Förslag till avgörande av generaladvokat Juliane Kokott föredraget den 27 februari 2014
1 Originalspråk: tyska.
2 Denna fråga har lämnats öppen i mitt förslag till avgörande av den 27 januari 2011 i mål C‑263/09 P, Edwin mot harmoniseringsbyrån (REU 2011, s. I‑5853), punkterna 84–86, eftersom den inte var avgörande för utgången i målet.
3 I den tidigare gällande artikel 238 EG och i artikel 181 EEG‑fördraget som var tillämplig när avtalet ingicks hänvisades här i stället till gemenskapen.
4 Punkt 132 i den överklagade domen.
5 Punkt 138 i den överklagade domen.
6 Punkt 139 i den överklagade domen.
7 Det saknar betydelse för mål vid unionsdomstolarna att en advokat enligt fransk rätt kan anses ha tillräcklig fullmakt (mandat ad litem) även utan ett konkret uppvisande av fullmakt.
8 Rättsläget såg annorlunda utan under tiden fram till slutet av oktober 2012 då domstolens tidigare rättegångsregler fortfarande gällde. Se artikel 38.5 b, som enligt domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C-294/98 P, Metsä-Serla m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. I-10065), punkt 15, inte är tillämplig på överklaganden.
9 Domstolens dom av den 19 oktober 1995 i mål C-19/93 P, Rendo m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. I-3319), av den 9 juni 2011 i de förenade målen C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, Comitato Venezia vuole vivere m.fl. mot kommissionen (REU 2011, s. I‑4727), punkterna 31 och 36–40, och av den 24 oktober 2013 i mål C‑77/12 P, Deutsche Post mot kommissionen, punkt 65. Artikel 119.4 i rättegångsreglerna är i detta avseende utformad som en undantagsbestämmelse.
10 Domstolens dom av den 24 mars 1993 i mål C-313/90, CIRFS m.fl. mot kommissionen (REG 1993, s. I-1125; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑83), punkt 31.
11 I domen i målet Comitato Venezia vuole vivere m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 8) fastställs i detta avseende följande i punkt 38: Denna rättspraxis bygger på antagandet att det i en sådan situation hur som helst är nödvändigt att pröva om talan är välgrundad, med följd att frågan om samtliga sökande verkligen har talerätt saknar betydelse.
12 Domstolens dom av den 11 maj 1989 i de förenade målen 193/87 och 194/87, Maurissen och Union syndicale mot revisionsrätten (REG 1989, s. 1045), punkt 33.
13 Punkt 42 i generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i ovan i fotnot 11 nämnda mål.
14 I förevarande mål i egenskap av efterträdare till Europeiska ekonomiska gemenskapen.
15 Se även artikel 335 FEUF.
16 Se, exempelvis, domstolens dom av den 10 juni 1999 i mål C-334/97, kommissionen mot Montorio (REG 1999, s. I-3387), av den 13 november 2008 i mål C-436/07 P, kommissionen mot Alexiadou (REG 2008, s. I-152*) och av den 18 november 2010 i mål C‑317/09 P, ArchiMEDES mot kommissionen (REU 2010, s. I‑150*).
17 Se, i detta hänseende, Karpenstein i Grabitz/Hilf/Nettesheim, artikel 272 FEUF, punkt 9, som anser att detta inte medför några betänkligheter i den utsträckning och så länge det framgår att det aktuella organet har handlat som ställföreträdare.
18 Vad gäller fastställandet av parternas identitet på unionens sida, uppkommer vid tvister som rör talan från dess tjänstemän (artikel 270 FEUF) och vid en talan om skadestånd (artikel 340 FEUF) – mot bakgrund av att ordalydelsen innehåller en generell hänvisning till unionen – samma problem som vid artikel 272 FEUF. Vid en talan från unionens tjänstemän är utgångspunkten i rättspraxis – såsom i fråga om skiljedomsklausuler – tvärtemot ordalydelsen genomgripande det organ som utgör den anställande myndigheten. Däremot föreligger det inte någon enhetlig rättspraxis beträffande artikel 340 FEUF, se tribunalens dom av den 6 juli 1995 i mål T-572/93, Odigitria mot rådet och kommissionen (REG 1995, s. II-2025), punkt 22 (där tribunalen har utgått från organet), och av den 4 februari 1998 i mål T-246/93, Bühring mot rådet och kommissionen (REG 1998, s. II-171), punkt 26 (där tribunalen har utgått från gemenskapen).
19 Se särskilt punkterna 132–143 i den överklagade domen.
20 Se, i principiellt hänseende, domstolens dom av den 7 december 1976 i mål 23/76, Pellegrini mot kommissionen och Flexon-Italia (REG 1976, s. 1807).
21 Se, bland annat, tribunalens dom av den 8 maj 2007 i mål T-271/04, Citymo mot kommissionen (REG 2007, s. II-1375), punkt 53, och punkt 116 i den överklagade domen.
22 Se särskilt punkterna 133–136 i den överklagade domen.
23 Se särskilt punkterna 138–141 i den överklagade domen.
24 Punkterna 140 och 141 i den överklagade domen.
25 Domen i målet Pellegrini mot kommissionen och Flexon-Italia (ovan fotnot 20), punkt 10.
26 Domstolens dom av den 26 november 1985 i mål 318/81, kommissionen mot CO.DE.MI. (REG 1985, s. 3693), punkterna 9 och 10.
27 En för generös tolkning gjordes däremot i domen i målet Citymo mot kommissionen (ovan fotnot 21), punkt 56, enligt vilken det skulle vara tillräckligt att de handlingar som företes av sökanden gör det möjligt för den gemenskapsdomstol vid vilken talan har väckts att få tillräcklig kännedom om den överenskommelse som parterna i målet har ingått så att deras tvist angående avtalet, i stället för att avgöras av de nationella domstolarna, kan avgöras av gemenskapsdomstolarna. Omständigheter som framgår av handlingarna får nämligen inte tillmätas någon avgörande betydelse.
28 För den särskilda situation som avser nationell rätt som har inkorporerats i en av unionens rättsakter, se generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande av den 27 januari 2011 i mål C‑401/09 P, Evropaïki Dynamik mot ECB (REU 2011, s. I‑4911), punkterna 71–74.
29 Se, för ett uttömmande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet Edwin (ovan fotnot 2), punkterna 70–78.
30 Se, exempelvis, domstolens dom av den 10 juli 2003 i mål C-87/01 P, kommissionen mot CCRE (REG 2003, s. I-7617), punkterna 56–64 och domen i målet ArchiMEDES (ovan fotnot 15), punkt 51 och följande punkter.
31 Domstolens dom av den 5 juli 2011 i mål C-263/09 P, Edwin mot harmoniseringsbyrån (REG 2011, s. I-5853).
32 Domen i målet Edwin (ovan fotnot 30), punkt 53.
33 Se, i detta avseende, generaladvokaten Bots förslag till avgörande av den 28 november 2013 i mål C‑530/12 P, Harmoniseringsbyrån mot National Lottery Commission, punkterna 78–87.
34 Generaladvokaten Bot har kritiserat ett sådant tillvägagångssätt i sitt ovan i fotnot 33 angivna förslag till avgörande.
35 Således liknar dess tillvägagångssätt de begränsade prövningskriterier som även vissa nationella appellationsdomstolar tillämpar vid en kontroll av tillämpningen av utländsk rätt. Se i detta avseende fotnot 40 i mitt förslag till avgörande i målet Edwin.
36 För ett principiellt och rättsjämförande resonemang, se Ranieri, F., Verwirkung et renonciation tacite, Mélanges en l’honneur de Daniel Bastin, Librairies techniques, Paris 1974, s. 427‐452.
37 Se punkterna 108–111 i den överklagade domen.