Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 15 maj 2013

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 266, s. 1. I enlighet med artikel 1 i första protokollet av den 19 december 1988 om domstolens tolkning av 1980 års konvention (EGT C 27, 1998, s. 47), som trädde i kraft den 1 augusti 2004, är domstolen behörig att lämna förhandsavgöranden i mål som rör tolkningen av bestämmelser i denna konvention. Vidare har Hof van Cassatie (Belgien), med stöd av artikel 2 a i detta protokoll, rätt att begära att domstolen ska meddela förhandsavgörande i en fråga som uppkommer i ett mål som är anhängigt vid den och rör tolkningen av nämnda bestämmelser. När det gäller den tidsmässiga tillämpligheten av Romkonventionen, räcker det att erinra om att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), (EUT L 177, s. 6) (nedan kallad förordningen Rom I), som ersatte Romkonventionen, endast ska tillämpas på avtal som ingåtts efter den 17 december 2009 (se artikel 28 i denna förordning). Det framgår emellertid tydligt av beslutet om hänskjutande att det avtal som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen ingicks under år 2005 och förlängdes, en sista gång, den 22 december 2008.

3 EUT L 382, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150.

4 Moniteur Belge av den 2 juni 1995, s. 15621.

5 Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att frågan om de belgiska domstolarnas behörighet att avgöra målet vid den nationella domstolen diskuterades mycket mellan parterna i målet vid den nationella domstolen. Vad som närmare bestämt ifrågasattes var huruvida den skiljedomsklausul som ingick i det omtvistade agenturavtalet var giltig och effektiv.

6 Enligt fast rättspraxis kan en begäran från en nationell domstol bara avvisas av EU‑domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller EU‑domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt (se bland annat domarna av den 29 mars 2012 i mål C‑500/10, Belvedere Costruzioni, punkt 16, och i mål C‑599/10, SAGA LV Slovensko m.fl., punkt 15 och där angiven rättspraxis).

7 Förenta nationernas fördragssamling, volym 330, s. 3.

8 Min kursivering.

9 De angivelser som getts i det skriftliga yttrandet hänför sig inte särskilt till dessa bestämmelser. Enligt de upplysningar som jag förfogar över gjordes detta införlivande genom en rättsakt som antogs och offentliggjordes under år 2006, och vars ikraftträdande fastställdes till den 1 januari 2007.

10 Begreppet internationellt tvingande regler, som gör det möjligt att utse tvingande bestämmelser i såväl utländsk lag som i domstolslandets lag, förekommer endast i rubriken till artikel 7 och återges inte i sig i själva bestämmelsen.

11 Om man hänför sig till ordalydelsen i artikel 7 i Romkonventionen är ingripandet av internationellt tvingande bestämmelser i domstolslandets lag vid en första anblick ovillkorligt. När det gäller internationellt tvingande bestämmelser i utländsk lag, föreskrivs nämligen i artikel 7.1 att dessa endast ska tillämpas på strikt definierade villkor. Enligt denna bestämmelse kan tvingande bestämmelser i lagen i ett annat land till vilket situationen har nära anknytning tillerkännas verkan, om och i den utsträckning som enligt lagen i det senare landet dessa regler ska tillämpas oavsett vilken lag som är tillämplig på avtalet. Vid bedömningen av om sådana tvingande regler ska tillerkännas verkan ska hänsyn tas till deras art och syfte liksom till följderna av att de tillämpas eller inte tillämpas.

12 I rapporten om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, av Mario Giuliano, professor vid Milans universitet, och Paul Lagarde, professor vid Paris universitet I (EGT C 282, 1980, s. 1, särskilt punkterna 27 och 28), anges endast att [d]enna punkts ursprung hör samman med vissa delegationers önskan att bestämmelser (bland annat bestämmelser på områdena karteller, konkurrens, konkurrensbegränsande beteenden, konsumentskydd, vissa transportbestämmelser) i domstolslandets lag när de är tvingande oavsett vilken lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Punkten visar således bara de internationella tvingande bestämmelsernas påverkan (lois d’application immédiate, leggi di applicazione necessaria, etc.) ur en annan synvinkel än i punkten 1.

13 Se Lagarde, P., Convention de Rome, Répertoire de droit communautaire, Dalloz, punkt 106.

14 Dom av den 23 november 1999 i de förenade målen C-369/96 och C-376/96, Arblade m.fl. (REG 1999, s. I-8453).

15 Dom av den 19 juni 2008 i mål C-319/06, kommissionen mot Luxemburg (REG 2008, s. I-4323).

16 Det följer av förslaget till förordning som lades fram av kommissionen den 15 december 2005 (KOM(2005) 650 slutlig) att den definition av internationellt tvingande regler som slutligen fastställdes i artikel 9 i förordningen Rom I faktiskt bygger på domen i de ovannämnda förenade målen Arblade m.fl. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs att [i]nternationellt tvingande regler är regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt denna förordning.

17 Domen i de ovan i punkt 30 nämnda förenade målen Arblade m.fl.

18 Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Luxemburg, punkt 29.

19 Det har nämligen med rätta hävdats att det var endast i samband med bedömningen av huruvida det förelåg internationellt tvingande regler i den mening som avsågs i artikel 3 första stycket i belgiska civilkoden som domstolen inledningsvis (se punkt 30 i domen) hade avsett uttrycka betydelsen av detta uttryck (se, bland annat, Kuipers, J.-J., och Migliorini, S., Qu’est-ce que sont les lois de police? une querelle franco-allemande après la communautarisation de la Convention de Rome, European Review of Private Law, 2-2011, s. 199).

20 Dessa intressen ska inte enligt min uppfattning begränsas till rent statliga intressen, utan kan även omfatta varje bestämmelse som anses grundläggande för att bevara den sociala, politiska och ekonomiska organisationen. Det ska i detta hänseende påpekas att den tvingande karaktären av nationella bestämmelser om införlivande av direktiv 86/653 i domen av den 9 november 2000 i mål C-381/98, Ingmar (REG 2000, s. I-9305), punkt 23, ansågs framgå av syftena med detta, nämligen dem som gällde att upphäva hindren för utövandet av yrket som handelsagent, att uniformera konkurrensvillkoren inom gemenskapen och att öka skyddet för affärsuppgörelser.

21 Se analogt punkt 73 i generaladvokaten Légers förslag till avgörande i det ovannämnda målet Ingmar.

22 Domen i de ovannämnda förenade målen Arblade m.fl., punkt 31.

23 Se, bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 1 mars 2012 i mål C‑467/10, Akyüz, punkt 53.

24 Se särskilt dom av den 8 april 2003 i mål C-44/01, Pippig Augenoptik (REG 2003, s. I-3095), punkt 44, och av den 18 november 2010 i mål C-159/09, Lidl (REG 2010, s. I-11761), punkt 22.

25 Bedömningen av vilken grad av harmonisering ett direktiv föreskriver ska grunda sig på lydelsen samt på betydelsen av och syftet med de relevanta bestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2002 i mål C-52/00, kommissionen mot Frankrike, REG 2002, s. I-3827, punkt 16, och av den 14 juli 2005 i mål C-192/04, Lagardère Active Broadcast, REG 2005, s. I-7199, punkt 46).

26 Det var ett liknande konstaterande som gjordes i det ärende som ledde till domen av den 16 mars 2006 i mål C-3/04, Poseidon Chartering (REG 2006, s. I-2505), rörande införlivandet av samma direktiv med nederländsk rätt (punkterna 6 och 12 i domen samt punkterna 5, 11 och 12 i generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande i det målet). Denna utvidgning har även gjorts i flera medlemsstater, bland annat i den belgiska, den tyska, den spanska, den franska, den italienska, den österrikiska, den luxemburgska, den nederländska och den portugisiska lagstiftningen. Däremot var i den danska, den grekiska, den irländska, den finska, den svenska och den brittiska lagstiftningen föremålet för avtalet i första hand begränsat till försäljning och köp av varor (se för en studie av dessa Steinman, T., Kenel, P., och Billotte, I., Le contrat d’agence commerciale en Europe, LGDJ, 2005, särskilt s. 22–54).

27 Se bland annat Verbraeken, C., och Schoutheete, A., La loi du 13 avril 1995 relative au contrat d’agence commerciale, Journal des tribunaux, nr 5764 (1995), s. 461–469. Författarna påpekar att lagstiftaren, genom att ange att handelsagenten förhandlar och slutför affärsuppgörelser, medvetet har använt [en] vag formulering … för att ge lagen ett så brett tillämpningsområde som möjligt och bibehålla parallellen till handelsrepresentanters ställning [se, bland annat, parlamentariska dokument, ordinarie möte, 1994–1995, 1750–2, s. 2–3]. Även om direktivet enbart avsåg försäljning och köp av varor, ska lagen även tillämpas på försäljning, köp och uthyrning av fastigheter, på tillhandahållande av tjänster eller på vissa företagsavtal. Det ska påpekas att tillämpningsområdet för 1995 års lag var föremål för två ytterligare utvidgningar år 1999 (för att omfatta försäkringssektorn, kreditinstitut och reglerade värdepappersmarknader), sedan år 2005 (i syfte att skydda kandidater och medlemmar i partssammansatta samrådsorganisationer).

28 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 10 februari 2004 i mål C-85/03, Mavrona (REG 2004, s. I-1573), punkt 15.

29 Se beslut av den 6 mars 2003 i mål C‑449/01, Abbey Life Assurance (ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkterna 4 och 14.

30 EUT C 13, 1977, s. 2.

31 Se beslutet i det ovannämnda målet Abbey Life Assurance, punkt 15.

32 Se, för ett liknande resonemang, Bergé, J.-S., Au-delà du droit communautaire, le droit national, Revue des contrats, 2006, s. 873–878. Författaren kommenterar domen i det ovannämnda målet Poseidon och ifrågasätter den juridiska arten av den nationella bestämmelse som utvidgar ett unionsdirektivs tillämpningsområde. Han anser att en nationell bestämmelse som återger en unionsbestämmelse utanför dess tillämpningsområde förblir en strikt nationell bestämmelse. Nämnda bestämmelse är således inte jämförbar med en klassisk införlivandebestämmelse som är av dubbel art, nationell till sin form och unionsrättslig till sitt föremål. Det är således enbart om direktivet är tillämpligt som den nationella lagstiftningen ska förstås som en nationell införlivandeåtgärd.

33 Se Steinmann, T., Kenel, P., och Billotte, I., Le contrat d’agence commerciale en Europe, op. cit., s. 566–611.

34 Se punkt 35 ovan.

35 När det gäller 1995 års lag, uttrycktes denna vilja tydligt i förarbetena. Det angavs i dessa att arbetsgruppen har således dragit slutsatsen att samtliga bestämmelser är tvingande utom dem där det uttryckligen anges att undantag är möjliga (se parlamentariska dokument, senaten, 355-3, S.E. 1991–1992, 14).

36 Se särskilt artiklarna 18, 20 och 21 i 1995 års lag.

37 Se domen i det ovannämnda målet Ingmar, punkterna 20–25, och av den 23 mars 2006 i mål C-465/04, Honyvem Informazioni Commerciali (REG 2006, s. I-2879), punkt 22.

38 Se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Honyvem Informazioni Commerciali, punkt 28.

39 Se domen i det ovannämnda målet Ingmar, punkt 10.

40 Ibidem, punkt 25.

41 Ibidem, särskilt punkterna 16–19.

42 Ibidem, punkterna 23–25.

43 Ibidem, punkt 20.