Medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Medborgarkommissionens rapport om svensk

vanexport

SMU] 1988:15

@

Statens offentliga utredningar

ww

1988: 15

Statsrådsberedningen

Medborgar-

kommissionens

rapport

om svensk

vapenexport

Stockholm 1988

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm 08/739 96 30

Allmänna Förlagets bokhandel: Informationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5, Stockholm 08/739 95 90

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 Stockholm Tel: 08/763 23 20 Telefontid 8.10-12.00 (externt och internt) 08/763 10 05 12.00-16.00 (endast internt)

ISBN 91-38-10148-3 ISSN 0375-250X

Graphic Systems AB, Göteborg 1988

Ti11 statsministern

statsministern att Den 2 aprii 1987 bemyndigade regeringen - av kommittêförti11ka11a en medborgarkommission omfattad ordningen (1976:119) - med högst fem iedamöter och med uppatt vissa uppgifter om o1ag1ig vapenexport. Med gift granska stöd av detta förordnade statsministern samma bemyndigande dag såsom ordförande i kommissionen f.d. ambassadören 01of Rydbeck och såsom Iedamöter professor Kerstin Fredga, professor em. Ni1s Gunnel Vaiiquist och f.d. Stjernquist, professor

regeringsrådet Bengt Niesiander.

Kommissionen, som ka11at sig medborgarkommissionen för

av viss har biträtts av ett sekretagranskning vapenexport,

riat bestående av departementsrådet Jan Romare (huvudsekrete-

Kurt B1ixt

rare fr.o.m. den 15 juni 1987), departementsrådet

(sekreterare fr.o.m. den 1 oktober 1987), byråchefen SVE

Rune Frid (sekreterare he1tid under tiden den 1 ju1i - den

på

1 november 1987), överste Anders HammarskjÖ1d (Sekreterare

den 1 juni - 30 september 1987 och därefter expert) och hovrättsassessor Richard (sekreterare fr.o.m. den Ljungqvist 1 juni 1987). Fi1. kand. Svante har dessutom biträtt Iger kommissionen i viss de1. Assistenten Britha Svensson har sva-

rat för kommissionens kansligöromåi.

Kommissionen får härmed överiämna sin rapport om svensk vapenexport ( ). Kommissionen är enig i sina bedömningar. Utredningsuppdraget är siutfört. Stockhoim den 14 aprii 1988

01of Rydbeck Kerstin Fredga Ni1s Stjernquist Gunnei Vaiiquist Bengt wiesiander /Jan Romare Kurt Biixt Richard Ljungqvist

Innehåii 6

4 Några utgångsdata om den svenska

försvarsindustrin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..37 4.1 Dess säkerhetspoiitiska betydeise . . . . . . . . . . . ..37 4.2 Krigsmaterielproducerande företag . . . . . . . . . . . ..39 4.3 Tiiiverkningen och exporten av krigsmaterie1 sedan 1970 . . . . . . . . . . . . . . . . . ..40 4.4 Överiåtelser av tiliverkningsrättigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..43 4.5 Andra former av utiandssamarbete . . . . . . . . . . . . ..45

5 Vapen och ammunition . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..50 5.1 A11mänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... . . . . . . ..50 5.2 Redovisning av fa11 . . . . . . . . . . . . ... . . . . . . . . . ..51 Affärer med anknytning ti11 Singapore . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..51 Robot 70 til] Bahrein och Dubai . . . . . . . . . . . . ..72 Bahrein II-affären . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..66

Begagnade fältiuftvärnspjäser til] Thaiiand . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..70 Demonstrationskanon ti11 Thaiiand

Luftvärnsammunition tiil o1ika

Affärer med anknytning ti11 Storbritannien . . . . . . . . . . . . . . . ... . . . . . . . . . . . ..84 FFV:s affärer med granatgevärssystemet Cari Gustaf . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ...85 Lysbomber ti11 Oman och Dubai . . . . . . . . . . . . . ..107 Luftvärnskanon ti11 Oman . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..108

Övriga misstänkta fa11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..110

7 Innehå11

Ammunition till Oman . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..110 Ammunition ti11 Bahrein . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..114 Fartygsiuftvärn ti11 Irak . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..115 Förhandiingar om BOFI-export ti11 Libyen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ., . . . . ..116 Påståenden om avståndsmätare ti11 Egypten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..117 Påståenden om vapenexport tiil Iran 1973-1975 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..l18 Påståenden om vapenexport ti11 Iran 1984-1987 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..119 Påståenden om vapenexport ti11 Sydafrika . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..124 Radarstationer ti11 Tunisien . . . . . ... . . . . . . . ..125 Fartygspjäser ti11 Bangladesh . . . . . . . . . . . . . . ..127 Eidiedningssystem ti11 vissa 1änder vid Persiska viken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..127

6 Krut och sprängämnen . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... . . . . . . ..129 6.1 Aiimänt . . . . ... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..129 6.2 Redovisning av fa11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ...130 DNN-affären ... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..131

Armaturen- och PRB/Armaturenaffärerna . . . . . . . . . . . ... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..132 SMI-affären . . . . . . . . . . . . . . ... . . . . . . . . . . . . . . . ..133

Tirrena-affären . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..133 FDSP-affären . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..134 Annu11erad Jugoslavien-affär . . . . . . . . . . . . . . . ..l35 Förhindrad Pakistan-affär . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..l35 Varuprover . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..136

Övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..136

Innehå11 10

Bi1aga 1 Kommissionens direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..259

Bilaga 2 Personer som utfrågats av medborgar-

kommissionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..263 Bilaga 3 1971 års riktlinjer (utdrag ur prop. 1971:146) . . . . . . . . . . . . . . . ..265 Bilaga 4 Den svenska ti11verkningen och exporten av krigsmaterie1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..270 Bi1aga 5 Utskrift av krigsmaterie1inspektören Car1 A1gernons efter1ämnade anteckningar ...277

SAMMANFATTNING

Medborgarkommissionen, som tiilsattes av regeringen i apri1 1987, har en1igt sina direktiv haft att i ett sammanhang skapa största möjiiga klarhet kring de hände1ser, som sedan år 1970 ti11 gett upphov uppgifterna om o1ag1ig svensk vapen-

export. Granskningen sku11e även omfatta frågan om vi1ka som

medverkat i de avsteg som skett från Dessutom givna reg1er.

gavs kommissionen fria händer att ta upp varje fråga e11er

aspekt som kommissionen ansåg böra belysas i

sammanhanget. Det framhö11s dock att granskningen inte sku11e omfatta frå-

gor som ankom på de rättsvårdande myndigheterna att ta stä11-

ning ti11 utan denna borde syfta ti11 att ge en he1hetsbi1d av skeendet.

Kommissionen har tagit de1 av ett omfattande skriftligt materia1 från b1.a. konstitutionsutskottet, departementens arkiv,

utrikesförva1tningen, åk1agar-, po1is- och tu11myndigheterna,

försvarsmakten, berörda företag, intressegrupper och massmedia. Materiaiet har kompietterats med muntiiga uppiysningar. Kommissionen har vidare gjort vissa egna 1ikundersökningar som initierat olika organ att företa i

undersökningar frågor

som varit av intresse för kommissionen. Kommissionen har även

hå11it utfrågningar med ett stort anta1

personer.

Sammanfattning 12

Kommissionen redovisar resuitatet av sitt arbete i denna rapport. Det bör anmärkas att utredningsmateriaiet tiil icke ringa de] är av hemiig natur. Likväi har strävan varit att redovisa detta med största möjiiga öppenhet. Inga för sakfrågornas beiysning väsentliga uppgifter har uteiämnats.

I det första huvudavsnittet i rapporten redovisar kommissio-

nen vissa utgångspunkter. Efter att i kap. 1 ha presenterat

sitt uppdrag och arbetets uppiäggning, redogör kommissionen i kap. 2 kortfattat för regierna för krigsmaterieiexport, som finns i lagen (1982:513) om förbud mot utförsei av krigsmaterie1, m.m. Bestämmeiserna i iagen kompietteras av de riktiinjer för krigsmaterieiexport som riksdagen godkände år 1971. I

kap. 3 redogör kommissionen för ti11ståndsgivningen och till-

synsordningen, dvs. för krigsmaterielinspektionens verksamhet och organisation, förfarandet vid bedömning av tiliståndsärenden, k1assificeringen av krigsmateriei m.m. Härefter iäm-

nar kommissionen i kap. 4 vissa utgångsdata om den svenska

försvarsindustrin.

I det andra huvudavsnittet redovisar kommissionen sin granskning av misstänkta fa11 av o1ag1ig vapenexport. Med o1ag1ig vapenexport förstås i rapporten utförsei som skett utan ti11stånd eiier i strid med iämnat ti11stånd e11er med ti11stånd

som inte sku11e ha iämnats om samtiiga på ärendet inverkande

omständigheter, som sökanden vetat om, varit kända av ti11-

ståndsgivaren när tiiiståndet gavs (t.ex. beträffande vidare-

export).

Framstäiiningen har deiats upp i fail rörande vapen och ammu-

nition (kap. 5) och i fail rörande krut och sprängämnen

(kap. 6). När det gä11er vapen och ammunition har kommissio-

nen redovisat a11a misstänkta fa11 som kommit ti11 dess kännedom och som den bedömt vara av betydeise; vissa uppgifter

{3 Sammanfattning

eller påståenden som befunnits ogrundade, osannolika eller

eljest ointressanta har inte behandlats i rapporten. Kommissionen har inte heller kunnat beakta uppgifter som blivit kända efter början av april 1988.

Fallredovisningen i kap. 5 omfattar ett stort antal affärer som förts samman under olika rubriker med hänvisning till mottagarland och/eller materielslag. Den inbegriper även en del slutsatser och synpunkter från kommissionens sida i an-

slutning till det som inträffat. Bl.a. behandlas frågan om

vilka som medverkat i eller haft vetskap om affärerna.

Redovisningen har delats upp i affärer med anknytning till Singapore, affärer med anknytning till Storbritannien och övriga misstänkta fall. I den första delen ägnas särskild uppmärksamhet åt Bofors export av Robot 70 till Bahrein och Dubai och av luftvärnspjäser till bl.a. Thailand. I den andra delen lämnas framför allt en tämligen utförlig redogörelse för FFV:s affärer med granatgevärssystemet Carl Gustaf. Den tredje delen omfattar övriga misstänkta fall av olaglig va-

penexport, däribland ammunitionsexport till Oman 1985 och på-

stådd vapenexport till Iran 1984-1987.

Även redogörelsen i kap. 6 innehåller kommissionens slutsatser beträffande medverkan och vetskap.

För att sätta in den svenska debatten om krigsmaterielexpor-

ten i ett internationellt perspektiv görs i det tredje huvudavsnittet vissa utländska jämförelser. Därvid behandlas dels

förhållandena i andra länder (kap. 7), dels det utländska in-

tresset för de svenska fallen (kap. 8).

Det fjärde huvudavsnittet omfattar en granskning av bakgrund och omständigheter till den olagliga krigsmaterielexporten. I

Sammanfattning 14

kap. 9 redovisas några aspekter på försvarsindustrins utveck-

ling och förutsättningar under de två senaste decennierna.

Materialet bygger till stora delar på uppgifter som inhämtats

från, å ena sidan, överbefälhavaren och försvarets materiel-

verk och, a andra sidan, Bofors, FFV och Philips Elektronikindustrier.

Av att försvarsindustrin haft ett ökande

redogörelsen framgår

behov av export bl.a. på grund av att försvarets beställ-

under perioden minskat och kommit ojämnt, att de beningar ställda serierna varit korta, att utvecklingskostnaderna ökat

markant och att försvaret kunnat förhandla sig till låga och

ofta fasta priser. Ett alternativ till ökad export har varit

att öka den civila, dvs. den icke krigsmaterielklassificerade

produktionen. Detta alternativ har kunnat utnyttjas främst av flygindustrin och elektronikindustrin. För vapen- och ammunitionsindustrin har en sådan omställning tett sig svårare. Av-

slutningsvis pekar kommissionen på en metod för att belysa

sammanhanget mellan försvarsindustrins kompetens och exportberoendet.

I kap. 10 diskuterar kommissionen vapenexportpolitiken och

dess tillämpning. Därvid pekar kommissionen på vissa inbyggda

motsättningar. Det grundläggande dilenmat är sålunda att Sverige av principiella skäl inte önskar tillåta krigsmaterielexport samtidigt som landets egna säkerhets- och försvarsintressen anses kräva viss sådan export. Genom 1971 års rikt-

linjer har statsmakterna sökt komma till rätta med svårighe-

terna. I sammanhanget uppmärksammas också problemet att avgöra vad som bör klassificeras som krigsmateriel. Kommissionen har vidare granskat och belyser genom exempel hur riktlinjerna har tillämpats av regeringarna och konstaterar att tilllämpningen inte har varit konsekvent.

Sanmanfattning

Kap. 11 behandlar om medverkan

frågan eller vetskap hos rege-

ring och regeringskansli. Efter en av de

sammanfattning indikationer på medverkan eller

vetskap som angetts i kap. 5 och 6 redovisar kommissionen en del och uppgifter synpunkter som är av betydelse när det att bedöma gäller krigsmaterielinspektionens roll i det inträffade. Ett särskilt avsnitt

ägnas omständigheterna kring krigsmaterielinspektören Carl

Algernons död. Vidare uppehåller kommissionen vid

sig andra instansers beröring med I

krigsmaterielfrågorna. sina avslu-

tande synpunkter framhåller kommissionen att den med ett undantag inte har funnit belägg för att eller regeringen regeringskansliet medverkat i eller haft vetskap om olagliga vapenaffärer under den tid som

utredningsuppdraget omfattat.

Kap. 12 utgör en sammanfattande av bedömning motiven bakom den olagliga utförseln. Här pekar kommissionen bl.a.

på bety-

delsen av bristerna i

kontrollsystemet, de företagsekonomiska

motiven och företagsandan. anmärker Samtidigt kommissionen att dessa omständigheter

på intet vis kan ursäkta förfaranden

som stått i strid med de som principer gällt beträffande

krigsmaterielexport.

I ett femte huvudavsnitt redovisar kommissionen sina avslutande synpunkter och Under rubriken förslag. Allmänna synpunkter klargör kommissionen i kap. 13 sin om det uppfattning

trovärdighetsproblem som de olagliga krigsmaterielaffärerna

och utredningarna beträffande dessa skapat i förening med regeringarnas sätt att tillämpa gällande riktlinjer.

I kap. 14 framförs vissa

förslag på grundval av de slutsatser

som kommissionen kommit till. Därvid bör särskilt framhållas de kriterier för

tillståndsprövningen som kommissionen anser

böra ersätta 1971 års riktlinjer.

Enligt förslaget bör ex-

port av krigsmateriel sålunda kunna tillåtas endast om den

Samanfattning

bedöms nödvändig för att trygga svenska försvarets försörjning av materiei och den samtidigt är förenlig med principerna och må1en för svensk utrikespo1itik.

Andra rör b1.a. k1assificeringen av krigsmaterie1,

förs1ag beträffande stat1iga myndigheter som k0ntro11möj1igheterna ti11verkar krigsmaterie1, regieringen av det försvarsindustrie11a samarbetet samt Iagstiftningens uppbyggnad.

Kommissionen vi11 avsiutningsvis påpeka att sammanfattningar

också löpande förekommer i rapporten.

I UTGÃNGSPUNKTER

1 INLEDNING

1.1 Uppdraget

En1igt sina direktiv (Dir. 1987:19) har kommissionen haft som huvuduppdrag att i ett sammanhang skapa största möjiiga k1arhet kring de händeiser, som sedan år 1970 gett upphov

ti11 uppgifterna om o1ag1ig svensk vapenexport samt att re-

dovisa i vilket skede och med vi1kas medverkan som avsteg

från givna regier skett. Kommissionen har även haft möj1ig-

het att ta upp varje fråga e11er aspekt som den anser bör be-

Iysas för fuiigörandet av sitt uppdrag, b1.a. besiutsordning

och kontroiiprinciper.

I direktiven framhåiis att kommissionens granskning inte av-

ses omfatta frågor som det ankommer på de rättsvårdande myn-

digheterna att ta stälining ti11, utan granskningen bör syfta ti11 att ge en heihetsbiid av skeendet.

Direktivens fuiiständiga text återges i bi1aga 1.

Utgångspunkter 18

Kommissionen har ansett sin primära uppgift vara att söka

sanningen bakom påståenden om vapenexport i strid med de

svenska bestämmeiserna och om medverkan e11er vetskap från regeringars och regeringskansliets sida. En sådan faktainsamiing sku11e eme11ertid enligt kommissionens bedömning inte ha varit ti11räck1ig för att ge en heihetsbild av vad som förevarit. Kommissionen har därför sökt redovisa a11a förhålianden som kan bidra ti11 att ge bakgrund och perspektiv åt skeendet. Dit hör b1.a. granskning av den svenska försvarsindustrins förutsättningar samt av riktlinjerna för krigsmaterielexport och deras tiiiämpning.

När kommissionen nu framiägger sin rapport är det i medvetan-

de om att förundersökning elier domstoisprövning ännu pågår

rörande brott mot vapensmuggiingslagen i en dei av de fa11 som kommissionen har behandiat. Kommissionen har i rapporten strävat efter att inte föregripa den rättsiiga prövningen

utan att för den sku11 ge avka11 på sin skyidighet att redo-

visa siutsatser och uppfattning i dessa frågor.

Kommissionen konstaterar att vapenexport i strid med givna utförseitiiistånd har förekommit. Den tar inte stä11ning tili vi1ka personer som bär ansvaret men har i sin granskning fäst

stor vikt vid frågan om personer inom regeringen och rege-

ringskansliet kan ha varit införstådda med avsteg från reg- 1erna.

Kommissionen har inte ansett det föreniigt med sin ro11 och

inriktning att hemligstämpia någon dei av rapporten. Dess

strävan har varit att i rapporten redovisa undersökningsmate-

riaiet med största möj1iga öppenhet. Inga för sakfrågornas

beiysning väsentiiga uppgifter som kommit ti11 kommissionens kännedom har därvid uteiämnats.

19 Utgångspunkter

Kommissionen har eftersträvat att fullgöra sitt uppdrag utan onödig tidsutdräkt och att avge sin rapport snarast. Den har sökt beakta vad som hänt fram till början av april 1988.

1.2 Arbetets uppläggning

Kommissionen har haft fritt tillträde till och granskat arkiven hos krigsmaterielinspektionen och utrikesdepartementets politiska avdelning. Utrikesdepartementet och försvarsdepartementet har bistått kommissionen med vissa undersökningar utomlands.

Kommissionen har vidare begärt och fått dokumentation från

riksdagens konstitutionsutskott, från åklagar-, polis- och

tullmyndigheterna, från överbefälhavaren, försvarets materielverk och från vissa andra myndigheter. Dokumentation har även inhämtats från Nobel Industrier Sverige AB, AB Bofors, affärsverket FFV, Ericsson Radio Systems AB, Ericsson Radar Electronics AB och Philips Elektronikindustrier AB.

Kommissionen har även haft tillgång till 1984 års försvars-

kommittês material och material från utredningen om svensk

utlandsverksamhet på krigsmaterielområdet (se SOU 1987:8).

Kommissionen har utan hinder fått del av alla hemliga handlingar som har begärts.

Kommissionen har i slutna möten hållit utfrågningar med per-

soner inom regeringen och tidigare regeringar, inom rege-

ringskansliet, inom åklagar-, polis- och tullväsendet, inom

andra delar av förvaltningen och inom försvarsindustrin samt

Utgångspunkter 20

med ytteriigare personer vi1kas kunskaper har bedömts ha värde för kommissionens arbete. Sammaniagt har 43

utfrågningar

hå11its med 54 personer. En förteckning över dessa personer finns i bi1aga 2.

Vid sidan av dessa möten har kommissionens ordförande och sekretariatets med1emmar underhand intervjuat ett antai personer.

Kommissionen har haft tiiigång ti11 de pub1ikationer av

Svenska Freds- och Skiijedomsföreningen sedan 1984 i vi1ka

föreningen har framfört påståenden om o1ag1ig svensk vapenex-

port. Kommissionen har också granskat presskiipp sedan 1970 om svensk vapenexport ur främst Dagens Nyheter, Svenska Dagbiadet, Expressen och Aftonbiadet samt fr.o.m. 1987 även ma-

teriai från Iandsortspressen. I kommissionens underiag har

även utskrifter av radio- och

ingått TV-program.

Kommissionen har gjort studiebesök vid Roslagens iuftvärnsregemente och vid AB Bofors, Ericsson Radio Systems AB, Ericsson Radar Eiectronics AB och Phi1ips E1ektronikindustrier AB.

21 Utgångspunkter

2 REGLERNA FÖR KRIGSMATERIELEXPORT

2.1 Tillverkning av krigsmateriel

Enligt lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. (i fortsättningen kallad tillverknings-

lagen), som ersatt en lag från 1935, gäller ett generellt

förbud mot att här i landet tillverka krigsmateriel, såvida regeringen inte gett tillstånd till sådan tillverkning. Tillstånd kan i regel ges endast till svensk medborgare, svenskt handelsbolag eller svenskt aktiebolag och får förenas med villkor och med kontroll- och ordningsbestämmelser.

Vidare får enligt lagen krigsmateriel, uppfinning avseende krigsmateriel och metod för framställning av sådan materiel inte yrkesmässigt tillhandahållas i Sverige genom försälj-

ning, utbjudande mot vederlag eller förmedling åt någon inom

landet eller i utlandet utan regeringens tillstånd. Sådant tillstånd behövs dock inte om köparen är en svensk myndighet. Tillstånd behövs inte heller för den som har tillverknings-

tillstånd, om försäljningen eller förmedlingen avser krigs-

materiel som omfattas av tillståndet.

Utgångspunkter 22

Den som fått tillstånd att tillverka eller försälja krigsmateriel står under kontroll av en särskild myndighet, krigsmaterielinspektionen (KMI) inom utrikesdepartementets handelsavdelning. Tillståndshavaren är skyldig att till krigsmaterielinspektionen regelbundet lämna deklarationer rörande den

tillståndspliktiga verksamheten, s.k. beställningsdeklara-

tioner, och lämna de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen.

Av en särskild bestämmelse i tillverkningslagen framgår att

den inte gäller för statliga myndigheter. Affärsverket FFV berörs alltså inte av ovan angivna regler.

2.2 Utförsel av krigsmateriel

Bestämmelser om export av krigsmateriel finns i lagen (1982:513) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. (i

fortsättningen kallad utförsellagen), som trätt i stället för

en kungörelse från 1949. Som lagens rubrik anger är det i princip förbjudet att exportera krigsmateriel från Sverige. Regeringen får dock ge tillstånd till sådan export. Tillstånd

krävs även för upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom

riket tillverka krigsmateriel av svenskt ursprung (licensgiv-

ning) liksom för militärt inriktad utbildning av utländska

medborgare.

Utförsellagen gäller även för statliga myndigheter.

I anslutning till lagen har utfärdats en förordning

(1982:1062; i fortsättningen kallad utförselförordningen). I

en bilaga till förordningen finns en förteckning över vilka varor som är att anse som krigsmateriel, se vidare avsnitt 3.5.

23 Utgångspunkter

Vägledande principer för regeringens prövning av ärenden rörande tillstånd till utförsel av krigsmateriel finns i prop.

1971:146 angående krigsmaterielexport. I ett särskilt avsnitt

i propositionen redovisar föredragande statsrådet, chefen för

handelsdepartementet, riktlinjer till ledning för tillståndsprövningen. Sedan riksdagen beretts tillfälle att yttra sig över vad som anförts i propositionen, godkände riksdagen i december 1971 de förordade riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport (UU 1971:21, rskr. 343). De finns i sin helhet

återgivna i bilaga 3.

I prop. 1981/82:196 med förslag till utförsellag framhöll departementschefen att 1971 års riktlinjer borde ligga till

grund för tillståndsprövningen även i fortsättningen. Häri-

genom blev riktlinjerna att anse som en del av förarbetena till utförsellagen.

Enligt riktlinjerna föreligger ovillkorligt hinder mot krigsmaterielexport när utförseln strider mot internationella avtal, mot beslut av FN:s säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från neutrala stater under krig. I övrigt skall regeringen bedöma om de utrikes- och neutralitetspolitiska skälen har så ringa vikt att en export bör tillåtas. Dessa skäl utgör i fredstid inget hinder mot export till de nordiska staterna och till de neutrala staterna i Europa. I

fråga om andra stater sker prövningen från fall till fall.

Därvid bör tillstånd inte beviljas för krigsmaterielexport till

stat som är i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej,

stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt,

Utgångspunkter 24 Utgångspunkter

stat som har inre väpnade oro1igheter,

stat som kan antas använda materie1en för att undertrycka mänskiiga rättigheter.

I riktlinjerna framhåiis att de a11männa utrikespoiitiska

skäien mot export inte har samma tyngd i fråga om defensiva

vapen, t.ex. kustartiileri- och iuftvärnsmateriel, som när det gä11er krigsmateriei i övrigt.

Vidare måste en1igt riktiinjerna 1ångsiktigheten i besluten

beaktas. En Iägre grad av restriktivitet gä11er därför i

fråga om reservdeiar ti11 tidigare ievererad krigsmateriei.

0vi11kor1iga exporthinder gälier dock även i detta fall. Till reservdeiar räknas numera även ammunition.

De vi11kor1iga hindren är inte he11er 1ika bindande i fråga

om avbrytande av påbörjade e11er kontrakterade ieveranser.

Utfärdad exportiicens bör därför dras in, förutom vid ovi11koriiga exporthinder, endast om den mottagande staten kommer i väpnad konf1ikt med annan stat e11er får inre väpnade oro- Iigheter. Även i fa11 av väpnad konf1ikt bör enligt riktiin-

jerna indragning av iicensen kunna underiåtas, om det är för-

eniigt med de neutra1itetsrätts1iga regierna och mottagarstaten deitar i konf1ikten endast symboiiskt.

För sådan utförsei som föran1eds av samarbetsavtai me11an svenskt företag och företag i andra 1änder gä11er eniigt rikt1injerna endast de ovi11k0r1iga exporthindren. Ett sådant avta1 ska11 a11tid understä11as regeringen och myndigheterna ska11 ha fu11 insyn i den svenska samarbetspartnerns verksamhet.

25 Utgångspunkter

Endast statiig myndighet e11er av staten auktoriserad vapenimportör bör eniigt riktiinjerna godtas som köpare, vi1ket innebär att t.ex. befrieiseröreiser inte får köpa svenska vapen. Utiändska köpare bör dessutom, om det inte av särskii-

da skä1 kan underiåtas, försäkra att materieien är avsedd för

köparens eget behov (siutanvändarintyg, se vidare avsnitt

3.3).

Det bör framhålias att riktiinjerna i det enskiida fallet inte rättsligt sett är bindande för regeringen utom vad beträffar de ovi11kor1iga hindren. Dessas bindande kraft fö1jer av att de härleder sig från internationeiia avtai, besiut av FN:s säkerhetsråd och foikrättens reg1er för neutraiitet. En annan sak är att regeringen a11tid har ett poiitiskt ansvar för sina besiut.

2.3 Pågående lagstiftningsarbete

Den år 1985 tiiisatta utredningen om svensk utiandsverksamhet

på krigsmaterieiområdet 1ade år 1987 fram betänkandet För-

svarsindustrins utiandsverksamhet (SOU 1987:8). På grundvai av de1s försiagen i detta betänkande, dels försiag i ett samma år av ambassadör Torsten Örn avgivet betänkande om krigsmaterieiinspektionens verksamhet och organisation har regeringen i mars i år ti11 riksdagen överlämnat en proposition

(prop. 1987/881154) med förslag ti11 en ny 1ag om förbud mot

utförsei av krigsmateriel, m.m.

Försiagen i propositionen sägs syfta tili en kraftfu11 skärpning av kontroiien av krigsmaterieiexporten. Såiunda föresiås b1.a. en regiering av den svenska krigsmaterieiindustrins marknadsföring av materiei och kunnande utomiands och utvidgning av nu gä11ande regier om förbud mot kunskapsöverföring

Utgångspunkter 26

ti11 utiandet. Vidare föreslås regler som syftar ti11 att

uppnå en effektivare kontro1T av bestämmeisernas efter1evnad

och behandias frågor om rutiner och kontroiiåtgärder vid

tillämpningen av riktiinjerna för utförse1 av krigsmateriel. Därutöver föresiås vissa ändringar i tiiiverkningsiagen b1.a.

med avseende på skärpt kontro11 över förmediing av krigsmate-

rie1 och kunnande.

Lagstiftningen föresiås träda i kraft den 1 ju1i 1988.

27 Utgångspunkter

3 TILLSTÃNDSGIVNINGEN OCH TILLSYNSORDNINGEN

3.1 Krigsmaterieiinspektionen och dess organisation

Som av avsnitt 2.1 står de som fått tiiistånd att

framgått

ti11verka och försäija krigsmateriei under ti11syn av krigssom i UD:s En

materieiinspektionen, ingår handeisavdeining.

betydande dei av krigsmaterie1inspektionens verksamhet utgörs emeiiertid av av tiilståndsärenden rörande utförsei beredning av krigsmateriei.

har föijaktiigen dubbia funktioner.

Krigsmaterieiinspektionen Å ena sidan är den ett beredningsorgan inom regeringskansiiet

för som regeringen har att pröva. Å andra

krigsmaterieifrågor

sidan är att betrakta som en myndighet med inspektionen egen omfattande tiiisynsuppgifter och en he1 dei eget besiutsfattande.

En för finns i

ingående redogöreise krigsmaterieiinspektionen

ambassadör Torsten Örns nyss nämnda betänkande Krigsmateriei-

verksamhet och se avsnitt 2.3 inspektionens organisation,

ovan. Här skall biott anges några huvudpunkter.

Utgångspunkter 28

Inspektionen inrättades på 1930-talet som en föijd av ned-

rustningsförhandiingarna inom Nationernas Förbund. I början

var endast en pensionerad officer på deitid sysseisatt med de

uppgifter som åiåg inspektionen. Efter hand har dock arbets-

uppgifterna ökat. Denna ökning torde ha varit särskiit märkbar från 1970-taiets s1ut. Detta har senare år fått tiil

på

följd att organisationen har förstärkts. I personaipianen för

krigsmaterieiinspektionen för budgetåret 1987/88 finns sex

tjänster upptagna. Ytteriigare två tjänster för kvaiificerade hand1äggare har sedermera ti11kommit.

Under senare år har föijande personer tjänstgjort som krigsmaterieiinspektörerz Generaien Lage Thunberg 1968-1977 Generalmajoren Bengt Rosenius 1977-1979 Expeditions- och rättschefen Sven Norberg ait.

departementsrådet Jörgen Hoigersson 1979-1980 (tf)

Generaimajoren Sven 01of 01in 1980-1981 Konteramiraien Car1 Aigernon 1981-1987 Expeditions- och rättschefen Jörgen Hoigersson och andra 1987 (tf) Ambassadören Sven Hirdman 1987-

Både Lage Thunberg och Bengt Rosenius var höga flygvapenoffi-

cerare som just gått i pension när de ti11trädde tjänsten som

krigsmaterieiinspektör. Sven Norberg och Jörgen Hoigersson, som tjänstgjorde som jurister i hande1sdepartementet, vika-

rierade i o1ika omgångar under den tid då Rosenius var sjuk

och fram ti11 dess en efterträdare tiii honom utsågs. Genom

va1et av Sven 01of 01in, som b1.a. tjänstgjort i försvarets materieiverk, biev en f.d. f1ygvapenofficer åter krigsmaterieiinspektör. Olin avgick dock efter kort tid i samband med

att han utsågs ti11 generaidirektör för fiygtekniska försöks-

ansta1ten. Hans efterträdare Carl Algernon var vid förord-

Utgångspunkter

nandet chef för internationella enheten i

försvarsdepartemen-

tet och han var den förste ordinarie innehavaren av tjänsten

som ännu inte uppnått militär pensionsålder. Under tiden från

Algernons frånfälle i januari 1987 och till dess Sven Hirdman tillträdde i oktober samma år vikarierade Holgersson och and-

ra på tjänsten. Hirdman, som bl.a. varit statssekreterare i

försvarsdepartementet, är den förste ordinarie krigsmaterielinspektören som inte varit officer.

3.2 Beredningsförfarandet

Av kap. 2 framgår att det krävs tillstånd såväl till till-

verkning och försäljning av krigsmateriel i Sverige som till

export av sådan materiel, upplåtelser av tillverkningsrättig-

heter och anordnande av militärt inriktad för ututbildning länningar. I samtliga fall av är det

någon betydelse rege-

ringen som beslutar i tillståndsärendena. Huvudansvaret för

beredningen av dessa ärenden vilar på

krigsmaterielinspektio-

nen.

Utförselärenden inleds normalt med en preliminär

förfrågan

från industrin, t.ex. om en vara är att betrakta som krigs-

materiel eller huruvida förutsättningarna för ett tillstånd

kan anses goda beträffande export till ett visst land.

Det förhandsbesked då lämnar bereds

krigsmaterielinspektören

vid behov grundligt, dvs. en länderbedömning av UD:s görs politiska avdelning och ärendet föredras för utrikeshandelsministern. Ett positivt förhandsbesked är dock inte bindande för regeringens slutliga ställningstagande.

Utgångspunkter

En forme11 ansökan om tilistånd ti11 utförsei brukar göras först när det siutliga avtaiet med köparen siutits och tiden är inne att ieveransen. re-

påbörja Krigsmaterieiinspektören

mitterar ärendet tiil UD:s poiitiska avdeining för yttrande i

I tveksamma fa11 understäiis frågan kabiiändervaisfrågan.

nettssekreteraren och ibiand utrikesministern innan yttrandet avges.

Yttranden i om främst för materieien

frågor säkerhetsskyddet

inhämtas i en de1 fall från försvarsdepartementet. Yttranden kan också begäras från försvarets materieiverk. I ärenden som rör statiig verksamhet inom exempeivis Ceisius Industrier AB,

Svenska Varv, e11er affärsverket FFV begärs någon

tidigare från enhet för statiiga

gång yttrande industridepartementets

boiag.

Större e11er mer kontroversieiia ärenden föredrar krigsmate-

i den år 1984 inrättade rådgivande nämnden

rie1inspektören

för Denna består av krigsmaterieiinspek-

krigsmaterieifrågor.

tören som ordförande och sex iedamöter som utses av regeefter försiag av de riksdagspartier som är företrädda ringen

i utrikesnämnden. Syftet med den rådgivande nämnden är att

bredda det samrådet i dessa frågor och att par1amentariska

ett diskussionsforum för ärenden som inte fordrar överskapa med utrikesnämnden. Numera sammanträder nämnden iäggningar

regelbundet ungefär en gång i månaden.

Sedan ärendet beretts, föredrar krigsmaterieiinspektören

ärendet för utrikeshandeisministern. Ofta är statssekreteraren jämte handeisavdeiningens expeditions- och rättschef därvid närvarande. Utrikeshandeisministern begär ibiand kompiet- Ibiand tar han eiier hon kontakt med andra statsråd teringar. och i vissa fa11 diskuteras ärendet vid a11män beredning i

Utgångspunkter

heia regeringen. I sådana fa11 inhämtas ofta även utrikesnämndens synpunkter innan regeringen fattar sitt bes1ut.

En1igt 10 kap. 6 § regeringsformen måste regeringen före avgörandet överiägga med utrikesnämnden i a11a utrikesärenden av större vikt, om det kan ske. I förarbetena ti11 utförsei- 1agen sägs att nämndens råd bör inhämtas i om 1änder-

fråga

va1, samarbetsavtai rörande krigsmateriei samt i övrigt i ärenden av principie11 innebörd.

Regeringens bes1ut utgör van1igen också ett utförselbevis.

Bes1ut om avslag på en utförseiansökan är sä11synta;i

stället underrättas sökanden vaniigen under hand om regeringens (utrikeshandeisministerns) inställning, varefter ansökan brukar återkaiias.

En dei ärenden av mindre vikt och omfattning, t ex rörande kompietteringar av tidigare medgiven utförse1 och export av komponenter, verktyg, reservde1ar o.d., får avgöras av utrikeshandeisministern. Bes1uten redovisas i departementsproto-

k011et. Utförsel av enstaka vapen för sport- och jaktändamåi

får prövas av poiismyndigheten.

Antaiet utförseiärenden uppgår numera ti11 omkring 1 800 per

år. Biott drygt 200 av dessa prövas av regeringen men dessa ärenden motsvarar omkring 95 % av den

åriiga krigsmaterieiex-

portens sa1uvärde.

Utgångspunkter

3.3 Slutanvändarintyg

Redan 1971 års rikt1injer ställer, som tidigare framgått, i

princip krav på att mottagaren av svensk krigsmaterie1 bör

intyga att materieien är avsedd för köparens eget behowü Ett sådant intyg brukar ka11as siutanvändarintyg e11er slut-

förbrukningsintyg, på enge1ska end-use Certificate, EUC. Syf-

tet med är att minska risken för vidareexport av maintygen terieien. skal] inges av den sökande i samband med Intygen att ansökan om och är numera i en

exportti11stånd görs regei

förutsättning för att ansökan över huvud taget ska11 behand- 1as.

Under 1970-ta1et krävdes, trots uttaiandet i riktiinjerna, mycket sä11an att sådana intyg företeddes i ansökningsärendena. Det var ti11 en början bara Singapore som avkrävdes s1utanvändarintyg. Intygen utformades vid den tiden av mottagar-

1andet och fick därför något oiika utformning.

Med 1982 års iagstiftning infördes obiigatoriskt krav på att

siutanvändarintyg sku11e inges i samband med utförse1ansökan.

Samtidigt frångicks den tidigare gä11ande femåriga gi1tig-

hetstiden av intygen, viika så1unda b1ev gä11ande för a11 framtid. Dessutom framstä11des en särski1d biankett för s1utanvändarintyg som sku11e användas fortsättningsvis. Härigenom b1ev orda1yde1sen i intygen Iikaiydande. Texten kom att inne-

hå11a en uttryck1ig försäkran om att ifrågavarande materie1

inte ska11 vidareexporteras. Dessa nya regler trädde i kraft 1983 men ti11ämpades i praktiken inte fu11t ut förrän året

därpå.

Sedan år 1985 krävs även intyg vid export av krut och sprängämnen. som i dessa fail i ailmänhet inte är en Mottagaren,

33 Utgångspunkter

statlig myndighet eller en av en stat auktoriserad importör utan en ammunitionstillverkare, måste skriftligt deklarera att materielen kommer att användas i den egna tillverkningen och att den inte kommer att säljas vidare utan väsentlig bearbetning.

3.4 Tillsynsförfarandet

Krigsmaterielinspektionens tillsyn över tillverkningen och försäljningen av krigsmateriel har till syfte att kontrollera att de särskilda bestämmelser och villkor som tillståndsha-

varna har fått i samband med tillståndsgivningen efterlevs.

Kontrollen sker huvudsakligen med hjälp av den periodiska redovisning som tillståndshavarna är skyldiga att lämna (beoch att andra och

ställningsdeklaration) genom upplysningar

handlingar infordras. Dessutom gör krigsmaterielinspektören då och då inspektioner hos företagen.

tillsynsverksamhet kan ytterst få

Krigsmaterielinspektionens

till följd att ett meddelat tillstånd dras in. Krigsmaterielinspektören kan naturligtvis också föreslå utrikeshandelsmi-

nistern andra åtgärder som kontrollverksamheten ger anledning

till.

Till inspektionens uppgifter hör däremot inte att utreda eventuella misstankar om brott mot de straffsanktionerade bestämmelserna i tillverkningslagen; den uppgiften åvilar de rättsvårdande myndigheterna. Åtal för brott mot bestämmelserna får dock väckas endast efter medgivande av krigsmaterielinspektören.

Utgångspunkter 34 sou 1988:15

Genom den redovisning som de krigsmaterielproducerande företagen löpande inger till kan en

krigsmaterielinspektionen kontroll av hur exporttillstånden också ske. Huvud-

utnyttjas ansvaret för kontrollen av utförseln av varor från Sverige

ligger emellertid på tullmyndigheten även när det gäller

krigsmateriel.

Utförsel av krigsmateriel utan tillstånd eller i strid med lämnat tillstånd eller med tillstånd som lämnats

på grund av

vilseledande eller oriktiga uppgifter kan vara ett brott nnt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

(varusmugglings-

lagen). Brottsutredningen är en uppgift för polis och åklaga-

re och i vissa fall för tullmyndigheten (tullkriminalen).

Om krigsmaterielinspektionen får tillgång till uppgifter som

visar eller tyder på att de ändrats

förutsättningar som gäll-

de när ett exporttillstånd beviljades, det

åligger givetvis

krigsmaterielinspektören att anmäla förhållandet för

rege-

ringen (utrikeshandelsministern) och föreslå lämpliga åtgär-

der, t.ex. återkallelse av exporttillståndet.

3.5 Klassificering av krigsmateriel

Såväl tillståndslagens som utförsellagens bestämmelser är

tillämpliga när fråga är om krigsmateriel. Som angetts i av-

snitt 2.2 finns i en bilaga till en för-

utförselförordningen

teckning över varor som är att anse som krigsmateriel. Denna

förteckning ger dock inte ett uttömmande svar på hur olika

varor skall klassificeras: som civila eller som militära. Oaktat det är regeringen som ytterst bestämmer vad som är krigsmateriel, ligger i det enskilda fallet ansvaret för

klassificeringen i praktiken på krigsmaterielinspektören.

35 Utgångspunkter

Begreppet krigsmateriel får inte blandas samman med begreppet försvarsmateriel. Med försvarsmateriel brukar avses materiel som är utvecklad och producerad enligt militära specifikatio-

ner. Häri ingår alltså såväl krigsmateriel som sådan materiel

som kan ha både militär och civil användning.

Varor som har både civil och militär användning skall enligt förarbetena till utförsellagen behandlas som civila. Det kan stundom vara en grannlaga uppgift att avgöra om typiskt militär materiel också kan ha en civil användning.

I utförselförordningens förteckning över vad som är krigsmateriel används ofta uttrycket för militärt bruk utformad/e, vilket innebär att materielen skall ha konstruerats, utrus-

tats eller ändrats på ett sådant sätt att den påtagligt avvi-

ker från motsvarande civil materiel. Andra använda uttryck är

speciella delar till eller speciella tillbehör. Därvid

menas att materielen inte skall ha en civil användning utan vara särskilt konstruerad eller ändrad för att infogas i en slutprodukt som är krigsmateriel. Även dessa uttryck rymmer givetvis tolkningsproblem.

Klassificeringen av krut och sprängmedel är speciellt besvärlig. Sådana varors varierande kemiska sammansättning utgör ett problem. Ett annat är att gränsdragningen mellan rent militär materiel och materiel som kan ha en blandad användning

är särskilt vansklig i fråga om varor av detta slag. Detta

har medfört att i princip alla sådana varor skall klassificeras av krigsmaterielinspektören innan utförsel får ske.

Mellan 20 och 30 ärenden om klassificering av materiel prövas

av krigsmaterielinspektören varje år. På grund av de svårig-

heter som kan uppstå vid klassificeringen utsåg regeringen år

Utgångspunkter 36

1984 sex institutionschefer från o1ika områden att antingen enskilt e11er i grupp som ett tekniskt-vetenskap1igt råd biträda krigsmaterie1inspektören vid prövningen.

37 Utgångspunkter

i! NÅGRA UTGÃNGSDATA om DEN SVENSKA FÖRSVARSINDU- STRIN

4.1 Dess säkerhetspoiitiska betydelse

Av regeringens direktiv ti11 1984 års par1amentariska försvarskommittê framgick b1.a. att kommittén särskilt sku11e

överväga ambitionsnivån vad avsåg framtida ti11gång ti11 in-

hemsk kapacitet för forskning, utveckiing och industrieli produktion för totaiförsvarets räkning. Försvarskommittên genomförde därför under åren 1985-1986 en särskiid utredning

i denna fråga och föreiade därefter regeringen i sitt siutbe-

tänkande (SOU 1987:9) ett försiag ti11 en framtida syn på be-

tydeisen av en svensk försvarsindustri. Kommittêiedamöterna

var eniga i fråga om krigsmaterieiexportens betydeise och

vi1ka kompetensområden som var viktiga att bevara för framti-

den. Försvarsindustriavsnitten i s1utbetänkandet infördes sedermera i det närmaste ordagrant i prop. 1986/87:95 om totaiförsvarets fortsatta utveckiing inför 1987 års försvarsbes1ut.

I propositionen, som antagits av riksdagen (FÖU 1986/87:11, rskr. 310), framhöils föijandez En inhemsk kapacitet att

Utgångspunkter 38

utveckia, ti11verka och underhåiia försvarsmateriei är en för

Sverige betydande säkerhetspoiitisk ti11gång. Den bidrar ti11

att skapa respekt för vår viija och förmåga att föra en lång-

siktig, fast och konsekvent aiiiansfri utrikespoiitik och att värna vårt 1and. Vidare framhöiis att export under rådande förutsättningar är nödvändig för att bevara väsentiiga deiar av den svenska försvarsindustrins kompetens, kapacitet och

konkurrensförmåga.

Försvarsutskottet ansiöt sig tiil det synsätt som propositionen hade, konstaterade att den i de försvarsindustrieiia avsnitten behandiade för vår säkerhets- och försvarspoiitik

viktiga frågor och underströk särskiit vikten av poiitisk

enighet i dessa frågor. Riksdagen instämde utan votering i

vad utskottet anfört om försvarsindustrins betydeise och förutsättningar.

I sin budgetproposition ti11 1988 års riksmöte framhöii re-

geringen (prop. 1987/88:l00, bii. 6): En annan förutsättning

för försvarsindustrins förmåga och möjiigheter att bevara vä-

sentiiga de1ar av sin kompetens, kapacitet och konkurrensför-

måga är möjiigheterna tili export. Enbart det svenska försva-

rets pianerade bestäilningar av utveckling och produktion av materiei ger varken tids- eiier voiymmässigt ti11räck1ig beiäggning vid industrin för att göra verksamheten möjiig ti11 rimliga kostnader och - kanske än viktigare - med bibehåiiande av en hög teknisk nivå.

statsmakterna ger såiunda uttryck för uppfattningen att Sve-

riges breda industrieiia förmåga att sammanhåiia utveckiing

och tiiiverkning av kvaiificerad försvarsmateriei, som är

unik för ett iitet 1and, så iångt möjiigt bör bevaras. Man

menar dock att denna förmåga ska11 anpassas till försvarsmak-

tens behov av materiel. Samtidigt s1år man fast att export av

39 Utgångspunkter

viss omfattning utgör en förutsättning för att kunna vidmakthålla erforderlig kompetens och kapacitet inom landet.

Medborgarkommissionen har i sitt arbete utgått från den syn

på försvarsindustrins och krigsmaterielexportens betydelse

som en enhällig riksdag fastslog i juni 1987.

4.2 Krigsmaterielproducerande företag

I nedanstående beskrivning betecknar försvarsmateriel sådan materiel som utvecklats och producerats enligt militära specifikationer, jfr avsnitt 3.5 ovan. En del av försvarsmaterielen avser sådan materiel som krigsmaterielinspektören klassificerat som krigsmateriel och för vilken följaktligen erfordras särskilt utförseltillstånd vid export.

I den svenska utvecklingen och produktionen av försvarsmateriel medverkar ett stort antal företag. Antalet företag i

Sverige som exporterar försvarsmateriel uppgår till 23. Fler-

talet av dessa företag arbetar endast till begränsad del inom

försvarsmaterielsektorn. Många företag verkar som underleve-

rantörer till större företag. sektorn domineras av elva företag.

Försvarsindustrin sysselsätter omkring 40 000 helårsanställda, vilket motsvarar ca 10 % av den svenska Verkstadsindustrins samtliga anställda. Ungefär hälften av dessa arbetar med försvarsmaterieltillverkning. Drygt 13 500 personer sysslar med produktion medan knappt 8 000 ägnar sig åt utvecklingsarbete. Andelen anställda för utveckling är avsevärt större vid försvarsmaterielproduktion än vid annan produktion.

Utgångspunkter 40

I de elva dominerande företagen arbetar ca 20 000 personer. Återstoden arbetar inom underleverantörsföretag eller företag som endast till mindre del producerar försvarsmateriel.

De elva dominerande försvarsindustriföretagen är AB Bofors

(artilleripjäser, ammunition, robotar m.m.), Ericsson Radio

Systems AB och Ericsson Radar Electronics AB (lednings-, sam-

Y bands- och eldledningssystem, radar, televapen och telemotmedel samt övrig försvarselektronik), affärsverket FFV (finkaliber- och pansarvärnsvapen, ammunition, minor, torpeder,

flygmaterielunderhåll och försvarselektronik m.m.), AB Hägg-

lund & Söner (strids- och terrängfordon), Karlskronavarvet AB

(övervattensfartyg, ubåtar), Kockums Marine AB (ubåtar, un-

dervattensteknik i övrigt), Philips Elektronikindustrier AB

(lednings-, sambands- och eldledningssystem, radar, telemot-

medel samt övrig försvarselektronik), Saab Scania Combitech (robotar, helikoptersikten, styr- och eldledningssystem

m.m.), Saab Scania Flygdivisionen (flygplan), numera Bofors-

ägda SATT Electronics AB (telemotmedel, signalspanings- och

andra elektronikbaserade system) samt Volvo Flygmotor AB (mo-

torer till flygplan och robotar).

Försvarsindustrins totala försäljning uppgick år 1985 till nästan 20 miljarder kronor. Mer än hälften härav utgjorde försäljning inom försvarsområdet och resten utgjorde rent civila produkter. Den största omsättningen när det gäller försvarsmateriel hade Bofors, Ericsson-koncernen och FFV.

4.3 Tillverkningen och exporten av krigsmateriel sedan 1970

Den svenska tillverkningen och exporten av krigsmateriel ökade, räknat i fasta priser, från omkring mitten av 1970-talet

41 Utgångspunkter

och fram ti11 år 1979. Även den andei av tiiiverkningen som exporterades ökade. Exportandeien var omkring 25 % under en föijd av år vid 1970-talets mitt men steg ti11 40 % år 1980. Ungefär lika stor var ande1en år 1986.

Utveck1ingen efter år 1980 ledde ti11 en minskning av både

tiiiverkning och export under några år. Minskningen bröts un-

der åren 1984 och 1986. Uppgången under 1986 förde voiymen

ti11verkad och exporterad krigsmateriei ti11baka ti11 den ti-

digare högsta nivån, den som redovisades för år 1980.

Den svenska ti11verkningen av krigsmaterie1 hade år 1986 ett

saiuvärde på omkring 7 800 mi1joner kronor. Eniigt beräk-

ningar från senare år ievererar den svenska försvarsindustrin dessutom ungefär lika mycket miiitär utrustning som inte är

krigsmaterie1 men som ingår i begreppet försvarsmateriei (jfr

avsnitt 4.2 ovan).

År 1986 exporterades krigsmateriei för drygt 3 200 miijoner

kronor eller något mer än en tredjedei av den svenska krigs-

materie1ti11verkningen. Krigsmaterieiexporten svarade för omkring en procent av he1a den svenska varuexporten.

En schematisk framstäiining av utveckiingen finns i bilaga 4, figur 4.1.

Den svenska krigsmaterie1exporten har när det gä11er o1ika s1ag av vapen och miiitär utrustning eme11ertid inte utveck- 1ats enhet1igt, se bi1aga 4, figur 4.2.

Den största produktgruppen - vapen och ammunition - ökade sin ande1 av hela krigsmaterielexporten från omkring 50 % före

Utgångspunkter 42

och vid mitten av 1970-talet till omkring 75 % år 1980 och

åren efter. Ökningen av andelen skedde under en period när,

som ovan framgått, hela exporten ökade kraftigt. Det är allt-

så fråga om en stor uppgång även i absoluta tal. Till gruppen

vapen och ammunition hör bl.a. granatgevär, fältartilleri, luftvärnspjäser, robotar, torpeder och minor.

Exporten av militära flygplan och utrustning till dessa sva-

rade under några år i början och vid mitten av 1970-talet för

mellan en fjärdedel och drygt hälften av exporten. Därefter har en kraftig minskning av utlandsförsäljningen av sådana produkter skett.

Försäljningen utomlands av krut och sprängämnen utgjorde un-

der många år under perioden omkring 5 % av hela den svenska

krigsmaterielexporten. En ökning av andelen till ungefär den dubbla år 1982 - av krut och kvar

exporten sprängämnen låg på

den nivån under åren 1983 och 1984 följdes av en minskning till den tidigare volymen åren 1985-1986.

Gruppen elektronik, utbildningsmaterial m.m. varierade från omkring 30 % av den svenska krigsmaterielexporten i mitten av 1970-talet till 15 ä 20 % under 1980-talet. Det skall framhållas att uppgifterna avser den utrustning som är klassifi-

cerad som krigsmateriel. Försvarsindustrin exporterar årligen

minst lika mycket elektronisk utrustning som har både civil och militär användning och som därför inte räknas som krigsmateriel.

Den svenska exporten av krigsmateriel under hela perioden har

gått till sammanlagt 71 olika länder. Något mer än hälften av

den svenska krigsmaterielexporten har emellertid gått till

länder i Västeuropa, se bilaga 4, tabell 1 och figur 4.3.

43 Utgångspunkter

Norge, Finland och Singapore är de största mottagarländerna av svensk krigsmateriel. Andra ledande mottagarländer är Danmark, Storbritannien, Schweiz och Italien. De asiatiska länder som efter Singapore har tagit emot mest materiel från Sverige är Malaysia, Indien och Indonesien. I Afrika är Nigeria och Tunisien de främsta mottagarländerna och i Sydamerika Brasilien och Peru. Den export till Iran som redovisas i tabellen avser utförsel fram till den iranska revolutionen år 1978.

Bofors svarade för drygt hälften och FFV för omkring en fjärdedel av exporten till de 25 länder som har mottagit den största mängden krigsmateriel från Sverige. Bofors har varit den dominerande svenska försäljaren till länder som Singapore, Jugoslavien, Italien, Nigeria, Indonesien och Brasilien.

4.4. Överlåtelser av tillverkningsrättigheter

En del av försvarsindustrins utlandsaktiviteter består av

upplåtelser eller överlåtelser av tillverkningsrättigheter

till utländska företag genom licensavtal. Enligt utredningen om försvarsindustrins utlandsverksamhet (se SOU 1987:8) hade

svensk försvarsindustri t.o.m. år 1985 ingått 69 i kraft va-

rande licensavtal. Av dessa avtal var emellertid nio vilande - skedde inte

någon produktion längre eller hade ännu inte

kommit igång.

Av de ingångna licensavtalen gällde 58 vapen och ammunition,

tio försvarselektronik och endast ett vapenbärare. Flertalet

avtal (48 stycken) hade tillkommit efter 1976. Företagen inom

gruppen vapen och ammunition - främst Bofors och FFV - svarade för 19 av de 22 nya licensavtal som tecknats under perioden 1982-1985.

Utgångspunkter

Av 17 mottagariänder för iicenser från den svenska försvarsindustrin återfanns tio i Europa, b1.a. i Förbundsrepubiiken Tyskiand, Frankrike, Storbritannien, Norge och Danmark. F1est

Iicensavtai hade ingåtts med Förbundsrepubiiken Tyskiand,

Singapore och Brasiiien. Även Förenta Staterna återfanns biand mottagariänderna för svenska tiiiverkningsiicenser.

Praktiskt taget a11a Iicensavtai innehö11 bestämmeiser om att export från iicenstagaren ti11 ett tredje iand ska11 god-

kännas av det iicensuppiåtande svenska företaget. Sedan den

1 januari 1983 krävs dessutom regeringens tiiistånd för a11 iicensgivning som sker efter detta datum.

Aniedningen ti11 det på senare år ökande antaiet iicenser är

eniigt uppgift att de svenska företagen i större utsträckning

har tvingats möta köpariändernas krav på att sjäiva få ti11-

verka i Sverige inköpt materiei e11er deiar därav. Licenstiilverkning ger köparländerna sysseisättning men garanterar

även ti11gång ti11 materieien i en krissituation.

Licensgivningen ger eme11ertid samtidigt de svenska företagen intäkter. Dessutom brukar företagen förbehå11a sig rätten ti11 produktion i Sverige av vissa nyckeikomponenter och

ibiand även av verktyg. Licensgivningen bidrar på det sättet

tiil att täcka utveckiingskostnaderna i försvarsindustrin och minskar också ibiand behovet av att ti11fä11igt öka kapaciteten i Sverige.

Det bör anmärkas att krigsmaterieiinspektionen har påbörjat

en ny undersökning av den svenska försvarsindustrins ti11-

verkningsuppiåteiser. Undersökningen beräknas b1i klar i

mitten av aprii 1988.

45 Utgångspunkter

4.5 Andra former av utlandssamarbete

Export av försvarsmateriel och licensgivning är ett par former av utlandssamarbete. Därutöver finns samarbete med utlandet för att tillförsäkra industrin, och därmed försvaret,

tillgång till sådan information om teknikutveckling och tek-

nologi, som annars inte skulle vara tillgänglig inom landet. De stigande kostnaderna för utveckling och produktion av för-

svarsmateriel innebär också att behov har uppstått att genom

samutveckling med andra länder minska kostnaderna och tillgodogöra sig den samlade kompetensen och kapaciteten.

I prop. 1986/87:95 om totalförsvarets fortsatta utveckling (se avsnitt 4.1) framhölls bl.a. följande:

Industrin har under lång tid kunnat utveckla och tillverka

en övervägande del av den försvarsmateriel vi behövt. Försvarsindustrin har dock liksom övrig industri allt starkare behov av ett samarbete med utländsk industri. Inköp utifrån av tekniskt kunnande, komponenter och delsystem väntas i framtiden öka i omfattning. Detsamma gäller i viss utsträckning samutveckling mellan svensk och utländsk industri. Som alternativ till import bidrar samarbete med utländsk industri till att inom landet bevara och befästa systemkompetenser som

annars i längden inte skulle kunna upprätthållas.

I propositionen framhölls därutöver: Det bör vidare påpekas

att utveckling och tillverkning av försvarsmateriel, oavsett om det sker inom landet eller i samverkan med andra länder, tillför Sverige ett brett tekniskt kunnande. Försvarsindu-

strin bidrar därmed inom viktiga områden, inte minst på hög-

teknologiområdet, till det svenska näringslivets utveckling.

Utgångspunkter

En inhemsk försvarsindustrieii verksamhet ger även i övrigt landet samhäiisekonomiska fördeiar.

Samarbetet inom försvarsteknik- och försvarsmaterieiområdet

bedrivs de1s på departements- och myndighetsnivå, de1s på

företagsnivå. A11t samarbete som berör sekretessen kring

svensk försvarsmateriei måste godkännas av regeringen men

verkstäils i huvudsak på nwndighets- och industrinivå. Be-

stämme1serna i utförseiiagen om förbud mot teknoiogiöverföring, som trädde i kraft år 1983, begränsar företagens möjiigheter att utan regeringens godkännande inieda samarbete med utiändska företag. I den nyiigen framiagda propositionen

(prop. 1987/882154) med förslag tiil ny utförse11ag föres1ås

att en pariamentarisk kommitté ska11 överväga om ytteriigare

regiering av ut1andssamarbetet på krigsmaterieiområdet er-

fordras.

Utiandssamarbetet på departements- och myndighetsnivå kan ha

f1era syften och former:

- - Forskningssamarbete informationsutbyte statiiga nyndigheter och institutioner eme11an för att säkerstäiia

ti11gång ti11 kunskaper och kompetens inom prioriterade

teknikområden

- Samordnad med annat 1and för att materieianskaffning minska kostnaderna

- Gemensam av materie1 nations-

utveckling på och/e11er

företagsnivå för att deis minska de egna utveckiings-

kostnaderna, de1s säkerstä11a tiiigång ti11 teknoiogi

som annars inte står ti1i buds inom iandet

Utgångspunkter

- samarbete

Övrigt som kan krävas för att upprätthålla

- inhemsk systemkompetens med direkt beroende av ut- ländska komponenter och/eller delsystem.

För att kunna bedriva samarbete med andra länder erfordras avtal och överenskommelser som reglerar för förutsättningarna samarbetet. Utöver sekretess- och

säkerhetsskyddsarrangemang

kan på regeringsnivå träffas samarbetsavtal eller överenskom-

melser om ett bredare militärtekniskt samarbete inom flera teknikområden (s.k. paraplyavtal) liksom helt eller delvis projekt- eller objektinriktade avtal med olika stater. Inom

ramen för de på regeringsnivå ingångna avtalen eller överens-

kommelserna kan myndigheter och inom försvarssektorn företag

med regeringens godkännande ingå de mer preciserade och om-

fattande avtal som aktuellt samarbete kräver.

Enligt utredningen om försvarsindustrins utlandsverksamhet (se SOU 1987:8) har den svenska försvarsindustrin 59

ingått

överenskommelser om samarbete - s.k. joint ventures med tillverkare i utlandet. Denna form av samarbete har ökat mycket starkt under de senaste åren. Av samtliga 59 överenskommelser träffades 43 eller drygt 70 % åren 1984-1986. JASprojektet har haft stor betydelse för denna utveckling.

Samarbetet är i hög grad koncentrerat till i Västeuföretag ropa och Nordamerika. Förenta staterna är det ledande landet, men den svenska försvarsindustrin har träffat nästan lika

många överenskommelser med företag i Storbritannien och För-

bundsrepubliken Tyskland.

II MISSTÄNKTA FALL AV OLAGLIG KRIGSMATERIELEXPORT

Den föijande redovisningen av fa11 har deiats upp i deis va-

pen och ammunition (kap. 5), de1s krut och sprängämnen

(kap. 6). Skäien är fiera. Krigsmaterieien indeias vaniigen

på detta sätt i, enkeit uttryckt, färdig materiei och insats-

e11er råvaror. Vissa skiiinader finns också meiian dessa kategorier när det gäller kontroiimöjiigheter och -regier i samband med export. De rättsiiga förundersökningarna har följt samma uppdeiningz rikskriminaien har utrett vapen- och ammunitionsexporten och tu11krimina1en krut- och sprängämnesexporten.

Med o1ag1ig krigsmaterieiexport förstås i denna rapport utförse1 som skett utan tiiistånd e11er i strid med iämnat tiiistånd e11er med tiiistånd som inte sku11e ha iämnats om

samtiiga på ärendet inverkande omständigheter, som sökanden

vetat om, varit kända för tiiiståndsgivaren när tiilståndet

gavs. Vidareexport kan vara ett exempei härpå.

Frågan om regeringarnas tiiiämpning av regeiverket behandias

främst i kap. 10.

Misstänkta fail 50

5 VAPEN OCH ANMUNITION

5.1 A11mänt

Kommissionen har i detta avsnitt tagit med a11a de fail av misstänkt o1ag1ig export som har kommit ti11 dess kännedom och som den har bedömt vara av betydelse. Vissa pressuppgifter sedan 1970 om o1ag1ig export, viika har befunnits uppen-

bart ogrundade, osannoiika e11er på annat sätt ointressanta,

har däremot inte behand1ats.

B1and de fail som redovisas i det följande ingår även några

exportaffärer beträffande viika påståendena om o1ag1ighet har

visat sig fe1aktiga e11er sakna grund. Ett fa11 av 1ag1ig export som särski1t be1yser k1assificeringsprob1emen behand1as aven.

Det senaste årets vapenexportdebatt har ti11 inte ringa dei hand1at om Bofors försä1jning av fäithaubitsar ti11 Indien

och omständigheterna kring denna affär. Det ingår inte i kom-

missionens uppdrag att granska denna affär eftersom den gä1- 1er fu11t 1ag1ig vapenexport. Misstankarna om mutbrott (bestickning) i samband med affären har varit föremå1 för utred-

ning av åkiagare. Kommissionen har dock noga föijt utveck-

Iingen i Indien-affären i tanken att den kan bidra ti11 att

beiysa frågor inom kommissionens verksamhetsområde. Kommis-

sionen har därför hört personer och skaffat in visst materiai även rörande Indien-affären.

51 Misstänkta fa11

5.2 Redovisning av fall

Kommissionen har funnit det iämpiigt att dela upp redogöreisen i detta avsnitt i tre underavsnitt, det första behandiande affärer som har anknytning ti11 Singapore, det andra behandiande affärer med anknytning ti11 Storbritannien och det tredje behandiande övriga misstänkta fa11.

Affärer med anknytning till Singapore

Singapore, som b1ev sjäivständigt 1963, består av en huvudö

och ett femtiotai småöar med en sammaniagd yta av ca 600 kmz

(viiket motsvarar ungefär ha1va Ö1and) och har 2,6 miijoner innevånare. Singapores medvetna strävan att utveckias tiil en

väifärdsstat med stark ekonomi har varit framgångsrik. Trots

frånvaron av naturtiiigångar har den industrieila verksamhe-

ten vuxit snabbt. Framför a11t har dock Singapore biivit en av väridens mest betyde1sefu11a marknadspiatser.

Singapore har ett strategiskt viktigt 1äge och har satsat

stora be1opp på sitt försvar. Försvarskostnaderna uppgår ti11

sex procent av bruttonationaiprodukten. Det finns en stående

värnpiiktsarmê på 50 000 man och 200 000 man i reserven. Inom

försvarsmakten, som är försedd med materiei av hög teknisk standard, finns b1.a. 400 stridsvagnar, 45 krigsfartyg, 130 f1ygp1an och en heiikopterflotta.

Singapore är med1em i den år 1967 bildade ASEAN-pakten (Association of South East Asian Nations), som i övrigt består av Fiiippinerna, Indonesien, Maiaysia, Thailand och - sedan 1984 - sultanatet Brunei. Inom ASEAN förekommer ett försvarssamarbete och den singaporianska försvarsmakten kan i händeise av

Misstänkta fail 52

krig i området förväntas operera utanför Singapores territorium i samverkan med granniändernas försvarsmakter. På grund av sin begränsade yta utnyttjar Singapore i viss utsträckning

övningsområden i granniänderna.

Det finns en inhemsk försvarsindustri i Singapore som ingår i

det statiiga holdingboiaget Sheng-Li. Var och en av försvarsgrenarna har en egen industriröreise. Arméns utgör moderboiag för b1.a. försäijningsboiaget Unicorn. Sheng-Li-gruppen äger vidare tiiisammans med Bofors företaget A11ied Ordnance Company of Singapore, AOS.

Aiitsedan sjäivständigheten har de biiateraia förbindeiserna me11an Sverige och Singapore varit goda. Fiera hundra svenska företag är representerade i Singapore och den svenska koionin är tämiigen stor, ca 600 personer.

Redan under 1960-ta1et visade Singapore intresse för svensk försvarsmateriei och svenskt miiitärtekniskt kunnande. Bofors men även FFV, Kariskronavarvet och Ericsson Radio Systems blev tidigt leverantörer ti11 det singaporianska försvaret. Singapore importerar också krigsmateriei från b1.a. USA, Storbritannien, Frankrike och Itaiien.

Robot 70 tiil Bahrein och Dubai (första Bahreinaffären)

1. Shejkdömet Bahrein stod under brittiskt beskydd fram tiil sjäivständigheten 1971. Landet, som är en av de sex guifsta-

terna, iigger på Arabiska haivön öster om Saudiarabien och

består av en rad 1åga ökeniiknande öar på sammaniagt ca

620 kmz. Befoikningen uppgår tiii 350 000 innevånare och är i

53 Misstänkta fall

huvudsak araber, en del européer samt invandrare från Indien och Pakistan.

Huvudnäringen var förr pärlfiske, handel och något jordbruk.

Nu grundar sig landets ekonomi på rika fyndigheter av olja

och naturgas. Näringslivet har breddats och landet satsar på

att bli ett finanscentrum i området. Oljeinkomsterna har gett förutsättningar att skapa en social välfärdsstat.

Dubai är ett av sju självstyrande shejkdömen inom den 1971 bildade förbundsstaten Förenade Arabemiraten. Shejkdömena,

som ligger på sydöstra delen av Arabiska halvön, kallades

förr Piratkusten och utgjorde fram till självständigheten 1971 ett brittiskt protektorat. Förbundsstatens storlek är

92 100 kmz och befolkningen uppgår till 450 000 innevånare,

varav två tredjedelar är araber och resten iranier, indier och pakistaner.

Huvudnäringar var tidigare handel, jordbruk i oaserna och fiske. Oljeexporten har gett stora inkomster, som satsats i en industriell uppbyggnad. Förenade Arabemiraten har sitt centrum i huvudstaden Abu Dhabi och i Dubai som blivit områ-

dets finanscentrum med många banker och en stor internatio-

nell flygplats.

Både Bahrein och Dubai har förklarat sitt intresse för svenska vapen med en medveten strävan att minska stormaktsinflytandet i området.

2. Med början 1978 hävdades det i internationell med press allt större styrka att Robot 70 (ibland omnämnt som Robotsystem 70 eller RBS 70) fanns i Bahrein och Dubai. De återkommande uppgifterna och den debatt i Sverige som följde föranledde dåvarande handelsministern Staffan Burenstam Linder att

Misstänkta fall 54

i början av 1981 låta krigsmaterielinspektören genomföra en utredning vid Bofors i Karlskoga för att klarlägga om det förekommit eller reexport via annat land av Robot 70 export till de aktuella länderna (se vidare nedan). Boforsledningen avkrävdes en skriftlig försäkran att företaget inte medverkat i eller till olaglig utförsel eller reexport av Robot 70. Vidare instruerades de svenska ambassaderna i Tunisien och Singapore att med behöriga myndigheter i dessa länder ta upp om en vidareexport av mottagen materiel till de berör-

frågan

da länderna hade skett. Ambassaden i Kuwait instruerades dessutom att göra efterforskningar i Bahrein och Dubai. Ut-

redningarna påvisade inte att det förekommit någon export

eller reexport till de aktuella länderna. Med de vidtagna

åtgärderna lät sig handelsministern nöja och meddelade det

uppnådda resultatet i en debatt i riksdagen i mars 1981.

Den 29 maj 1984 polisanmälde Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen Bofors styrelse för brott mot varusmugglingslagen. Föreningen hävdade att Bofors under åren 1979-1980 levererat Robot 70 till Bahrein och Förenade Arabemiraten/Dubai via Singapore. Leveranserna skulle ha skett utan utförseltillstånd och i strid med gällande lagstiftning. Till stöd för sina ett antal artiklar i in-

påståenden åberopade föreningen

ternationella militärtidsskrifter samt uppgifter och dokument som erhållits från en anonym källa inom Bofors. Den anonyma källan framträdde senare och visade sig vara den tidigare Boforsanställde ingenjören Ingvar Bratt.

Rikskriminalsektionen påbörjade under hösten 1984 en polisut-

redning med anledning av Svenska Freds- och Skiljedomsföre-

ningens anmälan.

55 Misstänkta fall

Den 7 mars 1985 beslutade f.d. länsåklagaren Stig L. Age att

inleda förundersökning. Fem personer i ledande ställning vid Bofors under aktuell tidsperiod (verkställande direktören

Claes-Ulrik Ninberg, artilleridirektören Lennart Pålsson,

marknadsdirektören Martin Ardbo, exportchefen Hans Ekblom och finanschefen Ingemar wisteus) delgavs misstanke om grov varusmuggling alternativt medhjälp till grov varusmuggling. Samtliga förnekade brott. Winberg, Pålsson och wisteus förklarade sig helt ovetande om att Robot 70 skulle ha levererats till Bahrein och Dubai. Ardbo och Ekblom medgav senare (hösten 1986) att de vetat att delar av Bofors leveranser av Robot 70 till Singapore var avsedda för och också levererades vidare från Singapore till Bahrein och Dubai. Oaktat denna kunskap

förnekade de båda brott, åberopande att krigsmaterielinspek-

tören skulle ha känt till det rätta förhållandet och gett sitt tysta medgivande till leveranserna.

Kommissionen har vid utfrågningar av berörda personer inom

regeringskansliet, Nobel Industrier Sverige AB (moderbola-

get till AB Bofors), Bofors, polis- och åklagarmyndigheter

m.fl. samt genom att ta del av i ärendet tillgängliga handlingar funnit följande.

3. Under senare delen av 1970-talet marknadsförde Bofors

Robot 70 i området runt Persiska viken. Långt framskridna

förhandlingar fördes t.ex. med shahens Iran. Revolutionen i Iran ledde emellertid till förbud mot svensk vapenexport till Iran och företagets intresse kom istället att inriktas mot

Saudiarabien och de små oljestaterna på södra sidan av Per-

siska viken. Saudiarabien med sin ekonomiska potential och sin stora import av civila svenska produkter var särskilt intressant för företaget. Marknadsföringen stred inte mot då gällande svensk lagstiftning trots att svensk vapenexport

Misstänkta fa11 56

inte tiiiåtits ti11 meiianösternområdet aiitsedan sexdagarskriget 1967. Företrädare för Bofors har uppgett att de bedömde att de aktueiia staterna vä] uppfyiide kriterierna som mottagariänder för svenska vapen och att det bara var en

tidsfråga innan den svenska regeringen sku11e inse detta och

medge export. Intresset i området av att minska stormaktsinfiytandet, b1.a. genom vapeninköp i det neutraia Sverige, stärkte Boforsföreträdarna i deras bedömning. Kriget me11an Iran och Irak och de krigshandiingar som direkt eiier indirekt har drabbat övriga stater vid Persiska viken förstärkte deras uppfattning att de i konfiikten ej direkt indragna staterna i området borde få köpa svenska vapen för att kunna hävda sitt oberoende.

I dokument och vittnesmåi som kommissionen tagit dei av fram-

går att företrädare för Bofors i sina regeibundna kontakter

med krigsmaterieiinspektionen och även genom uppvaktningar av poiitiker, såväl i ansiutning tii1 de i detta avsnitt redovi-

sade affärerna som iångt senare, försökt få tiil stånd en om-

prövning av förbudet mot vapenexport ti11 Meiianöstern. Diskussioner härom har också förts inom regeringskansiiet, dock

utan att Ieda ti11 någon ändring av vapenexportpoiitiken i

berört hänseende. Svaren ti11 Bofors har varit negativa men

påfaiiande ofta i ordaiag som för närvarande inte eiier

ti11s vidare inte. Detta kan ha gett företagets företräda-

re intrycket av att en omprövning inte var utsiktsiös på

sikt, t.ex. efter ett siut på kriget me11an Iran och Irak.

Under mars 1978 kröntes Bofors marknadsföring i Bahrein med

framgång och ett kontrakt om ieverans av Robot 70 underteck-

nades. Samtidigt pågick förhandiingar med Singapore och Du-

bai. Kontraktseniigt förskott på Bahrein-ordern erhöiis i

siutet av aprii 1978. Ordern ti11 Bahrein anmäides ti11

57 Misstänkta fall

krigsmaterie1inspektionen i Bofors bestä11ningsdek1arati0n

för juni 1978. Trots tidigare negativa besked trodde uppenbar1igen företrädare för Bofors att det fanns en möj1ighet

att få exportti11stånd. Efter samtal med den dåvarande

krigsmaterie1inspektören Bengt Rosenius i juni 1978 stod det dock k1art för Bofors-Iedningen att det var utsiktsiöst att få

exporttilistånd tili Bahrein och Dubai.

I augusti 1978 bes1utades inom företags1edningen att en ai-

ternativ 1everansp1an för Robot 70 ti11 Bahrein och Dubai sku11e utarbetas. P1anen b1.a. att

byggde på bo1aget sku11e

anmäia ti11 krigsmaterielinspektionen att kontraktet med

Bahrein var hävt. I övrigt gick p1anen i korthet ut att

på

- ett kontrakt med det upprätta stat1iga företaget Unicorn Internationa1 i Singapore, vari detta företag sku11e uppges vara köpare för sin av den robotmaregerings räkning teriel som innefattades i Bahreinkontraktet och den materie1 som sku11e kunna komma att innefattas i eventuella kontrakt med Dubai och försvarsministeriet i Singapore

- s1utföra

kontraktsförhand1ingarna med Dubai och försvars-

ministeriet i Singapore

- förmå Bahrein och eventue11t senare Dubai att godta 1everanser via Unicorn i Singapore och styra dessa iänders beta1ningar ti11 ett Unicornkonto i singaporiansk bank och därifrån vidare ti11 ett Boforskonto i svensk bank

- ti11

Unicornkontraktet foga ett Letter of Understanding

(dokument med ömsesidigt undertecknad förbinde1se) me11an Bofors och Unicorn, vari skuile vart i kontraktet

framgå

upptagen materie1 s1ut1igen sku11e 1evereras.

Misstänkta fa11 58

I siutet av augusti 1978 erhöii Bofors ett s.k. Letter of Intent (dokument med en uttaiad viijeinriktning och avsikt)

från Centra] Miiitany Command i Dubai angående köp av Ro-

bot 70. Bofors Iämnade ett kontraktsförsiag ti11 Dubai i böra jan av oktober och siutförhandiingarna utsattes tiii 1 siutet 0 av samma manad.

Under siutet av oktober 1978 skedde följande:

Bofors anmäide tiil krigsmaterielinspektionen att Singapore sannoiikt sku11e köpa Robot 70. Krigsmaterieiinspektionen meddeiade att siutanvändarintyg sku11e komma att krävas.

Unicorn öppnade konto i Deveiopment Bank of Singapore

(DBS) med stående order att pengar som infiöt på kontot

sku11e överföras tiii Bofors konto i svensk bank.

Bofors meddeiade breviedes Bahrein att återstående beta1ningar eniigt Robot 70-kontraktet sku11e fuligöras ti11 Unicorns nyöppnade konto i DBS.

Kontrakt tecknades me11an Unicorn och Bofors angående för-

säijning av Robot 70. Av ett ti11 kontraktet fogat Letter

of Understanding framgick att materieien i kontraktet

sku11e ievereras vidare ti11 Bahrein och Dubai.

I sin bestäiiningsdekiaration för oktober månad, som nådde

krigsmaterieiinspektionen i mitten av november, anmäide Bofors att kontraktet från mars 1978 med Bahrein avseende ieveranser av Robot 70 hade annuiierats.

59 Misstänkta fall

Under februari 1979 meddelade försvarsministeriet i Singapore Bofors att man önskade en offert avseende Robot 70 ett

på

specificerat antal robotar och sikten. Offerten skulle också

inrymma en option på ytterligare robotar och sikten.

I mitten av mars 1979 skickade Bofors ett brev till Dubai i

avsikt att påskynda ett beslut angående Robot 70. Under en

och samma dag i slutet av mars erhöll Bofors ett andra förskott från Bahrein som överförts från Unicorns konto i DBS samt undertecknades två kontrakt avseende Robot 70. Det ena kontraktet tecknades med regeringen i Singapore (försvarsministeriet) och omfattade bl.a. materielen enligt den i febru-

ari lämnade offerten på Robot 70. Det andra kontraktet teck-

nades med Unicorn och omfattade fyra var för sig väldefinierade partier av materiel. Parti A omfattade Robot 70-materielen i det med försvarsministeriet i Singapore samma dag undertecknade kontraktet, parti B omfattade materielen i kontraktet med Bahrein och partierna C och D var optioner omfattande materielen enligt kontraktsförslaget till Dubai respektive det just undertecknade kontraktet med Singapore.

I Bofors beställningsdeklaration till krigsmaterielinspektio-

nen för maj 1979 anmäldes kontrakt på specificerad Robot 70-

materiel till Singapore som överensstämde med kontraktet med försvarsministeriet i Singapore jämte det i deklarationen för oktober 1978 som annullerat anmälda Bahrein-kontraktet. Mate-

rielen var redovisad i olika partier som motsvarade parti-

erna A och B enligt Unicornkontraktet. Beställare av materie-

len uppgavs vara försvarsministeriet i Singapore (parti A)

och Singapores regering genom helstatliga Unicorn Interna-

tional (parti B). Överensstämmelserna i detalj mellan det

annullerade Bahreinkontraktet och parti B till Singapore samt det faktum att båda partierna hade samma leveranstid

Misstänkta fall 60

angiven och exakt samma pris har av företrädare för Bofors senare anförts som bevis för att krigsmaterielinspektören hade kännedom om reexporten.

Under juli 1979 tecknade Unicorn kontrakt med Dubai angående

leveranser av Robot 70. Unicorn fakturerade Dubai på för-

skottsbeloppet enligt kontraktet och utlöste optionen på par-

ti C enligt sitt kontrakt med Bofors. Åberopande Unicornkon-

traktet fakturerade Bofors i början av augusti Unicorn på

exakt samma belopp som Unicorn tidigare fakturerat Dubai på.

I slutet av augusti betalades fakturerat belopp via DBS till Bofors konto i svensk bank. Återstående betalningar från Bahrein och Dubai gick fortsättningsvis samma väg.

En order på robotmateriel motsvarande parti C (Dubai) i Uni-

cornkontraktet anmäldes i Bofors beställningsdeklaration för augusti 1979 såsom avsedd för Singapore. Beställare uppgavs vara regeringen i Singapore genom Unicorn International. Tf. krigsmaterielinspektören Sven Norberg aktualiserade per brev

i september kravet på slutanvändarintyg från Singapore. Vid

ett möte i oktober 1979 mellan företrädare för krigsmateriel-

inspektionen och Bofors aktualiserades frågan om slutanvän-

darintyg ånyo. Bofors genmälde att krav på slutanvändarintyg

i ett tidigt skede kunde försvåra en affär och önskade därför ange slutkund först i samband med ansökan om exportlicens.

Vid mötet togs också frågan om export av Robot 70 till Saudi-

arabien upp. Enligt krigsmaterielinspektören Bengt Rosenius anteckningar underströks att i dagsläget torde det vara uteslutet med exportlicens till Saudi för RBS 70. I en inom Bofors efter mötet upprättad PM angavs under rubriken Saudi

går inte f.n.

Vid mötet fördes på tal också den demonstrationsskjutning av

Robot 70 för saudiska officerare som genomförts i Sverige under september. Redan under våren 1979 hade Bofors tagit upp

Misstänkta fall

denna fråga med och krigsmaterielinspektionen handelsminister

Hadar Cars men denne hade sagt nej. Bofors vände då till sig

försvarets kommandoexpedition, nuvarande internationella en-

heten vid försvarsdepartementet, och ansökte och fick till-

stånd att genomföra När

demonstrationsskjutningen. försvarets

kommanodexpedition under sin beredning av ärendet orienterade

krigsmaterielinspektören hade förberedelserna gått så

långt

att det bedömdes som närmast omöjligt att inställa demonstrationen utan diplomatiska

förvecklingar.

I november 1979 ansökte Bofors om utförseltillstånd till Singapore för den materiel som anmäldes i

beställningsdekla-

rationen för maj 1979, dvs. den materiel som var avsedd för försvarsministeriet i Singapore och Bahrein. Eftersom

något slutanvändarintyg inte bifogades ansökan påminde krigsmate-

rielinspektören Bofors om kravet härpå. Vid en

uppvaktning som företrädare för Bofors hos handelsministern gjorde ytter-

ligare några dagar senare gjordes det klart för Bofors att

kravet på slutanvändarintyg var I den

oeftergivligt. promemoria som upprättades vid i sam-

krigsmaterielinspektionen

band med uppvaktningen hos handelsministern att kraframgick

ven på slutanvändarintyg från berodde Singapore på rappor-

tering tid efter annan att Boforsmateriel vidare

går bl.a.

till Thailand.

I början av december 1979 översände Bofors en av ett kopia

slutanvändarintyg som utfärdats av försvarsministeriet i

Singapore och som refererade till ett kontrakt med nummer Mindef C/13/79. Eftersom tf.

krigsmaterielinspektören Jörgen

Holgersson i samband med Bofors ansökan om utförseltillstånd under november noterat att Unicorn International för regeringens räkning uppgavs vara köpare medan

slutanvändarintyget

angav försvarsministeriet i Singapore som köpare, vidtog

Misstänkta fall 62

den ovanliga åtgärden att även bekrigsmaterielinspektören in det åberopade kontraktet. En vecka senare överlämna-

gära des det slutanvändarintyget i original. I ett följebegärda brev till skrev Ardbo: Det i intyget nämnda kontrakintyget tet Mindef C-13-79 har tillställts oss i form av ett kontrakt mellan Unicorn International och oss, daterat mars 1979. Vid överlämnandet Unicornkontraktet och Holgersson biuppvisades enligt egen uppgift uppfattningen att beteckningen bringades Mindef C/13/79 var en referens mellan försvarsministeriet i

Singapore och “uppköparen Unicorn. Krigsmaterielinspektören

således inte om att ett särskilt kontrakt mellan upplystes försvarsministeriet och Bofors med den nämnda beteckningen existerade. Enligt Holgerssons anteckningar från mötet försäkrades att materielen var avsedd för Singapore. I verkligen slutet av december 1979 erhöll Bofors det önskade utförsel-

tillståndet till Singapore. Leveranserna påbörjades omgående

och omfattade parti A (Singapore) i Unicornkontraktet.

Under 1980 ansökte Bofors om utförseltillstånd till januari för den Robot 70-materiel som anmälts i beställ- Singapore för 1979 och som omfattade parti C

ningsdeklarationen augusti

(Dubai) i Unicornkontraktet. I början av februari erhöll Bofors det tillståndet för utförsel av Robot 70-matebegärda riel till Av en PM som upprättades vid krigsma- Singapore. i mitten av februari 1980 efter ett samterielinspektionen

manträffande med företrädare för Bofors framgår att ett kon-

trakt med Dubai avseende Robot 70 diskuterades. Att ett kontrakt hade existerat förnekades inte av Bofors men det uppgavs vara hävt.

I slutet av mars 1980 Bofors leveranserna till

påbörjade

av den materiel som motsvarade partierna B (Bah- Singapore och C (Dubai) Unicornkontraktet. Materielen anrein) enligt lände till i början av maj och lagrades där. Innan Singapore

63 Misstänkta fall

materielen nådde Singapore fick Bofors i början av en april

telexförfrågan från Bahrein om när leveransen beräknades an-

lända. Materielen som var avsedd för Bahrein levererades från Singapore i maj, medan materielen för Dubai fortfarande lagrades i Singapore. Den levererades till Dubai under december 1980.

Vid alla leveranser av Robot 70-materiel till Bahrein och Du-

bai fanns personal från Bofors på såväl

plats i Singapore som i Bahrein och Dubai. Utbildning av personal från länbägge derna ägde samtidigt rum både i Sverige och leveransorter-

på

na.

På handelsminister Staffan Burenstam Linders uppdrag genom-

förde krigsmaterielinspektören Carl Algernon, åtföljd av hov-

rättsassessor Staffan Sandström, en inspektion vid Bofors i slutet av februari 1981. Inspektionen var föranledd av återkommande rykten om olovlig reexport av Robot 70 och en därav

föranledd fråga till handelsministern i Vid in-

riksdagen.

spektionen visades enligt förundersökningen bara Unicorn-kon-

traktet utan det Letter of

Understanding som reglerade le-

veranserna till Bahrein och Dubai. Algernon fann inte

något

som tydde på att Bofors medverkat i olovlig utförsel eller

reexport av Robot 70.

I samband med inspektionen avkrävde dock Boforsled- Algernon ningen en skriftlig försäkran om att företaget inte medverkat i olovlig utförsel eller reexport. Texten i försäkran utformades av Sandström men dikterades från Martin enligt uppgift Ardbo i väsenliga delar av Ett sådant avsnitt Algernon. skulle vara: Bofors har RB 70 endast till de i exporterat

ansökningshandlingarna till KMI angivna kunderna och i enlig-

het med givna exporttillstånd samt har inte efter leverans på

Misstänkta fall 64

sätt medverkat eller annat sätt till en

något på bidragit

av den levererade materielen från kunderna till nåspridning

annan stat eller företag. Efter granskning inom Bofors

gon

fick handelsministern den begärda försäkran någon vecka efter

besöket vid Bofors. Försäkran var då i enlighet med Algernons underskriven av Bofors verkställande direktör Claesbegäran

Ulrik Winberg (missivet) och paraferad (beskrivande bilaga)

av förutom Winberg även Pålsson och Ardbo.

4. Kommissionen anser det klarlagt att Bofors i strid med lämnade tillstånd levererat Robot 70 till Bahrein och Dubai via Singapore. Den nyss nämnda av Bofors avgivna skriftliga försäkran var sålunda osann. Kommissionen anser det vidare att de kontraktsarrangemang m.m. som vidtogs var avklarlagt sedda att vilseleda svenska och troligen också Singaporianska Kommissionen bedömer det inte sannolikt att afmyndigheter. färerna kunnat utan verkställande direktörens och genomföras övriga höga chefers vid Bofors vetskap.

Kommissionen finner det inte heller sannolikt att företagets kan ha varit ovetande oni Robot 70-affärerna. Med styrelse till den vid denna tidpunkt överhängande risken för hänsyn att Robot 70 skulle bli ett förlustprojekt för Bofors, är det istället att anta att styrelsen höll sig informerad rimligt om eventuella beträffande försäljningen av framsteg I ett anförande inför bolagsstämman som hölls robotsystemet. i maj 1979 meddelade Winberg: Luftvärnssystemet Robotsystem 70 har som nämnts i - vi

årsredovisningen börjat exporteras

fick under 1978 en order till Norge. Under loppet av detta års första månader har vi kunnat sälja detta system till fyra

tre länder. I krigsmaterielinspektionens arkiv

ytterligare finns för månaderna bara av Robot 70 de angivna försäljningen

65 Misstänkta fall

70 till Singapore deklarerad av Bofors. Det måste därför an-

ses sannolikt att verkställande direktören avsåg försälj-

ningen till Singapore, Dubai och Bahrein i sitt anförande. Huruvida styrelsen erhållit full information om affärerna eller bibringats uppfattningen att problemen med utförsel-

tillstånd till Mellanöstern var på väg att lösas kan endast

bli spekulationer från kommissionens sida. Enligt ett par

vittnesmål i förundersökningen förespråkade Winberg under ett

planeringsinternat med företagsledningen 1979 en viss restriktivitet beträffande informationen om Robot 70-affärerna till styrelsen.

Komissionen har inte funnit något belägg för att krigsmate-

rielinspektionen, regeringen eller enskilda medlemmar därav medverkat i eller ägt kunskap om den olagliga exporten av Robot 70. Upprättade promemorior och anteckningar från samtal och sammanträffanden mellan krigsmaterielinspektören och B0fors samt tillgängliga protokoll från polisförhör och kommissionens egna samtal ger enligt kommissionens uppfattning

inte fog för påståendet att en tyst överenskommelse förelåg

mellan dåvarande krigsmaterielinspektören Bengt Rosenius och Bofors. Rosenius insjuknade under sommaren 1979 och deltog därefter bara vid ett tillfälle i oktober 1979 i krigsmaterielinspektionens kontakter med Bofors innan han avled vid årskiftet 1979/80. Det vittnesmål från en företrädare för Bofors som säger att man under hösten 1979 och senare inte

åberopade den tysta överenskommelsen i kontakterna med

Rosenius vikarier och efterträdare för att inte riskera att

kompromettera Rosenius, talar snarast för att Bofors visste

att någon förankring för reexporten inte funnits i regerings-

kansliet och inte heller var att vänta.

Misstänkta fa11 66

Kommissionen finner det dock anmärkningsvärt att krigsmaterieiinspektionen inte tidigare och med större beslutsamhet

reagerade på de upprepade tecknen på reexport av svenska va-

pen från Singapore. Dessa tecken och det faktum att Bofors aidrig doit sin avsikt att via Singapore bredda marknaden för sina produkter borde ha stämt till eftertanke. Uppgifterna i Bofors bestäiiningsdekiaration för maj 1979, där det framgick att två köpare i Singapore (försvarsministeriet respektive Unicorn) bestäiit var sitt parti robotar för leverans vid samma tidpunkt för singaporianska regeringens räkning, var eniigt kommissionens uppfattning så anmärkningsvärda att en kontroii av förhåiiandena borde ha kommit tiil stånd.

Den i bestäiiningsdekiarationen för oktober påstått annuiie-

rade Bahrein-ordern, som innehåiismässigt i detaij återkommer

som ett parti i en av de ovan reiaterade bestäiiningarna

(Unicorn-bestäiiningen), borde också ha väckt misstänksamhet

iiksom Bofors erkännande eniigt PM från februari 1980 att ett kontrakt med Dubai existerat men hävts.

En bidragande orsak tiil den bristande uppmärksamheten kan sannoiikt vara den bristande kontinuitet i krigsmaterieiinspektörens arbete som biev föijden av Rosenius sjukdom och senare frånfäiie. De personer som vikarierade för Rosenius iöstes aldrig heit från sina ordinarie arbetsuppgifter och den nytiiiträdande krigsmaterieiinspektören 01in fick inte

tiiifäiie ti11 någon överiämning från sin företrädare.

Bahrein II-affären

1. Den s.k. Bahrein II-affären, som avsåg hundratais Robot 70

med tiiibehör, genomfördes aidrig och resuiterade aiitså inte

67 Misstänkta fall

i någon olaglig krigsmaterielexport. Kommissionen anser ändå

att en redogörelse för händelseförloppet är av intresse,

bl.a. eftersom de åtgärder som vidtogs företer stora likheter

med den åren 1979-1980 genomförda leveransen av Robot 70 till Bahrein och Dubai via Singapore.

2. Det hela inleddes vid ett sammanträffande i München i april 1982 mellan tjänstemän från Bofors och en delegation från Bahrein. Därvid framkom att Bahreins försvarsmakt önskade en

offert på ett stort antal Robot 70 jämte robotsikten, simula-

torer, utbildning m.m. En månad senare översände Bofors en offert i form av ett kontraktsförslag omfattande den önskade materielen.

Efter fortsatta förhandlingar i Bahrein träffades den 23 oktober 1983 ett skriftligt avtal mellan Bofors och Bahrein om försäljning av den offererade materielen till ett belopp om 360 miljoner kronor, i det följande kallat Bahrein II-avtalet. Avtalet undertecknades även av en företrädare för de arabiska gulfstaternas samarbetsorganisation Gulf Cooperation Council, G.C.C. Materielen skulle levereras 1985-1987.

Ordern gavs hos Bofors ordernumret 5310-0026. Den redovisades dock aldrig till krigsmaterielinspektören.

I december 1983 erhöll Bofors i enlighet med avtalet och utfärdad faktura ett betydande förskott direkt från Bahrein. Resterande belopp skulle betalas i fyra poster. En sådan delbetalning gjordes följande år.

3. Bofors har, som nämnts ovan, sedan tidigt 1970-tal ett fast engagemang i Singapore såsom delägare till 40 % i före-

taget AOS (Allied Ordnance Company of Singapore). Singapori-

anska staten äger återstående 60 %. Bofors är företrätt i

Misstänkta fall 68

AOS styrelse. AOS sysslar med tillverkning och försäljning av försvarsmateriel. Enligt licensavtal med Bofors tillverkas bl.a. ammunition och vissa komponenter till Bofors-pjäser och sker sammansättning av sådana pjäser. AOS försäljningsmarknad inbegriper förutom Singapore hela den Sydostasien och Mellanöstern.

I april 1985 ingicks en underhandsöverenskommelse (Memorandum

of Understanding) mellan Bofors och AOS som refererade till

Bahrein II-avtalet. Däri sägs att Bofors och AOS skulle ingå

ett avtal angående ifrågavarande materiel, att AOS skulle le-

verera bl.a. kompletta robotar i enlighet med leveranstidtabellen, att Bofors skulle fakturera Singapores försvarsdepartement men att A05 skulle i försvarsdepartementets namn beta-

la Bofors från ett konto i en singaporiansk bank (Development

Bank of Singapore, DBS) till vilken slutanvändaren skulle fullgöra sina betalningar samt att AOS skulle ha tre procent av kontraktsvärdet i provision.

Vid husrannsakan hos Bofors har beslagtagits ett antal handlingar, bl.a. kontraktsutkast och signerade avtal. Dessa handlingar är i stort identiska med köpeavtalet från den 23 oktober 1983. En sådan handling har underskrifter av dels Philip Yeo, 2nd Permanent Secretary, Ministry of Defence, Singapore (den ene av två statssekreterare i försvarsdepartementet, tillika styrelseordförande i AOS), dels Bofors platsrepresentant Holger Nilsson. Enligt denna handling skall Bofors sälja bl.a. ett visst angivet antal robotar och sikten, varav en del utgör en option. I en annan handling, också den med underskrifter av Philip Yeo och Holger Nilsson, köper Bofors från Singapores regering tillbaka samma varor, med undantag för de robotar som omfattades av optionen.

69 Misstänkta fal]

Hos Bofors har också återfunnits ett s1utanvändarintyg undertecknat av Philip Yeo i hans egenskap av 2nd Permanent Secretary men utan försvarsdepartementets stämpei. Intyget omfattar i stort sett samma materie1 som anges i det senare av de nyss nämnda kontraktsutkasten.

Hösten 1986 hävde Bofors en1igt uppgift avtaiet och återbeta-

1ade erhå11na förskott. Någon 1everans hade då ännu inte

skett.

4. Av intresse i sammanhanget är vidare de avta1 m.m. som upprättats me11an Bofors och Singapores regering rörande licensti11verkning av Robot 70 i Singapore. Bofors hade nämligen i Bahrein II-avtalet förbehåilit sig rätten att få Ieverera materielen via en iicenstagare.

I avtai från september 1981 gavs Singapore rätt att teckna ett separat 1icensti11verkningsavta1 rörande stativ tiil Robot 70. I ti11ägg nr 1 ti11 avta1et från januari 1982

överenskoms att Singapore hade option på ett angivet större

anta1 robotar att produceras 1oka1t i en1ighet med ett separatavtai.

Ett 1icensavta1 ingicks i oktober 1982, varefter Bofors överiämnade produkt- och produktionsdokumentation ti11 Singapore.

Samtidigt med Bahrein II-avtalet träffades ett avta1 ne11an Bofors och AOS om försäijning ti11 AOS av kompietta robotar och komponenter för sammansättning av robotar. Avtaiets innehå11 överensstämmer både beträffande anta1et robotar och i övrigt i stort sett med Bahrein II-avta1et.

Misstänkta fall 70

Till 1982 års licensavtal tecknades i april 1985 ett tillägg. Tillägget utgör en utvidgning av tillverkningsrätten till att avse även slutmontering och testning av missilerna och montering och testning av den elektroniska förpackningen. Samma den underhandsöverenskommelse mellan Bofors och dag träffades AOS som omnämnts ovan under 2.

5. Från Bofors sida har gjorts gällande att regeringsmedlemmar informerades om Bahrein II-avtalet och att bolaget

fick löfte om exporttillstånd, i varje fall så snart kriget

Iran-Irak upphört. Vidare har man påstått att avtalet förevi-

sades vid ett möte Boforsledningen hade med statsministern i

november 1983. Det har också hävdats att underskrifterna på

beslagtagna kontraktsutkast inte har att göra med dessa handlingar utan tillhör andra avtal.

6. Som kommissionen inledningsvis konstaterat företer denna affär stora likheter med den genomförda robotförsäljningen

till Bahrein och Dubai. Sålunda förelåg ett komplett försälj-

ningsavtal mellan Bofors och Bahrein. Detta avtal anmäldes inte för krigsmaterielinspektionen.

Hos Bofors beslagtagna handlingar tyder på att det funnits

ytterligare minst två avtal av betydelse i affären, det ena avseende en försäljning av robotar till Singapore troligen det kontrakt som skulle anses som det officiella kontraktet - det andra Bofors av materielen från

reglerande återköp

Singapore, sannolikt för vidare leverans till Bahrein. Härutöver finns skriftliga överenskommelser om hur leverans och skulle ske vid genomförandet av affären samt t.o.m. betalning ett slutanvändarintyg. Inga av dessa handlingar har ingetts till krigsmaterielinspektionen.

71 Misstänkta fail

Inte helier det år 1985 gjorda tiiiägget ti11 1982 års Iicensavta1 har redovisats ti11 krigsmaterie1inspektionen. I vad mån denna pianerade Iicenstiiiverkning skulie utgöra det huvudsakiiga 1everanssättet i Bahrein II-affären e11er utgöra

en aiternativ ieveransmöjiighet e11er haft något annat syfte

saknar kommissionen möjiighet att bedöma. Det oaktat torde

ti11stånd ha krävts för den 1985 gjorda iicensuppiåteisen.

En av statsminister 010f Palmes medarbetare, dåvarande statssekretaren U1f Larsson, som var närvarande vid Pa1mes möte med Boforsiedningen (som ägde rum i december 1983, inte i no-

vember som Bofors påstått) har med stöd av minnesanteckningar

bestämt förnekat att Bahrein-affären behand1ades vid det ti11fä11et (se vidare avsnitt 11.5).

Den omständigheten att ieveranserna inte påbörjades hösten

1985, som p1anerats, torde såvitt framgår av polisutredningen

ha berott på att Bahrein på grund av förrådsprob1em inte kun-

de ta emot materie1en. Avsevärda förskott har dock mottagits av Bofors.

Mot bakgrund av vad som framkommit i detta ärende drar kommissionen siutsatsen att Bofors i detta fa11 pianerade att utan tiiistånd genomföra en utförse1 av ett stort anta1 robotar ti11 Bahrein, att endast tiiifäiiigheter hindrade affärens genomförande samt att förberedeiserna skedde utan de svenska myndigheternas godkännande e11er vetskap. Trots att affären inte fu11fö1jdes är den eniigt kommissionen ett ta-

iande exempe1 på hur dåvarande Boforsiedningen såg på frågor

rörande krigsmaterielexport. I beaktande av att förundersökningen beträffande den första Bahrein-affären inieddes i mars 1985 är det vidare anmärkningsvärt att Bahrein II-avta- 1et hävdes först ett och ett ha1vt år senare.

Misstänkta fa11 72

En som utan tvivei är av intresse i är om

fråga sammanhanget

robotarna verkiigen var avsedda för Bahreins eget försvar. Antaiet robotar förefaiier ganska högt i beaktande av den tidigare ieveransen och i förhåiiande tili iandets yta. Den omständigheten att Bahrein II-avtaiet skrevs under även av Guif

Councii skuiie kunna tyda på att vapnen var av-

Cooperation sedda för användning i samarbetande iänder, t.ex. i Saudiarabien. En annan framförd teori är att en vidareexport kanske pianerades, jfr Iran-avsnittet nedan. Som iäget nu är torde

emellertid denna fråga aidrig få ett tiiifredsstäiiande

svar.

Fartygspjäser via Singapore

1. Bofors har under 1970- och 1980-taien exporterat ett stort antai tiii Singapore. Det har varit fråfartygskanoner ga om 40 mm- och 57 mm-pjäser.

Svenska Freds- och Skiijedomsföreningen hävdar att dessa pjäser i stor utsträckning har exporterats vidare från Singapore i strid med givna svenska utförseitiiistånd. Föreningen byg-

i huvudsak sina påståenden på uppgifter i internationeiia

ger

miiitära tidskrifter och uppsiagsverk.

Föreningen har i första hand granskat tiden fr.o.m. 1979 och

framåt. Eniigt föreningen har det inte funnits någon rimiig

proportion meiian den svenska exportens omfattning och Singa-

behov. Detta framgår, menar föreningen, av att Singapo-

pores

re sedan 1976 inte har skaffat något nytt krigsfartyg och en-

dast renoverat meiian tre och fem fartyg. Inte desto mindre har 71 sedan 1979 ievererats från Sverige. Föfartygspjäser reningen framhåiier vidare att Bofors under åren 1980-1982

73 Misstänkta fa11

hade en omfattande komponentexport för 40 mm-pjäser til] Singapore för sammansättning där en1igt existerande licensavta1.

Föreningen anser sig kunna konstatera att 28 av Bofors fartygspjäser har 1evererats ti11 Taiwan, sann01ikt via Singapo-

re, och att åtminstone ett tiotai har gått ti11 Thai1and,

deivis före 1979. Som mindre säkra har föreningen bedömt uppgifterna om 1everans av 12 pjäser ti11 Sydkorea sedan 1970taiets s1ut och försök ti11 vidareexport av ett mindre anta1 ti11 Fi1ippinerna.

2. Kommissionen har i krigsmaterieiinspektionens arkiv gått

igenom utförse1ti11stånd och andra handiingar i detta ärende

sedan 1970 och har därutöver haft tiiigång tiil vissa uppgif-

ter från b1.a. Bofors och singaporianska nyndigheter. Att i detaij kartiägga de verkiiga förhå11andena bakom Svenska

Freds- och Ski1jedomsföreningens påståenden har inte varit

möjiigt men inte he11er bedömts nödvändigt för kommissionens

syften. Den väsent1iga frågan har varit om påståendena i sina

huvuddrag är riktiga e11er inte. Kommissionen har funnit fö1jande.

Sedan 1970 har svenska regeringen gett ti11stånd för utförsei ti11 Singapore av 100 fartygskanoner. För fiertaiet av dessa - 71 stycken - ti11stånd 1979 och senare. har gavs Merparten bestått av 40 mm-pjäser och den mindre andelen av 57 mm-pjäser.

Utförse1ti11stånden 1979 och senare motsvaras inte heit av genomförda 1everanser. De1s gavs år 1979 tilistånd för 20 stycken 40 mm-pjäser medan Singapore uppger sig endast ha mottagit 14. De1s kom ett f1erta1 (8-9) 57 mm-pjäser inte att

Misstänkta fall 74

levereras innan svenska regeringen 1987 återinförde förbud mot vapenexport till Singapore. Dels, slutligen, har enligt singaporianska uppgifter mer än hälften av 40 mm-pjäserna sedan 1979 levererats som komponenter till den tillverkning som sker i Singapore. Bofors har dock i sina ansökningar om utförseltillstånd angett även dessa som kompletta pjäser.

I frågan om vidareexport från Singapore anser kommissionen

det karlagt med stöd av uppgifter från Bofors och singaporianska myndigheter att följande har ägt rum.

I mitten av 1970-talet levererades sex pjäser - tre av varde-

ra sorten - till Thailand. De var monterade på tre patrullbå-

tar som hade byggts i Singapore.

Av de 40 mm-pjäser som Bofors har exporterat - hela eller i form av komponenter - till Singapore från 1979 och framåt har

flertalet gått vidare till Taiwan och ett fåtal till Thai-

land. Färre än tio är kvar i Singapore. Att någon pjäs skulle

ha levererats till Sydkorea kan däremot inte beräftas.

Huruvida det fåtal (3-4) 57 mm-pjäser som Bofors levererade enligt utförseltillstånd 1986 har exporterats vidare är oklart. Kommissionen finner dock starka skäl att tro att detta antingen har skett eller varit avsikten. Det slutanvändarintyg som utfärdades för dessa pjäser tillhör de förfalskade intyg som har föranlett åtal och dom i Singapore mot

en direktör i det delvis Bofors-ägda företaget A05 (Allied

Ordnance Company of Singapore).

Sammanfattningsvis anser kommissionen att de framförda påstå-

endena om vidareexport från Singapore av fartygspjäser väsentligen är riktiga.

75 Misstänkta fall

3. På singaporianskt officiellt håll anser man sig inte ha

agerat på något otillbörligt sätt i dessa sammanhang. Av

tillgängligt material framgår att vidareleveranserna från

Singapore åtminstone till en del har gällt pjäser som under sammansättning i Singapore har fått inhemskt innehåll i tillräcklig grad för att en export enligt landets uppfattning

inte skulle strida mot några regler eller åtaganden. Vidare

har framgått att man på singaporiansk sida gjorde en bokstav-

lig tolkning av den tidigare tillämpade men numera övergivna

variant på slutanvändarintyg som inte uttryckligen förbjöd

vidareexport. I den mån vidareexport, slutligen, har skett med hjälp av förfalskade slutanvändarintyg har de singapori-

anska myndigheterna markerat sitt avståndstagande genom de

rättsliga åtgärder som vidtagits.

Full överensstämmelse har, såsom senare uppdagats, inte rått mellan svensk och singaporiansk tolkning av villkoren för den svenska vapenexporten. Svenska regeringen och myndigheterna har utan tvivel del i ansvaret för detta. Sådana oklarheter och missförstånd har numera undanröjts mellan de båda länderna.

Bofors har i flertalet fall levererat fartygspjäserna till Singapore med sitt delägda företag AOS som mottagare där. Av

ett AOS-dokument (en marknadsöversikt) från 1984, som påträf-

fats hos en Bofors-tjänsteman, framgår att vidareexport av

Bofors-materiel till bl.a. Thailand både har förekommit och planerades.

Enligt kommissionens uppfattning står det utom tvivel att man inom Bofors har varit medveten om vidareexporten av fartygspjäser från Singapore, om inte i detalj så åtminstone i stora drag. Mer osäkert är i vilken grad företaget aktivt har främjat denna verksamhet.

Misstänkta fall 76

Den svenska regeringen och myndigheterna bör enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen ha varit medvetna om vidareexporten. För detta talar, menar föreningen, den iögonenfal-

lande bristen på proportioner mellan vapenexportens storlek

och Singapores behov. Kommissionen har funnit följande.

Personer som tidigare varit verksamma inom krigsmaterielinspektionen har berättat att rykten då och då förekom om att svenska vapen vidareexporterats från Singapore. Sådana rykten fanns redan under 1970-talet. Misstankarna skall vid den tiden snarare ha riktats mot Singapore än mot Bofors. Med anledning

av ryktena infördes sommaren 1979 krav på slutanvändarintyg

för all till - detta krav hade krigsmaterielexport Singapore dittills bara gällt större vapenleveranser. Vidare gjordes bedömningar av singapores behov av luftvärnspjäser m.m. i vilka slutsatsen blev att landets materielinköp inte var orimligt stora.

Även senare har rimlighetsaspekten granskats och lett till

samma slutsats. Senast skedde det våren 1987 då en bedömning gjordes av försvarsstaben.

Faktorer som har beaktats är bl.a. att Singapore, ehuru ett

litet land, ligger i ett strategiskt viktigt område, har ett

jämförelsevis starkt försvar och från början har gått in för

svensk beväpning på luftvärnssidan. Det har bedömts tänkbart

att Singapore även använder fartygspjäser på land, något som

förekommer på annat håll.

Det kan alltså konstateras att åtgärder vid olika tillfällen,

även så tidigt som under 1970-talet, vidtogs på myndighetshåll

för att undersöka sanningshalten i ryktena om vidarexport från

Singapore. Detta talar för att man på myndighetssidan handlade

i god tro.

77 Misstänkta fa11

Bedömningarna beträffande Singapores behov av fartygsartiiieri visade sig inte motsvara verk1igheten.

Kommissionen har undersökt arten av de rykten om vidareexport

som uppstod under 1970-ta1et. Av hand1ingarna framgår att så-

dana uppgifter förekom under åtminstone tre skeden: våren 1973, våren 1977 och senhösten 1979.

I mars 1973 mottog

krigsmaterie1inspektören Lage Thunberg

från en thai1ändsk firma två brev vi1ka handiade om tre krigsfartyg som sku11e byggas åt thai1ändska f1ottan. Enligt brevskrivaren de1tog hans firma i

anbudsgivningen på fartygen

men kunde inte tiT1godose bestä11arens önskemå1 att de sku11e bestyckas med Bofors-pjäser. Firman hade bett Bofors om en offert men Bofors hade avböjt och förkTarat att svenska regeringen inte sku11e ge utförseTti11stånd. Trots detta hade en konkurrerande anbudsgivare, ett singaporianskt varv, kunnat

ut1ova Bofors-pjäser på fartygen. Den thai1ändska firman hade

därför på nytt vänt sig ti11 Bofors men denna inte gång fått

något svar. Ti11ät Sverige, frågade firman nu, att Bofors-

pjäser exporterades ti11 det singaporianska varvet för slut- 1ig destination Thai1and?

Sedan krigsmaterieiinspektören hade svarat att ti11stånd var-

ken hade begärts e11er Tämnats för detta återkom den thai- Tändska firman i ett andra brev med uppiysningen att det singaporianska varvet deis hade fått uppdraget att bygga far-

tygen, de1s inte bryr sig om ert exporttiiistånd eftersom de

tänker Teverera ... Bofors-pjäser de har importerat åt Singapore... och senare bestä11a nya för att ersätta /dessa/.

Med an1edning av dessa upp1ysningar gjorde Thunberg en för-

frågan hos Bofors, som förnekade kännedom om dy1ika

arrangemang, och UD hade en viss korrespondens med ambassaden i

Misstänkta fa11 78

Några åtgärder därutöver framgår inte av handiingar-

Bangkok. na.

Våren 1977 kom uppgiften från en hög thaiiändsk statstjänsteman som, en1igt vad som inrapporterades ti11 utrikesdepartementet, uppiyste att han köper svenskti11verkad krigsmatefrämst kanoner och ammunition, genom Bofors 1oka1a rie1,

förmediing via singaporianskt bo1ag. Vidare framgick

agents att thai1ändaren fann denna me11anhand både opraktisk och och var förvånad över att Sverige trots sina stränga dyrbar bestämmeiser ti11ät denna hande1 via Singapore som innebar att en me11anhand fick kamma hem vinsterna. Om det gick att

exportera ti11 Thai1and via Singapore gick det, ansåg han,

1ika bra att exportera ti11 Thai1and direkt.

Med an1edning av denna uppgift yttrade Thunberg i en promemoria b1.a. föijandez KMI saknar grund för att av AB Bofors infordra närmare uppgifter. Det synes icke troligt att krigsmaterielvara som en1igt ovan ievererats från Sverige reexpor-

terats ti11 Thaiiand. Leveranser från Singapore-företaget är

tänkbara och är undandragna KMI-kontro11 men natur1igtvis

borde vara kända av moderbo1aget. I siutet av promemorian

framhö11s att KMI avvaktar konkretare uppgifter före närmare

undersökning.

företer dock ytteriigare informationer i Hand1ingarna inga denna sak.

hösten 1979 redovisas nedan i avsnittet Be- Ti11drage1serna gagnade fäitiuftvärnspjäser ti11 Thaiiand.

av vad man känner ti11 dessa uppgifter om I ijuset idag ger ett mycket ti11för1it1igt intryck. Bevidareexport givetvis aktas bör eme11ertid att de mottogs i en annan miijö, där

Misstänkta fal]

misstankar om o1ag1ig vapenexport förekom och Bofors knappast

iagiydighet inte ifrågasattes. Vidare bör beaktas att

uppgifterna inkom vid tre ti11fä11en under en av nästan tidsrymd sju år. Detta kan stä11as i reiation till

mångfaiden av ären-

den under sama tid, personbyten och andra faktorer som är ägnade att bryta kontinuiteten i ärenden och kunskabegrava per iängs vägen.

Ändå måste konstateras att vid regeringskansiiet minst tre ti11fä11en har mottagit mycket indikationer om att tydiiga svenska vapen vidareexporterats från ti11 Thaiiand. Singapore Dessa indikationer föraniedde, såvitt kommissionen har kunnat

finna, inga grundiigare undersökningar på sin tid. Att så

inte skedde förefaiier ha bottnat i en fast ti11it tiil såväi Bofors som de viika med successiv

siutanvändarintyg skärpning

infördes för vapenexporten till Indikationerna om Singapore.

vidareexport verkar inte he11er ha beaktats när en

rimiighetsbedömning senare gjordes av den svenska vapenexporten tiil Singapore.

Även om kommissionen inte har funnit i beiägg tiiigängiiga

handiingar för att någon inom e11er

regering myndigheter sku11e ha varit införstådd med

vidareexporten av fartygspjä-

ser från Singapore finner den det att de inanmärkningsvärt formationer och misstankar som faktiskt fanns i regeringskans1iet inte iedde ti11 mera aktiva att utansträngningar röna sanningen.

Begagnade fältluftvärnspjäser ti11 Thaiiand

1. I maj 1980 ansökte Bofors om ti11stånd att exportera 22

stycken 40 mm fäitiuftvärnspjäser til] och

Singapore angav

fall 80 Misstänkta

som Allied Ordnance of Singapore (AOS). mottagare företaget Till ansökan fogades ett slutanvändarintyg utfärdat av Singaförsvarsministerium. Den svenska regeringen gav utförpores 1980 och levererades under de seltillstånd i juni pjäserna

månaderna, sannolikt före årets slut.

följande

På samma under hösten 1980 utförselpremisser gav regeringen tillstånd för två pjäser. Den beviljade utförseln ytterligare till kom således att gälla 24 pjäser. Singapore

aktuella var begagnade. Enligt ett avtal i juli De pjäserna

med försvarets materielverk hade Bofors återköpt 24 pjä-

1980 tillbehör från den svenska försvarsmakten. Dessa ser jämte

hade då eller var på ur krigsorganisatiopjäser utgått väg

nen.

2. Påståenden om att dessa fältluftvärnspjäser hade vidarefrån till Thailand framfördes hösten exporterats Singapore

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen på basis av

1985 av förre Bofors-ingenjören Ingvar Bratts iakttagelser.

vad han själv berättade, besökt Thailand Bratt hade, enligt 1983 och som ombetts utreda ett tekniskt Bofors-tjänsteman med ett Han fann att systemet inneproblem luftvärnssystem. tillverkade av Bofors vilka, enligt vad man höll 40 mm-pjäser honom, hade levererats av AOS i Singapore. upplyste

Av det material kommissionen har granskat framgår att

3. däribland Bofors, under slutet av 1970-talet flera företag, till Thailand. Företagen an-

önskade exportera krigsmateriel

att landet de krav som svenska exportregler stäl-

såg fyllde

ler. avvisades dock genomgående av krigsmateriel- Propåerna

inspektören. Thailand var inte godkänt som mottagarland.

81 Misstänkta fa11

I januari 1979 begärde Bofors ti11stånd att föra ut provutrustning för 40 mm-pjäser ti11 Thai1and. I augusti samma år avs10gs framstäilningen och i oktober återkaiiades den av företaget.

I s1utet av oktober 1979 informerade Thaiiands regering Sve-

rige på dipiomatisk väg om sin önskan att köpa 22 stycken 40

mm Tuftvärnspjäser från Bofors. I meddelandet framhö11s att A05 i Singapore var vi11igt att förmed1a affären men att man

på thai1ändsk sida önskade genomföra en affär utan me11anhän-

der.

Någon direktaffär med Thaiiand kom inte ti11 stånd. Bofors

ansökte inte he11er om utförse1ti11stånd till Thaiiand för de

begärda pjäserna. Några månader senare (i maj 1980) begärdes,

såsom in1edningsvis nämnts, utförse1ti11stånd för en identisk Ieverans ti11 Singapore.

Det siutanvändarintyg Singapores försvarsministerium utfärdade för de 24 pjäserna ti11hörde den numera övergivna mode11 som saknade en uttryck1ig förbindeise att inte vidareexportera materieien. Ministeriet har senare bekräftat att pjäserna inte finns kvar i Singapore.

Såvitt kommissionen känner ti11 har ingen inbiandad part offent1igt ti11stått att de berörda kanonerna 1evererats till Thai1and. De omständigheter som här har redovisats stä11er emeiiertid en1igt kommissionens uppfattning utom varje tvive1 att så skedde.

4. Kommissionen har inte funnit be1ägg för att någon inom

Sveriges regering, departement e11er myndigheter kände ti11 att Thaiiand var verk1ig mottagare av de 24 fältluftvärnspjäserna. Dock fanns inom regeringskansiiet underiag som visade

Misstänkta fall 82

dels att Thailand önskade köpa samma typ och antal pjäser, dels att företaget AOS i Singapore var villigt att vid behov agera som mellanhand för köpet.

Affären genomfördes vid en tid då olaglig vapenexport ännu framstod som en osannolik företeelse. Den dagliga ärendemäng-

den för både tjänstemän och statsråd gör att ärenden med någ-

ra månaders intervall inte associeras lika naturligt som det i efterhand kan framstå. Härtill kommer att 40 mm-pjäser är en ganska ofta återkommande exportvara. Under den aktuella

perioden skedde dessutom vissa personbyten på relevanta

tjänster i sammanhanget, framför allt på krigsmaterielinspek-

törens befattning. Inte desto mindre tyder ärendets handlägg-

ning på en anmärkningsvärd brist på vaksamhet inom regerings-

kansliet.

Demonstrationskanon till Thailand och Malaysia

År 1982 fick Bofors utförseltillstånd för en 40 mm luftvärnspjäs av typ BOFI. Enligt utförselansökan var materielen avsedd för demonstration i Singapore.

I en polisanmälan, som grundades på uppgifter från förre bo-

forsingenjören Ingvar Bratt, gjorde Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen gällande att pjäsen efter slutmontering vid AOS i Singapore hade transporterats i början av år 1983 först till Thailand och sedan till Malaysia för demonstration och skjutprov, varefter den sänts tillbaka till Singapore.

Bofors har vitsordat att pjäsen använts vid skjutdemonstrationer i Thailand och Malaysia men har förklarat detta med att Singapore, som vid den tiden övervägde att anskaffa BOFI-systemet, saknade för ändamålet användbara skjutfält.

83 Misstänkta fall

Det är sålunda ostridigt att ifrågavarande materiel förts vi-

dare till Thailand och Malaysia utan erforderligt tillstånd.

Det oaktat har åklagaren beslutat lägga ner förundersök-

ningen.

Luftvärnsammunition till olika stater

Tjänstemän i Bofors har under utredningen bekräftat att ammunition, som har levererats till bl.a. Storbritannien, Italien och Singapore, kan ha sålts vidare till olika gulfstater såsom Oman, Bahrein, Dubai och Kuweit. De har dock samtidigt deklarerat att krigsmaterielinspektörerna varit medvetna om

denna vidareexport och att det därför inte var fråga om någon

olaglig export.

Förundersökningen i dessa delar är alltjämt i ett inledande

skede, andra frågor har naturligen prioriterats. Det material

som varit tillgängligt för kommissionen har följaktligen varit begränsat. Kommissionen anser det ändå möjligt att göra följande kommentarer.

Kommissionen har inte funnit något skriftligt material som

tyder på att det hos krigsmaterielinspektionen varit känt att

ammunition som levererats från Sverige varit avsedd för länder runt Persiska viken. Det är enligt kommissionen däremot troligt att krigsmaterielinspektionen haft klart för sig att det funnits risk att licenstillverkad ammunition försåldes

till länder i det området; Storbritannien, Italien och Singa-

pore hade alla rätt att licenstillverka 40 nm ammunition. Eftersom licensavtalen ingicks före år 1983 har krigsmaterielinspektören dock inte kunnat förhindra sådan export.

Beträffande ammunition till Oman år 1985, se s. 110.

Misstänkta fajs 84

Affärer med anknytning till Storbritannien

Storbritannien är en av Sveriges viktigaste handelspartners. År 1987 exporterade Sverige varor till Storbritannien för drygt 28 miljarder kronor och importerade varor därifrån för drygt 23 miljarder kronor. På listan över våra största ex-

portmarknader intar Storbritannien en fjärde plats och på im-

portlistan en andra plats.

Även på många andra områden har Sverige ett betydande utbyte

med Storbritannien. Vid sidan av de affärsmässiga kontakterna förekommer sålunda bl.a. ett omfattande vetenskapligt och

kulturellt utbyte. Vår syn på Storbritannien har emellertid

inte påverkats enbart av dessa faktorer. Härtill kommer att

Sverige och Storbritannien har gemensamma grundläggande vär-

deringar i åtskilliga frågor.

Även när det gäller krigsmateriel har Sverige och Storbritannien sedan gammalt ett inte oväsentligt handelsutbyte. Kon-

takterna mellan länderna på detta område har även resulterat

i försvarsindustriella samarbetsavtal. Det första samarbets-

avtalet på regeringsnivå ingicks redan år 1967 och det har

följts av flera andra avtal. Ett annat exempel är det betydande industrisamarbete med Storbritannien som förekommer inom det s.k. JAS-projektet.

Storbritannien har sålunda varit en betydelsefull exportmarknad för den svenska försvarsindustrin, inte minst för Bofors

och FFV. Det har härvid varit fråga om både leveranser av

svenska produkter och upplåtelser av tillverkningsrättighe-

ter.

Den svenska försvarsindustrins motpart vid försäljning till Storbritannien är vanligen det brittiska försvarsministeriet

85 Misstänkta fa11

(Ministry of Defence). Detta har ca 7 000 anstälida och är

inte bara ett beredningsorgan, som dess svenska motsvarighet, utan också en myndighet, som b1.a. handiägger ärenden av samma siag som försvarets materieiverk i Sverige. Den avdeining inom försvarsministeriet som svenska företag ofta kommer i kontakt med kaiias Ministry of Defence Saies Suppiy. Detta organ svarar för inköp och försäijning av materiei såväi för det brittiska försvarets räkning som för andra, Storbritannien närstående iänder. Vid sidan av Sales Suppiy finns s.k.

Crown Agents, som uppträder som sjäivständiga agenter på den

internationeila vapenmarknaden.

I detta sammanhang finns det vidare aniedning att erinra om

att Storbritannien som koloniaimakt tidigare hade trupp sta-

tionerad på åtskiliiga piatser runt om i väriden och att

Storbritannien fortfarande känner och har påtagit sig ett

säkerhetspoiitiskt ansvar för de nya staterna. I samband med avkoioniseringen fick dessa ofta överta brittisk krigsmate-

riei och brittiska miiitära rådgivare och instruktörer arbe-

tar inte sä11an aiitjämt där. Britterna har också känt ett

ansvar för att de tidigare besittningarna fått tiiigång tili

vapen och ammunition för sina försvarsmakters behov.

FFV:s affärer med granatgevärssystemet Carl Gustaf

1. Under november-december 1987 pubiicerades i svensk press uppgifter om att affärsverket FFV under perioden 1963-1984 iåtit det brittiska försvarsdepartementet vidareförsäija granatgeväret Car1 Gustaf och ammunition ti11 detta till iänder som ej var acceptabia mottagare av svensk krigsmateriel. Vidareförsäijningen hade regierats i ett hemiigt avtai från 1963 me11an FFV (som då hette Försvarets Fabriksstyreise) och dåvarande Nar Office (numera Ministry of Defence). Pressuppgifterna innehöii vidare att det brittiska försvarsdepartementets

Misstänkta fa11 86

pressbyrå sku11e ha bekräftat påståendena om vidareförsäij-

ning och att britterna uppgivit att man förutsatt att svenska regeringen varit informerad.

FFV fann det angeläget att kommentera pressuppgifterna och pubiicerade viss bakgrundsinformation om sina affärer med Storbritannien. Eniigt FFV tecknades år 1963 avtal med brittiska Har Office om ieveranser och iicenstiiiverkning av pansarvärnssystemet Car1 Gustaf. Brittiska armên skuile utrustas med systemet, men avta1en gav också köparen rätten att förse vissa andra iänder - brittiska koionier och mandat - med ma-

terieien ifråga. I vi1ken omfattning denna rätt hade utnytt-

jats kunde FFV då inte uttaia sig om.

Pressbevakningen av FFV fortsatte och konstitutionsutskottets, regeringens och oiika myndigheters intresse väcktes för FFV s affärer. Under vintern 1988 medgav FFV att man hösten 1966 hade arrangerat vidareexport av granatgevärsammunition via Storbritannien ti11 Austraiien trots att regeringen i juni 1966 avsiagit en ansökan om utförsei ti11 Austraiien. FFV medgav också att man 1968 - efter junikriget 1967 - tecknat avta1 med Israei om 1icensti11verkning av granatgevär och ammunition samt teknisk assistans rörande Car1 Gustaf-systemet. Ett annat iicensavtai med Nederländerna från 1969 föreföii, antydde FFV, ha ti11kommit för att möjiiggöra Ieveranser via

detta iand tili Israe1 av b1.a. komponenter för igångsättande

av Iicenstiiiverkningen. Vidare megav FFV att verket 1978, som underieverantör till den beigiska vapenfabrikanten Fabrique Nationaie, ievererat granatgevärsmateriel ti11 Storbritannien för vidareexport ti11 Saudiarabien samt att FFV-per-

sona1 också genomfört utbiidning på p1ats i Saudiarabien.

87 Misstänkta fa11

Kommissionen har haft utfrågningar av personer inom rege-

ringskans1iet och FFV, även av FFV:s genera1direktör under åren 1970-1980 Eric Maimberg och tidigare tekniske direktör Sigfrid Akse1son, samt tagit de1 av i ärendet ti11gäng1iga handiingar. Därvid har kommissionen funnit följande.

2. I augusti 1963 undertecknades tre avta] me11an dåvarande Försvarets fabriksstyrelse (FFS) och brittiska försvarsdepartementet avseende det bärbara 8,4 cm granatgevärssystemet

Car1 Gustaf. Ett avta1 avsåg 1everanser från Sverige av sjä1-

va vapnet, det andra avta1et avsåg 1everanser av ammunition

ti11 vapnet och det tredje avtaiet s1ut1igen avsåg 1icens-

ti11verkning av pansarbrytande ammunition. Avta1en upprätta-

des i form av Agreement between the government of Sweden re-

presented by Försvarets Fabriksstyreise and her Britannic Majestys Principai Secretary of State for the war Department. Från svensk sida undertecknades avtaien av dåvarande

generaidirektören vid FFS Gunnar Svärd (genera1direktör 1963-

1970) och från brittisk sida av vederbörande minister i den brittiska regeringen H. Robbins.

Avta1en var Iikartat utformade och gav i praktiken köparen närmast tota1 frihet att använda materie1en över heia vär1-

den. Under rubriken resa1e and use stadgades att Tänder som

upptagits i en bi1aga - ett 60-ta1 av Storbritanniens dåvarande koionier och andra 1änder som tidigare stått under brittiskt vä1de - var ti11åtna mottagare av Car1 Gustaf-materie1en vid I hände1se vidareexport. av krig e11er krigsfara ett tiiistånd som köparen ensam hade rätten att definiera

hade köparen dessutom rätt att överföra och utrusta any

other government or persons med materie1en. Efter tio år

gavs köparen he1t fri dispositionsrätt över materie1en. De båda ieveransavtalen gä11de preciserade kvantiteter och 1everanstider som innebar att a11 materie1 en1igt avtalen sku11e vara färdigievererad under 1965

Misstänkta fall 88

Kontraktsvärdet av de ingångna avtalen uppgick till ca 35

miljoner kronor (närmare 250 miljoner kronor i dagens penningvärde) och utgjorde vid den tiden mer än en halv årsomsättning för verket. FFS ansökte om och fick utförseltillstånd för den aktuella materielen och leveranserna genomfördes såvitt bekant planenligt.

Ytterligare leveranser av materiel till Carl Gustaf-systemet från Sverige till Storbritannien fortsatte därefter enligt

efter hand upprättade leveransavtal långt in på 1980-talet.

leveranserna - trots licensavtalet rörande ammunigällde - främst ammunition. tionstillverkning De ursprungliga leveransavtalen användes som mall när nya leveransavtal ingicks mellan FFV och Storbritannien. I de leveransavtal som teck-

nades efter 1963 fanns sålunda samma resale and use-para-

graf som i ursprungsavtalen. De moderniseringar av mallen för leveransavtal som gjordes 1973 och i början av 1980-talet ändrade inte detta förhållande.

En av FFV på senare tid genomförd kontroll av handlingar har

gett vid handen att brittiska försvarsministeriet genomförde leveranser av granatgevärsmateriel till i avtalen angivna länder från senare delen av 1960-talet. Bland mottagarländer-

na finns bl.a. Qatar och Kenya. Under slutet av 1970-talet

och början av 1980-talet kunde reexporten från Storbritannien

vissa år uppgå till mer än 90 % av FFV:s fakturering av gra-

natgevärsmateriel till Ministry of Defence.

Den främsta orsaken till reexporten torde vara att britterna fick problem med licenstillverkningen av granatgevärsammunitionen och därigenom fick svårt att täcka både egna och andras behov genom egen tillverkning. Britterna hade dessutom

89 Misstänkta fall

endast tillverkningslicens på pansarbrytande ammunition, ej

på ammunition med konventionell sprängverkan. Härtill kommer

att FFV så småningom utvecklade en ny generation ammunition i

Sverige, som efterfrågades av de länder som disponerade gra-

natgevärssystemet.

Australien-Affären

En affär som väckt särskilt stor uppmärksamhet är ammunitionsexporten till Australien 1966. Anledningen härtill är

påståendena om att dåvarande försvarsministern Sven Andersson

skulle ha medverkat i affären.

I juni 1965 tecknade FFV avtal med Australien om leverans av granatgeväret Carl Gustaf, granatgevärsammunition, övningsvapen, övningsammunition, reservdelar m.m. Enligt avtalet skulle granatgevär levereras under fem år med början 1965. Australien tillförsäkrades erforderliga reservdelar och ammu-

nition för systemet under en tioårsperiod.

Efter regeringsbeslut i juni 1965 gavs tillstånd för utförsel av en del av den avtalade materielen. Dessa leveranser följdes i november 1965 av en mindre reservdelsleverans.

I mars 1966 beslöt Australiens regering att utöka den dittills begränsade australiensiska närvaron i Sydvietnam och

sända en truppstyrka (task force) på 4 500 man. Enligt

handlingar från maj samma år beslöt dåvarande handelsminstern Gunnar Lange att detta oaktat medge utförsel till Australien av vissa reservdelar till redan levererad materiel. En utför-

selansökan från FFV, som avsåg två australiensiska beställ-

ningar av övnings- och lysammunition, avslogs emellertid av regeringen den 10 juni 1966.

Misstänkta fa11 90

Eniigt uppgifter från Sigfrid Akseison ka11ades generaldirektören Gunnar Svärd ti11 försvarsminister Sven Andersson i Stockhoim efter regeringens avs1agsbes1ut. Efter återkomsten från Stockhoim förklarade Svärd för Akseison att han tyckte

att regeringens handiingssätt var för jäv1igt och att re-

geringen inte kan k1ara upp de uppkomna probiemen sjäiva utan jag måste åka ti11 London och kiara upp probiemen med Austraiien åt dem. Akseison uppfattade situationen som att försvarsministern uppdragit åt Svärd att försöka 1ösa 1eve-

ranserna av materiei ti11 Austraiien på ett för a11a parter

ti11fredsstä11ande sätt. Eniigt Akselson torde Sven Andersson ha fått k1art för sig att avsikten var att 1åta Storbritannien fungera som meiianhand för en ammunitionsleverans.

I en inom FFV den 15 juni 1966 upprättad PM för förhand- 1ingar i London den 17 juni 1966 som undertecknades av Svärd står b1.a.:

Det är väsent1igt att få motparten att förstå, att de

uppkomna svårigheterna he1t beror på ett ståndpunktsta-

gande som regeringen gjort sig skyldig ti11.

Den ministern - som är inte ansvarige handeisministern, försvarsministern - hävdar att Austraiien befinner sig i krig genom att hå11a väpnade styrkor i Vietnam.

Fabriksverket känner sitt ansvar för den situation som

trots dess ansträngningar uppstått. Vi är såiedes be-

redda att göra a11t som står i vår makt för att kunna

fu11fö1ja våra åtaganden gentemot Austraiien...

För såvitt de austra1iensiska myndigheterna så önskar, är vi beredda att så snart som kan befinnas iämpligt

förnya våra framstäiiningar om exportlicens.

91 Misstänkta fall

Vi är beredda att på allt sätt bistå Australien för så-

vitt man där beslutar sig för en licenstillverkning. Därmed menar vi att vi kan ställa teknisk och produktionsteknisk hjälp till förfogande.

För slutande av licensavtal torde icke exporttillstånd

vara nödvändigt. Vi är alltså beredda att sluta ett sådant som - om Australien så skulle önska innefattar alla de slag av köp inom systemet Carl Gustaf av vilka Australien kan vara i behov. Vi kan också diskutera att i licensavtalet inbygga en rätt för Australien att exportera till exempel till Nya Zealand. Det är emellertid - av politiska skäl - av vikt att eventuella licensförhandlingar förs konfidentiellt och att ett eventuellt licensavtal icke ges större publicitet än som är absolut nödvändigt. Från Fabriksverkets sida föreligger inga önskemål om som helst

någon publicitet.

För såvitt vederbörligt tillstånd kan utverkas av vederbörliga brittiska myndigheter är vi beredda att leverera beställda kvantiteter ammunition och övrig materiel över Storbritannien. Metoden har tidigare använts.

Skulle Australien ha intresse av denna lösning kräves självfallet absolut diskretion. Lika självfallet är Fab-

riksverket berett att på alla sätt medverka i eventuella

förhandlingar i frågan med brittiska myndigheter.

Uppenbarligen genomfördes förhandlingarna med den australiensiska motparten. I en hos FFV bevarad kopia av ett brev från Gunnar Svärd till Sven Andersson daterat den 20 juni 1966 står bl.a.: Broderl Jag har nu haft de kontakter med våra australiensiska kunder som jag bedömde nödvändiga för att

Misstänkta fall 92

rädda vad som räddas kan i en prekär situation. ... Austra-

liens representanter visade självfallet både förvåning och

upprördhet över det besked vi nödgades ge. Detta är ju på in-

tet sätt märkvärdigt. Märkvärdigare är att australiensarna förde diskussionerna i en utpräglat positiv anda och ansträngde sig till det yttersta för att förstå den svenska Emellertid en till ort i

ståndpunkten. går rapport högsta

Australien och man överväger tydligen att göra någon slags

framstöt den officiella vägen. Ambassadören i Stockholm kommer att informeras.

Innehållet ger ett intryck av att Sven Andersson inte kände till förhandlingsuppläggningen enligt den ovan redovisade

promemorian. Någon slutsats kan dock inte dras av detta. Det

ligger nära till hands att Svärd undvek att tala klarspråk i

sin korrespondens med försvarsministern.

Den 8 juli 1966 kallades den svenske ambassadören i Canberra af Petersens till den australiensiska kabinettssekreteraren Plimsoll. Denne erinrade om det befintliga avtalet med FFV och framhöll att det var en egendomlig affärsmetod att vid en tidpunkt då Australien enligt Plimsoll redan var inblandat i Vietnam-kriget sälja krigsmateriel för att därefter omöjliggöra materielens praktiska användning genom avbrott i leveranserna. Regeringen i Canberra nöjde sig dock med denna mar-

kering och någon officiell note överlämnades aldrig till re-

geringen i Stockholm.

Enligt uppgifter från Sigfrid Akselson instruerades FFV:s rei Storbritannien - den f.d. brittiske armêmajoren presentant och tjänstemannen vid brittiska Ministry of Defence Charles Davidson - att ett möte med brittiska försvarsmiarrangera nisteriet under augusti 1966. Mötet kom till stånd och britterna accepterade uppenbarligen att agera mellanhand för leveranser av granatgevärsammunition till Australien.

93 Misstänkta fall

Uppgifterna har bekräftats av Davidson i brittisk och svensk press. Davidson har dessutom uppgett att han vid ett senare tillfälle träffat Sven Andersson, varvid denne att han antydde kände till hur problemen med Australien löstes.

I september 1966 annullerade Australien de två ammunitionsbeställningarna för vilka utförsel inte medgivits. Under åren 1966-1967 gav regeringen tillstånd för utförsel till Storbritannien av bl.a. ett par större - den partier spränggranater av Australien önskade ammunitionstypen - till Carl Gustaf-systemet.

I november 1968 tecknade FFV ett licensavtal med Australien rörande tillverkning av ammunition till Carl granatgeväret Gustaf. Licensen kom dock aldrig att utnyttjas. I och med att Australien drog sig ur hävdes

Vietnam-kriget regeringens ut-

förselförbud. Ammunitionsleveranserna i

återupptogs februari

1974.

lsragl:aff§rgn

Affärerna med Israel ger ytterligare en belysning av hur FFV kunde operera under 1960- och 1970-talen.

Enligt Sigfrid Akselson togs de första mer officiella kontakterna mellan FFV och den israeliska Israeli motsvarigheten

Military Industries (IMI) redan nyåret 1961-1962 då Akselson

besökte Israel. Efter Gunnar Svärds tillträde som generaldirektör 1963 fullföljdes kontakterna ett israeliskt återgenom besök i Eskilstuna. IMI och FFV hade i mycket likartade förutsättningar och kom att bli till nytta för varandra. Båda var internationellt sett små statligt ägda försvarsindustrier,

Misstänkta fa11 94

som trots avsaknad av stora utveck1ingsbudgeter hade Iyckats åstadkomma tekniskt avancerade produkter. Israe1erna hade b1.a. gjort sig ett namn genom att köpa upp överskottsmaterie1 efter andra vär1dskriget och Koreakriget och renovera

och modifiera materieien ti11 modern status. FFV hö11 på att

b1i ett namn inom området reky1fria pansarvärnsvapen med ammunition med riktad sprängverkan, främst genom granatgeväret

Cari Gustaf. Från Israel fick FFV b1.a. ti11gång ti11 lysam-

munitionsteknik samt licenstiiiverkningsrätt på gevärsgrana-

ter och automatkarbiner.

Mot s1utet av 1960-ta1et, möjiigen som en fö1jd av sexdagarsi juni 1967, visade israeierna intresse för köp av kriget Car] Eftersom sexdagarskriget gjort Me11an- Gustaf-systemet. östern ti11 icke acceptabeit område för svenska vapenleveranser erbjöd FFV Israe1 istäliet ett 1icensavta1. Efter föri b1.a. Israei undertecknades i maj 1968 två avhandlingar

tai me11an FFV och IMI. Det ena avtaiet avsåg 1icensti11-

verkning av granatgevär och ammunition och det andra avtaiet

teknisk assistans för att komma igång med 1icensti11verk-

ningen.

Vid avtaiens undertecknande kände FFV-1edningen sjä1vfa11et ti11 att utförseltiilstånd av krigsmateriei tiil Israei inte

sku11e beviijas av regeringen. De åtaganden FFV gjort gente-

mot Israei krävde dock ti11förse1 av viss hårdvara och komför att israeierna sku11e kunna starta 1icensti11ponenter

Uppgifter från FFV tyder på att Neder1änderna

verkningen. härvid kom att användas som meiianhand för 1everanser ti11 Israe1. Ett i oktober 1969 undertecknat 1icensavta1 me11an FFV och det ho11ändska statiiga företaget Staatsbedrijf Artiiierie-Inrichtingen avseende Car1 Gustaf-systemet, bedöms

såiunda ha ti11kommit för att kringgå de svenska bestämmei-

serna och de erforderiiga ieveranserna ti11 möjiiggöra

Misstänkta fall

Israel. Under perioden 1970-1973 beviljades flera tillstånd för utförsel av granatgevärsmateriel till Nederländerna. Enligt källor inom FFV sak nade Nederländerna med hänsyn till sina egna begränsade behov att starta en anledning egen

licenstillverkning.

Enligt pressuppgifter hamnade ett holländskt fartyg destinerat till Israel i början av 1970-talet

i sjönöd på Nordsjön. Delar av däckslasten påstås ha flutit iland

i England och innehållit granatgevärsmateriel tillverkad av FFV.

Enligt FFV fullföljdes inte licensavtalet med Israel. Endast ca 50 granatgevär lär ha tillverkats och vapnet infördes inte organisatoriskt i israeliska armên, som föredrog andra vapensystem.

Afräzeg meg åagdiâraâls

I februari 1978 tecknade FFV ett avtal med brittiska Ministry of Defence om leverans av ett Carl komplett Gustaf-system inkluderande granatgevär, ammunition, reservdelar m.m. Materielen var enligt FFV avsedd för Saudiarabiens National Guard. Storbritannien uppgavs i ansökan om utförseltillstånd vara slutkund. FFV var i sammanhanget under- eller medleverantör till den belgiska vapenfabrikanten Nationale i Fabrique

en mer omfattande vapenförsäljning till Saudiarabien i Minis-

try of Defences regi.

Den sist noterade leveransen där referens till 1978 års görs avtal hänför sig till ett så sent datum som februari 1984.

I FFV:s åtaganden i samband med denna affär att utbilda

ingick saudisk personal. Utbildningen genomfördes i Saudiarabien

Misstänkta fall 96

under hösten 1980. För att dölja den verkliga vistelseorten som genomförde utbildningen vistas i Eng-

påstods personalen

vilket också framgick av vid FFV redovisade biljetter land, och Arrangemangen för vistelsen i Saudiarabien reseräkningar. ordnades av de belgiska kompanjonerna i affären.

3. Som av avsnitt 3.3 infördes genom 1971 års rikt-

framgått

ett krav I den mån sådana kom

linjer på slutanvändarintyg.

att krävas vid affärer med Storbritannien utfärdade brittiska försvarsministeriet dessa oavsett om slutanvändaren var Storbritannien eller en med detta land förbunden stat.

I av 1970-talet utökades den i avtalsmallarna under början resale and use-avsnittet omnämnda länderlistan med åtta länder. År 1982 Ministry of Defence hos FFV att få länbegärde derlistan utökad med ytterligare ett 20-tal länder. En del av dessa länder återfanns i den existerande listan under andra Det brittiska förslaget innefattade arabiska, benämningar. afrikanska, och mellanamerikanska länder samt asiatiska, syd- Turkiet. FFV:s svar detta var direktör

Israel och på enligt

Mattsson följande: Eftersom vissa av tilläggsländerna Bengt bearbetades av oss och andra inte var acceptabla från redan svensk listan endast under förutsättning av synpunkt godkändes att FFV lämnade sitt medgivande i varje särskilt fall.

Britterna meddelade i 1983, dvs. efter det att 1982 augusti

års trätt i kraft, att man i fortsättningen avsåg

utförsellag att vid varje tillfälle lämna uppgift om slutlig mottagare,

även i fråga fanns i län-

alltså om nnttagarlandet upptaget från 1963. När de nya färdigtryckta och numderförteckningen blanketterna för slutanvändarintyg efter vissa försererade britterna dock inte

ningar började användas 1984, ansåg sig

kunna underteckna i de fall materielleveranserna inte intygen

97 Misstänkta fa11

var avsedda för brittiska armén. Sedan en propå från FFV ti11

krigsmaterieiinspektören om en nüuk övergång tili de striktare

rutinerna avvisats, annuiierade FFV enligt Bengt Mattsson inneiiggande bestäiiningar avsedda för ej acceptabla iänder samt rekommenderade Ministry of Defence att hänvisa sina utiändska uppdragsgivare direkt ti11 FFV.

Vid ett möte melian FFV och Ministry of Defence i London i december 1984 förkiarade FFV:s representanter eniigt en brittisk uppteckning att opinionen mot vapenexport vuxit i Sverige och att detta var bakgrunden ti11 det obiigatoriska

kravet på siutanvändarintyg, som i praktiken omöjiiggjorde

försäijning via tredje part. Det uppgavs vidare kunna b1i poiitiskt pinsamt och innebära kompiikationer för regeringen om 1963 års avtai b1ev aiimänt kända. FFV förkiarade sig också berett bära a11a kostnader för brutna kontrakt med aniedning av den uppkomna situationen. Britterna å sin sida underströk eniigt uppteckningen sin oro för risken att inte kunna fu11föija existerande och iöpande kontrakt och önskade inte framstå i ofördelaktig dager gentemot sina kunder, även om FFV skuiie stå för kostnaderna vid brutna kontrakt. FFV förkiarade att siutanvändarintyg inte sku11e komma att krävas för redan iöpande kontrakt.

På en svensk förfrågan i november 1987 rörande 1963 års avta1

svarade Ministry of Defence via svenska ambassaden i London att man förutsatt att svenska företag agerat med svenska regeringens kännedom. Britterna hävdade att de för sin dei föijt de brittiska reg1erna för export av krigsmateriei. I svaret framhö11s att britterna, när de 1983 b1ev medvetna om strängare svensk exportkontroii, gjorde k1art för berörda svenska fö- - FFV och Bofors - att man från brittisk sida i framtiretag

den skriftiigen sku11e meddeia företagen varje gång förfrågan

Misstänkta fall 98

mottogs från tredje land angående materiel från de svenska

företagen. Vidare förklarade britterna att man förväntat sig

att de svenska företagen skulle handlägga varje krav på slut-

användarintyg som den svenska regeringen kunde komma att ställa. Både FFV och Bofors hade skriftligen accepterat dessa arrangemang. År 1984 sade sig britterna emellertid ha för-

stått att svenska regeringen önskade få ett slut på försälj-

ningen av krigsmateriel via tredje part. Till följd härav avslutades arrangemangen. Det brittiska svaret bekräftar i stort vad som redovisats från FFV, men också att Bofors haft liknande avtal med britterna.

4. Innan kommissionen redovisar sin syn på frågorna om kän-

nedom, medverkan och ansvar i de aktuella affärerna med Storbritannien, bör vissa förhållanden rörande affärsverket FFV redovisas.

FFV är en statlig myndighet, vilket kan förklara att man ingick avtalen med britterna och även australiensarna i svenska regeringens namn. I egenskap av statlig myndighet är FFV inte underkastad konroll enligt tillverkningslagen, vilket bl.a.

innebär att någon skyldighet att insända s.k. beställnings-

deklarationer till krigsmaterielinspektionen över beställd krigsmateriel inte föreligger. På senare tid har FFV dock

frivilligt åtagit sig att insända sådana deklarationer. FFV

har aldrig varit undantaget från utförsellagens krav på ex-

porttillstånd.

Kommissionen har vidare funnit att de departement inom regetill vilka FFV hört ringskansliet försvarsdepartementet till 1970 och därefter - normalt inte industridepartementet tagit del av rent kommersiella handlingar såsom t.ex. kontrakt. FFV har i enlighet med svensk förvaltningstradition haft frihet att utöva sin verksamhet under normalt myndighetsansvar (se vidare avsnitt 11.5).

99 Misstänkta fall

I ett av Justitiekanslern den 7 december 1971 meddelat beslut (AD 82/71) i anledning av anmälningar från chefen för indu-

stridepartementet mot förenade fabriksverken angående över-

skridande av befogenhet m.m. framgår att FFV i ett flertal

avseenden avvikit från gällande regler och instruktioner. Bl.a. hade FFV utan regeringens och riksdagens tillstånd bildat eller förvärvat vissa bolag och härvid utan medgivande er-

lagt köpelikvider och lämnat lån och ingått borgensförbindel-

ser. Bestämmelsen att styrelsen skulle avgöra frågor av större

ekonomisk betydelse hade i viss utsträckning inte följts. Vidare hade handlingar rörande kontakter som ägt rum mellan FFV och olika departement inte upprättats.

Enligt kommissionen ger beslutet en uppfattning om hur FFV under 1960-talet skötte relationen till regeringen. Gransk-

ningen av Telub-affären (SOU 1981:48) ger en antydan om att

samma självständiga hållning levde kvar under 1970-talet.

5. FFV:s utländska affärer är föremål för både krigsmateriel-

inspektörens och polis- och åklagarmyndigheternas uppmärksam-

het. Regeringen har dessutom i mars 1988 gett justitiekanslern i uppdrag att utreda i vad mån export direkt eller indirekt av vapen eller vapensystem från affärsverket FFV ägt rum till länder till vilka regeringen inte meddelat utförseltillstånd

för materielen i fråga. Om sådan export skett skall utredas i

vilken omfattning export har ägt rum, när den har ägt rum och hur detta har kunnat ske. Komissionen anser sig emellertid redan nu kunna konstatera följande.

FFV har under 20 år sålt granatgevärsmateriel till Storbritannien hänvisande till avtal som i princip gav kunden full dispositionsrätt över materielen redan från början. Förteckningen över länder som i avtalen från 1963 angavs som tillåtna

Misstänkta fall 100

mottagare var så omfattande och upptog så många tveksamma

mottagarländer att den knappast ens med den tidens måttstock skulle ha godkänts av regeringen. Kommissionen finner det dock ännu mer anmärkningsvärt att FFV trots 1971 års riktlin-

jer fortsatte att leverera materiel ända in på 1980-talet med

hänvisning till avtal som upptog länder som under årens lopp blivit direkt förbjudna som mottagare av svenska vapen.

Från FFV:s sida har hävdats att regeringen blev informerad om avtalen och försäljningarna av materiel via Storbritannien.

Det har också hävdats att regeringskansliet haft tillgång

till de ingångna avtalen. Man har bl.a. anfört att 1963 års

avtal var så omfattande ekonomiskt att det finns all anledning att förmoda att den dåvarande verkschefen Gunnar Svärd, som undertecknade avtalet, anmälde affären för försvarsministern, som då var FFV:s huvudman som representant för re-

geringen. Vidare har anförts att FFV i en till krigsmate-

rielinspektionen insänt PM från oktober 1980 i ett annat

ärende, nämnt att licens på granatgevärssystemet givits till

Storbritannien som kan förse vissa samväldesländer.

Vid efterforskningar har avtalen från 1963 inte kunnat återfinnas vare sig hos försvarsdepartementet, utrikesdepartemen-

tet, utrikesdepartementets handelsavdelning (tidigare han-

delsdedepartementet) eller riksarkivet. Inte heller har något

skriftligt material kunnat återfinnas som säger att generaldirektören Gunnar Svärd skulle ha informerat försvarsminis-

ter Sven Andersson om detaljinnehållet i de aktuella avtalen.

Affärsförhållandet med Storbritannien som sådant har dock aldrig varit okänt för regeringen eftersom utförseltillstånd kontinuerligt har utfärdats. Det är också helt rimligt att anta att Svärd med hänsyn till orderns storlek haft anledning informera försvarsministern. Affären fick dessutom stor publicitet, dock utan att reexportbestämmelserna i avtalen uppmärk sammades.

101 Misstänkta fa11

Handlingar som kommissionen tagit de] av tyder på att krigs-

materieiinspektörerna, när frågan om reexport tid efter annan

dykt upp, nöjt sig med att konstatera att avta1 med Storbritannien föreiegat och att detta iand hade rättighet en1igt av-

taiet att förse vissa samväidesiänder. Ingenting tyder på

att berörda krigsmaterieiinspektörer vid något ti11fä11e för-

sökt ta de1 av de avta1 som iåg ti11 grund för granatgevärs-

affärerna. Föijande händeiser bör uppmärksammas i sammanhanget.

I november 1965 uppsöktes byråchefen Lars von Ceising vid

utrikesdepartementets poiitiska avdelning av ett ambassadråd vid brittiska ambassaden. Ärendet var att under hand diskutera reexport av viss svensk krigsmateriei Ievererad ti11 Storbritannien. Tänkta mottagar1änder var Israe1, Kuwait och Zambia. Vid samtaiet iämnade det brittiska ambassadrådet uppgifter om

att såväi Bofors som FFS hade ingått kontrakt vari a priori

godkändes reexport av krigsmateriei ti11 ett anta] namngivna stater. Han refererade b1.a. tiil avtaien från augusti 1963. Trots att avtaien med de svenska företagen innefattade de vid detta tiiifälie aktue11a iänderna, hade ambassaden i Stockhoim

instruerats att inhämta svenska regeringens syn på reexporten

ifråga.

Under beredningen i regeringskansiiet av det uppkomna ärendet upprättade dåvarande krigsmaterieiinspektören Bjuggren en pro-

memoria angående vapenexport via Storbritannien. I promemo-

rian antecknade han b1.a.: Handeisministern kommer under nuvarande förhåiianden inte att iämna utförseitiiistånd för reexport e11er export av krigsmateriei tiii de berörda iänderna. Av de avsnitt i promemorian som berör FFS kontrakt med

Storbritannien framgår eniigt kommissionens uppfattning dock

att Bjuggren inte skaffat sig kännedom om avtaiens fu11a innebörd.

Misstänkta fail 102

UD:s svar ti11 brittiska ambassaden blev att De berörda frågorna fö11o ju utanför svenska regeringens formeiia kompetens, eftersom det syntes röra sig antingen om krigsmateriei i vederböriig ordning försåid och exporterad till brittiska miiitära myndigheter e11er om krigsmateriei framstäiid i Storbri-

tannien på svensk iicens. Det vore emeiiertid fu11t k1art att

direkt export av krigsmateriei från Sverige ti11 de angivna

iänderna inte f.n. sku11e medgivas av svenska regeringen. I

svaret påpekas också att även en brittisk export av materieien

kunde tänkas b1i besvärande från svenska regeringens synpunkt och att det från svensk sida skuiie uppskattas om exporten inte kom tiil stånd.

Av arkivhandiingar som kommissionen tagit dei av framgår att

ärendet föredrogs för dåvarande utrikesministern Torsten Ni1sson. Brittiska regeringen tog visst intryck av det svenska svaret och exporten förefaiier inte ha genomförts til] Israe1 och Kuwait.

Föijande händeise rör inte FFV men redovisas för att ge ett

exempei på hur ett reexportärende via Storbritannien kunde

handiäggas inom regeringskansiiet under 1970-taiet.

I september 1975 sammanträffade på begäran av Ministry of De-

fence svenske armêattachên i London med företrädare för den statiiga organisation som ansvarade för brittisk försäijning av krigsmateriei. Man önskade diskutera export av svensk krigsmateriei utifrån ett försiag som även överiämnades skriftiigt. Försiaget gä11de arrangemang för export av komponenter och ammunition ti11 Bofors 40 mm iuftvärnskanoner ti11

Grekland. Leveranserna sku11e ingå i en modernisering av Iuft-

värnet i en större grekisk hamnstad och huvudieverantör var det brittiska eiektronikföretaget Marconi, som sku11e svara för radar- och eidiedningsutrustning.

103 Misstänkta fall

Vid denna tidpunkt styrde överstejuntan i Grekland. Svensk export av krigsmateriel till detta land var då inte tillåten. Av detta skäl hade Bofors vänt sig till brittiska myndigheter

och frågat om inte brittiska regeringen kunde agera som un-

derleverantör av den aktuella svenska materielen till det brittiska företaget och därmed formellt stå som köpare i Sverige. Enligt företaget skulle varken komponenter eller

ammunition vid något tillfälle behöva passera Storbritannien.

Montering och integrering i Grekland av de olika delarna i luftvärnssystemet skulle helt skötas av det brittiska företaget. Britterna önskade nu veta om de föreslagna arrangemangen var acceptabla för svenska regeringen.

Den svenske armêattachên informerade skriftligen dåvarande krigsmaterielinspektören Thunberg, vars förslag till beslut var att Ministry of Defence skulle få förvärva den mängd luftvärns luftvärnsmateriel som nämnts med tillägget: Re-

export efter Her Majestys Government eget avgörande. Han-

delsminister Lidbom godtog Thunbergs förslag och vidare handläggning av ärendet överlämnades till utrikesdepartementets politiska avdelning, som i chiffertelegram informerade ambassaden i London om det fattade beslutet.

Händelsen visar att regeringskansliet vid mitten av 1970talet var medvetet om och - åtminstone i det refererade fallet - medverkade vid av svensk via reexport krigsmateriel Storbritannien. Fallet måste ha blivit känt av försvarsindustrin och därvid uppfattats som att en mycket vid tolkning av svenska exportregler var möjlig.

I en inom krigsmaterielinspektionen i oktober 1978 utarbetad förteckning över licensavtal som svensk försvarsindustri in-

gått med utländska kunder sedan 1960, anges att FFV 1963 gett

Misstänkta faii 104

iicens på granatgevär och ammunition tiii Storbritannien.

Vidare anges att avtaien iöpte på 10-15 år och att de beträf-

fande reexportviiikor omfattade UK och vissa deiar av Commonweaith.

När 1979 års krigsmaterieikommittê gjorde en översyn av den svenska försvarsindustrins iicensavtai med utiandet svarade

FFV på utsänt frågeformuiärz Storbritannien tiiiverkar eniigt

avtai från år 1963 för egen räkning 84 mm ammunition. FFV ievererar krut och tändhattar. Licensen omfattade förutom Storbritannien även vissa andra iänder, företrädesvis forna mandat och koionier.

I en PM som FFV översände tili krigsmaterieiinspektionen i oktober 1980 - föraniedd av en interpeiiation i riksdagen om den svenska - att iicensavtaiet med vapenexporten angavs Storbritannien omfattade vapensystemet Cari Gustaf och att avtaiet medgav rätt för köparen att förse vissa iänder (protected coionies and mandated territories) med materieie

ifråga. Med vapensystemet Cari Gustaf bör eniigt kommissio-

nens uppfattning ha avsetts både granatgevär och ammunition. Denna toikning har uppenbariigen även varit krigsmaterieiinspektionens; statsrådet Heiiström och tf. krigsmaterieiinspektören Hoigersson har i b1.a. konstitutionsutskottet framfört uppfattningen att iicensavtaiet omfattade hela vapensystemet och att detta vari orsaken tiil en spridning av materieien över vi1ken inga förutsättningar för svensk kontroii föreiegat.

De olika uppgifterna om vad FFV:s iicensavtai med Storbritannien egentiigen omfattade och det faktum att man visste att reexportviiikoren innefattade UK och vissa deiar av Commonweaith, borde eniigt kommissionen ha iett tiii en närmare kontroii av avtaiförhåiiandena. Att så inte skedde förefaiier

105 Misstänkta fall

särskilt anmärkningsvärt med hänsyn till den ganska omfattande debatt om reexport av krigsmateriel som fördes i Sverige åren 1978-1979.

6. Kommissionen finner att FFV medvetet har kringgått de

svenska bestämmelserna för vapenexport i åtminstone an-

några

givna fall. Dit hör arrangemangen att via Nederländerna förse Israel med krigsmateriel liksom affären med Saudiarabien.

Uppgifter från den pågående interna utredningen inom FFV ty-

der på att ytterligare fall kan komma att uppdagas. Genom den

rad av leveransavtal med Storbritannien som inleddes 1963 har FFV-företrädare dessutom under hela perioden intill 1984 varit principiellt införstådda med, ehuru inte nödvändigtvis aktivt delaktiga i, att reexport från Storbritannien till tredje land förekommit i strid med de svenska bestämmelserna.

Kommissionen har försökt bedöma i vilken utsträckning dessa förhållanden har varit kända inom regeringskansliet.

Att 1963 års avtal var kända av den dåtida regeringen följer redan av den publicitet som gavs när de slöts. Om regeringen informerades i detalj av dåvarande FFV-ledningen är mera osä-

kert. Även om så skedde var det dock fråga om ett avtalsför-

hållande som endast avsåg leveranser knappa två år framåt i

tiden. Beträffande de nya avtal som enligt 1963 års mönster träffades med Storbritannien efter 1965 och även efter tillkomsten av 1971 års riktlinjer finner komissionen det sannolikt att FFV inte höll regeringarna vederbörligt informerade. För en sådan slutsats talar dels samtal kommissionen har haft med företrädare för FFV, dels de exempel som FFV offentligt

anfört på att information faktiskt lämnades. Dessa exempel

har alla karaktären av omnämnanden i förbigående, dvs. infor-

mation av det slag som lätt förbises av en omisstänksam mottagare.

Misstänkta fall 106

Kommissionens intryck från samtal med FFV-företrädare är att

avtalen med Storbritannien efter den framgångsrika inled-

ningen 1963 blev så institutionaliserade inom företaget att man där i viss mån kan ha förträngt insikten om att de var oförenliga med svenska bestämmelser. Samtalen har också befäst intrycket av att FFV har ansett sig kunna agera mycket självständigt gentemot krigsmaterielinspektionen.

Framhållas bör att avtalen 1963 ingicks vid en tid då Storbritannien fortfarande var en betydande kolonialmakt med mi-

litära åtaganden på många håll och då en reexport enligt av-

talen inte bör ha tett sig särskilt anmärkningsvärd. Mot bakgrund av dåtidens internationella läge förekom inte heller

någon svensk debatt i vilken vapenexporten ifrågasattes.

Enligt kommissionen talar således det mesta för att successiva regeringar efter 1965 inte hölls informerade om FFV:s avtalsarrangemang med Storbritannien och således inte heller om de affärer enligt dessa arrangemang som innebar avsteg från svenska bestämmelser.

Kommissionen anser det emellertid uteslutet att man inom regeringskansliet skulle ha varit ovetande om det brittiska systemet för import och reexport av krigsmateriel och de risker detta innebar med hänsyn till den svenska vapenexportpolitiken. Den ovannämnda Marconi-affären visar tvärtom att regeringen år 1975 både kände till och kunde godkänna en affär

som utgjorde ett avsteg från riktlinjerna. (Som framgår av

avsnitt 2.2 var regeringen i det enskilda fallet inte bunden av dessa riktlinjer.) Samtidigt som tillgänglig dokumentation inom regeringskansliet visar en frånvaro av mera substantiell information om FFV:s förehavanden i dessa sammanhang har dock

107 Misstänkta fal]

uppgifter därom under årens 1opp inkommit som borde ha föranlett en närmare undersökning av förhåiiandena. Att så uppen-

bariigen inte skedde vittnar eniigt kommissionen om iångtgå-

ende passivitet och bristande förmåga att bevaka regiernas

tiiiämpning.

Beträffande försvarsminister Sven Anderssons eventuelia ro11 i ammunitionsexporten via Storbritannien tili Austraiien 1966 vi11 kommissionen siutiigen säga föijande. Det materiai som

stått kommissionen tili buds ger inte något entydigt och kiart

besked om vad som sagts me11an Gunnar Svärd och Sven Andersson vid ti11fä11et. Kommissionen utes1uter emeiiertid inte att Sven Andersson kan ha varit medveten om affären. För detta ta- 1ar deis de utsagor som föreiigger, deis den situation Sverige hade försatt sig i gentemot Austraiien. Sven Andersson var

känd som en k1ok och ansvarskännande poiitiker. Den åtgärd som

han eventue11t sanktionerade var av det som år se-

s1ag några

nare godtogs eniigt nu gä11ande riktiinjer för vapenexporten.

Lysbomber ti11 Oman och Dubai

Efter ansökan fick Bofors i december 1982 och mars 1983 ti11stånd för export av 25 respektive 50 boforstiiiverkade 1ysbomber av typ Super Lepus ti11 Storbritannien. Bestäiiare var brittiska försvarsministeriet. I eniighet med då gäiiande

praxis begärdes inte något siutanvändarintyg från Storbritan-

nien.

Under poiisutredningen har framkommit att siutmåiet var Oman för de 25 lysbomberna och Dubai för de 50 1ysbomberna. Sedan tjänstemän vid Bofors har deigivits misstanke om grov varusmuggiing har från Bofors sida gjorts gä11ande att företaget

Misstänkta fa11 108

inte kan ha något ansvar för hur britterna använder inköpt

krigsmateriei. Vidare har det påståtts att den svenska rege-

ringen e11er åtminstone krigsmaterieiinspektören varit medve-

ten om att britterna på detta sätt försett sina tidigare do-

minions med krigsmateriei.

Av förundersökningsprotokoi1et framgår att Bofors och det

itaiienska företaget Societâ Commerciaie Aeronautica Macchi S.p.A. (förkortat Scam) år 1981 avtalade att Scam sku11e marknadsföra Super Lepus, att Bofors representant i Dubai och Oman, företaget Accad, i ett teiex ti11 Bofors i nnrs 1982 bekräftade att order träffats beträffande 50 Super Lepus tili Dubai och 25 Super Lepus tiil Oman och föresiog att ett köpe-

avta1 rörande 75 iysbomer sku11e ingås med brittiska för-

svarsministeriet samt att brittiska Ministry of Defence

Saies Suppiy i aprii 1982 i en offert ti11 Scam on behaif of

Bofors offererat 50 Super Lepusbomber ti11 Dubais fiygvapen. Handiingarna utvisar härutöver att företrädare för Bofors

haft omfattande direktkontakter i frågor rörande 1ysbomber

med såväl Scam som Accad.

Luftvärnskanon tiil Oman

Bofors begärde år 1982 utförseltiiistånd för en 40 mm fartygspjäs med ti11behör för ieverans ti11 det brittiska varvet

Brooke Marine, där man hö11 på att renovera och utrusta ett

fartyg som sku11e Ievereras till suitanen av Oman. Krigsmaterieiinspektören Cari Aigernon sade först nej ti11 framstä11ningen. Sedan Bofors komit med en ny ansökan, i viiken endast ieveransen ti11 Storbritannien redovisades, gav regeringen utförseltiiistånd. Uppenbariigen underiät Aigernon att orientera regeringen (handeisministern) om att fartyget med monterad pjäs sku11e ievereras til] Oman.

109 Misstänkta fa11

I den portfölj som Aigernon bar när han

på föro1yckades den

15 januari 1987 återfanns några av honom gjorda minnesanteck-

ningar, som b1.a. avser denna affär (se avsnitt 11.4 och biiaga 5). Han nämner i anteckningarna att det var om ett

fråga

bevakningsfartyg och att han hade gjort den bedömningen att

kanonen kunde betraktas som en dei i Han noterar systemet. att radar- och eidiedningssystemet var brittiskt.

Export

kunde därför ske tiil britterna i detta fail skrispecieiia

ver Algernon, som samtidigt påpekar att så1t bevak-

Sverige ningsfartyg tili Oman 1980-1982.

Den åsyftade försä1jningen dessa år

avsåg bevakningsfartyg,

som hade tiilverkats

på Kariskronavarvet och som ievererades

ti11 vissa guifstater, b1.a. Oman. I det fa11et beväpnades fartygen inte i Sverige och kiassificerades därför fartygen inte som krigsmateriei. Först utomiands

försågs fartygen med

iätta fartygspjäser från utiändsk tiilverkare.

Kommissionen konstaterar att det som Bofors kan iastas för i denna affär är att pjäsens siutiiga destination, som var känd för företaget, inte angavs i den ansökan. Mer förvås1ut1iga nande är dock A1gernons ro11 i detta ärende. Vi1ka var exempelvis hans motiv för att först säga nej ti11

framstäiiningen

om exportiicens för att kort därefter godta den senare ansökan i vi1ken siutdestinationen inte Kommissionen angavs? återkommer i avsnitt 11.4 ti11 denna affär.

Misstänkta fall 110

Övriga misstänkta fall

Ammunition till Oman

1. I mars 1987 medgav ledningen för Nobel Industrier offentatt Bofors år 1985 hade levererat 3 500 stycken 40 mm ligt till Oman via Singapore. Dessa granater finns uppgranater i ett som undertecknats av en företagna slutanvändarintyg, trädare för försvarsdepartement den 18 november Singapores 1985 men vars innehåll ändrats innan intyget nått krigsmate- Affären, som nu är föremål för förundersökrielinspektionen. ning, har liksom den nyss redovisade Oman-affären betydelse när det att bedöma omständigheterna i samband med Carl gäller död. Här skall emellertid bara redovisas vad kom- Algernons missionen har fått fram om själva affären.

2. Av som överlämnats av statssekreteraren vid handlingar

UD:s Carl Johan Åberg och vad denne berättat

handelsavdelning

inför kommissionen framgår följande.

1983 fick en förfrågan från

I januari utrikesdepartementet att ammunition direkt från Sverige Oman om möjligheterna köpa

utan av en tredje Frågan besvarades med att

inblandning part. det sedan tid rådde förbud mot all av krigsmate-

lång export

riel till länderna i Mellanöstern, varför önskemålen för närvarande inte kunde tillgodoses.

I december 1983 besökte en svensk delegation med Åberg i

Oman. en rapport från resan diskuterades därspetsen Enligt vid med företrädare för omanska försvarsministeriet bl.a. vilka civila som kunde levereras från Sverige. Vid produkter

vad berättat frågan om amdet tillfället togs enligt Åberg

munitionsleveranser från Bofors också upp. Åberg har uppgivit

Misstänkta fall

att han det besked upprepade negativa som tidigare lämnats. Efter hemkomsten han Algernon

frågade om anledningen till att

Oman var intresserat av att Bofors-ammunition. Efter köpa

några dagar återkom Algernon med beskedet att Oman sannolikt

hade Bofors-kanoner som licenstillverkats i annat land.

En representant för omanska regeringen tog i samband med Olof Palmes begravning i mars 1986 åter om ammunitions-

upp frågan

leveranser vid besök hos

Åberg och hos dåvarande chefen för

UD:s politiska avdelning Jan Eliasson, men enligt samtalsuppteckningar gav båda samma svar som tidigare.

3. Bofors-direktören Hans Ekblom har berättat inför kommissionen att han år 1984 om en ammunitionsleve-

tog upp frågan

rans till Oman med Algernon. Ekblom har att uppgivit Algernon då rådde honom att producera ammunitionen så länge men att han tills vidare inte skulle begära utförseltillstånd. Enligt

Ekblom frågade Algernon om leveransen i stället kunde ske via

Singapore. Algernon påstås ha yttrat att leveransen då kunde

bedömas som en tillåten

komponentexport.

Av polisförhör som tagits upp efter Algernons död att

framgår

Algernon i januari 1987 med eftertryck förnekat all inblandning i denna affär inför såväl dåvarande

handelsavdelningens

expeditions- och rättschef Jörgen Holgersson som koncernchefen i Nobel Industrier Anders

G Carlberg. Av förhören framgår

vidare att Algernon förklarat att när Ekblom han, tog upp

frågan, hade underrättat denne om att sådan till Oman

export var otänkbar.

Beträffande vad som förekommit mellan Bofors och krigsmaterielinspektören Algernon i detta ärende gör kommissionen följande bedömning.

Misstänkta fa11 112

För Ekbioms version talar framför a11t Aigernons inb1andning ti11 Oman. Mot den ta1ar dock i affären med fartygskanonen

den omständigheten att ifrågavarande ammunitionsparti tagits

i ett som under poiisutredningen har upp siutanvändarintyg befunnits vara förfaiskat. Varför sku11e Bofors ta risken att

arbeta med förfaiskade siutanvändarintyg om krigsmaterieiin-

spektören hade godkänt affären?

För version taiar vidare det faktum att Aigernon, Aigernons utan att misstankar före1egat, erkänt sin inbiandning i farmedan han bestämt förnekat sin inbiandning i amtygsaffären

nunitionsaffären. Kommissionen kan inte he11er undgå att ta

å ena av a11a positiva omdömen som iämnats om intryck, sidan, som person, å andra sidan, av de metoder som Bofors Aigernon använt i andra fa11 som redovisats i denna rapport. En1igt kommissionens finns det därför fog för att fästa uppfattning ti11tro ti11 Aigernons uppgifter.

Det kan emeiiertid inte utes1utas att Ekb1oms uppgifter om

hösten 1985 kan på ett

vad A1gernon yttrat möj1igen grundas missförstånd. Det kan så1unda tänkas att Aigernon förkiarat

att ti11stånd inte kunde påräknas för en ammunitions1everans

från Sverige men att han samtidigt undrat om AOS, som sedan år innehade en tillverkningsiicens för 40 mm amu-

åtskiliiga

kunde svara för ieveransen. Aigernon, som ju hade ett nition, ansvar för utförse1ti11ståndet avseende fartygskanonen ti11

var förm0d1igen intresserad av att ammmunitionsfrågan

Oman, kunde 1ösas ett och praktiskt sätt. Om

på 1ag1igt samtidigt

man taiade om att Bofors sku11e förse AOS med krut e11er dekan uttaiandet om komponentexport dessutom deivis förlar, kiaras. Ett sådant från Aigernon kan emeliertid inte yttrande toikas som medverkan av i den

någon krigsmaterielinspektören

senare genomförda affären.

SDU 1988:15 113 Misstänkta fall

För det fall det inte varit fråga om ett missförstånd är det

möjligt att Bofors medvetet vantolkat yttranden från Algernon av nu antytt innehåll.

4. Det har antytts att statssekreterare Åberg kan ha varit

inblandad i denna affär. Därvid har man främst hänvisat till anteckningar i interna Bofors-promemorior och andra Boforshandlingar från 1983 och 1984. Samtidigt har Ekblom, som tillställt kommissionen en del handlingar i ärendet, dock

medgivit att dessa inte kan anses som något bevis på sådan

inblandning.

Av Algernons reaktion när ammunitionsexporten till Oman togs upp till diskussion mellan honom, Jörgen Holgersson och ledningen för Nobel Industrier och av innehållet i hans efterlämnade anteckningar (se avsnitt 11.4 och bilaga 5) drar kom-

missionen slutsatsen att Algernon inte ansett att Åberg på

något sätt medverkat till den olagliga ammunitionsexporten;

Algernon nämner inte ens Åberg i sammanhanget. Inte heller

eljest har kommission funnit något som talar för att Åberg

varit inblandad. Den omanska förfrågan i mars 1986 tyder

tvärtom på att Oman fått ett negativt besked tidigare. Den

väcker däremot en fråga huruvida den aktuella ammunitionen

över huvud taget nått Oman.

5. Kommissionen konstaterar sammanfattningsvis att Bofors enligt egen uppgift exporterat ammunition till Oman utan erforderligt tillstånd men att det inte finns grundad misstanke om att krigsmaterielinspektören eller annan regeringstjänsteman haft kännedom därom.

Misstänkta faii 114

Ammunition ti11 Bahrein

I ansökningar om utförseitiiistånd 1980 och 1982 uppgav Bofors det itaiienska statiiga boiaget Breda Mecanica Bresciana (ka11at Breda) som köpare för itaiienska statens räkning av 40 mm iuftvärnsammunition tili ett värde av ca 29 miijoner kronor respektive 35 miijoner kronor.

Eniigt förundersökningen har ifrågavarande ammunition 1eve-

rerats vidare från Itaiien till Bahrein. Besiagtagna hand- Iingar utvisar att Bofors har haft direkt kontakt med Bahreins försvarsmakt i dessa två ärenden.

Bofors har iämnat föijande förkiaringz Under 1950-taiet upp-

iät Bofors åt itaiienska försvaret en rätt att på iicens

tiiiverka Bofors 40 mm iuftvärnspjäs jämte ammunition ti11 denna pjäs. Tiiiverkningsiicensen överiäts sedermera tiil Breda. Det itaiienska företaget utveckiade med stöd av erfarenheterna från licenstiiiverkningen en 40 mm dubbeipjäs, som har så1ts ti11 det itaiienska försvaret men som också

b1ivit en betydande exportframgång. Någon ammunitionsutveck-

iing har däremot inte förekommit hos Breda utan man har för-

Iitat sig på ieveranser från b1.a. Bofors. År 1974 träffades

ett samarbetsavtai meiian Bofors och Breda som ailtjämt är i kraft. Breda har marknadsfört Bofors ammunition tiiisammans med sina pjäser. Bofors har därvid biträtt Breda. Det har aidrig krävts siutanvändarintyg när Bofors ievererat ammunition ti11 Breda. Bofors har uppfattat det som ett tyst medgivande från krigsmaterieiinspektören att till Breda ievererad ammunition antingen varit avsedd för itaiienska försvarets

behov ellen för vidareförsäijning i vapenpaket tiii andra

iänder efter de italienska myndigheternas bedömande.

115 Misstänkta fa11

Kommissionen har varken i förundersökningsprotokoiiet e11er

e1jest funnit något stöd för påståendet att det före1egat ett

tyst medgivande av den innebörd som Bofors hävdat.

Fartygsluftvärn till Irak

Våren 1985 anmä1de Svenska Freds- och Ski1jedomsföreningen att företagen Bofors och Phiiips E1ektronikindustrier AB (PEAB) hade medverkat i vidareexport av svensk krigsmaterie1 från Jugos1avien ti11 Irak.

Kommissionen har funnit fö1jande. Me11an åren 1973 och 1976 gav regeringen ti11stånd ti11 export tiil Jugos1avien av 13 stycken 57 mm 1uftvärnspjäser från Bofors och sju e1d1edningssystem från PEAB. Materie1en var avsedd som beväpning av

sex patru11båtar och ett miiitärt sko1fartyg vi1ka sku11e in-

gå i den jugosiaviska marinen. Siutanvändarintyg, som då ännu

inte var ob1igatoriskt vid vapenexport, infordrades inte eftersom Jugos1avien sedan gamma1t bedömdes vara en ti11för1it- 1ig köpare av svensk krigsmaterie1.

I s1utet av 1970-ta1et bestä11de Irak ett sko1fartyg av Jugos1avien. Det ovannämnda skolfartyget, nu försett med en av Bofors 57 mm-pjäser och PEAB:s e1d1edningssystem, ievererades ti11 Irak 1980.

Faiiet inbegriper ingen 01ag1ig svensk export. Detta förhå11ande ändras inte av att personal från de båda svenska företagen under 1979 och 1980 hjälpte ti11 att insta11era

materieien på fartyget och då kan ha haft vetskap om dess

destination. Dock är fa11et ägnat att be1ysa vikten av s1utanvändarintyg. Hade ett sådant använts i den utformning som numera ti11ämpas sku11e vidareexporten sannoiikt inte ha ägt rum.

Misstänkta fa11 116

Förhandiingar om BOFI-export till Libyen

Under den svenske försvarsministerns besök i Beigrad hösten 1981 framförde de jugosiaviska värdarna ett önskemåi att sälja Bofors integrerade iuftvärns- och eidiedningssystem BOFI tiil Libyen. Systemet hade kort dessförinnan ievererats tili

Jugosiavien. Propån skapade oro på svensk sida för att den

redan ievererade materieien skuiie vidareexporteras ti11 ett för svensk vapenexport oiämpiigt iand. Jugoslaverna försäkrade eme11ertid att detta inte var tanken.

Senare kiargjorde jugosiaviska försvarsministeriet för den svenske Belgrad-ambassadören att det var en framtida affär

som avsågs eniigt viiken ytterligare BOFI-pjäser sku11e ieve-

reras ti11 Jugosiavien och ti11 en dei säijas vidare ti11 Libyen. Jugosiaverna hade förhandiat med Bofors härom under ett

års tid och ett kontrakt låg färdigt att undertecknas. På ju-

gosiavisk sida hade, sade man, förhandiingen ägt rum i tron att svenska regeringen var införstådd med pianerna. Jugosia-

vien hade gjort finansieiia åtaganden gentemot Libyen och att

nu avbryta affären sku11e få otreviiga föijder.

På handeisminister Björn Moiins begäran gav Bofors omsider en

förklaring av innebörd att förhandiingar av påstått siag hade

ägt rum men att företaget endast hade förhandiat av konkurrenstaktiska skäi och inte haft för avsikt att teckna kontrakt. Att kontraktet skuiie vara kiart för undertecknande tiiibakavisades som feiaktigt.

Affären kom inte tiii stånd. Efter att ha fått Bofors förkia-

ring kiargjorde handeisministern för företaget att någon ut-

försei tili Libyen inte sku11e tiilåtas.

117 Misstänkta fall

I ljuset av sin egen omfattande handel med Libyen såg man på

jugoslavisk sida uppenbarligen inget onaturligt i att Sverige medverkade till vapenexport dit. Det jugoslaviska uppträdandet i denna affär vittnar också om att man handlat i god tro visavi Sverige. Efter att ha hört inblandade personer finner

kommissionen ingen anledning att ifrågasätta de uppgifter som

lämnades från jugoslaviskt håll, inklusive uppgiften om kon-

traktets status. Även om fullständig klarhet inte har kunnat nås talar omständigheterna enligt kommissionens uppfattning för att Bofors avsikt var att genomföra affären.

Påståenden om avståndsmätare till Egypten

Schweizisk och israelisk press uppgav under hösten 1975 att 300 sovjetbyggda stridsvagnar i Egypten hade utrustats med nya riktinstrument som innehöll svenska laseravståndsmätare.

Dessa avståndsmätare, tillverkade av LM Ericsson, påstods ha

kommit till Egypten via Jugoslavien. Uppgifterna nådde svensk press våren 1976.

Krigsmaterielinspektören, som inledde en kontroll av påstå-

endena_ redan hösten 1975, drog slutsatsen att uppgifterna

sannolikt byggde på ett missförstånd. Av hans utredning fram-

går att LM Ericsson i januari 1972 hade fått tillstånd att

sälja 300 laseravståndsmätare till Jugoslavien för modernisering av sovjetbyggda stridsvagnar. Vid höstens början 1975 hade högst 30 av dessa mätare lämnat Sverige och följande vår 150. I LM Ericssons avtal med Jugoslavien fanns inskrivet att utrustningen var avsedd för jugoslaviska armén. LM Ericsson förklarade att man fått absoluta försäkringar om att materielen användes såsom avtalat. På begäran överlämnade jugoslaviska myndigheterna i september 1976 ett skriftligt intyg att

Misstänkta fa11 118

någon vidareexport inte hade förekommit. I februari 1977 be-

kräftade Jugosiaviens regering på nytt att materieien använ-

des utes1utande av jugosiaviska armên.

Kommissionen finner ingen grund för att tro att vidareexport av materieien från Jugosiavien skuiie ha ägt rum.

Påståenden om vapenexport till Iran 1973-1975

En speditör i Skåne hävdade i mars 1987 i massmedia att han från oijekrishösten 1973 och ett par år framåt fraktade vapen för Bofors räkning ti11 Iran. Transporterna uppgavs ha skett

i hemiighet med iångtradare. Lasten rubricerades utåt som

speciaiståi men innehö11 armé- och fartygskanoner, kanonrör

och minor m.m. Dåvarande handeisministern Kje11-O10f Feidt var en1igt speditören införstådd med verksamheten.

Svenska Freds- och Ski1jedomsföreningen har ägnat omfattande arbete åt att undersöka om uppgifterna är riktiga. Ärendet gavs under en tid stor uppmärksamhet i massmedia.

Eniigt Svenska Freds- och Skiijedomsföreningen har en effek-

tiv, resursstark och mycket väiorganiserad organisation för-

sökt tysta speditören genom hot och misshandei.

Kommissionen har hört företrädare för föreningen i detta ärende samt även såväi rikskriminaien som den regiona1a

åk1agarmyndigheten viika var för sig har utrett speditörens

uppgifter. Kommissionen har även hört statsrådet Feidt.

Eniigt kommissionen har ingenting framkommit som ger stöd åt speditörens uppgifter. I stäiiet taiar omständigheter för att de inte är sanna. Dit hör förhåiianden som rör speditörens

119 Misstänkta fa11

egen situation samt förhå11andet att svensk krigsmaterieiexport tili Iran ti11äts vid den aktue11a tiden varför motiv för o1ag1ig export saknades.

Påståenden om vapenexport till Iran 1984-1987

1. I apri1 1985 uppgav den arabiskspråkiga tidskriften A1-

Taqrir att Iran hade bestä11t och sku11e få ievererat Robotsystem 70 från Bofors. Systemet sku11e innefatta sikten av en typ som i tidskriften feiaktigt beskrevs som PS70R. Detta är

en beteckning på den spaningsradar Giraffe som ti11verkas

av Ericsson Radio Systems AB och som i vissa fa11 utnyttjas tiiisammans med Robot 70. Uppgifterna i A1-Taqrir refererades under våren 1985 i fiera miiitärtidskrifter och senare även i svensk och internati0ne11 dagspress.

I november 1986 pub1icerade Dagens Industri en artike1 med innehå11 att Robot 70 fanns i Iran. Uppgiften sku11e ha 1ämnats av en irakisk regeringstjänsteman ti11 en reporter som besökte Bagdad. Artikein i Dagens Industri refererades senare i ett anta1 tidningar i Sverige och utomiands.

I december 1986 poiisanmäide Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen Bofors för brott mot varusmuggiingsiagen. Poiisen gjorde under 1987 vissa undersökningar med aniedning av anmä-

1an. Någon förundersökning har inte inletts.

I mars 1987 uppgav den förre iranske presidenten Banisadr att

Iran hade fått Robot 70 någon gång 1984-1985. Mot bakgrund av

Misstänkta faii 120

de stora irakiska fiygpiansföriusterna vid samma tid spekuierades i oiika svenska och internationeiia tidningar huruvida Robot 70 fanns i Iran.

Kommissionen har iagt ned ett betydande arbete på att utreda

om Robot 70 finns i Iran och hur de i så fa11 kommit dit. Sa-

ken har behandiats vid de utfrågningar som konmissionen ge-

nomfört och kommissionen har haft tiiigång ti11 poiisens ma-

teriai och arkivmateriai från o1ika hå11. Uppgifter har vidare inhämtats från muntiiga och skriftiiga kä11or av varierande siag. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen har ti11stä11t kommissionen ett omfattande materiai. 0fficie11t och inofficieiit underiag har inhämtats från vissa främmande stater samt från fiera svenska försvarsindustrier. Ett omfattande materiai har i samarbete med utrikesdepartementet inhämtats från ett antai svenska beskickningar i utiandet. Kommissionen har funnit föijande.

2. Bofors marknadsförde och så1de krigsmateriei tiil Iran fram ti11 1978. Marknadsföringen omfattade även Robot 70. Iran var under denna tid tiiiåtet för svensk vapenexport. Fr.o.m. den iranska revolutionen 1978 har tiiistånd ti11 va-

penexport ti11 Iran inte getts. Såvitt framgår av dokument

och vittnesmåi har Bofors därefter inte haft någon marknads-

föring i Iran.

Vid prövningen av uppgifterna om att Robot 70 sku11e finnas i Iran har kommissionen vait att arbeta genom utesiutningsmeto-

den. Robotarna måste, om de skuiie finnas i Iran, ha tiiiver-

kats någonstans. De måste också ha exporterats ti11 Iran an-

tingen direkt från tiiiverkningsiandet e11er via något annat

1and. De kan också ha vidareexporterats från något av de kän-

da mottagariänderna.

121 Misstänkta faii

En noggrann kontro11 har genomförts av Bohiins revisionsbyrå

beträffande antaiet vid Bofors tiiiverkade Robot 70 och vart dessa har tagit vägen. Därvid har aiia vid Bofors officieiit

tiiiverkade robotar kunnat identifieras. Resuitatet har gåtts

igenom av krigsmaterieiinspektionen med hjäip av försvarets materieiverk. I denna kontroii ingick en särskiid undersökning huruvida ytteriigare robotar kunnat tiiiverkas i Sverige utöver det officiella antaiet. Denna undersökning har varit möjiig b1.a. genom att vissa komponenter i roboten är unika importprodukter. Kontroiien har bekräftat det officieiia antaiet robotar.

Kommissionen har även studerat tiiiverknings- och exportrutinerna vid Bofors och konstaterat att tiiiverkning och export av robotar utöver det officieiia antaiet skuiie ha förutsatt medverkan av ett stort antai personer. Kommissionen anser att anta1et i Sverige tiliverkade respektive Robot 70 exporterade är entydigt definierat.

I oktober 1982 tecknade Bofors ett avtal med Singapore angå-

ende iicenstiliverkning av Robot 70 (jfr avsnittet om Bah-

rein II-avtaiet). Denna iicenstiiiverkning byggde på att

vissa väsentiiga deisystem sku11e ha tiiiverkats i Sverige för siutmontering i Singapore. En sjäivständig produktion av Robot 70 i Singapore har aiitså inte varit möjiig. Produktion och export av aktueiia deisysteni i Sverige har undersökts varefter kommissionen har kunnat utesiuta att tiiiverkning av Robot 70 har skett i Singapore. Motsvarande kontroiier har genomförts med övriga mottagariänder med viika viss iicensgivning diskuterats. På grund härav anser kommissionen att det inte finns fier Robot 70 tiiiverkade i väriden än det officie11a svenska antaiet enheter.

Misstänkta faii 122

Kommissionen har vidare undersökt om vidareexport ti11 Iran

har skett från något av de iänder ti11 vi1ka Sverige har med-

givit export av Robot 70. Undersökningarna har bedrivits både

genom officieiia och inofficieiia kanaier och på många o1ika

vägar. Det bör understrykas att de aktueiia länderna inte

haft någon skyidighet att medverka i denna unika undersökning

men att fiertaiet iänder trots detta visat stor samarbetsviija.

Undersökningarna visar med hög grad av säkerhet att vidare-

export ti11 Iran av Robot 70 inte har skett från något av de

aktueiia iänderna. Bevis och fakta är av oiika karaktär för de skiida iänderna men den sammaniagda biiden är eniigt kommissionens uppfattning k1ar. De i pressuppgifterna mest utpekade iänderna har varit Singapore och Pakistan och kommissionens siutsatser gäiier sjäivfaiiet även dem.

Ett särskiit probiem har varit att undersöka vad som hänt med de robotar som vidareexporterats från Singapore tiil Bahrein och Dubai. Det har dock även i detta faii, eniigt vad kommissionen anser, kunnat kiariäggas att fiertaiet robotar finns

kvar i dessa iänder. Någon indikation på vidareexport ti11

Iran har inte erhåiiits. Tvärtom finns det omständigheter som taiar mot detta.

Det finns en marginai för osäkerhet avseende ett fåtai robotar. Detta gäiier b1.a. sådana som redan kan ha förbrukats för utbiidning och övningar i respektive iand. Antaiet osäkra robotar är dock aiitför iitet för att de skuiie kunna utnyttjas som ett operativt iuftvärnsrobotsystem.

Kommissionen har s1ut1igen inhämtat skilda käiiors uppfatt-

ning huruvida Robot 70 har medverkat operativt i det pågående

123 Misstänkta fa11

kriget me11an Iran och Irak. Kommissionen har därvid fått trovärdig och bestämd information om att det inte har skett.

3. På grundval av genomförda undersökningar utesluter kommissionen att Robot 70 har exporterats eiier vidareexporterats ti11 Iran i sådan omfattning att systemet kunnat utnytt-

jas i det pågående kriget. Kommissionen anser det inte sanno-

iikt att några Robot 70 överhuvudtaget finns i Iran men kan,

som nyss nämnts, inte utesiuta att enstaka robotar kommit

ti11 iandet i något syfte.

Kommissionen konstaterar s1ut1igen att den ursprung1iga informationen i tidskriften A1-Taqrir, som en1igt kommissionens bedömning är den mest trovärdiga, inte behöver vara he1t fe1aktig. Iran har önskat köpa Robot 70 och det kan inte utesiu-

tas att någon form av export eller vidareexport har diskute-

rats på nivå. Därmed är dock

någon inte sagt att Bofors har

medverkat i dessa diskussioner.

äagbitâ 17

Under 1986-1987 förekom spridda uppgifter i internatione11 press om att ieverans av Fä1thaubits 77 ti11 Iran förbereddes. Under samma tid förekom också vissa uppgifter om att Nigeria vidareexporterat Haubits 77 ti11 Iran. Senare har

Svenska Freds- och Skiijedomsföreningen i en po1isanmä1an

hävdat att det finns uppgifter om att Bofors förberedde export av Haubits 77 tiii Iran via Singapore. Föreningen

stöder sig i huvudsak på en anonym Bofors-kä11a, som har

hörts även av kommissionen.

Kommissionen har inte funnit något som tyder att på Nigeria

vidareexporterat Haubits 77 tili Iran.

Misstänkta fa11 124

Bofors bedrev under fiera år en mycket aktiv marknadsföring av Haubits 77 i fiera Iänder i Sydostasien, b1.a. i Singa- Licenstiiiverkning förbereddes varvid dock förutsattes pore. att sku11e ske från Sverige. Komissionen komponentexport finner emeiiertid ingen grund för att tro att det förbereddes en vidareexport av Haubits 77 ti11 Iran via Singapore.

anser komissionen att Haubits 77 inte finns i Sammantaget

Iran och bedömer att någon sådan export inte har förberetts.

Påståenden om vapenexport till Sydafrika

Vid ti11fä11en har det i massmedia förekommit uppgifter

några

om att svenska sku11e ha funnits i Sydafrika. Eniigt en vapen artikei i i december 1978 sku11e såiedes eniigt en Expressen säker kä11a Bofors iuftvärnskanoner ha levere-

van1igtvis

rats ti11 Sydafrika, tr01igen via Frankrike. Artikein föraniedde handeisminister Hadar Cars att vända sig tiil Bofors i

frågan. Bofors svarade att några Ieveranser av krigsmateriei

inte skett till Sydafrika sedan andra världskriget, vare sig

direkt e11er av 1icensavta1 e11er via något annat på grund

1and.

Hösten 1980 nämnde riksdagsiedamoten Maj-Britt Theorin i en

interpeiiation i riksdagen att Sydafrika hade Boforspjäser på

tio minsvepare och tre fregatter och även på 1and. Handeismi-

nister Staffan Burenstam Linder förklarade därvid detta med

att det torde röra sig om pjäser som ti11verkats på iicens

utomiands.

I samband med denna debatt cirkuierade i pressen även en uppom att två ton reservdeiar ti11 svenska f1ygp1an hade gift

125 Misstänkta fall

sålts direkt från Sverige till Sydafrika år 1979. Det framgick inte vilken flygplanstyp det var om men Saab

fråga Sup-

porter, vars klassning som civilt eller militärt flygplan hade varit omdiskuterad, nämndes som tänkbar.

En uppgift i den av internationella institutet för strategiska studier år 1987 utgivna redovisningen Balance Military om att granatgeväret Carl-Gustaf

någon gång under 1980-talet

skulle ha levererats till bl.a. Sydafrika har också rönt uppmärksamhet i pressen. FFV har förklarat att

vidareförsäljning

dit kan ha skett från något annat land.

Uppgifterna om att svenska vapen har levererats till Sydafri-

ka har sålunda i något fall obekräftade grundats på rykten

och i andra fall torde det röra sig om vapen som tillverkats

på licens utomlands. Det har inte i något fall föranstaltats

om polisutredning. Kommissionen har inte funnit för an-

grund

tagande att det ägt rum någon olaglig utförsel av krigsmate-

riel från Sverige till Sydafrika.

Radarstationer till Tunisien

Enligt pressuppgifter skulle LM Ericsson (nuvarande Ericsson Radar Electronics AB) under slutet av 1970-talet utan erforderligt tillstånd ha sålt krigsmateriel till Tunisien. Materielen sades bestå av radarstationer av typen Giraffe.

Av handlingar hos krigsmaterielinspektionen och uppgifter som

kommissionen inhämtat från

företaget framgår följande. Under

1977 begärde och fick LM Ericsson utförseltillstånd till Tunisien för viss luftspaningsmateriel som dock inte omfattade radarstationen Giraffe. Vid årsskiftet 1977/78 aktualiserades

Misstänkta fa11 126

även utförsei av Giraffe-radarn ti11 Tunisien. Utförse1ti11stånd begärdes och beviljades hösten 1979 för ett antai radarstationer m.m.

Kommissionen konstaterar att några oegentiigheter inte har

förekommit i sammanhanget och att pressuppgifterna ifråga

Kommissionen finner eme11ertid

byggde på feiaktigt underlag.

aniedning att därutöver framhåiia föijande.

Under den aktue11a perioden in1edde ett f1erta1 stater utav spaningssystem för civi1 luftfart och kustbevakbyggnad ning. Giraffe-radarn visade sig därvid intressant i fiera 1änder. Denna b1.a. i betänkandet Svensk

utveckiing påpekades

(SOU 1981:39). I betänkandet rekommendekrigsmaterie1export rades att sådan materie1 sku11e anses vara civi1. LM Ericsson därför 1981 att Girafferadarn i a11a versioner sku11e begärde omkiassificeras och hänvisade därvid ti11 det betydande civi- 1a utnyttjandet. Efter yttrande från försvarets forskningsansta1t fattade krigsmaterieiinspektören i januari 1982 bes1utet att avsedda enbart för övervakning av Giraffe-system 1uft- och vattenområden ej sku11e betraktas som krigsmate-

rie1. När det i Giraffe-radarn ingår en systemde1 som förmed-

1ar radardata för vapeninriktning, t.ex. den s.k. måidatamottagaren i Robot 70-systemet, krävs dock ailtjämt exportti11stånd för denna dei.

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen har i sina skrifter av Giraffe-radarn under senare år och uppmärksammat export

därvid feiaktigt hävdat att det är fråga om krigsmateriei.

Misstänkta fall

Fartygspjäser till Bangladesh

Aftonbladet hävdade i september 1985 att en 40 mm fartygspjäs från Bofors under 1984 hade till smugglats Bangladesh monte-

rad på en patrullbåt som byggts i Singapore.

Kommissionen har funnit att Bofors under 1984 begärde och fick tillstånd för utförsel till Bangladesh av en 40 mm-pjäs och en 57 mm-pjäs att monteras

på ett i Singapore byggt be-

vakningsfartyg. Fartyget var enligt handlingarna främst av-

sett att användas för och av

sjöbevakning bekämpning pirat-

och smugglarverksamhet.

Eldledningssystem till vissa länder vid Persiska viken

I maj 1985 publicerade Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen uppgifter om att Philips Elektronikindustrier AB (PEAB) under perioden 1980-1984 hade levererat eldlednings-

system för patrullbåtar avsedda för Förenade

Arabemiraten, Bahrein, Kuwait och Oman. Materielen hade levererats till västtyska och brittiska varv som byggde för fartygen export. Föreningen framförde inga misstankar om att utförsel olaglig

av krigsmateriel hade förekommit men ifrågasatte den klassi-

ficering av det aktuella eldledningssystemet som möjliggjort

att delar av systemet kunnat lämna såsom Sverige icke varande krigsmateriel.

Kommissionen har i sina undersökningar funnit att föreningens sakuppgifter om exporten i huvudsak är korrekta. Inför förhandlingar med en utländsk kund begärde och fick PEAB år 1977

en klassificering av det aktuella eldledningssystemet. Det

kompletta systemet klassificerades av

krigsmaterielinspektö-

ren som krigsmateriel. Mot av att bakgrund delar av systemet

fall 128 Misstänkta

var för var av som även ingick i utrustsig generell typ.

ningar för civilt bruk, beslutade krigsmaterielinspektören

dock att dessa delar inte var att betrakta som krigsmate-

riel.

affärerna fördes endast oklassi-

I de av föreningen påtalade

delar ut från Sverige. De som ficerade av eldledningssystemet klassificerade delarna licenstillverkades i ut-

krigsmateriel

av ett till PEAB. Dessa förhållanden relandet systerföretag

dovisades för 1979 års krigsmaterielexportutredning.

Kommissionen har inte funnit anledning att anmärka på krigs-

klassificering av det aktuella eldledmaterielinspektörens

Kommissionen vill dock påpeka att klassifice-

ningssystemet.

innebar att krigsmaterielinspektören inte fick

ringsbeslutet

i de aktuella affärerna, eftersom något tillstånd för

insyn därmed inte krävdes för de delar av systemet som utförsel tillverkades i PEAB agerade i de aktuella fallen Sverige. inom ramen för vad gällande lagar och riktlinjer gav utrymme

för. för licensupplåtelser till utlandet som gäller

De regler emellertid affärer av det relaterade sedan 1 januari 1983 gör slaget olagliga utan tillstånd av regeringen.

129 Misstänkta fa11

6 KRUT OCH SPRÄNGÄNNEN

6.1 Allmänt

De fa11 av misstänkt oiagiig export som har påtaiats hänför

sig ti11 1980-talet. Fa11en redovisas nedan i avsnitt 6.2.

Misstankarna riktar sig mot ett av iandets tiiiverkande företag, den enhet inom Bofors-koncernen, sedermera N0be1 Industrier, som har haft namnet AB Bofors Nobeikrut. Enheten motsvaras idag av divisionen Nobeikrut inom Nobei Industriers dotterkoncern Nobei Kemi AB.

Även direktören för agenturföretaget Scandinavian Commodity i Maimö, Kari-Erik Schmitz, har ti11sammans med Nobeikrut varit

inbiandad i några av de berörda affärerna.

Scandinavian Commodity har därutöver rönt uppmärksamhet för att bedriva en hande1 med krigsmateriei som inte inbegriper export från Sverige. Den verksamheten 1igger utanför kommissionens studieområde. Kommissionen noterar eme11ertid att det har varit möjiigt att från svensk botten leda en verksamhet

som i betydande omfattning bidrar ti11 att försörja ett pågå-

ende krig. Den iagstiftning mot sådan verksamhet som nu före-

siagits (prop. 1987/88:154) får anses angeiägen.

Misstänkta fall 130

I ett av de fall som återges nedan är den s.k. krutklubben

inblandad. Officiellt är detta en förening som bildades 1975

av några europeiska företag, däribland Bofors. Även FFV har

senare blivit medlem. Föreningen har namnet EASSP (European Association for Study of Safety Problems in Production and Use of Propellant Powders). Den har säte i Bryssel och är associerad till ett EG-organ för den kemiska industrin. I

EASSP behandlas säkerhetsfrågor i samband med hanteringen av

explosivämnen. Enligt uppgift träffas emellertid företagen även utanför den officiella ramen för att diskutera affärs-

frågor.

6.2 Redovisning av fall

Misstankarna om olaglig svensk export av militära krut och sprängämnen väcktes i augusti 1984. Västtyska tullmyndigheter bad då den svenska tullen om hjälp med att utreda förhållandena kring en leverans sprängmedel från AB Bofors Nobelkrut i vad som senare kom att kallas Armaturen-affären. Det omfattande beslag av dokumentation som tullens kriminalsektion

gjorde hos Nobelkrut blev utgångspunkt för en utredning av

såväl denna som andra exportaffärer, av vilka några har lagts

till grund för åtal.

Affärerna sammanfattas i det följande på basis av förunder-

sökningen. Anmärkas bör att de åtalade till nästan alla delar bestrider ansvar för brott. Därvid hänvisas bl.a. till att

skyldigheten att informera tillståndsgivande myndighet var

begränsad, att Nobelkrut hade stöd för sin definition av den första kunden som slutanvändare och att förundersökningen lett till felaktiga slutsatser när det gäller klassificering av materiel, syftet med vissa utlandskontakter m.m.

131 Misstänkta fa11

DNH-affären

Denna affär inbegriper 14 misstänkta fa11 av o1ag1ig utförsei och sträcker sig i tiden från november 1981 ti11 december 1984. För samt1iga fa11 gä11er att Nobe1krut erhö11 rege-

ringens ti11stånd för utförse1 ti11 Österrike, där företaget

DNN (Dynamit N0be1 Wien Gese11schaft) angavs som mottagare. I rea1iteten omdirigerades eme11ertid Ieveranserna från Österrike ti11 de östtyska företagen Imes Import-Export Gmbh respektive Ber1iner Import-Export Gmbh i Ber1in. Det har inte kunnat faststä11as om godset därifrån vidareexporterades ti11

ytter1igare ett 1and. Mycket tyder dock på att s1utdestina-

tionen var Iran.

DNN-affären innefattade 1everanser på samman1agt 110 ton krut

NC 1268, 185 ton penty1 NSP 46 och 148 ton sprängdeg BSP 71.

RP 13- och RP 13 A-affärerna

Medan DNW-affären utreddes fann tu11krimina1en att N0be1krut under 1985 hade tecknat order med DNH om en ytteriigare 1everans av 155 ton mi1itärt krut NC 1268 och även erhå11it ti11stånd för dess utförse1 ti11 Österrike. Tu11en fann också att

ti11stånd före1åg sedan 1984 för utförse1 av 7,8 ton gevärs-

krut NC 1268/AC 408 ti11 Österrike och DNW.

I maj 1985 annu11erades båda dessa 1everanser efter tu11krimina1ens ingripande. En1igt utredningen var de i verk1igheten avsedda för det östtyska företaget Imes.

Under hösten 1985 s1öt Nobe1krut kontrakt med Imes om försä1jning av 155 ton icke-mi1itärt krut RP 13. För icke-mi1itärt krut krävs inget utförseltillstånd. Av detta krut hann

Misstänkta fa11 132

115 ton 1ämna iandet innan tuiien i december 1985 besiagtog en ieverans i Treiieborg som innehö11 20 ton av RP 13-krutet. Efter analys hos försvarets forskningsansta1t faststäilde krigsmaterieiinspektören i januari 1986 att det civiia krutet

RP 13 var identiskt med det miiitära NC 1268. Även ifråga om

kvantitet, 1everansp1aner och pris fann tuiikriminaien tydliga iikheter med den i maj annu11erade ieveransen ti11 DNN.

En1igt tulikriminaiens utredning tiiigreps samma förfarande

med den andra annuiierade Ieveransen, den på 7,8 ton gevärs-

krut. Sommaren 1985 sändes 8 ton av ett krut ka11at RP 13 A direkt tiil Imes. Utförseitilistånd begärdes inte då krutet

betecknades som icke-miiitärt. Tuiikriminaien ansåg sig dock

kunna konstatera att detta krut var identiskt med gevärskrutet.

Armaturen- och PRB/Armaturen-affärerna

I februari 1984 fick Nobeikrut tiiistånd att utföra 80 ton

pentyi NSP 46 ti11 Österrike, mottagare företaget Armaturen

Geseiischaft. Godset ievererades i mars och aprii 1984 med 40 ton vid vardera ti11fä11et. Vid den österrikiska gränsen omdirigerades godset ti11 Hamburg och gick med fartyg ti11 Syr1en.

Den 5 november 1984 meddeiade krigsmaterieiinspektören 1ed-

ningen för Nobeikrut att han med aniedning av pågående för-

undersökning satte stopp för vidare ieveranser ti11 Armaturen Geseiischaft. Då hade Nobe1krut just fått en bestäiining från

Armaturen på 10 ton sprängdeg NSP 71. I december 1984 sökte

Nobeikrut ti11stånd för utförsei av 10 ton sprängdeg NSP 71 tiil PRB. för

Beigien, mottagare företaget Tiiistånd gavs

133 Misstänkta fa11

detta. I mars 1985 ievererades godset tiil Beigien och därifrån vidare ti11 Armaturen Geseiischaft i Österrike. Om det fortsatte därifrån har inte kiariagts.

SMI-affären

Under perioden mars 1983-juni 1984 utförde Nobeikrut vid fyra tilifäiien samaniagt 75 ton sprängdeg NSP 71 med utförseitiiistånd för Österrike och företaget SMI (Südsteirische Meta11-Industri Gmbh). I realiteten stannade godset vid den österrikiska gränsen och omdirigerades därifrån tili Hamburg för fartygstransport ti11 Egypten.

Fritz Herner-affären

I aprii 1983 erhöii Nobeikrut tiiistånd för utförsei av 400 kg hexogen NSH 52 ti11 Förbundsrepubiiken Tyskiand, mottagare Fritz werner Industrie-Ausrüstungen Gmbh. I augusti samma år ievererades godset tiil Hamburg och därifrån med fartyg ti11 Burma där mottagaren var iandets försvarsministerium.

Tirrena-affären

a) Det itaiienska företaget Tirrena Industriaie SPA fick un-

der 1982 en omfattande bestäiining från Iran på oiika s1ag av

krigsmateriel, däribiand 5 300 ton krut för artiiieriammunition.

Tirrena iät beställningen gå vidare ti11 den s k krutkiubben

där fem europeiska kruttiiiverkare, ink1usive Nobeikrut, var

Misstänkta fall 134

villiga att tillsammans leverera krutet. Enligt den uppdelning som överenskoms skulle Nobelkrut svara för 900 ton.

I augusti 1984 fick Nobelkrut tillstånd att utföra 100 ton krut NC 987 till Italien, mottagare Tirrena.

Utförseln från Sverige skedde i två omgångar under september

1984 med 50 ton vid vardera tillfället. Ett beslut av den italienska regeringen att inte längre ge exportlicenser för krigsmateriel till Iran medförde att den ena sändningen fast-

nade på vägen och sedermera återfördes till Karlskoga. Där

togs den i beslag av tullen i juni 1985. Enligt tullkrimina-

len fortsatte den återstående leveransen på 50 ton till Iran

i obearbetat skick.

b) I februari 1984 fick Nobelkrut tillstånd att utföra 200 ton NSP 46 till Italien, Tirrena. I realipentyl mottagare

teten var det även här fråga om en del av Tirrenas Iran-be-

ställning. Godset levererades till Tirrena vid fyra tillfällen under perioden mars-december 1984 och fortsatte enligt tullkriminalen i obearbetat skick till Iran.

FDSP-affären

Som köpare för Irans räkning agerade här agenturföretaget Scandinavian Commodity AB i Malmö. Scandinavian Commodity

hade åtagit sig att upphandla en stor kvantitet krut, drygt

4 300 ton, varav 3 000 ton beställdes från Sydafrika.

I november 1984 tecknade företrädare för Nobelkrut och Scandinavian Commodity samtidigt i Belgrad separata kontrakt med

den jugoslaviska statliga inköpsorganisationen FDSP (Federal

135 Misstänkta fa11

Directorate of Supp1y and Procurement). Dessa kontrakt innebar att Scandinavian Comodity bestä11de 1 300 ton krut av FDSP medan FDSP bestä11de samma kvantitet av Nobe1krut.

N0be1krut bestäiide i sin tur 01ika kvantiteter från företag

i Västeuropa och åtog sig att sjä1v producera en mindre an-

de1, 350 ton, av den jugos1aviska bestä11ningen.

I december 1984 erhö11 Nobeikrut ti11stånd att utföra 350 ton krut NC 987 ti11 Jugos1avien, mottagare FDSP. I januari 1985 1evererades 100 ton och i mars samma år 130,6 ton av detta

krut. En tredje 1everans på den resterande mängden uppges ha

iegat k1ar men inhiberades av Nobe1krut med an1edning av tu11krimina1ens verksamhet.

Annuilerad Jugosiavien-affär

I februari 1985 fick Nobe1krut tilistånd att föra ut 350 ton av sprängmed1et hexotoi ti11 Jugosiavien, mottagare inköpsorganisationen FDSP. Innan ieverans hade kommit tiii stånd annu11erade Nobe1krut affären i juni 1985 med an1edning av tu11krimina1ens utredning. Scandinavian Commodity var här in-

b1andat på samma sätt som i föregående affär.

Förhindrad Pakistan-affär

I januari 1985 begärde N0be1krut tiilstånd att utföra 100 ton krut NC 1180 (CBI), 250 ton penty1 NSP 46 och 160 ton tetryi ti11 Pakistan, mottagare företaget POF (Pakistan Ordnance Factory).

Misstänkta fall 136

Officiellt var varorna avsedda att ingå i POF:s tillverkning

av granatkastarammunition. Enligt tullkriminalen var den verkliga avsikten att POF skulle sälja godset vidare i obearbetat skick till den med Scandinavian Commodity nära lierade handelsfirman Serfina S.A. i Schweiz och därifrån till Iran.

Sedan tullen informerat krigsmaterielinspektören om sina misstankar beslöt regeringen i juni 1985 att inte bevilja utförsel.

Varuprover

I samband med flera av de ovannämnda leveranserna och även

utan samband med dessa har varuprover på militära krut och

sprängämnen utan tillstånd förts ut ur landet vid ett stort antal tillfällen. Sådan utförsel har företagits av såväl Nobelkruts som Scandinavian Commoditys företrädare. I ett fall,

i september 1983, levererades utan tillstånd prover på mili-

tärt krut i en container som i övrigt innehöll icke-militära varor avsedda för Iran.

Övrigt

De fall som relaterats i det föregående har lagts till grund

för åtal och representerar ett sammanlagt värde av inemot 150

miljoner kronor. Däri inkluderas såväl genomförda som påbör-

men till av avbrutna affärer jade följd förundersökningen

eller vad åklagaren rubricerar som fullbordade brott respek-

tive försöksbrott. Härutöver utredde tullkriminalen bl.a.

följande exportaffärer om vilka åklagaren har konstaterat an-

tingen att de inte var olagliga eller att brott inte kan styrkas.

137 Misstänkta fall

Under 1983 levererade Nobelkrut 146 ton nitrocellulosa direkt till Iran utan att ha sökt tillstånd. Försäljningen har befunnits laglig eftersom nitrocellulosa inte är klassificerat som krigsmateriel.

En leverans 1984 av 8 ton sprängdeg till det österrikiska företaget Bowas International och leveranser under åren 1982- 1984 av 750 ton av sprängmedlet hexogen till det franska

företaget SNPE avskrevs också i åtalssammanhanget då brott

inte kunde styrkas.

Undersökningen av Nobelkruts leveranser av hexogen och hexotol till det italienska företaget Valsella åren 1982-1983 gällde främst huruvida Valsellas bearbetning av materialet före vidareexport var tillräcklig för att Italien skulle anses som slutdestination för den svenska produkten. I detta

fall övertygades åklagaren om att en tillräcklig sådan bear-

betning hade skett.

Ytterligare några affärer, bl a leveranser från Nobelkrut

till Bulgarien och Rumänien, granskades av tullkriminalen. Då

det visade sig att misstanke om brott inte förelåg blev de

inte föremål för förundersökning.

6.3 överväganden om ytterligare fall

Kommissionen har sökt svar på frågorna dels om andra företag

än de ovan nämnda har bedrivit export som kan misstänkas vara olaglig, dels om sådan export har förekommit även under 1970-

talet. Ingendera frågan har varit föremål för polisutredning

och kommissionen har sökt klarhet genom intervjuer och genom

Misstänkta fa11 138

av omständigheter som sku11e kunna under1ätta en granskning sannoiikhetsbedömning.

Fu11 k1arhet har inte kunnat nås i någondera frågan. Dock har

ingenting framkommit som ger kommissionen grundad aniedning

tro att något ytterligare företag har bedrivit krut- och

som kan misstänkas vara o1ag1ig. sprängämnesexport

att faststä11a om o1ag1ig export har förekommit

Svårigheterna

under 1970-ta1et är uppenbara. Dokumentationen från denna tid är bristfä11ig och nñjiigheterna att inhämta uppgifter från då inb1andade personer är begränsade.

I tuiikriminalens utredning hänvisas till en korrespondens år

1977 som kan tyda på att man inom Boforskoncernen inte var

obekant med det s1ags exportaffärer som idag har gett grund för åta1. Det österrikiska Armaturen önskade i företaget detta fa11 från Bofors bestä11a en kvantitet sprängmede1 avsedd för Syrien. Huruvida affären kom ti11 stånd e11er ej utreddes inte. Materia1et visar dock att en tjänsteman inom Bo-

fors avstyrkte den efterfrågade ieveransen.

av Bofors vid 1980-ta1ets början innebar En omorganisation

b1.a. att krut- och sprängämnesde1en, som ditti11s hade Iegat

inom koncernens sektor Försvar, överfördes ti11 kemisidan av koncernens verksamhet. Fr.o.m. 1981 utgjorde Nobe1krut ett av tre affärsområden inom sektor - e11er division - Nobe1. Från

en något undanskymd ti11varo inom försvarssektorn fick Nobe1-

krut i och med denna förändring en egen profi1, ett eget resu1tatansvar och nya personer i Iedningen.

Utredningsmateriaiet visar vidare att man inom Nobe1krut under 1981 kände ett starkt behov av att öka försä1jningen.

139 Misstänkta fail

Företagets situation och utsikter var vid denna tid bekymmersamma. Eniigt statistiken var exporten jämföreisevis biygsam fram tiil siutet av 1970-talet men ökade sedan kraftigt. Ökningen inieddes redan under perioden 1978-1980 och fortsatte mera markant under de föijande åren.

Ett ytteriigare förhåiiande att beakta är att den misstänkt oiagiiga exporten i stor utsträckning synes ha varit avsedd

för någon av parterna i kriget meiian Iran och Irak. Kriget

utbröt i september 1980 och födde ett behov som inte

föreiåg

dessförinnan.

Dessa förändringar i 1980-talets början ger i sig inget beiägg för att inte oiagiig export kan ha förekommit under 1970-taiet. Tiiisammans skapar de dock en sannoiikhet för att

1980-taiets uppmärksammade affärer inte hade någon motsvarig-

het under årtiondet dessförinnan.

6.4 Frågan om medverkan e11er vetskap

Kommissionen har granskat möjiigheten av att personer inom regeringen och den offentiiga förvaitningen sku11e ha varit införstådda med avsteg från regierna när det gäiier exporten av krut och sprängämnen. Intresset har främst knutits tili krigsmaterielinspektionen, den instans som genom sin centraia roii i tiiistånds- och tiiisynsförfarandet knappast skuiie

undgå att i så faii äga kännedom om förhåiiandena.

Exporten av krut och sprängämnen medför andra siags kontroiiprobiem än vapen- och ammunitionsexporten. Krut och sprängämnen är huvudsakiigen att betrakta som råvaror. De är inte

Misstänkta fa11 140

att användas för militär insats utan måste först gefärdiga industrieii tiil ammunition, minor etc. Kö-

nomgå bearbetning

av vapen och ammunition företräder det mottagande 1anpare dets regering och utfärdar siutanvändarintyg. Nobeikruts utiändska kunder har däremot i regel varit industriföretag som

bearbetar varan innan den sä1js vidare inom iandet e11er på

Krut och sprängämnen är vidare alimänt förekommande export.

som föijer internationeiia specifikationer. Det går

produkter inte a11tid att veta om ammunitionstiiiverkaren använder sig av Nobeikruts e11er annan 1everantörs råvara. Under den

någon

aktue11a perioden, dvs. fram ti11 1986, saknades för krut och sprängämnesexporten en motsvarighet till siutanvändarintyg. Sedan det året avkrävs det köpande industriföretaget en försäkran att varan ska11 användas i den egna tiiiverkningen och

inte exporteras utan föregående väsentiig bearbetning.

Svårigheterna att föija krut- och sprängämnesexportens väg är

såiedes uppenbara. Krigsmaterie1inspektören har i hög grad

måst lita ti11 det förtroende som förutsätts existera nE11an honom och industrin och ti11 de uppgifter industrin iämnar om sin export. Hans resurser att företa egna undersökningar t.ex. av Nobeikruts utiändska kunder har också varit begränsade.

Av tuiikriminaiens omfattande förhör med närmast berörda

företrädare för Nobe1krut framgår i fiera sammanhang att man

från företagets sida inte har informerat krigsmaterieiinspek-

tören om vad man har vetat respektive trott om exportens s1ut1iga destination i de aktue11a affärerna. Detta formuieras vid ett ti11fä11e mycket kategoriskt av den förhörde:

företaget har inte i något fa11 informerat KMI om vi1ka kun-

der våra kunder har.

141 Misstänkta fa11

Under förundersökningen har Nobeikruts företrädare förkiarat att företagets informati0nssky1dighet gentemot krigsmaterie1inspektören stannar vid den första utiändska kunden. I och med att varan där bearbetas omfattas den inte Iängre av svenska reg1er och vad som sedan sker saknar intresse, har det framhåilits.

Krigsmaterieiinspektionen har under förundersökningen ti11bakavisat denna syn och framhå11it att företaget har skyldighet att i samband med ansökan om utförseltiilstånd informera om varans s1ut1iga destination förutsatt att denna är känd för företaget. Denna skyidighet gä11er även om varan be-

genomgår

arbetning hos den första köparen. Visseriigen kan då visa sig att en fortsatt export är ti11åten. Det är eme11ertid inte företagets sak att bedöma detta. Det väsent1iga är de1s att a11 svensk krigsmaterieiexport i är

utgångsiäget förbjuden,

de1s att undantag från detta förbud bygger på

regeringens tota1bedömning av a11a kända fakta. En sådan kan bedömning 1eda ti11 att undantag inte medges ens i ett fa11 där väsent-

1ig bearbetning föregår vidareexport.

Gemensamt för a11a krigsmaterie1inspektörer under överb1ickbar tid synes ha varit de1s att de har byggt sitt förhåiiande

ti11 försvarsindustrin på förtroende, en nödvändig grund för

vapenexportpoiitiken överhuvudtaget, dels att de har ve1at stödja industrins exportansträngningar inom de gränser som regierna medger.

Krut- och sprängämnesverksamheten inom Bofors-koncernen befann sig vid 1980-taiets början i en situation av starkt reducerad svensk marknad ti11 fö1jd av ändringar i försvarsmaktens planering. Det är tänkbart men intet vis

på beiagt

att denna situation accentuerade krigsmaterieiinspektörens önskan att stödja Nobe1kruts exportsatsningar.

Misstänkta faii 142

Efter överiäggningar med Nobeikrut gjorde krigsmaterieiinspektören Car] Aigernon i december 1982 en omkiassificering av krut- och Samtidigt som

företagets sprängämnessortiment.

besiutet syftade ti11 att åstadkomma en tydiigare skiiinad me11an miiitära och civila produkter innebar det att ett anta1 miiitära krut- och sprängämnessorter avkiassificerades. Av dokumentationen att här-

framgår krigsmaterieiinspektören

med gick iångt för att tiiigodose de önskemål som framstäiits

av Nobeikrut. Åtgärden var utan tvivel sakiigt motiverad. Av-

kiassificeringen gä11de produkter som hade kommit att få en betydande civi1 användning.

1982 var reiaterad ti11 Nobeikruts då exi- Omkiassificeringen sterande Besiutet var en iiberaiisering men produktkataiog. inte att frihet att, såsom skedde i betydde företaget gavs RP 13-affären (se ovan), sjä1v k1assificera nytiiikommande RP 13-affären föraniedde Aigernon att med ett nytt produkter.

besiut i januari 1986 återgå ti11 tidigare kiassificering som

innebar att i huvudsak a11a krut och sprängämnen utgjorde krigsmateriel.

reaktion denna affär ska11 vittnesmåi ha

Aigernons på enligt

varit mycket bitter. Samtidigt som kiassificeringsbesiutet i december 1982 hade varit sakiigt försvarbart biev det i ohåiibart då dess nödvändiga förutsättning, en praktiken grund av förtroende, saknades.

är en färskvara med hos länder i

Krut begränsad åtgång

fred. Det kan hävdas, såsom också gjorts från fiera hå11, att

de stora kvantiteter som ievererades i vissa av de aktueiia

affärerna borde ha väckt krigsmaterieiinspektörens och rege-

misstankar om vidareexport ti11 krigförande 1and. ringens är den omfattande exporten av krut ti11 Jugosiavien Exempei

143 Misstänkta fa11

och av krut och sprängämnen ti11 det österrikiska företaget Qynamit Nobei wien.

Förhåilandet ger utrymme för frågan huruvida kan ha

vetskap funnits inom eller regeringen regeringskansiiet om en export som innebar avsteg från riktiinjerna. Det har inte att

gått faststäiia om krigsmaterielinspektören gjorde av

bedömningar rimiigheten i de mera omfattande affärerna. Kommissionen har

dock inte kunnat finna något som styrker att man den ti11-

på ståndsgivande sidan sku11e ha känt ti11 några

oegentiigheter. Omständigheterna som he1het taiar i stä11et för ett mått av aningsiöshet och bristande vaksamhet vid

tiilståndsgiv-

ningen.

Sedan misstankarna om o1ag1ig hade väckts hösten 1984 export

vidtog krigsmaterieiinspektören i oiika sammanhang åtgärder

för att motverka o1ag1igheter. Så skedde i samband med Armaturen-affären (se ovan). Såvä1 klassificeringsbesiutet 1986

som införandet av krav på intyg om väsentiig bearbetning

före vidareexport var direkta föijder av att RP 13-affären avsiöjades. I november 1985 fastsiog

krigsmaterieiinspektören

på tu11krimina1ens fråga att Nobelkruts export av nitroce11u-

1osa ti11 Iran 1983 hade gäiit krigsmateriei. Som grund för sin bedömning han b1and annat det angav i övrigt konspirato-

riska tiiivägagångssättet. Bedömningen i detta fa11 avviker

från uppfattningen både tidigare och senare att nitroceiiuiosa är civii materiel. Detta förhåiiande den citerade jämte

de1motiveringen kan knappast förkiaras på annat sätt än att

Aigernon var utomordentiigt irriterad över företagets uppdagade affärer.

I sin granskning av krut- och har kommissprängämnesexporten sionen inte funnit belägg för att

krigsmaterieiinspektören

Misstänkta fa11 144

annan inom e11er regering sku11e ha

e11er någon förvaitning

medverkat i e11er haft vetskap om 01ag1iga affärer. Granskvisar i stäilet att Nobeikruts företrädare i fiera avningen seenden syns ha haft och även handiat efter en egen toikning har haft stöd i Kom-

av regierna som inte regeringskansiiet.

missionen anser att de har missbrukat krigsmaterieiinspektö-

rens förtroende.

III UTLÄNDSKA JÄMFÖRELSER

7 FÖRHÃLLANDEN 1 ANDRA LÄNDER

7.1 Anmänt

Den internationeiia vapenhandein företer drag som skiijer den från utrikeshandein i övrigt. De1s omges den med sådan sekre-

tess som staterna normalt upprätthåiier kring sitt försvar.

Deis har f1erta1et viktiga pr0ducent1änder av poiitiska e11er moraiiska skä1 restriktioner för sin krigsmaterieiexport. Det kan gä11a NATO-iändernas och Japans embargo mot östbiocket

ifråga om strategiskt viktiga varor eniigt de s.k. COCOM-reg-

1erna. I många fa11 gä11er förbud mot vapenexport ti11 iänder

som befinner sig i krig e11er krigshotande iäge. Restriktio-

nerna är inte sä11an starkast där behovet och efterfrågan är

som störst. Mycket stora förtjänster kan finnas att hämta inom förbjudna de1ar av vapenmarknaden. Det är under dessa omständigheter knappast förvånande att vapenhandeln har en he] dei insiag av i11ega1itet och ijusskygga affärer.

Utiändska jämförelser 146

Konjunkturerna på den internationeiia vapenmarknaden har va-

rit dåiiga under senare år. F1era orsaker kan skönjas och en

är att många stater under tryck av det försämrade aiimäneko-

nomiska iäget har fått strama åt sin försvarsbudget. Detta gä11er inte minst utveckiingsiänderna som svarar för den he1t övervägande deien av världens vapenimport men som av skuldbördan e11er de kraftigt minskade o1jeink0msterna har nödgats

reducera sin efterfrågan på vapen.

Para11e11t härmed har det internationeiia utbudet på vapen

ökat. Traditioneiia västeuropeiska producenter har genom försämrade avsättningsmöjiigheter i det egna iandet fått ett

ökat behov att säija på export. Dit kan räknas stora vapen-

producenter som Storbritannien, Itaiien, Frankrike och Förbundsrepubiiken Tyskiand men också den svenska försvarsindustrin och företag i exempeivis Beigien, Grekiand, Schweiz, Spanien och Österrike. Ti11 detta kommer att antalet vapenproducenter har ökat. Utveck1ings1änderna nöjer sig a11t mindre med att enbart vara mottagare, a11t fier har idag en egen krigsmaterieiproduktion, däribiand iänder som Indien, Kina, ASEAN-staterna, Nord- och Sydkorea, Taiwan, Argentina och Brasiiien.

I sin rivaiitet om inf1ytande i o1ika de1ar av väriden är de båda supermakterna Förenta Staterna och Sovjetunionen dominerande vapenexportörer. På grund av en omfattande henmamarknad

är de samtidigt mindre käns1iga för konjunkturerna på den in-

ternationeiia vapenmarknaden.

Utveck1ingen har medfört en hårdnande konkurrens me11an vapenexportörerna. Det kommersieiia intresset i denna hande1 förefa11er ha förstärkts och de poiitiska e11er noraiiska betänkiigheterna ha försvagats. I synnerhet det resurskrävande

147 Utiändska jämförelser

kriget meiian Irak och Iran har inneburit en fresteise för undersysseisatta vapenfabrikanter i världen. Dubiösa vapenaffärer som iiknar de svenska har uppdagats i fiera producentiänder under 1980-taiet, företrädesvis i Västeuropa.

Kommissionen har med utrikesdepartementets bistånd inhämtat dokumentation som i vissa hänseenden beiyser vapenexportprob- 1emen och deras behandiing i ett antai producentländer. Dessa är Austraiien, Beigien, Finiand, Frankrike, Förenta Staterna, Itaiien, Nederiänderna, Norge, Portugai, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Förbundsrepubiiken Tyskiand och Österrike.

Den föijande redovisningen bygger delvis på detta materiai.

Kommissionen har va1t att därvid inte beröra de båda super-

makterna, viikas utgångspunkter för och probiem i samband med

vapenexporten är specieiia och knappast jämförbara med de övriga producentiändernas.

7.2 Andra iänders regler

Någon heit rättvisande jämföreise me11an oiika iänders vapen-

exportpo1itik är knappast möjiig. Även där regierna forme11t är iikartade kan den praktiska tiiiämpningen uppvisa betydande skiiinader. Ett formeiit sett återhåiisamt regeiverk kan i verkiigheten döija en omfattande vapenexport genom de undantag som medges.

För samtiiga av de stater om viika uppgifter inhämtats gä11er att myndigheternas tiiistånd krävs för vapenexport. Det stora fiertaiet av dessa stater har ungefär sanma restriktioner för vapenexporten som Sverige. Export medges såiunda inte tili

iänder e11er områden där krig pågår e11er hotar utbryta. Som

Utländska jämförelser 148

hinder anges ofta även inbördeskrig och kränkningar av de

mänskliga rättigheterna. Genomgående anges folkrättsligt för-

pliktande hinder såsom beslut av FN:s säkerhetsråd. Samtliga

stater har i varierande utsträckning krav på slutanvändarin-

tyg. Hos flertalet förekommer ingen reglering av marknadsföringen och inte heller av överlåtelser av tillverkningsrät-

tigheter (licensgivning) till utlandet.

I det följande ges en mycket summarisk översikt av respektive lands bestämmelser.

I Australien bygger prövningen av exporttillstånd för vapen

på bedömningar av mottagarlandets utrikes- och inrikespoli-

tiska förhållanden, försvarspolitiska hänsyn och den egna

försvarsindustrins utveckling. Slutanvändarintyg krävs utan undantag. Lagstiftningen är mycket lik den svenska och Australien eftersträvar samarbete med Sverige inom försvarsmaterielområdet för att minska beroendet av främst Förenta Staterna och Storbritannien.

Belgien exporterar inte krigsmateriel till länder i krig, länder som kränker de mänskliga rättigheterna eller länder

med vilka Belgien inte upprätthåller diplomatiska förbindel-

ser. Slutanvändarintyg krävs utom från NATO-länder och vissa andra länder såsom Sverige. Marknadsföring och licensgivning regleras inte.

Finland exporterar inte krigsmateriel till länder i krigs-

tillstånd, områden där väpnad konflikt pågår eller hotar ut-

bryta eller länder där de mänskliga rättigheterna undertrycks. Slutanvändarintyg krävs i allmänhet. Marknadsföring och licensgivning regleras inte.

149 Utländska jämförelser

I Frankrike sker tillståndsprövningen enligt en bedömning av

mottagarlandets ekonomi och allmänna lämplighet. Därvid beaktas förekomsten av krig eller krigshotande läge, undertryckande av de mänskliga rättigheterna, risken för vidareexport från mottagarlandet, krigsmaterielens art (offensiv eller defensiv) m.m. slutanvändarintyg erfordras vid all krigsmate-

rielexport. Ansökan om exporttillstånd förutsätts inkomma i

ett inledande skede av affären. Marknadsföringen kräver tillstånd och detsamma gäller licensgivningen. Bestämmelserna tillämpas liberalt. Frankrike har bl.a. medgett krigsmate-

rielexport till Irak under det pågående kriget med Iran.

De italienska bestämmelserna -

synes än så länge oklara någon heltäckande lagstifting finns inte på området - men i ett än-

nu inte antaget lagförslag förutses bl.a. krig och inbördeskrig utgöra hinder för vapenexport och slutanvändarintyg krävas utanför NATO-kretsen. Bestämmelserna tillämpas liberalt.

Något fullständigt förbud har således inte förelegat mot va-

penexport till vare sig Iran eller Irak. Beslut fattades 1984 om en successiv vapenexportminskning till dessa länder.

Nederländerna tillåter inte export till länder i krig eller med yttre eller inre oroligheter, inte heller - om materielen kan härtill - till länder utnyttjas som systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna. Normalt krävs slutanvändarintyg utom i fall då både köpare och säljare är regeringar. Marknadsföring och licensgivning regleras inte.

Norge tillåter inte export till krigsområden eller länder med

inbördeskrig. NATO-länderna är undantagna från detta förbud. Slutanvändarintyg kan krävas i särskilda fall. Marknadsföring och licensgivning regleras inte.

Ut1ändska jämförelser 150

Som NATO- och EG-med1em föijer Portugai i huvudsak dessa or-

rekommendationer vid tiiiståndsprövningen för

ganisationers

Några egentiiga egna bedömningsgrunder har man

vapenexport. inte utöver hänsynen ti11 exportens impiikationer för Portuga1 sjäivt. Siutanvändarintyg krävs a11tid utanför NATO-kretsen.

Schweiz ti11åter inte vapenexport ti11 områden där krig pågår

e11er hotar utbryta, inte he11er när den sku11e strida mot schweiziska intressen e11er motverka Iandets internationeiia

arbete för de mänskiiga rättigheterna och utveckiingsbistånd.

S1utanvändarintyg krävs utom för reservdeiar och ammunition ti11 redan Ievererad materiei. Marknadsföring och iicensgivnmgrewemsinm.

Spanien exporterar inte vapen ti11 1änder i krig e11er länder där kan komma att användas mot den egna befoikningen. vapnen kan avkrävas. Bestämmeiserna ti11ämpas ii- Siutanvändarintyg berait.

Storbritannien exporterar inte vapen ti11 iänder som kan tänkas använda dessa mot brittiska intressen, länder där vapnen kan medverka tiil ökad spänning i regionen e11er regimer som grovt kränker de mänskiiga rättigheterna och kan använda mot den egna bef01kningen. Slutanvändarintyg krävs i vapnen vissa fa11. Även marknadsföring och iicensgivning regieras.

Förbundsrepub1iken Tysk1and ti11åter inte vapenexport ti11 iänder i krig e11er krigshotande iäge, inte he11er när expor-

ten sku11e gå emot Tyskiands intressen e11er vara ägnad att

avsevärt försämra reiationerna tili tredje iand. S1utanvändarintyg krävs för vissa länder. Marknadsföring och iicensgivning regieras inte.

151 Utländska jämföreiser

Österrike exporterar inte vapen tiii områden där krig pågår

e11er hotar utbryta, inte heiier ti11 iänder som undertrycker de mänskiiga rättigheterna e11er kan tänkas utnyttja materieien i sådant syfte. S1utanvändarintyg krävs inte a11tid. Marknadsföring och iicensgivning regieras inte.

7.3 Uppmärksammade vapenexportärenden

I samtliga nämnda länder utom Austraiien och Storbritannien har fal] av oiagiig eiier misstänkt oiagiig vapenexport i

någon form förekommit e11er påståtts förekomma under de se-

naste åren.

Att man just i Storbritannien inte har uppmärksammat några

fa11 kan möjiigen tyckas förvånande b1.a. mot bakgrund av att London utgör ett centrum för internatione11 vapenhandei. En förkiaring kan vara att iandet har ett vä1 fungerande system

för prövning av exporttiiistånd med såväi utrikes-, försvars-

och handeisdepartementen som tuiiverket inbiandade. Rege-

ringens principieiia instäiining bygger sedan gammait på FN-

stadgans artikei 51 om a11a staters rätt tiii sjäivförsvar.

Vapenexport uppfattas inte i sig som något negativt. A11män-

hetens intresse för dessa frågor brukar också vara begrän-

sat.

Desto större uppmärksamhet har några fa11 av sannoiikt o1ag-

1ig vapenexport väckt i Frankrike. Uppmärksamheten betingas i

hög grad av att president Mitterands sociaiistparti misstänks ha varit berört av den s.k. Luchaire-affären och av att affären uppenbariigen utnyttjas för att misskreditera Mitterand och vänstern inför 1988 års presidentvai.

Ut1ändska jämföreiser 152

Misstankar om att det krigsmaterieiproducerande företaget Luchaire bedrev o1ag1ig export dök upp i pressen i januari 1986 och föraniedde försvarsministern att samma vår begära en rättslig undersökning. Försvarets genera1inspektör Barba fick

senare i uppdrag att göra en intern utredning i frågan. Hans

rapport Iäckte i sin heihet ti11 pressen i början av november 1987. Rapporten bekräftar att Luchaire under åren 1984-1986 exporterade mycket stora kvantiteter ammunition ti11 Iran via tredje 1and med hjä1p av förfalskade och otiilräckiigt kon-

tro11erade siutanvändarintyg. Barba konstaterar att man på

mi1itärt hå11 tidigt hade misstankar om trafiken och underrättade den po1itiska 1edningen härom, inkiusive presidenten. Ändå fortsatte den förbjudna exporten i ytteriigare två år. Barba tror att en av dåvarande försvarsministern Hernus närmaste medarbetare skyddade trafiken och antyder att Luchaire gav pengar ti11 sociaiistpartiets kampanjkassa. Presidenten

har bekräftat att han visseriigen underrättades om de på sin

tid vaga misstankarna och tog upp saken med sin försvarsminister men att han inte hade an1edning e11er möjiighet att sjä1v granska enskiida vapenaffärer. Hernus utpekade medarbetare, Luchaire-chefen och ytter1igare en person åtaiades strax före ju1 1987.

Senhösten 1987 framkom i pressen även misstankar om att den

statsägda krut- och sprängämnesti11verkaren SNPE hade bedri-

vit o1ag1ig export til] Iran åren 1982-1985 varvid Argentina angetts som mottagare. Svensken Kari-Erik Schmitz, chef för företaget Scandinavian Commodity i Ma1mö, har av den franska pressen utpekats som me11anhand.

Den högerregering under premiärminister Chirac - ti11ika pre-

sidentkandidat - som ti11trädde våren 1986 har dementerat på-

ståenden om att den förbjudna exporten ti11 Iran från såväi

153 Utländska jämförelser

Luchaire som SNPE har fortsatt efter regeringsskiftet, nu med

Portugal som genomgångsland.

En tredje misstänkt vapensmugglingsaffär som nyligen uppmärksammats gäller nattliga flygningar åren 1982-1986 från en fransk nñlitärbas till Iran med vapen och ammunition från företaget Matra-Manurhin-Dêfense.

Den franska allmänheten har av allt att döma inte upprörts mycket av dessa affärer som sådana. Även en rad affärer av annat slag har samtidigt varit aktuella och företeelsen uppfattas som ett naturligt inslag i den politiska slagväxlingen under ett valår.

En vapenaffär i Österrike nådde sin kulmen i september 1987 när en direktör i Firma Noricum, dotterbolag till den statliga VOEST-koncernen, häktades för misstankar om olaglig vapenexport till Iran. Företaget hade i mars 1985 fått tillstånd att leverera 200 kanoner samt granater och annan utrustning till Libyen. Sedan misstankar inkommit om att Iran var den verkliga adressaten förbjöd inrikesministeriet leverans nen hävde förbudet sedan företaget hade uppvisat ett libyskt slutanvändarintyg.

Journalisters undersökningar ledde till förnyade misstankar

på hösten samma år. Den polisutredning som då gjordes nedla-

des i brist på bevis. I april 1987 beordrades undersökning av

Noricums samtliga exportaffärer. En häktad person erkände i juni att de 200 kanonerna hade varit avsedda för Iran men att, enligt vad en avliden tidigare chef för VOEST uppgett, den dåvarande regeringen hade varit införstådd med affären. Den nu häktade direktören har sedermera erkänt Iran-exporten.

Utländska jämförelser 154

Även andra misstänkta affärer av Firma Noricum är under utredning, bl.a. försäljningar av kanoner och komponenter som officiellt destinerats till Argentina och Brasilien.

Sedan 1985 har olaglig vapenhandel varit föremål för kontinuerligt intresse i österrikiska massmedia, framför allt i två tidskrifter som även har bedrivit undersökande journalistik. Politiskt har främst medlemmar av partiet De gröna varit aktiva i massmedia och i parlamentet.

Sedan hösten 1986 då den amerikanska vapenexporten till Iran (Iran-contras-affären) avslöjades har uppgifter förekommit om omfattande export av krigsmateriel, främst ammunition, från

Spanien till Iran. Leveranserna påstås ha gått via mellanhän-

der eller falska mottagare i Grekland, Libyen, Syrien, Indonesien och Filippinerna och i flera fall ha haft anknytning till svensken Karl-Erik Schmitz. Stora kvantiteter spanska

vapen påstås även ha gått till Iran på basis av falska be-

ställningar från Portugals försvarsministerium. Så snart far-

tygen med dessa laster kommit ut på internationellt vatten

har de enligt uppgift omdirigerats till iranska hamnar. De

spanska myndigheterna har på nyhetsmedias frågor förnekat all

kännedom om de påstådda leveranserna. Åtminstone en spansk

tidning har beskyllt både Spaniens och Portugals regeringar för att ha lämnat sitt tysta medgivande.

Portugal drogs i början av 1987 in i den amerikanska Irancontras-affären när det visade sig att portugisiska vapenhandlare sannolikt hade utnyttjats för leveranser till de nicaraguanska rebellerna (contras). Officiellt hade leveran-

serna gått till Guatemala varifrån slutanvändarintyg kunde

uppvisas. Enligt myndigheterna i Guatemala var dessa intyg dock förfalskade. Från portugisisk officiell sida har förkla-

rats att lagen följdes eftersom slutanvändarintyg förelåg

155 Utiändska jämföreiser

från Guatemala. Presskommentarerna var omfattande under en

begränsad period. Några misstankar om att regering e11er myn-

digheter sku11e ha varit inbiandade förekom inte. Portugai har även figurerat i de misstankar som omger franska, nederiändska och spanska vapenaffärer.

I Italien har flera vapenaffärer ägnats stor uppmärksamhet i

massmedia under iång tid. På senaste tiden har detta framför

allt gä11t den s.k. Va1se11a-affären. Företaget Va1se11a Meccanotecnica har beskyiits för att utan ti11stånd ha bedrivit en omfattande export av vapen, o1ika s1ags minor, sprängämnen och annan krigsmateriei till krigförande stater i Meiianöstern och tiil Syrien. Som mottagare har officie11t uppgetts Spanien, Turkiet och Nigeria. Det har antytts att maffian H sku11e vara inbiandad och iedare för Va1se11a-företaget arresterades och förhördes under hösten 1987.

Även företaget Tirrena Industriale har uppmärksammats i itaiienska massmedia för sin ro11 i samband med en stor iransk krutbestä11ning (se Tirrena-affären under avsnitt 6.2 ovan). Bofors (AB Bofors Nobe1krut) har av pressen utpekats som sprängämnesieverantör ti11 både Va1se11a och Tirrena.

I Schweiz har ingen vapensmuggling konstaterats sedan slutet av 1960-ta1et då 1everanser ti11 Sydafrika avsiöjades. I början av 1987 uppmärksammade pressen en ieverans ti11 Iran från företaget Oeriikon-Büh1e som innehö11 reservdeiar tili ett

iuftförsvarssystem. Efter prövning av åkiagaren faststäiides

att det inte var fråga om krigsmateriei. Senare har i pressen

eme11ertid också hävdats att samma företag sku11e ha så1t 14 ton vapen ti11 Iran via sitt dotterboiag i Itaiien. Ärendet

utreds på ita1iensk sida.

Utländska jämförelser 156

I Belgien har under senare år flera krigsmaterielproducerande

företag upprepade gånger beskyllts i pressen för olaglig ex-

port till länder i krig eller under embargo. Utredningar har företagits men från officell sida framhålls att brott än så

länge inte har kunnat påvisas i något sammanhang. Den belgis-

ka pressen ondgör sig ofta över vad man anser vara passivitet hos myndigheterna i dessa sammanhang och hänvisar gärna till de svenska myndigheternas mera kraftfulla agerande. De svens-

ka och belgiska tullmyndigheterna upprätthåller ett nära sam-

arbete i frågor om olaglig krigsmaterielexport.

I Nederländerna har flera fall av olaglig krigsmaterielexport uppmärksammats under senare år. Efter tips 1986 från svenska kolleger kunde myndigheterna avslöja att företaget Muiden Chemie B.V. hade varit inblandat i en stor krutförsäljning till Iran via Jugoslavien under åren 1984-1985 (se FDSPaffären under avsnitt 6.2 ovan). Tillstånd fanns för export till Jugoslavien och företaget hävdar att man inte kände till

något om krutets fortsatta öde. Uppfattningen på officiell

sida är att företaget hade övertagit beställningen från Sverige som saknade tillräcklig kapacitet för att tillgodose den. Karl-Erik Schmitz anses också ha varit inblandad. Fallet är föremål för domstolsprövning och målet väntas bli avgjort i slutet av 1988.

Samma företag har befunnits inblandat i ytterligare en misstänkt olaglig krutexport som gick via London till Portugal. Eftersom kvantiteten beräknas ha nntsvarat portugisiska arméns behov under 35 år tror nederländska myndigheter att krutet har använts för att tillverka 85 000 artillerigranater för Irans räkning.

157 Utländska jämförelser

Ytterligare några fall av misstänkt eller styrkt

olaglig

krigsmaterielexport har förekommit på senare år. År 1983 sål-

de ett företag mörkersikten illegalt via Portugal till Irak. I en affär vars olaglighet ännu inte är bevisad sålde ett Rotterdam-varv 1984 s.k. pre-designs för en ubåt till Israel. År 1985 dömdes det Philips-ägda Hollandse Signaal Apparaten B.V. för brott i samband med olaglig vapenexport till Iran. Kemiföretaget Melchemie dömdes nyligen för olaglig export till Irak.

De olika affärerna har återkommande uppmärksammats av nederländska massmedia och även tagits upp i parlamentet. Ingen-

ting tyder på att företrädare för regering eller

förvaltning skulle ha varit delaktiga.

I Förbundsrepubliken Tyskland uppkomer genomsnittligt fyra till sex fall i månaden av misstänkta brott mot bestämmelser-

na för krigsmaterielexport. (Krigsmateriel då en bred de-

ges

finition som torde gå utöver den svenska). Den senaste tiden

har tre mera omfattande utredningar varit aktuella av vilka en gäller misstankar mot två företag för att utan tillstånd ha försett Sydafrika med konstruktionsritningar till en ubåt. Det ena företaget, ett varv, ägs av förbundsstaten gemensamt

och delstaten Schleswig-Holstein och obekräftade enligt på-

ståenden i pressen skulle företrädare för regering och förvaltning ha varit införstådda med affären. Det andra fallet

gäller västtyska företags och forskningsinstituts påstådda

leveranser till Libyen av elektronik m.m. för ett robotsystem. I det tredje undersöks misstankar mot ett förestatligt tag för att ha sålt ammunition och för ammuniutrustning tionstillverkning till Iran, Irak och Sydafrika.

Utiändska 158 jämföreiser

Senast en fä11ande dom avkunnades för o1ag1ig vapenexport var och för företa- 1986, då höga boiags- styre1serepresentanter Rheinmetall erhö11 frihetsstraff för vapen- och ammuniget tionsieveranser åren 1977-1980 ti11 b1.a. Argentina, Sydafrika och Saudiarabien.

Av de nämnda affärerna har särski1t fa11et med utbåtsritti11 fått stort utrymme i massmedia, detta ningar Sydafrika

sannoiikt på grund av den påstådda poiitiska inb1andningen.

Den i Förenta Staterna mest uppmärksammade vapenaffären på

senare tid är Iran-contras-affären, här nämnd då den åberopas

annan i Affären började komma ti11

på piats redovisningen.

kännedom hösten 1986 och inrymmer bland många andra

offentlig också om o1ag1ig Delar av Reagan-ad-

aspekter frågan export.

ministrationen i hem1ighet vapensändningar ti11 arrangerade Iran i strid med den officie11t dek1arerade politiken och anti11 att contras-rebe11erna i vände förtjänsterna beväpna Affären är knappast jämförbar med de svenska Nicaragua. fa11en.

1iknande kan om Kongsberg-affären i Norge som

Något sägas i januari 1987. Kongsberg Våpenfabrikk hade ti11-

uppdagades sammans med ett japanskt företag 1evererat fyra fräsmaskiner

ti11 Sovjetunionen för produktion av prope11rar i tystgående

ubåtar. Leveranserna, som inbegrep amerikansk högtekno1ogi,

hade skett utan tiiistånd och ansågs strida mot COCOM-reg1er-

na. En avs1öjade i oktober 1987 att Kongsberg

p01isutredning

dessutom under åren 1972-1987 b1.a. hade så1t mer än 100 datorer och annan strategiskt viktig utrustning ti11 öststaterna utan tiiistånd. Inte he11er denna affär är jämförbar med de aktue11a svenska fa11en.

159 Utiändska jämföreiser

Några fail av misstänkt o1ag1ig krigsmaterieiexport har s1ut-

iigen uppmärksammats även i Finland. Företaget Forcit Oy har såiunda åtalats för 0ti11åten av trotyi som officie11t export var destinerad ti11 AB Bofors Nobeikrut i Sverige men i reaiiteten gick tili annat 1and. Nobeikrut misstänks har varit Forcit behjälpiig med denna affär men inte i former som innebär överträdeise av svenska bestämmelser. Även mot det stats-

ägda företaget Kemira pågår en som förundersökning gä11er

samma typ av överträdelse.

8 UTLÄNDSKT INTRESSE FÖR ne SVENSKA FALLEN

De svenska fa11en av misstänkt o1ag1ig vapenexport och de på-

stådda mutbrotten i samband med Indien-affären har väckt uppmärksamhet i varierande grad i de 01ika iänderna. I flera sammanhang tycks intresset ha varit knutet ti11 att Iandet antingen har berörts av de svenska fa11en e11er har haft Tikartade probiem.

Att både norska och finska massmedia har gett stort utrymme åt de svenska affärerna är naturiigt och i iinje med deras traditioneiia Sverige-bevakning. Den finska uppmärksamheten

har i många fa11 varit kritisk. Vid sidan av finska massmedia

har personer b1.a. inom försvar och näringsiiv underhand uttryckt uppfattningar som spänner från oro för egna framtida projekt med svensk försvarsindustri ti11 ett visst raljerande över vad man ser som en hyckiande svensk instäiining ti11 vapenexport.

I Frankrike har de svenska affärerna uppmärksammats av a11a större dagstidningar och i viss utsträckning av veckopressen som tagit upp dem i samband med redogöreiserna för fransk 01ag1ig vapenexport. Dagstidningen Le Monde efteriyser större kiarhet i utredningarna av de franska affärerna och pekar som

Utiändska jämförelser 162

jämföreise i uppskattande ordaiag på såvä1 den amerikanska

senatens utredning av Iran-contras-affären som den svenska tu11krimina1ens av krut- och sprängämnesexporten.

Särskiit intresse har i fransk press ägnats åt Bofors påståd-

da nutaffärer i samband med försäijningen av fäithaubitsar till Indien. Detta bör ses i ijuset av att franska företag var Bofors främsta konkurrent om Indien-kontraktet. En

tendens har funnits att påstå att Bofors iurade ti11 sig

kontraktet och en förhoppning har skymtat att muthistorierna kanske sku11e stjäipa affären och ge Frankrike en ny chans.

Franska underhandskommentarer på personiig basis har inte

sä11an haft en underton av att Sverige trots a11t inte är bättre än andra och att dess aiimänna utrikes- och nedrustningspoiitiska budskap ter sig mindre trovärdigt.

De svenska vapenaffärerna har redovisats förhåliandevis detaijerat i den brittiska pressen som genere11t sett endast brukar ägna sporadisk uppmärksamhet åt svenska förhåilanden.

Någon moraiisk indignation över affärerna har knappast kunnat

spåras. Intresset för de påstådda mutbrotten i samband med

Bofors Indien-affär har varit ringa utom vad gä11er premiärminister Gandhis stä11ning. Personer i branschen har sna-

rast uttaiat förvåning över de Iåga beiopp Bofors har beta-

1at ut. Två tendenser i de brittiska kommentarerna har varit

deis att ifrågasätta de svenska myndigheternas kompetens i

affärernas handläggning, dels att med ett mått av skadegiädje finna att svenskarna som annars predikar fred och nedrustning

är 1ika goda kåisupare som andra.

Även i västtysk press har de svenska affärerna getts utrynme

men på intet vis dominerat rapporteringen om Sverige. De har

163 Utländska jämförelser

i regel funnits på tidningarnas insidor som nyhetsartiklar,

om än ibland med kritisk udd. Inslag har även funnits i etermedia. Sveriges betydande goodwill i Förbundsrepubliken torde inte ha lidit skada. Andra Sverige-nyheter har rönt större

uppmärksamhet såsom förhandlingarna om den vita zonen i

Östersjön och i synnerhet de fortsatta ubåtskränkningarna av

svenska vatten. På officiell västtysk sida följer man noga de svenska vapenexportaffärernas handläggning för att söka lära av svenska erfarenheter.

I Österrike väcktes intresse för de svenska vapenaffärerna i samband med att landet fick egna likartade problem. I presskommentarer och parlamentsdebatt om de senare har man gjort hänvisningar till och jämförelser med situationen i Sverige. Huvudintresset har dock i första hand gällt de svenska reglerna och deras tillämpning. En skillnad som därvid har note-

rats är nñjligheten på svensk sida att teckna långtidskon-

trakt om reservdelsleveranser, en möjlighet som Österrike inte medger. En företrädare för försvarsindustrin lovordade i

en TV-debatt den svenska hållningen som logisk medan den

österrikiska, sade han, tvingade företagen att kringgå lagen

för att överleva. Allmänt taget har de svenska fallen redovisats i massmedia men inte i utförlig form.

I schweizisk press uppmärksammades de svenska fallen och kommenterades utförligt under våren 1987 bl.a. under rubriken

Sveriges hemmagjorda Iran-affär (Neue Zürcher Zeitung).

Även schweizisk TV har tagit upp ämnet men endast i samband med större Översikter av det politiska läget i Sverige.

Den italienska pressen har tagit upp de svenska affärerna vid

olika tillfällen under 1987. Årsdagen av mordet statsmipå

nister Palme föranledde artiklar kring de kända spekulationerna om ett samband mellan mordet och vapenleveranser till

164 Ut1ändska jämförelser

Iran. Artikein om svenska vapenieveranser via Singapore ti11

Dubai, Bahrein och Iran har åtfö1jts av epitet som Boforsga-

te e11er Sveriges Irangate. Även Indien-affären har föran-

iett f1era artikiar. Som tidigare nämnts har Bofors även angetts som ieverantör ti11 brottsmisstänkta itaiienska företag.

I Beigien har under de senaste åren omfattande pubiicitet getts åt misstänkta fa11 av o1ag1ig vapenexport från beigiska hamnar och f1ygfä1t. I fiera sammanhang har därvid nämnts förgreningar ti11 svenska företag. Om dessa omnämnanden inräknas har de svenska vapenexportaffärerna utan tvive1 utgjort det största enskiida ämnet i den beigiska pressens Sverige-rapportering under 1987.

Svenska tu11ens samarbete med den be1giska och svenska tu11tjänstemäns besök i iandet har bidragit ti11 mediaintresset. Som tidigare framhå11its har de svenska myndigheterna också 1ovordats för sin hand1äggning av vapenaffärerna.

I Neder1änderna har massmedia iänge intresserat sig för fail av misstänkt o1ag1ig krigsmaterieiexport med svensk anknytning. Redan 1983 skrev pressen om datorsmugglingen i Heisingborg. Under 1985 och 1986 började man uppmärksamma de svenska

vapen- och krutaffärerna, framför a11t påståendena om 1eve-

ranser till Iran. Detta intresse har bestått fram ti11 och under heia 1987. Vä] så viktig har varit den uppmärksamhet de svenska fa11en har fått hos nederiändska myndigheter genom de tips från svenska tu11krimina1en som 1edde ti11 att nya nederiändska fail av o1ag1ig export avsiöjades.

A11mänt sett har amerikanska massmedia ägnat ringa intresse åt de svenska vapenexportaffärerna. I f1erta1et av de tidningsartiklar som har behandlat ämnet har en kopp1ing gjorts

165 Ut1ändska jämförelser

ti11 mordet på statsminister Paime, varvid omständigheterna

kring mordet och mordspaningen snarast har varit huvudtemat. Samma koppling gjordes när TV-boiaget CBS i november 1987 äg-

nade sitt vä1kända veckoprogram 60 Minutes åt dessa frågor.

Inte he11er inom den amerikanska administrationen har man

fäst något större avseende vid den misstänkt o1ag1iga svenska

- därti11 är denna en aiitför dei av de exporten obetydiig tota1a handeisströmmarna med vapen.

Spanska massmedia har ägnat ett måttiigt intresse åt de sven-

ska affärerna och i huvudsak återgett nyhetsbyråernas rappor-

ter från Stockholm. En viss besvikeise har noterats hos de

grupper som traditione11t ser Sverige som en förebiid på

freds- och nedrustningsområdet.

I Austraiien har de svenska affärerna a11mänt sett ägnats ringa intresse. Den i november 1987 iniedda svenska debatten om FFV:s Engiands-affärer, vi1ken även berört omständigheterna kring ammunitionsexporten ti11 Austraiien 1966, har eme1iertid uppmärksammats av austraiiensiska massmedia.

I Portugai har de svenska affärerna ägnats en mycket begränsad uppmärksamhet.

IV GRANSKNING AV BAKGRUND OCH OMSTÄNDIGHETER

9 ASPEKTER PÃ FÖRSVARSINDUSTRINS UTVECKLING OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

9.1 Inledning

Försvarsindustrin omfattar verksamheter inom en rad oiika branscher, b1.a. kemisk industri, maskinindustri, e1ektronikindustri, varvsindustri, biiindustri och f1ygindustri. Spännvidden försvårar genereiia utsagor om de oiika företagens verksamhet. Det som gä11er för Ericssons radarti11verkning gä11er inte för Kar1skr0navarvets fartygsproduktion, ammuni-

tionstiiiverkningen vid Bofors och FFV har inte många 1ikhe-

ter med produktionen av stridsfiygpian vid Saab-Scania, etc.

Trots att försvarsindustrin inrymmer ett tvärsnitt av svenska industribranscher finns det eme11ertid vissa gemensamma drag,

som beror på att företagen har det svenska försvaret som sin

he1t dominerande kund. Försvaret företräds härvid av försva-

rets materie1verk (FMV). Det är så1edes fråga om offentiig

upphandiing av produkter med mi1itära specifikationer.

Bakgrund och omständigheter 168

Ny försvarsmateriel utvecklas i nära samverkan mellan indu-

strin och försvaret. Industrins resurser tas i anspråk redan

ett stadium i den s.k. studiefasen som föregår

på tidigt

själva utvecklings- och konstruktionsarbetet, och produkterna framställs efter detaljerade specifikationer från beställarens sida. De ömsesidiga beroendeförhållandena mellan köpare och säljare är starka och samverkan mellan industrin och myndigheter löper från systemgeneration till systemgeneration.

Den svenska försvarsindustrin har under årens lopp specialiserats, så att systemkunnande och utvecklingsresurser inom ett visst materielområde som regel bara finns i ett företag i landet. Om konkurrens förekommer tar den sig oftast uttryck i att försvaret väljer mellan olika anskaffningsformer, t.ex. mellan inhemskt utvecklad materiel och utländska alternativ

som redan förekommer på marknaden. Utländsk anskaffning sker

endast sällan områden där svensk försvarsindustri har kom-

på

petens och produktionsresurser. De relationer som finns mellan leverantör och kund är inte militärt specifika utan återfinns även inom det civila området. De liknar t.ex. dem som

råder på telekommunikationsområdet mellan Eriksson-koncernen

och Televerket. Marknadsföring i konventionell mening sker

endast på utländska marknader.

Försvarsmateriel utformas efter militära specifikationer. Det

innebär bl.a. extremt höga krav på prestanda, miljötålighet

och funktionssäkerhet. Karakteristisk är också den genuina osäkerheten om i vilka situationer materielen kan komma att behöva användas i en framtid. Den snabba militärtekniska utvecklingen och den därmed sammanhängande balansen mellan medel och motmedel tenderar dessutom att göra materielen mindre effektiv och i behov av mer eller mindre kontinuerlig anpassning till förändringar i hotbilden. Dessa för försvarsmateriel helt specifika omständigheter leder till att ny teknik

169 Bakgrund och omständigheter

ofta tas i anspråk vid utveckling och produktion av ny för-

svarsmateriel samt att industrin måste ha förmåga att perio-

diskt modernisera levererad materiel. Jämfört med likartade civila verksamheter är inslaget av forskning och utveckling (FoU) som regel större. Som en följd härav är försvarsindustrin ofta tekniskt ledande inom sina områden.

9.2 Ett ökat exportberoende?

Flertalet företag i den svenska försvarsindustrin har sedan mitten av 1970-talet ställts inför krympande eller stagnerande beställningsvolymer från det svenska försvaret. Samtidigt tenderar utvecklingskostnaderna att stiga för varje ny generation av materiel, vilket innebär att företagen behöver allt högre produktionsvolymer för att hålla styckkostnaderna nere och kunna bibehålla sin konkurrenskraft mot utländsk industri.

Två frågor skall belysas i föreliggande kapitel:

. Finns det någon för de olika företagen specifik ekonomisk

utveckling som kan förklara en olaglig krigsmaterielexport?

. Vilka är förutsättningarna att bedöma det framtida behovet av krigsmaterielexport för att bibehålla erforderlig kompetens i den svenska försvarsindustrin?

För försvarsindustrin finns i princip två huvudvägar att gå

för att öka produktionsvolymenz att exportera eller att sälja

produkterna på en civil marknad. Dessa bägge vägar är natur-

ligtvis inte oförenliga utan i högsta grad komplementära för

Bakgrund och omständigheter 170

de företag som har de nödvändiga förutsättningarna. Förut-

sättningarna för export respektive expansion på en civil

marknad varierar av naturliga skäl dock kraftigt mellan företagen.

Företagen har olika förutsättningar för export beroende på om

materielen klassificeras som krigsmateriel eller ej. Försvarsmateriel - materiel som utvecklats mot militära specifikationer - som inte klassificeras som krigsmateriel omfattas

inte av några exportrestriktioner utan kan exporteras till

andra länder som vilka andra varor som helst. Detta förhållande gäller materiel som också har en civil användning, t.ex. vissa typer av fartyg och fordon samt utrustning för telekommunikation. De företag som producerar sådan försvarsmateriel har sålunda bättre förutsättningar för export än de företag som producerar vapen eller annan materiel som klassificeras som krigsmateriel.

Förutsättningarna för export kan också skilja sig åt nellan

företagen beroende på hur anpassad materielen är efter det

svenska försvarets specifika behov. Viss materiel kan t.ex. vara skräddarsydd för särskilda svenska geografiska, klima-

tiska eller taktiska förhållanden, medan annan materiel är

mer standardiserad och därför har en potentiellt större exportmarknad. Det bör därvid uppmärksammas att det svenska

försvaret är inriktat på i huvudsak högteknologiska produk-

ter. Världsmarknaden för sådana produkter är begränsad.

Företagen i försvarsindustrin har även olika förutsättningar

vad gäller expansion på civila marknader. Viss försvarsmate-

riel har en betydande civil användning, annan har ingen alls.

Samma fartyg kan användas som patrullbåt inom marinen och den

civila kustbevakningen, samma bandvagn kan användas för transport av personal och materiel i oländig terräng i armên och

171 Bakgrund och omständigheter

inom civila teleförvaltningar och samma radiolänkutrustning kan användas för såväl militär som civil teletrafik.

Vissa produkter som saknar direkt civil användning och som klassificeras som krigsmateriel kan dock ha nära civila motsvarigheter, t.ex. flygplan, flygplansmotorer och radarstationer. För militär materiel som saknar direkt civil använd-

ning och inte heller har några civila motsvarigheter kan dock

betydande civila tillämpningar finnas för vissa teknologier som utnyttjas för utveckling och produktion av materielen

ifråga.

Förutsättningarna för företagen i försvarsindustrin att minska styckkostnaderna genom att öka produktionsvolymen via export respektive via civil försäljning varierar således kraftigt.

Den svenska exporten av försvarsmateriel är sedan länge starkt koncentrerad till ett mindre antal företag. Bofors, FFV, Philips Elektronikindustrier (PEAB) och Ericsson-koncernen svarar i dag för 80-90 % av den svenska exporten av försvarsmateriel. För flera av de stora försvarsindustrierna i Sverige är exporten av försvarsmateriel för närvarande av mindre omfattning och mer oregelbunden, t.ex. flygindustrin och varven.

Den försvarsmateriel som produceras av Bofors och FFV är så gott som uteslutande klassificerad som krigsmateriel. Det

gäller vapen och ammunition som används i många länder och

därför har en betydande potentiell utlandsmarknad. Philips Elektronikindustrier och Ericsson-koncernen producerar försvarselektronik som i betydande utsträckning har civil användning och inte klassificeras som krigsmateriel.

Bakgrund och omständigheter 172

Under 1980-taiet har samtiiga försvarsindustrier gjort satsningar för att öka sin export av försvarsmateriei. Uppgifter om sysseisättningen i försvarsindustrin visar dessutom att exportsysseisättningen ökade vid så gott som a11a arbetsplatser i försvarsindustrin me11an 1983 och 1986. Det är fortfarande eme11ertid bara ett mindre antai arbetspiatser där pro-

duktionen av försvarsmateriei ti11 mer än 50 % är inriktad på

Samtiiga dessa arbetspiatser ingår i Nobe1 Industri-

export.

er, FFV, PEAB e11er Ericsson-koncernen. (Se vidare betänkan-

det En poiitik för nedrustning och utveckiing, Ds UD 1988:1).

Under samma period har fiera försvarsindustrier satsat på

ökad civi1 produktion och ökat sin civiia försäijning. De redovisade uppgifterna om sysseisättningens fördeining visar att det framför a11t är inom fiygindustrin som företagen ökaändamå1 me11an 1983 och 1986. Omde produktionen för civiia är ett resuitat av den struktureringen av f1ygp1ansindustrin industriinriktning som besiutades i samband med JAS-projektet.

Häiften av försvarsindustrins sysselsatta arbetar eme11ertid

vid arbetspiatser som tiil mer än 75 % är speciaiiserade på

miiitär produktion. Det gä11er t.ex. samtiiga arbetspiatser inom Bofors och FFV där försvarsmateriei produceras. Ett mer jämnt förhåiiande me11an miiitär och civi1 produktion råder b1.a. vid Phiiips Eiektronikindustrier och vid de fiesta arbetspiatser inom Ericsson-koncernen, där försvarsmateriei produceras.

I sina årsredovisningar redovisar inte a11a företag sin för-

säijning av försvarsmateriei uppdeiad på inhemska ieveranser

och export. De tre företag som svarar för den övervägande de- 1en av den svenska - FFV och krigsmaterieiexporten Bofors,

173 Bakgrund och omständigheter

PEAB - har emellertid ställt uppgifter till kommissionens förfogande, som gör det möjligt att se hur leveranserna till det svenska försvaret respektive exporten utvecklats sedan början av 1970-talet (i FFV:s fall sedan 1977).

För Bofors del låg de inhemska leveranserna och

exporten på

ungefär samma nivå under större delen av 1970-talet. Mot slutet av decenniet och under 1980-talets första år ökade exporten mycket kraftigt, parallellt med en mindre ökning av de inhemska leveranserna. Under 1986 steg exporten kraftigt igen som en följd av Indien-ordern, samtidigt som leveranserna till det svenska försvaret sjönk.

Förhållandet mellan inhemska leveranser och export är mer jämnt inom FFV:s affärsområde för vapen och krut (FFV Ord-

nance). I början av 1980-talet etablerade sig exporten på en

högre nivå än de inhemska leveranserna, men i stort sett har

försäljningen på de bägge marknaderna följts åt under den se-

naste tioårsperioden.

Exporten av försvarsmateriel från PEAB var liten under 1970talet. Sedan slutet av 1970-talet har emellertid exporten

ökat successivt och ligger numera på ungefär samma nivå som

leveranserna till det svenska försvaret. Under de senaste åren har exporten legat relativt stilla, medan försäljningen till det svenska försvaret har ökat.

Några identiska mönster i exportutvecklingen under de senaste

åren står således inte att finna mellan de företag som svarar för merparten av den svenska försvarsmaterielexporten. Den kanske mest dramatiska skillnaden är den att exporten för Bofors nu - som en följd av Indien-ordern - ökar samkraftigt tidigt som leveranserna till det svenska försvaret minskar,

Bakgrund och omständigheter 174

medan försäljningen är mer jämnt fördelad mellan det svenska försvaret och export för såväl FFV som PEAB.

9.3 Bofors utveckling och omvandling

Bofors utveckling redovisas här som ett exempel på svensk

försvarsindustri.

Bofors har sedan länge en unik bredd som tillverkare av försvarsmateriel. Inom samma företag har utvecklats och tillverkats pjäser, ammunition, krut och sprängämnen. Företagets utländska konkurrenter är som regel antingen vapentillverkare eller ammunitionstillverkare.

Under decennierna efter det andra världskriget utvecklades Bofors till en blandad industrikoncern. Under 1970-talet svarade försvarsmateriel och stål för vardera ungefär en tredjedel av faktureringen. Nya satsningar gjordes inom plast- och elektronikområdena. Koncernen drogs emellertid med stora lönsamhetsproblem. Från 1976 och framåt var det bara de två militärt inriktade divisionerna - Försvarsmateriel och Nobel

- som genomgående uppvisade positiva resultat.

I mitten av 1970-talet stod Bofors inför ett strategival. Efter 1960-talets stora leveranser till det svenska försvaret

och efter 1972 års försvarsbeslut förutsågs minskande inhems-

ka beställningar inför framtiden. Mot bakgrund av lönsamhetsproblemen valde då Bofors att hålla fast vid och stärka sin

försvarssektor genom en ökad satsning på export.

Bakgrund och omständigheter

Efter vissa strukturförändringar under siutet av 1970-taiet och i början av 1980-ta1et då företaget b1.a. Iämnade stå1sektorn - omvandiades Bofors ti11 en industrikoncern där mer än tre fjärdedeiar av verksamheten

avsåg försvarsmateriei.

Den största förändringen i den

iånga omstruktureringspro-

cessen var emeiiertid fusionen med KemaNobe1 - Sveriges största kemikoncern - i september 1984.

Den nya koncernen, Nobei Industrier Sverige AB, är ett företag med ca 70 % civi1 produktion och med inrikt-

huvudsakiig

ning på kemiska produkter. Någon betydande me11an

integration

gamla Bofors och gamia KemaNobe1 har inte utan

skett, verksamheterna drivs i huvudsak vidare den eniigt tidigare strukturen.

Den miiitära produktionen inom Nobei Industrier sker inom affärsområdena Bofors, som motsvarar Division Försvarsmate-

riei inom gamia Bofors-koncernen, Nobe1 som motsvarar

Kemi,

Division N0be1 inom gam1a och Nobei

Bofors-koncernen, Plast, tidigare Bofors-P1ast.

Bofors är det största affärsområdet i Nobei-koncernen och sysseisätter ca 5 000 anstäiida i Kariskoga, Tidahoim, Lindesberg och Lidingö. I Kariskoga, där också affärsområdets iedning har sitt huvudkontor, arbetar ca 4 500 med personer utveckiing och produktion av pjäser, ammunition och robotar.

Under 1987 exporterade Bofors, exk1. försvarsmadotterboiag, teriei för drygt 2,6 miijarder kronor, vi1ket motsvarade närmare 82 % av företagets totaia fakturerade Genom försäijning. Indien-ordern har företaget b1ivit mer inriktat än

på export

någonsin tidigare sedan 1950-talet.

Bakgrund och omständigheter

Det svenska försvarets beställningar kommer som regel med alltför mellanrum för att kunna en jämn be-

långa garantera

vid Flera omfattande och oförutsedda omläggning företaget. av försvarets materielanskaffning under senare planeringar år har dessutom situationen. Dessa förhållanden kan

påverkat

av ammunition till Haubits 77 för illustreras av produktionen den svenska armén under 1970- och början av 1980-talet. Armêns ammunitionsanskaffning vid mitten av 1970-taplanerade

let, som föranledde Bofors att bygga nya produktionsanlägg-

för kom att i det närmaste halveras i börningar ammunition, av 1980-talet. Detta ställde Bofors inför betydande lönjan först med Indien-ordern 1986. samhetsproblem som avhjälptes

sysselsättning i verkstäderna under Exportorder ger företaget för det svenska för-

de ibland långa svackorna i produktionen

svaret. Förhållandet kan illustreras med Robot 70-pr0duktiosom för det svenska försvarets räkning inleddes 1976. nen, Utan hade exempelvis verkstäderna för elektronikexportorder och av missiler varit utan arbete under en stor slutmontage del av 1980-talet.

har således utjämnat svackan mellan Robot 70-projek- Exporten

tet och för Robot 56, pansarvärnsroboten Bill (en

projektet

period på ca fem år). För att möjliggöra en jämn beläggning

av resurserna vid Bofors har FMV också accepterat en senareav vissa leveranser när Bofors behövt använda kapaläggning citeten för exportorder.

När för förekommer är FMV:s utgångs-

förutsättningar export att industrin skall svara för hälften av utveklingspunkt kostnaderna för ett materielprojekt. I Robot 70-projektet Bofors närmare hälften av FoU-kostnaderna och i finansierade Robot omkring två tredjedelar. I bägge fallen 56-projektet

177 Bakgrund och omständigheter

slöts avtal redan på ett tidigt stadium med FMV om fasta pri-

ser för serieleveranser. I bägge projekten blev utvecklingskostnaderna betydligt högre än de ursprungligen kalkylerade

på grund av oförutsedda tekniska problem.

Enligt Bofors ledde leveranserna av Robot 70 till det svenska försvaret till ett negativt resultat. De priser som Bofors

har erhållit för Robot 70 på exportmarknaden sägs ligga be-

tydligt högre än de priser det svenska försvaret har betalat. Genom exportleveranserna har Bofors således kunnat kompensera

sig för de eventuella förluster man gjorde på de inhemska be-

ställningarna.

Jämförelser mellan inhemska priser och exportpriser är emellertid svåra att göra när det gäller försvarsmateriel. Detta

beror främst på förekomsten av räntefria förskott från FMV.

Dessa förskott uppgår normalt till en tredjedel av ordersum-

man. Vidare får företagen inte räkna in t.ex. avskrivningar

på byggnader som FMV finansierat. Utan att alla detaljer i

kontrakten som påverkar priserna är kända är det således

omöjligt att göra en korrekt jämförelse av t.ex. priser och resultat för inhemska leveranser respektive export.

9.4 Sammanfattande bedömning

Bofors producerar vapen och ammunition för militärt bruk.

Produkterna har ingen civil användning och inte heller några

nära civila motsvarigheter. För att slå ut utvecklingskostna-

derna på en större produktionsvolym saknas direkta civila al-

ternativ till en ökad export. Företaget är dessutom väl etab-

lerat på de internationella marknaderna sedan decennier och

Bakgrund och omständigheter 178

har en fungerande marknadsorganisation i många iänder. Samma

förhå11anden gä11er i stort sett för FFV:s försvarsmaterielsektor.

För övrig försvarsindustri med betydande export, framför a11t PEAB och Ericsson-koncernen, gä11er att dess produkter antingen har en civi1 användning och därför inte kiassificeras

som krigsmaterieileiier att de har nära civiia motsvarighe-

ter. De ti11verkar deisystem och har betydande samarbete med systemieverantörer inom och utom iandet, som minskar deras beroende av en egen internationeii marknadsorganisation av det siag som t.ex. Bofors och FFV har byggt upp.

Försvarsindustrier viikas produkter har direkt civii användning e11er nära civiia motsvarigheter har i vissa fail kunnat

satsa mer på att bygga upp en kompietterande civii produktion

än på investeringar för en ökad export. Även om varje miiitär

exportorder för dessa företag också kan vara av stor betydeise har det dominerande - för att b1.a.

vägvaiet upprätthåiia

-

en rimiig vo1ym på verksamheten varit ett he1t annat än det

som t.ex. Bofors och FFV har tvingats ti11.

FMV:s uppgift är att vara kostnadseffektiv vid anskaffning av materiei ti11 det svenska försvaret. Detta sker bi.a. genom att företagen får ta en aiit större de] av utveckiingskostnaderna för nya projekt när exportmöjiigheter finns och genom att företagen får ta större tekniska och kommersieiia risker. Ett visst exportberoende får därför anses iigga inbyggt i den nuvarande mode11en för förhandiingar om och upprättande av kontrakt me11an FMV och industrin.

I samband med Robot 70-kontrakten med FMV åtog sig Bofors att

bära en stor de1 av projektets utveckiingskostnader och

179 Bakgrund och omständigheter

accepterade att sluta avtal om fasta priser på ett tidigt

stadium. De eventuella felbedömningar som företaget då gjorde

av den framtida exportmarknaden och av de tekniska svårighe-

terna kan på inget sätt användas som motiv för olaglig krigs-

materielexport utan måste betraktas som en möjlig konsekvens av ett affärsmässigt risktagande.

Det faktum att FMV accepterat en betydande egenfinansiering

från företagets sida innebar naturligtvis inte några löften

från statsmakternas sida om framtida exporttillstånd. Ä andra

sidan förekommer att FMV vid upphandlingen för svenska för-

svaret i samband med prisförhandlingarna åberopar tillverka-

rens exportmöjligheter och påtar sig att medverka i exportan-

strängningarna.

Kostnaderna för att utveckla ny försvarsmateriel ökar över

tiden. Detta medför krav på betydande beställningsvolym för

att erhålla rimliga styckkostnader. Behovet av export kan därför komma att öka när industrikompetensen skall säkerställas. En annan väg att möta kostnadsutvecklingen är att öka samarbetet mellan svensk och utländsk försvarsindustri.

En oförändrad försvarsekonomisk utveckling torde på sikt leda

till en ökad utländsk anskaffning av materiel. De säkerhetspolitiska kostnaderna av en annan fördelning än den nuvarande mellan inhemsk och utländsk anskaffning kan emellertid inte uttryckas i pengar.

Tillgången till en egen försvarsindustri betyder bl.a. att

Sverige kan anpassa sin egen krigsmateriel efter specifikt svenska förhållanden. Försvarsmakten får den utrustning som optimalt lämpar sig för Sveriges geografi och terräng, dess klimat och värnpliktssystem. Försvarsmakten kan utelämna onödiga och kostsamma prestanda som den skulle tvingas betala för om motsvarande materiel köptes i utlandet.

Bakgrund och omständigheter 180

Att Sverige har en kvaiificerad försvarsindustri är också viktigt med hänsyn tiil den krigsmateriei iandet behöver im-

portera. För att få tiilgång till den modernaste tekniken

måste Sverige vara intressant som samarbetspartner och kunna

visa upp kvaiificerat kunnande inom några av vapenteknikens

områden. Har vi inte sjäiva något att ge kan vi inte he11er

räkna med att få importera annat än ä1dre materiel. Ett visst utbyte och samarbete med utiandet är således nödvändigt och Sverige kan i detta samarbete inte undandra sig en egen export.

Att genere11t beräkna det samhäiisekonomiska värdet av krigsmaterieiexporten, alternativt kostnaderna för en ytteriigare begränsning av denna export, är eniigt kommissionens uppfattning inte möjiigt i seriös mening. Det skuiie förutsätta att

vi kan ge Iångsiktiga och säkra prognoser för sådana förän-

der1iga faktorer som t.ex.

I för framtida avancerad teknik utveckiingskostnaderna

det möjiiga civi1a utnyttjandet av kommande miiitär teknik

det 1ångsiktiga behovet av svensk försvarsmateriei såväi

kvantitativt som kvaiitativt

andra Iänders benägenhet att säija försvarsmateriei.

Det är däremot troiigen möjiigt att göra en viss efterkaikyi avseende det samhäiisekonomiska värdet av krigsmaterieiexporten för en redan genomförd period. En sådan ka1ky1 torde

emeiiertid inte ge någon utgångspunkt för framtida ekonomiska

prognoser på grund av de snabba förändringarna inom tekniken,

försvaret och industrin.

181 Bakgrund och omständigheter

Kommissionen har tagit del av 1984 års försvarskommittês försvarsindustristudier. Dessa studier, som delvis syftar ti11 att beiysa exportberoendet för att bevara oiika industrikompetenser, bör eniigt kommissionens mening kunna bidra ti11 att beiysa värdet av exporten både i säkerhetspoiitiska och sannoiikt även samhäiisekonomiska termer.

Vart femte år redovisar försvarsmyndigheterna försiag ti11

tio-åriga pianer för försvarets utveckling. För samma tids-

period redovisar de också vi1ka försvarssystem de vili utveck1a och anskaffa. Pariamentariska försvarskommittêer, regeringen och s1ut1igen riksdagen tar därefter stäiining ti11

dessa pianer. I detta arbete ingår försvarsindustrie11a

stäliningstaganden. Besiutsunderiaget bör en1igt kommissionens mening kunna vidgas så att exportbehoven e11er aiternativkostnaderna för att bevara viktiga systemkompetenser för aktueii period också klariäggs i stora drag. Därigenom sku11e möjiiggöras periodiska poiitiska stäiiningstaganden ti11 vi1ken vapenexport i stort som är viktig ur säkerhetspo1itisk e11er samhäiisekonomisk synvinkel.

Kommissionen anser att detta kan vara en väg att successivt

pröva sambandet me11an försvarsindustrikompetens och export-

beroende.

Bakgrund och omständigheter

10 VAPENEXPORTPOLITIKEN OCH Dess TILLÄMPNING

Debatten om den svenska krigsmaterieiexporten har under tidi-

gare år mindre gä11t den eventue11a förekomsten av 01ag1igheter än den poiitik som styrt denna Oiika intressenter export. har rest krav

antingen på en iiberaiare e11er på en restrik-

tivare poiitik. Krav på ett undantags1öst förbud har också

rests. Besiut i vissa exportärenden har kritiserats såsom oföreniiga med gä11ande riktiinjer för beviijandet av export-

ti11stånd. Det har också ifrågasätts om dessa riktlinjer

överhuvudtaget är reaiistiska.

Enligt kommissionens uppfattning finns motsättningar och

tiiiämpningsprobiem inbyggda i grunderna för exportpoiitiken.

För att i en1ighet med sina direktiv söka åstadkomma en helhetsbiid av det skeende som kommissionen satts att granska har kommissionen ansett det nödvändigt att

något uppehåila

sig vid dessa motsättningar och probiem.

Bakgrund och omständigheter 184

10.1 Inbyggda motsättningar

Det grundiäggande dilemmat

Det grundläggande diiemmat för svensk vapenexportpoiitik är att Sverige å ena sidan av principskäi inte vi11 tiilåta export av krigsmateriel men att å den andra sidan landets egna säkerhets- och försvarsintressen anses kräva möjiighet ti11 viss sådan export.

Motivet för den principieiit avvisande grundinstä11ningen

tiii krigsmaterieiexport formuierades på föijande sätt i

prop. 1971:146, i viiken regeringen presenterade de nu gäiiande riktiinjerna för riksdagen: En huvudlinje i svensk utrikespoiitik är att aktivt verka för frediig iösning av internationeiia konfiikter och för internationeiia överenskommeiser om nedrustning. Internationeii handei med krigsmaterie] står aiimänt sett i principieii motsättning ti11 dessa poiitiska måi. Å andra sidan har samtiiga svenska regeringar sedan det andra väridskrigets siut varit eniga om deis att Sveriges aiiiansfria poiitik kräver ett starkt försvar, deis att vidmakthåiiandet av en inhemsk försvarsindustri är av

betydeise för att bevara förmågan hos och tiiitron tili detta

försvar, något som i sin tur förutsätter en möjiighet ti11

viss krigsmaterielexport.

Detta diiemma har iösts genom stiftandet av en lag eniigt viiken export av krigsmateriei förbjuds men undantag medges. Det förutsätts därvid att undantagen inte står i motsats ti11 den ovan angivna huvudiinjen i svensk utrikespolitik. Eniigt 1971 års proposition föreiigger nämiigen en sådan motsättning inte under aiia förhåiianden. De i propositionen framiagda riktiinjerna redovisas under kap. 2 ovan samt i biiaga 3.

185 Bakgrund och omständigheter

Konstruktionen med ett principiellt förbud i kombination med en möjlighet för regeringen att medge undantag är inte ny. Ett förbud har förelegat allt sedan första världskriget. Under perioden närmast före 1971 var ett interpellationssvar från statsminister Erlander i första kammaren den 25 april 1956 vägledande för exportpolitiken. Den förändring som skedde 1971 var att riktlinjerna för denna blev mera preciserade och att de i en proposition förelades riksdagen för yttrande och fick dess godkännande.

Genom fastställandet av dessa riktlinjer har man velat åstadkomma en fastare ordning för att komma tillrätta med det grundläggande dilemmat, det alltså som består i att förena ett principiellt förbud mot krigsmaterielexport med en bibehållen möjlighet till export. Syftet med riktlinjerna kan i korthet sägas vara att söka skapa största möjliga säkerhet för att svensk krigsmateriel inte kommer till användning i väpnade konflikter eller vid undertryckandet av mänskliga

rättigheter. Någon egentlig förändring i förhållande till

1956 års interpellationssvar innebär de inte, men de har genom att de förelagts riksdagen för yttrande och fått dess godkännande kommit att av delar av allmänheten, etermedia och

pressen och många politiker felaktigt uppfattas som en bin-

dande lagtext. I massmedia har de praktiskt taget genomgående

framställts såsom en del av gällande lag, och föregivna avsteg från dessa regler har följaktligen ofta karaktäriserats som lagbrott.

Efter att ha hört företrädare för försvarsindustrin liksom personer inom regeringskansliet som haft att ta befattning med exportärenden, däribland förutvarande och nuvarande

statsråd, har kommissionen kommit till slutsatsen att svårig-

heterna att på förhand om fara för oroligheter eller

bedöma

Bakgrund och omständigheter 186

krig föreligger beträffande ett visst land eller visst område knappast minskat genom 1971 års riktlinjer. Kvar står alltjämt att en politisk bedömning måste göras i varje enskilt

fall, baserad på för regeringen tillgänglig information och

att riskerna för negativa förändringar i förhållande till lä-

get då ett exporttillstånd givits är stora. Några garantier

för att svensk krigsmateriel inte skall komma till användning

i strid går helt enkelt inte att få.

Kommissionen har vid sina utfrågningar av företrädare för

krigsmaterielindustrin bett dem redovisa sin syn på riktlin-

jerna och det sätt på vilket de under åren tillämpats av

krigsmaterielinspektörerna och de olika regeringarna. Svaret har mestadels varit att man intet haft att invända mot riktlinjerna men väl ibland mot tillämpningen som av en del anses

inte ha varit helt konsekvent. Samma frågor ställda till de

politiskt ansvariga statsråden i tidigare regeringar och den nuvarande får svaret att man i sina beslut, som ju främst gäller ländervalet, anser sig ha helt följt riktlinjerna. Det har samtidigt framhållits att varje statsråd måste ta ställ-

ning på eget ansvar och att detta kan ha lett till vissa

skillnader beroende på det aktuella statsrådets bedömning vid

beslutstillfället. Samtliga har emellertid understrukit att ingenting i tillämpningen förekommit som skulle kunna motivera och än mindre ursäkta de olagligheter som förekommit.

De hörda tjänstemän i regeringskansliet som haft att ta ställning till inkommande ansökningar om export av krigsmateriel har i det stora hela givit samma svar. Samtidigt har det

inte bara av dessa utfrågningar utan i ett flertal andra

framkommit att utrikespolitiska och andra bedömningar av ett slag som inte berörs i riktlinjerna inte sällan tycks ha vägt tungt vid beslut i exportärenden.

187 Bakgrund och omständigheter

Den huvudlinje i svensk utrikespolitik som åberopas i rikt-

linjerna, innebärande att Sverige vill verka för en fredlig lösning av internationella konflikter och för nedrustningsöverenskommelser, är naturligtvis inte den enda utrikespolitiska faktor till vilken hänsyn måste tas vid avgöranden i ärenden rörande krigsmaterielexport. Också Sveriges bilatera-

la förhållande till ifrågakommande importländer spelar en be-

tydande roll även om detta inte utsägs i riktlinjerna. Trots att ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska överväganden enligt riktlinjerna inte skall vara avgörande förefaller det uppenbart att också de i vissa lägen de facto måste ha spelat en icke obetydlig roll.

I sammanhanget må erinras om att riktlinjerna själva medger en viss flexibilitet i tillämpningen. Sålunda får krigsmate-

riel av utpräglat defensiv karaktär exporteras även om den

staten kan befaras råka i - däremot inte om mottagande krig den befinner sig i krig - eller om den har inre väpnade oroligheter. Reservdelar och ammunition till tidigare levererad

materiel liksom materiel som hänför sig till påbörjade eller

kontrakterade leveranser samt i vissa fall materiel som är ett resultat av svenska företags samarbetsavtal med utlandet får exporteras under samma förhållanden och även till en stat i krig. Det är angeläget för tilltron till den svenska indu-

strins pålitlighet som leverantör att den köpande staten har

goda garantier för att en påbörjad affär fullföljs.

Klassificeringsproblem

Vad som skall klassificeras som krigsmateriel bestäms med ledning av materielens beskaffenhet. Förslag har tidigare förekommit om att civil materiel som av en köpande stat lätt

Bakgrund och omständigheter 188

kan omändras för militärt bruk också borde klassificeras som krigsmateriel.

Denna möjlighet övervägdes av 1969 års krigsmaterielexportutredning som drog följande slutsats: Med denna definition skulle ett stort antal produkter som praktiskt taget uteslutande har civil användning komma att anses som krigsmateriel. En sådan utvidgning av krigsmaterielbegreppet skulle innebära ett stort ingrepp i den civila exporten. Fördelen därmed skulle vara att export av ett fåtal produkter som skulle kunna få militär användning stoppades. Utredningen anser dock att denna effekt inte står i rimlig proportion till de nackdelar som måste bli följden av en sådan omfattande utvidgning

av krigsmaterielbegreppet. Regering och riksdag anslöt sig

till denna uppfattning (prop. 1971:146, UU 21, rskr. 343).

Det torde inte att ett tillfredsställande sätt förhind-

gå på

ra att civila exportprodukter får militär användning. Förhållandet ställs emellanåt i skarp belysning när en civil svensk produkt uppmärksammas i krigssammanhang, såsom när svenska flygplan utnyttjades i Biafra-konflikten och när Iran

använder Boghammar-båtar i Persiska viken.

En möjlighet att ingripa i dylika fall gavs tidigare. I kun-

görelsen 1949:614 angående förbud mot utförsel från riket av

krigsmateriel infördes 1972 ett tillägg av följande lydelse: Chefen för handelsdepartementet må i brådskande fall förordna att kungörelsen skall under viss kortare tid tillämpas

även ifråga om vara som ej är upptagen i bilagan (krigsmate-

rielförteckningen) men kan få militär användning. Kungörel-

sen, inklusive den citerade paragrafen, upphävdes dock när utförsellagen trädde i kraft år 1983.

189 Bakgrund och omständigheter

Många produkter har en utbredd både civil och miiitär använd-

ning och är därigenom inte kiassificerade som krigsmateriel. Detta gä11er inte minst inom eiektroniken. Ett vapensystem kan innehå11a civi1a komponenter och deisystem som var för sig får exporteras fritt. Se exempiet i kap. 5 ovan under

rubriken Eidiedningssystem ti11 vissa iänder vid Persiska

viken.

Som framgått ger riktiinjerna särskiida möj1igheter ti11 ex-

port av utprägiat defensiv materiel. Mycket få vapen kan

emeiiertid anses rent defensiva och vapenutveck1ingen minskar ytterligare utrymmet för en sådan definition. Fasta mineringar eiier en i berget fastgjuten iuftvärnskanon har inför

kommissionen anförts som exempei på materiei eniigt defini-

tionen. Genereilt måste dock beaktas de1s att vapen i regei har alternativa användningsmöjiigheter, de1s att även en angripare använder defensiva vapen mot försvararens nntan-

grepp. Det kan därför ifrågasättas om begreppet utprägiat

defensiv materiei a11s bör ha någon re1evans.

Ut1andssamarbetet

Riktiinjerna från 1971 är avsedda att vägieda tiilståndsgiv-

ningen från fa11 ti11 fa11 när det gä11er ren export av

krigsmateriel. Utiandsreiationerna på detta område har emei-

iertid a11t mindre karaktären av rena exportaffärer. Som re-

dovisats i avsnitten 4.4 och 4.5 ovan förekommer såväi uppiå-

teiser och över1åte1ser av - för tiliverkningsrättigheter vi1ka tiiistånd krävs sedan 1983 - som andra former av utiandssamarbete. Aiit vaniigare är att det köpande iandet krä-

ver att en export förenas med iicenstiilverkning i någon ut-

sträckning och även motköp på andra områden än krigsmateriei.

och omständigheter 190 Bakgrund

B1.a. för att kunna föija med i vapenutveckiingen har den svenska industrin ett a11t starkare behov av projektsamarbete med utiändska företag.

Denna kommer av aiit att döma att ytterligare förutveckiing stärkas. Den skapar bindningar och hänsyn till samarbetsiän-

der och därti11 en iångsiktighet i dessa bindningar som torde

bli a11t svårare att förena med de nuvarande riktiinjerna.

10.2 Tiiiämpningen

Både poiitiker och tjänstemän har inför kommissionen omvittnat att stäiiningstaganden i vapenexportärenden ofta är

mycket svåra. Besiutsunderiaget är mångfacetterat och inne-

håiier eiement av osäkerhet, inte minst när det gä11er att bedöma ett presumtivt mottagariands yttre och inre stabiiitet. I riksdagen, i massmedia och från intresseorganisatio-

ners sida har i en rad fa11 genom åren ifrågasatts om besiu-

ten i vissa ärenden har varit he1t föreniiga med riktiinjerna. Utsagor från ansvarigt håii om att intentionerna i denna poiitik fu11fö1js har ofta uppfattats som hyckieri.

Kommissionen tar i det föijande upp några exempei på vapenex-

portärenden e11er på företeeiser i vapenexportpoiitikens

tiiiämpning där överensstämmeisen med riktiinjerna med fog

kan ifrågasättas.

Den senaste tidens uppmärksamhet kring Indiens köp av Bofors

Haubits 77 har b1.a. aktualiserat frågan om vapenexport ti11

Indien är föreniig med de svenska riktlinjerna. Sådan fuiit har förekommit praktiskt taget under Indiens 1ag1ig export he1a existens som sjäivständig stat.

Bakgrund och omständigheter

Till stöd för denna talar att Indien är en allivapenexport ansfri stat med en för ett u-land väl utvecklad demokrati och att möjligheten att köpa krigsmateriel från ett obundet land som Sverige underlättar för Indien att inte dras in i ett för starkt beroende av stormakter. I 1971:146 framhålls prop. att olika stater i en legitim strävan att förbygga upp ett svar kan vilja köpa krigsmateriel i en neutral och från politiska och militära blockbildningar fristående stat. En sådan

försvarsuppbyggnad kan även bidra till att befästa dessa sta-

ters nationella oberoende. Denna framhölls särskilt aspekt av riksdagen (UU 1971:21).

Även det förhållandet att Indien är en kund har angammal förts som skäl till att låta exporten fortsätta.

Även andra aspekter på Indien bör dock värderas utifrån Sve-

riges gällande krav på en mottagare av krigsmateriel. Landet

har gånger befunnit

upprepade sig i krig: med Pakistan 1948, med Kina 1962 och med Pakistan 1965 och 1971. I det sistnämnda fallet begick Indien en ren och kritiaggressionshandling serades härför av en majoritet stater i FN:s generalförsamling, däribland Sverige.

Förhållandet mellan Indien och Pakistan har blivit mer avspänt under Rajiv Gandhis tid som premiärminister. Enligt flertalet bedömare tycks inget av länderna ha intresse av att inleda en storkonflikt men fortfarande präglas deras förbindelser av animositet och misstänksamhet. Den gamla tvistefrågan om Kashmir är alltjämt olöst, den som föranledde

fråga

1965 års krig och som ger FN fortsatt att hålla en anledning observatörsstyrka i området. Så sent som hösten 1987 utbröt regelrätta strider mellan indiska och pakistanska förband

på

Siachen-glaciären i nordöstra Kashmir, varvid ett hundra par

och omständigheter 192 Bakgrund

I början av 1987 förekom även man uppges ha stupat. skärmytsvid den indisk-kinesiska gränsen men denna tvist biia- Iingar des genom förhandiingar.

Trots sina uttaiade ambitioner i nedrustningssammanhang genomförde Indien 1974 ett kärniaddningsprov och hå11er idag besiutsamt fast vid kärnvapenoptionen. Pakistan uppfattar Iandet som en aggressiv motpart och betraktar trots att det har två krig vid sin gräns, Afghanistan- och Iran-Irak-krifortfarande Indien som det överskuggande hotet mot den get, egna säkerheten.

TiI1 dessa yttre förhåiianden kommer även den inre väpnade oro som tid efter annan drabbar Punjab och andra deiar av Indien.

Mot av dessa or01iga förhåiianden förefaiier Sveribakgrund ti11 Indien inte vara föreniig med en strikt ges vapenexport av riktiinjerna och den överensstämmer inte med tiilämpning

Sveriges syn på vapenexport tiI1 andra Iänder.

Det aktue11a vapenavtaiet med Indien har vidare kritiserats för att det att inne-

uttryckiigen frångår rikt1injerna genom

hå11a en för fortsatta Ieveranser även om Indien garanti sku11e råka i krig, hotas av krig e11er få inre väpnade oro- Iigheter.

nämnts ett visst för Som tidigare ger riktiinjerna utrymme ti11stånd ti1I fortsatta Ieveranser i sådana Iägen, om Ieveranserna ansluter ti1I ett samarbetsavtai meI1an företag. Härom uttaias eme11ertid i prop. 1971:146: Avtai av detta förutsätter en mycket restriktiv prövning vid va1 av uts1ag Iändsk Tanken är givetvis att en samar-

samarbetspartner.

måste anses Iöpa Iiten eIIer obefintiig risk att betspartner

193 Bakgrund och omständigheter

hamna i någon av de nämnda situationerna. Detta ter sig svårt

att hävda i Indiens fall.

Regeringen gav förutom ti11stånd ti11 Indien-affären också sitt aktiva bistånd under försäijningsansträngningarna. Så har skett tidigare, b1.a. i de omfattande försöken att säija

f1ygp1anet Viggen på 1970-taiet. I den hårda internationeiia

konkurrensen torde regeringens engagemang vara en nödvändig förutsättning för att en större vapenaffär ska11 iyckas.

En stark bevekeisegrund för regeringens engagemang i Indienfa11et var utan tvive1 Bofors kritiska situation och framtidsutsikter om inte Indien-ordern erhö11s. Denna situation

studerades ingående av en inom regeringen ti11satt arbets-

grupp 1985. I grunden iigger här det svenska diiemmat att en Iivaktig och konkurrenskraftig försvarsindustri måste bevaras inom landet samtidigt som försvarsmaktens krympande bestäilningar ger a11t mindre underiag härför. Regeringens engagemang för Indien-ordern kan i det Ijuset anses naturiigt och

påkaiiat. Omsorg om den svenska försvarsindustrins framtida

förmåga har eme11ertid a1drig åberopats öppet som motiv för

export.

Rikt1injerna ger inte grund för uppfattningen att vapenexporten ska11 användas som ett medei att stödja demokratin i andra Iänder. Motivet har dock funnits med i Indien-fa11et. Efter mi1itärdiktaturens fa11 under det tidiga 1980-ta1et har Argentina ansetts godtagbart som mottagarland. Regeringen gav ti11stånd för export dit av Robot 70 huvudsakiigen i en önskan att stödja en bräcklig demokratisk regim.

Vad som ovan har sagts om Indien gä11er ti11 stor de] också

Pakistan. Även Pakistan har under många år mottagit svensk

Bakgrund och omständigheter 194

krigsmateriei. Anmärkningsvärt är att man på svensk sida, så-

som framgår av handiingar i utrikesdepartementets arkiv, vid

oiika tiiifäiien under den tidigare deien av 1970-taiet synes ha tagit vissa baianshänsyn tiil Indien vid bedömningen av export tili Pakistan. På iiknande sätt resonerade av allt att döma dåvarande handeisministern Staffan Burenstam Linder i samband med försöken att sälja fiygpianet Viggen tiii Indien

när han i radion 1978 framhöiiz Dessutom skaii man komma

ihåg att Pakistan redan har fiygpian som är mera avancerade

än dem som Indien nu har.

Hänsyn till de miiitära baiansförhåiiandena me11an främmande stater är inte föreniiga med motiven för svensk vapenexport.

Även om oiikheterna är uppenbara kan förhåliandet me11an In-

dien och Pakistan i någon mån jämföras med det israe1isk-ara-

biska förhåiiandet. I båda faiien föreiigger en mångårig

oiöst tvist, Kashmir-frågan respektive Paiestina-frågan. I

båda faiien har denna tvist utiöst krig och andra stridigheter och medför fortsatt krigsrisk.

Den svenska vapenexportpoiitiken gentemot Meilanöstern står emeiiertid i motsats tiii Indien-Pakistan-p01itiken. Aiitsedan det israeiisk-arabiska kriget 1967 har det principielia

förbudet mot vapenexport upprätthåiiits ifråga om Meiianös-

tern-regionen. Att Egypten för ett antai år sedan siöt fred med Israei i de s.k. Camp David-avtaien har inte iöst Egypten ur denna karantän. Den inbegriper också små guifstater som Bahrein, Förenade Arabemiraten, Oman m.f1. viika aldrig har deitagit i den israeiisk-arabiska konfiikten.

Denna svenska håiining hindrade inte att regeringen vid ett

tiiifäiie kring 1980-talets mitt tiiiät vidareexport av

195 Bakgrund och omständigheter

krigsmateriel (motmedel för stridsflygplan) från Storbritan-

nien till Saudiarabien. I bakgrunden låg ingen svensk ompröv-

ning av Saudiarabien som mottagarland. Affären hade gjorts upp med Storbritannien som mottagare och innebar en möjlighet

för produkten ifråga att nå hela NATO-marknaden. Det svenska

tillståndet för vidareexport av ett mindre parti till Saudiarabien blev en eftergift åt britterna för att inte hela affä-

ren skulle gå om intet.

Det överensstämmer inte med riktlinjerna att utan en prövning från fall till fall undandra en hel region från vapenexport,

så som sker i fråga om Mellanöstern. I prop. 1971:146 utsägs:

I fråga om andra stater varmed avses andra än de nordiska

och neutrala staterna i Europa måste från fall till fall bedömas om de utrikes- och neutralitetspolitiska skälen har så

ringa vikt att export bör tillåtas. Hållningen till Mellan-

östern är dessutom ägnad att skapa oklarhet såväl i Sverige som utomlands om de svenska riktlinjernas innebörd. En liten, fredligt sinnad stat som Bahrein har svårt att inse varför den skulle vara svartlistad när en regional stormakt med gränsproblem som Indien inte är det.

Vid flera tillfällen under slutet av 1970-talet och början av

1980-talet har, enligt vad kommissionen erfarit vid utfråg-

ningar med politiker och tjänstemän, inom regeringskansliet diskuterats möjligheten att modifiera behandlingen av Mellanöstern och medge export till exempelvis mindre gulfstater. Sådana diskussioner, vilka har förts även efter krigsutbrottet mellan Iran och Irak, har dock inte lett till ändring. Bland skälen för att bibehålla status quo har därvid anförts att det kan bli svårt att för regionens stater motivera varför vissa av dem får köpa svenska vapen men andra inte. Även

om ett sådant argument i viss mån kan vara förståeligt från

Bakgrund och omständigheter 196

utrikespoiitiska utgångspunkter saknar det stöd i 1971 års

riktiinjer.

En annan form av inkonsekvent tillämpning av riktiinjerna förekom uppenbariigen under en period kring 1980-taiets bör-

jan då regeringen syntes ha en praxis att inte godta några

nya köparländer. Det är naturiigt att särskiid försiktighet

iakttas innan vapenexport medges ti11 ett nytt 1and med tanke

på de uppföijningsieveranser och andra bindningar som kan b1i

aktue11a för en 1ängre tid. Här handiade det av a11t att döma

dock inte om någon egentiig prövning av iänder. Eniigt en in-

tern promemoria i regeringskansiiet från februari 1980 inne-

bar praxis ett avstyrkande av a11a ansökningar ti11 nya

1änder, oavsett vad för s1ags krigsmaterie1 det rör sig om

etc. Förutom att detta medförde svårigheter för de svenska

företagen att p1anera - till synes gröna 1änder visade sig vara röda - det skapade en1igt samma promemoria o1ust biand presumtiva köpariänderz Även köpariänder som i och för sig uppfy11er vi11koren i riktiinjerna men är nya anser sig

vrångt behand1ade och menar att det inte finns aniedning

för Sverige att behand1a dem som vi1ka diktaturregimer som helst. Att denna praxis förekom har bekräftats i kommissio-

nens utfrågningar av fiera politiker och tjänstemän.

Den kritik som tidvis har riktats mot beviijade svenska vapenaffärer har inte sä11an gä11t fa11 där m0ttagar1änderna har haft inre väpnade oroiigheter och därför en1igt kritikerna borde ha diskvaiificerats som mottagare.

Inre väpnade oroiigheter ti11hör de mera svårbedömda ex-

porthindren i rikt1injerna. Oroiigheterna bör ha en viss omfattning för att kunna ti11mätas betydeise i besiutsunderiaget men ingen genereii måttstock finns och uppgifterna om vad

197 Bakgrund och omständigheter

som försiggår kan variera avsevärt. Bland de affärer som har

kritiserats är exporten av Saabs skolflygplan MFI 17 (Saab Supporter) till Pakistan kring 1970-talets mitt. Flygplanet som gick att utrusta för krigsbruk och lämpade sig för geril-

labekämpning levererades samtidigt med att ett uppror pågick

i den pakistanska provinsen Baluchistan. Pakistan fick även

licenstillverkning av planet på basis av komponentleveranser

från Sverige. Andra exempel är den som godkändes 1976 export och genomfördes 1979 av fyra kanon- och robotbestyckade pat-

rullfartyg (Spica-båtar) till Malaysia samt den i slutet av

1982 godkända försäljningen av granatgeväret Carl Gustaf till Burma, i båda fallen länder med gerillakrig inom sina gränser.

Att väpnade av förekom

oroligheter något slag i de nämnda

fallen står utom tvivel. Oklart är i det pakistanska fallet

hur mycket denna fråga hade utretts eller Saab-planets möjli-

ga användning beaktats innan exporttillstånd gavs. De ba-

luchistanska oroligheterna mattades enligt rapporter betydligt från slutet av 1974 då flera tusen rebeller kapitulerade. De första obeväpnade Saab-planen levererades dock redan

på hösten samma år. Beträffande Burma, som i decennier hade

levt med inbördeskrigsliknande förhållanden, nedlade utrikes-

departementet ett omfattande arbete på att samla information

innan beslut togs, bl.a. från ambassaden i Kuala och Lumpur de brittiska och amerikanska utrikesdepartementen. Enligt rapporter som kom in hade oroligheterna avtagit under början av 1980-talet. Det har inte huruvida beslutet också

framgått

påverkades av det faktum att Burmas regering sökte förhindra

den omfattande produktion och utsmuggling av narkotika som skyddades med vapenmakt av landets rebeller.

I Malaysias fall ansåg regeringen vid beslutstillfället 1976

att gerillaverksamheten utgjorde ett hinder för export av

och 198 Bakgrund omständigheter

annan än rent defensiv. Spica-båtarna bedömdes

krigsmaterie1 inte att använda för Senare reviderades

gå geriiiabekämpning.

om och den kom att anses uppfattningen geriiiaverksamheten försumbar.

Intressantare än är dock att vid un-

Spica-båtarna regeringen

samma tid, våren FFV ti11stånd att

gefär på 1976, gav expor-

tera ett stort parti granatgevärsammunition ti11 Maiaysia

värt omkring 20 miijoner kronor. Bakgrunden ti11 detta var att år 1972, såsom ett undantag från begränsningen regeringen till rent defensiv materie1, hade tiiiåtit en export tili Maav 30 granatgevär utan ammunition. Dessa var avsedda iaysia

att komp1ettera en arsena1 på några hundra granatgevär som

hade från enge1smännen. Kommissionen har Maiaysia övertagit

erhå11it o1ika uppgifter i frågan huruvida FFV:s 20-mi1jo-

nerskontrakt med Maiaysia 1976 tog regeringen på sängen e11er

inte. handiingar i ärendet gav regeringen på hande1s-

En1igt minister Lidboms föredragning sitt tiilstånd efter stor tvekan.

Faiien svårigheter att 1eva upp tiil de

be1yser regeringarnas riktlinjerna har skapat. Riktlinjerna 1971 preförväntningar senterades som en grundvai för ökad restriktivitet i vapenex-

De nämnda fa11en är exempei på en mindre strikt till-

porten. iämpning.

Detsamma torde kunna sägas om den export av Bofors fartygskanoner till Indonesien som inieddes sedan handeisminister Burenstam Linder sommaren 1978 hade meddeiat regeringens ti11stånd. Indonesien hade i december 1975 företagit en miiitär

intervention i grannområdet Östra Timor och vägrat hörsamma

FN:s, inkiusive Sveriges, uppmaningar om tillbakadragande.

199 Bakgrund och omständigheter

I september 1975, såiedes strax före den indonesiska interventionen, hade handeisminister Lidbom i princip godkänt sådan export trots en reserverad instäiining hos utrikesdepartementet. Våren 1976 avstyrkte utrikesdepartementet en export som orimiig och krigsmaterie1inspektören avrådde Bofors från vidare engagemang. Bofors agerade dock i eniighet med principgodkännandet och hänvisade ti11 konsekvenser för B0fors som knappast kan överbiickas om man inte fick exportera. När Bofors våren 1978 sökte utförse1ti11stånd hade företaget trots krigsmaterieiinspektören Rosenius avrådan tecknat kontrakt med Indonesien. Eniigt Rosenius anteckningar hade Östra Timor-situationen vid denna tid dock stabiiiserats.

Hösten 1978 motiverade handelsminister Cars och utrikesminister Biix vapenexporten med att materieien var defensiv och såiedes eniigt riktiinjerna fick exporteras även tiil Iänder

med inre väpnade oro1igheter. Även om argumenteringen tiI1

nöds kan ha haft fog för sig var den Iångtifrån invändnings-

fri. Luftvärnskanonernas utprägiat defensiva karaktär har

på goda grunder ifrågasatts. Deras användbarhet mot frihets-

rörelsen på Östra Timor torde dock ha varit Iiten. Åtminstone

formeiit kan också ifrågasättas om oroiigheterna på Östra

Timor var att anse som inre vid en tid då Sverige bestämt

avvisade Indonesiens anspråk på överhöghet. Visseriigen var

Timors status okiar i det förvirrade Iäge som rådde 1975 men Indonesien överskred sin egen gräns med trupp och gav därmed fuiigott skä1 för Sverige att avstå från varje form av vapenexport. Mot Indonesien som mottagariand har i debatten också anförts Iandets historia av brott mot de mänskiiga rättigheterna.

Vä] inledd har vapenexporten ti11 Indonesien varit svår att avbryta. Efter regeringsskiftet 1982 utnämndes Mats He11ström

Bakgrund och omständigheter 200

till utrikeshandelsminister. I opposition hade han motsatt sig exporten till Indonesien. I regeringsställning fullföljde han dock denna export. Detta torde ha bidragit till att sprida misstro mot regeringarnas vapenexportpolitik.

Sverige är inte självförsörjande med försvarsmateriel. För

att upprätthålla ett eget starkt försvar måste landet köpa

viss utrustning och även få teknisk information utomlands.

Detta förutsätter ett utbytesförhållande där även Sverige

exporterar och delar med sig av kunnande.

Den mest uppenbara svårigheten när det gäller att tillämpa

riktlinjerna på ett konsekvent sätt ligger i Sveriges beroen-

de av sådant utbyte med vissa länder. I många fall har USA på

grund av sin teknologiska överlägsenhet varit den viktigaste källan till information och utrustning som Sverige behöver. Detta gäller i stor utsträckning fortfarande även om Sverige försöker finna ytterligare samarbetspartners. Aktuella pro-

jekt med Storbritannien är ett exempel på detta.

Sverige kan knappast vägra exportera krigsmateriel till sådana samarbetsländer utan att riskera allvarliga följder för det egna försvarets försörjning. Det torde ligga närmare till

hands att tänja på riktlinjerna.

Sålunda hindrade inte USA:s invasion av Grenada hösten 1983 att svenska ansträngningar under aktiv officiell medverkan samtidigt gjordes att sälja FFV:s pansarvärnsvapen AT 4 till

USA. Handlingar i ärendet tyder på att beslut om sådan med-

verkan fattades utan att UD:s politiska avdelning hade hörts.

201 Bakgrund och omständigheter

Faikiandskriget 1982 me11an Argentina och Storbritannien medförde risk för en besvärande ko11ision nmiian riktlinjerna

och Sveriges iöpande utbyte på såväi krigsmaterieiområdet som

andra områden med en så viktig partner som Storbritannien. I förhoppningen att kriget sku11e b1i kortvarigt besiöt handeisminister Björn Mo1in i samråd med krigsmaterie1inspektören Aigernon se ti11 att inga ansökningar ti11svidare infiöt om utförse1ti11stånd för Storbritannien. De svenska försvarsindustriföretagen uppmanades underhand att dröja med sådana framstäiiningar.

203 Bakgrund och omständigheter

11 WEDVERKAN ELLER VETSKAP HOS REGERING OCH REGE RINGSKANSLI

11.1 Iniedning

direktiven har kommissionen b1.a. tiil uppgift att Eniigt med viikas medverkan som avsteg från givna regier kiariägga skett när det gäiier utförsei av krigsmateriei. Kommissionen har bedömt detta vara en av sina huvuduppgifter. Av särskiit intresse är därvid om och i vad mån det inom regeringen eiier regeringskansiiet förekommit medverkan eiier vetskap beträffande sådan utförsei.

I faiiredovisningen i kap. 5 och 6 har kommissionen redogjort för sin uppfattning om den eventueiia vetskap eiier medverkan

som i det enskiida faiiet funnits inom regeringskansiiet. I

detta kapitei ska11 först göras en heihetsbedömning av vad som anförts i nyssnämnda kapitel. Kommissionen kommer härefter att redovisa en dei uppgifter och synpunkter som kan vara betydeisefuiia när det gäiier att bedöma krigsmaterieiinspektionens ro11 i dessa händeiser. Omständigheterna kring krigsmaterieiinspektören Car1 Aigernons död kommer också att beröras.

Bakgrund och omständigheter 204

Vid bedömningen av deiaktighets- och vetskapsfrågorna det

går inte att heit koncentrera sig på krigsmaterieiinspektionen.

Andra instansers beröring med krigsmaterieifrågorna är också

av intresse i sammanhanget. Avsiutningsvis sammanfattar kommissionen sina bedömningar.

Det är angeiäget att åter framhå11a att kommissionen intet

på

sätt tar stä11ning ti11 den straffrättsiiga bedömning som aktuaiiserats beträffande viss utförsel av krigsmateriei. Kommissionens överväganden omfattar a11tså inte de förutsättningar som ska11 vara uppfyiida för att straffrättsiigt ansvar ska11 föreligga. Kommissionen inser dock att redovisningen kan ha sitt intresse som bakgrundsmateriai för de rättsvårdande myndigheterna.

11.2 Indikationer på medverkan e11er vetskap beträffan-

de o1ag1ig vapenexport

Affärer med anknytning ti11 Singapore

Som tidigare framhåiiits är bi1den av Singapore som en stor marknadspiats betyde1sefu11 när man ska11 försöka bedöma de

indikationer på vidareexport som av och ti11 nått Sverige.

Man får emeiiertid i det sammanhaget inte he11er giömma bort

Singapores stora satsning på det egna försvaret samt det för-

svarssamarbete som Singapore de1tar i inom ramen för ASEAN. Mot den bakgrunden är det iättare att förstå att man inom regeringskans1iet inte reagerade så starkt när uppiysningar började nå Sverige om misstänkt vidareexport av krigsmateriel från Singapore.

205 Bakgrund och omständigheter

Som redovisats i 5 under kap. redogörelserna om fartygsluftvärnspjäser via Singapore och begagnade fältluftvärnspjäser till Thailand har man inom regeringskansliet i Sverige i varje fall vid tre tillfällen under 1970-talet 1977 och (1973, 1979) fått upplysningar om att från vidareexport Singapore kunde vara en realitet att räkna med. Efter hand blev miss-

tankarna så starka att man fann att någon

åtgärd måste vid-

tas. Eftersom ingen vid den tiden

förutsåg att ett svenskt

bolag med Bofors goda namn och rykte kunde vara inblandat i sådan verksamhet, gällde det blott att få de singaporianska myndigheterna att förstå att Sverige inte kunde godta att från Sverige levererad krigsmateriel Därvidareexporterades. för började man från svensk sida i början av 1970-talet att

kräva slutanvändarintyg från Singapores of regering (Ministry

Defence) vid större krigsmaterielaffärer. Från slutet av samma årtionde blev detta krav i stort sett när det generellt gällde export till Singapore. Vid den tiden torde en sådan

åtgärd ha ansetts ganska långtgående.

Från svensk sida gjordes också vissa beträffande bedömningar rimligheten av de köp av krigsmateriel som Singapore gjorde i Sverige. Trots den osäkerhet som alltid vidlåder sådana bedömningar, föreföll de singaporianska köpen inte orimliga i beaktande av Singapores strategiska läge och av prioritering sin försvarsmakt.

När man i efterhand skall bedöma de svenska myndigheternas agerande med anledning av ryktena om vidareexport av luftvärnsmateriel måste man hålla i minnet att Bofors redan 1973

ingått licensavtal med Singapore gällande tillverkning av så-

väl luftvärnspjäser som luftvärnsammunition.

Visserligen ställdes i licensavtalen krav Bofors

på godkännande vid ex-

port av licenstillverkad materiel men varken krigsmaterielin-

spektionen eller något annat svenskt statligt hade

organ

Bakgrund och omständigheter

att en sådan Endast om

möjlighet påverka exportverksamhet.

licenstillverkningen var förenad med utförsel av komponenter från Sverige gavs en möjlighet att ingripa.

Det förekommer dessutom licenstillverkning av luftvärnspjäser och ammunition andra håll i varför inte bara

på världen,

kunde misstänkas när rykten om svenska vapen i icke Singapore tillåtna länder emellanåt dök upp. Man bör också notera att emot en halv miljon tillverkades i USA

upp Bofors-pjäser

under andra världskriget och att en hel del sådana pjäser sålts och alltjämt säljs från olika överskottslager.

Robot via Singapore till Bahrein och Dubai 70-försäljningen från de i detta avsnitt hittills diskuterade skiljer sig affärerna flera sätt. Liksom i de tidigare behandlade

på

fallen har emellertid kommissionen inte funnit något som ty-

att eller eller be-

der på regeringen någon regeringsmedlem

rörda varit delaktiga i eller ägt

krigsmaterielinspektörer

om vidareexporten av Robot 70. Inte heller har komkunskap

missionen funnit fog för påståendet att det förelegat en tyst

överenskommelse mellan Bofors-ledningen och framlidne krigs- Rosenius beträffande dessa affämaterielinspektören Bengt rer.

I detta är det också av intresse att notera att sammanhang det från Bofors sida inte gjorts gällande att den tillförordnade Jörgen Holgersson skulle ha va-

krigsmaterielinspektören

nämnda överenskommelsen. Det var nämrit delaktig i den nyss

som beredde det utförselärende som avsåg

ligen Holgersson bl.a. robotarna till Bahrein. Det kan vidare erinras om att Bofors inte heller informerade om

krigsmaterielinspektionen

som var till det s.k. Bahrein II-

några åtgärder hänförliga en affärshändelse som företer åtskilliga likheter

avtalet, 1979-1980 till Bahrein och Dubai. med exporten

207 Bakgrund och omständigheter

Även olika siag av ammunition har eniigt Bofors funnit sin väg via Singapore ti11 b1.a. olika iänder vid Persiska viken.

Ingenting har framkommit som tyder på att denna export har

varit känd inom krigsmaterielinspektionen.

I ett avsnitt i kap. 5 har redovisats en export av 3 500 iuftvärnsgranater ti11 Oman. Kommissionens bedömning av regeringskansiiets eventue11a kännedom om denna utförsei redovisas där. Till den affären återkommer komissionen dessutom i avsnitt 11.4.

Affärer med anknytning till Storbritannien

När det gä11er vapenaffärer via Storbritannien har framför a11t FFV kommit i biickpunkten. En viktig omständighet här-

vid1ag har, som framgått av kap. 5, varit de avtai gäiiande

granatgevärssystemet Carl Gustaf som år 1963 ingicks neiian dåvarande Försvarets Fabriksstyreise och brittiska försvars-

ministeriet. Av redogöreisen i kap. 5 framgår att konmissio-

nen gör den bedömningen att försvarsminister Sven Andersson informerades om avta1en. Det är emeiiertid inte beiagt och förefailer he11er inte särskiit sannoiikt att försvarsminis-

tern e11er någon annan inom regeringskansiiet upp1ystes om

avtalsviiikoren i deta1j, t.ex. beträffande rätten ti11 vidareexport. Dessa vi11kor torde inte ha varit anmärkningsvärda vid den tid då avtaien ingicks; Storbritannien var ännu stormakt och en betydande koioniaimakt och 1änderna som angavs i förteckningen över iänder som var ti11åtna för vidareexport ingick i den brittiska intressesfären. Vissa iänder torde dock knappast ha godtagits som av svensk mottagare krigsmateriei ens med den tidens måttstock. Vad som är ner

anmärkningsvärt är emeiiertid att FFV varje gång ett nytt ie-

veransavtai ingicks med Ministry of Defence ansåg sig kunna

och omständigheter 208 Bakgrund

använda samma avta1svi11kor även sedan 1971 års riktlinjer iagts fram av regeringen och godkänts av riksdagen.

Under kommissionens utfrågningar har framkommit att det inom

varit känt att britterna försett sina tidi-

regeringskansiiet

med krigsmateriei men att man inte funnit gare besittningar

att undersöka huruvida det därvid var fråga om ii-

anledning censti11verkad materiei, överskottsmateriel från brittiska

försvaret e11er direkt vidareexporterad materie1. Några fail

som kommissionen studerat, närmast försäijningen 1966 av grati11 Austraiien, Marconi-affären 1975 (se

natgevärsammunition

FFV-avsnittet i 5) och godkännandet av utförsein av kap. Phiiips Eiektronikindustriers motmede1 ti11 Saudiarabien (se avsnitt 10.2), stärker intrycket av att regeringarna haft kännedom om att Storbritannien reexporterat krigsmateriel.

I fiertalet fa11 rörande misstänkt via o1ag1ig vapenexport som kommissionen tagit dei av, finns det Storbritannien,

eme11ertid inget som tyder på att regeringen e11er krigsma-

terieiinspektören insett att materie1en var ämnad för ett annat 1and. Av ansökningshandiingarna för utförse1ti11stånd

har det sålunda inte framgått att materie1ens siutmottagare

var en annan stat än Storbritannien. Regeringen har utgått

ifrån att ansökningshandiingarna i tiliståndsärenden spegiar de förhå11andena. På grund av att Storbritanniens verkiiga försvarsmakt varit en stor och betydeisefuii köpare av svenska varor har också saknats att misstänka vissa enaniedning skiida ieveranser. Endast i ett fa11, nämligen när det gäiide ti11 Oman år 1982, finns det beiägg för att fartygspjäsen haft information som borde ha nått

krigsmaterieiinspektören

regeringen.

209 Bakgrund och omständigheter

Det finns skäi att i detta sammanhang erinra om att det finns

o1ika tilivägagångssätt i de nu aktue11a ärendena. I en dei

fa11 är det britterna som gjort upphandiingen i Sverige och

som sjäiva med stöd av avtai e11er på grund av sina åtaganden

ti11 före detta besittningar besiutat om vidareexport. Många

av FFV:s affärer förefa11er ha varit av denna typ. FFV bör givetvis 1ikvä1 iastas för att inte krigsmaterieiinspektören

informerats när det stått kiart att britterna avsåg att vida-

reexportera materieien. Genom sin underlåteise har FFV vi1se- 1ett regeringen i berörda tiiiståndsärenden.

I andra fa11 har svenska tiiiverkare haft egna direktkontakter med siutmottagaren och intrycket är att Storbritannien medvetet utnyttjats för att möjliggöra ett genomförande av försä1jning av krigsmaterie1 ti11 icke ti11åtna iänder. Ett

exempei på en sådan affär är Bofors försäljning av 1ysbomben

Super Lepus ti11 Oman och Dubai.

Andra länder som fungerat som meilanhänder

Ett sådant 1and är Itaiien (se avsnittet om iuftvärnsanmunition ti11 Bofors har i detta fa11 - samma sätt

Bahrein). på

som när det Robot 70 ti11 Bahrein och Dubai -

gä11de påstått

att det funnits ett tyst medgivande från krigsmaterielinspek-

tören. Kommissionen har eme11ertid inte funnit något beiägg

för detta påstående.

Ett annat exempe1 utgör Nederiänderna, som angavs som nntta-

gare av materieien när FFV på sätt som redovisats i kap. 5

försåg Israe1 med komponenter och ammunition för dess 1icens-

tiiiverkning av Car1 Gustaf-geväret.

Bakgrund och omständigheter 210

Som framgått av kap. 5 finns det vidare indikationer på att

Bofors avsett att utnyttja Jugoslavien vid export av BOFIpjäser till Libyen. Affären kom dock inte till stånd.

I åtalet rörande Bofors affärer med krut och sprängämnen figurerar företag i olika europeiska länder som mellanhänder. Som framhållit i kap. 6 har det emellertid inte

kommissionen

funnits något belägg för att krigsmaterielinspektionen skulle

ha medverkat i eller haft vetskap om olagliga krut- och sprängämnesaffärer. Möjligen kan man anse att krigsmaterielinspektören inte visade tillräckligt stort intresse för dessa

affärer. Huruvida en något mer intensiv tillsyn hade lett

till att affärerna upptäckts och stoppats är emellertid tveksamt. Kritik kan enligt komissionens uppfattning däremot riktas mot Nobelkruts agerande gentemot krigsmaterielinspektionen i olika hänseenden.

11.3 Krigsmaterielinspektörerna och förhållandena på

krigsmaterielinspektionen

Huvudansvaret inom regeringskansliet för tillsynen av till-

verkningen och försäljningen av krigsmateriel vilar på krigs-

materielinspektionen. I ljuset av vad som idag är känt upp-

står frågan varför krigsmaterielinspektörerna inte i större

utsträckning följt upp de upplysningar som var tillgängliga och de rykten som cirkulerade. Kommissionen anser det angeläget att försöka utröna de omständigheter som kan ha medverkat till krigsmaterielinspektörernas ofta bristande aktivitet.

211 Bakgrund och omständigheter

Under den aktuella tiden, 1970-1987, har generalen Lage Thunberg, generalmajoren Bengt Rosenius, dåvarande generalmajoren Sven Olof Olin och konteramiralen Carl Algernon varit ordinarie krigsmaterielinspektörer. Vid sidan av dessa har olika tjänstemän vid handelsdepartementet/utrikesdepartementets handelsavdelning vikarierat som inspektörer, framför allt har det gällt förutvarande expeditions- och rättschefen Jörgen Holgersson. Fr.o.m. oktober 1987 är ambassadören Sven Hirdman ordinarie innehavare av tjänsten.

Fram till dess Hirdman utsågs har samtliga ordinarie krigsma-

terielinspektörer varit höga officerare. Detta motiverades främst av önskemålet att inspektören skulle besitta vapentekniska kunskaper. Det förhållandet att krigsmaterielinspektörerna har varit officerare måste givetvis ha präglat krigsmaterielinspektionens grundinställning till försvaret och till försvarsindustrin. Det finns uttalanden från Thunberg, Rosenius och Olin av innebörd att de närmast uppfattat det som sin uppgift att inom lagens råmärken stödja industrins exportansträngningar.

Det förhållandet att krigsmaterielinspektörerna varit offi-

cerare talar vidare för att de vanligen inte haft några mera

ingående kunskaper och erfarenheter om affärsförhållanden

(Olin torde med sina erfarenheter från försvarets materiel-

verk härvidlag utgöra ett undantag). Det finns anledning att

misstänka att krigsmaterielinspektörerna och industriföreträ-

darna därför inte alltid talade samma språk. En upplysning

rörande speciella affärsförhållanden kanske inte alltid upp-

fattades på ett riktigt sätt av krigsmaterielinspektören. Och

även yttranden från krigsmaterielinspektören till industrin kan ha misstolkats eller missförståtts.

Bakgrund och omständigheter 212

Gemensamt för krigsmaterielinspektörerna före Hirdman är också att de inte haft djupare erfarenhet av svensk utrikespolitik och dess tillämpning.

Den omständighet som mer än andra torde haft betydelse i nu diskuterat sammanhang är emellertid den sedan 1970-talets mitt starkt arbetsbördan hos krigsmaterielinspektionen

ökande

i förening med de bristfälliga resurserna. Av uppgifter i ambassadören Torsten Örns betänkande om krigsmaterielinspektio-

nens verksamhet och organisation framgår att antalet till-

ståndsärenden enligt tillverkningslagen visserligen har varit

tämligen konstant den senaste tioårsperioden, men att till-

ståndsärendena enligt utförsellagen kontinuerligt har ökat under perioden. Örn beräknar att tre fjärdedelar av krigsmaterielinspektionens arbetstid ägnas åt beredning av utförselärendena.

Arbetsbördan har också vuxit genom nya arbetsuppgifter. Exem-

pel härpå är de successivt ökade kraven på slutanvändarintyg

och införandet av tillståndsprövning även för licensgivning

utomlands. Krigsmaterielinspektörerna har vidare tagits i an-

språk för uppgifter av mer speciellt slag, t.ex. i samband

med Telub-affären och den s.k. container-affären. I utredningen av sistnämnda affär, som rörde försök hösten 1983 att smuggla avancerad amerikansk datorutrustning till Sovjetunionen, hade Algernon en viktig och tidskrävande uppgift.

Under 1970-talet ökade den svenska försvarsindustrin sina exportansträngningar. Detta medförde att nya och tämligen om-

fattande rutiner för marknadsgenomgångar infördes hos krigs-

materielinspektionen. Även företagen började ställa allt hög-

re krav på krigsmaterielinspektören.

213 Bakgrund och omständigheter

Krigsmaterielinspektionen tillfördes det oaktat inte nya resurser i förhållande till den ökande arbetsbördan. Fram till slutet av 1970-talet bestod inspektionen av krigsmaterielinspektören och en assistent. Sedan utökades personalen med en högre tjänsteman. Vid 1980-talets mitt fick inspektionen ytterligare en handläggare och två assistenter. Som tidigare angivits har inspektionen till följd av förslag i Örns utredning därutöver nu tillförts två kvalificerade handläggare.

Bristande resurser har medfört att det varit svårt att hinna göra Översikter o.d. beträffande givna tillstånd m.m. Först

på den senaste tiden har uppgifter börjat datorbehandlas.

Krigsmaterielinspektörerna har tvingats att i hög grad lita

på de uppgifter som företagen lämnat; med få undantag utför-

des inte några egna kontroller och analyser. Det gjordes dock

en del årliga inspektionsresor till tillverkarna.

Det är sålunda kommissionens uppfattning att bristande resurser gjort det omöjligt för krigsmaterielinspektionen att i varje fall under 1980-talet utföra alla de uppgifter som

egentligen ålåg den. Krigsmaterielinspektörerna under denna

tid hade alltså en pressad arbetssituation, inte minst Algernon.

Arbetet vid krigsmaterielinspektionen torde ha påverkats även

av de täta skiftena de senaste tio åren på posten som krigs-

materielinspektör. En omständighet som särskilt bör ha försvårat arbetet vid skiftena är den bristfälliga dokumentationen från beredningen av utförselärendena. Exempelvis saknas föredragningspromemorior från föredragningarna för handelsministern före 1983.

Bakgrund och omständigheter 214

En annan faktor som så här i efterhand är svår att bedöma är den kollegialitet och vänskap som kan ha rått mellan krigsmaterielinspektörerna och företrädare för försvarsindustrin. De senare har som bekant inte sällan tidigare haft befattningar inom försvaret.

Framför allt Algernon har utsatts för misstankar om att vän-

skapsförhållanden kan ha påverkat handläggningen av ärendena

vid inspektionen. Bakgrunden är att Bofors-direktörerna Ardbo och Ekblom liksom Algernon varit sjöofficerare samtidigt och att åldersskillnaden inte var stor. Enligt vad som upplysts

för kommissionen har det emellertid inte förekommit något

närmare umgänge mellan Algernon och Bofors-direktörerna än det som följer av deras yrkesuppgifter.

Samtliga krigsmaterielinspektörer bör ha varit väl medvetna om betydelsen av integritet och av att inte försätta sig i

jävsliknande situationer. Kommissionen har inte funnit något

som tyder på att något otillbörligt förekommit i nu berört

hänseende.

11.4 Algernons död

1. Vid granskningen av svensk vapenexport kan kommissionen

inte undgå att kommentera omständigheterna kring Carl Alger-

nons död.

Algernon, som blev 61 år, avled på T-Centralen efter ett fall

framför ett tunnelbanetåg torsdagen den 15 januari 1987 kl

17.54. Med anledning av dödsfallet gjordes en polisutredning

ledd av chefsåklagaren Torsten Wolff. Utredningen avslutades

215 Bakgrund och omständigheter

med att Noiff konstaterade att misstanke om brott ej förelåg.

Vid en presskonferens i samband därmed uppgav woiff att han

ansåg att Aigernon hade begått sjäivmord.

Po1isen hö11 förhör med en mängd personer som befann sig på

T-Centraien när Aigernon föroiyckades. Det övervägande anta- 1et vittnen uppgav att Aigernon tog sats och steg e11er hop-

pade ut framför tunneibanetåget. Några vittnen förkiarade

eme11ertid att Aigernon b1ev knuffad. Av o1ika skäi fann utredningsmännen dock att tilitro inte kunde fästas vid dessa senare vittnesuppgifter.

Den läkare vid statens rätts1äkarstati0n som efter en rättsmedicinsk obduktion utfärdade dödsbeviset har ti11 utred-

ningsmännen uppgivit att han inte hittat något övertygande

som säger att Aigernon svimmat före oiyckan. Han har vidare uppgivit att han inte tror att Aigernon segnat ner och att det inte kan uteslutas att han hoppat e11er knuffats.

Aigernon var på grund av infiuensa inte i tjänst den 7-9 ja-

nuari. Han lär ha haft feber även veckan därefter.

2. Frågan instä11er sig om det funnits något samband me11an

Aigernons död och händeiser under hans tid som krigsmaterieiinspektör. För att bedöma detta och för att få en bi1d av A1gernons situation bör man ta de1 av de anteckningar som åter-

fanns på oiyckspiatsen i hans portföij och som han uppenbar-

1igen gjort under sina sista arbetsdagar. Poiisen synes inte

ha gjort någon närmare undersökning av dessa handiingar i

samband med utredningen om Aigernons död. I Boforsutredningen

har de dock tiiimätts större betydelse. Under 1ång tid hem-

1ighö11s anteckningarna av b1.a. utredningsskäi. Sedan massmedia fått kännedom om deras existens offentiiggjorde förun-

dersökningsiedaren, överåk1agare Foike Ljungwa11, innehå11et

Bakgrund och omständigheter 216

i anteckningarna med vissa smärre undantag. Sedermera har de redovisats i massmedia i sin helhet. De har därför intagits i rapporten i bilaga 5.

Kommissionen, som gjort en del egna undersökningar med anledning av uppgifterna i anteckningarna, bedömer att dessa sannolikt har tillkommit vid två olika tillfällen, strax före och strax efter den 13 januari 1987. För att bättre förstå innehållet bör man vidare känna till följande.

Lördagen den 10 januari 1987 hade Algernon och dåvarande expeditions- och rättschefen vid handelsavdelningen Jörgen

Holgersson ett sex timmar långt möte med Nobel Industriers

koncernchef Anders G. Carlberg och dess chefsjurist Lars Göthlin. Sammanträffandet hade initierats av Nobel-ledningen

i syfte att diskutera det läge som uppstått i och med att Bo-

fors interna revisorer påvisat att bolaget varit inblandat i

olaglig vapenexport. Under sammanträffandet nämnde Göthlin

att Ardbo och Ekblom påstått att Algernon skulle ha godkänt

en vidareförsäljning av 40 mm luftvärnsammunition till Oman

via Singapore. Algernon förnekade detta och frågan diskutera-

des inte vidare vid mötet.

Måndagen den 12 januari uppsökte Algernon Holgersson och bad

om ett sammanträffande i ett angeläget ärende. Eftersom Holgersson var upptagen den dagen beslöt de att träffas följande dag.

Vid samtalet den 13 januari berättade Algernon för Holgersson att han år 1982 fick kännedom om att en 40 mm luftvärnskanon skulle levereras från Bofors till Oman via det brittiska varvet Brooke Marine och att han trots detta inte ingripit eller

informerat handelsministern. Han sade sig ha dåligt samvete

217 Bakgrund och omständigheter

för detta och vi11e diskutera den situation som uppstått. Han

förnekade kännedom om andra o1ag1iga vapenaffärer. Han berät-

tade också att han trodde att han kommit på viiken affär som

Göthiin syftade på när han talade om ammunition ti11 Oman men

påstod sig ha papper på att han sagt att en sådan affär inte

kunde tillåtas. (En närmare redogöreise för dessa båda Omanaffärer finns i kap. 5).

Hoigersson och Aigernon var på det kiara med att den uppkomna

situationen var a11var1ig och att departementsiedningen och förundersökningsledaren måste underrättas. De bes1öt att fortsätta samtaiet och ta kontakt med departementsiedningen. De gjorde ett försök att få träffa utrikeshandelsministern föijande dag men då hon hade förhinder kom de överens om att ta upp ärendet med henne vid ett internat i Våiådaien som handeisavdeiningen anordnat för sin chefspersonai under det instundande veckosiutet.

Den första omgången anteckningar inieds med föijandez Ge in-

formation för råd och synp. Intrycken från i iördags. MA

iinje att iägga skuid på mynd. koppiat ti11 Oman. Därefter

föijer en redogöreise för affären med iuftvärnskanonen ti11 varvet Brooke Marine i Storbritannien. Det är aiitså kanonaffären, inte ammunitionsaffären, som anteckningarna handiar

om. Aigernon menar, som framgått av redogöreisen i kap. 5,

att utförsei kunde ske ti11 britterna i detta specieila fa11. Han vi11 också jämföra detta ärende med en dei senare fu11t iagiiga utförseiärenden hos krigsmaterieiinspektionen, b1.a. avseende export tili Bangiadesh (se kap. 5) samt utförseibesiutet rörande motmedeissystemet för stridsfiygpian (se avsnitt 10.2). Han fortsätter: Detta är bakgrund och iäget. Martin A har uppenbariigen försökt utnyttja detta för att

visa att mynd. i tidigare affärer varit med på speiet.

Bakgrund och omständigheter 218

Affärerna ifråga rör 100 tals robotar och 24 kanoner... Här

har Bofors sagt vart kanonen skulle gå och alla omständigh.

Härefter anger Algernon att han funderat vidare på de åtgär-

der som diskuterats och att han har en idêskiss. Den innebär dels att Algernon skulle anställas av Nobel Industrier för internkontroll och kontakter med krigsmaterielinspektio-

nen, dels att bl.a. frågor rörande försvarssamarbete drar KM

frågorna till Fö. Algernon antyder således att krigsmate-

rielfrågorna eventuellt borde handläggas av försvarsdeparte-

mentet i stället för av UD:s handelsavdelning.

Den andra omgången anteckningar kan ha varit avsedd för den

fortsatta diskussionen i Vålådalen. Kommissionen har kommit till att med Du i de fortsatta noteringarna avses Holgersson.

Anteckningarna inleds med rubriken Råd och information privat och fortsätter med följande: Ardbos linje lägga skuld

på myndigheterna. Lars Göthlins antydningar om Oman, vilka

ju avsåg ammunitionsaffären. Sedan återkommer Algernon till

kanonaffären. Härefter följer en anteckning om Palmes attityd, som kommissionen inte kunnat tolka (jfr dock avsnitt 11.5 nedan). Avsnittet avslutas med Nu utnyttjas detta 100 % av Martin A.

Algernon fortsätter: Nu till agerandet. Jag vill inte att detta skall förstärka trovärdigheten i M:s valda linje. Jag

vill fullfölja mina insatser att få ordning på Bofors.

I ett nytt avsnitt som han rubricerar Min personliga situation nämner han att i jämförelse med vissa klassificerings-

ärenden som avgjorts under 1970-talet och den mig påtvinga-

de bedömningen i motmedelsärendet känns det än värre 1

219 Bakgrund och omständigheter

kanon på ett be (dvs. bevaknings) fartyg tiil det minst ut-

satta iandet. Han fortsätter: Hur skaii jag göra. Gå till

Age. Chansa på att Ages bevis i robotaffären och Thaiiand och

att undersökn begränsas ti11 detta. Dras KMI in i undersökningen gynnas SFSF ondaste avsikter. Under sex år i ett svårt där man heia tiden me11an industrin - - mejobb trycks reg. dier har inget annat hänt. Det är

en engångshändeise.

Den föijande noteringen om att Du taiade om en officers he-

der syftar enligt Hoigersson på ett yttrande som Hoigersson

fä11t om Ardbos och Ekbioms officersheder. Aigernon har av-

siutningsvis några funderingar om bi.a. de ekonomiska konse-

kvenser som det inträffade kunde få för honom sjäiv.

3. Den 15 januari hade Cariberg och Göthiin på huvudkontoret

i Stockhoim en genomgång med Martin Ardbo om b1.a. ammuni-

tionsieveransen tiil Oman. Ardbo vitsordade vissa faktiska omständigheter men kände inte ti11 detaljerna utan hänvisade tiil Hans Ekbiom. Cariberg ringde då ti11 Ekbiom, som befann sig i Itaiien. Denne vidhö11 med bestämdhet att Aigernon godkänt e11er i varje faii känt tiil affären. Cariberg fann det angeiäget att iåta Aigernon yttra sig om dessa uppgifter och ringde ti11 denne och bad om ett sammanträffande omedeibart. Kiockan var då omkring 16.45. Ungefär k1 17 infann sig Cariberg hos Aigernon.

Cariberg har berättat föijande om mötet med Aigernon. Han redogjorde för Ardbos och Ekbioms uppgifter. Aigernon bestred aiitjämt aii deiaktighet i affären och uppgav att han hösten 1985 förklarat för Ekbiom att ammunitionsförsäijning ti11

Oman var omöjiig. Aigernon tog ur ett skåp fram en handiing

som han inte iät Cariberg ta dei av men som han åberopade

till stöd för detta. Med ett konstaterande att ord stod mot

Bakgrund och omständigheter 220

ord lämnade Carlberg Algernon efter ca en kvart och återvände till sitt kontor.

Strax efter halv sex lämnade Algernon arbetsplatsen och gick till T-Centralen. Enligt en vittnesuppgift lät han ett tun-

nelbanetåg mot Mörby, som han rimligen borde ha tagit, passe-

ra. Han förolyckades framför närmast följande tåg med desti-

nation Ropsten.

4. Sedan misstanken om brott avskrivits genom polisutredningen, återstår som alternativa dödsorsaker olyckshändelse eller självmord. Mot självmordshypotesen talar utsagor inför kommissionen från ett flertal personer som haft att göra med Algernon i tjänsten. De har alla haft svårt att tänka sig att en person som Algernon skulle kunna ta sitt liv. Han beskrivs som en lugn, stabil, hederlig, faderlig och ansvarskännande man. Hans familj framhåller att självmord stred mot hans etiska grunduppfattning. Mot självmord talar också det för-

hållandet att ingen av medarbetarna på krigsmaterielinspek-

tionen gjorde några anmärkningvärda iakttagelser den 15 janu-

ari ifråga om hans uppträdande. De ovan refererade anteck-

ningarna är heller inte anteckningar av en man som avser att ta sitt liv även om de vittnar om att han kände sig pressad.

Algernon hade dessutom inte vidtagit några ekonomiska eller

andra dispositioner som skulle kunna tyda på en självmords-

avsikt. Han hade avtalat med en son att på kvällen hjälpa

denne med arbeten i hemmet och med Jörgen Holgersson att

under veckoslutet i Vålådalen gå igenom sin situation.

För ett självmord talar, å andra sidan, flera av vittnesmålen från T-Centralen vid polisförhören efter hans död, liksom det förhållandet att han förolyckades kort efter det samtal med

Anders Carlberg där han på nytt konfronterades med beskyll-

ningen att han godkänt en olaglig export av ammunition till Oman via Singapore.

221 Bakgrund och omständigheter

Emeliertid kan en olyckshändeise inte utesiutas och kommis-

sionen anser sig inte kunna ta entydig stä11ning tiil någon

av de framiagda hypoteserna.

11.5 Andra instansers beröring med krigsmateriel

frågorna

1. Utförseiärenden, med undantag för småärenden, avgörs vid

regeringssammanträden. Liksom i fiertaiet övriga regeringsärenden träffas avgörandena i reaiiteten dock i regei av det

ansvariga statsrådet, i detta fa11 utrikeshandeisministern.

De övriga statsråden b1ir knappast informerade om ärendena; eftersom det gä11er regeringsbeslut viiar emeiiertid ansvaret

på hela regeringen.

Principieiit viktiga ärenden och utförseiärenden rörande nya länder brukar dock behandias vid alimän beredning. Riktigt stora affärer, såsom försöken att säija Viggen-plan ti11 NATO-iänder, Bofors Indien-order och ubåtsordern ti11 Austra- 1ien, har iikaså diskuterats av regeringen i dess heihet. Uppmärksamheten torde i sådana fa11 inte bero endast utri-

på

kespoiitiska och handeispoiitiska faktorer utan betingas även av sysseisättningshänsyn. Specie11a händeiser av typen Teiub- -affären och containeraffären väckte också givetvis uppmärksamhet i regeringen. Dessutom brukar i

principie11a frågor

samband med iagstiftningsåtgärder diskuteras i en vidare

krets.

Utförseiärenden som bedöms principieiit betyde1sefu11a disku-

teras, som framgått av avsnitt 3.2, i utrikesnämnden. I vissa

ärenden av denna dignitet förekommer också direkta kontakter

och omständigheter 222 Bakgrund

me11an regeringen och partiiedningarna. Ett syfte med dessa

åtgärder är att försöka nå bred poiitisk enighet i frågor som

har nära anknytning till vår utrikespoiitik.

2. Krigsmaterieiinspektionen ingår, som tidigare redovisats,

i utrikesdepartementets handeisavdeining. Inspektionen är på

sitt sätt ett främmande eiement i handeisavdeiningen. Medan en av handeisavdeiningens huvuduppgifter är att verka för ökad utrikeshandei, gäiier i princip det motsatta förhåiian-

det i fråga om krigsmateriei; på det området råder princi-

pie11t exportförbud. Inom handeisavdeiningen är strävan så- 1edes att med oiika medel främja den svenska industrins ex-

portansträngningar. Motsvarande åtgärder på krigsmaterieiom-

rådet begränsas av utförseiiagen och riktiinjerna för vapenexport.

Stora exportorder är emeiiertid betyde1sefu11a för Sverige på

sätt. Detta även affärer med krigsmateriei. De1s

många gä11er

har sådan export positiva effekter för vår säkerhetspoiitik och för vårt försvars tekniska nivå. De1s kan exporten vara av värde för vår industripoiitik och sysseisättningen i näringsiivet. Dessutom ger exporten intäkter tili försvarsindustrin, vartiii kommer att de stora exportorderna ofta får positiva effekter för annan svensk industri.

Effekter av det nu antydda slaget gör det naturiigt att han-

delsavdeiningen rent a11mänt ser positivt på svensk krigsma-

terieiexport. Det medför också att man på oiika sätt försöker

bidra ti11 att tiiiämpningen av bestämmeiserna för sådan export inte onödigtvis skadar våra kommersielia och övriga förbindeiser med andra iänder.

223 Bakgrund och omständigheter

Inom utrikesdepartementet, som genom den poiitiska avde1-

ningen ansvarar för bedömningen i iändervaisfrågorna, har man

eniigt kommissionens uppfattning genereiit en mer restriktiv

syn på krigsmaterielexporten än den som van1igen råder inom

handeisavdeiningen. Ett exempel på utrikesdepartementets för-

siktiga håilning i vapenexportfrågor är instä11ningen att de

svenska beskickningarna i alimänhet inte bör ta befattning

med sådana frågor, såvida utrikesdepartementet inte i det en-

skiida fa11et givit andra direktiv.

Inom försvarsdepartementet är naturiigt nog instä11ningen ti11 svensk vapenexport vaniigen mycket Man är medpositiv. veten om exportens betydeise när det gäiier att bibehå11a utveckiings- och produktionskapaciteten inom den svenska försvarsindustrin och att öka möjiigheterna för det svenska försvaret att få materiei av hög kvaiitet ti11 rimiiga kostnader. Det är inte ovaniigt att försvarsdepartementet, i varje fa11 vid större affärer, försöker bidra oiika sätt till

på

försäijningsansträngningarna. Under 1980-talet har vidare av-

tai med andra länder rörande försvarsmaterieisamarbete haft hög prioritet i försvarsdepartementet.

Inom försvarsmakten och försvarets materieiverk är grundinstä11ningen ti11 vapenexporten också positiv. Ett uttryck för detta är att försvaret i mån av möjiighet och då så bedöms Iämpiigt ordnar förevisningar för försvarsindustrins utiändska kunder. Vidare förekommer att försvarets materieiverk vid

upphandiing för det svenska försvaret åberopar tiilverkarens

och åtar att medverka exportmöj1igheter sig i exportansträngningarna.

Även inom industridepartementet torde grundinstäiiningen tiil vapenexporten vara positiv. Ti11 departementets ansvarsområde

och 224 Bakgrund omständigheter

hör Kariskronavarvet och Kockums. De båda senare är FFV, boiag. Industridepartementet är representerat i destatiiga ras styreiser och kan som aktieägare bestämma vid boiagsstämman. De iöpande kommersieiia aktiviteterna brukar departementet inte föija upp. FFV däremot är ett affärsverk och med ett annat än bodärmed en statiig myndighet regeisystem I FFV dock vissa Även FFV har

iagens. ingår statiiga boiag.

som svarar för den kommersieiia verksamheten. Deen styreise föijer därför normait inte heiier upp FFV:s iöpartementet kommersieiia verksamhet. Dock förekommer, såsom bi.a. pande förutsätts i 1986/87:99, informeiia kontakter med prop. statsrådet och andra företrädare för departementet.

3. Med aniedning av massmediadebatten anser kommissionen att

det finns aniedning att siutiigen beröra frågan om Oiof Pai-

mes och i krigsmaterieifrågor. Framstäiisyn på agerande

från som arbetade i Pai-

ningen bygger på uppgifter personer

mes närhet.

Paime inte meiian, å ena sidan, svensk

såg någon motsättning

krigsmaterieiexport och, å andra sidan, det svenska engagei och i fredsarbetet. Den svenska

manget nedrustningsfrågor

saknade också betydeise vid Paimes förkrigsmaterieiexporten

sök att media i kriget meiian Iran och Irak. Frågan togs

överhuvudtaget aidrig UPP; han agerade ju därvid inte som statsminister eiier som partiiedare utan som Förenta Nationernas utsände.

Paime mot att bii betraktad som vapenhandiare. Han värjde sig

stäiide sig i regei avvisande tiii att krigsmaterieifrågor

skuiie behandias i samband med officieiia utiändska besök o.d. gav han sitt aktiva stöd tiii svenska Eniigt uppgift rörande krigsmateriei endast i två

försäijningsansträngningar

225 Bakgrund och omständigheter

fa11, nämiigen när det gä11de försöken att säija Viggen tiil NATO-länder och beträffande Bofors stora Indien-order. Av

många skäl kände Palme sympati för Indien och vi11e därför

stödja exportansträngningarna genom sin auktoritet som stats-

minister. Av uttaianden från fiera hå11 framgår att Palmes

stöd var betyde]sefu11t för utgången av Indien-affären.

Under 1980-taiet tog Paime två gånger emot deiegationer från

Bofors. Den 13 oktober 1982 besökte C1aes-U1rik Winberg och Martin Ardbo honom och berättade om Bofors probiem och risken för permitteringar. Därvid diskuterades nñjiigheterna att regeringen sku11e stödja Bofors ansträngningar att säija Fä1thaubits 77 tili Indien och Robot 70 ti11 Pakistan.

Det har uppmärksammats att Paime vid detta ti11fä11e, i sam-

band med att Iänderna i Meiianöstern nämndes, påstås ha fälit

ett yttrande av typen Jag trodde ni redan var där. Hans

medarbetare har förklarat att yttrandet, om det fäilts, bottnade i att Paime vid den tiden inte kände ti11 att export av

svensk krigsmateriei inte tilläts ti11 någon dei av området.

Det kan eniigt medarbetarna inte to1kas på det sättet att

Paime ansåg att export borde tiiiåtas i viss utsträckning.

Det andra mötet ägde rum den 9 december 1983. Vid detta framförde winberg ett önskemå1 om kiarare exportregler och Ardbo tog upp exportmöjligheterna ti11 oiika Iänder, b1.a. Saudiarabien, Bahrein, Indonesien och Argentina. Paime, som a11tid var noga med att fö1ja gängse beredningsformer, sade eniigt en närvarande medarbetare, dåvarande statssekreteraren U1f

Larsson, ingenting som kunde uppfattas som någon utfästeise.

Bakgrund och omständigheter 226

11.6 Några avslutande synpunkter

De påståenden som olika industriföreträdare gjort om stats-

makternas medverkan eller vetskap beträffande olaglig vapenexport kan sägas vara av två slag. Dels förekommer tämligen svepande beskyllningar om att det inom regeringen och regeringskansliet måste ha varit känt att vissa länder vidareex-

porterar krigsmateriel. Till stöd för detta påstående finns

ett antal omnämnda händelser och anteckningar som återfunnits

i olika arkiv. Dels förekommer mer konkreta påståenden röran-

de särskilda affärshändelser. Bofors-företrädare har framfört

påståenden av det senare slaget och därvid främst utpekat

krigsmaterielinspektörerna Bengt Rosenius och Carl Algernon men även Olof Palme. Påståendena är anmärkningsvärda så till vida att samtliga utpekade personer är avlidna. Kommissionen

kan inte undgå att förundra sig över att just Rosenius och

Algernon och inte någon av de krigsmaterielinspektörer som

alltjämt är i livet - såsom Thunberg, Olin och Holgersson haft denna besvärande vetskap. Det ligger nära till hands att misstänka att det inte är en tillfällighet att det är avlidna personer som utpekas. Den omständigheten att dessa inte kan försvara sig inger stark olust.

När det så gäller de mera svepande påståendena om medverkan

eller vetskap vill kommissionen först framhålla att den i

mångt och mycket positiva inställningen till försvarsmate-

rielexport som förekommer inom olika instanser kan ha gett industrin föreställningen att den haft vida ramar att arbeta inom. Detta har helt naturligt skapat ett intryck av att ett samförstånd förelegat mellan industrin och regeringskansliet. Regeringarna synes vidare inte närmare ha bekymrat sig om vad som hänt med materiel som exporterats till Storbritannien (jfr avsnitt 11.2 ovan).

227 Bakgrund och omständigheter

Man kan i detta sammanhang inte undgå att uppmärksamma för-

svarsindustrins marknadsföring. Å ena sidan torde förhåiian-

dena på den internationeiia vapenmarknaden inte ha varit

okänd för berörda tjänstemän inom regeringskansliet (jfr kap. 7). Likaså har i varje fail krigsmaterieiinspektörerna känt ti11 att den svenska försvarsindustrin har haft piatsrepresentanter och agenter som opererat även i iänder som inte var

ti11åtna för svensk krigsmaterieiexport; sedan åtskiiiiga år

har berörda företag haft regeibundna marknadsgenomgångar hos

krigsmaterielinspektionen. När det gä11er marknadsföring har

det inte funnits några förbud.

Å andra sidan finns det, eniigt vad kommissionen funnit, belägg för att information har undanhåiiits krigsmaterieiinspektörerna. Det har såiunda förekommit att industrins före-

trädare inte redogjort för hur iångtgående marknadsföringsåt-

gärder som vidtagits. Industriföreträdare har inför kommissionen vitsordat att man träffat avta1 om försäijning av krigsmateriei med iänder som inte varit tiiiåtna för vapenexport utan att krigsmaterieiinspektionen förvarnats om detta. Förfaringssättet har enligt uppgift ti11gripits för att sätta

större press på regeringen vid prövningen av utförseiärenden

och därmed stä11a regeringen inför ett fait accompii.

Försvarsindustrins företrädare har givetvis vä1 känt ti11 den iagstiftning som gä11er beträffande krigsmaterieiexport. Oavsett vad som kan ha diskuterats me11an industriföreträdarna och de oiika krigsmaterieiinspektörerna måste det ha stått k1art för industriföreträdarna att det avgörande varit vad som angetts i ansökan om utförseitillstånd. Det är ju denna handiing som iegat ti11 grund för utförseitiiiståndet. Sjäivfa11et måste de ha insett det oriktiga i att begära ti11stånd

på uppgifter som inte överensstämde med verkiigheten eiier

Bakgrund och omständigheter 228

att i tiiiståndsbegäran uteiämna viktiga uppgifter. Även om

man förutsatt ett outtaiat medgivande från krigsmaterielinspektören e11er från andra inom regeringskansiiet, måste ett sådant handiingssätt från industrins sida i princip ändå anses oförsvariigt.

Finns det då något som tyder på att någon regering e11er en-

ski1d regeringsiedamot e11er någon tjänsteman inom regerings-

kansiiet, i första hand någon krigsmaterieiinspektör, har

medverkat i eiler haft vetskap om o1ag1iga affärer med krigsmateriei?

Kommissionen har inte funnit belägg för att det inom regeringen e11er regeringskansiiet, utom i fa11et med fartygska-

nonen ti11 Oman, förekommit någon sådan medverkan e11er vet-

skap under den tid som utredningsuppdraget omfattat. F1era

hörda handeisministrar har förklarat att det inte kan finnas

någon rimiig aniedning för en poiitiker att äventyra sin kar-

riär och stä11ning för något sådant. Yttrandet förefa11er

välgrundat. Inte he11er för tjänstemännen inom regeringskans-

Iiet kan det ha funnits något rimiigt motiv för att medverka

i o1ag1igheter.

Det finns också skäl att erinra om att det företagits åtgär-

der från statsmakternas sida som ger vid handen att man inom

regeringskansiiet tagit på a11var de rykten om vidareexport

som cirkuierade, även om man inte varit medveten om enskiida oiagiigheter. Såiunda infördes ett successivt utvidgat krav

på siutanvändarintyg, först använt vid export ti11 Singapore.

Vidare underkastades licensgivningen tiiiståndstvång. Dess-

utom vidtogs specie11a kontroilåtgärder i vissa fa11, såsom

de gjorda bedömningarna av rimiigheten i Singapores krigsmaterieiköp, Hoigerssons begäran om köpeavtaiet i Robot 70affären med Singapore och Aigernons inspektion hos Bofors vintern 1981.

229 Bakgrund och omständigheter

Följande är vidare värt att notera. Det är den mottagande staten som utfärdar siutanvändarintyg och intyget inges av ti11verkaren i samband med att utförse1ti11stånd ges. Kommis-

sionen frågar sig om regeringarna och krigsmaterieiinspektö-

rerna anständigtvis kunnat kräva någon ytteriigare garanti

mot vidareexport. Bofors, som ingen vid den tiden misstänkte för oegent1igheter, skulle knappast ha medgivit att ansökan var en biuff, dvs. inte överensstämde med de verk1iga för-

håiiandena. Att ifrågasätta uppgifter som skrift1igen inty-

gats av en främmande stat förutsätter att man har k1ara fakta

att stödja sig på.

Kommissionen anser, som framgått av kap. 5 och 6, att viss

kritik emeiiertid bör riktas mot krigsmaterieiinspektörerna för deras bristande misstänksamhet e11er bristande vaksamhet.

Hade de varit mer ifrågasättande hade kanske några o1ag1iga

affärer kunnat förhindras. Möjiigen har de också uttryckt sig ok1art när de diskuterat exportmöjligheter med industriföreträdarna. Inspektionens kontakter med industriföreträdarna

har dock, som tidigare framhå11its, byggt på öppenhet och

förtroende. I ijuset av vad som hänt kan kommissionen inte

undgå att samtidigt dra s1utsatsen att vissa industriföreträ-

dare k1art missbrukat det förtroende som visats dem.

Ehuru huvudansvaret för den bristande misstänksamheten och vaksamheten åviiar krigsmaterieiinspektörerna, gä11er den här framförda kritiken också andra de1ar av regeringskansiiet. Kommissionen anser så1unda att hande1s, utrikes-, försvarsoch industridepartementen borde haft aniedning att visa större intresse för utförseiärendena. Krigsmaterieiinspektionen har iämnats med otiiiräckiiga resurser och hade alimänt behövt ett starkare stöd. Departementen borde i högre grad än som skedde ha utnyttjat sina informationskanaier för att förse krigsmaterieiinspektionen med behövliga upp1ysningar.

Bakgrund och omständigheter 230

Först under senare tid har det etab1erats ett mer organiserat

samarbete me11an krigsmaterie1inspektionen och chefstjänstemän i berörda departement, ti11 gagn för ti11synsverksamheten.

231 Bakgrund och omständigheter

12 SAVMANFATTANDE BEDÖMNING AV NDTIVEN BAKOM DEN OLAGLIGA UTFÖRSELN

Kommissionen har i de närmast föregående kapitien (kap. 9-11)

granskat deiar av den miijö i vilken den oiagiiga utförsein av krigsmateriei har ägt rum. I detta kapitei ger kommissionen sin sammanfattande bedömning av motiven bakom företagens

handiande. Frågan är a11tså: Hur kunde detta hända?

Försvarsindustrin har, som framgått av b1.a. kap. 9, aiimänt

sett haft påtagiiga probiem alitsedan mitten av 1970-taiet.

De begränsade ekonomiska resurser för materieianskaffning som det svenska försvaret kunnat avdela har såiunda fått föijdverkningar för försvarsindustrin, eftersom försvaret är försvarsindustrins viktigaste kund. B1.a. har bestäiiningarna kommit ojämnt och serierna ofta varit korta.

För försvarsindustrin har det därför varit nödvändigt med export vid sidan av ieveranserna ti11 svenska försvaret. Ex-

portandeien har i vissa företag uppgått ti11 mer än häiften

av produktionen.

Försvarsindustrin har ökat sin marknadsföring utomiands kraftigt de senaste 10-15 åren. På den internationeiia marknaden

Bakgrund och omständigheter 232

har de svenska företagen dock mött en hårdnande konkurrens. Vapenhandeln i världen skiljer sig dessutom från handeln med

andra produkter på flera sätt: Den statliga inblandningen är

påtaglig, kollisioner mellan olika politiska värderingar är

vanliga, bruket av agenter och mellanhänder är spritt, rena olagligheter och skandaler är tämligen ofta förekommande etc.

Mot den bakgrunden är det kanske inte helt överraskande att företrädare för vissa krigsmaterielproducerande företag haft svårt att godta den moralisk-etiska värdering som legat bakom det svenska regelverket avseende krigsmaterielexport. Stundom har säkerligen frestelsen varit stor att försöka finna möjligheter till export trots de hinder som regelverket uppställt. I det sammanhanget har det förvisso varit av betydelse att själva marknadsföringen utomlands av krigsmateriel

inte har omfattats av några begränsningar. Som kommissionen

tidigare påpekat har detta förhållande i vissa fall utnytt-

jats på ett tämligen skrupelfritt sätt och i några fall lett

till att regeringen ställts inför fullbordat faktum.

Å andra sidan har det inte alltid varit lätt för industrin

att i förväg avgöra när ett utförseltillstånd kunnat påräknas

eller ej. Med visst fog kan påstås att regeringens tillämp-

ning av regelverket inte sällan framstått som inkonsekvent.

Exempel härpå har kommissionen redovisat i avsnitt 10.2.

Av betydelse har förmodligen också varit de dubbla budskap som förekommit från statsmakternas sida vad beträffar synen

på krigsmaterielexporten. Oaktat den restriktivitet som

ibland betonats har synen på företagens exportansträngningar

från flera håll präglats av samförstånd och välvilja. På olika sätt har företagen sålunda uppmuntrats och även fått

233 Bakgrund och omständigheter

ett direkt stöd i marknadsföringen, se t.ex. avsnitt 11.5.

Därvid har inte bara försvarets behov att ha tiiigång ti11

materiel av hög teknisk standard tiil rimiiga kostnader spelat in utan även sysseisättningsskäi.

En faktor som sannolikt haft stor betydeise för genomförandet av den oiagiiga utförsein är vidare de uppenbara brister som tidigare vidiådit kontroiisystemet. Mest iögonfaiiande har därvid varit krigsmaterieiinspektörens otiiiräckiiga resurser men också frånvaron av samordning med andra tiiisynsorgan har varit tyd1ig. Bristerna i detta hänseende kan ha frestat en dei företrädare för företag som behövt exportera krigsmate-

rie1 att försöka kringgå gäilande regler. Här bör även anmär-

kas att den aningsiöshet e11er bristande misstänksamhet som iänge rått beträffande risken att stora svenska företag sku11e kunna vara inbiandade i oegentligheter också kunnat utnyttjas. Hade tiiisynsmyndigheterna, främst krigsmateriei-

inspektören, reagerat med större vaksamhet på de signaier om

eventueiia o1ag1igheter som förekommit en1igt vad kommissionen anfört i kap. 5 och 6 hade troiigen en dei 01ag1iga affärer inte kommit ti11 stånd.

Från vissa industriföreträdare har det gjorts gä11ande att utförsein i vissa fa11 skett med krigsmaterie1inspektörernas och därmed också - mer e11er mindre regeringarnas tysta medgivande. Kommissionen har emeiiertid inte funnit fog för

dessa påståenden. Det kan dock inte utesiutas att beskeden

ti11 företagen i några fa11 kan ha varit okiara och att miss-

förstånd kan ha uppstått. Samtidigt står det klart att de in-

dustriföreträdare som uppehåiiit kontakten med krigsmateriei-

inspektörerna och som varit ansvariga för de affärer som behandiats i denna rapport utan tvive1 varit så kunniga och erfarna att det förefaiier mindre sannoiikt att missförstånd av

detta siag kunnat uppstå.

Bakgrund och omständigheter 234

De faktorer som hittills angetts - försvarsindustrins exportberoende, regeringskansliets och myndigheternas positiva syn

på krigsmaterielexporten, förhållandena på världsmarknaden

och brister - har haft stor kontrollsystemets troligen betydelse för vad som inträffat. Flera personer som kommissionen hört har emellertid framhållit att även följande varit av vikt.

Det har under senare år sålunda varit vanligt att svenska företag delats upp i divisioner, dotterbolag eller affärsområden med självständigt resultatansvar. Så har exempelvis

skett med såväl Bofors som FFV. Uppdelningen påstås ha ökat

kraven på att varje enhet kan uppvisa ett tillfredsställande

resultat. Resultatjakten har, sägs det, tillsammans med andra faktorer ökat benägenheten att genomföra exportaffärer trots de hinder som statsmakterna uppställt. Genom uppdelningen me-

nar man vidare att ägarnas och styrelsernas samt, i viss mån,

den högsta verkställande ledningens möjligheter att följa verksamheten minskat.

Några personer som hörts av kommissionen har härjämte fram-

fört en misstanke om att även privatekonomiska skäl har spe-

lat in. Därvid har man främst stött sig på de uppgifter som

AOS förre verkställande direktör har lämnat vid ett förhör i

Singapore. Inom ramen för den pågående förundersökningen är

förekomsten av mutor eller andra liknande ersättningar föremål för uppmärksamhet. Hittills har kommissionen dock inte

fått kännedom om något som visar att sådana motiv legat bakom

den olagliga exporten.

En faktor som många av kommissionen hörda personer pekat på

är företagsandan inom de berörda företagen. Såväl inom Bofors. som inom FFV förmärks en stark samhörighet, som även har förgreningar i samhällena runt företagen. Det ligger nära till

235 Bakgrund och omständigheter

hands att tro att Bofors-andan och FFV-andan också kan ha haft en baksida. Den bristande förståeisen inom Bofors och i Kar1skogatrakten för den kritik som Bofors utsatts för är ett

tecken på att värderingarna kan vara oiika. Ett annat tecken

härpå kan vara den hos både Bofors och FFV i inledningsskedet

av poiisutredningarna märkbara obenägenheten att snabbt reda ut vad som förekommit. Den stoithet som finns över företaget och produkterna och den känsia av att vara en viktig dei i samhäiiet och för försvaret kan också vara uttryck för detta. Inom både Bofors och FFV tycks man därför ibland ha uppfattat sig stå över kritik.

Kommissionen har inte rangordnat de här angivna faktorerna,

som a11a i någon mån torde ha medverkat ti11 den o1ag1iga ut-

försein. Det har inte he11er varit avsikten. Det viktiga har i stä11et, som iniedningsvis antytts, varit att försöka ge

ett svar på frågan vad som iegat bakom det inträffade.

S1ut1igen vi11 kommissionen ånyo anmärka att de här redovi-

sade omständigheterna på intet vis kan ursäkta förfaranden

som stått i strid med de principer som gälit beträffande

krigsmaterieiexport. Moraiiskt-etiskt har det a11tså, menar

kommissionen, förekommit kiandervärda handiingar. Om dessa dessutom varit brottsiiga har de rättsvårdande myndigheterna att ta stä11ning tili.

V SYNPUNKTER OCH FÖRSLAG

13 ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Kommissionen utgår från att Sverige behöver en egen försvars-

industri och att denna industri inte i kan över1eva iängden om den inte också får exportera. Funnes inte ett svenskt säkerhets- och försvarspolitiskt motiv, funnes he11er ingen aniedning att medge undantag från det genere11a exportförbudet.

Den principieiia motsättningen me11an en hande1 ned krigsmaterie1 och Sveriges utrikesp01itiska må1 bör enligt kommissionens uppfattning inte överdrivas. Det är att givet inga garantier finns för att inte svenska vapen som exporteras kan komma til] användning i krig e11er andra oroiigheter. Nuvarande riktiinjer medger dessutom att Sverige under vissa förhå11anden exporterar krigsmateriei i fu11 vetskap om att den kommer ti11 sådan användning.

Den svenska vapenexporten har veteriigen

a1drig utgjort någon

be1astning för Sverige i dess arbete för internatione11 fred

och försiag 238 Synpunkter

och nedrustning. Eniigt kommissionens bedömning kan däremot Sveriges anseende och tiiitron ti11 svenska regeringens integritet i vapenexportsammanhang och tiil svensk försvarsindustri i iängden skadas om oegentiigheter och okiarheter kring

vapenexporten av det siag som framkommit på senare år tiiiåts

fortsätta.

Tiii dessa okiarheter har i väsentiig mån bidragit gäiiande regeiverk. Kommissionen återkommer därför i nästa kapitei tiil vissa försiag om regeiverket och kontroiisystemet.

Utöver iagstiftningen och kontroiisystemet är det väsentiigt att oiagiigheter snabbt beivras. Poiisutredning och förunder-

sökning av misstänkt oiagliga vapenexportaffärer har nu på-

gått i f1era år utan att den rättsiiga processen har kunnat

föras ti11 ett slut. Personer på regerings- och myndighets-

nivå har under tiden beskyiits för inbiandning i e11er samtycke ti11 dessa affärer. Kommissionen har i denna rapport redovisat sin uppfattning härom men sjäivfaiiet är de misstänkiiggöranden och den ryktesfiora som föijt i den ännu oav-

slutade rättsprocessens spår ägnade att skada tiiitron ti11

viijan att skapa kiarhet.

Kommissionen anser att vid sidan av dessa affärer även regeringarnas tiiiämpning av gä11ande riktiinjer genom åren har skapat ett trovärdighetsprobiem inom iandet. Ett anta] exemvad kommissionen som diskutabei ti11ämpning

pei på uppfattar

av riktlinjerna har getts i kap. 10. Som kommissionen i samma har sökt visa är riktiinjerna inte tiiiräckiigt an-

kapitei

passade ti11 verkligheten. Detta torde deivis förkiara de av-

vikeiser och inkonsekvenser som har förekommit.

239 och Synpunkter förslag

Till en del synes trovärdighetsproblemet emellertid också be-

ro på felaktiga föreställningar hos massmedia

allmänheten,

och många politiker om vad innebär. Sålunda

riktlinjerna tycks man ofta uppfatta dem som lagtext, vilket de inte är, och även bortse från att de uppställda hindren för vapenexport inte är kategoriskt fastlagda i alla utan sammanhang förenade med möjligheter till undantag. Här ett föreligger informationsproblem som regeringarna inte har löst.

Debatten kring vapenexporten har i alla år haft starkt moraliska och idealistiska inslag där krav framförts som inte har kunnat förenas med det säkerhetspolitiska intresset av en vapenexport. Svenska regeringar har uppträtt som om denna untsättning inte funnits. De riktlinjer som infördes 1971 presenterades som grundvalen för en ökad restriktivitet i till-

ståndsprövningen men innehöll inte desto mindre uppmjuk-

ningar. Regeringar har hävdat att riktlinjerna respekterats även i fall där detta har kunnat Detta

ifrågasättas. försök

att förena ideal med verklighet har i inte kunnat längden vidmakthållas utan återkommande mot beskyllningar regeringarna för hyckleri och dubbelmoral. Den misstro som dessa förhållanden har alstrat kring vapenexportpolitiken har tillsammans med de olagliga exportaffärerna medverkat till att skapa en debattatmosfär i vilken starka intressegrupper angriper vapenexporten som sådan och kräver

långtgående begränsningar

eller ett fullständigt stopp. har dessa

Utvecklingen på vägar

lett därhän att ett legitimt säkerhetspolitiskt intresse har

kunnat ifrågasättas och till

och med äventyras.

Kommissionen anser att de politiskt under årens ansvariga lopp inte med tillräcklig kraft och öppenhet har den upplyst svenska allmänheten om den svenska villsäkerhetspolitikens kor och om de överväganden som ligger till för och nödgrund vändiggör en svensk vapenexport. Kommissionen är för sin del

och 240 Synpunkter försiag

om att en större öppenhet härvidiag sku11e motsvara övertygad aiimänhetens önskemåi och öka för de poiitiskt

förtroendet

Kommissionen anser vidare att de nuvarande riktansvariga.

iinjerna på ett o1yck1igt sätt motverkar en sådan poiitik

som de inte har haft den restriktiva effekt som en samtidigt

gång förutskickades.

Kommissionens i föijande kapitel bör ses mot denna försiag bakgrund.

14 KOMMISSIONENS FÖRSLAG

14.1 Kriterier för tillståndsprövningen

De riktlinjer som infördes med prop. 1971:146 och som godkändes av riksdagen hade två syften. För det första ville man med nya och preciserade riktlinjer skapa grundvalen för en än större restriktivitet än som hittills tillämpats vid pröv-

ningen av frågan till vilka mottagare svensk krigsmateriel

skall få exporteras. För det andra ansåg man preciserade

riktlinjer vara angelägna också därför att de underlättar

för de krigsmaterielexporterande företagen att planera och ger dem möjlighet att med större säkerhet förutse om export-

tillstånd i det enskilda fallet kan påräknas.

Enligt kommissionens uppfattning har ingetdera syftet tillgo-

dosetts på ett tillfredsställande sätt. Det kan, vad gäller

det första syftet, ifrågasättas om 1971 års riktlinjer ens så

som de formulerades lade någon grund för ökad restriktivitet.

Tvärtom infördes med dessa riktlinjer uttryckligen vissa uppmjukningar som bl.a. innebär att Sverige kan fortsätta att exportera reservdelar till tidigare levererad materiel även om mottagarstaten har råkat i krig. Med reservdelar jämställs numera vid tillämpningen av riktlinjerna även ammunition.

Synpunkter och försiag 242

Som kommissionen har sökt visa i kap. 10 motsägs taiet om större restriktivitet också av regeringarnas återkommande be-

hov att i den praktiska tiiiämpningen frångå eiier tänja på

riktiinjerna när andra hänsyn gör sig gäiiande.

Vad beträffar det andra dekiarerade syftet utesiuter kommissionen inte att preciserade riktiinjer kunnat vara ti11 ett visst stöd i försvarsindustrins utiandspianering. Värdet härav torde emeiiertid ha begränsats genom de inkonsekvenser som

förekommit i tiiiämpningen. Kommissionen ifrågasätter därför

om detta syfte med riktiinjerna har uppnåtts. I realiteten

har företagen i stä11et iockats att göra egna bedömningar av mottagariänders iämpiighet. Den rad av oiagiiga affärer som

har uppdagats på senare år taiar eniigt kommissionen för att

en annan och mindre preciserad ordning införs. Därigenom sku11e företagen i högre grad än hitti11s bii hänvisade till samråd med krigsmaterieiinspektör och regering för sina marknadsbedömningar. En ökad statiig kontro11 över företagens marknadsföring har också föresiagits i det iagstiftningsarbe-

te som för närvarande pågår.

Samtidigt som det såiunda starkt kan ifrågasättas om riktiin-

jernas syften har tiiigodosetts finner kommissionen att de har haft negativa föijder. Hos vissa grupper har skapats förväntningar som inte har kunnat infrias. Som redovisats i kap.

10 är denna effekt deivis inbyggd och ofrånkomiig. Svensk ut-

rikes- och säkerhetspoiitik kan inte år efter år styras av fastiagda och detaijerade regler som hänför sig ti11 endast

ett av dess många tiiiämpningsområden. Koiiisioner är ound-

vikiiga och när regeringar sökt blunda för detta faktum har, som framhåiiits i kap. 13, vapenexportpoiitiken hos svensk opinion kommit att omges med misstro och med beskyiiningar för hyckieri och dubbeimorai. Tiiiämpningens inkonsekvenser

243 Synpunkter och förslag

har också uppmärksammats i utlandet och varit ägnade att skapa friktion mellan Sverige och länder som känner sig diskriminerade genom den svenska politiken.

Vapenexportpolitiken har genom dessa effekter också spelat de krafter i händerna som vill helt förbjuda svensk vapenexport

eller inskränka den på ett sätt som äventyrar Sveriges möj-

ligheter att vidmakthålla en egen försvarsindustri. Kommissionen bedömer vidare att bristerna i vapenexportpolitiken har bidragit till att undergräva de vapenexporterande företagens respekt för gällande regler.

Sammanfattningsvis anser kommissionen att de gällande riktlinjerna med nuvarande utformning och precisering har kommit att bli en belastning för svensk politik. De bör ersättas med en ordning som bättre svarar mot verkligheten utan att för den skull befria svenska regeringar från ansvaret att bedriva en vapenexportpolitik i överensstämmelse med landets utrikespolitiska principer. Kommissionen finner att en sådan ordning tvärtom bör öka detta ansvar.

Kommissionen föreslår att det principiella förbudet mot krigsmaterielexport bibehålls och att de nuvarande riktlinjerna ersätts med två allmänna kriterier vilka båda skall vara uppfyllda för att medge undantag från exportförbudet. Till skillnad från riktlinjerna bör dessa kriterier intas i lag. Enligt detta förslag bör export av krigsmateriel kunna tillåtas förutsatt att

1) den bedöms nödvändig för att trygga en erforderlig försörjning med materiel till det svenska försvaret, 2) den är förenlig med principerna och målen för svensk utrikespolitik.

Synpunkter och försiag 244

Det första kriteriet utgår således heit från Sveriges eget

behov av vapenexport. Härmed avses den export och det ut- 1andssamarbete som krävs för att bevara en konkurrenskraftig svensk försvarsindustri, för att hå11a det tekno1ogiska kun-

nandet inom denna industri på en sådan nivå att våra behov

kan tiiigodoses och för att trygga Sveriges möjiigheter att importera den krigs- och försvarsmateriei som iandet behöver. (jfr kap. 9). Försiaget bör medföra att ett betydiigt större

ansvar än hittills iäggs på regeringarna att behovspröva och

kunna motivera den export som beviljas.

Det andra kriteriet uttrycker kiarare än nuvarande ordning det utrikespoiitiska behovet av en totaibedömning. I en sådan

totaibedömning ingår som faktorer de exporthinder som finns i

nuvarande riktiinjer. Här ingår i första hand de s.k. ovi11-

koriiga hindren som föijer av besiut i FN:s säkerhetsråd, in-

ternationeila avta1 e11er regierna i en neutraiitetssituation. Den svenska utrikespoiitiken är redan kategorisk i dessa avseenden och dessa hinder förbiir därför iika ovi11koriiga utan att det behöver utsägas. De övriga hindren, som avser situationerna krig, krigsrisk, inre väpnade oroiigheter och förtryck av de mänskiiga rättigheterna måste vägas in i totaibedömningen tiiisammans med andra utrikespolitiska och säkerhetspoiitiska faktorer av betydeise. Det föresiagna andra kriteriet är en anpassning ti11 den verkiighet som finns sedan iänge och erbjuder en möjiighet ti11 uppriktigare of-

fentiig diskussion av vapenexportfrågor. Det minskar inte

kravet att regeringen ska11 kunna tiiifredsstäliande motivera den vapenexport som beviijas. Lagbundenheten och frånvaron av detaijerade handlingsregier i motiven tili lagen är tvärtom ägnade att stä11a än mer i fokus det poiitiska ansvaret för

åtgärderna på detta område.

245 Synpunkter och förslag

Beträffande skäien för att iagfästa kriterierna för utförseltilistånd vi11 kommissionen härutöver anmärka föijande.

Den hitti11s begagnade termen riktiinjer används i iagstift-

ningen i många o1ika sammanhang som synonym för grunder,

grunddrag, huvuddrag e11er må1. Det är vaniigt att riktlinjer används som ett sammanfattande begrepp för ett reiativt sett utföriigt resonemang i en proposition. Syftet är därvid att

riksdagen ska11 yttra sig över e11er godkänna dessa rikt-

iinjer. Samtidigt som en annan tanke bakom detta förfaringssätt synes ha varit att medge ett handiingsutrymme vid ti11iämpningen av det som behandiats i riktiinjerna, har det i flera fa11 diskuterats huruvida sådana riktiinjer är att bedöma som bindande i juridisk mening. Inte sä11an är det svårt att avgöra vem som är riktiinjernas adressat.

1949 års kungöreise om förbud mot utförsei av krigsmateriei riktar sig ti11 industrin. Statsminister Tage Erianders interpeiiationssvar 1956 i riksdagens första kammare får ses som en k0mp1etterande upp1ysning beträffande de omständig-

heter som regeringen då ansåg ha betydeise vid prövningen av

utförseiansökningar. Det var a11tså inte fråga om normgivning

utan uttaiandet utgör endast en avsiktsförklaring från regeringen.

1971 års rikt1injer är visseriigen mer detaijerade än uppgifterna i interpeiiationssvaret men i det enski1da fa11et är de rättsiigt sett 1ika iite bindande för regeringen. Ett undantag gäiier dock för de ovi11k0r1iga hindren, vars bindande kraft föijer av att de härieder sig från internatione11a avtai, besiut av FN:s säkerhetsråd och foikrättens reg- 1er för neutraiitet. Det sagda innebär givetvis inte att regeringens poiitiska ansvar för sina besiut i utförseiärenden minskar.

Synpunkter och förslag 246

I prop. 1971:146 framhåiier departementschefen såiundaz

Det är också med hänsyn ti11 att frågan om krigsmateri-

e1export inrymmer särski1da prob1em av stor poiitisk räckvidd angeiäget att de grundiäggande principerna för sådan export redovisas för riksdagen. Detta innebär inte att riksdagen ska11 ta stäiining i deta1j ti11 reg1eringen av krigsmaterieiexporten. Grundsatsen att det an-

kommer på Kungl. Maj:t att besiuta om regiering av ex-

port och import gä11er även i fråga om krigsmateriel.

Det bör därför iiksom hitti11s ankomma på Kungi. Majzt

att med beaktande av de allmänna principer som 1agts fram för riksdagen bestämma hur författningsregieringen

på området närmare ska11 utformas.

I propositionen begärdes, som tidigare nämnts, riksdagens yttrande över det som anförts om riktiinjer för krigsmaterie1exp0rt. Riksdagens godkännande av dessa bör eme11ertid enbart ses som en po1itisk markering; deras statsrättsliga status ändrades ej.

Genom 1982 års 1agstiftning b1ev riktiinjerna att anse som förarbeten (motiv) ti11 utförse11agen. Departementschefen utta1ar i prop. 1981/82:196 såiunda att rikt1injerna bör

1igga ti11 grund för ti11ståndsprövningen även i fortsätt-

ningen. Som framgår av orda1yde1sen b1ev de dock inte bin-

dande normer utan behöii sin stä11ning som väg1edande anvisningar.

Riktiinjerna har givetvis haft stor betyde1se för prövningen av utförseiärenden. Det 1igger eniigt kommissionen därför

nära ti11 hands att påstå att statsmakterna beträffande ut-

förseifrågor iagstiftat genom motivutta1anden, viiket är en

247 och Synpunkter försiag

metod som brukar möta kritik. Under a11a förhåiianden står

det, som redan framhå11its, k1art att inte bara aiimänheten

och massmedia utan även poiitiker ofta uppfattat riktiinjerna

som 1agreg1er. Genom den av kommissionen föres1agna åtgär-

den undanröjer man risken för missförstånd i dessa hänseenden.

Kommissionen vil] särskilt understryka att båda de nu föresiagna kriterierna måste vara uppfy11da för att utförsel av krigsmateriei ska11 kunna tiiiåtas. Det är samtidigt viktigt

att håiia fast vid att avgörandet i fråga om utförseitiii-

stånd skall grundas på en totaibedömning av alla de omstän-

digheter som föreiigger i ärendet.

Kriterierna bör en1igt kommissionens förmenande tiilämpas på

ti11stånd inte endast rörande utförsei av krigsmateriel utan

även i fråga om ti11stånd tiil uppiåteise och överlåteise av

rätt att utom riket tiiiverka krigsmateriei

(iicensgivning)

och beträffande tiiistånd tiil miiitärt inriktad utbiidning. En paragraf i utförse11agen med detta syfte skuiie kunna få denna 1yde1se: Tiiistånd en1igt ... §§ får endast om medges

åtgärden är påka11ad för att ti11godose det svenska försva-

rets behov av materiei och ett tiiistånd är föreniigt med svensk utrikespoiitik.

Kommissionen anser s1ut1igen att en ordning av det s1ag som skisserats måste kombineras med bättre möjiigheter ti11 kontro11 av och insyn i de vapenexporterande företagens utiandsverksamhet. Detta gä11er både marknadsföringen, sjäiva exporten och övriga former av utiandssamarbete. I det

pågående

iagstiftningsarbetet förutses redan ett anta] ändringar i denna riktning.

och 248 Synpunkter förslag

14.2 Bestämmelser angående klassificering av krigs-

materiel

Som av avsnitt 3.5 i både tillverkningslagen

framgått stadgas

och att regeringen bestämmer vad som är att beutförsellagen trakta som krigsmateriel. I en bilaga till utförselförordhar regeringen räknat upp vilka varor som skall omningen fattas av krigsmaterielbegreppet. I förordningen (1983:1036) om kontroll av av krigsmateriel, m.m. finns en tillverkningen hänvisning till bilagan i utförselförordningen.

I avsnitt 3.5 har kommissionen vidare antytt några av de

problem som är förenade med klassificeringen av krigsmateriel och i avsnitt 10.1 har motsättningarna och svagheterna i gällande regelverk ytterligare belysts.

I 1987/88:154 med förslag till ny utförsellag har föreprop. statsrådet uttalat att krigsmaterielbegreppet bör dragande ses eftersom förteckningen över krigsmateriel och de över,

som anges i den varit oförändrad under en lång

bestämningar tid av år samtidigt som det skett en snabb teknisk utveck- På härav avser hon att föreslå regeringen att ling. grund tillkalla en särskild utredare för att göra en sådan översyn. En viktig del av uppdraget skulle vara att belysa gränsdrag-

ningsfrågorna mellan civil och militär materiel.

Kommissionen delar uppfattningen att det är angeläget att blir föremål för en grundlig utred-

klassificeringsfrågorna

för klassificering av krigsmateriel är vikning. Reglerna eftersom klassificeringen är avgörande för krigsmatetiga,

tillämpningsområde och därigenom även för

riellagstiftningens

bedömningen av lagstiftningens ändamålsenlighet.

249 Synpunkter och förslag

Det finns enligt komissionen många frågor som bör övervägas

i en sådan utredning, t.ex. det av nuvarande krigsmaterielinspektören Sven Hirdman frankastade förslaget om att indela i tre - och övkrigsmaterielen kategorier vapen, vapenbärare rig materiel - och att ställa olika höga krav för utförsel-

tillstånd beroende på vilken kategori varan tillhör. Det kan

också finnas skäl att granska den i 1971 års riktlinjer gjorda uppdelningen mellan defensiva vapen och övriga vapen (of-

fensiva vapen). Klassificeringen av tekniskt avancerade sys-

tem bör enligt kommissionen även ägnas uppmärksamhet. I sammanhanget bör dessutom de särskilda problem som sammanhänger med klassificeringen av krut och sprängämnen studeras.

En fråga som ligger något vid sidan av det nu anförda men som

kommissionen ändå anser böra övervägas i sammanhanget är förutsättningarna för att låta regeringen tillfälligt kunna förordna att en vara som inte klassificerats som krigsmateriel men som fått militär användning skall omfattas av bestämmelserna i utförsellagen (jfr den 1972 införda bestämmelsen i

3 § kungörelsen 1949:614 angående förbud mot utförsel från

riket av krigsmateriel, se ovan avsnitt 10.2). Syftet med en sådan regel skulle vara att ge regeringen en möjlighet att förhindra att civila varor som fått betydande militär användning exporteras till områden där krig o.d. förekommer. Regeln skulle sålunda ge regeringen handlingsfrihet att vidta önsk-

värda åtgärder utan att principerna för klassificering skulle

behöva ändras. Ett exempel på en händelse som skulle kunna

motivera en tillämpning av en sådan bestämmelse är Boghammar

Marins uppmärksammade försäljning av snabbgående patrullbåtar

till Iran under det pågående kriget.

Kommissionen finner det angeläget att framhålla att klassifi-

ceringsbeslut på ett sätt är av samma politiska natur som

Synpunkter och förslag 250

beslut i utförselärenden. Bedömningen i ett

klassificerings-

ärende kan exempelvis få konsekvenser för vår utrikespolitik. Enligt kommissionen bör det därför står klart att det också i det enskilda klassificeringsärendet i princip bör vara regeringen som beslutar. Det kan vara lämpligt att handläggningen av klassificeringsärenden görs så likartad med handläggningen av utförselärenden som möjligt.

Krigsmaterielinspektören bör självfallet också i fortsättningen ge råd och synpunkter i klassificeringsärenden både till regeringen och till företagen. Det bör vidare vara möjligt för krigsmaterielinspektören att ta egna initiativ till klassificering av materiel så att eventuella tveksamheter kan

undanröjas på ett så tidigt stadium som möjligt.

14.3 Slutanvändarintyg och andra vid

kontrollåtgärder

krigsmaterielexport

Som en del i förundersökningen beträffande Bofors krigsmate-

rielaffärer pågår en utredning om förfalskade slutanvändar-

intyg. Under utredningens gång har polisen upptäckt att elva

från - tio slutanvändarintyg Singapores försvarsdepartement avseende materiel från Bofors och ett avseende materiel från FFV-företaget Air Target - har förfalskats innan de ingivits till krigsmaterielinspektionen; förfalskningen har troligen skett hos AOS i Singapore.

Den ordning som hittills gällt för hanteringen av slutanvändarintyg har underlättat förfalskning. Intygen har således

passerat åtskilliga händer innan de nått krigsmaterielinspek-

tionen.

251 Synpunkter och försiag

I propositionen ti11 ny utförseiiag har försiag iagts fram i syfte att bi.a. söka förhindra förfaiskningar i framtiden. Sålunda har man föresiagit att de svenska utiandsmyndigheterna bör få tiii uppgift att ta emot siutanvändarintygen från köpariändernas försvarsmyndigheter och att vidarebefordra intygen tiii krigsmaterieiinspektionen.

Kommissionen, som finner den föresiagna ordningen beträffande handhavandet av siutanvändarintyg väimotiverad, vi11 siå fast att den bedömer siutanvändarintyg vara den bästa metoden för att förhindra oönskad vidareexport av krigsmateriei. Med an-

iedning av påståendena om att köpariänderna iär ha reagerat

negativt inför kraven på siutanvänderintyg vill kommissionen

anmärka att sådana intyg aiis inte är unika för Sverige; i

åtskiiiiga iänder förekommer krav på siutanvändarintyg (se

avsnitt 7.2). Dessutom stäiis i COCOM-bestämmeiserna (se av-

snitt 7.1) krav på iiknande försäkringar vid köp av ameri-

kanska högteknoiogiska produkter.

I propositionen framhåiier föredragande statsrådet att kontro11en av krigsmaterieibestämmeisernas efterievnad inte har varit ti11räck1ig och att det därför är nödvändigt att kontro11en byggs ut och förstärks. Såiunda föresiår hon nya bestämmeiser rörande b1.a. tiiisyn av industrins marknadsföring utomiands, revisorernas ansvar och tu11ens kontroiimöjiigheter. Härtiii kommer att krigsmaterieiinspektionen redan besiutat om vissa nya rutiner i sin verksamhet i syfte att effektivisera tiiisynen.

Det är således tämiigen omfattande förändringar som har genomförts e11er kommer att genomföras beträffande kontro11en av krigsmaterieiexporten. Det utökade kontroiiförfarandet bör

eniigt kommissionens uppfattning vara i tiiiämpning någon tid

och förslag 252 Synpunkter

innan det finns anledning överväga om ytterligare åtgärder

erfordras. Kommissionen lägger därför inte fram några egna

förslag i denna del.

Kommissionen vill i detta sanmanhang erinra om att inte blott

de materiella reglerna på området och rutinerna i de enskilda

ärendena är av betydelse för tillsynen av krigsmaterielfrå-

gorna. Även själva organisationen av kontrollapparaten är för att resultatet skall bli tillfredsställande. I amviktig bassadören Torsten Örns förra året överlämnade betänkande om krigsmaterielinspektionens verksamhet och organisation har

denna fråga behandlats och hans förslag har vunnit gillande i

den nyligen framlagda propositionen om krigsmaterielfrågor.

Kommissionen utesluter emellertid inte att organisationsfrå-

gan åter kan komma att diskuteras när utredningarna om krigsmaterielexporten har slutförts.

Med hänsyn till att regeringen, såsom kommissionen ovan flera har ett kollektivt ansvar för

gånger påpekat, vapenexportpo-

litiken finns det enligt kommissionens uppfattning vidare an-

ledning att i något lämpligt sammanhang ompröva regeln att

utrikeshandelsministern får avgöra vissa mindre betydelsefulla utförselärenden. Den nu gällande möjligheten i detta

avseende utgör en form av ministerstyre som i princip inte

överensstämmer med svensk konstitutionell praxis.

14.4 Undantaget i tillverkningslagen avseende statliga myndigheter

I 1 § andra stycket tillverkningslagen sägs att lagen inte gäller för statlig myndighet. Detta innebär att krigsmate-

rielinspektionen inte har någon laglig grund för tillsyn över

253 Synpunkter och förslag

affärsverket FFV. Förklaringen till denna ordning är att det inte ansetts - och inte heller - att nödvändigt lämpligt statliga myndigheter som ägnar sig åt tillverkning av krigsmateriel skall behöva ett särskilt tillstånd för att bedriva denna verksamhet.

FFV har emellertid på senare år frivilligt underkastat sig

viss tillsyn från krigsmaterielinspektionens sida. Bl.a. görs

numera regelbundet marknadsgenomgångar inför krigsmateriel-

inspektören.

Utförsellagen innehåller inte någon motsvarande inskränkning;

utförseltillstånd krävs således även för FFV. Enligt förslaget till ny utförsellag gäller de föreslagna bestämmelserna om företagens marknadsföring uttryckligen också för statlig myndighet.

Som påpekats i avsnitt 11.5 utövar industridepartementet

knappast någon tillsyn över FFV:s löpande kommersiella verk-

samhet. Att varken krigsmaterielinspektionen eller industri-

departementet utövat någon mer ingående kontroll över verk-

samheten har nog varit en anledning till vissa av FFV:s uppmärksammade affärer.

Kommissionen kan inte finna någon rationell anledning till

att statlig verksamhet som avser tillverkning och försäljning av krigsmateriel skulle undantas från krigsmaterielinspektio-

nens tillsyn. En sådan tillsyn bör inte inkräkta på statens

ägaransvar och inte strida mot några konstitutionella regler.

Att en sådan ändring skulle innebära att det även införs ett tillståndskrav för verksamheten kan inte heller utgöra ett hinder.

Synpunkter och förslag 254

På grund av det anförda och i beaktande av de affärsdrivande verkens allt mera självständiga ställning och närmande till

de statliga bolagen bör det alltså, anser kommissionen, vara

befogat att nu ta bort denna inskränkning av tillverkningsla-

gens tillämpningsområde.

14.5 Reglering av det försvarsindustriella samarbetet

I prop.1987/88:154 understryker föredragande statsrådet den

enighet i riksdagen angående behovet av en svensk försvarsin-

dustri med tillräcklig kompetens och kapacitet, som godkännandet av prop. 1986/87:95 om totalförsvarets fortsatta utveckling ger uttryck för (FÖU 11, rskr. 310). Föredraganden

påpekar också den vikt utredaren av försvarsindustrins ut-

landsverksamhet (se SOU 1987:8) och flertalet remissinstanser lägger vid behovet av teknologiskt samarbete med utlandet. Anledningen härtill anges bl.a. vara att det av kompetensmässiga och finansiella skäl i vissa fall är svårt eller omöj-

ligt för svensk försvarsindustri att numera på egen hand ut-

veckla materiel för det svenska försvaret. Valet står därför ibland mellan att importera färdiga system från ett annat land eller att i samverkan med utländsk industri utveckla och producera gemensamma produkter. Vid en ytterligare begränsning av vapenexporten kan denna valsituation få ökad betydelse.

I avvaktan på resultatet från den i prop. 1987/882154 avise-

rad parlamentariska utredningen har föredragande statsrådet

inte funnit anledning att lägga fram något förslag om regle-

ring av det försvarsindustriella samarbetet med utländsk industri. Ett tungt vägande skäl för detta ställningstagande

torde vara en viss osäkerhet om hur reexportfrågor i samband

255 och Synpunkter förslag

med samutveckiingsprojekt med utiandet ska11 behandias från svensk sida i framtiden.

I beaktande av de k1ara uttaianden som beträffande gjorts behovet av teknoiogiskt samarbete med utiandet och sann01ikheten för att sådant samarbete kommer att bli i vaniigare framtiden, anser kommissionen att en 1agreg1ering detta

på

område är angelägen.

Besiut om gemensam utveckiing och/e11er av förproduktion

svarsmateriei med utiandet är i första hand en fråga

på rege-

rings- och myndighetsnivå. är

Utgångspunkten därvid det

svenska försvarets behov men den utrikespoiitiska bedömningen är sjäivfaiiet också av största betydeise. Med hänsyn härtiil anser kommissionen att de i avsnitt 14.1 kriteföresiagna rierna bör kunna utgöra grunden för Iagregieringen även i nu förevarande hänseende.

I detta sammanhang förtjänar det också att att

påpekas re-

exportfrågor rimiigen måste iösas med beaktande av a11a in-

biandade parters nationeiia beträffande

lagstiftning export

av krigsmateriei. Ett ensidigt hävdande av svensk iagstiftning torde göra samarbete i det närmaste omöjiigt. Sverige sku11e för övrigt aidrig kunna acceptera att en stat som vi importerar krigsmateriei ifrån e11er samutveckiar krigsmateriei ti11sammans med stäiier sådana krav att vårt utnyttjande av materie1en i fred som krig äventyras.

och 256 Synpunkter förslag

14.6 av tillverkningslagen och utsammanslagning försellagen

får man leta efter bestämmelser rörande krigsmateriel i Idag

De lagarna på området är

flera författningar. viktigaste och Tillverkningslagen intillverkningslagen utförsellagen. bestämmelser rörande tillverkning, försäljning och nehåller annat handhavande av krigsmateriel. Utförsellagen behandlar avseende av krigsmateriel. Det nyligen fram-

frågor export

till utförsellag innebär inte någon för-

lagda förslaget ny av denna Regelverkets utseende, som ändring uppdelning. främst torde vara av historiska skäl, minskar onekbetingat

ligen överblickbarheten och skapar tillämpningsproblem.

anser att det hade varit önskvärt att det i det Kommissionen ett försök att slå ihop

pågående lagstiftningsärendet gjorts

och utförsellagens bestämmelser till en tillverkningslagens enda om För en sådan sammanslagning talar

lag krigsmateriel.

kommissionens uppfattning bl.a. följande. Bägge lagarenligt samma Såväl beslut rörande

na bygger på krigsmaterielbegrepp.

tillstånd för och försäljning som beslut rörande tillverkning utförseltillstånd meddelas i princip av regeringen. Beredav tillståndsärenden sker hos krigsmaningen av bägge slagen som också har ansvar för tillsynen av laterielinspektionen, garnas efterlevnad.

kommissionen svårt att förstå varför frågor om

Det är enligt av krigsmateriel både inom landet och utomlands försäljning

i tillverkningslagen medan export av krigsmateriel

regleras i Vidare måste det anses vara en regleras utförsellagen.

brist att krigsmaterielinspektionens tillsynsverksamhet reg-

leras endast i tillverkningslagen, trots att en hel del till-

har ett närmare samband med utförselfrågorna.

synsuppgifter

257 Synpunkter och förslag

De föresiagna nya regierna om begränsningar beträffande företagens marknadsföring är å andra sidan intagna i utförseiiagen och inte i tii1verknings1agen.

Både för att öka iagstiftningens tiiigängiighet för ailmänheten och för att förenkia av bestämmeiserna tiiiämpningen såväl för berörda som för - borde nu myndigheter företagen

gäiiande lagar föijaktiigen omarbetas ti11 en enda iag angå-

ende krigsmateriel. En sådan sammansiagning kan knappast möta

några hinder av principie11 natur och kan inte he11er vara

särskilt svår att genomföra. Orsaken tiil att en sådan åtgärd

inte vidtagits i samband med det pågående lagstiftningsarbe-

tet bedömer kommissionen vara den reiativa brådska som präg- 1at detta arbete.

259 BILAGA 1

Kommittédirektiv gg

m

Dir l987zl9 för av viss

Medborgarkommission granskning vapen-

export

Dir. l987zl9

Beslut vid regeringssammanträde l987-04-tl2

Statsministern anför.

Mitt förslag tillkallas för att granska Jag föreslår att en särskild medborgarkommission vissa uppgifter om olaglig svensk vapenexport och hur dessa handlagts.

Bakgrund l en rad försvarspolitiska beslut har Sveriges riksdag uttalat att Sveriges säkerhetspolitik i våisentligat avseenden grundar sig på tilliten till den svenska försvarsindustrins krigsmateriel av vikt för förmåga att utveckla och tillverka Sveriges försvarskrzift. För att kunna vidmakthålla en hög nivå vad avser kunnande och kapacitet i försvarsindustrin och därigenom bibehålla en tillfredsställande självförsörjningsgrad iir en viss export nödvändig. I Sverige gäller samtidigt sedan länge ett generellt förbud mot export av krigsmateriel. Regeringen kan dock under vissa förutsättningar medge undantag från förbudet. Förutsättningar för sådant medgivande är exempelvis att importlandet inte iir inblandat i en väpnad konflikt eller att det inte förekommer inre diir. Frågor om tillstånd diskuteras före oroligheter beslut i en náimnd med rådgivande uppgifter. Nämndens regeringens ledamöter år utsedda grund. I viktigare ärenden om på parlamentarisk export iivcrlåigger regeringen med utrikcsnåmnden. Sedan en tid tillbaka har misstankar framförts om att bestämmelserna om av svensk inte har följts. Det har uppgetts att export krigsmateriel svensktillverkade :ammunition som producerats i vårt land. vapen. liksom inte skulle ha levererats till Iiinder som enligt gáillandc regler och riktlinjer kan komma i fråga för sådan export.

Bilaga

under Sådana misstankar är sedan år [984 föremål för förundersökning medverkan av ñklagara polis- och tullmyndigheter. Beslut i åtalsfrågan beräknas bli meddela! senare i år. olika Riksdagens konstilulioltsutskoll granskar vidare den befattning som i regeringskansliet kan ha haft regeringar. enskilda statsråid och tjänstemän med olika ärenden om export av krigsmateriel till vissa länder. [in särskild utredningsman (UD l9xñztl3) lämnar i dag förslag till åtgärder så att de av som kan vidtas frän statens sida för att styra utvecklingen for den svenska vapenexporten kan riksdagen uppställda riktlinjerna fullfoljzis. Diskussionen om vad som förevarit i fråga om vapenexport under W70oeh Häll-talen har emellertid fatt en sädan omfattning oeh karaktär att det är :ingelaget att det. sa langt möjligt. skapas klarhet om vad som verkligen hänt

pä detta områitle. det Avsikten är dock inte att en sädan granskning skall omfatta fragor som ;inkommer pä de rättsvärtlamde myndigheterna att ta ställning till. utan granskningen bor syfta till att ge en helhetsbild av skeendet. Granskningen lsor göras av en grupp personer som stär fria frän de sätt kan ha varit i kontakt regeringar. myndigheter oeh företag som pä nägot med den verksamhet som skall undersökas. Jag föreslar - efter att ha samriitt med företrädare for riksdagspartierna - att regeringen beslutar att ge detta

uppdrag ät en särskild medborgarkommission.

Utredningsuppdragel Kommissionens huvuduppdrag bör vara att i ett sammanhang skapa till största möjliga klarhet kring de händelser. som sedan är l97llgett upphov Kommissionen skall redovisa i uppgifterna om olaglig svensk vapenexport. vilket skede oeh med vilkas medverkan som avsteg frän givna regler skett. Kommissionen skall vidare ha möjlighet att ta upp varje fraga eller aspekt av sitt uppdrag. hl. a. som den anser hör belysas for fullgörundet beslutsordning och kontrollprineiper. Kommissionen När ha tillgång till ett sekretariat med nödvändig juridisk. diplomatisk oeh militärindustriell expertis. Dess arbete bor bl. a. bygga pä information som är tillgänglig hos rxilis. tull. åklagare och domstolar. airbete bör beskrivas med storstan skyndsamhel. och bor Kommissionens om möjligt redovisas fore arets slut.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har ainfiärt hemställer jag att regeringen bemyndigar statsministern

sou 1988:15 261 Bilaga

att tillkalla en medborgarkommission - omfattad av kommittéförordningen (1970:119) - med högst fem ledamöter med uppgift att granska vissa uppgifter om olaglig svensk vapenexport m. m.. att utse en av ledamöterna att vara ordförande. att besluta om sakkunniga, experter. sekreterare och annat biträde åt kommissionen. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitclns anslag Utredningar m. m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans

hcmstäillatn. (Statsrådsberedningen)

263 BILAGA 2

Personer som utfrågats av medborgarkommissionen

F.d. länsåklagaren Stig L. Age

F.d. tekniske direktören Sigfrid Akselson, FFV Direktör Martin Ardbo, f.d. VD i AB Bofors, biträdd av advokat Bertil Södermark

Tf. kriminalkommissarie Bengt-Erik Bengtsson, rikskriminalen

Direktör Sven Bidö, Philips Elektronikindustrier AB, biträdd av direktörerna Bo Hörner och Göran Möller Statssekreterare Per Borg, försvarsdepartementet Civilingenjör Ingvar Bratt Professor Staffan Burenstam Linder, f.d. handelsminister Direktör Anders G. Carlberg, VD i Nobel Industrier Sverige AB, biträdd av chefsjurist Lars Göthlin Riksdagsledamoten Hadar Cars, f.d. handelsminister Direktör Hans Ekblom, AB Bofors, biträdd av advokat Göran Ekdahl Ambassadör Jan Eliasson, f.d. chef för UD:s politiska avd. Generaltulldirektör Björn Eriksson, biträdd av avdelningsdirektör Hans Johnsson och tullmästare H-P Ohlsson

Statsrådet Kjell-Olof Feldt, f.d. handelsminister

Statsrådet Anita Gradin, utrikeshandelsminister General Bengt Gustafsson, överbefälhavare Landshövding Bengt Gustavsson, utredare av svenska försvarsindustrins utlandsverksamhet Statsrådet Mats Hellström, f.d. utrikeshandelsminister Ambassadör Sven Hirdman, krigsmaterielinspektör Generaldirektör Jörgen Holgersson, f.d. rätts- och expeditionschef i UD:s handelsavdelning och tf. krigsmaterielinspektör

Bilaga 264

Direktör Ulf H. Johansson, VD i Ericsson Radar Electronics AB Lars Jederlund, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

F.d. departementsrådet Sven Larsson, försvarsdepartementet

F.d statssekreteraren och generaldirektören Ulf Larsson Ambassadör Carl Lidbom, f.d. handelsminister

Överåklagare Folke Ljungwall, biträdd av

distriktsåklagare Björn Eriksson

F.d. generaldirektören Eric Malmberg, chef för FFV 1970-1980 Landshövding Björn Molin, f.d. handelsminister Generaldirektör Rune Nyman, FFV, biträdd av direktör Bengt Mattsson F.d. generaldirektören Sven Olof Olin, f.d. krigsmaterielinspektör Kriminalinspektör Bengt Pettersson, rikskriminalen

Chefsåklagare Lars Ringberg

Departementsrådet Nils Rosenberg, UD:s politiska avdelning

Direktör Hans Sievertsson, f.d. VD i Nobel Kemi, biträdd av advokat Hans Ulrik von der Esch General Lage Thunberg, f.d. krigsmaterielinspektör (samtal vid besök av kommissionens sekretariat) Bankdirektör Lars-Erik Thunholm, styrelseordförande i Nobel Industrier Sverige AB Henrik westander, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen Ambassadör Arnold willên, Singapore Bruksdisponent Claes-Ulrik Winberg, f.d. VD i AB Bofors, biträdd av advokat Fritz Engström

Chefsåklagare Torsten Wolff

Statssekreterare Carl Johan Åberg, UD:s handelsavdelning

Ambassadör Sverker Åström

Ambassadör Torsten Örn, chef för UD:s politiska avdelning

265 BILAGA 3

Utdrag ur prop. 1971:146 angående krigsmaterieiexport

(s. 18-21)

Biktliuâsr

Som jag förut har anfört måste huvudrege1n vara genere11t förbud mot att exportera krigsmateriel utan ti11stånd. De rikt1injer som här redovisas avser att ge närmare ledning för

tiilståndprövningen.

I vissa fa11 föreiigger ovillkoriigt hinder mot krigsmate-

rie1exp0rt. Detta kan vara fa11et på grund av internationelia

avta1, bes1ut av FN:s säkerhetsråd e11er fo1krätts1iga regier om export från neutra1 stat under krig. I dessa fa11 ska11

sjä1vfa11et exp0rtti11stånd vägras.

Utrikes- och neutraiitetspoiitiska skä1 saknar betydeise i

fråga om krigsmaterielexport ti11 de nordiska staterna och

ti11 de neutraia staterna i Europa. Därför bör i fredstid

tilistånd beviijas för export ti11 dessa stater. I fråga om

andra stater måste från fa11 ti11 fa11 bedömas om de utrikesoch neutraiitetspoiitiska skäien har så ringa vikt att export bör tiiiåtas.

De principie11a överväganden som här har redovisats 1eder ti11 att ti11stånd inte bör bevi1jas för export ti11

stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförkiaring har avgetts e11er ej,

stat som är inveck1ad i internatione11 konfiikt som kan befaras 1eda ti11 väpnad konfiikt, e11er

Bilaga

stat som har inre väpnade oroligheter.

Vid av dessa regler bör man dock skilja nellan tillämpningen materiel av utpräglat defensiv karaktär och krigsmateriel i övrigt. De allmänna utrikespolitiska skälen mot krigsmaterielexport har, som jag tidigare har anfört, inte samma tyngd

i fråga om defensiva vapen, t.ex. kustartilleri- och luft-

värnsmateriel. Visserligen bör inte ens defensiv materiel kunna exporteras till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat. Men i de övriga fall som här avses bör export

av sådan materiel, som inte kan utnyttjas för att påverka den

föreliggande krissituationen, kunna tillåtas. Detta är helt i överensstämmelse med den praxis som gäller f.n.

Starka utrikespolitiska skäl talar vidare mot att Sverige exporterar krigsmateriel, som kan bli utnyttjad för att undermänskliga rättigheter. Även om denna princip redan nu trycka

kan vara vägledande för praxis i tillståndsärenden, är

sägas det angeläget att det uttryckligen slås fast som en grundläggande regel att export inte kan medges i dessa fall. Regeln

avses medföra ökad restriktivitet i fråga om urvalet av mot-

tagare för svensk krigsmaterielexport i överensstämmelse med det allmänna syfte som jag förut har angett för de nya rikt-

linjerna. Regeln bör uttryckas så, att tillstånd inte skall

för export av krigsmateriel till stat, som på grund av

ges deklarerade avsikter eller rådande politiska förhållanden kan antas använda materielen för att undertrycka mänskliga rättigheter som anges i FN-stadgan.

I fråga om reservdelar till tidigare levererad krigsmateriel

föreligger särskilda förhållanden. Med den stränga restriktivetet jag förordar för urvalet av de stater till vilka krigsmaterielexport skall medges är det osannolikt, att tvek-

samhet uppstår ifråga om export av reservdelar till materiel,

267 Bilaga

för vilken licens en gång lämnats. Skulle detta ändå in-

träffa, bör enligt min mening avgörande vikt fästas vid att reservdelarna är ett komplement till materiel, som exporterats med vederbörligt tillstånd. För att svensk krigsmate-

rielindustri skall kunna verka på exportmarknaden inom de

ramar som jag har angivit är det angeläget att köparna har goda garantier för att de får reservdelar till inköpt materiel. Reservdelar till tidigare inköpt materiel bör därför få exporteras oavsett förhållanden som jag här angivit som hinder för export. Ovillkorliga exporthinder gäller dock givetvis även i detta fall.

Utredningen och flera remissinstanser har betonat de svårig-

heter som uppstår i företagens planering, om påbörjade eller

kontrakterade leveranser måste avbrytas. Dessa svårigheter

måste enligt min mening beaktas. Om, som jag har funnit, av viss omfattning skall tillåtas av bekrigsmaterielexport redskapshänsyn, bör man också beakta de konsekvenser för

sysselsättningen som kan uppstå, om en för export utbyggd

kapacitet plötsligt inte kan utnyttjas. Utfärdad exportlicens bör därför indragas, förutom vid ovillkorliga exporthinder, endast om den mottagande staten kommer i väpnad konflikt med annan stat eller får inre väpnade oroligheter. Även i fall av

väpnad konflikt bör indragning av licensen kunna underlåtas,

om det är förenligt med de neutralitetsrättsliga reglerna och

mottagarstaten deltar i konflikten endast symboliskt.

Som utredningen anfört och jag tidigare framhållit medför den tekniska utvecklingen att Sverige med begränsade resurser får allt svårare att följa med i den tekniska utvecklingen och med egen produktion täcka hela den sektor som är av betydelse för det svenska försvarets behov. Det är som jag också tidigare framhållit inte tänkbart att vi med hjälp av export av

Bilaga 268

krigsamteriel kan klara detta problem. Det kan därför bli nödvändigt att i framtiden inleda samarbete med företag i andra stater. I ett sådant samarbete måste samarbetspartnern

komma med på ett mycket tidigt stadium. Vid samarbetsavtal

mellan företag i Sverige och i andra länder om gemensam utveckling och produktion av krigsmateriel bör sådan utförsel till det andra landet som föranleds av avtalet medges oavsett förhållanden som tidigare angivits som hinder för krigsmaterielexport. Dock gäller även i detta fall de tidigare angivna ovillkorliga exporthindren. Avtal av detta slag förutsätter en mycket restriktiv prövning vid val av utländsk samarbetspartner. Jag förutsätter att avtalen alltid skall underställas Kungl. Majzt och att myndigheterna skall ha full insyn i den svenska samarbetspartnerns verksamhet.

Liksom f.n. bör endast statlig myndighet eller av staten auktoriserad vapenimportör godtas som köpare. Detta medför att risken för att krigsmateriel hamnar hos icke avsedd stat är kraftigt reducerad. För att ytterligare minska denna risk bör utländska köpare av svensk krigsmateriel, om det inte av sär-

skilda skäl kan underlåtas, skriftligen förklara att materie-

len under de närmaste fem åren från köptillfället är avsedd för köparens eget behov.

I fråga om export av krigsmateriel till befrielserörelser

vill jag i likhet med utredningen och remissinstanserna hänvisa till den grundläggande principen, vilken bl.a. fastslagits i ett av riksdagen godkänt utlåtande från statsutskottet (SU 1969:82), att ingen stat har rätt att ingripa i en annan stats inre angelägenheter. Hävdandet av denna princip är framför allt i de mindre staternas intresse. En sanktionering av export av krigsmateriel till vad som från svensk sida betraktas som befrielserörelser i etablerade stater skulle urholka principen och undergräva våra möjligheter att hävda

269 Biiaga

den. Trots att neutraiitet i f0rme11 mening endast föreiigger i krig och inte vid inre väpnade konfiikter, skuiie en inbiandning i sådana konfiikter genom export av krigsmateriei

ti11 endera parten stå i dåiig samkiang med den svenska neu-

traiitetspoiitiken och med det konsekventa svenska stödet för

frediig iösning av konfiikter. Därtiii kommer svårigheterna

att avgöra vad som ska11 betraktas som befrieiseröreise. Principen att endast etabierade stater och av vårt iand erkända regeringar e11er deras ombud ska11 kunna uppträda som köpare bör ailtså gäiia genereiit.

271 BILAGA 4

Den svenska ti11verkningen och exporten av krigsmateriel

Uppgifterna i föijande figurer och tabe11 kommenteras i avsnitt 4.3.

Redovisningen är i huvudsak baserad på de uppgifter som

krigsmaterieiinspektionen erhåiier från företagen. Siffrorna avser fakturerad försäijning, som regei faktiska ieveranser

under respektive år. I redovisningen av tiiiverkningen ingår

uppgifter både om den produktion av krigsmateriei som den enskiida industrin eniigt bestämme1serna ska11 anmäia ti11 krigsmaterieiinspektionen och om den ti11verkning av försvarsmateriei som sker inom den stat1iga FFV-koncernen. En mindre de] -

av krigsmaterieiproduktionen för några år sedan

skattad ti11 me11an 5 och 10 % av den fakturerade v01ymen utgör ieveranser meilan de svenska försvarsindustriföretagen

och räknas av det skälet två gånger. Uppgifterna om exporten

omfattar försäijning av krigsmateriei både från den enskiida industrin och från FFV-koncernen.

TILLVERKNING OCH EXPORT Måttenhet: Milj kronor 9 000

_ Till- /_\_\ ver kn. mg Ä

X

_ /

v

/\ f”,

\ 6 000 _ 7

\_,ui

3 000

O 1970 1975 1930 1985 1986

EXPORTENS ANDEL AV TILLVERKNINGEN Måttenhet: Procent 40 1;

20 j

0 1 1 1 1 r u v 1 1 I 1 1970 1975 1980 1935 1986

Figur 4.1 Den svenska tillverkningen och exporten av krigsmateriel (fakturerad forsäljningj åren 1970-86

Fasta priser (1986=100)

Måttenhet: Procent VAPEN & ATVMUNITION KRUT & SPRÄNGÃWEN M M 100 25

75 År 1970 1975 1980 1986

50 _

KRIGSFARTYG 8. PANSRADE FORDON 25 25

10 0 0 År 1970 1975 1980 1986 År 1970 1975 1980 1986

MILITÃRA FLYGPLAN M M ELEKTRONIK, IJTBILDNINGSWIATERIEL M M 60 i 60 50 50

0 År 1970 1975 1980 1986 År 1970 1975 1980 1986

Figur 4.2 Den svenska krigsmaterielexportens fördelning mellan olika slag av materiel - relativa tal åren 1970-86

Tabell 1 Svensk export av krigsmateriel till de 25 länder som har mottagit den största mängden (fakturerad försäljning) åren 1971-86

Nbttagarland Export, milj kronor

1. NORGE 1 795 2. FINLAND 1 635 3. SINGAPORE 1 628 4. MALAYSIA 1 583 5. DANMARK 1 367

6. JUGOSLAVIEN 1 313 7. STORBRITANNIEN 1 236 8. SCHWEIZ 1 226 9. INDIEN 1 150 10. ITALIEN 1 113

I procent av hela krigsmaterielexporten 95

Måttenhet: Milj kronor NORGE FINLAND 600 600 300 i å “X2 ,xx/MJ *arv* 0 År 1971 1975 1980 1986 År 1971 1975 1980 1986 SITJGÃIURE MALAYSIA 600 600 300 300

År 1971 1975 1980 1986 År 1971 1975 1980 1986 DANMARK JUGOSLAVIEN 1 200 1 200 900 900 600 600 300 300 0 År 1971 1975 1980 1986 År 1971 1975 1980 1986 Figur 4.3 Den svenska krigsmaterielexportens fördelning mellan mottagarområden - relativa tal åren 1971-86 Fasta priser (1986=l00)

277 BILAGA 5

Utskrift av krigsmaterieiinspektören Car] Aigernons

efteriämnade anteckningar

(Med reservation för feitydningar. Överstrykningarna i den

föijande texten fanns i originaiet)

Qmsåagj

Sid 1 ge information för råd 0 synp Intrycken från i iördags

MA iinje att iägga skuid på mynd.

Koppiat ti11 OMAN Hösten 82 HE begärt få utföra kanon ti11 Oman Jag sade nej utan att som ett a11mänt svar

på heia MÖ

Senare kom HE upp och 1a fram he1a am ärendet och dess bakgrund

OMAN köpt ett bevakningsfartyg i UK

Broke Marine he1a fartyget sku11e färdigstäiias i UK från Bofors en 40 mm akan Min ana1ys visade att kanonen kunde betraktas som en dei i systemet Radar eidiedn brittisk

Sid 2 En-vidare-utr Export kunde därför ske en1 min ti11 britterna i detta specieiia fa11 o . “E F l r |

Sverige såit bevakningsbåtar tiii Oman 80-82

Tiiistånd meddeiades den 25 nov. 82

Kommer ej ihåg hur

Jm senare Gabon Ghana Bangiadesch Peru Tornado i Saudi avkiassningen Detta är bakgrund och iäget. Martin A. har uppenbariigen försökt utnyttja detta för att visa

Biiaga 278

att mynd. i tidigare affärer varit med på speiet

Affärerna i fråga rör 100 tais robotar

24 kanoner som beteckningen (o1äs1igt)

Här har Bofors sagt vart kanonen sku11e gå och a11a

omständigh.

Sid 3 Jag har funderat vidare på åtgärder vi

diskuterade. Bofors Nobeiind agerande före 0 efter åta] B.G. utredning. Kontro11en inom Bofors Har en idêskiss - anstä11s av A Car1berg för Singapore Jag a11t upp til] exportkontroii inom försvarsföretagen bevis rapportering kontakt med KMI Iöpande dock ej exportärende konsuitation

- Den a11t viktigare (o1äs1igt) koppiingen

beträffande utiandssamarbete m m

drar KM frågorna ti11 Fö

- En sån omiäggning biir ett

viktigt motgift mot alitför långt

gående viijeyttr. i Partikongressen

Qmghsj

Sid 1 Råd och information privat Ardbos Iinje iägga sku1d

på myndigheterna

Lars Göthiins antydningar om OMAN Hösten 82 H Ekbiom samtai

Nej i 1:a omgången

Omg 2 1 40 ti11 UK

279 Biiaga

Inget annat än UK sku11e uppges av B. Svenska bev ftg som fick kanoner Paimes attityd , feiaktigt olämpligt Nu utnyttjas detta 100 % av Martin A

Sid 2 Nu ti11 agerandet Jag viii inte att detta ska11 förstärka trovärdigheten i M:s va1da iinje Jag vi11 fuiiföija mina insatser för att få ordning

på Bofors

Min personiiga situation H . U l E | l Jämfört med avkiassningen PEAB EM som Tubas gjort

och den mig påtvingade

om motmedeissystem känns

det än värre 1 kanon på ett be fartyg

Sid 3 ti11 det minst utsatta iandet Hur ska11 jag göra Gå tili Age

Chansa på att Ages

bevis i robotaffären och Thaiiand och att undersökn begränsas ti11 detta Dras KMI in i undersökningen gynnas SFSF ondaste avsikter Under 6 år i ett svårt jobb där man he1a tiden trycks me11an industrin - - medier reg.

Biiaga 280

Sid 4 har inget annat hänt

det är en engångsföreteeise

Du taiade om en officers heder Jag har inget nämnt hemma Om Du bedömer att detta skulle ieda ti11 min suspension straff kanske indragen pension. Vi11 jag få Ditt iöfte att säga detta

innan jag går vidare

Heia min famiijs situation ekon sociait m.m. kan göra att jag måste göra annat

Statens

offentliga

utredningar

Kronologisk förteckning

Översyn av utlänningslagsstifmingen. A.

Kortare väntanA.

PWP?

Arbetsolycka - olycka eller arbetsmiljöbrott? A Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. UD. Samerätt och sameting. Ju. Provning och kontroll i internationell samverkan. I. Frihet från ansvar. Ju. En ny skyddslag. Fö.

G;§§FSPWH9M

Sverigeinformation och kulturutbyte. UD. Rätt adress. Fi. öppenhet och minne. U. Civil personal i försvaret. Fö. Handel med optioner och terminer. Fi. Översyn av bostadsrättslagen. Bo. Medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport. SB.

Statens 1988

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport. (15)

Justitiedepartementet

Samerätt och sameting. (5) Frihet från ansvar. (7)

Utrikesdepartementet

Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. (4) Sverigeinfonnation och kultursamarbete. (9)

Försvarsdepartementet

En ny skyddslag. (8) Civil personal i försvaret. (12)

Finansdepartementet

Rätt adress. (10) Handel med optioner och terminer. (13)

Utbildningsdepartementet

Öppenhet och minne. (1 l)

Arbetsmarknadsdepartementet

Översyn av utlänningslagstiftningen. (1) Kortare väntan. (2) Arbetsolycka - olycka eller arbetsmiljöbrott? (3)

Bostadsdepartementet

Översyn av bostadsrättslagen. (14)

Industridepartementet

Provning och kontroll i internationell samverkan. (6)