Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 10 januari 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 141, 2006, s. 4. Ingåendet av detta avtal godkändes genom rådets förordning (EG) nr 764/2006 av den 22 maj 2006 om ingående av avtalet om fiskepartnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Marocko (EUT L 141, 2006, s. 1).

3 EUT L 328, 2013, s. 2. Ingåendet av detta protokoll godkändes genom rådets beslut 2013/785/EU av den 16 december 2013 om ingående, på Europeiska unionens vägnar, av protokollet mellan Europeiska unionen och Konungariket Marocko om fastställande av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som avses i det gällande avtalet om fiskepartnerskap (EUT L 349, 2013, s. 1).

4 EUT L 328, 2013, s. 40.

5 De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 41.

6 Se EUT L 78, 2007, s. 31.

7 Se artikel 1.1 i protokollet om fastställande av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som avses i avtalet om fiskepartnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Marocko (EUT L 141, 2006, s. 9).

8 EUT L 228, 2014, s. 1.

9 Se dom av den 19 oktober 2015 i målet Western Sahara Campaign UK, R (on the application of) v HM Revenue and Customs (2015) EWHC 2898 (Admin), punkt 39. Det rör sig om den dom som den hänskjutande domstolen har meddelat och som ligger till grund för dess begäran om förhandsavgörande.

10 Se dom av den 19 oktober 2015 i målet Western Sahara Campaign UK, R (on the application of) v HM Revenue and Customs (2015) EWHC 2898 (Admin), punkterna 40, 43, 48 och 49.

11 Den franska regeringen beviljades förlängning av fristen med en vecka.

12 Dom av den 30 april 1974, Haegeman ( 181/73, EU:C:1974:41, punkt 4). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 1987, Demirel ( 12/86, EU:C:1987:400, punkt 7), dom av den 15 juni 1999, Andersson och Wåkerås-Andersson ( C‑321/97, EU:C:1999:307, punkt 26), och dom av den 25 februari 2010, Brita ( C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 39).

13 Se, nyligen, dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 108–117).

14 Se dom av den 9 oktober 2014, Ahlström m.fl. ( C‑565/13, EU:C:2014:2273).

15 Se dom av den 13 december 1989, Grimaldi ( C‑322/88, EU:C:1989:646, punkt 8). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 11 maj 2006, Friesland Coberco Dairy Foods ( C‑11/05, EU:C:2006:312, punkt 36), och dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 30).

16 Dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 66 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

17 United Nations Treaty Series, vol. 1155, p. 331.

18 Se yttrande 1/15 (Avtal om passageraruppgifter mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 67).

19 Yttrande 1/75 (OECD-överenskommelsen – Norm för lokala omkostnader) av den 11 november 1975 ( EU:C:1975:145).

20 Yttrande 1/15 (Avtal om passageraruppgifter mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 70).

21 Se dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 309), och artikel 218.11 FEUF.

22 Jag talar om förenlighet, och inte giltighet, för att undvika förväxling med de grunder för traktaters ogiltighet som uttömmande räknas upp i artiklarna 46–53 i Wienkonventionen om traktaträtten.

23 Se dom av den 9 augusti 1994, Frankrike/kommissionen ( C‑327/91, EU:C:1994:305, punkterna 13–17), där EU-domstolen slog fast att den talan om ogiltigförklaring som hade väckts av Republiken Frankrike borde ha varit riktad mot den rättsakt genom vilken kommissionen hade bemyndigat ingåendet av det aktuella internationella avtalet, snarare än mot själva avtalet.

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 289), vilken hänvisar till dom av den 10 mars 1998, Tyskland/rådet ( C‑122/95, EU:C:1998:94).

25 Se dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkterna 283, 284, 289, 304, 308, 316 och 326).

26 Se artikel 3.5 FEU och dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

27 Se Etienne, J., L’accord de pêche CE-Maroc: quels remèdes juridictionnels européens à quelle illicéité internationale?, Revue belge de droit international, 2010, s. 77–107, särskilt s. 104 och 105.

28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2008, Régie Networks ( C‑333/07, EU:C:2008:764, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 1999, kommissionen/Belgien ( C‑170/98, EU:C:1999:411, punkt 42), och dom av den 4 juli 2000, kommissionen/Portugal ( C‑84/98, EU:C:2000:359, punkt 40).

30 Detta förfarande föreskriver att ett instrument för förklaring om ett traktats ogiltighet eller beslutet att frånträda traktatet ska meddelas de övriga parterna. Om den andra parten reser en invändning och parterna inte kan komma fram till någon lösning, föreskrivs det att tvisten ska hänskjutas till Internationella domstolen eller till en för ändamålet tillsatt skiljedomstol. Detsamma gäller Wienkonventionen om traktaträtten mellan stater och internationella organisationer eller internationella organisationer sinsemellan, som ingicks i Wien den 21 mars 1986 men som ännu inte har trätt i kraft (se artiklarna 65–68 i nämnda konvention). Eftersom internationella organisationer inte kan väcka talan vid Internationella domstolen, föreskrivs det i denna konvention att tvisten kan hänskjutas till Internationella domstolen genom det förfarande för yttrande som införts genom artikel 96 i Förenta nationernas stadga. Om FN:s generalförsamling eller säkerhetsråd inte beviljar begäran att aktivera detta förfarande, kan tvisten hänskjutas till ett skiljedomsförfarande.

31 ICJ Reports 1954, s. 19.

32 Såsom Internationella domstolen har slagit fast, är en av de grundläggande principerna i [dess] stadga att den inte kan avgöra en tvist mellan stater utan att dessa stater har godtagit dess jurisdiktion (Östtimor (Portugal mot Australien), dom, ICJ Reports 1995, s. 90, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

33 Se skäl 1 och artikel 1 i förordning nr 764/2006.

34 Se skäl 2 och artikel 1 i beslut 2013/785.

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario ( C‑104/16 P, EU:C:2016:973).

36 Se, även, skäl 1 i förordning nr 764/2006.

37 Se tillägg 2 i bilagan till 2013 års protokoll.

38 Se tillägg 4 i bilagan till 2013 års protokoll.

39 Se Bennafla, K., Illusion cartographique au Nord, barrière de sable à l’Est: les frontières mouvantes du Sahara occidental, L’Espace politique, 2013, punkt 212. Artikeln finns tillgänglig på webbplatsen http://espacepolitique.revues.org/2644.

40 Enligt kommissionen är fångsterna fördelade mellan de sex fiskezoner som fastställts genom avtalet om fiskepartnerskap och 2013 års protokoll enligt följande: 1138 ton i fiskezon nr 1, 406 ton i fiskezon nr 2, 191 ton i fiskezon nr 3, 5035 ton i fiskezon nr 4, 234 ton i fiskezon nr 5 och 75686 ton i fiskezon nr 6. Även om inte alla ton som fångats har samma värde, är det uppenbart att avtalet om fiskepartnerskap och 2013 års protokoll nästan uteslutande är tillämpliga på de angränsande vattnen till Västsahara.

41 Att det finns ett direkt samband mellan det avtal om fiskepartnerskap som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen och de fiskeavtal som ingicks mellan Konungariket Spanien och Konungariket Marocko bekräftas av akten om anslutningsvillkoren för Konungariket Spanien och Portugisiska republiken samt om anpassningarna av fördragen (EGT L 302, 1985, s. 23), då artiklarna 167.3 och 354.3 i anslutningsakten i den mån de hänvisar till fiskeverksamhet ålägger rådet att bevara den fiskeverksamhet som Spanien och Portugal ägnar sig åt på grundval av de fiskeavtal som de hade ingått före sin anslutning till [unionen] (dom av den 8 mars 1995, HANSA-Fisch/kommissionen, T-493/93, EU:T:1995:47, punkt 37).

42 Se samarbetsavtalet om havsfiske mellan Konungariket Spaniens regering och Konungariket Marockos regering, som undertecknades i Rabat den 17 februari 1977 (men som aldrig har trätt i kraft), och övergångssamförståndsavtalet om havsfiske, som upprättades i Rabat den 29 juni 1979 (BOE nr 253 av den 22 oktober 1979, s. 24551), i vilka det talas om fiskezonen söder om Kap Noun (denna udde är belägen på breddgrad 29°N, vilket motsvarar baslinjen för fiskezonerna nr 4 och nr 6 i avtalet om fiskepartnerskap), och denna zon betecknas som vatten som lyder under Marockos jurisdiktion (aguas bajo jurisdiccíon marroqui). Se även samarbetsavtalet av den 1 augusti 1983 om havsfiske mellan Konungariket Spanien och Konungariket Marocko (BOE nr 243 av den 11 oktober 1983, s. 27588), vars artikel 1 hänvisar till vatten som lyder under Marockos jurisdiktion (aguas bajo jurisdicción marroqui). I bilaga II till avtalet görs det även åtskillnad mellan två fiskezoner, en i norr och en söder om Kap Noun. Detta omfattar de angränsande vattnen till Västsahara.

43 Se dom av den 9 oktober 2014, Ahlström m.fl. ( C‑565/13, EU:C:2014:2273, punkt 17). Se, även, beslut av den 30 april 1999, Pescados Congelados Jogamar/kommissionen ( T-311/97, EU:T:1999:89, punkt 6), beträffande ett spanskt rederis fiskefartyg som bordades av en marockansk patrullbåt och vars kurs ändrades till hamnen i staden El Aaiun belägen i Västsahara.

44 Se dahir portant loi no 1–76–468 du 6 août 1976 modifiant le dahir no 1–59–351 du 2 décembre 1959 relatif à la division administrative du Royaume (kungligt dekret om lag nr 1–76–468 av den 6 augusti 1976 om ändring av kungligt dekret nr 1‑59‑351 av den 2 december 1959 om den administrativa uppdelningen av kungariket), Bulletin officiel du Royaume du Maroc, nr 3328, s. 914.

45 Se konventionen om statsgränsernas sträckning mellan Islamiska republiken Mauretanien och Konungariket Marocko, undertecknad i Rabat den 14 april 1976, Annuaire de l’Afrique du nord, 1976, vol. 15, s. 848 och 849, och dahir no 1–76–380 du 16 avril 1976 portant ratification et publication de cette convention (kungligt dekret nr 1–76–380 av den 16 april 1976 om ratificering och offentliggörande av denna konvention), Bulletin officiel du Royaume du Maroc, nr 3311-bis, s. 499.

46 Se dahir no 2–79–430 du 14 août 1979 modifiant et complétant les articles 1 et 2 du dahir no 1–59–351 du 2 décembre 1959 relatif à la division administrative du Royaume (kungligt dekret nr 2–79–430 av den 14 augusti 1979 om ändring och komplettering av artiklarna 1 och 2 i kungligt dekret nr 1–59–351 av den 2 december 1959 om den administrativa uppdelningen av kungariket), Bulletin officiel du Royaume du Maroc, nr 3485, s. 489.

47 Tillgängliga på rådets webbplats (http://register.consilium.europa.eu/doc/srv?l=EN&f=ST%2015723%202013%20ADD%201).

48 Enligt Konungariket Nederländerna ”hänvisar 2013 års protokoll inte uttryckligen till Västsahara utan tillåter att det tillämpas på angränsande vatten som inte omfattas av Konungariket Marockos suveränitet eller jurisdiktion (The protocol does not explicitly refer to […] Western Sahara, but allows for its application to maritime areas adjacent to […] Western Sahara that are not under the sovereignty or juridiction of Morocco). Se Konungariket Nederländernas förklaring i rådets handling 15723/13 Add 1 av den 14 november 2013 vilken återfinns på rådets webbplats http://register.consilium.europa.eu/doc/srv?l=EN&f=ST%2015723%202013%20ADD%201. Min kursivering.

49 Se förklaringar i rådets handling 15723/13 Add 1 av den 14 november 2013 vilken återfinns på rådets webbplats http://register.consilium.europa.eu/doc/srv?l=EN&f=ST%2015723%202013%20ADD%201.

50 Se punkterna 48, 74, 84 och 102 i domen av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864), där domstolen talar om lagenligheten, ogiltigheten eller giltigheten av en unionsrättsakt, såsom direktiv 2008/101. Min kursivering.

51 Se punkterna 23 och 24 i kommissionens svar på domstolens skriftliga frågor.

52 Se, för ett liknande resonemang, den distinktion mellan prövningen av giltigheten av internationella avtal som ingåtts av unionen (inbegripet med avseende på internationell rätt som det hänvisas till i artikel 3.5 FEU) och prövningen av giltigheten av interna unionsrättsakter med avseende på internationell rätt som har gjorts i Lenaerts, K., Maselis, I. och Gutman, K., EU Procedural Law, Oxford University Press, Oxford, 2014, punkterna 10.05 och 10.08.

53 Se artiklarna 3–6 i Förenta nationernas stadga.

54 Beträffande begreppet skyldigheter som är allmängiltiga (erga omnes), se rådgivande yttrande av den 9 juli 2004 om de rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 155. Detta begrepp har även erkänts av EU-domstolen i punkt 88 i domen av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario ( C‑104/16 P, EU:C:2016:973).

55 Yttrande 2/15 (Frihandelsavtal med Singapore) av den 16 maj 2017 ( EU:C:2017:376, punkt 298 och där angiven rättspraxis).

56 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 30 april 1999, Pescados Congelados Jogamar/kommissionen ( T‑311/97, EU:T:1999:89, punkt 12): I skrivelse av den 29 juli 1997, och vid ett samma dag hållet möte mellan Gallimore, chargé d’affaires vid kommissionens delegation i Rabat, och generalsekreteraren Rhanmi vid det marockanska fiskeministeriet, sammankallade [unions]myndigheterna till ett extra sammanträde vid den gemensamma kommitté som avses i artikel 10 i [1996 års fiskeavtal]. Denna inbjudan upprepades vid flera tillfällen, varvid den varje gång emellertid avböjdes av de marockanska myndigheterna, eftersom de ansåg att avtalet inte hade överträtts. Min kursivering.

57 Artikel 3.5 FEU. Min kursivering. Se, även, artiklarna 21.1 första stycket FEU, 21.2 b och c FEU och 23 FEU samt artikel 205 FEUF. EU-domstolen har slagit fast att dessa bestämmelser är långt ifrån programförklaringar, utan kräver bland annat att respekten för de mänskliga rättigheterna och internationell rätt ska iakttas vid alla åtgärder från unionens sida, även på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (se dom av den 14 juni 2016, parlamentet/rådet, C‑263/14, EU:C:2016:435, punkt 47).

58 Dom av den 9 augusti 1994, Frankrike/kommissionen ( C‑327/91, EU:C:1994:305, punkt 16).

59 Se Förenligheten av Kosovos unilaterala självständighetsförklaring med internationell rätt, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2010, s. 403, punkt 79.

60 För en mycket flexibel tolkning av detta villkor, men som inte riktigt stöds av ordalydelsen i punkt 107 i nämnda dom, se Lenaerts, K., Direct applicability and direct effect of international law in the EU legal order, publicerad i Govaere, I., Lannon, E., van Elsuwege, P. och Adam, S. (red.), The European Union in the World: Essays in Honour of Marc Maresceau, Brill, Levde,2013, s. 45–64, på s. 61.

61 Kriteriet liknar i stor utsträckning kriteriet om talerätt och om berättigat intresse av att få saken prövad, vilket i samband med en begäran om förhandsavgörande, enligt min mening, endast ska bedömas i förhållande till nationell rätt.

62 Dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 110).

63 Dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864), punkt 110).

64 Dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 283 och där angiven rättspraxis). Min kursivering. Den omständigheten att Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna blev tvingande år 2009 utesluter inte att en hänvisning till de internationella instrument som är bindande för alla medlemsstater är relevant.

65 United Nations Treaty Series, vol. 993, s. 3.

66 United Nations Treaty Series, vol. 999, s. 171.

67 Min kursivering.

68 Se punkt 1 i förklaringen om beviljande av självständighet åt koloniserade länder och folk som godkändes genom resolution 1514 (XV) från FN:s generalförsamling av den 20 december 1960; yttrande nr 2 från skiljedomsnämnden vid Europeiska konferensen för fred i Jugoslavien (sammansatt av Robert Badinter, ordförande i Conseil constitutionnel (Författningsrådet, Frankrike), Roman Herzog, ordförande i Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland), Aldo Corasaniti, ordförande i Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien), Francisco Tomas y Valiente, ordförande i Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen, Spanien) och Irène Petry, ordförande i Cour d’arbitrage (Författningsdomstolen, Belgien), 1993, International Law Reports, vol. 92, s. 168 och 169, punkterna 2 och 3; Doehring, K., Self-Determination, publicerad i Simma, B. (red.), The Charter of the United Nations: A Commentary, 2:a upplagan, Oxford University Press, Oxford, 2002, vol. 1, s. 48, på s. 53; Dobelle, J.-F., Article 1, paragraphe 2, publicerad i Cot, J.-P., Pellet, A. och Forteau, M., La Charte des Nations Unies: commentaire article par article, 3:e upplagan, Economica, 2005, s. 337–356, s. 340 och 341; Dinstein, Y., The International Law of Belligerent Occupation, Cambridge University Press, Cambridge, 2009, s. 51; Saxer, U., Die international Steuerung der Selbstbestimmung und der Staatssentstehung, Springer, Heidelberg, 2010, s. 238–249; Oeter, S., Self-Determination, publicerad i Simma, B., Khan, D.-E., Nolte, G. och Paulus, A. (red.), The Charter of the United Nations: A Commentary, 3:e upplagan, Oxford University Press, Oxford, 2012, vol. I, s. 313–333, s. 322. Crawford, J., Third Party Obligations with respect to Israeli Settlements in the Occupied Palestinian Territories , avis juridique du 24 janvier 2012, point 26, disponible sur le site Internet (https://www.tuc.org.uk/sites/default/files/tucfiles/LegalOpinionIsraeliSettlements.pdf).

69 Förmodligen från den engelska termen subjugation

70 Se Förenligheten av Kosovos unilaterala självständighetsförklaring med internationell rätt, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2010, s. 403, punkt 79 och där angiven rättspraxis

71 Se Förenligheten av Kosovos unilaterala självständighetsförklaring med internationell rätt, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2010, s. 403, punkt 79.

72 Se Östtimor (Portugal mot Australien), dom, ICJ Reports 1995, s. 90, punkt 29, och De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkterna 88 och 156.

73 Se till exempel artikel 1.1 i Förenta nationernas stadga och artikel 1 i PIDESC och PIDCP.

74 Punkt 88 i domen.

75 Punkt 89 i domen.

76 Förenta Nationernas ändamål äro: … att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt samt vidtaga andra lämpliga åtgärder för att befästa världsfreden …. Min kursivering.

77 Min kursivering. Användningen av participet bunden är betydelsefull, eftersom unionen inte är part i Förenta nationernas stadga.

78 Se avdelning VIII, med rubriken Folkens lika rättigheter och rätt till självbestämmande.

79 Se Conséquences juridiques de 1’édification d’un mur dans le territoire palestinien occupé, avis consultatif (CIJ Recueil 2004, s. 136, punkterna 121 och 122).

80 Se Förenligheten av Kosovos unilaterala självständighetsförklaring med internationell rätt, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2010, s. 403, punkt 79 och där angiven rättspraxis.

81 Se punkterna 99–103 ovan och De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 88.

82 Se De rättsliga följderna för staterna av Sydafrikas fortsatta närvaro i Namibia (Sydvästafrika) trots säkerhetsrådets resolution 276 (1970), rådgivande yttrande, ICJ Reports 1971, s. 16, punkt 52; Västsahara, rådgivande yttrande, ICJ Reports 1975, s. 12, punkterna 55–58, och De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 88. Se även, för ett liknande resonemang, Oeter, S., Self-Determination, publicerad i Simma, B., Khan, D.-E., Nolte, G. och Paulus, A. (red.), The Charter of the United Nations: A Commentary, 3:e upplagan., Oxford University Press, 2012, vol. I, s. 313–333, på s. 320 och 321, och Dobelle, J.-F., Article 1, paragraphe 2, publicerad i Cot, J.-P., Pellet, A. och Forteau, M., La Charte des Nations Unies: commentaire article par article, 3:e upplagan, Economica, Paris, 2005, s. 337–356.

83 Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario ( C‑104/16 P, EU:C:2016:973, punkterna 90–92).

84 Se Sahara occidental, avis consultatif (CIJ Recueil 1975, s. 12) och dom av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario ( C‑104/16 P, EU:C:2016:973).

85 Se Östtimor (Portugal mot Australien), dom, ICJ Reports 1995, s. 90, punkt 29, och De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkterna 88 och 156.

86 De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 155. Se även, för ett liknande resonemang, Barcelona Traction, Light and Power Company, Limited, andra fasen, dom, ICJ Reports 1970, s. 32, punkt 33.

87 De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande (ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 159). Denna skyldighet att inte erkänna, är enligt min mening en folkrättslig princip som uppfyller kriterierna för att kunna åberopas som de anges i punkt 96 ovan.

88 Se dom nr 1981 av den 25 juni 1985 meddelad av Corte di cassazione (Högsta domstolen, Italien) i målet Yasser Arafat, Rivista di Diritto Internazionale, 1986, s. 885–889; beslut av den 26 oktober 2004 meddelat av Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland)), 2 BvR 955/00, 1038/01, punkt 97; särskilt yttrande av vice ordföranden Ammoun, De rättsliga följderna för staterna av Sydafrikas fortsatta närvaro i Namibia (Sydvästafrika) trots säkerhetsrådets resolution 276 (1970), rådgivande yttrande, ICJ Reports 1971, s. 16, 77 och 78; FN:s folkrättskommission, Draft Articles on the Law of Treaties with commentaries, Yearbook of the International Law Commission, 1966, vol. II, s. 248; FN:s folkrättskommission, Draft articles on Responsibility of States for Internationally Wrongful Acts, with commentaries, Yearbook of the International Law Commission, 2001, vol. II, andra delen, s. 85; punkt 3.2 i Förenade kungarikets skriftliga redogörelse, Förenligheten av Kosovos unilaterala självständighetsförklaring med internationell rätt, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2010, s. 403; Cassese, A., Self-Determination of Peoples: A Legal Reappraisal, Cambridge University Press, 2005, s. 133 och 136; Raić, D., Statehood and the Law of Self-Determination, Kluwer, 2012, s. 218 och 219; Oeter, S., Self-Determination, publicerad i Simma, B., Khan, D.-E., Nolte, G. och Paulus, A. (red.), The Charter of the United Nations: A Commentary, 3:e upplagan, Oxford University Press, 2012, vol. I, s. 313–333, s. 316.

89 Se ICJ Pleadings, Västsahara, vol. I, s. 207, punkt 344.

90 Se ICJ Pleadings, Västsahara, vol. V, s. 179. Konungariket Marocko framhöll sin territoriella integritet till grund för sitt anspråk på Västsaharas territorium. Internationella domstolen godtog dock inte dess ståndpunkt, utan slog fast att Västsaharas folk till fullo åtnjöt rätten till självbestämmande.

91 I Internationella domstolens praxis som har omnämnts i punkt 127 ovan hänvisas det även till staternas skyldighet att se till att undanröja hindren för utövandet av ett folks rätt till självbestämmande. Det är inte nödvändigt att jag hänvisar till denna här.

92 Se resolution 1803 (XVII) från FN:s generalförsamling.

93 Se Väpnad verksamhet på Kongos territorium (Demokratiska republiken Kongo mot Uganda), dom, ICJ Reports 2005, s. 168, punkt 244.

94 S/2002/161, punkt 14.

95 S/2002/161, punkt 14

96 S/2002/161, punkt 24.

97 S/2002/161, punkt 25.

98 Se punkterna 27, 44.1 och 47.4 i begäran om förhandsavgörande och punkterna 40, 43, 48 och 49 i domen av den 19 oktober 2015 i målet Western Sahara Campaign UK, R (on the application of) v HM Revenue and Customs (2015) EWHC 2898 (Admin).

99 Se punkterna 2234–255 ovan.

100 Se punkt 238 ovan.

101 Se punkt 127 ovan.

102 Se punkterna 87, 92, 93, 97, 106–108, 114, 116, 123 och 125.

103 Se punkterna 60–74 ovan.

104 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 oktober 2014, Ahlström m.fl. ( C‑565/13, EU:C:2014:2273, punkt 33).

105 Se artikel 1 som är gemensam för ICESCR och ICCPR, punkt 2 i resolution 1514 (XV) från FN:s generalförsamling och avdelning VIII i Helsingforsavtalets slutakt från år 1975.

106 Se De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 159.

107 För en fullständig redogörelse för omständigheterna, se report of the Special Committee on the Situation with regard to the Implementation of the Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (A/31/23/Rev.1), Official Records of the General Assembly, 1977, vol. II, s. 203–225; Report of the Special Committee on the Situation with regard to the Implementation of the Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (A/31/23/Rev.1), Official Records of the General Assembly, 1980, vol. II, s. 105–117.

108 Se punkterna 12–18 i dom av den 19 oktober 2015 i målet Western Sahara Campaign UK, R (on the application of) v HM Revenue and Customs (2015) EWHC 2898 (Admin).

109 Idén om en folkomröstning togs inte emot med entusiasm från Konungariket Marockos sida. Under en privat diskussion med Henry Kissinger, Amerikas förenta staters utrikesminister, uppgav Marockos kung, Hassan II, följande: Jag har sagt [till den spanska utrikesministern] att jag går med på att Spanien stannar kvar, men jag går inte med på att Västsahara blir självständigt. Jag föredrar Spaniens närvaro framför självbestämmande för 30000 personer. Henry Kissinger svarade: [Den algeriske presidenten] frågade mig i går vad jag tyckte om detta och jag svarade: självbestämmande för 30–40 000 personer som inte ens vet var de bor? Se samtalsanteckningar (Rabat, den 15 oktober 1974, kl. 13.15), publicerade i Burton, M.F., Foreign Relations of the United States, 1969–1976, United States Government Printing Office, 2014, vol. E-9, del 1 (Handlingar rörande Nordafrika, 1973–1976), s. 258–261, s. 258.

110 Se rapport av den 10 oktober 1975 från Förenta nationernas besöksdelegation i Spanska Sahara, publicerad i report of the Special Committee on the Situation with regard to the Implementation of the Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (A/10023/Rev.1), Official Records of the General Assembly, 1977, vol. III, s. 12–133, punkt 229.

111 Se Västsahara, rådgivande yttrande, ICJ Reports 1975, s. 12, punkt 162.

112 Se Västsahara, rådgivande yttrande, ICJ Reports 1975, s. 12, punkt 162.

113 Se punkt 30 i domen av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario ( C‑104/16 P, EU:C:2016:973).

114 Se resolution 379 (1975) av den 2 november 1975 från FN:s säkerhetsråd.

115 Djemââ bildades år 1967 av den spanska förvaltningen och var ett rådgivande organ med 103 ledamöter, däribland borgmästarna i större städer, 40 stamhövdingar (schejker), 40 företrädare för familjegrupper och 16 företrädare för yrkesgrupper. Se rapport av den 10 oktober 1975 från Förenta nationernas besöksdelegation i Spanska Sahara, publicerad i report of the Special Committee on the Situation with regard to the Implementation of the Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (A/10023/Rev.1), Official Records of the General Assembly, 1977, vol. III, s. 12–133, punkterna 126–142.

116 Se rapport av den 8 november 1975 upprättad av generalsekreteraren med tillämpning av resolution 379 (1975) angående situationen i Västsahara (S/11874), punkt 17. Se även protokollet från säkerhetsrådets 1854:e session som hölls den 6 november 1975 (S/PV.1854), punkterna 47 och 48.

117 United Nations Treaty Series, vol. 988, p. 259.

118 Enligt lydelsen i dessa avtal hade de spanska, marockanska och mauretanska delegationerna kommit överens om att fiskerättigheter i de angränsande vattnen till Västsahara skulle tillerkännas 800 spanska fartyg under 20 år på samma villkor som dem som gällde den 14 november 1975. Se Cortes, Diario de sesiones del Congreso de los diputados, 1978, nr 15, s. 498 (anförande av Manuel Marín González, representant för Partido Socialista Obrero Español, senare vice-ordförande och interimsordförande för Europeiska kommissionen). Se även, för ett liknande resonemang, Dessaints, J., Chronique politique Maroc, Annuaire de l’Afrique du nord, 1975, vol. 14, s. 457–476, s. 463; Alemany Torres, F., Acuerdo de pesca con Marruecos, El País, den 8 februari 1978.

119 Se Cortes, Diario de sesiones del Congreso de los diputados, 1978, nr 15, s. 522 och 546.

120 Se Cortes, Diario de sesiones del Congreso de los diputados, 1978, nr 15, s. 546.

121 Se telegram 1975MADRID08029 av den 15 november 1975 från ambassadör Stabler till minister H. Kissinger ([minister M. Esteban] Herrera har även uppgett att 'ramavtal’ har utarbetats tillsammans med Marocko och Mauretanien på andra relevanta områden: … och fiskerättigheter); telegram 1975STATE276309 av den 21 november 1975 från minister Henry Kissinger till Amerika förenta staters ständiga representation vid FN ([enligt den marockanska ambassadören Abdelhadi Boutaleb] ska en kopia av avtalet deponeras av signatärerna hos [FN:s] generalsekreterare Waldheim, men den deponerade versionen kommer inte att innehålla de underordnade avtal som ger Spanien fiskerättigheter i Västsaharas vatten och en spansk ägarandel på 35 procent i fosfatgruvorna). Diplomattelegrammen finns tillgängliga på webbplatsen https://wikileaks.org/.

122 Se Historic document of El Guelta (Western Sahara) signed on 28 November 1975 by 67 members of the Saharan General Assembly, three Saharan members of the Cortes (Spanish parliament), the representatives of the other members of the Yema’a and more than 60 sheikhs and notables of the Saharan tribes, som bifogats skrivelsen av den 9 december 1975 som skickades till FN:s generalsekreterare av Algeriets ständiga representant vid FN (S/11902).

123 Se resolutioner 3458 A och B (XXX) av den 10 december 1975.

124 Se punkt 8 i resolutionen.

125 Se punkt 1 resolutionen.

126 Se punkt 3 i resolutionen.

127 Se punkt 4 i resolutionen.

128 De 9 dåvarande medlemsstaterna plus Konungariket Spanien och Republiken Malta.

129 Republiken Bulgarien, Republiken Cypern, Republiken Polen, Republiken Tjeckien och Republiken Slovakien som vid den tidpunkten utgjorde Tjeckoslovakien, samt Republiken Slovenien och Republiken Kroatien (i egenskap av delstater i Jugoslavien) samt Estland, Republiken Lettland och Republiken Litauen (i egenskap av delstater i Sovjetunionen).

130 Republiken Grekland, Ungern, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Finland och Konungariket Sverige.

131 Rumänien.

132 Punkt 1 i resolution 3458 A (XXX). Se även, för ett liknande resonemang, punkt 2 i resolution 3458 B (XXX).

133 Se punkt 7 i resolution 3458 A (XXX) och punkt 4 i resolution 3458 B (XXX).

134 Se punkterna 7 och 8 i resolutionen.

135 Se punkt 4 i resolutionen.

136 Se Report of the Special Committee on the Situation with regard to the Implementation of the Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (A/31/23/Rev.1), Official Records of the General Assembly, 1977, vol. II, s. 203–225, punkt 44; Dessaints, J., Chronique politique Maroc, Annuaire de l’Afrique du nord, 1975, vol. 14, s. 457–476, s. 464.

137 Se Keesing’s Record of World Events, den 13 februari 1976, s. 27746.

138 Report of the Special Committee on the Situation with regard to the Implementation of the Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (A/31/23/Rev.1), Official Records of the General Assembly, 1977, vol. II, s. 203–225, punkt 45.

139 Detta har visat sig inte stämma helt. Konungariket Spanien fortsätter nämligen att förvalta Västsaharas luftrum, vilket hör till sektor OCE av Kanarieöarnas flyginformationsregion (Flight Information Region (FIR)). Se de kartor som publicerats på ENAIRE:s webbplats (http://www.enaire.es/csee/ccurl/130/603/fir_canarias.swf).

140 Skrivelse av den 26 februari 1976, som skickades till generalsekreteraren av Spaniens ständiga representant vid FN (S/11997).

141 Motion av den 27 februari 1976 antagen av Djemââ genom omröstning, Annuaire de l’Afrique du nord, 1976, vol. 15, s. 847 och 848. Genom sitt meddelande till FN:s generalsekreterare, tillkännagav Djemââs ordförande Khatri Ould Said a Ould El Jomaini att sahrawiska Djemââ, som samlats till extraordinärt sammanträde i dag, torsdag den 26 februari 1976, i El Aaiun, har enhälligt godkänt att Västsahara åter ska införlivas med Marocko och Mauretanien i enlighet med de historiska fakta och de band som alltid har förenat den sahrawiska befolkningen med dessa två länder. Se report of the Special Committee on the Situation with regard to the Implementation of the Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (A/31/23/Rev.1), Official Records of the General Assembly, 1977, vol. II, s. 203–225, punkt 51.

142 Enligt Förenta staternas utrikesminister Cyrus Vance: sade Waldheim [till mig] att … kung Hassan anser att problemet har lösts och att självbestämmandekriteriet uppfyllts genom att Saharaförsamlingen konsulterats. Varken Spanien eller Algeriet godtog emellertid detta och angav att kung Hassan endast konsulterat en restförsamling bestående av marockanska lakejer [a rump assembly consisting of Moroccan stooges]. Se telegram från utrikesminiter Vance till Förenta staternas ambassad i Marocko den 20 maj 1977, offentliggjort i Burton, M. F., Foreign Relations of the United States, 1977-1980, United States Government Printing Office, Washington, 2017, vol. XVII, del 3 (Handlingar om Nordafrika), s. 507 à 508, i synnerhet. s. 508.

143 Samma fråga ställdes på nytt i det spanska parlamentet under en debatt rörande ratificeringen av fiskeavtalet mellan Konungariket Spanien och Konungariket Marocko från år 1977, vid vilken Konungariket Spaniens utrikesminister Oreja Aguirre hävdade att Spanien inte erkände Konungariket Marockos suveränitet över Västsahara och att processen för avkolonisering av Västsahara inte kommer att vara avslutad förrän ursprungsbefolkningen i detta territorium utövar sin rätt till självbestämmande i enlighet med resolution 1514 (XV) från FN:s generalförsamling. Se Cortes, Diario de sesiones del Congreso de los diputados, 1978, nr 15, s. 522 och 523. Se även, för ett liknande resonemang, Contestacíon del Gobierno a la pregunta formulada por don Gregorio Lopez Raimundo, del Grupo Parlamentario Mixto del, sobre política espanola hacia el Sahara, Boletin oficial de las Cortes generales, Serie D, den 23 september 1983, s. 223 och 224.

144 Report of the Special Committee on the Situation with regard to the Implementation of the Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (A/31/23/Rev.1), Official Records of the General Assembly, 1977, vol. II, s. 203–225, punkt 46.

145 Se konvention om statsgränsernas sträckning mellan Islamiska republiken Mauretanien och Konungariket Marocko, som undertecknades i Rabat den 14 april 1976, Annuaire de l’Afrique du nord, 1976, vol. 15, s. 848 och 849.

146 Se punkt 73 ovan och där angivna handlingar. Den 14 april 1976 undertecknade Konungariket Marocko och Islamiska republiken Mauretanien avtalet om samarbete för att utnyttja de områden i Sahara som återfåtts (Annuaire de l’Afrique du nord, 1976, vol. 15, s. 849 och 850), i vilket det föreskrevs att Islamiska republiken Mauretanien skulle äga en andel av aktiekapitalet i bolaget Fos Bucraâ (som utvann fosfater i Västsahara) och att det skulle ske ett samarbete på fiskeområdet.

147 Se skrivelse av den 23 maj 1979 som tillförordnad chargé-d’affaires vid Mauretaniens ständiga representation vid FN skickade till FN:s generalsekreterare (A/34/276).

148 Report of the Special Committee on the Situation with regard to the Implementation of the Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (A/34/23/Rev.1), Official Records of the General Assembly, 1977, vol. II, s. 105–117, punkt 32. Enligt denna rapport har kung Hassan II uppgett att 'den fredslösning som väljs inte får … medföra att det bildas en främmande stat mellan Marocko och Mauretanien’ (punkt 32).

149 Se det avtalet om Mauretanien och Västsahara som undertecknades i Alger den 10 augusti 1979, bifogat till skrivelsen av den 18 augusti 1979 som Islamiska republiken Mauretaniens ständiga representant vid FN skickade till FN:s generalsekreterare (A/34/427).

150 Se Hodges, T., The Western Saharans, 1984, s. 12.

151 Se punkt 73 ovan och där angivna handlingar.

152 85 stater röstade för, 6 stater mot, 41 stater lade ned sina röster och 20 stater röstade inte. Unionens nuvarande medlemsstater röstade för eller lade ned sina röster. Se även, för ett liknande resonemang, punkt 3 i resolution 35/19 från FN:s generalförsamling (88 stater röstade för, 8 stater mot, 43 stater lade ned sina röster och 15 stater röstade inte).

153 Se resolution 621 (1988) av den 20 september 1988 från FN:s säkerhetsråd och resolution 43/33 av den 22 november 1988 från FN:s generalförsamling.

154 Rapport av den 10 april 2017 från FN:s generalsekreterare angående situationen i Västsahara (S/2017/307), punkt 82.

155 Jag noterar med intresse att den nederländske ambassadören Peter van Walsum, som var FN:s särskilda sändebud för Västsahara (2005–2008), efter att ha lämnat sitt uppdrag medgav att på grundval av Internationella domstolens rådgivande yttrande, ligger Front Polisario bättre till enligt folkrätten. Se van Walsum, P., The question of Western Sahara, den 16 december 2012, och The question of Western Sahara (II), den 7 februari 2013, som publicerats på hans webbplats http://www.petervanwalsum.com/the-question-of-western-sahara/.

156 Se princip VI i resolution 1541 (XV) från FN:s generalförsamling.

157 Se punkterna 3 och 4 i resolution 1514 (XV) från FN:s generalförsamling; Bedjaoui, M., Article 73, publicerad i Cot, J.-P., Pellet, A. och Forteau, M., La Charte des Nations Unies: commentaire article par article, 3:e upplagan, Economica, 2005, s. 1751–1767, s. 1761; Fastenrath, U., Chapter XI Declaration Regarding Non-self-governing Territories, publicerad i Simma, B., Khan, D.-E., Nolte, G. och Paulus, A. (red.), The Charter of the United Nations: A Commentary, 3:e upplagan, Oxford University Press, 2012, vol. II, s. 1829–1839, på s. 1834 och 1835.

158 Se resolution 2351 (2017) från FN:s säkerhetsråd, som erinrar om och upprepar alla sina tidigare resolutioner om Västsahara och beslutar att förlänga mandatet för [Förenta nationernas observatörsstyrka för valövervakning i Västsahara (MINURSO)]. Se även, för ett liknande resonemang, generalförsamlingens resolution 2229 (XXI) av den 20 december 1966, punkterna 4 och 5, resolution 621 (1988) av den 20 september 1988 från FN:s säkerhetsråd, punkt 2, och resolution 43/33 av den 22 november 1988 från FN:s generalförsamling.

159 Se Crawford, J., Third Party Obligations with respect to Israeli Settlements in the Occupied Palestinian Territories, rättsligt yttrande av den 24 januari 2012, punkt 131, tillgängligt på webbplatsen (https://www.tuc.org.uk/sites/default/files/tucfiles/LegalOpinionIsraeliSettlements.pdf).

160 Se De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 159.

161 Målet S.S. Wimbledon (Förenade kungariket m.fl. mot Tyskland), dom av den 17 augusti 1923, PCIJ Series A nr 1, s. 25.

162 Marin avgränsning och territoriella frågor mellan Qatar och Bahrain, prövning i sak, dom, ICJ Reports 2001, s. 40, punkt 185. Se även, för ett liknande resonemang, kontinentalsockeln i Nordsjön, dom, ICJ Reports 1969, s. 3, punkt 96; kontinentalsockeln i Egeiska havet, ICJ Reports 1978, s. 3, punkt 86; marin avgränsning i Svarta havet (Rumänien mot Ukraina), dom, ICJ Reports 2009, s. 61, punkt 77, och Territoriell och marin tvist (Nicaragua mot Colombia), dom, ICJ Reports 2012, s. 624, punkt 140.

163 Territoriell och marin tvist (Nicaragua mot Colombia), dom, ICJ Reports 2012, s. 624, punkt 140 och där angiven rättspraxis.

164 Se, för ett liknande resonemang, punkt 73 ovan och där angiven marockansk lagstiftning.

165 Anförande av Hans Majestät Konung Mohammed VI i samband med 39-årsjubileet av den gröna marschen, den 6 november 2014, som finns tillgängligt på webbplatsen (http://www.sahara.gov.ma/blog/messages-royaux/discours-de-sa-majeste-le-roi-mohammed-vi-a-loccasion-du-39eme-anniversaire-de-la-marche-verte/).

166 I den mening som detta uttryck har i samband med utövandet av rätten till självbestämmande. Se principerna VI, VIII och IX bland de principer som ska vägleda FN:s medlemsstater vid fastställandet av huruvida skyldigheten att lämna upplysningar, vilken föreskrivs i artikel 73 e i Förenta nationernas stadga, är tillämplig på dem, vilka godkändes genom resolution 1541 (XV) från FN:s generalförsamling (se punkterna 117 och 118 ovan).

167 Se Östtimor (Portugal mot Australien), dom, ICJ Reports 1995, s. 90, punkt 17 (min kursivering). Se, även, punkt 69 i det svaromål som Samväldet Australien ingav i det målet. Internationella domstolen fattade inte något avgörande i sak i det målet, eftersom den fann att den inte kunde utöva sin behörighet på grund av att Republiken Indonesien inte var part i målet.

168 Se Västsahara, rådgivande yttrande, ICJ Reports 1975, s. 12, punkterna 108–127, särskilt punkterna 109, 110, 113 och 121.

169 Se Conséquences juridiques de 1’édification d’un mur dans le territoire palestinien occupé, rådgivande yttrande (CIJ Recueil 2004, p. 136, punkterna 121 och 122).

170 Se punkt 71 ovan.

171 Artikel 11 i avtalet om fiskepartnerskap.

172 Se Cortes, Diario de sesiones del Congreso de los diputados, 1978, nr 15, s. 523, 546 och 547 (anförande av utrikesminister Oreja Aguirre) angående avtalet om samarbete om havsfiske mellan Konungariket Marockos regering och Konungariket Spaniens regering, som undertecknades i Rabat den 17 februari 1977, och Contestacíon del Gobierno a la pregunta formulada por don Gregorio Lopez Raimundo, del Grupo Parlamentario Mixto del, sobre política espanola hacia el Sahara, Boletin oficial de las Cortes generales, Serie D, den 23 september 1983, s. 224, angående alla fiskeavtal som fram till dess hade ingåtts mellan Konungariket Spanien och Konungariket Marocko.

173 United Nations Treaty Series, vol. 1834, p. 3.

174 Se rådets beslut 98/392/EG av den 23 mars 1998 (EGT L 179, 1998, s. 1, och rättelse i EGT L 132, 1999, s. 28).

175 Se artikel 311.1 Unclos. Genèvekonventionerna om havsrätten består av konventionen om territorialvattnet och tilläggszonen, undertecknad i Genève den 29 april 1958 (United Nations Treaty Series, vol. 516, s. 205), konventionen om det fria havet, undertecknad i Genève den 29 april 1958 (United Nations Treaty Series, vol. 450, s. 11), konventionen om fiske och bevarandet av det fria havets levande resurser, undertecknad i Genève den 29 april 1958 (United Nations Treaty Series, vol. 559, s. 258), samt konventionen om kontinentalsockeln, undertecknad i Genève den 29 april 1958 (United Nations Treaty Series, vol. 499, s. 311).

176 Som beaktar Förenta nationernas havsrättskonvention.

177 Se artikel 2.1 Unclos, där det föreskrivs att [e]n kuststats suveränitet omfattar, utöver dess landterritorium och inre vatten och, då det är fråga om en arkipelagstat, dess arkipelagvatten, även ett angränsande havsområde, som benämns territorialhavet.

178 Se artikel 55 Unclos, där det föreskrivs att [EEZ] är ett utanför territorialhavet beläget och till detta angränsande område, som är underkastat den i [artiklarna 55–75 i konventionen] fastställda särskilda rättsordning enligt vilken kuststatens rättigheter och jurisdiktion och andra staters rättigheter och friheter regleras genom tillämpliga bestämmelser i denna konvention. Min kursivering.

179 Se artiklarna 8 och 9 i dahir no 1–81–179 du 8 avril 1981 portant promulgation de la loi no 1–81 instituant une zone économique exclusive de 200 milles au large des côtes marocaines (kungligt dekret nr 1–81–179 av den 8 april 1981 om utfärdande av lag nr 1–81 om inrättande av en exklusiv ekonomisk zon på 200 nautiska mil utanför Marockos kust), Bulletin officiel du Royaume du Maroc, nr 3575, s. 232, och artikel 4 i décret no 2–75–311 du 21 juillet 1975 déterminant les lignes de fermeture de baies sur les côtes marocaines et les coordonnées géographiques de la limite des eaux territoriales et de la zone de pêche exclusive marocaines (dekret nr 2–75–311 av den 21 juli 1975 om fastställande av spärrlinjer för bukter på den marockanska kusten och geografiska koordinater för gränsen för de marockanska territorialvattnen och den marockanska exklusiva fiskezonen), Bulletin officiel du Royaume du Maroc, nr 3276, s. 996. Enligt dessa bestämmelser sträcker sig den marockanska EEZ inte söder om Kap Juby/Pointe Stafford, vilket motsvarar gränsen mellan Konungariket Marocko och Västsahara.

180 Se Domaine maritime: Le Conseil de gouvernement adopte deux projets de lois, publicerad av Huffington Post Maroc den 7 juli 2017 och tillgänglig på webbplatsen http://www.huffpostmaghreb.com/2017/07/07/loi-domaine-maritime-_n_17422798.html. Enligt Konungariket Marockos utrikesminister och minister för internationellt samarbete, var det nödvändigt att inrätta en EEZ utanför Västsaharas kust för att befästa Marockos juridiska kontroll över dessa vatten och sätta stopp för alla påståenden som ifrågasätter Konungarikets suveränitet över detta område.

181 Se artikel 5.4 i avtalet om fiskepartnerskap.

182 Se fotnot 179.

183 I det avseendet förstår jag inte varför unionen betalar flera miljoner euro per år till Konungariket Marocko i ekonomisk ersättning för att få fiska i de angränsande vattnen till Västsahara, avseende vilka Konungariket Marocko inte har upprättat något havsområde och givetvis inte heller någon EEZ, då de handlingar som landet har deponerat hos FN i enlighet med artikel 75.2 Unclos inte omfattar de angränsande vattnen till Västsahara i de marockanska havsområdena.

184 Se artikel 56.1 a Unclos (I [EEZ] har kuststaten … suveräna rättigheter i syfte att utforska och utnyttja, bevara och förvalta naturtillgångarna, vare sig dessa är levande eller icke levande, på havsbottnen och i dess underlag samt i överliggande vattenområden …). Min kursivering.

185 Se, exempelvis, artikel 5.4 i partnerskapsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Seychellerna om fiske (EUT L 290, 2006. s. 2), artiklarna 2 a och 11 i partnerskapsavtalet om fiske mellan Europeiska gemenskapen och Islamiska republiken Mauretanien (EUT L 343, 2006, s. 4), artiklarna 2 a och 11 i partnerskapsavtalet om fiske mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Guinea-Bissau för perioden 16 juni 2007–15 juni 2011 (EUT L 342, 2007, s. 5), artikel 2 c i partnerskapsavtalet om fiske mellan Republiken Elfenbenskusten och Europeiska gemenskapen (EUT L 48, 2008, s. 41), och artikel 1 f i avtalet om partnerskap för hållbart fiske mellan Europeiska unionen och Republiken Senegal (EUT L 304, 2014, s. 3).

186 Se artikel 7 i avtalet om fiskepartnerskap samt artiklarna 3.1, 3.4. 3.5 och 6 i 2013 års protokoll. Dessa bestämmelser säkerställer inte att den ekonomiska ersättningen gynnar Västsaharas folk på ett sätt som står i proportion till de kvantiteter som har fångats i de angränsande vattnen till Västsahara. Se punkterna 271–285 nedan.

187 Se Milano, E., The New Fisheries Partnership Agreement between the EC and Morocco: Fishing too South?, Anuario español de derecho internacional, 2006, vol. 22, s. 413–457, s. 442–447, och Dawidowicz, M., Trading Fish or Human Rights in Western Sahara? Self-Determination, Non-Recognition and the EC‑Morocco Fisheries Agreement, publicerad i French, D. (red.), Statehood, Self-Determination and Minorities: Reconciling Tradition and Modernity in International Law, Cambridge University Press, 2013, s. 250–276.

188 Den hänskjutande domstolen delar denna bedömning. Detsamma gäller den brittiska skatte- och tullmyndigheten samt ministern för miljö, livsmedel och landsbygdsfrågor. Se punkterna 27, 44.1 och 47.4 i beslutet om hänskjutande samt punkterna 40, 43, 48 och 49 i domen av den 19 oktober 2015 i målet Western Sahara Campaign UK, R (on the application of) v HM Revenue and Customs (2015) EWHC 2898 (Admin). Kommissionen utesluter inte att Konungariket Marocko skulle kunna anses vara ockupationsmakt i Västsahara. Se punkt 43 i dess svar på domstolens skriftliga frågor.

189 Se punkt 192 ovan. Se Milano, E., The New Fisheries Partnership Agreement between the EC and Morocco: Fishing too South?, Anuario español de derecho internacional, 2006, vol. 22, s. 413–457, s. 430.

190 EUT C 286 E, 2011, s. 1. I detta svar anges att [e]nligt Förenta nationernas ståndpunkt på området, som EU har anslutit sig till, ska Västsahara betraktas som ett 'icke självstyrande territorium, och Marocko är de facto dess förvaltande makt.

191 Se Östtimor (Portugal mot Australien), dom, ICJ Reports 1995, s. 90, punkt 13. I det målet hade Republiken Portugal hävdat att Samväldet Australien, trots Republiken Indonesiens ockupation av Östtimor, endast kunde ingå ett internationellt avtal som var tillämpligt på Östtimor med Republiken Portugal, med hänsyn till dess ställning som förvaltande makt i detta territorium. Det är således knappast överraskande att den portugisiska regeringen, i sitt skriftliga yttrande som ingavs i förevarande mål, inte tog ställning till de omtvistade rättsakternas giltighet, utan endast uppgav att giltigheten inte kunde bedömas mot bakgrund av artikel 3.5 FEU och att de folkrättsliga regler som åberopats av WSC inte kunde åberopas. Nämnda regering har inte heller besvarat de frågor som EU-domstolen har ställt till den och den deltog inte heller vid förhandlingen.

192 Se dom av den 19 oktober 2015 i målet Western Sahara Campaign UK, R (on the application of) v HM Revenue and Customs (2015) EWHC 2898 (Admin), punkt 40, och resolution 3458 A (XXX) från FN:s generalförsamling, i vilken nämnda avtal inte omnämns och det hänvisas till Konungariket Spanien som förvaltande makt. Se även, för ett liknande resonemang, Brownlie, I., African Boundaries: a Legal and Diplomatic Encyclopaedia, C. Hurst & Company, 1979, s. 149–158, där följande anges: Spanien överlämnade år 1976 Spanska Saharas territorium till Marocko och Mauretanien och en uppdelning planerades … Eftersom uppdelningsöverenskommelsens legitimitet har ifrågasatts och saknar rättslig grund, bör Västsaharas gränser undersökas (s. 149) (In 1976 Spain transferred the territory of Spanish Sahara to Morocco and Mauritania and a partition was arranged … Since the legitimacy of the partition arrangement is in question and lacks a legal basis, the frontiers of Western Sahara merit examination). Samma författare anser att [d]et är riskfyllt att godta det fait accompli (om det nu är fråga om det) som Spanien, Marocko och Mauretanien har skapat, så länge den politiska situationen inte utvecklas vidare. De andra staternas underlåtenhet att erkänna detta resultat har sin grund i internationell rätt. (s. 157) (Until the political situation evolves further, it is unsafe to accept the fait accompli (if that is what it is) arranged by Spain, Morocco and Mauritania. Non-recognition of the outcome by other States has a basis in International Law.). Se slutligen Soroeta Liceras, J., La posicíon de la Unión Europea en el conflicto del Sahara Occidental, una muestra palpable (más) de la primacía de sus intereses económicos y políticos sobre la promoción de la democracia y de los derechos humanos, Revista de Derecho Comunitario Europeo, 2009, vol. 34, s. 823–864, på s. 832, och Saul, B. The Status of Western Sahara as Occupied Territory under International Humanitarian Law and the Exploitation of Natural Ressources, Sydney Law School Legal Studies Research Paper nr 15/81 (september 2015), s. 18.

193 Se punkt 163 ovan. Resolution 3458 A (XXX), i vilken Madridavtalet inte erkändes, godkändes däremot av 88 stater, utan att någon röstade mot den, varvid unionens nuvarande medlemsstater röstade för denna resolution, med undantag av Förenade kungariket och Republiken Portugal som lade ned sina röster och Republiken Malta som inte röstade.

194 Se, till exempel, Burton, M. F., Foreign Relations of the United States, 1977-1980, United States Government Printing Office, Washington, 2017, vol. XVII, del 3 (Handlingar om Nordafrika), s. 90, 371, 372 och 575.

195 Se Bedjaoui, M., Article 73, publicerad i Cot, J.-P., Pellet, A. och Forteau, M., La Charte des Nations Unies: commentaire article par article, 3:e upplagan, Economica, 2005, s. 1751–1767, s. 1763; Fastenrath, U., Chapter XI Declaration Regarding Non-self-governing Territories, publicerad i Simma, B., Khan, D.-E., Nolte, G. och Paulus, A. (red.), The Charter of the United Nations: A Commentary, 3:e upplagan, Oxford University Press, 2012, vol. II, s. 1829–1839, på s. 1836. Se även, för ett liknande resonemang, punkt 3 i resolution 742 (VIII) av den 27 november 1953 från FN:s generalförsamling.

196 Se punkt 57 i kommissionens svar på EU-domstolens skriftliga frågor.

197 Se Cocos Islands Act 1955 (1955 års lag om Kokosöarna) och Cocos Islands Order in Council 1955 (1955 års rådsbeslut om Kokosöarna) (SI 1955/1642). Se, för ett liknande resonemang, Kerr, A., A Federation in These Seas, Attorney General’s Department of the Commonwealth of Australia, 2009, s. 271–273 och 308–310; Spagnolo, B., The Continuity of Legal Systems in Theory and Practice, Hart Publishing, 2015, s. 62.

198 Se Repertory of Practice of United Nations Organs, tillägg nr 2 (1955–1959), vol. 3, punkt 6.

199 Se Repertory of Practice of United Nations Organs, tillägg nr 3 (1959–1966), vol. 3, punkt 215. Se även, för ett liknande resonemang, resolution 39/30 från FN:s generalförsamling, i vilken det hänvisas till Samväldet Australien som förvaltande makt.

200 Se artiklarna I och XXVII i avtalet mellan Republiken Indonesien och Konungariket Nederländerna om Västpapua (Västirian), som undertecknades vid FN:s högkvarter i New York den 15 augusti 1962, United Nations Treaty Series, vol. 437, s. 274. Se även, för ett liknande resonemang, resolution 1752 (XVII) från FN:s generalförsamling.

201 Se Repertory of Practice of United Nations Organs, tillägg nr 3 (1959–1966), vol. 3, punkterna 52–55.

202 Se rapport av den 3 februari 2017 från FN:s generalsekreterare om de upplysningar om icke självstyrande territorier som lämnats med tillämpning av artikel 73 e i Förenta nationernas stadga (A/72/62).

203 S/2002/161, punkt 6.

204 S/2002/161, punkt 7.

205 S/2002/161, punkterna 8 och 21.

206 Målet S.S. Wimbledon (Förenade kungariket m.fl. mot Tyskland), dom av den 17 augusti 1923, PCIJ Series A nr 1, s. 25.

207 Se målet rörande fastställandet av havsgränsen mellan Guinea-Bissau och Senegal, dom av den 31 juli 1989, Reports of International Arbitral Awards, vol. XX, s. 119–213, punkterna 51 och 52. Domens giltighet fastställdes av Internationella domstolen (se Skiljedom av den 31juli 1989, dom, ICJ Reports 1991, s. 53). Enligt skiljedomstolen har den nationella befrielserörelsens verksamhet betydelse på det internationella planet så snart den utgör en onormal händelse i territorialstatens institutionella verksamhet som tvingar den att vidta extraordinära åtgärder, det vill säga när territorialstaten, för att styra eller försöka styra över händelserna, ser sig nödsakad att tillgripa medel som vanligtvis inte används för att hantera tillfälliga oroligheter. Förekomsten av en väpnad konflikt mellan Front Polisario och de marockanska och mauretanska arméerna medför att detta kriterium är uppfyllt.

208 Se målet rörande fastställandet av havsgränsen mellan Guinea-Bissau och Senegal, dom av den 31 juli 1989, Reports of International Arbitral Awards, vol. XX, s. 119–213, punkt 52.

209 United Nations Treaty Series, vol. 1125, s. 3.

210 Dessa regler uppfyller under alla omständigheter de villkor för att kunna åberopa folkrätten som har angetts i punkt 96 ovan, av samma skäl som har angetts i punkt 139 ovan.

211 Lagenligheten av hot om eller användning av kärnvapen, rådgivande yttrande, ICJ Reports 1996, s. 226, punkt 79. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 1946 från Internationella militärdomstolen i Nürnberg i målet Amerikas förenta stater m.fl. mot Goering m.fl., publicerad i Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal (Nuremberg, 14 November 1945 – 1 October 1946), 1947, s. 171–341, s. 253 och 254; De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkterna 89 och 157.

212 De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 157.

213 Min kursivering. Unionens samtliga medlemsstater och Konungariket Marocko är parter i dessa konventioner och i tilläggsprotokoll I. Genom ensidig förklaring av den 23 juni 2015 som deponerades hos schweiziska förbundsrådet, i egenskap av depositarie för Genèvekonventionerna, åtog sig dessutom Front Polisario att tillämpa de fyra Genèvekonventionerna från år 1949 och tilläggsprotokoll I från år 1977 i konflikten mellan den och Konungariket Marocko.

214 De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 158.

215 Se punkt 127 ovan.

216 Se artikel 2 i konventionen och de rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 95.

217 De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 95.

218 Artikel 1.4 i tilläggsprotokoll I och kommentarer från Internationella rödakorskommittén (ICRC) från år 1987, punkt 114. Se även, för ett liknande resonemang, Roberts, A., What is military occupation?, British Yearbook of International Law, 1985, vol. 55, s. 249–305, på s. 254 och 255.

219 Se David, É., Principes de droit des conflits armés, 5:e upplagan, Bruylant, 2012, s. 189 och 190; Milanovic, M., The Applicability of the Conventions to 'Transnational’ and 'Mixed’ Conflicts, publicerad i Clapham, A., Gaeta, P. och Sassòli, M. (red.), The 1949 Geneva Conventions: A commentary, Oxford University Press, 2015, s. 27–50, punkt 43; Saul, B., The Status of Western Sahara as Occupied Territory under International Humanitarian Law and the Exploitation of Natural Resources, Sydney Law School Legal Studies Research Paper No 15/81, september 2015, s. 5 och 6.

220 Se dom av den 31 mars 2003 meddelad av kammaren i första instans vid Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i målet Åklagaren mot Mladen Naletilić och Vinko Martinović (nr IT-98–34-T), punkt 211; Stato maggiore de la difesa, Manuale di diritto umanitario, 1991, vol. I, punkt 32; Federal Ministry of Defence of the Federal Republic of Germany, Humanitarian Law in Armed Conflicts Manual, 1992, punkt 526; The Office of the Judge Advocate General of Kanada, Law of Armed Conflict, 2001, punkt 1203(1); UK Ministry of Defence, The Manual of the Law of Armed Conflict, Oxford University Press, 2004, punkt 11.2; Ministerio de defensa, El derecho de los conflictos armados, 2:a upplagan, Centro Geográfico del Ejército, 2007, vol. I, s. 2–20; U.S. Department of Defense, Law of War Manual, 2015, s. 744; Dinstein, Y., The International Law of Belligerent Occupation, Cambridge University Press, 2009, s. 42, punkt 96; Sassòli, M., The Concept and the Beginning of Occupation, publicerad i Clapham, A., Gaeta, P. och Sassòli, M. (red.), The 1949 Geneva Conventions: A commentary, Oxford University Press, 2015, s. 1389–1419, punkt 8.

221 Se punkterna 27, 44.1 och 47.4 i beslutet om hänskjutande samt punkterna 40, 43, 48 och 49 i domen av den 19 oktober 2015 i målet Western Sahara Campaign UK, R (on the application of) v HM Revenue and Customs (2015) EWHC 2898 (Admin).

222 Se punkterna 5 och 6. 85 stater röstade för, 6 stater röstade mot, 41 stater lade ned sina röster och 20 stater röstade inte. Unionens nuvarande medlemsstater röstade för eller lade ned sina röster. Se även, för ett liknande resonemang, resolution 35/19 från FN:s generalförsamling.

223 Se, bland annat, Roberts, A., What is military occupation?, British Yearbook of International Law, 1985, vol. 55, s. 249–305, s. 280 och 281; Gasser, H.P., The Conflict in Western Sahara – An Unresolved Issue from the Decolonization Period, Yearbook of International Humanitarian Law, 2002, vol. 5, s. 375–380, på s. 379; Arai-Takahashi, Y., The Law of Occupation: Continuity and Change of International Humanitarian Law, and its Interaction with International Human Rights Law, Martinus Nijhoff, 2009, s. 140; Chinkin, C., Laws of occupation, publicerad i Botha, N., Olivier, M. och van Tonder, D. (red.), Multilateralism and International Law with Western Sahara as a Case Study, VerLoren van Themaat Centre, 2010, s. 197–221, s. 197–200; Benvenisti, E., The International Law of Occupation, 2:a upplagan, Oxford University Press, 2012, s. 171; Fastenrath, U., Chapter XI Declaration Regarding Non-self-governing Territories, publicerad i Simma, B., Khan, D.-E., Nolte, G. och Paulus, A. (red.), The Charter of the United Nations: A Commentary, 3:e upplagan, Oxford University Press, 2012, vol. II, s. 1829–1839, på s. 1837; Koutroulis, V., The application of international humanitarian law and international human rights law in prolonged occupation: only a matter of time?, International Review of the Red Cross, 2012, vol. 94, s. 165–205, på s. 171; David, É., Principes de droit des conflits armés, 5:e upplagan, Bruylant, 2012, s. 192; Ruiz Miguel, C., La responsabilité internationale et les droits de l’homme: le cas du Sahara occidental, Cahiers de la recherche sur les droits fondamentaux, 2013, vol. 11, s. 105–130, på s. 107; Dawidowicz, M., Trading Fish or Human Rights in Western Sahara? Self-Determination, Non-Recognition and the EC‑Morocco Fisheries Agreement, publicerad i French, D. (red.), Statehood, Self-Determination and Minorities: Reconciling Tradition and Modernity in International Law, Cambridge University Press, 2013, s. 250–276; Bothe, M., The Administration of Occupied Territory, publicerad i Clapham, A., Gaeta, P. och Sassòli, M. (red.), The 1949 Geneva Conventions: A commentary, Oxford University Press, 2015, s. 1455–1484, s. 1459; Kontorovich, E., Economic Dealings with Occupied Territories, Columbia Journal of Transnational Law, 2015, vol. 53, s. 584–637, på s. 611 och 612; Saul, B. The Status of Western Sahara as Occupied Territory under International Humanitarian Law and the Exploitation of Natural Ressources, Sydney Law School Legal Studies Research Paper n 15/81 (september 2015). Se, även, dom av den 15 juni 2017 meddelad av High Court of South Africa (Sydafrikas överdomstol) i mål nr 1487/17, The Saharawi Arab Democratic Republic and Front Polisario v The Owner and charterers of the MV 'NM CHERRY BLOSSOM’, punkt 29.

224 Se Corell, H., Western Sahara – status and resources, New Routes, 2010, vol. 15, s. 10–13, s. 11.

225 Se skrivelse av den 29 januari 2002 som den biträdande generalsekreteraren för juridiska frågor, juridiska rådgivaren, skickade till ordföranden för FN:s säkerhetsråd (S/2002/161).

226 Väpnad verksamhet på Kongos territorium (Demokratiska republiken Kongo mot Uganda), dom, ICJ Reports 2005, s. 168, punkt 173. Samma princip gäller vid ockupation av icke självstyrande territorier enligt artikel 1.4 i tilläggsprotokoll I.

227 Jag vill påpeka att Islamiska republiken Mauretanien drog sig tillbaka från Västsahara den 14 augusti 1979 efter att ha undertecknat ett fredsavtal med Front Polisario. Samma dag annekterade Konungariket Marocko den del av Västsahara som ursprungligen var ockuperat av Islamiska republiken Mauretanien. Sistnämnda stat har erkänt denna ockupation genom våld i förklaringen av dess premiärminister, daterad den 14 augusti 1979, bifogad till skrivelsen av den 18 augusti 1979 som Islamiska republiken Mauretaniens ständiga representant vid FN skickade till FN:s generalsekreterare (A/34/427).

228 För en detaljerad rapport om hur Västsahara hamnade under Marockos herravälde, se Dessaints, J., Chronique politique Maroc, Annuaire de l’Afrique du nord, 1975, vol. 14, s. 457–476, s. 463–465; Santucci, J.C., Chronique politique Maroc, Annuaire de l’Afrique du nord, 1976, vol. 15, s. 357–379, s. 359–361.

229 Jag vill även framhålla att Madridavtalet, även om det ansåg vara giltigt, inte på något sätt tillät marockansk militär närvaro på Västsaharas territorium utan samtycke av Västsaharas folk, och något sådant samtycke har aldrig getts.

230 Se Dinstein, Y., The International Law of Belligerent Occupation, Cambridge University Press, 2009, s. 47 och 48; Benvenisti, E., The International Law of Occupation, 2:a upplagan, Oxford University Press, 2012, s. 55; Sassòli, M., The Concept and the Beginning of Occupation, publicerad i Clapham, A., Gaeta, P. och Sassòli, M. (red.), The 1949 Geneva Conventions: A commentary, Oxford University Press, 2015, s. 1389–1419, punkt 15.

231 Se Benvenisti, E., The International Law of Occupation, 2:a upplagan, Oxford University Press, 2012, s. 55.

232 Sedan utövandet av den lagliga maktens myndighet faktiskt övergått till den ockuperande, skall denne vidtaga alla på honom ankommande åtgärder för att såvitt möjligt återställa och trygga den allmänna ordningen och det offentliga livet, under iakttagande, såvida icke bestämt hinder häremot möter, av de i landet gällande lagar.

233 Ockupationsmakten må dock underkasta befolkningen inom ockuperat område de bestämmelser, som äro erforderliga för att sätta ockupationsmakten i stånd att fullgöra sina förpliktelser enligt denna konvention, för att upprätthålla ordnad förvaltning inom området, för att trygga säkerheten för såväl ockupationsmakten som för medlemmar av och egendom tillhörande ockupationsstyrkorna eller ockupationsförvaltningen liksom även för kommunikationsanläggningar och kommunikationslinjer, som begagnas av densamma.

234 Se Sassòli, M., Legislation and Maintenance of Public Order and Civil Life by Occupying Powers, European Journal of International Law, 2005, vol. 16, s. 661–694; Dinstein, Y., The International Law of Belligerent Occupation, Cambridge University Press, 2009, s. 115 och 116; Arai-Takahashi, Y., The Law of Occupation: Continuity and Change of International Humanitarian Law, and its Interaction with International Human Rights Law, Martinus Nijhoff, 2009, s. 120 och 121.

235 Se Benvenisti, E., The International Law of Occupation, 2:a upplagan, Oxford University Press, 2012, s. 83–86; Bothe, M., The Administration of Occupied Territory, publicerad i Clapham, A., Gaeta, P. och Sassòli, M. (red.), The 1949 Geneva Conventions: A commentary, Oxford University Press, 2015, s. 1455–1484, punkt 98.

236 Se Östtimor (Portugal mot Australien), dom, ICJ Reports 1995, s. 90, punkterna 13 och 32. Även om Internationella domstolen inte utövade sin behörighet i det målet, berodde det på att den skulle ta ställning till huruvida Östtimors införlivande med Republiken Indonesien var lagenligt. Det hindrade den dock inte från att beteckna det indonesiska militära ingripandet som ockupation (se punkt 13 i domen), vilket för övrigt är en sakfråga (se punkt 246 ovan).

237 Se Benvenisti, E., The International Law of Occupation, 2.a upplagan, Oxford University Press, 2012, s. 85; Bothe, M., The Administration of Occupied Territory, publicerad i Clapham, A., Gaeta, P. och Sassòli, M. (red.), The 1949 Geneva Conventions: A commentary, Oxford University Press, 2015, s. 1455–1484, punkt 98.

238 Se artikel 4 i tilläggsprotokoll I; artikel 47 i IV:e Genèvekonventionen; dom av den 18 april 1925 i målet Osmanska statsskulden (Bulgarien, Irak, Palestina, Transjordanien, Grekland, Italien och Turkiet), Reports of International Arbitral Awards, vol. 1, s. 529–614, s. 555; dom av den 10 mars 1948 av Första Militärdomstolen i målet RuSHA (Amerikas förenta stater mot Greifelt m.fl.), Trials of War Criminals before the Nuerenberg Military Tribunals, U.S. Government Printing Office, 1950, vol. V, s. 154; Oppenheim, L., The Legal Relations between an Occupying Power and the Inhabitants, Law Quarterly Review, 1917, vol. 33, s. 363, s. 364; Dinstein, Y., The International Law of Belligerent Occupation, Cambridge University Press, 2009, s. 49–51; David, É., Principes de droit des conflits armés, 5:e upplagan., Bruylant, 2012, s. 582 och 583; Benvenisti, E., The International Law of Occupation, 2:a upplagan, Oxford University Press, 2012, s. 85; Bothe, M., The Administration of Occupied Territory, publicerad i Clapham, A., Gaeta, P. och Sassòli, M. (red.), The 1949 Geneva Conventions: A commentary, Oxford University Press, 2015, s. 1455–1484, punkt 10.

239 Det rör sig om den ockupationsmyndighet som inrättades i Irak av Amerikas förenta stater och deras koalition för att styra landet mellan åren 2003 och 2004.

240 Se ramavtal mellan den provisoriska koalitionsmyndigheten (nedan kallad myndigheten), som med tillämpning av krigets lagar och bruk samt relevanta resolutioner från Förenta nationernas säkerhetsråd, bland annat resolution 1483 (2003), tillfälligt har makten som regeringsorgan i Irak, Trade Bank of Iraq (TBI), som bildats med stöd av myndighetens förordning nr 20, och Bureau pour la garantie contre les risques à l’exportation (GRE) (Exportgarantimyndigheten), som agerar för Schweiziska edsförbundets räkning, som undertecknades i Rom den 5 december 2003, Recueil systématique du droit fédéral, 0.946.144.32.

241 Skrivelse av den 15 december 2003 från Schweiziska edsförbundets folkrättsdirektorat, vilken återges i Ferraro, T. (red.), Rapport från ICRC:s experter Occupation and other forms of administration of foreign territory, 2012, s. 59. Se även, för ett liknande resonemang, Caflisch, L.C., La pratique suisse en matière de droit international public 2003, Revue Suisse de droit international et de droit européen, 2004, vol. 5, s. 661–719, s. 663 och 664.

242 Se punkt 4, enligt vilken säkerhetsrådet [uppmanade den provisoriska koalitions]myndigheten, i enlighet med Förenta nationernas stadga och de relevanta folkrättsliga bestämmelserna, att främja det irakiska folkets välfärd genom att upprätthålla en effektiv förvaltning inom området, särskilt genom att arbeta för att återställa säkerhet och stabilitet och skapa förutsättningar som möjliggör för det irakiska folket att fritt bestämma sin framtida politik. Min kursivering.

243 Se punkt 1, enligt vilken säkerhetsrådet [på nytt bekräftade] Iraks suveränitet och territoriella integritet och framh[öll] i det sammanhanget att den provisoriska koalitionsmyndigheten (myndigheten) tillfälligt fullgör det ansvar, de befogenheter och de skyldigheter enligt tillämplig internationell rätt som har erkänts och angetts i resolution 1483 (2003), till dess att en internationellt erkänd och representativ regering inrättas av det irakiska folket och övertar myndighetens ansvar. Min kursivering.

244 Se ramavtalets titel (Recueil systématique du droit fédéral, 0.946.144.32).

245 Se Väpnad verksamhet på Kongos territorium (Demokratiska republiken Kongo mot Uganda), dom, ICJ Reports 2005, s. 168, punkt 244.

246 Se punkterna 130–134 ovan.

247 Se punkterna 245–249 ovan.

248 Se Iustiniani Institutiones, bok II, kapitel IV (De usu fructu), principium, publicerad i Krueger, P. (red.), Corpus Iuris Civilis, Weidmann, Berlin, 1889, vol. I; U.S. Department of State, Memorandum of Law on Israel’s right to develop new oil field in Sinai and the Gulf of Suez, den 1 oktober 1976, International Law Materials, 1977, vol. 16, s. 733–753, s. 736; Ministry of Foreign Affairs of Israel, Memorandum of Law on the Right to develop new oil fields in Sinai and the Gulf of Suez, den 1 augusti 1977, International Law Materials, 1978, vol. 17, s. 432–444, punkt 2; Dinstein, Y., The International Law of Belligerent Occupation, Cambridge University Press, 2009, s. 214; Van Engeland, A., Protection of Public Property, publicerad i Clapham, A., Gaeta, P. och Sassòli, M. (red.), The 1949 Geneva Conventions: A commentary, Oxford University Press, 2015, s. 1535–1550, punkterna 20–22.

249 Se Dinstein, Y., The International Law of Belligerent Occupation, Cambridge University Press, 2009, s. 215; The Office of the Judge Advocate General of Kanada, Law of Armed Conflict, 2001, punkt 1243; UK Ministry of Defence, The Manual of the Law of Armed Conflict, Oxford University Press, 2004, punkt 11.86; U.S. Department of Defense, Law of War Manual, 2015, s. 793.

250 Se Ministry of Foreign Affairs of Israel, Memorandum of Law on the Right to develop new oil fields in Sinai and the Gulf of Suez, den 1 augusti 1977, International Law Materials, 1978, vol. 17, s. 432–444, punkt 12; Cassese, A., Powers and Duties of an Occupant in Relation to Land and Natural Resources, publicerad i Cassese, A., Gaeta, P. och Zappalà, S. (red.), The Human Dimension of International Law: Selected Papers of Antonio Cassese, 2008, Oxford University Press, s. 250–271, s. 258; Dinstein, Y., The International Law of Belligerent Occupation, Cambridge University Press, 2009, s. 217.

251 Dom av den 1 oktober 1946 från Internationella militärdomstolen i Nürnberg i målet Amerikas förenta stater m.fl. mot Goering m.fl., publicerad i Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal (Nuremberg, 14 November 1945 – 1 October 1946), 1947, s. 171–341, s. 239. Se även, för ett liknande resonemang, U.S. Department of State, Memorandum of Law on Israel’s right to develop new oil field in Sinai and the Gulf of Suez, den 1 oktober 1976, International Law Materials, 1977, vol. 16, s. 733–753, s. 743; Ministry of Foreign Affairs of Israel, Memorandum of Law on the Right to develop new oil fields in Sinai and the Gulf of Suez, den 1 augusti 1977, International Law Materials, 1978, vol. 17, s. 432‑444, s. 437.

252 Se U.S. Department of State, Memorandum of Law on Israel’s right to develop new oil field in Sinai and the Gulf of Suez, den 1 oktober 1976, International Law Materials, 1977, vol. 16, s. 733–753, s. 743–475; Cassese, A., Powers and Duties of an Occupant in Relation to Land and Natural Resources, publicerad i Cassese, A., Gaeta, P. och Zappalà, S. (red.), The Human Dimension of International Law: Selected Papers of Antonio Cassese, 2008, Oxford University Press, s. 250–271, s. 257 och 261; Benvenisti, E., The International Law of Occupation, 2:a upplagan, Oxford University Press, 2012, s. 82.

253 Se skrivelse av den 8 maj 2003 som skickades till säkerhetsrådets ordförande av Amerikas förenta staters och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands ständiga representanter vid Förenta nationerna (S/2003/538).

254 Se den provisoriska koalitionsmyndighetens förordning nr 2 av den 15 juni 2003 om Utvecklingsfonden för Irak.

255 Se Lagenligheten av hot om eller användning av kärnvapen, rådgivande yttrande, ICJ Reports 1996, s.226, punkt 25; De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkterna 105 och 106

256 Väpnad verksamhet på Kongos territorium (Demokratiska republiken Kongo mot Uganda), dom, ICJ Reports 2005, s. 168, punkt 244.

257 Se, för ett liknande resonemang, Dinstein, Y., The International Law of Belligerent Occupation, Cambridge University Press, 2009, s. 219 och 220.

258 Se De rättsliga följderna av uppförandet av en mur på ockuperat palestinskt territorium, rådgivande yttrande, ICJ Reports 2004, s. 136, punkt 106; Väpnad verksamhet på Kongos territorium (Demokratiska republiken Kongo mot Uganda), dom, ICJ Reports 2005, s. 168, punkterna 216, 217 och 220.

259 Se ingressen och artiklarna 1, 3.1, 4, 8 och 9 i avtalet om fiskepartnerskap. Se även, för ett liknande resonemang, artiklarna 4 och 5 i 2013 års protokoll.

260 Se punkterna 258 och 260 ovan.

261 Dessa faktablad finns i tillägg 2 i bilagan till avtalet om fiskepartnerskap. Enligt artikel 16 i avtalet om fiskepartnerskap utgör bilagan med tilläggen integrerade delar av avtalet.

262 Se punkt 70 ovan.

263 Se punkt 261 ovan. Handlingarna i målet innehåller inte någon uppgift i det avseendet, då unionsinstitutionerna inte har ställt sig frågan, eftersom de anser att Konungariket Marocko är den de facto förvaltande makten i Västsahara.

264 En sådan förflyttning utgör en svår överträdelse av tilläggsprotokoll I (se artikel 85.4 a i nämnda protokoll) och en krigsförbrytelse (artikel 8.2 b viii i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, United Nations Treaty Series, vol. 2187, s. 3). Det ska påpekas att Konungariket Marocko har undertecknat men inte ratificerat Romstadgan.

265 Se punkt 7 i resolution 3458 A (XXX) från FN:s generalförsamling.

266 Se punkterna 2 och 4 i resolution 3458 B (XXX) från FN:s generalförsamling.

267 Se tillägg 2 i bilagan till 2013 års protokoll.

268 Se Milano, E., The New Fisheries Partnership Agreement between the EC and Morocco: Fishing too South?, Anuario español de derecho internacional, 2006, vol. 22, s. 413–457, s. 435–442; Soroeta Liceras, J., La posicíon de la Unión Europea en el conflicto del Sahara Occidental, una muestra palpable (más) de la primacía de sus intereses económicos y políticos sobre la promoción de la democracia y de los derechos humanos, Revista de Derecho Comunitario Europeo, 2009, vol. 34, s. 823–864, på s. 829–837 och 844–847; Corell, H., The legality of exploring and exploiting natural resources in Western Sahara, publicerad i Botha, N., Olivier, M. och van Tonder, D. (red.), Multilateralism and International Law with Western Sahara as a Case Study, VerLoren van Themaat Centre, 2010, s. 231–247, s. 242; Etienne, J., L’accord de pêche CE-Maroc: quels remèdes juridictionnels européens à quelle illicéité internationale, Revue belge de droit international, 2010, s. 77–107, s. 86–88; Saul, B. The Status of Western Sahara as Occupied Territory under International Humanitarian Law and the Exploitation of Natural Ressources, Sydney Law School Legal Studies Research Paper nr 15/81 (september 2015), s. 29–31. Se även, för ett liknande resonemang, Rättsligt yttrande från Afrikanska unionens juridiska rådgivarnämnd angående lagenligheten med hänsyn till internationell rätt, däribland FN:s resolutioner och beslut av Afrikanska enhetsorganisationen och Afrikanska unionen, av beslut som fattats av de marockanska myndigheterna eller en annan stat, en grupp av stater, ett utländskt företag eller annan enhet rörande utforskande eller utnyttjande av förnybara och icke förnybara naturresurser eller annan ekonomisk verksamhet i Västsahara, som bifogades skrivelse av den 9 oktober 2015, som skickades till säkerhetsrådets ordförande av Zimbabwes ständiga representant vid FN (S/2015/786).

269 År 1970 hade Sydafrika ännu inte dragit tillbaka sin förvaltning i Namibia, trots att FN:s generalförsamling hade avslutat Sydafrikas uppdrag på detta territorium som det hade fått av Nationernas förbund, och landet självt hade direkt tagit på sig ansvaret för att förvalta Namibia och FN:s säkerhetsråd hade bett Sydafrika att omedelbart dra tillbaka sin förvaltning i Namibia. Det ska påpekas att Sydafrika, precis som på sitt eget territorium, hade infört apartheidsystemet i Namibia. Av dessa skäl angav säkerhetsrådet i sin resolution 276 (1970) att de sydafrikanska myndigheternas fortsatta närvaro i Namibia är rättsstridig och följaktligen är alla åtgärder som vidtas av den sydafrikanska regeringen på Namibias vägnar eller såvitt avser Namibia, efter det att uppdraget har upphört, rättsstridiga (punkt 2). Säkerhetsrådet anmodade även alla stater, i synnerhet de som har ekonomiska intressen och andra intressen i Namibia, att avstå från alla förbindelser med den sydafrikanska regeringen som är oförenliga med punkt 2 i denna resolution (punkt 5). Säkerhetsrådet hänsköt senare till Internationella domstolen frågan om vilka följder Sydafrikas fortsatta närvaro i Namibia (Sydvästafrika) hade trots säkerhetsrådets resolution 276 (1970).

270 De rättsliga följderna för staterna av Sydafrikas fortsatta närvaro i Namibia (Sydvästafrika) trots säkerhetsrådets resolution 276 (1970), rådgivande yttrande, ICJ Reports 1971, s. 16.

271 Se dom av den 5 juli 1994, Anastasiou m.fl. ( C‑432/92, EU:C:1994:277, punkt 35).

272 Se dom av den 5 juli 1994, Anastasiou m.fl. ( C‑432/92, EU:C:1994:277, punkt 49).

273 Se De rättsliga följderna för staterna av Sydafrikas fortsatta närvaro i Namibia (Sydvästafrika) trots säkerhetsrådets resolution 276 (1970), rådgivande yttrande, ICJ Reports 1971, s. 16, punkt 125.

274 Se De rättsliga följderna för staterna av Sydafrikas fortsatta närvaro i Namibia (Sydvästafrika) trots säkerhetsrådets resolution 276 (1970), rådgivande yttrande, ICJ Reports 1971, s. 16, punkt 124.

275 Se punkt 59 i dess skriftliga yttrande.

276 Se punkterna 373–376 i domen.

277 Se artikel 16 i avtalet om fiskepartnerskap och artikel 1 första stycket i 2013 års protokoll.

278 Se artikel 2 första stycket i 2013 års protokoll.

279 Se punkterna 373 och 374 i domen. EU-domstolen hänvisade till risken för att de personer som de restriktiva åtgärderna avser kan vidta åtgärder för att förhindra att åtgärder för frysning av penningmedel på nytt kan tillämpas gentemot dem och möjligheten att det, trots de förfarandefel som konstaterades i domstolens dom, visar sig att det finns grund för införandet av restriktiva åtgärder gentemot klagandena.