Domstolens dom (första avdelningen) den 5 oktober 2006
I mål C-377/03, angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 226 EG, som väckts den 9 september 2003,
DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna N. Colneric, J.N. Cunha Rodrigues (referent), M. Ilešič och E. Levits, generaladvokat: C. Stix-Hackl, justitiesekreterare: handläggaren K. Sztranc-Sławiczek
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 4 maj 2005,
och efter att den 26 januari 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
TIR-konventionen
Gemenskapens tullagstiftning
Systemet för gemenskapemas egna medel
Det administrativa förfarandet
Huruvida talan kan tas upp till sakprövning
Parternas argument
Domstolens bedömning
Prövning i sak
Kommissionens första anmärkning som avser brister i hanteringen av vissa TIR-carneter genom att gemenskapernas egna medel inte bokförts på ett riktigt sätt eller betalats inom fristerna
Parternas argument
Domstolens bedömning
— Påstådda dröjsmål i redovisningen av anspråk
— Den påstådda felaktiga redovisningen av anspråken i B-bokföringen
Kommissionens andra anmärkning, att den inte har underrättats om de övriga belopp som felatoigt redovisats i B-bokföringen
Kommissionens tredje anmärkning att dröjsmålsränta på upplupna belopp ej har erlagts
Parternas argument
Domstolens bedömning
Rättegångskostnader
1. Europeiska gemenskapernas kommission har yrkat att domstolen skall fastställa att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 6, 9,10 och 11 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 av den 22 maj 2000 om genomförande av beslut 94/728/EG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 130, s. 1), genom vilken rådets förordning (EG, Euratom) nr 1552/89 av den 29 maj 1989 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 155, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 4, s. 41) har upphävts och ersatts från och med den 31 maj 2000 och vars syfte är detsamma, genom att
2. Tullkonventionen om internationell handel med TIR-carneter (nedan kallad TIR-konventionen) undertecknades i Genève (Schweiz) den 14 november 1975. Konungariket Belgien är part till konventionen liksom Europeiska gemenskapen, som godkände den genom rådets förordning (EEG) nr 2112/78 av den 25 juli 1978 (EGT L 252, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 2, s. 36). Nämnda förordning trädde för gemenskapens del i kraft den 20 juni 1983 (EGT L 31, s. 13)
3. I TIR-konventionen föreskrivs bland annat att det inte får krävas betalning eller deponering av tullar och andra avgifter vid import eller export vid mellanliggande tullanstalter för varor som transporteras enligt det genom konventionen upprättade TIR-systemet.
4. För att genomföra detta system krävs enligt TIR-konventionen att varorna under hela transporten åtföljs av en enhetlig handling, TIR-carneten. Denna handling används för att kontrollera att transiteringen genomförts på ett riktigt sätt. Dessutom krävs det enligt konventionen att transporterna garanteras av sammanslutningar som godkänts av de avtalsslutande parterna enligt bestämmelserna i artikel 6 i TIR-konventionen.
5. I artikel 6.1 i TIR-konventionen föreskrivs följande:
6. En TIR-carnet består av ett antal blanketter innehållande en kupong nr 1 och en kupong nr 2, med motsvarande avskiljbara talonger, vilka innehåller alla nödvändiga uppgifter. Ett kupongpar används för varje land som passeras. I början av en transportoperation inges talong nr 1 till avgångstullanstallten. Redovisning sker så snart talong nr 2 inkommer från utförseltullanstalten, belägen inom samma tullterritorium. För varje land som passeras upprepas detta förfarande, genom att respektive kupongpar i carneten används.
7. TIR-carneterna trycks och distribueras av International Road Transport Union (Internationella vägtransportunionen, nedan kallad IRU), med säte i Geneve, för att levereras till användarna genom de garanterande sammanslutningarna i varje stat, vilka erhållit denna behörighet av myndigheterna i de fördragsslutande parterna. TIR-carneten utfärdas av den garanterande sammanslutningen i avgångslandet och den utställda garantin täcks av IRU och av en försäkringspool inrättad i Schweiz (nedan kallad försäkringspoolen).
8. I artikel 8 i TIR-konventionen föreskrivs följande:
9. I artikel 11 i TIR-konventionen anges följande:
10. Artikel 451 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1) (nedan kallad tillämpningsförordningen), vilken skall tillämpas från och med den 1 januari 1994, har följande lydelse:
11. Artikel 454 i tillämpningsförordningen har följande lydelse:
12. I artikel 455.1 och 455.2 i samma förordning föreskrivs följande:
13. Mellan den 1 januari 1992 och den 31 december 1993 var dels artikel 10.1 och 10.2 i rådets förordning (EEG) nr 719/91 om användning i gemenskapen av TIR-carnet och ATA-carnet som transiteringshandlingar (EGT L 78, s. 6), vars lydelse i huvudsak överensstämmer med artikel 454.1 och 454.2 i tillämpningsförordningen, dels artikel 2.1 och 2.2 i kommissionens förordning (EEG) nr 1593/91 av den 12 juni 1991 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning nr 719/91 (EGT L 148, s. 11), vilken har samma lydelse som artikel 455.1 och 455.2 i tillämpningsförordningen, tillämpliga.
14. I artikel 457 i tillämpningsförordningen föreskrivs följande:
15. Artikel 2 i förordning nr 1552/89, som förekommer i avdelning 1 med rubriken Allmänna bestämmelser, har följande lydelse:
16. Denna bestämmelse ändrades med verkan från och med den 14 juli 1996 genom rådets förordning (Euratom, EG) nr 1355/96 av den 8 juli 1996 (EGT L 175, s. 3), vars innehåll har återgetts i artikel 2 i förordning nr 1150/2000, i vilken det föreskrivs följande:
17. I artikel 6.1 och 6.2 a och b i förordning nr 1552/89, som förekommer i avdelning II, vilken har rubriken Bokföring av egna medel (nu artikel 6.1 och 6.3 a och b i förordning nr 1150/2000), föreskrivs följande:
18. Artikel 9 i förordningarna nr 1552/89 och 1150/2000, som förekommer i avdelning III, vilken har rubriken Tillhandahållande av egna medel, har följande lydelse:
19. Artikel 10.1 i förordningarna nr 1552/89 respektive 1150/2000, som hör till samma avdelning III, har följande lydelse:
20. Artikel 11 i förordningarna nr 1552/89 och 1150/2000, som förekommer i avdelning III, har följande lydelse:
21. I artikel 17.1 och 17.2 i samma förordningar, under avdelning VII med rubriken Kontrollbestämmelser föreskrivs följande:
22. Kontrollanter från kommissionen genomförde mellan den 18 och den 22 november 1996, samt mellan den 1 och den 5 december 1997 kontroller av de traditionella egna medlen i Belgien. Det framgår av rapporterna från dessa kontroller att de hade upptäckt avvikelser gällande fastställande, bokföring och tillhandahållande av egna medel till kommissionen i samband med transitering, samt vad gäller tillämpningen av TIR-systemet. Dessa avvikelser hänförde sig till att egna medel inte hade betalats eller betalats för sent till kommissionen på grund av att bestämmelserna om bokföring i artikel 6.2 i förordning nr 1552/89 inte hade iakttagits.
23. Vad avser kontrollen år 1996 hade avvikelserna, vilka omnämnts i kontrollrapporten, åter meddelats de belgiska myndigheterna genom skrivelse av den 12 maj 1999. Vad avser kontrollen år 1997 fann kommissionen att de belgiska myndigheterna beträffande vissa ej avstämplade TIR-carneter hade underlåtit att för de i tabellerna 1 och 2 i rapporten angivna akterna bokföra fastställda belopp för vilka säkerhet ställts och mot vilka invändningar inte rests. Först efter den utförda kontrollen av egna medel redovisades beloppen och då i B-bokföringen på grund av att den garanterande sammanslutningen hade överklagat indrivningsåtgärderna.
24. Eftersom kommissionen ansåg att det inte var fråga om tullskulder mot vilka den betalningsskyldige rest invändningar uppmanade den i skrivelse av den 2 februari 2000 de belgiska myndigheterna att redovisa ovannämnda belopp i A-bokföringen. Den uppmanade också myndigheterna att översända en översikt över alla TIR-carneter som inte hade avstämplats under tiden den 1 januari 1995-1 december 1997 tillsammans med uppgift om fastställande av anspråken och bokföring. Den uppmanade även myndigheterna att redovisa alla belopp som omfattades av garanti och mot vilka invändningar inte rests i A-bokföringen.
25. I svarsskrivelser av den 12 februari 2001 avseende kontrollen av egna medel år 1996 och av den 31 maj 2000 avseende kontrollen år 1997, bestred de belgiska myndigheterna kommissionens anmärkningar.
26. Kommissionen ansåg inte att de argument som framförts av Konungariket Belgien var övertygande utan skickade den 23 oktober 2001 en formell underrättelse till medlemsstaten i fråga. Kommissionen utvecklade i denna underrättelse återigen sin ståndpunkt och anmodade de belgiska myndigheterna att yttra sig i frågan. Dessa svarade genom skrivelse av den 17 januari 2002. I svaret bestred dessa ånyo kommissionens argumentation.
27. Detta svar godtogs inte av kommissionen, som den 26 juni 2002 översände ett motiverat yttrande till Konungariket Belgien. Kommissionen uppmanade Konungariket Belgien att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter det motiverade yttrandet inom en tidsfrist på två månader räknat från mottagandet av nämnda yttrande. De belgiska myndigheterna svarade genom skrivelse av den 6 september 2002, i vilken de vidhöll sin ståndpunkt.
28. Under dessa omständigheter beslutade kommissionen att väcka förevarande talan.
29. Konungariket Belgien har gjort gällande att kommissionen i förevarande mål inte kan åberopa grunder som avser åsidosättande av bestämmelserna i förordning nr 1150/2000, vilka grundar sig på förordning nr 1552/89 i dess lydelse enligt förordning nr 1355/96, som är tillämplig sedan den 14 juli 1996. Dessa grunder kan ej tas upp till sakprövning eftersom de inte baserar sig på bestämmelserna i förordning nr 1552/89 i dess ursprungliga lydelse som är tillämplig på omständigheterna i målet, det vill säga betalningsuppmaningarna avseende samtliga aktuella TIR-carneter som utfärdats före den 14 juli 1996.
30. Talan skulle vidare inte längre ha något föremål, och därmed inte kunna tas upp till sakprövning, eftersom den avser för sen redovisning i B-bokföringen. Denna skulle nämligen ha skett när kommissionens kontrollrapport meddelades, det vill säga innan det motiverade yttrandet avsändes. Avsaknad av denna bokföring kan således inte bli föremål för en talan om fördragsbrott.
31. Vad avser den första invändningen om rättegångshinder har kommissionen gjort gällande att villkoren för att ett anspråk på denna tullskuld skall uppstå för gemenskapen är desamma före och efter den lagstiftning som infördes genom förordning nr 1150/2000. Bestämmelserna i förordning nr 1552/89 i dess lydelse enligt förordning nr 1355/96 påverkar inte de bestämmelser som är aktuella i förevarande mål. Denna uppfattning delas för övrigt av Konungariket Belgien, som har medgett att det i artikel 2 i förordning nr 1150/2000 föreskrivs fyra villkor som är identiska med dem som föreskrivs i artikel 2 i förordning nr 1552/89. Den första invändningen om rättegångshinder kan därför inte godtas.
32. Vad gäller påståendet att talan inte kan prövas i sak i den del den avser för sen redovisning av beloppen i B-bokföringen, har kommissionen påpekat att i de flesta av de 33 fall som avses hade de belgiska myndigheterna, när kontrollen genomfördes i november 1996, inte redovisat någonting i vare sig B-bokföringen eller, a fortiori, A-bokföringen. De omtvistade beloppen hade inte tagits upp i B-bokföringen förrän i december 1997. Då Konungariket Belgien vägrat kommissionen tillgång till likartade ärenden kan det inte uteslutas att det finns andra fall där bokföring inte har skett. Dessutom kan den felaktiga redovisningen i B-bokföringen i stället för i A-bokföringen ha inneburit att bokföring skett för sent och därmed inneburit att dröjsmålsränta skall utgå.
33. Domstolen erinrar beträffande svarandens första invändning om rättegångshinder om att förekomsten av ett fördragsbrott, inom ramen för en talan som väcks med stöd av artikel 226 EG, enligt domstolens rättspraxis skall bedömas utifrån den gemenskapslagstiftning som var i kraft då den tidsfrist löpte ut som kommissionen hade föreskrivit för att medlemsstaten i fråga skulle rätta sig efter dess motiverade yttrande (se, bland annat, dom av den 10 september 1996 i mål C-61/94, kommissionen mot Tyskland, REG 1996, s. I-3989, punkt 42, och av den 9 november 1999 i mål C-365/97, kommissionen mot Italien, REG 1999, s. I-7773, punkt 32).
34. Även om det är så att de yrkanden som ansökan innehåller i princip inte kan utvidgas till att omfatta andra fördragsbrott än dem som gjorts gällande i det motiverade yttrandets slutsats och i den formella underrättelsen, har kommissionen inte desto mindre möjlighet att göra gällande att sådana skyldigheter som härrör från den ursprungliga versionen av en gemenskapsrättsakt, som senare ändrats eller upphävts, och som kvarstår genom de nya bestämmelserna, har åsidosatts. Däremot kan inte tvisteföremålet utvidgas till att avse skyldigheter som följer av nya bestämmelser som saknar sin motsvarighet i den ursprungliga versionen av rättsakten i fråga, eftersom detta skulle innebära att de formella kraven för ett korrekt genomförande av förfarandet vid fastställelse av fördragsbrottet åsidosattes (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2003 i mål C-363/00, kommissionen mot Italien, REG 2003, s. I-5767, punkt 22).
35. Följaktligen kan kommissionen göra gällande att Konungariket Belgien har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 6, 9, 10 och 11 i förordning nr 1150/2000.
36. Vad avser svarandens andra invändning om rättegångshinder, skall det erinras om att det finns ett oupplösligt samband mellan skyldigheten att fastställa gemenskapernas egna medel, skyldigheten att inom föreskrivna frister kreditera dessa medel på kommissionens konto och skyldigheten att betala dröjsmålsränta (se, bland annat, dom av den 16 maj 1991 i mål C-96/89, kommissionen mot Nederländerna, REG 1991, s. I-2461, punkt 38).
37. Om man utgår ifrån att det finns fog för kommissionens anmärkning, att tullskulden bokförts på ett felaktigt sätt eller för sent och att de motsvarande egna medlen krediterats på kommissionens konto för sent, kan det följaktligen inte uteslutas att det finns vissa verkningar av fördragsbrottet som inte har rättats till vid utgången av den frist som fastställts i det motiverade yttrandet, till exempel betalningen av dröjsmålsräntor enligt förordning nr 1150/2000. Det finns således ett intresse av att få konstaterat huruvida ett fördragsbrott föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2005 i mål C-104/02, kommissionen mot Tyskland, REG 2005, I-2689, punkterna 45 och 46).
38. Som domstolen för övrigt erinrar om i punkt 47 i dom av den 12 juni 2003 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien utgör en medlemsstats åsidosättande av en skyldighet enligt gemenskapsrätten i sig ett fördragsbrott, och det förhållandet att detta åsidosättande inte har medfört skadliga verkningar saknar relevans liksom förhållandet att det inte medfört någon fördel för medlemsstaten i fråga.
39. Av detta följer att inte heller denna invändning kan godtas.
40. Kommissionen har påstått att kontrollanterna under kontroller som genomfördes i Belgien under november 1996 och december 1997 upptäckte avvikelser gällande fastställande, bokföring och tillhandahållande av egna medel till kommissionen i samband med transitering, samt vad gäller tillämpningen av TIR-systemet avseende transaktioner som genomfördes vid belgiska tullanstalter under åren 1992-1994.
41. Vad avser de år 1996 konstaterade avvikelserna gällande 33 transaktioner med ej redovisade TIR-carneter, redovisade de belgiska myndigheterna i 20 fall de fastställda anspråken i B-bokföringen endast ett år efter kommissionens kontroll. I 2 fall har dessutom tullskulden preskriberats eftersom tullmyndigheterna inte genomfört nödvändiga underrättelser inom fristen, nämligen att underrätta den garanterande sammanslutningen att TIR-carneten inte redovisats samt kräva betalning av den betalningsskyldige. Vad avser dessa två fall accepterade de belgiska myndigheterna att betala ett visst belopp plus dröjsmålsränta. Denna betalning uteblev emellertid.
42. I andra fall, där de TIR-carneter som hade godtagits under 1993, för vilka säkerhet ställts, redovisade de belgiska myndigheterna beloppen i A-bokföringen efter utgången av den frist som anges i artikel 6.2 a i förordning nr 1552/89 [nu artikel 6.3 a i förordning nr 1150/2000] efter att ha erhållit utbetalningen av dessa belopp från den garanterande sammanslutningen i augusti 1999. I enlighet med artikel 455 i tillämpningsförordningen och artikel 11 i TIR-konventionen skulle de belgiska myndigheterna ha fastställt de aktuella egna medlen senas. 15 månader efter det att TIR-carneten hade godtagits och redovisat dem i A-bokföringen senast den första arbetsdagen efter den nittonde dagen i den andra månad som följer efter den månad under vilken anspråken fastställs.
43. Slutligen, vad gäller flera TIR-carneter med ett totalbelopp på över 156 miljoner BEF för vilka säkerhet ställts och mot vilka invändningar inte rests av den betalningsskyldige, har de belgiska myndigheterna inte redovisat motsvarande belopp i A-bokföringen på grund av att de garanterande sammanslutningarna till följd av de tvingande åtgärder som vidtagits mot dem överklagat dessa. Vid detta tillfalle uppmanades de belgiska myndigheterna att revidera sin uppfattning vad gäller bokföring av ej redovisade TIR-carneter på sätt som utvecklas i punkt 42 i förevarande dom och redovisa alla fastställda belopp för vilka säkerhet ställts i A-bokföringen inom den frist som föreskrivs i gemenskapslagstiftningen.
44. Vid kontrollen 1997 fann kommissionens kontrollanter att de belgiska myndigheterna beträffande vissa ej avstämplade TIR-carneter hade underlåtit att för de i tabellerna 1 och 2 i rapporten angivna akterna bokföra fastställda belopp för vilka säkerhet ställts och mot vilka invändningar inte rests av den betalningsskyldige. Först efter den utförda kontrollen av egna medel redovisades beloppen och då i B-bokföringen på grund av att den garanterande sammanslutningen hade överklagat indrivningsåtgärderna som riktats mot den.
45. I sin replik har kommissionen preciserat att den i förevarande förfarande har hävdat att Konungariket Belgien har fastställt anspråken ett år efter kommissionens kontroller trots att myndigheterna i denna medlemsstat haft kännedom om oegentligheterna långt före dessa kontroller. Kommissionen har vidare hävdat att medlemsstaten inte redovisat motsvarande belopp i A-bokföringen trots att säkerhet ställts och inga invändningar rests, före utgången av den tvingande frist som föreskrivs i artikel 6.3 a i förordning nr 1150/2000 och att dessa belopp inte betalats till kommissionen i enlighet med artiklarna 9 och 10.1 i samma förordning samt att denna inte vare sig har betalat de motsvarande belopp för de två åsidosättanden som varit kända för myndigheterna eller meddelat kommissionen uppgifterna i liknande ärenden.
46. Kommissionen har inte godtagit de förklaringar som den belgiska regeringen har gett för att motivera avvikelserna och dröjsmålen med bokföringen som upptäckts vid de två aktuella kontrollerna. Dessa dröjsmål översteg kraftigt de frister som anges i artikel 6.3 i förordning nr 1150/2000, vad gäller redovisning i såväl A-bokföringen som B-bokföringen. Dröjsmålet med redovisning i A-bokföringen har medfört att de aktuella egna medlen ställts till förfogande för sent, och därför skall dröjsmålsränta utgå.
47. De belgiska myndigheternas argument enligt vilket frånvaron av frist inom vilken invändningar mot tullskulden skall göras, såväl i gemenskapslagstiftningen som i den belgiska lagstiftningen, innebär att invändningar kan ske efter fristen för bokföring av denna skuld enligt förordning nr 1150/2000 kan inte godtas. Ett sådant resonemang skulle nämligen leda till att artikel 6.3 i denna förordning, vars syfte är att systemet med gemenskapernas egna medel skall fungera väl, skulle förlora sin ändamålsenliga verkan. Enligt kommissionen inträder det automatiska krav på dröjsmålsränta som föreskrivs i artikel 11 i nämnda förordning när den aktuella medlemsstaten är i dröjsmål med bokföringen.
48. Det kan vidare inte anses att enbart bristande betalning av förfallna anspråk skall förstås som en invändning i den mening som avses i artikel 6.3 b i förordning nr 1150/2000 då den betalningsskyldige kan ha underlåtit att betala av någon annan anledning, till exempel av misstag eller glömska. De belgiska myndigheterna har för övrigt inte anfört någon omständighet som visar att invändningarna mot fastställda anspråk kan leda till att skulden avskrivs.
49. Vad gäller frågan huruvida de tullanspråk som var föremål för kontrollen 1997 skall anses täckta av en heltäckande säkerhet, anser kommissionen att säkerheterna, åtminstone delvis, täcker de aktuella skulderna. Det skall inte göras någon skillnad på säkerheter, utan de aktuella beloppen för vilka säkerhet har ställts skall även redovisas i A-bokföringen och betalas till kommissionen inom de föreskrivna fristerna.
50. Kommissionen har inte heller kunnat godta att enbart en invändning från de garanterande sammanslutningarna är tillräckligt för att de aktuella anspråken skall redovisas i B-bokföringen. Vad avser de TIR-akter som omnämns i kontrollrapporten från november 1996 var villkoren som anges i artikel 6.3 b i förordning nr 1150/2000 inte uppfyllda, vare sig för de TIR-carneter för vilka de belgiska myndigheterna under tiden betalat anspråken eller för dem som fortfarande var redovisade i B-bokföringen. Detta gäller även för en del av de TIR-carneter som avses i rapporten från kontrollen i december 1997. De belgiska myndigheterna skulle i samtliga dessa fall, i enlighet med artikel 455 i tillämpningsförordningen och artikel 11 i TIR-konventionen ha fastställt de aktuella egna medlen senast efter 15 (12+3) månader efter det att de aktuella TIR-carneterna godtagits och redovisat dem i A-bokföringen inom fristen, eftersom det rörde sig om belopp för vilka säkerhet hade ställts och mot vilka inga invändningar hade rests av den betalningsskyldige.
51. Enligt kommissionen rörde de garanterande sammanslutningarnas invändningar i första hand dess ansvar för skulderna och inte giltigheten av de senare. Under alla omständigheter är en sådan invändning inte avgörande i det aktuella fallet eftersom den skett efter det datum då de ifrågavarande rättigheterna skulle ha redovisats i A-bokföringen och ställts till kommissionens förfogande.
52. Den belgiska regeringen har endast åberopat hypotetiska resonemang utan att visa skälen för att invändningar mot fordringarna rests av de garanterande sammanslutningarna trots att bevisbördan för detta åvilar myndigheterna i denna medlemsstat. Enligt vad kommissionen funnit har nämnda sammanslutning i vissa fall inte invänt och väckt talan mot nämnda fordringar förrän månader, eller till och med ett år, efter det att kraven framställdes. Kommissionen har påpekat att de fastställda belopp för vilka säkerhet har ställts skulle ha redovisats i A-bokföringen och således utbetalats till kommissionen långt innan återförsäkringsavtalet med försäkringspoolen upphörde.
53. Vad avser fordringarna som är hänförliga till de fall som kontrollerats 1996 har kommissionen vidhållit att det är dagen då TIR-förfarandet inleddes och då säkerhet ställdes som är avgörande. Eftersom det vid den tidpunkt då dessa anspråk skulle ha ställts till kommissionens förfogande inte förelåg några invändningar skulle dessa ha redovisats i A-bokföringen. Den omständigheten att dessa akter tagits med i skiljeförfarandet som påkallats av IRU mot försäkringspoolen innebär inte att invändningar rests mot dessa då de förföll till betalning. Vad gäller fordringar från kontrollen 1997 kan inte försäkringspoolens uppsägning av avtalet göras gällande eftersom en säkerhet hade ställts i samtliga aktuella fall. Denna säkerhet hade ställts inom ramen för TIR-förfarandet och den påverkades inte av uppsägningen av återförsäkringsavtalet.
54. I förordning nr 1150/2000 görs inte någon skillnad mellan äkta och oäkta säkerheter, inte heller mellan personliga och reala säkerheter. Medlemsstaterna är fria att bestämma vilka säkerheter de vill kräva. Det enda villkoret är att denna säkerhet skall vara effektiv och tillräcklig. I annat fall ankommer det på medlemsstaten och inte gemenskapen att ansvara för följderna.
55. Kommissionen har preciserat att redovisning av egna medel i den mening som avses i artikel 10 i förordning nr 1150/2000 förutsätter att dessa har fastställts, något som inte kräver att de aktuella beloppen har uppburits utan endast att de har beaktats. Skyldigheten att redovisa beloppen i bokföringen föreligger även om medlemsstaterna inte uppburit de aktuella medlen.
56. Kommissionen har slutligen påpekat att de belgiska myndigheterna förefaller hävda att de 72 aktuella fallen utgjorde fall av bedrägeri. Kommissionen har emellertid inte kännedom om mer än de 33 fall som tagits upp i rapporten från kontrollen 1996. Vad avser alla övriga liknande fall har kommissionen begärt att de belgiska myndigheterna skall ställa de aktuella beloppen till förfogande. Dessa myndigheter har inte lämnat alla begärda upplysningar vid de genomförda kontrollerna och de har därmed brustit i sin skyldighet att samarbeta lojalt.
57. De belgiska myndigheterna har likaledes gjort gällande att de inte ville äventyra det straffrättsliga förfarandet mot bedragarna med ett kravförfarande. Dessa myndigheter har således sökt motivera att en förlängd frist på två år skulle tillämpas för underrättelsen om att avstämpling ej skett, på grundval av artikel 11.1 i TIR-konventionen. I 31 av de 33 fallen hade dock underrättelsen från de belgiska myndigheterna till den garanterande sammanslutningen redan ägt rum inom en mycket kortare frist, från en dag till några månader. Den påstådda viljan att inte äventyra det straffrättsliga förfarandet motiverar inte att de belgiska myndigheterna skall förbli overksamma vad gäller kraven mot den betalningsskyldige eller mot den garanterande sammanslutningen. Fristen på två år till vilken de belgiska myndigheterna har hänvisat fungerar enbart till den garanterande sammanslutningens fördel, som får längre tid på sig att styrka att någon oegentlighet inte ägt rum i anslutning till transportoperationen, medan en frist på ett år gäller för den betalningsskyldige.
58. Enligt Konungariket Belgien har förevarande tvist sitt ursprung i de strukturella svårigheter som TIR-förfarandet kännetecknades av under åren 1995-1997 till följd av att den internationella försäkringspoolen i slutet av år 1994 hade sagt upp återförsäkringsavtalet med IRU och de garanterande sammanslutningarna. IRU har därefter vägrat att betala tullskulder som har uppkommit före slutet av 1994. Samtliga av dessa fall har tagits med i det skiljeförfarande som inletts av IRU mot försäkringspoolen i syfte att erhålla betalning genom ett rättsligt förfarande. Skiljenämnden har avgjort en tredjedel av de cirka 3000 ärendena till försäkringspoolens fördel och denna är inte längre betalningsskyldig för tullskulder vilka uppkommit före slutet av 1994. IRU har överklagat skiljedomen.
59. Vad avser de ej avstämplade TIR-carneter som godtagits av de belgiska tullanstalterna har det ej varit möjligt att erhålla betalning frivilligt från den betalningsskyldige eller av den garanterande sammanslutningen. Den senare har invänt mot alla fordringar som härrör från en TIR-carnet. Eftersom detta förhållande kan påverka värdet av fordringen är det förenligt med gemenskapsrätten att redovisa de omtvistade beloppen i B-bokföringen.
60. Med undantag för de två TIR-carneter för vilka Konungariket Belgien medgett att betalning krävts för sent har kommissionen inte påstått annat än att fordran inte fastställts i enlighet med artikel 2 i förordning nr 1152/89 De nödvändiga villkoren för denna fastställelse är inte uppfyllda förrän den garanterande sammanslutningen har krävts på betalning. I motsats till kommissionen har Konungariket Belgien hävdat att det enligt artikel 11.1 i TIR-konventionen jämförd med artikel 11.2 i samma konvention klart framgår att medlemsstaten skall kräva den garanterande sammanslutningen på betalning senast tre år (1+2) efter det att TIR-carneten godtagits med mindre än, vilket är fallet, avstämplingsbeviset redovisats på ett oegentligt eller bedrägligt sätt då den maximala fristen är 4 år (2+2). För samtliga aktuella TIR-carneter, för vilka avstämplingsbeviset redovisats på ett oegentligt eller bedrägligt sätt, har fastställelsen av fordran, efter en långvarig undersökning för att fastställa beloppet och identiteten, vilka varit nödvändiga för detta fastställande, gjorts inom den lagstadgade fristen, då den tidigare garanterande sammanslutningen inte längre fullgjorde sina skyldigheter.
61. Den belgiska regeringen är även av den uppfattningen att det inte är tillräckligt att säkerhet anses föreligga, oberoende av dess karaktär, för att redovisning skall ske i A-bokföringen. Den anser vidare att redovisning i B-bokföringen är möjlig även om innehavaren av TIR-carneten inte formellt har rest invändningar mot tullskulden.
62. Eftersom syftet med artikel 6.2 b i förordning nr 1552/89 är att medlemsstaten inte själv skall tvingas betala de anspråk som inte kunnat krävas in måste en säkerhet i den mening som avses i denna bestämmelse kunna göras gällande inom den i bestämmelsen angivna tidsfristen. I samtliga fall har krav på betalning framförts till den garanterande sammanslutningen före juli månad 1996, och vad gäller samtliga aktuella TIR-carneter löpte fristen för att redovisa beloppet för tullskulden i bokföringen av egna medel ut vid en tidpunkt då försäkringspoolen redan hade sagt upp återförsäkringsavtalet. Följaktligen var det motiverat att redovisa dessa belopp i B-bokföringen fram till dess att säkerheten, i förekommande fall, faktiskt utnyttjades.
63. Under alla omständigheter är den skillnad som kommissionen gjort vad gäller redovisning i B-bokföringen, beroende av huruvida invändningen mot kravet på betalning gjorts av den betalningsskyldige eller av den garanterande sammanslutningen, ogrundad. Vidare är denna institutions uppfattning att en invändning måste ske skriftligen, inom den föreskrivna fristen för redovisning i bokföringen av egna medel (första dagen efter den 19 i den andra månaden efter fastställandet) inte förenlig med gemenskapsrätten och särskilt inte med förordning nr 1552/89 och TIR-konventionen.
64. Som generaladvokaten angett i punkterna 49-51 i sitt förslag till avgörande skall den första anmärkningen delas upp i flera delar. Domstolen konstaterar att de belgiska myndigheterna har försummat att lämna underrättelser beträffande tullskulder som härrör från två TIR-carneter som avses i förevarande mål (se punkt 41 i förevarande dom) och följaktligen åsidosatt sina skyldigheter enligt förordning nr 1150/2000, vilket Konungariket Belgien inte har bestritt. Det har vidare yrkats att domstolen skall fastställa att mot bakgrund av de två kontroller av egna medel som kommissionen genomfört avseende varutransporter med användande av TIR-carneter som redovisats under åren 1992-1994, har Konungariket Belgien i åtminstone vissa fall dels för sent redovisat egna medel hänförliga till TIR-carneter som ej avstämplats i regelmässig ordning, dels felaktigt redovisat egna medel i B-bokföringen i stället för i A-bokföringen med följd att egna medel inte ställts till kommissionens förfogande eller ställts till dess förfogande för sent. Det är ostridigt att belopp motsvarande de TIR-carneter som godtogs under åren 1992-1994, vilka avses i förevarande talan, redovisats i B-bokföringen ett år efter de ovannämnda kontrollerna åren 1996 och 1997.
65. Eftersom den belgiska regeringen har medgett att den inte inom de föreskrivna fristerna framfört de krav som föreskrivs i tullagstiftningen vad gäller två av de TIR-carneter som avses i förevarande talan, vilket lett till att tullskulden preskriberats, och då den följaktligen åsidosatt sina skyldigheter enligt förordning nr 1150/2000 är denna del av den första anmärkningen välgrundad.
—. Påstådda dröjsmål i redovisningen av anspråk
66. I enlighet med artikel 454.2 i tillämpningsförordningen skall om det upptäcks att en överträdelse eller oegentlighet har begåtts i eri viss medlemsstat under eller i samband med en transport som genomförts med en TIR-carnet eller en transitering som genomförts med en ATA-carnet den medlemsstaten uppbära tullar och andra avgifter som i förekommande fall skall tas ut i enlighet med gemenskapsbestämmelser eller nationella bestämmelser, utan att det påverkar eventuella straffrättsliga åtgärder. Om så är fallet skall i enlighet med artikel 455.1 i samma förordning tullmyndigheterna anmäla detta till innehavaren av TIR-carneten eller ATA-carneten och den garanterande sammanslutningen inom den period som föreskrivs i artikel 11.1 i TIR-konventionen, det vill säga inom en tid av ett år från den dag då TIR-carneten godtagits av dem. Om avstämplingsbeviset erhållits på ett oegentligt eller bedrägligt sätt skall tidsfristen vara två år.
67. Enligt artikel 11.2 i TIR-konventionen skall betalning krävas från den garanterande sammanslutningen tidigast tre månader efter den dag då sammanslutningen underrättades om att carneten ej hade avstämplats eller avstämplats med förbehåll eller att avstämplingsbeviset erhållits på ett oegentligt eller bedrägligt sätt och senast två år efter denna dag. Detta gäller inte när rättsliga åtgärder vidtas inom ovannämnda tidsfrist av två år. I dessa fall skall betalning krävas inom ett år från den dag då domstolsutslaget vunnit laga kraft.
68. Det framgår av de ovanstående bestämmelserna i förening att betalning av tullskulden, för det fall carneten ej avstämplats, i princip skall krävas inom tre år från det att denna godtagits. Denna frist kan utsträckas till fyra år om avstämplingsbeviset erhållits på ett bedrägligt sätt.
69. Det skall emellertid preciseras att då artikel 455.1 i tillämpningsförordningen har till syfte att säkerställa en snabb och enhetlig tillämpning av bestämmelserna om indrivning av tullskulden i syfte att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt finns tillgängliga (se analogt, bland annat, dom av den 14 april 2005 i mål C-460/01, kommissionen mot Nederländerna, REG 2005, s. I-2613, punkterna 60, 63, 69 och 70), skall meddelandet om att en överträdelse eller oegentlighet har begåtts under alla omständigheter ske så fort som möjligt, nämligen så fort tullmyndigheterna fått kännedom om denna överträdelse eller oegentlighet, således i tillämpliga fall och, såsom i ifrågavarande mål i minst 31 fall, i god tid före utgången av de maximala fristerna på ett år och, i fall av bedrägeri, två år i enlighet med artikel 11.1 i TIR-konventionen.
70. Av samma skäl skall krav på betalning i den mening som avses i artikel 11.2 i TIR-konventionen sändas så snart tullmyndigheterna har möjlighet därtill, således i det aktuella fallet och i flertalet fall från kontrollen år 1996 för vilka kommissionen hade relevanta upplysningar, innan fristen löpte ut två år efter meddelandet om att överträdelse eller oegentlighet hade begåtts, det vill säga från och med februari 1995.
71. Eftersom kommissionens syfte med talan inte är att fastställa att ett åsidosättande av bestämmelserna i TIR-konventionen och tillämpningsförordningen skett, utan ett åsidosättande av artikel 6 i förordning nr 1150/2000 vad gäller bokföring av egna medel, skall det kontrolleras huruvida Konungariket Belgien har åsidosatt denna bestämmelse genom att bokföra de omtvistade beloppen ett år efter kommissionens kontroller.
72. I artikel 6.1 i förordning nr 1150/2000 anges att medlemsstaterna skall föra räkenskaper över egna medel vid finansförvaltningen eller vid det organ som utsetts av dem. Medlemsstaterna är, enligt artikel 6.3 a och b, skyldiga att redovisa de anspråk som har fastställts enligt artikel 2 i samma förordning senast den första arbetsdagen efter den nittonde i den andra månad som följer efter den månad under vilken anspråket har fastställts, i antingen A-bokföringen eller, för det fall vissa villkor uppfyllts, B-bokföringen.
73. Enligt artikel 2.1 och 2.2 i förordning nr 1150/2000 skall gemenskapens anspråk på egna medel anses fastställda så snart som villkoren i tullföreskrifterna uppfyllts i fråga om bokföring av anspråksbeloppet och underrättelse till den betalningsskyldige om beloppet. Fastställandet enligt nämnda punkt 1 skall anses ha skett dagen för bokföring enligt tullföreskrifterna.
74. Vad avser bokföring och underrättelse hänvisas i artikel 2 i förordning nr 1150/2000 till tullbestämmelserna, nämligen tillämpningsförordningen, TIR-konventionen och rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1) (nedan kallad tullkodexen). Krav på betalning med tillämpning av artikel 11.2 i TIR-konventionen skall således anses vara en underrättelse i den mening som avses i artikel 2 i förordning nr 1150/2000.
75. Som domstolen har angett i punkt 59 i dom av den 15 november 2005 i mål C-392/02, kommissionen mot Danmark (REG 2005, s. I-9811), framgår det av artiklarna 217, 218 och 221 i tullkodexen att villkoren är uppfyllda när tullmyndigheterna har tillgång till nödvändiga fakta och följaktligen kan beräkna det tullbelopp som följer av en tullskuld samt kan fastställa vem som är gäldenär (se, för ett liknande resonemang, domarna av den 14 april 2005 i de ovannämnda målen kommissionen mot Nederländerna, punkt 71, och kommissionen mot Tyskland, punkt 80). Medlemsstaterna får inte avstå från att fastställa fordringarna — inte ens om de bestrider desamma — vid äventyr av att gemenskapernas ekonomiska balans rubbas av en medlemsstats agerande (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Danmark, punkt 60)
76. Följaktligen är medlemsstaterna skyldiga att fastställa ett anspråk för gemenskaperna på de egna medlen så snart som tullmyndigheterna har möjlighet att beräkna det tullbelopp som följer av en tullskuld och fastställa vem som är gäldenär (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Danmark, punkt 61) och de är därför skyldiga att bokföra anspråken i enlighet med artikel 6 i förordning nr 1150/2000.
77. I förevarande mål är det ostridigt att de belgiska myndigheterna bokfört tullskulden ett år efter de kontroller som genomfördes av kommissionen 1996 och 1997 och att motsvarande krav på betalning, villo förutsätter att de belgiska tullmyndigheterna kunnat beräkna beloppen på de anspråk som följer av denna skuld och bestämma vem som är betalningsansvarig, skickades långt före dessa kontroller. Under dessa omständigheter har den bokföring som skulle ha skett inom den frist som föreskrivs i artikel 6.3 i förordning nr 1150/2000, i förevarande fall räknat från den dag då kraven på betalning skickades, uppenbarligen skett för sent.
—. Den påstådda felaktiga redovisningen av anspråken i B-bokföringen
78. Domstolen har i punkt 66 i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Danmark erinrat om att det följer av artikel 17.1 och 17.2 i förordning nr 1150/2000 att medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de belopp som motsvarar de enligt artikel 2 i samma förordning fastställda anspråken tillhandahålls kommissionen. Medlemsstaterna fritas från denna skyldighet bara om uppbörden inte har kunnat verkställas på grund av force majeure eller om det visar sig vara omöjlig att kräva tillbaka skulden på grund av skäl som inte kan tillskrivas medlemsstaterna.
79. I fråga om bokföring av egna medel, anges i artikel 6.3 a och b i förordning nr 1150/2000 att medlemsstaterna är skyldiga att redovisa de anspråk som har fastställts enligt ovannämnda artikel 2 i samma förordning i A-bokföringen senast den första arbetsdagen efter den nittonde dagen i den andra månad som följer efter den månad under vilken anspråket har fastställts. Detta gäller med förbehåll för möjligheten att inom samma frist redovisa fastställda anspråk i B-bokföringen när de inte har uppburits och det inte har ställts någon säkerhet för dem och när det har rests invändningar mot fastställda anspråk för vilka säkerhet har ställts och dessa anspråk kan komma att förändras när tvisten har lösts.
80. För att egna medel skall kunna ställas till förfogande anges i artikel 9.1 i förordning nr 1150/2000 att i enlighet med förfarandet i artikel 10 i samma förordning skall varje medlemsstat kreditera egna medel på det konto som öppnats för detta syfte i kommissionens namn. I enlighet med punkt 1 i denna bestämmelse skall, efter avdrag för uppbörd, egna medel krediteras senast den första arbetsdagen efter den nittonde dagen i den andra månad som följer efter den månad under vilken anspråket fastställdes enligt artikel 2 i samma förordning, med undantag för de anspråk som redovisas i B-bokföringen enligt artikel 6.3 b i den förordningen, vilka skall krediteras senast den första arbetsdagen efter den nittonde dagen i den andra månad som följer efter den månad under vilken dessa belopp uppbars.
81. Den belgiska regeringen har gjort gällande att eftersom det rests invändningar i den mening som avses i artikel 6.3 b i förordning nr 1150/2000, mot anspråken som avses i förevarande förfarande, kan de aktuella beloppen rättsenligt bokföras i B-bokföringen.
82. Såsom den belgiska regeringen med rätta har hävdat kan visserligen de garanterande sammanslutningarna, vilka enligt artikel 8.1 i TIR-konventionen tillsammans med innehavaren av TIR-carneten är solidariskt ansvariga för att betala tullskulderna, i likhet med denne innehavare resa invändningar mot dessa tullskulder (se för ett liknande resonemang, vad gäller bevis för om oegentligheter ägt rum, dom av den 23 september 2003 i mål C-78/01, BGL, REG 2003, s. I-9543, punkterna 50-53). Kommissionen har emellertid hävdat att de tvister som den belgiska regeringen har åberopat rör verkställigheten av garantierna och inte förekomsten av eller beloppen av de tvistiga fordringarna. Den belgiska regeringen har dock inte lyckats visa att de villkor som föreskrivs i artikel 6.3 b i förordning nr 1150/2000, nämligen att dessa sammanslutningar gjort invändningar mot anspråken inom fristerna samt att dessa anspråk kan komma att förändras när tvisten har lösts, är uppfyllda i förevarande mål.
83. Den belgiska regeringen har vidare gjort gällande att de aktuella anspråk som inte uppburits rätteligen kunde redovisas i B-bokföringen då de inte omfattades av säkerheter i den mening som avses i artikel 6.3 b i förordning nr 1150/2000. Den har hävdat att med hänsyn till sammanbrottet för det garantisystem som TIR-systemet vilar på från och med 1993 till följd av försäkringspoolens vägran att ersätta de belgiska garanterande sammanslutningarna kunde dessa garantier inte infrias på grund av garanternas insolvens varför de aktuella anspråken skulle redovisas i B-bokföringen som fordringar för vilka ingen säkerhet har ställts.
84. Domstolen konstaterar att den garanterande sammanslutningens rättigheter och skyldigheter inom ramen för TIR-konventionen regleras av denna konvention, gemenskapsrätten och den borgensförbindelse som denna sammanslutning upprättat enligt belgisk rätt till förmån för Konungariket Belgien (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet BGL, punkt 45).
85. Enligt artikel 193 i tullkodexen kan säkerheten för betalningen av denna tullskuld ställas av en borgensman, och enligt artikel 195 skall denne skriftligen åta sig att tillsammans med gäldenären solidariskt ansvara för att det tullskuldsbelopp för vilket säkerhet ställts och som förfaller till betalning betalas.
86. Vad särskilt beträffar sådan transport av varor upptagna i en TIR-carnet som avses i artikel 91.2 b i tullkodexen framgår av artikel 8.1 i TIR-konventionen att med denna borgensförbindelse förbinder sig de garanterande sammanslutningarna att erlägga tullar och andra avgifter och att solidariskt med de personer som det åligger att betala ovannämnda belopp ansvara för erläggandet av dessa. Detta gäller även om de behöriga myndigheterna enligt punkt 7 i samma artikel i så stor utsträckning som möjligt skall kräva betalning från den person som är direkt ansvarig, innan den garanterande sammanslutningen krävs.
87. Under dessa omständigheter kan det inte förnekas att den säkerhet som ställts av de garanterande sammanslutningarna inom ramen för ett TIR-förfarande omfattas av begreppet säkerhet i den mening som avses i artikel 6.3 b i förordning nr 1150/2000.
88. Domstolen skall emellertid precisera att enligt artikel 8.3 i TIR-konventionen skall medlemsstaterna bestämma det högsta belopp per TIR-carnet som kan krävas från den garanterande sammanslutningen.
89. Såsom även kommissionen har medgett skall följaktligen fastställda anspråk som härrör från TIR-carneter i princip redovisas i A-bokföringen, i vart fall upp till det takbelopp som avtalats i TIR-systemet och upp till vilket de garanterande sammanslutningarna ansvarar för tullskulden, och ställas till kommissionens förfogande inom den frist som föreskrivs i artikel 10 i förordning nr 1150/2000, även om tullskulden i förekommande fall är större än detta belopp.
90. Denna tolkning överensstämmer med syftet att inrätta B-bokföringen, vilket enligt skäl 11 i förordning nr 1150/2000 är att möjliggöra för kommissionen att mer noggrant övervaka medlemsstaternas åtgärder för att uppbära egna medel, samtidigt som den ekonomiska risk de utsätts för beaktas.
91. Den belgiska regeringens argument att krisen i TIR-systemet ledde till sammanbrottet för det garantisystem som TIR-systemet vilar på, med följd att de omtvistade fordringarna från och med 1993 de facto inte längre var säkerställda och att motsvarande belopp därför skulle redovisas i B-bokföringen, kan inte godtas.
92. Utan att det är nödvändigt att fastställa huruvida det garantisystem som inrättats genom TIR-konventionen inte längre fungerade under den omtvistade perioden framgår det att, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande, de belgiska myndigheternas ensidiga beslut att redovisa anspråken i B-bokföringen innebär ett åsidosättande av medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 17.1 i förordning nr 1150/2000 att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de egna medlen tillhandahålls kommissionen enligt vad som föreskrivs i denna förordning.
93. Nämnda artikel 17.1 är nämligen ett särskilt uttryck för de krav på lojalt samarbete som följer av artikel 10 EG, enligt vilka medlemsstaterna dels skall underställa kommissionen de problem som de möter vid tillämpningen av gemenskapsrätten (se, analogt, bland annat dom av den 2 juli 2002 i mål C-499/99, kommissionen mot Spanien, REG 2002, s. I-6031, punkt 24), dels inte får vidta nationella bevarandeåtgärder i strid med eventuella invändningar, förbehåll eller villkor från kommissionen (se, analogt, dom av den 5 maj 1981 i mål 804/79, kommissionen mot Förenade kungariket, REG 1981, s. 1045, punkt 32; svensk specialutgåva, volym 6, s. 79). I förevarande mål är det ostridigt att Konungariket Belgien agerat ensidigt utan att meddela kommissionen de problem som den mött vid tillämpningen av gemenskapsrätten, även efter det att kommissionen meddelat sina invändningar.
94. Denna skyldighet är än viktigare då, som domstolen har erinrat om i punkt 54 i den ovannämnda domen kommissionen mot Danmark, lägre inkomster i en kategori egna medel antingen skall kompenseras i en annan kategori egna medel eller medföra en anpassning av utgifterna.
95. Den belgiska regeringen kan inte heller med framgång påstå att det föreligger force majeure i den mening som avses i artikel 17.2 i förordning nr 1150/2000. Enligt fast rättspraxis skall force majeure-begreppet anses åsyfta onormala och oförutsebara omständigheter, som den som åberopar det inte kan kontrollera, vars följder, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg, inte kunde ha undvikits (se, bland annat, dom av den 5 februari 1987 i mål 145/85, Denkavit, REG 1987, s. 565, punkt 11). Genom sitt ensidiga beslut att redovisa de omtvistade anspråken i B-bokföringen utan att förelägga kommissionen detta problem, även efter det att kommissionen meddelat sina invändningar, har Konungariket Belgien inte iakttagit all vederbörlig omsorg för att undvika de påstådda följderna.
96. Genom att anspråken redovisats för sent och på ett felaktigt sätt i B-bokföringen har motsvarande egna medel krediterats för sent på kommissionens konto. Enligt artiklarna 9 och 10 i förordning nr 1150/222 skulle denna kreditering ha skett inom samma tidsfrist som föreskrivs för redovisning i A-bokföringen enligt artikel 6.3 a i samma förordning.
97. Mot bakgrund av ovanstående överväganden är de olika delarna av den första anmärkningen välgrundade.
98. Domstolen konstaterar dels att kommissionen vare sig i sin ansökan eller i sin replik uttryckligen har utvecklat denna anmärkning, dels att kommissionens yrkanden enbart avser fördragsbrott avseende artiklarna 6, 9, 10 och 11 i förordning nr 1150/2000.
99. Under dessa omständigheter kan den andra anmärkningen inte godtas.
100. Kommissionen har gjort gällande att eftersom de belgiska myndigheterna ännu inte ställt en väsentlig del av beloppen till dess förfogande och de som ställts till förfogande varit försenade skall dröjsmålsränta utgå enligt artikel 11 i förordning nr 1150/2000. Enligt kommissionen omfattar denna ränta samtliga belopp som täcks av garantin och som skulle ha redovisats i A-bokföringen.
101. Den belgiska regeringen har däremot hävdat att eftersom, vad gäller de 66 carneter som förevarande tvist avser, de belgiska myndigheterna ännu inte haft möjlighet att kräva betalning har fristen för att ställa dessa anspråk till gemenskapernas förfogande ännu intė börjat löpa. Dröjsmålsränta skall således inte utgå. Vad avser de tullskulder som uppburits under 1999 till följd av att försäkringspoolen betalat, har dessa ställts till kommissionens förfogande inom föreskrivna frister. Den belgiska regeringen har i andra hand gjort gällande att kommissionen beräknat dröjsmålsräntan felaktigt eftersom Belgien faktiskt har betalt mer än det förfallna beloppet för de sex carneter för vilka säkerheten infriades av försäkringspoolen år 1999, medan kommissionen förefaller anse att det basbelopp på vilket dröjsmålsränta skall beräknas är det belopp som den belgiska staten betalt och inte det belopp som den har rätt att fordra.
102. Enligt artikel 11 i förordning nr 1150/2000 medför varje försening av en kreditering som avses i artikel 9.1 i samma förordning att den berörda medlemsstaten skall betala dröjsmålsränta under hela förseningsperioden. Denna ränta kan utkrävas oavsett skälet till att inbetalningen på kommissionens konto har skett för sent (se, bland annat, dom av denl 4 april 2005 i det ovannämnda målet kommissionen mot Nederländerna, punkt 91).
103. Den uteblivna kreditering och de förseningar av kreditering av gemenskapernas egna medel på kommissionens konto som konstaterats i samband med den första anmärkningen grundar, i enlighet med nämnda artikel 11 i förordning nr 1150/2000, följaktligen en rätt till dröjsmålsränta. Konungariket Belgien har inte bestritt att betalning inte har skett varför den tredje anmärkningen är välgrundad.
104. Med hänsyn till den omständigheten att kommissionen med förevarande talan inte sökt fastställa ett fördragsbrott avseende var och en av de TIR-carneter som angetts vid domstolen och i avsaknad av ett exakt belopp, skall dröjsmålsräntans belopp inte bestämmas i förevarande mål.
105. Mot bakgrund av det anförda fastställer domstolen följande:
106. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Konungariket Belgien skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Konungariket Belgien i väsentliga delar har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 6, 9, 10 och 11 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 av den 22 maj 2000 om genomförande av beslut 94/728/EG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel, genom vilken rådets förordning (EG, Euratom) nr 1552/89 av den 29 maj 1989 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel har upphävts och ersatts från och med den 31 maj 2000 och vars syfte är detsamma, genom att
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Konungariket Belgien skall ersätta rättegångskostnaderna.
1 Rätlegångsspråk: franska.