Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 17 december 2015

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 324, s. 23.

3 EGT L 105, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 3 s. 146.

4 EGT L 105, s. 59; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 112.

5 EGT L 105, s. 64; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 117.

6 Rådets direktiv 2009/55/EG av den 25 maj 2009 om skattebefrielse på permanent införsel från en medlemsstat av personlig egendom (EUT L 145, s. 36).

7 Det preciseras härvidlag i beslutet att begära förhandsavgörande att Gerichtshof hänvisade till dom Ryborg ( C-297/89, EU:C:1991:160), dom Louloudakis ( C-262/99, EU:C:2001:407), och dom Alevizos ( C-392/05, EU:C:2007:251), vilka alla rör tolkningen av direktiv 83/182 och direktiv 83/183.

8 Det ska understrykas att den tolkning av begreppet normal bostad som den hänskjutande domstolen har begärt inte endast angår artiklarna 3–11 i förordning nr 1186/2009 vilkas tillämpning är aktuell i det nationella målet utan även andra bestämmelser i denna förordning (se punkt 28 i detta förslag till avgörande).

9 Det konstateras i beslutet att begära förhandsavgörande att Gerechtshofs avgöranden att det inte otvetydigt kunde fastställas var [X] hade haft sitt huvudsakliga intressecentrum innefattar uppfattningen att de omständigheter som leder till slutsatsen att den berörde hade (behållit) sin normala bostad i Nederländerna uppväger de omständigheter som leder till slutsatsen att den berörde hade sin normala bostad i Qatar.

10 Denna domstol har nämnt dom Treimanis ( C‑487/11, EU:C:2012:556, punkterna 24–26) och dom Wencel ( C‑589/10, EU:C:2013:303). Jag betonar redan på detta stadium att den sistnämnda domen här endast kan åberopas analogt, då den avser tolkningen av bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i ändrad och uppdaterad lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1).

11 Den hänskjutande domstolen har emellertid nyanserat det sistnämnda påståendet genom att precisera att det också skulle kunna anses att det då inte är fråga om att flytta en normal bostad i den mening som avses i artikel 3 eftersom bostaden i tredjeland helt enkelt lämnas.

12 X har närmare bestämt hävdat i första hand att han inte förfogade över dubbel bostad under berörda perioden, eftersom han inte längre hade sin normala bostad i Nederländerna, och att han enbart reste dit på besök. Svaret på frågan skulle således vara rent teoretiskt. I andra hand har X påstått, för det fall det görs en annan bedömning av de faktiska omständigheterna att det skulle var möjligt att fastställa att det samtidigt rör sig om en normal bostad i en medlemsstat och i ett tredjeland och att han i förevarande fall skulle kunna komma i åtnjutande av den tullbefrielse som i denna artikel 3, eftersom den normala bostad som han behållit i Nederländerna är mindre viktig än hans normala synnerligen viktiga bostad som är belägen i Qatar.

13 I förslaget av den 11 december 2008 vilket utmynnade i antagandet av förordning nr 1186/2009, KOM(2008) 842 slutlig, preciserade kommissionen att [d]en nya förordningen ersätter de olika rättsakter som omfattas av kodifieringen [se bilaga V till förslaget]. Förslaget följer de kodifierade texterna vad beträffar innehållet i sak och begränsar sig därmed till att föra samman texterna, vilket innebär att de ändringar som krävs till följd av kodifieringen endast är av formell karaktär (kursivering i originalet).

14 Förslag av den 12 mars 1979, KOM(79) 104 slutlig.

15 Angående den definition som kommissionen föreslagit och den belysning som den kan ge vid besvarandet av den andra fråga som ställts i förevarande mål, se punkt 35, respektive punkt 71 i detta förslag till avgörande.

16 Se de bestämmelser i dessa direktiv som citerats i punkterna 16 och 17 i detta förslag till avgörande.

17 Se, bland annat, dom Louloudakis ( C‑262/99, EU:C:2001:407, punkt 51 och följande punkter samt där angiven rättspraxis) vars kriterier för avgörande av platsen för den normala bostaden har erinrats om i dom kommissionen/Grekland ( C‑156/04, EU:C:2007:316, punkterna 45 och 46).

18 Se dom Alevizos ( C‑392/05, EU:C:2007:251, punkt 54 och följande punkter).

19 Se, bland annat, dom Universität Stuttgart ( 303/87, EU:C:1989:128), dom Schoonbroodt ( C‑247/97, EU:C:1998:586), dom Feron ( C‑170/03, EU:C:2005:176), dom Har Vaessen Douane Service ( C‑7/08, EU:C:2009:417), dom Lietuvos geležinkeliai ( C‑250/11, EU:C:2012:496), dom Treimanis ( C‑487/11, EU:C:2012:556), och dom Utopia ( C‑40/14, EU:C:2014:2389).

20 Se, bland annat, dom Seattle Genetics ( C‑471/14, EU:C:2015:659, punkt 23 och följande punkter) och dom Europeiska unionen ( C‑494/14, EU:C:2015:692, punkt 21 och följande punkter).

21 Se dom Feron ( C‑170/03, EU:C:2005:176, punkt 26 och följande punkter) och dom Treimanis ( C‑487/11, EU:C:2012:556, punkt 22 och följande punkter).

22 Artiklarna 6 och 8 anges inte i denna förteckning eftersom de gäller fastställandet av den personliga egendom som ska beviljas eller inte beviljas förmånen av tullbefrielse och begreppet normal bostad förekommer inte i dem.

23 Det vill säga, särskilt vad gäller den franska versionen, artiklarna 12, 13, 17 och 81 i förordningen.

24 Utöver den franska versionen, se den spanska (residencia normal), den danska (sædvanlige opholdssted), den tyska (gewöhnlichen Wohnsitz), den engelska versionen (normal place of residence), den italienska (residenza normale), den nederländska (normale verblijfplaats), den portugisiska (residência habitual), den rumänska (reședinţa obișnuită), den svenska (normala bostad) och.

25 Det ovannämnda förslaget KOM(79) 104 slutlig.

26 Se artikel 4.2 i det nämnda förslaget som citeras i punkt 71 i detta förslag till avgörande.

27 Se artiklarna 5, 6, 10, 11, 12, 14, 16, 17, 20 och 71 i det nämnda förslaget.

28 Min kursivering.

29 Det föreskrivs i artikel 1 förordning nr 1186/2009 att denna förordning [a]nger de fall då, på grund av särskilda förhållanden, befrielse från import- eller exporttullar och åtgärder som antagits på grundval av artikel 133 i fördraget ska beviljas när varor övergår till fri omsättning eller exporteras från gemenskapens tullområde.

30 Denna restriktiva formulering fanns också i före detta artikel 184 i tullkodexen (se rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4)) vilken utgjorde den rättsliga grunden för gemenskapslagstiftarens ingripande på området för befrielse från import- och exporttullar som klassificerades bland så kallade gynnade förfaranden (avdelning VI).

31 Enligt vad som anges i punkt 1 i motiveringen till det ovannämnda förslaget KOM(79) 104 slutlig, är det detta som skiljer befrielse från import- och exporttullar från annan tullbefrielse, eftersom tullavgifter fortsätter att vara tillämpliga på varor som införs för andra syften än de som avses med åtgärden befrielse från import- och exporttullar och från tillfälligt upphävande av tullar som är en interimistisk åtgärd.

32 Se, analogt, dom Schoonbroodt ( C‑247/97, EU:C:1998:586, punkt 23 och där angiven rättspraxis), i vilken domstolen preciserade att regler om tullfrihet skall tolkas strikt och i överensstämmelse med sin ordalydelse, vilket innebär att det inte är möjligt att utan stöd av ordalydelsen tillämpa dem på produkter som inte nämns i bestämmelserna.

33 I punkt 1.4 i Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande över det förslag som ledde till antagandet av förordning nr 918/83 (EGT C 72, 1980, s. 20) noterade kommittén följande: Det bör därför tydligt anges att det handlar om problem som påverkar livet för privatpersoner och familjer och att ett restriktivt synsätt därför inte bör tillämpas. Utdraget citeras även i dom Treimanis ( C‑487/11, EU:C:2012:556, punkt 26).

34 Dom Wencel ( C‑589/10, EU:C:2013:303, punkt 48 och följande punkter).

35 Ekonomiska och sociala kommitténs ovannämnda yttrande (punkt 1.4). I punkt 4 i motiveringen till det ovannämnda förslaget KOM(79) 104 slutlig, anges det likaledes att befrielse kan medges avseende införsel av lös egendom som används av personer som nyss etablerat sig i ett land då denna införsel inte stör den nationella tillverkningen av liknande varor, eftersom den äger rum utan några som helst affärsmässiga hänsynstaganden.

36 Dom Treimanis ( C‑487/11, EU:C:2012:556, punkt 24). De nämnda målen formulerades med samma ord av generaladvokaten Poiares Maduro i hans förslag till avgörande i mål Feron ( C‑170/03, EU:C:2004:312, punkt 74), varvid han hänvisade till förslag till avgörande av generaladvokat Saggio i mål Heinonen ( C‑394/97, EU:C:1999:10, punkt 16).

37 Se punkterna 5 och 7 i motiveringen till det ovannämnda förslaget KOM(79) 104 slutlig, samt fjärde skälet i denna förordning, vars innehåll har återgetts i skäl 5 i förordning nr 1186/2009.

38 Enligt rekommendation av den 5 december 1962 av rådet för samarbete på tullområdet (nu Världstullorganisationen, WCO) angående beviljande av befrielse från tull för lös egendom som införs i samband med att bostaden flyttas (dokument som finns tillgängligt på följande internetadress: http://www.wcoomd.org/fr/about-us/legal-instruments/recommendations/~/media/5E6130F9EAA54352A7710C2CA72ABA2B.ashx), har denna text antagits med syftet att underlätta för fysiska personer som flyttar sin normala bostad från ett land till ett annat. Det förespråkas här att befrielse från tullavgifter och skatter vid import, utan förbud eller importrestriktioner av ekonomisk art, ska medges för lös egendom som införs av en fysisk person i samband med att han flyttar sin bostad till importlandet (min kursivering).

39 Min kursivering.

40 Enligt samma logik har den nederländska regeringen i andra hand hävdat att för det fall att domstolen finner att artikel 3 förordning nr 1186/2009 möjliggör det samtidiga innehavet av en normal bostad både i en medlemsstat och i ett tredjeland, skulle detta ändå inte betyda att den berörda personen har rätt till den tullbefrielse som föreskrivs i artikel. Regeringen har gjort gällande att i en sådan situation skulle dels den normala bostad som är belägen i tredjelandet ha lämnats – och inte flyttats till unionens tullområde – dels, skulle den normala bostad som är belägen i medlemsstaten ha behållits – och inte inrättats där.

41 Denna domstol har hänvisat till dom Ryborg ( C‑297/89, EU:C:1991:160), dom Louloudakis ( C‑262/99, EU:C:2001:407), och dom Alevizos ( C‑392/05, EU:C:2007:251).

42 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende citerat dom Louloudakis ( C‑262/99, EU:C:2001:407, punkterna 52 och 53), men den har dock påpekat att det inte finns någon bestämmelse i förordning nr 1186/2009 som motsvarar artikel 7.1 i direktiv 83/182 enligt vilken företräde måste ges under vissa omständigheter åt den plats vartill sökanden har personlig anknytning, och den anser att sådana omständigheter inte föreligger i målet.

43 Den nederländska regeringen har med hänvisning till punkt 55 i dom Louloudakis ( C‑262/99, EU:C:2001:407), dragit slutsatsen att den nationella domstolen borde beakta bland annat var vederbörande själv och hans familjemedlemmar faktiskt befinner sig, var bostaden är belägen, var hans barn faktiskt går i skola, var han utövar sin förvärvsverksamhet, var han har sina ekonomiska intressen samt vilka offentliga och sociala organ han har en anknytning till, i den mån dessa omständigheter tyder på att vederbörande vill ge stabilitet åt den plats till vilken han har en anknytning, genom den kontinuitet som följer av levnadsvanor samt normala sociala och yrkesmässiga relationer. Den Nederländska regeringen har lagt till beaktandet av sådana uppgifter som det land där pensionsrättigheter har intjänats, det land där arbetsgivaren är etablerad och det land där sjukförsäkrings avtal har ingåtts.

44 Se punkt 31 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

45 Det erinras om dessa bestämmelsers ordalydelse i punkterna 16 och 17 i detta förslag till avgörande.

46 Med hänsyn till såväl de nämnda artiklarnas rubrik (Allmänna regler för att bestämma hemvist) som förarbetena till direktiven (se, särskilt, angående direktiv 83/183, artikel 8 i kommissionens förslag, KOM(1975) 528 slutlig (EGT C 267, s. 11)), tycks det mig att definitionerna av det nämnda begreppet har införts främst för att komplettera den uppräkning som numera följer i punkt 2 i de nämnda artiklarna av vilken bevisning som kan godtas för att de berörda ska visa var platsen för deras hemvist är belägen.

47 I rådets första direktiv 80/1263/EEG av den 4 december 1980 om införande av ett gemenskapskörkort (EGT L 375, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 2, s. 71), nämndes redan begreppet normal bosättningsort upprepade gånger men det definierades inte. Artikel 9 i rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort (JO L 237, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 22), rådde bot på denna brist. Den definitionen återgavs i artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort (EUT L 403, s. 18), varigenom det föregående direktivet upphävdes.

48 Se, bland annat, dom Grasser ( C‑184/10, EU:C:2011:324, punkt 27), dom Hofmann ( C‑419/10, EU:C:2012:240, punkterna 70 och 76), samt Nīmanis ( C‑664/13, EU:C:2015:41, punkt 36 och följande punkter).

49 Angående direktiv 83/182, se dom Ryborg ( C‑297/89, EU:C:1991:160, punkt 17 och följande punkter) och dom Louloudakis ( C‑262/99, EU:C:2001:407, punkt 51 och följande punkter), samt angående direktiv 83/183, se dom Alevizos ( C‑392/05, EU:C:2007:251, punkt 54 och följande punkter).

50 Se dom Ryborg ( C‑297/89, EU:C:1991:160, punkt 13), dom Louloudakis ( C‑262/99, EU:C:2001:407, punkt 58), samt dom Alevizos ( C‑392/05, EU:C:2007:251, punkt 53).

51 Se punkt 45 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

52 Se skälen 2 och 3 i förordning nr 1186/2009.

53 Se det ovannämnda yttrandet av Ekonomiska och sociala kommittén (punkt 1.8); motivering till kommissionens förslag (KOM(2007) 614 slutlig, s. 2 och 3) vilket utmynnade i antagandet av rådet förordning (EG) nr 274/2008 av den 17 mars 2008 (EUT L 85, s. 1), som ändrade förordning nr 918/83 och kodifierades genom förordning nr 1186/2009; Georgopoulos, Th., La franchise douanière, Le droit douanier communautaire entre cohérence et flexibilité, R.A.E., 2005, nr 4, s. 608.

54 Se Berr, C. J., och Trémeau, H., Le droit douanier communautaire et national, Economica, Paris, 2006, punkt 157, och Soulard, Ch., Union douanière, Taxation des marchandises, Jurisclasseur Europe, häfte 504, 2007, punkt 124.

55 Det har med rätta anförts att [e]fterson den fria rörligheten för Europas medborgare … har upphöjts till grundläggande princip i unionsrätten, vore det stötande om dessa konfronterades med ett alltför stelbent tullsystem när de återvänder eller för första gången installerar sig i Europeiska unionen. Även om förordning nr 918/83 inte förbehåller europeiska medborgare någon specifik befrielse, blir det främst de som kommer i åtnjutande av befrielsen [i samband med händelser som rör privatlivet] (se, Georgopoulos, Th., anfört arbete, s. 607). Se även punkt 77 i detta förslag till avgörande.

56 Det anges i artikel 7.1 andra stycket i direktiv 83/182, och i artikel 6.1 andra stycket i direktiv 83/183 att [n]ormal hemvist för en person med yrkesmässig anknytning till en annan plats än den till vilken han har personlig anknytning och som en följd därav bor omväxlande på olika platser, belägna i två eller fler medlemsstater, skall betraktas som den plats till vilken han har personlig anknytning.

57 Se punkt 74 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

58 Angående begreppet bosättning såsom det definieras i artikel 1 h i förordning nr 1408/71, se dom Swaddling ( C‑90/97, EU:C:1999:96, punkterna 29 och 30), och angående begreppet verksamhet som normalt utförs i en medlemsstat, vilket förekommer bland annat i artikel 14 och följande artiklar i den nämnda förordningen, se dom Banks m.fl. ( C‑178/97, EU:C:2000:169, punkt 25 och följande punkter).

59 Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1), enligt vilken såväl makarnas hemvist, som barnets hemvist i många situationer utgör grund för domstolsbehörighet.

60 Angående barnets hemvist i den mening som avses i Bryssel IIa-förordningen, se, bland annat, dom A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkt 37 och följande punkter) och dom Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkt 44 och följande punkter).

61 Det ovannämnda förslaget KOM(79) 104 slutlig.

62 Se punkt 28 i detta förslag till avgörande.

63 I den ovannämnda rekommendationen av Rådet för samarbetet på tullområdet krävdes likaledes för medgivande av tullbefrielse för lös egendom som importeras i samband med byte av hemvist: i det fall då en person återvänder till importlandet bör utlandsvistelsens varaktighet förefalla tillräcklig (min kursivering).

64 Om exempelvis en person under en period av fem år har vistats mer i ett tredjeland under de fyra första och mer i en medlemsstat under det sista året, skulle detta kunna leda till att, om bedömningen gjordes årligen, hans normala bostad ansågs vara belägen inom unionen på grund av det sista året, så att tullbefrielsen skulle förvägras den berörde trots att han levt utanför unionen under större delen av denna period.

65 I X:s fall är det utrett att den omtvistade perioden sträcker sig från den 1 mars 2008 till den 1 augusti 2011 och att han endast har tillbringat 281 dagar, eller mycket mindre än ett år, utanför Qatar av dessa tre och ett halvt år. Det är således i det tredjelandet som han mestadels har vistats och som hans normala bostad enligt min mening är belägen. Om däremot den plats till vilken den berörde har starkast personliga anknytning valdes, skulle detta få till följd att Nederländerna angavs som platsen för hans normala bostad.

66 Se punkt 41 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

67 I artikel 126 i förordning nr 1186/2009 anges uttryckligen att [o]m denna förordning föreskriver att beviljandet av befrielse förutsätter att vissa villkor uppfylls ska den person det gäller för de behöriga myndigheterna framlägga tillfredsställande bevis för att dessa villkor har uppfyllts.