Domstolens dom (tredje avdelningen) den 27 oktober 2016

I mål C‑613/14, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Supreme Court (Högsta domstolen, Irland) genom beslut av den 19 december 2014, som inkom till domstolen den 30 december 2014, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna M. Vilaras, J. Malenovský, M. Safjan och D. Šváby (referent), generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 november 2015,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: James Elliott Construction Limited, genom E. Barrington, SC, C. Donnelly, BL, och B. Shipsey, SC, befullmäktigade av D. O’Donovan, solicitor, Irish Asphalt Limited, genom T. Hogan, SC, D. Conlan Smyth, barrister, N. Buckley, BL, befullmäktigade av N. Mulherin, solicitor, Irland, genom A. Joyce, L. Williams och J. Quaney, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av B. Kennedy, SC, och av G. Gilmore, barrister, Europeiska kommissionen, genom A. C. Becker, G. Braga da Cruz och G. Zavvos, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 28 januari 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 89/106

Direktiv 98/34

Standard EN 13242:2002

– Uppdrag M 125

– Harmoniserade standarden EN 13242:2002

Irländsk rätt

Lagen om försäljning av varor och tillhandahållande av tjänster

Standard I.S. EN 13242:2002

Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Fråga 1 a: domstolens behörighet

Fråga 1 b

Fråga 3

Fråga 4 och fråga 5

Fråga 2

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 267 FEUF, artikel 4 i rådets direktiv 89/106/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om byggprodukter (EGT L 40, 1989, s. 12; svensk specialutgåva, område 13, volym 17 s. 185), i dess lydelse enligt rådets direktiv 93/68/EEG av den 22 juli 1993 (EGT L 220, 1993, s. 1) (nedan kallat direktiv 89/106), artiklarna 1 och 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 1998, s. 37), i dess senaste lydelse enligt rådets direktiv 2006/96 av den 20 november 2006 (EUT L 363, 2006, s. 81) (nedan kallat direktiv 98/34), samt den harmoniserade standarden EN 13242:2002, med rubriken Ballast för obundna och hydrauliskt bundna material till väg- och anläggningsbyggande (nedan kallad den harmoniserad standard EN 13242:2002).

2 Begäran har framställts i en tvist avseende leverans av ballast från bolaget Irish Asphalt Limited till bolaget James Elliott Construction Limited.

3 I de första, fjärde, sjätte, sjunde, elfte och tolfte skälen i direktiv 89/106 anges följande:

4 I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs följande:

6 I artikel 4.1 och 4.2 i direktivet föreskrivs följande:

7 I artikel 6.1 i direktiv 89/106 föreskrivs följande:

8 Artikel 7 i nämnda direktiv har följande lydelse:

9 I enlighet med artikel 65 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 av den 9 mars 2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter och om upphävande av rådets direktiv 89/106/EEG (EUT L 88, 2011, s. 5) upphävdes direktiv 89/106. Tvisten i det nationella målet omfattas emellertid inte av det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) för förordningen.

10 Artikel 1.3, 1.4 och 1.11 i direktiv 98/34, vilket ersatt direktiv 83/106, har följande lydelse:

11 I artikel 8.1 och 8.3 i direktivet föreskrivs följande:

12 Standarden EN 13242:2002 utarbetades av den tekniska kommittén CEN/TC 154 Aggregates och godkändes av CEN den 23 september 2002, i enlighet med kommissionens uppdrag av den 6 juli 1998 (M 125 – Uppdrag till CEN/CENELEC om utförande av standardiseringsarbete för att utarbeta harmoniserade standarder för ballast för särskild användning (nedan kallat uppdrag M 125), vilket antagits med stöd av direktiv 89/106.

13 Förordet till uppdrag M 125 har följande lydelse:

14 Kapitel II i nämnda text, med rubriken Genomförande av uppdraget, anges följande:

15 Kapitel III i nämnda text, med rubriken Harmoniserade standarder, har följande lydelse:

16 I bilagorna 1–3 i uppdrag M 125 anges uppdragets tillämpningsområde, dess tekniska referensram och kraven vad gäller intyg om överensstämmelse.

17 I punkt 1 andra stycket i harmoniserad standard EN 13242:2002 anges att denna innefattar utvärdering av produkternas överensstämmelse med förevarande [harmoniserade standard].

18 Punkt 6 i denna harmoniserade standard har rubriken Kemiska egenskaper, och har följande lydelse:

19 I Bilaga ZA (Information) – Artiklar i förevarande Europeiska standard avseende väsentliga krav eller andra bestämmelser i EU-direktiven, till nämnda harmoniserade standard anges bland annat att Artiklarna i [Europeisk] standard [EN 13242:2002] som anges i denna bilaga uppfyller kraven i det uppdrag som erhållits i enlighet med [direktiv 89/106], och att Uppfyllelse av dessa artiklar innebär att ballast som omfattas av denna europeiska standard förutsätts uppfylla kraven för de användningsområden som anges i standarden.

20 Referenserna till harmoniserad standard EN 13242:2002 offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning av den 27 mars 2003 (EUT C 75, 2003, s. 8).

21 Genom section 10 i Sale of Goods and Supply of Services Act 1980 (1980 års lag om försäljning av varor och tillhandahållande av tjänster) infördes en ny section 14 i Sale of Goods Act 1893 (1893 års lag om försäljning av varor, vilken fick följande nya lydelse:

22 Standarden EN 13242:2002 överfördes i Irland av National Standard Authority of Ireland (Nationella standardiseringsmyndigheten) genom standard I.S. EN 13242:2002.

23 Vid byggandet av ungdomscentret Ballymun i Dublin (Irland), som utfördes av James Eliott Construction, krävdes enligt de tekniska specifikationerna bland annat att innergolven skulle vila på 225 millimeter krossad sten av typen obearbetad Clause 804-ballast i enlighet med specifikationerna från i den Departement of Entreprise. Irish Asphalt levererade därför en produkt med namnet obearbetad Clause 804-ballast till Eliott Construction.

24 Efter det att projektet hade utförts började sprickor uppkomma i golven och innertaken. Skadan var sådan att byggnaden inte kunde användas. James Elliott tog på sig ansvaret och reparerade byggnaden till en total kostnad av 1,5 miljoner euro.

25 Den 13 juni 2008 väckte James Elliot Construction skadeståndstalan mot Irish Asphalt och gjorde därvidlag gällande att defekten i fråga hade orsakats av förekomsten av pyrit i den Clause 804-ballast som Irish Asphalt hade levererat.

26 High Court (Överdomstolen i tvistemål, Irland) slog i domen av den 25 maj 2011 fast att den defekta betongen berodde på förekomsten av pyrit i den ballast som Irish Asphalt levererat till James Elliot Construction. High Court fann härvidlag att de provningar som genomförts på ballast som tagits bort från byggnaden visade att materialet inte uppfyllde villkoren i den irländska standarden I.S. EN 13242:2002, genom vilken den europeiska standarden EN 13242:2002 hade överförts, i synnerhet beträffande svavelhalten.

27 High Court fann följaktligen att Irish Asphalt hade åsidosatt sina skyldigheter enligt avtalet, vilka enligt section 14.2 i lagen om försäljning av varor och tillhandahållande av tjänster innebar att ballasten skulle vara av marknadsmässig kvalitet och anpassad för sitt ändamål.

28 Irish Asphalt överklagade denna dom till Supreme Court (Högsta domstolen, Irland).

29 Den 2 december 2014 meddelade Supreme Court (Högsta domstolen) dom beträffande de nationella rättsfrågorna. Supreme Court ogillade överklagandet, med förbehåll för de frågor som avsåg unionsrätten.

30 Supreme Court (Högsta domstolen) hyste tvivel om den rättsliga karaktären hos de europeiska harmoniserade standarderna för byggprodukter och huruvida de kan åberopas i avtalsförhållanden mellan enskilda när det i ett avtal om varuleverans hänvisas till en nationell standard som antagits med tillämpning av en harmoniserad standard. Den hyste även tvivel om tolkningen av den europeiska standarden EN 13242:2002, vad gäller såväl dess räckvidd som dess innehåll, särskilt vad beträffar de presumtioner som iakttagande av standarden medför och hur de kan motbevisas. Supreme Court (Högsta domstolen) hyste slutligen tvivel om sambandet mellan de bestämmelser i nationell rätt som innebär att det skulle föreligga vissa underförstådda avtalsvillkor samt medlemsstaternas anmälningsskyldighet enligt direktiv 98/34.

31 Mot denna bakgrund beslutade Supreme Court (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

32 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 1 a för att få klarhet i huruvida artikel 267 FEUF ska tolkas på så sätt att EU-domstolen, när en nationell domstol har att avgöra en tvist avseende ett civilrättsligt avtal enligt vilket den ena parten ska leverera en produkt som överensstämmer med en nationell standard som överför en harmoniserad standard i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 89/106 till vilken referenser har offentliggjorts av kommissionen i serie C av Europeiska unionens officiella tidning, är behörig att inom ramen för en begäran om förhandsavgörande tolka denna standard.

33 Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt beslutet om hänskjutande utgör den i det nationella målet aktuella tekniska standarden I.S. EN 13242:2002 en överföring till irländsk rätt, genomförd av den irländska standardiseringsmyndigheten, av den harmoniserade standarden EN 13242:2002. Följaktligen är tolkningen av den förstnämnda standarden direkt beroende av vilken tolkning som ges åt den sistnämnda.

34 Enligt rättspraxis är vidare domstolen behörig att tolka rättsakter som antagits av ett organ som visserligen inte kan anses kvalificeras som unionens institutioner, byråer och organ, men som likväl utgör åtgärder som syftar till att genomföra eller tillämpa en unionsrättslig rättsakt (se, för ett liknade resonemang, dom av den 20 september 1990, Sevince, C‑192/89, EU:C:1990:322, punkt 10, och dom av den 21 januari 1993, Deutsche Shell, C‑188/91, EU:C:1993:24, punkt 17), då en sådan lösning motiveras av syftet med artikel 267 FEUF, vilket är att säkra en enhetlig tillämpning inom hela unionen av alla de bestämmelser som utgör del av unionens rättsordning för att undvika att bestämmelsernas verkningar varierar beroende på dessas tolkning i de olika medlemsstaterna (dom av den 20 septembrer1990, Sevince, C‑192/89, EU:C:1990:322, punkt 11).

35 Domstolen har även preciserat att den omständigheten att en unionsrättslig akt saknar tvingande verkan inte hindrar att domstolen tolkar den inom ramen för en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF (dom av den 21 januari 1993, Deutsche Shell, C‑188/91, EU:C:1993:24, punkt 18).

36 Vad närmare bestämt gäller en harmoniserad standard, såsom den i det nationella målet aktuella standarden, definieras harmoniserade standarder enligt artikel 4.1 i direktiv 89/106 som tekniska specifikationer som antagits av CEN och CENELEC, var för sig eller gemensamt, på uppdrag av kommissionen enligt direktiv 83/189. Dessa standarder utgör således, såsom framgår av sjätte och sjunde skälet i detta direktiv, den tekniska konkretiseringen av de väsentliga krav som anges i bilaga 1 till direktivet.

37 Enligt artikel 7.3 i direktiv 89/106 ska referenser till de harmoniserade standarder som har fastställts av de europeiska standardiseringsorganen därefter offentliggöras av kommissionen i serie C av Europeiska unionens officiella tidning.”

38 Enligt artikel 4.2 i direktiv 89/106 jämförd med elfte skälet i samma direktiv medför detta offentliggörande att de produkter som omfattas av ett direktiv om teknisk harmonisering, och som uppfyller de tekniska krav som anges i de harmoniserade standarderna för dessa produkter, presumeras uppfylla de väsentliga kraven enligt nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Latchways och Eurosafe Solutions, C‑185/08, EU:C:2010:619, punkt 31), vilket gör det möjligt att anbringa CE-märkning på dem.

39 Denna presumtion om överensstämmelse med de väsentliga kraven i direktiv 89/106 liksom CE-märkningen medför att produkten, i enlighet med artikel 6.1 i direktivet, jämförd med tolfte skälet i samma direktiv, ges fri rörlighet, kan släppas ut på marknaden och fritt kan användas inom samtliga unionens medlemsstaters territorier.

40 Av det anförda följer att en harmoniserad standard, såsom den i det nationella målet aktuella, som antagits med stöd av direktiv 89/106 och till vilken hänvisningar skett genom offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning, ingår i unionsrätten, eftersom det är genom hänvisning till bestämmelserna i en sådan standard som det ska fastställas huruvida presumtionen i artikel 4.2 i direktiv 89/106 ska tillämpas eller ej på en viss produkt.

41 Det är nämligen genom att en produkt uppfyller de tekniska kraven i en sådan standard som en presumtion uppkommer om att produkten uppfyller de väsentliga tekniska krav som anges i direktiv 89/106. Härav följer att produkten ges fri rörlighet, kan släppas ut på marknaden och kan användas inom samtliga unionens medlemsstaters territorier, med följd att medlemsstaterna enligt artikel 6.1 i direktivet bland annat inte kan kräva att dessa produkter uppfyller ytterligare krav för att ges effektiv tillgång till marknaden eller för att kunna användas på deras territorier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, kommissionen/Tyskland, C‑100/13, EU:C:2014:2293, punkterna 55, 56 och 63).

42 Det är visserligen riktigt att en byggprodukts uppfyllande av de väsentliga kraven i direktiv 89/106 i förekommande fall kan styrkas på andra sätt än genom intyg om överensstämmelse med harmoniserade standarder, men detta innebär inte att en harmoniserad standard inte kan ha rättsverkan.

43 Även om utarbetandet av en sådan harmoniserad standard anförtros ett privaträttsligt organ, ska det konstateras att denna för övrigt icke desto mindre utgör en nödvändig genomförandeåtgärd som är strikt omgärdad av de väsentliga kraven enligt direktivet, och som tillkommit på kommissionens initiativ och under dess ledning och tillsyn, och att det för att den ska få rättsverkan krävs att den först offentliggörs i serie C av Europeiska unionens officiella tidning.

44 I det aktuella fallet har standarden EN 13242:2002 utarbetats enligt uppdrag M 125, vilket kommissionen gett CEN med stöd av artikel 7 i direktiv 89/106. I punkt 8 i kapitel II i uppdraget föreskrivs att de europeiska standardiseringskommittéerna ska ge ett tekniskt svar vid fastställandet av uppdragets tekniska egenskaper varvid angivna villkor ska beaktas. Kommissionen har härvidlag, i bilagorna 1 och 2 till uppdraget, noggrant angett uppdragets tillämpningsområde och tekniska referensramar beträffande varje grupp och undergrupp av produkter, för vilka det enligt kommissionen ska fastställas egenskaper för prestanda och hållbarhet. Kommissionen har även med stöd av bilaga 3 till uppdraget ställt upp ett krav på att CEN i den harmoniserade standard som ska antas, ska specificera ett visst antal system för intyg om överensstämmelse.

45 Det framgår även av punkterna 1 och 19 i kapitel II i uppdrag M 125, för det första, att standardiseringsorganet inte kan ges uppdraget om inte organet dessförinnan, inom den frist som kommissionen bestämt har utarbetat ett arbetsprogram som godkänts av kommissionen. För det andra ska enligt punkterna 5 och 6 i nämnda kapitel samtliga förslag att lägga till något som inte anges i uppdraget föreläggas kommissionen för bedömning. Enligt punkterna 15–17 och 21 i kapitlet i fråga ska, för det tredje, standardiseringsorganens arbete vara föremål för en noggrann uppföljning från kommissionens sida, tillsammans med en skyldighet att regelbundet rapportera till kommissionen och den institutionens kontroll av överensstämmelsen hos de slutliga förslagen till harmoniserade standarder, innan hänvisningarna till dem offentliggörs i serie C av Europeiska unionens officiella tidning.

46 Kommissionen ska vidare, såsom det framgår av domen av den 16 oktober 2014, kommissionen/Tyskland ( C‑100/13, EU:C:2014:2293), genom att väcka fördragsbrottstalan enligt artikel 258 FEUF, se till att de harmoniserade standarderna ges full verkan. Domstolen slog således i nämnda dom fast att berörd medlemsstat, genom att för byggprodukter som var föremål för flera harmoniserade standarder uppställa ytterligare krav för att dessa produkter skulle ges effektiv tillgång till marknaden och få användas i Tyskland, åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 4.2 och 6.1 i direktiv 89/106.

47 Fråga 1 a ska således besvaras enligt följande. artikel 267 första stycket FEUF ska tolkas på så sätt att EU-domstolen är behörig att inom ramen för en begäran om förhandsavgörande tolka en harmoniserad standard i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 89/106 till vilken referenser har offentliggjorts i serie C av Europeiska unionens officiella tidning.

48 Mot bakgrund av svaret på fråga 1 a ska domstolen besvara fråga 1 b. Med denna fråga söker den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den harmoniserade standarden EN 13242:2002 ska tolkas så, att den vid en tvist avseende ett civilrättsligt avtal enligt vilket en part ska leverera en produkt som överensstämmer med en nationell standard som överför en harmoniserad standard i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 89/106 och till vilken kommissionen låtit offentliggöra referenser i serie C av Europeiska unionens officiella tidning, gör det möjligt att fastställa ett åsidosättande av de tekniska specifikationerna i den harmoniserade standarden genom andra metoder än de som uttryckligen föreskrivs däri, och om dessa metoder kan användas när som helst under produktens ekonomiska livslängd.

49 I enlighet med avsnitt I andra stycket i den harmoniserade standarden EN 13242:2002, enligt vilken denna innefattar utvärdering av produkternas överensstämmelse med [nämnda] europeiska standard, föreskrivs i punkt 6.3 den harmoniserade standarden, vilken ingår i punkt 6 som har rubriken Kemiska egenskaper, att den totala svavelhalten i ballasten, vilken bestämts i enlighet med den motsvarande kategorin som anges i tabell 13 i den harmoniserade standarden, med rubriken Kategorier för maximal total svavelhalt, fastställs i enlighet med den euroepiska standarden EN 1744-1:1998.

50 Det ska emellertid påpekas att såsom det anges i fjärde skälet till direktiv 89/106, syftar direktivet till att avskaffa handelshinder genom att tillåta byggprodukter att säljas fritt inom unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2012, Elenca, C‑385/10, EU:C:2012:634, punkt 15).

51 Härav följer att direktiv 89/106, vars syfte begränsas till att avskaffa handelshinder, inte är avsett att harmonisera de konkreta villkoren och användningssätten för byggmaterial då materialet monteras i byggnader eller anläggningar, utan endast villkoren för dessa produkters tillträde till marknaden.

52 Således föreskrivs det inte, vare sig i direktiv 89/106 eller i den harmoniserade standarden EN 13242:2002, och särskilt inte i punkt 6.3 i denna standard, i vilken metoder för att fastställa den totala svavelhalten i ballasten anges, någon harmonisering av tillämpliga nationella bestämmelser om bevis vid en sådan avtalstvist som den som är aktuell i det nationella målet, oavsett om det är fråga om hur det ska fastställas om en byggprodukt överensstämmer med specifikationerna i avtalet eller vid vilken tidpunkt en sådan produkts överensstämmelse ska fastställas.

53 Av det anförda följer att fråga 1 b ska besvaras enligt följande. Den harmoniserade standarden EN 13242:2002 ska tolkas så, att den inte är tvingande för den nationella domstol som har att avgöra en tvist avseende ett civilrättsligt avtal enligt vilket en part ska leverera en byggprodukt som överensstämmer med en nationell standard som överför nämnda harmoniserade standard, oavsett om det är fråga om hur det ska fastställas om byggprodukten överensstämmer med specifikationerna i avtalet eller vid vilken tidpunkt en sådan produkts överensstämmelse ska fastställas.

54 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 3, som ska prövas härnäst, för att få klarhet i huruvida artikel 4.2 i direktiv 89/106, jämförd med tolfte skälet i direktivet, ska tolkas på så sätt att den nationella domstolen ska presumera att en byggprodukt är anpassad för sitt ändamål om den tillverkats i överensstämmelse med en harmoniserad standard vid bedömningen av om produkten är av marknadsmässig kvalitet eller om den är anpassad för sitt ändamål när en byggprodukt enligt en allmän nationell lag om köp av lös egendom, som den som är aktuell i det nationella målet, ska ha sådana egenskaper. Om denna fråga besvaras jakande söker den hänskjutande domstolen klarhet i villkoren för att bryta denna presumtion.

55 Enligt artikel 2.1 i direktiv 89/106 är syftet med direktivet att säkerställa att byggprodukter som är avsedda att användas i byggnadsverk får släppas ut på marknaden endast om de är lämpliga för sådan användning. Det sistnämnda innebär att de skall ha sådana egenskaper att de byggnadsverk i vilka de infogas, monteras, används eller installeras kan uppfylla de väsentliga krav som avses i artikel 3 i direktivet i den mån byggnadsverken omfattas av bestämmelser som innehåller sådana krav och är rätt projekterade och utförda.

56 Såsom framgår av punkt 39 i förevarande dom har unionslagstiftaren inrättat ett system med en presumtion om lämplighet för användning. Systemet innebär att när en produkt uppfyller de väsentliga krav som anges i artikel 3 i direktiv 89/106 och som konkretiseras i en harmoniserad standard, betyder det att den i enlighet med artikel 6.1 i direktivet, jämförd med tolfte skälet i samma direktiv, ges fri rörlighet, kan släppas ut på marknaden och fritt kan används inom samtliga unionens medlemsstaters territorier.

57 Härav följer att en sådan presumtion om överensstämmelse enbart syftar till att en byggprodukt som uppfyller kraven i en harmoniserad standard, kan ges fri rörlighet inom unionen.

58 Direktiv 89/106 kan således, av samma skäl som angetts i punkt 51 i förevarande dom, inte tolkas på så sätt att direktivet innebär en harmonisering av nationella bestämmelser, eventuellt underförstådda, rörande köpeavtal avseende byggprodukter.

59 Den presumtion enligt vilken en produkt är lämplig för användning och som stadgas i artikel 4.2 i direktiv 89/106, mot bakgrund av tolfte skälet i samma direktiv, kan således inte användas i en avtalsrättslig tvist, för att bedöma huruvida en av parterna i avtalet har iakttagit ett nationellt krav av avtalsrättslig karaktär.

60 Med hänsyn till svaret på den första delen av fråga 3 saknas anledning att besvara den andra delen av denna fråga.

61 Av det anförda följer att fråga 3 ska besvaras på följande sätt. Artikel 4.2 i direktiv 89/106, jämförd med tolfte skälet i direktivet, ska tolkas på så sätt att den nationella domstolen inte ska presumera att en byggprodukt är lämplig att använda om den tillverkats i överensstämmelse med en harmoniserad standard vid bedömningen av om produkten är av marknadsmässig kvalitet eller om den är anpassad för sitt ändamål när en byggprodukt enligt en allmän nationell lag om köp av lös egendom, som den som är aktuell i det nationella målet, ska ha sådana egenskaper.

62 Fråga 4 och fråga 5 har ställts enbart för det fall fråga 1 a och fråga 3 besvara jakande. Det saknas således anledning att besvara dessa frågor.

63 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 för att få klarhet i huruvida artikel 1 led 11 i direktiv 98/34 ska tolkas på så sätt att en nationell domstol i en tvist mellan två enskilda om rättigheter och skyldigheter till följd av ett avtal, är skyldig att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser, såsom de som är aktuella i det nationella målet, i vilken det – i avsaknad av uttrycklig partsvilja härvidlag – anges underförstådda villkor angående marknadsmässig kvalitet och lämplighet för avsedd användning eller kvalitet hos de sålda produkterna, på grund av att dessa bestämmelser utgör en teknisk föreskrift, i den mening som avses i artikel 1 led 11 i direktivet, som medlemsstaten inte har anmält till kommissionen i enlighet med artikel 8.1 i direktivet.

64 Inledningsvis ska det anges att det, i likhet med vad en hänskjutande domstolen har påpekat, framgår av fast rättspraxis att i en tvist mellan enskilda kan det med framgång göras gällande att en nationell teknisk föreskrift som inte har anmälts enligt artikel 8 i direktiv 98/34 inte kan tillämpas (se dom av den 30 april 1996, CIA Security International, C‑194/94, EU:C:1996:172, punkt 54, och dom av den 26 september 2000, Unilever, C‑443/98, EU:C:2000:496, punkterna 40–43, 48 och 49).

65 Det ska emellertid först kontrolleras att den i det nationella målet aktuella bestämmelsen faktiskt utgör en teknisk föreskrift i den mening som avses i artikel 1 led 11 i direktivet.

66 Det framgår av artikel 1 led 11 i direktiv 98/34 att begreppet tekniska föreskrifter omfattar tre kategorier, nämligen, för det första, tekniska specifikationer i den mening som avses i artikel 1 led 3 i direktivet, för det andra, andra krav enligt definitionen i artikel 1 led 4 i direktivet och, för det tredje, förbud mot tillverkning, import, saluföring eller användning av en produkt som avses i artikel 1 led 11 i direktivet (dom av den 10 juli 2014, Ivansson m.fl., C‑307/13, EU:C:2014:2058, punkt 16, och där angiven rättspraxis).

67 Sådana bestämmelser som de som är aktuella i det nationella målet, av sig själva eller som de tolkats av irländska domstolar, omfattas för det första emellertid inte av begreppet teknisk specifikation i den mening som avses i artikel 1 led 3 i direktiv 98/34. Detta begrepp omfattar nämligen endast sådana nationella bestämmelser som avser själva produkten eller själva förpackningen, och som därigenom fastställer en av de egenskaper som krävs av en produkt (dom av den 10 juli 2014, Ivansson m.fl., C‑307/13, EU:C:2014:2058, punkt 19, och där angiven rättspraxis). Detta är uppenbarligen inte fallet med ett krav som i avsaknad av uttrycklig partsvilja, är allmänt tillämpligt på försäljning av samtliga produkter.

68 Av samma skäl kan, för det andra, sådana bestämmelser inte heller kvalificeras som andra krav i den mening som avses i artikel 1 led 4 i direktiv 98/34.

69 Domstolen har slagit fast att nationella bestämmelser endast kan kvalificeras som andra krav i den mening som avses i artikel 1 led 4 i direktiv 98/34 om de utgör villkor som på ett väsentligt sätt kan påverka produktens sammansättning, natur eller saluföring, då allmänt utformade krav inte kan utgöra sådana villkor och följaktligen inte heller kan kvalificeras som andra krav (se dom av den 10 juli 2014, Ivansson m.fl., C‑307/13, EU:C:2014:2058, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis).

70 För det tredje omfattas sådana bestämmelser som de som är aktuella i det nationella målet inte av den kategori av tekniska föreskrifter, som avses i artikel 1 led 11 i direktiv 98/34, eftersom denna bestämmelse endast innehåller underförstådda avtalsvillkor och därmed inte något förbud, i den mening som avses i direktivet, varken mot att tillverka, importera, saluföra eller använda en produkt, eller mot att tillhandahålla eller utnyttja en tjänst eller mot att etablera sig som tillhandahållare av tjänster.

71 Direktiv 98/34 är följaktligen inte tillämpligt på sådana underförstådda avtalsvillkor såsom de som uppställs i de bestämmelser som är aktuella i det nationella målet.

72 Av det anförda följer att fråga 2 ska besvaras enligt följande. Artikel 1 led 11 i direktiv 98/34 ska tolkas på så sätt att en nationell bestämmelse, såsom den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det – i avsaknad av uttrycklig partsvilja härvidlag – anges underförstådda villkor angående marknadsmässig kvalitet och lämplighet för avsedd användning eller kvalitet, inte utgör en teknisk föreskrift i den mening som avses i artikel 1 led 1 i direktivet, som medlemsstaten inte har anmält till kommissionen i enlighet med artikel 8.1 första stycket i direktivet.

73 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: engelska.