Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 29 mars 2007

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 42, 1987, s. 48; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 202. Detta direktiv har ändrats först genom rådets direktiv 90/88/EEG av den 22 februari 1990 (EGT L 61, s. 14; svensk specialutgåva, område 15, volym 9, s. 174), därefter genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG av den 16 februari 1998 (EGT L 101, s. 17).

3 Loi relative à l'information et à la protection des consommateurs dans le domaine de certaines opérations de crédit (lag om information till och om skydd av konsumenter i samband med vissa kredittransaktioner, även känd som Scrivenerlagen, JORF av den 11 januari 1978, s. 299).

4 Loi relative à l'information et à la protection des consommateurs ainsi qu'a diverses pratiques commerciales (lag om information till och om skydd av konsumenter samt om olika affärsmetoder, JORF av den 29 juni 1989, s. 8047).

5 Loi instaurant le Code de la consommation - partie législative (lag om införande av Code de la consommation - lagstiftande delen) (JORF av den 27 juli 1993, s. 10538).

6 Décret relatif au Code de la consommation - partie réglementaire (dekret avseende Code de la consommation -föreskrivande delen) (JORF av den 3 april 1997, s. 78).

7 Översättningen är i likhet med alla de nationella bestämmelser som åberopas i detta förslag till avgörande del inofficiell.

8 Se särskilt Cass. Civ., 10 juli 2002, Bull. I, nr 195, s. 149, i vilken dom det anges att åsidosättandet av de skyldigheter som fastställts i artiklarna L. 311-2, L. 311-8 och L. 311-10 i Code de la consommation, även av hänsyn till allmän ordning, endast kan göras gällande av den person som dessa bestämmelser avser att skydda.

9 Dom av den 27 juni 2000 i de förenade målen C-240/98-C-244/98, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (REG 2000, s. I-4941), och av den 21 november 2002 i mål C-473/00, Cofidis (REG 2002, s. I-10875).

10 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

11 Cass. Civ., 23 november 2004, Bull. I, nr 287, s. 241.

12 Dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01-C-403/01, Pfeiffer m.fl. (REG 2004, s. I-8835), punkterna 108 och 109, och där angiven rättspraxis.

13 Ibidem, punkt 110.

14 Ibidem, punkt 113.

15 Se, för ett liknande resonemang, exempelvis dom av den 17 september 1997 i mål C-54/96, Dorsch Consult (REG 1997, s. I-4961), punkt 45.

16 Jag tillåter mig att i detta avseende påpeka att det inte uttryckligen har hänvisats till den omständigheten att kreditavtalet skall innehålla uppgift om den vara eller tjänst som skall finansieras i den nationella bestämmelse om den ömsesidiga avhängigheten som mer konkret har betydelse i förevarande fall, det vill säga den bestämmelse i vilken det föreskrivs att kreditavtalet kan hävas eller är ogiltigt till följd av att leverans avtalet hävts eller förklarats ogiltigt av domstol (artikel L. 311-21 första stycket, andra meningen, i Code de la consommation).

17 Domen i det ovannämnda målet Pfeiffer m.fl., punkt 115.

18 Ibidem, punto 116.

19 Kommissionen har fört ett liknande resonemang i punkterna 18 och 19 i sitt skriftliga yttrande. Jag erinrar för övrigt om att domstolen, såsom den har angett, är behörig att genom förhandsavgörande tolka rättsakter som antagits av gemenskapens institutioner oavsett om de har direkt effekt eller inte (dom av den 10 juli 1997 i mål C-261/95, Palmisani, REG 1997, s. I-4025, punkt 21).

20 Franfinance har påpekat att det i artikel II-1 i det preliminära låneerbjudandet som makarna Rampion undertecknat anges att dessa har rätt att med avseende på sitt konto hos Franfinance, upp till högsta tillåtna kreditbelopp, utnyttja krediten för att finansiera betalningen av [sina] förvärv ... hos [K par K] eller hos de detta bolag närstående bolagen.

21 I artikel 7 i direktiv 87/102 föreskrivs följande: Medlemsstaterna skall fastställa de villkor under vilka varor kan återtas i de fall kredit lämnas för förvärv av varorna, särskilt om konsumenten inte lämnat sitt medgivande. Medlemsstaterna skall vidare svara för att avräkningen mellan parterna, om kreditgivaren återtar varan, görs på ett sådant sätt att återtagandet av varan inte innebär någon otillbörlig vinst.

22 Det är inte av en händelse att det i bilagan i fråga endast är i punkt 1, det vill säga endast i fråga om [k]reditavtal för att finansiera leverans av vissa speciella varor eller tjänster som beskrivning[en] av de varor eller tjänster som omfattas av avtalet nämns som en omständighet som medlemsstaterna kan anses utgöra ett grundläggande villkor.

23 1 artikel 6 fastställs för denna typ av avtal informationsskyldigheter för kreditinstitutet eller finansinstitutet till förmån för konsumenten.

24 Standardavtal nr 6 i bilaga till Code de la consommation, i den lydelse som gällde vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna. Min kursivering.

25 Det behöver knappast anges att jag här inte hänvisar till en direkt tillämpning.

26 Frågan huruvida artikel 11.2 i direktiv 87/102 är tillräckligt precis och ovillkorlig vad avser karaktären på de rättigheter som skall beviljas konsumenten faller för övrigt utanför problemställningen i begäran om förhandsavgörande från Tribunal d'instance och jag skall således inte ta upp den här. Se i detta avseende, för ett bekräftande resonemang, generaladvokaten Lenz förslag till avgörande, föredraget den 7 december 1995, i mål C-192/94, El Corte Ingles, som avgjordes genom dom den 7 mars 1996 (REG 1996, s. I-1281), punkterna II-13. Generaladvokaten har beträffande artikel 11 i direktiv 87/102 dragit slutsatsen att den är tillräckligt precis och ovillkorlig och att konsumenten därigenom tillförsäkras en miniminivå beträffande de rättigheter han kan göra gällande.

27 Den nationella lagstiftning som ger det starkaste skyddet för konsumenten gentemot kreditgivaren synes vara den i Förenade kungariket gällande lagstiftningen. I section 75 i Consumer Credit Act av år 1974 sträcker sig detta till att det, i fråga om en kredit på vilken denna rättsakt skall tillämpas och som beviljas konsumenten enligt ett tidigare avtal mellan kreditgivaren och leverantören, föreskrivs att i händelse av felaktiga uppgifter (misrepresentation) eller avtalsbrott av leverantören konsumenten har rätt att mot kreditgivaren framställa motsvarande anspråk (a like claim) som dem som han har rätt att framställa mot leverantören. Det är fråga om ett solidariskt ansvar (joint and several liability) mellan kreditgivaren och leverantören (således utan skyldighet för konsumenten att försöka tillgodose kraven hos leverantören), vilket också omfattar ansvar för de skador som följer av avtalsbrottet.

28 Jag tänker exempelvis på en analog tillämpning av artiklarna L. 311-20 och L. 311-21 i Code de la consommation, som enbart avser bundna krediter.

29 Detta förfarande kan enligt min mening även omfatta närmare angivande av villkoret i artikel 11.2 e i direktivet, det vill säga det försök att få rättelse gentemot den försumlige leverantören som konsumenten måste göra innan han kan utöva sin rätt gentemot kreditgivaren. Räcker det exempelvis med att en betalningsanmaning inte efterkommits eller måste ett fruktlöst försök göras att väcka talan vid domstol?

30 Den andra frågan har för övrigt inte någon betydelse för att lösa tvisten i målet vid den nationella domstolen om den betraktas i förhållande till den eventuella tillämpningen ex officio, som av den hänskjutande domstolen i beslutet av den 1 juni 2005 ansetts vara sannolik, av de bestämmelser i Code de la consommation om hemförsäljning - vilka inte innebär ett genomförande av direktiv 87/102, utan av rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83) - eller i artikel L. 310-10, punkt 3, i Code de la consommation, enligt vilken det i kreditavtalet skall hänvisas till bestämmelserna om den ömsesidiga avhängigheten enligt artikel L. 311-20 och följande artiklar, dock utan att denna hänvisning krävs enligt direktiv 87/102.

31 Dom av den 23 mars 2000 i mål C-208/98, Berliner Kindl Brauerei (REG 2000, s. I-1741), punkt 20, och av den 4 mars 2004 i mål C-264/02, Cofinoga (REG 2004, s. I-2157), punkt 25.

32 Se ovan punkt 26.

33 Se kommissionens skriftliga yttrande, punkt 33.

34 Se särskilt dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3, s. 261), punkt 5, och i mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043), punkterna 12-16, av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595; svensk specialutgåva, volym 7, s. 389), punkt 12, och av den 14 december 1995 i mål C-312/93, Peterbroeck (REG 1995, s. I-4599), punkt 12.

35 Generaladvokaten Jacobs ansåg i sitt förslag till avgörande, föredraget den 15 juni 1995, i de förenade målen C-430/93 och C-431/93, Van Schijndel och Van Veen, som avgjordes genom dom av den 14 december 1995 (REG 1995, s. I-4705), punkt 25, att det för att iaktta effektivitetsprincipen är tillräckligt att de nationella rättegångsreglerna ger enskilda en faktisk möjlighet att göra gällande sina rättigheter.

36 Domen i det ovannämnda målet Peterbroeck, punkt 21.

37 Ibidem, punkt 14. Samma kriterium för bedömningen har domstolen senare åberopat även i domen i det ovannämnda målet Cofidis, punkt 37.

38 Domen i det ovannämnda målet Océano Grupo Editorial och Salvat Editores, punkt 26.

39 Domen i det ovannämnda målet Cofidis, punkterna 33 och 34.

40 Ibidem, punkt 36.