande för bolaget att för varje värdepappersfond upprätta s. k. fondbestämmelser, vilka skall fastställas av bankinspektionen. I dessa bestämmelser skall anges bl. a. de allmänna riktlinjerna för placering av fondens medel med angivande av huruvida fonden delvis eller helt skall bestå av utländska värdepapper samt i vilken omfattning utdelning skall ske till fondandelsägarna eller, om utdelning ej skall äga rum, bestämmelse härom. Även storleken av vissa kostnader, som bolaget avser att uttaga, skall anges i fondbestämmelserna. Det ligger i sakens natur att de medel som inflyter till en värdepappersfond skall - med undantag för eventuellt erforderliga likvida medel - användas till förvärv av värdepapper. När det gäller valet av dessa värdepapper har utredningen funnit att vissa inskränkande bestämmelser bör uppställas. En vägledande synpunkt har härvidlag varit att de i en värdepappersfond ingående SOU 1969: 16

värdehandlingarna måste vara av sådant slag att de lätt kan omsättas i penningar för att möjliggöra för fondbolaget att inlösa utgivna fondandelsbevis. Fonden bör därför bestå endast av sådana värdepapper, som är föremål för en fortlöpande kursnotering eller för vilka det i allt fall finns en sådan marknad att deras värde utan svårighet kan fastställas. Detta är även av betydelse för att fondens värde lätt skall kunna fastslås. I den föreslagna lagtexten har närmare angivits de slag av värdepapper som med den angivna utgångspunkten enligt utredningens mening kan anses lämpliga för förvärv till värdepappersfond. Hit hör bl. a. svenska aktier, obligationer och andra värdepapper, som är inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller noteras på Svenska fondhandlareföreningens särskilda kurslista, liksom utländska sådana värdepapper, vilka är föremål för handel och notering vid större fondbörs. En annan viktig synpunkt, när det gäller val av värdepapper till en värdepappersfond, är att fondens värdepappersbestånd får en sådan sammansättning att en effektiv riskspridning åstadkommes. Som huvudregel har härvid i lagförslaget upptagits en bestämmelse, enligt vilken värdepapper med samme utfärdare inte får förvärvas till en värdepappersfond i vidare mån än att i fonden ingående värdepapper, som utfärdats av honom, efter förvärvet uppgår till högst fem procent av fondens värde. Denna gräns kan dock efter medgivande av bankinspektionen få överskridas intill högst tio procent av fondvärdet. En ytterligare inskränkning i den fria förvärvsrätten av värdepapper till en värdepappersfond har utredningen funnit böra uppställas i syfte att förhindra att fondbolagen med stöd av de i fonderna ingående aktierna erhåller allt för stort inflytande i de företag, vars aktier är företrädda i fonderna. Detta skulle kunna bidra till en från samhällelig synpunkt olämplig maktkoncentration inom näringslivet. Den föreslagna lagen innehåller i enlighet härmed förbud för fondbolag att i värdepappersfonder inneha mer än fem procent av aktierna i ett 195

och samma aktiebolag eller, om aktier med olika röstvärde finns, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier i aktiebolaget. Till förvaringsbank skall endast få utses sådan kreditinrättning, som står under bankinspektionens tillsyn och har notariatavdelning. Förvaringsbanken skall uppbära och omhänderha samtliga medel som tillkommer fonden samt ombesörja alla utbetalningar ur fonden. Utbetalning föreslås dock få verkställas endast under förutsättning att fondbolaget fattat beslut om densamma och den avser vissa i lagen angivna ändamål såsom bl. a. förvärv av värdepapper till fonden, inlösen av fondandelsbevis eller utdelning till fondandelsägare. Värdepapper som ingår i fonden skall enligt lagförslaget vara nedsatta i öppet förvar hos förvaringsbanken. Förvaringen av utländska värdepapper kan dock få anförtros lämplig utländsk kreditinrättning. Även de fondandelsbevis som inte utgivits eller som blivit inlösta skall omhänderhas av banken. Andelarna i en värdepappersfond skall vara lika stora och innefatta samma rätt. Värdet av varje andel skall motsvara fondens värde delat med det antal fondandelar, för vilka fondandelsbevis vid beräkningstillfället utgivits. Fondandelsbevisen skall vara ställda till innehavaren eller till viss man eller order och kan få avse en eller flera fondandelar. I övrigt föreslår utredningen ett flertal föreskrifter angående uppgifter som fondandelsbevisen skall innehålla. Utredningen har även funnit lämpligt att föreslå en särskild bestämmelse angående beräkningen av utgivningspriset för fondandelsbevis. En viktig princip, som utredningen ansett böra lagfästas, är att den som önskar utfå sin andel i en värdepappersfond skall utan opåkallat dröjsmål kunna få sitt fondandelsbevis inlöst till ett pris, som motsvarar andelens värde med eventuellt avdrag för vissa av inlösenförfarandet föranledda kostnader. Fondbolag har därför i den föreslagna lagen ålagts att på begäran av ägare av fondandelsbevis omedelbart inlösa bevi196

set med anlitande av värdepappersfondens medel. Om bolaget för att kunna fullgöra sin inlösningsskyldighet först måste försälja värdepapper, som ingår i fonden, föreslås att sådan försäljning skall ske senast inom fem börsdagar, varefter inlösen skall fullgöras så snart försäljningslikviden influtit. Den angivna femdagarsfristen kan dock enligt förslaget få överskridas därest det föreligger sådana särskilda förhållanden att inlösen kan antas medföra ett väsentligt missgynnande av övriga fondandelsägares intressen. Lagförslaget innehåller även bestämmelse om beräknande av inlösningspriset. Vid sidan av den föreslagna tillsynen från bankinspektionens sida över fondbolagen har utredningen ansett att en vidsträckt publicitet i fråga om värdepappersfondernas förvaltning är det effektivaste medlet mot missbruk. Sålunda föreslås skyldighet för fondbolag att kvartalsvis avge en redogörelse för varje värdepappersfond, som bolaget förvaltar. Denna skall utvisa bl. a. antal och slag av de värdepapper, som ingår i fonden. Förutom dylika kvartalsredogörelser skall fondbolag vid utgången av räkenskapsår för varje värdepappersfond upprätta en årsberättelse med vissa utförligare upplysningar angående fondförvaltningen. Det skall enligt lagförslaget åligga fondbolag att hålla kvartalsredogörelse och årsberättelse tillgängliga för fondandelsägarna bl. a. på de försäljningsställen, där bolagets fondandelsbevis tillhandahålles allmänheten. I övrigt innehåller det framlagda lagförslaget bestämmelser rörande fondförvaltningens upphörande eller övergång till annan förvaltare, närmare föreskrifter beträffande bankinspektionens tillsyn samt vissa skadestånds- och ansvarsbestämmelser. I beskattningshänseende föreligger f. n. oklarhet i flera avseenden beträffande beskattningen av såväl aktiefondsföretagen som ägarna av andelsbevis. Det saknas särskilda lagbestämmelser i fråga om dessa skattesubjekt och förefintlig rättspraxis ger inte tillräcklig vägledning. Utredningen har därför ansett det nödvändigt att en blivande lag om värdepappersfondsverksamheten SOU 1969: 16

kompletteras med särskilda skattebestämmelser. Utredningen har härvid funnit sig böra föreslå att ett fondbolags fonder - i motsats till den praxis som hittills utbildats var för sig skall anses utgöra särskilda skattesubjekt. Värdepappersfonderna bör därvid enligt utredningens mening beskattas efter samma procentsats som aktiebolag. De till en värdepappersfond hörande värdepapperen är i allmänhet föremål för en fortlöpande omplacering genom försäljning av sådana värdepapper som måste anses mindre lämpade såsom placeringsobjekt och nyinköp av bättre värdepapper. Eftersom huvudsyftet är förvaltningen, har en fond dock inte därigenom ansetts driva penningrörelse. För undanröjande av möjlig tveksamhet har utredningen ansett det lämpligt att det i anvisningarna till kommunalskattelagen uttryckligen anges, att en fonds ränteintäkt och utdelning på aktier och andra värdepapper är att räkna såsom intäkt av förvärvskällan kapital. Vinst på avyttring av aktier och andra värdepapper, vilka ingår i en dylik fond, blir enligt utredningen att anse såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. För att hindra en obillig kedjebeskattning har avkastningen av de till en värdepappersfond hörande värdepapperen enligt utredningens mening - på liknande sätt som sker i fråga om investmentbolagen - ansetts böra rinna igenom fonden utan att hos denna påföras någon skatt. I stället skall fondavkastningen bli föremål för beskattning hos ägarna av andelsbevisen när de beskattas för sin uppburna utdelning. För att genomföra detta har utredningen i överensstämmelse med rådande praxis valt metoden att likställa utdelning till fondandelsägare med gäldränta. I den mån uppburen avkastning eller skattepliktig realisationsvinst inte utdelas till innehavarna av fondandelsbevis, kommer den enligt förslaget att beskattas hos fonden enligt vanliga regler. Icke skattepliktiga delar av realisationsvinster kommer i enlighet därmed att kunna fonderas utan skattekonsekvenser. Beträffande fondandelsägarnas inkomstSOU 1969: 16

beskattning för utdelning på fondandelsbevis är det enligt utredningens mening uppenbart, att utdelningen måste anses vara att hänföra till intäkt av kapital. Fondandelsägares realisationsvinst vid inlösen eller försäljning av fondandelsbevis beskattas f. n. enligt kommunalskattelagen på samma sätt som realisationsvinst vid avyttring av aktier eller andelar i ekonomisk förening eller handelsbolag och därmed likartade värdepapper. Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon ändring i detta hänseende. Vidare anför utredningen att förmögenhetsbeskattningen för värdepappersfondernas del inte torde komma att föranleda några problem eftersom enligt förmögenhetsskatteförordningen värdepappersfonderna ej drabbas av förmögenhetsskatt. Såvitt avser kupongskatten innebär utredningens förslag, att fondandelsbevisen skall jämställas med aktier. Vad härefter angår den inledningsvis berörda aktieförsäljningen mot förskottsbetalning konstaterar utredningen, att försäljning av värdepapper mot betalning i förskott genom regelbundna insatser f. n. sker på två olika sätt. I det ena fallet är det fråga om en försäljning av redan fr. o. m. köpeavtalets ingående för köparens räkning reserverade värdepapper, varvid dock köparen ej får dem utlämnade till sig innan köpeskillingen eller viss del därav blivit erlagd. Frånsett att värdepapperen inte redan i samband med köpeavtalets slutande överlämnas till köparen, påminner denna försäljningsform i mycket om vanlig avbetalningshandel. Den andra verksamhetsformen består i mottagande av uppdrag att för medel, som uppdragsgivaren enligt avtalad plan inbetalar i skilda poster, fortlöpande inköpa och tills vidare förvalta visst eller vissa slag av värdepapper eller, om insatt belopp ej förslår till förvärv av helt sådant papper, kvotdelar därav. Utredningen framhåller att vid båda verksamhetsformerna föreligger en framför allt för förvärvaren väsentlig fråga, som f. n. inte är tillfredsställande löst, nämligen 197

hur dennes rätt till värdepapperen skall kunna säkerställas innan dessa kommit i hans besittning. Därjämte påpekar utredningen att avbetalningslagen inte är tilllämplig beträffande någon av de båda försäljningsformerna, varför förvärvaren saknar det skydd, som denna lag lämnar avbetalningsköparen vid bristande betalning. Utredningen har även funnit att båda verksamhetsformerna är av sådan art att det från allmän synpunkt måste anses önskvärt att de, i likhet med fondhandel i allmänhet, underkastas viss kontroll. Med hänsyn till framför allt nu angivna förhållanden har utredningen ansett en viss lagreglering på nu ifrågavarande område önskvärd. Lagstiftningen kan emellertid enligt utredningens mening begränsas till bestämmelser angående de nyssnämnda väsentliga frågorna och föreslås endast skola avse sådan verksamhet som sker yrkesmässigt. Från den föreslagna lagens tillämpningsområde har undantagits handeln med svenska statens premieobligationer, beträffande vilken redan finns en författningsmässig reglering, samt sådan verksamhet av nu berört slag, som kan komma att bedrivas av bankinstitut eller fondkommissionärer. Utredningens förslag innebär att verksamhet av nu ifrågavarande slag får utövas endast av aktiebolag som innehar tillstånd därtill av bankinspektionen och står under tillsyn av denna. Vid den avbetalningsliknande försäljningsformen föreslås att försålda värdepapper omedelbart skall sättas i förvar hos kreditinrättning, som står under bankinspektionens tillsyn och har notariatavdelning. Vid nedsättningen skall göras förbehåll att värdepapperen ej får utlämnas till någondera parten, såvida inte motparten medger detta eller säljaren visar att köpet blivit hävt. Om köparen underlåter att erlägga förfallen betalningspost, skall säljaren inte på grund därav få häva köpet, utkräva post. som eljest ej skulle vara förfallen, eller göra annan i köpeavtalet stadgad särskild påföljd gällande förrän tidigast en vecka efter det att skriftlig påminnelse om försummelsen avsänts till köparen. Vidare skall säl198

jaren vid hävning ej få såsom skadestånd tillgodoräkna sig mera än ett på i lagen närmare angivet sätt beräknat belopp. I sådana fall, där värdepapper anskaffats till fullgörande av ett inköpsuppdrag av förut berört slag, skall enligt den föreslagna lagstiftningen värdepapperet, om det inte genast utlämnas till uppdragsgivaren, omedelbart sättas i förvar för uppdragsgivarens räkning hos sådan kreditinrättning som nyss nämnts. Därvid skall göras förbehåll att värdepapperet ej får utlämnas till annan än uppdragsgivaren, såvida ej bolaget visar att dennes rätt till detsamma upphört. Beträffande den del av utredningens uppdrag, som avser en allmän omprövning av principerna för emissionsstämpelplikten, har utredningen föreslagit att denna skatteplikt slopas för obligationer och därmed jämförliga skuldebrev. Som skäl för detta ställningstagande har utredningen bl. a. framhållit, att några rationella skäl knappast kan anföras för en strängare behandling av obligationsupplåning än av annan upplåning. För den händelse emissionsstämpeln på obligationer skulle komma att bibehållas, har utredningen förordat att de nuvarande reglerna om undantag från skatteplikten lämnas oförändrade. Vidare föreslår utredningen att den nu i praxis och lagstiftning gällande friheten från emissionsstämpel för fondandelsbevis bibehålls. Vid fullföljande av uppdraget att göra en allmän översyn av fondstämpelförordningen har utredningen funnit att hela frågan om fondstämpeln efter uppdragets meddelande kommit i ett nytt läge genom införandet av den nya, på schablonmässig vinstberäkning grundade aktievinstskatten. Enär denna skatt i viss mån är att anse som en kapitalomsättningsskatt, har enligt utredningens mening den avgörande skillnaden mellan realisationsvinstskatt och fondstämpel i stor utsträckning försvunnit. Utredningen har funnit det från principiell synpunkt oriktigt att ha två formellt olika omsättningsskatter på samma område. Med hänsyn härtill och då utredningen dessutom ansett fondstämpeln vara en ganska olämplig och opraktisk SOU 1969: 16

skatteform, föreslår utredningen att fondstämpeln avskaffas. För den händelse detta förslag inte skulle vinna bifall, har utredningen upprättat förslag till ny »fondstämpelförordning» jämte tillämpningskungörelse, vilka förslag såsom bilagor fogats till betänkandet.

SOU 1969: 16

Bilaga 1

Försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolag

Enligt svensk försäkringslagstiftning har sedan länge förefunnits möjlighet att åt försäkringstagarna inrymma visst inflytande på försäkringsaktiebolags förvaltning. Sålunda har med stöd av uttryckligt stadgande i lagen om försäkringsrörelse (FL) i försäkringsaktiebolags bolagsordning kunnat intas bestämmelse, enligt vilken en eller flera av styrelsens ledamöter skall utses på annat sätt än genom val å bolagsstämma. Denna regel, som fortfarande gäller, synes emellertid i mycket obetydlig utsträckning ha utnyttjats för att tillvarata den angivna möjligheten. Genom år 1950 beslutade ändringar i 70 § FL infördes ett obligatoriskt försäkringstagarinflytande på styrelseplanet i det övervägande flertalet försäkringsaktiebolag. Sålunda skall numera i försäkringsaktiebolag, som icke uteslutande driver återförsäkring, minst en av styrelseledamöterna utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse vederbörligen beaktas. Sådan ledamot får icke vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget och skall enligt bestämmelse, som skall vara intagen i bolagsordningen, utses av försäkringstagarna eller av intressegrupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet. Den angivna regeln om obligatoriskt försäkringstagarinflytande grundar sig på förslag av 1945 års försäkringsutredning (SOU 1949: 25). Efter att ha konstaterat att aktie-

bolaget som företagsform hade betydelsefulla uppgifter att fylla inom försäkringsväsendet frågade sig utredningen, huruvida en från samhällelig synpunkt önskvärd demokratisering av försäkringsaktiebolag stod att genomföra. För den stora allmänheten vore det ett intresse att det företag, där man tecknat sina försäkringar, drev sin verksamhet i överensstämmelse med god ordning, förvaltade sina fonder på ett ändamålsenligt sätt och över huvud vore effektivt och rationellt organiserat. I de ömsesidiga försäkringsbolagen utgjorde tillfredsställande anordningar för åstadkommande av delägarinflytande förutsättning för koncession. Enligt utredningens mening vore det ett naturligt demokratiskt krav, att cckså i försäkringsaktiebolagen försäkringstagarna finge tillfälle att genom representation i styrelsen delta i skötseln av bolagets angelägenheter. Utredningen ansåg, att det borde överlämnas åt resp. försäkringsaktiebolag att med beaktande av sin särart söka gestalta försäkringstagarrepresentationen på ändamålsenligt sätt. För själva valet kunde olika anordningar komma till användning. I propositionen rörande här ifrågavarande lagändringar (1950:220 s. 30 :f) uttalade departementschefen, att från försäkringstagarna årligen betydande belopp inflöt till försäkringsbolagen, som förvaltade medlen för att säkerställa och fullgöra försäkringsförbindelserna. Redan det:a förhållande syntes departementschefen notiveSOU 1969: 16

r a kravet på en viss delaktighet från försäkringstagarnas sida i skötseln av bolagens angelägenheter. För aktiebolagens del förelåg anledning att lagstiftningsvägen tillförsäkra försäkringstagarna ett visst mått av inflytande. Anordningen med särskild styrelserepresentation för försäkringstagarintresset vore även i så måtto till fördel för försäkringsaktiebolagen som den kunde var a ägnad att öka förtroendet för den i aktiebolagsform drivna försäkringsverksamheten. Principiellt anslöt sig departementschefen till av utredningen framfört förslag, att försäkringstagarna skulle äga utse representant i styrelsen för försäkringsaktiebolag samt att Kungl. Maj:t i fall, där svårighet mötte att genomföra en sådan anordning, skulle äga att i stället utse styrelseledamot. I och för sig syntes det departementschefen naturligt, att denne styrelseledamot utsågs genom val bland försäkringstagarna eller av någon intressegrupp, som kunde anses representativ för dem. I flertalet större försäkringsaktiebolag torde emellertid försäkringstagarklientelet vara så omfattande och anknytningen till särskilda intressegrupper så ringa, att val av försäkringstagarna eller av intresseorganisation icke torde innebära någon god lösning. I dylikt fall syntes det departementschefen lämpligt, att försäkringstagarrepresentationen kom till stånd genom förordnande av Kungl. Maj:t, ev. av myndighet åt vilken Kungl. Maj:t anförtrodde detta uppdrag. Mot tanken att lägga uppgiften hos Kungl. Maj:t hade i ett par remissyttranden invänts, att ett beslut av tillsynsmyndigheten kunde komma i konflikt med den ståndpunkt, som företräddes av Kungl. Maj:ts representant i styrelsen. Denna invändning sköt enligt departementschefens mening i väsentlig mån över målet, eftersom den ifrågavarande styrelseledamoten utsågs för att representera icke den förordnande myndigheten utan försäkringstagarna. Huruvida mer än en styrelseledamot för försäkringstagarintresset skulle utses fick enligt departementschefen bero på omständigheterna, bl. a. bolagets storlek och antalet övriga styrelseledamöter. Första lagutskottet (1950: 26 s. 20 f) SOU 1969: 16

hade intet att erinra mot huvudgrunderna i det förslag, som framlagts i propositionen. Av ledamöterna i försäkringsaktiebolags styrelse borde sålunda minst en vara utsedd med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas allmänna intressen blev vederbörligen beaktade. I hans åligganden skulle däremot, framhöll utskottet, icke ingå att företräda försäkringstagaren gentemot försäkringsgivaren i exempelvis enstaka skaderegleringsärenden. Kungl. Maj:ts möjlighet att delegera sin befogenhet att utse styrelseledamot kunde enligt utskottet ske antingen till myndighet, som hade lokal anknytning till det ifrågavarande försäkringsbolaget, t. ex. länsstyrelse, eller till myndighet med nära anknytning till bolagets verksamhetsområde. Det kunde även visa sig lämpligt att låta försäkringsinspektionen utse styrelseledamot. Av praktiska skäl borde den myndighet, som erhöll befogenhet att utse försäkringstagarrepresentant, direkt anges i bolagsordningen. Beträffande frågan hur försäkringstagarrepresentationen i praktiken genomförts kan nämnas följande angående representationen i de vid ingången av år 1968 med något slag av direkt försäkring arbetande 22 försäkringsaktiebolagen. Kungl. Maj:t har utsett försäkringstagarrepresentanterna i ett livförsäkringsaktiebolag, medan försäkringstagarna genom valsystem utsett representanterna för försäkringstagarintresset i ett annat sådant bolag. I fråga om två under år 1962 nytillkomna livförsäkringsaktiebolag för i huvudsak tjänstegrupplivförsäkring har i det förra fallet särskild försäkringstagarrepresentation ansetts opåkallad med hänsyn till ägarförhållandena och i det senare fallet utses nu ifrågavarande representant av en arbetstagarorganisation. Kungl. Maj:t har vidare utsett försäkringstagarrepresentant i det sjukförsäkringsbolag, som är aktiebolag. I de övriga försäkringsaktiebolagen har försäkringstagarrepresentanterna utsetts i åtta fall av Kungl. Maj:t, i två fall av försäkringsinspektionen samt i två fall av intresseorganisation med anknytning till försäkringstagarna. I ett fall har försäkringstagarrepresentanter utsetts av försäkringsta201

garvalda elektorer och i ett fall av såväl Kungl. Maj.-t som försäkringstagarvalda elektorer. Slutligen har i tre fall speciell representant för försäkringstagarna icke ansetts erforderlig; i två fall beroende på ägarförhållandena och i ett fall beroende på att fråga var om ett återförsäkringsbolag med endast obetydlig förvaltning av direktförsäkringsbestånd. Enligt F L skall antalet försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags styrelse vara minst en. Av lagtillämpningen framgår, att det i allmänhet ansetts till fyllest med en representant endast i de fall, där antalet av aktieägarna utsedda styrelseledamöter utgör högst fem. Om antalet aktieägarvalda styrelseledamöter uppgår till 6-8, har i regel två försäkringstagarrepresentanter förordnats. I sådana styrelser, där de aktieägarvalda ledamöterna uppgår till nio eller flera, har möjlighet vanligen öppnats till utseende av tre representanter för försäkrings tagarintresset. 1958 års försäkringssakkunniga - i vars direktiv framhölls att särskild uppmärksamhet borde fästas vid frågan om försäkringstagarnas inflytande i försäkringsbolagen har i sitt betänkande (SOU 1960: 11) utförligt behandlat frågan om försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser. Denna representation utgör enligt de sakkunniga ett försök att i ny form skapa garantier för att försäkringsverksamheten även i aktiebolagen drivs med försäkringstagarnas intressen för ögonen och kan sålunda sägas ha karaktären av ett komplement till den av försäkringsinspektionen bedrivna tillsynsverksamheten. För att få en bild av försäkringstagarrepresentanternas ställning, arbetsförhållanden och erfarenheter har de sakkunniga företagit intervjuer med det övervägande flertalet ifrågavarande styrelseledamöter i försäkringsaktiebolagen. Intervjuerna har givit vid handen, att det i samtliga berörda försäkringsbolag råder ett mycket gott samarbete mellan de aktieägarvalda och de i annan ordning utsedda styrelseledamöterna. Styrelserna som helhet synes, av intervjuerna att döma, söka placera influtna premiemedel så, att till gagn för försäkrings-

tagarna bästa möjliga avkastning i forming med god säkerhet erhålls, och efterstävar att bolagens rörelser drivs rationellt, effektivt och i överensstämmelse med god ordning. Ingenting tyder på att denna intällning hos styrelserna skulle vara en följ! av införandet av den särskilda försäkrin»stagarrepresentationen. Efter nu angivna konstateranden disLuterar de sakkunniga behovet av försäkrngstagarrepresentation i försäkringsaktiebo agsstyrelserna. De framhåller därvid, att det måste vara svårt för lekmän med begrlnsade kunskaper och informationer på området att få ett grepp om de många problem, som försäkringsväsendet erbjuder, samt att det synes ganska uppenbart, att försäkrinjsinspektionen har betydligt större förutsätttingar att utöva en i försäkringstagarintre.sets tjänst stående kontrollverksamhet än vad försäkringstagarrepresentanterna i aktbbolagsstyrelserna har. Det torde därför eiligt de sakkunniga kunna hävdas, att det från ren kontrollsynpunkt knappast finns något egentligt behov av att ha en sådan institution som den berörda försäkringstagarrepresentationen. De sakkunniga finner emellertid, att det ändock kan vara motiverat att bibehålla anordningen i fråga. De framhiller härvid, att försäkringsverksamheten mer eller mindre helt drivs för försäkringstagarnas räkning. Med hänsyn härtill synes det naturligt, att försäkringstagarna jämväl vid aktiebolagsformen blir representerade i bolagets ledning. En sådan representation s/nes stå i överensstämmelse med den allmänna andan i FL. Representationen bidrar o;kså till att överbrygga den formella klyftan mellan aktiebolags- och den ömsesidiga bolagstypen och kan verka förtroendeskapande hos allmänheten. Den kontakt och d3t samarbete mellan å ena sidan specialister och å andra sidan intresserade försäkringstagare eller intresserade representanter för försäkringstagarintresset, vartill representa.iombestämmelserna bör leda, synes enligt de sakkunniga kunna främja en fortsatt sund utveckling av försäkringsväsendet. Om försäkringstagarrepresentanterna äger god kännedom om försäkringsproblemen, sedda ur SOU 969: 16

konsumentsynvinkel, bör de kunna komma med uppslag och idéer till förbättringar i försäkringsskydd eller service. Även på andra sätt bör dylika representanter kunna positivt verka för att försäkringstagarönskemål och försäkringstagarsynpunkter blir beaktade. De sakkunniga har på nu anförda skäl kommit till den slutsatsen, att den särskilda försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser bör bibehållas och i viss utsträckning förstärkas. När det gäller formen för tillsättande av försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens styrelser tar de sakkunniga upp de tre alternativ, som FL anvisar, till granskning. Härvid anför de sakkunniga bl. a. följande. Det första i lagtexten nämnda alternativet innebär att försäkringstagarrepresentanterna väljs av försäkringstagarna. Ett sådant val kan i och för sig tänkas få formen av antingen ett direkt val eller ett indirekt val. Det direkta valet torde dock sällan vara ändamålsenligt i detta sammanhang. Erfarenheten talar för att det närmast är de indirekta valen som är aktuella, när det gäller att valvägen utse ifrågavarande representanter. Vid dylika val har försäkringstagarna att välja en elektorsförsamling, som i sin tur utser de personer, som skall i styrelsen särskilt tillvarata försäkringstagarnas intressen. En relativt begränsad elektorsförsamling synes väl skickad för uppgiften att skaffa fram personer med kvalifikationer och intresse för ifrågavarande uppdrag. Några svårigheter att anordna försäkringstagarval av elektorer synes icke föreligga, när fråga är om sådana försäkringsaktiebolag, där försäkringstagarnas antal är begränsat och deras intresse för en effektiv representation stort (t. ex. sjöbolagen). De praktiska svårigheterna vid den indirekta valmetoden inträder vid den vanliga typen av försäkringsaktiebolag med ett mycket stort antal försäkringstagare i ofta många olikartade försäkringsgrenar. För sådana bolag möter det svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt organisera elektorsval, förenade med rösträtt för samtliga försäkringstagare. Erfarenheterna från de ömsesidiga SOU 1969: 16

försäkringsbolagens delegeradeval visar svårigheterna för de stora riksbolagen att få sina delägare att intressera sig för utseende av delegerade, en åtgärd som ju ligger mera fjärran från deltagandet i bolagets förvaltning än vad deltagandet i en bolagsstämma utgör. Beaktas måste härvid, att den enskilde försäkringstagarens premier ofta är så små, att de icke spelar någon egentlig roll för hans ekonomi. Med hänsyn härtill anser sig den enskilde i stor utsträckning icke ha anledning intressera sig för en så fjärran liggande fråga som delegeradeval i det av honom anlitade försäkringsbolaget. De svenska försäkringsbolagens lugna utveckling kan antas starkt bidra till försäkringstagarnas passivitet. Den garanti för försäkringstagarintresset, som försäkringsinspektionens tillsyn utgör, kan ev. också spela in i sammanhanget liksom allmänhetens känsla av att försäkringsproblemen i stor utsträckning är så speciella och kräver sådana fackkunskaper, att det är svårt för gemene man att få ett verkligt grepp om frågorna. Att döma av dessa sålunda redovisade erfarenheter från de ömsesidiga försäkringsbolagens delegeradeval föreligger risk för att i de vanliga typerna av större försäkringsaktiebolag institutionen elektorsval skulle komma att möta ringa intresse från försäkringstagarnas sida. Utgången av valen kan då lätt bli olämpligt påverkad av befattningshavare eller fältmän i vederbörande bolag. En lösning är givetvis att dels söka aktivera försäkringstagarintresset och dels skapa garantier mot en olämpligt påverkad valutgång. Nära till hands kan härvid ligga att organisera elektorsvalen efter de linjer, som av de sakkunniga förordats för delegeradevalen i de vanligaste typerna av större ömsesidiga försäkringsbolag ( = en särskild valberedning med av försäkringsinspektionen förordnad ordförande utarbetar en kandidatlista, upptagande tre å fem gånger så många personer, som skall väljas, varefter listan ställs under omröstning bland försäkringstagarna, varvid i princip samtliga delägare skall vara röstberättigade). En analog tillämpning av dessa linjer är visserligen förenad med komplikationen, att det vid aktie-

bolagsformen möter vissa svårigheter att konstruera en lämpligt utformad kandidatnominerande valberedning. En godtagbar lösning av detta specialproblem synes dock vara att i försäkringsbolagen låta försäkringsinspektionen utse den första kandidatnominerande valberedningen i dess helhet, varefter vid senare val beredningens ledamöter med undantag för ordföranden, som fortfarande skulle tillsättas av inspektionen, kan väljas av den sittande elektorsförsamlingen. Vid företagsformen försäkringsaktiebolag synes det emellertid vara ett alltför långtgående krav att för de stora riksbolagens del fordra, att samtliga försäkringstagare skall vara röstberättigade vid elektorsval. Försäkringsaktiebolaget har ju i motsats till det ömsesidiga försäkringsbolaget icke karaktären av en försäkringstagarsammanslutning utan är rättsligt sett uppbyggt på grundval av det av aktieägarna tillskjutna kapitalet. Vid försäkringsaktiebolaget är det icke fråga om att levandegöra ett delägarskap utan om att skapa garantier för att i styrelsen kommer att ingå några kvalificerade och kunniga personer med speciell uppgift att verka för att försäkringstagarnas intressen blir tillbörligen tillgodosedda. Vid nu ifrågavarande bolag torde möjlighet böra finnas att låta endast en slumpmässigt bestämd, dock icke alltför obetydlig, del av försäkringstagarstocken delta i elektorsvalen. Skulle det i en framtid visa sig att ett otillfredsställande litet antal försäkringstagare begagnar sin rösträtt vid elektorsval, synes frågan om en övergång till andra anordningar än den indirekta valmetoden få övervägas. Det andra i FL angivna alternativet innebär att det överlämnas till organisation eller intressegrupp med anknytning till försäkringstagarna att utse de styrelseledamöter, som skall särskilt verka för försäkringstagarintressenas tillgodoseende. Direkta erfarenheter talar för att en sammankoppling av å ena sidan organisationer och å andra sidan försäkringsbolag kan innefatta en mycket aktiv och effektiv bevakning av försäkringstagarintressena. Förhållandena i ett försäkringsaktiebolag kan vara sådana, att an-

ledning finns att kombinera alternativ 1 och alternativ 2. Det tredje alternativet utgörs av att Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet utser försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsaktiebolags styrelse. Då dessa representanter i främsta rummet icke skall vara kontrollorgan utan bör vara positivt verksamma som kontaktmän för försäkringstagarna och såsom sakkunniga förslagsställare och initiativtagare, vilka bygger på grundligast möjliga kunskaper om försäkringsproblemen, sedda från konsumentsynpunkt, synes det mera fjärranliggande att Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet förordnar ifrågavarande styrelseledamöter än att vederbörande utses exempelvis av olika organisationer. Detta alternativ bör därför komma till användning endast i sådant fall, där av speciella skäl hinder möter mot att tillämpa vallinjen och organisationslinjen. I den proposition, där de sakkunnigas betänkande behandlas (1961: 171), konstaterar departementschefen, såvitt nu är i fråga, att de sakkunnigas ståndpunkt innebär att gällande lagbestämmelser i huvudsak kommer att bibehållas samt att i remissyttrandena riktigheten av de sakkunnigas ställningstagande till nu berörda huvudspörsmål icke ifrågasatts. Ej heller för egen del har departementschefen funnit anledning till erinran mot de sakkunnigas ståndpunkt i förevarande fråga. Såsom försäkringsinspektionen uttalat - framhåller departementschefen - har nämligen ännu icke vare sig när det gäller aktiebolag eller ömsesidiga bolag kunnat formuleras någon lösning av frågan om försäkringstagarrepresentationen, som verkligen ser ut att vara lämplig och effektiv över hela fältet. Detta förhållande, som är en naturlig följd av försäkringsbolagens skiftande karaktär, utgör ett starkt skäl för att icke begränsa förefintliga valmöjligheter. Utrymme bör därför finnas för att pröva olika vägar och att anpassa representationssystemen efter utvecklingens krav. De praktiska detaljsynpunkter, som framlagts av de sakkunniga i anslutning till den i betänkandet förda diskussionen rörande olika representationsmetoder, synes i huvudSOU 1969:16

sak vara ägnade att tjäna till vägledning. Det måste dock betonas, att generella lösningar icke torde stå att finna och att erfarenheterna under den försöksverksamhet på området, som får förutsättas äga rum, kan ge anledning till avvikelser. Slutligen framhåller departementschefen, att det synes föra för långt att, såsom de sakkunniga föreslagit, kräva att möjligheten att välja metoden med förordnande av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet skall stå öppen endast för det fall att övriga metoder icke lämpligen kan ifrågakomma. 70 § FL äger alltjämt den lydelse den erhöll genom 1950 års lagändring.

SOU 1969: 16

Bilaga 2

Förslag till Fondstämpelförordning

Förslag till Fondstämpelförordning Härigenom förordnas som följer. Skattskyldighetens omfattning 1 §• Till staten skall i enlighet med bestämmelserna i denna förordning erläggas särskild skatt vid köp och byte av fondpapper (fondstämpelskatt). 2 §. Med fondpipper förstås i denna förordning 1) aktier i svenska och utländska aktiebolag samt interimsbevis, teckningsbevis, teckningsrättsbevis, delbevis och annat bevis om rättighet som är jämförligt med aktie, 2) lottbrev, andelsbevis och delaktighetsbevis i svenska och utländska kommanditbolag, 3) bevis avseende andel i svenska och utländska värdepappersfonder, 4) andra deaktighetsbevis i utländska företag av ekonomisk art, 5) svenska och utländska obligationer och andra skuldebrev, som utges i större antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen, 6) certifika: som utgetts i stället för obligationer och därmed jämställda skuldebrev och enligt villa långivaren äger rätt att få obligationerna eller skuldebreven utlämnade. Med fondpipper jämställes certifikat avseende förfoganderätt över fondpapper. 3 §. Skatteplikt föreligger icke 1) när fonlpapper utan mellangift utbytes mot andra fondpapper av samma slag i samma bolag eller av samme utgivare och till enahanda eller lägre belopp samt, i fall då ränta ir föreskriven, med samma räntefot, 2) när certiiikat utbytes mot de fondpapper som anges i certifikatet, 3) vid köp av fondpapper, som är utfärdat eller garanterat av svenska staten eller av sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan till vilket Sverige anslutit sig, 4) när vid överlåtelse av fondpapper den ene kontrahenten är svenska staten, Sve206

SOU 1969: 16

riges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska skeppshypotekskassan, Skeppsfartens sekundärlånekassa eller sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan till vilket Sverige anslutit sig, 5) vid utlämnande av obligationer eller certifikat som avses i 2 § första stycket 6) eller bevis avseende andel i värdepappersfonder. 4 §. Skatten utgår med följande belopp: för aktier och andra fondpapper som avses i 2 § första stycket 1)—4) 30 öre för varje påbörjat hundratal kronor av värdet, för obligationer och övriga fondpapper som avses i 2 § första stycket 5) och 6) 10 öre för varje påbörjat hundratal kronor av värdet. För certifikat som avses i 2 § sista stycket utgår skatten med belopp, varmed skatt skulle ha utgått för de fondpapper som anges i certifikatet om dessa fondpapper överlåtits direkt. Ingår i överlåtelse såväl aktier eller andra till skatteklassen för aktier hänförliga fondpapper som obligationer eller andra till skatteklassen för obligationer hänförliga fondpapper, skall skatten på hela överlåtelsen utgå med belopp som föreskrivits för aktier. 5 §. Fondpappers värde skall vid köp anses motsvara köpeskillingen. Vid byte får värdet icke upptagas till lägre belopp än det pris, som vid tiden för bytesavtalet varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden. Fondstämpelskatten beräknas på grundval av den bytespost som har det högsta värdet. Skall endera kontrahenten utge mellangift, lägges vid värdejämförelsen mellan bytesposterna mellangiften till värdet av de fondpapper som samme kontrahent överlåter.

Avräkningsnota 6 §. När fondpapper överlåtes genom köp eller byte skall avräkningsnota upprättas. Avslutas köp eller byte genom kommissionär som handlar i eget namn för annans räkning, skall särskilda avräkningsnotor upprättas dels för uppgörelsen mellan kornmissionären och hans uppdragsgivare och dels för uppgörelsen mellan kommissionären och tredje man. 7 §.

Avräkningsnota skall upprättas i två exemplar samma dag som överlåtelseavtalet avslutas. Notan behöver icke vara underskriven. I avräkningsnota skall vid köp anges de fondpapper som överlåtes samt köpeskillingen. Vid bytesavtal upptages i avräkningsnotan de fondpapper som vardera sidan överlåtit jämte i förekommande fall mellangiften ävensom det värde som skall läggas till grund för skatteberäkningen. Närmare föreskrifter om avräkningsnotas innehåll i övrigt meddelas av Konungen. 8 §.

Medverkar vid köp av fondpapper flera kommissionärer, åligger det dels den av säljaren i första hand anlitade kommissionären att upprätta avräkningsnota i förhålSOU 1969: 16

lande till såväl sin uppdragsgivare som sin närmaste motpart, dels ock övriga vid försäljningen anlitade kommissionärer att upprätta avräkningsnota i förhållande till envar av sina närmaste motparter. Medverkar endast en kommissionär vid köpet, åligger det denne att upprätta avräkningsnota i förhållande till såväl sin uppdragsgivare som motparten. Har någon vid köp förmedlat avtalet mellan kontrahenterna utan att själv uppträda som säljare eller köpare, åligger det denne förmedlare att upprätta avräknin*snotan. Säljes fondpapper exekutivt anses förrättningsmannen som förmedlare. Slutes köp utan anlitande av kommissionär eller förmedlare, skall avräkningsmta upprättas av säljaren eller, om säljaren är bosatt i utlandet eller köparen men ej säljaien är fondhandlare, av köparen. 9 §. Medverkar vid byte av fondpapper flera kommissionärer, åligger det varje kommissionär att upprätta avräkningsnota i förhållande till såväl sin uppdragsgivare s)m sin närmaste motpart. Medverkar endast en kommissionär vid bytet, åligger det deine att upprätta avräkningsnota. Har någon vid byte förmedlat avtalet mellan kontrahenterna utan att vara kommissionär, åligger förmedlaren att upprätta avräkningsnota för envar av kontrahentena. Slutes bytesavtal utan anlitande av kommissionär eller förmedlare, skall vardjra kontrahenten upprätta avräkningsnota. Är endera kontrahenten fondhandlare men ej den andre, skall dock fondhandlaren ensam upprätta avräkningsnota. Kontrahent som är bosatt i utlandet behöver ej upprätta avräkningsnota. 10 §. Den som skall upprätta avräkningsnota skall lägga det ena exemplaret av notaa i förvar hos sig och senast på tredje dagen efter avtalet sända det andra exemplaret till sin närmaste motpart. Är avtalet slutet genom förmedlare, skall i stället denne inom nämnda tid sända ett av exemplaren till vardera kontrahenten. 11 §. Fullgör ej den, som det åligger att upprätta och avsända avräkningsnota, denna skyldighet, skall kontrahent, som enligt 12 § är jämte honom i förhållande till statsverket ansvarig för skattens erläggande, upprätta sådan nota inom fjorton dagar ezter överlåtelsen. Skattskyldigheten och inbetalning av skatten 12 §. Kommer köp eller byte till stånd under medverkan av flera kommissionärer stall i förhållande till statsverket på vardera sidan den slutiige kontrahenten samt den kommissionär som är hans närmaste motpart ansvara för halva skattens erläggande. Medverkar vid köp eller byte endast en kommissionär skall i förhållande till statsverket denne ansvara för hela skattens erläggande samt envar av de övriga kontrahenterna för halva skattens erläggande. Avslutas köp eller byte utan anlitande av kommissionär skall i förhållande till statsverket envar av kontrahenterna liksom också förmedlaren, om sådan finnes, ansvara för hela skattens erläggande. Är kontrahent bosatt i utlandet, ligger ansvaret i förhållande till statsverket för

208 SOU 1969: 16

hela skattens erläggande dock endast på här i riket bosatt kontrahent, kommissionär och förmedlare. 13 §. Den som är skyldig att upprätta avräkningsnota skall till statsverket inbetala den skatt, för vilken han enligt 12 § har att ansvara. Vid byte där avräkningsnota upprättas av båda parterna skall dock envar av dem inbetala endast halva skattebeloppet. 14 §. Kommissionär äger av kontrahent erhålla ersättning för skatt som han betalat och för vilken kontrahenten jämte kommissionären är ansvarig i förhållande till statsverket. Förmedlare äger utfå ersättning för skatt, som han betalat, av vilken av de slutliga kontrahenterna som helst. Vid exekutiv försäljning av fondpapper skall skatten betalas i enlighet med bestämmelserna i 198 § utsökningslagen om kostnad för utmätt egendoms försäljning.

Förhandsbesked 15 §. Kontrollstyrelsen skall på ansökan av den saken rör, om tillgänglig utredning medger det, meddela förhandsbesked huruvida skatt skall erläggas i visst fall och, där skatteplikt finnes föreligga, med vilket belopp skatten skall utgå. Förhandsbesked sökes skriftligen. Vid ansökan skall fogas avskrift av den handling som ansökan avser eller redogörelse för omständigheterna i fallet. Vid ansökan skall även fogas den ytterligare utredning i ärendet som står sökanden till buds. Är den i ärendet förebragta utredningen otillräcklig, får kontrollstyrelsen anmana sökanden att fullständiga denna vid äventyr att förhandsbesked eljest icke meddelas Sökanden skall beredas tillfälle att yttra sig över utredning, som förebragts annorledes än genom sökanden. 16 §. Ärende om förhandsbesked bör handläggas skyndsamt. I den mån det icke finnes obehövligt, skall beslut i ärende om förhandsbesked innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas. Avvisas ansökan skall beslutet innehålla erinran om att talan icke får föras mot beslutet. I andra fall skall beslutet innehåUa upplysning om vad part har att iakttaga vid fullföljd av talan. Beslut i ärende om förhandsbesked skall delges sökanden. 17 §. Förhandsbesked som vunnit laga kraft är bindande för statsverket i förhållande till sökanden, i den mån denne yrkar det. Beskedet skall dock icke gälla, när efter dess meddelande författningsändring trätt i kraft av beskaffenhet att påverka beskattningen i det avseende beskedet angår.

Tillsyn 18 §. Tillsyn över efterlevnaden av denna förordning utövas av kontrollstyrelsen. SOU 1969: 16 14—914147

Den som utan att vara fondkommissionär ämnar driva rörelse med fondpapper skall göra anmälan därom till kontrollstyrelsen innan rörelsen påbörjas. 19 §. Inom tre månader efter utgången av varje kalenderkvartal skall fondhandlare i den ordning kontrollstyrelsen föreskriver till styrelsen insända det ena exemplaret av de avräkningsnotor, som upprättats under kvartalet. Efter anmodan av kontrollstyrelsen är annan skattskyldig än fondhandlare pliktig att för styrelsen förete stämpelbelagd avräkningsnota till styrkande av att skatt erlagts med rätt bebpp eller att eljest lämna styrelsen uppgifter beträffande av honom ingångna fondaffärer. Det åligger skattskyldig som sägs i andra stycket, att bevara avräkningsnota under fem år efter utgången av det kalenderår, då fondaffären ingicks. Vill skattskyldig i visst fall få skattebeloppet prövat, äger han inom ett år efter avräkningsno:ans upprättande påkalla sådan prövning hos kontrollstyrelsen. Om avräkningsnotan ej tidigare insänts till styrelsen skall han därvid inge avräkmngsnotan. 20 §.

Finner kontrollstyrelsen att skatten är felaktigt beräknad skall kontrollstyrelsen efter den skattskyldiges hörande genom särskilt beslut fastställa skattens belopp. Beslutet skall delges den skattskyldige. Beslut om höjande av skatt får ej meddelas med mindre fråga därom provats inom fem år efter utgången av det kalenderår, då fondaffären ingicks. 21 §. Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 19 § första eller andra stycket, äger kontrollstyrelsen förelägga honom vite. Försuttet vite utdömes av kontrollstyrelsen.

Besvär och återbetalning 22 §. Talan mot meddelat förhandsbesked och beslut angående fastställande av skatt eller utdömande av vite föres genom besvär hos kammarrätten. Besvär får anföras av den skattskyldige samt av det allmänna ombud hos kontrollstyrelsen som Konungen utsett enligt 2 § förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Mot beslut, varigenom vite förelagts eller ansökan om förhandsbesked avvisats, får talan ej föras. 23 §. I fråga om besvär gäller bestämmelserna i 40—45 §§ förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning i tillämpliga delar. 24 §.

Konungen eller den myndighet Konungen förordnar äger, när synnerliga skäl föreligger, medge befrielse från eller återbetalning av skatt. Vid beslut om återbetalning av skatt ankommer det på Konungen eller förordnad myndighet att besluta i vad mån ränta skall utgå på skattebelopp som återbetalas. Räntan får utgå med högst fem procent om året och ej för längre tid än från och 210

SOU 1969: 16

med den dag då beloppet inbetalats till den dag då det återbetalas. Återbetalning sker kostnadsfritt i den ordning som är föreskriven i uppbördsförordningen i fråga om restitution av skatt.

Ansvarsbestämmelser m. ni. 25 §. Den som underlåter att inom föreskriven tid och i föreskriven ordning upprätta avräkningsnota eller att inbetala skatt domes till böter. Är försummelsen ringa skall ej dömas till ansvar. 26 §. Beträffande ansvar för oriktig uppgift i avräkningsnota äger bestämmelserna i skattestrafflagen om deklaration motsvarande tillämpning. 27 §.

Den som försummar anmälan enligt 18 § andra stycket eller åsidosätter skyldigheten att bevara avräkningsnota under tid som sägs i 19 § tredje stycket domes till böter. 28 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

Denna förordning träder i kraft den Genom förordningen upphäves förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

SOU 1969: 16

Bilaga 3

Motivering till förslaget till ny fondstämpelförordning

i § Eftersom fondstämpelavgiften till sin natur är en skatt, bör den ej längre i författningstext betecknas som avgift. På grund härav och för att undvika sammanblandning med stämpelskatt enligt stämpelskatteförordningen och med fondskatt enligt förordningen den 21 maj 1954 (nr 264) om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt) har i förslaget använts benämningen fondstämpelskatt. Fondstämpel utgår för närvarande endast vid omsättning, som sker genom köp eller byte. I utlandet är skattskyldigheten på sina håll begränsad till affärer som avslutas på börs eller vid vilka eljest fondhandlare medverkar. Eftersom en effektiv skattekontroll svårligen kan anordnas i fråga om överlåtelser som sker i annan ordning, kunde det måhända övervägas att genomföra en motsvarande begränsning även i vårt land. Emellertid torde det vara främmande för svensk rättsuppfattning att avstå från ett skattekrav i fråga om en viss grupp endast därför att det föreligger kontrollsvårigheter. Det bör också erinras om att trots avsaknaden av kontroll under en följd av år mer än en tredjedel av skatteuppbörden kommit från affärer mellan enskilda. Ett undantagande av affärer, som ej sker genom fondkommissionär, skulle således leda till en avsevärd minskning av fondstämpelskatteuppbörden. 212

Å andra sidan synes det inte finnas någon anledning att utvidga kretsen av skattepliktiga transaktioner utöver vad som nu gäller. På grund av vad sålunda anförts har i förslaget angivits att fondstämpelskatt liksom hittills skall erläggas vid köp och byte av fondpapper. Detta innebär bl. a. att skatteplikt såsom hittills ej föreligger, när obligation eller därmed jämförligt fondpapper inlöses av utställaren eller när fråga är om en transaktion som är att anse som tillskott till bolag. 2 § I denna paragraf, som motsvarar 1 § andra och tredje styckena i nuvarande fondstämpelförordning, anges vad som förstås med fondpapper. Under detta begrepp har, liksom enligt gällande rätt, i första hand hänförts aktier i svenska och utländska aktiebolag jämte andra handlingar som utgör bevis om aktierättigheter och följaktligen kan sägas tjänstgöra som surrogat för aktier. Vad angår svenska aktiebolag har en uttömmande uppräkning av sådana surrogathandlingar skett genom begagnande av termerna interimsbevis, teckningsbevis, teckningsrättsbevis och delbevis, vilkas närmare innebörd framgår av 35, 56, 64, 175 och 222 §§ aktiebolagslagen. I utlandet kan måhända finnas även andra surrogathandlingar, och på grund därav har med de uppräknade SOU 1969: 16

bevisen jämställts »annat bevis om rättighet som är jämförligt med aktie». Detta tillägg kan också tänkas bli av betydelse, om det skulle komma att utges participating debentures med sådana villkor att de i realiteten står närmare aktier än, vilket torde vara vanligast, fordringsbevis. Skyddsföreningen för utländska värdepapper har föreslagit, att utländska delbevis och teckningsrättsbevis skulle undantagas från fondstämpelbeskattningen. Några sakliga skäl för ett sådant undantag synes dock inte föreligga. Visserligen torde handeln med sådana bevis för närvarande ha ganska ringa omfattning, men läget kan bli ett annat, om en liberalisering av de internationella kapitalrörelserna kommer till stånd. Vad beträffar andra andelsbevis än aktier och bevis om aktierättigheter föreligger för närvarande fondstämpelplikt endast för lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis i svenska och utländska kommanditbolag. Om fondstämpelskatten över huvud skall bibehållas, bör enligt utredningens mening under skatteplikten inbegripas även bevis om andelar i värdepappersfond. Sådana andelsbevis är redan nu likställda med aktier såvitt angår realisationsvinstbeskattning och de är till sin funktion mycket lika aktier i investmentbolag. Visserligen har utredningen i kap. 12 i betänkandet föreslagit, att andelsbevis i värdepappersfonder alltjämt skall vara fria från emissionsstämpel, men härför finns särskilda skäl som inte äger tillämpning beträffande fondstämpelskatt. På grund av vad sålunda anförts har i förevarande paragraf upptagits ett nytt stadgande att andelsbevis i svenska och utländska värdepappersfonder skall räknas som fondpapper. Dessutom har till fondpapper hänförts andra delaktighetsbevis i utländska företag av ekonomisk art. I fråga om andelsbevis i sådana företag, t. ex. utländska handelsbolag och utländska ekonomiska föreningar, har sedan länge förelegat skyldighet att betala emissionsstämpel, övervägande skäl synes då tala för att de också SOU 1969: 16

blir föremål för fondstämpelskatt. I övrigt innebär förslaget inga sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Till fondpapper hänföres sålunda enligt den föreslagna paragrafen vidare svenska och utländska obligationer och andra skuldebrev, som utges i större antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen, samt certifikat som utgetts i stället för obligationer och därmed jämställda skuldebrev och enligt vilka långivaren äger rätt att få obligationerna eller skuldebreven utlämnade. Enligt paragrafens andra stycke jämställes slutligen med fondpapper sådan handling, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över fondpapper (certifikat). 3 §

Denna paragraf motsvarar 3 § 2. i gällande fondstämpelförordning, där stadganden ges om befrielse från stämpelplikt i vissa fall. Förslaget innebär i allt väsentligt endast en omredigering och förenkling av författningstexten men innehåller också vissa sakliga nyheter. Den skattefrihet, som nu råder vid utbyte utan mellangift av aktier, kommanditlotter eller obligationer mot handlingar av samma slag på samma belopp och med samma utgivare, har såsom framgår av punkt 1 i förslaget utvidgats till att gälla alla typer av fondpapper. Detta har främst skett med tanke på behovet att kunna »växla» andelsbevis i värdepappersfonder, för vilka bevis ju skatteplikt föreslagits i 2§. Lika starka skäl för skattebefrielse föreligger uppenbarligen när certifikat byts ut mot de värdepapper som avses med certifikatet. Praxis har också länge intagit den ståndpunkten att fondstämpel inte behöver erläggas i sådana fall. Till förebyggande av all tvekan har ett uttryckligt stadgande av denna innebörd upptagits under punkt 2 i förslaget. Punkterna 3 och 4 i förslaget motsvarar 3 § 2. d) och f) i nuvarande fondstämpelförordning. Författningstexten har emellertid förenklats, eftersom det utan vi213

dare torde vara klart att begreppet »staten» omfattar även riksbanken, riksgäldskontoret och andra statliga organ. När undantaget för av svenska staten utfärdade och garanterade obligationer utvidgats till att avse av staten utfärdade eller garanterade fondpapper över huvud åsyftas huvudsakligen en förenkling av lagtexten. Naturligtvis avses inte att göra t. ex. aktier i statsägda bolag fria från fondstämpelskatt, då dylika aktier ju inte utfärdas eller garanteras av staten utan utfärdas av bolaget i dess egenskap av privaträttsligt subjekt. I punkt 5 föreslås en något vidsträcktare skattefrihet än hittills för förvärv av fondpapper direkt från emittenten. Till belysande av ändringsförslagets innebörd må till en början framhållas, att skatteplikt vid sådana förvärv över huvud inte kan komma ifråga annat än beträffande obligationer och certifikat som utfärdas i stället för obligationer samt - om fondpappersbegreppet utsträcks till att omfatta andelsbevis i värdepappersfonder - sådana andelsbevis. Förvärv direkt från utfärdaren själv av aktie, bevis om aktierättigheter, kommanditlott eller certifikat som ger förfoganderätt över fondpapper anses nämligen inte hänförligt till köp eller byte. Direktförvärv av obligationer har redan i stor utsträckning gjorts skattefria genom särskild undantagsbestämmelse i 3 § 2. e) i nuvarande fondstämpelförordning. Där stadgas nämligen, att stämpelplikt inte äger rum vid »utlämnande» av obligationer som belagts med emissionsstämpel eller utfärdats av vissa uppräknade rättssubjekt som är befriade från erläggande av emissionsstämpel. Den praktiska följden av detta stadgande samt föreskrifterna i 3 § 2. d) och f) är att frihet från fondstämpelskatt för närvarande råder vid »utlämnande» av alla svenska obligationer samt obligationer som utfärdats av sådana FN-organ, till vilka Sverige anslutit sig. Vid ett genomförande av utredningens i kap. 12 framlagda förslag om slopande av emissionsstämpeln för obligationer skulle emellertid nämnda frihet från fondstämpelskatt vid utlämnandet bortfal-

la för en stor mängd obligationer, bl. a. för alla industriobligationer. En sådan skärpning skulle knappast vara rimlig eftersom denna i själva verket skulle innebära endast att den slopade emissionsstämpeln efterträddes av fondstämpelskatt. Det må framhållas att samtliga de rättssubjekt, som tid efter annan befriats från emissionsstämpel, samtidigt erhållit befrielse även från fondstämpel vid obligationernas utlämnande. Enligt utredningens mening är det därför, om fondstämpelskatten över huvud taget bibehålls, nödvändigt att genom en ändring av undantagsbestämmelsen tillse, att alla svenska obligationer fortfarande får åtnjuta skattebefrielse vid utlämnandet. Utredningen har dessutom funnit övervägande skäl tala för att samma befrielse medges för utländska obligationer. Att sådana hittills ej inbegripits under den ifrågavarande skattefriheten torde sammanhänga med den anknytning som förelegat mellan skattefrihet och emissionsstämpelplikt. Denna anknytning försvinner emellertid, om förslaget att slopa emissionsstämpeln för obligationer genomförs. Därtill kommer, att det starkt kan ifrågasättas om det verkligen är befogat att betrakta ett obligationsförvärv direkt från utgivaren som ett köp. Det förefaller minst lika berättigat att beteckna det som en försträckning. Med obligationer bör uppenbarligen likställas certifikat som utfärdas i stället för obligationer och varmed följer rätt att få obligationerna utlämnade. Andelsbevis i värdepappersfonder har närmast karaktären av mellanting mellan aktier och obligationer. Såsom framhållits ovan under 2 § har de i fråga om realisationsvinstbeskattning jämställts med aktier, och i det följande kommer att föreslås att - om fondstämpelskatten bibehålls - köp och byte av fondandelsbevis skall beskattas enligt samma skattesats som aktieköp. För aktier utgår icke fondstämpelskatt vid första utlämnandet. Vare sig förslaget om generell skattefrihet vid »utlämnande» av obligationer genomförs eller ej, bör därför enligt utredningens mening skattebefrielse medges vid utlämnande av SOU 1969: 16

fondandelsbevis. Som ytterligare skäl härför kan anföras att förvärv av fondandelsbevis direkt från fondföretaget åtminstone i s. k. öppna fonder med visst skäl kan betraktas mindre som köp än som tillskott till fonden. På grund av vad sålunda anförts har i punkt 5 i förslaget angivits, att skatteplikt ej föreligger vid utlämnande av obligationer eller certifikat som utfärdats i stället för obligationer och grundar rätt att utfå obligationerna eller av bevis om andel i värdepappersfond. I fråga om fondandelsbevis bör »utlämnande» anses föreligga även om ett bevis, som blivit inlöst, utges på nytt. Liksom hittills bör fondstämpelskatt ej heller utgå vid inlösen av obligationer, och detsamma bör gälla inlösen av fondandelsbevis. Något uttryckligt stadgande därom torde dock inte erfordras, ty inlösen anses enligt stadgad praxis inte vara att hänföra till köp. I detta sammanhang må erinras att AB Industrikredit, AB Företagskredit och AB Svensk Exportkredit gjort framställningar till Kungl. Maj:t om stämpelfrihet för av dem utfärdade obligationer. Dessa framställningar hänför sig i första hand till emissionsstämpeln. Det sistnämnda bolagets ansökan avser emellertid även befrielse från fondstämpel för bolagets obligationer. Också de två övriga bolagens ansökningar torde få tolkas innefatta liknande önskemål om befrielse från fondstämpelskatt. Om generell frihet från fondstämpelskatt införs vid »utlämnande» av obligationer, blir dessa önskemål automatiskt tillgodosedda i den utsträckning, som kan anses rimlig. I själva verket torde bolagen ej heller ha åsyftat någon längre gående skattebefrielse. Vidare har Sveriges Advokatsamfund i remissyttrande över stämpelutredningens betänkande föreslagit, att stämpelfrihet skall införas för det fall att aktie, som i samband med försäljning är underkastad hembudsskyldighet, inlöses från köparen av någon till vars förmån hembudsplikten gäller. Utredningen har emellertid inte funnit tillräckliga skäl föreligga för att sådana förSOU 1969: 16

värv skulle ges en särställning. Mer eller mindre framtvingade försäljningar kan förekomma även i andra fall. I övrigt bör i fråga om nu förevarande paragraf påpekas, att de i 3 § 3. i gällande fondstämpelförordning upptagna bestämmelserna om reportavtal ej medtagits i förslaget. Dessa bestämmelser, som tillkom år 1927, har aldrig trätt i tillämpning. Deras införande var en beredskapsåtgärd inför en, som man då trodde, nära förestående introduktion av terminshandel vid Stockholms fondbörs. Sådan terminshandel blev emellertid aldrig tillåten. Förslaget saknar också motsvarighet till stadgandet i 3 § 2. a) i nuvarande fondstämpelförordning att stämpelplikt inte föreligger om bägge kontrahenterna är fondhandlare och avtalet å vardera sidan avslutas icke för egen räkning utan i kommission. Beträffande skälen till att detta stadgande uteslutits hänvisas till vad som anförs nedan under 4 §. 4 § De föreslagna bestämmelserna om skattesatserna överensstämmer i sak med bestämmelserna i 3 § 1. a)-f) i nuvarande fondstämpelförordning. Skattesatserna har varit oförändrade i flera decennier. De för aktier och obligationer gällande skattesatserna - 0,3 resp. 0,1 % - är lägre än i våra nordiska grannländer, men det finns å andra sidan en del västeuropeiska stater som har såväl lägre som högre skattesatser än Sverige (bil. 7 och 10). I avvaktan på konkreta harmoniseringsförslag inom de internationella organisationerna finns det enligt utredningens mening inte anledning att nu ändra skattesatserna. I fråga om andelsbevis i svenska och utländska värdepappersfonder bör skattesatsen uttryckligen anges vara densamma som för aktier. Även om dessa andelsbevis i vissa hänseenden har många likheter med skuldebrev, bör de likväl i nu förevarande hänseende främst ses såsom substitut för de i värdepappersfonden befintliga aktierna. Detsamma bör, för undvikande av tolkningssvårigheter rörande gränsdragning215

en mellan aktier och skuldebrev, gälla även för andra delaktighetsbevis i utländska företag av ekonomisk art. Beträffande certifikat avseende förfoganderätt över fondpapper har utredningen efter mönster av 24 § fjärde stycket stämpelskatteförordningen föreslagit en uttrycklig bestämmelse om att skattesatsen för certifikatet skall vara densamma som för de i certifikatet angivna fondpapperen, om dessa hade överlåtits direkt. I nuvarande fondstämpelförordning är skattesatsen vid byte angiven till hälften av det belopp som stadgas för köp. Eftersom skatt tas ut på vad båda parterna byter bort blir emellertid i praktiken den totala skatten vid en bytestransaktion normalt densamma som vid en köptransaktion. Enligt utredningens mening är det enklast och naturligast att skatten vid byte bestämmes för bytestransaktionen som en helhet. Med denna utgångspunkt har i förslaget skattesatsen för byte satts till densamma som för köp. För den händelse både aktier och obligationer ingår i köp med gemensam köpeskilling torde det f. n. vara oklart efter vilken skattesats fondstämpelskatten skall beräknas. Enligt utredningens mening bör för hela transaktionen gälla den skattesats som föreskrivits för aktier. Motsvarande bör gälla även byte. När överlåtelseavtal avslutas i kommission, dvs. kontrahent handlar i avtalet för annans räkning men i eget namn (kornmissionär), skall nu å ena sidan enligt 2 § andra stycket två särskilda överlåtelser anses föreligga, nämligen dels en mellan kommittenten och kommissionären och dels en mellan kommissionären och hans motpart dvs. annan .kommissionär eller den slutlige köparen. Å andra sidan stadgas nu dels i 3 § 1. att endast halv stämpelskatt skall utgå när den ene kontrahenten är fondhandlare och avtalet avslutas i kommission och dels i 3 § 2. a) att stämpelplikt inte äger rum då bägge kontrahenterna är fondkommissionärer och avtalet å vardera sidan avslutas inte för egen räkning utan i kommission. Utredningen 216

finner det för sin del inte rimligt att betrakta kommissionsöverlåtelser till och från fondkommissionärer som särskilda överlåtelser, när det civilrättsligt sett föreligger endast en överlåtelse, nämligen mellan den verklige säljaren och den verklige köparen. Någon motsvarighet till de nyssnämnda bestämmelserna har därför inte upptagits. De nuvarande särskilda reglerna för fondstämpel vid affärer i kommission har endast avseende på det fallet att den eller de fondhandlare, som medverkar som kommissionär, är att anse såsom fondkommissionär enligt lagen om fondkommissionärsrörelse och fondbörsverksamhet. Detta sammanhänger med att endast sådana fondhandlare men ej andra fondhandlare är föremål för statlig tillsyn. Utredningen har för sin del ej ansett det från skattekontrollsynpunkt väcka betänkligheter att även sådana överlåtelser i kommission, som sker under medverkan av fondhandlare som ej står under statlig tillsyn, behandlas på samma sätt från skattesynpunkt som de som förmedlas av de egentliga fondkommissionärerna, särskilt som i det följande föreslås utökade allmänna kontrollmöjligheter för tillsynsmyndigheten. 5 § Denna paragraf reglerar beskattningsvärdet och ersätter 3 § 5. i nuvarande fondstämpelförordning. Förslaget innebär att värdet liksom hittills vid köp skall anses motsvara köpeskillingen och vid byte vara det vid tiden för bytesavtalet i allmänhet gällande. Efter mönster av 23 § B. förordningen om arvsskatt och gåvoskatt och 4 § sjunde stycket förordningen om statlig förmögenhetsskatt har närmare preciserats vilket värde som är det i allmänhet gällande, nämligen det värde som varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden. Är fondpapperet noterat på svensk eller utländsk börs, skall det således upptagas till det noterade värdet, men endast om detta icke alltför mycket avviker från det normala försäljningsvärdet. SOU 1969:16

Vid byte utgår för närvarande skatt på varje bytespost för sig och beräknas på respektive posts värde. Av motiveringen till 4 § framgår att utredningens förslag innebär att skatten vid byte skall beräknas på bytestransaktionen i dess helhet. För att möjliggöra detta måste man fastställa transaktionens »pris». Detta bör enligt utredningens mening anses motsvara värdet av den bytespost som har det högsta värdet. Den föreslagna ordningen vill utredningen se som en av praktiska skäl betingad jämkning av de hittillsvarande reglerna. För det fall att mellangift skall utges vid byte, skall i enlighet med bestämmelserna i 4 § 4. andra stycket i nuvarande fondstämpelförordning den kontrahent som utger mellangiften lägga denna till värdet av de fondpapper som han själv överlåter. A vräkningsnota 6 § Utredningens förslag till bestämmelser om avräkningsnota avser inte att i sak genomföra någon som helst förändring i fråga om upprättande av avräkningsnota eller den härvidlag tillämpade rutinen. Emellertid är vissa av de i den gällande fondstämpelförordningen upptagna bestämmelserna om avräkningsnota, som innehålles i dess 2 kap., av väsentligen administrativ karaktär. Dessa stadganden har därför ansetts böra överföras till den nya fondstämpelkungörelsen. Såsom ovan under 4 § anförts innebär utredningens förslag, att kommissionsöverlåtelser till och från fondkommissionärer inte, såsom enligt den gällande fondstämpelförordningen, skall anses utgöra särskilda överlåtelser. Eftersom vid sådana överlåtelser, som sker under medverkan av kommissionär, den verklige köparens och säljarens namn inte bör komma till motpartens kännedom, bör vid överlåtelser i kommission alltjämt såsom hittills särskilda avräkningsnotor upprättas dels för uppgörelsen mellan kommissionären och hans uppdragsgivare och dels för uppgöSOU 1969: 16

relsen mellan kommissionären och tredje man (dvs. dels överlåtelsen från den verklige säljaren till den av honom anlitade kommissionären samt från denna till den verklige köparen eller, i förekommande fall, för överlåtelsen från kommittentens kommissionär till den av den verklige köparen anlitade kommissionären samt från den sistnämnde till den verklige köparen). Bestämmelser härom har upptagits i 6 § andra stycket. 7 §

Bestämmelserna om vid vilken tidpunkt avräkningsnota skall upprättas har ansetts böra alltjämt meddelas i fondstämpelförordningen. De har med ett i sak oförändrat innehåll upptagits i 7 § första stycket. Beträffande avräkningsnotans innehåll har utredningen ansett att i fondstämpelförordningen endast bör upptagas bestämmelser om de uppgifter, som direkt är avsedda att ligga till grund för skatteberäkningen, nämligen vid köp köpeskillingen. Vid byte har i detta hänseende i avräkningsnotan ansetts böra upptagas såväl de fondpapper, som vardera sidan överlåtit, jämte i förekommande fall mellangiften, som det värde, vilket - på sätt anges i 5 § - skall läggas till grund för skatteberäkningen. Bestämmelser om notans innehåll i övrigt har ansetts vara av väsentligen administrativ karaktär. De föreslås därför skola upptagas i fondstämpelkungörelsen. 8 och 9 §§ I fråga om vem som skall ha skyldighet att upprätta avräkningsnota innebär utredningens förslag i allt väsentligt inte någon ändring i förhållande till vad som gäller enligt den nuvarande ordningen (se 4 § 2., 3., 4. och 6. i nuvarande fondstämpelförordning). Den i tekniskt hänseende framträdande olikheten mellan den nuvarande fondstämpelförordningens bestämmelser i förevarande hänseende och utredningens förslag har sin grund i det förut anmärkta förhållandet, att enligt den nuvarande fondstämpelförordningen vid avtal i kommission såväl uppgörelsen mellan kommis217

sionären och kommittenten som även uppgörelsen mellan kommissionären och tredje man anses utgöra särskilda överlåtelser. Skyldigheten att upprätta avräkningsnota har därigenom i den gällande fondstämpelförordningen alltid kunnat åläggas säljaren eller i vissa fall köparen. I 12 § föreslår utredningen att, om kontrahent är bosatt i utlandet, ansvaret i förhållande till statsverket för skattens erläggande skall åvila endast här i riket bosatt part. Kontrahent som är bosatt i utlandet bör då inte heller vara skyldig att upprätta avräkningsnota. Uttrycklig bestämmelse härom har föreslagits. 10 § Denna paragraf överensstämmer med bestämmelser i 4 § 5. i gällande fondstämpelförordning. 11 § Bestämmelserna om den subsidiära skyldigheten att upprätta avräkningsnota har motsvarighet i 8 § första stycket i nuvarande fondstämpelförordning.

Skattskyldigheten

och inbetalning av skatten

12 § I förevarande paragraf regleras frågan om vem som i förhållande till statsverket har att ansvara för skattens erläggande, medan i 13 § regleras vem som har att i första hand inbetala skatten. De i 12 § föreslagna reglerna har utformats på sådant sätt, att de i allt väsentligt ger samma resultat som de nu gällande bestämmelserna i 6 § andra stycket. Den längre formuleringen föranledes av att enligt förslaget överlåtelse till kommissionär ej skall anses såsom en särskild överlåtelse. Såsom framgår av den föreslagna lagtexten avses att, när endast en kommissionär anlitas, envar av de slutliga kontrahenterna ej skall ha att ansvara för mera än halva stämpeln samt att när flera kommissionärer medverkar vid en överlåtelse vardera sidan likaledes skall ansvara endast för halva skatten. Till följd 218

av att enligt de nu gällande bestämmelserna överlåtelser till kommissionär betraktas såsom en särskild överlåtelse, vilken belägges med halv stämpelavgift, samt att överlåtelse från en kommissionär till en annan kommissionär nu är stämpelfri, medför de gällande bestämmelserna i själva verket samma ansvarighet för skatten som de här föreslagna reglerna. Anledningen till att utredningen funnit denna ordning böra bibehållas är den, att i de fall då ansvarighet skall åligga vederbörande endast för halva skatten, den ena sidan inte känner till och inte heller skall känna till vem som på andra sidan är den slutlige motparten. Det är vid dylikt förhållande uppenbart, att den ena sidan inte bör åläggas att svara för den andra sidans förpliktelser. För det fall att den ena kontrahenten är bosatt i utlandet bör enligt utredningen av praktiska skäl, främst svårigheten att indriva denna typ av omsättningsskatt utomlands, den här i riket bosatte kontrahenten, fondkommissionären och förmedlaren vara skyldiga att ansvara för hela skattens erläggande. Bestämmelse härom har upptagits i fjärde stycket. För tillämpningen av denna bestämmelse blir det, i motsats till vad nu gäller, utan betydelse om avtalet slutits i utlandet eller här i riket. Det nu sagda avser endast ansvarigheten gentemot staten för skattens erläggande. I fråga om den slutliga fördelningen mellan parterna saknas en generell regel. Det stadgas f. n. endast i 7 § 4. att förmedlare som betalt skatt äger få ut ersättning hos vilken av kontrahenterna som helst. En motsvarande regel ämnar utredningen i det följande (14 §) föreslå i fråga om kommissionär. I vidare mån bör man inte reglera den inbördes fördelningen mellan parterna utan där får avtalsfrihet råda. Vid vanliga börsaffärer sker som tidigare antytts enligt vedertaget handelsbruk en fördelning med hälften var på säljare och köpare. Lagstiftaren har f. ö. redan tidigare i olika sammanhang givit uttryck åt tanken att köpare och säljare bör halvera skatten. SOU 1969: 16

13 § Innebörden av 13 § är att den som enligt 8, 9 eller 11 §§ har skyldighet att upprätta avräkningsnota - liksom enligt den nu gällande förordningen - också har skyldighet att inbetala den på transaktionen belöpande skatten. När vid byte båda parterna upprättar avräkningsnotor krävs emellertid för undvikande av en dubbel betalning av skatten på bytet en särskild bestämmelse om att i detta fall envar av bytesparterna endast skall inbetala halva skattebeloppet. Har i utlandet bosatt byteskontrahent i enlighet med föreskriften i 9 § tredje stycket sista meningen inte upprättat avräkningsnota, skall den i Sverige bosatte kontrahenten däremot betala hela skattebeloppet. Dessa regler har till syfte att åstadkomma samma verkan som enligt den nu gällande förordningen vinnes genom bestämmelserna om att, när fråga är om byte, stämpelskatten anges till hälften av de eljest gällande beloppen [3 § 1. e) och f)]. Eftersom skatten i praktiken numera i det största antalet fall uppbäres på annat sätt än genom att avräkningsnotorna förses med stämpelmärken, har det ansetts lämpligast att i fondstämpelförordningen endast upptages bestämmelser om vem som har att inbetala skatten. Bestämmelserna om hur skatteuppbörden skall ske har däremot synts böra meddelas i administrativ ordning. 14 § Den föreslagna bestämmelsen om att förmedlare skall äga utfå ersättning för skatt, som han betalat, av vilken av de slutliga kontrahenterna som helst har sin motsvarighet i 7 § 4. i den nu gällande fondstämpelförordningen. Något motsvarande stadgande om regressrätt för kommissionär för av honom utgiven skatt finns inte i den nuvarande fondstämpelförordningen. I praxis gäller alldeles otvetydigt i allmänhet regressrätt för kommissionär för den skatt, som han betalat i förhållande till den slutlige säljaren resp. köparen. UtSOU 1969: 16

redningen har för sin del ansett att ett uttryckligt stadgande härom bör upptagas i den nya förordningen. Förhandsbesked 15-17 §§ Dessa paragrafer överensstämmer i huvudsak med 39-41 §§ stämpelskatteförordningen, till vilka 19 § i nuvarande fondstämpelförordning hänvisar. Skyldigheten att lämna förhandsbesked har, i enlighet med utredningens förslag i 18 § angående ny tillsynsmyndighet, överförts från bankinspektionen till kontrollstyrelsen. Stadgande om besvär över meddelat förhandsbesked återfinns i 22 § av förslaget. Tillsyn 18-21 §§ Enligt nuvarande fondstämpelförordning (9 §) finns särskild tillsynsmyndighet men inte någon myndighet med uppgift att fastställa fondstämpelskatten (beskattningsmyndighet). Tillsynsmyndighet är f. n. bankinspektionen. Att kontrollstyrelsen inte ålades att överta bankinspektionens uppgifter som tillsynsmyndighet i samband med stämpelskattereformen år 1964 berodde ytterst på att man då inte visste om fondstämpeln skulle bestå som självständig skatt någon längre tid och att man inte ville ålägga nya uppgifter som kanske snart skulle försvinna. Om fondstämpelskatten inte avskaffas i enlighet med utredningens förstahandsförslag, bör tillsynsfunktionen överföras till samma myndighet som nu utövar tillsynen över emissionsstämpeln, nämligen kontrollstyrelsen. Härav följer att kontrollstyrelsen även bör överta handläggningen av förhandsbesked och kontrollen av fondhandlarnas avräkningsnotor. F. n. beräknas skatten endast av den skattskyldige själv under straffansvar. Det kunde ifrågasättas att på samma sätt som i flertalet fall gäller vid uttagande av stämpelskatt enligt stämpelskatteförordningen även i fråga om fondstämpelskatten övergå till

ett system enligt vilket skatten fastställes av en beskattningsmyndighet på grundval av en av den skattskyldige avgiven deklaration. En deklarationsskyldighet skulle i och för sig inte behöva bli alltför betungande för den skattskyldige, eftersom deklarationen inte skulle behöva uppta fler uppgifter än vad avräkningsnotan nu innehåller. Möjligen kunde man ändra formuläret till avräkningsnota så att notan och deklarationen kunde utskrivas samtidigt med genomskrift. Att helt ersätta avräkningsnotorna med deklaration torde inte vara lämpligt, eftersom avräkningsnotan har karaktär av köpeavtal, varav köpare och säljare bör ha var sitt exemplar. Postanstalterna skulle således bli tvungna att tillhandahålla även deklarationsblanketter. Emellertid skulle tillkomma att den skattskyldige skulle bli tvungen att sända in deklarationen till beskattningsmyndigheten. Någon motsvarande skyldighet åvilar honom inte i dag i fråga om avräkningsnota. Beskattningsmyndighetens arbete skulle komma att bestå i granskning av deklarationer, fastställande av skatt, underrättelse till den skattskyldige om hur mycket han skall betala samt kontroll att skatten betalades med rätt belopp. Allt detta är arbetsuppgifter som saknar motsvarighet enligt nuvarande fondstämpelförordning. Kostnaderna för dessa arbetsuppgifter måste vägas mot de skattebelopp som fastställs i de enskilda fallen. I många fall torde skatten uppgå till endast ett par kronor och ibland t. o. m. understiga en krona, t. ex. 10 öre för en obligation. Att införa ett skattefritt minimibelopp torde inte vara realistiskt, eftersom det kan kringgås genom att en transaktion uppdelas i ett flertal poster som var för sig blir skattefria, särskilt om de uppdelas på flera dagar. Att å andra sidan införa en minimiskatt liksom för inteckningar skulle motverka överlåtelser mellan småsparare och kan därför inte tillrådas. Sammanfattningsvis finner utredningen att ett införande av deklarationsskyldighet skulle medföra ökat besvär för de skattskyldiga samt en väsentligt ökad arbetsbörda för ett centralt äm-

betsverk. Å andra sidan åstadkommes därigenom inte någon utvidgad skattekontroll. Ett deklarationssystem skulle således leda till ökade administrativa kostnader utan någon som helst ökning av skatteintäkterna. På grund härav vill utredningen ej förorda att deklarationsskyldighet införs. För att tillgodose kravet på rättssäkerhet vill utredningen i stället föreslå, att besvärsrätt införes för det fall att kontrollstyrelsen vid utövande av sin tillsynsuppgift och den skattskyldige har olika uppfattning om skattens storlek. I de fall kontrollstyrelsen inte har någon anmärkning mot insända avräkningsnotor skall något formellt beslut om skattens fastställande inte behöva meddelas. Anser kontrollstyrelsen däremot att skatten blivit i visst fall felaktigt beräknad, skall kontrollstyrelsen enligt utredningens förslag efter hörande av den skattskyldige genom särskilt beslut fastställa skattens belopp. I viss analogi med taxeringsförordningens bestämmelser om eftertaxering föreslås vidare, att beslut om höjning av skatt ej skall få meddelas med mindre fråga därom prövats inom fem år från utgången av det kalenderår då fondaffären ingicks. Beslut om fastställelse av skatt skall enligt förslaget delges den skattskyldige. Över sådant beslut bör den skattskyldige få anföra besvär hos kammarrätten i likhet med vad som gäller i fråga om förhandsbesked och från kammarrätten föra besvären vidare till regeringsrätten. Denna nya prövningsmöjlighet bör stå öppen även på begäran av envar skattskyldig, som i visst fall vill få skattens rätta belopp prövat av kontrollstyrelsen. Framställning om sådan prövning bör dock inte få göras alltför lång tid efter det avräkningsnotor upprättats och skatten på grundval därav erlagts. Utredningen vill för sin del föreslå att framställning om prövning av skatten skall inges inom ett år efter avräkningsnotans upprättande. Har avräkningsnotan ej tidigare insänts till styrelsen bör den inges i samband med framställningen. Enligt uppgift från bankinspektionen har SOU 1969: 16

det förekommit att parterna i en avgiftspliktig transaktion, när inte någon av dem är fondhandlare, vägrat att visa avräkningsnotorna för bankinspektionen, under åberopande av att någon sådan skyldighet inte funnes stadgad. Detta kan enligt utredningens mening inte anses rimligt. Utredningen föreslår därför att kontrollstyrelsen tillerkännes en uttrycklig rätt att alltid för granskning infordra avräkningsnotorna, sedan styrelsen fått kännedom om att fondpapper överlåtits genom köp eller byte utan medverkan av fondhandlare. Detsamma bör gälla även andra uppgifter beträffande ingångna fondaffärer. För att göra denna granskningsrätt effektiv bör den skattskyldige vara pliktig att bevara avräkningsnota så länge fråga om fastställande av skatt kan upptagas till prövning. En föreskrift om sådan skyldighet har införts i 19 § i förslaget. I 27 § föreslås bötespåföljd för den som åsidosätter skyldigheten. Vitesföreläggande i syfte att framtvinga ingivande i vederbörlig ordning av avräkningsnotor kan enligt 11 § i den gällande fondstämpelförordningen endast meddelas fondhandlare. Mot bakgrund av vad som ovan anförts är det tydligt att sådant vitesföreläggande bör kunna riktas även mot andra än fondhandlare. Utredningen har efter förebild av 34 § stämpelskatteförordningen vidare föreslagit, att kontrollstyrelsen ges befogenhet att själv utdöma försuttet vite.

Besvär och återbetalning 22-24 §§ Hänvisningen i 19 § i nuvarande fondstämpelförordning beträffande besvär samt befrielse från eller återbetalning av skatt till 44, 46, 47 och 56 §§ stämpelskatteförordningen har i förslaget ersatts med uttryckliga bestämmelser som i sak överensstämmer med stämpelskatteförordningens motsvarande bestämmelser. Införandet av besvärsrätt i fråga om beslut angående fastställande av skatt har motiverats under 1 8 SOU 1969: 16

21 §§. Ansvarsbestämmelser

m. m.

25 § Underlåtenhet att upprätta avräkningsnota bör bedömas på samma sätt som underlåtenhet att avlämna deklaration beträffande stämpelskatt (51 § stämpelskatteförordningen). Bestämmelserna i 12 § i nuvarande fondstämpelförordning om normerade böter har därför ersatts med stadgande om dagsböter. Efter förebild av 54 § stämpelskatteförordningen har föreslagits att ansvar inte skall utdömas, om försummelsen är ringa. Anledningen till att utredningens förslag icke avviker från stämpelskatteförordningen är att skattestrafflagutredningen torde komma att framlägga förslag till nya straffbestämmelser även på fondstämpelns område. Den nuvarande bestämmelsen om straffansvar för underlåten stämpelbeläggning avser underlåtenhet att inbetala skatt och har därför ändrats i enlighet därmed. Bestämmelsen om underlåtenhet att makulera stämpelmärke, som är intagen i 13 § i nuvarande fondstämpelförordning, har däremot överförts till den nya fondstämpelkungörelsen. övriga i nuvarande fondstämpelförordning (13 §) angivna ordningsförseelser, vartill motsvarighet upptagits i förslaget till ny fondstämpelförordning (se 7 och 10 §§), har utredningen ansett inte längre böra straffbeläggas. I fråga om åklagares åtalsrätt, avräkningsnotas bevisvärde och bötesförvandling gäller allmänna regler, varför 15 och 16 §§ i nuvarande fondstämpelförordning saknar motsvarighet i den nya förordningen. Den nuvarande bestämmelsen i 17 § om åklagarandel har ansetts böra slopas i enlighet med utvecklingen på andra beskattningsområden. Beträffande preskription av straff gäller nu de allmänna reglerna i brottsbalken 35: 1. Enligt dessa regler är preskriptionstiden för bötesstraff två år. Denna tid har i praktiken visat sig vara alltför kort och från bankinspektionen har därför uttryckts önskemål om en förlängning av preskrip221

tionstiden. Utredningen vill dock av principiella skäl inte föreslå ett sådant undantag från de allmänna preskriptionsreglerna. Däremot vill utredningen erinra om sitt förslag att kontrollstyrelsen skall kunna fastställa skatten genom särskilt beslut, varigenom en exekutionstitel uppkommer, så att skatten kan tas ut även om brottet skulle ha hunnit preskriberas. 26 § Oriktig uppgift i avräkningsnota bör, oavsett att notan inte behöver undertecknas, föranleda samma straff som oriktig uppgift i deklaration. Bestämmelserna i 12 § andra stycket i nuvarande fondstämpelförordning om normerade böter har därför ersatts med en hänvisning till skattestrafflagen, efter mönster av 52 § stämpelskatteförordningen. 27 §

Första ledet i paragrafen ersätter ett stadgande i 14 § gällande fondstämpelförordning. Den gällande bestämmelsen om åsidosättande av föreskrift enligt nuvarande 8 a § har överförts till fondstämpelkungörelsen. Beträffande andra ledet i paragrafen hänvisas till vad som anförts vid 18-21 §§. 28 §

Paragrafen motsvarar stadgandet i 19 § tredje stycket i nuvarande fondstämpelförordning. Den nya förordningen bör träda i kraft samtidigt med de ändringar i stämpelskatteförordningen, som utredningen föreslagit.

222 SOU 1969: 16

Bilaga 4

Förslag till Fondstämpelkungörelse

Förslag till Fondstämpelkungörelse Med stöd av 28 § fondstämpelförordningen förordnas som följer. Avräkningsnota 1 §• Avräkningsnota skall, utöver vad som är stadgat i 7 § fondstämpelförordningen, upptaga a) parterna i den transaktion varom notan upprättas med angivande även av deras adresser, b) förmedlares namn och adress, c) ort och dag för avtalets avslutande. När avtal avslutas i kommission, skall avräkningsnotan förses med påskrift »i kommission». Föreligger icke skatteplikt skall i avräkningsnotan antecknas grunden därtill såvida den ej eljest framgår av notans innehåll. 2 §.

Kommissionär som mottagit ostämplad avräkningsnota i kommission skall fastsätta denna vid det hos honom förvarade exemplaret av den nota han själv utfärdat. 3 §. Avräkningsnota upprättas på särskild blankett. Blanketter till avräkningsnota för fondhandlare tillhandahåller poststyrelsen. Blanketterna skall vara försedda med för varje fondhandlare löpande numrering. Om utlämnandet skall poststyrelsen genast underrätta kontrollstyrelsen. Fondhandlare skall för blanketterna erlägga betalning till poststyrelsen med belopp som enligt styrelsens beräkning motsvarar postverkets självkostnadspris. Allmänheten tillhandahålles blanketter på postanstalterna och på de andra ställen poststyrelsen finner erforderligt. Formulär till blanketter fastställer kontrollstyrelsen. 4 §.

Från bestämmelserna om avräkningsnota i denna kungörelse får kontrollstyrelsen SOU 1969:16

för visst fall medge undantag, om synnerliga skäl föreligger. Kontrollstyrelsen meddelar därvid de förenklade regler som i stället skall tillämpas.

Stämpelbeläggning 5 §. Den som är skyldig att inbetala fondstämpelskatt skall till bevis om att skyldigheten fullgjorts förse avräkningsnota med stämpelmärke. Är han ensam medverkande kornmissionär skall stämpelbeloppet fördelas med hälften på vardera av de båda notor han upprättar. Stämpelmärke skall påsättas samma dag avräkningsnotan upprättas. Möter hinder därför, påsättes märket så snart hindret upphört. Vad i denna kungörelse sägs om redovisning med stämpelmärken gäller icke fondkommissionärer. Kontrollstyrelsen meddelar föreskrifter om fondkommissionärers redovisning av fondstämpelskatt. 6 §. Har någon som ansvarar för erläggandet av skatt mottagit avräkningsnota utan föreskrivet stämpelmärke, skall han inom fjorton dagar efter överlåtelsen förse notan med felande stämpelmärke. Har vid avtal mellan kommissionärer den ene, som utfärdat ostämplad avräkningsnota i kommission, icke från motparten mottagit sådan nota eller vederbörligen stämpelbelagd nota, skall den förre inom nyssnämnda tid förse det hos honom förvarade exemplaret av den av honom utfärdade notan med stämpel till det belopp, som skolat utgå om motparten icke varit kommissionär. 7 §.

För stämpelbeläggning av avräkningsnota användes dubbla stämpelmärken. De två exemplaren av avräkningsnotan förses med var sin hälft av stämpelmärket. Den med nr 1 märkta hälften sättes på det exemplar av notan som kvarligger i upprättarens förvar eller, om notan upprättas av förmedlare, på endera exemplaret. Är icke båda exemplaren av avräkningsnotan tillgängliga för den som skall verkställa stämpelbeläggningen, skall han på det tillgängliga exemplaret sätta den med nr 1 märkta delen av stämpelmärket och på en avskrift den andra delen av stämpelmärket. Denna avskrift skall omedelbart sändas till motparten. 8 §.

Kontrollstyrelsen bestämmer i vilka valörer stämpelmärken skall finnas. Stämpelmärkena tillhandahålles allmänheten på de ställen där avräkningsnotor finns att tillgå. 9 §. Stämpelbeläggning bör ske med så få märken som möjligt. 10 §. Driver förmedlare sådan rörelse med värdepapper att han är bokföringsskyldig, skall han, när båda exemplaren av avräkningsnotan sänds till kontrahenterna, på en särskild kopia av notan anteckna beloppet av de stämpelmärken som satts på notan.

224 SOU 1969: 16

11 §. Stämpelmärke makuleras genom påteckning, stämpling eller perforering med angivande av datum för makuleringen. Påteckningen, stämplingen eller perforeringen skall göras delvis på stämpelmärket och delvis på avräkningsnotan. 12 §. Har den som förvärvat stämpelmärke icke tagit det i anspråk för avsett ändamål och beräknar han att det ej heller kommer till användning inom en nära framtid, äger han av poststyrelsen återfå erlagt skattebelopp mot att stämpelmärket avlämnas. 13 §. Har stämpelmärke blivit obrukbart för sitt ändamål, satts på felaktigt utfärdad avräkningsnota eller använts oriktigt, skall kontrollstyrelsen förordna om utbyte av stämpelmärket eller återbetalning av erlagt skattebelopp mot att stämpelmärket avlämnas. Om beslut enligt första stycket skall kontrollstyrelsen omgående underrätta poststyrelsen. Därvid skall bifogas det stämpelmärke som utbytet eller återbetalningen avser. Det ankommer på poststyrelsen att verkställa kontrollstyrelsens beslut enligt första stycket. 14 §. Utbytta stämpelmärken och sådana inlösta stämpelmärken som är obrukbara skall förstöras av poststyrelsen. 15 §. Den i 17 § stämpelkungörelsen den 29 oktober 1964 (nr 619) föreskrivna skyldigheten för poststyrelsen att lämna kontrollstyrelsen uppgift om värdet av utlämnade stämpelmärken och beloppet av influtna stämpelmedel samt redogörelse över förvaltningen av stämpelmärken och stämpelmedel skall omfatta även stämpelmärken som avses i denna kungörelse och uppbörd genom försäljning av sådana stämpelmärken. 16 §. De medel som inflyter genom försäljning av stämpelmärken redovisar poststyrelsen till statsverket för varje månad i den ordning som är föreskriven för postverkets övriga uppbörd av stämpelmedel.

Ansvarsbestämmelser m. m. 17 §. Den som underlåter att makulera påsatt stämpelmärke domes till böter. 18 §. Fondkommissionär som åsidosätter föreskrift enligt 5 § tredje stycket domes till böter. 19 §. Närmare bestämmelser om försäljning av stämpelmärken samt om uppbörd och redovisning av influtna stämpelmedel meddelas av poststyrelsen. I övrigt meddelar SOU 1969: 16 15—914147

kontrollstyrelsen de föreskrifter som fordras för tillämpningen av fondstämpelförordningen och denna kungörelse. Denna kungörelse träder i kraft den Genom kungörelsen upphäves kungörelsen den 27 november 1964 (nr 754) med tilllämpningsföreskrifter till förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

226 SOU 1969: 16

Bilaga 5

Motivering till förslaget till fondstämpelkungörelse

Denna tillämpningskungörelse föreslås med stöd av 28 § förslaget till ny fondstämpelförordning. A v räkningsnota 1 § Denna paragraf överensstämmer i sak med bestämmelser i 4 § 2. och 4. i nuvarande fondstämpelförordning.

heten på området, kontrollstyrelsen, bemyndigas att i visst fall medge undantag från kungörelsens regler rörande avräkningsnota, om synnerliga skäl föreligger. Kontrollstyrelsen får i stället meddela de förenklade föreskrifter som skall tillämpas. Givetvis skall kontrollstyrelsen därvid se till att skattens totalbelopp lämnas oförändrat. Stämpelbeläggning

2 §

5 §

Denna paragraf överensstämmer med 5 § andra stycket i nuvarande fondstämpelförordning.

Bestämmelserna om stämpelbeläggning har som tidigare nämnts överförts från förordningen till kungörelsen. Bestämmelsen i första stycket motsvarar 6 § första stycket i nuvarande förordning. I överensstämmelse med 2 § stämpelkungörelsen den 29 oktober 1964 (nr 619) används här och i det följande uttrycket stämpelmärke i stället för ordet stämpel. I fråga om fondkommissionär bör det nuvarande undantaget från användningen av stämpelmärken omvandlas till huvudregel. Kontrollstyrelsen bör därvid få meddela bestämmelser motsvarande dem bankinspektionen utfärdat. Med fondkommissionär avses här naturligen endast sådan som enligt lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet är att anse som fondkommissionär. En precisering av tidpunkten för påsättandet av stämpelmärken har ansetts erforderlig. Som huvudregel bör fastslås att mär-

3 §

Bestämmelserna om blanketter till avräkningsnota har i huvudsak motsvarighet i 5 och 18 §§ i nuvarande fondstämpelförordning. Eftersom kontrollstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet, bör det ankomma på kontrollstyrelsen att fastställa formulär till blanketter beträffande såväl fondhandlare som enskilda. 4 §

Från bankinspektionen har anmälts önskemål om att i speciella fall, särskilt vid byte av aktier mellan större företag som kan leda till komplicerade avräkningsnotor, kunna få medge ett förenklat förfarande beträffande sådana notor. Utredningen vill därför föreslå att den nya centralmyndigSOU 1969: 16

ket påsättes samma dag notan upprättas. Föreligger hinder för detta, t. ex. att affären avslutas under en helg då postkontoren är stängda, skall enligt förslaget märket påsättas så snart hindret upphört. 6 § Denna paragraf har - till den del föreskrifterna ej upptagits i 11 § i förslaget till fondstämpelförordning - motsvarighet i 8 § första och andra styckena i nuvarande fondstämpelförordning. 7 §

Stämpelmärkena förutsätts vara desamma som hittills. Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar bestämmelser i 7 § 1. första och andra styckena samt 8 § tredje stycket i nuvarande fondstämpelförordning. När förmedlare upprättat nota bör han få sätta stämpelmärket på vilket exemplar han vill, eftersom han har regressrätt mot båda parterna. 8 §

Paragrafen ersätter bestämmelser i 7 § 1. första stycket och 18 § första stycket i nuvarande fondstämpelförordning. Befogenheten att fastställa valörerna på stämpelmärkena överflyttas i enlighet med 3 § stämpelkungörelsen från poststyrelsen till kontrollstyrelsen. Var avräkningsnotor finns att tillgå anges i 3 § tredje stycket av förslaget till förevarande kungörelse.

att tillhandahållas i femöresvalör, vilket motsvarar det lägsta belopp vartill fondstämpelskatt kan uppgå. 10 § Denna paragraf ersätter 7 § 3. i nuvarande fondstämpelförordning. 11 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 § 1. tredje stycket i nuvarande fondstämpelförordning och 8 § stämpelkungörelsen. 12-16 §§ Dessa paragrafer överensstämmer med 1-5 §§ i 1964 års tillämpningskungörelse till fondstämpelförordningen, med den ändringen att bankinspektionens befogenheter i dessa hänseenden övertas av kontrollstyrelsen. Ansvarsbestämmelser

m. m.

17 § Paragrafen motsvarar 13 § första stycket i gällande fondstämpelförordning. Något särskilt stadgande om straff för underlåten stämpelbeläggning behövs inte, eftersom utredningen i 25 § i förslaget till ny fondstämpelförordning föreslagit straffansvar för underlåtenhet att betala skatt. I enlighet med vad som anförts vid 25 § i förslaget till ny fondstämpelförordning har normerade böter ersatts med dagsböter. 18 §

9 § Stadgandet, som överensstämmer med 7 § första stycket stämpelkungörelsen, ersätter 7 § 2. första meningen i nuvarande fondstämpelförordning. I andra meningen av samma punkt stadgas att där stämpelbeloppet utfaller i sådant tal, vara stämpel ej finnes eller vartill flera stämplar å mindre värden ej kan sammanjämkas, skall stämpel å det lägre värde, som är sagda tal närmast, begagnas. Det har inte befunnits erforderligt att i den föreslagna fondstämpelkungörelsen uppta ett motsvarande stadgande med hänsyn till att det torde kunna förutsättas att stämpelmärken alltid kommer 228

Denna paragraf ersätter bestämmelse i 14 § i nuvarande fondstämpelförordning. 19 § Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i 6 § i 1964 års tillämpningskungörelse till fondstämpelförordningen. Befogenheten att utfärda tillämpningsföreskrifter utanför poststyrelsens ämbetsområde har överförts från bankinspektionen till kontrollstyrelsen. Den nya kungörelsen bör träda i kraft samtidigt med den nya fondstämpelförordningen. SOU 1969: 16

Bilaga 6

Emissionsstämpelns skattesatser

Inländska

Utländska

Land

Aktier

Obligationer

Aktier

Obligationer

Sverige

0,6 % nominellt 0

1% nominellt 0

0,6 % nominellt 0

Västtyskland

1 % nominellt 1 % totalt 1% nominellt 2 % (6 %) nominellt 0

Holland

0,2 % (0,02 %) nominellt 0,6 % nominellt 2,5 % nominellt 0,7 % nominellt

Belgien

0,7 % totalt 0 10-1 200 lire nominellt

0,7 % (0,35 %) totalt 0 10-1 200 lire nominellt

0,1 % nominellt 2% erlagt belopp 2%

0,1 % nominellt

1 % (0,1 %) nominellt 1,2 % nominellt 2,5 % 2,5 % nominellt förvärvspris 2 % 2 % saluvärdet saluvärdet 1 florin för certifikat 1,6 % 1,6 % omsättn.värdet omsättn.värdet 0 0 2,4 % 2,4 % (1,2 %) nominellt nominellt utan nominellt 12 lire 0 0

Norge Danmark Finland

Frankrike Italien

Luxemburg Österrike Schweiz England USA

SOU 1969: 16

2-5 % (6 %) 0,1 %

1% nominellt 0

i % (x/2 %) nominellt 1,2 % (0,6—3,0 %) 1—5 %

2% nominellt 1,8 %

2% nominellt 1,2 %

0,11 %

Bilaga 7

Överlåtelsestämpelns skattesatser

Utländska

Inländska Land

Aktier

Obligationer

Aktier

Obligationer

Sverige Norge Danmark Finland

0,3 % 2% 1% 1% (utanför börs 1,2 %) 0,25 % 0,12 % 0,3 % 0,6 % högst 0,3 % 0,02—0,5 % 0,03 % 2% 0,04 %

0,1 % 0,2 % 0,2 % (0,02 %) 1% (utanför börs 1,2 %) 0,25 % 0,12 % 0,12 % 0,3 % högst 0,3 % 0,02—0,5 % 0,03 % 2% 0,05 %

0,3 % 2% 1% 1% (utanför börs 1,2 %) 0,25 % 0,12 % 0,3 % 0,6 % högst 0,3 % 0,02—0,5 % 0,1 % 2% 0,04 %

0,1 % 0,2 % 1 % (0,1 %) 1% (utanför börs 1,2 %) 0,25 % 0,12 % 0,12 % 0,3 % högst 0,3 % 0,02—0,5 % 0,1 % 2% 0,05 %

Västtyskland Holland Belgien Frankrike Italien Österrike Schweiz England USA

230 SOU 1969: 16

Bilaga 8

Stämpelskatt. Emissions- och införselstämpel

Budgetår

Aktier

Obligationer

Kommanditbolag

Utländska värdepapper

1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68

9 648 547 7916515 7 341 681 11 576 207 15 219 336 15 059 006 12 017 618 13 396 145 24 835 422 15 421 134 19 842 070

745 426 1 060 011 887 736 1 589 876 2 050 253 7 089 721 3 563 560 3 616 543 3 922 923 7 086 686 9 405 251

16 298 12 124 21 881 16 119 16 099 601 675 58 838 57 170 35 979 76 486 96 411

U.S. U.S. U.S. U.S. U.S. U.S. U.S. U.S.

SOU 1969: 16

11 326 61 788 5 631

Summa kr. 10 410 271 8 988 650 8 251 298 13 182 202 17 285 688 22 750 402 15 640 016 17 069 858 28 805 650 22 646 094 29 349 363

fJvOsfJsONCTsCT\ONCTNC«<-/i

^W

> O:

cr o CA! cr

via\w*.ww^o«(»

•a

CTQ JO

P

o

3" < o rr o 05 c 3 SS o •o

O.

a - o •a O: 3^ o in C

QP

n > E^

<

P 02. P rr a> fB p

< P

vi

PV 3

c T) •a

< 05

o cr

O 3 en

cro P

P

o p

3=

P o on

(rft)a

OOVOvJOOO\Ol4iOOVON) vlOOj^WvJvlvlOOtvJOO

<_/iO\vlO\.fckK>U>U>U>tv> 0 \ O N W O vi v l v j h - v l > -

3 Ti O

O

Fl

ft 3

o

Cug P •a pi

e

£* ft>

r-t-

P°

K* > 3 05

—*?

O

V O W O \ 0 0 > O O ^ W \ 0 0\

3 St 2 05

3 CL

c*vjoocf\mu>.tk.p»..fc».u>

§O M J i W O O O O v l w

t3

35 P3

G

rr K* p C. 3 O 3

rr n

eras H

fl> •OO •o > s*r Ti

er 31 3 !T

K)

vlCT\^«00*-tv)V£>v]Ui<^i OJ-p».tv)ON-fi.00l/lVO(v)O\

_ - . c/) <*> C

<

3 cr p: Q:

CTQ

O

^ONWWVOUIOOOOUvl f VOO\OC\UiWOOfflO

?V

n 3

W - J i - © tsj NJ VO O v i CT\ UO\VOWOWO\OOOU\

O (T era' P

o 3

ft> *-t

• " H W O O ^ O C W M U~JUN)OO\Ul»00U

© V J . [ Ä . C T S U > I — a\-P>.>—-t*.

> W ft>

WOOOOWNUONOWOO JiOON)OOUl>-OOWN)0 OtA-Jh-VON)00\4iW

-! 3 P

*

O: •a 7T

o

C7sCT\v]l*.$».4i.u>U>U>N) vl*-©.£.<_/i*-0\iyi©.t». \O^OUi4iUiOOiOOSW N)l^i<-n,<-n;U>©(_/i*OU>N>

3 ET: CL S3 3 0 p

(ra

0 a -i

K)

P

•o P°

OOtOOWvlvlMOOOOS)

3 O- 1: r »

cT WiOUiWAW^NJ^OvI 4i>)v)wO~JvlOWO\ vlVOvlt^UifJS.fi.^OOvl

3 P

C/5 C

CL TT O

3 3

3 3

P

P

OOWW-J v J W U ^ M v l •— CMDN OO ^ \ 0 * v ) W K)

> <

05 C O T3 3 •o 05 O CL

3 Q.

H P

<

OOOh-VOWNJOM-0000

K*

in o'

~

3 PM

«

O W O vi ( M » OiCT\^ .

w^)v)o\oiK)-jooa\vo

o P o P rf «• CL p 3 £ o n o ^ p

i->5 3 3 ' •—•

>— • - vi M OM» Ui v i U \ 0 U O \ M ^ - W ^ O O O > - vi

2 — 8 cr.

3 P=>a 3CL 3 fD "~

' T ** O P= < 3

ON OO VO •— O ^ O O O ^ O W 0\OvlO\MWJiWOv!

CL CL

K o

K)-P>.vl*-.P>.Otv>v)tv>k—

O **

3 , CO

©I^I<OI^I©V]©V£>V]L/I

vlOOH.--OWMVOVOO\ WOOvlW-OOONOvl

k

O

OB CL Pc "O R P

vllyivlO\vlOM^O\4^W vlWMO\OOOOOOOM» W^COOvli-OOvlN^OW U vIOO v l M F - W v i W^D WW^-WOvlWvlWW Ji OMJ\ Ul W ON 0 \ vi O 00 OOOVOVOvlLfi\OU>0\0\

232 SOU 1969: 116

Bilaga 10

Utländska kapitalomsättningsskatter på värdepapper A v kanslirådet Stig Wernlund

A. Stämpelskatt på emission av värdepapper 1. Danmark Stämpelplikten för enskilda handlingar är betydligt vidsträcktare än hos oss. Enligt lov den 1 april 1922 om stempelafgift (nr 113; omtryckt 1961 nr 309) föreligger stämpelplikt för alla sådana handlingar rörande penningar eller penningars värde, genom vilka ingås eller övertas en förpliktelse eller genom vilka förvärvas eller överflyttas en fordran eller rättighet, såvida de inte genom lagen uttryckligen undantas från stämpelplikt. Stämpelplikten skall i regel fullgöras inom tre veckor från handlingens upprättande. I mycket stor utsträckning erläggs avgifterna efter procent- och promillesatser. Emissionsstämpeln för aktier, andelsbevis och interimsbevis i bolag är liksom hos oss 1 % av nominella beloppet, men för andelsbevis i andra sammanslutningar 0,5 % om de medför andel i fast egendom, 0,2 % om de medför andel i fartyg och eljest 0,02 %. För skuldebrev och därmed besläktade handlingar såsom obligationer är stämpeln 0,2 % när skulden är räntebärande och säkerställd genom pant eller borgen, och eljest 0,02 % av nominella beloppet. Obligationer, som utfärdats utom riket men inkommer till riket och som antingen tillhör i Danmark hemmahörande personer eller institutioner eller är deponerade som SOU 1969: 16

säkerhet för dessa, blir dock föremål för femdubbel avgift. Fritagna från emissionsstämpel för obligationer är danska statsobligationer och danska kommunobligationer samt obligationer garanterade av danska kommuner. Stämpelfriheten omfattar också obligationer som inte är avsedda för allmän omsättning. De av Kongeriget Danmarks Hypoteksbank och av Kongeriget Danmarks Tiendebank utställda obligationerna är likaledes stämpelfria. 2. Finland Stämpelavgift utgår enligt lag den 6 augusti 1943 (nr 662) angående stämpelskatt samt statsrådets tillämpningsföreskrifter (nr 663). Vid emission av aktier utgår stämpel med 2 % av nominella beloppet eller, vid förhöjning av aktiekapitalet, 6 % av den del av nominella värdet som utges med bolagets egna medel. Frihet från stämpel föreligger i vissa fall vid utbyte av aktiebrev. Någon motsvarighet till vår införsel stämpel för utländska aktiebrev finns inte. För obligation som utfärdas i Finland skall dessförinnan erläggas stämpelskatt med 0,6 %. Beträffande i utlandet utfärdad obligation som emitterats av utlänning utgår stämpel med dubbelt belopp innan den överlåtes i Finland. Med obligation jämställs löpande förskrivningar, som utfärdats för särskilda delar av skuldbelopp och som uppenbarligen är avsedda att utges i den

allmänna rörelsen. Fritagna från stämpel är dels vissa utbytta obligationer, dels ock statens, kommuners och fastighetskreditanstalters obligationer. 3. Norge Stämpelavgift (stempelafgift) utgår enligt lov den 9 augusti 1839 om stemplet papir. Stämpelplikt stadgas endast för aktier och andelar i kommanditbolag. Stämpeln är konstruerad som en avgift för bolagets firmaanmälan. Själva stämpelbeloppen fastställs årligen av finansdepartementet och motsvarar f. n. 1 % (1 kr. för varje påbörjat 100-tal kr.) av det anmälda beloppet. 4. Västtyskland a) I Västtyskland är första förvärvet av räntebärande, begränsade fordringsrätter (särskilt obligationer och ränteförskrivningar) som emitteras av inländsk emittent underkastade en värdepappersskatt (Wertpapiersteuer) om 2,5 % av fordringens nominella belopp (vid ränteförskrivning 2,5 % av den 25-faldiga årsräntan). Förste förvärvare är den fysiska eller juridiska person - oavsett nationalitet - som i emissionsögonblicket såsom den förste förvärvar förskrivningen för egen räkning i hemlandet eller utomlands. Likställt med förvärv av sådana värdepapper är förvärv av panträtt eller retentionsrätt i dessa värdepapper. Undantagna från värdepappersskatt är fordringsrätter mot förbundsstaten, delstaterna, menigheter, offentligrättsliga kreditanstalter, allmännyttiga bostadsföretag samt fordringsrätter mot inländska hypoteksbanker och andelar i inländska värdepappersfonder. Skattskyldig är emittenten, men varje förvärvare är dock ansvarig. Värdepappersskatten drabbar ej emission av aktier i inländskt bolag men motsvaras av den bolagsbildningsskatt (Gesellschaftssteuer), som utgår med 2,5 % av vederlaget vid första förvärvet av bolagsrätt i inländska bolag. b) Dessutom belastar värdepappersskatten förvärvet av räntebärande, begränsade fordringsrätter mot utländska gäldenärer samt förvärv av aktier och andra begrän-

sade bolagsrätter i utländska bolag vid första avyttringen i riket. Därvid måste förskrivningarna eller bolagsrätterna befinna sig i riket vid tidpunkten för avyttringen. Skattesatsen är även här 2,5 % av nominella värdet på förskrivningarna och enligt huvudregeln 2,5 % av förvärvspriset på bolagsrätterna. Likställt med förvärv av värdepapper är förvärv av pant- eller retentionsrätt. Den första avyttringen i riket anses äga rum vid överlämnande av de utländska värdepapperen. Enbart sändande eller depåförvaring utlöser ännu inte skatteplikt. Skattskyldig är avyttraren, dvs. i regel den utländske emittenten. Av förenklingsskäl har vid införsel på en gång av ett större antal utländska värdepapper av samma slag tillåtits avlösning av värdepappersskatten genom betalning av ett avlösningsbelopp. Denna möjlighet begagnar de införande tyska bankerna i regel vid införande av utländska värden. 5. Nederländerna a) Nederländska värdepapper är vid emission underkastade stämpelskatt om 0,75 % , dock med undantag för aktier och andelar i nederländska bolag för vilka redan finns bolagsskatt. Till följd härav träffar stämpelskatten i regel endast förskrivningar. Beräkningsgrund är det nominella värdet; vid ränteförskrivningar den 25-faldiga årsräntan. Skattebefriade är förskrivningar som utfärdas av staten. Vissa obligationer beskattas med 1,2% av nominella värdet. Dessutom förekommer för vinstandelsbevis och grundarandelar en fast stämpelskatt om 1,50 floriner och för certifikat, som representerar redan med stämpelskatt belastade nederländska värdepapper, en fast stämpelskatt om 0,50 floriner. Den fasta stämpelskatten om 1,50 floriner tas även ut, om ett värdepappers nominalvärde eller ränta inte angetts. Skattskyldig är emittenten. b) Utländska värdepapper, dvs. sådana som emitteras av utländska bolag eller utges av en nederländsk emittent i utlandet, beskattas vid emissionen eller vid den första försäljningen, överlåtelsen, pantsättningen SOU 1969: 16

resp. emitterandet, återbetalningen eller växlingen i Nederländerna med 2 % av saluvärdet. Certifikat inklusive investmentcertifikat, som representerar ovan angivna utländska värdepapper, är under samma förutsättningar underkastade en fast stämpelskatt om 1 florin. Om värdepapperen inte sätts i omlopp, kommer skatten under vissa förutsättningar inte att uttas. Detta gäller t.ex. om värdepapper sänds till Nederländerna endast för en begränsad tid (8 dagar) och avsändaren inte har sin bostad där eller fråga är om depåförvaring till förmån för en utlänning och man därvid kommit överens om att senare återlämna papperen till honom, hans ställföreträdare eller hans arvingar. Skattskyldig är emittenten och i vissa fall även den som för första gången sätter värdepapperen i omlopp i Nederländerna eller där överlåter eller pantsätter dem eller företer dem för återbetalning eller växling. 6. Belgien I Belgien tas ut en differentierad stämpelskatt vid emission av belgiska värdepapper och under bestämda förutsättningar vid det första utlämnandet av utländska värdepapper. a) Stämpelskatt om 0,7 % utgår vid emission av aktier, andelar och förskrivningar från aktiebolag och kommanditaktiebolag. För förskrivningar vilkas löptid inte överskrider 5 år minskas skatten till 0,35 %. Belgiska värdepapper (inkl. certifikat från värdepappersfonder), som helt eller delvis representerar utländska värdepapper, belastas vid sin emission med 1,6 %. Befriade från stämpelskatt är dels offentliga korporationers lån, dels certifikat som representerar belgiska aktier, andelar och förskrivningar, deis ock certifikat som utfärdas av belgiska värdepappersfonder med uteslutande belgiska värden. Skatten beräknas inte omedelbart på det nominella värdet eller förvärvspriset för ett vart värdepapper. I stället tillämpas en total beräkning som utgår från kapitalets samlade värde. Vid emission av aktier och andelar vid grundande av företag eller höjSOU 1969: 16

ning av kapitalet läggs grundkapitalet resp. förhöjningen och vid emission av förskrivningar den totala lånesumman till grund. För belgiska papper som representerar utländska värden uträknas de utländska delarnas sammanlagda värde med iakttagande av den senaste skattekursvärdelista, som vid skattens förfallodag publiceras av den belgiska regeringen. Skattskyldig är det emitterande bolaget. b) Utländska värdepapper inkl. certifikat från utländska värdepappersfonder är underkastade stämpelskatt med 1,6 % av värdet enligt en offentlig värdelista, när de emitteras i Belgien eller avyttras där för första gången. Ytterligare förutsättning är dock att värdepapperen utlämnas genom en i Belgien befintlig »agent de change» (eller motsvarande) eller bank. Detta kan utan tvivel alltid anses vara fallet, om en av de förenämnda agenterna eller bankerna på något sätt deltagit i avslutandet av en affär. Med en skattepliktig försäljning jämställs det fall att utländska värdepapper lämnas i pant till en agent eller bank. Rättshandlingar mellan privatpersoner är således skattefria. Blotta sändandet eller depåförvaringen av utländska värdepapper är i Belgien inte underkastat skatteplikt. 7. Luxemburg Utmärkande för det luxemburgska systemet är att endast inländska värdepapper är underkastade stämpelskatt. Inländska värdepapper är dessutom föremål för en årlig s. k. abonnemangsskatt (Abonnementsteuer) något som inom EEC endast förekommer i Luxemburg. a) Aktier, jämställda andelar och för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som utges av luxemburgska bolag är redan vid tidpunkten för sin tillkomst underkastade en engångsstämpelskatt om 0,1 % (1 franc per 1 000 francs), beräknad på nominella värdet resp. uppskattningsvärdet. För luxemburgska holdingbolag uppkommer enligt lag den 31 juli 1929 stämpelskatteplikten för dess andelar i och med bildandet av bolaget utan hänsyn till framställandet och utgivandet av värdepapperen.

Skatten är 0,1 % (10 cts. per 100 francs). Certifikat i värdepappersfonder är i regel inte underkastade stämpelskatt. Den ovannämnda abonnemangsskatten utgör i princip 0,3 % av börsvärdet resp. uppskattningsvärdet. Holdingbolagens värdepapper får en skatt om 0,16 % (16 cts. per 100 francs). Minsta belopp är 1 500 francs. För certifikat i värdepappersfonder enligt samäganderättsprincipen används inte den årliga abonnemangsskatten; dock utgör portföljens börsvärde beräkningsgrunden för den skatt som tas ut på de i omlopp varande bolagsrätterna i förvaltningsbolaget. Skattskyldig för stämpelskatten och abonnemangsskatten är det emitterande bolaget. b) Utländska värdepapper, inkl. certifikat som representerar utländska värdepapper, är inte föremål för vare sig stämpelskatt eller abonnemangsskatt. 8. Frankrike I Frankrike har stämpelskatten upphävts genom dekret den 8 november 1948. Inländska och utländska värdepapper är därför inte underkastade någon stämpelskatteplikt. 9. Italien Den italienska stämpelskatten belastar utländska värdepapper väsentligt högre än italienska. a) Italienska värdepapper som utges av provinser, menigheter och alla privata bolag och institutioner är vid sin emission föremål för en progressiv stämpelskatt, som stiger med det nominella värdet. Detsamma gäller med dem jämställda värdepapper som utges av utländska bolag med säte eller huvudsysselsättning i Italien. Skattesatserna är följande: Nominellt värde i lire t. o. m . över

» » » » » » » 236

5 000 5 000 10 000 25 000 50 000 100 000 250 000 500 000 750 000

Skatt i lire

t. o. m . 10 000 25 000 » 50 000 » 100 000 » 250 000 » 500 000 » 750 000 »

10 12 30 60 120 300 600 900 1 200

Vid höjning av det nominella värdet höjs stämpelskatten efter det nya nominalvärdet men med avdrag för den tidigare erlagda skatten. Skattskyldigheten åvilar det emitterande bolaget resp. korporationen. b) Utländska värdepapper är underkastade stämpelskatt med 2,4 % av det nominella värdet när de i Italien emitteras, första gången säljs eller eljest överlåts eller värdepapperen omnämns i offentliga eller privata urkunder (med undantag av inventering) eller framläggs i ett civil- eller förvaltningsrättsligt förfarande. Skattesatsen uppgår till 1,2 % när det är fråga om utländska statspapper. Utländska värdepapper som inte lyder på något nominellt belopp beläggs enligt beslut av italienska finansministern med en fast skatt om 12 lire. Under det att i enlighet härmed en italiensk aktie med ett nominellt värde av 750 000 lire drar en skatt om 900 lire, blir stämpelskatten för motsvarande utländska aktie 18 000 lire. Skattskyldig är den person som emitterar, säljer, överlåter eller eljest använder de utländska värdepapperen på de ovan angivna sätten. Övriga i affären deltagande personer ansvarar dock solidariskt. 10. Schweiz a) Vid emission av schweiziska värdepapper erläggs särskild federal skatt (Eidgenössische Emissionsabgabe, timbre federal d'emission). Skattesatserna är följande: 1. obligationer som utfärdas av staten, federala järnvägarna, kantoner och menigheter, kantonala banker och fastighetskreditinstitut 2. privata industriobligationer 3. premieobligationer 4. obligationer i investment- och finansföretag, om det emitterade beloppet överstiger tre gånger aktiekapitalet 5. bevis från schweizisk bank rörande deposition för längre tid än 3 månader, för varje halvår eller del därav 6. räntebärande depositionscertifikat utan räntekuponger 7. förskrivningar avseende lån över 30 000 francs, utan säkerhet i inteckning, med en fast löptid om mer än 2 år, om någondera parten driver kommersiella affärer

0,6 % 1,2 % 3 %

1,8 %

0,06 % 0,25 %

1,2 %

SOU 1969: 16

8. samäganderättscertifikat genom vilka en i Schweiz bosatt person överför delar av fordringar med säkerhet i inteckningar, om certifikaten utges i ett flertal enheter på lika villkor 1,2 % 9. aktier, andelsbevis i ekonomiska föreningar, certifikat i bolag med begränsad ansvarighet, vinstandelsrättsbevis, grundarandelar, tillskott vid företagsbildande eller ökning av sådant kapital som varje delägare måste bidraga med 2 % Dessa skattesatser hänför sig till det belopp, till vilket värdepapperen övertas av den förste förvärvaren. Om certifikat avseende utdelningsrätt saknar nominellt belopp är skatten i stället 2 francs per certifikat. Skattskyldig är emittenten. Emellertid övervältras hela skattebördan på den förste mottagaren av värdepapperet i fallen under 2, 5, 7 och 8. I övriga fall (utom beträffande 9) skall mottagaren svara för 50 % av skatten. Beträffande det under 9 anmärkta fallet är sådan övervältring valfri. Skattesatserna vid 1-4 och 7-8 avser en löptid om mer än 10 år; är löptiden mindre än 10 år sänks de ovan angivna skattesatserna med 1/10 för varje år löptiden understiger 10 år. b) I fråga om utländska värdepapper stadgas också skatteplikt. Skatten avser obligationer, aktier etc. som utges i Schweiz av en utlänning genom subskription eller offentligt erbjudande eller erbjudande riktat till en stor personkrets. Skatten är följande: 1. obligationer 1,2 % 2. aktier o. d 1,8 % 3. samäganderättscertifikat genom vilka en utlänning överför delar av fordringar med säkerhet i inteckningar 1,2 % 4. samäganderättscertifikat avseende utländska värdepapper, om de utges i ett flertal enheter på lika villkor, a) avseende utländska obligationer. . 1,2 % b) avseende utländska aktier 1,8 % Skattskyldig är den som sätter värdepapperen i omlopp i Schweiz. Skattesatserna för obligationer avser löptider om mer än 10 år; är löptiden mindre än 10 år, minskar skattesatsen med 1/10 av fulla skattesatsen för varje år löptiden understiger 10 år. SOU 1969: 16

11. Österrike Beskattningen vid emission och avyttring av aktier och obligationer regleras genom Kapitalverkehrssteuergesetz den 18 oktober 1934. Lagen skiljer mellan tre olika slag av skatt: Gesellschaftssteuer (bolagsbildningsskatt), Wertpapiersteuer (värdepappersskatt) och Börsenumsatzsteuer (börsomsättningsskatt). Aktieemission är underkastad bolagsbildningsskatt (se nedan avsnitt B 7). Vid emission av förskrivningar utgår i stället värdepappersskatt. Skatten utgår vid det första förvärvet av räntebärande förskrivningar utgörande fordringsrätter mot en inländsk eller utländsk gäldenär, när i senare fallet förvärvet följer i Österrike och värdepapperen befinner sig där. Undantagna från skatt är fordringsrätter mot menigheter och vissa av dem drivna företag. Betalningspliktig för skatten är i första hand överlåtaren av värdepapperet men även förvärvaren svarar för skatten. Skattesatsen är i regel 1 % (10 groschen för varje påbörjat 10-tal schilling av det nominella beloppet). Skatten är hälften så stor vid förvärv av fordringsrätter i vissa företag och dubbelt så stor vid förvärv av utländska värdepapper. 12. England Grundreglerna återfinns i Stamp Act och Stamp Duties Management Act, båda från 1891. Skatten avser snarare ett dokument som sådant än själva omsättningen. En allmän förutsättning för skatt är att värdepapperet skulle kunna bli ett börspapper. a) Emission av aktier mot kontant likvid är ej beskattningsbar i princip, eftersom det inte finns någon överlåtelsehandling. Vid tillskott i annat än pengar upprättas däremot kontrakt som stämpelbeläggs med 2 % av värdet. Vid anmälan av det ursprungliga aktiekapitalets belopp eller ökning av aktiekapitalet utgår skatt med 5 % av kapitalet eller kapitalökningen. Själva emissionen av aktier föranleder som nämnts normalt inte stämpelskatt, men om aktierna är ställda till innehavaren utgår skatt med 6 %. Denna

höga skattesats har motiverats med att dessa innehavaraktier kan överlåtas otaliga gånger utan att drabbas av ytterligare skatt. För emission av obligationer är skatten 5 % av det totala lånebeloppet. Skatten gäller endast obligationer som kan noteras på börs och endast om stämpelskatt ej erlagts tidigare för lånekontraktet. Skattesatsen om 5 % gäller i allmänhet om överlåtelse sker genom registrering. Sker överlåtelse genom överlämnande tillämpas högre skattesatser. Emission av innehavarobligationer och liknande värdepapper följer en skattesats om 5 % om de är återbetalbara inom ett år, men har obligationerna längre löptid är skattesatsen lägre, 1-4 %. b) Utländska aktier och obligationer är inte föremål för stämpelskatt i England. 13. USA a) Vid emission av aktier i inländska bolag är den federala »stamp tax» 0,1 % (10 c per 100 dollar) av det verkliga värdet. Stämplarna anbringas i bolagets aktiebok. Skatten utgår även vid emission utomlands av aktier i amerikanskt bolag. Skatteplikten inträder redan vid aktieteckningen, oavsett om aktiebrev utfärdas. Emission av förskrivningar är föremål för en federal stämpelskatt om 0,11 % (11 c per 100 dollar) av nominella värdet. En utsträckning av förfallotiden anses utgöra en ny emission. Skatten avser marknadsmässiga värdepapper, t. ex. obligationer, debentures eller skuldförbindelser med utdelningskuponger eller registrerade skuldförbindelser. b) Stämpelskatt utgår inte vid emission av aktier i utländska bolag, även om det faktiska utlämnandet sker i USA. Detsamma gäller utländska bolags förskrivningar.

B. Särskild kapitalomsättningsskatt vid bolagsbildning ra. ra. i vissa utomnordiska länder Denna skatt motsvarar den svenska emissionsstämpeln på svenska aktiebrev. 238

1. Västtyskland Bolagsskatt träffar endast aktiebolagen och bestämda med dem jämställda juridiska personer och personföreningar, dock inte personbolag såsom bolag utan personligt ansvar (»OHG») och kommanditbolag (»KG»). Skatteplikten utlöses väsentligen genom kapitaltillskott, som kommer till uttryck genom förvärv av bolagsrätter i inländska bolag, såväl avtalsenliga som frivilliga prestationer av bolagsmännen, såvida de senare är ägnade att höja värdet av bolagsrätterna, bolagslån samt tillförande av anläggningseller driftkapital genom ett utländskt bolag till dess inländska filialer. Vid de olika kapitalrörelser som närmare skall beskrivas föreligger följande beskattning: a) Vid grundande av aktiebolag och ökning av ett sådant bolags kapital utgår en skatt om 2,5 %, beräknad på de tillskjutna pengarna resp. vid tillskott av egendom på motprestationens (bolagsrättens) värde. Vid tillskott av värdepapper kan dessutom uppkomma skyldighet att utge börsomsättningsskatt och vid tillskott av fastigheter lagfartsstämpel (Grunderwerbsteuer). Kapitalökningar ur bolagsmedel förblir i regel fria från bolagsskatt. b) Kapitalnedsättningar liksom upplösning av ett bolag leder inte till någon bolagsskatt. Vid återlämnande av värdepapper, andra mobila ting och fastigheter kan dock börsomsättningsskatt, omsättningsskatt resp. lagfartsstämpel inträda. c) Ombildning av ett bolags rättsliga form med bevarande av bolagets rättsliga identitet utlöser inte någon skatt. Dock är vid ombildning av ett aktiebolag till ett kommanditbolag på aktier förvärvet av bolagsrätterna skattepliktigt för den personligt ansvarige bolagsmannen med 2,5 % av tillskottet. d) Vid fusion genom nybildning är det nybildade bolagets utgivna bolagsrätter underkastade bolagsskatt. Däremot blir vid fusion genom övertagande endast de nya bolagsrätterna för gottgörelse till det övertagna bolagets andelsägare beskattade. Vid tillskott av andra förmögenhetsvärden (värSOU 1969: 16

depapper, fastigheter) kan, som redan anmärkts, även andra omsättningsskatter inträda. 2. Nederländerna Liksom i Västtyskland utesluter uttagande av bolagsskatt i regel stämpelskatten på samma kapitaltransaktioner. a) Vid grundande av bolag och vid ökning av ett bolags kapital utgår bolagsskatt med 2,5 % av kapitalet eller kapitaltillskottet. Vid tillskott i form av lösöre beräknas skatten på grundval av lösörets saluvärde, varvid därpå belöpande och av bolaget övertagna skulder får avdras. För tecknat men ännu icke inbetalt kapital utgår skatt med 0,25 %. Resterande del av skatten (2,25 %) förfaller till betalning när kapitalet inbetalas till bolaget. Ökning av ett bolags kapital genom överföring av fonderade medel är fri från skatt. Vid förlängning av tiden för ett bolags bestånd utgår ingen skatt. b) Liksom i Västtyskland föranleder kapitalnedsättning och upplösning av ett bolag inte någon skatt. Vid utskiftning av förmögenhetsvärden kan dock andra skatter komma i fråga (omsättningsskatt, registreringsskatt för fastigheter). c) Omvandling av ett bolags företagsform sker, i brist på lagstiftning, i praxis i regel genom att det bestående bolaget upplöses och ett nytt bolag grundas, varvid det upplösta bolaget tillskjuts till det nya. Därvid beskattas det nya bolaget efter samma principer som i allmänhet gäller vid grundande av bolag. d) Fusion belastas i Nederländerna med en skatt om 0,75 % av nominella värdet av de av det övertagande resp. nya bolaget emitterade aktierna, om aktiekapitalet förblir hos de tidigare aktieägarna och de nya aktierna inte avyttras. På överförda fastigheter utgår full bolagsskatt. 3. Belgien I Belgien - liksom i övriga EEC-länder utom Västtyskland - är beskattningen inte knuten till kapitalupptagandet utan till registreringen av bolagsavtalet. BeräkningsSOU 1969: 16

grunderna liknar dock i allmänhet dem i Västtyskland. a) Vid bildande av aktiebolag och vid kapitalökningar blir i Belgien - förutom stämpelskatten på utgivandet av andelsrätter - endast tillskott av egendom underkastade en s. k. »droit d'apport» med 1,6 % av det överenskomna värdet (utan avdrag för kostnader). Särregler gäller för utländska bolag. Bolag, vars huvudkontor befinner sig i utlandet, beskattas med 0,1 % av sitt bolagskapital; för tillskott av i Belgien belägna fastigheter uppgår skatten till 1,6 %. Vissa maximi- och minimibelopp för skatten föreligger dock. Utländska bolag som, utan att äga driftställe i Belgien, ändå låter registrera sin bolagsurkund där, t. ex. för att få officiell notering på en belgisk börs, är underkastade en fast skatt om 9 000 bfrs (skatten för belgiska fastigheter tas ut särskilt). - I Belgien tas dessutom ut skatt för förlängning av ett bolag utöver 30 års varaktighet med 1,6 % av bolagets nettoförmögenhet (tillgångarnas saluvärde efter avdrag för skulder). För utländska bolag gäller motsvarande särregler vid grundande och kapitalökning. b) Kapitalnedsättning och upplösning av bolag är underkastade en fast skatt om 225 bfrs; vid utskiftning av lösöre kan registreringsskatt (omsättningsskatt) komma att utgå. c) Ombildning av bolagens rättsformer (likaså under bestämda förutsättningar upplösning med efterföljande grundande av ett nytt bolag) beskattas med 1,6 % av nettoförmögenhetens värde. En särregel (fast skattesats om 100 bfrs) gäller för vissa ombildningar som följer av 1964 års inkomstskattereform. d) Fusion av bolag, oavsett genom övertagande eller genom bildande av ett nytt bolag, är likaså underkastad skatt om 1,6 % av saluvärdet av tillgångarna efter avdrag av de av bolaget övertagna skulderna. 4. Luxemburg a) Grundande av aktiebolag utlöser en skatt om 0,50 lfrs per 100 lfrs på det samlade nettotillskottet (med undantag för i utlandet 239

belägna ointecknade fastigheter). För familje- och holdingbolag gäller särregler. Ökning av kapitalet beskattas i princip på samma sätt som grundande av aktiebolag. Överföring från reserver och framdragna vinster är skattefri. Vid förlängning av tiden för ett bolags bestånd utgår »droit d'apport» med 0,50 lfrs per 100 lfrs, beräknad efter bokslutets nettoresultat (för holdingbolag gäller även här särregler). b) Kapitalnedsättningar liksom upplösning av bolag är underkastade en fix skatt om 20 lfrs. c) Omvandling av ett bolags företagsform föranleder ingen skatt. Är ändringarna i bolagsavtalet så väsentliga att en ny juridisk person skapas, anses en nybildning ha kommit till stånd och beskattning sker i enlighet därmed. d) Sker fusion genom att ett bolag övertar ett annat utgår skatt för kapitalökningen hos det övertagande bolaget. En fusion som sker genom sammanslagning av de fusionerande bolagen till ett nytt bolag föranleder »droit d'apport» liksom vid en nybildning. 5. Frankrike a) Vid grundande av bolag och vid ökning av ett bolags kapital genom nya tillskott beskattas summan av tillskotten (pengar och annat) efter avdrag för skulderna med 1,6 %, varvid egendom åsätts saluvärdet och fordringar det nominella värdet (hypotek i tillskjutna fastigheter är underkastade en särskild skatt om 6,6 % ) . Vissa byggnadsbolag (bl. a. för socialt våningsbyggande) erlägger en fast skatt om 50 frs. Kapitalökning genom överförande av reserver och vinster utlöser en s. k. »droit d'apport majoré» med 12 % av höjningsbeloppet. En särregel finns dock härvid för uppvärderingsreserver, prisstegringsfonder, återuppbyggnadsfonder och emissionsavgifter. Beslut om ovillkorlig förlängning av ett bolags varaktighet utöver den föreskrivna varaktigheten är underkastad en särskild skatt om 0,8 % av nettoförmögenheten (särregler för vissa byggnadsbolag liksom vid grundande), b) Kapitalnedsättning leder i regel till en fast skatt om 10 frs. Förekommer det där-

vid utskiftning av förmögenhetsvärden till bolagsmän, så utlöser detta en »droit partage» om 0,8 % av det utskiftade beloppet. Likaledes beläggs upplösning med en fast skatt om 50 frs. Sker utskiftning av bolagets förmögenhetsvärden, så utlöser detta en skatt om 0,8 % av nettoförmögenhetens värde (med undantag för återlämnande av tillskott till den som verkställt tillskottet). c) Vid omvandling av ett bolags juridiska form på grund av lag eller annat stadgande tas ut en fast skatt om 10 frs, om det inte till följd av väsentliga ändringar i bestämmelserna (t. ex. ändring av bolagets ändamål) blir en helt ny juridisk person. I det senare fallet tas den normala »droit d'apport» ut på det nya bolagets mottagna tillskott. d) För fusion gäller särskilda bestämmelser i Frankrike. Den tillskjutna nettoförmögenheten beskattas intill ett belopp motsvarande det övertagna bolagets kapital med 0,8 % och det därutöver utgående tillskottet (sammanslagningsöverskottet) med 2 , 4 % (före d. 1/1 1966 registrerade urkunder dock endast med 1,2 % ) . De övertagna skulderna utlöser en fast avgift om 2,50 frs med uteslutande av övriga skatter på egendomsöverföringen. 6. Italien a) I Italien är skatten vid registrering av bolagsbildning differentierad: 1 % för lösöretillskott, 2,5 % för industriellt utnyttjad förmögenhet, 7,5 % för fast egendom liksom 1 % för utländsk fast egendom, beräknad på tillskottets värde (saluvärdet). Hos utländska bolag beskattas endast det i Italien använda kapitalet. Särregler gäller framför allt för industriella företag i Syditalien (fast skatt om 2 000 lire). En särskild skatt med avgiftskaraktär, beräknad efter kapitalets storlek, gäller dessutom för meddelande av regeringskoncession (införing i företagsregistret). För beskattningen av kapitalökningar (även genom överförande av reserver) gäller samma regler som vid bolagsbildning. Skatten tas dock ut endast på det belopp varmed kapitalet ökas. Kapitalökning geSOU 1969: 16

svarar för skatten. Skattesatsen uppgår i renom överföring från valutahöjningsreserver gel till 2 % men är i vissa fall 1 % . är fri från skatt. Skatt tas inte ut för regeringskoncessionen vid överföring från reserver till kapital. Vid förlängning av bolagets stadgade C. Stämpelskatt på överlåtelse av värdevaraktighet utgår en fast skatt om 1 OOO papper lire jämte viss skatt på regeringskoncessio1. Danmark nen. b) Vid kapitalnedsättning och upplösning Överlåtelsestämpeln är konstruerad på samutgår likaså en fast skatt om 1 000 lire. Vid ma sätt som emissionsstämpeln och regleras utskiftning av förmögenhetsvärden vid kapigenom samma författning (lov den 1 april talnedsättningar tillämpas dock en skatt 1922 om stempelafgift). Aktier, andelsbeliknande den som förekommer vid bolags- vis och interimsbevis kan utställas till innebildning. Vid upplösning av bolag beskattas havaren och transporteras utan stämpel. den utskiftade fasta förmögenheten med Beträffande obligationer kan finansministe7.5 % och lösöre med en fast skatt om 20 riet fritaga transporter på obligationerna lire för de första 1 000 lire och 10 lire för från stämpelavgift och tillåta, att obligavarje ytterligare 1 000-tal lire av förmögentionerna utställs att lyda på innehavaren, heten. Vidare kan vid återlämnande av varvid dock stämpelavgiften för obligatiofastigheter vid upplösning även hypoteks- nerna förhöjs till den femdubbla. skatt utgå. Frihet från överlåtelsestämpel föreligger c) Ombildningar är föremål för en re- för de obligationer som är fria från emisgistreringsskatt om 0,5 % på tillgångarna sionsstämpel. (brutto) och en skatt på regeringskonces2. Finland sionen med en femtedel av den skatt som Lagen om stämpelskatt inehåller i 8 kap. utgår vid bolagsbildning. bestämmelser om försäljning och byte av d) Fusion utlöser motsvarande skatter värdepapper. Med värdepapper avses här som vid bolagsbildning, men reducerade till aktier jämte interimsbevis för dessa samt hälften. Skatten på regeringskoncessionen andra andelsbevis i ekonomiska sammanberäknas vid fusion genom nybildning liksom vid bolagsbildning på det samlade ka- slutningar. Vidare anses såsom värdepapper sådana av aktiebolag utfärdade skuld- eller pitalet i det nya bolaget. Vid fusion genom andra fordringsbevis, för vilka räntan är övertagande minskas skatten till en femtedel fastställd att vara beroende av årsvinstens" och tas ut på höjningstillskottet om sammanslagningen företas utan kapitalhöjning. eller dividendens storlek eller vilka berättigar till delaktighet i årsvinsten. Såsom värSker kapitalökning utgår full skatt på tilldepapper anses även bevis om teckningsrätt skottet av kapital. till aktier eller till fordringsbevis av ovan7. Österrike nämnt slag och överlåtelsehandling rörande I Österrike utgår s. k. bolagsbildningsskatt sådan rätt. (Gesellschaftssteuer) vid det första förvärvet Då genom köpebrev överlåtits på avbeav bolagsrätter i ett inländskt aktiebolag. talningskontrakt grundade rättigheter till Sådan skatt utgår likaledes för tillskott, aktier, vilka skall övergå i köparens ägo som görs av bolagsman i ett inländskt aktie- först efter viss tid, har köpebrevet ansetts bolag till följd av en förpliktelse som grun- inte innefatta överlåtelse av värdepapper. dar sig på bolagsförhållandet. Detta gäller Skattens belopp är, då försäljningen sker även lån från bolagsman. Undantagna från genom förmedling av fondbörs, 1 % och elskatt är vissa allmännyttiga företag. Betal- jest 1,2 % av köpeskillingen. Vid byte av ningsplikten åvilar i första hand bolaget värdepapper med olika värden beräknas men även förvärvarna av bolagsrätterna skatten efter det större värdet. Statsrådet är SOU 1969: 16 16—914147

berättigat att i viss utsträckning höja skatten. Frihet från stämpelskatt föreligger, då kommun eller av socialministeriet godkänd allmännyttig sammanslutning för bostadsanskaffning första gången överlåter aktier i ett av kommunen eller sammanslutningen bildat aktiebolag, i vilket kommunen eller sammanslutningen själv tecknat aktierna och som kommit i åtnjutande av statligt lån. Vidare är överlåtelse av värdepapper fri från skatt, om köpare eller säljare är finska staten, folkpensionsanstalten, postsparbanken eller Finlands Bank och såvitt avser sistnämnda fall överlåtelsen sker för bankens egen eller statens räkning. Då kommun med stöd av förköpsrätt enligt lagen om bostadsproduktion förvärvar aktier i bostadsaktiebolag, som erhållit bostadslån, utgår ej heller skatt. Vare sig försäljningen sker genom förmedling av fondbörs eller ej skall rörande överlåtelsen upprättas nota som förses med stämpelmärken. Som kontrollregel gäller dels att avtalande part är skyldig att inom två månader förete notan för offentlig myndighet och dels att överlåtelsen ej får införas i aktieregistret förrän skatten betalts. Även bolagets styrelse är i sistnämnda fall ansvarig för skattens erläggande. Bankinspektionen skall övervaka att ifrågavarande skatteförfattning efterlevs. Närmare bestämmelser om nota och stämpelbeläggning därav finns meddelade i statsrådets tilllämpningsföreskrifter. Straffansvar stadgas för brott mot lagen eller tillämpningsföreskrifterna. 3. Norge För överlåtelse av aktier och obligationer stadgas stämpelplikt enligt »loven om stemplet papir». Stämpelbeloppen fastställs årligen av finansdepartementet. Beloppet är f. n. för aktier 1 % (1 kr. för varje påbörjat 100-tal kr.) och för obligationer 0,1 % (1 kr. för varje påbörjat 1 000-tal kr.) av slutsedelns belopp. Eftersom både säljare och köpare är skattskyldiga, blir den samlade stämpelavgiften för aktier 2 % och för obligationer 0,2 %. Statsobligationer är

fria från stämpel. Kontrollen över att stämpelplikten efterlevs anses enligt uttalande av gevinstbeskatningsutvalget (betänkande 20.5 1964) vara dåligt utbyggd. 4. Västtyskland Vid överlåtelse av vissa värdepapper i andra fall än vid den ursprungliga emissionen utgår s. k. Börsenumsatzsteuer. Det skattepliktiga området är mindre än beträffande Gesellschaftssteuer och Wertpapiersteuer. Å andra sidan krävs för att skatt skall utgå inte att värdepapperen är börsnoterade eller att de säljs på börs. Föremål för skatten är: a) förskrivningar; b) utdelningsbärande värdepapper (Dividendenwerte) samt c) certifikat som utges såväl av tyska värdepappersfonder som av jämförliga utländska företag. Till utdelningsbärande värdepapper räknas aktier, andelar i bolag med begränsat ansvar, andelar i gruvbolag och andra värdepapper som utgör andelsinvestering i ett inhemskt eller utländskt kommersiellt företag (Kapitalgesellschaft) samt därjämte aktiecertifikat (interimscertifikat och andelscertifikat) och teckningsrätter till skattepliktiga värdepapper. Fonds återköp av certifikat är undantaget från skatt. Överlåtelse av värdepapper beskattas om avtalet om överlåtelsen sluts i Tyskland eller utomlands och åtminstone en av parterna är bosatt i Tyskland. En avtalspart anses vara bosatt i Tyskland om han har domicil eller permanent bosättning i Tyskland eller har driftställe eller permanent representation där. En person anses dock ej som bosatt i Tyskland beträffande en transaktion, som avtalas genom hans utländska kontor. Lagen nämner särskilt följande skattepliktiga transaktioner utan att därmed utesluta andra: tillskott av värdepapper till ett företags eller en associations kapital; utskiftning av värdepapper till aktieägare eller medlemmar vid upplösning av ett företag eller en association, eller vid en delägares eller medlems utträde; överlåtelser vilka är föremål för villkor eller tidsbegränsning. SOU 1969:16

Två eller flera beskattningsbara transaktioner anses inträffa vid byte av värdepapper mot andra värdepapper samt vid köp eller försäljning av värdepapper genom en fondhandlare. Ej sällan ger en och samma transaktion upphov till både börsomsättningsskatt och bolagsbildningsskatt eller till börsomsättningsskatt och värdepappersskatt. Som exempel kan nämnas att tillskott av värdepapper vid bildande av bolag och erhållande av aktier i utbyte är föremål - förutom för bolagsskatt för första förvärvet av bolagsrätter i det nybildade bolaget - för börsomsättningsskatt för förvärvet av de tillskjutna värdepapperen. Skattefrihet föreligger vid följande slag av överlåtelser: transaktioner mellan fondhandlare utom såvitt avser andelar i bolag med begränsat ansvar (GmbH); utgivande av värdepapper till den första köparen; överlåtelse av obligationer utgivna av en tysk regering; byte av värdepapper av samma typ utan kontant betalning därvid mellangift som erläggs endast för att utjämna olikheter i värde ej anses innebära kontant betalning. Skattskyldigheten åvilar den av parterna som är tysk fondhandlare. Om ingen av parterna är tysk fondhandlare, är båda parterna solidariskt ansvariga. Skatten beräknas i regel på det överenskomna priset exkl. kostnaderna. Om inget pris avtalats, beräknas skatten på medeltalet av marknadspriset på kontraktsdagen eller, om detta pris ej kan fastställas, på värdepapperens värde. Skattesatsen är 0,25 %. Den reduceras till 0,2 % vid förvärv av investmentcertifikat och till 0,1 % för förvärv av värdepapper utgivna av tyska regeringar, offentliga kreditanstalter, inteckningsbanker och vissa andra offentliga eller halv-officiella institutioner. Om transaktioner företas utomlands och endast en av parterna är bosatt i Tyskland, utgår skatten endast med halva beloppet. Fondhandlare skall betala skatten kontant efter utgången av kalenderåret. De måste dock verkställa förskottsbetalningar SOU 1969:16

under året så snart skattebeloppet överstiger 100 DM. Om ingen av parterna är fondhandlare, betalas skatten genom stämpelmärken som sätts på dokumentet rörande transaktionen (Schlussnote). 5. Nederländerna Fondhandlares fondnotor rörande köp och försäljning av värdepapper är underkastade en särskild stämpelskatt (beurszegel) om 0,12 % (12 cent per 100 hfl) av köpeskillingen. Dubbla beläggningsstämplar används. 6. Belgien Stämpelskatt (taxe sur les operations de bourse) för belgiska och utländska värdepapper utgår vid varje köp eller försäljning och i regel vid varje förvärv eller överlåtelse mot betalning, som ingås eller fullföljs i Belgien. Vidare utgår sådan skatt vid leverans till den som tecknat värdepapper till följd av ett allmänt försäljningserbjudande eller annan emission på den allmänna marknaden. Skattesatsen är 0,06 % för obligationer avseende den belgiska statsskulden samt 0,12 % för obligationer avseende utländska statsskulder eller lån av provinser eller kommuner, vare sig belgiska eller utländska, ävensom för alla andra obligationer. För alla övriga värdepapper t. ex. aktier är skattesatsen 0,3 %, men den reduceras till 0,15 % om köp- eller försäljningsordern avser »acontomarknaden» eller avser värdepapper som är noterat på belgisk börs. För vissa transaktioner är skattesatsen 0,072 % om transaktionen avser en period om högst 20 dagar och 0,144 % om den avser en längre period. Undantagna från skatt är affärer där ingen fondhandlare medverkar samt fondhandlares affärer för egen räkning. Skattefrihet föreligger även vid leverans av belgiska statsobligationer till förste innehavaren samt för belgiska statspapper i vissa andra fall. Skatten betalas av både köpare och säljare samt beräknas på transaktionens hela värde exkl. courtage. Uppbörden av skatten

verkställs av fondhandlaren genom påklistring av stämpelmärken på den fondnota som tillställs klienten. 7. Frankrike Köp och försäljning av alla slags värdepapper på fondbörs är belagda med en stämpelskatt (droit de timbre) som varierar beroende på transaktionernas natur. Den betalas av förmedlarna enligt utdrag ur deras räkenskaper. För obligationer är skattesatsen 0,3 % (0,03 fr per 10 fr) vid kontantaffärer och 0,15 % vid terminsaffärer och reportaffärer. När det gäller andra fondpapper, t. ex. aktier, är skattesatsen 0,6 % vid kontantaffärer, 0,3 % vid terminsaffärer och 0,15 % vid reportaffärer. Statspapper är fria från skatt. 8. Italien Kontrakt rörande börsaffärer är föremål för en speciell stämpelskatt. Skattepliktiga är dels förskrivningar från staten, provinser, kommuner eller andra offentliga företag, dels aktier och obligationer utgivna av bolag inkl. certifikat från jordbrukskreditinstitutioner, dels ock i regel varje värdepapper av därmed jämställd natur, vare sig inländskt eller utländskt och vare sig börsnoterat eller ej. Varje sådant kontrakt ingånget i enlighet med kommersiell sedvänja omfattas av skatten, vare sig det ingåtts utanför börs, kontant eller på tid, mot premium eller som reportavtal. Kontrakt som ingås utomlands har laglig verkan i Italien endast om de är underkastade denna skatt, t. o. m. när överenskommelse har träffats att fullfölja dem genom betalning begränsad till skillnaden i börsnoteringar. Skatten drabbar ej terminsoch reportavtal rörande värdepapper, vars betalningstid överstiger 135 dagar; dessa kontrakt är i stället underkastade skatt på lån mot säkerhet. Skattesatserna, som beräknas per 100 000 lire eller del därav, graderas i förhållande till kontraktets varaktighet (intill 135 dagar) och beror på om kontraktet kräver betalning kontant, enligt termin eller i report. Skattesatserna beror vidare på om kon-

traktet ingås direkt mellan parterna, genom handlare eller privatpersoner, genom fondhandlare eller banker registrerade under vissa villkor eller genom andra fondhandlare. Maximiskatten är 0,3 % (300 lire per 100 000 lire) vid terminskontrakt ingånget direkt mellan parterna för mer än 90 dagar men högst 135 dagar. Om kontantavtal avser uteslutande värdepapper, utgivna eller garanterade av staten, reduceras skatten till hälften, utom när avtalet slutits mellan vanliga fondhandlare. Skatten betalas antingen genom köp av stämplat papper eller genom stämpling vid ett registreringskontor. Direkt betalning från kreditanstalter av skatt på kontanta börsaffärer kan tillåtas av finansministeriet. Om en av parterna är utomlands, skall skatten för kontrakt som fullföljs i Italien betalas av den person som äger rätt att handla på den allmänna marknaden eller av den part som är bosatt i Italien. Straff stadgas för underlåtenhet att följa bsstämmelserna. 9. Schweiz Överföring av äganderätt till värdepapper beskattas, om en av kontrahenterna eller en av förmedlarna är fondhandlare. Bolag och ekonomiska föreningar jämställs med fondhandlare, om de enligt bolagsordning har till huvudändamål att delta i andra företag eller om enligt senaste balansräkning mer än 50 % av deras tillgångar består av andelar och värdepapper. Skattesatsen är för schweiziska värdepapper 0,03 % och för utländska 0,1 %. Skatten beräknas på det överenskomna beloppet, betalas när transaktionen avslutas och fördelas lika mellan de båda kontrahenterna. 10. Österrike S. k. Börsenumsatzsteuer utgår vid slutandet av avtal om anskaffning av värdepapper, när affären sker i Österrike eller utomlands med deltagande av minst en österrikare. Undantag gäller för det första förvärvet av värdepapper, som är underkastade värdepappersskatt (Wertpapiersteuer), och under vissa förutsättningar förskrivningar utgivna av menigheter. BetalningsSOU 1969:16

skyldigheten åvilar båda parterna solidariskt. Skattesatsen är 0,02 % till 0,5 % av det överenskomna priset, varvid fondhandelsaffärer med vissa värdepapper åtnjuter förmånligare behandling. För förvärv av andelsbevis i värdepappersfonden är skattesatsen sålunda 0,06 % vid fondhandelsaffärer och eljest 0,12 %. 11. England Överlåtelse av innehavaraktier genom aktiernas överlämnande är inte föremål för stämpelskatt. Överlåtelse av registrerade aktier beskattas, men inte på grund av överlåtelsen som sådan utan på grund av nödvändigheten att utge ett nytt eller ändrat registreringsinstrument. Skatten vid försäljning av aktier och andra marknadsmässiga värdepapper är 2 % av värdet. Undantagna från skatt är vissa statliga obligationer samt aktier i statliga bolag. 12. USA Federal stämpelskatt utgår vid överlåtelse av aktier med 0,04 % (4 c per 100 dollar) av det verkliga värdet, men inte mer än 8 c per aktie och inte mindre än 4 c per överlåtelse. Skatten utgår såväl vid köp som vid gåva. Detsamma gäller teckningsrätter. Upprättandet av ett kontrakt om köp av aktier medför skatteplikt. Skatten utgår oavsett om bolaget är utländskt eller inländskt, därest någon del av transaktionen äger rum i USA. Således föreligger skatteplikt om kontraktet tecknas i USA, om utlämnandet sker i USA eller om en överlåtelse registreras i aktieboken i USA. Formellt är varje kontrahent skattskyldig men i praktiken betalar överlåtaren hela skatten om inte kontraktet stadgar annorlunda. Stämpelmärken fästes i regel på aktierna. Emellertid har lagen sedan år 1959 tillåtit medlemmarna av börsen att underlåta användande av stämpelmärken på de flesta av deras börsaffärer. Överlåtelse av bolags förskrivning är föremål för federal stämpelskatt om 0,05 % (5 c per 100 dollar) av det nominella beloppet. Skatt utgår ej för amerikanska regeringens obligationer eller för delstaternas SOU 1969:16

eller dessas organs. Ett liknande undantag gäller för utländska statsobligationer. I övrigt gäller samma regler som i fråga om aktier. D. Skatteharmoniseringen

inom EEC

EEC-kommissionen har den 14 december 1964 till ministerrådet överlämnat förslag till direktiv angående harmonisering av indirekta skatter på kapitalrörelser, vilket förslag godkänts av Europaparlamentet i juni 1965. Kommissionen behandlar i sitt förslag både stämpelskatten på värdepapper och den skatt som uttas på tillskjutet kapital vid bildande av bolag (droit d'apport, Gesellschaftssteuer), till följd av dessa skatters inre samband. Fastän skattesatserna inte är höga för dessa skatter, anses de likväl utgöra ett hinder för kapitalrörelserna mellan medlemsstaterna. Kommissionen utgår från övervägandet att kapitalomsättningsskatterna inte längre kan anses som förnuftiga element i ett modernt skattesystem. Emellertid har kommissionen funnit att det mål som bör uppställas, nämligen fullständigt avskaffande av dessa skatter, på grund av fiskaliska betänkligheter och av budgetära skäl knappast kan uppnås f. n. Kommissionen har därför enats om en mindre långtgående lösning, vars huvudpunkter är att avskaffa stämpelskatten på värdepapper och att förenhetliga bolagsbildningsskatten. Förslaget innebär följande. 1. Avskaffande av värdepappersskatten Grundtanken i förslaget är att värdepappersskatten och jämförbara stämpelskatter som tas ut i EEC-staterna vid framställning, utgivande eller därmed jämförliga transaktioner med in- och utländska värdepapper (bolagsrätter och begränsade fordringsrätter) avskaffas. Här avses således värdepapper vare sig de representerar bolagets eget eller lånade kapital och oberoende av värdepapperens ursprung. Bortsett från den harmoniserade bolagsbildningsskatten skall bolagen och personföreningarna inte betala någon ytterligare skatt (droits d'apport, registreringsskatter) vid upptagande av kapital 245

grundkapitalet är i offentligrättsliga korporationers ägo - dels ock bolag som enligt bolagsordning och den faktiska förvaltningen uteslutande och omedelbart tjänar välgörande eller allmännyttiga ändamål eller folkbildningsändamål. Kommissionen skall efter medlemsstaternas hörande kunna stadfästa även andra befrielser, sänkningar eller höjningar av skattesatserna på grundval av lika behandling ur skattesynpunkt, sociala hänsyn eller särskilda situationer. Beskattningsrätten skall tillhöra den stat, 2. Harmonisering av bolagsbildningsi vilken den faktiska driftsledningen befinskatten ner sig. b) Skatten skall obligatoriskt anknyta till Harmoniseringen av bolagsbildningsskatten följande faktorer: grundande, höjning av gäller alla de element som härvid spelar grundkapital resp. bolagsförmögenheten genågon roll, nämligen kretsen av skattenom tillskott av förmögenhetsvärden av pliktiga, skatteobjekten, beräkningsgrunderalla slag, såvida de betalas med bolagsrätna och skattesatsen. I princip skall det kapital som finns i ett bolag endast bli före- ter, omvandling av ett annat bolag till ett skattepliktigt bolag, förläggandet av styrelmål för beskattning en gång och endast i sen till en medlemsstat som anser det dit den stat där bolagets verkliga ledning har förlagda hittills icke skattepliktiga bolaget sitt säte. Vidare förutses att ett bolags anskaffande av eget kapital, eller lånat ka- som skattepliktigt. Till de enskilda ländernas beprövande pital i fall då negotiabla värdepapper utgiskall överlämnas beskattningen av kapitalvits för lån, inte skall drabbas av någon ökningar av bolagsmedel, andra prestationer annan indirekt skatt än avgift på tillskjutet som är ägnade att höja värdet av bolagsrätkapital. Grunddragen i kommissionens förterna, vinstobligationer och lån från boslag till en gemensam bolagsbildningsskatt lagsman (inkl. lån för vilka bolagsman gått är följande: i borgen). Varje medlemsstat skall alltjämt a) Skatteplikt skall åligga dels bolag, äga möjlighet att ta ut lagfartsstämpel på varmed i förslaget förstås s. k. kapitalbolag i inskränkt bemärkelse (aktiebolag, kom- fastighet då densamma är belägen på dess manditbolag på aktier, bolag med begrän- territorium och utgör tillskott vid bolagsbildning. sat ansvar) dels andra juridiska personer, Förslaget utesluter uttryckligen att skatt bolag och personföreningar, som fullföljer uttas vid omvandling av ett bolag till ett förvärvssyfte, såvida deras grundkapital är annat, vid ändring av bolags affärsändamål, uppdelat i överlåtelsebara bolagsrätter och vid förlängning av bolags bestånd såvida innehavaren endast svarar intill beloppet förlängningen företas före utgången av bolaav sin insats resp. att grundkapitalet är gets varaktighetstid, liksom vid blotta omuppdelat i bolagsrätter som kan omsättas placeringen av styrelsen, när bolaget är på en fondbörs. Enligt förslaget skall det skattepliktigt enligt båda ländernas lagstiftdessutom stå de enskilda länderna fritt att ning. även ålägga ev. andra bolag och personc) Beskattningsunderlaget skall i regel föreningar, som drivs i förvärvssyfte utgöras av det totala värdet av de tillskjutna (t. ex. handelsbolag), bolagsbildningsskatt. förmögenhetsvärdena med avdrag för beDessutom överlämnar förslaget åt medlastning vid förvärv av bolagsrätter, dock lemsstaternas fria beprövande att befria från skatt dels bolag, som tjänar allmän- minst det nominella värdet; vid skattepliktig omvandling till ett aktiebolag och omnyttiga ändamål - såvida minst hälften av

och registrering av de tidigare angivna transaktionerna. Börsomsättningsskatter och skatter vid äganderättsövergång (särskilt lagfartsstämpel) liksom utgifter med avgiftskaraktär (t. ex. införing i handelsregistret) förblir dock oberörda därav. Harmoniseringen av de övriga omsättningsskatterna avser kommissionen att behandla i senare förslag på ett senare stadium av utvecklingen.

246 SOU 1969: 16

placering av styrelsen bolagets hela värde efter avdrag av skulder; vid kapitalökningar genom bolagsmedel det omvandlade vinstmedelsbeloppets värde; vid lån från bolagsman lånets nominella värde. Vid värdeberäkningen skall undantas de tillskott som redan blivit föremål för bolagsskatt hos bolaget. Dessutom skall det stå varje stat fritt att med verkan för sitt eget beskattningsområde från beskattning undanta tillskott från personligt ansvarig bolagsman. d) Skattesatsen skall fastställas till 1 %. Den skall dock utgöra 0,5 % vid fusioner liksom vid saneringar genom kapitalnedsättning och ökning av grundkapitalet genom tillskott. Det skall stå medlemsstaterna fritt att för skatteobjekt inom sitt beskattningsområde tillämpa en lägre skattesats. Enligt EEC-kommissionens yrkande skall medlemsstaterna förverkliga förslaget senast 12 månader efter ministerrådets avslutande genom konkludenta lagstiftningsåtgärder. 3. Investmentföretagens skatterättsliga ställning EEC:s bankfederation har i en rapport i november 1963 behandlat frågan om investmentföretags skatterättsliga ställning. Bankfederationen finner erfarenheten ha visat att investmentbolag inte kan skapas eller utveckla sig, om inte åtgärder vidtas för att tillförsäkra dem neutralitet vid beskattningen. Därmed avses att de som sparar i aktiefonder totalt inte bör ha större skattebördor än de som äger aktier direkt. Villkoren för en fullständig skattemässig neutralitet är enligt bankfederationen följande. Investmentbolags bildande bör ej tyngas av alltför tunga fiskala pålagor. Om det förefinns skatter som drabbar tillkomst eller cirkulation av värdepapper (droit de timbre och droit d'enregistrement) eller värdepappers försäljning på börsen (impöt sur les operations de bourse), är det lämpligt att undvika att spararna underkastas en dubbel beskattning av värdepapper. Investmentföretag bör ej behandlas som ett skattesubjekt, dvs. bör inte underkastas skatter SOU 1969: 16

som drabbar vinsterna, förmögenheten eller den yrkesmässiga driften. Om det finns ett källskatteavdrag på inkomst från värdepapper, bör inkomst, som inkasseras av investmentföretaget och därefter åter utdelas av detta, ej bli föremål för sådant avdrag mer än en gång. Avdrag som skett vid källan bör medge innehavare av aktiefondsbevis samma skattekredit eller samma rätt att återfå skatt, som föreligger för ägare av aktier direkt. En sådan likhet i behandlingen bör tillförsäkras ej blott genom varje lands interna lagstiftning utan även i lika mån vid tillämpningen av internationella konventioner. Slutligen bör enligt bankfederationens mening en intäkts karaktär inte ändras när intäkten uppkommer genom ett kollektivt ägande; det är således önskvärt att en kapitalvinst bibehåller denna karaktär och inte omformas till inkomst. Bankfederationen har i enlighet med nyssnämnda konstateranden ansett sig böra framlägga följande förslag. Medlemsstaterna i EEC bör bemöda sig om att för aktiefondernas del genomföra en fiskal neutralitet som är så fullständig som möjligt. Kan ej en fullständig neutralitet uppnås bör man dock söka nå en i detta hänseende gynnsam lösning. Vid beskattningen av aktiefonder bör man inte fästa sig vid den juridiska form aktiefonderna givits utan ta hänsyn till de finansiella mål som fonderna försöker uppnå. Likformig behandling i beskattningshänseende av aktieägande genom aktiefonder och direkt aktieägande bör ernås ej blott i varje intern lagstiftning utan även i de internationella konventioner som sådan stat biträtt. Med hänsyn till de tekniska svårigheterna borde det vara allmänt tillåtet för investmentbolag och öppna fonder att få återbetalning av källskatteavdrag för att genom bolagens och fondernas förmedling gynna dess andelsägare.

Norrdisk udredningsserie (Nu) 1969

Kroinologisk förteckning

1. Utwidgat nordiskt ekonomiskt samarbete. 2. Laaajennettu pohjoismainen taloudellinen yhteistyö. 3. Noardforsks miljövårdsutredning. 4. Förrslag till utbyggnad av den samnordiska fortbildningen för'journalister. 5. Kornsumentoplysning i undervisningen.

Statens offentliga utredningar 1969

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Faktisk brottslighet bland skolbarn. [1] Bostadsratt. [4] Utsökningsrätt IX. [5] Kungörelseannonsering. [7] ADB inon inskrivningsväsendet. [9] Ny gruvleg. [10] Internationell adoptionsrätt. [11]

Kommjnikationsdepartementet Ny sjöarfcetstidslag. [ 3 ]

Finansdepartementet Förenklac obligationshantering. [13] Lagstiftnhg om värdepapper m,m. och om stämpelskatt på värdepapper. [ 1 6 ]

Utbildningsdepartementet Om sexuallivet i Sverige. [2] Sexualkunskapen på grundskolans högstadium. [8] Regionrmsik. [12] Filmen- censur och ansvar. [14]

Jordbruksdepartementet Växtföräclarrätt. [15]

Civildepartementet Offentliga tjänstemäns bisysslor. [6]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier A B 1969