Preskriptionshinder vid skattebrott : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

BROTF

Statens

it” offentliga utredningar

i i

éTi

i 1980:4

(17

i Budgetdepartementet

k EEE

Preskriptionshinder

Vid skattebrott

Delbetänkande av om

utredningen

säkerhetsâtgärder m. m. i skatteprocessen

Stockholm 1980

Omslag Jan Bohman .Iernström Offsettryck AB

ISBN 91-38-05471-X ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1980

Till Statsrådet och chefen för budgetdepartementet

Den 16 februari 1973 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet Sträng att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att utreda frågor om kvarstad, skingringsförbud och andra säkerhetsåtgärder i skatteprocessen. Med stöd av bemynditillkallades som - numera ledagandet sakkunniga möter - för mål Anders länsåklagaren speciella Nordenadler, lagmannen Sten Bergh, nuvarande statsrådet Olof Johansson, departementsrådet Gösta Welander och riksdagsledamoten Hans-Olov Westberg. Nordenadler utsågs att vara ordförande.

De sakkunniga har antagit namnet Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS).

Olof Johansson har den 13 november 1976 entledigats från sitt uppdrag som ledamot i utredningen.

Genom beslut den 29 juni 1978 och den 29 mars 1979 bemyndigade regeringen statsrådet Mundebo att utse ytterligare fyra ledamöter i utredningen. Förordnande härom utfärdades den 30 juni 1978 för riksdagsledamöterna Wilhelm Gustafsson och Kurt Söderström, vilka alltsedan den 23 mars 1977 hade varit experter åt utredningen, den 7 mars 1979 för riksdagsledamoten Kerstin G. Andersson och den 20 juni 1979 för riksdagsledamoten Jan Bergqvist.

Att såsom experter biträda utredningen har i tiden före den nuvarande kommittéförordningens ikraftträdande förordnats kammarrättsassessorn Arne Baekkevold, kronofogden Börje Bjernstad, taxeringsrevisorn Sven Björnesjö, direktören Christer Jarenius, länsrådet Lars Johansson och länsåklagaren Folke Ljungwall.

Slutligen har den 30 juni 1978 förordnats som sakkunnig skattedirektören Karl-Erik Nord samt som experter avdelningsdirektören Leif Bruhn och byråchefen Johan Hirschfeldt.

Till sekreterare åt utredningen har den 15 februari 1974 förordnats hovrättsfiskalen Martin Erling. Vidare har som biträdande sekreterare förordnats, den 15 april 1979 distriktsåklagaren Birgit Kronholm.och den 1 september 1979 distriktsåklagaren Monica Grinneröd-Nordahl. Birgit Kronholm har varit tjänstledig alltsedan den 11 juni 1979.

Utredningen har tidigare överlämnat tre delbetänkanden, nämligen Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen (SOU 1974:49), Betalningssäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen (SOU 1975:104) och Lag om preskription av skattefordringar m.m. (SOU 1978:87).

Utredningen får nu lämna ett fjärde delbetänkande. Det innehåller förslag till ändrade regler om preskriptionshinder vid brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna samt vissa följdändringar av rent skatterättslig natur.

Till delbetänkandet fogas två särskilda yttranden.

Det ena har avgetts av ledamöterna Kerstin G. Andersson, Wilhelm Gustafsson och Kurt Söderström samt det andra av ledamöterna Anders Nordenadler, Jan Bergqvist och Hans-Olov Westberg. Experterna Börje Bjernstad, Sven Björnesjö och Folke Ljungwall har anslutit sig till det senare yttrandet. Stockholm den 15 januari 1980 Anders Nordenadler Kerstin Andersson Sten Bergh Jan Bergqvist Wilhelm Gustafsson Kurt Söderström Gösta Welander Hans-Olov Westberg /Martin Erling Monica Nordahl

FÖRKORTNINGAR

AGL Lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt Lagen (1959:552) om uppbörd av vissa AvgL enligt lagen om allmän föravgifter säkring, m.m. BrB Brottsbalken DL Delgivningslagen (1970:428) DF Delgivningsförordningen (1979:101) FiRL Lagen (1974:226) om prisreçlering på fiskets område FFL Lagen (l959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning FL Förvaltningslagen (1971:290) FPL Förvaltningsprocesslagen (1971:291) JRL Lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område KupSL Kupongskattelagen (1970:624) ML Lagen (1968:430) om mervärdeskatt RB Rätteçångsbalken RPS Rikspolisstyrelsen RSV Riksskatteverket SjSL Lagen (1958:295) om sjömansskatt SkBL Skattebrottslagen (1971:69) TL Taxeringslagen (1956:623) UBL Uppbördslagen (1953:272)

v

»läxa

SAMMANFATTNING

Betänkandet utgör en fjärde etapp i utredningens arbete. Det innehåller förslag till reformerade bestämmelser om s.k. åtalspreskription vid brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna.

Bakgrunden till de förslag som utredningen nu lägger fram utgör svårigheterna att inom gällande processordning beivra skattebrotten på ett från det allmännas synpunkt godtagbart sätt. Regelsystemen i rättegångsbalken och brottsbalken har utformats med tanke på de traditionella brotten. När de tillämpas på skattebrotten med deras från Strafñ rättslig synpunkt säregna uppbyggnad uppkommer vissa processuella olägenheter.

Enligt gällande preskriptionsordning blir en misstänkt fri från straff om han inte har häktats eller fått del av åtalet viss tid från det att brottet begicks. Denna regel har visat medfösig ra vissa komplikationer vid av handläggningen skattebrott. Orsakerna är flera. skattebrotten - till upptäcks skillnad från de traditionella brotten - inte sällan relativt lång tid efter det att brottet har förövats. tar Förundersökningen ofta lång tid i anspråk beroende den skattepå rättsliga undersökning och process som föregår eller löper jämsides med denna. De komplicerade

14 Sammanfattning

frågor som förekommer i skattebrottmål av allvarligare beskaffenhet medverkar också till att förundersökningen drar ut på tiden.

Nu angivna omständigheter medför att åklagaren många gånger först i slutskedet av preskriptionstiden får sådant underlag för den fortsatta processen att han kan väcka åtal. I dessa fall kan den misstänkte genom att hålla sig undan en kortare tid bli fri från straff.

De undersökningar som utredningen har låtit företa visar att det inte är ovanligt att den som misstänks för skattebrott utnyttjar de nu nämnda svagheterna i det processuella systemet. För att komma till rätta med dem föreslår utredningen att redan delgivning av underrättelse om brottsmisstanke med den misstänkte skall hindra preskriptionsinträde vid skattebrott. Underrättelsen skall vara skriftlig och innehålla de omständigheter som utgör grund för misstanken om brott.

Bestämmelsen att delgivning av brottsmisstanke skall hindra preskription måste enligt utredningens mening kompletteras. En misstänkt kan nämligen också uppnå straffrihet genom att hålla sig undan i detta sammanhang. Kommer t.ex. omständigheter som medför ansvar för brott fram redan i inledningsskedet av skattemyndigheternas kontrollarbete kan den misstänkte för att uppnå preskription undvika all kontakt med polis- och åklagarmyndigheterna.

Betydande praktiska svårigheter föreligger när det

Sammanfattning 15

gäller att få reda på var en person uppehåller sig och att delge honom handlingar. Särskilt gäller detta om personen vistas utomlands. Det framgår bl.a. av undersökningar av efterlysnings- och delgivningspraxis som utredningen låtit företa.

Utredningen har valt att möta de nu nämnda svårigheterna med bestämmelser om förlängning av preskriptionstid. Har underrättelse om brottsmisstanke inte kunnat delges på grund av att den misstänkte har avvikit eller på annat sätt hållit sig undan föreslås att domstolen i brottmålet skall få besluta om förlängning av preskriptionstiden under så tid - fem år - som belång högst ytterligare hövs för att delge underrättelsen. Ärende om förlängning tas upp av domstolen på åklagarens begäran och avgörs efter skriftlig handläggning genom beslut.

Förslaget om nytt preskriptionshinder vid skattebrott får följdverkningar på det skatteprocessuella planet. De förlängda tidsfrister för eftertaxering etc., som sedan år 1972 står det allmänna till buds då åtal för skattebrott väcks efter den normala femårstidens utgång,kommer nämligen att utsträckas i viss mån. Det gäller särskilt i de fall där misstanke kan delges men förundersökningen försenas eller omöjliggörs därför att den misstänkte håller sig undan.

Utredningen föreslår att de nämnda följdverkningarna regleras på så sätt att framställning om eftertaxering m.m. får göras inom tio år under förutsättning att det handlar om betydande belopp i undanhållen skatt eller avgift. De nuvarande reglerna om eftertaxering i samband med åtal för

16 Sammanfattning

skattebrott skall enligt förslaget upphävas. I fortsättningen kommer således alla frågor om eftertaxering o.d. bli en rent skatterättslig angelägenhet. Den situationen att en eftertaxering som har fastställts efter den normala tidsfristens utgång undanröjs om åtal för skattebrott ogillas kommer därigenom inte att uppstå.

Som en konsekvens av förslaget om tioårig eftertaxeringsfrist föreslår utredningen att tidrymden för besvär i särskild - s.k. extraordinära ordning besvär - skall till tio år för förlängas de fall där det handlar om betydande Ändringskattebelopp. en berör enbart den enskildes besvärsrätt enligt 100 § taxeringslagen och 55 § lagen om mervärdeskatt.

Slutligen föreslår utredningen att skyldigheten att bevara deklarationsunderlag, som regleras i 20 § taxeringslagen, skall förlängas till elva år.

Samtliga ändringsförslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1981.

Författningsförslag 17

1 Förslag till Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69) dels att 14 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15-18 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lzdelse Föreslagen lxdelse

Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3, 7, 8 eller 9 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Har den misstänkte på sätt som är föreskrivet om delgivning av stämning i brottmål, vid förundersökning som lett till allmänt åtal, skriftligen underrättats om att han är skäligen misstänkt för brott enligt denna lag, skall denna åtgärd jämställas med att han fått del av åtal för brottet. Underrättelsen skall utfärdas av förundersökningsledaren och innehålla de omständigheter som utgör grund för misstanken om brott.

18 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 § Har underrättelse om brottsmisstanke inte kunnat delges på grund av att den misstänkte har avvikit eller gå annat sätt håller sig undan får rätten

gå

framställning av åklagare besluta om förlängning av tid som agges i 35 kap. 1 § brottsbalken och i 14 § första stygket denna lag. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är erforderligt för att delgivning skall kunna ske med den misstänkte. Visar det sig att tiden är otillräcklig får rätten medge ytterligare förlängning. Förlängning enligt första sticket får inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.

16 § Framställning enligt 15 § prövas av den domstol som har att avgöra ansvarsfrågan. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att sig över framyttra

Författningsförslag 19

Nuvarande lydelse Föreslagen

lzdelse

ställningen där så kan ske.

17 §

Underrätt är vid handläggning av ärende om förlängning av preskrigtionstid domför med en lagfaren domare. Förfarandet är skriftligt.

18 §

Rättens avgörande i ärende om förlängning av preskriptionstid sker genom beslut. Talan får inte föras mot beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

20 Författningsförslag

2 Förslag till Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen

(1953:272)1

dels att 81 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf,

81 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

81 § Arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållits för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ett år. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket. Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

1Lagen omtryckt 1972:75. Senaste lydelse av

lagens rubrik 1974:771.

Författningsförslag 21

Nuvarande lzdelse Föreslagen lydelse

81 a § Bestämmelserna i 14 § andra stycket samt 15-18 §§ skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Lagen tillämpas inte på brott, för vilket påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.

22 Författningsförslag

3 Förslag till Lag on ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs att i fråga om lagen

(1958:295) om sjömansskatt1

dels att 28 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf,

28 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §2

Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållits för annan dömes till böter eller, om çärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ett år. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket. Utan hinder av 35 kan. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt denna paragraf ådömas, om den Lisstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

av la-

1Lagen

omtryckt 1970:933. Senaste lydelse gens rubrik 1974:777.

Zsenaste lydelse 1971:78.

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lzdelse

28 a § Bestämmelserna i 14_§ samt 15-18 §§

andra stycket

skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. tillämpas inte på brott, för vilket på- Lagen följd har bortfallit vid ikraftträdandet.

24 Författningsförslag

4 Förslag till Lag om ändring i kuçongskattelagen (1970:624)

Härigenom föreskrivs i fråga on kupongskatte-

lagen (197G:624)1

dels att 31 § skall ha nedan angivna lydelse,

att i skall införas en

dels lagen ny paragraf,

33 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §2

Den som uppsåtligen bryter mot 7 S andra stycket eller 14 § första stycket dömes, om åtgärden kan medföra för låg kupongskatt för honom eller den han företräder, till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet rör verkligt betydande belojp eller är av särskilt farlig art eller om annan synnerligen försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst sex år. Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Ansvar enligt första eller andra stycket inträder ej för den som frivilligt rättar oriktig uppgift eller eljest fullgör underlåten uppgiftsskyldighet. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt andra stycket.

1Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:996. zsenaste lydelse 1971:98.

Författningsförslag 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lxdelse

Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

33 § Bestämmelserna i 14 5 andra stycket samt 15-18 §5 skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Lagen tillämpas inte på brott, för vilket påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.

26 Författningsförslag

5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1967:340) m prisreglering på jordbrukets område

Härigenom föreskrivs att 34 a 5 lagen (1967:

340) om prisreglering på jordbrukets område1 skall

ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse

34 a §2

Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att avgift undandrages dömes till böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i lagen om straff för varusmuggling. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift eller, såvitt gäller avgift enligt 7-10 §§, bryter mot 4 § lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning dömes till böter. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket. Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbal-

ken får påföljd för

Senaste lydelse av lagen: rubrik 1974:865. 2 Senaste lydelse 1971 97.

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse brott enligt andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Bestämmelserna i 14 § andra stycket sant 15-18 S§ skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Lagen tillämpas inte på brott, för vilket påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.

28 Författningsförslag sou 1980:4

6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse

21 § Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att avgift undandrages dömes till böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift eller, såvitt gäller avgift enligt 7 §, bryter mot 4 § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning dömes till böter. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket. Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt andra âdömas, om

stzcket

den misstänkte häktats

Författningsförslag 29

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Bestämmelserna i 14 S andra stycket samt 15-18 §§ skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Lagen tillämpas inte på brott, för vilket påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.

30 Författningsförslag

7 Förslag till Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 20, 100, 114, 115

och 116 §5 taxeringslagen (1956:623)1 skall ha

nedan angivna lydelse.

20 §2

Den som enligt denna lag är skyldig att avgiva deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering eller ock uppgift till ledning för annans taxering är jämväl skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande och för kontroll därav. Fåmansföretag är skyldigt att sörja för att underlag finnes för kontroll av vad företagsledaren eller honom närstående person eller delägare tillskjutit till och uttagit ur företaget av pengar, varor eller annat. Företaget skall vidare som underlag för kontroll av traktamentsersättning, som utbetalats till företagsledaren eller honom närstående person eller delägare, bevara verifikation av övernattningskostnader, om ersättningen varit avsedd att täcka sådan kostnad.

Lagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:773. 2 Senaste lydelse1976:86.

Författningsförslag 31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skyldighet att sörja Skyldighet att sörja för att underlag finnes för att underlag finnes och att bevara detta och att bevara detta kvarstår under §35 år kvarstår underglyg år efter utgången av det efter utgången av det kalenderår underlaget kalenderår underlaget avser. avser. Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är särskilt stadgat.

3 100 § Besvär må jämväl i särskild ordning anföras av den skattskyldige, 1) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, som icke är av skattepliktig natur, 2) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, för vilken han icke är skattskyldig, 3) om han taxerats till kommunal inkomstskatt for garantibelopp för fastighet, vilket icke bort for honom upptagas såsom skattepliktig inkomst, 4) om han taxerats för samma inkomst eller förmögenhet på mer än en ort eller eljest taxerats å orätt ort, 5) om hans taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, 6) om han, till följd av underlåtenhet att avgiva deklaration eller annan uppgift eller på grund av felaktighet i deklaration eller i annan uppgift från honom eller i kontrolluppgift eller i handling som legat till grund för sådan dekla-

3 Senaste lydelse 1972:83.

32 Författningsförslag sou 1980:4

Nuvarande lydelse Föreslagen lidelse

ration eller uppgift, taxerats till väsentligt högre belopp än som svarar mot hans inkomst eller förmögenhet: 7) om han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda väsentligt lägre taxering eller väsentligt lägre skatt på grund av taxeringen, 6) om han icke erhållit sådan avräkning av utländsk skatt, som han är berättigad till enligt Qverenskommelse med främmande stat. I de fall som angivas i första stycket vid 6) och 7) må besvärstalan ej tagas upp till prövning, med mindre den kan grundas på omeller bevis, varom kännedom saknats ständighet vid fastställandet av den taxering vari rättelse sökes, och det framstår såsom ursäktligt att den skattskyldige icke i annan ordning åberopat eller beviset till vinnande av omständigheten riktig taxering. Besvär som avses i Besvär som avses i denna an- denna paragraf an-

paragraflgå får

föras inom fem år ef- föras inom fem år efter taxeringsåret. ter taxeringsåret. Tidsfristen är dock tio år om den skatt,

som oriktiqt har gå-

förtsh unnqâr till betydande belonn eller annars särskilda skäl föreligger.

Författningsförslag 33

Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse 4 114 § Har skattskyldig i Har skattskyldig i uppgift eller upplys- uppgift eller upplysning, avgiven till led- ning, avgiven till ledning vid hans taxering, ning vid hans taxering, lämnat oriktigt medde- lämnat oriktigt meddelande och har meddelan- lande och har meddelandet följts eller har det följts eller har eljest meddelandet för- eljest meddelandet föranlett att skatt enligt anlett att skatt enligt uppbördslagen (1953:272) uppbördslagen (1953:272) på grund av taxeringen på grund av taxeringen påförts den skattskyl- påförts den skattskyl-,/ dige eller hans make dige eller hans make eller, vad angår for- eller, vad angår förmögenhetsskatt, annan mögenhetsskatt, annan med honom samtaxerad med honom samtaxerad person med för lågt be- person med för lågt belopp, skall rättelse lopp, skall rättelse ske genom eftertaxe- ske genom eftertaxering. Sådan rättelse ring. Sådan rättelse skall också ske, när skall också ske, när skattskyldig har läm- skattskyldig har lämnat oriktigt meddelande nat oriktigt meddelande

i mål om sin taxeringK i mål om sin taxering.

Eftertaxering må dock Har den skattskyldige ej åsättas, om den avlidit, sker rättelse skatt som icke påförts genom eftertaxering av är att anse såsom ringa. dödsboet. Eftertaxering må dock ej åsättas, om den skatt som icke påförts är att anse såsom ringa.

Senaste lydelse 19/d:196.

34 Författningsförslag

Nuvarande Föreslagen lvdelse lydelse

Föreligga sådana omständigheter att eftertaxering skall åsättas och kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skattskyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig taxering, skall eftertaxeringen åsättas med tillämpning av 21 §. Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

115 §5

om eftertaxe-

Fråga

ring prövas av länsrätt efter ansökan av taxeringsintendent. Kommun får ansöka om eftertaxering i fråga om kommunal inkomstskatt. Ansökan om eftertaxering upgtatill prövning av ges den länsrätt som har haft att beugptaga

iüiáäâlâiân

skattskyldiges taxering det år ansökan avser. Ansökan om efter- Fråga om eftertaxerinq skall ha taxering skall väckommit in till läns- kas inom fem år ef-

Senaste lydelse 1979:175.

Författningsförslag 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ratten inom fem år ef- ter av det

utgången

ter det år, då taxe- taxeringsår då taxeringen rätteligen bort ringen rätteligen borde verkställas i första ha skett. Tidsfristen instans. Ansökan om är dock tio år om den eftertaxering på grund skatt, som inte har påav oriktigt meddelande förts, uppgår till bei taxeringsmål får dock tydande belopp. upptagas till prövning, Utan hinder av föreom den har kommit in skrifterna i första inom ett år från ut- får fråga om stycket gången av den månad då eftertaxering på grund dom eller slutligt be- av oriktigt meddelande slut i målet vann laga i taxeringsmål väckas kraft. Har den skatt- inom ett år efter utskyldige avlidit, skall gången av det år, då ansökan om eftertaxe- dom i taxeringsmålet ring av hans dödsbo ha vann laga kraft. kommit in inom två år Har den skattskyldiefter utgången av det ge avlidit, skall fråga kalenderår, då boupp- om eftertaxering av teckning efter honom dödsboet väckas inom gavs in för registre- två år efter utgången ring. av det kalenderår, då Har skattskyldig bouppteckning efter den __åtalats för skatte- avlidne gavs in för brott som avser hans registrering. taxering, får ansökan om eftertaxering för det år som brottet avser upptagas till prövning även efter utgången av den i andra stycket angivna tiden. Detsamma gäller, om

36 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eftertaxering medför att den skattskyldige enligt 12 § skattebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Ansökan skall i fall som har sagts nu ha kommit in fore utgången av kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit in inom sex månader från dödsfallet. Eftertaxering, som har åsatts efter åtal mot den skattskyldige, skall undanröjas av länsrätten, om åtalet ej bifalls till någon del. Detta dock ej, om galler åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrottslagen. Tredje stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt juridisk åtalats för gerson skattebrott som avser

Författningsförslag 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

den juridiske personens taxering eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skattebrottslagen.

116 om eftertaxe-

Fråga

ring grövas av den domstol, som är behörig att avgöra besvär över den skattskyldiges taxering för det år eftertaxeringen avser. Prövningen sker på framställning av taxeringsintendent och, såvitt avser kommunal inkomstskatt, även av kommun. Eftertaxering får Mål om eftertaxering ej ske, om fråga därom skall avgöras inom ett ej har prövats av läns- år efter av

utgången

rätten inom ett år från det kalenderår då fråga den dag ansökan om om eftertaxering senast eftertaxering senast skall vara väckt. skall ha kommit in. Föreskrifterna i denna lag om besvär angående taxering skäll i tillämpliga delar gälla i fråga om besvär rörande eftertaxering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Senaste lydelse 1979:175.

Författningsförslag

8 Förslag till Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Härigenom föreskrivs att 40 och 55 §§ lagen

(1968:430) om mervärdeskatt1 skall ha nedan an-

givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 40 § Efterbeskattning får Efterbeskattning får ske först sedan slut- ske först sedan slutligt beslut om fast- ligt beslut om fastställelse av skatt med- ställelse av skatt meddelats eller när fråga delats eller när fråga om preliminärt beslut om preliminärt beslut icke längre enligt 35 § icke längre enligt 35 § får väckas. Efterbe- får väckas. Efterbeskattning får icke ske skattning får icke ske med mindre fråga därom med mindre fråga därom prövats senast under prövats inom sex år från sjätte året efter ut- utgången av det kalendergången av det kalender- år under vilket beskattår under vilket beskatt- ningsåret gått till ningsåret gått till ända. Tidsfristen är ända. dock tio år om den skatt,

Efterbeskattning

på grund av oriktig som inte har fastställts

1Lagen omtryckt 1969:237. Senaste lydelse av

lagens rubrik 1974:885.

2Senaste lydelse 1979:304.

Författningsförslag 39

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

uppgift i mål om skatt eller inte skall återbefår dock ske inom ett talas, uppgår till betyår efter utgången av dande belopp.

den månad då dom eller

slutligt beslut i målet vunnit laga kraft. Har den skattskyldige Har den skattskyldige avlidit, påföres efter- avlidit, påföres efterbeskattning hans dödsbo. beskattning hans dödsbo. Sådan efterbeskattning Sådan efterbeskattning får ske endast om fråga får ske endast om fråga därom prövats senast därom prövats senast under andra året efter under andra året efter utgången av det kalen- utgången av det kalenderår under vilket bo- derår under vilket bouppteckning efter den uppteckning efter den skattskyldige lämnats skattskyldige lämnats in för registrering. in för registrering. Har Utan hinder av föreskattskyldig åtalats för skatte- skrifterna i första brott som avser mer- får om

stycket fråga

värdeskatt för honom efterbeskattning på efter utgången grund av oriktig uppfår,ävçn av den i första eller gift i mål om skatt andra inom ett år efstycket angivna prövas tiden, efterbeskatt- ter utgången av det år, nino ske för det år då dom i målet vann som brottet avser. laga kraft. Detsamma gäller, om efterbeskattning medför att den skattskyldige enligt 12 § skattebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för

40 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lidelse

sådant brott. Eftersom har beskattning sagts nu får dock ske endast om fråga därom prövats före utgången av kalenderåret efter det under vilket åtalet väcktes eller åtcärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, skall fråga om efterbeskattninc av dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet. Efterbeskattning som har âsatts efter åtal mot den skattskyldige skall undanröjas av länsstyrelsen, om åtalet bifalls

ej

till någon del. Detta gäller dock ejLom åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrottslagen. Tredje stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser mervärdeskatt för den

Författningsförslag 41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

juridiske personen eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skattebrottslagen.

55 §3

skattskyldig får anföra besvär i särskild ordning om 1) skatt fastställts i strid med bestämmelserna om vem som är skattskyldig eller om vad som är skattepliktigt, 2) skatt fastställts mer än en gång för samma omsättning, 3) beskattningen blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, 4) någon till följd av underlåtenhet att lämna deklaration eller infordrad uppgift, felaktighet i deklaration eller annan uppgift som han lämnat eller i uppgift eller handling som legat till grund för sådan deklaration eller uppgift fått skatten för viss redovisningsperiod fastställd till belopp som väsentligt avviker från vad som rätteligen bort fastställas för perioden, 5) någon i annat fall kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda att skatten fastställts till belopp som väsentligt avviker från vad som fastställts.

3Senaste lydelse 1979:304.

42 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Besvär enligt första stycket 4 och 5 får upptagas till prövning endast om besvären kan grundas på omständighet eller bevis, varom kännedom saknats när skatten fastställts, och det framstår som ursäktligt att den som söker rättelse icke i annan ordning åberopat omständigheterna eller beviset för att få rättelse. Besvär som avses i Besvär som avses i första stycket får an- första stycket får an-

föras senast under föras senast inom sex

sjätte året efter ut- år efter utgången av det gången av det kalen- kalenderår under vilket derår under vilket beskattningsåret gått beskattningsåret till ända. Tidsfristen är gått till ända. dock tio år om den skatt, som oriktigt har fastställts avser betydande belopp eller annars särskilda skäl föreligger. Allmänt ombud får enligt första och tredje styckena anföra besvär till den skattskyldiges förmån och i fall som avses i första stycket 3 även till den skattskyldiges nackdel. Bestämmelserna i 34 § gäller i tillämpliga delar vid prövning av besvär i särskild ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Författningsförslag 43

g Förslao till

LagAom ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1959:92)

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattningi

skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2152 Efterbeskattning må Efterbeskattning må icke ske, med mindre icke ske, med mindre beskattningsmyndigheten beskattningsmyndigheten meddelat beslut därom meddelat beslut därom inom fyra år efter ut- inom fyra år efter utgången av den i 19 § gången av den i 19 § första stycket stad- första stycket stadgade tiden för fast- gade tiden för fastställande av skatt. ställande av skatt. Efterbeskattning på Tidsfristen är dock nio grund av oriktig upp- år om den skatt, som inte gift i mål om skatt har fastställts, uppgår må dock ske inom ett till betydande belopp. år efter utgången av den månad då dom el-

ler slutligt beslut i

målet vunnit laga kraft. Har den skatt-

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:863. 2 Senaste lydelse 1978:198.

44 Författningsförslag SOU 1983:4

Nuvarande Föreslagen lydelse lydelse

skyldige avlidit, åsätts efterbeskattningen hans dödsbo, dock att sådan efterbeskattning icke må ske med mindre beskattningsmyndigheten meddelat beslut därom inom två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering. Har Utan hinder av skattskvldig åtalats för skattebrott föreskrifterna i som avser hans skatt må, första stycket får även efter den i första fråga om efterbeskattstycket angivna tiden, ning på grund av orikefterbeskattning ske för tig uppgift i mål om det år som brottet avser. skatt prövas inom ett Detsamma gäller, om ef- år efter utgången av terbeskattning medför det år, då dom i målet att den skattskyldige vann laga kraft. enligt 12 § skatte- Har den skattskylbrottslagen (1971:69) är dige avlidit, åsätts fri från ansvar för så- efterbeskattningen dant brott. Efterbe- hans dödsbo, dock att skattning som har sagts sådan efterbeskattning nu får dock ske endast icke må ske med mindre om fråga därom prövats beskattningsmyndigheföre utgången av kalen- ten meddelat beslut deråret efter det under därom inom två år efvilket åtalet väcktes ter utgången av det eller åtgärd som avses kalenderår, under vili 12 § skattebrottslagen ket bouppteckning ef-

Författningsförslag 45

Nuvarande lxdelse Föreslagen lzdelse

vidtogs. Har den skatt- ter honom blivit ingiskyldige avlidit, skall ven för registrering. fråga om efterbeskattning av dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet. Efterbeskattning som har åsatts efter åtal mot den skattskyldige skall undanröjas av beskattningsmvndigheten,_om åtalet ej bifalls till någon del. Detta galler dock ej, om åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrottslagen. êndra skall

stxcket

tillämpas också i fall då den som har före- ____.______________ trätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiske Qersonens skatt eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 5 skattebrottslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

46 Författningsförslag sou 193g,4

10 Förslag till Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m.

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allman forsakring, m.m. skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §2

Har arbetsgivare i Har arbetsgivare i uppgift eller upplys- uppgift eller upplysning, avlämnad till ning, avlämnad till ledning för beräkning ledning för beräkning av avgiftsunderlag, av avgiftsunderlag, lämnat oriktigt medde- lämnat oriktigt meddelande och har meddelan- lande och har meddelandet följts eller har det följts eller har eljest eljest meddelandet för- meddelandet föranlett att anlett att avgiftsunder-avgiftsunderlag för honom lag för honom ickekniviticke blivit bestämt eller bestämt eller blivit be-blivit bestämt till för stämt till för lågt be- lågt belopp,skall riksförlopp, skall riksförsäk- säkringsverket bestämma ringsverket bestämma det avgiftsunderlag, som det avgiftsunderlag, genom berörda förfarande som genom berörda för- undandragits. Detsamma gälfarande undandragits. ler när arbetsgivare har Sådant avgiftsunderlag lämnat oriktig uppgift i dock ej bestämmas om mål om avgift. Av-

må

1 Lagen omtryckt 1974:938. Senaste lydelse av l . b k 1974- 3 .

2 så ågäer y êise 1973:300.

Författningsförslag 47

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vad som undandragits är giftsunderlag får dock att anse såsom ringa. inte bestämmas om vad som har undandragits är att anse såsom ringa. Föreligga sådana omständigheter att avgiftsunderlag som avses i föregående stycke skall bestämmas och kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av arbetsgivaren lämnaduppgift eller upplysning icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig beräkning av avgiftsunderlaget, skall avgiftsunderlaget bestämmas med tillämpning av 10 §. Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning om arbetsgivare,ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Avgiftsunderlag sgm Avgiftsunderlag får

avses i denna paragraf bestämmas

inte enligt

må icke bestämmas efter denna paragraf efter utgången av sjätte året utgången av sjätte året efter utgiftsåret. Har efter utgiftsåret. arbetsgivaren avlidit, Tidsfristen är dock elva påföres avgiftsunder- år om det avgiftsunderlaget hans dödsbo, dock lag, som inte har beatt sådan påföring icke stämts, till

uppgår

må ske med mindre fråga betydande belopp. därom prövats inom två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering. Har arbetsgivaren Utan hinder av föreåtalats för skattebrott skrifterna i första som avser hans arbets- stycket får fråga om

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

givaravgift må, även bestämmande av avgiftsefter av den underlag på grund av utgången i an- oriktig uppgift i mål fjärde stycket om avgift prövas inom givna tidenlavgiftsunderlag bestämmas för ett år efter utgången det som av det år, då målet

utgiftsår,

brottet avser. Det- vann laga kraft. samma gäller, om be- Har arbetsgivaren av avlidit, påföres avåtämmande avgiftsunderlag medför att giftsunderlaget hans dödsbo, dock att sådan arbetsgivaren enligt 12 § skattebrottsla- påföring icke må ske (1971:69) är fri med mindre fråga därom gen från ansvar för sådant prövats inom två år brott. Avgiftsunderlag efter utgången av det som nu har må kalenderår, under vilsagts dock icke bestämmas ket bouppteckning efmed mindre fråga därom ter honom blivit ingiprövats före utgången ven för registrering. av kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har arbetsgivaren avlidit skall fråga om påföring av avgiftsunderlag för dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet. Avgiftsunderlag som påförts efter åtal mot arbetsgivaren skall undanröjas av riksförsäkringsverket, om åtalet ej bifalles

Författningsförslag

Nuvarande lxdelse Föreslagen lydelse

till någon del. Detta gäller dock ej om åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrottslagen. Femte stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skattebrott sgm avser den juridiske gersonen påfört avgiftsunderlag eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skattebrottslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

S1

1 UTREDNINGSUPPDRAGET

1.1 Direktiven

Direktiven för utredningsarbetet framgår av vad dåvarande chefen för finansdepartementet, stats-

rådet Sträng, anförde till statsrådsprotokollet den 16 februari 1973. Anförandet har följande

innehåll.

Under de senaste åren har en rad åtgärder vidtagits för att motverka skattefusk. Jag vill främst nämna den nya skattebrottslagen (1971:69), varigenom skattefusk kommit att jämställas med brottsbalkens bedrägeribrott, och de i samband med skattebrottslagen bestämmelserna om antagna skatte- och avgiftstillägg samt förseningsavgift. Även mot skatteflyktsmetoder har under senare tid nya lagregler införts. Väsentligt ökade möjligheter att motverka förfaranden som till syftar för låg skatte- och avgiftsberäkning föreligger sålunda genom redan vidtagna lagstiftningsâtgärder. Härtill kommer att omfattande lagstiftningsarbete pågår som avser att skapa ytterligare hinder för kringgående av gällande om regler skatter och allmänna avgifter.

Även om sålunda skyddet mot skatteundandragande har förstärkts och avses skola förbättras, är emellertid skattefordringar i vissa avseenden väsentligt sämre ställda än fordringar av civilrättslig natur. Jag avser här möjligheterna att genom processuella tvångsmedel säkra betalning av en fordran. Sådana möjligheter finns sedan länge för civilrättsliga fordringar, men saknas i vad avser skattefordringar.

Enligt 15 kap. rättegångsbalken och 8 kap. utsökningslagen (1877:31 s. 1) kan s.k. civilprocessuella säkerhetsåtgärder vidtas innan förutsättning för utmätning av egendomen föreligger. Dessa åtgärder brukar indelas i reella och personella, Till de förra räknas bl.a. kvarstad och skingringsförbud och till de senare, som avser att

52 Utredningsuppdraget

förhindra att en person undandrar sig betalning att resa utrikes, hör reseförbud. Ett angenom tal måste föreligga för att en förutsättningar ansökan om sådan säkerhetsåtgärd skall kunna bi-

fallas. Sökanden skall sålunda bl.a. ha visat

sannolika skäl för sitt yrkande. En annan förut-

är att motparten skäligen kan befaras sättning företa sig något som förhindrar eller försvårar

verkställigheten av dom.

Domstol eller, om talan ännu inte väckts vid

domstol, överexekutor kan förordna att kvarstad

viss eller att egendom ställs läggs på egendom under förbud att säljas eller skingras. Kvarstad

kan avse endast lös egendom medan skingringsförbud kan avse vad som helst. Sådana föregendom ordnanden innebär bl.a. att egendomens ägare

inte längre har rätt att fritt förfoga över

Avtal som ingåtts i strid mot kvaregendomen. stadsbeslut eller skingringsförbud är ogiltigt. Genom kan alltså borgenär försäkerhetsåtgärder hindra att gäldenär gör sig av med sin egendom innan dom som kan grunda rätt till utföreligger för fordran etc. Reseförbud enligt 15 kap. mätning kan meddelas av 2 § rättegångsbalken på yrkande om det skäligen kan befaras att motparten part, från riket utan att efterlämna känd begiver sig som svarar mot hans gäld. Även överegendom, exekutor kan meddela reseförbud. överträdelse av

beslut om säkerhetsåtgärd är straffbelagd.

Även inom kan tvångsmedel av nu straffprocessen avsett ifrågakomma, dels för att möjliggöra slag av en kommande dom, dels för att verkställighet säkerställa inför domstol. I bevisupptagningen motsats till vad som gäller inom civilprocessen kan om tvångsmedel tas upp inför domstol fråga innan talan väckts i huvudsaken.

Inom finns möjligheter att förvaltningsprocessen i vissa fall förelägga och utdöma vite, som kan

tvångsmedel i processen. För skattesägas utgöra del finns vid sidan av vitesinstitutet processens en säkerhetsåtgärd, nämligen handräckspeciell vid taxeringsrevision, som närmast kan jämning föras med husrannsakan och bestraffprocessens och således avses säkra bevisningen i en slag kommande De nuvarande reglerna om handprocess. har kritiserats som alltför omständliga räckning för att kunna användas på ett effektivt sätt.

Detta torde vara det främsta skälet till att

institutet sällan tillämpas. Institutet ytterst kvarstad och som ju syftar till skingringsförbud att säkra det ekonomiska utfallet av en väntad

Utredningsuppdraget 53

eller pågående process saknas helt i förvaltningsprocessen.

Det är enligt min mening en kännbar brist i lagstiftningen att tvångsmedel för att säkra betalning av ännu ej fastställda skattefordringar och liknande inte finns beträffande skatteprocessen. Av bl.a. utredningstekniska skäl måste det nämligen relativt ofta förflyta en ganska lång tid från det exempelvis en taxeringsrevision påbörjas hos en skattskyldig och till dess tillkommande skatt är fastställd och utmätningsgill. Det har i praktiken förekommit åtskilliga fall där den skattskyldige under denna tidrymd genom olika åtgärder åstadkommit att skattefordringen, när den väl fastställts, har visat sig sakna värde. Lämpliga bestämmelser om säkerhetsåtgärder skulle i många av dessa fall med all sannolikhet ha lett till ett betydligt gynnsammare uppbördsresultat för det allmänna. Man bör heller inte bortse från den inverkan detta skulle få på skattemoralen i allmänhet.

Jag vill därför föreslå att frågan om införande av säkerhetsåtgärder i skatteprocessen nu utreds. Utredningen bör inriktas på alla typer av säkerhetsåtgärder. Detta innebär att uppdraget inte bör begränsas till sådana åtgärder som är direkt inriktade på skattefordringen som sådan utan också omfatta tvångsmedel för att säkra bevisning i skatteprocessen. En översyn av bestämmelserna i lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision bör således ingå i uppdraget. Av praktiska skäl bör utredningen avse hela skatte- och avgiftsområdet, inbegripet tullområdet. Också socialförsäkringsavgifterna bör inbegripas. I första hand torde motsvarande regler inom civilprocessen kunna tjäna som förebild. men även straffprocessens regler om säkerhetsâtgärder bör beaktas. Särskilt gäller detta de rent processuella förutsättningarna, eftersom snabbhet i förfarandet är synnerligen viktigt för skatteprocessens del. Detta får dock inte leda till att kraven på rättssäkerhet eftersätts. Ätskilligt talar för att frågor om säkerhetsåtgärder bör avgöras av domstol. De nya länsskatterätterna får därvid anses ligga närmast till hands i vad avser beslut om säkerhetsåtgärder för skatter. Situationer kan dock tänkas där det bör finnas en möjlighet att låta annan myndighet åtminstone provisoriskt besluta om säkerhetsåtgärd i avvaktan på domstols beslut. Utredningen bör överväga möjligheten att införa bestämmelse om att mål och ärenden, i vilka förordnats om säkerhetsåtgärder, skall behandlas med förtur. Utredningen bör bedrivas skyndsamt.

54 Utredningsuppdraget

I tilläggsdirektiv den 29 juni 1978 har utredningen fått i uppdrag att utreda frågan om en allmän kontrollag för skatter, tullar och avgifter samt att se över reglerna om solidariskt betalningsansvar på skatte- och avgiftsområdet.

Utredningens arbetsuppgifter i fråga om straffrättslig preskription har berörts av dåvarande finansministern i svaret på en i riksdagen den 7 februari 1974 framställd enkel fråga. Denna avsåg vilka åtgärder som finansministern ämnade vidta för att komma till rätta med att svenska medborgare lämnade Sverige och bosatte sig utomlands för att därmed undgå åtal för skattefusk. Finansministerns svar innehöll följande

Under de senaste åren har statsmakterna vidtagit kraftiga åtgärder för att motverka skattefusk och skatteflykt. Genom den nya skattebrottslagen har med verkan från den 1 januari 1972 straffen skärpts påtagligt vid allvarligare överträdelser av Härigenom har preskriptionsskattereglerna. tiden för de grova skattebrotten förlängts från fem till tio år. I fråga om samhällets fordringar på inkomstskatt gäller för närvarande en preskriptionstid på omkring sju år räknat från deklarationstillfället. Den pågående utredningen om säkerhetsåtgärder i skatteprocessen har att inkomma med förslag om de ytterligare skärpningar som kan anses erforderliga.

Ett flertal organisationer har i skrivelser till påtalat behovet av en översyn av preregeringen skriptionsreglerna vid skattebrott. Skrivelserna har tillställts utredningen för att beaktas under det fortsatta arbetet.

55 Utredningsuppdraget

1.2 Utredningsarbetet

Av direktiven framgår att utredningens arbete bör inriktas på alla slags åtgärder till skydd för det allmännas anspråk på skatt, tull och avgift. Uppdraget spänner över ett område som omfattar uppgifter av såväl forvaltningsrättslig som processrättslig och straffrättslig karaktär. Utredningen har därför valt att lösa dem etappvis. Hittills har utredningen avgett tre delbetänkanden, Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen (SOU 1974:49), Betalningssäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen (SOU 1975:104) och Lag om preskription av skattefordringar m.m. (SOU 1978:87). De två förstnämnda förslagen har föranlett lagstiftning. Förslaget om preskription av skattefordringar har remissbehandlats och är f.n. under övervägande i departementet.

Utredningsarbetet har därefter inriktats på en översyn av reglerna om åtalspreskription vid brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna.

För att få underlag för reformbehoven har utredningen gjort rundfrågningar till rikets åklagarmyndigheter, länsstyrelsernas skatteavdelningar och vissa allmänna domstolar. Vidare har underhandskontakter tagits med företrädare för riksskatteverket. Utredningen har även studerat aktmaterial hos utrikesdepartementet avseende delgivning av stämning i brottmål med personer bosatta i främmande länder. En redovisning av resultatet av de undersökningar som har företagits lämnas i kap. 5 och 6.

Vid studiebesök i de nordiska grannländerna, Österrike och Förbundsrepubliken Tyskland har

56 Utredningsuppdraget

företrädare för utredningen bl.a. undersökt dessa länders regelsystem på preskriptionsområdet. Redovisning härför lämnas i kap. 3.

Förslagen till ändrade regler om åtalspreskription läggs fram i ett särskilt delbetänkande. Anhärtill är - som nämnts - att de från ledningen systematisk synpunkt skiljer sig från utredningens övriga arbetsuppgifter.

För utredningen återstår att överväga möjligheterna för införandet av en allmän kontrollag i fråga om skatter och avgifter och föreslå den närmare utformningen av en sådan lag samt att se över reglerna om solidariskt betalningsansvar på skatte- och avgiftsområdet.

Sedan det förra delbetänkandet har utredningen avgett remissyttrande över betänkandet Konkurs och rätten att idka näring (SOU 1979:13).

2 STRAFFRÄTTSLIG PRZSKRIPTION 1 GÄLLANDE RÄTT OCH RÄTTSPZAXIS

2.1 Inledande anmärkningar

Inom straffrätten förekommer i huvudsak två former av preskription, nämligen och åtalspreskription påföljdspreskription.

Ätalsoreskription är det samlande begreppet för

den typ av preskriptionsbestämmelser som medför ansvarsfrihet för brottet.

Åtalspreskription i ordets egentliga bemärkelse

- som förbud att åtala för brott förekommer i mycket begränsad omfattning. Främst är det utredningstekniska skäl som motiverat dylika bestämmelser. Exempel härpå utgör förbudet för åklagare och målsägande att under vissa förhållanden åtala för våldtäkt etc. sedan sex månader har förflutit från det att brottet 11 begicks (6 kap. 5 andra stycket BrB). väcks åtal skall det avvisas av domstolen.

Inom preskriptionsrätten har åtalsbegreppet en annan - om än preskription något missvisande innebörd. Institutet innebär här inte ett förbud att åtala, men väl ett förbud för domstol att döma till påföljd sedan brottet har preskriberats. Bl.a. ligger det humanitära skäl bakom denna typav preskriptionsbestärnelser. Det har inte ansetts lämpligt att någon lagförs för brott som ligger långt tillbaka i tiden. Meningen är att den som har begått ett brott bör kunna räkna med att

58 Straffrättslig preskription i gällande rätt ...

detta inte lång tid därefter beivras av myndigheterna och spolierar den tillvaro som han har byggt upç. Allmänpreventiva hänsyn har inte ansetts lägga hinder i vägen för detta betraktelsesätt. Skälen för och emot preskription har dock olika tyngd alltefter brottets svårhetsgrad.

Institutet åtalspreskription i nu angiven bemärkelse förekommer i två olika former, nämligen dels som ett förbud för domstolen att döma till påföljd om inte den misstänkte har häktats eller fått del av åtal inom viss tid från brottet, dels som ett förbud för domstol att döma till påföljd sedan viss tid förflutit från brottet.

De allmänna bestämmelserna om åtalspreskription finns i 35 kap. 3r3. De riktar sig sålunda till domstolen och förbjuder den att under vissa förutsättningar döma till påföljd. San har valt denna ordning av det skälet att det är först i domstolen som det blir klarlagt under vilket lagrum en gärning faller och därmed också vilken preskriptionsbestämmelse som är tillämplig. Preskriptionsbestämmelserna träffar emellertid indirekt även Är förhållandena sådana att han finner åklagaren. att preskription har inträtt, bör han inte åtala för brottet och inte heller inleda förundersökning. Åklagarens situation kan dock vara besvärlig i de fall där preskriptionsfara föreligger. Är åklagaren i tidsnöd och är utredningen om brottet inte fullständig kan det vara svårt för honom att ta ställning till om preskription har inträtt eller om han, med viss risk för ansvar för obefogat åtal, skall ge in stämningsansökan till domstolen.

Straffrättslig preskription i gällande rätt... 59

Sedan viss tid har förflutit från brottet inträder s.k. absolut preskription. Domstolen får därefter under inga förhållanden döma till påföljd. Häktning av den misstänkte eller delgivning av åtal med honom saknar därvid betydelse.

Frågan huruvida preskription föreligger skall självmant tas upp av rätten. Finner den att brottet har preskriberats skall den ogilla åtalet på denna grund. Ansvarsfrågan prövas då inte i målet, inte ens på begäran av den misstänkte. I vissa fall, t.ex. då fråga om skadestånd uppkommit, kan emellertid domstolen vara tvungen att ta ställning till ansvarsfrågan trots att brottet har preskriberats. Detta följer av att bestämmelserna om åtalspreskription inte inverkar på rätten till skadestånd i ett brottmål.

Med påföljdspreskription, som utgör den andra huvudgruppen av preskriptionsbestämmelser på straffrättens område, menas att påföljd som har ådömts någon bortfaller efter viss tid om åtgärder för verkställighet inte har vidtagits dessförinnan. Tiden varierar efter påföljdens art och längd.

Bestämmelserna i 35 kap. Brs om åtals- resp. påföljdspreskription är främst avsedda att tillämpas på brott som är upptagna i BrB. De skall emellertid även användas inom specialstraffrätten i den mån inte avvikande regler har meddelats i specialförfattningarna. För skattebrottens del ges sådan särreglering i 14 § SkBL.

I det följande behandlas först de allmänna reglerna om preskription. Därefter redogörs i ett särskilt avsnitt för specialbestämmelserna på skattestraffrättens område.

60 Straffrättslig preskription i gällande rätt... SOU “980=4

2.2 Preskription enligt 35 kap. Bra

2.2.1 Åtalspreskription

Bestämmelser om åtalspreskription finns i 35 kap. 1-6 §§ BrB.

I 35 kap. 1 § BrB, som utgör den centrala bestämmelsen om åtalspreskription, föreskrivs att påföljd inte får ådömas, med mindre den misstänkte har häktats eller fått del av åta för brottet inom viss tid från brottet.

Preskriptionstidens längd varierar med hänsyn till det straff som kan följa på brottet. Där detta är indelat i grader med särskild straffskala för ringa och grova brott skall varje grad av brottet anses som ett brott för sig.

Preskriptionstiden är två år, om på brottet inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år, om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio år, om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta år, femton år, om straffet är fängelse på viss tid över åtta år och slutligen tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa på brottet. Innefattar en handling flera brott får påföljd ådömas för alla brotten så länge det kan ske för något av dem.

Preskriptionstiden löper från den dag, då brottet begicks. Det framgår av 35 kap. 4 § BrB. Om villkoret för att döma till påföljd är att en särskild verkan av handlingen skall ha inträtt, räknas - samma bestämmelse enligt preskriptionstiden från den dag, då sådan verkan inträdde.

i rätt... 61 Straffrättslig preskription gällande

Preskriptionstiden löper i hela år från den daq då brottet begicks eller verkan av det inträdde, till och med klockan 24.00 dagen med motsvarande datum sista året av preskriptionstiden. Söndagsregeln i lagen om beräkning av lagstadgad tid tillämpas inte.

Enligt 35 kap.1 § BrB1är påföljd för brottet ådömas endast om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss tid från brottet.

Med häktats menas att häktningsbeslutet skall ha verkställts, dvs. s.k. effektiv häktning skall ha ägt rum. Att domstolen beslutar om häktning av en misstänkt i hans frånvaro påverkar således inte preskriptionsfrågan.

Kravet att den misstänkte skall ha fått del av åtal för brottet innebär, att han personligen skall ha delgivits stämningen i brottmålet. Det framgår indirekt av 33 kap. 6 § R5, som innehåller regler om delgivning av stämning i brottmål. Där sägs att bestämmelserna i 5, 12 och 15 §5 DL inte skall tillämpas vid delgivning av stämning i brottmål. Enligt 5 § DL får delgivning utom riket i vissa fall ske enligt det främmande landets bestämmelser. 12 § DL innehåller regler om delgivning genom att handlingen lämnas till annan än den sökte, t.ex. medlem i hans hushåll, hyresvärd etc. I 15 § DL regleras kungörelsedelgivning. Bestämmelsen i 33 kap. 6 § RB, att nu nämnda paragrafer är undantagna vid delgivning av stämi brottmål, får därför till följd att den ning misstänkte skall delges stämningen personligen.

Enligt 35 kap. 1 5 BrB är den preskriptionshindrande effekten av häktning och delgivning av åtal

62 Straffrättslig oreskription i gällande rätt...

begränsad till brottet. Med brottet förstås den i häktningsframställningen eller stämningsansökan beskrivna gärningen. För att preskriptionshinder skall anses föreligga erfordras ett nära samband mellan häktningen resp. delgivningen av åtalet och den efterföljande domen. Utgörs preskriptionshindret av ett verkställt häktningsbeslut skall åtalet och domen följa som resultat av den förundersökning där häktningen ingår som ett processuellt tvångsmedel. Gärningsbeskrivningen i häktningsframställningen resp. stämningsansökan skall i princip ha full identitet med den gärning på vilken den fällande domen grundas. Därvid är ändringar i gärningsbeskrivningen tillåtna endast on de faller inom området för sådan justering av åta som medges enligt 45 kap. 5 § RB.

För att man skall kunna avgöra om preskriptionstiden har löpt ut måste den gärningsbeskrivn;ng som preskriptionshindret omfattar hänföras t;ll tillämpligt lagrum. Det lagrum åklagaren har åberopat saknar i och för sig betydelse men kan i viss mån inverka på bedömningen av gärningen. Genom att åberopa ett lagrum får nämligen åk;agaren ofta anses ha påstått vissa rättsfakta. sådana fall får man ta hänsyn även till dessa vid avgörande om preskription har inträtt.

Häktning eller delgivning av åtal med den misstänkte medför att preskriptionstiden för åta;spreskription upphör att löpa. Till skillnad från vad som gäller inom vissa utländska rättssystem - och även tidigare gällde enligt 5 kap. 17 5 - inte strafflagen börjar någon ny preskript.onstid att löpa. En annan sak är att, om hindret sedermera undanröjs, preskriptionstiden fortsätter att löpa som om hindret inte hade funnits.

Straffrättslig preskription i gällande rätt... 63

Det framgår av 35 kap. 3 5 BrB. Där föreskrivs nämligen för det fall att en häktad person friges utan att han har fått del av åtalet eller att mål mot någon avvisas eller skrivs av sedan åtalet har delgetts, att i fråga om möjligheten att döma till påföljd skall anses som om häktningen eller delgivningen inte hade skett.

De nu angivna rättsverkningarna av preskriptionshindren har medfört att bestämmelser om absolut preskriptionstid har behövt införas. De finns i 35 kap. 6 § BrB. Där föreskrivs att påföljd i intet fall får ådömas sedan viss tid har förflutit från den dag, då brottet begicks eller effekten av det inträdde. Tiden är fem år, om inte svårare straff än böter kan följa på brottet samt tiden för ådömande av påföljd bestäms enligt 35 kap. 1 § 1 BrB, femton år om i annat fall än som nu sagts fängelse över två år inte kan följa på brottet och 30 år i övriga fall.

Reglerna om absolut preskription skall tillämpas om den misstänkte häktats eller fått del av åtal inom den i 35 kap. 1 § BrB föreskrivna tiden men rättegångsförfarandet av någon anledning drar ut på tiden. Avgörs målet t.ex. inte i högre instans inom den absoluta preskriptionsfirsten skall den tilltalade vara fri från ansvar. Den absoluta preskriptionen hindras sålunda endast av lagakraftägande dom. Detta framgår bl.a. av rättsfallet NJA 1976 s. 10.

2.2.2 Påföljdspreskription

För att fullständiga bilden av det straffrättsliga preskriptionsinstitutet lämnas här en kortfattad redogörelse för påföljdspreskription.

64 i gällande rätt... Straffrättslig preskription

har meddelats för Regler om påföljdspreskription böter, vite, fängelse och internering.

för verkställighet av böter Preskriptionstiden är tre år från den dag, då domen vann laga kraft. Han ansökan om böternas förvandling delgetts den dömde dessförinnan gäller särskilda preskriptionsbestämmelser.

Samma regler, som gäller för böter, är tillämpliga på sådant utdömt vite, som har förelagts av och som till sin natur är att anse myndighet som böter.

Fängelsestraff bortfaller om verkställigheten inte har inom viss bestämd tid från den påbörjats då domen vann laga kraft. Tiden varierar med dag till straffets stränghet. Den kortaste prehänsyn är fem år och den längsta trettio skriptionstiden år. Har av fängelsestraff inletts verkställighet men senare avbrutits löper preskriptionstiden för återstoden. Vid Villkorlig frigivning räknas från den dag då beslut om preskriptionstiden förverkande av den villkorligt medgivna frigivningen vann laga kraft.

Särskilda gäller vid förverpreskriptionsregler kande. Beslut om sådan rättsverkan förfaller om det inte har verkställts inom tio år från den dag, då det vann laga kraft.

2.3 av brott mot skatte- och Preskription avgiftsförfattningarna

avsnitten har redogjorts för de I de föregående allmänna bestämmelserna om preskription. De är även på brott mot skatte- och avgiftstillämpliga

Straffrättslig preskription i gällande rätt... 65

författninqarna i den mån inte avvikande regler har meddelats. Sådan särreglering i fråga om preskriptionstid finns i SkBL.

I 14 § SkBL föreskrivs att påföljd för brott enligt 3, 7, 8 eller 9 5 SkBL får ådömas utan hinder av vad som sägs i 35 kap. 1 § BrB om den misstänkte häktats eller fått del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Undantagsbestämmelsen medför att preskriptionstiden för brott enligt SkBL blir minst fem år. De brott som träffas av bestämmelsen är skatteförseelse, oredlig uppbördsredovisning, bristande uppbördsredovisning och vårdslös uppbördsredovisning.

Tillämpade på skattebrotten innebär de nu nämnda tidsreglerna att preskriptionstiden för brotten skattebedrägeri (2 §), skatteförseelse (3 §), vårdslös skatteuppgift (5 §), oredlig uppbördsredovisning (7 §), bristande uppbördsredovisning (8 §), vårdslös uppbördsredovisning (9 §) och försvårande av skattekontroll (10 §) är fem år samt för brottet grovt skattebedrägeri (4 §) tio år.

Det bör i detta sammanhang framhållas att vissa brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna faller utanför SkBL:s tillämpningsområde. Det innebär att de inte heller omfattas av de särskilda reglerna om preskription som SkBL innehåller. Exempel härpå utgör straffbestämmelserna enligtUBL,SjSL,KupSL, JRL och FiRL. Brott enligt straffbestämmelserna i dessa författningar preskriberas sålunda efter de allmänna bestämmelserna i 35 kap. BrB, vilket

i rätt... 66 Straffrättslig preskription gällande

innebär att preskriptionstid gäller i tvåårig fråga om de brott som inte kan medföra svårare straff än fängelse i ett år.

Som tidigare har framhållits löper preskriptionstiden från den då brottet begicks eller, om dag villkoret för att döma till påföljd är att en särskild verkan av handlingen skall ha inträtt, från den dag, då denna verkan uppkom. Tillämpade de olika skattebrotten innebär reglerna fölpå jande.

Vid aktivt skattebedrägeri börjar preskriptionstiden när det debiteringsbeslut som den löpa föranlett fattades. oriktiga uppgiften

Vid försök till aktivt skattebedrägeri är utgångspunkten den dag, då den oriktiga uppgiften lämnades eftersom effekt inte uppkommer av någon den brottsliga handlingen.

Vid passivt skattebedrägeri är utgångspunkten för av den dag, beräkningen preskriptionstiden då debitering skulle ha skett om uppgiftsskyldighade i rätt tid och ordning. I heten fullgjorts vissa fall, t.ex. i fråga om gåvoskatt, skall emellertid räknas från utgången preskriptionstiden av den föreskrivna deklarationsfristen.

Vid försök till passivt skattebedrägeri räknas från den dag, då den fårepreskriptionstiden skrivna deklarationsfristen löpte ut.

Brottet vårdslös skatteuppgift är ett farebrott. löper därför från den (ag, då Preskriptionstiden den oriktiga uppgiften lämnades.

Straffrättslig preskription i gällande rätt... 67

I fråga om brotten oredlig, vårdslös och bristande uppbördsredovisning gäller, att utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden blir beroende av om brottet består av underlåtenhet att avge redovisning eller av oriktig uppgift vid redovisningen. I det förra fallet räknas tiden från den tidpunkt då föreskriven redovisning senast skulle ha lämnats och i det senare från det att redovisningshandlingen avgavs till vederbörande myndighet.

Vad slutligen angår brottet försvårande av skattekontroll - av dess av gäller på grund typ effektbrott - som för av utgångspunkt beräkning preskriptionstiden den dag, då den kontrollerande myndighetens verksamhet försvårades i det särskilda fallet.

sou 1980:4 69

3 STRAFFRÄTTSLIG PRESKRIPTION I UTLÄNDSK RÄTT

3.1 Inledning

Kapitlet innehåller en översiktlig redogörelse för bestämmelser om åtalspreskription i de nordiska länderna samt vissa mellaneuropeiska stater.

Ett genomgående drag i den utländska preskriptionslagstiftningen är att åtalspreskription hindras/avbryts under det förprocessuella skedet i betydligt större utsträckning än vad som är fallet i Sverige. Detta förhållande har ofta sin förklaring i att det i den främmande staten tilllämpas en rättegångsordning som avviker från den svenska. Men även i några av de länder, där straffprocessen är uppbyggd efter i stort sett samma mönster som här i landet, t.ex. i Norge och Danmark, har förprocessuella åtgärder getts preskriptionshindrande rättsverkan.

3.2 Danmark

Bestämmelser om straffrättslig preskription finns i 11 kap. borgerlig straffelov. De är huvudsakligen av generell natur. För skattebrottens del innehåller kapitlet emellertid vissa särregler i fråga om preskriptionstidens längd.

Preskriptionstiden är tvâ år, när inte svårare straff än böter eller fängelse i ett år är stad-

70 Straffrättslig preskription i utländsk rätt

gat, fem år när det högsta straffet är fängelse i fyra år, tio år när det högsta straffet är fängelse i tio år och femton år när det högsta straffet är fängelse på bestämd tid. För grovt och - såväl av skattebedrägeri skattebedrägeri som aktiv art - är enpassiv preskriptionstiden ligt särskild bestämmelse tio âr.

Vid beräkning av preskriptionstiden skall det svåraste straff som gärningen generellt kan medföra vara avgörande. Innehåller lagrummet bestämmelser om svårare straff vid särskilda omständigheter skall sålunda dessa ligga till grund för beräkningen, oberoende av huruvida omständigheterna har förelegat i det konkreta fallet.

Preskriptionstiden räknas från det den straffkara handlingen eller underlåtenheten upphör. Om viss effekt fordras för straffbarhet skall fristen emellertid räknas från det denna effekt uppkonmer.

Preskriptionstiden avbryts av varje rättegångshandling som medför att en person får ställning som misstänkt (sigtes for overtraedelsen). Är det fråga om bötesföreläggande som utfärdas av polisen avbryts preskriptionsfristen genom delgivring av föreläggandet. I de fall där administrativ myndighet får påföra straff anses preskriptionsavbrott inträda när vederbörande får kännedom on att han är misstänkt för brottet.

I ordinära brottsmål avbryts sålunda preskriptionsfristen då vederbörande, genom rättegångshandling som företes mot honom, får ställning som misstänkt. Olika - t.ex. efterstraffprocessuella åtgärder

Straffrättslig preskription i utländsk rätt 71

lysning, gripande, anhållande eller begäran hos domstolen att få påbörja förundersökning (fornndersøgelsebegaering) - medför preskriptionsavbrott, under förutsättning att åtgärden uttryckligen riktar sig mot vederbörande som misstänkt. Om förhör hålls med en person utan att han får veta att han är misstänkt för brottet får förhöret inte någon preskriptionsavbrytande effekt. Detsamma gäller om efterlysning sker av en person utan att det anges att han är misstänkt för brottet. I Vissa fall kan dock åtgärder som riktar sig mot ett bolag medföra att preskriptionsfristen avbryts gentemot personer i bolagets styrelse. Tidpunkten för begäran hos domstolen om straffprocessuell åtgärd är avgörande för när preskriptionsavbrott skall anses ha inträtt.

Avskrivs sedermera brottmålet, fortlöper preskriptionsfristen som om någon åtgärd ej vidtagits mot den misstänkte. Detsamma gäller när rättegångsförfarandet avbryts på obestämd tid av annan anledning än att den misstänkte förfaundandragit sig randet.

I detta sammanhang skall nämnas att 21 § enligt skattekontrolloven skall en person som har gjort sig skyldig till skattebrott i de fall där brottet har preskriberats, erlägga motsvatilläggsskatt rande skatten för den undandragna inkomsten eller förmögenheten. Regeln har tillkommit för att motverka att en skattebrottsling gör en obehörig vinst på grund av Bestämmelsen preskriptionen. gäller inte om brottet består i medverkan till skattebedrägeri.

72 Straffrättslig preskription i utländsk rätt

3.3 Finland

Bestämmelserna om åtalspreskription i finsk straffrätt motsvarar i huvudsak de svenska preskriptionsreglerna.

Preskriptionstiden är tjugo år om det svåraste straffet som föreskrivs för brottet är frihetsstraff på viss tid över åtta år, tio år om det svåraste straffet är frihetsstraff över två år till och med åtta år, fem år om det svåraste straffet är frihetsstraff över ett till och med tvâ år och två år, om det svåraste straffet är frihetsstraff till och med ett år eller böter. Åtalsrätten för brott, för vilket det svåraste straffet är frihetsstraff på livstid, preskriberas aldrig.

Preskription hindras genom att den misstänkte häktas för brottet eller lagligen kallas att svara i brottmålet.

Preskriptionsfristerna räknas från den dag brottet begicks eller om det för att döma till straff krävs viss effekt av den brottsliga handlingen, från den dag då verkan inträdde. Innefattar en handling flera brott, får straff ådömas för samtliga brott så länge något av dem inte är preskriberat.

3.4 Norge

Bestämmelserna om åtalspreskription inorsk straffrätt liknar mycket de danska. Även här finns sålunda långtgående möjligheter till preskriptions-

Straffrättslig preskription i utländsk rätt 73

avbrott på det förprocessuella stadiet. Bestämmelserna finns i 6 kap, straffeloven.

Preskriptionstiden är två år om det svåraste straffet är böter eller fängelse intill ett år, fem år om det är fängelse intill fyra år, tio år om det är fängelse intill tio år, femton år om tidsbestämt straff över tio år kan följa och tjugofem år om fängelse på livstid får ådömas.

För skattebrottens del finns särskilda bestämmelser om preskriptionstid i skatteloven. Enligt dessa jämfört med de allmänna bestämmelserna i straffeloven är preskriptionstiden för skattebedrägeri fem år. Underlåtenhet att avge deklaration eller annan uppgift till skattemyndigheterna preskriberas dock redan efter två år. Grova brott mot mervärdeskattelagen har under senare tid i praxis handlagts som allmänna bedrägeribrott. Därvid har bestämmelserna om preskription vid grovt bedrägeri blivit tillämpliga. Detta förfarande har medfört att preskriptionsfristen för dessa brott har utsträckts till tio år. På den direkta beskattningens område har någon utveckling i denna riktning inte förekommit.

Preskriptionstiden räknas från den dag, då det straffbara förhållandet upphörde eller, om straffbarheten är beroende av att en viss verkan av den brottsliga handlingen inträder, från den dag, då detta skedde.

Preskriptionsfristen avbryts genom varje rättegångshandling som medför att den misstänkte får ställning som siktet.

74 i utländsk rätt 1980:4 Straffrättslig preskription

En person anses som siktet när forfølgning är inledd vid domstol eller förberedd genom beslut om beslag, rannsakan, anhållande eller annan mot den misstänkte riktad liknande åtgärd av förprocessuell art.

Om siktelsen sker vid ett utomrättsligt förfarande, avbryts preskriptionsfristen genom skrift-

ligt meddelande till den misstänkte att han är

siktet.

I domstolsloven föreskrivs att det för att preskriptionsavbrott skall anses föreligga är tillräckligt att meddelandet har före fristens utgång avlämnats till postanstalt eller telegraf- eller telefonstation. Är den misstänktes adress okänd får rätten anslå i sitt kansli att meddelandet finns att tillgå hos rätten. Fyra veckor efter det att anslaget satts upp anses delgivning med den misstänkte ha skett.

Läggs forfølgningen ned löper preskriptionstiden som om ingen åtgärd vidtagits. Detsamma gäller om förfarandet avbryts på obestämd tid av annan anledning än att den misstänkte håller sig undan.

3.5 Förbundsrepubliken Tyskland

Den allmänna strafflagen innehåller bestämmelser om åtals- och påföljdspreskription. Därutöver finns särskilda regler i Abgabenordnung, AO, i fråga om preskriptionsavbrott vid skattebrott.

Preskriptionstiden är trettio år för gärningar, som straffas med livstids frihetsstraff, tjugo

Straffrättslig preskription i utländsk rätt 75

år för brott som straffas med frihetsstraff i mer än tio år, tio år om det svåraste straffet är frihetsstraff mellan fem och tio år, fem år om det är mellan ett och fem år samt tre år i andra fall. För skattebrott är preskriptionstiden fem år och vid grova brott, tio år.

Preskriptionstiden börjar löpa så snart brottet är fullbordat. Den upphör att löpa om rättegången på grund av lagligt hinder inte kan påbörjas eller fullföljas.

Preskriptionsfristen vid skattebrott avbryts genom ett flertal olika åtgärder från myndigheternas sida. Redan underråttelsen till den misstänkte att förundersökning i brottmålet har inletts mot honom har preskriptionsavbrytande effekt. Även det första förhöret med honom under förundersökningen eller förordnande härom liksom domstols beslut angående tvångsmedel har sådan verkan. Detsamma gäller beslut att väcka åtal samt begäran vid domstol om undersökning i utlandet. Preskriptionsavbrott inträder i nu nämnda fall regelmässigt vid tidpunkten för beslut om åtgärden.

Efter preskriptionsavbrottet löper ny preskriptionstid. När den dubbla preskriptionstiden löpt ut kan lagföring inte ske längre.

Vid bötesförfarande (Bussgeldverfahren), som handläggs av polis- eller skattemyndighet, inträder preskriptionsavbrott så snart som den enskilde har underrättats härom eller myndigheten sökt göra detta.

Straffrättslig preskription i utländsk rätt

3.6 Österrike

Bestämmelserna om åtalspreskription i fråga om skattebrott finns i Finanzstrafgesetz.

Preskriptionstiderna för brott enligt Finanzstrafgesetz är i regel fem år. För vissa ordningsförseelser gäller en kortare frist.

I preskriptionstiden inräknas inte a) den tid, under vilken förundersökning inte kan inledas eller fullföljas (die Verfolgung nicht eingeleitet oder fortgesetzt werden kann), b) den tid, under vilken målet är anhängigt vid domstol eller den särskilda myndigheten för skattebrott (Finanzstrafbehörde) samt c) den tid, under vilken ett förfarande som sammanhänger med strafförfarandet är anhängigt vid författnings- eller förvaltningsdomstol, (Verfassungsgerichtshof oder Verwaltungsgerichthof).

Preskriptionstiderna räknas från den tidpunkt då brottet begicks. Fordras för brottets fullbordan att viss effekt skall ha inträtt börjar preskriptionstiden att löpa först när denna effekt inträdde.

3.7 Frankrike

Inom fransk straffrätt skiljer man på crime (brott), délit (förbrytelse) och contravention (överträdelse, polisförseelse). Preskriptionstiden är för de olika kategorierna tio, tre

Straffrättslig preskription i utländsk rätt 77

resp. ett år, räknat från dagen för brottet resp. överträdelsen. Brottet PEe5kEibera5 Om åtal inte har väckts eller rannsakan inte har skett inom preskriptionstiden.

3.8 Schweiz

Enligt schweizisk straffrätt preskriberas gärningar som straffas med livstids straffarbete på tjugo år. Är påföljden straffarbete viss tid är prepå skriptionstiden tio år och i andra fall fem år.

Preskriptionstiden räknas från den dag, då den straffbara handlingen företogs.

Preskription avbryts genom varje undersökningshandling från åklagarmyndighet eller domstol mot den misstänkte. Åtal får inte väckas när den ordi-

narie fristen har överskridits med mer än halva

tiden.

3.9 England

Engelsk straffrätt saknar bestämmelser om åtalspreskription. I fråga om vissa bagatellförseelser (summary offences) skall dock talan anhängiggöras inom sex månader från det förseelsen rum. ägde

4 TIDIGARE BEHANDLING AV FRÅGAN OM PRESKRIPTIONSHINDRANDE ÅTGÄRDER

Frågan om att införa andra preskriptionshindrande åtgärder än häktning eller delgivning av åtal har efter det att RB antogs varit föremål för utredning vid.flera tillfällen.

I processlagberedningens förslag till ändringar i strafflagen i anledning av antagandet av nya rättegångsbalken (SOU 1944:9 och 10) föreslogs bl.a. att preskription enligt SL 5:14 och 15 skulle inträda, om åtgärd för brottets beivrande inte blivit vidtagen inom viss tid. Åtgärd för brottets beivrande skulle enligt ett andra stycke i SL 5:16 anses vara vidtagen, då den misstänkte i laga ordning fått del av åtalet, eller,vid förundersökning, som lett till allmänt åtal, underrättats om den mot honom riktade misstanken.

I motiveringen till sitt förslag anförde processlagberedningen bl.a. följande. Av 5 kap. 14 och 15 §§ SL i dessa lagrums nuvarande lydelse framgår, att preskription avbrytes, då åtal väckes och alltså ett rättsligt förfarande för brottets beivrande inledes. Enligt nya RB skall allmänt åtal i regel föregås av förundersökning. Denna förundersökning är en del av rättegången i vidsträckt mening; brottmålsförfarandet får alltså ur den synpunkt, som i förevarande sammanhang är av betydelse, anses inlett

redan genom förundersökningen. Med hänsyn därtill skulle det, såvitt angår brott, som höra under allmänt åtal, icke vara följdriktigt att låta preskriptionen avbrytas först genom åtalet; redan de åtgärder för brottets beivrande, som innefattas i förundersökningen, torde böra tillpreskriptionsavbrytande verkan. Vad målsläggas ägandebrott beträffar bör däremot såsom hittills preskriptionen avbrytas först då åtal äger rum; vid dylika brott äga reglerna om förundersökning icke tillämpning utan målsäganden har att själv draga försorg om den utredning han anser erforderlig för väckande av åtal.

Vad ovan sagts har avseende endast å det fall, att förundersökningen leder till åtal; mera tveksamt är huruvida även förundersökning, som nedlägges eller avslutas utan att åtal följer, bör äga någon betydelse i preskriptionsavseende. Enligt 17 § förevarande kap. skall, om åtal avbrytes, ny preskriptionstid räknas från avbrottet. Det kunde övervägas att meddela en motsvarande föreskrift för det fall att förundersökning inletts men åtal i anledning av denna ej följt. Emellertid må framhållas att, om allmänt åtal nedlägges på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte är skyldig till brottet, ej föreligga, den tilltalade enligt 20 kap. 9 § nya RB kan påyrka, att frikännande dom meddelas. motsvarande föreligger icke, då

Någon befogenhet

forundersökningen ej lett till åtal; om nya bevis sedermera komma i dagen, kan förundersökningen när som helst återupptagas och åtal anställas. Med hänsyn till det nu anförda bör enligt beredningens uppfattning allenast förundersökning, som följes av åtal, anses medföra preskriptionsavbrott.

Enligt den nuvarande lydelsen av 5 kap. 16 § andra SL skall åtal, såvitt angår dess stycket preskriptionsavbrytande betydelse, anses vara börjat, då kallelse till svaromål blivit den som skall tilltalas i laga ordning kungjord eller han blivit häktad för brottet. I överensstämmelse därmed lär preskriptionsavbrott genom förundersökning böra anses inträda, först då den misstänkte på sätt i lag föreskrives erhållit underrättelse om den mot honom riktade misstanken. Beträffande innebörden härav må framhållas att, då förundersökning fortskridit så långt, att någon skäligen misstänkes för brottet, denne

OU 1980:4 Tidigare behandling av frågan om preskriptions... 81

enligt 23 kap. 18 § nya RB skall underrättas om misstanken, då han höres. Huruvida användandet av tvångsmedel kan medföra preskriptionsavbrott, torde i första hand bero av tvångsmedlets natur. Anhålles den misstänkte, skall han enligt 24 kap. 9 § nya RB omedelbart erhålla besked om det brott misstanken avser. Vad angår häktning samt kvarstad och skingringsförbud har dylikt besked i allmänhet lämnats honom redan före åtgärdens vidtagande. Då reseförbud endast kan rikta sig mot den misstänkte samt beslut om sådant förbud enligt 25 kap. 4 § nya RB skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser, måste avbrott i preskriptionen anses äga rum i och med reseförbudets delgivning. Kan tvångsmedel rikta sig även mot annan än den misstänkte, lär det däremot icke kunna tilläggas preskriptionsavbrytande verkan, såframt ej samtidigt underrättelse lämnas, att den, mot vilken åtgärden är riktad, tillika är misstänkt för brottet. Även i fråga om tvångsmedlen är alltså tidpunkten, då den misstänkte erhåller del av den mot honom riktade misstanken, av avgörande betydelse.

vid föredragning i lagrådet lämnades processlag-

beredningens förslag utan anmärkning av lagrå-

dets majoritet.

En ledamot av lagrådet, var

justitierådet Ekberg,

dock av skiljaktig mening och ansåg att då gällande principer för hinder av åtalspreskription borde bibehållas. som skäl härför anförde han bl.a.

Naturen av reglerna om åtalspreskription krävde att dessa regler vore klara och enkla i tillämpningen. Av vikt vore sålunda bl.a. att de omständigheter, som skulle verka avbrytande på preskriptionen, kunde på ett någorlunda tillförlitligt sätt fastslås utan större svårighet. Den ordning som dittills tillämpats vore i detta hänseende att föredraga framför den föreslagna. Av tillgängliga handlingar kunde rätten i allmänhet konstatera när stämning delgivits eller häktning skett. Däremot vore det svårare för

82 Tidigare behandling av frågan om preskriptions...

rätten att kontrollera, huruvida och när sådan underrättelse till den misstänkte, som i förslaget fått preskriptionsavbrytande verkan, ägt rum. Enligt RB 23:18 kunde dylik underrättelse ske formlöst; ej ens närvaro av vittne vore obligatoriskt. Även om kompletterande föreskrifter Skulle meddelas i administrativ ordning om bl.a. anteckning i förundersökningsprotokollet beträffande dagen för underrättelsen, måste det tagas i beräkning att tvister kunde uppkomma såväl angående frågan huruvida underrättelse meddelats den misstänkte som ock angående tidpunkten, då det skett. En annan fråga varom tvist kunde råda, vore huruvida en förundersökning, som efter någon tids vila åter tagits upp lett till åtalet och således avbrutit preskriptionen. Mot de föreslagna bestämmelserna kunde vidare anmärkas, att den preskriptionsavbrytande åtgärden kunde vidtagas på svagare grunder än enligt gällande rätt. För väckande av åtal fordrades att sannolika skäl, att den misstänkte begått brottet, förefunnes. Sådan underrättelse som avsåges i RB 23:18 torde däremot kunna ske, om misstanken blott ej helt vore grundlös. Eftersom det låge i åklagarens hand att bestämma, när åtal skulle väckas, öppnades en möjlighet för honom att genom fördröjande av förundersökningens avslutande hålla frågan om preskriptionens inträde svävande. Det finge antagas, att sådana fall icke skulle bli alltför sällsynta, i vilka åklagaren till förhindrande av preskription på tämligen lösa grunder meddelade den misstänkte underrättelse om misstanken och sedan, ehuru preskriptionstiden Qått till ända, förhalade förundersökningen i förhoppning, att nya bevis skulle yppa sig. Väl synes rätten, då åtal väcktes efter det att förundersökningen legat nere en mycket lång tid, böra finna preskription ha inträtt, oaktat att formligt beslut om förundersökningens avslutande ej fattats, men preskriptionstiden skulle likväl kunna i realiteten bli förlängd i avsevärd mån.

Processlagberedningens förslag togs oförändrat upp i regeringens proposition (1946:329).

Första lagutskottet anslöt sig vid propositionens behandling i riksdagen till den mening justitierådet Ekberg hade företrätt. Utskottet anförde

1980:4 Tidigare behandling av frågan om preskriptions...

vidare:

Utskottet vill endast ytterligare understryka betydelsen av att reglerna om åtalspreskription äro klara och enkla i tillämpningen. I sådant avseende måste otvivelaktigt företräde givas åt ett system där preskription brytes genom åtal, framför ett där den avgörande tidpunkten är när den misstänkte underrättas om misstanken för ett brott.

Även om det i propositionen föreslagna systemet skulle vara att anse som följdriktigt ur processuell synpunkt, måste det beaktas, att det skulle komma att medföra en förlängning av preskriptionstiderna, vilken icke utan tungt vägande straffrättsliga skäl bör genomföras. Härvidlag må framhållas, att de i lagen angivna preskriptionstiderna synas vara så väl tilltagna, att anledning saknas till en sådan förlängning. Statens straffanspråk är vid slutet av preskriptionstiden i allmänhet så uttunnat, att det icke finnes något allmänt intresse som talar för att det skall få göras gällande, om icke åklagaren före tidens utgång fullföljt förundersökningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar utskottet, att de hittillsvarande principerna för Preskriptions avbrytande bibehâllas och att endast de ändringar i gällande lag vidtagas, som med denna utgångspunkt äro nödvändiga för anpassningen till RB. ---- -- Utskottet förbinya ser icke, att invändningar kunna riktas även mot det system utskottet förordar. Det kommer sålunda i viss mån att verka som om preskriptionstiderna bleve något förkortade därigenom att åtal kommer att anställas på ett senare stadium av brottsutredningen än som nu är fallet. Med hänsyn till att förkortningen av preskriptionstiderna blir ytterst ringa finner utskottet emellertid att detta förhållande saknar betydelse. Mera avseende förtjänar den anmärkningen att en åklagare för att avbryta preskription kan komma att väcka åtal, ehuru brottsutredningen ej är avslutad. Det torde emellertid kunna antagas, att dessa fall bliva så sällsynta, att de olägenheter som skulle vara förenade därmed icke uppväga de fördelar som i andra avseenden stå att vinna med de av utskottet förordade bestämmelserna.

84 Tidigare behandling av frågan om preskriptions...

godkände första lagutskottets utlå- Riksdagen tande (1946:59).

Även har i en skrivelse till regeriksåklagaren ringen år 1954 ifrågasatt om inte ändrade regler

borde införas i fråga om preskriptionshinder. I sin motivering härför yttrade riksåklagaren.

Förundersökning i brottmål utgör en del av rättegången i vidsträckt mening. Systemet med förundersökning innebär, att målet i former, som avser att garantera den misstänktes rättssäkerhet, skall så beredas, att det i ett sammanhang kan företas till huvudförhandling. Den rättsliga reglering av förundersökningsförfarandet, som skett i RB i avsikt att tillgodose dessa båda Synpunkter, har självfallet medfört, att det i större och mera invecklade mål ofta förflyter avsevärt längre tid från utredningens påbörjande till åtalets väckande än tidigare. Förundersökningsreglerna skapar också större möjligheter för den misstänkte att förhala saken. När fråga är om brott, som av målsäganden anmäls eller eljest upptäcks först mot slutet av preskriptionstiden, ett förhållande som ingalunda är ovanligt, har därför visat sig kunna förundersökningsreglerna vålla avsevärda risker för att åtal icke skall kunna anhängiggöras före preskriptionstidens ut- Flera sådana fall har inträffat efter ingång. förandet av den nya rättegångsförordningen.

I strafflagberedningens slutbetänkande SOU 1956:65

var frågan om preskriptionshindrande åtgärder åter uppe till behandling. Erfarenheterna från tillämpningen av RB visade nämligen att det fanns skäl att ånyo överväga vilka omständigheter som

skulle anses vara preskriptionshindrande. Enligt strafflagberedningen borde preskription hindras på ett tidigare stadium än det, då den misstänkte delgavs åtalet. Lämpligt vore det tillfälle under förundersökningen då den misstänkte delgavs miss-

? Tidigare behandling av frågan om preskriptions... 85

tanke om brott. Strafflagberedningen anslöt sig

sålunda till den mening som företrätts av pro-

cesslagberedningen. I sina skäl härför yttrade

strafflagberedningen.

Det borde inte vara omöjligt att anordna förfarandet så att det lätt går att utreda huruvida preskriptionsavbrott skett. Enligt RB 23:18 skall, när förundersökningen fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet, denne vid förhör underrättas om misstanken. Processlagberedningen föreslog att preskriptionen skulle avbrytas genom att den misstänkte erhållit del av åtal eller vid förundersökning som lett till allmänt åtal underrättats om den mot honom riktade misstanken. För avgörande av preskriptionsfrågan måste enligt denna ordning kunna kontrolleras huruvida och när den misstänkte erhållit sådan underrättelse. Härvid må såsom riksåklagaren framhållit erinras om 20 § förundersökningskungörelsen. Enligt denna paragraf skall i förundersökningsprotokollet antecknas när underrättelse lämnats den misstänkte jämlikt RB 23:18 att han är skäligen misstänkt för brottet. Av underrättelsen måste givetvis framgå vilket brott misstanken avser. För att underlätta kontrollen torde det kunna övervägas att komplettera bestämmelsen i förundersökningskungörelsen med en föreskrift att den misstänkte skall bekräfta att någon erhållit del därav, t.ex. genom påskrift på protokollet. Om den misstänkte att medverka bör - i vägrar härtill, överensstämmelse med vad som eljest gäller vid - underrättelse ändå anses ha delgivning ägt rum, varom anteckning bör göras.

Skall delgivning av underrättelse om misstanke för brottet anses avbryta preskriptionen bör icke ifrågakomma att en förundersökning, som nedlägges eller avslutas utan att åtal följer, får betydelse i preskriptionsavseende. Mot förslaget att låta delgivning av misstanke avbryta preskriptionen har emellertid invänts att tvist kan uppkomma huruvida en förundersökning, som efter någon tids vila åter tagits upp, lett till åtalet och således avbrutit preskription. Det har framhållits att åklagaren på tämligen lösa grunder kan meddela underrättelse om misstanke

86 behandling av frågan om preskriptions... Tidigare

för brott och sedan förhala förundersökningen i förhoppning att nya bevis kan yppa sig. Även om det inte kan bestridas att den av processlagberedningen föreslagna ordningen i detta hänseende kan tänkas medföra att tveksamhet någon gång uppkommer om preskriptionen avbrutits eller ej, synes invändningen enligt strafflagberedningens mening icke vara avgörande. Iakttages RB:s regler torde nämligen endast ytterst undantagsvis kunna förekomma att domstolen får anledning att tveka vid avgörandet av om en förundersökning lett till åtal. Enligt RB 23:4 skall förundersökning bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger; finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas. I RB 23:20 stadgas, att när förundersökning avslutas undersökningsledaren skall meddela beslut, huruvida åtal skall väckas.

För att förhindra att preskriptionstiden utlöper under den tid då den ytterligare utredningen företages, kan åklagaren enligt utskottets och JO:s mening väcka åtal. Därest det kan befaras att den som är misstänkt skall hålla sig undan så att delgivning av åtal inte kan ske, finner JO att detta uppenbarligen kan utgöra häktningsanledning (ämbetsberättelsen 1956 s. 88). Enligt strafflagberedningens mening synes det emellertid knappast tillfredsställande att häktning skall behöva tillgripas endast för att förhindra att preskription inträder. Häktning torde för övrigt blott kunna förekomma då det föreligger - vid sidan av den att någon omständighet presnart - som för Skriptionstiden utlöper ger fog antagandet att den misstänkte avviker.

I regeringens (1962:10) anförde deproposition partementschefen.

Frågan om det sätt, varpå åtalspreskriptionen skall kunna avbrytas övervägdes ingående i samband med de ändringar, som den nya rättegångsbalken föranledde i strafflagen. Man var då medveten om att vissa olägenheter kunde vara förbundna med den valda - vilken lösningen enligt preskription avbrytes genom att den misstänkte häktas eller erhåller del av åtal - men ansåg fördelarna överväga. Riksåklagarämbetet har se-

Tidigare behandling av frågan om preskriptions... 87

dermera, under hänvisning till vissa inträffade fall, framhållit att den nu gällande ordningen kan leda till stötande resultat till följd av de möjligheter den misstänkte har att undandraga sig lagföringen. Med hänsyn härtill har strafflagberedningen funnit skäl att ånyo överväga frågan, vilka omständigheter som bör avbryta preskription, och beredningen föreslår i sitt slutbetänkande, att reglerna om preskriptionsavbrott utformas i enlighet med det förslag, som ursprungligen framfördes av processlagberedningen men som avvisades av riksdagen vid behandlingen av 1946 års strafflagsändringar.

För egen del anser jag i likhet med flera remissorgan att det ej föreligger tillräcklig anledning att nu bryta med det system, som riksdagen antog år 1946. En övergång till den av strafflagberedningen förordade ordningen skulle i många fall komma att innebära en betydande förlängning av preskriptionstiderna. Härtill kommer, att nämnda ordning otvivelaktigt skulle medföra risk för vissa komplikationer; bl.a. torde oklarhet lätt kunna uppkomma beträffande frågan, huruvida delgiven misstanke har avsett den gärning, för vilken åtal väckes. Det kan visserligen ej förnekas, att de möjligheter den misstänkte nu har att genom sitt eget handlande förhindra, att preskription avbrytes, kan leda till föga tillfredsställande resultat. Varje gränsdragning kan emellertid, hur den än sker, i enskilda fall medföra mindre gynnsamma konsekvenser.

Vid ett visst slag av brott har emellertid den nuvarande ordningen lett till att alltför kort tid står till åklagarens förfogande, innan preskription inträder. Jag tänker här på brotten mot skattestrafflagen, vid vilka den ordning vari utredningen sker innebär stor risk för att brottet skall preskriberas. Denna omständighet torde emellertid icke böra föranleda en omläggning av preskriptionsreglerna i allmänhet. I stället synes dessa brott böra göras till föremål särskild reglering, såvitt avser preför skription. Detta spörsmål torde komma att upptagas till övervägande av chefen för finansdepartementet.

88 Tidigare behandling av frågan om preskriptions...

Lagutskottet anslöt sig till departementschefens synpunkter. godkände lagutskottets utlåtande. Riksdagen

sou 1980:4 89

5 VISSA PROCESSUELLA FRÅGOR AV PRESKRIPTIONSRÄTTSLIG BETYDELSE

5.1 Inledande anmärkningar

Preskription av åtal hindras genom att den misstänkte häktas eller får del av åtal för brottet. Dessa åtgärder kräver enligt svensk rätt att myndigheterna kommer i direkt kontakt med den misstänkte. Är det inte känt var han vistas måste myndigheterna söka efter honom. Det sker genom efterlysning. Olika delgivningsmetoder kan också prövas för ätt ta reda på var en eftersökt person finns eller för att komma i direkt kontakt med honom.

Bestämmelserna om efterlysning och om delgivning varierar med hänsyn till arten av det brott som har blivit begånget och graden av misstanke om brottslig handling. Om personen i fråga uppehåller sig utomlands spelar dessutom det främmande landets regler och arbetsrutiner en avgörande roll för de svenska bestämmelsernas tillämpning i fråga om efterlysning, utlämning och delgivning i det land i vilket den misstänkte befinner sig.

90 Vissa processuella frågor av preskriptions...

5.2 Efterlysning vid fiskala brott

5.2.1 Efterlysning inom riket

I 24 kap. 6 § andra stycket RB föreskrivs att för brott misstänkt person som avviker får efterlysas av anhållningsmyndigheten om det finns skäl att anhålla honom. Efterlysning är en begäran från anhållningsmyndigheten till olika polisdistrikt om efterspaning och gripande av misstänkt person.

Ytterligare bestämmelser om efterlysning finns i efterlysningskungörelsen (1969:293) och föreskrifter som har meddelats av rikspolisstyrelsen.

Efterlysning får ske när upplysning saknas om var den som söks av myndighet uppehåller sig och efterlysningen kan antas underlätta eftersökningen. Rikspolisstyrelsen, polismyndighet, åklagarmyndighet eller kriminalvårdsstyrelse beslutar om efterlysning. Annan myndighet kan göra framställning om efterlysning hos polismyndighet.

Vid framställning till polismyndighet om efterlysning skall uppgifter lämnas om den eftersökte, om anledningen till eftersökningen och om den åtgärd som skall vidtas när han anträffas. Den myndighet som beslutar om en efterlysning skall underrätta rikspolisstyrelsen om beslutet.

Rikspolisstyrelsen utger publikationen Polisunderrättelser (PU). I denna lämnas uppgift på personer som skall gripas eller omhändertas vid

Vissa processuella frågor av preskriptions... 91

anträffandet, försvunna personer och personer som det är av synnerlig vikt att få tag i. Efterlysning i andra fall får ske i SÖK (eftersökningslista för verkställande av efterlysning). PU skickas till polismyndigheter och andra myndigheter, som i sin verksamhet kan antas ha kontakt med personer som är efterlysta. SÖK, som tidigare utgavs som publikation, finns nu endast i rikspolisstyrelsens dataregister. Så ofta som det anses behövligt ger dock styrelsen ut förteckning över efterlysta personer.

Uppgifter om efterlysta personer i PU och SÖK förs in i ett register, som är lagrat i rikspolisstyrelsens datasystem. Registret innehåller också lokala efterlysningar. Polismyndighet kan själv föra in aktuell efterlysning i dataregistret. Efterlysningen får därmed omedelbar verkan. Vid efterlysning i SÖK som skall gå genom rikspolisstyrelsen kan det ta 2-3 dagar innan efterlysningen uppdateras.

5.2.2 Efterlysning utomlands

Möjligheterna att få till stånd efterlysning utomlands är beroende av om den misstänkte får utlämnas enligt det främmande landets lagar. Efterlysning bör endast komma i fråga då det finns anledning anta att den misstänkte har lämnat landet.

De nordiska ländernas utlämningslagar har tillkommit efter gemensamma nordiska överläggningar. Någon nordisk konvention föreligger dock inte på

92 Vissa processuella frågor av preskriptions...

området. Utlämning till Sverige från annat nordiskt land kan emellertid i regel ske under samma förutsättningar som gäller för utlämning enligt vår egen utlämningslag. Denna medger utlämning för fiskala brott.

Rikspolisstyrelsen kan besluta om efterlysning i annat nordiskt land av en person som är misstänkt för skattebrott om denne kommer att begäras utlämnad. Utlämning får äga rum om den eftersökte är häktad eller anhållen, har avvikit från anstalt, inte inställt sig efter permission, om han skall inställa sig för att avtjäna straff eller omhändertas för vård eller behandling. I samtliga fall krävs beslut av åklagare resp. kriminalvårdsstyrelsen att utlämning kommer att begäras vid anträffandet.

I fråga om polisiär rättshjälp, dvs. biträde med åtgärder från polismyndighet, finns för de nordiska länderna en överenskommelse om samarbete mellan de nordiska polismyndigheterna. Överenskommelsen som för svenskt vidkommande träffats i samråd med riksåklagaren, gäller i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge. Enligt överenskommelsen skall svensk polis- och åklagarmyndighet kunna ta direkt kontakt med motsvarande myndighet i annat nordiskt land. Vid efterlysning måste emellertid framställning om åtgärd göras hos den centrala polismyndigheten, eftersom central registrering skall ske i dessa ärenden. I överenskommelsen görs inte något undantag för fiskala brott.

Vissa processuella frågor av preskription ... 93

Efterlysning i utomnordiskt land av den som skall gripas eller omhändertas får begäras om den eftersökte är häktad, har avvikit från anstalt inom kriminalvården, inte inställt sig efter permission eller skall inställa sig för att avtjäna straff.

I den europeiska utlämningskonventionen från 1957, till vilken Sverige är ansluten, räknas de brott upp för vilka utlämning får ske. Fiskala brott ingår inte i uppräkningen.

Sverige har emellertid under 1979 anslutit sig till ett tilläggsprotokoll till den europeiska utlämningskonventionen och den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål. Enligt detta skall de avtalsslutande staterna lämna varandra biträde med utlämning av personer som har begått b1.a. fiskala brott.

Det är f.n. inte klart vilka övriga stater som kan beräknas ansluta sig till protokollet i denna del. I vart fall kommer troligen anslutningen att dra ut på tiden eftersom det i vissa staters lagstiftning finns förbud mot utlämning av personer som är misstänkta för fiskala brott. F.n. är det endast Förbundsrepubliken Tyskland som medger sådan utlämning.

94 av Vissa processuella frågor preskriptions...

Interpol har år 1977 utarbetat ett cirkulär till interpolbyråerna i vilket anges att de internationella efterlysningsnotiserna inte kommer att sändas ut beträffande personer som är misstänkta för fiskala brott. Samarbetet mellan Interpols medlemsstater är emellertid grundat på nationell suveränitet, varför det inte finns något hinder för medlemsstat att lämna rättshjälp vid sådant brott.

Vid av fiskala brott kommer det ibland utredning fram misstanke om annat brott t.ex. urkundsförfalskning. Ett skattebedrägeri kan t.ex. begåtts med av falska eller osanna verifikaåberopande tioner. En om åtgärd i utomnordiskt land begäran med anledning av sådant brott skall innehålla uppom huruvida brottet har samband med fislysning kalt brott. I regel prövar den utländska myndigheten om det allmänna brottet har något frågan samband av det I sådant fall lämnas inte slaget. rättshjälp.

Begäran om åtgärd i utomnordiskt land översänds av interpolsektion till verikspolisstyrelsens derbörande lands interpolbyrå. Känner interpolsektionen till att den begärda åtgärden inte kommer att vidtas av vederbörande land görs dock inte någon framställning.

kan därför sägas att det - med Sammanfattningsvis - f.n. Undantag för Förbundsrepubliken Tyskland inte är att i ett utomnordiskt land få möjligt till stånd efterlysning av person som är misstänkt för fiskalt brott.

Vissa processuella frågor av preskriptions... 95

5.3 Delgivning i brottmål

5.3.1 Delgivning inom landet

Delgivning innebär att en bestämd handling överlämnas till den sökte eller företrädare för denne på något av de sätt, som anges i lag eller annan författning.

Förfarandet vid handläggning av mål och ärenden hos domstolar och myndigheter regleras i huvudsak i RB, FPL och FL. I dessa författningar hänvisas i fråga om delgivning till DL och DF.

Tillämpningsområdet för DL anges i lagens 1 §. Skall delgivning i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet ske i enlighet med lag eller författning verkställes delgivningen enligt DL. Har i visst slag av mål eller ärenden meddelats i annan författning

delgivningsbestämmelser

gäller emellertid dessa.

I 33 kap. 6 § RB föreskrivs att 5, 12 och 15 §§ DL inte är tillämpliga vid delgivning i brottmål. Föreskriften innebär att den misstänkte alltid skall delges stämningen personligen. S.k. surro- - med den misstänktes gatdelgivning delgivning familjemedlem eller annan som står i nära förbindelse med den sökte - eller kungörelsedelgivning får inte äga rum. Denna regel gäller också i det fall att den misstänkte bor eller vistas utomlands, oavsett om lagen i det främmande landet medger surrogatdelgivning av stämning i brottmål.

96 Vissa frågor av preskriptions... processuella

I DL anvisas fyra delgivningsmetoder, nämligen ordinär delgivning, särskild postdelgivning, stämningsmannadelgivning och kungörelsedelgivning.

bör i första hand ske genom att den Delgivning enklaste delgivningsformen, ordinär delgivning, (3 § 1 st. DL och 3 § DF) används. Denna form av inrymmer tre delgivningssätt, brevdeldelgivning med delgivningskvitto (s.k. vitt kort), givning och rekommenderad försändelse med buddelgivning mottagningsbevis.

Vid valet av delgivningssätt förordas brevdelgivi första hand eftersom detta förfarande är ning det billigaste. Delgivningskvittot anses utgöra ett tillförlitligt bevis på att den sökte fått de som han kvitterat. Genom brevdelhandlingar kan myndigheterna också på ett diskret givningen sätt nå den som söks för delgivning.

I vissa situationer är delgivning genom bud att föredra. Det gäller exempelvis när den som söks för delgivning vistas i myndighetens lokaler.

Handling som skall delges får även sändas i rekommenderad försändelse eller som postpaket med På försändelsen kan anges att mottagningsbevis. den får kvitteras ut endast av adressaten personligen. Rekommenderad försändelse med mottagningsbevis används i stor utsträckning av förvaltnings- Vid de allmänna domstolarna används myndigheter. metoden alltmer, särskilt vid delgivning i mål om lagsökning och betalningsföreläggande.

: Vissa processuella frågor av preskriptions... 97

Finns det anledning anta att delgivningskvittot eller mottagningsbeviset inte kommer att lämnas i tid får de myndigheter som regeringen särskilt bestämmer använda sig av s.k. särskild postdelgivning. Det innebär att delgivningshandlingen överlämnas i särskild ordning genom postverkets försorg (3 § 2 st. DL och 4-5 §§ DF). På kuvertet skall en blankett för delgivningskvitto fästas. Där anges även om försändelsen skall lämnas till adressaten personligen.

Kan delgivning inte ske genom ordinärt delgivningsförfarande får stämningsmannadelgivning användas (3 § 3 st., 23 § och 24 § 1 st. DL samt 6-10 §§ DF). Ibland kan förhållandena vara sådana att stämningsmannadelgivning bör anlitas i första hand, t.ex. då ärendet är särskilt brådskande eller den som skall delges är känd för att hålla sig undan.

Polismyndighet förordnar stämningsmän i varje polisdistrikt. Finns stämningsman hos myndigheten skall denne i första hand anlitas för delgivning. I annat fall får myndigheten använda sig av polismyndighet. Handlingen skall då skickas innesluten i ett kuvert med blankett för delgivningskvitto till polismyndigheten i det polisdistrikt, där delgivning kan väntas ske. Det bör anges på handlingen vilken dag delgivning senast skall vara verkställd och redovisad till myndigheten. Vidare bör föreskrift lämnas huruvida delgivning skall ske personligen med den sökte.

98 Vissa frågor av preskriptions... processuella

Kungörelsedelgivning (3 § 4 st., 15 § 2 st., 17 och 22 §§ DL samt 11-12 §§ DF) kan, som ovan nämnts, inte användas vid delgivning av stämning i brottmål. I skatteprocessen får däremot denna användas när den som söks för delgivningsform har avvikit eller saknar känt hemvist delgivning i riket.

5.3.2 Delgivning utom landet

5.3.2.1 Delgivning inom Norden

Skall delgivning äga rum med person som vistas i någon av de nordiska länderna får bestämmelserna i en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 26 april 1974 träffad överenskommelse om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning tillämpas. Enligt denna skall framställning om delgivning och bevisupptagning 4-s.k. - skriftväxling rättshjälp göras genom mellan berörda statliga myndigheter i de förländerna. Framställningen skall dragsslutande vara avfattad på svenska, danska eller norska

språket eller åtföljas av bestvrkt översättning

till av dessa språk. Detsamma gäller bevinågot set om delgivningen. Översättning av handling som skall delges är inte nödvändig om den som söks för delgivningen frivilligt mottar handlingen. Även i några andra fall får översättning underlåtas om det bedöms kunna ske utan fara för rättssäkerheten.

Enligt cirkulär (1975:301) till statsmyndigheterna angående inbördes rättshjälp mellan Sverige,

Vissa processuella frågor av preskriptions... 99

Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning, får framställning om i Danmark - både när det brotträttshjälp gäller mål och tvistemål - skickas till domstolen i den domkrets där den som söks för delgivning är bosatt eller uppehåller sig. Vid delgivning i brottmål bör emellertid framställningen skickas till politimesteren i den politikrets där den som söks är bosatt eller uppehåller sig. Saknar myndigheten kännedom om den söktes uppehållsort får framställningen sändas till

justitieministe-

riet.

Framställning om delgivning i Finland sänds till den länsstyrelse, inom vars förvaltningsområde den som söks är bosatt eller uppehåller sig. Saknas uppgift härom får framställningen sändas till länsstyrelsen i Nylands län. Handlingen behöver inte översättas till finska språket.

Framställning om delgivning i Island och Norge sänds till respektive herreds- eller byret. I Norge bör vid brottmål politimestern dock lämpligen anlitas.

5.3.2.2 Delgivning i vissa utomnordiska länder

Skall delgivning ske med person som vistas i utomnordiskt land får utrikesdepartementet anlitas enligt kungörelsen (1933:618) angående biträde av utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i utlandet.

100 Vissa processuella frågor av preskriptions...

Begäran om utrikesdepartementets biträde skall innehålla uppgift om namn och adress på den som skall och - - även om delges om möjligt uppgift

A;4 _._.._-_____,.______...__r_44______Ä______J

medborgarskap. För att delgivning skall kunna verkställas på ett effektivt sätt är det av betydelse att fullständiga uppgifter lämnas i dessa hänseenden. Gatuadresser bör anges i stället för postboxadresser eller liknande. I vissa stater, t.ex. USA, får nämligen postkontoren inte lämna ut postboxinnehavarens adress utan särskilt tillstånd av domstol.

Vitesföreläggande blir verkningslöst vid delgivning utomlands, eftersom beslut om utdömande av vite i praktiken inte kan verkställas. Norge, Schweiz, Polen, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike vägrar också vanligtvis att bistå med delgivning av kallelse som innehåller vitesföreläggande eller hot om annan påföljd vid utevaro.

;-*__-44_

I april 1959 antogs i Strasbourg en europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål.

Till denna konvention är anslutna Sverige, Bel-

gien, Danmark, Frankrike, Grekland, Israel, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike. Konventionen innehåller bestämmelser om ömsesidig rättshjälp i form av bevid domstol, verkställande av delvisupptagning givning av rättegångshandlingar och domstolsbeslut samt av utdrag ur kriminalregist-

meddelande

ret.

, Vissa processuella frågor av preskriptions... 101

Enligt konventionen åtar sig avtalsslutande part att lämna rättshjälp i mål och ärenden som avser brottsbekämpning. Framställning om rättshjälp kan avslås om gärningen bedöms som politiskt eller fiskalt brott. Avslag kan också göras om den anmodade parten finner att framställningens efterkommande skulle kränka dess suveränitet, medföra fara för dess säkerhet, strida mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra väsentliga intressen.

Delgivning av rättegångshandling skall enligt konventionen ske genom att den formlöst överlämnas till adressaten. På begäran av sökande part

skall emellertid delgivning ske på det sätt som

han begär utifrån sitt lands eller lagstiftning i annan särskild form som är med förenlig denna lagstiftning.

I cirkulär (1968:32) till de allmänna domstolarna och åklagarna med vissa föreskrifter i anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål föreskrivs vad domstolar och âklagare bör iakttaga när biträde vid handläggning av brottmål önskas från främmande stat.

Bestämmelserna i kungörelsen (1933:618) angående biträde av utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i utlandet gäller även vid framställning om delgivning i konventionsstat. Avser delgivningen kallelse till förhandling bör den vara utrikesdepartementet tillhanda i god tid före förhandlingen. Detta gäller särskilt om

102 Vissa processuella frågor av preskriptions...

kallelsen avser tilltalad, eftersom sådan kallelse enligt bestämmelserna i vissa länder måste tillställas myndigheten i den främmande staten viss angiven tid före förhandlingen. Utrikesdepartementet anger en s.k. intern frist för varje ärende, dvs. det datum, då utrikesdepartementet senast önskar uppgift om huruvida delgivning har ägt rum. Fristen varierar mellan 7-10 dagar före förhandlingsdagen.

Utrikesdepartementet har i viss utsträckning samlat upplysningar om den praxis som tillämpas i utlandet vid delgivning av stämning och av kallelser till huvudförhandling i brottmål. Den praxis som utbildats är i stora drag följande.

Delgivning av stämning eller kallelse till huvudförhandling i brottmål kan verkställas i de flesta länder där en fast svensk diplomatisk representation finns. Tillvägagångssättet vid delgivningen är likartat i dessa länder. Sedan utrifått handlingarna från den sökesdepartementet kande myndigheten skickas de till svensk utlands- - eller konmyndighet ambassad, generalkonsulat sulat - i det främmande landet såvida den sökte bor i närheten av utlandsmyndigheten. Avser delgivningen svensk medborgare eller person som behärskar svenska språket översätts inte handlingarna till det främmande landets språk. Utlandsringer eller skriver till den sökte myndigheten och anmodar honom att komma till myndigheten. Hör den sökte trots påminnelser inte av sig är det vanligt att en tjänsteman från myndigheten söker upp honom i bostaden eller på arbetsplatsen.

OU 1980:4 Vissa processuella frågor av preskriptions... 103

I de fall, där den sökte inte bor i närheten av någon utlandsmyndighet anlitas utländsk myndighet för delgivning. Detta är även förhållandet om det kan antas att den sökte håller sig undan eller då utlandsmyndigheten, trots upprepade försök, misslyckats med delgivningen. Utrikesdepartementet ombesörjer i sådant fall översättning av handlingarna till det aktuella landets språk. Dessa skickas därefter till den svenska utlandsmyndighet som vidarebefordrar dem till det främmande landets utrikesministerium. Därifrån över- *sänds de till vederbörlig stämningsman eller polisman som ombesörjer den faktiska delgivningen. Delgivningsbeviset eller hindersbeviset skickas sedan till utrikesministeriet som i sin tur vidarebefordrar det till utlandsmyndigheten. Därifrån återsänds handlingarna via utrikesdepartementet till den myndighet som begärt delgivningen.

I vissa länder, b1.a. i Östeuropa, är delgivning genom utlandsmyndighets omedelbara försorg tilllåten endast då delgivningen avser medborgare i den stat utlandsmyndigheten företräder. Vid delgivning med personer som inte är svenska medborgare skall i sådana fall det främmande landets myndigheter anlitas.

I Förbundsrepubliken Tyskland skall alla delgivningar i brottmål gå via utrikesdepartementet och svenska ambassaden i Bonn. Detta gäller såväl vid delgivning av svenska som andra länders medborgare.

T i 104 Vissa processuella frågor av preskriptions... J

Utländska myndigheter biträder som regel med delgivning. Vid stämning i brottmål lägger emellertid lagstiftning eller rättspraxis i vissa länder hinder i vägen för sådan medverkan. Detta gäller särskilt vid delgivning av stämning i skattebrottmål. I Frankrike, Schweiz och Liechtenstein vägrar myndigheterna att medverka vid delgivning av handlingar i fiskala mål. Myndigheter i Storbritannien medverkar över huvud taget inte vid delgivning i brottmål.

Det kan vara av intresse i sammanhanget att närmare redogöra för erfarenheterna från den prak-

i

tiska tillämpningen i fråga om den tid som delgivningsförfarandet i vissa länder tar i anspråk. Delgivning som sker genom att endast utlandsmyndigheten anlitas tar normalt 1%-2 månader räknat från den dag, då handlingarna kom in till utrikesdepartementet. Vid delgivning genom det främmande landets myndigheter varierar tiden efter i vilket land delgivningen företas. I de europeiska länderna anses normaltiden - från det att handlingarna har tagits emot på utrikesdepartementet och översatts till dess har skett redovisning vara 2-6 månader. Till de länder, där delgivning sker relativt snabbt hör Frankrike, Italien, Förbundsrepubliken Tyskland, Storbritannien och Schweiz. I Spanien, Grekland och Portugal liksom i de östeuropeiska länderna tar delgivningen i regel cirka 6 månader i anspråk.

Vid delgivning i USA skall handlingarna, i de fall där amerikanska myndigheter anlitas, förmedlas genom Sveriges generalkonsulat. Dessa an-

Vissa processuella frågor av preskriptions... 105

litar i sin tur sheriffen i det distrikt, där den sökte är bosatt. Normaltiden för delgivning i USA är ca 3 månader.

Vid delgivning i Canada skall handlingarna sändas via generalkonsulatet i Montreal till kanadensiska utrikesministeriet. Ministeriet vidarebefordrar handlingarna till vederbörande sheriff. Normaltiden för delgivning i Canada är ca 3 månader.

I Brasilien är delgivningsförfarandet komplicerat och tidskrävande. Handlingarna skall översättas till portugisiska och skickas till brasilianska utrikesministeriet. Därifrån sänds de till Högsta domstolen i Brasilien som i sin tur sänder dem vidare över respektive delstatsdomstol till distriktsdomstolen. Efter verkställd delgivning eller delgivningsförsök återsänds handlingarna i samma ordning. Förfarandet kan inte sällan ta mer än ett år i anspråk.

vid delgivning i övriga Sydamerika genom det främmande landets myndigheter skall respektive lands utrikesministerium anlitas. Normaltiden för delgivning är här ca 6 månader.

Delgivning i afrikanska stater är ofta förknippat med stora praktiska svårigheter. Ett undantag utgör Gambia. Delgivning av handlingar i tvistemål ombesörjs där vanligtvis av representanter vid Vingresors resebyrå. I brottmål anlitar utrikesdepartementet i första hand utrikesministeriet i Gambia. I samråd med den sökande myndig-

106 Vissa processuella frågor av preskriptions...

heten kan emellertid Vingresor anlitas även för delgivning av handlingar i brottmål.

Australienska myndigheter medverkar inte vid delgivning i brottmål. Bor den som söks långt ifrån svensk utlandsmyndighet kan delgivning därför i allmänhet inte komma till stånd.

i

198Ö:4 107

;sou

0 ENKÄTER OCH UNDERSÖKNINGAR OM ÅTALSPRESKRIPTION

6.1 Enkäten till áklagarmyndigheterna

Utredningen har i en rundfrågning till samtliga 108 åklagarmyndigheter i landet begärt uppgifter om de skattebrott som preskriberats hos myndigheterna under tiden den - 1 januari 1974 den 31 december 1978 på grund av att den misstänkte avvikit eller hållit sig undan inom eller utom landet. Såväl fall där förundersökning inte har kunnat slutföras som fall där stämning inte har kunnat delges har redovisats.

Svar har inkommit från alla myndigheter utom länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län. Uppgifterna i svaren har sammanställts i tabellform, som redovisas i en bilaga till betänkandet.

Totalt har 38 åklagarmyndigheter lämnat uppgifter om 91 ärenden som inte har kunnat fullföljas på grund av preskription. I dessa har stämning utfärdats i 51 fall. I fem av dessa har stämning utfärdats vid en tidpunkt då mer än sex månader återstod innan preskriptionstiden löpte ut. I övriga 46 fall har åtal väckts när kortare tid än sex månader återstod av preskriptionstiden. Flera av dessa stämningsansökningar har getts in under sista månaden före preskriptionsinträdet.

108 Enkäter och undersökningar om åtalspreskription

I de 40 ärenden, där stämning inte har utfärdats, har brottsmisstanke delgetts den misstänkte i 9 fall. Av de återstående 31 ärendena har förundersökning inletts i 20 fall.

Flera av de redovisade ärendena är knapphändigt beskrivna i fråga om orsaken till att de misstänkta personerna inte har kunnat lagföras.

I de fall, där egentlig förundersökning inte hade inletts eller stämningsansökan inte hade utfärdats, anges som orsak att den misstänktes uppehållsort har varit okänd eller att han har vistats i ett främmande land, där han inte har kunnat nås. De länder som nämns är USA, Australien, Liberia, Schweiz, Gambia och Spanien.

De misstänkta representerar olika yrkesgrupper. Direktörer, läkare och ingenjörer förekommer relativt ofta. Att läkarna är förhållandevis många beror troligen på att denna yrkeskategori var föremål för en omfattande s.k. kategorigranskning i början av 1970-talet. Personer av utländsk härkomst utgör ett annat inslag.

Av de ärenden som beskrivs mer ingående kan följande vara av intresse i detta sammanhang.

En läkare med amerikanskt medborgarskap misstänktes för skattebrott avseende beskattningsåren 1968 och 1969. Brottsanmälan kom in 12 oktober 1973. Den 26 oktober 1973 anhölls han i sin frånvaro sedan det framkommit att han hade avvikit till USA eller Förbundsrepubliken Tyskland. För-

OU 1980:4 Enkäter och 109 undersökningar om åtalspreskription

undersökningen lades ned 12 mars 1975 sedan preskription inträtt 10 februari 1974 resp. 12 februari 1975. Den misstänkte återvände därefter till Sverige.

En person misstänktes för vårdslös deklaration avseende beskattningsåret 1970. Brottsanmälan inkom 14 juni 1974 och inleddes förundersökning i september samma år. Den misstänkte lämnade landet och återkom efter preskriptionstidens utgång 15 februari 1975.

En person misstänktes för vårdslös deklaration avseende beskattningsåret 1969. Brottsanmälan inkom 1 februari 1974 och förundersökning inleddes 16 april 1974 då brottsmisstanke även delgavs. Ärendet kunde inte föras till åtal då den misstänkte under hela den tid som beskattningsmyndigheten, länsskatterätten och polisen handlade ärendet från och till uppehöll sig i utlandet. Preskriptionstiden löpte ut 14 februari 1975 och förundersökningen lades ned 25 maj 1975.

En person misstänktes för falskdeklaration avseende beskattningsåret 1969. Brottsanmälan kom in 7 oktober 1974 och förundersökning inleddes 14 oktober 1974. Den misstänkte kallades till förhör dels 4 november och dels 22 november 1974. Överenskommelse om tid för förhör med den misstänkte skedde per telefon 23 december 1974. Ny kallelse till förhör skickades 27 december 1974 till den misstänktes bostadsadress. Samma dag meddelade den misstänkte till utredningsledaren

110 Enkäter och undersökningar om åtalspreskription

att han ämnade ge sig av på resa till utlandet. Beslut om hämtning till förhör meddelades 2 januari 1975. Den misstänkte eftersöktes av polis utan att anträffas. Preskriptionstiden löpte ut 20 februari 1975. Den 3 mars 1975 lades förundersökningen ned.

En läkare misstänktes för falskdeklaration under beskattningsåret 1969. Det undanhållna beloppet uppgick till 50 000 kronor. Brottsanmälan gjordes den 10 juli 1974. Förhör hölls med den misstänkte 2 oktober 1974. Förundersökningsprotokollet kom in till åklagarmyndigheten 17 oktober 1974 och - 18 oktober - väcktes åtal. dagen därpå Den misstänkte, som hade vikariat på en distriktsläkartjänst, lämnade i hast denna. Han anhölls i sin frånvaro 19 november 1974 och efterlystes i sverige. I början av februari 1975 spårade man den misstänkte till Malaga och försökte där delge honom stämning genom svenska konsrlatet. Det kunde emellertid inte ske före preskriptionstidens utgång den 14 februari 1975.

En person misstänktes för falskdeklaration avseende beskattningsåren 1969 och 1970. Brottsanmälan kom in till åklagarmyndigheten 11 september 1973. Förundersökning inleddes 12 september 1973 och brottsmisstanke delgavs den misstänkte i slutet av september 1973. Stämning utfärdades 21 januari 1974. Den misstänkte var under förundersökningstiden bosatt i Schweiz cch medverkade per brev och telefon samt via förordnad offentlig försvarare. Den 8 maj 1974 häktades han i sin frånvaro. Preskriptionstiden för brotten inträdde 14 maj 1974 resp. 28 april 1975.

Enkäter och undersökningar om åtalspreskription 111

Stämningen återkallades 2 februari 1975 och målet avskrevs i tingsrätten 29 maj samma âr.

Åklagarmyndigheterna har i enkäten även lämnat synpunkter på behovet av preskriptionsrättsliga reformer.

Några åklagarmyndigheter anser att nuvarande regler för åtalspreskription kan behållas. De flesta är emellertid av den uppfattningen att preskriptionstiderna bör förlängas generellt eller under särskilt angivna omständigheter. I det följande redovisas vissa åklagarmyndigheters syn på reformbehovet.

Åklagarmyndigheten i Örebro distrikt föreslår att en preskriptionstid på tio år bör gälla för samtliga fall av skattebedrägeri.

Åklagarmyndigheten i Karlshamns distrikt föreslår bl.a. att preskriptionsfristerna bryts genom åklagarens beslut att inleda förundersökning eller t.o.m. genom någon åtgärd under skatteprocessen.

Åklagarmyndigheten i Motala distrikt anser att preskriptionsfristen bör brytas då åtal väcks vid domstol.

Åklagarmyndigheten i Norrtälje distrikt föreslår att preskriptionsfristen bryts genom lagakraftvunnet beslut i taxeringsprocessen.

112 Enkäter och undersökningar om åtalspreskription

i Danderyd distrikt föreslår Åklagarmyndigheten att skattebrotten handläggs inom förvaltnings- Därigenom skulle man kunna undvika de processen. processuella svårigheter som föreligger enligt nuvarande system.

i Kristianstad distrikt menar Åklagarmyndigheten att det är av vikt att anmälan till åklagaren sker så snart misstanke om brott har uppkommit. Därigenom minskar risken för att preskription inträffar i om många brott av äldre beskaffråga fenhet.

i Uppsala distrikt framhåller Åklagarmyndigheten att för skattebrott ofta blir preskriptionstiden för kort då flera skattebrott förekommer mot samfrån kommer ma person. Anmälan skattemyndigheten in först när det sista taxeringsåret behandlats. Det blir då svårt att hinna utreda och delge åtal för det äldsta brottet.

6.2 Enkäten till rikets skattechefer m.m.

I 115 § TL föreskrivs inom vilka tidsfrister framställning om eftertaxering måste göras till förvaltningsdomstolen för att målet skall få prövas i sak.

Eftertaxering är inte något rättsmedel i egentlig utan ett tillägg till den ordinarie taxemening som får användas av det allmänna efter ringen, det att den ordinarie besvärstiden har löpt ut.

av materiell art skall före- Fyra förutsättningar ligga för att eftertaxering skall få ske.

OU 1980:4 Enkäter och undersökningar om åtalspreskription 113

För det första krävs att den skattskyldige skall ha lämnat oriktigt meddelande eller att han helt underlåtit att lämna uppgift om sina ekonomiska förhållanden till beskattningsmyndigheten. Den skattskyldiges förfarande skall vidare ha medfört att för låg skatt påförts honom eller med honom samtaxerad person. För det tredje krävs ett samband mellan det oriktiga eller underlåtna meddelandet och den för låga skattedebiteringen. Detta samband beskrivs i 114 § TL med orden och har meddelandet följts eller har eljest meddelandet föranlett att skatt enligt uppbörds- - - -. får inte lagen Eftertaxering slutligen ske om det undandragna skattebeloppet är ringa.

Åtgärder av samma slag som eftertaxering får företas även i fråga om mervärdeskatt, punktskatter och avgifter för socialförsäkringsavgifternas finansiering.

I 115 § andra stycket TL föreskrivs att tidsfristen för framställning om eftertaxering är fem år från utgången av det taxeringsår som framställningen avser.

Har den skattskyldige åtalats för skattebrott får framställning om eftertaxering göras även efter den normala femårsfristens utgång. Framställningen måste i dessa fall ha kommit in till förvaltningsdomstolen under det kalenderår som följer efter det år då åtalet väcktes.

Den omständigheten att åklagaren har väckt åtal hos den allmänna domstolen har endast preliminär

114 Enkäter och undersökningar om åtalspreskription

betydelse för frågan om eftertaxering. Den allmänna domstolens prövning avgör nämligen om ett beslut om eftertaxering skall stå fast. Huvudprincipen är att beslut om eftertaxering skall undanröjas om den allmänna domstolen ogillar åtalet i dess helhet. Huruvida det sker på objektiva eller subjektiva grunder saknar betydelse. Undantag utgör det fall att den tilltalade frikänns på grund av frivillig rättelse enligt 12 § skBL eller åtal inte väcks på grund av att sådan rättelse har skett. Eftertaxeringen står då likväl fast.

Utredningen har genom rundfrågning till skattecheferna i riket och till ombudet hos mellankommunala skatterätten begärt upplysning om i vilken utsträckning framställning om eftertaxering gjorts under åren 1972-1979 med stöd av bestämmelserna i 115 § tredje stycket TL, dvs. med anledning av åtal för skattebrott.

De flesta myndigheterna uppger att de inte använt sig av den förlängda tidsfristen i 115 § TL för framställning om eftertaxering. De är av den meningen att bestämmelsen i sin nuvarande utformning endast har mycket marginell betydelse. Endast i sju fall har framställning om eftertaxering gjorts med stöd av lagrummet.

f r | x Enkäter och undersökningar om åtalspreskription 115

6.3 Särskilda synpunkter från RSV:s kontrollavdelning

Utredningen har varit i kontakt med företrädare för kontrollavdelningen vid RSV. Avdelningen handlägger bl.a. revisioner av större omfattning. Vid dess revisionssektion utförs granskningar av sådana skattskyldiga vars verksamhet har internationell anknytning. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för kontrollavdelningens syn på åtalspreskription.

Det är en allmän uppfattning att reglerna om åtalspreskription spelar en betydelsefull roll beträffande de revisioner som utförs av personalen vid revisionssektionen. Granskningen i utlandsfallen är tidsödande på grund av svårigheterna att ta del av grundmaterialet. Endast med ett fåtal länder har genom personliga kontakter kommit till stånd ett informellt samarbete som i någon mån underlättar granskningen av utlandstransaktionerna. Även om en viss förbättring är att vänta när det gäller upplysningar i dessa frågor stater emellan finns fortfarande i några centraleuropeiska länder ett starkt motstånd mot att lämna information i fiskala ärenden. Ytterligare en omständighet att beakta i sammanhanget är att skattebrotten i utlandsfallen ofta upptäcks på ett relativt sent stadium. Anledningen härtill är också här begränsningar i kontrollmöjligheterna så snart man kommer utanför landets gränser.

116 Enkäter och undersökningar om åtalspreskription

Mot bakgrund av det anförda är det nödvändigt att inte reglerna om åtalspreskription utformas på så sätt att de begränsar tiden för erforderliga förprocessuella utredningar av skatterevisor och åklagare.

Det förekommer inte så sällan att den skattskyldige lämnar landet när revision inleds eller i vart fall när den närmar sig slutet och han inser att åtalsanmälan kan komma att ske. Hans ekonomiska möjligheter att vistas utomlands samt den tid som återstår innan preskription för skattebrottet resp. skatten och skattetillägget inträder spelar därvid en stor roll. Personer med flitigt affärsutbyte med utlandet eller personer av utländsk härkomst tillhör oftast den kategori som lämnar landet.

Väl i utlandet undviker den skattskyldige i regel all kontakt med svenska myndigheter. Han besvarar inte frågor som rör hans ekonomiska förehavanden och vägrar att ta del av de revisionspromemorior som sänds över till honom. Följden blir att revisionen ofta inte kan genomföras eller att den blir ofullständig. Eftersom innehållet i den skall ligga till grund för bedömningen huruvida ett skattebrott har begåtts kan detta handlingssätt från den skattskyldiges sida medföra svårigheter för skattemyndigheterna att fastställa om brottsmisstanke föreligger. En ofta avgörande faktor är i sammanhanget den tid inom vilken revisionen mâste vara slutförd. Många gånger är tiden knapp om åklagaren också skall hinna genomföra förundersökning och väcka åtal mot den miss-

Enkäter och undersökningar om åtalspreskription 117

tänkte innan preskription inträder. I några fall kommer av samma skäl åtal aldrig till stånd.

Det upplevs som otillfredsställande att, på sätt som har framhållits, den skattskyldige genom sitt handlingssätt kan begränsa eller omintetgöra möjligheterna att beivra ett allvarligt skattebrott. Det är därför väsentligt att ett flexibelt preskriptionssystem inrättas där ut- - såväl hos redningsaspekten skattemyndigheterna som hos - kan i erforderåklagaren tillgodoses lig utsträckning. I det sammanhanget bör den preventiva funktion t.ex. ett

som preskriptionsför-

längningsinstitut får på de skattskyldiga som planerar frivillig utlandsvistelse särskilt beaktas.

U 1980:4 119

7 ALLMÄN MOT IVERING

7.1 Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen skall enligt direktiven lämna förslag till förbättringar av det allmännas ställning som part och borgenär i fråga om skatter, tullar och avgifter. Utredningsarbetet skall därvid inriktas huvudsakligen på åtgärder inom kontroll-, uppbörds- och indrivningsförfarandena (direktiv den 16 februari 1973 och 29 juni 1978). I uppdraget ingår även att avge förslag till åtgärder som ligger utanför beskattningsförfarandet som sådant men som har direkt anknytning till detta. Sålunda har det under hand meddelats utredningen att det fortsatta arbetet bör omfatta en översyn av bestämmelserna om bortfallande av påföljd vid brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna. Denna utredningsuppgift aktualiserades första gången genom departementschefens svar på en enkel fråga i riksdagen den 7 februari 1974. Frågan avsåg vilka åtgärder regeringen ämnade vidta för att komma till rätta med det förhållandet att misstänkta skattebrottslingar kunde bli fria från ansvar för skattebrott genom att lämna landet en viss tid. I skrivelser till regeringen har ett flertal organisationer också behovet av ändrade regler på detta ompåtalat råde.

120 Allmän motivering

särskilda karaktär - bl.a. På grund av uppgiftens den omständigheten att den avsåg en översyn av inom straffrätten - har utprocessuella regler redningen beslutat behandla den för sig. Förslagen till ändrade regler om åtalspreskription vid skattebrott läggs därför fram i ett särskilt delbetänkande.

För att kartlägga behovet av reformer i fråga om preskription av skattebrott har utredningen gjort rundfrågningar till rikets åklagare och samtliga länsstyrelsers skatteavdelningar. Utredningen har också varit i kontakt med företrädare för RSV:s kontrollavdelning. Resultatet av enkäterna redovisas i kap. 6.

Institutet åtalspreskription har nära samband med bestämmelserna om efterlysning av person som är misstänkt för brott samt reglerna om delgivning av stämning i brottmål. Utredningen har därför undersökt vilka möjligheter som står till buds för myndigheterna att få reda på var en misstänkt person uppehåller sig, särskilt när uppehållsorten är belägen utom riket. Vidare har utredningen gått igenom utrikesdepartementets praxis i ärenden avseende delgivning av stämning i brottmål. Resultatet av undersökningarna redovisas i kap. 5.

Allmänna bestämmelser om åtalspreskription finns i 35 kap. BrB. De är avsedda att tillämpas främst

på brott som är upptagna i BrB men skall även

användas inom specialstraffrätten i den mån inte avvikande regler har meddelats.

Allmän 121 motivering

I 35 kap. 1 § BrB, som utgör den centrala bestämmelsen om åtalspreskription, föreskrivs, att påföljd inte får ådömas med mindre den misstänkte har häktats eller fått del av åtal inom viss tid från brottet. Tiden är två år om svårare straff än fängelse i ett år inte kan följa på brottet, fem år om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år samt tio år om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta år. Enligt lagrummet kan vid svårare straff än de nu nämnda även längre preskriptionstid förekomma.

I fråga om preskriptionstidens längd innehåller 14 § SkBL särbestämmelser för vissa skattebrott. I paragrafen sägs nämligen att preskriptionstiden för skatteförseelse samt oredlig, bristande resp. vårdslös uppbördsredovisning skall vara fem år. Det kan anmärkas att brott av motsvarande svårhetsgrad normalt preskriberas efter två år.

Innebörden av de nu nämnda bestämmelserna är att samtliga brott enligt SkBL utom grovt skattebedrägeri preskriberas efter fem år. För grovt skattebedrägeri gäller en tioårig preskriptionstid.

Vissa brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna faller utanför SkBL:s tillämpningsområde. De allmänna reglerna i BrB om preskriptionstidens därför för dessa brott. Hit hör vislängd gäller sa brott UBL, KupSL, JRL och FiRL. enligt sjsL, För brott enligt dessa författningar är pretvå år, när inte svårare straff skriptionstiden än i ett år kan följa på brottet. fängelse

122 Allmän motivering

Preskriptionstiden löper från den dag, då brottet begicks eller, om villkoret för att döma till påföljd är att en särskild verkan av handlingen skall ha inträtt från den dag då så skedde (35 kap. 4 § BrB). För skattebrottens del innebär bestämmelsen att utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning blir olika beroende på brottets art samt i vad mån det har fullbordats. I avsnittet 2.3 lämnas en redovisning för hur bestämmelsen tillämpas i fråga om olika skattebrott.

för brott får - som nämnts - ådömas en- Påföljd dast om den misstänkte har häktats eller fått del av åtalet inom viss tid från brottet. Med häktats menas i detta sammanhang att häktningsbeslutet har verkställts. Delgivning av åtalet med den misstänkte skall ha skett enligt bestämmelserna om delgivning av stämning i brottmål, m.a.o. skall den misstänkte personligen ha tagit emot stämningen.

I 35 kap. 6 § BrB föreskrivs en yttersta gräns för att döma till påföljd. Denna s.k. absoluta preskriptionstid är 15 år i fråga om samtliga brott enligt SkBL utom grovt skattebedrägeri, för vilket tiden är 30 år. Efter denna tid får fällande dom inte meddelas.

Av det sagda har framgått att verkställighet av de preskriptionshindrande åtgärderna kräver en personlig kontakt mellan myndigheterna och den misstänkte. Bestämmelserna om efterlysning av misstänkt person och om delgivning i brottmål

Allmän motivering 123

skall därför något beröras. Allmänt kan sägas att de varierar med hänsyn till brottets art, av misstanke om brottslig handling samt graden om efterlysning, utlämning och delgivreglerna i det land, i vilket den misstänkte uppening håller sig.

för brott innebär begäran om efter- Efterlysning och gripande av en för brott misstänkt spaning Den centrala bestämmelsen finns i 24 kap. person. 6 § andra RB. Där föreskrivs, att person stycket som misstänks ha brott, får efterlysas om begått han avviker och det finns skäl att anhålla honom.

Bestämmelsen i RB kompletteras av reglerna i efterlysningskungörelsen (1969:293). Efterlysning enligt denna kungörelse får ske om upplysning saknas var någon, som eftersöks av myndighet, och efterlysningen kan antas unuppehåller sig derlätta eftersökningen. Det fordras inte här att efterlysning sker för brott.

Publikationen Polisunderrättelser (PU), som ges ut av RPS, innehåller förteckning över efterpersoner som skall omhändertas då de anlysta träffas. PU sänds regelbundet ut till polismynsamt till de myndigheter, som i sin digheterna verksamhet antas komma i kontakt med efterlysta i PU lagras i RPS:s datapersoner. Uppgifterna system.

att i utlandet få till stånd efter- Möjligheterna av en för brott misstänkt person är belysning roende av om han enligt den främmande statens lagar får utlämnas.

124 Allmän motivering

För de nordiska länderna gäller att varje land har sin egen utlämningslag. Frågan om utlämning och sålunda också efterlysning prövas enbart med hänsyn till denna. Någon nordisk konvention på området föreligger inte. Däremot har utlämningslagarna i de nordiska länderna kommit till efter gemensamma överläggningar. Det har medfört att de i stort överensstämmer med varandra. I samtliga lagar medges också utlämning av person som är misstänkt för skattebrott. Rikspolisstyrelsen har således möjlighet att efter framställning besluta om efterlysning i annat nordiskt land av person som är misstänkt för skattebrott och vars utlämning kommer att begäras vid anträffandet.

När det gäller utlämning från utomnordiskt land är förhållandet det motsatta. Sverige har visserligen i likhet med ett flertal stater ratificerat den europeiska utlämningskonventionen samt slutit avtal om utlämning med några stater. Avtalen omfattar emellertid inte utlämning på grund av fiskala brott. Undantag utgör avtalet med Förbundsrepubliken Tyskland. Det är sålunda f.n. i princip inte möjligt att få till stånd efterlysning utom Norden av person som är misstänkt för skattebrott. Internationella efterlysningsnotiser sänds inte heller ut av Interpol om den eftersökte är misstänkt för skattebrott.

Åtalspreskription hindras genom att den misstänkte personligen delges stämning. Det bör i första hand ske genom ordinär delgivning,dvs. brevdelgivning med delgivningskvitto, buddelgivning eller rekommenderad försändelse med mottagningsbevis. Finns

Allmän motivering 125

det anledning anta att delgivningskvittot eller mottagningsbeviset inte kommer att lämnas i tid får särskild postdelgivning tillämpas. Kan nu angivna delgivningsformer inte användas får delgivning ske genom stämningsman. I vissa fall kan stämningsman genast anlitas, t.ex. om ärendet är mycket brådskande och den som skall delges är känd för att hålla sig undan.

Kungörelsedelgivning får inte användas vid delgivning av stämning i brottmål. Det kan emellertid här anmärkas att när det gäller skattskyldig som håller sig undan så får förvaltningsdomstolarna använda sig av denna delgivningsform.

Vid delgivning av stämning i brottmål utom riket bör uppmärksammas att kravet på personlig delgivning inte får eftersättas, även om det främmande landets delgivningsbestämmelser i detta avseende avviker från de svenska.

Delgivning av stämning i brottmål i annat nordiskt land sker genom skriftlig framställning om delgivning till berörda myndigheter, i regel polismyndighet, länsstyrelse eller domstol inom det förvaltningsområde, där den sökte är bosatt eller uppehåller sig. I de fall där den sökte inte frivilligt mottar handlingen skall den vara översatt till det främmande landets språk.

Delgivning av stämning i brottmål med person som vistas i utomnordiskt land skall i princip alltid ske genom UD:s försorg. Delgivning kan äga rum i de flesta länder, där en fast svensk diplomatisk representation finns.

126 Allmän motivering

Tillvägagångssättet vid delgivning i utomnordiska länder följer i regel samma mönster. Bor den söki av svensk - ambaste närheten utlandsmyndighet eller konsulat - skickas sad, generalkonsulat handlingarna från UD till denna. Myndigheten ringer eller skriver till den sökte och anmodar honom att komma till myndigheten. Hör den sökte trots påminnelser inte av sig är det vanligt att en tjänsteman vid myndigheten söker upp honom i bostaden eller på arbetsplatsen.

Bor den som söks inte i närheten av någon utlandsmyndighet, anlitas myndighet i det främmande landet för delgivningen. Så sker också om utlandsmyndigheten, trots upprepade försök har misslyckats med delgivningen. UD ombesörjer då översättning av delgivningshandlingarna till det främmande landets språk. De skickas därefter till den svenska utlandsmyndigheten som i sin tur befordrar dem vidare till det främmande landets utrikesministerium. Därifrån översänds de till den stämningsman eller polismyndighet, som har att ombesörja den faktiska delgivningen. Delgivningsbeviset eller hindersbeviset skickas därefter åter till utrikesministeriet som befordrar det vidare utlandsmyndigheten. Därifrån åter-

till

sänds handlingarna via UD till den myndighet som begärt delgivningen.

I några länder, bl.a. de östeuropeiska staterna, är delgivning genom utlandsmyndighets försorg tillåten endast om delgivningen avser medborgare i den stat, som utlandsmyndigheten företräder. Vid delgivning med andra personer skall det främmande landets myndigheter anlitas.

Allmän motivering 127

I vissa utomnordiska länder hindrar det främmande

landets lagstiftning de inhemska myndigheterna från att medverka vid delgivning av stämning i brottmål. Sålunda delger inte myndigheterna i Storbritannien och Australien handlingar i brottmål över huvud taget, medan myndigheterna i t.ex. Frankrike, Schweiz och Liechtenstein endast är förhindrade att delge handlingar i skattebrottmål.

Delgivningsförfarandena i utomnordiska länder tar i de fall, där de inhemska myndigheterna ombesörjer delgivningen i regel flera månader i anspråk. Mot bakgrund av den praxis som har utbildats på området kan följande delgivningstider sägas förekomma; i Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Schweiz och Italien ca två-tre månader, i Spanien, Grekland och Portugal fyra-sex månader samt i de östeuropeiska länderna omkring sex månader. Normaltiden för delgivning i Canada och USA är tre månader, medan avsevärt längre tid - ibland mer än ett år - behövs för delgivning i vissa länder i Sydamerika.

Den straffrättsliga preskriptionslagstiftningen i övriga nordiska länder och vissa andra stater har redovisats i kap. 3.

Vad angår preskriptionstidens längd föreligger vid skattebrott i stort överensstämmelse mellan de nordiska länderna. Några avvikelser finns emellertid i dansk och norsk rätt. Sålunda föreskrivs i dansk rätt en tioårig preskriptionstid för alla centrala skattebrott, alltså även för sådana som inte är av grov karaktär. En strikt

Allmän 128 motivering

tillämpning av preskriptionsreglerna i norsk rätt endast en femårig preskriptionstid vid medger skattebrott. Genom att tillämpa preskriptionsreglerna för allmänna bedrägeribrott på grova skattebrott rörande mervärdeskatt, har emellertid preskriptionstiden i praxis utsträckts till tio år för sådana brott.

Bestämmelserna i dansk och norsk rätt om preskriptionshinder/avbrott skiljer sig väsentligt från motsvarande regler i Sverige. Den finska lagstiftområdet är däremot uppbyggd enligt samma ningen på principer som den svenska.

Enligt dansk och norsk rätt avbryts preskriptionstiden genom varje rättegångshandling som medför att en person får ställning som misstänkt. Olika straffprocessuella åtgärder, t.ex. efterlysning, anhållan eller begäran hos domstol att gripande, få påbörja förundersökning, medför preskriptionsavbrott om åtgärden uttryckligen riktar sig mot en person som misstänkt. Företas åtgärden vid domstol anses enligt dansk rätt preskriptionsavbrott inträda vid tidpunkten för begäran om åtnorsk rätt har rättsverkan knutits gärden. Enligt till tidpunkten för beslutet om åtgärden.

Är det fråga om åtgärd som företas inom ett utomförfarande eller som beslutas av admirättsligt nistrativ inträder enligt båda länders myndighet preskriptionsavbrott först då den lagstiftning misstänkte delgivning eller annorledes får genom kännedom om att han är misstänkt för brottet. Motsvarande gäller vid bötesföreläggande som utfärdas av polismyndighet.

OU 1980:4 Allmän motivering 129

Även villkoren för delgivning av stämning i brottmål i Danmark och Norge är utformade enligt andra principer än de svenska. Enligt dansk rätt får, om den misstänkte inte anträffas och om han har fyllt 18 år, delgivning av stämning i brottmål ske genom att handlingen överlämnas till person i den misstänktes hushåll, hans hyresvärd eller dennes hustru eller personer som leder eller är anställda i den verksamhet, i vilken han arbetar. Vistas han under känd adress i utlandet får delgivning ske genom brevförsändelse med mottagningskvitto eller enligt det främmande landets lag eller enligt de föreskrifter som har överenskommits med det främmande landet. Är den misstänktes adress okänd anses delgivning ske genom att ett utdrag av handlingen införs i Statstidende samt att meddelande härom tillställs den misstänkte med posten. Enligt norsk rätt anses delgivning ha skett när meddelande om beslutet eller föreläggandet avlämnades till postanstalt, telegraf- eller telefonstation. Är den misstänktes adress okänd får meddelandet anslås i rättens kansli. Delgivning anses i sistnämnda fall ha skett fyra veckor senare.

Bestämmelser om s.k. absolut preskriptionstid - motsvarande i 35 - saknas regeln kap. 6 § BrB i dansk och norsk lagstiftning. Har preskriptionstiden för ett visst brott brutits, kan strafförfarandet i princib fullföljas ntan att nya frister behöver iakttas. Undantag utgör det fall, där förfarandet läggs ned.

130 Allmän motivering SOU 1980:

I Förbundsrepubliken Tyskland är preskriptionstiden för skattebrott fem år eller om brottet är grovt tio år. Tiden avbryts genom ett flertal åtgärder från de rättsvårdande myndigheterna. Så snart som polis- eller skattemyndighet underrättar en person om brottsmisstanke eller utfärdar ettskriftligt meddelande härom till honom avbryts preskriptionstiden. Detsamma gäller om skattemyndighet inleder ett administrativt bötesförfarande (Bussgeldverfahren). Åklagarens beslut att väcka åtal samt domstolsåtgärder, som riktar sig mot den misstänkte, har också samma verkan. Efter preskriptionsavbrottet börjar preskriptionstiden löpa på nytt. När den dubbla preskriptionstiden har löpt ut får skattebrottet inte längre lagföras enligt västtysk rätt.

I Österrike är preskriptionstiden fem år för alla centrala skattebrott och det oavsett brottets svårhetsgrad. Vid beräkning av preskriptionstiden tas emellertid inte hänsyn till den tid under vilken skatte-, polis- eller åklagarmyndighet är förhindrad att inleda eller fortsätta förundersökningen samt den tid, under vilken målet är anhängiggjort vid förvaltnings- eller kriminaldomstol.

Genomgången av utländsk rätt visar sammanfattningsvis att preskriptionstiderna vid skattebrott med vissa undantag motsvarar de svenska men att det finns fler möjligheter till preskriptionshinder/avbrott i de utländska rättssystemen. Krav på att åtalspreskription endast bryts genom

Allmän motivering 131

personlig delgivning av stämningen med den misstänkte eller faktisk häktning av denne upprätthålls sålunda inte i alla situationer.

Som tidigare har nämnts har utredningen gjort en enkät hos åklagarmyndigheterna. Den avsåg uppgift om antalet skattebrott som preskriberats under åren 1974-1978 på grund av att den misstänkte hade avvikit eller hållit sig undan. Myndigheterna tillfrågades även om sina synpunkter på behovet av reformer på preskriptionsområdet.

Under den angivna perioden hade 91 ärenden inte kunnat fullföljas p.g.a. att preskription inträtt. I cirka hälften av ärendena hade stämning utfärdats. Det hade i de flesta fall skett när kortare tid än sex månader hade âterstått av I hälften av de ärenden, där preskriptionstiden. åtal inte hade väckts, hade förundersökning inletts och i omkring en fjärdedel hade brottsmisstanke delgetts den misstänkte.

De synpunkter på reformerad lagstiftning som förs fram av åklagarmyndigheterna tar främst sikte på möjligheterna att på ett enklare sätt hindra Olika åtgärder före preskriptionsinträde. eller under förundersökningen föreslås bli preskriptionshindrande, t.ex. beslut eller annan formell åtgärd i skatteprocessen, beslut om inledande av förundersökning eller beslut att väcka åtal. Endast en myndighet är av den uppfattningen att man kan komma till rätta med olägenheterna genom att förlänga preskriptionstiden för skattebrott generellt till tio år.

132 Allmän motivering

Vid kontakten med företrädare för kontrollavdelningen vid RSV har framkommit att man i stort är nöjd med de preskriptionsfrister som f.n. gäller vid skattebrott. Däremot anser man att det finns ett behov av att reglerna om preskriptionshinder vid skattebrott ändras. Det framhålls därvid som angeläget att ett flexibelt system inrättas, inom vilket man tar hänsyn till utredningsaspekten såväl hos skattemyndigheterna som hos åklagaren. Det bör ske genom att lättillämpade regler om åtgärder som hindrar preskriptionsinträde införs. Därigenom kan man begränsa den misstänktes möjligheter att försvåra eller hindra att brottet beivras. Man pekar särskilt på de svårigheter som föreligger, när den misstänktes transaktioner också omspänner rättshandlingar i andra länder eller när den misstänkte efter inledd skattekontroll - ofta i slutskedet av preskriptionstiden lämnar landet eller gör sig oanträffbar på annat sätt.

De synpunkter på en reformerad lagstiftning på preskriptionsrättens omrâde som har förts fram i det föregående har dikterats av de särskilda förhållanden som råder inom skattestraffrätten. Frågan om en översyn av preskriptionsreglerna av främst allmänna processuella hänsyn har emellertid varit föremål för behandling vid flera tillfällen tidigare.

Redan i samband med att ett nytt förfarande i brottmål infördes genom RB föreslog processlagberedningen att preskriptionsfristen skulle brytas då den misstänkte i laga ordning fick del av

Allmän motivering 133

åtalet eller, om åtalet hade föregåtts av laga förundersökning, då han vid denna fick underrättelse om den mot honom riktade misstanken (SOU 1944:9 och 10). Även strafflagberedningen föreslog i sitt slutbetänkande regler av liknande innehåll (SOU 1956:65).

De skäl som anfördes av beredningarna för ändrade regler om preskriptionshinder var främst föranledda av att förundersökningsinstitutet infördes genom RB. Eftersom brottmålsförfarandet inleddes genom förundersökningen ansågs det följdriktigt från processuell synpunkt att den fick preskriptionsavbrytande verkan om den ledde till åtal mot den misstänkte. Man framhöll också att den gällande ordningen kunde leda till stötande resultat till följd av de möjligheter den misstänkte hade att dra sig undan lagföringen.

På grund av den kritik som riktades mot beredningarnas förslag lades de aldrig till grund för någon lagstiftning. Kritikerna gjorde bl.a. gällande att de föreslagna preskriptionsreglerna inte var lika klara och enkla att använda som det system, där åtalspreskription hindrades genom delgivning av åtalet. Det ansågs vara förenat med svårigheter att i en senare domstolsförhandling konstatera när den misstänkte genom åtgärd för brottets beivrande hade fått del av brottsmisstanken. Därmed avsågs särskilt de fall, där tvångsmedel hade satts in mot honom. Även för dessa gällde nämligen att då han fått tidpunkten, del av brottsmisstanken var i avgörande preskriptionshänseende. Eftersom denna varierade vid olika tvångsmedel var systemet svårt att överskåda och tillämpa.

134 Allmän motivering

Den föreslagna preskriptionsordningen ansågs även komma att medföra att preskriptionstiderna förlängdes, något som utan tungt vägande straffrättsliga skäl inte borde genomföras. De i lagen anr givna fristerna var så väl tilltagna att anledning saknades till en sådan förlängning. statens straffanspråk var vid slutet av preskriptionstiden i allmänhet så uttunnat, att det inte fanns något allmänt intresse som talade för att det skulle få göras gällande, om inte åklagaren före fristens utgång fullföljt förundersökningen så långt att han var i stånd att väcka åtal.

Mot förslagen anmärktes vidare att preskriptionsavbrytande åtgärd inte borde få företas på så svaga grunder. Enligt då gällande rätt måste åklagaren väcka åtal mot den misstänkte för brottet för att förhindra att preskription ägde rum. Härför fordrades att det fanns sannolika skäl för att den misstänkte hade begått brottet. Eljest utsatte sig åklagaren för risken att rekonventionstalan kunde komma att föras mot honom. Underrättelse om brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § RB - vilket enligt förslagen bl.a. skulle gälla som villkor för - skulle därpreskriptionsavbrott åklagaren emot kunna delge om misstanken inte var helt grundlös.

Kritikerna ansåg att ytterligare en olägenhet var förbunden med förslagen. Underrättelsens preskriptionsavbrytande verkan var nämligen beroende av om den förundersökning, vid vilken den misstänkte fått del av brottsmisstanken, hade lett till åtal mot honom. Eftersom det låg i åklagarens hand att

Allmän motivering 135

bestämma när åtal skulle väckas, öppnades en möjlighet för denne att hålla tidpunkten för preskriptionsinträdet svävande efter den lagfästa preskriptionstidens utgång, genom att fördröja avslutandet av förundersökningen. Sådana fall torde inte bli alltför sällsynta, menade kritikerna, i vilka åklagaren på tämligen lösa grunder meddelade den misstänkte underrättelse om misstanken och sedan, fastän preskriptionstiden hade gått till ända, förhalade utredningen i förhoppningen att nya bevis skulle komma fram. Förutom att preskriptionstiderna blev förlängda i avsevärd mån skulle detta förfarande leda till rättsosäkerhet på området.

7.2 Överväganden och förslag

7.2.1 Allmänna synpunkter

Ett effektivt beskattningssystem är av väsentlig betydelse för att vårt samhälle skall kunna fun- .gera. Genom beskattningen tillförs det allmänna medel för sina utgifter och en aktiv samhällspolitik möjliggörs. Det är därför viktigt att var och en fullgör sina skatterättsliga förpliktelser på föreskrivet sätt.

Skattereglerna har utformats i syfte att ge en så långt möjligt rättvis och likformig fördelning av den samlade skattebördan. I den mån någon genom åtgärder undandrar sig sin andel av skatten

olika

innebär det en ökad belastning för andra. Underlåter samhället att ingripa mot dessa åtgärder ökar frestelsen hos de lojala skattebetalarna att själva kompensera sig på liknande sätt.

136 Allmän motivering

Det är en allmän erfarenhet att skattefusket har ökat kraftigt under senare år. statsmakterna har försökt att komma till rätta med missförhållandena genom en utökad kontroll och skärpt lagstiftning. Sålunda har skattemyndigheternas kontrollarbete reformerats bl.a. genom tillkomsten av en ny taxeringsorganisation och lagar om bevis- och betalningssäkring. Polisens och åklagarens resurser för att bekämpa ekonomisk brottslighet har förstärkts och effektiviserats. Det straffrättsliga sanktionssystemet har reviderats; skatte- och avgiftstillägg har införts och en straffskärpning har ägt rum genom tillkomsten av SkBL.

Det straffrättsliga sanktionssystemet är ett betydelsefullt medel för att bekämpa skattefusket. Det är därför viktigt att det fungerar tillfredsställande. Kan den skattskyldige genom olika former av processabotage försvåra eller omöjliggöra lagföring och straff förlorar systemet sin allmänpreventiva funktion.

Processhandlingar som syftar till att försvåra eller omöjliggöra lagföring och straff är inte ovanliga i skattebrottsprocessen. Regelsystemen i RB och BrB lämnar vissa möjligheter öppna för dylika förfaranden. Bestämmelserna har utformats främst för att användas vid lagföring av de traditionella brotten. När de skall tillämpas på skattebrotten med dess specifika straffrättsliga konstruktion, uppkommer vissa processuella egenheter som kan missbrukas av skattebrottslingen. Här kan pekas på det förhållandet att ett av de rättsfakta som skall ligga till grund för bedömningen i skattebrottmålet, t.ex. huruvida den

Allmän motivering 137

brottsliga handlingen har föranlett att skatt har undandragits det allmänna, normalt skall avgöras i en fristående förvaltningsprocess (jfr departementschefens uttalande i prop. 1971:10 s. 247: Eftersom skattebedrägeriet är ett effektbrott finns dock anledning att förvänta att den allmänna domstolen avvaktar lagakraftägande beslut i beskattningsfrågan innan ansvarsmålet avgörs).

De utredningar i form av revision eller andra skatterättsligaundersökningar som föregår eller löper jämsides med den straffrättsliga förundersökningen är också säregna för straffprocessen i sig. När polis- och åklagarmyndighet får hand om ärendet har i normalfallet annan förvaltningsmyndighet på grundval av sin egen utredning redan slagit fast att anledning föreligger till misstanke om skattebrott.

Ytterligare en omständighet som skiljer skattebrottsprocessen från förfarandet i traditionella brottmål är de långa utredningstider som normalt behövs för att väcka åtal i ett mål av större omfattning. Olika faktorer inverkar därvid. Ofta är de skatterättsliga frågorna i brottmålet mycket komplicerade. Stora beviskrav ställs dessutom på åklagaren. De resurser som står till skatteoch åklagarmyndigheternas förfogande för kontroll och processföring är begränsade. Den skattskyldiges möjligheter att försvåra utredningen är också betydande, särskilt om verksamheten omfattar internationella transaktioner. Genom att vägra medverka vid utredningarna eller faktiskt hålla sig undan myndigheterna kan stora fördröjningar uppstå i brottsprocessen och den kan t.o.m. helt omöjliggöras.

138 Allmän motivering

Till de angivna förhållandena skall vidare läggas den omständigheten att ett skattebrott inte sällan kommer till myndigheternas kännedom först en längre tid efter det att brottet har blivit begänget. Ett allmänt bedrägeribrott upptäcks däremot vanligtvis relativt snart genom det omedelbara intrång som den brottsliga handlingen utgör i den enskildes intressesfär. När det gäller skattebrott - mot staten - är saken bedrägeri annorlunda. Fordran på skatt uppkommer genom den skattskyldiges faktiska handlande. Fordringen bestäms på grundval av gäldenärens egna uppgifter och förutsätter dennes lojala medverkan. Han är vanligtvis också den ende som har en fullständig inblick i de förhållanden som grundar fordringsanspråket. Vägrar han att lämna upplysning om sina skatterättsliga förhållanden eller lämnar han osanna eller ofullständiga uppgifter, är det allmännas möjligheter att i tid upptäcka och in- - i utlandsfallen mycket begrängripa begränsade sade - av kontrollresurser på grund otillräckliga i den massärendeprocess som det här är fråga om.

Ett av de områden, där de traditionella regelsystemen i straff- och processrätten mindre väl passar vid lagföring av skattebrottet, är preskriptionsrättens. De specifika förhållanden som kännetecknar skattebrottet - för vilka har redonyss gjorts - medför inte sällan att brottsprocessen försvåras eller rent av inte kan genomföras. Det visar inte minst svaren på de rundfrågningar som utredningen har låtit företa. Gällande preskriptionssystem upplevs av tillfrågade myndigheter som alltför otympligt för att passa in i skatte-

i

Allmän motivering 139

Främst vänder man sig mot de brottsprocessen. svårtillämpade reglerna om preskriptionshinder som man menar vara alltför rigorösa för denna typ av process.

anser att den kritik som har riktats Utredningen mot gällande preskriptionssystems tillämpning på skattebrotten i hög grad är berättigad. Villkoren att personlig delgivning av stämningen i skattebrottmålet skall ha skett eller att den misstänkte faktiskt skall ha häktats för att åtalspreskription skall förhindras innebär sådana nackdelar för skattebrottsprocessen att de bör ändras. Skälen härför har i det föregående delvis redan berörts. Enligt utredningens uppfattning är det särskilt i utlandsfallen som nuvarande regler visar sig otillräckliga. Inleds en revision i slutet av preskriptionstiden inbjuder det brottsmisstänkta personer som har ägnat sig åt internationell verksamhet till att hålla sig undan utomlands till dess straffansvaret upphört. Vanligtvis har denna kategori av människor också ekonomiska att vistas utom riket den möjligheter tid som erfordras. De har ofta sådana internationella kontakter att en mer eller mindre långvarig vistelse utomlands inte upplevs särskilt negativt. Det ekonomiska utfallet av de brottsliga handlingarna har också i många fall säkrats utomlands.

Väl i utlandet undviker skattebrottslingen i regel all kontakt med svenska myndigheter. Väljer han att vistas i utomnordiskt land är möjligheterna att få honom efterlyst mycket små. Får myndigheterna reda på var han finns vägrar han att

l

i

SOU 198034 140 Allmän motivering

i

besvara förfrågningar angående sina ekonomiska

förehavanden. Han tar inte heller del av de revisionspromemorior som sänds över till honom. Är tiden knapp till dess åtalspreskription inträder framstår det många gånger som meningslöst att fortsätta undersökningarna därför att myndigheterna av erfarenhet vet att de blir resultatlösa.

I de fall där anmälan om brottsmisstanke ändå sker uppkommer nya svårigheter när det gäller att fullfölja brottmålet. Även om det finns en utförlig dokumentation över de skatterättsliga transaktioner som är föremål för utredning torde åklagaren i regel anse sig förhindrad att besluta om åtal utan att den misstänkte har hörts personligen. Innan beslut om åtal fattas skall vidare den misstänkte och hans försvarare i princip lämnas tillfälle att få ta del av förundersökningen för att yttra sig över den och vid behov få den kompletterad.

Väcks åtal och utfärdas stämning finns trots detta stora möjligheter att vänta ut preskriptionen eftersom stämningen skall delges personligen med den misstänkte. Av den tidigare framställningen har framgått att delgivning i skattebrottmål är mycket besvärlig att genomföra i utomnordiska länder i de fall, där den misstänkte saboterar verkställigheten. I några av de länder, som anlitas som tillflyktsort vid skattebrott medför brottets fiskala karaktär att de inhemska myndigheterna endast i begränsad omfattning - ibland inte alls ombesörjer delgivningen.

Allmän motivering 141 I l

Enkäten med åklagarmyndigheterna visar att det ofta förekommer att den misstänktes handlande hindrar lagföring av brottet. Med hjälp av de

processuella regelsystemen förhalas skatte- och

skattebrottsprocessen så att åtal för brottet inte kan delges i rätt tid.

Enligt utredningens mening är de berörda förhållandena inte acceptabla. Redan det stora antalet preskriberade brott är - med hänsyn till att de ofta rör - en förebetydande belopp allvarlig teelse och då inte minst därför ätt andra skattskyldiga påverkas i negativ riktning. Skattebrotten får numera stor publicitet i massmedia. Det kommer därför snabbt till allmänhetens kännedom om någon lyckats lura myndigheterna genom att hålla sig undan utomlands. Den allmänna skattemoralen kan därigenom allvarligt skadas.

Nu angivna omständigheter talar med styrka för att man för skattebrottens del bör införa andra preskriptionshindrande fakta än dem som gäller inom den allmänna brottsprocessen. Denna särreglering bör gälla inte bara brott enligt SkBL utan även därmed jämförbara gärningar inom andra delar av skatte- och avgiftsområdet.

Den kritik som har riktats mot preskriptionsbestämmelsernas tillämpning på skattebrotten har i huvudsak gällt de preskriptionshindrande åtgärderna. Preskriptionstiderna vid skattebrotten har av tillfrågade myndigheter i allmänhet funnits vara väl avvägda. Utredningen delar också i princip denna uppfattning. I fråga om vissa

142 Allmän motivering

brott mot författningar på skatte- och avgiftsområdet förekommer emellertid preskriptionsfrister som avviker från den minimitid som råder för skattebrotten i allmänhet. Hit hör de uppbördsbrott som regleras i 81 § UBL och 28 § SjSL samt vissa brott mot KupSL, JRL och FiRL.

Preskriptionstiderna för skattebrotten fick sin nuvarande utformning vid SkBL:s tillkomst. Därvid avsågs, att i så stor utsträckning som möjligt ha samma frister för alla typer av skattebrott utom de grövsta. Preskriptionstiden för de lindrigaste brotten skulle därför vara fem år, trots att en sådan regel utgjorde ett avsteg från de allmänna preskriptionsbestämmelserna i BrB. En koppling till tidsfristerna för eftertaxering och efterbeskattning blev härigenom också möjlig.

Utredningen delar uppfattningen, att det är angeläget att preskriptionsfristerna görs enhetliga för alla brott mot författningarna på skatte- och avgiftsområdet utom dem som tillhör kategorin ordningsförseelser. Preskriptionstiderna för de nu nämnda uppbördsbrotten i UBL och SjSL samt vissa brott mot KupSL och prisregleringslagarna på jordbrukets och fiskets områden som f.n. preskriberas efter två år bör därför utsträckas till fem år. Några straffrättsliga invändningar mot ett sådant förslag torde inte föreligga. Det kan knappast anses mindre allvarligt att skaffa kredit genom att låta bli att betala innehållen skatt än att göra sig skyldig till t.ex. skatteförseelse.

Allmän motivering 143

I fråga om uppbördsbrotten gäller dessutom att den nuvarande preskriptionsfristen på två år mindre väl passar in i den processordning, inom vilken ansvaret för betalning av innehållen skatt tas ut. Det allmännas anspråk i detta avseende preskriberas nämligen fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten skall ha erlagts enligt verkställd debitering. I utredningens betänkande Lag om preskription av skattefordringar m.m. (SOU 1978:87) föreslås att fristen skall räknas från utgången av det kalenderår, då fordringen påfördes gäldenären. Någon ändring i fråga om tidsfristens längd innehåller däremot inte förslaget. Bristen på överensstämmelse mellan preskriptionstiderna för att lagföra brottet och att kräva ut det civilrättsliga ansvaret medför även processuella olägenheter. Eftersom åklagaren är förhindrad att föra det allmännas talan i skadeståndsdelen sedan brottmålet har måste särskild person preskriberats, förordnas härför. Processekonomiska skäl talar sålunda också för att en samordning bör komma till stånd.

Mellan valuta- och skattebrotten finns ett nära samband. Det ena brottet begås ofta för att dölja det andra. Preskriptionstiderna för valutabrotten motsvarar dem som gäller för skattebrotten. Enligt utredningens mening bör man överväga att införa särskilda bestämmelser om preskriptionshinder även för valutabrotten. Det faller emellertid utanför utredningens direktiv att föreslå åtgärder i fråga om valutabrott.

144 Allmän motivering SOU 1930:4

De reformförslag som utredningen lägger fram i det följande avviker i några hänseenden från vad som är vedertaget inom straff- och processrätten. De speciella förhållanden som råder inom skattestraffrätten fordrar emellertid bestämmelser som ibland avviker från de principer som vanligen gäller för dessa lagstiftningsområden.

7.2.2 Riktlinjer för en reform

Utredningen har i det föregående kommit till den slutsatsen att preskriptionstiderna för vissa brott mot författningar på skatte- och avgiftsområdet bör förlängas samt att bestämmelserna om preskriptionshinder bör reformeras i fråga om skattebrotten.

Skälen för en förlängning av preskriptionstiderna vid vissa brott enligt UBL, SjSL, KupSL, JRL och FiRL har behandlats tidigare. Preskriptionstiden för dessa brott bör sättas till lägst fem år, vilket överensstämmer med fristen för de lindriga skattebrotten. Lagtekniskt bör regleringen ske genom att en bestämmelse om undantag från de allmänna reglerna i 35 kap. 1 § BrB tas in i specialförfattningen. Den metoden har tidigare använts i andra sammanhang, t.ex. 14 § skBL.

När det gäller att utforma reglerna om preskriptionshinder vid skattebrott gör sig olika hänsyn gällande. Å ena sidan ställs höga krav på rättssäkerheten eftersom det här är fråga om att reglera ett straffrättsligt ansvar. Å andra sidan krävs att systemet är så effektivt att det tillgodoser det allmännas krav på att ett begånget brott skall bli lagfört.

Allmän motivering 145

Kravet på rättssäkerhet innebär i första hand att preskriptionshindret bör knytas till sådana fakta som är entydiga och klara. Såväl den misstänkte som de myndigheter som har att beivra brottet skall med säkerhet kunna avgöra från vilken tidpunkt straffansvar inte längre kan utkrävas.Häri ligger att en händelse som inte kan fastställas till ett bestämt tillfälle inte bör komma i fråga som preskriptionshinder. Det är inte heller lämpligt att låta åklagaren ensidigt få disponera preskriptionshindrande fakta på så sätt att frågan om deras existens kan hållas svävande en längre tid.

.Mot rättssäkerhetsaspekten får ställas kravet på att det straffrättsliga sanktionssystemet skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Det kan inte komma i fråga att knyta den preskriptionshindrande effekten till sådan åtgärd som med lätthet kan fördröjas eller omöjliggöras genom den misstänktes handlande. Olika slag av processsabotage inom skatte- eller skattestraffrätten bör sålunda inte få påverka preskriptionsfrågan.

Handläggningen av åtal för skattebrott skiljer sig från andra brottsutredningar såtillvida att till grund för åtalet ligger, förutom förundersökningen, även en inom skatteförvaltningen gjord utredning och eventuellt också ett skatterättsligt avgörande. En lösning är därför att låta någon av dessa åtgärder utgöra preskriptionshindrande faktum. Vad som närmast torde komma i är att - efter bl.a. modell fråga västtysk låta någon åtgärd inom det skatterättsliga för-

146 Allmän motivering

farandet, t.ex. inledandet av ett administrativt sanktionsförfarande utgöra preskriptionshinder. Att i detta avseende knyta straffprocessen till en händelse skulle emellertid skatterättslig förutom att det strider mot gällande straffrätts- - osäkerhet hos den enskilde liga principer skapa i fråga om när brottet preskriberas. Med nuvarande långa handläggningstider av skattemål kan även en fördröjning av brottsutredningen befaras. Ingen av dessa följder är önskvärd.

Förundersökning av brott mot författning på skatte- och avgiftsområdet inleds i regel genom anmälan om brottsmisstanke från vederbörande skattemyndighets sida. Förekommer anledning att brott har förövats skall åklagaren inleda förundersökning. Vissa tvångsmedel, t.ex. husrannsakan och beslag, får då också användas. När förundersökningen har fortskridit så långt att någon skäli-

gen kan misstänkas för brottet skall han, då han

hörs, underrättas om misstanken. Säkerhetsåtgärder av mer ingripande karaktär får då även sättas in mot den misstänkte. Han får meddelas reseförbud, kvarstad- eller skingringsförbud får beslutas beträffande hans egendom etc. Är misstanken starkare - sannolika skäl att han beföreligger brottet - får han anhållas och häktas. gått

Var och en av de nu nämnda åtgärderna kan i och för sig vara lämplig som preskriptionshinder. Någon tvekan om när åtgärden har vidtagits kan inte uppkomma. Brottsanmälan registreras när den kommer in till åklagarens kansli. Tidpunkten för åklagarens beslut att väcka åtal skall dokumen-

Allmän motivering 147

teras i brottsakten. Delgivning av misstanke skall antecknas i förundersökningsprotokollet. Reseförbud, som meddelas av rätten eller åklagaren, skall delges den misstänkte. Beslut om kvarstad eller skingringsförbud meddelas av rätten efter förhandling. Även beslut om häktning, vilket meddelas av rätten, och anhållande, som beslutas av åklagaren, finns skriftligt dokumenterat. Över husrannsakan, kroppsvisitation och beslag skall föras protokoll.

Det finns emellertid enligt utredningens mening vissa straffrättsliga betänkligheter med ett förslag som knyter preskriptionshindrande verkan till åtgärd som inte kräver att skälig misstanke om brott har riktats mot någon. Brottsanmälningen eller åklagarens beslut att inleda förundersökning bör därför inte ha någon verkan i preskriptionshänseende.

Förhållandena är annorlunda i fråga om de straffprocessuella åtgärder, som får vidtas när någon är skäligen misstänkt för brottet. Brottsmâlsförfarandet har genom dessa åtgärder riktats mot en bestämd person. Från processuell får det - vilket synpunkt processlagberedningen redan på sin tid framhöll - anses som följdriktigt att preskription av åtalet hindras genom åtgärderna. Verkningarna av dessa kommer också genast till den misstänktes kännedom. Han blir varse att ett rättsligt förfarande har inletts mot honom på grundval av en särskilt angiven misstanke.

148 Allmän motivering

Mot en preskriptionsordning av nu angivet slag talar emellertid vissa omständigheter.

Den straffrättsliga grunden för preskriptionshinder är att den misstänkte får del av brottsmisstanken. Detta kommer till uttryck på olika sätt och vid skilda tillfällen beroende på vilka straffprocessuella åtgärder som har vidtagits. Systemet kan därför bli mindre överskådligt och enhetligt.

För att en åtgärd skall medföra preskriptionshinder fordras att åtal följer på förundersökningen. Det kan sålunda uppkomma fråga huruvida

en förundersökning, som lagts ned och efter nå-

gon tids vila åter tas upp, lett till åtalet. För att undvika tveksamhet i detta avseende fordras att de omständigheter som utgjort grund för brottsmisstanken är noggrant angivna. Så är inte alltid fallet när en åtgärd vidtas på förundersökningsstadiet. Även av denna anledning bör inte åtgärden i sig utgöra preskriptionshinder.

Utredningen har därför stannat för en lösning, enligt vilken endast en särskilt vidtagen preskriptionsåtgärd under förundersökningen, nämligen delgivning av underrättelse om brottsmisstanke, medför preskriptionshindrande verkan. Denna underrättelse skall avfattas skriftligt och innehålla uppgift om de omständigheter som grundar skälig misstanke om brottet.

Den nu förordade lösningen minskar möjligheterna för den misstänkte att uppnå preskription av brottet genom att förhala förundersökningen.

Allmän motivering 149

Även sabotagehandlingar i skatteprocessen för att uppnå åtalspreskription kommer att förlora sin verkan på grund av det lägre krav på sannolikhet som ställs upp för att preskriptionshindrande effekt skall anses föreligga.

Underrättelsen om skälig misstanke för brott bör ha preskriptionshindrande verkan enbart i de fall där åtal följer på förundersökningen. Avslutas den utan att beslut meddelas om att väcka åtal, inträder preskription även om ny förundersökning senare inleds. Ytterligare ett villkor bör vara att stämningsansökan innehåller en gärningsbeskrivning som huvudsakligen omfattar de omständigheter som legat till grund för beslutet om skälig misstanke om skattebrott.

Sammanfattningsvis föreslås sålunda att nya bestämmelser om preskriptionshinder införs vid brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna. De bör utformas på så sätt att delgivning av skriftlig underrättelse om skälig misstanke om brott medför att preskription förhindras. I underrättelsen bör noggrant anges de skäl på vilka beslutet grundas.

Underrättelse om brottsmisstanke bör delges den misstänkte i den ordning som gäller för delgivning av stämningen. Härigenom upprätthålls kravet på att den misstänkte personligen får kännedom om åtgärden. Förslaget ansluter sig således till den i preskriptionssammanhang härskande principen, att den misstänkte skall ha vetskap om när preskription inträder.

150 Allmän motivering

Har den misstänkte avvikit eller håller han sig på annat sätt undan då underrättelsen skall delges bör, till undvikande av stötande resultat, möjligheter finnas att hindra eller åtminstone fördröja preskription.

svårigheterna att delge den misstänkte då han håller sig undan, skulle kunna lösas med bestämmelser om fiktiv delgivning ett visst antal dagar efter det att handlingarna har avsänts med ordinarie postgång till den misstänktes senast kända adress. En annan utväg vore att tillämpa bestämmelserna om delgivning med annan än den sökte eller om kungörelsedelgivning på delgivning av underrättelse om brottsmisstanke.

Utredningen har emellertid stannat inför ett alternativ som ligger mer i linje med de rättstraditioner som finns inom den svenska preskriptionsrätten. För att inte i alltför hög grad avvika från de principer som f.n. gäller på detta område föreslår utredningen att undanhållande från den misstänktes sida möts med regler om förlängning av den ordinarie preskriptionstiden under domstolens överinseende. Förlängningsfristen bör anpassas till åklagarens behov av ytterligare tid för delgivning med den misstänkte men bör inte få överstiga en viss yttersta tid.

På talan av åklagare bör sålunda domstol få besluta om förlängning av preskriptionstiden under så lång tid som behövs för delgivning av underrättelsen. En förutsättning för beslutets giltig-

Allmän 151 motivering

het bör vara att det har fattats under preskriptionstiden. Det ligger i förlängningsinstitutets natur att så måste ske. Har preskription inträtt bör inte ett förlängningsbeslut i efterhand kunna återuppväcka möjligheten att döma till påföljd.

Förslaget innebär ett avsteg från den i preskriptionssammanhang härskande principen att den misstänkte skall ha vetskap om när preskription inträder. Detta avsteg bör emellertid kunna godtas i de typiska sabotagefall som träffas av bestämmelsen under förutsättning att tillräckliga rättssäkerhetsgarantier fogas in i systemet. Beslut om förlängning bör därför få fattas endast om det kan slås fast dels att personen i fråga är skäligen misstänkt för skattebrott och dels att denne inte har kunnat delges underrättelse om brottsmisstanke personligen på grund av att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Utredningen föreslår sålunda att ett nytt rätts- - - införs. institut preskriptionstidsförlängning Förlängningen bör, som nämnts, anpassas till åklagarens behov av tid för delgivning av underrättelsen om brottsmisstanke. För att inte evig preskriptionstid skall inträda bör en yttersta sättas för förlängningen, förslagsvis fem gräns år.

Domstolen i brottmålet bör få besluta om förlängning.

152 Allmän motivering

Det ligger i sakens natur att en snabb och enkel process bör eftersträvas när det gäller handläggningen av fråga om preskriptionstidsförlängning. Denna bör inte kunna uppehållas genom fördröjande åtgärder från den misstänktes eller hans försvarares sida. Å andra sidan kräver hänsynen till den misstänktes berättigade intressen att han har möjlighet att föra fram sina åsikter till domstolen, även om han av förklarliga skäl inte avser att infinna sig personligen i domstolen.

Mot bakgrund av nu nämnda synpunkter har förfarandet vid prövning av fråga om förlängning av preskriptionstid utformats som en skriftlig process av mer summarisk karaktär vid vilken den misstänkte ges tillfälle att bemöta åklagarens framställning. Det har lagts i domstolens skön att bestämma om den misstänkte och hans försvarare bör ges denna möjlighet i det särskilda fallet. Hänsyn får därvid tas till den tid som står till förfogande för handläggning innan preskription inträder. Är preskriptionsinträdet omedelbart förestående bör domstolen, om utredningen ändock ger underlag för bedömning av frågan om preskriptionstidsförlängning, få besluta härom utan att ha låtit den misstänkte yttra sig. I normalfallet bör dock den misstänkte få så lång tid till sitt förfogande som fordras för att han skall kunna bemöta åklagarens framställning. Sådana omständigheter som att den misstänkte befinner utomlands, att försvarare

sig

har utsetts för honom etc. får därvid vägas in i bilden.

Allmän 153 motivering

Meddelande till den misstänkte att han bereds tillfälle att yttra sig i förlängningsfrågan bör översändas till honom mot delgivlämpligen s.k. vitt kort. Något formellt ningskvitto, krav att delgivning skall ha skett innan på ärendet bör givetvis inte föreligga. avgörs

har inte velat föreslå att förläng- Utredningen - som får användas när delgivning ningsinstitutet kunnat ske - skulle av brottsmisstanke inte har få även när delgivning av åtal för tillgripas brottet Eftersom denna delgivning misslyckats. i normalfallet domstolen har det inte ligger på ansetts lämpligt att denna också skulle avgöra när är ogenomförbar. Institutet delgivningen föreslås sålunda gälla endast vid underrättelse om brottsmisstanke.

Bestämmelserna om preskriptionshinder vid brott mot skatte- och bör tas avgiftsförfattningarna in i SkBL. I UBL, KupSL, JRL och FiRL bör SjSL, ske till bestämmelserna i SkBL. hänvisning

7.2.3 Behovet av följdändringar i vissa skatte- och avgiftsförfattningar

att skall inträda Förslaget preskriptionshinder vid av skriftlig brottsmisstanke får delgivning följdverkningar på det skatteprocessuella planet. De förlängda tidsfrister för eftertaxering, efterbeskattning och motsvarande åtgärder på socialförsäkringsavgifternas område, som alltsedan år 1972 står det allmänna till buds då åtal för skattebrott väcks efter den ordinarie

154 Allmän motivering

eftertaxeringsfristens utgång, kommer nämligen härigenom att utsträckas i viss mån, t.ex. i de fall där brottsmisstanke kan delges men förundersökningen försenas eller omöjliggörs på grund av att den misstänkte har avvikit utomlands. Frågan är om denna fristförlängning kan godtas eller om den bör förhindras genom mer eller mindre djupgående lagändringar av rent skatteprocessuell natur. Skall skatteprocessen i fråga om mer kvalificerade skatteundandraganden alltjämt vara bunden till skattebrottsprocessen eller bör den frigöras från detta samband? Svaret är inte utan vidare givet. Det är såsom utredningen ser det beroende av om man inom en snar framtid kan vänta sig mer övergripande reformer av processlagstiftningen inom skatte- och avgiftsområdet eller inte.

Utredningen har tidigare vid upprepade tillfällen efterlyst en allmän översyn av talerätten och andra processuella frågor. Bl.a. har påpekats att statens säkerhetsintressen vid kontroll, uppbörd och indrivning av skatter, tullar och avgifter inte kan tas tillvara på ett tillräckligt effektivt sätt på grund av brister i den nuvarande processlagstiftningen. Senast skedde detta i delbetänkandet om fordringspreskription (SOU 1978:87 s. 129) men kritik av liknande slag har utredningen dessutom fört fram i remissyttranden under det lagstiftningsarbete, som föregick de nyligen genomförda reformerna i om fråga taxeringsorganisationen i första instans.

Allmän motivering 155

kritiken har för sig, visar de rådande Att fog förhållandena och då särskilt på inkomstbeskatti första instans ningens område. Taxeringsarbetet med allt större svårigheter som bl.a. brottas att länsrätterna utsätts för en ökande medför Denna försenar i sin tur domarbetsbelastning. till men för såväl myndigheter stolsavgörandena Dessa är särskilt allsom enskilda. olägenheter i de fall, där misstanke om skattebrott varliga som förflyter från det föreligger. Den tidrymd och fram till dess att brottsmisstanke uppstår och straffdomstolarna kan träffa sina skatteär avsevärd. Till en del kan dessa avgöranden förtursregler avseende brister avhjälpas genom där bröttsmisstanke föreligger men skattemål talar för att de rådande missförhållanmycket dena även beror på otidsenliga processbestämmelmening är det därför ser. Enligt utredningens att man söker få ett samlat grepp om angeläget reformbehoven på det skatteprocessuella området.

som de nya reglerna om åtals- De följdverkningar får på skatte- och avgiftsprocessen preskription smärre inom ramen för kan mötas genom jämkningar även om bättre lösningar sannogällande ordning skulle kunna åstadkommas vid en mer genomlikt av reformbehoven på området gripande översyn en sådan översyn, som med i fråga. I avvaktan på måste komma men då bli förhålall sannolikhet anser utredningen att det landevis tidskrävande, att fram förslag till punktär nödvändigt lägga reformer på området.

156 Allmän motivering

Innan utredningen tar upp de rent skatteprocessuella reformbehoven i förevarande sammanhang, lämnas en kortfattad redogörelse för gällande rätt. Eftersom de föreslagna åtalsreglerna påverkar endast tidsfristerna för eftertaxering/ efterbeskattning läggs tyngdpunkten på de föreskrifter som reglerar dessa frister.

Det nuvarande beskattningsförfarandet förutsätter en aktiv medverkan av de enskilda medborgarna. Dessa har att lämna skriftliga uppgifter om sina ekonomiska förhållanden och myndigheterna fastställer därefter beskattningsunderlag och skatt med ledning av uppgifterna. Denna s.k. allmänna deklarationsplikt infördes på ett mer definitivt sätt i vårt land genom 1902 års om införordning komstskatt. Institutet eftertaxering kom till vid samma tillfälle. Förebilder för lagstiftningen hämtades från tysk skatterätt. Bestämmelser av motsvarande innehåll har senare införts på den indirekta beskattningens och socialförsäkringsavgifternas områden.

- den Eftertaxering efterbeskattning på indirekta område - är rättsmedel i beskattningens inget traditionellt juridisk mening. Det är i stället fråga om en möjlighet för det allmänna att, om vissa materiella och processuella förutsättningar föreligger, göra ett tillägg till det beslut, som har fattats i anslutning till den ifrågavarande beskattningsperioden. Någon fullständig omprövning av ett tidigare beslut kan i princip inte ske i denna ordning. En sådan omprövning kan komma till stånd endast genom ordinarie be-

Allmän motivering 157

eller form av extraordinära besvär svär någon från statens eller den enskildes sida.

skall få För att eftertaxering/efterbeskattning ske krävs i materiellt hänseende att den enskilde har lämnat oriktigt meddelande till myndigheterna eller helt underlåtit att fullgöra föreskriven uppgiftsskyldighet samt att myndigheterna härav har påfört honom för låg skatt på grund Det skall således föreligga ett resp. avgift. orsakssammanhang mellan det oriktiga/underlåtna meddelandet och den för låga debiteringen. Objektivt fordras dessutom att den tillkommande debiinte avser ett ringa belopp. För merteringen värdeskattens och de s.k. punktskatternas del får dock efterbeskattning inte heller äga rum om det med till omständigheterna framhänsyn står som oskäligt att så sker. Här uppenbart således ett subjektivt villkor som föreligger saknas den direkta beskattningens och socialpå försäkringsavgifternas område.

I avseende föreskrivs bl.a. att processuellt om eftertaxering/efterbeskattning skall fråga väckas inom viss tid efter och/eller avgöras ordinarie utgång. Fråden beskattningsperiodens gan får beträffande flertalet medelsslag prövas av samma som har att fastställa skatmyndighet ten eller i ordinarie ordning. Ett unavgiften eftertaxering till inkomstskatt och dantag utgör Beslutet skall då alltid fatförmögenhetsskatt. tas av allmän förvaltningsdomstol i första instans. Av det skälet finns i TL två tidsfrister för nämligen en för frågans väckeftertaxering,

158 Allmän motivering sou 1980:4

ande och en för domstolens avgörande i sak. Såtillvida föreligger en viss parallellitet med straffprocessens regelsystem med den skillnaden att den s.k. domsfristen är betydligt kortare än de absoluta preskriptionstiderna i 35 kap. 6 § BrB.

Bestämmelserna om eftertaxering till inkomstskatt och förmögenhetsskatt finns samlade i 114-116 §§ TL. De har under årens lopp genomgått jämkningar vid flera tillfällen men är i sina huvuddrag alltjämt av samma innehåll som i 1902 års förordning om inkomstskatt.

De olika fristerna för framställning och beslut om eftertaxering har sin i 115 plats § andra fjärde stycket och 116 § första stycket TL.

Den normala tidsfristen för framställning om eftertaxering är enligt 115 § andra stycket TL fem år från utgången av det taxeringsår, som framställningen avser. Inom denna tid måste framställningen ha kommit in till den domstol, som har att Pröva frågan om eftertaxering i första instans. Domstolen har därefter ytterligare ett år på sig att avgöra saken. Denna senare föreskrift - som har sin plats i 116 § TL - infördes år 1978. Innan dess gällde i princip samma tidsfrist för väckande av talan och beslut om eftertaxering.

Andra tidsfrister för väckande av talan om efter- - eller kortare än fem år taxering längre efter utgången av - finns i om tre taxeringsåret fråga särskilda fall.

Allmän motivering 159

Två av fallen saknar intresse i sammanhanget. Det ena avser en kortare tid för eftertaxering av vissa dödsbon och det andra en särskild fristför eftertaxering av skattskyldiga som beräkning har lämnat oriktig uppgift i taxeringsmål.

Det gäller förlängd tid tredje undantagsfallet för framställning om eftertaxering för samma

som berörs av åtal för skattebrott.

takeringsår,

Bestämmelserna - som tillkom i samband med 1971

års om skattebrott och skattetilllagstiftning m.m. samt senast ändrades år 1978 lägg - finns i och fjärde (SFS 1978:196) tredje styckena av 115 § och har följande lydelse.

Har skattskyldig åtalats för skattebrott som avser hans taxering, får ansökan om eftertaxering för det år som brottet avser upptill prövning även efter utgången av tagas den i andra stycket angivna tiden. Detsamma gäller, om eftertaxering medför att den enligt 12 § skattebrottslagen skattskyldige (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Ansökan skall i fall som har sagts nu ha kommit in före utgången av kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit skall ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit in inom sex månader från dödsfallet. Eftertaxering, som har åsatts efter åtal mot den skattskylskall undanröjas av skatterätten, om dige, åtalet ej bifalls till någon del. Detta gäller dock ej, om åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrottslagen.

stycket skall tillämpas också i fall Tredje då den som har företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiske personens taxering eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skattebrottslagen.

160 Allmän motivering

Tidsfristen enligt 115 § tredje stycket utlöses så snart som den skattskyldige har åtalats för brottet, dvs. då åklagarens stämningsansökan har kommit in till den allmänna domstolen eller då åklagaren har delgett den misstänkte s.k. direkt- I det förra fallet - som för skattestämning. brottens del är så som allenarådande gott räcker det således att åtal har väckts. Huruvida den tilltalade har fått vetskap om det eller inte saknar betydelse.

Det förhållandet att den skattkyldige själv har anmält saken till - en s.k. frimyndigheterna rättelse - hindrar inte men villig eftertaxering däremot att han döms till straffansvar. Det framgår av författningstexten, som för det fallet knyter an till bestämmelsen i 12 § skBL om ansvarsfrihet vid frivillig rättelse. I föreliggande lagrum har dessutom tillfogats en specialregel av innebörd att framställning om eftertaxering efter femårsfristens utgång får göras även om åtal inte kan väckas därför att frivillig rättelse har ägt rum.

Framställning om eftertaxering i åtalsärenden behöver inte göras i direkt eller nära anknytning till den tidpunkt då åtalet väcks. Det är tillräckligt att framställningen kommer in till förvaltningsdomstolen före utgången av det kalenderår som följer efter det år då åtal ägde rum eller - i förekommande fall - rätfrivillig telse skedde. Har den skattskyldige avlidit är tiden dock endast sex månader från dagen för dödsfallet.

Allmän motivering 151

Åklagarens ställningstagande i åtalsärendet har i flertalet fall bara preliminär betydelse för frågan om eftertaxering. Den allmänna domstolens syn på åtalet avgör nämligen i regel huruvida ett beslut om eftertaxering, som har meddelats före domen i brottmålet, skall stå fast eller inte. Huvudprincipen är att beslut om eftertaxering skall undanröjas om den allmänna domstolen ogillar åtalet i dess helhet och detta oavsett om domen i eftertaxeringsmålet har vunnit laga kraft. Huruvida åtalet ogillas på objektiv eller subjektiv grund saknar betydelse. Principen gäller dock inte om den tilltalade frikänns på grund av frivillig rättelse enligt 12 § SkBL. Eftertaxeringen står då fast. Detsamma är fallet - vilket av vad som framgår tidigare sagts om åtal överhuvud inte kommer till stånd därför att åklagaren finner att frivillig rättelse har skett.

Enligt 115 § fjärde stycket TL gäller de förlängda tidsfristerna vid åtal för skattebrott även för framställning om eftertaxering som riktas mot juridisk person. En förutsättning är att den som har företrätt den juridiska personen har åtalats för skattebrott som avser den juridiska personens taxering.

S.k. legalt ställföreträdarskap behöver inte föreligga. Det är tillräckligt att den fysiska personen har varit behörig att företräda den juridiska personen i taxeringsärendet eller taxeringsmålet på grund av fullmakt eller liknande. Författningstexten är utformad på så sätt att

162 Allmän motivering

varje form av medverkan till skattebrott inbegrips. Åtalet kan således gälla gärningsmannaskap, anstiftan eller medhjälp.

I sistnämnda avseende finns det ingen motsvarighet i fråga om eftertaxering som träffar fysisk person. Har åklagaren av någon anledning underlåtit att åtala en skattskyldig fysisk person men däremot väckt åtal mot tredje man för medtill skattebrott - en situation som inte hjälp är ovanlig beträffande skatterättsligt svårbedömda fall där den skattskyldige har biträtts av - är bestämmelserna i 115 sakkunnig § tredje stycket TL nämligen inte tillämpliga.

Av det sagda framgår att framställningen om eftertaxering enligt 115 § tredje och fjärde styckena TL inte behöver överensstämma med den gärningsbeskrivning som omfattas av åtalet. Inget hindrar att beskattningsmyndigheten i sin framställning tar andra - eller upp belopp högre lägre och/eller andra grunder än vad åklagaren har gjort i sin stämningsansökan. Det enda som krävs för att eftertaxeringen skall stå fast är att ett åtal för skattebrott avseende samma taxeringsår, bifalls av den allmänna domstolen till någon del.

Det har tidigare påpekats att bestämmelserna om eftertaxering i TL har tjänat som förebilder vid utformningen av motsvarande institut inom skatte- och avgiftsområdet i övrigt. Föreskrifter härom finns i fråga om mervärdeskatten i 38-41 §§ ML, för punktskatternas del i 20-21 §§ FFL samt beträffande de socialpolitiska arbetsgivaravgifterna i 14 § AvgL.

Allmän motivering 163

Även vissa andra skatte- och avgiftsförfattningar har liknande regelsystem. Dessa påverkas dock inte av förslaget att delgivning av brottsmisstanke skall ha preskriptionsbrytande verkan och kan därför lämnas därhän i förevarande sammanhang.

De förlängda tidsfristerna i samband med åtal för skattebrott regleras i fråga om mervärdeskatt, punktskatterna samt socialförsäkringsavgifterna i 40 § andra och tredje styckena ML, 21 § andra och tredje styckena FFL resp. 14 § femte och sjätte styckena AvgL. Bestämmelserna är av samma innehåll som de i 115 § tredje och fjärde styckena TL.

Såsom tidigare har framhållits är de förlängda tidsfristerna för eftertaxering och därmed liknande åtgärder beroende av den frist som i det särskilda fallet står till den allmänna åklagarens förfogande att väcka åtal för brottet och få stämningen delgiven. Denna frist är för $lertalet brott enligt SkBL fem år. Domstolen får därefter utdöma påföljd för dessa brott inom 15 år från den tidpunkt då brottet begicks. Denna s.k. absoluta preskriptionstid löper således i dessa fall under ytterligare tio år efter det att åtalsfristen har gått till ända. För brottet grovt skattebedrägeri, som har ett straffmaximum av sex års fängelse, är åtalsfristen tio år och domsfristen 30 år. Här rör det sig alltså om en mellanliggande tidrymd av hela 20 år.

164 Allmän motivering

Tidsfristerna för framställning och beslut om eftertaxering enligt 115-116 §§ TL kan beskrivas med följande exempel.

A. lämnar oriktigt meddelande i sin självdeklaration för taxeringsåret 1979. Förfarandet medför att han debiteras för låg inkomstskatt, vilken debitering fastställs då skattelängden för vederbörande distrikt undertecknas. Det antas i exemplet ske den 4 december 1979.

Den normala femårsfristen för framställning om eftertaxering löper ut den 31 december 1984. Länsrätten måste i ett sådant fall avgöra frågan om eftertaxering före utgången av år 1985.

Om A. genom sitt förfarande kan misstänkas för grovt skattebedrägeri - därmed avses främst uppsåtliga skatteundandraganden som rör mycket betydande - blir situationen en annan. skattebelopp Brottet anses då förövat samma dag som den för låga debiteringen fastställs genom lokal skattemyndighets beslut, vilket i det aktuella fallet innebär den 4 december 1979. Åtalsfristen löper ut den 4 december 1989. väcker åklagaren åtal för brottet under år 1989, äger taxeringsintendenten göra framställning om eftertaxering hos vederbörande länsrätt fram till och med den 31 december 1990. Länsrätten har därefter att avgöra eftertaxeringsmålet före utgången av år 1991.

Utredningens förslag till nya bestämmelser om åtalspreskription innebär följande.

Allmän motivering 155

Kan åklagaren delge A. skriftlig brottsmisstanke före av tioom grovt skattebedrägeri utgången årsfristen eller senast den 4 december 1989 kl. 24.00, har han därefter möjlighet att låta åtala honom för samma brott ända fram till dess att den absoluta har gått till preskriptionstiden ända, dvs. den 4 december år 2009. Under denna tidrymd kan taxeringsintendenten göra framställning om eftertaxering inom det kalenderår som följer efter det då åklagaren gav in sin stämningsansökan till brottmålsdomstolen.

För samtliga fall gäller att om brottmålsdomstolen åtalet i dess helhet så skall ogillar förvaltningsdomstols dom i eftertaxeringsmålet och detta oavsett hur lång tid som undanröjas har förflutit sedan domen vann laga kraft.

Såsom inledningsvis har framhållits innebär de föreslagna bestämmelserna om åtalspreskription att frågor om eftertaxering/efterbeskattning kan komma att hållas öppna under betydligt längre tid än vad som f.n. är möjligt. I extrema fall handlar det om en tidsförlängning av uppemot 20 år. Även om sådana situationer av utredskäl med all sannolikhet kommer ningstekniska att bli mycket sällsynta, anser utredningen att de inte kan godtas. De bör redan i förevarande sammanhang mötas med författningsändringar av vilka - i avskatteprocessuell natur, ändringar vaktan på en mer allmän översyn av skatte- och - dock bör till det avgiftsprocessen begränsas absolut nödvändiga.

166 Allmän motivering

Att en anpassning till de nya reglerna om åtalspreskription inte kan ske genom smärre jämkningar av gällande bestämmelser om förlängda tidsfrister för eftertaxering i samband med åtal för skattebrott, ligger enligt utredningens mening i öppen dager. En ändring av den innebörden att eftertaxering skulle få förekomma även efter den normala femårsfristens utgång så snart som straffprocessuell har inletts - alterförundersökning nativt skriftlig brottsmisstanke delgetts den misstänkte - till utgör ingen ändring det bättre. Frågan om eftertaxeringen skall stå fast kommer då likväl att kunna hållas svävande under avsevärd tid eftersom svaret är beroende av utgången i straffprocessen. Den processen kan till skillnad från skatteprocessen inte slutföras utan delgivning med den tilltalade personligen och dennes fysiska närvaro i rätten. Den uppkomna situationen måste därför lösas på annat sätt. Härför talar enligt utredningens inte bara de bemening rörda olägenheterna med öppna eftertaxeringsbeslut utan även andra rent principiella skäl.

Utredningen anser att tidsfristerna för eftertaxering av mer kvalificerade skatteundandraganden - en som reglering tillkom år 1971 främst därför att åtalsfristen för grovt skattebrott ökades från fem till tio år - måste ges en annan och från skatteprocessuella synpunkter mer ändamålsenlig lösning. Det kan inte vara rimligt att såsom f.n. är fallet frågan om eftertaxering efter femårsfristens utgång i första hand skall vara beroende av en enskild tjänstemans beslut att åtala eller inte. Det får också anses anmärk-

Allmän motivering 167

att allmän domstols bedömning av rent ningsvärt - t.ex. huruvida objektiva brottsförutsättningar en intäkt är skattepliktig eller om ett avdragskan - skall kunna medföra undanyrkande godtas av en dom om eftertaxering, som dessförröjande innan har meddelats av förvaltningsdomstol och kanske även fastställts av regeringsrätten.

Redan de nu nämnda förhållandena talar enligt utredningens mening starkt för att eftertaxeringens till skattebrottsprocessen måste koppling bort. Denna koppling strider f.Ö. mot en av i 1971 års sanktionsreform på grundprinciperna skatte- och avgiftsområdet. Det centrala brottet - - har nämligen utformats i SkBL skattebedrägeri som ett effektbrott. Brottet är på grund härav fullbordat först när den skattskyldiges förfarande har medfört att han har påförts för låg skatt eller i förekommande fall tillgodoförts en för hög återbetalning av tidigare erlagd Skatt. Därmed markeras i gärningsbeskrivningen den i och för sig självklara grundsatsen att skatteprocessen skall styra skattebrottsprocessen. Denna princip har också undergrundläggande strukits av föredragande departementschef (jfr 1971:10 s. 247-48) och även kommit till prop. i domstolens avgöranden. I regel uttryck högsta bör alltså den allmänna domstolen avvakta lagakraftägande dom eller beslut i beskattningsfråinnan skattebrottmålet avgörs. Undantag torgan de kunna endast för fall där utgången i göras skattemålet på förhand är självklar.

168 Allmän motivering

De redovisade förhållandena pekar på en lösning som ger skatteprocessen en helt självständig ställning till skattebrottsprocessen. Därmed har inte sagts att villkoren för eftertaxering och för straffansvar - vilka f.n. har åtskilliga - behöver fullt ut gemensamma drag särskiljas vare sig i materiella eller i processuella avseenden. Att exempelvis den tioåriga åtalsfristen i fråga om grovt skattebedrägeri även för framtiden i princip bör ange den yttersta tidsramen för framställning om eftertaxering är såsom utredningen ser det fullt klart. Den nuvarande femårstiden härrör från 1902 års förordning om inkomstskatt. Förordningen föregicks av ett relativt omfattande utredningsarbete. Under detta diskuterades även en treårig eftertaxeringstid. Skälen till att tiden slutligen bestämdes till fem år redovisades inte närmare. Det bör dock tillfogas att den dåvarande tyska skattelagstiftningen - som uppenbarligen spelade en inte obetydlig roll vid förordningens tillkomst - innehöll en femårig eftertaxeringsfrist.

I lagstiftningssammanhang diskuterades därefter inte eftertaxeringstiden under en lång följd av år. Den togs emellertid upp av 1950 års skattelagssakkunniga, som i betänkandet Effektivare taxering (SOU 1954:24) föreslog att tiden skulle förlängas till tio år. Förslaget mötte stark remisskritik. Bl.a. påpekades att deklarationsmaterialet dåvarande föreskrifter - vilka alltenligt - skulle bevaras endast under en tid jämt gäller av sex år och att den längre tid som en tioårig eftertaxeringsfrist borde medföra skulle kräva

Allmän motivering 169

alltför stora arkivutrymmen hos myndigheterna. Det skälet mot en förlängning synes egentliga att femårstiden ansågs innebära dock ha varit mellan det allmännas inen riktigare avvägning krav att inom rimtressen och de skattskyldigas få definitivt besked om sin skattebelastlig tid för ett visst år. Denna senare uppfattning ning av föredragande departementschef (prop. delades s. 163) och godtogs av riksdagen. 1955:160

i samband med 1971 Att femårsfristen genombröts sanktionsreform på skatte- och avgiftsomrâårs det av den anledningen att preskriptionstiden då förlängdes från fem för grovt skattebrott berörts i det föregående. Alla till tio år har att det var nödvändigt med remissinstanser ansåg men från några håll ifrågasatdenna lagändring tes det lämpliga i att knyta eftertaxeringen

till brottsprocessen.

År 1978 skedde en tidsförlängning. ytterligare enligt TL. Änd- Den avsåg enbart eftertaxering innebar att den allmänna förvaltningsringen - att eftertaxering i domstolen som har pröva instans - fick ett år på sig första ytterligare målet efter det år då framställningen att avgöra ha kommit in till domstolen. Med senast skulle anledning av ändringen framhöll föredragande att starka skäl talade för att departementschef inte borde kunna ändras sedan lång en taxering tid förflutit efter utgången av taxeringsåret det därför inte kunde bli tal om någon och att av gällande bestämmelser mer betydande ändring 1977/782136 s. 175). (prop.

170 Allmän motivering

Den restriktiva hållningen till längre eftertaxeringsfrister än fem år kan verka svårförklarlig. Eftertaxering får ju tillgripas endast mot den som inte följt spelets regler. Osanna eller ofullständiga uppgifter kan visserligen ha sin grund i missuppfattning om en viss bestämmelse eller slarv men ofta - särskilt då det handlar om mer - är det en att betydande belopp nog vilja undgå skatt som ligger bakom även om detta kan vara svårt att bevisa. I och för sig borde därför en tioårsfrist - som t.ex. gäller för flertalet civila - inte möta fordringar några betänkligheter.

Enligt utredningens mening torde den restriktiva hållningen kunna förklaras av att eftertaxeringen alltmer har kommit att uppfattas och användas som ett slags besvärsinstitut. Det förhållandet att de materiella förutsättningarna för eftertaxering undan för undan har vidgats stöder f.ö. detta antagande. Den besvärsfrist som står till det allmännas förfogande är helt enkelt för snäv. Det lämpliga i denna utveckling kan med skäl ifrågasättas.

Utredningen anser för sin del att det hade varit bättre om tidsfristerna för omprövning och ordinarie besvär hade förlängts på ett radikalt sätt i stället för att de materiella förutsättningarna för eftertaxering hade successivt. vidgats Det sagda gäller inte endast de direkta skatterna utan även socialförsäkringsavgifterna. På den indirekta beskattningens område föreligger däremot redan en sådan ordning. En reform av nu an-

Allmän 171 motivering

skulle göra det möjligt att begränsa tytt slag användning till säreftertaxeringsinstitutets skilt kvalificerade fall. Därigenom skulle efterför samtliga fall kunna bestämtaxeringsfristen mas till tio år.

av slag har på senare tid Processregler antytt i flera länder. I Förantagits västeuropeiska Tyskland t.ex. kan på såväl mynbundsrepubliken som den enskildes initiativ ett tidigheternas fastställelsebeslut bli föremål för omdigare under i princip fyra år efter beskattprövning utgång. För tullar och konsumningsperiodens tionsskatter är tiden dock begränsad till ett år. Vidare finns regler som medger preskripbl.a. under pågående skatteutredtionsuppehåll Eftertaxeringsinstitutet har mönstrats ut. ning. Efter det att de ordinarie fristerna för omprövning har gått till ända, har beskattningsmyndigheten dock att ta upp ett ärende till möjlighet om den finner utrett att den förnyad behandling eller företrädare för honom uppskattskyldige såtligen har undandragit skatt. Prövningen görs av Att allmän domstol senare ogilmyndigheten. lar ett åtal för uppsåtligt skatteundandragande - - saknar i samma sak s.k. Steuerhinterziehung betydelse för själva beskattningsfrågan.

De redovisade förhållandena ger enligt utredvid handen att en generell förningens mening av fristen för eftertaxering och därlängning emot svarande från fem till tio år kräåtgärder ver delvis ändringar av andra begenomgripande stämmelser inom skatte- och avgiftsprocessen.

172 Allmän motivering sou 1930:4

Frågan om sådan förlängning bör prövas i annat sammanhang. Utredningen föreslår därför att den nuvarande femårstiden skall behållas för normalfallen. En tidsfrist förlängd enligt utredningens tio år - får liksom hittills förslag begränsas till att avse mer kvalificerade fall, som dock inte bör vara beroende av utgången i en skattebrottsprocess.

Ett grundläggande villkor för framställning om eftertaxering/efterbeskattning efter femårsfristens utgång bör enligt utredningens mening vara att framställningen avser ett mer betydande skatte- eller avgiftsbelopp. Att använda en beloppsgräns som kvalifikationsfaktor ligger nämligen i linje med den nuvarande ordningen som överhuvudtaget inte medger eftertaxering/efterbeskattning av ringa belopp.

Det ligger nära till hands att i författningstexten beskriva den beloppsgräns, som skall anses kvalificerande för en tioårig eftertaxeringsfrist, med uttrycket mycket betydande belopp. Det uttrycket ingår i gärningsbeskrivningen av grovt skattebedrägeri enligt 4 § SkBL. Ett brott bedöms emellertid som grovt även om det eljest varit av synnerligen farlig art. Med andra ord kan grovt skattebedrägeri föreligga fastän beloppet inte är mycket betydande. Uttrycket synnerligen farlig art innebär å andra sidan värderingar av såväl objektiv som subjektiv natur. Det är relativt obestämt och därför mindre lämpligt i skatteprocessuella sammanhang.

Allmän motivering 173

utredningens mening talar övervägande Enligt objektivt bör skäl för att kvalifikationsfallen belopp. Utbeskrivas med uttrycket betydande i för

trycket återfinns gärningsbeskrivningen

vårdslös skatteuppgift enligt 5 § SkBL brottet men ännu inte föranlett någon straffrättslig har Omständigheterna talar praxis i egentlig mening. belopp avses skattedock för att med betydande avsevärt överstiger 10 000 kr. undandraganden som För del anser utredningen att betydande egen i eftertaxeringssammanhang bör knytas belopp av basbelopp viltill två tredjedelar gällande innebär ca 11 000 kr. Saken behandlas ket f.n. . närmare i specialmotiveringen till förslaget

till ändring av 115 § TL.

utredningens mening är det tillräckligt Enligt beskrivs med ett beatt kvalifikationsfallen av utformning. Det kan loppsvillkor föreslagen stötande för rättskänslan att skatteinte anses som har âstadkommits genom undandraganden, meddelanden och överoriktiga eller underlåtna 10 000 blir föremål för beskattning stiger kr., år efter beskattningsperiodens utuppemot tio har det inom utredningen disgång. Emellertid om antalet kvalificerade eftertaxekuterats skulle behöva minskas ytterligare. ringsfall

foga ett Ett sätt är att till beloppsvillkoret förfarande från den skattkrav på uppsåtligt företrädares sida. För att skyldiges eller hans ett sådant villkor till skattebrobättre anpassa måste kravet på det cessens arbetsbetingelser, i det avseendet stälallmännas bevisskyldighet

174 Allmän motivering

las förhållandevis lågt och således inte vara densamma som i ett motsvarande skattebrottmål. En sådan bestämmelse skulle med fördel kunna anslutas till den nuvarande femårsregeln och ges följande innehåll.

Fråga om eftertaxering skall väckas inom fem år efter utgången av det taxeringsår då taxeringen rätteligen borde ha skett. Tidsfristen är dock tio år om den skatt, som inte har påförts, uppgår till betydande belopp och det kan antas att den skattskyldige eller företrädare för denne uppsåtligen (alt. medvetet) har undanhållit den inkomst eller förmögenhet, som framställningen avser, från beskattning.

Förslag att komplettera bestämmelserna om eftertaxering och efterbeskattning med subjektiva villkor av typen uppsåt eller grov oaktsamhet har tidigare förts fram vid flera tillfällen. De har alla mött stark remisskritik. Bl.a. har påpekats att skatteprocessen av såväl utredningstekniska som andra skäl inte ger underlag för sådana bedömningar, som villkor av detta slag leder till. Utredningen delar inte den uppfattningen. Flertalet av de skatteundandraganden, som kan medföra eftertaxering är av sådan art att utredningen i skatteärendet ger en väl så god uppfattning om gärningsmannens motiv och insikter som muntliga förhör under en straffrättslig förundersökning.

Anledningen till att utredningen tillbakavisar subjektiva villkor av typ uppsåt eller grov oaktsamhet är främst den att de inte behövs som begränsande faktor. Vidare skulle allmänheten ibland ställas inför två skilda bedömningar

Allmän motivering 175

- av - en skatterättslig och en straffrättslig ett villkor, som i författningarna subjektivt samma eller snarlikt sätt. Sådant beskrivs på Redan i nuläget har många skapar förvirring. svårt att förstå att ett och samma människor medför eftertaxering medan åtal för förfarande skattebrott ogillas t.ex. på subjektiv grund.

har däremot övervägt att föreslå att Utredningen i TL och motsvarande eftertaxeringsinstitutet bestämmelser i kompletteras med ett sub- AvgL villkor av skälighets- eller billighetsjektivt karaktär.

Såsom tidigare har nämnts får efterbeskattning mervärdeskatt eller punktskatt inte ske om till med till omständigheterna framstår det hänsyn som oskäligt. Villkoret infördes uppenbart i svensk skattelagstiftning år första gången med av FFL. Det skedde 1959 i samband antagandet dåvarande bevillningsutskottets initiativ. på det Motivet var att natur av överpunktskatternas vältringsskatter gjorde en sådan regel nödvändig. Om en inte hade insett att försäljskattskyldig av en viss vara var skattepliktig, hade ningen i efterhand han - om förhållandet upptäcktes att prismässigt kompensera sig ingen möjlighet hos kunden för skatteuttaget. Att under sådana underlåta efterbeskattning i förhållanden kunna särskilt ömmande fall ansågs lämpligt. I sammanutskottet också det uttalandet hanget gjorde - att en liknande rättstillämpning utan lagstöd torde på den direkta inkomstskattens tillämpas 1959:3 s. 33-34). Senare samma år område (BevU

176 Allmän motivering

antogs lagen om allmän varuskatt. Efterbeskattningsbestämmelserna i den lagen försågs också med ett skälighetsvillkor. Detta utan närtogs mare motivering över i ML år 1968.

Skatten på flertalet inkomstslaq enligt kommunalskattelagen saknar karaktär av övervältringsskatt i klassisk mening men sådana effekter saknas inte. Socialförsäkringsavgifterna kan däremot i detta avseende helt jämföras med de indirekta skatterna. Det kan således redan av dessa skäl finnas anledning att införa någon form av skälighetsvillkor även på dessa områden. Såsom utredningen ser det finns det också andra bevekelsegrunder. Skatte- och avgiftssystemet är komplicerat. Det finns situaotvivelaktigt tioner, där en missuppfattning kan vara så ursäktlig att ett krav bör efterges av det allmänna trots att den enskilde inte har iakttagit sin uppgiftsskyldighet till alla delar. De begränsade möjligheterna till omprövning och de korta besvärsfristerna som står till den enskildes förfogande i fråga om direkt inkomstskatt och socialförsäkringsavgifter medger dock enligt utredningens mening inte några förslag i den riktningen i förevarande sammanhang. De nuvarande skillnaderna i fråga om omprövning, besvär och extraordinära besvär mellan direkta skatter och socialförsäkringsavgifter, å ena, samt indirekta skatter, å andra sidan, får således godtas i avvaktan på en mera allmän översyn av de processrättsliga regelsystemen.

SOU & Allmän motivering 177

I sanmanhanget bör slutligen nämnas att det inom utredningen har väckts ett förslag av den innebörden att de fasta fem- och tioårsfristerna under vissa förhållanden skulle kunna förlängas av allmän förvaltningsdomstol på begäran av vederbörande beskattningsmyndighet. Skälet för en sådan förlängning skulle vara att omständigheter som kan antas utgöra grund för eftertaxering/ efterbeskattning har upptäckts så sent att myndigheten inte hinner utreda saken och göra framställning till domstol inom föreskriven tid. Ett beslut om förlängning skulle få omfatta endast den tidrymd som bedöms som oundgängligen nödvändig och i intet fall mer än ett år.

Ett alternativförslag av liknande innehåll har också diskuterats av utredningen. Det innebär att domstolen på begäran skulle få medge förlängning av den normala femårstiden med högst sex år. Härför skulle krävas att det kan antas antingen att den skatt, som inte har påförts, uppgår till betydande belopp eller att den skattskyldige håller sig undan eller eljest för-

svårar skattekontrollen. Enligt detta alterna-

tiv föreslås således inte någon fast tioårsfrist för framställning om eftertaxring.

Utredningen anser att båda de väckta förslagen i och för sig kan ha fog för sig. Då och då förekcmmer naturligtvis fall, där misstanke om skatteundandragande uppkommer så sent att myndigheterna av tidsskäl inte hinner utreda förhållardena och/eller väcka talan hos domstolen. Det är också ett känt faktum att det finns per-

178 Allmän motivering sou 1930,4

soner som på olika sätt söker förhala eller försvåra en - t.ex. en påbörjad skatteutredning - för att eftaxeringsrevision därigenom undgå tertaxering och kanske även åtal för skattebrott. Att sådana förfaranden kan vara särskilt frestande i slutet av en löpande preskriptionsfrist, ligger i sakens natur.

Att de redovisade metoderna att undgå eftertaxering och straffansvar måste bemötas lagstiftningsvägen anser utredningen vara självklart. Frågan är emellertid om det bör ske i förevarande sammanhang. Det kan nämligen diskuteras om någon form av fristförlängning genom domstols beslut är den bästa metoden. Det torde från flera synpunkter vara lämpligare att införa bestämmelser om preskriptionsuppehåll, som skulle inträda så snart som beskattningsmyndigheterna har inlett ett granskningsförfarande eller företagit någon bestämd kontrollåtgärd. Ett med system preskriptionsavbrott är också tänkbart. De nu antydda lösningarna kräver noggranna överväganden och kommer med all sannolikhet att ge anledning till även andra ändringar av processuell natur, som inte kan överblickas i detta sammanhang.

Inte något av de nu behandlade två förslagen om fristförlängning innebär något större ingrepp i nu gällande ordning men åtskilligt talar för att Oavsett vilket alternativ som väljs så blir det av provisorisk natur. är därför inte Utredningen beredd att föreslå något av dessa som en lämplig lösning. Problemen med sent upptäckta skatteundandraganden får i stället liksom hittills söka

Allmän motivering 179

bemötas att extra kontrollresurser sätts genom in i sådana fall.

förslag att den nuvarande femårs- Utredningens fristen skall behållas men kompletteras med en tioårig frist för framställning om eftertaxeav betydande skatte- och ring/efterbeskattning avgiftsbelopp kräver i sin tur författningsändringar i ett par andra avseenden. Det är här om ändringar som enligt utredningens mefråga borde ha företagits i samband med genomning förandet av 1971 års sanktionsreform på skatteoch eftersom det redan då skaavgiftsområdet, en möjlighet att väcka talan om efterpades taxering/efterbeskattning efter femårstidens

utgång.

Den ena ändringen avser 20 § TL. Där föreskrivs f.n. att alla som skall lämna uppgifter till för eller annans taxering har att ledning egen föra och bevara skriftligt underlag för att kunna sin uppgiftsskyldighet och ge fullgöra myndigheterna möjlighet att kontrollera uppgifternas Skyldigheten att bevara underriktighet. gäller för en tid av sex år efter utgången laget av det kalenderår som underlaget avser. Denna bör nu förlängas till elva år, vilket tidrymd innebär en arkiveringstid av tio år efter det att taxeringsåret har löpt ut eller samma tid som gäller för framställning om eftertaxering. uppmärksammas de skattskyldiga på att Därigenom de av processuella skäl bör bevara sitt deklarat;onsunderlag under lika lång tid som de riskerar att kan bli föremål för förtaxeringen

180 Allmän motivering

nyad prövning. Bestämmelsen får även betydelse för skattskyldiga som är bokföringspliktiga eftersom arkiveringsplikten enligt 22 § bokföringslagen (1976:123) omfattar endast tio år från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades.

Den andra ändringen berör tidsfristen för besvär i särskild - s.k. extraordinära besvär ordning från enskilds sida. Bestämmelser härom finns i 100 § TL och 55 § ML. Föreskrifter av samma innehåll saknas i FFL och AvgL.

F.n. får extraordinära besvär anföras inom fem år efter taxeringsårets utgång resp. senast under sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket redovisningsperioden har gått till ända. Det föreslås nu att dessa tidsfrister förlängs till tio resp. elva år i de fall, där den skatt som oriktigt har påförts uppgår till betydande belopp eller eljest särskilda skäl föreligger. Härigenom skapas en möjlighet för den enskilde att genom extraordinära besvär få rättelse av ett tidigare meddelat beslut, som inte avser den för eftertaxering/efterbeskattning aktuella perioden. Med uttrycket särskilda skäl vill utredningen fånga upp sådana fall, där en rättelse av ett felaktigt beslut visserligen inte påverkar beskattningsresultatet för den period besvären avser men får betydelse för någon dess-

förinnan liggande eller därefter kommande be-

skattningsperiod.

181 Allmän motivering

är främst betingade av rättviseskäl. Ändringarna bör utredningens mening tids- Den enskilde enligt samma möjlighet till extraordinära mässigt ges allmänna har att begära och besvär som det genom besluta eftertaxering resp. efterbeskattning om de två instituten inte till alla delar även motsvarar varandra.

om förlängda tidsfrister för efter- Förslaget taxering/efterbeskattning och extraordinära i sin tur att bebesvär kräver myndigheterna varar deklarationsmaterialet under avsevärt tid än vad som f.n. regelmässigt är fallängre Det bör utredningens mening teklet. enligt lösas sådant sätt att nâgra utniskt kunna på ökade av det skälet inte torde arkivutrymmen Den teknik som numera används vid bli behövliga. av de bokföringsskyldigas räkenmikrofilmning synes vara ett sätt att begränsa skapsmaterial behov av Metoden bör kunna kombineras utrymmen. med en förtida utgallring av visst deklarations-

material t.ex. okomplicerade löntagardeklarationer den direkta beskattningens område. på

Att arkiveringstider medför en ytterlilängre skall gare arbetsbelastning på myndigheterna förnekas. anser dock att dessa inte Utredningen måste eftersom de utgör en olägenheter godtas det rådande Samma krav bör följd av systemet. ställas som på den enkunna på myndigheterna i om skyldigheten att skilde medborgaren fråga material av för en ev. skattebevara betydelse För kan nämnas att förhållandeprocess. övrigt vis arkiveringstider allmänt gäller utomlånga lands.

182 Allmän motivering

De skäl som i övrigt ligger bakom utredningens förslag behandlas i specialmotiveringen.

7.2.4 Vissa frågor i samband med ikraftträdandet

Utredningen anser att lagförslagen bör kunna träda i kraft den 1 januari 1981.

Frågan huruvida det behövs några särskilda övergångsbestämmelser bedömer utredningen enligt följande.

Förslagen berör såväl strafflagstiftningen som skatte- och avgiftslagstiftningen. Samtliga föreslagna lagändringar är av processrättslig natur. De torde således på grund av allmänna rättsgrundsatser få tillämpas även på förhållanden som i tiden ligger före lagstiftningens ikraftträdande. Undantag från denna huvudprincip görs vanligen endast om det anses nödvändigt av processtekniska eller därmed jämförliga skäl.

De straffprocessuella ändringsförslagen i fråga om SkBL och vissa skatte- och avgiftsförfattningar kräver inte några särskilda övergångsregler. De får fr.o.m. den 1 januari 1981 användas beträffande alla brott som vid denna tidpunkt ännu inte har preskriberats.

De föreslagna s.k.-följdändringarna i TL m.fl. författningar avser tidsfristerna för besvär i särskild ordning samt för framställning om eftertaxering och för beslut om efterbeskattning och

1980:4 Allmän motivering 133 SOU

Det handlar såmotsvarande åtgärd enligt AvgL. ledes inte om ändringar av de materiella villför dessa Följdändringarna träfkoren åtgärder. fas därmed inte av det förbud mot retroaktiv som numera finns i regeringsskattelagstiftning formen. Något skäl till speciella Övergångsbestämmelser därför inte enligt utredföreligger ningens mening.

De tidsfrister för framställning om förlängda eftertaxering m.m., som utredningen föreslår, medför emellertid möjligheter att använda skatteadministrativa sanktioner i form av i vissa situationer, där skattetillägg o.dyl. detta rätt inte kan ske. Utredenligt gällande sådana fall, som avser betyningen syftar på dande skatte- eller avgiftsbelopp men som i dag föranleda enligt SkBL. Att i inte kan påföljd särskild avskilja dessa en övergångsbestämmelse fall - vilket i och för sig skulle ligga i linje med straffrättslig praxis i fråga om processrättsliga ändringar avseende pâföljdspreskription - låter av processtekniska skäl knapsig past göras.

8 SPECIALMOTIVERING

till lag om ändring i 8.1 Förslaget skattebrottslagen (1971:69)

14 §

innehåller bestämmelser omçmeskription. Paragrafen

Allmänna bestämmelser om åtals- resp. påföljdsfinns i 35 kap. BrB. De skall tillpreskription även område i den länpas på specialstraffrättens mån inte avvikande har meddelats för såregler dana brott. För skattebrottens del innehåller förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse från de allmänna reglerna såvitt avser undantag Paragrafen föreslås nu komppreskriptionstiden. letterad med avseende hinder för specialregler presktiptionsinträde vid skattebrott.

I första föreskrivs, att påparagrafens stycke för brott enligt 3, 7, 8 eller 9 § Sk3L följd får ?nas utan hinder av vad som sägs i 35 kap. misstänkte häktats eller har fått 1 § BrB om den del av åtal för brottet inom fem år från brottet. föreslås inte i detta stycke. Någon ändring

undantaasreqeln och bestämmelserna i På grund av BrB är för alla brott enligt preskriptionstiden SkBL minst fem år. Denna tid gäller för skattebedrägeri, skatteförseelse, vårdslös skatteupnqift, oredlig uppbördsredovisning, bristande uppbörds-

186 Specialmotivering

redovisning, vårdslös uppbördsredovisning och försvårande av skattekontroll. Preskriptionstiden för grovt skattebedrägeri 4 § SkBL och enligt försök till sådant brott är tio år. Dessa brott följer i preskriptionsavseende bestämmelserna i 35 kap. 1 § BrB.

Enligt bestämmelserna i 35 kap. 4 § BrB löper preskriptionstiden från den dag då brottet begicks eller, om villkoret för att döma till påföljd förutsätter att en viss verkan av det brottsliga förfarandet har inträtt, från den dag, då sådan verkan - t.ex. förmögenhetsskada intrådde. För skattebrottens del innebär dessa föreskrifter följande.

Preskriptionstiden för s.k. aktivt skattebedrägeri enligt 2 § första stycket SkBL börjar löpa först när det felaktiga debiteringsbeslutet har fattats. Debitering med anledning av den årliga inkonsttaxeringen enligt TL sker vid det tillfälle då chefen för lokal skattemyndighet undertecknar skattelängden. I övriga fall dvs. vid såväl direkt och indirekt som fastbeskattning ställande av s.k. räkningsdebiterade socialför- - räknas säkringsavgifter preskriptionsfristen från den dag då debitering i det särskilda fallet ägde rum.

Även i fråga om s.k. passivt enskattebedrägeri ligt 2 5 andra stycket SkBL gäller samma utgångspunkter för preskriptionstidens beräkning som för aktivt skattebedrägeri. Har någon debitering över huvud inte rum - t.ex. om den taget ägt skattskyldige har varit okänd för myndigheterna löper preskriptionsfristen från den dag då debitering skulle eller tidigast kunde ha skett.

187 Specialmotivering

Vid försök till aktivt skattebedrägeri beräknas från den dag då den skriftlipreskriptionstiden handlingen avlämnades. Försök till passivt ga skattebedrägeri anses begånget vid den tidpunkt då deklarationsfristen löper ut.

Vårdslös skatteuppgift enligt 5 § SkBL är ett s.k. farebrott. Brottet är förövat så snart fara för skatteundandragande har uppstått. Preskriptionstiden räknas således från den tidpunkt då den skriftliga handlingen med den oriktiga uppgiften avgavs till myndigheterna.

Brotten oredlig, bristande och vårdslös uppbörds- 7-9 §§ SkBL tillhör även kateredovisning enligt farebrott. De kan vara av såväl aktiv som gorin natur. I det förra fallet räknas preskrippassiv tionstiden från den dag då handlingen med oriktig avlämnades och i det senare från den tiduppgift punkt då uppgiftsskyldigheten senast skulle ha fullgjorts.

För brottet försvårande av skattekontroll enligt 10 § SkBL eftersom det här är fråga om gäller, effektbrott, att utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden är den dag, då den kontrollerande verksamhet försvårades i det myndighetens konkreta fallet.

Verkställd häktning av den misstänkte eller delgivning av åtal för brottet med honom personligen hindrar att preskription inträder.

De preskriptionshindrande åtgärdernas rättsverkan är till brottet. Därmed avses den begränsad

188 Specialmotivering SOU 1930:4

i häktningsframställningen eller stämningsansökan beskrivna brottsliga gärningen. Mellan gärningsbeskrivningen i häktningsframställningen resp. stämningsansökan och den gärning på vilken donen grundas skall i princip identitet Såföreligga. dana avvikelser som faller inom området för justering av åtal enligt 45 kap. 5 5 RB är dock tillåtna.

Bestämmelserna om s.k. absolut oreskriptionstid i 35 kap. 6 5 Brs innebär i fråga om samtliga brott enligt Sk3L utom grovt skattebedrägeri, att påföljd inte får ådömas sedan femton år förflutit från det brottet begicks eller effekten av det inträdde. För brottet skattebedrägrovt geri är tiden trettio år.

I paragrafens andra stycke har införts de tidigare omnämnda specialreglerna on greskriptionshinder. De innebär att preskriptionsinträde vid brott enligt SkBL hindras redan qenom att den misstänkte delges en skriftlig underrättelse om att han är misstänkt för sådant brott. En ytterligare förutsättning är att förundersökningen i fråga leder till åtal. I preskriptionshänseende likställs sålunda delgivning av skriftlig brottsmisstanke med verkställd häktning och delgivning av åtal. De s.k. absoluta preskriptionsfristerna enligt 35 kap. 6 § 3rB berörs däremot inte.

De överväganden som ligger bakom den föreslagna specialregleringen behandlas i den allmänna motiveringen.

Det finns inget krav på att den nu angivna metoden med delgivning avskriftlig underrättelse om brottsmisstankealltid skallanvändasvid skattebrott.Det

Specialmotivering 189

ankommer på förundersökningsledaren vanligtvis åklagaren - att från fall till fall avgöra om preskriptionsavbrott behöver åstadkommas på detta sätt eller om delgivning av åtal för brottet eller i förekommande fall verkställighet av ett häktningsbeslut kan avvaktas. Förundersökhar således att bedöma huruvida det ningsledaren finns risk för att den misstänkte dessförinnan avviker eller eljest kommer att hålla sig undan i syfte att preskription skall inträda.

En grundläggande förutsättning för att metoden med skriftlig underrättelse skall få komma till är att skälig misstanke föreanvändning givetvis ligger mot den misstänkte. Har förundersökningen kommit så långt att förhör med personen i fråga rum, torde denna skälighetsbedömning i regel ägt kunna med tillräcklig grad av säkerhet. I göras fråga om skattebrott inleds nämligen förundersökså som undantagslöst på grund av ningen gott skriftlig anmälan från beskattningsmyndighets sida. Det skriftliga utredningsmaterial, som brukar vara till anmälan, ger tillsammans med fogat oftast tillräckligt underlag för förhörsutsagan ett sådant ställningstagande. Inget hindrar emel- lertid att åklagaren om erforderlig utredning bedöms - använder av metoden med föreligga sig skriftlig underrättelse av brottsmisstanke fastän förhör ännu inte har ägt rum.

I är det lämpligt att delgivning av den regel brottsmisstanken sker vid det förhör, skriftliga då den misstänkte enligt 23 kap. 18 § RB skall underrättas om att han är skäligen misstänkt för brottet.

190 Specialmotivering SOU 1980:4

Vistas den misstänkte under känd adress här i landet kan delgivning av underrätskriftlig telse dessutom ske på något av de som sätt, föreskrivs för delgivning av i brottmål. stämning

Uppehåller sig den misstänkte i något av de nordiska länderna får delgivning av den skriftliga underrättelsen ske genom direkt hänvändelse till den myndighet i det nordiska landet som ombesörjer delgivning i brottmål. Härvidlag gäller cirkuläret (1975:301) till statsmyndigheterna angående inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge. För Danmarks och Norges del skall delgivningshandlingen sändas till politimesteren i den politikrets, där den som söks uppehåller sig. Framställning om delgivning i Finland skall sändas till länsstyrelsen i det län där den misstänkte har sin uppehållsort.

Vistas den misstänkte i utomnordiskt land bör åklagarmyndigheten anlita utrikesdepartementet för delgivning bestämmelserna i enligt kungörelsen (1933:618) angående biträde av utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i utlandet. Eftersom detta förfarande ofta tar lång tid - särskilt då den utländska statens myndigheter skall bedöma av lagligheten delgivningen bör vid preskriptionsfara av underdelgivning rättelse om brottsmisstanke begäras hos utrikesdepartementet så snart det kan ske. Åklagaren bör sålunda inte avvakta att den misstänkte ev. återvänder till Sverige. Ett beslut att anhålla den

191 Specialmotivering

misstänkte i hans frånvaro eller en begäran att han skall häktas eller efterlysas saknar nämliverkan. Åtgärder av gen preskriptionshindrande nu nämnda är i regel mindre effektiva i slag förevarande sammanhang.

Är situationen den att delgivning av underrättelse inte kan komma till stånd på grund av att den misstänkte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan ges åklagaren enligt förslaget i 15 § möjlighet att ansöka hos rätten om förlängning avpreskriptionstiden.

av underrättelse om En delgivning skriftlig brottsmisstanke har preskriptionshindrande effekt endast om den skett vid förundersökning som har lett till allmänt åtal.

Förundersökning skall enligt 23 kap. 4 § RB bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre anledning att förundersökskall den läggas ned. I 23 kap. ning fullföljs, 20 RB föreskrivs att när förundersökning av- § slutas, skall åklagaren meddela beslut huruvida åtal skall väckas eller inte.

Beslutar åklagaren att på nytt inleda förundersökning av ett fall, där förundersökning tidigare har ned, har således en delgivning av underlagts rättelse om brottsmisstanke, som har skett vid det förra tillfället, inte längre någon preskriptionshindrande verkan.

Underrättelsen skall innehålla de omständigheter som för misstanken om brott. Gärutgör grund

192 Specialmotivering

ningsbeskrivningen i den skriftliga underrättelsen skall i princip stämma överens med beskrivningen i den kommande stämningsansökan. Det innebär att den bör utformas med stor I noggrannhet. annat fall finns det risk för att åtalet ogillas om stämningen har delgetts först efter det att åtalsfristen har löpt ut.

Frågan om gärningsidentitet vid skattebrott har vid flera tillfällen varit föremål för domstolsprövning i samband med ändring eller justering av åtalet. torde i huvudsak vara föl- Rättsläget jande.

I om de centrala brotten i SkBL - skattefråga bedrägeri och vårdslös - krävs för skatteuppgift straffansvar bl.a. att oriktig uppgift har lämnats i deklaration eller annan handling. Uppgiften skall dessutom ha föranlett påföring av för låg skatt eller avgift. Av det skälet måste åklagaren i stämningsansökan ange vari den oriktiga uppgiften består och det belopp som därigenom har undandragits för det allmänna.

I flera rättsfall har åklagaren tillåtits att i efterhand justera åtalet till att avse även andra oriktiga uppgifter som har lämnats i samma självdeklaration. Ändring av talan anses i sådana fall inte föreligga. Av det skälet det inte går att väcka nytt åtal för andra oriktiga uppgifter i deklarationen om den tidigare har varit föremål för straffrättslig och det oavsett om prövning, de senare uppgifterna hänför till andra sig förvärvskällor.

Specialmotivering 193

Vidare torde gälla att åklagaren får med avvikelse från stämningen påstå att det undanhållna beloppet är större än vad som där har angetts. Inte heller det utgör ändring av talan.

I fråga om de subjektiva brottsförutsättningarna får ett påstående under processen att uppsåt i stället för grov oaktsamhet, som föreligger har angetts i stämningen, anses utgöra en tilllåten justering av åtalet.

Här bör slutligen anmärkas att beskattningsperioden sätter en klar gräns för möjligheten att justera ett väckt åtal. Åklagaren äger således inte utvidga åtalet att avse annan beskattningsän den eller de som har angetts i stämperiod ningsansökan. Det bedöms som otillåten ändring av talan.

Av det sagda framgår att fullständig gärningsidentitet inte behöver föreligga mellan den skriftliga underrättelsen om brottsmisstanken och den stämningsansökan, som sedermera ges in till domstolen. Justeringar av den typ som nu har redovisats är således tillåtna utan att underrättelsens betydelse som preskriptionshindrande faktor för den skull upphör.

15 § Paragrafen innehåller bestämmelser om förlängning i vissa särskilda fall av preskriptionstiden för skattebrott.

Enligt paragrafens första stycke får rätten på framställning av åklagare besluta om förlängning

194 Specialmotivering SOU 198034

av de i 35 kap. 1 § BrB och 14 § första stycket denna lag föreskrivna tidsfristerna. Sådan förlängning av preskriptionstiden får beslutas om delgivning av underrättelse om brottsmisstanke enligt 14 § inte har kunnat verkställas på grundi av att den misstänkte avvikit eller annat sätt på håller sig undan.

Den möjlighet till som föreslås i förlängning förevarande lagrum har sin grund i de svårigheter som är förenade med personlig delgivning medl en misstänkt som håller undan sig myndigheterna. Då det i en sådan situation kan behövas tid att få tag på den misstänkte, äger förundersökningsledaren enligt detta lagrum begära förlängning av preskriptionstiden. domstol i brottnålet Laga beslutar om förlängning.

Villkoret att den misstänkte inte har kunnat delges får anses vara uppfyllt, när han in:e följt anmaning att återsända delgivningserkánnande eller mottagningsbevis, och därefter på ordinarie adress har sökts av delgivningsmau eller annan person som har anförtrotts uppgiftenx att delge handlingen vid två-tre tillfällen utann att anträffas personligen.

Vad som skall förstås med att en person har avvikit har behandlats i ; rättstillämpningen andra liknande sammanhang, t.ex. som villkor för att sätta in straff- och civilprocessue;la säkerhetsåtgärder. Innebörden av termen avviker är naturligtvis i stort sett densamma här. ?öreligger t.ex. omständigheter som visar att den misstänkte lämnat landet för gott är det inte

195 Specialmotivering

nödvändigt att invänta fruktlösa delgivningsförsök innan får meddelas. Andra förlängningsbeslut förhållanden som kan vara av betydelse är att den misstänkte har flyttat utan att uppge ny att han har avvecklat sin rörelse eller adress, slutat sitt arbete eller att han en längre tid vistats okänd adress utan att uppge till anpå arbetskamrater eller myndigheter var han höriga, befinner sig. Även uttalanden av den misstänkte att han tänkt avvika för att undvika straff kan naturligtvis spela viss roll när man avgör huruvida hans bortovaro skall bedömas som avvikelse.

Olika kan tala för att den missomständigheter tänkte annat sätt håller sig undan. Bepå viskravet för att detta rekvisit skall anses får inte ställas för högt. Redan de föreligga förhållandena att en person inte kan nås i sin bostad eller sin arbetsplats och att det inte på heller att få klarhet i var han finns talar går i och för sig för att han medvetet söker undvika kontakt med Enbart dessa omstänmyndigheterna. är dock inte tillräckliga för förlängdigheter Det måste även finnas andra faktorer som ning. att den eftersökte vill göra sig oanpekar på träffbar. Kommer det fram uppgifter om att han, under den tid han har sökts, vid flera tillfällen synts i eller vid bostaden eller arbetsplatsen kan detta utgöra tillräcklig grund för anatt han håller sig undan. Avvisande tagande hållning hos den eftersöktes familjemedlemmar, hyresvärd eller arbetskamrater kan också ha bevid bedömningen av huruvida den eftertydelse sökte medvetet gör sig oanträffbar.

196 Specialmotivering

Framställning om förlängning skall ha kommit in till domstolen före den tidpunkt då brottet preskriberas. Rätten skall också ha meddelat beslut om preskriptionstidsförlängning under den ordinarie preskriptionstiden. Åklagaren bör därför i god tid före preskriptionstidens utgång göra ansökan till rätten. Mot detta skall ställas att åklagaren så längs som möjligt under den ordinarie preskriptionstiden bör avvakta delgivningsmyndigheternas försök att nå den misstänkte med personlig delgivning. Först när de normala delgivningsmöjligheterna är uttömda är förlängningsinstitutet avsett att komma till användning.

Förlängningstiden får inte bestämmas längre än vad som är erforderligt för att delgivning skall kunna ske med den misstänkte. Är tiden otillräcklig får rätten, om förnyad framställning görs före utgången av den förlängda fristen, medge ytterligare förlängning.

Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till den ytterligare tid som personlig delgivning av underrättelsen kan tänkas ta i anspråk. Det är givetvis mycket svårt att göra en bedömning härav. som riktmärke bör gälla att fristen i första hand inte utsträcks längre än vad som i normalfallet krävs för delgivning i det land eller på den ort där den misstänkte befinner sig. Den praxis som utbidats beträffande delgivning i utlandet får vara vägledande i utlandsfallen. Sålunda anses i normalfallen delgivning i Frankrike, Tyskland, England, Schweiz och Italien ta två-tre månader i anspråk, Spanien, Grekland och Portugal fyra-sex

197 Specialmotivering

månader samt de östeuropeiska länderna omkring sex månader. Normaltiden för delgivning i Canada och USA är tre månader medan avsevärt längre tid behövs för att delge i de sydamerikanska länderna. Är den misstänktes uppehållsort okänd får från fall till fall avgöras hur lång tid som behövs för att delgivning skall kunna komma till stånd. Därvid får omständigheter kring den misstänktes person - var hans familj befinner sig, var han blivit sedd under senare tid, hans anetc. - in i bilden. ställningsförhållanden vägas

Finner åklagaren att den medgivna förlängningen inte räcker till för att delge den misstänkte underrättelsen om brottsmisstanke får han göra en förnyad framställning om förlängning. Även för denna situation gäller att beslut om förlängning skall ha meddelats av domstolen innan preskriptionstiden har löpt ut.

Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser om en yttersta gräns för förlängning. I intet fall får förlängningstiden sammanlagt utsträckas längre än fem år. Tiden räknas därvid från den tidpunkt då den ordinarie preskriptionsfristen löper ut. Den tidsförlängning som kan medges enligt paragrafen ryms inom de absoluta preskriptionsfrister som gäller för brott enligt denna lag. Förlängning kan emellertid komma ifråga även för andra brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna. I den mån sådana brott preskriberas inom två år kan förlängningstiden komma att överskrida den absoluta preskriptionstiden. Beslutet om förlängning får i detta avseende ingen rättslig verkan.

198 Specialmotivering

Beslut om förlängning får endast avse tid för delgivning av underrättelse om brottsmisstanke. Det förhållandet att delgivning av stämning bedöms inte kunna ske inom ordinarie preskriptionsfrist kan inte medföra beslut om förlängning.

16 §

I denna och följande paragrafer ges vissa regler för handläggningen av ärende om förlängning av preskriptionstid. Bestämmelserna i RB om handläggning av brottmål gäller i övrigt. Fråga om förlängning ingår nämligen som ett förprocessuellt förfarande till brottmålsprocessen.

Av 15 § framgår att framställning om förlängning av preskriptionstid skall göras av åklagare. Till skillnad från vad som gäller vid delgivning av underrättelse om brottsmisstanke enligt 14 § får sålunda annan förundersökningsledare än åklagare inte göra sådan framställning.

I förevarande paragrafs första stycke regleras vilken domstol som är behörig att ta upp framställningen. Den domstol som har att pröva ansvarsfrågan mot den misstänkte avgör om förlängning skall medges. Är flera domstolar behöriga får framställningen riktas till någon av dessa.

Fråga om förlängning prövas endast av underrätt. Bestämmelserna i 18 § anger att klagan över beslut om förlängning inte får ske. Det innebär att ärende om förlängning inte kan prövas i mer än en instans. Bakgrunden härtill är det krav på snabbhet i förfarandet som är nödvändigt för en processuell åtgärd av förevarande slag.

Specialmotivering 199

I paragrafens andra stycke föreskrivs att den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att skriftligen yttra sig över framställningen där så kan ske.

I princip skall den misstänkte och hans försvarare lämnas tillfälle att yttra sig. Föreligger omedelbar preskriptionsfara bör domstolen naturligtvis avgöra frågan om förlängning utan att den misstänkte eller hans försvarare har hörts. Därvid får den misstänktes uppehållsort och andra liknande omständigheter vägas in i bilden.

17 §

I paragrafen föreskrivs att underrätt är domför med en lagfaren domare vid handläggning av ärende om preskriptionstidsförlängning samt att förfarandet skall vara skriftligt.

Bestämmelserna i paragrafen är ett uttryck för att frågan om förlängning skall kunna avgöras utan tidsutdräkt. Detta krav bör kunna tillgodoses eftersom frågan är relativt okomplicerad från utredningssynpunkt. Å andra sidan kan ett förlängningsbeslut medföra långtgående och ingripande verkningar för den misstänkte ehuru institutet är av processuell och inte straffrättslig karaktär. Det är mot bakgrund av dessa synpunkter som bestämmelsen i förevarande lagrum skall ses.

200 Specialmotivering

Ärende om förlängning avgörs på handlingarna. Endast skriftlig bevisning är tillåten. Någon skriftväxling i större utsträckning mellan domstol och parterna får inte förekomma. I regel bör det räcka med att låta den misstänkte yttra sig en gång över framställåklagarens ning innan ärendet avgörs.

18 §

I paragrafen föreskrivs att rättens avgörande i ärende om förlängning av sker preskriptionstid genom beslut samt att talan inte får föras mot detta.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i 17 §.

Beslut om förlängning vinner på av att klagrund gan inte får ske omedelbart lagakraft. Tidpunkten för beslutet är därför avgörande för bedömning av frågan om preskription har inträtt. Fattas beslutet efter preskriptionsinträdet får det inte någon verkan i rättslig preskriptionsfrågan.

8.2 Förslag till ändrade om åtalsregler preskription i vissa andra författningar

Förslaget innebär en förlängning av preskriptionstiden från två till fem år i om vissa brott fråga enligt UBL, sjsL, KupSL, JRL och FiRL.

201 Specialmotivering

Genom förlängningen uppnås bl.a. en anpassning till de tidsfrister som gäller för ansvarstalan beträffande uppbördsredovisningsbrotten enligt SkBL samt talan om solidariskt betalningsansvar för innehållen men ej inbetald skatt enligt UBL och SjSL. Det bor observeras att preskriptionstiden för ansvarstalan enligt 35 § JRL och 22 § FiRL inte berörs av förslaget.

Preskriptionstiden räknas från den dag skatten enligt gällande föreskrifter om uppbörd senast skulle ha redovisats och/eller betalats.

De i SkBL föreslagna ändringarna om preskriptionshinder och preskriptionstidsförlängning föreslås vidare - till dessa bestämgenom hänvisning melser - bli tillämpliga vid brott mot nu angivna lagar.

8.3 Förslag till följdändringar i vissa skatte- och avgiftsförfattningar

Till följd av de nya bestämmelserna om åtalsprevid brott enligt SkBL föreslås förskription längda tidsfrister för eftertaxering/efterbeskattning och anförande av extraordinära besvär. Förslagen, som berör TL, ML, FFL och AvgL, innehåller även vissa andra sakliga ändringar.

8.3.1 Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Förslaget innefattar sakliga och redaktionella ändringar i 20, 100 och 114-116 §§.

202 Specialmotivering SOU 1980:4

20 5

I paragrafen föreskrivs att alla som skall lämna upggifter till ledning för egen eller annans taxering har att i skälig föra och omfattning bevara räkenskaper, och annat skriftanteckningar ligt underlag för att kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet och ge myndigheterna att möjlighet kontrollera uppgifternas riktighet.

F.n. anges att underlaget skall bevaras under en tid av sex år efter av det kalenderår utgången som underlaget avser. För dem som är bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen (1976:123) saknar tidsbestämmelsen egentlig betydelse. De är nämligen enligt 22 5 samma lag att bevara skyldiga sitt räkenskaçsnaterial under minst tio år från utgången av det kalenderår då avräkenskapsåret slutades.

Det föreslås nu att den under vilken tid, deklarationsunderlag m.m. skall bevaras, utsträcks från sex till elva år. Därmed sammanfaller den i förevarande paragraf angivna med de arkiveringstiden tioåriga tidsfrister för framställning om eftertaxering och anförande av extraordinära besvär, som enligt 115 § första TL föreslås stycket skola i gälla fråga om betydande skattebelopp. Samtliga - såväl uppgiftsskyldiga bokföringsskylsom andra - bör diça således arkivera sina räkenskager och andra anteckningar under hela den tid som deras egen eller annans eftertaxering taxeringsvägen eller genom extraordinära besvär kan bli föremål för förnyad prövning.

203 Specialmotivering

har framhållits gäller be- Såsom inledningsvis i samtliga som stämmelserna föreliggande paragraf är vid den årliga taxeringen uppgiftsskyldiga till inkomstskatt. Bestämmelserna kan betraktas en allmän rekommendation till dem att ansom bevara bevis för det fall skaffa och skriftliga av som har lämnats i att riktigheten upogifter, eller andra skriftliga meddesjälvdeklarationer komma att sättas i fråga i taxelanden, skulle Den som inte följer denna rekommenringsprocessen. riskerar således att försämra sin processudation Däremot kan han numera inte dömas ella ställning. var detta möjligt enligt en till straff. Tidigare som hade sin plats i särskild straffbestämmelse, 121 TL i dess dåvarande lydelse. § första stycket i och med att SkBL Den bestämmelsen upphävdes trädde i kraft den 1 januari 1972.

Den som åsidosätter bokföringsskyldighet enligt eller annan särskild räkenskapsbokföringslagen som föreskrivs för vissa kategorier skyldighet, kan alltsedan år 1972 skatt- och avgiftsskyldiga, straffas för försvårande av skattekontroll enligt 10 § SkBL, därest han inte har gjort sig skyldig till enligt 11 kap. 5 § 3rB eller bokföringsbrott av urkund enligt 14 kap. 4 S samma undertryckande Härför krävs sålunda att han har brutit balk. mot bokföringslagens regelsystem eller någon Det försärskild föreskrift om räkenskapsföring. att en t.ex. inte hållandet bokföringsskyldig efter av den tiobevarar sin bokföring utgången årsfrist, som föreskrivs i 22 § bokföringslagen, inte medföra straffansvar för honom. kan något innebär det nackdelar för Däremot processuella att inte ha sin bokföring i behåll under honom

204 Specialmotivering

ytterligare det år, som föreskrivs föreenligt liggande ändringsförslag.

100 §

I paragrafen regleras under åtta särskilda punkter i vilka fall den har rätt skattskyldige att anföra extraordinära besvär i om sin fråga taxering.

Extraordinära besvär får f.n. väckas inom fem år efter taxeringsåret. Enligt förslaget förlängs denna tidsfrist till tio år under förutsättning att den skatt, som har oriktigt påförts den skattskyldige, uppgår till betydande belopp eller annars särskilda skäl föreligger.

Uttrycket betydande belopp skall tolkas efter samma riktlinjer som motsvarande uttryck i 115 5 första stycket TL i dess lydelse enligt ändringsförslaget. I till detta specialmotiveringen lagrun ges vissa synpunkter vilket som på belopn avses med uttrycket i Här kan dock fråga. nämnas att det rör sig om betydligt än de högre belopp som f.n. utgör en för förutsättning besvär enligt punkterna 6 och 7 i förevarande paragraf.

I fråga om besvär med stöd av bestämmelserna i punkterna 6 och 7 måste domstolen i fortsättningen arbeta med två olika väcks beloppsgränser. besvären inom fem år efter skall taxeringsåret de kunna föranleda en väsentligt lägre taxering eller skatt för att kunna i sak. prövas Lämnas besvären in senare men inom tio år efter taxeringsåret måste den skatt som inte skulle ha påförts den avse skattskyldige betydande belopp.

205 Specialnotivering

som f.n. med led- De beloppsgränser tillämpas ning av uttrycken taxerats till väsentligt högre väsentligt lägre taxering eller belopp, lägre skatt saknar i dessa senare väsentligt fall betydelse.

Med uttrycket annars särskilda skäl föreligger menas bl.a. sådana fall, där ett bifall till ett extraordinärt besvär visserligen inte påverkar debiteringen för det taxeringsår besvären avser men har samband med taxeringen eller debiteringen för ett tidigare eller senare taxeringsår. I uttrycket inbegripsocksåextraordinära besvär, som innebär taxeringsändringar för flera taxeringsår även om debiteringsändringarna varje år för sig inte uppgår till betydande belopp.

114 §

I paragrafen föreslås en redaktionell ändring i första som klart föreskriver att dödsbo stycket, efter skattskyldig, som har lämnat oriktigt meddelande, kan eftertaxeras i den skattskyldiges ställe. Därmed anges de materiella förutsättför eftertaxering uttömmande i förevaningarna rande paragraf.

115 S

har genomgått såväl sakliga som re- Paragrafen daktionella ändringar.

innehåller paragrafen endast be- Enligt förslaget stämmelser om de tidsfrister som det allmänna skall iaktta vid väckande av talan om eftertaxe- De nuvarande föreskrifterna i paragrafens ring. första har förts över till 116 §, där stycke

206 Specialmotivering

samtliga behörighetsregler för domstol och part har samlats.

I paragrafens första föreskrivs till en stycke början att fråga om eftertaxering skall väckas inom fem år efter utgången av det taxeringsår då taxeringen rätteligen borde ha skett. sakligt innebär detta ingen ändring av rätt. En gällande nyhet är däremot det förhållandet att tidsfristen utsträcks till tio år om den skatt som inte har påförts, uppgår till betydande belopp. Tioårsfristen ersätter i första hand bestämmelserna om förlängd tid för eftertaxering vid väckande av åtal för skattebrott, vilka föreskrifter har sin plats i 115 § tredje och fjärde TL i styckena dess nuvarande lydelse. De föreskrifterna skall enligt förslaget inte längre gälla.

Avgörande för om tioårsfristen får är tillämpas att det skattebelopp, som har undandragits genom den skattskyldiges förfarande är betydande.

Självfallet kan någon bestämd gräns mellan vad som är betydande och inte betydande belopp ej anges. Vissa riktlinjer för tolkningen av begreppet betydande belopp finns dock inom lagstiftning och praxis.

I kommentaren till 100 § TL har framhållits att uttrycken väsentligt högre belopp i punkten 6 samt väsentligt lägre och taxering väsentligt lägre skatt i punkten 7 inte bör till ledtjäna ning vid bedömningen av vad som skall anses vara betydande belopp. Vidare har påpekats att med det sistnämnda uttrycket avses större än belopp vad som nuvarande praxis vid av tillämpningen 100 § TL ger vid handen.

207 Specialmotivering

En viss ledning för den framtida rättstillämpbör kunna erhållas av den praxis som har ningen utbildat sig i fråga om vilket skattebelopp, som skall anses ringa enligt 114 § första stycket TL, samt brottsförutsättningarna mycket betydande och betydande belopp i 4 § resp. belopp 5 § SkBL.

De allmänna förvaltningsdomstolarna torde numera i bedöma den i 114 § TL angivna nedre regel gränsen för eftertaxering så att beskattningsunderlag, som inte kan föranleda tillkommande skatt åtminstone 1 000 kr., inte eftertaxeras. på Undantagen hänför sig till sådana situationer, där flera varandra följande taxeringsår förepå ligger till samtidig bedömning.

I om straffrättslig praxis inom skattefråga och avgiftsområdet är läget ett annat. Man arbetar där med högre beloppsgränser än betydligt vad som avses med ringa och väsentligt högre i eftertaxeringsprocessen resp. i fråga om belopp extraordinära besvär. Detta beror på att 1971 års dubbla sanktionssystem utgår från att skattefusk i första hand skall föranleda skattetilllägg och att det rent kriminalråttsliga systemet skall reserveras för mer straffvärda fall av F.n. torde rättsläget i skatteundandraganden. stort sett vara följande.

belopp återfinns som en Begreppet betydande s.k. objektiv brottsbetingelse i gärningsbeskrivningen av brottet vårdslös skatteuppgift 5 § SkBL. För straffansvar krävs således enligt att den skatt som den tilltalade sökt undanhålla är betydande. Högsta domstolen har ännu inte

208 Specialmotivering

haft anledning att ta ställning till uttrycket i fråga. Någon rättspraxis i finns verklig mening därför inte. Däremot har efter samriksåklagaren råd med företrädare för riksskatteverket funnit det lärpligt att rekommendera underställda åklagarmyndigheter att anse betingelsen uppfylld först när den skatten till undandragna uppgår minst basbeloppet för det aktuella taxeringsåret, avjämnat till närmast högre tusental. För taxeringsåret 1979 innebär detta ett av belopp 14 000 kr.

I 4 § SkBL ingår vidare begreppet mycket betydande belopp i för brottet gärningsbeskrivning grovt skattebedrägeri. Avgöranden från högsta domstolen ger vid handen att ett sådant belopp bör anses föreligga om den skatten undandragna -är av 80 - 100 000 kr. under storleksordningen förutsättning att andra försvårande omständigheter inte tillstöter.

Slutligen skall enligt 3 § SkBL uppsåtligt skattebrott som är att anse som bedömas som skatringa teförseelse. Fast praxis rörande denna förutsättning saknas ännu. Emellertid har riksåklagaren och företrädare för riksskatteverket vid de tidigare nämnda överläggningarna enats om att brottsanmälan normalt bör begränsas till fall där den undandragna skatten uppgår till minst 3/4 av gällande basbelopp höjt till närmaste tusental. För taxeringsåret 1979 innebär detta att skattebelopp, som underskrider 10 000 i bekr., princip döms som ringa.

209 Specialmotivering

Det kan ifrågasättas om de allmänna domstolarna till alla delar är beredda att ansluta sig till de nu nämnda beloppsgränserna. I varje fall torde skillnaden mellan ringa och betydande belopp - - dvs. för taxeringsåret 1979 10 000 resp.14 000 inte vara tillräcklig. Det finns därför anledning anta att domstolarna vid prövningen av betydande belopp enligt 5 § SkBL stannar vid högre belopp än 14 000 kr.

skäl talar för att gällande praxis vid övervägande av vad som skall anses som ringa enligt bedömningen 114 TL bör bilda för tolkningen av § utgångspunkt belopp i förevarande sammanbegreppet betydande Straffrättslig praxis avseende detta begrepp hang. bör inte vara Gränsen mellan vad som vägledande. är och inte betydande i skattebrottsbetydande måste påverkas av det förhålprocessen nämligen landet att skattetillägg skall utgöra den primära reaktionen från samhällets sida.

Ett skattebelopp om 10 000 kr. torde bättre stämma överens med de ändamål och syften, som den föreom utsträckt tidsfrist för efterslagna regeln taxering av mer kvalificerade fall omfattar. Självfallet bör denna nedre gräns för tillämpning av den nya tioårsfristen pâverkas av ev. penningvärdeförsämringar. En anknytning till 3/4 av det basbelopp som gäller vid det aktuella taxeringsårets ingång synes därför kunna utgöra en lämplig vägledning för rättstillämpningen.

Den särskilda fristberäkningen för framställning om eftertaxering grund av oriktig uppgift i på - som föreslås få sin i taxeringsmål plats paraandra - skall förslaget grafens stycke enligt

210 Specialmotivering ,

räknas från utgången av det kalenderår, då domen vann laga kraft. Detta innebär för flertalet fall en viss förlängning i förhållande till gällande rätt.

Övriga ändringar i paragrafen är av redaktionell natur. Bl.a. har bestämmelserna om en särskild tvåårsfrist för framställning om eftertaxering av vissa dödsbon, vilka f.n. finns i paragrafens andra stycke, enligt förslaget flyttats till tredje stycket.

116 §

- som Paragrafen enligt förslaget innehåller tre stycken reglerar domstolsförfarandet i mål om eftertaxering.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke har förts över från 115 § första stycket i dess nuvarande lydelse. I sak har författningstexten inte ändrats. Däremot har redaktionella jämkningar företagits. De har betingats främst av den länsdomstolsreform, som trädde i kraft den 1 juli 1979.

I paragrafens andra stycke anges inom vilken tid som domstolen skall mål avgöra om eftertaxering. Bestämmelsen, som f.n. har sin plats i paragrafens första stycke, har genomgått vissa redaktionella ändringar.

Paragrafens tredje stycke innehåller samma föreskrifter som nu finns i andra stycket.

Specialmotivering 211

8.3.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:430) om mervärdeskatt

Förslaget berör bestämmelserna om efterbeskatt- - lämnas oförändrade ning i 40 § 38 och 39 §§ och om besvär i särskild ordning i 55 §. De som föreslås stämmer i princip överändringar ens med motsvarande ändringsförslag avseende 115 § resp. 100 § TL.

40 §

Paragrafen har genomgått såväl sakliga som redaktionella ändringar.

I sak har nuvarande ordning om efterbeskattning - bestämmeli samband med åtal för skattebrott serna finns i andra och tredje styckena - mönstrats ut.

Gällande tidsfrist för normalfallet - dvs. att efterbeskattning skall ske inom sjätte året - med efter redovisningsårets utgång regleras viss ändring alltjämt i paragra-

redaktionell

fens första stycke. Detta har kompletterats med en föreskrift, som medger efterbeskattning under tio år om den skatt, som inte har fastställts eller inte skall återbetalas, uppgår till betydande belopp.

Vidare märks att den särskilda fristberäkning för efterbeskattning på grund av oriktig uppgift i mål om skatt - återfinns f.n. i första regeln - har i

stycket placerats paragrafens andra

Bestämmelserna har i sak ändrats såtillstycke.

212 Specialmotivering

vida att ettårsfristen skall räknas från utgången av det kalenderår och inte den då månad, dom i målet vann kraft. laga

I paragrafens tredje stycke finns de särskilda föreskrifterna om efterbeskattning av avlidens dödsbo, som f.n. har sin plats i fjärde stycket. Dessa har inte ändrats.

För tolkningen av uttrycket betydande belopp förutsättningen för att skall efterbeskattning få ske tio år efter av det kalenderår utgången under vilket har till redovisningsperioden gått ända - hänvisas till specialmotiveringen till 115 § TL. För mervärdeskattens del bör dessutom följande omständigheter beaktas.

I princip skall varje behandredovisningsperiod las för sig vid om ett är prövningen belopp betydande eller inte. Perioden är för flertalet skattskyldiga två kalendermånader. Endast i fråga om skattskyldiga vars redovisningsperiod är kalenderår skall ske årsvis. beloppsprövningen

I specialmotiveringen till 115 har § TL framhållits att den straffrättsliga tillämpningen av uttrycket betydande i 5 § SkBL bör belopp kunna ge en viss ledning i förevarande sammanhang.

Straffrättsligt torde man numera anse att ett belopp är betydande först när det till uppgår gällande basbelopp, dvs. för år 1979 ca 14 000 kr. För mervärdeskattens och del torpunktskatternas de denna beloppsgräns avse och det årsbeloppet

Specialmotivering 213

även i sådana fall, där flera redovisningsperioder i ett kalenderår. I varje fall är det ingår förmodligen så om skattebrotten avser flera på varandra redovisningsperioder. Den tiföljande digare angivna huvudprincipen för beloppspröv- - dvs. att skall ningen varje redovisningsperiod behandlas för - därför böra sig synes följas endast i fråga om ärenden som rör en redoviseller flera redovisningsperioder som ningsperiod saknar direkt tidsanknytning till varandra. I övriga fall bör årsbeloppet vara vägledande.

55 §

Paragrafens tredje stycke har kompletterats med en bestämmelse som anger att skattskyldig äger anföra besvär i särskild ordning under tio år i stället för den normala tiden av sex år under förutsättning att det handlar om ett betydande skattebelopp eller annars särskilda skäl före- Med det senare uttrycket avses b1.a. ligger. sådana fall, där skatten har blivit felaktigt fastställd för flera redovisningsperioder men beloppet i fråga om var och en av dessa perioder inte kan anses vara betydande.

I övrigt hänvisas till specialmotiveringen till 100 och 115 §§ TL samt 40 § ML.

8.3.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

Ändringsförslaget avser enbart 21 §. Huvudbestämmelserna om efterbeskattning i 20 § samt före-

214 Specialmotivering

skrifterna i 22 § om rättelse av tidigare fastställda beslut, som har blivit felaktiga, berörs således inte.

21 §

Paragrafen har genomgått såväl sakliga som redaktionella ändringar. De motsvarar i allt väsentligt de ändringar som har föreslagits i fråga om 40 § ML. Det hänvisas därför till specialmotiveringen till den paragrafen.

Den nuvarande fyraårsfristen för efterbeskattning löper från utgången av det år som följer efter det kalenderår, under vilket beskattningsperioden i fråga har gått till ända. I det avseendet görs ingen ändring. Bestämmelsen föreslås kompletterad med en förlängd tidsfrist för det fall att den skatt, som inte har fastställts, uppgår till betydande belopp. Fristen skall då vara nio år eftersom den beräknas från samma utgångspunkt som gäller för den normala efterbeskattningstiden om fyra år. I praktiken innebär detta samma efterbeskattningsfrister som föreskrivs i 40 § ML.

8.3.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m.

Förslaget innebär ändringar i 14 §. Dessa är i allt väsentligt desamma som har företagits i fråga om 115 § TL. Föreskrifterna i 13 §, som reglerar ändring av beslut om avgiftsunderlag på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart

215 Specialmotivering

förbiseende, berörs däremot inte. Bestämmelserna i 36 som rättelse av obehörigen eller §, medger arbetsgivaravgifter, omfattas oriktigt påförda inte heller av ändringsförslaget.

14 §

som fullständigt reglerar socialför- Paragrafen säkringsavgifternas eftertaxeringsinstitut innehåller f.n. sex stycken. Enligt förslaget skall författningstexten i fortsättningen uppdelas sju stycken. I första stycket tillfogas på en föreskrift som att avgiftsunderlag får anger bestämmas även vid oriktig uppgift i mål om av- En bestämmelse av motsvarande innehåll har gift. år 1978 införts i TL, ML och FFL.

När det övriga ändringsförslag hänvisas gäller till avseende 115 § TL specialmotiveringarna och 40 Här kan tillfogas att eftersom ut- § ML. för tidsfristernas beräkning är utgångspunkten - detta motsvarar beskattningsåret på giftsåret - är fristerna den direkta beskattningens område sex elva år. I praktiken innebär detta resp. skillnad i förhållande till de fem- och ingen tidberäkningarna i 115 § första stycket tioåriga TL i dess lydelse enligt ändringsförslaget.

8.4 Ikraftträdande

avses träda i kraft den 1 januari Lagförslagen 1980. särskilda Övergångsbestämmelser före- Några slås inte eftersom samtliga förslag är av pro-

cessrättslig natur.

216 Specialmotivering

I sammanhanget bör nämnas att författslutligen ningstexterna i ML har återgetts i den lydelse, som senast har antagits av 1979: riksdagen (SFS 304) och delvis träder i kraft först den 1 januari 1981.

SÄRSKILDA YTTRANDEN

1 Särskilt av ledamöterna Kerstin yttrande Andersson, Wilhelm Gustafsson och Kurt

Söderström

föreslår att en tioårig tidsfrist Utredningen införs för framställning om eftertaxering och för efterbeskattning i de fall där den skatt eller som har undandragits uppgår till avgift betydande belopp.

Vi har för vår del ifrågasatt om inte efteri taxeringslagen och taxeringsbestämmelserna motsvarande regler på socialförsäkringsavgifternas omrâde i föreliggande sammanhang bör med ett skälighetsvillkor av det kompletteras som sedan lång tid tillbaka gäller vid slag, av mervärdeskatt och flertalet efterbeskattning s.k. Förslaget har övervägts av punktskatter. Skälen för och emot en sådan komputredningen. redovisas i avsnitt 7.2.3 av betänlettering kandet.

- som finner att åtskilligt talar Utredningen för vårt - anser att införandet av ett förslag inkomstskatternas och soskälighetsvillkor på område kräver även cialförsäkringsavgifternas andra av processrättslig natur och lagändringar därför bör först i samband med en allövervägas män av inom hela områöversyn processordningen det för skatter, tullar och avgifter.

218 Särskilda yttranden

Vi delar i princip men utredningens uppfattning vill på detta sätt fästa lagstiftarens uppmärksamhet pâ frågan för ev. vidare i behandling detta eller andra sammanhang.

2 Särskilt yttrande av ledamöterna Jan Bergqvist, Anders Nordenadler och Hans-Olov Westberg. I yttrandet instämmer experterna Börje Bjernstad, Sven Björnesjö och Folke Ljungwall.

Vi har under utredningsarbetet fört fram ett förslag att de fasta fem- och tioårsfristerna för framställning om eftertaxering och motsvarande åtgärder inom skatte- och avgiftsområdet i övrigt skall få förlängas med ett år i såhögst dana fall där myndigheterna först i slutet av den löpande tidsfristen upptäcker att skatt eller avgift har undandragits. För del taxeringslagens skulle bestämmelser härom kunna föras in som ett särskilt stycke i 115 § och ges innehåll. följande Har omständighet, som kan antas utgöra grund för eftertaxering, kommit till beskattningsmyndighetens kännedom så sent att fråga om eftertaxering rimligen inte kan väckas inom föreskriven tidsfrist, får denna förlängas på särskild framställning. Förlängningen får inte avse längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt, dock högst ett år.

219 sou 1980:4 Särskilda yttranden

skulle få göras av beskattnings- Framställningen och beslutet fattas av den förvaltmyndigheten som har att pröva frågan om efterningsdomstol, Bestämmelser härom skulle kunna infotaxering. gas i 116 §.

- som har förklarat att det väckta Utredningen för - anser att de probförslaget kan ha fog sig lem som kan uppkomma i fråga om otvivelaktigt sent skatteundandraganden tills vidare upptäckta inte bör föranleda någon speciallagstiftning. mening skulle införandet av Enligt utredningens preskriptionsuppehåll eller preskriptionsavbrott vara en bättre Utredningen finner det lösning. dock inte möjligt att i förevarande sammanhang

föreslå så genomgripande lagändringar.

Vi utredningens ställningstagande främst godtar - - anser därför att vi i likhet med utredningen att form av eller

någon preskriptionsuppehåll

är bättre metoder att komma preskriptionsavbrott till rätta med dem som i slutskedet av en lötidsfrist söker förhala eller på annat pande sätt försvåra beskattningsmyndigheternas verksam-

het. Härigenom skulle dessutom samordningen mellan skatteprocessen och skattebrottsprocessen förbättras. Med utredningens förslag kan den situationen uppstå att en skriftlig nämligen brottsmisstanke väl hinner delges med den misstänkte medan framställning om eftertaxering inte kan i rätt tid därför att den måste grungöras das mer undersökningar än vad som på ingående behövs för den åtgärden. En straffprocessuella av detta blir att strafförfarandet inte följd kan fullföljas.

220 Särskilda yttranden

Vi anser för vår del att förutsättningarna att i skatte- och avgiftsprocessen införa bestämmelser om preskriptionsuppehåll eller preskriptionsavbrott snarast bör undersökas. En sådan undersökning kan bli tidskrävande - särskilt om den

sammankopplas med en allmän översyn av skatteprocessen - varför en provisorisk i linlösning je med vårt förslag kan visa sig nödvändig.

BILAGA

över skattebrott där preskription har Tabeller 1974-01-01 -- 1978-12-31 på inträtt under tiden av att den misstänkte har avvikit eller på grund annat sätt hållit sig undan

få för reformbehoven har utred- För att underlag låtit göra en enkät hos rikets åklagarningen Enkäten har avsett uppgifter om de myndigheter. skattebrott som under tiden preskriberats -- 1978-12-31 på grund av att den 1974-01-01 misstänkte har avvikit eller på annat sätt hål-

lit sig undan.

från redovisas Uppgifterna åklagarmyndigheterna i sex tabeller enligt följande

1) förundersökning ej inledd

2) förundersökning inledd (brottsmisstanke

ej delgiven) 3) förundersökning inledd (brottsmisstanke

delgiven) utfärdad mer än 6 månader före 4) stämning preskriptionsinträdet utfärdad mindre än 6 månader före 5) stämning

preskriptionsinträdet.

innehåller en sammanställning av de Tabell 6) redovisade skattebrotten.

i olika kolumner den miss- I tabellerna anges tänktes och tidpunkterna för preskriptionsyrke brottsanmälan, inledande av förunderinträde, av stämning samt till vilket sökning, utfärdande land den misstänkte antas ha avvikit.

ärende har åsatts ett särskilt nummer. Varje

222 Bilaga SOU 1980 :4

AuwuHHmcoHum:

cwxwansmouwucsngom

Axoonpy

.ausy

Aayu Axm›upmmy

:oAxmoAmoxowne

umaam

uHxH» wcmAxm»s myuondq cwycmmm

mmm mn amo

unoacy

mynoyumn m_-mou«› mozmouvp ›_-o_am› omunoumn m_-m_|«› omumoavn ›N-m_-m›

nu

:muuoum _o-mo-v› mo-o_-w› om-mo-»

CMHWCEG

mcacxomgoøcsunm

-mcoaumquxmoum

www_ mmm_ ppm_

oyamouqn myumoumn mA-mo:«› m.-mo-«› myumoumn m.-mo-m› ›_-mo|m› m_-mo-v› o_-mo-m› m_-mo-v› «m-mo-m› myumoumm

UUWHUCH .unmm .unmu .omv

Ao_y AAAy

A_y Amy Amy Avy Amy Amy Any Amy Amy

mv:

.M

mm- mm- 0.- pm- mvmm-

ucoaamcoxemaxmg

umoam

.M .M .M .M .W

uocoummuucm

.m

om-

oumxma mnmxma wumxma mumxma oumxma mumxma

»ma

uouAmuHø

mm-

.wxuw ogmxma mumxm

A.4mmm

.W .W .M

223 SOU 1980 :4 Bilaga

Aumuqamcoaumc

Haag

cmHHmuums

^coHoHmn

uHxH»

ams mmm

.ausv

m: amø

mm

oxcmummaemuuounv

nxcmuwnczunm

ønoacg

who_ Nnm_

maa: .own m.-mo-m› .umom o_-m_-v› «_-o_-«› 9-9-2 w_-o_-m› _N-mo-_» 8-8-: mo-›o-o› wm-_o-_› m_-mo-mh

apa.

nuoacq

umuuoum cmamecm

vosm_-N› m_-mo-m› «.-oo-q› mo-m_-«› ›o-o_-v› ..-072 m_-o_-m› o_-mo›_› 8-8-: Noa›o-o› mm-_o-_›

Mann

mcacxomumncaumm

amcoaumquxmmum

§2

mømuuca m_-No-v› «_-«oa«› m_-«o-m› m_amo-m› m_-mo-m› om-mo-m› 2-8-5 wo-mo-m› __-mo-v› .53 m_-mo-«›

mha. mmm_

^m.V ^m_V ^m.V ^m_V Ammv Ammv

^m.V s: ^MMw

^«_V APNV om-

.M .w

mm- M.- m_u mm- mv- om- mm-

oumumngmummam

.M .M .W .M .M u_ .M

mumpwggøwmam oumumanau øxmuounxmxsmw wogompxauumdn

wm- m.-

mumxma wumxma

muummm

ogmxma wuøxma waåü ogmxma

mgmxma-

oxuw

.M .W

224 Bilaga SOU 1980 :4

Åuwuwamcoaumc

Haau

.WUHOW

uHxH» xumecmo Ngosgom

.ansv

Ewåmawn

ma cma

.MG

uxomuwvcsuom

wwmacq

omnmospm monmoumm omsmoupm noumouom

wxcmummqcüuuoun:

mmamo›m› __-›o-m› o_-mo|m› _o-moum›

maa:

nmuuoum cmamecm w_»›o-_› mmumoumn moumoumn oounoumn mosmonwm w_-_o-.› noxmozon _ma›o»m›

uømacq

nwcowumauxmmum

mcacxnmuowczunm

mmm_

wumuuca m_-mo-m› m_-mo|m› .upon ..-manen mmm_ mmm_ m.|mo»v› m.|moam›

Awmv ^mmV Aomv Anm. Ammv Ammv Aon. ^_mv

own

mumuwnummammmEmHH

m_-

wumaommmaaonuom

.w .M

mumaucmsañn

0umum>m

mv- mv- mm: mm- m.- mv-

oxuw :memnx

.M .w .m .w .m .w

225 SOU 1980 :4 Bilaga

Auouñamcodumc

aaau

Axmuocv uHxH» omuoz

.ausv

oxcmumwgamuuoum

mmm_

omumoumh

o_-qo-v› m_umoaw›

Ewåmáwv

:mHmHmø woa_o-«› ›m-mo-o› __-_oa» mo-_.-» _o-oouw›

.oc

mmm_

cuoacg vwumoump m_-__u«› o_amo-m› o_-ooum› omuo_-o› mouvoamn m_-«o-«› omumoumn

oxcmuwmaemuuoun:

nu .uxo

w›m_

-muuoum cmamecm vmumoumn «_-_.nv› m.-oo-m› m_-ooam› omuo_um› mouvoumm _o-mo-«› mouwoupn

HHumø

UUGHCA

mcacxmwuwwcsuøm nmcoaumagxmoum

www. omm_ ppm. m›m_

ocmgucq o_umo-«› v.-mo-m› mm-._-» qmumoumn m_›mcum›

.omv .omv mmm_ .oc .oc

m_- SQ Ammv Avmv Ammv G9 Anmv Awmv Ammv Aovv

mm-

.M

em- m_-

.M

umHçHxmmsmum uocwumouuco

.W .M

mumxmHuon wømuuHn0um

m

u0n:omcH

vv- mm- m_- om-

cmemnx

M.-

.DNB wxuw oumxma

.M .W .M .M .M

226 Bilaga

Apmuñamcowumc

Hañu

uHxñ» Namscom .ansv

mmm_

mcacsmum umoumwus mo-mo-_› m_›o.›_› .m-.o-«› mouqoamn

Hash

uwnmuucamøoaumquxwmum

cmHmHoc

mmm_

»mmHemuuoum

ppm_

w_-vo-.› mm-mo-_› mouvoumn

wxcmu .umom mms

80m

nnoacñ mmm_

uxomawøcsunø

umvmcws

mcwc mm-mo-_› om-_o›_› m_-mo-m› m_-mo-m› .ummm

w

Cm

uwE

cmamecm mmumoumn w›m_.ummm

-muuoum m.-moa_› m.-_o-_› __-mo-m›

wmmüwwu:

-mcoMumHuxmoum

mcqêhmum mmm_

m_-mo-m› mm-mo-v› «_umc-w› mmuvoumn m_-mo-m›

oømuucq .oc

^_«V Amvv Amvv Awvv Åmv.

goumaamumcñ -mcmusmumou

v mm- om- hm- mmwumxma vwwxgw mgsxma wummm .ana øoem .M .M .M .M .M

227 SOU 1980 :4 Bilaga

Auouaamcoaumc

Haau

uHxH» xumecmo cwacmmm

.ausv

mcacemum wmøumwus m_-_oum› mm-_o|«› ›_-_o-v› _.-moum› _m-_ou«› vo-mo-«› m_-__|m› moumonvn om-mo»m› m_-c_-v›

uwcmuucwwcoaumwuxmmum

cmHmHww

nmwwemuuoum

mxcmu mou_o-m› m_a_o-v› o.-,o-«› omlwolmn ›m-m_-m› mo:_.-m» mouwoumn oonmouvn _o-mo-m› mo|o_-v›

wuow

uwcmcwe cumaca

uxwmuwncsuom

m›m_ ena_

m_n__u«› _mam_|m› mou_onm› w_|o_-m› mmnmoumn mouwonmn Naumann»

cm mega .own Hann

muøcqe

nmuuoum cmamecm v_u__-«› «Fum_am› __um_:m› w_-m_a«› m_uo.am› mozooumn mouvoump o.›_o|v› _m|mo-m› o_-›o-v› wmvumuus

mcqcemum

umcoaumquxmwum.

wcmuucq o.-mo|m› oo|mo›v› moamouvp m.-moum› «_umo-v› vpimoivw m_aNon«› mwlmolvn ›m-mo:«› v_-moum› vpimoamn

Away ^›«V ^m«. Amvv Aomv Apmv Ammv Ammv ^«mV Åmmv

m

om› mv: mm: mm- mm- hm: mm- om- nun Nm:

.ams wxuw oumxma wumxma oumxma wumxma wumxma mumxma oumxma wumxma oumxma oumxma

.w .w .m .M .w .u .u .M .M .M

228 Bilaga SOU 1983 :4

Auwuaamcowumc

.xmwcmamav

Haau

uHxH» MMQEMU wcmHmH

.ansv

AWHHOMV

mcacsmum ømwumuus nouwouvn mmlpotmn molpotmh v_|_onm› mm|__›vn mmuooumn om|m.um› om-_o-m» vo-mo-v» o_|_oum›

UOUWHHCHWCOHUMHHMWNHQ

cwHmHwU

ummasmuuoum omumouvn

mxcmu m_:_o-«› ›_-m_-v› ›o-_o-m› mo|m.-v› «.-_onm› mo|_Fx_› ›.u_o-m› .m»m_u_› _muo_|m›

OHGM

uvoacw

uxemumncsanm

HQUMCWE who_

omuwoumn

m_-_o|v› _m|__uv› m_|o_|v› vo»_o-v› «_:.o-m›

_m-o_zm› ›_-_oum›

CW mage .omv

GHUCwE

nmuuonm cmawscm o_a_o:vn ›o:__›v› ›ouo.-«› ›o»o.-v› mm|__|m› v_-._-v› «o-__-_› m_u_oam› om›m_-.› _mawoum›

UMUHWMUD

umcogumauxmoum

DCHCFEWUW

moanoumn

ovmuuca m_amouv› v_amo|m› mpimoimw o.-mo|m› mpumozmn

m_xmoam› Fmlmolvm

mnm_ mnm_

Aomv Åmmv Ammv Ammv Aom. ^.ov .Nov Ammv Avmv

Åmov

uouxmuqu uouxmuaw

om-

umuxwuqv

pm-

mumxma

mm- mv-

wumxwa wumxma

mm-

wumxma

NNI

wumxma

»ou »mn

wgmxma

oo-

uouxmuñn

mm-

mxg» .w .M .M .w .M .w .M .w .w .w

229 SOU 1980 :4 Bilaga

Auwuaawcoaumc

aaau

u«x«»

.duüw

AWUMOMV

mca:Emum UMUMWMUD _o›«o-m› q_uo,-» o.|_o-m› mmumouon voumouon mmu_ouo› m_u_o-o› «_-_o-w» o.-m.-m› mo-«o-m› nouooump

umømuucawcoaumauxwmum

C®H@H®U

|mmHEmuuOum

wxcmu mma__-v› _o-«oam› nmumoumn omnmoumn

OHDM

rxnmuwncsunm

HWUMCWE UUOHCM

mouvoavn mouooump monmoumn ›_umo»«› «,-monm› m_-mo|m› mplmoimw «o-__um› omumoumn «_|mo-m›

w

CW OCHE

WMUCME

Imuuoum CGHWECM wouvonqp moumoump moumoumn npuoouqn v.-monm› wmamoumn mmumoamn mmnmoumn omnmoump Nelwolmh

UMUHWMUS

imcoaumwuxwwum

OCHCEWUW

OUWHMCH m_|moam› mm-..u» m_-moao› mpavoaon mmumoumn

mnm_ mpm_ ena_ cum_ wnm_ omm,

Ammv Anov Amov Ammv Aopv ^_›V Amnv Ammv Awnv Amnv

unuxogac ucuxouan uwuxoggo uouxwuac umuxmuan unuxmnaw gnuxmuac uouxouan

mm- men mm- _m- qmn om- mm-

uouxouaø

mv: mm» »NI

wxuw cøawx

.M .M .w .w .M .M .M .M .m .w

230 Bilaga

.uouqamcoqumc

HHHu

uHxM»

.ausv

AMUHOWJ

m:u.emum wmwumwus mo-«o-m› m_›_oum› mo-._-w› v.-._-m› voumoumm voumonvn vo-mo-v› om-_c-m› ›m-_o-m›

HQUWHHCHMCOHMQHHXMwHQ

:oHmaon

-mmwemuuoum ›.-mo-m› _m-mo-» _ou._-m› m_-__-m› v_-m_-m› m_-m_-m› m_-_o-m› mo-m_-«›

OHOW. wxamu

HWUGCWE

wumacw

-xnmuoncsuom mmumoumn

w

›m-__-m› m_-mou» ›_-voum› npawouvn m.-ooam› m_-mo-m› m_».o-m› moam_-v›

m:%c

CW

UHUCHE

-muuoum cmamscm mm-__-m› mmumoupn m_-moaw› _.-«o-m› ›_noo:«› m_-mo-m› m_-mo-m› m_-_o-m› om-mo-v›

UMUHWWUD

nmaoaumquxmoum

OCHCEÃQW

mømuucñ vm-vo-m› mm«__-» mmz._-m› mm-__-m› m_»_oum› m_-mo:m›

www_ wnm. vhm.

G5 Annv Amnv Amnv Aomv ^.mv Amm. :v8

gocoumouaco uncmumoupco uocmummuucm uncoummuucm ^mm.uoxHcxwu -onMømcmumxum

unncwmcw uwwcomca unwmzmso

mm: vw- vv- man .ma mm- vv- mm-

mxu»

wumu

.u .M .M .M .u .W .M .w

231 SOU 1980 :4 Bilaga

AUWDHHMCOHUGC

HHHM

UH o

^.wuuouV v$» mmuoz ccmacqm

HUDV

maumoaqp vanmoump manaoumn noumoawp maumou» vanaoaon

uwvmuucamcoaumauxmoum

OCHQEWUM UGÖHWMUS wH-mH-m›

C0H

nwmqewuuoum

mmnnoawn mmumonmh Hmuaaumn «H-moum› mmumouwp mm-mo-» nmauoumn

muwm

OxCS

umvmcme

lxnwumøczuwm

m

maumoaah omuaonmn Hmuaaumn «H-oH-v› mmnmonvn mmumouhh mm-mo:m›

cm

ouccwe

umuuoum maumouan mH-HH-e› ›Hamo-m› wH-mo-v› mH-monv› mmnwouph mmumoumn

vmvummus

mcacsmuw

uwcoaumw

uxmmum OUWHMCH maumoumh oH-«oum› «H-mo-m› monoo-w› wmuaaunn

w›mH anwa

Amwv Aomv Apm. Ammv Aomv Aamv

m“mmmmggmmmm ogmpmnuma›uomu

^mm..Hm-

umcwumx oamcmHumxm goumummou

hm- om- om- om- vw»

unu«uwm

mv-

mv_ .NN .M .M .M .w .W .M .W

232 Bilaga SOU 1980 :4

wmnumwus

umcoaumquxmmum

.ams

Aaoumvv Avnammv

m

mamma:

^m›-o»V Aamaomv

cm ^mwv Amnv .mm.

mcwcemum wuncas

.um

mcwvau

.um .pm .um .um .um

wunw

.um ma ma v N a a a

wuow

vmbumwus

mcmwaumcowumwuxwwum

.ams

Avvumqv

m

mcwcemum

cm

mamma:

.um uwe m

Ammummv

maa

nxwwuwwcnuna

Ucoaca

lamm

lmwwemuuounv

Anmv Awmv Aomv

.amp

wxcmu

.um .um .um

^cmwm

.um maa: N H H H

uw©

namw

Amaumav

nxmmuwwcsumm nmwwemuuounv

Uwwacw

no Anmv Ammv Ammv

mcqcaamumcmesmm

wxcmu ^cwHm

.um .um .um .um maa: n a H a

wwwacw

^›-av

nxnmuwwcsupm

Amv Aoav Am. Aaav

mm

.um .um .um .um .um maa: n A H a H

asmcoxsmaxmu

o

mxmuwuoxmxshm mmsumuxHMpmHu

unpxmuñv umcmgmmuucm umxwcxop wummmwumxm

Hamnma mumxma gnncmmcñ :memnx oumxm

mxuw ucwa

233 SOU 1980 :4 Bilaga

nmcoaumauxmwum

.:mE

ømwumuus

mcmmu:

cm

mcwcsmum

wuocas ouow wcwvau

ouow

vmøummus

wcmwwumcoqumauxwwum

.swe

w Åav. Amqv Amvv

mcacemum

cm

.um .um .um

ume mamma:

a a a

mia

.DOM

wvmaca

lama

Ixnwuowcsuwm lmmaemuuounv

uw©

mcwc wxcmu ^cwHm

namn

OCACHHWUWCQEHMW

Uvwaca

Aamv Aom. Amav Avmv .mmv Away Awmv

Ixnmuovcsumm lmmasmuuounv

mm

.um .um .um

^cwHm

.um .um .um

wxcmu

.um

maa:

H a H A A H A

vwwacq

nxmwuwvcsuwm

mm

maa:

^.mugowV

oumuonummmam mumuwnumummaa

nmcmusmumou

aaonma mumgmaoau ouøum>w |mawU0Em«a oumumngm -maaonuou oumammm oumaøcmgaag uoumaamumcg

oxuw nwem wummm

234 Bilaga SOU 1980 :4

vmuumwus

.cms

Imcoquaauxmmum

m

mamma:

cm

Ammv Away Ammv .wav Away Amm. Aomv :e

mcwcsmum wuvcae wcwvau

.um

.um .um .um .um .um .um .um .um

wumm a A a H H a H H mv

munu

vmwumuus

mcmøwumcowumauxmwum

.sme

o

mcacsmum

cm

mcmmus

.um

ams m

mia

2:78

vwmacw

.nmu

uxnmumncsuwm

name

Immaemuuounv

Awmv 38

uw©

wxcmu

.um .um

,cm«m

.um .um

mcwc A a m m

mcwcaamumcmssmm

lama

:mums

vwoacw

lxmmuwncsunm umwwemuuounv

nu

.um

wxcmu ^cmHm

.um

mzac m om

vcmacñ

axomumwcsunm

mm

.um

maa: Ha

^.muuom.

mi»

wummmmxuwmmw mumumnumamuowu

m

umühxmøämum

uwâmøm

oømuuHgnuw :mvmumxuo wumuwnum u©uHuwm umcmunx unumummmu

aamnme wxuw uwwwømco .mm msäw

Statens 1980

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

. Fjorton dagars fängelse. Ju. . Skoworskning och skolutveckling. U.

äQN-I

. Lärare i högskolan. U. . Preskriptionshinder vid skattebrott. B.

Statens offentliga utredningar 1980

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Fjorton dagars fängelse. [1] Budgetdepartementet Preskriptionshinder vid skattebrott. [4] Utbildningsdepartementet Skolforskning och skolutvecküng. [2] Lärare i högskolan. [3]

511,3] n, L. LI

1980134 U9

STGCKHO. M

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

i!” . ISBN 91-38-0547

LlberForlag ISSN 0375-250-x

Allmänna Förlaget