Fastighetsbildning

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

FASTIGHETSBILDNING

EN GEMENSAM UPPGIFT FÖR STAT OCH KOMMUN

BETÄNKANDE AV HUVUDMANNASKAPSUTREDNINGEN sou 1995:54

O oc.

Ännu

51%

KIhN i

Statens offentliga utredningar 389W 1995:54 Miljödepartementet

Fastighetsbildning

för

- en gemensam uppgift stat och kommun

Betänkande av Utredningen huvudmannaskapet för om fastighetsbildning m.m. Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes. Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets forvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen,1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställashos: Regeringskanslietsförvaltningskomor Arkiv- och informationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 81

REGERINGSKANSLIETS QFFSETCENTRAL ISBN 9l38-l3957-X V Stockholm 1995 ISSN 0375-250X

Statsrådet och chefen för

Miljödepartementet

Den 19 januari 1995 bemyndigade regeringen chefen ñr Miljödepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att bereda frågan huvudmannaskapet för fastighetsbildning och om lämna förslag till en på rättssäkerhet grundad, ändamålsenlig och väl fungerande organisation för fastighetsbildning och fastighetsregistrering. Med stöd av detta bemyndigande förordnades fr.o.m. den 24 januari 1995 landshövdingen i Västmanlands län, Jan Rydh, som särskild utredare. Sakkunniga i utredningen har fr.o.m. den 7 februari 1995 varit lantmäteridirektören Bengt G. Andersson, Lantmäteriverket, lantmätaren Bengt L. Andersson, Karlstads kommun, kommunalrådet Håkan Eriksson, Sundsvalls kommun, riksdagsmannen Rune Evensson, riksdagsmannen Stig Grauers, riksdagsmannen Agne Hansson, kommunalrådet Anders Knape, Karlstads kommun, oppositionsrådet Christina Raud, Götene kommun, riksdagsmannen Britta Sundin samt f.d. kommunalrådet Kerstin Tyrstrup, Malmö kommun. Som experter har fr.o.m. den 7 februari 1995 deltagit hovrättsassessorn Britta Ahnmé-Kågerman, Justitiedepartementet, departementssekreteraren Ivar Frostenson, Miljödepartementet, teknD Rune Olsson, Miljödepartementet samt hovrättsassessorn

Kjell-Olof Wennström, Miljödepartementet.

Sekreterare har fr.o.m. den 8 februari 1995 varit ñLkand. Mattias Gustafsson.

Utredningen har antagit namnet Huvudmarmaskapsutredningen.

Särskilt yttrande har lämnats Bengt G. Andersson. Övriga

av sakkunniga, däribland riks- och kommunalpolitikerna, står eniga bakom mitt förslag.

Jag överlämnar härmed mitt betänkande Fastighetsbildning en gemensam uppgift ñr stat och kommun och har därmed slutfört mitt uppdrag.

Stockholm den 2 maj 1995

Jan Rydh

Mattias Gustafsson

Innehåll

Sammanfattning 9

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Inledning 17

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1.1 Direktiven 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.2 Allmänt om mitt uppdrag 18

. . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Betänkandets uppläggning 18 . . . . . . . . . . . . . . .

2 Berörda verksamheter och deras organisation 21 . . . . . . . . 2.1 Verksamheterna 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.1.1 Fastighetsbildning 21

. . . . . . . . . . . . . . . .

2.1.2 Fastighetsregistrering 23

. . . . . . . . . . . . .

2.1.3 Mätningsverksamhet 24

. . . . . . . . . . . . . . 2.2 Organisationen 24 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.2.1 Fastighetsbildning 24

. . . . . . . . . . . . . . . .

2.2.2 Fastighetsregistrering 26

. . . . . . . . . . . . .

2.2.3 Mätningsverksamhet 26

. . . . . . . . . . . . . .

2.3 Den framtida fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen 28

. . . . . . . . . . . . . . . . .

2.4 Aktuella förändringar i lantmäteriorganisationen 29

.

3 Ansvaret för fastighetsbildningen 33

. . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Ett delat ansvar 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.2 Erfarenheter av nuvarande ansvarsfördelning 35

. . . .

3.3 Tidigare överväganden och handlingsalternativ 37

. .

4 Utgdngspunkter och grundläggande ställningstaganden 41 . .

4.1 Fastighetsbildningsverksarnheten är en del av

infrastrukturen 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.2 Sambandet med den kommunala plan- och byggprocessen 42

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Rättssäkerheten är ett grundkrav 44 . . . . . . . . . . . 4.4 Behovet av samverkan mellan stat och kommun 47 . .

4.5 Behovet av en stabil och långsiktig organisation 51

. .

5 Fastighetsbildning ett statligt ansvar med möjlighet till

kommunal medverkan 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Ett delegerbart statligt ansvar 53 . . . . . . . . . . . . .

5.1.1 sakfrågor som kräver närmare

överväganden 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.2 Beslutsordning vid beslut om delegation 58

. . . . . . 5.2.1 Allmänt om villkoren och bedömningen av

dessa 58 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2 Beslutsinstans 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.2.3 Överklagande 59

. . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.2.4 Övergängstider 60

. . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Frågan om kommunal samverkan 62 . . . . . . . . . . .

5.4 Den lokala ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala myndigheter 64

. . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.1 Huvudalternativ för ansvarsfördelningen 64 . . 5.4.2 Tidigare erfarenheter 65 . . . . . . . . . . . . . .

5.4.3 En modifierad odelbarhetsprincip 67

. . . . . . 5.4.4 Ärenden skall handläggas statlig som av

lantmäterimyndighet 68

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.4.5 Utgångspunkter för ansvarsfördelningen i övrigt 70

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.4.6 Exemplet Västerås 71

. . . . . . . . . . . . . . .

5.5 Kompetenskrav på kommunal lantmäterimyndighet 73

5.5.1 Verksamhetens krav 73 . . . . . . . . . . . . . . 5.5.2 Kompetensutvecklande verksamheter 75 . . . .

5.5.3 Krav på tillräckligt verksarnhetsunderlag 77

.

5.5.4 Krav på förrättningsverksamhetens omfattning 78

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.5.5 Krav på grundutbildning 80

. . . . . . . . . . . . 5.5.6 Behov av vidareutbildning 81 . . . . . . . . . . 5.6 Rätt för sakägare att begära överlämnande 81 . . . . .

5.7 Lantmäterimyndighets inordnande i den kommunala organisationen 85

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.7.1 Tidigare överväganden 86

. . . . . . . . . . . . .

5.7.2 Min grundsyn 88

. . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.7.3 Riktlinjer för organisatorisk inplacering av lantmäterimyndighet 89

. . . . . . . . . . . . . .

5.7.4 Villkor for delegation 92 . . . . . . . . . . . . . 5.8 Rättssäkra arbetsuppgifter för kommunal

lantmäterimyndighet 93

. . . . . . . . . . . . . . . . . ..

5.9 Lantmäteriverkets tillsyns- och samordningsroll 97

. . 5.9.1 Nuvarande förhållanden 97 . . . . . . . . . . .. 5.9.2 Tillsyn och samordning i den nya

organisationen 98 . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.10 Förrättningsforberedelser och samarbetsavtal 101 . . . 5.10.1 MBK-verksamheten och samarbetsavtal C 101 . 5 10.2 Avtalsparternas på förrättningssyn . förberedelser och samarbetsavtal 104 . . . . . . 5.10.3 LOU och dess konsekvenser för

samarbetsavtal C 106 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.l0.4 Förrättningsförberedelsernas karaktär 107 . . . 5.10.5 Betydelsen av samarbetsavtal 109 . . . . . . . . . 5 10.6 Villkor for delegation av förrättnings- . förberedelser 110 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.10.7 Slutsatser 112 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.11 Finansieringsfrågor 114

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Genomförande och konsekvenser 117

. . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Genomförande 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.1 Tidsplan 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1.2 Författningsfrågor 118

. . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Konsekvenser 119 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.2.1 Ansvarsfördelningen mellan stat och

kommun 119 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.2 Regionalpolitiska konsekvenser 121 . . . . . . . 6.2.3 Ekonomiska konsekvenser 122 . . . . . . . . . . 6.2.4 Personal 124 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.5 Prövning av offentliga åtaganden 124 . . . . . . 6.2.6 Jämställdhetspolitiska konsekvenser 125 . . . . .

Särskilt yttrande 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga: Direktiv 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 9

Sammanfattning

Mitt uppdrag

Jag har enligt mina direktiv att lämna förslag till en på rättssäkerhet grundad, ändamålsenlig och väl fungerande organisation för fastighetsbildning och fastighetsregistrering fastighetsbildningsverksamhet. Jag skall härvid beakta bl.a. sambandet mellan fastighetsbildning och angränsande statliga och kommunala verksamheter, samt sakägarnas behov av tillgång till lokal service. En viktig målsättning för mitt uppdrag är att skapa ett gynnsamt samarbetsklimat mellan staten och kommunerna inom hela lantmäterisektorn. Tidigare intressemotsättningar rörande ansvaret för fastighetsbildningen bör i möjligaste mån överbryggas. Mitt uppdrag har därför haft karaktären av en förhandling där jag koncentrerat mig på att i sakfrågor finna gemensamma och i verksamheten väl förankrade lösningar. Mitt förslag är att betrakta som en helhetslösning som inte lämnar utrymme för långtgående ändringar i delfrågor.

Bakgrund Ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten är i dag delat mellan det statliga lantmäteriet och kommunerna. Huvuddelen av verksamheten bedrivs vid 81 statliga fastighetsbildningsmyndigheter och 24

fastighetsregistermyndigheter. Verksamheten utförs också vid 41 kommunala fastighetsbildningsmyndigheter och 29 kommunala

fastighetsregistermyndigheter. De kommunala myndigheterna ansvarar för hela eller del av en kommun. Det delade ansvaret har under drygt ZO-årsperiod orsakat intressemotsättningar och en konflikter kring bl.a. inrättandet av kommunala fastighetsbildningsmyndigheter och avgränsningen av dessas verksamhetsområden. Samverkan och samordning mellan stat och kommun inom lantmäteriområdet har härigenom försvårats.

10 Sammanfattning

Den 1 januari 1996 kommer det statliga lantmäteriets organisation att reformeras. Befintliga statliga fastighetsbildnings- och fastighetsregistermyndigheter ersätts av 24 regionala lantmäterimyndigheter med länen som verksamhetsområde. I samband härmed integreras fastighetsregistreringen med fastighetsbildningen.

Utgångspunkter och grundläggande ställningstaganden

Fastighetsbildningen bör ses som en av många gemensamma uppgifter inom ramen för ett brett, förtroendefullt och fördjupat samarbete mellan stat och kommun. Det stora behovet av gemeninsatser inom lantmäteriområdet överskuggar enligt min samma mening den organisatoriska frågan om ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten. Ansvaret for fastighetsbildningsverksamheten är i grunden statligt. Detta är naturligt mot bakgrund av verksamheternas karaktär infrastruktur. Ett väl fungerande system för fastighetsav indelning är central betydelse för fysisk planering, markav användning, fastighetsomsättning, kreditmarknaden med fastigheter som pant, fastighetstaxering och fastighetsbeskattning, folkbokföring och statistikproduktion. Staten har ett övergripande ansvar för att det i hela landet finns väl fungerande organisation för en fastighetsbildningsverksamheten. Fastighetsbildningsverksamheten har ett nära samband med den kommunala plan- och byggprocessen. Kommunerna har behov av att samordna fastighetsbildningen med övriga aktiviteter och aktörer inom plan- och byggprocessen, vilket motiverar en fortsatt kommunal medverkan inom fastighetsbildningsverksamheten. Fastighetsbildning innebär myndighetsutövning och handläggande myndigheter skall därför kännetecknas obundenhet och av opartiskhet samt äga hög kompetens. Detta för att säkerställa en lika behandling och förutsägbarhet i myndighetsutövningen. Rättssäkerheten utgör en given utgångspunkt för överväganden om organisationen for fastighetsbildningsverksarnheten. Den organisation skapas bör vara stabil och långsiktig. som nu Samtidigt bör den vara flexibel och tillåta förändringar i ansvarsfördelningen i takt med samhällsutvecklingen. Stabilitet och

Sammanfattning ll

flexibilitet kan kombineras genom att fasta och tydliga kriterier formuleras för förändringar i ansvarsfördelningen mellan stat och kommun.

Mitt förslag

Mitt förslag innebär att ansvaret for fastighetsbildningsverksamheten främst åvilar staten via Lantmäteriverket, men av verket kan delegeras till kommun efter särskild ansökan och om vissa villkor är uppfyllda. De villkor för kommunal medverkan som här föreslås skall vara den enda bedömningsgrunden för Lantmäteriverkets beslut om

delegation till en kommun. Kommun som uppfyller villkoren för

delegation skall utan vidare prövning beviljas ett eget ansvar för fastighetsbildningsverksamheten. Tidigare har intressena for att inrätta kommunala fastighetsbildningsmyndigheter vägts mot möjligheterna att behålla ett tillräckligt verksamhetsunderlag för de statliga myndigheterna. De problem detta orsakat har beskrivits i tidigare utredningar och motiverar att någon sådan avvägning inte bör ske vid beslut om delegation. Den kommande omorganisationen av det statliga lantmäteriet skapar förutsättningar för att nä en rationell verksamhet vid de

statliga myndigheterna utan att särskilda hänsyn till det egna

verksamhetsunderlaget behöver tas vid beslut om kommunala myndigheter. Mina förslag till villkor för delegation kan sammanfattas i följande sju punkter:

Kommun som ansöker om ett delegerat ansvar skall visa att den kommunala lantmäterimyndigheten kommer att ha verksamhet inom lantmäteriområdet motsvarande fem ärsarbetskrafter.

2. Minst två de anställda vid den kommunala lantmäteriav myndigheten skall behöriga att handlägga förrättningar. vara

Förutom myndighetens chef skall finnas ytterligare en tjänsteman

12 Sammanfattning

med de kunskaper och erfarenheter som krävs för att utöva ett från chefen delegerat ansvar för förrättningsverksamhet.

Chefen för kommunal lantmäterimyndighet skall uppfylla de behörighetsregler som uppställs i nuvarande lantmäteriinstruktion SFS 1974:336. Detta innebär att chefen skall ha civilingenjörsexamen från teknisk högskola eller motsvarande kunskaper samt minst två års erfarenhet av verksamheter som utförs vid fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndighet.

Kommunal lantmäterimyndighet skall ha en förväntad volym av förrättningsverksatnhet inte understiger intäkter på 600 000 som kronor per år. Intäkterna skall härvid uppskattas utifrån ett genomsnitt för en period på fem år.

5. I ansökan om delegation skall framgå att den kommunala lantmäterimyndigheten kommer att inordnas i den kommunala organisationen på ett sådant sätt att den inte blir inordnad under en nämnd med ansvar för mark- och exploateringsfrågor ocheller inordnas i en förvaltning vars verksamheter har sådan karaktär.

Kommun som ansöker om ett delegerat ansvar för fastighetsbildningsverksamheten skall visa att de arbetsuppgifter som kommer att tilldelas personalen vid den kommunala lantmäterimyndigheten praktiskt taget uteslutande omfattar förrättningsverksamhet och verksamheter som ligger inom ramen för myndighetsservice enligt avsnitt 5.8.

Ansökan om ett delegerat ansvar för fastighetsbildningsverksamheten skall avse ett ansvar utövat av enskild kommun. Kommun kan inte beviljas ett delegerat ansvar i samverkan med annan kommun.

Sammanfattning 13

Kommun som så önskar kan ansöka om ett delegerat ansvar före den l juli varje år. Kommun som medges ett delegerat ansvar inrättar en egen lantmäterimyndighet för att utföra fastighetsbildningsverksamheten. Ett delegerat ansvar utövas tills vidare. Ansökningar som avslås kan överklagas till regeringen.

En modifierad odelbarhetsprincip

Kommunala lantmäterimyndigheter skall verka över hela kom-

munens yta. För att skapa en tydlig myndighetsstruktur skall den kommunala myndigheten i princip ta emot alla fastighetsbildningsärenden samt ansvara för förrättningsarkivet inom sitt verksamhetsområde.

Statlig fastighetsbildning kommer dock fortfarande att utövas

även i kommuner med ett delegerat ansvar för fastighetsbildningsverksamheten. Det råder enighet att vissa förrättningar knutna om till infrastruktursatsningar, till jord- och skogsbruket samt vissa specialförråttningar regelmässigt bör handläggas statliga av

lantmäterimyndigheter. Ärendeuppdelningen i övrigt mellan statliga

och kommunala myndigheter bör grundas pá samråd och informella överenskommelser.

Rätt för sakägare att begära överlämnande

Enligt mina direktiv skall jag särskilt uppmärksamma de fastighetsbildningsärenden där kommun är sakägare. Det är vid dessa en ärenden av särskild vikt att den handläggande förrättningslantmätaren är obunden av kommunala intressen. Jag kan konstatera att inga konkreta rättssäkerhetsproblem har kunnat påvisas vid sådana ärenden, men att frågan är viktig för att främja medborgarnas förtroende för myndigheten. Jag föreslar att sakägare vid förrättning där även kommunen är sakägare skall ha rätt att efter begäran få ärendet överlämnat till en statlig lantmäterimyndighet. Denna rättighet skall gälla under hela förrättningsprocessen. Rätten till överlämnande gäller dock inte de förrättningar där parterna slutit överenskommelse enligt jordabalkens

14 Sammanfattning

regler. Avtal enligt jordabalken är bindande för parterna och normerande för förrättningen. Förrättningar där sådana avtal ingåtts är därför inte meningsfulla att förse med överlämnandemöjlighet.

Lantmäteriverkets tillsynsroll

Lantmäteriverket har ett tillsyns- och samordningsansvar för såväl statliga som kommunala lantmäterimyndigheter. Detta ansvar innebär att Lantmäteriverket skall tillse att villkoren för ett delegerat ansvar fortlöpande uppfylls i kommuner med egen lantmäterimyndighet. Om en kommunal myndighet inte uppfyller villkoren för delegation bör Lantmäteriverket efter samråd med berörd kommun och efter att kommunen haft tillfälle att vidtaga åtgärder för att åter uppfylla villkoren överväga att dra tillbaka ansvaret för fastighetsbildningsverksarnheten till staten. Det föreligger ett stort behov av samordning inom det tekniska området mellan det statliga lantmäteriet och kommunala lantmäterimyndigheter. Kommun som ansöker om delegation måste redovisa tekniska system som kan leverera och hämta data enligt en viss standard och därmed säkrar utbytbarhet av data mellan stat och kommun. Kommun som önskar egen lantmäterimyndighet måste också vara beredd svara för ajourhållning ett framtida av GFI geografisk fastighetsindelning inom den kommunala myndighetens område.

Förrättningsförberedelser och samarbetsavtal

64 kommuner medverkar via en egen mätningsorganisation i törrättningsförberedelser, t.ex. mätningstekniska moment, i den statligt bedrivna fastighetsbildningen. Denna medverkan baseras sedan 1972 på en form av samarbetsavtal benämns C-avtal. som Erfarenheterna av detta samarbete mellan det statliga lantmäteriet och kommunerna är i huvudsak goda och den kommunala medverkan erbjuder klara samordningsfördelar och rationaliseringsmöjligheter.

Sammanfattning 15

Min rekommendation är att Lantmäteriverket och Svenska

kommunförbundet når en överenskommelse om de principer som

skall gälla för kommunal medverkan i förrättningsförberedelser och om ett nytt ramavtal för sådan kommunal medverkan. Jag anser det

mycket angeläget att en sådan överenskommelse träffas och kan

bilda grunden för ett långsiktigt och hållbart samarbete mellan det nya Lantmäteriverket och landets kommuner. Har inte parterna nått en överenskommelse när regeringen under hösten 1995 lägger proposition rörande ansvarsfördelningen för fastighetsbildningen, bör regering och riksdag ta ställning till om en fastare reglering av frågan är nödvändig.

Genomförande och konsekvenser

Kommuner som önskar inrätta egen lantmäterimyndighet ansöker

om ett delegerat ansvar för verksamheten före den 1 juli 1996. De kommuner beviljas ett delegerat ansvar kan inleda sin som verksamhet den 1 januari 1998.

Sammantaget torde resultatet av mina förslag bli att antalet

kommuner som utövar ett eget ansvar för fastighetsbildningen blir samma eller något mindre än i dagens organisation. Detta under

förutsättning att möjligheten till avtal av typen C-avtal kvarstår. I annat fall torde antalet kommuner med egen myndighet bli större. En påtaglig förändring i relation till tidigare ansvarsfördelning blir

emellertid den generella utvidgningen av det kommunala ansvaret till att i samtliga fall omfatta hela kommunen.

Sakägarnas behov av tillgång till lokal service gynnas allmänt av möjligheten till kommunal medverkan i fastighetsbildningen. De statliga lantmäterimyndigheternas verksamhetsområden utvidgas under 1996 som en följd av den nya organisationen för det statliga

lantmäteriet. Ett något minskat ärendeunderlag på grund av kommunal medverkan i fastighetsbildningsverksamheten försämrar

därför knappast de statliga myndigheternas möjligheter att ge god service i kommuner utan egen myndighet. För detta talar också de möjligheter till samverkan mellan regionala statliga lantmäterimyn-

digheter som skapas i den nya organisationen.

,su fä k §5 n

;53392 I Vm;

Kapitel 1 17

l Inledning

l l Direktiven

.

Jag har i uppdrag att lämna förslag till en på rättssäkerhet grundad, ändamålsenlig och väl fungerande organisation för fastighetsbildning och fastighetsregistrering. Mina direktiv för detta arbete

sammanfattas i det följande. Direktiven återges även i sin helhet i bilaga I mina direktiv framhålls att det är särskild vikt av att en

förrättningsman är obunden av andra intressen för att inte riskera

rättsförluster för enskilda. Jag skall därför pröva olika lösningar for

att tillgodose kravet att opartiskheten i myndighetsutövningen inte

skall kunna ifrågasättas. Bl.a. måste de fall där kommun är en

sakägare uppmärksammas. Sambandet mellan fastighetsbildning och

angränsande statlig och kommunal verksamhet skall också beaktas, liksom sakägarnas behov tillgång till lokal service. Vidare skall av jag i mina förslag sträva efter att åstadkomma så ett gynnsamt samarbetsklimat som möjligt mellan stat och kommuner inom hela lantmäterisektorn. Slutligen har jag redovisa tidsplan för att en genomförandet av föreslagna åtgärder. I direktiven framhålls att mitt arbete skall utgå från vad Bostadsutskottet tidigare uttalat i frågan. Bostadsutskottet bet. 199394:B0U19 anförde att rättssäkerheten visserligen bör utgöra grunden för fortsatta överväganden, att också andra förmen hållanden måste vägas in. Här åsyftades bl.a. nämnda ovan

samband mellan fastighetsbildningen och angränsande statlig och

kommunal verksamhet samt sakägares behov tillgång till lokal av service. Dessutom framhöll utskottet att väl fungerande och över en

tiden stabil organisation for fastighetsbildningen förutsätter

att

18 Kapitel I

nuvarande intressemotsättningar kan överbryggas. Detta förutsätter

i sin den organisationen upplevs ändamålsenlig och

tur att nya som den fortsatta beredningen så bred förankring som att ges en

möjligt.

1.2 Allmänt om mitt uppdrag

uppdrag har haft karaktären förhandlingsledning och

Mitt av

utmynnar i ett lösningsförslag där olika synpunkter vägts samman.

följd detta är de förslag presenteras ingår i en En av att som helhetslösning inte lämnar utrymme för långtgående ändringar som delfrågor. En följd är jag strikt koncentrerat mitt arbete i annan att på sakfrågor och på finna lösningar på konkreta att gemensamma problem i samband med ansvarsfördelningen inom fastighets-

bildningsverksarnheten. Detta för att skapa ett nödvändigt samförstånd grund för stabil organisation präglad av ett

som en gynnsamt samarbetsklimat. Jag kan efter slutfört uppdrag konstatera att de riks- och sakkunniga deltagit i utredningen står eniga

kommunalpolitiska som

bakom de förslag läggs i betänkandet. Jag bedömer också att som särskilda fogats till utredningen inte rubbar

det yttrande som

genomföra mina förslag med bred förankring. möjligheterna att en

1.3 Betänkandets uppläggning

Kapitel 2 redogör kortfattat för berörda verksamheter, deras

organisation och aktuella organisationsförändringar. Kapitel 3

redovisar några centrala erfarenheter den nuvarande ansvarsav

fördelningen mellan stat och kommun inom fastighetsområdet.

Kapitlet avslutas med sammanfattning tidigare framförda en av handlingsalternativ för förändringar i ansvarsfördelningen mellan

stat och kommun.

Kapitel 4 redovisar allmänna utgångspunkter och grundläggande

ligger till grund för min på den

ställningstaganden som syn framtida ansvarsfördelningen inom fastighetsbildningsverksam-

Kapitel 1 19

heten. Jag presenterar i kapitel 5 mitt förslag i stort samt beskriver kort de sakfrågor närmare behöver övervägas inom för som ramen förslaget. Huvuddelen kapitel 5 ägnas sedan att precisera och av

förtydliga mitt förslag pá nödvändiga punkter. Betänkandet avslutas med kapitel vilket behandlar konsekvenserna mitt förslag

av samt vissa genomförandefrågor.

Kapitel 2 21

2 Berörda verksamheter och deras

organisation

2.1 Verksamheterna

Verksamheten inom lantmäteriområdet kan delas in i tre huvudgrenar fastighetsbildning, fastighetsregistrering och mätnings- verksamhet. Tillsammans med inskrivningsverksamhet och fastighetsdatasystem är berörda verksamheter av central betydelse ñr att underhålla och utveckla fastighetsindelningen som en grund för dels samhällets redovisning av äganderätten till mark, dels samhällets styrning av markanvändningen. Att verksamheterna bedrivs rationellt och ändamålsenligt och med iakttagande av höga krav på rättssäkerhet och enhetlighet över hela landet är en förutsättning för att fastighetsindelningen skall kunna fungera som en del av samhällets infrastruktur.

2.1 1

Fastighetsbildning

. Fastighetsbildning handläggs av särskilda fastighetsbildningsmyndigheter och prövas vid förrättning. Vid förrättningen består fastighetsbildningsmyndigheten av en förrättningslantmätare, eventuellt biträdd av två gode män. Förrättningar sker enligt reglerna i främst fastighetsbildningslagen 1970:988, anläggningslagen 1973: l 149 och ledningsrättslagen 1973:1144. Fastighetsbildningsmyndigheten handlägger också ärenden enligt lagen om exploateringssamverkan 1987:11 m.fl. lagar. Fastighetsbildning enligt fastighetsbildningslagen utgörs av sådana åtgärder som

22 Kapitel 2

innebär att fastighetsindelningen ändras eller att servitut bildas, ändras eller upphävs. Fastighetsbildning sker genom fastighetsreglering när den avser ombildning av fastigheter, och som

avstyckning, klyvning eller sammanläggning när den innebär att nya fastigheter bildas. Genom fastighetsbestämning klarläggs frågor om beskaffenheten av gällande fastighetsindelning och frågor om

bl.a. omfånget av ledningsrätt eller servitut. Förrättningsförfarandet görs efter ansökan från den som önskar få en åtgärd genomförd, i form av t.ex. överföring av ett markområde från fastighet till annan eller uttag av ledningsrätt. en en

Förfarandet utgör myndighetsutövning och bygger på principen om officialprövning. Detta innebär att myndigheten har utredningsplikt

och när så är nödvändigt skall hålla överläggningar eller samman-

träden med berörda sakägare under handläggningen av ärendet. När

ett ärende är fárdigutrett prövar förrättningslantmätaren framställda

yrkanden och eventuella överenskommelser gentemot gällande

lagstiftning och fattar beslut. Förrättningslantmätaren bestämmer även tillträdestidpunkter och ersättningar m.m. F örrättningsbeslutet

kan överklagas till fastighetsdomstol. Fastighetsdomstolens utslag

kan överklagas till hovrätten och vidare till Högsta domstolen. I

vissa fall krävs kommunalt medgivande till förrättningsâtgärder och

om detaljplan föreligger måste åtgärden i princip överensstämma med denna.

Erfarenheterna från tillämpningen av gällande fastighetsbildningslagstiftning är goda. Lagstiftningen gör det möjligt att genom

Förrättningsformen anpassa handläggningen till det enskilda

ärendet. Inom för en förrättning kan också opartiska

ramen

utredningar genomföras och förhandlingar mellan parterna kan underlättas genom att de sker under opartisk ledning. Hand-

läggningen sker i nära samarbete med berörda parter och oftast fattas beslut i samförstånd. Endast efter ett fåtal förrättningar

anförs besvär över t.ex. ersättningsbeslut. Förrättningsformen kan härigenom smidigt och rationellt lösa komplicerade frågor vid

genomförande av infrastrukturprojekt samt detalj- och fastighets-

planer enligt plan- och bygglagen 1987: 10. Genom sin smidighet

har förrättningsformen kommit till allt större användning och

kompletterar eller ersätter ofta andra, mer komplicerade procedurer

Kapitel 2 23

för att hantera frågor om markåtkomst. Fastighetsbildningen påverkar äganderätten till fast egendom och de rättsliga befogenheterna att utnyttja marken. I förrättningar vägs enskilda och allmänna intressen mot varandra. Det är därför viktigt att handläggande myndigheter är, och även uppfattas som, opartiska och obundna i förhållande till andra intressen. Inte minst vid genomförandet av mera omfattande projekt är det av stor vikt att förrättningsförfarandet kännetecknas av kvalitet, snabbhet, enkelhet och låga kostnader. Ett s.k. aktivt förrättningsförfarande där förrättningslantmätaren aktivt driver ärendet och föreslår lösningar med utnyttjande av lagstiftningens alla instrument, är en förutsättning för att uppfylla dessa mål och skapa förtroende för förrättningsinstimtet. Ett aktivt förrättningsförfarande förutsätter i sin tur juridisk, teknisk och ekonomisk kompetens hos förrättningslantmätaren.

2.1.2 Fastighetsregistrering

Fastighetsregistreringen handhas av särskilda fastighetsregister-

myndigheter FRM. Verksamheten vid en FRM kan grovt delas

upp i förande av fastighetsregister och registerkarta, skötsel av förrättningsarkiv och tillhandahållande av information från fastighetsregister, registerkarta och förrättningsarkiv. Att föra fastighetsregister och registerkarta innebär dels att nya

uppgifter förs in om förrättningar, planer, adresser m.m., dels att

registret kompletteras med redan befintliga, registrerade uppgifter. Fastighetsregistret innehåller uppgifter om den officiella fastighetsindelningen, gällande detaljplaner, andra markanvändningsreglerande bestämmelser, fastigheters adresser m.m. Registerkartan utvisar bl.a. fastighetsindelningen och planomrádenas utsträckning. Registerinformationen om fastighetsindelningen utgör tillsammans med kartor och handlingar i förrättningsarkiven den legala beskrivningen av fastigheterna vad gäller beteckningar, omfattning, läge Fastighetsregistrering utgör slutfasen i m.m.

24 Kapitel 2

fastighetsbildningen, vilken inte är fullbordad förrän registrering har skett. Registerverksamheten undergår en snabb teknisk utveckling som syftar till att forbilliga såväl fastighetsbildningen som fastighetsregistreringen och få till stånd bättre möjligheter till spridning av information från registren. En utvecklingslinje är att datatekniskt koppla samman fastighetsbildning och fastighetsregistrering. Vidare pågår utveckling och ett stegvis uppbyggnad av en digital registerkarta. Även lagrings- och spridningsmetoder för arkiven nya genom bl.a. datateknik under utveckling.

2.1.3 Mätningsverksamhet

Med mätningsverksamhet avses från fastighetsbildningen delvis fristående mätnings-, kartläggnings- och utstakningsverksamhet, dvs. åtgärder avseende stomnät for mätning, grundkartor och primärkartor, utstakning av byggnader och andra anläggningar, nybyggnadskartor m.m. Mätningsverksamhet är ett mera opreciserat begrepp än fastighetsbildning och fastighetsregistrering och verksamheten är inte i samma utsträckning forfattningsreglerad. Vissa bestämmelser, bl.a. kvalitetskrav och behörighetsregler, finns emellertid i mätningskunggörelsen 1974:339.

2.2 Organisationen

2.2.1 Fastighetsbildning

Nuvarande organisation för fastighetsbildningen grundar sig i huvudsak på ett riksdagsbeslut år 1970 prop. 1970:188, bet. 1970:SU208, rskr. 1970:423. Beslutet innebär att huvudansvaret

för fastighetsbildningen åvilar staten via Lantmäteriverket. Det statliga lantmäteriet omfattar förutom den centrala myndigheten en Överlantmätar- och en fastighetsregistermyndighet i varje län samt

Kapitel 2 25

81 fastighetsbildningsmyndigheter. Själva fastighetsbildningen utförs vid dessa fastighetsbildningsmyndigheter, vilka omfattar 69 lantmäteridistrikt och 12 specialenheter. 1970 års riksdagsbeslut genomfördes 1972 i form av en statlig grundorganisation för fastighetsbildningen där riket delades in i 87 lantmäteridistrikt. Varje distrikt försågs med en statlig fastighets-

bildningsmyndighet SFBM med distriktet som verksamhets-

område. Inom distrikten inrättades i sin tur ofta lokalkontor. Sedan beslutet om distriktsindelningen trädde i kraft har antalet distrikt minskat till 69 genom bl.a. sammanslagningar. Distriktsindelningen kompletteras av särskilda specialenheter som svarar för vissa former av fastighetsbildning. För att handha uppgifter i samband med jord- och skogsbrukets rationalisering inrättades 29 specialenheter med i huvudsak länen verksamhetsom sområde. Dessa enheter har sedemera minskat kraftigt i antal och är nu 12. För att underlätta samordningen med den kommunala hanteringen av plan- och byggärenden, skapades dessutom 43 specialenheter för bebyggelseutveckling inom tätorter m.m. Med undantag för en specialenhet i Malmöhus län gavs dessa enheter ett kommunalt huvudmannaskap. I dag är antalet enheter för tätortsutveckling 41, varav samtliga är kommunala.

14 av de kommunala fastighetsbildningsmyndigheterna KFBM

har hela kommunens yta som verksamhetsområde. Detta gäller KFBM i Göteborg, Helsingborg, Huddinge, Jönköping, Kalmar, Lund, Malmö, Mölndal, Nacka, Sollentuna, Solna, Stockholm, Täby och Västerås. I Övriga 27 kommuner verkar KFBM inom en del av respektive kommun, med det statliga lantmäteridistriktet som ansvarigt för resterande del. Gränslinjerna mellan KFBM och lantmäteridistrikten drogs upp 1972, men har sedan dess justerats i flera kommuner. l de flesta fall har justeringarna inneburit att verksamhetsområdet for KFBM utvidgats. Fastighetsbildningen finansieras huvudsakligen via avgifter från sakägarna. De statliga och kommunala fastighetsbildningsmyndigheterna hade under budgetåret 199394 intäkter i form av avgifter från sakägarna motsvarande 358 mkr, fördelade på 330 ca

26 Kapitel 2

mkr vid de statliga myndigheterna och 28 mkr vid de kommunala.

Den kommunala verksamheten omfattade således mindre än 10 %

av den totala intäktsvolymen.

Under budgetåret 199394 avslutade SFBM 16 900 och ca

KFBM ca 2 900 förrättningsåtgärder.

Fastighetsregistrering

Fastighetsregistreringen är vanligen en statlig angelägenhet, men

den kan även utföras av kommunal myndighet. Verksamheten

bedrivs vid särskilda fastighetsregistermyndigheter. Statliga

fastighetsregistermyndigheter ingår sedan den 1 juli 1990 i det

statliga lantmäteriets organisation och har länet som verksamhets-

område.

129 kommuner verkar kommunala fastighetsregistermyndigheter

med hela eller del av kommunen verksamhetsområde. som Den statligt bedrivna verksamheten är anslagsfinansierad och hade 199394 en total kostnad på 102 mkr. Den kommunala ca

fastighetsregistreringen finansieras med kommunala medel och

motsvarade 199394 en uppskattad kostnad på 15 mkr.

Mätningsverksamhet

Den omorganisation av lantmäteriverksamheten genomfördes

som

1972 innebar att ansvaret för produktionen grundläggande kartor

av och mätningar delades mellan staten och kommunerna. Det ansågs

att kommunerna via sitt ansvar för plan- och bebyggelsefrågorna

och kommunens utveckling i olika avseenden också hade ett ansvar

för erforderliga mätnings- och kartarbeten. Staten är via det statliga lantmäteriet ansvarig för de geodetiska

riksnäten och de allmänna kartserierna ekonomiska och topografiska kartan i skalomrádet 1:10 000 och mindre. Kommunerna

ansvarar för lokala stomnät och den storskaliga kartläggningen i skalområdet större än 10 000. Denna principiella ansvarsfördelning utesluter inte att kommunerna producerar även översiktliga

Kapitel 2 27

kartor för sin ärendehantering och översiktliga planering, liksom staten svarar for vissa storskaliga kartor t.ex. vid fastighetsbildning och fastighetsregistrering. MBK mätning, beräkning och kartframställning är benämningen på den samordnade kart- och mätningstekniska produktionen inom det kommunala ansvarsområdet. Till MBK-verksamheten räknas stomnät, primärkartor, baskartor, samlingskartverk över ledningsnät, namngivning och belägenhetsadresser. Denna basfunktion utgör stöd for informationsbehandling inom sektorerna fysisk planering, plangenomförande och övrig kommunalteknisk verksamhet. Den sektoriella MBK-verksamheten omfattar olika typer ärendeprodukter, t.ex. av nybyggnadskartor, förrättningskartor, grundkartor och ledningskartor. Kommunerna kan välja att ombesörja denna verksamhet genom egna organ, men har också möjlighet att anlita det statliga lantmäteriet eller enskilda konsultföretag. Drygt hälften av landets kommuner har valt att inte inrätta egna organ för MBK-verksamheten. Några tiotal av dessa kommuner anlitar konsulter för att utföra MBK-verksamheten. 120 kommuner utan egen mätningsorganisation anlitar det statliga lantmäteriets lokala organisation för att utföra verksamheten enligt s.k. A-avtal. A-avtalet är ett normalavtal för samarbetet mellan enskilda kommuner och det statliga lantmäteriet. Det tillkom under 1970talet för att långsiktigt kunna reglera samarbetet kring mätningsverksamheten och är utformat av Lantmäteriverket och Svenska kommunförbundet gemensamt. A-avtalen innebär att det statliga lantmäteriet mot ersättning för delar eller hela den svarar av fristående mätningsverksamheten och oftast även utför annan

fastighetsrättslig och fastighetsekonomisk service i kommunen.

Knappt hälften av kommunerna i landet har valt att bygga upp kommunala organ stadsingenjörskontor eller mätningskontor - som ombesörjer MBK-verksamheten. I 64 av dessa kommuner medverkar den kommunala mätningsorganisationen i förrättningsförberedelser, t.ex mätningstekniska moment, i den statligt

bedrivna fastighetsbildningen. Formerna för denna medverkan

28 Kapitel 2

regleras sedan 1972 genom s.k. C-avtal. C-avtalet är liksom Aavtalet en form av normalavtal upprättats som gemensamt av Lantmäteriverket och Svenska kommunförbundet. Normalavtal C utgör grunden för lokala avtal mellan det statliga lantmäteriet och respektive kommun. Det förekommer också olika kombinationer A- och C-avtal, av kallade specialavtal. Ett tjugotal kommuner har i dag specialavtal. A-avtalen och specialavtalen är under avveckling på grund nu

av att de faller under den lagen offentlig upphandling

nya om 1992: 1528. Den upphandlingslagens förhållande till C-avtalen nya är dock mera oklart. Jag kommer i avsnitt 5.10 att återkomma till

frågan om kommunal medverkan i förrättningsförberedelser och C-

avtalens framtida roll.

2.3 Den framtida

fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen

Fastighetsbildningen torde i framtiden komma att behålla sin

nuvarande karaktär av juridisk-teknisk Några större process. strukturförändringar förefaller inte aktuella. Förrättningsvara institutet kan dock komma att införas för ytterligare fall av markåtkomst och den praktiska verksamheten kommer undergå att väsentliga förändringar. På den judiciella sidan förväntas ett relativt större inslag av komplexa förrättningar. Vid utbyggnaden av

samhällets infrastruktur i form järnvägar, vägar, ledningssystem

av

m.m. kan förrättningsförfarandet komma att användas i stället för

dyrare och mera omständliga förfaranden vid markåtkomst i kombination med reglering ekonomiska mellanhavanden mellan av parter. Genom förrättning kan skadeförebyggande åtgärder som t.ex. markbyten och byggande ersättningsvägar utredas och av beslutas i nära kontakt med parterna och oftast i samförstånd

mellan dessa. Ersättningsanspråk kan hanteras snabbt, enhetligt och

rättssäkert. Även den omständigheten

att tätortsbyggande för boende och

verksamheter väntas bli genomfört med mindre kommunalt

Kapitel 2 29

engagemang i markförsörjningen än tidigare, medför att komplicerade markåtkomstfrägor kan behöva fullföljas genom ett aktivt förrättningsförfarande. Dessa och andra förändringar medför fortsatt stora krav på opartiskhet, obundenhet och kompetens hos förrättningslantmätarna. Den tekniska delen av förrättningsarbetet kommer att förändras avsevärt genom att den utsätts för starka krav på snabbhet, rationalitet och kostnadsbesparingar. De möjligheter som öppnar sig genom den datatekniska utvecklingen kommer i sig att verka förändringsdrivande. Sambandet mellan fastighetsregistreringen, den allmänna kartläggningen samt den kommunala mätningen och storskaliga kartverksamheten, mäste härvid beaktas. Utvecklings-

arbeten i fråga om informationssystem och handläggningssystem

pågår och kommer att behöva intensifieras med inriktning på bl.a. ett ökat utnyttjande av datateknik och därmed sammanhängande förändringar i arbetsorganisationen. Närmare samordning av fastighetsbildning och fastighetsregistrering har redan beslutats

se

avsnitt 2.4. Alla dessa faktorer medför bl.a. ökade krav pá personalens tekniska kompetens. Om flera organisationer skall samverka i den datatekniska informationshanteringen och i handläggningen av fastighetsbildningsärenden, ställs också krav på att dessa organisationer enkelt skall kunna utbyta information efter fastlagda standarder.

2.4 Aktuella

förändringar i lantmäteriorganisationen

Riksdagen beslutade den 1 juni 1994 prop. 1993942214, bet. 199394:BoUl9, rskr. 1993942375 om en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten Förslagen i m.m. propositionen grundade sig på Lantmäteri- och inskrivnings-

utredningens principbetänkande Kart- och fastighetsverksamhet i myndighet och bolag SOU 1993:99 och remissbehandlingen av

30 Kapitel 2

detta Ds 1994:68.

Riksdagsbeslutet innebär att Centralnämnden för fastighetsdata och Statens lantmäteriverk förs samman till en ny central myndighet benämnd Lantmäteriverket. Den nya myndigheten kommer att svara för både myndighetsutövning och uppdragsverksamhet. Dessa verksamheter skall dock hållas väl i sär. På lokal och regional nivå avvecklas nuvarande statliga Överlantmätan, fastighetsbildnings- och fastighetsregisterrnyndigheter och ersätts med 24 nya regionala lantmäterimyndigheter med i huvudsak länen som verksamhetsområde. Lantmäterimyndigheten i länet får som huvudsaklig uppgift att ombesörja fastighetsbildning och fastighetsregistrering. I arbetsuppgifterna kommer också att ingå bl.a. regional samordning och rådgivning inom såväl fastighetsområdet mätnings- och kartområdet. Även de som om nya myndigheterna får länet som verksamhetsområde, förutsätts verksamheten liksom för närvarande bedrivas i decentraliserad form med en utspridd lokalisering av kontor. Omorganisationen innebär vidare att fastighetsregistreringen avvecklas som fristående funktion. I fortsättningen skall denna utföras av den myndighet som handlägger fastighetsbildningen. Riksdagsbeslutet innebär vidare att en begränsad bolagisering av lantmäteriverksamheten skall genomföras, med målsättningen att senare avskilja ytterligare verksamheter för bolagisering eller privatisering. Uppdrag som kan skada förtroendet för myndighetsutövningen eller av andra skäl bör bolagiseras avskiljs från myndigheterna eller privatiseras. Viss lokalt utförd uppdragsverksamhet av karaktären myndighetsservice bör trots detta kunna bedrivas av de nya regionala myndigheterna vid sidan om myndighetsutövningen. Avsikten är att i instruktion för lantmäterimyndigheterna avgränsa denna verksamhet så noggrant att förutsättningarna blir klara för bl.a. olika aktörer på marknaden. Arbetet med att förbereda genomförandet av omorganisationen drivs sedan september 1994 inom Utredningen om organisation av

lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten OLoF dir. 1994: 100

och 1994:145. Utredarens förslag skall enligt direktiven slutredovisas senast 1 maj 1995.

Kapitel 2 31

Jag har i enlighet med de riktlinjer för mitt arbete som anges i mina direktiv haft fortlöpande samråd med denna utredning. -

Kapitel 3 33

3 Ansvaret för

fastighetsbildningen

3.1 Ett delat ansvar

De riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten som beslutades av riksdagen 1970 prop. 1970:188, innebar att ansvaret for fastighetsbildning och fastighetsregistrering delades mellan stat och kommun. Den statliga basorganisationen, byggd på en rikstäckande distriktsindelning, kompletterades med specialenheter för dels jord- och skogsbruksförrättningar, dels tätortsutveckling. För de senare kunde kommun som så önskade bli ansvarig. Det förutsattes också att kommunala fastighetsregistermyndigheter skulle kunna inrättas. Bestämmelser och villkor rörande det kommunala ansvaret reglerades genom en särskild lag om kommunal fastighetsbildnings- och fastighetsregistermyndighet prop. 1971:58. I prop. 1970:188 anförde ansvarigt statsråd följande om ansvaret för fastighetsbildningen 53 f.:

Som jag ser det är frågan om huvudmannaskapet av relativt underordnad betydelse. Avgörande vikt bör enligt min mening i stället fästas vid att organisationen blir så effektiv möjligt som och medger smidig samverkan med andra organ inom samhällsplaneringen. De av mig förordade specialenheterna torde, oavsett huvudmarmaskapet, i och för sig vara väl ägnade att tillgodose både effektivitetskravet och behovet av samverkan. I vissa fall kan emellertid samverkan otvivelaktigt ytterligare främjas, om specialenhet för bebyggelsefrågor ställs under kommunalt huvudmarmaskap. Jag har tidigare framhållit att skäl kan anföras for att fastighetsbildningsmyndighet med särskild inriktning på förrättningar för tätortsutveckling också bör ha

34 Kapitel 3

hand om mätningsverksamheten inom sitt verksamhetsområde.

Om en kommun under alla omständigheter behöver egen organisation för mätningsverksamhet och det fnns förutom sättningar att inom kommunen inrätta specialenhet för en

tätortsförrättningar, kan det alltså med hänsyn till behovet av samordning mellan fastighetsbildning och mätningswrksamhet

bedömas lämpligt att kommunen får huvtdman för vara specialenheten så att all mätningsverksamhet kan förläggas till denna enhet. Också andra lokala förhållanden liksom kommunens egna önskemål i frågan kan motivera kommumlt huvud-

marmaskap för specialenhet av ifrågavarande slag. Jag anser

därför att kommun önskar huvudman för sådan enhet, som vara skall ha möjlighet till detta.

En av grundtankarna bakom systemet med specialenheter att var

detta skulle skapa en flexibel organisation. specialenheter för t.ex. bebyggelseutveckling skulle kunna inrättas i den min arbets-

organisatoriska förhållanden medgav detta och de lokala förut-

sättningarna var lämpliga. Avgränsningen mellan de kommunala

enheterna för tätortsutveckling och de statliga distriktsenheterna

skulle i princip vara funktionell enheterna för bebyggelse-

utveckling skulle handlägga de frågor som enheten inrättats för.

Ärendefördelningen skulle dock utmärkas av smidighet. I sam-

verkan mellan distriktet och specialenheten skulle finnas möjlighet att anpassa ärendefördelningen ända ner på ärendenivå.

Även med specialenheter i princip byggde på om systemet en funktionell ärendefördelning, ansågs det praktiskt att i vissa fall kunna avgränsa specialenheternas uppgifter till vissa territoriella områden. Verksamhetsområdet för specialenheterna för tätortsutveckling kom därför att avgränsas geografiskt. Territoriella gränslinjer drogs innebar att specialenheterna blev ett upp som slags lantmäteridistrikt inom lantmäteridistriktet.

Kapitel 3 35

3.2 Erfarenheter nuvarande

av

ansvarsfördelning

Lantmäteriutredningen LU80 redovisade i sitt slutbetänkande

Lantmäteriverksamheten och dess lokala organisation DsBo

1983:3 en kartläggning erfarenheterna den dåvarande lokala

av av

lantmäteriorganisationen. Den lokala organisationen har sedan dess inte genomgått några betydande förändringar och de erfarenheter

som redovisas i betänkandet är därför i huvudsak relevanta även i dag. Även Lantmäteri- och

inskrivningsutredningen kunde i sitt senare betänkande Kart- och fastighetsverksamhet i myndighet och bolag SOU 1993:99 konstatera att den problembild Lantmä-

som

teriutredningen redovisade i stor utsträckning fortfarande är aktuell. Med ledning av en enkätundersökning farm Lantmäteriutredningen att lantmäteriverksamheten i allt väsentligt fungerat bra

i de kommuner ansvarade för verksamheten inom kommunens som hela yta. Verksamheten fungerade också väl i de kommuner där den enbart ombesörjdes det statliga lantmäteriet. De problem av

som utredningen kunde konstatera uppstod i kommuner där

verksamheten på något sätt uppdelad mellan statliga och var kommunala organ.

Vidare konstaterade Lantmäteriutredningen att den funktionella ansvarsfördelning som förutsattes mellan lantmäteridistrikten och specialenheterna för tätortsutveckling inte fungerat fullt ut.

De territoriella gränser införts för specialenheter utgjorde i som

praktiken absoluta gränslinjer för ärendefördelningen. En fastlåsning vid territoriella gränser med många framställningar

om

ändringar av gränslinjerna mellan statliga och kommunala myndig-

heter hade uppstått.

I enkätundersökningen hade även påpekats att det förhållande att två myndigheter var verksamma inom kommun kunde

samma

orsaka förvirring hos sakägarna och ofta orsakade onödigt dubbel-

arbete.

Utredningen kunde vidare påvisa vissa problem i samband med Lantmäteriverkets beslut utformningen den lokala organi-

om av

36 Kapitel 3

sationen. Intressena av att upprätta specialenhet för tätorten sutveckling kom här att vägas mot möjligheterna att behålla ett visst verksamhetsunderlag för den statliga distriktsenheten. Motsvarande avvägningar gjordes i fråga storleken på specialom enheternas verksamhetsområden. Resultatet dessa avvägningar av kunde få till följd att specialenhet inrättades i kommun, medan en en annan kommun som anfört i stort sett skäl för sitt samma önskemål nekades en specialenhet. På motsvarande sätt vissa gavs specialenheter större territoriella verksamhetsområden än andra. Dessa förhållanden hade enligt utredningen skapat osäkerhet er. om kriterierna för möjligheterna att inrätta specialenheter för tätortsutveckling samt för avgränsningen enheternas geografiska av verksamhetsorriråden.

Lantmäteriutredningen fann dessutom att C-avtalen och

tillämpningen av dessa medförde liknande problem. När C-avtalen ingicks efter omorganisationen 1972 avsåg de i allmänhet det eller de områden där lagen om fastighetsbildning i stad tidigare tillämpats, dvs. en del eller till och med delar kommunen. av Härigenom skedde geografisk uppdelning flera kommuner en av med C-avtal på motsvarande sätt i vissa kommuner med ett som delat ansvar för fastighetsbildningen. Utanför C-avtalsområdet skapades också en liknande situation som i kommuner med ett delat ansvar på det sättet att en organisation svarade för fastighetsbildningen och en annan för mätningsverksamheten. Utredningen drog slutsatsen att situationen både i kommuner med delat ansvar för fastighetsbildningen och i C-avtalskommuner

präglades av en intresseavvägning mellan önskemål från den

kommunala organisationen att ombesörja så stora delar om av verksamheten som möjligt och å andra sidan den statliga organisationens önskemål att handha verksamheten inom sina enheter. I båda fallen hade ovan påpekade förhållanden medfört statisk en

organisation med ibland besvärliga intresseavvägningar och

problem med samverkan.

Slutligen farm Lantmäteriutredningen att bedömningen

av

fastighetsbildningslagstiftningens användningsområden i framtiden och betydelsen av rutin hos förrättningslantmätaren varierade

mellan statliga och kommunala företrädare. Från den statliga sidan

Kapitel 3 37

hävdades i utredningen att fastighetsbildningsfrågorna skulle komma att bli alltmera komplicerade genom den successiva övergången från nyexploatering till ombyggnads- och saneringsverksamhet med expropriativa inslag i fastighetsbildningen. Mot denna bakgrund ansågs det motiverat att forrättningslantmätarna var sysselsatta med förrättningsverksamhet i stor omfattning. Från den kommunala sidan hade i stället framförts uppfattningen att fastighetsbildningen mera skulle komma att bli en verkställighetsåtgärd, där de principiella frågorna skulle lösas genom planåtgärder, förhandlingar och liknande. Kommunala företrädare framhöll därför att möjligheten att integrera fastighetsbildningsmyndigheten i den kommunala organisationen var en viktigare fråga.

3.3 Tidigare överväganden och handlingsalternativ

I föregående avsnitt presenterades de problem kopplade till det

delade ansvaret för fastighetsbildningen som beskrevs av Lantmät-

eriutredningen LU 80 i slutbetänkandet DsBo 1983:3. Samma utredning skisserade också sex möjliga handlingsalternativ för en organisationsförändring, trots att detta inte ingick i dess uppdrag.

Även om inget av dessa handlingsalternativ utmynnat i praktiska

reformer, är de av intresse som sammanfattning av tänkbara lösningar i fråga om ansvaret för fastighetsbildningen.

Utredningens första och andra alternativ var ytterlighets-

alternativ, innebärande kommunalisering respektive förstatligande av fastighetsbildningen. En kommunalisering skulle enligt utredningen ge kommunerna ökade möjligheter att integrera lantmäteriåtgärder med arman kommunal verksamhet. Problemen med det delade ansvaret för fastighetsbildning, med C-avtal samt med dubbelarbete antogs försvinna genom detta alternativ. Samtidigt skulle emellertid nya

38 Kapitel 3 sou 1995:54

problem tillstöta, bl.a. i samband med verksamheten inom specialenheterna for jord- och skogsbruk. Utredningen menade också att kommunalisering skulle leda till en betydande omorganisation en där ett stort antal anställda skulle komma att beröras. En kraftig utbyggnad den kommunala organisationen skulle krävas, där det av troligen skulle bli svart for mindre kommuner att anpassa organisationen efter behovet. Utredningen farm att även ett förstatligande av verksamheten skulle innebära att problemen med ett delat ansvar för fastighetsbildningen, med C- avtal samt med dubbelarbete skulle försvinna. Ett förstatligande skulle dock strävanden kommun-

ga emot att

alisera verksamheter inom samhällsplaneringen och nya gränsdragningsproblem skulle kunna uppstå mot andra kommunala Liksom kommunalisering skulle ett förstatligande organ. en dessutom innebära stor organisationsförändring omfattande en många anställda. Alternativ tre kallade utredningen för odelbarhetsalternativet. Detta fasta på utredningens erfarenhet att ett delat ansvar för tog fastighetsbildningen inom kommun fungerat mindre bra och samma förutsatte endast fastighetsbildningsmyndighet skulle verka att en inom varje kommun. I kommuner där den kommunala fastighetsbildningsmyndigheten redan hade ett verksamhetsområde som sträckte sig över merparten kommunen, skulle dess område av kunna utvidgas till omfatta hela kommunen. I kommuner där att den kommunala myndigheten endast utförde mindre andel av en förrättningarna inom begränsad del kommunens område, en av

skulle i stället ansvaret övertas av den statliga fastighetsbildnings-

myndigheten. Alternativ fyra innebar att kommunerna skulle ges valfrihet att inrätta fastighetsbildningsmyndighet. Detta alternativ skulle, egen utredningen såg det, ge goda möjligheter för kommunerna att som ordna verksamheten på ett för den enskilda kommunen bra sätt. Alternativet ansågs dock leda till problem för de mindre kommueftersom med kraftigt minskat ärendeunderlag inte nerna, staten skulle kunna bedriva effektiv verksamhet med god service till en övriga kommuner.

Kapitel 3 39

Utredningens femte alternativ innebar i princip oförändrad organisation, men med mera preciserade riktlinjer för inrättandet av kommunala myndigheter och för utformningen av deras verksamhetsområden. Sådana preciseringar antogs minska osäkerhet och konfliktpunkter i organisationen. Utredningen påpekade dock att följden även skulle bli begränsningar i möjligheten till en allsidig och fri prövning från fall till fall. Utredningens sjätte och sista alternativ berörde inte i första hand själva organisationen. Alternativet byggde i stället på en förenkling och avformalisering av fastighetsbildningsverksamheten vid bl.a. de förrättningar då inga motstridiga intressen förelåg. Tanken var att fastighetsbildning i normalfallet skulle utföras av kommunalt organ, medan statliga fastighetsbildningsmyndigheter enbart skulle göra en slutlig prövning och registrering av ärendet. Endast vid mera komplicerade ärenden, eller ärenden där motstridiga intressen förelåg, skulle den statliga myndigheten engagera sig mera i ärendet ocheller handläggning ske i förrättningsform. Detta alternativ skulle enligt utredningen kunna ge goda möjligheter att integrera fastighetsbildningsarbetet i plan- och byggprocessen och skulle troligen lösa upp konflikter i samband med C-avtal.

Kapitel 4 41

Utgångspunkter och grundläggande ställningstaganden

4.1 Fastighetsbildningsverksamheten

är

en del av infrastrukturen

F astighetsbildningsverksamhet fastighetsbildning inklusive fastighetsregistrering utgör grunden för landets indelning i fastigheter och för förändringar i denna indelning. Fastighetsindelningen ligger bl.a. till grund för redovisningen av äganderätten till mark och samhällets styrning av markanvändningen. Ett väl fungerande fastighetsbildningssystem är i sin tur av grundläggande betydelse för samhällsfunktioner som fysisk planering, markanvändning, fastighetsomsättning, kreditmarknaden med fastigheter som pant, fastighetstaxering och fastighetsbeskattning, folkbokföring och statistikproduktion. Fastighetsbildningsverksamheten är sålunda av stor betydelse för angränsande statliga, kommunala och privata verksamheter med viktiga funktioner inom samhällsekonomin. Den utgör pä detta sätt en viktig del av samhällets infrastruktur och är därmed av starkt statligt intresse. Ovanstående infrastrukturella grundsyn på berörda verksamheter har tidigare framhållits av Lantmäteri- och inskrivningsutredningen SOU 1993:99 och i regeringens proposition Finansiering av m.m. lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet prop. 199495: 166. Jag ansluter mig till detta synsätt och anser att ansvaret för fastighetsbildningen i grunden är en statlig angelägenhet. Staten har ett övergripande ansvar för att det i hela landet finns en väl fungerande organisation för fastighetsbildningsverksamheten.

42 Kapitel 4

4.2 Sambandet med den kommunala plan-

och byggprocessen

Det finns starkt behov att samordna fastighetsbildningen med ett av den kommunala plan- och byggprocessen. I tillämpningen av planoch bygglagen 1987 10 har många kommuner i ökad utsträckning : samordnat planläggning och plangenomförande. Inom ramen för plan- och byggprocessen arbetar kommunerna med att hålla verksamheterna med kartframställning fysisk plansamman läggning fastighetsbildning bygglov besiktningarmätningar. - - - Fastighetsbildning och fastighetsregistrering blir successivt alltmer integrerade delar sektorsövergripande ADB-baserade informaav tionssystem inom kommunerna. Behovet samordning mellan fastighetsbildning och övriga av aktiviteter inom den kommunala plan- och byggprocessen löses på olika sätt beroende på graden kommunal medverkan i fastighetsav bildningen. I de kommuner där det statliga lantmäteridistriktet för både mätnings- och fastighetsbildningsverksamhet ansvarar främst A-avtalskommunerna är strävan att den statliga myndig- heten via lokal närvaro skall kunna ha samråd med kommunala en myndigheter är aktiva inom plan- och byggprocessen. Ofta som finns personal från den statliga myndigheten vid vissa tider till förfogande i kommunens lokaler. Statliga förrättningslantmätare föredrar i många kommuner fastighetsbildningsärenden ibyggnadsnämnden. I de kommuner där kommunalt mätningskontor medverkar i tekniska moment i förrättningen förrättningsförberedelser kan kommunen nå rationaliseringsvinster genom att samordna förrättningstörberedelsema med övrig MBK-verksamhet i anslutning till plan- och byggprocessen. När kommunen har ansvaret för

hela fastighetsbildningen via fastighetsbildningsmyndighet kan

egen sammanhållen i sarnhällsytterligare steg tas mot en process byggandet. I Lantmäteri- och inskrivningsutredningens principbetänkande Kart- och fastighetsverksarnhet i myndighet och bolag SOU 1993:99 studerades frågan om fastighetsbildningens integration i plan- och byggprocessen ingående. Utredningen fann att påtagliga

Kapitel 4 43

effektivitetsvinster kunde göras inom fastighetsbildningen när den har samband med plan- och byggprocessen. Dock påpekade utredningen att verkliga förenklingar och besparingar kräver att integreringen går längre än till att kommunen svarar för förrättningsförberedelserna medan en statlig fastighetsbildningsmyndighet handhar myndighetsutövningen i förrättningsförfarandet. Enligt utredningen utgör den genomförandebeskrivning som upprättas enligt plan- och bygglagen en viktig del av bakgrundsmaterialet för beslut om genomförandet detaljplaner. Fastighetsav bildningen utgör en del av plangenomförandet och studeras därför parallellt med utformningen detaljplanen. Genomförandeav beskrivningen kan i den del den berör det fastighetsrättsliga genomförandet vara vägledande för fastighetsbildningsmyndighetens prövning vid förrättningar. Att genomförandeplanen är vägledande innebär dock inte att den har självständig rättsverkan, utan att den skall uppfattas ett sarnrådsyttrande som av berörd myndighet. Fastighetsbildningsmyndigheten prövar självständigt aktuella förrättningsåtgärder och gör en avvägning mellan berörda intressen. Fastighetsbildningsmyndighetens juridiskt obundna ställning hindrar inte att den inom plan- och byggprocessen utgör viktig en del i ett samrådsförfarande mellan olika aktörer. Olika delmoment i plan- och byggprocessen har en tendens att bli mera integrerade på grund av kommunernas strävan att förkorta och ett processen allt vanligare proj ektinriktat arbetssätt. En tyngdpunktsförskjutning från nyproduktion av bostäder inom nya exploateringsområden till sanering och komplettering av befintliga bostadsområden, ställer nu också högre krav på samordning inom den fysiska planeringen. Fastighetsbildningsfrågoma måste i dag på ett helt annat sätt än tidigare lösas samtidigt med utformningen av detaljplaner. Planoch bygglagens bestämmelser om att fastighetsbildningen skall vara genomförd för erhållande av bygglov ställer dessutom ökade krav på snabbhet och närhet till den kommunala förvaltningen. Sarnrnantaget är fastighetsbildningen ofta en del av många andra aktiviteter och berör många olika intressenter i plan- och byggprocessen. Fastighetsbildningen är i detta perspektiv en del i en process där

44 Kapitel 4

insatser från olika aktörer utgör delar i ett projektinriktat arbetssätt. Min bedömning är att det kommunala behovet av att samordna fastighetsbildningen med övriga aktiviteter och aktörer inom planoch byggprocessen motiverar fortsatt kommunal medverkan en

inom fastighetsbildningen. Jag också att denna medverkan

anser kan gå längre än till endast de tekniska momenten i förrättningsarbetet. Det förefaller rimligt att en effektiv och tidsbesparande plan- och byggprocess skulle befrämjas av att kommun där så i övrigt är lämpligt ges ett ansvar för hela förrättningsprocessen.

Fastighetsbildning innebär myndighetsutövning, där motstående

intressen ofta skall sammanvägas oberoende och opartisk av en förrättningsman. Vid många förrättningar, speciellt inom detaljplanelagda områden, är kommunen sakägare. Det är vid handläggningen sådana förrättningar av yttersta vikt att fastighetsav

bildningsmyndigheten står oberoende från kommunala mark- och exploateringsintressen. Det bör därför påpekas att en integrering av fastighetsbildning under kommunalt med aktiviteter inom

ansvar plan- och byggprocessen inte är oproblematisk ur rättssäkerhets-

synpunkt. Jag kommer i avsnitt 4.3 att behandla bl.a. de rättssäker-

hetsaspekter som aktualiseras i detta sammanhang.

4.3 Rättssäkerheten är ett grundkrav

I utredningens direktiv framhålls att en reformerad organisation för

fastighetsbildningsverksamheten måste utformas med rättssäkerheten grund. I regeringens proposition En ny organisation för

som lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet prop. 199394:2l4 m.m.

betonas att fastighetsbildning i sin helhet utgör myndighetsutövning och att myndigheter handhar fastighetsbildning så långt möjligt

som bör oberoende andra statliga eller kommunala intressen. vara av Propositionen understryker vidare att rättssäkerheten är en given

utgångspunkt för myndighetsutövning och organisatoriska åtgärder

rör denna. I detta sammanhang betonas att rättssäkerheten som också handlar medborgarnas förtroende för verksamheten en om effektiv verksamhet förutsätter att ett sådant förtroende finns. Att upprätthålla rättssäkerheten och medborgarnas förtroende för

Kapitel 4 45

fastighetsbildningen är en central uppgift för såväl statliga som kommunala fastighetsbildningsmyndigheter. En hög kompetens hos förrättningslantmätaren viktig är en aspekt av rättssäkerheten vid fastighetsbildning. Samtliga lantmäterimyndigheter skall äga sådan kompetens att sakägare oavsett vilken myndighet som handlägger ärendet garanteras hög en kvalitet på förrättningen. Det handlar här att tillgodose krav på om lika behandling och förutsägbarhet i myndighetsutövningen. Lantmäterimyndighetens oberoende ställning i förhållande till enskilda och allmänna intressen är central betydelse. Myndigav heten skall inte kunna misstänkas för partisk i handatt vara läggningen. I dessa hänseenden har uppmärksammats vissa principiella problem vid både statliga och kommunala lantmäterimyndigheter. Det statliga lantmäteriet utför t.ex. på uppdrag utredningar och värderingar som sedan kan åberopas av part vid en förrättning. Den uppdelning av det statliga lantmäteriets verksamhet mellan myndighetermyndighetsutövning och bolagluppdragsverksamhet som beslutats av riksdagen och är under närmare nu utformning, kommer dock att åtgärda dessa problem. På den kommunala sidan består problemet i att kommunen ofta är part vid förrättningar som handläggs vid den kommunala myndigheten. I vilken utsträckning detta innebär problem ur rättssäkerhetssynpunkt hänger bl.a. samman med hur kommunala

fastighetsbildningsmyndigheter inordnats i den kommunala

organisationen. Lantmäterimyndigheten bör inordnas i den kommunala organisationen så att den är oberoende i förhållande till de kommunala organ för uppgifter där kommunen som ansvarar uppträder som exploatör, fastighetsägare och fastighetsförvaltare. Det rör sig här om verksamheter som t.ex. köp och försäljning av fast egendom, exploatering, markupplåtelser m.m. Från kommunalt håll har påpekats att några konkreta rätts säkerhetsproblem på grund av partiskhet i kommunal fastighetsbildning inte har kunnat påvisas. Ingen kommun har blivit fälld för jäv vid fastighetsbildning sedan kommunala fastighetsbildningsmyndigheter började verka i början av 1970-talet. Antalet överklaganden av beslut vid dessa myndigheter är mycket få.

46 Kapitel 4

Det har också anförts att de viktigaste markanvändningsbesluten fattas genom antagande av detaljplaner. Till skillnad från beslut om

fastighetsbildning överklagas detaljplanebeslut relativt ofta.

Kommunernas rätt att fatta beslut enligt plan- och bygglagen har dock inte ifrågasätts, trots att planläggningen ofta berör markområden som ägs av kommunerna och trots att detaljplaner kan få expropriativa effekter. Slutligen har kommunala företrädare betonat att kommunerna numera också ansvarar för myndighetsutövning bl.a. inom -

miljöskydd och socialtjänst där beslut av stor betydelse för

enskilda fattas. I detta sammanhang bör dock erinras fastighetsbildningens om speciella karaktär och ställning i förhållande till kommunal

myndighetsutövning i allmänhet. Kommunal myndighetsutövning

enligt t.ex. plan- och bygglagen och miljöskyddslagen har karaktären av administrativt beslutsfattande med rättsverkningar gentemot enskilda. Förrättningar vid statliga och kommunala

fastighetsbildningsmyndigheter berör dock ibland frågor om

rättsförhållanden mellan enskilda intressen. I den mån frågorna inte kan redas ut i samförstånd mellan de berörda parterna är dessa hänvisade till en lösning i judiciell ordning. Förrättningslantmätaren får härvid rollen av opartisk domare som gör avvägningar mellan partsintressen och vars beslut har fastighetsrättslig verkan. Vidare bör uppmärksammas att beslut om planer och bygglov enligt plan- och bygglagen inte är så avgörande för fastighetsbildningen att denna endast kan betraktas ett oproblematiskt som led i genomförandet av detaljplaner. Planer och bygglov anger ramar för markens användning och kan ligga till grund för inlösen av mark. Särskilt vid den form av avstyckning är vanligast i som tätortsområden är de i hög grad styrande för fastighetsbildningen. Emellertid måste förrättningslantmätaren i alla ärenden för svara civilrättsliga bedömningar och avgöranden, t.ex. vad gäller sakägares behörighet och befintliga fastighets- och ägandeförhållandena. Tolkningar kan också behöva utföras överensav kommelser som ingetts för att ligga till grund för förrättningen.

Vid sidan av de oftast mindre komplicerade avstyckningarna, förekommer också mera juridiskt komplicerade förrättningar inom

Kapitel 4 47

både tätorts- och landsbygdsområden. Stora krav på juridisk kompetens ställs därför på alla fastighetsbildningsmyndigheter

oavsett huvudman.

Det ovan sagda motsäger inte min slutsats att inga konkreta

uttryck för rättssäkerhetsproblem kan påvisas inom den kommunala

fastighetsbildningen. Mina överväganden och förslag rörande rättssäkerhetsaspekter är därför inte betingade av att några faktiska

brister härvidlag behöver åtgärdas. Rättssäkerheten kan dock ges en vidare definition än frånvaro av överklaganden. Den kan formuleras som en rättighet för medborgarna att inte behöva ens misstänka partiskhet eller jäv. Mina överväganden och förslag är

motiverade av en sådan formulering av rättssäkerheten. Det är

också viktigt att säkerställa att rättssäkerheten inte rubbas vid

stundande organisationsförändringar, samt att understryka dess betydelse som grund även för den framtida fastighetsbildnings-

verksamheten.

4.4 Behovet av samverkan mellan stat

och kommun

Frågan om ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten bör sättas in i ett vidare perspektiv att relateras till de krav

genom som

teknikutvecklingen ställer på både statliga och kommunala myndig-

heter. Mot bakgrund redan genomförda och kommande stora av gemensamma insatser inom fastighetsinformationsområdet,

förefaller frågan ansvaret för fastighetsbildningen

om vara ett organisatoriskt problem av mindre betydelse. Icke desto mindre

medför behovet av samverkan och samordning mellan stat och kommuner att frågan om ansvaret för fastighetsbildningsverksam-

heten bör finna en snar lösning för att inte i onödan försena

angelägna gemensamma insatser på fastighets- och landskaps-

informationsområdena. Det är viktigt med ett konstruktivt samar-

bete mellan stat och kommun för att ta till de möjligheter till

vara

effektivisering och rationalisering som fortlöpande öppnar sig. Det

48 Kapitel 4

är därför en viktig del av mitt uppdrag att sträva efter att åstad-

komma ett så gynnsamt samarbetsklimat möjligt mellan staten

som och kommunerna inom hela lantmäterisektorn.

Eftersom den kommande utvecklingen inom fastighetsbildningsområdet rymmer många gemensamma uppgifter borde fastighetsbildningsverksamheten kunna ses som en för staten och

kommunerna gemensam infrastrukturen uppgift. Ett sådant synsätt

borde leda till en närmare integrering statlig och kommunal

av verksamhet i stället för den tendens till markering avstånd av som

nu finns. Detta borde t.ex. avspeglas i gemensamma utvecklingsinsatser, samråd, utbildning, information

osv. Det ovan sagda innebär inte att problemen i umgänget mellan

stat och kommuner framstår dramatiska i dag. Tvärtom är mitt

som

intryck att samarbetet mellan statliga och kommunala myndigheter på den lokala nivån oftast fungerar mycket bra. Potentiella

konfliktområden som t.ex. ärendeuppdelningen mellan statliga och

kommunala fastighetsbildningsmyndigheter, har i flera fall lösts

genom hållbara informella överenskommelser som är funktionella för båda parter. Ett samarbete finns mellan Svenska kommunförbundet och Centralnämnden för fastighetsdata CFD, bl.a. om att CFD skall vara den kanal via vilken kommunerna maskinellt

kan uppfylla sin rapporteringsskyldighet till olika statliga myndig-

heter.

För att belysa mina resonemang om behovet samverkan,

av

kommer jag nedan att ge några exempel på områden där stat och

kommuner nu mera aktivt bör sig i gemensamt utveckengagera

lingsarbete.

Geografisk fastighetsinformation GFI

Fastighetsdatasystemet saknar idag möjlighet till geografisk presentation av fastighetsinfonnation. Lantmäteriverket och

Svenska kommunförbundet har emellertid i samverkan utarbetat ett

förslag till hur ett system för redovisning den geografiska

av

fastighetsindelningen skall kunna byggas upp och fogas ihop med de data som redan finns i fastighetsdatasystemet. Konceptet till

en

sådan grafisk komplettering av fastighetsdatasystemet benämns GFI

Kapitel 4 49

geografisk fastighetsindelning. GFI-konceptet bygger på att geografiska data om fastighetsindelningen samlas i databaser med samma teknik och programvara som kommunerna och Lantmäteriverket normalt använder för lagring och tillhandahållande av landskapsinformation. En förutsättning för GFI är bl.a. att den kan grundas på information i kommunala primärkartor. Via dataterminaler skall GFI erbjuda lättillgänglig, aktuell och kostnadseffektiv information i form t.ex. kartor över landets alla av fastigheter med beslut markanvändning. Data från GFI väntas om få stor betydelse som grunddata i geografiska informationssystem GIS. GFI förutses fä bred användning med betydande en samhällsekonomiska spridningseffekter. Stora kunder är bl.a. det statliga lantmäteriet, kommunerna, skogsförvaltare, kraftproducenter och Telia. GFI-projektet är en gemensam investering i infrastruktur av staten genom det statliga lantmäteriet och kommunerna. Lantmäteriverket svarar för att samla in den grundläggande kartinformationen inom landsbygdsområdena och kommunerna för motsvarande arbete inom huvudsakligen tätortema. Utifrån detta basmaterial skall enligt konceptet statliga och kommunala fastighetsregistermyndigheter svara för uppbyggnaden systemet. av GFI underlättar en integration fastighetsbildning och av fastighetsregistrering. En integrering av dessa verksamheter öppnar stora möjligheter till rationaliseringar och förenklingar. Här krävs dock teknisk samordning mellan fastighetsdatasystemet á ena sidan och handläggningsrutinerna för fastighetsbildning och fastighetsregistrering å den andra.

Integrering av fastighetsbildning och fastighetsregistrering

Under hösten 1995 avslutas arbetet med att skapa ett ADB-baserat fastighets- och inskrivningsregister, det s.k. fastighetsdatasystemet. Systemet har byggts upp under ledning av Centralnämnden för fastighetsdata CFD i samarbete med Lantmäteriverket, Domstols-

verket och kommunerna. Förutom fastighets-, inskrivnings- och

pantbrevsregister innehåller fastighetsdatasystemet också ett

50 Kapitel 4

basregister över byggnader, vilket i sin tur i framtiden kan komma att utgöra grund för basregister över adresser och lägenheter m.m.

Fastighetsdatasystemet har förbättrat försörjningen med fastighetsbaserad information och har inneburit förenklingar, besparingar

och nya tillämpningar inom många användningsområden. Infor-

mation från systemet utnyttjas ett stort antal myndigheter,

av banker och andra företag samt enskilda. Som regeringen framhållit i propositionen Finansiering m.m. av lantmäteri- och fastighetsdataverksarnhet prop. 1994952166 har dock utbyggnaden av

fastighetsdatasystemet inte åtföljts av någon egentlig integration mellan fastighetsbildning och fastighetsregistrering. Båda verksam-

heterna kan rationaliseras och effektiviseras att kopplas genom samman datatekniskt. Detta förutsätter dock att ADB-stödda

handläggningssystem utvecklas. Lantmäteriverket har utarbetat ett persondatorbaserat handläggningssystem för lokal mätning och

kartering, betecknat AutoKa-PC eller APC. I samarbete mellan Lantmäteriverket och CFD pågår också ett arbete för att utveckla ett motsvarande system för den administrativa delen av förrättningsförfarandet. Detta utvecklingsarbete baserar sig på ett redan

befintligt stödsystem vid förrättningar kallat HELAS. Utvecklingsarbetet med ADB-stödda handläggningssystem har hittills visat sig

gå relativt långsamt bl.a. beroende på tekniska och ekonomiska

problem. Här finns därför ett ytterligare behov

av gemensamma utvecklingsinsatser stat och kommuner för att inhämta effektiviav tetsvinster samt förstärka och utveckla förrättningsförfarandet.

Ajourhållning

Fullföljandet och vidareutvecklingen av fastighetsdatasystemet och

en digital registerkarta i GFI-form leder successivt till att samarbetet om ajourhållningen blir allt viktigare uppgift. Ajouren hållning av GFI skall ske kontinuerligt och samordnas med

ajourhållningen av fastighetsdatasystemet. Härmed garanteras också

en fullständig överensstämmelse mellan dessa system.

Ajourhållningen av GFI skall bygga på principen registrering vid källan och utföras av både statliga och kommunala myndig-

heter. Samverkan med kommunerna blir en nyckelfråga i detta

Kapitel 4 51

sammanhang. Väl fungerande former finns redan för kommunernas medverkan i uppbyggnad och ajourhållning basregistret över av byggnader. Detta gäller även för andra delar av fastighetsdatasystemet. För en mer utvecklad samverkan i syfte att undvika dubbelarbete och effektivisera verksamheten krävs insatser ñr att skapa en helhetslösning för samarbetet mellan den nya statliga lantmäteriorganisationen och kommunerna. Lantmäteriverket har redan i dag en samordningsroll vad gäller uppbyggnad och ajourhållning av nationella databaser för lägesbestämd information. Verket bedriver även rådgivningsverksamhet regionalt och lokalt inom fastighets- och landskapsinforrnationsområdena. En förstärkning samordningsfunktionerna för att av främja spridningen av teknik, kompetens och information om standarder, tillgängliga databaser och ajourhållningsrutiner är dock önskvärd, kanske framförallt på regional och lokal nivå. Även ajourhállningen av de nationella databaserna för lägesrelaterad information bör ske så nära källan möjligt. Detta kan bl.a. ske som genom att utnyttja information från kommunala kartdatabaser.

4.5 Behovet stabil och

av en långsiktig

organisation

En nackdel med den nuvarande organisationen för fastighetsbildning är att den inte tillåtit smidiga förändringar i ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Visserligen har de geografiska gränserna mellan statliga och kommunala myndigheter justerats vid ett flertal tillfällen, inga C-avtal har tecknats men nya sedan 1972 och antalet kommunala fastighetsbildningsmyndigheter är i stort sett oförändrat. Trots att det vid inrättandet organiav sationen för fastighetsbildning förutsattes att denna skulle vara flexibel och anpassas efter samhällsutvecklingen, tycks organisationen befinna sig i ett låst läge där konflikter kring befintliga positioner lätt uppstår.

52 Kapitel 4

Samtidigt som ett behov av ökad flexibilitet föreligger, fram-

håller mina direktiv behovet att skapa över tiden stabil av en

organisation för fastighetsbildningsverksamheten. Detta behov framstår som extra viktigt mot bakgrund verksamhetens viktiga

av funktion som infrastruktur och den snabba tekniska utvecklingen.

En stabil organisation kan i princip skapas på två sätt. Det

ena alternativet innebär att det slås fast att viss organisationsen

utformning skall gälla tills vidare med mycket små möjligheter till förändringar inom den givna ramen. Hur organisationen är utformad när den tillskapas blir här viktigare än vilka villkor och kriterier som styr organisationsförändringar. Det andra alternativet

innebär att organisationen utformas så att den i grunden är flexibel,

men med fasta och mycket tydliga villkor för hur förändringar kan

ske. Jag bedömer att en stabil och långsiktig organisation för

fastighetsbildningsverksamheten bäst skapas inom ramen för det andra alternativet. Den viktigaste förutsättningen för stabil

en

organisation är brett förankrade, fasta och tydliga villkor för ansvarsfördelningen och förändringar i denna. Inom För

ramen en

sådan organisationsutfornming bör förändringar kunna ske utan

någon större dramatik.

Kapitel 5 53

5 Fastighetsbildning - ett statligt ansvar med möjlighet till

kommunal medverkan

5.1 Ett

delegerbart statligt ansvar

Jag har i föregående kapitel tagit ställning för att huvudansvaret för fastighetsbildningsverksamheten även i fortsättningen skall åvila staten. Detta är naturligt mot bakgrund av verksamhetens karaktär av infrastruktur. Den statliga lantmäteriorganisationen fyller dessutom på flera sätt sin uppgift väl. Den svenska organisationen för fastighetsbildning är internationellt uppmärksammad och erkänd för sin effektivitet och rättssäkerhet. Utvecklingsinsatser krävs dock för att bl.a. förkorta handläggningstider, minska kostnaderna och integrera fastighetsbildning och fastighetsregistrering. Sådana utvecklingsinsatser kommer nu att successivt genomföras inom den statliga lantmäteriorganisationen. Resultaten från dessa insatser skall kunna tillämpas oavsett ansvarsfördelningen mellan stat och kommun inom verksamhetsområden Jag har också kunnat konstatera att det finns ett starkt samband och behov av samordning mellan fastighetsbildning och framförallt den kommunala plan- och byggprocessen. Min bedömning är att även befintliga kommunala fastighetsbildnings- och fastighetsregistermyndigheter utfört sina uppgifter väl. Ingen kommun har blivit fälld för jäv vid förrättning och de erfarenheter kommunal av fastighetsbildning utredningen tagit del av pekar inte på några kompetensproblem vid kommunala myndigheter. Dessa förhållanden talar för en fortsatt kommunal medverkan inom fastighetsbildningen.

54 Kapitel 5 s0U 1995:54

Den tekniska utvecklingen inom lantmäteriontrâdet är snabb. Ny teknik med åtföljande tillämpningar och rationaliseringsnya möjligheter introduceras successivt och kräver stora investeringar i en nära framtid. Utvecklingen inom fastighets- och landskapsinformationsområdena kräver samordning och samverkan mellan stat och kommuner. Det stora behovet av gemensamma insatser överskuggar enligt min mening den organisatoriska frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun när det gäller fastighetsbildningsverksamheten. F astighetsbildningen bör ses som en viktig gemensam uppgift inom ramen för ett brett, fördjupat och förtroendefullt samarbete mellan stat och kommun. Mina förslag vad gäller den framtida ansvarsfördelningen mellan stat och kommun utgår från ovanstående förhållanden och ställningstaganden. I huvudsak innebär förslagen att ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten i grunden åvilar staten via Lantmäteriverket, men att detta ansvar enligt vissa villkor och efter särskild ansökan kan delegeras till kommun. Kommun en som erhåller ett delegerat ansvar inrättar lantmäterimyndighet för att en handha verksamheten. Lantmäteriverket prövar ansökningar om delegation och har tillsyns- och samordningsansvar för såväl statliga som kommunala lantmäterimyndigheter. Som påpekades redan i Lantmäteriutredningens slutbetänkande DsBo 1983:3 kan de hittills gällande riktlinjerna för kommunal medverkan i fastighetsbildningsverksamheten förefalla oprecisa. De avvägningar som gjordes i samband med beslut om inrättande av kommunala fastighetsbildningsmyndigheter och vid utformningen av dessa myndigheters verksamhetsområden var enligt utredningen inte helt kända vilket skapade osäkerhet och konflikter. Lantmäteriutredningen ansåg mot denna bakgrund att en precisering av riktlinjerna för ansvarsfördelningen en tänkbar utgångspunkt var ñr en reformering av den lokala lantmäteriverksamheten. Ett viktigt mål för mina förslag är att nu skapa ökad klarhet i fråga om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun genom att tydliggöra kriterierna för kommunal medverkan i fastighetsbildningsverksamheten. En viktig utgångspunkt är därvid att de villkor för kommunal medverkan som jag föreslår är avsedda att vara den enda bedömningsgrunden för Lantmäteriverkets beslut om

Kapitel 5 55

delegation till en kommun. Vid utformningen av den lokala organisationen har hittills intressena för att inrätta specialenhet for tätortsutveckling vägts mot möjligheterna att behålla ett tillräckligt verksamhetsunderlag för de

statliga lantmäterimyndigheterna. De problem detta har lett till

som har beskrivits i avsnitt 3.2. Enligt min mening bör därför sådan en avvägning inte längre komma i fråga vid prövning delegation till av kommun. Den omorganisation av det statliga lantmäteriet som kommer att genomföras under de närmaste åren innebär att nuvarande lantmäteridistrikt och statliga specialenheter ersätts regionala av enheter med länen som verksamhetsområde. Tillsammans med

integreringen av fastighetsbildning och fastighetsregistrering skapar

detta förutsättningar for att nå rationell verksamhet vid de en

statliga myndigheterna utan att särskilda hänsyn till det

egna

verksamhetsunderlaget behöver tas vid beslut om kommunala

myndigheter. Lantmäteriverket har som central myndighet inom lantmäteriområdet ett ansvar För att anpassa sin organisation och verksamhet till de nya grundförutsättningar omorganisationen och som

ställningstagandena om ansvaret för fastighetsbildningsverksam-

heten skapar. Utredningen organisationen för lantmäteri- och om

fastighetsdata OLoF dir. 1994:100 och 1994:145 har pekat på

de möjligheter till bättre flexibilitet och rationalitet öppnar sig som

genom t.ex. samverkan mellan de regionala lantmäterimyndig-

heterna.

sakfrågor som kräver närmare överväganden

Mitt förslag med ett delegerbart statligt ansvar for fastighetsbildningsverksamheten kräver närmare preciseringar på flera punkter för att överensstämma med de målsättningar återñmis som

i mina utredningsdirektiv. Jag kommer nedan att kort redogöra för

56 Kapitel 5

vilka sakfrågor som kräver vidare bearbetning samt dessa var återfinns i betänkandet.

Villkor för delegation och formerna för förändringar i ansvarsfördelningen

Direktivens önskemål om en stabil organisation och ett framtida gynnsamt samarbetsklimat inom lantmäterisektorn kräver att villkoren för delegation till kommun görs klara och tydliga samt att smidiga former skapas för förändringar i ansvarsfördelningen. Mina överväganden i avsnitt 5.2, 5.3, 5.5, 5.7 och 5.8 utmynnar i ett antal villkor för delegation som är avsedda att ha den klarhet som krävs för en så långt möjligt problemfri tillämpning.

Ansvarsfördelningen på lokal nivå

En ändamålsenlig och väl fungerande organisation för fastighetsbildningsverksamheten innebär bl.a. att ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala lantmäterimyndigheter på lokal nivå, dvs. inom en kommun, måste utformas så att oklarheter i myndighetsstrukturen undviks. Detta är viktigt för att undvika dubbelarbete och oenigheter kring ärendeuppdelningen samt för att skapa tydlighet gentemot sakägarna. Mina förslag vad gäller den lokala ansvarsuppdelningen återfinns i avsnitt 5.4.

Rättssäkerhetsaspekter

Av direktiven framgår att rättssäkerheten skall utgöra grunden för mina förslag. För att enskilda inte skall riskera rättsförluster är det enligt direktiven av särskild vikt att en ñrrättningsman är obunden av andra intressen. Jag har i detta sammanhang att uppmärksamma bl.a. de fall där en kommun är sakägare. Jag kommer också att behandla kommunal lantrnäterimyndighets organisatoriska inplacering samt vilka arbetsuppgifter vid sidan av förrättningsverksamhet som ur rättssäkerhetssynpunkt bör kunna utföras av personal vid lantmäterimyndighet. Mina rekommendationer för att tillgodose kraven på obundenhet och opartiskhet i myndighetsutövningen återfinns i avsnitt 5.6 5.8. -

Kapitel 5 57

Rättssäkerheten kräver också en hög kompetens vid samtliga lantmäterimyndigheter för att säkra förutsägbarhet och lika behandling i myndighetsutövningen. Jag föreslår i avsnitt 5.5 ett antal kompetenskrav som bör gälla för kommunala lantmäterimyndigheter.

Tillsyn och samordning

Jag har i kapitel 4 slagit fast det statliga huvudansvaret ñr fastighetsbildningsverksamheten samt understrukit det behov av samverkan och samordning mellan statliga och kommunala myndigheter som bl.a. teknikutvecklingen leder till. Mot denna bakgrund presenteras i avsnitt 5.9 mina överväganden rörande Lantmäteriverkets tillsyns- och samordningsroll i förhållande till de kommunala lantmäterimyndigheterna.

Förrättningsförberedelser och samarbetsavtal

Behovet av samordning och samverkan mellan det statliga lantmäteriet och kommunerna berör även de framtida möjligheterna till samarbetsavtal liknande det normalavtal C som berördes i avsnitt 2.2.3. Min syn på framtida samarbetsavtal och på de delar av fastighetsbildningen som innefattas i begreppet förrättningsförberedelser, återfinns i avsnitt 5.10.

58 Kapitel 5

5.2 Beslutsordning vid beslut om

delegation

5.2.1 Allmänt om villkoren och bedömningen av

dessa

Det är central betydelse att de villkor som uppställs för

av

delegation till kommun utformas med så stor tydlighet att

en

tolkningstvister i möjligaste mån undviks. De villkor för att få ett

delegerat formuleras måste framstå som klara och ansvar som nu förankrade i verksamhetens krav. Endast om villkoren för

delegering kan uppfattas objektiva och oproblematiska att

som tillämpa kan de fungera ett smidigt instrument för att anpassa som

organisationen efter förändrade förhållanden. Kommuner som

ansökt ett delegerat ansvar ñr fastighetsbildningsverksamheten

om

bör kunna förutsäga resultatet sin ansökan och planera utifrån

av

detta. En ansökan visar att kommunen uppfyller kraven skall

som

regelmässigt beviljas och inte utsättas för någon ytterligare

prövning.

Det kan också bli aktuellt att kommun ansöker om att få en

avsäga sig för fastighetsbildningsverksamheten. Eftersom

ansvaret

i grunden vilar på staten via Lantmäteriverket, skall

ansvaret sådana ansökningar alltid beviljas.

Lantmäteriverkets tillsynsroll innebär bl.a. att verket kontinuerligt skall pröva förutsättningarna för delegation är upp-

om

med delegerat Om Lantmäteriverket fyllda i kommuner ett ansvar.

vid tillsyn finner att berörd kommun inte längre uppfyller de

uppställda kraven, föreligger skäl att återkalla det delegerade

ansvaret.

Kapitel 5 59

5.2.2 Beslutsinstans

Lantmäteriverket skall även i framtiden bl.a utöva tillsyn och ha ett

samordnings-ochutvecklingsansvarförfastighetsbildningsverksamheten. Det är därför naturligt att beslut om delegation till kommun fattas av Lantmäteriverket. För den kommun som berörs av beslutet är frågan av stor betydelse, och delegation av en statlig

verksamhet som innebär myndighetsutövning avgörs rimligen av

verkets centrala ledning. Antalet kommunala ansökningar kan efter ett kortare övergångsskede förväntas bli relativt få. Beslut om delegation fattas med utgångspunkt i generella kriterier vilka enligt vad som sagts i avsnitt 5.1 inte inkluderar - överväganden om det statliga lantmäteriets organisation. Från kommunalt håll har ibland med rätt eller orätt hävdats att - tidigare beslut om att inrätta kommunala fastighetsbildningsmyndigheter fattats enligt oklara kriterier och med ett alltför stort hänsynstagande till effekterna på de statliga myndigheternas verksamhetsunderlag. Det trovärdighetsproblem som härigenom uppstått talar också för att beslut om delegation bör ske pá central nivå inom Lantmäteriverket.

5.2.3 Överklagande

Även klara och allmänt accepterade kriterier bör leda till om att antalet tvistiga ärenden blir få, bör beslut om delegation kunna överklagas till en högre instans. Härvid har bl.a. föreslagits att överklagande skall ske till en partssammansatt nämnd bestående av företrädare från både Lantmäteriverket och kommunerna. Detta förslag innebär att ingen befintlig överklagandeinstans belastas med

ytterligare ärenden, men har nackdelen att en ny myndighet måste

skapas.

Jag anser det olämpligt att inrätta en ny myndighet för att

handlägga överklaganden av beslut om delegation. Eftersom antalet överklagade beslut kan förväntas bli få är det enklare och mera

rationellt att låta överklagandena överlämnas till befintlig myndig-

60 Kapitel 5 SOU 1995::54

het. Den aktuella typen av överklaganden utgör politiska ställnings-

taganden ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala

om

myndigheter. Vid sådan prövning är det rimligt att regeringen gör

den slutliga bedömningen av hur villkoren för ansvarsfördelningen skall tolkas. Jag föreslår därför att överklagande sker direkt till

regeringen. Kommun som vill få ett beslut prövat av regeringen skall

överklaga Lantmäteriverkets beslut inom tre månader. Kommun kan överklaga såväl beslut vid ansökan om delegation som beslut indragning ett delegerat ansvar. I båda fallen skall dock om av

Lantmäteriverkets beslut gälla under överklagande- och prövnings-

tiden. Beslut rörande kommuns ansökan om att utträda ur ett delegerat kan överklagas, eftersom sådan ansökan alltid ansvar beviljas. Detta med anledning det statliga huvudansvaret för av

fastighetsbildningsverksamheten.

5.2.4 Övergângstider

För att Lantmäteriverket och de regionala lantmäterimyndigheterna samt kommunerna skall kunna planera och anpassa sin organisation, måste Övergângstider gälla vid förändringar i ansvarsför-

delningen. Både när kommun erhåller ett delegerat ansvar och en

när kommun önskar avsäga sig detta ansvar, behöver framför allt lantmäterimyndigheten i länet viss tidsperiod för att anpassa sin

en verksamhet.

Behovet viss stabilitet och tröghet i systemet kan lösas på

av en

olika sätt. Ett alternativ är att tillåta ansökningar endast vid

bestämda tidpunkter med tidsintervall på tre eller fem år. En annan

möjlig lösning är att tillåta ansökningar kontinuerligt, men införa

bestämmelser att varje ansökan skall åtföljas viss beslutstid om av ocheller övergångstid. En tredje sätt är att kombinera de två

alternativen så att ett system skapas med både intervall och

Övergângstider. Min bedömning är att ett system med både några års intervall

och skulle bli alltför stelt. Även konstruktion

övergångstider en

med bara intervall skulle bli relativt stel och dessutom inte

Kapitel 5 61

tillgodose det mest angelägna behovet av att hinna vidta lämpliga

åtgärder efter själva beslutet om delegation. Jag föreslår att ansökningar skall kunna lämnas varje år, men att de skall ha inkommit senast den 30 juni. Varje ansökan skall sedan behandlas och beslut fattas inom högst månader från sex detta datum, dvs. före årets slut. Beslut delegation till om en kommun skall följas övergångstid på tolv månader. Oavsett av en när under beslutstiden Lantmäteriverket meddelar beslut, gäller Övergångstiden från det årsskifte då beslutstiden är till ända. Denna konstruktion innebär att förändringar i myndighetsstrukturen alltid träder i kraft den 1 januari. Eftersom både det statliga och kommunala budgetåret inom kort kommer att omfatta kalenderår,

anpassas häri genom förändringar i verksamheten till budgetcykeln.

Om en kommun överklagar beslut att avslå ansökan och överklagandet bifalls, skall den kommunala myndigheten inleda sin verksamhet vid närmaste årsskifte om detta infaller efter minst sex månader. Är tiden fram till årsskiftet kortare än månader, sker sex övergången i stället vid nästkommande årsskifte. De besluts- och övergångstider jag föreslagit är utformade ovan för att trygga behovet av stabilitet i verksamheten och möjlighet ge till väl planerade förändringar i ansvarsfördelningen stat-kommun. Skulle både Lantmäteriverket och berörd kommun i något fall finna det mera ändamålsenligt att använda andra besluts- ocheller övergångstider, ser jag inga hinder för att så sker. Särskilda besluts- och övergångstider bör gälla även for de fall då Lantmäteriverket efter tillsyn finner att ett delegerat bör ansvar

återkallas. Om kriterier for att säkra rättssäkerhet och kompetens

inte uppfylls, bör den aktuella kommunen möjlighet att inom ges

högst 12 månader anpassa verksamheten så att den åter uppfyller

villkoren for delegation. Om så sker skall kommunen kunna fortsätta att utöva ett delegerat för fastighetsbildningsansvar verksamheten. I Lantmäteriverkets tillsynsroll ligger råd och att ge anvisningar for hur kommunens verksamhet och organisation bör utformas. Har nödvändiga förändringar i verksamheten inte skett inom utsatt tid, kan Lantmäteriverket besluta att med omedelbar verkan återkalla det delegerade ansvaret. Om mot förmodan en

62 Kapitel 5 SOU 1995:5

kommunalt bedriven verksamhet skulle vara uppenbart rättsosäker, skall den med omedelbar verkan kunna ställas under Lantmäteriverkets ansvar. Om kommun överklagar beslut om återkallande av ett delegerat ansvar och överklagandet bifalls, återupptar den kommunala myndigheten omedelbart sin verksamhet. Det behöver särskilt övervägas vilka Övergångsbestämmelser som krävs vid övergången till ett system med ett delegerat ansvar for fastighetsbildningsverksamheten. I ett första skede kan antalet ansökningar från kommunerna förväntas bli relativt stort med tanke

på att 41 kommuner i dag har egen fastighetsbildningsmyndighet.

Övergångsbestämmelserna måste avvägas så att Lantmäteriverket

ges möjlighet att på ett samlat sätt behandla ansökningarna och anpassa verksamheten utan att väntetiden för sökande kommuner härigenom blir orimligt lång. Mitt förslag är att kommuner som redan i utgångsläget önskar ett delegerat ansvar for verksamheten skall ansöka om delegation före den 1 juli 1996. Lantmäteriverket behandlar sedan samtliga ansökningar inom de besluts- och övergångstider som diskuterats ovan. Under beslutstiden och den därpå följande övergångstiden upprätthålles verksamheten av befintliga kommunala och statliga myndigheter. För att skapa en samlad övergång till det nya systemet och ge möjlighet till en period av ostörd verksamhet,

föreslås att inga ytterligare ansökningar behandlas under perioden

l juli 1996 till 1 januari 1998. Därefter vidtar systemet med att ansökningar skall ha inkommit senast den 30 juni respektive år.

5.3 Frågan om kommunal samverkan

Nuvarande ansvarsfördelning mellan stat och kommun medger inte att två eller flera kommuner har ett gemensamt ansvar för fastighetsbildningen. I propositionen En ny organisation för lantmäterioch fastighetsdataverksamhet m.m. prop. 1993942214 anförs att

kommunal samverkan inte skulle främja syftet att åstadkomma en

förbättrad integration inom plan- och byggprocessen. Det har också hävdats att kommunal samverkan skulle kunna få negativa effekter

Kapitel 5 63

för de mindre kommunerna. Om ett stort antal kommuner väljer att samverka kring fastighetsbildningsverksarnheten, skulle ärendeunderlaget för de statliga myndigheterna kunna urholkas så kraftigt att det skulle bli svårt att upprätthålla en god service övriga kommuner. Som argument för kommunal samverkan inom fastighetsbildningsverksamheten har i andra sammanhang bl.a. hävdats att sådan skapar förutsättningar för nya arbetsformer som kan Öka effektiviteten, bättre utnyttja gemensamma resurser och minska kostnaderna. Det har framhållits att kommunalt samarbete skulle utgöra ett led i en utveckling mot ökad kommunal valfrihet, avreglering och konkurrens inom fastighetsbildningsverksamheten. Jag anser, imotsats till vad som anges iprop. l99394z2l4, att argumentet att kommunal samverkan inte skulle främja samordningen med plan- och byggprocessen inte längre är övertygande. Däremot kan grund finnas för oron att framförallt de mindre kommunerna skulle få en sämre service. Min huvudinvändning mot kommunal samverkan är dock att sådan skulle strida mot en

grundprincipen att fastighetsbildningen är ett statligt ansvar. Mitt

förslag med ett delegerbart ansvar förändrar inte denna grundprincip. När enskild kommun inte vill eller kan utöva ett eget ansvar för verksamheten gäller huvudalternativet med ett statligt ansvar. Kommunal samverkan är ofta både naturlig och önskvärd i de fall staten ålägger samtliga kommuner ett obligatoriskt ansvar för ett verksamhetsområde. Fastighetsbildningen utgör dock en frivillig verksamhet endast under vissa bestämda förutsättsom ningar kan delegeras. Min slutsats blir därför att det inte heller i fortsättningen bör

vara möjligt med kommunal samverkan inom fastighetsbildnings-

verksamheten.

64 Kapitel 5

5.4 Den lokala

ansvarsfördelningen

mellan statliga och kommunala myndigheter

Även inom kommuner med delegerat för fastighetsett ansvar bildningsverksamheten kommer det statliga lantmäteriet att bedriva viss verksamhet. Den lokala organisationen bör emellertid så vara utformad att myndighetsstrukturen blir tydlig för sakägarna. Det skall stå klart vilken myndighet som tar emot ansökan och svarar

för uppbörd av avgifter. En sådan tydlig utformning organisa-

av tionen motverkar även dubbelarbete och merkostnader för berörda myndigheter. Mot en alltför strikt avgränsning talar dock att det kan vara en fördel om det finns möjlighet att överlämna ärenden mellan myndigheter bl.a. för att säkerställa kompetent handen läggning av vissa specialtörrättningar.

5.4.1 Huvudalternativ för

ansvarsfördelningen

Tre huvudalternativ kan urskiljas vad gäller ansvarsfördelningen mellan statlig och kommunal fastighetsbildningsverksamhet inom en kommun. Ansvaret kan delas upp enligt territoriell respektive en funktionell princip eller innehas odelat av en myndighet enligt en odelbarhetsprincip. Vid en territoriell avgränsning mellan statliga

och kommunala myndigheter ansvarar respektive myndighet för

alla ärenden inom var sin geografisk del av kommunen. En funktionell ansvarsuppdelning innebär att båda myndigheterna verkar över hela kommunen, men handlägger olika kategorier av ärenden. Odelbarhetsprincipen innebär att den myndighet statlig -

eller kommunal som ges ansvaret för fastighetsbildningsverksarn-

heten tar emot, handlägger och uppbär avgifter för samtliga ärenden inom hela kommunens yta.

Kapitel 5 65

5.4.2 Tidigare erfarenheter

Redan i betänkandet Nytt lantmäteri SOU 1969:43 från Utredningen rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsendets organisation, drogs slutsatsen att en territoriell uppdelning av ansvaret för fastighetsbildningen inom en kommun olämplig. Utredningen var anförde på s. 103 följande:

En territoriell uppdelning måste baseras på distinkta gränser, något som också framhållits i direktiven för utredningen. Detta

är särskilt angeläget av publicitetshänsyn. Allmänheten och

offentliga organ skall sålunda utan svårighet kunna finna rätt myndighet. Detta innebär att en delning av kommun över huvud taget måste anses olämplig. Inom en kommun skulle en gränsdragning annars i och för sig kunna tänkas mellan

områden som planlagts enligt byggnadslagen och andra områden. En sådan gräns skulle emellertid undergå mycket snabba

förändringar med därav följande olägenheter. Som påpekats i ett tidigare sammanhang sker vidare inte ringa del fastighetsen av bildningen för urbana ändamål med stöd ännu inte fastställda av

detaljplaneförslag och en gräns mellan skilda organs verksam-

hetsområden skulle här te sig orationell och omotiverad. Varje

annan grund för territoriell uppdelning av en kommun i här

aktuellt avseende torde bli i hög grad diskutabel och skulle kräva en för ändamålet särskilt konstruerad gräns.

I samma betänkande övervägdes också ett alternativ med en funktionell ansvarsfördelning inom kommun, byggd på en uppdelningen mellan å ena sidan jord- och skogsbruksärenden och å

andra sidan tätorts- och bebyggelsefrågor. Utredningen farm att även en sådan ärendefördelning skulle kunna erbjuda betydande

svårigheter i praktiken. En gråzon ärenden kan sägas av som beröra både tätortsutveckling och jord- och skogsbruksfrågor skulle uppkomma genom att vissa förrättningar omfattar såväl jordbruksoch skogsmark tätortsområden. Vidare skulle förrättningar som som primärt har ett ändamål sekundärt kunna beröra även andra

intressen. T.ex. måste vid avstyckningar utanför fastställd detalj-

plan en bedömning ske konsekvenserna för jordbruket. av

66 Kapitel 5

Som redovisades i avsnitt 3.1, var grundtanken när organisationen för fastighetsbildningen reformerades 1972 prop. 1970: 188 att en funktionell arbetsfördelning skulle skapas mellan de statliga lantmäteridistrikten, de statliga specialenheterna för framförallt jord- och skogsbruksfrågor samt de kommunala specialenheterna för tätortsutveckling. Tanken var att systemet med specialenheter skulle ge en flexibel organisation som kunde anpassas efter varierande förutsättningar och ge möjlighet till samverkanslösningar ända ner på ärendenivån. Vid omorganisationen drogs emellertid även territoriella gränser

upp mellan de kommunala specialenheterna och de statliga

lantmäteridistrikten. De slutsatser ur Lantmäteriutredningens

slutbetänkande DsBo 1983:3 som redovisades i avsnitt 3.2, visar

att den avsedda funktionella uppdelningen mellan tätortsärenden och övriga ärenden härigenom kom att störas av en fastlåsning vid territoriella gränser. Omfattningen och avgränsningen av de kommunala specialenheternas verksamhetsområden kom också att variera från fall till fall, vilket bidragit till att skapa en osäkerhet om vilka kriterier som tillämpats. Utredningen drog slutsatsen att lösningar med odelad statlig eller kommunal verksamhet allmänt fungerat bättre. Ett av utredningens sex förslag till handlingslinjer vid en organisationsförändring tidigare presenterade i avsnitt 3.3 var därför att en - odelbarhetsprincip skulle tillämpas vid beslut om inrättande av

kommunal fastighetsbildningsmyndighet.

En sådan odelbarhetsprincip skulle enligt utredningen leda till att den kommunala specialenhetens verksamhetsområde utvidgades till hela kommunens yta i de kommuner där bebyggelseutvecklingsfrågorna var dominerande och den kommunala specialenheten redan utförde huvuddelen av törrättningarna. l de kommuner där

statliga fastighetsbildningsmyndigheter handlade merparten av

ärendena skulle däremot all fastighetsbildningsverksamhet föras över till dessa myndigheter. Utredningen påpekade emellertid att problemet med denna

handlingslinje var att det i praktiken kan bli mycket svårt att avgöra om den statliga eller kommunala myndigheten i kommunen

handhar huvuddelen av verksamheten. Att enbart beakta ärende-

Kapitel 5 67

mängden skulle utgöra ett otillräckligt kriterium eftersom förrättningar kan vara av mycket varierande omfattning och komplexitet. Som redovisats förekommer också i flera fall att ovan samma förrättning berör både bebyggelseutveckling och jord- och skogsbruksfrágor.

5.4.3 En modifierad

odelbarhetsprincip

Ovan redovisade erfarenheter indikerar att framförallt territoriell en uppdelning av ansvaret varit orationell och konfliktskapande. Denna form uppdelning bör därför undvikas. Även av en funktionell uppdelning har ibland erbjudit vissa problem på grund av svårigheter att dra en klar gräns mellan ärenden kopplade till

bebyggelseutveckling och övriga ärenden. En odelbarhetsprincip förefaller således mest lämplig grund för utformningen den

som av

lokala organisationen för fastighetsbildningsverksamheten. En konsekvent genomförd odelbarhetsprincip skulle innebära

att

kommun med eget för fastighetsbildningsverksamheten

ansvar skulle handlägga alla ärenden inom hela kommunens territorium.

Min bedömning är emellertid att införandet fullständig

av en

odelbarhetsprincip enligt Lantmäteriutredningens förslag skulle

utgöra en allför schablonartad lösning på frågan om ansvars-

fördelningen mellan stat och kommun. Jag förordar i stället

en form av modifierad odelbarhetsprincip där utrymme skapas för en funktionell ärendefördelning byggd på ett konstruktivt samarbete mellan statliga och kommunala myndigheter. En funktionell uppdelning ansvaret för fastighetsbildningsav verksamheten inom samma kommun kan vissa nackdelar. Det ge blir svårare för sakägare att veta vilken myndighet skall som handlägga ett ärende och ärenden kan också komma att flyttas

mellan olika myndigheter. Ett ärende rör fastighet invid

som gränsen mellan det statliga och det kommunala ansvarsområdet kan

komma att handläggas båda myndigheterna innan den

av ena

myndigheten slutligen tar över ärendet. Härmed kan också visst dubbelarbete uppkomma och ärenden försenas och fördyras.

68 Kapitel 5

Dessa problem motiverar odelbarhetsprincip tillämpas så att en till vida att alla typer av fastighetsbildningsärenden inom en

kommuns territorium i princip skall inlämnas till myndighet och

en att denna myndighet oavsett om den är statlig eller kommunal - också ges rätt att svara för uppbörden avgifter för de ärenden av den handlagt. Samma myndighet skall också ansvara för arkivhållningen inom hela kommunens yta. I de fall kommun efter delegation har ansvaret for fastighetsbildningsverksamheten blir alltsa den kommunala lantmäterimyndigheten huvudansvarig på detta sätt. Mina tankegångar ligger här väl i linje med det förslag till

finansiering av kommunal fastighetsbildning som förelagts

riksdagen i propositionen Finansiering m.m. av lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet prop. 199495:l66, 199495:BoU17. I propositionen föreslås bl.a. att det system där det statliga lantmäteriet svarar för uppbörden av avgifter för fastighetsbildningen och sedan återbetalar till kommunen i efterhand skall avskaffas. I stället föreslås att kommunen själv skall svara för uppbörd av

avgifter för de förrättningar utförs kommunal myndighet.

som av

5.4.4 Ärenden skall som handläggas av statlig

lantmäterimyndighet

Det faktum att den kommunala lantmäterimyndigheten, där sådan

inrättas, är huvudansvarig myndighet och i princip mottagare av alla typer av ärenden, utesluter ingalunda statlig verksamhet i dessa kommuner. Från kommunalt håll föreligger främst ett intresse av att handlägga ärenden har samband med den kommunala plansom och byggprocessen, dvs. ärenden som är knutna till detaljplane-

lagda områden samt övriga ärenden har bebyggelseutveckling

som som huvudsakligt ändamål. Inom kommuner med ett delegerat ansvar för fastighetsbildningsverksamheten bör därför det statliga lantmäteriet bedriva viss

verksamhet med inriktning mot specialiserade förrättningar. Även

kommunala företrädare har under utredningen betonat att det är lämpligt att statliga organ med en specialistkompetens inte

som

Kapitel 5 69

finns vid den kommunala myndigheten handlägger vissa typer av törrättningar. Jag föreslår mot denna bakgrund att vissa förrättningar regelmässigt skall överlämnas till statliga lantmäterimyndigheten Enighet tycks råda om att följande tre typer av förrättningar bör handläggas vid statliga myndigheter:

Infrastrukturförrättningar som berör flera lantmäterimyndigheters verksamhetsområden och involverar sakägare på regionlriksnivå. Det är en fördel om ansvaret för dessa ärenden läggs på en arbetsgrupp under ledning av en enda forrättningslantmätare.

Stora och komplicerade jord- och skogsbrukstörrättningar som

inte berör nybebyggelse.

Specialförrättningar hit hör vissa större anläggningsñrrätt- ningar och äganderättsutredningar som av kompetens- ocheller resursskäl bör handläggas av den statliga lantmäterimyndigheten.

Eftersom ovanstående ärenden regelmässigt skall handläggas av statliga lantmäterimyndigheter, är det rimligt att de kan inlämnas direkt till en statlig myndighet och omedelbart handläggas utan att först skickas till den kommunala myndighet är huvudansvarig som enligt en modifierad odelbarhetsprincip. Den statliga myndigheten har givetvis också rätt att ha hand om uppbörden av avgifter för de ärenden den handlagt. Den kommunala lantmäterimyndigheten måste dock hållas informerad om vilka ärenden tas emot och som handläggs vid den statliga myndigheten. Den statliga myndigheten skall vara skyldig att lämna material på samma sätt som om den kommunala myndigheten fullföljt ärendet. Detta avser underlag för både arkiv och register. En uppdelning av ansvaret för fastighetsbildningen mellan stat och kommun har ibland beskrivits som negativ för utvecklingen av förrättningstörfarandet som sådant och för dess möjligheter att komma i fråga för nya tillämpningar och användningsområden. I

70 Kapitel 5 SOU 1995 254

den mån förrättningsförfarandets utveckling är beroende av erfarenheterna från nuvarande tillämpningsområden torde detta

gälla främst de slag förrättningar i mitt förslag fortsätter

av som att

vara ett statligt ansvar. Omsorg om förrättningsinstitutets ut-

veckling är därför knappast något hållbart argument mot ett delat

för fastighetsbildningen. Även vad gäller utvecklingen

ansvar av förrättningsförfarandet i tätortstillämpningar bör mina förslag m.m.

kunna ligga till grund för förstärkt utvecklingsverksamhet i

en samverkan mellan stat och kommun.

5.4.5 Utgångspunkter för

ansvarsfördelningen i

Övrigt

I princip har en kommunal myndighet möjlighet att oavsett

ärendetyp överlämna alla ärenden som bedöms vara mera lämpliga för handläggning vid statlig myndighet. Denna möjlighet är naturlig

mot bakgrund av att staten via Lantmäteriverket och de regionala

lantmäterimyndigheterna har det primära ansvaret för fastighets-

bildningsverksarnheten i riket. Utifrån sin möjlighet att överlämna ärenden, har den kommunala myndigheten ett för att ansvar möjligheten till överlämnande utnyttjas för de ärenden som av

hänsyn till fastighetsbildningsverksamhetens effektivitet och rättssäkerhet bör handläggas av statlig lantmäterimyndighet.

Vad gäller den exakta tolkningen av vilka ärenden faller som

inom de tre kategorier skall handläggas statliga myndig-

som av heter, har kommunen tolkningsföreträde i kraft sitt huvudansvar av

för fastighetsbildningsverksamheten inom hela kommunens yta.

Emellertid bör den kommunala myndigheten varken i dessa eller andra fall ensidigt avgöra vilka typer ärenden är lämpliga av som att överlämna. Frågan vilken myndighet bör handlägga ett om som ärende kan inte heller baseras helt på överväganden från fall till fall. En väl fungerande ansvarsfördelning på lokal nivå förutsätter

att kommunala lantmäterimyndigheter i samråd med den statliga regionala lantmäterimyndigheten arbetar fram överenskommelse

en

som lägger fast grunderna för ärendefördelningen mellan myndigheterna. En sådan överenskommelse kan klargöra

ansvars-

Kapitel 5 71

fördelningen vad gäller ärenden som inte regelmässigt skall utföras av den statliga myndigheten. Jag förutsätter att om nu aktuella konflikter kring ansvarsfördelningen mellan stat och kommun kan lösas på ett för alla parter acceptabelt sätt, kommer möjligheter till ett förtroendefullt samarbete om ärendehanteringen på lokal nivå att öppna sig.

5.4.6 Exemplet Västerås

Redan i dag löses inom flera kommuner där den kommunala myndigheten formellt verkar över kommunens hela yta frågan om ärendeuppdelningen genom underhandskontakter och informella överenskommelser. För att ge ett konkret exempel på hur ärendefördelning och samverkan kan lösas lokalt, redovisar jag nedan hur

dessa frågor lösts i Västerås kommun. Ärendefördelningen regleras

i denna kommun genom ett infomellt kontrakt utarbetat vid överläggningar mellan företrädare för den kommunala och den statliga myndigheten. Den lösning som vuxit fram i Västerås bör kunna stå som modell för ärendefördelningen även i de kommuner som ges ett delegerat ansvar för fastighetsbildningsverksamheten enligt mitt förslag. I Västerås handlägger den kommunala fastighetsbildningsmyndigheten alla fastighetsbildningsärenden med undantag av följande åtta ärendegrupper, vilka regelmässigt utförs det av statliga lantmäteriet:

fastighetsbildning för jord- och skogsbruk och därmed samman- hängande åtgärder, utom vid nybebyggelse

fastighetsbildning utanför tätbebyggelse för eliminering av plankorsningar samt utökning och ny sträckning av järnväg

fastighetsbildning och anläggningsåtgärder utanför tätbebyggelse

som föranleds av ny sträckning eller indragning allmän väg av

72 Kapitel 5

ledningsrätt för televerkets ledningar utanför tätbebyggelse samt inom tätort vid sammanhängande linjer

ledningsrätt för stamlinjer i elkraftnätet -

fastighetsbildning för genomförande av naturreservat -

skogsbilvägar i samverkan med Skogsvardsstyrelsen samt andra

enskilda vägar på landet

fiskevards- och jaktvárdsområden. -

Överenskommelsen mellan myndigheterna innebär förrättningsatt åtgärder i ärenden inte klart omfattas uppräknade som av ovan ärendetyper utförs av den kommunala myndigheten. Det kan not-

eras att jordbruksforrättningar i Västerås inte enbart är en an-

gelägenhet för den statliga myndigheten. Den kommunala myndig-

heten utför ofta förrättningar som berör jordbruksfastigheter då

dessa avser avstyckningar för bostadsändamál. Den ärendefördelning som här redovisats är emellertid inte definitiv. Även andra kund- och verksamhetsanpassade lösningar kan utformas utifrån myndigheternas specialkunnande och resurser. Vid vissa komplicerade förrättningar utför t.ex. den kommunala myndigheten mätningsverksamheten medan det statliga lantmäteriet handlägger själva förrättningen.

Kapitel 5 73

5.5 Kompetenskrav på kommunal

lantmäterimyndighet

Den ansvarsfördelning på lokal nivå presenterades i före-

som gående avsnitt ställer höga krav på kompetens hos kommunala

lantmäterimyndigheter. Dessa skall ha huvudansvaret för fastighets-

bildningsverksamheten över hela kommunens yta. Kvaliteten på

förrättningarna måste upprätthållas även vid handläggning

av ärenden som inte är direkt kopplade till detaljplaneområden och som kan beröra t.ex. jord- och skogsbruksfastigheter. Samma grundkrav bör därför ställas på kommunala på statliga som

lantmäterimyndigheter för att säkra en god kompetensnivå vid alla

myndigheter.

5.5. l Verksamhetens krav

Fastighetsbildningslagstiftningen innehåller smidiga instrument för att förändra fastighetsindelningen och genomföra projekt olika

samt planer enligt bl.a. plan- och bygglagen. Inom för ramen en

förrättning kan opartiska utredningar genomföras, partsutredningar vägas samman och förhandling ske under opartisk ledning.

Förrättningsförfarandet innebär att samhällets kostnader för

hanteringen av frågor kring markátkomst är låga. En bred enighet

finns därför att förrättningsformen bör värnas och utvecklas om

mot nya tillämpningar. Det faktum att förrättningar berör rättsför-

hållanden knutna till den fasta egendomen och därmed utgör

myndighetsutövning, innebär också att höga krav ställs på den

personal som handlägger fastighetsbildningsärenden. En förrättningslantmätare har vidare enskilt beslutsansvar även i komplicerade situationer. Förrättningslantmätaren skall i beslutsfattandet göra oberoende avvägningar mellan olika enskilda ocheller allmänna intressen. Hanhon hamnar ibland i situationer där tvångsåtgärder måste vidtas. Förrättningsprocessen ställer mot denna bakgrund viktiga krav på juridisk, teknisk, ekonomisk och

74 Kapitel 5 sou 1995:54

på vad som kan kallas funktionell kompetens. Äger en lantmäteri-

myndighet inte tillräcklig kompetens inom dessa områden äventyras både effektiviteten och rättssäkerheten i förrättningsinstitutet. Kraven på juridisk innebär att förrättningslantmätaren måste väl förtrogen med gällande rätt inom verksarnhetsvara området. Förutom fastighetsbildningslagstiftningen och dess tillämpning i olika situationer krävs kompetens inom bl.a. allmän fastighetsrätt särskilt jordabalksfrågor och annan civilrättslig lagstiftning såsom familje- och avtalsrätt samt processrätt. Särskilt bör uppmärksammas bl.a. behovet kunskap om tillämpningen av av plan- och bygglagen. För bedömningar om fastighetsindelningens beskaffenhet och avgöranden äganderätt till fast egendom krävs om också kompetens inom äldre lagstiftning och rättspraxis. Med teknisk kompetens att förrättningslantmätaren har avses minst sådana insikter i de tekniska momenten i förrättningsatt hanhon kan leda verksamheten och göra bedömprocessen ningar kvaliteten på arbeten som utförts av sakkunniga. Härför av krävs bl.a. kunskaper MBK-verksamheten. Den snabba om utvecklingen tekniska hjälpmedel och informationssystem av medför också ett stort behov av tekniska kunskaper. Samtliga myndigheter inom området måste t.ex. ha kompetens för att följa med i utvecklingen applikationer inom geografiska informationsav system GIS med hjälp av GPS global positionsbestärnning samt i uppbyggnad och förvaltning av informationssystem som inrymmer en digital registerkarta. Kravet på ekonomisk kompetens motiveras av att förrättningslantmätaren antingen själv eller via förordnad värderingssakkunnig utför förrättningsvärderingar. Förrättningslantmätaren måste ha minst sådana kunskaper i värderingsfrågor att hanhon kan förstå och självständigt bedöma de sakkunnigas arbete som underlag år sitt beslut. Detta kräver goda kunskaper om värderingsmetoder, ersättningsregler, praxis och om prisutvecklingen på fastighetsmarknaden.

Den funktionella kompetensen hänger med att målet för

samman förrättningsprocessen är hållbara överenskommelser inom fastighetsområdet. Hållbara lösningar skapas främst genom samförstånd mellan berörda parter. Förrättningslantmätaren skall därför äga

Kapitel 5 75

förmågan att på ett aktivt sätt leda förrättningen och bidra till att en lösning förhandlas fram mellan Sakägarna skall aktivt parterna.

kunna delta i överläggningarna och påverka förrättningsresultatet.

Det handlar här om märmiskokärmedom i allmän bemärkelse, mera

men också om problemlösningsförmåga, samrnanträdesvana och förhandlingsskicklighet. Slutligen kan framhållas att förrättningslantmätare bör

en äga god kännedom om och erfarenheter kommunala verksamheter av

inom samhällsbyggandet. Via praktiska erfarenheter plan- och

av

byggnadsfrågor bör förrättningslantmätaren ha förvärvat förmåga att effektivt samordna fastighetsbildningsverksarnheten med andra verksamheter och aktörer inom plan- och byggprocessen.

Förrättningslantmätaren kan sådana erfarenheter och

genom kunskaper bidra till att rationalisera plan- och byggprocessen. Samtidigt utvecklas förrättningslantmätarens förmåga hävda fastighets-

att

bildningens och lantmäterimyndighetens obundna och opartiska ställning i plan- och byggprocessen.

Strävan mot ett nära samarbete med andra aktörer i plan- och

byggprocessen får inte undergräva kravet på att lantmäterimyndigheten i sin myndighetsutövning både är och uppfattas opartisk

som och obunden. Jag kommer i avsnitt 5.7-5.8 överväga vilka krav att rättssäkerheten ställer på arbetsuppgifter kan utföras vid som

lantmäterimyndigheter samt på lantmäterimyndighets inplacering i

den kommunala organisationen.

5.5.2 Kompetensutvecklande

verksamheter

I propositionen organisation för lantmäteri- och fastigom en ny

hetsdataverksamhet prop. 1993942214, påtalar regeringen

m.m.

att förrättningsverksamheten måste hålla hög kvalitet för

en att bl.a. trygga rättssäkerheten. Enligt propositionen bör

förrättnings-

lantmätare för att upprätthålla sin rättsliga och tekniska

kompetens

vara sysselsatta praktiskt taget uteslutande med

förrättningsverksamhet. Regeringen konstaterar också kommunalt

att oavsett

eller statligt för fastighetsbildningen har många ansvar förrättnings-

76 Kapitel 5

lantmätare inte ägnat sig törrättningsverksamhet i den omfattning som avsågs med 1970-talets lantmäterireformer. De har till stor del också ägnat sig andra i och för sig angelägna uppgifter med anknytning till samhällsbyggandet. Det kan konstateras att frågan om sambandet mellan ñrrättningsverksarnhetens omfattning och vidmakthållande av kompetensen inte berördes av Bostadsutskottet. Utskottet 199394:BoU19 delade regeringens syn att rättssäkerhetsaspekterna bör utgöra grunden för fortsatta överväganden om huvudmarmaskapet för fastighetsbildning. Utskottet anförde dock att även andra förhållanden måste vägas in i den fortsatta beredningen. Bl.a. måste sambandet mellan fastighetsbildning och angränsande statlig och kommunal verksamhet beaktas. Jag skall enligt mina direktiv utgå från vad Bostadsutskottet anfört i frågan. Hänsynen till sambanden mellan fastighetsbildning och angränsande verksamheter, bl.a. den kommunala plan- och byggprocessen, motiverar att även andra verksamheter än ren förrättningsverksamhet betraktas som kompetensutvecklande. Framförallt en förrättningsman vid kommunal lantmäterimyndighet en bör ha god kännedom om och erfarenheter av andra kommunala verksamheter inom sarnhällsbyggandet. Samtidigt får inte behovet av sådana erfarenheter rubba förtroendet för att personalen vid lantmäterimyndigheten är opartisk och intar en obunden ställning. Av omsorg om rättssäkerheten kommer jag i avsnitt 5.8 att rekommendera att törrättningslantmätare vid såväl statliga som kommunala myndigheter skall vara praktiskt taget uteslutande sysselsatta med lantmäteriverksamhet. Denna lantmäteriverksamhet skall endast omfatta förrättningsverksamhet samt arbetsuppgifter som ligger inom den i avsnitt 5.8 angivna ramen för myndighetsservice. De uppgifter som ryms inom den föreslagna ramen för myndighetsservice torde problemfria vara ur rättssäkerhetssynpunkt samtidigt som de bidrar till upprätthållande och utveckling av erforderlig kompetens. Själva förrättningsverksamheten måste dock vara av tillräcklig omfattning.

Kapitel 5 77

5.5.3 Krav på

tillräckligt verksamhetsunderlag

Utredningen för genomförande organisation för lantav en ny mäteri- och fastighetsdataverksarnheten

m.m. OLoF dir.

1994:100 och 1994:145 har övervägt den närmare utformningen av den lokala statliga myndighetsorganisationen inom lantmäteriområdet. Efter avvägningar mellan önskemål att behålla om en

decentraliserad organisation och hänsynen till ekonomiska och kompetensmässiga faktorer, gör utredningen bedömningen

att ett lokalt lantmäterikontor bör omfatta minst fem årsarbetskrafter. ca

Detta för att uppnå vad OLoF-utredningen kallar nödvändig

en kritisk massa.

Jag anser att även kommunala lantmäterimyndigheter skall uppfylla detta krav på verksamhet av en viss omfattning. Rimligen

är den kritiska nivån för upprätthållande kompetens och av rationalitet i verksamheten densamma för statliga och kommunala myndigheter. Kommun ansöker delegation skall därför som om

visa att en personalstyrka motsvarande fem årsarbetskrafter kommer att vara anställd vid den kommunala lantmäterimyndig-

heten. Dessa fem årsarbetskrafter skall sysselsatta med vara lantmäteriverksamhet i form törrättningsverksamhet och av myndighetsservice enligt avsnitt 5.8.

Dessa krav förutsätter volym på verksamheten normalt

en som

ger en tillräcklig omfattning på både den rena förrättningsverksam-

heten och på myndighetsservicen. Det verksamhetsunderlag som

krävs för att göra sådana investeringar i personal, teknisk

utrust-

ning m.m. ekonomiskt rimliga bör därför i princip tillräckligt

vara för att tillgodose behovet kompetensutvecklande praktisk av erfarenhet. Jag förutsätter att berörd kommun med utgångspunkt i här

formulerade krav på personalstyrka och i beaktande de övriga

av

resurser som behöver tillföras lantmäterimyndighet själv

en egen

kan göra en bedömning vilket verksamhetsunderlag krävs

av som för att verksamheten skall ekonomiskt rationell. De kommuner vara som överväger att ansöka om ett eget kommer rimligen att ansvar kritiskt granska de ekonomiska förutsättningarna för att inrätta en

78 Kapitel 5

egen lantmäterimyndighet. Den ekonomiska situationen i kommutorde göra sådan kommunal granskning särskilt angenerna en lägen. Den långa traditionen av ekonomisk självstyrelse i kommunerna gör det också rimligt att kommunen själv i första hand är den som avgör vilket verksamhetsunderlag och vilken intäktsvolym som är

tillräcklig för att motivera lantmäterimyndighet med den

en egen personalstyrka som här föreskrivits.

5.5.4 Krav förrättningsverksamhetens på omfattning

En lantmäteriverksamhet sysselsätter en personalstyrka på fem

som

personer torde normalt innehålla en tillräcklig volym även av

fastighetsbildningsärenden, dvs. ha en rimlig balans mellan

förrättningsverksamhet och myndighetsservice. De rättssäkerhets-

aspekter som är förknippade med förrättningsverksarrxheten kräver dock att särskild vikt läggs vid behovet av praktisk erfarenhet inom detta område. Som framgår av prop. 1993942214 kräver ett effektivt utnyttjande av förrättningsinstitutets alla instrument att en förrättningslantmätare regelbundet handlägger olika typer av fastighetsbildningsärenden med varierande svårighetsgrad och komplexitet. Jag finner det därför motiverat att uppställa vissa minimikrav på förrättningsverksamhetens omfattning. Detta för att undvika den i och för sig mindre sannolika situationen att en kommunal lantmäterimyndighet visserligen har underlag för myndighetsservice i stor omfattning, men har en alltför begränsad förrättningsverksamhet. Minst två av de anställda vid en lantmäterimyndighet bör vara

behöriga att handlägga förrättningar. Förutom chefen för myndig-

heten bör finnas ytterligare tjänsteman med de kunskaper och en erfarenheter som krävs för att utöva ett från chefen delegerat ansvar för förrättningar. När minst två tjänstemän handlägger förrättningar skapas möjligheter till samråd och kompetens-

utvecklingen underlättas. Vidare stärks förrättningsverksamhetens ställning vid myndigheten.

Kapitel 5 79

Olika mått kan användas för att mäta omfånget på förrättningsverksamheten vid lantmäterimyndighet. En metod innebär en att helt enkelt räkna antalet ärenden vid myndigheten. Antalet ärenden utgör dock ett trubbigt mått på möjligheten att upprätthålla

kompetensen vid en lantmäterimyndighet. Detta beror på

att fastighetsbildningsärenden är av mycket olika karaktär och därmed kompetensutvecklande i varierande grad. Ett stort antal likartade och relativt enkla ärenden kan bidra väsentligt mindre till förrättningslantmätarens kompetens än ett mindre antal kvalificerade mera och olikartade ärenden. Särskilt chefen för lantmäterimyndighet bör handen snarare lägga få och komplicerade ärenden än ett större antal normalärenden. Detta skapar goda möjligheter till kompetensutveckling för såväl chefen för handläggare vid myndigheten. som annan Chefen kan utveckla sin juridiska och tekniska spetskompetens, samtidigt som medarbetaren via delegation kan utöva ett stort ansvar för de ärenden som inte handläggs av chefen. Om antalet ärenden används måttstock för verksamhetsunderlaget vid som en

lantmäterimyndighet, framstår en myndighet som handlägger

mera komplicerade förrättningar med större tidsåtgång mindre aktiv som än en myndighet som handlagt många enklare förrättningar. men Detta trots att myndigheterna i själva verket kan ha ägnat lika mycket tid till förrättningsverksamhet. Ett alternativt och bättre mått på förrättningsverksamhetens omfång ges av de intäkter som fastighetsbildningen genererat. Genom att kostnaderna ñr förrättningsverksamheten betalas av sakägarna efter en taxa som baseras på tidsersättning, är intäkterna direkt relaterade till hur mycket förrättningsverksamhet utförs som vid en myndighet. En lantmäterimyndighets underlag vad gäller förrättningsverksamhet bör därför uttryckas i intäkter och inte i antalet ärenden. De förväntade intäkterna från förrättningsverksamhet vid en

kommunal lantrnäterimyndighet bör inte understiga viss

en miniminivå. En riktpunkt för vad kan sådan som anses vara en miniminivå utgörs de kostnader är förknippade med av som en förrättningsverksamhet på halvtid ñr chefen och dennes ersättare

80 Kapitel 5

inklusive kringkostnader och hjälppersonal. En rimlig miniminivå för dessa kostnader är 600 000 kr per år i dagens penningvärde. Skulle de förväntade intäkterna från förrättningsverksamhet vid en kommunal lantmäterimyndighet vara mindre än 600 000 kr per år, utgör detta skäl för Lantmäteriverket att överväga avslag på ansökan om delegation. Vid bedömningen intäkternas storlek av bör Lantmäteriverket ta hänsyn till att verksamhetens omfattning kan variera kraftigt mellan olika år. Minimikravet på intäkter bör relateras till ett genomsnitt för en femårsperiod.

5.5.5 Krav på

grundutbildning

Den nu gällande lantrnäteriinstruktionen SFS 1974:336 och 1990:253 innehåller behörighetsregler som gäller både statliga och kommunala fastighetsbildnings- och fastighetsregistermyndigheter. Bestämmelserna innebär bl.a. att chef för fastighetsbildningsrespektive fastighetsregistermyndighet skall ha civilingenjörsexamen från teknisk högskola eller motsvarande kunskaper. Enligt instruktionen skall chefen dessutom ha minst två års erfarenhet av verksamheter som utförs vid fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndighet. Det faller sig naturligt att dessa krav på grundutbildning och viss praktisk erfarenhet även i framtiden skall gälla chefer vid alla lantmäterimyndigheter oavsett huvudman. I de fall ansvaret för fastighetsbildningen delegeras till kommun skall alltså även chefen för den kommunala myndigheten uppfylla dessa krav. Den eller de tjänstemän myndighetens chef kan ett som av ges delegerat ansvar behöver dock inte uppfylla samma formella kompetenskrav. Det är enligt nuvarande lantmäteriinstruktion chefens ansvar att tillse att den personal som utövar ett från honomhenne delegerat ansvar har nödvändiga kunskaper och erfarenheter. I praktiken torde det röra sig mättekniker eller om kartingenjörer med lång erfarenhet av verksamheter bedrivs som

vid fastighetsbildningsmyndigheter.

Kapitel 5 81

5.5.6 Behov

av vidareutbildning

En organisationslösning med möjlighet till ett delegerat för ansvar fastighetsbildningsverksamheten innebär rimligen att Lantmäteriverket och berörda kommuner har ett gemensamt ñr att ansvar personal hos kommunala lantmäterimyndigheter ges nödvändig vidareutbildning. Vidareutbildningen bör ses som en del av en välutvecklad tillsyns- och samordningsroll för Lantmäteriverket. Med tanke på behoven av gemensamma lösningar inom fastighetsinformationsområdet och det kunskapsbehov uppstår när som kommun övertar även ansvaret för fastighetsregistreringen, bör deltagande i vidareutbildning betraktas som både en skyldighet och en rättighet för personal vid kommunala myndigheter. Kommunal lantrnäterimyndighet bör vara skyldig att tillse att anställda förrättningsmän får relevant vidareutbildning, men samtidigt ha rätt att kräva att kommunala förrättningsmän mot ersättning får deltaga i lämplig utbildning anordnad det statliga lantrnäteriet. av

5.6 Rätt för

sakägare att begära

överlämnande

För att få en uppfattning om andelen fastighetsbildningsärenden där kommunen är sakägare gjordes inom för utredningen ramen en studie av alla fastighetsbildningsärenden under perioden 1992-94 i Göteborgs, Karlstads och Skövde kommuner. Den kommunala fastighetsbildningsmyndigheten i Göteborg verkar över kommunens hela yta, medan myndigheterna i Karlstad och Skövde enbart ansvarar för verksamheten inom en del av respektive kommun. Studien visar att antalet ärenden där kommunen är sakägare enligt fastighetsbildningslagen uppgår till ca 50 procent av totala antalet ärenden. Likartade förhållanden råder i övriga kommuner

med fastighetsbildningsmyndighet. Även kommunen

egen om i ett mindre antal ärenden är ensam sakägare, föreligger alltså en teoretisk möjlighet till partiskhet i ett stort antal fastighetsbildnings-

82 Kapitel 5

ärenden. Det förefaller därför motiverat att tillskapa någon form av mekanism för att ytterligare stärka förtroendet för myndigheten vid denna typ förrättningar. Som tidigare understrukits motiveras en av sådan garanti inte påvisade brister i den kommunala handav läggningen, utan önskan att undanröja själva grunden för av en tvivel om rättssäkerheten. Ett enkelt sätt att garantera rättssäkerheten är att föra över ärenden där kommunen är sakägare till statlig lantmäterien

myndighet. Här är flera konstruktioner tänkbara. Den mest

renodlade lösningen är att kräva att alla ärenden där kommunen är

sakägare skall överlämnas till statlig fastighembildningsmyndighet.

Detta skulle innebära att ungefär hälften av alla fastighetsbildnings-

ärenden som inkommer till kommunala lantmäterimyndigheter

direkt överlämnas. Med tanke på att inga konkreta rättssäkerhetsproblem existerar i dagens organisation, medför en sådan lösning

ett alltför omfattande ingrepp i de kommunala myndigheternas verksamhet. Ur sakägarnas perspektiv skulle sådan åtgärd

en troligen göra myndighetsstrukturen oklar och kanske också skapa

tvivel om den kommunala myndighetens obundenhet och kompe-

tens. Jag rekommenderar att överlämnande av ärenden där kommunen är sakägare i stället utformas rättighet för sakägarna. Vid som en förrättning där kommunen är en av sakägarna skall övriga en sakägare, med vissa nedan behandlade undantag, ha rätt att begära överlämnande till statlig myndighet. Sker sådan begäran skall

ärendet överlämnas. Om däremot ingen sakägare utnyttjar rätten till

överlämnande handläggs hela ärendet i vanlig ordning av den

kommunala lantmäterimyndigheten.

Denna lösning den kommunala myndigheten möjlighet att ger själv handlägga även ärenden där kommunen är sakägare under förutsättning att myndigheten har alla sakägares förtroende. Mitt förslag bekräftar på så sätt att de kommunala fastighetsbildnings-

myndigheterna hittills utfört sin uppgift väl, och ger dem ett ansvar

för att även i fortsättningen handlägga ärenden där stora krav ställs

på myndighetens opartiskhet och integritet. Samtidigt stärks

rättssäkerheten sakägarnas möjlighet till överlämnande. genom

Överlämnandemöjligheten kommer också att utgöra en tydlig

Kapitel 5 83

indikator på sakägarnas förtroende för den berörda myndigheten. Om antalet ärenden där överlämnade begärs kraftigt ökar i antal, kan detta vara en signal till både myndigheten och kommunen att deras förtroendekapital hos medborgarna är i avtagande. För att rätten till överlämnande skall fungera som avsett, skall

kommunal lantmäterimyndighet vara skyldig att sä snart

som möjligt efter att ansökan förrättning inlämnats sakägarna om ge information möjligheten till överlänmande och vad denna om innebär. Detta är en förutsättning för att sakägarna skall ha full möjlighet att utnyttja sin rätt till överlärnnande. Det minskar också sannolikheten för att ett överlänmande sker sent i förrättningen och därigenom orsakar dubbelarbete och förseningar. Rätten att fä ett ärende överlämnat till statlig myndighet när kommunen är sakägare tillfaller även kommunen själv. Om

kommunen upplever det förtroendeskadligt eller

som av annan anledning olämpligt att den kommunala myndigheten handlägger ett ärende, skall ärendet på begäran kommunen överlämnas till av statlig myndighet. Denna rättighet för kommunen bottnar i det faktum att ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten i grunden är statligt. Jag har övervägt huruvida rätten till överlämnade skall gälla även de förrättningar där kommunen slutit överenskommelse med

övriga sakägare innan ansökan fastighetsbildning inlämnas.

om

Statistik frän kommunala fastighetsbildningsmyndigheter och

uppgifter från utredningens änstemannasakkunniga vid handen ger att överenskommelse innan förrättningen inleds föreligger i en absolut majoritet de ärenden där kommunen är sakägare. av Denna fråga är avhängig vilken juridisk status sådana överenskommelser äger. Om de utgör civilrättsliga avtal är de att betrakta som bindande för avtalsparterna och är normerande för fastighets-

bildningsmyndigheten. Rätt till överlämnande är i dessa fall inte

motiverat. Om däremot överenskommelserna inte har denna rättsverkan utan kan prövas och ändras av förrättningslantmätaren, är det önskvärt att förse även dessa fall med överlämnande-

möjlighet.

84 Kapitel 5

Avstyckningsforrättningar föregås ibland av bindande överenskommelser där avtal om överlåtelse av mark slutits enligt jordabalkens regler. Sådan överenskommelse utgör ett civilrättsligt avtal som inte kan frånträdas annat än av avtalsparterna gemensamt och inte heller ändras vid fastighetsbildningsmyndighetens officialprövning. Förrättningar där sådana avtal utgör grunden är därför inte meningsfulla att förse med rätt till överlämnande. Rätten till överlämnande bör förbehållas de förrättningar där bindande överenskommelser inte föreligger. Utöver avtal enligt jordabalkens bestämmelser förekommer andra former av överenskommelser, t.ex. vad gäller ersättningsbelopp. Frågan om dessa överenskommelsers rättsliga ställning kan inte entydigt besvaras. Av fastighetsbildningslagen framgår att vissa

särskilda villkor som uppställts för att skydda enskilda vid

förrättning skall kunna avtalas bort. Bl.a. kan genom överenskommelse avsteg göras från lagens bestämmelser om den ekonomiska uppgörelsen mellan sakägarna. Rättspraxis har sedan bekräftat att överenskommelser kan träffas med bindande verkan redan innan en förrättning inletts. Vid fastighetsbildningsmyndighetens officialprövning i förrättningens slutskede har dock överenskommelser som inte utgör

avtal enligt jordabalkens regler en svagare ställning. Myndigheten

tar vid ofñcialprövningen ställning till ett antal frågor som inte definitivt kan regleras genom andra överenskommelser. Möjligheten finns därför att myndighetens prövning leder till sådana förändringar att en tidigare överenskommelse inte kan fullföljas. En oklarhet råder således om vilken rättsverkan andra överenskommelser än avtal enligt jordabalken kan tillmätas. Denna oklarhet motiverar att överenskommelser som inte utgör avtal enligt jordabalken skall omfattas av överlämnandemöjlighet för sakägarna. Jag har även övervägt när under en förrättning sakägare skall ha rätt till överlämnande. Om överlämnandemöjligheten endast kan

utnyttjas under en förrättnings inledningsskede, t.ex. fram till

första eller andra sammanträdet, minskar risken för kostsamt dubbelarbete. Samtidigt försämras dock sakägarnas möjligheter att

utnyttja överlämnademöjligheten genom att dessa redan i inled-

Kapitel 5 85

ningsskedet måste avgöra vilken myndighet de skall handanser lägga ärendet.

Min bedömning är att hänsynen till sakägarna här bör

väga

tyngst. För framförallt privatpersoner fastighetsbildnings-

är en process en mycket sällsynt händelse som dessutom regleras ett av för lekmannen komplicerat regelverk. Sakägare kan behöva antas sätta sig in i ärendet, processens karaktär och regelsystemet under

en längre tid än bara förrättningens inledningsskede.

Nya omständigheter kan också framkomma under själva förrättningen som påverkar sakägarnas vilja att begära överlämnande. Jag anser

därför att sakägare vid förrättning där även kommunen

en är sakägare skall ha möjlighet att under hela förrättningen begära överlämnande till statlig myndighet.

Om sakägare begär överlämnande förrättning redan

av en som

är påbörjad, prövar den myndighet över ärendet inte de

som tar beslut som tidigare fattats under förrättningen. Dessa är bindande även för den myndigheten, prövning för de nya vars reserveras beslut återstår när överlämnandet sker. Myndighet som som mottager ett överlämnat ärende behöver inte heller repetera alla de kart- och mätningstekniska tidigare utförts. moment som Vilka delar av den första myndighetens arbete kan över och vilka som tas

som lämpligen bör utföras på nytt, avgörs den mottagande

av myndigheten utifrån en genomgång det enskilda ärendet. av

5.7 Lantmäterimyndighets inordnande i

den kommunala organisationen

I likhet med mina tidigare överväganden i rättssäkerhetsfrågor

syftar det som nedan anförs kommunala lantmäterimyndigheters

om

inplacering i den kommunala organisationen inte till att åtgärda

några dokumenterade rättssäkerhetsproblem. Inte heller är det betingat några förväntade problem i framtiden. Vad saken gäller av

är att befästa rättssäkerhetsaspekterna grund för framtida

som en

organisationslösningar. Det handlar här mycket tydlighet och

om

86 Kapitel 5

förtroende. Även inga faktiska rättssäkerhetsproblem föreligger om är det angeläget att även en kommunal lantmäterimyndighet ges en ställning som tydligt markerar dess obundenhet och inger förtroende. Det bör understrykas att behovet av en organisationsstruktur där lantmäterimyndigheten står fri från eventuella partsintressen aktualiseras oavsett om verksamheten handhas av statliga eller kommunala myndigheter. Även statliga lantmäterimyndigheter skall vara och uppfattas som fristående från andra statliga organ med intresse av markåtkomst och exploatering, t.ex. Vägverket och Banverket. Den uppdelning av den statliga lantmäteriverksamheten i myndigheter och bolaguppdragsverksamhet som nu beslutats av regering och riksdag prop. 1993942214, bet. 199394:BoU19, rskr. 199394:375 innebär att myndighetsutövningen ges en organisatoriskt mera fristående ställning i förhållande till uppdragsverksamheten. De regionala statliga lantmäterimyndighetema kommer dock att kunna utföra viss uppdragsverksamhet inom ramen för lokal myndighetsservice.

5.7.1 Tidigare överväganden

Behovet av att skapa förtroende genom att ge fastighetsbildningsmyndigheten en fristående ställning underströks av regeringen när den nuvarande organisationen för fastighetsbildning tillskapades i början av 1970-talet prop. 1970:188, SU 1970:208, rskr. 1970:423, prop. 1971:57, samt prop. 1971:58, CU 1971:15 och rskr. 1971:102. I prop. 1970:188 med förslag till riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten anförde föredragande statsråd följande i frågan:

För att inte tilltron till lantmäterimyndigheten opartiskhet skall rubbas bör vidare myndigheten så långt som möjligt vara organisatoriskt fristående och alltså inte heller inordnas i eller underordnas organ som kan vara sakägare i fastighetsfrågor, t.ex. fastighetsförvaltande organ. Det nu anförda behöver enligt

Kapitel 5 87

min mening inte leda till att erforderlig samverkan med andra organ försvåras. s. 47

Specialenhet under kommunalt huvudmannaskap måste inordnas i den kommunala förvaltningen på ett sådant sätt att dess opartiskhet inte kan sättas i fråga. Det torde bl.a. innebära

att enheten inte kan underordnas kommunstyrelsen eller annat

fastighetsförvaltande organ. 54

Frågan behandlades också i regeringens proposition med förslag till

lag om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet prop. 1971:58, där exakt målsättning

samma och formuleringar återkom. Regeringens synpunkter i denna fråga föranledde dock ingen reglering i lag. Varken i lagen om kommunal fastighetsbildnings-

myndighet och fastighetsregistermyndighet 1971:133 eller i själva fastighetsbildningslagen förekommer några bestämmelser om hur kommunal fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndighet

skall vara inordnad i kommuns organisation. Det ansågs i stället en ligga i varje kommuns att utforma lämplig lösning. ansvar en Departementschefen anförde i 1971:58 att: prop.

Det ankommer alltså på kommunen att organisera myndigheten

eller myndigheterna på sådant sätt att myndigheten kan bedriva sin verksamhet i enlighet med vad är föreskrivet därom. som 10

Staten har intagit en liknande hållning vad gäller de myndighets-

uppgifter som utförs inom för plan- och bygglagen bl.a.

ramen beviljande bygglov och den tillsyn utförs enligt miljö- och av - som

hälsoskyddslagen. Kommun skall tillse att ansvaret för dessa

uppgifter åvilar en nämnd inom den kommunala organisationen. Däremot är inte den ansvariga nämndens eller verksamhetens placering i förhållande till övriga nämnder och verksamheter reglerad. Detta oaktat att de organ som ansvarar för dessa uppgifter

behandlar bygglov även när kommunen är sökande respektive utövar miljötillsyn även över kommunala anläggningar. Lant-

88 Kapitel 5

mäteriverket utövar tillsyn över lantmäteriverksamheten i dess helhet och därmed även över kommunala fastighetsbildningsmyndigheters inplacering i den kommunala organisationen. Verket har bl.a avgett yttrande angående de organisationslösningar

som valts i ett antal kommuner. Utredningen känner inte till något fall där Lantmäteriverket har riktat kritik mot ett kommunalt förslag till organisation. Däremot påpekades i regeringens proposition En ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdata prop. m.m.

1993942214 att de senaste årens förändringar i den kommunala

organisationen i några fall medfört att den kommunala lantmäterimyndigheten inordnats under kommunala nämnd är samma som

organ för markexploatering och fastighetsförvaltning. Denna organisationslösning kan enligt propositionen föranleda tvivel om

huruvida kommunerna verkligen intar strikt hållning vad gäller en

kravet på att lantmäterimyndighet skall fristående.

vara

5.7.2 Min

grundsyn

Det faktum att fastighetsbildningsverksarnheten i några kommuner inordnats i organisationen på ett mindre lämpligt sätt innebär inte automatiskt att rättssäkerheten satts i fara. Personalen vid myndigheten har möjlighet att trots detta upprätthålla hög integritet i en sitt arbete. Inte heller bör mindre lämplig organisationslösning en tas till intäkt för att berörd kommun saknar medvetenhet om

fastighetsbildningsmyndighetens speciella roll och uppgifter. Jag finner ändå att det inför förändring organisationen för

en av

fastighetsbildningsverksamheten ñmis anledning att understryka vikten av att lantmäterimyndigheten fristående ställning.

ges en Detta både med anledning av att mindre lämpliga organisationslösningar förekommit och att det kärva ekonomiska läget i kommunerna framtvingar rationaliseringar kommunernas av organisation. Strävan att finna nya, mera effektiva och rationella

organisationslösningar får inte överskugga de rättssäkerhetskrav som utgör en viktig utgångspunkt för fastighetsbildnings-

verksamheten.

Kapitel 5 89

Lantmäterimyndigheten skall i sin handläggning fastighets-

av

bildningsärenden uteslutande styras fastighetsbildningslag-

av

stiftningens regelsystem samt helt fristående från övriga

vara kommunala verksamheter och kommunens politiska ledning. Den kommunala nämnd under vilken lantmäteriverksamheten är inordnad har enbart for frågor ansvar om organisation och

bemanning samt den ekonomiska redovisningen verksamheten.

av

Som påpekades i regeringens proposition med förslag

till lag om

kommunal fastighetsbildningsmyndighet och

fastighetsregistermyndighet prop. 1971:58 ankommer det på kommunerna

själva

att organisera lantmäterimyndigheten så att denna kan bedriva sin

verksamhet i enlighet med gällande föreskrifter. Den svenska

kommunallagstiftningen ger också kommunerna stor organisatorisk

frihet. Denna ordning har befästs Sveriges ratificering genom av den europeiska konventionen kommunalt

om självstyre prop. 198889:119. I konventionens artikel 6 slås fast kommunerna

att skall kunna bestämma sin inre organisation för den om att anpassa

till de lokala behoven och säkerställa effektiv förvaltning. Mina

en

överväganden lantmäterimyndighets inordnande i den

om kommunala organisationen formuleras därför allmärma som riktlinjer och minimikrav. Ansvaret för den närmare

utformningen av

organisationen ávilar kommunerna själva i viss samt man Lantmäteriverket via dess tillsynsroll.

Riktlinjer för organisatorisk inplacering av lantmäterimyndighet

Organisationslösningar där lantmäterimyndigheten är direkt

underordnad en nämnd med för mark- och exploateringsansvar

verksamheten bör även i fortsättningen klart olämpliga.

anses som

Det är inte lämpligt att nämnd dels

samma ansvarar for verksam-

heter där kommunen uppträder i egenskap fastighetsägare,

av dels

ansvarar för ekonomi och personalfrágor vid lantmäterimyndighet.

90 Kapitel 5

ibland hävdats partsproblematiken bäst skulle

Det har att

lantmäterimyndigheten utgjorde separat enhet

undanröjas om en kommunfullmäktige. Denna lösning kan direkt underordnad till vida kommunfullmäktige är högsta beslutande ifrågasättas så att i kommunen och på så sätt kan sägas representera även organ markägare. Vidare kan en direkt kommunens intressen som till kommunfullmäktige öppna for debatt om risken för koppling en

otillbörlig politisk påverkan från kommunens högsta ledning. under kommunstyrelsen ansågs redan i En inplacering direkt angivna proposition 1971 :58 ett dåligt alternativ genom

ovan vara kommunstyrelsen normalt har direkt för mark- och att ett ansvar för kommunens ekonomiska förvaltning.

exploateringsfrågor samt alternativ är låta lantmäterimyndigheten inordnas

Ett tänkbart att

under från mark- och exploateringsverksamheten mycket

en

nämnd personalnämnd. En sådan lösning torde

avlägsen t.ex. en tillgodose kraven på rättssäkerhet. Behovet en obunden väl av här de nackdelar kan ligga i att ställning får vägas mot som underordnas nämnd med mindre kunskaper inom

myndigheten en myndighetens verksamhetsområde.

låta lantmäteriverksamheten, i den del den omfattar Att inordnas under teknisk nämnd torde vara

myndighetsutövning, en

minde lämpligt bakgrund bl.a. de övriga uppgifter av mot av karaktär denna nämnd för.

plangenomförande som ansvarar vanligaste organisationslösningen i kommunerna är

Den

fortfarande fastighetsbildningsmyndigheten är inordnad under

att lösning kan ifrågasättas med hänvisning

byggnadsnänmden. Denna till byggnadsnämnden, utan att formellt ha ställning som

att

i viss mån kan jämställas med sakägare och vid en

sakägare, bevaka allmänna intressen. Emellertid har inga förrättning har att konkreta rättssäkerhetsproblem kunnat konstateras under de

i antal

decennier som fastighetsbildningsmyndigheterna ett stort

varit inordnade under byggnadsnämnderna. I det enda

kommuner

JK-fall förekommit ansåg JK att lantmäterimyndighets

som

inordnande under byggnadsnämnden inte på något sätt stred mot

myndighetsutövningen 93.

behovet av obundenhet i se även s.

Genom sitt för plan- och byggärenden har byggnads-

ansvar

nämnderna också lång erfarenhet av myndighetsutövning. Nämn-

Kapitel 5 91

dernas ansvarsområden omfattar i huvudsak verksamheter som

utgör myndighetsutövning. Även utifrån behovet

att samordna

fastighetsbildningen med näraliggande verksamheter inom sarnhällsbyggandet framstår en fortsatt tillämpning denna organisations-

av

lösning som ändamålsenlig. Byggnadsnämnderna har normalt

ansvaret för den mätningsverksamhet tillämpningen plansom av och bygglagen påkallar samt för den kartverksamhet utgör som grunden för kommunens fysiska planläggning m.m. Även i fråga

om lantmäterimyndighets inordnande i förvalt-

ningsorganisationen gäller att myndigheten inte bör sarnmanblandas med verksamheter där kommunen kan uppträda fastighetssom ägare. Detta är väsentligt för att skapa tilltro till överväganden att och beslut inom den vardagliga verksamheten sker med hög

integritet. En organisatorisk lösning där lantmäterimyndigheten ingår i ett stadsingenjörskontor torde väl ägnad tillgodose

vara att kraven på integritet och obundenhet. En sådan organisation

föreligger i ett tiotal kommuner med fastighetsbildnings-

egen myndighet. Flertalet kommunerna med myndighet har dock av egen

sammanfört stadsingenjörskontoret med stadsarkitekt- ocheller

stadsplanekontor till ett stadsbyggnadskontor. Med utgångspunkt i de resonemang fördes rörande byggnadsnämnden, som ovan framstår även dessa alternativ acceptabla rättssäkerhetssom ur synpunkt.

När däremot lantmäterimyndigheten inordnas tillsammans med mark- och exploateringsverksamheten, föreligger lösning

en som

är klart olämplig. En lantmäterimyndighet bör inte ingå i kontor

ett eller annan administrativ enhet även utför de uppgifter som som normalt fullgörs av ett fastighetskontor eller på mark- och ett exploateringskontor. Även de verksamheter vanligen utförs vid som ett tekniskt kontor kan innebära att kommunen utövar sin ägande-

rätt över fast egendom. Dessutom har verksamheten vid tekniskt ett kontor praktisk och teknisk inriktning skapar mindre en som en naturlig omgivning för myndighetsuppgifter.

92 Kapitel 5

5.7.4 Villkor för delegation

Kommun ansöker om delegation skall uppvisa en organissom atorisk inplacering lantmäterimyndigheten inte innebär att av som denna är inordnad under nämnd med för mark- och en ansvar exploateringsverksarnheten ocheller är inordnad i en förvaltningsorganisation verksamheter har samma karaktär. I samband vars med kommunala ansökningar om delegation skall Lantmäteriverket samråda med berörd kommun om lantmäterimyndighetens inplacering i organisationen. Skulle kommun som ansöker om delegation även efter samråd vidhålla en ur rättssäkerhetssynpunkt olämplig lösning, finns starka skäl för Lantmäteriverket att avslå ansökan om delegation. I samband med tillsyn bör Lantmäteriverket påtala för komdet olämpliga i att lantmäterimyndigheten inordnas under munen nämnd eller i förvaltning beslutar om eller bereder frågor som som rör mark- och exploatering. Efter samråd med Lantmäteriverket kan kommunen därefter utforma mera lämpliga organisationslösningar. Lantmäteriverkets roll blir här att rekommendera ändamålsenliga lösningar. I sista hand beslutar kommunen själv utifrån lokala förhållanden vilken organisatorisk lösning som är att föredra. Skulle mot förmodan berörd kommun bibehålla en organisationslösning som inte klart ger lantmäterimyndigheten en självständig ställning, utgör detta skäl för Lantmäteriverket att dra tillbaka ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten till staten. Liksom vid andra beslut om delegation och upphörande av delegation kan kommun därefter inom tre månader inkomma med ett överklagande till regeringen.

Kapitel 5 93

5.8 Rättssäkra

arbetsuppgifter för kommunal lantmäterimyndighet

Vid tillskapandet av den nuvarande organisationen för fastighetsbildning betonades att kravet på opartiskhet och obundenhet medför att vissa arbetsuppgifter inte bör utföras personal vid fastighetsav bildningsmyndighet. I propositionen med förslag till riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten prop. 1970: 188 påtalades att:

Förrättningslantmätaren bör sålunda givetvis inte i ärenden om köp eller försäljning av fastigheter eller i liknande situationer låta engagera sig för sakägare, som är eller kan bli sakägare vid förrättning, på sådant sätt att hans objektivitet vid förrättningen kan ifrågasättas. Han bör inte heller i övrigt utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för hans opartiskhet 47.

I den senare propositionen med förslag till lag kommunal om

fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregisterrnyndighet

prop.l971:58 uppmärksammades också frågan om personalens arbetsuppgifter:

Den förrättningsverksamma personalen bör vidare enligt propositionen prop. 1970:188 i princip inte sysselsättas i sådana kommunala arbetsuppgifter utanför enhetens verksamhetsområde som kan medföra bindningar till vad vid som fastighetsbildningen utgör kommunala partsintressen. Enligt min mening är det svårt att i lag generellt ge mer detaljerade föreskrifter för tillgodoseende ifrågavarande intressen. av nu Det synes tillräckligt att föreskriva att tjänsteman hos kommunal lantmäterimyndighet eller fastighetsregistermyndighet inte får tilldelas uppgifter i annan verksamhet hos kommunen kan som rubba förtroendet för hans tjänsteutövning hos myndigheten. En föreskrift härom bör tas in i lagen.

Vikten av att tjänstemän vid kommunala lantmäterimyndigheter inte ges arbetsuppgifter som binder dem till kommunala partsintressen

94 Kapitel 5 SOU 1995 354

kom, till skillnad från frågan organisatorisk inplacering, till om uttryck i lagtext. Den åsyftade föreskriften återfinns i 3 § i lagen kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregisterom myndighet 1971:l33 och har den lydelse som framgår av näst sista meningen i citatet ovan.

Målsättningen tycks också ha uppfyllts. Sedan 1971 har bara en kommunal fastighetsbildningsmyndighet granskats JO eller JK

av med anledning att personalens arbetsuppgifter ansetts förav troendeskadliga.

Den granskning av kommunal fastighetsbildningsmyndighet som förevarit förrättning vid specialenheten för bebyggelse-

avsåg en

utveckling i Skellefteå kommun. På begäran av sakägare prövade JK här lämpligheten av att tjänsteman vid fastighetsbildningsmyndigheten även tjänstgjorde som stadsingenjör i kommunen.

Sakägaren hävdade att tjänstemarmen härigenom blev jävig i fastighetsbildningsärenden där kommunen var inblandad. JK

konstaterade att fastighetsbildningsmyndigheten var inplacerad

under stadsingenjörskontoret, vilket i sin tur var inordnat under

byggnadsnämnden. Byggnadsnänmden inte underordnad vare

var sig fastighetsnämnd eller fastighetskontor. JK ansåg därför att den plats inom kommunens förvaltning som den aktuelle tjänstemannen innehade inte i strid mot intentionerna i 3 § i lagen om var

kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet. JK såg därmed ingen anledning till ytterligare åtgärder.

De övriga JO- och JK-ärenden som förekommit avser an-

mälningar mot statliga myndigheter. Mot denna bakgrund syftar mina överväganden i det följande till

att förebygga och säkerställa, inte till att åtgärda befintliga problem med partsförhållanden. En lämplig utgångspunkt för vilka arbetsuppgifter som med bibehållen rättssäkerhet kan utföras av personal vid kommunal lantmäterimyndighet är att sådana uppgifter skall falla inom ramen

för begreppet myndighetsservice. Detta kommer att gälla för de statliga lantmäterimyndigheterna efter den omorganisation av

lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten som förestår. Det är

rimligt att de kommunala lantmäterimyndigheterna likställs med de

statliga lokala myndigheterna på denna punkt.

Kapitel 5 95

När begreppet myndighetsservice används som en ram för arbetsuppgifter vid en kommunal myndighet, bör det dock innefatta

också den service som myndigheten utför för att tillgodose

kommunala nämnders och förvaltningars behov inom lantmäteriområdet. Det kan här röra sig om bl.a. mätningsverksarnhet eller om att ta fram kartunderlag för andra kommunala organ och verksamheter. Riksdagen beslutade 1 juni 1994 prop. 1993942214, bet. 199394:BoU19, rskr. 199394:375 om en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m.m. I propositionen anges att viss lokalt utförd uppdragsverksamhet av karaktären

myndighetsservice bör kunna bedrivas inom lantmäteriets lokala myndighetsorganisation. Myndigheterna bör lokalt kunna utföra

den övervägande delen förrättningsarbetet jämte fastighetsav registreringen och därutöver svara för annan service som på ett naturligt sätt kan kopplas till detta arbete. Som exempel på uppgifter inom myndighetsservice nämns husutsättning, upprätta fastighetsplan och nybyggnadskarta, utföra lägeskontroll, ajourhålla primärkarta, göra fastighetsutredningar och fastighetsägarförteckningar samt lämna viss fastighetsrättslig service. annan Regeringen anger vidare att den avser att avgränsa de verksamheter som skall ingå inom myndighetsservice så noggrarmt att förutsättningarna blir klarlagda bl.a. för olika aktörer på marknaden.

Arbetet med att definiera verksamheter inom myndighetsservice

drivs nu vidare inom Utredningen för genomförande av en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m.m.

OLoF dir. 1994:100 och 1994:145. Utredningen skall enligt

direktiven redovisa sina slutförslag senast den l maj 1995. Utan att föregripa OLoF-utredningens slutsatser på denna punkt, bedömer jag att nedanstående förteckning vilken ligger mycket nära de exempel som anfördes i prop. 1993942214 -innehåller merparten av de arbetsuppgifter som bör inrymmas i begreppet

myndighetsservice:

96 Kapitel 5

rådgivning i fastighetsrättsliga frågor i olika sammanhang, t.ex. vid planläggning, exploatering och andra former av plangenomförande samt förvaltning riktad till allmänhet, kommunala organ m.fl.

fastighetsutredningar om äganderätt, fastighetstillbehör, servitut, samfälligheter m.m.

kart- och mätningstekniska frågor, fastighetsinformationssystem

och uppgiftsinsamling till fastighetstaxering.

upprättande av avtal, lagfartspaket och värdeintyg i samband

med fastighetsbildning.

deltaga i den kommunala planprocessen och därvid bl.a. upprätta genomförandebeskrivning, fastighetsplaner och fastighetsförteckning.

Det är önskvärt att den slutgiltiga avgränsningen av uppgifter inom ramen för myndighetsservice utan att rättssäkerheten härvid

rubbas utformas så att en god samordning med plan- och byggprocessen inte försvaras. Min slutsats är att kommun som ansöker om ett delegerat ansvar for fastighetsbildningen skall visa att de arbetsuppgifter som

kommer att tilldelas personal vid den kommunala myndigheten

praktiskt taget uteslutande omfattar forrättningsverksamhet och myndighetsservice. Det ankommer sedan på i första hand kommu-

nen och i andra hand pá Lantmäteriverket via dess tillsynsroll att

tillse att denna ordning upprätthålls.

Kapitel 5 97

5.9 Lantmäteriverkets

tillsyns- och

samordningsroll

5.9.1 Nuvarande förhållanden

Statens lantmäteriverk är enligt lantmäteriinstruktionen SFS

1974:336, 1990:253 central förvaltningsmyndighet för frågor

om

fastighetsbildning, fastighetsbestämning, fastighetsvärdering,

fastighetssamverkan, fastighetsregistrering för viss mätnings-

samt

verksamhet och allmän kartläggning. Lantmäteriverket leder och utövar tillsyn över verksamheten vid övriga statliga lantmäterimyndigheter överlantmätar-, fastighetsregister- och fastighets-

bildningsmyndigheter. Lantmäteriverket utövar också tillsyn över

den verksamhet som utförs kommunala lantmäterimyndigheter.

av Dessa ligger utanför den statliga organisationen, men är alltså underordnade Lantmäteriverket i tillsynshänseende. Lantmäteriverket har enligt lantmäteriinstruktionen också viktiga

stöd-, samordnings- och rådgivningsuppgifter inom lantmäteri- och fastighetsornrådet. Lantmäteriverket skall verka för samordning

av grundläggande mätnings- och kartläggningsverksamhet. Verket skall också främja samordning uppbyggandet och ajourav

hållningen av databaser avseende lägesbestämd information. På regional nivå skall överlantmätarmyndigheterna likaledes

verka för samordning grundläggande mätnings- och kartav

läggningsverksamhet samt lämna kommuner och enskilda råd och

upplysningar i frågor inom myndighetens verksamhetsområde. För

samtliga lantmäterimyndigheter gäller de skall lämna andra

att

myndigheter stöd i fastighetstekniska, fastighetsrättsliga, fastighetsekonomiska, geodetiska, fotogrammetriska och kartografiska frågor.

98 Kapitel 5 SOU 1995::54

5.9.2 i

Tillsyn och samordning den nya

organisationen

Tillsyn

En ny centralmyndighet inom lantmäteri- och fastighetsdataområdet tillskapas den l januari 1996 genom sammanslagningen av huvuddelen av Statens Lantmäteriverk och Centralnämnden för fastighetsdata CFD. Myndigheten kommer att benämnas Lantmäteriverket. Enligt det förslag till lantmäteriinstruktion som presenteras av OLoF-utredningen under maj 1995, skall Lantmäteriverket även fortsättningsvis utöva tillsyn över såväl statliga som kommunala lantmäterimyndigheter. Lantmäteriverket förutsätts i förslaget till instruktion också utöva tillsyn enligt mätningskunggörelsen 1974:339. Jag föreslår att kommunala lantmäterimyndigheter i tillsynshänseende likställs med de nya regionala lantrnäterimyndigheter som har länen som verksamhetsområde. Mot bakgrund av att det är Lantmäteriverket centralt som fattar beslut om delegation till kommun, bör också tillsynsansvaret för den delegerade verksamheten utövas av den centrala myndigheten. Lantmäteriverket skall tillse att lantmäteriverksamheten bedrivs kompetent och rättssäkert vid såväl de regionala lantmäterimyndigheterna som vid de kommunala lantmäterimyndigheterna. I Lantmäteriverkets tillsynsfunktion gentemot kommunala lantmäterimyndigheter ligger dessutom att tillse att villkoren för delegation uppfylls. Uppfyller av någon anledning en kommun inte uppställda krav, skall verket genom i första hand rådgivning och samråd föreslå åtgärder for att säkerställa att villkoren åter uppfylls. Endast om berörd kommun efter utsatt tid inte vidtagit nödvändiga förändringar ocheller verksamheten vid en kommunal lantmäterimyndighet framstår som uppenbart rättsosäker, skall Lantmäteriverket efter tillsyn dra tillbaka ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten till staten. I Lantmäteriverkets tillsynsroll ligger också att övervaka kostnadseffektiviteten i både statliga och kommunala lantmäteri-

Kapitel 5 99

myndigheter. I propositionen organisation för lantmäteriom en ny och fastighetsdataverksamhet prop. 1993942214 anförde m.m. regeringen att vissa delar fastighetsbildningsverksamheten av

präglas av kostnads- och ñnansieringsproblem, samtidigt det

som är angeläget att kostnaderna sänks för att tillgodose behovet av

mark för bebyggelse, infrastruktur Senare har i regeringens

m.m. proposition med förslag till finansiering lantmäteri- och m.m. av fastighetsdataverksamhet prop. 199495 :166, förutsätts att kostnaderna för fastighetsbildning liksom hittills skall betalas av berörda sakägare. Den lantmäteritaxan skall baseras på nya

tidsersättning, men med möjlighet för sakägare att begära fast

en avgift i det enskilda ärendet. Ansvaret för att systemet med tidstaxa förenas med kostnadseffektiv verksamhet åvilar i grunden varje en

enskild lantmäterimyndighet. Lantmäteriverket

skall dock i kraft av sitt övergripande för verksamheten via råd och stöd ansvar

kraftfullt verka för kostnadsreduceringar och rationaliseringar.

Samordning

I regeringens proposition om finansiering m.m. lantmäteri- och

av

fastighetsdataverksamhet prop. 199495: 166 presenteras allmänna

överväganden, riktlinjer och prioriteringar när det gäller den fortsatta verksamheten inom fastighetsområdet och landskapsinformationsområdet. Regeringen konstaterar i propostitionen att den tekniska utvecklingen inom verksamhetsområdet innehåller en

stor potential till förnyelse och rationalisering. Utvecklingen inom

området beskrivs viktig del den snabbt växande ITsom en av verksamheten i samhället. Regeringen anför också att utvecklingen inneburit ett skede långvarig och omfattande investeringsav

verksamhet, samt att investeringarna behöver ligga på fortsatt

en

hög nivå under ännu några år. Regeringen påtalar

i detta sammanhang att balansgång mellan besparingskrav och ambitionen en att

fullfölja samhällsekonomiskt lönsamma investeringar kan uppstå pga. betydande budgetrestriktioner. Det är därför särskilt angeläget att alla de samordnings- och rationaliseringsmöjligheter tas till

vara som omorganisationen och övergången till digital teknik medför.

100 Kapitel 5

Regeringen betonar att samverkans- och samordningsbehoven är stora på såväl lokal och regional som central nivå. Jag har mot denna bakgrund i avsnitt 4.4 lyft fram några områden där samverkan mellan stat och kommuner är särskilt angelägen. Exempel på viktiga områden är uppbyggnaden den av geografiska fastighetsinformationen GFI, integreringen av fastighetsbildning och fastighetsregistrering samt ajourhållning av fastighets- och landskapsinformation. Utveckling inom dessa områden är en angelägen och gemensam uppgift där både statliga och kommunala lantmäterimyndigheter aktivt bör deltaga. I det förslag till instruktion för Lantmäteriverket och lantmäterimyndighetema i länen som under maj 1995 presenteras av utredningen om organisation av lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet OLoF, föreskrivs att de statliga myndigheterna skall ansvara för insamling, förvaltning och tillhandahållande av grundläggande fastighets- och landskapsinformation samt utgivning av allmänna kartor och motsvarande produkter i digital form. I ansvaret ingår att verka för samordning av verksamhet avseende grundläggande geografisk information råd och stöd i samt att ge dessa frågor. Myndigheterna skall också verka för ett effektivt utnyttjande i samhället av fastighets- och landskapsinformation och andra geografiska data.

Krav på teknisk standard

Lantmäteriverket har som central myndighet inom verksamhetsområdet det övergripande ansvaret för att teknikutvecklingen drivs framåt och för att berörda intressenter kan utnyttja bl.a. de

rationaliseringsmöjligheter som härvid uppstår. ILantmäteriverkets

centrala samordningsansvar ligger att främja ett brett utnyttjande av geografiska informationssystem. En bred användning landskapsav information förutsätter väl fungerande systern ñr produktion och tillhandahållande data. Information måste effektivt kunna av överföras mellan olika producenter samt mellan producenter och användare. Som en följd av det sagda krävs viss samordning inom det ovan tekniska området mellan det statliga lantmäteriet och kommunala

Kapitel 5 101

lantmäterimyndigheter. Kommun som ansöker om delegation måste

redovisa tekniska system kan leverera och hämta data enligt

som

en viss standard och därmed säkrar utbytbarhet data mellan stat

av och kommun. Främst krävs teknisk standard för en gemensam

registreringen mot fastighetsdatasystemet samt vid uppbyggnad och förvaltning av digitala registerkartor. Kommun som önskar

egen

lantmäterirnyndighet maste vara beredd svara för ajourhållning av

ett framtida GFI inom den kommunala myndighetens område. Kravet på teknisk samordning innebär inte att Lantmäteriverket kan föreskriva att kommuner skall uppvisa tekniska system och rutiner som är identiska med verkets Under förutsättning att

egna.

utbytbarhet av information mellan systemen säkerställs, kan

kommunen välja system och rutiner enligt önskemål. egna

Jag utgår också från att den nödvändiga tekniska samordningen mellan statliga och kommunala lantmäterimyndigheter sker i form av samråd. Olika tekniska lösningar bör övervägas och hänsyn tas till eventuellt skilda förutsättningar och behov myndigheterna

emellan.

5.10 Förrättningsförberedelser och

samarbetsavtal

5 .10.l MBK-verksamheten och samarbetsavtal C

Som konstaterades i avsnitt 2.2.3 utförs mätning, beräkning och kartframställning av både statliga och kommunala Staten

organ. ansvarar via Statens lantmäteriverk för produktion de allmänna av

kartorna. Kommunerna för de storskaliga kartorna och

svarar underhåll av kommunala stomnät. De kommunala kartorna utgörs

av primärkarteverken och dess töljdprodukter i form bl.a.

av

grundkarta, nybyggnadskarta, törrättningskarta samt olika översiktskartor. Kommunerna kan ombesörja denna s.k. MBK-verk-

samhet genom egna organ, men har också möjlighet att anlita det

102 Kapitel 5

statliga lantmäteriet for uppgiften. En kommun kan även anlita enskilda konsultföretag. Knappt hälften av landets kommuner har valt att bygga upp egna organ stadsingenjörskontor eller mätningskontor som - ombesörjer MBK-verksamheten. I 64 av dessa kommuner medverkar den kommunala mätningsorganisationen i förrättningsförberedelser, t.ex. mätningstekniska moment, i den statligt bedrivna fastighetsbildningen. Denna medverkan regleras sedan 1972 genom C-avtal. Normalavtal för C-avtal har upprättats gemensamt av Lantmäteriverket och Svenska kommunförbundet. Normalavtal C utgör grunden för lokala avtal mellan det statliga lantmäteriet och respektive kommun. Kommunalt mätningsorgans medverkan avser enligt normalavtal C för fastighetsbildningen erforderliga faltarbeten utstakning, markering, mätning m.m., beräkningar, karteringar och ren-

ritningar samt till dessa moment hörande mätningstekniska

utredningar, plantolkningar och sammanställningar av tekniskt underlag for fastställande av gällande fastighetsbildning. Efter överenskommelse mellan distriktslantmätaren och kommunens ombud, kan kommunens medverkan dessutom omfatta de ytterligare utredningar som lämpligen utförs i samband med ovanstående uppgifter. Kommunens medverkan i forrättningsförberedelser sker under fortlöpande samråd med den förrättningslantmätare som är ansvarig för förrättningen. Kommunen svarar genom stadsingenjörs- eller mätningskontorets chef for arbeten utförs inom kontoret och översom

lämnas till den statliga fastighetsbildningsmyndigheten. Kontorets

chef skall enligt C-avtalet kommunalt anställd och ha for vara arbetsuppgifterna erforderlig kompetens. Lantmäteriverket prövar kompetensen dels utifrån kraven i mätningskunggörelsen 1974:339 och dess § 13, dels utifrån teoretiska personens kunskaper och praktiska erfarenheter for verksamheten.

Enligt normalavtal C är distriktslantmätaren inte ovillkorligen skyldig att låta det kommunala stadsingenjörs- eller mätnings-

kontoret medverka. I de fall den kommunala mätningsorganisationen inte medverkar, skall dock detta avgöras efter samråd med kommunens ombud. I vissa fall kan t.ex. - om en

Kapitel 5 103

sakägare begär detta den statliga fastighetsbildningsmyndigheten handlägga alla moment i ett fastighetsbildningsärende. I ett mindre antal kommuner medverkar den kommunala måtningsorganisationen i förrättningsförberedelser inom hela kommunen. I de flesta C-avtalskommuner sker dock kommunens medverkan inom ett definierat område kring kommunens centralort. Utanför detta område har den kommunala mätningsorganisationen i allmänhet endast rätt att medverka då fastighetsbildningen berör kommunägd fastighet. Härigenom har en geografisk uppdelning skapats liknande den i kommuner med delat ansvar för fastighetsbildningen. Inom det område där C-avtal gäller, och även utanför när fastighetsbildning berör kommunägd mark, uppbär berörd kommun ersättning från det statliga lantmäteriet för sin medverkan i förrättningsñrberedelser. Ersättning ges antingen som sakersättning eller tidersättning. Taxan upprättas i samråd mellan Lantmäteriverket och Svenska kommunförbundet. De kommuner som i dag har C-avtal slöt sina avtal med Lantmäteriverket redan i samband med omorganisationen av lantmäteriverksamheten 1972. De kommuner 1972 hade som egen mätningsorganisation men inte tilldelades någon specialenhet för tätortsutveckling, gavs möjlighet att om de så önskade sluta C-avtal med det statliga lantmäteriet. Sedan 1972 har dock inga nya Cavtal slutits, trots flera kommunala ansökningar. Besvär till regeringen över Lantmäteriverkets beslut att inte medge C-avtal har avslagits. I C-avtalen anges att inte uppsägning sker senast om sex månader före avtalstidens utgång, förlängs avtalet med ytterligare ett år.

104 Kapitel 5

Avtalsparternas syn på

förrättningsförberedelser och

samarbetsavtal

Svenska kommunförbundets syn

Svenska kommunförbundet att förrättningsförberedelserna

anser som hittills skall ske i samverkan mellan vederbörande kommun

och den statliga organisationen. Att upphandla förrättnings-

förberedelser överensstämmer enligt förbundet inte med grundidén

bakom en momentuppdelning fastighetsbildningen i förrättnings-

av

förberedelser och själva förrättningen. Dessutom bör förrättnings-

processen i sin helhet betraktas som myndighetsutövning.

Grunden för kommunernas medverkan i statlig fastighets-

bildning framhålls vara dels kommunernas arbete med plantolkning och övriga inslag i plan- och byggprocessen, dels

ansvars-

fördelningen mellan staten och kommunerna när det gäller

grundläggande mätningar och kartor. Som följd denna en av ansvarsfördelning är det enligt förbundet viktig uppgift för en kommunerna att hålla all lokal mätning och kartframsamman

ställning MBK-verksamhet. Detta medföra rationalitet både

anses i kommunal och statlig verksamhet, särskilt den successiva genom

övergången till ADB-baserade informationssystem.

Förbundet anser vidare att omfattningen kommunernas av

medverkan i förrättningsförberedelser inte får avgöras ensidigt

av Lantmäteriverket, eftersom det är organisationsfråga och inte en en

fråga om upphandling. I ställningstagandet till kommunernas

medverkan i fastighetsbildningen bör enligt förbundet också

kommunernas utökade uppgifter avseende registrering i fastighetsdatasystemet vägas in. Liksom vid 1972 års omorganisation

av

lantmäteriverksamheten, bör de kommuner inte får

som egen

fastighetsbildningsmyndighet ges rätt att om de så önskar teckna C-

avtal. Kommunala företrädare har anfört att erfarenheterna C-avtal av i huvudsak är goda. Kritik har dock riktats nuvarande mot

Kapitel 5 105

geografiska avgränsning C-avtalsområden. Inom C-avtalsav området får kommun ersättning av det statliga lantmäteriet för sin medverkan i förrättningsforberedelser återbetalning genom av en viss andel av sakägarnas avgifter. Utanför C-avtalsområdet används

kommunalt material i statlig fastighetsbildning ersättning

utan att utgår till kommunen. Kommunala företrädare att detta anser motiverar att C-avtal bör täcka åtminstone hela det område där kommunen ansvarar för primärkarta. Härigenom får kommunen viss ersättning det statliga lantmäteriet för sina kostnader för av stomnät och primärkarta samtidigt verksamheten bli som anses mera rationell.

Lantmäteriverkets syn

Lantmäteriverket finner att den regionala lantmäterimyndigheten

enligt prop. l99394:2l4 har ett formellt och reellt för ansvar

fastighetsbildningsärendet i dess helhet och därmed skall avgöra i

vilka ärenden och förrättningsmoment än myndighetens annan egen personal skall anlitas. Främst är det kart- och mätningstekniska moment som kan utföras av kommunala mätningsorgan eller upphandlas i konkurrens. Lantmäteriverket framhåller att samarbetsavtal med kommuner skall ingås som civilrättsliga avtal och med tillämpning lagen av

om offentlig upphandling LOU. Utifrån LOU kan lantmäterimyn-

digheten ingå ramavtal med kommuner där myndigheten överlåter kompetent personal att på uppdrag utföra tekniska i moment

förrättningsverksamheten. Formellt utförs dock momenten fort-

farande av myndigheten. Något överlämnande förvaltningsav uppgift som innefattar myndighetsutövning är enligt verket inte aktuell. Ramavtalen med kommunerna innebär enligt Lantmäteriverket att samtliga villkor för görs under viss period avrop som en fastställs. Avtalstiden för sådana avtal skall dock inte omfatta en

längre tidsperiod än l-2 år och i undantagsfall 3-4 år. Därefter skall ny upphandling ske.

106 Kapitel 5

Lantmäteriverket påpekar också att enligt LOU skall lantmäterimyndigheten till underlag för upphandling av tekniska moment i förrättningsverksamheten upprätta förfrågningsunderlag. I detta skall ingå alla de krav som lantmäterimyndigheten ställer i upphandlingen och som skall gälla för de avtal som kan komma att ingås med en eller flera kommuner. Positiva effekter av en tillämpning av LOU blir enligt Lantmäteriverket att förråttningshandläggningen kan bedrivas effektivt och med god kompetens, att tydliga ansvarsroller skapas mellan lantmäterimyndigheten och kommunala mätningsorgan, att möjlighet ges till fortlöpande rationalisering, att de totala kostnaderna kan minskas, samt att verksamheten kommer att kunna vara decentraliserad med kundnärhet och god service. Särskilt framhålls att kvalitet och ekonomi gynnas av att lantmäterimyndigheten måste precisera den tjänst man önskar köpa och att kommunen tydligt måste prissätta sina tjänster.

5.10.3 LOU och dess konsekvenser för

samarbetsavtal C

Den 1 januari 1994 trädde lagen om offentlig upphandling LOU 1992: 1528 i kraft. Lagen innebär att EES-avtalets regelverk, som i sin tur är grundat på EG:s regler, gäller för offentlig upphandling som görs bl.a. av staten och kommuner. Avtal som sluts mellan en myndighet och ett privat företag eller t.ex. mellan en myndighet och ett offentligt bolag omfattas lagen. Verksamhet ñr produkav tion av tjänster m.m. i egen regi inom en och samma juridiska person omfattas däremot inte av LOU. LOU bygger på tanken att all offentlig upphandling skall ske affärsmässigt och i konkurrens. Det anbud som är det lägsta skall i princip antas. Det finns möjlighet att välja ett dyrare anbud under förutsättning att det kan anses mest fördelaktigt med hänsyn till samtliga omständigheter såsom pris, driftskostnader, funktion, miljöpåverkan m.m. Lagen ger möjlighet till överprövning av upphandlingsbeslut och skadestånd kan tillerkännas den som lidit skada.

Kapitel 5 107

Den nya upphandlingslagen gör C-avtalens framtid osäker. Avgörande för C-avtalens ställning i förhållande till LOU är om

förrättningsförberedelser kan anses vara verksamhet

en som

innebär myndighetsutövning. Om de förrättningsförberedelser

som

berörs av C-avtalen inte kan innefatta myndighetsutövning,

anses faller de inom ramen for LOU och skall bli föremål för upphand-

ling enligt denna lag. Befintliga C-avtal avvecklas och kommun

som vill medverka i förrättningsförberedelser får delta i vanligt ett

anbudsförfarande till lantmäterimyndigheten.

Förrättningsförberedelsernas karaktär

I Lantmäteri- och inskrivningsutredningens betänkande Kart- och fastighetsverksarnhet i myndighet och bolag SOU 1993:99, redovisas en syn på förrättningsförberedelser innebär att dessa

som skall konkurrensutsättas. Utredarens slutsats är att förrättningsprocessen kan delas in i en rättslig och en teknisk del, den varav

senare innehåller moment inte kan innefatta myndighets-

som anses

utövning enligt förvaltningslagen. Den tekniska sidan omfatta

anses

fastighetsutredning, fastighetsrättslig beskrivning, andelstalsberäkning samt teknisk utredning och fältarbete. Även plantolkning, teknisk beskrivning och upprättande karta räknar

av

utredaren in i denna kategori. De uppräknade verksamheterna skall

enligt utredningen kunna handlas från kommun, den statliga upp uppdragsorganisationen eller privata konsulter. Utredningens

förslag innebär till och med att myndigheten normalt skulle

vara förhindrad att utföra dessa uppgifter för att främja konkurrens, lokal förankring och totalt sett kostnadseffektivare verksamhet. en I propositionen En organisation för lantmäteri- och fastigny hetsdataverksamhet prop. 199394:2l4 kommer regeringen m.m. till en annan slutsats. Här hävdas förrättning till alla delar att en

bör anses utgöra myndighetsutövning. Lantmäterimyndighet maste ha ett formellt och reellt för fastighetsbildningsärendet i

ansvar

dess helhet och därmed avgöra vilka ärenden och förrättnings-

moment som kan anförtros annan utförare. Myndigheten skall även

108 Kapitel 5

fortsättningsvis kunna genomföra hela förrättningsarbetet. Samtidigt anförs i propositionen att vissa förrättningsmoment, främst av kart- och mätningsteknisk art, bör kunna utföras av kommunala mätningsorgan eller upphandlas i konkurrens. De kartoch mätningstekniska momenten lättast att skilja ut och nyttan anses

av att samordna mätningen för fastighetsbildningen med kommunal-

teknisk mätning i övrigt framhålls ett argument för som en utläggning av sådana moment. I rapporten Kommunala entreprenader Vad är möjligt SOU -

1991:26 intas liknande ståndpunkt i frågan förrättnings-

en om

förberedelsernas ställning. l betänkandet framhålls att förrättningar

bör helhet där inte bara själva beslutsfattandet innebär ses som en

myndighetsutövning.

Jag ansluter mig till det synsätt på förrättningsförberedelser som redovisats i 199394:214 och i SOU 1991:26. Fastighetsprop. bildningen bör de skäl där redovisats i sin helhet betraktas av som

som myndighetsutövning. Detta även med tanke på att förrättningar

kan vara av mycket olika karaktär och olika känsliga vara ur

rättssäkerhetssynpunkt. Arbetsuppgifter som i en förrättning är föga

känsliga kan i ett annat ärende ha klara inslag myndighetsav utövning. I Kart och fastighetsverksamhet i myndighet och bolag - SOU 1993:99 konstateras t.ex. att även mätningsåtgärder i

sällsynta fall kan innebära myndighetsutövning. Det förefaller svårt

att dra en skarp gräns mellan tekniska och juridiska i moment förrättningsprocessen. Det blir därmed också mindre lämpligt att generellt slå fast att vissa förrättningsförberedelser kan bli föremål för upphandling. Den syn på förrättningar som framhålls i 1993942214 prop. bekräftar verksamhetens karaktär myndighetsutövning och av skapar samtidigt möjligheter för lantmäterimyndigheten att flexibelt utforma sin verksamhet. Myndigheten kan välja att själv utföra hela förrättningen om så förefaller mest lämpligt rationalitetsav ocheller rättssäkerhetsskäl. Utifrån sin överblick över hela förrättningsprocessen kan myndigheten också välja att när så är lämpligt upphandla vissa moment. I dessa fall blir lagen om

offentlig upphandling tillämplig. Dessutom kan myndigheten välja

att i form samarbetsavtal överlämna kommun att utföra vissa av

Kapitel 5 109

förrättningsförberedelser.

I de fall myndigheten väljer att upphandla enligt LOU, rör det

sig om mindre delar av individuella förrättningar som klart kan avskiljas som lämpliga att konkurrensutsätta. Om myndigheten däremot väljer att upprätta samarbetsavtal med kommun av liknande slag som dagens C-avtal, blir situationen något annorlunda. Det rör sig i sådana fall om överlämnande av ett större antal moment vilka kan innefatta myndighetsutövning. Samarbetsavtal med kommun är därför av en särskild karaktär och bör betraktas som en form av delegation. De omfattas därmed inte av lagen om offentlig upphandling.

5.10.5 Betydelsen samarbetsavtal

av

I flera sammanhang har framförts en positiv syn på C-avtal och kommunal medverkan vid förrättningsförberedelser. I prop. 199394:2l4 om en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet m.m. framhåller regeringen att många kommuner har väl utvecklade system för kart- och mätningsverksamheten och en egen organisation lämpad för att medverka i huvudsakligen kartoch mätningstekniska uppgifter i förrättningar. Under förutsättning att förrättningsverksamheten därigenom kan bedrivas effektivt och till låga kostnader, bör kommuner kunna få medverka i huvudsakligen kart- och mätningstekniska moment i förrättningsverksamheten inom tätortsområden. Regeringen anför att många remissinstanser på ett övertygande sätt pekat på de vinster som kan ligga i en sådan teknisk samordning. Även i direktiven till lantmäteri- och inskrivningsutredningen dir. 1993:11 uppmärksammas möjligheterna till en samordning mellan vissa moment inom fastighetsbildningen och den kommunala MBK-verksamheten. Utredningen skulle enligt direktiven lägga stor vikt vid särskilt det tekniska sambandet mellan fastig-

hetsbildning och plangenomförande. Fastighetsbildningsmyndigheter borde även i den nya organisationen kunna träffa långsiktiga avtal med kommuner som har egen MBK-organisation

110 Kapitel 5

med innebörd den kommunala organisationen i tillämpliga fall att t.ex. förbereder fastighetsbildningen. Jag har inte funnit någon anledning att avvika från den positiva på kommunal medverkan i törrättningstörberedelser genom syn bl.a. C-avtal redovisats ovan. Ansvarsfördelningen mellan stat som och kommuner vad gäller grundläggande mätningar och kartor innebär kommunerna har ansvaret för den storskaliga kartatt berör planerings- och byggverksamheten. Genom produktion som kart- och mätningstekniska verksamheter arbetar kommunerna också fram och finansierar mycket av det kartunderlag som används vid förrättningar. Det förefaller mest rationellt att samma arbetat fram detta material också utnyttjar det i organisation som ñrrättningstörberedelserna. Nyttan kommunal medverkan i av understryks ytterligare sambandet med ñrrättningstörberedelser av de kommunala informationssystemen samt kommunernas ökade det gäller registreringen adresser, planer och ansvar när av bestämmelser. Kommunerna är också viktiga leverantörer av indata

till fastighetsdatasystemet i övrigt.

5.10.6 Villkor för delegation av

förrättningsförberedelser

När statlig lantmäterimyndighet genom ett samarbetsavtal en delegerat vissa moment i törrättningsprocessen till ett kommunalt mätningskontor, bör detta innebära att kommunalt anställd personal medverkar vid förrättningen betraktas som inhyrd till myndigsom heten och därigenom utför arbetet under samma betingelser som myndighetens personal. Förrättningslantmätaren bör ansvara egen för den reella ledningen av arbetet. Beslut om delegation inom för samarbetsavtal avgörs ytterst respektive regional ramen ett av lantmäterimyndighet.

Vilka inom fastighetsbildningsverksamheten som kan

moment komma att omfattas sådan delegation avgörs också av respektive av myndighet efter samråd med berörd kommun. Det befintliga normalavtal C torde här ett gott riktmärke. I dagens normalvara avtal C föreskrivs att distriktslantmätaren inte är ovillkorligen

skyldig att låta kommunalt mätningskontor medverka i förrättningsförberedelser. Efter samråd med kommunens ombud kan alla arbetsmoment i ett fastighetsbildningsärende handläggas av den statliga lantmäterimyndigheten. En sådan bestämmelse bör finnas med även i ett framtida normalavtal, eftersom fastighetsbildningen

som helhet är myndighetsutövning. Lantmäterimyndigheten måste

ha det yttersta ansvaret for att varje moment även i enskilda ärenden handläggs rättssäkert och rationellt. Ett delegerat ansvar for vissa moment kan därför inte ovillkorligen gälla i samtliga fall. Delegation av främst kart- och mätningstekniska moment inom en förrättning förutsätter en viss kompetens hos det kommunala mätningskontor som skall utföra uppgifterna. De moment som delegerats måste utföras med bibehållen effektivitet och noggrannhet av bl.a. rättssäkerhetsskäl. Redan idag finns behörighetsregler inom det mätningstekniska området i mätningskunggörelsen 1974:339. Denna beskriver vilka organ som är behöriga att verkställa mätning och kartläggning samt ställer vissa kompetenskrav på den personal som skall handha uppgifterna. Enligt mätningskunggörelsen kan kommunala mätningsorgan

utföra mätning och kartläggning om de har en chef som uppfyller

behörighetskraven. Kraven innebär i princip lantmätareutbildning med inriktning pä bl.a. ämnena geodesi och fotograrmnetri samt två års praktisk erfarenhet, eller mätningsteknisk utbildning på gymnasial nivå samt fyra års praktisk erfarenhet. Enligt mätningskunggörelsen får den person som äger sådan kompetens självständigt verkställa mätning och kartläggning. Enligt min uppfattning bör dessa kompetenskrav även i fortsättningen vara tillämpliga och utgöra ett villkor for medverkan i förrättningsförberedelser. I dagsläget finns inga riktlinjer for hur ett kommunalt mätningskontor skall inplaceras i den kommunala organisationen. En diskussion har dock pågått sedan 1970-talet om vilken ställning chefen for ett mätningskontor kan ha inom den kommunala organisationen. Från Lantmäteriverkets sida har hävdats att den som är chef för ett mätningskontor som medverkar via C-avtal inte samtidigt får vara engagerad i kommunala markfrågor så att

112 Kapitel 5

hanhon regelmässigt blir jävig vid mätningar. Chefen för ett

mätningskontor kan således inte samtidigt vara chef för enhet där kommunen uppträder exploatör. Däremot har Lantmäteriverket som accepterat att mätningsenhet organiseras administrativt i ett som

exploateringskontor kan medverka i förrättningsförberedelser om enhetens chef inte i kommunens markfrågor i övrigt.

engageras

Dessa synpunkter på framförallt chefens ställning har dock inte

hindrat Lantmäteriverket från att sluta C-avtal med kommuner som inte organiserat sin verksamhet enligt ovan. Min bedömning är att det är klart olämpligt att chefen för mätningskontoret regelmässigt blir jävig vid förrättningarna. Detta särskilt mot bakgrund att ett delegerat ansvar för förrättningsav förberedelser innefattar verksamheter med en stark koppling till

myndighetsutövning. Ett villkor för samarbetsavtal skall därför

att kommun tillser att chef för ett kommunalt mätningskontor vara medverkar i förrättningsförberedelser inte också är chef för ett som exploateringskontor.

5 10.7 Slutsatser

. Min slutsats är att samverkan inom ramen för avtal av typ C-avtal är både naturlig och rimlig. Kommunerna bör även i framtiden ha möjlighet att medverka med främst de kart- och mätningstekniska

momenten i förrättningsförberedelser. Statliga lantmäterimyndig-

heter bör positivt på möjligheterna till delegation genom C-avtal. se Genom samverkan med kommunerna finns möjligheter att finna

lösningar både respekterar att verksamheten omfattar myndig-

som

hetsuppgifter och tar till rationaliserings- och samordnings-

vara möjligheter. Den kommunala att de kommuner som har en väl synen utbyggd mätningsorganisation och önskar medverka i förrättningsförberedelser skall ha generell rätt till samarbetsavtal av typ Cavtal, är dock alltför långtgående. Framtida samarbetsavtal bör bygga på värdet av att det statliga lantmäteriet kan en samsyn om

utnyttja kommunala Ett väl fungerande avtal om sam-

resurser. arbete mellan två parter förutsätter att båda parter är ense om

Kapitel 5 113

avtalets innehåll och lämplighet. Dessutom utgör förrättningar i sin helhet myndighetsutövning och handläggande myndighet har ett

helhetsansvar även för de kart- och mätningstekniska momenten. En statlig lantmäterimyndighet kan inte tvingas att sluta avtal med

innebörden att vissa delar av förrättningar regelmässigt skall

utföras av annan än myndigheten.

Jag utgår ifrån att Lantmäteriverket kommer att omfatta en strategisk syn på verksamheten där kommunal medverkan i

förrättningsförberedelser ses som en tillgång och en möjlighet att

skapa en rationell verksamhet för den offentliga sektorn som helhet. En rationell verksamhet förutsätter givetvis att kommuner som medverkar i förrättningsförberedelser har en kompetent och effektiv mätningsorganisation som kan fylla sina uppgifter inom ramen för ett samarbetsavtal. Jag anser att Lantmäteriverket och Svenska kommunförbundet med ledning av normalavtal C bör nå en överenskommelse om de principer som skall gälla för kommunal medverkan i fastighets-

bildningen och om ett nytt ramavtal för kommunal medverkan i förrättningsförberedelser. Detta ramavtal kan utgöra grunden för

senare avtal mellan enskilda kommuner och regionala statliga

lantmäterimyndigheter. Jag finner det mycket angeläget att en

sådan överenskommelse kan träffas och bilda grunden för ett

långsiktigt och hållbart samarbete mellan det nya Lantmäteriverket

och landets kommuner. En överenskommelse bör enligt min

bedömning kunna träffas under sommaren eller tidiga hösten 1995.

I detta sammanhang bör också uppmärksammas de samband som finns mellan önskemål om egen lantmäterimyndighet och

förutsättningarna för C-avtal. Denna aspekt belyses i konsekvens-

analysen i avsnitt 6.2.1. Har inte Lantmäteriverket och Svenska kommunförbundet nått en överenskommelse när regeringen under hösten 1995 lägger proposition rörande ansvarsfördelningen för fastighetsbildningen, bör regering och riksdag ta ställning till om en mera fast reglering av frågan är nödvändig.

1 14 Kapitel 5

5.1 l Finansieringsfrågor

Finansieringen lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet har

av nyligen behandlats i andra sammanhang och regeringen har under våren 1995 i riksdagen lagt fram förslag i frågan.

Regeringens förslag ñnansieringsprinciper för lantmäteri-

om

och fastighetsdataverksarnhet återfinns i propositionen Finansiering lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet prop.

m.m. av

199495: 166, vilken har tillstyrkts av Bostadsutskottet

199495:B0U17. fråga fastighetsbildningen föreslår regeringen att kost-

I om naderna för denna även i fortsättningen skall finansieras genom avgifter från berörda sakägare. Den lantmäteritaxan föreslås bli nya baserad på tidsersättning med möjlighet för sakägare att begära en

fast avgift i det enskilda ärendet. Tidstaxa har den positiva effekten att sakägarna får en direkt ekonomisk vinst att bidra till rationell handläggning av av en ärendet. Jämfört med sakersättning dock tidstaxan lantmäteriger ekonomiska incitament effektivisera och

myndigheterna svagare att rationalisera förrättningsverksamheten. Som framhölls i avsnitt därför tidstaxan varje lantmäterimyndighet, och i

5.9.2 kräver att sista hand Lantmäteriverket, tar ett stort ansvar för att sakägarnas

kostnader hålls nere. Som beskrevs i avsnitt 5.4 regeringen även att nuvarande anser återbäringssystem mellan det statliga lantmäteriet och kommunerna skall avskaffas. Det statliga lantmäteriet skall inte längre svara för uppbörden avgifter för förrättningar utförs vid kommunal av som och sedan ersätta kommunen i

fastighetsbildningsmyndighet efterhand. I stället skall kommunerna själva svara för uppbörden

avgifter för de förrättningar utförs kommunala myndigav som av heter.

Regeringens förslag i fråga fastighetsregistreringen innebär

om denna även i fortsättningen skall finansieras av statliga resatt

medel. På grund det köpmotstånd finns pektive kommunala av som

vissa förrättningar bedömer regeringen att kostnaderna för mot

fastighetsregistreringen inte kan ingå i lantmäteritaxan. Rege-

nu ringen påtalar i detta sammanhang de kostnadsminskningar som

Kapitel 5 115

kan göras bl.a. i kommunerna genom att fastighetsbildning och fastighetsregistrering samordnas inom samma lantmäterimyndighet. Det ligger inte inom ramen för mitt uppdrag att behandla finansieringen av de i utredningen berörda verksamheterna. Jag anser dock att en uppföljning av fmansierings- och taxesystem bör ske efter några års tillämpning av det nu föreslagna systemet.

Kapitel 6 117

6 Genomförande

och konsekvenser

6. 1 Genomförande

Tidsplan

Den nya statliga lantmäteriorganisationen träder i kraft den 1

januari 1996. Vid denna tidpunkt avvecklas bl.a. de statliga

fastighetsbildnings- och fastighetsregistermyndigheterna,

vars

verksamhet förs över till lantmäterimyndigheten i respektive län. De kommunala fastighetsbildnings- och fastighetsregister-

myndigheterna fortsätter dock sin verksamhet även sedan den nya

statliga organisationen trätt i kraft. En fullständig integrering

av

fastighetsbildning och fastighetsregistrering vid dessa myndigheter

sker först efter att det klarlagts vilka kommuner i fortsättsom ningen vill och kan utöva ett för fastighetsbildning eget ansvar och

fastighetsregistrering. Kommun som i den nya organisationen

önskar inrätta kommunala lanmäterimyndigheter skall ansöka

om ett delegerat ansvar för verksamheten före den 1 juli 1996. De kommuner får sin ansökan beviljad kan inleda sin som verksamhet senast den 1 januari 1998 enligt de reglerna för nya

delegation. De kommunala lantmäterimyndigheterna kan

även inleda sin verksamhet vid tidpunkt Lantmäteriverket och annan om berörd kommun finner att detta är ändamålsenligt. mera

I de kommuner som idag har fastighetsbildnings- ocheller

egen

fastighetsregistermyndighet och får avslag på sin ansökan

om

delegation, överförs verksamheten till lantmäterimyndigheten i

länet den ljanuari 1998.

118 Kapitel 6

Kommuner som överklagar beslut om delegation och får bifall av regeringen, skall tillträda ansvaret för verksamheten vid närmaste årsskifte det infaller inom minst månader. Är om sex tiden till årsskiftet kortare, lämnas ansvaret över nästkommande årsskifte. För kommuner som har egen fastighetsbildnings- ocheller

fastighetsregistermyndighet och inte ansöker om ett delegerat

ansvar före den 1 juli 1996, gäller likaledes att verksamheten överförs till lantmäterimyndigheten i länet den 1 januari 1998. Ovanstående tidsplan innebär att huvuddelen av de organisatoriska förändringarna på den kommunala sidan kommer att ske den 1 januari 1998. Endast om kommun som i dag har egen

myndighet överklagat Lantmäteriverkets beslut till regeringen och

denna inte fattat beslut före den 1 juli 1997, kan tidsplanen förskjutas.

1.2 Författningsfrågor

För att mina förslag om ett delegerbart ansvar för fastighetsbildningen skall kunna genomföras på ett sätt som skapar tydlighet och framtida stabilitet, bör villkoren för delegation och ett kommunalt ansvar för fastighetsbildningsverksamheten så långt som möjligt vara klart fastlagda. Villkoren för delegation bör författningsregleras i större

omfattning än vad som nu är fallet. En sådan utveckling av

lagstiftningen på området bör utarbetas i samråd mellan berörda departement. Jag har föreslagit att sakägare skall ha rätt till överlämnande av ärende där även kommun sakägare och bindande överenskommelse inte föreligger. Den närmare utformningen av de bestämmelser som härvid bör tas i lagstiftningen skall beredas vidare inom regeringskansliet. Författningsfrågorna bör samordnas med regeringens ställningstagande till den framtida ansvarsfördelningen mellan stat och

kommuner inom fastighetsbildningen. Efter en delvis parallell

remissbehandling av en departements-PM om författningsfrågorna

Kapitel 6 119

och detta betänkande, bör en proposition kunna föreläggas riksdagen under hösten 1995.

6.2 Konsekvenser

6.2.1 Ansvarsfördelningen mellan stat och

kommun

Mina förslag vad gäller ansvarsfördelningen inom fastighetsbildningsverksarnheten innebär att huvudansvaret för verksamheten även i fortsättningen är statligt. Kommun som ansöker ett om delegerat ansvar för fastighetsbildningen skall emellertid erhålla ett sådant ansvar om vissa villkor uppfylls. Kommun som erhåller ett delegerat ansvar skall inrätta lantmäterimyndighet som utövar verksamhet över hela kommunens territorium. Vissa ärenden av särskild karaktär skall dock även i fortsättningen handläggas av statlig lantmäterimyndighet. Den integrering fastighetsbildning av och fastighetsregistrering tidigare beslutats riksdagen prop. som av 1993942214 innebär också att kommun som medges ett delegerat ansvar enligt mitt förslag skall inrätta lantmäterimyndighet som handhar båda dessa verksamheter.

I dagsläget har 41 kommuner egen fastighetsbildningsmyndighet

i form specialenhet för tätortsutveckling. 29 dessa av en av kommuner har också egen fastighetsregistermyndighet. Endast 13 kommuner har ansvaret för både fastighetsbildning och fastighetsregistrering inom hela kommunens yta. En rimlig bedömning av den framtida ansvarsfördelningen mellan stat och kommun är att i första hand de 29 kommuner som i dag har ansvar för både fastighetsbildning och fastighetsregistrering kommer att ansöka om ett delegerat ansvar för dessa verksamheter. I andra hand kommer de övriga 12 kommunerna ovan att överväga att ta på sig ett fortsatt ansvar för fastighetsbildningen genom att dels utvidga sin verksamhet även till

120 Kapitel 6 sou 1995:54

fastighetsregistreringen, dels utvidga sitt verksamhetsområde till att

omfatta hela kommunen. I tredje hand kommer någon eller några kommuner i dag har omfattande mätningsverksamhet som en egen och C-avtal att överväga att ansöka om delegation.

Sammantaget torde resultatet av mitt förslag bli att antalet kommuner som utövar ett eget ansvar för fastighetsbildnings-

verksamheten blir detsamma eller något mindre än i dagens organisation. En påtaglig förändring i relation till tidigare ansvars-

fördelning blir emellertid den generella utvidgningen det

av kommunala ansvaret till att i samtliga fall omfatta hela kommunen.

Min bedömning av den framtida ansvarsfördelningen är delvis

grundad på tidigare erfarenheter av kommunalt intresse for att

inrätta en egen myndighet. I Lantmäteriutredningens slutbetänkande

Lantmäteriverksamheten och dess lokala organisation

DsBo

1983:3 konstateras att 21 kommuner i utredningens enkätundersökning uppgett att de önskade bli huvudman för fastighetsbildningen. Dock hade endast hälften dessa kommuner tidigare av ansökt eller övervägt att ansöka eget för fastighetsom ansvar bildningen. Sedan de kommunala specialenheterna för tätortsutveckling inrättades 1972, har endast kommuner utöver de sex

befintliga 41 ansökt att få ett för fastighetsbildningen.

om ansvar Fem av dessa ansökningar inlämnades före 1983. Min bedömning baseras också på den ekonomiska situation som

idag rader i kommunerna. Att inrätta lantmäterimyndighet

en egen

kräver investeringar i både personal och utrustning investeringar

-

som nu blivit större genom integreringen fastighetsbildning och

av

fastighetsregistrering. En enkätundersökning utförd av Svenska

kommunförbundet under 1992, utvisade att fyra till fem kommuner med egen fastighetsbildningsmyndighet övervägt att minska eller avveckla myndigheten av kostnadsskäl. Jag har i ovanstående resonemang utgått från att kommuner och

det statliga lantmäteriet även i fortsättningen upprättar samarbets-

avtal liknande C-avtalen. Sådana samarbetsavtal torde utgöra ett attraktivt alternativ för nuvarande C-avtalskommuner och kom-

muner som idag har egen fastighetsbildningsmyndighet med begränsat ärendeunderlag. Antalet kommuner ansöker ett

som om

delegerat ansvar torde därför bli kraftigt avhängigt utformningen

Kapitel 6 121

av de framtida samarbetsavtalen och möjligheterna för kommuner att teckna sådana. Om ändamålsenliga samarbetsavtal liknande

av

karaktär C-avtalen inte kan tillskapas och göras tillgängliga för

som en bred grupp av kommuner, ökar troligen antalet kommuner som

ansöker om ett delegerat

ansvar.

6.2.2 Regionalpolitiska konsekvenser

Mina förslag rörande ansvarsfördelningen mellan och kommun

stat

innebär att kommuner så önskar och uppfyller vissa

som som

villkor kan inrätta lantmäterimyndighet. Denna möjlighet till

egen

kommunal medverkan i fastighetsbildningen genom egna myndigheter skapar goda förutsättningar tillgodose sakägarnas behov

att

av tillgång till lokal service.

Ibland har anförts att den lokala servicen i framförallt mindre

kommuner på landsbygden skulle riskera försämras antal

att om ett

kommuner utöver de 41 har fastighetsbildnings-

som nu egen

myndighet skulle ansöka om och beviljas ett delegerat för

ansvar

fastighetsbildningsverksamheten. Det har hävdats sådan ökad

att en kommunal medverkan även den i sig verkar i decentrali- - om

serande riktning i förlängningen skulle kunna hota det statliga

-

lantmäteriets möjligheter mindre kommuner god service

att ge en via bl.a. lokala kontor. Denna effekt skulle bli särskilt märkbar i

län där flera stora kommuner utnyttjar möjligheten att inrätta

egen

lantmäterimyndighet.

Som framgått av avsnitt 6.2.1 bedömer jag att mitt förslag inte

leder till att flera kommuner än i dag inrättar lantmäteriegen myndighet. Det bör observeras att denna slutsats i stor utsträckning

är avhängig resultatet de förhandlingar samarbetsavtal

av om av typen C-avtal jag förutsätter kommer äga mellan som att rum Lantmäteriverket och Svenska kommunförbundet.

122 Kapitel 6

Mitt förslag att kommunal myndighet skall verka över hela

kommunens yta leder till att ärendeunderlaget för det statliga lantmäteriet minskar något även med oförändrat antal kommunala lantmäterimyndigheter detta eftersom endast 14 kommuner i dagsläget handlägger fastighetsbildningsärenden över hela kommunens yta. Dock kommer det statliga lantmäteriet även i fortsättningen att ansvara för vissa specialförrättningar inom kommuner

med egen lantmäterimyndighet.

Den förestående omorganisationen av det statliga lantmäteriet innebär att lantmäteridistrikten ersätts regionala lantmäteriav

myndigheter knutna till länen. Denna utvidgning av myndig-

heternas verksamhetsområden innebär att möjligheterna till ett rationellt verksamhetsunderlag och god lokal service bibehålls även med en kommunal medverkan enligt mina förslag. Genom flexibilitet i utformningen av den nya organisationen kan förutsättningarna dessutom ytterligare förbättras. Om så skulle vara befogat i något län, kan det statliga lantmäteriet t.ex. överväga att

lokalisera den regionala lantmäterimyndigheten till en mindre kommun som inte har egen lantmäterimyndighet. Den regionala

myndigheten behöver inte med nödvändighet vara belägen i en residensstad. Utredningen för genomförande av en ny organisation

för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m.m. OLoF har

dessutom pekat på de möjligheter till samverkan mellan de regionala myndigheterna som öppnar sig i den nya organisationen. Sammantaget bedömer jag att behovet lokal service även i av mindre kommuner kommer att kunna tillgodoses även vid en ansvarsfördelning mellan stat och kommun enligt mina förslag.

6.2.3 Ekonomiska konsekvenser

Genom den nu aktuella omorganisationen av lantmäteriverksamheten kommer huvuddelen av fastighetsregistreringen att samordnas med fastighetsbildningen. De särskilda fastighetsregistermyndigheterna avvecklas och registrering av fastighetsbildningsbeslut skall

utföras av de nya lantmäterimyndigheterna.

Kapitel 6 123

Kommuner som i den organisationen inrättar lantnya egen mäterimyndighet och inte redan har egen fastighetsregistermyndighet, kommer därför att utvidga sin verksamhet inom lantmäteriområdet genom att även överta ansvaret för fastighetsregistreringen från staten. Kommuner som redan har ansvaret för

fastighetsregistreringen inom del av kommunen, kommer att

utvidga sin fastighetsregisterverksamhet genom att ansvaret för registreringen utsträcks till hela kommunens yta. Till skillnad från fastighetsbildningen finansieras fastighetsregistreringen inte av avgifter från sakägarna. Kostnaderna täcks för närvarande av statliga och kommunala medel. De kommuner som har egen fastighetsregistermyndighet alltså själva för svarar verksamhetens kostnader. Som beskrevs i avsnitt 5. l föreslås i regeringens proposition angående finansiering lantmäteri- och fastighetsdatam.m. av verksamhet prop. 199495: 166 nu inte några ändringar vad gäller finansieringen av fastighetsregistreringen. Mot bakgrund bl.a. av det köpmotstånd finns mot vissa ñrrättningar bedömer som regeringen att det för närvarande inte är möjligt att låta också kostnaderna för fastighetsregistreringen ingå i lantmäteritaxan. Om regeringens ñrslag härvidlag vinner riksdagens gillande, kommer de kommuner som inrättar lantrnäterimyndighet att bestrida egen kostnaderna ñr fastighetsregistreringen med kommunala medel. Den beslutade integreringen fastighetsbildning och fastighetsav registrering innebär att kommuner som inrättar en egen lantmäterimyndighet även kommer att ansvara för fastighetsregistreringen. Vidare följer av mitt förslag om en modifierad odelbarhetsprincip att kommunala lantrnäterimyndigheter i princip kommer att ansvara för fastighetsregistreringen över hela kommunens territorium. Kostnaderna för den kommunala fastighetsregistreringen vid de befintliga 29 myndigheterna har uppskattats till 15 mkr. En tänkbar utveckling där de 41 kommuner i dag som har egen fastighetsbildningsmyndighet inrättar lantmäterien egen myndighet, leder dels till att de befintliga 29 myndigheterna i flera fall får ett utökat geografiskt för fastighetsregistreringen, ansvar dels till att 12 nya kommuner blir ansvariga för denna verksamhet.

124 Kapitel 6

Enligt beräkningar utförda vid Lantmäteriverket leder detta till att kostnader för fastighetsregistrering motsvarande 1 1 mkr överförs ca från staten till kommunerna.

6.2.4 Personal

Genom ändringar i 7 § lagen 1982:80 anställningsskydd gäller

om från den 1 januari 1995 att övergång verksamhet eller del av av verksamhet från en arbetsgivare till inte i sig skall utgöra en annan grund för att säga upp arbetstagare SFS 1994: 1685. Enligt direktiven till utredningen organisation lantmäteriom av

och fastighetsdataverksamhet OLoF dir. 1994:100, bör huvud-

principen vara att den personal har anställning i nuvarande som statliga myndigheter erbjuds anställning i de myndigheterna nya eller eventuellt i bolag. Huruvida denna princip bör vara tillämplig även i de fall

ansvaret för fastighetsbildningsverksarnheten inom kommun

en överförs i någon riktning mellan statliga och kommunala myndigheter, får med utgångspunkt i gällande lagstiftning avgöras vid fackliga förhandlingar enligt vanlig ordning. Det blir en angelägen uppgift för berörda statliga och kommunala myndigheter att underlätta förändringar i ansvarsfördelningen genom att finna lösningar på personalfrågorna som tillgodoser den enskildes, kommunernas och statens intressen.

Prövning av offentliga åtaganden

Jag har inte funnit någon anledning att ifrågasätta statens grund-

läggande ansvar för fastighetsbildningsverksamheten eller själva

verksamheten som sådan.

Kapitel 6 125

6.2.6 Jämställdhetspolitiska konsekvenser

Mina förslag vad gäller ansvarsfördelningen mellan stat och kommun inom fastighetsbildningsverksamheten förändrar inte möjligheterna att inom både statliga och kommunala lantmäterimyndigheter bedriva ett framgångsrikt jämställdhetsarbete.

Särskilt yttrande 127

Särskilt

yttrande

Särskilt yttrande änstemannasakkunnig Bengt G Andersson av över betänkande från utredningen om

Huvudmannaskapet for fastighetsbildning

m.m.

Det betänkande som utredningsmannen lägger fram innehåller i stort sett en rättvisande beskrivning av den framtida verksamheten

och de förutsättningar under vilka lantmäterimyndigheterna

kommer att arbeta. Utredningsmarmen redovisar på många punkter analyser och förslag som jag kan godta. Jag går i detta särskilda yttrande inte närmare in på de redovisningar och förslag jag som

anser är riktiga och rimliga. Jag vill dock understryka betydelsen

av samordning och samverkan inom lantmäterisektorn. Därefter redovisar jag principiella frågor där jag har avvikande mening en i förhållande till utredarens forslag. Dessa är:

Grundläggande utgångspunkter för organisationsuppbyggnaden

Fastighetsbildningsverksamhet avseende tätortsutveckling

Möjlighet till kommunal fastighetsbildning

Övriga villkor för kommunal fastighetsbildning

Stabil lantmäteriorganisation

Köp av mätningstekniska moment i fastighetsbildningen

Samordning och samverkan inom lantmäterisektorn.

I betänkandet belyses och betonas vikten ett gott samarbete

av mellan stat och kommun inom lantmäterisektorn. Detta är en

128 Särskilt yttrande

inriktning som jag själv omhuldar. Den kan inte nog betonas med tanke på de stora framtida satsningar inom lantmäteriområdet som stat och kommun gemensamt bör genomföra. Därigenom kan stora samhällsekonomiska fördelar uppnås. Lösningen huvudmarmaav skapet för fastighetsbildning m.m. utgör en viktig plattform för den framtida samverkan. Det är därför betydelsefullt att den får för en alla parter acceptabel utfomming.

Grundläggande utgångspunkter för organisationsuppbyggnaden

Staten har ett grundläggande för fastighetsbildningen och ñr ansvar en säker och enhetlig registrering av fastigheter. ställningstagandet har gjorts av riksdagen med utgångspunkt i regeringens proposition 1993941214 En ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten. Utredaren har anslutit sig till detta synsätt och frågan är oomstridd i utredningen. Utredaren konstaterar vidare att staten har ett övergripande för att det i hela landet finns ansvar en väl fungerande organisation för fastighetsbildningsverksamheten. Jag delar helt utredarens ställningstaganden. Vad jag däremot inte kan dela är de grundläggande slutsatser detta leder fram till i form av rätt för kommun till kommunal fastighetsbildning. Jag återkommer till detta längre fram i mitt särskilda yttrande.

Fastighetsbildningsverksamhet avseende tätortsutveckling

Av beskrivningen i betänkandet, särskilt i kap. kan få man intrycket att fastighetsbildning för tätortsutveckling med hänsyn till samordning med plan- och byggprocessen bara kan åstadkommas med ett kommunalt huvudmatmaskap. Dagsläget är här att kommunal fastighetsbildning förekommer i ett 40-tal större kommunala tätortsområden och att de statliga myndigheterna svarar för fastighetsbildning för tätortsutveckling i majoriteten rikets av 286 kommuner. En slutsats som man kan dra av det ovan sagda är att kompetens ifråga om tätorts- och bebyggelseutveckling finns och även i fort- sättningen måste finnas inom den statliga lantmäteriorganisatio- nen. Hur stor del av tätortsförrättningarna som verkligen görs i en

Särskilt yttrande 129

sammanhängande kedja där fastighetsbildningen kopplas nära ihop i tiden med både planläggning och byggande finns inte belagt. Det är emellertid inte som man kan få intrycket av utifrån vissa beskrivningar det regelmässiga att så sker. Tvärtom är det vanligt att plangenomförandeåtgärder vidtas långt efter det att en detaljplan antagits. Detta betyder givetvis inte att det inte är viktigt med en teknisk och materiell samordning fastighetsbildningen, planläggav ningen och byggandet. Såväl statliga som kommunala lantmäterimyndigheter måste hålla sig väl förtrogna med planläggningen i de kommuner där de verkar och även vara beredda att bidra med råd i plangenomförandefrågor. Den kommunalt styrda plan- och byggprocessen syftar till att på ett rationellt sätt ordna bebyggelsefrågorna inom kommunen. Planoch byggprocessen är ett administrativt förfarande till skillnad från fastighetsbildningen som är ett judiciellt förfarande. I den administrativa processen finns utrymme för politiska ställningstagandenbedömningar. I fastighetsbildningsförfarandet som har till uppgift att garantera den enskildes rättssäkerhet finns inte utrymme ñr annat än strikt juridiska överväganden. Fastighetsbildningen kan inte som utredaren mycket riktigt påpekat integreras med plan- och byggprocessen av bl a rättssäkerhetsskäl. lplan- och byggprocessen krävs kompetens som har att göra med bl a planutformning och gestaltningsfrågor men också fastighetsrätt, fastighetsekonomi, fastighetsinformation och mätningstekniska frågor. De sistnämnda kompetensfrågoma behövs direkt i plan- och byggprocessen för att få t ex detaljplanen utformad med hänsyn till ett effektivt fastighetsrättsligt plangenomförande. De berörda kompetenserna är likartade med del de krävs för fastighetsbildningsen av som verksamheten. Det som behövs är att de finns direkt och exklusivt tillgängliga ñr plan- och byggprocessen. Många av resultaten i plan- och byggprocessen kan och skall självfallet nyttiggöras i fastighetsbildningen t ex mätningstekniska insatser.

130 Särskilt yttrande

Möjlighet till kommunal fastighetsbildning

De redovisade förhållandena bör enligt min mening leda fram till

den framtida fastighetsbildningen i allt väsentligt handhas av den

att

statlig iantmäteriorganisationen. Kommunal fastighetsbildning bör anledning vara i huvudsak kopplad till bebyggelsefrágor

av samma

motiverad samhällsekonomisk synpunkt och rationali-

samt ur av tetsskäl. Den sistnämnda frågan bör i första hand bedömas utifrån

fastighetsbildningsverksarnheten. Stor volym fastighetsbildning för

tätortsutveckling kan indikator på nyttan. En kommun får vara en under dessa förutsättningar möjlighet till kommunal fastighetsbildning den i övrigt uppfyller vissa villkor. Dessa villkor är om då kopplade till frågor rättssäkerhet, kompetens mm. om Det är min bedömning mot bakgrund direktiven att det ur av

samhällsekonomisk synpunkt och rationalitetsskäl kan bli fråga

av

inrätta kommunal lantmäterimyndighet i ett 10-tal kom-

om att muner.

Övriga villkor för kommunal fastighetsbildning

Utredaren konstaterar direktivens önskemål en stabil att om organisation och framtida gynnsamt samarbetsklimat inom ett lantmäterisektorn kräver att villkoren för kommunal fastighets-

bildning görs klara och tydliga samt att smidiga former skapas för förändringar i ansvarsfördelningen. Jag delar den uppfattningen.

Klarheten och tydligheten måste omfatta samtliga villkor. Det gäller de tidigare mig Omnämnda villkoren liksom de övriga av villkor avhandlas i detta avsnitt. som

De utredaren föreslagna villkoren som jag i det tidigare

av benämnt övriga villkor för kommunal fastighetsbildning täcker i huvudsak in de frågor bör behandlas. Innehållet i vissa villkor som har dock inte blivit tillräckligt preciserat vilket leder till tolknings-

möjligheter. I dessa fall föreslår utredaren tolkningsföreträde för kommun vilket inte överensstämmer med det grundläggande synsätt

jag tidigare redovisat. I det följande vill jag i avseenden kommentera och lämna ett par förslag till förändring villkorens innehåll. av

Särskilt yttrande 131

En lantmäterimyndighet måste kännetecknas proffesionalitet

av och hög kompetens inom sitt verksamhetsområde. Ett effektivt

utnyttjande av förrättningsinstituten kräver att förrättningslant-

mätare för att upprätthålla och utveckla kompetensen i rättsligt och tekniskt hänseende bör vara sysselsatt praktiskt taget uteslutande med denna verksamhet. Förrättningslantmätare bör alltså ägna minst 75-80% av sin tjänstgöringstid fastighetsbildning. Underlaget i form av antal förrättningar, deras innehåll och totala volym blir därmed avgörande. Utifrån dagens förhållanden och utredarens

föreslagna villkor torde ett lämpligt årligt underlag minst omfatta

200 normalärenden motsvarar ca 240 åtgärder och en total intäkt

på 2,5 Milj kr. Med hänsyn till rättssäkerheten kan personal inom kommunal

lantmäterimyndighet- på samma sätt som gäller för personal inom statlig lantmäterimyndighet- utöver fastighetsbildning enbart arbeta

med uppgifter som ligger helt inom för begreppet myndigramen hetsservice. Jag anser också att det är rimligt att kommun med kommunal

lantmäterimyndighet bidrar till kostnaderna för utveckling inom

verksamhetsområdet.

Om villkoren för kommunal fastighetsbildning inte i tillräcklig

utsträckning preciseras torde frågan att direkt besluta vilka om om

kommuner som får inrätta kommunal lantmäterimyndighet behöva

aktualiseras. Frågan har också koppling till lantmäteriorganisationens stabilitet. Jag återkommer därför till den under nästa avsnitt.

Stabil lantmäteriorganisation

Min bedömning, till skillnad från utredarens, är att den föreslagna

beslutsordningen inte ger en tillräckligt stabil lantmäteriorganisa-

tion. Främst gäller detta den statliga lantmäteriorganisationen.

Motiven till min bedömning har jag redovisat tidigare. Möjlig-

heterna att upprätthålla lokal lantmäteriservice, kontinuitet i

verksamheten, verksamhetsunderlag osv. är naturligtvis stor

av

betydelse för den statliga lantmäteriorganisationen. Årligen

återkommande förändringar den statliga lantmäteriorganisationen av

132 Särskilt yttrande

ställer alltför höga krav på flexibilitet och kommer att skapa osäkerhet i organisationen som på intet sätt kommer att vara befrämjande för effektivitet och rationalitet i verksamheten. Fastighetsbildningsverksamheten omfattar också betydande arkiv, vilka inte så enkelt kan delas och flyttas efterhand som upp ansvaret förändras. Riksdagen har i juni 1994 och maj 1995 beslutat om den framtida statliga lantmäteriorganisationen. Därvid har en utgångspunkt varit att skapa en effektiv och för hela landet enhetlig organisation präglad av rättssäkerhet och formad för att ge en enhetlig och decentraliserad service. Detta fär inte äventyras av en långt gående delegering av fastighetsbildningsverksamhet till större kommuner. Servicen till de mindre och medelstora kommunerna måste kunna upprätthållas. Ett alltför uttunnat verksamhetsunderlag ñr den statliga länsorganisationen skulle äventyra denna service. Genom den tidigare berörda osäkerheten som finns beträffande villkorens uttolkning och den av mig befarade instabiliteten i lantmäteriorganisationen borde direkt beslutas om vilka kommuner som får inrätta kommunal lantmäterirnyndighet. Lantmäteriverket föreslås få i uppgift att till regeringen efter överläggningar med berörda kommuner redovisa ett underlag för ett sådant beslut. Därvid skall bl a anges de kommunala önskemålen och motiven till dessasarnt Lantrnäteriverkets konsekvensbedömningar. Med hänsyn till framtida behov av förändringar i lantrnäteriorganisationen kan omprövning ske förslagsvis vart femte år.

Köp av mätningstekniska moment i fastighetsbildningen

Utifrån a behovet av utbyte av information samt ur effektiviteteoch rationalitetssynpunkt är jag positiv till en samverkan mellan statlig lantmäterirnyndighet och kommun vad gäller tekniska moment i förrättningsverksamheten. Jag har dock en annan uppfattning än utredaren vad gäller formen för samarbetet. Frågan om tillämpningen av lagen om offentlig upphandling LOU vid köp av tekniska moment i förrättningsverksamheten bör som ett första steg klargöras av berörda departement. Därefter bör

SOU 1995: 54 Särskilt yttrande 133

riksdagen och regeringen besluta eventuellt andra former för

om

samverkan mellan statliga lantmäterimyndigheter och kommuner.

Oberoende samverkan sker upphandling enligt av om genom

LOU eller i andra former är det lantmäterimyndigheten har

som

det formella och reella ansvaret för fastighetsbildningsärendet i dess

helhet och därmed avgör i vilka ärenden och förrättningsmoment annan än myndighetens egen personal skall anlitas. Det är dock av vikt att Lantmäteriverket och Svenska kommun-

förbundet tillsammans klargör förutsättningarna för vad kommuner-

na skall leverera till lantmäterimyndighet, kvalitetskrav i leveran-

serna, leveransformat Detta oberoende samverkan sker mm. av om genom upphandling enligt LOU eller i andra former.

Bengt G Andersson

sou 1095:54 Bilaga

WN

WW

Kommittédirektiv w

Dir.

1995:9

Huvudmannaskapet for .. fastighetsbildning - - -

m.m.

Beslut vid regeringssammanträde den 19 januari 1995

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppdrag bereda att frågan

om huvudmannaskapet för fastighetsbildning och lämna

att

förslag till en på rättssäkerhet grundad, ändamålsenlig och väl fungerande organisation för fastighetsbildning

och fastighets-

registrering. Sambandet mellan

fastighetsbildning och angräns-

ande statlig och kommunal verksamhet skall härvid beaktas

och sakägarnas behov och tillgång till lokal

av service m.m. uppmärksammas.

Bakgrund

Den nuvarande lantmäteriorganisationen

grundar sig i forsta

hand på beslut riksdagen år av 1970 prop. 1970:188, bet. 1970:SU208, rskr. 1970:423. Den då aktuella

organisationsöversynen föranleddes bl.a. tillkomsten av av en ny fastighets-

bildningslag prop. 1969:128, bet. 1969:3LU35, rskr. 1969:189. Genom den

nya fastighetsbildningslagen

1970:988, som trädde i kraft den 1 januari

1972 och som

ersatte lagen 1926:326 delning jord

om av å landet och

Bilaga

lagen 1917:269

om fastighetsbildning i stad, infördes

en

enhetlig reglering fastighetsbildningen för

av stad och land.

Fastighetsbildningslagen utformades på ett sådant sätt det

att lämnades öppet i vad mån

fastighetsbildning och fastighets-

registrering skall handhas statliga eller kommunala

av organ.

Enligt riksdagsbeslutet skall det för

fastighetsbildningen

finnas dels en basorganisation bygger på distriktsindel-

som en ning av hela landet med

en förrättningsenhet för varje distrikt,

dels specialenheter för vissa särskilda

förrättningstyper, bl.a. jord- och skogsbruksförrättningar. För

att tillgodose intresset

av en god samverkan med bl.a. myndigheter verksamma inom

plan- och byggnadsväsendet skall specialenheter

också kunna

inrättas för tätortsutveckling.

För genomförandet den

av nya fastighetsbildningsorganisa-

tionen förutsattes fortsatt

utredning med utgångspunkt i de

lokala förhållandena. På grundval

av sådan utredning be-

slutade Kungl. Majzt den 26 februari 1971 att landet skulle

delas i 87 statliga lantmäteridistrikt med ett distriktskontor

i varje. Vidare skulle 29 statliga specialenheter inrättas för

sådan fastighetsbildningsverksamhet

som sammanhänger med jordbrukets och skogsbrukets

rationalisering. För fastighets-

bildningsverksamhet rör som utvecklingen av tätbebyggelse

skulle dessutom specialenheter inrättas inom 42 kommuner.

Verksamhetsområdena för dessa enheter skulle i 14 fall utgöras av hela kommunens område. I övriga fall begränsades

verksamhetsområdena till del kommunen. av Förandet av

fastighetsregistret skulle ske enligt Kungl. Maj beslut

:ts i varje särskilt fall.

Med bl.a. dessa utgångspunkter fattade riksdagen därefter

prop. 1971:58, bet. l97l:CU15, rskr. 1971:102 beslut om en särskild lag 1971:133 kommunal

om fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

Den år 1971 beslutade organisationen har i huvudsak bibehållits oförändrad fram till nu.

Bilaga

Ny organisation för lantmäteri-

och fastighetsdataverk-

samheten m.m.

Riksdagen har i juni 1994 beslutat prop. 199394:214, bet. 199394:BoU19, rskr. 199394:375

om en ny organisation

för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten

m.m. Beslutet

innebär bl.a. att överlantmätar-,

fastighetsbildnings- och

fastighetsregistermyndigheter förs samman till regional

en ny

lantmäterimyndighet med länet verksamhetsområde.

som

I propositionen att frågan

anges om huvudmarmaskapet för fastighetsbildningen bör bli föremål för ytterligare

beredning.

Härvid framhålls bl.a. rättssäkerheten att bör utgöra grunden

för en reformerad organisation

och att den myndighet

som

handhar fastighetsbildning

så långt möjligt bör obunden

vara

av andra statliga eller kommunala intressen. Alla möjligheter till förenklingar bör tas till Vidare vara. uttalas att fastighets-

bildningsorganisationen bör decentraliserad.

vara Även

riksdagsbeslutet innebär att frågan huvudmanna-

om

skapet för fastighetsbildningen skall beredas vidare.

Bostads-

utskottet anslöt

sig i denna del i allt väsentligt till regeringens uppfattning om riktlinjer för den fortsatta Även beredningen.

om rättssäkerhetsaspekterna bör utgöra grunden för de fort-

satta övervägandena måste emellertid, enligt utskottet, även

andra förhållanden vägas

vid den fortsatta beredningen. Det

innebär bl.a. att sambandet

mellan fastighetsbildning och

angränsande statlig och kommunal verksamhet

bör beaktas.

Dessutom måste sakägarnas behov av och tillgång till lokal

service m.m. uppmärksammas. Utskottet anger vidare att en

viktig del i det fortsatta beredningsarbetet

blir att skapa väl en fungerande och över tiden stabil framtida organisation för

fastighetsbildningen. För att detta skall

vara möjligt krävs att

nuvarande intressemotsättningar i

möjligaste mån över-

bryggas, vilket i sin tur förutsätter

att den nya organisationen

upplevs som ändamålsenlig. Utskottet

uttalade också att den

fortsatta beredningen bör ges en så bred förankring möj-

som

Bilaga

ligt genom att den sker i former för

som ger utrymme insyn och inflytande från politiska och andra berörda intressen.

Uppdraget

Med utgångspunkt i de riktlinjer och uttalanden angivits som

ovan har ett beredningsarbete inletts under hösten 1994 inom

regeringskansliet och innefattat bl.a. överläggningar med Statens lantmäteriverk och Svenska kommunförbundet. Detta arbete skall fullföljas i form vad nu en som svarar mot Bostadsutskottet uttalat. En särskild utredare skall därför i samråd med bl.a. riks- och kommunalpolitiska företrädare

slutföra beredningen frågan huvudmarmaskapet för

av om

fastighetsbildningen. Utredaren skall utgå från vad Bostadsutskottet uttalat vid sin behandling frågan.

av Utredaren skall lämna förslag till på rättssäkerhet en

grundad, ändamålsenlig och väl fungerande organisation för fastighetsbildning och fastighetsregistrering. För att enskilda

inte skall riskera rättsförlusterär det särskild vikt av att en

förrättningsman är obunden andra intressen. I detta

av sammanhang måste bl.a. de fall där kommun är sakägare en uppmärksammas. Utredaren skall pröva olika lösningar för att tillgodose kravet att opartiskheten i

myndighetsutövningen inte

skall kunna ifrågasättas. Utredaren skall med sina förslag sträva efter åstadatt komma ett så gynnsamt samarbetsklimat möjligt mellan som staten och kommunerna inom hela lantmäterisektorn. Det är också nödvändigt att sambandet mellan fastighetsbildning och angränsande statlig och kommunal verksamhet beaktas och att

sakägarnas behov och tillgång till lokal service

av m.m. uppmärksammas. Utredaren skall vidare redovisa tidsplan för en genom-

förandet förslagna åtgärder.

av

sou 1995:54 Bilaga

Arbetets genomförande, tidsplan m.m.

Berörda personalorganisationer skall hållas informerade om

beredningsarbetet samt tillfälle framföra

ges att synpunkter. Utredaren skall samråda med den särskilde utredare som har tillkallats for att förbereda genomförandet av en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m.m. M 1994:04 samt med plan- och

byggutredningen

M 1992:03.

För arbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50, att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23 redovisa jämställdhetssamt att politiska konsekvenser dir. 1994: 124.

Utredaren skall redovisa sina förslag senast den 1 maj 1995.

Miljödepartementet

Statens offentliga 1995 utredningar

Kronologisk förteckning

Ett renodlatnäringsförbud. N. 40. Ãlvsäkerhet. K. . ArbetsföretagEn - ny möjlighetför arbetslösa. A. 41. Allmän behörighetför högskolestudier. U. . Gröndiesel miljö ochhälsoriskerFi. - 42.Frarniidsanpassad Gotlandstrafik. K. . Lángtidsutredningen 1995.Fi. 43.Sambandet RedovisningBeskattning. Ju. - Vårdens svåraval. 44.Aktiebolagets organisation. Ju. slutbetänkandePrioriteringsutredningen. av S. 45.Gmndvattenskydd. M. Muskövarvets framtid.Fö. 46.Effektivarestyrningochrättssäkerhet Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. A. i asylprocessen. A. Pensionsrâttigheter ochbodelning.Ju. 47.Tvángsmedel enligt27och28kap.RB Fulltekonomiskt arbetsgivaransvar. Fi. samt polislagen.Ju. Översyn skattcbrottslagen. av Fi, 48.EEG-anpassade körkortsregler.K. Nyakonsumentregler. Ju, 49 Prognoser över inkomster ochutgifter Fi . statens rMervärdesskattNyatidpunkterför 50.Kunskapsläget kämavfallsomrâdet 1995.M. redovisning ochbetalning.Fi. 51.Elförsörjningiofred.N. Analys Försvarsmaktens av ekonomi.Fö. 52. Godtrosförvärv stöldgodsJu. . av .Ny Elmarknad Bilagedel.N. + 53.Samverkan för fred.DenrättsligaregleringenFö. 15.Könshandeln. S. 54.Fastighetsbildning uppgiftför - engemensam stat 16.Socialtarbete mot prostitutionen i Sverige.S. ochkommun.M. 17.Homosexuell prostitution. S. 18.Konst offentlig i miljö Ku. Ettsäkraresamhälle. Fö. . 20.Utan stannar SverigeFö. .Staden vattenutanvatten. Fö. 22.Radioaktiva ämnen slår jordbruk ut i Skåne.Fö. 23.Brist elektronikkomponenter. Fö. 24.Gasmoln lamslârUppsala.Fö. 25.Samordnad ochintegrerad tågtrafikpá Arlandabanan ochi Mälardalsregionen. K. 26.Underhållsbidrag ochbidragsförskott, DelA ochDelB. .Regionalframtid bilagor.C. + Lagen om vissainternationella sanktioner . - en översynUD. Civilt bruk försvarets av resurserregelverken. erfarenheter, helikoptrar.Fö. AlkylatochMiljöklassning bensin.M. av .Ett vidareutvecklai miljöklassystem i EU. M. W P lT ochverksamhetsfömyelse inomrättsväsendet. Förslagtill nya samvcrkansformer. Ju. Ersättning för ideellskadavid personskada. Ju, Kompetens för strukturomvandling. A. Avgifterinomhandikappomrâdet. S. Förmåner ochsanktioner en samladredovisning. - Fi. Vártdagligablad stödtill svenskdagspress. - Ku. Yrkeshögskolan Kvalificeradeftergymnasial yrkesutbildning. U. bO.Somereflections SwedishLabourMarket on Policy.A. Någrautländska forskares påsvensk syn arbetsmarknadspolitik. A.

Statens offentliga 1995 utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Finansdepartementet

Pensionsrättigheter ochbodelning.[8] Gröndiesel miljö-ochhälsorisker.[3] - Nyakonsumentregler. Längtidsutrcdrtingen 1995.[4] lT ochverksamhetsfömyelse inomrättsväsendet. Fulltekonomiskt arbetsgivaransvar. [9] Förslag till nya samverkansfonner. [32] Översyn av skattebrottslagen. [10] Ersättningför ideellskadavid personskada. [33] MervärdesskattNyatidpunkterför - Sambandet RedovisningBeskattning. [43] redovisning ochbetalning.[12] - Aktiebolagets organisation. [44] Förmåner ochsanktioner samladredovisning.[36] - en Tvángsmedel enligt27och28kap.RB Prognoser över statens inkomster och utgifter. [49]

samt polislagen.[47] Godtrosförvärv stöldgods[52] Utbildningsdepartementet av YrkeshögskolanKvalificeradeftergymnasial Utrikesdepartementet yrkesutbildning. [38] Lagen om vissainternationella sanktioner Allmänbehörighet för högskolestudier. [41]

- en översyn. [28] Arbetsmarknadsdepartementet Försvarsdepartementet ArbetsföretagEn - ny möjlighetför arbetslösa. [2] Muskövarvets framtid.[6] Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. [7] Analys av Försvarsmaktens ekonomi.[13] Kompetens för strukturomvandling. [34] Ett säkraresamhälle.[19] Somereflections SwedishLabourMarket on Utan stannar Sverige.[20] Policy.[39] Staden vatten utanvatten. [21] Några utländska forskares påsvensk syn Radioaktiva ämnen slår jordbruk ut i Skåne.[22] arbetsmarknadspolitik. [39] Brist elektronikkomponenter. [23] Effektivarestyrningochrättssäkerhet GasmolnlamslårUppsala.[24] i asylprocessen. [46] Civilt bruk av försvarets resurserregelverkenerfarenheterhelikoptrar.[29] Kulturdepartementet

Samverkan för fred.Denrättsligaregleringen.[53] Konsti offentligmiljö. [18] Vândagligablad Pstödtill svenskdagspress.[37] - Socialdepartementet

Vårdenssvåraval. Näringsdepartementet

slutbetänkande Prioriteringsutredningen. av [5] Eurenodlatnäringsförbud. [l] Könshandeln. [15] NyElmarknad Bilagedel.[14] + Socialtarbete mot prostitutionen i Sverige[16] Elförsörjning i ofred.[51] Homosexuell prostitution.[17] Underhállsbidrag ochbidragsförskou, Civildepartementet Del och A DelB. [26] Regional framtid bilagor.[27] + Avgifterinomhandikappomrádet. [35]

Miljödepartementet Kommunikationsdepartementet AlkylaiochMiljöklassning bensin.[30] av Samordnad integrerad och tågtrafik Ettvidareutvecklat miljöklassystem i EU. [31] Arlandabanan ochi Mâlardalsregionen. [25] Grundvattenskydd. [45] Älvsäkerhet.[40] Kunskapslägetkämavfallsomrádet 1995.[50] Framlidsanpassad Gotlandstrañk. [42] Fastighetsbildning en gemensam uppgiftför stat EG-anpassade körkortsregler. [48] ochkommun[54]