Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 23 december 2015

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 251, s. 12.

3 Se mitt förslag till avgörande i målet Dogan ( C-138/13, EU:C:2014:287, punkterna 44–61) samt dom K och A ( C‑153/14, EU:C:2015:453). Jag understryker att domstolen prövade integrationsåtgärderna i förhållande till rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, s. 44). Se dom P och S ( C‑579/13, EU:C:2015:369).

4 Dom Chakroun, C‑578/08, EU:C:2010:117; dom O m.fl., C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkterna 70–81. Domstolen har även prövat huruvida de försörjningsmedel som referenspersonen ska ha har varit tillräckliga när vederbörande inte, som i förevarande mål, är en tredjelandsmedborgare, utan en unionsmedborgare. Bestämmelser om situationen för unionsmedborgare finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (JO L 158, s. 77). Se, bland annat, dom Brey ( C‑140/12, EU:C:2013:565, punkt 61), och dom Dano ( C‑333/13, EU:C:2014:2358, punkt 63).

5 BOE nr 10 av den 12 januari 2000.

6 BOE nr103 av den 30 april 2011.

7 Se punkterna 12 och 13 i detta förslag till avgörande.

8 Dom Chakroun, C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 48.

9 Se punkt 9 i detta förslag till avgörande.

10 Jag noterar härvid att det i det ändrade förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening, som lades fram av kommissionen den 2 maj 2002 (KOM(2002) 225 slutlig), gjordes en klar åtskillnad mellan tillgångarnas stabilitet och deras regelbundenhet, som inte togs med i den slutgiltiga versionen av artikel 7.1 c i direktiv 2003/86. I förslaget angavs nämligen att [k]riteriet om stabila tillgångar skall bedömas på grundval av tillgångarnas art och regelbundenhet.

11 Min kursivering.

12 Enligt min mening medger inte heller användningen av presens indikativ i artikel 7.1 c i direktiv 2003/86 slutsatsen att det automatiskt ska anses att en referensperson som ger in ett undertecknat avtal om tillsvidare- eller visstidsanställning, men som ännu inte trätt i kraft, inte uppfyller villkoret om medel: det krävs en undersökning av vederbörandes personliga förhållanden. Se punkterna 25 och 39 i detta förslag till avgörande, samt, angående direktiv 2004/38, mitt förslag till avgörande i målet Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:197, punkterna 23–30).

13 Med förbehåll, givetvis, för de nationella processuella regler som tillåter att ett sådant bevis ges in under förfarandet. Se, i detta hänseende, mitt förslag till avgörande i målet Alokpa och Moudoulou, C‑86/12, EU:C:2013:197, punkterna 31 och 32.

14 Min kursivering.

15 Jag noterar härvid att det i andra stycket i artikel 16.1 a i direktiv 2003/86 uttryckligen hänvisas till artikel 7.1 c i direktivet. Där föreskrivs nämligen att [o]m referenspersonens tillgångar vid förnyelse av uppehållstillståndet inte räcker till utan hjälp från den berörda medlemsstatens socialbidragssystem enligt artikel 7.1 c skall medlemsstaten beakta familjemedlemmarnas bidrag till hushållets inkomst.

16 Se artikel 14.1 i det förslag till rådets direktiv som kommissionen lade fram den 1 december 1999 (COM(1999) 638 final).

17 Flera delegationer ställde sig nämligen frågan om konstaterandet att referenspersonen uppfyller villkoren i denna bestämmelse endast ska göras vid tidpunkten då ansökan lämnas in eller om detta även kan göras senare. De frågade sig särskilt hur en ansökan om familjeåterförening skulle behandlas om referenspersonen uppfyller villkoret om medel vid tidpunkten då ansökan lämnas in, men därefter inte längre uppfyller detsamma, exempelvis därför att vederbörande förlorar sin anställning. Se, i detta avseende, rådets handling nr 11524/00 av den 4 januari 2011, tillgängligt på rådets webbsida för det offentliga registret över rådets handlingar (i fotnoten vid artikel 9 i förslaget till direktiv, sedermera artikel 7 i dess slutliga version, återges förslagen från den tyska och den österrikiska delegationen angående vid vilken tidpunkt det ska bedömas huruvida referenspersonen uppfyller villkoret om medel).

18 Till följd av de frågor som hade ställts av flera nationella delegationer och som det hänvisas till i föregående fotnot, föreslog ordförandeskapet för rådet att det i artikel 9.1 skulle läggas till ett nytt stycke med följande lydelse: Den berörda medlemsstaten får kräva att referenspersonen skall uppfylla villkoren i punkt 1 under högst två år efter familjemedlemmarnas inresa … (rådets handling nr 7145/01 av den 23 mars 2001). Flera delegationer (den tyska, den grekiska, den nederländska och den österrikiska) angav emellertid att de föredrog en längre tidsperiod, på mellan 3 och 5 år (rådets handling nr 7144/01 av den 23 mars 2001, rådets handling nr 7612/01 av den 11 april 2001 och rådets handling nr 9019/01 av den 21 maj 2001). Vissa delegationer (den tyska, den grekiska och den österrikiska) föreslog att den tidsperiod under vilken referenspersonen ska ha försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja hans eller hennes familjemedlemmar skulle anpassas till den vistelseperiod som gör det möjligt för familjemedlemmarna att få ett oberoende uppehållstillstånd, som inte är beroende av referenspersonens uppehållstillstånd, nämligen fyra år vid tidpunkten då ett sådant förslag lades fram (fem år i den slutliga versionen av direktiv 2003/86, såsom föreskrivs i artikel 15.1 i direktivet) (rådets handling nr 7144/01 av den 23 mars 2001, rådets handling nr 8491/01 av den 10 maj 2001 och rådets handling nr 9019/01 av den 21 maj 2001). Andra delegationer (den belgiska, den spanska och den franska) önskade tvärtom att den tidsperiod under vilken referenspersonen ska ha medel som är tillräckliga för att försörja sin familj skulle kortas ned till ett år (rådets handling nr 7144/01 av den 23 mars 2001, rådets handling nr 7612/01 av den 11 april 2001, rådets handling nr 8491/01 av den 10 maj 2001, rådets handling nr 9019/01 av den 21 maj 2001 och rådets handling nr 11330/01 av den 2 augusti 2001). Ordförandeskapet för rådet, som konstaterat att medlemsstaternas delegationer inte hade kunnat enas, föreslog att det skulle fastställas maximiperioder som var olika för en make och för ett minderårigt barn (ett år), en släkting i rakt uppstigande led och ett myndigt barn (två år) och för en ogift partner (tre år, därefter två år). Detta förslag följdes emellertid inte (rådets handling nr 10922/01 av den 20 juli 2001 och rådets handling nr 11542/01 av den 11 september 2001).

19 Min kursivering.

20 COM(2014) 210 final.

21 Kommissionens meddelande, punkt 2.1. I detta avseende angav kommissionen att [e]ftersom uppehållstillståndens syfte och art varierar stort mellan de olika medlemsstaterna är det medlemsstaterna själva som måste avgöra vilken typ av uppehållstillstånd som räcker för att de ska kunna anse att det föreligger välgrundade utsikter (kommissionens meddelande, punkt 2.1). Enligt min mening kan villkoret om välgrundade utsikter att få ett varaktigt uppehållstillstånd tolkas som en hänvisning till förvärv av sådan ställning som varaktigt bosatt som avses i direktiv 2003/109. Det föreskrivs nämligen i artikel 8.1 i detta direktiv att [s]tällning som varaktigt bosatt skall vara permanent om inte annat följer av artikel 9 (min markering). Se Beck, C.H., EU Immigration and Asylum Law. Commentary on EU Regulations and Directives, K. Hailbronner (ed.), Hart, Nomos, 2010 (se kapitel III, kommentar till artikel 3.5 och 3.6) och Schaffrin, D., Which standard for family reunification of third-country nationals in the European Union?, in Immigration and Asylum Law of the EU: current debates, dir. Carlier, J.-Y., Bruylant, Bryssel, 2005, s. 90 (se s. 102).

22 Se punkt 4.4 andra stycket i kommissionens meddelande.

23 Se punkt 28 i detta förslag till avgörande.

24 Jag erinrar om att medlemsstaterna, enligt artikel 16.1 första ledet och a i direktiv 2003/86, som det hänvisas till i punkt 31 i detta förslag till avgörande, får återkalla en familjemedlems uppehållstillstånd om referenspersonen inte längre har försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja sin familj. Det rör sig om en rätt, och inte en skyldighet, för medlemsstaterna. Direktiv 2003/86 kan följaktligen inte tolkas så, att medlemsstaterna ska kräva att referenspersonen lägger fram bevis för att vederbörande har försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja sin familj under hela vistelsetiden för familjen i den mottagande medlemsstaten, det vill säga till dess att familjemedlemmarna uppfyller villkoret om fem års vistelse som ger dem rätt att ansöka om ett oberoende uppehållstillstånd. Det finns inget som hindrar medlemsstaterna från att, vid prövningen av en ansökan om familjeåterförening, kräva ett enkelt bevis för att referenspersonen har försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja vederbörandes familj under exempelvis två år efter det att ansökan lämnats in. Förarbetena till direktiv 2003/86, som det hänvisas till i fotnot 18 i detta förslag till avgörande ger stöd för ett sådant resonemang.

25 Dom Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 43) och dom O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 74) och mitt förslag till avgörande i målet Noorzia ( C‑338/13, EU:C:2014:288, punkt 44). Se även, angående artikel 7.2 i direktiv 2003/86, dom K och A ( C‑153/14, EU:C:2015:453, punkt 50) och, angående direktiv 2003/109, dom Kamberaj ( C‑571/10, EU:C:2012:233, punkt 86).

26 Dom parlamentet/rådet ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 60) (min markering kursivering). Se även dom Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 41), dom O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 70), och dom K och A ( C‑153/14, EU:C:2015:453, punkt 46). Se, slutligen, Beck, C.H., EU Immigration and Asylum Law. Commentary on EU Regulations and Directives, K. Hailbronner (ed.), Hart, Nomos, 2010, s. 171 och 172.

27 Dom Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 44) och dom O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 77).

28 Se, angående artikel 7.2 i direktiv 2003/86, dom K och A ( C‑153/14, EU:C:2015:453, punkt 51). Se även, angående direktiv 2003/109, domen kommissionen/Nederländerna ( C‑508/10, EU:C:2012:243, punkt 75).

29 Dom Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 48). Se, angående artikel 7.2 i direktiv 2003/86, dom K och A ( C‑153/14, EU:C:2015:453, punkterna 58–60).

30 Se fotnot nr 24 i detta förslag till avgörande.

31 Om referensperioden är ett år före inlämnandet av ansökan, kommer referenspersonen att ha arbetat åtta månader av tolv. Om denna tidsperiod däremot är sex månader före inlämnandet av ansökan, kommer han att ha arbetat två månader av sex.

32 Om referensperioden är ett år före inlämnandet av ansökan, kommer referenspersonen att ha arbetat fem månader av tolv. Om denna tidsperiod däremot är sex månader före inlämnandet av ansökan, kommer han att ha arbetat fem månader av sex.

33 Se punkt 18 i detta förslag till avgörande.