Domstolens dom (första avdelningen) den 14 december 2006

I mål C-97/05, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Verwaltungsgericht Darmstadt (Tyskland), genom beslut av den 25 januari 2005 som inkom till domstolen den 23 februari 2005, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna K. Lenaerts, J.N Cunha Rodrigues, M. Ilešič och E. Levits (referent), generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: handläggaren B. Fülöp,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 9 mars 2006,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Mohamed Gattoussi, genom P. von Schumann, Rechtsanwältin, Tysklands regering, genom M. Lumma, C. Schulze-Bahr och U. Bender, samtliga i egenskap av ombud, Greklands regering, genom G. Karipsiadis och T. Papadopoulou, båda i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom G. Rozet och V. Kreuschitz, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 6 april 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Europa-Medelhavstavtalet

Relevanta bestämmelser i tysk rätt

Omständigheterna i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Tolkningsfrågorna

Huruvida artikel 64.1 i Europa–Medelhavsavtalet har direkt effekt

Frågan om vilken räckvidd artikel 64.1 i Europa–Medelhavsavtalet har

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 64.1 i Europa– Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Tunisien, å andra sidan, undertecknat i Bryssel den 17 juli 1995 och godkänt på Europeiska gemenskapens och Europeiska kol- och stålgemenskapens vägnar genom rådets och kommissionens beslut 98/238/EG, EKSG av den 26 januari 1998 (EGT L 97, s. 1) (nedan kallat Europa–Medelhavstavtalet).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan den tunisiske medborgaren Mohamed Gattoussi och Stadt Rüsselsheim angående överklagande av Rüsselheims borgmästares beslut att i efterhand ytterligare tidsbegränsa Mohamed Gattoussis uppehållstillstånd. Denne innehade vid tiden för beslutet ett permanent arbetstillstånd och en anställning.

3. Artikel 64 i Europa–Medelhavstavtalet återfinns i kapitel 1 (Bestämmelser om arbetare) i avdelning 6 (Socialt och kulturellt samarbete) i nämnda avtal, och har följande lydelse:

4. I artikel 66 i Europa–Medelhavstavtalet föreskrivs vidare följande:

5. I den gemensamma förklaringen om artikel 64.1 i Europa–Medelhavstavtalet, vilken har antagits av de avtalsslutande parterna i slutakten till nämnda avtal (nedan kallad den gemensamma förklaringen) preciseras dessutom följande:

6. Enligt artikel 91 i Europa-Medelhavstavtalet utgör den gemensamma förklaringen en integrerad del av avtalet.

7. I 12 § andra stycket i utlänningslagen (Ausländergesetz), i dess lydelse av den 23 juli 2004 (BGB1. 2004 I, s. 1842) (nedan kallad AuslG), föreskrivs följande:

8. Enligt 19 § första stycket AuslG får den utländska maken en självständig uppehållsrätt om makarnas samlevnad upphör, bland annat om samlevnaden i Tyskland har varat minst två år eller om det för att förhindra att maken försätts i en särskilt svår situation finns skäl att låta maken förlänga sin vistelse, såvida inte maken kan få ett permanent uppehållstillstånd.

9. Enligt 284 § i tredje boken i lag om social trygghet (Sozialgesetzbuch), i dess lydelse av den 24 mars 1997 (BGB1. I, s. 594) (nedan kallad SGB III), föreskrivs att utlänningar inte får ta anställning om de inte innehar ett arbetstillstånd från en arbetsförmedling och inte får anställas utan ett sådant tillstånd. I 284 § femte stycket klargörs att ett arbetstillstånd endast får utfärdas om utlänningen innehar ett uppehållstillstånd.

10. Mohamed Gattoussi ingick den 30 augusti 2002 äktenskap med en tysk medborgare. Förbundsrepubliken Tysklands ambassad i Tunis utfärdade ett visum för familjeåterförening för hans inresa i Tyskland.

11. Mohamed Gattoussi beviljades den 24 september 2002 ett uppehållstillstånd som var giltigt i tre år av borgmästaren i Rüsselsheim, där paret hade valt att bosätta sig.

12. Den 22 oktober 2002 beviljade arbetsförmedlingen i Darmstadt Mohamed Gattoussi ett permanent arbetstillstånd, av vilket det framgick att 284 § SGB III var tillämplig.

13. Den 11 mars 2003 ingick Mohamed Gattoussi ett tidsbegränsat anställningsavtal för ett år, vilket sedermera förlängdes till och med den 31 mars 2005.

14. Senare informerade Mohamed Gattoussis maka borgmästaren i Rüsselsheim om att hon sedan den 1 april 2004 levde frånskild från sin make. Genom beslut av den 23 juni 2004 tidsbegränsade borgmästaren Mohamed Gattoussis uppehållstillstånd ytterligare, på så sätt att det upphörde att gälla den dag då beslutet delgavs, och ålade honom att omedelbart lämna Förbundsrepubliken, vid äventyr av utvisning till Tunisien.

15. Som skäl för beslutet anförde borgmästaren för det första att den ursprungliga grunden för Mohamed Gattoussis uppehållstillstånd hade bortfallit, eftersom han inte levde tillsammans med sin maka, och för det andra att ett permanent arbetstillstånd enligt den tyska rättsordningen inte ger en i förhållande till uppehållstillståndet självständig och överordnad rätt att fortsätta en anställning eller förlänga vistelsen.

16. I beslutet togs även hänsyn till att Mohamed Gattoussi inte hade någon självständig uppehållsrätt. Han kunde nämligen inte åberopa bestämmelserna i AuslG, eftersom han inte hade sammanlevt med sin maka i Tyskland i minst två år, det vill säga den tid som krävs enligt lagen, och han inte heller befann sig i en särskilt svår situation i den mening som avses i denna lag.

17. Mohamed Gattoussi kunde slutligen inte heller åberopa någon rätt med stöd av Europa — Medelhavstavtalet, eftersom förbudet mot diskriminering i artikel 64.1 i avtalet inte ger tunisiska medborgare någon uppehållsrätt.

18. Mohamed Gattoussi överklagade detta beslut till Regierungspräsidium Darmstadt och åberopade att han skulle försättas i en särskilt svår situation om hans vistelse i Tyskland upphörde, eftersom detta skulle göra det svårt, eller till och med omöjligt, för honom att lyckas i sina försök att återgå till att leva tillsammans med sin maka och att betala sina skulder från bröllopet.

19. Mohamed Gattoussis överklagande avslogs genom beslut av den 17 september 2004 på den grunden att det inte fanns stöd i någon bestämmelse i tysk rätt för att tillerkänna honom uppehållsrätt och att borgmästaren i Rüsselsheim inte hade gjort en oriktig bedömning när han beslutade att ytterligare tidsbegränsa Mohamed Gattoussis uppehållstillstånd.

20. Mohamed Gattoussi överklagade Regierungspräsidiums beslut till Verwaltungsgericht Darmstadt och anförde följande. Med hänsyn till att han har en heltidsanställning i Tyskland, har anpassat sig fullständigt till det tyska levnadssättet och avser att gifta om sig så snart som hans äktenskap upplösts genom äktenskapsskillnad, skulle ett återvändande till Tunisien försätta honom i en särskilt svår situation både ekonomiskt och familjemässigt.

21. Inom ramen för detta överklagande har Verwaltungsgericht Darmstadt beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fyra tolkningsfrågor till domstolen:

22. Den nationella domstolen har ställt dessa tolkningsfrågor, vilka skall prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida det finns skäl att tillämpa den lösning som fastslogs i domstolens dom av den 2 mars 1999 i mål C-416/96, El-Yassini (REG 1999, s. I-1209), på tvisten i det nu aktuella nationella målet såvitt avser tolkningen av artikel 40 första stycket i samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Konungariket Marocko, undertecknat i Rabat den 27 april 1976 och godkänt på gemenskapens vägnar genom rådets förordning (EEG) nr 2211/78 av den 26 september 1978 (EGT L 264, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 5, s. 181) (nedan kallat avtalet mellan EEG och Marocko). Den nationella domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida artikel 64.1 i Europa–Medelhavsavtalet hindrar att värdmedlemsstaten, efter att ha beviljat en tunisisk medborgare en tidsbegränsad rätt att vistas i landet och ett permanent arbetstillstånd, förkortar giltighetstiden för hans uppehållstillstånd, när den ursprungliga grunden för hans uppehållsrätt bortfaller innan uppehållstillståndets giltighetstid löper ut.

23. Domstolen skall, för att ge ett användbart svar till den nationella domstolen, för det första pröva huruvida artikel 64.1 i Europa–Medelhavsavtalet kan åberopas av en enskild vid domstol i en medlemsstat. Om denna fråga besvaras jakande måste domstolen för det andra fastställa vilken räckvidd den icke-diskrimineringsprincip som fastslås i nämnda artikel har.

24. Frågan om vilken verkan bestämmelserna i Europa–Medelhavsavtalet skall ha i de avtalsslutande parternas rättsordningar regleras inte i avtalet. Det ankommer därför på domstolen att avgöra denna fråga, liksom varje annan tolkningsfråga i samband med tillämpning av avtal inom gemenskapen (se analogt bland annat dom av den23 november 1999 i mål C-149/96, Portugal mot rådet, REG 1999, s. I-8395, punkt 34, och av den 12 april 2005 i mål C-265/03, Simutenkov, REG 2005, s. I-2579, punkt 20).

25. Av fast rättspraxis följer att en bestämmelse i ett avtal som gemenskapen har ingått med tredjeland skall anses ha direkt effekt om den, med hänsyn till dess ordalydelse samt till avtalets syfte och art, innebär en klar och precis skyldighet, vars fullgörande eller verkningar inte är beroende av någon ytterligare rättsakt (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 27 september 2001 i mål C-63/99, Gloszczuk, REG 2001, s. I-6369, punkt 30, och av den 8 maj 2003 i mål C-171/01, Wählergruppe Gemeinsam, REG 2003, s. I-4301, punkt 54, och domen i det ovannämnda målet Simutenkov, punkt 21).

26. Det kan för det första konstateras att det framgår av ordalydelsen i artikel 64.1 i Europa–Medelhavsavtalet att denna bestämmelse är i det närmaste likalydande med artikel 40 första stycket i avtalet mellan EEG och Marocko, och endast utvidgar icke-diskrimineringsprincipen som stadgas däri till att gälla villkoren för uppsägning. Domstolen har slagit fast att nämnda artikel 40 första stycket uppfyller kraven för att bestämmelsen skall tillerkännas direkt effekt (domen i det ovannämnda målet El-Yassini, punkt 27).

27. Vidare skall det, när det gäller Europa–Medelhavsavtalets syfte och art, framhållas att det följer av artikel 96.2 i det avtalet att det skall ersätta samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Tunisien, godkänt på gemenskapens vägnar genom rådets förordning (EEG) nr 2212/78 av den 26 september 1978 om slutande av samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Tunisien (EGT L 265, s. 2; svensk specialutgåva, område 11, volym 6, s. 3) (nedan kallat avtalet mellan EEG och Tunisien). Det kan även konstateras att Europa– Medelhavsavtalet ligger i linje med avtalet mellan EEG och Tunisien, eftersom det bland annat syftar till att främja samarbete på de ekonomiska, sociala, kulturella och finansiella områdena. Avtalet mellan EEG och Tunisien var i sin tur i allt väsentligt likalydande med avtalet mellan EEG och Marocko, vars syfte och art domstolen redan har fastställt är förenliga — särskilt avseende samarbete i fråga om arbetskraft — med den direkta effekt som följer av artikel 40 första stycket i det avtalet (domen i det ovannämnda målet El-Yassini, punkterna 28 — 31). Detta gäller särskilt eftersom Europa–Medelhavsavtalet, i motsats till avtalet mellan EEG och Marocko, innebär att det upprättas en associering mellan å ena sidan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater och å andra sidan Tunisien (artikel 1.1 i Europa–Medelhavsavtalet).

28. Under dessa omständigheter skall det slås fast att artikel 64.1 i Europa– Medelhavsavtalet har direkt effekt.

29. Det skall inledningsvis erinras om att domstolen, i domen i det ovannämnda målet El-Yassini, slog fast att artikel 40 första stycket i avtalet mellan EEG och Marocko enligt då gällande gemenskapsrätt skulle tolkas på så sätt att denna bestämmelse i princip inte hindrar att en värdmedlemsstat nekar att förlänga uppehållstillståndet för en marockansk medborgare som tillåtits resa in i denna stat och där ta anställning, så att detta gäller under hela den tid som anställningen varar, eftersom den ursprungliga grunden för att bevilja honom en rätt att vistas i landet inte längre föreligger när hans uppehållstillstånd upphör att gälla. Domstolen slog också fast att det endast förhåller sig annorlunda om denna vägran skulle leda till att arbetstagarens rätt att faktiskt inneha en anställning i medlemsstaten, till följd av att behöriga nationella myndigheter i vederbörlig ordning beviljat honom arbetstillstånd för längre tid än uppehållstillståndets giltighetstid, ifrågasattes på grund av att det inte föreligger något skäl att skydda statens legitima intressen, såsom allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa (domen i det ovannämnda målet El-Yassini, punkt 67).

30. Det framgår av beslutet om hänskjutande att omständigheterna i målet vid den nationella domstolen är jämförbara med dem som var föremål för domstolens prövning i domen i det ovannämnda målet El-Yassini.

31. I båda dessa fall har nämligen värdmedlemsstaten — genom att tidsbegränsa rätten att vistas i landet — inskränkt rätten för en medborgare i tredjeland att ta anställning, trots att vederbörande har beviljats denna rätt i form av ett arbetstillstånd.

32. Den tyska regeringen har emellertid gjort gällande att det föreligger vissa skillnader mellan artikel 64.1 i Europa–Medelhavsavtalet och artikel 40 första stycket i avtalet mellan EEG och Marocko, vilka hindrar att den tolkning som gjordes av sistnämnda bestämmelse i domen i det ovannämnda målet El-Yassini, också görs i fråga om nämnda artikel 64.1.

33. Enligt den tyska regeringen ger den gemensamma förklaringen om artikel 64.1 i Europa–Medelhavsavtalet uttryck för de avtalsslutande parternas avsikt att förhindra att tunisiska medborgare med stöd av diskrimineringsförbudet i denna bestämmelse gör gällande att de har uppehållsrätt.

34. Den har vidare anfört att denna bestämmelse, på grund av dess ordalydelse, ändamålsenliga verkan och systematik, inte kan anses ha några som helst verkningar i fråga om uppehållsrätten för tunisiska medborgare.

35. Domstolen anser i likhet med den tyska regeringen att det följer av ordalydelsen i artikel 64.1 i Europa–Medelhavsavtalet och av den gemensamma förklaringen om artikel 64.1 att denna bestämmelse inte i sig har till syfte att reglera tunisiska medborgares uppehållsrätt i medlemsstaterna.

36. Det skall därför fastställas, i likhet med vad domstolen slog fast i domen i målet El-Yassini avseende avtalet mellan EEG och Marocko, att Europa–Medelhavsavtalet, som inte har till syfte att genomföra fri rörlighet för arbetstagare, i princip inte förbjuder en medlemsstat från att vidta åtgärder som avser uppehållsrätten för en tunisisk medborgare som den ursprungligen har beviljat inresa och givit tillstånd att där ta anställning (domen i det ovannämnda målet El-Yassini, punkterna 58–62).

37. Den omständigheten att en sådan åtgärd innebär att den berörde måste sluta sin anställning i värdmedlemsstaten före den med arbetsgivaren avtalade och i anställningsavtalet föreskrivna tiden påverkar i allmänhet inte denna tolkning (se domen i det ovannämnda målet El-Yassini, punkt 63).

38. Av denna tolkning följer emellertid inte, i motsats till vad den tyska regeringen har gjort gällande, att en tunisisk medborgare aldrig kan åberopa diskrimineringsförbudet i artikel 64.1 i Europa–Medelhavsavtalet för att ifrågasätta en åtgärd som en medlemsstat vidtagit för att inskränka vederbörandes uppehållsrätt.

39. Medlemsstaterna kan nämligen inte tillåtas att förfoga över icke-diskrimineringsprincipen i artikel 64.1 i Europa–Medelhavsavtalet på ett sådant sätt att de kan skada dess ändamålsenliga verkan genom nationella bestämmelser. En sådan rätt skulle undergräva bestämmelserna i ett avtal som ingåtts av gemenskapen och dess medlemsstater och äventyra den aktuella principens enhetliga tillämpning.

40. Domstolen har närmare bestämt slagit fast att om värdmedlemsstaten ursprungligen har givit den migrerande arbetstagaren precisa rättigheter i fråga om anställning, vilka är mer omfattande än de rättigheter som medlemsstaten beviljat i fråga om uppehåll, kan den inte ifrågasätta denna arbetstagares ställning med stöd av skäl som inte avser skyddet för ett av statens legitima intressen, såsom allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa (domen i det ovannämnda målet El-Yassini, punkterna 64, 65 och 67).

41. I detta hänseende framgår av fast rättspraxis att begreppet allmän ordning förutsätter att det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 1975 i mål 36/75, Rutili, REG 1975, s. I-1279, punkt 28; svensk specialutgåva, volym 2, s. 485, av den 10 februari 2000 i mål C-340/97, Nazli, REG 2000, s. I-957, punkt 57, och av den 25 juli 2002 i mål C-459/99, MRAX, REG 2002, s. I-6591, punkt 79).

42. Mot bakgrund av principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen gör sig den regel som det hänvisas till i punkt 40 i än högre grad gällande i ett fall som det nu aktuella, där värdmedlemsstaten i efterhand har tidsbegränsat uppehållstillståndet ytterligare.

43. Av det anförda följer att artikel 64.1 i Europa–Medelhavsavtalet skall tolkas på så sätt att den kan inverka på en tunisisk medborgares rätt att vistas inom en medlemsstats territorium, om denna medborgare i vederbörlig ordning har fått tillstånd av den medlemsstaten att ta anställning där under en period som överskrider giltighetstiden för hans uppehållstillstånd.

44. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: tyska.