Kommunstöd till lokal IT-infrastruktur

Till statsrådet och chefen för Näringsdepartementet

Regeringen beslöt vid regeringssammanträde den 27 januari 2000 att tillsätta en utredning om infrastrukturprogram för bredbandskommunikation (dir. 2000:04, se bilaga 1). Utredningen skulle göra ett förslag till nationellt infrastrukturprogram, prioritera mellan vilka orter det bör finnas ledningsförbindelser som inte bedöms komma till stånd på kommersiella grunder m.m.

Till särskild utredare utsågs kommunalrådet Peter Roslund. I sekretariatet ingår Per Eriksson (huvudsekreterare), Anna Gillholm och Peter Dahlström. Till experter förordnades Arne Granholm, Lena Hägglöf och Hans Öjemark, samtliga vid Näringsdepartementet. Utredningen har valt namnet Bredbandsutredningen.

Propositionen Ett informationssamhälle för alla (1999/2000:86) aviserade tilläggsdirektiv till den särskilde utredaren. Utredning skulle ske dels av hur ett stöd till kommunerna för att stimulera uppbyggandet av lokala nät och accessnät borde utformas, dels om förslag till fördelning inom en ram på 3,2 miljarder kronor av kommunstödet och en skattelättnad för abonnenters bredbandsanslutning (bilaga 1). Tilläggsdirektiven beslutades den 11 maj 2000. Deluppdraget skulle redovisas senast den 15 juni 2000.

Jag överlämnar delbetänkandet SOU 2000:68 ”Kommunstöd till lokal IT-infrastruktur” och har härmed fullgjort uppdraget i tilläggsdirektivet.

Stockholm den 15 juni 2000

Peter Roslund

/Per Eriksson

Sammanfattning

Betänkandets innehåll

Befolkningstäthet, dvs. antalet invånare per ytenhet, är den centrala variabeln för att bedöma marknadsförutsättningarna för byggandet av ITinfrastruktur. Tätheten utanför orter med minst 3 000 invånare (landsbygden) har, bl.a. i IT-infrastrukturutredningen (SOU 1999:85) och därefter i IT-propositionen (prop. 1999/2000:86) bedömts vara för låg för att man skall kunna räkna med att marknaden helt och hållet själv kan finansiera en önskvärd utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet. Begreppet ort utgår från den statistiska definitionen, som innebär att alla invånare som bor med en viss täthet räknas till orten. Det har varit en central uppgift för mig att ta reda på hur ett statligt stöd skall utformas för att nå även de glesaste områdena inom kommunerna.

De kommunala skillnaderna har belysts i utredningen och det framgår att de glesare befolkade kommunerna också har den största ytan och därmed de största avstånden att överbrygga i samband med investeringar i ledning av olika slag. Jag förordar därför en beräkningsmodell som tar hänsyn dels till antalet invånare på landsbygden, eftersom kostnaderna för infrstrukturen påverkas av antalet anslutningar, dels till kommunens yta, eftersom kostnaderna också påverkas av avstånden. Utredningen har utifrån statistiska underlag studerat olika utgångspunkter för stödgivning. Detta beskrivs i kapitel 2.

Att enbart ta hänsyn till tätheten i kommunen som helhet räcker dock inte för att bedöma infrastrukturkostnaderna. Två kommuner med samma befolkningstäthet kan ha helt olika ortsstrukturer och olika fördelning av befolkningen mellan orter och glesbygd, vilket kan vara avgörande för infrastrukturkostnaderna. Till detta kommer att tätheten varierar kraftigt, mellan den tätaste landsbygden på Lidingö och Öckerö med över 100 personer per kvadratkilometer å ena sidan, och den glesaste landsbygden i Kiruna och Jokkmokk med omkring 0,1 person per kvadratkilometer å den andra sidan, dvs. en faktor på mer än 1 000. Det är därför nödvändigt att komplettera den schematiska beräkningsmodellen med en prövning av projekt.

I kapitel 3 anges de krav som bör ställas på IT-infrastrukturprojekt inom kommunerna för att berättiga till stöd. Det är alltså inte självklart

att en kommun får ut det maximala stödbeloppet. I detta kapitel görs också en genomgång av förenlighet med den kommunala likställighetsprincipen, något om den kommunala kompetensen, regler om statsstöd samt hur det tekniska underlaget för stöd bör se ut.

Enligt direktiven skulle stödet belasta statsbudgetens inkomstsida och utgå i form av reduktion av kommunernas skatteinbetalningar. För att utreda stödformen har en genomgång av lagstiftning som rör sådana stödformer gjorts och beskrivits i kapitel 4.

Överväganden om fördelning mellan stödformerna beskrivs i kapitel 5.

Förslagen

Bredbandsutredningens uppgifter enligt tilläggdirektiv från den 11 maj 2000 har varit − att ge förslag till ett stöd till kommunerna för att underlätta abon-

nentanslutning till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet i glest bebyggda områden och

− att lämna förslag på hur den av regeringen föreslagna ekonomiska

ramen om 3 200 miljoner kronor för stöd till bredbandsanslutning skall fördelas mellan stöd till kommunerna och skattelättnad för fysiska och juridiska personer för att på bästa sätt uppfylla regeringens intentioner.

Nedan lämnas en sammanfattning över de förslag som jag lämnar avseende de två tilläggsuppgifterna.

Stödform

− En lag om kreditering på skattekonto av stöd till kommunerna för

anläggande av lokala allmänt tillgängliga telenät med hög överföringskapacitet.

− En förordning om stöd till kommunerna för anläggande av lokala

allmänt tillgängliga telenät med hög överföringskapacitet.

Kriterier

− Ett kommunstöd som framförallt skall stödja tillkomsten av nät nära

abonnenterna bör använda kriterier som ger uttryck för abonnenter-

nas spridning. Detta talar för areal- och befolkningskriterier. Ett kri-

terium som i lika grad lägger vikt vid areal- respektive befolknings-

kriteriet förordas. − Fördelningen till kommuner sker dels inom en ekonomisk maximiram

som bestämts utifrån ovanstående kriterier, dels utifrån en prövning

av projekt. − Det skall vara fråga om nya förbindelser. I detta ligger att det skall

vara fråga om nya ledningar för tele- och datakommunikation vid fast

förbindelse eller nya radioförbindelser. − Anslutningen skall vara dimensionerad för att huvudsakligen kunna

bära multimediatjänster med god kvalitet. Med multimedia avses här

datorbaserade presentationer som kombinerar två eller flera typer av

medier (ljud, bild eller text), där användaren interaktivt kan påverka

presentationerna. Bedömningar av enskilda fall måste ske efter be-

räkningar av vad som rimligen kan krävas i det enskilda fallet. I gles-

bygd bör radiolösningar med lägre överföringskapacitet godtas om

det inte är ekonomiskt rimligt att anlägga annan förbindelse. − Kommunen bör tillförsäkra sig att nätet är öppet. Det bör utformas

så att stöd endast utgår där nätinnehavaren åtar sig att tillhandahålla

oförädlad nätkapacitet till andra så långt det finns tillgänglig ledig

ledning. Kommunen kan även som villkor för att upplåta mark ställa

sådana villkor. − Kommunerna kan för att få stöd genom avtal i samband med upp-

handlingen se till att nätinnehavaren tillhandahåller oförädlad nätka-

pacitet på villkor som är rimliga med beaktande av det stöd som har

utgått för att anlägga telenätet. Kommunen kan även som villkor för

att upplåta mark ställa sådana villkor. − Stödet skall inte avse fastighetsområdes eller fastighetsnät. Detta bör

uttryckas så att stödet inte får avse den del av nätet som är beläget

närmast abonnenten på enskild mark och där nätet enbart betjänar de

abonnenter som finns på fastigheten. − Ett villkor för stöd är att kommunen upprättat ett IT-infrastruktur-

program.

Organisation

Jag föreslår att organisationen skall utformas så att stödet beviljas av länsstyrelsen eller det regionala självstyrelseorganet i det län där kommunen är belägen. Ansökan om stöd skall innehålla en redogörelse för de åtgärder som skall vidtas. Projektet skall beskrivas. Kommunen skall också förbinda sig att använda bidraget för de ändamål som länsstyrelsen har godkänt. Detta skall framgå tydligt av ansökan. Länsstyrelserna skall sedan följa upp att projekten genomförs och att avtalen med nätinnehavarna innehåller de villkor som kommunen skall uppställa och även i övrigt tillse att kommunerna följer villkoren för stödet. En bestämmelse bör därför finnas om att länsstyrelsen genom uppföljning skall tillse att utgivna stöd används för godkända ändamål.

Det bör framhållas att det framlagda förslaget bygger på frivilliga åtaganden från kommunernas sida. Samtidigt avses det statliga stödet enligt IT-propositionen (prop. 1999/2000:86) täcka bara en mindre del av utgiften. Jag föreslår att detta innebär att en tredjedel av kommunens projektkostnader kan erhållas i stöd (högst upp till kommunens maximigräns).

På samma sätt som i fallet med kreditering av anställningsstöd på skattekonto där AMS fattar beslut om stöd till arbetsgivare och översänder en datafil till Riksskatteverket som, utan eget beslut, krediterar arbetsgivaren skulle länsstyrelsen eller det regionala självstyrelseorganet fatta beslut om stödet till en kommun, varefter Riksskatteverket verkställer krediteringen.

Krediteringen av skattekontot innebär en minskning av statens inkomster och skall redovisas som sådan av skattemyndigheterna eller Riksskatteverket. Eftersom avsikten är att redovisningen gentemot riksdagen skall vara öppen och att strävan har varit att ge en tydligare bild av statens åtaganden och att underlätta förståelsen av statsbudgeten skulle en möjlig lösning kunna vara en bruttoredovisning på inkomsttitlar.

Fördelning av ekonomisk ram

Jag bedömer att huvuddelen av kommunstödet bör förbrukas under de första två åren. För att stimulera fram detta kan man lägga in en beslutspunkt som innebär att beviljat stöd måste vara ianspråktaget i ett i huvudsak genomfört projekt senast den 1 november 2002. De medel som därmed inte förbrukats av kommunen kan gå till en regionpott, som förvaltas av respektive länsstyrelse eller regionalt självstyrelseorgan enligt vad regeringen förordnar om senare.

Den totala ramen för de båda stöden, kommunstödet respektive skattereduktionen för abonnenter, har i proposition 1999/2000:86 bedömts bli 3,2 miljarder kronor för perioden 2001–2004. Det är ännu mycket svårt att bedöma hur mycket resurser som kommer att tas i anspråk särskilt av skattereduktionen för abonnenter.

Jag föreslår att vartdera stödet inledningsvis beräknas till 1,2 miljarder.

Jag föreslår vidare att en avstämning görs vid utgången av år 2002 av hur de båda stödens förbrukning har utvecklats och en bedömning av hur de bör utvecklas under den återstående tiden. Den delen av ramen som inte intecknats under de första två åren, dvs. 3,2–1,2–1,2=0,8, bör kunna fördelas mellan de två stödformerna omkring årsskiftet 2002/2003. Även kriterierna kan då behöva omprövas.

Författningsförslag

Förslag till

Lag om kreditering på skattekonto av stöd till kommunerna för anläggande av lokala allmänt tillgängliga telenät med hög överföringskapacitet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Stöd till kommuner för anläggande av lokala allmänt tillgängliga telenät med hög överföringskapacitet som har beslutats av länsstyrelse eller regionalt självstyrelseorgan enligt lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning och som avser stödberättigade åtgärder som har utförts under perioden 1 juli 2000 - 31 december 2004 får tillgodoföras kommuner genom kreditering på sådant skattekonto som har upprättats för kommunen enligt 3 kap. 5 § skattebetalningslagen (1997:483). 2 § Vid beviljande av stöd enligt denna lag skall iakttas att det sammanlagda stödet enligt denna lag och den totala skattereduktion som medges enligt lagen (…-..) om skattereduktion för utgifter för vissa anslutningar för tele- och datakommunikation inte är avsett att överstiga 3,2 miljarder kr. 3 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om det stöd som skall krediteras skattekontot.

__________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. 2. Lagen avser stödberättigade åtgärder som utförts under perioden 1 juli 2000 - 31 december 2004.

Förslag till

Förordning om stöd till kommunerna för anläggande av lokala allmänt tillgängliga telenät med hög överföringskapacitet.

Regeringen föreskriver följande. 1 § Stöd lämnas till kommun, dock inte landstingskommun, för anläggande av lokala allmänt tillgängliga telenät med hög överföringskapacitet för att möjligöra sådan anslutning för tele- och datakommunikation som är dimensionerad att kunna överföra multmediatjänster med god kvalitet till bostadsfastighet, varmed även avses fritidsbostad, eller fast driftställe i områden där sådan anslutning i annat fall kan antas bli avsevärt dyrare för abonnenten än i normala fall och som bör prioriteras av regional- och näringspolitiska skäl och som inte bedöms komma till stånd under de närmaste fem åren på kommersiell grund. 2 § Stödet får inte avse den del av nätet som är beläget närmast abonnenten på enskild mark och där nätet enbart betjänar de abonnenter som finns på fastigheten. 3 § Stödet får inte avse åtgärder för att anlägga sådana ortssammanbindande nät som dels prioriteras av regional- och näringspolitiska skäl, dels under de närmaste fem åren inte bedöms komma till stånd på kommersiell grund och för vilka stöd utgår i särskild ordning. Undantag från denna regel får dock göras om det finns särskilda skäl. 4 § Kommunen skall så långt det är möjligt tillse att enskilda och myndigheter tillförsäkras tillgång till lokala allmänt tillgängliga telenät för vilka stöd utgår enligt 1 § genom upphandling. Kan det inte ske genom upphandling får kommunen anlägga nätet. Stöd får endast användas för att anlägga sådana allmänt tillgängliga telenät där nätinnehavaren åtar sig att tillhandahålla nätkapacitet till den som efterfrågar det. Kommunen skall tillse att nätkapaciteten tillhandahålls på villkor som är rimliga med beaktande av det stöd som har utgått för att anlägga telenätet. 5 § Stöd lämnas med en tredjedel av kostnaderna för projektet. I det stödberättigande underlaget får ingå kostnader för material, arbete, maskinhyra och liknande kostnader som är nödvändiga för att anlägga nätet. Kostnader för utnyttjande av mark får däremot inte ingå i underlaget. Om kommunen tillämpar upphandlingsförfarande för att tillse att nätet anläggs av och för någon annan får underlaget dock inte överstiga kommunens kostnader enligt upphandlingen.

6 § En förutsättning för att bevilja stöd är att kommunen har upprättat ett IT-infrastrukturprogram som har godkänts av länsstyrelsen eller ett regionalt självstyrelseorgan enligt lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning. Det projekt som ansökan om stöd avser skall omfattas av IT-infrastrukturprogrammet. Av ITinfrastrukturprogrammet skall framgå skälen till att projektet prioriteras av kommunen samt samband med andra projekt i kommunen och övrig nätutbyggnad. Av ansökan skall vidare framgå på vilket sätt det kommunala IT-infrastrukturprogrammet ansluter sig till det nationella strukturprogrammet samt att samordning i tillämpliga fall har skett med angränsande kommuner.

Vid prövning av om stöd skall beviljas för ett projekt skall beaktas att tillgängligheten för sådan anslutning som avses i 1 § för kommunmedlemmar utanför tätort om minst 3 000 invånare fördelas så jämnt som möjligt oavsett kommun. I beskrivningen av projektet skall anges hur stor andel av kommunmedlemmarna för vilka anslutning enligt 1 § skall möjliggöras som genom projektet skall erhålla sådan möjlighet. Av ansökan skall också framgå hur stor andel av berörda kommunmedlemmar utanför tätorter med minst 3 000 invånare som redan har sådan möjlighet till anslutning. 7 § Vid prövning av ansökan skall beaktas om utbyggnad av nätet är påkallat av regional- eller näringspolitiska skäl.

8 § Stödet beviljas av länsstyrelsen i det län där kommunen är belägen. Därvid gäller att länsstyrelsen först skall pröva om ett visst projekt är av sådan art att stöd kan ges till projektet (förhandsbesked). Kan stöd endast utgå till en del av projektet skall det framgå av förhandsbeskedet. Om ansökan om stöd görs inom ett år från den dag då förhandsbeskedet meddelades och de förhållanden som låg till grund för beskedet inte har ändrats är förhandsbeskedet bindande för frågan om projektet är av sådan art att stöd kan lämnas till det.

Beslut om stödets storlek skall meddelas sedan kostnaden för projektet kan fastställas.

Länsstyrelsen skall lämna uppgift om det belopp som får krediteras enligt 10 § till skattemyndigheten dels när beslut om stödets storlek har meddelats dels när kommunen har underrättat länsstyrelsen om att projektet är färdigställt och lämnat slutredovisning för projektet. 9 § I lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning finns bestämmelser om att ett regionalt självstyrelseorgan skall besluta om användningen av regionalpolitiska och andra utvecklingsmedel i vissa särskilt angivna län. I län med regionalt självsty-

relseorgan skall vad som sägs om länsstyrelsen i 8 §, 10-13 §§ och 17 § i stället gälla det regionala självstyrelseorganet. 10 § Stöd som beviljats av länsstyrelse får tillgodoföras kommunen genom kreditering på sådant skattekonto som har upprättats för kommunen enligt 3 kap. 5 § skattebetalningslagen (1997:483). Därvid gäller att hälften av beviljat belopp får krediteras när beslut om stödets storlek har fattats och resterande del när kommunen underrättat länsstyrelsen om att projektet är färdigställt och lämnat slutredovisning för projektet.

11 § Ansökningsshandlingarna skall innehålla en beskrivning av det projekt som ansökan avser. Kommunen skall också förbinda sig att använda stödet för de ändamål som länsstyrelsen har godkänt.

12 § Ansökan om stöd skall avse åtgärder som utförs under tiden 1 juli 2000 - 31 december 2004. Beviljat stöd utgår i en första etapp så länge utrymme för kreditering finns upp till 1,2 miljarder kr och skall vara ianspråktaget genom ett i huvudsak genomfört projekt senast den 1 november 2002. Ett beslut om att bevilja stöd upphör i annat fall att gälla. För vid denna tidpunkt pågående projekt för vilka stöd har beviljats skall redovisning av projektets genomförande fram till tidpunkten lämnas senast den 1 februari 2003. Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen medge förlängning av de i detta stycke angivna tidsfristerna.

13 § Hur utrymmet för kreditering skall fördelas mellan länsstyrelserna framgår av bilaga 1. Länsstyrelsen skall fördela utrymmet för kreditering mellan kommunerna med beaktande av de olika förutsättningarna för kommunerna. Den beräkning av skälig fördelning av utrymmet för kreditering mellan kommunerna som framgår av bilaga 2 skall ligga till grund för det högsta belopp som totalt får beviljas varje kommun av anslagna medel. Beloppen enligt bilaga 2 kan frångås om särskilda skäl föreligger.

Efter att utfallet av den första etappen är känt beviljas stöd av ytterligare utrymme för kreditering efter vad regeringen senare förordnar. 14 § Länsstyrelsen skall utöva tillsyn över att beviljade stöd utnyttjas för avsett ändamål och i överensstämmelse med föreskrivna villkor. Myndigheten skall också svara för uppföljningen av ärendet.

15 § Länsstyrelsen skall besluta om återkrav av beviljat stöd helt eller delvis, om den kommun som sökt eller tillgodogjorts stödet genom orik-

Den föreslagna fördelningen mellan länen framgår t.v. av bilaga 2, tabell 1 i detta betänkande. Den föreslagna fördelningen mellan kommunerna framgår t.v. av bilaga 2, tabell 1 i detta betänkande.

tiga uppgifter eller på annat sätt orsakat att bidrag har lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Länsstyrelsen får helt eller delvis återkräva beviljat stöd om kommunen dröjt med genomförandet av projektet så att stödet upphört att gälla enligt 12 §. 16 § Länsstyrelsen skall vid domstolar och andra myndigheter bevaka statens rätt mot stödmottagaren. Länsstyrelsen får därvid efterskänka statens rätt. 17 § Länsstyrelsens beslut i ärenden om stöd enligt denna förordning får inte överklagas.

____________

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2001. 2. Förordningen avser stödberättigade åtgärder som utförts under perioden 1 juli 2000 - 31 december 2004.

1¶Uppdraget

I propositionen Ett informationssamhälle för alla (prop.1999/2000:86) formulerade regeringen följande mål om tillgängligheten i informationssamhället:

Hushåll och företag i alla delar av Sverige bör inom de närmaste åren få

tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet. Detta skall i

första hand ske i marknadens regi. Staten har dock ett övergripande an-

svar att se till att IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet finns till-

gänglig i hela landet. Konkurrens, låga priser och en snabb utveckling

främjas av att ett stort antal operatörer och IT-företag har möjlighet att ut-

nyttja näten. Konkurrensneutralitet och mångfald på näten skall främjas

genom statliga insatser och regler. Den teknik som skulle kunna över-

brygga avstånden i landet får inte på grund av stora skillnader i tillgäng-

lighet, taxor och kapacitet bli ytterligare en klyfta mellan storstad och

glesbygd. Ett nationellt

infrastrukturprogram bör upprättas.

IT-propositionen nämnde även skapandet av ett kommersiellt stomnät som skulle nå alla Sveriges kommunhuvudorter och till vilket alla tjänsteoperatörer som önskar skall kunna få tillgång till låga och så långt möjligt avståndsoberoende priser. Därmed skulle möjlighet finnas att ansluta ett allmänt tillgängligt nät i kommunen, via knutpunkter i kommunhuvudorten, till det nationella stomnätet.

Vidare beskrevs tre stödformer: 1. Ett statligt stöd för de regionala ledningsförbindelser som dels prio-

riteras av regional- och näringspolitiska skäl, dels under de närmaste

fem åren inte bedöms komma till stånd på helt kommersiella grunder. 2. Skattelättnad till abonnenter för att stimulera anslutning till nät med

hög överföringskapacitet i glest befolkade delar av landet där anslut-

ningskostnaderna förväntas bli höga. 3. Ett statligt stöd till kommuner för att i glest bebyggda områden ge

anslutning till fastigheter där sådan i annat fall skulle bli avsevärt dy-

rare än i normala fall. Stödet borde prövas utifrån bl.a. regional- och

näringspolitiska grunder och borde täcka endast en mindre del av ut-

giften för anslutningen.

För att förverkliga dessa intentioner har regeringen den 11 maj 2000 beslutat om tilläggsdirektiv (dir. 2000:44, se bilaga 1) till utredningen

om Infrastrukturprogram för bredbandskommunikation, (dir. 2000:04, se bilaga 1) innebärande ytterligare två deluppdrag: − Det ena innebär att utreda formerna för ett stöd till kommuner i syfte

att underlätta byggandet av ett accessnät med hög överföringskapa-

citet. Stödet bör avse anslutning fram till fastigheter där sådan skulle

skulle bli avsevärt dyrare för abonnenten än i normala fall. Enligt re-

geringen bör stödet prövas utifrån bl.a. regional- och näringspolitiska

grunder och bör täcka endast en mindre del av utgiften för anslut-

ningen. − Det andra tilläggsuppdraget är att utreda och ge förslag på fördel-

ningen av en total ram på 3,2 miljarder kronor på två stödformer,

varav det ena är det ovannämnda stödet till kommunerna, det andra

är en skattelättnad för fysiska och juridiska personer för bred-

bandsanslutning. Det sistnämnda stödet utreds inom Regeringskansli-

et.

Eftersom förslag inom de båda tilläggsuppdragen delvis kommer att bygga på samma underlag presenteras underlaget till en början gemensamt för de båda.

De totala kostnaderna för byggandet av en IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet på landsbygden beräknades av IT-infrastrukturutredningen (SOU 1999:85) till omkring 40 miljarder kronor. Eftersom den ekonomiska ramen för det föreslagna kommunstödet är så begränsad, har en betydande del av mina utredningsinsatser ägnats åt att konstruera så tydliga och rimliga prioriteringsregler som möjligt.

Terminologi

Som framgår av bilaga 3 har utredningen valt en terminologi som tydligt skall klargöra gränserna mellan de olika delarna av nätsystemet. Det som i tilläggsdirektiven kallas lokal- och accessnät kallas därför i denna rapport för orts- och områdesnät. Observera att dessa nät kan vara såväl ledningsbundna som trådlösa nät, t.ex. radiolösningar. Ortsnätet är ett spridningsnät inom en ort som sammanbinder olika områden inom orten. Områdesnätet sammanbinder ortsnätet med fastighetsnäten.

Därmed klargörs framförallt att detta kommunstöd inte i första hand avses gå till nät inom fastigheten. Avsikten är också att detta kommunstöd inte i första hand skall gå till förbindelser mellan orter i en kommun, dvs. ortssammanbindande nät. Undantag från denna regel får dock göras om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att det mellan orts-

eller områdesnät i två orter som ligger nära varandra saknas förbindelser.

Att termen lokalnät undviks beror på att detta ofta används för att beteckna nät inom en fastighet eller ett fastighetsområde. Termen accessnät undviks av det skälet att det kan avse såväl nätet som går fram till en fastighet som nätet inne i fastigheten.

En annan terminologisk fråga gäller den del av kommunerna som behandlas i detta betänkande. Denna del kan beskrivas som området utanför orter med minst 3 000 invånare och glesbygd (med vilket ofta menas området utanför orter med minst 50 invånare). För enkelhetens skull kallas hela området ”landsbygd”, vilket också överensstämmer med europeiskt språkbruk.

För en kort beskrivning av begreppen landsbygd och glesbygd hänvisas till IT-infrastrukturutredningens betänkande Bredband för tillväxt i hela landet (SOU 1999:85), sid 200–201.

2¶Vem behöver stödet?

I tilläggsdirektiven till utredningen betonas att regionala och näringspolitiska grunder skall styra fördelningen av stödet till kommunerna och, mer specifikt, att stödet skall ”avse fastigheter där anslutning skulle bli avsevärt dyrare för abonnenterna än i vanliga fall”. Detta krav uppfylls genom att koncentrera stödet till landsbygden, som denna ovan definierats.

Nedan följer ett underlag för och förslag till kriterier för fördelningen av kommunstödet.

2.1¶Kommunernas befolkningstäthet

Totalt bor 30 procent av befolkningen utanför orter med minst 3 000 invånare, dvs. cirka 2,7 miljoner personer. Begreppet ort utgår från den statistiska definitionen, som innebär att alla invånare som bor med en viss täthet räknas till orten. Befolkningstäthet är den centrala variabeln för att bedöma marknadsförutsättningarna för byggandet av IT-nät. Tätheten utanför orter med minst 3 000 invånare har, bl.a. i IT-infrastrukturutredningen (SOU 1999:85) och därefter i IT-propositionen (prop. 1999/2000:86) bedömts vara för låg för att marknaden eller andra icke-statliga aktörer helt och hållet kan förväntas finansiera en önskvärd utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet.

I områden utanför kommunhuvudorterna är tätheten i genomsnitt 3,7 personer per kvadratkilometer. Stockholm, Solna och Sundbyberg har överhuvudtaget ingen befolkning utanför tätorter med minst 3 000 invånare. Lidingö och Öckerö har en befolkningstäthet på mer än 100 personer per kvadratkilometer. I den motsatta extremen finns 21 kommuner med mindre än 1 person per kvadratkilometer.

För att ge en sammanfattning av de kommunala skillnaderna har kommunerna i tabellen nedan ordnats efter befolkningstäthet i området utanför orter med minst 3 000 invånare. Kommunerna har sedan delats upp i 12 grupper, där grupp 1 har den högsta befolkningstätheten och grupp 12 den lägsta. Eftersom det totala antalet kommuner inte är jämnt delbart med 25 innehåller alla grupper 25 kommuner utom grupp 1 som har 11 kommuner. Nedan presenteras grupperna.

Tabell. Några data om kommunerna ordnade efter befolkningstäthet utanför orter med minst 3 000 invånare.

Antal arbetstäl-

Antal inv./km Areal utanför Antal inv. utan- len utanför orter Grupp utanför 3 000- 3 000-orter i för orter med med minst 3 000

2

Genomsnitt/komm 6,5 1424,8 9 316 577 un

Kommentar: Stockholm, Solna och Sundbyberg redovisas inte här eftersom dessa kommuner saknar befolkning utanför orter med minst 3000 invånare. Summa kommuner är alltså 286. Källa: SCB. Befolkningsstatistiken gäller 1999, arbetsställestatistiken 1997 och indelningen i orter gäller 1995.

Ytan är direkt kopplad till tätheten, dvs. de glesare befolkade kommunerna har den största ytan och därmed de största avstånden att överbrygga i samband med investeringar i ledning av olika slag.

Antal invånare, i absoluta tal, utanför 3 000-orterna, har ett mer komplicerat samband med tätheten. I stort har de tätare befolkade kommunerna också det största antalet invånare på landsbygden medan det genomsnittliga antalet landsbygdsbor är lägst i de fyra glesast befolkade kommungrupperna – skälet är naturligtvis att befolknings-tätheten är lägre i dessa kommuner och att den större ytan inte kompenserar för detta.

Antalet arbetsställen utanför 3 000-orterna har ett tydligt samband med tätheten och sjunker (utom i två grupper) med sjunkande täthetsgrad, från 760 i grupp 1 till 450 i grupp 12.

Befolkningstätheten är uppenbarligen en central fråga att beakta när man skall beskriva olika kommuners förutsättningar och kostnader för att bygga infrastruktur. Men problemet är att ett enda mått på tätheten

inte räcker för att bedöma infrastrukturkostnaderna. Två kommuner med samma befolkningstäthet kan ha helt olika ortsstrukturer och olika fördelning av befolkningen mellan orter och glesbygd, vilket kan vara avgörande för infrastrukturkostnaderna. Till detta kommer att tätheten varierar kraftigt mellan den tätaste landsbygden på Lidingö och Öckerö med över 100 personer per kvadratkilometer å den ena sidan, och den glesaste landsbygden i Kiruna och Jokkmokk med omkring 0,1 person per kvadratkilometer å den andra sidan, dvs. en faktor på mer än 1 000. Kirunas infrastruktur kan rimligen inte kosta mer än 1 000 gånger mer än Lidingös (per invånare). För att veta exakt hur mycket mer Kirunas infrastruktur behöver kosta, måste man veta mer om var människorna bor och hur många de är, dvs. en betydligt mer detaljerad information än vad som är möjligt att samla in och analysera när man söker schematiska kriterier för fördelning av medel till landets 289 kommuner.

Några kriterier som åtminstone delvis återspeglar befolkningstätheten och dess fördelning finns i nedanstående tabell som belyser fördelningen av befolkningen på orter samt antalet orter med olika storlek.

Tabell. Några data om orter i olika storlekar i kommunerna ordnade efter befolkningstäthet

Grupp Antal orter med 50–2999 nummer Procentuell andel invånare utanför orter inv. per kommun

med minst m. minst 50 varav orter

3 000 inv. med minst inv. (gles- Totalt m. 50–299

(landsbygd). 200 inv. bygd). inv.

Per kommun Per kommun Per kommun Per kommun Per kommun 1 (11 7,8 2,5 1,8 11,4 6,3 komm.) 2 (25 38,9 19,9 15,8 20,1 12,6 komm.)

Kommentarer och källor: Se föregående tabell. Man ser av tabellen att andelen invånare som bor utanför tätorter (oavsett storlek) är kopplad till kommunens totala befolkningstäthet. Ju gle-

sare en kommun är desto större andel bor i små orter och i utpräglad glesbygd. Detta samband gäller alldeles särskilt i de allra tätaste och de allra glesaste kommunerna. De tätaste kommunerna (grupp 1) har en landsbygdsandel (dvs. befolkning utanför orter med minst 3 000 invånare) på knappt 8 procent och en glesbygdsandel (befolkning utanför orter med minst 50 invånare) på knappt 2 procent. De glesaste kommunerna har en landsbygdsandel på 60 procent och en glesbygdsandel på 25 procent. Även kommungrupperna 9–11 har höga andelar landsbygdsbefolkning (49 procent) och glesbygdsbefolkning (22–24 procent). Men i övriga kommungrupper varierar landsbygds- och glesbygdsandel relativt oberoende av befolkningstätheten.

Kostnaderna för att etablera IT-infrastruktur kan antas vara kopplade till antalet orter eftersom ett lokalt nät i första hand måste bygga på behovet av en eller flera ändpunkter (med utrustning) i orter av olika storlek. Av tabellen ovan kan man utläsa något om ortsstrukturen. Det framgår att antalet orter med mindre än 3 000 invånare varierar mellan 9 och 20 orter i de 12 kommungrupperna, vilket är förhållandevis lite med tanke på de stora skillnaderna i befolkningstäthet. Antalet orter verkar även ganska oberoende av befolkningsantal och -täthet.

Antalet små orter är mellan 55 och 66 procent av alla orter, oavsett befolkningstäthet, en ganska liten variation, som tyder på att ortsstrukturens form inte varierar särskilt mycket mellan kommungrupper med olika täthet. Om man använder antalet orter som kriterium för kostnader för ortsnät skulle man få ganska små skillnader mellan kommuner med olika befolkningstäthet.

På något sätt bör dock avståndsfaktorn komma med bland kriterierna. Nedan diskuteras hur alternativa kriterier slår i fördelningen mellan län och kommuner och hur man på ett enkelt sätt kan beakta även tätheten.

2.2¶Alternativa utgångspunkter för kriterier

Av tabellen nedan framgår några olika principer för fördelning mellan länen. Tabell. Länsvis fördelning av stöd utifrån olika kriterier jämfört med befolkningsfördelningen 1999

Antal orter Areal utanför Total

m. mindre än Väglängd i Befolkning orter m. minst befolkning i

Källor: All statistik i tabellen bygger på SCB:s statistik, se bilaga 2, utom väglängdsfördelningen som är hämtad från en konsultrapport (12 juli 2000) av NetPartner i samarbete med Metria.

Utgångspunkt i andelen invånare på landsbygden

I den tredje kolumnen mäts den andel av invånarna som bor på landsbygden, dvs. utanför orter med 3 000 invånare och i glesbygden. Genom att jämföra denna kolumn med den som visar antalet orter, antyds något om förhållandet mellan den del av befolkningen som bor i orter (oavsett storlek) och den del som bor spritt, dvs. utanför även de minsta orterna (minst 50 invånare). En hög andel landsbygdsbefolkning i förhållande till

ortsandelen tyder på en hög grad av utspritt boende. Ett utspritt boende drar med sig höga kostnader för infrastruktur.

Län med tydligt spritt boende är framförallt Jönköping, Kronoberg, Västra Götaland och Västmanland. Län där befolkningen i högre grad är koncentrerad till orter (oavsett storlek) är Stockholm, Dalarna, Gävleborg, Västerbotten och särskilt Norrbotten.

Inledningsvis övervägdes att särredovisa antalet arbetsställen som en alternativ utgångspunkt. Ett närmare studium visade dock att de fördelade sig på ungefär samma sätt som befolkningen i landsbygden, med någon övervikt för andelen arbetsställen i län med en starkt spridd småföretagsamhet. Gotland och Jämtland är de tydligaste exemplen på detta, men även Jönköping, Kalmar, Skåne och Halland uppvisar större andelar arbetsställen än befolkning.

Utgångspunkt i arealen

En stor yta har ett starkt samband med långa avstånd och därmed kostnader för transportnät men också för områdesnät som etableras i utspridda delar. Den största arealen har framförallt de tre nordligaste länen, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten men även Dalarna bör nämnas här.

Låga ytandelar i jämförelse med andelen landsbygdsbefolkning finner man framförallt i Stockholm, Blekinge, Skåne, Halland och Västra Götaland.

Det bör understrykas att alla dessa betraktelser är genomsnittliga. Stockholm har t.ex. en omfattande skärgård med delvis långa avstånd.

Utgångspunkt i den totala befolkningen

En fördelning av stödmedel utifrån det totala befolkningsantalet, kolumnen längst till höger i tabellen nedan, skulle leda till att de tre storstadslänen fick hälften. Detta överensstämmer uppenbarligen inte alls med i synnerhet det regionalpolitiska kriteriet för fördelningen av medel och inte heller med vad man kan anta om var de reella kostnaderna för infrastrukturen är högst.

Utgångspunkt i antalet orter

En fördelning i enlighet med antalet mindre tätorter, den första kolumnen i tabellen, ger framförallt till resultat att Stockholms län får en mindre andel (än befolkningsandelen). Skälet är givetvis att Stockholms kommun och flera förorter är befolkningsmässigt stora. Andra län som har låga andelar mindre orter i jämförelse med befolkningsandelarna är Östergötland, Jönköping, och Västmanland, vilket tyder på att stora orter spelar en stor roll i dessa län.

Utgångspunkt i antal vägkilometer

Vägavstånd approximerar nätkostnaden bättre än yta eftersom ledningsförläggning längs vägar är vanlig. Av tabellen framgår antalet vägkilometer inom orterna, gatunätet, som är proportionellt till kostnaderna för ortsnäten i den mån dessa läggs i gatunätet. Däremot får man härigenom inte någon bild av vad infrastruktur för det utspridda boendet, utanför orterna, kostar. Som framgår av tabellen uppvisar fördelning av väglängder inom orterna i stort sett samma fördelningsmönster som antalet orter, eftersom orternas storlek (i genomsnitt) är ganska stabil över hela Sverige.

Allmänt om utfallet i län och kommuner

En jämförelse har gjorts av utfallet om man tillämpar de tre kriterierna: antalet små orter, antalet landsbygdsinvånare eller yta. Skillnaden blir ganska liten, oavsett vilket kriterium man väljer, i framförallt Värmland, Västernorrland och Gävleborg. Skillnaderna blir störst i Norrbotten, Jämtland och Västerbotten. I dessa tre län är det arealvariabeln som ger drastiskt mer utdelning till dessa län än de övriga två variablerna. Även Stockholms län uppvisar stora avvikelser i utfall, men i detta fall är det tvärtom arealvariabeln som ger kraftigt mindre utdelning än de två övriga variablerna.

Det bör dock understrykas att alla dessa uttalanden om länen är mycket genomsnittliga – det finns kommuner som avviker från länens genomsnittliga mönster, liksom det inom kommunerna finns delar som skiljer sig kraftigt från kommunens genomsnitt.

Det mått som valts är medelavvikelse i stödet per invånare i landsbygdsdelen av respesktive kommun och län.

Även i kommunerna kan utfallet av de tre kriterierna mätas. Kommuner med låga avvikelser i utfall är Hylte, Svenljunga, Sunne, Arvika, Nora, Ludvika, Nordmaling och Piteå.

De största avvikelserna har Jokkmokk, Arjeplog, Kiruna, Gällivare, Sorsele, Arvidsjaur och Vilhelmina, beroende på att en användning av arealkriteriet skulle ge drastiskt högre stöd än något av de andra två kriterierna.

Val av kriterium

Val av kriterium har stor betydelse för fördelningen av kommunstödet. Valet står framförallt mellan å ena sidan arealkriteriet (som gynnar Norrlandskommuner), å andra sidan befolknings- eller ortskriteriet som i olika grad gynnar övriga kommuner.

Ett kommunstöd som framförallt skall stödja tillkomsten av nät nära abonnenterna bör använda kriterier som ger uttryck för abonnenternas spridning. Detta talar för areal- och befolkningskriterierna, medan ortskriteriet (eventuellt i kombination med ett avståndsmått) torde vara mer tillämpligt på transportnätet som handlar om förbindelser mellan orter.

Med tanke på hur schematiska dessa mått är och att de inte tar hänsyn till alla lokala variationer som förekommer, förefaller det rimligast att välja en modell som dels inte är så känslig för valet av tänkbara kriterier, dels på ett tydligt sätt kan motiveras utifrån relevanta hänsynstaganden. Jag förordar därför ett kriterium som i lika grad lägger vikt vid areal- respektive befolkningskriteriet. I bilaga 2 beskrivs en fördelning av 1,2 miljarder (som här valts som lämplig ram i en första omgång) som blir resultatet av ett genomsnitt av kommunernas riksandelar av invånare på landsbygden och landsbygdens areal.

2.3¶Näthierarkin

Nationellt

stomnät Ortssamman-

bindande nät

i kommunen

Ortsnät

Områdesnät

Fastighetsområdes-

och fastighetsnät

Figur. Schematisk bild av näthierarkin (för definitioner se bilaga 3)

De olika delar av nätet som beskrivs ovan ligger på olika nivåer i en näthierarki, som i figuren ovan. Ortssammanbindande nät i kommun, ortsnät och områdesnät kallas med ett gemensamt namn för publikt kommunnät. Se även bilaga 3 med definitioner av de olika nätnivårerna.

En anslutningspunkt (knutpunkt) till ett stomnät, som ger tillgång till nätkapacitet till rimligt pris, kommer enligt regeringens planer att finnas i kommunens huvudort. Gränserna är inte helt skarpa mellan ortssammanbindande nät, ortsnät och områdesnät. En gräns när det gäller stödgivningen har dock gjorts tydlig i IT-propositionens förslag till stödformer: Stöden till ortssammanbindande nät (kallas regionnät eller transportnät i propositionen) eller till den kommunalt initierade utbyggnaden av orts- och områdesnät (kallas lokala nät och accessnät i propositionen) avses inte gälla fastighetsnät. Skattelättnaden till abonnenter (som också aviseras i IT-propositionen) för bredbands-anslutningar avses dock gälla bl.a. fastighetsnät.

Samband och gränser mellan stöden

Den föreslagna skattelättnaden för abonnentanslutningarna (som utformas inom Regeringskansliet) kan gälla såväl korta som långa anslutningsledningar. För tydlighetens skull (ur stödgivningssynpunkt) borde dessa sluta i en punkt på det nät som eventuellt byggs med kommunalt stöd. I verkligheten är skarpa gränser inte möjligt att åstadkomma. Näten kan ingå i ett och samma projekt. Både skatteavdrag och kommunstöd bör därför kunna utgå till samma ledning. Om en abonnentanslutning kostar exempelvis 25 000 kr kan kommunen med sitt stöd sänka kostna-

den till, exempelvis, 15 000 kr, vilket är den summa abonnenten skall betala och söka skattereduktion för.

De gemensamma delarna av nätet är en förutsättning för att hushållen skall kunna utnyttja den i IT-propositionen beskrivna reduktionen för bredbandsanslutning. Det är därför viktigt att de gemensamma nätdelarna byggs tidigt. Man bör konstruera sådana bidragsregler att kommunerna stimuleras att så snabbt som möjligt planera för IT-infrastrukturen och inleda utbyggnaden. Det föreslås därför att stödet bör avse åtgärder som vidtas efter den 1 juli 2000 trots att de föreslagna reglerna då inte är antagna och inte har börjat gälla. Den som börjar vidta åtgärder innan regering och riksdag har tagit ställning till stödet måste naturligtvis räkna med risken att stödet inte blir av eller får en annan utformning eller avser åtgärder från en senare tidpunkt. Den omständigheten att det inte föreligger ett kommunalt IT-infrastrukturprogram som har godkänts av länsstyrelsen vid tiden för när åtgärderna upphandlas eller utförs bör inte leda till att ansökan avslås förutsatt att sådant godkänt ITinfrastrukturprogram finns vid tiden för ansökan.

3¶Kriterier för stödet

3.1¶Kriterier som avser kommunen

Lokalt program för försörjning av IT-infrastruktur

Kommunens IT-infrastrukturprogram skall på ett trovärdigt sätt visa hur kommunen tänker sig att huvuddelen av befolkningen får sitt behov av bredbandsanslutning tillgodosett på några års sikt. Av Bredbandsutredningens ursprungliga direktiv framgår några tänkbara grunder för bedömning av kommunernas IT-infrastrukturprogram. Utredningens arbete på denna punkt pågår fortfarande, men de viktigaste kriterier som programmet bör omfatta är följande: • Programmet skall innehålla ett förslag till prioritering av mellan vilka

orter eller inom vilka områden det bör finnas ledningsförbindelser,

som inte bedöms komma till stånd på kommersiella grunder. Även

Bredbandsutredningen har fått i uppdrag att föreslå en sådan priorite-

ring som bör ingå i det nationella programmet. • Kommunerna skall i förekommande fall ha samordnat sina förslag till

prioriterade förbindelser med angränsande kommuner. • Programmet skall syfta till att tillgodose en grundläggande tillgång

till IT-infrastruktur för bredbandskommunikation, dvs. i första hand

skall nya förbindelser prioriteras där nät saknas eller där kapaciteten

inte är tillräcklig. Värdet av en högre grad av tillgänglighet bör stäl-

las i relation till kostnaden för att uppnå denna högre tillgänglighet. • Den kapacitet som skall uppnås skall innebära en väsentlig kapaci-

tetshöjning i syfte att uppnå tillräcklig kapacitet för överföring av

multimediatjänster med god kvalitet. • Teknikneutralitet skall iakttagas och såväl trådburen som trådlös

överföring skall godtas, bara kapacitetskravet uppfylls. • Ett öppet nät, dvs. lika tillgång för alla operatörer, skall särskilt be-

handlas och lösningar beskrivas. • Säkerhetskravens inverkan på ledningsstrukturen bör beaktas, fram-

förallt genom redundans i nätstrukturen (maskformat nät).

• Sådana orter bör särskilt uppmärksammas som har ett stort inslag av

företag som för sin verksamhet är beroende av IT-kommunikation. • En beskrivning bör finnas av tillgänglig kanalisation. • Programmen bör särskilt uppmärksamma hur man på längre sikt till-

godoser behovet av kanalisation.

Det är dock inget krav enligt direktiven att kommunen själv tillhandahåller denna infrastruktur, utan programmet skall ange olika möjliga vägar för olika typer av abonnenter.

Utöver direktiven kan nämnas att det är möjligt för kommunen att ställa villkor för operatörer som vill bygga nät på kommunens mark, att nät även ska byggas i glesare delen av kommunen, liksom att kräva att tomrör läggs ned för framtida bruk och att de skall upplåtas för sådant ändamål som här avses.

Kvantitativa kriterier som ger en övre gräns för kommunstödet

Grundprincipen

Jag föreslår en beräkningsmodell för det högsta belopp som kan ges till varje kommun. Vilken summa det blir inom denna ram bestäms efter prövning av projekten (behandlas mera nedan).

I modellen bestäms vilka maximibelopp som kan utbetalas till länen respektive till kommuner i en första etapp. Beräkningen bygger på kommunens andel av riket när det gäller dels antalet invånare utanför tätorter som har minst 3 000 invånare (”landsbygd”), dels landsbygdens yta i varje kommun. Det aritmetiska medelvärdet beräknas sedan av dessa två andelar för varje kommun (se bilaga 2, tabell 2 där de två ursprungsandelarna visas). Andelarna för invånare och yta ges samma vikt. Det maximala stödet fördelas sedan till varje kommun i proportion till den framräknade genomsnittsandelen (bilaga 2, tabell 1).

Ett antal specialregler har dock måst utformas för kommuner med mycket små landsbygdsarealer och de mycket ytstora kommunerna, där en oreserverad tillämpning av ovanstående regler ger alltför extrema resultat.

Specialregel för kommuner med mycket liten landsbygdsareal

Enligt formeln: Kommunens andel av rikets invånarantal på landsbygden plus kommunens andel av rikets landsbygdsareal, summan dividerad med 2 = andel som används för att beräkna kommunens högsta stödsumma.

a. Landsbygdsarealen i kommunen måste, för att komma med i model-

lens stödunderlag, vara minst 100 kvadratkilometer. Skälet är att des-

sa små områden borde kunna förses med nät på marknadens villkor

med utgångspunkt i huvudortens anknytning till stomnätet. De kom-

muner som därmed undantas från stöd är Stockholm, Solna och

Sundbyberg som helt saknar befolkning utanför orter med minst

3 000 invånare, samt ytterligare 19 kommuner som har landsbygd på

mindre än 100 kvadratkilometer. Dessa kommuner framgår av nedan-

stående tabell.

Tabell. Kommuner som undantagits från stöd beroende på att landsbygden understiger 100 km

Antal invånare Landsbygdens

2

på landsbygd areal. Km

Att dessa kommuner undantagits gäller främst fördelningen i en första etapp, men dessa kommuner har, om det finns goda projekt och starka skäl för stöd till dessa, möjlighet att få medel i en följande etapp. b. Som en konsekvens av ovanstående specialregel har 100 km dragits

bort från alla kommuners landsbygdsarealer. De till ytan allra största

kommunerna har dock blivit föremål för en egen specialregel som

följer nedan.

Specialregel för mycket ytstora kommuner

Eftersom ytan i beräkningsmodellen väger lika tungt som antalet invånare, skulle extremt ytstora kommuner få orimligt höga maximibelopp, med tanke på att stora delar av dessa arealer varken är bebyggda eller förbinder bebyggda områden med varandra. Det har inte funnits möjligheter att i modellarbetet ta hänsyn till hur stora delar av varje kommun som detta gäller för. Gränsen har dragits vid en landsbygdsareal på 5 000 km . För dessa kommuner har därför antagits att deras yta är 5 000 kvadratkilometer, oavsett den verkliga ytan.

Tabell. Kommuner med över 5 000 km landsbygdsareal

Areal i

Verklig areal stödunderlaget

När kommunerna eventuellt presenterar ett IT-program kommer det vara möjligt att i en följande etapp mer i detalj ta de speciella hänsyn som kommuners extremt stora yta kräver.

Specialreglernas konsekvenser för beräkningarna

Enligt statistiken från SCB för 1999 bodde 2 663 511 personer på landsbygden och områdets areal var 407 502 kvadratkilometer (enligt

1995 ortsredovisning). Genom de undantag som beskrivits ovan baseras länens och kommunernas andelar (som visas i bilaga 2, tabell 2) på lägre summor för riket. I tabellen nedan visas dessa förändringar.

Tabell. Ändringar i rikstotaler för antalet invånare på landsbygden samt arealen. Landsbygd = området utanför orter med minst 3 000 invånare samt glesbygd

Antalet invånare Landsbygdens

på landsbygden areal

Enligt SCB 2 663 511 407 502,0

20 ytstora kommuners areal har i stödun- –80 871,2 derlaget minskats till 5 000 km

22 kommuner med mindre än 100 km –42 632 –831,8 landsbygdsareal är ej med i stödunderlaget

Alla övriga kommuners (247) areal i –24 700,0 stödunderlaget har minskats med 100 km

Återstår 267 kommuner (av 289) 2 620 879 301 099,0

Utfallet

Utfallet i detalj redovisas i bilaga 2. Maximistödet föreslås fördelas på följande sätt mellan länen: Tabell. Förslag till fördelning av maximistödet mellan länen

Jämför man dessa andelar med den tabell som ovan beskrev befolkningsoch arealandelar för alla län, visar det sig att huvuddelen av länen får en stödandel som ligger någonstans emellan andelen landsbygdsinvånare och andelen landsbygdsareal. I tre län gäller inte detta, nämligen Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, där stödandelen är något högre än såväl invånare- som arealandelen. Skälet till detta ligger i beräkningsmodellen. Dessa län har ett antal ytstora kommuner, i flertalet fall dock inte så stora så att de reduceras enligt 5 000 km -regeln. Till skillnad från storstadslänen saknar dessa län även mycket ytsmå kommuner, med Hammarö i Värmland som enda undantaget. Resultatet är att dessa tre mellansvenska län gynnas av de undantagsregler som infördes ovan.

Vad gäller fördelningen mellan kommuner kan effekten av modellvalet lätt avläsas i bilaga 2 (tabell 2) i kolumnen längst till höger där utfallet beräknats som stödkronor per invånare på landsbygden. Nedan visas

de kommuner där stödsumman är lägre än 250 kr respektive högre än 2 000 kr: Tabell. Maximistöd per landsbygdsinvånare i några kommuner

Kommentar: I tabellen bortses från de 22 kommuner som på grund av liten landsbygdsareal inte kommer med i stödunderlaget alls.

Skälet till de låga stöden är en kombination av olika faktorer, som väger olika tungt i de berörda kommunerna, som liten landsbygdsbefolkning och liten landsbygdsareal, i synnerhet efter den reduktion på 100 km som slår relativt tungt på redan från början små kommuner. Specialregeln för de små landsbygdsområdena har bl.a. den effekten att även de minsta maximistöden inte blir alltför små – det lägsta beloppet, 249 124 kronor, gäller Munkfors.

Vad gäller de stora bidragen är det i länen söder om de fem nordligaste länen endast 19 kommuner, varav ett ytterst litet fåtal utanför Bergslagen, som får mer än 500 kronor per landsbygdsinvånare, närmare bestämt Boxholm, Vaggeryd, Nybro, Torsby, Årjäng, Filipstad, Hagfors, Säffle, Laxå, Hällefors, Ljusnarsberg, Norberg, Malung, Rättvik, Orsa, Älvdalen, Smedjebacken, Mora och Ludvika. I tabellen visas att de som får allra mest ligger i Norrbotten och Västerbotten där de stora ytorna slår igenom.

Nedan följer mer specifika krav som bör ställas på ett projekt som kan stödjas.

3.2¶Krav på projekten

Projektets samband med IT-infrastrukturprogrammet

Som ovan framhållits skall kommunen ha ett IT-infrastrukturprogram som måste godkännas av en statlig myndighet. De medel kommunen ansöker om skall gälla ett eller flera specifika projekt som skall framgå av kommunens program. Det skall framgå tydligt av programmet skälen till att dessa projekt prioriteras samt sambandet mellan dessa projekt och nätutbyggnaden i övrigt. Skälen till att man inte bedömer att marknaden kan finansiera projekten framgår delvis av underlaget för stödet till det publika ortssammanbindandenätet (utifrån den prioritering av områden och orter som kommer senare från Bredbandsutredningen). Vidare bör det framgå att en samordning, där sådan behövs, har skett med angränsande kommuner. Det bör framgå vilka möjligheter som finns att använda andra existerande stöd. Stöd utgår enligt schablon med 1/3 av kostnaderna för projektet. I normala fall blir underlaget alltså 1/3 av upphandlingens kostnad för kommunen.

I vissa kommuner kan redan en del av landsbygds-befolkningen, på grund av ett stort befolkningsunderlag och en tät struktur, ha tillgång till nät med hög kapacitet, medan det i andra kommuner saknas helt. Bland kriterierna för beslut om stöd per projekt bör finnas en strävan att mellan alla kommuner uppnå en så jämn fördelning som möjligt bland landsbygdsborna, oavsett kommuntillhörighet. Dvs. om man bor på landsbygden skall sannolikheten att man får tillgång till ett statsunderstött ortsoch områdesnät vara så lika som möjligt oavsett vilken kommun man bor i. En sådan strävan till utjämning kan med den beslutsordning som föreslås här dock endast ske inom respektive län. Ovanstående leder till två saker: dels att det i projektplanen bör finnas angivet hur stor andel av invånarna och företagen på landsbygden som i och med projektet får förbättrad tillgänglighet, dels att det av planen bör framgå hur stor andel av landsbygden som redan har sådan tillgänglighet.

En kategori som inte särskilt beaktats i denna utredning är mindre orter som ligger mycket nära orter med 3 000 eller fler invånare. De mindre orterna har i dessa fall ett sådant läge att de utan större problem kan få tillgång till nätet i de större tätorterna. Dessa orters kostnadsandelar borde därför dras av från respektive kommuns beräknade stöd. Någon beräkning av detta slag har inte gjorts här utan detta får justeras i en kommande etapp, där detta avdrag får göras för kommuner som eventuellt får tillskott.

Det tekniska underlaget för stöd

Stödet till kommunala insatser för att åstadkomma lokala nät och accessnät syftar till att stimulera byggandet av nya förbindelser och att anslutningen är dimensionerad för att huvudsakligen kunna överföra multimediatjänster med god kvalitet.

Underlaget omfattar utgifter för anläggande av lokala allmänt tillgängliga telenät för att möjliggöra sådan anslutning för tele- och datakommunikation som är dimensionerad för att kunna överföra multimediatjänster med god kvalitet till bostadsfastigheter, varmed även avses fritidshus, eller fast driftställe i områden där sådan anslutning i annat fall kan antas bli avsevärt dyrare än i normala fall. Begreppen bostadsfastighet (inklusive fritidsbostad) och fast driftställe är avsedda att täcka samma objekt som begreppen privatbostadsfastighet, hyreshus eller fast driftställe i det förslag till lag om skattereduktion för utgifter för vissa anslutningar för tele- och datakommunikation som för närvarande bereds i regeringskansliet. Termen allmänt tillgängligt telenät är hämtad från telelagen (1993:597). Termen är inte definierad i lagen men ett nät anses allmänt tillgängligt om det står till allmänhetens förfogande. Ett kännetecken för att nätet skall anses allmänt tillgängligt är att det står öppet för en vid krets av användare att ansluta sig till nätet. Datakommunikation faller in under telelagens definition för telemeddelande i 1 §. Se vidare Post- och telestyrelsens (PTS) rapport Telelagen och Internet den 8 oktober 1999, sid. 143 och 152.

Det skall vara fråga om nya förbindelser. I detta ligger att det skall vara fråga om nya ledningar för tele- och datakommunikation vid fast förbindelse eller nya radioförbindelser.

Anslutningen skall vara dimensionerad för att huvudsakligen kunna bära multimediatjänster med god kvalitet. Med multimedia avses här datorbaserade presentationer som kombinerar två eller flera typer av medier (ljud, bild eller text), där användaren interaktivt kan påverka presentationerna. I regeringens proposition Ett informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86, sid. 70) anges att begreppet bredband allmänt används utan att innebörden är klart definierad. Någon officiellt fastställd definition finns inte, anges vidare, utan bredband är egentligen en beskrivning av hög överföringskapacitet för tele- och datakommunikation. IT-infrastrukturutredningen definierade i sitt betänkande Bredband för tillväxt i hela landet (SOU 1999:85) bredband som överföringskapacitet för tele- och datakommunikation om minst 2 Mbit/s i riktning såväl till som från användaren. En sådan kapacitet i nätet närmast abonnenten, det s.k. accessnätet, är så hög att både mottagande och sändning kan ske av rörliga bilder med god kvalitet. I glesbygden är radiolösningar många

gånger den enda ekonomiskt rimliga accessformen. Radiolösningar medger i allmänhet inte fullt så hög kapacitet.

Det är inte möjligt att ange någon bestämd överföringskapacitet som gräns för att kostnader för nya förbindelser skall berättiga till stöd. Istället bör det utslagsgivande vara att förbindelsen skall vara dimensionerad för att huvudsakligen kunna bära multimediatjänster med god kvalitet för det antal abonnenter som kan antas komma att ansluta sig till den. Det går inte att i detalj redogöra för vilka överföringskapaciteter som skall krävas för alla upptänkliga fall. Detta får bedömas efter beräkningar av vad som rimligen kan krävas i det enskilda fallet. I glesbygd bör radiolösningar med lägre överföringskapacitet godtas om det inte är ekonomiskt rimligt att anlägga annan förbindelse.

En närmare avgränsning av stödberättigande kostnader har ännu inte gjorts. Utgångspunkten är begreppet projektkostnader. I detta kan ingå material, arbetskostnad, hyra av utrustning m.m. för att etablera nätet. Kostnader för utnyttjande av mark får däremot inte ingå i underlaget.

Regelmässigt ligger det ett marknadsvärde i att inneha ett nät. För att ta till vara detta marknadsvärde bör därför, i huvudfallet där kommunen genom upphandling tillser att någon annan anlägger nätet och blir nätinnehavare, underlaget för stödet inte överstiga kommunens kostnader enligt upphandlingen.

Förenlighet med den kommunala likställighetsprincipen och något om den kommunala kompetensen samt regler om statsstöd

Den kommunala kompetensen m.m.

Utvecklingen mot ökad konkurrens i den offentliga sektorn har medfört att gränsen mellan offentlig och privat sektor blivit mindre markerad. Den offentliga sektorn agerar mer marknadsorienterat och affärsmässigt i sin egenskap av tjänsteproducent samtidigt som den privata sektorn bryter in på marknader som traditionellt tillhört den offentliga sektorn. Kommuners och landstings traditionella förvaltningsområden har förnyats genom nya styrformer och alternativa driftsformer. Verksamheter som tidigare drivits i egen regi och i förvaltningsform har överförts till drift i privaträttslig form. Det kan vara kommunala bolag, kommunala driftentreprenader, offentlig bidragsgivning eller offentligt köp av tjänster. Gemensamt för dessa alternativa driftformer är att det allmänna har ett obligatoriskt eller förväntat ansvar för verksamheten som sådan.

I 2 kap. 7 § kommunallagen (1991:900) fastställs att kommuner och landsting får bedriva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster

åt medlemmarna i kommunen eller landstinget. Kommuner eller landsting får vidare enligt 2 kap. 8 § genomföra åtgärder för att främja näringslivet i kommunen eller landstinget. Individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare får lämnas bara om det finns synnerliga skäl för det.

Dessutom finns i konkurrenslagen (1993:20) regler som är giltiga även för kommunal verksamhet, även om det kan konstateras att nuvarande regler i konkurrenslagen och kommunallagen i huvudsak reglerar förhållanden inom offentlig respektive privat sektor var för sig och inte tar sikte på de problem som uppstår när offentlig och privat näringsverksamhet möts på samma marknad.

Konkurrenskonflikter mellan offentlig och privat sektor som inte löses inom ramen för särskild lagstiftning eller prövningsförfaranden hanteras av det av regeringen särskilt inrättade Konkurrensrådet.

När kommuner och landsting agerar som inköpare av varor och tjänster gäller lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, LOU, som i sin tur bygger på EU-direktiv om offentlig upphandling.

För en närmare redogörelse av de regler som har nämnts här hänvisas till IT-infrastrukturutredningens betänkande Bredband för tillväxt i hela landet (SOU 1999:85) s. 49 f.

Den kommunala likställighetsprincipen

Den kommunala likställighetsprincipen avser att förhindra att kommunen gynnar vissa grupper framför andra. Principen återfinns i 2 kap. 2 § kommunallagen. Där fastslås att kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika om det inte finns sakliga skäl för något annat. Innebörden av denna princip är att kommuner och landsting inte får särbehandla vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmedlemmar på annat än objektiv grund. Det fordras således rationella hänsyn eller sakliga överväganden för att en kommun skall få behandla sina kommunmedlemmar olika. Likställighetsprincipen innebär inte ett absolut förbud mot att en kommun vid ett visst tillfälle tillhandahåller anläggningar eller tjänster bara åt vissa kommunmedlemmar. Grundprincipen måste dock vara att kommunen senare bereder även andra medlemmar samma nyttigheter. Av uttalanden i förarbeten till 1991 års kommunallag framgår att det är ofrånkomligt att det i en starkt decentraliserad organisation som t.ex. en kommun med heltäckande kommundelsnämnder kan uppstå variationer beträffande servicenivå mellan olika kommundelar.

Den nya kommunallagen, Paulsson m.fl., Kommentus, Kristianstad 1993, s. 66.

För stödet till kommunerna för att bygga ut lokala allmänt tillgängliga telenät bör likställighetsprincipen innebära att det inte finns något hinder mot att kommuner upphandlar utbyggnad eller anlägger nät i ett område trots att det inte finns motsvarande nät i andra områden eller delar av kommunen, förutsatt att det ingår i kommunens planering att tillse att det byggs ut sådant nät i andra områden med liknande förutsättningar.

Statsstödsregler

I sammanhanget är det viktigt att behandla EU:s regler om statsstöd (offentligt stöd). Direkt ekonomiskt stöd från staten, en kommun eller bistånd med kommunala medel som gynnar vissa företag eller viss produktion faller under reglerna för statligt stöd. Reglerna återfinns i artiklarna 87–89 i Romfördraget. I sammanhanget bör också nämnas artiklarna 96–97. Medan artiklarna 87–89 är riktade mot selektiva åtgärder avser artiklarna 101–102 samrådsförfaranden för att undvika snedvridningar av konkurrensen till följd av generella stödsystem. I statsstödsreglerna görs ingen åtskillnad mellan privat och offentlig företagssamhet. Statliga företag (offentliga företag) är principiellt liksom privata underkastade konkurrensreglerna i Romfördraget. Artikel 31 om anpassning av statliga handelsmonopol har också samband med här aktuella frågor och kan komma att tillämpas parallellt med artiklarna 87–89.

I artikel 87 återfinns huvudregeln om förbud mot statligt stöd som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. Undantagen i fördraget finns i p. 2 och 3 i artikeln samt beträffande jordbrukspolitiken och transportpolitiken.

Utöver artiklarna i Romfördraget finns bestämmelser som har utfärdats på grundval av EG-fördraget. Rådet har utfärdat förordningar om statsstöd särskilt beträffande regionalstöd och sektorstöd. Kommissionen har också utnyttjat sin rätt att komplettera regelverket med ett flertal rättsakter som reglerar villkoren för stöd i form av direktiv, riktlinjer, skrivelser m.m.

Det offentliga stöd som utgår till det svenska näringslivet är anmält och godkänt av EU-kommissionen och finns närmare redovisat bl.a. i NUTEK:s årliga rapport Svenskt näringsliv och näringspolitik, s. 19. Vidare finns lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler. Lagen innehåller regler om kommunala stödåtgärder. Där stadgas att kommuner och landsting är

EU och EG-rätten, Allgård m.fl., 3 uppl., s. 394. EU och EG-rätten, Allgårdh m.fl., 3 uppl., s. 394.

skyldiga att lämna upplysningar till regeringen om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål för prövning av EUkommissionen samt om upphävande av kommunala beslut som strider mot artikel 92 (numera 87) i Romfördraget.

I artikel 87 anges som huvudregel att:

stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vil-

ket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen

genom att gynna vissa företag eller viss produktion, ”oförenligt med den

gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan

medlemsstaterna.”

I artikeln anges också vilka stödformer som är förenliga med den gemensamma marknaden. Godtagbara är såvitt här är av intresse stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter, under förutsättning att stödet ges utan diskriminering med avseende på varornas ursprung. Därutöver kan som förenligt med den gemensamma marknaden anses bl.a. stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning och stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Det är kommissionen som efter anmälan från medlemsland avgör vilka stöd som är förenliga med den gemensamma marknaden.

För att stödet till kommunerna för bredbandsutbyggnad inte skall anses falla under statsstödsreglerna måste stödet vara av generell karaktär och får inte gynna vissa företag eller viss produktion. Ett statligt stöd kan således varken gynna ett enskilt kommunalt eller privat bolag eller kommunal näringsverksamhet som ägnar sig åt bredbandsutbyggnad eftersom detta skulle kunna snedvrida konkurrensen på marknaden för nättjänster.

Ett statligt stöd för bredbandsutbyggnad måste därför utformas på ett sådant sätt att det skall leda till en utbyggnad av infrastrukturer på ett för marknadens aktörer konkurrensneutralt sätt. Stödet måste vara förenligt med huvudregeln i artikel 87.1. Ett stöd som utgår till kommunerna för att de själva skall anlägga telenät och sedan upplåta nätkapacitet, varigenom de kommer att bedriva televerksamhet och utgöra teleoperatörer enligt telelagen, kan hota att snedvrida konkurrensen på teleområdet. Ett sådant stöd kan också utgöra ett hinder mot etableringsfriheten inom gemenskapen genom att missgynna företag från andra medlemsstater som vill etablera sig som teleoperatörer i Sverige. Om kommunerna istället använder stödet till att upphandla utbyggnad av sådana nät som inte bedöms komma till stånd under rimlig tid på kommersiell grund för att därigenom försöka tillgodose kommun-medlemmarnas behov av ITinfrastruktur och om upphandlingen sker enligt en modell där den som

erhåller uppdraget etablerar sig som nätoperatör och åtar sig att erbjuda t.ex. nätkapacitet inom ett område samtidigt som öppen upphandlingsform tillämpas, bör stödformen inte anses snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen. I de undantagsfall där ett upphandlingsförfarande inte ger några anbud alls och det alltså trots stödet inte är möjligt för kommunen att få någon som mot skäliga villkor vill etablera infrastruktur i området kan kommunen välja att bygga själv och också driva nätet. Det bör inte heller utgöra ett hinder för att t.ex. kommunala bolag deltar i upphandlingsförfarandet förutsatt att full konkurrensneutralitet råder beträffande villkoren, t.ex. beträffande markvillkor. Givetvis måste det kommunala bolaget också behandlas på samma sätt som övriga i upphandlingsförfarandet på samma sätt som sker i andra sammanhang där kommunala bolag deltar i kommunal upphandling och där lagen om offentlig upphandling är tillämplig.

3.3¶Villkor som gäller näten i funktion

Nätet skall vara öppet

Öppenhet kan definieras som att det skall vara tillgängligt och kunna hyras av alla operatörer. Post- och telestyrelsen har nyligen i en rapport föreslagit att de subventioner som föreslagits i IT-propositionen bör villkoras med att lösningar som främjar konkurrens används, särskilt innehållskonkurrens liksom konkurrens mellan olika leverantörer på IPnivån. Att åstadkomma lösningar som garanterar goda möjligheter till konkurrens i accessnäten är dock inte alldeles enkelt. Anslutningen bör för att medge öppenhet vara anordnad så att den medger att abonnenterna kan välja operatör oberoende av andra abonnenter inom fastigheten, villaområdet, industriområdet eller motsvarande. Detta betyder bl.a. att anslutningspunkten i fastigheten (fasighetsnoden) eller motsvarande för villaområde och industriområde (fastighetsområdesnoden) skall vara utformad så att flera operatörer har möjlighet att placera sin aktiva utrustning i utrymmet för anslutning av en enskild abonnent. Härvidlag gäller dock allmänt att det är svårast att tillgodose krav på öppenhet i accessnätet närmast abonnenterna, det som vanligen benämns fastighetsnätet och som inte omfattas av stödet till kommunerna. Möjligheterna att åstadkomma konkurrens på transportnätsdelen är dock enklare, åtminstone så länge det finns tillräckligt med fiberledningar som kan upplåtas åt operatörer.

Risker för monopolisering av bredbandstjänster till flerfamiljshus. PTS 2000. Se www.pts.se.

För stödet kan villkor ställas innebärande att kommunen tillförsäkrar sig att nätet är öppet. Det kan exempelvis utformas så att stöd endast utgår där nätinnehavaren åtar sig att tillhandahålla ledning eller annan form av nätkapacitet till andra. Kommunen kan även som villkor för att upplåta mark ställa sådana villkor.

Priserna skall vara rimliga och enhetliga inom kommunen

Med rimliga priser avses att subventionen skall få genomslag i de priser till vilka nätet erbjuds på marknaden. Begreppet enhetlighet kan tolkas så att priset är avståndsokänsligt. Kommunerna skall för att få stöd genom avtal i samband med upphandlingen se till att nätinnehavaren tillhandahåller nätkapacitet på villkor som är rimliga med beaktande av det stöd som har utgått för att anlägga telenätet.

Kommunen kan även som villkor för att upplåta mark ställa sådana villkor.

4¶Former för utbetalning m.m.

4.1¶Former för utbetalning

Enligt tilläggsdirektivet skall stödet belasta statsbudgetens inkomstsida och utgå i form av en reduktion av kommunens skatteinbetalningar. Som exempel på en sådan form nämndes i tilläggsdirektivet kreditering på skattekonto i likhet med stöd som lämnas för anställning enligt lag (1999:591) om kreditering av anställningsstöd på skattekonto. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) fattar i det fallet beslut om stöd till arbetsgivare och översänder en datafil till Riksskatteverket (RSV) som, utan eget beslut , krediterar arbetsgivaren månadsvis i efterskott. På ett liknande sätt skulle en myndighet, exempelvis länsstyrelsen eller annan myndighet, fatta beslut om stödet till en kommun, varefter Riksskatteverket verkställer krediteringen.

Kreditering av anställningsstöd på skattekontot innebär följande enligt regeringens proposition (prop. 1998/99:100): ”AMS eller länsarbetsnämnden skall fatta beslut om anställningsstöd. Stödet består i att skattekontot för den arbetsgivare som anställer en arbetslös med anställningsstöd genom myndigheterna försorg krediteras med beslutat stödbelopp. Beslutet om anställningsstöd innebär således en minskning av det belopp som arbetsgivaren skall betala in på skattekontot.” Vidare framgår av propositionen att ”regleringen av att stödet får ges ut bör ske genom lag. Lagförslaget är av så enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Något yttrande av lagrådet har därför inte inhämtats.” Det förslag som då lämnades och antogs av riksdagen (bet. 1998/99:FiU27, rskr. 1998/99:249 UO14) innebar att utgifterna för anställningsstödet inte belastar utgiftsområdet.

Skattebetalningslagen

Enligt skattebetalningslagen (1997:483) 3 kap. 5 § upprättas skattekonto för varje person som är skattskyldig enligt denna lag. Skattebetalningslagens bestämmelser om skattekonto omfattar även kommuner, eftersom

annat än om själva krediteringen.

dessa är skattskyldiga exempelvis enligt mervärdesskattelagen och skyldiga att erlägga sociala avgifter. Enligt 1 kap. 1 § skattebetalningslagen omfattar lagens tillämpningsområde också mervärdeskattelagen (1994:200) och lagen (1981:691) om socialavgifter. En kommun är skattesubjekt enligt mervärdesskattelagen genom att den inte är undantagen från lagens tillämpningsområde i 1 kap. mervärdesskattelagen och är också skyldig att erlägga sociala avgifter för sina anställda.

Eftersom det finns skattekonto så finns förutsättningar att låta stödet till kommunerna för att anlägga lokala allmänt tillgängliga telenät med hög överföringskapacitet utgå i form av en kreditering av deras skattekonton på samma sätt som enligt lagen (1999:591) om kreditering av anställningsstöd på skattekonto.

Riksrevisionsverkets bedömning av anställningstödet

I Riksrevisionsverktets (RRV) årliga rapport till regeringen för år 2000 (RRV 2000:16) har RRV lämnat bedömningar avseende nettoredovisning på statsbudgeten. RRV skriver att RSV har krediterat skattekontot med anställningstöd i enlighet med förordningen (1997:1275) om anställningsstöd och har därmed finaniserat bidraget med medel från inkomsttitel. Redovisad skatt mot inkomsttitel har därmed minskats med utgifterna för anställningsstödet, med nettoredovisning på statsbudgeten som följd.

Enligt lagen om kreditering av anställningsstöd på skattekonto får anställningsstöd tillgodoföras arbetsgivare genom kreditering på skattekonto. Regeringen har utnyttjat möjligheten och beslutat att stödet skall krediteras skattekontot. Enligt RRV står beslutet i strid mot budgetlagens krav på att inkomster och utgifter skall redovisas brutto på statsbudgeten, dvs att skatteinkomster inte får minskas med utgifterna för anställningsstöd.

Reglerna om finansmakten

De grundläggande reglerna om finansmakten finns i 8 och 9 kap. regeringsformen (RF). I 9 kap. 2 § RF anges att statens medel inte får användas på annat sätt än riksdagen har bestämt. Vidare anges i andra stycket samma lagrum att om användningen av statsmedel för skilda behov bestämmer riksdagen genom budgetreglering enligt 3-5 §§ samma kapitel. Riksdagen får bestämma att medel tages i anspråk i annan ordning.

Bestämmelserna i 9 kap. 3-5 §§ innehåller regler för budgetreglering.

I lagen (1996:1059) om statsbudgeten (budgetlagen) finns vissa allmänna regler om effektivitet och resultat i statens verksamhet. Beträffande anslag och inkomstitlar stadgas i 3 § budgetlagen att när riksdagen enligt 9 kap. 3-5 §§ RF anvisar anslag till angivna ändamål, skall anslagstyperna obetecknade anslag, reservationsanslag eller ramanslag användas. De närmare villkoren för anslagen framgår av 4-6 §§ budgetlagen. I 9 § budgetlagen anges att statsinkomster som beräknas av riksdagen skall redovisas mot inkomsttitlar. I 16-19 §§ budgetlagen ges bestämmelser om statsbudgetens avgränsning. I 16 § anges att regeringens förslag till statsbudget enligt 9 kap. 6 § RF skall omfatta alla inkomster och utgifter, med de undantag som anges i 17 § andra stycket och 18 §, samt andra betalningar som påverkar statens lånebehov.

I 17 § budgetlagen anges att statens inkomster och utgifter skall budgeteras och redovisas brutto på statsbudgeten. Skall inkomsterna i en verksamhet endast bidra till att täcka verksamhetens utgifter får, enligt andra stycket, utgifterna dock redovisas netto på anslag. Genom nettoredovisning i statsbudgeten görs undantag från bruttoprincipen. Grundlagsberedningen talade här om specialdestination i anslutning till statsbudgeten (jfr prop. 1973:90 s. 330).

Regelverket i 9 kap. 2 § andra stycket RF samt 17 § andra stycket och 18 § budgetlagen innehåller således undantag från fullständighetsprincipen och bruttoprincipen för statsbudgetens del genom att öppna för specialdestination vid sidan om respektive i anslutning till statsbudgeten. Det finns också ett tredje fall, nämligen specialdestination inom statsbudgeten. Med detta avses att vissa inkomster anslås för vissa särskilda utgifter i en specialbudget inom statsbudgetens ram (prop. 1973:90 s. 330). Beträffande andra stycket i 9 kap. 2 § RF anförde departementschefen bl.a. att genom att samtliga inkomster och utgifter inlemmas i en statsbudget möjliggörs en samlad överblick över och ett samlat ställningstagande till hela den statliga sektorn. Departementschefen tillade dock att det torde emellertid inte heller för framtiden vara möjligt att undantagslöst hävda den tidigare nämnda fullständighets-principen för statsbudgetens del, än mindre bruttoprincipen. Liksom grundlagsberedningen ansåg departementschefen att särskilda medel genom specialdestination vid sidan om eller i anslutning till statsbudgeten skall kunna tas i anspråk för speciella ändamål. Det måste helt naturligt bli riksdagens sak att bestämma när sådan specialdestination skall förekomma, anförde föredragande statsrådet (prop. 1973:90 s. 332 f.).

Budgetlagen

Enligt 17 § budgetlagen skall i budgetpropositionen således utgiften redovisas (brutto). Den ska inte endast framgå som minskade beräknade intäkter. Om inkomsterna i en verksamhet endast ska bidra till att täcka verksamhetens utgifter får utgifterna dock redovisas netto på anslag. Det är dock inte det fallet här. I propositionen inför lagen (prop. 1995/96:220, avsnitt 8.2; jämför bet 1995/96: KU3, rskr. 1996/97:27) angav regeringen att

Under de senaste åren har bruttoprincipen särskilt uppmärksammats efter-

som strävan har varit att ge en tydligare bild av statens åtaganden och att

underlätta förståelsen av statsbudgeten. Det huvudsakliga intresset har

riktats mot nettoredovisade inkomsttitlar, dvs. i de fall då utgifter avräk-

nats mot en inkomsttitel. Enligt regeringens uppfattning bör på statsbud-

getens inkomsttitlar endast sådana medel beräknas och redovisas som är

inkomster för staten och som inte har specialdestinerats för någon viss

verksamhet. På detta sätt tillämpas principen om enhet, dvs. att alla stats-

budgetens inkomster finansierar alla dess utgifter. Minskning av en bok-

förd inkomst bör dock kunna ske i enlighet med god redovisningssed.

Grunden för budgetredovisningen finns enligt vad som ovan redovisats i 9 kap. regeringsformen om finansmakten. Nettoredovisning innebär att om inkomster i en verksamhet endast skall bidra till att täcka kostnaderna (i denna) får dock utgifterna nettoredovisas. På inkomstitlar och anslag skall däremot inte redovisas sådan verksamhet där statens kostnader helt täcks med verksamhetens intäkter. De nämnda reglerna utesluter dock inte andra former av specialdestination. Den begränsning som finns är att enligt 9 kap. 2 § får statens medel inte användas på annat sätt än riksdagen har bestämt.

Något om redovisningen

Krediteringen av skattekontot innebär en minskning av statens inkomster och skall redovisas som sådan av skattemyndigheterna eller Riksskatteverket. Eftersom avsikten är att redovisningen gentemot riksdagen skall vara öppen och att strävan har varit att ge en tydligare bild av statens åtaganden och att underlätta förståelsen av statsbudgeten skulle en möjlig lösning kunna vara att en öppen redovisning på inkomsttitlar sker. Det skulle kunna gå till på så sätt att alla inkomster redovisas på inkomstitel och att den negativa inkomst en kreditering på ett skattekonto innebär också redovisas på inkomsttitel. Ett förslag skulle då vara att inrätta inkomsttitlar för detta och att dessa redovisas till riksdagen.

Det samlade stödet till kommunerna för att anlägga lokala allmänt tillgängliga telenät och den totala skattereduktion som skall utgå enligt

förslaget till lag om skattereduktion för utgifter för vissa anslutningar för tele- och datakommunikation skall inte överstiga 3,2 miljarder kr. För att ha kontroll över det samlade stödet enligt de båda stödformerna torde det bli nödvändigt att Riksskatteverket ser till att det finns ett redovisningssystem på vilket det totala utfallet av de båda stödsystemen kan följas upp fortlöpande.

Slutligen kan nämnas den pågående utredningen (dir. 1999:23) om utvärdering av den reformerade budgetprocessen i regeringen och Regeringskansliet. Denna utredning kan tänkas behandla bl.a. bruttoredovisning av statens inkomster, som hänger samman med den fråga som behandlas här.

Alternativa former för utbetalning

I sammanhanget kan också nämnas reglerna om utdebiteringen av kommunalskatt och liknande. Reglerna om redovisning av den kommunala utdebiteringen av skatt finns i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m. Någon möjlighet att uppnå syftet med en kreditering på inkomstsidan i statsbudgeten torde inte finnas beträffande detta system.

Sammanfattande bedömning

Reglerna om finansmakten i regeringsformen och budgetlagens regler om redovisning på anslag och inkomsttitlar utgör inte hinder för specialdestination av medel och detta kan ske inom, i anslutning till eller vid sidan om budgeten. Enligt 9 kap. 2 § regeringsformen får riksdagen bestämma att medel tas i anspråk i annan ordning än genom budgetregleringen. Statens medel får dock aldrig användas på annat sätt än riksdagen har bestämt. Beslutet att anslå medel för stöd till utbyggnad av lokala nät måste därför fattas av riksdagen.

Regler om skattekonton finns i skattebetalningslagen. Av lagen framgår att dess tillämpningsområde är vissa angivna skatter och avgifter. Det naturligaste för att använda ett system med kreditering av skattekonto hade varit att ge kommunerna en skattereduktion för den typ av investering som det är fråga om här. Eftersom det emellertid fordras en prövning av stödet i det enskilda fallet och stödet inte heller kan utgå som en generell rättighet utan bara kan beviljas i mån av tillgängliga anslag, bör stödet istället utgå efter särskild prövning och beviljat stöd krediteras kommunernas skattekonto på samma sätt som ovannämnda anställningsstöd.

I lagen behöver endast anges att stödet till kommunerna får krediteras deras skattekonton. Dessutom kan anges vilken tidsperiod stödet avser och den ram inom vilken stödet skall ges. De närmare föreskrifterna om stödet meddelas av regeringen i förordning. Den beslutande myndigheten måste underrätta skattemyndigheten om storleken av beviljat stöd. Regler om beslutande myndighet enligt skattebetalningslagen finns i 2 kap.

Stöd som har beviljats av länsstyrelse och bestämts till sitt belopp bör således få tillgodoföras kommunen genom kreditering på sådant skattekonto som har upprättats för kommunen enligt 3 kap. 5 § skattebetalningslagen.

Enligt 16 kap. 8 § skattebetalningslagen gäller att inbetalning av avdragen skatt, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt från kommuner och landsting skall göras genom avräkning från fordran enligt 4 § lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m. Eftersom skattekontot skall krediteras för det stöd som utgår innebär det att avräkningen kommer att minskas i motsvarande mån.

För att ge länsstyrelsen en kontrollmöjlighet av att planerade projekt verkligen fullföljs bör en del av stödet tillgodoföras först sedan projektet är färdigställt och länsstyrelsen har underrättats om detta på vederbörligt sätt och redovisning lämnats. Det kan vara lämpligt att dela upp tillgodoförandet i två lika stora delar. Därvid bör gälla att hälften av beviljat belopp får krediteras när beslut om stödets storlek har fattats och resterande del när kommunen underrättat länsstyrelsen om att projektet är färdigställt och lämnat redovisning.

4.2¶Övriga villkor

Stödet skall inte avse fastighets- eller fastighetsområdesnät. Detta bör uttryckas så att stödet inte får avse den del av nätet som är beläget närmast abonnenten på enskild mark och där nätet enbart betjänar de abonnenter som finns på fastigheten.

Stödet till kommunerna för orts- och områdesnät bör så tydligt som möjligt skiljas från det statliga stödet för regionala ledningsförbindelser som utredningen enligt sina ursprungliga direktiv kommer att lämna förslag om i höst. Stödet får därför inte avse åtgärder för att anlägga sådana ortssammanbindande nät som dels prioriteras av regional- och näringspolitiska skäl, dels under de närmaste fem åren inte bedöms komma till stånd på helt kommersiella grunder och för vilka stöd utgår i särskild ordning. Undantag från denna regel får dock göras om det finns särskilda skäl.

Stödet beviljas av länsstyrelsen eller det regionala självstyrelseorganet i det län där kommunen är belägen.

Regler om regionalt utvecklingsarbete finns i förordningen (1998:1634) om regionalt utvecklingsarbete. Dessa regler gäller generellt varför någon hänvisning till reglerna inte erfordras.

Ansökan om stöd skall innehålla en redogörelse för de åtgärder som skall vidtas. Projektet skall beskrivas. Kommunen skall också förbinda sig att använda bidraget för de ändamål som länsstyrelsen har godkänt. Detta skall framgå tydligt av ansökan. Länsstyrelserna skall sedan följa upp att projekten genomförs och att avtalen med nätinnehavarna innehåller de villkor som kommunen skall uppställa och även i övrigt tillse att kommunerna följer villkoren för stödet. En bestämmelse bör därför finnas om att länsstyrelsen genom uppföljning skall tillse att utgivna stöd används för godkända ändamål.

5¶Överväganden om fördelning mellan stödformerna

Den totala ramen för de båda stöden, kommunstödet respektive skattereduktionen för abonnenter, har i proposition 1999/2000:86 bedömts bli 3,2 miljarder kronor för perioden 2001–2004. Det är ännu mycket svårt att bedöma hur stora resurser som kommer att tas i anspråk särskilt av skattereduktionen för abonnenter.

Över fyraårsperioden som helhet kan de båda stödformerna komma att ta hälften var av ramen i anspråk. För närvarande diskuteras att begränsa skattereduktionen till åren åren 2001–2002. Men för att öka precisionen i fördelningen bör man ta förnyad ställning efter en tvåårsperiod. Min utgångspunkt är att 1,2 miljarder kronor då ska ha förbrukats i kommunstöd. Om skattelättnaden då bedöms ha förbrukat lika mycket, 1,2 miljarder av ramen, återstår 0,8 miljoner för förnyad fördelning. Även kriterierna kan då behöva omprövas.

Jag anser det vara väsentligt att utbyggnaden sker så snabbt som möjligt. Huvuddelen av kommunstödet bör därför förbrukas under de första två åren. För att stimulera fram detta kan man lägga in en beslutspunkt som innebär att beviljat stöd måste vara ianspråktaget i ett i huvudsak genomfört projekt senast den 1 november 2002. De medel som därmed inte förbrukats av kommunen kan gå till en regionpott, som förvaltas av respektive länsstyrelse eller regionalt självstyrelseorgan, efter vad regeringen förordnar om senare.

Det kan finnas farhågor för att leveranskapaciteten av optofiber kan bli en begränsande faktor. Om så skulle vara fallet, kan det finnas anledning att revidera tidplanen.

6¶Kort sammanfattning av förslagen

Jag föreslår i sammanfattning − en lag om kreditering på skattekonto av stöd till kommunerna för an-

läggande av lokala allmänt tillgängliga telenät med hög överförings-

kapacitet, − en förordning om stöd till kommunerna för anläggande av lokala all-

mänt tillgängliga telenät med hög överföringskapacitet som innehåller

villkor för stöd till kommuner som önskar stimulera byggandet av lo-

kal IT-infrastruktur samt ett förslag till fördelning i en första etapp

av 1,2 miljarder mellan län och kommuner, − att fördelningen till kommuner sker dels inom en ekonomisk maximi-

ram som bygger på en kombination av invånarantal på landsbygden

och landsbygdens areal inom respektive kommun, dels utifrån en

prövning av projekt, − att stödet beviljas av länsstyrelsen eller det regionala självstyrelse-

organet i det län där kommunen är belägen, − att huvuddelen av kommunstödet bör förbrukas under de första två

åren, − samt, slutligen, en fördelning av ramen på 3,2 miljarder kronor inne-

bärande att skattelättnaden för abonnenternas bredbandsanslutning

och kommunstödet vartdera förväntas ta i anspråk 1,2 miljarder kro-

nor under den första tvåårs-perioden, med möjligheter till omprövning

av fördelningen av de återstående (3,2–2,4=) 0,8 miljarderna inför de

två återstående åren.

7¶Finansiering samt ekonomiska och andra konsekvenser

7.1¶Statsfinansiella konsekvenser

En arbetsgrupp inom Regeringskansliet utformar förslag till regler för skatteavdrag för abonnenter som investerat i bredbandsanslutning (över en viss kostnad). De båda stödformerna kommer under perioden år 2001–2004 att totalt belasta statsinkomsterna med 3,2 miljarder kronor. En utgångspunkt kan vara att vartdera stödet inledningsvis beräknas till 1,2 miljarder. Enligt vad som för närvarande diskuteras skulle skattereduktionen begränsas till 1 januari 2001 till och med 31 december 2002. När kostnaderna för skattereduktionen är kända kan det beräknas hur mycket som återstår av de 3,2 miljarder kronorna.

Det är tänkbart att hela beloppet 1,2 miljarder kronor inte är intecknat i form av beviljade ansökningar om kommunstöd vid slutet av 2002, i synnerhet som det vid slutet av 2002 ännu återstår två år av perioden. En bedömning bör därför göras vid denna tidpunkt för åren 2003-2004 vad gäller kommunstödet. Skall ytterligare skattereduktion utgå måste det ske genom lagändring

Förbrukningen av kommunstödet bör i huvudsak ske under de två första åren. Fördelningen över åren blir då enligt följande:

Tabell. Prognos av förbrukning av kommunstöd respektive skatte-lättnad till abonnenter under åren 2001–2004 under förutsättningen att beloppen totalt sett fördelas jämnt mellan stödformerna. Miljarder kronor

Observera dock att jag förutsätter att en omprövning sker efter en tvåårsperiod vilket kan göra fördelningen annorlunda under de två sista åren.

7.2¶Konsekvenser för kommunernas ekonomi

Det bör framhållas att det framlagda förslaget bygger på frivilliga åtaganden från kommunernas sida. Samtidigt avses det statliga stödet enligt IT-propositionen (prop.1999/ 2000:86) täcka bara en mindre del av utgiften. I den mån andra stöd eller marknaden inte finansierar investeringen, kan vissa kommuner komma att själva bidra till investeringskostnaderna. Jag har inte inom utredningens ram kunnat bedöma i hur stor utsträckning kommunerna själva är beredda att skjuta till pengar.

7.3¶Regionalpolitiska konsekvenser

Vissa delar av landet som normalt tar del av de statliga regionalpolitiska stöden (konton under rubriken Regional utjämning och utveckling) har bidragit till finanseringen av de IT-politiska stödformerna, särskilt stödet till regionnäten. Det är därför rimligt att göra en bedömning av hur stor del av det IT-politiska stödet (summan av stöd till regionnät och kommunstöd) som går till motsvarande regioner. Det kommunala stöd som behandlas i denna rapport utgör bara en del av det totala stödet.

40 kommuner i norra Sverige skulle ha fått nedsatta socialavgifter i enlighet med regeringens förslag, totalt 350 miljoner kronor under de närmaste åren, som nu istället bidragit till finansieringen av ITinfrastruktursatsningen. Enligt det förslag till fördelningskriterier som jag lägger fram, skulle dessa kommuner i stöd till orts- och områdesnät få 385 miljoner kronor enbart som kommunstöd (detta under förutsättningen att projekten från dessa kommuner uppnår den maximala stödnivån). Till detta kommer det stöd till det ortssammanbindande nätet som utredningen ännu arbetar med.

De flesta kommunerna i Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län, samtliga kommuner i Jämtlands län samt enstaka kommuner i Gävleborg, Dalarna och Värmland.

7.4¶Jämställdhetsaspekter

Det saknas statistik om hur jämställdhetsaspekten tillgodoses inom de delar av IT-sektorn som arbetar särskilt med nätbyggande och förvaltning av nät. IT-infrastrukturutredningen (SOU 1999:85) konstaterade att i de rådslag på ett tiotal orter som utredningen medverkat i och som besökts av cirka 220 personer, så var andelen kvinnor omkring 13 procent. Jämit, dvs. Rådet för jämställdhetsfrågor, har i en rapport våren 2000 visat att ett antal IT-branscher (konsultverksamhet avseende maskinvara, datakonsultverksamhet, programvaruproduktion, databehandling, databasverksamhet) har en genomsnittlig kvinnoandel på 28 procent. Det finns ingen anledning att tro att branschen för nätbyggande och förvaltning av nät ligger högre än detta genomsnitt, snarare tvärtom.

Jämställdhetsaspekter på nätbyggande skall inte bara inskränkas till själva byggprocessen och förvaltandet av nät. Jämit redovisar i den ovannämnda rapporten även hur tillgången till och användningen av datorer fördelar sig mellan könen. Procentandelarna av män respektive kvinnor som har tillgång till och har använt dator och Internet är enligt Jämit ”rätt så lika för de bägge könen”. En förbättrad tillgång till nät på landsbygden, gynna både män och kvinnor och på sikt kanske leda till en jämnare könsfördelning även inom IT-branscherna.

SOU 2000:31. Rapport 1. Jämställdhet och IT – en kartläggning på uppdrag av Jämit.

8¶Författningskommentar

Förslaget till lag om kreditering på skattekonto av stöd till kommunerna för anläggande av lokala allmänt tillgängliga telenät med hög överföringskapacitet

1 § Stöd till kommuner för anläggande av lokala allmänt tillgängliga telenät med hög överföringskapacitet som har beslutats av länsstyrelse eller regionalt självstyrelseorgan enligt lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning och som avser stödberättigade åtgärder som har utförts under perioden 1 juli 2000 - 31 december 2004 får tillgodoföras kommuner genom kreditering på sådant skattekonto som har upprättats för kommunen enligt 3 kap. 5 § skattebetalningslagen (1997:483). 2 § Vid beviljande av stöd enligt denna lag skall iakttas att det sammanlagda stödet enligt denna lag och den totala skattereduktion som medges enligt lagen (…-..) om skattereduktion för utgifter för vissa anslutningar för tele- och datakommunikation inte är avsett att överstiga 3,2 miljarder kr. 3 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om det stöd som skall krediteras skattekontot.

I betänkandet föreslås kommunerna erhålla stöd för att anlägga lokala allmänt tillgängliga telenät med hög överföringskapacitet. Termen allmänt tillgängligt telenät är hämtad från telelagen (1993:597). Termen är inte definierad i lagen men allmänt anses att ett nät är allmänt tillgängligt om det står till allmänhetens förfogande. Ett kännetecken för att nätet skall anses allmänt tillgängligt är att det står öppet för en vid krets av användare att ansluta sig till nätet. Termen lokala nät används för att skilja ut den del av det allmänt tillgängliga nätet som är närmast abonnenterna och som med hänsyn till nätets uppbyggnad kan sägas utgöra en nivå i näthierarkin i förhållande till stomnät och ortssammanbindande nät. Det lokala nätet omfattar också det som allmänt betecknas som accessnät. Med hög överföringskapacitet avses att det nya nätet skall kunna överföra multimediatjänster med god kvalitet.

Stödet föreslås beviljas av länsstyrelsen eller det regionala självstyrelseorganet i det län där kommunen är belägen. Regeringen föreslås utfärda en förordning om stödet vari de närmare förutsättningarna för att beviljas stöd framgår. När en länsstyrelse beviljar stöd skall den lämna uppgift om storleken av beviljat stöd till skattemyndigheten. Av 3 kap. 5 § skattebetalningslagen jämfört med 1 kap. 1 § samma lag och de lagar som där anges följer nämligen att kommunerna har skattekonton. Skattemyndigheten får tillgodoföra kommunen stödet genom kreditering av skattekonto med så stort belopp som länsstyrelsen har beviljat stöd med. Länsstyrelserna meddelar skattemyndigheten vilket belopp som får krediteras kommunen. Regler om vilken skattemyndighet som skall fatta beslut finns i 2 kap. skattebetalningslagen.

Kreditering får endast avse stödberättigade åtgärder som har utförts under perioden 1 juli 2000 - 31 december 2004.

Stödet till kommunerna enligt detta förslag får inte, tillsammans med den totala skattereduktion som utgår enligt det förslag till lag om skattereduktion för vissa anslutningar för tele- och datakommunikation som f.n. är under utarbetande i Regeringskansliet, överstiga 3,2 miljarder. Detta skall iakttas vid beviljande av stödet till kommunerna. Skattereduktionen är en generell rättighet som till sin natur inte är begränsad till visst belopp.

Regeringen bemyndigas meddela närmare föreskrifter om det stöd som skall krediteras skattekontot.

Ikraftträdandebestämmelse

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2001. Efter vad som framgår är avsikten att de åtgärder för vilka stöd skall kunna utgå skall avse åtgärder som vidtas från och med den 1 juli 2000 till och med den 31 december 2004. Ansökan om bidrag kan dock enligt förslaget inte göras innan den 1 januari 2001 och tillgodoräknande av beviljat stöd genom kreditering av skattekonto kan då naturligtvis inte ske dessförinnan.

Bilaga 1.

Direktiv och tilläggsdirektiv till utredningen om infrastrukturprogram för bredbandskommunikation

Kommittédirektiv

Infrastrukturprogram för bredbands-

Dir.

kommunikation 2000:04

Beslut vid regeringssammanträde den 2000-01-27

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppdrag att − göra ett förslag till ett nationellt infrastrukturprogram, bl.a. efter

samråd med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet,

Post– och Telestyrelsen och Svenska Kraftnät, − utarbeta ett underlag till en överenskommelse med Svenska Kommun-

förbundet och Landstingsförbundet om former för och inriktning av

kommuners och landstings arbete med kommunala försörjningspro-

gram, − samla in uppgifter från kommuner, landsting, länsstyrelser och regio-

nala självstyrelseorgan, regionala samarbetsorganisationer inom detta

område samt övriga aktörer om deras prioritering av förbindelser som

inte bedöms komma att tillhandahållas av marknadens aktörer under

de närmaste fem åren, − i infrastrukturprogrammet bl.a. redovisa en prioritering av mellan

vilka orter det bör finnas ledningsförbindelser, som inte bedöms

komma till stånd på kommersiella grunder samt vad en eventuell

statlig medfinansiering skulle komma att kosta, − klarlägga möjligheterna att använda existerande stöd, − klarlägga om infrastrukturprogrammet kan användas som villkor för

en eventuell statlig stödgivning och i så fall på vilket sätt,

− lämna förslag till villkor för tillgänglighet till de nät som helt eller

delvis eventuellt finansieras med statliga medel, − föreslå under vilka former staten skall medverka i nätutbyggnaden, − klarlägga i vilken utsträckning det finns redan färdig kanalisation

som är möjlig att använda, − klargöra vilka resurser i form av totala kostnader och personal som

kan komma att krävas för programarbete, − föreslå vilken organisation eller myndighet som, sedan utredaren full-

gjort sitt uppdrag, bör fortsätta arbetet med det nationella program-

met.

IT-infrastrukturutredningen

Behovet av program för försörjning av ledning för datakommunikation framfördes av IT-infrastrukturutredningen i betänkandet ”Bredband för tillväxt i hela landet” (SOU 1999:85).

Syftet med ett nationellt infrastrukturprogram var enligt ut-redningen att ange målbild, inriktning och geografiska principer för ett bredbandsnät. I programmet skulle bl.a. ingå förslag till hopkopplingspunkter mellan stomnät och lokala nät. Bakgrunden till programmet är att staten inte bara har ansvar för att stimulera utbyggnaden av ett öppet nät och för regional– och näringspolitiken. Enligt utredningen borde staten också ha ett övervakande och sammanhållande ansvar för att nätet var säkert och tillgängligt till rimliga priser. Öppenheten betonades av utredningen, innebärande att ledning borde kunna hyras av alla operatörer till rimliga priser. Utredaren lade särskild vikt vid begreppet ”program” eftersom detta innebar att staten så långt möjligt borde undvika att etablera sig som investerare och ägare på detta område. Förslaget innehöll dock ingen närmare precisering av vilka befogenheter som skulle kopplas till ett program. Syftet var att vägleda myndigheter och marknadsaktörer snarare än styra. Av betänkandet framgick dock att överensstämmelse med infrastrukturprogrammet kunde vara ett villkor för statsstöd till kanalisation och andra anläggningar för led-ning, dvs. rör, master eller liknande (vari inkluderas även utrustning för trådlös kommunikation) och regionalpolitiskt stöd till anslutningskostnad.

De kommunala programmen för försörjning av bredbandsledning nämndes i utredningen som ett tänkbart föremål för överläggningar mellan staten, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Tanken var att kommuner och landsting frivilligt skulle åta sig att upprätta sådana program som vägledning för eget eller andras nätbyggande. Dessutom kunde sådana program öka möjligheterna till regional samverkan och

samordnade upphandlingar. Vidare kunde exempelvis beredskapsaspekter, i samarbete med länsstyrelserna, behöva beaktas.

Av utredningens kartläggningar framgick att marknadens aktörer genomgående prioriterade tätbebyggda delar av landet med sammanlagt ungefär 70 procent av landets befolkning, men också att framförallt Telia och Banverket i viss utsträckning hyr ut IT-infrastruktur även i de glesare befolkade delarna av landet.

De föreslagna programmen har kommenterats av många remissinstanser. Ett antal remissinstanser har tillstyrkt förslaget, men det förekommer också förslag om kompletteringar, justeringar och rena avstyrkanden. En sammanställning av remissvaren finns inom Näringsdepartementet.

Utgångspunkter för utredarens arbete

Svenska Kraftnäts utredning

Regeringen gav den 14 oktober 1999 Svenska kraftnät i uppdrag att utreda förutsättningarna för att hyra ut ledning och tillhandahålla datatransmissionskapacitet genom att bygga ut optokabel till landets samtliga kommunhuvudorter, på kommersiella villkor och utan att använda statliga anslag. Uppdraget redovisades den 8 november 1999 (dnr N1999/11617/SÄ). Av utredningen framgår att ett optokabelnät som når flertalet kommunhuvudorter borde kunna byggas ”med tillfredsställande ekonomisk avkastning”. För att ansluta orter med relativt få invånare och med långa utbyggnadssträckor krävdes, enligt Svenska kraftnäts utredning, ”någon form av stöd”. Svenska kraftnät har ännu inte avslutat detaljplaneringen av sitt projekt, varför utredningens allmänna slutsatser kan behöva revideras efter hand.

IT-infrastrukturens tillgänglighet

Ett krav i utredningsuppdraget till Svenska kraftnät var att ledningen skulle vara öppen. Med detta avses förutom geografisk tillgänglighet även att ledningen är tekniskt tillgänglig. Detta innebär bl.a. att den måste ha tillräcklig kapacitet och möjliggöra en sammanhängande, rikstäckande förbindelse. Tillgänglighet förutsätter rimliga priser, i första hand som resultat av en fungerande konkurrens, vilket dock inte nödvändigtvis behöver innebära samma priser över hela landet. Slutligen innefattar öppenhet även konkurrensneutralitet. Denna tillgodoses enklast med nät som inte ägs av tjänsteproducerande operatörer. Men även

operatörsägda nät som hyrs ut på konkurrensneutrala villkor innebär en hög grad av öppenhet.

I utredarens uppdrag ingår att göra prioriteringar av de utbyggnadsbehov som inte marknaden förväntas tillgodose. Den viktigaste utgångspunkten för dessa prioriteringar skall vara att tillgodose en grundläggande tillgång till IT-infrastruktur för bredbandskommunikation. Med detta menas att utredaren skall begränsa förslagen till sträckor där nät saknas eller där kapaciteten inte bedöms vara tillräcklig. Värdet av en högre grad av tillgänglighet hos existerande nät bör av utredaren ställas i relation till kostnaden för att uppnå denna.

Begreppet bredband definieras på olika sätt i debatten. ITinfrastrukturutredningen valde en definition som utgick från nätet närmast användaren (accessnätet) och att detta skulle ha kapacitet för minst 2 Mbit/s i båda riktningarna. Även andra definitioner används. Gemensamt för dem är vanligen att man avser en kapacitet som är avsevärt högre än vid användning av modem i dagens accessnät för telefoni, i synnerhet i riktning mot användaren. I ett transportnät krävs givetvis ännu högre kapacitet av en ledning än i accessnätet, vilket gör att den använda definitionen inte är direkt avgörande för utredarens arbete. Observera att denna definition är teknikneutral med avseende på alla de trådburna eller trådlösa tekniker som uppfyller kapacitetskravet.

Såväl privata som offentliga aktörer har byggt och bygger nät. Numera erbjuder Telia uthyrning av ledning i hela landet, även, i förekommande fall, mellan orter på längre avstånd från varandra, något som inte tidigare gjorts annat än i undantagsfall. Utbudet av sådan ledning är dock särskilt koncentrerat till de mer tätbefolkade delarna av landet. I de mer glesbefolkade delarna av landet är det ofta så att Telia antingen är den enda som i dag kan erbjuda IT-infrastruktur med bredbandskapacitet eller också är tillgången på sådan redan i dag otillräcklig. Till många orter erbjuder Banverket bredbandskapacitet och funge-rar på så sätt som en konkurrent till Telia när det gäller uthyrning av kapacitet. Lokala förhållanden av detta slag är en viktig bakgrund till utredarens bedömningar av utbudet i dag och i framtiden.

Marknaden och kommunerna

Många kommuner har ansett att det ligger i deras intresse att främja bredbandsnät som i växlande grad är tillgängliga för alla. Det kan dock inte förväntas att alla kommuner själva eller via sina bolag skall bygga, äga och förvalta sådana nät. Detta kommer i betydande utsträckning att göras av privata företag. Ett viktigt syfte med det nationella programmet är att på olika sätt skapa förutsättningar för utbud av IT-infrastruktur i

hela landet, även där marknaden och kommunerna ännu inte tillgodoser behovet.

Framväxten av bredbandsnät i allt fler bostadsområden skapar en efterfrågan på transportnät med bredbandskapacitet. Styrkan i efterfrågan är det främsta skälet för staten att inte på bred front bygga och förvalta ett omfattande nät i egen regi. Ett statligt infrastrukturprogram syftar därför i första hand till att skapa tydliga förutsättningar och ange spelreglerna för offentliga och privata aktörer.

En invändning från vissa remissinstanser har varit att kommunerna inte är rätt instans för en bedömning av ledningsbehov. Självfallet skall kommunerna inte ensamma bedöma t.ex. behovet av ett eventuellt statligt stöd till vissa förbindelser. I statens ansvar ingår att, tillsammans med statliga och andra regionala instanser, t.ex. regionala samarbetsorgan på IT-området, sätta in de kommunala infrastrukturbehoven i ett regionalt och nationellt sammanhang. Men liksom andra infrastrukturområden, t.ex. vägnät och avloppsnät, har en stor lokal betydelse och därmed också kräver ett stort kommunalt engagemang, finns det även i frågan om bredbandsnät ett starkt kommunalt intresse som måste beaktas.

Uppdraget

Uppdraget består av två huvuddelar, en del som rör hela landet och en annan del som särskilt berör glest befolkade delar.

För att skapa en helhetsbild behövs ett nationellt infrastrukturprogram av i huvudsak det slag som IT-infrastrukturutredningen föreslog. Utredaren skall föreslå ett program som skall beskriva hur målen för den geografiska tillgängligheten och de andra kraven på ITinfrastruktur för bredbandskommunikation kan tillgodoses samt principer för ansvarsfördelningen mellan staten och övriga aktörer. Programmet skall behandla även andra förutsättningar som kan kräva statens medverkan och som behövs för att underlätta en utbyggnad av ett bredbandsnät. En viktig utgångspunkt är att programmet i första hand ska vara vägledande och underlätta en utbyggnad i marknadens regi. Utredaren bör överväga och föreslå regler som garanterar säkerheten och framkomligheten i ett landsomfattande nät. Dessa bör inkluderas i infrastrukturprogrammet. I samband med förslag om en eventuell stödgivning skall utredaren även föreslå åtgärder som säkerställer en fungerande konkurrens och en rimlig prisnivå. Behovet av en god överblick över en framväxande, ny struktur skall vägas mot riskerna för en byråkratiskt tungrodd beslutsorganisation. Utredaren skall föreslå en organisatorisk

form för en eventuellt fortsatt statlig medverkan och föreslå finansiering för detta.

Utredaren skall även efter överläggningar med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet lämna förslag till hur ett frivilligt åtagande från kommuner och landsting kan utformas i syfte att få till stånd lokala och regionala försörjningsprogram. Vidare skall utredaren klargöra vilket stöd, t.ex. i form av rådgivning och lagstiftning, som kan behöva ges till kommuner och landsting för ett meningsfullt programarbete samt hur detta kan finansieras. Överläggningarna med förbun-den kan också gälla de kriterier utredaren använder för att be-döma valet av närings- och regionalpolitiskt prioriterade för-bindelser mellan orter.

Det föreslagna infrastrukturprogrammet gäller hela landet. En av ITinfrastrukturutredningens slutsatser var att det kunde finnas behov av insatser för att stimulera utbyggnad av bl.a. transportnät i de glest befolkade delarna av Sverige, även utöver ett stomnät. Utredningen avgränsade allmänt statens stödåtagande till de glesare befolkade delarna av Sverige med totalt omkring 30 procent av befolkningen, vilket i stort sett omfattar området utanför kommunernas huvudorter.

Den ovan nämnda avgränsningen av ett eventuellt statligt stödåtagande kan användas som utgångspunkt för utredarens överväganden. Ytterligare avgränsningar måste dock göras. Många småorter som t.ex. ligger i närheten av större orter kan komma att få transportnät genom marknadens försorg. De mer glesbefolkade delarna finns inte enbart inom de delar av landet som uppfyller villkoren för regionalpolitisk stödgivning till företag. Eventuellt stöd till investeringar i ledning som ingår i en nationell infrastrukturpolitik kommer därför inte att följa samma regler som regionalpolitiskt stöd till företag. Ett IT-stöd skulle kunna vara en del av en kombinerad infrastruktur- och regionalpolitik.

Utredaren bör bedöma den delen av transportnätet som förbinder de mindre orterna i kommunerna med stomnätet som i sin tur förbinder kommunernas huvudorter med varandra. Däremot faller förbindelsen ända fram till slutanvändaren, det s.k. accessnätet, utanför detta uppdrag. Uppdraget omfattar således inte fastighetsnät, dvs. nät inom exempelvis ett bostadshus. Därmed har också en gräns dragits gentemot stöd till företag och andra slutabonnenter, vilket inte innefattas i detta uppdrag. Transportnätet förutsätter ett accessnät som når abonnenterna, varför de båda nätdelarna har ett starkt samband. I de kommunala programmen kommer bl.a. att behöva uppmärksammas hur man når fram till accessnäten med kanalisation. Detta är ett exempel på att frågor i anslutning till accessnät kan väckas i de ovan nämnda överläggningarna med Kommun- och Landstings-förbunden.

Transportnätet förväntas i stor utsträckning förverkligas av marknadens och andra icke statliga aktörer. Det är därför viktigt att osäkerhet

om statens intentioner inte hämmar andra aktörers investeringsvilja. Utredaren skall därför peka ut de förbindelser som bör prioriteras av regional- och näringspolitiska skäl och som inte bedöms komma till stånd under de närmaste fem åren på helt kommersiella grunder. Utredaren skall som ett av underlagen för sina bedömningar använda kommuners och landstings prioriteringar av ledningsbehoven. Länsstyrelserna och de regionala självstyrelseorganen har i regleringbrev för 2000 fått i uppdrag att lämna de underlag rörande bedömning av framtida IT-infrastruktur som utredaren begär. Där det finns samarbetsorganisationer som redan har gjort eller inlett arbete på regionala infrastrukturprogram, bör utredaren samråda även med dessa. Även information och bedömningar från andra aktörer kan ge ett värdefullt bidrag.

Kostnadsramar skall anges för en eventuell statlig medfinansiering av investeringar och vad man kan uppnå inom dessa ramar. Kostnadsramarna skall bygga på alternativa kostnads- och intäktsanalyser av respektive förbindelser under olika förutsättningar, med hänsyn tagen bl.a. till säkerhetskraven på ledningstrukturen. I det sammanhanget bör behovet nämnas av säkra bredbandsförbindelser på det s.k. public safetyområdet. I ett av alternativen bör bara sådana sträckor ingå där lämplig ITinfrastruktur helt saknas. Ett alternativ bör prioritera orter som har ett stort inslag av företag som för sin verksamhet är beroende av ITkommunikation.

Utredaren skall också föreslå under vilka former staten skall medverka i nätutbyggnaden, exempelvis genom upphandling, långivning eller genom att staten går in som hel eller delvis nätägare. Också möjligheten att med stöd av tillståndsvillkor enligt 15 § telelagen erhålla tillgång till erforderlig öppen ledning skall beaktas. Enligt samma lagrum ges möjlighet att föreskriva om sådana villkor. Möjligheten att använda detta instrument för att åstadkomma tillgång till öppen ledning skall utredas. En viktig förutsättning i detta sammanhang är att både Sveriges och EU:s regler om upphandling och statligt stöd samt den sektorspecifika teleregleringen beaktas samt att ledningarna blir tillgängliga på konkurrensneutrala villkor. Upphandling skall väljas i första hand för att på så sätt stimulera den kommersiella utbyggnaden. Utredaren skall också undersöka hur existerande stöd kan användas.

IT-infrastrukturutredningen bedömde att det i stor utsträckning skulle finnas kanalisation, t.ex. redan nedgrävda tomma rör, att tillgå eller att sådan relativt snabbt kunde åstadkommas, vilket kunde minska investeringskostnaden för ledningsdragning väsentligt. På denna punkt har många remissinstanser haft synpunkter, bl.a. att utredningens underlag var alltför svagt. Det vore därför värdefullt att få en klar bild av i vilken utsträckning det redan finns lämplig kanalisation för ledningsdragning, i

marken eller luften. Utredaren skall bl.a. med kommuners och berörda myndigheters hjälp försöka få en bättre bild av tillgänglig kanalisation.

Utredaren skall i övrigt samråda med länsstyrelserna och de regionala självstyrelseorganen, Post- och telestyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket, Glesbygdsverket, regionalpolitiska utredningen (N 1999:01), IT-kommissionen samt övriga myndigheter, organisationer och företag som utredaren finner lämpligt. Särskilt bör statliga verk och bolag med egna nät- och kanalisationsresurser nämnas, framförallt Banverket, Svenska kraftnät, Telia, Teracom och Vägverket.

För utredaren gäller vidare regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att redovisa de konsekvenser på olika områden som krävs i kommittéförordningen, SFS 1998:1474.

Utredaren skall, vad avser bedömningen av förbindelser som inte bedöms komma till stånd på kommersiella grunder redovisa en preliminär bedömning senast den 31 mars 2000. En slutlig redovisning av uppdraget skall lämnas senast den 30 oktober 2000. Redovisningen skall vara skriftlig, i form av ett delbetänkande och ett slutbetänkande. I delbetänkandet skall utöver den redovisning som nämnts ovan, även ingå en preliminär bedömning av vad ett infrastrukturprogram bör innehålla. Slutbetänkandet skall omfatta hela uppdraget.

(Näringsdepartementet)

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till utredningen om infra-

Dir.

strukturprogram för bredbandskommuni- 2000:44 kation (N 2000:01)

Beslut vid regeringssammanträde den 11 maj 2000.

Sammanfattning av uppdraget

Regeringen har tidigare beslutat uppdra åt en särskild utredare att göra ett förslag till ett nationellt infrastrukturprogram för bredbandskommunikation m.m. (dir. 2000:04). Utredaren får nu följande två tilläggsuppgifter − att ge förslag till ett stöd till kommunerna för att underlätta abon-

nentanslutning till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet i

glest bebyggda områden − att lämna förslag på hur den av regeringen föreslagna ekonomiska

ramen om 3 200 miljoner kronor för stöd till bredbandsanslutning

skall fördelas mellan stöd till kommunerna och skattelättnad för fy-

siska och juridiska personer för att på bästa sätt uppfylla regeringens

intentioner.

Bakgrund

Ett nationellt infrastrukturprogram

I propositionen Ett informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86) som för närvarande behandlas av riksdagen gjordes bl.a. bedömningen att hushåll och företag i alla delar av Sverige inom de närmaste åren borde få tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet. Av propositionen framgick att detta i första hand skulle ske i marknadens regi. Staten hade dock ett övergripande ansvar att se till att ITinfrastruktur fanns tillgänglig i hela landet. Regeringen ansåg vidare att

konkurrens, låga priser och en snabb utveckling främjades av att ett stort antal operatörer och IT-företag hade möjlighet att nyttja näten. Konkurrensneutralitet och mångfald på näten skulle främjas genom statliga insatser och regler. Den teknik som skulle kunna överbrygga avstånden i landet fick inte på grund av stora skillnader i tillgänglighet, taxor och kapacitet bli ytterligare en klyfta mellan storstad och glesbygd. Ett nationellt infrastrukturprogram borde upprättas. Vidare angav regeringen bl.a. att det nationella infrastrukturprogrammet i första hand borde vara vägledande och underlätta en utbyggnad i marknadens regi samt att staten inte i detalj borde peka ut tekniska lösningar. Regeringen ansåg att det var viktigt att staten genom sina åtgärder främjade möjligheterna till långsiktigt hållbara infrastrukturlösningar utan att för den skull frångå kravet på att inte peka ut tekniska lösningar i detalj.

Stöd till kommunerna m.m. för att underlätta utbyggnad av nätet

Transportnätet förutsätter accessnät, d.v.s. nätet närmast abonnenterna, varför de båda delarna har ett starkt samband. Av propositionen framgick att accessnätet skulle bli kostnadskrävande och nätinvesteringen per abonnent skulle bli högre i glesbygd eftersom antalet abonnenter var färre och avstånden längre. På samma sätt som när det gäller det lokala och regionala transportnätet skulle det kunna finnas delar av accessnätet som inte bedömdes kunna komma till stånd på kommersiella grunder. En kommun skulle också kunna av näringspolitiska eller andra skäl välja att prioritera utbyggnad av accessnätet i vissa delar av kommunen.

För att underlätta en utbyggnad också i glest bebyggda delar borde en kommun kunna få möjlighet att söka stöd för att underlätta anslutning till infrastruktur med hög överföringskapacitet. Stödet borde förenas med villkor som t.ex. att kommunerna har ett lokalt program för försörjning av IT-infrastruktur. Ansökningarna från kommunerna borde prövas utifrån regional- och näringspolitiska grunder. Stödet borde avse fastigheter där anslutning skulle bli avsevärt dyrare för abonnenterna än i normala fall. Ytterligare villkor skulle kunna vara att nätet skulle vara tillgängligt och kunna hyras av alla operatörer samt att priserna var rimliga och enhetliga inom kommunen. Det framhölls att utbyggnad av accessnät var ett frivilligt åtagande för kommunerna. Det statliga stödet borde därför täcka endast en mindre del av utgiften. Slutligen borde kommunerna redan vid sitt beslut om en eventuell utbyggnad ha rimliga möjligheter att bedöma om de uppfyllde villkoren för att få del av stödet.

Regeringens avsikt med stödet till kommunerna var sammanfattningsvis att det skulle minska skillnaderna i tillgänglighet, taxor och kapacitet mellan storstad och glesbygd.

Regeringen föreslog vidare i propositionen att 3 200 miljoner kronor skulle reserveras för dels skattelättnad för fysiska och juridiska personer för bredbandsanslutning, dels stödet till kommunerna för att ordna möjlighet till abonnentanslutning.

Vad gäller utformningen av en skattelättnad för bredbandsanslutning för fysiska och juridiska personer utreds för närvarande denna inom Regeringskansliet (Finansdepartementet) med inriktning på att ny lagstiftning skall kunna träda i kraft den 1 januari 2001.

Uppdraget

Regeringen uppdrar åt den särskilda utredaren med uppgift att göra ett förslag till ett nationellt infrastrukturprogram för bredbandskommunikation (dir. 2000:04) att även lägga fram förslag om följande. 1. Utformningen av stöd till kommunerna för att underlätta abonnentan-

slutning till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet i glest be-

byggda områden. Stödet är inte avsett för installation av s.k. fastig-

hetsnät. Stödet skall belasta statsbudgetens inkomstsida och utgå i

form av en reduktion av kommunernas skatteinbetalningar. Ett exem-

pel på stödgivningsform som skall utredas är kreditering på skatte-

konto i likhet med det stöd som lämnas för anställningsstöd enligt la-

gen (1999:591) om kreditering av anställningsstöd på skattekonto.

Utredaren skall föreslå vilka villkor som bör ställas i samband med

stödgivningen samt organisationen för detta stöd. Vidare skall förslag

lämnas till hur staten vid stödgivning kan uppnå att konkurrensneut-

ralitet och mångfald på näten skall råda. Utredaren skall vidare ana-

lysera behovet av ytterligare författningsändringar som utredningen

ger upphov till. Utredaren skall också analysera stödets förenlighet

med den kommunala likställighetsprincipen för att undvika att kom-

munen gynnar vissa grupper framför andra samt stödets förenlighet

med EG:s statsstödsregler. Avsikten är att lagstiftningen skall träda i

kraft den 1 januari 2001 och att investeringar gjorda under andra

halvåret 2000 skall kunna ligga till grund för reduktion av skattein-

betalning.

2. Utredaren ska lämna förslag på hur den totala ramen om 3 200 mil-

joner kronor som enligt regeringens förslag bör reserveras för bred-

bandsanslutning skall fördelas mellan stöd till kommunerna och

skattelättnad för fysiska och juridiska personer för att på bästa sätt

uppfylla regeringens intentioner. Utredaren skall också lämna förslag

till hur stödet till kommunerna bäst kan begränsas till den del som fö-

reslås avsättas av de totalt 3 200 miljoner kronorna.

Utgångspunkter och redovisningstidpunkt

En utgångspunkt för det ursprungliga direktivets uppdrag om att göra en bedömning av vilka transportnätsförbindelser som bör prioriteras av regional- och näringspolitiska skäl och som inte bedöms komma till stånd under de närmaste fem åren på helt kommersiella grunder, skall vara regeringens förslag till riksdagen (prop. 1999/2000:86) att reservera 2 625 miljoner kr för statligt stöd till dessa transportnätsförbindelser i det regionala nätet för åren 2000-2004.

Det Post- och telestyrelsen redovisar i sin rapport 2 maj 2000 om hur risker för monopolisering av bredbandstjänster till flerfamiljshus kan undvikas (N2000/3829/ITFoU) kan utgöra ett underlag vid utformningen av villkoren för stöd till kommunerna.

Utgångspunkten för utredarens uppdrag både vad avser de ursprungliga direktiven och dessa tilläggsdirektiv skall vara de mål och den inriktning för IT-politiken samt de bedömningar som regeringen redovisat i propositionen Ett informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86).

De delar som ingår i detta tilläggsuppdrag skall redovisas senast den 15 juni 2000.

(Näringsdepartementet)

Bilaga 2.

Kommun- och länsvis redovisning av förslag till fördelning av maximistöd (tabell 1) samt av kommunernas och länens andelar av rikets landsbygdsbefolkning och -areal (tabell 2). Tabell 1. Beräknat maximistöd per kommun i kronor Genomsnittlig kommunandel Χ 100 = kolumn E + kolumn H i tabell 2

Anmärkningar om ingångsdata: Uppgifterna avser befolkning (1999) och arealer utanför tätorter med minst 3 000 invånare, i enlighet med ortsindelningen 1995.

Tabell 2. Beräkningsunderlag för kommunstöd utifrån kommunernas befolkning och areal på landsbygd, dvs. i orter mindre än 3 000 invånare och i glesbygd

Ingångsdata: Statistiska Centralbyrån, Johnny Sehlin. 2000-06-03 Beträffande ingångsdata se anmärkningar efter föregående tabell.

A B C D E F G H Kommun- Kommun Återst. Rikets Andel Inv. på Rikets Andel nummer namn areal (när landsb- landsb- lands- landsb.- landsb-

100km areal areal av bygd befolkn. befolkn.

dragits riket

från alla) (efter (efter (efter (efter (efter

just) just) just) just) just)

Bilaga 3.

Nätbegrepp

Av Peter Dahlström, Bredbandsutredningen

Nätstrukturen bör i sin beskrivning utgå ifrån följande indelning:

1. Stomnät – Nationellt nät

Stomnätet är ett nationellt nät med högöverföringskapacitet som förbinder kommun-huvudorterna i landets olika regioner och som är anknutet till internationella förbindelser. Vid uppbyggnad av ett modernt nationellt IP-nät (maskformat nät) bör man utgå ifrån en struktur som även direkt sammanbinder näraliggande orter.

2. Publikt kommunnät (allmänt tillgängligt kommunnät)

Kommunnätet är ett öppet, kommersiellt tillgängligt nät och omfattar knutpunkt och noder, förbindelser mellan orter inom kommunen och förbindelser inom respektive ort samt förbindelser på landsbygden. Ägandet av detta nät kan variera. I normalfallet ägs nätet av aktörer på marknaden.

2.1¶Knutpunkt

En knutpunkt för trafikväxling mellan operatörer bör finnas i varje kommunhuvudort. Till denna knutpunkt förutsätts de regionala och nationella näten och det publika kommunnätet vara anslutna. Svenska Kraftnäts nationella nät, som byggs som ett led i statens ITinfrastruktursatsning, skall anslutas till knutpunkten.

2.2¶Ortssammanbindande nät

Det ortssammanbindande nätet är ett nät med hög överföringskapacitet i kommunen, som förbinder orter inom en kommun med varandra och med kommunhuvudorten.

2.3¶Ortsnod

Ortsnoden sammanbinder det ortsammanbindande nätet med ortsnätet, spridningsnätet inom orten och kan också utgöra nodpunkt för radioaccess till landsbygden.

2.4¶Ortsnät

Ortsnätet är ett spridningsnät med hög överföringskapacitet inom orten som sammanbinder olika områden inom orten.

2.5¶Områdesnod

Områdesnoden sammanbinder ortsnätet med områdesnätet. Områdesnoder kan även bli aktuella att etablera på landsbygden när fasta nät byggs i dessa områden.

2.6¶Områdesnät

Områdesnätet sammanbinder områdesnoden med fastighetsnoderna direkt eller indirekt via ett fastighetsområdesnät (villaområden, industriområden, verksamhetsområden). Det område som betjänas av områdesnätet kan variera i storlek beroende på fastighetsbeståndets sammansättning avseende villor, flerfamiljshus, industriområden och andra geografiska förutsättningar.

3. Fastighetsområdesnät och fastighetsnät

Fastighetsägarna ansvarar för utbyggnaden av näten inom respektive fastighet. Fastighetsnäten omfattas inte av det stöd som föreslås i betänkandet (se 2 § förslaget till förordning). Beträffande fastighetsområdesnät kan dessa dock omfattas av stödet om det inte avser den del av nätet som är undantaget från stöd enligt 2 § i förslaget till förordning.

3.1¶Fastighetsnod

Fastighetsnoden sammanbinder områdesnätet med fastighetsområdesnätet /fastighetsnätet.

3.2¶Fastighetsområdesnät

Inom villaområden, industriområde och verksamhetsområden etableras fastighetsområdesnät genom vilket fastigheterna (byggnaderna) /fastighetsnoderna sammanbinds med en fastighetsområdesnod som sedan förbinds med områdesnoden.

3.3¶Fastighetsnät

Fastighetsnätet förbinder lägenheterna/lokalerna i samma byggnad med fastighetsnoden.