Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 26 maj 2005

1 Rältegångsspråk: spanska

2 EGT L 29, s. 55.

3 Samma uppfattning råder inom Europarådets vidare område. Detta antog den 4 november 1998 en Konvention med samma syfte och namn som rambcslutct (Série des traites européens — no171).

4 Frågan har sysselsatt doktrinen. Däribland, Comte, F.: Droit pénal de l'environnement et compétence communautaire, i Revue du droit de l'Union européenne, nr 4 (2002), s. 775-799, och Blanco Cordero, I.: Ei derecho penal y el primer pilar de la Unión Europea, i Revista Electrónica de Ciencia Penal y Criminología, 06-05 (2004).

5 Nederländerna har dock intagit en något annan ståndpunkt (se fotnot 73, infine).

6 1 den spanska rättsordningen finns ett liknande system där staten antar den grundläggande lagstiftningen om miljöskydd, medan de autonoma regionerna bibehåller sin behörighet att anta ytterligare skyddsbestämmelser inom ramen för sin förvaltning av frågorna (artiklarna 149.1.23' och 148.1.9a i 1978 års konstitution).

7 I artikeln nämns bestämmelser av skattckaraktär, åtgärder som paverkar fysisk planering, förvaltning av vattenresurser och åtgärder som påverkar en medlemsstats val mellan olika energikällor och den allmänna strukturen hos dess energiförsörjning.

8 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om skydd för miljön genom strafflagstiftning, presenterat av kommissionen den 15 mars 2001 (EGT C 180, s. 238).

9 I bestämmelsen nämns utsläpp, skadande av fridlysta vilda djur eller växter, betydande försämring av en skyddad livsmiljö, handel med ämnen som bryter ned ozonskiktet och drift av en anläggning där farlig verKsamhet bedrivs eller där farliga ämnen eller beredningar lagras eller används.

10 I artikel 2 föreskrivs att [vjarje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att i sin nationella lagstiftning som straffbara gärningar beteckna a) att i luft, mark eller vatten deponera avfall frän, eller släppa ut eller infora en sådan mängd ämnen eller joniserande strålning som allvarligt skadar människor eller förorsakar deras död, b) att olagligt deponera, släppa ut eller införa en sådan mängd ämnen eller joniserande strålning i luft, mark eller vatten som medför eller kan medföra varaktiga eller omfattande skadeverkningar, som allvarligt skadar människor eller förorsakar deras död, eller som medför väsentliga skador på skyddade byggnadsverk och andra skyddade föremål, egendom, djur eller växter, c) att olagligt bortskaffa, behandla, lagra, transportera, exportera eller importera avfall, inbegripet farligt avfall, som medför eller kan medföra allvarlig skada för människor eller förorsaka deras död eller som medför väsentliga skador ifråga om luft-, mark- eller vattenkvalitén samt för djur och växter, d) att olagligt driva en fabrik med sådan farlig verksamhet som utanför denna fabrik medför eller kan medföra allvarlig skada för människor eller förorsaka deras död eller som medför väsentliga skador i fråga om luft-, mark- eller vattenkvalitén samt för djur och växter, c) att olagligt framställa, behandla, lagra, använda, transportera, exportera eller importera kärnämnen eller andra farliga, radioaktiva ämnen som medför eller kan medföra allvarlig skada för människor eller förorsaka deras död eller som medför väsentliga skador ifråga om luft-, mark- eller vattcnkvalitén samt för djur och växter, 0 att olagligt inneha, insamla, skada, döda eller handla meď fridlysta vilda djur eller växter eller delar av sådana, åtminstone om de är utrotningshotade enligt vad som fastställs i nationell lagstiftning, g) att olagligt handla med ämnen som bryter ned ozonskiktet,...

11 I detta stycke anges som exempel att en fysisk person fråntas rätten att utöva en verksamhet som kräver officiellt bemyndigande eller godkännande eller fråntas rätten att vara grundare av, direktör för eller styrelsemedlem i ett bolag eller en stiftelse, när de omständigheter som ledde till fällande dom för vederbörande utgör en tydlig risk för att denne kommer att fortsätta med samma slags brottsliga verksamhet.

12 Enligt artikel 6.1 skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att juridiska personer skall kunna ställas till ansvar för gärningar som avses i artiklarna 2 och 3 och som begås till förmån för dessa juridiska personer av någon person som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och har en ledande ställning inom den juridiska personens organisation, grundad på a) befogenhet att företräda den juridiska personen, eller b) befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller c) befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen, liksom för medverkan i egenskap av medhjälpare till eller anstiftare av sådana gärningar som anges i artikel 2. I artikel 6.2 tilläggs att [u]töver vad som redan angivits i punkt 1 skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att en juridisk person kan ställas till ansvar när brister i övervakning eller kontroll som skall utföras av en sådan person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt för en person som är underställd den juridiska personen att till förmån för denna juridiska person begå de gärningar som anges t artiklarna 2 och 3.

13 Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att en juridisk person som har ställts till ansvar i enlighet med artikel 6 skall kunna bli föremål for effektiva, proportionella och avskräckande påföljder, som innefattar bötesstraff eller administrativa avgifter och som kan innefatta andra påföljder, såsom a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd, b) tillfälligt eller permanent näringsförbud, c) rättslig övervakning, d) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten, c) skyldighet att vidta särskilda åtgärder för att undvika följdverkningarna av sådana handlingar som de som medförde det straffrättsliga ansvaret.

14 Av dessa uttalanden i beslutets skäl och av vissa yttranden vid förhandlingen framgår att förslaget till direktiv inte kunde föras i hamn på grund av meningsskiljaktigheter mellan medlemsstaterna som hindrade dem från att uppnå en enhällig ståndpunkt.

15 Denna behörighet är inte lika entydig i Fördraget om Europeiska unionen, eftersom det i artikel 29 i samband med medgivandet för unionen att tilinärma de straffrättsliga reglerna i medlemsstaterna hänvisas till artikel 31 e, som rör minimiregler avseende brottsrekvisit och påföljder pä områdena organiserad brottslighet, terrorism oeh olaglig narkotikahandel Rådet har antagit en rad rambeslut genom vilka påföljderna för vissa handlingar samordnas. Inom området för ekonomisk brottslighet kan man nämna rambeslut 2000/383/RIF av den 29 maj 2000 om förstärkning av skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron genom straffrättsliga och andra påföljder (EGT L 140, s. 1), ändrat genom rambeslut 2001/888/RIF av den 6 december 2001 (EGT L 329, s. 3), rambeslut 2001/413/RlF av den 28 maj 2001 om bekämpning av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter (EGT L 149, s. 1) och rambeslut 2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott (EGT L 182, s. 1). Den straffrättsliga kampen mot terrorism är föremålet för rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 (EGT L 164, s. 3) medan kampen mot människohandel behandlas i rambeslut 2002/629/RiF av den 19 juli 2002 (EGT L 203, s. 1). Vidare behandlas skyddet för de drabbade i fall av illegal invandring i rambeslut 2002/946/RIF av den 28 november 2002 om förstärkning av den straffrättsliga ramen för att förhindra hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (EGT L 328, s. 1). Genom rambeslut 2003/568/RIF av den 22 juli 2003 harmoniseras de nationella lagstiftningarna för att straffrättsligt bekämpa korruption inom den privata sektorn (EGT L 192, s. 54). Slutligen regleras det straffrättsliga skyddet mot angrepp mot informationssystem i rambeslut 2005/222/RIF av den 24 februari 2005 (EGT L 69, s. 67).

16 Man bör erinra sig definitionen av unionens syfte i artikel 29 EU: [u]tan att det påverkar Europeiska gemenskapens befogenheter, vilket innebär att de senare i händelse av konflikt har företräde. Benzo Säinz, F.: El titulo VI del Tratado UE: instrumentos, instancias decisorias e instituciones comunitarias en el tercer pilar, i El tercer pilar de la Unión Europea. La cooperación en asuntos de justicia e interior, Ministerio del Interior, Madrid, 1997, s. 24. Författaren gör gällande att de handlingsmöjligheter som anges 1 avdelning VI, mot bakgrund av denna bestämmelse, inte är de enda möjliga för att nä de eftersträvade målen, och endast bör användas när målen inte kan nås på traditionellt gemenskapsrättsligt sätt

17 I dom av den 11 november 1981 i mål 203/81, Casati (REG 1981, s. 2595; svensk specialutgåva, volym 6, s. 211), fastslogs att strafflagstiftningen ankommer på medlemsstaterna (punkt 27). Vogel, ).: Stand und Tendenzen der Harmonisierung des materiellen Strafrechts In der Europäischen Union , i Strafrecht und Kriminalität in Europa 2003, s. 232, och Dannecker, G.: Strafrecht in der Europäischen Gemeinschaft, i Juristenzeitunjļ 1996, s. 869, gör gällande att doktrinen är enhällig i detta avseende. Är 1972 betonade Bigay, J.: Droit communautaire et droit pénal, ì Revue trimestrielle du droit européen, 1972, nr 4, s. 734, att det i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragels artiklar 85 och 86 (nu artikel 81 EG och 82 EG) uttryckligen anges att de påföljder som föreskrivs inte har straffrättslig karaktär.

18 Dom av den 2 juli 1977 i mål 50/76, Amsterdam Bulb (REG 1977, s. 137; svensk specialutgåva, volym 3, s. 281).

19 Målet gällde en nederländsk bestämmelse om påföljder för åsidosättandet av gemenskapsrcglerna om minimipriser för export av vissa lökar.

20 Angående tillämpningen av denna när ett och samma handlande lagfors genom skilda rättsordningar, se mitt förslag till avgörande inför dom i målen C-213/00 P, Italcementi mot kommissionen, C-217/00 P, Buzzi Unicem mot kommissionen, och C-219/00 P, Cementir mot kommissionen, i vilka dom meddelades den 7 januari 2004 (REG 2004, s. I-123). Och särskilt inom ramen för den tredje pelaren och Schengenavtalet, mitt förslag till avgörande i de förenade målen C-187/01, Gözutok, och C-385/01, Brügge, i vilka dom meddelades den 11 februari 2003 (REG 2003, s. I-1345).

21 Enligt dom av den 21 september 1989 i mål 68/88, kommissionen mot Grekland (REG 1989, s. 2965 ; svensk specialutgåva, volym 10, s. 153) hade nämnda medlemsstat underlåtit att uppfylla sina skyldigheter, bland annat genom att inte inleda rättsliga, straffrättsliga eller disciplinära åtgärder mot de personer som deltagit i genomförandet och döljandet av vissa transaktioner som gjort det möjligt att undanhålla jordbruksavgifter för vissa partier majs som i maj 1986 importerats från ett tredjeland.

22 Denna rättspraxis bekräftas i dom av den 10 Juli 1990 i mål C-326/88. Hansen (REG 1990, s. 1-2911; svensk specialutgåva, volym 10, s. 459), punkt 17, där en begäran om förhandsavgörande i ett brottmål inletts i Danmark mot en företagare på grund av överträdelse av rådets förordning (EEG) nr 543/69 av den 25 mars 1969 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (EGT L 77, s. 49). I domen slogs fast att varken den förordningen eller gemenskapsrättens allmänna principer utgör hinder mot en tillämpning av nationella bestämmelser enligt vilka en påföljd åläggs arbetsgivaren till en förare som har överträtt bestämmelserna om körtider och viloperioder, under förutsättning att den föreskrivna påföljden motsvarar de som tillämpas för överträdelser av bestämmelser i nationell rätt av samma art och svårhetsgrad samt att påföljden i fråga står i proportion till överträdelsens svårhetsgrad (domslutet).

23 Dom av den 25 februari 1988 i mål 299/86, Drexl (REG 1988, s. 1213; svensk specialutgåva, volym 9, s. 413).

24 Dom av den 13 juli 1990 i mål C-2/88 IMM, Zwartveld rn.il. (REG 1990, s. I-3365; svensk specialutgåva, volym 10, s. 489).

25 Dom av den 8 juli 1999 i mål C-186/98, Nunes och de Matos (REG 1999, s. I-4883).

26 EGT L 207, s. 1; svensk specialutgåva, område 4, volym 3, s. 32.

27 EGT L 261, s. 1; svensk specialutgåva, område 4, volym 5, s. 118.

28 Dom av den 1 februari 2001 i mål C-333/99, kommissionen mot Frankrike (REG 2001, s. 1-1025).

29 EGT L 176, s. 77, svensk specialutgåva, område 10, volym 1, s. 68.

30 EGT L 328, s. 17.

31 EGT L 328, s. 1.

32 Sala de lo Contencioso-Adminlstrativo del Tribunal Supremo i Spanien har sedan lång tid tillbaka intagit ståndpunkten att det inte föreligger några metafysiska skillnader mellan de två kategorierna. Se i det avseendet dom av den 9 februari 1972, som meddelades vid en tidpunkt då den spanska rättsordningen saknade många av de medel som kännetecknar en rättsstat och där påföljderna jämställdes för att åläggandet av administrativa påföljder till stor del skulle omfattas av de försiktighetsåtgärder som krävs i fråga om straffrättsliga påföljder. García de Enterría, E., och Fernández, T.R.: Curso de derecho administrativo, volym II, sjunde upplagan, Madrid, 2000, s, 163, berättar att de förstnämnda ökade på ett uppseendeväckande sätt under Primo de Riveras diktatur, andra republiken och under Franco, då de regelbundet användes som ett medel för att bekämpa den politiska oppositionen,

33 Dom av den 4 juli 2000 i mål C-387/97, kommissionen mot Grekland (REG 2000, s. Ī-5047).

34 Spanska Tribunal Constitucional har förklarat att de formkrav som ställs på det straffrättsliga förfarandet är tillämpliga i det administrativa påföljdsförfarandet, i den mån det är nödvändigt för att bevara de centrala värden som ligger till grund för rätten till en opartisk rättegång (dom 18/1981 (BOE 143 av den 16 juni 1981) och dom 181/1990 (BOE 289, av den 3 december 1990)). Detta hindrar dock inte att de skall anpassas efter det administrativa förfarandets speciella särart (dom 2/1987 (BOE 35 av den 10 februari 1987); dom 29/1989 (BOE 50 av den 28 februari 1989): de ovannämnda domarna 181/1990; 3/1999 (BOE 48 av den 25 februari 1999) och dom 276/2000 (BOE 299 av den 14 december 2000)].

35 Se mina förslag till avgörande inför dom av den 24 september 2002 i mål C-255/00, Grundig Italiana (REG 2002, s. I-8003), punkterna 27-29, respektive dom av den 17 juni 2004 i mål C-30/02, Recheio (REG 2004, s. I-6051), punkterna 23-35.

36 Punkt 27 i förslaget till avgörande i målet Grundig Italiana och punkt 29 i förslaget till avgörande i målet Recheio.

37 Den som har en sådan behörighet måste i princip även ha formell behörighet. Företrädaren för den finska regeringen menade vid förhandlingen att straffrätten inte är ett redskap, utan har ett självständigt värde, men detta uttalande gränsar till hårklyverier, eftersom den straffrättsliga påföljden som alla andra repressiva åtgärder tjänar ett syfte som väger tyngre än påföljden i sig och som den är underordnad. Enligt dom av den 27 oktober 1992 i mål C-240/90, Tyskland mot kommissionen (REG 1992, s. I-5383; svensk specialutgåva, volym 13, s. I-143), är gemenskapen, med stöd av annan rättspraxis, inom ramen för sina befogenheter (i det fallet var det fråga om den gemensamma jordbrukspolitiken) behörig att fastställa de påföljder som skall tillämpas av de nationella myndigheterna på näringsidkare som gjort sig skyldiga till bedrägerier (punkterna II-13).

38 Delta rättsliga tomrum som inledningsvis förelåg föranledde allvarliga bryderier i sökandet efter en rättslig grund för gemenskapens miljöpolitik, som har beskrivits i spansk doktrin av Bravo-Ferrer Delgado, M.: La determinación de la base Jurídica en el derecho comunitario del medio ambiente , i Gaceta Jurídica, nr B-92 och B-93, mars och april 1994, s. 13-20 respektive 5-13. Frågan har även behandlats av Géradin, D.: Les compétences respectives de la Communauté et des États membres dans le domaine de l'environnement: base juridique, subsidiante et proportionnalité, i Le droit communautaire de l'environnement Mise en œuvre et perspectives, Paris 1998, s. 33-55.

39 Artikel 100 framstod som grunden för harmoniseringen av de bestämmelser som direkt berörde den gemensamma marknadens inrättande och funktion, och den mer vittgående artikel 235 låg till grund för antagandet av lämpliga Åtgärder för att uppnå de gemenskapsmål som inte uttryckligen anges i fördraget.

40 Enligt dom av den 18 mars 1980 i mål 91/79, kommissionen mot Italien (REG 1980, s. 1099), punkt 8, kan det inte uteslutas att miljöskyddsbestämmelserna omfattas av artikel 100 i EG-fördraget, eftersom den typen av bestämmelser kan vara betungande för de företag på vilka de är tillämpliga, och i brist på tillnärmning av nationella bestämmelser på området kan konkurrensen påtagligt snedvridas.

41 Dom av den 7 februari 1985 i mål 240/83, ADBHU (REG 1985, s. 531).

42 EGT L 169, 1987.

43 Dom av den 20 september 1988 i mål 302/86, kommissionenmot Danmark (REG 1988, s. 4607; svensk specialutgåva, volym 9, s. 579).

44 Avdelning VII infördes i fördragets tredje del genom artikel 25 i Europeiska enhetsakten och artikel 100a infördes genom artikel 18. Genom EU-fördraget (artikel G.28) omvandlades den till avdelning XVI.

45 Dom av den 11 juni 1991 i mål C-300/89, kommissionen mot rådet (REG 1991, s. I-2867; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-199).

46 Angående försiktighetsprincipen, se González-Vaqué, L.: La definición del contenido y ámbito de aplicación del principio de precaución en el derecho comunitario, i Gaceta Jurídica de la Unión Europea, nr 221, september oktober 2002, s. 4-20. Se även mitt arbete El desarrollo comunitario del principio de precaución, under tryckning.

47 EGT C 310, 2004, s. 1.

48 ingångspunkten i detta Torum är den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (antagen av FN:s generalförsamling i resolution 217 A III den 10 december 1948), där rätten till en levnadsstandard som är tillräcklig för en persons hälsa och välbefinnande sias fast (artikel 25.1). Mer genomgripande är konventionen om ekonomiska, sociala och Kulturella rättigheter (antagen av generalförsamlingen i resolution 2002 A XXI den 16 december 1966, som trädde i kraft den 3 Januari 1976), som hänvisar till behovet av alt förbättra miljön som ett av kraven för en tillfredsställande utveckling för människor (artikel 12.2 b)].

49 Antogs i resolution 37/7 av den 28 oktober 1982.

50 Kyotoprotokollet införlivas i gemenskapsrätten genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EGT L 275, s. 32).

51 De Mendizábal Allende, R.: Pasado, presente y futuro de la jurisdicción contencioso-administrativa, i Actualidad Adntinistrativa, nr 19, 1994, s. 289. Loperena Rota, D.: Los derechos al medio ambiente adecuado y a su protección, i Revista Electrónica de Derecho Ambiental, nr 3. november 1999, påpekar att en god miljö inte är en följd av den sociala utvecklingen, utan föregick denna, och att den utgör en rättighet som är förknippad med det mänskliga livet utan vilken det vare sig skulle finnas människor, samhälle eller rättsordning.

52 Den processuella motsvarigheten till detta fenomen består i erkännandet av talerätt för personer med vaga intressen, det vill säga vittgående värden som berör otydligt sammansatta grupper, i allmänhet anonyma och obestämda, även om de med svårighet kan avgränsas. Denna möjlighet i anglosaxisk rätt har visat sig värdefull för att ge konsumenter och användare rätt till domstolsskydd, och består i en så kallad class action, som erbjuder en lösning i situationer där många berörs så att det blir möjligt att individuellt och utan uttrycklig formell fullmakt göra de gemensamma intressena gällande med verkan för samtliga.

53 Velasco Caballero, F.: Protección del medio ambiente en el constitucionalismo europeo, i Noticias de la Unión Europea, nr 190, november 2000, s. 183-190.

54 Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland, antagen den 23 maj 1949 i Bonn av Parlamentarischer Rat

55 Min kursivering.

56 Godkänd genom folkomröstning den 6 december 1978 (BOE 311-1 av de 29 december 1978).

57 Tribunal Constitucional i Spanien har betonat att bestämmelsen speglar den ekologiska medvetenhet som vuxit fram de senaste årtiondena inom stora delar av den allmänna opinionen, som kommit till uttryck i en rad internationella dokument (dom 64/1982 av den 4 november 1981 (BOE 296 av den 22 oktober 1982)).

58 Antagen av den lagstiftande församlingen vid plenummöteden 2 april 1976.

59 Lag om ändring i regeringsformen, Svensk Författningssamling, den 16 december 1994.

60 Denna grundlag, som ersatte 1919 års grundlag, trädde i kraft den 1 mars 2000 (soumen perustuslaki 731/1999).

61 Greklands konstitution, antagen av femte kammaren för konstitutionell revision den 9 juni 1975.

62 Nederländernas grundlag, reviderad lydelse av den 19 januari 1983 (Staatsblad m 15-51).

63 Republiken Italiens konstitution, den 27 december 1947.

64 Menisi, F.: Comentario delia Costituzione, Rom/Bologna, 1975, s. 445, och Cavallo, B.: Profili amministrativi della tutela dell'ambiente: il bene ambientale tra tutela del paesaggio e gestione del territorio, i Rivista Trimestrale di Diritto Pubblico, 2 (1990), s. 412.

65 EGT C 364, s. 1.

66 Jordano Fraga, J.: La protección del derecho a un medio ambiente adecuado, José Maria Bosch Editor, S.A., Barcelona, 1995, analyserar de olika ståndpunkterna i rättspraxis angående hur den skall beskrivas (s. 453-499). Enligt den klassificering som gjorts av Vasak, K.: Le droit international de droits de l'homme, 1972, skulle den höra hemma bland de mänskliga rättigheter som avser solidaritet eller kommande generationer.

67 Mål 41/1993/436/515, serie A, 303-C, s. 55. Dom av den 16 november 2004, Moreno Gómez mot Spanien (ansökan nr 4143/02) följer samma linje.

68 Huelin, J.: Intimidad personal y familiar, domicilio y medio ambiente, i Perfiles del derecho constitucional a la vida privada y familiar, Consejo General del Poder Judicial, Madrid 1996, s. 257-273, anser att detta entydiga uttalande från de nio domare som vid det tillfället utgjorde Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna är mycket långtgående. Mot bakgrund av de faktiska omständigheterna innebär det att statsmakternas underlåtenhet att förhindra situationer där en, flera eller en mängd personer upprepade gånger i sina hem drabbas av obehaglig lukt, utsläpp av rök eller störande ljud från en reningsanläggning för vatten eller annat avfall som utan att allvarligt påverka deras hälsa försämrar deras livskvalitet kan utgöra ett åsidosättande av artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Uttalandet från Europadomstolen i Strasbourg återfinns i dom av den 21 februari 1990, Powell och Rainer mot Förenade kungariket (mål 3/1989/163/219, serie A, 172), i vilken det fastställdes att störande ljud från flygplan på en flygplats, i den mån det försämrade livskvaliteten och rätten till hemmet, aktualiserade artikel 8 i konventionen (punkt 40),

69 Dom av den 19 februari 1998 i mål 116/1996/735/932, Guerra m.fi. mot Italien (REG 1998, s. 1998-I.

70 I artikel 45.3 i den spanska konstitutionen stadgas att angrepp mot miljön skall bekämpas straffrättsligt. Med stöd av denna bestämmelse har Sala Segunda del Tribunal Supremo nekat att tillämpa straffrätten accessoriskt till förvaltningsrätten för att skydda millön (dom av den 29 september 2001, kassationstalan 604/2000).

71 De la Mata Barranco, N.: Derecho comunitario y derecho estatal en la tutela penal del ambiente, i Revista Electrónica de Ciencia Penal y Criminología, 02-04 (2000). Se även De la Cuesta Aguado, P.M.: ¿Intervención penal para la protección del medio ambiente? i Revista penal on line (mvw.geocities.com/icapda/amblente.htm).

72 De la Mata Barranco, N., a.a., framför vissa intressanta synpunkter i detta avseende. Schmalenberg, F.: Ein europäisches Umweltstrafrecht: Anforderungen und Umsetzungsprobleme unter Berücksichtigung des Richtlinicnvorschlags KOM (2001) 139 endg., Berlin 2004, s. 32 påpekar för sin del att administrativa åtgärder inte har samma verkan som straffrättsliga inom detta område.

73 En läsning av bilagan till förslaget till direktiv om skydd för miljön genom strafflagstiftning visar det stora spektrum av behörigheter som gemenskapen har inom området.

74 Vid en debatt den 25 oktober 1979 om sambandet mellan gemenskapsrätten och straffrätten som hölls vid universitetet i Parma tvekade inte Hartley, T.C, i fråga om gemenskapsrättens rätt att ålägga medlemsstaterna skyldigheten att anta bestämmelser om att kriminalisera vissa handlanden (L'impact du droit communautaire sur le procès pénal, i Droit communautaire et droit pénal, Griuffrè editor, Milano 1981, s. 33, s. 47 och s. 48). Ett bra exempel är artikel 30 i EG-stadgan för domstolen, enligt vilken mened som ett vittne eller en sakkunnig gjort sig skyldig till i gemenskapsrättsliga förfaranden skall betraktas som brott. Dannecker, G,: Evolución del derecho penat y saucionador comunitario, Madrid, Marcial Pons. 2001, s. 58, pekar på vissa författares åsikt att det faktum att Europeiska gemenskapen saknar behörighet inom det straffrättsliga området inte innebär att den inte har rätt att fatta beslut som innebär att vissa handlanden skall beläggas med påföljder av denna typ. Stortini, L.: L'environnement: des éléments de droit pénal dans la législation européenne, i Les nouveaux droits de l'homme en Europe, 1999, s, 269-268, där författaren gör gällande att medlemsstaterna måste vara skyldiga att acceptera en gemensam modell för att ett verkligt övernationellt skydd skall uppnås inom miljöområdet. I ett vidare perspektiv anser, Grasso, G.: Comunidades Europeas y derecho penal. Las relaciones entre el ordenamiento comunitario y los sistemas penales de los Estados miembros, utgiven i samarbete mellan Universidad de Castilla-La Mancha och OPOCE, 1993, s. 198 och följande sidor, att medlemsstaterna kan se sig föranledda av gemenskapsrätten att välja en straffrättslig lösning. Biancarelli, J.: Le droit communautaire et le droit pénal, i Les lundis du droit communautaire, 21 juni 1993, utgår från att gemenskapen måste förmå medlemsstaterna att kriminalisera vissa handlanden som strider mot dess grundläggande värden. Teoretiskt ansluter sig den nederländska regeringen till denna linje genom att i punkt 15 i sin promemoria ange att gemenskapen kan kräva att medlemsstaterna skall belägga vissa handlanden med en straffrättslig påföljd under förutsättning att det är nödvändigt för att försvara EG-fördragets materiella bestämmelser, men i själva verket ansluter sig den nederländska regeringen till rådet eftersom det enligt dess uppfattning inte förefaller nödvändigt med ett hot om kriminalisering inom miljöpolitiken (punkt 16).

75 Dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, van Gend & Loos (REG 1963, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 161).

76 Vid den i fotnot 74 nämnda paneldebatten förklarade Olmi, G. att gemenskapsrätten kan innehålla föreskrifter om att nationella straffrättsliga bestämmelser skall upphävas (La sanction des infractions au droit communautaire, i Droit communautaire et droit pénal, Griuffrè editor, Milano 1981, s. 167). Genom dom av den 23 februari 1995 i de förenade målen C-358/93 och C-416/93, Bordessa m.fl. (REG 1995, s. I-361), avkriminaliserades utförseln av mynt, sedlar och innehavarbankcheckar utan föregående tillstånd, Man bör erinra sig att det i domen i det ovannämnda målet Casati, sedan det konstaterats att straffrätten och bestämmelserna om brottmålsförfarandet fortfarande omfattas av medlemsstaternas behörighet, klargjordes att kontrollåtgärderna inte får vara utformade på ett sådant sätt att de begränsar den frihet som eftersträvas genom fördraget (punkt 27), vilket, såsom konstaterades i dom av den 16 februari 1978 i mål 88/77, Schonenberg (REG 1978, s. 473), punkt 16, och av den 16 december 1981 i mål 269/80, Tymen (REG 1981, s. 3079), punkt 16, innebär att en påföljd som utdöms enligt en nationell lag som strider mot gemenskapsrätten i sin tur skulle vara oförenlig med denna, Som konstaterades i dom av den 2 februari 1989 i mål 187/87, Cowan mot Trésor Public (REG 1989, s. 195; svensk specialutgåva, volym 10, s, 1), punkt 19, följer till syvende och sist begränsningar för den nationella behörigheten av gemenskapsrätten, och när de nationella bestämmelserna, inklusive de straffrättsliga, tilllämpas får det inte göras inskränkningar i de grundläggande rättigheter som garanteras i fördraget. Zuleeg, M.: Der Beitrag des Strafrechts zur europäischen Integration, i Juristenzeitung,

77 Enligt Grasso, G., a.a, s. 218, skulle det, om de nationella församlingarna avvisade gemenskapsrätten, leda till ett förfarande om fördragsbrott, men Inte Ull att de interna bestämmelser som är oförenliga med de gemenskapsrättsllga ersattes. Elsele, J.: Einflussnahmeauf nationales Strafrecht durch Richtliniengebung der Europäischen Gemeinschaft, I Juristenzeitung,

78 Se ovan fotnot 15.

79 Grasso, G., har redovisat dem i a.a., s. 223 och s. 224. Appel, L: Kompetenzen der Europäischen Gemeinschaft zur Überwachung und sanktionsrechtlichen Ausgestaltung des Lebensmittelstrafrechts und Verwaltungssanktionen in der Europäischen Union, Trier 1994, s. 165. Han förklarar där att endast en enhetlig kriminalisering skapar det oumbärliga förtroende som krävs för en fortsatt europeisk integrationsprocess.

80 Såväl Europeiska unionens råd som kommissionen stöder tanken på en samordnad straffrättslig lösning.

81 I tysk doktrin betraktas behörigheten att anta ett straffrättsligt direktiv inom miljöområdet som ett bihang till artikel 175 EG. Se, i det avseendet, Schmalemberg, F., a.a., s. 29; Vogel, J.: Stand und Tendenzen der Harmonisierung des materiellen Strafrechts in der Europäischen Union, i Strajreclit und Kriminalität in Europa, 2003, s. 37 och s. 47; Appel, I., a.a, s. 175 och s. 178 samt Zeder, F.: Auf dem Weg zu einem Strafrecht der EU?, Juridikmn,

82 Zuileg, M., a.a., s. 762, förordar att medlemsstaternas rättsordningar inriktas på integration, vilket skulle påverkas om man utan vidare undantog en så viktig fråga som straffrätten från gemenskapsrättens tillämpningsområde.

83 Grasso, G., a.a., s. 219, förespråkar en reglering med en viss flexibilitet, som definierar de klandervärda handlingarna och katcgoriserar överträdelserna och påföljderna, utan att ange en exakt kvantifiering.

84 I doktrinen följs denna linje av Jacqué, J.P.: La question de la base juridique dans le cadre de la Justice et des affaires intérieures, i L'espace pénal européen: enjeux et perspectives, Institut d'études européennes, Bryssel 2002, s. 255 och s. 256. Eisele )., a.a., s. 1162, anser att gemenskapslagstiftaren bör fastställa en minimistandard vid definitionen av det straffvärda handlandet, medan den nationelle lagstiftaren skall ange påföljden. Grasso, G., a.a., s. 218, är av den uppfattningen att gemenskapens organ är behöriga att ombesörja en harmonisering av de straffrättsliga bestämmelserna eller att begära att enhetliga brottstyper införs om det är nödvändigt, när fördragen tilldelar dessa organ särskilda befogenheter för att uppnå gemenskapens syften. Vidare skall gemenskapsrätten införlivas i varje medlemsstats rättsordning, varvid de överstatliga kriminaliserande bestämmelserna skall införas och straff skall föreskrivas inom den i förväg fastställda ramen. Se även, Comte, F., a.a, s. 781.

85 Denna karaktär som följer av den gällande regleringen föreskrivs uttryckligen i artikel I-14.2 e i Fördraget om upprättande av en Konstitution för Europa. I artikel I-12.2 föreskrivs vidare att [n]är konstitutionen tilldelar unionen en befogenhet som skall delas med medlemsstaterna på ett visst område, får unionen och medlemsstaterna lagstifta och anta rättsligt bindande akter på detta område. Medlemsstaterna skall utöva sin befogenhet i den mån som unionen inte har utövat sin befogenhet eller har beslutat att inte längre utöva den.