Förslag till avgörande av generaladvokat

Tillämplig lagstiftning och faktiska omständigheter i målen: klagandenas talan om ogiltigförklaring vid Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt år 1993

1. Några månader efter det att dom meddelades i målet Geotronics har domstolen ånyo ombetts att uttala sig i frågan avseende upptagande till sakprövning av talan som väcks av juridisk person i enlighet med artikel 173 fjärde stycket i EG-fördraget (nedan kallat fördraget) avseende ogiltigförklaring av beslut som Europeiska gemenskapernas kommission (nedan kallad kommissionen) har antagit i kraft av sina befogenheter i fråga om finansieringstransaktioner avsedda för tredje land inom ramen för trepartsförhållandet mellan kommissionen, den mottagande staten och det bolag som tilldelas kontraktet.

2. Målen C-386/96 P, C-391/96 P och C-403/96 Ρ avser de överklaganden som de enligt fransk rätt bildade bolagen Louis Dreyfus & Cie (nedan kallat Dreyfus), Compagnie Continentale (nedan kallat Continentale) respektive bolaget Glencore (tidigare Richco Commodities), vilket är bildat enligt på Bermudaöarna gällande rätt (nedan kallat Glencore), har inkommit med och som avser de domar som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (nedan kallad förstainstansrätten) meddelade den 24 september 1996.

3. Mål C-404/96 Ρ (nedan kallat målet Glencore II) har ett liknande föremål. Parallellt med ovannämnda överklagande, överklagade Glencore en annan dom som förstainstansrätten hade meddelat samma dag. Genom den domen avvisades den talan som Glencore väckt mot ett annat kommissionsbeslut.

4. Förutom vissa marginella eller rättsligt irrelevanta skillnader i fråga om de faktiska omständigheterna, är de fyra ovannämnda förfarandena konnexa och avser identiska frågeställningar. Mitt förslag till avgörande är därför i allt väsentligt ett och samma för samtliga fall.

5. Till följd av en omfattande politisk och ekonomisk reformprocess har, som bekant, staterna i Central- och Östeuropa sedan år 1989 åtnjutit finansiellt stöd inom ramen för gemenskapens utvecklingsbistånd.

6. Vad beträffar förevarande förslag till avgörande bör påpekas att Europeiska gemenskapernas råd (nedan kallat rådet) i december 1991 fattade beslut 91/658, genom vilket rådet — med beaktande av den allvarliga ekonomiska och finansiella situation som Sovjetunionen och dess delrepubliker befann sig i samt av behovet att skyndsamt bistå dessa stater med livsmedel och mediciner (se tredje och fjärde övervägandet i ingressen till beslut 91/658) — beviljade sagda stater ett medclfristigt lån på ett maximibelopp på 1250 miljoner ecu, att förvaltas av kommissionen, för att möjliggöra import av jordbruksprodukter och livsmedel samt medicinska artiklar från gemenskapen eller från särskilt angivna leverantörsstater i Central- och Östeuropa.

7. Genomförandebestämmelser för lånet i fråga preciserades därefter av kommissionen genom förordning nr 1897/92.

8. I enlighet med artikel 2 i förordning nr 1897/92 undertecknade Europeiska ekonomiska gemenskapen, Ryska federationen och dess ekonomiska ombud Vnesheconombank (nedan kallad VEB) den 9 december 1992 ett ramavtal enligt vilket VEB, med Ryska federationen som borgensman, beviljades ett medelfristigt lån på 349 miljoner ecu med en längsta lånetid på tre år (nedan kallat ramavtalet med Ryska federationen).

9. Genom det låneavtal som föreskrevs i ramavtalet med Ryska federationen och som kommissionen och VEB ingick samma dag, inrättades en kreditmöjlighet hos VEB som kunde tas i anspråk under en avtalad period (15 januari 1993—15 juli 1993) för att betala de kontrakt som godkänts av kommissionen.

10. Vad beträffar målet Glencore II, är villkoren för utbetalning av lånet till Ukraina avfattade i liknande ordalag. Europeiska ekonomiska gemenskapen och Ukraina undertecknade den 13 juli 1992 ett ramavtal enligt vilket Ukraina, genom sitt finansiella ombud State Export-Import Bank of Ukraine (nedan kallad SEIB), skulle beviljas ett medelfristigt lån på 130 miljoner ecu med en längsta lånetid på tre år (nedan kallat ramavtalet med Ukraina).

11. Kommissionen och de olika statliga organ som på olika sätt deltog vid inköpet av de lånefinansierade produkterna hade enligt de båda avtalen en rättslig ställning som kan beskrivas på följande sätt.

12. Kommissionen i) åtog sig i EEG:s namn ansvaret för ett lån avsett att insamla de nödvändiga medel som skulle ställas till Sovjetunionens och dess delrepublikers förfogande i form av lån som kommissionen själv förvaltade, ii) förhandlade om lån med republikerna på grundval av avtal som slutits med var och en av dessa och som innehöll specifika utbetalningsvillkor, iii) förbehöll sig rätten att inom sitt utrymme för oinskränkt skönsmässig bedömning fastslå — genom ett så kallat meddelande om bekräftelse — om finansiering av de försäljnings kontrakt som anmälts av den berörda republiken eller av dess finansiella ombud (se nedan) skulle beviljas eller inte samt iv) kontrollerade, om kontrakten fastslagits vara överensstämmande [med de föreskrivna reglerna], att de remburser som utställts av de berörda republikernas finansiella ombud överensstämde med meddelandet om bekräftelse och biföll begäran om utbetalning som ingivits av VEB (eller av SEIB) och godkände betalning av de avtalade beloppen inom en rimlig frist genom hänvisning till ett ersättningsåtagande till den bekräftande bank eller till den aviserande bank som angivits i leveranskontraktet (med förbehåll för att kommissionen godkänt den).

13. Exportkhleb och Ukrimpex, de organ som av Ryska federationen respektive Ukraina givits i uppdrag att förhandla om inköp av vete, valde för sin del de bolag som skulle tilldelas kontrakten genom ett anbudsförfarande, förhandlade om leveransavtalen och undertecknade dem.

14. De finansiella ombud som de båda republikerna utsett, det vill säga VEB och SEIB, hade följande uppgifter: i) De meddelade ingångna handelsavtal till kommissionen för att få dessa godkända såsom överensstämmande [med de föreskrivna reglerna], ii) efter att ha erhållit meddelandet om bekräftelse utställde de oåterkalleliga remburser som skulle omfattas av gemenskapsgarantin (i den mån som de överensstämde med villkoren i meddelandet) och som eventuellt, på begäran av leverantören, även skulle underkastas krav på bekräftelse av en av leverantören angiven bank samt iii) inkom under den avtalade period då rembursen kunde utnyttjas till kommissionen med begäran om utbetalning till förmån för den bekräftande banken, eller till den bank som fått i uppdrag att avisera rembursen, som leverantören angivit och kommissionen godkänt.

15. Det finns även skäl att erinra om att de händelser vilka givit upphov till förevarande tvister utspelade sig i följande ordning.

16. Efter att i januari 1993 ha krävt att de tre bolagen skulle inkomma med vissa uppgifter (om t. ex. växelkursen USD/ecu), som inte angavs i de försäljningsavtal som Exportkhlcb ingått, sände kommissionen ett meddelande om bekräftelse till VEB för att godkänna kontrakten av den 27 januari 1993.

17. På begäran av Exportkhleb utställde VEB dokumenten för oåterkalleliga remburser till förmån för Dreyfus, Continentale och Glencore den 4 februari 1993 och riktade därefter, den 9 februari, motsvarande begäran om utbetalning till kommissionen. Av skäl som inte anges i de överklagade domarna från förstainstansrätten blev dessa krediter tillgängliga först några dagar senare, mellan den 16 och den 25 februari i de olika fallen. Det var nämligen först då som de korresponderande bankerna i leverantörernas länder slutligen erhöll kommissionens åtagande om ersättning för transaktionerna i fråga.

18. Klagandena hävdar att eftersom världsmarknadspriset på vete hade stigit med ungefär 13 procent under den korta period som gått efter att kontrakten undertecknats (från 132 till 149,5 USD per ton FOB Rouen), begärde Exportkhleb vid ett möte i Bryssel, vilket ägde rum den 22 och den 23 februari 1993, att samtliga bolag som tilldelats kontrakt skulle avge nya anbud avseende priset på leveransen av den så kallade förutsägbara återstoden (det vill säga de kvantiteter som skäligen kunde förutsättas inte skulle komma att levereras inom den utsatta fristen).

19. Den 9 mars 1993 informerade företaget Exportkhleb kommissionen om de avtalade (men ännu inte formaliserade) ändringarna i de kontrakt som hade undertecknats med fem av de utvalda leverantörerna.

20. Efter att VEB de sista tio dagarna i mars hade meddelat kommissionen de nya anbuden och ändringarna av de ursprungliga kontrakten, meddelade den jordbruksansvarige kommissionsledamoten, genom skrivelse av den 1 april 1993 (nedan kallad beslutet av den 1 april 1993), Ryska federationens finansiella ombud att kommissionen endast var beredd att i enlighet med det ordinarie förfarandet godkänna de ändringar som gällde framflyttandet av förfallodagarna för leverans och betalning.

21. De faktiska omständigheterna som givit upphov till målet Glencore II är likartade. Ukrimpex, det statliga organ som Ukraina givit i uppdrag att förhandla om inköp av vete finansierat av gemenskapen, utlyste en informell anbudsinfordran och mottog därvid anbud från sju handelsföretag. Av dessa valdes slutligen Glencores anbud, vilket — fastän det inte var det prismässigt förmånligaste — var det enda som garanterade att vetet skulle lastas före den 15 juni 1993.

De vid förstainstansrätten överklagade domarna

22. Jag har redan nämnt att beslutet av den 1 april 1993 och beslutet av den 12 juli 1993 i fyra fall har varit föremål för talan om ogiltigförklaring som väckts av Dreyfus, Continentale och Glencore vid förstainstansrätten.

23. Som jag likaledes nämnt ovan, fastslog förstainstansrätten i sina fyra domar av den 25 september 1996 att bolag som tilldelas ett leveranskontrakt inom ramen för ett lån som gemenskapen beviljar tredje land inte är direkt berörda av det beslut som riktas till den låntagande statens finansiella ombud, genom vilket gemenskapsinstitutionen vägrar godkänna att a) leveranskontrakt som är föremål för begäran om utbetalning av lånet och som ingås mellan det ombud som utsetts av den låntagande staten och de bolag som tilldelas kontraktet (som fallet var i mål T-509/93) eller att b) de ändringar som eventuellt görs i kontrakt som kommissionen redan har godkänt (som fallet var i de tre andra målen), överensstämmer med de relevanta gemenskapsreglerna.

24. Enligt förstainstansrätten gick det heller inte att av innehållet i det suspensiva villkoret dra den slutsatsen att sökandena var direkt berörda av besluten av den 1 april 1993 och av den 12 juli 1993 (se ovan fotnot 17). Förstainstansrätten ansåg nämligen inte att möjligheten att ta upp en talan enligt artikel 173 fjärde stycket i fördraget till sakprövning [kunde] göras beroende av parternas avsikt att skapa ett samband mellan det kontrakt som de hade slutit och kommissionens framtida beslut om huruvida sagda kontrakt överensstämde med villkoren för finansiering eller inte.

25. Förstainstansrätten fastslog emellertid att Dreyfus och Glencores yrkanden om ersättning för materiell och ideell skada kunde tas upp till sakprövning (se ovan punkt 22) och påpekade bland annat att skadeståndstalan enligt artiklarna 178 och 215 andra stycket i fördraget var fristående. Förstainstansrätten beslöt därefter att yrkandena skulle prövas i sak. Efter Dreyfus och Glencores överklaganden vilandeförklarades därefter förfarandena T-485/93 och T-491/93 genom beslut av den 27 januari 1997 respektive av den 26 februari 1997.

Grunderna för Dreyfus, Continentales och Glencores överklaganden

26. Till stöd för de tre bolagens överklaganden av de domar som jag beskrivit har mycket likartade grunder anförts.

27. i) Vad beträffar den första grunden har klagandena kritiserat förstainstansrättens konstaterande att de bolag som tilldelats kontrakt endast stod i ett rättsligt förhållande till respektive medkontrahent i leveransavtalet (och inte till kommissionen) och att de beslut som är föremål för talan därför inte på något sätt har påverkat deras avtalsförhållande. Genom detta resonemang — anser sökandena — har förstainstansrätten felaktigt avvikit från gemenskapens fasta rättspraxis på området.

28. Glencore har i andra hand åberopat gemenskapens rättspraxis om tillämpningen av artikel 173 fjärde stycket i fördraget, enligt vilken enskilda kan vara direkt berörda av gemenskapsåtgärder som ligger till grund för senare åtgärder, vars innehåll de har säker eller mycket sannolik kännedom om.

29. Dessutom har Dreyfus, Continentale och Glencore hävdat att — till skillnad från förstainstansrättens bedömning — gemenskapens ifrågasatta beslut inom ramen för gemenskapens system för biståndsaktioner skall anses ha ersatt åtgärder som legat inom de ryska respektive ukrainska myndigheternas behörighetsområde.

30. Förstainstansrätten skulle dessutom ha agerat felaktigt då den — i syfte att utesluta att klagandena var direkt berörda av de var för sig ifrågasatta besluten — grundade sig på omständigheten att rättsakternas inverkan på klagandenas rättsliga eller ekonomiska ställning följde av en tidigare frivillig viljehandling.

31. Enligt Glencore skulle slutligen de överklagade domarna även strida mot den rättspraxis enligt vilken en enskild kan vara direkt berörd i den mening som avses i sagda artikel 173 fjärde stycket i fördraget även om det saknas ett rättsligt förhållande till det organ som den ifrågasatta rättsakten härrör från och även om gemenskapsåtgärden inte ersätter ett beslut av de nationella myndigheterna utan lämnar de nationella myndigheterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning och innehållet i den senare åtgärden inte är säkert eller mycket förutsägbart.

32. ii) Klagandena anser att förstainstansrätten dessutom har åsidosatt den allmänna princip enligt vilken varje domstol skall motivera sina avgöranden och att de överklagade domarna är mycket motsägelsefullt motiverade. Inledningsvis skulle förstainstansrätten felaktigt ha hävdat att — trots att förekomsten av det suspensiva villkoret (se ovan fotnot 17) konstaterats i leveranskontrakten — kommissionens beslut inte påverkade kontraktens giltighet i tekniskt och rättsligt avseende och inte heller ändrade villkoren i de avtal som parterna ingått.

33. Continentale har även gjort gällande att förstainstansrätten — efter att ha erinrat om att kommissionen hade begärt att VEB formellt skulle sända den begäran om godkännande av tilläggen till leveranskontrakten som redan hade överlämnats av Exportkhleb och efter att ha påpekat att kommissionen genom beslutet av den 1 april 1993 hade vägrat godkänna ändringarna av kontrakten — argumenterade motsägelsefullt då den hävdade att beslutet i fråga inte ersatte ett beslut av de ryska myndigheterna.

Kommissionens svaromål

34. Kommissionen har inledningsvis framställt en invändning om rättegångshinder i de fyra målen och gjort gällande att dessa — med undantag för den grund som hänför sigtill att domskälen skulle vara motsägelsefulla — huvudsakligen återger de grunder och argument som klaganden framförde i första instans, däribland sådana som hänför sig till omständigheter som förstainstansrätten uttryckligen ogillade.

35. Inledningsvis har kommissionen påpekat att det ingalunda är klart hur det suspensiva villkoret skall tolkas. Det framgår nämligen inte att skiljedomstolen vid handels- och industrikammaren i Moskva (eller motsvarande domstol i Kiev), som är ensam behörig att tolka leveranskontrakten i fråga, skulle ha uttalat sig om den exakta räckvidden av klausulen i fråga. Dessutom förefaller Dreyfus i sin skriftväxling med Exportkhleb dagarna efter att beslutet av den 1 april 1993 fattades tolka leveranskontraktet som ett kontrakt som står fast (a firm contract).

36. Vad beträffar den första grunden för överklagandet påpekar kommissionen att det för att en talan om ogiltigförklaring av ett kommissionsbeslut skall kunna tas upp till sakprövning är nödvändigt att den ifrågasatta rättsakten har rättsverkningar för sökandena till följd av gemenskapsrätten. I motsatt fall berörs inte denne direkt av beslutet.

37. Enligt kommissionen kan det heller inte anses att hävda att de behöriga nationella myndigheterna, vars beslut direkt och självständigt skulle ha orsakat de skador som respektive klagande har åberopat, hade en offentligrättslig funktion inom ramen för genomförandet av gemenskapens politik. Sagda myndigheters beslut att inte betala det överenskomna priset (det vill säga det högre priset) var således inte offentligrättsliga beslut för genomförande av gemenskapsåtgärder. Besluten skulle därför endast ha haft privaträttsliga verkningar i de rättsliga förhållanden som upprättats mellan Ukrimpex och Exportkhleb och respektive kontraktsslutande bolag.

38. I förevarande fall ställdes dessutom begäran till kommissionen om förskott på Ryska federationens och Ukrainas lån av de berörda republikerna genom deras finansiella ombud. Eftersom de kontraktsslutande bolagen stod helt utanför dessa propåer, skulle det vara uteslutet att VEB och SEIB endast varit mellanhänder utan något eget utrymme för skönsmässig bedömning i förhållande till de berörda ekonomiska aktörerna och kommissionen.

39. Kommissionen har invänt mot Glencores övriga argument, enligt vilka den omständigheten att bolaget var direkt berört följde av de båda ifrågasatta beslutens ordalydelse — vilken gjorde det säkert eller högst sannolikt att de ryska eller ukrainska myndigheterna inte skulle betala det överenskomna priset utan gemenskapsfinansiering — och, i andra hand, av gemenskapens rättspraxis om nationellt stöd.

40. Vad slutligen beträffar Dreyfus, Continentales och Glencores andra grund för överklagande, har kommissionen ifrågasatt att förstainstansrätten bedömt de rättsliga konsekvenserna av det ett flertal gånger nämnda suspensiva villkoret och att den dragit slutsatsen att Exportkhleb och Ukrimpex varken var rättsligt förpliktade eller hade tillgångar nog för att betala det överenskomna priset. För övrigt skulle det inte ha varit förstainstansrättens sak att företa en sådan bedömning, eftersom kontrakten uteslutande skulle tolkas av de därtill utsedda skiljenämnderna (se punkt 35 ovan). I sina domar skulle förstainstansrätten däremot endast ha erinrat om sökandenas argument.

41. Den påtalade självmotsägelsen i domskälen skulle i varje fall inte föreligga, eftersom beslutet av den 1 april 1993 och beslutet av den 12 juli 1993 inte i sig direkt påverkade sökandenas ställning gentemot Exportkhleb respektive Ukrimpex. Sådana verkningar skulle endast ha kunnat följa av de suspensiva villkor som parterna själva infört i kontrakten. Följaktligen skulle förstainstansrätten med rätta ha fastslagit att besluten i fråga inte berörde de tre bolagen direkt.

42. Slutligen upprepar kommissionen att det inte finns någon uppgift i de överklagade domarna som bevisar att VEB agerat som en enkel länk mellan de bolag som tilldelats kontrakt och kommissionen. Omständigheten att kommissionen insisterat på att få sig tillsänd de kontrakt som Exportkhleb slutit av VEB förklaras av att godkännandet av kontraktens överensstämmelse med de föreskrivna reglerna skulle leda till en ekonomisk förpliktelse (det vill säga en skuld till följd av lånet till Ryska federationen). Följaktligen kunde kommissionen endast förhandla med ett organ som var behörigt att åta sig förpliktelser genom ekonomiska transaktioner. Dessa påpekanden motsäger inte förstainstansrättens slutsats att de ifrågasatta besluten inte ersatte de ryska respektive de ukrainska myndigheternas ursprungliga val av leverantörer.

Domstolens dom i målet Geotronics och dess betydelse för bedömningen av om överklagandena är grundade

43. Efter att det skriftliga förfarandet avslutats, uppmanades klagandena och kommissionen av domstolen att under sammanträdet kommentera vilken inverkan som domstolens dom av den 22 april 1997 i målet Geotronics (se ovan fotnot 1) hade haft på deras argumentation i de aktuella målen.

44. I detta mål hade som bekant Geotronics, ett bolag som hade deltagit i en selektiv anbudsinfordran (för leverans av elektroniska teodoliter inom ramen för PHARE-programmet för användning inom ett jordbruksreformprogram), vilken hade utlysts av kommissionen och den rumänska regeringen gemensamt och finansierades av PHARE-programmet, överklagat en dom av förstainstansrätten i vilken denna avvisade bolagets talan om ogiltigförklaring av en skrivelse som kommissionen ställt till bolaget.

45. Efter att förstainstansrättens ordförande avslagit en ansökan från Geotronics om interimistiska åtgärder, avvisade förstainstansrätten (som även hade att avgöra en talan om ogiltigförklaring av kommissionens ovan beskrivna beslut) denna talan med motiveringen att det inte fanns någon rättsakt mot vilken talan kunde väckas.

46. När ovannämnda dom sedan överklagades, upphävdes den som bekant av domstolen i den del där talan enligt artikel 173 fjärde stycket i fördraget avvisades.

47. Av domstolens dom i det ovannämnda målet Geotronics har de tre klagandena i de nu aktuella målen och kommissionen — oundvikligen — dragit olika slutsatser.

48. Dreyfus, Continentale och Glencore har åberopat domen för att skingra allt tvivel kring möjligheten att ta upp respektive talan till sakprövning. Dessutom skulle domstolen genom sin dom i målet Geotronics, till skillnad från vad som var fallet i rättspraxis angående EUF, ha tillförsäkrat de ekonomiska aktörerna ett konkret rättsligt skydd.

49. Klagandena i de förevarande målen har gjort gällande att en liknande lösning bör väljas även i dessa fall och preciserat skälen för att domstolen bör avvika från rättspraxis angående EUF även i dessa.

50. Dessutom skulle de beslut som Dreyfus, Continentale och Glencore har ifrågasatt ha varit specifikt riktade mot dem — vilket för övrigt överensstämmer med omständigheten att de tre bolagen och kommissionen stod i direkt kontakt med varandra såväl under det förberedande skedet som efter att de båda kontrakten tilldelats — och i sig ha haft bindande rättsverkningar för dem. Närmare bestämt skulle kommissionens beslut ha slutgiltigt berövat sökandena möjligheten att få respektive försäljningskontrakt genomförda till det avtalade priset, vilket återspeglade den prisnivå som vid den tidpunkten tillämpades på världsmarknaden.

51. Just med anledning av de bindande rättsverkningar som de ifrågasatta besluten i sig skulle ha haft för överklagandena, skulle det heller inte ha någon betydelse att besluten formellt sett inte var ställda till de tre bolagen utan till Ryska federationens och Ukrainas finansiella ombud.

52. Slutligen anser klagandena att det saknas fog för kommissionens argument — med avseende på den tidpunkt då de ifrågasatta besluten antogs i förhållande till tiden för händelserna i målet — att förevarande tvister skiljer sig från målet Geotronics (se nedan punkt 57) men väl liknar de mål som avgjorts genom rättspraxis angående EUF.

53. Vilka argument har då kommissionen för sin del anfört? Institutionens ombud har under sammanträdet upprepat att vad kommissionens roll beträffar, är de fullständigt decentraliserade systemen för tekniskt bistånd i stora drag jämförbara, oavsett om det rör sig om upphandling som finansieras genom EUF eller genom PHARE-programmet.

54. Oavsett de grundläggande likheterna mellan decentraliserade finansieringssystem från FES eller PHARE, borde domstolens dom i målet Geotronics förklaras med beaktande av de specifika faktiska omständigheterna i målet.

55. De beskrivna särskilda omständigheterna i målet Geotronics skulle däremot inte ha någon motsvarighet i de förfaranden som är föremål för detta förslag till avgörande, trots att det genom ramavtalen mellan kommissionen och Ryska federationen respektive Ukraina inrättats ett decentraliserat system som i princip motsvarar de kriterier som följer av rättspraxis angående EUR

56. För det första skulle kommissionen i förevarande fall inte ha tagit initiativ som brutit rättsförhållandet mellan de upphandlande bolagen och de statliga organ som hade i uppdrag att leda och avsluta förhandlingarna för tilldelning av kontraktet. Medan kommissionens skrivelse i målet Geotronics var ställd till bolaget, var de ifrågasatta besluten i förevarande mål ställda direkt till de finansiella ombuden och till de berörda republikerna. Således skulle det i förevarande tvister inte finnas något kommissionsbeslut som ersatt ett beslut från de nationella myndigheterna.

57. Enligt kommissionen var dessutom beslutet av den 1 april 1993 och beslutet av den 12 juli 1993 av annan art än det beslut som riktades till Geotronics. De i förevarande fall ifrågasatta åtgärderna innebar nämligen inte en vägran att godkänna de anbud som de tre bolagen inkommit med inom ramen för de båda anbudsförfarandena, med följd att dessa uteslutits från förfarandena. Åtgärderna vidtogs vid en helt annan tidpunkt i förhållande till händelserna i målet, nämligen efter det att leveranskontrakten tilldelats, förhandlats och ingåtts med de ryska respektive ukrainska myndigheterna.

Rättslig bedömning

i) Invändning om rättegångshinder avseende de aktuella överklagandena

58. Jag anser att det saknas fog för den invändning om rättegångshinder avseende överklagandena som kommissionen framställt vid domstolen (ovan punkt 34).

ii) Överklagandena i sak

59. Vad beträffar sakfrågan i förevarande mål vill jag inledningsvis erinra om domstolens rättspraxis avseende frågan om hur klaganden, inom ramen för artikel 173 i fördraget, skall vara direkt berörd av den ifrågasatta rättsakten.

60. Enligt domstolens fasta rättspraxis är det nödvändigt att kontrollera om den ifrågasatta rättsakten har omedelbar verkan, det vill säga om den automatiskt medför rättsverkningar för den enskilde, eller om det krävs att ett tredje organ ingriper — i synnerhet medlemsstaterna — som har ett utrymme för skönsmässig bedömning.

61. Domen i målet Piraiki-Patraiki är av särskilt intresse för detta förslag till avgörande. Domstolen ansåg i det förfarandet att den ifrågasatta rättsakten — det vill säga kommissionens beslut att tillåta Frankrike att införa ett allmänt system med importkvoter för bomullsgarn från Grekland — direkt berörde sökandebolagen (det vill säga bolaget Piraiki-Patraiki och andra betydande grekiska bomullstillverkare och exportörer av sagda produkter till Frankrike) med avseende på tillämpningen av artikel 173 fjärde stycket i fördraget, trots att det i detta fall endast var möjligt (och dessutom osäkert) att den medlemsstat som beslutet riktade sig till skulle vidta åtgärder som kunde skada sökandebolagen.

62. Domstolens ställningstagande, som grundar sig på den ifrågasatta rättsaktens materiella verkan på sökandens situation, är mycket realistiskt. Annorlunda, och mer formalistisk, är däremot den inriktning som valts i rättspraxis angående EUE Det kan erinras om den underliggande uppfattningen om ett trepartsförhållande mellan kommissionen, den stödmottagandc staten och de bolag som deltar i anbudsinfordringarna.

63. Jag kommer, i likhet med generaladvokaten Tesauro i dennes förslag till avgörande i målet Geotronics, inte att ta ställning till frågan om den väg är riktig som domstolen har slagit in på i fråga om upptagande till sakprövning enligt artikel 173 fjärde stycket i fördraget, och som domstolen har följt i rättspraxis angående EUR

64. Det skall erinras om att i de förfaranden som avsåg finansiering genom EUF, var den rättsakt från kommissionens ombud som var föremål för talan vid domstolen antingen ett godkännande av det förslag om tilldelning av kontraktet som hade utarbetats av den nationella uppdragsgivaren i den stödmottagande staten eller påskrift på det kontrakt som uppdragsgivaren själv ingått.

65. De principer som utarbetats i rättspraxis angående EUF kan emellertid inte tillämpas på sådana fall som det som var aktuellt i målet Geotronics, som domstolen påpekade i punkt 13 i domen i det målet.

66. Jag anser att liknande resonemang kan tillämpas på den bedömning av frågan om upptagande till sakprövning av talan som förstainstansrätten har gjort och som ligger till grund för de nu aktuella överklagandena. Under de ovan beskrivna omständigheterna skulle det utrymme för skönsmässig bedömning som de behöriga ryska och ukrainska myndigheterna eventuellt hade i fråga om till— lämpningen av de ifrågasatta besluten bedömas mot bakgrund av dessa myndigheters bestående behörighet att genomföra kontrakten utan att ändra de prisvillkor som kommissionen kritiserat, men självfallet på villkor att avstå från den gemenskapsfinansiering som inte längre var tillgänglig.

67. I det avseendet påpekas i de överklagade domarna endast — vilket jag erinrat om ovan i punkterna 23 och 24 — att kommissionens beslut att inte finansiera betalningen av de kontrakt som Dreyfus, Continentale och Glencore slutit med Exportkhleb respektive Ukrimpex inte påverkade kontraktens giltighet.

68. Jag anser att även om man skulle vilja instämma i förstainstansrättens bedömning, vars anslag är uteslutande tekniskt och juridiskt, är det allt annat än säkert att kommissionens båda avslag inte har haft någon inverkan på de rättigheter och skyldigheter som följer för de båda parterna av leveranskontrakten.

69. Förstainstansrätten fäste inte någon betydelse vid dessa överväganden. Förstainstansrätten grundade sig därvid på ovannämnda kriterium — som fastslogs i de överklagade domarna — att upptagande till sakprövning av Dreyfus, Continentales respektive Glencores talan inte kunde göras beroende av viljan hos parterna i de enskilda leveranskontrakten. Parterna kunde inte i det syftet fastställa något samband mellan det kontrakt de ingått och kommissionens framtida beslut avseende sagda kontrakts överensstämmelse med villkoren för gemenskapsfinansiering.

70. Då detta har konstaterats anser jag — även mot bakgrund av de behörighetsinvändningar som kommissionen anfört (se ovan punkterna 35 och 68) — att det varken är nödvändigt eller tillåtet att vid denna domstol fördjupa sig ytterligare i frågan om de ryska och ukrainska inköpande organens rättsliga ställning med avseende på fullföljandet av de kontrakt som slutits med klagandena kan anses vara en verklig skyldighet.

71. Besluten att inte godkänna tilläggen till leveranskontrakten som Exportkhleb slutit med de tre klagandebolagen respektive kontraktet mellan Ukrimpex och Glencore togs av kommissionen inom utövandet av dess egna befogenheter (sådana dessa föreskrevs och reglerades i artiklarna 4 och 5 i förordning nr 1897/92, vilken i sin tur baserade sig på beslut 91/658) och berövade Dreyfus, Continentale och Glencore (huruvida med rätta eller inte är irrelevant) varje faktisk möjlighet att genomföra de leveranskontrakt som de hade tilldelats.

72. Denna lösning anser jag ligga helt i linje med den flera gånger omnämnda domen i målet Geotronics (se ovan punkt 46). Omständigheten att kommissionen i förevarande fall har antagit de beslut som ifrågasatts av Dreyfus, Continentale och Glencore efter (och inte före, som fallet var i målet Geotronics) det att de behöriga nationella myndigheterna tilldelat, förhandlat och slutit leveranskontrakten medför inte — som kommissionen däremot hävdar (se ovan punkt 57) — att det blir rättsligt omöjligt för de tre bolagen att göra gällande de medel för rättsligt skydd som föreskrivs i gemenskapens rättsordning.

73. Det är slutligen riktigt att kommissionens invändning om rättegångshinder, som förstainstansrätten biföll, hade ett annat föremål än de fyra nu aktuella fallen.

74. Artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen föreskriver följande: Om överklagandet är välgrundat skall domstolen upphäva förstainstansrättens avgörande. Domstolen kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till förstainstansrätten för avgörande.

Förslag till avgörande

Mot bakgrund av det ovanstående föreslår jag att domstolen:

1 Originalspråk: italienska.

2 Se dom av den 22 april 1997 i mål C-395/95 P, Geotronics mot kommissionen (REG 1997, s. I-2271).

3 Se domar av den 24 september 1996 i mål T-485/93, Dreyfus mot kommissionen (REG 1996, s. II-1101), mål T-491/93, Richco mot kommissionen (REG 1996, s. II-1131) samt mål T-494/93, Compagnie Continentale mot kommissionen (REG 1996, s. II-1157).

4 Genom detta beslut — som ingick i en skrivelse från den jordbruksansvarige kommissionsledamoten till Ryska federationens finansiella ombud — vägrade kommissionen att som överensstämmande med den relevanta gemenskapslagstiftningen godkänna vissa ändringar i de försäljningskontrakt som Dreyfus, Continentale och Glencore hade ingått med det statliga företag som Ryska federationen hade givit i uppdrag att förhandla om inköp av vete (se nedan punkt 15—20).

5 Se dom av den 24 september 1996 i mål T-509/93, Richco mot kommissionen (REG 1996, s. II-1181). Det andra beslut som Glencore ifrågasatte ingick i en skrivelse som den jordbruksansvarigc kommissionsledamoten, inom ramen för ett medelfristigt lån som gemenskapen skulle bevilja Ukraina, hade ställt till den låntagande republikens finansiella ombud. Genom det beslutet vägrade kommissionen att som överensstämmande med den tillämpliga gemenskapslagstiftningen godkänna vissa ändringar i ett kontrakt avseende leverans av vete som Ukrainas ombud redan hade ingått med Glencore som det bolag som tilldelats kontrakt (se nedan punkt 21).

6 Se de i fotnot 2 och 4 ovannämnda domarna.

7 Se A. Espino Morcillo— S. Kollias, Emprunts, i C. Gavalda— R. Kovar (dir.), Répertoire de droit communautaire, Paris, 1992 (lösbladsutgåva, januari 1993), band II, punkt 51— 67.

8 Rådets beslut 91/658/EEG av den 16 december 1991 om beviljande av ett medelfristigt lån till Sovjetunionen och dess delrepubliker (EGT L 362, 1991, s. 89). Genom detta beslut godkände rådet det förslag som avgivits månaden innan av kommissionen, i egenskap av bl. a. samordnande institution inom den grupp av 24 industrialiserade stater som utgör Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) (se kommissionens förslag av den 8 november 1991 till rådsbcslut avseende beviljande av ett medelfristigt lån till Sovjetunionen och dess delrepubliker, KOM(91) 443 slutlig; EGT C 320, s. 3).

9 Kommissionens förordning (EEG) nr 1897/92 av den 9 juli 1992 om gcnomförandcbcstämmclscr för ett medclfristigt lån till Sovjetunionen och dess delrepubliker, vilka fastställts i beslut 91/658 av den 16 december 1991 (EGT L 191, s. 22).

10 Som bekant används traditionellt sett remburser som betalningsmedel i internationella köp- och försäljningsavtal, eftersom de gör det möjligt att minska de risker som vanligtvis är förenade med sådana transaktioner. I sin enklaste form baseras rembursförfarandet på den begäran som den så kallade uppdragsgivaren (vanligtvis den som köper vissa varor eller tjänster) gör hos den bank som denne vanligtvis anlitar för sina affärer (den så kallade utställande banken) om att denna skall: i) ställa en remburs till förmån för mottagaren (det vill säga säljaren eller den som tillhandahåller en tjänst) samt ii) erlägga likvid, när mottagaren (eller dennes bank i egenskap av ombud) inom avtalad tid till utställande bank (eller dess ombud) presenterar de dokument som anges av uppdragsgivaren i rembursen. Om de dokument som den utställande banken tagit emot överensstämmer med rcmbursvillkorcn, förpliktar sig uppdragsgivaren att ersätta sagda bank med det belopp som förskottcrats till mottagaren inklusive kommission och eventuell ränta. Lägg märke till att den utställande bankens åtagande gentemot mottagaren är oberoende av köp- eller forsäljningsavtalct mellan den sistnämnde och beställaren. Således är banken skyldig (försåvitt det inte rör sig om en återkallelig remburs, se nedan) att betala det belopp som beställaren har angivit efter att ha kontrollerat att de överlämnade dokumenten överensstämmer med rcmbursvillkorcn, att dessa inlämnats inom överenskommen tid och är i sin ordning och kan inte anföra någon invändning som hänför sig till det underliggande förhållandet. I den vanligast förekommande formen av remburs anmodar den utställande banken för övrigt en annan bank (vanligtvis en bank som står i kontakt med den utställande banken i mottagarens land) att avisera krediten: i ett sådant fall crläggcr mottagarens bank priset [för varorna], som ombud för utställaren, mot presentation av dokumenten. Den aviserande banken åtar sig emellertid inga skyldigheter gentemot mottagaren. Om däremot en leverantör önskar minimcra risken för att köparen inte skall hålla sina löften, kan han begära att beställarens remburs skall bekräftas av en bank i det egna landet. Den så kallade bekräftande banken åtar sig ställning som gäldenär gentemot mottagaren och åtar sig tillsammans med utställaren att betala det vederlag som begärts av köparen på villkor att de dokument som presenterats överensstämmer med dem som angivits i rembursen. Slutligen kan anges att oåterkalleliga remburser — i vilka utställaren är direkt skyldig att betala det begärda vederlaget på villkor att de dokument som överlämnats av mottagaren är de som anges i rembursen — är ytterst vanliga vid handel. Åtcrkallcliga remburser innebär däremot att utställaren inte åtar sig några skyldigheter gentemot mottagaren och behåller sin möjlighet att vägra betalning (exempelvis om han anser att beställarens finansiella ställning har försämrats efter att rembursen ställdes). Följaktligen används sistnämnda form av remburs av självklara orsaker praktiskt taget aldrig i handelspraxis (se A. Giampicri, Il credito documentario. Nuova giur. civ. commentata, 1992, II, s. 318, särskilt s. 318 och 319, samt R. Jack, Documentary Credits, London-Dublin-Edinburgh, 1991, s. 1 — 24).

11 Det förfarandet med oåterkallelig remburs som föreskrivs i de låneavtal som kommissionen ingått med VEB och SEIB (se nedan, punkterna 9 och 10) överensstämde med den sedvana och handelsbruk vid remburs som har utarbetats av Internationella Handelskammaren i Paris (reviderad 1983, publikation ICC nr 400) och som gemenskapen har antagit som standardmodell för remburser som skall användas av utställande banker.

12 Den 15 januari 1993 ingick kommissionen, i enlighet med artikel 2 i beslut 91/658, i egenskap av låntagare ett låneavtal för gemenskapens räkning med ctl bankkonsortium under ledning av Crédit Lyonnais. Låneavtalet var uttryckligen avsett att Ω nansiera det lån som beviljats Ryska federationen. På grundval av det avtalet tillträdde gemenskapen den kredit som de långivande bankerna hade beviljat i form av förskott som utbetalades mot överlämnande av en begäran om uttag. Med anledning av kopplingen mellan avtalet i fråga och den finansiering som beviljats VEB, föreskrevs i låneavtalet av den 15 januari 1993 att kommissionen, då den gjorde en begäran om uttag, specifikt skulle kunna instruera Crédit Lyonnais om alt genomföra utbetalningen i fråga direkt till andra bankkonton än gemenskapens (såsom konto tillhörande den bekräftande banken, den aviserande banken eller den utställande banken).

13 Se artikel 5.1 b i de låneavtal som kommissionen ingick med VEB respektive Ukraina och SEIB.

14 Meddelandet om bekräftelse, som innehöll de obligatoriska uppgifter som skulle anges i samtliga senare handlingar inklusive remburserna, överlämnades av kommissionen till VEB eller SEIB. Kommissionen lämnade dessutom en kopia till den bank (den så kallade managing bank) som kommissionen givit i uppdrag att sköta bctalmngsförfarandet.

15 Genom ersättningsåtagandet, som meddelades genom en åtföljande skrivelse till managing bank, åtog sig kommissionen att honorera den utställande bankens åtagande på begäran av den bekräftande banken eller av den aviserande banken, som leverantören utsett. Då den banken väl erhållit ersältningsåtagandet, överlämnade den en begäran om ersättning till managing bank som inom tre dagar utbetalade det godkända beloppet i ecu.

16 Se även artiklarna 4.2, 5.1 och 5.2 i förordning nr 1897/92, enligt vilka det, för att kommissionen skulle godkänna de leveranskontrakt som de berörda republikerna slutit, bland annat krävdes att i) kontrakten skulle slutas enligt ett förfarande som säkerställer fri konkurrens (däribland att åtminstone tre anbud inlämnats) och ii) att de skulle erbjuda bästa möjliga inköpsvillkor jämfört med de priser som normalt gäller på internationella marknader.

17 Genom de remburser som Ryska federationens och Ukrainas finansiella ombud öppnade, begärde dessa att den bank som de stod i kontakt med i leverantörens bank skulle avisera rembursen i fråga, men medgav att den kunde tillägga — genom en bekräftelse — ett självständigt bctalningsåtagandc om mottagaren skulle begära det. En kopia av de remburser som VEB och SEIB utställt översändes till kommissionen och managing bank för att kontrollera om de obligatoriska uppgifterna stod i överensstämmelse [med de föreskrivna villkoren] (ovan fotnot 13). Managing bank meddelade i sin tur den bekräftande banken, eller den aviserande banken, att betalningen endast skulle verkställas efter att kommissionen erhållit en begäran om utbetalning från VEB eller SEIB.

18 Punkt 1 i de leveranskontrakt som Exportkhlcb slutit hade följande lydelse: Detta avtal ingås med förbehåll för godkännande av EEG:s myndigheter och av bankavtalct mellan Ryska federationens finansiella ombud och EEG:s finansiella ombud (This contract is concluded subject to approval of EES (rättare sagt EEG) authorities and the bank agreement between authorised bank of Russian Federation and the bank authorised by the EEC authorities). Dessutom föreskrevs följande i punkt 4 i ovannämnda kontrakt under rubriken Betalning: En förutsättning för detta avtal är att den aviserande banken erhåller ett korrekt åtagande av innehavaren av det konto som har täckning (bank med bemyndigande av EEG) (this contract is subject to receit (sic) by the relevant advising bank of an appropriate undertaking from the cover account holder (Bank authorised by EEC)). På samma sätt föreskrevs det i det leveranskontrakt som Ukrimpex slutit med Glencore att det ålåg Ukrainas ombud att erhålla alla nödvändiga godkännanden, såsom godkännande från Europeiska gemenskapernas kommission av motsvarande kontrakt (to obtain all necessary agreements such as approval of the relating contract by the Commission of the European Communities). Vad beträffar betalning av de enskilda leveranserna av de avtalade varorna, föreskrevs i kontraktet att den skulle genomföras i enlighet med villkoren i ett EEG-låneavtal (in accordance with the terms of an EEC Loan Agreement).

19 Se exempelvis punkt 11 i det så kallade standardavtalet Eurgrain 2, som Exportkhlcb ingick med respektive företag samtidigt med leveranskontrakten och som det uttryckligen hänvisas till i punkt 6 i de sistnämnda kontrakten.

20 I artikel 173 fjärde stycket i fördraget föreskrivs att [v]arje fysisk eller juridisk person får på samma villkor [som tilllämpas när en medlemsstat, rådet eller kommissionen väcker talan] väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom. (min kursivering) Som förstainstansrätten påpekade, avsåg däremot inte kommissionens invändningar om rättcgångshindcr att sökandena skulle sakna ett personligt intresse (se dom av den 24 september 1996 i mål T-485/93, punkt 48, i mål T-491/93, punkt 49, i mål T-494/93, punkt 49, samt i mål T-509/93, punkt 41, ovan fotnot 2 och 4). Det skall konstateras att kommissionen endast i mål T-509/93 hade anfört en andra grund till stöd för sin invändning om rättcgångshindcr — som förstainstansrätten inte ansåg kunna ligga till grund för att talan skulle bifallas — nämligen att det inte förelåg någon rättsakt som kunde överklagas. Förstainstansrätten fastslog att trots att låneavtalet mellan gemenskapen, Ukraina och SEIB — vilket styrdes av engelsk rätt enligt överenskommelse mellan parterna — innehöll en lagvalsklausul till förmån för engelska domstolar, behöll gemenskapsdomstolarna sin behörighet att pröva talan om ogiltigförklaring av en rättsakt genom vilken kommissionen vägrat att godkänna ett kontrakt såsom överensstämmande med villkoren för gemenskapsfinansiering, eftersom en sådan rättsakt har rättsverkan gentemot SEIB genom att banken berövas rätten att begära utbetalning av lånet. Beslutet av den 12 juli 1993 var således en överklagbar rättsakt med avseende på tillämpningen av artikel 173 i fördraget (se dom av den 24 september 1996, ovan fotnot 4, punkt 26— 28. Se även nedan fotnot 26.

21 Se dom av den 24 september 1996 i mål T-485/93, punkt 48—55, i mål T-491/93, punkt 49—57, i mål T-494/93, punkt 49—57, samt i mål T-509/93, punkt 41— 49 (se ovan fotnot 2 och 4).

22 Se dom av den 24 september 1996 i mål T-485/93, punkt 65—75, och i mål T-491/93, punkt 62—67 (ovan fotnot 2). Förstainstansrätten ansåg att kommissionen, som hade framställt en invändning om rältcgångshindcr även gentemot Dreyfus och Glencores skadeståndsyrkanden, inte hade lyckats bevisa att yrkandena utgjorde rättegångsmissbruk genom att i själva verket syfta till att ett enskilt slutgiltigt beslut skulle undanröjas. Enligt förstainstansrätten var detta särskilt tydligt i fråga om Dreyfus yrkande om ideellt skadestånd, vilket grundade sig på påståenden om ett handlande från kommissionens sida som inte hade något samband med den rättsakt som bolaget samtidigt hade yrkat skulle ogiltigförklaras.

23 För enkelhetens skull har jag i resonemanget nedan gjort ett sammandrag av de gemensamma grunder för överklagande — vilka för övrigt är praktiskt taget identiska i sak — som de enskilda klagandena har anfört och tillskrivit dem dessa grunder utan åtskillnad, utan att ta hänsyn till de formella skillnaderna i framförande och argumentation i inlagorna i de fyra målen.

24 Ovan fotnot 17 och därtill hörande del av texten.

25 På samma sätt ansåg förstainstansrätten i sin dom i mål T-509/93, trots att den hade påpekat att kommissionen [hade meddelat] SEIB ... att den inte kunde godkänna det kontrakt som hade tillställts institutionen genom beslutet av den 12 juli 1993, att den ifrågasatta åtgärden inte ersatte ett beslut av de ukrainska myndigheterna.

26 Se telefaxmcddclandc av den 6 april 1993 som Dreyfus ställde till Exportkhleb för att kräva betalning av det högre avtalade priset och i vilket Dreyfus påpekade följande: Vi hoppas au ni inser att vi anser att vi har ett kontrakt med er som står fast... och att vi måste yrka att ni skall fullgöra era kontraktuella skyldigheter (min översättning).

27 Under det muntliga förfarandet har kommissionens representanter rentav förklarat att di det saknas en rättsakt mot vilken talan kan väckas, kan inte heller beslutet av den 1 april 1993 och beslutet av den 12 juli 1993 tas upp till sakprövning för det fall att talan skulle väckas mot dessa vid gemenskapens domstolar av de bolag som besluten riktas till, det vill säga Exportkhleb och Ukrimpex (med förbehåll för dessa organs befogenhet att väcka talan vid den behöriga nationella domstolen, närmare bestämt vid engelsk domstol, med anledning av att respektive låneavtal inte uppfyllts). Detta argument — som kommissionens representanter själva uttryckligen har medgivit — har redan förkastats av förstainstansrätten i domen i mål T-509/93 (ovan fotnot 19), och det är inte av en tillfällighet som kommissionen inte har anfört det i något av de skriftliga förfarandena i de nu aktuella målen.

28 Se beslut av den 7 juli 1994 i mål T-185/94 R, Geotronics mot kommissionen (REG 1994, s. II-519).

29 Se dom av den 26 oktober 1995 i mål T-185/94, Geotronics mot kommissionen (REG 1995, s. II-2795). I den domen ogillade förstainstansrätten den skadeståndstalan som Geotronics samtidigt hade väckt i enlighet med artiklarna 178 och 215 i fördraget.

30 Se domen i det ovannämnda målet, punkt 27— 35.

31 Förslag till avgörande i mål C-395/95 P, Geotronics mot kommissionen, föredraget den 30 januari 1997 (REG 1997, s. I-2273).

32 Se dom av den 22 april 1997 (ovan fotnot 1), punkt 13. rättspraxis angående EUF avser offentlig upphandling som finansieras genom Europeiska utvecklingsfonden (nedan kallad EUF) i enlighet med bestämmelserna i det andra associeringsavtal mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och de med gemen-skapen associerade afrikanska staterna samt Madagaskar som undertecknades i Yaoundé den 29 juli 1969, eller i den första, andra eller tredje konventionen mellan AVS-staterna och Europeiska gemenskaperna som undertecknades i Lomé den 28 februari 1975, den 31 oktober 1979 respektive den 8 december 1984 (se dom av den 10 juli 1984 i mål 126/83, STS mot kommissionen, REG 1984, s. 2769, av den 10 juli 1985 i mål 118/83, CMC m. fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 2325, av den 19 september 1985 i mål 33/82, Murri Frères mot kommissionen, REG 1985, s. 2759, av den 24 juni 1986 i mål 267/82, Développement och Clemessy mot kommissionen, REG 1986, s. 1907; svensk specialutgåva, häfte 8, av den 14 januari 1993 i mål C-257/90, Italsolar mot kommissionen, Rec. 1993, s. I-9, samt av den 29 april 1993 i mål 182/91, Forafrique Burkinabé mot kommissionen, Rec. 1993, s. I-2161). Som domstolen återigen fastslog i domen i målet Geotronics (punkt 12) följer av rättspraxis angående UEF att åtgärder som vidtas av kommissionens representanter inom ramen för sådana förfaranden — oavsett om det gäller godkännande (eller avslag) av det förslag till tilldelning av kontraktet som den nationella myndigheten har gjort eller om det rör sig om att utfärda (eller vägra att utfärda) intyg, avseende kontraktet och tillhörande betalningsorder — endast består i att avgöra om villkoren för finansiering från gemenskapens sida är uppfyllda och att de inte inverkar menligt på principen att upphandlingen i fråga förblir en nationell upphandling. Följaktligen föreligger det endast ett rättsförhållande mellan de företag som lämnar anbud eller som tilldelas kontrakten i fråga och den stödmottagande staten — som är ensam ansvarig för att förbereda, förhandla och sluta kontraktet — och rättsakter som härrör från kommissionen kan i förhållande till dessa inte få till följd att ett gemenskapsbeslut ersätter ett beslut fattat av ifrågavarande stat. För närvarande är det främsta instrumentet för gemenskapens biståndspolitik den fjärde Lomékonventionen, som undertecknades den 15 december 1989 och som är i kraft till den 29 februari 2000.

33 Se dom av den 22 april 1997 (ovan fotnot 1), punkt 12— 17. Domstolen, som själv slutligt avgjorde ärendet i enlighet med artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen, ogillade för övrigt talan (se punkt 25— 29 i domen). Domstolen ogillade även Geotronics överklagande i den del som avsåg förstainstansrättens ogillande av bolagets skadeståndstalan (se punkt 19— 24 i domen).

34 I den upphävda delen av förstainstansrättens dom underströks omständigheten att Geotronics ombud [v]id den muntliga förhandlingen [hade] medgivit att den rumänska regeringen i det aktuella fallet var fri att tilldela Geotronics kontraktet, oaktat kommissionens vägran att bevilja den gemenskapsstöd (se dom av den 26 oktober 1995 (ovan fotnot 28), punkt 30).

35 Ovan fotnot 30, punkt 21.

36 Se ovan, fotnot 18 och tillhörande del av texten.

37 Se bland andra dom av den 2 juni 1994 i mål C-326/91 P, De Compte mot parlamentet (REG 1994, s. I-2091), punkterna 29, 38, 41, 50, 57, 72, 75, 86, 88, 90 och 101.

38 Se bland andra dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazelli Lualdi m. fl. (REG 1994, s. I-1981), punkt 79, samt beslut av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco Impex Italiana mot kommissionen (REG 1996, s. I-4435), punkt 39.

39 Se beslut av den 11 juli 1996 i mål C-325/94 P, WWF mot kommissionen (REG 1996, s. I-3727), punkt 30, och dom av den 15 maj 1997 i mål C-278/95 P, Siemens mot kommissionen (REG 1997, s. I-2507), punkt 44. Domstolen har exempelvis hävdat att då en klagande påstår att hans intresse av att få till stånd ett uppskov med verkställigheten av ett omtvistat beslut inte har prövats tillräckligt val, skall överklagandet inte anses vara begränsat till ett ifrågasättande av förstainstansrättens bedömning av faktiska omständigheter utan måste förstås som avsett att få fastställt att det överklagade beslutet är grundat på en felaktig rättstillämpning i fråga om den rättsliga bedömningen av omständigheterna. Se beslut av den 30 april 1997 i mål C-89/97P(R), Moccia Irme mot kommissionen (REG 1997, s. I-2327), punkt 40.

40 Se bland annat beslut av den 26 april 1993 i mål C-244/92 P, Kupka-Floridi mot Ekonomiska och sociala kommittén (REG 1993, s. I-2041), punkt 9, samt dom av den 29 maj 1997 i mål C-153/96 P, De Rijk mot kommissionen (REG 1997, s. I-2901), punkt 15.

41 Se generaladvokaten VerLoren Van Themaats förslag till avgörande som föredrogs den 14 oktober 1982 i mâl 11/82, Piraiki-Patraiki (REG 1985, s. 207), punkt 4.2.

42 Se dom av den 16 juni 1970 i mål 69/69, Alean mot kommissionen (REG 1970, s. 385), punkt 4.

43 Se dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann (REG 1963, s. 197, särskilt s. 222).

44 Se generaladvokaten Da Cruz Vilaças förslag till avgörande som föredrogs den 21 januari 1987 inför domen av den 17 mars 1987 i mål 333/85, Mannesmann-Röhrenwerke mot rådet (REG 1987, s. 1381, i synnerhet s. 1397). Med andra ord tolkar domstolen kravet på att den person saken gäller skall vara direkt berörd så att mottagaren av den ifrågasatta rättsakten (oavsett om det är en medlemsstat, en institution eller en annan fysisk eller juridisk person) måste sakna allt bedömningsutrymme i fråga om tillämpningen av rättsakten. I det fallet skall rättsakten i fråga — vilken inte kräver att dess mottagare vidtar genomförandeåtgärder — anses i sig inverka menligt på sökandens rättsliga ställning, om denne även är personligen berörd (se bland andra dom av den 1 juli 1965 i de förenade målen 106/63 och 107/63, Tocpfcr mot kommissionen, REG 1965, s. 525, särskilt s. 533, av den 13 maj 1971 i de förenade målen 41/70—44/70, International Fruit Company mot kommissionen, REG 1971, s. 411, punkt 23—29, av den 23 november 1971 i mål 62/70, Bock mot kommissionen, REG 1971, s. 897, punkt 6— 8, av den 18 november 1975 i mål 100/74, Simmenthal mot kommissionen, REG 1979, s. 777, punkterna 25 och 26, av den 29 mars 1979 i mål 113/77, NTN Toyo Bearing Company mot rådet, REG 1979, s. 1185, punkterna 11 och 12; svensk specialutgåva, häfte 4, av den 11 juli 1985 i de förenade målen 87/77, 130/77, 22/83, 9/84 och 10/84, Salerno m. fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 2523, punkt 31, av den 26 april 1988 i mål 207/86, Apcsco mot kommissionen, REG 1988, s. 2151, punkt 12, av den 19 maj 1993 i mål C-198/91, Cook mot kommissionen, REG 1993, s. I-2487, punkt 23; svensk specialutgåva, häfte 14, av den 24 mars 1994 i mål T-3/93, Air France mot kommissionen, REG 1994, s. II-121, punkterna 80 och 81, av den 29 juni 1994 i mål C-135/92, Fiskano mot kommissionen, REG 1994, s. I-2885, punkt 23—30, av den 27 april 1995 i mål T-96/92, Comité central d'entreprise de la Société générale des grandes sources m. il mot kommissionen, REG 1995, s. II-1213, punkt 36—48, av den 14 september 1995 i de förenade målen T-480/93 och T-483/93, Antillean Rice Mills mot kommissionen, REG 1995, s. II-2305, punkt 63, av den 22 oktober 1996 i mål T-266/94, Skibsvacrftsforcningcn m. fl. mot kommissionen REG 1996, s. II-1399, punkt 49, samt av den 9 april 1997 i mål T-47/95, Terres Rouges Consultant m. fl. mot kommissionen, REG 1997, s. II-481, punkt 57—59).

45 Se generaladvokaten VerLoren Van Themaats förslag till avgörande i mål 11/82 (ovan ľotnot 40), punkt 4.6.

46 Se dom av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki (REG 1985, s. 207).

47 Kommissionen hade anfört en invändning om rättegångshinder med argumentet — avseende frånvaron av direkt intresse — att ett sådant intresse skulle föreligga endast då en enskild berörs av ett gemenskapsbeslut utan att någon nationell åtgärd ställs mellan den enskilde och rättsakten i fråga. I förevarande fall kräver däremot det ifrågasatta beslutet nationella gcnomförandcbcstämmclser och de direkta konsekvenserna för de enskilda följer av dessa. Kommissionen har för sin del endast tillåtit en medlemsstat att vidta åtgärder för att begränsa importen av vissa produkter inom en väl avgränsad sektor. I själva beslutet föreskrivs inte det system som Frankrike har tillstånd att inrätta, även om det fortfarande slår sagda stat fritt att välja om den önskar agera eller inte, eller att tillämpa högre importkvoter eller att tillämpa kvoter under en kortare tid. ... Omständigheten att det omtvistade beslutet redan har meddelats [den franska regeringen och] den grekiska regeringen och inte de grekiska bomullsförctagcn utgör slutligen ytterligare ett bevis på att frågan rör förhållanden och intressen som uteslutande berör gemenskapen och vissa medlemsstater (se domen i mål 11/82, punkt 3.1, under rubriken Saken).

48 Se domen i mål 11/82 (punkt 7).

49 Se domen i mål 11/82 (punkt 8).

50 Se domen i mil 11/82 (punkterna 9 och 10).

51 Se W. Brown, Remedies of unsuccessful tenderers for E. D. F.-financed contracts, Eur. L. Rev., 1985, s. 421, särskilt s. 424.

52 Ovan fotnot 31 och tillhörande del av texten.

53 Se de i fotnot 31 ovan nämnda domarna av den 10 juli 1984 i mål 126/83, STS mot kommissionen, punkterna 18 och 19, av den 10 juli 1985 i mål 118/83, CMC m. fl. mot kommissionen, punkterna 28 och 29, av den 19 september 1985 i mål 33/82, Murri Frères mot kommissionen, punkterna 33 och 34, samt av den 14 januari 1993 i mål C-257/90, Italsolar mot kommissionen, punkt 22— 26.

54 Förslag till avgörande av den 30 januari 1997 (ovan fotnot 30), punkterna 14 och 20.

55 Jag måste dock i förbigående medge att kritiken i doktrinen mot rättspraxisen angående EUF förefaller mycket övertygande. Oct har bland annat påpekats att omständigheten att kommissionens ombud eller den huvudsakligc uppdragsgivaren godkänner det val av en viss anbudsgivare som den nationelle uppdragsgivaren har gjort direkt berör de anbudsgivare som inte tilldelas kontrakt, eftersom det i flesta fall är rent teoretiskt som AVS-statcn har ett utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om huruvida den önskar rätta sig efter ett godkännande eller avslag. Syftet med bestämmelserna om finansiellt och tekniskt samarbete är att tillhandahålla gemenskapsfinansiering för projekt som AVS-staten annars skulle vara tvungen att själv finansiera, antingen genom att själv tillhandahålla kapitalet eller genom att vända sig till mindre förmånliga källor. ... [T] rots att [den andra Lomékonventionen] inte föreskriver det uttryckligen, följer det logiskt av dess bestämmelser att den AVS-stat som fattar ett beslut som skiljer sig från det som fattats av kommissionens företrädare måste avstå från gemenskapsfinansiering. Det kan således anses vara osannolikt att AVS-statcn beslutar att en deltagare som inte har godkänts av kommissionen skall tilldelas kontraktet (Se Brown, a. a., ovan fotnot 50, s. 425, min översättning).

56 Se generaladvokaten VerLoren Van Themaats förslag till avgörande som föredrogs den 14 maj 1985 i mål 118/83, CMC m. fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 2326), punkt 3, samt dom av den 14 januari 1993 (ovan fotnot 31), punkt 7.

57 Se generaladvokaten VcrLorcn Van Themaats förslag till avgörande som föredrogs den 22 maj 1984 i mål 126/83, STS mot kommissionen (REG 1984, s. 2781), punkt 3.3 och 4.1.

58 Se ovan fotnot 31 och motsvarande del av texten.

59 Jag anser detta vara den korrekta tolkningen av domstolens konstaterande, till vilket hänvisas ovan, även om det är mindre tydligt än generaladvokatens konstaterande i punkt 19 i förslaget till avgörande (se ovan fotnot 30). Det förefaller mig däremot inte som om domstolen avsett att det skulle finnas en skillnad — jag ser uppriktigt sagt inte någon sådan — mellan kommissionens och den stödmottagande statens respektive roller och behörigheter inom ramen för upphandling som finansieras genom EUF och PHARE-programmct. I det avseendet är det förvisso inte av en händelse att den lösning som domstolen valde i domen i målet Geotronics ligger helt i linje med de överväganden som ordföranden på andra avdelningen, tillika domstolens tillförordnade ordförande, Pescatore, gjorde år 1983 i sitt beslut — till följd av en begäran om nödåtgärder som inlämnats av sökandebolagen — i mål 118/83 R, som avsåg just ett anbudsförfarande för offentliga arbeten som finansierades av EUF. På grundval av vad som påpekats angående kommissionens roll inom ramen för den på samarbete baserade beslutsprocess som inrättats genom den andra Lomékonventionen, förklarade ordföranden att det inte kunde uteslutas att det av en fördjupad analys skulle kunna framgå att det förelåg en rättsakt från kommissionen som kunde tas ur sitt sammanhang och mot vilken talan om ogiltigförklaring eventuellt kunde väckas (se dom av den 5 augusti 1983 i mål 118/83 R, CMC m. fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 2583, punkt 47; min kursivering). I målet Gcotronics hade kommissionen dessutom inte bara påpekat vid förstainstansrätten att det upphandlingsförfarandc som har införts genom PHARE-programmct är jämförbart med det som tillämpas på den upphandling som finansieras genom [EUF], men i domskälen i förstainstansrättens dom om avvisning åberopades domstolens domar om offentlig upphandling som finansieras genom EUF analogt (se dom av den 26 oktober i målet Gcotronics mot kommissionen, ovan fotnot 28, punkterna 23 och 32). Se även ovan punkterna 53 och 54.

60 Se ovan fotnot 18 och tillhörande del av texten.

61 Se ovan fotnot 14 och 17 samt tillhörande del av texten.

62 Under sammanträdet har kommissionens ombud förnekat att beviljandet av lånet till Ryska federationen och slutandet av leveranskontrakt skett samtidigt, och understrukit att medan kontrakten undertecknades av Exportkhlcb och klagandena den 27 och 28 november 1992, ingicks ramavtalet med Ryska federationen och det här i avtalet föreskrivna låneavtalet först den 9 december 1992 och skulle komma att träda i kraft i januari 1993. Uppriktigt sagt förstår jag inte hur det går att förneka att förhandlingarna om beviljande av lånet måste ha befunnit sig i ett långt framskridet skede vid den tidpunkt då leveransavtalcn slöts, och att den omständigheten nödvändigtvis var välkänd — inte bara av Ryska federationen som var låntagare och köpare av spannmålet — utan även av försäljarna. Kommissionens argument att den koppling som de tre bolagen försökt göra mellan lånen till de berörda republikerna och leveranskontrakten skulle vara godtycklig, eftersom klagandena tidigare utan finansiering eller annat stöd från gemenskapen ingått avtal med Sovjetunionen innan denna upplöstes, anser jag heller inte vara övertygande. Eftersom kommissionen inte har preciserat det sammanhang som dessa tidigare levcransavtal ingick i, inte ens i tidshänscende, finns det ingenting som tyder på att det då fanns liknande insolvensproblem hos köparen som var av sådan art att det blev omöjligt eller ytterst osäkert om denne skulle uppfylla sin del av avtalet.

63 Se ovan fotnot 16 och tillhörande del av texten.

64 Enligt vad klagandena hävdat vid sammanträdet, hade VEB åsidosatt just sin skyldighet att betala tillbaka de lån som Förenta staterna beviljat inom ramen för sitt jordbruksministeriums stödprogram, vilka program därigenom upphävdes.

65 Den uppfattningen uttryckte klagandcbolagcn under sammanträdet genom åberopande av begreppet orsak till avtalet: Den konkreta orsaken till de leveranskontrakt som Exportkhlcb respektive Ukrimpcx slutit med Dreyfus, Continentale och Glencore skulle ha utgjorts av överförandet av äganderätten till vissa ton spannmål mot betalning av priset med finansiella resurser som gemenskapen ställt till köparnas förfogande genom systemet med öppnande av oåterkalleliga remburser och under dubbel kontroll av kommissionen. Jag vill påpeka alt den nämnda kopplingen mellan gemenskapsfinansiering och leveranskontrakt, enligt ett alternativt antagande, skulle kunna (även utan ett uttryckligen avtalat förbehåll) framgå av tillämpningen av den italienska rättens lära om presupposizione eller av motsvarande principer som eventuellt gäller i de andra medlemsstaternas rättsordningar, såsom läran om Geschäftsgrundlage i tysk rätt eller — efter vederbörliga ändringar — av doctrine of frustration i Common Law (se G. H. Trcitcl, Frustration and Force Majeure, London, 1994, s. 579 och 580, D. M. Philippe, Pacta sunt servanda. Rebus sic stantibus, Centre de droit des obligations de la Faculté de droit de l'Université catholique de Louvain, doc. nr 86/5, Louvain-la-Neuve, 1986, samt M. Bcssonc-A, D'Angelo, Presupposizione i Enciclopedia del diritto, vol. XXXV, Milano, 1986, s. 326). Jag anser i varje fall — oavsett om man anser alt det rör sig om en brist som har uppstått avseende orsaken till kontrakten eller att det rör sig om att den förutsatta händelsen inte ägt rum (tillgänglig gemenskapsfinansiering) — att det av de båda antagandena följer en och samma slutsats: De rättsakter genom vilka kommissionen definitivt gjorde lånen otillgängliga för de båda låntagande republikerna hade på det rättsliga planet lett till att leveranskontrakten hävts, varigenom Exportkhlcb och Ukrimpcx befriats från skyldigheten att betala klagandena priset (respektive del högre priset) som de avtalat om.

66 Se ovan fotnot 33 och tillhörande del av texten.

67 Jag vill erinra om att till följd av uppmaningen från generaldirektören vid DG VI till kommissionen och Exportkhleb om att minska det beräknade restparti av varan som skulle levereras av de bolag som tilldelats kontrakt, så att de i februari 1993 avtalade prisändringarna inte skulle leda till att det sammantagna värdet (som redan fastslagits i bekräftelsen av den 27 januari 1993) för tillgänglig finansiering av spannmilsinköp överskreds, minskades faktiskt de kvantiteter som Glencore och Continentale skulle leverera, vilket var en följd av kommissionens instruktion (se ovan punkt 19). Denna omständighet tyder på att Ryska federationen inte hade medel för att betala de större kvantiteter som de båda bolagen redan hade tilldelats. Med avseende på målet Glencore II har jag redan nämnt att Ukrainas vice premiärminister direkt begärt att kommissionen skyndsamt skulle godkänna det leveranskontrakt som slutits mellan Ukrimpex och Glencore direkt efter att detta aviserats av SEIB (se ovan punkt 21). I en senare skrivelse av den 2 juli 1993 vände sig Ukrainas vice premiärminister till jordbrukskommissionären med en sorgsen begäran om att ramavtalet av den 13 juli 1992 skulle ändras för att göra det möjligt att köpa råg för den del av finansieringen som inte använts för inköp av majs och vete.

68 Kommissionen hade vid förstainstansrätten anfört att det i det fallet inte var det ifrågasatta beslutet som hade förorsakat den skada som sökanden påstod sig ha lidit, utan den därpå följande skrivelsen från act rumänska jordbruks- och Iivsmcdclsindustriministcrict, i vilken Geotronics informerades om att ministeriet inte skulle komma att sluta kontrakt med bolaget (se dom av den 26 oktober 1995 (ovan fotnot 28), punkt 23).

69 Se ovan fotnot 19 och tillhörande del av texten.

70 Se ovan fotnot 19 och tillhörande del av texten.

71 Ovan fotnot 19.

72 Se bland andra dom av den 11 juli 1984 i mål 222/83, Commune de Diffcrdangc m. fl. mot kommissionen (REG 1984, s, 2889), punkt 9.

73 Se bland andra dom av den 17 juni 1980 i de förenade målen789/79 och 790/79, Calpak mot kommissionen (REG 1980, s. 1949), punkt 7, beslut av den 13 juli 1988 i mål 160/88 R, Fédération européenne de la santé animale m. fl. mot rådet (REG 1988, s. 4121), punkt 26, samt dom av den 9 april 1997 (ovan fotnot 43), punkt 39.