Domstolens dom (första avdelningen) den 19 mars 2009

Fördragsbrott Extern gemenskapstransitering TIR-carneter Tullrätt Gemenskapernas egna medel Tillhandahållande Frist Dröjsmålsränta Bestämmelser om bokföring I mål C-275/07, angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 226 EG, som väckts den 8 juni 2007,

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna M. Ilešič, A. Borg Barthet (referent), E. Levits och J.-J. Kasel, generaladvokat: V. Trstenjak, justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 april 2008,

och efter att den 11 juni 2008 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

TIR-Konventionen

Gemenskapens tullagstiftning

Förordning (EEG) nr 2913/92

Förordning (EEG) nr 2454/93

Systemet för gemenskapernas egna medel

Det administrativa förfarandet

Överträdelseförfarande nr 2003/2241

Överträdelseförfarande nr 2006/2266

Prövning av talan

Parternas argument

Domstolens bedömning

Huruvida gemenskaperna har anspråk på egna medel

Dröjsmålsränta

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89 av den 29 maj 1989 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 155, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 4, s. 41), och särskilt enligt dess artikel 6.2 a, som från och med den ersatts av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 av den om genomförande av beslut 94/728/EG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 130, s. 1), och särskilt dess artikel 6.3 a,

2. Republiken Italien är part till TIR-konventionen liksom Europeiska gemenskapen, som godkände den genom rådets förordning (EEG) nr 2112/78 av den 25 juli 1978 (EGT L 252, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 2, s. 36). Konventionen trädde för gemenskapens del i kraft den (EGT L 31, s. 13).

3. I TIR-konventionen föreskrivs bland annat att det inte får krävas betalning eller deponering av tullar och andra avgifter vid import eller export vid mellanliggande tullanstalter för varor som transporteras enligt det genom konventionen upprättade TIR-systemet.

4. För att genomföra detta system krävs enligt TIR-konventionen att varorna under hela transporten åtföljs av en enhetlig handling, TIR-carneten. Denna handling används för att kontrollera att transiteringen genomförts på ett riktigt sätt. Dessutom krävs det enligt konventionen att transporterna garanteras av sammanslutningar som godkänts av de avtalsslutande parterna enligt bestämmelserna i artikel 6 i TIR-konventionen.

5. En TIR-carnet består av ett antal blanketter innehållande en kupong nr 1 och en kupong nr 2, med motsvarande avskiljbara talonger, vilka innehåller alla nödvändiga uppgifter. Ett kupongpar används för varje land som passeras. I början av en transportoperation inges talong nr 1 till avgångstullanstalten. Redovisning sker så snart talong nr 2 inkommer från utförseltullanstalten, belägen inom samma tullterritorium. För varje land som passeras upprepas detta förfarande genom att respektive kupongpar i carneten används. Gemenskapen utgör ett enda tullområde vid tillämpningen av TIR-konventionen.

6. I Artikel 8 i TIR-konventionen föreskrivs bland annat följande:

7. Artikel 11 i TIR-konventionen har följande lydelse:

8. I artikel 92 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad tullkodexen) föreskrivs följande:

9. I artikel 204 i tullkodexen anges följande:

10. I artikel 217.1 i tullkodexen föreskrivs följande:

11. I artikel 221.1 i tullkodexen föreskrivs följande:

12. I artikel 348 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1) (nedan kallad tillämpningsförordningen), föreskrivs följande:

13. I artikel 356 i denna förordning föreskrivs:

14. I artikel 379 i tillämpningsförordningen anges följande:

15. I artikel 454 i tillämpningsförordningen föreskrivs följande:

16. Artikel 455.1 och 455.2 i denna förordning har följande lydelse:

17. I artikel 1 i rådets beslut 88/376/EEG, Euratom av den 24 juni 1988 om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 185, s. 24), som från och med den ersatts av rådets beslut 94/728/EG, Euratom av den om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 293, s. 9; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 192), föreskrivs följande:

18. I artikel 2.1 b i beslut 88/376 och beslut 94/728 föreskrivs att följande inkomster ska utgöra egna medel som redovisas i gemenskapernas budget:

19. I artikel 8.1 i beslut 88/376 och beslut 94/728 föreskrivs följande:

20. I andra, åttonde och trettonde skälen i förordning nr 1552/89, vilka återges på ett liknande sätt i skälen 2, 15 och 21 i förordning nr 1150/2000, anges att:

21. I artikel 1 i förordning nr 1552/89 respektive förordning nr 1150/2000 föreskrivs följande:

22. I artikel 2 i förordning nr 1552/89 föreskrivs följande:

23. Denna bestämmelse ändrades med verkan från och med den 14 juli 1996 genom rådets förordning (Euratom, EG) nr 1355/96 av den (EGT L 175, s. 3), vars innehåll har återgetts i artikel 2 i förordning nr 1150/2000, i vilken det föreskrivs följande:

24. I artikel 6.1 och 6.2 a i förordning nr 1552/89 [nu artikel 6.1 och 6.3 a i förordning nr 1150/2000], föreskrivs följande:

25. I artikel 8 i förordning nr 1552/89 respektive förordning nr 1150/2000 föreskrivs följande:

26. I artikel 9.1 i förordning nr 1552/89 respektive förordning nr 1150/2000 föreskrivs följande:

27. Artikel 10.1 i förordning nr 1552/89 respektive förordning nr 1150/2000 har följande lydelse:

28. I artikel 11 i förordning nr 1552/89 och förordning nr 1150/2000 föreskrivs följande:

29. I artikel 12.1 i förordning nr 1552/89 och förordning nr 1150/2000 anges att:

30. I artikel 17.1 och 17.2 i förordning nr 1552/89 och förordning nr 1150/2000 föreskrivs följande:

31. Kommissionen fann, i samband med en kontroll av de traditionella egna medlen som genomfördes i april månad 1994, att Republiken Italien i ett visst antal fall av gemenskapstransiteringar inte hade inlett förfarandet för indrivande av tullar inom de föreskrivna fristerna, i strid med artikel 379 i tillämpningsförordningen.

32. Genom skrivelse av den 15 juni 2001 krävde kommissionen, enligt artikel 11 i förordning nr 1150/2000, att Republiken Italien skulle betala dröjsmålsränta till ett belopp av 31564893 ITL för de transiteringsakter som presumerades vara oegentliga.

33. Till följd av en utredning som hade utförts av Republiken Italien fastställdes att bland de 201 transiteringsdokument som inte ansågs vara redovisade, var det i själva verket fråga om 11 av dem som inte hade redovisats, vilket bestämmelsekontoret hade underättat Republiken Italien om utanför föreskriven frist. Mot denna bakgrund förklarade denna medlemsstat, genom skrivelse av den 31 juli 2001, att den var beredd att ombesörja betalningen av dröjsmålsränta för de transiteringsdokument som fortfarande inte hade redovisats, samtidigt som den bestred lagligheten av kommissionens anspråk avseende de för sent redovisade handlingarna.

34. Republiken Italien uppgav att det inte hade uppkommit någon tullskuld enligt artikel 204 i tullkodexen, då transiteringsdokumenten hade uppvisats för bestämmelsetullkontoret i god tid. Någon dröjsmålsränta skulle följaktligen inte erläggas.

35. Kommissionen konstaterade därefter att transiteringen hade avslutats för sent i ett annat fall, vilket ledde till att kommissionen ändrade det sammanlagda beloppet för dröjsmålsränta som kommissionen krävde att Republiken Italien skulle erlägga.

36. Då kommissionen ifrågasatte denna medlemsstats argumentering, som återigen förklarade att den motsatte sig att betala räntorna, sände kommissionen den 3 februari 2004 en formell underrättelse till Republiken Italien. I underrättelsen erinrade kommissionen om sina invändningar och underkände de argument som hade utvecklats av denna medlemsstat.

37. Eftersom Republiken Italien, i sitt svar av den 8 juni 2004, förklarade att den vidhöll sin ståndpunkt, riktade kommissionen den ett motiverat yttrande till medlemsstaten. Därigenom uppmanades Republiken Italien att, inom två månader från mottagandet av det motiverade yttrandet, vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter detsamma.

38. I sitt svar på det motiverade yttrandet förklarade medlemsstaten återigen att den vidhöll sin ståndpunkt och uppgav att den fann det lämpligt att hänskjuta frågan till domstolen.

39. På grundval av en skrivelse som Republiken Italien riktade till Europeiska gemenskapernas revisionsrätt den 27 januari 1999, identifierade kommissionen en serie om fyra gemenskapstransiteringar enligt TIR-konventionen, som täcktes av en samlad säkerhet och som inte hade bestritts. Beträffande dessa transaktioner ansåg kommissionen att förfarandet inte hade avslutats inom de frister som föreskrivs i förordning nr 1552/89.

40. Kommissionen krävde följaktligen att Republiken Italien skulle erlägga dröjsmålsränta för perioden mellan tidpunkten då de egna medlen skulle ha ställts till kommissionens förfogande, och tidpunkten då denna medlemsstat skulle ha kunnat genomföra motsvarande rättelse till följd av den rättelse som gavs utifrån gäldenärens underrättelse.

41. I likhet med vad som redogjorts för beträffande överträdelseförfarande nr 2003/2241, motsatte sig Republiken Italien betalningen av dröjsmålsräntan. Republiken Italien gjorde gällande att då det inte förelåg någon tullskuld, och därmed inte någon huvudförpliktelse, skulle erläggande av dröjsmålsränta otillbörligen ha ändrat räntans rättsliga kvalificering. Vid ett formellt åsidosättande av de frister som uppställs i förordning nr 1552/89 för genomförandet av de transaktioner som föreskrivs i densamma, skulle denna ränta likställas med en sanktionsåtgärd.

42. Den 4 juli 2006 sände kommissionen en formell underrättelse till Republiken Italien, varigenom kommissionen krävde att medlemsstaten skulle erlägga dröjsmålsränta till ett belopp av 3322 euro.

43. Eftersom medlemsstaten inte inkom med invändningar inom den föreskrivna fristen, riktade kommissionen den 12 oktober 2006 ett motiverat yttrande. Republiken Italien svarade på yttrandet genom skrivelse av den . Republiken Italien fann det lämpligt att hänskjuta frågan till domstolen tillsammans med ärendet som är föremål för överträdelseförfarande nr 2003/2241.

44. Kommissionen beslutade mot denna bakgrund att väcka förevarande talan.

45. Kommissionen har anfört att artikel 11 i förordning nr 1552/89 har åsidosatts såväl inom ramen för överträdelseförfarande nr 2003/2241 som överträdelseförfarande nr 2006/2266.

46. Vad beträffar överträdelseförfarande nr 2003/2241 har kommissionen först och främst gjort gällande att då avgångstullkontoret inte har erhållit bevis på att en transaktion har avslutats före utgången av den period som föreskrivs i artikel 379 i tillämpningsförordningen, ska transaktionen i fråga anses vara oegentlig och ge upphov till en tullskuld. Avgångstullkontoret innehar en nyckelroll i fastställande och ställande till förfogande av gemenskapens medel, vilket innebär att den omständigheten att bestämmelsekontoret för sent har underrättat om att varorna anlänt på regelmässigt sätt inte med framgång kan åberopas, för att de skyldigheter som åläggs medlemsstaterna, enligt artikel 379 i tillämpningsförordningen, ska kunna hävas med retroaktiv verkan.

47. Kommissionen har framhållit att de frister som föreskrivs i gemenskapsbestämmelserna är slutgiltiga i enlighet med bestämmelsernas syfte. Syftet är att säkerställa en enhetlig tillämpning av bestämmelserna avseende indrivande av tullskulder av hänsyn till ett skyndsamt tillhandahållande av de ifrågavarande medlen. Den behöriga medlemsstaten är skyldig att fastställa de egna medlen, även om den bestrider grunden, för att inte principen om gemenskapernas finansiella stabilitet ska åsidosättas.

48. Av detta har kommissionen dragit slutsatsen att när de frister som föreskrivs i artikel 379 i tillämpningsförordningen har löpt ut utan att bevis på att transiteringen har skett på ett regelmässigt sätt har lagts fram, är den behöriga medlemsstaten skyldig att, i enlighet med artikel 6 i förordning nr 1552/89, utan dröjsmål bokföra tullbelopp som inte har bestritts, och som är täckta av en säkerhet, i A-räkenskaperna, och således ställa dem till kommissionens förfogande enligt artikel 10 i förordningen.

49. Kommissionen har vidare åberopat ordalydelsen i artikel 11 i förordning nr 1552/89, med stöd av vilken den har gjort gällande att den berörda medlemsstatens skyldighet att erlägga ränta redan följer av, oavsett alla andra villkor, att tulltransaktionerna inte har bokförts eller att de har bokförts för sent.

50. Vad beträffar Republiken Italiens argumentation att det inte ska erläggas dröjsmålsränta för ifrågavarande transaktioner med hänsyn till att det aldrig har uppkommit någon tullskuld, har kommissionen först och främst gjort gällande följande. Ordalydelsen i artikel 379 i tillämpningsförordningen pekar på raka motsatsen, nämligen att uppkomsten av en tullskuld kan ha samband med ett av de två strukturella villkor som föreskrivs i artikeln, det vill säga antingen att tulltransiteringen är oegentlig, eller att den betalningsskyldige inte har framlagt bevis på att en sådan transitering har genomförts på ett regelmässigt sätt.

51. Kommissionen har vidare framhållit att den dröjsmålsränta som avses i artikel 11 i förordning nr 1552/89 inte är ränta som ska betalas av den betalningsskyldige till följd av försenad betalning av tull, utan dröjsmålsränta som ska betalas direkt av en medlemsstat enbart till följd av att tullskulder inte har bokförts eller har bokförts för sent. Medlemsstatens fördragsbrott ska av detta skäl fastställas till tidpunkten då bokföring inte skett. Det är i detta hänseende oväsentligt om kapitalfordran gentemot den betalningsskyldige att betala tull förfaller längre fram eller inte.

52. Kommissionen har för övrigt bestritt argumentationen att den omständigheten att det krävs att dröjsmålsränta ska betalas, trots att det efter en försenad bokföring visar sig att transiteringarna har genomförts på ett regelmässigt sätt, innebär att dröjsmålsränta kan kvalificeras som en sanktionsåtgärd. Kommissionen har framhållit att räntorna följer redan av ett åsidosättande av de skyldigheter som föreskrivs i gemenskapsbestämmelserna, utan att det är nödvändigt att en ekonomisk skada faktiskt uppkommit.

53. Kommissionen har, inom ramen för överträdelseförfarande nr 2006/2266, vidhållit att avgångstullkontoret för varorna borde ha drivit in tullen vid utgången av den frist som föreskrivs i artikel 11 i TIR-konventionen.

54. När avgångstullkontoret inte har erhållit bevis på att transaktionerna har avslutats vid utgången av en period om 15 månader, räknat från den dag då kontoret mottog TIR-carneten, ska nämligen dessa transaktioner anses vara oegentliga, vilket får till följd att det uppkommer en tullskuld.

55. Kommissionen har tillagt att medlemsstaten i sådant fall är skyldig att med tillämpning av artikel 2 i förordning nr 1552/89 fastställa gemenskapernas anspråk på egna medel så snart som de behöriga administrativa myndigheterna kan beräkna anspråksbeloppet som följer av tullskulden, samt att fastställa den betalningsskyldige. Enligt domstolens rättspraxis ska emellertid myndigheterna i medlemsstaten från vilken varorna färdades anses vara behöriga att driva in tullskulden.

56. Av detta har kommissionen dragit slutsatsen att, i de omtvistade fallen i målet, Republiken Italien borde ha fastställt anspråk på egna medel och bokfört dem i A-räkenskaperna senast den första arbetsdagen efter den nittonde dagen i den andra månad som följer efter den månad under vilken anspråket fastställs. Kommissionen har tillagt att denna medlemsstat dessutom borde ha krävt betalning enligt artikel 11.2 i TIR-konventionen, så att de egna medlen snabbt och effektivt tillhandahålls kommissionen.

57. Mot denna bakgrund har kommissionen, inom ramen för de två ovannämnda överträdelseförfarandena, krävt att räntorna ska erläggas för perioden mellan tidpunkten då de egna medlen skulle ha ställts till kommissionens förfogande och tidpunkten då Republiken Italien skulle ha kunnat genomföra motsvarande rättelse till följd av den rättelse som gavs utifrån gäldenärens underrättelse, enligt artikel 8 i förordning nr 1552/89.

58. Efter att ha erinrat om ordalydelsen i artikel 379 i tillämpningsförordningen, har Republiken Italien framhållit att det i förevarande fall inte ska prövas huruvida transiteringen i fråga genomförts på ett riktigt sätt och att bevis på att de är regelmässiga har lagts fram i rätt tid. Detta innebär att det inte kan vara fråga om en försening med att driva in de anspråk som har förfallit till betalning till gemenskapen. Av detta har medlemsstaten dragit slutsatsen att villkoren för att det ska föreligga en skyldighet att erlägga dröjsmålsränta, enligt artikel 11 i förordning nr 1150/2000, inte är uppfyllda. I artikeln hänvisas till [e]n försening av en kreditering på det konto, medan någon bokföring inte ska företas i förevarande fall.

59. Republiken Italien har likaledes gjort gällande att gemenskapen inte har lidit någon skada med tanke på att det inte finns några gemenskapsmedel att uppbära, eftersom transiteringarna enligt medlemsstaten har slutförts på ett regelmässigt sätt. Republiken Italien har i detta avseende påpekat att frågan rör huruvida en accesorisk skyldighet i form av dröjsmålsränta kan anses föreligga trots avsaknaden av en huvudförpliktelse.

60. Denna medlemsstat har dessutom gjort gällande att de behöriga myndigheterna inte har drivit in anspråken för sent, utan att den sena underrättelsen till gemenskapens organ om den faktiska redovisningen av transaktionerna beror på att bestämmelsekontoren har vidarebefordrat informationen för sent.

61. Medlemsstaten har för övrigt pekat på att omständigheterna vid tidpunkten, nämligen att svårigheter har uppstått i samband med förfarandet för gemenskapstransiteringar till följd av att Europeiska unionen utvidgats till att omfatta vissa EFTA-medlemmar, har lett till allmänna förseningar under en period med återsändningarna av exemplar 5. Gemenskapens avgångstullkontor borde mot denna bakgrund ha ansett det vara logiskt att inte påbörja indrivandet av avgifterna direkt, då det inte fanns något som tydde på att en oegentlighet har begåtts, för att på så sätt undvika att ha att återbetala dessa belopp, om det skulle fastställas att transiteringen hade genomförts på ett regelmässigt sätt, och att förseningen, såsom i förevarande fall, enbart berodde på ett administrativt fel.

62. Republiken Italien har slutligen vidhållit att krav på att dröjsmålsränta ska erläggas i ett sådant fall leder till att denna ränta ges funktionen av en sanktionsåtgärd, vilket den inte kan ha.

63. Kommissionen har framhållit att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt förordning nr 1552/89, och särskilt enligt dess artikel 6.2 a. Kommissionen har i synnerhet kritiserat denna medlemsstat för att inte ha erlagt dröjsmålsränta till kommissionen, dels avseende försenad bokföring av tullavgifter till följd av gemenskapstransiteringar, dels avseende åsidosättande av de frister som föreskrivs i gemenskapsbestämmelserna för bokföring av tullavgifter i A-räkenskaperna i samband med transitering, i den mening som avses i TIR-konventionen.

64. I enlighet med artikel 6.1 i förordning nr 1552/89 ska medlemsstaterna föra räkenskaper över egna medel vid finansförvaltningen eller vid det organ som utsetts av dem. Vid tillämpningen av punkt 2 a i samma artikel är medlemsstaterna skyldiga att i räkenskaperna redovisa de anspråk som fastställts enligt artikel 2 i samma förordning, senast den första arbetsdagen efter den nittonde dagen i den andra månad som följer efter den månad under vilken anspråket har fastställts.

65. I enlighet med artikel 2 i förordning nr 1552/89 ska gemenskapens anspråk på egna medel anses fastställda så snart som medlemsstatens behöriga organ har underrättat den betalningsskyldige om det belopp som denne ska betala. Underrättelsen till den betalningsskyldige ska lämnas så snart som de behöriga tullmyndigheterna har möjlighet att beräkna det tullbelopp som följer av en tullskuld och fastställa gäldenären (dom av den 15 november 2005 i mål C-392/02, kommissionen mot Danmark, REG 2005, s. I-9811, punkt 61).

66. Enligt artikel 11 i förordning nr 1552/89 medför varje försening av en kreditering som avses i artikel 9.1 i samma förordning att den berörda medlemsstaten ska betala dröjsmålsränta under hela förseningsperioden. Denna ränta kan utkrävas oavsett skälet till att inbetalningen på kommissionens konto har skett för sent (se dom av den 14 april 2005 i mål C-460/01, kommissionen mot Nederländerna, REG 2005, s. I-2613, punkt 91).

67. Det ska mot denna bakgrund undersökas om Republiken Italien var skyldig att fastställa gemenskapernas anspråk på egna medel och att föra in dem i räkenskaperna enligt artikel 6.1 i förordning nr 1552/89, samt, om denna fråga besvaras jakande, om Republiken Italien är skyldig att betala dröjsmålsränta enligt artikel 11 i denna förordning.

68. Inom ramen för den externa gemenskapstransiteringen har tullmyndigheterna möjlighet att beräkna tullbeloppet och fastställa gäldenären senast före utgången av den tremånadersfrist som föreskrivs i artikel 379.2 i tillämpningsförordningen, det vill säga före slutet av den fjortonde månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Nederländerna, punkt 71). Det är följaktligen senast vid denna tidpunkt som gemenskapernas anspråk på egna medel ska fastställas.

69. Det framgår av artikel 11 i TIR-konventionen att vad avser internationell transport av gods upptaget i TIR-Carnet inträffar detta senast vid utgången av en frist om tre år från den dag då TIR-carneten godtagits av dessa myndigheter.

70. I förevarande fall är det utrett, såväl inom ramen för överträdelseförfarande nr 2003/2241 som överträdelseförfarande nr 2006/2266, att sändningarna har uppvisats i rätt tid vid bestämmelsekontoret. Bestämmelsekontoret har emellertid underlåtit att omedelbart sända tillbaka handlingarna som vittnar om att transiteringarna har genomförts på ett regelmässigt sätt till avgångskontoret.

71. I artikel 379.1 i tillämpningsförordningen föreskrivs emellertid att om en sändning inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret, är avgångskontoret skyldigt att underrätta den huvudansvarige om detta. I artikel 455.1 i tillämpningsförordningen och i artikel 11.1 i TIR-konventionen anges att om TIR-carneten inte har avstämplats, ska tullmyndigheterna anmäla detta till innehavaren av TIR-carneten.

72. Av detta har Republiken Italien dragit slutsatsen att det inte har uppkommit någon tullskuld, och att det på så sätt inte är fråga om en försening med att till gemenskapen driva in de anspråk som har förfallit till betalning.

73. En sådan argumentation kan inte godtas.

74. För det första föreskrivs det i artikel 356 i tillämpningsförordningen att när varorna har uppvisats vid bestämmelsekontoret ska kontoret genast sända ett exemplar [av T1-dokumentet] till avgångskontoret.

75. För det andra åligger det avgångskontoret att, enligt artikel 379.1 i tillämpningsförordningen, underrätta den huvudansvarige om att transiteringen inte har genomförts på ett regelmässigt sätt.

76. Av detta följer, såsom generaladvokaten har konstaterat i punkt 66 i sitt förslag till avgörande, att denna bestämmelse ska tolkas utifrån avgångskontorets synpunkt, det vill säga på så sätt att om avgångskontoret inte har underrättats om att varorna har uppvisats vid bestämmelsekontoret vid utgången av den frist som har föreskrivits i enlighet med artikel 348.1 i tillämpningsförordningen, ska avgångskontoret betrakta det som att godset inte har uppvisats där.

77. En annan tolkning av första punkten i artikel 379 i tillämpningsförordningen skulle innebära att förfarandet, som enligt andra punkten i denna artikel är avsett att visa att transiteringen har genomförts på ett regelmässigt sätt, fråntas sin betydelse.

78. Av det ovan anförda framgår att följderna av att avgångskontoret inte har underrättats om att godset har anlänt vid bestämmelsekontoret, och de som härrör från att sändningen inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret, är desamma. En sådan tolkning överensstämmer med syftet att säkerställa att tullmyndigheterna tillämpar bestämmelserna om indrivning av tullskulden snabbt och enhetligt för att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt finns tillgängliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2005 i mål C-104/02, kommissionen mot Tyskland, REG 2005, s. I-2689, punkt 69).

79. När den frist som fastställts av avgångskontoret har löpt ut ska tullskulden således antas ha uppkommit och den huvudansvarige ska antas vara gäldenär (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Nederländerna, punkt 72, och kommissionen mot Tyskland, punkt 81).

80. I detta skede föreligger det en presumtion för att det har uppkommit en tullskuld. Såsom generaladvokaten har konstaterat i punkt 69 i sitt förslag till avgörande kan denna presumtion brytas. Om det senare visar sig att transiteringen har genomförts på ett regelmässigt sätt, kan den huvudansvarige följaktligen erhålla återbetalning av erlagda belopp (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 88).

81. I artikel 379.1 i tillämpningsförordningen föreskrivs att om en sändning inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret, ska avgångskontoret underrätta den huvudansvarige om detta så snart som möjligt och i varje fall före slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades.

82. Det är emellertid utrett att så inte har skett i förevarande mål.

83. Den av Republiken Italien åberopade omständigheten att det vid tidpunkten förekommit allmänna förseningar under en period med återsändningarna till avgångskontoren av exemplaren av T1-dokumentet har ingen betydelse för tullmyndigheternas underrättelseskyldighet.

84. Eftersom syftet med artikel 379.1 i tillämpningsförordningen är att säkerställa en snabb och enhetlig tillämpning av bestämmelserna om indrivning av tullskulden, i syfte att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt och effektivt finns tillgängliga, ska underrättelse om att en överträdelse eller oegentlighet har begåtts under alla omständigheter ges så fort som möjligt, nämligen så fort tullmyndigheterna har fått kännedom om denna överträdelse eller oegentlighet, således i tillämpliga fall i god tid före utgången av den maximala fristen på elva månader i enlighet med artikeln (se analogt dom av den 5 oktober 2006 i mål C-377/03, kommissionen mot Belgien, REG 2006, s. I-9733, punkt 69, och i mål C-312/04, kommissionen mot Nederländerna, REG 2006, s. I-9923, punkt 54).

85. Det följer av det ovan anförda att de italienska myndigheterna var skyldiga att underrätta den huvudansvarige om att de ifrågavarande transiteringarna inte hade genomförts på ett regelmässigt sätt inom de frister som föreskrivs i artikel 379.1 i tillämpningsförordningen, det vill säga före slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades.

86. I enlighet med artikel 379.2 tredje meningen i tillämpningsförordningen är medlemsstaterna skyldiga att inleda förfarandet för indrivning enligt denna bestämmelse vid utgången av en frist på tre månader beräknad från dagen då den underrättelse som avses i punkt 1 i denna artikel lämnades.

87. Om den huvudansvarige, såsom i förevarande fall, inte har underrättats, kan denne inte vara skyldig att betala tullskulden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2008 i mål C-230/06, Militzer & Münch, REG 2008, s. I-1895, punkt 39). Vid utgången av denna frist ska gemenskapens anspråk på egna medel likväl anses ha uppkommit. En sådan tolkning är nödvändig för att säkerställa att de behöriga myndigheterna tillämpar bestämmelserna om indrivning av tullskulden snabbt och enhetligt, i syfte att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt och effektivt finns tillgängliga (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 69).

88. Det är även utrett att de italienska tullmyndigheterna inte har erhållit något dokument från bestämmelsekontoret, i samband med sändningarna upptagna i TIR-Carnet, avseende genomförandet av ifrågavarande transiteringar efter att den tidsgräns som har fastställts för uppvisande av varor har passerats.

89. Tullmyndigheterna borde under dessa förutsättningar ha förutsatt att godset inte hade uppvisats vid bestämmelsekontoret tills motsatsen bevisats. En sådan tolkning överensstämmer med systematiken i artikel 455 i tillämpningsförordningen och är förenlig med förfarandet som, enligt andra punkten i denna artikel, är avsett att visa att transiteringen har genomförts på ett regelmässigt sätt.

90. I detta skede presumeras följaktligen att det har uppkommit en tullskuld. Såsom i fallet avseende gemenskapstransiteringarna är konsekvenserna av att avgångskontoret inte har underrättats om att godset har anlänt vid bestämmelsekontoret desamma som dem som följer av att en TIR-carnet inte har avstämplats.

91. Det framgår av artikel 455.1 i tillämpningsförordningen jämförd med artikel 11.1 och 11.2 i TIR-konventionen, att betalning av tullskulden, för det fall att carneten inte har avstämplats, i princip ska krävas inom tre år från det att carneten godtagits (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien, punkt 68).

92. Om oegentligheten inte har anmälts till innehavaren av TIR-carneten och den garanterande sammanslutningen inom en tid av ett år från den dag då carneten godtagits, har de behöriga myndigheterna inte rätt att kräva att den garanterande sammanslutningen ska betala tullskulden.

93. Gemenskapens anspråk på egna medel ska anses ha uppkommit vid utgången av den maximala fristen på tre år från den dag då TIR-carneten godtagits, trots den omständigheten att de italienska tullmyndigheterna inte har underättat den garanterande sammanslutningen, för att säkerställa att de behöriga myndigheterna tillämpar bestämmelserna om indrivning av tullskulden snabbt och enhetligt, i syfte att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt och effektivt finns tillgängliga (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 69).

94. Det följer av det ovan anförda att Republiken Italien var skyldig, enligt artikel 2.1 i förordning nr 1552/89, att fastställa att gemenskaperna har anspråk på egna medel och att ta upp dem i räkenskaperna för de egna medlen i enlighet med artikel 6.2 a i denna förordning.

95. Förevarande talan avser endast erläggande av dröjsmålsränta i enlighet med artikel 11 i förordning nr 1552/89.

96. Förvisso medför, i enlighet med artikel 11, varje försening av en kreditering som avses i artikel 9.1 i förordningen att den berörda medlemsstaten ska betala dröjsmålsränta under hela förseningsperioden. Denna ränta kan utkrävas oavsett skälet till att inbetalningen på kommissionens konto har skett för sent (dom av den 14 april 2005 i det ovannämnda målet kommissionen mot Nederländerna, punkt 91).

97. Enligt kommissionen är denna bestämmelse tillämplig på varje försening av en kreditering av egna medel som avses i artikel 9.1 i förordning nr 1552/89, oavsett skälet till förseningen och utan att det är nödvändigt att en ekonomisk skada har åsamkats.

98. För det första har emellertid dröjsmålsräntan, såsom generaladvokaten har konstaterat i punkt 90 i sitt förslag till avgörande, enligt flertalet av medlemsstaternas rättssystem en accessorisk karaktär i förhållande till huvudförpliktelsen.

99. För det andra framgår det inte uttryckligen av ordalydelsen i artikel 11 i förordning nr 1552/89 att den dröjsmålsränta som föreskrivs däri är tillämplig på situationer där det senare visar sig att det inte finns någon huvudförpliktelse. Om gemenskapslagstiftaren hade velat utvidga tillämpningsområdet för bestämmelsen även till sådana situationer, skulle denne uttryckligen ha kunnat föreskriva det i bestämmelsen, vilket gemenskapslagstiftaren inte har gjort.

100. För det tredje har domstolen visserligen slagit fast att även om ett misstag som har begåtts av tullmyndigheterna i en medlemsstat kan leda till att gäldenären inte behöver erlägga det ifrågavarande tullbeloppet, påverkar detta misstag inte den berörda medlemsstatens skyldighet att, inom ramen för tillhandahållande av egna medel, betala dröjsmålsränta samt den tull som skulle ha fastställts (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Danmark, punkt 63).

101. Det aktuella målet skiljer sig emellertid från domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Danmark, på så sätt att det senare har visat sig att sändningarna har uppvisats i god tid vid bestämmelsekontoret. Detta har inneburit att det inte längre finns någon tullskuld. Gemenskapens anspråk på egna medel grundar sig emellertid på att det finns en tullskuld, såsom framgår av artikel 2.1 b i beslut 88/376 och beslut 94/728.

102. Eftersom det inte har uppkommit någon tullskuld i förevarande mål, medför det att kommissionen inte har rätt att kräva dröjsmålsränta enligt artikel 11 i förordning nr 1552/89.

103. Talan ska följaktligen ogillas.

104. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Republiken Italien har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska Republiken Italiens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1) Talan ogillas.

2) Europeiska gemenskapernas kommission ska ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: italienska.