Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 4 september 2014

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, s. 18). Det direktivet har ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, s. 96).

3 Rådets direktiv av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, s. 12 och rättelse EUT 2005, L 204, s. 24).

4 Rådets direktiv av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, s. 13 och rättelse EUT 2006, L 236, s. 36).

5 Nedan kallad stadgan.

6 Förslag till avgörande M’Bodj (C‑542/13, EU:C:2014:2113).

7 EUT L 348, s. 98.

8 Se artikel 1 i direktivet.

9 Se förslag till avgörande M. (C‑277/11, EU:C:2012:253, punkt 19) vilket följdes av dom M. (C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 72).

10 Denna konvention undertecknades i Genève den 28 juli 1951 [Recueil des traités des Nations unies, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954)] och trädde i kraft den 22 april 1954. Den har kompletterats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning av den 31 januari 1967, vilket trädde i kraft den 4 oktober 1967.

11 I domen M. (EU:C:2012:744) framhöll domstolen att det är olika slags rättigheter som är kopplade till flyktingstatus respektive till status som alternativt skyddsbehövande (punkt 92). Det ska emellertid framhållas att Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, s. 9), vilket utgör en omarbetning av direktiv 2004/83, innebär att skillnaderna mellan den skyddsnivå som tillerkänns flyktingar och de som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande avskaffas när det gäller tillträde till hälso- och sjukvård (artikel 30). Skillnaden kvarstår emellertid när det gäller socialt stöd (artikel 29).

12 Se artikel 1 samt skälen 2 och 11 i nämnda direktiv.

13 Lag i dess lydelse enligt lag av den 15 september 2006 (nedan kallad lagen av den 15 december 1980).

14 Se dom av Cour constitutionnelle nr 43/2013 av den 21 mars 2013, punkt B 13, s. 16.

15 Status som alternativt skyddsbehövande ger rätt till uppehållstillstånd i ett år, vilket kan förlängas i fem år. Efter dessa fem år får berörd person beviljas permanent uppehållstillstånd i enlighet med artikel 49/2 punkterna 2 och 3 i lagen av den 15 december 1980.

16 Moniteur belge av den 31 december 1996, s. 32518, ändrad den 13 januari 2003 (Moniteur belge av den 17 januari 2003, s. 1553).

17 Såsom jag påpekade i punkterna 34–37 i förslaget till avgörande M’Bodj (EU:C:2014:2113) är de nationella myndigheterna oeniga om huruvida ett sådant uppehållstillstånd ska betraktas som ett införlivande av artikel 15 b i direktiv 2004/83.

18 Se dom Diakité (C‑285/12, EU:C:2014:39).

19 Såsom domstolen framhöll i domen B och D (C–57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661) följer det av artikel 2 g in fine i direktiv 2004/83 att detta direktiv inte hindrar att en person begär skydd genom att ansöka om en annan typ av skydd som ligger utanför direktivets tillämpningsområde (punkt 116).

20 Nedan kallad Europakonventionen. Konvention undertecknad i Rom den 4 november 1950.

21 Direktiv 2004/83 bygger i likhet med konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951, på principen att mottagande medlemsstater i enlighet med nationell rätt kan bevilja nationellt skydd som ger personer som inte kan ges flyktingstatus enligt artikel 12.2 i nämnda direktiv uppehållsrätt på den berörda medlemsstatens territorium.

22 Se not av den 25 september 2002 från ordförandeskapet för Europeiska unionens råd till strategiska kommittén för invandring, gränser och asyl, 12148/02, s. 6.

23 Nedan kallad Europadomstolen.

24 Europadomstolen, 2 maj 1997, Recueil des arrêts et décisions 1997-III. I detta mål fann Europadomstolen att verkställighet av ett beslut om utvisning av en aidssjuk person skulle utgöra ett åsidosättande av artikel 3 i Europakonventionen om vederbörande återvände till sitt ursprungsland, eftersom den aktuella personen löpte en verklig risk att dö under särskilt smärtsamma omständigheter. Europadomstolen beaktade i domen den omständigheten att den berörda personen befann sig i ett långt framskridet skede av sjukdomen och att ett plötsligt avbrytande av den sjukvård som tillhandahölls i mottagarstaten, liksom avsaknaden av varje form av psykologiskt och socialt stöd, skulle påskynda den berörda personens död och utsätta vederbörande för akut fysiskt och psykiskt lidande (§ 42 och §§ 51–54). Europadomstolen förklarade således att den förbehöll sig rätten att pröva tillämpningen av artikel 3 i Europakonventionen med viss flexibilitet i situationer då risken att den berörda personen utsätts för förbjudna behandlingar i destinationslandet kan härledas till faktorer som myndigheter i det landet vare sig direkt eller indirekt kan hållas ansvariga för eller som var och en i sig inte strider mot den artikeln. I ett sådant fall får konventionsstaterna således, av humanitära hänsyn som bedöms trängande, inte verkställa ett utvisningsbeslut för att inte hållas ansvariga enligt artikel 3 i Europakonventionen.

25 Min kursivering.

26 EU:C:2009:94.

27 Ovan i punkt 27 angiven dom (punkt 28).

28 McAdam, J., The Qualification Directive: An Overview, The Qualification Directive: Central Themes, Problem Issues, and Implementation in Selected Member States, Wolf Legal Publishers, Nimègue, 2007, s. 19.

29 Se dom Diakité (EU:C:2014:39, punkt 24).

30 Jag vill erinra om att det följer av fast rättspraxis att det inom ramen för det genom artikel 267 FEUF inrättade samarbetet mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte kan domstolen ta hänsyn till unionsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin begäran i den mån dessa normer är nödvändiga för prövningen av målet i den nationella domstolen (se, bland annat, mål Banco Bilbao Vizcaya Argentaria (C‑157/10, EU:C:2011:813), punkterna 18–20 och där angiven rättspraxis).

31 Ett beslut om återvändande är enligt denna bestämmelse ett administrativt eller rättsligt beslut enligt vilket en tredjelandsmedborgares vistelse är olaglig och som ålägger eller fastställer en skyldighet att återvända.

32 C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 21.

33 C‑390/12, EU:C:2014:281, punkt 34.

34 Se artikel 12.2 i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, KOM(2005) 391 slutlig, av den 1 september 2005 (nedan kallat förslaget till direktiv), vilket hade följande lydelse: Detta rättsmedel skall antingen ha en uppskjutande verkan eller ge tredjelandsmedborgarens rätt att ansöka om uppskjutande av verkställigheten av beslutet om återvändande eller återsändande, vars verkställighet i så fall skjuts upp till dess att det vunnit laga kraft eller inte längre kan överklagas eller bli föremål för omprövning med uppskjutande verkan. (Min kursivering)

35 Se även skälen 2 och 11 i nämnda direktiv.

36 Se de allmänna principerna om rättsmedels effektivitet och de garantier som ska tillhandahållas av konventionsstaterna vid utvisning av en utlänning i enlighet med artiklarna 13 och 3 i Europakonventionen, vilka sammanfattas i Europadomstolens dom [stora avdelningen] nr 30696/09 i målet M.S.S. mot Belgien och Grekland, § 286–293 (Recueil des arrêts et décisions 2011), nr 9152/09 av den 2 februari 2012 i målet I.M. mot Frankrike, § 127–135 och nr 22689/07 i målet De Souza Ribeiro mot Frankrike [stora avdelningen], § 77–83 (Recueil des arrêts et décisions 2012).

37 Se Europadomstolens dom i det ovannämnda målet I.M. mot Frankrike, § 132–134 och där angiven rättspraxis.

38 Dom nr 70055/10 av den 27 februari 2014 i målet S.J. mot Belgien. Domen har hänskjutits till stora avdelningen.

39 § 95.

40 §§ 96 och 97.

41 § 103.

42 Idem.

43 § 104.

44 § 106.

45 Se redogörelsen för artiklarna 39/82–39/85 i lagen av den 15 december 1980 i punkterna 44–47 i detta förslag till avgörande.

46 Under förberedelsearbetet inför direktivets antagande lade Europaparlamentet emellertid fram ett förslag i detta hänseende. Se ändringsförslag 53 till artikel 13.1 i Europaparlamentets betänkande om förslaget till direktiv (A6-0339/2007).

47 Min kursivering.

48 Min kursivering.

49 Skälen 7 och 8 i direktiv 2003/9.

50 Min kursivering. Jag vill emellertid framhålla att kommissionen inte uttryckligen hänförde sig till artiklarna 13 och 14 i direktiv 2003/9, vilka garanterar asylsökande materiella mottagningsvillkor som säkerställer en adekvat levnadsstandard och uppehälle. Artikel 13.2 i det direktivet ålägger nämligen medlemsstaterna att föreskriva mottagningsvillkor (materiellt eller ekonomiskt bistånd) för att garantera en levnadsstandard som täcker de asylsökandes behov i fråga om hälsa och uppehälle. I artikel 14 föreskrivs, [o]m inkvartering tillhandahålls in natura att den ska beviljas i form av [f]örläggningar som garanterar en tillräcklig levnadsstandard eller [p]rivathus, lägenheter, hotell eller andra lokaler som anpassats för sökande.

51 Betänkande av den 8 februari 2011 om att minska ojämlikhet i hälsa i EU [2010/2089(INI)]. Se, bland annat, skäl AD och punkt 5.

52 Se, vad beträffar artikel 2 i Europakonventionen, Europadomstolens dom nr 68029/01 av den 25 oktober 2005 i målet Kutepov och Anikeyenko mot Ryssland, och beslut nr 7269/05 av den 1 december 2009 i målet Huc mot Rumänien och Tyskland, § 59, samt, vad beträffar artikel 3 i Europakonventionen, Europadomstolens beslut nr 56869/00 av den 23 april 2002 i målet Larioshina mot Ryssland och nr 45603/05 av 18 juni 2009 i målet Budina mot Ryssland.

53 Skäl 4 i direktiv 2008/115. Min kursivering.

54 Enligt den artikeln har var och en rätt till tillgång till förebyggande hälsovård och medicinsk vård på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning och praxis. En hög nivå av skydd för människors hälsa ska säkerställas vid utformning och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder.

55 Jag avser här domen Saciri m.fl. (C‑79/13, EU:C:2014:103), i vilken domstolen prövade de materiella villkoren för mottagande av asylsökande, i synnerhet punkt 40.