Domstolens dom den 5 maj 1998
I mål C-386/96 P,
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G. C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena C.Gulmann, H. Ragnemalm, M. Wathelet (referent) och R. Schintgen samt domarna G. F. Mancini, J. C. Moitinho de Almeida, P. J. G. Kapteyn, J. L. Murray, D.A. O. Edward, J.-R Puissochet, G. Hirsch, P. Jann, L. Sevón och K. M. Ioannou, generaladvokat: A. La Pergola, justitiesekreterare: avdelningsdirektören D. Louterman-Hubeau,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 8 oktober 1997,
och efter att den 16 december 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Faktiska omständigheter och förfarande vid förstainstansrätten
Den överklagade domen
Huruvida talan om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning
Överklagandet
Den första grunden
Den andra grunden
Återförvisning av ärendet till förstainstansrätten
1. Bolaget Louis Dreyfus & Cie (nedan kallat Dreyfus eller klaganden) har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 28 november 1996, i enlighet med artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 24 september 1996 i mål T-485/93, Dreyfus mot kommissionen (REG 1996, s. II-1101, nedan kallad den överklagade domen), där förstainstansrätten avvisade klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 1 april 1993 riktat till Vnesheconombank.
2. Rådet antog den 16 december 1991 beslut 91/658/EEG om beviljande av ett medelfristigt lån till Sovjetunionen och dess delrepubliker (EGT L 362, s. 89).
3. I artikel 1.1 i beslutet föreskrivs följande:
4. Artikel 2 i beslut 91/658 föreskriver för det ändamålet att
5. Artikel 3 i beslutet innehåller följande bestämmelse:
6. Av artikel 4 framgår för övrigt följande:
7. Den 9 juli 1992 antog kommissionen förordning (EEG) nr 1897/92 om genomförandebestämmelser för ett medelfristigt lån till Sovjetunionen och dess delrepubliker, vilka fastställts i beslut 91/658 (EGT L 191, s. 22).
8. I artikel 2 i denna förordning föreskrivs följande:
9. Följande anges i artikel 4 i förordning nr 1897/92:
10. Artikel 5 innehåller villkoren för ett godkännande enligt artikel 4. Bland dessa villkor finns följande två punkter:
11. Europeiska ekonomiska gemenskapen, Ryska federationen, som efterträdare till Sovjetunionen, och dess ekonomiska ombud Vnesheconombank (nedan kallad VEB) undertecknade den 9 december 1992 i enlighet med förordning nr 1897/92 ett Memorandum of Understanding (nedan kallat ramavtalet) på grundval av vilket gemenskapen beviljade Ryska federationen det lån som hade inrättats genom beslut 91/658. Således föreskrevs att gemenskapen som långivare beviljade VEB som låntagare, med Ryska federationen som borgensman, ett medelfristigt lån på 349 miljoner ecu med en längsta lånetid om tre år.
12. Artikel 6 i ramavtalet föreskriver följande:
13. I punkt 7 uppställs villkoren för att ett kontrakt skall godkännas. Det anges bland annat att leverantörerna skall utses av de ryska organ till vilka Ryska federationens regering har gett detta uppdrag.
14. Kommissionen och VEB undertecknade den 9 december 1992 det avtal som föreskrivs i förordning nr 1897/92 och ramavtalet (nedan kallat låneavtalet). I detta avtal fastställs en mekanism för utbetalning av lånet. Avtalet föreskriver ett förfarande som kan anlitas under den period då lånet skall användas (15 januari 1993—15 juli 1993) och som har till syfte att lägga ut de belopp som har godkänts för betalning för leveranserna.
15. Kommissionen ingick såsom låntagare den 15 januari 1993 i enlighet med artikel 2 i beslut 91/658 i gemenskapens namn ett låneavtal med ett bankkonsortium som leds av Credit Lyonnais.
16. Förstainstansrätten fastställde följande i den överklagade domen:
17. Av den överklagade domen framgår att sökanden yrkade att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara beslutet av den 1 april 1993, varigenom kommissionen vägrade att godkänna ändringarna i leveranskontraktet med Exportkhleb (nedan kallat det omtvistade beslutet) och att kommissionen skulle förpliktas att till Dreyfus som ersättning för den ekonomiska skadan betala 253991,98 ecu för utebliven ränteinkomst, 1347831,56 ecu för prisskillnaden mellan det ursprungliga och det ändrade kontraktet, 229969,58 USD avseende förluster orsakade av växelkursen ecu/USD samt 1 ecu för ideell skada (punkt 28).
18. Kommissionen framställde en invändning om rättegångshinder och yrkade att förstainstansrätten skulle
19. Förstainstansrätten motiverade avvisningen av talan om ogiltigförklaring på följande sätt:
20. Förstainstansrätten fastställde för övrigt att yrkandena om ersättning för den ekonomiska och den ideella skada som klaganden enligt påståendet hade lidit på grunder som inte har bestridits inom ramen för detta överklagande kunde tas upp till sakprövning.
21. Med avseende på det ovan anförda meddelade förstainstansrätten följande dom:
22. Dreyfus har till stöd för sitt överklagande åberopat två grunder avseende dels åsidosättande av artikel 173 fjärde stycket i fördraget, dels motsägelsen i motiveringen till den överklagade domen.
23. Den första grunden består av tre delar.
24. Klaganden har inledningsvis kritiserat förstainstansrätten för att den ansåg att avsaknaden av direkta avtalsförhållanden till kommissionen innebar att klaganden inte kunde beröras direkt, eftersom varken giltigheten av avtalet eller villkoren ändrats (punkterna 49, 50 och 51 i den överklagade domen). Enligt domstolens och förstainstansrättens rättspraxis kan en enskild beröras direkt, även om han inte står i ett avtalsförhållande till kommissionen, från och med den tidpunkt då hans rättsliga eller ekonomiska situation direkt påverkas av beslutet (dom av den 13 maj 1971 i de förenade målen 41/70—44/70, International Fruit Company m. fl. mot kommissionen, REG 1971, s. 411, av den 29 juni 1994 i mål C-135/92, Fiskano mot kommissionen, REG 1994, s. I-2885, och av den 28 oktober 1993 i mål T-83/92, Zunis Holding m. fl. mot kommissionen, REG 1993, s. II-1169; svensk specialutgåva, häfte 14).
25. Så är fallet med transaktioner mellan tre parter när den nationella myndighet som skall genomföra en gemenskapsbestämmelse, såsom i det föreliggande fallet, inte har befogenhet att företa skönsmässig bedömning.
26. Dreyfus har tillagt att parterna i kontraktet hade föreskrivit att detta skulle behöva godkännas av kommissionen och att priset skulle betalas genom gemenskapslånet. Detta lån och det låneavtal som i detta avseende hade ingåtts mellan kommissionen och Ryska federationen utgjorde således på en och samma gång villkoret för kontraktets genomförande och det enda betalningssättet, inte enbart de facto utan även de jure.
27. I motsats till vad som anges i den överklagade domen, påverkades sökandens rättsliga och ekonomiska situation alltså direkt av det omtvistade beslutet, eftersom de ryska myndigheterna var skyldiga att betala det nya pris som fastställdes i tillläggskontraktet endast om och i den utsträckning som gemenskapslånet var tilllämpligt.
28. Klaganden har vidare kritiserat förstainstansrätten för att denna ansåg att kommissionens beslut inte ersätter ett beslut fattat av de ryska myndigheterna, eftersom kommissionen endast har befogenhet att undersöka kontraktens överensstämmelse med avseende på gemenskapsfinansieringen ... (punkt 53). Klaganden har med hänvisning till domen i det ovannämnda målet International Fruit Company m. fl. mot kommissionen tvärtom hävdat att detta beslut direkt och automatiskt påverkade Dreyfus rättsliga situation såsom den följde av kontraktet, eftersom de ryska myndigheterna saknade befogenhet att företa skönsmässig bedömning vid genomförandet av det omtvistade beslutet. De ryska myndigheterna kunde följaktligen endast konstatera att kommissionen inte hade gett sitt godkännande och således betala för veteleveranserna till det gamla priset i enlighet med det ursprungliga kontraktet och inte till det nya pris som hade avtalats i tilläggskontraktet.
29. Klaganden har avslutningsvis ifrågasatt förstainstansrättens uttalande, enligt vilket förekomsten av en hänvisningsklausul i handelsavtalen som gör genomförandet av kontraktet och betalningen av priset beroende av om kommissionen fastslår att villkoren för utbetalande av lånet är uppfyllda ... utgör nämligen en koppling som de avtalsslutande parterna inför mellan det kontrakt som de sluter och en framtida, osäker händelse som gör att deras avtal blir bindande endast om händelsen i fråga inträffar, samt den slutsats som förstainstansrätten drog av detta, nämligen att möjligheten att ta upp en talan enligt artikel 173 fjärde stycket i fördraget till sakprövning kan göras beroende av parternas avsikt ... (punkt 54 i den överklagade domen).
30. Enligt klaganden följer det av domstolens rättspraxis att det enda som är av vikt är den inverkan som det omtvistade beslutet har på klagandens rättsliga eller ekonomiska situation när det skall bestämmas om han direkt berörs av detta beslut, även om denna inverkan är förenad med parternas viljeförklaring före det omtvistade beslutet.
31. Kommissionen anser att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den åberopade argumentationen endast återger de argument som klaganden framförde vid förstainstansrätten. Enligt en fast rättspraxis uppfyller ett överklagande som begränsas till att upprepa eller att i text återge de grunder och argument som redan framförts vid förstainstansrätten inte kraven på motivering enligt artikel 51 i EG-stadgan för domstolen och enligt artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler.
32. Kommissionen har angående sakfrågan inledningsvis påpekat att de avtalsvillkor som klaganden har stött sig på ingalunda är klara och har ifrågasatt argumentet att den kontraktuella skyldigheten att erlägga betalning upphörde, eftersom kommissionen inte gav sitt godkännande. Kontraktet i fråga kan endast tolkas av den behöriga instansen, det vill säga den instans som avtalsparterna utsett i själva kontraktet, nämligen Moskvas handels- och industrikammare. Dreyfus har emellertid inte inlämnat något klagomål till denna instans.
33. Kommissionen har även åberopat bilaga 25 till ansökan vid förstainstansrätten, i vilken Dreyfus lade fram ett telefaxmeddelande som bolaget hade skickat till Exportkhleb den 6 april 1993 och där klaganden uppmanade Exportkhleb att erlägga betalningen trots det omtvistade beslutet:
34. Beträffande den första grundens första del anser kommissionen att för att en talan om ogiltigförklaring av ett kommissionsbeslut skall kunna tas upp till sakprövning, är det nödvändigt att beslutet medför gemenskapsrättsliga verkningar för sökanden, eftersom den i annat fall inte direkt berörs av beslutet. Kommissionen har i detta avseende påpekat att den inverkan som klaganden har åberopat endast följer av de avtalsvillkor på vilka klaganden har stött sig.
35. Vad gäller den första grundens andra del och särskilt hänvisningen till domen i det ovannämnda målet International Fruit Company m. fl. mot kommissionen har kommissionen påpekat att dess vägran att utfärda importhandlingar för äpplen från tredje land i det fallet hade meddelats sökandena genom Produktschap voor Groenten en Fruit i Haag. På så sätt följde den rättsverkan som kommissionens beslut hade för sökandena direkt av detta beslut, även om det formellt riktades till det nederländska organet.
36. I det föreliggande fallet, och till skillnad från det ovannämnda målet International Fruit Company m. fl. mot kommissionen, riktades begäran om förskottsbetalning på grundval av det lån som hade beviljats Ryska federationen till kommissionen av VEB i Rysslands (och inte i Dreyfus) namn, och den påstådda rättsverkan följde endast av en kombination av det omtvistade beslutet och villkoren i ett kontrakt i vilket kommissionen inte är part.
37. Vad gäller den första grundens tredje del anser kommissionen att argumentet att avtalsvillkoret fanns innan det omtvistade beslutet fattades helt saknar relevans. Dessutom kan domstolskontrollen av dess beslut inte vara beroende av privaträttsliga arrangemang i vilka kommissionen inte är part.
38. Vad beträffar kommissionens invändning om rättegångshinder skall det konstateras att överklagandet på ett exakt sätt anger de kritiserade omständigheterna i den överklagade domen samt de rättsliga argument som på ett särskilt sätt stöder yrkandet om ogiltigförklaring (se bland annat beslut av den 26 april 1993 i mål C-244/92 P, Kupka-Floridi mot ekonomiska och sociala kommittén, REG 1993, s. I-2041, punkt 9). Under dessa omständigheter kan det förhållandet att dessa argument även framfördes vid förstainstansrätten inte motivera att de avvisas.
39. Invändningen om rättegångshinder kan följaktligen inte vinna bifall.
40. Det skall erinras om att varje fysisk och juridisk person enligt artikel 173 fjärde stycket i fördraget får föra talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det är riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom.
41. I det föreliggande fallet var det omtvistade beslutet formellt riktat till VEB.
42. Förstainstansrätten behandlade endast frågan om beslutet direkt berörde sökanden, eftersom kommissionen inte bestred att sökanden berördes personligen.
43. Av domstolens rättspraxis följer att direkt inverkan förutsätter att den påtalade gemenskapsåtgärden har direkt inverkan på den enskildes rättsliga situation och att den inte lämnar dem till vilka åtgärden riktar sig och som skall genomföra den något utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom åtgärden har en rent automatisk karaktär och endast följer av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler skall tillämpas (se i detta avseende bland annat domen i det ovannämnda målet International Fruit Company m. fl. mot kommissionen, punkt 23—29, dom av den 6 mars 1979 i mål 92/78, Simmenthal mot kommissionen, REG 1979, s. 777, punkterna 25 och 26, domarna av den 29 mars 1979 i mål 113/77, NTN Toyo Bearing Company m. fl. mot rådet, REG 1979, s. 1185, punkterna 11 och 12, svensk specialutgåva, häfte 4, i mål 118/77, ISO mot rådet, REG 1979, s. 1277, punkt 26, i mål 119/77, Nippon Seiko m. fl. mot rådet och kommissionen, REG 1979, s. 1303, punkt 14, i mål 120/77, Koyo Seiko m. fl. mot rådet och kommissionen, REG 1979, s. 1337, punkt 25, och i mål 121/77, Nachi Fujikoshi m. fl. mot rådet, REG 1979, s. 1363, punkt 11, dom av den 11 juli 1985 i de förenade målen 87/77, 130/77, 22/83, 9/84 och 10/84, Salerno m. fl. mot kommissionen och rådet, REG 1985, s. 2523, punkt 31, av den 17 mars 1987 i mål 333/85, Mannesmann-Röhrenwerke och Benteler mot rådet, REG 1987, s. 1381, punkt 14, av den 14 januari 1988 i mål 55/86, Arposol mot rådet, REG 1988, s. 13, punkt 11—13, av den 26 april 1988 i mål 207/86, Apesco mot kommissionen, REG 1988, s. 2151, punkt 12, och av den 26 juni 1990 i mål C-152/88, Sofrimport mot kommissionen, REG 1990, s. I-2477, punkt 9).
44. Detsamma gäller när mottagarnas möjlighet att inte följa gemenskapsrättsakten är rent teoretisk, eftersom det inte råder något tvivel om att de är villiga att dra de slutsatser som är förenliga med rättsakten (se i detta avseende dom av den 23 november 1971 i mål 62/70, Bock mot kommissionen, REG 1971, s. 897, punkt 6—8, av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m. fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 207, punkt 8—10, och av den 31 mars 1998 i de förenade målen C-68/94 och C-30/95, Frankrike m. fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I-1375, punkt 51).
45. Med beaktande av vad som anförts ovan ankom det i det föreliggande fallet på förstainstansrätten att kontrollera om det omtvistade beslutet ensamt påverkade Dreyfus rättsliga situation därför att de behöriga ryska myndigheterna saknade befogenhet att företa skönsmässig bedömning vad gäller möjligheten att genomföra kontraktet i enlighet med de villkor som parterna hade avtalat i tilläggskontraktet men vilka kommissionen inte hade godkänt, samtidigt som man skulle ha avstått från gemenskapsfinansiering.
46. I detta avseende begränsade sig förstainstansrätten till att konstatera att kommissionen, som endast [hade] befogenhet att undersöka kontraktens överensstämmelse med avseende på gemenskapsfinansieringen, inte hade fattat något beslut som skulle ha påverkat den rättsliga giltigheten av det handelsavtal som ha[de] slutits mellan sökanden och Exportkhleb eller ändrat villkoren i kontraktet, exempelvis de av parterna avtalade priserna och att ändringen av kontraktet av den 28 november 1992, som parterna vidtog den 23 februari 1993, [således förblev] bindande för parterna enligt de villkor som dessa [hade] enats om (punkterna 51 och 53). Förstainstansrätten tillade att den omständigheten att kontraktet innehål-1er en hänvisningsklausul i handelsavtalen som gör genomförandet av kontraktet och betalningen av priset beroende av om kommissionen fastslår att villkoren för utbetalande av lånet är uppfyllda berodde på parternas egen vilja, varav talans upptagande till sakprövning inte kunde vara beroende i enlighet med artikel 173 fjärde stycket (punkt 54).
47. Av flera objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter som förstainstansrätten fastställde följer emellertid att det omtvistade beslutet direkt berörde klaganden.
48. Av den överklagade domen framgår nämligen att VEB, som finansiellt ombud för Ryska federationen, i enlighet med ramavtalet och låneavtalet, vilka binder VEB gentemot kommissionen, har deltagit i genomförandet av gemenskapsfinansieringen av importen till Ryska federationen av jordbruksprodukter och livsmedel samt medicinska artiklar, såsom föreskrivs i beslut 91/658.
49. Dessutom förefaller det som om ikraftträdandet av leveranskontraktet i fråga var underkastat hänvisningsklausulen enligt vilken kommissionen skulle fastställa att kontraktet var förenligt med villkoren för utbetalningen av gemenskapslånet och som om ingen utbetalning fick verkställas, om den bank som hade utsetts i kontraktet inte erhöll något kontraktuellt åtagande från kommissionen att återbetala lånet.
50. En sådan omständighet bekräftas av det socioekonomiska sammanhang i vilket leveranskontraktets undertecknande ingår. Detta sammanhang kännetecknas, såsom framgår av tredje och fjärde övervägandet i beslut 91/658, av den kritiska ekonomiska och finansiella situation som mottagarrepubliken befann sig i samt av den försvårade situationen vad avser livsmedel och mediciner. Det var under dessa omständigheter riktigt att anse att leveranskontraktet endast hade ingåtts med hänsyn till gemenskapens åtaganden i dess egenskap av långivare i förhållande till VEB, så snart som handelsavtalen hade fastställts vara förenliga med gemenskapslagstiftningen.
51. Under dessa omständigheter återspeglar införandet av hänvisningsklausulen i kontraktet, vilket parterna förvisso önskade, endast det förhållandet att leveranskontraktet objektivt sett är ekonomiskt underkastat låneavtalet mellan gemenskapen och den berörda republiken, vilket generaladvokaten betonade i punkt 69 i sitt förslag till avgörande, eftersom betalning för spannmålsleveransen endast kunde ske med hjälp av finansiella resurser som gemenskapen hade ställt till köparnas förfogande genom att ställa remburser som inte kunde återtas.
52. Exportkhlebs möjlighet att verkställa leveranskontrakten i enlighet med de prisvillkor som kommissionen inte godkände och att således avstå från gemenskapsfinansiering var rent teoretisk och kunde — mot bakgrund av de faktiska omständigheter som förstainstansrätten fastställde — således inte vara tillräcklig för att utesluta att det omtvistade beslutet direkt berörde klaganden.
53. Det förefaller således som om det omtvistade beslutet, varigenom kommissionen genom att utöva sin befogenhet vägrade att godkänna tillägget till leveranskontraktet mellan Exportkhleb och Dreyfus, berövade den sistnämnda parten samtliga faktiska möjligheter att genomföra det kontrakt som hade tilldelats den eller erhålla betalning för de leveranser som hade gjorts enligt de överenskomna villkoren.
54. Under dessa omständigheter har det omtvistade beslutet direkt inverkat på klagandens rättsliga situation, även om det har riktats till VEB såsom Ryska federationens finansiella ombud.
55. Av vad som har anförts ovan följer att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den, med hänsyn till de faktiska omständigheter som den fastställde, ansåg att det omtvistade beslutet inte direkt berörde klaganden i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket.
56. Överklagandet är således välgrundat i den utsträckning som det avser den omständigheten att förstainstansrätten i domen avvisade talan om ogiltigförklaring.
57. Med beaktande av vad som har anförts ovan saknas det anledning att ta ställning till den andra grunden.
58. Artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen föreskriver följande: Om överklagandet är välgrundat skall domstolen upphäva förstainstansrättens avgörande. Domstolen kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till förstainstansrätten för avgörande.
59. I det föreliggande fallet anser domstolen att ärendet inte är färdigt för avgörande och att det således skall återförvisas till förstainstansrätten för att denna skall döma i sak.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN följande dom:
1) Förstainstansrättens dom av den 24 september 1996 i mål T-485/93, Dreyfus mot kommissionen, upphävs i den utsträckning som förstainstansrätten har avvisat den talan om ogiltigförklaring som hade väckts av bolaget Louis Dreyfus & Cie.
2) Ärendet återförvisas till förstainstansrätten för att denna skall döma i sak.
3) Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.
1 Rätlcgángsspråk: franska.