Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 12 september 2017

1 Originalspråk: spanska.

2 Mål C‑524/15 (nedan kallat förslag till avgörande Menci).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG av den 28 januari 2003 om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk) (EUT L 96, 2003, s. 16).

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG (EUT L 173, 2014, s. 1). Förordning nr 596/2014 har ersatt direktiv 2003/6 från och med den 3 juli 2016.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv nr 2014/57/EU av den 16 april 2014 om straffrättsliga påföljder för marknadsmissbruk (marknadsmissbruksdirektiv) (EUT L 173, 2014, s. 179).

6 Varken förordning nr 596/2014 eller direktiv 2014/57 är av tidsmässiga skäl (ratione temporis) tillämpliga i förevarande mål, i vilket de faktiska omständigheterna inträffade år 2005.

7 Vilken infördes genom lag nr 62/2005 av den 18 april 2005 om bestämmelser för genomförande av de skyldigheter som följer av Italiens medlemskap i Europeiska gemenskaperna – 2004 års gemenskapslag (legge 18 aprile 2005, n. 62, disposizioni per l’adempimento di obblighi derivanti dall’appartenenza dell’Italia alle Comunità europee, legge comunitaria 2004).

8 Av beslutet att begära förhandsavgörande framgår att under åtalspunkten i led g i beslutet om verkställighet av straff på ansökan av part, görs det gällande att Stefano Ricucci, i sin egenskap av dels styrelseordförande i Magiste International SA, dels den som utövade den faktiska kontrollen över Garisson Real Estate SA, har spridit falska uppgifter som i betydande mån påverkat priset på RCS Mediagroup-aktien, genom vissa angivna ageranden som i stort sett är identiska med dem som han anklagades för inom ramen för den administrativa överträdelsen, vilket innebär att en och samma person är föremål för såväl den administrativa sanktionen som den straffrättsliga påföljden.

9 De accessoriska påföljderna var följande: a) treårigt förbud mot att inneha chefsposter i juridiska personer och företag, b) treårigt förbud mot att ingå avtal med den offentliga sektorn, förutom i syfte att tillhandahållas en offentlig tjänst, c) treårigt förbud mot att utöva representativa funktioner eller erbjuda assistans i skattefrågor, d) livslångt förbud mot att utnämnas till ledamot av skattedomstolen, e) publicering av domen i två landstäckande dagstidningar, f) treårigt förbud mot att inneha en offentlig tjänst.

10 Enligt Corte Constituzionale (Författningsdomstolen) borde den hänskjutande domstolen ha löst problematiken kring förhållandet mellan begreppet ne bis in idem i den mening som avses i Europakonventionen, enligt Europadomstolens tolkning, och begreppet ne bis in idem på området för marknadsmissbruk, i den mening som avses i unionsrätten, och frågan huruvida det sistnämnda begreppet, enligt bestämmelserna i unionsrätten, är direkt tillämpligt på en medlemsstats interna rättsordning.

11 Mål C‑617/10, EU:C:2013:105.

12 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105), punkterna 18–22.

13 I Italien innebär de skatterättsliga och straffrättsliga sanktionerna vid underlåtenhet att betala inkomstskatt inte någon tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Domstolen slog därför fast att den saknade behörighet att pröva en begäran om förhandsavgörande i sitt beslut av den 15 april 2015, Burzio ( C‑497/14, EU:C:2015:251).

14 Förordning nr 596/2014 och direktiv 2014/57, vilka inte är tillämpliga i detta mål på grund av att de trädde i kraft efter det att de gärningar begicks som påföljderna avsåg (2005), tvingar inte heller medlemsstaterna att införa ett system med dubbla förfaranden för att beivra marknadsmissbruk.

15 Dom av den 23 december 2009, Spector Photo Group och Van Raemdock ( C‑45/08, EU:C:2009:806), punkt 47, dom av den 7 juli 2011, IMC Securities ( C‑445/09, EU:C:2011:459), punkt 27, dom av den 28 juni 2012, Geltl ( C‑19/11, EU:C:2012:397), punkt 33, och dom av den 11 mars 2015, Lafonta ( C‑628/13, EU:C:2015:162), punkt 21.

16 Se skäl 38 i direktiv 2003/6, vilket återgetts i punkt 6.

17 Dom av den 23 december 2009, Spector Photo Group och Van Raemdock ( C‑45/08, EU:C:2009:806), punkt 42.

18 Bland annat följande: Återkallelse eller indragning av ett värdepappersföretags auktorisation. Tillfälligt eller permanent förbud att utöva ledningsuppdrag i värdepappersföretag. Tillfälligt förbud att handla för egen räkning. Maximala administrativa sanktionsavgifter på minst tre gånger beloppet av de vinster som erhållits eller de förluster som undvikits genom överträdelsen, om dessa belopp kan fastställas. De maximala administrativa sanktionsavgifterna för fysiska personer får uppgå till ett belopp av minst 5000000 euro, och för juridiska personer 15000000 euro. Enligt artikel 31.3 får medlemsstaterna påföra högre sanktionsavgifter.

19 Bland annat Europadomstolens dom av den 4 mars 2014, Grande Stevens m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2014:0304JUD001864010), § 98, och av den 11 september 2009, Dubus SA mot Frankrike (CE:ECHR:2009:0611JUD000524204).

20 Dom av den 5 juni 2012, Bonda ( C‑489/10, EU:C:2012:319)

21 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105)

22 Dom av den 23 december 2009 ( C‑45/08, EU:C:2009:806), punkt 42.

23 Om en medlemsstat inte tillämpar förordningens system med administrativa sanktioner utan bara beivrar marknadsmissbruk på straffrättslig väg, uppkommer det självfallet inte (som här) några fall där administrativa och straffrättsliga påföljder kumuleras, vilket innebär att principen i artikel 50 i stadgan iakttas.

24 Se punkt 15 i förevarande förslag till avgörande.

25 Flera nationella rättssystem föreskriver detta och det har även gjorts lagändringar för att anpassa de tidigare bestämmelserna. Frankrike har till exempel i Loi no 2016–819 du 21 juin 2016 réformant le système de répression des abus de marché (JORF nr 0144 av den 22 juni 2016) valt att behålla det administrativa och det straffrättsliga förfarandet för att beivra marknadsmissbruk, men där föreskrivs samtidigt en processrättslig mekanism för att förhindra att förfaranden kumuleras. Där föreskrivs därför en aiguillage procedural mellan l’Autorité des marchés financiers (finansmarknadsmyndigheten) och Parquet national financier (åklagarmyndigheten) som förhindrar att två förfaranden inleds avseende samma gärning. Se analyserna i Conac, P.‑H., La loi du 21 juillet 2016 réformant le système de répression des abus de marché, Bull. Joly Bourse, nr 7 och 8, juli 2016, s. 323, och i de Vreulx, Q., La consécration du principe ne bis in idem par la loi du 21 juin 2016 portant réforme du système de répression des abus de marché, Revue internationale des services financiers/International Journal for Financial Services, 2015, nr 1, s. 36.

26 Mål C‑617/10, EU:C:2013:105.

27 Förslag till avgörande i målet Menci, punkterna 27–34.

28 Ibidem, punkterna 35–56.

29 CE:ECHR:2016:1115JUD002413011.

30 Punkterna 57–77 i mitt förslag till avgörande Menci.

31 Ibidem, punkterna 78–94.

32 Jag vill erinra om att han dömdes till 4 år och 6 månaders fängelse (vilket senare sattes ned till 3 år till följd av det valda förfarandet och därefter bortföll helt på grund av att han benådades), samt ett antal ytterligare accessoriska påföljder, som fortfarande gäller.

33 Punkterna 100–109.

34 Europadomstolens dom av den 10 februari 2009, CE:ECHR:2009:0210JUD001493903.

35 Rent teoretiskt skulle man kunna fråga sig huruvida den omständigheten att ett av kriterierna utgörs av att det rör sig om samma rättsliga intresse som skyddas, skulle kunna innebära en omotiverad begränsning av tillämpningsområdet för artikel 50 i stadgan och ge mindre skydd än det som föreskrivs i artikel 4 i protokoll nr 7, vilket är oförenligt med påbudet i artikel 53 i stadgan. En sådan begränsning skulle gälla såväl de situationer där artikel 50 tillämpas i en enda medlemsstat som gränsöverskridande situationer, vilket kommissionen tog upp vid förhandlingen. Under alla förhållanden är det som sagt inte nödvändigt att fördjupa sig i det problemet, eftersom det inte är aktuellt i förevarande mål.

36 Europadomstolens dom av den 10 februari 2009, CE:ECHR:2009:0210JUD001493903.

37 Europadomstolens dom av den 4 mars 2014, CE:ECHR:2014:1123JUD000510071, § 219–228. I det målet, i vilket två påföljder (en administrativ och en straffrättslig) hade tillämpats på ett fall av marknadsmissbruk enligt artiklarna 187 ter och 185 TUF, och där omständigheterna liknade dem i förevarande mål, fann Europadomstolen att de faktiska omständigheterna var identiska.

38 Punkt 31.

39 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105), punkt 35, och dom av den 5 juni 2012, Bonda ( C‑489/10, EU:C:2012:319), punkt 37.

40 Förslag till avgörande Menci, punkterna 46 och 111.

41 Ibidem, punkterna 47 och 112–115.

42 Se även Europadomstolens dom av den 4 mars 2014, Grande Stevens m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2014:0304JUD001864010), § 96.

43 Punkterna 48 och 119.

44 Europadomstolens dom av den 4 mars 2014, Grande Stevens m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2014:0304JUD001864010), §§ 97 och 98.

45 CE:ECHR:2016:1115JUD002413011.

46 Punkterna 63–73.

47 Om EU-domstolen skulle besluta sig för att tolka artikel 50 i stadgan i enlighet med Europadomstolens dom i målet A och B mot Norge, bör den nationella domstolen pröva huruvida det i fallet med Stefano Ricucci finns att tillräckligt nära materiellt och tidsmässigt samband mellan det straffrättsliga förfarandet och det administrativa sanktionsförfarandet. Den italienska regeringen och Consob gjorde vid förhandlingen gällande att det finns ett sådant samband, men mot bakgrund av de uppgifter som föreligger i målet kan det åtminstone ifrågasättas om det finns ett tidsmässigt samband.

48 Punkterna 78–93.

49 Se dom av den 27 maj 2014, Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586), punkt 55.

50 Ibidem, punkt 56.

51 Se den omfattande komparativrättsliga studie som flera författare gjort i monografin i Revue internationale des services financiers/International Journal for Financial Services, 2015, nr 1, samt Lecoqc, A., Principe non bis in idem: vers l’esquisse d’une standardisation de l’Una Via procédural: expériences belges et françaises, Tijdschrift voor rechtspersoon en vennootschap/Revue pratique des sociétés 2016, nr 6, s. 645–668; Club des juristes, Poursuite et sanction des abus de marché: le droit français à l’épreuve des textes communautaires et des jurisprudences récentes (CEDH, CJUE, Conseil constitutionnel, maj 2015, www.leclubdesjuristes.com/les-commissions/rapport-poursuite-et-sanction-des-abus-de-marche/.

52 Dom av den 9 mars 1978, Simmenthal ( 106/77, EU:C:1978:49), punkterna 21 och 24, dom av den 19 november 2009, Filipiak ( C‑314/08, EU:C:2009:719), punkt 81, dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli ( C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363), punkt 43, och dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105), punkt 45.

53 Dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli ( C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363), punkt 44, och dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105), punkt 46.