Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 9 januari 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets beslut om fastställande av den ståndpunkt som ska intas på Europeiska unionens vägnar vid det 25:e mötet i Otifs översynskommitté [revisionsutskott] när det gäller vissa ändringar av fördraget om internationell järnvägstrafik (Cotif) och dess bihang (EUT L 293, 2014, s. 26).

3 C‑600/14, EU:C:2017:935.

4 Enligt artikel 5.1 FEU

5 Se Govaere, Inge, To Give or To Grab: The Principle of Full, Crippled and Split Conferral of Powers Post-Lisbon, i Cremona, Marise, Structural Principles in EU External Relations Law, Hart Publishing, Oxford och Portland, Oregon, 2018, s. 71–91, på s. 73.

6 Beslut av den 16 juni 2011 om undertecknande och ingående av avtalet mellan Europeiska unionen och den mellanstatliga organisationen för internationell järnvägstrafik om Europeiska unionens anslutning till fördraget om internationell järnvägstrafik (Cotif) av den 9 maj 1980, i dess ändrade lydelse enligt Vilniusprotokollet av den 3 juni 1999 (EUT L 51, 2013, s. 1).

7 Domstolen ogillade Förbundsrepubliken Tysklands talan i dess helhet i dom av den 5 december 2017, Tyskland/rådet ( C‑600/14, EU:C:2017:935).

8 Dom av den 5 december 2017, Tyskland/rådet ( C‑600/14, EU:C:2017:935).

9 Förbundsrepubliken Tyskland har hänvisat till dom av den 5 juni 2003, kommissionen/Italien ( C‑145/01, EU:C:2003:324, punkt 15), dom av den 27 oktober 2005, kommissionen/Italien ( C‑525/03, EU:C:2005:648, punkt 15), och dom av den 11 oktober 2007, kommissionen/Grekland ( C‑237/05, EU:C:2007:592, punkt 29).

10 Beslut av den 18 september 2015 om fastställande av den ståndpunkt som ska intas på Europeiska unionens vägnar vid den 12:e generalförsamlingen i den mellanstatliga organisationen för internationell järnvägstrafik (Otif) när det gäller vissa ändringar av fördraget om internationell järnvägstrafik (Cotif) och dess bihang (EUT L 252, 2015, s. 43).

11 Ordagrant att tåget har gått, det vill säga att saken är utagerad.

12 C‑362/90, EU:C:1992:158, punkterna 11–13.

13 Se, exempelvis, dom av den 24 mars 1988, kommissionen/Grekland ( 240/86, EU:C:1988:173, punkterna 15 och 16), och dom av den 15 januari 2002, kommissionen/Italien ( C‑439/99, EU:C:2002:14, punkterna 16 och 17). För en heltäckande översikt över domstolens praxis rörande tidigare fördragsbrott, se Prete Luca, Infringement proceedings in EU law, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2017, s. 151–154.

14 Se dom av den 31 mars 1992 ( C‑362/90, EU:C:1992:158).

15 Se dom av den 31 mars 1992, kommissionen/Italien ( C‑362/90, EU:C:1992:158, punkterna 11 och 12). I ett annat mål på området för offentlig upphandling, som avsåg tilldelning av upphandlingsavtal, fann domstolen att en fördragsbrottstalan inte kunde upptas till sakprövning om verkningarna av det ifrågavarande avtalet redan hade upphört vid den tidpunkt då den frist som fastställts i det motiverade yttrandet hade löpt ut, se dom av den 2 juni 2005, kommissionen/Grekland ( C‑394/02, EU:C:2005:336, punkt 18). Här hade verkningarna av avtalet emellertid inte helt upphört med hänsyn till att arbetena endast hade slutförts till 85 procent när tidsfristen i det motiverade yttrandet löpte ut. Se, även, dom av den 29 oktober 2009, kommissionen/Tyskland ( C‑536/07, EU:C:2009:664, punkt 23). Även här: Verkningarna av det aktuella avtalet, det vill säga den omtvistade transaktionen i sin helhet, hade således inte upphört vid utgången av den frist som angetts i det motiverade yttrandet, enbart av den anledningen att byggnaderna i fråga hade uppförts. Hyresdelen av transaktionen hade nämligen fortfarande verkan vid den tidpunkten.

16 Se dom av den 31 mars 1992, kommissionen/Italien ( C‑362/90, EU:C:1992:158, punkt 12). Denna ståndpunkt upprepades i dom av den 25 oktober 2001, Tyskland/kommissionen ( C‑276/99, EU:C:2001:576, punkt 32). Den sistnämnda domen rörde artikel 88 i det nu ej längre gällande Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen. Fördragsbrottsförfaranden enligt det förfarandet var annorlunda såtillvida att rollerna i slutet av det administrativa förfarandet var ombytta jämfört med artikel 258 FEUF. I stället för ett motiverat yttrande antog kommissionen ett beslut (artikel 14 EKSG, vilken i detta fall är jämförbar med artikel 288 FEUF) som en medlemsstat sedan kunde överklaga till domstolen.

17 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet kommissionen/Grekland ( C‑237/05, EU:C:2007:98, punkt 42, fotnot 11).

18 Varvid principen var att när fördragsbrottet har upphört före [utgången av den tidsfrist som fastställts i det motiverade yttrandet] finns det i princip ingen grund att anse att det finns ett intresse i att fullfölja talan, se förslag till avgörande av generaladvokaten Lenz i målet kommissionen/Italien ( C‑362/90, EU:C:1992:95, punkt 12).

19 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Lenz i målet kommissionen/Italien ( C‑362/90, EU:C:1992:95, punkt 13).

20 Jag vill här betona att det i detta läge fortfarande är målets upptagande till sakprövning som behandlas. Frågan huruvida det faktiskt förelåg ett fördragsbrott vid den aktuella tidpunkten rör saken i målet. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Alber i målet kommissionen/Österrike ( C‑328/96, EU:C:1999:5, punkt 30).

21 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet kommissionen/Grekland ( C‑237/05, EU:C:2007:98, punkt 66).

22 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i förenade målen kommissionen/Italien ( C‑20/01 och C‑28/01, EU:C:2002:717, punkt 53). För fullständighetens skull ska nämnas att citatet avslutas med av direktiv 92/50 genom avtal med lång giltighetstid som inte kan anfäktas (målet rörde ett upphandlingsförfarande).

23 Se dom av den 7 februari 1973, kommissionen/Italien ( 39/72, EU:C:1973:13, punkt 10).

24 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/Italien ( C‑385/02, EU:C:2004:276, punkt 15). Se även Nowak, Carsten, § 10 Vertragsverletzungsverfahren, punkt 44, i St. Leible, Jörg Philipp Terhechte, Europäisches Rechtsschutz- und Verfahrensrecht (Enzyklopädie Europarecht, Band 3), Nomos, Baden-Baden, 2014, som också skiljer mellan begreppen Rechtsschutzinteresse, Rechtsschutzbedürfnis och Klageerhebungsinteresse. Se även Półtorak, N., kommentar om artikel 258 FEUF i: A. Wróbel (ed.), Traktat o funkcjonowaniu Unii Europejskiej. Komentarz Lex, Vol. II, Warszawa, 2012, s. 269.

25 Se, dom av den 10 april 2003, kommissionen/Tyskland ( C‑20/01 och C‑28/01, EU:C:2003:220, punkterna 29 och 30 och där angiven rättspraxis). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet kommissionen/Grekland ( C‑394/02, EU:C:2005:105, punkt 15). Se, vidare, Taborowski, M., Konsekwencje naruszania prawa Unii Europejskiej przez sądy krajowe, Lex – Wolters Kluwer, Warszawa, 2012, s. 265 och följande sidor.

26 Intressant nog har Förbundsrepubliken Tyskland, inom ramen för sitt argument om ett undantag för rättsstridighet (se nedan i detta förslag till avgörande), för att motivera ett sådant undantag i samband med en fördragsbrottstalan, i sin svarsskrivelse själv erkänt att domstolen, i mål där det fanns en risk för en lucka i systemet med domstolsskydd, tolkat de relevanta fördragsbestämmelserna extensivt och till och med vidare än ordalydelsen ger stöd för.

27 Se, exempelvis, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 19–26), och dom av den 25 juli 2018, AY (Arrest warrant – Witness) ( C‑268/17, EU:C:2018:602, punkterna 23–31).

28 Se dom av den 23 april 1986, Les Verts/parlamentet ( 294/83, EU:C:1986:166, punkt 24).

29 Se dom av den 22 maj 1990, parlamentet/rådet ( C‑70/88, EU:C:1990:217, punkt 26).

30 Se dom av den 25 juli 2002, Unión de Pequeños Agricultores/rådet ( C‑50/00 P, EU:C:2002:462, punkt 45).

31 När den medlemsstaten vid förhandlingen tillfrågades varför den inte hade gjort gällande en icke-existerande rättsakt i mål C‑600/14, Tyskland/rådet, svarade den att den endast hade uppmärksammat frågan vid ett senare tillfälle.

32 Förbundsrepubliken Tyskland gjorde i det målet gällande att beslut 2014/699 åsidosatte principen om tilldelade befogenheter (artikel 5.2 FEU), var bristfälligt motiverat och åsidosatte principen om lojalt samarbete i förening med principen om ett effektivt domstolsskydd.

33 Även om det skulle verka rimligt att inte tillåta att en medlemsstat som redan har invänt mot en rättsakt som den förutsatte existerade inom ramen för en talan om ogiltigförklaring från att senare åberopa att rättsakten inte existerar, ankommer det naturligtvis på domstolen att pröva frågan om en icke-existerande rättsakt ex officio.

34 Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2009, kommissionen/Grekland ( C‑45/07, EU:C:2009:81, punkt 26). Detsamma gäller ett fördragsbrott som begåtts av en annan medlemsstat. Se dom av den 23 maj 1996, Hedley Lomas ( C‑5/94, EU:C:1996:205, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

35 Se Obwexer, Walter, i von der Groeben, Hans, Schwarze, Jürgen, Hatje Armin (red.), Europäisches Unionsrecht (Kommentar), 7:e upplagan, Nomos, Baden-Baden, 2015, Artikel 4 EUV, punkt 67.

36 Se Kahl, Wolfgang, i Calliess, Christian, Ruffert, Matthias (red.), EUV/AEUV, 5:e upplagan, C. H. Beck, München, 2016, Artikel 4 EUV, punkt 35: Geschäftsgrundlage des gesamten europäischen Integrationsprojekts. Se även Sikora, A., Sankcje finansowe w razie niewykonania wyroków Trybunału Sprawiedliwości Unii Europejskiej, Lex – Wolters Kluwer, Warszawa, 2011, s. 38 och följande sidor.

37 Exempelvis artikel 344 FEUF, se dom av den 30 maj 2006, kommissionen/Irland ( C‑459/03, EU:C:2006:345, punkt 169).

38 Se, exempelvis, i Franzius, Claudio, i Pechstein, Matthias, Nowak, Carsten, Häde, Ulrich (redaktörer), Frankfurter Kommentar zu EUV, GRC und AEUV, Band II, Mohr Siebeck, Tübingen, 2017, Artikel 4 EUV, punkt 101.

39 Se dom av den 13 oktober 1993, kommissionen/Spanien ( C‑378/92, EU:C:1993:843 punkt 6), och dom av den 19 januari 1995, kommissionen/Belgien ( C‑66/94, EU:C:1995:13, punkt 6).

40 Se Lenz, Carl Otto, i Lenz, Carl Otto, Borchardt, Klaus-Dieter, EU-Verträge Kommentar, Bundesanzeiger Verlag, 6:e upplagan, Köln, 2013, Artikel 4 EUV, punkt 17 och följande punkter, Streinz, Rudolf, i Streinz, Rudolf (red.), EUV/AEUV (Kommentar), 2:a upplagan, C. H. Beck, München, 2012., Artikel 4 EUV, punkt 27.

41 Se, med avseende på kravet på lojalt samarbete i blandade avtal, Heliskoski, Joni, Mixed Agreements as a Technique for Organizing the International Relations of the European Community and its Member States, Kluwer Law International, Haag, 2001, s. 61–67, och Cremona, Marise, Defending the Community Interest: the Duties of Cooperation and Compliance, i de Witte, Bruno, Cremona, Marise (redaktörer), EU Foreign Relations Law, Hart Publishing, Oxford och Portland, Oregon, 2008, s. 158–161.

42 Se, även, domstolens avgörande (1/78 av den 14 november 1978, EU:C:1978:202, punkterna 34–36) (analogt med Euratomfördraget), yttrande 2/91 (Internationella arbetsorganisationens konvention nr 170), av den 19 mars 1993 ( EU:C:1993:106, punkt 36), yttrande 1/94 (avtal bilagda till WTO-avtalet) av den 15 november 1994 ( EU:C:1994:384, punkt 108), och yttrande 2/00 (Cartagenaprotokollet om biosäkerhet), av den 6 december 2001 ( EU:C:2001:664, punkt 18). Se, även, yttrande 1/08 (avtal om ändring av listorna över särskilda åtaganden enligt GATS) av den 30 november 2009 ( EU:C:2009:739, punkt 136), och dom av den 20 april 2010, kommissionen/Sverige ( C‑246/07, EU:C:2010:203, punkt 73).

43 Det framgår att domstolen sedermera har slutat att hänvisa till kravet på enhetlighet, se dom av den 28 april 2015, kommissionen/rådet ( C‑28/12, EU:C:2015:282, punkt 54).

44 Se, i linje med detta, Hillion, Christophe, Mixity and Coherence in EU External Relations: The Significance of the Duty of Cooperation, i Hillion, Christophe, Koutrakos, Panos, Mixed agreements revisited, Hart Publishing, Oxford och Portland, Oregon, 2010, s. 87–115, på s. 89, där denne har gjort gällande att den rättsliga grunden för skyldigheten att samarbeta utgår från artikel 4.3 FEU. Samma författare, anfört arbete på s. 91, har på ett övertygande sätt gjort gällande att kravet sågs inte ursprungligen som en grund för skyldigheten att samarbeta, utan som ett sätt att tillämpa den inom ramen för EEG, varvid dess grund var densamma som inom ramen för Euratom, nämligen den allmänna principen om lojalt samarbete.

45 Se, dom av den 19 mars 1996, kommissionen/rådet ( C‑25/94, EU:C:1996:114, punkt 49). Se, angående de händelser som föregick denna tvist, Heliskoski, Joni, Internal struggle for international presence: the exercise of voting rights within the FAO i Dashwood, Alan, Hillion, Christophe, The general law of E.C. external relations, Sweet&Maxwell, London, 2000, s. 79–99.

46 För att undvika eventuella missförstånd ska nämnas att principen om lojalt samarbete enligt artikel 4.3 FEU, såvitt jag förstår, omfattar skyldigheten att samarbeta som domstolen tidigare har hänvisat i de mål som angetts ovan. Jag har också förstått förslaget till avgörande av generaladvokaten Sharpston i yttrande 2/15 (frihandelsavtal mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore ( EU:C:2016:992, punkt 569) på samma sätt. Detta är dessutom särskilt tydligt efter domen i målet avseende MOX-anläggningen, där domstolen för första gången särskilt hänvisade till den tidigare fördragsbestämmelsen i artikel 10 EG i detta sammanhang (trots att målet i praktiken handlade mer om den särskilda bestämmelsen i artikel 344 FEUF), se dom av den 30 maj 2006, kommissionen/Irland ( C‑459/03, EU:C:2006:345, punkt 114). Se även, i detta sammanhang, Hillion, Christophe Mixity and Coherence in EU External Relations: The Significance of the Duty of Cooperation, i Hillion, Christophe, Koutrakos, Panos, Mixed agreements revisited, Hart Publishing, Oxford och Portland, Oregon, 2010, s. 87–115, på s. 90–91.