Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 14 juli 2011

1 Originalspråk: engelska.

2 Namnbytet skedde vid Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009. För enkelhetens skull kommer jag genomgående att använda det nya namnet.

3 REG 2008, s. II-3487.

4 Beslut av den 15 juli 2008 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2007/868/EG (EUT L 188, s. 21).

5 Rådets gemensamma ståndpunkt (2001/931/GUSP) av den 27 december 2001 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 93).

6 Rådets förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 70).

7 Rådets beslut 2001/927/EG av den 27 december 2001 om upprättande av den förteckning som avses i artikel 2.3 i rådets förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 83).

8 Rådets gemensamma ståndpunkt 2002/340/GUSP av den 2 maj 2002 om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931/GUSP om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 116, s. 75).

9 Rådets beslut 2002/334/EG av den 2 maj 2002 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2001/927/EG (EGT L 116, s. 33).

10 Rådets beslut 2009/62/EG av den 26 januari 2009 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2008/583/EG (EUT L 23, s. 25).

11 Stadgan var inte bindande vid den tidpunkt då talan i första instans väcktes, se, analogt, domstolens dom av den 27 juni 2006 i mål C-540/03, Parlamentet mot rådet, REG 2006, s. I-5769, punkt 38. Sedan Lissabonfördraget trätt i kraft, med verkan från den 1 december 2009, har stadgan primärrättslig verkan (artikel 6.1 FEU).

12 För en mer utförlig beskrivning av PMOI:s påstådda terroristverksamhet och påstådda avsägelse från sådan verksamhet, se beslut av den 30 november 2007 av Proscribed Organisations Appeals Commission of England and Wales i Lord Alton of Liverpool m.fl. mot Secretary of State for the Home Department (POAC-beslutet) på http://www.siac.tribunals.gov.uk/poac/Documents/outcomes/PC022006%20PMOI%20FINAL%20JUDGMENT.pdf.

13 Se Designation of Foreign Terrorist Organisations, 62 Fed. Reg. 52,650 (1997).

14 Se 2001 års förordning enligt terroristlagen (förbjudna organisationer) (ändring) (the Terrorism Act (Proscribed Organisations) (Amendment) Order 2001). Organisationen benämns i artikel 2 i förordningen Mujaheddin e Khalq.

15 För en mer utförlig diskussion kring relevanta aspekter av förfarandet i fransk straffrätt, inbegripet – i synnerhet – den roll som réquisitoire och mise en examen spelar, se punkt 142 nedan.

16 Se vidare punkt 152 nedan.

17 Secretary of State for the Home Department mot Lord Alton of Liverpool m.fl. [2008] EWCA Civ 443, se http://www.bailii.org/ew/cases/EWCA/Civ/2008/443.html.

18 Dessa möten redovisas i punkt 91 nedan och i den kronologiska översikten i bilagan.

19 Skrivelsen och motiveringen återges i punkt 9 respektive 10 i den överklagade domen.

20 Faktum är att den aktuella perioden varade i mer än en månad.

21 Se dom av den 12 december 2006 i mål T-228/02, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet (domen i målet OMPI), REG 2006, s. II-4665, punkt 124, och dom av den 23 oktober 2008 i mål T-256/07, People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet (domen i målet PMOI I), REG 2008, s. II-3019, punkt 133.

22 Se punkt 138 i domen i målet PMOI I.

23 Det vill säga uppgifter enligt punkt 3 a) (se punkt 43 ovan). Tribunalen behandlade inte uppgifter enligt punkt 3 f) på detta ställe i domen. Se vidare punkt 160 och följande punkter nedan.

24 Nu publicerad i REG 2008, s. I-6351 och nedan kallad domen i målet Kadi I.

25 Den omedelbara föregångaren till det omtvistade beslutet var rådets beslut 2007/868/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2007/445/EG (EUT L 340, 2007, s. 100). Det var daterat den 20 december 2007. Enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 var rådet skyldigt att med jämna mellanrum och minst en gång var sjätte månad se över namnen på de personer och enheter som förtecknades i beslutet.

26 Se, i synnerhet, diskussionen i punkt 97 och följande punkter nedan.

27 Se, för ett liknande resonemang, den överklagade domen, punkt 52. I den överklagade domen hänvisades det av naturliga skäl till artikel 10 EG, men det finns ingenting i den omarbetade versionen i artikel 4.3 FEU som påverkar den bakomliggande principen.

28 Se punkt 197 och följande punkter nedan.

29 Se vidare punkt 97 och följande punkter nedan.

30 Se vidare punkt 171 och följande punkter nedan.

31 Se vidare punkt 197 och följande punkter nedan.

32 Till exempel genom att förkorta tiden för att underrätta delegationer vid arbetsgruppen GS 931 om att en viss person, grupp eller enhet ska komma att diskuteras vid ett möte inom arbetsgruppen, i enlighet med punkt 11 i bilaga II till rådsdokumentet 10826/07. Den offentliggjorda versionen av dokumentet är tillgänglig på http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cmsUpload/st10826-re01en07.pdf.

33 Se punkt 105 och följande punkter nedan.

34 Se domen i målet OMPI, punkt 128, och den ovan i fotnot 24 nämnda domen i målet Kadi I, punkt 308.

35 Domen i målet OMPI, punkt 131.

36 Se det ovan i fotnot 9 nämnda beslutet 2002/334.

37 Nämnt ovan i fotnot 25.

38 I sitt svar på en fråga från tribunalen anförde PMOI:s ombud vid förhandlingen att organisationen inte hade invändningar mot att översynen av huruvida den skulle stå kvar i förteckningen inte avslutades inom den sexmånadersperiod som stadgas i artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 i den mån en förlängning av perioden skulle vara till fördel för den, till exempel genom att den kunde inkomma med ny bevisning för att bemöta de nya uppgifter och fakta som inkommit från en medlemsstat.

39 Se, bland annat, domstolens dom av den 2 september 2010 i mål C-399/08 P, kommissionen mot Deutsche Post, REU 2010, s. I-7831, punkt 75, av den 7 november 2002 i mål C-184/01 P, Hirschfeldt mot EMB, REG 2002, s. I-10173, punkt 48, av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C-205/02 P-C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I-5425, punkt 148, samt domstolens beslut av den 9 mars 2007 i mål C-188/06 P, Schneider Electric mot kommissionen, punkt 64.

40 Republiken Frankrike anför i sina skriftliga inlagor (avseende dess andra överklagandegrund) att det är av synnerlig vikt för den franska regeringen att domstolen slår fast att [tribunalen] gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det avseendet.

41 Se även generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i det ovan i punkt 24 nämnda målet Kadi I, punkt 16.

42 Jag anser att frågan huruvida PMOI faktiskt är en juridisk person är ovidkommande för frågan. Det väsentliga är att det eventuellt inte är möjligt för de franska myndigheterna att känna till PMOI:s riktiga ställning.

43 Se punkterna 12 och 13 ovan.

44 Se även tribunalens beslut av den 15 februari 2005 i mål T-229/02, PKK och KNK mot rådet, REG 2005, s. II-539, där tribunalen själv hänvisade till nödvändigheten av att undvika ett alltför formalistiskt synsätt, efter att ha påpekat att de grupper eller enheter som omfattas av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 kan … hända … inte har någon rättslig ställning eller … inte har kunnat iaktta de rättsregler som vanligtvis är tillämpliga på juridiska personer (punkt 28).

45 I den franska språkversionen av gemensam ståndpunkt 2001/931 används uttrycket autorité judiciaire. Termen judiciaire definieras på följande sätt i Cornu, G., Vocabulaire juridique, PUF, Paris, 2005: (dans un sens vague) qui appartient à la justice, par opposition à législatif et administratif. Ex. le pouvoir judiciaire, l’autorité judiciaire (cependant, même en ce sens, il ne s’agit que de la justice de l’ordre judiciaire); (dans un sens précis) qui concerne la justice rendue par les tribunaux judiciaires. Utan att önska gå in på vanskligheterna av vad exakt det franska uttrycket omfattar, finner jag att det tydligt framgår att det är mer omfattande än den mening som normalt sett ges det engelska uttrycket judicial.

46 Jag ska, som ett exempel på det slags surrealistiska situation som kan uppstå då svar inte kan ges, citera nedanstående fall som är en utskrift av en del av ett förhör vid en militärkommission i Förenta staterna, där en internerad person som var misstänkt för inblandning i terroristverksamhet ombads yttra sig över hemligstämplad bevisning som tidigare hade företetts bakom lyckta dörrar (utan att han hade kunnat delta): En domstolsdomare [som läser en icke konfidentiell sammanfattning av den bevisning som företetts bakom lyckta dörrar]: Medan den internerade bodde i Bosnien umgicks han med en känd Al Qaida-agent. Den internerade: Ge mig namnet på honom. Domstolens ordförande: Jag vet inte det. Den internerade: Hur kan jag besvara detta? Domstolens ordförande: Vet du någon som var medlem av Al Qaida? Den internerade: Nej, nej. Domstolens ordförande: Ursäkta, hur var svaret? Den internerade: Nej. Domstolens ordförande: Nej? Den internerade: Nej. Detta är något som förhörsledarna berättade för mig för länge sedan. Jag bad dem säga mig vem personen var. Då skulle jag kunna säga er om jag kan ha känt vederbörande, men inte om personen är en terrorist. Jag kanske kände personen som en vän. Det kanske var någon som arbetade med mig. Det kanske var en medlem i mitt lag. Men jag vet inte om personen är en bosnier, indier eller vad som helst. Om ni säger namnet kan jag svara och försvara mig mot anklagelsen. Domstolens ordförande: Vi ställer frågorna till dig och du ska svara avseende det som finns i den icke konfidentiella sammanfattningen. (Citerat i Turner, S., och Schulhofer, S.J., The Secrecy Problem in Terrorism Trials, Liberty & National Security Project, NYU School of Law, 2005).

47 I artikel 80-1 i Code de procédure pénale föreskrivs följande: Le juge d’instruction ne peut informer qu’en vertu d’un réquisitoire du procureur de la République …

48 Se Delmas-Marty, M., French and English Criminal Procedure, i The Gradual Convergence, Red. Markesinis, B.S., Clarendon Press, Oxford, 1994, s. 48: undersökningsdomaren har tre huvuduppgifter: för det första ska han med hjälp av kriminalpolisen samla in den för brottet relevanta bevisningen och sammanställa akten i ärendet … (den andra och den tredje uppgiften saknar här betydelse). Se även Pradel, J., L’instruction préparatoire, Éditions Cujas, Paris, 1990, s. 7: den inledande undersökningen är den fas i brottmålet under vilken den allmänna utredningen sätts i gång och de specialiserade rättsliga organen, särskilt undersökningsdomaren, samlar nödvändigt underlag för en dom och beslutar vilka rättsliga åtgärder som ska vidtas.

49 Undersökningsdomaren får, vid äventyr av ogiltighet, endast inleda förundersökning (mettre en examen) mot personer avseende vilka det finns allvarliga eller samstämmiga indicier som gör det troligt att de har deltagit, som gärningsmän eller medbrottslingar, i genomförandet av det brott som undersökningsdomaren har att undersöka.

50 Punkterna 66 och 67 i den överklagade domen.

51 Se punkterna 40–43 ovan.

52 Se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I-123, punkt 49.

53 Jag ska också nämna, om så bara för fullständighetens skull, bestämmelserna i artikel 50.2 som är tillämpliga då mål har förenats.

54 Artikel 67.3 lades till i tribunalens rättegångsregler den 19 december 2000 (EGT L 322, 2000, s. 4) för att ge formell verkan åt domstolens domar av den 11 mars 1999 i stålbalksmålen (mål T-134/94, NMH Stahlwerke mot kommissionen, REG 1999, s II-239, mål T-136/94, Eurofer mot kommissionen, REG 1999, s. II-263, mål T-137/94, ARBED mot kommissionen, REG 1999, s. II-303, mål T-138/94, Cockerill-Sambre mot kommissionen, REG 1999, s. II-333, mål T-141/94, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II-347, mål T-145/94, Unimétal mot kommissionen, REG 1999, s. II-585, mål T-147/94, Krupp Hoesch mot kommissionen, REG 1999, s. II-603, mål T-148/94, Preussag Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II-613, mål T-151/94, British Steel mot kommissionen, REG 1999, s. II-629, mål T-156/94, Aristrain mot kommissionen, REG 1999, s. II-645, och mål T-157/94, Ensidesa mot kommissionen, REG 1999, s. II-707). Se även punkt 52 och följande punkter i mitt förslag till avgörande av den 25 oktober 2007 i mål C-450/06, Varec, REG 2008, s. I-581.

55 Punkt 155.

56 Punkt 158, min kursivering.

57 Nämnd ovan i fotnot 24, punkterna 342 och 344.

58 Nämnd ovan i fotnot 54.

59 Se punkterna 47 och 52. Se även punkt 33 och följande punkter i mitt förslag till avgörande i det målet.

60 Det verkar som om det vid vissa tillfällen har nåtts ett slags ad hoc-lösning med stöd av bestämmelserna i kapitel 3 i avdelning 2 i tribunalens rättegångsregler avseende processledning. I tribunalens dom av den 14 december 2005 i mål T-209/01, Honeywell International mot kommissionen, REG 2005, s. II-5527, anges således att det till följd av en invändning från en av intervenienterna rörande den konfidentiella behandlingen av en bilaga till ansökan hölls ett informellt möte inför ordföranden på tribunalens andra avdelning, som en åtgärd för processledning. Efter det mötet ingav sökanden en ny icke-konfidentiell version av handlingen, och när intervenienten tillfrågades om den vidhöll sin invändning med avseende på den nya versionen, svarade den inte inom den föreskrivna fristen (se punkt 22). Ett sådant förfarande är inte formenligt, och det kräver i själva verket att samtliga parter i förfarandet samtycker, vilket naturligtvis inte är att vänta i alla mål.

61 För en beskrivning av de förpliktelser rörande konfidentialitet som gäller för statliga myndigheters utbyte av underrättelser, se dom från Court of Appeal (England and Wales) i målet Mohamed mot Secretary of State for Foreign and Commonwealth Affairs, [2010] EWCA Civ 158, punkterna 43 och 44 (se http://www.bailii.org/ew/cases/EWCA/Civ/2010/65.html). Vad gäller arbetsgruppen GS 931, innebär den ordning som gäller för dess möten att de ska hållas i en säker miljö, för att diskussionerna ska kunna föras på upp till nivån SECRET UE (se rådets handling 10826/07 av den 21 juni 2007 om genomförandet av gemensam ståndpunkt 2001/931, s. 5).

62 Jag vill tillägga att liknande överväganden måste göras i förhållande till domstolens rättegångsregler avseende prövningen av överklaganden då konfidentiell bevisning som ingivits till tribunalen är i fråga.

63 Se fotnot 40 ovan.

64 För ett resonemang om betydelsen av uttrycket rättslig myndighet i det sammanhanget, se punkt 132 och följande punkter ovan.

65 Se punkt 124 och följande punkter ovan.

66 Om inte annat, så enligt artikel 6 FEU och artikel 51.1 i stadgan.

67 Eftersom denna del av mitt förslag till avgörande endast är avsett som upplysning, ber jag om ursäkt om jag har förbisett – eller helt missat att nämna – en eller flera kombinationer som kan vara relevanta. Jag har avsett att täcka de viktigaste möjligheterna och hoppas att jag inte har hoppat över något som undergräver denna strävan.

68 Vad gäller den situationen då den behöriga myndigheten inte är en rättslig sådan utan en motsvarande behörig myndighet, se punkt 220 nedan.

69 Naturligtvis förutsatt att de övriga kriterier som det hänvisas till i punkterna 198 och 199 ovan är uppfyllda.

70 Se punkt 202 ovan.

71 Se punkt 100 ovan.

72 Se, till exempel, domen i det ovan i punkt 54 nämnda målet Varec.

73 Det är också möjligt att bevisningen i fråga kan ha kommit från en annan stat i enlighet med internationella överenskommelser om ömsesidigt samarbete inom området för terroristverksamhet. Se, i detta avseende, artikel 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att ge varandra största möjliga bistånd när det gäller att förhindra och bekämpa terroristhandlingar. Säkerhetsstyrkor kan förståeligt nog tveka att dela med sig av uppgifter på detta sätt om de har goda skäl att misstänka att de inte kommer att hållas skyddade av mottagaren.

74 Tribunalen angav till exempel i punkt 133 i domen i målet OMPI att det rör sig om en [tillfällig] säkerhetsåtgärd.

75 Nämnt ovan i fotnot 24, punkt 47.

76 Dom av den 30 september 2010 i mål T-85/09, REU 2010, s. II-5177.

77 Se punkterna 149 och 150.

78 Vad gäller den subjektiva varseblivningens inflytande på det sätt på vilket rättsregler utformas, se vidare mitt förslag till avgörande av den 22 maj 2008 i mål C-427/06, Bartsch, REG 2008, s. I-7245, punkterna 44–46.

79 A. m.fl. mot Förenade kungariket, [GC], nr 3455/05, punkt 173.

80 Artikel 15.1. Se även Aksoy m.fl. mot Turkiet, nr 14037/04, 14052/04, 14072/04, 14077/04, 14092/04, 14098/04, 14100/04, 14103/04, 14112/04, 14115/04, 14120/04, 14122/04 och 14129/04 (Section 2), punkt 68.

81 Se, i detta avseende, mitt förslag till avgörande av den 10 april 2008 i mål C-345/06, Heinrich, REG 2009, s. I-1659, punkt 100.

82 Se, bland annat, domen i målet Kadi I, nämnt i fotnot 24 ovan, punkt 284.

83 Doorson mot Nederländerna, Reports of Judgments and Decisions 1996-II, § 70.

84 Jasper mot Förenade kungariket, [GC], nr 27052/95.

85 Punkt 52. Den relevanta delen av det målet avgjordes med hänsyn till bestämmelserna i artikel 6.1 i Europakonventionen om fastställande av brottsanklagelserna, men det finns ingen anledning till att principuttalandet ska begränsas till det området. Se även Rowe och Davis mot Förenade kungariket, [GC], nr 28901/95, ECHR 2000-II, punkt 61, Fitt mot Förenade kungariket, [GC], nr 29777/96, ECHR 2000-II, punkt 45, och V. mot Finland, nr 40412/98, punkt 75.

86 Jasper mot Förenade kungariket, nämnd ovan i fotnot 84, punkt 52.

87 Dowsett mot Förenade kungariket, nr 39482/98 (Section 2), ECHR 2003-VII, punkt 50.

88 Nämnd ovan i fotnot 79.

89 Systemet med specialadvokater är komplicerat, men innebär i huvudsak att ett särskilt rättegångsbiträde utses för att tillvarata intressena hos en part mot vilken staten riktat en anklagelse, under sådana förhållanden då ingenting eller endast en viss del av den bevisning staten vill använda mot parten kan göras tillgänglig, på grund av nationell säkerhet. Det särskilda rättegångsbiträdet måste ha behörighetsförklarats efter säkerhetskontroll, eftersom det är detta som ger honom rätt att granska konfidentiell bevisning (som kallas konfidentiella uppgifter). Han kan meddela sig med sin klient när som helst innan han får tillgång till de konfidentiella uppgifterna, men inte därefter. Klienten har rätt att vara närvarande vid alla skeden i förfarandet då icke konfidentiell bevisning företes, men får inte vara närvarande när domstolen eller rätten granskar konfidentiella uppgifter. Systemet infördes när Special Immigration Appeals Tribunal (Särskilda immigrationsdomstolen, SIAC) inrättades som svar på anmärkningar från Europadomstolen i domen i målet Chahal mot Förenade kungariket (Reports of Judgments and Decisions 1996-V, § 131), där domstolen slog fast att Förenade kungariket åsidosatte artikel 5.4 i Europakonventionen, eftersom bevisning hade undanhållits den nationella domstolen av säkerhetsskäl. Även om systemet har anpassats sedan det infördes, för att bemöta invändningar som framställts, innebär det inte att det nu saknas kritiker. Se till exempel Report of the House of Lords and House of Commons Joint Committee on Human Rights, Counter-Terrorism Policy and Human Rights (Sixteenth Report): Annual Renewal of Control Orders Legislation 2010, s. 36. I rapporten påpekas bland annat att specialadvokater i praktiken inte har tillgång till bevisning eller sakkunskap som skulle kunna göra det möjligt för dem att ifrågasätta säkerhetstjänstens bedömning, att de inte har någon möjlighet att angripa Förenade kungarikets regerings bedömning att det skulle skada allmänintresset att lämna ut uppgifterna, vilket resulterar i att regeringens bedömningar om vad som kan och inte kan lämnas ut i själva verket inte kan motsägas och nästan alltid godkänns av domstolen, samt, i allmänhet, att systemet, såsom det nu är utformat, skapar en risk för grava justitiemord, genom att det hämmar specialadvokater i deras utförande av den uppgift som de är ålagda. Jag vill dock betona att dessa påpekanden huvudsakligen rör användningen av systemet snarare än dess inre struktur, vilken faktiskt avhjälper absurditeten och den flagranta avsaknaden av en rätt till försvar, exemplifierat i målet Dutschke mot Secretary of State for the Home Department (överklagande nr TH 381/70 till Immigration Appeals Tribunal), vilket blev en ryktbar process bland advokater i Förenade kungariket för ett trettiotal år sedan. Se Hepple, B.A., Aliens and Administrative Justice: the Dutschke Case, Modern Law Review, Volym 34 (september 1971), s. 501–519.

90 Punkt 216.

91 Den fann förvisso att specialadvokater skulle kunna spela en viktig roll för att uppväga avsaknaden av ett fullständigt utlämnande av uppgifter och avsaknaden av en riktig, öppen och kontradiktorisk förhandling, genom att undersöka bevisning och argumentera för den internerade personen under de slutna förhandlingarna (punkterna 218 och 220).

92 A. m.fl. mot Förenade kungariket, nämnt i fotnot 79 ovan, punkterna 205 och 220.

93 Se domstolens dom av den 29 juni 2010 i mål C-550/09, E och F, REG 2010, s. I-6213, punkt 57, och domen i det ovan i fotnot 76 nämnda målet Kadi II, punkt 137.

94 Se, för en fullständig analys av de relevanta frågorna, domsreferat av Spaventa, E. om domen i målet PMOI I och den överklagade domen i (2009) 46 CML Rev., s. 1239.

95 Se domen i det ovan i fotnot 24 nämnda målet Kadi I, punkt 316.

96 Se, bland annat, dom av den 17 december 1970 i mål 11/70, Internationale Handelsgesellschaft, REG 1970, s. 1125, punkt 4, svensk specialutgåva, volym 1, s. 503, och, på senare tid, domen i det ovan i fotnot 11 nämnda målet parlamentet mot rådet, punkt 35, och dom av den 8 september 2010 i mål C-409/06, Winner Wetten, REG 2010, s. I-8015, punkt 58. Se även Tridimas, T., Judicial Review and the Community judicature: towards a new European constitutionalism?, i Principles of proper conduct for supranational, state and private actors in the European Union: towards a ius commune: essays in honour of Walter van Gerven, Intersentia, 2001, s. 71, där han beskriver domstolens förhållningssätt som författningsenlig doktrin inspirerad av common law-metoden.

97 Se Spaventa, E., Counter-terrorism and fundamental rights: judicial challenges and legislative changes after the rulings in Kadi and PMOI (kommande) i The EU and Global Emergencies, Antoniadis, A., Schütze, R. och Spaventa, E. (red.), Hart Publishing, 2011, där hon beskriver uppfattningen att ifrågasättandet av inskrivningar i förteckningen först och främst är en uppgift för nationella myndigheter och/eller domstolar som ett Pontius Pilatus-förhållningssätt, och hon fortsätter med att uttrycka åsikten att det förhållningssättet är djupt otillfredsställande, eftersom det endast är gemenskapsdomstolarnas uppgift att bedöma lagenligheten av unionens rättsakter, och det endast är de som är inblandade i terroristhandlingar, såsom de definieras i gemensam ståndpunkt 2001/931, som kan skrivas in i förteckningen. Det finns ingen anledning för domstolen att avsäga sig sin tolkningsskyldighet och sin rättsliga skyldighet att pröva huruvida det finns tillräcklig bevisning för att uppta någon eller en grupp i förteckningen. Se även Report of the European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Legislation, Strengthening the fundamental rights architecture in the EU I, 2010, i vilken det påpekas att EU:s medlemsstater även har en relativt splittrad inställning till att övervaka efterlevnaden av olika garantier för mänskliga rättigheter(s. 5).

98 Nämnd ovan i fotnot 77, punkt 186.

99 Se, till exempel, artikel 51.1 i stadgan. Se även, vad gäller skyldigheten att säkerställa att grundläggande rättigheter iakttas på unionsnivå, domen i det ovan i fotnot 96 nämnda målet Internationale Handelsgesellschaft, punkt 4, och, vad gäller skillnaden mellan nationell rätt och unionsrätt, dom av den 29 maj 1997 i mål C-299/95, Kremzow, REG 1997, s. I-2629, punkt 15. Se, allmänt, domen i det ovan i fotnot 24 nämnda målet Kadi I, punkt 285.

100 Nämnt ovan i fotnot 24. Även om målet Kadi I handlade om konventionella beslut om frysning av penningmedel enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1333 (2000), kan jag inte se något skäl till att inte samma principer skulle vara tillämpliga i självständiga beslut enligt resolution 1373 (2001).

101 Punkterna 34 och 35.

102 Se det ovan i fotnot 24 nämnda målet Kadi I, punkt 335.