Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 8 september 2016

1 Originalspråk: spanska.

2 Rådets förordning (EG) nr 1472/2006 av den 5 oktober 2006 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import (EUT L 275, 2006,s. 1).

3 Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (nedan kallad tullkodexen) (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4).

4 Skattemyndigheten betalar inte ränta i sina avtal, men den uppbär ränta, i Liber singularis de usuris, Paulus, D.22.1.17.5. Uttrycket avtal syftar i det här sammanhanget på avtalsförhållanden, vilket resten av Paulus mening visar.

5 Dom av den 15 november 2012, Zhejiang Aokang Shoes/rådet ( EU:C:2012:710).

6 Dom av den 2 februari 2012, Brosmann Footwear (HK) m.fl./rådet (C‑249/10 P, nedan kallad domen Brosmann, EU:C:2012:53).

7 Målet Brosmann Footwear (HK) m.fl./rådet ( C‑249/10 P, EU:C:2012:53).

8 Dom av den 18 april 2013, Irimie ( C‑565/11, EU:C:2013:250), punkt 20 och följande punkter.

9 Meddelande av den 6 april 2016.

10 Rådets förordning (EEG) nr 1854/89 av den 14 juni 1989 om bokföring och betalningsvillkor för importtullar och exporttullar till följd av en tullskuld (EGT L 186, 1989, s. 1).

11 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1), artikel 116.6.

12 Dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:478), och dom av den 18 april 2013, Irimie ( C‑565/11, EU:C:2013:250).

13 Dom av den 18 april 2013 ( C‑565/11, EU:C:2013:250).

14 Dom av den 8 mars 2001, Metallgesellschaft m.fl. ( C‑397/98 och C‑410/98, EU:C:2001:134), punkterna 83 och 87–95, dom av den 12 december 2006, Test Claimant in the FII Group Litigation ( C‑446/04, EU:C:2006:774), punkterna 197–220, dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:478), punkterna 22–34, och dom av den 18 april 2013, Irimie ( C‑565/11, EU:C:2013:250), punkterna 16–29.

15 Vid förhandlingen förespråkade kommissionen att artikel 241 i tullkodexen ska anses giltig och hänvisade till dess utarbetande och de villkor under vilka skyldighet att betala ränta uppkommer enligt kommissionen, däribland kravet att bevisa en skada. Kommissionen godtog att det när allt kommer omkring är möjligt att tolka denna artikel i överensstämmelse med unionsrätten.

16 Dom av den 9 november 1983, San Giorgio ( 199/82, EU:C:1983:318), punkt 13.

17 Se artikel 1.4 i förordning nr 1472/2006, vilken återgetts i punkt 9.

18 I det konkreta fall av de los recogidos som återfinns i förordning nr 1472/2006, fastställdes de som en procentuell andel av tullen. Det steg som föregick dess fastställande var därför att tillämpa den aktuella tullsatsen på tullvärdet för att fastställa beloppet. Därefter lades procentsatsen för antidumpningstullen till detta tullbelopp (artikel 1.3 i förordning nr 1472/2006).

19 Det formella uttrycket antidumpningstull bygger på nomenklaturen i den enhetliga tullkodifieringen, genom att fyra alfanumeriska tecken läggs till numren i den kombinerade nomenklaturen (TARIC‑tilläggsnummer). I rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 1987, s. 1), nämns de så kallade underrubrikerna i Taric och det hänvisas till bilaga II, i vilken antidumpningstullar nämns i punkt 4.

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2007, Ikea Wholesale ( C‑351/04, EU:C:2007:547), dom av den 14 juni 2012, CIVAD ( C‑533/10, EU:C:2012:347), och dom av den 4 februari 2016, C & J Clark International ( C‑659/13 och C‑34/14, EU:C:2016:74). I dessa mål slog domstolen fast att de antidumpningstullar som betalats enligt en ogiltigförklarad förordning inte lagligen skulle ha betalats i den mening som avses i artikel 236.1 i tullkodexen, och att artikel 236.2 i kodexen skulle tolkas, eftersom det var den som var relevant för att avgöra om återbetalning skulle ske eller inte.

21 Vid förhandlingen kallade kommissionen dem för tekniska brister.

22 Rådets förordning (EEG) nr 1430/79 av den 2 juli 1979 om återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar (EGT L 175, 1979, s. 1).

23 Skälet hade följande lydelse och jag har kursiverat de borttagna meningarna: ”… Den ständigt växande handeln och behovet av att lämna ut varorna så snart som möjligt, har medfört att de kontrollmetoder som tullmyndighetrerna använder har anpassats så att dessa enbart i ett mycket begränsat antal fall granskar varor innan de lämnas ut. Kontrollerna av huruvida varorna uppfyller reglerna för export och import skjuts således upp och de utgörs i de flesta fall av en kontroll av räkenskaperna, vilket kan medföra att ytterligare tullbelopp påförs i efterhand. Den som förpliktas att betala detta belopp ska inte bära eventuella följder av dessa kontrollmetoder från tullmyndighetens sida och ett sådant påförande i efterhand bör inte medföra att ränta ska betalas till tullmyndigheten. Dessa efterföljande kontroller kan också medföra att överskjutande tullbelopp återbetalas. Det överskjutande tullbeloppet bygger på uppgifter som den berörda personen själv har deklarerat och denne får tillgång till varorna mycket snabbare än om de hade granskats innan de hade lämnats ut. En sådan återbetalning bör således inte heller medföra att tullmyndigheten ska betala ränta.

24 I sin dom av den 31 mars 2011, Aurubis Balgaria ( C‑546/09, EU:C:2011:199), slog domstolen fast att artikel 232.1 b i [tullkodexen],…, ska tolkas på så sätt att dröjsmålsränta på beloppet för den tullskuld som återstår att kräva endast kan debiteras, i enlighet med nämnda bestämmelse, för den tidsperiod som följer på utgången av betalningsfristen för detta belopp.

25 Samma balans har överförts till den nya tullkodexen (förordning nr 952/2013, artiklarna 114 (som reglerar ränta på tullskulden) och 116.6 (som handlar om ränta vid återbetalning eller eftergift av import- eller exporttull)).

26 Vid förhandlingen angav kommissionen som exempel fel i varornas tullklassificering, i kvantiteter som är föremål för klarering eller i de fastställda tullsatserna.

27 EU-domstolen får ur alla de uppgifter som tillhandahållits av den nationella domstolen och särskilt ur skälen i förordnandet om hänskjutande, lyfta fram de gemenskapsrättsliga element som med hänsyn till föremålet för tvisten kräver en tolkning eller, i förekommande fall, en bedömning av giltigheten (dom av den 29 november 1978, Redmond ( 83/78, EU:C:1978:214), punkt 26).

28 Dom av den 8 mars 2001, Metallgesellschaft m.fl. ( C‑397/98 och C‑410/98, EU:C:2001:134), och dom av den 12 december 2006, Test Claimant in the FII Group Litigation ( C‑446/04, EU:C:2006:774). Båda målen handlade om huruvida etableringsfriheten och den fria rörligheten för kapital hade åsidosatts på grund av skillnader i skattemässig behandling av utdelningar mellan moderbolag och dotterbolag, beroende på om de var hemmahörande i medlemsstaten i fråga eller inte.

29 Det mål i vilket dom meddelades den 8 mars 2001, Metallgesellschaft m.fl. ( C‑397/98 och C‑410/98, EU:C:2001:134) har det särdraget att skyldigheten att betala ränta inte var en underordnad fråga, utan utgjorde själva föremålet för sökandenas anspråk i de nationella målen.

30 Dom av den 12 december 2006, Test Claimant in the FII Group Litigation ( C‑446/04, EU:C:2006:774), punkt 205.

31 Dom av den 19 juli 2012 ( C‑591/10, EU:C:2012:478).

32 Ibidem, punkt 26.

33 Dom av den 27 september 2012 ( C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591).

34 Om fastställande av produktionsavgifter för socker för regleringsåren 2002/2003, 2003/2004, 2004/2005 och 2005/2006 (EUT L 321, 2009, s. 1).

35 Punkt 3 i domslutet.

36 Dom av den 18 april 2013 ( C‑565/11, EU:C:2013:250).

37 Ibidem, punkt 28. Domstolen upprepade, beträffande detta, att [f]örlusten … bland annat [beror] på hur länge det belopp som felaktigt och i strid med unionsrätten inbetalts inte är disponibelt. Förlusten inträder således i princip under perioden mellan den dag då den aktuella skatten felaktigt erlades och dagen då den återbetalades.

38 Dom av den 12 december 2006, Test Claimant in the FII Group Litigation ( C‑446/04, EU:C:2006:774).

39 Dom av den 18 april 2013 ( C‑565/11, EU:C:2013:250), punkt 22.

40 Dom av den 18 april 2013 ( C‑565/11, EU:C:2013:250).

41 Dom av den 27 september 2012 ( C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591).

42 I sin dom av den 1 juni 2006, P&O European Ferries (Vizcaya) och Diputación Foral de Vizcaya/kommissionen ( C‑442/03 P och C‑471/03 P, EU:C:2006:356), slog domstolen fast att i och med en dom genom vilken ett beslut av kommissionen ogiltigförklarades upphörde beslutet … retroaktivt att gälla gentemot alla enskilda. En sådan dom om ogiltigförklaring har således en verkan erga omnes. Även om omständigheterna i det målet skilde sig från dem i förevarande mål, är uttalandet förenligt med artikel 264 FEUF.

43 Dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:478), och dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl. ( C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591)

44 EU:s allmänna budget för 2016 (EUT L 48, 2016, s. 1) innehåller i avdelningen Egna medel (s. 36) kapitel 12 rörande Tullar och andra avgifter i enlighet med artikel 2.1 a i beslut 2007/436/EG, Euratom, vilket tillsammans med tullar enligt gemensamma tulltaxan innefattar liknande avgifter som fastställts eller kommer att fastställas av unionens institutioner för handel med tredjeland.

45 Dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl. ( C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591).

46 I punkt 3 i domslutet, in fine, i den domen anges följande: [e]n nationell domstol kan inte använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning till att ogilla ett yrkande om betalning av ränta på de belopp som en medlemsstat uppburit på grundval av en ogiltig förordning med hänvisning till att medlemsstaten i fråga inte i sin tur kan återfå motsvarande ränta från Europeiska unionens egna medel.

47 Begäran om förhandsavgörande omfattar inte frågan (som tagits upp av den italienska regeringen i dess yttrande) huruvida de tyska myndigheterna i sin tur skulle kunna vända sig till unionens institutioner för att få ersättning för det belopp som de fick betala tillbaka till dem som betalat in de antidumpningstullar som föreskrevs i den ogiltigförklarade förordningen.

48 Dom av den 18 april 2013 ( C‑565/11, EU:C:2013:250).

49 Ibidem, punkt 28.

50 Dom av den 12 februari 2015 ( C‑336/13, EU:C:2015:83). Tvisten uppkom med anledning av ett beslut av kommissionen att upphäva ett beslut att bevilja IPK stöd, vilket medförde att det bolaget inte längre erhöll vissa belopp och tvingades betala tillbaka de belopp det uppburit jämte ränta. När beslutet ogiltigförklarades betalade kommissionen ut de belopp den var skyldig samt de belopp som IPK hade återbetalat, samt kompensationsränta för tiden fram till dess att domen om ogiltigförklaring meddelades.

51 Ibidem, punkt 30.

52 Ibidem, punkt 37.

53 Dom av den 12 februari 2015, kommissionen/IPK International ( C‑336/13 P, EU:C:2015:83), punkt 30. I punkterna 37 och 38 motiverar domstolen varför den anser att den ränta som ska betalas utgör dröjsmålsränta och inte kompensationsränta och tillägger: Denna typ av ränta [kompensationsräntan] syftar … till att kompensera för den tid som har förflutit fram till den rättsliga bedömningen av skadeståndsbeloppet, oberoende av förseningar som kan tillskrivas gäldenären. Denna motivering blir ännu tydligare om den kompletteras med punkt 92 i generaladvokat Bots förslag till avgörande (kommissionen/IPK International ( C‑336/13 P, EU:C:2014:2170)): Till följd av den retroaktiva verkan (ex tunc) av ogiltigförklaringen, hade kommissionen således en skyldighet att betala en säker, bestämd och förfallen huvudfordran, bestående av belopp att utbetala eller återbetala till IPK. IPK:s fordran genererade således dröjsmålsränta som, för det belopp som skulle utbetalas, löpte från tidpunkten för IPK:s klagomål och, för det belopp som skulle återbetalas, från tidpunkten för IPK:s betalning av beloppet till kommissionen.

54 Se punkt 46 och följande punkter ovan.