Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 3 mars 2016

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 190, s. 1. Rambeslut i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

3 Enligt det uttryck som använts i skäl 6 i rambeslutet.

4 Artikel 82.1 första stycket FEUF och skälen 5, 6, 10 och 11 i rambeslutet.

5 Dom Radu ( C‑396/11, EU:C:2013:39, punkt 34) och dom Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 37).

6 Dom F. ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkterna 57 och 58).

7 Även om det i skäl 10 hänvisas till artikel 7.1 EU och artikel 7.2 EU, anser jag att unionslagstiftaren avsett att hänvisa till artikel 7.2 EU respektive artikel 7.3 EU.

8 Enligt 29 § punkt 1 i lagen om internationellt samarbete på straffrättsområdet (Gesetz über die internationale Rechtshilfe in Strafsachen), av den 23 december 1982, i ändrad lydelse genom lagen om en europeisk arresteringsorder (Europäisches Haftbefehlsgesetz), av den 20 juli 2006 (BGBl. 2006 I, s. 1721) (nedan kallad IRG), ska Oberlandesgericht (högre regional domstol, Tyskland), på åklagarmyndighetens begäran, pröva lagligheten av utlämningen när den anklagade inte har godkänt utlämningen. Avgörandet ska meddelas genom motiverat beslut, i enlighet med 32 § IRG.

9 I 73 § IRG föreskrivs att [i] avsaknad av en sådan begäran är rättsligt samarbete och överföring av information olaglig om de strider mot grundläggande principer i den tyska rättsordningen. Vid begäran enligt delarna åtta, nio och tio, är det rättsliga samarbetet olagligt om det strider mot de principer som anges i artikel 6 [FEU].

10 Nr 35972/05, den 24 juli 2012. I den domen slog Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna fast att det, trots de rumänska myndigheternas ansträngningar för att förbättra situationen, finns ett strukturellt problem på detta område.

11 Pilotdomsförfarandet gör det möjligt för Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna att fastställa att det föreligger återkommande och bestående systemfel avseende förhållanden under frihetsberövandet som påverkar eller kan påverka ett stort antal personer.

12 Nr 14097/12, 45135/12, 73712/12, 34001/13, 44055/13 och 64586/13, den 10 mars 2015. I denna dom har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna understrukit den allmänna störningen i det ungerska straffsystemet, som ligger till grund för ett flertal domar som redan har meddelats mot Ungern med stöd av artikel 3 i Europakonventionen och som utgör grunden för de 450 nu pågående förfaranden mot denna medlemsstat (se, bland annat, §§ 99 och 100).

13 Se Europadomstolens dom Torreggiani m.fl./Italien, nr 43517/09, 46882/09, 55400/09, 57875/09, 61535/09, 35315/10 och 37818/10, den 8 januari 2013, dom Neshkov m.fl./Bulgarien, nr 36925/10, 21487/12, 72893/12, 73196/12, 77718/12 och 9717/13, den 27 januari 2015, samt ovan nämnda dom Varga m.fl./Ungern.

14 Se Europadomstolens dom Karalevičius/Litauen, nr 53254/99, den 7 april 2005, dom Norbert Sikorski/Polen, nr 17599/05, den 22 oktober 2009, respektive dom Mandic och Jovic/Slovenien, nr 5774/10 och 5985/10, den 20 oktober 2011.

15 Se Europadomstolens dom Vasilescu/Belgien, nr 64682/12, den 25 november 2014.

16 Se Europaparlamentets resolution av den 15 december 2011 om villkoren för frihetsberövanden i EU (EUT C 168 E, 2013, s. 82) och punkt 4 i rapporten från kommissionen till Europaparlamentet om genomförandet sedan 2007 av rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna [KOM(2011) 175 slutlig].

17 I målet som ledde fram till den domen bestred flera asylsökanden med ursprung i Afghanistan, Iran och Algeriet sin överföring från Förenade kungariket och Irland till Grekland, den medlemsstat som var behörig att pröva deras begäran med stöd av rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, s. 1), eftersom de riskerade att i Grekland utsättas för omänsklig och förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, på grund av de förhållanden som de skulle utsättas för vid sitt frihetsberövande.

18 Se, bland annat, punkterna 86, 94 och 106 i denna dom.

19 Skäl 13 i rambeslutet ska läsas mot bakgrund av de bestämmelser som föreskrivs i artikel 28 i detta, eftersom den princip som där anges är tillämplig när, efter att den europeiska arresteringsordern har verkställts, frågan om utvisning, avlägsnande eller utlämnande uppkommer i den utfärdande medlemsstaten.

20 EUT L 327, p. 27.

21 Se punkt 1.4.4 i Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om artikel 7 i Fördraget om Europeiska unionen – Att respektera och främja unionens värden [KOM(2003) 606 slutlig].

22 Ibidem.

23 C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2003:87.

24 Punkt 33 i den domen.

25 Dom West ( C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

26 C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2003:87.

27 Se dom Leymann och Pustovarov ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkt 51); dom Wolzenburg ( C‑123/08, EU:C:2009:616, punkt 57), dom Radu ( C‑396/11, EU:C:2013:39, punkterna 35 och 36), och dom Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 38).

28 Dom Wolzenburg ( C‑123/08, EU:C:2009:616, punkt 59) och dom West ( C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 62).

29 Dom Wolzenburg ( C‑123/08, EU:C:2009:616, punkt 58).

30 Dom Wolzenburg ( C‑123/08, EU:C:2009:616, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

31 Se dom Kozłowski ( C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 45).

32 Enligt denna bestämmelse får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av en frihetsberövande åtgärd om den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa … denna åtgärd.

33 Punkt 62 i nämnda dom.

34 Punkterna 191 och 194 i nämnda yttrande.

35 Punkt 191 i nämnda yttrande.

36 Yttrande 2/13 ( EU:C:2014:2454, punkt 194).

37 Punkt 168.

38 Dom F. ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 48).

39 Dom F. ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 50).

40 Den domen avsåg möjligheten att framställa ett överklagande med suspensiv verkan mot verkställigheten av den verkställande rättsliga myndighetens beslut.

41 Punkt 50.

42 I den domen uttalade sig domstolen avseende räckvidden av artikel 4a.1 i rambeslutet, i vilken föreskrivs ett fakultativt skäl till att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen.

43 Dom F. ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 49).

44 Jag avser här sådana exceptionella omständigheter som domstolen avsåg i punkt 191 i sitt yttrande 2/13 ( EU:C:2014:2454).

45 Se punkt 53 och där angiven rättspraxis.

46 Dokument 17195/1/10 REV 1 – COPEN 275 EJN 72 Eurojust 139.

47 Dokument T7-0174/2014.

48 Se bilagan till denna resolution. Det bör påpekas att proportionalitetskravet redan föreskrivs inom ramen för inrättande, drift och användning av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) som inrättades genom rådets beslut 2007/533/RIF av den 12 juni 2007 (EUT L 205, s. 63). I artikel 21 i detta beslut anges att innan en registrering läggs in ska medlemsstaterna avgöra om fallet är så adekvat, relevant och tillräckligt viktigt för att motivera att registreringen införs i SIS II.

49 Se, bland annat, slutrapporten om den fjärde omgången av ömsesidiga utvärderingar, med rubriken ”Praktisk tillämpning av den europeiska arresteringsordern och motsvarande förfaranden för överlämnande mellan medlemsstaterna, antagen av rådet den 4 och 5 juni 2009 (dokument 8302/4/09 REV 4 – Crimorg 55 COPEN 68 EJN 24 Eurojust 20), som visar resultatet per medlemsstat av tillämpningen av den europeiska arresteringsordern.

50 Bland annat i Republiken Tjeckien, Lettland, Litauen och Slovakien.

51 Bland annat i Belgien, Danmark, Tyskland, Estland, Irland (genom polisstyrkor och åklagare), Spanien, Frankrike, Cypern, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Finland, Sverige (genom åklagare) och vidare Förenade kungariket.

52 Detta framgår uttryckligen av de svar som dessa medlemsstater har lämnat inom ramen för kommissionens rapport, som nämns i fotnot 16 i detta förslag till avgörande.

53 Vilket tydligt underströks i de senaste institutionella handlingarna avseende tillämning av rambeslutet. Se bland annat punkt 4 i kommissionens ovan i fotnot 16 nämnda rapport.

54 Nr 11036/03, 18 mars 2008.

55 §§ 55 och 56.

56 Denna lojalitetsplikt följer av artikel 4.3 FEU, eftersom denna skyldighet, med stöd av denna bestämmelse även är tillämplig i de ömsesidiga förbindelserna mellan medlemsstaterna och unionen (se yttrande 2/13, EU:C:2014:2454, punkt 202).

57 Punkt 42.