Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak den 5 juli 2012

1 Originalspråk för förslaget till avgörande: slovenska.

2 Platon (gammelgrekiska: Πλάτων; ca 427/428 till 347/348 f. Kr.) skrev ned sina tankar om gottgörelse i sitt verk Νόμοι (Lagarna).

3 Antifon från Rhamnus (gammelgrekiska Άντιφών, ca 480 till 411 f. Kr.) efterlämnade flera olika försvarstal som var avsedda för rättsprocesser. Till eftervärlden lämnade han också tre så kallade tetralogier, det vill säga kortfattade exempel på hur fiktiva rättsfall skulle behandlas i två anklagelse- respektive försvarstal. En annan aspekt som tas upp här är den skadelidandes eget vållande.

4 Se även Barta, H., Die Entstehung der Rechtskategorie Zufall – Zur Entwicklung des haftungsrechtlichen Zurechnungsinstrumentariums im antiken Griechenland und dessen Bedeutung für die europäische Rechtsentwicklung, Lebend(ig)e Rechtsgeschichte (utgiven av Heinz Barta, Theo Mayer-Maly och Fritz Raber), och Platon, Werke – Übersetzung und Kommentar (utgiven av Ernst Heitsch, Carl Werner Müller och Kurt Sier), Göttingen, 2011.

5 Rådets första direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT L 103, s. 1, svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 111, nedan kallat första direktivet).

6 Rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 8, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 90) (nedan kallat andra direktivet).

7 Rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 129, s. 33; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 189) (nedan kallat tredje direktivet).

8 En studie som gjorts på uppdrag av kommissionen visar att näst efter fortkörning och rattfylleri är bristande bältesanvändning den vanligaste dödsorsaken vid trafikolyckor. Här konstateras att åtgärder för att öka den obligatoriska användningen av bilbälten i EU skulle kunna rädda upp till 7 300 människoliv varje år (Commission Staff Working Document – Respecting the rules, better road safety enforcement in the European Union, KOM(2008) 151). I sin vitbok av den 12 september 2001 om den gemensamma transportpolitiken (KOM(2001) 370 slutlig) föreslog kommissionen att EU skulle ha som målsättning att minska antalet döda i trafikolyckor med hälften fram till 2010. Inom ramen för detta handlingsprogram utarbetades flera olika lagstiftningsförslag. Detta omfattar bland annat direktiv som syftar till att utrusta fordon med bilbälten samt att utöka den obligatoriska användningen av bilbälten till samtliga fordonskategorier samt till alla olika säten. Obligatorisk användning av bilbälten infördes ursprungligen genom rådets direktiv 91/671/EEG av den 16 december 1991 (EGT L 373, s. 26), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/20/EG av den 8 april 2003 (EUT L 115, s. 63). Till att börja med gällde direktivet endast för de fordon under 3,5 ton som är utrustade med fasthållningssystem och för vissa andra fordon (passagerarfordon, lätta nyttofordon) föreskrevs ingen bältesplikt i baksätet. Sedan 2006 är det obligatoriskt att använda bilbälten i alla fordon.

9 Dom av den 17 mars 2011 i mål C-484/09, Carvalho Ferreira Santos (REU 2011, s. I-1821).

10 Dom av den 9 juni 2011 i mål C-409/09, Ambrósio Lavrador och Olival Ferreira Bonifácio (REU 2011, s. I-4955).

11 För bakgrunden till harmoniseringen i fråga om ansvarsförsäkringen för motorfordon, se punkterna 45 och 46 i mitt förslag till avgörande av den 7 december 2010 i målet Carvalho Ferreira Santos (ovan fotnot 9), samt Reichert-Facilidades, F., Europäisches Versicherungsvertragsrecht?, Festschrift für Ulrich Drobnig zum siebzigsten Geburtstag (utgiven av Jürgen Basedow, Klaus J. Hopt och Hein Kötz), Tübingen, 1998, s. 127, och Lemor, U., Kommentar zur Kraftfahrtversicherung (utgiven av Hans Feyock, Peter Jacobsen och Ulf Lemor), tredje upplagan, München, 2009, del 1, punkt 5.

12 EGT L 263, s. 11.

13 Dom av den 19 april 2007 i mål C-356/05, Farrell (REG 2007, s. I-3067).

14 Ibidem, punkt 35.

15 Ovan fotnot 9.

16 Ovan fotnot 10.

17 Ovan fotnot 13.

18 Dom av den 30 juni 2005 i mål C-537/03, Candolin m.fl. (REG 2005, s. I-5745).

19 Ovan fotnot 18.

20 Ovan fotnot 10.

21 Se Caradonna, G., Responsabilità civile da circolazione dei veicoli, Giurisprudenza italiana – Recentissime dalle Corti europee, 2011, s. 761, Michel, V., Assurance automobile obligatoire et responsabilité civile, Europe, maj 2011, nr 5, s. 44, och av samma författare, Indemnisation de la victime fautive, Europe, augusti 2011, nr 8, s. 43, där det påpekas att det obligatoriska skyddet för tredje mans skador som uppstår till följd av trafikolyckor ska skiljas från den uppdelning av det civilrättsliga ansvar som ska göras mellan förarna och att det sistnämnda fallet enbart omfattas av medlemsstaternas normgivningskompetens. När det gäller den så kallade avgränsningsprincipen i fråga om obligatoriskt skydd och ansvarsförsäkring, se Baumann, H., Zur Überwindung des Trennungsprinzips im System von Haftpflicht und Haftpflichversicherung, Festgabe Zivilrechtslehrer 1934/1935 (utgiven av Walther Hadding), Berlin, 1999, s. 13, samt Von Bar, C., Das Trennungsprinzip und die Geschichte des Wandels der Haftpflichtversicherung, Archiv für die civilistische Praxis, 1981, nr 181, s. 289, där det anges att särdrag i försäkringslagstiftningen inte ska tillämpas i lagstiftningen om civilrättsligt ansvar, vilket tyder på att det görs en tydlig avgränsning mellan dessa båda rättsområden i nationell rätt. I Jansen, N., Die Struktur des Haftungsrechts, Tübingen, 2003, s. 115, hänvisas till att direktanspråket är accessoriskt till det civilrättsliga ansvaret, men samtidigt framhålls skillnaderna mellan lagstiftningen om civilrättsligt ansvar och försäkringslagstiftningen. Medan lagstiftningen om civilrättsligt ansvar syftar till att kompensera för uppkomna skador, är försäkringslagstiftningens syfte att fördela ansvar mellan kollektivt skadeansvariga.

22 Ovan fotnot 9.

23 Se domen i målet Carvalho Ferreira Santos (ovan fotnot 9), punkterna 11–14.

24 Se punkt 73 i mitt förslag till avgörande.

25 Se redan dom av den 14 september 2000 i mål C-348/98, Mendes Ferreira och Delgado Correia Ferreira (REG 2000, s. I-5711), punkterna 23 och 29. Se även, beträffande tolkningen av det första, det andra och det tredje direktivet med verkan för Efta/EES-länderna, rättspraxis från Efta-domstolen (som motsvarar kravet på homogenitet i EES-lagstiftningen), bland annat dom av den 14 juni 2001 i mål E-7/00, Helgadóttir, punkt 30, och av den 20 juni 2008 i mål E-8/07, Nguyen, punkt 24. Direktiven är enligt punkterna 8, 9 och 19 i bilaga IX till EES-avtalet även tillämplig på Efta/EES-länderna. Rättspraxis på området för obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon är i betydande mån präglad av det mångåriga utbytet mellan EU-domstolen och Efta-domstolen. Se, angående de viktigaste dragen i denna speciella domstolsdialog, Baudenbacher, C., Some thoughts on the EFTA Court’s phases of life, Judicial Protection in the European Economic Area, Stuttgart, 2012, sidorna 11 och 12, och The EFTA Court, the ECJ, and the Latter’s Advocates General – a Tale of Judicial Dialogue, Continuity and Change in EU Law – Essays in Honour of Sir Francis Jacobs (utgiven av Anthony Arnull och Takis Tridimas), Oxford, 2008, sidan 90 och följande sida.

26 Jämför punkt 59 i mitt förslag till avgörande.

27 Ibidem, punkt 60.

28 Ovan fotnot 16.

29 Ovan fotnot 13.

30 Förslag till avgörande i målet Carvalho Ferreira Santos, punkterna 50–53, 61, 70 och 71.

31 Ibidem, punkterna 61 och 70. Se Micha, M., Der Direktanspruch im europäischen Internationalen Privatrecht, Tübingen, 2010, s. 72 och 73, där målet Farrell enbart undersöks sett till lagstiftningen om ansvarsförsäkringen.

32 Ibidem, punkt 74.

33 Ovan fotnot 9.

34 Ibidem, punkt 31.

35 Ovan fotnot 18.

36 Ovan fotnot 13.

37 Ibidem, punkt 32.

38 Ibidem, punkt 33.

39 Ibidem, punkt 34.

40 Ibidem, punkt 44.

41 Ibidem, punkt 45.

42 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon (EUT L 149, s. 14).

43 Domen i målet Carvalho Ferreira Santos (ovan fotnot 9), punkt 46.

44 Domen i målet Ambrósio Lavrador och Olival Ferreira Bonifácio (ovan fotnot 10), punkt 22.

45 Ibidem, punkt 2.

46 Ovan fotnot 10.

47 Ibidem, punkt 25.

48 Ibidem, punkt 26.

49 Ibidem, punkt 31.

50 Ibidem, punkt 32.

51 Ibidem, punkt 33.

52 Ibidem, punkt 34.

53 Se bland annat dom av den 11 juli 2002 i mål C-62/00, Marks & Spencer (REG 2002, s. I-6325), punkt 32, och av den 28 november 2000 i mål C-88/99, Roquette Frères (REG 2000, s. I-10465), punkterna 18 och 19. Se Lenaerts, K., Arts, D., och Maselis, I., Procedural Law of the European Union, andra upplagan, London, 2006, s. 48 och 49, punkt 2-021.

54 Se dom av den 4 juli 2006 i mål C-212/04, Adeneler m.fl. (REG 2006, s. I-6057), punkt 114.

55 Se punkt 35 i den portugisiska regeringens inlaga.

56 Se punkt 41 i kommissionens inlaga.

57 Se punkt 44 i förevarande förslag till avgörande.

58 Se punkt 49 i förevarande förslag till avgörande.

59 Se punkt 41 i förevarande förslag till avgörande.

60 Se punkt 4 i den tyska regeringens inlaga.

61 Se bland annat dom av den 19 mars 1964 i mål 75/63, Unger (REG 1964, s. 379), och av den 18 december 1997 i mål C-309/96, Annibaldi (REG 1997, s. I-7493), punkt 13.

62 Se bland annat dom av den 22 september 2011 i mål C-323/09, Interflora Inc. (REU 2011, s. I-8625), punkt 46, och av den 19 april 2012 i mål C-523/10, Wintersteiger, punkterna 26 och 28.

63 Se bland annat dom av den 3 februari 1977 i mål 52/76, Benedetti (REG 1977, s. 163), punkt 25, av den 21 september 1999 i mål C-397/96, Kordel m.fl. (REG 1999, s. I-5959), punkt 25, av den 17 juli 2008 i mål C-500/06, Corporación Dermoestética (REG 2008, s. I-5785), punkt 21, och av den 1 december 2011 i mål C-442/10, Churchill Insurance Company och Evans (REU 2011, s. I-12639), punkt 22.

64 Se punkt 23 i Vítor Hugo Marques Almeidas inlaga.

65 Se punkterna 47–51 i kommissionens inlaga.

66 De flesta medlemsstater (t.ex. Tyskland, Spanien, Estland, Frankrike, Italien, Lettland, Polen, Slovenien och Sverige) erkänner den skadelidandes rätt till ersättning, även om ingen av förarna kan anses vara vållande. I regel baseras detta på tanken om riskansvar till följd av att ett fordon framförs i trafik. I dessa rättsordningar gäller även att den skadelidande får rikta direktanspråk mot försäkringsbolaget. I andra medlemsstater gäller däremot inte något sådant ansvar oberoende av vållande. I stället måste den skadelidande påvisa att föraren har brustit i sin skyldighet att hålla uppsikt (t.ex. Irland och Nederländerna). När det gäller omfattningen av själva rätten till skadestånd ger vissa medlemsstater (t.ex. Polen och Slovenien) full möjlighet att nedsätta eller neka denna rätt om den skadelidande inte har burit bilbälte vid tidpunkten för olyckan. Andra medlemsstater (t.ex. Frankrike och Sverige) erkänner i sina rättsordningar återigen att den skadelidande har principiell rätt till fullständig ersättning, och undantag från denna princip kan endast förekomma i vissa specialfall. Andra medlemsstater (t.ex. Tyskland, Spanien, Grekland, Italien och Lettland) föreskriver däremot att rätten principiellt sett ska nedsättas eller nekas om den skadelidande inte har fullgjort sin skyldighet att avvärja olyckan. Men detta sker inte automatiskt, utan är beroende av att den part som kraven riktas mot har kunnat styrka att den skadelidande inte skulle ha fått sina skador om han eller hon hade iakttagit bältesplikten.

67 En förebild när det gäller en stegvis tillnärmning av lagstiftningen på civilrättens område är den gemensamma referensramen (Common Frame of Reference), som även omfattar system för utomobligatoriskt ansvar. Här fastställs i VI – 1:101 (Basic Rule) grundregeln om att varje person som lider skada till följd av en handling som kan tillskrivas en annan person har rätt till ersättning. I VI – 3:205 (Accountability for damage caused by motor vehicles) fastställs att ägaren till ett fordon ansvarar för den skada som tillfogas en annan person till följd av en trafikolycka. I första stycket i VI – 5:102 (Contributory fault and accountability) anges å andra sidan att rätten till ersättning ska minska i proportion till hur den skadelidande har bidragit till sin egen skada. Enligt andra stycket led c får emellertid rätten till ersättning inte sättas ned om skadan har inträffat inom ramen för en trafikolycka, med undantag för om den skadelidande har uppvisat grov vårdslöshet sett till omständigheterna i det konkreta fallet. Syftet med denna bestämmelse är att ge skadelidande i trafikolyckor särskilt skydd.

68 En partiell tillnärmning av lagstiftningen på civilrättens område kan framför allt observeras när det gäller lagstiftningen om konsumentskydd. Denna lagstiftning håller nu på att anpassas, vilket kommissionens ansträngningar att konsolidera och modernisera regelverket vittnar om. Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) har inte enbart ändrats i smärre avseenden genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter (EUT L 304, s. 64), i vilket utgångspunkten är en fullständig harmonisering av de nationella konsumentskyddsbestämmelserna. Kommissionen har dessutom genom sitt förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en gemensam europeisk köplag av den 11 oktober 2011 (KOM(2011) 635 slutlig) inlett ett lagstiftningsprojekt som ska möjliggöra tillämpningen av detta regelverk som ett alternativ vid gränsöverskridande köpavtal om parterna uttryckligen beslutar detta.