Förslag till avgörande av generaladvokat Nial Fennelly föredraget den 6 mars 1997

1 Originalspråk: engelska.

2 EGT L 149, s 2. Denna begäran om förhandsavgörande gäller den version av förordningen som var gällande efter ändringarna genom rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 331, 1989, s. 1), nedan kallad 1989 års förordning. En ändrad och uppdaterad konsoliderad version av denna ofta ändrade lagstiftning har nyligen antagits, se rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 om ändring och uppdatering av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 28, 1997, s. 1). Ingen av de Destämmelser som berörs av begäran om förhandsavgörande i detta mål ändrades dock genom förordning nr 118/97.

3 Rådets förordning (EEG) nr 1390/81 av den 12 maj 1981 om utvidgning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet på anställda och deras familjer som flyttar inom gemenskapen till att omfatta även egenföretagare och deras familjemedlemmar (EGT L 143, 1981, s. 1), nedan kallad 1981 års förordning, genom vilken det system som upprättats för anställda i den ursprungliga förordningen utvidgades till att gälla även egenföretagare, hade inledningsvis uteslutit artikel 73.

4 BGBl. I, s. 265.

5 BGBl. I, s. 582.

6 Se 104 § första stycket andra meningen punkt 1 i AFG.

7 Se 104 § första stycket tredje meningen i AFG.

8 RGBl. I, s. 509, i den version som publicerades den 15 december 1924 (RGBl. I, s. 799).

9 Denna bestämmelse ersattes — men endast efter de omtvistade perioderna i huvudmålet —av 192 § i Socialgcsctzbuch (sociallagen) av den 20 december 1988 (BGBl. I, s. 2477), i vilken det föreskrivs att den obligatoriska försäkringen skall upprätthållas vid obetald ledighet under en månad.

10 Domstolens dom av den 15 januari 1986 i mål 41/84, Pinna, (Rec. 1986, s. 1).

11 Den nationella domstolen har hänvisat till dom av den 21 juni 1988 i mål 39/86, Lair (Rec. 1988, s. 3161), där domstolen i punkt 31 och följande punkter, förklarade att begreppet innefattade migrerande arbetstagare som, även om de inte längre befann sig i ett anställningsförhållande, tagit upp universitetsstudier som var närbesläktade med deras tidigare verksamhet.

12 Se till exempel domstolens ovannämnda dom i målet Pinna, punkt 20, och, nu senast, domstolens dom av den 30 januari 1997, i mål C-340/94, de Jaeck (REG 1997, s. I-461).

13 Ovannämnda dom i målet Pinna, punkt 20.

14 Ovannämnda dom i målet Pinna, punkt 23.

15 Vilken återges i punkt 2 ovan.

16 I den engelska texten åtskiljs strecksatserna av ordet or (eller). Den tyska texten (tyska är rättegångsspråk i detta mål) är också klar på den punkten, eftersom ordet oder (eller) används. Liknande ord används också i andra språkversioner av texten.

17 Betydelsen av begreppet familjeförmåner definieras i artikel 1 u i i förordningen som ... alla vård-eller kontantförmåner, som är avsedda att täcka en familjs utgifter enligt den lagstiftning som anges i artikel 4.1 h, utom de särskilda bidrag vid barns födelse som nämns i bilaga 2. Oetta har vid ett flertal tillfällen tolkats så att det omfattar en förmån i den mån som mottagaren beviljas förmånen i fråga, utan att någon skönsmässig bedömning i enskilda fall av personliga behov görs, på grundval av förhållanden som definierats i lag ocn då förmånen hänför sig till en av de situationer som uttryckligen räknas upp i artikel 4.1 i [förordningen]. Se till exempel domstolens dom av den 10 oktober 1996 i de förenade målen C-245/94 och C-312/94, Hoever och Zachów (REG 1996, s. I-4895, punkt 18).

18 Det har konstaterats att längden och komplexiteten av [artikel 1 a] beror på behovet av att vid tillämpningen av förordningen använda ett enda begrepp för arbetstagare, giltigt för ett stort antal olika socialförsäkringssystem. Se punkt 6 i förslag till avgörande av generaladvokat Van Gerven i mål 388/87, Warmerdam-Steggerda (Rec. 1989, s. 1203).

19 Domstolens dom av den 23 oktober 1986 i mål 300/84, Van Roosmalen (Rec. 1986, s. 3097, punkt 18).

20 Se punkt 20 i förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola av den 6 juni 1996 inför domstolens dom av den 30 januari 1997 i de förenade målen C-4/95 och C-5/95, Stöber och Piosa Pircira (REG 1997, s. I-511).

21 Kommissionens yttrande inkom till domstolens kansli den 1 december 1995. Kommissionens ombud vidhöll uttryckligen vid förhandlingen det resultat man kommit fram till genom att tillämpa de tankegångar som kommit till uttryck i kommissionens skriftliga yttrande.

22 Dom meddelades den 10 oktober 1996, före den muntliga förhandlingen i detta mål (REG 1996, s. I-4895).

23 Punkt 28 i domen.

24 Ovannämnda dom i målet Hoever och Zachow, punkt 9.

25 Punkt 29 i domen. Generaladvokat Jacobs hänvisade i punkt 54 i sitt förslag till avgörande till det möjliga argumentet att Ingrid Hoever, som vid den aktuella tidpunkten själv var deltidsanställd i Tyskland, kan åberopa artikel 73 i egen rätt. Detta argument förkastades av domstolen i lägre instans i målet vid den nationella domstolen och togs inte upp av den hänskjutandc domstolen i de frågor som hänsköts.

26 Ovannämnda dom i målet Hoever och Zachow, punkt 29 (min kursivering).

27 Ovannämnda dom i målet Hoever och Zachów, punkt 7.

28 Ovannämnda dom i målet Hoever och Zachow, punkt 29.

29 Generaladvokat Jacobs tog inte klart ställning angående förhållandet mellan artikel 1 i och bilaga I. Se punkt 54 i hans ovannämnda förslag till avgörande.

30 Se ovan fotnot 19.

31 Se punkt 12 i förslaget till avgörande.

32 Se punkt 22 i förslaget till avgörande. I punkt 23, rättfärdigade han tillämpningen av artikel 1 a ii, i första hand med att systemet är tillämpligt på alla bofasta oberoende av deras anställningssituation och, i andra hand, med att arbetstagarna inte obligatoriskt eller frivilligt försäkrade med avseende på beviljande av familjcförmåncr.

33 Se punkt 24 i förslaget till avgörande.

34 Han citerade förslaget till avgörande av generaladvokat Gand i mål 19/68, De Cicco, (Rec. 1968, s. 689), som anger att tillämpningsområdet för (den dåvarande) grundläggande förordningen, nämligen förordning nr 3 (rådets förordning nr 3 av den 16 december 1958 om social trygghet för migrerande arbetstagare, EGT 30, 1958, s. 561) avgränsas med stöd av kriterium som hämtas från socialförsäkrings-och inte från arbetsrätten, vilket återspeglar den allt större självständighet som den förra har kommit att tillerkännas i förhållande till den senare, Rec. 1968, s. 705.

35 Se punkt 25 i hans förslag till avgörande.

36 Denna punkt b infördes genom artikel 56 i 1981 års förordning ocn, som följer av det sista övervägandet i ingressen till den förordningen [fann lagstiftaren] det särskilt nödvändigt att ... fastställa vad som avses med termerna anställda och egenföretagare ... enligt [förordningen] ... om den berörda personen är försäkrad i ett system för social trygghet som är tillämpligt på alla invånare; ovannämnda dom i målet Stöber och Piosa Pereira, punkt 28 i förslaget till avgörande.

37 Se punkt 31 i förslaget till avgörande.

38 Domen meddelades efter förhandlingen i detta mål, den 30 januari 1997.

39 Se domen i målet Stöber och Piosa Pereira, punkt 29.

40 Se domen i målet Stöber och Piosa Pereira, punkt 31.

41 Ovannämnda dom i målet Stöber och Piosa Pereira, punkt 32 (min kursivering).

42 Se punkt 25 i domen.

43 Se punkt 21 i domen.

44 Att detta också var generaladvokat La Pergolas åsikt framgår av det citat från punkt 25 i hans förslag till avgörande i målet Stöber och Piosa Pereira som finns återgivet i punkt 22 ovan (fotnot 34).

45 Avsnitt B punkt 6 i bilaga V löd: Om den institution som är behörig att bevilja familjeförmåner i enlighet med avdelning III kapitel 7 i förordningen är en tysk institution skall en person som är obligatoriskt försäkrad mot arbetslöshet, eller en person som till följd av en sådan försäkring mottar kontantförmåner inom ett sjukförsäkringssystem eller mottar andra förmåner, betraktas som anställd (artikel 1 a i förordningen). I det tolfte övervägandet i ingressen till den ursprungliga förordningen medgavs att även om [det vore] önskvärt att fastställa gemensamma regler för alla medlemsstater och insatser för att uppnå detta mål bör följa så nödvändiggjorde de stora skillnaderna mellan nationella lagstiftningar antagandet av en lösning som beaktade denna situation.

46 Denna punkt 6 a flyttades till den nya bilaga I genom artikel 56 i 1981 års förordning. Den ursprungliga bilaga V blev bilaga VI, medan punkt 6 därefter berör en annan fråga som inte är relevant för detta mål. 1989 års förordning påverkade inga ändringar till förordningens respektive bilagor.

47 Punkt 20 i domen.

48 Dom av den 7 juni 1988 i mål 20/85, Rovicllo (Rec. 1988, s. 2805), punkt 16. Enligt avsnitt C punkt 15 i bilaga VI tilläts tyska myndigheter endast att, ι syfte att bestämma tjänstepension vid invaliditet, beakta verksamhet som utfördes under obligatorisk försäkring enligt tysk lagstiftning. Migrerande arbetstagare, som herr Rovicllo, som var bättre kvalificerad från verksamhet i en annan medlemsstat (nämligen arbete som kakelläggare, där ett sådant arbete skulle givit en yrkeskvalificering i Italien) än vad han kunde åberopa med stöd av sin verksamhet i Tyskland (han hade också arbetat som kakclläggarc i Tyskland, men detta gjorde inte att han enligt tysk lag betraktades som en kvalificerad arbetstagare), behandlades således mindre fördelaktigt.

49 Förslaget till avgörande i ovannämnda målet Stöber och Piosa Pereira, punkt 37. Vid den muntliga förhandlingen hänvisade Tysklands ombud till de nya nationella bestämmelser som trätt i kraft i början av år 1996. Vad avser det nya systemet, se fotnot 32 i mitt förslag till avgörande av den 24 oktober 1996 inför dom av den 27 februari 1997 i mål C-59/95, Bastos Moriana (REG 1997, s. I-1071).

50 Punkt 23 i domen. Domstolen har nyligen uttryckt denna princip i cu mål gällande en territoriellt begränsad begrav-ningscrsättning, enligt följande: Såsom indirekt diskriminerande skall ... sådana villkor anses som visserligen gäller oberoende av medborgarskapet, men som väsentligen ... drabbar migrerande arbetstagare. Se dom av den 23 maj 1996 i mål C-237/94, O'Flynn, Rec. 1996, s. I-2617, punkt 18 (min kursivering).

51 I målet Stöber och Piosa Pereira hänvisade generaladvokat La Pergola (se fotnot 30 i hans förslag till avgörande) till viss statistik rörande familjcförmåncr, vilken återgavs i förhandlingsrapporten i mål C-228/88 Bronzino, Rec. 1990, s. I-531, särskilt s. I-536. Denna statistik visar att mer än 17 procent av barnen till medborgare i andra medlemsstater, som är bosatta i Tyskland och är berättigade till tyska familjcförmåncr, bor utomlands, medan tyska medborgares barn bosatta utomlands endast uppgick till 0,3 procent av dem som var berättigade till förmånen. I målet O'Flynn fann inte domstolen att det var nödvändigt att visa att den ifrågasatta bestämmelsen i praktiken drabbar en väsentligt större andel migrerande arbetstagare (punkt 21).

52 Se punkt 44 i förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola i målet Stöber och Piosa Pereira och punkt 38 i domen i samma mål. Den logiska grunden, trots att domstolen ibland hänvisat till den i form av hinder för utövandet av den fria rörligheten (se till exempel målet Bronzino, punkt 12 i domen), förblir huvudsakligen den som generaladvokat Mancini gav uttryck för i sitt förslag till avgörande i målet Pinna: bruket av den ram som bosättningen utgör skiljer sig beroende på arbetstagarens nationalitet. Med andra ord är en person som arbetar inom sitt land vanligen tillsammans med sin familj, medan den migrerande arbetstagarens familj vanligtvis är splittrad, se ovannämnda dom i målet Pinna, särskilt s. 11. Se också punkt 24 i domen i samma mål.

53 Punkt 37 och 38 i domen.

54 Punkt 47 i förslaget till avgörande.

55 Punkt 39 i domen.

56 Punkt 40 i domen.

57 Rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, 1968, s. 13).

58 Dom av den 26 februari 1991 i mål C-292/89, Antonisscn, Rcc. 1991, s. I-745. Domstolen fann att de rent allmänt kunde stanna upp till sex månader, men också längre [o]m den berörde efter tidsfristens utgång kan bevisa att han fortfarande söker arbete och att han har verklig möjlighet att få anställning ... (Punkt 21). För en senare tillämpning av den princip som har uttryckts i målet Antonisscn, se dom av den 20 februari 1997 i mål C-344/95, kommissionen mot Belgien (REG 1997, s. I-1035).

59 Punkt 20 i domen. Se också punkt 32 i förslaget till avgörande. En arbetslös person som erhåller förmåner, och som flyttar till en annan medlemsstat för att söka jobb, behåller enligt artikel 69.1 i förordningen rätten till sådana förmåner i värdstatcn under minst tre månader.