Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 9 september 1999

1 Originalspråk: italienska.

2 Se Real Decreto Legislativo 1/1996, de 12 de abril, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley de Propriedad Intelectual, regularizando, aclarando y armonizando las disposiciones legales vigentes sobre la materia (BOE nr 97 av den 22 april 1996, s. 14369).

3 I artikel 20.2 a—20.2 e i den konsoliderade versionen hänvisas det till a) scenframträdanden, recitationer, föredrag och offentliga framföranden av dramatiska, dramatiskmusikaliska, litterära och musikaliska verk genom något medel eller på något sätt b) offentlig filmvisning eller presentation av filmer och andra audiovisuella verk c) sändning av ett verk i radio eller TV eller via något annat medel för trådlös sändning av tecken, ljud eller bilder d) sändning eller överföring av ett verk till allmänheten via satellit respektive e) överföring av ett verk till allmänheten via tråd, kabel, fiberoptik eller på något annat liknande sätt, antingen det sker mot vederlag eller inte.

4 Se artikel 20.2 d respektive 20.2 f.

5 EGT L 248, s. 15; svensk specialutgåva, område 13, volym 25, s. 33.

6 Jag vill påpeka att hänvisningen till begreppet mottagning av allmänheten i denna tolkningsfråga blir mycket tydligare om man tar hänsyn till den spanska versionen av artikel 1.3 i direktivet (...la retransmisión... por medio de cable o microondas para su recepción por el público, de emisiones primarias desde otro Estado miembro...), liksom t.ex den franska versionen (retransmission... pour la réception par le public) och den engelska (retransmission... for reception by the public). Jag vill erinra om att ifrågavarande uttryck översattes till uttrycket ritrasmissione... destinata al pubblico i den italienska versionen (min kursivering).

7 EGT L 1, 1994, s. 194, SÖ 1993:24.

8 Se fotnot 26 nedan. I ovannämnda artikel 5 fastställdes fristen för skyldigheten att anpassa nationell lagstiftning till konventionens materiella bestämmelser endast i Irlands fall till den 1 januari 1995. Alla medlemsstater har undertecknat konventionen (hittills har totalt 140 länder tillträtt den), och särskilt den version av konventionen som antogs på konferensen i Paris, där det gjordes en översyn av denna. Endast Belgien och Irland fortsätter att vara bundna av den tidigare Brysselversionen (av den 26 juni 1948). Under sammanträdet påpekade kommissionen att det därför hade inletts ett förfarande för fördragsbrott mot dessa två medlemsstater i enlighet med artikel 169 i EG-fördraget (nu artikel 226 EG).

9 EGT L 336, 1994, s. 213; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 216.

10 EGT L 336, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3. I enlighet med artikel 65 i TRIP:savtalet skall ingen medlem vara skyldig att tillämpa bestämmelserna i detta avtal före utgången av en generell tidsperiod av ett år räknat från dagen för WTO-avtalets ikraftträdande. Eftersom WTO-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1995 är TRIP:savtalets bestämmelser bindande för de avtalsslutande parterna åtminstone från den 1 januari 1996. Jag vill erinra om att WTO-avtalet har ingåtts av gemenskapen och ratificerats av dess medlemsstater, utan att deras respektive skyldigheter gentemot övriga avtalsslutande parter har fördelats dem emellan. I enlighet med principen om delad behörighet, som har fastställts i yttrandet 1/94 av den 15 november 1994, om gemenskapens behörighet att ingå internationella avtal om tjänster och skydd av immaterialrätter (som har utfärdats i enlighet med artikel 228.6 i EG-fördraget (nu artikel 300.6 EG i ändrad lydelse), se REG 1994, s. I-5267, punkterna 54—71 och 102—105; svensk specialutgåva, volym 16), har både gemenskapen och dess medlemsstater tillträtt TRIP:savtalet. I detta yttrande kom domstolen fram till att gemenskapen dittills endast marginellt hade utövat sin behörighet i fråga om immaterialrätt på det interna planet, genom att anta gemensamma bestämmelser som kunde påverkas av internationella åtaganden. Ännu förelåg följaktligen inte några förutsättningat för att en extern och exklusiv, behörighet skulle kunna fastställas för gemenskapen. A andra sidan förnekade domstolen att frågan om instrument för skydd av immaterialrätter skulle kunna anses vara förbehållen medlemsstaterna, och påpekade att gemenskapen naturligtvis även var behörig att harmonisera relevanta bestämmelser såvida dessa inverkade på den gemensamma marknadens upprättande eller funktion.

11 Se förutom Bernkonventionen till exempel Pariskonventionen för industriellt rättsskydd (Stockholmstexten av den 14 juli 1967, i dess ändrade lydelse av den 2 oktober 1979).

12 Se bland många andra dom av den 19 mars 1992 i mål C-60/91, Batista Morais (REG 1992, s. I-2085) om fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer och tjänster.

13 De franska myndigheterna har angett att den nationella domstolen på gemenskapsrättens nuvarande stadium skall tolka och tillämpa de relevanta nationella bestämmelserna i enlighet med artikel 11 och 11 a i konventionen.

14 Se även tjugosjunde övervägandet i direktivet.

15 Se Boytha, G., WIPO Glossary of Terms of the Law of Copyright and Neighbouring Rights — OMPI Glossaire du droit d'auteur et des droits voisins — OMPI Glosario de derecho de autor y derechos conexos, Genève, 1980.

16 Se Masouyé, C, Guide de la Convention de Berne pour la protection des œuvres littéraires et artistiques (Acte de Paris, 1971), Genève, 1978.

17 Se bland mänga andra dom av den 18 mars 1993 i mål C-280/91, Viessmann (REG 1993, s. I-971), punkt 15.

18 Se bland många andra dom av den 18 februari 1964 i de förenade målen 73/63 och 74/63, Rotterdam och Puttershoek (REG 1964, s. 3), dom av den 28 juni 1978 i mål 70/77, Simmenthal (REG 1978, s. 1453), dom av den 20 mars 1986 i mål 35/85, Tissier (REG 1986, s. 1207), och dom av den 16 december 1992 i mål C-114/91, Claeys (REG 1992, s. I-6559).

19 Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, s. 23; svensk specialutgåva område 6, volym 3, s. 3), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 (EGT L 202, s. 60). Även direktivet om television utan gränser antogs på grundval av artiklarna 57.2 och 66 i EG-fördraget. Se Erdozain López, V.J.C., Las Retransmisiones por Cable y el Concepto de Público en el Derecho de Autor, Pamplona, 1997, s. 321.

20 Såsom Erdozain López har påpekat är frågan om atthänföra sändning eller överföring till allmänheten via satellit till en viss rättsordning mer en fråga om internationell privaträtt än upphovsrätt i egentlig mening (se fotnot 18 ovan, s. 330 och 331).

21 Se artiklarna 1.2 b, 2 och 3.1 i direktivet. Av den principsom det hänvisas till i texten framgår det att det i direktivet skedde ett förkastande av Bogschs nämnda teori, enligt vilken rätten till sändning av ett skyddat verk skall förvärvas i sin helhet i samtliga mottagarländer (se sjunde övervägandet).

22 Det har påpekats att det blev nödvändigt med en minimiharmonisering av de materiella upphovsrättsliga skyddsbestämmelserna till följd av det val som ligger till grund för direktivet och som innebär att endast lagstiftningen i den stat dät sändarföretaget är etablerat tilllämpas. I annat fall skulle... en snedvriden praxis beträffande friheten att tillhandahålla tjänster kunna uppstå: Ett sändarföretag, som gör överföringar från en medlemsstat där det på grund av att ett obligatoriskt licenssystem tillämpas inte erfordras något tillstånd för överföring via satellit, skulle kunna sända signalen till alla andra medlemsstater i gemenskapen, inklusive till de stater där samma överföring i stället skulle ha krävt upphovsmannens särskilda tillstånd. För upphovsmännen skulle uppenbarligen en situation av detta slag innebära att de tvingades göra alltför mycket avkall på rättigheter (även på förmögenhetsrättigheter) och den skulle... dessutom ge upphov till snedvridningar av konkurrensen. De sändarföretag som etablerade sig i den stat som i detta avseende erbjöd en mer fördelaktig lagstiftning skulle faktiskt gynnas (se Mastroianni, R., La protezione dei diritti d'autore e dei diritti connessi nelle trasmissioni televisive via satellite e via cavo in Europa i Rapporto '93 sui problemi giuridici della radiotelevisione in Italia (utgiven av P. Barile och R. Zaccaria, Turin, 1994, s. 363, särskilt s. 381 och 382).

23 Jag vill erinra om att det enligt domstolens rättspraxis avseende den samarbetsmekanism mellan domstolen och de nationella domstolarna som har införts genom artikel 177 i EG-fördraget endast tillkommer den nationella domstolen att utifrån de faktiska omständigheterna avgöra huruvida alla väsentliga delar av den omrvistade verksamheten i målet vid den nationella domstolen är begränsad till en enda medlemsstat (se bland många andra dom av den 18 mars 1980 i mål 52/79, Debauve m.fl. (REG 1980, s. 833, punkt 9; svensk specialutgåva, volym 5, s. 79).

24 Följaktligen är domstolen behörig att meddela förhandsavgörande om tolkningen av dessa avtal (se bland många andra dom av den 30 april 1974 i mål 181/73, Haegeman, REG 1974, s. 449, punkterna 3—6; svensk specialutgåva, volym 2, s. 281, av den 26 oktober 1982 i mål 104/81, Kupferberg, REG 1982, s. 3641, punkterna 12—14; svensk specialutgåva, volym 6, s. 531, och av den 15 juni 1999 i mål C-321/97, Andersson, REG 1999, s. I-3551, punkt 26).

25 Se dom av den 10 september 1996 i mål C-61/94, kommissionen mot Tyskland (REG 1996, s. I-3989], punkt 52. Se även dom av den 26 april 1972 i mål 92/71, Interfood (REG 1972, s. 231), punkt 6.

26 Även i de fall då domstolen har uttalat sig om tolkningsfrågor eller gemenskapsbestämmelsers giltighet och härvid har åberopat internationella konventioner som gemenskapen inte har undertecknat har den i själva verket grundat sig på principer i internationell rätt som vanligtvis har kodifierats i dessa konventioner. Se Puissochet, J.R, La place du droit international dans la jurisprudence de la Cour de justice des Communautés européennes, i Scritti in onore di Giuseppe Federico Mancini, Milano, 1998, vol II, s. 779.

27 Ovannämnda artikel 5 har följande lydelse:1. De avtalsslutande parterna åtar sig att före den 1 januari 1995 tillträda följande multilaterala konventioner om industriell, immateriell och kommersiell äganderätt: ... b) Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (Paristexten, 1971). ... 3. Vid detta protokolls ikraftträdande skall de avtalsslutande parternas rättsregler överensstämma med de materiella bestämmelserna i de konventioner som anges i punkt 1 a—c...

28 Enligt Egeda saknar konventionen i alla händelser faktiskt relevans för avgörandet av tvisten vid den nationella domstolen, eftersom ingen av dess bestämmelser hänför sig till den omtvistade frågan.

29 Även om det är riktigt att gemenskapen formellt har tillträtt EES-avtalet och att skyldigheterna att agera som anges i texten bokstavligen hänför sig till de avtalsslutande parterna, berör inte dessa skyldigheter gemenskapen som sådan. I artikel 2 i detta avtal anges taktiskt att det beträffande gemenskapen och EG-medlemsstaterna skall förstås att uttrycket avtalsslutande parter, som senare begagnas i avtalet alltefter omständigheterna, hänför sig till: i} gemenskapen och EG-medlemsstaterna, ii) endast gemenskapen eller iii) endast EG-medlemsstaterna, beroende på sammanhanget och respektive behörighet som den är bestämd i fördraget. Emellertid kan gemenskapen inte tillträda konventionen därför att det i Paristexten liksom i konventionens tidigare versioner uteslutande hänvisas till unionsländerna (vilket skall uppfattas som stater: se förklaringen (fotnot 15 ovan), s. 8), varför internationella organisationers tillträde inte verkar vara tillåtet. Se även rådets förslag till beslut om medlemsstaternas tillträde till Bernkonventionen, som vid den tiden lades fram av kommissionen (KOM(90) 582 slutlig, EGT C 24, 1991, s. 5) och som senare togs tillbaka, då det inte hade godkänts på grund av den ovanliga överföringen av behörighet som en dylikt beslut skulle ha fört med sig. Det skall likaså uteslutas att gemenskapen ur ett logiskt och semantiskt perspektiv kan vara underkastad en föreskrift, där det fastställs en skyldighet att anpassa sin nationella lagstiftning.

30 Se fotnot 9 ovan. Se Mastroianni, R., Diritto intemazionale e diritto d'autore, Milano, 1997, s. 174—177, liksom Bercovitz, A., Copyright and Related Rights, i Intellectual Property and International Trade: The TRIP:s Agreement, CM. Correa och A.A. Yusuf (red.), London, 1998, s. 148 och 149.

31 Dom av den 16 juni 1998 i mål C-53/96, Hermes (REG 1998, s. I-3603), punkterna 22—29. Domstolen har grundat sin behörighet pä två omständigheter, å ena sidan att ovannämnda artikel 50 erfordrar att de avtalsslutande medlemsstaternas rättsliga myndigheter skall vara behöriga att besluta om interimistiska åtgärder för att skydda de rättigheter som varumärkesinnehavare tillerkänns enligt dessa staters lagstiftning och å andra sidan att de rättigheter som uppstår genom gemenskapsvarumärket kan skyddas genom att interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder antas i enlighet med artikel 99 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), som var i kraft vid undertecknandet av WTO-avtalet. Både de åtgärder som avses i sistnämnda bestämmelse och de förfaranderegler som hör till dessa föreskrivs i den berörda medlemsstatens nationella rätt, med avseende på der nationella varumärket. Eftersom gemenskapen är part i TRIP:savtalet och detta avta! avser gemenskapsvarumärket, skall emellertid de nationella domstolar som avses i artikel 99, när de har att tillämpa nationella regler för att besluta om interimistiska åtgärder för att skydda de rättigheter som uppstår genom ett gemenskapsvarumärke, i möjligaste man göra detta mot bakgrund av ordalydelsen i och syftet med artikel 50 i TRIP:savtalet. Jag vill erinra om att generaladvokaten Tesauro i detta mål har dragit den slutsatsen att domstolen är behörig att meddela förhandsavgöranden angående samtliga bestämmelser i TRIP:savtalet, för att säkerställa enhetlighet vid tolkningen av detta avtal och följaktligen vid tillämpningen av dess bestämmelser. Generaladvokaten har erinrat om i) det inbördes samband som kan föreligga mellan regler inom ett och samma avtal, ii) gemenskapens intresse av att inte få sitt skadeståndsansvar aktualiserat till följd av överträdelser som en eller flera medlemsstater eventuellt gör sig skyldiga till, iii) kravet på att uppfylla samarbetsskyldigheten mellan medlemsstaterna och gemenskapsinstitutionerna, inte bara under förhandlingarna och vid ingåendet av avtalen i fråga, utan också vid fullgörandet av dessa, liksom iv) den garanti som utgörs av systemet med domstolsprövning, som föreskrivs i fördraget och som bygger på att gemenskapsdomstolarna och de nationella domstolarna samtidigt är verksamma, och det faktum att gemenskapens rättssystem framstår som enhetligt utåt, trots att det kännetecknas av att regler av olika ursprung (internationella, gemenskapsrättsliga och nationella sådana) samtidigt är tillämpliga (se generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i det ovannämnda målet Hermès, punkterna 20 och 21).

32 Jag vill erinra om att rådet förutom direktiv 93/83, som denna tolkningsfråga avser, har antagit flera direktiv i fråga om upphovsrätt och närstående rättigheter (se rådets direktiv 91/250/EEG av den 14 maj 1991 om rättsligt skydd för datorprogram (EGT L 122, s. 42; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 111), rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrningsoch utlåningsrättigheter och vissa upphovsrätten närstående rättigheter inom det immaterialrättsliga området (EGT L 346, s. 61), rådets direktiv 93/98/EEG av den 29 oktober 1993 om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (EGT L 290, s. 9; svensk specialutgåva, område 13, volym 25, s. 75). Se även Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9/EG av den 11 mars 1996 om rättsligt skydd för databaser (EGT L 77, s. 20), liksom det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, KOM (99)250 slutlig, EGT C 180, 1999, s. 6). I sin begäran om yttrande om gemenskapens behörighet att ingå internationella avtal om tjänster och skydd av immaterialrätt (se ovan fotnot 9, s. I-5333—5335) har kommissionen hävdat att alla bestämmelser i TRIP:savtalet på det interna planet motsvarar vissa bestämmelser i sekundärrätten och särskilt att dessa direktiv omfattar de områden som regleras genom artiklarna 10—14 i avtalet. Mastroianni har påpekat följande (se ovan fotnot 29, s. 175): Domstolen har i ett rent belysande syfte påpekat några frågor som omfattas av TRIP:savtalet beträffande vilka gemenskapens behörighet ännu inte har utövats fullt ut, och har härvid (i yttrandet 1/94) hänfört sig till den partiella harmonisering som har åstadkommits i fråga om varumärken, patent, mönster och modeller samt skydd för hemlig teknisk information, men den har undvikit att hänvisa till upphovsrätten som, liksom kommissionen för övrigt på ett uttömmande sätt har styrkt, är en fråga i vilken gemenskapens normativa åtgärder redan har lett till viktiga framsteg. Detta innebär att gemenskapen åtminstone inom de områden där det redan hade åstadkommits en harmonisering har åtagit sig förpliktelser gentemot tredje land vid undertecknandet av TRIP:savtalet. Dessa förpliktelser är oberoende av medlemsstaternas förpliktelser (utelämnad anmärkning).

33 Se domen i målet Hermès, punkt 32 (ovan fotnot 30), i förhållande till artikel 50 i TRIP:savtalet.

34 Se domen i målet Hermès, punkt 35 (ovan fotnot 30), i förhållande till artikel 50 i TRIP:savtalet.

35 Enligt domstolens fasta rättspraxis skall en bestämmelse i ett avtal som gemenskapen har ingått med tredje land anses vara direkt tillämplig om den, med hänsyn till dess ordalydelse samt till avtalets syfte och art, innebär en klar och precis skyldighet, vars fullgörande eller verkningar inte är beroende av utfärdandet av ytterligare rättsakter (se bland många andra, dom av den 30 september 1987 i mål 12/86, Demirel, REG 1987, s. 3719, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 9, s. 175, dom av den 31 januari 1991 i mal C-18/90, Kziber, REG 1991, s. I-199, punkt 15, svensk specialutgåva, tillägg, dom av den 16 juni 1998 i mål C-162/96, Räcke, REG 1998, s. I-3655, punkt 31 och dom av den 4 maj 1999 i mål C-262/96, Surul, REG 1999, s. I-2685, punkt 60). Emellertid förpliktas WTO:s medlemsstater genom artikel 9 i TRIP:savtalet i klara, precisa och ovillkorliga ordalag att i sina respektive rättsordningar tillämpa konventionens materiella bestämmelser som utgörs av dess artiklar 1—21 och bilagan. Sålunda fastställs en precis skyldighet i denna bestämmelse, som på grund av sin art kan åberopas av ett rättssubjekt inför de nationella domstolarna, utan att det härvid är nödvändigt att anta ytterligare tillämpningsbestämmelser. Det är självklart att frågan om det är möjligt att inför den nationella domstolen åberopa artikel 11 a i konventionen inte heller uppkommer i detta fall, eftersom sökandens krav grundar sig på relevanta bestämmelser i spansk lag. Den ovannämnda artikel 11 a åberopas endast som en gemenskapsparameter för tolkningen av begreppet överföring till allmänheten i den nationella bestämmelsen, och inte för att åstadkomma ett omedelbart skydd för de rättigheter som åberopats och som tillerkänns enskilda direkt genom konventionen.

36 Jag vill påminna om att generaladvokaterna Cosmas och Tesauro har uttalat skilda meningar i frågan om WTO-avtalets direkta effekt. Enligt Cosmas kännetecknas bestämmelserna i detta avtal, och särskilt de som avser möjligheten till undantag och åtgärder som kan vidtas vid särskilda svårigheter, liksom de som avser biläggande av tvister mellan de avtalsslutande parterna, fortfarande av en så stor flexibilitet att man inte kan anse att de har direkt effekt (se förslag till avgörande av den 10 december 1996 i mål C-183/95, Affish, REG 1997, s. I-4315, punkt 119. I det mer aktuella målet Hermès har generaladvokaten Tesauro i stället hävdat att de förändringar som införts i WTO-systemet i förhållande till systemet enligt Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) — och särskilt de förändringar som avser systemets beskaffenhet och räckvidd (omkastning i förhållandet mellan regler och undantag), liksom tvistlösningssystemets art och funktion (som är bindande med hänsyn till sina resultat) — är sådana att det finns skäl att förespråka en tolkning som till skillnad från den tolkning som antogs i samband med GATT-avtalet medger WTO-avtalet och TRIP:savtalet direkt effekt. Detta gäller även med hänsyn till det faktum att domstolen sedan länge har medgivit andra avtal som gemenskapen har ingått direkt effekt, avtal vilka huvudsakligen är av en liknande beskaffenhet med avseende på flexibilitet och prioritering av förhandlingar vid avgörandet av tvister inom ramen för WTO (se förslag till avgörande av den 13 november 1997 i målet Hermès, punkterna 26—30 (ovan fotnot 30)).

37 Se Ricketson, S., The Berne Convention for the Protection of Literary and Artistic Works: 1886—1986, London, 1987, s. 140.

38 Se Boytha, ovan fotnot 14, s. 44.

39 Se Masouyé, ovan fotnot 15, s. 79 och 80.

40 Se ibidem.

41 Som Erdozain López har påpekat (fotnot 18 ovan, s. 210), skulle en annan tolkning innebära att ovannämnda 11.1.3 saknar betydelse, eftersom ett annat företag än det ursprungliga ovillkorligen medverkar vid överföring till allmänheten via högtalare eller via någon annan liknande anordning.

42 Jag tror däremot inte att det faktum att sökanden i detta mal varken innehar ett sändningstillstånd eller leder ett företag som ägnar sig åt vidaresändning via kabel är avgörande för att utesluta tillämpningen av artikel 11.1.2 i konventionen i detta mål. Det föreskrivs faktiskt inte något sådant villkor i konventionen, där det endast krävs att något utomstående mellanled mellan allmänheten och den ursprungliga radio- och TV-sändaren skall utföra en överföring till allmänheten av det skyddade verket. Se Hoge Raad der Nederlandens dom av den 24 december 1993 i mål Centraal Antennesysteem Pastor Schelstraeteweg mot Vereniging BUMA (Eur. Comm. Cases, 1995, s. 537 och Revue internationale du droit d'auteur, 1994, nr 162, s. 404), enligt vilken en sammanslutning av fastighetsägare eller hyresgäster som handhar en anordning för mottagning av etervågor och vidaresändning via kabel av radio- och TV-program till abonnenterna ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 11.1.2 i konventionen, oavsett storleken på det kabelnät som används i detta syfte och förvaltningsorganets beskaffenhet, syfte och organisatoriska struktur.

43 Såsom Erdozain López har påpekat (fotnot 18 ovan, s. 419, fotnot 185), skulle det tvärtom vara möjligt att hävda att det i vid bemärkelse skall anses vara fråga om en plats som är öppen för allmänheten, såvida inte allmänheten rent konkret anses ha tillgång till hotellrummet (det vill säga när en person en gång redan har hyrt rummet och är inne i det), utan allmän tillgång, vilket innebär en möjlighet för varje person att när som helst ensam hyra det ifrågavarande rummet.

44 Detta kriterium har (tillsammans med andra kriterier) nyligen använts av Oberster Gerichtshof i Österrike (se dom av den 16 juni 1998, nr 146, GACM mot Franz Stoisser Gesellschaft & Co.) för att skilja vidaresändningen via TV-apparater i ett hotells gemensamma utrymmen från vidaresändningen till de olika rummen och för att avgränsa vad som utgör överföring till allmänheten till den förstnämnda vidaresändningen.

45 Se dom från Cour d'appel i Paris av den 20 September 1995 i målet Cable News Network mot Novotel (Revue Internationale du droit d'auteur, 1996, nr 167, s. 277 och Eur. Comm. Cases, 1996, s. 370) liksom Erdozain López (fotnot 18 ovan), s. 155.

46 Se dom från Juzgado de Primera Instancia nr 26 i Madrid av den 12 november 1996, nr 627, Egeda mot CIGA Internacional Hotels Corporation.

47 Se Erdozain López (fotnot 18 ovan), s. 196 och 420.

48 Även enligt S. Abada (se La transmission par satellite et la distribution par câble et le droit d'auteur, i Droit d'auteur, 1989, s. 307, särskilt s. 310 och 311) används vinstsyftekriteriet för att skilja mellan sändning och ren mottagning av det redan utsända verket. Enligt förklaringen (se punkt 20 ovan) skall vinstsyftekriteriet dessutom tillerkännas betydelse för tolkningen av artikel 11 a.1.3, på grund av att denna bestämmelse ursprungligen och huvudsakligen avsåg överföring till allmänheten på barer, restauranger, tåg och affärer just för att locka kunder.

49 Se Oberster Gerichtshofs dom av den 16 juni 1998 (ovan fotnot 43).

50 Se Schricker, G., Videovorführungen in Hotels in urheberrechtlicher Sicht, i Festschrift für Walter Oppenhoff zum 80. Geburtstag, 1985, s. 367 och särskilt s. 370 och 375.

51 Se dom från Cour de Cassation i Frankrike av den 6 april 1994, Cable News Network mot Novotel Paris-Les Halles (i Eur, Comm. Cases, s. 530) från Cour d'Appel i Paris av den 20 september 1995 (ovan fotnot 44) och dom av Audiencia Provincial de Barcelona av den 20 maj 1996 (omnämnd av Erdozain López, fotnot 18 ovan, s. 414, fotnot 169), liksom med avseende på samtidig vidaresändning av utsända Ijudbaserade verk via anordningar för intern lyssning tili sjukhusrum, dom från Bundesgerichtshof av den 9 juni 1994 i målet GEMA mot Ospedale L.di A. (Revue internationale du droit d'auteur, 1995, nr 165, s. 302). Ett delvis annorlunda kriterium ligger till grund för den rättspraxis enligt vilken begreppet överföring till allmänheten tolkas i temporal bemärkelse och villkoret att ett flertal personer skall ha tillgång till det utsända verket också kan uppfyllas på grund av olika gästers successiva närvaro i rummen (den så kallade temporala kumuleringen; zeitliche Kumulation). Sålunda skall begreppet aktuell allmänhet ersättas med successiv allmänhet: Se Walter, M., Die Hotel-video-Systeme aus urheberrechtlicher Sicht i Medien und Recht, 1984, Archiv 9; liksom dom från Tribunal Supremo i Spanien av den 11 mars 1996, Hotel Blanco don Juan mot SGAE (RJ, 1996, 2413), och den mer aktuella domen från Juzgado de Primera Instancia nr 5 i Santander av den 31 juli 1998, nr 308, Egeda mot Hotel Real. Enligt Erdozain López är begreppet allmänhetens spatiala-temporala dimension, som har ett normativt prejudikat i Copyright Aet i Förenta staterna (U.S.A.) av 1976, vars artikel 101 inbegriper en definition av Överföring till allmänheten av det uppförda eller förevisade verket i definitionen offentligt uppförande eller offentlig förevisning av ett verk oberoende av det faktum att enskilda i den allmänhet som kan motta verket gör detta på samma plats eller på olika platser och samtidigt eller vid successiva tidpunkter (... To perform or display a work publicly means —... (2) to transmit or otherwise communicate a performance or display of the work to a place [open to the public or at any place where a substantial number of persons outside of a normal circle of a family and its social acquaintances is gathered] or to the public, by means of any device or process, whether the members of the public capable of receiving the performance or display receive it in the same place or in separate places and at the same time or at different times) endast ett rättsligtformellt medel för att godta tanken på en ekonomiskt betydelsefull allmänhet (se ovan fotnot 18, s. 419).

52 Se dom från Tribunal Supremo i Spanien av den 19 juli 1993, SGAE mot Olmos Fernández (RJ, 1993, 6164), avseende ett fall med överföring till allmänheten av utsända verk på en bar. 1 motsatt bemärkelse, se dom av den 16 juni 1998 (ovan fotnot 43), enligt vilken en vidaresändning via kabel till hotellrum utgör en användning av ursprunglig sändning som är förenlig med dess syfte.