Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 7 april 2016

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

3 A Polgári Törvénykönvyről szóló 1959. évi IV. törvény.

4 A tisztességtelen piaci magatartás és a versenykorlátozás tilalmáról szóló 1996. évi LVII. Törvény (nedan kallad 1996 års lag nr LVII).

5 Se dom LTU, 29/76, EU:C:1976:137, punkt 3, och dom flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 24.

6 Se dom Woningstichting Sint Servatius, C‑567/07, EU:C:2009:593, punkterna 42 och 43, beträffande en fråga om tolkningen av artikel 86.2 EG. Se även, analogt, dom Romeo, C‑313/12, EU:C:2013:718, punkt 20 (beträffande en rent inhemsk situation), och beslut Parva Investitsionna Banka m.fl., C‑488/13, EU:C:2014:2191, punkt 26 (beträffande tolkningen av unionens sekundärrätt på området civilrättsligt samarbete).

7 Jämför till exempel beslut om att talan uppenbarligen skulle avvisas meddelat genom dom SKP, C‑433/11, EU:C:2012:702, punkterna 32–38, med beslut om att domstolen uppenbarligen inte var behörig meddelat genom dom Pohotovosť, C‑153/13, EU:C:2014:1854, punkterna 22–25, beträffande samma instrument i unionens sekundärrätt.

8 Se dom Manfredi m.fl., C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 30.

9 C‑645/11, EU:C:2013:228.

10 Dom Sunico m.fl., C‑49/12, EU:C:2013:545, punkterna 33 och 34.

11 Se dom Baten, C‑271/00, EU:C:2002:656, punkt 37.

12 Se bland annat dom flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkterna 28 och 29, och dom CDC, C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 56. I det senare fallet fann emellertid generaladvokaten Jääskinen, även om han ansåg att talan i det fallet avsåg privaträttens område, också att det var problematiskt att tillämpa artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 på denna typ av talan; se förslag till avgörande CDC, C‑352/13, EU:C:2014:2443, punkterna 8–10, 33, 39, 52 och 53.

13 Se, beträffande fall som enligt domstolens uppfattning inte omfattats av begreppet privaträttens område, bland annat dom LTU, 29/76, EU:C:1976:137 (indrivning av avgifter för utnyttjande av Eurocontrols tjänster och utrustning, dom Rüffer, 814/79, EU:C:1980:291 (indrivning av kostnader i samband med avlägsnande av ett vrak), och dom Lechouritou m.fl., C‑292/05, EU:C:2007:102 (krav på betalning av ersättning från Tyskland på grund av handlingar som Tredje rikets väpnade styrkor begått under ockupationen av Grekland). Se, beträffande fall som enligt domstolens uppfattning omfattats av begreppet, bland annat dom Sonntag, C‑172/91, EU:C:1993:144 (skadeståndskrav mot en lärare i en statlig skola för försumlighet under en utflykt, vilket ledde till en elevs död), dom Henkel, C‑167/00, EU:C:2002:555 (talan väckt av en konsumentskyddsorganisation för att hindra en näringsidkare från att tillämpa oskäliga villkor i konsumentavtal), dom Baten, C‑271/00, EU:C:2002:656 (subrogation i samband med underhållskrav för en före detta maka och hennes barn, samt de beslut som nämns nedan i punkterna 44 och 45.

14 Konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 304, 1978, s. 36).

15 Dom Rüffer, 814/79, EU:C:1980:291, punkt 15.

16 Kfv. nr II. 37. 671/2014/12., beslut av den 12 november 2014.

17 Se, analogt, dom Rüffer, 814/79, EU:C:1980:291, punkt 14.

18 Så förhåller det sig i bland annat Danmark, Irland och Förenade kungariket.

19 Se dom Préservatrice Foncière Tiard, C‑266/01, EU:C:2003:282, punkterna 29–34, beträffande garanti för betalning av tull som det franska försäkringsbolaget hade åtagit sig gentemot Nederländerna.

20 Se dom Realchemie Nederland, C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 41, beträffande böter som ålagts av en tysk domstol i samband med patentintrång.

21 Se dom Sapir m.fl., C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 37, beträffande en begäran från Land Berlin om indrivning av en för stor betalning som gjorts av misstag (condictio indebiti) inom ramen för ett administrativt förfarande i syfte att ge kompensation för förlust av fast egendom under den nationalsocialistiska regimen.

22 Dom Sunico m.fl., C‑49/12, EU:C:2013:545, punkterna 13 och 36–38.

23 Se skälen 11 och 12 i förordning nr 44/2001.

24 Dom ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 30 och där angiven rättspraxis.

25 Se, analogt, generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i mål Henkel, C‑167/00, EU:C:2002:171, punkt 33, och dom Zuid-Chemie, C‑189/08, EU:C:2009:475, punkt 31.

26 Dom ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkterna 31 och 32 och där angiven rättspraxis.

27 Dom Tacconi, C‑334/00, EU:C:2002:499, punkterna 26 och 27.

28 Se bland annat dom Kalfelis, 189/87, EU:C:1988:459, punkt 17, och dom Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 44 och där angiven rättspraxis.

29 Dom CDC, C‑352/13, EU:C:2015:335, punkterna 38–40 och där angiven rättspraxis.

30 Dom ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 34 och där angiven rättspraxis.

31 Dåvarande generaladvokaten Gulmann antydde i sitt förslag till avgörande i mål Reichert och Kockler ( C‑261/90, EU:C:1992:78) att ”de olika språkversionerna av artikel 5.3 [i Brysselkonventionen] i varje fall har två saker gemensamt. Den ena är att det ska ha förekommit en otillåten handling och den andra att denna handling ska ha gett upphov till en skadevållande händelse.

32 Se bland annat Goff & Jones, The Law of Restitution, fjärde upplagan, 1993, London, Sweet & Maxwell, s. 16, där det hävdas att en talan om återställande avser en fördel eller vinst som svaranden har erhållit på kärandens bekostnad. Den avser inte en förlust (kursivering i originalet). För samma uppfattning, se Virgo, G., The Principles of the Law of Restitution, tredje upplagan, 2015, OUP, s. 3, enligt vilken lagbestämmelserna om återställande handlar om en generisk grupp av påföljder som uppkommer genom tillämpning av lagen och som har en funktion gemensamt, nämligen att frånta svaranden en vinst och inte att kompensera sökanden för en förlust. När det gäller en talan för att återfå penningbelopp som har betalats ut i enlighet med unionslagstiftningen till följd av oegentligheter ska sådana oegentligheter medföra att den förmån som erhållits på ett otillbörligt sätt dras in, bland annat genom att den som begått oegentligheten förpliktas att betala utestående belopp eller att återbetala de belopp som uppburits på ett otillbörligt sätt; se dom Somvao, C‑599/13, EU:C:2014:2462, punkt 35.

33 Se, för en motsatt uppfattning, generaladvokaten Saugmandsgaard Øes förslag till avgörande Austro-Mechana, C‑572/14, EU:C:2016:90, punkt 86.

34 Se bland annat dom Fantask m.fl., C‑188/95, EU:C:1997:580, punkt 38 och där angiven rättspraxis.

35 Se dom Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 51.

36 Artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 ska enligt fast rättspraxis (också) tolkas autonomt, se bland annat dom Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 74 och där angiven rättspraxis. Se, för en motsatt uppfattning, generaladvokaten Saugmandsgaard Øes förslag till avgörande Austro‑Mechana, C‑572/14, EU:C:2016:90, punkt 85.

37 C‑645/11, EU:C:2013:228, där domstolen i stället tolkade artikel 6 i förordning nr 44/2001 beträffande talan som väckts mot flera svarande.

38 Dom Kalfelis, 189/87, EU:C:1988:459.

39 Generaladvokaten Darmon hade däremot antytt att behörighet enligt artikel 5.1 i Brysselkonventionen – det vill säga för avtalsförhållanden – borde kanalisera andra typer av talan avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden och obehörig vinst; se generaladvokaten Darmons förslag till avgörande Kalfelis, 189/87, EU:C:1988:312, punkterna 25–31.

40 Dom Reichert och Kockler, C‑261/90, EU:C:1992:149, punkterna 19 och 20.

41 Mål 189/87, EU:C:1988:459 (se ovan punkt 55).

42 Se generaladvokaten Darmons förslag till avgörande Shearson Lehman Hutton, C‑89/91, EU:C:1992:410, punkt 102.

43 Dom Shearson Lehman Hutton, C‑89/91, EU:C:1993:15, punkt 25 (se särskilt den fjärde tolkningsfrågan).

44 Se avgörandena från House of Lords (Förenade kungariket) av den 30 oktober 1997 i målet Kleinwort Benson Ltd mot City of Glasgow District Council [1997] UKHL 43, från Oberster Gerichtshof (Österrikes högsta domstol) av den 13 januari 1998 i mål 7 Ob 375/97s, och från Högsta Domstolen (Sverige) av den 31 augusti 2009 i mål Ö 1900-08 (NJA 2000:49).

45 Se bland annat Mankowski, P., i Magnus, U. och Mankowski, P. (red.), Brussels Ibis Regulation, European Commentaries on Private International Law, volym I, 2016, dr Otto Schmidt, Köln, punkt 245, och Hertz, K., Bruxelles I-forordningen med kommentarer, andra upplagan, 2015, Jurist- og Økonomforbundets Forlag, Köpenhamn, s. 172.

46 Jag instämmer på denna punkt med Lord Goffs dom i målet Kleinwort Benson Ltd mot City of Glasgow District Council [1997] UKHL 43, beslut av den 30 oktober 1997.

47 I punkt 27 i domen i målet Brogsitter ( C‑548/12, EU:C:2014:148), slog domstolen fast att om det nationella målet inte avsåg ett avtalsförhållande måste det avse en utomobligatorisk förpliktelse. Detta påstående var emellertid grundat på att sökanden i det målet, vilket avsåg olika krav till följd av skada som uppkommit genom svarandens handlande, närmare bestämt illojal konkurrens, yrkade fastställelse av svarandens ansvar. I det ännu inte avgjorda målet Granarolo (C‑196/15) har domstolen likaledes ombetts avgöra huruvida en talan om skadestånd – och inte återställande – på grund av att en etablerad affärsrelation plötsligt avbrutits, utgör en talan om avtalsförpliktelser eller om utomobligatoriskt ansvar.

48 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 juli 2011 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40). I artikel 10.1 i förordning nr 864/2007 Obehörig vinst föreskrivs följande: Om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i obehörig vinst, inbegripet mottagande av felaktigt utbetalda belopp, rör ett förhållande som råder mellan parterna, till exempel som har sin grund i ett avtal eller en skadeståndsgrundande händelse, som har nära anknytning till den obehöriga vinsten, skall den lag tillämpas som reglerar det förhållandet. Se även artikel 2 i förordningen.

49 Se skäl 7 i förordning nr 864/2007.

50 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning), EUT L 351, 2012, s. 1.

51 Rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium, EGT L 74, 1993 s. 74, svensk specialutgåva, område 2, volym 9, s. 12.

52 Dom Kalfelis, 189/87, EU:C:1988:459, punkt 20.