Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 26 april 2017

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 204, 2006, s. 23.

3 EUT L 68, 2010, s. 13.

4 I dess lydelse enligt Dienstrechtsneuordnungsgesetz av den 22 juni 2011 (lagen om ändring och modernisering av den federala lagstiftningen om offentliganställda).

5 Se 1 § i det ändrade ramavtalet

6 Första stycket i ingressen till det ändrade ramavtalet.

7 Se 1 § punkt 2 i det ändrade ramavtalet.

8 Eller vid adoption: se 2 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet.

9 Se 2 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet.

10 Se 2 § punkt 2 i det ändrade ramavtalet.

11 Se 5 § punkt 1 i det ändrade ramavtalet.

12 Se 5 § punkt 2 i det ändrade ramavtalet.

13 Se 5 § punkt 4 i det ändrade ramavtalet.

14 Se dom av den 16 september 2010, Chatzi ( C‑149/10, EU:C:2010:534, punkterna 37 och 63).

15 Se, bland annat, dom av den 16 september 2010, Chatzi ( C‑149/10, EU:C:2010:534, punkterna 27–30) och dom av den 16 juli 2015, Maïstrellis ( C‑222/14, EU:C:2015:473, punkt 29).

16 Se 2 § punkt 2 i det ändrade ramavtalet.

17 EGT L 145, 1996, s. 4.

18 Dom av den 22 oktober 2009 ( C‑116/08, EU:C:2009:645).

19 Dom av den 22 oktober 2009, Meerts ( C‑116/08, EU:C:2009:645, punkt 39). Min kursivering.

20 Dom av den 22 oktober 2009, Meerts ( C‑116/08, EU:C:2009:645).

21 Dom av den 16 september 2010 ( C‑149/10, EU:C:2010:534) respektive dom av den 20 juni 2013 ( C‑7/12, EU:C:2013:410).

22 Se dom av den 16 september 2010, Chatzi ( C‑149/10, EU:C:2010:534, punkt 57) och dom av den 20 juni 2013, Riežniece ( C‑7/12, EU:C:2013:410, punkterna 50 och 51).

23 Mot bakgrund av vad domstolen slog fast i punkt 47 i domen av den 16 juni 2016, Rodríguez Sánchez ( C‑351/14, EU:C:2016:447), kan domstolens bedömning beträffande direktiv 96/34 och det ramavtal som återfinns i bilagan till det direktivet även tillämpas med avseende på direktiv 2010/18 och det ändrade ramavtalet, om det sistnämnda inte har inneburit några ändringar i detta hänseende, vilket är fallet med det skydd som arbetstagare tillförsäkras när de vid utgången av sin föräldraledighet återgår till arbetet (för en jämförelse, se dels 2 § punkterna 5 och 6 i ramavtalet, dels 5 § punkterna 1 och 2 i det ändrade ramavtalet).

24 Dom av den 22 oktober 2009, Meerts ( C‑116/08, EU:C:2009:645, punkt 39 och där angiven rättspraxis). Min kursivering. Se även dom av den 22 april 2010, Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols ( C‑486/08, EU:C:2010:215, punkt 51).

25 Dom av den 22 oktober 2009, Meerts ( C‑116/08, EU:C:2009:645, punkt 42 och där angiven rättspraxis). Sedan dess har vikten av denna princip bekräftats i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna: se punkt 18 i detta förslag till avgörande.

26 Dom av den 22 oktober 2009, Meerts ( C‑116/08, EU:C:2009:645, punkt 43). Se även dom av den 22 april 2010, Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols ( C‑486/08, EU:C:2010:215, punkt 53).

27 Dom av den 22 oktober 2009, Meerts ( C‑116/08, EU:C:2009:645, punkt 47).

28 Mot bakgrund av att delstaten Berlin underrättade H. om att hennes provanställning som tjänsteman hade löpt ut den 19 september 2013, ska det understrykas att den tvååriga prövotiden inte avbröts, varken under hennes sjukskrivning i samband med graviditeten eller under hennes föräldraledighet, vilket kan betraktas som problematiskt med tanke på det skydd som unionslagstiftningen tillförsäkrar gravida kvinnor och kvinnor som nyligen har fått barn eller ammar. Det är emellertid inte detta problem som är föremål för de tolkningsfrågor som har hänskjutits till domstolen.

29 Det är på grund av att ändringen av H:s anställningsförhållande har denna interna karaktär” som jag, trots en viss tvetydighet i ordalydelsen i 97 § fjärde punkten LBG, inte kommer att bedöma förevarande mål mot bakgrund av de bestämmelser som reglerar skydd mot uppsägning.

30 I 5 § punkt 2 i det ändrade ramavtalet föreskrivs exempelvis att de rättigheter som arbetstagaren förvärvat eller står i begrepp att förvärva ska bevaras oförändrade fram till och med föräldraledighetens slut, och inte fram till slutet av den minimiperiod för denna ledighet som fastställs i det ändrade ramavtalet. Domstolen har dessutom själv funnit att en sådan begränsning är oacceptabel: se dom av den 16 september 2010, Chatzi ( C‑149/10, EU:C:2010:534, punkt 57), och dom av den 20 juni 2013, Riežniece ( C‑7/12, EU:C:2013:410, punkt 32).

31 Se fotnot 25 i detta förslag till avgörande.

32 97 § LBG antogs således inte under H:s föräldraledighet.

33 Se, analogt, dom av den 13 februari 2014, TSN och YTN ( C‑512/11 och C‑513/11, EU:C:2014:73, punkterna 49 och 51).

34 Enligt domstolens rättspraxis ankommer det på de nationella domstolarna att fastställa huruvida så är fallet (se dom av den 20 juni 2013, Riežniece, C‑7/12, EU:C:2013:410, punkt 40 och där angiven rättspraxis). På sidan 26 i sin begäran om förhandsavgörande utgår den hänskjutande domstolen emellertid från att det även i delstaten Berlin är betydligt fler kvinnor än män som tar sin föräldraledighet i anspråk (min kursivering). Jag återkommer till detta vid min bedömning av direktiv 2006/54.

35 Se dom av den 16 juli 2015, Maïstrellis ( C‑222/14, EU:C:2015:473, punkt 12).

36 Den aktuella begäran om förhandsavgörande kan inte undersökas mot bakgrund av artiklarna 15 och 16 i direktiv 2006/54. Artikel 15 i det direktivet är en särskild bestämmelse som specifikt syftar till att skydda en kvinna som är mammaledig när hon återgår till sitt arbete vid ledighetens slut. Artikel 16 i direktiv 2006/54 syftar specifikt till att skydda föräldrar som har tagit ut pappaledighet och/eller adoptionsledighet. De svårigheter som H. mötte vid sin återgång till arbetet är inte direkt kopplade till hennes mammaledighet, utan är en följd av hennes föräldraledighet, som är en särskild form av ledighet, skild från de former av ledighet som nämns i artiklarna 15 och 16 i direktiv 2006/54 (för skillnaden mellan mammaledighet och föräldraledighet, se, bland en omfattande rättspraxis, dom av den 19 september 2013, Betriu Montull, C‑5/12, EU:C:2013:571, punkterna 48–50, och dom av den 16 juni 2016, Rodríguez Sánchez, C‑351/14, EU:C:2016:447, punkterna 43 och 44). Vad gäller mina tvivel om huruvida H. tillförsäkrades tillräckligt skydd under sin mammaledighet, se fotnot 28 i detta förslag till avgörande.

37 Se, även, dom av den 20 juni 2013, Riežniece ( C‑7/12, EU:C:2013:410, punkt 39 och där angiven rättspraxis), dom av den 18 mars 2014, D. ( C‑167/12, EU:C:2014:169, punkt 48 och där angiven rättspraxis), och dom av den 18 mars 2014, Z. ( C‑363/12, EU:C:2014:159, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

38 Se sidan 26 i begäran om förhandsavgörande. Delstaten Berlin har bestritt detta konstaterande och överlämnat statistik (se sidan 16 delstaten Berlins inlaga). Av den överlämnade tabellen framgår att under det år H:s föräldraledighet började (2012) hade 34,1 % av barnen i delstaten Berlin en far som erhöll ersättning vid föräldraledighet. Tabellen visar emellertid varken hur många kvinnor som tog ut föräldraledighet eller hur lång föräldraledighet modern respektive fadern tog ut.

39 Se, analogt, dom av den 20 juni 2013, Riežniece ( C‑7/12, EU:C:2013:410, punkt 41).

40 Enligt den hänskjutande domstolens inlagor.

41 Se, analogt, dom av den 25 november 2010, Fuß ( C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 40 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 6 mars 2014, Napoli ( C‑595/12, EU:C:2014:128, punkt 50). Domstolen har redan slagit fast att artikel 14.1 c i direktiv 2006/54 utgör en ovillkorlig och tillräckligt precis bestämmelse för att enskilda ska ha rätt att åberopa den inför nationell domstol gentemot en medlemsstat eftersom den i allmänna och otvetydiga ordalag förbjuder all diskriminering (se dom av den 6 mars 2014, Napoli, C‑595/12, EU:C:2014:128, punkterna 46–48). Detsamma måste gälla artikel 14.1 a i det direktivet. På samma sätt fastställs två tydliga skyldigheter i 5 § punkterna 1 och 2 i det ändrade ramavtalet: dels rätten att återvända till samma arbete eller till ett likvärdigt eller liknande arbete, dels bevarandet av de rättigheter som arbetstagaren förvärvat eller står i begrepp att förvärva.

42 Om det förfarande presumeras vara lagenligt som resulterade i att den chefstjänst som ursprungligen var vikt för H. tillsattes under andra halvåret 2012, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.

43 Se dom av den 25 november 2010, Fuß ( C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 39).

44 I direktiv 96/34 föreskrevs inte uttryckligen någon skyldighet att vidta sanktionsåtgärder vid överträdelser av ramavtalet.

45 Se skäl 35 och artikel 25 i direktiv 2006/54.

46 Därför måste gottgörelsen vara fullständig: se dom av den 17 december 2015, Arjona Camacho ( C‑407/14, EU:C:2015:831, punkt 34).

47 Se artikel 23 a i direktiv 2006/54.

48 Se, vad gäller direktiv 2006/54, dom av den 11 oktober 2007, Paquay ( C‑460/06, EU:C:2007:601, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

49 Alltjämt vad gäller direktiv 2006/54, se dom av den 11 oktober 2007, Paquay ( C‑460/06, EU:C:2007:601, punkt 49).