Förslag till avgörande av generaladvokat Niilo Jääskinen föredraget den 25 april 2013

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 12, 2001, s. 1.

3 I enlighet med artikel 1.3 i förordning nr 44/2001 avses i detta förslag till avgörande med termen medlemsstat samtliga medlemsstater i Europeiska unionen med undantag av Konungariket Danmark.

4 För en komparativrättslig analys se, bland annat, Berlioz, P., La notion de fourniture de services au sens de l’article 5‑1 b) du règlement Bruxelles I, J.D.I., 2008, nr 3, doctrine 6, s. 675, Hollander, P., Le droit de la distribution, Anthémis, Liège, 2009, s. 271 och följande sidor, samt Magnus, U. och Mankowski, P. (utgivare), Brussels I Regulation, Sellier European Law Publishers, München, 2012, s. 153 och följande sidor.

5 EUT L 177, s. 6.

6 Moniteur belge av den 5 oktober 1961, s. 7518. Lag i dess lydelse enligt lag av den 13 april 1971 om ensidigt återkallande av upplåtelse av återförsäljningsrätt (Moniteur belge av den 21 april 1971, s. 4996).

7 Den hänskjutande domstolen syftar på domen av den 23 april 2009 i mål C-533/07, Falco Privatstiftung och Rabitsch (REG 2009, s. I-3327), och av den 11 mars 2010 i mål C‑19/09, Wood Floor Solutions Andreas Domberger (REU 2010, s. I‑2121).

8 I skäl 2 i förordning nr 44/2001 preciseras att denna innehåller bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt.

9 Det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 anges i artikel 1.

10 Enligt artikel 5 kan en kärande, på de villkor som anges där, välja att väcka talan i en annan medlemsstat än den där svaranden har hemvist.

11 Annat gäller naturligtvis när en tvist rör rent inhemska förhållanden.

12 Samma sak gäller avseende den fjärde frågan, av skäl som jag kommer att redogöra för nedan.

13 Punkt a är nämligen att betrakta som subsidiär i förhållande till punkt b, såsom framgår av punkt c i denna bestämmelse, där det anges att om punkt b inte gäller, skall punkt a gälla (min kursivering).

14 EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30. Konvention i dess lydelse enligt de efterföljande konventionerna om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention.

15 Se, bland annat, dom av den 25 oktober 2012 i mål C‑133/11, Folien Fischer och Fofitec punkt 31, av den 7 februari 2013 i mål C‑543/10, Refcomp, punkt 18, och av den 14 mars 2013 i mål C‑419/11, Česká spořitelna, punkt 27.

16 Se skäl 19 i förordning nr 44/2001.

17 Domen i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch (ovan fotnot 7), punkterna 48–57 och där angiven rättspraxis, samt i målet Česká spořitelna (ovan fotnot 15), punkterna 43 och 44.

18 Se domen i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch (ovan fotnot 7), punkt 54, som därvid hänvisar till punkterna 94 och 95 i generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande i detta mål.

19 Ibidem, punkt 55. Min kursivering.

20 Se särskilt kommissionens förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, KOM(1999) 348 slutlig, s. 14.

21 Förklarande rapport av professor Fausto Pocar till konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Lugano den 30 oktober 2007 (EUT C 319, 2009, s. 1), punkterna 49–51. Denna konvention har ingåtts mellan Europeiska gemenskapen, Konungariket Danmark, Republiken Island, Konungariket Norge och Schweiziska edsförbundet.

22 Domar av den 6 oktober 1976 i mål 12/76, Industrie Tessili Italiana Como (REG 1976, s. 1473; svensk specialutgåva, volym 3, s. 177), och i mål 14/76, De Bloos (REG 1976, s. 1479; svensk specialutgåva, volym 3, s. 187) och av den 6 oktober 1976.

23 I punkt 43 angav domstolen att [o]m tillämpningsområdet för artikel 5.1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001 utvidgades skulle gemenskapslagstiftarens avsikt i det avseendet kringgås och den ändamålsenliga verkan av artikel 5.1 c och a i förordningen påverkas.

24 Se, bland annat, domen i målet Česká spořitelna (ovan fotnot 15), punkt 25 och där angiven rättspraxis.

25 Ibidem, punkt 45 och där angiven rättspraxis.

26 Det har i synnerhet slagits fast att begreppet tillhandahållande av tjänster i den mening som avses i artikel 56 FEUF inte ska likställas med begreppet utförande av tjänster i den mening som avses i artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001. Se, avseende förkastandet av en sådan analogi, domen i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch (ovan fotnot 7), punkterna 15 och 33 samt följande punkter. Se även punkt 59 och följande punkter i generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande i det målet.

27 Det ska erinras om att den hänskjutande domstolen anser att avtalsförhållandet som Corman-Collins grundat sin talan på utgör ett återförsäljaravtal. Den har i den andra frågan preciserat att talan avser ett återförsäljaravtal enligt vilken den ena avtalsparten köper produkter av den andra avtalsparten i syfte att återförsälja dessa i en annan medlemsstat.

28 I motsats till den definition som existerar bland annat för ett annat slags distributionsavtal, nämligen handelsagenturavtal (rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter, EGT L 382, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150).

29 Även om det i vissa nationella rättsordningar, såsom i den belgiska (artikel 1.2 i den belgiska lagen av den 27 juli 1961), har gjorts en rättslig definition av begreppet återförsäljaravtal och sådana avtal har en särskild ställning, följer denna avtalsform i andra medlemsstater huvudsakligen av praxis, vilket försvårar uppkomsten av ett enhetligt begrepp.

30 Dessa avtal skiljer sig för det första klart från handelsagenturavtal i den mån en återförsäljare inte har någon befogenhet att företräda upplåtaren av försäljningsrätten. De skiljer sig vidare från franchiseavtal i det att återförsäljningsrätten inte grundar sig på att upplåtaren av denna ställer sin tekniska eller administrativa know-how till återförsäljarens förfogande.

31 Det ska preciseras att en del av dessa komponenter i vissa medlemsstaters rättsordningar samt av vissa författare anses nödvändiga för att ett avtal ska kunna kvalificeras som ett återförsäljaravtal, medan andra komponenter endast omfattas av partsviljan. Dessa uppfattningar är enligt min mening alltför skiftande för att det ska gå att urskilja några verkliga konstanter.

32 Återförsäljningsrätten och dess eventuellt exklusiva karaktär kräver att upplåtaren gjort ett selektivt urval som grundas antingen på immateriella rättigheter eller på en selektiv marknadsföringspolitik.

33 Inom ramen för förfarandet med begäran om förhandsavgörande är det den nationella domstolen som ska bedöma omständigheterna i målet. Domstolen får emellertid, i en anda av samarbete, lämna denna samtliga uppgifter som den anser vara nödvändiga. Se, bland annat, dom av den 3 februari 1977 i mål 52/76, Benedetti (REG 1977, s. 163), punkt 10, och av den 5 mars 2009 i mål C-545/07, Apis-Hristovich (REG 2009, s. I-1627), punkt 32.

34 Dom av den 25 februari 2010 i mål C‑381/08, Car Trim (REU 2010, s. I‑1255), punkt 31 och följande punkter.

35 Bland annat Corte suprema di cassaziones dom av den 14 december 1999, nr 895. Kommentar av Ferrari, F., Giustizia civile, 2000, I, s. 2333 och följande sidor.

36 Förenta nationernas konvention angående avtal om internationella köp av varor.

37 Franska, ungerska, nederländska, schweiziska och amerikanska domstolar som har haft att pröva denna fråga har generellt undantagit distributionsavtal, och särskilt återförsäljaravtal, från tillämpningsområdet för CISG (se Ferrari, F., a.a., s. 2338, och Witz, D., Recueil Dalloz, 2008, s. 2620 och följande sidor).

38 Domen i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch (ovan fotnot 7), punkt 54.

39 Se, för ett liknande resonemang, s. 1517 i generaladvokaten Reischls förslag till avgörande i målet De Bloos (ovan fotnot 22). En sådan åtskillnad, som i stor utsträckning godtas i medlemsstaternas rättsordningar, följer av skillnaderna i hur avtal ingås (beställningar enligt ett ramavtal görs generellt med hjälp av kuponger, per post eller e-post, snarare än genom tillägg till det ursprungliga avtalet), deras syfte (ett enskilt köpeavtal syftar inte till distribution av varor inom ett område för att erövra denna marknad), samt vilken rättsordning som ska tillämpas (bland annat vad gäller de begränsade rättsverkningarna av en prorogationsklausul som ingår i ett av dessa avtal).

40 Om exempelvis ett bolag genom ett ramavtal förbinder sig att köpa flera tusen datorer utan märkning varje år, men på grundval av månatliga köpeavtal som, i den mån de ingås för varje leverans, är av individuell art, utgör avtalet inte ett återförsäljaravtal utan endast en varaktig handelsförbindelse.

41 Punkterna 29–33.

42 Det är riktigt att generaladvokaten Trstenjak i punkt 59 i målet Wood Floor Solutions Andreas Domberger (ovan fotnot 7), tillämpade dessa kriterier på ett handelsagenturavtal men, eftersom denna fråga inte hänskjutits till domstolen för prövning, avstod domstolen från att pröva denna.

43 I punkt 54 i sitt förslag till avgörande i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch (ovan fotnot 7), uttalade sig även generaladvokaten Trstenjak för en vid tolkning av detta begrepp.

44 Se punkt 38 i detta förslag till avgörande.

45 I punkt 31 i domen i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch (ovan fotnot 7) fann domstolen att ett avtal genom vilket en innehavare av en immateriell rättighet endast upplåter en rätt till motparten att mot vederlag nyttja den immateriella rättigheten inte är att anse som ett avtal om utförande av tjänster. Innehavaren av den upplåtna rättigheten utför nämligen inte någon tjänst när denne medger att rättigheten nyttjas, utan åtar sig enbart att låta motparten fritt utnyttja rättigheten i fråga.

46 Generaladvokaten Trstenjak hade föreslagit ett annat tillvägagångssätt då hon ansåg att utförandet av tjänster kräver att den som utför tjänsten utövar en viss verksamhet eller aktivitet. Hon illustrerade detta argument e contrario genom en hänvisning till doktrinen som angav att ett ensamåterförsäljaravtal varken är att anse som ett avtal om försäljning eller ett avtal om utförande av tjänster (se punkt 57 och fotnot 56 i generaladvokatens förslag till avgörande i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch (ovan fotnot 7)).

47 Enligt en teleologisk analys av distributionsavtal, såsom återförsäljaravtal, betonas att dessa syftar till att tillhandahålla en tjänst för att komma in och etablera sig på den lokala marknaden (Sindres, D., De la qualification d’un contrat‑cadre de distribution au regard des règles communautaires de compétence, Rev. crit. D.I.P., 2008, s. 863, punkt 12 och där angiven doktrin).

48 Detta är fallet avseende tjänster som tillhandahålls gratis (exempelvis en advokats pro bono arbete för en asylsökande). Det finns till och med visst stöd i doktrinen för uppfattningen att ersättningskravet inte utgör ett nödvändigt kriterium (se Magnus, U. och Mankowski, P., a.a., s. 155, samt de källor som det hänvisas till i fotnot 474 i detta verk).

49 Lagstiftarens önskemål om sådan överensstämmelse anges i skäl 7 i Rom I‑förordningen.

50 Det noteras att domstolen i domen i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch (ovan fotnot 7), trots att generaladvokaten Trstenjak i sitt förslag till avgörande (punkterna 67–69) hade understrukit intresset av en enhetlig tolkning av förordning nr 44/2001 och Rom I‑förordningen, inte tog med detta övervägande i domskälen.

51 I artikel 4.1 föreskrivs nämligen olika lagvalsregler för tjänsteavtal (punkt b) och distributionsavtal (punkt f).

52 I punkt 33 och följande punkter i dom av den 15 mars 2011 i mål C‑29/10, Koelzsch (REU 2011, s. I‑1595), fann domstolen att tolkningen av artikel 6.2 a i Romkonventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som Rom I‑förordningen härrör från, ska göras utifrån tolkningen av kriterierna i artikel 5.1 i Brysselkonventionen, som förordning nr 44/2001 härrör från, då dessa kriterier anger reglerna för fastställande av domstols behörighet på samma områden och med användning av liknande begrepp.

53 Sådana skyldigheter som att föra lager, tillhandahålla service efter köpet eller att vidta marknadsföringsåtgärder.

54 Denna motprestation kan bland annat bestå antingen i specialrabatter och/eller betalningslättnader beroende på resultatet av distributionen, eller ett stöd som ges för distribution eller marknadsföring.

55 Se, bland annat, domar meddelade av Cour de cassation (Frankrike) den 23 januari 2007 (överklagande nr 05-12.166, La semaine juridique – éd. générale, kommentar av T. Azzi), den 5 mars 2008 (överklagande nr 06‑21.949, Receuil Dalloz, 2008, s. 1729, kommentar av H. Kenfack) och den 9 juli 2008 (överklagande nr 07‑17.295, Rev. crit. D.I.P., 2008, s. 863, kommentar av D. Sindres), samt hänvisningarna i fotnot 4 i förevarande förslag till avgörande.

56 La Maison du Whisky anser till och med att det är omöjligt att besvara frågan såsom den ställts av den anledningen att den grundas på ett antal förväxlingar.

57 Se det sista skälet i hänskjutandebeslutet.

58 Med beaktande av att den första och den andra strecksatsen i denna bestämmelse avser försäljning av varor respektive utförande av tjänster.

59 Enligt förfarandet för samarbete som inrättats genom artikel 267 FEUF kan domstolen omformulera en fråga för att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den (se, bland annat, dom av den 14 oktober 2010 i mål C‑243/09, Fuß, REU 2010, s. I‑9849, punkt 39).

60 Den belgiska regeringen har uttryckt samma uppfattning inom ramen för sitt svar på den andra tolkningsfrågan.

61 Domen i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch (ovan fotnot 7), punkterna 48–57 samt där angiven rättspraxis, samt domen av den 14 mars 2013 i målet Česká spořitelna (ovan fotnot 15), punkterna 43 och 44.

62 Professor Pocar erinrade i sin ovan nämnda rapport till Lugano II‑konventionen (punkt 44 och följande punkter), om de olika sätt som – utan framgång – föreslagits för att åtgärda detta. Det ska påpekas att artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, s. 1), som innebär en omarbetning av förordning nr 44/2001, inte innebär slutet på den komplicerade mekanism som följer av nämnda rättspraxis.

63 Enligt min mening kan förpliktelsen i fråga följa antingen av avtalet eller av de verkningar som detta har enligt gällande lag. Se s. 1518 i generaladvokaten Reischls förslag till avgörande i målet De Bloos (ovan fotnot 22), där det anges att det är den huvudförpliktelse som åvilar [upplåtaren] som utgör föremålet för talan, även om följderna av åsidosättandet av denna förpliktelse ska avgöras enligt lag.

64 Se, bland annat, domen i målet De Bloos (ovan fotnot 22), punkterna 9–14, dom av den 29 juni 1994 i mål C-288/92, Custom Made Commercial (REG 1994, s. I-2913; svensk specialutgåva, volym 15, s. I‑261), punkt 23, samt domen i målet Česká spořitelna (ovan fotnot 15), punkt 54 och där angiven rättspraxis.

65 Domen i målet De Bloos (ovan fotnot 22), punkterna 14 och 15. Det ska påpekas att domstolen också i det målet hade att uttala sig till följd av en begäran om förhandsavgörande av en belgisk domstol inom ramen för en tvist avseende ett ensamåterförsäljaravtal.

66 Domen i målet Custom Made Commercial (ovan fotnot 64), punkt 26, av den 5 oktober 1999 i mål C-420/97, Leathertex (REG 1999, s. I-6747), punkt 33, samt i målet Česká spořitelna (ovan fotnot 15), punkt 54 och där angiven rättspraxis.

67 I punkt 19 i dom av den 15 januari 1987 i målet 266/85, Shenavai (REG 1987, s. 239; svensk specialutgåva, volym 9, s. 1), punkt 19, tillade domstolen att [m]ed andra ord skulle det när det handlar om flera förpliktelser vara den huvudsakliga förpliktelsen som var avgörande för behörigheten.

68 Domen i målet Leathertex (ovan fotnot 66), punkterna 39–42. I det målet som avsåg ett handelsagenturavtal ansåg den belgiska domstolen, med tillämpning av EU-domstolens rättspraxis, att förpliktelsen att betala ersättning för uppsägning av avtalet skulle uppfyllas i Belgien, medan förpliktelsen att betala provision skulle uppfyllas i Italien.