Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 16 oktober 2014

1 Originalspråk: franska.

2 Se, bland annat, dom Echternach och Moritz (389/87 och 390/87, EU:C:1989:130, punkt 11), dom Schmid (C‑310/91, EU:C:1993:221, punkt 20) och dom Ferlini (C‑411/98, EU:C:2000:530, punkt 42).

3 Se dom My (C‑293/03, EU:C:2004:821, punkt 42)

4 Dom Uecker och Jacquet (C-64/96 och C‑65/96, EU:C:1997:285, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

5 Rådets förordning av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2). Den förordningen har upphört att gälla och ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, s. 1).

6 Se dom Ferlini (EU:C:2000:530, punkt 41) och dom My (EU:C:2004:821, punkt 35) samt beslut Ricci och Pisanesch (C‑286/09 och C-287/09, EU:C:2010:420, punkt 26)..

7 Förordning av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s.39).

8 Se, bland annat, dom kommissionen/Belgien (186/85, EU:C:1987:208, punkt 21) och dom Kristiansen (C‑92/02, EU:C:2003:652, punkt 32),

9 Punkt 34. Domstolen uttalade sig på motsvarande sätt i dom kommissionen/Belgien (EU:C:1987:208) beträffande familjetillägg enligt artikel 67.2 i tjänsteföreskrifterna.

10 Se, bland annat, dom kommissionen/Portugal (C-255/09, EU:C:2011:695, punkterna 47–49 och där angiven rättspraxis).

11 Se, bland annat, dom Kristiansen (EU:C:2003:652, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

12 Se, för ett liknande resonemang, när det gäller familjetillägg, dom kommissionen/Belgien (EU:C:1987:208, punkt 22).

13 Ibidem, punkt 23.

14 Ibidem.

15 De belgiska myndigheterna ansåg emellertid att Nina Kristiansens anställningsperiod vid kommissionen skulle neutraliseras vid fastställandet av referensperioden.

16 Förslag till avgörande av generaladvokat Alber i mål Kristiansen (EU:C:2002:141).

17 Den hänskjutande domstolen har även angett artikel 4.3 FEU. Lissabonfördraget hade emellertid ännu inte trätt i kraft då det omtvistade beslutet i det nationella målet fattades den 26 augusti 2009. Därför hänvisar jag nedan i detta förslag till avgörande inte till den bestämmelsen, utan till artikel 10 EG.

18 137/80, EU:C:1981:237.

19 EU:C:2004:821.

20 Samma åsidosättande fastställdes med avseende på Konungariket Spanien i dom kommissionen/Spanien (C‑52/96, EU:C:1997:382).

21 Se punkt 9 och, i samma mening, dom kommissionen/Spanien (EU:C:1997:382, punkt 9).

22 I förevarande fall lika behandling av tjänstemän i unionen, oavsett ursprungsstat, och rekrytering av den mest meriterade personalen, se punkt 19 i domen.

23 Detta var för övrigt nödvändigt, eftersom en eventuell skyldighet för medlemsstaterna att ändra de tillämpliga reglerna för beviljande av förmåner genom sitt socialförsäkringssystem för att göra det möjligt att beakta anställningsperioder vid unionsinstitutionerna inte kan härledas från artikel 11.2 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna, precis som artikel 69 i anställningsvillkoren, som illustreras ovan, inte heller ger något stöd för det (se punkterna 22–29 ovan).

24 Dessa punkter föregås av rubriken Artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och artikel 10 EG.

25 Domstolen förde ett liknande resonemang i dom Bruce of Donington (208/80, EU:C:1981:194) och dom Hurd (44/84, EU:C:1986:2, punkterna 38–45), i vilka domstolen fann att principen om lojalt samarbete, på den tiden inskriven i artikel 5 i EEG-fördraget, innebar ett förbud mot beskattning av reseersättning och traktamente som erhölls av ledamöterna av Europaparlamentet (ett ersättningssystem som vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet reglerades enbart genom nationell lagstiftning), vilket skapade ekonomiska hinder för ledamöternas resor, och ett förbud mot nationell beskattning av Europatillägget för lärare i Europaskolor, eftersom en sådan beskattning kunde skada gemenskapens finansieringssystem och fördelningen av de ekonomiska bördorna mellan medlemsstaterna.

26 Artikel 4.3 FEU (och tidigare artikel 5 i EEG-fördraget, artikel 5 i EG-fördraget och artikel 10 EG) innehåller i sig en allt för allmän formulering för att kunna anföras vid nationella domstolar (se, i den meningen, dom Hurd, EU:C:1986:2, där det var fråga om skyldigheten som följer av artikel 5 i EEG-fördraget att inte genom unilaterala åtgärder skada gemenskapens finansieringssystem och fördelningen av de ekonomiska bördorna mellan medlemsstaterna, en skyldighet som Förenade kungariket hade åsidosatt genom att ta ut nationell skatt på Europatillägget för lärare i en Europaskola; se även generaladvokat Slynns förslag till avgörande i mål Hurd, EU:C:1985:222, punkt 30). Läget tycks emellertid vara ett annat när denna bestämmelse tillämpas i förening med andra bestämmelser i unionsrätten, vilka i sig är direkt tillämpliga (se, exempelvis, dom Acereda Herrera, C‑466/04, EU:C:2006:405, punkterna 41–45) eller om den läses mot bakgrund av de regler som följer av den allmänna ordningen för unionens fördrag eller rättsakter, såsom är fallet i dom My (EU:C:2004:821), och som gör det möjligt att på ett tillräckligt detaljerat sätt definiera innebörden av skyldigheten enligt denna bestämmelse och att fastställa dess ovillkorlighet (se även dom Bruce of Donington, EU:C:1981:194, punkterna 14–20, i vilken den omständigheten att man beskattar reseersättningar som Europaparlamentets ledamöter erhåller enligt en ordning som vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet reglerades enbart genom nationell lagstiftning, av domstolen ansågs utgöra hinder för parlamentets interna funktion i och med att de innebar ekonomiska hinder för ledamöternas resor och därmed en överträdelse av artikel 5 i EEG-fördraget, i förening med bland annat artikel 8 i protokollet om immunitet och privilegier).

27 Principen har bland annat bekräftats i beslut Ricci och Pisaneschi (C‑286/09 och C‑287/09, EU:C:2010:420), vilket rörde rätten till vanlig pension. Se även hänvisningen till artikel 4.3 FEU i dom Časta (C‑166/12, EU:C:2013:792, punkterna 36 och 37). Däremot, i motsats till vad som tycks vara den hänskjutande domstolens ståndpunkt och såsom däremot mycket riktigt understrukits av den belgiska regeringen, prövade domstolen de klagandes situation i det nationella målet i dom Öberg (C‑185/04, EU:C:2006:107) och dom Rockler (C‑137/04, EU:C:2006:106), vilka av de svenska myndigheterna hade nekats en sammanräkning av de perioder de hade tillhört det gemensamma socialförsäkringssystemet enligt tjänsteföreskrifterna vid beräkning av föräldraersättning, endast med hänsyn till den fria rörligheten för arbetstagare. Punkt 47 i dom My (EU:C:2004:821) angavs endast i syfte att fastställa den aktuella bestämmelsens avskräckande effekt på den fria rörligheten.

28 Domstolen förde ett liknande resonemang på ett annat område än det socialpolitiska i en dom som föregick dom My (EU:C:2004:821). Den domen rörde en skatteförmån för gemenskapens tjänstemän och tillfälligt anställda. I det fallet uteslöt domstolen att förlusten av en sådan förmån kunde avskräcka någon från att ingå anställning eller förbli anställd vid gemenskapsinstitutionerna och sålunda hindra nämnda institutioners funktion, se dom Tither (C‑333/88, EU:C:1990:131, punkt 16).

29 Se mitt förslag till avgörande i mål Gysen (C‑449/06, EU:C:2007:663, punkterna 54–61). I det nationella mål som föranledde denna dom var det fråga om en nationell bestämmelse på grundval av vilken – i samband med att det behöriga nationella organet betalar ut familjetillägg för ett bidragsberättigat barn till en egenföretagare – barnet till den egenföretagare som är berättigad till familjetillägg som utbetalas med stöd av tjänsteföreskrifterna eller anställningsvillkoren inte beaktas för att avgöra ordningsföljden för de andra barnen till denne egenföretagare, en ordningsföljd som enligt den bestämmelsen påverkar beloppet av de familjetillägg som skall utbetalas för dessa andra barn.

30 Anställningsformen kontraktsanställning infördes i anställningsvillkoren genom rådets förordning (EG) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, s. 1).

31 I mitt förslag till avgörande i mål Gysen (EU:C:2007:663) rörande familjetillägg anförde jag det motsatta.

32 Enligt artikel 96.4 i anställningsvillkoren ska utbetalningen av arbetslöshetsersättningen upphöra om en tidigare kontraktsanställd får en ny anställning. Om vederbörande blir arbetslös igen inom de föreskrivna tre åren ska ersättningen betalas ut på nytt.

33 Det tycks för övrigt inte som om den kungliga förordningen eller någon fast praxis hos ONEM, gör det möjligt att neutralisera arbetsperioder i unionens tjänst när det gäller att fastställa referensperioden på tre år för beräkningen av antalet arbetade dagar för att ha rätt till arbetslöshetsersättning. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att ONEM gjorde en sådan neutralisering vid Marie-Rose Melchiors första ansökan om ersättning men inte vid hennes andra ansökan.

34 Se den beräkning som utfördes av Tribunal du travail de Bruxelles i punkt 4.1.4 i domskälen i dom av den 14 februari 2012, som ONEM har överklagat, av vilken det framgår att sökanden under referensperioden har styrkt 507 arbetsdagar vid kommissionen och 150 arbetsdagar för bemanningsbolag såsom uthyrd arbetskraft till privata bolag, vilket sammanlagt motsvarar 657 arbetsdagar och således överstiger de 624 dagar som erfordras enligt artikel 30 i den kungliga förordningen. Se även yttrande av den 13 januari 2012 från Ministère public (åklagarmyndigheten).

35 I detta hänseende understryker jag endast att förevarande mål skiljer sig från de mål i vilka domstolen avkunnade dom DEB (C-279/09, EU:C:2010;811) och mål Banif Plus Bank (C-472/11, EU:C:2013:88), i vilka den allmänna unionsrättsliga principen om effektivt domstolsskydd gjordes gällande. Denna princip existerade redan innan den skrevs in i artikel 47 i stadgan.

36 Se dom Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 19). Se även dom Pfleger m.fl. (C‑390/12, EU:C:2014:281, punkt 33).

37 Se dom Åkerberg Fransson (EU:C:2013:105, punkt 21) och dom Pfleger m.fl. (EU:C:2014:281, punkt 34).

38 Se dom Åkerberg Fransson (EU:C:2013:105, punkt 22).

39 Se punkterna 15–16 ovan.

40 Se punkterna 19–31 ovan.

41 Se dom Johannes (C‑430/97, EU:C:1999:293, punkterna 26–29).

42 Jag vill i förbigående understryka att stadgan är tillämplig även om domstolen finner att artikel 10 EG visserligen är tillämplig i förevarande fall men inte kan göras gällande i domstol av Marie-Rose Melchior. Detta följer av dom Association de médiation sociale (C‑176/12, EU:C:2014:2, punkterna 30–41).

43 EUT C 303, 2007, s. 17.

44 Skillnaden mellan principer och rättigheter i stadgan anges i ingressen och förklaras bland annat i artikel 51.1 i stadgan.

45 Se förklaringarna till artikel 34 i stadgan.

46 I artikel 51.1 anges att rättigheterna ska respekteras men principerna endast iakttas eller främjas.

47 Se artikel 52.5 första meningen i stadgan.

48 Se, beträffande den omständigheten att de sociala principerna i stadgan inte direkt kan göras gällande i domstol när det gäller artikel 27 i stadgan, dom Association de médiation sociale (EU:C:2014:2, punkterna 42–49). Domen innebar även att möjligheten att åberopa nämnda principer i domstol i övergripande situationer begränsades till tolkningsändamål.

49 Se artikel 52.5 andra meningen i stadgan.