Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 31 januari 2008

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 258, s. 1.

3 EUT L 289, s. 1.

4 Dom av den 30 mars 2006 i mål C-36/04, Spanien mot rådet (REG 2006, s. I-2981).

5 Domen i det ovannämnda målet Spanien mot rådet (punkt 21).

6 EGT L 358, s. 59.

7 Akt om villkoren för Konungariket Spanien och Republiken Portugals anslutning och om anpassning av fördragen (EGT L 302, 1985, s. 23, särskilt s. 69 och följande, nedan kallad anslutningsakten).

8 Förordning av den 27 mars 1995 (EGT L 71, s. 5).

9 Förordning av den 15 juni 1995 (EGT L 199, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 149/1999 av den 19 januari 1999 (EGT L 18, s. 3).

10 EGT L 351, s. 6.

11 Konungariket Spanien har i detta avseende nämnt dom av den 29 juni 1995 i mål C-135/93, Spanien mot kommissionen (REG 1995, s. I-1651), punkt 17.

12 I enlighet med ordalydelsen i denna bestämmelse följer att [n]ya grunder [inte får] åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet.

13 Rådet nämner dom av den 15 november 1983 i mål 52/83, kommissionen mot Frankrike (REG 1983, s. 3707), punkt 10, av den 9 mars 1994 i mål C-188/92, TWD Textilwerke Deggendorf (REG 1994, s. I-833; svensk specialutgåva, volym 15, s. 59), punkt 13, och av den 15 februari 2001 i mål C-239/99, Nachi Europe (REG 2001, s. I-1197), punkt 29.

14 Kommissionen nämner i detta avseende förstainstansrättens dom av den 13 september 1995 i de förenade målen T-244/93 och T-486/93, TWD mot kommissionen (REG 1995, s. II-2265), punkt 103.

15 Kommissionen nämner i detta avseende dom av den 17 december 1959 i mål 14/59, Société des fonderies de Pont-à-Mousson mot Höga myndigheten (REG 1959, s. 445).

16 Dom av den 6 mars 1979 i mål 92/78, Simmenthal mot kommissionen (REG 1979, s. 777).

17 Punkt 39.

18 Enligt det uttryck som Coutron, L. använder i La contestation incidente des actes de l’Union européenne, avhandling som framlades den 10 december 2005 vid université Montpellier I.

19 Se Molinier, J., Exception d’illégalité, Jurisclasseur Europe, 2007, häfte 350, s. 7, punkt 22.

20 Se Coutron, L., a.a., s. 113 och 383.

21 Denna rättsförlust har först lagts en försumlig sökande till last inom ramen för ett hänskjutande för bedömning av giltighet (domen i det ovannämnda målet TWD Textilwerke Deggendorf, punkterna 23–25). Nästföljande år överförde Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt detta resonemang inom ramen för en invändning om rättsstridighet (domen i det ovannämnda målet TWD mot kommissionen, punkt 103).

22 Se särskilt domen i det ovannämnda målet Spanien mot kommissionen (punkt 17).

23 Dom av den 30 juni 1988 i mål 226/87, kommissionen mot Grekland (REG 1988, s. 3611), punkt 16. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 1969 i de förenade målen 6/69 och 11/69, kommissionen mot Frankrike (REG 1969, s. 523; svensk specialutgåva, volym 1, s. 427), punkterna 11–13.

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1996 i mål C-241/95, Accrington Beef m.fl. (REG 1996, s. I-6699), punkterna 15 och 16.

25 Se Coutron, L., a.a., s. 393.

26 Se i detta avseende generaladvokaten Slynns förslag till avgörande i mål 181/85, Frankrike mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 12 februari 1987 (REG 1987, s. 689). Han ansåg att, trots medlemsstaternas privilegierade ställning i förhållande till artikel [230 EG] … betyder uttrycket parterna som används i artikel [240 EG] just vad som står och inte alla andra parter än en medlemsstat (s. 703).

27 För att upprepa det uttryck som generaladvokaten Mancini använde på sidan 5343 i sitt förslag till avgörande i mål 204/86, Grekland mot rådet, där domstolen meddelade dom den 27 september 1988 (REG 1988, s. 5323; svensk specialutgåva, volym 9, s. 669).

28 Se särskilt s. 600 i generaladvokaten Roemers förslag till avgörande i mål 32/65, Italien mot rådet och kommissionen, där domstolen meddelade dom den 13 juli 1966 (REG 1966, s. 563; svensk specialutgåva, volym 1, s. 303), s. 703 i generaladvokaten Slynns förslag till avgörande i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen, s. 5343–5345 i generaladvokaten Mancinis förslag till avgörande i det ovannämnda målet Grekland mot rådet. Se även, för samma sorts resonemang, punkterna 36–54 i generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande som föredrogs den 19 september 2007 i mål C-91/05, kommissionen mot rådet, som ännu inte har avgjorts.

29 I flera domar erkänns privilegierade sökandes rätt att anföra en invändning om rättsstridighet avseende en förordning inom ramen för en talan om ogiltigförklaring endast underförstått (se domarna i de ovannämnda målen Italien mot rådet och kommissionen, Frankrike mot kommissionen och Grekland mot rådet). På senare tid har domstolen mer öppet godtagit att en privilegierad sökande indirekt kan ifrågasätta en förordning (se särskilt dom av den 10 juli 2003 i mål C-11/00, kommissionen mot ECB (REG 2003, s. I-7147) punkterna 74–78, och av den 14 april 2005 i mål C-110/03, Belgien mot kommissionen (REG 2005, s. I-2801), punkterna 76–81).

30 Se, avseende detta ämne, Coutron, L., a.a., s. 102–104.

31 Se särskilt förstainstansrättens dom av den 18 oktober 2001 i mål T-333/99, X mot ECB (REG 2001, s. II-3021), punkterna 115–117, och av den 15 juni 2005 i mål T-349/03, Corsica Ferries France mot kommissionen (REG 2005, s. II-2197), punkterna 179 och 180. Se även personaldomstolens dom av den 19 oktober 2006 i mål F-59/05, De Smedt mot kommissionen (REGP 2006, s. I-A-1-109 och II-A-I-409), punkt 77.

32 Förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet X mot ECB (punkterna 115 och följande).

33 Domstolen har på detta sätt fastslagit att ramen för tvisten bestäms genom ansökan genom vilken talan har väckts och att en invändning om rättsstridighet som anförs vid tidpunkten för repliken inte kan tas upp till sakprövning (dom av den 11 juli 1985 i de förenade målen 87/77, 130/77, 22/83, 9/84 och 10/84, Salerno m.fl. mot kommissionen och rådet (REG 1985, s. 2523), punkt 37). Se även förstainstansrättens dom av den 27 september 2005 i de förenade målen T-134/03 och T-135/03, Common Market Fertilizers mot kommissionen (REG 2005, s. II-3923), punkt 51, som fastställdes genom domstolens dom av den 13 september 2007 i mål C-443/05 P, Common Market Fertilizers mot kommissionen (REG 2007, s. I-7209), punkterna 106–110.

34 Se särskilt dom av den 29 juni 1994 i mål C-135/92, Fiskano mot kommissionen (REG 1994, s. I-2885), punkterna 31–33.

35 Dom av den 18 oktober 1979 i mål 125/78, GEMA mot kommissionen (REG 1979, s. 3173; svensk specialutgåva, volym 4, s. 579), punkt 26.

36 Förstainstansrättens dom av den 6 juni 1996 i mål T-262/94, Baiwir mot kommissionen (REGP 1996 s. I-A-257 och s. II-739), punkt 37. Enligt förstainstansrätten är det enligt rättspraxis möjligt att anse att en underförstådd invändning om rättsstridighet har anförts i den mån det framgår relativt tydligt av ansökan att sökanden i själva verket har framfört en sådan anmärkning.

37 Se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 20 september 2001 i mål T-171/00, Spruyt mot kommissionen (REGP 2001, s. I-A-187 och II-855), punkt 53, liksom av den 26 februari 2003 i mål T-59/01, Nardone mot kommissionen (REGP 2003, s. I-A-55 och II-323), punkt 27. Se även Coutron, L, a.a., s. 103. För ett annat exempel på en underförstådd invändning om rättsstridighet, se förstainstansrättens dom av den 25 oktober 2006 i mål T-173/04, Carius mot kommissionen, punkterna 44–60.

38 I domen i det ovannämnda målet Spruyt mot kommissionen undersökte förstainstansrätten om kommissionen verkligen hade haft möjlighet att göra gällande sin ståndpunkt avseende den underförstådda invändningen om rättsstridighet under det skriftliga förfarandet (punkterna 54–61).

39 Se punkt 34 i förevarande förslag till avgörande.

40 Se särskilt domen i det ovannämnda målet Spanien mot rådet (punkt 9 och där angiven rättspraxis).

41 EGT L 125, s. 1.

42 Se de kartor som bilades rådets duplik och kommissionens interventionsinlaga inom ramen för det ovannämnda målet Spanien mot rådet.

43 Se särskilt dom av den 13 november 1990 i mål C-331/88, Fedesa m.fl. (REG 1990, s. I-4023), punkt 24, och av den 22 november 2001 i mål C-110/97, Nederländerna mot rådet (REG 2001, s. I-8763), punkt 137. I enlighet med denna rättspraxis innebär en rättsakt maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget för att bemöta svårigheter i det enskilda fallet.