Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 7 december 2010

1 Originalspråk: tyska Rättegångsspråk: portugisiska

2 Förfarandet för förhandsavgörande regleras enligt fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen av den 13 december 2007 (EUT C 306, s. 1) numera i artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

3 Rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 111)(nedan kallat första direktivet).

4 Rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 8, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 90)(nedan kallat andra direktivet).

5 Rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 129, s. 33; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 189) (nedan kallat tredje direktivet).

6 Med stöd av de beteckningar som används i EUF och FEUF används begreppet unionsrätt som sammantaget begrepp för gemenskapsrätten och unionsrätten. I den mån det nedan är fråga om enskilda primärrättsliga bestämmelser så kommer jag att hänvisa till de tidsmässigt gällande (ratione temporis) bestämmelserna.

7 EUT L 263, s. 11.

8 Dom av den 30 juni 2005 i mål C-537/03, Candolin m.fl. (REG 2005, s. I-5745).

9 Dom av den 14 september 2000 i mål C-348/98, Mendes Ferreira och Delgado Correia Ferreira (REG 2000, I-5711), punkt 29.

10 Ovan fotnot 8.

11 Dom av den 19 april 2007 i mål C-356/05, Farrell (REG 2007, s. I-3067).

12 Dom av den 22 mars 1990 i mål C-347/87, Triveneta m.fl. mot kommissionen (REG 1990, s. I-1083), punkt 16, och av den 21 oktober 2010 i mål C-467/08, Padawan (REG 2010, s. I-10055), punkt 61.

13 Se, avseende arbetsfördelningen mellan domstolen och de nationella domstolarna i samband med tolkningen och tillämpningen av unionsrätten, mitt förslag till avgörande av den 6 juli 2010 i mål C-137/08, Pénzügyi Lízing, där domstolen meddelade dom den 9 november 2010 (REU 2010, s. I-10847).

14 Se dom av den 7 januari 2003 i mål C-306/99, BIAO (REG 2003, s. I-1), punkt 89, av den 14 december 2006 i mål C-217/05, Confederación Española de Empresarios de Estaciones de Servicio (REG 2006, s. I-11987), punkt 17, och av den 22 december 2008 i mål C-48/07, Les Vergers du Vieux Tauves (REG 2008, s. I-10627), punkt 17.

15 Se Reichert-Facilidades, F., Europäisches Versicherungsvertragsrecht?, Festschrift für Ulrich Drobnig zum siebzigsten Geburtstag (utgiven av Jürgen Basedow, Klaus J. Hopt och Hein Kötz), Tübingen 1998, s. 127.

16 Se Lemor, U., Kommentar zur Kraftfahrtversicherung (utgiven av Hans Feyock, Peter Jacobsen och Ulf Lemor), tredje upplagan, München 2009, del 1, punkt 5.

17 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (EGT L 181, s. 65).

18 Såsom Schauer, M., Bemerkungen zur Umsetzung der 4. Kfz-Haftpflicht-Richtlinie im österreichischen Recht, Recht und Risiko – Festschrift für Helmut Kollhosser, volym I (Versicherungsrecht), Karlsruhe 2004, s. 293, med rätta har framhållit var syftet med fjärde direktivet att ge den skadelidande möjlighet att reglera skadan i den medlemsstat där denne är bosatt. Fjärde direktivet har sålunda medfört en avsevärd förbättring av skyddet för skadelidande vid olyckor utomlands.

19 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 149, s. 14).

20 Domen i målet Candolin m.fl. (ovan fotnot 8), punkt 18, och dom av den 28 mars 1996 i mål C-129/94, Ruiz Bernáldez (REG 1996, s. I-1829), punkt 20.

21 Domarna i målen Candolin m.fl. (ovan fotnot 8), punkt 24, och Farrell (ovan fotnot 11), punkt 33. Se redan domen i målet Mendes Ferreira och Delgado Correia Ferreira (ovan fotnot 9), punkterna 23 och 29. Se vidare avseende tolkningen av det första, det andra och det tredje direktivet med verkan för Efta/EES-länderna rättspraxis från Eftadomstolen (som motsvarar kravet på homogenitet i EES-lagstiftningen) bland annat dom av den 14 juni 2001 i mål E-7/00, Helgadóttir, punkt 30, och av den 20 juni 2008 i mål E-8/07, Nguyen, punkt 24. Direktiven är enligt punkterna 8, 9 och 19 i bilaga IX till EES-avtalet även tillämplig på Efta/EES-länderna.

22 Domen i målet Farrell (ovan fotnot 11), punkt 32.

23 Domen i målet Candolin m.fl. (ovan fotnot 8), punkt 27.

24 Ibidem, punkt 28, och domen i målet Farrell (ovan fotnot 11), punkt 34. Denna rättspraxis kan härledas från en liknande rättspraxis från Eftadomstolen, närmare bestämt till dom av den 17 november 1999 i mål E-1/99, Storebrand och Finanger, Report of EFTA Court 1999, 119, punkt 29, på vilken generaladvokaten Geelhoed troligtvis har grundat sitt resonemang i sitt förslag till avgörande av den 10 mars 2005 i målet Candolin m.fl.

25 Domarna i målen Candolin m.fl. (ovan fotnot 8), punkt 29, och Farrell (ovan fotnot 11), punkt 35.

26 Domarna i målen Candolin m.fl. (ovan fotnot 8), punkt 30, och Farrell (ovan fotnot 11), punkt 35.

27 Se Baumann, H., Zur Überwindung des Trennungsprinzips im System von Haftpflicht und Haftpflichtversicherung, Festgabe Zivilrechtslehrer 1934/1935 (utgiven av Walther Hadding), Berlin 1999, s. 13.

28 Se Looschelders, D., Münchener Kommentar zum Versicherungsvertragsgesetz (utgiven av Theo Langheid och Manfred Wandt), första upplagan 2010, volym 1, kapitel 1, punkt 117, von Bar, C., Das Trennungsprinzip und die Geschichte des Wandels der Haftpflichtversicherung, Archiv für die civilistische Praxis, 1981, nr 181, s. 326.

29 Se punkt 10 i den tyska regeringens yttrande.

30 Se punkt 13 i den italienska regeringens yttrande.

31 Se punkt 50 i detta förslag till avgörande.

32 Som ytterligare ett indicium för denna uppfattning ska i detta sammanhang även beaktas att det i skäl 13 i det (här inte tillämpliga) fjärde direktivet uttryckligen sägs att bestämmelserna i direktivet inte påverkar den materiella rätt som skall tillämpas i det enskilda fallet. Schauer, M. (ovan fotnot 18), s. 294, anser att detta styrker att fjärde direktivet inte påverkar de tillämpliga bestämmelserna om civilrättsligt ansvar.

33 Ovan fotnot 9.

34 Ibidem, punkt 28.

35 Målet Candolin m.fl. rörde bestämmelserna i den finska trafikförsäkringslagen (liikennevakuutuslaki). I målet Farrell var det i sin tur fråga om bestämmelser som avsåg den obligatoriska försäkringen, vilka var kodifierade i den irländska vägtrafiklagen (Road Traffic Act) och vägtrafikförordningen (Road Traffic Regulations).

36 I målet Candolin m.fl. befanns föraren av fordonet (Jarno Ruokoranta) vara fortsatt skadeståndsskyldig enligt de tillämpliga nationella bestämmelserna trots att passagerarna borde ha lagt märke till att han var berusad. Av punkt 12 i domen framgår nämligen att denne ålades att betala skadestånd i första instans. Dessutom framgår det av punkterna 20 och 23 i generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande i samma mål att den ersättning som Jarno Ruokoranta skulle betala på grund av den skada han vållat inte hade nedsatts.

37 Av punkt 1.4 i beslutet att begära förhandsavgörande i målet Farrell samt av punkt 14 i generaladvokaten Stix-Hackls förslag till avgörande av den 5 oktober 2006 framgår att sökandens skadeståndstalan bifölls. Enbart uppskattningen av skadans omfattning sköts fram till den muntliga förhandlingen.

38 Se Jansen, N., Die Struktur des Haftungsrechts, Tübingen 2003, s. 115.

39 Se Basedow, J. och Fock, T., i Europäisches Versicherungsvertragsrecht (utgiven av Jürgen Basedow och Till Fock), Tübingen 2002, volym I, s. 54, som villkorar rätten till ersättning enligt försäkringen med att det har inträffat en olycka.

40 Se Basedow, J. och Fock, T., (ovan fotnot 39) sidorna 108 och 109. Se även i Europäisches Versicherungsvertragsrecht (utgiven av Jürgen Basedow och Till Fock), Tübingen 2002 till exempel avseende Spanien, Schlenker, S., volym II, s. 1098, avseende Italien D’Usseaux, F.B., volym I, sidorna 727 och 728, avseende Grekland Papathoma-Baetge, A., volym I, s. 636, och avseende Österrike Lemmel, U., volym II, s. 1098.

41 Se Basedow, J. och Fock, T. (ovan fotnot 39), sidorna 108 och 109.

42 Se Jansen, N. (ovan fotnot 38), sidorna 61, 112 och 115, som påpekar att normen för skadestånd bygger på att den som är ansvarig för skadan ska kompensera denna. Schiemann, G., Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch mit Einführungsgesetz und Nebengesetzen, bok 2, Recht der Schuldverhältnisse, §§ 249254 (Schadensersatzrecht), inledande anmärkningar till § 249 och följande paragrafer, framhåller att skadeståndets allmänna funktion är att i rättvisesyfte bevilja den skadelidande ersättning för att kompensera dennes förlust. Denna ersättning ska beräknas så, att det om möjligt leder till ett tillstånd som hypotetiskt är skadefritt, men den skadelidande inte beviljas någonting därutöver.

43 Den grekiska filosofen Aristoteles har i sitt verk Den nikomachiska etiken (bok V) avgränsat dessa båda typer av rättvisa från varandra och därigenom präglat rättvisebegreppet. Se i detta avseende mitt förslag till avgörande av den 11 maj 2010 i målet Padawan (ovan fotnot 12), punkt 74.

44 Se Jansen, N. (ovan fotnot 38), s. 114, som hänvisar till fördelningen av ansvar mellan kollektivt skadeansvariga, det vill säga mellan försäkringsbolag och sociala säkerhetssystem. Det är faktiskt ofta förekommande att varken den skadevållande eller den skadelidande medverkar vid en skadeståndstvist. I stället vänder sig käranden ofta mot den skadevållandes ansvarsförsäkring. Skadeståndstvister och ansvarsnormer förefaller enligt författarens mening följaktligen inte i ekonomiskt avseende avse utjämningen mellan en skadevållande och en skadelidande, utan tjäna till att fördela skadan mellan två kollektivt skadeansvariga. Basedow, J. och Fock, T., (ovan fotnot 39), s. 6, framhåller att den privata försäkringen delvis konkurrerar med de i medlemsstaterna ofta mycket starkt utbyggda socialförsäkringssystemen i den mån det är fråga om övertagande av risker i samband med ett försäkringsförhållande. Denna ömsesidiga närhet framgår i synnerhet av den försäkringsplikt som i många rättssystem även gäller inom den privata försäkringsverksamheten.

45 Se Mansel, H.-P., Direktansprüche gegen Haftpflichtversicherer, Heidelberg 1986; Lüttringhaus, J.D., Der Direktanspruch im vergemeinschafteten IPR und IZVR, Versicherungsrecht, 4/2010, sidorna 183 och 186.

46 Se punkt 13 i den österrikiska regeringens yttrande.

47 Se punkt 20 i den tyska regeringens yttrande.

48 Se punkt 57 i detta förslag till avgörande.

49 Se punkt 53 i detta förslag till avgörande.

50 Se punkt 61 i detta förslag till avgörande.

51 Se punkt 11 i den italienska regeringens yttrande.

52 Se punkt 53 i detta förslag till avgörande.

53 Origer, P.-C., Assurance et Responsabilité: bulletin de l’AIDA, Association internationale de droit des assurances, Section Luxembourg, 2006, nr 9, s. 167, har exempelvis kritiserat att domstolen i domen i målet Candolin m.fl. inte har klargjort vad som ska anses utgöra en proportionerlig nedsättning av ersättningen, med följd att rättsosäkerheten fortfarande kvarstår.