Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 10 juli 1997

1 Originalspråk: grekiska.

2 Dom av den 8 april 1976 i mål 43/75, Dcfrcnnc mot Sabena (Rec. 1976, s. 455), punkt 5 i domslutet, nedan kallad domen i målet Dcfrcnnc II.

3 Dom av den 13 maj 1986 i mål 170/84 (Rec. 1986, s. 1607).

4 Dom av den 17 maj 1990 i mål C-262/88 (Rec. 1990, s. I-1889).

5 Dom av den 6 oktober 1993 i mål C-109/91 (Rec. 1993, s. I-4879).

6 Se ovan fotnot 3.

7 Punkt 5 i domslutet i domen ¡ målet Barber.

8 Domen i det ovan i fotnot 4 nämnda målet Ten Oever, punkt 2 i domslutet. Denna dom bekräftades senare genom dom av den 14 december 1993 i mål C-110/91, Moroni (Rec. 1993, s. I-6591), punkt 3 i domslutet, och genom dom av den 22 december 1993 i mål C-152/91, Ncath (Rec. 1993, s. I-6935), punkt 1 i domslutet.

9 Se de tre domarna av den 28 september 1994 i mål C-7/93, Bcunc (Rec. 1994, s. I-4471), punkterna 61 och 62, i mål C-57/93, Vroege (Rec. 1994, s. I-4541), punkterna 41 och 42, och i mil C-128/93, Fisschcr (Rec. 1994, s. I-4583), punkterna 49 och 50.

10 Dessa bestämmelser avseende Nordirland angående hälsooch socialvård (ålderspension) utfärdades den 18 september 1984 och trädde i krall den 29 oktober 1984.

11 Enligt samma bestämmelse i regulation 3 i Superannuation Regulations definieras en MHO som en specialiserad läkare som primärt har till uppgift att behandla och vårda personer med psykiska störningar och — såvida ministeriet i varje enskilt fall ger sitt tillstånd därtill — som en sköterska med MHO-status som utan avbrott i sin tjänstgöring och utan att uppnå rätt till någon förmån under Superannuation Regulations på deltid utför någon av de ovannämnda uppgifterna samt som en person som tillhör annan personalkategori — som fastställs av ministeriet — och är verksam inom sjukhus av ovan beskrivet slag.

12 Lag om lika lön avseende Nordirland från år 1970, kapitel 32, lag (act) (av den 17 december 1970) om förbud mot diskriminering mellan kvinnor och män vad gäller anställningsvillkor.

13 Dessa för Nordirland gällande föreskrifter om lika rätt till anslutning till ett yrkesbascrat pensionssystem utfärdades den 9 augusti 1976 och trädde i kraft den 6 april 1978.

14 Regulation 12 handlar om allmän domstols eller Industrial Tribunals behörighet att godkänna rätten till anslutning till ett yrkesbascrat pensionssystem och arbetsgivarens skyldighet att betala extra avgifter.

15 Såsom framgår av beslutet om hänskjutande arbetade sökandena, när de började arbeta deltid, 27 timmar och 25 minuter i veckan. Till följd av en omorganisation av arbetet år 1981 ökade arbetsgivaren de deltidsanställdas arbetstid till 31 timmar och 5 minuter i veckan. Samtidigt sänktes de heltidsanställda sjuksköterskornas arbetstid från 40 timmar till 37 timmar och 30 minuter i veckan. Båda sökandena arbetade nattskift, vilket passade bäst ihop med deras familjesituation. Båda sökandena hade ansvar för en sjukhussal och hade arbetsledande funktioner i förhållande till heltidsanställda sjuksköterskor med MHO-ställning.

16 Se ovan fotnot 1.

17 Se ovan fotnot 2.

18 Se ovan fotnot 3.

19 Rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män (EGT L 45, s. 19; svensk specialutgåva, område 13, volym 4, s. 78).

20 Se ovan fotnot 2.

21 Nämnd ovan i fotnot 8, punkt 59 i domen.

22 Se ovan fotnot 2, punkt 1 i domslutet. Jämför även dom av den 13 juli 1989 i mål 171/88, Rinner Kühn (Rec. 1989, s. 2743).

23 Domen i det ovan i fotnot 2 nämnda målet Bilka, punkt 1 i domslutet. I domen i det i fotnot 8 nämnda målet Vroege ansåg domstolen att motiveringen för domen i målet Bilka grundas på tankegången att om — såsom följer av domen av den 31 mars 1981 i mål 96/80, Jenkins (Rec. 1981, s. 911) — en lönepolitik enligt vilken deltidsanställda erhåller en lägre timlön än heltidsanställda under vissa omständigheter kan utgöra diskriminering mellan kvinnliga och manliga arbetstagare, så gäller samma sak beträffande deltidsarbetande som förvägras rätten att omfattas av företagets pensionsordning. Då en sådan pension faktiskt faller under bcgrcppctIöni artikel 119 andra stycket så är den sammanlagda lön som arbetsgivaren betalar den heltidsanställde högre än den lön som denne, för samma antal arbetstimmar, betalar den deltidsanställde (punkt 27).

24 Domen i målet Vroege, nämnd ovan i fotnot 8. Punkt 28 i domen.

25 Dom av den 17 maj 1990, Barber (ovan fotnot 3), punkt 28.

26 Se exempelvis domen i det ovannämnda målet Moroni (ovan fotnot 7), punkt 16 i domen.

27 Det rör sig närmare bestämt om artikel 7.1 a i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1979 om successivt genomförande av principen om likabchandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, 1979, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111).

28 Det rör sig om artikel 9 a i rådets direktiv 86/378/EEG av den 24 juli 1986 om genomförandet av principen om likabchandling av kvinnor och män i fråga om företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet (EGT L 225, s. 40, rättelse publicerad i EGT L 283, s. 27; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 83).

29 Detta påpekade jag redan i punkt 23 i mitt förslag till avgörande till dom i mål C-435/93, Dietz. Dom i detta mål meddelades den 24 oktober 1996 (REG 1996, s. I-5223).

30 Undantagen som föreskrivs i denna artikel gäller a) bestämmande av olika pensionsålder för kvinnor och män, b) efterlevandepensioner och c) fastställandet av olika nivåer för avgifter från arbetstagarna.

31 Se domarna i målen Dietz (ovan fotnot 28), punkt 19, Vroege, punkt 20—27, och Fischer, punkt 17—24, båda ovan fotnot 8, samt mitt förslag till avgörande till dom i målet Dictz, punkterna 28 och 29.

32 Se även punkt 29 i mitt ovan i fotnot 28 nämnda förslag till avgörande till dom i målet Dictz.

33 Se domarna i de ovannämnda målen Dictz, punkt 22, Vroege, punkt 32, och Fischer, punkt 28.

34 Se exempelvis domen i det i fotnot 3 nämnda målet Barber, punkterna 42 och 43, domarna i de ovan i fotnot 8 nämnda målen Vroege, punkt 20— 27, och Fischer, punkt 17— 24, och domen i det ovan i fotnot 28 nämnda målet Dietz, punkt 19. Se även dom av den 28 september 1994 i mål C-200/91, Coloroll Pension Trustees (Ree. 1994, s. I-4389), punkt 53 (nedan kallad domen i målet Coloroll).

35 Se ovan fotnot 2.

36 Följaktligen kan inte, såsom den brittiska regeringen har föreslagit, den lösning tillämpas som återfinns i domen i det ovan i fotnot 8 nämnda målet Beune. I detta mål fanns det i den nationella lagstiftningen regler för beräkning av pension för statstjänstemän som var olika för manliga gifta före detta statstjänstemän och för kvinnliga gifta före detta statstjänstemän. Domstolen fastslog (punkterna 2 och 3 i domslutet) för det första att sådana regler i nationell lagstiftning strider mot artikel 119 i fördraget och att gifta män som har kommit i ett sämre läge på grund av diskriminering måste behandlas på samma sätt som gifta kvinnor och omfattas av samma regler som dessa och för det andra att den tidsmässiga begränsningen i protokoll nr 2 gäller för de personer som kan åberopa den direkta effekten av artikel 119 för att kräva likabchandling vad avser utbetalning av förmåner från ett pensionssystem som det som förekom i det målet.

37 Dom nämnd ovan i fotnot 28, punkt 23 och följande punkter. Se också punkt 27 och följande punkter i mitt förslag till avgörande till dom i samma mål.

38 Domen i det ovan i fotnot 28 nämnda målet Dietz, punkt 23.

39 Domen i målet Dietz, punkt 27.

40 Domen i målet Dietz, punkt 2 i domslutet.

41 Eftersom Mary Teresa Magorrian och Irene Patricia Cunningham, sásom framgår av handlingarna i målet, väckte talan den 22 september 1992, alltså innan de gick i pension den 18 oktober 1992 respektive den 31 mars 1994, kan domstolens svar på denna fråga endast ha praktisk betydelse för det fall att domstolen skulle anse att den tidsmässiga begränsningen av rättsverkningarna i domen i målet Barber och i protokoll nr 2 inte skall tillämpas i förevarande mål, vilket kommissionen och de två sökandena mycket riktigt har påpekat. I annat fall skulle sökandena nästan helt berövas fördelarna med att tillerkännas ställning som MHO, mot vilket det tidigare förelåg hinder, eftersom, såsom framgår av beslutet om hänskjutandc, sökandena vid den nationella domstolen anser att deras tjänstgöringstid endast skall beaktas från och med den 17 maj 1990.

42 Enligt sökandena vid den nationella domstolen skulle de ytterligare förmåner som skulle utgå till personer med ställning som MHO uppgå till omkring 70000 UKL— 100000 UKL årligen, vilket skall jämföras med en årsbudget på 355000000 UKL.

43 Närmare bcsiämt har Förenade kungariket åberopat dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewc (Ree. 1976, s. 1989), och i mål 45/76, Cornet (Rec. 1976, s. 2043), samt domen i det ovan i fotnot 8 nämnda målet Fischer, punkt 40, och dom av den 6 december 1994 i mål C-410/92, Johnson (Ree. 1994, s. I-5483, nedan kallad domen i målet Johnson II).

44 Se exempelvis domen i det ovan i fotnot 8 nämnda målet Fischer, punkterna 39 och 40, samt punkt 5 i domslutet, och domen i det ovan i fotnot 42 nämnda målet Rcwc, punkterna 5 och 6.

45 I förevarande mål har den nationella domstolen över huvud taget inte berört denna fråga.

46 Enligt section 2(5) EPA har en yrkesarbetande kvinna i ett mål om åsidosättande av en föreskrift om lika lön (inklusive mål inför Industrial Tribunal) inte rätt att göra anspråk på förfallen lön eller på skadestånd för mer än två år bakåt i tiden från det att talan därom väcktes. Bortsett från den omständigheten att sökandena själva inte har ställt några anspråk på att några förmåner skall utgå retroaktivt utan endast kräver att framtida anspråk på vissa förmåner, vilka de inte har erhållit på grund av diskriminerande behandling, skall godkännas, ger föreskriften i EPA inte upphov till något problem ur gcmcnskapsrättslig synvinkel, eftersom den inte begränsar tillämpningen av principen om lika lön i framtiden och därmed inte heller väsentligen försvårar eller gör det praktiskt omöjligt att göra gällande den på gemenskapsrätten grundade rättigheten till lika lön. Vidare har domstolen med tillämpning av dessa två gemenskapsrättsliga kriterier vid upprepade tillfällen fastslagit att gemenskapsrätten inte hindrar tillämpningen av en föreskrift i nationell rätt som endast begränsar den tid före talans väckande under vilken förfallna förmåner kan utgå. Jämför exempelvis dom av den 27 oktober 1993 i mål C-338/91, Stecnhorst-Nccrings (Rec. 1993, s. I-5475), och domen i det ovan i fotnot 42 nämnda målet Johnson II.

47 Jämför även den problematik som generaladvokaten F. Jacobs behandlade ¡ punkt 67 och särskilt i punkt 69 i sitt förslag till avgörande till dom i mål C-2/94, Denkavit Internationaal m. fl. —dom i målet meddelades den 11 juni 1996 (REG 1996, s. I-2827) —beträffande begreppen praktiskt taget omöjligt eller alltför svårt när det gäller möjligheterna att göra gällande sina rättigheter enligt gemenskapsrätten på grundav att det i nationell lag föreskrivs en tidsfrist för att väcka talan. Domstolen tog emellertid inte ställning till denna fråga.

48 Det förevarande fallet skiljer sig från det som domstolen behandlade i sin dom av den 2 augusti 1993 i mål C-271/91, Marshall (Ree. 1993, s. I-4367, nedan kallad domen i målet Marshall II), vilket gällde införandet av en i förväg fastställd övre gräns för ersättning av den skada som personer som avskedats på grund av diskriminering lidit samt ett förbud mot att ränta skulle utgå på det belopp som tillerkänts den ersättningsberättigade fram till dess betalning skedde. Detta mål skiljer sig från förevarande mål, som — för det fall att talan bifalls — handlar om en tidsmässig begränsning av rätten att retroaktivt erhålla en särskild ställning (MHO) inom ett yrkesbaserat pensionssystem.

49 Se exempelvis punkt 44 i domen i målet Barber.

50 Jämför även dom av den 22 april 1997 i mål C-180/95, Drachmpaehl (REG 1997, s. I-2195), punkt 40, där domstolen resonerade på ett liknande sätt. Detta mål handlade bland annat om frågan huruvida rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabchandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, s. 40; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 191) hindrar nationella lagregler som innebär att skadestånd som flera sökande, som har varit utsatta för könsdiskriminering vid rekryteringen, sammanlagt kan göra anspråk på begränsas till ett visst högsta belopp. Domstolen fann (punkt 43) att direktivet hindrar sådana nationella lagregler.

51 Eftersom det rör sig om en diskriminerande behandling som strider mot artikel 119 i fördraget, synes det inte vara möjligt att på förevarande mål tillämpa den av sökandena åberopade domen av den 25 juli 1991 i mål C-208/90, Emmott (Rec. 1991, s. I-4269). Detta mål rörde nämligen ett oriktigt genomförande av rådets direktiv 79/7/EEG (se ovan fotnot 26). Så länge som en medlemsstat inte har genomfört detta direktiv på ett riktigt sätt i sin nationella rättsordning hindrar gemenskapsrätten att myndigheterna i en medlemsstat åberopar nationella proccssuclla bestämmelser angående tidsfrister för att väcka talan i ett mål i vilket en enskild har väckt talan vid en nationell domstol mot dessa myndigheter för att skydda sina rättigheter som följer direkt av artikel 4.1 i direktiv 79/7/EEG. Se också punkt 31 i generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande till dom i det ovan i fotnot 8 nämnda målet Vroege.

52 Som exempel se särskilt domen i det ovan i fotnot 8 nämnda målet Fischer, punkterna 39 och 40, samt punkt 5 i domslutet och domen i det ovan i fotnot 42 nämnda målet Rewe, punkterna 5 och 6.