Domstolens dom (femte avdelningen) den 2 oktober 2003

I mål C-176/99 P,

meddelar DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Wathelet samt domarna D.A.O. Edward, A. La Pergola, P. Jann (referent) och S. von Bahr, generaladvokat: C. Stix-Hackl, justitiesekreterare: avdelningsdirektören M.-F. Contet,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 31 januari 2002,

och efter att den 26 september 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund och det omtvistade beslutet

Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

Parternas yrkanden

Grunderna för överklagandet

Överklagandet

Den första grunden

Domstolens bedömning

Tvisten i sak

Rättegångskostnader

1. ARBED SA har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 11 maj 1999, med stöd av artikel 49 i EKSG-stadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T-137/94, ARBED mot kommissionen (REG 1999, s. II-303) (nedan kallad den överklagade domen), i vilken förstainstansrätten till viss del ogillade ARBED SA:s talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 94/215/EKSG av den 16 februari 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 65 i EKSG-fördraget angående avtal och samordnade förfaranden bland europeiska stålbalksproducenter (EGT L 116, s. 1) (nedan kallat det omtvistade beslutet). I beslutet påförde kommissionen klaganden böter med stöd av nämnda artikel 65.

2. Det framgår av den överklagade domen att den europeiska stålindustrin från och med år 1974 drabbades hårt av en minskad efterfrågan som ledde till problem i form av överskott i utbudet och överproduktion samt en låg prisnivå.

3. Efter att ha försökt hantera krisen genom att företagen frivilligt gjorde ensidiga åtaganden i fråga om utbudet av stålvolymer på marknaden och minimipriser (Simonetplanen), och genom att riktpriser och minimipriser fastställdes (Davignonplanen, Eurofer I-avtalet) konstaterade kommissionen år 1980 att det förelåg en påtaglig krissituation i den mening som avses i artikel 58 i EKSG-fördraget, och föreskrev obligatoriska kvoter för produktionen av bland annat stålbalkar. Nämnda gemenskapssystem upphörde att gälla den 30 juni 1988.

4. Kommissionen hade redan dessförinnan i flera meddelanden och beslut tillkännagivit att kvoteringssystemet skulle överges, varvid den erinrat om att upphörandet av detta system innebar en återgång till en marknad med fri konkurrens mellan företagen. Sektorn kännetecknades emellertid även fortsättningsvis av överproduktion som enligt de sakkunniga omgående måste minskas i sådan omfattning att företagen kunde möta konkurrensen på världsmarknaden.

5. Efter det att kvoteringssystemet hade upphört införde kommissionen ett övervakningssystem som innebar att statistik över tillverkning och leveranser samlades in, att utvecklingen på marknaderna följdes upp och att företagen regelbundet tillfrågades om situationen och tendenserna på marknaden. Företagen inom sektorn, däribland vissa medlemmar i branschsammanslutningen Eurofer, hade därför regelbunden kontakt med GD III (kommissionens generaldirektorat för inre marknad och industripolitik) (nedan kallat GD III) inom ramen för samrådsmötena. Övervakningssystemet upphörde den 30 juni 1990 och ersattes av ett system för individuell och frivillig information.

6. I början av år 1991 utförde kommissionen olika kontroller vid ett antal stålföretag och företagssammanslutningar inom denna sektor. Den 6 maj 1992 tillställdes dessa ett meddelande om anmärkningar. Förhör hölls i början av år 1993.

7. Kommissionen antog den 16 februari 1994 det omtvistade beslutet. I detta beslut slog kommissionen fast att sjutton europeiska stålföretag och en företagssammanslutning hade deltagit i en rad överenskommelser, beslut och samordnade förfaranden för prisfastställelse, uppdelning av marknader och utbyte av konfidentiell information på gemenskapsmarknaden för stålbalkar i strid med artikel 65.1 i EKSG-fördraget. Genom beslutet påfördes fjorton företag böter för överträdelser som skett mellan den 1 juli 1988 och den 31 december 1990.

8. Klaganden väckte talan vid förstainstansrätten den 8 april 1994 och yrkade bland annat att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras.

9. Förstainstansrätten biföll delvis klagandens talan i den överklagade domen, och sänkte därvid böterna som påförts klaganden.

10. Klaganden har yrkat att domstolen skall

11. Kommissionen har yrkat att domstolen skall

12. Klaganden har åberopat följande fem grunder till stöd för överklagandet:

13. I den första grunden åberopas att rätten till försvar under det administrativa förfarandet har åsidosatts. Denna grund riktar sig mot artiklarna 94—102 i den överklagade domen, i vilka förstainstansrätten prövade punkt 322 i skälen i det omtvistade beslutet.

14. I nämnda punkt 322 anges följande:

15. I punkterna 94 och 95 i den överklagade domen anges följande:

16. I punkt 96 i den överklagade domen redogjorde förstainstansrätten för ett antal faktiska omständigheter som rör det administrativa förfarandet. Förstainstansrätten angav därefter följande:

17. Genom den första grunden har klaganden gjort gällande att det var fel av förstainstansrätten att inte bifalla talan på den grund som klaganden åberopat för att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras och i vilken det gjordes gällande att kommissionen, efter att ha riktat ett meddelande om anmärkningar till TradeARBED där samtliga anmärkningar fanns angivna, antog detta beslut mot klaganden utan att i förväg underrätta den om sina föresatser eller de skäl som enligt kommissionen motiverade ett sådant ställningstagande och utan att klaganden gavs möjlighet att ange sina synpunkter på dessa föresatser och det formella motivet för dessa.

18. Kommissionen har yrkat att den överklagade domen skall fastställas. Den har gjort gällande att förstainstansrätten har prövat frågan huruvida det förhållandet att klaganden inte hade givits en formell och uttrycklig underrättelse om kommissionens föresatser att göra den ansvarig för TradeARBED:s beteende skulle kunna anses utgöra ett åsidosättande av rätten till försvar. Efter ett resonemang angående omständigheterna i detta fall kom förstainstansrätten till slutsatsen att klaganden hade givits tillfälle att under förfarandet vid kommissionen yttra sig angående det förhållandet att klaganden gjordes ansvarig för TradeARBED:s beteende.

19. Domstolen erinrar om att det är en grundläggande gemenskapsrättslig princip att rätten till försvar iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktionsåtgärder, särskilt böter eller viten. Denna princip skall iakttas även i förfaranden av administrativ karaktär (dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76, Hoffmann-La Roche mot kommissionen, REG 1979, s. 461, punkt 9; svensk specialutgåva, volym 4, s. 315).

20. Enligt denna princip skall ett meddelande om anmärkningar, som kommissionen riktar till ett företag beträffande vilket det avser att vidta en sanktionsåtgärd på grund av åsidosättande av konkurrensreglerna, innehålla de väsentliga omständigheter som åberopas mot detta företag, såsom de faktiska omständigheter som kritiseras, hur dessa omständigheter skall kvalificeras och de bevis som kommissionen grundar sig på, detta för att företaget skall ha möjlighet att framföra sina argument inom ramen för det administrativa förfarande som inletts mot det (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 1970 i mål 41/69, ACF Chemiefarma mot kommissionen, REG 1970, s. 661, punkt 26, svensk specialutgåva, volym 1, s. 457, av den 3 juli 1991 i mål C-62/86, AKZO mot kommissionen, REG 1991, s. I-3359, punkt 29, svensk specialutgåva, volym 11, s. I-249, av den 31 mars 1993 i de förenade målen C-89/85, C-104/85, C-114/85, C-116/85, C-117/85 och C-125/85—C-129/85, Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I-1307, punkt 135, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-111).

21. Mot bakgrund av den betydelse som meddelandet om anmärkningar har skall den juridiska person som kan komma att åläggas böter klart anges i meddelandet, och det skall vara ställt till denna person (se dom av den 16 mars 2000 i de förenade målen C-395/96 P och C-396/96 P, Compagnie maritime belge transports m. fl. mot kommissionen, REG 2000, s. I-1365, punkterna 143 och 146).

22. I förevarande fall är det ostridigt att meddelandet om anmärkningar inte angav att klaganden skulle kunna komma att åläggas böter. Dessutom var meddelandet om anmärkningar, vilket förstainstansrätten framhöll i punkt 101 i den överklagade domen, inte riktat till klaganden, och klaganden nekades av den anledningen tillgång till handlingarna i ärendet.

23. Trots att det inte har ifrågasatts att klaganden kände till såväl meddelandet om anmärkningar som riktats till dess dotterbolag TradeARBED som det förfarande som pågick mot detta bolag, går det inte att av dessa omständigheter dra slutsatsen att klagandens rätt till försvar inte åsidosattes. Det har nämligen under hela förfarandet förelegat en oklarhet angående vilken juridisk person som skulle åläggas böterna och denna oklarhet hade endast kunnat undanröjas genom ett nytt meddelande om anmärkningar, i vederbörlig ordning riktat till klaganden.

24. Härav följer att förstainstansrätten i punkt 102 i den överklagade domen felaktigt kom till slutsatsen att det av omständigheterna i detta fall följde att ett uteblivet meddelande om anmärkningar riktat till sökanden inte skulle kunna medföra att det omtvistade beslutet ogiltigförklarades i den del som avser sökanden på grund av att rätten till försvar hade åsidosatts.

25. Eftersom talan kan bifallas på den första grunden skall den överklagade domen upphävas utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunderna.

26. Enligt artikel 61 i EKSG-stadgan för domstolen skall domstolen, om överklagandet är välgrundat och det upphäver förstainstansrättens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande. Detta är fallet i förevarande mål.

27. Det framgår av punkterna 19—23 i förevarande dom att förevarande talan är välgrundad och att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras i den del det rör klaganden.

28. Enligt artikel 122 första stycket i domstolens rättegångsregler skall domstolen, när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör målet, besluta om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.2 i nämnda rättegångsregler, som enligt artikel 118 i samma rättegångsregler skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

29. Klaganden har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, skall klagandens yrkanden bifallas såväl vad avser förfarandet vid förstainstansrätten som vid domstolen.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T-137/94, ARBED mot kommissionen, upphävs.

2) Kommissionens beslut 94/215/EKSG av den 16 februari 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 65 i EKSG-fördraget angående avtal och samordnade förfaranden bland europeiska stålbalksproducenter ogiltigförklaras i den del det rör ARBED SA.

3) Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta rättegångskostnaderna såväl för förfarandet vid förstainstansrätten som vid domstolen.

1 Rättegångsspråk: franska.