Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 27 oktober 2016

1 Originalspråk: engelska.

2 Midnight Run (1988), regisserad av Martin Brest, producerad av Universal Pictures.

3 EGT L 190, 2002, s. 1, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

4 Beslut av den 23 december 2015, Vilkas ( C‑640/15, EU:C:2015:862).

5 Exempelvis artikel 11.3 i den konvention om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EGT C 78, 1995, s. 1) och artikel 18.5 i 1957 års europeiska utlämningskonvention. Vad gäller den sistnämnda har det anförts att det inte finns något som hindrar att denna bestämmelse tillämpas vid upprepade tillfällen (Se J. L. Manzanares Samaniego, El Convenio Europeo de Extradición, Bosch, Barcelona, 1986, s. 219).

6 Domstolen har förklarat att syftet att minimera risken att personer som har begått ett brott undgår straff ska anses utgöra ett legitimt syfte av allmänt intresse i unionsrätten (se dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C‑182/15, EU:C:2016:630, punkterna 37–39 och dom av den 27 maj 2014, Spasic, C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586, punkterna 63 och 65).

7 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

8 Dom av den 30 maj 2013, F. ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 58).

9 Se, exempelvis, dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 35) och dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkt 46).

10 Se, för ett liknande resonemang, beträffande artikel 12, dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 54).

11 Dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 53).

12 Frågan om frihetsberövande i straffrättsliga förfaranden är för närvarande inte reglerad på unionsnivå. Även om rådet uppmanade kommissionen att lägga fram en grönbok om frihetsberövande före rättegång har det inte vidtagits några ytterligare åtgärder för att anta unionsinstrument på området. Grönboken Stärkande av det ömsesidiga förtroendet inom det europeiska rättsliga området – en grönbok om tillämpningen av EU:s straffrättsliga lagstiftning på frågor som rör frihetsberövande, Bryssel, 14.6.2011, KOM(2011) 327 slutlig. Det finns stora skillnader i de olika medlemsstaternas syn på frågan om frihetsberövande före rättegång eller frihetsberövande i väntan på utlämning. Se, särskilt, rapporten Provisional arrest and detention pending extradition – time limits applicable in each country [tillfälligt gripande och frihetsberövande i väntan på utlämning – tillämpliga tidsfrister i respektive land] från den expertkommitté i Europarådets kommitté för brottsfrågor som ser över tillämpningen av de europeiska konventionerna på det straffrättsliga området, Strasbourg den 2 juli [2012], PC‑OC/Inf 71, tillgänglig på 222.coe.int/tcj.

13 Se, för ett liknande resonemang, beträffande situationen innan det slutliga verkställighetsbeslutet har fattats, dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 61).

14 Enligt artikel 12 ska beslutet om fortsatt frihetsberövande fattas i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning. I artikel 12 föreskrivs även att det alltid är möjligt att tillfälligt försätta personen på fri fot i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten. I så fall ska den behöriga myndigheten i samband med den tillfälliga frigivningen vidta alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte avviker.

15 Se sidan 4 i kommissionens förslag KOM(2001) 522 slutlig.

16 Se även dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 56).

17 Se dom av den 28 juli 2016, JZ ( C‑294/16 PPU, EU:C:2016:610, punkt 48) och dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 47 och 77).

18 Se, särskilt, generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i målet Advocaten voor de Wereld ( C‑303/05, EU:C:2006:552, punkterna 38–47).

19 Se, exempelvis, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, ( EU:C:2016:198, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

20 Se dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 38).

21 Dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 57).

22 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 100) och dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 58).

23 Europadomstolens dom av den 26 juni 2012, Toniolo mot San Marino och Italien (ansökan nr 44853/10, CE:ECHR:2012:0626JUD004485310, § 44).

24 Europadomstolens dom av den 19 februari 2009, A. m.fl. mot Förenade kungariket (ansökan nr 3455/05, CE:ECHR:2009:0219JUD000345505, § 164).

25 Europadomstolens dom av den 24 juli 2014, Čalovskis mot Lettland ([ansökan nr 22205/13], CE:ECHR:2014:0724JUD002220513, § 182).

26 Generaladvokaten Sharpstons ställningstagande i målet N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:85, punkt 131).

27 Europadomstolens dom av den 23 oktober 2008, Soldatenko mot Ukraina ([ansökan nr 2440/07], CE:ECHR:2008:1023JUD000244007, § 112) och Europadomstolens dom av den 26 juni 2012, Toniolo mot San Marino och Italien (ansökan nr 44853/10, CE:ECHR:2012:0626JUD004485310, §§ 46–50).

28 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 101).

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 59).

30 Så är fallet i den spanska, den tyska, den nederländska, den tjeckiska, den bulgariska, den lettiska, den slovakiska, den estniska, den grekiska, den kroatiska, den litauiska, den maltesiska, den polska, den slovenska och den svenska språkversionen.

31 Särskilt i den franska, den italienska, den rumänska, den portugisiska och den finska språkversionen.

32 Se, exempelvis, dom av den 18 juli 2013, Eurofit ( C‑99/12, EU:C:2013:487, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

33 Denna åtskillnad anges uttryckligen i vissa sekundärrättsliga instrument som innehåller hänvisningar till separata ordningar för force majeure och omständigheter som ligger utanför … kontroll. Så var fallet med kommissionens förordning (om avvikelse) (EEG) nr 1380/75 av den 29 maj 1975 om fastställande av detaljerade bestämmelser avseende tillämpningen av monetära utjämningsbelopp ([EGT] L 139, 1975, s. 37). Se, i detta sammanhang, generaladvokaten Lenz förslag till avgörande i målet Denkavit France ( 266/84, EU:C:1985:425, punkt 1, i vilket det hävdas att force majeure måste ges en annan, snävare tolkning än omständigheter som ligger utanför den berörda personens kontroll).

34 Förslag till rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna, KOM(2001) 522 slutlig (EGT C 332E, 2001, s. 305).

35 Konvention upprättad på grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater ([EGT] C 78, 1995, s. 2).

36 Spanska, franska, tyska, italienska, nederländska, danska, grekiska, portugisiska, och finska. Det är endast i den svenska och den engelska språkversionen som detta begrepp inte används.

37 Konvention om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater – Förklarande rapport (EGT C 375, 1996, s. 4).

38 Se, analogt, dom av den 4 februari 2016, C & J Clark International ( C‑659/13 och C‑34/14, EU:C:2016:74, punkt 191) och dom av den 18 juli 2013, Eurofit ( C‑99/12, EU:C:2013:487, punkt 37).

39 Dom av den 18 december 2007, Société Pipeline Méditerranée et Rhône ( C‑314/06, EU:C:2007:817, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

40 Dom av den 18 december 2007, Société Pipeline Méditerranée et Rhône ( C‑314/06, EU:C:2007:817, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

41 Se dom av den 18 juli 2013, Eurofit ( C‑99/12, EU:C:2013:487, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

42 Se, exempelvis, Europadomstolens dom av den 28 september 2015, Bouyid mot Belgien (ansökan nr 23380/09, CE:ECHR:2015:0928JUD002338009, punkt 88) och Europadomstolens dom av den 4 december 1995, Ribitsch mot Österrike (ansökan nr 18896/91, CE:ECHR:1995:1204JUD001889691, punkt 38).

43 Under förhandlingen uppgav den litauiska och den irländska regeringen att Tomas Vilkas beteende kunde klassificeras som rättsmissbruk. De hävdade att Tomas Vilkas genom att uppträda våldsamt har konstruerat de omständigheter som krävs för att försättas på fri fot enligt artikel 23.5. Jag anser inte att begreppet rättsmissbruk är relevant i detta sammanhang. Enligt fast rättspraxis krävs det för att rättsmissbruk ska anses styrkt en objektiv faktor – att målet för unionslagstiftningen inte har uppnåtts, trots att de villkor som uppställs i unionsbestämmelserna formellt sett har uppfyllts – och en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsbestämmelserna genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla den. Se, exempelvis, dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 54 och där angiven rättspraxis). Jag har svårt att se att Tomas Vilkas, genom att göra våldsamt motstånd mot överlämnandet, formellt sett skulle ha uppfyllt något villkor som uppställs i unionsbestämmelserna. Ett sådant beteende skulle, enligt en rad nationella rättsordningar, snarare kunna klassificeras som obstruktion av verkställigheten av ett officiellt beslut eller vad ett liknande brott kan tänkas heta i nationell rätt.