Rättslig status vid samverkan inom Partnerskap för fred och EU:s krishantering m.m. en översyn

Till statsrådet och chefen för Försvarsdepartementet

Regeringen beslutade den 14 november 2002 att tillkalla en särskild utredare för att bl.a. företa en översyn av den rättsliga regleringen för fredsfrämjande samarbete med andra länder.

Samma dag förordande chefen för Försvarsdepartementet, statsrådet Leni Björklund, skattedirektören Lisbeth Molander att från och med den 1 december 2002 vara särskild utredare.

Som experter har från och med den 1 januari 2003 medverkat rättssakkunnige Mikael Andersson, departementssekreteraren Hanna Jangert, kanslirådet Anders Nyström och försvarsjuristen Magnus Sandbu.

Sekreterare åt utredningen har varit kammarrättsassessorn Ann-Louise Björnsson.

Utredningen har antagit namnet PFF-utredningen (Fö 2002:08). Härmed överlämnar utredningen sitt betänkande Rättslig status

vid samverkan inom Partnerskap för fred och EU:s krishantering m.m. – en översyn (SOU 2003:117).

Arbetet har bedrivits i nära samråd med experterna som står bakom förslagen.

Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm i december 2003

Lisbeth Molander

/Ann-Louise Björnsson

Sammanfattning

Några allmänna utgångspunkter för uppdraget

Partnerskap för fred (PFF) är ett internationellt fredssamarbete mellan Natomedlemmar och andra stater, i huvudsak europeiska. Sverige anslöt sig till PFF-samarbetet i maj 1994. Inför PFFsamarbetet antog Sverige ett avtal om rättslig status för ett lands styrkor när de befinner sig på en annan avtalsparts territorium – PFF-avtalet – vilket innehållsmässigt utgörs av Nato Status of Forces Agreement (Nato SOFA).

Nato SOFA har till syfte att reglera den rättsliga statusen för ett medlemslands styrkor när dessa befinner sig inom ett annat medlemslands territorium. Syftet med PFF-avtalet är att på samma sätt, mellan de länder som ingår i PFF-samarbetet, reglera den rättsliga statusen för ett lands styrkor när de befinner sig på ett annat avtalslands territorium.

Utredningen har haft i uppdrag att analysera den rättsliga reglering som tillkommit med anledning av PFF-samarbetet. Uppdraget har också innefattat att genomföra en allmän översyn av hur PFF-avtalet har använts nationellt och internationellt. Utredningen har vidare haft i uppgift att göra en utvärdering av den svenska regleringen på området och därvid analysera om den nationella regleringen på bästa sätt möter dels de krav som finns i PFF-avtalet, dels de behov som följer av andra existerande internationella samarbetsavtal på fredsfrämjandeområdet avseende personals status. Eftersom bestämmelser som motsvarar PFFavtalet även finns i olika bilaterala samarbetsavtal har utredningen också haft i uppgift att ta sikte på de avtal som för närvarande finns beträffande statusfrågor för personal liksom avtal som kan komma att ingås inom den internationella verksamhet som bedrivs på fredsfrämjande- och krishanteringsområdet. Utredningen har även haft att beakta den krishantering som utvecklas inom ramen för Europeiska unionen, såvitt avser såväl militär som civil personal.

Sammanfattning SOU 2003:117

Enligt direktiven skulle utredningen vidare beakta att antalet samarbetsavtal på området kan förväntas komma att öka i framtiden liksom att samarbetet kan beröra såväl civil som militär personal.

En orsak till utredningens arbete är att den svenska synen på PFF-avtalets tillämpningsområde och räckvidd inte är överensstämmande med Natos och de övriga Nato- och partnerländernas syn. Sedan PFF-avtalets införlivande i svensk rätt har avtalets tillämpningsområde i Sverige ansetts begränsat till att enbart omfatta renodlade övningar som äger rum inom ramen för PFFsamarbetet. Vid den praktiska tillämpningen har avtalet vidare kommit att tolkas så att det krävs flera personer för att man ska kunna tala om en styrka, vilket medför att avtalet inte har kunnat användas då enskilda officerare har utfört tjänsteuppdrag på svenskt territorium. Flertalet av de länder som Sverige samarbetar med inom ramen för Partnerskap för fred har generellt gett PFFavtalet ett vidare tillämpningsområde. Genom praxis har länderna kommit att etablera ett synsätt som innebär att avtalet gäller så snart det är fråga om ett militärt samarbete som innebär att en avtalsparts militära personal befinner sig på en annan avtalsparts territorium. Det uppställs inga begränsningar om att det måste röra sig om viss bestämd verksamhet eller att den militära styrkan måste bestå av ett visst minsta antal personer för att avtalet ska vara tillämpligt. Stöd för denna tolkning finns enligt dessa länder i avtalet och i preambeln till avtalet.

Diskrepansen mellan den svenska synen och flertalet av de andra ländernas inställning har lett till kritik och irritation mot den svenska begränsade tillämpningen, eftersom denna medför att utländsk militär personal inte ges samma rättsliga status i Sverige som svensk personal under tjänsteutövning erhåller i deras länder. Den grundläggande principen om reciprocitet kan inte upprätthållas. Det nordiska fredsfrämjande samarbetet som äger rum inom ramen för Nordcaps är ett konkret exempel på samarbete som riskerade att avstanna på grund av att Sverige gav PFF-avtalet ett snävare tillämpningsområde än Danmark och Norge.

En viktig utgångspunkt för utredningens arbete har varit att det internationella fredsfrämjande samarbetet mellan Sverige och andra länder inte ska försvåras eller riskera att hindras utan att det i stället ska kunna bedrivas så smidigt som möjligt. Detta ställningstagande bör ses mot bakgrund av att både riksdagen och regeringen vid ett flertal tillfällen har understrukit vikten av att Sverige ska vara en

aktiv aktör inom det internationella fredsfrämjande samarbetet. För att det internationella militära samarbetet som Sverige deltar i ska kunna bedrivas med så stor framgång som möjligt är det enligt utredningens uppfattning nödvändigt att ändra den svenska tillämpningen och komma bort från den restriktiva inskränkande tolkningen av avtalet. Det är inte acceptabelt att svensk personal ska omfattas av avtalet då de befinner sig på annan avtalsparts territorium samtidigt som Sverige vägrar tillerkänna utländsk militär motsvarande rättsliga status då de befinner sig i Sverige. Den grundläggande principen om reciprocitet måste upprätthållas och samma regler gälla oavsett i vilket land den militära personalen befinner sig för att fullgöra ett tjänsteuppdrag inom ramen för internationellt militärt samarbete. För den enskilde är frågan om rättslig status av lika stor betydelse oavsett om det är fråga om en aktivitet som äger rum på svenskt territorium eller i ett annat land.

Tillämpningen av PFF-avtalet nationellt och internationellt

Som ett led i arbetet med att se till att det svenska regelverket är så funktionsenligt som möjligt för att det internationella samarbetet ska kunna fungera utan onödiga hinder har utredningen dels inventerat det svenska nationella regelverket liksom den svenska tolkningen och tillämpningen av avtalet, dels sökt utreda hur PFFavtalet används internationellt av Nato-länderna och de övriga länderna som deltar i PFF-samarbetet. Försvarsdepartementet och Försvarsmakten har lämnat uppgifter om den nationella tillämpningen av avtalet och de problem som den nuvarande lagstiftningen för med sig. När det gäller den internationella tillämpningen av avtalet har utredningen besökt Danmark och träffat företrädare för det danska Forsvarsministeriet, Forsvarskommandoen, Generalauditören och Beredskapsstyrelsen i Köpenhamn. Med utgångspunkt i dessa besök samt besök vid den svenska Nato-delegationen i Natos högkvarter i Bryssel och Natos militära strategiska operativa högkvarteret i Mons utanför Bryssel, har utredningen kunnat fastställa skillnader mellan Sveriges tolkning av avtalet och den mera gängse generella internationella tolkningen samt de problem som den svenska lagstiftningen medför.

Sammanfattning SOU 2003:117

• Enligt svenskt synsätt kan avtalet endast tillämpas när det är fråga om en övning, trots att merparten av de aktiviteter som äger rum inom ramen för PFF-samarbetet inte kan klassificeras som renodlad övningsverksamhet. Förutom mera traditionella övningar i militär mening består PFF-samarbetet bl.a. av seminarier, utbildning och omfattande förberedelseåtgärder inför en övning. Varken PFF-avtalet eller Nato SOFA innehåller någon sådan begränsning såvitt avser aktivitet utan avtalet har generell tillämplighet så snart en avtalsparts militära personal, efter överenskommelse, befinner sig på en annan avtalsparts territorium. Någon sådan begränsning uppställs inte heller i de andra ländernas tillämpning.

• Av rubriken till PFF-avtalet och av dess preambel framgår att avtalet är tillämpligt när en styrka från ett partnerland i tjänsteärende befinner sig på ett annat partnerlands territorium. I Nato SOFA definieras begreppet styrka som personal som tillhör land-, sjö- eller luftstridskrafter. Både Nato och flertalet av de övriga Nato- och partnerländerna anser att avtalet är tillämpligt så snart det handlar om en enskild officer och denne är medlem av personalen/styrkan. Den svenska tolkningen av avtalet i denna del är att det måste vara fråga om minst tre personer för att en styrka ska kunna vara för handen och avtalet bli tillämpligt.

• Den gängse internationella uppfattningen är att PFF-avtalet kan tillämpas även i de fall då avtalsparterna ägnar sig åt annat internationellt militärt samarbete än PFF-samarbetet. Ståndpunkten stöds av det faktum att varken PFF-avtalet eller Nato SOFA innehåller någon begränsning till att enbart omfatta PFF-samarbete. Avtalen anses i stället ha generell tillämplighet och uppställer endast en geografisk begränsning men däremot inte någon materiell begränsning. Tillämpligheten blir beroende av att det handlar om ett Nato- eller PFF-land. Den begränsade svenska tolkningen av avtalet till att endast omfatta renodlade PFF-övningar omöjliggör en svensk användning av avtalet såvitt avser nämnda verksamhet.

• Sverige har tolkat avtalet så att det krävs ett skriftligt avtal för att utländsk militär personal ska få komma till Sverige. Den internationella uppfattningen härvidlag är att det inte finns

några formkrav för att ett samtycke ska anses giltigt utan att det kan vara fråga om allt från informella muntliga överenskommelser till mycket detaljerade skriftliga avtal.

• Varken PFF-avtalet eller Nato SOFA reglerar statusfrågor vid civil fredsfrämjande verksamhet. Den internationella synen om att avtalet inte är tillämpligt på civil personal är i denna del överensstämmande med den svenska tolkningen. Däremot omfattas viss civil personal av EU SOFA.

• Vid anslutningen till PFF-avtalet avgav Sverige en reservation av innebörd att utländska stater inte skulle kunna utöva jurisdiktion på svenskt territorium. Syftet med den svenska reservationen var att förhindra att en sändande stat upprättar en domstol på svenskt territorium. Omfattningen av den svenska reservationen har dock kommit att missförstås som att den även skulle omfatta sändarstaternas rätt att själv lagföra sin personal.

• Den snäva svenska synen på tillämpningsområdet för PFFavtalet förhindrar att avtalet kan användas som statusavtal när det är fråga om annat internationellt militärt samarbete, vilket enligt Försvarsmakten skapar onödiga störningar och påverkar Sveriges relationer med andra länder negativt.

• Den nuvarande ordningen med att Försvarsmakten åläggs att tillhandahålla skattefria drivmedel till den sändande statens tjänstefordon har medfört praktiska problem för Försvarsmakten eftersom de utländska styrkorna är hänvisade till särskilda militära bensinstationer och att kostnaderna för det skattefria drivmedlet belastar Försvarsmaktens anslag.

• För att få föra in skjutvapen och ammunition till Sverige krävs enligt huvudregeln tillstånd. Regeringen har rätt att besluta om undantag från vapenlagens krav på tillstånd då en främmande stats militära styrka besöker Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Försvarsmakten menar att den nuvarande ordningen skulle kunna förenklas om inte regeringen i varje enskilt fall måste besluta om dessa undantag.

Sammanfattning SOU 2003:117

Val av lagstiftningsmetod

En internationell överenskommelse är inte direkt tillämplig i svensk rätt utan måste införlivas i den nationella rätten. I huvudsak finns det två olika metoder – transformering och inkorporering. Vid övervägandet av vilken lagstiftningsmetod som bör väljas såvitt avser PFF-avtalet har utredningen först undersökt om en möjlig och framkomlig väg är att riksdagen bemyndigar regeringen att införliva PFF-avtalets bestämmelser i en förordning, men kommit fram till att detta inte är förenligt med bestämmelserna i 8 kap. regeringsformen. PFF-avtalet innehåller nämligen bl.a. föreskrifter om jurisdiktion och beskattning och detta är ämnen som faller utanför det delegerbara området och som måste underställas riksdagen.

Vid valet mellan transformation och inkorporation har utredningen funnit att inkorporation är den modell som är att föredra. Då det handlar om en internationell överenskommelse är det i allmänhet den metoden som används. Inkorporering är vidare tidseffektiv och en säker metod sett ur ett lagstiftningstekniskt perspektiv. Eftersom bestämmelserna förs över direkt i oförändrat skick till den nationella rättsordningen minimeras riskerna att avtalet införlivas på ett felaktigt sätt. En översättning av avtalet finns vidare redan att tillgå. Att inkorporera PFF-avtalet i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall (nedan kallad 1976 års lag) är ett alternativ men det har utredningen bedömt som mindre lämpligt eftersom lagen dels i huvudsak är tillämplig på internationella organisationer och personer med anknytning till sådana organisationer, dels p.g.a. att det är mera ändamålsenligt att lagstiftning om rättslig status för utländska militära enheters personal finns samlade på ett ställe och åtföljs av aktuell avtalstext. Utredningen har i stället bedömt att en egen ramlag av samma typ som 1976 års lag är att föredra. Lagen bör ges ett vitt tillämpningsområde och förutsättningen för att ett avtal ska kunna tas in i lagen är att det är handlar om internationellt militärt samarbete. Lagen ska således inte enbart omfatta PFF-avtalet utan alla internationella avtal som behandlar frågor om rättslig status avseende internationellt militärt samarbete ska kunna föras in i lagen. Det mellan Nato och vissa av medlemsstaterna ingångna kompletterande tilläggsprotokollet kan komma att omfattas av lagen för det fallet att Sverige väljer att underteckna detta och

införliva det genom att foga det till ramlagen. Detsamma gäller den nyligen antagna EU SOFA.

Den nya lagen bör ges namnet Lag om rättslig status i vissa fall och ska bestå av inledande paragrafer, varefter de avtal som ska inkorporeras i svensk rätt fogas till lagen som bilagor. I den första paragrafen fastställs lagens tillämpningsområde liksom att innehållet i de internationella avtalen som inkorporerats i svensk rätt genom lagen gäller som lag här i landet. I nästföljande paragraf slås fast att bestämmelserna i lagen har företräde framför annan lagstiftning, såvida inte annat uttryckligen sägs. För att undvika fortsatta tillämpningsbekymmer såvitt avser begreppet styrka slås det explicit fast i en paragraf att i begreppet styrka kan innefattas såväl en enskild person som flera personer.

PFF-avtalet och dess tillämpningsområde

I preambeln till PFF-avtalet stadgas att de stater som har skrivit under Nordatlantiska fördraget från år 1949 och de länder som antagit inbjudan till Partnerskap för fred och som har antagit ramdokumentet, tillsammans utgör deltagande stater i Partnerskap för fred. Vidare sägs att styrkor från en part i avtalet kan sändas och mottagas efter avtal till en annan parts område. I preambeln konstateras vidare att de deltagande staterna önskar definiera status för sådana styrkor när de befinner sig på annan parts område. Varken avtalet eller anslutningsdokumenten begränsar avtalets tillämpning till att endast omfatta vissa aktiviteter. Inte heller är avtalets tillämplighet beroende av att det är fråga om ett visst antal personer, eftersom begreppet styrka definieras som personal som tillhör land-, sjö- eller luftstridskrafter. Avtalet gäller alltså generellt så snart en avtalsparts styrkor, efter överenskommelse, befinner sig på en annan avtalsparts territorium. Sammantaget innebär detta att avtalet blir tillämpligt på alla militära aktiviteter som avtalsparterna ägnar sig åt och att avtalets tillämplighet inte begränsar sig till aktiviteter som sker inom ramen för PFFsamarbetet. PFF-avtalet kan således komma att tillämpas på framtida internationellt militärt samarbete som de stater som är parter i nämnda avtal deltar i, även om verksamheten inte bedrivs inom ramen för PFF. PFF-samarbetet utgör bara en del av det internationella militära samarbete som Sverige deltar i och som vi i framtiden kan förväntas komma att delta i. Statusavtalen har en

Sammanfattning SOU 2003:117

viktig funktion att fylla eftersom de på förhand ger svar på frågor t.ex. om hur skadestånd ska regleras. Statusavtalen har vidare till syfte att tillerkänna den militära personalen rättslig status i form av immunitet och privilegier när de deltar i militär verksamhet. Militär verksamhet innehåller med nödvändighet farliga och riskabla inslag och verksamheten kan dessutom vara förlagd till ett land som inte har samma rättssäkerhet och syn i frågor om mänskliga rättigheter som den egna staten. Det blir därmed en viktig uppgift för den sändande staten att skydda den egna personalen och statusavtalen utgör härvid ett viktigt instrument. Militär personal har samma behov av rättslig status oavsett om det handlar om ett samarbete inom ramen för PFF eller militärt samarbete i någon annan form. Ett avtalslöst tillstånd kan bl.a. leda till att till synes enkla ersättningsärenden, exempelvis bullerskador vid flyguppvisningar, blir svårlösta mellanstatliga tvister. Eftersom PFF-avtalet inte innehåller någon begränsning vad gäller verksamhet och det har godkänts av riksdagen finns det inga formella hinder mot att tillämpa avtalet även när avtalsparts militära styrka befinner sig på svenskt territorium i andra sammanhang så länge det handlar om verksamhet inom ramen för internationellt militärt samarbete. Såväl samarbetet som äger rum inom ramen för Nordcaps som SHIRBRIG faller därmed inom avtalets tillämpningsområde.

EU SOFA

Ett avtal mellan EU:s medlemsstater har ingåtts avseende status för den militära och civila personal som utstationeras vid Europeiska unionens militära stab, för de högkvarter och de styrkor som kan komma att ställas till EU:s förfogande inom ramen för förberedande och genomförande av de insatser som avses i artikel 17.2 i Fördraget om Europeiska unionen, inbegripet övningar, samt för den militära och civila personal från medlemsstaterna som ställs till EU:s förfogande i detta sammanhang. Avtalet benämns EU SOFA och är ett statusavtal av samma modell som PFF-avtalet. EU SOFA undertecknades den 17 november 2003 av medlemsstaterna, varefter ratificeringsprocessen tog vid. Innehållsmässigt överensstämmer avtalet i stora delar med PFF-avtalet. Om fråga däremot uppkommer om att även ett annat statusavtal skulle kunna bli tillämpligt föreskriver EU SOFA, beträffande den personal som omfattas av avtalets första och tredje avsnitt, att parterna ska

komma överens om vilket statusavtal som ska ha företräde och äga tillämpning. Om parterna ej kommer överens ska det andra avtalet ha företräde. Innebörden av detta är att om parterna inte kommer överens i en konflikt mellan EU SOFA och PFF-avtalet är det det senare avtalet som har företräde. En stor skillnad mellan PFFavtalet och EU SOFA är dock att EU SOFA även är tillämpligt på civil personal och att kretsen av personer som erhåller rättslig status är betydligt vidare än vad som är fallet med PFF-avtalet. EU SOFA är tänkt att ge rättslig status till t.ex. domare, åklagare, poliser, kriminalvårdspersonal och räddningstjänstpersonal när de deltar i EU-ledda krishanteringsinsatser och i övningar inför sådana insatser.

Ändringar till följd av PFF-avtalets vidgade tillämpningsområde

Skyldighet att betala inkomstskatt

Enligt huvuddragen i den svenska skattelagstiftningen anses en person stadigvarande bosatt och skattskyldig här i riket efter en sammanhängande vistelse på sex månader eller mera medan Nato SOFA anger att en utsänd ska beskattas i den sändande staten. Utländsk militär personal som under längre tid i Sverige fullgör ett uppdrag inom ramen för internationellt militärt samarbete kommer inte att bli skyldig att betala skatt i Sverige för lön och liknande ersättning som utbetalats av den sändande staten eftersom ramlagen har företräde framför andra lagar och därmed förhindrar att beskattning sker i Sverige.

Utlämning för militära brott

Den svenska lagstiftningen tillåter inte att utlämning sker av en utländsk medborgare som har gjort sig skyldig till militära brott. Om gärningen förutom ett militärt brott även kan klassificeras som ett ordinärt brott kan utlämning dock tillåtas. Den nordiska utlämningslagen tillåter dock utlämning av nordiska medborgare som har gjort sig skyldiga till militära brott. Eftersom den föreslagna ramlagen ges företräde framför annan lagstiftning kan avtalets bestämmelser tillämpas och utomnordiska medborgare som har gjort sig skyldiga till militära brott utlämnas.

Sammanfattning SOU 2003:117

Skadeståndsrätt

PFF-avtalet innehåller detaljerade bestämmelser om skadestånd och hur dessa frågor ska regleras. Genom att PFF-avtalet inkorporeras i svensk rätt genom den föreslagna ramlagen kommer avtalet att tillämpas direkt i svensk rätt. Den särskilda skadeståndsbestämmelsen i 4 § lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet är därmed överflödig och kan upphävas.

Den utvidgade tillämpningen av PFF-avtalet kan komma att medföra en ökning av situationer då den svenska staten kan komma att bli skadeståndsskyldig i sin egenskap av mottagande stat. Ökningen kan dock inte förväntas bli så stor att den inte kan belasta Försvarsmaktens ordinarie anslag.

Försvarsmakten bör anförtros ansvaret för skaderegleringen även såvitt avser skador som har orsakats av utländsk militär personal under tjänsteutövning på svenskt territorium, eftersom de har kunskap och erfarenhet på området då de redan i dag ansvarar för skaderegleringen såvitt avser den egna personalen.

Om annan myndighet än Försvarsmakten är arrangör bör dock Försvarsmakten ges möjlighet till regresskrav mot den myndigheten.

Trafikskador

Enligt trafikförsäkringsförordningen (1976:359) får motordrivet fordon, som tillhör främmande stats militära styrka som i Sverige deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för PFF-samarbetet, utan att vara registrerade i Sverige föras in och brukas här utan svensk trafikförsäkring. Mot bakgrund av att utredningen anser att PFF-avtalet är generellt tillämpligt på allt internationellt militärt samarbete mellan de aktuella länderna utvidgas tillämpningsområdet för bestämmelsen i trafikförsäkringsförordningen. En hänvisning till ramlagen i trafikförsäkringsförordningen föreslås.

Utredningen har inte bedömt att det finns skäl för regeringen att utfästa särskilda garantier för de kostnader som kan komma att uppstå hos de enskilda myndigheterna till följd av det internationella militära samarbetet utan kostnaderna bör i stället belasta respektive myndighets ordinarie anslag.

Straffrättslig jurisdiktion m.m.

Frågor om straffrättslig jurisdiktion regleras i PFF-avtalet. Genom att avtalet inkorporeras i nationell rätt genom ramlagen kommer avtalets bestämmelser att tillämpas direkt i svensk rätt. Bestämmelserna om åtalsförordnande i 2 kap. 7 b § brottsbalken, som tillkom just till följd av det svenska samarbetet inom ramen för Partnerskap för fred, blir därmed överflödiga såvitt avser den militära samverkan som omfattas av den föreslagna ramlagen. Emellertid är det möjligt att bestämmelsen kan komma att bli tillämplig i andra sammanhang och de bör därför inte upphävas.

PFF-avtalet ger den sändande statens medföljande militärpolis rätt att utöva polisiär myndighet inom det egna förläggningsområdet. I samband med att Sverige anslöt sig till PFF-samarbetet och skulle införliva avtalet i svensk rätt avgav Sverige en reservation för att förhindra att en sändande stat upprättar en domstol på svenskt territorium. Av reservationen framgår vidare att den inte avser att förhindra den sändande statens medföljande militärpolis från att vidta sådana åtgärder som man är tvungen att vidta för att upprätthålla ordning och säkerhet inom styrkan liksom att reservationen inte heller är tänkt att förhindra militärpolisen från att utöva polisiär myndighet inom det egna förläggningsområdet. Enligt vad utredningen erfarit finns det risk för att reservationen även i denna del kommit att missförstås och det kan övervägas om reservationen i sin engelska lydelse kan inskränkas till att bara omfatta domsrätten.

Övriga följdändringar

Enligt lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. ges främmande stats militära styrka som i Sverige deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för Partnerskap för fred rätt att tullfritt föra in varor i enlighet med avtal som är giltigt i förhållande till Sverige.

Enligt utlänningsförordningen (1989:547) är personal som tillhör en främmande stats militära styrka som besöker Sverige inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred undantagna från kravet på pass och visering.

Om PFF-avtalet tillämpas fullt ut kan det användas vid varje tillfälle när en avtalsparts styrkor, efter överenskommelse, befinner

Sammanfattning SOU 2003:117

sig på en annan avtalsparts territorium. Detta innebär att avtalet kan tillämpas även på andra former av internationellt militärt samarbete än det som äger rum inom ramen för Partnerskap för fred. Som en följd härav skulle bestämmelserna om tullfrihet och undantag från kravet på pass och visering kunna upphävas. Utredningen föreslår dock att hänvisningar till ramlagen görs i de aktuella författningarna.

Försvarsmaktens skyldighet att tillhandahålla skattefria drivmedel

PFF-avtalet ålägger den mottagande staten att till den sändande staten skattefritt tillhandahålla drivmedel, oljor och smörjmedel för tjänstefordon, luftfartyg och fartyg. Huvudregeln i den svenska mervärdesskattelagstiftningen är att all omsättning av varor och tjänster är skattepliktig, om inte annat stadgas. Flygbensin och flygfotogen är undantagna från skatteplikt. Härutöver innehåller lagen bestämmelser om rätt till återbetalning för vissa grupper som inte är skattskyldiga. Sådan rätt till återbetalning tillkommer bl.a. utländska beskickningar och sådana internationella organisationer som avses i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Mervärdesskattelagen föreskriver vidare att en skattskyldig kan medges nedsättning eller befrielse från skatt om det föreligger synnerliga skäl.

Utredningen bedömer att den nuvarande ordningen med att Försvarsmakten skattefritt tillhandahåller drivmedel, oljor och smörjmedel till andra länder inte är oförenlig med den svenska mervärdesskattelagstiftningen.

Försvarsmaktens kostnader för att tillhandahålla skattefria drivmedel, oljor och smörjmedel förväntas inte öka i sådan utsträckning att det inte kan omfattas av myndighetens ordinarie anslag.

Undantag från kravet på tillstånd för att föra in skjutvapen och ammunition

Det krävs tillstånd för att få föra in skjutvapen och ammunition till Sverige och det är polisen som utfärdar sådana tillstånd. Då en främmande stats militära styrka ska besöka Sverige inom ramen för

internationellt samarbete har regeringen möjlighet att besluta att lagen inte ska gälla för de skjutvapen och den ammunition som den främmande staten för med sig. Utredningen anser att det är lämpligt att beslutanderätten i dessa frågor alltjämt åvilar regeringen och föreslår därför inte några ändringar i denna del. Dock bör utformningen och formuleringen av lagtexten justeras till en hänvisning till ramlagen.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om rättslig status i vissa fall

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Främmande stats militära personal och personer med anknytning till sådan främmande militär styrka samt civil personal som anges i bilaga till denna lag åtnjuter vid vistelse i Sverige rättslig status enligt vad som bestämts i avtal som är i kraft i förhållande till Sverige.

2 § Bestämmelserna i denna lag skall gälla trots bestämmelser i andra författningar.

3 § Begreppet styrka omfattar vid tillämpningen av denna lag en eller flera personer som tillhör land-, sjö- eller luftstridskrafter från någon part och som befinner sig på tjänsteuppdrag på svenskt territorium.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

Författningsförslag SOU 2003:117

Bilaga

Avtal mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor

De stater som är parter i Nordatlantiska fördraget upprättat i Washington den 4 april 1949 och de stater som har antagit inbjudan till Partnerskap för fred som utfärdades och undertecknades av stats- och regeringscheferna i medlemsstaterna i Nato i Bryssel den 10 januari 1994, och som har undertecknat ramdokumentet avseende Partnerskap för fred,

som tillsammans utgör deltagande stater i Partnerskap för fred, som anser att styrkor från en part i detta avtal kan sändas och

mottagas efter avtal till en annan parts område,

som är medvetna om att beslut att sända och motta styrkor även fortsättningsvis skall göras till föremål för särskilda avtal mellan berörda parter,

som emellertid önskar definiera status för sådana styrkor när de befinner sig på annan parts område,

som åberopar avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor som upprättades i London den 19 juni 1951,

har kommit överens om följande.

Artikel 1

Om inte annat föreskrivs i detta avtal och eventuella tilläggsprotokoll med avseende på egna parter, skall alla parter i detta avtal tillämpa bestämmelserna i avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor som upprättades i London den 19 juni 1951, härnedan benämnt NATO SOFA, som om alla parter i detta avtal vore parter i NATO SOFA.

Artikel 2

1. Utöver det område på vilket NATO SOFA har avseende skall detta avtal tillämpas för alla territorier tillhöriga parterna i detta avtal vilka inte är parter i NATO SOFA.

2. Vid tillämpning av detta avtal skall hänvisningar i NATO

SOFA till Nordatlantiska fördragets område anses även innefatta de områden som avses i punkt 1 i denna artikel, och hänvisningar till Nordatlantiska fördraget skall anses omfatta Partnerskap för fred.

Artikel 3

Vid uppfyllande av detta avtal med avseende på förhållanden som gäller stater som inte är parter i NATO SOFA, skall de bestämmelser i NATO SOFA som föreskriver att krav skall framläggas eller tvister skall hänskjutas till Nato-rådet, ordföranden i Natorådets ställföreträdareförsamling eller en skiljedomare, tolkas så att berörda parter är skyldiga att förhandla inbördes utan hänvändelse till någon utanförstående myndighet.

Artikel 4

Detta avtal kan kompletteras eller ändras i enlighet med internationell rätt

Artikel 5

1. Detta avtal skall vara öppet för undertecknande av stat som antingen är part i NATO SOFA eller som antar inbjudan till Partnerskap för fred och undertecknar ramdokumentet avseende Partnerskap för fred.

2. Detta avtal skall ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifikations-, godtagande- och godkännandeinstrument skall deponeras hos Förenta staternas regering som skall notifiera alla signatärmakter om varje sådan deponering.

3. Trettio dagar efter det att tre signatärstater, av vilka minst en är part i NATO SOFA och en har antagit inbjudan till Partnerskap för fred och undertecknat ramdokumentet avseende Partnersskap för fred, har deponerat sina ratifikations-, godtagande eller godkännande-dokument skall detta avtal träda i kraft för dessa stater. Det skall träda i kraft för varje annan signatärstat trettio dagar efter dagen för deponering av dess instrument.

Författningsförslag SOU 2003:117

Artikel 6

Detta avtal kan sägas upp av varje part i avtalet efter skriftlig notifikation om uppsägning till Förenta staternas regering som skall notifiera signatärstaterna om varje sådan notifikation. Uppsägningen skall få rättslig verkan ett år efter det att notifikationen mottagits av Förenta staternas regering. Efter utgången av denna tidsfrist på ett år skall avtalet upphöra att gälla för den part som sagt upp det, utom vad gäller avgörande av ej avgjorda anspråk som härrör från tiden före den dag då uppsägningen får rättslig verkan, men skall fortsätta att vara i kraft för övriga parter.

Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade av sina regeringar, undertecknat detta avtal.

Som skedde i Bryssel den 1995 på engelska och franska språken varvid båda texter är lika giltiga i ett original som skall deponeras i Förenta staternas regerings arkiv. Förenta staternas regering skall överlämna bestyrkta kopior därav till alla signatärstater.

Tilläggsprotokoll till avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor

Parterna i detta tilläggsprotokoll till avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor, vilket härnedan benämns avtalet,

som konstaterar att dödsstraff inte förekommer i vissa avtalsparters nationella lagstiftning,

har kommit överens om följande.

Artikel I

I den mån den har domsrätt enligt bestämmelserna i avtalet skall

varje stat som är part i detta tilläggsprotokoll inte verkställa en dödsdom med avseende på någon medlem av en styrka eller dess civila komponent och deras anhöriga från någon annan stat som är part i detta tilläggsprotokoll.

Artikel II

1. Detta protokoll skall vara öppet för undertecknande av varje signatärstat av avtalet.

2. Detta protokoll skall ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument skall deponeras hos Förenta staternas regering som skall notifiera alla signatärstater om varje sådan deponering.

3. Detta protokoll träder i kraft 30 dagar efter dagen för deponering av ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument av tre signatärstater, av vilka minst en skall vara part i NATO SOFA och en skall vara en stat som har antagit inbjudan att deltaga i Partnerskap för fred och har undertecknat ramdokumentet avseende Partnerskap för fred.

4. Detta protokoll skall träda i kraft med avseende på varje annan signatärstat dagen för deponering av dess ratifikations-, godtagande eller godkännandeinstrument hos Förenta staternas regering.

Som skedde i Bryssel den 1995 på engelska och franska språken varvid båda texter är lika giltiga i ett original som skall deponeras i Förenta staternas regerings arkiv. Förenta staterna regering skall överlämna bestyrkta kopior härav till alla signatärstater.

Författningsförslag SOU 2003:117

Avtal mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor.

London den 19 juni 1951.

Parterna i Nordatlantiska fördraget, som undertecknades i

Washington den 4 april 1949,

som beaktar att styrkor från en part efter överenskommelse kan sändas för att tjänstgöra i annan parts område,

som är medvetna om att beslut att sända styrkor och om att villkor under vilka de sänds, i den mån dessa villkor inte bestäms i detta avtal, fortsättningsvis skall göras till föremål för särskilda avtal mellan berörda parter,

som emellertid önskar fastställa status för dessa styrkor när de befinner sig i annan parts område,

har kommit överens om följande.

Artikel I

1. I detta avtal avses med

a. “styrka” den personal som tillhör land-, sjö- eller luftstridskrafter från någon part när den befinner sig på tjänsteuppdrag inom en annan parts territorium i Nato-området med förbehåll för att de två berörda parterna kan komma överens om att vissa personer, enheter eller förband inte skall betraktas såsom utgörande eller vara inbegripna i en “styrka” vid tillämpningen av detta avtal,

b. “civil komponent” de civilpersoner som medföljer en styrka tillhörig någon part och som är anställda i den partens krigsmakt, och som inte är statslösa personer eller medborgare i någon stat som inte är part i Nordatlantiska fördraget och inte heller är medborgare i eller har hemvist i den stat i vilken styrkan tjänstgör,

c. “anhörig” maka eller make till medlem av en styrka eller en civil komponent eller barn till sådan medlem som är beroende av honom eller henne för sitt uppehälle,

d. “sändande stat” den part som styrkan tillhör, e. “mottagande stat” den part i vars territorium en styrka eller en

civil komponent är förlagd, vare sig den är stationerad där eller befinner sig på genomresa,

f. “den sändande statens militär myndigheter” de myndigheter i

en sändande stat på vilka det lagligen ankommer att trygga de militära lagarnas efterlevnad i den staten med avseende på medlemmar av dess styrka eller civila komponent,

g. “Nato-rådet” det råd som inrättats enligt artikel 9 i Nordatlantiska fördraget eller något av dess underlydande organ som har befogenhet att handla på dess vägnar.

2. Detta avtal gäller för parternas lokala myndigheter inom deras territorier för vilka avtalet gäller eller kan utsträckas att gälla enligt artikel XX, på samma sätt som det gäller för parternas centrala myndigheter, dock med förbehåll för att egendom som ägs av lokala myndigheter inte skall betraktas som egendom tillhörig en part enligt artikel VIII.

Artikel II

En styrka och dess civila komponent och dess medlemmar, liksom anhöriga till dessa, är skyldiga att följa lagarna i den mottagande staten och avhålla sig från varje handling som är oförenlig med andan i detta avtal och särskilt från varje politisk verksamhet i den mottagande staten. Det är likaledes den sändande statens skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder i detta syfte.

Artikel III

1. Enligt de villkor som anges i punkt 2 i denna artikel och under iakttagande av bestämmelserna i den mottagande staten avseende inresa och utresa för en styrka och dess medlemmar, skall dessa vara undantagna från pass- och viseringsbestämmelser och kontroll vid inresa när de reser in i eller lämnar den mottagande statens territorium. De skall även vara undantagna från de regler i den mottagande staten som avser registrering och kontroll av utlänningar, men de skall inte anses ha rätt att vara stadigvarande bosatta i eller uppta hemvist inom den mottagande statens territorium.

2. Endast följande handlingar fordras för medlemmar av en styrka, vilka skall uppvisas på anmodan:

a. personligt identitetskort utfärdat av den sändande staten varav framgår namn, födelsedatum, grad och registreringsnummer (i förekommande fall), tjänstegren samt fotografi;

b. individuell eller kollektiv förflyttningsorder utfärdad på den sändande statens språk samt på engelska och franska av behörig

Författningsförslag SOU 2003:117

myndighet i den sändande staten eller av Nato, varav framgår individens eller gruppens status såsom medlem av en styrka samt typ av förflyttningsorder. Mottagande stat kan begära att en förflyttningsorder skall vara kontrasignerad av behörig företrädare för den staten.

3. Medlemmar av en civil komponent och dess anhöriga skall i passen betecknas som sådana.

4. Om en medlem av en styrka eller en civil komponent lämnar sin anställning i den sändande staten och inte hemsändes, skall myndigheterna i den sändande staten omedelbart underrätta myndigheterna i den mottagande staten och lämna nödvändiga upplysningar. Myndigheterna i den sändande staten skall likaledes underrätta myndigheterna i den mottagande staten om varje medlem som har uteblivit olovligen i mer än 21 dagar.

5. Om den mottagande staten har begärt att någon medlem av en styrka eller en civil komponent skall förpassas från dess territorium eller har utfärdat en utvisningsorder mot någon tidigare medlem av en styrka eller en civil komponent eller mot en anhörig till en medlem eller tidigare medlem, skall myndigheterna i den sändande staten ta emot vederbörande person inom sitt eget territorium eller på annat sätt ombesörja att han omhändertas utanför den mottagande staten. Denna punkt avser endast personer som inte är medborgare i den mottagande staten och som har kommit in i den mottagande staten som medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller i avsikt att bli sådan medlem samt anhöriga till sådana personer.

Artikel IV

Den mottagande staten skall antingen

a. utan förarprov eller avgift erkänna såsom giltigt ett körtillstånd, körkort eller militärt körtillstånd som har utfärdats av den sändande staten eller av en av dess myndigheter till en medlem av en styrka eller en civil komponent eller,

b. utan att kräva förarprov själv utfärda körtillstånd eller körkort till medlem av en styrka eller en civil komponent som är innehavare av körtillstånd, körkort eller militärt körtillstånd utfärdat av den sändande staten eller av dess myndigheter.

Artikel V

1. Medlemmar av en styrka skall som regel bära uniform. Om inte annat bestäms i avtal mellan myndigheterna i de sändande och mottagande staterna skall för bärande av civila kläder gälla samma villkor som för medlemmar i den mottagande statens styrkor. Reguljära förband som ingår i en styrka skall bära uniform vid gränspassering.

2. Tjänstefordon tillhörande en styrka eller en civil komponent skall utöver registreringsnumret vara försett med tydlig nationalitetsbeteckning.

Artikel VI

Medlemmar av en styrka får inneha och bära vapen om de har tillstånd här till enligt gällande bestämmelser. Myndigheterna i den sändande staten skall välvilligt behandla begäran från den mottagande staten i detta hänseende.

Artikel VII

1. Enligt bestämmelserna i denna artikel a. skall militärmyndigheterna i den sändande staten ha rätt att i

den mottagande staten utöva all straffrättslig och disciplinär domsrätt som tillkommer dem enligt lagen i den sändande staten över alla personer som lyder under militär lag i den staten,

b. skall myndigheterna i den mottagande staten ha domsrätt över medlemmar av en styrka eller en civil komponent och dess anhöriga i vad avser lagöverträdelser som har begåtts på den mottagande statens territorium och som är straffbara enligt detta lands lag.

2.a. Militärmyndigheterna i den sändande staten skall ha exklusiv domsrätt över personer som lyder under militär lag i den staten beträffande lagöverträdelser inklusive lagöverträdelser med avseende på den statens säkerhet, vilka är straffbara enligt den sändande statens lag men inte enligt den mottagande statens lag.

b. myndigheterna i den mottagande staten skall ha exklusiv domsrätt över medlemmar av en styrka eller en civil komponent och dess anhöriga beträffande lagöverträdelser inklusive lagöverträdelser med avseende på den statens säkerhet vilka är straffbara enligt den statens lag men inte enligt den sändande statens lag.

Författningsförslag SOU 2003:117

c. med avseende på denna punkt och på punkt 3 i denna artikel skall en lagöverträdelse som hotar en stats säkerhet innefatta

i) förräderi mot den staten,

ii) sabotage, spionage eller överträdelse av någon lag med

avseende på statshemligheter eller försvarshemligheter i den

staten. 3. I de fall där domsrätt tillkommer båda staterna skall följande

regler gälla:

a. Militärmyndigheterna i den sändande staten skall ha företräde vid utövande av domsrätt över en medlem av en styrka eller en civil komponent beträffande

i) brott med avseende uteslutande på den statens egendom och

säkerhet eller brott som riktar sig uteslutande mot egendom

tillhörig en annan medlem i en styrka eller en civil komponent från den staten eller dess anhöriga eller mot deras person,

ii) lagöverträdelser som härrör från någon handling eller

underlåtenhet som begåtts vid tjänsteutövning. b. I fråga om varje annan lagöverträdelse skall myndigheterna i

den mottagande staten ha företräde till att utöva domsrätt.

c. Om den stat som har företräde väljer att inte utöva domsrätten skall den underrätta myndigheterna i den andra staten så snart som möjligt. Myndigheterna i den stat som har företräde skall välvilligt behandla begäran från myndigheterna i den andra staten att avstå från sin rätt om denna andra stat anser att ett sådant avstående skulle vara av särskild betydelse.

4. Bestämmelserna i denna artikel skall inte innebära någon rätt för militärmyndigheterna i den sändande staten att utöva domsrätt över personer som är medborgare eller har hemvist i den mottagande staten annat än om de är medlemmar av den sändande statens styrka.

5.a. Myndigheterna i de mottagande och sändande staterna skall bistå varandra med att anhålla medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller dess anhöriga inom den mottagande statens territorium och med att överlämna dem till den myndighet som har domsrätt i enlighet med ovannämnda bestämmelser.

b. Myndigheterna i den mottagande staten skall snarast underrätta militärmyndigheterna i den sändande staten om någon medlem av en styrka eller av en civil komponent eller deras anhöriga har anhållits.

c. En anklagad medlem av en styrka eller en civil komponent över vilken den mottagande staten skall utöva domsrätt skall, om han är i

den sändande statens förvar, kvarstanna där tills åtal har väckts mot honom av den mottagande staten.

6.a. Myndigheterna i de mottagande och sändande staterna skall bistå varandra med utförande av all nödvändig utredning av lagöverträdelser och upptagning och sammanställning av bevisning inklusive beslagtagande av, och, i förekommande fall, överlämnande av föremål som sammanhänger med överträdelsen. För överlämnande av sådana föremål kan emellertid ställas som villkor att de skall återlämnas inom angiven tid till den myndighet som har överlämnat dem.

b. Parternas myndigheter skall underrätta varandra om vidtagna åtgärder i sådana fall där ömsesidig domsrätt föreligger.

7.a. En dödsdom skall ej verkställas i den mottagande staten av den sändande statens myndigheter om lagen i den mottagande staten inte har dödsstraff för ett sådant fall.

b. Myndigheterna i den mottagande staten skall välvilligt pröva en begäran från myndigheterna i den sändande staten om biträde avseende verkställande av fängelsestraff som ådömts av myndigheterna i den sändande staten enligt denna artikel inom den mottagande statens territorium.

8. När en anklagad har ställts inför rätta i enlighet med bestämmelserna i denna artikel av den ena partens myndigheter och har blivit frikänd eller dömd och avtjänar eller har avtjänat sitt straff eller har blivit benådad får han inte lagföras ånyo för samma förseelse inom samma territorium av en annan parts myndigheter. Dock skall bestämmelserna i denna punkt inte hindra militärmyndigheterna i den sändande staten att åtala en medlem av sin styrka för någon överträdelse av disciplinära regler som sammanhänger med en handling eller en underlåtenhet som utgör en lagöverträdelse för vilken han har lagförts av den andra partens myndigheter.

9. När en medlem av en styrka eller en civil komponent eller dess anhöriga åtalas under en mottagande stats domsrätt skall han ha rätt till följande:

a. en snar och snabb rättegång, b. att före rättegången underrättas om de anklagelser som har

framställts mot honom,

c. att konfronteras med dem som vittnar mot honom, d. att inkalla sådana vittnen till sin förmån som befinner sig inom

den mottagande statens domsrätt,

e. att själv välja försvarare eller få kostnadsfritt biträde enligt

Författningsförslag SOU 2003:117

samma regler som gäller vid den aktuella tidpunkten i den mottagande staten,

f. att, om han så anser nödvändigt, få tillgång till en kompetent tolk, samt

g. att få meddela sig med en representant för den sändande statens regering och, om domstolens regler så medger, att ha en sådan representant närvarande vid rättegången.

10.a. Reguljära militära förband som ingår i en styrka skall ha rätt att utöva polisiär myndighet i förläggningar, anläggningar och andra utrymmen som de disponerar enligt avtal med den mottagande staten. Styrkans militärpolis får vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa upprätthållandet av ordning och säkerhet inom dessa lokaler.

b. Utanför dessa lokaler skall sådan militärpolis anlitas endast i kraft av avtal med myndigheterna i den mottagande staten och i samarbete med dessa myndigheter och endast i den utsträckning så erfordras för att upprätthålla disciplin och ordning bland medlemmarna av styrkan.

11. Varje part skall lägga sig vinn om att införa sådan lagstiftning som den anser vara nödvändig för att trygga säkerhet och skydd i tillräcklig grad inom sitt territorium för anläggningar, utrustning, egendom, arkiv och offentliga handlingar tillhörande andra parter samt för att bestraffa den som bryter mot dessa lagar.

Artikel VIII

1. Varje part skall avstå från anspråk mot varje annan part för skador som vållats på egendom som den äger och som används av dess land-, sjö- eller luftstridskrafter om sådan skada

i) har vållats av en medlem eller anställd i den andra partens

styrka under Nato-verksamhet, eller

ii) har vållats av fordon, fartyg eller luftfartyg tillhörigt den

andra parten vid användning av dess krigsmakt om fordonet,

fartyget eller luftfartyget som har vållat skadan antingen

användes i samband med Nato-verksamhet eller skadan har

vållats på egendom under användning i sådan verksamhet. Anspråk på bärgarlön av någon part gentemot någon annan part

skall frånträdas under förutsättning att det bärgade fartyget eller lasten ägdes av en part och användes av dess väpnade styrkor i samband med Nato-verksamhet.

2.a. Vid skada som vållats eller uppkommit på sätt som anges i

punkt 1 avseende annan egendom tillhörig en part och som befinner sig inom dess territorium skall, om inte de berörda parterna kommer överens om annat, frågan om annan parts ansvar avgöras och skadeståndsbeloppet fastställas av en ensam skiljedomare som skall utses i enlighet med b. i denna punkt. Skiljedomaren skall även avgöra motanspråk hänförliga till samma händelse.

b. Skiljedomare som avses i a. härovan skall utses genom överenskommelse mellan de berörda parterna bland medborgare i den mottagande staten som innehar eller har innehaft ett högt domarämbete. Om de berörda parterna inte inom två månader kan enas om en skiljedomare, kan vilken som helst av parterna anmoda ordföranden i Nato-rådets ställföreträdarförsamling att utse en person som innehar nämnda kvalifikationer.

c. Varje beslut som fattas av skiljedomaren skall vara bindande och slutgiltigt för parterna.

d. Det belopp som beslutas av skiljedomaren som ersättning skall fördelas i enlighet med punkt 5 e i), ii) och iii) i denna artikel.

e. Arvode till skiljedomaren skall avtalas mellan parterna och skall tillsammans med nödvändiga utgifter som uppkommit vid utövandet av hans uppdrag bestridas i lika delar av parterna.

f. Varje part skall dock avstå från sina anspråk i de fall ersättningsbeloppet understiger:

Belgien: BEF 70 000

Canada: CanD 1 460

Danmark: DK 9 670

Frankrike: FFR 490 000

Island: ISK 22 800

Italien: LIT 850 000

Luxemburg: LFR 70 000

Nederländerna: NLF 5 320

Norge: NK 10 000

Portugal: ESC 40 250

Förenade Konungariket: L 500

Förenta staterna USD 1 400

Varje annan part vars egendom har skadats vid samma tillfälle skall också avstå från sitt anspråk upp till ovannämnda belopp. I händelse av avsevärd variation i växelkurserna mellan dessa valutor skall parterna komma överens om lämplig justering av dessa belopp.

3. Vid tillämpningen av punkt 1 och 2 i denna artikel skall uttrycket “tillhörande en part” innefatta fartyg som inchartrats av

Författningsförslag SOU 2003:117

part på bare boat charter-basis eller fartyg som har rekvirerats på sådana villkor och på fartyg som har tagits i beslag av den parten (utom i den mån risken för förlust eller skada bärs av annan person än sådan part).

4. Varje part avstår från sina anspråk mot varje annan part för skada eller dödsfall som vållats varje medlem av dess krigsmakt under officiell tjänsteutövning.

5. Anspråk, (andra än kontraktsbundna anspråk och anspråk på vilka punkt 6 och 7 i denna artikel har avseende) som härrör från handlingar eller underlåtenhet av medlem av en styrka eller en civil komponent som företagits i tjänsten eller från varje annan handling, underlåtenhet eller händelse för vilken en styrka eller en civil komponent är lagligen ansvarig och vilken vållar skada inom den mottagande statens territorium på tredje man annan än någon av parterna, skall behandlas av den mottagande staten i enlighet med följande:

a. Anspråk skall registreras, behandlas och avgöras genom överenskommelse eller dom i enlighet med den mottagande statens rättsregler vad avser anspråk som härrör från dess egna styrkors verksamhet.

b. Mottagande stat får träffa förlikning om varje sådant anspråk, och betalningen av det överenskomna eller utdömda beloppet skall erläggas av den mottagande staten i dess egen valuta.

c. Sådan ersättning skall vara bindande och slutgiltig för parterna vare sig den betalas till följd av en uppgörelse, ett avgörande av behörig domstol i den mottagande staten eller ett slutligt avslag av sådan domstol.

d. Uppgift om ersättning som utbetalas av den mottagande staten skall lämnas till berörda sändande stater tillsammans med full förklaring och alla detaljer och förslag till fördelning i enlighet med e i), ii) och iii) härnedan. Om svar inte har inkommit inom två månader skall förslaget till fördelning betraktas som antaget.

e. Det ersättningsbelopp som avses i föregående stycken och punkt 2 i denna artikel skall fördelas mellan parterna på följande sätt:

i) När en sändande stat är ensam ansvarig skall beloppet

uppdelas i andelen 25 procent för den mottagande staten och 75

procent för den sändande staten.

ii) Om mer än en stat är ansvarig för skadan, skall beloppet

fördelas lika mellan dem; om emellertid mottagande stat inte är

en av de ansvariga staterna skall dess andel uppgå till hälften av

vardera sändande stats andel.

iii) När skadan har förorsakats av parternas väpnade styrkor

och den inte kan hänföras till en viss eller flera av dessa väpnade

styrkor skall beloppet fördelas jämnt mellan de berörda parterna; om emellertid den mottagande staten inte är en av de stater vilkas

väpnade styrkor har vållat skadan, skall dess bidrag vara hälften

av vardera berörd sändande stats bidrag.

(iv) Varje halvår skall till berörda sändande stater överlämnas

uppgift om de belopp som har utbetalats av den mottagande

staten föregående halvårsperiod för varje ärende för vilket

föreslagen fördelning på procentbasis har godtagits; dessa

uppgifter skall åtföljas av en begäran om återbetalning. Sådan

återbetalning skall göras snarast möjligt i den mottagande statens valuta.

f. Om tillämpningen av bestämmelserna i b och e i denna punkt skulle förorsaka en part betydande börda kan den begära att Natorådet för-anstaltar en annan uppgörelse.

g. En medlem av en styrka eller en civil komponent skall inte göras till föremål för rättsliga åtgärder vad gäller verkställande av dom som har meddelats mot honom i den mottagande staten i ärenden som sammanhänger med tjänsteutövning.

h. Utom i den mån bestämmelserna i e i denna punkt är tillämpliga på anspråk som avses i punkt 2 i denna artikel skall dessa inte tillämpas på anspråk som härrör från, eller har uppstått i samband med, framförande eller drift av ett fartyg eller lastning, transport eller lossning av last annat än anspråk avseende dödsfall eller personskada på vilka punkt 4 i denna artikel inte är tillämplig.

6. Ersättningsanspråk mot medlemmar av en styrka eller en civil komponent som härrör från åtalbara handlingar eller försummelser i den mottagande staten som inte har gjorts i tjänsten skall handläggas på följande sätt:

a. Myndigheterna i den mottagande staten skall behandla anspråk och bestämma ersättning till käranden på ett riktigt och rättvist sätt med hänsyn tagen till alla omständigheter i ärendet inklusive den skadelidande personens uppförande samt upprätta en rapport i ärendet.

b. Nämnda rapport skall överlämnas till myndigheterna i den sändande staten vilka sedan utan dröjsmål skall besluta om de skall ge betalning ex gratia och, om så är fallet, till vilket belopp.

c. Om ett erbjudande om betalning ex gratia görs och antas av

Författningsförslag SOU 2003:117

käranden som full gottgörelse för hans anspråk skall myndigheterna i den sändande staten själva erlägga betalningen och meddela myndigheterna i den mottagande staten härom och om storleken på det utbetalda beloppet.

d. Bestämmelserna i denna punkt skall inte inverka på den mottagande statens domstolars rätt att vidta åtgärder mot en medlem av en styrka eller en civil komponent tills full ersättning har erlagts.

7. Anspråk som härrör från otillåtet bruk av ett fordon tillhörigt krigsmakten i en sändande stat skall behandlas i enlighet med punkt 6 i denna artikel utom i de fall en styrka eller en civil komponent är lagligen ansvarig.

8. Om tvist uppstår om huruvida en åtalbar handling eller försummelse av en medlem av en styrka eller en civil komponent har skett i tjänsten eller om bruk av ett fordon tillhörigt krigsmakten i den sändande stat har skett olovligen skall saken underställas en skiljedomare utsedd i enlighet med punkt 2 b i denna artikel, vars beslut i ärendet skall vara slutgiltigt bindande.

9. Den sändande staten skall inte åberopa immunitet från domstolarnas domsrätt i den mottagande staten för medlemmar av en styrka eller en civil komponent med avseende på den civilrättsliga domsrätt som tillkommer domstolarna i den mottagande staten, utom i den utsträckning som avses i punkt 5 g i denna artikel.

10. Myndigheterna i den sändande och den mottagande staten skall i fall som berör dem samarbeta vid upptagning av bevisning för en rättvis rättegång och vid bestämmande av ersättning av skada.

Artikel IX

1. Medlemmar av en styrka eller en civil komponent och dess anhöriga får köpa varor lokalt för eget bruk och erforderliga tjänster på samma villkor som medborgare i den mottagande staten.

2. Lokala varuköp avsedda för försörjning av en styrka eller en civil komponent skall normalt ske genom de enheter som upphandlar sådana varor för krigsmakten i den mottagande staten. För att undvika att dessa varuköp får ogynnsam verkan på ekonomin i den mottagande staten skall vederbörande myndigheter i denna stat när så erfordras ange vilka varor som ej får köpas eller som är föremål för begränsningar.

3. Med förbehåll för gällande avtal eller avtal som härefter kan

komma att ingås mellan befullmäktigade företrädare för de sändande och mottagande staterna skall myndigheterna i den mottagande staten åta sig fullt ansvar för att vidta lämpliga åtgärder för att till en styrka eller en civil komponent tillhandahålla de lokaler och de utrymmen som denna behöver liksom hithörande anordningar och tjänster. Dessa avtal och arrangemang skall i möjlig utsträckning stå i överensstämmelse med de regler som gäller för förläggning och inkvartering av liknande personal i den mottagande staten. I avsaknad av särskilt avtal med motsatt verkan skall lagarna i den mottagande staten gälla avseende vilka rättigheter och skyldigheter som är förbundna med besittningen eller användningen av byggnaderna, marken, anordningarna eller tjänsterna.

4. Behov av civil arbetskraft för en styrka eller en civil komponent skall tillgodoses på samma sätt som motsvarande behov i den mottagande staten och med biträde av myndigheterna i den mottagande staten genom dess arbetsförmedling. Anställningsförhållanden och arbetsförhållanden, särskilt löner, övertidsersättning och arbetarskyddsförhållanden skall vara desamma som föreskrivs i den mottagande statens lag. Civilanställda som anlitas av en styrka eller en civil komponent skall inte på något sätt betraktas som tillhörande denna styrka eller denna civila komponent.

5. När en styrka eller en civil komponent på den ort där den är stationerad har otillräckliga medicinska och dentala faciliteter får dess medlemmar och deras anhöriga åtnjuta läkarvård och tandvård inklusive intagning på sjukhus under samma förhållanden som motsvarande personalkategorier i den mottagande staten.

6. Den mottagande staten skall ge välvilligast möjliga prövning av en begäran att till medlemmarna av en styrka eller en civil komponent ge tillträde till transportmedel och bevilja rabatter för färdbiljetter. Dessa transportmedel och förmåner skall vara föremål för särskilda avtal mellan de berörda regeringarna.

7. Om det inte föreligger några allmänna eller särskilda finansiella avtal parterna emellan skall betalning för varor, inkvartering och tjänster som tillhandahålles enligt punkt 2, 3, 4 och, om så erfordras, 5 och 6 i denna artikel erläggas utan dröjsmål i lokal valuta av styrkans myndigheter.

8. Vare sig en styrka eller en civil komponent eller dess anhöriga eller anställda skall kunna åberopa denna artikel för att åtnjuta befrielse från skatter och tullar vid anskaffning av varor och tjänster som omfattas av den mottagande statens skattebestämmelser.

Författningsförslag SOU 2003:117

Artikel X

1. I den mån beskattningen i den mottagande staten beror av uppehållsort eller hemvist skall perioder under vilka en medlem av en styrka eller en civil komponent befinner sig i den statens territorium enbart på grund av att han ingår i en styrka eller en civil komponent, inte betraktas som vistelseperioder däri eller såsom innebärande en ändring av uppehållsort eller hemvist. Medlemmar av en styrka eller en civil komponent skall undantas från beskattning i den mottagande staten för lön och arvode som utbetalas till dem i denna egenskap av den sändande staten liksom från skatt på materiell lös egendom, vilkens befintlighet i den mottagande staten helt och hållet beror på ägarens tillfälliga vistelse där.

2. Ingenting i denna artikel skall hindra beskattning av en medlem av en styrka eller en civil komponent med avseende på vinstgivande verksamhet utöver hans anställning som sådan; och, utom vad beträffar hans lön och arvode och den materiella lösegendom som avses i punkt 1 härovan, skall ingenting i denna artikel hindra beskattning som omfattar en sådan person enligt lagen i den staten, även om han anses ha sin bosättningsort eller hemvist utanför den mottagande staten.

3. Ingenting i denna artikel skall vara tillämpligt på “tull” enligt definition i artikel XI punkt 12.

4. I vad avser denna artikel skall beteckningen “medlem av en styrka” inte inbegripa någon person som är medborgare i den mottagande staten.

Artikel XI

1. Med undantag för vad som uttryckligen anges av motsatt innebörd i detta avtal skall medlemmar av en styrka eller en civil komponent liksom deras anhöriga följa de lagar och förordningar som ges av tullmyndigheterna i den mottagande staten. Särskilt skall tullmyndigheterna i den mottagande staten ha rätt, i enlighet med de allmänna villkor som finns nedlagda i lagar och förordningar i den staten, att visitera en medlem av en styrka eller en civil komponent och deras anhöriga och att visitera deras bagage och genomsöka fordon och beslagta föremål i enlighet med dessa lagar och förordningar.

2.a. Tillfällig införsel och återutförsel av tjänstefordon tillhörigt

en styrka eller en civil komponent på egna hjul skall tillåtas tullfritt vid uppvisande av ett formulär som visas i bilagan till detta avtal.

b. Vid tillfällig införsel av fordon som inte sker på egna hjul skall tillämpas bestämmelserna i punkt 4 i denna artikel och vid återutförsel bestämmelserna i punkt 8.

c. Tjänstefordon tillhöriga en styrka eller en civil komponent skall vara undantagna från alla skatter som uttas för fordon i vägtrafik.

3. Officiella handlingar under officiell försegling skall inte göras till föremål för tullinspektion. Kurir, vilken status han än må ha, som medför dessa dokument måste ha en individuell förflyttningsorder utfärdad i enlighet med punkt 2 b i artikel III. I denna förflyttningsorder skall anges hur många volymer som ingår och intyg om att dessa endast innehåller officiella dokument.

4. En styrka får tullfritt införa utrustning samt en rimlig mängd förnödenheter, förråd och andra varor för uteslutande eget bruk och, i de fall där så tillåtes av mottagande stat, för bruk av dess civila komponent samt anhöriga. Denna tullfria import förutsätter deposition hos tullmyndigheterna på införselorten – jämte sådana tullhandlingar varom avtal skall ingås – av ett tulldokument av utseende som har överenskommits mellan den mottagande staten och den sändande staten, undertecknat av en för detta ändamål av den sändande staten vederbörligen befullmäk-tigad person. Utnämningshandlingen för den person som är befullmäktigad att underteckna intyget samt prov på underskrifter och stämplar som skall användas skall tillställas tullmyndigheterna i den mottagande staten.

5. En medlem av en styrka eller en civil komponent får vid första ankomsten för att tillträda sin tjänstgöring i den mottagande staten, eller vid den tid anhöriga först anländer för att ansluta sig till honom, införa personliga ägodelar och möbler tullfritt för den tid som uppdraget varar.

6. Medlemmar av en styrka eller en civil komponent får tullfritt införa motorfordon tillfälligt för eget och anhörigas bruk. I denna artikel finns inget åtagande att bevilja befrielse från skatter för privatfordon i vägtrafik.

7. Införsel som görs av en styrkas myndigheter för annan användning än för uteslutande användning av densamma och dess civila komponent, samt annan införsel än sådan som avses i punkt 5 och 6 i denna artikel, som görs av medlemmar av en styrka eller en

Författningsförslag SOU 2003:117

civil komponent, är enligt denna artikel inte berättigade till tullfrihet eller andra förmåner.

8. Varor som har införts tullfritt enligt punkt 2 b, 4, 5 eller 6 härovan

a. får återutföras fritt under förutsättning att, med avseende på varor som införts under punkt 4 a, ett intyg utfärdat i enlighet med den punkten uppvisas för tullmyndigheten; tullmyndigheterna äger emellertid rätt att kontrollera att återutfört gods är i det skick som uppges i intyget, om sådant finnes, och att det verkligen har införts enligt bestämmelserna i punkt 2 b, 4, 5 eller 6, allt efter omständigheterna.

b. skall normalt inte kunna avyttras i den mottagande staten vare sig genom försäljning eller som gåva. Emellertid kan i vissa särskilda fall sådan avyttring tillåtas enligt de villkor som föreskrivs av de berörda myndigheterna i den mottagande staten (t ex vid erläggande av tull och skatter och uppfyllande av de villkor som gäller för kontroll av handel och valuta).

9. Varor som inköpts i den mottagande staten får utföras från denna endast i enlighet med de regler som gäller i mottagande stat.

10. Särskilda lättnader för gränspassering skall medges av tullmyndigheterna för militära förband och enheter under förutättning att tullmyndigheterna vederbörligen har underrättats på förhand.

11. Särskilda arrangemang skall göras av den mottagande staten för att drivmedel, oljor och smörjmedel avsedda för tjänstefordon, luftfartyg och fartyg tillhörande en styrka eller en civil komponent skall kunna tillhandahållas tull- och skattefritt.

12. I punkt 1–10 i denna artikel avses med “tull” tullavgifter och alla andra avgifter och skatter som skall betalas vid införsel eller utförsel, i förekommande fall med undantag för avgifter och skatter som inte är annat än betalning för utförda tjänster, “ införsel” inbegriper klareringskostnader från tullområdet eller motsvarande under förutsättning att godset inte har odlats, tillverkats eller framställts i mottagande stat.

13. Bestämmelserna i denna artikel skall tillämpas på ifrågavarande varor inte endast när de införes till eller utföres från den mottagande staten utan även när de befinner sig i transit genom en parts territorium; i det fallet innefattas i uttrycket “mottagande stat” enligt denna artikel varje part genom vars territorium godset transiteras.

Artikel XII

1. Tullmyndigheterna och skattemyndigheterna i mottagande stat får, som villkor för beviljande av sådan tull- och skattefrihet eller tull- och skattelättnad som avses i detta avtal, kräva att de föreskrifter om tullar och skatter skall följas som de bedömer nödvändiga för att förhindra missbruk.

2. Dessa myndigheter kan vägra att bevilja undantag som anges i detta avtal avseende införsel till den mottagande staten av gods som odlats, tillverkats eller framställts i den staten vilket har utförts därifrån utan erläggande av de skatter och tullar - eller med restitution av skatter och tullar - som skulle ha kunnat uppbäras för sådan utförsel i fall godset inte hade utförts. Gods som har utklarerats från tullupplag skall betraktas som infört om det har behandlats som utfört till följd av att ha varit deponerat i tullupplaget.

Artikel XIII

1. För att förhindra överträdelser av lagar och bestämmelser avseende tullar och skatter skall myndigheterna i de mottagande och sändande staterna biträda varandra i utredningar och vid upptagning av bevisning.

2. En styrkas myndigheter skall ge allt biträde de kan för att säkerställa att gods som skall beslagtas av tullmyndigheterna eller skattemyndigheterna i den mottagande staten, eller på deras vägnar, överlämnas till dessa myndigheter.

3. En styrkas myndigheter skall med tillgängliga medel biträda med indrivande av tullar, skatter och böter som hänför sig till medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller deras anhöriga.

4. Tjänstefordon och egendom tillhörande en styrka eller en civil komponent och inte en medlem av sådan styrka eller civilt element och som beslagtagits av myndigheterna i den mottagande staten i samband med överträdelse av dess lagar eller förordningar avseende tullar och skatter skall överlämnas till behörig myndighet i ifrågavarande styrka.

Författningsförslag SOU 2003:117

Artikel XIV

1. En styrka och dess civila komponent och medlemmar härav samt deras anhöriga skall förbli underställda valutalagstiftningen i den sändande staten och skall även vara skyldiga att följa förordningarna i den mottagande staten.

2. Valutamyndigheterna i de sändande och mottagande staterna får utfärda särskilda förordningar gällande en styrka eller en civil komponent eller dess medlemmar samt deras anhöriga.

Artikel XV

1. Med förbehåll för punkt 2 i denna artikel skall avtalet förbli i kraft om sådana fientligheter utbryter som avses i Nordatlantiska fördraget, med undantag för att bestämmelserna för att avgöra ersättningsanspråk i artikel VIII punkt 2 och 5 inte skall tillämpas för krigsskada, och att bestämmelserna i detta avtal och särskilt i artiklarna III och VII omedelbart skall ses över av berörda parter, vilka kan komma överens om sådana förändringar som de anser vara önskvärda avseende tillämpningen av avtalet mellan dem.

2. Vid sådana fientligheter skall varje part ha rätt att för sitt vidkommande med sextio dagars varsel till de övriga parterna upphäva tillämpningen av vilken som helst av bestämmelserna i detta avtal. Om denna rätt utövas, skall parterna omedelbart samråda i syfte att komma överens om lämpliga bestämmelser som skall ersätta de bestämmelser som har upphävts.

Artikel XVI

Alla tvister mellan parterna avseende tolkningen eller tillämpningen av detta avtal skall lösas genom förhandlingar dem emellan utan hänvändelse till någon utanförstående myndighet. Utom i de fall där det finns uttryckliga bestämmelser av motsatt innebörd i detta avtal skall tvister som inte kan lösas genom direkta förhandlingar hänskjutas till Natorådet.

Artikel XVII

Varje part får när som helst begära översyn av varje artikel i detta avtal. Framställning härom skall lämnas till Nato-rådet.

Artikel XVIII

1. Detta avtal skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten skall så snart som möjligt deponeras hos Förenta staternas regering som skall notifiera varje signatärstat om dag för deponeringen.

2. Trettio dagar efter det att fyra signatärstater har deponerat sina ratifikationsinstrument skall detta avtal träda i kraft för dem. Det träder i kraft för varje signatärstat trettio dagar efter deponeringen av dess ratifikationsinstrument.

3. Sedan detta avtal har trätt i kraft skall det, med förbehåll för godkännande av Nato-rådet och på sådana villkor som detta råd kan besluta, vara öppet för anslutning för varje stat som ansluter sig till Nordatlantiska fördraget. Anslutningen skall träda i kraft genom deponering av ett anslutningsinstrument hos Förenta staternas regering, som skall meddela varje signatärstat och anslutande stat om datum för deponeringen. I förhållande till stat för vilken anslutningsinstrument har deponerats, träder avtalet i kraft trettio dagar efter dagen för deponeringen av sådant instrument.

Artikel XIX

1. Detta avtal kan sägas upp av varje part efter utgången av en tidsperiod på fyra år från dagen för avtalets ikraftträdande.

2. Uppsägning av avtalet av någon part skall ske med skriftlig notifikation från den parten till Förenta staternas regering som skall notifiera alla andra parter om varje sådan notifikation och om datum för dess mottagande.

3. Uppsägningen träder i kraft ett år efter det att Förenta staternas regering har mottagit notifikationen. Efter utgången av denna tidsfrist på ett år skall avtalet upphöra att gälla för den part som säger upp det, men det skall fortsätta att vara i kraft för de övriga parterna.

Artikel XX

1. Med förbehåll för bestämmelserna i punkt 2 och 3 i denna artikel skall avtalet tillämpas endast på en parts moderland.

2. Varje stat kan emellertid vid deponering av ratifikationsinstrumentet eller anslutningsinstrumentet, eller när som helst därefter genom notifikation som lämnas till Förenta staternas regering förklara att avtalet skall utsträckas (beroende på om den

Författningsförslag SOU 2003:117

stat som gör förklaringen anser detta vara nödvändigt för slutande av ett särskilt avtal mellan den staten och var och en av de berörda sändande staterna) till alla eller något av de territorier för vars internationella förbindelser den staten är ansvarig i Nato-området. Detta avtal skall då utsträckas till det eller de territorier som nämns däri trettio dager efter det att Förenta staternas regering har mottagit notifikationen, eller trettio dagar efter slutande av erforderliga särskilda avtal eller när det har trätt i kraft enligt artikel XVIII, beroende på vilken tidpunkt som inträffar sist.

3. En stat som har gjort en förklaring enligt punkt 2 i denna artikel som utsträcker detta avtal till att omfatta ett territorium för vars internationella förbindelser den är ansvarig kan säga upp avtalet uteslutande med avseende på detta territorium i enlighet med bestämmelserna i artikel XIX.

Till bekräftelse härav har undertecknade befullmäktigade undertecknat detta avtal.

Som skedde i London den 19 juni 1951 på engelska och franska språken varvid båda texter är lika giltiga i ett original som skall deponeras i Förenta staternas regerings arkiv. Förenta staternas regering skall överlämna bestyrkta kopior av det till alla stater som undertecknar eller ansluter sig till avtalet.

Sveriges reservation vid undertecknande av avtalet och tilläggsprotokollet

Sveriges regering anser sig inte vara bunden av artikel I i avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor i den utsträckning som denna artikel hänför sig till bestämmelserna i artikel VII i avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor, som ger de sändande staterna rätt att utöva domsrätt inom en mottagande stats territorium, när Sverige är mottagande stat. Reservationen inbegriper inte de åtgärder som vidtas av militärmyndigheterna i en sändande stat, vilka är trängande nödvändiga för att upprätthålla lugn och ordning inom styrkan.

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

Författningsförslag SOU 2003:117

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § tredje stycket lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Tullfrihet gäller för varor som förtullas för främmande stats beskickning eller konsulat eller en beskicknings- eller konsulatsmedlem eller dennes familj enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Tullfrihet gäller också för varor som förtullas för en internationell organisation eller en person som är knuten till en sådan organisation, om organisationen eller personen är upptagen i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall eller i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och är berättigad till tullfrihet enligt stadga eller avtal som gäller i förhållande till Sverige.

Vidare gäller tullfrihet enligt Särskilda bestämmelser om villkor i avtal som är giltigt i tullfrihet finns i lagen (2005:xx) förhållande till Sverige för varor om rättslig status i vissa fall. som förtullas för en främmande stats militära styrka som här i landet deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred eller för en person som hör till en sådan styrka.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

Författningsförslag SOU 2003:117

5. Förslag till lag om ändring vapenlagen (1996:67)

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 3 § vapenlagen (1996:67) skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Regeringen får bestämma att Regeringen får bestämma att lagen inte skall gälla skjutvapen lagen inte skall gälla skjutvapen och ammunition som innehas av och ammunition som innehas av en främmande stats militära en främmande stats militära styrka vid besök i Sverige inom styrka som befinner sig i riket ramen för internationellt inom ramen för sådant samarbete. internationellt militärt

samarbete som omfattas av lagen (2005:xx) om rättslig status i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

6. Förslag till förordning om ändring i trafikförsäkringsförordningen (1976:359)

Härigenom föreskrivs att 9 § andra stycket trafikförsäkringsförordningen (1976:359) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Motordrivet fordon som ej är registrerat i Sverige får införas hit och brukas i trafik här utan svensk trafikförsäkring, om det tillhör stat som har tillträtt den europeiska konventionen d. 20 april 1959 om obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvar eller delstat i sådan stat. Intyg om att fordonet tillhör sådan stat eller delstat skall medföras när fordonet införes hit eller brukas i trafik här. Intyget skall vara utfärdat av statens regering eller, i fråga om förbundsstat, av förbundsregeringen.

Motordrivet fordon som ej är Särskilda bestämmelser om registrerat i Sverige får införas hit införsel till Sverige och och brukas i trafik här utan användande här av motordrivet svensk trafikförsäkring, om det fordon utan svensk tillhör främmande stats militära trafikförsäkring finns i lagen styrka som här i landet deltar i (2005:xx) om rättslig status i utbildning för fredsfrämjande vissa fall. verksamhet inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred eller en person som hör till en sådan styrka.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2005.

Författningsförslag SOU 2003:117

7. Förslag till förordning om ändring i utlänningsförordningen (1989:547)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningsförordningen (1989:547)

dels att 1 kap. 1 b § skall ha följande lydelse,

dels att det i 1 kap. 1 b § skall införas ett nytt stycke med följande lydelse,

dels att 2 kap. 4 § 14 skall upphöra att gälla, dels att det i 2 kap. 4 § skall införas ett nytt stycke med följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 b §

1 b § Besättningsmän eller 1 b § Besättningsmän eller personal som avses i 2 kap. 4 § personal som avses i 2 kap. 12 eller 14 behöver inte ha pass 4 § 12 behöver inte ha pass vid vid inresa och vistelse i landet. inresa och vistelse i landet.

Särskilda bestämmelser om

undantag från kravet på pass

finns i lagen (2005:xx) om

rättslig status i vissa fall.

2 kap.

4 §

Utöver vad som föreskrivs i 1 kap. 3 § utlänningslagen (1989:529) är nedan angivna utlänningar undantagna från kravet på visering.

1. Medborgare i Amerikas förenta stater, Andorra, Argentina, Australien, Bolivia, Brasilien, Brunei, Bulgarien, Chile, Costa Rica, Cypern, El Salvador, Estland, Guatemala, Honduras, Israel, Japan, Kanada, Kroatien, Lettland, Litauen, Malaysia, Malta, Mexico, Monaco, Nicaragua, Nya Zeeland, Panama, Paraguay, Polen, Republiken Korea, Rumänien, San Marino, Singapore, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Ungern, Uruguay eller Venezuela, om de har hemlandspass.

2. Medborgare i Storbritannien (“British citizen”) som har hemlandspass eller den som innehar ett med “British passport”

betecknat hemlandspass eller ett av behörig myndighet utfärdat identitetskort, där medborgarskapet är angivet som “British citizen” eller “British National Overseas” (BNO) och som gäller för inresa i Storbritannien.

3. Medborgare i Belgien, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Schweiz, Spanien, Tyskland eller Österrike, om de har hemlandspass eller ett identitetskort som är utfärdat av en behörig myndighet i hemlandet.

4. Medborgare i Kina som innehar hemlandspass med beteckningen “Hong Kong Special Administrative Region” eller “Região Administrativa Especial de Macau”.

5. Medborgare i något av de länder som anges i 1–3 om de finns upptagna i ett kollektivpass som har utfärdats av en behörig myndighet i hemlandet.

6. Innehavare av resedokument som har utfärdats dels i enlighet med överenskommelsen den 15 oktober 1946 angående utställande av resedokument för flyktingar eller konventionen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning eller konventionen den 23 november 1957 angående flyktingar som är sjömän, dels av en svensk myndighet eller av en myndighet i ett land som tillträtt och i förhållande till Sverige tillämpar den europeiska konventionen den 20 april 1959 om upphävande av passviseringstvånget för flyktingar.

7. Flyktingar eller statslösa personer som är upptagna i ett svenskt kollektivpass eller i ett kollektivpass som har utfärdats dels av en myndighet i ett land som har tillträtt och i förhållande till Sverige tillämpar artikel 13 i den europeiska överenskommelsen den 16 december 1961 om ungdomars resor på kollektivpass, dels enligt överenskommelsen och den av Sverige avgivna deklarationen över nämnda artikel.

8. De som innehar Förenta nationernas “laissez passer” och ett intyg om att de färdas i tjänsten som är utfärdat av FN eller något av dess fackorgan eller underordnade organ.

9. De som innehar Europeiska gemenskapernas “laissez passer”. 10. Innehavare av vatikanpass.

11. Medborgare i Filippinerna, Makedonien (tidigare jugoslaviska republiken Makedonien), Thailand eller Turkiet som har diplomatpass eller tjänstepass.

12. Besättningsmän i tjänst på luftfartyg som innehar ett flygcertifikat eller ett certifikat för flygbesättning, så länge som de inte lämnar

Författningsförslag SOU 2003:117

– flygplatsen för mellanlandningen, eller

– flygplatsen på bestämmelseorten, eller

– den kommun där flygplatsen ligger, eller

– flygplatsen annat än för att bege sig till en annan flygplats på en Schengenstats territorium.

13. Utlänningar som avses i 3 kap. 4 a § eller i 5 kap. 8 §.

14. Personal tillhörande en främmande stats militära styrka som innehar en militär identitetshandling och som besöker Sverige inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred.

Särskilda bestämmelser om

undantag från kravet på visering

finns i lagen (2005:xx) om

rättslig status i vissa fall.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2005.

BAKGRUNDEN TILL FÖRSLAGEN

1 Inledning

1.1 Utredningens direktiv

Uppdraget innebär bl.a. att utredningen ska analysera den rättsliga reglering som tillkommit med anledning av samarbetet Partnerskap för fred (PFF).

PFF är ett internationellt fredssamarbete mellan Natomedlemmar och andra stater, i huvudsak europeiska. Sverige anslöt sig till PFF-samarbetet i maj 1994. Inför PFF-samarbetet antog Sverige ett avtal om rättslig status för ett lands styrkor när de befinner sig på en annan avtalsparts territorium, PFF-avtalet, vilket innehållsmässigt motsvarar Nato Status of Forces Agreement (Nato SOFA). Användandet av PFF-avtalet vid reglering av en utländsk trupps status har kommit att öka även utanför PFFområdet i samband med att Sverige ingår samarbetsavtal på fredsfrämjandeområdet. PFF-avtalet har även delvis använts som förebild i samband med att EU:s statusavtal, EU SOFA, framförhandlades. EU SOFA reglerar statusen för den militära och civila personal som kan ställas till EU:s förfogande under krishanteringsinsatser. I stora delar är avtalen i princip likalydande. PFF-avtalet reglerar dock endast militär verksamhet.

Av direktiven framgår att utredningen ska genomföra en allmän översyn av hur PFF-avtalet har använts internationellt och nationellt. Utredningen ska vidare göra en utvärdering av den svenska regleringen på området och därvid analysera om den nationella regleringen på bästa sätt möter dels de krav som finns i avtalet för Partnerskap för fred, dels de behov som följer av andra existerande internationella samarbetsavtal på fredsfrämjandeområdet avseende personals status. Eftersom bestämmelser som motsvarar PFF-avtalet även finns i olika bilaterala samarbetsavtal ska utredningen också ta sikte på de avtal som för närvarande finns beträffande statusfrågor för personal och avtal som kan komma att ingås inom den internationella verksamhet som bedrivs på

fredsfrämjande- och krishanteringsområdet. Även den krishantering som utvecklas inom ramen för Europeiska unionen, såvitt avser såväl militär som civil personal ska beaktas. Utredningen ska även beakta att antalet samarbetsavtal på området förväntas öka liksom att samarbetet kan beröra såväl civil som militär personal.

Direktiven i sin helhet framgår av bilaga 1.

1.2 Utredningsarbetet

Utredningens arbete har bedrivits med målsättningen att det internationella fredsfrämjande samarbetet mellan Sverige och andra länder ska underlättas. Sedan PFF-avtalets införlivande har i Sverige tillämpningsområdet ansetts begränsat till att omfatta övningar som äger rum inom ramen för PFF-samarbetet. Många av de länder som Sverige samarbetar med inom ramen för Partnerskap för fred har generellt gett PFF-avtalet ett vidare användningsområde. Genom praxis har länderna kommit att etablera ett synsätt som innebär att avtalet gäller så snart det är fråga om ett militärt samarbete som innebär att en avtalsparts militära personal befinner sig på ett annat medlemslands territorium. Det uppställs inga begräsningar i avtalet om att det måste röra sig om viss bestämd verksamhet eller att den militära styrkan måste bestå av ett visst minsta antal personer för att detta ska vara tillämpligt.

En grundläggande utgångspunkt för utredningen har varit att den svenska tillämpningen inte får vara snävare än vad avtalet tillåter. Tillämpningen kan försvåra eller förhindra det arbete som äger rum på det fredsfrämjande området, om den innebär att utländsk militär personals rättsliga status kommer att vara beroende av om aktiviteten äger rum på svenskt territorium eller inte. Utredningen har tagit särskild hänsyn till att principen om reciprocitet bör upprätthållas och att den militära personalens rättsliga status inte ska vara beroende av i vilket land aktiviteten äger rum. För den enskilde är frågan om rättsligt skydd av lika stor betydelse oavsett om det är fråga om en aktivitet som äger rum på svenskt territorium eller i t.ex. Danmark. Eftersom det internationella fredsfrämjande samarbetet kan förväntas öka i omfattning har det varit en viktig utgångspunkt för utredningen att söka åstadkomma en lösning avseende frågan om rättslig status för

den deltagande personalen som kan användas även för framtida samarbetsformer.

Från januari 2003 t.o.m. november 2003 har nio utredningssammanträden hållits. Som ett steg i utredningens uppgift att utreda hur PFF-avtalet har använts nationellt har utredningen via Försvarsdepartementet och Försvarsmakten sökt få belyst om den nuvarande nationella lagstiftningen har orsakat problem i den praktiska hanteringen och tillämpningen.

För att få belyst frågan om hur PFF-avtalet och Nato SOFA tolkas och tillämpas av andra samverkande länder har utredningen besökt Danmark och därvid sammanträffat med företrädare för det danska Forsvarsministeriet, Forsvarskommandoen, Generalauditören och Beredskapsstyrelsen i Köpenhamn. Skälet till att valet föll på Danmark är dels att Danmark är ett av Sveriges grannländer med en delvis gemensam rättstradition, dels att Danmark i sin egenskap av medlem i Nato har en lång erfarenhet av att tillämpa Nato SOFA. Utredningen har vidare besökt den svenska Nato-delegationen i Natos högkvarter i Bryssel samt det militära strategiska operativa högkvarteret i Mons utanför Bryssel. Syftet med besöken har främst varit att få fördjupad kunskap om vad det svenska samarbetet med Nato inom ramen för Partnerskap för fred består i. Ett ytterligare syfte har varit att få belyst hur PFFavtalet tillämpas internationellt av, dels Nato som organisation, dels de enskilda Nato- och partnerländerna. Utredningen har också velat ta reda på hur Nato, som utgör en viktig del av det internationella fredsfrämjande samarbetet genom sitt omfattande engagemang och ökande medlemsantal, har förändrats och kan komma att utvecklas i framtiden. Utredningen har också mött företrädare för den svenska EU-representationen i Bryssel och fått information om det förhandlingsarbete som ledde fram till att EU SOFA kunde undertecknas av medlemsstaterna under hösten 2003.

Utredningsarbetet har bedrivits i nära samråd med experterna.

2 Sveriges internationella fredsfrämjande verksamhet

Sedan många år tillbaka deltar Sverige aktivt i det internationella fredsfrämjande samarbetet. Den svenska militära verksamheten består av flera delar, varav en är den fredsfrämjande verksamheten. Denna består dels av den rena insatsverksamheten, dels av det fredsfrämjande samarbetet i övrigt. I betänkandet skiljer utredningen mellan ”insatser” och ”fredsfrämjande aktiviteter” eller ”fredsfrämjande samarbete”. I de senare begreppen inkluderas alla aktiviteter som syftar till att förbättra möjligheterna till en gemensam ”fredsfrämjande insats” i en krissituation. Det fredsfrämjande samarbetet och aktiviteterna är t.ex. av arten att höja olika nationers samverkansförmåga. Den fredsfrämjande insatsverksamheten innebär att ett land skickar nationell trupp till ett insatsområde i syfte att truppen ska upprätta stabilitet och säkerhet där. Statusfrågor vid insatsverksamhet regleras i andra avtal än de som omfattas av direktivet. Insatserna kommer inte att behandlas mer än att det i detta kapitel nämns några av de fredsfrämjande insatser som Sverige deltagit i under senare tid. Det fredsfrämjande samarbetet som omfattas av denna utredning består till del av förberedelser inför framtida gemensamma insatser.

Utredningen har bl.a. i uppdrag att se om den svenska lagstiftningen är ändamålsenlig när det gäller Sveriges medverkan i denna fredsfrämjande verksamhet. Innan utredningen kommer in på frågor om status för personal som är involverad i sådan verksamhet lämnas i detta kapitel en översiktlig beskrivning av de fredsfrämjande samverkansformer som Sverige deltar i.

Inledningsvis lämnas i 2.1 en beskrivning av den svenska försvarspolitikens inriktning och målsättning. Ett av huvuduppdragen för utredningen är att se över regleringen av vårt samarbete inom Partnerskap för fred (PFF), vilket Sverige aktivt deltar i sedan snart tio år tillbaka. Samarbetet beskrivs i avsnittet 2.2. Eftersom samarbetet ursprungligen initierades av

Nato inleds avsnittet med en beskrivning av Nato i dag och hur organisationen kan förväntas se ut i framtiden. Svenskt fredsfrämjande samarbete är vida mer omfattande än bara PFFsamarbetet och den övriga militära fredsfrämjande verksamheten beskrivs i avsnitt 2.3. Utöver det fredsfrämjande samarbetet finns även annat militärt samarbete och en kort redogörelse för detta lämnas i 2.4. Det fredsfrämjande samarbete har även en civil sida och en beskrivning av den verksamhet som Sverige deltar i ges i 2.5.

2.1 Den svenska försvarspolitikens inriktning och mål

Riksdagen beslutar om inriktningen för den svenska försvarspolitiken och har fastställt fyra huvudmål för hur totalförsvarsresurserna ska användas; nämligen att försvara Sverige mot väpnat angrepp, att hävda vår territoriella integritet, att bidra till fred och säkerhet i omvärlden och att stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred, jfr prop. 1999/2000:30, s. 31 f.

Vad avser uppgiften att bidra till fred och säkerhet i omvärlden ska Försvarsmakten

• ha förmåga att i samverkan med andra länder planera och genomföra fredsbevarande operationer som inledningsvis främst ska kunna ske med markförband, landminröjnings- och sjöminröjningskapacitet, transportresurser och andra specialenheter, företrädesvis i Europa och dess närhet, men även globalt, • ha förmåga att i samverkan med andra länder planera och genomföra fredsframtvingande operationer som främst ska kunna ske med markförband i Europa och dess närhet, • kunna lämna stöd till fredsfrämjande och humanitär verksamhet som främst ska omfatta land- och sjöminröjningskapacitet, transportresurser och andra specialenheter, främst i Europa och dess närhet och • ha förmåga att i samverkan med andra länder planera, genomföra och delta i övningsverksamhet som ska omfatta såväl mark- som sjö- och flygstridskrafter inom ramen för det säkerhetsfrämjande samarbetet, främst i närområdet.

De tre första punktsatserna rör insatsverksamheter, medan den sista punktsatsen rör fredsfrämjande verksamhet i enlighet med utredningens terminologi.

Det kan i sammanhanget vara av värde att belysa innebörden av de olika begreppen fredsbevarande, fredsframtvingande och fredsfrämjande insatser. De två första begreppen härrör ur FNterminologin. Det senare begreppet används inom EU-samarbetet. Den svenska lagstiftningen om utlandsstyrkan är anpassad till FNterminologin. Fredsbevarande insatser syftar till att bevara fred i ett område efter det att krig och stridigheter har upphört medan fredsframtvingande åtgärder syftar till att uppnå ett fredligt tillstånd i ett område med krig och oroligheter. Fredsfrämjande insatser har till syfte att skapa fred i ett område där det råder oroligheter och krig men kan även bestå i att bevara freden efter att stridigheterna är över. Fredsfrämjande insatser kan alltså sägas omfatta alla fredsskapande uppgifter och kan innefatta såväl fredsframtvingande som fredsbevarande moment. Även begreppet krishanteringsinsatser förekommer. Det innefattar alla typer av insatser som genomförs för att ge förutsättningar för fred, säkerhet och stabilitet i ett område där det råder oroligheter eller i ett område där det tidigare förekommit stridigheter, splittringar eller motsättningar av olika slag. Krishanteringsinsatser består inte bara av militära insatser utan kan även innehålla civila moment.

Enligt regeringens mening bör utgångspunkten för svenskt deltagande i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser vara efterfrågan på svenska resurser och vår förmåga att effektivt bidra samt i vilken utsträckning våra insatser bidrar till att öka den nationella försvarsförmågan. Sverige har som målsättning att samarbeta med Europas alla säkerhetsorganisationer, jfr prop. 2001/02:10 s. 36 f.

Riksdagen och regeringen har slagit fast att den svenska säkerhetspolitiken ytterst syftar till att bevara vårt lands fred och självständighet. Det säkerhetspolitiska målet är att i alla lägen trygga en handlingsfrihet att, såsom enskild nation och i samverkan, kunna utveckla det svenska samhället. Den svenska säkerhetspolitiken har såväl en nationell som en internationell dimension. Den internationella dimensionen innebär att Sverige i samverkan med andra stater aktivt ska verka för fred och säkerhet. Genom att verka för en stärkt internationell rättsordning och genom att medverka till konfliktförebyggande samarbete och insatser, gemensam civil och militär krishantering samt

uppbyggnad efter kriser och konflikter kan Sverige bidra till en ökad säkerhet i omvärlden. Det är av avgörande betydelse även för Sveriges säkerhet att utvecklingen globalt leder till fördjupad demokrati, öppenhet och välfärd och därmed till ökad stabilitet och trygghet. Av central betydelse är FN:s breda insatser för fred och säkerhet. Sverige lägger också stor vikt vid att FN och de regionala organisationerna på olika sätt tidigt kan ingripa i lokala och regionala konflikter. Ambitionen är att Sverige ska samarbeta med Europas alla säkerhetsorganisationer liksom att Sverige, jämsides med sin medverkan i FN och OSSE, även ska delta i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik samt lämna effektiva bidrag till EU:s gemensamma krishanteringsförmåga. Sverige ska också samarbeta med Nato och flertalet övriga europeiska stater inom ramen för det Euroatlantiska partnerskapsrådet och Partnerskap för fred. Bi- och multilateralt samarbete med de nordiska och baltiska länderna förekommer också.

Det säkerhetspolitiska läget i världen har genomgått stora förändringar under det senaste decenniet. Under det kalla kriget utgjorde de två maktblocken i Europa det stora hotet mot fred och säkerhet i omvärlden. I dag är hotbilden helt annorlunda och nya hot och risker växer fram. Terroristangreppet mot USA den 11 september 2001 är ett exempel på detta. Den stora majoriteten av konflikter är numera inomstatliga, vilka inte ska underskattas, eftersom konflikter som uppstår lokalt kan få verkningar direkt och indirekt långt utanför det aktuella konfliktområdet och därmed komma att utgöra ett hot mot den internationella säkerheten.

Det finns inga tecken som tyder på att det internationella samarbetet kommer att minska i omfattning. Tvärtemot bidrar internationaliseringen till att det ömsesidiga beroendet mellan de olika länderna kommer att öka. Eftersom riksdagen och regeringen har slagit fast att internationella insatser är en högt prioriterad uppgift för Försvarsmakten kan det förutsättas att det svenska internationella engagemanget även i framtiden kommer att vara betydande. Historiskt sett har Sverige sedan mycket lång tid aktivt deltagit i olika former av internationellt fredsfrämjande samarbete, jfr prop. 2001/02:10 s. 36 f.

2.2 PFF-samarbetet

2.2.1 Nato i dag och i framtiden

The North Atlantic Treaty, eller det s.k. Washingtonfördraget, undertecknades den 4 april 1949 i Washington. Signatärmakter var Amerikas förenta stater, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien. År 1951 anslöt sig Grekland och Turkiet till samarbetet. Västtyskland anslöt sig år 1955 och Spanien år 1972. År 1999 tillkom ytterligare medlemsländer när Polen, Tjeckien och Ungern anslöt sig till fördraget. Under år 2004 kommer Natos medlemskrets sannolikt att utökas ytterligare i och med att Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien inträder som fullvärdiga medlemmar.

Nato är en mellanstatlig organisation och till organisationen hör även en rad militära och civila underorgan och ett sekretariat som leds av en generalsekreterare. Natos högkvarter är beläget i Bryssel, det militära strategiska operativa högkvarteret är beläget i Mons några mil utanför Bryssel. Inom Nato finns också North Atlantic Council i vilket varje medlemsstat är företrädd och som leds av generalsekreteraren. För beslut i rådet fordras enhällighet.

Natos uppgifter och inriktning på samarbetet har förändrats mycket som en följd av de stora förändringar som skett i omvärlden. Från att under kalla krigets dagar ha fungerat som en motpol till Sovjetunionen och efter Sovjetunionens fall ha ägnat sig åt krishantering i närområdet har Nato numera gått in i sin tredje fas i och med att de forna östländerna har ansökt om medlemskap i organisationen.

Natos verksamhet är numera inriktad på krishantering och terroristbekämpning. Under Natos toppmöte i Prag år 2003 antogs t.ex. ett åtgärdsprogram mot terrorism. Ett nära samarbete har etablerats mellan Nato och Ryssland. Samarbetet sker i ett råd, där Nato-länderna och Ryssland tillsammans deltar som formellt jämställda parter. Kina har framfört önskemål om att inleda ett samarbete med Nato. Söder om Medelhavet, inom ramen för Medelhavsdialogen, samarbetar Nato-länderna i syfte att uppnå stabilitet i området. Stabilitet i Mellanöstern är ytterligare ett prioriterat mål för Nato. Samarbetet kommer sannolikt att intensifieras vid toppmötet i Istanbul år 2004.

Även frågor om civil beredskap är ett prioriterat område för Nato. Inom Nato finns en kommitté som ansvarar för den civila beredskapen sett ur ett brett perspektiv. Till kommittén har knutits ett antal undergrupper som samverkar med civila svenska myndigheter, såsom Krisberedskapmyndigheten, Luftfartsverket, Post- och telestyrelsen, Sjöfartsverket, Socialstyrelsen, Statens jordbruksverk, Statens räddningsverk och Vägverket. En handlingsplan för skydd av civilbefolkningen mot massförstörelsevapen har upprättats. Sedan år 1997 har Nato en egen civil räddningstjänstcentral – Euro Atlantic Disaster Response Coordination Centre (EADRCC). Efter en naturkatastrof eller teknologisk katastrof kan de enskilda länderna kontakta centralen med en begäran om hjälp, varefter centralen inventerar de övriga ländernas möjligheter att bistå det drabbade landet och därefter samordnar hjälpinsatsen. Totalt har 46 länder anslutit sig till räddningstjänstcentralen. Stora civila räddningstjänstövningar har ägt rum i Natos och EADRCC:s namn.

2.2.2 Vad är PFF?

Natos medlemsstater inbjöd i januari 1994 deltagarländerna i Nordatlantiska samarbetsrådet (NACC) och andra stater inom Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) – numera Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) – till samarbete inom Partnerskap för fred (PFF). Syftet var att få till stånd ett samarbete som kunde medföra ökad säkerhet och stabilitet i och utanför Europa.

För närvarande omfattar PFF-samarbetet Nato-länderna, jfr avsnitt 2.2.1, och totalt 27 andra stater. Dessa kommer i fortsättningen att kallas partnerländer. De utgörs av Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Bulgarien, Estland, Finland, Makedonien, Georgien, Irland, Kazakstan, Kirgistan, Kroatien, Lettland, Litauen, Moldavien, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Sverige, Tadjikistan, Turkmenistan, Ukraina, Uzbekistan, Vitryssland och Österrike. Under våren 2004 förväntas partnerkretsen att minska med sju medlemmar i samband med att Nato utvidgas. Det är Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien som då blir fullvärdiga medlemmar i Nato.

PFF är ett samarbete mellan Natoländerna och partnerländerna. Utgångspunkten för deltagande är frivillighet och självdifferentiering, dvs. att varje land själv bestämmer ambitionsnivån för sin medverkan och själv kan avgränsa de områden inom vilka man är beredd att samarbeta.

Samarbetets totala omfattning har slagits fast i ett ramdokument. Detta anger vissa grundläggande principer för samarbetet med utgångspunkt i folkrätten, FN-stadgan och principerna för OSSE. Principerna bekräftades genom att dokumentet undertecknades av samtliga deltagarstater. Ramdokumentet innehåller inte några åtaganden om insatser från vare sig Natos eller partnerstaternas sida och är inte juridiskt bindande.

Av ramdokumentet framgår att PFF-samarbete syftar till att:

• underlätta öppenheten i nationella försvarsplanerings- och

budgetprocesser,

• säkerställa demokratisk kontroll av försvarsmakter,

• upprätthålla förmågan och beredskapen att bidra till operationer

under FN:s bemyndigande och/eller OSSE:s ansvar,

• utveckla samarbetet med Nato mot gemensam planering,

utbildningar och övningar för att förstärka förmågan att

genomföra operationer på det fredsbevarande området,

räddningsinsatser, insatser på det humanitära området och på andra områden som parterna enas om, • på längre sikt utveckla stridskrafter som har större förmåga att samarbeta med stridskrafter från Natos medlemsstater.

Varje partnerland som medverkar i PFF-samarbetet bestämmer själv vilka former för samverkan som det önskar delta i och vilka resurser som landet är berett att ställa till förfogande. Partnerlandet bekostar sin egen medverkan. Det är således partnerlandet självt som avgör samarbetets omfattning, vilka resurser som får tas i anspråk och under vilken tid som samarbetet ska pågå. Partnerlandets medverkan redovisas i ett s.k. presentationsdokument.

De enskilda partnerländerna antar varje år s.k. individuella partnerskapsprogram i samverkan med Nato-länderna. Det individuella partnerskapsprogrammet är till del ett övergripande policydokument som beskriver partnerlandets syn på samarbetet

med Nato, vad landet vill uppnå med sitt deltagande och vad det är berett att bidra med. I programmet ingår en sammanställning av de övningar och andra aktiviteter som partnerlandet önskar delta i under den följande tvåårsperioden, liksom vilka resurser som landet ställer till förfogande. Det individuella partnerskapsprogrammet är inte en bindande överenskommelse i juridisk mening utan endast en politisk avsiktsförklaring från partnerlandets sida.

Det individuella partnerskapsprogrammet grundar sig bland annat på innehållet i Partnership Work Programme (PWPkatalogen). Detta program kan liknas vid en katalog och innehåller en sammanställning av de aktiviteter som Nato och dess medlemsoch partnerländer erbjuder inom ramen för PFF-samarbetet under en tvåårsperiod. De enskilda länderna anmäler de aktiviteter och övningar som man anser sig kunna tillhandahålla och erbjuda de övriga länder som deltar i samarbetet. Aktiviteterna presenteras därefter i katalogen. När de enskilda partnerländerna sedan ska fastställa vilka aktiviteter man önskar delta i är det alltså aktiviteterna i katalogen som ligger till grund för valet av verksamhet.

PFF-verksamheten omfattar totalt 24 samarbetsområden. Dessa områden är:

• Luftförsvar • Luftrumsövervakning och kontroll • Samverkan, ledning, sambandstjänst och informationssystem • Civil beredskapsplanering • Krishantering • Demokratisk kontroll över styrkor och försvarsstrukturer • Försvarsplanering och budgetering • Upphandling, försvarsmateriel och försvarsmaterielsamarbete • Försvarspolicy/strategi

• Planering, organisation och styrning av nationell

försvarsforskning och teknologi • Militär geografi • Global humanitär minverksamhet • Internationell humanitär rätt

• Språkträning • Logistik • Militär hälso- och sjukvårdstjänst • Meteorologiskt stöd för partnerstyrkor • Nukleärt, biologiskt och kemiskt försvar och skydd • Fredsfrämjande insatser • Operativ materiel och administrativa aspekter av standardisering • Militära övningar och därtill relaterade träningsaktiviteter • Militär utbildning, träning och doktrin • Rustningskontroll avseende lätta vapen • Militär infrastruktur

Det finns tre olika konstellationer för samarbete mellan de länder som samarbetar inom PFF. Det är aktiviteter ledda av Nato (PFFaktiviteter), bilaterala eller multilaterala aktiviteter ledda av ett Nato- eller ett partnerland (aktiviteter i andan av PFF) samt rena Nato-aktiviteter till vilka partnerländerna kan vara inbjudna.

PFF-aktiviteterna kännetecknas av att aktiviteterna planeras och leds av Nato. Aktiviteterna presenteras i PWP-katalogen och samtliga partnerländer är välkomna att delta. Aktiviteterna ska knyta an till de samarbetsområden som återfinns i PWP och syftar till fredsfrämjande insatser, räddningstjänst eller humanitära insatser. Syftet med aktiviteterna är att öka samverkansförmågan mellan staber, styrkor och enheter i Nato- och partnerländer inför framtida fredsfrämjande operationer.

Aktiviteter i andan av PFF kännetecknas av att dessa inte leds av Nato, utan att det är ett eller flera Nato- eller partnerländer som organiserar och leder aktiviteten. Eftersom aktiviteterna ligger utanför det ordinarie PFF-samarbetet finns de som regel inte upptagna i PWP-katalogen. Alla Nato- och partnerländer behöver inte bjudas in till aktiviteten. Vilka länder som erbjuds att delta beror på syftet med aktiviteten. Det finns inga formella hinder mot att rikta en inbjudan till samtliga Nato- och partnerländer för att det ska anses vara en aktivitet i andan av PFF. Det uppställs dock krav på att minst ett Nato-land och ett partnerland ska delta i aktiviteten. Länder som inte deltar aktivt i aktiviteten kan erbjudas

att medverka som observatörer. Verksamheten inriktas på fredsfrämjande insatser, civil-militär samverkan, räddningstjänst och civil beredskap.

De s.k. Nato-aktiviteterna arrangeras av Nato eller ett Natoland och faller inte inom ramen för PFF-aktiviteter eller aktiviteter i andan av PFF, vilket medför att de inte presenteras i PWPkatalogen. Aktiviteterna är främst avsedda för medlemsländerna men partnerländer inbjuds ofta att delta i en större eller mindre krets.

2.2.3 Fördjupat PFF-samarbete

PARP

Redan i januari 1995 inleddes en delprocess inom PFF-samarbetet – Defence Planning and Review Process (PARP) – som har till syfte att få till stånd en ökad samverkan mellan Nato- och partnerstyrkorna. Målsättningen med PARP är att partnerländernas styrkor ska anpassas och kvalitetssäkras så att de håller samma utbildningsnivå och standard som Nato-styrkorna för att styrkorna ska kunna samverka i gemensamma internationella operationer (s.k. interoperabilitet). Det enskilda partnerlandet bestämmer vilka förband som ska anmälas att ingå. Tillsammans med Nato bestämmer partnerlandet på vilket sätt man önskar att förbandens kompetens ska höjas eller vad det är man vill åstadkomma. Det kan handla om en mängd olika ambitioner – allt från att förbanden ska ha samma utrustningsnivå som Nato-förbanden till att den militära personalen ska ha viss kunskapsnivå såvitt gäller språkstandard. Dessa mål, de s.k. partnerskapsmålen, fastställs i ett dokument och Nato kommer tillsammans med partnerlandet överens om en tidsram för när målen ska vara uppfyllda. Partnerlandet åläggs därefter att redovisa om partnerskapsmålen har uppfyllts, varför man kan säga att förbanden även genomgår en kvalitetsuppföljning. Skulle ett mål inte ha nåtts inom stipulerad tid ges partnerlandet regelmässigt ytterligare tid.

Euroatlantiska partnerskapsrådet

Samarbetet mellan Nato- och partnerländerna inom ramen för PFF utökades under hösten 1996 och som en följd av detta skapades år 1997 det Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR har till

syfte att utgöra en politisk ram för PFF-samarbetet och vara ett forum för konsultationer mellan Nato- och partnerländerna. Nato erbjöd också partnerländerna att ackreditera ambassadörer och delegationer vid Nato. Sedan 1997 finns det en svensk delegation vid Natohögkvarteret i Bryssel. Vid denna tidpunkt kunde konstateras ett utökat deltagande av partnerländerna i kommittéer och arbetsgrupper, som Militärkommitténs arbetsgrupp och den politisk-militära styrkommittén. Man gjorde det också möjligt för partnerländerna att placera officerare vid Nato (s.k. partnerstabselement). Sverige har sedan 1997 haft officerare vid Natos operativa högkvarter i Mons utanför Bryssel.

För att förbättra partnerländernas förmåga att delta i krishanteringsinsatser utvidgades dessutom verksamheten till att omfatta hela skalan av fredsfrämjande uppgifter utom de kollektiva försvarsförpliktelserna i artikel 5 i The North Atlantic Treaty.

EMOP

Ett ytterligare steg för att fördjupa samarbetet och samtidigt göra det mera operativt togs under våren 1999. Vid ett Nato-toppmöte presenterades en rapport om ett utökat och fördjupat partnerskap – Enhanced and More Operational Partnership (EMOP). Tanken var att knyta samman och utveckla de redan befintliga samarbetsformerna inom PFF för att stärka samverkansförmågan mellan Nato- och partnerländerna vid Nato-ledda insatser. Vid Nato-ledda fredsfrämjande insatser, t.ex. Stabilisation Force (SFOR) och Kosovo Force (KFOR), är det av yttersta vikt att samverkansförmågan mellan Nato- och partnerländerna är väl utvecklad så att truppens säkerhet kan garanteras. EMOP ska utgöra ett system för förberedelser inför och genomförande av krishanteringsinsatser.

EMOP består av flera olika delar. En del i EMOP är det s.k. politisk-militära ramverket. Tanken med ramverket är att ett partnerland som ska delta i en Nato-ledd krishanteringsoperation på ett tidigt stadium ska delta och få insyn i planeringen. Partnerlandet ges inte någon beslutande- eller vetorätt men målsättningen är att besluten ska fattas gemensamt sedan partnerlandet har deltagit i planeringen.

Till EMOP kan man också hänföra det försvarsrelaterade och militära samarbetet mellan Nato- och partnerländerna. Samarbetet består av olika typer av samverkansarrangemang, såsom Combined

Joint Task Force, och möjlighet för partnerländerna att delta i olika Nato-kommittéer och arbetsgrupper. Som exempel kan nämnas att partnerländerna numera deltar i planeringen av frågor som militär logistik, civil beredskapsplanering och försvarsmateriel. Officerare från partnerländerna kan också tjänstgöra som internationella officerare vid Nato-staber. Combined Joint Task Force är en stabsstruktur som utgör ett komplement till Natos permanenta kommandostruktur. Syftet är att kunna leda militära resurser från flera länder för en operation i vilken två eller flera försvarsgrenar ingår.

En del av EMOP har till syfte att förbättra övnings- och utbildningsverksamheten inom ramen för PFF. Verksamheten syftar till att optimera övningarna och utbildningarna och att uppnå samverkansförmåga för de styrkor som hanteras inom PARP och som är anmälda till Natos styrkeregister, jfr avsnitt 2.3.1. En översyn ska också genomföras av PFF-aktiviteter i syfte att harmonisera verksamheterna liksom att föra aktiviteter i andan av PFF närmare den rena PFF-processen.

Det så kallade Operational Capabilities Concept (OCC) utgör också en del av EMOP. Syftet med OCC är att utveckla militär samverkan inom ramen för PFF ytterligare för att skapa förband och förmågor som är bättre förberedda inför ett gemensamt deltagande i framtida krishanteringsoperationer. OCC innebär bl.a. ett system för utvärdering av förband och enheter vid deltagande i övningsverksamhet.

2.2.4 Nya säkerhetspolitiska förhållanden

Efter dåden mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 började såväl Nato som PFF anpassa verksamheten till de nya säkerhetspolitiska förhållandena och den nya hotbilden i form av icke konventionella hot. Under den tid som gått sedan dess har Nato, tillsammans med partnerländerna, sökt se vilka roller alliansen och partnerskapet kan ha i kampen mot terrorism samt identifiera vad man kan göra.

En rad andra initiativ har tagits inom ramen för partnerskapet för att möta icke konventionella hot. I PFF-samarbetet finns också ett initiativ mot terrorism, antaget av Nato- och partnerländer. Ett område som har fått väsentligt ökad betydelse efter den 11 september är civil beredskap och särskilt åtgärder för att förstärka skyddet av civilbefolkningen mot massförstörelsevapen. I

detta arbete är partnerländer involverade i stor utsträckning. Andra områden som fått ökad uppmärksamhet är till exempel underrättelsesamarbete, utbyte av luftlägesinformation, gränsbevakning samt reformering av säkerhetssektorn i vid mening.

En genomgående slutsats har varit att det inte handlar om att skaffa sig någon genuint ny kompetens med terrorismbekämpning som enda syfte. I stället handlar det om att anpassa och vidareutveckla den befintliga kompetensen.

2.3 Sveriges medverkan i PFF

2.3.1 Syftet med det svenska deltagandet i PFF

I en riksdagsskrivelse våren 1994 (rskr. 1993/94:207) anförde regeringen att det låg i svenskt intresse att delta i PFF-samarbetet, eftersom Sverige därigenom bedömdes kunna medverka till en ny gemensam europeisk säkerhetsordning, liksom till att stärka respekten för FN-stadgan och principerna för OSSE. PFFsamarbetet bedömdes kunna leda till att deltagarländerna fick förstärkt förmåga att delta i bl.a. fredsbevarande operationer och olika typer av räddningsinsatser och ökad förmåga till internationellt samarbete vid svåra påfrestningar i fred, t.ex. kärnkraftsolyckor och svältkatastrofer.

Regeringen underströk att Sveriges avsikt med PFF-samarbetet var att utveckla samverkansförmågan med Nato och andra partnerländer för att förstärka förmågan att delta i fredsbevarande operationer, räddningsinsatser, insatser på det humanitära området och på andra områden som parterna kan enas om. Vidare betonades att Sveriges medverkan i PFF sker på den militära alliansfrihetens grund och att samarbetet inte bygger på några försvarsförpliktelser. En nödvändig förutsättningar för deltagandet i PFF är att Sverige som partnerland själv kan bestämma ambitionsnivån för sin medverkan.

Sverige undertecknade ramdokumentet den 9 maj 1994. Enligt presentationsdokumentet, som överlämnades vid undertecknandet, var Sverige då berett att bidra med sin erfarenhet från fredsfrämjande verksamhet, insatser på det humanitära området och räddningstjänstverksamhet.

Deltagandet i PFF är en integrerad del i en svensk strävan att bidra till europeiska säkerhetsstrukturer och uppnå ökad förmåga

att delta i internationella fredsfrämjande insatser. Omfattningen av Sveriges deltagande i PFF framgår av det tvååriga individuella partnerskapsprogrammet. Det svenska programmet består av två delar, dels ett policydokument där den nationella PFF-policyn slås fast, dels en del som bl.a. innehåller en förteckning över de övningar och andra aktiviteter som Sverige planerar att delta i inom ramen för partnerskapet. I policydokumentet finns en förteckning över de styrkor och resurser som Sverige ställer till förfogande för Nato-ledda och EU-ledda krishanteringsinsatser (s.k. styrkeregister). Vartannat år antar regeringen ett nytt policydokument, av vilket den allmänna inriktningen för det svenska deltagandet i PFF framgår liksom den typ av verksamhet som Sverige önskar prioritera under perioden. Inriktningsdokumenten överlämnas till Nato. Sverige anmäler också årligen till Nato vilka aktiviteter man önskar delta i inom ramen för PFF. Av partnerskapsprogrammet avseende åren 2004–2005 framgår att de övergripande målen med det svenska deltagandet i PFF är att bidra till förtroendeskapande och säkerhetsskapande åtgärder i och utanför Europa, att utveckla nationell förmåga till internationellt säkerhetssamarbete inom ramen för FN, EU, Nato/PFF och OSSE, att medverka i aktiviteter som syftar till att uppnå ökad samverkansförmåga med Nato och partnerländer, att ytterligare utveckla aktiviteter och övningar inom ramen för PFF, att stärka partnerländers förmåga till samarbete vid svåra påfrestningar i fred, att effektivisera civila krishanteringsinsatser och räddningstjänst, att främja civilt-militärt samarbete inom krishantering samt att aktivt stödja utvecklingen av ett simuleringsnätverk (PfP SIMNET) i syfte att öka förmågan i Natooch partnerländer för fredsfrämjande insatser.

2.3.2 PARP

Sverige deltar i samarbetet kring PARP sedan starten år 1995, jfr avsnitt 2.2.3. PARP ingår som en del i den svenska nationella försvarsplaneringen och påverkar både planering och val av aktiviteter som den svenska Försvarsmakten önskar genomföra. I det senaste svenska partnerskapsprogrammet framgår bl.a. att Sverige anser att PARP är ett mycket värdefullt hjälpmedel för att utveckla och förbättra de nationella förbanden för att de ska kunna delta i internationella krishanteringsinsatser inom ramen för såväl Nato och PFF som EU och FN. Vartannat år antar Sverige nya

partnerskapsmål. För närvarande har Sverige 63 militära partnerskapsmål att uppfylla till år 2008.

2.3.3 Euroatlantiska partnerskapsrådet

I en skrivelse till riksdagen (rskr.1997/98:29) uttalade regeringen att det ligger i linje med svenska säkerhetspolitiska intressen att delta i Euroatlantiska partnerskapsrådet och i vidareutvecklingen och fördjupningen av PFF-samarbetet. Regeringen betonade särskilt vikten av den breddade övningsverksamheten, representationen i Nato-staber samt stärkandet av partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande i planerings- och översynsprocessen PARP.

2.3.4 Svenskt PFF-deltagande

Sverige deltar i såväl övningsverksamhet som kurser, seminarier och arbetsgrupper inom ramen för det individuella partnerskapsprogrammet. De deltagande myndigheterna utgörs bl.a. av Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Försvarshögskolan, Totalförsvarets forskningsinstitut, Krisberedskapsmyndigheten, Kustbevakningen, Luftfartsverket, Post- och telestyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Sjöfartsverket, Socialstyrelsen, Statens jordbruksverk, Statens livsmedelsverk, Statens räddningsverk, Svenska kraftnät AB, Banverket och Vägverket. Deltagandet i aktiviteter berör de tidigare nämnda 24 samarbetsområden som finns inom PFF, jfr avsnitt 2.2.2.

Det svenska deltagandet i PFF-övningar och i aktiviteter inom de olika särskilda samarbetsområdena som planeras framgår i databassystemet PRIME (Partnership Real-Time Information Management and Exchange System). Till detta kan senare komma ytterligare aktiviteter som Nato öppnar för partnerländernas deltagande. För åren 2004 och 2005 avser Sverige att delta i huvuddelen av de särskilda samarbetsområdena, med tyngdpunkt på civil beredskapsplanering och militära övningar och därtill relaterade träningsaktiviteter samt militär träning, utbildning och doktrin.

2.3.5 Svenska erbjudanden

Sverige erbjuder också aktiviteter till deltagande nationer inom partnerskapssamarbetet, vilka införs i den ovan nämnda PWPkatalogen. För år 2004 berörs elva av de särskilda samarbetsområdena. Dessa är;

• civil beredskapsplanering, • samverkan, ledning, sambandstjänst och informations-

system, • krishantering, • försvarspolicy/strategi, • global humanitär minverksamhet, • språkträning, • hälso- och sjukvårdstjänst, • nukleärt-, biologiskt och kemiskt skydd, • fredsfrämjande insatser, • militära övningar och därtill relaterade träningsaktiviteter

samt • militär utbildning, träning och doktrin.

Som ett bidrag till det utökade och fördjupade samarbetet inom PFF har Sverige etablerat ett träningscenter i Almnäs utanför Stockholm. I april 1999 erkände Nato formellt denna institution som ett svenskt ”PfP Training Centre”. Aktiviteterna vid centret omfattar övning och utbildning i enlighet med de övergripande målen för PFF-samarbetet med koncentration på humanitära insatser, räddningstjänst, fredsfrämjande operationer, civil beredskapsplanering och demokratisk kontroll av försvarsstyrkor. Specifik utrustning finns tillgänglig vid centret där det regelbundet organiseras ett stort antal kurser liksom förövningar och övningar inom PFF.

2.3.6 Övningsverksamhet

Vid en redogörelse för Sveriges deltagande i PFF-aktiviteter bör särskilt nämnas övningsverksamheten, som utgör en stor del av Sveriges deltagande. Försvarsmakten och andra myndigheter deltar aktivt i övningssamarbete inom ramen för PFF. Dessa övningar utgör en del av den ordinarie svenska övningsverksamheten av nationella förband. Syftet är att uppnå en ökad samverkansförmåga

(interoperabilitet) med andra länder. Från svensk sida har det bedömts som särskilt angeläget att öva samarbete mellan civila och militära aktörer inom krishantering. Med detta menas deltagande även med civila myndigheter, frivilligorganisationer och statliga organisationer.

Sverige har alltsedan år 1994 deltagit i ett stort antal övningar, såväl PFF-övningar som övningar i andan av PFF och Natoövningar, där vi inbjudits att delta som partnerland. Sverige har också stått som arrangör av ett antal övningar i andan av PFF. Tyngdpunkten för svenskt deltagande i övningsverksamhet ligger på aktiviteter i Östersjöområdet. I närområdet deltar Sverige med enheter och förband ur såväl, armé-, marin- som flygstridskrafter samt civila myndigheter, frivilligorganisationer och statliga organisationer. I områden som ligger längre bort sker deltagandet inte så mycket med förband och enheter utan främst med stabsofficerare, observatörer och med diverse civila aktörer.

För deltagande med förband och enheter ur Försvarsmakten i olika aktiviteter liksom vid en eventuell insats av de till styrkeregister anmälda förbanden, krävs i varje enskilt fall beslut av regeringen. Här följer några exempel på övningar inom ramen för PFF som Sverige dels har deltagit i, dels har arrangerat.

Sverige deltog våren 2002 i Nato-övningen Strong Resolve. Sverige deltog i den del av övningen som riktade sig till Nato- och partnerländer och som omfattade en fredsfrämjande insats i Polen. Övningens syfte var att öva en multinationell insatsstyrka med armé-, marin- och flygstridskrafter under gemensam ledning. Sverige deltog med samtliga vapenslag. De deltagande svenska förbanden motsvarades till största delen av förband anmälda till internationella styrkeregister.

Under sommaren 2003 deltog Försvarsmakten även i övningen Baltops, en övning i andan av PFF, som äger rum i södra Östersjön och i Sveriges direkta närområde. Övningen, som genomförs årligen, syftar till att öva marin- och flygenheters deltagande i en multinationell fredsfrämjande insats. I övningen deltog även ett antal svenska civila myndigheter och organisationer.

Sverige arrangerade sommaren 2002 en övning i andan av PFF, övningen Nordic Peace. Det övergripande syftet med övningen var att vidareutveckla de nordiska ländernas samarbete på det fredsfrämjande området och utveckla förmågan att utföra fredsfrämjande insatser med multinationella förband. I övningen låg tyngdpunkten på övning av samarbete mellan civila och militära

aktörer vid en fredsfrämjande insats. Försvarsmakten deltog i övningen med armé- marin- och flygstridskrafter, vilka till största delen motsvarades av de förband som är anmälda till internationella styrkeregister.

Sverige arrangerar datorstödda stabstjänstövningar i simuleringsnätverket PfP Simnet för fredsfrämjande insatser genom övningsserien Viking. Viking är en övning i andan av PFF. Tre övningar har hittills genomförts i Sverige – Viking 99, Viking 01 och Viking 03. Stor tonvikt läggs vid civil-militär samverkan. Nato har också visat intresse för konceptet med datorstödd övningsverksamhet. Målsättningen med övningarna är att ytterligare utveckla simuleringsnätverket och att öka interoperabiliteten för fredsfrämjande operationer.

Ett stort antal svenska myndigheter samt militära och civila frivilligorganisationer och statliga organisationer deltog också i övningarna Nordic Peace och Viking.

Som exempel på Sveriges deltagande i civila övningar kan nämnas räddningstjänstövningen Bogorodsk i Ryssland hösten 2002 samt en motsvarande övning kallad Fergana i Uzbekistan våren 2003. Sverige arrangerade hösten 2002 Barents Rescue, en övning med såväl civila som militära inslag.

2.4 Sveriges övriga militära fredsfrämjande samarbete

2.4.1 FN:s fredsbevarande arbete

Regeringen har uttalat att FN:s särskilda ansvar för internationell fred och säkerhet spelar en avgörande roll för Sveriges internationella engagemang och att det är av stor vikt att Sverige fortsätter sin långa tradition att aktivt medverka i FN:s fredsfrämjande och humanitära verksamhet och därmed tar sin del av ansvaret för att FN kan fullfölja sina uppdrag. I kraft av sitt stadgeenliga ansvar för internationell fred och säkerhet har FN en huvudroll i det internationella samfundets fredsfrämjande verksamhet. Det bedöms dock som mindre sannolikt att FN i framtiden ensamt förmår genomföra mer omfattande militära fredsframtvingande insatser och det är därför väsentligt att en samverkan kan ske mellan FN och olika regionala organisationer. Förslag har framförts om att FN:s fredsfrämjande verksamhet bör

förbättras, varvid det har talats om analys- och förvarningsförmåga och ökad betoning på mänskliga rättigheter och civila aspekter.

FN:s organ Office for Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA) har mandat att samordna FN:s insatser i humanitära kriser. OCHA:s huvuduppgifter är bl.a. att samordna internationella humanitära insatser och säkerställa att världssamfundets humanitära syn beaktas i övergripande insatser rörande återuppbyggnad och fredsfrämjande insatser. OCHA har under senare tid bedrivit ett arbete för att förbättra internationell samordning vid kriser och katastrofer av icke säkerhetspolitisk art och har gjort en översyn av de interna riktlinjerna för användandet av civila och militära resurser.

Sverige har en lång tradition av FN-insatser och har bidragit med militärobservatörer till flera av FN:s observatörsinsatser. Sverige deltar också sedan år 2003 med en flygfältsenhet till en av FN:s insatser i Demokratiska republiken Kongo.

2.4.2 SHIRBRIG – en snabbinsatsstyrka

FN har ett behov av snabbt tillgängliga militära enheter. Stärkandet av FN:s snabbinsatsförmåga har bl.a. skett genom etablerandet av SHIRBRIG (The Multinational UN Stand by Forces High Readiness Brigade) som är en insatsstyrka från sexton medlemsländer.

Samarbetet syftar till att inom trettio dagar kunna ställa förband upp till brigads styrka till FN:s förfogande. Tanken är att en insats med SHIRBRIG ska pågå i högst sex månader, varpå en reguljär FN-styrka ska kunna ta över. SHIRBRIG har en stabsfunktion för planering, ett s.k. planeringselement, i Danmark. Planeringselementet utgör kärnan i ett kommande högkvarter i SHIRBRIG.

SHIRBRIG är emellertid inte ett stående förband utan varje anmäld enhet, som även kan vara anmäld till andra styrkeregister, ställs till SHIRBRIG:s förfogande efter nationella beslut i det bidragande landet. Beslut om deltagande i insats fattas från fall till fall. Under år 2003 har ett av de anmälda svenska förbanden – ett ingenjörkompani – uppgraderats till Rapid Deployment Level. Det innebär att insatsberedskapen fortfarande är trettio dagar från nationellt beslut, men att vissa administrativa förberedelse, för att underlätta en insats, görs redan innan beslut om ett deltagande fattats.

2.4.3 EU:s militära krishanteringssamarbete

Bakgrunden till den Europeiska Säkerhets- och Försvarspolitiken (ESFP)

Sedan 1970-talet har Europeiska gemenskapens medlemsstater samarbetat och strävat efter samråd i frågor som rör internationell politik. Samarbetet skedde till en början på mellanstatlig nivå men sedan år 1993 kan EU uttrycka unionens ståndpunkt i frågor om t.ex. väpnade konflikter och om mänskliga rättigheter. Genom Maastrichtfördraget som trädde i kraft 1999 fick unionen även en gemensam säkerhets- och försvarspolitik (ESFP). Enligt fördraget är det de s.k. krishanteringsuppdragen, humanitära insatserna och räddningsinsatserna samt hela spektrumet av fredsfrämjande insatser som ska stå i centrum. Dessa uppgifter skulle enligt Maastrichtfördraget utföras av Västeuropeiska unionen (VEU), men efter ett svenskt-finskt initiativ beslutade EU-länderna att dessa insatser skulle kunna utföras i egen regi. Ett viktigt led i detta var tillsättandet av en talesperson på hög nivå för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP).

Målet för EU:s krishanteringsförmåga i fråga om militära resurser är att unionen år 2003 ska ha förmåga att inom 30 dagar sätta in upp till 60 000 personer med kapacitet att under minst ett år genomföra alla fredsfrämjande insatser. Deltagandet med insats av militära förband sker på grundval av nationella beslut av varje enskilt medlemsland. En grundval för den europeiska säkerhetsoch försvarspolitiken är möjligheten för EU att ”låna” resurser av Nato för att kunna genomföra insatser.

EU:s krishanteringsförmåga är mer än enbart en militär insatsförmåga. Här utvecklas kompetens inom polis, stöd till rättssamhället, räddningstjänst och civil förvaltning. Förutom de nya civila och militära resurser som utvecklas har EU sedan tidigare kompetens som kan användas inom global krishantering, såsom medling, sanktioner samt katastrof- och återuppbyggnadsinsatser. Sverige strävar efter ett helhetsperspektiv och att krishantering bör ses som ett begrepp som inkluderar såväl civila som militära komponenter.

För att säkerställa politisk kontroll och strategisk styrning finns en kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP) samt en militärkommitté. Den militära kommittén bistås av en militär stab som består av militära experter avdelade av medlemsstaterna. Den

militära staben består av omkring 120 militärer, varav sex stycken är svenskar, vilka inte är EU-anställda utan nationella tjänstemän. De civila delarna av krishanteringen hanteras av Kommittén för civila aspekter av krishantering. EU:s försvarsministrar möts normalt två gånger per ordförandeskap.

Relationen mellan EU och Nato

Relationen mellan EU och Nato är en kärnfråga när det gäller krishantering. I december 2002 kom Nato och EU till en principöverenskommelse om de permanenta arrangemangen mellan organisationerna (”Berlin plus”). Avsikten är att EU ska kunna utnyttja Natos planerings- och ledningsstrukturer för att planera och leda en operation. Man vill undvika kostsamma dubbleringar av resurser och samtidigt säkerställa tillgång till de amerikanska och kanadensiska erfarenheterna och kunskaperna.

EU:s militära insatser

Den mest omedelbara effekten av överenskommelsen ”Berlin plus” gäller EU:s militära engagemang på Balkan. I mars 2003 inledde EU sin första militära insats, Operation Concordia i Makedonien. Operation Concordia omfattar drygt 300 personer av vilka något mer än hälften utgörs av stabspersonal och resten av markförband, med högkvarter i Skopje. Totalt deltar 26 länder. Sverige bidrar med två övervakningsteam om åtta personer. Därtill kommer sex stabsofficerare i olika delar av kommandokedjan. Styrkans uppgifter är att bidra till en synlig militär närvaro, övervaka situationen till stöd för de civila övervakarna från EU och OSSE samt upprätthålla kontakter med lokala myndigheter och övriga internationella aktörer i landet.

I juni 2003 beslutade EU att genomföra en insats i Kongo i enlighet med Säkerhetsrådets resolution 1484. Insatsen var den första militära EU-ledda insatsen utan stöd från Nato. Frankrike var sammanhållande land och bidrog med huvuddelen av den militära ledningsstrukturen samt med betydande resurser och tillgångar. Sverige bidrog med en väpnad styrka om ca 100 personer. Insatsen avslutades i september 2003.

EU har antagit en övningspolicy och ett långsiktigt övningsprogram. I policyförklaringen ges en beskrivning av övningarnas övergripande syfte jämte en beskrivning av hur de ska genomföras för att stå i överensstämmelse med EU:s operativa och politiska målsättningar. Övningsprogrammet innehåller en förteckning över de krishanteringsövningar som planeras äga rum fram till år 2006.

2.4.4 Nordcaps

Samarbetet kring fredsfrämjande verksamhet har alltid utgjort ett kärnområde i det nordiska samarbetet. I slutet av 1960-talet skapades NordSamFN för att underlätta samarbete, koordinering och effektivisering av nordiska resurser vid FN-insatser. År 1997 beslutade de nordiska länderna (Danmark, Finland, Norge och Sverige) att skapa Nordcaps (Nordic Coordinated Arrangement for Military Peace Support). Island anslöt sig till samarbetet under hösten 2003. Nordcaps ska samverka kring samordning och effektiv resursanvändning i syfte att förbättra förmågan att agera gemensamt inför beslut om och vid deltagande i fredsbevarande operationer. Syftet med Nordcaps är att anpassa och vidareutveckla den nordiska samverkan på det fredsfrämjande området och att genom nordisk samverkan förbättra förutsättningarna för att bidra till internationell fred och säkerhet.

Nordcaps består av en styrgrupp, en militär samverkansgrupp och ett planeringselement. Inom organisationen förs ett gemensamt styrkeregister. Arbete pågår inom organisationen med att upprätta en nordisk krishanteringsstyrka, motsvarande en brigads storlek. Sedan juli 2003 är styrkan operativ och kan användas för FN-, Nato-, OSSE- och EU-ledda operationer. I övrigt har ett samarbete inletts mellan Nordcaps-länderna och Storbritannien. Diskussioner har också förts om huruvida Nordcaps kan bidra till och underlätta koordineringen av de nordiska truppbidragen till KFOR.

2.4.5 OSSE

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) är genom sin vida medlemskrets (55 stater), flexibla struktur och brett definierade syn på säkerhet en effektiv organisation i det

internationella säkerhetssamarbetet. OSSE arbetar med säkerhetsfrågor i ett brett perspektiv där såväl militära frågor, mänskliga rättigheter och demokrati som ekonomisk och miljömässig säkerhet ingår. Tyngdpunkten i OSSE:s verksamhet har under 1990-talet förskjutits till operativ icke-militär krishantering. OSSE:s organisation gör snabba förebyggande insatser möjliga, ofta i nära samarbete med andra internationella organ. Organisationen har kapacitet att verka i olika skeden av en konflikt: förvarning, förebyggande, konflikthantering samt återuppbyggnad respektive utveckling av demokrati och en fungerande rättsstat.

OSSE har för närvarande fältkontor i 18 länder och den övervägande delen av OSSE:s budget går till konkreta fältinsatser. Fältmissionernas arbete är inriktat på att stärka respekten för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, att bygga upp demokratiska institutioner och att stödja förtroendeskapande åtgärder mellan olika befolkningsgrupper.

Vad gäller den militärpolitiska dimensionen har alla OSSE:s säkerhets- och förtroendeskapande åtgärder ett nära samband och syftar till att upprätthålla kontroll över de deltagande ländernas innehav av olika vapen. Wiendokumentet, avtalet om konventionella stridskrafter i Europa (CFE-avtalet) och Fördraget om observationsflygningar kan alla betecknas som rustningskontrollinstrument. Wiendokumentet tar sikte på militära förband och deras verksamhet medan CFE-avtalet reglerar mängden krigsmateriel i fem olika kategorier. Fördraget om observationsflygningar tillåter de länder som är anslutna till fördraget att genomföra observationsflygningar över varandras territorium. Den grundläggande tanken är att öppenhet och samarbete på det militära området skapar en gemensam säkerhet och att det militära läget blir mer förutsebart liksom att risken för missbedömningar av andra staters agerande minskas.

OSSE:s ”lätta vapen-dokument”, som innebär att medlemsstaterna åtar sig att årligen lämna rapporter om sitt innehav av lätta vapen, och ”Uppförandekoden om politiska och militära aspekter på säkerhet” anses vara av stor vikt som konfliktförebyggande instrument.

2.4.6 Svenska fredsfrämjande insatser

Den legala statusen vid insatser omfattas inte av utredningens uppdrag. För att ge en bild av vad den fredsfrämjande verksamheten är en förberedelse för, lämnas ändå följande exempel på svenska insatser.

Kosovo Force (KFOR)

Den Nato-ledda fredsstyrkan KFOR etablerades i Kosovo i juni 1999. Från årsskiftet 2002/2003 tjänstgör ca 25 000 soldater från ett 30-tal länder i missionen. Den svenska kontingenten i Kosovo utgör huvuddelen av Sveriges bidrag till internationell militär krishantering. Cirka 760 kvinnor och män tjänstgör för närvarande i missionen. De svenska bataljonerna utgörs av mekaniserade pansarskyttebataljoner och byts normalt ut var sjätte månad. KFOR:s huvuduppgift är bl.a. att upprätthålla lugn och säkerhet, fri rörlighet samt att understödja återuppbyggnaden i Kosovo i samverkan med civila hjälpinsatser, i exempelvis FN:s regi.

Stabilisation Force (SFOR)

Den Nato-ledda styrkan SFOR övervakar efterlevnaden av Dayton-avtalet i Bosnien-Hercegovina och stödjer även det civila återuppbyggnadsarbetet. I dag deltar 34 länder i missionen med sammanlagt ca 12 000 soldater. Sverige deltar med en underrättelseenhet samt med tre stabsofficerare.

EU-insats i Makedonien (fYROM) – Concordia

Sveriges insatser har redovisats i avsnitt 2.4.3.

International Security Assistance Force (ISAF)

Den 20 december 2001 inrättade FN:s säkerhetsråd en internationell säkerhetsstyrka (ISAF) i Afghanistan med uppgift att bistå den dåvarande afghanska interimsadministrationen med att upprätthålla säkerheten i huvudstaden Kabul med omnejd. Sverige

har bidragit med väpnad trupp till ISAF alltsedan missionen etablerades. Sverige bidrar för närvarande med en CIMIC-enhet (civil-militär samverkan).

2.5 Övrigt militärt samarbete

Inledningsvis kan det konstateras att det övriga militära samarbetet består av aktiviteter av skiftande karaktär och innehåll. Det kan vara fråga om aktiviteter av mera begränsad omfattning som t.ex. kurser eller seminarier under några dagars tid. Det kan också röra sig om aktiviteter som pågår under en så lång tidsperiod att det kan bli fråga om att anhöriga till den militära personalen medföljer till Sverige. Att utländska officerare tjänstgör vid svenska militära skolor är exempel på en aktivitet som kan pågå under flera års tid.

Nedan följer en sammanställning av aktiviteter som inryms i begreppet övrigt militärt samarbete:

• Övningar: bilaterala och multilaterala övningar mellan svenska

och utländska förband på svenskt territorium .

• Stabstjänstgöring: utländska officerare som tjänstgör vid svenska

staber.

• Växeltjänstgöring: utländska officerare som i anledning av

utbytesprogram tjänstgör i Sverige. • Konferenser: seminarier och konferenser i bl.a. Försvarshögskolans eller Swedints regi.

• Utbildning: utländska officerare som deltar i utbildning vid bl.a.

Försvarsmakten, Totalförsvarets forskningsinstitut och

Försvarshögskolan.

• Tjänsteresor: utländska officerare på officiellt besök i Sverige.

• Förbandsbesök: utländska förband som gör kortare besök vid ett

vänförband i Sverige. • Materielprojekt: utländska officerare som befinner sig i Sverige för att fullgöra ett materielprojekt vid t.ex. Försvarets materielverk.

• Uppvisningar: utländska förband som efter inbjudan deltar i

flyguppvisningar eller liknande på svenskt territorium.

2.6 Civilt fredsfrämjande samarbete

2.6.1 Civilt PFF-samarbete

PFF-samarbetet har även en civil sida och enligt regeringens mening är det angeläget att Sverige även fortsättningsvis medverkar i och strävar efter att fördjupa detta.

CEP (Civil Emergency Planning) i Nato omfattar civil beredskapsplanering i relativt vida termer. Vid en jämförelse med svensk terminologi motsvarar det ”civilt försvar” och ”svåra påfrestningar”. CEP inom Nato har under de senaste tio åren utvecklats från att ha varit en civil stödresurs till den militära sidan till en relativt högprioriterad verksamhet med mycket omfattande partnersamverkan och med en stark politisk tyngd. CEP har i många avseenden varit ingången för många partnerländer för utvecklingen av samarbetet med Nato. CEP-området omfattar samarbete mellan Nato- och partnerländer inom ramen för PFFsamarbetet. Inom Nato sker samarbetet genom deltagande i Senior Civil Emergency Planning Committee och dess civila underkommittéer. Försvarsdepartementets civila enhet representerar Sverige på ”plenum-nivå”, medan den svenska delegationen vid Nato representerar Sverige på ”permanent-nivå”.

Inom de ovannämnda civila planeringskommittéerna kan noteras en ökning av partnerinriktade aktiviteter under de senaste åren. I samtliga kommittéer är Sverige representerat med expertis från berörda myndigheter. De svenska myndigheter som deltar med experter inom kommittéerna är bl.a. Banverket, Livsmedelsverket, Luftfartsverket, Post- och telestyrelsen, Sjöfartsverket, Socialstyrelsen, Statens jordbruksverk och Statens räddningsverk. En kontaktgrupp med berörda myndigheter för samordning av civil PFF-verksamhet leds av Försvarsdepartementets civila enhet.

Inom ramen för SCEPC och Natos civila verksamhetsområde har tagits fram en handlingsplan för civil beredskap mot massförstörelsevapen. Handlingsplanen fastställdes i november 2001 och har senare breddats något. Inom ramen för handlingsplanen avser man att upprätta civila icke-bindande miniminivåer för utbildning, utrustning och procedurer som vägledning för förberedelser för att skydda befolkningen mot attacker med massförstörelsevapen.

Euro Atlantic Disaster Response Coordination Centre har som huvuduppgift att biträda vid samordning av internationella

humanitära katastrofinsatser inom partnerskapets område eller mera självständigt samordna sådana insatser och ska härvid alltid arbeta samordnat med FN. Centret bemannas av personer som ställs till förfogande av PFF-länder och leds formellt av chefen för Natos civila enhet. Sverige har under åren 1999–2003 haft personal tjänstgörande vid centret från Statens räddningsverk.

Det svenska individuella partnerskapsprogrammet omfattar, förutom en stor mängd militära inslag, även ett avsnitt benämnt Civil Emergency Planning, som helt avser civila verksamheter. Här ingår svenska myndigheters deltagande i PFF-aktiviteter samt anordnande av sådana. Huvudansvaret för denna verksamhet har främst Försvarsdepartementets civila enhet. PARP, jfr avsnitt 2.2.3, har huvudsakligen ett militärt innehåll men även denna verksamhet har viss bäring mot den civila sidan. Några civila partnerskapsmål finns dock inte. En stor del av de civila PFF-aktiviteter som inryms i PWP-katalogen avser kurser, seminarier, work-shops och övningar.

2.6.2 EU:s civila krishanteringssamarbete

Den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken har även en civil sida. För närvarande har medlemsstaterna fastställt fyra prioriterade områden inom ramen för de civila delarna av krishanteringen. Dessa är polisverksamhet, stärkande av rättsstaten, civil förvaltning och räddningstjänst. Dessa resurser ska kunna användas för bidrag till såväl FN- och OSSE-ledda insatser som EU-ledda insatser. Ytterligare områden kan komma till senare. Beredningsarbetet när det gäller civil krishantering i EU sker främst inom Civilkommittén som ägnar sig åt civila aspekter av fredsfrämjande insatser.

Målet på polisområdet är att medlemsstaterna i EU ska kunna sätta in 5 000 poliser i internationella insatser, varav 1 000 poliser ska kunna finnas på plats inom 30 dagar. En särskild polisenhet inom rådssekretariatet har upprättats, som har till uppgift att planera och leda polisinsatser inom ramen för EU-ledda krishanteringsoperationer.

Målet på rättsområdet är att EU ska förstärka sin förmåga att bidra till insatser för att stärka rättsstaten över hela fältet från konfliktförebyggande verksamhet till krishantering. Medlemsstaterna ska kunna bidra med upp till 200 domare, åklagare,

fängelsepersonal och andra befattningshavare inom rättsväsendet i internationella krishanteringsinsatser som ett komplement till en internationell polisinsats i syfte att upprätta en fungerande rättskedja.

Målet beträffande den civila förvaltningen är att medlemsstaterna ska upprätta en pool av experter inom ett brett fält som är relevant för krishanteringsinsatser, t.ex. administrativa, sociala och infrastrukturfrågor. Utbildning och övning för experterna ska prioriteras och utvecklas i samverkan med internationella organisationer som FN, OSSE och Europarådet.

Inom räddningstjänstområdet är målet att medlemsstaterna med kort varsel ska kunna bidra med upp till 2 000 räddningstjänstexperter för insatser i samband med krishantering, liksom med experter för utvärdering av resursbehovet på plats och annan specialistkompetens. Tanken är också att samordningen mellan medlemsländernas räddningstjänstinsatser vid allvarliga olyckor ska förstärkas, vilket i sin tur ska underlätta katastrofbistånd till ett medlemsland som drabbats av en allvarlig olycka. Syftet är också att samordningen mellan medlemsländernas räddningsinsatser utanför EU:s gränser ska underlättas. Beslut om att genomföra räddningstjänstinsatser och tillhandahålla resurser fattas av staterna själva.

Unionens målsättning är att all krishantering ska behandlas som en samlad verksamhet och att de civila och militära komponenterna ska samverka.

2.6.3 Övrigt civilt samarbete

Östersjösamarbetet inom civil säkerhet

Sverige uppmuntrar gränsöverskridande samarbete mellan regionens länder. Detta gäller särskilt mellan Estland, Lettland, Litauen och Ryssland. Ett viktigt forum för ett sådant samarbete är Östersjöstaternas råd – The Council of the Baltic Sea States (CBSS). Det samarbetsområde inom CBSS som närmast har relevans i detta sammanhang är civil säkerhet. Samordningen av samarbetet inom detta område har tidigare i hög grad åvilat Sverige. Regeringens uppfattning i försvarsbeslutspropositionen (prop. 2001/02:10) var att CBSS-samarbetet inom området civil säkerhet bör utvecklas och bli än mer konkret. I syfte att åstadkomma detta har en särskild utredare tillsatts med uppgift att lämna förslag på

hur området kan vidareutvecklas. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2003.

Nordiskt samarbete

Inom räddningstjänstområdet sker det nordiska samarbetet inom ramen för Nordred. Sverige verkar även i detta sammanhang för ett närmare samarbete med de övriga östersjöländerna. Ett institutionellt räddningstjänstsamarbete till sjöss är etablerat sedan länge.

Humanitärt katastrofbistånd

Statens räddningsverk och Kustbevakningen verkar främst inom området ”skydd mot olyckor”. Dessa två myndigheter har resurser och kapacitet som kan komma till användning vid internationella hjälpinsatser under ledning av FN eller annan biståndsansvarig organisation.

Statens räddningsverk har fått i uppdrag av regeringen att hålla viss beredskap för att kunna bistå vid internationella katastrof- och biståndsinsatser. Vid ett flertal tillfällen har verket deltagit i sådana operationer. Statens räddningsverk har bl.a. utvecklat en rad s.k. insatspaket, vilka kan utnyttjas för att bl.a. stödja FN-organen med olika tjänster som eftersöknings- och räddningsteam, transportteam, logistik, sambandsfunktioner, vattenrening, humanitär minröjning m.m. Att utveckla stödresurser till FN-organens administrativa förmåga är en viktig uppgift.

När det gäller Kustbevakningens internationella verksamhet har myndigheten på grund av internationella avtal som Sverige ingått möjlighet att lämna assistans i händelse av utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen till havs. Myndighetens resurser kan således användas för att lindra effekterna av ett skadligt utsläpp i den marina miljön. Räddningsdykare från Kustbevakningen ingår i den av Statens räddningsverks särskilt organiserade s.k. keminsatsstyrkan.

3 Regleringen av status för de involverade i internationellt fredsfrämjande samarbete

Av kapitel två framgår att Sverige tillsammans med andra länder och internationella organisationer bedriver ett omfattande och nära samarbete på det fredsfrämjande området. Sverige bidrar till och samarbetar med FN, EU och OSSE, liksom vi samverkar inom PFF. Sverige har en viktig roll att fylla i detta sammanhang och det råder bred politisk enighet om att Sverige ska vara en aktiv och framsynt part i arbetet att verka för fred och säkerhet runt om i världen. Samarbetet på det fredsfrämjande området består främst i aktiviteter som förbereder parterna för att kunna genomföra effektiva gemensamma insatser i en krissituation.

Olika statusavtal kommer till användning beroende på vilket slags samarbete det är fråga om. I avsnitt 3.1 redogörs för statusavtal i allmänhet. I avsnitt 3.2 lämnas en beskrivning av PFFavtalet. Eftersom PFF-avtalet hänvisar direkt till Nato SOFA kommer även detta avtal att redovisas liksom tilläggsprotokollet om hinder mot verkställighet av dödsstraff och ett kompletterande tilläggsprotokoll. Därefter, i avsnitt 3.3, ges en beskrivning av det svenska lagstiftningsarbetet i samband med att PFF-avtalet skulle införlivas i svensk rätt samt den svenska reservationen. I avsnitt 3.4. kommer en redovisning av EU:s statusavtal EU SOFA att lämnas. I 3.5 redovisas hur statusfrågorna har lösts avseende det nordiska samarbetet Nordcaps samt SHIRBRIG.

3.1 Statusavtal

3.1.1 Olika former och aktiviteter av fredsfrämjande

samarbete

Det har hittills inte konkretiserats vilka aktiviteter och verksamheter som det fredsfrämjande samarbetet består av och vilken verksamhet svensk militär personal kan komma att delta i

eller under vilka förutsättningar utländsk militär personal kommer att vistas i Sverige. Redan på detta stadium bör det understrykas att det är en missuppfattning att det fredsfrämjande samarbetet enbart består av renodlad övningsverksamhet. Av föregående kapitel har framgått att övningar endast utgör en del av samarbetet.

Här följer en exemplifiering av PFF-samarbete som inte är övningar. PFF-samarbetet innefattar bl.a. aktiviteter som kurser och seminarier samt olika förberedande åtgärder innan en övning kan äga rum. Genomförandefasen av en övning föregås alltid av en planeringsfas, som kan pågå mellan ett halvt år upp till två år beroende på övningens karaktär och omfattning. Planeringsfasen inleds med en serie möten av konferenskaraktär, under vilka övningen planläggs. I slutet av planeringsfasen krävs ofta rekognoscering av övningsområdet och kontroll av befintliga anläggningar som ska användas. Om övningen är tänkt att genomföras i Sverige kommer utländsk militär personal och personal från Nato att vistas i Sverige under en viss tid av den beskrivna planeringsfasen utan att det pågår en övning. På motsvarande sätt kommer svensk militär personal att befinna sig utomlands om övningen ska genomföras i ett annat land. Till PFFsamarbetet hänförs även t.ex. deltagande i utbildning. PFF-centret i Almnäs utanför Stockholm tillhandahåller stabsofficersutbildningar, i vilka simuleringsteknik ingår som ett delmoment. Utbildningen ingår som ett led i PFF-samarbetet och riktar sig både till svensk och till utländsk militär personal. Annan utbildning som också kan omfattas av PFF-samarbetet är t.ex. seminarier och kurser i Försvarshögskolans regi. Det fredsfrämjande samarbetet kan vidare ta sig uttryck i att utländsk militär personal tjänstgör vid svenska militära staber eller att utländska officerare tjänstgör i Sverige med stöd av ett utbytesprogram. Sådana aktiviteter kan pågå under flera års tid.

Av denna beskrivning framgår att det i begreppet fredsfrämjande verksamhet kan rymmas en mängd olika aktiviteter och att det kan beröra allt från enstaka officerare till stora förband med flera hundra soldater, allt beroende på vilken slags verksamhet det handlar om.

3.1.2 Deltagande personers behov av rättslig status

Så snart det handlar om en aktivitet eller en övning där militär personal deltar och militär materiel används uppkommer frågor om deltagande personals rättsliga status. Militär verksamhet innehåller med nödvändighet farliga och riskabla inslag och statusavtalen gör att de deltagande parterna redan på förhand vet vad som gäller för det fall att det t.ex. skulle inträffa ett haveri. Om en olycka eller ett haveri skulle inträffa under tjänsteutövningen uppkommer frågor om beräkning och erläggande av skadestånd. Om ett brott begås av någon medlem av den militära styrkan uppkommer frågor om jurisdiktion och vilket land som har rätt att beivra brottet. De militära statusavtalens syfte är att reglera dessa förhållanden och att redan på förhand fördela skyldigheter och rättigheter mellan de deltagande länderna. Det anses praktiskt och förutsebart att deltagande personal ska ha samma rättsliga status oavsett i vilken avtalsslutande stat de befinner sig, dvs. att det inte ska spela någon roll om en övning äger rum på t.ex. svenskt eller tyskt territorium.

I ett avtalslöst tillstånd är de inblandade staterna hänvisade att lösa eventuella tvister med stöd av internationell sedvanerätt. Dessa regler är inte entydiga och ger ett betydande utrymme för olika uppfattningar. Till synes enkla frågor kan därmed bli mycket svårlösta. Som exempel kan man tänka sig att ett militärt luftfartyg havererar inom en annan stats territorium i samband med en flyguppvisning. Skador som uppkommer på marken ska naturligtvis regleras. Men efter vilken stats lagar och regler och vilken stat ska leda eventuella utredningar? Att lagen i den stat där skadan uppkom ska vara styrande är inte självklart, än mindre att den staten ska utreda eventuella fel och brister hos den andra statens statsorgan. Olika folkrättsliga invändningar, exempelvis rörande statsimmunitet, kan därmed leda till att tillsynes enkla ersättningsärenden blir svårlösta mellanstatliga tvister.

En anledning till att militär personal är i behov av immunitet och privilegier står naturligtvis dessutom att finna i att de deltar i statlig verksamhet som ställer särskilda krav och som kan vara förknippad med inte obetydliga risker. Det kan också vara så att aktiviteten kan vara förlagd till ett land som inte har samma rättsordning och syn i frågor om mänskliga rättigheter som den egna staten. Det blir därmed en viktig uppgift för den sändande staten att skydda den egna personalen. Regleringen om jurisdiktion och fördelningen av domsrätt mellan länderna har sin utgångspunkt i detta synsätt. För

svensk del spelar även våra samarbetsländers krav både på avtalsreglering och statusreglering i synnerhet vad det gäller militär personal in. Svenskt deltagande i fredsfrämjande samarbete förutsätter att Sverige är part i och fullt ut tillämpar samma statusavtal som våra samarbetspartners.

Jurisdiktionsbestämmelserna är inte konstruerade på samma sätt i FN:s statusavtal, som är tillämpligt vid insatsverksamhet, som i det avtal som gäller för Natos och PFF:s fredsfrämjande samarbete. I FN SOFA ges den sändande staten exklusiv domsrätt avseende alla brott som den egna personalen har begått. Nato SOFA är konstruerad så att den mottagande staten ges jurisdiktion då det gäller brott som inte har med tjänsten att göra. Motsvarande bestämmelse finns i EU SOFA för vissa kategorier. Skillnaden beror på att i ett insatsområde kan den sändande statens personal löpa avsevärda risker om det land som operationen äger rum i skulle tillåtas att utöva domsrätt.

Nato SOFA är det statusavtal som regelmässigt används så snart det handlar om aktiviteter av fredsfrämjande art mellan de avtalsslutande parterna. Detta beror bl.a. på att avtalet på ett uttömmande sätt behandlar frågor om status och att avtalet har använts i över femtio år av Nato-länderna. Den mångåriga tillämpningen av avtalet har därmed skapat en praxis och de enskilda länderna är väl förtrogna med avtalet och dess konstruktion. Avtalet har vidare fungerat som förebild för nya statusavtal, såsom t.ex. PFF-avtalet, i vilket en direkt hänvisning till Nato SOFA görs, och EU:s nya statusavtal, EU SOFA, som i stora delar är helt överensstämmande med innehållet i Nato SOFA. Det är dessutom praktiskt att ha likalydande statusavtal, eftersom tillämpningen då förenklas avsevärt. Flera av EU:s medlemsstater är ju också Nato-medlemmar, vilket skulle kunna leda till otillfredsställande resultat för personalen om statusavtal med olika innehåll och reglering skulle användas beroende på om det handlar om fredsfrämjande verksamhet i EU:s eller Natos regi. Sammanfattningsvis kan alltså förklaringen till Nato SOFA:s ”popularitet” som statusavtal ligga i det faktum att många av de deltagande länderna har tillämpat avtalet under decennier och att de nya Nato-medlemmarna föredrar att den ”egna” organisationens statusavtal används.

3.2 Rättslig reglering av PFF-samarbetet

I juni 1995 presenterade Nato ett förslag till en reglering av rättslig status vid PFF-samarbetet mellan de deltagande staterna i PFFsamarbetet; ”Avtal mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor” (nedan kallat PFF-avtalet). Avtalet borde snarare kallas PFF SOFA, men i 1995 års proposition användes termen PFF-avtalet. I denna utredning benämns avtalet på samma sätt som i propositionen. Härmed ökar transparensen och förväxling med Nato SOFA undviks. När det gäller frågor om status hänvisar PFF-avtalet till Nato SOFA. Till PFF-avtalet hör även ett tilläggsprotokoll, i vilket parterna har åtagit sig att inte verkställa dödsstraff på en annan parts territorium. Utöver dessa överenskommelser finns även ett kompletterande tilläggsprotokoll som reglerar den rättsliga statusen för militära Nato-högkvarter och deras personal inom parternas territorier samt anger rättslig status för personal som ingår i partnerskapsstaternas väpnade styrkor som är avdelade eller anslutna till militära Nato-högkvarter, jfr vidare avsnitt 3.2.2.

3.2.1 Innehållet i PFF-avtalet PFF-avtalet

PFF-avtalet innehåller totalt sex artiklar.

I ingressen anges vilka stater som deltar i PFF-samarbetet. Där konstateras att styrkor från en avtalspart efter avtal kan sändas till och mottagas på en annan stats område. Beslut om att sända och mottaga styrkor ska göras till föremål för särskilda arrangemang mellan de berörda parterna. PFF-avtalet reglerar statusen för sådana styrkor när de befinner sig på en annan parts territorium och för detta ändamål åberopas Nato SOFA (avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor), upprättat i London den 19 juni 1951.

I artikel 1 anges att partnerna ska tillämpa bestämmelserna i Nato SOFA som om de alla vore parter i detta avtal. I artikel 2 regleras PFF-avtalets geografiska område och anges att referenser i Nato SOFA till geografisk tillämplighet i detta sammanhang ska omfatta hela PFF-området.

I övrigt innehåller avtalet sedvanliga bestämmelser om tvistlösning samt till- och frånträde.

Tilläggsprotokoll

I Tilläggsprotokoll till avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor (benämnt tilläggsprotokollet) regleras frågor om dödsstraff. Det slås fast att för det fall att en stat har domsrätt enligt avtalet ska en stat som har biträtt tilläggsprotokollet inte verkställa en dödsdom mot medlem i styrka från någon annan stat som är part i tilläggsprotokollet. I övrigt innehåller tilläggsprotokollet endast bestämmelser om godkännande, ratificering samt ikraftträdandebestämmelser.

Nato SOFA

Nato SOFA är en halvsekelgammal överenskommelse mellan Nato-staterna som reglerar den rättsliga statusen för ett Natolands styrkor när de befinner sig på ett annat Nato-lands territorium. Avtalet innehåller totalt 20 artiklar och nedan följer en kort sammanfattning av några av de frågor som regleras i avtalet. Avtalet bifogas i engelsk originalversion och i den svenska översättningen, bilaga 2.

Allmänna bestämmelser (art. 1–6)

Avtalets första artikel innehåller definitioner av begrepp som förekommer i avtalstexten, såsom t.ex. styrka, civil komponent samt sändande och mottagande stat.

I artikel 2 slår parterna fast att personkretsen som omfattas av avtalet är skyldig att respektera den mottagande statens lagar samt att avhålla sig från bl.a. politisk verksamhet. Den sändande staten är skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa detta.

I artikel 3 finns bestämmelser om att den sändande statens trupper är undantagna från pass- och viseringsbestämmelser och om hemsändande av utländska soldater från mottagarlandet. De är undantagna från regler i den mottagande staten om kontroll och registrering av utlänningar.

I artikel 4 regleras frågor om körkort och förarbevis. Reglerna innebär att körkort som har utfärdats av den sändande staten ska godkännas även i den mottagande staten.

I artikel 5 uttalas att den sändande statens trupper som regel ska bära uniform i den mottagande staten och att tjänstefordon ska vara försedda med tydliga nationalitetsbeteckningar.

Artikel 6 reglerar under vilka omständigheter medlemmar av en styrka får inneha och bära vapen på en mottagande stats territorium.

Straffrättslig domsrätt m.m. (artikel 7)

Utgångspunkten är att varje stat har jurisdiktion i enlighet med respektive stats lagstiftning, men det finns regler som ger den sändande staten eller den mottagande staten exklusiv jurisdiktion. För brott som är straffbara enligt den sändande statens militärlagstiftning, men som inte är straffbara i det mottagande landet, har den sändande staten getts exklusiv domsrätt. I det omvända fallet har den mottagande staten domsrätt.

Om båda staterna har domsrätt har den sändande staten getts domsrätt då det handlar om brott som har begåtts av någon i den egna styrkan eller civila komponenten och som riktar sig mot den egna statens egendom och säkerhet. Den sändande staten har också domsrätt för brott som begåtts i tjänsten av någon ur den egna truppen. I alla andra fall har den mottagande staten företräde till att utöva domsrätt. Artikeln innehåller vidare bestämmelser om att en stat, som har företräde till domsrätten, ska underrätta den andra staten, om man väljer att inte utöva domsrätten. Det understryks också att bestämmelserna inte medför någon rätt för militärmyndigheterna i den sändande staten att utöva domsrätt över personer som är medborgare eller som har sitt hemvist i den mottagande staten, annat än om de är medlemmar av den sändande statens styrka. Den sändande staten har alltså enligt Nato SOFA rätt att sätta upp en domstol på den mottagande statens territorium. Mot detta har Sverige reserverat sig, jfr 3.3, vid anslutningen till PFF-avtalet. Den svenska reservationen finns intagen i engelsk originalversion och svensk översättning i bilaga 2.

Artikeln innehåller vidare bestämmelser om ömsesidigt bistånd med anhållanden och överlämnanden till den myndighet som har domsrätt liksom att staterna ska bistå varandra vid utredning och

bevisupptagning samt verkställighet av utdömda fängelsestraff. Myndigheterna i den mottagande staten ska snarast underrätta militärmyndigheterna i den sändande staten om någon medlem av styrkan eller civil komponent eller anhörig har anhållits. Den sändande staten får inte verkställa ett dödsstraff i den mottagande staten, om den staten saknar sådant straff för det aktuella brottet.

Artikeln reglerar även frågor om rättskraft och om rättssäkerhet under rättegång. Reglerna innebär att sedan en anklagad har ställts inför rätta och dom har meddelats, får han inte lagföras på nytt inom samma territorium av en annan parts myndighet.

Reguljära militära förband som ingår i en styrka har rätt att utöva polisiär myndighet för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet i de egna förläggningarna och på de egna anläggningarna.

Skadestånd (artikel 8)

I artikeln ges detaljerade bestämmelser om hur olika skadeståndsanspråk ska hanteras. Artikeln skiljer mellan skadevållande handlingar som sker i tjänsten och skador som sker utanför tjänsten.

För skador på offentligt ägd egendom som används i Natoverksamhet är huvudregeln att ingen av staterna är ersättningsskyldig mot den andra. Om det däremot handlar om skador på annan offentligt ägd egendom ska sådana ersättningskrav avgöras av en skiljeman på sätt som föreskrivs i avtalet. Från denna reglering görs undantag i artikel 3 i PFF-avtalet. Enligt denna bestämmelse är parterna skyldiga att förhandla inbördes utan hänvändelse till någon utanförstående myndighet. Ersättning utgår dock inte för skador av mindre omfattning som understiger ett visst bestämt belopp. När det gäller personskador eller dödsfall avseende medlem av den egna krigsmakten under officiell tjänsteutövning föreskrivs att staterna avstår från krav mot varandra. I stället bestäms personalens rätt till ersättning i sådana fall av de nationella reglerna.

Om medlem av den främmande styrkan eller civil komponent i tjänsten orsakar skada för tredje man kan denne yrka ersättning vid det egna landets domstolar i enlighet med de nationella reglerna. Den mottagande staten betalar ut ersättningen till den skadelidande. Avgörandet är bindande för den sändande staten. Enligt särskilda regler om avräkning mellan staterna kan den

sändande staten få svara för högst 75 procent av skadeståndet. Det finns även regler för avräkning då flera stater har varit inblandade i den skadebringande handlingen. Frågan om avräkning mellan staterna kan i vissa fall hänskjutas till avgörande av det Nordatlantiska rådet. Från denna reglering görs undantag i artikel 3 i PFF-avtalet. Enligt denna bestämmelse är parterna skyldiga att förhandla inbördes utan hänvändelse till någon utanförstående myndighet.

Om medlemmar av en styrka eller en civil komponent utanför tjänsten orsakar skada för tredje man ska den skadelidande framställa sitt krav till den mottagande staten som fastställer eventuell ersättning enligt den egna lagstiftningen. Därefter underrättas den sändande staten som avgör om betalning ska ske ”ex gratia” och, om så är fallet, till vilket belopp. Om den skadelidande accepterar beloppet erläggs betalningen av den sändande staten. Bestämmelserna utesluter inte den skadelidande från att rikta ett anspråk direkt mot den som kan anses vara vållande till skadan. Om det skulle uppstå en tvist om huruvida en skadebringande handling har skett i eller utanför tjänsten ska frågan underställas en skiljedomare. Även här gör PFF-avtalet undantag av innebörd att parterna är skyldiga att förhandla inbördes utan hänvändelse till någon utanförstående myndighet.

Regler om vistelsen i värdlandet (artikel 9–10)

I artikel 9 finns bestämmelser om villkoren under vistelsen i värdlandet. Där regleras bl.a. inköp av varor, anställningar, sjukvård, hemvist och mervärdesskatt. Den sändande staten har rätt att få sjuk- och tandvård på samma villkor som mottagarlandets personal, om sådan vård inte kan ordnas på ett tillfredsställande sätt där styrkan är stationerad. Den sändande statens personal anses varken ha sitt hemvist eller vara bosatt i värdlandet i beskattningshänseende och ska inte heller betala skatt i mottagarlandet för lön som utbetalats av den sändande staten. Skulle en medlem av den sändande staten däremot bedriva annan vinstgivande verksamhet i mottagarlandet finns det inga hinder för mottagarlandet att ta ut skatt.

Tullbestämmelser (artikel 11–12)

En grundläggande princip är att samma regler avseende tull gäller för den sändande statens medlemmar som för mottagarlandets egna medborgare. Tullmyndigheterna i den mottagande staten har rätt att visitera den främmande truppen och deras bagage, genomsöka fordon och ta egendom i beslag. Officiella handlingar under officiell försegling ska dock inte göras till föremål för tullinspektion. Fordon och annan utrustning för tjänsten får dock införas och föras ut ur mottagarlandet tullfritt. Även personlig utrustning, möbler och fordon för personligt bruk får tas in och föras ut tullfritt. Mottagarlandet är skyldigt att tillhandahålla bl.a. drivmedel för den sändande statens tjänstefordon tull- och skattefritt. Bestämmelserna om skattefritt drivmedel gäller även då det är fråga om transitering av styrkor genom ett medlemslands territorium. Som en följd av artikel 2 i PFF-avtalet kommer detta att gälla även transitering genom partnerlands territorium.

Samverkan kring utredning och bevisupptagning (artikel 13)

I artikeln föreskrivs att den sändande och den mottagande staten ska samverka för att förhindra att det sker överträdelser av skatteoch tullagstiftningen. Staterna ska därvid biträda varandra i utredningar och vid bevisupptagning.

Valutaregler (artikel 14)

Den sändande statens medlemmar förblir underställda valutalagstiftningen i hemlandet men är även skyldiga att följa de bestämmelser som finns i den mottagande staten. Den sändande och den mottagande staten får utfärda särskilda valutaregler för den främmande styrkan.

Avtalets giltighet vid fientligheter riktade mot Nato-staterna (artikel 15)

Som huvudregel är avtalet gällande även om fientligheter riktas mot Nato-staterna. Parterna har dock getts rätt att, till följd av nämnda fientligheter, inom viss tid upphäva tillämpningen av en enskild

artikel i avtalet varefter parterna i samråd ska komma överens om regler som kan ersätta den upphävda artikeln.

Avslutande bestämmelser (artikel 16 –20)

I artiklarna 16–20 finns regler om hur man löser tvister om tolkning eller tillämpning av avtalet, om översyn av detta och slutligen formaliabestämmelser.

3.2.2 Kompletterande tilläggsprotokoll

Utöver PFF-avtalets anslutningsdokument, Nato SOFA och det tilläggsprotokoll i vilket parterna åtar sig att inte verkställa dödsstraff på en annan parts territorium, finns även ett kompletterande tilläggsprotokoll från år 1997. Protokollet hänvisar till det s.k. Parisprotokollet, ett Nato-avtal, från år 1952.

Parisprotokollet reglerar den rättsliga statusen för Natos permanenta ledningsstrukturer och legal status för utsända officerare. Överenskommelsen är i princip ett högkvartersavtal som består av totalt 16 artiklar. I protokollet stadgas att detta omfattar allierade högkvarter inom en avtalsparts territorium och dess militära och civila personal när de befinner sig på tjänsteuppdrag inom territoriet samt dessas anhöriga. Protokollet behandlar även frågor om jurisdiktion. Den straffrättsliga och disciplinära domsrätten tillkommer de militära myndigheterna i den stat vars militära lagar gäller för den berörda personen. Vidare regleras bl.a. frågor om ID-kort, skadeståndsfrågor, beskattning, hantering av lös och fast egendom samt kontanter, rättshandlingsförmåga och processbehörighet, förfarande för slitande av tvister samt sedvanliga regler för till- och utträde, ratifikation och ikraftträdande.

Av de stater som ingår i PFF-samarbetet har 14 undertecknat det kompletterande tilläggsprotokollet, varav 10 också har ratificerat detsamma. Sverige har ännu inte undertecknat protokollet.

3.3 Det svenska lagstiftningsarbetet

Vid planeringen av de första PFF-övningarna uppkom frågan om vilken rättslig reglering ett sådant samarbete kräver och om svensk lag behövde ändras. Regeringen tillkallade därför år 1994 en särskild utredare med uppgift att kartlägga olika frågor om rättslig status för personal, ansvar och skadestånd m.m. som kan uppkomma vid Försvarsmaktens fredsfrämjande samarbete i Sverige eller utomlands. Utredaren skulle lämna förslag om vilka frågor av rättslig natur som Sverige borde söka reglera i avtal med andra länder samt lämna en redogörelse för de ändringar av lagar och andra författningar som bedömdes erforderliga med anledning av sådana avtal, jfr dir. 1994:122.

Utredningen redovisade i maj 1995 sina förslag i betänkandet Samverkan för fred – Den rättsliga regleringen (SOU 1995:53). I betänkandet konstateras bl.a. att frågor om rättslig status för personal och in- och utförsel av materiel m.m. vid internationellt försvarssamarbete vanligen regleras i avtal mellan de deltagande länderna. Inom FN är de rättsliga frågorna om status för personal m.m. inom organisationen reglerade genom olika konventioner om immunitet och privilegier. Vid FN:s fredsbevarande insatser finns bestämmelser om detta i särskilda avtal mellan FN och det land inom vars territorium insatsen sker. Inom Nato finns lång erfarenhet av rättslig reglering inför olika slags övningar inom ramen för samarbetet mellan organisationens medlemsstater. Inom den internationella rätten råder oklarhet om vad som gäller beträffande immunitet och privilegier för markbundna styrkor som befinner sig i ett främmande land för att genomföra en övning. Utredningen föreslog därför att samtliga förekommande rättsliga frågor om straffrättslig jurisdiktion, skadeståndsansvar, in- och utförsel av materiel, gränspassage för personal, beskattning, hälsooch sjukvård m.m. skulle regleras i ett generellt statusavtal mellan de involverade länderna. För att Sverige skulle kunna uppfylla åtaganden i ett sådant allmänt internationellt avtal om bl.a. rättslig status för personal bedömde utredningen att det var nödvändigt att ändra svensk lag i viss omfattning, bl.a. genom att avtalet införlivades i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Utredningen anförde vidare att man hade kunnat konstatera att de frågor som behöver regleras rättsligt i allmänhet inte kunde sägas vara specifikt militära, utan uppkommer både vid militärt och vid civilt samarbete. Utredningens förslag tog dock inte särskilt

sikte på det civila samarbetet. Det bedömdes i stället bli en uppgift i det kommande förhandlingsarbetet att formulera internationella bestämmelser så att dessa skulle få en allmän och generell tillämpning. Det kan nämnas att man inom Nato har försökt att reglera även civilt samarbete, dock hittills utan framgång.

Redan under år 1994 började Nato-länderna och partnerländerna förhandla om ett statusavtal. Resultatet av förhandlingsarbetet blev att partnerländerna och Nato i ett avtal (PFF-avtalet) beslutade att Nato SOFA skulle vara tillämplig också i PFF-samarbetet. Regeringen föreslog i propositionen 1995/96:37 att riksdagen skulle godkänna PFF-avtalet och tilläggsprotokollet men att Sverige skulle avge en reservation mot den möjlighet avtalet lämnar för utländsk stat att utöva domsrätt på svenskt territorium.

I samband med att Sverige undertecknade PFF-avtalet och anslöt sig till PFF-samarbetet lämnades en sådan reservation, jfr bilaga 2. Reservationen har följande lydelse i svensk översättning:

”Sveriges regering anser sig inte vara bunden av artikel 1 i avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor i den utsträckning som denna artikel hänför sig till bestämmelserna i artikel 7 i avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor, som ger de sändande staterna rätt att utöva domsrätt inom en mottagande stats territorium, när Sverige är mottagande stat. Reservationen inbegriper inte de åtgärder som vidtas av militärmyndigheterna i en sändande stat, vilka är trängande nödvändiga för att upprätthålla lugn och ordning inom styrkan”, jfr SÖ 1997:51.

Den svenska reservationen bygger på det faktum att varje stat som regel endast har domsrätt inom det egna territoriet, vilket följer av att varje stat anses suverän. Den svenska regeringsformen bygger på förutsättningen att rättskipning och förvaltning i Sverige ska fullgöras av svenska myndigheter och svenska domstolar. Främmande länders myndigheter kan inte utan vidare utöva maktbefogenheter på svenskt territorium. Detta gäller även om maktutövningen riktar sig mot det främmande landets egna medborgare.

Enligt 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen kan riksdagen under vissa förutsättningar överlåta förvaltningsuppgift till bl.a. en främmande stat eller en internationell organisation.

I artikel 7 i Nato SOFA föreskrivs bl.a. att militärmyndigheterna i den sändande staten ska ha rätt att i den mottagande staten utöva all straffrättslig och disciplinär domsrätt som tillkommer dem enligt lagen i den sändande staten över alla personer som lyder under militär lag i den staten.

Den svenska reservationen innebär att, i de fall som den sändande staten enligt avtalet ska ha företräde vid utövande av domsrätt, får sådan domsrätt inte utövas på svenskt territorium. Reservationen begränsar däremot inte på något sätt den sändande staten från att utöva sådan jurisdiktion efter det att personen har återvänt till den sändande staten. För att möjliggöra att personen lagförs i den sändande staten krävs att vederbörande inte lagförs i Sverige. För att undvika detta finns regler i brottsbalken som stadgar att regeringsbeslut krävs för att åtal för brott ska få väckas här i landet, jfr 2 kap. 7 a och b §§ brottsbalken. I praktiken innebär detta att den sändande statens personal är straffrättsligt immuna för aktiviteter som de vidtar i Sverige. Däremot kan den sändande staten inte upprätta någon typ av domstol i Sverige. Den främmande staten hindras inte från att vidta åtgärder som rör militär disciplin, inkluderande administrativa sanktioner på svenskt territorium. De ansvariga befälen har alltså rätt att vidta åtgärder mot en underordnad medlem av styrkan för att upprätthålla ordning och säkerhet i förbandet. Styrkans militärpolis har rätt att utöva polisiär myndighet i förläggningsområdet eller i andra lokaler som deras styrkor ensamma förfogar över. Den sändande statens militärpolis har också rätt att inleda förundersökning avseende brott som faller under deras jurisdiktion, så länge som åtgärderna är begränsade till förläggningsområdet och endast riktar sig mot medlemmar av den sändande statens styrka. Om en situation däremot skulle uppstå som kräver mera ingående förundersökningsåtgärder ska de svenska myndigheterna bistå den sändande statens militärpolis i enlighet med bestämmelserna i Nato SOFA. Där sägs bl.a. att myndigheterna i den sändande och den mottagande staten ska bistå varandra med att vidta lämpliga åtgärder för att beivra lagöverträdelser. Den svenska reservationens syfte är alltså endast att förhindra att en sändande stat upprättar domstolar och dömer personer på svenskt territorium.

Anledningen till att Sverige valde att reservera sig mot artikel 7 i Nato SOFA var att jurisdiktionsbestämmelserna är tänkta att reglera rättsliga förhållanden inom ramen för ett betydligt mera långtgående samarbete än Partnerskap för fred där den sändande

staten skulle ha en styrka permanent förlagd i den mottagande staten. Bestämmelserna om rätt för den sändande staten att utöva domsrätt och verkställa domar på den mottagande statens territorium synes ha tillkommit med den utgångspunkten. Ett ytterligare skäl för Sverige att reservera sig var att långtgående lagstiftningsåtgärder skulle krävas för att ge en främmande stat rätt att utöva straffrättskipning på svenskt territorium och detta ansågs inte påkallat mot bakgrund av den begränsade funktion som avtalet bedömdes komma att ha för det svenska deltagandet i PFFsamarbetet. Det tredje skälet för den svenska reservationen var att en främmande stats utövande av en sådan domsrätt skulle kunna komma i konflikt med den svenska grundlagen eftersom det i Nato SOFA inte finns någon bestämmelse som hindrar den sändande staten från att döma till dödsstraff då den utövar sin domsrätt. Avtalet innehåller endast förbud mot verkställighet av ett sådant straff på den mottagande statens territorium. Meddelande av en dödsdom på svenskt territorium skulle strida mot 2 kap. 4 § regeringsformen eftersom det i nämnda paragraf stadgas att dödsstraff inte får förekomma i Sverige, jfr prop. 1995/96:37 s. 31.

Regeringen betonade att PFF-avtalet och tilläggsprotokollet endast reglerar vad som gäller i rättsligt avseende när ett lands styrkor befinner sig på ett annat lands territorium men att de däremot inte reglerar frågan om beslut att sända och ta emot styrkor.

Försvarsutskottet gjorde inte någon annan bedömning än regeringen och föreslog att riksdagen skulle godkänna avtalet med reservationen såvitt avser möjligheten för en utländsk stat att utöva domsrätt på svenskt territorium, samt besluta om de föreslagna lagändringarna.

Utskottet uttalade också att samarbetet inom ramen för PFFavtalet är långsiktigt och årligen återkommande och att det därför är nödvändigt att de rättsliga frågor som uppstår till följd av samarbetet får en enhetlig och långsiktig reglering, jfr bet. 1995/96:FöU4.

Riksdagen biföll den 9 maj 1996 utskottets betänkande, jfr rskr. 1995/96:237.

3.4 EU SOFA

Inom EU har det under en tid pågått ett arbete med att ta fram ett avtal som reglerar statusen för den militära och civila personal som medlemsstaterna sekonderar till EU:s militära personal vid högkvarter eller i styrkor som kan ställas till EU:s förfogande under krishanteringsinsatser. Förhandlingsarbetet slutfördes under sommaren 2003 och den s.k. EU SOFA undertecknades den 17 november 2003 av medlemsstaterna, varefter ratificeringsprocessen i respektive land tog vid. EU SOFA finns bifogad i betänkandet som bilaga 3.

EU SOFA består av totalt 19 artiklar och är indelad i fyra olika avsnitt. Innehållsmässigt överensstämmer den i stora delar med Nato SOFA. Regleringen om skadestånd och jurisdiktion är t.ex. i princip likalydande med bestämmelserna i Nato SOFA.

Det första avsnittet i EU SOFA innehåller allmänna regler och är tillämpligt på all militär och civil personal som verkar inom ramen för EU:s krishantering enligt artikel 17.2 i Fördraget om Europeiska unionen. En artikel innehåller en sammanställning av definitioner av de begrepp som används i avtalet. Avsnittet innehåller också allmänna bestämmelser om att den sändande statens militära och civila personal ska respektera lagarna i den mottagande staten, uniformsbestämmelser, regler för nationalitetsbeteckningar på tjänstefordon, bestämmelser om godkännande av körkort och körkortstillstånd liksom regler om tillhandahållande av sjuk- och tandvård.

Det andra avsnittet i EU SOFA innehåller bestämmelser som tillämpas på militär och civil personal som har sekonderats till EU:s institutioner av de enskilda medlemsstaterna. Avsnittet innehåller bestämmelser om vapeninnehav och om immunitet. Föreskrifterna om immunitet innebär i korthet att den militära eller civila personalen som har sekonderats till EU:s institutioner åtnjuter immunitet för handlingar i tjänsten och att denna består även efter att tjänstgöringen avslutats. Immuniteten kan under vissa förutsättningar hävas.

Avtalets tredje del innehåller föreskrifter som är tillämpliga på högkvarteren och på styrkorna samt på den militära och civila personal som tjänstgör där. Avsnittet innehåller bestämmelser om att personalen har rätt till akut läkar- och tandvård under samma förhållanden som motsvarande personalkategorier i den mottagande staten. Liksom i Nato SOFA tillerkänns förbanden

rätt att utöva polisiär myndighet i förläggningar, anläggningar och andra utrymmen som de disponerar enligt avtal med den mottagande staten. Avsnittet innehåller även bestämmelser om rätt för personalen att under vissa förutsättningar inneha och bära vapen, förmåner vid resa m.m., bestämmelser om hur dokument och handlingar ska hanteras samt regler som har till syfte att förhindra dubbelbeskattning. Beskattningsbestämmelserna är i stort sett likalydande med dem i Nato SOFA.

Jurisdiktionsbestämmelserna tillerkänner myndigheterna i den sändande staten rätt att utöva all straffrättslig och disciplinär domsrätt som tillkommer den enligt lagen i den sändande staten över såväl militär som civil personal. Förutsättningen är att den civila personalen i lagstiftningshänseende jämställs med militär personal. I övrigt är föreskrifterna om jurisdiktion helt överensstämmande med Nato SOFA. Sverige har lämnat en deklaration i anslutning till artikeln om jurisdiktionsbestämmelserna, av innebörd att en sändande stat inte har rätt att utöva sin jurisdiktion på svenskt territorium. Syftet med deklarationen är att förhindra att utländska domstolar upprättas i Sverige. Bestämmelserna om skadestånd är också likalydande med Nato SOFA med undantag för bestämmelserna om tvistlösning.

Avtalets sista avsnitt innehåller bl.a. ikraftträdande- och godkännandebestämmelser samt regler om avtalets tillämplighet. Avtalet är generellt endast tillämpligt på medlemsstaternas territorier men kan under vissa förutsättningar utsträckas till att även omfatta andra länder. Om fråga uppkommer om att ett annat statusavtal även skulle kunna bli tillämpligt föreskriver EU SOFA beträffande den personal som omfattas av avtalets första och tredje avsnitt att parterna ska komma överens om vilket statusavtal som ska ha företräde och äga tillämpning. Om parterna ej kommer överens ska det andra avtalet ha företräde. Innebörden av detta är att om parterna inte kommer överens i en konflikt mellan EU SOFA och PFF-avtalet är det det senare avtalet som har företräde.

Det bör särskilt understrykas att eftersom EU SOFA även är tillämplig på civil personal blir kretsen av personer som erhåller rättslig status vidare än vad som är fallet med PFF-avtalet. EU SOFA är tänkt att ge rättslig status till t.ex. domare, åklagare, poliser, kriminalvårdspersonal och räddningstjänstpersonal när de deltar i EU-ledda krishanteringsinsatser och i övningar inför sådana insatser.

EU SOFA kommer alltså att tillerkänna rättslig status till en betydligt bredare personalkategori än vad som är fallet med PFFavtalet.

3.5 Reglering av statusfrågor i annat fredsfrämjande samarbete

3.5.1 Nordcaps

En beskrivning av vad det nordiska fredsfrämjande samarbetet Nordcaps närmare syftar till har lämnats i avsnitt 2.3.4.

Nordcaps planeringselement är placerat i Näsbypark utanför Stockholm. Den utländska personal som i dag arbetar vid planeringselementet anses inte ha rättslig status i enlighet med PFF-avtalet. Nordcaps-länderna har dock kommit fram till att PFF-avtalet skulle utgöra en bra grund för den rättsliga statusen för de styrkor som ska verka inom ramen för Nordcapssamarbetet. Sverige har, bl.a. som en följd av Nordcaps-samarbetet, tagit initiativ till denna översyn av den svenska regleringen som tillkommit med anledning av PFF-avtalet.

3.5.2 SHIRBRIG

I avsnitt 2.4.2 har lämnats en kort redogörelse för vad samarbetet inom SHIRBRIG närmare syftar till och dess uppgifter.

Statusfrågorna inom samarbetet SHIRBRIG har lösts så att en överenskommelse mellan de deltagande länderna i SHIRBRIG om status på deras styrkor när de tjänstgör i annat medlemsland, SHIRBRIG SOFA, har upprättats. Avtalet undertecknades i december 2001. Av överenskommelsen framgår bl.a. att Nato SOFA och PFF-avtalet ska tillämpas av alla avtalsparter beträffande SHIRBRIG-aktiviteter som äger rum på en deltagande stats territorium. Det understryks också att avtalet inte påverkar existerade internationella avtal och arrangemang. Sverige har ännu inte ratificerat avtalet.

4 Internationella överenskommelser m.m.

4.1 Traktaträtt

Internationella överenskommelser kan ingås mellan två stater (bilaterala avtal) eller mellan flera stater (multilaterala avtal) och benämns på en mängd olika sätt, t.ex. konventioner (multilaterala), fördrag, avtal, pakter, noter, protokoll, akter m.m. I allmänhet används begreppet traktat som en sammanfattande benämning på dessa internationella överenskommelser. Internationella överenskommelser regleras i Wienkonventionen om traktaträtt från år 1969. Konventionen innehåller regler om ingående av internationella överenskommelser, ikraftträdande, tillämpning, tolkning, ändring, ogiltighet och upphörande. Wienkonventionens bestämmelser är till stora delar dispositiva men vissa tvingande bestämmelser finns, såsom reglerna om ogiltighet.

För att man ska kunna tala om en internationell överenskommelse krävs att den har ingåtts mellan stater eller mellan stater och en internationell organisation. Ur ett folkrättsligt perspektiv är konventionerna av särskild betydelse, eftersom dessa är multilaterala överenskommelser med generellt innehåll. De internationella överenskommelser som Sverige anslutit sig till finns publicerade i Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ) som utges av Utrikesdepartementet.

En internationell överenskommelse består i allmänhet av fyra delar. I en internationell överenskommelses titel anges vilken sorts överenskommelse det handlar om och vilket ämne som behandlas. Av den inledande preambeln framgår syftet med överenskommelsen och parternas målsättningar. Preambeln innehåller inte några regelrätta förpliktelser. Däremot utgör den ett hjälpmedel vid tolkningen av traktatens materiella bestämmelser. I överenskommelsens materiella del finns de rättigheter och skyldigheter som parterna kommit överens om. Överenskommelsen avslutas med slutbestämmelser. Där behandlas bl.a. frågor om ikraftträdande,

vem som får bli part och på vilket sätt det ska ske. Till traktaten kan även fogas bilagor. Dessa hör också till traktaten och har samma rättsverkningar som avtalet i övrigt.

Vid tolkning av internationella överenskommelser är huvudregeln att man ska använda sig av en objektiv tolkning. Detta innebär att överenskommelsen ska tolkas mot bakgrund av sitt ändamål och syfte. Traktattextens lydelse ska utgöra utgångspunkten. Överenskommelsen ska tolkas i sitt sammanhang och traktattexten, preambeln, bilagor och sidoavtal används som tolkningsdata (s.k. kontextuell tolkning). Om parterna har kommit överens om hur den internationella överenskommelsen ska tolkas, ska även detta vägas in. De redovisade tolkningsmetoderna bör kompletteras med en subjektiv tolkning. Tolkningen ska ske i överensstämmelse med parternas vilja och avsikt. Förarbetena till den internationella överenskommelsen har inte samma betydelse inom traktaträtten som i svensk rätt och används bara, i den mån de alls existerar, om de andra tolkningsmetoderna inte leder till något tillfredsställande resultat.

En internationell överenskommelse tillkommer efter förhandlingar mellan de inblandade staterna. I allmänhet företräds respektive stat av ett befullmäktigat ombud. Ombudet har getts rätt att förhandla fram avtalet och dess slutliga lydelse. En internationell överenskommelse är oftast resultatet av ingående diplomatiska förhandlingar mellan delegationer som representerar de deltagande staterna. Förhandlingarna avslutas i regel med att traktattexten antas av de deltagande staterna. Internationella överenskommelser upprättas vanligen på mer än ett språk. Vid tolkningen använder man sig av samtliga språkversioner förutsatt att inte annat anges i överenskommelsen. Det är sällan multilaterala överenskommelser har svenska som originalspråk och en översättning publiceras vanligen.

För att en internationell överenskommelse som antagits ska bli bindande för en stat krävs att staten avger en viljeförklaring. Det finns olika sätt för en stat att förklara sig bunden av en internationell överenskommelse. Överenskommelsen kan undertecknas eller så kan man utväxla instrument som utgör en internationell överenskommelse. Andra metoder är ratifikation, godtagande, godkännande, anslutning eller annat mellan parterna överenskommet sätt. Vilken metod den enskilda staten väljer beror dels på vilka krav som uppställs i partens nationella regelverk, dels om överenskommelsen föreskriver en viss metod för att bundenhet

ska uppstå. När det handlar om multilaterala internationella överenskommelser är det vanligt att bundenhet uppstår vid ratifikation, som innebär att statens regering utfärdar ett godkännande av den tidigare undertecknade traktaten. Undertecknandet sker då med reservation för parlamentariskt godkännande. Att ratifikation är en vanligt förekommande metod beror på att det i många staters interna lagstiftning krävs ett parlamentariskt beslut för att bundenhet för staten ska uppstå.

Av 10 kap. 1 § regeringsformen framgår att överenskommelse med annan stat eller internationell organisation får ingås av regeringen. Enligt 10 kap. 2 § regeringsformen ska dock riksdagens godkännande inhämtas, om överenskommelsen innebär att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen ska besluta. Dessutom krävs riksdagens godkännande om överenskommelsen är av större vikt.

Regeringen kan överlämna rätten att ingå internationella överenskommelser till en myndighet under förutsättning att överenskommelsen inte kräver riksdagens godkännande, jfr 10 kap. 3 § regeringsformen. Även sådana internationella förvaltningsöverenskommelser är enligt svenskt synsätt att uppfatta som internationella överenskommelser i såväl regeringsformens som Wienkonventionens mening.

4.2 Internationella överenskommelsers införlivande i nationell rätt

Frågan om hur internationella överenskommelser införlivas i den nationella rätten beror på om den enskilda staten är anhängare av den dualistiska eller den monistiska skolan.

Det dualistiska synsättet innebär att folkrätten och den nationella rätten uppfattas som två åtskilda rättssystem med olika rättskällor och olika rättsobjekt. Rättssystemen är inte över- eller underställda varandra, eftersom de existerar parallellt och separat. Folkrätten (de internationella överenskommelserna) reglerar förhållandet mellan stater, medan den nationella rätten reglerar förhållandet mellan fysiska och juridiska personer och staten. Staten binds av de folkrättsliga förpliktelserna, medan myndigheter, nationella domstolar och medborgarna inte anses bundna. Enligt detta synsätt krävs ett särskilt införlivande för att statens folkrättsliga

förpliktelser ska bli en del av den nationella rätten och kunna tillämpas av nationella myndigheter, domstolar och medborgare.

Det monistiska synsättet innebär att folkrätten och den nationella rätten anses vara delar av samma rättssystem. De internationella överenskommelserna blir direkt tillämpliga och binder de nationella domstolarna, myndigheterna och medborgarna utan lagstiftningsåtgärder. Folkrätten utgör den överordnade rättsordningen och nationella regler som står i strid med folkrätten är ogiltiga.

Skillnaden mellan det monistiska och det dualistiska synsättet är således att det i det dualistiska systemet krävs särskilda åtgärder för att en internationell överenskommelse ska bli en del av den nationella rättsordningen. I det monistiska systemet blir den internationella överenskommelsen direkt tillämplig utan vidare åtgärder.

För stater som tillämpar det dualistiska systemet finns det två huvudsakliga metoder för att införliva en internationell överenskommelse i den nationella rätten; nämligen transformation och inkorporering.

Transformation innebär att bestämmelserna i den internationella överenskommelsen införlivas i den nationella rättsordningen genom lagstiftningsåtgärder. Det är överenskommelsens innehåll som transformeras. Transformeringen kan antingen ske genom att texten översätts eller genom att den omarbetas till en mera traditionell svensk författningstext.

Inkorporering innebär att överenskommelsens text införs i den nationella rättsordningen i oförändrat skick. Bestämmelserna inkorporeras genom att det i lagtexten görs en hänvisning till överenskommelsen som innebär att överenskommelsen är gällande nationell rätt. Den internationella överenskommelsen kan också biläggas som en bilaga till lagtexten.

4.3 Svenskt synsätt

Det finns inte några uttryckliga bestämmelser i den svenska regeringsformen om internationella överenskommelsers ställning i den interna svenska rätten. Av rättspraxis framgår dock att en internationell överenskommelse inte är direkt tillämplig i svensk rätt. Exempelvis anför Regeringsrätten i RÅ 1974:121 att ”en av Sverige biträdd internationell överenskommelse gäller ej direkt för den inomstatliga rättstillämpningen i vårt land, utan de rättsliga principer, som kommit till uttryck i överenskommelsen, måste för

att bli gällande rätt i vårt land, i den mån så erfordras, upptagas i en motsvarande svensk lag (transformering)”.

Sverige har använt sig av båda de i avsnitt 4.2 beskrivna modellerna för att införliva bestämmelser från internationella överenskommelser i nationell lag.

Exempel då metoden med transformation har använts i svensk rätt är lagen (1964:169) om straff för folkmord, lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, atomansvarighetslagen (1968:45), lagen (1973:1198) om ansvar för oljeskada till sjöss, 16 kap. 9 § brottsbalken angående olaga rasdiskriminering och 22 kap. 6 § brottsbalken om folkrättsbrott.

Exempel då inkorporering använts är lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, lagen (1994:794) i anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen, lagen (1994:1219) beträffande Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, lagen (1997:191) beträffande 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner samt vid dubbelbeskattningsavtals införlivande, jfr Ove Bring & Said Mahmoudi, Sverige och folkrätten, uppl. 2:1, 2001, Norstedts Juridik, Göteborg, s. 40 ff.

Fördelen med att använda modellen med transformation är att bestämmelserna i den internationella överenskommelsen överförs till svensk rätt med en teknik och ett språkbruk som är välkänt och detta underlättar för de nationella myndigheterna och domstolarna då de ska tillämpa bestämmelserna. Nackdelen är att det kan uppstå skillnader mellan den internationella överenskommelsen och den svenska författningstexten. Om transformeringen sker genom översättning är en fördel att den metoden är tids- och arbetsbesparande. En annan fördel är att metoden underlättar en konform tolkning av överenskommelsen eftersom vägledning kan sökas i domar från andra länder. Nackdelen är att översättningen kan vara bristfällig och att metoden kan föra med sig tillämpningsproblem för de nationella domstolarna och myndigheterna.

Vid inkorporering förs bestämmelserna i den internationella överenskommelsen direkt i oförändrat skick till svensk rätt och fördelen med den metoden är att detta är tidseffektivt och att risken för felaktigheter minimeras. En annan fördel är att de nationella myndigheterna och domstolarna i sin tillämpning kan dra nytta av andra staters praxis och tillämpningar. En nackdel är att texten till överenskommelsen inte alltid publiceras i anslutning

till den svenska författningstexten och att det skapar merarbete för de nationella myndigheter och domstolar som ska tillämpa bestämmelserna.

Under senare år har det blivit allt vanligare att vid införlivande i svensk rätt av bestämmelser i internationella överenskommelser använda inkorporering och att det avgörande härför har varit att det är nödvändigt att ha en enhetlig tolkning och tillämpning av EG-rätten, jfr SOU 1998:29 s. 44.

ÖVERVÄGANDEN

5 Tillämpning av PFF-avtalet

Utredningens uppdrag är att se till att det svenska regelverk som omgärdar det svenska deltagandet i PFF, men även annat fredsfrämjande samarbete, är funktionsenligt. Utredningens ambition är att samarbetet ska fungera utan onödiga hinder. Den svenska synen på PFF-avtalets tillämpningsområde och räckvidd är inte överensstämmande med Natos och de övriga Nato- och partnerländernas syn, vilket är en orsak till utredningens arbete. Detta har lett till att andra länder har uttryckt irritation över den svenska tillämpningen, eftersom denna medför att deras personal inte ges samma rättsliga status i Sverige som svensk personal under tjänsteutövning erhåller i deras länder. Den så viktiga och grundläggande principen om reciprocitet kan därmed inte upprätthållas. När det har gällt att ta reda på vilka hinder som finns i dag har utredningen fått information från Försvarsdepartementet, svenska Nato-delegationen och Försvarsmakten, men även från företrädare för det danska regeringskansliet och Nato.

När det gäller PFF-avtalet är hindret i samarbetet främst den svenska tolkningen av vissa av begreppen i avtalet. I Sverige har man, sedan samarbetets början, ansett att avtalet är tillämpligt endast vid regelrätta PFF-övningar, att tillämpningen förutsätter att det finns en “styrka” i Sverige och kanske även att vistelsen här är reglerad i ett skriftligt avtal. Av avsnitt 2.2.2 och 3.1.1 framgår att huvuddelen av aktiviteterna inte kan klassificeras som övningar. Sverige har inte ansett sig kunna träffa särskilda arrangemang inom ramen för PFF-avtalet för dessa andra samverkansområden. Inte heller har Sverige ansett att enskilda militärer som befinner sig här för att t.ex. förbereda övningar omfattas av avtalet.

Nedan följer en redovisning av de tillämpningsproblem kopplade till PFF-avtalet som har uppkommit i samband med PFFsamarbetet och av de problem som den svenska inställningen har medfört. PFF-avtalet och därmed sammanhängande frågor om

tillämpningsområdet avhandlas först, varefter övriga problem som den svenska tillämpningen har medfört behandlas.

5.1 Övning

I Sverige har det ansetts att PFF-avtalet kan komma till tillämpning endast när det är fråga om en övning. Varken PFF-avtalet eller Nato SOFA innehåller någon sådan begränsning. Denna begränsning görs inte heller i den internationella tillämpningen. Danmarks uppfattning är att Nato SOFA och PFF-avtalet har generell tillämplighet och att avtalen endast uppställer en geografisk begränsning men däremot inte någon inskränkning när det gäller t.ex. aktiviteter. Nato anser att tanken är att PFF-avtalet ska ge förmåner till de stater som har ratificerat avtalet. Det bedöms opraktiskt att ha olika regler beroende på i vilket land den enskilda truppen befinner sig och statusavtalet ska således lösa dessa problem. Någon begränsning till övningar gör inte heller Nato.

Den svenska tolkningen kommer från propositionen inför riksdagens godkännande av avtalet. Vid denna tidpunkt föreställde man sig uppenbarligen inte att den svenska medverkan skulle kunna ske på annat sätt än genom övningar, även om man var fullt medveten om att statusavtalet täcker även annan verksamhet. Detta framgår av vad föredragande statsrådet sa i propositionen; “I PFFavtalet – NATO SOFA – regleras, som nämnts i avnsitt 5.1, även sådant som inte kan få relevans i PFF-samarbetet. De bestämmelser i avtalet som reglerar annat än vad som föranleds av de övningar som förekommer inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred saknar därför betydelse för svenskt vidkommande”, jfr prop. 1995/96:37 s. 23. Sverige gjorde inte någon reservation i detta avseende, utan markerade bara i propositionen att en tillämpning av artiklarna inte skulle komma att bli aktuell i andra sammanhang. Härmed gavs riksdagen uppfattningen att statusreglerna inte skulle bli tillämpliga annat än vid övningar.

Som det har konstaterats i avsnitt 3.1.1 deltar Sverige i en mängd andra verksamheter än övningar. Dessa aktiviteter omfattas av PFF-avtalet som Sverige har anslutit sig till. Folkrättsligt är Sverige bundet av avtalets bestämmelser. Det har inte införts någon lagstiftning som begränsar tillämpningen av avtalet till övningar. Som en miniminivå kan det därför konstateras att avtalet är tillämpligt på alla PFF-aktiviteter.

5.2 Styrka

Av rubriken till PFF-avtalet och av preambeln framgår att avtalet är tillämpligt när en styrka från ett partnerland i tjänsteärende befinner sig på ett annat partnerlands territorium. Den svenska tolkningen av begreppet styrka har ansett att det måste vara fråga om minst tre personer. I artikel 1 i Nato SOFA definieras olika begrepp som ingår i avtalet. Ett sådant begrepp är force, vilket i den svenska översättningen kallas styrka. Natos definition lägger i begreppet styrka personal som tillhör land-, sjö- eller luftstridskrafter.

Beträffande uttrycket styrka eller “force” så finns det enligt dansk uppfattning, vilken också är allmänt vedertagen, inga begränsningar eller krav på att det ska vara ett visst antal personer för att man ska kunna tala om en styrka. Den danska inställningen bekräftas av Nato som anser att begreppet innefattar allt från stora militära förband till enskilda officerare.

Utredningen har inte kunnat skapa sig någon klar uppfattning om varför tillämpningen i Sverige begränsats. Ett skäl kan vara att man i propositionen inför godkännandet av avtalet genomgående talar om övningar. Övningar har man i allmänhet inte med enstaka militärer och det har då förefallit naturligt att kräva fler än en person. För detta talar kanske även allmänt språkbruk. I tillträdesförordningen (1992:118) anges att det ska vara minst tre personer för att det ska anses röra sig om en trupp, vilket också kan ha påverkat den svenska tolkningen.

Frågeställningen är av mycket stor betydelse. Våra samarbetspartners anser att avtalet är tillämpligt när enskilda militärer är i Sverige för att förbereda övningar och vid andra samverkansaktiviteter, när de är i Sverige på utbildning eller utbytestjänstgöring liksom vid mera permanenta placeringar som i Nordcaps. Såväl avtalets ordalydelse som den internationella tolkningen innebär att avtalet är tillämpligt även i dessa fall. Utredningen delar denna bedömning. Detta innebär att den svenska tillämpningen måste ändras och att Sverige ska tillämpa avtalet eller anse det tillämpligt även när enstaka medlem av en styrka kommer hit på tjänsteuppdrag. Detta kräver inte någon lagändring men en ändrad tillämpning bland de myndigheter som har att ta ställning i frågan. I normalfallet gäller detta Försvarsmakten som är den myndighet som står som värd för huvuddelen av de besök som görs i Sverige. Det kan även gälla

tullmyndigheten vid införsel av varor. Vid längre besök kan även skattemyndigheten komma att bli involverad. Frågan kommer att behandlas mera utförligt i övervägandena i kapitel sex.

5.3 Gäller avtalet endast PFF-verksamhet?

Utredningens uppdrag gäller inte bara att se om tillämpningen av PFF-avtalet är tillräcklig. Hur statusfrågor vid annat fredsfrämjande samarbete bör lösas ska också övervägas. När det gäller annat samarbete mellan partnerländer än PFF-verksamhet åberopar andra länder att PFF-avtalet är tillämpligt även här. Avtalet innehåller inte någon begränsning till PFF-samarbete. I rubriken anges att det är fråga om ett statusavtal för de deltagande staternas styrkor. Detta upprepas i preambeln. Inte på något ställe anges att det är begränsat till PFF-samarbete.

Danmarks uppfattning är att Nato SOFA och PFF-avtalet har generell tillämplighet och att avtalen uppställer en geografisk begränsning men inte medför någon materiell inskränkning. Den danska synen innebär alltså att avtalet blir tillämpligt så snart det handlar om ett Nato- eller PFF-land. Skillnaden mellan Nato SOFA och PFF-avtalet är att PFF-avtalet har ett vidare geografiskt tillämpningsområde.

Nato anser att även om avtalet egentligen bara avsetts vara tillämpligt när det handlar om PFF-aktiviteter så ska det tillämpas även när det handlar om “officiella ärenden” som inte direkt har anknytning till PFF-verksamhet, eftersom sådana aktiviteter mellan partnerländerna får anses ske i andan av avtalet. Nato menar att man vid avtalstolkningen måste beakta att avtalet är över femtio år gammalt och att mycket har förändrats.

Utredningen anser att avtalet folkrättsligt måste anses tillämpligt på alla militära aktiviteter mellan partnerländerna eftersom avtalet inte innehåller några begränsningar och tolkningen motsvarar praxis. Rent automatiskt begränsas tillämpningen till militärt samarbete genom att det är fråga om rättslig status för styrkor, vilket förutsätter att det är fråga om militärer, jfr avsnitt 5.2. Avtalet kan sålunda inte åberopas vid t.ex. en handelsförhandling här.

5.4 Avtal och “by arrangement”

Det har nu konstaterats att en utländsk militär från ett Nato- eller partnerland som är i Sverige för att förbereda en kommande övning eller gå på ett seminarium omfattas av PFF-avtalet. I avtalets preambel anges enligt den svenska översättningen att parterna är medvetna om att beslut att sända och motta styrkor även fortsättningsvis ska göras till föremål för särskilda avtal mellan parterna. I den engelska originaltexten står att besluten “will continue to the subject of separate arrangements between the States Parties concerned”. Frågan är då om den sändande och den mottagande staten måste ha träffat skriftliga avtal om att personalen ska komma till Sverige.

Enligt Natos uppfattning ska begreppet “by arrangement” tolkas så att det krävs en överenskommelse av något slag för att en stat ska kunna sända en styrka till en annan stats territorium. Det uppställs inte några formkrav. Inte heller begreppet “separate arrangements” kräver något skriftligt dokument utan en formlös överenskommelse mellan parterna anses tillräcklig.

Bestämmelsen tolkas inte så strikt av Danmark heller. Enligt det danska synsättet är det tillräckligt att det föreligger ett samtycke mellan de båda staterna eller att det har skickats en invitation. Det finns inga formkrav för att ett samtycke ska anses giltigt. I begreppet särskild överenskommelse ryms alltså allt från informella muntliga överenskommelser till mycket detaljerade skriftliga avtal.

Även utredningen anser att en tillämpning av avtalet inte förutsätter att det finns en skriftlig överenskommelse i det enskilda fallet.

5.5 Civilt samarbete

Enligt direktiven ska utredningen även se om civilt samarbete ska omfattas av PFF-avtalet eller motsvarande bestämmelser.

Varken PFF-avtalet eller Nato SOFA reglerar statusfrågor vid civil fredsfrämjande verksamhet. I Danmark anses Nato SOFA inte tillämplig på civil personal. För att avtalet ska bli tillämpligt krävs att det handlar om civil personal som är anställd av en civil myndighet som organisatoriskt tillhör Forsvarsministeriet. Den danska räddningstjänstpersonalen tillhör t.ex. Inrikesministeriet vilket medför att Nato SOFA inte är tillämplig.

Civil personal ges inte rättslig status enligt avtalet men kan komma att omfattas under förutsättning att de hänförs till gruppen civila komponenter. För några år sedan fördes interna diskussioner inom Nato om ett statusavtal för civil personal men några konkreta åtgärder har hittills inte presenterats.

I avsnitt 3.1.2 har skälen för att partnerländerna anser att den militära samverkan för fred måste omfattas av statusregler redovisats. Detta är kopplat till att denna verksamhet, som är förberedelser för insatsverksamhet, kan vara farlig för både de medverkande och för tredje man. För övningar med civil personal torde inte riskerna vara av samma slag, vilket bekräftas av att Natoländerna inte har enats om ett avtal. Utredningen anser att ett införande av statusregler för civil personal bör grundas på en analys av behovet av sådana regler och en internationell överenskommelse.

Vid utarbetandet av EU SOFA gjorde man motsatt bedömning och civil personal omfattas av statusbestämmelserna. Exempelvis har även civil personal rätt att bära vapen då de deltar i övningar och de åtnjuter immunitet när det gäller åtgärder vidtagna i tjänsten.

5.6 Samarbetspartnernas uppfattning om den svenska reservationen

Vid anslutningen till PFF-avtalet avgav Sverige reservation mot att utländska stater skulle kunna utöva jurisdiktion på svenskt territorium. Det som avsågs var alltså den möjlighet som finns i Nato SOFA för en sändande stat att upprätta en domstol på den mottagande statens territorium. Det förefaller som att vissa av våra samarbetsparter har missuppfattat vidden av den svenska reservationen och att den skulle omfatta sändarstaternas rätt att själva lagföra sina utsända. En bidragande orsak till att samarbetspartners har missuppfattat innebörden av den svenska reservationen kan utgöras av det förhållande att den svenska texten talar om hinder för partnerländer att utöva domsrätt i Sverige under det att den engelska originaltexten talar om utövande av jurisdiktion, vilket torde ha en vidare innebörd än domsrätt.

De lagstiftningsåtgärder som vidtogs vid införlivandet av avtalet i Sverige ger i praktiken den hitsända personalen immunitet i Sverige för här begångna brott. För att åklagare ska kunna väcka åtal krävs att regeringen förordnar att så får ske, jfr 2 kap. 7 a och b §§

brottsbalken. Mot bakgrund av att Sverige är folkrättsligt bundet av avtalet, torde det inte uppkomma en situation där regeringen förordnar att åtal får väckas mot utländsk personal som vid besök här har begått brottsliga gärningar. Det kan övervägas att begränsa reservationens formella räckvidd till att omfatta det som anges i den svenska översättningen, nämligen domsrätt, och som också är det som riksdagen tagit ställning till. Regeringen kan notifiera samarbetspartnerna om att reservationen begränsas på detta sätt.

5.7 Övriga problem med den svenska lagstiftningen

I huvudsak grundar sig beskrivningen på uppgifter som utredningen har fått från företrädare för Försvarsmakten.

5.7.1 Rättslig reglering vid sidan av PFF-samarbetet

Av direktiven framgår att det även ingår i utredningens uppdrag att beakta annat militärt samarbete utöver PFF. Såsom tidigare har påpekats deltar Sverige aktivt i det internationella militära samarbetet och det finns ingen anledning att tro att Sveriges aktiviteter kommer att minska i omfattning. I stället kan det förutses att den internationella samverkan kommer att intensifieras ytterligare och att antalet samarbetsavtal kommer att öka.

Nordcaps är ett exempel på fredsfrämjande samarbete som riskerade att avstanna på grund av att Sverige gav PFF-avtalet ett snävare tillämpningsområde än Danmark och Norge. Dessa länders uppfattning var att frågor om personalens rättsliga status skulle regleras genom tillämpningen av Nato SOFA medan den svenska uppfattningen om avtalets begränsade tillämpningsområde förhindrade att avtalet kunde användas. Med den tolkning av PFFavtalet som utredningen gör ovan omfattas hitsända militärer av avtalet. Militär samverkan med ett land som varken är Nato-land eller partnerland omfattas däremot inte. För statusregler vid ett sådant samarbete krävs att en särskild överenskommelse ingås och införlivas med svensk rätt i enlighet med regeringsformen.

5.7.2 Försvarsmaktens skyldighet att tillhandahålla skattefria

drivmedel

Enligt Nato SOFA åligger det mottagarstaten att skattefritt tillhandahålla drivmedel, oljor och smörjmedel avsedda för den sändande statens tjänstefordon, luftfartyg och fartyg. Utredningen har erfarit att Försvarsmakten anser att den nuvarande regleringen, nämligen mervärdesskattelagens bestämmelser om skattebefrielse och återbetalning av skatt, har medfört praktiska tillämpningsproblem. Problemen beskrivs bl.a. bestå i att de utländska styrkorna är hänvisade till särskilda militära bensinstationer och att kostnaderna för det skattebefriade drivmedlet belastar Försvarsmaktens anslag. Vidare har fråga uppkommit om huruvida ordningen med att Försvarsmakten tillhandahåller drivmedel till andra länder utan att påföra mervärdesskatt är förenligt med svensk lagstiftning.

5.7.3 Vapenlagstiftningen

Enligt Nato SOFA har en medlem av en styrka rätt att inneha och bära vapen på den mottagande statens territorium. Enligt EU SOFA omfattas även civil personal av denna rätt i vissa fall. Skjutvapen och ammunition får i regel inte föras in i Sverige utan tillstånd. Sådana tillstånd utfärdas av polisen. Då en främmande stats militära styrka ska besöka Sverige inom ramen för internationellt samarbete har regeringen möjlighet att besluta att lagen inte ska gälla för de skjutvapen och den ammunition som den främmande statens militära styrka för med sig.

Försvarsmakten anser att förfarandet borde kunna förenklas. Slutsatserna av den ovanstående redovisningen samt förslag om

hur problemen kan lösas, presenteras i nästföljande kapitel i samband med de allmänna övervägandena avseende de förslag om författningsändringar som presenteras.

6 Överväganden

Frågan om internationella överenskommelsers ställning i svensk rätt berörs inte i regeringsformen, jfr vidare i avsnitt 4.3, och där ges inte heller svar på frågan hur dessa ska införlivas i den svenska rättsordningen. Överenskommelser är inte direkt tillämpliga här och det är alltså nödvändigt att på något sätt införliva internationella överenskommelser i den svenska nationella rätten. Vid anslutningen till PFF-avtalet införlivades avtalets bestämmelser genom transformering, dvs. dels genom nya bestämmelser, dels genom konstaterandet att gällande lagstiftning täckte avtalets bestämmelser, men även genom inkorporering i och med att en del av avtalet fördes in i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall (nedan kallad 1976 års lag).

Inledningsvis redovisas valet av lagstiftningsmetod i avsnitt 6.1. I avsnitt 6.2 behandlas frågan om hur begreppet styrka i PFF-avtalet ska tolkas och vad som inryms i detta. Utredningens syn på PFFavtalet och hur stort dess tillämpningsområde är behandlas i 6.3. I avsnitt 6.4 behandlas frågan om huruvida PFF-avtalet är tillämpligt som statusavtal även för annat internationellt militärt samarbete. I avsnitten 6.5 och 6.6 behandlas bl.a. frågor om utlämning för militära brott, skadeståndsrätt och straffrättslig immunitet. I avsnitten 6.7 och 6.8 slutligen redogörs för hur utredningen anser att de problem som Försvarsmakten har pekat på bör åtgärdas.

6.1 Val av lagstiftningsmetod

Till att börja med redogörs i avsnitt 6.1.1 för huruvida det är möjligt att låta riksdagen bemyndiga regeringen att införliva PFFavtalet i en förordning. Därefter, i avsnitt 6.1.2–6.1.4, redogörs för de olika lagstiftningsåtgärder som är tänkbara samt lämnas en redovisning av fördelar och nackdelar med respektive modell.

6.1.1 Bemyndigande från riksdagen till regeringen att

införliva PFF-avtalets bestämmelser om rättslig status i

en förordning

Bedömning: Det är inte förenligt med 8 kap. regeringsformen att i lag bemyndiga regeringen att införliva PFF-avtalets bestämmelser om immunitet och privilegier i en förordning.

Vid valet av lagstiftningsmetod bör det först utredas om regeringsformen tillåter att riksdagen bemyndigar regeringen att införliva PFF-avtalets bestämmelser i en förordning.

I 8 kap. regeringsformen regleras fördelningen av normgivningsmakten mellan riksdagen och regeringen. Det primära lagområdet består av två delar, nämligen det delegeringsbara lagområdet och det obligatoriska lagområdet som inte är delegeringsbart. Det icke delegeringsbara området utgörs av frågor som alltid måste regleras i lagform. Det delegeringsbara lagområdet omfattar sådana frågor där det är tillåtet för riksdagen att delegera sin normgivningskompetens till regeringen. Till det obligatoriska lagområdet hör enligt 8 kap. 3 § regeringsformen föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Detta område omfattar bl.a. föreskrifter om brott och rättsverkan av brott samt skatt till staten. I 8 kap. 7 § regeringsformen räknas de ämnen upp där det under vissa förutsättningar är tillåtet för riksdagen att delegera sin normgivningsmakt till regeringen. Förutsättningen för att delegering ska vara tillåten är att det inte handlar om föreskrifter som har med skatt att göra och att frågan kan hänföras till någon av de ämnen som räknas upp i lagtexten. Regeringen kan t.ex. efter bemyndigande i lag genom förordning meddela föreskrifter om utlännings vistelse i riket och in- och utförsel av varor.

PFF-avtalet innehåller bl.a. bestämmelser om jurisdiktion och beskattning. Det är ämnen som faller utanför det delegerbara området i regeringsformen, vilket innebär att de måste underställas riksdagen. Bestämmelser om immunitet och privilegier innebär i allmänhet att en bestämmelses tillämpning eller rättsverkan upphävs. Om det t.ex. i ett internationellt avtal finns en bestämmelse som föreskriver att den främmande statens militära personal inte ska vara skattskyldig i Sverige under den tid de fullgör ett uppdrag inom ramen för internationellt samarbete på svenskt

territorium, innebär detta att de nationella skattebestämmelserna inte blir tillämpliga. Man kan alltså säga att bestämmelserna i det nu beskrivna fallet går i “mildrande riktning” och att det inte handlar om en förpliktelse om skyldighet att erlägga skatt. I propositionen till den nya regeringsformen anfördes att kravet på lagform också gäller en föreskrift, som t.ex. i något hänseende begränsar omfattningen av ett tidigare föreskrivet ingrepp i enskildas förhållanden och därför kan sägas på sätt och vis gå i “berättigande” riktning, jfr prop. 1973:90 s. 301. Det sagda innebär att det inte är förenligt med regeringsformen att riksdagen överlåter införlivandet av PFF-avtalet till regeringen.

6.1.2 Transformation av PFF-avtalet

Bedömning: Nackdelarna med att transformera PFF-avtalets bestämmelser överväger fördelarna, varför transformation inte bedöms som ett realistiskt alternativ att införliva PFF-avtalet i svensk rätt.

Transformation innebär att avtalsinnehållet införlivas i den nationella rättsordningen genom att de enskilda bestämmelserna omformuleras till inhemsk lagtext, antingen genom att de enskilda artiklarna översätts eller genom att texten skrivs om och anpassas till den nationella lagstiftningstekniken. Artiklarna kan då antingen omarbetas till bestämmelser i olika befintliga lagstiftningskomplex eller hållas samman i en egen lag.

Fördelarna med transformation är uppenbara; tillämpningen underlättas avsevärt eftersom transformationen innebär att de enskilda bestämmelserna i den internationella överenskommelsen anpassas till en teknik och ett språkbruk som är välkänt för myndigheter och domstolar som har till uppgift att tillämpa avtalet. En annan faktor som underlättar tillämpningen är att transformationstekniken gör att de tillämpande myndigheterna återfinner de relevanta avtalsbestämmelserna i lagstiftning som de är förtrogna med och som de vanligen använder.

Nackdelen är att det kan uppstå diskrepanser mellan innehållet i den internationella överenskommelsen och den svenska författningstexten vid renodlad transformering. Transformering genom översättning kan dock till en viss del läka en sådan brist. Metoden med transformering genom översättning i en lag är vidare

mera tids- och arbetsbesparande än den renodlade modellen för transformering, som kräver en omfattande arbetsinsats. En ytterligare fördel med att använda metoden med transformering genom översättning är att en konform tolkning av den internationella överenskommelsen underlättas eftersom vägledning kan sökas i andra länders praxis. Den stora nackdelen med metoden är att lagstiftningen/översättningen i de flesta fall får en uppläggning och utformning som avviker från vad som är vanligt i nationell rätt.

Genom att använda sig av transformationsmodellen skulle PFFavtalets bestämmelser kunna införlivas i svensk rätt genom en egen lag. En fördel med en sådan metod är att den rättsliga regleringen avseende internationellt fredsfrämjande samarbete skulle vara sammanhållen i stället för att vara spridd i olika författningar. En sådan ordning skulle underlätta för de myndigheter som har att tillämpa bestämmelserna.

Om PFF-avtalets bestämmelser transformeras till svensk lag utan koppling till vilka länder som deltar skulle det inte vara nödvändigt att vidta lagstiftningsåtgärder vid varje tillfälle ett avtal som innehåller bestämmelser om immunitet och privilegier ska ingås. Lagen skulle fungera som en generell gräns för hur långt Sverige är villigt att gå då det gäller medgivande av immunitet och privilegier för främmande makts militära personal, civila komponenter och anhöriga. Stora effektivitetsvinster står att vinna med en sådan ordning.

En sådan lösning innebär dock att avtal om militärt samarbete med stat som i dag inte samverkar inom PFF inte behöver godkännas av riksdagen, med mindre det anses vara av större vikt. Riksdagen frånhänder sig alltså inflytandet över vilka överenskommelser framtida regeringar kan komma att ingå inom det fredsfrämjande området och vilka länder man kan komma att samarbeta med.

Ytterligare en nackdel med att transformera PFF-avtalets bestämmelser i en egen lag för allt internationellt militärt samarbete är risken och svårigheten med att transformera PFF-avtalets artiklar till en övergripande lag. För att göra det måste man överblicka hur PFF-avtalets materiella bestämmelser förhåller sig till andra befintliga statusavtal och sådana avtal som kan komma att framförhandlas i framtiden. Det kommer med andra ord inte att räcka att omarbeta de materiella bestämmelserna i PFF-avtalet till svensk lag. I stället måste man i olika avtal hitta den bestämmelse som är mest vidsträckt och som “går längst” för att vara säker på

att samtliga redan existerande förpliktelser jämte så många potentiella framtida förpliktelser som möjligt kommer att omfattas av de enskilda paragraferna. Den beskrivna lagstiftningstekniken riskerar också att föra med sig att viss utländsk personal som deltar i ett militärt samarbete på svenskt territorium kan komma att omfattas av längre gående förmåner än vad Sverige folkrättsligt är skyldigt att medge, såvitt man inte för in begränsningar i lagen. Det riskerar även att föra med sig att Sverige medger längre gående immunitet och privilegier än vi beviljas i utlandet. Omfattande folkrättsliga och lagtekniska problem kan därmed uppstå.

6.1.3 Inkorporering av PFF-avtalet i lagen (1976:661) om

immunitet och privilegier i vissa fall

Bedömning: Det är inte lämpligt att inkorporera PFF-avtalet i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, dels på grund av att lagen enligt huvudregeln är tillämplig på internationella organisationer och personer med anknytning till sådana organisationer, dels på grund av att det vid en samlad bedömning är mera ändamålsenligt att lagstiftning om rättslig status för utländska militära enheters personal under vistelse i Sverige finns samlade på ett ställe och åtföljs av aktuell avtalstext.

Generellt kan sägas att inkorporering är en vedertagen ordning då det handlar om att införliva internationella överenskommelser och konventioner i nationell svensk rätt.

Metoden har använts under lång tid och är förknippad med stora fördelar. I samband med införandet av 1976 års lag förordades inkorporering som metod för att införliva internationella överenskommelser i svensk rätt, varvid departementschefen uttalade att det inte kan komma i fråga att varje gång Sverige tillträder en konvention som innehåller regler om immunitet och privilegier bringa alla bestämmelser i lag eller författning som strider mot immunitets- eller privilegiebestämmelserna i konventionen i full överensstämmelse med denna, jfr prop. 1975/76:205 s. 15.

Inkorporering är tidseffektiv och en säker metod sett ur ett lagstiftningstekniskt perspektiv. Riskerna för ett felaktigt införlivande minimeras i och med att bestämmelserna i den internationella överenskommelsen förs över direkt och i oförändrat

skick till den svenska rättsordningen. Man undviker tidskrävande omformuleringar av överenskommelsers bestämmelser, vars tillämpning kan komma att bli mycket ovanlig. Om det inte finns tillgång till en väl utarbetad översättning av avtalstexten kan detta komma att utgöra problem för de tillämpande myndigheterna och domstolarna. När det gäller PFF-avtalet är detta dock inget problem. Redan inför Sveriges anslutning till PFF-samarbetet togs en översättning fram. Detta är det normala förfarandet vid antagande av internationella överenskommelser.

En stor fördel med inkorporering är att de nationella myndigheterna och domstolarna i sin tillämpning kan få hjälp av andra staters praxis på området. Detta är av särskild betydelse då det gäller PFF-avtalet och Nato SOFA eftersom Nato SOFA, som PFF-avtalet direkt hänvisar till, har använts i över femtio års tid.

En nackdel med inkorporering är att myndigheter och domstolar får tillämpa bestämmelser som till sin utformning avviker från vad som är vanligt i den nationella rätten.

Enligt utredningens bedömning finns det två nackdelar med att införliva PFF-avtalet i just 1976 års lag. För det första är 1976 års lag huvudsakligen tillämplig på internationella organisationer och personer med anknytning till sådana organisationer. För det andra bör lagstiftningen rörande rättslig status för utländska militära enheters personal under vistelse i Sverige finnas samlade och följas av aktuell avtalstext. Detta underlättar för tillämpande myndigheter. Nämnda omständigheter gör att det enligt utredningens uppfattning inte är lämpligt att PFF-avtalet inkorporeras i 1976 års lag.

6.1.4 Ramlag av samma typ som 1976 års lag

Förslag: PFF-avtalet bör inkorporeras i en egen ramlag av samma typ som 1976 års lag. Lagen bör bestå av några inledande paragrafer, varefter avtal rörande rättslig status för utländska militära enheters personal under vistelse i Sverige fogas till lagen som en bilaga. Som en följd av detta bör 7 §, som behandlar PFF-avtalet, i 1976 års lag upphävas.

Nya tillkommande avtal, som t.ex. EU SOFA, ska också kunna inkorporeras genom lagen.

Fördelarna med att inkorporera ett internationellt avtal i den svenska nationella lagstiftningen har berörts i föregående avsnitt.

Enligt utredningens mening överväger fördelarna med att inkorporera PFF-avtalet jämfört med att transformera avtalet till svensk rätt. Metoden är både enkel och säker sett ur ett folkrättsligt perspektiv, eftersom avtalet inkorporeras i sin helhet. Det medför att man inte riskerar att införliva för lite av avtalsinnehållet, samtidigt som man inte kan gå utanför avtalsinnehållet. Utredningen föreslår därför att PFF-avtalet i sin helhet inkorporeras i nationell svensk rätt i en egen ramlag av samma konstruktion som 1976 års lag.

Vid utformandet av ramlagen kan både 1976 års lag och dubbelbeskattningsavtalen tjäna som förebild. I likhet med dubbelbeskattningsavtalen bör ramlagen innehålla en bestämmelse av vilken det framgår att i lagen infört avtalsinnehåll gäller som lag här i landet liksom att lagen har företräde framför annan lagstiftning. Efter de inledande portalparagraferna fogas ifrågavarande avtal som en bilaga till lagen genom inkorporering. En ramlag av detta slag innebär att avtalsinnehållet offentliggörs i SFS i och med att ramlagen och ändringar i denna publiceras.

Den nya lagen bör ges ett vitt tillämpningsområde och förutsättningen för att ett avtal ska kunna tas in i lagen är att det handlar om ett avtal avseende rättslig status för främmande stats militära personal och personer med anknytning till sådan styrka samt civil personal, allt i den utsträckning de omfattas av ett internationellt avtal. Det innebär att utredningen alltså inte tänker sig att det enbart är PFF-avtalet som ska inkorporeras genom lagen utan att de internationella avtal som, på samma sätt som PFFavtalet behandlar frågor om rättslig status ska kunna föras in i lagen. Vidare bör även det mellan Nato och vissa av medlemsstaterna ingångna kompletterande tilläggsprotokollet, jfr avsnitt 3.2.2, kunna omfattas av lagen för det fallet att Sverige skulle bestämma sig för att underteckna protokollet. EU SOFA är vidare ett statusavtal som kan komma att omfattas av den nya ramlagen eftersom detta också innehåller bestämmelser om immunitet och privilegier för militär och civil personal. Den nya lagen bör ges namnet Lag om rättslig status i vissa fall.

Under utredningens arbete har det vid flera tillfällen kunnat konstateras att PFF-avtalet i den praktiska tillämpningen har tolkats för snävt och begränsat utan att stöd för en sådan tolkning har kunnat återfinnas i avtalstexten eller andra länders tolkningar. En redogörelse för bl.a. den svenska tillämpningen finns i kapitel fem. Ett exempel på den begränsade tolkningen är att Sverige har

tolkat avtalet så att det krävs flera personer för att man ska kunna tala om en styrka, vilket medfört att avtalet inte har ansetts tillämpligt då enskilda officerare har utfört tjänsteuppdrag på svenskt territorium. En ramlag kan råda bot på sådana tillämpningsproblem eftersom det för lagstiftaren är möjligt att från början eller vid senare uppkommet behov föra in tolkningsbestämmelser i en ramlag. Som ett hypotetiskt exempel skulle man kunna tänka sig att en myndighet ändrar tillämpningen av avtalet genom att börja tillämpa detta mera strängt än vad som var avsikten i samband med att avtalet införlivades i svensk rätt. Det är regeringen som har det folkrättsliga ansvaret för att ett internationellt avtal efterlevs i Sverige. Enligt 11 kap. 7 § regeringsformen är regeringen dock förhindrad att bestämma eller påverka hur en myndighet i ett särskilt fall ska bedöma ett enskilt ärende. Däremot är regeringen oförhindrad att i en proposition föreslå riksdagen att i den aktuella ramlagen föra in en tolkningsbestämmelse som avser att förhindra att myndigheten tillämpar avtalet på ett annat sätt än vad det faktiskt ger utrymme för.

6.2 PFF-avtalet och begreppet “styrka”

Förslag: PFF-avtalets begrepp styrka innebär att avtalet är tillämpligt på såväl en enskild person som besöker Sverige i ett tjänsteärende som när det handlar om ett militärt förband om flera hundra personer som ska delta i t.ex. en övning på svenskt territorium.

I avsnitt 5.2 har en redogörelse lämnats avseende hur den svenska tolkningen av begreppet “styrka” avviker från hur man i andra länder tolkar begreppet. Utredningen har där slagit fast att PFFavtalets tillämplighet inte är beroende av att det är fråga om ett visst antal personer utan att avtalet ska användas på såväl en enskild person som på ett helt förband som besöker svenskt territorium inom ramen för internationellt militärt samarbete. Det bör enligt utredningens mening slås fast i lagen att avtalet och därmed även lagen ska tillämpas även om “styrkan” består av endast en militär på tjänsteförrättning i Sverige. Om andra tolknings- eller tillämpningsproblem uppstår kan riksdagen i ramlagen slå fast vilken tolkning som ska gälla. Stöd kan då hämtas från internationell praxis.

6.3 PFF-avtalet och dess tillämpningsområde

Förslag: Den svenska tillämpningen av PFF-avtalet bör utvidgas så att den står i överensstämmelse med avtalstexten och preambeln. PFF-avtalet är tillämpligt vid varje tillfälle när avtalsparts styrkor, efter överenskommelse, befinner sig på svenskt territorium. Avtalets tillämplighet är inte beroende av att det t.ex. är fråga om en viss bestämd aktivitet.

Som det tidigare redovisats är den allmänna uppfattningen bland de Nato- och partnerländer som Sverige samarbetar med inom ramen för PFF att PFF-avtalet gäller så snart det är fråga om ett samarbete som innebär att militär personal från en stat befinner sig på ett annat lands territorium. Avtalets tillämplighet är enligt dem inte beroende av vilken slags aktivitet det är fråga om. Den hittillsvarande svenska uppfattningen om PFF-avtalet och dess räckvidd är således inte överensstämmande med de övriga ländernas ståndpunkt.

Mot bakgrund av att både riksdagen och regeringen flera gånger har poängterat att det är önskvärt att Sverige aktivt deltar i det internationella fredsfrämjande samarbetet är det nödvändigt att ändra den svenska tillämpningen och komma bort från den restriktiva inskränkande tolkningen av avtalet. Den nuvarande svenska tolkningen försvårar och kan möjligen i vissa fall hindra Sverige från att samarbeta med andra länder, då den svenska inställningen medför att den utländska militära personalen inte ges rättslig status i enlighet med avtalet under aktiviteter i Sverige. Svensk personal som deltar i militär verksamhet utomlands ges däremot rättslig status i enlighet med avtalet och mot bakgrund härav är det lätt att förstå de andra staternas irritation och kritik. Det är självklart att den grundläggande principen om reciprocitet måste upprätthållas. Det är inte acceptabelt att svensk personal ska omfattas av avtalet då de befinner sig på en annan avtalsparts territorium samtidigt som Sverige vägrar tillerkänna utländsk personal motsvarande rättsliga status då de befinner sig i Sverige. Det är viktigt att regleringen kring statusfrågorna är klarlagd och att samma regler gäller oavsett i vilket land den militära personalen befinner sig för att fullgöra ett tjänsteuppdrag inom ramen för militärt samarbete. Enligt vår bedömning är det dessutom angeläget att Sveriges relationer till de andra samverkande Nato- och

partnerländerna inte onödigt försvåras utan att det internationella fredsfrämjande samarbetet kan bedrivas så smidigt som möjligt.

Som framgår av kapitel fem saknas stöd för att avtalet skulle ha ett begränsat tillämpningsområde. I preambeln till PFF-avtalet stadgas att de stater som har skrivit under Nordatlantiska fördraget från år 1949 och de länder som antagit inbjudan till Partnerskap för fred och som har antagit ramdokumentet, tillsammans utgör deltagande stater i Partnerskap för fred. Vidare sägs att styrkor från en part i avtalet kan sändas och mottagas efter avtal till en annan parts område. I preambeln konstateras vidare att de deltagande staterna önskar definiera status för sådana styrkor när de befinner sig på annan parts område. Varken avtalet eller anslutningsdokumenten begränsar avtalets tillämpningsområde. Tvärtom finns det stöd för tolkningen att PFF-avtalet är tillämpligt vid varje tillfälle när personal som ingår i avtalsparts styrkor, civil komponent eller anhöriga efter överenskommelse, befinner sig på svenskt territorium.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser utredningen sammantaget att den svenska tillämpningen måste ändras så att de mål som riksdagen och regeringen har slagit fast om svenskt deltagande i internationell fredsfrämjande verksamhet kan uppnås. Den svenska tolkningen av PFF-avtalet bör därför harmoniseras till den allmänt vedertagna tolkningen om att avtalet gäller generellt så snart någon person som omfattas av avtalet, efter överenskommelse, befinner sig på en svenskt territorium. Något krav på att det ska handla om viss verksamhet ska inte uppställas. Då den svenska tillämpningen till stor del inte beror på en alltför begränsad lagstiftning kan en ändring inte uppnås på annat sätt än genom att de berörda myndigheterna tillämpar avtalet i dess fulla vidd.

6.4 PFF-avtalet som statusavtal för annat internationellt militärt samarbete

Förslag: PFF-avtalet är generellt tillämpligt och kan användas vid varje tillfälle när avtalsparts styrkor, efter överenskommelse, befinner sig på annan avtalsparts territorium. Det finns inga hinder mot att avtalet används som statusavtal även för annat internationellt militärt samarbete som avtalsparterna deltar i. PFF-avtalet kan således komma att tillämpas på framtida internationellt militärt samarbete som de stater som är parter i nämnda avtal deltar i, även om verksamheten inte bedrivs inom ramen för PFF. Detta innebär att det militära samarbetet som äger rum inom ramen för Nordcaps och SHIRBRIG också kommer att omfattas av avtalet.

PFF-samarbetet utgör bara en del av det internationella militära samarbete som Sverige deltar i och som vi i framtiden kan förväntas komma att delta i. Som det har belysts tidigare har statusavtalen en viktig funktion att fylla eftersom de redan på förhand ger svar på frågor t.ex. om hur eventuella tvister ska lösas eller hur ett skadestånd ska regleras. Att den militära personalen även har behov av att den rättsliga statusen är reglerad och att avsikten med statusavtalen är att tillerkänna personalen ett sådant erforderligt skydd har också berörts tidigare.

Utredningens tolkning innebär att PFF-avtalet har en generell tillämplighet mellan avtalsparterna. Militär personal som deltar i internationellt samarbete har samma behov av skydd oavsett om det handlar om ett samarbete inom ramen för PFF eller samarbete i någon annan form. PFF-avtalet har godkänts av riksdagen och är tillämpligt även när det gäller annat internationellt samarbete på det militära området mellan dessa parter. Den avgörande förutsättningen för att avtalet ska kunna användas är att en avtalsparts styrkor, efter överenskommelse, befinner sig på en annan avtalsparts territorium. Som framgår av kapitel fem innehåller PFFavtalet inte någon begränsning, vad gäller verksamhet. Detta innebär att det inte finns formella hinder mot att tillämpa avtalet även när militär styrka, efter överenskommelse, befinner sig på svenskt territorium av annat skäl än PFF-samarbete. Detta innebär att såväl samarbetet inom ramen för Nordcaps som inom SHIRBRIG kommer att omfattas av avtalets tillämpningsområde.

6.5 Ändringar till följd av PFF-avtalets vidgade tillämpningsområde

6.5.1 Skyldighet att betala inkomstskatt

Bedömning: Den svenska skattelagstiftningen kan komma att utlösa beskattning för utländsk militär personal som under längre tid i Sverige fullgör ett uppdrag inom ramen för internationellt militärt samarbete. Genom att PFF-avtalet tas in i en ramlag av samma konstruktion som 1976 års lag och att denna ges företräde framför bestämmelser i andra författningar förhindras att den utländska personalen anses obegränsat skattskyldig i Sverige.

Artikel 10 i Nato SOFA föreskriver att lön och liknande ersättning som utbetalas av den sändande staten ska beskattas där. I samband med att PFF-avtalet införlivades i svensk rätt gjorde regeringen bedömningen att de svenska reglerna om inkomstskatt tillgodosåg PFF-avtalets föreskrifter om skattebefrielse, eftersom PFFövningarna endast skulle komma att äga rum i Sverige under en högst begränsad tidsperiod. Den svenska regleringen bedömdes därför inte vara i behov av att ändras.

I 3 kap. 3 § inkomstskattelagen (1999:1229) föreskrivs att bl.a. de som är stadigvarande bosatta i Sverige är obegränsat skattskyldiga här. Frågan är då vad som krävs för att en person ska anses stadigvarande bosatt i Sverige. I förarbetena till kommunalskattelagen (1928:370) uttalades att det krävs en sammanhängande vistelse på sex månader eller mera för att en person ska anses stadigvarande bosatt. Det finns en praxis av innebörd att man efter sex månaders vistelse anses bosatt här. Senast i RÅ 1997 ref. 25 ansågs en nederländsk medborgare, som hade vistats i Sverige under 15 månaders tid i sin egenskap av verkställande direktör för ett holländskt dotterbolag med säte i Helsingborg, som stadigvarande bosatt i Sverige, trots att han under helgerna hade vistats i Nederländerna och i veckorna visserligen hade haft sin dygnsvila i Sverige men även i Danmark och Norge.

En tillämpning av PFF-avtalet vid alla aktiviteter som har anknytning till PFF-samarbetet, liksom andra former av militärt samarbete mellan dessa parter, kan medföra att de svenska skattereglerna inte står i överensstämmelse med avtalet. Det nordiska fredsfrämjande samarbetet som äger rum inom ramen för

Nordcaps är ett exempel då det kan bli fråga om en längre tids vistelse i Sverige för utländsk militär personal och som kan utlösa beskattningskonsekvenser för den främmande statens militära personal. Detsamma gäller för militärer som är i Sverige för utbytestjänstgöring eller studier. Förslaget om att PFF-avtalet ska tas in i en ramlag av samma konstruktion som 1976 års lag och att denna ska ges företräde framför bestämmelser i andra författningar förhindrar dock att den utländska personalen anses obegränsat skattskyldig i Sverige. Det är således därmed väl sörjt för att den nationella lagstiftningen kommer att stå i överensstämmelse med PFF-avtalet.

6.5.2 Utlämning för militära brott

Bedömning: Om PFF-avtalet inkorporeras i svensk rätt genom ramlagen och denna har företräde framför annan lagstiftning, ska avtalets bestämmelser tillämpas i stället för utlämningslagen. Den svenska nationella lagstiftningen kommer med den föreslagna ändringen att stå i överensstämmelse med avtalets krav på utlämning för militära brott.

I artikel 7 paragraf 5 a Nato SOFA stadgas att myndigheterna i de mottagande och sändande staterna ska bistå varandra med bl.a. överlämnande av medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller dess anhöriga. Om en sådan person anhållits som misstänkt för en lagöverträdelse ska denne överlämnas till den myndighet som har domsrätt i enlighet med avtalets bestämmelser om jurisdiktion.

De svenska bestämmelserna om utlämning för brott finns såvitt avser de övriga nordiska länderna i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen) och såvitt avser övriga länder i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen). En av skillnaderna mellan de två lagarna består i att utlämningslagen uppställer ett förbud mot utlämning för militära brott medan den nordiska utlämningslagen medger att utlämning kan ske även för sådana brott. Utlämningslagen är alltså oförenlig med PFF-avtalet.

Anledningen till att utlämning enligt huvudregeln inte tillåts när det handlar om militära brott är att det inte anses ligga i en stats intresse att bidra till att upprätthålla ordning och disciplin inom ett

annat lands försvar. Om gärningen förutom ett militärt brott även kan klassificeras som ett ordinärt brott kan däremot utlämning tillåtas, jfr prop. 1913:50 s. 31.

I samband med att PFF-avtalet införlivades i svensk rätt konstaterade regeringen att de svenska bestämmelserna inte medgav att en medlem av en främmande stats militära styrka som i Sverige hade gjort sig skyldig till ett militärt brott, överlämnades till myndigheterna i det utomnordiska landet. Regeringen gjorde dock bedömningen att utlämningslagens inskränkningar i nämnda avseende inte skulle komma att få någon praktisk betydelse eftersom avtalet ursprungligen var avsett för ett mera långtgående militärt samarbete än PFF och att det endast var fråga om förhållandevis korta tidsperioder som utländsk militär personal skulle komma att vistas på svenskt territorium. En annan omständighet som regeringen också framhöll var att den militära lydnadsstrukturen har förändrats över tiden till att numera mera ha karaktären av ett anställningsförhållande mellan befäl och underlydande personal, jfr prop. 1995/96:37 s. 37 f. Det är svårt att här förstå regeringens resonemang.

Om tillämpningen av PFF-avtalet vidgas i enlighet med de tolkningar utredningen anser att man måste göra, kan utländsk militär personal komma att vistas i Sverige under längre tid, i vissa fall under flera års tid och vara omfattade av avtalet. Detta innebär att det finns risk för att ett partnerland som har personal i Sverige, anhållen för militärt brott, begär att få denne utlämnad. Ramlagens bestämmelser tar då över utlämningslagen, vilket medför att den svenska lagstiftningen står i överensstämmelse med PFF-avtalets krav på utlämning för militära brott.

6.5.3 Skadeståndsrätt

Förslag: En ramlag som inkorporerar PFF-avtalet gör att avtalets bestämmelser blir direkt tillämpliga i svensk rätt. Den särskilda skadeståndsbestämmelsen i 4 § lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet är därmed överflödig och bör upphävas.

En utvidgad tillämpning av PFF-avtalet kan medföra en ökning av situationer då den svenska staten kan komma att bli skadeståndsskyldig i sin egenskap av mottagande stat. Ökningen

kan dock inte förväntas bli så stor att den inte kan belasta den besökta myndighetens ordinarie anslag.

Försvarsmakten bör anförtros ansvaret för skaderegleringen även såvitt avser skador under tjänsteutövning som har orsakats av utländsk militär personal på svenskt territorium på samma sätt som de ansvarar för skaderegleringen såvitt avser den egna personalen samt ges möjlighet till regresskrav mot den svenska myndighet som är ansvarig för aktiviteten.

Artikel 8 i Nato SOFA behandlar frågor om skadestånd och hur dessa ska regleras. Avtalet skiljer till att börja med mellan skador som uppstått under tjänsteutövning och skador som uppstått utanför tjänsten. Inom dessa huvudgrupper görs i avtalet en indelning i fall där den skadelidande är en annan samarbetande stat och fall där den skadelidande är en utomstående, dvs. s.k. tredjemansskador.

Skador som uppstår under tjänsteutövning och som drabbar en annan samverkande stat hanteras enligt PFF-avtalet olika beroende på vad för slags skada det handlar om. Avtalet skiljer mellan • skador på egendom som används av styrkan under övningen eller

aktiviteten, • skador på annan egendom som tillhör en avtalspart samt • skador och dödsfall som drabbar en medlem av en deltagande

styrka.

Fråga om ersättning för skador som under tjänsteutövning har vållats på annan egendom som tillhör part ska avgöras genom förhandlingar mellan de berörda staterna. Om det däremot är fråga om en skada på sådan egendom som använts av styrkorna eller om det handlar om dödsfall eller skador på medlem av en deltagande styrka föreskriver avtalet att staterna ska avstå från skadeståndskrav mot varandra. Skador i tjänsten som drabbar tredje man ska enligt PFF-avtalet regleras av den mottagande staten. Regresskrav mellan staterna regleras i PFF-avtalet. För tredjemansskador som orsakats av den främmande truppen utanför tjänsten föreskrivs i avtalet att den sändande staten ska avgöra huruvida man avser att ersätta dessa kostnader ex gratia.

I samband med att PFF-avtalet införlivades i svensk rätt uttalade regeringen att de deltagande staternas överenskommelser om att i enlighet med PFF-avtalets bestämmelser avstå från att kräva

ersättning av varandra var att beteckna som ett folkrättsligt åtagande staterna emellan, vilket i sig inte föranledde några svenska lagstiftningsåtgärder. Detsamma gällde beträffande PFF-avtalets bestämmelser om regresskrav mellan staterna. Situationen bedömdes dock annorlunda när det gällde möjligheten för en skadelidande tredje man att rikta ersättningsanspråk mot svenska staten för skador orsakade av en annan stat eller av en medlem i en utländsk styrka. Regeringen bedömde att det krävdes rättslig grund för ett sådant anspråk och föreslog att den svenska statens ersättningsskyldighet mot tredje man skulle lagfästas. Vid denna tidpunkt var regeringen av uppfattningen att den enda svenska PFF-aktivitet som skulle bli aktuell var övningar. Med denna utgångspunkt skulle tredjemansskador endast kunna uppkomma då en främmande stats militära styrka befann sig på svenskt territorium för övning inom ramen för FN- eller PFF-samarbetet. Regeringen föreslog därför att bestämmelserna om statens ersättningsskyldighet skulle tas in i lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet, jfr prop. 1995/96:37 s. 40 f.

Utredningens förslag om att PFF-avtalet inkorporeras i svensk rätt genom ramlagen innebär att avtalets bestämmelser blir direkt tillämpliga och att bestämmelserna i 4 § lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet blir överflödiga och kan upphävas.

En utvidgad tillämpning till att omfatta PFF-avtalet i hela dess vidd kan komma att medföra en ökning av situationer då skadeståndsskyldighet uppstår för den svenska staten till följd av avtalets bestämmelser om att skador i tjänsten som drabbar tredje man ska regleras av den mottagande staten. Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts under den tid PFF-avtalet har varit i bruk i Sverige kan en ökning av de situationer då skadestånd kan behöva utges inte förväntas bli större än att den kan belasta Försvarsmaktens ordinarie anslag.

Här inställer sig också frågan om vem som för statens räkning ska handha skaderegleringen. Eftersom det är Försvarsmakten som har ansvaret för att reglera skador som orsakats av den egna personalen besitter de en gedigen erfarenhet av skadereglering och det är därför naturligt att Försvarsmakten även anförtros ansvaret för skadereglering såvitt avser utländsk militär personal som gjort sig skyldig till skadebringande handlingar på svenskt territorium. Det är därmed väl sörjt för att den svenska lagstiftningen är överensstämmande med PFF-avtalets bestämmelser såvitt avser

skadestånd. Om annan myndighet än Försvarsmakten är arrangör bör dock Försvarsmakten ges möjlighet till regresskrav mot denna myndighet.

6.5.4 Trafikskador

Förslag: Till följd av att utredningens förslag innebär att PFFavtalet ska anses generellt tillämpligt på allt internationellt militärt samarbete mellan de aktuella staterna bör tillämpningsområdet i 9 § andra stycket trafikförsäkringsförordningen (1976:359) justeras till att omfatta internationellt militärt samarbete genom en hänvisning till ramlagen.

Skäl för regeringen att utfästa särskilda garantier för de kostnader som till följd av samarbetet kan komma att uppstå hos enskilda myndigheter bedöms inte föreligga. Kostnaderna bör i stället kunna belasta respektive myndighets ordinarie anslag. I övrigt föranleder förslagen om inkorporering av PFFavtalet för närvarande inga behov av lagändringar såvitt avser trafikskadeförfattningarna.

Trafikskadeersättningar enlig trafikskadelagen betraktas inte som skadestånd eftersom ersättningen utgår på försäkringsmässig grund. Trafikskadelagen är tillämpligt då det handlar om skador till följd av trafik med motordrivet fordon. Ersättningssystemet bygger på en i princip obligatorisk försäkringsplikt för fordonsägare och frågan om vem som har varit vållande till en skada är av underordnad betydelse.

Enligt 3 § trafikskadelagen (1975:1410) omfattas inte statligt ägda fordon av försäkringsplikten. I 4 § stadgas att regeringen kan föreskriva om undantag från trafikförsäkringsplikten såvitt avser motordrivet fordon som tillhör främmande stat. I 9 § trafikförsäkringsförordningen (1976:359) föreskrivs att motordrivet fordon, som ej är registrerat i Sverige, får införas hit och brukas i trafik här utan svensk trafikförsäkring, om det tillhör främmande stats militära styrka som här i landet deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred eller en person som hör till en sådan styrka. För sådana fordon som är undantagna från trafikförsäkringsplikten och som till följd härav saknar trafikförsäkring är det staten som

svarar för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått om försäkring hade funnits enligt 15 § trafikskadelagen.

En utvidgning av tillämpningen av PFF-avtalet till att omfatta avtalet i hela dess vidd, dvs. att omfatta alla aktiviteter som äger rum inom ramen för PFF-samarbetet och även annat internationellt militärt samarbete mellan de aktuella parterna innebär att 9 § andra stycket trafikförsäkringsförordningen måste justeras så att dess användningsområde inte begränsas till att endast omfatta utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för PFF-samarbetet. Bestämmelsens tillämpningsområde bör i stället avgränsas till att omfatta verksamhet och aktiviteter som sker inom ramen för internationellt militärt samarbete genom att hänvisa till att ramlagen innehåller särskilda bestämmelser på området.

Behovet av särskilda garantier från regeringens sida för de kostnader som kan uppstå hos myndigheter och statliga verk med anledning av uppkomna skador diskuterades i samband med att PFF-avtalet införlivades i svensk rätt. Regeringen bedömde att det inte fanns skäl att utfärda sådana garantier, eftersom de övningar som kunde beräknas komma att äga rum i Sverige dels var få till antalet, dels endast skulle komma att pågå under en högst begränsad tid, jfr prop. 1995/96:37 s. 41 f. I detta avseende har en stor förändring ägt rum sedan propositionen skrevs och utländska militärer kan komma att befinna sig i Sverige för många andra aktiviteter än övningar och under betydligt längre tid.

Enligt vad utredningen har erfarit har det i vissa fall bedömts så angeläget att en aktivitet verkligen kunde äga rum att de deltagande staterna har ansett det faktum, att Sverige inte har kunnat erbjuda fullgod rättslig status till den deltagande utländska militära personalen, vara av underordnad betydelse. Det finns alltså belägg för att aktiviteter har genomförts trots att Sverige inte ansett PFFavtalet tillämpligt. Frågan har dock aldrig ställts på sin spets. Omfattningen av sådana “avtalslösa” aktiviteter är dock inte känd för utredningen. En tillämpning fullt ut av PFF-avtalet medför att avtalet kommer att bli direkt tillämpligt i ett större antal fall än vad som anses vara fallet för närvarande. Det är dock inte detsamma som att den totala massan av aktiviteter och verksamhet också kommer att öka, särskilt mot bakgrund av den ovan nämnda avtalslösa verksamheten som ändå tidigare har genomförts. Det finns för närvarande inga belägg för att verksamheten kommer att bli så omfattande att det finns skäl för regeringen att utfästa särskilda garantier för de kostnader som till följd av det

internationella militära samarbetet kan komma att uppstå hos enskilda myndigheter. Kostnaderna bör i stället belasta respektive myndighets ordinarie anslag.

6.5.5 Straffrättslig jurisdiktion m.m.

Bedömning: Bestämmelserna om åtalsförordnande i 2 kap. 7 b § brottsbalken är överflödiga när det gäller den samverkan som omfattas av ramlagen. Emellertid kan bestämmelserna bli tillämpliga i andra sammanhang och bör därför inte upphävas. Ramlagens bestämmelser har företräde och tar över annan lagstiftning, vilket medför att PFF-avtalets bestämmelser om jurisdiktion blir direkt tillämpliga i och med att avtalet inkorporeras i svensk rätt. Motsvarande gäller om t.ex. EU SOFA, som även innehåller direkta bestämmelser om immunitet, införlivas genom att tillföras ramlagen.

Under arbetet har utredningen utgått från den lagstiftning som gäller i dag. Frågor om jurisdiktion har i och för sig varit föremål för översyn av Internationella straffrättsutredningen i betänkandet Internationella brott och svensk jurisdiktion, jfr SOU 2002:98, men har ännu inte lett till lagstiftning. Ärendet bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Frågor om straffrättslig jurisdiktion regleras i artikel 7 i Nato SOFA. Utgångspunkten är att varje stat har jurisdiktion i enlighet med sin lagstiftning, men det finns regler som ger den sändande staten eller den mottagande staten exklusiv jurisdiktion. För brott som är straffbara enligt den sändande statens militärlagstiftning, men som inte är straffbara i det mottagande landet, har den sändande staten getts exklusiv domsrätt. I det omvända fallet har den mottagande staten domsrätt.

Artikeln innehåller också bestämmelser för det fall att båda staterna har domsrätt. Den sändande staten har getts domsrätt då det handlar om brott som har begåtts av någon i den egna styrkan och som riktar sig mot den egna statens egendom, säkerhet och styrkor. Den sändande staten har också domsrätt för brott som begåtts i tjänsten av någon ur den egna truppen. I alla andra fall har den mottagande staten företräde att utöva domsrätt. Artikeln innehåller vidare bestämmelser om att en stat, som har företräde till domsrätten, ska underrätta den andra staten, om man väljer att inte

utöva domsrätten. Det understryks också att bestämmelserna inte medför någon rätt för militärmyndigheterna i den sändande staten att utöva domsrätt över personer som är medborgare eller som har sitt hemvist i den mottagande staten, annat än om de är medlemmar av den sändande statens styrka.

I 2 kap. brottsbalken finns bestämmelser som reglerar när den svenska strafflagstiftningen ska tillämpas i internationella sammanhang. Om det handlar om ett brott som har begåtts i Sverige är huvudregeln att svensk lag ska tillämpas och det är svensk domstol som är behörig att döma i målet, jfr 2 kap. 1 § brottsbalken. Regeln gäller oavsett gärningsmannens nationalitet. Oaktat bestämmelserna om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet ska domstolen iaktta de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller av överenskommelser med främmande makt, jfr 2 kap. 7 § brottsbalken. Härmed åsyftas i första hand regler om immunitet. Bestämmelsens innebörd är att den straffrättsliga immunitet som följer av folkrätten eller internationell överenskommelse ska tillämpas direkt av de svenska domstolarna. Bestämmelser om immunitet på grund av internationella avtal som Sverige har anslutit sig till finns bl.a. i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.

I 2 kap. 7 a § brottsbalken föreskrivs att om en utlänning har begått brott vid utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning hos en annan stat eller mellanfolklig organisation, får åtal för brottet endast väckas efter förordnande av regeringen. Stadgandet tillkom efter att den sovjetiska ubåten U137 år 1981 gick på grund på svenskt vatten och flera folkrättsliga problem till följd härav uppmärksammades. Syftet med bestämmelsen är att till regeringen överlåta rätten att besluta huruvida åtal ska väckas bl.a. i sådana fall som är politiskt känsliga. 2 kap. 7 a § brottsbalken avser att ge regeringen tillräckligt handlingsutrymme för att göra dessa bedömningar samtidig som kravet på rättsväsendets självständighet upprätthålls. För att regeln ska bli tillämplig krävs att det är fråga om utövning av tjänst av officiell karaktär, att det är fråga om statlig maktutövning och att gärningen ingår som ett led i utövandet av nämnda tjänst. Bestämmelserna tar endast sikte på brott som har begåtts i tjänsten.

I 2 kap. 7 b § brottsbalken stadgas att om brott har begåtts av personal som tillhör en främmande stats militära styrka som besöker Sverige inom ramen för internationellt samarbete, krävs

förordnande av regeringen för att åtal för brottet ska kunna väckas. Paragrafen infördes år 1996 i samband med att Sverige anslöt sig till PFF-samarbetet. Till följd av PFF-avtalets bestämmelser om uppdelning av domsrätten mellan den sändande och den mottagande staten ansågs att frågan om svensk jurisdiktion skulle utövas i ett enskilt fall borde ankomma på regeringen. Bestämmelserna är tillämpliga på samtliga personer som är knutna till styrkan, dvs. således även civilanställd personal. Reglerna är däremot inte tillämpliga på familjemedlemmar som medföljer styrkan. Reglerna om åtalsförordnande gäller både för brott som har begåtts under tjänsteutövning och brott utanför tjänsten.

Utredningens förslag om att PFF-avtalet ska inkorporeras i en ramlag medför att PFF-avtalet kommer att bli direkt tillämpligt i svensk rätt. Bestämmelserna i 2 kap. 7 b § brottsbalken, som tillkom just till följd av att det svenska deltagandet i PFFsamarbetet, blir därmed överflödiga i detta sammanhang. Emellertid är bestämmelsen tillämplig även i andra sammanhang och bör därför inte upphävas. Om EU SOFA införlivas i svensk rätt genom att införas i lagen kommer bestämmelserna där om såväl immunitet som jurisdiktion att bli direkt tillämpliga i Sverige.

I sammanhanget bör även frågan om utländsk militärpolis och dess befogenheter belysas.

För att rättskipnings- eller förvaltningsuppgift ska få överlåtas till annan stat krävs beslut av riksdagen enligt 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen.

Nato SOFA ger den sändande statens medföljande militärpolis rätt att utöva polisiär myndighet inom det egna förläggningsområdet. I samband med att Sverige avgav sin reservation, vars innehåll har belysts närmare i avsnitt 3.3, uttalade regeringen att den svenska reservationen inte skulle omfatta sådana åtgärder som den sändande statens militärpolis var tvungen att vidta för att upprätthålla ordning och säkerhet inom styrkan liksom att reservationen inte heller skulle hindra militärpolisen från att utöva polisiär myndighet inom det egna förläggningsområdet. Regeringen uttalade vidare att man ansåg att detta fick anses följa av vedertagna principer för internationellt militärt samarbete och att det därför inte var nödvändigt att lagstifta i frågan. Regeringen ansåg det däremot uteslutet att ge den sändande statens militärpolis befogenheter utanför den egna förläggningen och konstaterade att det i så fall skulle krävas lagstiftning, jfr prop. 1995/96:37 s. 32.

Den svenska reservationen har tidigare behandlats och hur den har kommit att förstås, eller snarare missuppfattats, av de övriga Nato- och partnerländerna, jfr avsnitt 5.6. Enligt vad utredningen har erfarit under arbetet finns det risk för att missuppfattningar även uppstått beträffande innebörden såvitt avser den sändande statens medföljande militärpolis och dess befogenheter. Det kan övervägas om den svenska reservationen i sin engelska lydelse bör inskränkas till att bara omfatta domsrätten.

6.6 Övriga följdändringar

Förslag: PFF-avtalet är inte tillämpligt enbart på renodlad PFFverksamhet. Det kan även användas generellt då det är fråga om internationellt militärt samarbete mellan avtalets parter då militär personal befinner sig inom annan avtalsslutande parts territorium. Till följd härav är det nödvändigt att i de lagar och förordningar som direkt hänvisar till samarbetet Partnerskap för fred göra en hänvisning till den föreslagna ramlagen.

Utredningens uppfattning om att PFF-avtalet har ett generellt tillämpningsområde innebär att det kan användas vid varje tillfälle när en avtalsparts styrkor, efter överenskommelse, befinner sig på en annan avtalsparts territorium. Detta innebär att avtalet kan tillämpas även på andra former av internationellt militärt samarbete. I ett antal lagar och förordningar finns bestämmelser som relaterar specifikt till PFF-samarbetet genom att antingen i lagtexten direkt hänvisa till “samarbetet Partnerskap för fred” eller tala om “fredsfrämjande verksamhet inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred”. Genom ramlagen som inkorporerar PFFavtalet och med den tolkning av tillämpningsområdet som utredningen anser måste göras blir referenserna i dessa lagar till samarbete inom ramen för Partnerskap för fred felaktiga och överflödiga. De nuvarande referenserna bör ersättas av hänvisningar till ramlagen. Det är därvid fråga om justeringar i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. och utlänningsförordningen (1989:547).

6.7 Försvarsmaktens skyldighet att tillhandahålla skattefria drivmedel

Bedömning: Den nuvarande ordningen med att

Försvarsmakten skattefritt tillhandahåller drivmedel, oljor och smörjmedel till andra länder är inte oförenlig med den svenska mervärdesskattelagstiftningen.

Övriga synpunkter från Försvarsmakten om att lagstiftningen inte fungerar och att praktiska tillämpningsproblem föreligger bedöms handla om interna rutiner och faller därmed utanför utredningens uppdrag.

Försvarsmaktens kostnader för att tillhandahålla skattefria drivmedel, oljor och smörjmedel förväntas inte öka i sådan utsträckning att det inte kan omfattas av myndighetens ordinarie anslag.

Såsom det anförts i avsnitt 3.2.1 ålägger Nato SOFA den mottagande staten att skattefritt tillhandahålla drivmedel, oljor och smörjmedel till den sändande statens tjänstefordon, luftfartyg och fartyg. Försvarsmakten anser att den nuvarande lagstiftningen inte fungerar och att den är förenad med praktiska tillämpningsproblem. Härutöver har Försvarsmakten ifrågasatt om den nuvarande ordningen med att man tillhandahåller drivmedel till andra länder utan att påföra mervärdesskatt är förenligt med den svenska mervärdesskattelagstiftningen.

Huvudregeln i mervärdesskattelagen är att all omsättning av varor och tjänster är skattepliktig, om inte annat stadgas. Flygbensin och flygfotogen är undantagna från skatteplikt. Lagen innehåller vidare bestämmelser om rätt till återbetalning för vissa grupper som inte är skattskyldiga. Sådan rätt till återbetalning tillkommer bl.a. utländska beskickningar och sådana internationella organisationer som avses i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Mervärdesskattelagen föreskriver vidare att en skattskyldig kan medges nedsättning eller befrielse från skatt om det föreligger synnerliga skäl.

I samband med att Sverige anslöt sig till PFF-samarbetet och PFF-avtalet skulle införlivas i svensk rätt uttalade regeringen att Försvarsmaktens tillhandahållande av fartygsbränsle och drivmedel för fordon till de utländska styrkorna kunde komma att omfattas av beskattning eftersom mervärdesskattelagen endast undantog omsättning av flygbränsle. Regeringen ansåg dock att frågan kunde

lösas genom att bestämmelsen om skattebefrielse tillämpades och att Sverige på så sätt kunde uppfylla PFF-avtalets krav på tillhandahållande av skattefritt drivmedel, jfr prop. 1995/96:37 s. 46 ff.

Mot bakgrund av regeringens tidigare bedömning av rättsläget och med beaktande av att den svenska mervärdesskattelagstiftningen både tillåter återbetalning av skatt till icke skattskyldiga och att skattskyldiga under vissa förutsättningar kan medges nedsättning eller befrielse från skatt kan inte den nuvarande ordningen med att Försvarsmakten tillhandahåller drivmedel till andra länder utan att påföra mervärdesskatt anses oförenlig med svensk lagstiftning. De övriga synpunkter som Försvarsmakten har framfört handlar mera om praktiska frågor och rutiner som faller utanför utredningens uppdrag och befogenheter.

Utredningens uppfattning att PFF-avtalet har ett generellt tillämpningsområde och kan användas vid varje tillfälle när en avtalsparts styrkor, efter överenskommelse, befinner sig på en annan avtalsparts territorium kan medföra att antalet aktiviteter som äger rum inom ramen för internationellt militärt samarbete kan komma att öka i omfattning. Inget tyder dock på att det kommer att bli fråga om så omfattande verksamhet att den inte kan rymmas inom Försvarsmaktens ordinarie anslag.

6.8 Den svenska vapenlagstiftningen

Förslag: De skäl som Försvarsmakten har anfört som stöd för att bemyndigandet enligt vapenlagen, att fatta beslut om undantag från vapenlagens krav om tillstånd då en främmande stats militära styrka besöker Sverige inom ramen för internationellt samarbete, i stället bör ankomma på Försvarsmakten är inte av sådan tyngd att de motiverar en lagändring. Det är lämpligt att beslutanderätten i dessa frågor alltjämt åvilar regeringen.

Utformningen och formuleringen av lagtexten i 11 kap. 3 § vapenlagen är mindre lämplig eftersom bestämmelsens tillämpning knyts till omständigheten att en främmande stats militära styrka befinner sig på besök i Sverige. För att undvika missförstånd och tolkningsproblem bör lagtexten formuleras så att den knyts till förhållandet att den främmande statens militära styrka befinner sig på svenskt territorium inom ramen för sådant internationellt militärt samarbete som omfattas av ramlagen.

Enligt Nato SOFA har en medlem av en styrka rätt att inneha och bära vapen på den mottagande statens territorium. Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) krävs tillstånd för att bl.a. föra in skjutvapen och ammunition till Sverige. I 2 kap. 2 § samma lag stadgas att det är polisen som prövar frågor om tillstånd. Endast då det är fråga om innehav av vapen för eget bruk kan enskilda personer under vissa förutsättningar få föra in skjutvapen eller ammunition utan särskilt tillstånd, jfr 2 kap. 13 § samma lag. Av 11 kap. 3 § samma lag framgår att regeringen har rätt att besluta att lagen inte ska gälla skjutvapen och ammunition som innehas av en främmande stats militära styrka vid besök i Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Bakgrunden är att det vid internationellt samarbete av förevarande slag är önskvärt att all materiel, inklusive skjutvapen och ammunition, utan onödiga tullformaliteter och tillstånd kan föras mellan de länder som deltar i samarbetet.

Den nuvarande ordningen har upplevts som opraktisk av Försvarsmakten och det har framförts synpunkter om att den praktiska hanteringen inför varje enskild övning eller aktivitet skulle förenklas om inte regeringen i varje enskilt fall måste besluta om undantag från vapenlagen.

Det krävs regeringsbeslut för att en främmande stats militära styrka ska få tillträde till svenskt territorium för att kunna delta i en aktivitet eller övning inom ramen för internationellt fredsfrämjande samarbete. Enligt utredningens uppfattning är det praktiskt och ändamålsenligt att frågorna om tillträde till svenskt territorium och undantag från kravet på tillstånd för införsel av skjutvapen och ammunition behandlas samordnat och att beslutanderätten i dessa frågor faller på en och samma beslutsfattare. Den främmande statens militära styrka kan ses som gäst till den svenska staten. Det är därvid naturligt att det är regeringen, i sin egenskap av företrädare för landet, som ges rätt att fatta dessa beslut. Med en sådan ordning skapas också ett instrument för regeringen att upprätthålla kontroll över de skjutvapen och den ammunition som förs in på svenskt territorium av de utländska militära styrkorna. Utredningen bedömer att det är lämpligt att regeringen har en sådan kontrollfunktion. De ståndpunkter som Försvarsmakten har fört fram som stöd för att regleringen bör ändras är inte av sådan tyngd att de motiverar en lagändring. Skälen för att beslutanderätten även i fortsättningen bör ankomma på regeringen väger tyngre.

11 kap. 3 § vapenlagen föreskriver i sin nuvarande lydelse att regeringen har rätt att besluta om undantag från vapenlagens krav om tillstånd för att få föra in skjutvapen och ammunition då en främmande stats militära styrka besöker Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Lokutionen “vid besök i Sverige” är mindre lämplig eftersom den kan medföra tolkningsproblem och kan missförstås. Det finns t.ex. risk för att formuleringen kan komma att förstås så att det endast är en kortare tids vistelse som omfattas av lagen medan däremot längre tids vistelser i Sverige faller utanför lagens tillämpningsområde. För att undvika att sådana missförstånd kan uppkomma bör lagtexten i stället utformas så att tillämpningen knyts till förhållandet att den främmande statens militära styrka befinner sig på svenskt territorium inom ramen för sådant internationellt militärt samarbete som omfattas av ramlagen.

7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Förslag: Lagen om rättslig status i vissa fall och de ändringar som föreslås i andra författningar ska träda i kraft den 1 januari 2005.

Övergångsbestämmelser bedöms inte nödvändiga.

Den nya lagstiftningen som utredningen föreslår avseende militär och civil personals rättsliga status bör kunna träda i kraft den 1 januari 2005. Detsamma gäller de ändringar som föreslås i andra författningar.

Utredningen har övervägt behovet av övergångsbestämmelser men kommit fram till att sådana föreskrifter är obehövliga.

8 Konsekvenser av förslagen

Bedömning: Utredningens förslag kommer att ge

förutsättningar för effektivitetsvinster för Försvarsmakten i och med att det internationella militära samarbetet med andra länder torde förenklas betydligt. De länder som ska delta i en planerad aktivitet kommer redan på förhand att veta att PFF-avtalet ska tillämpas, varvid ett omfattande och därmed tids- och penningkrävande förhandlingsarbete kan undvikas. Förslagen i sig medför inte några kostnadsökningar.

Kommittéer som tillkallats på grund av ett regeringsbeslut och som har ett utredningsuppdrag ska enligt kommittéförordningen (1998:1474) genomföra konsekvensanalyser i skilda hänseenden beträffande de förslag som framställts. Vad som sägs i förordningen om kommittéer gäller också särskilda utredare. Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda, ska en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet.

Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt ska dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting, ska kommittén eller utredaren föreslå en finansiering. Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, ska konsekvenserna också i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

En grundläggande utgångspunkt för utredningens arbete har varit att det internationella militära samarbetet mellan Sverige och

andra länder ska underlättas och att den militära personalen ska ges samma rättsliga status oavsett om övningen eller aktiviteten äger rum i Sverige eller på något annat lands territorium. Det är av vikt att principen om reciprocitet upprätthålls så att det internationella samarbetet länderna emellan inte försvåras av det faktum att de involverade länderna inte kan garantera den deltagande personalen samma rättsliga status. Den nuvarande ordningen, som innebär att svensk personal erhåller en bättre rättslig status under aktiviteter utomlands än vad motsvarande utländsk personal som deltar i militära aktiviteter i Sverige gör, är otillfredsställande och riskerar att avsevärt försvåra eller rent av att förhindra det internationella fredsfrämjande samarbetet. Det är därför viktigt att anpassa den svenska tolkningen av PFF-avtalet och dess tillämpningsområde till övriga deltagande länders syn. Förslagen om att PFF-avtalet ska gälla såväl för enskilda officerare som för förband med flera hundra soldater som att avtalet är tillämpligt på alla aktiviteter som sker inom ramen för PFF-samarbetet kan förväntas medföra besparingar genom de effektivitetsvinster som uppstår då Försvarsmaktens arbete kan bedrivas effektivare. Förslaget innebär att Försvarsmakten får det enklare vid ingående av särskilda avtal med de andra deltagande länderna för separata aktiviteter. Ytterligare effektivitetsvinster kan påräknas genom att den praktiska hanteringen och tillämpningen av avtalet underlättas eftersom förutsebarheten ökar då de inblandade parterna redan på förhand vet hur eventuella tvister eller skadeståndsanspråk ska lösas. Eftersom utredningen anser att PFF-avtalets tillämpningsområde inte är begränsat till enbart PFF-verksamhet utan att avtalet även kan omfatta annat internationellt militärt samarbete kan motsvarande effektivitetsvinster och besparingar förväntas även i denna del. Motsvarande effektivitetsvinster kan förutses om andra avtal på samma sätt införlivas i ramlagen.

Utredningens tolkning innebär att PFF-avtalet kommer att vara tillämpligt i större omfattning än vad som varit fallet hittills. Detta kan i sin tur komma att medföra vissa ökade kostnader för Försvarsmakten genom att de t.ex. tvingas att tillhandahålla skattefritt drivmedel till andra länders trupper i större utsträckning än vad som är fallet i dag. Kostnaderna kan dock inte bedömas vara mer omfattande än att de kan täckas av och belasta Försvarsmaktens ordinarie anslag.

9 Författningskommentar

9.1 Förslag till lag om rättslig status i vissa fall

Den nuvarande ordningen som innebär att PFF-avtalet till en viss del har inkorporerats i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall (nedan kallad 1976 års lag) är mindre lämplig eftersom PFF-avtalet till sitt innehåll har mycket lite gemensamt med de övriga internationella överenskommelser som 1976 års lag innehåller. 1976 års lag är dessutom i huvudsak främst tillämplig på internationella organisationer och personer med anknytning till sådana organisationer. Utredningen har i stället valt att skapa en självständig inkorporeringslag avsedd för allt internationellt militärt samarbete som Sverige deltar i och som vi i framtiden kan komma att delta i. Lagen bör ges namnet Lag om rättslig status i vissa fall. Lagen är till sin karaktär utformad som en ramlag och består av några inledande bestämmelser varefter de internationella avtal som ska inkorporeras i svensk rätt fogas till lagen som bilagor.

1 §

I paragrafen slås fast att innehållet i de internationella avtal som har inkorporerats i svensk rätt genom lagen gäller som lag här i landet. Förutsättningen för att ett internationellt avtal ska kunna tas in i lagen är således att det är fråga om ett avtal avseende rättslig status vid internationellt militärt samarbete. Detta innebär att lagen, förutom PFF-avtalet med dess tillhörande tilläggsprotokoll, även kan komma att tillföras andra avtal avseende internationellt militärt samarbete. Till exempel skulle det mellan Nato och vissa av medlemsstaterna ingångna kompletterande tilläggsprotokollet, som har berörts närmare i avsnitt 3.2.2, kunna komma att omfattas av lagen om Sverige väljer att underteckna protokollet. Det inom EU upprättade statusavtalet avseende status för den militära och civila personal som medlemsstaterna sekonderar till EU:s militära

Författningskommentar SOU 2003:117

personal vid högkvarter eller i styrkor som kan ställas till EU:s förfogande under krishanteringsinsatser, EU SOFA. Avtalet är ett statusavtal av samma modell som PFF-avtalet. Det kan därmed implementeras i svensk rätt genom lagen.

2 §

I stadgandet slås fast att bestämmelserna i lagen har företräde framför annan lagstiftning. T.ex. innebär detta att, såvitt avser PFF-avtalet och dess bestämmelser om att personalen i en främmande stats militära styrka inte ska beskattas i Sverige för lön och liknande ersättning som utbetalats av den sändande staten, har företräde framför den svenska skattelagstiftningen. Inkomstskattelagens bestämmelser om att de som är stadigvarande bosatta i Sverige är obegränsat skattskyldiga här kommer således inte att bli tillämpliga även om främmande stats militära personal vistas i Sverige under så lång tid att dessa enligt den svenska skattelagstiftningen anses stadigvarande bosatta i riket. PFFavtalets bestämmelser tar över vilket får till följd att de svenska myndigheterna och domstolarna kommer att tillämpa avtalets bestämmelser direkt.

3 §

Till följd av att PFF-avtalets begrepp styrka har tolkats mera snävt vid den svenska tillämpningen av avtalet i motsats till de övriga Nato- och partnerländerna är det av vikt att det explicit i lagtexten slås fast att i begreppet styrka kan innefattas såväl en enskild person som flera personer.

9.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

Till följd av att en egen ramlag skapas för det internationella militära samarbetet och PFF-avtalet överförs till denna lag blir bestämmelsen i 7 § i 1976 års lag, i vilken det hänvisas till detta avtal, överflödig och kan upphävas.

9.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:558) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet

Eftersom PFF-avtalets bestämmelser är direkt tillämpliga i svensk rätt och ramlagens bestämmelser har företräde framför annan lagstiftning medför det att den särskilda skadeståndsbestämmelsen i 4 § lagen (1994:558) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet är överflödig. Paragrafen kan därför upphävas.

9.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m.

I sin nuvarande lydelse talas det i lagtexten enbart om verksamhet inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred. Eftersom PFFavtalet äger tillämpning även då det är fråga om internationellt militärt samarbete utöver renodlad PFF-verksamhet blir referensen för snäv och bör ersättas av en hänvisning till ramlagen. Genom hänvisningen understryks också att ramlagen har företräde framför annan lagstiftning.

9.5 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)

11 kap. 3 § vapenlagen föreskriver i sin nuvarande lydelse att regeringen har rätt att besluta om undantag från vapenlagens krav om tillstånd för att få föra in skjutvapen och ammunition då en främmande stats militära styrka besöker Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Lokutionen “vid besök i Sverige” är mindre lämplig eftersom den kan medföra tolkningsbekymmer och kan missförstås. Det finns t.ex. risk för att formuleringen kan komma att förstås så att det endast är en kortare tids vistelse som omfattas av lagen medan däremot längre tids vistelser i Sverige faller utanför lagens tillämpningsområde. För att undvika att sådana missförstånd kan uppkomma bör lagtexten i stället utformas så att tillämpningen knyts till förhållandet att den främmande statens militära styrka befinner sig på svenskt territorium inom ramen för sådant internationellt militärt samarbete som omfattas av ramlagen.

Författningskommentar SOU 2003:117

9.6 Förslag till förordning om ändring i trafikförsäkringsförordningen (1976:359)

Lagtexten hänvisar i sin nuvarande lydelse till samarbetet inom ramen för Partnerskap för fred. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 9.4 innebär utredningens förslag och tolkning av PFFavtalets tillämpningsområde att referensen bör ersättas av en hänvisning till ramlagen. Därigenom markeras också ramlagens företräde framför annan lagstiftning.

9.7 Förslag till förordning om ändring i utlänningsförordningen (1989:547)

Till följd av att utredningens förslag utvidgar tillämpningsområdet för PFF-avtalet till att även omfatta annat internationellt militärt samarbete blir referensen i lagtexten för snäv och bör ersättas av en hänvisning till ramlagen. Ramlagens företräde framför annan lagstiftning framhävs därigenom också.

BILAGOR

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Översyn av den rättsliga regleringen för Dir. nr fredsfrämjande samarbete med andra länder 2002:137

Beslut vid regeringssammanträde den 14 november 2002.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall analysera den befintliga rättsliga regleringen som tillkommit med anledning av samarbetet Partnerskap för fred (PFF). Utredaren skall genomföra en allmän översyn av hur PFF-avtalet har använts internationellt och nationellt samt göra en utvärdering av den svenska regleringen på området. Utredaren skall bedöma hur dagens reglering möter de behov som samarbetet ger uttryck för. Utredaren skall beakta att samarbetet inom Partnerskap för fred, men även annat samarbete kan röra såväl civil som militär personal. Utredaren skall föreslå en svensk reglering som på bästa sätt skall kunna möta de krav som dels finns i avtalet för Partnerskap för fred, dels i andra befintliga internationella samarbetsavtal på fredsfrämjandeområdet som rör personals status. Även beaktande av statusavtal för personal inom det krishanteringssamarbete som sker inom ramen för Europeiska unionen ingår i uppdraget. Utredaren skall i sitt arbete och vid sitt förslagslämnande beakta att antalet samarbetsavtal på detta område förväntas öka i antal.

Bakgrund

Partnerskap för fred är ett internationellt fredssamarbete mellan Natomedlemmar och andra stater, företrädesvis europeiska sådana. Sverige anslöt sig till samarbetet i maj 1994 och den svenska rättsliga regleringen av samverkan för fred trädde i kraft den 1 juli

1996 (prop. 1995/96:37, bet. FöU04, rskr. 1995/96:237). Sverige har alltsedan PFF-samarbetets början deltagit aktivt i flera av de övningar som ägt rum och vid ett antal tillfällen stått som värd för sådana aktiviteter.

Inför PFF-samarbetet antog Sverige PFF-avtalet, även känt som PFF SOFA (Status Of Force Agreement), vilket innehållsmässigt motsvarar Nato SOFA. Det senare avtalet har varit gällande mellan Natoländerna sedan 1951 och reglerar den rättsliga statusen för ett Natolands styrkor när de befinner sig inom ett annat Natolands territorium. Syftet med PFF-avtalet är att på samma sätt, mellan de länder som ingår i PFF-samarbetet, reglera den rättsliga statusen för ett lands styrkor när de befinner sig på ett annat lands territorium.

Nyttjandet av PFF-avtalet vid reglering av en utländsk trupps status har kommit att öka alltmer även i samarbete som ligger utanför PFF-området. Länder som Sverige ingår samarbetsavtal med på fredsfrämjandeområdet är av naturliga skäl företrädesvis länder i Europa, varav ett flertal tillhör Nato. Antalet Natoländer i Europa förväntas dessutom att öka i samband med organisationens utvidgning. Exempel på samarbetsområden där PFF-avtalet används eller föreslås användas är samordningsformerna Shirbrig (States participating in the Multinational Stand-by High Readiness Brigade for UN Operations) och Nordcaps (Nordic Coordinated Arrangement for Military Peace Support). Avtalet nyttjas även i det pågående framtagandet av ett statusavtal för den civila och militära personal som skall ingå i Europeiska unionens krishantering. Det kan således konstateras att frågan om status för militär personal i både bi- och multilaterala samarbetssammanhang är intimt förknippad med PFF-avtalet. Samtidigt skall poängteras att PFFavtalet endast reglerar militärt samarbete. Avtalet reglerar således statusen för den personal som tillhör en militär styrka och dess anhöriga. Eftersom den svenska regleringen i stort är avgränsad till att gälla PFF-verksamhet har man från svensk sida i olika sammanhang haft svårigheter bl.a. vid förhandlingar med andra länder som har en mer generell tillämpning av PFF-avtalet.

Vidare har samarbete med andra länder på fredsfrämjande- och krishanteringsområdet kommit att inta en allt mer betydande roll för Sverige. Det kan vara fråga om bilateralt eller multilateralt samarbete. Där uppkommer ofta frågor om den deltagande personalens rättsliga status, skadeståndsansvar m.m. De rättsliga

frågorna aktualiseras såväl vid svensk personals närvaro i utlandet som vid utländsk personals närvaro på svenskt territorium.

Uppdraget

Med hänsyn till den utveckling som har skett inom det internationella fredsfrämjandeområdet och då inte minst PFFsamarbetet samt erfarenheterna av den nuvarande PFF-relaterade regleringen från 1996 skall en särskild utredare granska det befintliga regelverket. Utredaren skall genomföra en allmän översyn av hur PFF-avtalet har använts internationellt och nationellt samt göra en utvärdering av den svenska regleringen på området. Utredaren skall analysera om den nationella regleringen på bästa sätt möter dels de krav som finns i avtalet för Partnerskap för fred, dels de behov som följer av andra befintliga internationella samarbetsavtal på fredsfrämjandeområdet. Bestämmelser som motsvarar PFF-avtalet återfinns även i olika bilaterala samarbetsavtal. Utredaren är därför inte begränsad till regleringen som endast avser PFF-samarbetet utan skall även ta sikte på de avtal som för närvarande finns beträffande statusfrågor för personal och avtal som kan förväntas uppkomma inom den internationella verksamhet som bedrivs på fredsfrämjande- och krishanteringsområdet och då inte minst den krishantering som utvecklas inom ramen för Europeiska unionen. Detta gäller såväl militär som civil personal. Utredaren skall lämna förslag på författningslösningar.

Arbetets bedrivande

Utredaren skall under arbetets gång samråda med berörda myndigheter.

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31 december 2003.

(Försvarsdepartementet)

Bilaga 2

PFF avtalet

PFF-avtalets och tilläggsprotokollets text på engelska och svenska

Avtal mellan de stater som är Agreement among the states parter i Nordatlantiska parties to the North Atlantic fördraget och de andra stater Treaty and the other states som deltar i Partnerskap för fred participating in the Partnership om status för deras styrkor for peace regarding the status of

their forces

De stater som är parter i The States Parties to the Nordatlantiska fördraget North Atlantic Treaty done in upprättat i Washington den Washington on 4 April 1949 and 4 april 1949 och de stater som the States which accept the har antagit inbjudan till invitation to Partnership for Partnerskap för fred som Peace issued and signed by the utfärdades och undertecknades Heads of State and Government av stats- och regeringscheferna i of the member States of the medlemsstaterna i Nato i North Atlantic Treaty Bryssel den 10 januari 1994, och Organisation in Brussels on som har undertecknat 10 January 1994 and which ramdokumentet avseende subscribe to the Partnership for Partnerskap för fred, Peace Framework Document;

som tillsammans utgör Constituting together the deltagande stater i Partnerskap States participating in the för fred, Partnership for Peace;

som anser att styrkor från en Considering that the Forces part i detta avtal kan sändas och of one State Party to the present mottagas efter avtal till en annan Agreement may be sent and parts område, received, by arrangement, into

som är medvetna om att the territory of another State beslut att sända och motta Party; Bearing in mind that the

styrkor även fortsättningsvis decisions to send and to receive skall göras till föremål för Forces will continue to be the särskilda avtal mellan berörda subject of separate parter, arrangements between the

som emellertid önskar States Parties concerned; definiera status för sådana Desiring, however, to define styrkor när de befinner sig på the status of such Forces while annan parts område, in the territory of another State

som åberopar avtalet mellan Party; parterna i Nordatlantiska Recalling the Agreement fördraget om status för deras between the States Parties to styrkor som upprättades i the North Atlantic Treaty London den 19 juni 1951, regarding the status of their

har kommit överens om Forces done at London on följande. 19 June 1951;

Have agreed as follows:

Artikel 1 Article 1

Om inte annat föreskrivs i Except as otherwise provided

detta avtal och eventuella for in the present Agreement tilläggsprotokoll med avseende and any additional protocol in på egna parter, skall alla parter i respect to its own parties, all detta avtal tillämpa States Parties to the present bestämmelserna i avtalet mellan Agreement shall apply the parterna i Nordatlantiska provisions of the Agreement fördraget om status för deras between Parties to the North styrkor som upprättades i Atlantic Treaty regarding the London den 19 juni 1951, status of their Forces, done at härnedan benämnt NATO London on 19 June 1951, SOFA, som om alla parter i hereinafter referred to as the detta avtal vore parter i NATO NATO SOFA, as if all State SOFA. Parties to the present

Agreement were Parties to the

NATO SOFA.

Artikel 2 Article 2

1. Utöver det område på 1. In addition to the area to

vilket NATO SOFA har which the NATO SOFA avseende skall detta avtal applies the present Agreement tillämpas för alla territorier shall apply to the territory of all tillhöriga parterna i detta avtal States Parties to the present vilka inte är parter i NATO Agreement which are not SOFA. Parties to the NATO SOFA.

2. Vid tillämpning av detta 2. For the purposes of the avtal skall hänvisningar i NATO present Agreement, references SOFA till Nordatlantiska in the NATO SOFA to the fördragets område anses även North Atlantic Treaty area shall innefatta de områden som avses be deemed also to include the i punkt 1 i denna artikel, och territories referred to in hänvisningar till Nordatlantiska paragraph 1 of the present fördraget skall anses omfatta Article, and references to the Partnerskap för fred. North Atlantic Treaty shall be

deemed to include the

Partnership for Peace.

Artikel 3 Article 3

Vid uppfyllande av detta avtal For purposes of implemen-

med avseende på förhållanden ting the present Agreement som gäller stater som inte är with respect to matters parter i NATO SOFA, skall de involving Parties that are not bestämmelser i NATO SOFA Parties to the NATO SOFA, som föreskriver att krav skall provisions of the NATO SOFA framläggas eller tvister skall that provide for requests to be hänskjutas till Nato-rådet, submitted, or differences to be ordföranden i Natorådets referred to the North Atlantic ställföreträdareförsamling eller Council, the Chairman of the en skiljedomare, tolkas så att North Atlantic Council Deputies or an berörda parter är skyldiga att arbitrator shall be construed to förhandla inbördes utan require the Parties concemed to hänvändelse till någon negotiate between or among utanförstående myndighet. themselves without recourse to

any outside jurisdiction.

Artikel 4 Article 4

Detta avtal kan kompletteras The present Agreement may

eller ändras i enlighet med be supplemented or otherwise internationell rätt modified in accordance with

International Law.

Artikel 5 Article 5 1. Detta avtal skall vara öppet 1. The present Agreement

för undertecknande av stat som shall be open for signature by antingen är part i NATO SOFA any State that is either a eller som antar inbjudan till contracting Party to the NATO Partnerskap för fred och SOFA, or that accepts the undertecknar ramdokumentet invitation to the Partnership for avseende Partnerskap för fred. Peace and subscribes to the

Partnership for Peace

Framework Document.

2. Detta avtal skall ratificeras, 2. The present Agreement godtas eller godkännas. shall be subject to ratification, Ratifikations-, godtagande- och acceptance or approval. godkännandeinstrument skall Instruments of ratification, deponeras hos Förenta staternas acceptance or approval shall be regering som skall notifiera alla deposited with the Government signatärmakter om varje sådan of the United States of America, deponering. which shall notify all signatory

3. Trettio dagar efter det att States of each such deposit. tre signatärstater, av vilka minst 3. Thirty days after three en är part i NATO SOFA och signatory States, at least one of en har antagit inbjudan till which is a Party to the NATO Partnerskap för fred och under- SOFA and one of which has tecknat ramdokumentet avse- accepted the invitation to the ende Partnersskap för fred, har Partnership for Peace and deponerat sina ratifikations-, subscribed to the Partnership godtagande eller godkännande- for Peace Framework Docudokument skall detta avtal träda ment, have deposited their i kraft för dessa stater. Det skall instruments of ratification, träda i kraft för varje annan acceptance or approval, the signatärstat trettio dagar efter present Agreement shall enter dagen för deponering av dess into force in respect of those instrument. States. It shall enter into force

in respect of each other signatory State thirty days after the date of deposit of its instrument.

Artikel 6 Article 6

Detta avtal kan sägas upp av The present Agreement may

varje part i avtalet efter skriftlig be denounced by any Party to notifikation om uppsägning till this Agremement by giving Förenta staternas regering som written notification of skall notifiera signatärstaterna denunciation to the om varje sådan notifikation. Government of the United Uppsägningen skall få rättslig States of America, which will verkan ett år efter det att notify all signatory States of notifikationen mottagits av each such notification. The Förenta staternas regering. Efter denunciation shall take effect utgången av denna tidsfrist på one year after receipt of the ett år skall avtalet upphöra att notification by the Government gälla för den part som sagt upp of the United States of America. det, utom vad gäller avgörande After the expiration of this av ej avgjorda anspråk som period of one year, the present härrör från tiden före den dag då Agreement shall cease to be in uppsägningen får rättslig force as regards the Party that verkan, men skall fortsätta att denounces it, except for the vara i kraft för övriga parter. settlement of outstanding daims

that arose before the day on which the denunciation takes effect, but shall continue to be in force for the remaining Parties. Till bekräftelse härav har In witness whereof, the

undertecknade, därtill undersigned, being duly vederbörligen befullmäktigade authorised by their respective av sina regeringar, undertecknat Governments, have signed this detta avtal. Agreement.

Som skedde i Bryssel den Done in Brussels, this day of, 1995 på engelska och franska 1995 in the English and French språken varvid båda texter är languages, both texts being lika giltiga i ett original som equally authoritative, in a single skall deponeras i Förenta original which shall be

staternas regerings arkiv. deposited in the Archives of the Förenta staternas regering skall Government of the United överlämna bestyrkta kopior States of America. The därav till alla signatärstater. Government of the United

States of America shall transmit

certified copies thereof to all the

signatory States.

Tilläggsprotokoll till avtalet Additional Protocol to the mellan de stater som är parter i Agreement among the States Nordatlantiska fördraget och de Parties to the North Atlantic andra stater som deltar i Treaty and the other States Partnerskap för fred om status participating in the Partnership för deras styrkor for Peace regarding the status of

their Forces

Parterna i detta tilläggs- The State Parties to the protokoll till avtalet mellan de present additional Protocol to stater som är parter i the Agreement among the State Nordatlantiska fördraget och de Parties to the North Atlantic andra stater som deltar i Treaty and the other States Partnerskap för fred om status participating in the Partnership för deras styrkor, vilket for Peace regarding the status of härnedan benämns avtalet, their Forces, hereinafter

som konstaterar att referred to as the Agreement; dödsstraff inte förekommer i Considering that the death vissa avtalsparters nationella penalty is not provided for lagstiftning, under the domestic legislation

har kommit överens om of some Parties to the följande. Agreement;

Have agreed as follows:

Artikel I Article I

I den mån den har domsrätt Insofar as it has jurisdiction

enligt bestämmelserna i avtalet according to the provisions of skall varje stat som är part i the Agreement, each State Party detta tilläggsprotokoll inte to the present additional verkställa en dödsdom med Protocol shall not carry out a avseende på någon medlem av death sentence with regard to en styrka eller dess civila any member of a force and its komponent och deras anhöriga civilian component. and their från någon annan stat som är dependents from any other part i detta tilläggsprotokoll. State Party to the present

Additional Protocol.

Artikel II Article II

1. Detta protokoll skall vara 1. The present Protocol shall

öppet för undertecknande av be open for signature by any varje signatärstat av avtalet. signatory of the Agreement.

2. Detta protokoll skall 2. The present Protocol shall ratificeras, godtas eller be subject to ratification, godkännas. Ratifikations-, acceptance or approval. godtagande- eller godkännande- Instruments of ratification, instrument skall deponeras hos acceptance or approval shall be Förenta staternas regering som deposited with the Government skall notifiera alla signatärstater of the United States of America, om varje sådan deponering. which shall notify all signatory

States of each such deposit.

3. Detta protokoll träder i 3. The present Protocol shall kraft 30 dagar efter dagen för enter into force 30 days after deponering av ratifikations-, the date of deposit of the godtagande- eller godkännande- instrument of ratification, instrument av tre signatärstater, acceptance or approval by three av vilka minst en skall vara part i signatory States, at least one of NATO SOFA och en skall vara which is a Party to the NATO en stat som har antagit inbjudan SOFA and one of which is a att deltaga i Partnerskap för fred State having accepted the och har undertecknat invitation to join the ramdokumentet avseende Partnership for Peace and Partnerskap för fred. having subscribed to the

Partnership for Peace

Framework Document.

4. Detta protokoll skall träda 4. The present Protocol shall i kraft med avseende på varje come into force in respect of annan signatärstat dagen för each other signatory State on deponering av dess ratifikations-, the date of the deposit of its godtagande eller godkännande- instrument of ratification, instrument hos Förenta acceptance or approval with the staternas regering. Government of the United

States of America.

Som skedde i Bryssel den Done in Brussels, this day of, 1995 på engelska och franska 1995 in the English and French språken varvid båda texter är languages, both texts being lika giltiga i ett original som equally authoritative, in a single

skall deponeras i Förenta original which shall be staternas regerings arkiv. deposited in the archives of the Förenta staterna regering skall Government of the United överlämna bestyrkta kopior States of America. The härav till alla signatärstater. Government of the United

States of America shall transmit

certified copies thereof to all

signatory States.

Avtal mellan parterna i Agreement between the Nordatlantiska fördraget om parties to the North Atlantic status för deras styrkor. Treaty regarding the status of

their forces London den 19 juni 1951. London, 19 June, 1951

Parterna i Nordatlantiska The Parties to the North

fördraget, som undertecknades i Atlantic Treaty signed in Washington den 4 april 1949, Washington on 4 April, 1949,

som beaktar att styrkor från Considering that the forces en part efter överenskommelse of one Party may be sent, by kan sändas för att tjänstgöra i arrangement, to serve in the annan parts område, territory of another Party;

som är medvetna om att Bearing in mind that the beslut att sända styrkor och om decision to send them and the att villkor under vilka de sänds, i conditions under which they den mån dessa villkor inte will be sent, in so far as such bestäms i detta avtal, conditions are not laid down by fortsättningsvis skall göras till the present Agreement, will föremål för särskilda avtal continue to be the subject of mellan berörda parter, separate arrangements between

som emellertid önskar the Parties concerned: Desiring, fastställa status för dessa however, to define the status of styrkor när de befinner sig i such forces while in the annan parts område, territory of another Party;

har kommit överens om Have agreed as follows: följande.

Artikel I Article I

1. I detta avtal avses med 1. In this Agreement the

expression a. “styrka” den personal som a. ‘force’ means the personnel

tillhör land-, sjö- eller belonging to the land, sea or air luftstridskrafter från någon part armed services of one när den befinner sig på Contracting Party when in the tjänsteuppdrag inom en annan territory of another Contracting parts territorium i Nato- Party in the North Atlantic området med förbehåll för att Treaty area in connexion with

de två berörda parterna kan their official duties, provided komma överens om att vissa that the two Contracting Parties personer, enheter eller förband concerned may agree that inte skall betraktas såsom certain individuals, units or utgörande eller vara inbegripna i formations shall not be regarded en “styrka” vid tillämpningen av as constituting or included in a detta avtal, ‘force’ for the purposes of the

present Agreement;

b. “civil komponent” de b. ‘civilian component’ means civilpersoner som medföljer en the civilian personnel styrka tillhörig någon part och accompanying a force of a som är anställda i den partens Contracting Party who are in krigsmakt, och som inte är the employ of an armed service statslösa personer eller of that Contracting Party, and medborgare i någon stat som who are not stateless persons, inte är part i Nordatlantiska nor nationals of any State which fördraget och inte heller är is not a Party to the North medborgare i eller har hemvist i Atlantic Treaty, nor nationals den stat i vilken styrkan of, nor ordinarily resident in, tjänstgör, the State in which the force is

located;

c. “anhörig” maka eller make c. ‘dependent’ means the till medlem av en styrka eller en spouse of a member of a force civil komponent eller barn till or of a civilian component, or a sådan medlem som är beroende child of such member av honom eller henne för sitt depending on him or her for uppehälle, support;

d. “sändande stat” den part d. ‘sending State’ means the som styrkan tillhör, Contracting Party to which the

force belongs;

e. “mottagande stat” den part e. ‘receiving State’ means the i vars territorium en styrka eller Contracting Party in the en civil komponent är förlagd, territory of which the force or vare sig den är stationerad där civilian component is located, eller befinner sig på genomresa, whether it be stationed there or

passing in transit;

f. “den sändande statens f. ‘military authorities of the militär myndigheter“ de sending State’ means those myndigheter i en sändande stat authorities of a sending State på vilka det lagligen ankommer who are empowered by its law

att trygga de militära lagarnas to enforce the military law of efterlevnad i den staten med that State with respect to avseende på medlemmar av dess members of its forces or civilian styrka eller civila komponent, components;

g. “Nato-rådet” det råd som g. ‘North Atlantic Council’ inrättats enligt artikel 9 i means the Council established Nordatlantiska fördraget eller by Article 9 of the North något av dess underlydande Atlantic Treaty or any of its organ som har befogenhet att subsidiary bodies authorised to handla på dess vägnar. act on its behalf.

2. Detta avtal gäller för 2. This Agreement shall apply parternas lokala myndigheter to the authorities of political inom deras territorier för vilka subdivisions of the Contracting avtalet gäller eller kan utsträckas Parties, within their territories att gälla enligt artikel XX, på to which the Agreement applies samma sätt som det gäller för or extends in accordance with parternas centrala myndigheter, Article XX, as it applies to the dock med förbehåll för att central authorities of those egendom som ägs av lokala Contracting Parties, provided, myndigheter inte skall betraktas however, that property owned som egendom tillhörig en part by political subdivisions shall enligt artikel VIII. not be considered to be

property owned by a

Contracting Party within the

meaning of Article VIII.

Artikel II Article II

En styrka och dess civila It is the duty of a force and komponent och dess its civilian component and the medlemmar, liksom anhöriga till members thereof as well as their dessa, är skyldiga att följa dependents to respect the law of lagarna i den mottagande staten the receiving State, and to och avhålla sig från varje abstain from any activity handling som är oförenlig med inconsistent with the spirit of andan i detta avtal och särskilt the present Agreement, and, in från varje politisk verksamhet i particular, from any political den mottagande staten. Det är activity in the receiving State. It likaledes den sändande statens is also the duty of the sending skyldighet att vidta nödvändiga State to take necessary measures

åtgärder i detta syfte. to that end.

Artikel III Article III

1. Enligt de villkor som anges 1. On the conditions

i punkt 2 i denna artikel och specified in paragraph 2 of this under iakttagande av bestämm- Article and subject to elserna i den mottagande staten compliance with the formalities avseende inresa och utresa för established by the receiving en styrka och dess medlemmar, State relating to entry and skall dessa vara undantagna från departure of a force or the pass- och viseringsbestämmelser members thereof, such och kontroll vid inresa när de members shall be exempt from reser in i eller lämnar den passport and visa regulations mottagande statens territorium. and immigration inspection on De skall även vara undantagna entering or leaving the territory från de regler i den mottagande of a receiving State. They shall staten som avser registrering also be exempt from the och kontroll av utlänningar, regulations of the receiving men de skall inte anses ha rätt State on the registration and att vara stadigvarande bosatta i control of aliens, but shall not eller uppta hemvist inom den be considered as acquiring any mottagande statens territorium. right to permanent residence or

domicile in the territories of the receiving State. 2. Endast följande handlingar 2. The following documents

fordras för medlemmar av en only will be required in respect styrka, vilka skall uppvisas på of members of a force. They anmodan: must be presented on demand:

a. personligt identitetskort a. personal identity card utfärdat av den sändande staten issued by the sending State varav framgår namn, födelse- showing names, date of birth, datum, grad och registrerings- rank and number (if any), nummer (i förekommande fall), service, and photograph; tjänstegren samt fotografi;

b. individuell eller kollektiv b. individual or collective förflyttningsorder utfärdad på movement order, in the den sändande statens språk samt language of the sending State på engelska och franska av and in the English and French behörig myndighet i den languages, issued by an

sändande staten eller av Nato, appropriate agency of the varav framgår individens eller sending State or of the North gruppens status såsom medlem Atlantic Treaty Organization av en styrka samt typ av and certifying to the status of förflyttningsorder. Mottagande the individual or group as a stat kan begära att en member or members of a force förflyttningsorder skall vara and to the movement ordered. kontrasignerad av behörig The receiving State may require företrädare för den staten. a movement order to be

countersigned by its appropriate representative. 3. Medlemmar av en civil 3. Members of a civilian

komponent och dess anhöriga component and dependents skall i passen betecknas som shall be so described in their sådana. passports.

4. Om en medlem av en 4. If a member of a force or styrka eller en civil komponent of a civilian component leaves lämnar sin anställning i den the employ of the sending State sändande staten och inte and is not repatriated, the hemsändes, skall myndigheterna authorities of the sending State i den sändande staten omedel- shall immediately inform the bart underrätta myndigheterna i authorities of the receiving den mottagande staten och State, giving such particulars as lämna nödvändiga upplysningar. may be required. The authorities Myndigheterna i den sändande of the sending State shall staten skall likaledes underrätta similarly inform the authorities myndigheterna i den mottag- of the receiving State of any ande staten om varje medlem member who has absented som har uteblivit olovligen i mer himself for more than twentyän 21 dagar. one days.

5. Om den mottagande staten 5. If the receiving State has har begärt att någon medlem av requested the removal from its en styrka eller en civil territory of a member of a force komponent skall förpassas från or civilian component or has dess territorium eller har made an expulsion order against utfärdat en utvisningsorder mot an exmember of a force or of a någon tidigare medlem av en civilian component or against a styrka eller en civil komponent dependent of a member or exeller mot en anhörig till en member, the authorities of the medlem eller tidigare medlem, sending State shall be

skall myndigheterna i den responsible for receiving the sändande staten ta emot person concerned within their vederbörande person inom sitt own territory or otherwise eget territorium eller på annat disposing of him outside the sätt ombesörja att han receiving State. This paragraph omhändertas utanför den shall apply only to persons who mottagande staten. Denna are not nationals of the punkt avser endast personer receiving State and have entered som inte är medborgare i den the receiving State as members mottagande staten och som har of a force or civilian component kommit in i den mottagande or for the purpose of becoming staten som medlemmar av en such members, and to the styrka eller en civil komponent dependents of such persons. eller i avsikt att bli sådan medlem samt anhöriga till sådana personer.

Artikel IV Article IV

Den mottagande staten skall The receiving State shall antingen either

a. utan förarprov eller avgift a. accept as valid, without a erkänna såsom giltigt ett driving test or fee, the driving körtillstånd, körkort eller permit or licence or military militärt körtillstånd som har driving permit issued by the utfärdats av den sändande staten sending State or a sub-division eller av en av dess myndigheter thereof to a member of a force till en medlem av en styrka eller or of a civilian component; or en civil komponent eller,

b. utan att kräva förarprov b. issue its own driving själv utfärda körtillstånd eller permit or licence to any körkort till medlem av en styrka member of a force or civilian eller en civil komponent som är component who holds a driving innehavare av körtillstånd, permit or licence or military körkort eller militärt driving permit issued by the körtillstånd utfärdat av den sending State or a sub-division sändande staten eller av dess thereof, provided that no myndigheter. driving test shall be required.

Artikel V Article V

1. Medlemmar av en styrka 1. Members of a force shall

skall som regel bära uniform. normally wear uniform. Subject Om inte annat bestäms i avtal to any arrangement to the mellan myndigheterna i de contrary between the sändande och mottagande authorities of the sending and staterna skall för bärande av receiving States, the wearing of civila kläder gälla samma villkor civilian dress shall be on the som för medlemmar i den same conditions as for members mottagande statens styrkor. of the forces of the receiving Reguljära förband som ingår i en State. Regularly constituted styrka skall bära uniform vid units or formations of a force gränspassering. shall be in uniform when

crossing a frontier.

2. Tjänstefordon tillhörande 2. Service vehicles of a force en styrka eller en civil kompo- or civilian component shall nent skall utöver registrerings- carry, in addition to their numret vara försett med tydlig registration number, a nationalitetsbeteckning. distinctive nationality mark.

Artikel VI Article VI

Medlemmar av en styrka får Members of a force may

inneha och bära vapen om de possess and carry arms, on har tillstånd här till enligt condition that they are gällande bestämmelser. authorized to do so by their Myndigheterna i den sändande orders. The authorities of the staten skall välvilligt behandla sending State shall give begäran från den mottagande sympathetic consideration to staten i detta hänseende. requests from the receiving

State concerning this matter.

Artikel VII Article VII

1. Enligt bestämmelserna i 1. Subject to the provisions of

denna artikel this Article.

a. skall militärmyndigheterna a. the military authorities of i den sändande staten ha rätt att the sending State shall have the i den mottagande staten utöva right to exercise within the

all straffrättslig och disciplinär receiving State all criminal and domsrätt som tillkommer dem disciplinary jurisdiction enligt lagen i den sändande conferred on them by the law of staten över alla personer som the sending State over all lyder under militär lag i den persons subject to the military staten, law of that State;

b. skall myndigheterna i den b. the authorities of the mottagande staten ha domsrätt receiving State shall have över medlemmar av en styrka jurisdiction over the members eller en civil komponent och of a force or civilian component dess anhöriga i vad avser and their dependents with lagöverträdelser som har begåtts respect to offences committed på den mottagande statens within the territory of the territorium och som är straff- receiving State and punishable bara enligt detta lands lag. by the law of that State.

2.a. Militärmyndigheterna i 2.a. The military authorities den sändande staten skall ha of the sending State shall have exklusiv domsrätt över personer the right to excercise exclusive som lyder under militär lag i den jurisdiction over persons subject staten beträffande lagöverträd- to the military law of that State elser inklusive lagöverträdelser with respect to offences, med avseende på den statens including offences relating to its säkerhet, vilka är straffbara security, punishable by the law enligt den sändande statens lag of the sending State, but not by men inte enligt den mottagande the law of the receiving State. statens lag.

b. myndigheterna i den b. The authorities of the mottagande staten skall ha receiving State shall have the exklusiv domsrätt över right to exercise exclusive medlemmar av en styrka eller en jurisdiction over members of a civil komponent och dess a n h force or civilian component and öriga beträffande lagöverträd- their dependents with respect to elser inklusive lagöverträdelser offences, including offences med avseende på den statens relating to the security of that säkerhet vilka är straffbara State, punishable by its law but enligt den statens lag men inte not by the law of the sending enligt den sändande statens lag. State.

c. med avseende på denna c. For the purposes of this punkt och på punkt 3 i denna paragraph and of paragraph 3 of

artikel skall en lagöverträdelse this Article a security offence som hotar en stats säkerhet against a State shall include: innefatta

i) förräderi mot den staten, (i) treason against the State: ii) sabotage, spionage eller (ii) sabotage, espionage or

överträdelse av någon lag med violation of any law relating to avseende på statshemligheter official secrets of that State, or eller försvarshemligheter i den secrets relating to the national staten. defence of that State.

3. I de fall där domsrätt 3. In cases where the right to tillkommer båda staterna skall exercise jurisdiction is följande regler gälla: concurrent the following rules

shall apply:

a. Militärmyndigheterna i den a. The military authorities of sändande staten skall ha the sending State shall have the företräde vid utövande av primary right to exercise domsrätt över en medlem av en jurisdiction over a member of a styrka eller en civil komponent force or of a civilian component beträffande in relation to

i) brott med avseende (i) offences solely against the uteslutande på den statens property or security of that egendom och säkerhet eller State, or offences solely against brott som riktar sig uteslutande the person or property of mot egendom tillhörig en annan another member of the force or medlem i en styrka eller en civil civilian component of the State komponent från den staten eller or of a dependent: dess anhöriga eller mot deras person,

ii) lagöverträdelser som (ii) offences arising out of härrör från någon handling eller any act or omission done in the underlåtenhet som begåtts vid performance of official duty. tjänsteutövning.

b. I fråga om varje annan b. In the case of any other lagöverträdelse skall myndig- offence the authorities of the heterna i den mottagande staten receiving State shall have the ha företräde till att utöva primary right to exercise domsrätt. jurisdiction.

c. Om den stat som har c. If the State having the företräde väljer att inte utöva primary right decides not to

domsrätten skall den underrätta exercise jurisdiction, it shall myndigheterna i den andra notify the authorities of the staten så snart som möjligt. other State as soon as Myndigheterna i den stat som practicable. The authorities of har företräde skall välvilligt the State having the primary behandla begäran från myndig- right shall give sympathetic heterna i den andra staten att consideration to a request from avstå från sin rätt om denna the authorities of the other andra stat anser att ett sådant State for a waiver of its right in avstående skulle vara av särskild cases where that other State betydelse. considers such waiver to be of

particular importance.

4. Bestämmelserna i denna 4. The foregoing provisions artikel skall inte innebära någon of this Article shall not imply rätt för militärmyndigheterna i any right for the military den sändande staten att utöva authorities of the sending State domsrätt över personer som är to exercise jurisdiction over medborgare eller har hemvist i persons who are nationals of or den mottagande staten annat än ordinarily resident in the om de är medlemmar av den receiving State, unless they are sändande statens styrka. members of the force of the

sending State.

5.a. Myndigheterna i de 5.a. The authorities of the mottagande och sändande receiving and sending States staterna skall bistå varandra med shall assist each other in the att anhålla medlemmar av en arrest of members of a force or styrka eller en civil komponent civilian component or their eller dess anhöriga inom den dependents in the territory of mottagande statens territorium the receiving State and in och med att överlämna dem till handing them over to the den myndighet som har authority which is to exercise domsrätt i enlighet med jurisdiction in accordance with ovannämnda bestämmelser. the above provisions.

b. Myndigheterna i den b. The authorities of the mottagande staten skall snarast receiving State shall notify underrätta militärmyndig- promptly the military heterna i den sändande staten authorities of the sending State om någon medlem av en styrka of the arrest ot any member of a

eller av en civil komponent eller force or civilian component or a deras anhöriga har anhållits. dependent.

c. En anklagad medlem av en c. The custody of an accused styrka eller en civil komponent member of a force or civilian över vilken den mottagande component over whom the staten skall utöva domsrätt receiving State is to exercise skall, om han är i den sändande jurisdiction shall, if he is in the statens förvar, kvarstanna där hands of the sending State, tills åtal har väckts mot honom remain with that State until he is av den mottagande staten. charged by the receiving State.

6.a. Myndigheterna i de 6.a. The authorities of the mottagande och sändande receiving and sending States staterna skall bistå varandra med shall assist each other in the utförande av all nödvändig carrying out of all necessary utredning av lagöverträdelser investigations into offences, and och upptagning och samman- in the collection and production ställning av bevisning inklusive of evidence, including the beslagtagande av, och, i före- seizure and, in proper cases, the kommande fall, överlämnande handing over of objects av föremål som sammanhänger connected with an offence. The med överträdelsen. För över- handing over of such objects lämnande av sådana föremål kan may, however. be made subject emellertid ställas som villkor att to their return within the time de skall återlämnas inom specified by the authority angiven tid till den myndighet delivering them. som har överlämnat dem.

b. Parternas myndigheter b. The authorities of the skall underrätta varandra om Contracting Parties shall notify vidtagna åtgärder i sådana fall one another of the disposition där ömsesidig domsrätt of all cases in which there are föreligger. concurrent rights to exercise

jurisdiction.

7.a. En dödsdom skall ej 7.a. A death sentence shall verkställas i den mottagande not be carried out in the staten av den sändande statens receiving State by the myndigheter om lagen i den authorities of the sending State mottagande staten inte har if the legislation of the receiving dödsstraff för ett sådant fall. State does not provide for such

punishment in a similar case.

b. Myndigheterna i den b. The authorities of the mottagande staten skall receiving State shall give välvilligt pröva en begäran från sympathetic consideration to a myndigheterna i den sändande request from the authorities of staten om biträde avseende the sending State for assistance verkställande av fängelsestraff in carrying out a sentence of som ådömts av myndigheterna i imprisonment pronounced by den sändande staten enligt the authorities of the sending denna artikel inom den State under the provision of this mottagande statens territorium. Article within the territory of

the receiving State.

8. När en anklagad har ställts 8. Where an accused has been inför rätta i enlighet med tried in accordance with the bestämmelserna i denna artikel provisions of this Article by the av den ena partens myndigheter authorities of one Contracting och har blivit frikänd eller dömd Party and has been acquitted, or och avtjänar eller har avtjänat has been convicted and is sitt straff eller har blivit benådad serving, or has served, his får han inte lagföras ånyo för sentence or has been pardoned, samma förseelse inom samma he may not be tried again for territorium av en annan parts the same offence within the myndigheter. Dock skall same territory by the authorities bestämmelserna i denna punkt or another Contracting Party. inte hindra militärmyndig- However, nothing in this heterna i den sändande staten paragraph shall prevent the att åtala en medlem av sin styrka military authorities of the för någon överträdelse av sending State from trying a disciplinära regler som samman- member of its force for any hänger med en handling eller en violation of rules of discipline underlåtenhet som utgör en arising from an act or omission lagöverträdelse för vilken han which constituted an offence har lagförts av den andra partens for which he was tried by the myndigheter. authorities of another

Contracting Party.

9. När en medlem av en 9. Whenever a member of a styrka eller en civil komponent force or civilian component of a eller dess anhöriga åtalas under dependent is prosecuted under en mottagande stats domsrätt the jurisdiction of a receiving skall han ha rätt till följande: State he shall be entitled:

a. en snar och snabb a. to a prompt and speedy

rättegång, trial;

b. att före rättegången b. to be informed, in advance underrättas om de anklagelser of trial, of the specific charge or som har framställts mot honom, charges made against him;

c. att konfronteras med dem c. to be confronted with the som vittnar mot honom, witnesses against him;

d. att inkalla sådana vittnen d. to have compulsory till sin förmån som befinner sig process for obtaining witnesses inom den mottagande statens in his favour, if they are within domsrätt, the jurisdiction of the receiving

State;

e. att själv välja försvarare e. to have legal representation eller få kostnadsfritt biträde of his own choice for his enligt samma regler som gäller defence or to have free or vid den aktuella tidpunkten i assisted legal representation den mottagande staten, under the conditions prevailing

for the time being in the receiving State; f. att, om han så anser f. if he considers it necessary,

nödvändigt, få tillgång till en to have the services of a kompetent tolk, samt competent interpreter: and

g. att få meddela sig med en g. to communicate with a representant för den sändande representative of the statens regering och, om Government of the sending domstolens regler så medger, att State and, when the rules of the ha en sådan representant court permit, to have such a närvarande vid rättegången. representative present at his

trial.

10.a. Reguljära militära 10.a. Regularly constituted förband som ingår i en styrka military units or formations of a skall ha rätt att utöva polisiär force shall have the right to myndighet i förläggningar, police any camps, anläggningar och andra establishments or other utrymmen som de disponerar premises which they occupy as enligt avtal med den mottagande the result of an agreement with staten. Styrkans militärpolis får the receiving State. The military vidta alla lämpliga åtgärder för police of the force may take all att säkerställa upprätthållandet appropriate measures to ensure av ordning och säkerhet inom the maintenance of order and dessa lokaler. security on such premises.

b. Utanför dessa lokaler skall b. Outside these premises, sådan militärpolis anlitas endast such military police shall be i kraft av avtal med myndig- employed only subject to heterna i den mottagande staten arrangements with the och i samarbete med dessa authorities of the receiving State myndigheter och endast i den and in liaison with those utsträckning så erfordras för att authorities, and in so far as such upprätthålla disciplin och employment is necessary to ordning bland medlemmarna av maintain discipline and order styrkan. among the members of the

force.

11. Varje part skall lägga sig 11. Each Contracting Party vinn om att införa sådan shall seek such legislation as it lagstiftning som den anser vara deems necessary to ensure the nödvändig för att trygga adequate security and säkerhet och skydd i tillräcklig protection within its territory of grad inom sitt territorium för installations, equipment, anläggningar, utrustning, property, records and official egendom, arkiv och offentliga information of other handlingar tillhörande andra Contracting Parties, and the parter samt för att bestraffa den punishment of persons who som bryter mot dessa lagar. may contravene laws enacted for

that purpose.

Artikel VIII Article VIII

1. Varje part skall avstå från 1. Each Contracting Party

anspråk mot varje annan part för waives all its claims against any skador som vållats på egendom other Contracting Party for som den äger och som används damage to any property owned av dess land-, sjö- eller by it and used by its land, sea or luftstridskrafter om sådan skada air armed services, if such

i) har vållats av en medlem damage: eller anställd i den andra partens (i) was caused by a member styrka under Nato-verksamhet, or an employee of the armed eller services of the other

Contracting Party in the

execution of his duties in

connection with the operation

of the North Atlantic Treaty; or

ii) har vållats av fordon, (ii) arose from the use of any fartyg eller luftfartyg tillhörigt vehicle, vessel or aircraft owned den andra parten vid användning by the other Contracting Party av dess krigsmakt om fordonet, and used by its armed services, fartyget eller luftfartyget som provided either that the vehicle, har vållat skadan antingen vessel or aircraft causing the användes i samband med Nato- damage was being used in verksamhet eller skadan har connection with the operation vållats på egendom under of the North Atlantic Treaty, or användning i sådan verksamhet. that the damage was caused to

Anspråk på bärgarlön av property being so used. någon part gentemot någon Claims for maritime salvage annan part skall frånträdas by one Contracting Party under förutsättning att det against any other Contracting bärgade fartyget eller lasten Party shall be waived, provided ägdes av en part och användes av that the vessel or cargo salvaged dess väpnade styrkor i samband was owned by a Contracting med Nato-verksamhet. Party and being used by its

armed services in connection with the operation of the North Atlantic Treaty. 2.a. Vid skada som vållats 2.a. In the case of damage

eller uppkommit på sätt som caused or arising as stated in anges i punkt 1 avseende annan paragraph 1 to other property egendom tillhörig en part och owned by a Contracting Party som befinner sig inom dess and located in its territory, the territorium skall, om inte de issue of the liability of any other berörda parterna kommer Contracting Party shall be överens om annat, frågan om determined and the amount of annan parts ansvar avgöras och damage shall be assessed, unless skadeståndsbeloppet fastställas the Contracting Parties av en ensam skiljedomare som concerned agree otherwise, by a skall utses i enlighet med b. i sole arbitrator selected in denna punkt. Skiljedomaren accordance with subparagraph skall även avgöra motanspråk b. of this paragraph. The hänförliga till samma händelse. arbitrator shall also decide any

counter-claims arising out of the same incident. b. Skiljedomare som avses i a. b. The arbitrator referred to

härovan skall utses genom in subparagraph a. above shall be

överenskommelse mellan de selected by agreement between berörda parterna bland the Contracting Parties medborgare i den mottagande concerned from amongst the staten som innehar eller har nationals of the receiving State innehaft ett högt domarämbete. who hold or have held high Om de berörda parterna inte judical office. lf the Contracting inom två månader kan enas om Parties concerned are unable, en skiljedomare, kan vilken som within two months, to agree helst av parterna anmoda upon the arbitrator, either may ordföranden i Nato-rådets request the Chairman of the ställföreträdarförsamling att North Atlantic Council utse en person som innehar Deputies to select a person with nämnda kvalifikationer. the aforesaid qualifications.

c. Varje beslut som fattas av c. Any decision taken by the skiljedomaren skall vara arbitrator shall be binding and bindande och slutgiltigt för conclusive upon the Contrating parterna. Parties.

d. Det belopp som beslutas av d. The amount of any skiljedomaren som ersättning compensation awarded by the skall fördelas i enlighet med arbitrator shall be distributed in punkt 5 e i), ii) och iii) i denna accordance with the provisions artikel. of paragraph 5 e. (i), (ii) and

(iii) of this Article.

e. Arvode till skiljedomaren e. The compensation of the skall avtalas mellan parterna och arbitrator shall be fixed by skall tillsammans med agreement between the nödvändiga utgifter som Contracting Parties concerned uppkommit vid utövandet av and shall, together with the hans uppdrag bestridas i lika necessary expenses incidental to delar av parterna. the performance of his duties,

be defrayed in equal proportions

by them.

f. Varje part skall dock avstå f. Nevertheless, each från sina anspråk i de fall Contracting Party waives its ersättningsbeloppet understiger: claim in any such case where the

damage is less than: Belgien: BEF 70 000 Belgium: B.fr. 70,000. Canada: CanD 1 460 Canada: S 1,160. Danmark: DK 9 670 Denmark: Kr. 9,670. Frankrike: FFR 490 000 France: F. fr. 490,000.

Island: ISK 22 800 Iceland: Kr. 22.800. Italien: LIT 850 000 Italy: Li. 850,000. Luxemburg: LFR 70 000 Luxembourg: L. fr. 70.000. Nederländerna: NLF 5 320 Netherlands: Fl. 5.320. Norge: NK 10 000 Norway: Kr. 10.000. Portugal: ESC 40 250 Portugal: Es. 40,250. Förenade Konungariket: United Kingdom: £ 500. L 500 United States: $ 1 400. Förenta staterna USD 1 400

Varje annan part vars Any other Contracting Party

egendom har skadats vid samma whose property has been tillfälle skall också avstå från sitt damaged in the same incident anspråk upp till ovannämnda shall also waive its claim up to belopp. I händelse av avsevärd the above amount. In the case of variation i växelkurserna mellan considerable variation in the dessa valutor skall parterna rates of exchange between these komma överens om lämplig currencies the Contracting justering av dessa belopp. Parties shall agree on the

appropriate adjustments of these amounts. 3. Vid tillämpningen av punkt 3. For the purposes of

1 och 2 i denna artikel skall paragraphs 1 and 2 of this uttrycket “tillhörande en part” Article the expression “owned innefatta fartyg som inchartrats by a Contracting Party” in the av part på bare boat charter- case of a vessel includes a vessel basis eller fartyg som har on bare boat charter to that rekvirerats på sådana villkor och Contracting Party or på fartyg som har tagits i beslag requisitioned by it on bare boat av den parten (utom i den mån terms or seized by it in prize risken för förlust eller skada (except to the extent that the bärs av annan person än sådan risk of loss or liability is borne part). by some person other than such

Contracting Party).

4. Varje part avstår från sina 4. Each Contracting Party anspråk mot varje annan part för waives all its claims against any skada eller dödsfall som vållats other Contracting Party for varje medlem av dess krigsmakt injury or death suffered by any under officiell tjänsteutövning. member of its armed services

while such member was engaged

in the performance of his official duties. 5. Anspråk, (andra än 5. Claims (other than

kontraktsbundna anspråk och contractual claims and those to anspråk på vilka punkt 6 och 7 i which paragraphs 6 or 7 of this denna artikel har avseende) som Article apply) arising out of acts härrör från handlingar eller or omissions of members of a underlåtenhet av medlem av en force or civilian component styrka eller en civil komponent done in the performance of som företagits i tjänsten eller official duty, or out of any other från varje annan handling, act, omission or occurrence for underlåtenhet eller händelse för which a force or civilian vilken en styrka eller en civil component is legally komponent är lagligen ansvarig responsible, and causing damage och vilken vållar skada inom den in the territory of the receiving mottagande statens territorium State to third parties, other than på tredje man annan än någon av any of the Contracting Parties, parterna, skall behandlas av den shall be dealt with by the mottagande staten i enlighet receiving State in accordance med följande: with the following provisions:

a. Anspråk skall registreras, a. Claims shall be filed, behandlas och avgöras genom considered and settled or överenskommelse eller dom i adjudicated in accordance with enlighet med den mottagande the laws and regulations of the statens rättsregler vad avser receiving State with respect to anspråk som härrör från dess claims arising from the activities egna styrkors verksamhet. of its own armed forces.

b. Mottagande stat får träffa b.The receiving State may förlikning om varje sådant settle any such claims, and anspråk, och betalningen av det payment of the amount agreed överenskomna eller utdömda upon or determinated by beloppet skall erläggas av den adjudication shall be made by mottagande staten i dess egen the receiving State in its valuta. currency.

c. Sådan ersättning skall vara c. Such payment, whether bindande och slutgiltig för made pursuant to a settlement parterna vare sig den betalas till or to adjudication of the case by följd av en uppgörelse, ett a competent tribunal of the avgörande av behörig domstol i receiving State, or the final den mottagande staten eller ett adjudication by such a tribunal

slutligt avslag av sådan domstol. denying payment, shall be

binding and conclusive upon the Contracting Parties. d. Uppgift om ersättning som d. Every claim paid by the

utbetalas av den mottagande receiving State shall be staten skall lämnas till berörda communicated to the sending sändande stater tillsammans States concerned together with med full förklaring och alla full particulars and a proposed detaljer och förslag till distribution in conformity with fördelning i enlighet med e i), ii) sub-paragraphs e. (i), (ii) and och iii) härnedan. Om svar inte (iii) below. In default of a reply har inkommit inom två månader within two months, the skall förslaget till fördelning proposed distribution shall be betraktas som antaget. regarded as accepted.

e. Det ersättningsbelopp som e. The cost incurred in avses i föregående stycken och satisfying claims pursuant to the punkt 2 i denna artikel skall preceding sub-paragraphs and fördelas mellan parterna på para. 2 of this Article shall be följande sätt: distributed between the

Contracting Parties, as follows:

i) När en sändande stat är (i) Where one sending State ensam ansvarig skall beloppet alone is responsible, the amount uppdelas i andelen 25 procent awarded or adjudged shall be för den mottagande staten och distributed in the proportion of 75 procent för den sändande 25 per cent. chargeable to the staten. receiving State and 75 per cent.

chargeable to the sending State.

ii) Om mer än en stat är (ii) Where more than one ansvarig för skadan, skall State is responsible for the beloppet fördelas lika mellan damage, the amount awarded or dem; om emellertid mottagande adjudged shall be distributed stat inte är en av de ansvariga equally among them: however, staterna skall dess andel uppgå if the receiving State is not one till hälften av vardera sändande of the States responsible, its stats andel. contribution shall be half that of

each of the sending States.

iii) När skadan har (iii) Where the damage was förorsakats av parternas väpnade caused by the armed services of styrkor och den inte kan the Contracting Parties and it is hänföras till en viss eller flera av not possible to attribute it

dessa väpnade styrkor skall specifically to one or more of beloppet fördelas jämnt mellan those armed services, the de berörda parterna; om amount awarded or adjudged emellertid den mottagande shall be distributed equally staten inte är en av de stater among the Contracting Parties vilkas väpnade styrkor har vållat concerned: however, if the skadan, skall dess bidrag vara receiving State is not one of the hälften av vardera berörd States by whose armed services sändande stats bidrag. the damage was caused, its

contribution shall be half that of each of the sending States concerned. (iv) Varje halvår skall till (iv) Every half-year, a

berörda sändande stater över- statement of the sums paid by lämnas uppgift om de belopp the receiving State in the course som har utbetalats av den of the half-yearly period in mottagande staten föregående respect of every case regarding halvårsperiod för varje ärende which the proposed distribution för vilket föreslagen fördelning on a percentage basis has been på procentbasis har godtagits; accepted, shall be sent to the dessa uppgifter skall åtföljas av sending States concerned, en begäran om återbetalning. together with a request for Sådan återbetalning skall göras reimbursement. Such snarast möjligt i den reimbursement shall be made mottagande statens valuta. within the shortest possible

time, in the currency of the receiving State. f. Om tillämpningen av f. In cases where the

bestämmelserna i b och e i application of the provisions of denna punkt skulle förorsaka en sub-paragraphs b. and e. of this part betydande börda kan den paragraph would cause a begära att Nato-rådet för- Contracting Party serious anstaltar en annan uppgörelse. hardship, it may request the

North Atlantic Council to arrange a settlement of a different nature. g. En medlem av en styrka g. A member of a force or

eller en civil komponent skall civilian component shall not be inte göras till föremål för subject to any proceedings for rättsliga åtgärder vad gäller the enforcement of any

verkställande av dom som har judgment given against him in meddelats mot honom i den the receiving State in a matter mottagande staten i ärenden arising from the performance of som sammanhänger med his official duties. tjänsteutövning.

h. Utom i den mån h. Except in so far as subbestämmelserna i e i denna paragraph e. of this paragraph punkt är tillämpliga på anspråk applies to claims covered by som avses i punkt 2 i denna paragraph 2 of this Article, the artikel skall dessa inte tillämpas provisions of this paragraph på anspråk som härrör från, eller shall not apply to any claim har uppstått i samband med, arising out of or in connexion framförande eller drift av ett with the navigation or operation fartyg eller lastning, transport of a ship or the loading, eller lossning av last annat än carriage, or discharge of a cargo, anspråk avseende dödsfall eller other than claims for death or personskada på vilka punkt 4 i personal injury to which denna artikel inte är tillämplig. paragraph 4 of this Article does

not apply.

6. Ersättningsanspråk mot 6. Claims against members of medlemmar av en styrka eller en a force or civilian component civil komponent som härrör arising out of tortious acts or från åtalbara handlingar eller omissions in the receiving State försummelser i den mottagande not done in the performance of staten som inte har gjorts i official duty shall be dealt with tjänsten skall handläggas på in the following manner: följande sätt:

a. Myndigheterna i den a. The authorities of the mottagande staten skall receiving State shall consider the behandla anspråk och bestämma claim and assess compensation ersättning till käranden på ett to the claimant in a fair and just riktigt och rättvist sätt med manner, taking into account all hänsyn tagen till alla the circumstances of the case, omständigheter i ärendet including the conduct of the inklusive den skadelidande injured person. and shall prepare personens uppförande samt a report on the matter. upprätta en rapport i ärendet.

b. Nämnda rapport skall b. The report shall be överlämnas till myndigheterna i delivered to the authorities of

den sändande staten vilka sedan the sending State, who shall utan dröjsmål skall besluta om then decide without delay de skall ge betalning ex gratia whether they will offer an ex och, om så är fallet, till vilket gratia payment, and if so, of belopp. what amount.

c. Om ett erbjudande om c. If an offer of ex gratia betalning ex gratia görs och payment is made, and accepted antas av käranden som full by the claimant in full gottgörelse för hans anspråk satisfaction of his claim, the skall myndigheterna i den authorities of the sending State sändande staten själva erlägga shall make the payment betalningen och meddela themselves and inform the myndigheterna i den authorities of the receiving State mottagande staten härom och of their decision and of the sum om storleken på det utbetalda paid. beloppet.

d. Bestämmelserna i denna d. Nothing in this paragraph punkt skall inte inverka på den shall affect the jurisdiction of mottagande statens domstolars the courts of the receiving State rätt att vidta åtgärder mot en to entertain an action against a medlem av en styrka eller en member of a force or of a civil komponent tills full civilian component unless and ersättning har erlagts. until there has been payment in

full satisfaction of the claim.

7. Anspråk som härrör från 7. Claims arising out of the otillåtet bruk av ett fordon unauthorized use of any vehicle tillhörigt krigsmakten i en of the armed services of a sändande stat skall behandlas i sending State shall be dealt with enlighet med punkt 6 i denna in accordance with paragraph 6 artikel utom i de fall en styrka of this Article, except in so far eller en civil komponent är as the force or civilian lagligen ansvarig. component is legally

responsible.

8. Om tvist uppstår om 8. If a dispute arises as to huruvida en åtalbar handling whether a tortious act or eller försummelse av en medlem omission of a member of a force av en styrka eller en civil or civilian component was done komponent har skett i tjänsten in the performance of official eller om bruk av ett fordon duty or as to whether the use of tillhörigt krigsmakten i den any vehicle of the armed

sändande stat har skett services of a sending State was olovligen skall saken under- unauthorized, the question shall ställas en skiljedomare utsedd i be submitted to an arbitrator enlighet med punkt 2 b i denna appointed in accordance with artikel, vars beslut i ärendet skall paragraph 2 b. of this Article, vara slutgiltigt bindande. whose decision on this point

shall be final and conclusive.

9. Den sändande staten skall 9. The sending State shall not inte åberopa immunitet från claim immunity from the domstolarnas domsrätt i den jurisdiction of the courts of the mottagande staten för medlem- receiving State for members of mar av en styrka eller en civil force or civilian component in komponent med avseende på respect of the civil jurisdiction den civilrättsliga domsrätt som of the courts of the receiving tillkommer domstolarna i den State except to the extent mottagande staten, utom i den provided in paragraph 5 g. of utsträckning som avses i punkt this Article. 5 g i denna artikel.

10. Myndigheterna i den 10. The authorities of the sändande och den mottagande sending State and of the staten skall i fall som berör dem receiving State shall co-operate samarbeta vid upptagning av in the procurement of evidence bevisning för en rättvis for a fair hearing and disposal of rättegång och vid bestämmande claims in regard to which the av ersättning av skada. Contracting Parties are

concerned.

Artikel IX Article IX

1. Medlemmar av en styrka 1. Members of a force or of a

eller en civil komponent och civilian component and their dess anhöriga får köpa varor dependents may purchase lokalt för eget bruk och locally goods necessary for their erforderliga tjänster på samma own consumption, and such villkor som medborgare i den services as they need, under the mottagande staten. same conditions as the nationals

of the receiving State.

2. Lokala varuköp avsedda för 2. Goods which are required försörjning av en styrka eller en from local sources for the civil komponent skall normalt subsistence of a force or civilian

ske genom de enheter som component shall normally be upphandlar sådana varor för purchased through the krigsmakten i den mottagande authorities which purchase such staten. För att undvika att dessa goods for the armed services of varuköp får ogynnsam verkan på the receiving State. In order to ekonomin i den mottagande avoid such purchases having any staten skall vederbörande adverse effect on the economy myndigheter i denna stat när så of the receiving State, the erfordras ange vilka varor som ej competent authorities of that får köpas eller som är föremål State shall indicate, when för begränsningar. necessary, any articles the

purchase of which should be restricted or forbidden. 3. Med förbehåll för gällande 3. Subject to agreements

avtal eller avtal som härefter kan already in force or which may komma att ingås mellan hereafter be made between the befullmäktigade företrädare för authorized representatives of de sändande och mottagande the sending and receiving States, staterna skall myndigheterna i the authorities of the receiving den mottagande staten åta sig State shall assume sole fullt ansvar för att vidta lämpliga responsibility for making åtgärder för att till en styrka suitable arrangements to make eller en civil komponent available to a force or a civilian tillhandahålla de lokaler och de component the buildings and utrymmen som denna behöver grounds which it requires, as liksom hithörande anordningar well as facilities and services och tjänster. Dessa avtal och connected therewith. These arrangemang skall i möjlig agreements and arrangements utsträckning stå i överensstäm- shall be, as far as possible, in melse med de regler som gäller accordance with the regulations för förläggning och inkvartering governing the accommodation av liknande personal i den and billeting of similar mottagande staten. I avsaknad personnel of the receiving State. av särskilt avtal med motsatt In the absence of a specific verkan skall lagarna i den contract to the contrary, the mottagande staten gälla laws of the receiving State shall avseende vilka rättigheter och determine the rights and skyldigheter som är förbundna obligations arising out of the med besittningen eller använd- occupation or use of the ningen av byggnaderna, marken, buildings, grounds, facilities or

anordningarna eller tjänsterna. services.

4. Behov av civil arbetskraft 4. Local civilian labour för en styrka eller en civil requirements of a force or komponent skall tillgodoses på civilian component shall be samma sätt som motsvarande satisfied in the same way as the behov i den mottagande staten comparable requirements of the och med biträde av myndig- receiving State and with the heterna i den mottagande staten assistance of the authorities of genom dess arbetsförmedling. the receiving State through the Anställningsförhållanden och employment exchanges. The arbetsförhållanden, särskilt conditions of employment and löner, övertidsersättning och work, in particular wages, arbetarskyddsförhållanden skall supplementary payments and vara desamma som föreskrivs i conditions for the protection of den mottagande statens lag. workers, shall be those laid Civilanställda som anlitas av en down by the legislation of the styrka eller en civil komponent receiving State. Such civilian skall inte på något sätt betraktas workers employed by a force or som tillhörande denna styrka civilian component shall not be eller denna civila komponent. regarded for any purpose as

being members ot that force or civilian component. 5. När en styrka eller en civil 5. When a force or a civilian

komponent på den ort där den component has at the place är stationerad har otillräckliga where it is stationed inadequate medicinska och dentala medical or dental facilities, its faciliteter får dess medlemmar members and their dependents och deras anhöriga åtnjuta may receive medical and dental läkarvård och tandvård inklusive care, including hospitalization, intagning på sjukhus under under the same conditions as samma förhållanden som comparable personnel of the motsvarande personalkategorier receiving State. i den mottagande staten.

6. Den mottagande staten 6. The receiving State shall skall ge välvilligast möjliga give the most favourable prövning av en begäran att till consideration to requests for medlemmarna av en styrka eller the grant to members of a force en civil komponent ge tillträde or of a civilian component of till transportmedel och bevilja travelling facilities and concesrabatter för färdbiljetter. Dessa sions with regard to fares. These

transportmedel och förmåner facilities and concessions will be skall vara föremål för särskilda the subject of special arrangeavtal mellan de berörda ments to be made between the regeringarna. Governments concerned.

7. Om det inte föreligger 7. Subject to any general or några allmänna eller särskilda particular financial finansiella avtal parterna emellan arrangements between the skall betalning för varor, Contracting Parties, payment in inkvartering och tjänster som local currency for goods, tillhandahålles enligt punkt 2, 3, accommodation and services 4 och, om så erfordras, 5 och 6 i furnished under paragraphs, 2, denna artikel erläggas utan 3, 4 and, if necessary, 5 and 6, of dröjsmål i lokal valuta av this Article shall be made styrkans myndigheter. promptly by the authorities of

the force.

8. Vare sig en styrka eller en 8. Neither a force, nor a civil komponent eller dess civilian component, nor the anhöriga eller anställda skall members thereof, nor their kunna åberopa denna artikel för dependents, shall by reason of att åtnjuta befrielse från skatter this Article enjoy any och tullar vid anskaffning av exemption from taxes or duties varor och tjänster som omfattas relating to purchases and av den mottagande statens services chargeable under the skattebestämmelser. fiscal regulations of the

receiving State.

Artikel X Article X

1. I den mån beskattningen i 1. Where the legal incidence

den mottagande staten beror av of any form of taxation in the uppehållsort eller hemvist skall receiving State depends upon perioder under vilka en medlem residence or domicile, periods av en styrka eller en civil during which a member of a komponent befinner sig i den force or civilian component is in statens territorium enbart på the territory of that State by grund av att han ingår i en reason solely of his being a styrka eller en civil komponent, member of such force or civilian inte betraktas som vistelse- component shall not be perioder däri eller såsom considered as periods ot innebärande en ändring av residence therein, or as creating

uppehållsort eller hemvist. a change of residence or Medlemmar av en styrka eller en domicile, for the purposes of civil komponent skall undantas such taxation. Members of a från beskattning i den force or civilian component mottagande staten för lön och shall be exempt from taxation in arvode som utbetalas till dem i the receiving State on the salary denna egenskap av den sändande and emoluments paid to them as staten liksom från skatt på such members by the sending materiell lös egendom, vilkens State or on any tangible befintlighet i den mottagande movable property the presence staten helt och hållet beror på of which in the receiving State is ägarens tillfälliga vistelse där. due solely to their temporary

presence there.

2. Ingenting i denna artikel 2. Nothing in this Article skall hindra beskattning av en shall prevent taxation of a medlem av en styrka eller en member of a force or civilian civil komponent med avseende component with respect to any på vinstgivande verksamhet profitable enterprise, other than utöver hans anställning som his employment as such sådan; och, utom vad beträffar member, in which he may hans lön och arvode och den engage in the receiving State, materiella lösegendom som and, except as regards his salary avses i punkt 1 härovan, skall and emoluments and the ingenting i denna artikel hindra tangible movable property beskattning som omfattar en referred to in paragraph 1. sådan person enligt lagen i den nothing in this Article shall staten, även om han anses ha sin prevent taxation to which, even bosättningsort eller hemvist if regarded as having his utanför den mottagande staten. residence or domicile outside

the territory of the receiving State, such a member is liable under the law of that State. 3. Ingenting i denna artikel 3. Nothing in this Article

skall vara tillämpligt på “tull” shall apply to ‘duty’ as defined enligt definition i artikel XI in paragraph 12 of Article Xl. punkt 12.

4. I vad avser denna artikel 4. For the purposes of this skall beteckningen “medlem av Article the term ‘member of a en styrka” inte inbegripa någon force’ shall not include any person som är medborgare i den person who is a national of the

mottagande staten. receiving State.

Artikel XI Article Xl

1. Med undantag för vad som 1. Save as provided expressly

uttryckligen anges av motsatt to the contrary in this innebörd i detta avtal skall Agreement, members of a force medlemmar av en styrka eller en and of a civilian component as civil komponent liksom deras well as their dependents shall be anhöriga följa de lagar och subject to the laws and förordningar som ges av regulations administered by the tullmyndigheterna i den customs authorities of the mottagande staten. Särskilt skall receiving State. In particular the tullmyndigheterna i den customs authorities of the mottagande staten ha rätt, i receiving State shall have the enlighet med de allmänna villkor right, under the general som finns nedlagda i lagar och conditions laid down by the förordningar i den staten, att laws and regulations of the visitera en medlem av en styrka receiving State, to search eller en civil komponent och members of a force or civilian deras anhöriga och att visitera component and their deras bagage och genomsöka dependents and to examine their fordon och beslagta föremål i luggage and vehicles, and to enlighet med dessa lagar och seize articles pursuant to such förordningar. laws and regulations.

2.a. Tillfällig införsel och 2.a. The temporary återutförsel av tjänstefordon importation and the retillhörigt en styrka eller en civil exportation of service vehicles komponent på egna hjul skall of a force or civilian component tillåtas tullfritt vid uppvisande under their own power shall be av ett formulär som visas i authorized free of duty on bilagan till detta avtal. presentation ot a triptyque in

the form shown in the Appendix to this Agreement. b. Vid tillfällig införsel av b. The temporary importation

fordon som inte sker på egna of such vehicles not under their hjul skall tillämpas bestämmel- own power shall be governed by serna i punkt 4 i denna artikel paragraph 4 of this Article and och vid återutförsel bestämmel- the re-exportation thereof by serna i punkt 8. paragraph 8.

c. Tjänstefordon tillhöriga en c. Service vehicles of a force styrka eller en civil komponent or civilian component shall be skall vara undantagna från alla exempt from any tax payable in skatter som uttas för fordon i respect or the use of vehicles on vägtrafik. the roads.

3. Officiella handlingar under 3. Official documents under officiell försegling skall inte official seal shall not be subject göras till föremål för tullinspek- to customs inspection. tion. Kurir, vilken status han än Couriers, whatever their status, må ha, som medför dessa carrying these documents must dokument måste ha en be in possession of an individual individuell förflyttningsorder movement order, issued in utfärdad i enlighet med punkt accordance with paragraph 2 b. 2 b i artikel III. I denna of Article III. This movement förflyttningsorder skall anges order shall show the number of hur många volymer som ingår despatches carried and certify och intyg om att dessa endast that they contain only official innehåller officiella dokument. documents.

4. En styrka får tullfritt införa 4. A force may import free of utrustning samt en rimlig duty the equipment for the mängd förnödenheter, förråd force and reasonable quantities och andra varor för uteslutande of provisions, supplies and other eget bruk och, i de fall där så goods for the exclusive use of tillåtes av mottagande stat, för the force and, in cases where bruk av dess civila komponent such use is permitted by the samt anhöriga. Denna tullfria receiving State, its civilian import förutsätter deposition component and dependents. hos tullmyndigheterna på This duty-free importation shall införselorten – jämte sådana be subject to the deposit, at the tullhandlingar varom avtal skall customs office for the place of ingås – av ett tulldokument av entry, together with such utseende som har överens- customs documents as shall be kommits mellan den mottag- agreed, of a certificate in a form ande staten och den sändande agreed between the receiving staten, undertecknat av en för State and the sending State detta ändamål av den sändande signed by a person authorized staten vederbörligen befullmäk- by the sending State for that tigad person. Utnämningshand- purpose. The designation of the lingen för den person som är person authorized to sign the

befullmäktigad att underteckna certificates as well as specimens intyget samt prov på under- of the signatures and stamps to skrifter och stämplar som skall be used, shall be sent to the användas skall tillställas customs administration of the tullmyndigheterna i den receiving State. mottagande staten.

5. En medlem av en styrka 5. A member of a force or eller en civil komponent får vid civilian component may, at the första ankomsten för att time of his first arrival to take tillträda sin tjänstgöring i den up service in the receiving State mottagande staten, eller vid den or at the time of the first arrival tid anhöriga först anländer för of any dependent to join him, att ansluta sig till honom, införa import his personal effects and personliga ägodelar och möbler furniture free of duty for the tullfritt för den tid som term of such service. uppdraget varar.

6. Medlemmar av en styrka 6. Members of a force or eller en civil komponent får civilian component may import tullfritt införa motorfordon temporarily free of duty their tillfälligt för eget och anhörigas private motor vehicles for the bruk. I denna artikel finns inget personal use of themselves and åtagande att bevilja befrielse their dependents. There is no från skatter för privatfordon i obligation under this Article to vägtrafik. grant exemption from taxes

payable in respect of the use of roads by private vehicles. 7. Införsel som görs av en 7. Imports made by, the

styrkas myndigheter för annan authorities of a force other than användning än för uteslutande for the exclusive use of that användning av densamma och force and its civilian compodess civila komponent, samt nent, and imports, other than annan införsel än sådan som those dealt with in paragraphs 5 avses i punkt 5 och 6 i denna and 6 of this Article, effected by artikel, som görs av medlemmar members of a force or civilian av en styrka eller en civil component are not, by reason komponent, är enligt denna of this Article. entitled to any artikel inte berättigade till exemption from duty or other tullfrihet eller andra förmåner. conditions.

8. Varor som har införts 8. Goods which have been tullfritt enligt punkt 2 b, 4, 5 imported duty-free under

eller 6 härovan paragraphs 2 b., 4, 5 or 6 above:

a. får återutföras fritt under a. may be re-exported freely, förutsättning att, med avseende provided that, in the case of på varor som införts under goods imported under punkt 4 a, ett intyg utfärdat i paragraph 4. a certificate, issued enlighet med den punkten in accordance with that uppvisas för tullmyndigheten; paragraph, is presented to the tullmyndigheterna äger customs office: the customs emellertid rätt att kontrollera authorities, however, may verify att återutfört gods är i det skick that goods re-exported are as som uppges i intyget, om sådant described in the certificate, if finnes, och att det verkligen har any,and have in fact been införts enligt bestämmelserna i imported under the conditions punkt 2 b, 4, 5 eller 6, allt efter of paragraphs 2 b., 4, 5 or 6 as omständigheterna. the case may be:

b. skall normalt inte kunna b. shall not normally be avyttras i den mottagande staten disposed of in the receiving vare sig genom försäljning eller State by way of either sale or som gåva. Emellertid kan i vissa gift: however, in particular cases särskilda fall sådan avyttring such disposal may be authorized tillåtas enligt de villkor som on conditions imposed by the föreskrivs av de berörda myn- authorities concerned of the digheterna i den mottagande receiving State (for instance, on staten (t ex vid erläggande av payment of duty and tax and tull och skatter och uppfyllande compliance with the av de villkor som gäller för requirements of the controls of kontroll av handel och valuta). trade and exchange).

9. Varor som inköpts i den 9. Goods purchased in the mottagande staten får utföras receiving State shall be exported från denna endast i enlighet med therefrom only in accordance de regler som gäller i with the regulations in force in mottagande stat. the receiving State.

10. Särskilda lättnader för 10. Special arrangements for gränspassering skall medges av crossing frontiers shall be tullmyndigheterna för militära granted by the customs förband och enheter under authorities to regularly förutättning att tullmyndig- constituted units or formations, heterna vederbörligen har provided that the customs underrättats på förhand. authorities concerned have been

11. Särskilda arrangemang duly notified in advance.

skall göras av den mottagande 11. Special arrangements shall staten för att drivmedel, oljor be made by the receiving State och smörjmedel avsedda för so that fuel, oil and lubricants tjänstefordon, luftfartyg och for use in service vehicles, fartyg tillhörande en styrka eller aircraft and vessels of a force or en civil komponent skall kunna civilian component, may be tillhandahållas tull- och delivered free of all duties and skattefritt. taxes.

12. I punkt 1–10 i denna 12. In paragraphs 1–10 of this artikel avses med “tull” tull- Article: avgifter och alla andra avgifter ‘duty’ means customs duties och skatter som skall betalas vid and all other duties and taxes införsel eller utförsel, i före- payable on importation or kommande fall med undantag exportation, as the case may be, för avgifter och skatter som inte except dues and taxes which are är annat än betalning för utförda no more than charges for tjänster, “ införsel“ inbegriper services rendered; klareringskostnader från ‘importation’ includes tullområdet eller motsvarande withdrawal from customs under förutsättning att godset warehouses or continuous inte har odlats, tillverkats eller customs custody, provided that framställts i mottagande stat. the goods concerned have not

been grown, produced or manufactured in the receiving State. 13. Bestämmelserna i denna 13. The provisions of this

artikel skall tillämpas på Article shall apply to the goods ifrågavarande varor inte endast concerned not only when they när de införes till eller utföres are imported into or exported från den mottagande staten utan from the receiving State but also även när de befinner sig i transit when they are in transit through genom en parts territorium; i the territory of a Contracting det fallet innefattas i uttrycket Party, and for this purpose the “mottagande stat” enligt denna expression ‘receiving State’ in artikel varje part genom vars this Article shall be regarded as territorium godset transiteras. including any, Contracting

Party through whose territory

the goods are passing in transit.

Artikel XII Article XII

1. Tullmyndigheterna och 1. The customs or fiscal

skattemyndigheterna i mottag- authorities of the receiving State ande stat får, som villkor för may, as a condition of the grant beviljande av sådan tull- och of any customs or fiscal skattefrihet eller tull- och exemption or concession skattelättnad som avses i detta provided for in this Agreement, avtal, kräva att de föreskrifter require such conditions to be om tullar och skatter skall följas observed as they may deem som de bedömer nödvändiga för necessary to prevent abuse. att förhindra missbruk.

2. Dessa myndigheter kan 2. These authorities may vägra att bevilja undantag som refuse any exemption provided anges i detta avtal avseende for by this Agreement in respect införsel till den mottagande of the importation into the staten av gods som odlats, receiving State of articles grown, tillverkats eller framställts i den produced or manufactured in staten vilket har utförts därifrån that State which have been utan erläggande av de skatter exported therefrom without och tullar - eller med restitution payment of, or upon repayment av skatter och tullar - som skulle of, taxes or duties which would ha kunnat uppbäras för sådan have been chargeable but for utförsel i fall godset inte hade such exportation. Goods utförts. Gods som har removed from a customs utklarerats från tullupplag skall warehouse shall be deemed to betraktas som infört om det har be imported if they were behandlats som utfört till följd regarded as having been av att ha varit deponerat i exported by reason of being tullupplaget. deposited in the warehouse.

Artikel XIII Article XIII

1. För att förhindra 1. In order to prevent

överträdelser av lagar och offences against customs and bestämmelser avseende tullar fiscal laws regulations, the och skatter skall myndigheterna authorities of the receiving and i de mottagande och sändande of the sending States shall assist staterna biträda varandra i each other in the conduct of

utredningar och vid upptagning enquiries and the collection of av bevisning. evidence.

2. En styrkas myndigheter 2. The authorities of a force skall ge allt biträde de kan för shall render all assistance within att säkerställa att gods som skall their power to ensure that beslagtas av tullmyndigheterna articles liable to seizure by, or eller skattemyndigheterna i den on behalf of, the customs or mottagande staten, eller på deras fiscal authorities of the receiving vägnar, överlämnas till dessa State are handed to those myndigheter. authorities.

3. En styrkas myndigheter 3. The authorities of a force skall med tillgängliga medel shall render all assistance within biträda med indrivande av tullar, their power to ensure the skatter och böter som hänför sig payment of duties, taxes and till medlemmar av en styrka eller penalties payable by members of en civil komponent eller deras the force or civilian component anhöriga. or their dependents.

4. Tjänstefordon och egen- 4 Service vehicles and articles dom tillhörande en styrka eller belonging to a force or to its en civil komponent och inte en civilian component, and not to a medlem av sådan styrka eller member of such force or civilian civilt element och som beslag- component, seized by the tagits av myndigheterna i den authorities of the receiving State mottagande staten i samband in connection with all offence med överträdelse av dess lagar against its customs or fiscal laws eller förordningar avseende or regulations shall be handed tullar och skatter skall över- over to the appropriate lämnas till behörig myndighet i authorities of the force ifrågavarande styrka. concerned.

Artikel XIV Article XIV

1. En styrka och dess civila 1. A force, a civilian compo-

komponent och medlemmar nent and the members thereof, härav samt deras anhöriga skall as well as their dependents, shall förbli underställda valutalag- remain subject to the foreign stiftningen i den sändande exchange regulations of the staten och skall även vara sending State and shall also be skyldiga att följa förordningarna subject to the regulations of the i den mottagande staten. receiving State.

2. Valutamyndigheterna i de 2. The foreign exchange sändande och mottagande authorities of the sending and staterna får utfärda särskilda the receiving States may issue förordningar gällande en styrka special regulations applicable to eller en civil komponent eller a force or civilian component or dess medlemmar samt deras the members thereof as well as anhöriga. to their dependents.

Artikel XV Article XV

1. Med förbehåll för punkt 2 i 1. Subject to paragraph 2 of

denna artikel skall avtalet förbli i this Article, this Agreement kraft om sådana fientligheter shall remain in force in the utbryter som avses i Nordatlan- event of hostilities to which the tiska fördraget, med undantag North Atlantic Treaty applies, för att bestämmelserna för att except that the provisions for avgöra ersättningsanspråk i settling claims in paragraphs 2 artikel VIII punkt 2 och 5 inte and 5 of Article Vlll shall not skall tillämpas för krigsskada, apply to war damage, and that och att bestämmelserna i detta the provisions of the avtal och särskilt i artiklarna III Agreement, and, in particular of och VII omedelbart skall ses Articles III and VII, shall över av berörda parter, vilka kan immediately be reviewed by the komma överens om sådana Contracting Parties concerned, förändringar som de anser vara who may agree to such önskvärda avseende tillämp- modifications as they may ningen av avtalet mellan dem. consider desirable regarding the

2. Vid sådana fientligheter application of the Agreement skall varje part ha rätt att för sitt between them. vidkommande med sextio 2. In the event of such dagars varsel till de övriga hostilities, each of the parterna upphäva tillämpningen Contracting Parties shall have av vilken som helst av the right, by giving 60 days’ bestämmelserna i detta avtal. notice to the other Contracting Om denna rätt utövas, skall Parties, to suspend the parterna omedelbart samråda i application of any of the syfte att komma överens om provisions of this Agreement so lämpliga bestämmelser som skall far as it is concerned. If this ersätta de bestämmelser som har right is exercised, the upphävts. Contracting Parties shall

immediately consult with a view

to agreeing on suitable

provisions to replace the

provisions suspended.

Artikel XVI Article XVI

Alla tvister mellan parterna All differences between the

avseende tolkningen eller Contracting Parties relating to tillämpningen av detta avtal skall the interpretation or application lösas genom förhandlingar dem of this Agreement shall be emellan utan hänvändelse till settled by negotiation between någon utanförstående myndig- them without recourse to any het. Utom i de fall där det finns outside jurisdiction. Except uttryckliga bestämmelser av where express provision is made motsatt innebörd i detta avtal to the contrary in this skall tvister som inte kan lösas Agreement, differences which genom direkta förhandlingar cannot be settled by direct hänskjutas till Natorådet. negotiation shall be referred to

the North Atlantic Council.

Artikel XVII Article XVII

Varje part får när som helst Any Contracting Party may

begära översyn av varje artikel i at any time request the revision detta avtal. Framställning härom of any Article of this skall lämnas till Nato-rådet. Agreement. The request shall be

addressed to the North Atlantic

Council.

Artikel XVIII Article XVIII

1. Detta avtal skall ratificeras 1. The present Agreement och ratifikationsinstrumenten shall be ratified and the skall så snart som möjligt instruments of ratification shall deponeras hos Förenta staternas be deposited as soon as possible regering som skall notifiera with the Government of the varje signatärstat om dag för United States of America, deponeringen. which shall notify each

signatory State of the date of

deposit thereof.

2. Trettio dagar efter det att 2. Thirty days after four fyra signatärstater har deponerat signatory States have deposited sina ratifikationsinstrument their instruments of ratification skall detta avtal träda i kraft för the present Agreement shall dem. Det träder i kraft för varje come into force between them. signatärstat trettio dagar efter It shall come into force for each deponeringen av dess other signatory State thirty days ratifikationsinstrument. after the deposit of its

instrument of ratification.

3. Sedan detta avtal har trätt i 3. After it has come into kraft skall det, med förbehåll för force, the present Agreement godkännande av Nato-rådet och shall, subject to the approval of på sådana villkor som detta råd the North Atlantic Council and kan besluta, vara öppet för to such conditions as it may, anslutning för varje stat som decide, be open to accession on ansluter sig till Nordatlantiska behalf of any State which fördraget. Anslutningen skall accedes to the North Atlantic träda i kraft genom deponering Treaty. Accession shall be av ett anslutningsinstrument effected by the deposit of an hos Förenta staternas regering, instrument of accession with som skall meddela varje the Government of the United signatärstat och anslutande stat States of America, which shall om datum för deponeringen. I notify each signatory and förhållande till stat för vilken acceding State of the date of anslutningsinstrument har deposit thereof. In respect of deponerats, träder avtalet i kraft any State on behalf of which an trettio dagar efter dagen för instrument of accession is deponeringen av sådant deposited, the present instrument. Agreement shall come into

force thirty days after the date of the deposit of such instrument.

Artikel XIX Article XIX

1. Detta avtal kan sägas upp av 1. The present Agreement

varje part efter utgången av en may be denounced by any tidsperiod på fyra år från dagen Contracting Party after the för avtalets ikraftträdande. expiration of a period of four

years from the date on which the Agreement comes into force. 2. Uppsägning av avtalet av 2. The denunciation of the

någon part skall ske med Agreement by any Contracting skriftlig notifikation från den Party shall be effected by a parten till Förenta staternas written notification addressed regering som skall notifiera alla by that Contracting Party to the andra parter om varje sådan Government of the United notifikation och om datum för States of America which shall dess mottagande. notify all the other Contracting

Parties of each such notification and the date of receipt thereof. 3. Uppsägningen träder i 3. The denunciation shall take

kraft ett år efter det att Förenta effect one year after the receipt staternas regering har mottagit of the notification by the notifikationen. Efter utgången Government of the United av denna tidsfrist på ett år skall States of America. After the avtalet upphöra att gälla för den expiration of this period of one part som säger upp det, men det year, the Agreement shall cease skall fortsätta att vara i kraft för to be in force as regards the de övriga parterna. Contracting Party which

denounces it, but shall continue in force for the remaining Contracting Parties.

Artikel XX Article XX

1. Med förbehåll för 1. Subject to the provisions of

bestämmelserna i punkt 2 och 3 paragraphs 2 and 3 of this i denna artikel skall avtalet Article, the present Agreement tillämpas endast på en parts shall apply only to the moderland. metropolitan territory of a

Contracting Party.

2. Varje stat kan emellertid 2. Any State may, however, at vid deponering av ratifikations- the time of the deposit of its instrumentet eller anslutnings- instrument of ratification or instrumentet, eller när som helst acccession or at any time därefter genom notifikation thereafter, declare by som lämnas till Förenta notification given to the

staternas regering förklara att Government of the United avtalet skall utsträckas States of America that the (beroende på om den stat som present Agreement shall extend gör förklaringen anser detta vara (subject, if the State making the nödvändigt för slutande av ett declaration considers it to be särskilt avtal mellan den staten necessary, to the conclusion of a och var och en av de berörda special agreement between that sändande staterna) till alla eller State and each of the sending något av de territorier för vars States concerned), to all or any internationella förbindelser den of the territories for whose staten är ansvarig i Nato- international relations it is området. Detta avtal skall då responsible in the North utsträckas till det eller de Atlantic Treaty area. The territorier som nämns däri present Agreement shall then trettio dager efter det att extend to the territory or Förenta staternas regering har territories named therein thirty mottagit notifikationen, eller days after the receipt by the trettio dagar efter slutande av Government of the United erforderliga särskilda avtal eller States of America of the när det har trätt i kraft enligt notification, or thirty days after artikel XVIII, beroende på the conclusion of the special vilken tidpunkt som inträffar agreements if required, or when it sist. has come into force under Article

XVIII, whichever is the later.

3. A State which has made a

3. En stat som har gjort en declaration under paragraph 2 of förklaring enligt punkt 2 i denna this Article excending the artikel som utsträcker detta present Agreement to any avtal till att omfatta ett territory for whose international territorium för vars relations it is responsible may internationella förbindelser den denounce the Agreement är ansvarig kan säga upp avtalet separately in respect of that uteslutande med avseende på territory in accordance with the detta territorium i enlighet med provisions of Article XIX. bestämmelserna i artikel XIX. In witness whereof the

Till bekräftelse härav har undersigned Plenipotentiaries undertecknade befullmäktigade have signed the present undertecknat detta avtal. Agreement.

Som skedde i London den Done in London this 19 juni 1951 på engelska och nineteenth day of June, 1951, in

franska språken varvid båda the English and French texter är lika giltiga i ett original languages, both texts being som skall deponeras i Förenta equally authoritative, in a single staternas regerings arkiv. original which shall be Förenta staternas regering skall deposited in the archives of the överlämna bestyrkta kopior av Government of the United det till alla stater som States of America. The undertecknar eller ansluter sig Government of the United till avtalet. States of America shall transmit

cerified copies thereof to all the

signatory and acceding States.

Sveriges reservation vid undertecknande av avtalet och tilläggsprotokollet

The Government of Sweden

Sveriges regering anser sig does not consider itself bound inte vara bunden av artikel I i by article I of the Agreement avtalet mellan de stater som är among the States Parties to the parter i Nordatlantiska North Atlantic Treaty and the fördraget och de andra stater other States Participating in the som deltar i Partnerskap för Partnership for Peace regarding fred om status för deras styrkor the status of their Forces, to the i den utsträckning som denna extent that this Article refers to artikel hänför sig till the provisions of Article VII of bestämmelserna i artikel VII i the agreement between Parties avtalet mellan parterna i to the North Atlantic Treaty Nordatlantiska fördraget om regarding the staus of their status för deras styrkor, som ger Forces, which gives sending States de sändande staterna rätt att the right to exercise jurisdiction utöva domsrätt inom en within the territory of a mottagande stats territorium, receiving State, when Sweden is när Sverige är mottagande stat. such a receiving state. The Reservationen inbegriper inte de reservation does not cover åtgärder som vidtas av appropriate measures taken by the militärmyndigheterna i en military authorities of sending sändande stat, vilka är trängande States which are immediately nödvändiga för att upprätthålla necessary to ensure maintenance lugn och ordning inom styrkan. of order and security within the

force.

Bilaga 3

EU SOFA

EUROPEISKA UNIONENS RÅD

Bryssel den 4 november 2003

(OR. en)

13028/03

JUR 375

PESC 548

RÄTTSAKTER OCH ANDRA INSTRUMENT Ärende: Avtal mellan Europeiska unionens medlemsstater om

status för den militära och civila personal som

utstationeras vid Europeiska unionens militära stab, för

de högkvarter och de styrkor som kan komma att

ställas till Europeiska unionens förfogande inom ramen

för förberedande och genomförande av de insatser som

avses i artikel 17.2 i Fördraget om Europeiska unionen,

inbegripet övningar, samt för den militära och civila

personal från medlemsstaterna som ställs till

Europeiska unionens förfogande i detta sammanhang

(EU SOFA (EU-avtal om styrkornas status))

AVTAL

MELLAN EUROPEISKA UNIONENS MEDLEMSSTATER OM STATUS FÖR DEN MILITÄRA OCH CIVILA PERSONAL SOM UTSTATIONERAS VID EUROPEISKA UNIONENS MILITÄRA STAB, FÖR DE HÖGKVARTER OCH DE STYRKOR SOM KAN KOMMA ATT STÄLLAS TILL EUROPEISKA UNIONENS FÖRFOGANDE INOM RAMEN FÖR FÖRBEREDANDE OCH GENOMFÖRANDE AV DE INSATSER SOM AVSES I ARTIKEL 17.2 I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN, INBEGRIPET ÖVNINGAR, SAMT FÖR DEN MILITÄRA OCH CIVILA PERSONAL FRÅN MEDLEMSSTATERNA SOM STÄLLS TILL EUROPEISKA UNIONENS FÖRFOGANDE I DETTA SAMMANHANG (EU SOFA (EU-AVTAL OM STYRKORNAS STATUS))

FÖRETRÄDARNA FÖR REGERINGARNA EUROPEISKA UNIONENS MEDLEMSSTATER, FÖRSAMLADE I RÅDET, HAR INGÅTT FÖLJANDE AVTAL

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen (FEU), särskilt avdelning V i detta, och

av följande skäl:

(1) Europeiska rådet har i enlighet med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) beslutat att ge EU de resurser som krävs för att fatta och genomföra beslut om hela den skala av uppgifter inom konfliktförebyggande och krishantering som fastställs i FEU.

(2) Nationella beslut om att utsända styrkor från Europeiska unionens medlemsstater (nedan kallade “medlemsstater”) till/på andra medlemsstaters territorium och ta emot sådana styrkor från medlemsstater, i samband med förberedande och utförande av de uppgifter som nämns i artikel 17.2 i FEU, inbegripet övningar, kommer att fattas i enlighet med bestämmelserna i avdelning V i FEU, och särskilt artikel 23.1 i detta, och kommer att bli föremål för särskilda arrangemang mellan de berörda medlemsstaterna.

(3) Särskilda avtal måste ingås med berörda tredje länder vid övningar eller operationer utanför medlemsstaternas territorium.

(4) Enligt bestämmelserna i detta avtal kommer parternas rättigheter och skyldigheter enligt internationella avtal och andra internationella instrument om inrättande av internationella domstolar, inbegripet Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, inte att påverkas.

DE HAR ENATS OM FÖLJANDE.

DEL I

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER FÖR ALL MILITÄR OCH

CIVIL PERSONAL

ARTIKEL 1

1. I detta avtal avses med uttrycket

1. militär personal

a) den militära personal som utstationeras från

medlemsstaterna till rådets generalsekretariat för att bilda

Europeiska unionens militära stab (EUMS),

b) annan militär personal än personalen från EU:s

institutioner, vilken EUMS kan anlita från medlemsstaterna

för tillfällig förstärkning om Europeiska unionens militära

kommitté (EUMC) begär det, för verksamhet inom ramen för

förberedande och genomförande av de insatser som avses i

artikel 17.2 i FEU, inbegripet övningar,

c) militär personal från medlemsstater, vilka är utstationerade

vid de högkvarter och de styrkor som kan komma att ställas

till EU:s förfogande inom ramen för förberedande och

genomförande av de insatser som avses i artikel 17.2 i FEU,

inbegripet övningar, eller personalen vid dessa,

2. civil personal: den civila personal som utstationeras från medlemsstaterna till EU:s institutioner för verksamheter inom ramen för förberedande och genomförande av de insatser som avses i artikel 17.2 i FEU, inbegripet övningar, eller den civila personal, med undantag av lokalanställd personal, som arbetar vid högkvarter eller styrkor eller på annat sätt kan komma att ställas till EU:s förfogande av medlemsstaterna för samma verksamheter,

3. underhållsberättigad person: en person som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som medlem av den militära eller civila personalens hushåll i den sändande statens lag; om denna lag som familjemedlem eller medlem av hushållet betraktar endast den som är samboende med en medlem av den militära eller civila

personalen, skall detta villkor anses vara uppfyllt, om personen för sin försörjning huvudsakligen är ekonomiskt beroende av denne,

4. styrka: individer som ingår i eller enheter sammansatta av militär personal och civil personal enligt definitionen i punkterna 1 och 2, i den mån berörda medlemsstater enas om att vissa individer, förband, formeringar eller andra enheter inte skall anses utgöra eller ingå i en sådan styrka som detta avtal åsyftar,

5. högkvarter: högkvarter beläget inom medlemsstaternas territorium, upprättat av en eller flera medlemsstater alternativt av en internationell organisation, vilket kan ställas till EU:s förfogande inom ramen för förberedande och utförande av uppgifter som avses i artikel 17.2 i FEU, inbegripet övningar,

6. sändande stat: den medlemsstat som den militära eller civila personalen eller styrkan sorterar under,

7. mottagande stat: den medlemsstat på vars territorium den militära eller civila personalen, styrkan eller högkvarteret befinner sig, antingen vid utpostering, basering eller vid transitering i samband med ett individuellt eller kollektivt uppdragsförordnande eller förordnande om utstationering till EU:s institutioner.

ARTIKEL 2

1. Medlemsstaterna skall vid behov underlätta inresa, vistelse och utresa å tjänstens vägnar för den personal och de underhållsberättigade personer som avses i artikel 1. Det kan emellertid krävas att personal och underhållsberättigade personer bevisar att de hör till de kategorier som avses i artikel 1.

2. För detta ändamål, och utan att det påverkar tillämpningen av relevanta regler som gäller för personers fria rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen, skall ett individuellt eller kollektivt förflyttningsförordnande eller beslut om utstationering vid EU:s institutioner vara tillräckligt.

ARTIKEL 3

Den militära och civila personalen och deras underhållsberättigade personer är skyldiga att respektera den mottagande statens lag och avstå från all verksamhet som inte överensstämmer med innebörden i detta avtal.

ARTIKEL 4

För detta avtal skall följande gälla:

1. Körkort som utfärdas av de militära myndigheterna i den sändande staten skall erkännas på den mottagande statens territorium för jämförbara militärfordon i medlemsstaterna.

2. Hälso- och sjukvård och tandvård får tillhandahållas av legitimerad personal från vilken medlemsstat som helst till personalen vid styrkor och högkvarter från alla övriga medlemsstater.

ARTIKEL 5

Militär och civil personal som berörs skall bära uniform enligt de reglementen som gäller i den sändande staten.

ARTIKEL 6

Fordon med en särskild registreringsskylt för den sändande statens väpnade styrkor eller förvaltning skall förutom registreringsnumret ha en tydlig nationalitetsbeteckning.

DEL II

BESTÄMMELSER SOM BARA ÄR TILLÄMPLIGA PÅ DE MILITÄR OCH CIVIL PERSONAL SOM UTSTATIONERAS

TILL EU:s INSTITUTIONER

ARTIKEL 7

Militär och civil personal som utstationeras till EU:s institutioner får inneha och bära vapen i enlighet med artikel 13 när de arbetar

vid högkvarter eller styrkor som kan komma att ställas till EU:s förfogande inom ramen för förberedande och genomförande av sådana insatser som avses i artikel 17.2 i FEU, inbegripet övningar, eller när de deltar i uppdrag i samband med sådana insatser.

ARTIKEL 8

1. Militär och civil personal som utstationeras till EU:s institutioner skall åtnjuta immunitet mot varje slag av rättsligt förfarande när det gäller i tjänsten gjorda, skriftliga eller muntliga uttalanden samt i tjänsten utförda handlingar; immuniteten skall kvarstå även när de har avslutat sin tjänstgöring.

2. Den immunitet som avses i denna artikel skall beviljas i EU:s intresse och inte till förmån för de berörda personerna.

3. Både den behöriga myndigheten i den sändande staten och de berörda EU-institutionerna skall upphäva immuniteten för militär eller civil personal som är utstationerad till EU:s institutioner, om immuniteten skulle hindra att rättvisa skipas och om denna behöriga myndighet och den berörda EU-institutionen kan göra detta utan att det skadar Europeiska unionens intressen.

4. EU:s institutioner skall alltid samarbeta med behöriga myndigheter i medlemsstaterna för att underlätta rättskipningen och skall vidta åtgärder för att hindra missbruk av den immunitet som tillerkänns enligt denna artikel.

5. Om en behörig myndighet eller rättsinstans i en medlemsstat anser att missbruk av immunitet som tillerkänns enligt denna artikel har förekommit, skall den behöriga myndigheten i den sändande staten och den berörda EUinstitutionen på begäran samråda med den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten för att avgöra om sådant missbruk verkligen har förekommit.

6. Om samrådet inte leder till ett för båda parter tillfredsställande resultat, skall tvisten prövas av den berörda EUinstitutionen i syfte att finna en lösning.

7. Om tvisten inte kan lösas, skall den berörda EUinstitutionen anta detaljerade arrangemang för dess lösning. Vad rådet beträffar, skall sådana arrangemang antas enhälligt.

DEL III

BESTÄMMELSER SOM ENDAST ÄR TILLÄMPLIGA PÅ

HÖGKVARTEREN OCH PÅ STYRKORNA SAMT PÅ DEN MILITÄRA OCH CIVILA PERSONAL SOM

TJÄNSTGÖR DÄR

ARTIKEL 9

Inom ramen för förberedandet och genomförandet av de insatser som avses i artikel 17.2 i FEU, inbegripet övningar, skall högkvarteren och styrkorna och den personal vid dessa som avses i artikel 1 samt deras utrustning tillåtas transitering och tillfällig förläggning på en medlemsstats territorium med förbehåll för godkännande från den statens behöriga myndigheter.

ARTIKEL 10

Militär och civil personal skall erhålla akut läkar- och tandläkarvård samt sjukhusvård på samma villkor som jämförbar personal i den mottagande staten.

ARTIKEL 11

Med förbehåll för de avtal och arrangemang som är i kraft eller som kan komma att ingås av de behöriga myndigheterna i den mottagande staten och den sändande staten efter det att detta avtal har trätt i kraft, skall enbart den mottagande statens myndigheter ha ansvar för att vidta lämpliga åtgärder för att byggnader och mark som förbanden, de operativa enheterna och de övriga organen kan behöva samt tillhörande tjänster ställs till deras förfogande. Avtalen och arrangemangen skall i möjligaste mån överensstämma med reglementena om inkvartering och förläggning av liknande förband, operativa enheter och övriga organ i den mottagande staten.

Såvida det inte finns ett arrangemang som föreskriver motsatsen, skall den mottagande statens lagar gälla för de rättigheter och

skyldigheter som vistelsen i eller användningen av byggnader, mark och tjänster medför.

ARTIKEL 12

1. Förband, operativa enheter och organ som normalt består av militär eller civil personal skall ha rätt att enligt avtal med den mottagande staten upprätthålla ordningen i alla de läger, inrättningar, högkvarter eller andra anläggningar som uteslutande används av dem. Förbandens, de operativa enheternas och organens polis får vidta alla lämpliga åtgärder för att upprätthålla ordning och säkerhet i anläggningarna.

2. Utanför anläggningarna skall den polis som avses i punkt 1 användas endast efter överenskommelse med den mottagande statens myndigheter och i samarbete med dessa, och endast i den mån det är nödvändigt för att upprätthålla disciplin och ordning bland medlemmarna av förbanden, de operativa enheterna eller organen.

ARTIKEL 13

1. Militär personal får inneha och bära tjänstevapen, under förutsättning att de har tillstånd till detta genom order och efter överenskommelse med myndigheterna i den mottagande staten.

2. Civil personal får äga och bära tjänstevapen, under förutsättning att de har tillstånd till detta enligt nationella föreskrifter i den sändande staten och efter medgivande av myndigheterna i den mottagande staten.

ARTIKEL 14

Högkvarteren och styrkorna skall ha rätt till samma lättnader i fråga om post och telekommunikationer, transportlättnader och nedsatta avgifter som styrkorna i vistelsestaten, i enlighet med regler och föreskrifter i den staten.

ARTIKEL 15

1. Ett högkvarters arkiv och andra officiella dokument som förvaras i lokaler som används av högkvarteret eller som innehas av vederbörligen godkända medlemmar av högkvarteret skall vara okränkbara, utom om högkvarteret har avstått från denna typ av immunitet. Högkvarteret skall på begäran av den mottagande staten och i närvaro av en företrädare för den staten styrka dokumentens art, för att man skall kunna bekräfta att de omfattas av immunitet enligt denna artikel.

2. Om en behörig myndighet eller en rättslig instans i den mottagande staten anser att ett missbruk av den okränkbarhet som ges genom denna artikel har ägt rum, skall rådet på begäran samråda med de behöriga myndigheterna i den mottagande staten för att fastställa huruvida ett sådant missbruk har ägt rum.

3. Om samrådet inte leder till ett för båda berörda parter tillfredsställande resultat, skall tvisten prövas av rådet i syfte att finna en lösning. Om tvisten inte kan lösas, skall rådet enhälligt anta detaljerade arrangemang för dess lösning.

ARTIKEL 16

För undvikande av dubbelbeskattning gäller följande, vid tillämpningen av konventioner om dubbelbeskattning ingångna mellan medlemsstater, utan att det påverkar den mottagande statens rätt att beskatta militär och civil personal som är medborgare i eller som har sin hemvist i den mottagande staten:

1. Om beskattning av något slag i den mottagande staten beror av den skattskyldiges bostad eller hemvist, skall de perioder då militär eller civil personal befinner sig på den mottagande statens territorium enbart i egenskap av militär eller civil personal inte räknas som en bosättningsperioder eller som perioder som skapar ändring av bostad eller hemvist vid beskattningen.

2. Militär och civil personal skall i den mottagande staten vara befriade från skatt på löner och ersättningar som utbetalas till dem av den sändande staten i deras egenskap av sådan personal samt från

skatt på allt lösöre som tillhör dem och som finns i den mottagande staten enbart på grund av deras tillfälliga närvaro i den staten.

3. Denna artikel skall inte förhindra beskattning av militär eller civil personal för all annan lönsam verksamhet som de kan tänkas ägna sig åt i den mottagande staten, utöver anställningen som sådan personal, och, utom när det gäller den lön, de ersättningar och det lösöre som avses i punkt 2, skall denna artikel inte utgöra något hinder för beskattning som militär eller civil personal är underkastad enligt den mottagande statens lag, även om han/hon anses ha sin bostad eller sitt hemvist utanför denna stats territorium.

4. Denna artikel skall inte tillämpas på avgifter: 'Avgift' innebär tullar och alla övriga avgifter och skatter som skall betalas på import eller export i förekommande fall, utom pålagor och skatter som endast utgör betalning för utförda tjänster.

ARTIKEL 17

1. Den sändande statens myndigheter skall ha rätt att utöva all jurisdiktion i brottmål och disciplinärenden som den sändande statens lagstiftning ger dem gentemot såväl militär som civil personal om denna civila personal omfattas av den lagstiftning som styr samtliga eller vissa av de väpnade styrkorna i den sändande staten, med anledning av dess utstationering vid dessa styrkor.

2. Den mottagande statens myndigheter skall ha rätt att utöva sin jurisdiktion gentemot militär och civil personal och dess underhållsberättigade personer för brott som begås på den mottagande statens territorium och är straffbelagda enligt denna stats lagstiftning.

3. Den sändande statens myndigheter skall ha rätt att utöva exklusiv jurisdiktion gentemot såväl militär som civil personal, om denna civila personal omfattas av den lagstiftning som styr samtliga eller vissa av de väpnade styrkorna i den sändande staten, med anledning av deras utstationering vid dessa styrkor, för brott som är straffbelagda enligt den sändande statens lagstiftning, inklusive sådana brott mot den sändande statens säkerhet som inte omfattas av den mottagande statens lagstiftning.

4. Den mottagande statens myndigheter skall ha rätt att utöva exklusiv jurisdiktion gentemot militär och civil personal och dess underhållsberättigade personer för brott som är straffbelagda enligt den mottagande statens lagar, inklusive sådana brott mot den mottagande statens säkerhet som inte omfattas av den sändande statens lagstiftning.

5. Följande skall anses utgöra brott mot statens säkerhet enligt punkterna 3, 4 och 6 i denna artikel:

a) Förräderi.

b) Sabotage, spioneri eller brott mot lagstiftningen om

statshemligheter eller mot det nationella försvaret.

6. Vid fall av konkurrerande jurisdiktion skall följande regler tillämpas:

a) Den sändande statens behöriga myndigheter skall ha rätt

att med förtur utöva sin jurisdiktion gentemot såväl militär

som civil personal, om denna civila personal omfattas av den

lagstiftning som styr samtliga eller vissa av de väpnade

styrkorna i den sändande staten, med anledning av dess

utstationering vid dessa styrkor, i fråga om följande:

i) Brott som endast skadar den sändande statens

säkerhet eller egendom eller brott som endast skadar

militär eller civil personal från den sändande staten eller

underhållsberättigade personer i fråga om person eller

egendom.

ii) Brott till följd av handling eller försummelse i

tjänsten.

b) Vid andra brott skall den mottagande statens myndigheter

med förtur utöva sin jurisdiktion.

c) Om den stat som har rätt att med förtur utöva sin

jurisdiktion beslutar att avstå från denna rätt, skall den snarast

möjligt underrätta den andra statens myndigheter om detta.

Myndigheterna i den stat som har rätt att med förtur utöva sin

jurisdiktion skall välvilligt behandla en begäran från den andra statens myndigheter om att avstå från denna rätt om den andra staten anser detta vara av särskild vikt.

7. Bestämmelserna i denna artikel skall inte medföra rätt för den sändande statens myndigheter att utöva jurisdiktion gentemot medborgare i den mottagande staten eller personer som har sitt hemvist där, såvida de inte är medlemmar av den sändande statens väpnade styrkor.

ARTIKEL 18

1. Varje medlemsstat skall avstå från att begära ersättning av en annan medlemsstat för skador som uppstått på egendom som tillhör staten och som används inom ramen för förberedande och genomförande av de insatser som avses i artikel 17.2 i FEU, inbegripet övningar,

a) om skadan orsakas av militär eller civil personal från den

andra medlemsstaten vid tjänsteutövning inom ramen för de

ovannämnda insatserna, eller

b) om skadan orsakas av den andra medlemsstatens fordon,

fartyg eller luftfartyg, när dessa används av dess styrkor,

förutsatt antingen att det fordon, fartyg eller luftfartyg som

orsakade skadan användes inom ramen för de ovannämnda

insatserna eller att skadan orsakades på egendom som används under samma villkor.

En medlemsstat skall även avstå från att begära ersättning för bärgning tills sjöss från andra medlemsstater, förutsatt att det fartyg eller den last som bärgats är en medlemsstats egendom och används av dess väpnade styrkor inom ramen för de ovannämnda insatserna.

2. a) Vid andra skador än skador som orsakas eller

uppstår så som anges i punkt 1 på en medlemsstats

egendom som är belägen på medlemsstatens territorium

skall den andra medlemsstatens ansvar och skadebeloppet

avgöras genom förhandling mellan de medlemsstaterna, om de inte enas om annat.

b) Varje medlemsstat skall emellertid avstå från att

begära skadestånd, om skadan understiger ett visst belopp, som skall fastställas genom enhälligt beslut av rådet.

Varje annan medlemsstat vars egendom har skadats vid samma olycka skall också avstå från sitt krav upp till de belopp som anges ovan.

3. Vid tillämpning av punkterna 1 och 2 skall uttrycket “en medlemsstats egendom” omfatta fartyg som chartrats obemannade av en medlemsstat eller rekvirerats av medlemsstaten med ett kontrakt om obemannad charter eller tagits såsom pris, utom den del av förlustrisken och ansvaret som ett annat organ än medlemsstaten står för.

4. Varje medlemsstat skall avstå från att begära skadestånd av en annan medlemsstat, om militär eller civil personal vid dess styrkor har skadats eller omkommit i tjänsten.

5. Skadeståndskrav (utom till följd av avtal eller på grund av att punkt 6 eller 7 är tillämplig) på grund av en handling eller underlåtenhet som militär eller civil personal har begått i tjänsten eller på grund av en annan handling, underlåtenhet eller olycka som en styrka är lagligen ansvarig för och som på den mottagande statens territorium skadat en annan tredje part än någon av medlemsstaterna skall behandlas av den mottagande staten enligt följande bestämmelser:

a) Skadeståndskrav skall lämnas in, behandlas och regleras

eller prövas i enlighet med de lagar och andra författningar i den mottagande staten som är tillämpliga på krav som härrör från dess egna väpnade styrkors verksamheter.

b) Den mottagande staten får bedöma alla sådana krav och

betala det belopp som överenskommits eller fastställs genom dom i dess egen valuta.

c) Betalningen skall vara slutgiltigt bindande för de berörda medlemsstaterna, vare sig den följer av en direkt uppgörelse i

ärendet, av ett avgörande i den behöriga domstolen i den

mottagande staten eller av ett slutligt avgörande i en sådan domstol om nekad betalning.

d) Skadestånd som betalas av den mottagande staten skall meddelas de berörda medlemsstaterna, som samtidigt skall få del av alla detaljer och ett förslag till fördelning i enlighet med leden e i, ii och iii. Om inget svar har inkommit inom två månader, skall förslaget till fördelning anses vara godkänt.

e) Kostnaden för att uppfylla krav enligt leden a-d och punkt 2 skall fördelas mellan medlemsstaterna på följande sätt:

i) När endast en sändande stat är ansvarig, skall

skadeståndsbeloppet fördelas med 25 % av beloppet för den mottagande staten och 75 % för den sändande staten.

ii) När mer än en stat är ansvarig för skadan, skall

skadeståndsbeloppet fördelas lika mellan de ansvariga

staterna; om den mottagande staten inte är en av de

ansvariga staterna, skall emellertid dess bidrag vara hälften av varje sändande stats bidrag.

iii) Om skadan har orsakats av medlemsstaternas

styrkor utan att det är möjligt att tydligt tillskriva en eller

flera av styrkorna skadan, skall skadeståndsbeloppet

fördelas lika mellan de berörda medlemsstaterna; om den mottagande staten inte är en av de stater vars styrkor har orsakat skadan, skall emellertid dess bidrag vara hälften av varje sändande stats bidrag.

iv) Varje halvår skall en förteckning över de belopp som den mottagande staten betalat under det föregående

halvåret för de ärenden där en förslagen procentuell

fördelning har godkänts skickas till de berörda sändande

staterna tillsammans med en begäran om återbetalning.

Återbetalningen skall göras snarast, i den mottagande

statens valuta.

f) I de fall då en medlemsstat, på grund av att bestämmelserna i leden b och e tillämpas, åläggs en alltför betungande kostnad, kan denna medlemsstat begära att de övriga berörda

medlemsstaterna reglerar ärendet genom förhandling sinsemellan på en annan grundval.

g) En dom mot militär eller civil personal får inte verkställas, om domen har avkunnats i den mottagande staten i en tvist som har sin grund i tjänstens utförande.

h) Utom om led e skall tillämpas på ett skadeståndskrav som omfattas av punkt 2, skall bestämmelserna i denna punkt inte tillämpas på krav med anledning av eller i samband med framförande eller drift av ett fartyg, lastning eller lossning eller transport av en last, utom krav för dödsfall eller personskada på vilka punkt 4 inte är tillämplig.

6. Krav riktade mot militär eller civil personal på grundval av ohederliga handlingar eller försummelser utanför tjänsten skall behandlas på följande sätt:

a) Den mottagande statens myndigheter skall utreda skadeståndskravet och fastställa ett rättvist och rimligt skadestånd för käranden, med beaktande av alla omständigheter i fallet, inklusive den skadelidande personens uppförande, samt utarbeta en rapport om ärendet.

b) Rapporten skall skickas till den sändande statens myndigheter, som skyndsamt skall avgöra om de skall utbetala ett skadestånd i godo och i så fall vilket beloppet.

c) Om ett erbjudande om skadestånd i godo framförs och godtas som fullständig ersättning av käranden, skall den sändande statens myndigheter själva betala skadeståndet och underrätta vistelsestatens myndigheter om sitt beslut och det belopp som utbetalats.

d) Bestämmelserna i denna punkt skall inte påverka behörigheten för domstolarna i den mottagande staten att pröva anspråk mot militär eller civil personal så vitt en fullt tillfredsställande betalning inte har gjorts.

7. Skadeståndskrav som grundar sig på otillåten användning av en sändande stats styrkors fordon skall behandlas i enlighet med

punkt 6, utom om förbandet, den operativa enheten eller organet i fråga är lagligen ansvarigt.

8. Vid tvist om huruvida militär eller civil personals otillbörliga handling eller försummelse har ägt rum i tjänsten eller huruvida användningen av ett fordon som tillhör den sändande statens styrkor har varit otillåten skall ärendet regleras genom förhandling mellan de berörda medlemsstaterna.

9. Den sändande staten får inte, när det gäller den civilrättsliga behörigheten för den mottagande statens domstolar, åberopa immunitet mot den mottagande statens domstolars behörighet för militärer och civil personal, utom i den omfattning som anges i punkt 5 g.

10. Den sändande statens och den mottagande statens myndigheter skall bistå varandra i anskaffandet av det bevismaterial som behövs för rättvisa förhandlingar och beslut avseende skadeståndskrav som berör medlemsstaterna.

11. Eventuella tvister i samband med regleringen av krav vilka inte kan regleras genom förhandlingar mellan de berörda medlemsstaterna skall hänskjutas till en skiljedomare som, genom överenskommelse mellan de berörda medlemsstaterna, skall utses bland sådana medborgare i den mottagande staten vilka innehar eller har innehaft ett högt domarämbete. Om de berörda medlemsstaterna inte inom två månader kan enas om en skiljedomare, kan var och en av de berörda medlemsstaterna begära att ordföranden för Europeiska gemenskapernas domstol utser en person med ovan nämnda kvalifikationer.

DEL IV

SLUTBESTÄMMELSER

ARTIKEL 19

1. Detta avtal skall godkännas av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella krav.

2. Medlemsstaterna skall till generalsekreteraren för Europeiska unionens råd anmäla när de har avslutat de konstitutionella förfarandena för godkännande av detta avtal.

3. Detta avtal träder i kraft den första dagen i den andra månaden efter att den sista medlemsstaten har inkommit med anmälan om att dess konstitutionella förfaranden som avses i punkt 2 har avslutats.

4. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd skall vara depositarie för detta avtal. Depositarien skall i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra detta avtal och, efter det att de konstitutionella förfarandena i punkt 2 har avslutats, ett meddelande om dess ikraftträdande.

5.

a) Detta avtal skall endast vara tillämpligt på Europeiska unionens medlemsstaters moderland.

b) Varje medlemsstat kan meddela generalsekreteraren för Europeiska unionens råd att detta avtal även skall tillämpas på andra territorier för vilkas internationella förbindelser staten är ansvarig.

6.

a) Bestämmelserna i delarna I och III i detta avtal endast vara tillämpliga på sådana högkvarter och styrkor samt den personal vid dessa som kan komma att ställas till EU:s förfogande inom ramen för förberedande och genomförande av de insatser som avses i artikel 17.2 i EU-fördraget, inbegripet övningar, i den mån dessa högkvarters eller styrkors samt deras personals status inte regleras genom något annat avtal.

b) I de fall då dessa högkvarters och styrkors och deras personals status regleras genom ett annat avtal och då dessa högkvarter och styrkor samt deras personal är verksamma i ovan nämnda sammanhang, får särskilda arrangemang ingås mellan EU och de berörda staterna och organisationerna för att avgöra vilket avtal som skall tillämpas på den berörda operationen eller övningen.

c) I de fall där det inte har varit möjligt att ingå sådana

särskilda arrangemang skall det andra avtalet förbli tillämpligt för den berörda operationen eller övningen.

7. I de fall då tredje länder deltar i verksamhet på vilken det här avtalet är tillämpligt får avtal eller arrangemang som reglerar sådan medverkan inbegripa en bestämmelse om att det här avtalet inom ramen för de verksamheterna även är tillämpligt på dessa tredje stater.

8. Bestämmelserna i detta avtal får ändras genom enhällig skriftlig överenskommelse mellan företrädarna för Europeiska unionens medlemsstaters regeringar, församlade i rådet.

BILAGA

UTTALANDEN

UTTALANDE AV EU:S MEDLEMSSTATER

När detta avtal har undertecknats kommer medlemsstaterna att göra sitt yttersta för att så snart som möjligt uppfylla kraven enligt sina egna konstitutionella förfaranden, så att detta avtal snarast kan träda i kraft.

UTTALANDE AV SVERIGE

Sveriges regering förklarar härmed att artikel 17 i detta avtal inte innebär någon rätt för den sändande staten att utöva jurisdiktion på Sveriges territorium. I synnerhet ger denna bestämmelse inte den sändande staten någon rätt att inrätta domstolar eller verkställa domar inom Sveriges territorium.

Detta påverkar inte på något sätt fördelningen av jurisdiktion mellan den sändande staten och den mottagande staten enligt artikel 17. Inte heller påverkar det den sändande statens rätt att utöva sådan jurisdiktion inom sitt eget territorium när de personer som omfattas av artikel 17 återvänt till den sändande staten.

Detta hindrar inte heller att lämpliga åtgärder som omedelbart krävs för att garantera upprätthållande av ordning och säkerhet inom styrkan vidtas inom Sveriges territorium av den sändande statens militära myndigheter.