Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 27 april 2017

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 (EUT L 141, 2011, s. 1, och rättelse i EUT L 229, s. 35, nedan kallat direktiv 2004/38).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, s. 98).

4 Artikel 28 i direktiv 2004/38 åberopas i den tredje tolkningsfrågan, som ställts för det fall att den första tolkningsfrågan besvaras nekande.

5 Jag återkommer nedan på denna punkt, i min bedömning av den rättsliga karaktären av ett bevis om registrering av en unionsmedborgare. Se nedan punkterna 40–44.

6 Dom av den 19 september 2013, Brey ( C‑140/12, EU:C:2013:565, punkt 71 och där angiven rättspraxis), dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Se även Candela Soriano, M., Libre circulation et séjour dans l’U.E.: la directive 2004/38 au regard des droits de l’homme, Journal des tribunaux, Droit européen, nr 121, 2005, s. 194.

7 Dom av den 10 juli 2008, Jipa ( C‑33/07, EU:C:2008:396, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

8 Dom av den 29 april 2004, Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkt 47)

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2013, Brey ( C‑140/12, EU:C:2013:565, punkt 70).

10 Se, för ett liknande resonemang, förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM(2001) 257 slutlig. Se även – med hänsyn till att artikel 31.4 i direktiv 2004/38 innebar en kodifiering av en princip som domstolen utarbetat i sin praxis – dom av den 5 mars 1980, Pecastaing ( 98/79, EU:C:1980:69, punkt 12). I förslaget till avgörande i mål Pecastaing ( 98/79, ej publicerat, EU:C:1980:32, s. 725) intog generaladvokat Capotorti en strängare hållning, att berörd person kunde försvara sig genom ombud.

11 Se förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM(2001) 257 slutlig.

12 Domstolen angav i dom av den 18 maj 1982, Adoui och Cornuaille ( 115/81 och 116/81, EU:C:1982:183, punkt 12), vilken var förebilden för lydelsen i artikel 32.2 i direktiv 2004/38, att [o]m det … har fattats ett … beslut om utvisning av vederbörande som fortfarande har rättslig verkan så att det därmed utestänger honom från den berörda medlemsstatens territorium, finns det inga bestämmelser i [unions]rätten som ger honom rätt att resa in i det aktuella territoriet medan hans nya ansökan prövas. Min kursivering.

13 Dom av den 8 april 1976 ( 48/75, EU:C:1976:57, punkterna 31–33).

14 Dom av den 21 juli 2011 ( C‑325/09, EU:C:2011:498, punkt 48). I den domen avvisade domstolen möjligheten att enbart med stöd av ett uppehållstillstånd som utfärdats enligt rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, 1968, s. 13) betrakta uppehållsperioder i en mottagande medlemsstat som lagenliga med avseende på uppehållsrätt enligt artikel 16.1 i direktiv 2004/38.

15 Hanf, D., Le développement de la citoyenneté de l’Union européenne, La Libre Circulation Des Personnes: États Des Lieux Et Perspectives. Acte d’un colloque organise en 2003 à Liège, Bryssel, P.I.E. Peter Lang SA 2007, s. 20 och 21; Guild, E., Peers, S., Tomkin, J., The EU Citizenship Directive. A Commentary, Oxford, Oxford University Press 2014, s. 87–91 och s. 111–118.

16 Min kursivering.

17 Se ändring nr 33 och de bakomliggande övervägandena i det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM(2003)199 slutlig, s. 6 och 22. Se även skäl 11 i direktiv 2004/38.

18 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM(2001) 257 slutlig.

19 Se ändring nr 71 och de bakomliggande övervägandena i det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM(2003) 199 slutlig, s. 8, 329. Såsom har påpekats i doktrinen är de ord som används i artikel 27.1 i direktiv 2004/38 mycket neutrala och kan tolkas så att de avser samtliga typer av restriktioner – se, beträffande utreseförbud, Łazowski A., ”Darling you are not going anywhere: the right to exit and restrictions in EU law”, European Law Review 2015, vol. 40, nr 6, s. 891.

20 Se artikel 32.1 och artikel 33.2 i direktiv 2004/38.

21 Rådets direktiv av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (EGT 56, 1964, s. 850).

22 Dom av den 29 april 2004, Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkterna 81 och 82).

23 Se dom av den 7 juni 2005, VEMW m.fl. ( C‑17/03, EU:C:2005:362S, punkterna 73 och 74 och där angiven rättspraxis). Se även, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i mål Evonik Degussa/kommissionen ( C‑162/15 P, EU:C:2016:587, punkterna 183 och 184). Se, beträffande utvecklingen av denna princip i domstolens praxis, Rideau, J., L’Union européenne et les droits de l’homme, Recueil des Cours de l’Académie de La Haye, vol. 265, 1997, s. 173–177, och Lemańska, J., Uzasadnione oczekiwania w perspektywie prawa krajowego i regulacji europejskich, Wolters Kluwer, Warsawa, 2016, s. 41–46.

24 Dom av den 12 juli 1957, Algera m.fl./Europeiska kol- och stålgemenskapens gemensamma församling ( 7/56 och 3/57–7/57, EU:C:1957:7, s. 116).

25 Se dom av den 12 juli 1962, Koninklijke Nederlandsche Hoogovens en Staalfabrieken/Europeiska kol- och stålgemenskapens höga myndighet ( 14/61, EU:C:1962:28, s. 520). Se även Schønberg, S., Legitimate Expectations in Administrative Law, Oxford University Press, Oxford, 2000, s. 117; Ritleng, D., Le retrait des actes administratifs contraires au droit communautaire, Bestand und Perspektiven des Europäischen Verwaltungsrechts, Nomos, Baden-Baden, 2008, s. 243.

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 1962, Koninklijke Nederlandsche Hoogovens en Staalfabrieken/Europeiska kol- och stålgemenskapens höga myndighet ( 14/61, EU:C:1962:28, s. 520).

27 I dom av den 12 juli 1962, Koninklijke Nederlandsche Hoogovens en Staalfabrieken/Europeiska kol- och stålgemenskapens höga myndighet ( 14/61, EU:C:1962:28, s. 521), angav domstolen att kriteriet skälig tidsfrist kan vara av avsevärt intresse när det gäller rättsakter som skapar subjektiva rättigheter, medan det förlorar i betydelse när det gäller beslut av tillkännagivande karaktär.

28 Olika synsätt har tillämpats i rättspraxis och i doktrinen när det gäller förhållandet mellan god förvaltningssed och omsorgsplikten. Principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten har ibland betraktats som två olika begrepp och ibland ansetts vara likvärdiga. De olika synsätten till trots tycks ändå en majoritet anse att de åtminstone är förenade.

29 Se, beträffande denna princip, domstolens dom av den 11 juli 1974, Guillot/kommissionen ( 53/72, EU:C:1974:80, punkt 3), och dom av den 28 maj 1980, Kuhner/kommissionen ( 33/79 och 75/79, EU:C:1980:139, punkt 23).

30 Se ovan punkt 38.

31 Dom av den 17 mars 2016, Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:175, punkterna 23 och 24). Se även generaladvokat Bots förslag till avgörande i mål ZZ ( C‑300/11, EU:C:2013:363, punkterna 83 och 84).

32 Min kursivering.

33 Se artikel 8.1 och skälen 12 och 14 i direktiv 2004/38.

34 Se ovan punkt 38.

35 I detta sammanhang vill jag påpeka att folkhälsan inte nämns i artikel 32 i samtliga språkversioner av direktiv 2004/38.

36 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM(2001) 257 slutlig.

37 Dom av den 18 maj 1982 ( 115/81 och 116/81, EU:C:1982:183, punkt 13).

38 Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM(2001) 257 slutlig, punkt 4.8.2.

39 Dom av den 4 oktober 2012, Byankov ( C‑249/11, EU:C:2012:608, punkterna 54–56).

40 Dom av den 4 oktober 2012, Byankov ( C‑249/11, EU:C:2012:608, punkt 76).

41 Se dom av den 17 juni 1997, Shingara och Radiom ( C‑65/95 och C‑111/95, EU:C:1997:300, punkterna 39 och 41), i vilken domstolen, med hänvisning till dom av den 18 maj 1982, Adoui och Cornuaille ( 115/81 och 116/81, EU:C:1982:183) – vilken, som anges i fotnot 12, utgjorde inspiration till artikel 32.2 i direktiv 2004/38 – angav följande: Den omständigheten att en gemenskapsmedborgare, i fråga om ett tidigare beslut, har underlåtit att överklaga beslutet eller att den oberoende behöriga myndigheten inte har avgett något yttrande enligt artikel 8 respektive 9 i direktivet kan inte utgöra hinder för prövningen av den nya ansökan som han har ingett.

42 Pérez van Kappel, A., La libre circulación de personas sin motivos económicos tras la adopción de la Directiva 2004/38/CE y a la luz de la jurisprudencia del Tribunal de Justicia, Estudios de Derecho Judicial, vol. 132, 2007, s. 139.