Förslag till avgörande av generaladvokat L.A. Geelhoed föredraget den 6 februari 2003

1 Originalspråk: nederländska.

2 EGT L 165, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102.

3 EGT L 39, s. 40; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 191.

4 Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/73/EG av den 23 september 2002 om ändring av rådets direktiv 76/207/EEG (EGT L 269, s. 15) är det fråga om direkt diskriminering när en person på grund av könstillhörighet behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation och om indirekt diskriminering när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer av ett visst kön jämfört med personer av det andra könet, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt kan motiveras av ett berättigat mål och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga.

5 Artiklarna 3 och 4 i direktív 76/207, respektíve artikel 3 i detta direktiv i dess lydelse enligt direktiv 2002/73.

6 EGT L 267, s. 26.

7 Se till exempel dom av den 31 mars 1981 i mål 96/80, Jenkins (REG 1981, s. 911; svensk specialutgåva, volym VI, s. 53), av den 13 maj 1986 i mål 170/84, Bilka (REG 1986, s. 1607; svensk specialutgåva, volym VIII, s. 583), av den 13 juli 1989 i mål 171/88, Rinner-Kühn (REG 1989, s. 2743), av den 9 februari 1999 i mål C-167/97, Seymour-Smith och Perez, (REG 1999, s. I-623), av den 9 september 1999 i mål C-281/97, Krüger (REG 1999, s. I-5127), och av den 6 april 2000 i mål C-226/98, Jørgensen (REG 2000, s. I-2447).

8 Rådets direktiv 97/80/EG av den 15 december 1997 om bevisbörda vid mål om könsdiskriminering (EGT L 14, 1998, s. 6), rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (EGT L 303, s. 16) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/73/EG av den 23 september 2002 om ändring av rådets direktiv 76/207/EEG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 269, s. 15).

9 Se dom av den 27 oktober 1993 i mål C-127/92, Enderby (REG 1993, s. I-5535; svensk specialutgåva, volym XIV, s. I-383), och domen i det ovan i fotnot 7 nämnda målet Jørgensen.

10 Se till exempel den ovan i fotnot 7 nämnda domen i målet Jenkins, samt dom av den 28 mars 2000 i mål C-158/97, Badeck (REG 2000, s. I-1875), och beslut av den 23 mars 1988 i mål 76/88, Terza (REG 1988, s. 1741).

11 Ursprunget till denna bestämmelse härrör från rådets direktiv 75/362/EEG av den 16 juni 1975 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (EGT L 167, s. 1) och direktiv 75/363/EEG av den 16 juni 1975 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som läkare (EGT L 167, s. 14). Dessa direktiv omfattar inte bestämmelser avseende ömsesidigt erkännande av examensbevis som erhållits efter en särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare och inte heller kriterier som denna utbildning skall uppfylla. Enligt en bestämmelse i det sistnämnda direktivet skall en universitetsutbildning i medicin emellertid omfatta minst sex års studier eller 5500 timmars undervisning. Detta direktiv innehåller även bestämmelser om minimikrav avseende specialistutbildning. Med hänsyn till utvecklingen av de allmänpraktiserande läkarnas roll i flertalet medlemsstater har nödvändigheten av särskild utbildning ökat. Det har ansetts att en tillfredsställande undervisning i de viktigaste delarna av allmänmedicinen inte kan ges inom ramen för den befintliga grundutbildningen i medlemsstaterna. Genom direktiv 86/457 har en särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare införts. Enligt detta direktiv kan utbildning till allmänpraktiserande läkare endast genomföras på deltid om vissa minimikrav uppfylls. I motsats till vad som gäller för övriga specialiseringar, krävs för specialisering till allmänpraktiserande läkare emellertid att deltidsutbildningen omfattar vissa perioder av heltidsutbildning. De ovannämnda direktiven har ändrats vid flera tillfällen. Av denna anledning kodifierades de genom ett nytt direktiv, vilket även omfattar direktiv 86/457.

12 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/19/EG av den 14 maj 2001 om ändring av rådets direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer och av rådets direktiv 77/452/EEG, 77/453/EEG, 78/686/EEG, 78/687/EEG, 78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 80/154/EEG, 80/155/EEG, 85/384/EEG, 85/432/EEG, 85/433/EEG och 93/16/EEG om yrkena sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, arkitekt, farmaceut och läkare (Text av betydelse för EES — Uttalanden, EGT L 206, s. 1).

13 Ändringarna avser en minskning av den schemalagda tiden för deltidsutbildning. Enligt artikel 34.1 andra strecksatsen i direktiv 93/16 får utbildningen på deltid per vecka inte underskrida 60 procent av utbildningen på heltid per vecka. I direktiv 2001/19 har denna andel minskats till 50 procent. En andra ändring gäller den minsta utbildningstiden för allmänpraktiserande läkare. Denna har ändrats från två till tre år beträffande heltidsutbildning.

14 Uppgifter från Eurostat, se fotnot 15.

15 Bland annat Labour Force Survey 1998, 1999, 2000, dau base New Cronos, Eurostats tidning, The Life of Women and Men in Europe — a Statistical Portrait och av Employment in Europe 2002 och Employment in Europe 2001, utgåva från Europeiska gemenskapernas kommission, Generaldirektoratet för sysselsättning och socialpolitik.

16 Beträffande män mellan 25 och 49 år deltidsarbetar endast 3,8 procent.

17 Se till exempel dom av den 17 oktober 1989 i mil 109/88, Danfoss (REG 1989, s. 3199; svensk specialutgåva, volym X, s. 187), och domen i det ovan i fotnot 9 nämnda målet Enderby.

18 Rådets direktiv 97/80/EG av den 15 december 1997 om bevisbörda vid mål om könsdiskriminering (EGT L 14, 1998, s. 6).

19 Kommissionen har i detta avseende hänvisat till dom av den 14 december 1995 i mål C-444/93, Megner (REG 1995, s. I-4741). Kommissionen har även syftat på domstolens rättspraxis till den del rådet ges ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på vissa områden, vilket inverkar på omfattningen av domstolsprövningen. Kommissionen har härvid nänvisat till dom av den 5 oktober 1994 i mål C-280/93, Tyskland mot rådet (REG 1994, s. I-4973; svensk specialutgåva, volym XVI, s. I-171), och av den 12 november 1996 i mål C-84/94, Förenade kungariket mot rådet (REG 1996, s. I-5755).

20 Se exempelvis domen i det ovan i fotnot 7 nämnda målet Rinner-Kühn, och dom av den 7 februari i 991 i mål C-184/89, Nimz (REG 1991, s. I-297), av den 2 oktober 1997 i mål C-1/95, Gerster (REG 1997, s. I-5253), och av den 17 juni 1998 i mål C-243/95, Hill och Stapleton (REG 1998, s. I-3739).

21 Se exempelvis den nyligen meddelade domen av den 8 november 2001 i mål C-228/99, Silos (REG 2001, s. I-8401).

22 EGT C 364, s. 1. Se artiklarna 20, 21.1 och 23.3 i stadgan.

23 Direktiv 76/207 hade ursprungligen lagstöd i artikel 235 i EG-fördraget (nu artikel 308 EG). Dess lagstöd finns numera i artikel 141.3 EG.

24 Se dom av den 15 juni 1978 i mål 149/77, Defrenne IB (REG 1978, s. 1365), och av den 20 mars 1984 i de förenade målen 75/82 och 117/82, Razzouk m.fl. mot kommissionen (REG 1984, s. 1509).