Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 29 juni 2017

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 2005, L 149, s. 22.

3 BOE nr 15 av den 17 januari 1996, s. 1243.

4 Bestämmelsen tillades till LOCM genom artikel 56.1 punkt 8 i Ley 55/1999 de Medidas fiscales, administrativas y del orden social (lag 55/1999 om skatteåtgärder, förvaltningsåtgärder och sociala åtgärd) av den 29 december 1999 (BOE nr 312 av den 30 december 1999, s. 46095) (nedan kallad lag 55/1999).

5 Ley 11/2006 sobre régimen del comercio minorista de la región de Murcia (lag 11/2006 om detaljhandeln i regionen Murcia) av den 22 december 2006 (BORM nr 2, av den 3 januari 2007, s. 141) (nedan kallad regional lag 11/2006).

6 BOE nr 7 av den 11 januari 1991, s. 959.

7 BOE nr 315 av den 31 december 2009, s. 112039.

8 Se punkterna 11–16 i detta förslag till avgörande.

9 Se artikel 4 i lag 29/2009. Det bör noteras att det i denna även hänvisas till bestämmelserna i LCD i artikel 22 (avseende försäljning på flera nivåer) och i artikel 23 (avseende förbudet mot pyramidförsäljning) och i artikel 32 (avseende försäljning med förmånserbjudande eller kombinationserbjudande) i LOCM, i dess ändrade lydelse.

10 Se artikel 1 i lag 29/2009.

11 Således angav den regionala myndigheten i beslutet att rabatterna inte får motverka uppkomsten av ett korrekt samtycke vid ingående av avtal till skada för konsumenter och användare i fråga om en korrekt prisnivå som tillämpas av en viss företagare eller ett visst företag. I beslutet framhöll den likaså överträdelsens sociala följder, som påverkar alla näringsidkare och konsumenter i regionen Murcia … eftersom lagöverträdaren försöker uppnå flera mål, däribland det som består i att skapa erbjudanden som verkar som lockbeten för sådana varor som de aktuella varorna, i syfte att locka konsumenterna att köpa varor eller tjänster av samma företag samt med den dolda avsikten att avskräcka eller stöta bort konkurrenter.

12 Närmare bestämt att affärsmetoden inte strider mot god yrkessed, snedvrider konsumentens beteende, är vilseledande, aggressiv enligt artikel 5.1 och 5.4 i direktivet.

13 Den hänskjutande domstolen har anfört att enligt artikel 17 LCD anses inte all försäljning med förlust som otillbörlig, som enligt artikel 14 LOCM, utan endast försäljning där de omständigheter som beskrivs i artikel 17 i denna lag föreligger (vilseledande av konsumenterna, föreställningen om en annan vara eller ett annat företag skadas eller strävan efter att stöta bort konkurrenter). För att vidta sanktionsåtgärder mot en sådan försäljning måste det visas att handlandet är otillbörligt.

14 I förevarande mål uppkommer en ny rättsfråga avseende upptagande till prövning av begäran då det rör sig om att avgöra om domstolen ska besvara frågan om unionsrätten utgör hinder mot en nationell bestämmelse (artikel 14 LOCM) som med säkerhet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/29, men som genom en annan nationell bestämmelse (den sjätte tilläggsbestämmelsen i LOCM) är tillämplig i ett sådant fall som inte omfattas av tillämpningsområdet för nämnda direktiv. I detta avseense se punkt 41 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

15 Se beslut av den 7 mars 2013, Euronics Belgium ( C‑343/12, EU:C:2013:154, punkterna 20–22 och där angiven rättspraxis), där det har anförts att sådana försäljningar som ofta [används] som lockbete och syftar till att locka konsumenter till en näringsidkares kommersiella lokaler och att förmå dem att köpa varor ingår i en näringsidkares affärsstrategi och avser direkt dennes marknadsföring och försäljning. I domen av den 4 maj 2017, Vanderborght ( C‑339/15, EU:C:2017:335, punkt 23), erinrade domen om att nämnda artikel 2 d innehåller en synnerligen vid definition av begreppet affärsmetod.

16 Se bland annat dom av den 17 januari 2013, Köck ( C‑206/11, EU:C:2013:14, punkterna 28–33), beslut av den 7 mars 2013, Euronics Belgium ( C‑343/12, EU:C:2013:154, punkt 17), och beslut av den 8 september 2015, Cdiscount ( C‑13/15, EU:C:2015:560, punkt 29).

17 Den hänskjutande domstolen hänvisade till ett utdrag i nämnda skäl i ingressen och anförde att [LOCM] uppenbarligen syftar till att skydda konsumenterna (min kursivering) och bekräftade denna analys i slutet av den första tolkningsfrågan. Se även punkterna 11 och 28 i detta förslag till avgörande.

18 I beslutet om hänskjutande, denna ståndpunkt intas nästan enhälligt av Tribunales Superiores de Justicia (överrätter) i de spanska autonoma regionerna, anges att [i] syfte att ge ett mer effektivt skydd för konsumenter och användare på det materiella tillämpningsområdet för [LOCM] är [LOCM, och särskilt artikel 14 LOCM] mycket mer restriktiv än [LCD, särskilt artikel 17 LCD] beträffande det handlande som avser försäljning med förlust.

19 Se punkt 23 och fotnot 11 i detta förslag till avgörande.

20 Se dom av den 9 november 2010, Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag ( C‑540/08, EU:C:2010:660, punkterna 25–28), avseende den österrikiska regeringens påstående enligt vilket den nationella bestämmelse som det rörde sig om i det målet syftade till ett upprätthållande av mångfalden i medierna.

21 Se beslut av den 7 mars 2013, Euronics Belgium ( C‑343/12, EU:C:2013:154, punkt 18). Se, för ett liknande resonemang, även skäl 8 i direktiv 2005/29 enligt vilket genom direktivet även indirekt legitim affärsverksamhet från konkurrenter som inte följer detta direktivs bestämmelser skyddas.

22 Inom ramen för en begäran om förhandsavgörande ankommer det inte på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av bestämmelser i nationell rätt eller att avgöra om den nationella domstolens tolkning av dessa är korrekt (se särskilt beslut av den 30 juni 2011, Wamo, C‑288/10, EU:C:2011:443, punkt 26 och följande punkter, dom av den 13 juni 2013, Kostov, C‑62/12, EU:C:2013:391, punkterna 24 och 25, dom av den 21 september 2016, Etablissements Fr. Colruyt, C‑221/15, EU:C:2016:704, punkt 15, och dom av den 4 maj 2017, HanseYachts, C‑29/16, EU:C:2017:343, punkt 34).

23 Se, bland annat, dom av den 8 juni 2016, Hünnebeck ( C‑479/14, EU:C:2016:412, punkt 36), och dom av den 21 juni 2016, New Valmar ( C‑15/15, EU:C:2016:464, punkt 25).

24 Se, analogt, dom av den 17 oktober 2013, RLvS ( C‑391/12, EU:C:2013:669, punkterna 34 och 35).

25 Se särskilt skälen 6–8, artikel 1, artikel 2 d, och artikel 3.1 i direktiv 2005/29.

26 Se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag ( C‑540/08, EU:C:2010:161, punkt 43 och följande punkt), beslut av den 30 juni 2011, Wamo ( C‑288/10, EU:C:2011:443, punkt 22), dom av den 17 januari 2013, Köck ( C‑206/11, EU:C:2013:14, punkt 30), och beslut av den 8 september 2015, Cdiscount ( C‑13/15, EU:C:2015:560, punkt 26).

27 Se, bland annat, dom av den 18 oktober 2012, Nolan ( C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 45 och följande punkter, dom av den 7 november 2013, Romeo ( C‑313/12, EU:C:2013:718, punkt 21 och följande punkter), beslut av den 12 maj 2016, Sahyouni ( C‑281/15, EU:C:2016:343, punkt 27 och följande punkter), och dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten ( C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 53 och följande punkter).

28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2003, BIAO ( C‑306/99, EU:C:2003:3, punk 90 och följande punkter).

29 Se punkt 53 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

30 Kommissionen har däremot under förhandlingen anfört att den inte har funnit tillräckligt preciserade uppgifter för att fastställa att den spanska lagstiftaren avsåg att utvidga skyddssystemet i direktiv 2005/29 till att omfatta transaktioner mellan näringsidkare.

31 Av beslutet om hänskjutande framgår inte varför nämnda bestämmelser inte har ändrats och ingressen i lag 29/2009 innehåller inte några skäl avseende framför allt reglerna för försäljning med förlust. Den spanska regeringen har i sitt muntliga yttrande, utan att ange någon relevant källa, hävdat att lagstiftaren inte ändrat artikel 14 LOCM vid införlivandet av direktiv 2005/29, eftersom den fann att denna artikel inte omfattades av konsumentskydd.

32 Det ska påpekas att LCD med hänsyn till lagens ingress även syftar till att skydda konsumenter (se punkt 15 i detta förslag till avgörande).

33 Se punkt 19 och fotnot 33 i detta förslag till avgörande.

34 Se punkt 20 i detta förslag till avgörande.

35 Under förhandlingen gjorde Europamur gällande att lag 29/2009 enligt den lagens ingress syftade till att göra de regler som gäller på området på otillbörliga affärsmetoder enhetliga, oavsett vem som är varans mottagare, näringsidkare eller konsumenter, och att bestämmelserna i LOCM således ska läsas i samband med bestämmelserna i LCD.

36 Se även ovan punkt 32 i detta förslag till avgörande.

37 Se beslut av den 7 mars 2013, Euronics Belgium ( C‑343/12, EU:C:2013:154, punkterna 30 och 31).

38 Se även ovan punkterna 11 och 38 i detta förslag till avgörande.

39 Se, bland annat, dom av den 9 november 2010, Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag ( C‑540/08, EU:C:2010:660, punkt 30), beslut av den 7 mars 2013, Euronics Belgium ( C‑343/12, EU:C:2013:154, punkt 24), och dom av den 10 juli 2014, kommissionen/Belgien ( C‑421/12, EU:C:2014:2064, punkt 61).

40 Enligt detta skäl möjliggör fastställandet av en fullständig förteckning i denna bilaga över affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga att säkerställa större rättssäkerhet.

41 Se dom av den 23 april 2009, VTB-VAB och Galatea ( C‑261/07 och C‑299/07, EU:C:2009:244, punkt 56 och följande punkter), dom av den 17 januari 2013, Köck ( C‑206/11, EU:C:2013:14, punkt 35 och följande punkter), beslut av den 7 mars 2013, Euronics Belgium ( C‑343/12, EU:C:2013:154, punkterna 25–28), dom av den 3 april 2014, 4finance ( C‑515/12, EU:C:2014:211, punkt 30 och följande punkter), och beslut av den 8 september 2015, Cdiscount ( C‑13/15, EU:C:2015:560, punkt 38 och följande punkter).

42 Se beslut av den 7 mars 2013, Euronics Belgium ( C‑343/12, EU:C:2013:154, punkt 29).

43 Den hänskjutande domstolen har i ordalydelsen i den första frågan framhållit den automatiska karaktären av förbudet. Se även ovan punkterna 30–32 och punkt 50 i detta förslag till avgörande.

44 Se punkterna 55–59 i detta förslag till avgörande.

45 Den hänskjutande domstolen har påpekat att sådana skäl för undantag från förbudet mot försäljning med förlust tvärtom inte föreskrevs i den belgiska lagstiftning som det rörde sig om i beslut av den 7 mars 2013, Euronics Belgium ( C‑343/12, EU:C:2013:154).

46 Det ska erinras om att en näringsidkare som har anklagats för att ha överträtt förbudet mot försäljning med förlust enligt denna bestämmelse kan undvika den sanktion som åläggs näringsidkaren antingen genom att visa att försäljningen med förlust syftade till att kunna erbjuda de priser som tillämpas av en eller flera konkurrenter, vilka avsevärt kan påverka dess försäljning, eller genom att göra gällande att det rör sig om varor med begränsad hållbarhet vars sista förbrukningsdag är nära förestående.

47 I dessa artiklar i direktiv 2005/29 rör det sig varken om nödvändigheten att kunna erbjuda de priser som tillämpas av konkurrenter eller om varor med begränsad hållbarhet.

48 Avseende arten av harmonisering som genomförts genom direktivet, se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i de förenade målen VTB-VAB och Galatea ( C‑261/07 et C‑299/07, EU:C:2008:581, punkt 74 och följande punkter).

49 Se punkterna 30–32 i detta förslag till avgörande.

50 Europamur har i detta avseende gjort gällande att bevisbördan som består i en skyldighet att visa att det klandrade beteendet inte är otillbörligt, närmare bestämt en omständighet som inte föreligger, inte föreskrivs i direktiv 2005/29 och utgör en åtgärd som är mer restriktiv än de som föreskrivs i sistnämnda och således strider mot artikel 4 i direktivet.

51 Dom av den 23 april 2009, VTB-VAB och Galatea ( C‑261/07 och C‑299/07, EU:C:2009:244, punkt 64 och följande punkter), och förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i de förenade målen VTB-VAB och Galatea ( C‑261/07 och C‑299/07, EU:C:2008:581, punkt 84 och följande punkter). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2010, Telekomunikacja Polska ( C‑522/08, EU:C:2010:135, punkterna 31 och 33).

52 Se dom av den 17 januari 2013, Köck ( C‑206/11, EU:C:2013:14, punkt 48 och följande punkter).