Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Genom talan av den 18 december 2000 har Republiken Frankrike i enlighet med artikel 230 EG yrkat ogiltigförklaring av Europeiska gemenskapernas kommissions beslut 2001/52/EG av den 20 september 2000 (nedan kallat det ifrågasatta beslutet), i vilket ett stöd som Frankrike beviljat för omställning av vinodlingar i Charenteregionen förklarades vara oförenligt med den gemensamma marknaden och i vilket det föreskrevs att stödet skulle återkrävas av stödmottagarna.

I — Tillämpliga bestämmelser

A — Bestämmelserna i EG-fördraget

2. I artikel 36 första stycket EG föreskrivs följande:

3. 1 artikel 87.1 EG föreskrivs följande:

4. I enlighet med punkt 3 c i samma artikel kan som förenligt med den gemensamma marknaden anses stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

B — Bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaden för vin

5. Den gemensamma organisation av marknader som inom vinsektorn infördes från och med år 1962 kompletterades för första gången år 1970, genom förordning (EEG) nr 816/70. De grundläggande bestämmelserna för den gemensamma marknaden för vin har sedan dess ändrats och införlivats flera gånger. I det följande erinras om de bestämmelser som är av betydelse i förevarande fall.

a) Den gemensamma organisationen av marknaden för vin reglerad genom förordning (EEG) nr 822/87

6. I förordning (EEG) nr 822/87 har de då gällande grundläggande bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaden för vin kodifierats och införlivats. I fjortonde skälet till denna förordning har följande konstaterats:

7. 1 syfte att säkerställa balansen på marknaden föreskrivs sålunda i förordning nr 822/87 ett tillfälligt förbud för nyplantering av vinodlingar. I artikel 6.1 i förordningen föreskrivs i detta avseende följande:

8. I samma syfte har det i förordning nr 822/87 fastställts särskilt restriktiva villkor för beviljande av nationella stöd för plantering av nya vinodlingar. I artikel 14 i förordningen, i ändrad lydelse enligt förordning (EEG) nr 2253/88, föreskrivs i detta avseende följande:

9. Enligt artikel 76 i förordning nr 822/87 skall, om inte annat bestäms i förordningen, bestämmelserna i fördraget om statligt stöd vara tillämpliga på vinsektorn.

10. Genom förordning (EEG) nr 2741/89 har kommissionen fastställt de kriterier på vilka de nationella stöden enligt artikel 14 i förordning nr 822/87 skall bedömas. Enligt artikel 3.1 i förordning nr 2741/89 skall

11. I artikel 5 första stycket i samma förordning föreskrivs dessutom följande:

b) Den gemensamma organisationen av marknaden för vin reglerad genom förordning (EG) nr 1493/1999

12. Rådets förordning (EG) nr 1493/1999 av den 17 maj 1999, genom vilken förordning nr 822/87 har upphävts, har medfört djupgående förändringar i den gemensamma organisationen av marknaden för vin och inneburit att de inom sektorn gällande bestämmelserna omarbetats till en enda text. Förordningen trädde i kraft den 21 juli 1999, men blev tillämplig den 1 augusti 2000.

13. I elfte skälet till förordning nr 1493/1999 fastställs följande:

14. Vad avser planteringar av nya vinstockar föreskrivs i artikel 2.1 i förordningen följande:

15. Med hänvisning till omstrukturering och omställning av vinodlingar föreskrivs i artikel 11 följande:

16. Tillämpningsföreskrifterna för systemet med omstrukturering och omställning av vinodlingar får enligt artikel 15 andra stycket dessutom innehålla bestämmelser som syftar till att hindra en ökning av produktionskapaciteten när detta kapitel tillämpas.

17. I artikel 71.1 i förordning nr 1493/1999 föreskrivs slutligen att om inte något annat föreskrivs i förordningen skall artiklarna 87, 88 och 89 i fördraget tillämpas på vinodlingssektorn.

18. I kommissionens förordning (EG) nr 1227/2000 av den 31 maj 2000 har tillämpningsföreskrifter till förordning nr 1493/1999, särskilt beträffande produktionskapacitet, fastställts. Genom förordningen har bland annat förordning nr 2741/89 upphävts. Med hänvisning till omstruktureringen och omställningen av vinodlingar föreskrivs i artikel 13 c i förordningen att medlemsstaterna skall fastställa

II — Bakgrund

A — De faktiska omständigheterna och det administrativa förfarandet

19. I februari 1999 anmälde den franska regeringen till kommissionen stödåtgärder för omställning av vinodlingar i Charenteregionen från produktion av konjak till produktion av lantviner (bordsvin, det vill säga viner med en geografisk beteckning). Syftet med åtgärderna var att främja produktionen av viner som efterfrågas av konsumenterna och därmed i stället minska volymerna för framställning av konjak. Lagren av konjak hade nämligen till följd av krisen på marknaden ökat avsevärt.

20. Åtgärderna indelades i fyra olika stödåtgärder, varav en stödåtgärd utgjorde ett komplement till det statliga stödet för förbättring av vinstockar (nedan kallat stödet för omställningen, eller helt enkelt stödet). Jag skall endast behandla denna åtgärd, eftersom det är just denna som det ifrågasatta beslutet avser.

21. Genom stödet för omställningen föreskrevs en kompletterande utbetalning av 10000 franska franc per hektar till vinodlare som redan erhöll statligt stöd för förbättring av vinstockar. Syftet med detta kompletterande stöd var att — ursprungligen i ett område på 1000 hektar i den berörda regionen — främja röjningen av vinstockar med druvsorten Ugni-blanc och därpå följande plantering av vissa andra vinstockar för produktion av lantviner.

22. De franska myndigheterna lämnade i maj och i juni 1999 kompletterande uppgifter till kommissionen. I dessa beskrevs den ekonomiska situationen för de anmälda åtgärderna. Det angavs särskilt att vinodlingen i Charenteregionen är kraftigt specialiserad på produktion av viner för tillverkning av vinsprit. Av vinodlingsarealen i regionen är nämligen 95 procent planterad med vinstocken Ugni-blanc, från vilken de vita viner härrör som på grund av sina särskilda analytiska egenskaper destilleras för tillverkning av vinsprit. Förutom denna exklusiva avsättning intar de ifrågavarande vinerna endast en blygsam plats såsom vita viner utan geografisk beteckning eller som grund för framställning av mousserande viner.

23. Sedan dessa uppgifter undersökts beslöt kommissionen att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG och underrättade genom skrivelse av den 15 oktober 1999 de franska myndigheterna därom. Kommissionen motiverade inledandet av förfarandet genom att i huvudsak påpeka att

24. Som svar på meddelandet om att förfarandet skulle inledas ingav de franska myndigheterna genom skrivelse av den 13 december 1999 sina synpunkter och lämnade på kommissionens begäran kompletterande uppgifter den 28 juni 2000. Under tiden hade de franska myndigheterna emellertid redan genomfört stödet, först för produktionsåret 1998/1999 och därefter för produktionsåret 1999/2000, genom beslut av den 12 mars 1999 respektive av den 6 april 2000.

B — Det ifrågasatta beslutet

25. Det formella granskningsförfarandet avslutades således med att det ifrågasatta beslutet antogs den 20 september 2000. I beslutet fastställde kommissionen med beaktande av de franska myndigheternas synpunkter följande.

26. För det första borde, för att problemet med produktionsöverskott i Charenteregionen skall kunna mötas, minskningen av avkastningen avse inte enbart de vinodlingar som är föremål för de franska myndigheternas planerade omställning, utan även de vinodlingar där druvsorten Ugni-blanc, som är avsedd för framställningen av konjak, fortfarande är planterad. Dessa vinodlingar, vars avkastning ökat kraftigt, var i själva verket orsak till överskottsproduktionen i regionen. Även om kommissionen medgivit att omställningen, vilket de franska myndigheterna har bekräftat, på grund härav medförde en avsevärd minskning av avkastningen i de vinodlingar som var föremål för denna, ansåg den inte att minskningen var tillräcklig.

27. För det andra, vad avser minskningen av produktionsarealer, ger det förhållandet att även röjning av vinodlingar i den berörda regionen uppmuntras genom omställningen enligt kommissionen ingen garanti för att detta faktiskt sker i ett område som motsvarar det som är föremål för omställningen, eftersom röjningen fortfarande är valfri. Även om det vore så skulle en minskning av produktionsarealen som motsvarar den planerade omställningen, det vill säga som begränsas till 1000 hektar, inte vara tillräcklig i regionen i fråga.

28. För det tredje bekräftas de franska myndigheternas försäkran att stödet för omställningen uppfyller villkoret enligt artikel 11.2 i förordning nr 1493/1999, som har som mål att anpassa produktionen till efterfrågan på marknaden, inte av de uppgifter som kommissionen har om utvecklingen av marknaden för lantviner. Av tillgängliga uppgifter kan den slutsatsen bevisligen inte dras att marknaden kan absorbera de nya kvantiteter lantvin som produceras till följd av omställningen.

29. Undersökningen av de franska myndigheternas synpunkter bekräftar således kommissionens slutsatser vid inledandet av granskningsförfarandet. Stödet för omställningen medför en nettoökning av produktionen av viner som erbjuds på den vanliga marknaden för vin. Stödet medför snedvridning av konkurrensen på en marknad som inte visar några säkra tecken på expansion och riskerar att flytta det problem som finns inom Charenteregionen till andra marknader eller andra regioner inom gemenskapen. Detta strider mot målen i den nya gemensamma organisationen av marknaden för vin som inrättats genom förordning nr 1493/1999, liksom redan mot målen för den föregående gemensamma organisationen av marknaden för vin som inrättats genom förordning nr 822/87, i vilken likaså principen om att inte öka produktionen föreskrevs. Enligt kommissionen är det endast de bestämmelser som antagits inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för vin som kan säkerställa att samtliga intressen hos aktörerna inom vinsektorn beaktas.

30. Då stödet för omställningen inte uppfyller de villkor som föreskrivs för den gemensamma organisationen av marknaden för vin, kan det därför inte omfattas av undantaget enligt artikel 87.3 c EG. På grund härav har kommissionen förklarat att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden och, eftersom stödet redan genomförts, föreskrivit att de stöd som redan utbetalats skall återkrävas av mottagarna.

31. Det ifrågasatta beslutet meddelades den franska regeringen den 10 oktober 2000, genom skrivelse C(2000) 2754.

III — Rättslig bedömning

32. Den franska regeringen har framfört en enda grund för sin talan och kritiserat kommissionen för att den har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaden för vin när den dragit slutsatsen att det omtvistade stödet inte uppfyller de villkor som föreskrivs för denna organisation. Den franska regeringen har i huvudsak gjort gällande följande:

A — Inledande synpunkter i fråga om räckvidden av domstolens prövning av det ifrågasatta beslutet

33. Jag anser att det är lämpligt att jag före undersökningen av den specifika kritik som framförts av den franska regeringen uttalar mig om den fråga som denna inledningsvis har väckt. Denna fråga avser räckvidden av domstolens kontroll av ett kommissionsbeslut som, i likhet med det ifrågasatta beslutet, avser ett statligt stöd inom en sektor som regleras av en gemensam organisation av marknaden.

34. Mot bakgrund av de komplicerade ekonomiska bedömningar som den måste företa i detta avseende ges kommissionen, som bekant, enligt domstolens fasta rättspraxis ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning under granskningen av huruvida ett stöd enligt artikel 87.3 EG är förenligt med den gemensamma marknaden. I dessa fall blir domstolens prövning av kommissionens beslut således mycket begränsad, eftersom det, alltjämt enligt domstolens rättspraxis, inte ankommer på EG-domstolen att sätta sin egen ekonomiska bedömning i stället för den som kommissionen har gjort. Prövningen av en rättsakt inskränker sig i huvudsak till en kontroll av att reglerna för förfarandet och för motiveringen beaktats, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga samt en kontroll av om det föreligger en uppenbart oriktig bedömning av dessa förhållanden eller om det har utövats maktmissbruk.

35. Den franska regeringen har emellertid framhållit det förevarande fallets specifika karaktär, som härrör från kommissionens skyldighet att tillämpa bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaden, vilka — såsom strax kommer att framgå — väger tyngre än konkurrensreglerna i fördraget. Dessa regler lägger nämligen betydande band på kommissionens verksamhet genom att i väsentlig grad minska befogenheten att företa skönsmässiga bedömningar. Enligt den franska regeringen borde domstolen i förevarande fall följaktligen utöva en mer markerad kontroll över kommissionens handlande och bedöma huruvida det är förenligt med bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaden.

36. Kommissionen har inte bestridit att den är skyldig att i sin egen bedömning följa de tillämpliga bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaden och har därvid påpekat att den just av detta skäl inte kan godkänna ett stöd som är oförenligt med de bestämmelser som reglerar en gemensam organisation av marknaden, eller som lägger hinder i vägen för att denna skall kunna fungera väl. Faktum kvarstår dock att det ifrågasatta beslutet koncentreras på förenligheten av ett statligt stöd, och inte på tillämpningen av bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaden. Det är således denna förenlighet, och inte frågorna om tolkningen av jordbrukslagstiftningen som den franska regeringen har åberopat, som står i centrum för tvisten. Domstolens kontroll bör därför avse den bedömning som kommissionen har gjort i detta avseende.

37. Jag erinrar framför allt om att artikel 36 första stycket EG, i vilken det erkänns både att den gemensamma jordbrukspolitiken har företräde framför fördragets mål på konkurrensområdet och att rådet har behörighet att besluta om den utsträckning i vilken konkurrensreglerna skall tillämpas på jordbruksområdet. Härav följer att tillämpningen av artiklarna 87—89 EG inom ramen för en gemensam organisation av jordbruksmarknader är underordnade de bestämmelser i sekundärrätten genom vilka rådet har upprättat organisationen. Såsom har angivits i den rättspraxis som både Frankrike och kommissionen har åberopat, är denna tillämpning därför fortfarande underordnad dessa bestämmelser.

38. Jag noterar dessutom att medlemsstaterna, inom de jordbrukssektorer inom vilka en gemensam organisation av marknaden har inrättats, enligt samma rättspraxis skall avstå från varje intervention som kan innebära ett undantag från bestämmelserna om organisationen inom den marknadssektorn eller äventyra dess effektivitet, och som inte uttryckligen föreskrivs i dessa bestämmelser.

39. Såsom kommissionen med fog har påpekat följer härav att kommissionen skall utöva sin befogenhet att företa en skönsmässig bedömning inom den ram som fastställts genom bestämmelserna om den relevanta gemensamma organisationen av marknaden och således inte kan godkänna de statliga stöd som är oförenliga med en gemensam organisation av marknaden, eller som lägger hinder i vägen för att den skall kunna fungera väl. Utan tvivel ankommer det således på domstolen att kontrollera om kommissionen har åsidosatt bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaden. Inom detta specifika rättsområde ändras dock inte karaktären av den ekonomiska bedömning som kommissionen enligt artikel 87.3 EG skall göra, eftersom det även inom en på så sätt begränsad ram ändå alltid handlar om att bedöma räckvidden och effekterna av stödet. Befogenheten att företa en skönsmässig bedömning, som kommissionen har för denna bedömning, och de motsvarande begränsningarna av domstolens kontroll, som jag har nämnt ovan, ändras följaktligen inte heller.

B — Det påstådda felet i fråga om tilllämplig lagstiftning i förevarande fall

40. När jag nu kommer till den specifika kritik som den franska regeringen har väckt, erinrar jag framför allt om att den har bestridit att kommissionen i sin bedömning av stödet grundat sig på förordning nr 1493/1999, som var tillämplig vid den tidpunkt då det ifrågasatta beslutet antogs, medan däremot förslaget till stöd utarbetades under det att den föregående förordningen nr 822/87 var i kraft, som var tilllämplig på rättsakten för anmälan av förslaget och som under nästan hela undersökningen av denna fortfarande var tillämplig. Inför kommissionens invändningar, enligt vilken förordning nr 1493/1999, även om den ännu inte var tillämplig, redan var i kraft vid den tidpunkt då granskningsförfarandet inleddes och därför skulle beaktas vid bedömningen av stödet, bibehöll den franska regeringen inte kritiken i sitt svaromål.

41. Kommissionen har dock invänt att den franska regeringen i sitt svaromål, förutom att den ändrat sitt ställningstagande i fråga om tillämpningen av förordning nr 1493/1999, även till stöd för sin uppfattning har framfört nya argument som grundats på just denna förordning. Kommissionen har i detta sett en ändring av föremålet för tvisten och har därför bestridit att dessa argument kan upptas till sakprövning.

42. Enligt min uppfattning är denna invändning dock ogrundad, eftersom den franska regeringen endast har frånfallit en av sina invändningar mot det ifrågasatta beslutet. Detta medför därför ingen utvidgning av föremålet för tvisten, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 42.2 i domstolens rättegångsregler. Jag erinrar vidare om att det är fast rättspraxis att vidareutvecklingen av en grund som tidigare framförts i ansökan, även då argument används som för första gången framförs i repliken, inte utgör en ny grund. Även om det sker i andra hand är det dock inte svårt att fastställa att den franska regeringen redan i ansökan åberopat att det ifrågasatta beslutet är rättsstridigt på grund av det påstådda åsidosättandet av förordning nr 1493/1999 och att de argument som i detta syfte angetts i repliken är en logisk följd av denna kritik som svar på kommissionens svaromål. Jag anser därför att kommissionens invändning inte kan godtas.

C — Det påstådda åsidosättandet av förordning nr 1493/1999 när det gäller minskningen av produktionsarealerna och avkastningen

43. Den franska regeringen har därefter med avseende på förordning nr 1493/1999 kritiserat kommissionen för att den inte har erkänt stödets förenlighet, på grund av att detta inte åtföljdes av en tillräcklig minskning av produktionsarealerna och avkastningen, och för att den därigenom har åsidosatt artikel 11 i förordningen. Det förhållande som kommissionen har fastställt mellan omställningen av ett visst vinodlingsområde och minskningen av avkastningen inom andra områden, som inte berörs av omställningen, har enligt den franska regeringen inget rättsligt stöd i den ovannämnda förordningen. I den sistnämnda föreskrivs dessutom inte heller någon skyldighet att minska produktionsarealerna (det vill säga att röja vinodlingarna) på ett område som åtminstone motsvarar det område som är föremål för omställningen, vilket däremot kommissionen förefaller hävda. Enligt den franska regeringen anses röjningen och omställningen av vinodlingar enligt förordning nr 1493/1999 i själva verket såsom olika och oberoende åtgärder som svarar mot olika krav. A andra sidan kan Frankrike inte — genom att de blir obligatoriska och ställs i relation till omställningen — förvanska de åtgärder som är avsedda att uppmuntra röjningen av vinodlingar, som enligt denna förordning är valfri.

44. Kommissionen har svarat och angivit att den inte har avsett att föreskriva en minskning av avkastningen eller att fastställa ett förhållande mellan omställning och minskning av produktionsarealer eller avkastning, utan endast har bedömt stödets negativa inverkan på konkurrensen. Enligt kommissionen främjar stödet i förevarande fall inte omställningen av vinodlingar med hög avkastning till vinodlingar med lägre avkastning, utan snarare omställningen av vinodlingar avsedda för produktion av en vinsprit (konjak), vilken som sådan inte ingår bland de produkter som regleras av den gemensamma organisationen av marknaden för vin, till vinodlingar avsedda för produktionen av vanliga lantviner, som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden, och som är avsedda att släppas ut på marknaden för vin. Stödet leder dock till en ökning av produktionen av de sistnämnda vinerna och framkallar en effekt på marknaden som motsvarar den som skulle uppnås vid finansiering av plantering av nya vinstockar, vilket är förbjudet enligt artikel 2 i förordning nr 1493/1999 och tidigare enligt förordning nr 822/87. Bedömningen av stödets oförenlighet är således knuten till ökningen av produktionen av vanliga viner, vilken strider mot principerna i den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Kommissionen har följaktligen undersökt huruvida de franska myndigheterna har föreskrivit åtgärder för att kompensera sådana negativa effekter av stödet såsom minskning av avkastningen eller av produktionsarealerna inom hela Charenteregionen, vars situation sedan länge kännetecknats av ett strukturellt överskott, eller enbart inom det område som är föremål för omställning.

45. Jag noterar framför allt att det omtvistade stödet inte kan anses som en åtgärd som har antagits med tillämpning av det system för omstrukturering och omställning av vinodlingar som, inom ramen för de åtgärder för handhavande av vinkapaciteten som införts genom den gemensamma organisationen av marknaden, har inrättats genom artikel 11 i förordning nr 1493/1999. Detta system har i själva verket genomförts från och med produktionsåret 2000/2001, och således efter fördelningen av det ifrågavarande stödet, vilket som sagt har skett under de närmast föregående produktionsåren 1998/1999 och 1999/2000. I artikel 11 har det vidare inte fastställts några regler för beviljande av nationella stöd för omstrukturering och omställning av vinodlingar. Däremot har ett gemenskapsrättsligt stödsystem inrättats, till vars finansiering medlemsstaterna i enlighet med artikel 13 i förordningen i princip inte kan bidra.

46. Jag tror således inte att man kan anklaga kommissionen för att felaktigt ha tillämpat artikel 11 i förordning nr 1493/1999 genom att låta den omställningsverksamhet som föreskrivs i denna underkastas sådana villkor avseende minskningen av produktionsarealer och avkastning som inte föreskrivs i denna artikel. Det ifrågasatta beslutet bekräftar nämligen på intet sätt att det i artikel 11 föreskrivs en skyldighet att minska produktionskapaciteten vid omställning av en vinodling.

47. Såsom tillräckligt klart framgår av det ifrågasatta beslutet har kommissionen i själva verket hänvisat till kravet på att minska produktionsarealerna och avkastningen inom ramen för sin egen bedömning av det omtvistade stödets effekter på vinområdet. Kommissionen har med andra ord hänvisat till en väsentlig minskning av produktionsarealer och avkastning i Charenteregionen, inte eftersom det föreskrivs i artikel 11 i förordning nr 1493/1999, utan eftersom kommissionen har ansett att de negativa följder för vinodlingen som genomförandet av åtgärderna för omställning medför kunde ha kompenserats genom antagandet av sådana lämpliga åtgärder som den angivna minskningen. I detta avseende har kommissionen bortsett från de argument som de franska myndigheterna framfört under det administrativa förfarandet och ansett att de minskningar som dessa ställde i relation till den planerade omställningen var otillräckliga.

48. Hänvisningen till minskningen av produktionsarealer och avkastning utgör dock en faktor för den bedömning av stödets förenlighet som kommissionen gör vid utövandet av sin befogenhet att i detta syfte företa skönsmässiga bedömningar. Det är lämpligt att påpeka att den franska regeringen inte har visat, och faktiskt knappast ens angivit, att kommissionen skulle ha överskridit gränserna för sin befogenhet att företa skönsmässig bedömning när den bedömde att den minskning av produktionskapaciteten som de franska myndigheterna angav var otillräcklig.

49. Jag anser därför att denna kritik inte kan godtas.

D — Den påstådda felaktiga bedömningen när det gäller anpassningen av produktionen till efterfrågan

50. Den franska regeringen har därefter kritiserat kommissionen för att ha gjort en felaktig bedömning när den betvivlat marknadens kapacitet att absorbera de nya kvantiteter lantviner som producerats till följd av omställningen. Den franska regeringen har påpekat att stödet däremot är lämpligt för att uppnå det mål att anpassa produktionen till efterfrågan som fastställts i artikel 11.2 i förordning nr 1493/1999. Även om utvecklingen på marknaden för lantviner sedan länge kännetecknas av prisfluktuationer, visar den enligt den franska regeringen en tendens till kraftig tillväxt. Med hänsyn till detta, och till det förhållandet att vinodlingar först några år efter planteringen når en faktisk avkastning, måste betydelsen av de uppgifter om en ständig prissänkning på senare tid som kommissionen har beaktat omvärderas.

51. Kommissionen har svarat att utvecklingen av marknaden av lantviner under perioden efter det att det ifrågasatta beslutet antogs bekräftar den tendens till ständig prissänkning som redan understrukits i beslutet. Vidare pågår stagnationen, eller snarare nedgången, på marknaden redan sedan åtskilliga produktionsår, såsom bekräftas av de uppgifter som den franska regeringen har lämnat. Enligt kommissionen är marknaden för vin för närvarande utsatt för särskilda svårigheter, såsom visas av att Frankrike och andra medlemsstater har begärt att den så kallade krisdestillationen enligt artikel 30 i förordning nr 1493/1999 skall inledas.

52. Jag vill framför allt påpeka att uppgifterna om utvecklingen av marknaden för lantviner som lämnats av parterna under förfarandet vid domstolen enligt min mening endast bekräftar vad som angivits i punkt 46 i det ifrågasatta beslutet, nämligen att marknaden inte visar otvetydiga tecken på tillväxt. Trots skillnaderna i tolkning av uppgifterna om de föregående produktionsåren har det enligt min mening inte ifrågasatts mellan parterna att marknaden, åtminstone från och med produktionsåret 1999/2000, har haft en minskning av efterfrågan.

53. Ett ytterligare tecken i denna riktning utgörs av den av kommissionen påpekade omständigheten att Frankrike och andra medlemsstater, efter det att det ifrågasatta beslutet antogs, har begärt att den så kallade krisdestillationen skall inledas. Även om denna åtgärd avser samtliga bordsviner, varför det är svårt att avgöra i vilken utsträckning den avser det specifika segmentet lantviner, kan det av detta inte dras några långtgående slutsatser om den totala utvecklingen av marknaden. Jag erinrar om att krisdestillation enligt artikel 30 i förordning nr 1493/1999 får vidtas om marknaden störs till följd av ovanligt stora överskott, just i syfte att genom att inleda destillation eliminera produktionsöverskotten från marknaden. Den uppenbart svåra marknadssituationen framgår dessutom tydligt av motiveringen till de förordningar genom vilka krisdestillationen har inletts i Frankrike.

54. Den franska regeringen har dock hävdat att stödet får effekt fullt ut först tre år efter tillämpningen, varför marknadssituationen bör bedömas mot den bakgrunden. Den totala tendensen för vinmarknaden bör vidare extrapoleras under lång tid, så att den aktuella prissänkningen, som kommissionen har konstaterat i punkt 44 i det ifrågasatta beslutet, inte kan utgöra en avgörande faktor för bedömningen. I detta avseende noterar jag dock att fullföljandet av det mål att anpassa produktionen till efterfrågan som fastställts i den ovannämnda artikel 11.2 i förordning nr 1493/1999 (men som motsvarar det allmänna målet att säkerställa att balansen på marknaden upprätthålls och därför ligger till grund för olika bestämmelser i förordningen) förutsätter att den aktuella produktionen i fråga om vinet eller vinerna i fråga faktiskt understiger efterfrågan. Den franska regeringen har dock inte vidtagit någon åtgärd avsedd att visa dels att det, i nuvarande marknadssituation, kan förutses någon tillväxt på kort eller medellång sikt, dels att detta skulle möjliggöra att nya kvantiteter lantvin släpptes ut på marknaden utan att förorsaka störningar på denna, och snarare kräva att dessa nya kvantiteter skall släppas ut på marknaden. Enligt min mening stöder de omständigheter som angivits i föregående punkt ett resonemang i rakt motsatt riktning.

55. Jag anser därför att den ifrågavarande kritiken inte kan godtas.

E — Snedvridning av konkurrensen

56. Om jag har förstått argumenten rätt, har den franska regeringen kritiserat det ifrågasatta beslutet på i huvudsak tre punkter i fråga om den snedvridning av konkurrensen som det omtvistade stödet har medfört. Den franska regeringen har i första hand bestridit själva förutsättningen för det resonemang som kommissionen fört vid bedömningen av stödets förenlighet, det vill säga att stödet leder till en nettoökning av de kvantiteter vin som släpps ut på marknaden, vilket strider mot principerna för den gemensamma organisationen av marknaden för vin. I andra hand har den franska regeringen hävdat att kommissionen inte tagit hänsyn till stödets ringa betydelse och därigenom gjort en felaktig bedömning av effekterna. I tredje hand har Frankrike bestridit att det ifrågasatta beslutet har motiverats tillräckligt på den punkten.

57. a). När det gäller den första anmärkningen stöder sig den franska regeringen särskilt på den åtskillnad som kommissionen har gjort mellan viner avsedda för omvandling till konjak, vilka följaktligen har en avsättning utanför marknaden för vin, och viner som däremot säljs på denna marknad. Den franska regeringen har å ena sidan påpekat att alla viner oavsett ändamål regleras genom den gemensamma organisationen av marknaden, varför det är fel att såsom kommissionen har gjort anse vinerna avsedda för framställning av konjak som viner utanför den gemensamma organisationen av marknaden. Å andra sidan har den franska regeringen bestridit att vinerna i Charenteregionen som framställs av druvsorten Ugni-blanc uteslutande är avsedda för detta ändamål.

58. Dessa synpunkter är enligt min mening emellertid inte relevanta. Även viner som är avsedda för omvandling till konjak, i likhet med alla andra viner, regleras av den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Såsom kommissionen dock med fog har påpekat regleras inte konjaken av denna organisation, eftersom den inte ingår bland jordbruksprodukter i den mening som avses i gemenskapsrätten. I syfte att bedöma effekterna av de franska myndigheternas planerade omställning är det således inte fel att skilja mellan försäljningen av vin såsom sådant på marknaden för vin, vilket omfattas av reglerna i den gemensamma organisationen av marknaden, och omvandlingen till konjak, som däremot, då denna produkt inte ingår i den gemensamma organisationen, är en marknad utanför den gemensamma organisationen av marknaden. Följaktligen är det knappast fel att anse att alla kvantiteter vin som produceras för försäljning på marknaden för vin, i stället för att produceras för omvandling till konjak, inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden utgör en ytterligare kvantitet vin, och som i huvudsak således är likvärdig med en ökning av produktionen av vin.

59. Vidare bekräftas den åtskillnad som kommissionen har gjort av bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaden. I artikel 28 i förordning nr 1493/1999, liksom tidigare i artikel 36.2 i förordning nr 822/87, föreskrivs nämligen att framställningen av viner som traditionellt används inom sektorn för alkoholdrycker och som överstiger den mängd vin som normalt används för dessa användningsområden eller som annars absorberas på marknaden obligatoriskt skall destilleras. Denna bestämmelse, som ingår i marknadsmekanismerna för den gemensamma organisationen av marknaden, har just till syfte att förhindra sådana störningar på marknaden för vin som kan härröra från utsläppandet på denna marknad av viner, såsom viner avsedda för konsumtion, vilka med omvandlingen till alkoholdrycker normalt finner ett annat avsättningsområde.

60. Att viner som producerats i Charenteregionen — förutom omvandlingen till konjak — då de säljs som bordsviner eller används för framställningen av andra viner har andra ändamål, utesluter förvisso inte att omställningen framkallar den effekt som kommissionen har angivit med nettoökning av de kvantiteter vin som släpps ut på marknaden. Det är säkert möjligt att omställningen till viss del berör även vinodlingar vars produkt har ett annat ändamål än framställning av konjak. Där detta inte är fallet kan det dock anses att omställningen just har den beskrivna effekten. Jag måste å andra sidan notera att det med stödet fastställda målet just är att genom röjning av vinodlingar med druvsorten Ugni-blanc begränsa produktionen av konjak, som kännetecknas av ett strukturellt överskott.

61. Det resonemang som kommissionen har följt för att komma till slutsatsen att stödet i huvudsak leder till en nettoökning av vinproduktionen är därför enligt min mening inte felaktigt.

62. b). Den franska regeringen har därefter hävdat att kommissionen utan att ta hänsyn till stödets ringa omfattning och till att omställningen berör ett mycket begränsat område övervärderat stödets effekter på vinodlingen.

63. Bortsett även från tvivlen om huruvida denna anmärkning, varav det inte finns något spår i ansökan, kan upptas till prövning, anser jag att man inte heller på denna punkt kan instämma i den franska regeringens uppfattning. Jag noterar nämligen att — bland de allmänna målen för den gällande gemensamma organisationen av marknaden för vin — målet finns att säkerställa att balansen upprätthålls på gemenskapens vinmarknad. Härav följer att all sådan ökning av vinproduktionen som inte motiveras av ett specifikt krav på marknaden i princip måste anses strida mot målen för den gemensamma organisationen av marknaden. Såsom har framgått har kommissionen i det ifrågasatta beslutet dock ansett att det inte med säkerhet kunde fastställas att marknaden för lantviner har kunnat absorbera en ökning av produktionen av sådana viner. Enligt beslutet har Frankrike inte heller lyckats visa att kommissionen har begått ett fel däri. Jag anser därför att kommissionen i denna situation inte har överskridit gränserna för sin befogenhet att företa en skönsmässig bedömning med hänsyn till att ett stöd, såsom det omtvistade stödet, medför att de kvantiteter vin som släpps ut på marknaden ökar och därigenom ändrar villkoren för handeln i en utsträckning som strider mot det gemensamma intresset i den mening som avses i artikel 87.3 c EG, och detta även om stödbeloppet är lågt (men inte obetydligt) och det berörda området är begränsat.

64. c). Vad slutligen beträffar den franska regeringens anmärkning att det ifrågasatta beslutet är otillräckligt motiverat, måste jag konstatera att fastän kommissionens resonemang i punkterna 45 och 46 i beslutet avseende stödets effekter på konkurrensen är mycket kortfattat, kan det inte missuppfattas. Bortsett härifrån noterar jag att beslutet i sin helhet ger möjlighet att härleda samtliga omständigheter som kommissionen har lagt till grund för sin bedömning av stödet. Jag anser därför att motiveringen av det ifrågasatta beslutet uppfyller villkoren enligt rättspraxis, så att Frankrike och eventuellt andra berörda har kunnat förstå varför kommissionen har ansett att det omtvistade beslutet är ogiltigt och domstolen skall ges möjlighet att utöva kontroll. Härav följer att inte heller denna anmärkning kan godtas.

65. Sammanfattningsvis anser jag att Republiken Frankrikes talan inte kan bifallas.

IV — Rättegångskostnader

66. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat detta och eftersom jag anser att Republiken Frankrikes talan inte kan bifallas föreslår jag att denna stat skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

V — Förslag till avgörande

67. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag därför att domstolen skall fastställa följande:

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 17, 2001, s. 30.

3 Se rådets förordning nr 24/62 av den 4 april 1962 om det gradvisa genomförandet av en gemensam organisation av marknaden för vin (EGT nr 30, s. 989) och rådets förordning (EEG) nr 816/70 av den 28 april 1970 om fastställande av ytterligare bestämmelser för den gemensamma organisationen av marknaden för vin (EGT L 99, s. 1).

4 Rådets förordning (EEG) nr 822/87 av den 16 mars 1987 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (EGT L 84, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 23, s. 7.

5 Se artikel 1.1 i rådets förordning (EG) nr 1627/98 av den 20 juli 1998 om ändring av förordning (EEG) nr 822/87 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (EGT L 210, s. 8).

6 Rådets förordning (EEG) nr 2253/88 av den 19 juli 1988 om ändring av förordning (EEG) nr 822/87 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (EGT L 198. s. 35; svensk specialutgåva, område 3, volym 27, s. 53).

7 Kommissionens förordning (EEG) nr 2741/89 av den 11 september 1989 om kriterier för tillämpning av artikel 14 i rådets förordning (EEG) nr 822/87 vad avser nationellt stöd till plantering av vinodlingsområden (EGT L 264, s. 5; svensk specialutgåva, område 3, volym 30, s. 130).

8 EGT L 179, s. 1. Förordningen har senast ändrats genom förordning (EG) nr 2585/2001 (EGT L 345, s. 10).

9 EGT L 143, s. 1. Förordningen har senast ändrats genom förordning (EG) nr 1253/2001 (EGT L 173, s. 31).

10 Se artikel 2.3 i i rådets förordning (EEG) nr 2392/89 av den 24 juli 1989 om allmänna bestämmelser om beskrivning och presentation av vin och druvmust (EGT L 232, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 30, s. 63), vars tillämpning, trots att den upphävts genom förordning nr 1493/1999, som en övergångsåtgärd i väntan pä slutliga tillämpningsbestämmelser för genomförande av denna förordning, förlängts genom förordning (EG) nr 1608/2000 (EGT L 185, s. 24). Dessa bestämmelser som har antagits med kommissionens förordning (EG) nr 753/2002 (EGT L 118, s. 1) av den 2 maj 2002 skall träda i kraft frän och med den 1 januari 2003.

11 Inrättat genom arrêté du 27 mars 1996 portant institution d'une aide à l'amélioration de l'encépagement d'exploitations viticoles (beslut av den 27 mars 1996 om inrättande av ett stöd för förbättring av vinstockarna i vinproducerande företag), JORF (Republiken Frankrikes officiella tidning) nr 82 av den 5 april 1996, s. 5280.

12 Se skrivelse av den 28 juli 1999 från de franska myndigheterna till kommissionen i bilaga 1 till kommissionens svaromål (särskilt punkt 1).

13 EGT C 359, s. 7.

14 JORF nr 85 av den 1 april 1999, s. 5387, och nr 97 av den 23 april 2000, s. 260.

15 Se senast domstolens dom av den 7 mars 2002 i mål C-310/99, Italien mot kommissionen (REG 2002, s. I-2289), punkterna 45 och 46, med ytterligare hänvisningar.

16 Se exempelvis, förutom domstolens dom av den 29 januari 1996 i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen (REG 1996, s. I-723), punkt 11, som den franska regeringen har nämnt, domstolens dom av den 15 juni 1993 i mål C-225/91, Matra mot kommissionen (REG 1993, s. I-3203; svensk specialutgåva, volym 14. s. 213), punkt 25. För ett liknande resonemang, men med hänvisning till EKSG-fördragct, se domstolens dom av den 25 april 2002 i mål C-323/00 P, DSG mot kommissionen (REG 2002, s. I-3919), punkt 43.

17 Se domstolens domar av den 29 oktober 1980 i mål 139/79, Maizena mot rådet (REG 1980, s. 3393), punkt 23, och av den 5 oktober 1994 i mål C-280/93, Tyskland mot rådet (REG 1994, s. I-4973; svensk specialutgåva, volym 16, s. 171), punkterna 60 och 61.

18 Domstolens dom av den 26 juni 1979 i mål 177/78, Pigs and Bacon Commission mot Mc Carren (REG 1979, s. 2161; svensk specialutgåva, volym 4, s. 463), särskilt punkt 11.

19 Domen i målet Pigs and Bacon Commission mot Mc Carren (ovan fotnot 18), punkt 14.

20 Punkt 4.2.1 (s. 6) i den franska regeringens svaromål.

21 Enligt den klassiska skillnad som domstolen markerat i dom av den 12 juni 1958 i mil 2/57, Compagnie des Hauts Fourneaux de Chasse mot Höga myndigheten (REG 1958, s. 129), särskilt s. 137. Från senare tid, se domstolens dom av den 21 juni 1988 i mil 257/86, kommissionen mot Italien (REG 1988, s. 3249), punkterna 14 och 15. domstolens dom av den 22 november 2001 i mål C-301/97, Nederländerna mot rådet (REG 2001, s. I-8853), punkterna 166—169, och generaladvokaten Légers förslag till avgörande i det sistnämnda målet av den 13 mars 2001 (punkt 196), och förstainstansrättens dom av den 28 januari 1999 i mil T-14/96, BAI mot kommissionen (REG 1999, s. II-139), punkt 165.

22 Punkt 8 och följande punkter (s. 7—12) i ansökan.

23 Såsom kommissionen har angett är benämningen konjak en geografisk beteckning för en spritdryck, som tillämpas i enlighet med artikel 5.3 i rådets förordning (EEG) nr 1576 av den 29 maj 1989 om allmänna bestämmelser för definition, beskrivning och presentation av spritdrycker (EGT L 160, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 29, s. 124).

24 I det ifrågavarande systemet föreskrivs nämligen att ansvaret för bidrag till finansieringen av omstrukturering och omställning av vinodlingar skall åligga gemenskapen (artikel 13.2 och 13.3 i förordning nr 1493/1999). Kommissionen skall göra preliminära anslagsfördelningar till medlemsstaterna på årsbasis, pä grundval av objektiva kriterier med beaktande av särskilda situationer och behov, och ansträngningar som skall göras med hänsyn till målet för systemet. Ett finansiellt bidrag frän medlemsstaterna skall godkännas endast i form av ett integrerat gemenskapsanslag för det fall medlemsstaten beslutar att företa omstruktureringar på ett vinodlingsområde som är större än vad som ursprungligen planerats (artikel 14 i förordningen).

25 Punkt 9, näst sista stycket, och punkt 10 (s. 8 och 9) i ansökan.

26 Se särskilt punkterna 36—40 och 49 i det ifrågasatta beslutet.

27 Se punkt 41 (s. 12 och 13) i kommissionens svaromål samt punkt 11, tredje stycket, i ansökan (s. 11) och punkt 3.3 (s. 4) i den franska regeringens replik. Se även tabellen i bilaga II till denna replik.

28 Se skälen 3—5 till kommissionens förordning (EG) nr 25/2001 av den 5 januari 2001 (EGT L 3, s. 11), skälen 3—6 i kommissionens förordning (EG) nr 1203/2001 av den 19 juni 2001 (EGT L 163, s. 11). Jag vill dock påpeka att åtgärden, genom kommissionens förordning (EG) nr 347/2002 av den 25 februari 2002 (EGT L 55, s. 14), fortsatt att tillämpas under det innevarande produktionsåret 2001/2002.

29 Så exempelvis föreskrivs i artikel 3.2 i förordningen att nyplanteringsrätter för arealer avsedda för produktion av kvalitetsvin fso eller bordsvin som beskrivs med en geografisk beteckning kan tillåtas fram till den 31 juli 2003 om det har konstaterats att produktionen av vinet i fråga... kraftigt understiger efterfrågan.

30 Se punkt 44 ovan.

31 Det handlar i huvudsak om viner som framställs av druvor som, i likhet med druvsorten Ugni-blanc som det är fråga om i detta mål, samtidigt anses som druvor för vinframställning och som sorter avsedda för andra ändamål, i förevarande fall för framställning av vinsprit. Produktionen av sådana viner som överstiger den normalt framställda mängden, som inom olika vinodlingsområden fastställs på grundval av en referensperiod för produktionen som tar hänsyn till de kvantiteter som absorberas av förvandlingen till alkoholdrycker, skall levereras till destillation (se artiklarna 52—57 i kommissionens förordning (EG) nr 1623/2000 av den 25 juli 2000 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EG) nr 1493/1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin, vad Beträffar marknadsmekanismerna (EGT L 194, s. 45), ändrad genom förordning (EG) nr 2464/2001 (EGT L 331, s. 25)).

32 Målet som eftersträvas genom mekanismen i fråga framgår tydligt av motiveringen till förordningarna nr 1493/1999 och 1623/2000. I trettiosjunde skälet till förordning nr 1493/1999 fastställs i detta avseende att framställning av vin från druvsorter som inte enbart klassificerats som vindruvssorter bör i första hand vara inriktad på traditionella användningsområden inom sektorn för spritdrycker och andra traditionella avsättningsmöjligheter. Det bör därför meddelas föreskrifter om att sådant vin som producerats utöver de normala kvantiteterna obligatoriskt skall destilleras. I sextionde skälet till förordning nr 1623/2000 preciseras vidare att sådan destillation ... är av avgörande betydelse för balansen på marknaden för bordsvin och indirekt för en strukturanpassning av vinsektorns produktionskapacitet till föreliggande behov.

33 Punkt 5 i det ifrågasatta beslutet. Se även punkt 1 i de franska myndigheternas skrivelse av den 28 juli 1999 (ovan fotnot 12).

34 Se punkt 5, tredje stycket (s. 9) i Republiken Frankrikes replik.

35 Se andra och elfte skälet till förordningen.

36 Se exempelvis domstolens domar av den 29 februari 1996 i mål C-122/94, kommissionen mot rådet (REG 1996, s. I-881), punkt 29, av den 15 maj 1997 i mål C-278/95 P, Siemens mot kommissionen (REG 1997, s. I-2507), punkt 17, av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P. kommissionen mot Sytraval (REG 1998, s. I-1719), punkt 63, och senast av den 7 mars 2002 i målet Italien mot kommissionen (ovan fotnot 15), punkt 48.